



■'T. a-tx

I





LIBERALT GENOMBROTT



MOT

NATIONELL FRAMSTECSPOLIT1K





EN STRIDSSKRIFT



AF

VIDAR

STOCKHOLM

J. BECKMANS FÖRLAG
(i distribution)


STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1907.
INNEHÅLL.

Sid.

I.	Den nationella samlingen ................................. 5.

II.	Det liberala genombrottet ................................. 11.

1.	Statsmannen ........................................ 13.

2.	»En ledande regering»............................... 18.

3.	Uppgiften........................................... 32.

III.	Kampen om statsskicket .................................... 37.

IV.	»Förstakammargärningar» eller nationell framstegspolitik... 51.

1.	Skyddspolitik ...................................... 53.

2.	Försvar............................................. 61.

3.	»Tala svenska» ..................................... 69.

4.	»Klasspolitik»...................................... 76.

5.	»Klasslagstiftning»................................. 85.

V.	Storsträjken................................................ 91.

DEN NATIONELLA SAMLINGEN.

»Ett folk det vilja vi blifva».

(Ur Verner v. Heidenstam: »Ett Folk».)

Den 7 juni 1905 anlände ett berömdt »bref med
posten» om den svensk-norska unionens ensidiga upp-
lösning. Det torde behöfva erinras om, då motsatsen
med berådt mod påståtts, att den byråkratministär, som
vid denna tid bar det statsrättsliga ansvaret för Sveriges
öden och som icke mötte detta angrepp på Sveriges ära
och maktställning med annat än byråkratiska expedi-
tionsåtgärder, således accepterande rättsbrottet som ett
politiskt faktum, inför hvilket den svenska politiken
stod bankrutt, icke representerade svensk högerpolitik
i unionsfrågan. Högerpolitiken hade i grefve Douglas’
person gjort sig urarfva den 11 oktober 1899; då i sam-
mansatt statsråd norska llagglagen promulgerades. Till
den Lagerheimska åt vänster orienterade försonings-
politiken i konsulatfrågan förhöll sig den svenska högern
i en neutralitet, som icke kan betecknas som väl-
villig. Man samtyckte nödtvången genom tystnad, men
icke utan protester. När sedan Boström gjorde slut
på konsulatförhandlingarne, som gått i baklås genom
norska illojala försök att utvidga hvad som — visser-
ligen ifrån svensk synpunkt oförsvarligt svag och vårds-
lös formulering — var medgifvet i »kommuniquén», stod
svenska folket bakom detta steg. Mot folkets känsla
för, att det här gällde en nationell hederssak, vid hvil-
ken klokhetsberäkningar icke med ära kunde få rum,
förklingade vänsterpolitikens ända in i det sista af en
liten kvarlefva förfäktade kraf på »kloka» eftergifter
maktlöst.

Den 27 juli var svenska folkets svar färdigt. Mot
den norska samlingen stod nu en svensk, hvars kom-
pakthet endast framstod så mycket skarpare gentemot
vissa enstaka ståndaktiga tennsoldaters protester. Så
kunde vår nationella samlingsregering Lundeberg—Staaff
sätta makt bakom ordet på ett sätt, som bäst karaktä-
riseras med Björnstjerne Björnsons ord om, hur norr-
männen »tok saken i egen haand» »og saa maatte bak-
over igjæn til folkeavstæmning paa svensk ordre, til
forhandling, til at odelægge vore egne fæstninger uden
sværdslag».

Det stora underverket hade skett, att Sverige stod
enigt i unionsfrågan, låt vara endast om att rädda äran,
den ära, som ligger i ett återtåg med flygande fanor
och klingande spel, och att det varit ärofullare, om
enighet i tid kunnat vinnas om att icke återtåga.

Detta hade kanske blifvit fallet, om en stark mini-
stär suttit vid rodret den 7 juni och i behaglig tid förut,
men vi få vara nöjda ändå att ha räddat vårt nationella
lifs moraliska lifsbetingelser.

Vi ha .genom den politik, hvars pansrade näfve förde
till Karlstadsöfverenskommelsen, kommit ut ur en åter-
vändsgränd, som utmynnade i hopplös försumpning.

Den återvändsgränden hette »Fred med Norge»,
underförstådt: till hvarje pris. Den psykologiska syn-
villa, som här ligger bakom, lämnar Fridtjuv Bergs
»Inför Genombrottet» utmärkt upplysning om. Vi
skola, menade äfven goda patrioter, icke reta Norge, så
att vi få en fiende i vår rygg. Att man genom att und-
vika Norges fiendskap till hvarje pris helt och hållet
lämnade sig i Norges våld, begrep man ej. Det var
denna politik, som förde ut ur unionen genom att på
förhand befria den norska politiken äfven vid dess
värsta utsväfningar från den återhållande risken af ett
»därefter».
Och så kom ändå detta därefter ofvanpå alla för-
ödmjukelserna och allt det vanmäktiga raseriet. Karl-
stadsöfverenskommelsen var ej att skryta med i jäm-
förelse med hvad, som kunnat och bort vara, men det
var vunnet, att svenska folket stod som en man och
satte sin vilja igenom mot sin trotsige granne, följande
sin rättskänslas kraf, oberoende af all modstulen »di-
plomati».

Kanske kunde både ett och annat i öfverenskom-
melsen ha önskats bättre, men de raserade norska
»mordnästena» säga oss dock, att svensk folkvilja be-
tydde något: ett folk raserar icke sina fästningar för
roskull.

Och så detta, att vårt folk stått enigt om saken.
Vi kände alla, att detta var något stort, en vinst för
framtiden af ofärdsåret, som kanske ändå öfvervägde
skadan och skammen eller rättare gaf hopp om fram-
tida öfvervinnande af båda. Nu voro vi alla medbrotts-
lingar i brottet »att kämpa för sitt land». Vi hade stått
mot rikets fiende för ett ögonblick, icke såsom konser-
vativ och liberal, utan som svenskar.

Och vi kände, att det lofvade något för framtiden.
En fordran ljöd då »ur svenska hjärtans djup», kanske
ej tydligt nog för alla som ej voro lyhörde för det na-
tionella, men ändå så, att de som lyssnade efter de na-
tionella signalerna hörde det.

Den nationella rösten i detta fall, om någonsin,
en moralisk verklighet, sade ungefär något, som hade
följande innebörd: Vi ha sett svenska folket samladt
i den fråga, som mer och bittrare än någon annan
splittrat, må de män, höfdingar för skilda och stridande
flockar, som funno hvarandra i nödens stund och förde
det hårda värfvet till slut med de djärfve motståndarnes
aktning till vinst, likaväl som de gjort upp räkningen
med det förflutna också i samförstånd lägga grunden
för framtidens arbete. Kort sagdt, må Lundeberg och
Staalf samla Sverige äfven i rösträttsfrågan.
Men folkkrafvet gäckades. Vi veta alla, att man icke
var döf för det på och omkring tronen. Vi veta, att högerns
ledare, samlingsministärens chef, hade lyssnat till pa-
rollen och bjöd samarbete mellan de män, som förut
stått tillsammans inför krigets ansvar, för att i lugnt
arbete jämka samman meningarne i rösträttsfrågan.

Men — vänstern hade förhinder. Ingen vet ju med
visshet, om meningarne hade kunnat sammanjämkas i
rösträttsfrågan hösten 1905. Högern bjöd samarbete.
Vänstern fann skäligt afvisa det, utan att ens lägga
fram sina villkor. Vänstern tog det historiska ansvaret
för brytningen.

Vi ha efteråt svårt att tro på sprängningens nöd-
vändighet. Vi ha sett höger och vänster sedermera
enade åtminstone i krafvet på en samlande lösning af
rösträttsfrågan. Vi ha sett högern uppställa detta kraf:
dubbelproportionalismen med demokratisering af första
kammaren. Vi ha sett Staaff å vänsterns vägnar accep-
tera krafvet såsom en fullgod möjlighet med förbehåll
allenast att få tillse dess ärliga uppfyllelse.

Om enighet om detta kraf tvingat sig på oss, me-
dan partierna efter ännu ett stridsår stå emot hvar-
andra bittrare än någonsin, skulle den icke så myckel
mer kunna ha vunnits i samförstånd inom samlings-
ministären af 1905?

Är så fallet, var det ett stort tillfälle som blef för-
suttet hösten 1905. Den man och det parti, som det
gjorde, sveko den nationella samlingens uppgift. Ingen-
dera hade sedermera, rätt att beklaga sig, om den af-
visade motparten fann samlingsropet på deras läppar
ljuda allenast som från en ljudande malm och en klin-
gande bjällra. Icke häller om motståndarne trotsigt af-
visade krafvet att böja sig i samlingens namn, med-
vetna om, att det parti, som kräfde underordnande un-
der sin ledning, icke velat underordna partiet under
fosterlandet.
II.

DET LIBERALA GENOMBROTTET.

»Denna byggnad har stått stilla i tjugo är.
Folket vill se den under tak ; och det är folkets
byggnad; folket har stora fordringar; folket vill
ha en ny ålderman rent ut, jag kan inte gå om-
vägar, och jag säger rent ut! — Tiden fordrar
en ny ålderman, men — märk det — en ålder-
man som förstår sin tid ; tiden är en handlin-
gens tid och därför fordrar den en handlingens
man ...»

(»Gillets hemlighet» af August Strindberg).



13

	

Statsmannen.

»Var jag den starke, som bort träda fram?»
(Fänrik Stål).

1896 års val till Andra kammaren medförde en an-
märkningsvärd förstärkning till den på den tiden — om
med full rätt må här lämnas osagdt — hos högern och
de stilla i landene ökända »Stockholmsbänken». För-
stärkningen utgjordes af den tvillingstjärna, som för
närvarande dominerar vår politiska horisont på vänster-
sidan — vice häradshöfdingen Karl Staalf och redaktören
Hjalmar Branting. Till dem sällar sig genom ett fyll-
nadsval under riksdagens lopp revisionssekreteraren Carl
Lindhagen såsom en storhet i andra planet, rivalise-
rande med hr Staalf om första rangen. Betecknande är,
att hr Lindhagen redan vid sitt jungfrutal, i frågan om
fri bevisföring, skärmytslade med sin hittills lyckligare
partikamrat, som då slog sitt första stora slag och se-
kunderad af en tacknämlig landtmannapublik genom
att fälla den kungl. propositionen brakte advokatens ju-
ridiska vyer till seger öfver hofrättsjuridikens.

Det ligger en hel evighet mellan då och nu, det
ligger bland annat en duktig parlamentarisk gärning.
Hr Staalf har gjort den svenska vänstern »minister-
fähig». Tonen börjar blifva en annan och sakligare än
på den tiden, då liberalismen i Sverige var bara »Stock-
holmsbänk» med Hedin som murbräcka och »notarien
John Olsson» för tiraljörtjänsten. Hr Staalf har hällt
den svenska liberalismens hetsiga bourgogne, som hade
det lilla felet att till slut blifva alldeles odrickbart surt
äfven för de egne, på den britiskas solida whiskykrus
för att verka britisk vara, tills man smakat. Han in-


14

förde i svenska riksdagen en sirlighet, som närmast på-
minner om — björndansens. Omdömet kan synas ända
till arrogans elakt, men fastän jag fasthåller det, vill jag
därmed icke ha nttalat ett underkännande af prestatio-
nens estetiska värde. Otympligheten »döljer», d. v. s. i
själfva verket spänner förväntningarna på något bakom-
liggande af »stark man», och kommer den, som har
reminiscenser ur sin historiska lektyr med sig på riks-
dagsläktaren, att undra, om icke Johan Gyllenstjerna
har tagit sig så ut, när han på Riddarhuset gjorde
lifvet surt för den elegante rikskanslern Magnus Gab-
riel De la Gardie och gamla riksdrotset Grefve Pehr.

Äfven hr B ranting har nog sin andel i denna för-
vandling. Låt vara, att han som socialismens höfding
måste och borde verka buse i och utom Kammaren.
Han har i alla händelser spelat rollen med en af ingen
öfverträffad politisk takt, utan alla förlöpningar utom
dem, som hörde till spelet för galleriet.

Dessa två mäns (eller tre, ty man bör ej underskatta
den styrka, som tillflutit det liberala partiet genom hr
Lindhagens politiska entreprenad i Norrlandsfrågan)
arbete har dock stödts och förberedts af Sixten von
Friesens framgångsrika uppträdande som teaterbonde i
statsutskottet med synpunkter, som passade synnerligen
väl i stycke med hans landtmannapartistiska utskotts-
kamraters, men tvifvelsutan ibland föreföllo hans »kul-
turella» vänner underliga hos en akademiker.

Men Sixten, von Friesen föll på sitt kompromette-
rande i komitén för proportionella val, när vänstern
under Staaffs ledning gjorde sin djärfva uppslutning
stick i stäf mot proportionalismen. En olyckskamrat,
ingeniör Biesèrt, var lyckligare. Han kom oskadd un-
dan, måhända emedan det ej är så lätt att träffa små
föremål. Så blef det Staaff, som tack vare sitt ingri-
pande vid nämnda tillfälle fick leda de skaror, hvars
djupa leder David Bergström värfvat genom rösträtts-
rörelsen, till väntade parlamentariska segrar.
15

Trots den blifvande excellensen, för att få nöjet säga
ministären v. Otter—Hammarskjöld en obehaglighet, i
hastigt mod under 1902 års riksdag råkade fälla orden :
>Jag vet såväl som någon annan, alt hos mig finnes intet
spår af likhet med hvad man kallar en statsman» (nota
hene icke heller hos motståndarne), kan det nog näppe-
ligen betviflas, att han ganska tidigt börjat »läsa på stats-
ministern». Under hela sin riksdagsmannatid har han
nog gjort det, fastän han väl knappast tänkte, när han
gång på gång en smula sentimentalt suckat öfver sin
ställning som en »man i ledet» och sitt partis van-
makt, att redan 1905 skulle bjuda så goda konjunktu-
rer att slå mynt af Sveriges förödmjukelse för en »na-
tionell samling» till det liberala partiets favör. Då hade
han väl hållit inne med sina ord 1902, om han nu af
taktiska skäl kan hålla inne med en »bra» replik, hvil-
ket hans uppträdande från statsrådsbänken kan ge an-
ledning att tvifla på.

Vid sidan af S. A. Hedin som grundlagsväktaren
ex professe har advokaten Staaff uppträdt med anspråk
såsom uttolkaren par préférence af Sveriges lag ofta i
hastigheten tillrättavisande äfven gamla och tränade
riksdagskamrater för oerfarenhet och obetänksamhet,
när de muckade.

Det har varit hela det liberala »humanitära» pro-
grammet, som har varit föremål för hans intresse. Kvin-
nan ur feministisk synpunkt, oäkta barn, anklagade och
brottslingar samt arbetarne äro temata, han alltid åter-
kommer till. Ofta kryddar han sina inlägg med tvifvels-
utan beaktansvärda erfarenheter ur sin praktik och sitt
umgängeslif, ur samtal med arbetsgifvare som beteckna
arbetare såsom djur o. s. v. Den melodramatiska an-
strykningen är sällan borta i formuleringen.

För denna liberala juridik är naturligtvis Akarps-
lagén och andra anstalter till att skydda vår rättsord-
ning på de punkter, där den hotar att genombrytas af
den nya samhällsmakt, som heter arbetarrörelsen, ett ut-
16

slag af »det rena egoistiska klassintresset». Lagkarlen
Staaff håller sig t. o. in. ej för god att följa Branting
i »vrövlet» mot justitieministern, för att han — tillstyrkt
sanktionerandet af riksdagsbeslutet i Åkarpslagfrågan.
Var det månne aningen om, att den tiden nalkades, då
det kunde löna sig att hos sig upptäcka »spår» af »hvad
man kallar en statsman», som gjorde honom mera diplo-
matisk 1905 vid frågan om »Akarpslagen n:o 2»? Afflik-
tativa straff tilltalar naturligtvis ej en så human ande.
Skrifvelsen därom går han endast med på, emedan den
är förenad med begäran om villkorliga domens rätts-
institut.

Med hr Staaffs åskådning förlika sig de »barba-
riska» krigslagarne föga. Han har, som bekant, varit
lycklig motionär i fråga om dem. Härom är ju intet
annat än godt att säga, men i motiveringen framlyser
en viss betänklig brist på sinne för den militära dis-
ciplinens betydelse och egenart. Så när han talar om
orimligheten i det stadgande, som förbjuder krigsfolket
sammankomster för öfverläggningar (jämför hvad som
hände i september 1906, då man öfverlade om värnplikts-
sträjk för tid af repetitionsöfningarne motsvarande kvar-
hållandet öfver tiden 1905). Hr Tingsten har kanske i stats-
rådsberedningen bibrakt hr Staaff’ sundare åsikter i dessa
ting. Måtte lärdomen bara ej ha försvunnit med de
båda herrarnes skilsmässa! Ett godt uppslag har tvif-
velsutan militieombudsmannen varit, ett sätt att leda
kritiken af krigsväsendet in på banor, där den kunde
tjäna till dess reformering, ej som hittills att hindra
arbetet på denna.

Skada bara, att uppslaget kom till vid 1901 års riks-
dag ej som en konsekvens af hr Staaffs medverkan till
den nya härordningens genomförande, utan i samband
med att han och hans parti sökte sätta krokben för
den. Äfven i Bodenfrågan märker man samma »libe-
rala» försvarsintresse, som bara har det felet att vara
bundet vid villkor och alltid villkor, som jiist vid till-


17

■■

som en diversion för del
riktning af svensk »natio-

inaugurerade samme man den första moderna liberala
ministären i den nationella samlingens tecken.

menadt, verkade långt mera
imionsupplösande Norge än i
nell samling».

Detta var andra gången

	

sina lagreformförslag,
raler naturligtvis en

våren 1905. På hösten

och han är såsom alla våra libe-
varm unionsvän. Så varm, att

fället ej kunna uppfyllas. Här var villkoret en för-
svarsplan.

Detta ger en vink om, att den fosterlandskärlek hos
vår statsman, som han sätter själf så högt, att han i röst-
rättsfrågan sätter den som motiv högre än det liberala
rättfärdighetskrafvet, är af äkta gammalliberal natur.

Hans förhållande till Norge bestyrker detta. Till
förgångslandet sneglar han — kanske med rätt, om man
får lita på Bernhard Getz’s auktoritet — i nästan alla



lian icke kan underlåta att säga i sig själf ganska tänk-
värda saker om unionens betydelse för Sverige vid två
tillfällen, då de icke borde sägas. Så då han låter sin
Unionsvänlighet gå ut öfver grefve Douglas 1899 och stats-
minister Boström 1905. Ett beteende, hvilket verkar
som en förebråelse för bristande unionsvänlighet mot
ministrar, som vid bägge tillfällena gentemot Norge en-
ligt svenska folkets oförgripliga mening företrädde den
svenska ståndpunkten, och hvilket, huru det än må vara



2


18

”En ledande regering”.

»— — jag försäkrar---att, sä länge den
nuvarande regeringen fungerar, det ej kommer
att blifva någon regeringslöshet här i landet.»
(H. Exc. Statsministern i Andra Kammaren
vid remissen af Kgl. Majds Proposition i malm-
frågan 1906.)

Den 7 november 1905 efter alla det beryktade årets
förödmjukelser och ledsamheter fingo vi ändteligen, om
man får tro vänsterprässen, en ledande regering. Nu
började den nationella samlingen bli ett högt noteradt
papper på vänsterhåll. Högern förmanades för miss-
tänkta böjelser att svika det nationella på ett sätt, som
kom en att undra, hvar patentpatriotismen numera
skulle förläggas. Skada bara, att det nya patentet ej
gaf samma säkerhet mot förfalskning som det gamla,
garantier mot realiserande af liberal partikurtis för det
demokratiska föregångslandet i väster eller socialistisk
klassegoisms l'état c’est moi under svenskhetens varu-
märke. Garantien var ej stark. Visserligen fanns det två
pröfvade karaktärer i ministären Staaff, herrar Fridtjuv
Berg och David Bergström, men deras af Stockholms
socialdemokratiske valmän belönade karaktärsfasthet
hade bestått i en fredskärlek quand même, som be-
stämdt tog afstånd från sommarens nationella samling
och dess beslut att i nödfall »tala svenska».

