UR DAGENS KRÖNIKA TIDST AFLO^ UNDER MEDVERKAN AF MARCELLUS, K A R L G J E L L E R U P M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE UTGIFNA AF ARVIDAHNFELT ANDRA HÄFTET STOCKHOLM OSCAR L. LAMMS FÖRLAG. ”Parlamentariska” kontroverser och hugskott från 1881 års riksdag. Afhandlade - af MARCELLUS. L Sällan eller aldrig har väl ett svenskt riksmöte öpp- nats, hvilket på grund af bristande ämnen till större me- ningsbrytningar kunnat tillvinna sig mindre intresse än det, som tog sin begynnelse den 15 Januari 1881. De stora försvars- och skattefrågorna hvila lugnt hos de »parlamen- tariska» komitéerna för att en gång i tiden, då deras arbete blir ändadt, framkomma och uppröra verlden; tullfrågan har ock fått sin komité, hvilken som bäst är sysselsatt med att taga reda på våra näringars ställning och förhoppningar, och den bränbara, mycket omtyckta och omhandlade br än vinsfrå- gan har väl passerat skärselden hos en bränvinskomité, men det sätt, på hvilket denna maktpåliggande fråga der bestått pröfningen, har gjort det mer än tvifvelaktigt om den kan, i det skick komitén lemnat densamma, presenteras för riks- dagen, och i hvilket fall som helst, så var det efter mini- sterskiftet i slutet af året 1880 temligen klart, 'att någon proposition från regeringen i detta stycke icke var att vänta, så att man åtminstone var befriad från detta tvisteämne. Icke heller var det några andra stora frågor på dagordnin- gen, hvilka kunde hota det idylliska lugn, hvarunder detta riksmöte tog sin begynnelse. Ur dagens krönika. II. 1 Men icke förty var det med ett visst intresse eller man kan gerna säga en viss nyfikenhet, som detta efter allt ut- seende sä lugna och fridsälla riksmöte mottogs, och till denna nyfikenhet funnos ganska giltiga skäl. Det var ju nu för första gången, som Aprilministèren skulle framträda för represen- tationen och pröfva sina krafter; grefve Arvid Posse, förr en energisk chef för Kongl. Maj:ts nådiga opposition och då för tiden en sträng herre gent emot alla regeringar och alla ministrar, skulle nu visa, hvartill han sjelf dugde, och • tillfälle skulle nu gifvas honom att ådagalägga, huruvida det är lika lätt att på taburetten ordna och ställa med sta- tens angelägenheter, som det är en smal sak att från oppo- sitionsbänken nedrifva och klandra hvad af regeringen före- slås. Dessutom lofvade ju detta riksmöte ett skådespel af det mest intressanta slag. Man skulle nu få bevittna den angenäma företeelsen att se landtmannapartiet förbytt från ett oppositionsparti par préférence till ett regeringsparti; man skulle få se och beskåda — så förestälde man sig åt- minstone — en svensk upplaga af den mycket prisade och mycket omordade parlamentarismen, med grefve Posse så- som parlamentarisk debutant och landtmannapartiet såsom lians representativa pidestal. Man skulle få se herrar Key, Carl Ifvarsson oeh Liss Olof Larsson såsom regeringens stötte- pinnar, beredda att ställa sig i breschen för regeringens för- slag och planer samt att med lif och blod försvara dem mot första kammarens och »intelligensens» illfundiga planer i oppositionelt syfte. • Vi hafva här talat om Aprilministèren, men det var icke hela den personal, hvilken med grefve Posse den 19 April 1880 bildade den nya rådskammaren, som nu mötte riksdagen. Ganska vigtiga ändringar hade i densamma un- der loppet af året vidtagits, hvarigenom dess skaplynne i väsentlig mån förändrats. Då den Posseska ministèren bil- dades, var det isynnerhet två statsråds ingående i densamma, 3 som väckte uppmärksamhet och öfverraskning Det var, att de förre ecklesiastik- och finansministrarne, statsråden Malmström och Forssell kunnat förmås att qvarstanna i en konselj, som stäldes under grefve Posses ledning. Hvad först angår statsrådet Malmström, så var hans helsotillstånd så- dant, att man redan på grund deraf hade väntat, att han icke skulle komma att qvarstanna. Dessutom var det ock af andra skäl, som man fann det förvånande att finna statsrådet Malmström i kamratskap med grefve Posse. Man hade icke väntat att finna honom, den utmärkte och grundlige forska- ren i frihetstidens historia, den obarmhertige, men strängt rättvise nedergöraren af denna tidrymds olycksaliga partibild- ningar och skildraren af alla de olyckor, som dess förvil- lelser medfört — man hade icke väntat att finna honom i en konselj, hvars främste man varit en djerf och hänsyns- lös partigängare; i en konselj, som är ett vigtigt medgif- vande åt ett det mest afgjorda och ensidiga partivälde, som någonsin hotat vårt land. Detta var i sanning underligt, och det öfverraskade ingen, att han snart tog sin hand från denna ministèr, hvars purifikation med hans utträde begynte, men för hvilket ändamål ännu åtskilligt återstod. Länge dröjde det icke, innan statsrådet Forssell följde exemplet och lemnade konseljen. Det var också i högsta måtto märkvärdigt, att han någon gång lät förmå sig att inträda deri, då en så uppenbar schism förefans mellan ho- nom och statsministern i de vigtigaste ekonomiska spörs- mål. Grefve Posse är, som bekant, en afgjord privatbanks- vän, då deremot Forssell är lika deciderad anhängare af ett faktiskt sedelmonopol. Han hade ju så godt som gifvit på hand, att redan till 1881 års riksdag ett kungligt förslag skulle vara att vänta om tiornas indragning och någon möj- lighet att realisera detta löfte i en konselj, i hvilken grefve Posse var statsminister, fans naturligtvis icke. Dessutom existerade mellan de båda statsmännen en afgjord motsats 4 i den vigtigaste frågan, som stod på den nya ministèrens program, nämligen rörande grundskatternas försvinnande. Grefve Posse är ju en representant för den politiska rikt- ning, som vill en successiv afskrifning af dessa skatter, då deremot Forssell tydligt uttalat sig mot en dylik plan, och han yttrar till statsrådsprotokollet vid framläggande af re- geringens förslag vid 1877 års riksdag rörande en partiel afskrifning af grundskatterna, »att det egentligen är genom fastställande af en orubblig afskrifningsplan, som en obehö- rig fördel kan sägas vara på statens bekostnad beredd åt den nuvarande jordegaren, enär denne i och med detsamma kan räkna sig till godo åtminstone en ganska stor del af hela den skatteeftergift, som successivt skall för hans jord inträda, hvaremot en eftergift, som endast i mån af statens tillgångar beviljas, just derigenom att den ej låter sig på förhand med säkerhet beräkna, också endast i mån af sin fortgång kommer jordens innehafvare till godo.» De i många afseenden förefintliga olika åsigter, som be- själade statsministern och finansministern, kunde omöjligen tillåta ett längre samarbete dem emellan, så mycket mindre som båda ministrarne hvar på sitt håll voro utrustade med en energi, som icke tillåter overksamhet, och ingendera af dem var van att sticka under stol med sin vilja och sina åsigter. Allt detta måste göra Forssells utträdande ur kon- seljen till en snar tidsfråga, men det dröjde dock ända till december månad, innan han afgick. Det synliga motivet dertill var regeringens beslut rörande majstulleri, hvilket icke gick i den riktning, som Forssell önskade, men de verkliga orsakerna till hans afträdande lågo vida djupare och äro att söka i oförenligheten i åsigter och föreställningssätt hos grefve Posse och statsrådet Forssell. Det var efter denna purifikation, som Aprilministèren trädde mot den sammanträdande riksdagen, och om äfven denna purifikation kommit konseljen att förlora två fram- 5 stående förmågor, så hade den i stället gjort den mer ho- mogen och för så vidt det ligger en sanning i det gamla ordspråket, att enighet ger styrka, så hade onekligen mino- riteten vunnit på denna purifikation, då konseljen såsom er- sättning erhållit statsrådet Richter, förr domare i Skåne, men hvilken icke spelat någon politisk rol, samt byråchefen i tullstyrelsen, Themptander, hvilken genom detta inträde i konseljen uppenbarligen gjort en stor uppoffring, då han derigenom antagligen tagit farväl af sitt riksdagsmannaskap för Stockholm, ty näppeligen lärer det vara troligt, att hufvudstadens valmän skola finnas benägne att låta sig re- presenteras af en medlem af den landtmannapartistiska mi- nistèren Posse. På vanligt sätt och med öfliga ceremonier öppnades riksdagen och konungen helsade, för första gången omgifven af sin nya ministèr, det svenska folkets representanter med ett trontal, hvars ord icke äro till fyllest så tydliga, som önskligt och godt hade varit', hvarförutom dess tendens sy- nes gå i en riktning, som afspeglade den nya ministèrens skaplynne i en nyansering, som man hoppats icke skulle vinna auktorisation från sjelfva tronen. Den passus i tron- talet, som väckt de nedslående känslor, hvilka här nämnts, är af följande lydelse: »Nödvändigheten att på ett tillfredsställande sätt ordna landets skatteväsen och försvarskrafter erkännes af mig icke mindre lifligt än af eder. En fullständig lösning af dessa båda, genom så många band sammanknutna frågor bör ske i ett sammanhang och med tillbörligt afseende fäst på be- stående rättsförhållanden. Sedan de förberedande åtgärder, jag låtit vidtaga, hunnit afslutas, är det min afsigt att till riksdagens profiling öfverlemna omfattande förslag till ord- nande af dessa så betydelsefulla angelägenheter. Jag under- skattar ingalunda de svårigheter, som härvid skola möta, men enighet mellan konung och folk* grundad på rättvisa och fosterlandskärlek, skall dock slutligen förmå öfvervinna dem samt bereda en för landets framtida trygghet och lycka gynsam utgång åt detta lika vidtomfattande som djupt in- gripande arbete.» Hvad som först i detta konungens trontal varit af ned- slående verkan är den ordning, hvari H. Maj:t ställer de två frågor, som stå främst på den nuvarande konseljens program. Det är ett genljud af det tal, som grefve Posse såsom andra kammarens talman år 1878 höll inför tronen, som man nu finner gå från sjelfva tronen. Det är skatte- frågan, som der ställes i främsta rummet, och försvarsfrå- gan sattes såsom ett appendix dertill. Att grefve Posse i andra kammarens namn skulle sätta frågorna i denna ord- ning var att vänta, men att finna detta förhållande godkändt och gilladt i sjelfva trontalet var helt säkert en smärtsam öfverraskning för alla de många, som dock hålla före att i kompromissen försvarsfrågan är den principala och att till densamma sluter sig såsom ett nödvändigt och oundvikligt bihang den dervid fogade skattefrågan. Det skall visserli- gen för vännerna af ett verkligt effektivt försvarsverk kän- nas tungt att få »kungsord» på, att våra »försvarskrafter» i bjudande vigt och nödvändighet stå i andra rummet och »landets skatteväsen» i det första. Det var dock en annan tanke, som låg till grund för 1873 års ryktbara skrifvelse, på hvilken den Posseska mi- nistèrens politik är baserad, ty i denna skrifvelse innehar försvarsfrågan främsta platsen. Det heter der, ätt riksdagen i underdånighet anhåller, »att K. M:t under förutsättning att en sådan arméorganisation — som af riksdagen närmare be- stämmes — varder af konung och riksdag antagen, i sam- manhang med ofvan nämnda förslag, täcktes i nåder före- slå stadganden, genom hvilka efter en måttstock af tre pro- cents årlig afskrifning, ej mindre rustnings- och roterings- besvären med deraf härflytande kostnader komme att efter 7 hand minskas och slutligen försvinna, än äfven grundskat- terna upphöra» etc. Så tänkte man sig då dessa frågors ställniug till hvarandra, men den synes nu hafva väsentli- gen förändrats. Onekligen måste man i dessa ord, med hvilka konun- gen i trontalet berör denna vigtiga fråga, finna ett af ho- nom åt den nya ministèren gifvet moraliskt stöd, såvida man icke får antaga, såsom en tidning gjorde, att »detta omnämnande af och omdöme öfver kompromissen äro fram- kallade af benägenheten att öfverskyla och utfylla den to- tala bristen på några för närvarande på dagordningen stå- •ende frågor, hvilken brist kunnat föranleda konungen att äfven omnämna de förberedande arbeten som nu vidtagas». äro rit. der Det har här förut blifvit sagdt, att trontalets ord icke till fyllest så tydliga, som önskligt och godt hade va- Detta syftar, såsom lätt kan förstås, på de ord, hvilka förekommo, att de reformer, som förberedas, skola ske »med tillbörligt afseende fäst på bestående rättsförhållanden». Hvad härmed menas, är ganska svårt att förstå, och man har karakteristiskt nog från båda sidorna sökt att göra sig ■dem till godo för sin mening. A ena sidan har man hållit före, att detta uttryck syftar på grundskatterna, och man har dervid gladt sig åt, att uppfyllandet af det deri lig- gande löftet måste blifva en ganska svår hållhake för rea- lisationen af hela kompromissidén, som just utgår från en total omstöpning af hela jordbeskattningen. Kompromissen, sådan den af landtmannapartiet fattats — så tänkte man på denna sida — tager ingen hänsyn till bestående rätts- förhållanden, utan vänder tvärtom upp och ned på hela det nuvarande förhållandet mellan de olika jordnaturerna, hvar- för det var synnerligen hugnande att från försäkran om att tillbörligt afseende skall detta afseende existerar. Trodde man på denna sida, att man tronen höra en fästas å hvad i här fick någon 8 hjelp mot en alltför omstörtande skattepolitik, så räknade man på en annan sida ut, att med det afseende, som konun- gen anser böra fästas vid »bestående rättsförhållanden», menas en admonition åt dem, »som hvar gång en utsträckning af värnpligten ifrågasatts, uttryckte sitt förakt för de mycket omtalade knektekontrakten.» Det är dessa kontrakt, som den sidan håller före, att konungen menat. Man har icke alls svårt att förstå hvad som härunder ligger. Med detta tal om knektekontrakten åsyftar man, att allmän värnpligt ej skall kunna af konung och riksdag såsom allmän med- borgerlig skyldighet åläggas utan kontraktsbrott mot rust- och rotehållarne. Man vill göra troligt, att dessa knekte- kontrakt äro sådana, att rust- och rotehållarne skulle ega rätt och nya mer att såsom en särskild statsmakt yttra sig jemte konung riksdag i fråga om värnpligtens utsträckning, och dessa läror vill nian förskaffa hemul i trontalet. Man glöm- dock, att dessa s. k. kontrakt äro och måste af rege- ringsmaktens innehafvare erkännas * b vara lagar eller förord- ningar, hvilka, på samma sätt som alla andra sådana, gälla, till dess samhällets anspråk på ytterligare offer af dess med- borgare fordra nya bestämmelser i nya lagar och sådana i vederbörlig ordning blifva godkända och antagna. Den kungliga propositionen angående statsverkets till- stånd och behof företedde i år ett, hvad volymen beträffar, ganska anspråkslöst skick. Dess arkantal var denna gång, i jemförelse med hvad det brukar vara, helt ringa och det såg godt ut, så mycket mer som regeringen nu gått till mötes riksdagens begäran om denna propositions upprättande på ett sätt, som gjorde det någorlunda möjligt att hitta i denna digra luntas irrgångar, der förut varit en verklig la- byrint, i hvilken en hjelpande ariadnetråd varit väl af be- hofvet. Aran af denna förenklade form tillkommer dock icke den finansminister, som kontrasignerat den kungliga propo- sitionen, utan förtjensten tillkommer den afgångne chefen 9 för finansdepartementet, statsrådet Forssell, som redan före sitt tillbakaträdande uppgjort den plan, som sedan vid pro- positionens uppställning följts. Men om propositionens yttre skepnad visade sig särdeles till sin fördel, så var deremot förhållandet icke alldeles det- samma med dess inre egenskaper. Den, som minnes tillbaka till åren före 1876 och hvad som då tilldrog sig i andra kammaren, kommer nog ihåg, hvilken ställning grefve Posse intog till de finansministrar, som då hade lyckan eller olyc- kan att existera. Han var då ett rytande lejon, som gick omkring för att se, hvem han uppsluka månde, och bland andra fick statsrådet Wærn hård t pröfva på, att det på skånebänken satt en sträng granskare. Det stående temat var då, att regeringen icke iakttog sparsamhet, att budgeten år för år steg i vädret och att denna stigande tendens ho- tade att rakt af ruinera oss. För alla vänner af en exklusiv sparsamhet vai? derför den dag en stor glädjedag, då grefve Posse tog rodret i sin starka hand. Man väntade nu, att de gamla sparsamhetsprinciperna skulle på ett lysande sätt komma till heders i den kungliga proposition, för hvars innehåll den nye statsministern var ansvarig, och denna väntan, dessa förhoppningar blefvo så realiserade, att budgeten under grefve Posses auspicier befans hafva stigit med den lilla summan af två millioner kronor. Dervid fordrar dock rättvisan det erkännandet, att ett par af de höjda posterna endast äro skenbara tillökningar i staten, utan att i verkligheten orsaka statsverket några ökade utgifter. Den ena af dessa poster är den i anslaget till lots- och fyrinrättningen med lifrädd- ningsanstalterna gjorda förhöjning af 100,000 kr., ty denna förhöjning motsvaras af en lika stor tillökning i inkomsterna af fyr- och båkmedlen. På enahanda grund neutraliseras det för postverket uppförda ökade belopp af 170,000 kr. af en motsvarande tillökning i postverkets inkomster. Men äfven med tillbörligt aktgifvande på dessa »dolda utgifter» 10 företer i alla fall budgeten en tillökning på cirka 1,700,000 kr., hvarmed den till makten komna sparsamhetsministéren debuterade. Eu ganska vacker debut, synes oss! Men det är icke blott detta lilla plus, hvarmed bud- geten briljerar. Grefve Posse talade vid ett tillfälle om de förborgade utgifter, som förut existerat, och hvilka sedan krupit in i statsregleringen, men, om man noga skärskådar den kungliga proposition, hvarmed 1881 års riksdag hugnats, skall man finna, att det ock finnes utgifter, som den nuva- rande konseljen anser nödiga, men hvilka icke fått plats i årets statsregleringsproposition. Det fins en del behof, som redan nu erkännas existera, men för hvilka regeringen icke funnit skäligt att begära anslag, utan lemnat åt den närmaste framtiden och möjligen åt en ministèr, som icke uteslutande ur sparsainhetssynpunkt skall betrakta saken att för den samma kläda skott. Det framgår ock ganska tydligt, att särskildt ett par departementschefer icke skola befinnas vara i längden hugade att underkasta sig de restriktioner, som en ekonomipolitik kan göra nödig i deras uppfattning af livad statens bästa kräfver. 1 . Slår man upp det statsrådsprotokoll, som tillhör tredje hufvudtiteln, skall man finna lians excellens ministern för utrikesärendena framhålla, att åtskilliga af de vid Kongl. Maj:ts beskickningar anstälde embets- och tjenstemän inga- lunda hafva sådana inkomster, som motsvara deras ställning, men han skyller på »statsverkets ställning», som påbjuder uppskof med dessa anslagsfordringar. Han tillägger dock, att »inom kort torde det emellertid blifva en oafvislig pligt för ministern för utrikesärendena att i hvad på honom beror tillse, att ingen bland de förenade rikenas diplomatiska em- betsmän må vara utsatt för ekonomiska bekymmer, hvilka kännas synnerligen tryckande för dem, som hafva att bekämpa dem i främmande land». Här skymtar — som man ser — fram äfven under grefve Posses egid en liten flik af löne- 11 förhöjningar åt de af hans principaler så förkättrade embets- männen och till på köpet åt de »guldsmidde diplomaterne», hvilka, enligt hvad våra dannemän från Maspelösa och Vestan- nor tro och förmoda, icke äro till någon nytta och derför gerna kunna svälta ihjel. En annan departementschef, som också visar ett fram- tidsperspektiv af höjda anslag, är chefen för ecklesiastik- departementet, som uttryckligen erkänner, att en förbättring af elementarlärarnes löneförmåner är af billighet och rätt- visa påkallad samt »att den icke utan skada kan länge upp- skjutas.» Här går det löst på den lilla nätta summan af •800,000 kr., hvaraf likvisst meningen vore att betäcka en del förmedelst höjda terminsafgifter, men, äfven om detta kan tänkas ske till halfva beloppet, hvilket fordrar en högst betydlig terminsafgift, så återstår dock alltid en förhöjning i den ordinarie staten af 400,000 kr., som ecklesiastikmi- aiistern sätter i utsigt för den närmaste framtiden. Såsom man behagar finna, har den Posseska ministèren sålunda utom den nu synliga förhöjningen i budgeten ganska betydande belopp i reserv, hvilka äro färdiga att rycka fram trots sparsamhetsteorierna. Grefve Posse får snart göra som Gladstone gjorde, då han kom till makten och fann sig obe- hagligt berörd såsom premierminister af de vanvördiga orda- lag, han, innan han trodde att lyckans gudinna skulle föra honom upp till maktens tinnar, fälde om Österrikes kejsare. Han tog tillbaka allt hvad han sagt om den främmande potentaten, och hans ministèr får efter den betan gå till odödligheten under namn af »ursäkternas kabinett». På samma sätt borde grefve Posse också göra, han borde efter den kungliga propositionens framkomst taga tillbaka allt hvad han sagt om lättheten att spara. Men trots denna stigande budget visar den kungliga propositionen en fysiognomi, som kan komma hjertat att klappa af fröjd. Hvem minnes icke, hvilket bekymmer och 12 hufvudbry statsrådet Forssell hade att få debet och kredit att gå ihop? Han fick fresta på alla möjliga tänkbara ut- vägar för att lyckas i detta svåra värf, och han har knap- past lemnat taburetten, förr än det är, som om man vändt om en hand. Nu är det icke längre någon nöd. All brist i statsregleringen är en öfvervunnen ståndpunkt och mini- stèren Posse debuterar med ett öfverskott på mer än en million kronor, hvilka Kongl. Maj:t föreslår böra användas till betäckande, så långt det förslår, af den skuld, hvari statskontoret råkat till riksgäldskontoret. Men man bör noga akta sig att hängifva sig åt en alltför hejdlös glädje öfver detta förhållande. Visserligen är det sant, att den nya parlamentariska ministèren har den stora fröjden att kunna debutera med en inkomstsumma, som, tack vare de ljusnande konjunkturerna, med en million öfverstiger, hvad dess företrädare kunde beräkna såsom tillgänglig att be- täcka statsverkets behof. Denna million är alltid en god hjelp, men trots denna så — om man betraktar förhållan- dena ur normal synpunkt — befinnes, att statsverket i sjelfva verket laborerar med en brist på 530,000 kr. oaktadt det prunkande öfverskottet, hvarmed nu stoltseras. Saken kan synas något mystisk, men har sin naturliga förklaring, som icke heller skall uteblifva. Såsom man torde erinra sig, befans det under den tid, statsrådet Forssell skötte finansportföljen, oundgängligen nödigt att genom en tilläggs- bevillning fylla den brist, som då uppstod. Att detta var en exceptionel åtgärd, framgår bland annat deraf, att denna bevillning icke tillädes till och sammanslogs med den vanliga allmänna bevillningen, utan den kom att bilda en alldeles särskild skatt, som afsigten var att låta försvinna, så fort möjligt var. Det är genom att bibehålla denna skatt oför- ändrad vid det belopp, hvartill den, såsom nödfallsutväg be- stämdes, som grefve Posse kunnat komma till det öfverskott, som nu figurerar i statsregleringspropositionen. Vi få fram- deles tillfälle att återkomma till denna remarkabla ange- lägenhet. Den post på utgiftssidan, som väckte den största upp- märksamheten, var regeringens proposition om anslag till ett .stort pansarfartyg. Fartyget beräknades kosta 2,290,000 kr., hvaraf för 1882 äskades ett belopp af 650,000 kr. Här har blifvit sagdt, att denna proposition väckte förvåning, och orsaken dertill är lätt funnen. Riksdags majoriteten — na- turligtvis bestämd af andra kammarens majoritet — har under den förflutna tiden så uttryckligt och så tydligt som möjligt förklarat, att den icke ville veta af några stora far- tyg. Om nu verkligen regeringen på allvar hoppades, att detta nya försök skulle lyckas, — och något annat eger man naturligtvis icke rättighet att antaga — så måste till grund för en dylik uppfattning ovilkorligen ligga en stark tilltro till trollmakten af grefve Posses inflytande på majo- riteten i andra kammaren, ty någon förändrad uppfattning hos denna majoritet angående flottans behof hade regeringen visserligen ingen anledning att förutsätta. Detta förslag var — man må derom säga hvad man vill — en liten blänkare som utsändes för att pröfva, hvad inflytande grefve Posse eger på riksdagen eller framför allt på det »regeringsparti», hvarpå den skall stödja sig. Det var ett försök att utröna, huruvida denna konselj äfven i andra frågor, än der den går majoritetens i andra kammaren ärenden och följer dess vilja, kan genomföra någon vigtigare fråga, och ur denna syn- punkt blir denna fråga af stor politisk betydelse. Man eger nämligen icke rättighet att antaga, att kon- seljen till följd af någon påtryckning låtit detta förslag framgå till riksdagen; ty är detta händelsen, då är den Posseska ministèren visserligen icke den man väntat, den är då en svag ministèr, som icke är mer rädd om sin politiska prestige, än att den lånar sig till medel att hos riksdagen begära anslag till ändamål, om hvilkas nödvändighet och nytta den icke är öfvertygad. Men, som sagdt, man kan icke gerna förutsätta denna svaghet, och om detta är riktigt, så är förslaget om anslag till pansarfartyget en verklig probersten på ministèrens inflytande i andra kammaren och resultatet har visat, att detta inflytande icke bestått profvet, det har ådagalagt att det icke är ministèren eller grefve Posse, som leder andra kammaren, utan det är dennas ma- joritet, hvilken statsministern, om han vill hoppas på fram- gång af sina förslag, blindt får följa. Men i en dylik ställ- ning är regeringen ingenting annat än denna majoritets full- mäktige i frihetstidens stil, som ingenting annat har att göra än att noga rätta sig efter principalernas vilja och som, då den vill gripa till initiativet, har att hålla sig inom det område, majoriteten i andra kammaren utstakat. Man får krusa och buga för de rustikala elementen, och det värsta är, att man mången gång ingenting har för allt krus. Vi torde få återkomma till denna fråga längre fram. Utskottsvalen företedde icke några större och märkvärdi- . gare förändringar i utskottets sammansättning. Endast på ett par val vilja vi här fästa uppmärksamheten. Det ena gälde konstitutionsutskottet, der friherre Nordenfalk remplacera- des af kommerserådet Sjöberg. Att utskottets förlust genom friherre Nordenfalks tillbakaträdande icke kan skattas sär- deles högt, torde få medgifvas. Hans tendenser hafva, allt- sedan han förflyttades från första kammaren till den andra, i stigande progression lutat åt bondehållet, och han har för denna sin tillböjelse hugnats med den belöningen att in- sättas i riksgäldskontoret, der han antagligen i allt sluter sig till dess ordförande. Efter hvad som förljudes, är det på grund af sin egen begäran, som han nu icke invalts i utskottet, antagligen af det skälet att hans åsigter i fråga om det politiska »streckets» nedflyttande icke passa in med de styrande rösterna i landtmannapartiet. Att i den af- gångne baronens ställe insattes herr Sjöberg, var icke heller 15 någon öfverraskning. Herr Sjöberg har förut stått väl hos andra kammarens bönder, men hans hvassa tunga har väl antagligen någonstädes stött på patrull med den effekt, att han icke längre blef ansedd värdig att i riksdagens främsta utskott representera bondemajoriteten. Förmodligen har han nu gjort bot och bättring, eftersom han åter tagits till nåder och för Stockholms valmän må det ju vara till stor hugnad att se åtminstone en af sina representanter stå så pass väl hos det mäktiga landtmannapartiet, att han kan få plats i ett af 'de politiska utskotten — om vi så må kalla konstitutions- och statsutskotten. Af större betydelse var förändringar i statsutskottet, då herr Carl Ekman i första kammaren undanbad sig att vid valet ifrågakomma, likasom han äfven undandrog sig inväljandet i det tiomannaråd, som första kammarens ma- joritet plägar tillsätta. Som bekant torde vara, har herr Ekman sedan år 1876, då grefve Posse såsom talman icke längre hade plats i utskottet, i egenskap af ordförande ledt dess förhandlingar, och det kan icke gerna förefinnas något tvifvel derom, att utskottet i honom förlorat en duglig och energisk ledamot. Hvad nu orsaken till herr Ekmans till- bakaträdande kan vara, är naturligtvis mycket svårt att af- göra, men onekligen skall han kunna anses ega fullgiltiga skäl till sitt beslut deri, att han af mångahanda arbet- samma och kraftpröfvande enskilda göromål är hindrad att mottaga ett uppdrag, så tidsödande, som att i egenskap af ordförande leda ett af en sådan mängd göromål öfverhopadt • utskott som statsutskottet. Emellertid har man velat se ett politiskt skäl till herr Ekmans tillbakaträdande och kanske icke utan orsak. Man torde erinra sig, att förliden riksdag, då den De Geerska ministèrens värnpligtslag diskuterades, herr Ekman var en af dem, som energiskt uppträdde för regeringens förslag, förklarande, att om landtmannapartiet drefve sin hårdnacken- 16 liet till dess spets, så skulle det blifva nödvändigt för alla vännerna af ett verkligt effektivt försvar att genom mot- stånd mot grundskatternas afskrifning söka framtvinga ett medgifvande i fråga om försvaret. Värnpligtslagen föll, och måhända har herr Ekman nu ansett tidpunkten vara inne att förverkliga de åsigter, han 1880 framkastade, samt sålunda icke velat ingå i ett utskott, der han i många fall skulle hafva ansett sig nödsakad att arbeta för en re- gering, hvars stora politiska mål han icke gillade. Möjli- gen kan man till stöd för denna mening åberopa de ord, med hvilka från landtmannapartistiskt håll hans vägran att inträda i statsutskottet förklarades. Det heter nämli- gen i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning att »det måste också medgifvas, att en man med herr Ekmans politiska färg under nuvarande förhållanden icke kan anses vara den rätte att stå i spetsen för riksdagens mest betydande och företrädesvis politiska utskott.» Om någonsin ordspråket »otack är verldens lön» blifvit besannadt, så är det väl här. Att höra från landtmannapartiets sida klander utgå i fråga om den »politiska färg», herr Ekman visat, är verkligen i högsta måtto orättvist och obilligt. För sämjans och fre- dens skull har herr Ekman gjort, hvad på honom ankommit, för att tillmötesgå landtmannapartiet; han var en af hufvud- männen för kompromissens åstadkommande, han arbetade på skjutsfrågans ordnande på det sätt, som landtmannapartiet ansåg önskligt, och han var slutligen en af dera, som talade och ifrade för försvars- och skattefrågornas lösning i den riktning, som de sju landtmannamotionerna vid 1878 års riksdag angaf. Att efter dessa tjenster, som herr Ekman gjort landtmannapartiet, finna honom beskyld för en icke passande politisk färg var en öfverraskning, som den landt- raannapartistiska tidningen beredde allmänheten. Genom herr Ekmans vägran att inträda i statsutskottet blef det nödigt för detta utskott att skaffa sig en ny ord- 17 förande. Den i alla afseenden mest lämplige var utan gen- sägelse f. d. statsrådet Carlson, som nu af första kammaren åter insatts i utskottet och hvars »statsmannablick och fina diplomatiska kanske mindre underhandlings än kombina- tionsförmåga» ansågs böra göra honom till en särdeles lämp- lig ordförande. Om man också tänker rätt på saken, så borde hans val med ifver hafva omfattats af landtmanna- partiet. Det är af Carlsons hand, som 1873 års beryktade kompromisskrifvelse utgått, och denna hans andel i detta beryktade aktstycke borde hafva förskaffat honom evig tack- samhet från landtmannapartiets sida, synes oss. Emellertid är det en ganska egendomlig företelse, som icke kan eller bör förbises, nämligen, att det hardt när vill synas, som om för landtmannapartiet kompromissen är en öfvervunnen stånd- punkt. Kompromissens fordringar hafva trädt i bakgrunden, ■och dess löften, dess lukrativa hälft, hafva, som vi redan här törut sett, trädt fram i förgrunden. Kompromissens män äro icke längre landtmannapartiets män, de stå på en punkt, som detta parti håller före vara alltför gammalmodig. Vi hafva nyss funnit herr Carl Ekmans politiska åsigter från ■detta håll anses icke längre befinnas i jemnhöjd med den parlamentariska nivå, hvarpå vi nu befinna oss. Samma- lunda gick det ock Carlson, äfven han en af kompromissens främste män. Hans kandidatur till ordförandeplatsen i stats- utskottet vann alldeles icke något gehör hos andra kamma- rens utskottshalfva, och den bragtes