3

e

b.

"m",

A.






1

.
1

1
















Stockholms Universitet

30001	008769277

OM
•	0
o
HANDTVERKSSKRÅN,
NÄRINGSFRIHET

OCH

ARBETETS ORGANISATION.

AF

J. LUNDELL,

PROFESSOR I ADMINISTRATIV RÄTT OCH NATIONALEKONOMI.

LUND :

HOS FÖRLÄGGAREN, BOKHANDLAREN C. W. K. GLEERUP.

TRYCKT UTI BERLINGSKA BOKTRYCKERIET,

1846.
mumm
INNEHÅLL.

Sidan

INLEDNING.................................................................    1

Lsta KAP. Om handtverksskrånas uppkomst och utbredande i
det Germaniska Europa........................................................47

2:DRA KAP.	Om handtverksskrånas organisation............................61

3:DJE KAP. Om Sveriges handtverkslagstiftning intill år 4809.. 87

4:de KAP. Om näringsfrihetens införande och närvarande or-
ganisation i fremmande länder.............................. 434

5:te KAP. Om Sveriges nu gällande handtverkslagstiftning och
om förberedelserna till näringsfrihetens införande 482

6:TE KAP. Om näringsfrihetens grundsatser och deras tillämp- '
ning i Sverige........................................................... 248

7:DE KAP. Om arbetets organisation..........................................255

LXLEDNING.

EK att kunna meddela en tydligare föreställning om
den serskilda näringsgren, som i det följande kommer
att afhandlas, vilja vi till en början söka bestämma be-
greppet af näring i allmänhet. Denna benämning till-
kommer icke hvarje yttring af mensklig verksamhet,
som afser tillfredsställandet af ett gifvet behof; utan så
vida det menskliga arbetet skall få namn af näring,
måste det alltjemt fortsättas i en bestämd rigtning och
derjemte måste det hafva timligt förvärf till ändamål.
Emot denna förklaring torde måhända anmärkas, att
enligt densamma äfven det ädlaste intellectuella sträf-
vande, som så mycket som möjligt frigjort sig ur mate-
riens tvång, icke skulle vara annat än en näring, eme-
dan det nödvändigt måste bereda en timlig vinst, så
vida den obemedlade talangen fortfarande skall kunna
deråt egna sig; men deraf att inkomsten äfven i detta
fall är oumbärlig följer likväl icke att hon utgör sjelfva
ändamålet, utan hon är då endast ett villkor för upp-
nåendet af ett vida högre och ädlare mål. Så måste
konstnären, då han framställer idéen i en yttre form,
visserligen äfven vara betänkt på sin bergning; men
ser han i blotta vinsten ett mål för sitt snilles skapel-

1
2

ser, så säges han med rätta förnedra den fria konsten
till ett handtverk. Icke heller for den offentlige embets-
mannen, som af staten besoldas, kan tjensten sägas ut-
göra en näring. Det är sannt, att lönen är för honom
nödvändig, såvida han odeladt skall kunna offra sin tid
och sin förmåga åt allmänna värf; men det vore illa
beställdt med staten om dess tjenstemän betraktade
inkomsterna såsom sina mödors mål, i stället för att
af hedrens fordringar och en varm pligtkänsla manas
till utöfningen af sina ansvarsfulla åligganden.

Om derföre hvarken embetsmannen, vettenskaps-
idkaren eller konstnären kunna anses såsom närings-
idkare, eftersom vinsten icke är deras verksamhets mål,
och om således endast det så kallade lägre, materiella
arbetet kan få namn af näring, så finnas likväl älven
af detta åtskilliga arter, som under detta begrepp icke
kunna hänföras, emedan arbetet uti dem ej fortsättes
i en bestämd rigtning. Detta gäller isynnerhet om de
lägsta yttringarna af kroppsligt arbete. Så räknas t. ex.
tjenstehjonet icke till näringsidkarnes klass; ty långt ifrån
att ständigt sysselsätta sig med ett visst föremål, måste
det åtaga sig hvarjehanda obestämda och omvexlande
förrättningar, dem husbonden kan finna för godt att
anbefalla. På samma sätt förhåller det sig med daga-
karlen, som för betalning fullgör än ett än ett annat
arbete, som icke öfverstiger hans färdighet och krafter.

Efter afsöndrandet af både de högsta och de läg-
sta arterna af mensklig verksamhet, skulle ännu för
näringarna återstå ett nästan omätligt område. Men vi
måste härvid ytterligare göra en åtskillnad, som högst
väsendtligt inverkar på karakteren af en nations offent-
3

liga och husliga lif, nemligen en åtskillnad mellan det
materiella arbete, som blott afser den egna förbruknin-
gen, och det, som har till ändamål producternas afsätt-
ning till andra. Bland ociviliserade folk, hvilka icke
hunnit samla några betydligare kapitaler och hvilka icke
gjort något vidsträcktare : bruk af arbetsfördelningens
fördelar, måste hvarje familj sjelf omedelbart sörja för
fyllandet af sina behof. Men med samhällets högre
utveckling afsöndra sig flera serskilda verksamhetskret-
sar allt bestämdare från hvarandra, och det blir då
möjligt att genom köp eller genom varors utbyte mot
varor erhålla en mängd förnödenheter, emedan många
finna sin räkning uti att uteslutande sysselsätta sig med
arbete af ett visst slag, för att dermed betjena andra.
Arbete för eget omedelbart behof kallas, enligt det all-
männa och ganska riktiga språkbruket, icke näring, utan
hushållning; men så snart den menskliga verksam-
heten går ut på att frambringa värden för att afyttra
dem och dymedelst i stället förvärfva värden af annat
slag, (hvarvid hon således närmast ser på andras och
blott medelbart på eget behof) får hon namn af näring
eller yrke i ordets egentliga betydelse. Denna gräns
mellan hushållning och näring finnes dock så till vida i
verkligheten mindre skarpt uppdragen, som närings-
idkarne sjelfve merändels använda en del af sina pro-
ducter till egen förbrukning, hvarigenom näringen äfven
antager naturen af hushållning. Isynnerhet äger detta
förhållande rum uti jordbruksnäringen, som också ofta
benämnes landthushållning; ty den egna consumtionen
af producterna är der så stor, att den icke sällan öfver-
stiger den andel deraf, som kan föryttras.

1*
4

De många serskilda näringsgrenarne, hvilka alla
hos hvarje cultiverad nation förekomma i ett mer eller
mindre utbildadt skick, kunna, enligt en häfdvunnen
indelning, hänföras till trenne hufvudklasser: Urpro-
duction, Förädling och Handel. Uti urproducts-
näringen går den menskliga verksamheten ut på att
upphemta och tillegna menniskan redan förhandenvarande
naturalster, eller att med tillhjelp af naturens egen
alstringsförmåga frambringa hvarjehanda råämnen. Uti
förädlingsnäringen, som förutsätter den förra, gör
menniskans uppfinningsförmåga och arbete de vunna
råämnena genom en mångfaldig bearbetning och om-
skapning användbara för oräkneliga behof. Handels-
näringen åter gör först en uteslutande sysselsättning
med ett visst yrke möjlig, i det hon genom utbyte och
fördelning af alla slags producter åstadkommer en för-
medling mellan producenternas och consumenternas öm-
sesidiga behof.