Man började bra med att sätta kunglig namnstämpel
på och föra ut i världen den Lundebergska ministärens väl
förberedda projekt till komitéutredning af diplomat- och
konsulatfrågan. Att öfverhufvudtaget ministärens an-
hängare i tidningsprässen slogo mynt till förmån för dess
duglighet af, att den måste arbeta undan den massa mål,
däribland äfven befunno sig förarbeten till reformer,
som dess föregångare under trycket af norska frågan
måst låta ligga, är mänskligt, men befordrar ej ett rätt-
_______________________________________*

19

vist bedömande. En god fortsättning var det, när Frid-
tjuv Berg bröt igenom prästlöneregleringens byråkra-
tism genom stadgandet af en anständig minimilön för
våra präster. Att han härvidlag också medelst orätt-
färdighetens mammon förvärfvade vänner åt en lika
nyttig och nödig sak, folkskolelärarnes lönereglering, är
ju intet annat än godt att säga om. Däremot visade
ministärens finansminister vid tillsättandet af chefspo-
sten i statistiska centralbyrån, hur man icke skall leda,
om man vill vara ledande regering. Ingen lär väl vara
böjd att försvara den administrativa dvalhändthet, som
tog sig uttryck, när en lundadocent distanserade så väl
sin för vetenskapens ställning vid våra universitet ban-
brytande lärare som den världsberömde forskare, som
nedanom chefsposten redan påbörjat verkets reforme-
ring. Det var icke sista gången ledningen på finans-
sidan var mindre förstklassig. Till slut blef detta ett
så allmänt kändt faktum, att det äfven på liberalt håll
man och man emellan bief en omtyckt omständighet
att skylla allting på, som annars skulle kunna skada
ministerchefens ofelbarhet.

Men dessa episoder voro ju öfvergående. Det ar-
tade sig till en god start för regeringen redan vid stats-
verkspropositionens framläggande. Det visade sig, att
ministärens enda nationellt samlande namn, statsrådet
Tingsten, hade haft en högst välgörande inverkan på
det hastiga uppdykandet af de ändrade vyer, som en-
ligt urgammal af hr StaafT själf sedermera i Lex Hinke-
debatten bestyrkt erfarenhet taburetterna pläga med-
föra. En försvarsbudget framlades, som ärligt tog kon-
sekvenserna af unionens upplösning. Det gör Lars
Tingsten ovansklig heder att ha löst uppgiften att häfda
en verkligt försvarsvänlig försvarspolitik i vår första
v ä nster ministär.

Men det hedrar också vänsterns män, att de hade
det politiska modet att »lämna sina åsikter bakom sig»,
äfven om det var åsikter af så pass färskt datum, som
20

David Bergströms i Bodenfrågan, där han ännu 1905
sökte bringa fästningen på fall. Jag vet väl, att oppo-
sitionen då stod på den formellt starka ståndpunkten
af krafvet på en utredning. Men detta lurar ingen, som
har den ringaste aning om, hvad som under de sista
decennierna tilldragit sig i svensk politik. Alla försvars-
vänner minnas, huru de med förtviflan i hjärtat lyssnat
till eller läst om alla dessa kraf på utredningar och för-
svarsplaner, nationella eller internationella, alla formellt
väl begrundade i små missförhållanden, ja icke sällan i
stora, men hvilka voro jämförliga med kraf på att få
obducera en lefvande organism under motivering af, att
detta är det enda sättet att få säker kännedom om dess
krämpor. Dessa herrar ha bestridt vår krigsstyrelse en
allmänt mänsklig rättighet, rätten att begå misstag, som
är särskildt nödvändig för den, som har de stora och
svåra uppgifterna här i världen. Därför ha dessa herrar
— en Hedin, en Mankell, en Staaff och en Bergström —
skuld i den understundom på bar gärning gripna bak-
hållets politik, som städse söker att få ett finger för att
med tiden kunna gripa hela handen. De äro skuld till
det tillstånd i krigsstyrelsen, som gör att hvarje krigs-
minister inom några år är förbrukad som en moraliskt
bruten man.

Det skall medgifvas, att hade vi haft verkliga stats-
män på taburetterna, så hade trafiken ej gått för sig,
men krigsstyrelsen, militärerna ha ändå varit de, som
i det stora hela haft rätt; det ideal, en fast organiserad,
fackmannamässigt ledd armé vare sig på indelningsver-
kets eller värnpliktens grund, de kämpat för, har segrat
utefter hela linien öfver liberalismens milisideal. Det är
således »militarismen», icke kritikerna, som kunna räk-
na sig till godo det, som berättigar till att göra misstag
för det allmännas risk och räkning, att hålla fast det
riktiga i hufvudsaken. Det sista utslaget af denna libe-
rala politik var det rabiata motståndet i Bodenfrågan.
Man tog Boden till replipunkt för sin gamla obotfärdig-
21

hets förhinder i försvarsfrågan, som efter de borgerliga
klassernas omvändelse till försvarsvänlighet af sågfilarne
var på reträtten.

Hade icke hr David Bergström kommit i glashus
den 7 november 1905, så hade nog stenkastningen
fortfarit till stor fara för utvecklingen af det fasta för-
svaret i norr. Det var förväl, att dr Bergström fick
lämna öfverkrigsministerns roll åt hr Christiernson från
Helsingborg.

Vi vilja sluta denna lilla öfverblick med den reflek-
tionen, att det vittnar om både mod och klokhet hos
genombrottets män, att de vågade bryta med sina före-
gåenden i försvarsfrågan, men att det skulle vittnat mera
för deras statsmannamässiga utvaldhet, om deras för-
svarspolitik från Stockholmsbänken varit sådan, att den
kunnat tagas med på taburetterna och icke behöft er-
sättas af — motstånd arnes.

Det gick ett förfluget rykte före riksdagen 1906, att
ministären Staaff ämnade ta den förändrade situationen
efter unionsupplösningen så skarpt på allvar som att
framlägga kgi. proposition om införandet af 1901 grs
obeskurna härordning. Detta var ju att af ministären
Staaff fordra det otroliga. Om det hade skett, hade
vänstern verkligen tagit ledningen i den nationella samlin-
gen på ett sätt, som gjort, att högern måst taga den på
fullaste allvar och kapitulera. Men så långt kunde hr
Staaff ej springa med det parti, som 1901 såsom parti
med honom och Sixten von Friesen i spetsen vägrat
att våga språnget.

1906 års liberala samlingsparti var icke det gamla
olikt, om än de liberala pukorna och trumpeterna ned-
stämts lämpligen till patriotisk sorgmarsch efter 1905.
Tystnaden af de på taburetterna upphöjde liberale för-
svarskritikerna måste ju förändra kammarens fysionomi.
Af Saulus-David hade ju blifvit en Paulus, som själf
teg snällt och såsom partiets inpiskare förmådde andra
att tiga. Ungsocialisten var ju en svala, som icke gjorde
någon fredskapunernas sommar, och opposition från del
hållet kunde i denna fråga på det hela taget icke vara
annat än välkommen för regeringen såsom ägnad att
stärka dess ställning hos dess eget partis högra flygel,
kammarens landtmän och — Första kammaren.

Ty om det i debatten såg ut som om regeringen
hade sitt parti med sig vid sin svängning i försvarsfrå-
gan, så var detta i själfva verket en illusion. Åtskilliga
streck hade ju hela svenska riksdagen efter 7 juni för-
skjutits i försvarsvänlig riktning, men regeringspartiet
stod i detta fallet ej en tum framför oppositionen. Det
visade sig att vårt svenska riksdagslif, vår första parla-
mentariska ministär till trots, ej fått öfver sig det ringa-
ste af »english fashion». Den majoritet, som stödde
regeringens speciella önskningar, var den gamla vanliga,
majoriteten i gemensamma voteringen med Första kam-
maren som kärntrupp och de ifrigaste försvarsvännerna
i den Andra som hjälptrupper.

Den liberale premier’ll hade den turen, att i stället för
den underhusmajoritet, hr David Bergström icke kunde
prestera, hans gamle chef i 1905 års samlingsministär i
den verkliga nationella samlingens intresse lade sitt tungt
vägande ord till försvarets förmån och förde till honom
den regeringsmajoritet, som behöfdes för att vara ledan-
de regering i detta fall.

»Med mina kamrater i kammaren delar jag också
den meningen, att vårt försvar är för oss en helig plikt,
för hvilken alla öfriga hänsyn måste falla.» Med dessa
enkla, men myndiga örd proklamerade Första kamma-
rens vice talman dess ställning till regeringen. Och de
orden ha omsatts i handling, försvaret och detta icke
bara i militär mening har utgjort det kanske viktigaste
inslaget i 1906 års riksdagsarbete, detta icke minst tack
vare Första kammaren.

En drastisk bakgrund tyvärr genom den ena veder-
börandes egen förskyllan får ofvannämnda yttrande ge-
nom den scen i samma kammare 3 veckor förut, då
H. Exc. Statsministern i ordalag (»jag blifvit strykpojke»),
som äfven i de omutliga stenografiska protokollens li-
delsefria belysning erinra väl mycket om verdandisten
och advokaten, sökte öfvertyga Första kammaren, att
han icke behöfde sporras till nit att tillvarataga Sveri-
ges intressen gentemot hans forna mönsterland Norge,
något som vissa ledamöter af båda kamrarne af rege-
ringens för dem oförklarliga dröjsmål befarat.

Det hade visat sig, att Första kammaren i samar-
bete med landtmanna- och högerledarna i den Andra
lika väl före som efter »genombrottet» var i stånd att
sörja för det nödtorftiga till rikets säkerhet, och att man
trots allt vänsterprässens tal om en illojal opposition
icke af några mellankommande småsaker ämnade låta
afhålla sig från att göra det.

Till ministerchefens beröm kan sägas, att han snabbt
synes ha vädrat detta sakernas verkliga läge; kanske han
redan under förberedelserna till att få sitt parti att par-
lamentariskt följa sin egen regering vis à vis de mili-
tära hufvudtitlarne märkt, att den försvarspolitik, han
lämnat kvar på riksdagsbänken, ännu satt i hans där
kvarlämnade partikamrater. Allt nog, redan vid remis-
sen af regeringens rösträttsproposition har genombro tts-
ministärens chef funnit den ton af »vördsamt, varmt
och enträget vädjande» till vår senat, som han själf
måtte funnit vara den rätta, emedan han sedermera bi-
behöll den hela riksdagen igenom. Hans smak är icke
att klandra — den arrogans, som nog ändå sken ige-
nom, var säkert ej illa menad, bara en rest af gamla
vårdslösa tankevanor. Och äfven förståndigt folk af hans
eget parti torde ge honom rätt i att använda samma
ton till Första kammaren, som vid umgänget man och
man emellan själfmant inställer sig gentemot män af
dess ledamöters ålder och sociala ställning, man må
ha aldrig så starkt sinne för dessa värdens begränsning
till denna världen.

Så inaugereras den fruktbara delen af ministären
Staaffs regemente — dess konservativa reformpolitik.
Kgl. Majrts och Exc. Staaffs lojala opposition har där-
vid sin gifna andel icke minst att hjälpa till med det
initiativ, som åligger en ledande regering. Regerings-
partiet har också sin uppgift, nämligen att icke mucka
mer än rimligt, när regeringen under landtmannaparti-
sters och Första kammar-ledamöters bifall förde fram
saker, som eljest liberalismen med en mun skulle ha
afvisat som reaktionära.

Så fick stats- och justitieministern Staaff under Kjel-
léns vänliga uppmuntran och lyckönskan till god fort-
sättning frambära och försvara den proposition om af-
lliktativa straff, som var svaret på en riksdagsskrifvelse,
hvilken riksdagsmannen Staaff' endast gått med på för
att få ett uttalande till förmån för villkorlig dom med
reservation mot de affliktativa straffen. Nu slapp han
ej ifrån att ta bägge delarne. Hade ministären fått lefva,
hade vi nog fått se en lag mot samhäll sfarliga strej-
ker bäras fram af den skarpe opponenten mot Akarps-
lagen. Åtminstone beröfvade han ej interpellanten hr
Lithander hvarje förhoppning därom.

Man lär så länge man lefver, heter det, och stats-
minister Staaff har visat, att han lärt mycket, som riks-
dagsmannen Staaff inte visste; öfverhufvud taget har
han visat sig inneha en betydande del mer sinne för
statens säkerhet än denne, beroende, som han själf med-
gifvit i debatten om Hinkelagarne, på de vidare vyerna
från statsrådsbänken. — Om vi bara haft råd att kosta
på så många af våra radikaler som möjligt en dylik
skolgång! — Mycket har hr Staaff lärt, men han har
varit för gammal att förvärfva en kännedom om vårt stats-
skicks innersta väsen, såsom en rättsordning på grund-
valen af den lifsåskådning, som innehålles i protestan-
tismens segersång, vår psalmboks n:o 124. Den grund-
valen ligger så djupt, att man lätteligen kan råka att
förbise den, när en gammal oppositionsman, som tagit
tömmarne för att leda vår författning in på moderna
25

gängor, reviderar sina »praktiker» efter tidens läglighet
för att icke ge det svenska folket en för stark dosis.

Debatten om Gula faran visade, att den gamle ver-
dandisten satt i excellensen, och det försvar, han då pre-
sterade för sin uraktlåtenhet att bringa hädelseparagra-
fen till grundlagsenlig verksamhet i enlighet med svenskt
rättsmedvetande, slog tvifvelsutan första spiken i mini-
stärens likkista.

Här fick den forne lagtolkaren ex professo korri-
geradt sina begrepp därhän, att åtal för hädelse var en
plikt för justitiedepartementets chef, icke bara en på
hans skön beroende rättighet.

Jag vet väl, att härvidlag många eljest i detta fall
»reaktionära» samveten — till hvilka äfven jag bekän-
ner mig i denna sak — skola med beklagande påpeka,
att angreppen mot hr Staaffs beteende, så befogade i
sig själfva, i viss mån komma till oriktig adress, då
våra föregående byråkratministärer under inflytande af
den liberala tidsandan faktiskt suspenderat paragrafen,
därhän, att ett hädelseåtal af hr Staaffs företrädare, såsom
af excellensen påpekades, icke ledde till resultat. Utan
att fästa oss vid de olika konsekvenser, som möjligen
kunde härflyta ur de olika omständigheterna vid dessa
båda fall, hvilket af excellensen S. lojalt medgafs, må
sägas, att det är en falsk humanitet, som vill fri taga
män i ansvarig ställning från skuld för sina afvikelser
från lagens bokstaf och ande på grund af tidsandans
tryck. Om så vore, finge vi ju icke i våra ledande mäns
ansvarskänsla se ett värn för våra institutioners helgd.
Mot en sådan klemighet, som smyger sig på allt under
sken af samvetsömhet, sätta vi de kärnfulla orden i vår
lagboks 15:de domareregel: »Oseder bör ingen hjelpa,
det är: ingen kan hjelpa sin sak dermed, att han säger
många vara, som så göra som han gjort hafver, efter
det finnes vara emot lagen, det som han gjort hafver.»

Men Gula faran var bara ett grundskott, icke det
afgörande, öfver den gick man till dagordningen — tills
vidare. Det goda samarbetet mellan opposition och re-
gering gick sin gilla gång.

När hr Lundeberg frågade om regeringens ställning
till den antimilitaristiska propagandan, blef svaret sådant,
att statsministern inhöstade en välförtjänt applåd.

Anmärkningsvärd t var, att den Lundebergska inter-
pellationen kastat sin skugga framför sig i likhet med
unionsafvecklingsmotionerna, så att statsministern kunde
meddela interpellanten, att lagstiftningsmaskineriet redan
var satt i gång i denna sak.

Dubbelt anmärkningsvärd denna lagstiftareifver
emot en viss sällighet i gällande Jags tillämpande. Den
anmälan Stockholmspolisen gjort en månad förut mot
tvänne uppviglare ledde först ungefär samtidigt med
interpellationen till laga åtgärd från justitiedepartemen-
tets chef.

Men det var icke bara de höge herrar senatorer
förunnadt att med interpellationsklocksträngen sätta vår
första verkligt ledande regerings initiativ i rörelse. Pro-
fessor Kjellén gjorde det med utmärkt framgång i Andra
kammaren samtidigt med bruksägaren Bergström i den
Första. Det var, när vår malmfråga af en intresserad
brit braktes på tal i parlamentet i Westminster med
anledning af de svenska motionerna om utförseltull på
järnmalm. Det närmaste syftet med interpellationen,
som af interpellanten oförtydbart i hans tack till ut-
rikesministern angafs såsom att förhindra påtryck-
ningar af det slag, som den Ramstedtska ministärens
finansminister funnit sig .oförhindrad utöfva, vanns redan
genom excellensen Trolles oförbehållsamma hänvisning
till Sveriges suveränitet. Men därjämte fick interpellanten
sedermera en glänsande bekräftelse, om det nu behöfts
någon, på vikten af hans omsorg för våra norrbottniska
grufintressen, gent emot vissa i engelsk parlamentsteknik
förlästa liberala tidningsmäns jämförelse mellan malm-
tullsinterpellationen i Englands underhus och en dylik
— om stenskärfvor på gångarne i Hyde park.
Det var, när regeringen fann omsorgen om vår hand-
lingsfrihet fordra ett statsförvärf af malmfälten. Huru
däremot interpellanten och hvarje annan svensk poli-
tiker, som icke »tvingats till skogen», i detta fall hade
anledning att betrakta regeringens lösningsförsök, det
tarfvar sitt särskilda beaktande i annat sammanhang.

Men innan vi komma dit, kan det vara skäl att
dröja litet vid det, som betecknar höjdpunkten af mini-
stärens korta lefnadssaga. Det var när, den i spetsen
för en så godt som enig riksdag genomförde resultatet
af norrlandskomiténs förslag i fråga om inskränkningen
i bolags rätt till jordförvärf. Om ändamålsenligheten
af denna lagreforms bestämmelser kan man på grunder,
starkare än egennyttans, tvista. En principiell svaghet
i lagen är, att den icke i stället för förbudet mot bo-
lagen att köpa ställer ett förbud för bönderna att sälja,
ja, hvarför icke, går fram i riktningen af familjefidei-
kommiss för bönder, så att man ur den ideella grunden
för åtgärden, samhällsintresset, också skulle dra ut den
bonden drabbande konsekvensen, plikten att vårda sin
jord i det allmännas intresse och icke behandla sin
släkts hemman såsom ett realiserbart förmögenhetsobjekt.
Men lideikomissens djupa sociala tanke är icke populär
i vår tid, hvars socialism endast är summerad privat-
egoism, och därför kom denna konsekvens fram endast
i form af ett aristokratiskt hugskott i debatten. Man
har nu att afvakta erfarenhetens vittnesbörd om, hvilka
praktiska olägenheter, som kunna följa af den prin-
cipiella lucka i lagen, som sätter den enskilde skogs-
sköflaren i stånd att kränga sig in på det för bolagen
förbjudna området såsom afköpande bönderna deras
skog och hemman.

Men det skedde likväl ett stordåd den minnesvärda
28 april 1906, då »norrlandsfrågan löstes». Låt vara, att
pessimisterna finge rätt öfver hela linien i afseende på de
tekniska detaljerna, hvilket väl näppeligen behöfver be-
faras, en nationell samling i fullaste mening har likväl
28

skett under ministärens Staalïs auspicier om en rättsprin-
cip af oöfverskådlig bärvidd, men i alla händelser just
den, som skall bära upp arbetet för vår ekonomiska
och sociala framtid.

Statsministern stod också — dramatiskt sedt åt-
minstone — på höjden af situationen, när han i båda
kamrarne sammanfattade sakens rättspolitiska grund-
valar i följande ord: »Är det icke så, mina herrar, att
under senare tider har det allmänna tänkesättet under-
gått en förändring och äfven statsmakternas tänkesätt
undergått en viss förändring i frågan om hur långt den
enskildes äganderätt bör i vissa särskilda fall sträcka
sig? Man anser icke längre, att den enskildes ägande-
rätt bör vara ett och samma begrepp, när den gäller
rena konsumtionsföremål eller lösören som när det
gäller de naturkrafter eller de naturrikedomar, som lyda
under denna enskilda äganderätt, men hvilkas bibe-
hållande och hvilkas goda och rätta brukande utgöra
förutsättning äfven för efterkommande generationers
möjlighet att vinna uppehälle och trefnad här i landet.»

Det är ju tänkvärda och väl sagda ord i sin litet
tunga form, bara det ej hade visat sig några dagar
senare, att den, som yttrade dem, icke härvidlag varit
annat än en ljudande malm och en klingande bjällra.

Borgmästar Lindhagen, norrlandsfrågans agitator
— liksom byråchefen Kinberg, en ämbetsman, som i
skogarne skakat af byrådammet, varit dess arbetskraft —
hr Lindhagen, för hvars förtjänster om folkopinionens
skapande man må förlåta, att han visat tendenser att
missbruka den i partisyfte, vidrörde i debatten i förlåt-
ligt nit om sin upptäckarära den ställning som en redan
förut skedd samlings expeditionsministär, som ministä-
ren här liksom öfverallt, när den gjorde i verkligt natio-
nell samling, intog och detta torde beteckna dess verk-
liga förtjänst om denna sak.

Men att hr Staaff skulle falla så pladask ner från
sina stolta statssocialistiska tinnar, som han gjorde icke
fullt 14 dagar senare vid remissdebatten om Kungl. pro-
positionen i malmfrågan, det hade väl ingen väntat. Då
var det åter fråga om naturtillgångar »hvilkas goda och
rätta brukande utgöra förutsättning äfven för efterkom-
mande generationers möjlighet att vinna uppehälle och
trefnad i detta land». Nu voro den privata ägande-
rättens grundsatser ett absolut hinder för honom att
»tvinga bolaget» på ett eller annat sätt.