derför icke vidare på tal. Första kammarens ledamöter i utskottet sökte nu göra ett val, så behagligt som möjligt for de landtmannapartistiska männen i utskottet och satte derför upp till kandidat grefve Gustaf Sparre, hyars ställning till landtmannapartiet icke lemnar något öfrigt att önska, och hvars kandidatur derför troddes skola komma att behaga landtmännen, men man be- drog sig högeligen. Ändra kammarens utskottsledamöter hade fått i sina hufvuden, att de kunde under sin egen kappa Ur dagens krönika. II. 2 18 finna ett lämpligt subjekt, och det såsom passande befunna. subjektet var herr Emil Key. Han blef andra kammarens kandidat, nian röstade, och det befans att grefve Sparre och herr Key lyckats erbålla precis lika många röster. Odets gudinna fick nu fälla utslaget och var landtmannapartiet günstig. Lotten föll på herr Key, och han var utskottets lycklige ordförande. Nå ja — hvarfor icke? Då landtmanna- partiets förre nominelle chef sitter såsom statsminister, då dess verklige ledare slagit sig ned i vice talmansstolen i andra kammaren, hvarför i all rimlighets namn skulle icke partiets père noble kunna sköta klubban i statsutskottet, vårt »företrädesvis politiska utskott?» Triumviratet var ju nu fullt, och hvad kan man med fog hafva att derom säga? Allt detta är ju parlamentariskt stilfullt, och det är ju i parlamentarismens smekmånad vi berättas hafva lyckan att lefva. • En ovanligare företeelse vid utskottsvalen lät sig dock förnimma i andra kammaren, då nämligen dess minoritet, gemenligen med ett allt annat än intelligent namn intelli- gensen» benämnd, beslöt sig för att efter franskt minoritets- mönster rösta med blanka sedlar, men denna importation af republikansk parlamenterism vann föga bifall i vårt vid dylika småförsök ovana land. Intelligensens anordning att rösta med blanka sedlar rönte derför ett allmänt ogillande och undran. Visserligen måste man medgifva, att det för denna minoritet är ett synnerligen otacksamt värf att år efter år uppgöra och bära fram sina listor utan den ringaste till- stymmelse till hopp att gent emot landtmannapartiets kom- pakta majoritet kunna genomdrifva sina kandidater, men saken får icke af dem betraktas ur denna synpunkt. Det är deras pligt mot de valmän, som visat dem förtroendet att välja dem till sina representanter, att icke förtröttas i den ojemna striden och att icke utan kamp lemna fältet åt sina numeriskt öfverlägsna motståndare. Allmänheten bör 19 hafva rättighet att få veta, att i andra kammaren resurser finnas till en utmärkt utskottssammansättning, och att det endast och allenast är genom den mest ensidiga partipolitik, som utskotten få den exklusiva bondefysiognomi, hvilken nu så godt som uteslutande utmärker utskottssammansättningen. Man betraktade nu detta tillvägagående såsom bevis på en modlöshet, som icke bör eller får finnas, ty, säga-hvad man vill, och, om än dess inverkan på de positiva riksdagsresul- taten icke kan blifva särdeles stor, så har dock en upplyst och kunnig minoritet, som representerar nationens mer bil- dade del, sitt stora moraliska inflytande, hvars vigt icke må underkännas. Men man har sökt försvara detta tillvägagående och har velat hålla före, att anledningen till den hållning, in- telligensen intagit, beror af dess förändrade ställning till re- geringen. Denna intelligens eller, om man vill kalla den centern, har, såsom man vet, varit den stump af andra kam- maren, med hvilken jemte första kammaren det visat sig vara för regeringen en någorlunda rimlig möjlighet att utan alltför stora ryckningar och ristningar i fogarne föra en regering. Lojalt har denna minoritet stått regeringen bi och ärligt sträfvat att stödja den. Genom ministérförän- dringen i April sistlidne riksdag blef förhållandet annorlunda. Det hittills oppositionella landtmannapartiet skglle nu enligt parlamentariskt skick och sed blifva ett regeringsparti, och den nya regeringen grundade sin tillvaro på principer, hvilka centern eller intelligensen af alla krafter motarbetat och måste motarbeta. Intelligensen var sålunda förflyttad, enligt hvad för partibildningar annorstädes gäller, från regerings- sidan ôfveï till Kongl. Maj:ts nådiga opposition, en rol som i sin fulla utsträckning lika litet ligger i intelligensens lynne, som landtmannapartiet duger till ett regeringsparti quand même. Nu har man så sökt förklara de blanka sedlarne, att 20 » intelligensen ansett hela sin blifvande hållning icke vara rätt skarpt markerad och att just dessa blanka sedlar äro beviset på, att intelligensen icke intagit sin definitiva position. Man har framhållit detta såsom bevis på, att denna intelligens ' beslutit intaga en afvaktande hållning, till dess af någon regeringens slutgiltiga åtgård med visshet kunde iuses, huru- vida den sjelf ville betraktas som en fullt parlamentarisk regering eller icke. 1 så fall — har man sagt — är det så långt ifrån, att de blanka sedlarne skulle antyda nå- gon modlöshet, något slappadt intresse eller någon fort- skridande upplösning inom intelligensen att man tvärtom af dessa sedlar kan se vitsordadt, att den känner sig säkrare än någonsin, att den känner sitt ansvar, erkänner nödvän- digheten af en strängare sammanhållning och är besluten att modigt häfda den ställning, som i det afgörande ögonblicket de politiska förhållandena kunna komma att anvisa åt de i omfattande mening sant fosterländska intressenas män. Med bästa vilja i verlden kunna vi omöjligen instämma i denna förgyllande förklaring öfver intelligensens blanka sedlar. Regeringens ställning kan icke vara underkastad något tvifvel. Den är kött af landtmannapartiets kött och ben af dess ben, så att dess sträfvan icke kan vara föremål för tvekan. Minoriteten i andra kammaren är alldeles oveder- läggligen hänvisad till en oppositionel ställning, och denna ställning gör det nu mer än förut nödvändigt att hålla samman och anvisa en hvar af dess medlemmar den plats, han har att intaga i striden, samt tillika för allmänheten .ådagalägga hvad förtroende partiet hyser för enhvar af sina medlemmar. Nu kan dock hända, att partiet icke vill be- trakta sig såsom ett oppositionsparti par préférence, och att det icke heller är det, har under loppet af Riksdagen ådaga- lagts derigenom, att i fiere fall, der landtmannapartiet öfver- gifvit den parlamentariska fanan, har den enligt naturens ordning oppositionella intelligensen varit regeringens stödje- 21 pelare. Men om också icke i hvarje fråga intelligensen vill uppträda på oppositionens sida, så är det dock en sjelfklar sak, att den måste vara att finna på detta håll, då det gäller »det politiska systemets riktning och karakter». Intelligensen måste, derest den vill vara trogen sina föregåenden, i den stora striden afgjordt ställa sig på motståndets sida gent emot regeringens planer och funderingar, och för detta ända- mål är det för denna fraktion af oundgängligaste behof på- kalladt att väl hålla samman samt söka vid hvarje tillfälle befordra och befrämja sina syften. För detta måls nående är ett tillvägagående af det slag, som vid utskottsvalen vi- sades, icke rätt lämpligt och kan icke befordra den stora och från enskilda intressen fria uppgift, som åligger intel- ligensen. Vi hafva här nämnt något om regeringen och dess par- lamentariska ställning och vi rycka nu på fullt allvar den stora frågan in på lifvet, huruvida den nuvarande konseljen är att anse såsom en verklig parlamentarisk ministèr. Det är klassiskt nog att se, huru från det nuvarande ministeri- ella hållet detta påstås och förnekas allt efter omständig- heterna, allteftersom den förmenta parlamentariska majori- teten hjelper till att understödja eller den förnekar sin ge- menskap med ministèren Posse. Vi skola en smula titta på denna svenska parlamentarism. Redan af motionernas be- skaffenhet kunde alltför väl skönjas, att vår parlamentarism var alltför klassisk för att icke anses patenterad. Landt- mannapartiet skulle ju vara denna ministèrs parlamentariska underlag, och man hade ju sålunda att förvänta, att dess ledande män skulle göra, hvad i deras förmåga kunde stå att upprätthålla den politik, som regeringen representerade. Men till allmän förvåning har man ju fått se landtmannapartiets mest betydande man, sjelfva vice talmannen i andra kamma- ren, drifva jernvägspolitik på egen hand, utan att bekymra sig om regeringen. Och icke nog härmed. I den motion som nan i detta afseende väckt, finner man ett oppositio- nelt mummel, som alldeles icke är parlamentariskt. Han och de män af Hallands läns representation i andra kam- maren, som motionerat om statsanslag till en kustbana ge- nom nämnda län, yttra temligen skarpt mot regeringen: »Vi, som i denna kammare representera Hallands län, hade hoppats att, derest icke uppgörandet af en all- män plan för framtida jernvägsbyggnader inom landet, med de förberedande åtgärder, den kunde kräfva, för- orsakade ett uppskof med framläggandet af förslag till nya jernvägsbyggnader, den af Hallands landsting till Kongl. MajSt underdånigst ingifna skrifvelsen i fråga om en kustbana genom länet skulle tillvunnit sig nå- digt afseende. Härvid hafva vi dock missräknat oss. då af för oss obekanta skäl hvarken någon undersök- ning föreslagits i fråga om hvilka nya banor kunde vara de för landet mest gagneliga och följaktligen i främsta rummet berättigade att komma i åtanke, ej heller något afseende på det af Hallands landsting gjorda erbjudandet blifvit af Kongl. Maj:t fästadt, enär lands- tingets underdåniga ansökan lär blifvit afslagen, så att någon Kongl. Maj:ts proposition i ämnet för närvarande icke torde kunna förväntas. Under sådana omständig- heter återstår för oss ingenting annat än att antingen låta frågan om en kustbana genom Halland på obe- stämd tid hvila, det vill säga nu förfalla, eller begagna den enda utväg, som under sådana förhållanden står representanten till buds, nemligen att genom motion bringa frågan under riksdagens profiling. Då vi lik- väl äro öfvertygadé om såväl billigheten af länets ön- skan som nyttan af den ifrågavarande jernvägen, detta senare icke mindre i det allmännas än i ortens intresse, kunna vi icke underlåta att på denna fråga fästa riks- dagens uppmärksamhet, under hemställan om icke den- 23 samma bör ställas fullt i jembredd med, om icke fram- för frågan om en jernbana i Norrland, hvilken är före- slagen att byggas uteslutande på statens bekostnad utan ringaste bidrag af ortens invånare.» Detta tal om missräkning och det otydliga framhållan- det af regeringens mannamån för Norrlandsbanan, hvilken fått stå framför den af herr Carl Ifvarsson och hans mo- tionerande kolleger föredragna Hallandsbanan, äro just icke några särdeles lysande bevis på en uppoffrande parlamenta- risk ministerdyrkan, utan stöter snarare något på en miss- nöjd oppositions klagan. Men vi kunna — man ser detta nog helst från deh ( ministeriella sidan — hålla före, att detta af lokala intres4 sen och fördelar framkallade missnöje är litet kärleksgnabb ‘ under smekmånaden, som blott ökar och stärker vänskapen. Det finnes dock vissa andra symptom, som icke äro allde- les likgiltiga för bedömande af den moderna svenska parla- mentarismen. Man hade i detta afseende väntat, att re- missdebatten skulle gifva stoff till uppbyggliga betraktelser, men den gången blef det ingenting af. Mindre underligt var detta hvad första kammaren beträffar. I denna kam- mare har remissdebatten nu förlorat all betydelse och sjun- kit ned till ett i många afseenden åtminstone ur politisk synpunkt ganska litet vägledande småprat. Annat var det på den tiden, då i begynnelsen af den nya representationens tillvaro grefvarne Henning Hamilton och Carl Göran Mör- ner läto sina kritiska dissekerknifvar sondera regeringssyste- met och läto konseljens göranden och låtanden passera revy inför deras temligen obarrahertiga skärskådande. Då var remissdebatten i denna kammare af verkligt intresse, men ■det har nu totalt gått förloradt. Visserligen skulle det vara möjligt att än i dag upplifva och uppfriska dessa pikanta diskussioner och synnerligast skulle detta kunna låta sig göra nu^ då regeringen kommit i händerna på en konselj, 24 som måste till sina motståndare räkna kammarens mest framstående och i debatten starkaste ledamöter. Men fri- herre Klinckowström har, sedan Vestergötland hugnat kam- maren med denna acqvisition, likasom tagit patent på att förstöra remissdebatten. Denne talföre ledamot har den vanan att alltid vara den förste, som begär ordet vid remissdebatten, och malisen har till och med velat hålla före det fast otroliga, att den ädle baronen i slutet på hvarje riksdag prenumererar på att vid början af den kommande få ordet. Men visst är dock,, att friherre Klinkowström med en beundransvärd påpasslig- het skyndar sig att begära ordet, då den kungl. proposi- tionen om statsverkets tillstånd och bebof remitteras till vederbörligt uttkott, och när baronen väl fått ordet, så släp- per han det icke, förr än han grundligt uttröttat talmannen och auditoriet, för att icke tala om de stackars notarierna, som af friherre Klinkowströms stora meddelsamhet slita ganska ondt. När man hör dessa timslånga anföranden,, späckade af en aktningsvärd falang siffror, så frestas man ovilkorligen att tänka på att friherre Klinkowström skulle vara en synnerlig värderik acqvisition för de irländska agi- tatorerne i engelska parlamentet. Få skulle bättre än han spela en framstående och utmärkt rol vid denna handfull folks obstruktionsförsök, ty en segare flit att tala och draga ut på förhandlingarna kan icke ens herr Parnell begära af sina obstruerande vänner. Men denna friherre Klinkowströms stora och prisvärda flit, som dock visserligen skulle vida mer senteras, om han lade den i dagen vid några privata föreläsningar, än såsom anföranden till första kammarens protokoll, sträcker sig icke allenast till talets område utan äfven till skrifarbete, och ingen författar digrare motioner än han. Det är icke små utkast på fri hand, med hvilka han kommer, utan det är digra böcker på ett par hundra sidor in qvarto, hvar- 25 med han uppbygger kammaren hvarje riksdag, ibland om grundskatterna, andra gånger om försvarsfrågan och tull- väsendet och nu senast om hela vår ekonomiska ställning. Då man ser dessa hiskliga luntor, för hvilka statsverket får betala dryga tryckningskostnader, så förekommer verkligen herr Lagerstråles motion i första kammaren såsom en hän- delse, hvilken ser ut som en tanke. För friherre Klinkow- ström skall det blifva besvärligt och i -hvarje fall förenligt med ett ganska artigt renskrifvarearfvode om herr Lager- stråles förslag går igenom, nämligen att alla motioner i första kammaren skola aflemnas i två exemplar. Men för att nu återvända till första kammarens remissdebatt, så an- tecknas här, att friherre Klinkowström, som började med det högtidliga och glädjande löftet att icke länge upptaga kammarens tid, höll detta löfte så, att han i två timmar tog, visserligen icke kammarens uppmärksamhet, men väl dess tid i anspråk, och sedan han uttömt sina krafter, var äfven kammaren så uttröttad, att den knappast nog orkade höra på herr Wallenbergs anmärkningar eller statsministerns försvarsarrangement, och remissdebatten var helt enkelt i denna kammare förstörd, tack vare friherre Klinkowströms språksamhet. I andra kammaren väntade man likväl etwas anders. Här borde väl andarne drabba samman och här kunde detta någorlunda låta sig göra, då några obstruktionsförsök icke voro att befara, ty till sådana attentat kan man dock icke räkna herr Jöns Rundbäcks skäligen långrandiga expektora- tioner i den högre finanspolitiken. Här väntade man något riktigt storståtligt af prima qvalité, en sammandrabbning mellan det ministeriella landtmannapartiet och den opposi- tionella intelligensen, som skulle gifva genljud i hela landet och i våldsamhet vid anfall och försvar icke gifva Bråvalla slag efter. Väl förkunnade det mångspråkiga ryktet, att intelligensen beslutit sig före att supplera sina blanka sed- 26 lar vid utskottsvalen med att tiga vid remissdebatten, men på den sagan ville man icke tro, och man hade rätt, ty intelligensen var icke tigande, men af den stora kalabaliken vardt intet: den blef instäld och alltsammans inskränkte sig till en liten oskyldig skärmytsling, som icke lemnade blodiga spår efter sig. Intelligensen var väl oppositions- lysten och ett par landtmannapartister försökte sig på att spela regeringsvänner, men hela deras uppträdande påminte något om Sjövalls arrangement, att de, som i första akten spela prester, blifva röfvare i den andra, blott att det här var tvärtom. Dock förmärktes här och der, att röfvare- naturen — allt naturligtvis à la Sjövall — hade svårt att gå bort. Det var litet knystande, som förmärktes bland regeringstruppernas led. Det var ganska märkligt att höra, hurusom på regeringens sida uppträdde herrarne Larsson, Carl Anders och Liss Olof, hvilka förut icke just dokumenterat sig såsom särdeles re- geringsvänliga. Men rörande den verkliga halten af dessa herrars regeringsunderstödsförsök kan man någorlunda göra sig en föreställning, derest man får veta att herr Carl An- ders Larsson från Maspellösa serverade kammaren den kolos- sala ankan att, då år 1878 ett lån upptogs af riksgäld skon- toret på 18 millioner kronor för att konvertera äldre lån, så användes för detta ändamål endast och allenast 1,300,000 kronor och, försäkrar den värde representanten med den allra trovärdigaste min, att »resten strök för att betala de höjda lönerna». Man skall häfva — som Sehlstedt så tref- ligt sjunger — allra minst en »iskällare i magen» för att till protokollet öfverlåta en sådan godbit som denna. För öf- rigt var det med något lustig uppsyn, som kammaren af den orerande östgöten mottog den försäkran, att det icke var • »gentlemannalikt» att neka anslå tilläggsbevillningen till betäckande af statskontorets skuld till riksgäldskontoret. Det undrades och icke utan skäl, om herr Larsson var den 27 rätte mannen att tala om gentlemannafàsonèr. De pläga annars icke hafva någon plats lios den representant, som nu derom ordade. Den andre lierr Larsson, som hade ordet under remiss- debatten, gaf naturligtvis regeringen sitt »moraliska under- stöd» i afseende å tilläggsbevillningen som föll — af skäl som vi sedan skola söka att förklara — »regeringspartiet» synnerligen på läppen. Herr Jöns Rundbäck spelade den kritiske magisterns rol men var anspråkslös nog att genast afgifva en insolvensförklaring rörande sin kompetens att be- döma statsverkspropositionen. Han egde icke »de insigter och den skarpa blick», som fordrades för att »genast kunna genomtränga och sätta sig fullständigt m i alla detaljer af detta omfattande arbete», hvilket icke hindrade honom att, som en annan Klinkowström, ehuru naturligtvis i miniatyr genomgå de särskilda hufvudtitlarne från början till slut, för att nu icke tala om hans granskning af inkomstberäk- ningen, allt emedan han fann »ett och annat i Kongl. Maj:ts proposition dunkelt och otydligt», hvilket han i sin fort- satta anspråkslöshet förklarade bero icke derpå att »Kongl. Maj:ts proposition i och för sig skulle vara dunkel, utan detta uttryck gäller naturligtvis endast min oförmåga att bedöma alla deri förekommande märkvärdigheter». Med hänsyn till de stränga anmärkningar, som herr Rundbäck sedan gör, så må man med allt skäl påstå, att kan hyllat den gamla latinska sentensen »fortiter in re, leniter in modo», ty med större tillbakadragenhet kunde han väl icke gern a uppträda. Han gjorde ju allt för att ställa sin egén värda person i skuggan. Men det är icke herr Rundbäcks anmärkningar, som vi här skola uppehålla oss vid, utan vid något helt annat. Herr Rundbäck talar om statsverkspropositionens »märkvär- digheter», men man skall ock i hans yttrande finna en passus af mer än vanligt remarkabel beskaffenhet. Han inlåter sig 1 nämligen i inledningen till sitt yttrande på det politiskt- parlamentariska diskussionsområdet och söker med en säll- spord sakkunskap och skarpblick förklara remissdebattens betydelse hos oss och hvarför icke här åt densamma till- mätes samma vigt som i andra länder. Synnerligast nu, då vi ju befinna oss i ett slags nytt politiskt skede, måste det alltid vara af intresse att de mer märkliga politiska spörsmålen erhålla belysning, särdeles då den kommer från den dominerande sidan, och vi bereda helt säkert våra läsare en stor och angenäm njutning genom att återgifva de djup- sinniga betraktelser, som herr Rundbäck framställer rörande den ytterst intressanta frågan. Han yttrade: »Det är ett förhållande, som utbildat sig till sedvana, att vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och bebof representanterna uttala de intryck, de erfarit vid studerandet af detta digra opus. Detta förfarande anser jag för min del vara ganska klokt och ändamålsenligt, ehuru jag dock icke vill tillmäta det den betydelse och den vigt vissa personer dervid velat fästa, nämligen att en dylik diskussion här skulle i någon mån motsvara de adressdebatter, som i vissa representativa församlingar, i stater med parlamentariskt styrelsesätt, vid kammarsessionernas början merendels förekomma, då man uttalar sig öfver budgeten och regeringspolitiken i allmän- het. vigt vid till Hvarför icke remissdebatten hos oss kan få samma och betydelse, torde härleda sig deraf, att man bos oss remissen af statsverkspropositionen mindre vänder sig regeringen än till Stats-Utskottet, der alla dessa mil- O o ' 7 lioner sedermera skola skiras och dryftas. Från den si- dan sedt har jag dock hört sägas, att alla yttranden vid remissdebatten skulle vara öfverflödiga och icke tjena myc- ket till, enär det värda Stats-Utskottet ändå icke lärer un- derlåta att uppmärksamma hvad uppmärksammas bör. Detta medgifver jag gerna, och erfarenheten skall utan tvifvel i 29 regeln gifva de personer rätt, som hysa, en sådan åsigt ; men det kan ju hända, att, om uppmärksamheten ej sär- skildt fästs dera, vid det trägna och ansträngande arbete, som åligger statsutskottet vid denna omfattande detaljgransk- ning, någon sak af större eller mindre vigt, som likväl för- tjent att komma under granskning och skärskådande, eljest blifvit glömd eller förbigången.» O Ö o Oppositionens talan sköttes af herrar Dickson, Caspar- son och Rundgren m. fl., för att icke tala om den lilla me- ritlista, som herr Hedin till regeringens berömmelse upp- gjorde. 1 koncentrerad form framlade herr Casparson in- telligensens såväl bifall som missnöje med Kongl. Maj:ts nådiga proposition, och på sitt vanliga skämtsamma manér redogjorde denne intelligensens fyndige debattör för stats- verkspropositionens såväl goda som dåliga sidor i följande lilla nätta skildring: »Då vi vid riksdagens början förnummo, att de ound- gängliga anslagsbehofven kunde fyllas utan förhöjning i de nuvarande skattebidragen, så var detta för visso för alla riksdagens ledamöter ett ljufligt och gladt budskap. Då jag sedermera emottog statsverkspropositionen och fann, huru dess förr så svällande former reducerats till sådana, som på- minde om det nya representationsskickets mera menlösa ung- domsdagar, och då jag tillika såg den klarhet och öfver- sigtlighet i uppställningen, hvarmed herr statsministern in- augurerat sitt öfvertagande af. finansdepartementets portfölj, så var detta för mig en ytterligare anledning till belåten- het; men då jag tog kännedom af propositionens innehåll, gick ett moln öfver den leende taflan, ty jag fann att, ehuru volymen minskats, likväl budgetens specifika vigt ökats med 2 millioner, och att för fyllande af de ökade anslagsbehof- ven äskades en tilläggsbevillning äfven för nästa år». Men trots bifallet från landtmannapartiets två herrar Larsson, trots . herr Rundbäcks hyperkritiska reflexioner, 30 trots herr Johan Anderssons i Tenhult missnöjda funderin- gar, trots intelligensens oppositionsförsök och grefve Erik Sparres oförlåtligt misslyckade jernvägskalkylationer, så före- tedde hela denna remissdebatt, af hvilken man väntat så stora ting, en skäligen tarfiig effekt. Annat var det på den tiden, då grefve Arvid Posse satt, icke på statsrådsbänken, utan på den mer blygsamma plats, öfver hvilken Herrestads och Ljunits härad förfoga i andra kammaren. Det var då en viss kläm i hela denna ordvexling och det var onekligen effektrikt, då statsutskottets fruktansvärde ordförande slog den då till volymen skäligen korpulenta statsverksproposi- tionen i bänken framför sig med de hotande orden af unge- färligen denna lydelse: »den är diger nu, denna lunta, men jag svarar för, att den skall krympa, när den får genomgå statsutskottets profiling». Se det var andra tider, då var det något att se och höra vid en remissdebatt. Om således sjelfva remissdebatten var skäligen matt, så bjöds dock i stället på ett postskriptum, som onekligen hade en viss karakter. Det var vid justeringen af protokollet, som en liten episod timade, hvilken kan förtjena att näm- nas, då den visade, att hans excellens statsministern är ojemnförligt mycket styfvare i anfall än i försvar. Histo- storiens upprinnelse var följande. Herr Casparsson hade, som ofvan synes, framhållit det faktum, att, ehuru statsverks- propositionens volym minskats, så hade dock »budgetens spe- cifika vigt ökats med 2 millioner». Detta uppkallade herr statsministern, som under remissdebåtten synbarligen gick och spekulerade på att få sista ordet i båda kamrarne, och han gjorde sig mödan att söka förklara huru en »opartisk jemförelse» mellan de senaste årens budgeter skulle korama att ställa sig. Toge nian ett medeltal af de sex sista årens budgetssiffra, så finge man en summa af 66,586,000 kronor eller mer än 3 millioner kronor högre än Kongl. Maj:t äskar för 1882. Härmed var munnen tillstoppad på de sa- 31 duceer, »alla öfriga talare tego», som Gladstone en gång råkade säga i engelska parlamentet, ocli statsverksproposi- tionen blef remitterad. Men saken var icke härmed slutagerad. Protokollet skulle justeras, och herr Dickson passade på tillfället att så höfligt som möjligt förklara, att hans excellens statsmini- stern roat sig och kammaren med ett litet skämtsamt esca- motage med budgetssiffrorna. Under de tre första af de sex jemförelseår, som grefven för sin kalkyl användt, hade i budgeten upptagits hela den utgiftssumma, som jernvägs- trafiken kräfde, under det att å den andra sidan också bland inkomsterna influtit hela bruttointägten af jernvä- garne, då man deremot de senare tre åren endast och alle- nast bland inkomsterna upptagit nettoinkomsten. Derigenom hade numera budgetssiffran minskats med 10 à 11 millioner kronor, hvilka deremot ingå i de tre första jemförelseåren och sålunda komma dessa års budgetssiffra att stiga högt. Genom detta förhållande — menade herr Dickson — hade grefven fått medelsiffran så hög, och på detta sätt hade han kunnat åberopa den såsom gynsam för sin jemförelse. Nu ville talaren på Göteborgsbänken hänvända sig till den närvarande stats- och finansministern för att få förklaring öfver denna enligt anmärkarens förmenande högst oförklar- liga kalkyl. . Det var ett förargligt uppdrag, nu ålåg grefve Posse, att utveckla och klargöra hvad som icke kunde göras klart. Det var en stot, som icke kunde pareras, och grefve Posse begagnade äfven den metod, sora utmanadt folk använder, då det icke ser någon dager att helskinnadt komma ifrån en begärd duell; han inlät sig alldeles icke på densamma utan förskansade sig bakom grundlagen eller arbetsordnin- gen, det är icke godt att. veta hvilketdera, ty det som i detta afseende tilldrog sig, påminner omisskänneligt om bonden, som vann vid tinget och tappade i papperen. 32 Icke annorlunda hände det grefve Posse. Han förskan- sade sig i kammaren bakom riksdagsordningen, men i pro- tokollet hade han genom någon outgrundlig förvandlings- process endast och allenast arbetsordningen for att betäcka sin vägran att inlåta sig på en parlamentarisk duell med herr Dickson. Saken låter otrolig, men är sann. På herr Dicksons framställning svarade grefve Posse helt snäft, att »grund- lagen medger ej rätt för en kammarledamot att återupp- taga en diskussion, som talmannen redan förklarat vara af- slutad. Herr Dicksons statsekonoraiska föreläsning är der- för ej på sin plats. Grundlagen och riksdagsordning berät- tiga mig ej heller att bemöta honom. Först då han i grundlagsenlig ordning fått kammarens tillåtelse att inter- pellera mig, är jag beredd att besvara hans anmärkningar.» Emellertid måtte grefve Posse hafva ångrat sig och med skäl hållit före, att det väl icke, ginge an ändå att låta de grava anmärkningar, som herr Dickson framstält, qvarstå utan tillstymmelse till försök att vederlägga dem. Då nu herr Dickson efter den snäfva behandling, han rönt af statsministern, alldeles icke var hågad att formligen in^ terpellera honom, så mycket mindre som han naturligtvis icke ville medgifva, att han begått något formfel, som be- höfde rättas, måste nu annan kanal sökas för att grefven och statsministern skulle få säga några ord, hvilka skulle kunna se ut såsom ett slags försvar. Man borde åtmin- stone i tidningarna få läsa, att grefve Posse haft något att säga. Herr Lyttkens vidtalades således att räcka en hjel- pande hand, och sålunda kom från honom en formlig inter- pellation, för hvilken grefve Posse fann sig manad att af- lägga sin tacksägelse och hvilken han äfvenledes bjöd till att besvara; men det skulle han hafva låtit bli. Hans yttrande är så karakteristiskt och hans försvars- försök så till den grad ur luften gripna, att det vore skada 33 att undandraga detta yttrande läsarens kännedom. Han medgaf, att det förhöll. sig, som herr Dickson yttrat, näm- ligen att i riksstaterna för 1876—78 förekomme 10 à 11 millioner kronor afsedda för utgifter i och för jernvägs- trafiken, men det vore helt och hållet oriktigt att påstå, ■det grefven förbisett detta förhållande. »Det har jag för visso icke gjort — yttrade herr statsministern — utan jag har sett och uppskattat och öfvervägt -det. Det förhåller sig nämligen så, att i dessa trenne års statsregleringar, der jernvägstrafikmedlen äro upptagna, förekomma icke med nå- gon siffra de belopp, som till löner utgått af sportler och boställen. Dessa belopp har jag ansett på goda skäl mot- svara jernvägstrafikomkostnaderna. Att så är förhållandet, synes äfven framgå, då man jemför den ordinarie stats- regleringssumman för år 1876 med den för år 1879. Ut- gifterna på ordinarie stat uppgingo 1876 till 55,185,000 kronor. Af dessa utgjorde 10 millioner jernvägstrafikom- kostnader. Det första året af de tre sista, eller 1879, då denna post uteslöts från utgiftssidan, visar den ordinarie staten 56,490,000 kronor eller nära en och en half million högre än 1876, då dessa 10 millioner kronor stodo der; och detta öfverskott har jag ansett vara en följd hufvud- sakligen deraf, att i de tre senare årens statsreglingar in- gått löner i kontant, som förut bestått i aflöniug af bo- ställen eller utgjorts af sportler och i följd deraf icke kun- nat till siffran utföras. Vid frågans bedömande böra väl icke alldeles förbises de högst betydliga löneförhöjningar, som ingå i de tre sista jemförelseårens stater och icke ega sin motsvarighet i staterna för de tre första åren, dei- to- lags- och postutgifterna dessutom varit upptagna med all- deles otillräckliga, sedermera höjda belopp.» För sitt uppträdande vid detta tillfälle råkade herr statsministern synnerligen illa ut i pressen. Aftonbladet visade i en ledare huru »tiderna förändras» och hurusom Ur dagens krönika. II. 3 34 grefve Posse totalt skiftat mening rörande befogenheten af de anmärkningar, som vid justeringen af ett protokoll må kunna framställas. Då han ännu satt på oppositionsbänken, hade han i detta afseende en annan mening. Händelsen förskref sig från 1874 och passerade den 21 Februari nämnda, år. Då fann grefve Posse intet hinder hvarken i grundlag eller kammarens arbetsordning att vid protokollsjusteringen åter upptaga den om statsregleringspropositioneu förda di- skussionen, och han gjorde det med en skärpa och ett efter- tryck, som på den tiden var hans vanliga tal. Det gälde då beskyllningar, som gingo in på en regerings politiska heder, nämligen att regeringen upplånte penningar för att dermed bestrida löpande utgifter. Den dåvarande finans- ministern, som alltför lätt kunde visa grundlösheten af denna svåra beskyllning, behöfde icke förskansa sig bakom konstlade hinder, och han upptog frågan. Emellertid var kammarens dåvarande vice talman, fri- herre Åkerhielm, af precis enahanda åsigt, som grefve Posse var sju år efteråt. Han fann detta återupptagande af di- skussionen icke tillåtet, men han fick då till svar af grefve Posse följande nog irriterade ord: »Jag vill icke alls ingå i något bedömande af herr vice talmannens uppfattning; jag underkastar mig talmannen i denna del, och så vida jag icke blir afbruten af honom, då jag nu fortsätter, kommer jag att fortsätta», och han blef icke afbruten. Med allt skäl tillägger Aftonbladet några reflexioner till denna parallel mellan hvad oppositionsmannen grefve Posse ansåg sig kunna göra och hvad statsministern Posse ville tillåta andra att göra, alltsammans en ny, men god illustration till hvad den af Kellgren besjungne gamle he- dersmannen tänkte, då han »talte lätt kritiker så snart de gälde någon ann’.» 