Hvad nu förädlingsnäringen serskildt beträffar, så
företer hon i sina serskilda grenar en stor olikhet, allt-
eftersom hon bedrifves fabriksmessigt eller handt-
verksmessigt. Fabriker äro sådane inrättningar,
som i stort, och vanligen utan afvaktan på beställnin-
gar, i första hand förarbeta råämnena till allmän bruk-
barhet. De fordra ofta högst betydliga kapitaler, som
stundom af flera interessenter sammanskjutas, de med-
gifva användandet af en till den yttersta grad utsträckt
arbetsfördelning, så att hvarje arbetare beständigt sys-
selsätter sig endast med en viss operation af de många
som fordras till hela productens fulländande, de betjena
sig merändels af konstrikt sammansatta machiner, hvilka
5

förrätta det mesta arbetet och drifvas af naturens rörelse-
krafter, men de kunna det oaktadt sysselsätta till och
med tusendetals arbetare. I spetsen för dylika inrätt-
ningar fordras en man med stora insigter, hvilken ord-
nar och leder det hela utan att sjelf omedelbart lägga
hand vid arbetet. Till följe af de mångfaldiga fördelar,
som äro förenade med användandet af stora kapitaler
uti industriföretag, blir concurrensen mellan entrepre-
neurerna allt mindre, men dessas inkomster deremot
allt större, i samma mån som fabrikerna utvidgas och
fullkomnas. Mellan de få fabriksherrarne och deras
talrika arbetare är afståndet i hvarje hänseende stort ;
de senares betydligt underlägsna bildning, beroende-
fulla tillstånd och ringa inkomster qvarhålla dem på en
låg ståndpunkt i samhället och beröfva dem nästan allt
hopp om att en gång kunna för egen räkning drifva
den näring, i hvilken de ofta från barndomen användt
sina krafter och sin tid. — I motsats till fabriksnärin-
gen förarbetar handtverksnäringen, som drifves i
smått och mest på beställning, råämnen och ännu oftare
redan till en viss grad förädlade ämnen för enskilda
consumenters behof, allt efter dessas olika önskningar.
Då producterna till följe häraf ej få vara likformiga, så
kan handtverkaren ej heller betjena sig af machiner,
som regelmessigt utföra ständigt enahanda operationer,
utan han måste, såsom sjelfva benämningen antyder,
med egen hand förrätta det mesta arbetet, endast med
tillhjelp af enklare verktyg. Också kan icke arbetsför-
delningen uti handtverket med fördel användas i någon
betydligare mån, utan hvarje arbetare behöfver känna
alla till en varas förfärdigande erforderliga operationer,
6

för att af dem kunna verkställa den ena efter den andra.
Handtverksmästaren har icke blott tillsyn öfver arbetet
i alla dess serskilda delar, utan han deltager vanligen
sjelf i detsamma, och som täflan mellan idkarne är
serdeles stor uti de yrken, som fordra ringa kapitaler,
så drifver mången till och med ett handtverk för egen
räkning utan allt fremmande biträde. I hvad fall som
helst använder mästaren blott ett mindre antal arbetare,
och dessa stå honom vanligtvis så nära att de likasom
utgöra medlemmar af hans familj; de kunna också göra
sig hopp om att framdeles genom flit och sparsamhet
sjelfve blifva mästare, om än denna förhoppning icke
för alla kan gå i fullbordan.

Oaktadt en allmän gränslinea på detta sätt kan
uppdragas mellan fabriksnäringen och handtverksnärin-
gen, så får man dock icke föreställa sig att hvarderas
område är en gång för alla oföränderligt bestämdt.
Täta omvexlingar, föranledda af vettenskapernas och kapi-
talernas samverkan, höra tvertom till ordningen för da-
gen inom förädlingsnäringen, handarbetet uttränges allt-
mera af machinerna, och nya uppfinningar förberedas
oupphörligt, hvilka hota flera af de gamla näringsfån-
gen med undergång. Men fastän sålunda åtskilliga
näringsgrenar, hvilka för närvarande endast idkas såsom
handtverk, möjligen kunna komma att framdeles öfver-
tagas af fabriker, så vore likväl den farhågan tvifvels-
utan öfverdrifven, att handtverksnäringen med tiden skall
helt och hållet duka under för ett i alla riktningar högt
utbildadt fabriksväsende. Handtverkaren kan nemligen
alltid vara förvissad om att ostörd få idka en mängd
näringsgrenar, hvilka till följe af sin natur ej kunna
7

drifvas i stort, emedan producterna, så vida de skola
tillfredsställa olika locala och individuella behof, ej få
äga den likformighet, som är ett villkor för en fabriks-
messig tillverkning.

Vi hafva i det föregående endast åtskiljt handt-
verk och fabriker utan att taga i betraktande manu-
facturerna, hvilka annars gemenligen anses utgöra en
serskild beståndsdel af förädlingsnäringen. Om det
redan, i anseende till de fortgående rörelserna inom
industrien, visar sig vara ett fåfängt försök att i detalj
uppgöra en beståndande gränsbestämning mellan de
båda förstnämnda klasserna, så vore det af samma
skäl ännu vanskligare att söka bestämdt utstaka området
mellan dem och manufac turerna. Icke ens några all-
männa kännemärken på de sistnämnda kunna med viss-
het uppgifvas, emedan manufacturerna, så ofta de anses
utgöra en klass för sig, i olika länder hafva ett så
skiljaktigt omfång och en så vexlande betydelse, att
om dem stundom gäller hvad som ofvan blifvit sagdt
om fabriker och stundom återigen hvad som ofvan blif-
vit sagdt om handtverk. I allmänhet torde dock manu-
facturerna kunna sägas bilda öfvergången från den ena
af de sistnämnda näringsgrenarna till den andra. Uti
länder, som hunnit längst i industriell utveckling, plä-
gar man hänföra de stora fabrikationsanstalterna till
fabriker eller till manufacturer, allteftersom tillverknin-
gen är hufvudsakligen beroende af machiner eller af en
långt drifven arbetsfördelning. Så betecknar man t. ex.
i England med namnet fabriker (factories) stora bygg-
nader, genom hvilkas serskilda våningar går ett sam-
manhängande machinsystem, likt ett ofantligt urverk/
8