Malmfrågan i dess sammankoppling med tyska han-
delstraktaten var den genombrottsministärens stora fiasko,
liksom rösträttsfrågan bjöd på dess »ärofulla nederlag».

Erik Gustaf Boströms ande hvilade öfver hr Staaff
nu liksom 1904, då han ur denne store mans mun upp-
tog ordet om, att tyngdpunkten ligger i Andra kam-
maren och därpå baserade den rösträttspolitik, som
gjorde honom till samlingspartiets ledare. Herr Staaff
ville liksom sin förebild i »rikspolitiken» icke att det
skulle sägas, »att han misslyckats». I enlighet med
liberala partiets traditioner kunde han naturligtvis icke
ha nog rak rygg gentemot främmande makt att accep-
tera det tullkrig med Tyskland, där vi, den mindre staten,
icke vore den svagare parten. För det första emedan
tysken såsom den öfverlägsne köpmännen skaffat sig
en marknad i Sverige, som verkligen var något at^t för-
lora i långt högre grad än vår hos honom, för det andra,
emedan vi till Tyskland exporterade råvaror, som den
tyska industrien behöfde. Man accepterade nu glade-
ligen eftergifter, af det slag som den tullfrihet på gat-
sten, som räddade det tyska kapitalet i svenska sten-
huggerier från förluster genom exportens spärrning. För-
modligen skulle man såsom en likadan tysk eftergift för
riksdagen ha uppvisat tullfriheten på våra norrbottniska
malmer, om här icke kommit ett streck i räkningen.
De företagsamme tyskarne hade nämligen, oroade af
svenske iiiksdagsmotionärers försök att bevara våra
norrbottniska naturrikedomar från en hotande rofbryt-
ning, kräft såsom vederlag för sina »medgifvanden» fri-
30

lief från utförseltull på malm. Genom sitt beslut af
1905, som den sedermera skrämdes ifrån, hade Andra
kammaren visat en böjelse i denna riktning, som kom
hr Staaff att ana ugglor i mossen och frestade honom
att med en äkta Boströmiansk kompromiss blanda bort
korten. Materialet fann han hos den af honom för
statsmannavisdom icke särdeles högt betygsatta v. Otterska
regeringen. Dess förslag till öfverenskommelse med
malmbolagen togs upp och tiffades om. Om man får
tro hr Lindhagens hardt när otroliga insinuation om
bristande kännedom om detta förslag, skulle det endast
varit inre själsfrändskap, som drifvit in i föregångarnes
spår. I stället för en köpesumma, som skulle erläggas
af staten och amorteras medelst bolagets arrende för
grufvorna, så kvittade man ut det ena mot det andra
och satte statens förvärf af grufvorna utan lösen mot
bolagens nyttjanderätt under viss tid utan arrende. Bo-
lagets privatekonomiskt lysande present åt statsverket
af minst 4/s af sin rättmätigt förvärfvade egendom täckte
här öfver det nationalekonomiskt betänkliga faktum,
att den malm, hvarpå en svensk förädlingsindustri borde
byggas, ännu i 50 år skulle utfordra dess konkurrenter
med 21/2 gånger så stor hastighet som under nuvarande
förhållanden. Hvad den finansiella sidan af saken be-
träffar, torde man icke behöfva vara socialist för att
instämma med hr Branting i, att ett billigt tillmötes-
gående mot bolagen kunde inskränkas till återfåendet
af sina nedlagda 30 millioner några gånger om och att
billighet icke kräfde den hela — eller låt vara halfva —
milliard, som den Staaffska uppgörelsen skulle lämna
i deras händer.

Riksdagen bet i det sura äpple, som den icke kunde
komma ifrån, utan att inlåta sig på äfventyret att desa-
vouera sin regerings underhandlingar med en främmande
makt, och accepterade den tyska traktaten. Den band
ju oss endast för 472 år och hvad malmutförseln be-
träffar endast vid status quo.
31

Men den stora malmfältsuppgörelsen, som skulle
varit lockbetet, den föll och dess fall var stort. Detta
var ministärens Staaffs tragiska höjdpunkt. Den heroiska
sidan af genombrottsministärens lif, som visar, huru
den äfven här föll igenom, fordrar sitt eget kapitel och
det må bli det nästa.
Uppgiften.

»Jacques: Död och pina! Jag står vid målet,
jag skall räcka ut handen för att fatta kronan
och jag får en halmkrans!» Domherren: »Håll
mäster! I står vid målet, säger I. Hvilket är
målet? Är det månne, att I skall sitta i karm-
stol och ringa i klockor, är det att I skall regera
några hundra arbetare. Vi tro, att kyrkan är
målet och I en liten obetydlig del af medlen.»

(Gillets hemlighet.)

1865 eröfrade den svenska liberalismen motstånda-
rens hufvudställning, den historiska fyrståndsrepresen-
tationen. Partiet hade redan förut en rad af vackra
segrar att se tillbaka på. Nu var motståndaren fullstän-
digt slagen till marken. Men det gick här som i sagan,
att beröringen med moder jorden gaf honom förnyad
kraft. Och den liberale Herkules har icke som den
antike varit i stånd att besegra honom genom att rycka
honom ifrån den kraftgifvande beröringen — hittills.

Representationsreformen blef på det hela taget en
missräkning för liberalismen. I Första kammaren hade
hon i känsla af sitt historiska ansvar skapat en tillflykts-
ort åt den genom afdankandet af adeln och prästestån-
det hemlösa konservatismen. Men där fick dennas hit-
tills menlösa byråkratiskt-aristokratiska form en för-
stärkning i näringsintressenas konservatism, som genom
sin breda beröring med djupt rotade socialt-ekonomiska
intressen och sin ringa resonans för »humanitära» sträf-
vanden med ideologisk bismak blef liberalismen en påle
i köttet sju resor värre än den, den afskuddat sig. Andra
kammarens landtmän grupperade sig visserligen efter
beräkning som ett oppositionsparti mot de byråkratiska
regeringarne, men det visade ingen tendens att lägga sig
som språngbräde till makten för parlamentariska stor-
heter. Det följde Arvid Posse »till konseljens dörr»,

men icke längre.

Skam till sågandes fattade det repre-
33

senlalionens uppgift öfvervägande negativt kontrollerande
och till skydd för ståndsintressen långt mera i stil med
Hans Järta och salig Boströms statslära än med den
moderna parlamentariska doktrinen.

Då lick liberalismen lita till sina styfbarn af 1865,
männen under strecket, för att sätta sina britiska idealer
in i lifvet. En strecksänkning och till slut, när tiden
var mogen, den allmänna rösträtten i stället för census
var ju den väg, som ofelbart skulle leda lill parlamen-
tarismen genom stärkandet af den folkvalda kammarens
underlag, tills den stod som den starkaste makten i
stalslifvel.

Skada bara, alt allting mognar så långsamt i vårt
efterblifna land uppe emot polcirkeln. Sa ock med röst-
rätten. När rösträttsfrågan på allvar kommit i rullning
hos oss, hade parlamentarismen såsom allmängiltig
doktrin kommit i misskredit, sedan man sag, alt denna
specifikt britiska planta icke lät sig med fördel om-
planteras i kontinental jordman.

En reaktion mot »räknandet af näsorna» såsom del
absolul riktiga sättel till folkviljans utrönande växte upp
litet hvar i Europa, och Sveriges förstakammarledamöter
och landtmannapartister befunnos läraktiga nog i det
onda all kräfva »garanlier» mot massväldet vid röst-
rättens utsträckning.

Den stackars liberalismen, som ju hade till yrke all
vara före sin lid, fann helt oförhappandes, att den var
för sent ide, emedan liden icke behagade gå i den
riktning, den enligt den liberala historiefilosofien natur-
nödvändigt borde ga. De yttersta hade blifvit de främste
o. s. v.

Men liberalismen fick en chance från ovänladt håll,
och den grejis begärligi. Den fick en bundsförvandt i
konungamaklen. Denna hade i llaggfrågan funnit för-
stakammarhögern obekväm nog och hade icke emot all
spela den matt, samtidigt som Verdens Gangs-gruppens

3
34

fet





brytning med ministären Steen i Norge gaf den kungliga
försoningspolitiken nya storartade utsikter.

Alltnog, på 1902 års riksdagsskrifvelse om rösträtts-
utredning, som bröt stafven öfver ministären v. Oller,
följde icke en ministär Lundeberg, hvilket varit den enda
rimliga slutsatsen af den parlamentariska situation, där
Första kammaren i förbund med landtmannapartiet
tagit initiativet, utan — en ministär Boström; Boström,
som vid föregående riksdag besegrats af Lundeberg i
öppen tvekamp om härordningsfrågan.

När det kom till kritan befanns det emellertid, all
Första kammaren och Boström gingo utmärkt tillsam-
mans i rösträttsfrågan. Första kammaren har nu en
gång litet svårt för att proklamera parlamentariska prin-
ciper och bruksägare Lundeberg synes i alla händelser
föredraga vice talmansstolen framför taburetten. Dess-
utom hade troligen en ministär Lundeberg likaväl som
Boström stannat vid proportionella valen som garanti,
hvilken väl var den enda man riktigt kunde komma
sig för med efter Representationsförändringen.

Men den skarpa ställning mot högern, ministären
Boström prononcerat vid sitt bildande genom att uttryck-
ligen eludera den i riksdagsskrifvelsen begärda allsidiga
utredningen, hade haft sin verkan. Den gaf i den osäkra
valsituationen den efter riksdagens nederlag sannerligen
icke ungdomsfriska vänstern luft under vingarne, så atl
den lyckades — understödd af streckets förskjutning
genom pänningevärdets fall — bryta den kompakta
landtmannamajoriteten i Andra kammaren.

Härmed hade unionskonungadömet nått sill mål,
den Lagerheimska konsulatpolitiken tick det vacklande
parlamentariska underlag, den bchöfde. Men Boström
hade missräknat sig. Liberalismen begagnade sig af
Situationen till att tvänne gånger — den andra efter hans
fall — kullstörta hans rösträttsförslag och söka slippa
ifrån äfven den proportionella garantien, som såsom
sådan icke af principiella skäl var den emot.
Huru detta skulle ha kunnat allöpa i annat än för
sumpning, är svårt alt säga. Nu fick emellertid Staalf,
som vid uppslutningen mot proportionalismen distanse-
rat den med denna genom sitt kommittéledainotskap för
svårt komprometterade Sixten v. Friesen, en ny chance
genom ledamotskapet i Lundebergska samlingsminislä-
ren. Landet fick vänja sig vid åsynen af liberaler på
ministerbänken. Väl kommen dit, spelade han sina kort
så »väl», att, när den nationella samlingen skulle in-
augureras, det hlef den pröfvadt svenske Lundèberg,
som gick och den nationelle renegalen Staaff, som skulle
leda det nationella samlingsarbelet.

Hans sätt att samla är i friskt minne. Stödd på en
antiproportionalistisk majoritet i Andra kammaren, grun-
dad på den svenska tröghetens och tankelättjans kon-
servatism gentemot den »konstiga» proportionalismen,
fortsatte han liberalismens opposition mot denna.

Detta skulle, gubevars, sen den nya ministären klif-
vit upp på taburétterna, icke längre bara vara liberal,
utan nationell samling. Om arten af del tillmötesgå-
ende, han ville och kunde visa, vittnar det faktum, all
hans största medgifvande var den »historiska grunden»
land och stad, skilda i valhänseende. I teorien var
bibehållandet af detta stänk af ståndsrepresentation
tvifvclsutan ett betänkligt afsteg från de liberala princi-
perna, men bara i teorien. Ty den liberale rikspolitikern
visade tydligt, alt det icke var meningen alt göra ett reellt
medgifvande, när han bestämdt salte sig emot Rudolf
Kjelléns förslag all förvandla denna administratiut-formella
uppdelning till en socialt-reell genom all föra alla stads-
^U99da samhällen vid valkretsindelningen till städerna.

Resultatet af detta slags samling kunde icke bli
annal än — samling kring partifanorna. Mol del ut-
vidgade vänslerförslagel salle högern Påbodas utvidgade
proportionalism.

Då var det slut med hr Slaalfs latin. När Första
kammaren satte hårdt mot hårdt, hade hans statskonst
36

inlet annat än knalletTekten om Herremakt och Folkmakt.
Den sprängde — hans ministär. En svensk officer och
en svensk adelsman reagerade i den svenska samhälls-
disciplinens intresse mot denna demagogi från statsråds-
bänken.

Och nu fann konungamakten på tiden alt dra in
den Humpna trumf», den satt på spel, sedan denna
hunnit spela Norge ur dess händer.

Sveriges krona, dess egentliga kallelse, var den ändå
för kär. Konungen vägrade Slaatf ätt genom en omedel-
bar riksdagsupplösning smida, medan hans demagogiska
järn var varmt, med risk af eldsvåda.

(ienom att Andra kammaren kvarslannade och mi-
nistären i stället gick, tingo sinnena lugna sig. Påboda-
liniens män lingo genom bildandet af ministären Lind-
man tillfälle att framlägga sill förslag i utarbetad form
och därvid visa, att del var ett ärligt anbud, icke ett
krokben för ministären Staaff.

Principiellt är redan ett vunnet. Det våldsamma
genomtrumfandet af den ena sidans ståndpunkt med
enda rättsgrund i en tillfällig majoritet i Andra kamma-
ren har fått vika för ett vägande af möjligheter nr sak-
liga grunder. Bästa beviset för att konungamakten aslad-
kommit del la genom sitt ingripande, är den afgångne
ministerns erkännande af sill partis skyldighet att icke
på förhand ställa sig afvisande till det framkommande
förslaget.


Striden om valsättet, sedan bägge partierna äro eniga
om den allmänna rösträtten i princip, är, om man
far tro vissa politikussar -— i egen tanke klokare än
folk i allmänhet — bara en strid om påfvens skägg.

Häremot talar redan, alt vänstern, oppositionen mot
det föreslagna valsättet, icke anför något teoretiskt-
principiellt skäl för denna opposition. Proportionalis-
men strider i ingen mån mot vänsterns ideal om den
allmänna, lika och direkta rösträtten, den grundar sig
icke principiellt på de för liberalismen förhatliga klass-
eller ståndsskillnaderna.

Men vänstern har i stället ett myckel reelli skäl för
sitt motstånd i ett maktintresse, som dock icke är att
anse för ett krasst sådanl, utan verkligen innehar sin
vederbörliga principiella och ideella innebörd.

Proportionella val till Andra kammaren skalle en-
ligt liberalismens mening hindra en sådan konsolidering
af majoritetspartiets makt, att därpå kunde grundas den
ledande ställning åt den »folkvalda» delen af riksdagen,
som vänsterns parlamentariska ideal kräfver. Vår före-
gående erfarenhet alltsedan tvåkammarsystemets infö-
rande hos oss visar, att Första kammaren haft det ma-
teriella stödet af ett den närastående minoritetsparti i
den Andra, det s. k. annexet, alt lacka för, atl den lyc-
kats upprätthålla sin likställighet i de gemensamma
voteringarne och del moraliska stödet al’ samma annex
för häfdandet af sill lagstiftningsveto. Exempel på del
förra se vi från landtmannapartiets och intelligensens
dagar, då den senare utgjorde annexet. Rösträttsstriden
under 1906 års riksdag, då Påbodaannexet i Andra kam-
maren bildade del bålverk, utan hvilket Första kam-
marens motstånd varit hopplöst, är det mest slående
exemplet på det senare. Grundlagsstiftaren själf, De
Geer, har anat delta och i sin motivering anvisat åt
Första kammaren att genom sin större »kompakthet ’
uppväga sin underlägsenhet i antal och således göra til!
en sanning grundlagens ord om kamrarnes lika be-
hörighet och myndighet.

Den mindre »kompakthet» inom Andra kammaren,
som gaf Första kammaren denna taktiska fördel, grun-
dades på representationsreformens tid på motsatsen mel-
lan land och stad och städernas grundlagsfästa privile-
gierade representation. Detta har nu blifvit annorlunda.
Den stadsintelligens, som på 60-, 70-talen och in på 80-
talet bildade annex åt Första kammaren, har gått all
världenes väg, vikande för en arbelarnes klassrepresen-
tation, låt vara i inånga fall maskerad genom åt sina
arbetarvalmanskårers tycken försvurne män af »intelli-
gensen». Och genom industriens utflyttning på lands-
bygden har arbetarväldet ryckt in äfveil där, reduce-
rande den forna hemmansägaremajoriteten till minoritet.
Härom vore intet att säga, om man bara hade säkerhet
för att denna senare icke skulle gå ned så mycket, att
den blir ur stånd till att fylla sin politiska uppgift. Detta
kan emellertid befaras, när genom rösträttsutsträcknin-
gen älven i de rena landtvalkretsarne genom de obesutne
»landtarbetarne» uppkommer en med städernas klass-
medvetne »jnoletärer» i socialt afseende intressegemen-
skap ägande majoritet. Att man icke kan räkna på
denna majoritets oemottaglighet för socialistisk smitta
41

efter den riktning utvecklingen på sista tiden tagit torde
vara öfvervågmide sannolikt. Att man icke kan bygga
jämvikten inom vårt statsskick på ett hopp i motsatt
riktning är alldeles nisst.

För att hindra, att på detta sätt Andra kammaren
blir,reellt sedt, endast en intresserepresentationförkropps-
arbetareklassen, har krafvet på ])roportionell valrätt till
Andra kammaren tillkommit. Medelklassen i stad och
på land med hemmansägarne till kärna är tillräckligt
talrik att under proportionella val förvärfva sig en mi-
noritetsrepresentation, stark nog att häfda åt den en
medlareställning inom riksdagen mellan Första kam-
marens »herrar» och arbetarne i den Andra. Ty erfa-
renheten har visat, all den icke komme att spela rollen
af ett maktlöst annex. Landtmannapartiet har under
sin minoritetsställning efter 1902 visat, att det förmår
söka stöd i Första kammaren utan att uppgifva sin
själfständighet. Medlet har varit ett praktiskt samarbete
med liberalerna, som fallit sig sa mycket lättare som
den sociala klyftan at detta håll är betydligt mindre än
åt Första kammaren. Men sedan nu Andra kammarens
landtmän tagit ledningen i rösträttsfrågan och förmått
den halft motvilliga Första kammaren att gå med på
Påbodaförslaget, som sannerligen är de förras, icke den
senares andas barn, borde allt tal om Förstakammar-
annexet förstummas.

FörslakammarhögernS parliegoism torde ju, såsom
af ofvanståénde framgår, icke ha särskildt skäl att rosa
marknaden under proportionalismen. Detta omdöme
vinner ytterligare bekräftelse, om man ser på Påboda-
förslagets speciella nyheter. Fyrktalsbegransningen kom-
mer att taga makten inom kommunerna ifrån de egent-
lige förstakammarmännens klass, industriidkarne och
godsägårne, och lägga den hos hemmansägarne.

Än mer, införandet af proportionella val till lands-
ting och stadsfullmäktige, hvilket ju numera blifvit en
42

gifven sak, garanterar arbetarnc Åtminstone en minori-
tetsrepresentation i dessa valkorporationer til! Första
kammaren. Följden blir, att proportionalismen vid För-
stakammarvalen verkligen kommer all medföra almin-
slone en minoriletsrepresentalion lör vänstern i denha
kammare. Härmed torde i själfva verket vänsterns ut-
sikter i Första kammaren le sig minst lika goda som
högerns, ty da vänsterns eröfringar torde komma att
ske pa högerns, icke pä den nuvarande moderata mino-
ritetens bekostnad, blir denna moderata grupp ulslags-
gifvande. De moderate äro som bekant alltid benägne
för den öfverhel, som är. Resultatet torde blifva, all
en vänsterministär, som har majoritet i Andra kamma-
ren, torde kunna påräkna majoritet älven i den Första,
om den ej går allför våldsamt tillväga.

Härmed är icke Första kammaren som institution
värdelös. Den har genom demokratiseringen af sin
kommunala grundval förlorat sin plutokratiska achilles-
häl och vunnit i den inre styrka, riksdagsordningens
skapare så mycket lägger vikt vid. Bristen pa arfvoden
i förening med äfven den reducerade skalan torde till-
försäkra Första kammaren »nödig karaktärsskillnad
från den Andra, såsom vår riksdagsordnings skapare
enligt sin egen motivering ansåg nödvändigt. Får vän-
stern majoritet i bägge kamrarne, så är denna makt-
ställning icke grundad uteslutande på arbelareintresset,
hvilket del med en regerande Andra kammare skulle vara.