35 Dessa af Aftonbladet anstälda reflexioner lyda: »Så kunna tiderna förändras. Då fann grefve Posse alldeles i sin ordning att diskussion kunde få återupptagas, fastän talmannen förklarat densamma slutad; nu var detta olagligt. Då ansåg han den indirekta formen för en inter- pellation förträfflig; nu var den otillbörlig. Då stod han på sin rätt att begagna ordet efter som han af talmannen fått det och att fortsätta till dess talmannen afbrutit ho- nom; nu tillät han sig att såsom grundlagsvidrigt förklara ett af talmannen icke ogilladt och af honom ej afbrutet anförande, sålunda sättande sig till doms öfver talmannen och viljande i dennes ställe föreskrifva kammaren hvad som vore grundlagsenligt eller ej. — Vi hafva aldrig från en statsmans sida — och såsom en sådan vill ju hans excellens statsministern anses — kunnat tänka oss en sådan lek med grundsatser och’ principer eller, rättare sagdt, ett så kom- plett förakt för bådadera, då de icke befinnas vara för situa- tionen för ögonblicket passande. »Staten, det är jag», var en viss konungs under dåvarande tidsförhållanden icke all- deles omotiverade tanke; »rätten, det är jag», tyckes vara hans excellens statsministerns, med andra ord den maxim, åt hvilken Polykarpus i Kronfogdarne gifvit ett så drastiskt uttryck.» Till grefve Posses försvar uppträdde naturligtvis Dagens Nyheter, sin ministeriella rol trogen, och slog under den lika snillrika som originella titeln: »en som trampar i kla- veret» ett kraftigt slag för grefve Posse. Det var helt an- dra förhållanden som existerade 1874, menar Dagens Nyhe- ter, och hör nu på, säger den officiöse, huru grefve Posse då motiverade sitt återupptagande af debatten vid protokolls- justeringen : »Då jag sist hade ordet inom kammaren, tillät jag mig yttra såsom min enskilda öfvertygelse, att-------------, men att någon säker ledning för kammaren i dess omdöme icke 36 kunde lemnas förrän efter fullbordad utredning af den kongl. propositionen, hvilken utredning då var börjad inom stats- utskottets riksgäldsafdelning. Denna utredning är nu gjord och såsom resultat deraf äro i kamrarne utdelade tablåer, som göra statsregleringen lättare öfverskådlig. Det är också med hänvisning till dessa, som jag nu förnyar mitt påstå- ende att----------—» Och nu utbrister Dagens Nyheter med fröjd förkun- nande, att det ju hade inträffat, att statsverkspropositionen ej var i sådant skick, att den vid remissdebatten lemnade »någon säker ledning för kammaren i dess omdöme». Den tarfvade — fortsätter tidningen — en utredning; denna ut- redning kom till stånd och meddelades kammaren i form af tablåer. Öfver dessa tablåer uttalade sig grefve Posse icke såsom herr Dickson för att bistå en kamrat, utan en- dast försvarande sina egna anmärkningar. Hvar äro nu, så slutar jublet, de jemförelsepunkter, som skulle ådaga- lägga grefve Posses inkonseqvens? Sakta i backarne och låtom oss icke blanda bort kor- ten! Låtom oss utan alla krumbugter hålla oss till saken, sådan den är. Hvarom gäller frågan alltså? Jo — stats- ministern grefve Posse förklarar det sjelf — »grundlagen medger ej rätt för en kammarledamot att återupptaga en diskussion, som talmannen redan förklärat vara afslutad». Vi fasthålla noga detta påstående. Nåväl, var icke diskus- sionen af talmannen förklarad afslutad, när grefve Posse den 21 Februari 1874 åter tog upp den? Jo visserligen, men då är ju också saken klar. Grefven förklarade ju tyd- ligt 1881, att, efter sedan detta skett, diskussionen iclce finge upptagas, men han gjorde det icke förty sjelf 1874 och alltså måste han då hafva hyst en annan tanke än den han sedan såsom statsminister proklamerade. Allt tal om de skäl och grunder, som kunde föranleda honom att ånyo taga till ordet i saken, blir således nonsens. Är förbudet mot återupptagande af en afslutad diskussion positivt, så lärer den omständighet, att grefve Posse och möjligen några hans meningsvänner ansåg denna proposition dunkel och tarfvande förklaring, icke utgöra det ringaste skäl att bryta mot detta positiva förbud. Trots alla slingerbultar af den ministeriella tidningen, så är det och blir det ett faktum, att statsministern hyste en annan mening än oppositions- mannen om yttranderätten. Då den konvenerade, så blef den godkänd, men när den besvärar, förnekas den. Vi hafva här nämnt om den snillrika titel, som den ministeriella tidningens icke mindre genialiska utlåtelser bära, och man får i den lilla uppsatsens slut lära känna de mo- tiv, som föranledt denna expressiva titel. Talet om in- konseqvens af statsministern påminner nämligen — så ut- trycker sig Dagens Nyheter — »om den rustike virtuos, som ej använde fingrarne, då han ville spela piano». Skäm- tet är onekligen qvickt — det blott väcker en viss förvå- ning att finna det i Dagens Nyheter. Dess politiske gyn-F nare och vänner kunde möjligen taga illa upp det der ro- liga talet om rustika virtuoser och det hade i hvarje fall varit artigare af Dagens Nyheter mot det regeringsparti, hvars talan tidningen för, om den icke så prononceradt skämtat med detta grannlaga ämne. Om grefve Posse sålunda råkade in i en återvänds- gränd, då han icke ville svara herr Dickson, så gick det icke bättre, då han inlät sig på det vågsamma företaget att besvara herr Lyttkens formliga interpellation. Vi hafva här ofvan anfört, hurusom grefve Posse försvarade sina kal- kyler med att i de föregående statsregleringarna icke upp- tagits utgifter, som dock utgått, och hvilka i de senare jemförelseåren belasta riksstaten, samt att han »pa goda skäl» ansett dessa förut osynliga, nu i budgeten synliga be- lopp motsvara jernvägstrafikomkostnaderna. 38 Mot detta försök att försvara de oförsvarliga påståen- dena uppträder Nya Dagligt Allehanda och yttrar bland annat : »Rycka vi frågan något närmare in på lifvet och söka utreda hvilka de poster äro, som från och med 1879 till- kommit och hvilka grefve Posse åberopar såsom berättigande hans jemförelse, så skall man lätt finna, att dessa posters slutsumma stannar långt efter jernvägsomkostnadsmedlen. Det är hufvudsakligen landsstatens lönereglering, som nu kommit förut icke upptagna utgifter att inflyta i budgeten. Men huru betydlig denna reglering än var, så befinnes den dock i jemförelse med jernvägsomkostnadsmedlen gifva en ganska låg siffra. I stället för sportler från landsstatens tjenste- män, hvilka sportler ersattes af stämpelpapper, anslogos vid 1878 års riksdag kontant åt desse embets- och tjenstemän 600,000 kr. och af de höjda arrendemedlen för 1879 finner man afkastningen af landsstatens boställen beräknad till högst 400,000. (Arrendemedlen höjdes då från 2 7g milloner till 2,900,000 kr.) Dessutom åberopar grefve Posse tolagsmedlen, som under de tre första åren varit alldeles för lågt upptagna. Nå ja — låt gå! Grefve Posse får derigenom till sin jem- förelses favör närmare 400,000 kr. Skulle man nu dertill lägga de ökade postutgifter, som under de tre senare åren måst gäldas och till hvilka äfven grefve Posse hänvisar, så befinnes detta tillskott för alla tre senare åren uppgå till jemt en half millon kr., således i medeltal till endast 166,000 kr. pr år. Addera vi nu samman dessa »dolda utgifter», som för de senare tre åren kunna uppgifvas, så kommer man på denna väg till en summa af 1,566,000 kr., och detta belopp skall enligt grefve Posses mening i jemförelsen motsvara de förra årens 10 och 11 millioner kr.» »Vill man verkligen anställa en fullgiltig jemförelse mellan å ena sidan budgetens medeltal under de sex sista 39 åren och å den andra sidan den nu föreslagna budgetssiffran, så måste man söka medeltalet så, att från summan af de sex årens budgetssiffra dragas de 32 millioner, som under de tre första representeras af jernvägsomkostnadsmedlen, men i stället tilläggas de 6 millioner — högt tilltaget — som under de senare tre åren genom upptagandet af förut »dolda utgifter» tillkommit. Gör man detta så blir medeltalet för de sex åren 61 millioner kronor, och då nu föreslås en budget med 63 milloner kronor såsom slutsumma, är det lätt att räkna ut, i hvad mån grefve Posse förmått motsvara spar- samhetslöftena.» Vi hafva här utförligt sysselsatt oss med denna ut- märkta parlamentariska episod, derför att den väl förtjenar att i sin helhet utförligt relateras och derför att den är allt- för karakteristisk för att glömmas bort. Denna lilla historia är ju ett verkligt praktstycke af svenskt statsmannaskap och den har derför här fått en plats såsom — om man så vill — en målande kulturbild. Vi hafva här kommit att något orda om parlamentarism och dess nuvarande tillvaro i vårt politiska lif. Visserligen har det för oss varit omöjligt att upptäcka några synbara spår af denna företeelses existens, men det torde väl antag- ligen bero af vår oförmåga att uppfatta en så märkvärdig politisk situation. Men den som vet och är viss om, att parlamentarismen, det prisade regeringssättet, såsom en mogen frukt fallit till våra fötter, det är Dagens Nyheter vårt nya ministeriella organ, som nu med händer och fötter, med näbbar och klor försvarar den Posseska ministèrens göranden och låtanden. Det var en dag, som den ministeriella tid- ningen öfverraskade allmänheten med det jublande segerropet: »parlamentarismen har i lördags vunnit en afgörande hufvud- batalj. Såväl debatt som omröstningar visade, att det inom riksdagen finnes en verklig regeringsmajoritet.» Ett stort slag var sålunda vunnet. Regeringen stod triumferande gent 40 emot sina motståndare och parlamentarismen, denna efter- längtade her liga parlamentarism, var sålunda en svenska fol- kets eröfrade skatt. Tänk hvad hjertat måtte hafva svält af fröjd och förtjusning på alla dem, som i denna parla- mentarism se summan af allt godt och stort! Af jublet, kunde man allra minst förmoda, att någon af de stora frå- gorna, helst grundskattefrågan, var löst och att regeringen och ministèren Posse genomdrifvit jordbördornas afskrifning. Ja, mindre kunde man icke tänka sig, då man fick höra talas om »ett fast, beräkneligt och fullkomligt parlamenta- riskt parti, hvilket i en fråga af den största betydelse stält sig på regeringens sida.» Det må ock medgifvas att skä- let till glädje var stort, ty riksdagen, d. v. s. andra kam- maren — efter den parlamentariska ministeriella tidningens uppfattningssätt är, trots sådana små hinder som grundlagar o. d., andra kammaren synonym med riksdagen —- hade god- känt, och man räknade ut att riksdagsmajoriteten skulle vid en nödig gemensam votering godkänna, — kan man gissa hvad? — jo regeringens beräkning af jernvägstrafikmedlen. Häri låg den storartade segern, för hvilken ett högtidligt te deum uppstämdes alla rättrogna parlamentarister till fröjd och gamman. — »Hör., hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, som, brusar jublande från man till man?» Så kan man ock med skäl fråga vid dessa segerhymners upp- stämmande för en så likgiltig saks framgång. Det är visst ingen likgiltig fråga, detta säga vännerna af det parlamen- tariska styrelsesättet, det är tvärtom en stor »principfråga», som det gäller. Här var det visst fråga om en eller annan half million på trafikmedlen — nej bakom denna fråga låg en annan stor fråga, det gälde nämligen ingenting mer eller mindre än »tilläggsbevillningens vara eller icke vara» det var denna »hufvudfråga», som här vann den der ståtliga »af- görande segern.» 41 Man kan någorlunda förstå, hur listigt de herrar och män räknat ut, som här satte sig på tvärn. De tänkte i en handvändning göra hela tilläggsbevillningen obehöflig och detta var en stor olycka, för hvilken vi borde söka bevara oss. De knipsluga herrar, som arrangerade detta »kombi- nerade anfall», hade räknat ut saken på följande fiffiga sätt. Om vi nu kunna ställa så till, att beräkningen af jernvägs- trafikmedlen höjes med en half million,' så blir tilläggsbe- villningen icke vidare af nöden för att få statsverkets debet och kredit att gå ihop, men detta strider helt och hållet mot vår nyförvärfvade parlamentarisms hufvudstycken, af hvilka det första bestämmer att tilläggsbevillningen skall utgå, vare sig den behöfs eller icke. Man kan sålunda förstå, hvilken kolossal vigt måste vara fästad dervid att detta- vådliga attentat afvändes och till all lycka så »stod ock regerings- majoriteten orubblig». Så räknade i sin vishet Dagens Nyheter ut, men dess mer sansade och förståndigare ministeriella kollega på vest- kusten var af en annan åsigt rörande betydelsen af denna utbasunade stora och lyckosamma »hufvudbatalj». Från detta håll togs saken nyktrare och bedömdes sålunda: »Här var alldeles icke fråga om vare sig förtroende eller misstroende utan endast helt enkelt om en probabilitetskalkyl på ett full- komligt neutralt område. När andra kammaren lät beräk- ningen stanna vid den lägre siffran, så berodde det helt visst icke derpå, att kammaren höll denna för god, utan på den omständigheten, att K. M:t beaktat trafikstyrelsens fram- ställning rörande de högre utgifter för inköp af ny materiel ra. m., som året 1882 ansågs komma att bära i sitt sköte. På båda kamrarnes flertal torde väl äfven den framlagda tilläggsbevillningen hafva utöfvat ett mer eller mindre doldt inflytande, i det första kammaren gerna vill undgå denna, under det att andra kammaren icke är angelägen derom.» Hvad skall nu en menniska tänka? Dagens Nyheter, 42 hvars regeringsvänliga tendens är alldeles omisskännelig, på- stod, att regeringen vunnit en stor batalj, en lysande seger och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, hvars ministeri- ella tendenser äro icke mindre tydliga, tror och håller före, att det här helt enkelt gält »en probabilitetskalkyl på ett fullkomligt neutralt område». Om vi skulle taga hans ex- cellens statsministern till skiljedomare i detta svåra dilemma? Han bör väl såsom general en chef vara den mest kompe- tente att bedöma, om han och hans trupper vunnit någon af- görande seger eller om ingenting passerat — det bör så tyckas åtminstone. Granskar nian hans uppträdande i frågan, så skall man finna, att detta alldeles icke påminte om en fältherre, den der tänkte vinna någon batalj, som kunde berättiga ho- nom till ett triumftåg. Han stödde sig helt och hållet på de beräkningar, som trafikstyrelsen gjort, och det var denna beräkning, som godkändes. Det var icke heller just någon positiv ton herr statsministern anslog, då han angaf rege- ringens ställning till frågan såsom helt och hållet beroende af trafikstyrelsens beräkning, och han yttrade, att man väl icke kunde begära, att regeringen i detta fall borde hålla »kontraräkning med trafikstyrelsen». Så lydde hans excellens statsministerns votum i denna riksvigtiga fråga och man kan ju någorlunda sjelf bedöma, huruvida detta votum går till fördel för Dagens Nyheters storartade hufvudbatalj eller för Handelstidningens »proba- bilitetskalkyler». Det ser nästan misstänkt ut, att Dagens Nyheter i ungdomlig yra lupit åstad och visat sig mer ministeriel än ministrarne sjelfve. Man må dock icke under- skatta den beskedliga välmening, som låg till grund för pla- nen till det triumftåg, hvilket den med lifligt sinne och en högt flygande fantasi så lyckligt begåfvade tidningen velat i tankarne anordna åt grefve Posse. Men tilläggsbevillningen, tilläggsbevillningen, ropar den blott alltför ministeriella tid- ningen, var kanske icke den i fara genom detta försök och 43 skulle icke det hafva varit en olycka utan like, att få denna angenäma skatt gjord obehöflig? Men, hvem i all ver Iden har kunnat inplanta i Dagens Nyheters tankar, att den mi- noritet, som ville höja jernvägstrafikmedlen hade denna bak- tanke för sina förslag? Man torde dock icke alltför mycket misstaga sig, om man håller före att, om visserligen en del af dem kunnat tänka på, att man kunde på detta sätt omintetgöra behof- vet af -tilläggsbevillningen, så gick dock en sådan beräkning alldeles icke in i det stora flertalets planer. Skälet till höj- ningen var helt enkelt det, att, vare sig jernvägstrafikmed- len räknas till 5 eller 572 mill, kronor, så är det ju ingen- ting som hindrar den »fasta, beräkneliga och fullkomligt parlamentariska» majoriteteten att hugna oss med en till- läggsbevillning, vore det ock till dubbla beloppet af hvad som nu föreslås, då ju ingenting i verlden kan förbjuda denna majoritet att anslå hela denna tilläggsbevillning för att täcka statskontorets skuld till riksgäldskontoret. Lustigast af alltihop är dock, att den triumferande och attentatvädrande tidningen sjelf från den höga klimax af förtjusning, hvartill den med otrolig ansträngning uppskruf- vat sig, faller ohjelpligen ned i ett stadium af tvifvel, som icke anger någon bergfast tro. Vi få af den omordade tid- ningen veta, att i denna strid »tilläggsbevillningens vara eller icke vara gjordes till en hufvudfråga», men sedan för- tjusningsfebern fått nå sitt högsta stadium, så förmildras och nedsättes hela det storartade och effektrika företaget till rimligare dimensioner, och 21 rader nedanför försäkrin- gen, att tilläggsbevillningens »vara eller icke vara», berodde på jernvägstrafikmedlens beräkning, får man veta, att af denna beräkning »tilläggsbevillningens fortvaro i viss mån är beroende». Må man nu öfva sig med att räkna ut den logiska konseqvensen af detta resonnemang. Det var på grund deraf att tilläggsbevillningens »vara eller icke vara» 44 stod pä spel, som regeringen vann sin storslagna seger, men af majoritetens hållning i frågan var blott »i viss mån» denna bevillnings existens beroende. Men det förhåller sig lik visst så, att denna orubbliga majoritet vid’ litet närmare pröfning alldeles icke var så präktig och homogen, som det stod att läsa i Dagens Ny- heter. Den bestod af två mycket heterogena element. In- tet tvifvel är väl derom, att landtmannaligan stred för till- läggsbevillningen såsom pro aris et focis, men denna majo- ritet fick ock till bundsförvandt från första kammaren en hel del ledamöter, hvilka ingalunda äro några oinskränkta beundrare af tilläggsbevillningen, allra minst om den kan undvikas, men som röstade för den af regeringen föreslagna beräkningen af jernvägstrafikmedlen, derför att de ansågo detta beräkningssätt vara det riktiga-och af den orsak att de icke trodde att med säkerhet antagas kunde, att för år 1882 denna inkomstpost skall komma att uppgå till den högre siffra, som man från motsatta sidan ville beräkna in- komsten till. Så förhåller det sig med denna »orubbliga regeringsmajoritet»; dess inre styrka var just icke så särde- les att skryta med, som vi ock genast skola få se. Vi hafva ett ordspråk, som talar om att »gå upp som en sol och falla ned sora en skinnpels» och till detta ord- språk är Dagens Nyheter och dess onyktra förtjusning en likaså lyckad som lysande illustration. Det är hårdt för den, som står i sina egna tankar högt på ärans och rangens trappa, att helt hastigt och lustigt blifva nedsparkad der- ifrån och till på köpet lida den smäleken att blifva utskrat- tad för sina höga tankar. Så gick det i denna sak Dagens Nyheter. Den tidningen pöste och kråmade sig, inbillande sig hafva bidragit att skapa den fasta, orubbliga regerings- majoritet, på hvilken vår regering efter dess första ministe- riella organs högtidliga försäkran kunde trygt hvila sitt hufvud. Kom så den gemensamma voteringen och den fasta 45 orubbliga majoriteten var bortblåst som agnar för vinden. Den stora och »afgörande parlamentariska hufvudbataljen» hade slutat med ett nederlag för regeringen; beräkningen af jernvägstrafikmedlen var höjd och tilläggsbevillningen för- lorad, åtminstone för så vidt den må anses behöflig for 1882 års statsreglerings ordnande. Af medlidande borde man draga glömskans slöja öfver denna kolossala bock, men det ministeriella organet, som gjort regeringen den stora otjensten att göra en i sig sjelf ganska liten fråga till en stor, är sjelft alldeles icke vid dåligt humör, utan tänker på Jakob Ärligs lakoniska, men förståndiga valspråk: »tag saken kallt». Den ministerielle gör än mer, hon söker hålla couraget uppe och gör för den skull några slingerbultar än hit, än dit,, grälar på de nio af första kammarens män, som »gått på orätt trottoar» d. v. s. i den gemensamma voteringen röstade på annat sätt än vid frågans afgörande i kammaren, och tidningen låtsar alldeles icke om, att den sjelf genom sina storartade lamen- tationer och ljudeliga trumpetstötar bidragit, att hos många uppkalla tanken på, att det icke vore så oäfvet att höja jernvägstrafikmedlen, då med teralig visshet kunde antagas, att de skulle komma att uppgå äfven till den föreslagna högre summan. Emellertid hade Dagens Nyheter genom sitt otidiga jubel blottat en sak, som man alltför väl derförutan kunde förstå, men sora man knappast trodde skulle så oförbehåll- samt erkännas, nämligen att tilläggsbevillningen medtagits icke derför att statsverkets behof kräfde dess fortfarande existens, utan på grund at andra skäl. Vi äro skyldiga för- klaring öfver detta påstående. Om nämligen ingenting annat varit bestämmande för regeringen vid dess förslag om tilläggsbevillningen än om- sorgen om statsverkets ställning, så är det klart, att det för regeringen varit likgiltigt om riksdagsmajoriteten anvi- 46 sat ett annat sätt att få debet och kredit att stämma. Men med den ofantliga vigt, som man fästat vid sjelfva tilläggs- bevillningens godkännande, är det klart, att det icke är denna skatt såsom en nödvändig fyllnadssumma, som man afsett, utan det är sjelfva denna skatt såsom sådan, på hvilken man hållit och detta i. en sådan utsträckning, att man med skäl kan påstå, att ett visst bemödande genom- går hela vårt riksdagsarbete i syfte att söka rent af und- vika statsregleringens uppgörande utan tilläggsbevillning. Hvadan detta, kan man med fullt fog fråga? Visser- ligen är det en odisputabel sanning att för landtmannapar- tiet och dess principaler i orterna bevillningen, såsom den nu är ordnad, icke kännes mycket betungande i jemförelse mot hvad den trycker andra samhällsklasser, men i alla fall är den dock en skatt, som drabbar äfven jordbrukarne och, om den äfven för dem är relativt lätt, så kännes den dock, och, hur det än är, så kan det aldrig vara särdeles ange- nämt att betala skatt, såvida man kan slippa, derom kunna vi vara ense; Man skall såsom förklaringsgrund måhända hänvisa till önskligheten af att statskontorets skuld till riks- gäldskontoret blir gäldad, att denna önskan djupt besjälar landtmannapartiet, och att detta är skälet, hvarför detta parti så grufligt håller på tilläggsbevillningen. Må andra tro denna saga, men vi göra det icke. Icke skulle landt- mannapartiet så envist kämpa för den der tilläggsbevillnin- gen, om det icke gälde något annat än detta. Nej bevars, andra skäl måste förefinnas, och de ' äro icke så synnerligen svåra att räkna ut. . Alla känna vi, huru ömt grundskatteafskrifningen lig- ger landtmannapartiet om hjertat. I detta önskningsmåls realiserande ligger hufvudsumman af all dess diktan och traktan; för dess uppnående skyr partiet inga lofliga medel. Men om denna finansoperation, som, inclusive rustnings- och roteringsbesvärens ramponerande, belöper sig till den lilla 47 summan af cirka tio millioner kronor om året, för landt- mannen kan synas tacknämlig, så visar den sig likväl icke så särdeles lockande för annat folk i staten, för hvilket den ljufva utsigten öppnar sig att få på sina skuldror taga en dryg anpart af de bördor, som äro prisgifna åt landtmanna- partiets sköfling. Det gäller derför att göra utsigterna så litet anskrämliga som möjligt, och en faktor i denna lof- värda plan är tilläggsbevillningen. Den allmänna bevill- ningen är, som man alltför väl kan se och begripa, det ut- sedda offret som är till spillo gifvet för jordbördornas af- lyftande. På denna skattetitel vill man kasta de bördor, som aflyftas. Under sådana förhållanden är det en inga- lunda oäfven plan att söka bereda sinnena på den stegring, som bevillningen kan komma att undergå för att realisera landtmannapartiets mest älskade önskningsmål. Tilläggs- bevillningen gör i detta afseende hvad den gör. Den ökar bevillningen till en början med femtio procent och det är alltid något. Om nu denna tillägsbevillning under de pré- texter, som kunna förebäras, bibehålies, till dess man går i författning om grundskatternas afskrifning, så är icke så litet vunnet. Afskrifningen kan intill ett årligt belopp af ett par millioner försiggå utan att någon skatteförhöjning blir af nöden. Man endast bibehåller tilläggsbevillningen, vid hvilken man fått en viss vana. Den storartade operatio- nen kan hinna ett godt stycke på väg med denna bevillnings hjelp, och man blir icke genast nödtvungen att öka beskatt- ningen för grundskatteafskrifningen; man bibehåller endast och allenast en skatt, som eljest kunnat afskaffas, och för beskattningsväsendet är detta en ingalunda ovigtig sak. Man torde sålunda finna, att det ligger icke så liten beräkning under detta envisa försök att på hvad sätt som helst få tilläggsbevillningen qvar. Här ofvan har sagts, att, derest icke alla tecken be- draga, synes meningen vara, att så uppgöra statsregle- 48 ' ringen att tilläggsbevillningen blir oundgängligen nödig. Man hade eljest en lika så lätt som gifvande utväg att und- vika anlitandet af den mer än lofligt skrala bevillningsförord- ningen för att få samstämmighet mellan utgifter och in- komster. Ett sådant sätt anvisas i grefve Björnstjernas motion, att tobakstullen må höjas till det belopp, som re- geringen i fjor föreslog. Denna höjda tullinkomst skulle lemna en 6 à 700,000 kr., hvilka sålunda komme att ut- tagas på ett det lättaste sätt man kan tänka sig, men denna utväg har det betänkliga felet att i högsta grad min- ska behofvet af tilläggsbevillningen. Att vänta var derför, att ett intensivt motstånd skulle visa sig mot denna tull- förhöjning, och man finner också bevillningsutskottet ener- giskt afstyrka dess godkännande. Bland andra skäl finner man följande märkliga strof anförd: »Då utskottet derjemte hyser den förhoppning, att den ökade statsinkomst, som grefve Björnstjerna med sin förevarande motion afsett, vid en närmare utredning af statsverkets tillstånd och behof skall finnas icke vara af behofvet påkallad, anser utskottet sig med fullt fog böra afstyrka bifall till motionen.» Af största intresse skulle dock vara att veta, huruvida det är med eller utan beräkning af tilläggsbevillningen, som be- villningsutskottet sålunda anser tullförhöjningen öfverflödig. Det är ett vigtigt antingen — eller, detta, och det skulle för allmänheten icke hafva varit så alldeles ur vägen, om åtminstone upplysningsvis meddelats, huruvida denna lilla bevillning spelar någon rol vid den af utskottet med så stor tillförsigt motsedda »utredning af statsverkets tillstånd och behof». Trots allt detta, så var det dock nu skäligen sjelfklart, att planen om tilläggsbevillningen De ' båda kamrarne hade hvar på åstadkomma detta resultat. Första sitt beslut i fråga om beräkningen var en förlorad batalj, sitt håll hjelpt till att kammaren hade genom af jernvägstrafikinkom- 49 sterna i statsregleringen skaffat in en half million kronors höjda tillgångar och landtmannapartiet hade genom åtskil- liga afprutningar åstadkommit en besparing på mer än sju- hundra tusen kronor, således inalles till statsregleringens favör en million tvåhundratusen kronor. Då ej mer än en half million kronor behöfdes för att täcka bristen, som före- fans i regeringens kalkyl, så hade man ett lite.t vackert öf- verskott att vinka på. Om emellertid' landtmannapartiet varit riktigt klyftigt, så skulle det likväl hafva kunnat utan förhöjda utgifter fått upp utgiftssumman till ett balopp, som nödvändiggjort tilläggsbevillningen. Det är en väl känd sak, att förslagsanslagen beräknats alldeles för lågt och att derför en förhöjning af dem varit väl befogad. En sådan anordning var ock från intelligensens sida föreslagen, men den vann icke gehör hos landtmannapartiet, som synes hafva en så stor panisk förskräckelse för utgifter, att det med flit leker kurra gömma med de poster, som redan äro beviljade. Partiet må pruta och sätta förslagsanslagen hur lågt som helst, så prutar det likväl icke ett enda öre på de anslag, som sålunda äro före, då ju regeringen har rätt att öfverskrida dem så mycket som behöfs för det ändamål, till hvilket de äro afsedda. Om nu emellertid dessa anslag höjts till det belopp, hvartill de i verkligheten pläga uppgå, så hade på detta sätt tilläggsbevillningen kunnat räddas, och att icke detta medel användts, bevisar antingen att partiet icke förstår detta, men då är det verkligen bra oerfaret i politiskt af- seende eller också har icke partiet och naturligtvis då icke heller regeringen satt en sådan ofantlig vigt vid denna be- villnings fortvaro, som Dagens Nyheter utbasunat. Om emellertid icke alla tecken bedraga, så fans det nog vilja att behålla tilläggsbevillningen — det syntes nog på hvad vid remissdebatten sådana herrar som Liss Olof Larsson och Carl Anders Larsson yttrade — men man synes icke rik- Ur dagens krönika. II. 4 50 tigt hafva kommit underfund med att i förslagsanslagens be- räkning låg förborgadt ett medel att nå detta önskningsmål. Men vi återgå till Dagens Nyheters parlamentariska taktik under den för dess ideal så förhoppningsfulla tiden mellan beräkningen af jernvägstrafikniedlen och den dag, då genom den gemensamma voteringen den lifliga tidningens alltför uppjagade ministeriella illusioner ohjelpligen och utan skonsamhet krossades. På samma gång, Dagens Nyheter till skyarne upphöjde det fattiga beslutet om jernv ägs trafik medlens beräkning, fann den skäligt och försigtigast att sauvera den uppfunna par- lamentarismen mot möjliga nederlag, som kunde hota, och tillägger till sitt segerjubel det reserverande förbehållet, att »inför en sådan seger i en principfråga betyder det föga, om en eller annan anslagsfråga skulle af riksdagen lösas på annat sätt, än regeringen föreslagit». Denna försigtighet var väl på sin plats, ty ett svårt nederlag hotade konseljen, och det var derför bäst att på förhand försäkra, att parla- lemtarismens kärna låg i enighet mellan regering och riks- dag i de stora frågorna men alldeles icke »i mindre detalj- bestämmelser eller i fixeringen af vissa oväsentliga anslags- belopp». Vi hafva här förut något talat om regeringens förslag om anslag till ett pansarfartyg. Nödvändigheten att något göra för flottans behof har, synes det oss, så tydligt som möjligt ådagalagts af sjöministern. I hans yttrande får man veta, att vi för närvarande icke egå ett enda fullt tidsen- ligt pansarfartyg, och det erinras dessutom derom, att icke något anslag blifvit till fartygs nybyggnad anvisadt under de tre sista riksdagarne. Vi få dessutom veta, att enligt sakkunniges utlåtande den fartygscert, som nu förordades, hade ett stort företräde framför andra certer, nämligen »att han till sin verksamhet icke är bunden af vissa på förhand bestämda försvarsställningar, hvilka tilläfventyrs aldrig blifva 51 anfallna utan kan obehindradt och hastigt flytta sig från ett försvarsområde till ett annat, dit omständigheternas kraf för tillfället må angelägnast kalla honom, ett företräde, hvil- ket torde böra tillmätas så mycket större betydelse, som, oafsedt den beaktansvärda omständigheten, ätt vi uti be- sittningen af den i hjertat af Östersjön belägna ön Got- land, hafva ett högst mäktpåliggandej. intresse att bevaka och försvara. Ensamt vårt fastlands, vid pass 270 geogra- fiska mil långa och till mer än en tredjedel alldeles öppna kuststräcka, erbjuder ett snart sagdt obegränsadt antal