som sättes i rörelse af en gemensam centralkraft eller
mäktig ångmachin, och som i en oafbruten följd på en
kort tid förarbetar råämnena genom en mängd proces-
ser eller förvandlingar tillfulländade producter. Dylika
anstalter fînnas egentligen endast för tillverkningen af
ylle-, bomulls-, linne- och sidenväfnader. De många
arbetare, som i dessa fabriker sysselsättas, äro blott
underordnade delar i systemet, emedan alla förrättnin-
gar, som af dem skulle fordra en frivillig kraftansträng-
ning och arbetsskicklighet, äro oberoende af deras åt-
gärder och verkställas i stället af machiner, hvilkas
mechanism endast behöfver mensklig tillsyn och skötsel
af en så lätt och enkel beskaffenhet, att barn i många
fall kunna dertill användas. Uti de Engelska manu-
facturerna, hvilka ingalunda äro inskränkta till väfna-
ders tillverkande utan omfatta nästan oräkneliga slags
varuförädlingar, utgör deremot arbetarnas skicklighet
hufvudsaken, och det på mångfaldigt sätt mellan dem
fördelade arbetet underlättas endast af machinernas med-
verkan. — Jemnförer man härmed förhållandet i Sve-
rige, så visar det sig genast att våra fabriker och
manufacturer hafva en helt annan utsträckning och be-
tydelse. Ett fabrikssystem efter den nyssnämnda En-
gelska måttstocken är nemligen hos oss hitintills så godt
som okändt; de Svenska fabrikerna kunna på sin
höjd jemnföras med Englands och vissa andra länders
manufacturer, enär de icke uteslutande sysselsätta sig
med tygers tillverkande, och enär icke heller våra väf-
nadsfabriker hafva vunnit den mechaniska fulländning,
att de serskilda operationerna från början till slut ut-
föras af machiner i fabrikanternas egna fabriksbyggna-
9

der, utan tvertom till en stor del ofverlemnas at den
enskilda husslöjden. De Svenska manufacturerna
åter äro till sin natur egentligen ingenting annat än
handtverk, fastän de af vår näringslagstiftning blifvit
strängt afsöndrade från skråhandtverken och i stället
sammanförde med fabrikerna, — ett förhållande, som
väl kan historiskt förklaras, men som ingalunda kan
försvaras med några grunder, hemtade från yrkenas
verkliga beskaffenhet. För att mildra och förekomma
de ofta öfverklagade olägenheterna af skråtvånget, har
lagstiftningen nemligen från längre tider tillbaka vidtagit
den utvägen att, medelst serskilda manufactur- och
handtverksprivilegier, i mån af förädlingsnäringens till-
vext skilja en mängd yrken, under namn af manufac-
turer, från de gamla under skrå lydande handtverke-
rierna, och att i stället, utan afseende på tillverknin-
garnas beskaffenhet, förlägga dem jemte de egentliga
fabrikerna under Hallrätt *). Så uppräknade Hall-Ord-
ningen af den 21 Maj 1739 såsom lydande under
Hallrättens jurisdiction icke blott alla slags väfnadsmanu-
facturer, utan äfven under Skrå-Ordningen icke lydande
handtverk samt ”andra fabriker och konstnärer af hvad
namn de vara måge, som sig derunder begifva vilja.”
Lika obestämd är föreskriften i nu gällande Hall-Ord-
ning af den 2 April 1770 (2 Art. 1 §.), att under
Hallrätt lyda alla väfverimanufacturer med dertill hörande
tjenstverk, finare jern- och stålfabriker, samt flere in-

*) Så snart Kongl. Förordn. af d. 25 Febr. 4846, angående Hall-
rätternas upphörande, med 4847 års början träder i verksamhet,
komma fabrikerna och manufacturerna allestädes att omedelbart lyda
under Magistraternas jurisdiction. .
10

rättningar, konster och handaslöjder, som under Skrå-
Ordningen icke egentligen begripas. Som emellertid
ingen allmän författning närmare bestämde hvilka yrken
skulle anses såsom skråhandtverk eller såsom manufac-
turer, och som derföre ständiga tvister fördes mellan
idkarne af dessa näringar om gränsorna för deras arbets-
frihet, så utfärdades omsider, för att så mycket som
möjligt förekomma dylika stridigheter, Commerce-Col-
legii Kungörelse af den 6 November 1821, hvilken
bland annat stadgar: det rättighet att under manufac-
tur-privilegiernas skydd åstadkomma handtverksarbeten
icke må af Collegium beviljas andra, än dels dem,
hvilka behörigen styrka sig kunna tillverka antingen så-
dane arbeten, som ej förfärdigas inom embetena, eller
ock sådane, som äro af bättre beskaffenhet, än de
utaf skråmästare vanligen förfärdigade ; dels ock dem,
som hos någon manufacturist inhemtat fullkomlig känne-
dom af slöjden samt, efter vederbörande Magistrats
eller Hallrätts intygande, äro skicklige att arbeta för egen
räkning. Derefter förklarades ännu ytterligare, genom
Commerce-Collegii Kungörelse af den 22 Januari 1828,
att någon skillnad i arbetsfrihet icke äger rum mellan
så kallade manufacturister och skråmästare, hvadan de,
som erhållit Commerce-Collegii (i enlighet med ofvan-
nämnde grunder utfärdade) tillstånds-resolutioner att i
egenskap af manufacturister utöfva ett yrke, äga en
oinskränkt rätt att åstadkomma alla till samma yrke
hörande tillverkningar af hvad beskaffenhet de vara må.
Till följe af dessa stadganden kan möjligen numera rät-
tighet vinnas att under manufactur-privilegiernas skydd
nästan utan undantag förfärdiga alla slags handtverks-
11

varor. Också visar vår närings-statistik, att flera handt-
verk, hvilka tillförene lydt under skrå, numera helt
och hållet öfvergått till manufacturer, äfvensom att
många handtverk äro stadda på en sådan öfvergång,
enär de för närvarande dels lyda under Hallrätt eller
Magistrat och dels under skrå, oaktadt de i öfrigt äro
af fullkomligt enahanda beskaffenhet.

Med afseende på det skick, hvari vår näringslag-
stiftning sig för närvarande befinner, är det för närings-
idkaren ingalunda likgiltigt antingen han kan få anses
såsom fabrikant, manufacturist eller handtver-
kare, emedan deraf väsendtligen beror huruvida han,
för att komma i åtnjutande af rättigheten att utöfva
ett yrke, måste underkasta sig större eller mindre hin-
der och inskränkningar. Så äro, enligt 1'770 års Hall-
Ordning, fabriksidkare eller "de, som med veder-
börlige privilegier hafva inrättat ordentelige manufactu-
rier," i allmänhet helt och hållet befriade från skyldig-
heten att lära sitt yrke och visa prof på sin skicklighet
derutinnan. Likaledes få redan anlagda fabriker, genom
alla slags laga fång, utan serskildt tillstånd förvärfvas
af personer, som ej sjelfve förstå att drifva dem, och
fabrikshandteringen förutsätter derföre ej heller, att
idkaren ovillkorligen skall derå vinna burskap. Manu-
facturister deremot måste dels hafva lärt sitt handt-
verk, enligt Hall-Ordningens föreskrift, samt derå hafva
vunnit burskap, för att få blifva mästare, (Hall-Ordn.
5 Art. 2 §.) och dels kunna de, enligt Commerce-
Collegii ofvananförda Kungörelse af den 6 November
1821, utan att hafva genomgått några läroår, få idka
handtverk under manufacturprivilegiernas skydd, alle-
42

nast de inför Commerce-Collegium behörigen styrka sin
arbetsskicklighet, som antingen bör vara skråhandtver-
karnes i allmänhet öfverlägsen eller också bör rigtas
på föremål, hvarmed dessa senare ej sysselsätta sig.
Ännu flera villkor hafva blifvit förelagda de handt-
verkare, hvilka såsom skråmästare vilja förestå en
verkstad, enär de, innan de kunna vinna burskap, enligt
regeln skola genomgå den i skrå-författningarna fast-
ställda läro- och gesäll-tid, samt derjemte, genom för-
färdigandet af ett antagligt mästerstycke, bevisa sin per-
sonliga arbetsskicklighet i yrket.