Genom en riksdagsordning med proportionella val
till båda kamrarne är således intet parti gynnadt, utan
båda äro hänvisade till att kämpa för sina idéers seger.
Men genom tvåkammarsystemel och proportionella valen
i förening är klassintresset eliminerad! ur denna ideernas
kamp till båtnad för denna. Ingen klass kan då med anta-
lets makt afgöra idékampen — efter sina klasssynpunkler.

Detta är sannerligen i 1866 års riksdagsordnings
anda liksom denna i detta afseende bygger på urgamla
svenska traditioner.
43

»Konung och ständer, högre och lägre, företräda
tillhopa i Guds stad det konungslige höga majestät.»
I dessa ord sammanfattar Gustaf II Adolf på vårt na-
tionella lifs hittillsvarande höjdpunkt del svenska stats-
skickets ande. Ståndstanken, försåvidt den däri ingår,
är icke en privilegiefråga för några högre stånd. »Herre-
makt» och Folkmakt» utesluta hvarandra icke här, ulan
ställas hredvid hvarandra till arbete under konunga-
maktens ledning.

Detta förfallningsideal har utvecklats under infly-
tande af den svenska historiens enastående förutsätt-
ning — en fri allmoge såsom politisk faktor. Denna
fria, själfägande allmoge har aldrig, ej ens i lider, då
träldomen inrotat sig rundtorn, uppgifvil sin rätt, ej
heller krafvet på att själf företräda den. Men den har
också alltid insett sin egen begränsning och väl tålt en
herremakl icke öfver, men såsom »medstånd» vid sidan
af sig.

Denna ståndslanke silter för djupt i det svenska
samhället för att vara svunnen med representations-
reformen. Det svenska landlmannaparliet vägrade all
underkasla sig intelligensens ledning och så blifva rege-
ringsdugligl. Det nöjde sig till gengäld med att kon-
trollera och lämnade styrandet obeskuret kgl. majestäts
regering i handom.

De ännu bredare lager, som träd t upp på vår poli-
tiks skådebana bakom den besutna allmogen ha stånds-
lanken i ännu skarpare form än denna. Därtill är den
af onationell art, socialismens kosmopolitiska klassmed-
vetenhetstanke. Denna nya klass har icke bondens
kloka själfkritik, den vill regera utan alt lägga af sina
trånga klassynpunkters begränsning, hvilkel i själfva
verket är omöjligt för en hel klass, där de lleste aldrig
kunna ägna sa mycket åt sin politiska daning, att de
förma höja sig öfver sin vanliga verksamhels synpunkt
i sin politiska insats.

Att lägga maktens tyngdpunkt hos denna klass är
att låta rikets öde gå vind för våg. Det kan Icke för-
svaras. Intel tvifvel är om, atl arbetareklassen kan och
skall uppfostras till nationell solidaritet, men Sveriges
läge är icke nog skyddad! för att vi under tiden skulle
kunna öfverlämna vår utrikespolitik och vårt försvar åt
experimenter.

Och denna politiska nödvändighet behöfver icke
medföra någon social orätt. För a (t genomföra sina
sociala kraf hehöfde landtmännen icke hela makten.
Och samma maktställning, som de hade, skulle arbc-
tarne äfven med proportionella val fa.

Man ma icke häremot åberopa Englands exempel.
England har aldrig haft en fri allmoge i vår mening
och intet klassparti liksom vara landtmän. Pä sistone
har England fatt ett dylikt, de organiserade arbetarne,
men detta är en nyhet för det engelska statsskicket och
utgör ett ännu olöst problem. Englands exempel kan
således icke åberopas i detta fall. På grund af det en-
gelska sociala lifvets jilutokratiskt aristokratiska karak-
tär ha de allmänna valen i England fört till underhuset
män af samma sociala ställning som i vår Första kam-
mare. Med denna, icke med vår folkliga Andra kam-
mare bör Englands arfvodeslösa ledande hus jämföras.
Också IrälTa de pilar, som riktas mot öfverhusets ärft-
lige lagstiftare, ganska illa vår Första kammare, när
naivt folk utan vidare vilja ta dem i bruk här hemma.

Engelske radikaler, som dundra mot öfverhuset, med-
taga ofta ultlyckligen den möjligheten, alt ett valdt öfver-
hus kunde ha rätt att spela den roll, man vill frånkänna
lorderna. I den anglosachsiska rasens andra hufvudland
är ju också detta fallet.

Till sist några ord om var riksdagsordnings åsikt
om förhållandet mellan kamrarne. Hur olikheten i antal
står i öfverensstämmelse med likställigheten, ha vi förut
vidrört. Ytterligare belysning för lagstiftarens mening
får ju saken genom del faktum, att den gemensamma
voteringen, det enda fall, då medlemsantalet har holy-



■
(leise för maktförhållandena, ju är tänkt endast som en
undantagsåtgärd. Däremot kunde ju SlaatTs ord om
Första kammarens uppgift att se efter, hvad kloekan är
slagen, få ett visst stöd i De Geers motivering, där Andra
kammaren omtalas såsom representerande »den rådande
opinionen», medan Första kammarens uppgift synes vara
att »förekomma förhastade beslut och trygga det bestå-
endes rätt». Men man får icke anse, att De Geer här-
med afvikit från principen om kamrarnas likställighet.
Tvärtom, det sätt, hvarpå han talar om tomma löften
om reformer i alla riktningar eller blotta ifvern för så-
dana» (nämligen i och för valfiske) borgar för, att han
ansåg den konserverande uppgiften fullt likställd med
representerandet af dagsopinionen. Eftersom De Geer
icke begränsat Första kammarens veto till ett suspensivl.
torde han just i att kamrarne enats om en refornl velat
söka ett pålitligt yttre kriterium, att dess timme var sla-
gen, icke i något slags vinkar från Andra kammarens
majoritet till den Första.

Detta ma vara gällande statsrätt, men är det politiskt
hvad vi behöfva, leder icke denna krafternas jämvikt
till att de upphäfva hvarandras verkningar? Härtill må
svaras, att de krafter som upphäfvas, äro de respektive
klassernas egoism, men att det tinnes andra krafter i
samhället, som det politiska framåtskridandet kan taga
i sin tjänst, och att det svenska statsskicket har alldeles
särskilda utvägar för att anlita dessa.

Alltså, hvad det allmänna rättsmedvetandet obero-
ende af stånds- och klassynpunkter kräfver, det lår fram-
gång enligt svenska författningsprinciper. Detta är just
den moderna rättsstatens syn på saken. Det kan hända,
att parlamentarismen kan handla litet snabbare, hvarvid
man dock far taga i beräkningen, att aktion kan till-
intetgöras genom reaktion och de samhällselementer, som
funnit sin rättsståndpunkt trädd för nära, kunna förtaga
en god del af en »handlingsduglig majoritets»! maktfull-
komlighet genom obstruktion i eller utom parlamentet.
4G

Obstruktionen är just den i sinnena lefvande rätts-
idéns reaktion emot idén om folkflertalets absoluta rätt
äfven öfver mindretalets förnuftiga intressen. Ty där
parlamentarismen majoriserar ett berättigad! intresse går
dcn.utöfver rättsstaten till despotismen.

Den svenska rättsstaten bar under sitt historiska lif
hunnit långt i organiserandet af samverkan mellan olika
sociala faktorer pd rättens grand. Främsta medlet är
öfvertygelsens makt. Gustaf IÎ Adolf har gett uppslaget
till metoden. Det hemliga utskottet, för hvilket han
framlade skälen för sitt ingripande i Tyskland, och me-
delst hvilket han med de sakliga grundernas makt fick
folket med sig genom dess betrodde män, hade många
efterföljare och existerar ännu i dag i de deputerade,
konungen äger äska att med sig öfverlägga. Ett sido-
skott på samma stam äro de särskilda utskott, som
ännu vid 1901 ars härordningsfiksdag och under 1905
års urtima åstadkommo nationella samlingsresultat, som
väl icke behöfva skämmas, för sig. Var det något, som
brast i de vunna resultaten, så berodde det på ofull-
komligheten i det materiel af nationell oHervillighet, man
hade att arbeta med hos partierna, icke på något fel
hos den parlamentariska apparaten.

En olägenhet har hela detta utskottsväsende, den
ställer regeringen utanför, men detta är ett fel, som icke
ligger i systemet, och som lätt kan af hjälpas genom att
införa ministrarnes officiella deltagande i och ledning
af utskottsarbetet såsom är brukligt annorstädes. I vår
historia har ju redan något sådant praktiserats med
fördel. Det var när kanslipresidenten Arvid Horn så-
som landtmarskalk presiderade i sekreta utskottet och
till vårt politiska lift stora båtnad bildade en förenings-
punkt mellan regering och riksdag. Ett behof i denna rikt-
ning är det väl, som skapat de parlamentariska kommit-
téerna, i hvilka regeringen vinner utskottskoryféernas med-
verkan till en reform mot att dessa fått se korten pa bordet
och eventuellt själfva supplera med sina synpunkter.
Erik Gustaf Boström, den man som mer än någon
annan utbildat denna form af parlamentarism, har oför-
tydbart visat, att denna specifikt svenska parlamen-
tarism ännu den dag som i dag är tillåter en betydlig
nationell kraftutveckling och äfven en ledande regering
i växelverkan med riksdagen. En dyliks uppkomst be-
främjas icke minst af den svenska riksdagens goda vana
alt visserligen tillåta sig ett obegränsadt initiativ, men
öfverlåta åt regeringen att sätta form på uppslagen.

Boströms regemente visar, all det är möjligt att re-
gera på svenskt sätt i Sverige. Hur man kan vinna
tilltro för ett motsatt påstående så kort efteråt, är svårt
att förklara med annat än den mänskliga ofullkomlig-
heten. Var det något fel med det hela, så berodde det
icke på maktlöshet, utan på den makthafvandés begräns-
ning, som lät makten blifva sitt eget mål och icke satte
in den på nationens stora uppgifter, utan plottrade bort
den på småsaker.

Men Boström har bildat skola i konsten alt regera,
ocb efter hans metoder kommer det att regeras, vare
sig man vill eller ej, den närmaste tiden framåt. En
kanske lika viktig, men eftersom den ej skedde med
det officiella rådgifvarkallets pomp, mindre ujipmärk-
sammad företeelse, är Christian Lundebergs »älskvärda
och handfasta» utskottsledning.

I vårt andra sätt för samlandet af en enhetlig stats-
vilja böjer sig verkligen den ena kammaren, men icke
som i England öfverhuset efter konjunkturpolitiska grun-
der, hvarigenom statslifvet får karaktären af intermit-
ténta kriser, utan genom ctl ärligt skiljcnämndsförfa-
rande. Såsom sådant måste nämligen våra gemensamma
voteringar fattas, om man ser dem i sin historiska ut-
veckling i samband med sina föregångare, voteringarna
i förstärkt utskott. Den rättsliga förutsättningen för del
hela kan icke vara någon annan än. alt den myndighet,
som sliter tvisten, skall vara så pass allsidigt samman-
satt, att ett rättvist, icke ett godtyckligt afgörande är
48

garanlerad 1. Därur far proporlionalisternas kraf på en
allsidig sammansättning af Riksdagen ideell hemuL

Mellan regering och riksdag finnes ingen annan ul-
väg till enighet anvisad än öfvertygelsens väg enligt
sakens egen natur, men faktiskt har regeringen i gemen-
samma voteringen ett medel, hvarigenom den i längden
med tillhjälp af den villigare delen af folkrepresentatio-
nen torde kunna tvinga den andra, när den har en upp-
lyst nationell opinion bakom ryggen.

Öfverhufvud taget blir vårt resultat, all det svenska
statsskicket inom sig själf har resurser till ett kraftigt
, regemente utan den britiska jiarlamentarismens lapp på
vårt inhemska kläde. Som en fördel i förhållande tid
parlamentarismen af britisk typ har vårt statsskick den
rena konstitiitionalismens företräde, att folkrepresentalio-
nens majoritet icke såsom regeringsparti engagerar sig
så kraftigt med sittande regering, att riksdagens kon-
trollerande uppgift måste öfverlämnas åt ett mindretal,
som i realiteten först kan utöfva den i framtiden ge-
nom alt själf bildande regering rifva upp föregangarnes

Hvad som har brustit har varit en kraftig nalional-
anda, men icke legat i statsskicket, ehuru detta länge
haft en uppgift, arbetarklassens inordnande, liggande
olöst. Detta har ju i sin mån splittrat nationen i två
läger och hindrat en kraftig reformpolitik på det sociala
området och framförallt hos arbetarne väckt misstro
mot och underskattning af, hvad som gjorts. Men del
är en skriande stor ensidighet att påstå, att reformarbetet
legat nere, därför alt det, som gjorts, ej varit öfvervä-
gande sociala reformer, som en lång tid ensamma varit
på model Men de nationella reformer, som gjordes,
underskattades af folket, emedan det icke på detta om-
råde hade den friska målmedvetenhet, som är den rätta
nationella samlingen. Men reformerna ha dock i detla
afseende oallåtligl verkat välgörande, så att denna bri-
stande bakgrund för reformarbetet numera efter de se-


naste händelserna torde vara undanröjd och misstron
och missmodet viket. Bara inga utländska kvacksalf-
varkurer, så skall vår historiska författning visa sig god
nog i del nya Sveriges tjänst som i del gamlas.



—





IV.

»FÖRSTAKAMMARGÄRNINGAR^

ELLER

NATIONELL FRAMSTEGSPOLITIK.

— värt Sverige murat frän grund och till tak»
(Snoilsky.)





1









Skyddspolitik.

»Vi reda för landet den närande saft,
vi föda det, brödet är värt.»

(Geijer : »Odalbonden».)

Av et 19:e århundradet är liberalismens äfven i vårt
politiska lif. Detta påstående kan synas hårdt för mången
rättrogen liberal af den parlamentariska typen, som
suckande säger sig själf, alt ju ändå ingen gång under
hela århundradet det liberala partiet genom en parla-
mentarisk ministär innehaft makten.

Ur den personliga makt- och verksamhetslustens syn-
punkt har det således stått illa till med liberalismen
under det gångna århundradet, icke minst på grund af
de liberala personligheternas egen skuld, som drefvo en
politik t. ex. i fråga om så viktiga intressen som ut-
rikespolitik och försvar, sådan att den från synpunkten
af de verkliga samhällsuppgifternas lösning måste, om
den ock kunde i någon mån ha stöd i vissa partidogmer,
betecknas med det tyvärr allt för sent uppfunna nam-
net okynnespolitik. Man kan beklaga denna vänsterns
politiska själfstympning icke bara för fosterlandets för-
luster på denna »visnepolitik», utan äfven för förlusten af
de personliga krafter, som utnötte sig på ofruktbart
käbbel. En S. A. Hedin t. ex. visade åtminstone i för-
svarsfrågan stundom, alt han hade ögal uppe för riks-
politiska synpunkter.
Men ur ideernas synpunkt har liberalismen be-
härskat 19:e århundradets svenska utveckling och denna
utveckling har varit en oafbruten följd af nederlag för
den konservatism, som velat häfda vår nationella egen-
arts rätt gentemot liberal nivellering. Den inventering af
liberal och konservativ åskådning, som vetenskapen i
våra dagar företagit hos dessa åskådningars typiska
representanter Richert och Järta, bekräftar detta visande,
huru så godt som allt af det, den förre kämpade för, slagit
igenom, under det nästan intet af det, den senare för-
svarade, bevarats. Upphäfvandet af handtverkets orga-
nisation i skråväsendet 1846, brytandet med skyddstull-
systemet 1854, den nya strafflagen af 1864 och R. O.
af 1866 beteckna lika många segrar för liberalismen och
nederlag för konservativa ideer, hvarvid nederlaget mindre
ligger i öfvervinnandet af reformmotståndet än i den
individualistiska riktning, som reformerna togo.

Det är denna individualistiska anda, som genom-
trängt hela vårt statslif och skapat den brist på konti-
nuitet med det förflutna, hvarunder vårt politiska lif
nu lider, brist på medveten kontinuitet nämligen, ty på
djupet finnes den kvar i sådana saker som den gamla
ståndsprincipens fortlefvande i landtmannapartiet och
nydanande kraft i arbetarerörelsen, samt i den »fria»
gesällandans och bönhasjaktens renässans i de moderna
fackföreningarne. Men denna »konservativa» verklighet
laborerar hittills ohjälpligt med liberala idéer, en mot-
sats mellan idé och verklighet, som icke minst har skul-
den till den känsla af otrefnad, som länge varit en irra-
tionell faktor att räkna med i svensk politik.

Denna motsats mellan teori och praxis är det, som
orsakat, att arbetarpartiet, hvilket just genom sin skarpt
utpräglade ståndsanda gör en motvikt i representationen
af andra berättigade intressen nödvändig, just i stil med
den gamla svenska uppfattningen om folkviljan såsom
sammansatt af samtlige ständers, att delta arbetareparti
såsom utslag af klassegoism bekämpat det beskedliga
			

55
krafvet på skydd för böndernas och medelklassens re-
presentation i Andra kammaren.

Just i utplånandet ur den skrifna författningen af
ståndstanken, den rättsidé, hvari ligger, att ett klassin-
tresse bör få göra sig gällande i det offentliga, så långt
dess hopsummerade privata intressen utgöra ett allmänt
(t. ex. böndernas privata intressen för såvidt de utgöra
modernäringen jordbrukets), låg det ödesdigra i 186G års
reform. Den brytning med vår författnings historiska
grund, som ligger häri, har gjort bevarandet vid nu före-
stående förändring af de praktiska garantier mot mass-
väldet, tvåkammarsystemet och representation för mino-
riteten i Andra kammaren, som genom De Geers för-
domsfrihet vanns, till en så svår uppgift.

Mot denna bakgrund af de liberala ideernas segrar
kring seklets midt måste den högerrörelse ses, som mot
slutet af 19:e århundradet införde »det nya systemet»
i Sveriges politiska lif. En dylik uppfattning har libe-
ralismen själf erkänt genom talet om tullreaktionen.
Det är först på del yttersta i dessa dagar, då man hop-
pades, att ministären Staaff skulle göra den liberala
sekten till en »ecclesia triumphans», som man sökte
göra sig urarfva från sin politiska förtid genom att fram-
ställa den föregående liberalismen som en martyrkyrka.
När man spekulerade i löften om upphäfvandet af »re-
geringslösheten», ville man icke erinra sig, all det var
under det de liberala ideerna arbetade på samhällets
atomisering, den vuxit fram. Och dock har det ej varit
så farligt med regeringslösheten, som man velat låta
förmoda. Den liberala negativiteten har visserligen
kunnat försvaga nationens handlingskraft i vissa afgö-
rande ögonblick och därigenom påfört nationen föröd-
mjukelser, men man har icke kunnat hindra ett reform-
arbete i syfte att stärka denna nationella handlingskraft
all bryta igenom under växande anslutning från natio-
nens bildade klasser, samtidigt som de berättigade
liberala krafven i synnerhet de sociala allt mer och
56

/<■ <.



IO



mer inpräglats i det nationella medvetandet såsom oum-
bärliga momenter i en nationell samling. Hvad libera-
lismen ytterligare har kunnat göra är att med sin ättik-
sura kritik i det längsta beröfva folket så godt som all
den glädje det helt naturligt borde hafva haft af de icke
oväsentliga framstegen och därigenom låta vårt natio-
nella lif gå miste om det krafttillskott, den kunnat
medföra.

Liberalismens misshumör är kanske förklarligt.
Dess ännu af representationsförändringens författnings-
politiska skrofmål behagligt mätte politic! hade inrättat
sig som beati possidentes inom 1866 års ram. Vårt poli-
tiska lif låg tvifvelsutan för herrar demokrater af 1848
såsom en väl banad utförsbacke, hvilken man kunde
i de partiella strecksänkningarnes jämna lunk bege sig
utför, tills man befann sig nere i den fulländade demo-
kratiens lustgård.

Men så stördes idyllen; kan man undra, om vän-
stern tappade humöret? Konservatismen stod upp i ny
form, en nykonservatism så god som någon annan.

Tiden hade gått ifrån liberalismen, hade gått en

annan

än dess dogmer utstakade. Frihandeln,

Manchesterteorien, denna liberalismens yppersta blom-
ma, som gaf den svage frihet att konkurreras ihjäl
af den starke, hade sett sin glansperiod; nu kom
återslaget. Europas jordbruk, som lefvat högt un-
der frihandeln på alt föda det till industrialism öfver-
gångna England, lick, när samfärdselns tidehvarf utveck-
lat sina resurser tillräckligt, en konkurrent i Amerika.
Spannmålsprisens fall medförde 80-talets jordbrukskris,
som den industriellt och finansiellt efterblifna kontinen-
ten ej hade den engelska folkhushållningens rygg att
bära, och som därför verkade på helt annat sätt än det
engelska jordbrukets »naturnödvändiga»absorption genom
industrien. Den naturliga utvecklingen hade väl blifvit
en allmän öfvergång till industrialism, där sådan var möjlig
och öfverallt annorstädes nationalekonomisk vanmakt.