an- falls- och landstigningspunkter». Och »uppå tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen till alla delar i nåder bifalla», hvad chefen för sjöförsvars- departementet hemstält. Här förelåg tvifvelsutan en vigtig fråga. Det gälde att sätta vårt sjöförsvar i någorlunda hjelpligt skick och icke helt och hållet låta det förfalla, ty om riksdag efter riksdag nekar att bevilja några anslag till nybyggnader vid flottan, så måste den nödvändiga konseqvensen blifva att, hvad vi hafva, blir allt sämre och sämre. Så synes också nästan landtmannapartiets mening vara, att det skall gå. Redan vid . remissdebatten såg det mörkt ut för den kungliga propositionen. Landtmannapartiet, ministèrens stöd och hopp, syntes föga hugadt att släppa till penningar för pansarfartyg, och intelligensen fann, vare sig drifven af sin nya rol såsom oppositionsparti eller derför, att den icke fann planerna för flottan särdeles lockande och lofvande, lämpligt att knorra. Flere dess talare funno tidpunkten illa vald, då ju besparingar måste göras på alla håll för ännu mer maktpåliggande ändamål än pansarfartygs byggande, såsom artilleribehof, Carlsborgs bestyckning m. m. Det spor- des också snart, att inom statsutskottet andra kammarens le- damöter icke voro benägna för det begärda anslaget och med en viss nyfikenhet motsåg man hvad som var att vänta i i 52 utskottet. Utskottets betänkande kom, ocli helt säkert voro de få, som kände sig nöjda. Utskottet hade sökt gå den gyllene medelvägen, och som det plägar hända enhvar, som vill tjena två herrar, hände det ock statsutskottet, det fick alldeles icke erkännande från någondera sidan. Rege- ringsvännerna voro icke nöjda och landtmannapartiet ännu mindre. Då utskottets framställning och det slut, hvartill frå- gan kom, är af den mest märkliga beskaffenhet, vilja vi här meddela in extenso hvad utskottet hade att säga, så mycket hellre som hela denna frågas behandling visar hvil- ka parodier deras historier äro, som tala om den svenska parlamentarismen. U tskottet yttrar : »Först efter den fullständiga utredning, som af den nu samlade sjöförsvarskomitén är att emotse, kan den frågan väntas blifva tillförlitligen afgjord, hvilken ställ- ning inom försvaret sjövapnet för framtiden bör intaga, och på denna frågas profiling måste ytterst bero be- dömandet, hvilka fartygscerter må företrädesvis anses för våra behof lämpliga. Detta förhållande synes ut- skottet innebära fullgiltigt skäl för riksdagen att icke för närvarande bevilja medel till någon så stor och dyrbar fartygsbyggnad, som den nu af Kongl. Maj:t föreslagna, helst af Kongl. Maj:ts förslag framgår, att byggnadsarbetet är afsedt att på flere år fördelas, och således den tid, som nu i afvaktan på ämnets allsidiga pröfning må anses gå förlorad, framdeles lätteligen kan genom påskyndadt arbete återvinnas, dervid jemväl den fördel bör vinnas, att vederbörande få tillfälle att till- godogöra sig den erfarenhet, sonl under väntningstiden blifvit. ernådd och de uppfinningar, som derunder sett dagen. Då emellertid det ej lärer kunna anses välbetänkt, att i afvaktan på utredningens verkställande alla ar- 53 beten till stärkande af sjöförsvaret skulle ligga nere, samt eertkomitén till antagande förordat, förutom den fartygstyp, hvilken Kongl. Maj:t nu till utförande före- slagit, äfven flere andra mindre certer, hvilka kräfva betydligt mindre kostnad och i afseende å hvilka cer- ters fulla användbarhet för våra behof komiterade synts vara ense, har utskottet ansett $ig böra föreslå riks- dagen att, på det Kongl. Maj:t icke må sakna tillgån- gar till byggande af mindre fartyg, derest sådant skulle inom den närmaste tiden pröfvas vara af oundgängligt behof påkalladt, ställa dertill erforderliga medel till Kongl. Maj:ts disposition. Bestämmandet af anslagssummans belopp måste emel- lertid alltid blifva i viss mån godtyckligt, men då de af eertkomitén föreslagna mindre fartygen äro beräk- nade att kosta, det ena slaget 120,000 kronor, det an- dra 30,000 kronor och det tredje 240,000 kronor, har utskottet tänkt sig att siffran 480,000 kronor, hvilken, såsom med dessa belopp jemnt delbar, skulle lemna till- gång till byggande af fartyg utaf hvilken af de före- slagna certerna, som Kongl. Maj:t kunde finna lämplig, borde blifva för de nämnda behofven tillräcklig.» Denna utgång var herr Keys verk. Den värde repre- sentanten från Södra Tjust har nu för tiden ett riktigt an- strängande arbete. Han har på sina breda skuldror tagit det dryga värfvet att söka utjemna alla stridigheter mellan den parlamentariska regeringen och den parlamentariska riksdagsmajoriteten. Med oförtröttad ifver sträfvar han i sitt kall såsom »den ärlige mäklaren» och gör både det möj- liga och det omöjliga för att hålla verket i gång. Herr Key har en gång i landtmannapartiets namn sagt: »fram- tiden är vår», och det är väl detta stolta program, som han nu vill realisera. I statsutskottet, i kammaren, privatim, för att nu icke tala om i Dagens Nyheters spalter, arbefar 54 lian oförtrutet och såsom på beting för att hjelpa ministè- ren Posse att få fram sina förslag. Han språkar vid de motsträfvige, han stärker de vacklande och han söker om- vända de opponerande. Så sträfvar han i sitt anletes svett att stödja regeringen och han, den förut sjelfskrifne oppo- sitionsmannen, ‘är nu en inkarnation af en regeringsvänlig parlamentsledamot. Det var ock han, som använde sina bona officia för att göra pansarskeppsnederlaget så litet kän- bart som möjligt och efter fruktansvärda ansträngningar lyckades det honom till sist att få ihop det utskottsbeslut som blef. Men detta gick på skrufvar. Elfva af| första kammarens tolf ledamöter i utskottet yrkade bifall till den kungliga propositionen och den tolfte, friherre von Kræmer, han reserverade sig blankt, men uppenbarligen i syfte att få alltsammans afslaget. Den stora reservationen från för- sta kammaren bådade icke godt för utskottets förslag der- städes. Men så borde dess seger vara så mycket mer viss i den andra. Då herrar Key och Carl Ifvarsson i broderlig endrägt med herrar Carl Anders Larsson och Nils Petters- son i Runtorp tillstyrkt utskottets betänkande, så borde man kunna vänta att förslaget med pukor och trumpeter skulle vinna seger i den andra. Det fans dock ett litet aber, som var i- vägen. Ingen reservation var visserligen afgifven mot utskottets betänkande, men nedanför reserva- tionerna upptäcker man ett litet tillkännagifvande, som sy- nes temligen blygsamt, men som dock visade sig betydelse- fullt nog. Bland tillkännagifvandena derunder fann man nämligen också det, att herr Liss Olof Larsson anmält, att »han hos utskottet ej deltagit i behandlingen af förevarande hufvudtitel». Häraf fick man sålunda veta, att den infly- telserike dalamannen icke varit med om utskottets mixtum- fixtum-compositum, och det fans sålunda möjlighet att från detta håll finna ett mäktigt motstånd resa sig. Denna möj- 55 lighet bief snart verklighet. Bland dem som mest ener- giskt och med synbart inflytande på landtmännens stora massa uppträdde mot såväl den kungliga propositionen som utskottets iormedlingsförslag, var just herr Liss Olof Lars- son, och resultatet blef det, att ett blankt afslag så väl å ena som andra förslaget blef kammarens svar. I första kammaren blef, som man väl kunde vänta, utgången én helt annan. Äfven der afslogs visserligen ut- skottets förslag, men der antogs i stället Kongl. Maj:ts med stor majoritet mot en liten minoritet, hvilken följde fri- herrarne Klinckowströms och von Kræmers nihilistiska sträf- vanden. Statsutskottets medlingsförslag, som kostat herr Key så mycken möda, var sålunda totalt undertryckt, och riksdagen hade i den gemensamma omröstningen endast att välja på Kongl. Maj:ts proposition och rent afslag. Detta dilemma var för den Posseska ministérén ganska obehagligt. Hur konstmessigt det än kan låta, stod den i en sådan för- arglig ställning, att vare sig propositionen föll eller den lyckades krångla sig fram, så var resultatet dock ett neder- lag för grefve Posse. Att det var så, i händelse förslaget föll, behöfver naturligtvis icke några kommentarier, men deremot torde det kunna tarfva förklaring, hurusom det skulle kunna blifva ett nederlag, om propositionen segrade. Saken är dock ganska enkel. Det är ju icke för en rege- ring nog, att dess förslag vinna framgång, utan en väsent- lig faktor dervid är ock sättet, på hvilket segern vinnes. I här föreliggande fall var det just i det sätt, på hvilket regeringen hade hopp om att segra, som nederlaget gömde sig. Ett bifall till det kungliga förslaget om anslag till pansarfartyget skulle vara en tjenst gjord regeringen af dess motståndare, den skulle hafva sina vänner fienderna att tacka för förslagets framgång, då deremot de regerings- vänlige parlamentaristerne gjort hvad de kunnat för att störta regeringens förslag. Att i detta förhållande måste ö6 ligga något för regeringen mindre behagligt är klart och aldra mest för en parlamentarisk regering, som af sitt för- sta organ fått den högtidliga försäkran, att den hade att i sina göranden stödja sig på »ett fast beräkneligt och full- komligt parlamentariskt parti». Denna något osedvanliga tillställning vållade de mini- sterielle mycket bekymmer. Att förklara denna konverte- ring af partiställningen hade sina ganska kinkiga sidor, men man bjöd till så godt man kunde. Det ministeriella orga- net på vestkusten förklarade att »det är lätt att fatta, att om andra kammarens flertal fått sig förelagdt att uttrycka sin politiska ståndpunkt gent emot ministérén Posse, så hade det blifvit obetingadt förtroende. Men här fattades beslutet trots detta, och detta icke utan en känsla af obe- hag. Man kunde omöjligt gilla saken — derpå hängde det.» Vi tvifla ingalunda på detta. Ett blankt förtroende-, votum, då det ingenting gällt, kunde man väl hafva kostat på en ministèr, som visat sin tillböjelse att äfskrifva grund- skatterna samt lätta jordbördorna i allmänhet, men att för detta offra penningar på ett ändamål, som icke passar in på landtmannapartiets planer och projekt, det är något, som alldeles icke ingår i den moderna svenska parlamentarismens grundåsigter. Kommer regeringen med förslag, behagliga ; för landtmannapartiet— ja, då kan partiet finna det lämp- ligt och i sin ordning att vara ett parlamentariskt parti, , men fattar man parlamentarismen, i denna mening, då kom- ma vi till det resultat, att detta styrelsesätt, som med den Posseska ministèrens tillkomst skulle göra sin entré i vårt offentliga lif, alldeles icke har nyhetens behag. Landt- mannapartiet har aldrig någonsin förr försmått att säga »ja» till de för partiet behagliga förslag, som från regerin- gen kommit. Vi hafva funnit det spela en parlamentarisk rol, efter det sätt man nu ser saken, redan under den De Geerska konseljens dagar, då den alldeles icke fann betänk- ligheter vid att hålla till godo med de skjutslindringar, som denna konselj föreslog, och den afslog på den tiden lika käckt som nu alla anslag till nybyggnad åt flottan. Ja, ställer man parlamentarismen på denna grund, då hafva vi icke haft ondt om parlamentariska regeringar, men det är också en parlamentarism som ingen annorstädes vunnit bur- skap; vi hafva i så fall en specifik svensk sådan. Det är en parlamentarism, der regeringspartiet håller med regeringen, då den går dess ärenden, men eljest vän- der den ryggen. På andra ställen åter, exempelvis i Eng- land, så är det visserligen sant, att ministrarne tagas ur den herskande majoriteten i underhuset, men det förhåller sig der så, att ministrarne innehafva och utöfva sin makt på grund deraf, att de äro den allmänna meningens och riksdagsmajoritetens ledare, ej dess tjenare, och en annan sak är att icke förglömma, den nämligen, att den represen- tantförsamling, ur hvars majoritet den engelska ministérén utgår, bildas af män, för hvilka representantkallet är en hederspost och icke ett aflönadt allmänt uppdrag. Om också icke i hvarje småsak denna majoritet som utgör den styrande ministèrens parlamentariska underlag, godkänner de förslag, som komma från regeringen, så skulle dock al- drig någonsin i en så vigtig fråga som den rörande sjöför- svarets ställning ett så grundligt nederlag med jemnmod bäras. Det är också visst och sant, att i England rege- ringsmajoritetens enskilda individer och större fraktioner måste uppoffra sin enskilda mening för att tillvägabringa öfverensstämmelse mellan regeringen och majoriteten. Mång- faldiga gånger måste denna majoritet för sämjans skull upp- offra sina åsigter i ganska vigtiga frågor, för att stödja och uppehålla en ministèr som i allmänhet har deras för- troende. Dylika offer af den egna meningen ingå icke i vår nya svenska parlamentarism, och den förut citerade mini- 58 steriella landsortstidningen yttrar om dessa fordringar på meningsoffer från majoritetens sida, att »en sådan parla- mentarism har dock icke ingått i svenska riksdagens före- ställningssätt och lärer näppeligen komma att göra det. Lika litet, som riksdagen fordrar, att regeringen skall obe- tingadt rätta sig i allt efter honom, lika litet underkastar han sig att i allt följa ministérén, allra minst då en fråga icke blifvit stäld på grunden af ett förtroendevotum. Vår svenska parlamentarism lär väl komma att bestå deri, att regeringen och riksdagens flertal äro eniga i sina stora syf- ten, i det politiska systemets riktning och karakter. Längre kommer man väl icke »i denne kungens tid» och ej heller i den kommandes.» ■ Äfven i denna punkt komma de två ministeriella orga- nen i konflikt med hvarandra och med den engelska par- lamentarismen. Vi hafva här nämnt, att i engelska sty- relsesättet ingår såsom en väsentlig faktor, att ministrarne äro underhusmajoritetens ledare, ej dess tjenare, men vårt svenska parlamentariska organ i Stockholm oktrojerar en annan parlamentarisk grundåsigt. Detta organ vill göra den satsen gällande, att »parlamentarismens innersta väsen icke ligger deruti, att riksdagens majoritet lyder ministérén utan tvärtom ministérén majoriteten». Ministerorganet på vestkusten åter hyllar, som man ser, den försigtiga regeln, att »in medio consistit virtus», och dekreterar för parla- mentarismen fordrar, att ter honom, ministérén». den meningen, att »lika litet, som riksdagen regeringen skall obetingadt rätta sig i allt ef- lika litet underkastar han sig att i allt följa Här hafva vi tre slags parlamentarism att välja på, den engelska, Dagens Nyheters och Göteborgs Handelstidnings, hvardera med temligen motsatta och olik- artade tendenser. Välje menniskan nu den bästa! Att döma af hvad som inträffat, torde den sista versionen vara den, som för närvarande i vårt goda land Sverige eger burskap, 59 ty visst är, att icke underkastar sig andra kammarens ma- joritet i allt ministérén, och att icke ministérén i allt rät- tar sig efter livad denna majoritet tänker och vill, derpå är propositionen om pansarfartyget det bästa beviset, ty så okunnig kan den Posseska ministérén icke vara om åsig- terna inom landtmannapartiet, att den ickn vet, att flot- tan der är illa anskrifven. , Göteborgs Handelstidning -— uppfinnaren af den mellan- sort af parlamentarism, som vi omnämnt — finner sig också böra taga den nuvarande konseljen i synnerlig upp- tuktelse, derför att den, trots antipatierna inom landtman- napartiet, kommit stickande med ett stort pansarfartyg och söker redan på förhand gendrifva hvarje tal om, att frågan angående pansarfartyget kunde vara en länk i det »politi- ska systemets riktning och karakter». Tidningen yttrar härom några straffande ord, och då hela denna fråga, angående hvad insteg parlamentarismen eger i Sverige under nuvarande förhållanden, är af ett visst intresse, tro vi oss bereda våra läsare ett nöje, då vi än ytterligare återgifva några ord ur den framställning om den svenska parlamentarismens »riktning och karakter», som förekommer i nu nämnda tidning. Der yttras, vidare: »Nu kan häremot invändas, att pansarfartyget var en fråga, som gälde just det politiska systemet, och att de el- jest ministerielle alltså här bort stödja ministérén. Har detta varit fallet, så är det ministérén, som felat, men icke de ministerielle. Landtmannapartiet har sedan flere år tillbaka, likasom nästan hela det liberala partiet derförinnan, förkastat hvarje förslag i riktning af den s. k. stora flpttan. Denna sak har alltså, om någon, tillhört partiets program. Kan den anses tillhöra det 'poliska sy- stemet, så hade Posse-ministéren, då den velat vara en par- lamentarisk minister, icke haft rätt att framträda med ofta (50 berörda pansarfartyg. Det bar då varit ministären, men icke landtmannapartiet, som brutit mot programet.» Vi äro just icke några anhängare af den Posseska ministérén och vilja ingalunda slå oss till dess riddare, men detta hindrar dock icke, att vi kunna finna det i hög- sta måtto orättvist att påbörda den de beskyllningar, som här framkastats, nämligen för tillböjlighet för »den s. k. stora flottan». Icke ett ord kan framvisas i den kungliga propositionen eller sjöministerns yttrande, hvaraf framgår, att den nuvarande konseljen ens tänker på skapandet af en stor och för öppna sjön passande flotta. Hvad regeringen före- slagit är, att vi må bygga ett stort pansarfartyg — i för- bigående må nämnas att vårt lilla grannland Danmark, trots de konstitutionella strider och tvistigheter, som under senare tid der egt rum, har bygt icke mindre än sju stora pansarfartyg — och hvilket sjöförsvar vi än må ansluta oss till, så lärer icke gerna kunna förnekas, att några stora fartyg alltid äro af nöden. Vi kunna i detta afseende åbe- ropa en auktoritet, som af den lilla flottans anhängare icke gerna kan jäfvas, nämligen grefve Baltzar Julius von Pla- ten, som väl gjort hvad han kunnat för att verka för ett kustförsvar. ■ I den plan, han för vårt sjöförsvar uppgjort, framhåller han uttryckligen, att »Sverige måste visserligen alltid ega större sjögående krigsfartyg, för hvilka så väl un- der fred som krig många vigtiga åligganden finnas att upp- fylla». Nåväl, hvad pratar man då om stora flottan för? Om det således måste anses tydligt, att med regeringens till 1881 års riksdag framlagda förslag icke åsyftats någon stor flotta, så förfaller ju allt detta talet om det obefogade hos regeringen att framställa denna proposition, såvida man icke får anse, att allt sjöförsvar strukits från landtinanna- partiets politiska »program», men är detta händelsen, då undra vi sannerligen icke på, att regeringen gör hvad den 61 kan, for att, om också regeringspartiet till trots, upptaga ■denna vigtiga fråga på sitt program. Trots de snubbor, som den parlamentariska regeringen fått af sitt misslynta ministeriella organ, så söker denna sistnämnda likväl, så godt sig göra låter, att med hartas- sen öfverstryka sina hårda ord till regeringen för dess bry- tande »mot programet», och man får till lifs en liten för- klaring af följande lydelse: »Men sannolikt har Posse-ministéren icke betraktat sa- ken så. Den har upptagit detta fartyg, efter de »sakkun- nige» herrarnes i den s. k. »Cert-komitén» utredning och förord, såsom en länk i vårt sjöförsvar, efter som väl nå- got borde göras, och har lemnat saken till riksdagens om- pröfning och afgörande, utan att derpå lägga hufvudsak- lig vigt. Härmed har också andra kammaren kunnat fatta sitt beslut utan att deri inlägga ett uttryck af vare sig förtroende eller misstroende. Man afslog framställningen icke gerna, utan tvärtom, men det måste ske.» »Det måste ske» — det låter något. Men hvarför så? Landtmannapartiet hade väl icke störtat hvarken sig eller landet i några stora olyckor genom att bevilja hvad rege- ringen föreslagit. Emellertid tör för den Posseska ministè- ren detta försvar vara mer välment än klokt. Det är väl möjligt, att i landtmannapartiets ögon dessa här anförda försvarsgrunder kunna något höja ministèrens aktier i fråga om propositionen angående far tygsanslag, men särdele smick- rande är det icke för regeringen att på detta sätt höra den uttydningen af dess handlingssätt, att den »blot til Lyst» framstält sina förslag. Nekas kan dock icke att af det sätt, på hvilket grefve Posse i andra kammaren uppträdde vid behandlingen af denna fråga, man verkligen kan få skä- lig anledning att tro, det konseljen blott till benäget på- seende lagt fram pansarfartygsanslaget för att något göra. Att den ministeriella tidningen i Göteborg i sin ifver att (52 söka bortresonera det ofördelaktiga intryck, som pansar- båten kunnat göra på »de ministerielle», griper till en för- klaring, som verkligen är en förolämpning mot en känslig natur, kan icke väcka förvåning, men deremot var det öf- verraskande nog att finna en så klok och förfaren man som grefve. Posse göra sig saker till en sådan oförsigtighet som att landtmannapartiet till behag låta påskina en viss lik- giltighet för frågans framgång, hvilken nå samma gång den j kastar ett egendomligt sken öfver det allvar, som Posse- ministéren har med sina stora förslag, också sätter hela denna ministèrs existens på ett högst betänkligt sätt på speh Ty, trots allt tal och allt prat om parlamentarism, och majoritetsvälde m. m., har det ännu icke kommit så ' långt, att vår riksdag eller dess andra kammare är rege- rande herre på täppan och — för att tala med Göteborgs Handelstidning — hoppas och tro vi, att man icke kommer dit »i denne kungens tid och ej heller i den kommandes». Om vi således måste vara ense derom, att om också rege- ringsformens stadgande, att konungen eger »allena» styra riket icke innefattar någon envåldsauktorisation, så förhåller det sig likväl så, att konungamaktens innehafvare ännu har något att säga i Svea land och rike. Det är derför i högsta måtto oförsigtigt af en ministèr, som dock är ovil- korligen beroende af konungens förtroende, att låta påskina ett föga nitiskt intresse för regeringens framställningar, hvilka konungen på grund af deras vigt för statens välfärd måste betrakta såsom ytterst maktpåliggande samt från mi- nistèrens sida värda en kraftfull och energisk ansträngning. Grefve Posses artighet — för att begagna ett lindrigt ut- tryck — mot landtmannapartiet att söka med en alldeles icke konseljpresidentmessig nonchalence reparera sjunkna ak- tier, kan alltför lätt på en annan och visserligen vigtigare fondbörs vålla ett vida större fall på dessa aktier än den prisstegring, de undergått genom kurtisen med bönderna. 63 Det kan icke gerna vara konungen behagligt att finna sin förste minister visa försummelse eller inlägga en alldeles icke passande lätthet i behandlingssättet af så vigtiga frå- gor, som det här gälde. Posseska ministérén har sitt berät- tigande endast och allenast i de förhoppningar, som vid densamma möjligen kunna knyta sig, om dess förmåga att något uträtta för försvarsverkets stärkande, och då nu sam- ma konselj spelat bankrutt i försöket att något göra för sjöförsvaret, så måste den också derigenom hafva i icke obe- tydlig mån förlorat, kredit på det håll, der en oinskränkt sådan är absolut nödvändig, och visserligen har icke denna kredit kunnat vinna derpå eller stärkas genom åsynen af det bristande allvar och den lamhet, hvarmed konseljens främste man trädde fram i striden för att befrämja det kungliga förslagets framgång. Det återstår ännu en bit af den parlamentariska apo- logien från Göteborg, och vi gå nu att fullborda vår gransk- ning af dess slutstrofer. Handelstidningen ordar om farorna för landtmannapartiet att i denna fråga gifva efter, sägande att, ifall landtmannapartiet hade »uppoffrat sin öfvertygelse om rikets sannskyldiga nytta för parlamentarismen, så hade- rätt- betänkliga följder kunnat deraf härflyta. Posse-mini- stéren hade kunnat blifva drifven till än den ena, än den andra framställningen, och landtmannapartiet hade varit oaflåtligt nödgadt att bevilja allt. Men när så de stora frågor framkommit, åt hvilkas lyckliga lösning alla dessa offer blifvit bragta, så — varder af dem intet. Då stode man der -— att tala med en viss riksdagsman — med lång näsa. »Mohren har gjort sin tjenst; nu kan mohren gå». Det lärer svårligen vara att tjena ministérén, då man brin- gar sakerna i sådant läge. Bättre då att stämma i bäcken.» För Posse-ministéren äro dessa utgjutelser icke särdeles smickrande och att höra dem från ett ministerielt organ bör säkert vara en öfverraskning af oangenäm art för grefve 64 Posse. Denna tirad förutsätter hos denna ministèr tillvaron af åtskilliga, allt annat än goda egenskaper, för hvilka man näppeligen kunnat vänta konseljen skulle komma att be- skyllas från så lojalt håll. I dessa uppdukade farhågor lig- ger först och främst den beskyllningen, att grefve Posse skulle vara svag nog att låta förmå sig till åtskilliga yt- terligheter, som han sjelf icke skulle kunna gilla. Det lig- ger än vidare i dessa ord en misstanke, att denna för- menta svaghet skulle kunna drifvas ända derhän, att mini- stèren skulle söka att, på grund af påtryckningen från en del håll, sjelf på sin sida använda sitt inflytande hos landt- mannapartiet för att framdrifva hvilka förslag som helst. Om således denna paniska' fruktan för följderna af ett bifall till framställningen om anslag till pansarfartyget icke just är särdeles förtroendefull för ministérén, så är den det icke heller för landtmannapartiet. Den förutsätter att, på den grund att landtmannapartiet beviljat det nu begärda anslaget, så skulle det ock se sig nödsakadt att bevilja allt möjligt, hur obilligt och orimligt det än kan vara. Men detta är just att totalt orättvist misstro landtmannapartiet. Icke plägar det hylla en konseqvens så kolossalt omöjlig, som att beviljandet af ett anslag medför skyldighet att be- vilja ett annat. Landtmannapartiets fruktan att i detta hänseende lägga i dagen en ganska uppenbarlig inkonse- qvens plägar just icke vara så särdeles stor, och vi känna dessutom en viss tidning i en stor stad, hvilken — tidnin- gen nämligen — mot dylika argument plägar anföra en hi- storia, i hvilken biskop Thomander spelar hufvudrolen. Nämnde snillrike biskop plägade nämligen, då någon drog slutsatser in absurdum, vederlägga detta med den dräpande afspisningen, att, om en borgare i den goda staden Lund går ut genom norra stadsporten och immerbadd fortsättei* att gå mot norr, så komme han slutligen till nordpolen, och alltså bör en borgare icke gå ut genom norra stads- 65 porten. En sådan nordpolskonseqvens är det ock som Göte- borgs Handelstidning vill etablera. Om man godkänner denna framställning af den Posseska ministérén, -så måste man godkänna alla framställningar och alltså bör man af- slå livad nu föreslås. Premiss och konklusion hänga — som man ser — klent ihop. Man skall nog komma och tala om, att det här gälde en stor principfråga, nämligen huruvida landtmannapartiet borde rätta sig efter ministérén eller icke, och vid pröfning befans detta ieke böra ske. Men detta resultat förutsätter icke just stort tillmötesgående hos landtmannapartiet mot den parlamentariska ministérén. Den första önskan, som ut- gick från densamma och som icke passade in i det landt- mannapartistiska »programmet», blef ohjelpligen ihjälslagen och, att döma af hvad i den ministeriella tidningen i Göte- borg förkunnas, af det skälet att man icke trodde sig hafva kraft nog att i annat fall afslå de önskningar, som ministé- ren sedermera kunde »blifva drifven» till att framställa. Man tyckes hafva känt sin svaghet all, men den är alldeles icke befogad denna sjelfunderskattning, ty hvad fel och svagheter, som än kunna tillskrifvas landtmannapartiet, så är det dock alldeles malplaceradt att underkänna dess kraft att — afslå kungliga framställningar. Emellertid är det en sanning, att landtmannapartiet »stämde i bäcken» och det med eftertryck till på köpet. Roligast af alla är dock Dagens Nyheter, ty denna i parlamentarismens djupaste mysterier väl invigda ministeri- ella tidning har med en beundransvärd skarpsinnighet räknat ut och för en förvånad verld förkunnat, att, om än intelli- gensen — för att nu icke tala om första kammaren — i denna sak dansat en politisk »cancan», så har deremot landtmanna- partiet visat sig stabelt och pålitligt och, hvad som är märk- värdigast af allt, är, att partiet genom afslag på pansar- fartyget lemnat »ett moraliskt stöd åt den regering, hvars Ur dagens krönika. II. 5 66 uppgift det är att handla i närmaste öfverensstämmelse med majoritetens önskningar» samt att samma regering »genom afslaget .å pansarfartyget har friare händer än någonsin.» Brr! Undrar just hur regeringen skulle se ut med bundna händer, då anslagsvägran är ett sätt att förskaffa den »friare». Men det är ock en annan omständighet, som härvidlag är att observera. Vi hafva sett, hurusom regeringen i fråga om anslaget till pansarfartyget lidit ett högst oparlamenta- riskt nederlag. Denna malheur står dock icke ensam. Samma dekonfityr, som den parlamentarisk^ majoritetens ledare i regeringen fick vidkännas, hafva ock partiets ledare utom densamma kommit i erfarenhet af. Trots att — som vi sett — statsutskottets hälft från andra kammaren endrägteligen tillstyrkt kamrarne att ansluta sig till ett af herr Key upp- gjordt och i utskottet genomdrifvet förslag, som skulle på en gång söka sauvera apparencerna för regeringen och till- lika undvika att väcka alltför mycket stim i landtmanna- lägret — hvilket visat sig vara ungefär lika lätt, som att förena olja och vatten — så blef af andra kammaren med ganska stor majoritet hela förslaget förkastadt och blankt »nej» satt såsom svar på första kammarens bifall, till hvad K. M:t föreslagit. Det var herr Liss Olof Larsson, som nu uppträdde såsom de oförsonliges banérförare, och för hans dalargument fingo statsutskottets öfriga storheter stryka på foten. Herr Liss Olof Larsson har vid denna riksdag för öfrigt uppträdt såsom den yttersta vensterns ledare gent emot de Keyska opportunisterne och hvad, som här passerat, visar tillfvllest — hvad man väl ock visste förut — att herr •/ Key alldeles icke är någon Gambetta, som förmår hålla de påträngande intransigenterne på behörigt afstånd. Det är icke blott i sjökrigsfrågan, som herr Liss Olof Larsson, vår — sans comparaison för öfrigt — andra kammares Cle- menceau, har slagit hela det öfriga utskottsdussinet ur brädet. Det skedde ock i en annan vigtig fråga, nämligen 67 om uppförande af en nybyggnad för statens jernvägstrafik, der han likvisst hade hjelp af herr Nils Petersson i Run- torp, men, känna vi herr Liss Olof Larsson rätt, så vore han nog karl att utan Runtorparns hjelp väga upp kam- raterne. Denna företeelse är ganska egendomlig och förtjenar att påpekas. Det ministeriella organ, ur hvars parlamentariska deduktioners klara källa vi så rikligen öst, söker visserligen afspisa detta med några ord angående otrefligheten af att öfverallt spåra förtroende- eller misstroende-votum. Tidningen finner sig uppfordrad att gifva statsutskottet en liten lektion . i fördragsamhetens svåra konst och gei' detta mäktiga ut- • skott, som synes vilja spela rolen af vår tids sekreta utskott, en liten filippik för dess ömtålighet. »Varder dess mening» — säger den straffande ministeriella gynnaren — »icke i allt gällande, så uppstår der tal om »prickning» m. m. äfven då den skiljaktiga meningens förfäktare icke haft någon tanke på »prickning», utan fastmer ganska ogerna uppträdt mot utskottet.» Ja, det är då för obeskedligt att på detta sätt taga åt sig hvarje liten motgång, såsom afsigtliga och ill- villiga förolämpningar. För vår del skola vi icke göra oss skyldiga till något dylikt. Vi finna alldeles icke några »prickningar»ide ganska känbara nederlag, som statsutskottets ledamöter från andra kammaren vid denna riksdag lidit, men vi se deri något helt annat. Det är en allom bekant sak, att andra kammaren i statsutskottet insätter sina mest betydande män, om vi icke misstaga oss så godt som hela dess niomannaråd, hvilket plägar utöfva ett nära nog oinskränkt och diktatoriskt herra- välde inom partiet. Väl har det förut understundom händt, att en riktigt genomoppositionslysten liten kärntrupp af spar- samhetsdeliranter 1 under anförandeskap af Jöns Pehrsson i 1 Vi bedja om ursäkt för uttrycket, det är icke vackert, men dess senare hälft måtte vara ett parlamentariskt uttryck, att döma af 68 Svaneryd — på den tiden han hedrade kammaren med sin närvaro — eller nu för tiden af Anders Peter Danielson slagit sig på opposition mot statsutskottsdespotismen, men det har dock icke lyckats dessa opponenter att bilda någon segermöilig kohort, utan de hafva fått stanna såsom en van- mäktig liten falang, som visat att den velat spara allt hvad sparas kan. Vid denna riksdag har det sett betänkligare ut, icke derför att statsutskottet fått några misstroendevota, ty det tro vi aldrig meningen varit, utan derför att det visat sig, att det fordom så godt som allsmaktiga niomannarådet förlorat sitt förra inflytande eller icke kan rätt bedöma me- ningen hos de djupa leden, men så har också en af detta niomannaråds mest sadelfasta ledamöter, dal representanten från Vestannor, tagit ledningen i sin hand. För landtmanna- partiets öfriga ledare är detta ett memento mori. Det är för dem en maning att icke våga sig ut alltför långt på ministerialismens bonade golf, der ett fall så lätt kan ske. Pansarfartyget var alltså fallet i andra kammaren, tack vare landtmannapartiets förvållande, och en gemensam vote- ring i denna fråga sålunda af nöden. Med 169 röster mot 152 afslogs i den gemensamma voteringen hvarje anslag till flottans nybyggnad och ett af de första budskap, grefve Posse hade att framföra till sin herre och konung efter dennes återkomst från Norge, var det nederlag han i denna vigtiga fråga lidit. Han fick på samma gång aflemna sin insolvens- förklaring i fråga om förmågan att bidraga till utvecklingen af vårt sjöförsvar. Vi hafva här ofvan sökt visa, att, hvad man än kan säga om landtmannapartiet, icke är det åtminstone, att det förmått sätta sig in i sin påtrugade ställning såsom parla- mentariskt parti. Men, om det borde för alltid taga farväl af alla ärelystna drömmar i detta afseende, så har partiet livad det ministeriella organet N:o 1 plägar an draga om »försvars- delirium», då någon tror att vi behöfva göra något för vårt sjöförsvar. 