Böra dylika skiljaktigheter uti lagstiftningen rörande
förädlingsnäringens serskilda grenar bibehållas, eller bör
man äfven till handtverksnäringen, hvilken i århundra-
den varit bunden af skråtvånget, utsträcka den frihet,
som fabriksnäringen merändels alltid åtnjutit? Denna
fråga har isynnerhet sedan slutet af det förflutna och
början af det innevarande seklet varit en af de mest
omtvistade, icke blott i Sverige utan i Europas flesta
länder; och ännu i dag är striden oafgjord, så väl inom
theorien, som ännu mera inom den positiva lagstiftnin-
gen. Man åtskiljer alltjemt skråtvång och närings-
frihet såsom hvarandra motsatta förhållanden, och allt-
efter olikheten i åsigter anser man det ena eller det
andra af dessa förhållanden såsom det verksammaste
befordringsmedlet eller såsom det förderfligaste hindret
för utvecklingen af näringsflit och materielt välstånd.
Vid betraktandet af denna motsats mellan näringsfrihet
och skråtvång tager man naturligtvis näring i den in-
skränktare betydelsen af förädlingsnäring, likasom man
då också ej gör afseende på andra skrån, än handt-
13

verksskrån. Med näringsfrihet förstår man befogen-
heten för hvar och en att efter eget val, på hvad sätt
som helst, drifva ett yrke, och dymedelst försörja sig,
utan andra inskränkningar, än dem statens väl nödvän-
digt fordrar. Dess försvarare kunna icke rimligtvis gå
så långt i sina påståenden, att de yrka en fullkomligt
oinskränkt frihet eller ett gränslöst godtycke; utan de
medgifva, att den enskildes så kallade naturliga rättig-
het att fritt använda sin arbetsförmåga måste i staten
så till vida tåla en inskränkning och på ett förnuftigt
sätt ordnas, att den icke blifver vådlig för det allmänna
eller stridande mot statens ändamål. De bestrida endast
att de i forna tider vidtagna och ännu mångenstädes
bestående inskränkhingarne af en fri näringsutöfning nu-
mera kunna rättfärdigas på den grund att de äro nöd-
vändiga för allmänt väl, och de anse derföre deras
afskaffande ingalunda förorsaka en frihet, som på något
sätt för det allmänna kan blifva skadlig. — Skråtvån-
get åter innefattar rättigheten för en corporation eller
förening af näringsidkare, hvilka enligt vissa reglor drifva
ett och samma yrke, att förhindra hvarje annan, som
icke är medlem af corporationen, från utöfningen af det-
samma. Då täflan således endast äger rum mellan
skråmedlemmarne sjelfva, så innehafva de i förhållande
till alla andra ett monopolium, hvars nödvändighet man
bland annat söker försvara dermed, att näringsidkarne,
så vida de skola vara förvissade om sin utkomst, måste
skyddas mot intrång i sina väl förvärfvade rättigheter.
Under det näringsfrihetens försvarare, hvilka hufvud-
sakligen afse det allmännas intresse, hafva till valspråk,
att ingen skall förmenas att ärligt försörja sig, så drifva
14

deremot skråväsendets anhängare, som företrädesvis
göra afseende på de enskilda handtverkarnes fördelar,
den satsen, att arbetsfrihet för hvar och en blott kan
tillåtas, så vida icke redan befintliga-mästare derigenom
beröfvas tillräcklig sysselsättning och arbetsförtjenst *).

*) Angående ämnets litteratur anmärkes, att nästan alla förfat-
tare, hvilka afhandlat National-Ekonomien, de må bekänna sig till
hvilket af de tre hufvudsystémerna som helst, hylla näringsfrihetens
grundsatser, hvadan det vore öfverflödigt att här anföra deras skrif-
ter. Men dessutom har förevarande fråga blifvit behandlad i en
mängd monografier af hufvudsakligen praktiskt syfte, hvilka kunna
fördelas i tvenne klasser, allteftersom de bekämpa eller försvara skrå-
inrättningarna. Gränsen är dock stundom svår att bestämma, efter-
som skråväsendets försvarare merändels medgifva nödvändigheten
af större eller mindre reformer i detsamma, likasom dess motstån-
dare ofta föreslå bibehållandet af hvad de kalla skråinrättningarnas
goda sidor. Vi anföra endast några af de nyare skrifterna i ämnet:

Till skråväsendets anhängare höra: ;

K. H. Rau, Ueber das Zunftwesen und die Folgen seiner Auf-
hebung. Leipzig 4846. (Rau har likväl, såsom han också sjelf an-
märker i Lehrbuch der politischen Oekonomie II. 270, sedermera
ändrat sina åsigter). — H. Albrecht, Unsere ehemalige Zunft-und
Innungs-Verfassung und die Gewerbe-Freiheit in Preussen. Danzig
4825. — H. Beister, Betrachtungen über Gemeinde-Verfassung und
Gewerbwesen mit besonderer Bezugnahme auf Bayern. Augsburg
4834. — H. Gysi-Schinz, Das Zunft- und Innungswesen gegenüber
der Gewerbsfreiheit. Zürich 4834. — L. Blesson, Ueber Gewerks-
Ordnungen und Gewerbe-Freiheit. Berlin 4832. — F. Oesterley, Ist
es rathsam die Zunftverfassung aufzuheben? Göttingen 4833. — Die
Innungen und die Gewerbefreiheit in ihren Beziehungen auf den Hand-
werksstand. Magdeburg 4834. — E. F. Vogel, Historisch-juristisches
Gutachten über die Beybehaltung der Zunft- und Innungs-Verfassung
beym deutschen Handwerksstande. Leipzig 4844. — A. v. Chappuis,
Die unbedingte Gewerbefreihet und die progressive Güterzerstückel-
ung in ihren desorganisirenden Folgen. Berlin 4842. —• M. Μ.,
Ueber das Innungswesen und die Verhältnisse der städtischen Hand-
werke überhaupt. Giessen 4843. — O. T. Risch, Zünfte, Gewerbe-
15

Härvid kan dock erinras, att frågan om näringsväsen-
dets ordnande i staten nödvändigt måste afgöras med
afseende på alla medborgares gemensamma, och icke
blott med afseende på vissa medborgares enskilda in-
teresse, samt att det senare, så vida det skulle befin-
nas stå i strid med det förra, måste undergå de jemk-
ningar och inskränkningar, som kunna vara nödvändiga
för uppnåendet af statens ändamål. Den enskilde kan
emot statens befogenhet och pligt att undanrödja hvarje
hinder för ett allmänt materielt välstånd icke förebära
några välförvärfvade rättigheter i så sträng mening, att
de, i likhet med privaträttens stadganden om indivi-
dernas förhållande till hvarandra, måste lemnas oan-
tastade och skyddas i och för sig sjelfva eller utan
afseende på andra förhållanden. Endast i det fall, att
skråtvånget verkligen visar sig vara det tjenligaste med-

freiheit, gewerbliche Vereine, im Allgemeinen betrachtet und ver-
gleichsweise zusammengestellt. Berlin 1843. — H. P. Giessing, Om
Laugsforfatningens Gavnlighed. Kjöbenhavn 1843.