8

■
ai

Men mänsklighetens store ha förmågan att sälta in
nya faktorer i utvecklingen, som jämte de förut befint-
liga »naturligt» ge ett annat resultat, än dessa ensamma
skulle åstadkommit. Och så nu. Bismarck, den forne
Junkern och jordbrukaren, satte in sin kraft på att
vända händelsernas hjul, som rullade rakt emot tyska
rikets absoluta industrialisering, och rikta in del på
målet agrar- och industristat. Medlet var skyddstull för
jordbruket och till ersättning för fördyrade lifsmedel
tullskydd äfven för industrien.

Snart stod rundt hela kontinenten tullmur vid tull-
mur — England hade sitt särskilda problem, dess in-
dustri, sjöfart och penningemakt satte det i stånd all
importera lifsmedel utan ruin. Merkantilismens idé om
staten som organiserande nationens ekonomiska lif efter
det allmännas syften den individuella friheten Lill trois,
stod åter stark som om aldrig Richard Cobden lefval.
Men o ve! Det var första bräckan i liberalismens in-
dividualistiska samhällsteori och del visade sig, alt de
liberale statsmännen icke kunde vända utvecklingen
som Bismarck.

Och nu kom liberalismens stora missräkning hos
oss. Bönderna vände i kampen för sin ekonomiska
tillvaro liberalismen ryggen och slölo Irots dess varnin-
gar förbund med de liberales slrykpojkar, de konser-
vative godsägarne, och som tredje man i förbundet kom
den unga svenska industrien. Första kammaren rän-
sades så småningom från den frihandelsvänliga stor-
byråkratien med dess formella bildning och oraloriska
talanger, hvilkas saknad kom liberalismens präss att vid
hvarje manfall utstöta ett ramaskri om kammarens »sjun-
kande nivå». En klagan, hvars tomhet är så stor, all
t. o. m. Första kammarens officielle anklagare från
vänsterhåll i sina »Förstakammargärningar» icke låtit den
göra sällskap med tullförsvar, militarism och annan
gammal skåpmat, som gladeligen serverades herrar libe-
râler och af dem utan protest förtärdes, äfven efter det
försvarsnihilismen upphört att vara ortodox liberalism.

Egentliga felet med desse herrar af den »sjunkande
nivån» var väl egentligen, att de förstodo så bra att ta
bönder och till på köpet att ta bönderna ifrån libera-
lismen. Orsaken var väl, att dessa män — en Erik
Gustaf Boström är typisk — utan några byråkratiska
fasoner i all enkelhet vädjade till det för alla närings-
idkare gemensamma skyddsintresset.

Så konstituerades under slutet af 80- och början af
90-talet den tullskyddsmajoritet ur båda kamrarne, som
med gemensamma voteringens säkra stöd, det moment
i svenska riksdagens organisation, som i vissa fall gör
den till en enkammarrepresentation, gjorde skyddssy-
stemet till »status quo» i tullfrågan, hvilket till slut äfven
principielle frihandlare — de praktiske började för-
svinna — med hand och mun måste lofva att icke
rubba, om de skulle ha någon utsikt alt komma in i
riksdagen. 1888 inledes denna utveckling genom spann-
målstullarnes införande och efter 1892 års återslag
genom tullnedsättningarne inför dyrtid är den i 1895
års »tullukas» fullbordad.

Numera torde icke tullvännerna behöfva frukta något
återslag inom afsevärd lid utom måhända som följd af
elt våldsamt radikalt-socialistiskt genombrott, ty tullsy-
stemet uppbäres af landets allmänna mening, sådan
den delas af alla samhällsklasser utom de socialdemo-
kratiskt dominerade arbetarne, hvilkas klassmedvetenhet
ännu står litet på sidan af opinionen hos samhället i
allmänhet.

Det främsta argumentet mot tullen, »svälttullar»,
d. v. s. farhågan, att arbetareklassens läge skulle för-
sämras genom ökade lifsmedelspriser, har förlorat all
mening, sedan det visat sig, att arbetareklassen genom
sina organisationer är i stånd att tillkämpa sig en del
af nationalinkomsten, stor nog alt uppväga tullarne och
mer till.
Den offentliga meningen har icke direkt kapitulerat
inför tullarne. Teoretiska frihandlare skulle väl många
förklara sig vara, om man komme att tala med dem
om något så förlegadt som tullfrågan. Men allteftersom
det släkte åldras och försvinner, som var med i den
ekonomiska individualismens glansdagar, förlora frihan-
O	0	7
delsargumenten i resonans.

Den individualistiska åskådningens bakgrund saknas.
Härvidlag har en annan tysk strömning, Bismarcks social-
politik, som mötts med en engelsk strömning, tradesunio-
nismen, gjort sitt till. Man kräfver skydd för arbetaren
äfven med inskränkningar i hans egen frihet att sälja sin
arbetskraft och i arbetsgifvarens lofliga näring. Häri-
från är steget ej långt till skydd för arbetet, näringen,
som ger arbetaren arbete och bröd. Konsekvensen är
ej ännu dragen ända till proteklionism, en sådan är ju
ej logiskt gifven annat än under vissa historiska förut-
sättningar, men den torde åtminstone ha så pass makt
öfver sinnena, att den minskar oppositionen mot tul-
larne.

Men i andra fall har den redan verkat. I mahn-
exportfrågan ha protektionisterna fått socialisterna med
sig i kampen för bevarandet af landets naturtillgångar.
Och i frågan om bevarandet af Norrlands bondestånd
har hela nationen, liberalismen inbegripen, samlats i en
åskådning, som, uttalad af Staaff i det af oss redan an-
förda inlägget i debatten i Norrlandsfrågan, ganska väl
öfverensstämmer med Hans Järtas åsikt, att skyddandet
af äganderätten icke är statens allra högsta uppgift, som
ej kan få vika för någon högre, men däremot kommer
den liberale lärofadern J. G. Richerts ord på skam, att
icke han »blefve den som tillstyrkte en lag, som förne-
kade den rike att köpa så stora jordstycken, han kunde
hafva lust alt slå under sig».

Nu torde den rörelse, som kan komma under be-
greppet skyddssystem, skyddspolitik i vidsträcktaste me-
ning, vara oemotståndligt i anmarsch. Sverige åt sven-
60











skarne, köp svenska varor och de andra förhatliga pro-
tektionistiska slagorden uttrycka numera allas mening,
Man börjar inse, att det för liberalismens ideologer för-
hatliga förvärfsproblemet måste lösas såsom villkor för
alt vi skola kunna göra något för våra sociala och andra
idealer. Protektionisten Fahlbeck fann det lyckliga,
oanstötliga namnet handelspolitik. En handelspolitik
med ett handelsdepartement som högsta ledning, orga-
niserande rikets näringslif, är nu tidens lösen. Orga-
nisationen skall ske dels genom statsunderstödda insti-
tutioner, exportföreningen med dess handelsstipendiater,
handelskam rar o. d. eller genom statens egna organ
t. ex. den omorganiserade diplomatien och konsulatvä-
sendet. Subventionerade ångbåtslinjer, den svenska fri-
handelns skräck, ha vi fått och i allmänhet krafvet på
en samfärdselpolitik. Inlandsbanepolitiken med dess
uppgifter att ekonomiskt återeröfra våra egna gränsbygder
från Norge är ju ett annat led i samma strömning, och i
det efter sista tyska handelstraktaten ställda krafvet på
en tekniskt förbättrad tulltaxa sticker ju protektionis-
niens tullkrigspolitik (såsom all krigsberedskap medel
till att få fred) fram på ett sätt, som borde komma
gamla frihandlare att vrida sig af skräck.

Det torde alltså visa sig, att den tullpolitik, som
den protektionistiska »klassriksdagen» på sin tid sken-
bart påtvang nationen, i själfva verket banat vägen för
en icke oväsentlig nationell samling på detta område,
där således vårt gamla riksdagsskick visat sig vara ett
nog så smidigt redskap för en sådan. De utskrikna
fôrstakammarmânnçn och bönderna synas härvidlag
ha fått nationen med sig på ett sätt, som knappast kunde
anas.

Äfven på ett annat område har »det nya systemet»,
som det döptes till i den liberala prässen troligen efter
Björnssons liknämnda teaterpjäs, slagit igenom och från
partisak blifvit folksak oppositionen till trots.





■-
■■

61

Försvar.

vilja blifva en örn som törs tryggt hvila i



[Ur cykeln »Ett

»Försvarsnit eller militarism»
kändt mönster kunnat öfverskrifva

ett folk som hörs den dag, det
ryter i vrede.

Folk» af Verner v. Ueulenstam. |
skulle man ju efter
delta kapitel.

Men vänstern plär ju numera i regel låta sin gamla
käpphäst, påståendet, att »Första Kammarens» försvars-
nit blott hade till uppgift att genom behofvet af ökade
inkomster »fastlåsa tullarne» — »tullförsvar» var ju det
läckra uttrycket —, stå stilla i »Pegasernas stall». Må
vi hoppas, att han må ha somnat in för evigt, vänsterns
— hm — »hesinningsfullhet» i fråga om försvaret. Man
borde känna sig säker efter det hr Staaff tvänne gånger,
i Karlstad och vid framläggandet af den Tingstenska
försvarsbudgeten, till synes ohjälpligt komprometterat
vänstern med våra nationella uppgifter. Men vänstern
och föregåenden . . .?

Därför kunna vi här icke alldeles underlåta att lyfta
på den glömskans slöja, som kläder vänstern så utmärkt
vid dess förmälning med den nationella samlingen. Men
det gäller icke att anklaga vänstern, utan att försvara
motpartens anspråk på rätt att göra sina synpunkter
gällande inom vårt statslif, då just han inom detta länge
fått ensam uppbära vissa riksintressen. Detta »mono-
pol» har icke varit af de svenska högerpartierna efter-
sträfvadt. De kunna tvärtom räkna som sin största fram-
gång att ha fått vänstern med på uppgiften åtminstone
principiellt. Men förra årets riksdag visar, att högern fort-
farande kan ha en uppgift att styrka vänstern, dess na-
tionella flygel, på den nya vägen, så alt det icke genom
de obotfärdige inom partiet må bli ett på stället marsch.

Försvarsfrågan hade redan klappat på dörrarne till
den gamla representationen, varit föremål för komité-










82

«





arbete o. s. v., men hänvisades af de sina sista ande-
drag dragande riksens ständer till den nya representa-
tionen. Redan dennas första riksdag fick att dragas
med den eller rättare ryckte initiativet nr den dröjande
regeringens händer genom ett utskott.

Men trots denna ungdomliga otålighet från den nya
representationens sida fick försvarsfrågan vänta i ett
kvarts sekel, innan den tog något afgörande steg framåt.
Detta steg uttogs vid urtima riksdagen 1892. Ända hit-
tills, om man frånräknar Themptanders lilla kompro-
miss, hade krafvet på ökade värnpliktsöfningar mötts af
riksdagens landtmän med krafvet på afskaffandet af in-
delningsverket, jordens särskilda försvarsbörda, som ju
ursprungligen åtagits såsom ersättning för en äldre form
af värnplikt, utskrifningen. Billigheten i detta kraf kunde
väl näppeligen bestridas, men då å andra sidan det
svenska folket icke, såsom förkastandet af 1875 års här-
ordningsförslag visade, var beredt att underkasta sig en
värnpliktsbörda, stor nog att göra en särskild stam af
yrkessoldater umbärlig, kom försvarsfrågan in i en åter-
vändsgränd. Landtmannapartiets motförslag att ersätta
den indelta stammen med en värfvad kunde näm-
ligen ej accepteras af regeringen och erfarenheten med
rekryteringssvårigheterna i dessa tider ha ådagalagt, att
man hade rätt i sin farhåga för att en värfvad armé
till stor del blefve en armé på papperet. Till råga på
allt visade det sig, när landtmannapartiets synpunkter
kommo till synes vid konungens rådsbord, att landt-
männens djupa led icke voro böjda att inlösa ens sina
egna ledares växlar i fråga om den ökade öfningstid,
som skulle följa åf en härordning med värfvad stam.
Under inflytande af den liberala prässen som tillskyn-
dare med dess fantastiska sympatier för milissystem och
folkbeväpning à la Schweiz eller à la Garibaldi, gled
vår ärorika svenska allmoge in i en ställning, som prak-
tiskt taget resulterade i hvad dess gamle gynnare de Geer
betecknade som försvarsvägran.




63

Ur detta dödvatten fördes försvarsfrågan genom det
nya systemets allians mellan Första kammaren och de
af Protektionismen attraherade bönderna i den Andra.
Dessa senare tillika med försvarsvänliga stadsrepresen-
tanter bildade majoritet i Andra kammaren för urtimans
lösning, det första stora steget på värnpliktens väg ge-
nom de 90 dagarne och sammanjämkandet af de mili-
tära krafven med böndernas kraf på rättvisa genom bi-
behållandet af indelningsverket som rekryteringsskyl-
dighet i samband med dess upphäfvande såsom grund-
skatt genom den ekonomiska rekryteringstungans läg-
gande på staten.

Man har klandrat urtimareformen som ett spegel-
fäkteri — i statsrådet Rappes tal lyser dock tydligt ige-
nom, att den rena värnplikten var det bästa, som icke
fick vara fiende till det goda — men otvifvelaktigt torde
vara, oafsedt värdet af 1892 års härordning, som nu
endast har historiskt intresse, att genom urtima riksda-
gen logs det första och svåraste steget i riktning mot
vårt försvars byggande på allmänna värnplikten, ett steg
som 1901 drog det andra med sig, så alt vi nu äga ell
vä rnplik Issy stem.

Hvar var liberalismen denna gång?

På den gammallandtmannapartistiska sidan, som
fortfarande ville upplösa den gamla indelningsverksgrun-
den utan att bjuda den hela värnplikten i stället. Libe-
ralismens sympatier för detta voro tvifvelsutan betingade
af en krokbenspolitik, som man näppeligen alltid be-
mödade sig att dölja (jag erinrar bara om det typi-
ska på den tiden berömda uttrycket om en tufva, som
en liberal korrespondent till en landsortstidning hop-
pades skulle stjälpa urtimans lass o. d.) Man ville icke
låta regeringen ha kvar den äfven efter grundskatteaf-
skrifningen för allmogen obekväma rekryteringsskyldig-
heten för att med den — som man trodde — byta till
sig den rena värnplikten efter militära fordringar.

Men äfven på andra militära behofs tillgodoseende


64

verkade det nya systemets genombrott befruktande.
»Tullmillionerna» i statskassan i förening med lättandet
af jordbrukets betryck gjorde riksdagsbönderna villigare
i att bevilja militära anslag och gaf landtmännen en

fosterländsk schwung,
Karl Ifvarsson saknat.

som de under den betänksamme
På detta sätt kom det i gång ett

målmedvetct samarbete mellan riksdagen och krigssty-
relsen, som gjorde, att den senare kunde sätta sig målet
före att redan i fred förbereda åtgärder för att skaffa
oss en krigsduglig armé, ej lämna detta åt Guds försyn.
Så började man tillgodose systematiskt alla dess pro-
saiska krigsbehof, förråd, ammunition o. d. som gjort
att man betecknat krig som en fråga om pängar, pangar,
pängar och det principiella krönet på denna offervillig-
het, bief en välbehöflig rekvisitionslag. Den andeligen
storvuxne landtmannahöfdingen A. P. Danielsson gaf
vanligen lösen för detta i sin kärfva vältalighet, som
ofta påminde om den svenske bondens urbild — Gu-
staf Wasa.

På detta sätt tick Sverige äfven ett befästningssystem.
Karlsborg, Vaxholm, Oscar-Fredriksborg, Karlskrona och

Tingstäde fördes med
Göteborgs sjöbefästning
omväpnades, infanteriet
o m v ä p n i n g p å b ö r j a d e s.
allt detta? Ständigt —

stora steg mot sin fullbordan,
och Boden påbörjades. Armén
i två omgångar och artilleriets
Hvar var liberalismen under
det torde den i tysthet själf

medgifva och har i Bodenfrågan i gärning visat — på
den orätta sidan. Det torde icke —bevisen ligga ju för
öppen dag i riksdagsprotokollen, hvilken märkelig ökad
kraft liberalismen skulle få, om de kunde utplånas —
torde icke finnas ett enda afgörande steg, som tagits vid
uppbyggandet af vårt nya försvarssystem, utan att libe-
ralismen och dess präss stått emot, varnande för slöseri
och militarism. Och nu torde ingen redlig och klarsynt
svensk man trots enskilda misstag vilja ha det gjorda
ogjordt, intet arbete här på jorden är ofelbart.

Likaledes med llottan. 1887 kom vår första pan-
.	_____________________

65
sarbåt, men den hade nog fått vänta på sällskap om
ej det nya systemets friska försvarsvind kommit emel-
lan; 1889, det nya systemets andra år, beviljades vår
andra pansarbål. Betecknande är den liberala »försvars-
vännen» Mankells misslyckade försök atl taga löfte af
sjöministern, alt den ej skulle följas af krafvet på Here.
Naturligtvis hade herr Mankell liksom alla de andra
liberale amatörerna i vår försvarsfråga sitt särskilda
försvarssystem äfven till sjös, som partout måste
drifvas igenom trots fackmännens åsikt och äfven
kunde vara bra att hindra militarism d. v. s. det
verkliga under ansvar bedrifna försvarsarbetet. 1891
följde den 3:e pansarbåten och 1894 kom den 4:e,
man hade således kommit upp till en pansarbåt hvart-
annat år, en regelbundenhet, som till slut kom re-
geringen att hoppas på ett fast nybyggnadsanslag på
21 2 millioner, hvilket likväl kom på skam. De för-
skräckliga planerna om ett 40 millionlån till sjöförsva-
ret motades, icke minst emedan försvarsvännerna själfva
funno, att de kunde komma långt nog på den vanliga
anslagsvägen. Men 1896 fick man igenom 2 pansarbå-
tar, och när 1899 regeringen nöjt sig med att begära an-
slag till ombyggnad af två gamla pansarbåtar, gehom-
drefvo motionärer i Första kammaren i gemensam vote-
ring därutöfver tre nya. Detta kan betecknas som en
vändpunkt i vår försvarspolitik. Icke nog med att vi
kunde hoppas på en modern flotta, vi började nu äga en.

Och det var icke utan att detta satte frukt i ökad
själfkänsla hos svenska folket på ett sätt, som gjorde
försvaret populärt. Det nya systemets försvarspolitik
hade slagit igenom i folkmedvetandet. Den började
mot slutet af 90-talet få »en god präss» äfven hos libe-
ralerna, fastän desse i allmänhet talade försvarsvänligt
varnande vid hvarje åtgärd och gillade efteråt.

1897 års Stockholmsulställning visade svenska folket
icke minst genom främlingars bifall, att det betydde
något äfven i sin fredliga gärning och det svenska folkel
stod för ett ögonblick samladt i glädjen af att äga ett
fädernesland och känslan af, att det var något värdt.

Mot denna bakgrund af nationell trygghet och arbets-
glädje uppstod på nytt den fosterländska sången. En
svensk skald af rang sjöng icke längre hånande »stor-
maktsdrömmar under pickelhufva», utan bjudande vår
stormaktsdröm vakna och en ärlig soldatsång, hvarur
de ord som bilda mottot på denna afdelning tagits.

Det kanske sålunda ändå är något samband mellan
denna fosterländska stämning, som på det yttersta i dessa
dagar tagit den nationella samlingens namn, och det
nya systemets prosaiska, mjöldammiga försvarspolitik.
Desse Första kammarens »tullpatroner», som sten för
sten byggt upp vårt försvar, kanske ha lika rätt att tala
om nationell samling ändå som dessa liberaler, som stretat
emot, och dessa arbetare, som nyss otåligt förnekade,
att de hade ett fädernesland.

»Tullförsvaret» häfdade sig till slut, det var den flotta,
det skapat, som enligt en af de norske 7 juni-männens
egen utsago i särskild män gjorde norrmännen eftergifna
under Karlstadsdagarne, som visade, att trots all ömklig
svaghet vi ändå när »vi vilja» kunna »blifva ett folk,
som hörs den dag det ryter i vrede». Jag tror att litet
hvar voro glada då åt »tullförsvaret».

Det talas mycket om nationell samling och i dess
namn kräfves den svenska högerns abdikation i form
af de maktfaktorers, Första kammaren och hemmans-
ägarnes, som hittills representerat dess politiska makt-
ställning. Den förras förödmjukande eftersträfvar man
öppet i demokratiens namn. De senare, som ej kunna
angripas i det öppet, vill man förråda medelst kys-
sande.

Men en nationell samling får ej vinnas medelst upp-
offring af öfvertygelser. Vänstern är ej beredd att upp-
offra sina. Och det nationella befrämjas ej genom att
de elementer, som hittills burit de nationella sträfvandenas
lunga och hetta, undertryckas till förmån för dem, som,
67

Iwilka andra förtjänster de än må ha, arbetat emot de
förras nationella sträfvanden.