69 också så totalt som möjligt förspilt alla anspråk på att kallas ett liberalt parti. Det är genom det bemötande, som friherre De Geers motion rörande ändringar i bevillningsstad- gan fick, som landtmannapartiet visat, att det högre skattar åtskilligt annat än ryktet för liberalism. Såsom bekant hade friherre De Geer föreslagit sådan ändring i fråga om bevillningens utgörande, att bevillning för kapital och arbete komme att utgå med endast en half procent för inkomst- belopp mellan 400 och 900 kr. Svårt är icke att inse be- tydelsen af detta förslag. Det var icke blott afsedt att lätta och minska bördorna för de svagaste skattekategorierna, utan dess praktiska verkan var att vidga kretsen af de i politiskt afseende röstberättigade. I sin motion anför friherre De Geer, att de nuvarande bestämmelserna medföra en alltför betungande beskattning för de skattskyldige, hvilkas inkomster af kapital och arbete föga eller intet öfverstiga de oundgängliga lefnadsbehofven. Visserligen hafva till förbättring häraf vid flere föregående riksdagar väckts förslag om förhöjning af det inkomstbelopp, som betingar frihet från bevillning efter andra artikeln, från 400 till 600 kr., men riksdagen har alltid afslagit dessa fram- ställningar, derför att denna höjning af det skattefria exi- stensminimum skulle beröfva många samhällsmedlemmar röst- rätt i kommunala angelägenheter. Emellertid hafva beskatt- ningsmyndigheterna i känsla af de nuvarande bestämmel- sernas obillighet och hårdhet mångenstädes tagit för sed att uppskatta de mindre bemedlades inkomster till lägre be- lopp än det, hvartill de i sjelfva verket uppgå. Härigenom har visserligen ett ganska stort antal samhällsmedlemmar kommit i åtnjutande af skattefrihet, men denna skattefrihet har också medfört förlust af all rösträtt i kommunala an- gelägenheter. Nu ansåg friherre De Geer och framhöll i sin motion, att dessa samhällsmedlemmar skulle kunna få tillbörlig lindring i sina bidrag till allmänna behof, utan att 70 de derigenom beröfvades sin kommunala befogenhet, om blott för de lägre inkomstbeloppen bevillningens procent nedsattes från en hel till en half procent. Den minskning i statsverkets inkomst af bevillningen, O o som härigenom skulle uppstå, blefve icke så särdeles stor, helst genom denna åtgärds vidtagande beskattningsmyndig- heterna icke längre behöfde befara de skattskyldiges be- tungande öfver höfvan, hvarför antagas kunde, att de skulle blifva noggrannare i sin uppskattning af den verkliga in- komsten. På detta sätt, säger motionären, skulle den stora fördelen derjemte vinnas, att många, som nu icke ega röst- rätt vid val af ledamot till andra kammaren, finge komma i åtnjutande af den politiska rösträtten. Detta förhållande kan lätteligen så förklaras att genom den vidtagna nedsätt- ningen i bevillningen taxeringsmyndigheterna skulle till 800 kronors inkomst uppskatta många, hvilkas inkomst nog upp- går till detta belopp, men hvilka skattekomitéerna af vissa konsiderationer just på grund af bevillningen och framför allt på grund af de derefter bestämda kommunalutskylder- nas belopp, nu icke velat taxera till den inkomst, de verk- ligen anses hafva och som behöfs för att skaffa dem poli- tisk ' rösträtt. Denna motion var väl om någon i folklig riktning gå- ende, och man finner äfven den demokratiska reformförenin- gen uttala sig till förmån för densamma, ehuru med det från detta håll ganska naturliga tillägget att genom dess antagande man icke finge anse anspråket på utsträckt poli- tisk rösträtt tillfredsstäldt. Bevillningsutskottet hade att behandla denna motion, och dess utlåtande lät särdeles lof- vande. Utskottet erkände, att den förlust, som skulle för statsverket uppkomma genom minskad bevillning, icke hade särdeles mycket att betyda. Hela förlusten anslogs till 150,000 kronor, ehuru utskottet ansåg att den skulle komma att vida understiga detta belopp af den orsak, att sannolikt 71 färre afkortningar skulle blifva af nöden, derest bevillnings- proceuten nedsattes. Vidare finner man utskottet på ett rörande sätt tala om nödvändigheten att »bereda skattelind- ring för hela den talrika samhällsklass, som bildas af de egentliga kroppsarbetarne, hvilka för närvarande endast med svårighet kunna tillfredsställa sina egna anspråk på lifvets nödtorft vid sidan af statens anspråk på skattebidrag». Så framhålles, att de personella afgifterha och konsumtions- skatterna trycka de fattigare samhällsklasserna och — me- nar utskottet: »En utväg för utjemnande af denna obillighet kunde ju vara, att eftergifva en del af inkomstskatten för dem, som af skatterna i deras helhet äro för mycket betungade. Kunde man dermed jemväl föranleda, att de skattskyldiges inkomster vid taxeringsförrättningarna uppgåfves och upp- skattades till sitt verkliga belopp, så vore detta en vinst af oomtvisteligt värde för den ofientliga moralen.» Allt detta låter ju så bra och lofvande? Skada blott, att det fins äfven ett litet »men», ett »å andra sidan», hvilka helt och hållet förändra ställningen. Man talar om god- tyckligheten af gränserna för de grupper, hvari de skatt- skyldige må indelas, om andra obilligheter, som borde af- hjelpas — likasom man icke borde afhjelpa çn erkänd obil- lighet, derför att andra obilligheter finnas, som också be- höfva skaffas ur vägen —; utskottet talar vidare om de olägenheter, som skulle uppstå för de skattskyldige, hvilka erhölle lindring i sina utskylder, derigenom att de kunde få sin kommunala rösträtt nedsatt och derigenom förlora i »inflytande på kommunala angelägenheter samt sålunda öka de förmögna klassernas redan alltför stora betydelse». De låta något, alla dessa skäl, hvilka med fullt fog blifvit kal- lade en »klimax af de obotfärdigas förhinder». Hela sjukan uppenbarade sig dock i ett litet undanskymdt skäl som hette att, så länge skattekomitén håller på med sitt arbete, bör 72 man icke röra bevillningsstadgan. Naturligtvis. Det kan synas så för herrar jordegare, som föga känning hafva af be- villningen, tack vare de oefterrättliga bestämmelserna derom. Men om bevillningsutskottet varit mindre liberalt, så kunde man vänta, att andra kammaren, der man så mycket ordar om nit och intresse för »folkets» sak, skulle med hand- ling visa, hvad man i ord, då det ingenting kostar, varit så liberal att lofva. Man kunde ju vänta, att den kammare, som gör anspråk på att kallas företrädesvis den »folkvalda», nu borde ställa sig på »folkets» sida. Efter de stora ord och later man hört om dess folkvänlighet skulle man kunna ega rätt att vänta, att bevillningsutskottet hade fått sig en grundlig baklexa, att andra kammaren, som plägar förebrå den första för att slå döförat till för alla billiga anspråk till de fattigas bästa, nu skulle visa sig ega öppet sinne för dess kraf och anspråkslösa fordringar. Annat fick man emellertid skåda. Landtmannapartiets hela kärntrupp slöt sig tillhopa under inspektorat af herr Liss Olof Larsson — alltid han — för att afslå motionen. Man fruktade kantänka att kommunalutskylderna skulle stiga för jordegarne och detta tal fick man höra från denna sida, der man förut slagit sig för sitt bröst och himlat sig öfver de »ordensprydda» herrarne i första kammaren, som icke ville behjerta folkets sak. Och hvilka summor det gälde sedan! Herr Johan Johansson i Bergsäng hade räknat ut, att fastighetsegarne på landet skulle i kommunalskatter få 270,000 kronor påökade, om motionen bifölls. Jo, jo, men, här klämde skon, men städernas invånare, som skulle i sina, kommunalutskylder få en tillökning af 304,000 kronor, de- ras representanter hade ingen invändning att göra mot åt- gärden, utan arbetade tvärtom för densamma. Dock fans det- åtminstone en landtman, som visste bättre,, nämligen herr Carl Aron Jönsson, som hade courage nog att förklara det vara en »skara», om motionen fölle i andra kammaren, 73 men denna skam tog landtmannapartiet på sig för att rädda de styfrar, som voro i fara, ocli med den stora majoriteten af 124 röster mot 42 afslogs motionen. På det sätt, som frågan nu stälde sig, var det temligen sjelfklart, att den skulle falla i den gemensamma voteringen. Så behandlades den första motion, som frih. De Geer, efter det nya repre- sentationsskickets genomförande väckte, och hvilken kan sä- gas i viss mån hafva varit ett supplement till riksdagsord- ningen. Det är komiskt att se, hvilka förtviflade försök Dagens Nyheter, som dock vill låta påskina sig vara öfverdragen af en liberal fernissa, gör för att försvara detta landtmanna- partiets fula streck. Den förra oppositions-, nu ministeriella tidningen gillar och godkänner nu allt, som detta parti tän- ker, gör och låter. Då det nu icke kan resonneras bort,, att det ju var en förmån för den arbetande klassen, hvad som föreslogs i frih. De Geers motion, så måste man på annat sätt söka bortförklara det förargliga faktum, att det var af landtmannapartiet, som afslaget bereddes, och då ingen annan hjelp stod att få, så målas detta förslag ut såsom ill- villigt och knipslugt, att derunder låg förborgad den tankenr att på denna väg tillintetgöra försöken att vinna en utsträckt politisk rösträtt m. m. Vi skola diskutera denna högvig- tiga fråga. Från hvem skulle ett dylikt attentat härstamma? Omöjligen från landtmannapartiet, som ju alltid förklarat sig vara en stor vän af det politiska streckets nedflyttning — en sak hvilken den får tro som vill — hvilket parti just skulle genom sitt afslag på friherre De Geers motion i sin storartade välmening hindra, att slut gjordes på för- söken att få rösträtten utsträckt, att hindra att genom denna »halfmessyr», som en landtmannapartist var qvick nog att kalla motionen, den stora frågan skulle blifva undanskjuten. Men mot detta svära högst betydligt de beskärmelser, som exeqverades om förhöjningen i kommunalbeskattningen, hvil- . . ■ c-', V;; - ken förhöjning skulle drabba jordegarne såsom följd af bi- fall till denna förrädiska motion. Det är således från första kammaren, som det maske- rade attentatet kom, men man glömmer bort, att, om första kammaren vill hindra den politiska-rösträttens utsträckning, så har den en mycket säkrare. utväg att anlita än bevill- ningsstadgan, nämligen genom att helt enkelt afslå alla för- slag till censusstreckets nedflyttning, en utväg som för första kammaren har den stora förmånen att icke anvisa en ge- mensam votering såsom ultima ratio. Första kammaren har hittills aldrig tvekat att på öppna vägar motsätta sig en. dylik förändring af riksdagsordningen, och det är svårt att förstå, hvarför den nu mer än förr skulle behöfva an- lita krokvägar för detta mål. Nej, det är just icke särdeles svårt att inse och begripa, att detta tal om de förmenta baktankar, som skulle ligga bakom denna motion, endast varit för landtmannapartiets s. k. liberala gynnare och vän- ner ett halmstrå, hvarefter de gripit för att om möjligt söka uppehålla partiets sjunkande liberala prestige. Dessa tillskyndare hafva icke haft samma ärlighet, som reform- föreningen, nämligen att medgifva den De Geerska motio- nens behjertansvärda karakter, men på samma gång vid- hålla fordringarne i afseende å den politiska rösträtten. Landtmannapartiets ära måste räddas från »skammen», och man försökte att tvätta ren morianen, men det skedde på ett mer än lofligt klumpigt sätt. I öfrigt väckte detta beslut ett allmänt ogillande. Till och med den ministeriella N:o 2, Göteborgs Handelstidning, kunde icke neka till, att bättre hade kunnat ske. Här ytt- ras med skäL att »oblida omdömen komma nog att för detta besluts skull drabba nämnda parti» och att beslutet varit egnadt att »väcka öfverraskning och denna af för landt- mannapartiet föga smickrande art», ehuru tidningen, såsom 75 »ideal landtman», naturligtvis fann förmildrande omständig- heter vara till finnandes. Strängare yttrar sig minoritetens organ, och det är ett rättvist tal, som Stockholms Dagblad ställer till partiet, då tidningen yttrar, att man i denna fråga fick bevitna, hurusom »från samma håll, der man med ständigt växande ifver sträfvar att få skatter och besvär till sammanlagdt värde af minst tio millioner aflyftade från jorden, för att ersättas med ökad inkomstskatt af så väl arbete som kapital och ökade förbrukningsafgifter, som förnämligast drabba den stora massan af befolkningen, från samma håll motsätter man sig en lindring i inkomstskatten för de fattigaste bland landets samtlige skattskyldige invånare, emedan denna lind- ring, som för staten skulle medföra en uppoffring af endast omkring 150,000 kronor årligen, icke innebär någon förmån för jordegarne, utan möjligen skulle kunna komma att i någon mån öka dessas kommunalutskylder». Efter att sålunda hafva visat, att vårt s. k. regerings- parti hvarken är parlamentariskt eller liberalt i sina hand- lingar, sluta vi för denna gång vår öfversigt af »vårt första parlament». Anders Fryxells barndomshem och deraf beroende drag i hans karakter. Möjligen blifva vi i ett följande häfte i tillfälle att in- föra ett och annat utdrag ur And. Fryxells korrespondens. Redan nu hafva vi af hans efterlefvande erhållit de intres- santa meddelanden, hvilka föranledt denna lilla uppsats k Anders Fryxells morfar var den rike kommerserådet Ekman, hvilken såsom riksdagsman under frihetstidens sista riksmöten utöfvade ett ej ringa inflytande inom det då mäktiga mösspartiet 2. Men oaktadt all klokhet och om- tanke kunde han dock ej skydda sina skatter undan för- störelsen på en tid, då ännu hvarken brand- eller sjöför- säkringrar voro allmänt införda. På ett enda år förlorade han fyra fartyg, några bland dem med last, och hans vackra hus i staden blef lågornas rof. Morgonen efter den för- störelsens natt, som ödeläde hans hem och dermed slutade raden af årets förluster, var han dock vid godt mod, då han såg sig ännu omgifven af en älskad hustru och fyra vackra, blomstrande döttrar, och med undergifvenhet och 1 Af förekommen anledning anse vi oss böra anmärka något som annars nästan borde följa af sig sjelf, att nämligen, då en ryktbar man går hädan, tillhör en sådan tilldragelse dagens krönika, och äfven äldre aktstycken, för så vidt de belysa den hädangångnes ka- rakter, synas oss vara fullkomligt på sin plats i en åt dagens före- teelser egnad publikation, ty hafva dessa något mera framstående intresse, så äro de utan tvifvel rotfästa längre tillbaka. 2 Se härom Fryxells Ber. ur Sv. hist. 41 :a delen. 77 tacksägelse uttalade hau Jobs ord: »Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn». Kort efter dessa pröfningar bief en af döttrarna, Eva Lovisaj gift med en äldre, aktad och lärd prestman, kyrko- herden i 'Edsleskogs pastorat Mathias Fryxell. Denne lefde nästan uteslutande i och för sina böcker, och såsom van- ligt var på den tiden fick den unga hustrun ingen känne- dom om mannens affärsställning; hennes hela verksamhet var inskränkt till vården af den inre ekonomien. Kort ef- ter födelsen af familjens andra barn såg hon sin man vara djupt nedslagen, och derjemte söka dölja sin oro för henne 3. Sedan hon någorlunda återhemtat krafterna, förmådde hon honom ändtligen att omtala orsaken till sina bekymmer, och fick då veta, att huset var så djupt nedsänkt i skulder att man med det snaraste kunde motse utmätning af hela lösegendomen. Med ännu svag och darrande hand skref hon då till några bland de strängaste fordringsegarne, och bad om några månaders anstånd med betalningen, framstälde för dem husets tillgångar och de medel, som kunde använ- das till betäckande af de mest trängande skulderna, och allt detta med den framgång, att kreditorerna medgåfvo henne det äskade anståndet. Nu öfvertog den driftiga husmodren sjelf ledningen af husets ekonomi och det blef genast en helt annan ordning på prestgården. Allt hvad möjligtvis kunde med någon för- del afyttras blef såldt: inventarier, kreatur, bohag, och den derför influtna summan användes att betala den mest trän- gande gälden. Sedan utarrenderades prestgården på vissa år, men den omtänksamma prostinnan hade tagit undan 3 Professor Fryxells minnen af hvad nu följde har i uppteck- ning af en af hans döttrar varit ofEentliggjord såsom exempel på hvad en af »hvardagslifvets hjeltinnor» kunnat uträtta, men namnen på per- sonerna hafva icke varit utsatta, förr än nu så sker med vederbö- randes medgifvande. 78 tvänne torp, på hvilka hon under arrendetiden uppfödde kalfvar och ungboskap för att vid nämnda tids slut kunna utan extra utgift förse prestgården med de nödvändigaste kreaturen. I hemmet lefdes på det enklaste sätt: väfstolen var ständigt i gång och bearbetade det hemväxta linet samt ullen af fåren till varma och varaktiga kläder, och barfota i blågarnsskjorta och blågarnsbyxor och med halmhatt på hufvudet ströfvade sönerna under sommaren i getherdens sällskap omkring i utskogen, sedan de undangjort dagens pensum i grammatica latina. Under sådana förhållanden vandrade unga Anders som- martiden utan skomakares anlitande ända till sitt trettonde år, derunder härdande sin fysik och icke öfveransträngande sig med läsning, som enligt faderns bestämmelse icke upp- tog mer än fyra timmar dagligen. S. k. hemlexor, utöfver lektionstimmarne, användes icke. Hans käraste studium på fristunder var Björners Kämpadater, i hvilkas läsning gos- sen stundom satt fördjupad om aftnarne vid faderns säng, sedan denne redan gått till hvila. Uppkrupen på en hög af folianter och i den allra lättaste kostym, höll Anders Fryxell här ofta på med sin älsklingslektyr, till dess fadern släckte ljuset och på detta sätt förmådde honom att krypa till kojs. — Mén vi gå vidare i skildringen af det landtliga hemmet. I skymningen efter slutadt dagsarbete gick husmodern vanligen ut i köket, medan drängarne åto sin qvällsvard, och sittande öfverst på köksbänken invid den stora krok- spiseln, från hvars hall en munter brasa sprakade, afhörde hon rättarens redogörelse för dagens utförda sysslor och gaf ordres för morgondagens värf. Då hösten kom, och smör- tionden var uppburen, följde prostinnan sjelf med lassen in till närmaste stad och afyttrade sin vara åt den mestbju- dande. Hon färdades på simpel bondkärra och tog in på 79 det tarfliga värdshuset. Men derifrån gjorde hon besök hos sina rika slägtingar i staden, i hvilkas umgängeskrets hon vann sådant bifall, att sällskapet en gång föreslog att följa henne ett stycke på hemvägen. Vid detta smickrande an- bud fann sig den stackars frun helt besvärad i anseende till det intryck, hon förutsåg, att hennes tarfliga fordon skulle göra på det fina sällskapet. I tysthet meddelade hon detta bekymmer åt sin rike kusin; han afstyrde enligt hennes önskan förslaget, och ensam men med lätt hjerta och tung plånbok begaf hon sig åter på vägen till hemmet. Så förflöto år efter år under arbete, omtanke och spar- samhet, och fastän familjen ökades, minskades skulderna oupphörligt, tills slutligen, den glada dagen randades, då den siste fordringsegaren blifvit till sista skärfven betald. Der- efter köptes en liten egendom ej långt från prestgården, som så småningom betalades och bebygdes, och dit prest- frun, slutligen blifven enka, drog sig tillbaka med sina barn, af hvilka tre hoppgifvande söner då redan vandrat ut i verlden och blott stundom återvände på besök till sin mo- ders natursköna boning, hvilken en bland dem besjöng med orden : Djupa sjöar, höga fjell. Mörka skogar, ljusa gärden Ligga kring ett litet tjell, Bortgömdt från den stora verlden. Med detta barndomshem och lefnadssättet der för ögo- nen, hafva vi lättare att förstå, att Fryxell blef den han blef, framför allt huru han var i stånd att utföra sitt ko- lossala lifsarbete. En berghelsa var grundlagd, ett gladt lynne inför lifvets små bekymmer likaledes — -»Kusin Glädje» kallades vanligen Anders i syskonbarnens krets — och i kroppsöfningar utbildade han sig till en mästare. Bekant är hans skicklighet i simkonsten, men han var lika framstående i bollkastning, i gymnastik och i skridskoåk- 80 ning. Annu vid fylda 72 år spände han ock stålsko å fot, och sin kammargymnastik — att lyfta stolar på rak arm m. m. dylikt — fortsatte han ända till tre månader före sin död. Af hans härdade ungdom förklaras vidare, åtminstone i viss mån, huru Fryxell kunde under åtskilliga år, såsom lärare vid skolor, under dagarne sköta sina embetsåliggan- den och under natten skrifva de första banden af sitt na- tionalverk; detta användande af nattens timmar bibehöll han ock in i sena ålderdomen, intill och Öfver 70:de året. Den aktning för qvinnan och förtroende till hennes sjelfständighet, som Anders Fryxells förträffliga moder tidigt ingaf honom, framträdde redan i. det sätt, hvarpå den lilla pjesen »Vermlandsflickan» kom till. Fryxell hade nämligen ■en afton hört sång-skådespelet »Den schweiziska familjen». Förtretad öfver den pjunkiga rol, hjeltinnan i detta bergland spelade, greps han af lust att beskrifva en annan berglandstös — och så tillkom den raska Anna i »Vermlandsflickan». Fryxells lefnadsmod och glädtighet bekräftas äfven af •dessä rader ur Vermlandsvisan : »Men friar du der, så var munter och glad; Ty muntra gossar vilja vermlandsflickorna ha, De sorgsna dem ge de på båten.» Minnena från barndomshemmet föranledde förmodligen ock det sätt, hvarpå Fryxell uppfostrade sina döttrar och tog dem till rådgifvare och medhjelpare. Om hans verk- samhet för nykter qvinnoemancipation bär dock Wallinska skolan det mest betydande vitnesbördet. Eget nog firade detta läroverk efter 50 års verksamhet sin inträdesfest i den nya lokalen samma dag och just samma tid, då skolans grundläggare utbärs från sitt hem för att anträda resan till en aflägsen graf. Fryxells nit för undervisningen stannade emellertid icke 81 vid de lyckligare lottade samhällsklasserna. Hvad han ver- kat for folkundervisningen har blifvit i allmänhet betonadt i minnesrunorna öfver honom; vi äro i tillfälle att anföra några speciela fakta. Till skolpremier och böcker åt fattiga skolbarn gaf han årliga anslag, och till befordran af nödiga förberedande småbarnsskolor inom församlingen lemnade han under en tid af öfver 20 år ett årligt anslag af 300 kro- nor. Liksom han vid fylda 82 år predikade i sina fyra kyrkor, så bevistade han vid samma ålder skolexamina i alla fyra socknarna, bland hvars många skolor (ensamt i Sunne socken finnas 25) äfven upprättades en högre folk- skola, till hvars alumner hört bland andra tre n. v. bygg- mästare som hafva sin verksamhet i hufvudstaden. Ett arf från Fryxells barndomshem var den enkelhet och anspråkslöshet i vanor, som oföränderligen gjorde sig hos honom gfTande, äfven sedan hans inkomster blifvit mycket betyda, fö. För ett tiotal af år sedan gaf Göte- borgs Handelstidnings »flygande korrespondent» (september 1871) en liflig skildring af ett besök i Anders Fryxells landtliga bostad vid sjön Fryken. »Vi närma oss Sunne», skrifver korrespondenten, »prestgården der Sveriges mest kände historieskrifvare bor, der han i åratal hängifvit sig åt sitt älsklingsverk. Vi passera en grönklädd liten ö, se framför oss Sunne på en höjd belägna hvitmålade kyrka, se tvänne större prydliga bygnader. Så närma vi oss en mindre rödmålad bygnad med hvita fönsterinfattningar, helt och hållet omgifven af lummiga träd. Stället är beläget med framsidan mot sjön. Angaren glider sakta förbi; på den gröna ängsvallen visar sig en äldre man ; han igenkän- nes af alla, hufvudena blottas och ett sakta rop ljuder från alla läppar: det är professorn, det är doktorn, det är Anders Fryxell! Och det var verkligen han, åldringen, som i lif- vets sena höst med sitt silfvergråa hufvud och sin vörd- nadsbjudande resliga gestalt helsade de förbifaran de.» Ur dagens krönika. II. 6 »Här i den enkla och anspråkslösa bostaden vid Fry- kens strand», heter det vidare, »är det som berättelserna ur fosterlandets historia skrifvits af Anders Fryxells hand eller gått dikterade från hans läppar. Vi inträda omedelbart i arbetsrummet, der allt förråder den anspråkslöse mannen. Möblerna bestå af ett skrifbord, några stolar, en soffa och ett par bokhyllor». Samma enkelhet företedde sig äfven i Fryxells arbets- rum i Stockholm : en stor brunmålad byrå och ett stort svartmåladt bord (i hästskoform, så att det medgaf upp- staplandet af böcker och handlingar kring den arbetande) voro de mest i ögon fallande pjeserna jemte bokhyllor och en soffa, hvaröfver hängde en silhuett af Fryxells moder samt andra familjeporträtt jemte utsigter af barndomshem- met och af Sunne ■—■ sådant stod rummet ännu efter den gamles död. Ännu vid fylda 86 år bar Fryxell sitt hufvud oböjdt på den resliga gestalten. Den som skrifver dessa rader hörde honom ännu på denna sin sista födelsedag uttala sig i literära och historiska ämnen; derjemte gaf han dock vid detta tillfälle luft åt aningar om sin nära förestående hä- danfärd. Flyttning till Sunne var beramad till våren, men Fryxell trodde icke på verkligheten deraf: »Jag har icke många dagar qvår i lifvet», yttrade han. Också blef det blott stoftet, som flyttades dit ned. . M. W. A. En påyrkad reform i svenska tullstadgan.* Redogörelse för tullupplag i Danmark af ' ERNST BRING. Bland de många mer och mindre berättigade klagomål mot svenska tullagstiftningen och svenska tullväsendet, hvilka tid efter annan försports, torde den anmärkningen vara för- tjent af synnerlig uppmärksamhet, att våra tullförhållanden la^^,a oofveistiöliöa hinder r va^en foi så godt som all handel på utlandet med hit importeradt tullpligtigt gods, samt vidare att tullen, oaktadt den är en förbrukningsskatt, likväl utkräfves af köpmannen, hvilken tjenar som mellan- hand mellan den utländske fabrikanten och den enskilde konsumenten, utan afseende å huruvida den tullpligtiga varan blifver förbrukad inom landet eller ej samt i regeln långt innan densamma uttages till förbrukning, hvaraf följer, att köpmannen, som sålunda förskotterat tullen, måste i sitt pris inberäkna ränta och avance, ej endast å inköpssumman utan jemväl å tullbeloppet. Särskildt på senasté tider har detta förhållande från olika håll blifvit öfverklagadt. Exempelvis hänvisa vi till Malmö Handels- och Sjöfartsnämnds nästlidne höst afgifna svar å tullkomiténs fråga, huruvida gällande lagstiftning vore i något hänseende för handeln och sjöfarten ofördel- * Eftersom man så väl i Göteborg som i ett par skånska städer före- tagit sig att allvarligt skärskåda detta vigtiga ämne samt saken sålunda snart torde föreligga till behandling af höga vederbörande, hafva vi ansett en ut- redning af frågan vara af synnerligt intresse. Red. 84 aktig. Uti detta svar har nämnden framhållit, huruvida icke i vår tullstadga skulle kunna inrymmas stadganden, som medgåfve s. k. frilager, »på sätt i allmänhet i utlandet eger rum». Säkerligen skulle äfven Göteborgs Handels- och Sjö- fartsnämnd vara villig att häri instämma; i detta afseende må påpekas, att herr Ed. Heyman inom Handelsföreningens fullmäktige i Göteborg helt nyligen väckt en motion an- gående vidtagande af åtgärder för beredande af frihamnsrätt åt sistnämnda stad. Jemväl tidningspressen har uttalat sig i ämnet (se t. ex.. Aftonbladet för den 3 och 8 november 1880 samt Göteborgsposten för den 17 i samma månad). Lifligast hafva dock klagomålen varit inom handelsverlden, man och man emellan. Och då för några månader sedan fråga i Göteborg väcktes att företaga åtgärder för vinnande af ändring uti de gällande stadganden, som i nämnda hän- seenden äro hinderliga, blef saken omfattad med ganska stort intresse. Man var allmänt af den åsigten, att vårt grannland Danmark redan länge haft institutioner, som lämp- ligen kunde tagas till förebild här. Till följd häraf blef förf, anmodad att företaga en resa till Kjöbenhavn för att der taga kännedom om nämnda institutioner. Kan något gag- neligt följa af hvad förf, nu meddelar, så har man att der- för i främsta rummet tacka de personer, på hvilkas uppdrag och bekostnad resan verkställts. Bland dem må.det tillåtas att särskildt omnämna grosshandlaren S. Heyman, enär äran af att hafva tagit initiativet i .saken till stor del är hans samt han dessutom vid xförf:s efterforskningar i Kjöbenhavn personligen biträdt med råd och dåd. Förf, begagnar vidare detta tillfälle att aflägga sin tacksägelse till de personer i Kjöbenhavn, genom hvilkas bemedling och tillmötesgående han erhållit sökta upplysningar: generaldirektören Lange, och overtoldinspektoren, kammarherren Barner samt kontrollören Hassing. För öfrigt åberopar förf, såsom källor: Haandbog i Toldlovgivningen af V. V. Hassing. Aalborg 1869: 85 Lov om Told og Skibsafgifterne af den 4 Juli 1863: Bekjendtgjörelse angaaende det almindelige VareFrilager paa Kjöbenhavns Toldbod af den 28 Mars 1866; Oversigt over Kjöbenhavns Told og Havneforhold af V. V. Has- sing, Kjöbenhavn 1873; Haandbog i Toldlovgivningen (paa Grundlag af Forordn. af 1 Februar 1757) af V. V. Hassing, Kjöbenhavn 1878. Bekjendtgjörelse för Creditoplagshavere af den 23 Mars 1878 ; samt Uddrag af Kjöbenhavns Overtoldinspektorats Aarsberetning for 1879. Dateret den 12 Mai 1880. Vårt grannland Danmarks tullagstiftning är üti ofvau nämnda hänseenden väl icke den bästa möjliga, nien dock betydligt framom vårt eget lands. Redan danska tullför- ordningen af den 1 februari 1797, hvilken, ehuru med många tillägg och förändringar, ännu är gällande, innehåller följande i öfversättning återgifna stadgande: Allmänneligen bör införselafgifterna af varor erläggas vid deras införsel, men för att främja handeln med främmande varor .till främ- mande platser* och på det att de handlande må kunna undgå att ligga i förskott med afgifter af varor, som de ännu icke hafva afsatt, be- viljas det, att i alla köpstäder, som äro tullplatser, må för främmande varor finnas tvänne slags upplag, transitupplag och kreditupplag. Till dessa inrättningar för underlättande af omsättningen så väl för exporthandeln som för afsättningen på inrikes orter, hafva senare genom »Bekjendtgjörelser» af den 30 juni 1851 och den 29 mars 1852 fogats frilagerinstüutionen, hvarjemte ur det ursprungliga transitupplaget utvecklat sig det s. k- privata transitupplaget. För dessa inrättningar skola vi nu söka lemnå en när- mare redogörelse. Det är transitupplag — säger ofvan nämnda förordning af år 1797 — när varor från främmande ställen uppläggas till vidare utförsel eller intilldess egaren eller kommissio- nären tillkännagifver deras bestämmelse och då angifver dem antingen till utförsel eller till kreditupplag eller till förtull- 86 ning. Transitupplagen äro af två slag: transitupplag i kung- ligt packhus och transitupplag i privat packhus. Varor upp- läggas oförtullade på transitupplag i kungligt eller statens packhus antingen på derom af varuegaren framstäld begäran eller ock, utan vidare formaliteter, då vederbörande uraktlåta att genast efter varornas ankomst förtulla dem eller angifva dem till visst upplag. Tullen tager i sistnämnda fall hand om varorna, så framt de icke bestå af störtadt gods eller eldfarliga varor, och är för dem ansvarig såsom för förtrodt gods. Un- der de första åtta dagarne efter uppläggningen erlägges ingen hyra, men för tiden efter dessa åtta dagar betalas en i lag be- stämd packhuslega. Denna lega utgör exempelvis för varor, hvarå tullen är mindre än en dansk skilling pr skålpund, 1 skilling i månaden pr 100 skålp. brutto och för varor med tull af 8 skilling eller derutöfver pr skålp. 