Till skråväsendets motståndare höra:

J. B. Nibler, Ueber das Zunftwesen und über die Gewerbsfrey-
heit. Erlangen 1816. — Chr. Bernoulli, Ueber den nachtheiligen
Einfluss der Zunftverfassung auf die Industrie. Basel 1822. —■ J.
C. Leuchs, Gewerb- und Handelsfreiheit. 2:te Ausg. Nürnberg 1831.
— F. Bülau, Der Staat und die Industrie. Leipzig 1834. — F. A.
Benedict, Der Zunftzwang und die Bannrechte, gegenüber der Ver-
nunft, dem Rechte und der Wissenschaft. Leipzig 4835. •— C. F.
Michelsen, Ueber Zunftzwang und Gewerbefreiheit. Güstrow 1837. —•
J. W. Neumann, Ueber Gewerbe-Freiheit und deren Gränzen im
Staate. Berlin 1837. — J. G. Hoffmann, Die Befugniss zum Ge-
werbbetriebe zur Berichtigung der Urtheile über Gewerbefreiheit und
Gewerbezwang. Berlin 1841. — A. F. Bergsee, Om Laugsvæsen og
Næringsfrihed. Kiöbenhavn 4840.
16

let att tillfredsställa allmänhetens behof af handtverks-
varor, och att dess verkan äfven i öfrigt är allmänt
nyttig eller åtminstone icke skadlig, kan det göra anspråk
på att fortfarande bibehållas; men det bibehålles då,
icke ensamt för handtverkarnes, utan för det allmän-
• nas skull. Några allmänna rättsgrunder äro således
icke tillräckliga för bedömmandet af tvistefrågan om skrå-
tvångets eller näringsfrihetens företräde, utan den ad-
ministrativa rätten måste, vid sina förfoganden om nä-
ringsväsendet, taga erfarenheten till råds och skärskåda
hvad denna gifver vid handen om de olika systemer-
nas natur och verkningar.
17

FÖRSTA KAPITLET.

Om handtverksskrånas uppkomst och utbredande i det
Germaniska Europa.

DEN allmännare uppmärksamhet, skråväsendet i nyare
tider uti ekonomiskt hänseende ådragit sig, har äfven
föranledt historiska undersökningar om dess ursprung,
hvilkas resultater sins emellan äro föga mindre skilj-
aktiga, än de serskilda meningarna om dess nytta eller
skada. Än har man velat härleda detsamma från Orien-
tens kastinrättningar, än från Roms collegia opificum,
hvarvid man for de tillfälliga och mindre väsendtliga
likheternas skull förbisett de ännu större olikheterna.
Då det nödvändigt måste inträffa i hvarje land och i
hvarje tid med en någorlunda framskriden odling, att
handtverk idkas såsom en sjelfständig näringsgren, så
kunna möjligen vissa öfverensstämmelser i handtverkens
organisation hos äldre och nyare folk upptäckas, utan
att derföre ett historiskt samband behöfver förutsättas
för att förklara detta förhållande. Så, för att icke onö-
digtvis utsträcka jemförelsen ända till Orientens ärftliga
och på stamskillnader grundade kaster, fanns verkligen
mer än en likhet mellan medeltidens handtverksskrån
och de handtverkare-corporationer, hvilka, om man får
sätta tro till Piutarchi berättelse, i Rom skola funnits

2
18

ända från Konung Numas tider, och hvilka sedan, un-
der vexlande öden, till och med öfverlefde det Vest-
Romerska rikets fall. Ty enligt de tolf taflornas lag
hade medlemmarne af alla slags collegier eller förenin-
gar, och således äfven af handtverkarnes, rätt att gifva
sig egna stadgar, allenast dessa icke voro stridande
mot allmän lag1); de hade äfvenledes gemensamma
helgedomar och offer, samt församlade sig till gemen-
samma rådplägningar och måltider. Men emellan de
Romerska handtverksföreningarna och medeltidens skrån
rådde å andra sidan den väsendtliga olikhet, att de
förra merändels sysselsatte sig med arbeten för det
allmännas behof2), enär i Rom slafvar förrättade handt-
verkssysslor för de enskilda, och att de ej heller hade
några lärlingar med vissa grader och läroår, eftersom
de fria medlemmarne i desamma endast använde slaf-
var till arbetare. Uti de ringare af forntidens skrån
upptogos med tiden till och med slafvar bland med-
lemmarnes antal3), medan deremot de nyare skråna
från början endast kände fria mästare och arbetare.
Spåren af de Romerska collegia förlora sig emellertid
under folkvandringarnas stormar, och något omedelbart
samband emellan dem och medeltidens skrån kan der-
före icke ådagaläggas.

Men äfven de författare, hvilka antaga att vår tids
skråinrättningar hafva uppstått antingen helt och hållet
eller åtminstone hufvudsakligen på Germanisk grund,
afvika högst betydligt från hvarandra i sina åsigter.

1) L. 4. D. de collegiis et corporibus (XLVII, 22).

2) L. 5. S. 12. D. de jure immunitatis (L. 6).

3) L. 3. 5. 2. D. de collegiis et corp. (XLVII, 22).
19

Hüllmann, som tillagt handtverksskrån och köpmans-
gillen ett olika ursprung, och som i ett äldre arbete 4)
antagit, att de senare uppkommit af köpmännens sed-
vana att på sina handelsresor, under tider af allmän
osäkerhet, sluta sig tillsammans i större beväpnade följen
med en gemensam reskassa, har väl i ett nyare ar-
bete 5) på annat sätt, nemligen från behofvet af sak-
kunniga skiljedomare i handelstvister, förklarat köpmans-
gillenas ursprung, men deremot har han bibehållit föl-
jande, redan i det äldre arbetet framställda, förklaring
af handtverksskrånas uppkomst. Det var temligen van-
ligt i medeltidens städer, att varor af samma slag skulle,
för köparnes och uppsyningsmännens beqvämlighet, för-
säljas på en och samma offentliga plats eller i täckta
gångar och byggnader, hvilka kallades bänkar, eme-
dan varorna derpå lågo utbredda. Handtverkare, som
erhöllo tillstånd att försälja sina tillverkningar i sina
egna boningar, måste åtminstone bo på samma gata.
Som hvarje handtverkare på de nyssnämnda gemen-
samma försäljningsställena måste hafva sin serskilda bod
eller sitt stånd, så blef mästarnes antal beroende af
bodarnes antal. Delaktigheten i dessa s. k. bänkar för-
vandlades genom häfd till en ärftlig rättighet, och handt-
verkarnes sträfvande att genom bestämmandet af de
serskilda lägenheternas antal utestänga all täflan, gaf
anledning till skråväsendets uppkomst. Ifrån att ur-
sprungligen vara egenmäktiga bestämmelser af handt-
verkare, dem egennyttan förenat, blefvo skråordningarne

4) Geschichte des Ursprungs der Stände in Deutschland. Frank-
furt an der Oder 4806—4808. I: 224.