Den enda nationella samling som kan vinnas och
bör eftersträfvas är den, all folkel i sina inre strider
fasthåller, livad som är de oundgängliga villkoren för,
all dessa strider icke skola spränga statens ram. Denna
samling, där den galt förlorad, återfinner folket bäst, om
det ser utöfver sig själf till sina yttre uppgifter, som ifall
de ej skamligt svikas, af sig själfva lyfta det utöfver par-
tiskrankorna. Härifrån bör det kunna föra hem till
partistriderna en viss lojalitet, som låter dessa föras
inom vissa gränser, framförallt rättsordningens.

Denna trumpna, tigande och negativa nationella
samling kan synas prosaisk nog gentemot den, den na-
tionella hänförelsens, som folken få en gång hvart hun-
drade år. Denna senare kommer som en skänk af
gynnsamma omständigheter, såsom en belöning för troget
arbete, ej som resultat af något eftersträfvande, hvilket
i själfva verket endast vore en form af nationell stäm-
ningsjakt och njutningslystnad.

Det andra slaget af. nationell samling kan uträtta
stora ting trots stridens skärpa och trots missnöjdes
bitterhet mot strame »maktägande», som ej vilja lämna
ifrån sig det inflytande, de mena sig utöfva ej ensamt
för sin egen skull.

På makten af en dylik det tysta samtyckets natio-
nella samling ha vi hoppgifvande exempel i 1901 års
härordningsreform, då svenska folket onödgadt af annat
än sitt nationella medvetande, icke efter svåra nederlag,
utan efter öfver 80-årig fred kröp in i den allmänna värn-
pliktens obekväma knekttröja.

Icke som om det parlamentariska skådespelet var upp-
byggligt. Man prutade in i det sista, och när man till
slut vann det mesta, så måste detta drifvas igenom som
en partisak af »det nya systemets» majoritet i bägge
kamrarne.

Det liberala partiet såsom sådant svek (om än en-
68

skilde med S. A. Hedin i spetsen hedrade sig\ Det
ville ha uppskof för att kunna sälja fosterlandets trygg-
het för accepterandet af dess eget program i rösträtts-
frågan. — När nu altaren icke kom till stånd, har det
visserligen ändå icke saknats vissa lindrigt blygsamma
försök alt i alla fall inkassera partivinst af resultatet af
motståndarnes arbete i försvarsfrågan. 1901 års här-
ordning drefs igenom gentemot Sixten v. Frieséns offi-
ciella afslagsyrkande å partiets vägnar. Det enda posi-
tiva partiet hade att bjuda på var Staalts militieombuds-
man, måhända en förträfflig garanti, att vårt försvar
ej blef farligt för oss, men ingen garanti för alt det
blef farligt för våra fiender. En broms kan vara bra
att ha, men är till ingen nytta, om man ej sörjer för
drifkraft. Icke häller Staaff röstade för det förslag han
sökte garantien mot.

Men hvad som gjorde 1901 års beslut till en sam-
lingsgärning, fastän det ej kunnat samla partierna, del
var, alt folkmedvetandet knäsatte det som sitt, som ga-
rantien för nationens trygghet.

All härigenom en god grundval lagts för framlida
svensk försvarspolitik, därför borgar icke minst den
lojall försvarsvänliga hållning, vår förslå vänsterministär
såg sig tvungen att intaga trots sina tongifvande med-
lemmars minst sagdt misstänkta förtid. Och så länge
de borgerliga klasserna förmå bibehålla en stark ställ-
ning inom riksdagen, torde detta resultat vara tryggadt.
Ty länge torde deras majoritet i Första kammaren och
deras segrar tillkämpade i gemensamma voteringen ål
försvarsanslagen med däraf följande påtagliga resultat i
försvarspolitiken, som utgöra dess bästa propaganda,
vara en oumbärlig garanti mot försumpning och nödiga
momenter i den svenske arbetarens fostran till försvars-
inlresse.
”Tala svenska”

> Fördärfves jag platt, om jag viker en tum
ifrån mitt rum,
om jag står där med heder och ära.»

[Ur En envis dalkarls visa» af E. A. Karlfeldt.]

Skandinavism är ett ord. som hos det stora fler-
talet af Sveriges folk har en kvalmig klang. Det ger en
känsla af ett attentat mot vår rätt att »vara svenske» enligt
den store konungens maning, ett försök att öfvertala oss
att ej vara oss själfva ungefär som, när i Dovreguhhcns
hall man ville binda på Per Gynt trollens kännetecken
svansen och genom ett litet snitt i ögat få honom till
att se skeft. I det sista fallet är liknelsen slående.
Skandinavismen vill tvinga oss att se skeft — ur den af
svenska framgångar sårade dansk-norska nationalfåfän-
gans synpunkt — på vår historia.

Hos en liten kvarlefva har skandinavismen en bättre
klang, de klänga sig med förtviflan fast vid analogien
om, att de tre skandinaviska rikena skola växa samman
liksom en gång Sveriges folkland och Norges fylken,
obekymrade om att i förhållandet mellan de tre folken
och den skandinaviska stammen utvecklingen faktiskt
gått i en motsatt riktning, i det folken skil j t ut sig
ur stammens abstrakta enhet liksom barnen ur fa-
miljen, och att barnens väg, när de äro vuxna, icke går
tillbaka till enheten, familjen, utan till nya egna hem.

- Skandinavismen är icke farlig, när den uppträder
öppet med positiva kraf på försvarsförbund eller gemen-
sam neutralisering. Genomsnittssvensken har visserligen
ännu så länge för litet kännedom om de skilda uppgif-
terna för vår svenska oafhängighet åsyftande politik
och den danska med dess revancheställning mot Tysk-
land och däraf föranledda sträfvan efter mestadels ryskt
f. n. engelskt protektorat, det senare en sak, som skulle
göra ett närmande ensamt till Norge lika betänkligt för
70

vårt oberoende. Men bristen på denna goda och nyttiga
kunskap ersättes af en i sig själf ful sak, ett traditio-
nellt danskhat, numera i fredligare tider försvagadt till
en viss motvilja för våra snacksaligt sladdrande bröder
hinsides Sundet, hvilka menige man i regel föreställa
sig under lotterikollektörens eller bondfångarens typ.

Därför har genomsnittssvensken svårt att afvisa de
skandinaviska argumenterna, men till handling skola de
näppeligen förmå honom, i synnerhet som hans vanor
ej ligga i den riktningen.

Den positiva skandinavismen är icke farlig. En stor
svensk vänstertidning på västkusten hade därför så in-
nerligen rätt, när den fritog svenska vänstern från någon
innerligare andel i den. Det är icke fallet, och skälet är
att detta slags skandinavism varit en dansk högerrörelse.
När den danska högern mötes i sina försvarsvänliga
sträfvanden af det med påvisandet af Danmarks pre-
kära militärgeografiska och politiska läge stödda be-
römda argumentet: Hvad tjänar det till, så är en hän-
visning till ett skandinaviskt broderskapsförbund såsom
stöd för Danmarks egna ansträngningar en gärna vald
utväg. Likaså har skandinavismen på 60-talet varit
ett eftersökt stöd för den af byråkratien med traditioner
från dansketiden stödda europeiska» (= danska) kul-
turens kamp i Norge mot den Björnsonska norsk-norska
bondekulturen. (Man må för undvikande af misstag
erinra sig, att B. B.:s kamp med »maal-mændene» är en
annan och senare historia.)

För svenska demokrater af S. A. Hedlunds slag
kunde detta slags- skandinavism ej ha någon lockelse.
Deras skandinavism bief af en annan typ, som skulle
kunna kallas den negativa skandinavismen. Afven för
dem var den abstrakta skandinaviska stammen en högsta
ideell enhet, gentemot hvilken de konkreta verkligheter,
som utgöras af de tre nordiska folken, le sig som natio-
nella individualiteter af provinsnatur.

Från denna synpunkt kunde tvifvelsutan Norges
partikularistiska sträfvan betraktas med ett mildt
ogillande — i teorien. Men däremot påminde dan-
skarne om den sköna regelbundenhet, som skulle upp-
komma genom att tre själfständiga och likställda folk
inginge i den skandinaviska enheten, och dessutom
var ju Norges nationella kamp hopflätad med en de-
mokratisk böndernas kamp mot byråkratien. F. ö.
fanns ju en bestämd parallelism i den danska vänsterns
kamp mot Estrup och det äldre landtmannapartiets
mot »kung Bergström».

Ur denna stämning härledde sig »den svenska hjäl-
pen» åt norska vänstern i 80-talets vetostrid. Denna
hjälp höll konungamakten tillbaka i språnget, så att
den öfvergaf sin bundsförvandt, den norska byråkratien,
åt den problematiska riksrättsrättvisan.

Härigenom förlorade byråkratien sista resten af sill
oberoende af Stortinget, och konungamakten åter sin på
byråkratien stödda själfständiga maktställning inom
Norge. Norges konung betydde hädanefter intet såsom
sådan. Allt hans inflytande där berodde på att han
tillika var Sveriges. Unionskonungens uppträdande till
föreningens skydd tedde sig hädanefter för norrmännen
såsom ingripande af »svenska hänsyn» inom norsk politik,
en situation, som förde till den gamla högerns under-
gång och den nyas bildande på vänsternationalismens
grund. 1884 lades grunden till 1905. Då skapades den
parlamentariska regime, som icke tillät konungen att
regera utan stortingsmajoriteten, och dä slets det band
mellan konungen och hans f. d. trogna ämbetsmän, som
den 27 maj 1905 ställde konungen utan rådgifvare.

1884 var en spik i unionens likkista, men uppgifven
var unionen icke. Detta skedde genom norska flagg-
lagens promulgation, hvarigenom gafs prejudikat på, att
Sverige icke gitte häfda sina rättskraf gentemot Norge.
Naturligtvis var icke unionen härigenom rättsligen upp-
gifven, men svenska folket fick känslan af, att de norska
anspråken icke kunde stås emot. Häri bottnar den
unionsleda, som med ens fick en sâ allmän utbredning
hos vårt folk, så snart svenskhetsen i Norge började i
anledning af Sveriges vägran att låta Norge tolka kom-
muniquén efter behag. Denna känsla tog sig t. o. m.
uttryck hos riksdagens Andra kammare i motiveringen
till den stora förhandlingsmotionen.

Det felaktiga förväxlandet af denna tillfälliga stäm-
ning, med hvad svenska folket innerst och djupast ville,
ledde till den olyckliga passivitet, som lät ett norskt
stortingsbeslut obehindradt under några minuter stryka
ett streck öfver, hvad svensk politik under sekler sträf-
vat efter till Sveriges trygghet och nordens fred.

Den svenska liberalismen har genom sin hållning i
vetostriden och flaggfrågan stor skuld i unionens under-
gång.

Huru förhåller det sig med Första kammaren och
dess ofta utskrikna öfverhöghetsplaner? Några öfver-
höghetsplaner ha från svensk sida aldrig existerat, om
man skall taga detta ord för hvad det betyder. Ingen
i Sveriges rike, således icke häller Första kammaren, har
eftersträfvat eller velat bibehålla någon öfverhöghet öfver
Norge. Det af riksdagens båda kamrar accepterade
Lewenhauptska anbudet i sammansatt statsråd 1893
talar ett annat språk. Äfven hvad den yttersta högern i
sista unionskommittén ville, kan i intet afseende rubri-
ceras såsom annat än full likställighet.

Hvad norrmännen mena med öfverhöghetskrafvet är
något annat, nämligen den svenska uppfattningen, att
unionen 1813—1814 stiftades af Sverige mot Norges vilja,
och alt Sverige oberoende af Norges suveränitet hade
rätt att försvara unionen. Denna uppfattning har varit
den populära i Sverige, icke bara Första kammarens.
Den har till ganska sent fått uttryck äfven i ledande
vänstertidningar.

Att svenska högerns sympatier för del demokratiska
föregångslandet i väster varit mera ljumma än vänsterns,
inom hvilken t. ex. Karl Staalf gärna begagnat alla till-
73

fällen att vid lagfrågor o. d. snegla öfver till detta den
advokatoriska juridikens förlofvade land, är ju ett faktum.

Detta kan gifva stöd åt försöken att beskylla Första
kammaren för öfverhöghetsplaner, men icke berättigande
åt dessa beskyllningar.

Mycket väsen har gjorts af tvångsrevisionismen 1895,
men med ringa vederhäftighet i sak.

Karaktäristisk är den liberala prässens hållning till
riksdagens revisionsskrifvelse. När den braktes å hane
bekämpades den som krigisk, men fram på sommarens
lopp användes den af samma organ såsom vapen mot
den förment krigiska agitationen.

Att det tal om att unionsupplösning vore att före-
draga framför den dåvarande unionen, som alltsedan
1902 kom till synes i högerprässen, var ytterst skadligt
för unionen är otvifvelaktigt. Därigenom gaf högern
uppslaget till öfvergifvandet af den ståndpunkt, att unio-
nen måste försvaras i nödfall med våld, som vänstern
åtminstone icke vågat öfvergifva hittills, ehuru man
kunnat ha lust.

Frågan om del är vänsterns eller högerns politik,
som förstört unionen, kan icke direkt besvaras, emedan
ingendera helt varit rådande. Men frågar man, hvilken-
dera som kunnat rädda unionen, så svaras obetingad!
högerns. Nu måtte man väl kunna inse, att efter 1884
den norska vänstern icke frivilligt låtit häjda sig, förrän
den i själfständighetens namn bortslitit hvarje band på
Norge, som gjort unionen effektiv, äfven om det mot-
svarats af liknande svenska förpliktelser.

Den enda möjliga vägen alt rädda unionen hade
varit en politik, som af hänsyn till Sveriges eget samvete
och opinionen i Europa gått med på full likställighet,
hvilket ju skedde, men icke under andra än unionen
betryggande former, hvilka framtvingats genom ett orubb-
ligt fasthållande med alla rättsliga medel vid status quo,
tills Norge på laglig väg lätt den ändrad. En sådan
politik hade samlat svenska folket, den hade fått under-
74

V

hemmanorskar,

hela svenska folkets önskan.



stöd af det Europa, som »ej tycker om förändringar»,
medan detta, när vi släppt status quo, vände sig emot
oss. Den hade f. ö. fått det bästa stödet i norrmännens
hysteriskt uppjagade nationalkaraktär, som innerst ej
begär bättre än att få böja sig under en stark vilja så-
som Michelsens exempel och exemplet af det norska
tillbakatåget 1895, så snart Sverige morskade sig, visar.
Hvarje kännare af Norges historia under de sista hundra
åren skall ge mig rätt häri, de norske af lätt begripliga
skäl stillatigande.

Så hade den svenska politiken blifvit, om högern
fått råda, men vänstern har hindrat det och betagit
fastheten i vår politik genom sitt ständiga sneglande
efter något kryphål, hvarigenom man kunde slippa ifrån
alt ge de kära norska bröderna rent besked. Så ha de
misstänkliggjort Första kammaren hos norrmännen och
svenska folket med beskyllningen för öfverhöghetspla-
ner, som icke förefunnos eller, om man tar det i den
oegentliga betydelsen, liberalerna själfva enligt egen
uppgift delade.

Detta kände folkel ett ögonblick vid den stora bryt-
ningen 1905. Många öppna vänsteromvändelser äro en
följd af detta erkännande. Den tvångspolitik, som Första
kammaren beskylles för hos norskarne och våra egna

Symptomatiskt i detta fall är ju, att de norske journali-
sterna vid ankomsten till Karlstad funno till sin förvåning
de svenske arbetarne lika krigiskt stämda som herrarne.
Så var det, och om motsatsen skenbart visat sig i bör-
jan af sommaren, beror det på, att de båda vänsterma-
skinerierna, liberalernas och socialdemokraternas, arbetat,
ledda af vanda händer.

Däraf de socialistiska skandalerna pa våra gator,
däraf det passiva motståndet i riksdagen, hvarför våra
vänstermän få så goda betyg i de norska uttalandena i
Stortinget och memoarerna.

Men den samling, som blef af med enskilda vän-
15

stermäns hjälp, den var en samling i högerns, om man
så vill, Första kammarens anda. Tror man, att liberalis-
men, om den vågat låta bli, skulle gått med på att sätta
makt bakom orden gentemot de kära norrmännen? Li-
beralismens ståndpunkt representerades typiskt af
Fridtjuv Berg och David Bergström, som öppet utta-
lade sig emot makt bakom ordet. De vänstermän — och
de funnos — som handlade annorlunda, handlade som
ärlige svenske män, men icke efter vänsterns traditioner.

Kanske skall kring dem ett nationellt vänsterparti
kristallisera ut sig. Men då kommer detta liksom hela
vår nationella utveckling efter 1905 att stå i tecknet af
Första kammarens unionspolitik. Endast den har —
det vare dess heder, om än den politiska visdomen å
sina håll där kunnat vara större, — med full konse-
kvens talat svenska, medan vi alla andra halft om
halft pratat skandinaviska.

Efter Karlstad är detta förbi. Det goda har Karl-
stad haft med sig, att hela Sveriges folk i sin norska
politik se n dess inför Norge står s'om Första kamma-
rens »medbrottslingar». Vägen till våra politiska fien-
der för våra hemmanorskar är nu afskuren. Det visade
riksdagens hållning vid uppbäfvandet af norrmännens
unionella extraförmåner.

Detta har i själfva verket gått in i folkmedvetandet.
Den, som jämför, huru Första kammaren behandlas nu
äfven i dessa kristider gentemot några år förut, måste
fa det intrycket att tonen blifvit en annan. Man vill
visserligen vingklippa den, men det är inte ulan, att
man ber den i artiga ordalag maka åt sig. Det har
ändå gått in i medvetandet, att Första kammaren fyllt
en politisk uppgift under de sista decennierna, fastän
man af parlitakliska skäl ej öppet vill erkänna del.
76

»Klasspolitik».

»Let at lyfte, tungt at bære’.

(Ibsen i Brand.')

Klasspolitik är ett omdöme, hvarunder helt frankt
hela det nya systemets politik inneslutes. Det var tull-
frågan, som gaf Första kammaren dess »elaka rykte»,
hvarunder väl äfven bönderna i Andra kammaren voro
inneslutna till en början, åtminstone det protektionistiska
nya landtmannapartiet. Efter bägge landtmannapartiens
sammanslagning har det blifvit något annorlunda ljud
i skällan. Mot sammanslagna landtmannapartiet har man
icke haft fullt så mycket att säga, fastän det öfvertagit
nya landtmannapartiets uppgift i förbundet med Första
kammaren. Men eftersom det kommit att omfatta så godt
som all bonderepresentation i riksdagen, hade väl ett
för starkt häcklande lätt kommit att te sig såsom ett
angrepp på bönderna såsom klass, hvilket ej passade
bra i munnen på ett demokratiskt parti som liberalerna,
och dessutom med det starka fäste den besuttna allmo-
gens maktställning har i svenskt rättsmedvetande var
farligt och taktiskt oklokt. Därför koncentrerades som
genom en tyst öfverenskommelse så småningom an-
greppen på Första kammaren. Det nya systemets poli-
tik blef Förstakammargärningar, som, ryckta ur sitt
sammanhang i den aktion, hvari de utgjorde ett led.
mättes med liberalismens franska metersystem och na-
turligtvis kommo till korta.

Tullfrågan är icke på modet numera, sedan arbe-
tarne med fackföreningarnes hjälp vältrat tullbördan ifrån
sig, men skattepolitiken i öfrigt, där den härskande riks-
dagsmajoriteten visat en stor brist på förståelse för de
finansiella modeteorierna, har lämnat utmärkta bidrag
till att hålla vid lif den hatets låga, som agitationen mot
»svälttullarne» tände.
Ti

Man får icke lämna denna skygghet för den gråa teo-
rien nr räkningen, när man bedömer talet om Första kam-
marens grufliga egoism i beskattningsfrågor. Klandret
för dess halstarrighel i grundskattefrågan borde vät
tystna, sedan sista vänsterministärens egen auktoritet i
finansfrågor, professor Cassel (i Ekonomisk Tidskrift)
framhållit det olämpliga i upphäfvandet af en så ända-
målsenlig skatteform. I själfva verket torde det förhålla
sig så, att grundskatternas formella orättvisa längesen
upphört att vara materiell genom grundskatternas be-
räkning såsom värdeminskning vid egendomens öfver-
gång mellan olika ägare. Men för fosterlandets skull
kan man icke annat än prisa Första kammarens visa
eftergift åt den svenske bondens rätthafveri i denna
punkt, ett rätthafveri, som för den som känner den
svenska allmogen torde ha i sig mycket mera af — låt
vara formalistisk — idealism (Rätt ska’ vara rätt!) än
de, som icke känna till vederbörande, äro böjde ätt för-
moda. Genom grundskatteafskrifningen vanns ju 1892
års härordning, som enligt beräkning visade sig dra en
något så när definitiv lösning med sig, och därmed hade
kammaren, såsom af presidenten Åkerhjelm påpekades
gentemot Boströms öfverord om förskjutningen af mak-
tens tyngdpunkt, fått ett vederlag — för fosterlandets
räkning — som hette duga.