6 skilling, lika- ledes i månaden pr 100 skålp. brutto. Om det skulle in- träffa, att behörig person icke inom utgången af kalender- året näst efter det, hvarunder uppläggandet skett, anmäler sig till erläggande af upplupen hyra, oaktadt egaren eller kommissionären, om han är känd, från tullen erhållit på- minnelse, så blifva varorna efter kungörelse i offentlig tid- ning försålda genom tullens försorg. Af köpeskillingen be- talas först och främst omkostnaderna för försäljningen, pack- huslegan och tullafgifterna. Öfverskottet tillfaller tullkassan, så vida ej egaren inom tre år efter försäljningen anmäler sig och behörigen styrker sin eganderätt till de försålda varorna, i hvilket fall han är berättigad att utfå det. På transitupplag i kungligt packhus må alla varor upp- läggas, som icke äro eldfarliga. . Enligt regeln i 1797 års tullförordning är det icke tillåtet att ompacka varor, som ligga på transitupplag i kungligt packhus och ej heller att från sådant transitupplag uttaga mindre parti än helt kolly. Men redan genom ett plakat af den 23 februari 1815 blef det med- gifvet handlande i Kjöbenhavn att, efter särskild begäran och tillå- telse för hvarje gång, få i närvaro af tulltjensteman efterse och om- packa sådana i tullens packhus upplagda transitvaror, som icke kunde tagas på kreditupplag, äfvensom att i mindre delar än helt kolly ut- föra dem. Sedermera har det föreskrifvits, att. om någon vid under- sökning på tullen finner ett af honom till förtullning angifvet kolly till någon del innehålla varor, som han icke kan begagna, antingen emedan vårorna icke blifvit af honom bestälda, icke äro öfverens- stämmande med prof eller af någon annan ^liknande orsak, vederbö- rande tulltjensteman må tillåta, att sagda del af kollyns innehåll må förblifva oklarerad emot det att den angifves till återutförsel och af vederbörande klarerare behörigt emballeras och märkes. Det beror på varornas égaré, huru länge de skola blifva qvar- liggande på transitupplaget. Från tullens sida möter intet hinder för deras qvarliggande huru länge som helst, endast packhuslegan ordent- ligt betalas. Då egaren sådant önskar, kan han antingen låta förtulla sina på transitupplag i kungligt packhus liggande varor eller ock, utan att förtulla dem, återutföra dem till utlandet eller upplägga dem inom landet på kreditupplag eller transitupplag i privat packhus. Innan varorna utlemnas, skall vederbörande tulltjensteman tillse, att den, som begär att utfå dem. innehafver till honom stäldt eller på honom transporterad! konossement eller fraktsedel. Det nu omliandlade transitupplaget eger, såsom anmärkt är, rum i staten tillhörigt packhus. Men i brist på utrymme i sådant packhus kan det enligt lag tillåtas en varuegare att upplägga varor oförtullade under tullverkets lås och sigill uti annat tjenligt magasin. För detta, s. k. privata transit- upplag finnes icke, med undantag af nu nämnda korta stad- gande, någon egentlig lag och ej heller något i administrativ väg tillkommet fullständigt reglemente. Tullmyndigheterna visa emellertid, enligt hvad det uppgifves i Kjöbenhavns Overtoldinspektorats årsberättelse för 1879, städse allt det tillmötesgående, som kan förenas med statskassans bästa och tullgöromålens behöriga skötande, men under det tullen kan tvinga de handlande att hemtaga sina varor, hafva de hand- lande sjelfve ingen i lag skyddad rätt att få sina varor upp- lagda på privat transitupplag, och, oaktadt tullen icke med- gifver innehafvaren af sådant upplag tillträde till detsamma annat än i tulltjenstemans närvaro, så är dock upplagsinne- hafvaren skyldig att utan afseende derpå, ‘ att en upplagd vara utläcker eller på annat sätt forstöres, erlägga tull för hela den upplagda varuqvan ti teten, såvida ej densamma blifvit återutförd eller transporterad till annat upplag eller det styrkes, att varan förstörts genom olyckshändelse, i hvilket senare fall vederbörande tullmyndighet kan lemna befrielse från tullafgifternas erläggande. Det privata transitupplaget har egentligen ingen annan fördel framför. transitupplaget i kungligt packhus än att upplagsinnehafvaren derigenom kan få varan i sin närhet, i sitt eget magasin, hvadan han alltså är fri från erläggande af packhuslega och åtskillig tidspillan kan undvikas. Det svenska nederlaget i enskilda personer tillhöriga magasiner har ganska stora likheter med nu ifrå- gavarande transitupplag. Den synnerligen beaktansvärda . skilnaden finnes dock, att under det man för gods å svenskt nederlag skall för uppläggandet betala nederlagsafgift med 1 % af tullen för godset samt likaledes, då godset återut- föres, ytterligare 1 % af tullbeloppet, så är det danska pri- vata transitupplaget fritaget från alla andra afgifter än de s. k. arbetspenningar, som skolä betalas vid alla varors in- och utförsel till och från dansk tullplats. 1 Dessa arbets- penningar tillfalla arbetsfolket å tullplatserna och torde icke vara högre än att de utgöra en skälig ersättning för det arbetsbiträde, som vid varornas in- och utförsel lemnas. Det privata transitupplaget har sin hufvudsakligaste be- tydelse såsom ett supplement till kreditupplaget. Det till- låtes i allmänhet icke att andra slags varor uppläggas på privat transitupplag än sådana, som icke få fagas på kredit- upplag eller sådana, för hvilka icke medgifves frånskrifning på kreditupplag, då de derifrån utföras. För dylika varor * I Danmark erlägges numera till följd af lagar af den 4 juli 1863 och den 11 mars 1865 hvarken utförseltull eller transitotull. 89 användes det privata transituppplaget ganska mycket. Sär- skildt med afseende på handeln på Sverige, Tyskland och Island lärer detta transitupplag ega betydelse. Enligt ofvan nämnda årsberättelse uppgingo de summor, transitupplagets begagnande i Kjöbenhavn fritog handlanderna från att stå i förskott med eller från att, i händelse af återutförsel, rent af förlora under år 1878 till 332,725 kr. 99 öre och un- der år 1879 till 311,017 kr. 28 öre. I samma arbetsbe- rättelse yttras: Det lider knappast något tvifvel, att, om det icke på detta (genom privat transitupplag) eller annat sätt lemnades de handlande tullfrihet för transiterande va- ror, skulle transithandeln med åtskilliga uppräknade och i synnerhet de bland dem högst beskattade varorna alldeles upphöra, hvilket tydligen skulle förorsaka förlust icke alle- nast för de handlande sjelfva, utan äfven föi' åtskilliga an- dra, som få sysselsättning till följd af en sådan omsättning. Oaktadt innehafvaren af privat transitupplag, såsom ofvan är nämndt, icke eger tillträde dertill annat än i tull- tjenstemans närvaro, granskas varubehållningarne på sådana upplag af tullen temligen ofta, minst fyra gånger om året, nämligen snarast möjligt efter hvarje ffvartals utgång. 1 sammanhang med frågan om transitupplag anmärkes, att proviant, stenkol i ångfartyg derunder inbegripet, som inländska eller främmande fartyg medföra från främmande eller tullfria orter, är fri från införseltull, såvida provianten antingen qvarblifver i fartyget eller vid ankomsten uppläg- ges på transitupplag och sedermera åter utföres med samma fartyg eller på annat sätt till främmande eller tullfritt ställe. — Vi öfvergå nu till redogörelse för kreditupplag. Före förordningen af den 31 maj 1793 skulle tullaf- gifterna enligt regeln betalas genast vid varornas införande. Ett undantag härifrån fans blott för Kjöbenhavn och några andra ställen, hvarest det var tillåtet att mot ett års kre- dit taga varor af inalles 13 olika slag på upplag under 90 egarens och tullens lås, ett upplagssätt som närmast torde kunna jemföras med nuvarande transitupplag i privat pack- hus. Dessutom roedgafs handlande i Kjöbenhavn likale- des ett års kredit på tullen för vin, bränvin och vinättika, under vilkor att säkerhet stäldes för tullens riktiga beta- lande. Dessa varor torde hafva öfverlemnats till egarens fria disposition, så att förhållandet med dem mera liknat det nuvarande kreditupplaget. Detta inrättades först genom öfvamiämnda förordning af den 31 maj 1793. Genom den fyra år senare utkomna förordningen af den 1 februari 1797, hvilken såsom förut är sagdt, fortfarande är gällande, blef kreditupplagsinstitutionen närmare utvecklad och bestämd. Denna efter clåvarande tids åskådning synnerligen liberala för- ordning gjorde ett slut på det inskränkta kreditförhållandet och visade ytterligare i detta afseende sin liberala tendens genom att lemna de allra flesta varuslag, långt flera än nu Q O' Ö är fallet, tillträde till kredrtupplag. »Det är kreditupplag», säger sistnämnda förordning, »när främmande tullpligtiga varor, med kredit för de af- gifter, som eljest skulle utgå vid införseln, genast förtros egaren i egen värjo ock till egen disposition, mot att in- förselafgifterna sedan erläggas, derest varorna förblifva i landet, men deremot de varor, som utföras till främmande och fria orter, afskrifvas i upplaget,» ■ Enligt' regeln är hvarje till handel berättigad borgare, som är bosatt i de städer i Danmark, hvarest främmande varor få lossas och förtullas, berättigad att taga varor på kreditupplag. Men hvad sär- skildt Kjöbenhavn beträffar, finnes det inskränkande stadgande, att kreditupplagsrättighet der endast medgifves de handlande, som hafva handelsrätt såsom »Grösserere» eller också äro medlemmar af de sär- skilda s. k. handelslaugen och enligt dessas stadgar äro berättigade till att handla en gros med de varor, hvarmed de idka minuthandel. Denna inskränkning har dock numera icke synnerligt stor betydelse, enär det, som fordras för att blifva «Grosserer», icke är af beskaffen- het att utgöra något egentligt hinder för den, som önskar tillträde till kreditupplag. De afgifter, som skola erläggas af den som i Kjö- 91 benhavn vill vinna »Grosserer»-rattighet. lära nemligen icke mycket öfverstiga 250 kronor. Antalet »Grosserer^» i Kjöbenhavn har också ökats ofantligt hastigt. För tjugo år sedan funnos endast omkring 360, år 1870 nära dubbelt så många, och förlidet år hade deras an- tal vuxit till ej mindre än omkring 1500. En firma, som önskar kreditupplag, skall till vederbörande rä- kenskapsförare aflemna en officielt bestyrkt afskrift af den anmälan om firmans innehafvare m. m., som enligt lag skall göras och, derest alla delegärne i firman icke hafva lika ansvar eller icke häfta föi' firmans skuld med all sin egendom, dessutom en skriftlig förklaring, att detta förhållande skall vara utan inflytande på deras skyldigheter gent emot tullen med afseende på firmans kreditupplag. Om en firma, som har kreditupplag, upphör eller förändras, skall sådant genast an- mälas för tullräkenskapsföraren. . ‘Såsom redan blifvit antydt, få icke alla slags varor uppläggas på kreditupplag, hvilket väl torde bero derpå. att åtskilliga utländska varor svårligen kunna skiljas från samma slags varor af inländskt ursprung, äfvensom i fråga om andra, särskildt s. k. »korta varor», derpå, att man icke utan en synnerligen besvärlig efterräkning, stycke för stycke, kan bedöma, huru mycket af sådana varor finnes i ett magasin. För spirituösa eger det särskilda förhållande rum, att uppläggning deraf på kreditupplag väl är med- gifven, men att vid utförsel tullen derför icke får afskrif- vas, enär man icke utan största svårighet kan kontrollera, att den importerade varan icke blifvit före återutförseln ut- spädd. För de varor, som få tagas på kreditupplag, äro i tull- taxan bredvid tullsatserna angifna vissa tillskrifnings- oeh frånskrifningsqvanta. Varorna få icke uppläggas i mindre partier än de sålunda bestämda tillskrifningsqvanta, och nå- gon afskrifning för tull får icke ske för mindre qvantitet än de föreskrifna frånskrifningsqvanta. Härifrån finnes dock ett undantag för det fall, att utförsel sker till danska Vest- indien, Island, Grönland eller Färöarne, då frånskrifning medgifves med hälften af det eljest stadgade qvantum, hvar- 92 jemte tor det utvidgade kreditupplaget i Kjöbenhavn sär- skilda lägre tillskrifnings- och frånskrifningsminima för en o o o del varor medgifvits. Med afseende pä antalet varuslag, som få läggas på kreditupplag, åtnjuter Kjöbenhavn en icke obetydlig fördel framför det öfriga landet. Detta gäller särskildt i fråga om manufakturvaror, af hvilka för andra platser än i Kjö- benhavn endast några få olika slag kunna tagas på kredit- upplag, men som så godt som alla i Kjöbenhavn hafva till- träde dertill under vissa särskilda vilkor, om hvilka några närmare uppgifter skola följa. Utaf de 271 nummer, hvarunder varorna äro upptagna i den danska tulltariffen, upptaga manufakturvaror 24 nummer. Af öfriga varor äro omkring 50 kreditupplagsberättigade såväl i Kjöbenhavn som i det öfriga landet. Utrymmet tillåter oss icke att uppräkna alla dessa olika varuslag, men för att lemna någon upplysning om, hvilka dessa varor äro och i huru stora qvantiteter uppläggning och uttagning deraf må ske, torde det ej vara ur vägen att nämna några exempel. Kakaobönor, blyhvitt och zinkhvitt, korinter, fikon, russin, torkade plommon och sviskon, alla slags oranger, kaffe, kummin, ris- gryn, sagogryn och tobak få tillskrifvas kreditupplag i partier om minst 300 'S och frånskrifvas med minimum af 100 För andra varor äro tillskrifnings- och frånskrifningsminima betydligt lägre så- som t. ex. för cochenille och indigo 50 'S och 10 för kardemumma och muskottblomma 100 'S och 5 'S, för tunga saker såsom jernban- skenor, stångjern, gjutna vattenledningsrör återigen högre, nämligen resp. 5,000 'S och 1,000 Då varor, som ankomma till dansk tullplats, angifvas till kreditupplag, har vederbörande tulltjensteman att under- söka varans myckenhet och beskaffenhet, hvarefter upplags- innehafvaren, sedan varorna af tullen blifvit antecknade (»krediterade») på hans kreditupplags konto, får, utan att behöfva erlägga någon afgift i och för detta upplag, emot- taga dem och fritt disponera öfver dem mot att han blir ansvarig för de tullafgifter, som häfta på varorna, och mot det att han underrättar vederbörande tulltjensteman, hvarest varorna komina att uppläggas. Göres angifningen af per- son, som förut icke begagnat sig af kreclitupplag, måste lian förevisa sitt borgarebref eller på annat sätt styrka, det lian är så qvalificerad att lian är berättigad till kreditupplag. Enligt regeln få varorna icke uppläggas annat än i ordentliga packhus eller magasiner. Men detta hålles ej strängt på. Det är särskildt stadgadt, att vissa slags varor såsom t. ex. tjära, stenkol m. fl. få uppläggas under bar himmel, äfvensom att det efter omständigheterna må med- gifvas särskildt manufakturhandlande och vinhandlande, att framvisa sina kreditupplagsbehållningar i sina butiker. 1 landsorten plägar det i allmänhet icke tillåtas att hafva kreditupplag utanför staden, men i Kjöbenhavn gifves sådan tillåtelse ganska ofta med vilkor, att upplagsinnehafvaren åtager sig betala resekostnaden för de tulltjenstemän, som hafva att granska upplaget. Sedan varorna blifvit intagna på kreditupplaget får upplagsinnehafvaren, såsom antydt är, efter sitt godtycke disponera öfver varorna, förbruka eller försälja dem i stora eller små partier, transportera dem till andra kreditupplag eller utföra dem. När en upplagsinnehafvare vill återutföra en vara från sitt kreditupplag har han, såvida han vill att varan skall frånskrifvas hans kreditupplagskonto och han derigenom blifva fri från ansvaret för tullafgifterna å varan, att tillse, att den qvantitet, han utför, icke understiger det stadgade frånskrifningsqvantum. Han har derefter, såvida utförseln sker med fartygslägenhet, att utskrifva angifningsinlaga till export in duplo. 1 denna inlaga bör varornas mycken- het och beskaffenhet angifvas och det ställe, hvarthän de skola sändas, nämnas likasom också den lägenhet, hvarmed försändningen skall ske. På primainlagan skall af insän- daren tecknas en försäkran enligt följande formulär: 94 'i »Att häri omförmälda varor äro af mig levererade för att in- lastas i det uppgifna fartyget, och. att samma varor skola afgå till angifna stället och icke med min vetskap eller min vilja skola in- smugglas någonstädes i landet, försäkrar jag som ärlig man på tro och heder och under förlust af min upplagsrätt.» Sedan inlagan blifvit behörigen annoterad samt varorna vid granskning befunnits öfverensstärnma med angifningen, sker inlastningen oförtöfvadt, och när den är verkstäld, lem- nas o pa om het till af de tulltjenstemän, som haft befattning med saken, begge exemplaren af angifningsinlagan skriftligt intyg angifningens riktighet och varornas afsändning i enlig- dermed. Det ena exemplaret af inlagan återställes derpå upplagsinnehafvaren, som har att förvara detta till nästa afräkning med tullen, hvarvid upplagsinnehafvaren för att de utförda varorna skola få afskrifvas i hans kredit- upplagskonto måste framlägga så väl detta exemplar af in- lagan som behörig ankomst- eller lossningsattest. Samma ordning följes äfven då kreditupplagsvaror för- sändas från en till en annan tullplats inom Danmark, så- vida försändelsen sker sjöledes. Någon försäkran på tro och heder afgifves dock icke i detta fall. Deremot skall den upplagsinnehafvare, från hvars kreditupplag varorna utgå, förskaffa sig behörig attest derom, att varorna äro ankomna till bestämmelseorten och der antingen antecknade på mot- tagarens eller annan persons kreditupplagskonto eller ock förtullade. Denna attest jemte det med intyg angående af- sändningen försedda exemplaret af angifningsinlagan före- visas såsom Kunna dessa försändelsen, läggas, OO 1 men verifikation vid nästa afräkning med tullen, bevis icke företes vid första afräkningen efter måste de på varorna häftande tullafgifter er- om bevisen sedermera frambringas, dock icke senare än vid endera af de tvänne nästföljande afräknin- o’arne, kassan. tillbakabetalas afgifterna med 5 % afdrag af tull- 95 När försändelsen till inländsk ort sker med posten eller med annan lägenhet till lands, behöfs ingen granskning eller attestation af tullmyndighet på afsändningsorten. Det är då tillräckligt, att afsändaren utfärdar vanlig fraktsedel in duplo på varorna och låter fraktsedlarna ntan vidare följa med varorna till bestämmelseorten, hvarest fraktsedlarna och varorna aflemnas till tullmyndigheten på platsen. Va- rorna blifva då genast antingen tillskrifna emottagarens kreditupplags konto eller ock förtullade, hvarefter det ena exemplaret af fraktsedeln förses med bevis härom och hålles afsändaren tillhanda för att af honom vid nästa tullafräk- ning biläggas hans redogörelse för varubehållningen å kre- ditupplaget. Då varor från kreditupplag försändas till annan inländsk plats för vidare befordran till utlandet förhålles i det vä- sentligaste i öfverensstämmelse med hvad här förut är sagdt angående till v ägagåendet vid direkt utförsel från kreditupplag, dock med iakttagande deraf att varorna förses med tullför- segling eller tullplomb. Transport af kreditupplagsvaror från ett kreditupplag till ett annat i samma stad får ej ske annat än då verklig omsättning egt rum. Sådan transport skall för hvarje gång ofördröjligen skriftligen anmälas för vederbörande tullmyn- dighet, som afskrifver varan från säljarens och tillskrifver den köparens kreditupplagskonto. • Vid afräkningarne med tullen kan en sådan transport icke åberopas, såframt dylik anmälan icke förut behörigen verkstälts. Inom fyra dagar efter hvarje qvartals utgång skall en hvar kreditupplagsinnehafvare till vederbörande tullmyndig- het på platsen aflemna s. k. generalförklaring eller skriftlig angifvelse om: • Hvilka varor han från sitt kreditupplag utfört till främmande eller fria orter: • 96 hvilka han har afsatt till andra upplagsinnehafvare i och utan- för staden: hvilka varor han har uttagit till afsättning och förtullning: och huru mycket han har i behåll af hvarje slag och hvarest be- hållningarna förefinnas. Efter denna angifvelse ntskrifver upplags-räkenskaps- föraren inqvisitionssedlar eller förteckningar öfver behåll- ningarne på de särskilda kreditupplagen. Dessa förtecknin- gar öfverlemnas till de tulltjenstemän, som hafva att verk- ställa granskningen af kreditupplagen. Sådan granskning sker för hvarje qvartal inom utgången af dess närmast på- följande månad. I Kjöbenhavn utföres detta gransknings- arbete af inalles tre tullkontrollörer och nio tullassistenter, som fördela stadens kreditupplag sig emellan i tre afdelnin- gar, så att hvarje afdelning granskas af en kontrollör och två assistenter. I vanliga fall lärer man medhinna att gran- ska ungefärligen femton upplag inom hvarje afdelning om. dagen eller tillhopa omkring fyrtiofem upplag hvarje dag. Då antalet kreditupplag i Kjöbenhavn uppgår till sex à sju hundra, medhinnes således hela qvartalsgranskningen på om- kring femton dagar. Om tiden för granskningsförrättnin- gen pläga granskningsmännen lemna upplagsinnehafvaren skriftlig underrättelse. Varubehållningen bör då vara så sorterad och upplagd, att hvarje varuslag för sig kan be- qvämt öfverskådas ocli granskas. Upplagsinnehafvaren är . skyldig att på allt sätt vara behjelplig vid förrättningen, så att den må kunna ske så hastigt som möjligt. Som be- hållning får endast antagas varor i hela uti handeln bruk- liga emballage!' och endast det af hvarje varuslag, som upp- går till minst det i tulltaxan angifna frånskrifningsqvan- tum. Härifrån gen inkomma undantagas dock sådana varor, som antin- oinpackade eller som nödvändigt måste ut- packas och. sorteras på lagret, t. ex. manufakturvaror, eller som för att icke skadas måste störtas för att ligga ut- spridda, t. ex. kummin, till hvilket senaste dock särskild 97 tillåtelse i hvarje fall måste utverkas, vidare sådaua varor, hvilkas emballage!’ måste brytas, på det att de i mindre partier må kunna utföras, emot att återstoden af det brutna originalomslagets innehåll ompackas i mindre fullständiga emballage!’, hvilkas innehåll dock minst måste utgöra från- skrifningsqvantum, t. ex. indigo, cochenille och andra fär- gerivaror och droguer, samt the, som kan uppvisas i fjerde- dels, halft och helt skålpunds paketer, så framt hvarje sorts paketer ligga för sig, ändtligen äfven spirituösa och vin, som kunna påvisas så väl i originalfastagerna som omtappade på lagerfat, på mindre fastager eller på flaskor. Derest behållningen af något varuslag icke uppgår till föreskrifvet frånskrifningsqvantum, är tullen härför likasom för varor, som blifvit afsatta under qvartalet, förfallen till betalning. Om en upplagsinnehafvare, under tiden från det han vid qvartalets slut aflemnade sin angifvelse och till dess granskningen företages, har minskat sin angifna behållning genom afsättning, så skall han häröfver till granskningsmännen före förrättningens början afgifva en C? O O u cd skriftlig förklaring, hvari sedermera inga ändringar få gö- ras. De tullafgifter, som belöpa på de under denna mellan- tid afsatta varor, äro ej förfallna till betalning förr än ef- ter ingången af påföljande qvartalet, oaktadt regeln eljest är, att tullafgifterna för alla varor, som vid qvartalsgransk- ningarne befinnas vara afsatta från kreditupplagen och icke visas vära återutförda eller transporterade till annat upp- lag, skola erläggas inom åtta dagar efter granskningen. Detta kan naturligen föranleda till det missbruk, ätt kre- ditupplagshafvare för att få åtnjuta tre månaders längre kredit falskeligen uppgifva större del af afsättningen hafva egt rum under tiden mellan generalförklaringens afgifvande och granskningen, än som verkligen varit fallet. Ehuru fullt tillförlitlig kontroll härvidlag icke torde kunna åstad- kommas, kunna de granskande tulltjenstemännen dock ef- Ur dagens krönika. II. 7 98 terse, huruvida den uppgifna afsättningen under den korta mellantiden står i rimligt förhållande till den ifrågavarande handelsrörelsens omfång, samt, om härvid eller eljest anled- ning förekommer att misstänka oärlighet, när som helst mellan de regelbundna qvartalsgranskningarne företaga gransk- ning af kreditupplaget utan att på förhand derom under- rätta dess innehafvare. Sådana granskningar måste kredit- upplagsinnehafvaren, så vida han icke ställer borgen eller annan säkerhet för tullafgifternas riktiga erläggande, under- kasta sig, när helst vederbörande tullmyndighet finner för godt. Varorna häfta nämligen, så länge de ligga på upp- laget, »en för alla och alla för en» för derpå belöpande tullafgifter, och det är sålunda i statens intresse, att det varder tillsedt, att kreditupplagsbehållningen icke minskas, så att den ej motsvarar statens fordran för tull. Enligt den danska Fallitloven skola fordringar i konkurs gäldas i följande ordning: l:o. Sedan omkostnaderna för konkursboets förvaltning samt tiondetagares fordran på den i stället för naturationde utgående tiondeafgift blifvit guldne, betalas först och främst, om gäldenären varit förvaltare af offentlig kassa, denna kassas fordran hos honom. 2:o. Derefter utgår med lika förmånsrätt sins emellan fordrin- gar föi' hyra under ett år, »Landgilde», skatter, hvartill äfven räknas tullumgälder, åtskilliga jordegarens fordringar hos arrendatorn, t. ex. för bofällighet och brist i inventarierna, tjenstehjonslöner för viss tid, fabriksarbetares, gesällers och lärlingars samt daglönares fordrin- gar för arbete under det sista året före konkursen. 3:o. Med förmånsrätt härefter utgår ersättning för sjukvård. 4:o. Efter alla dessa, men framför oprioriterad fordran, skola de fordringar betalas, soin hafva panträtt i lösöre. För fordran för tull å varor, som öfverlemnas till kredit- upplagsinnehafvare, har staten sålunda en dubbel förmånsrätt: först och främst panträtt i alla på kreditupplaget befintliga varor och sedermera, enligt det härofvan under 2:o nämnda stadgandet, förmånsrätt till betalning ur samtliga gäldenä- O ' o O O 99 rens öfriga tillhörigheter. För att betrygga staten mot för- luster på tullen för kreditupplagsvaror äro dessutom gifna åtskilliga stadganden. Om tullmyndigheterna finna grun- dad anledning till tvifvel derpå, att tullkassan har tillräck- lig säkerhet för sin fordran hos en kreditupplagsinnehafvare uti dennes upplagsbehållning, så hafva de rättighet, att derest icke annan säkerhet, som af vederbörande tulltjensteman granskas och på eget ansvar godkännes, lemnas, taga upp- lagsbehållningen eller så mycket deraf, som de anse till- räckligt till betäckande af statens fordran, samt att låta den i beslag tagna behållningen försäljas. När en kredit- upplagsinnehafvare dör eller gör konkurs, skall den, som tager boet om hand, strax derom lemna underrättelse till vederbörande tullinspektion, som ofördröjligen har att hos »Skifterätten» göra anmälan om tullkassans fordran i boet. De i boet befintliga upplagsvarorna eller så mycket der- af, som tydligen svarar mot fordringarne för obetalda tullafgifter, skall derpå, så framt ej tullafgifterna betalas eller fullgod säkerhet derför ställes, utan uppehåll försäljas på offentlig auktion, hvarefter auktionsmedlen inkasseras af tullkassören på platsen. Denne lemnar, derest öfverskott finnes, efter det statens fordran först blifvit betald, öfver- skottet till dem, som hafva boet om hand, men, då statens fordran icke blifver betäckt, skall han yrka betalning för bristen med förmånsrätt enligt ofvannämnda stadgande. Derest en kreditupplagshafvare gör konkurs efter att hafva undansålt eller försnillat så mycket af sitt upplag, att åter- stoden icke räcker till att betäcka hans skuld till staten för tull, hvarå han fått kredit, så anses han såsom bedräg- lig (»svigagtig») gäldenär. Härförutom finnas åtskilliga straffbestämmelser för brott mot de gifna stadgandena. Om en upplagsinnehafvare, under tiden medan qvartalsgransk- ningarne pågå, transporterar upplagsvaror från ett till ett annat 100 ställe i staden, straffas sådant med varornas konfiskation, och man har dessutom i praxis sökt förhindra, att upplagsinnehafvarne på så- dant sätt hjelpa hvarandra på statens bekostnad, genom att, om möj- ligt, företaga granskning af alla upplag med samma sorts varor på samma dag. Angifver en upplagsinnehafvare vid sin qvartalsafräk- ning större behållning, än han vid granskning finnes innehafva, så anses de för mycket angifna varorna såsom förblifna i landet, och upplagsinnehafvare.n straffas med böter till de påbudna tullafgifternas å varorna halfva belopp. Uraktlåter en kreditupplagsinnehafvare att inom fyra dagar efter ett qvartals utgång inlemna sin generalangif- velse, straffas han med böter af 1 Rbd. för första dagen, 3 Rbd. för den andra dagen, 5 Rbd. för den tredje o. s. v. intill dess angifvel- sen inlemnas. För dröjsmål med liqvid af förfallna tullafgifter ut- öfver åtta dagar efter det qvartalsgranskningen skett, bötas 1 pro- cent af tullafgifterna om dagen, intill dess betalning sker eller be- tryggande säkerhet ställes för afgifternas betalning. Derest någon handlar emot en af honom på tro och heder afgifven försäkran ge- nom att insmuggla eller utsmuggla varor, förbrytes icke allenast va- rorna eller deras värde, utan den, som gjort sig skyldig till sådant, förlorar äfven tillträde till de fördelar, som eljest lemnas på grund af dylik försäkran. För vissa fall, t. éx öm kreditupplagsvaror med upplagsinnehafvarens vetskap, sedan de en gång blifvit inlastade till utförsel, åter utan anmälan hos tullen utlossas, är det stadgadt, att upplagsinnehafvaren förverkar sin upplagsrätt. Såsom ofvan nämnts, har särskildt för Kjöbenhavn med- gifvits ett s. k. »utvidgadt» kreditupplag, hvilket tillkom- mit på dertill gifven anledning från köpmän, särskildt ma- nufakturhandelsföreningen i Kjöbenhavn. Enligt stadgarne för detta kreditupplag hafva dels så godt som alla manu- fakturvaror och dels äfven en mängd andra varor fått till- träde till kreditupplag, likasom äfven en utvidgning i de eljest gällande föreskrifterna skett,, derigenom att qvanti- téten af hvad som kan uppläggas på eller uttagas ifrån så- dant upplag blifvit satt mycket lågt. De flesta silkevaror kunna till- och frånskrifvas med resp. 10 och 1 skålp-, an- dra manufakturvaror med 100 och 5 skålp., flätade arbeten med 50 och 2 qkålp. Utöfver bestämmelserna för det 101 lagstadgade allmänna kreditupplaget hafva vissa särskilda vilkor, vid redogörandet hvarför vi följa det förut åberopade utdraget af Kjöbenhavns Overtold-inspektorats årsberättelse för' 1879, blifvit faststälda för åtnjutande af den utvidgade upplagsrätten. Dessa vilkor intagas i en deklaration, som, innan en handlande efter begäran får begagna sig af det utvidgade kreditupplaget, måste af honom underskrifvas. Denna deklaration går i korthet ut på följande punkter: Att transport mellan upplag i samma stad och försändelser mot frånskrifning till upplag utom staden icke få ske; Att krediten icke utsträckes utöfver fyra qvartaler för hvarje tillskrifvet qvantum; Att tullen för varor, som uppgifvas vara afsatta under tiden från generalförklaringens dag och till qvartalsgranskningen, betalas genast; Att rätten till detta kreditupplag bortfaller i händelse af be- drägligt förfarande eller annat åsidosättande af gällande föreskrifter; Att tullmyndigheternas kontrollföreskrifter efterlefvas och att vid utförseln noga iakttages: att, när varor utföras med packning eller omslag, försäkran på tro och heder på exportangifvelsen skall angifvas derom, att de ifrågavarande varorna äro tagna på upplag med samma packning och omslag; att vid utförsel af vaxduk lik- nande försäkran skall afgifvas angående uppläggandet med tillägg af nummer och datum, under hvilka uppläggningen skett; att varor, som utföras med ångbåt, strax när de föras ombord, läggas i ett särskildt rum under tullbevakning intill ångbåtens äfgång; att va- rorna icke angifvas såsom hörande under annan rubrik i tulltaxan än de verkligen göra; att till hvarje rubrik hörande