5) Stædtewesen des Mittelalters. Bonn. 1826—4 829. I: 322.

2*
20

med tiden, genom köpta privilegier, fastställda såsom
handtverkarnes, välförvärfvade rättigheter. Ett sådant
ursprung hade isynnerhet de äldsta handtverkareförenin-
garne, eller de som försålde de förnämsta lifsförnöden-
heterna, och de öfriga hafva sedan, af åtskilliga anled-
ningar, i likhet med dem utbildat sig 6).

Enligt detta förklaringssätt skulle således det ojemn-
förligt största antalet af skrån endast vara en efter-
bildning af de få, som på det ofvannämnda sättet voro
inrättade, ehuru några af dessa icke egentligen kunna
hänföras till handtverken. Detta förefaller dock på
förhand mindre troligt. För öfrigt är det visserligen
obestridligt, att gemensamma försäljningsställen för vissa
yrken tidigt funnos så väl i Tysklands som i flera
andra länders städer, äfvensom att dessa inrättningar
utöfvade ett visst inflytande på skrånas organisation;
men deraf följer icke att skråväsendet ifrån dem här-
leder sig. Med ännu större skäl kan man omvända
påståendet; ty dessa salulägenheter och den vid dem
fastade monopoliiandan hafva utan tvifvel varit en följd
af redan bestående skrån, och ingalunda en orsak till
desamma. -

Eichhorn härleder handtverkscorporationerna dels
från Germaniska, dels från Romerska institutioner.
I förra afseendet anser han att handtverkarnes ofrihet
eller hörighet föranledt skråväsendet, emedan de handt-
verkare, som idkade samma yrke voro förpligtade att
bevisa stadens verldslige eller andlige öfverherre ge-

6) Gesch. des Ursprungs der Stände. III: 432 ff. — Stædtewe-
sep. I: 294 ff.
21

mensamma tjenstebesvär, och till den ändan efter hof-
rätten underordnades serskilda föreståndare samt inde-
lades i skrån. 1 senare afseendet skola dessa corpo-
rationer uppkommit till följe af den politiuppsigt, hvil-
ken handtverkarne voro underkastade i sådana städer,
som voro inrättade efter Romerskt mönster; ty enligt
det Romerska politiväsendet voro, för uppsigtens skull,
vissa platser anvisade för likartade varors försäljning,
och dermed sammanhängde de handtverkares förening
i skrån, som på dessa platser fingo föryttra sina till-
verkningar. För det förra förklaringssättet har Stras-
burg, för det senare Cöln tjenat honom till mönster 7J.

Försöket att från förhållandet i dessa tvenne stä-
der ensamt förklara en inrättning, som med samma
grunddrag utbredt sig öfver nästan hela Europa, måste
redan i och för sig anses vågadt; och ännu osanno-
likare blir detta förklaringssätt derigenom att skråna,
enligt detsamma, skulle på olika orter ägt ett ganska
skiljaktigt ursprung, oaktadt de allestädes ordnat sig
på ungefär samma sätt s). Emot Eichhorns åsigt haf-
va dessutom directa invändningar blifvit gjorda, hvilka
betaga den dess giltighet. Angående skrånas härled-

7) Zeitschrift für geschichtliche Rechtswissenschaft. Bd. I. S.240.
Bd. Π. S. 243. Deutsche Staats-und Rechtsgeschichte. 3:te Ausg.
II: 398.

8) Gaupp, som uti sitt arbete Ueber deutsche Städtegrün-
dung, Stadtverfassung und Weichbild im Mittelalter, Jena
4 824. S. 372 if. vidare utvecklat Eichhorns åsigt om skrånas upp-
komst ur Romerska institutioner, och som förklarat de i Cöln före-
kommande och först i 43:de århundradet omtalade fraternitates för
blotta fortsättningar af de Romerska collegia eller ordines, söker
undgå ofvannämnda svårighet, i det han härleder äfven skråna. i
Strasburg från de gamla Romerska ordines.
22

ning ur hofrätten och tjenstebesvären anmärker Hüll-
mann 9), att skråförfattningen befmnes vara tidigast ut-
bildad äfven i åtskilliga sådana städer, hvarest ingen
hofhållning fanns; och äfven der en sådan fanns, såsom
i den biskopliga residensstaden Strasburg, kunna
skråna icke derifrån härledas. • Eichhorn medgifver sjelf,
att äfven fria skråhandtverkare ursprungligen funnos;
men fastän så väl dessa som de ofria, till följe af sin
fattigdom, i början stodo i ett underordnadt förhållan-
de till stadens herrar eller till det förmögnare borger-
skapet, och äfven nödgades åtaga sig vissa bördor och
tjenstebesvär, såsom erkänsla för rättigheten att utöfva
ett yrke och begagna de allmänna försäljnings-ställena,
så voro dock dessa tjenstebesvär, så vida de ålågo
alla till ett yrke hörande handtverkare, endast tillfälliga
och föranledde ingen närmare förening mellan de per-
soner, som idkade samma näring. Snarare kan man
taga för afgjordt, att de handtverkare, som voro för-
bundna till dylika gemensamma prestationer, redan dess-
förinnan förenat sig i ett skrå. — Härledningen af skrå-
inrättningarna ur Romerska förhållanden, på grund af
politiuppsigten öfver vissa handtverkare och försäljare
af lifsförnödenheter samt på grund af gemensamma
salulägenheter för desamma, är så mycket osäkrare,
som dylika inrättningar af sig sjelfva lätteligen kunde
uppstå hos de Germaniska folken utan någon Romersk
förebild, och att de verkligen så uppstått visa de tal-
rika exempel Hüllmann derpå anfört från de flesta län-
der på olika tider 10). Väl bidrog nödvändigheten att

9) Stædtewesen, I: 329.

10) Stædtewesen IV: 73 ff.
23

öfver vissa handtverkare hafva en närmare uppsigt så
till vida till dessas inbördes förening, att de till följe
deraf erhöllo en gemensam uppsyningsman eller mästa-
re; men denna åtgärd stod hvarken i sammanhang med
de ofvannämnda arbetsprestationerna, ej heller slöto sig
handtverkarne först derigenom tillsammans i skrån, ef-
tersom dessa i allmänhet voro äldre.