I försvarsfrågans tecken har del varit, som Första
kammarens medverkan till sociala reformer vunnits.
Så var det tvifvelsutan härordningsfrågan, som kastade
skugga framför sig, när begränsningen af fyrkskalan
på landet genomdrefs i denna kammare.

Och det medgafs uttryckligen, att det endast var
för att inlösa ett löfte, man gifvit vid nya härordnin-
gens antagande, man gick med på 1902 års förslag om
progressiv inkomstskatt. Detta hedrar ju Första kam-
marens försvarsvänlighet, men ser ju illa ut från social-
politikens synpunkt, då det ju kunde anses tyda på
ringa medkänsla för de små i samhället.
Däremot må invändas, att det är verkligen ett bra
stort afstånd mellan människokärlekens bnd och en
skattepolitisk fråga af så pass utprägladt teknisk natur
som inkomstskatten, i synnerhet den progressiva. Från
människokärlekens synpunkt är det ingen skillnad mellan
den arbetsgifvare, som vill själf patriarkaliskt sörja för
sina arbetare, och ifraren för social statshjälp med skatte-
medel. Man kan törhända mena, att den föregående
åsikten hvilar på social efterblifvenhet och häri torde
väl litet hvar vara böjd att instämma i. Men skillnaden
går icke där emellan egoism och människokärlek, utan
mellan olika medel till samma mål. Nu torde någon in-
vända, att den nämnde arbetsgifvarens motivering icke
är uppriktig. Möjligheten häraf skall ej förnekas, men
man torde icke ha rätt att stämpla alla argumenter i
den vägen som hyckleri, de borde få gälla lika mycket
som småfolkets »människovänliga» kraf att få aflyftadt
sina bördor på de rike, i synnerhet som äfven i våra
lider patriarkaliska arbetsgifvare i anda och sanning
finnas.

Man torde således få ta invändningarne mot 1902
års progressiva inkomstskatt i Första kammaren, hvaraf
så mycket agitatoriskt mynt slagits, på allvar, när en
finansvetenskaplig auktoritet, sådan som professor Gustav
Cassel, betecknat nämnda reform som ett hastverk.

Genomläser man anförandena t. ex. hufvudoppo-
nentens friherre Klingspors, kan man icke få annat in-
tryck än, att argumenten framfördes och med goda skäl
kunde framföras på fullt allvar. Också erkänna ju för-
slagets försvarare, Dr Cavalli och andra, det befogade i
en hel del anmärkningar.

Man kan ju, såsom skett, göra sig lustig öfver med-
känslan med de store godsägarne, som skulle få betala
progressiv inkomstskatt efter 6 % beräknad afkastning,
fastän kanske det större jordbruket sällan ger mer än
3 %. Men reellt sedt är ju det större jorbruket i Sverige
icke någon så lysande affär, att beskattningen kan vara
79

likgiltig ur synpunkten att få det att gå ihop. Under
sådana omständigheter kan man väl finna det förklar-
ligt, att nämnda näringsidkare visade en viss tvekan vid
åtagandet af ökade bördor. För skatteskrufvens använ-
dande till att göra storgodsen ekonomiskt omöjliga torde
ännu icke vårt rättsmedvetande vara moget ens på vän-
stersidan, huru stora sympatierna må vara för egna hem
i form af småbruk vunna genom godsens styckning.
I alla händelser kunna icke godsägarne betraktas såsom
en sådan stat i staten, mot hvilken med järnhård for-
malism som påtryckningsmedel man fördomsfritt går
fram som mot statens fiender.

Nu är det väl emellertid ovederläggligt, att man
genom införandet af progressiv skatt på grundvalen af
inkomst, beräknad notoriskt öfver den verkliga, gifvit
skatteskrufspolitiken på hand på ett sätt, som älven för
folk utom den drabbade klassen själf kunde te sig
oroande.

Under sådana förhållanden 1er sig skärpan i den
motivering, hvarmed bruksägaren Lundeberg å majori-
tetens vägnar reserverade sig mot dessa konsekvenser
för framtiden, medan han af lojalitet mot härordnings-
riksdagens löften accepterade saken för det närvarande,
högst berättigad.

Man kan förstå det »Lundebergska villkorets» väg-
ran att utlämna den progressiva inkomstskattens grunder
åt en ensidigt arbetaredemokratiserad Andra kammares
öfvertag i gemensamma voteringen. Man Jean likaledes
förstå, att detta villkors upphofsman, när det gällde, fann
sig böra uppoffra detta skydd för vinnande af det större
målet, en allsidig folkrepresentation.

Man kan icke förneka, att Första kammaren med
en viss ensidighet i sociala frågor företrädt »de store»
i samhället, såsom vi ju här påvisat i fråga om jord-
egendomen.

1	förbigående sagdt kanske man kunde lugna sig
något litet i en annan punkt, där Första kammarens
intresse för denna fått mycket hugg lida, nämligen i
fråga om fideikommissen. Den rättsåskådning, som åläg-
ger bonden inskränkning i afseende på försäljandet af
sin jord är en helt annan än den ekonomiska individua-
lism, som med tröghetens makt alltsedan liberalismens
glansdagar stormar mot fideikommissen. Fideikommiss-
tanken afvisades ju för denna gång, när den kom fram,
som påstådd definitiv lösning af Norrlandsfrågan. Frå-
gan är, om den i längden kan afvisas för det mindre
jordbruket öfver hufvud, där ett stycke jord är en ar-
betsuppgift mera än en förmögenhet. xXtminstone på mig
verkade Emil Svenséns förträffliga utredning i G. H. T.
1902 af, huru jordbruket måste en gång i Iwarje gene-
ration amortera sin skuldbörda för att utlösa medarf-
vingar, tvingande i denna riktning. Kanske ligger lös-
ningen i den riktning, som allmogens rättsmedvetande
anvisar, då ofta de, som draga ut, helt eller delvis afstå
från sitt arf till förmån för den, som blir vid gården.
När svärmeriet för småbruken gifvit vika för en nykter
betraktelse af dessa ting, skall man kanske besinna sig
på, att den organisation af jordbruket, som är modern i
form af associationer småbrukarne emellan, äfven vid
sidan häraf på sina ställen kunde få en lämplig lösning
genom storgodsens bibehållande. En monarkisk led-
ning är på det ekonomiska området minst lika fram-
gångsrik som den demokratiska. Härvidlag skulle fidei-
kommissinstitutionen måhända af hänsyn till vår tids
åskådning, reformerad i riktning mot släktbolagstypen
kunna spela en roll. Och det för tillfället omoderna åbo-
rättsinstitutet skulle kanske kunna lösa egnahemsfrågan
utan storgodsens uppdelning på ett sätt, som den mo-
derna ekonomiska vetenskapen torde finna betydligt
mindre otidsenligt än dagsopinionen.

Det här är ju uteslutande logiska möjligheter, som
kanske i allmänhet föga bekymrat eller föresväfvat Första
kammaren vid dess »oresonliga» fasthållande vid fidei-
kommissen.
81

Men stormen emot dem torde icke kunna tiller-
kännas högre kunskapsvärde än stämningens och då
torde dessa logiska möjligheter ha betydelse för mätan-
det af de båda stämningarnes värde sinsemellan.

Det är naturligtvis icke bara ifråga om jordbruket,
som Första kammaren fört stordriftens talan. Första
kammaren har äfven verkat som storindustriens repre-
sentation. Sådana företeelser, som In- Benedicks’ oppo-
sition ända in i det sista mot olycksfallförsäkringen för
arbetare, torde väl vara svårt att inför det moderna med-
vetandet försvara, men omdömet »krass» tillämpadt på
denna ensidiga arbetsgifvaresynpunkt faller icke fullt sä
lätt som hos agitatorerna den på läpparne, som har en
viss skygghet för alt falla vår herre i ämbetet vid ran-
sakande af hjärtan och njurar. Men del kunde kanske,
också vara skäl att påpeka, alt repliker, sådana som
landshöfding Palmstjernas, om att patriarkaliskt för-
hållande vore angenämast för patriarken, och presidenten
Akcrhjelms, all, äfven om 85 % af Sveriges arbetare vore
försäkrade, lagens tvang behöfdes för de återstående 15
%:s skull, ty desse hade de dålige arbetsgifvarne, som
behöfde tvingas, kommo från yttersta högern i politiska
ting.

Naturligtvis har Första kammarens siandpunkt varit
arbetsgifvareståndpunkten vid bedömandet af de sociala
frågorna, men oresonlig kan denna arbetsgifvarestånd-
punkt icke anses vara. Den lagstiftning om olycksfalls-
ersättning i arbetet, som den nordamerikanska demokra-
tien består sig med, torde kunna betraktas som illuso-
risk och den franska kapitalismen har ännu så länge
lyckats hålla demokratien ifrån lifvet i frågan om in-
förandet af inkomstskatten. Det är således en hell plu-
tokratisk anda, som i jämförelse med Sverige genomgår
dessa demokratier, medan hos oss Förslå kammaren upp-
väckt en storm mot sig för ett långt mindre skattande
åt de ekonomiska intressena. - Vi ha progressiv inkomst-
skatt medan Frankrike har ingen inkomstskatt alls.

6








På grund af vår nations förakt för ekonomiskt förvärf,
som är ett idealistiskt drag, men som måste drilvas med
måtta, har en sådan sak som Första kammarens män-
het om, att industrien icke pålägges högre bördor, än
den kan bära, som positivt tagit sig uttryck i Lunde-
bergska villkoret och negativt i en afgjord betänksam-
het vid sociala reformer, som skulle komma att lägga
bördor på industrien, upptagits ytterst illa.

Man synes glömma, att den sociala frågan icke bara
är ett fördelningsproblem, utan att detta har till förut-
sättning lösning af problemet att förvärfva något att för-
dela. Betänker man, att den svenska storindustrien,
älven om den tillåter sina idkare att hålla våningar i
Stockholm under riksdagstiden, politiska middagar och
en del andra angenäma saker, som en vanlig andre-
kammarriksdagsman ej kan våga sig på och som är
ännu mera oupphinneligt för de fläste af hela det öfriga
svenska folket, att denna svenska storindustri i det in-
ternationella ekonomiska lif, hvari den genom konkur-
rensens järnlag är indragen, ter sig som en ytterst späd
ekonomisk organism, så kan våra industrielles förskräc-
kelse för ökade bördor icke anses oresonlig.

Väl har den populariserade nationalekonomiska dog-
matiken predikats för dem, att högre lön, kortare arbets-
tid och förbättrandet af arbetarnes ställning öfverhufvud
äro lika många nya vapen i den internationella konkur-
renskampen. Måhända kan mot arbetsgifvarnes kraf
på amerikanskt arbetssätt såsom förutsättning sättas med
lika rätt amerikanska löner såsom förutsättning för ame-
rikansk arbetsdrift. Men den djupare sanningen är, att
förutsättningen för bådadera är den täflingsanda, som
fyller amerikanskt ekonomiskt samhällslif och den däraf
framtvingade kamp för tillvaron, hvilken föres med en
dylik kamps vanliga resultat: de bästes öfverlefvande.
Märk vidare, att för detta naturliga urval har Amerika
genom emigration till förfogande eliten af Europas folk-
material.




83

Kort sagdt. Arbetsgifvarne bos oss ha känt, att
hvarken de eller arbetarne skulle med ens vara i stånd
all arbeta på amerikanski sätt. Därur hämtar vår För-
sta kammares stora försiktighet i sociala frågor det be-
rättigande, en sund realpolitik äger. Huru det går
med socialpolitik »over ævne» visar Norges förhållanden.
Där har man finansiellt och ekonomiskt kommit på del
sluttande planet på ett sätt, att man i afseende på sina
malmtillgångar o. d. icke kan ens drömma om den oaf-
hängighet, som i vår politik står såsom af riksdagen
genom dess handlingar accepterade mål. Och å andra
sidan har denna öfveransträngning fört till en ovilja mot
socialpolitiska reformer, som vida torde öfvergå, hvad
man inom vår Första kammare syndat i den vägen.
Vi erinra bara om det socialpolitiska programmet hos
den segrande samlingsmajoriteten vid 1903 års val och
den högt upplyste juristens, statsministern och profes-
sorn Francis Hagerups uttalanden under valkampen t. ex.
i sitt Trondhjemstal.

Vår försiktighet torde icke vara alldeles förkastlig.
Det planlösa hopandet af pängar till arbetareförsäkrings-
fonden liksom sociala samvetspängar utan att någon
kan säga, när det hos oss skall komma »from sounds
to things» med en ålderdomsförsäkring, sådan del »by-
zantinska» Tyska Riket har den, har varit en föröd-
mjukelse för vår politik visserligen.

Men denna förödmjukelse bör icke leda till alltför
mycket beskärmelser öfver vår efterblifvenhet, när vi i
dessa dagar läsa, att Premierministern i en liberal mini-
stär efter den mest storartade liberala valseger på länge
i det rika England, där till på köpet arbetarne behärska
valet till det maktägande underhuset, lofvat taga upp
arbetareförsäkringen — när finanserna tilläte det.

Låt oss — eftersom vi Gudi vare lof, fastän vi i
andra afseenden äro efter det stora engelska folket, nog
ha i grund och botten ett finare samvete för sociala
missförhållanden — söka vår ärelystnad i att komma
84

Men låt oss dock ej göra
för mycket samvetsföre-

■



före England i detta afseende.
oss — eller vissa af oss — allt



bråelser, om Rom ej bygges på en dag.

Härmed har jag velat reducera till rättfärdiga pro-
portioner det la! om klassynpunkter, som under det nya
systemets tid riktats särskildi mot vår Första kammare
och hvars genljud nu går igen i den parlamentariska
vänsterns och vissa samhällslagers ingrodda misstro mot
denna kammare i rösträttsfrågan. Den ensidighet, vi i
dessa punkter icke kunnat frånkänna Första kammaren,
ger ju mycket alt länka om önskvärdheten af arbetar-
intressets starkare representation. Men denna stånd-
punkt är ju numera alla partiers. De uppgifter åter
i näringspolitik och försvar, som Första kammaren i
växelverkan med Andra kammarens landtmän under
själfva regeringslöshetens epok icke ulan framgång lösl,
torde inom en öfverskådlig framlid icke för sitt vidare
fullföljande ha något all vänta af det parti, som, om del
ens nedlåter sig alt begagna fosterlandets namn annal
än för all smädas, sälter likhetstecken mellan fosterlandet
och arbetarnes sociala intressen. Och. dock vill delta
parti, som dess författningsrevisionsförslag utvisar, en-
samt åt den samhällsklass hvars djupa led rekrytera del
göra anspråk på all ensamt dominera riksdagen.


	

85

Klasslagstiftning'

När väld på tinget dömer är ofärd nära.

Men rätt är landets fromma och kungens ära.»
(Frithlofs Sar/a).

Det ord, som bildar rubriken öfver denna afdelning,
har mycket dålig klang, så dålig klang, att när det rik-
tas mot en åtgärd dennas försvarare nästan alltid söka
försvara den med, alt den icke är klasslagstiftning,
nästan aldrig försvara klasslagstiftningens berättigande i
just detta fall.

Och dock torde en närmare eftertanke icke kunna
undgå att erkänna, att det fmnes berättigad såväl som
oberättigad klasslagstiftning. Redan i den officiella juri-
dikens uppdelning af privaträtten å en allmän (civilrâtO
och en speciell, ligger en antydan om, att man insett nöd-
vändigheten att lagstifta särskildt för särskilda förhållan-
den, som icke falla inom ramen för den rätt, hvilken
måste vara gemensam för alla medborgare.

Handeln och sjöfarten t. ex. kunna icke lämnas
utan sin särskilda rättsordning, som visserligen endast
till innehållet, icke till andan skiljer sig från den allmänna.

Detta gäller äfven på straffrättens område. Vi äga
ju en strafflag för krigsmakten, som väl ändå ingen på

allvar kan tänka

sig borttagen, om än den nu existe-

rande mer än väl kan önskas reformerad.

Att ställandet under ett särskildt straffhot icke inne-
bär en social parias-ställning, utan en följd af bebofvet
alt rättsligt normera den sida af samhällslifvet, hvari
man frivilligt inträdt, visar den särskilda ansvarighets-
lagen för statsråden.

Ett dylikt speciellt straffhot kan man bli underka-
stad äfven i rent privata förhållanden, som icke inne-
bära det ringaste af offentlig myndighet. Så är förhål-


landet med industriidkare i fråga om åsidosättandet af
föreskrifterna i lagen om skydd mot yrkesfara, där all-
män åklagare äger åtalsrätt. Det afgörande härvidlag
är naturligtvis förekomsten af ett allmänt intresse, fastän
man rör sig ej på det offentliga, utan på det privata
området.

Trots de maktägandes utskrikna omsorg om de be-
sittande klasserna ha dessa dock fått underkasta sig så-
dana mot dem riktade klasslagar, som industriidkares
ersättningsplikt för olycksfall, skogslagstiftningen samt
Norrlandslagcm som uttryckligen vill skydda en klass,
bondeståndet, mot en annan, kapitalisternas.

Man borde således åtminstone kunna lugnt diskutera
den klasslagstiftning, som rör arbetarne särskildt.

Den s. k. Akarpslagen, som antogs af 1899 års riks-
dag, riktar sig mot det tvång, som utöfvas i namn af
arbetareklassens solidaritet mot de arbetare, som skilja
sig från sina kamrater vid arbetsinställelser.

Att rättsordningen i just denna punkt varit särskildt
hotad är otvifvelaktigt. Idén om alla arbetares solida-
ritet, i den kamp, hvars framgångar faktiskt kommer alla
inom klassen tillgodo, är ju en makt i tiden och denna
makt har ju faktiskt visat sig frambringa mot nuvarande
rättsordningen stridande handlingar.

Dylika kan rättsordningen ej tolerera. För det första
kan den ej erkänna någon annan tvångsmakt berättigad
än sin egen. För det andra kan den ej erkänna arbe-
tarnes klass-solidaritetsintresse såsom förnuftigt annat
än inom vissa gränser. Arbetaren har äfven andra soli-
dariska plikter än mot sin klass, t. ex. mot fosterlandet
(exempelvis om politisk storsträjk inträffat under norska
krisen), och klass-solidarilelsintresset får ej kränka hans
rätt att själf bestämma sin politiska och religiösa öfver-
tygelse, hvilket tvånget att tillhöra socialistiskt anslutna
fackföreningar otvifvelaktigt gör.

Under sådana omständigheter är arbetarens rätt att
taga afstånd från solidariteten med klassen äfven ett
förnuftigt allmänt intresse, som kräfver skydd.
Att man därvidlag icke nöjer sig med del allmänna
skydd strafflagen erbjuder, har ju en rimlig grund i att
i detta fall i fråga om arbetets frihet denna genom fack-
föreningsrörelsens skuggsidor är alldeles särskildt hotad.
Fackföreningarne få här finna sig i att ha en undan-
tagslagstiftning emot sig lika väl som bolagen i Norr-
landsfrågan. Att det i senare fallet är fråga om civil, i
det förra om kriminell lagstiftning rubbar ej saken till
bolagens favör. Dessa undandragas utan lagbrott en
allmänt borgerlig rättighet. Fackföreningsmedlemmarne
åter få ett brott särskildt kvalificeradt.

Att Akarpslagen rent tekniskt juridiskt illa passar
in i vårt vetenskapliga rättssystem är en annan fråga,
som dock icke är så afgjord, som man på sina håll
menar. (Vi rekommendera en genomläsning af de juri-
diska auktoriteternas yttranden, hvilka icke äro så obe-
tingadt fördömande, som man skrikit ut.) Detta har ej
med rättsmedvetandet att göra, så länge ej någon rätts-
osäkerhet framgått ur denna eventuella lagtekniska ofull-
komlighet. Talet om »den mur som alltmera för hvar
dag tjocknar kring det rena egoistiska klassintresset»,
torde alltså höra till de feta fraser, som fastna i halsen,
när man sedermera får äta dem i sig.

Den, som uttalat dem, torde redan ha fått besanna
detta.

Jag vill visserligen ej påstå, att han behöft uppgifva
sina formellt-juridiska betänkligheter mot Akarpslagen.
Men när det samhälleliga intresse, som kräfver rättsskydd
äfven mot arbetarerörelsens öfverdrift, för andra gången
1905 framträder i regeringsförslagen om straff för arbets-
inställelse genom aftalsbrott och för samhällsvådliga
sträjker, är advokaten Staaff färdig att tillerkänna åtmin-
stone det senare af dessa kraf berättigande.