varor anföras i afgifvelserna med särskildt utsättande af de varor, som enligt lag äro berättigade till det allmänna kreditupplaget; och att kreditupp- lagsvaror icke sammanpackas med andra varor, och ej heller mindre qvantiteter af varor, som höra till det utvidgade kreditupplaget och äro bestämda till afskrifning deri, utföras utan försvarlig embal- lering. . Slutligen skall i deklarationen intagas förklaring, att upplagsinnehafvaren i afseende på sin utvidgade kreditupp- lagsrätt underkastar sig samma straffbestämmelser som i lag äro stadgade för förseelser vid införsel, under upplags- 102 granskning och vid utförsel af andra kreditupplagsberätti- eade varor. Dessutom finnas åtskilliga andra mindre vä- sentliga inskränkningar i fråga om begagnandet af det ut- vidgade kreditupplaget. Kreditupplagsinstitutionen har, såsom det an märkes i nyssnämnda årsberättelse, blifvit ytterligare utvidgad der- igenom, att tillåtelse gifvits att frän kredihipplagen utföra manufakturvaror, som blifvit inom landet förarbetade, om det blott varit möjligt att härvid skydda staten från för- lust på tull. Med anledning af speciela ansökningar har sålunda under årens lopp lemnats medgifvanden, i enlighet med hvilka kreditupplagsinnehafvare vid utförsel erhållit frånskrifning i sina upplagsbehållningar af ofärgadt garn för utfördt färgadt garn, af ofärgade bomulls- och linne- varor, när häraf sydda kläder eller dylikt utförts, af halm- flätor vid utförsel af deraf fabricerade hattar, af ylle- och silkevaror för deraf sydda kläder etc. etc. Det följer af sig sjelft, säges vidare i årsberättelsen, att tullmyndighe- terna vid lemnandet af dylika medgifvanden hafva måst uppställa vissa vilkor, som dock hafva varit så få och så litet besvärande som möjligt. I allmänhet inskränka de sig till, att det fabrikat, hvarför frånskrifning i kreditupplag begäres, skall vara tillverkadt i vederbörandes eget etablis- sement och af varor från hans kreditupplag, samt att af- drag i det färdiga fabrikatets vigt skall ske för foder, knap- par, montering och dylikt, då sådant blifvit anbringadt, an- tingen efter ett efter förutgången undersökning en gång för alla bestämdt procentförhållande eller ock genom förevisande af liknande foder etc. som det, hvarmed fabrikatet är försedt. Samma årsberättelse upplyser äfven, att likasom en utvidgning af kreditupplagsrätten blifvit medgifven för an- dra artiklar än manufakturvaror, t. ex. för petroleum, hvil- ket har förorsakat en mycket stor omsättning med sist- nämnda vara, så beviljas jemväl frånskrifning i kreditupp- 103 lag af andra råvaror vid deras utförsel i förarbetadt till- stånd. Sådan frånskrifning har exempelvis, mot försäkran på tro och heder om varornas tillverkning af kreditupp- lagsgods, tillåtits: af kakaobönor och socker, när chokolad eller kakaomassa utförts, af tobaksblad vid utförsel af ci- garrer eller annat tobaksfabrikat, af det vid insaltning af fläsk, kött eller sill använda saltet, då saltadt fläsk, kött eller sill exporterats etc. etc.. Såväl genom dessa åtgärder till kreditupplagsrättens utveckling som genom införandet af en mängd andra lätt- nader, hvaribland kan nämnas fullständig befrielse från er- läggande af skeppsafgift för den plats, kreditupplagsvaror, som utföras, upptaga, har det, enligt ofta åberopade års- berättelse, blifvit möjligt för Kjöbenhavns köpmän att åstad- komma och vidmakthålla en mycket liflig handelsrörelse med grannländerna, specielt Sverige, som delvis blifvit ett uppland för Kjöbenhavn, under det att den stora afsättnin- gen dit jemväl kommit mångfaldiga handtverkare i Kjöben- havn till godo samt bidragit till att hålla främmande ma- nufakturfabrikater, hvaraf Danmark förut öfversvämmats, så godt som borta från landet. Såsom redan förut nämnts begagna sig för närvarande omkring 600 handlande i Kjöbenhavn af kreditupplag. Sta- tens fordran hos dessa för tull, hvarå lemnats kredit, upp- går ständigt till betydliga belopp. Den 31 december 1879 utgjorde denna fordran 8,954,639 kronor 23 öre endast hos kreditupplagsinnehafvarne i sjelfva Kjöbenhavn, och då här- till lägges den kredit som lemnats handlande på andra plat- ser, uppgår statens fordran naturligtvis till betydligt högre belopp. Detta oaktadt lärer, enligt de fullt tillförlitliga upplysningar, som af danska tullembetsmän lemnats förf., statens förlust på denna kredit från kreditupplagets första tillkomst år 1793 och till nästlidet års slut icke uppgå till sammanlagdt mera än den jemförelsevis synnerligen obetyd- 104 liga summan af omkring 50,000 kronor. Att förlusterna varit så ringa beror, utom på ofvannämnda stadganden till statens säkerhet, äfven derpå, att å ena sidan ulltmyndig- heterna efter hand vunnit stor erfarenhet angående rätta sättet för dessa stadgandens tillämpning, samt att samma myndigheter, till följd af den lifliga beröringen mellan dem och köpmännen, ega en vidsträckt och noggrann kännedom om dessa personer, samt å andra sidan köpmännen sätta allt för stort värde på kreditupplagsinstitutionen för att vilja riskera, att någon inskränkning deri skall göras. Kre- ditupplagsinnehafvarne uppfylla derför i allmänhet punkt- ligt sina förbindelser och göra sålunda hvad på dem an- kommer, för att man icke skall finna anledning att beröfva dem de en gång medgifna förmånerna. Exempel lära ej heller saknas derpå, att köpmännen lemna hvarandra hjelp inbördes för att skydda staten mot förluster på kredite- rad tull. Det återstår nu att nämna något om frilager. Frilagerinstitutionen är af långt yngre dato än de här förut omtalade upplagen. Den inrättades först genom kun- görelsen af den 29 mars 1852, och de stadgar, hvilka för närvarande gälla derför, finnas i lag af den 4 december 1863 och äro närmare bestämda och ordnade genom kongh resolution af den 23 mars 1866 och generaldirektoratets för Skatteväsenet Bekjendtgjörelse af den 28 i samma månad samt, särskildt för spirituosafrilager, genom reglemente af 1865. Frilagrets ändamål är, enligt nämnda lag, »att tjena såsom fristad för varor, så att dessa, antingen direkt från tullfritt ställe eller från annat frilager eller, från de i lan- det befintliga allmänna kredit- och transitoupplagen, kunna införas till lagret, der uppläggas och på allt sätt behandlas som om de befunno sig utanför tullterritoriet». Anlednin- gen till frilagerinstitutionens tillkomst torde hafva varit den» 105 att man insett otillräckligheten af de friheter, som förut till befrämjande af handel på utlandet varit de handlande medgifna, särskildt i fråga om sådana varor, som icke ega tillträde till kreditupplag, i främsta rummet s. k. korta va- ror, samt sådana som väl kunna tagas på kreditupplag, men vid utförsel hvaraf godtskrifning på kreditupplaget icke får ske, t. ex. spirituösa. Frilager finnas upprättade i Helsingör och i Kjöben- havn. I sistnämnda stad ligga samtliga frilagerlokalerna inom det staten tillhöriga inhägnade tullområdet, hvilket 1873 upptog en yta af 10 danska tunnland eller 62,575 svenska qvadratrefvar, men sedermera möjligen blifvit ut- vidgadt. Dessa lokaler bestå af tre särskilda afdelningar: en hufvudsakligen afsedd för spirituösa, en för varor i all- mänhet, af hvilka dock korta varor utgöra den ojemförligt största delen, och en tredje särskildt för skeppsproviant. Den bygnad, som ursprungligen varit afsedd för spirituosa- frilager, består af 20 mindre lägenheter, hvaraf dock en- dast 6 à 7 stycken pläga användas för spirituösa. I åter- stoden af dessa lägenheter inrymmas andra varor, enär de för dessa afsedda lokaler icke, oaktadt tid efter annan skedd utvidgning, lemnat tillräckligt utrymme åt alla de hand- lande, som begärt få hyra sådana lager. Hela utrymmet, som utom de nämnda lägenheterna i spirituosafrilagret ut- gör cirka 3,700 qvadratalnar, * är indeladt uti 107 lägen- heter, hvilka samtlige ständigt varit upptagne. De särskildt för skeppsproviantering afsedda lägenhe- terna bestå af några få välbelägna, öppna handelsbodar lik- nande lägenheter. De afgifter, hvilka för . frilager skola betalas, inskränka sig till endast hyran, hvilken erlägges med 2 till 5 kronor * Denna uppgift är hemtad ur den ofta citerade årsberättelsen för 1879. Enligt ett muntligt meddelande skall den till frilager upplåtna ytan vid 1880 års slut uppgått till cirka 6,000 qvadratalnar. 106 pr qvadrataln om året, allt efter lägenheternas olika god- het. I denna hyra, som skall betalas förskottsvis, innefat- tas packhusafgift, arbetspenningar till tullens arbetsfolk, ut- gifter för försegling, plombering och liknande tullbehand- ling. Lägenheterna uthyras enligt regeln på halfår. Varor kunna uppläggas på frilager såväl genast vid in- förseln från utlandet som från annat upplag eller frilager inom landet. Varusändningar från utlandet kunna införas på frilager oöppnade. Endast deras bruttovigt antecknas af tullen. Vid införsel till frilager från privat transitoupplag eller kreditupplag underkastas varorna likadan undersökning som eljest vid utförsel från nämnda upplag skall verkställas. Om någon vill intaga inländska eller förtullade varor på sitt frilager, måste han härtill inhemta särskild tillåtelse af vederbörande tulltjensteman. Ingen svårighet möter dock för sådan tillåtelses vinnande, och till följd häraf kan fri- lagerinnehafvaren på sitt lager låta bearbeta och förfull- ständiga sina varor, t. ex. förse glasaskar med metallock etc. Ja, det tillåtes till och med att utan förtullning till staden införa t. ex, metallvaror och låta dem i staden gal- vaniseras, mot det att de sedan återföras till frilagret och derifrån antingen reexporteras eller förtullas, i hvilket se- nare fall tull dock måste erläggas efter tariffen för den förädlade varan. I sammanhang härmed anmärkes den fördel frilagerinnehafvaren åtnjuter, derigenom att han kan på frilagret företaga sådana förändringar med varorna och deras emballering, att han kan inklarera dem för en lägre afgift än den, som varit att erlägga, derest varorna intagits från det allmänna transitoupplaget och då nödvändigtvis i det skick, hvari de inkommit från utlandet. Staten har intet ansvar för de varor, som ligga på frilager. Derå få icke införas sådana varor, som i anse- ende till frilagerlägenheternas beskaffenhet och omfång eller på grund af eldfarlighet eller skadligt inflytande på när- 107 liggande varor icke utan våda för lägenheterna eller andra der upplagda varor kunna der hysas och behandlas. Upp- står tvifvel om, huruvida ett kolly, som anmäles till in- tagning å frilager, innehåller dylika varor, måste importö- ren antingen afgifva försäkring på tro och heder, att inne- hållet icke är af sådan beskaffenhet, eller ock låta kollyt öppnas. • Från frilager till främmande eller tullfritt ställe få va- ror utföras inpackade utan undersökning af packornas inne- håll, likasom varor äfven kunna från frilager öfverföras till andra upplag, under iakttagande af hvad i allmänhet är föreskrifvet för varors tagande på sådana upplag. Innan varor från frilager införas till förbrukning inom landet, måste de tullbehandlas. Om någon missbrukar frilagret eller tillträdet dertill till oloflig införsel af varor, är han förfallen till de i lag derför stadgade straff och har dessutom förbrutit sin rätt till frilager samt måste genast låta förtulla eller återutföra samtliga i den af honom förhyrda lägenheten befintliga varor. Hvilka stora fördelar frilagerinstitutionen medför, torde af det sagda framgå. Frilagerinnehafvaren kan, såsom det anmärkes i den ofta åberopade årsberättelsen, så att säga drifva minuthandel från sitt frilager, i det han af sin der- varande behållning kan småningom till förtullning uttaga huru litet qvantum som helst af hvad han för ögonblicket behöfver. Är han derjemte innehafvare af ett kreditupplag, kan han, om ock icke utan besvär, sätta sig öfver före- skrifterna om tillskrifningsminima, derigenom att han, så- som ofta sker, for att uppnå ett sådant minimum, låter det felande föras från kreditupplaget och öfver frilagret tillsam- man med den ensamt för sig obetydliga qvantiteten frilager- gods tillbaka igen till kredi tupplaget. Till upplysning angående frilagerrörelsens omfång fin- 108 nes vid den citerade årsberättelsen fogadt ett schema för de fem finansåren 1875—1880, utvisande bland annat, att an- talet af ingående och utgående expeditioner, som under sagda tid varit i jemn tillväxt, varit: det första af de nämnda fem åren 35,373 och det sista 38,001. I nära ett sekel hafva våra närmaste grannar danskar och norrmän — ty jemväl för Norge gäller 1797 års tull- förordning — varit i åtnjutande af de mycket stora förde- lar, som kreditupplagsinstitutionen, hvaraf i Sverige icke finnes spår,* medför, och under en ganska lång följd af år har jemväl funnits ett danskt frilager, som är af långt större betydelse än det svenska s. k. frilagret, hvilket un- gefär motsvaras af den bättre inrättade danska frilager- afdelningen för- skeppsproviantering. Man skulle till följd häraf vilja tro, att våra svenska förhållanden lade ett eller annat oöfverstigligt hinder i vägen för införandet härstädes af motsvarande inrättningar. Så är dock icke, så vidt förf, kan inse, förhållandet. På grund häraf vågar förf, uttala den förhoppning, att det icke skall dröja länge innan en välbehöflig reform i svenska tullstadgan vidtages, en reform, som skall göra det möjligt för den svenska handeln med utländska varor att begagna den marknad, som numera, se- dan kommunikationsmedlen förbättrats, naturligen erbjuder sig i Finland, Norge och Jutland. * Det s. k. kreditupplag, hvilket förr funnits i Sverige, men som upp- hört år 1861, var väsentligen olikt det danska kreditupplaget. Det första vilkoret för åtnjutande af det betalningsanstånd, som den svenska kreditupp- lagsinstitutionen medgaf, var nämligen, att varorna skulle uppläggas under tullkammarens jemte egarens lås. Den religiösa partiställningen i Danmark. ' Af KARL GJELLERUP. (Ofversatt från förf:s originalmanuskript.) När man vill erhålla en öfverblick af den religiösa parti- ställningen i en tid sådan som vår, då den delvis försiggångna föreningen af politiska och religiösa synpunkter gör grupperna så sammansatta, och då sjelfva de religiösa åsigterna hafva så tal- rika och fina nyanseringar, som kanske aldrig förut i historien, så medför det en väsentlig svårighet att finna en indelningsprincip. Det hela företer taflan af ett slag, der man kommit i hand- gemäng, så att vänner och fiender äro blandade om hvarandra. Hvad Danmark beträffar synes väl denna uppgift blifva lättare derigenom att striden under de senaste åren blifvit så skarp och klyftan så vid, att hos oss kanske i en ovanlig grad saknas öfver- gångs- och mellanpartier. Och likväl behöfver man blott göra försöket för att se, huru svårt det är att finna en indelning som bestämdt skiljer getterna från fåren. Det är nämligen två punkter på de i vidsträcktaste mening religiösa åsigternas skala, som fresta till att göra indelningssnittet, det ena mycket högt uppe, det andra mycket lågt nere. Genom det sistnämnda skulle man blott få motsatsen mellan dem, som under hvarje form bygga sin lifsåskådning på tron på någonting öfvernaturligt, och dem som alldeles förkasta en sådan grundval och hålla sig till en rent naturlig utveckling, i det de ständigt blott fråga efter de kroppsliga och själiska orsakerna, så att dq, i ordets strängaste mening bygga på det humana. Den motsatta indelningspunktcn är den som utmärker motsatsen mellan de strängt auktoritetshyllande ortodoxa å ena sidan och å den andra alla som öfver hufvud afvika från den konfessionela dogmatiken. För denna indelning låter sig anföras att så snart man sjelf afviker från auktoriteten, så snart man låter förnuft och kritik vara domare öfver trosföremål, så är det afgörande steget gjordt, så 110 har man tagit sig den friheten att fara vilse, som Augustinus kallade den värsta död och som påfven kallar delirium (i bullan af 1832); hvar och en som gör detta, är i principen fritänkarc ; hur långt han derefter kommer att gä, det beror dels på hans tankelifs klarhet och kraft: dess förmåga att se ett särskildt antagandes vidt gående konseqvenser och dess dristighet att följa dessa konseqvenser, dels på hans känslolif i dess djupaste, ärftligt bestämda naturgrund, temperamentet och drifterna, som i sista instans kanske är det afgörande för den lifsåskådning hvari man ändtligen finner sitt lugn. Men icke heller den första af dessa indelningar saknar sitt stora berättigande. Ty när man ser på realiteten, på lifsåskåd- ningen, så låter det sig icke nekas, att den gifver det radikala kännetecknet; ser du tillvaron i fågelperspektiv från en guddom- lig ståndpunkt eller ser du den horisontell från en mensklig? — detta är det sista stora spörsmålet, som praktiskt ofta är vida vigtigare än det andra: hur långt går du i förkastandet af de dogmatiska lärosatserna; från den ortodoxe till rationalisten är det en utvecklingsskala, från rationalisten till humanisten (såsom jag här begagnar ordet) ett språng. Under våra förhållanden får detta betraktelsesätt så mycket större vigt, som det just är det egendomliga med dem, att vi nästan helt och hållet sakna ett verkligt rationalistiskt parti som öppet hissar flagg, så att den stora massan af menniskor, hvilka mer eller mindre dunkelt eller mer eller mindre segt äro i sina hjertan rationaliser, prak- tiskt gå in uti det ortodoxt-kyrkliga partiet (af hvilket de, om man kunde se rätta förhållandet, kanske icke utgöra någon liten minoritet) '— de tiga och samtycka. Centern (men i annan mening yttersta högern) i vårt reli- giösa lif bildar det högkyrkliga partiet, hvilket stoltserar med hela det officiellas glans och välbefinnande såsom innehafvare af rikets insignier och prebenden; liksom symboliskt reser sig mid t i staden, i »Hafnia latina», universitetet med biskopsgården till höger och domprostgården till venster, med hufvudkyrkan midtför och hufvudskolan snedt emot; der saknas blott ministeriet samt några redaktionsbyråer, för att göra taflan fullt färdig; — här är högqvarteret, pretoriet i legionernas läger ; härifrån utgår lösen och hemtas standaren. Biskop Martensen är som bekant den ende qf våra teologer, hvilken vunnit något namn utanför Dan- mark, och med en viss rätt, ty ehuru han icke har mycket be- Ill grepp om vetenskap (jag borde icke hafva sagt »ehuru», ty för honom såsom teolog är det en fördel), är han visserligen icke lärd men dock beläst och eger någon anderikhet samt en ganska flytande, bred framställningsform, hvars utmynnande i predikostil gör hans böcker sä mycket mera tillgängliga för den stora all- mänheten. Oaktadt han naturligtvis åtnjuter stort anseende, kunna de unga teologerna likväl få den glädjen att höra professorn i dogmatik, dr P. Madsen, kritisera och desavouera hans åsigter uti nästan alla hufvudpunkter i dogmatiken samt icke otydligt beteckna honom såsom heterodox. Martensen har nämligen varit med om sitt tidehvarfs stora rörelser och har i sin ungdom tagit sig ett dugtigt hegelskt rus, hvilket insatt ganska tydliga maskor i hans berömda dogmatik, men dr Madsen har aldrig tagit sig något rus; torr, grundlig, med jylländarens sega flit, har han tillkämpat sig en mängd lärdomsstoff, utan att på någon punkt i minsta mån spränga den mest primitiva formen för sin dog- matiska uppfattning: Luthers lilla katekes; — han och icke halfhegelianaren Martensen är tidens man, som segerrikt lyfter gammal-lutheranismens fana från den teologiska katedern. Han är tidens man, men framtidens man är domprosten G-ude: ingen som haft den lyckan att se denne man i hans presterliga siden- skrud med sammetskantning och ordnar, med denna outsägligt hala värdighet och milda högdragenhet utbredda öfver .det nobla prelatansigtet, med de afmätta stegen och sirliga handrörelserna — ingen, som haft denna njutning, har kunnat tvifla på, att han stod stod inför Danmarks primas in spe. Också han är veten- skapsman. I sin disputation, »Den heilige Nadvere», som Mar- tensen en gång kallade »en Fenix till disputation» — träffande nog, eftersom den lika dristigt som denne fågel gäckar naturlagarne — trädde han inom skranket för den ortodoxa lutherska natt- vardsläran och sökte att rädda den genom att putsa upp den gamla mystiska drömmen om »en öfverjordisk physis» och en »himmelsk kroppslighet», och medan han med rörande naivetet »förfäktar detta begrepps realitet», talar han med lika rörande naivetet om »rationalistisk fanatism» och tror sig kunna affärda Rückerts berömda kritik af nattvardsläran med den dåliga qvick- heten att den i grunden är ytlig men grundlig i sin ytlighet. Och om nu någon skulle tvifla på, att detta är vetenskap, så kunna de slå upp i ett af de sista häftena af den af hr Gude utgifna »Tidsskrift for udenlandsk Literatur» och läsa följande 112 gyldene ord (i en inledning af utgifvaren till ett utdrag ur en tysk teologisk skrift, som förmodligen gifver en vetenskaplig »vederläggning» af den Darwin-Spencerska utvecklingsteorien) : »Man skall erkänna teologiens öfverlägsna ställning icke blott fordom, utan äfven nu, såsom vetenskapernas drottning.» Huru hafva icke alla våra små teologers hjertan klappat, när de läste denna sats! Äfven jag är en smula fackman; äfven mitt hjerta började klappa. Det var i synnerhet då jag läste denna sats, som det gick upp för mig att domprosten Grude är framtidens man. Icke sant! detta är dristigt. Hvad man nätt och jemnt kan läsa sig till mellan de biskopliga raderna, hvad professorn ännu icke vågar uttala, det utropar domprosten med en prisvärd öppenhjertighet. Masken är fallen; man ser medeltidens spöke sticka sin dödskalle fram. Eller skulle jag hafva gått för långt genom att tala om medeltiden? Det är icke mitt eget påfund. Jag glömmer aldrig, huru jag under mitt första studentår på de filosofiska föreläs- ningarna hörde professor Rasmus Nielsen utslunga de fruktans- värda orden: »Att säga, att vi ännu hafva en teologi, ocb att säga att vi äro midt i medeltiden, är ett och det samma.» Ja, i sanning, det var fruktansvärda ord. Jag var då ännu en ung, oskyldig teolog, och jag ville likväl så grufligt ogerna vara midt i medeltiden. Och ännu i sin senaste skrift (»Almindelig Viden- skabslære» 1880) säger Rasmus Nielsen: »Hvar är då den högsta, styrande vetenskapen? — Det skulle väl dock aldrig vara teolo- gien? Ja, antag att teologien med sin outransakliga anderikedom, uppväckt ur medeltida slummer och dogmatiskt pånyttfödd till nytt lif i spekulationens dop, satte sig på kungastolen och började sjunga homeriskt: »ouk agathon» etc. Det skulle vara en upp- lifvande syn. — Samtliga vetenskaper skulle säkerligen buga sig djupt för den benådade, dock, väl att märka, på det oundgäng- liga vilkor att den, i stället för att sjunga, i handling bevisade att den bland alla vetenskaper verkligen är — den allra mest vetenskapliga». — Vår högkyrkliga teologi håller sig ännu till sången ; den har en intagande röst. Man ser att Sören Kierkegaard är icke alldeles spårlöst för- svunnen; han har i alla fall funnit sin »Enkelte». Men huru går det hos det stora flertalet? Ack ja! »Öieblikket»* motsvarade * Sören Kierkegaards på sin tid ofantligt ryktbara flygskrift mot stats- kyrkan. - Reds anm. 113 blott alltför mycket sitt namn: det är försvunnet, och mänga prester som på den tiden trodde att statskyrkan skulle störta till- sammans och gladde sig till hälften deröfver, de sitta nu i de högre embeten, till hvilka de avancerat, och glädja sig oblandadt deröfver att den blef stående. Är han då glömd? Ingalunda! Han hålles tvärtom högt i ära. Det danska hjertat är troget som guld och af naturen rymligt: det kan så förträffligt omfatta Sören Kierkegaard och biskop Martensen såsom två porträtt i en guldmedaljong. Och det är äfven ganska nödvändigt. Ty Martensen, som Kierkegaard på sin tid kunde beteckna såsom en gatpojke, hvilken kastade en sopfjerding öfver en förbigående och så vek om hörnet, blåsande i fingrarne, — han har ju seder- mera vuxit upp och blifvit stor — mycket stor, och så har han den fördelen att han är lefvande. Men Kierkegaard är också en mycket stor — hädangången. När man alltså talar om att uppställa hans staty, och prisar bröderna Reitzels högsinta tänke- sätt, i det de utgifva hans cfterlemnade skrifter (utan att man derför just sjelf köper dem) och dessutom angriper Georg Brandes för helgerån, när han använder en modern psykologisk forsknings måttstock på det stora helgonet, så har man afbetalt sin skuld till honom, och så kan han blifva lugnt liggande i sin graf, hvilket är bäst för kyrkans ro. — Men om han nu likväl icke blefve lugnt liggande? Det är Fichte som har sagt, att om Jesus af Nazareth komme åter och såge, att alla hade glömt honom, men att man lefde i hans anda, så skulle han högeligen glädja sig. I sanning, om denne Jesu lärjunge hade samma upphöjda tänke- sätt och komme åter, så skulle han knappast glädja sig, men gå ned igen i sin graf och vända sig i den. Ett långt större inflytande på vårt religiösa lif hade ett annat réformationsförsök här hemma, nämligen grundtvigianis- men, ehuru den har framgått ur långt mindre genialitet och tankekraft. Genom sitt egentliga teologiska element, Grundtvigs förmenta upptäckt af döpelseordet såsom direkt öfverlemnadt från Jesus och hvad dertill hörer, visar det sig åtminstone lika så blottadt på vetenskaplig karakter som vårt högkyrkliga parti. Men dess andra element, det nationelt-folkliga, har skänkt det dess stora spridning och betydelse för det danska andliga lifvet. Under det i den stora franska revolutionen den politiska fri- hetsprincipen slöt sig innerligt tillsammans med det fria veten- skapliga tänkandet, för att aldrig mera skiljas derifrån, slöt den Ur dagens krönika. II. 8 114 sig hos tyskarne under frihetstiden tillsammans med den orto- doxa kristendomen, som den plötsligen bragte till frodigt lif efter rationalismens långa dvala; men den förlorade snart grundligen sitt demokratiska element och behöll blott det nationella qvar. Med denna befrielsestrid kunna vi parallelisera slaget på redden, hvilket som bekant hade ett väckande inflytande på Grundtvig. Men till ära för grundtvigianismen må det sägas, att den be- ständigt har tagit vara på sin demokratiska karakter; det är detta och ensamt detta, som denna religiösa rörelse har att tacka för att den icke, såsom den tyska, blifvit identisk med reak- tion och obskurantism, I sjelfva verket kan den splittring, som nu tydligen visar sig inom grundtvigianernas läger, förkla- ras af förhållandet mellan de två elementen: det nationela och det demokratiska. En stark nationel rörelse är ju i följd af sin karakter ensidigt begränsad och slår lätt öfver i obskurantism; men detta gäller särskildt hos oss, derför att vi aldrig ha gått i spetsen för utvecklingen, utan måste utveckla oss sjelfva genom impulser utifrån, från de stora kulturfolken; det är icke med blonda, oskyldiga, danska fysionomier, utan med franska, tyska och engelska drag, de stora moderna idéerna komma och klappa på hos oss; hvad under då, att många beskedliga folkhögskole- menniskor bli ängsliga för dessa främmande, förkättra dem som odanska, korsa sig och hellre, när de likväl känna behof af en smula hedendom, hemta uppbyggelse ur barnsliga tolkningar af nordiska myter, som visserligen också på sin tid, likt kristen- domen, kommo utifrån, men som hafva en så gammal infödingsrätt. Deremot höjer den rätta demokratiska andan sin röst för individens frihet att verka efter sin förmåga och sin öfverty- gelse, i det den alstrar en kraftig och sund tro derpå, att ett godt resultat kan uppstå blott der hvarest alla krafter få lof att verka utan hinder, för så vidt de ej ingripa i andras frihet. Allt efter som det ena eller det andra af dessa element har öfvervigten, måste också vidt skilda resultat uppkomma. Och sålunda se vi å ena sidan en del af grundtvigianerna icke öfverbjudas af de mest högkyrkliga i fanatisk och obskurantistisk afsky för hela vår unga fritänkarerörelse, under det å andra sidan många af grundtvigianismens mest framstående män sluta sig tillsammans med olika tänkande till vänskapligt samarbete i gemensamma frihetssträfvanden och vid många tillfällen yttra sin glädje öfver att kunna arbeta tillsammans med dessa män af 115 en alldeles motsatt lifsåskådning, såsom har skett genom allian- sen mellan den politiska och den literära venstern. Detta vi- sade sig i synnerhet vid den fest, som venstern i februari må- nad gjorde för Hostrup, då han å nyo, i ett nytt spår, hade upptagit sin dramatiska författarverksamhet, och som väckte en viss uppmärksamhet hos högern, eftersom man deri såg en slut- lig stadfästelse på den mycket omtalta alliansen. Hostrup ut- talade sig här vackert och öppet så väl om sin meningsskiljak- tighet från den literära venstern som om sin glädje att kunna vänskapligt enas med densamma i gemensamma humana sympa- tier, och lade härtill den önskan, att striden mellan partierna härstädes måtte föras mindre bittert och med personligt undse- ende, liksom han också sedermera på en särskild afgörande punkt visade sitt frisinne genom att instämma i Bergs yttrande, att han (Hostrup) säkert med glädje skulle se dr Georg Brandes på hans svärfars (Hauchs) lärostol. Att han för sitt deltagande i och sitt uppträdande under denna fest måste utstå angrepp och hån från nästan alla högerbladen, och att ändtligen hans gamle vän, vår sjelfskapade Zionsväktare, hr Ploug, högtidligen slet sönder länken mellan de nationalliberala och honom — det kunde blott tjena till att ytterligare visa hvilken oerhörd skil- nad det var mellan honom och dem, mellan den väl ackredite- rade grundtvigianismen och det äkta högkyrkliga partiet. Tyd- ligen är det en rikare och vidsträcktare utbredning af denna grundtvigianism man må hoppas på, så vida det skall kunna bli tal om att finna en modus vivendi mellan de positivt reli- giösa och fritänkarne. Grundtvigianerna äro ju också det enda religiösa parti, som i sjelfva den religiösa innerlighetens namn höjer sin röst för församlingens frihet, åtskiljandet af stat och kyrka, borgerlig vigsel, borgerlig ed, konfirmationsfrihet (sär- skildt upphäfvandet af en bestämd åldersgräns) o. s. v., idel frihetsfordringar som sammanfalla med fritänkarnes och som de hafva ärft från sin mästare. Då man ofta har kallat grundtvigianismen »den glada kri- stendomen», så träder »den inre missionen» i motsats till den- samma såsom den mörka kristendomen, med en afgjordt pietistisk prägel, men också med folklig tendens. I ett stundom drastiskt forceradt, folkligt kapucinerspråk och väsen uppträda dess kory- féer som väldiga botpredikanter, hvilka älska att måla den onde på väggen och låta sin tvifvelaktiga vältalighet stråla mot hel- 116 vetets mörka bakgrund. Pastor Frimodt, en at deras mest an- sedde män, var bekant för den öppenhjertighet, hvarmed han ofta för de efterlefvande uttalade sin förmodan om att salig den och den befann sig i helvetet; han egde en utomordentlig makt öfver sina åhörare 6ch det var alltid för honom lätt att åstadkomma medel till kyrkliga och välgörande ändamål. Vid hans begrafning höll pastor Vilhelm Beck ett tal, som var ett märkligt stycke inre-missions-vältalighet, hvari ordet »Jesus» före- kom ett par gånger i hvarje sats och hvars smaklösa tema var att det ordades mycket om hvem, som skulle bli Frimodts efter- trädare, men Jesus skulle vara Frimodts efterträdare; Frimodt tillkom det (liksom Johannes döparen) att aftaga i våra hjertan och Jesus att tilltaga. I teoretiskt hänseende skiljer sig den inre missionen obetydligt från det högkyrkliga partiet, men ge- nom hela sin praktiska riktning griper den tydligen, i synner- het på de många metodistartade mötena, djupare ned i folket, hvars starka nerver tycka om en kraftig stimulus.