Då således de ofvananförda meningarna, enligt hvil-
ka skråna af flera olika anledningar uppkommit, icke
kunna antagas, så vända vi oss till en annan institution,
som genom sin allmännelighet visar sig vara en ge-
mensam rot till skråinrättningarna. Nordiska skriftstäl-
lare hafva längesedan anmärkt, att dessa inrättningar
nära sammanhänga med de under medeltiden förekom-
mande gillena 1), och Wilda har sedermera så ut-
bildat denna åsigt, att den numera kan anses vara
upphöjd öfver allt tvifvel. Långt ifrån att skråväsendet
upprunnit ur ofrihet och beroende, har det tvertom,
enligt Wilda, framgått ur handtverksståndets frihet; ty
vid ett stigande välstånd måste handtverkarne naturli-
gen önska att på ett sjelfständigt sätt ordna sina egna
angelägenheter, och de förenade sig derföre i fria brödra-
skap eller gillen 2). Men handtverksgillena voro in-
genting annat än en tillämpning på ett serskildt före-

1) Kofod Ancher, Om Gamle danske Gilder, i Anchers samlede
juridiske Skrifter, Kjöbenhavn 1844, 3:dje D. p. 216. (Denna skrift
utkom redan 4780). — E. Μ. Fant, De conviviis sacris, svet. Gilden,
in Svecia. Ups. 1782, 4 7 85. p. 33. — J. Murberg, HistoriskAfhand-
ling om Helge Lekamens Gille i Stockholm, i Vitt., Hist, och Ant.
Academiens Handlingar, 2:dra D. Stockholm 4794. p. 223.

2) W. E. Wilda, Das Gildenwesen im Mittelalter. Halle 4834.

S. 307.
24

mål af en inrättning, som sträcker sig långt tillbaka' i
tiden, och som under flera former varit ganska allmänt
utbredd; ty fastän gillena icke förekomma fullt utbilda-
de såsom slutna brödraskap förr än under den Christ-
na medeltiden, så härstamma de dock från den Ger-
maniska hedendomens seder, nemligen från de med
religiösa bruk och offer förenade dryckeslag, dem de
Nordiska folken, enligt Taciti vittnesbörd 3), hvilket
ytterligare bekräftas af våra gamla sagor och lagar, vid
flera högtidliga tillfällen plägade anställa 4). Till följe
af den skonsamhet, som vid Christendomens införande
i Norden iakttogs mot folkets gamla plägseder, fort-
foro de forna offerfästerna, fastän under förändrade
former, långt efter hedendomens undergång; de hedniska
offren afskaffades .väl, men till den nya trons befästan-
de bibehöllos och påbjödos gemensamma måltider, hvar-
vid man numera drack till helgonens, likasom förut till
afgudarnes, ära. Jemte en sådan öfverensstämmelse i
yttre bruk, fanns likväl den väsendtliga olikhet mellan
de hedniska dryckesgillena och de Christna gillena, att
de förra ej kände den nära förening mellan mindre
samfund till inbördes bistånd och hjelp, som utgjorde
de senares egentliga väsende. Gillen af denna sist-
nämnda beskaffenhet förekomma kort efter Christendo-
mens införande, under åtskilliga benämningar, i hela
det Germaniska Europa, och de första hafva sannolikt
bildats af andliga, som förenat sig, för att öfva from-'
het och välgörenhet, i samfund med en gemensam
Gudstjenst och årliga måltider. Efterhand upptogo de

3) De moribus German. Gap. 22.

4) Se A. M. Strinnholm, Skandinavien under Hedna-åldern. II: 590.
23

andliga äfven lekmän, som önskade blifva delaktiga af
deras goda verk och gerningar, i sina fromma brödra-
skap (fraternitates), och gilleväsendet erhöll en ny be-
tydelsefull utvidgning, så snart lekmännen efter det
gifna föredömet började att, med afseende på sina egna
behof, stifta egna verldsliga gillen, hvilka hufvudsak-
ligen antogo en politisk i stället för en blott och bart
religiös karakter. Derigenom förlorade de andliga mer
och mer sitt förra inflytande på dessa inrättningar, dem
de derföre, i samråd med den verldsliga makten, mån-
genstädes sökte förqväfva; men behofvet af dylika
föreningar var allt för känbart under en våldsam och
laglös tid, för att genom några förbud låta nedtysta
sig. Ehuru alla slags, gillen vid sina sammankomster-
firade åtankan af de Christnas Gud och af något hel-
gon, som gillet valt till sin skyddspatron och efter
hvilket det vanligen benämndes, så får man derföre icke
föreställa sig att helgondyrkan var gillenas hufvudsakliga
ändamål; ty uti de gillen, der det verldsliga elementet
var det rådande och der det andliga och ursprungliga
elementet till största delen förlorat sin betydelse, bibe-
hölls denna helgondyrkan endast såsom en gammal ovä-
sendtlig form. Af dessa verldsliga gillen var det de
så kallade skyddsgillena, — en benämning, som
Wilda infört — hvilka först utbildade sig ur de and-
liga, för bevarandet af den med undergång hotade folk-
friheten och för skyddandet af lif och egendom. Men
utur och bredvid skyddsgillena utvecklade sig sedan ett
annat slags verldsliga gillen, nemligen köpmans- och
handtverksgillena 5); ty näringsidkarne erhöllo, så

5)	Wilda, I. c. p. 53. .
26

snart de börjat blifva ett talrikt och ansedt stånd, öf-
vervigten i många skyddsgillen, och då de innan kort
måste inse fördelarne för sitt yrke af en närmare in-
bördes förening, så var det naturligt att de skulle göra
näringsangelägenheterna till samfundets hufvudsakliga före-
mål. Ett ovedersägligt bevis för näringsskrånas sam-
manhang med gillena i allmänhet, och isynnerhet med
skyddsgillena, lemnar de senares författning, hvarom
ännu befintliga statuter upplysa.

Enligt dessa statuter upptogos till medlemmar i
gillena, med hela samfundets bifall, så väl qvinnor som
män, emot en stadgad inträdesafgift, allenast de voro
af ett obefläckadt rykte och med ed förbundo sig att
iakttaga sällskapets stadgar. Gillesystrarne, som gemen-
∕ ligen voro gillebrödernas hustrur eller döttrar, blefvo
delaktiga af alla med inrättningen förenade förmåner,
men deltogo icke i andra sammankomster och förrätt-
ningar, än de gemensamma måltiderna och religions-
öfningarna. Hvarje gille förestods af en ålderman, hvil-
ken alla medlemmarne borde visa heder och lydnad.
Till biträde i förvaltningen, för hvilken han var skyldig
att redovisa, hade han tvenne stolbröder eller bi-
sittare, hvarförutan tvenne tjenande bröder, kallade
skaffare eller gärdemän, skulle ombesörja vissa gil-
lets ekonomiska angelägenheter samt dryckeslagen, om
hvilka senare gillestatuterna vanligen innehålla talrika
föreskrifter med afseende på ordningens upprätthållande,
äfvensom straffbestämmelser för dessas öfverträdande.
Till Christliga kärleksverk, som ledamöterna borde bevisa
hvarandra, hörde att på allt sätt hjelpa och under-
stödja vanföra, fattiga och nödställda bröder, att vaka
27

hos dem då de insjuknade, beledsaga dem till grafven
då de dogo, bestrida begrafningskostnaden om så er-
fordrades, samt offra och hålla messor för de aflidnas
själar. Uti skyddsgillenas författning framstår dessutom
tydligen det bestämda ändamålet att upprätthålla lag
och rätt samt afvärja alla våldsamheter så väl emellan
medlemmarne inbördes som emellan dem och andra
personer. Till den ändan voro alla, eller åtminstone
vissa dertill utsedda medlemmar, vid vite förpligtade
att, i egenskap af edgärdsmän och förespråkare, inför
rätta bistå en broder, som med någon utom gillet låg
i delo, så vida han hade en rättvis sak. Såväl tviste-
som brottmål emellan medlemmarne inbördes afdömdes
deremot allraförst af samfundet efter dess egna, af
samfundet sjelft stiftade, lagar; ty alla gillen hade en
egen, mer eller mindre begränsad, domsrätt, och att
med förbigående af gillerätten i första hand instämma
en sak till de allmänna domstolarna var hvarje medlem
strängeligen förbjudet. De straff, som gillet ådömde
och utkräfde, inskränkte sig dock till böter, skade-
ersättning och uteslutande från samfundet såsom niding 6).