Han hade tvifvelsutan lärt sig, att de konservativa
sträfvandena i arbetsrätten icke bara vore att affärda
såsom ett byggande af »palissader» »kring den klass som
har makt och som har egendom, mot den klass, som
saknar makt och saknar egendom». Arbetareorganisa-
tionerna saknade icke ens i hr Staaffs ögon en makt
som kunde blifva samhällsvådlig 1905.

Naturligtvis hade hr Staaff liket rätt i, att förbudet
mot samhällsfarliga sträjker som sin utfyllnad fordrade
garantier för en människovärdig tillvaro från det all-
männas sida åt de samhällstjänare, som genom lag helt
eller delvis betagits användandet af sträjkvapnet.

Men nog måtte hr Staaffs lugna afvägande af rätt
och orätt åt ömse sidor vérkat som en kalldusch på dem
af hans eget parti, som förut i debatten uteslutande be-
skärmat sig.

Efteråt verkar den vädjan till sin lojalitet dittills,
hvarmed järnvägsmännen protesterade mot lagen som
kränkande och obehöflig, hvilken protest framfördes i
kammaren, uteslutande — minst sagdt — underlig efter
1900 års lönerörelse med dess förställda sträjkhot.

Väl må sägas, all regeringens och de konservatives
ställning till arbetsrättens utveckling under det nya sy-
stemet i allmänhet vittnar om bristande förståelse för
arbetarerörelsens kollektiva viljor, organisationerna, så-
som de verkligen handlande. Konsekvensen häraf, deras
inordnande som momenter i rättsordningen med skydd
för deras föreningsrätt och deras reellt tryggade rättsliga
ansvar för de handlingar, som göras för dess räkning,
hade endast hrr Hammarskjöld, Räf och deras medmo-
tionärer vid 1905 års riksdag mer eller mindre klart
tagit sikte på.

Men om den arbctsrättslagsliflning, som verkligen
skedde, och den för hvilken regeringen gick i brèchen
i allmänhet icke kom ur de individualistiska hjulspåren,
så visade icke häller socialisterna någon vidare blick för
en rättsordning på kollek ti vistisk grund.

Det torde i själfva verket icke kunna förnekas, all
hela den lagstiftningspolitik, som log sig uttryck j de
s. k. Akarpslagförslagen, icke bara var en egoistisk klass-
lagstiftning i arbetsgifvareanda. Namnet efter en bon-
89

des hemort är symboliskt. Det var det svenska rätts-
medvetandets obenägenhet med säkert fäste i den sven-
ske bondens trygga lojalitet att låta arbetarerörelsen
såsom en slat i staten med sin rättsordning bryta ige-
nom den allmänna.

De måhända otidsenliga former, detta intresse log,
kan icke göra hvitt till svart, göra en ärlig kamp för
rätten till rättskränkning.

Den förbittring Akarpslagstiftningen faktiskt väckt
härleder sig ej nr någon dylik. Den flyter ur en annan
källa, ur den moderna socialistiska arbetarerörelsens
oerhörda ideella själföfverskattning, som i hvarje hinder
på sin väg ser onda makters kamp mot mänsklighetens
framtidshopp.

Det nya systemets klasslagstiftning, sådan den led
skeppsbrott i 1905 års förslag med hopp om återupp-
ståndelse efter excellensen Staaffs svar på Lithanders in-
terpellation under hans smekmånad med Första kamma-
ren, har ieke varit en rättsvägran af det slag, som ideellt
dömer en historisk makt från lifvet. De makter, som
skapat och uppburit det nya systemets politik, Första
kammarens herrar och Andra kammarens bönder, ha
således icke förverkat den ideella rätten till en plats i
genombrottets nya rike vid sidan af arbetarne, såsom
de anspråkslöst begära. Denna rätt kan endast våldet
göra dem stridig.
°	°

STORSTRÄJKEN.

»Med yxor timras ej det godas rike

Vi bygga hämndens för en enda natt.»
(Verner von Heidenstam : Barrikadsäng.)

Skulle någon menighet af livad namn den vara må,
antingen af egen drift eller med anledning af befallning,
försöka att våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott
eller någon enskild riksdagsman, eller störa friheten i
deras öfverläggningar och heslut, vare sådant ansedt som
förräderi........».

På detta allvarsamma sätt betraktar grundlagen själf
(i 110 paragrafen af nu gällande regeringsform) hvarje
försök till dess förändring genom påverkan utifrån på
de myndigheter, som enligt grundlagens egen mening
ensamma ha att under laga former genomföra en dylik
förändring. Ehuru grundlagstiftaren tydligen först och
främst tänkt på ett väpnadt inskridande emot riksda-
gens fria beslutanderätt, gör lagtäxten dock intet undan-
tag för en påtryckning med s. k. fredliga medel. För
det rättsmedvetande, hvarur svensk statsrätt framgått,
är det tydligen uteslutet, att något slag af tvång gent-
emot lagliga myndigheter skulle kunna vara rättsenligt.

Se vi då, hvad allmänna lagens förräderiparagraf,
till hvilken grundlagen tydligen hänvisar, har att förmäla,
så linna vi, att den, »som i uppsåt-------------— all —
— — med våldsamma medel ändra — — någon af
rikets — grundlagar — — gör uppror eller annan
gärning, den där innefattar uppsåtets fullbordan eller
försök därtill; en sådan förrädare miste lifvet eller dömes
till straffarbete på lifstid. Var faran ringa; då skall till
straffarbete från och med sex till och med tio år dömas».
Detta i § 1 af Strafflagens 8:e kapitel. Dess andra
paragraf straffar »stämpling till förräderi — — — utan
alt förräderiet till försök kommib med 6 till 10 års
straffarbete och om faran var ringa med 2 till 6 år.

3:e paragrafen straffade före de s. k. hinkelagarnes
tillkomst uppmaningen till förräderi »muntligen inför
menighet eller annan folkförsamling eller i skrift, den
han utspridt eller utsprida låtit — — när uppmaningen
ingen straffbar verkan hade» med straffarbete i högst
sex år.

Som vi se förutser strafflagen icke andra än våld-
samma försök till förräderi, men Regeringsformens ord
ge rättslig hemul till att äfven dylika beläggas med mot-
svarande s t r a ffs a t s e r.

Vi se således, att en storsträjk, äfven en fredlig så-
dan — om nu en dylik kan tänkas, ty huru en dylik
skall kunna göras i allra minsta mån effektiv utan våld-
samt hot gentemot den mängd sträjkbrytare, som en så
betänklig åtgärd måste framtvinga i ett samhälle, där
ännu icke klassmedvetenheten är det enda bandet med-
borgarne emellan, är oss alldeles förborgadt — är straff-
bar enligt svensk lag.

Frågan är, om icke genom storsträjkmanifest och
andra dylika åtgärder, som uppmana arbetarne att hålla
sig beredda, straffbar uppmaning redan förekommit. Om
så är, vare detta en vördsam påvisning för vederbörande
myndighet af förhållandet, så att den må vara i stånd
alt göra sin plikt genom preventiva åtgärder vis à vis
en eventuell storsträjksfond o. d. samt genom laga åtal.
Det torde invändas, att den upprörda stämning hvari
våra arbetare befinna sig, gör denr ur stånd alt inse
fulla betydelsen af sina åtgärder. Häri kan ligga någon
sanning, men detta får icke hindra våra myndigheter
all tillämpa lagens bud i fråga om åtgärder till samhäl-
lets säkerhet. Till eventuell minskad tillräknelighet har
man först vid straffs åläggande att ta hänsyn.
95

Om lagens bud i dessa fall torde icke vara tvifvel,
men älven ideellt sedt torde det vara ett djupare sam-
manhang mellan förräderibrottet och åtgärder till inskrän-
kande af riksdagens frihet än det, att lagen velat drabba
ett samhällsfarligt brott med ett högt straff.

Förräderi är, ideellt sedt, hvarje fientlig åtgärd, som
riktas mot den, man är skyldig vara solidarisk med.
Därför är det med rätta som lagen som förräderi beteck-
nar hvarje åtgärd af svensk man mot de myndigheter,
som ha att upprätthålla svensk rättsordning och däri-
genom direkt mot denna rättsordning själf.

Ett undantag finnes — idealiter sedt — : det är när
rättsordningens vårdare missbruka dess yttre former i
strid mot rättsordningen själf i dess anda. Då har en
svensk man ideell rätt och plikt att vända sig mot detta
missbruk älven på bekostnad af de yttre formerna. Någon
sådan rätt kan icke lagboken ge hemul för, ty den hör
själf till de yttre formerna, som icke kunna undandraga
sig missbruk.

Så har ofta skett i Sveriges historia — typisk är Engel-
brekts resning —, men så är icke förhållandet nu, ty fastän
de nu makthafvande kunna ha synder på sitt samvete
och äfven i ett eller annat fall kunna ha råkat förbise
det socialt rätta, så har dock icke det objektiva beviset
på att de häfda rättens form i rättstridig anda före-
kommit. Rättsförnekande har icke förekommit. Med-
gifvandet från de makthafvande af det berättigade i ar-
betarnes rösträttskraf är bevis på motsatsen, och vi ha
i det föregående påvisat, huru de makthafvande beslut-
samt ställt sig i tjänst åt den svenska politikens före-
liggande uppgifter med icke oväsentlig framgång.

En storsträjk är således i djupaste mening förräderi
mot Sverige, den svenske arbetarens fosterland.

Men delta gäller äfven i internationell mening. Här-
vidlag förbinder man ju med förräderi i alldagligt språk-
bruk tjänster gjorda åt främmande makter till förfång
för fäderneslandet. Så skulle äfven storsträjken verka.
96

Vi må komma ihåg, all ett genom storsträjken till-
äfventyrs socialistiskt Sverige icke är ensamt i världen
och att världen icke blir socialistisk, genom att Sverige
blir det. Socialismen har legal under med storsträjkens
kampmedel i Holland och Belgien. 1 Frankrike torde
näppeligen den revolutionära socialismen vara i stånd
att störta borgardömet, sedan detta drifvits ut på sin
yttersta vänstra försvarslinie. De anglosachsiska folken
torde icke inom en aise värd lid gå öfver till revolutionär
socialism. I Tyskland har socialismen själf förklarat sig
med storsträjkens vapen bet mot det borgerliga sam-
hället. Våra socialdemokraters stora trumf har varit
Ryssland. Där håller dock nu reaktionen med sin bästa
bundsförvandt tröttheten på alt sätta sig fast. Det allra
högsta, frihetsvännerna där kunna nå, torde vara en
lösning lik det preussiska statsskicket, att parlamenta-
rismen sätter sig fast vid sidan af en i det hela orubbad
absolutistisk byråkratis och monarkis myndighet.

I denna värld, som fortfarande enligt sina traditio-
ner från Metternich till präslhataren Waldeck-Rousseau
icke kommer alt älska förändringar, nota bene revolu-
tionära, komme ett socialistiskt Sverige att befinna sig
som en sparf i tranedans. Det är ett annat slag af för-
ändringar, som samma Europa är mindre motvilligt
emot. Del är införandet af förmynderskap öfver smärre
stater, som i ena eller andra afseendet råkat pä obestånd.
Något dylikt kunde lätteligen betaga oss all själfbestäm-
melserätt, således äfven möjligheten att socialisera var
samhällsordning.

Äfven om man ej får vädja till deras patriotism,
hvilket ju numera ej skall vara förbjudet, sa borde våra
socialdemokrater betänka sig både en och två gånger,
innan de taga sig storsträjken före.

Detta vare ej sagdl till socialdemokratien själf, ulan
till dem, som af tanklös filantropi tolerera dess stor-
sträjkshot utan tanke på innebörden. Gentemot ett så
krasst maktparti som socialismen duger ej vädja till
97

annat än makten, därför skulle kanske äfven följande
hänvisning till maktförhållandena, som visar, att man
äfven å samhällsbevarande håll har öga för dem, snarare
kunna göra någon verkan på vederbörande.

Först och främst kunna vi med de nämnda exemplen
för ögonen konstatera, alt en slorsträjk lyckas såsom
den första ryska och den linska endast, när den prak-
tiskt taget omfattar hela samhället och har stöd i det
samhälleliga rättsmedvetandet. Detta skulle icke bli
fallet med en svensk storsträjk under närvarande för-
hållanden och då torde man kunna förutse utgången.

En storsträjk drabbar alltid arbetarne först, efter-
som dessa ha minst ekonomisk rygg att bära den. En
allmän arbetsinställelse är således endast möjlig under
en kortare tid.

F. ö. må man betänka huru liten del af Sveriges
befolkning de organiserade arbetarne utgöra, på långt
när icke första hundratusentalet fullt, och däraf en stor
del tvångsorganiserade. Storsträjken skulle således kom-
ma att visa sina verkningar hufvudsakligen i storstä-
derna och vissa industrisamhällen på landsbygden. 'Hela
landet komme den ej att sätta i brand. En beslutsam
regering, som koncentrerar sina maktmedel till de vikti-
gaste storstäderna och i öfrigt om nödigt låter Jerusa-
lem brinna, torde godl kunna hålla ut, tills arbetarne
uthungrat sig själfva genom sträjken. Om våldsamheter
som konsekvens häraf vilja vi tala i annat sammanhang.

Farligast blir ju storsträjken ej som generalsträjk
d. v. s. alla arbetares sträjk, utan om det sträjkas i
vissa brancher: belysnings-, renhållnings- och samfärd-
selsträjk — ja hvad kan man icke vänta i den vägen -när
t. o. m. dårhusvaktare hålla på sin allmänmänskliga
rättighet alt förfäkta sina berättigade anspråk genom
sträjk.

Men alldeles ohjälpligt är det väl ej. Gasbelysning,
renhållningsverk och järnvägar äro ju så pass nya ting,
alt mänskligheten icke alldeles förlorat känningen med

7
den alls icke aflägsna forntid då de ej funnos. Man får
således reda sig med surrogater. Dessutom har man
någonting, som heter den allmänna värnplikten. Öfver-
klassens och landtbefolkningens värnpliktige få kallas
in under fanorna och kompanivis med poster bevakande
deras kopplade gevär förrätta oundgängliga strajkbry-
tartjänster. De tvångsorganiserade bland arbetarne torde
förr eller senare sluta sig till dem.

Svårast torde en kommunikationsslräjk verka, men
det är väl icke omöjligt att upprätthålla åtminstone den
förbindelse, regeringen behöfver ha mellan de olika or-
terna, om man ock icke kan garantera godstågen med
den viktiga lifsmedelstillförseln.

Men storstäderna kunde ju provianteras liksom all-
tid i stor utsträckning sker pr bondkärra. Man finge
ordna provianteringskolonner från landsbygden, even-
tuellt det offentliga öfvertaga en elementär förplägning
samt bränsleutdelning, hvarvid naturligtvis sträjkande
arbetare finge bli utan.

I motsats härtill borde naturligtvis alla fackför-
eningarnes åtgärder att genom penningeutdelningar eller
in natura underhålla de sträjkande skarorna med godo
eller ondo hindras.

Leder detta icke till, hvilket är det troligaste, arbe-
tets återupptagande, utan, hvilket då är den andra möj-
ligheten, till försök från de sträjkandes sida att med
våld bryta den samhälleliga cerneringen, torde genom
sträjkens lidanden den samhälleliga indignationen ha
nått en sådan höjd, att ett undertryckande, som tillika
innebär ett statuerande af ett exempel, lämpligen borde
inträda.

Så borde det kunna gå i en storsträjk, ty en sådan
utgång betingas af de samhälleliga maktförhållandena.
Men de revolutionära makternas underlägsenhet utesluta
icke en annan utgång, om vederbörande icke äro vakna.

Om regeringen icke sörjer för att hålla storstäderna
framförallt hufvudstaden i sin hand genom att bevaka
99

alla viktigare förbindelser, förråder, ämbetsverk o. d.
och garantera truppernas rörelsefrihet genom ett snabbt
ingripande (ett dylikt är äfven det humanaste, emedan
på ett tidigare stadium mildare medel räcka till) äfven
mot oskyldiga folkhopar, kan en katastrof liksom i
Frankrike och annorstädes 1848 komma öfver oss.

Den ryska byråkratien kämpar för en sjuk sak,
men dess beslutsamhet att hällre stämma i bäcken än
i ån — med reservation mot all verklig grymhet, en
följd af folkets nationella kulturståndpunkt, — förtjänar
efterföljd.

Jag vet att dessa »bloddrypande» skildringar kom-
ma å det håll, där »friheten för Loke» är hufvudprincip,
väcka ett lättköpt löje eller en patetisk indignation.
Men det är medborgareplikt att vara beredd och det
»löje» tyska regeringen ådrog sig från liberalt håll
för att ha löpt i ogjordt väder årsdagen af Petersburger-
massakern, emedan den mötte de oförtydbara socialis-
tiska hotelserna med sådana förberedelser, att intet skedde,
är fjäderlätt att bära.

Framförallt ingen kompromiss, ingen eftergift för
storsträjkshotet, då är anarkien vorden institutionell i
vår författning. Bättre då ge socialisterna hela makten
än att föreviga anarkien genom att inlinda den i »lag-
liga» kompromissformer. Med makten följer också an-
svaret, och då måste socialistledarne i stället för att
plocka sönder den gamla samhällsordningen bil för bit
söka kalla fram den nya, hvilken är bättre än ingen
ordning.

Ställes socialismen inför ett dylikt val torde den
betacka sig för uppgiften, ty den socialisering af pro-
duktionen, som enligt den ortodoxa marxismen skall
låta det gamla samhället växa in i det nya, är ännu
icke för handen. Huru långt stå vi ännu icke från socia-
liseringen af den ekonomiska uppgift, som fylles af han-
deln, och trots att industrien gått betydligt längre, torde
icke ens den på ett slag kunna ombildas, så alt den
passar in i det socialistiska samhället.
Dessutom ha socialisterna ännu så länge en oöfver-
stiglig mur emot sig i bönderna och ländtbefolkningen
öfver hufvud. Ett för tidigt socialistiskt öfverlagande af
makten skulle ha att frukta en reaktion stödd på dessa
element.

Vill socialismen vara sin egen teori trogen, att den
katastrof, hvaraf den hoppas det nya samhället, lång-
samt mognas af samhället, så att gripandet af den poli-
tiska makten blott är en enkel konsekvens af inträdda
sociala förändringar, så kan en dylik ekonomisk kata-
strofteori godl få rum inom Sveriges författning.

Allmänna rösträtten älven i proportionalistisk form
ger socialismen möjlighet att genom propaganda vinna
majoriteten i Andra kammaren med tiden. Om den
tror på möjligheten att vinna bönderna, och det synes
den tro att döma af den propaganda, den igångsatt på
sistone, så kan den ju hoppas vinna praktiskt taget hela
Andra kammaren och utan bönderna kan Första kam-
maren ej stå emot dem.

Nu ha visserligen de konservative en alldeles mot-
satt uppfattning, men socialisterna borde ju kunna vara
nöjda med att idé står mot idé, hvilket ju enligt sociala
demokraters uppfattning är rent spel.

Troligen kunna konservativa och socialister gå ett
långt steg tillsammans på vägen mot socialisering. Oppo-
sitionen mot Staaffs Grängesbergsöfvcrenskommelse tyder
på något sådant.

Vi konservative äro ju nu öfvertygade, att sociali-
seringen skall endast sträcka sig till kontrollen öfver
naturrikedomarne genom statsförvärf eller lagstiftning,
under det att konsekvenserna här ha 'en naturlig gräns,
utöfver hvilken socialiseringen icke skall gå till företagen,
där den individuella kraften behöfves i folkens kamp
för tillvaron.

För socialismen åter ligger det ju närmast att tro,
att socialiseringen skall gå äfven utöfver denna gräns
eftersom den tror på socialiseringen som universalme-
101



del. Må den behålla denna tro. Den skrämmer oss ej.
Om denna förändring i vår ekonomiska organisation
behöfves, skola vi utföra den lugnt och lagligt, som
svenska folket utfört alla de revolutionerande sociala
förändringarne i sin historia: reformation, reduktion och
säkerhetsaktens genombrytande af privilegierna.

Ingen ekonomisk form är revolution, om den infö-
res i samhällets rättsordning, allt eftersom den behöfves,
icke genombryter den. Och som rent ekonomisk form
betyder socialismen icke ateism och annan styggelse.
Sambandet med den gäller endast för den revolutionära
socialismen, som måste släcka ljusen i himmelen för
folket för att få det till förtviflans ansträngningar på
jorden. Dessa ljus kommer svenska folket icke att för-
lora ur sikte, därtill har det ett alltför starkt ideellt
arf från mäster Olof och den store Gustaf Adolf.
Det arfvets förstfödslorätt byter icke svensken bort mot
en än så smaklig Och närande ekonomisk grynvälling.
Men om himmelens stjärnor sitta för högt, för att några
narrar, bära de än ministernamn, skulle kunna släcka
dem, så sitta de å andra sidan icke i vägen för ett
ordnande af rent jordiska ting efter rent jordiska syn-
punkter.














Pris: 1 kr. 50 öre.