* Alldeles i motsats till grundtvigianismen, kommer den inre missionens spridning af lefvande kristendom ständigt att vara liktydig med spridningen af en ljusskygg, kulturfiendtlig fanatism, som öfver allt måste göra striden härstädes skarpare. Ju mera lefvande helvetet manas fram för det religiösa medvetandet, ju mera oförsonligt måste de, som först och främst äro dömda till hel- vetet, gripa till vapen för sin existens. Jag har nämnt professor Rasmus Nielsen såsom utgången från Sören Kierkegaard; efter att hafva emanciperat sig från honom, kom han i intim förbindelse med grundtvigianerna, men den enda verkan deraf, som kan spåras i hans uppträdande, är den för hans filosofi visserligen icke gynsamma utvattningen i populära föredrag, hvilken bidragit till att föröka det sväfvande och tvetydiga i hans ställning inför de religiösa spörsmålen, närdt af hans sprittande, kameleontaktiga vältalighet, hvari ofta »in- finner sig ett ord, just der begreppet fattas». Han är ännu trogen sitt gamla problem om tro och vetande med sitt bekanta lösningsförsök : dessa principers »absolut olikartade beskaffenhet»; i en festskrift vid vårt universitets fyrahundraårsfest (1879) be- handlar han det; han berör det i sin »Almindelig Videnskabs- * Som man finner, är Danmark nog lyckligt att ega en motsvarighet till vår berömda »evangeliska» fosterlandsstiftelse med dess kolportörsväsen och drastiska predikokonst. Red:s anm. 117 lære» (1880) och enligt hvad man berättar är det ock ämnet för en afhandling, han som rector magnifions skrifver till uni- versitetsprogrammet pä konungens födelsedag. Oaktadt han ännu häller fast vid »ett genom undret be- stämdt gudsförhållande» säsom »religionens oafvisliga fordran» och förfäktar »ett frihetslif, som blott religionen kan gifva», synes han dock alltjemnt blifva radikalare i sin ställning mot det positivt dogmatiska, och hela sidor igenom skulle man kunna tro sig läsa en fritänkare. Han häfdar vetenskapens rätt att döma om sättet hvarpå det öfvernaturliga framträder i den na- turliga verlden, men icke att döma om det öfvernaturligas gil- tighet; vetenskapen vänder sig med oundviklig kritik mot det öfvernaturliga i gamla testamentet, och med det öfvernaturligas yttre realitet i nya testamentet går det alldeles på samma sätt (se Videnskabslære sid. 273 o. f.) Han förbiser dock, att det just är på den »udvortes realitet» det beror för de kyrkligt tro- ende: här är Rhodus. Härmed öfverensstämmer helt och hållet, när hans gamla mystiska begrepp »Ändsvirkelighed» allt mer och mer synes närma sig hvad man kallar »myt». Det skulle ligga utanför min uppgift, att här närmare inlåta mig på denna »Uensartethed s»-lära; den är blott en individs filosofem — dess värre, ty det är uppenbart att, för så vidt den hade vunnit er- kännande, kunde den hafva varit en fruktbärande utgångspunkt för ett öfvergångsparti, ett slags spekulativ rationalism, såsom en lära som i hög grad påminner om teorien om den dubbla sanningen, den filosofiska och den teologiska, i skolastikens upp- lösningstid. Om den hade bildat en skola, så skulle denna skola hafva kunnat omfatta en hel skala af olika blandningar af det reli- giösa och det vetenskapliga elementet, ända ifrån en innerlig, om än jemförelsevis föga dogmatisk religiositet utan stark an- slutning, men också alldeles utan misstro till den fria veten- skapen — och intill en radikal vetenskaplig tankegång med ett minimum af positiv religion, och denna skala skulle således hafva kunnat utgöra en förbindelse mellan de två motsatta lägren. Men, som sagdt, professor Nielsen står temligen ensam i denna uppfattning. En annan fältherre utan här är cand. theol. A. C. Larsen; han representerar ett intressant fenomen, nämligen den egentliga rationalismen, som vi icke hafva. I slutet af århundradet och i början af detta hade den gamla tyska rationalismen i sin y t- 118 ligaste form uppnått en betydlig utbredning i Danmark, för att derpå hastigt sjunka ned, då det religiösa lifvet åter reste sig i sin styrka genom Grundtvigs och Kierkegaards uppträdande, och då Martensen elektriserade teologien fram genom den hegelska hö- gerns spekulativa dogmatik. Blott hos H. N. Clausen var det ännu en helt tunn rationalistisk åder qvar, som försagd fram- qvälde i hans vacklande skrifttolkning; den härstammade dock icke från den gamla rationalismen, utan från Schleiermacher, som jemte Hegel var fader till de högst olikartade sönerna : den moderna tyska ortodoxien och den moderna tyska rationalismen, som snart öfvergick till öppet fritänkeri. Men då den Hegel- Schleiermacherska venstern, med Strauss, Baur och Feuerbach såsom höfdingar, började sin radikala kritik, då satt ortodoxien hos oss redan för fast i sadeln för att låta sig rubbas, och sjelfva Clausen var den som ifrigast försökte att bemöta otroskritiken — kanske derför att han var den ende som kunde förstå dess vetenskapliga betydelse. Blott en teolog, Magnus Eirikson, ar- betade vid den tiden från en sjelfständig utgångspunkt i samma riktning som Strauss och Tübingerskolan (under åren 1863 — 1873), men hans skrifter fingo endast ringa spridning och in- flytande. Samma öde har sedermera hr A. C. Larsen haft, som i synnerhet under pseudonymen Theodorus har utsändt en följd småskrifter, hvari han med omisskännelig värme och med en viss talang kämpar för en rationalistisk kristendom utan mi- rakeltro och dogmatik, med det nya testamentet, men väl att märka det af Strauss och Tübingerskolan genomkritiserade nya testamentet såsom grundval; genom denna fasta historiska grund- val skiljer den sig från den gamla rationalismen, men samman- faller med den genom de mest framträdande positiva trossat- serna: den personliga odödligheten och ett väsentligen deistiskt gudsbegrepp — under det å andra sidan förhållandet till Jesus träder starkare fram, liksom här också kan sägas vara en inner- ligare uppfattning och tillegnande af den kristliga lifsåskådnin- gens grundtankar (man tänke t. ex. på den gamla rationalis- mens naivt optimistiska betraktelse af menniskonaturen — »denna lögn om arfsyndcn»). Sjelfva den teologiska vensterns historia har emellertid vi- sat, att det för vetenskapligt anlagda naturer är ytterst svårt att stanna på denna punkt. Strauss och Feuerbach genomkriti- serade obevekligt odödlighetstron; den förre slutade med ett 119 spinozistiskt gudsbegrepp, den andre, ständigt jagad af en sju- dande längtan efter konkret klarhet, såg småningom i allt reli- giöst blott den menskliga önskningens hallucination och fördes till materialismens gräns; hvad ändtligen Baur beträffar, så är der beständigt en dimma från den hegelska religionsfilosofien, hvilken i hög grad tvetydiggör både hans odödlighets- och gudsbegrepp, som i alla fall säkert icke mycket liknade de vanliga kristnas. Annorlunda ställer sig saken emellertid, när talet är om menniskor, hvilka naturen icke danat till tänkare; tanken har hos dem hvarken kraft eller mod att rikta ett sönderbrytande angrepp på den fasta väfnad af associationer af tankar och kän- slor, hvilka ända från barnaåren spunnit sig kring dessa idéer och kring sjelfva det kristna namnet, medan likväl många — ja, i det mera bildade samhällslagret de flesta — hafva anknyt- ningspunkter för rationalismen. Alla hafva punkter, der de tvifla, de flesta punkter, der de förkasta. Här synes det alltså att nyrationalismen borde få en rik skörd; man skulle tro, att den här borde komma ett allmänt behof till mötes. Under en normal utveckling måste samma utvecklingsfaser, som individen genomgår, finnas] i samhället. Nu är förhållandet i vårt sam- hälle det, att der finnes ortodoxi och fritänkeri, men ingen ra- tionalism. Men i individen är förhållandet det, att ingen ut- vecklar sig från ortodoxi till fritänkeri, utan att vid en viss tidpunkt vara rationalist. — Hvad är orsaken till denna brist på parallelism? Orsaken kan icke vara någon annan än slöhet och mak- lighet, och derför har jag dröjt utförligt vid ett parti, som ly- ser med sin frånvaro, emedan just dess tystnad ropar emot vårt religiösa lif. Men oaktadt hr Larsen sålunda är hänvisad till att hålla föredrag för sig sjelf och korrespondera med sig sjelf, har han dock icke uppgifvit hoppet: »Jag äflas icke att vinna anhängare; jag har kraft att stå allena. Allt emellanåt qväder jag min visa. Låt nu menniskor blott håna eller tiga; på hö- stens slask och vinterns barskhet följer vårens friska rikedom. Äfven om jag icke skulle upplefva det, är jag viss på att det kommer en dag, då skogen genljuder af fågelqvitter, en dag, då det eviga evangelium’ i sin friborna skepnad får en plats hos Danmarks folk och kyrka» (»Död og Udödelighed», slutet). Katolicismen har under den senare tiden genom en verk- sam propaganda fått en viss utbredning, i synnerhet i de ad- 120 liga kretsarne. I början af 1870-talet framkallade detta en kontrovers mellan de två kyrkoafdelningarnes ordförande: biskop Martensen såg sig föranlåten att träda upp och gjorde det med sin ytliga och tarfliga skrift »Katholicisme och Protestantisme» (1874). Derpå svarade den apostoliske prefekten för Danmark H. Grrüder med en bok, »Det protestantiske og det katholske Troesprincip» (1875), hvari han med mycken lärdom blottade Martensens om okunnighet vitnande postulater i andra hand samt med en väldresserad klerks hela färdighet sönderhögg och spetsade de logiska fel som alltid vimla i en skrift af Marten- sen. Dessutom lät han tunga hugg falla på sjelfva den prote- stantiska läran, särskildt rättfärdiggörelsen af tron allena, hvil- ken Strauss kallade dess Akilleshäl. Här ser man i sanning »hök öfver hök»,* och det ser ut, som en ödets ironi, då Mar- tensen och protestantismen beskyllas för »naken naturalism». — Det är skäl att gifva akt på, att ehuru Martensen ser att »otron och förnekelseri vältra sig fram i allt bredare strömmar», så tyckes han dock, som hr Grüder med rätta anmärker, mera frukta för »den stora, papistiska rörelse, som går genom verl- den». Sedermera har nämligen förhållandet helt och hållet för- ändrat sig. Då den franske jesuiten pater Felix nyligen gästade Kjöbenhavn, strömmade hela den bildade religiösa publiken till det katolska kapellet och den lokal, der han höll sina predik- ningar och med komiska sofismer bekämpade fritänkeriet; höger- bladen voro andäktiga och till och med studentföreningen måste njuta den kostliga romerska honung, som strömmade från hans läppar; nu hade man tydligen glömt farhågan för »den stora, papistiska rörelsen» af ångest för att drunkna i otrons strömmar, och grep med glädje den utsträckta jesuitiska handen. Man var rörd; pater Felix var ju martyr för de ogudaktiga franska repu- blikanerna— sålunda tänkte man 1881, men 1874 fröjdade sig Martensen åt Tysklands kulturkamp och »den genom protestan- tismen bestämda statens» förföljelse af de katolska biskoparne. Hvad ändtligen judarne angår, så intaga de såsom religiöst parti icke någon fiamstående ställning, så mycket mera som många af de judiska familjerna hafva emanciperat sig från Je- hova (oaktadt nästan ingen formelt har skilt sig från försam- lingen) och hylla fritänkare-åsigter, liksom också icke få af de * »Der er Hög over Hane» eller »Hög over Hög» är ett ordstäf, an- tydande att hvar och en har sin öfverman. Redts anm. 121 judar, som uppträda inom literaturen, tillhöra den literära ven- stern. Äfven i sjelfva den synagogan besökande menigheten har en rationaliserande riktning gjort sig gällande: dess herde dr Wolff tillhör sjelf denna riktning, hvilket tydligen visade sig i hans lika så lärda och utmärkta som humana verk »Talmud- fjender» (1878), hvari han med saktmodig fasthet, på ett för motparterna blygselingifvande sätt bemötte de skamliga angrepp, hvarmed ett klöfverblad af bornerade högkyrklige (hrr Blædel, Kock och Martensen) hade sökt att fanatisera de kristne mot detta föga utmanande samfund. Vi ha nu betraktat hufvudgrupperna af de positivt religiösa som spela någon roll i det danska andliga lifvet (enstaka andra sekter, såsom irvingianism och mormonism existera väl, men utan yttre lifstecken) — återstå fritänkarne, denna grupp som jem- förelsevis är till antalet mycket ringa, men som icke dess min- dre under det sista årtiondet (särskildt efter dr Georg Brandes’ uppträdande) har hos oss blifvit en stormakt, i det literaturen småningom nästan uteslutande tillfallit den literära venstern. Genom den ställning de intaga gent emot kristendomen åt- skilja sig fritänkarne bestämdt från rationalistcrna, såsom de revolutionära skilja sig från de reformyrkande — rationalistcrna vilja icke skilja sig från kristendomen och kyrkan, men rensa dem icke blott från menskliga tillsatser efter den apostoliska tiden (på samma sätt som reformatorerna), utan också från allt det, som härstammar från sjelfva stiftelsetidens föreställnings- krets och som är i strid med det menskliga förnuftet, sådant som detta senare har utvecklat sig: det som Kant träffande kal- lade det statutariska, den provisionela ställningen, hvars lott det är att falla bort, när bygnaden är rest, — men då de känna sig i fullkomlig öfverensstämmelse med sjelfva den kristna lifs- åskådningen, förfäkta de sin fullkomliga rätt till att heta kristna, ja, än mera, de betrakta sig som de rätta kristna, hvilka icke suga på skalet, utan hafva knäckt det och njuta kärnan. Fri- tänkarne deremot känna, att de stå på en helt annan stånd- punkt, och med all aktning för kristendomen såsom en andlig makt, hvilken har varit af utomordentlig betydelse i den histo- riska utvecklingen, kunna de icke i densamma erkänna någon absolut sanning, som de skulle böja sig för; i det de se framåt och icke tillbaka, vilja de icke bära namnet af en stor man, som är död för två tusen år sedan, och kalla sig ofta med för- 122 kärlek hedningar. Derför voro t. ex. Goethe och Schiller fritänkare, medan Lessing, huru det nu än må förhålla sig med hans spinozism, väsentligen uppträdde och kämpade för rationalismen. Sålunda är då fritänkeriet en mycket vid bestämning, som kan rymma mycket olikartade åsigter, och en blick på fritän- keriets historia visar också, att detta har varit fallet. Man hör derför äfven ofta de kristna stoltsera deröfver, att medan de i det hela förete anblicken af en fast sluten falang, så är fri- tänkeriet ett rike, som söndrar sig mot sig sjelf, med likaså många åsigter som der finnas individer, ja, som der äro vex- lande nycker och drifter, derför att intet annat sammanhållande band fins, än den gemensamma förnekelsen af den uppenbara sanningen. De hedersmannen borde dock hafva vetat från sitt nya testamente, att djefvulens rike icke kan söndra sig mot sig sjelf, följaktligen skall väl efter deras uppfattning icke heller fritänkeriet kunna göra det. Den förhastade slutsatsen beror på en fullständig brist på historisk blick. Saken är, att i de stora dragen visar sig hvarje tids fritänkeri prägladt af perio- dens herskande filosofiska grundåskådning. I slutet af förra år- hundradet var det franska fritänkeriet väsentligen Voltairism med dess deistiska gudsbegrepp; vid århundradets gräns hade det i Tyskland till standar den kantska förnuftskritikens morallag med dess kategoriska imperativ, under det man i England höjde en motsatt etisk fana: den empiriska utilitarianismen, och åter nå- got senare var fälttecknet i Tyskland den venster-hegelska pan- logismen. Hvilken är nu alltså den herskande nya vetenskap- liga grundåskådningen, ty det synes sålunda vara den, i hvilken vi må söka den gemensamma positiva grundvalen? Ingen bildad kan länge blifva svaret skyldig: det är ut- vecklingsteorien, denna storartade vetenskapliga hypotes, som skaffar enhet i tillvaron, i det den betraktar alla lifsformer så- som en sammanhängande följd, hvars utveckling beror på den högre grad af lifskraft, som beständigt måste följa med orga- nismens närmare lämpande efter omgifningarne, och tillägger att blott de mest lifskraftiga former hålla den uppe under kampen för tillvaron, i det ärftligheten beständigt bevarar resultaten af den ena generationens arbete för den nästföljande, så att ett verkligt framsteg nödvändiggöres, och som icke rycker mennisko- lifvet ut ifrån den öfriga naturen, utan betraktar det som en led i en oändlig helhet och i dess lagar ser specialiseringar af 123 de samma som råda i universum. Icke som skulle denna lifs- åskådning vara absolut ny; tvärtom, ifall man fordrar ålder, så kunna få berömma sig af en längre stamtafla. Så snart det ve- tenskapliga tänkandet blef födt och vaknade till sitt första stam- mande lif på Joniens och Storgreklands leende kuster, så häg- rade också, som bekant är, denna gigantiska syn för dess gry- ende medvetande (Anaximander och Empedokles) och sedermera har den alltjemnt då och då visat lifstecken, till dess den i slu- tet af förra århundradet nästan samtidigt i olika konkreta for- mer uppvexte hos flertalet af tidens förnämsta hufvuden (La- place, Goethe, Kant och i synnerhet Lamarck), för att ändt- ligen hos Darwin och Spencer och deras lärjungar framträda med ett empiriskt material och ett konseqvent genomtänkande, som den aldrig förr kunnat förfoga öfver. Det är för denna teori — denna vetenskapliga, hela tillvaron omfattande hypotes — som i Tyskland den hegelska spekulationen och dess motsats den schopenhauerska har måst stryka flagg, och äfven i Frank- rike ställa sig de nyare filosofiska krafterna gynsamt emot den. Danmark var för densamma en terra incognita, till dess i bör- jan af 1870-talet vår kinesiska mur föll och allahanda moderna idéer, i synnerhet genom Georg Brandes’ uppträdande, satte sinnena i rörelse, så att det som förr blott hviskats i enstaka mäns studerkammare började ropas från taken. Således var det lätt förklarligt, att läran om den naturliga utvecklingen med denna nya blick på tillvaron, i hvilken det, som Darwin säger, är »grandeur», måste mäktigt tilltala alla de män, som icke voro tillfredsstälda med den bestående religionen, och gifva prägel åt deras tankegång. Det saknas icke heller vitnesbörd om att det förhåller sig sålunda. J. P. Jacobsen, »Marie Grubbes» och »Niels Lyhnes» för- fattare, var den förste som införde Darwin i vår literatur, i det han gaf oss en utmärkt öfversättning af hans förnämsta verk och i originalartiklar i »Nyt dansk Månedsskrift» utveck- lade de darwinska grundtankarne. Oaktadt Georg Brandes mera uppträdt som Mills och Taines än som Darwins och Spencers lärjunge, kan dock ingen, som har kännedom om hans skrifter, hysa tvifvel om att han står på denna ståndpunkt, som också populariserades genom flere artiklar i den af honom och bro- dern, Edvard Brandes, utgifna tidskriften »Det nittende Ar- hundrede», hvilken intill 1877 var det nya partiets fästning. 124 Dr Höffding skref sin »humane Ethik» (sedermera öfversatt pâ tyska) väsentligen från utvecklingsteoriens synpunkt, om han än icke helt och hållet instämmer med de engelska mästarne, utan också är påverkad af tysk filosofi, och samma ståndpunkt in- tager han i sina (ännu icke utgifna) föreläsningar i psykologi. I fjol, då dr Ploug hade riktat ett våldsamt angrepp mot den literära venstern och den lifsåskådning, som hans egen bristande sakkunskap och fanatism tillskref densamma, hvilket gaf anled- ning till en bekant fejd, skref dr Pingel, efter det äfven han offensivt deltagit i striden, tre artiklar »om det literaire Ven- stres Standpunkt», såsom en positiv afslutning på fejden (Mor- genbladet i mars 1880, sedermera utgifna som broschyr). Äf- ven han hänvisar här till utvecklingsteorien med dess monistiska verldsbetraktelse, ett panteistiskt, naturen täckande gudsbegrepp och den naturalistiska sympatimoralen. — Allt detta utgör otve- tydiga vitnesbörd, hvad för en lifsåskådning det är, som de dan- ske fritänkarne förfäkta mot den herskande, som de bekämpa ; och om det än är naturligt, att det fins många fritänkare, hvil- kas ställning medför att de icke sjelfva ha kunnat sätta sig in i dessa stora frågor och tillräckligt undersökt grunden, så kan man likväl med temlig säkerhet antaga, att de äro af samma anda, att dessa idéer, som ligga i luften, präglat deras tanke- gång, och att de se upp till denna läras tolkar, såsom till sina naturliga ordförande. Detta är, så vidt jag kan se, i de stora hufvuddragen den nuvarande partiställningen i Danmark. När man blickar till- baka på det sista partiet, kan det icke nekas att fritänkeriets ställning nu är en helt annan än då det först uppträdde: ge- nom sin ihärdiga existenskamp har det vunnit en betydande ter- räng och genom sin andliga kraft tilltvungit sig gehör hos den stora, mera trögtänkta publiken. Det har funnit allians hos ett frisinnadt parti af de religiösa, för hvilka den olika lifsåskåd- ningen icke är något hinder att sympatisera med dess praktiska sträfvanden. Slutligen, en begynnelse har redan blifvit gjord till att detta parti kan vinna platser i folkrepresentationen, och det har sålunda utsigt att småningom, från att vara ett fredlöst och afskydt band, kunna kämpa sig fram till att blifva en mino- ritet, som måste respekteras och hvars intressen måste beaktas. ”Politiska Kandestöbere” i ny upplaga. Af • GUSTAF GULLBERG. Herrar hufvudstadspolitici kunna aldrig mäta sig med lands- ortens politiska kannstöpare. De kunna aldrig sä odeladt egna sig åt studiet af de poli- tiska förvecklingarne, ty de ha så mycket annat att tänka på. Derför finnas alltid i landsorten och enkannerligen i de min- sta städerna de största politikussarne. De äro specialister, och det är endast undantagsvis som en disputation om Boman & C:is målade kungar, knektar och drott- ningar kan draga deras uppmärksamhet från hvad de verkliga kungarne ha för sig. De äro specialister, sade jag, derför att de vanligtvis hvar och en följa ett särskildt lands förhållanden med ett särskildt intresse. Så t. ex. har den der långe afskedade majoren tagit norr- baggarne för sin privata räkning, redaktören der borta i hörnet har tagit franska republiken och nihilisterna om hand, och lilla gre- kiske vice konsuln har tagit Grekland och Turkiet på entreprenad. De bilda alltid ett kotteri på källaren, och vi.andra, som sitta här och hvar i sofforna vid vårt lilla glas, lyssna andäk- tigt till de vishetens och den högre politikens profetior som gå ur deras mun. Synnerligast är det lilla konsuln — »Alagrecquen» som han kallas — som är den hvassaste. Hans lilla klotrunda ansigte skiner af entusiasm när han talar om Grekland, och han öfvar sig dagligen i sabelfäktning. Han svärmar äfven för Byron och tar hvarje dag lektioner i simning på en soffa med Hazelii hemgymnastik i näfven. Detta i händelse någon äreförgäten musel- gubbe skulle få lust att kasta honom i Hellesponten. Han har nämligen för en häpnande verld förklarat, att han tänker ställa sin 2x/4 aln höga person till den grekiske konungens disposition så fort striden börjar och kämpar och nordmannakraft tarfvas. 126 Till dess nöjer han sig med att låta sitt strategiska snille lysa för oss. Han för arméer af dominobrickor, lägger ponto- ner öfver floder af dålig kognakstoddy, som bildas på det hal- tande bordet i källarsalen, och utför de mest briljanta operatio- ner mot fienden. Hemtar han någon gång andan, så fattar långa majoren tag i norrbaggarne. — Då är det roligt att vara med. ■ Han står ännu qvar i armén och väntar hvarje dag att bli inkallad för att gå öfver gränsen. Då ska f-n ta’ »sverdruparne»,. Jaabæk och hela ligan. Långa majoren skall gå i spetsen, storma stortingsbygnaden, ka- sta ut alla rabulisterna och sätta handklofvar på dem. Jakob- sen, Welde och Berner skola tvärt fusiljeras och det absoluta vetots rätt proklameras. Konungens apanage skall fördubblas, och vågar den »ohängde» Björnson sticka näsan hem igen, så vrider långa majoren den rundt omkring på honom. Man kan se huru svärdsordens band på hans rock rodnar af vrede när han talar om Björnson, men källarmästaren 1er, ty vid sådana tillfällen går alltid toddyn åt för att skölja ned förtreten. Men så kommer redaktören emellan. Han hör alltid lugnt på och sköter kantinen tills turen kom- mer till honom, och det är alltid sist, för han är ju endast en murfvel. Det är han som svärmar för Frankrike och nihilisterna. Han är sjelf ett stycke nihilist, ty han tror på intet sedan han i 11 år förgäfves sökt att »ta kandidaten». Och det var naturligtvis bara kabalers skull och hans snilles att han misslyckades. Ty snille hade han allt för mycket för akademien och derför blef han nihilist och publicist. Det är emellertid bara på afstånd han är frisinnad och på källaren. I våra inre förhållanden och i sin tidning är han moderat- liberal. Men han har alltid lust att gnabbas med de tvänne andra, och det är denna olyckliga lust som grumlar friden och samlifvet mellan dessa våra tre förnämsta politiska ljus. Ty långa majoren älskar hvarken franska republiken eller nihilisterna och Alagrecquen icke heller. Men på sista tiden har vår redaktör gifvit Gambetta och republiken på båten, ty sedan han en gång klippt en ståtlig ar- tikel om deras herrlighet ur Dagens Nyheter blef han icke på 127 tre dagar bjuden på toddy af Alagrecquen och majoren, och sedan dess klipper han endast de konservativas verop öfver dem. Men på nihilisterna håller han. Det hjelper hvarken böner eller toddar. Nihilisterna, de äro hans folk. Ryssland måste ha en konstitution och tyrannerna qväsas. Det var egentligen härom striden knöt sig härom qvällen. Lilla konsuln var något trött efter simöfningarne och deltog icke i diskussionen, men så var redaktören desto piggare. Han hade nyss för ett-tusende och första gången gifvit långa majoren rätt i att Björnson borde »nackas», Handelstidningen indragas, Posse landsförvisas och bönderna lefvande begrafvas, och han tyckte derför att han en gång borde få medhåll. Han kände visst någonting i luften, att något stort var i görningen, alldeles som nihilisterna i England, ty han talade bara om bomber och minor, tyranner och sjelfherskare. Alagrecquen hade slumrat in efter dagens mödor och drömde nu om Sebastopol, och långa majoren teg och hörde på. Det kunde icke komma någon dispyt i gång, men det var också något tidigt än på dagen och åhörarne hade ännu icke anländt. Redaktören tystnade af sig sjelf, lilla konsuln slogs ännu hörbart vid Sebastopol och samtalet afstannade. Då gick en engel genom rummet i en sättarpojkes gestalt — eller rättare rusade, ty med hastigheten af en bomb slog han ned i salen och stack ett telegram i redaktörens hand. Han bröt det. De andra sågo nyfikna på honom, men upp sprang redak- tören. Hans röda näsas röda näsborrar vidgades och blefvo än rödare. Med ett triumferande leende och en gest, värdig en tra- gedihjelte skakade han telegramet. »Vänta!» var hans enda ord, hvarefter han rusade på dörren. Långa majoren och lilla konsuln tittade på hvarandra, togo en klunk och tittade igen. Hvad kunde stå på? Skulle det bli allvar mot Norge? Majoren började mumla något om en outhärdlig reumatism. Hade Grekland slagit till? Konsuln bleknade, hans tupé slaknade. Märkvärdigt hvad hans bröstlidande tagit till på sistone. De tittade på hvarandra och drucko ut. Så reste de på sig. »Aj, aj, aj,» väsnades majoren och bad Alagrecquen ge sig lite’ massage på högra armen. »Jag får visst intaga sängen.» 128 Konsuln hostade förskräckligt. »Tror du att Nissens bröst- chokolad hjelper? — Jag har säkert förkylt mig under den för- dömda simningen.» »Aj, aj, aj!» »Åh, hurr, hm!» Och sä skildes de ât, de tappre! En märkvärdig förstämning hvilade öfver den lilla staden. Det var som funnes det åska i luften, fastän det var 20 gra- der kallt. Långa majoren mötte som hastigast landshöfdingen,. öfver hvars högaristokratiska ansigte en bekymrets slöja hade lägrat sig. Majoren stack in i en port. Det syntes tydligt att veder- börandes tålamod brustit. Det gälde norrmännen. Han beslöt att lägga sig med kalla omslag och skicka efter husläkaren. Ofverallt på hemvägen såg han posterande grupper kring på knutarne anslagna plakat. Hans nyfikenhet var stor, men han vågade icke närma sig. Der kom borgmästaren. Äfven han såg nedslagen ut. Fiska- len gick och led som om ingen fyllbult pliktfälts på fjorton dar, och stadens ende, kobente polisbetjent hade tårar i ögonen. Jo, jo! Det måste vara oro i landet! Men hvad nu? Der kommer Alagrecquen rullande fram med farten af en Belpaires ångvagn. Kan han springa så fort med sin hosta? Han får lungsot på kuppen! Han viftar med ett tryckt plakat! »God dag igen! Pub! — Har du hört?---------------------Ah, den motionen gjorde godt för mitt bröst; jag känner mig som en an- nan menniska-------------------------------------------» Majoren ryckte plakatet ur hans hand och stirrade derpå. En suck undslapp honom. Smärtans? Lättnadens? Alagrecquen reste sig på tåspetsarne och tog honom under armen. »Hm, jag känner mig riktigt kry. Kom så gå vi till källaren och ta ett parti domino.» »Ja, det göra vi», sade majoren, »den der massagen var allt bra, den; nu kan jag kröka på armen igen.» De skyndade till källaren, morska, modiga. Grekland pratade ännu, utan att slå till. Sverige hade ännu 129 inte förlorat tålamodet emot norrbaggarne •— det var ryske cza- ren som var mördad! Men se redaktören skulle få sina fiskar varma, som narrat lungsot på den ene och reumatism i den andres senfulla armar. Och se, der satt syndaren, stolt, öfvermodig, med sitt extra- blad för brillorna. Han hade visserligen icke vågat gifva ut det tryckt med röda typer, men så innehöll det heller inga beklaganden. — I morgon skulle han skrifva en rafflande artikel. Nihilisterna hade segrat, hans folk hade segrat. Han kände på sig att han skulle kunna ta kandidaten. Men det kom malört i triumfens fylda bägare. In trädde majoren och konsuln, sträfva, strama. De öfriga gästerna sutto tysta och förstämda, studerande den förfärliga nyhetens minsta detaljer. Konsuln och majoren slogo sig icke ned vid redaktörens bord. Den nihilisten! Men till slut bröts tystnaden och ett allmänt politiserande började. Till och med de som i våra trenne politikussars när- varo aldrig vågat klyfva näbb i sådana saker, gormade som värst. Men det tog också hus der det är hetast. Öfver allas röster höjde sig majorens brumbas, konsulns diskant och redaktörens kognaksbaryton. De förenades i stridens hetta gent emot dem, som vågade tala politik i deras närvaro. Snart voro de segrare på platsen, men nu fick redaktören sitta emellan. Han väsnades, svängde med årmarne och sköljde strupen, men öfverflyglades af de båda andre, som voro lika hetsiga. Han steg upp på en stol och loftalade Russakoff, men drogs genast ned igen. När klockan var 12 och källaren skulle stängas var redak- tören betydligt hes, konsuln hade slagit sönder tretton likörglas (efter hvarje sats, satte han glaset i bordet med sådan kraft att foten gick af) och majoren ramponerat en korgstol. Men det värsta af allt — de båda hade svurit hat mot re- daktören och hotat angifva honom hos fiskalen för smädliga ytt- randen om kejsar Alexander. Det var härpå han funderade när han något ruskig styrde sina steg hemåt. Ur dagens krönika. II. 9 130 * Han såg i perspektiv munlås och gluggceller. Det var inga angenäma utsigter. Han gick hem för att lägga sista handen- vid sin tidning, som skulle utkomma dagen derpå. Goda råd voro dyra. Han slungade ut ett tvåspaltigt anatema mot den usla nihilistligan. Den vackra artikeln började med dessa ur hjertat gående, gripande ord: »Ett skri af smärta, harm och förbittring tränger sig i denna stund fram ur hela den bildade verldens bröst. Brottets män och qvinnor fira sina saturnalier, under det verldens samvete skälfver af ängslan och bäfvan öfver den tilltagande syndfullheten. Ty en synd, en gräslig, förbannelsevärd synd är det att bära hand vid Herrans smorda, endast derför att den utkorade är monark», etc. etc. i samma rörande stil. Sedan lade han sig att sofva med godt samvete, men drömde ändå orn justitieombudsmannen. På morgonen knackade det på dörren. Han rusade upp — men det var bara källarvärdens dräng med en räkning på : »An. En sönderslagen stol............. kr. 4.5 0. » Tretton likörglas à 50 öre ..1... » 6.50. Summa kr. 11.— . Qvitteras med tacksamhet.» Han visste nogsamt att det ej var han som slagit sönder kalaset — men han ville icke stöta sig med folk och så beta- lade han. När klockan var 10 kom tidningen ut och lösnummer ging» dugtigt åt, och klockan 11 frukosterade redaktören i all vän- skaplighet med långa majoren, Alagrecquen och •— fiskalen. ---------------- Andra häftets innehåll: . Sid. »Parlamentariska» kontroverser och hugskott från 1881 års riksdag. Af handlade af Marcellus ........................................... 1 Anders Fryxells barndomshem och deraf beroende drag i hans karakter. Af utgifvaren--------------------------------------------------------- 76 En påyrkad reform i svenska tullstadgan. Redogörelse för tullupplag i Danmark af Ernst Bring ............................................ 83 Den religiösa partiställningen i Danmark. Af Karl Gjellerup ......... 10t> »Politiska Kandestöbere» i ny upplaga. Af Gustaf Gullberg ............ 125