Yrkes- eller näringsgillena, hvilkas författning,
såsom längre fram skall visas, uti grunddragen fullkom-
ligt öfverenstämmer med denna de äldre gillenas orga-
nisation, voro från början öfverallt bundna vid städerna,
emedan näringsidkarne endast på dessa orter, hvilka i
jemförelse med landsbygden inom ett ringa område in-
neslöto en stor befolkning, kunde hinna till så stort
antal och välstånd, att de förmådde sluta sig tillsam-

6) Kofod Ancher, 1. c. III: 484 ff. Fant, 1. c. p. 30. Wilda, 1.

c. p. 446—444.
28

mans i egna oberoende corporationer. De ursprungliga
gillena och äfven skyddsgillena voro deremot äldre än
det under medeltiden begynnande Germaniska stads-
väsendet, men efterhand drogo sig äfven dessa, dels
frivilligt dels nödtvunget, till största delen till städerna,
hvilka blefvo folklifvets och rörelsens medelpunkter, och •
de erhöllo der, såsom i sig innefattande de förnämsta
stadsinnevånarne, ett så stort inflytande, att de blefvo
grundvalarne till städernas fria communalförfattningar,
hvadan också gille och stadsmenighet, gillerätt
och stadsrätt stundom förekomma såsom liktydiga be-
nämningar 7). Som nu skyddsgillena, efter hvad förut
är nämndt, till en stor del bestodo af hvarjehanda
näringsidkare, så ägde dessa derigenom redan tidigt en
politisk betydelse, och när de sedan afsöndrade sig från
skyddsgillena och slöto sig tillsammans i serskilda yrkes-
gillen, så öfverflyttade de på dessa sitt redan vunna
politiska anseende, hvarigenom skråväsendet allestädes
blef en nödvändig och hufvudsaklig beståndsdel af stads-
författningen. Att upptagas såsom medlem i ett skrå
blef nemligen det förnämsta medlet till vinnande af
borgarerätt, och då skråmedlemmarne såsom borgare
afgjorde stadens angelägenheter, så kunde de så myc-
ket lättare af egen makt och myndighet öfverenskomma
om serskilda stadgar, icke blott för ordnandet af det
inbördes förhållandet mellan dem sjelfva, utan äfven

T)	Om gillenas politiska vigt och deras medverkan till stadsför-
fattningens utbildande i de serskilda Europeiska länderna, se Berg-
falk, Om Svenska Städernas Författning och Förvaltning.
Upsala 4838 s. 22. ff. samt Nordström, Bidrag till den Svenska
Samhälls-författningens Historia. Helsingfors 1839—4 840. I:
s. 274 ff.
29

for bestämmandet af skrånas rättigheter i förhållande
till andra. De hade härvid föga motstånd att befara
af medtäflare, som kunde önska att, oförhindrade af
skråtvånget, fritt använda sin arbetskraft; ty dels voro
näringsidkarne i äldre tider fåtaliga och dels måste de
allmänt, af omtanka för sin egen säkerhet och berg-
ning, sluta sig till skråinrättningarna, som erbjödo dem
så många fördelar. Ett allvarsammare motstånd rönte
de till en början i åtskilliga länder af regeringarna,
hvilka af fruktan för skråna såsom politiska förenin-
gar mer än en gång sökte upphäfva dem, fastän utan
framgång, och när skråna sedermera såsom närings-
idkande corporationer handlade alltför egennyttigt och
godtyckligt, så förorsakade de äfven missnöje och klago-
mål å de öfriga medborgarnes sida. Den fara, som
härigenom hotade skrånas bestånd, visste de dock af-
värja, i det de nu vände sig till regenterna med an-
hållan om stadfästelse å de af dem sjelfva författade
skråordningarna; hvad de önskade beviljades dem, ehuru
merändels icke för intet, och derigenom förklarades
skrånas ursprungligen sjelftagna makt för lag. Sådan
var den vanliga gången af skråförfattningens, utaf tids-
omständigheternas kraf föranledda, utbildning.

Af yrkesgillena kunna köpmans- eller han-
delsgillena i allmänhet antagas hafva varit de äldsta;
ty som städernas första uppkomst hufvudsakligen grun-
dades på handel, så vann det handlande borgerskapet
tidigast den makt och rikedom, att det förmådde ge-
nomdrifva sina enskilda interessen. Handtverkarne
deremot innehade länge nog en underordnad ställning
och tillkämpade sig först småningom det välstånd och
30

den betydenhet att de, i likhet med det förmögnare
köpmansståndet, genom egna sjelfständiga föreningar
kunde ordna sina näringsangelägenheter. Handtverks-
skråna hafva naturligtvis en olika ålder uti olika länder,
men i det 12:te århundradet förekomma de redan i
en stor del af det Germaniska Europa, såsom skall
visas då vi nu gå att betrakta skråväsendets serskilda
utvecklingsmomenter i åtskilliga länder.

England, hvarest Christendomen tidigt infördes
bland en Germanisk befolkning, kan med skäl anses för
de egentliga gillenas fädernesland. Frivilliga föreningar
mellan både andliga och verldsliga personer, till inbör-
des bistånd och hjelp samt till försvar mot oförrätter,
förekomma der bestämdt, så väl i städerna som på
landet, redan i den Anglosachsiska tiden eller i 9:de
och 10:de seklet, under namn af gillen, en benämning,
som just anses härleda sig från det Anglosachsiska ordet
gildan, erlägga en afgift. Skyddsgillena eller frids-
gillena, såsom de här kallades, blefvo under de Nor-
manniska konungarna talrikare, och de började nu före-
trädesvis rigta sin omtanka på handel och näringar, i
mån af dessas tillvext. Monopoliiandan bidrog till dessa
inrättningars ytterligare utbildning, i det hvarje klass
af näringsidkare slöt sig tillsammans i ett gille för att
utestänga medtäflan. De sålunda bildade yrkesgillena
ställde sig fredligt under konungamaktens hägn, och
konungarna, som insågo att deras egna fördelar voro
förenade med borgarnes välstånd, beviljade dem bered-
villigt fribref och privilegier emot en årlig afgift 8).

8) Hallam, View of the State of Europe during the middle ages.

Paris 4835. II: 70,
31

Redan i 12:te århundradet ansågs konungens sanction
nödvändig för bildandet af ett skrå, såsom man finner
deraf att i London 15 gillen, och bland dem flera
handtverksskrån, år 1180 pliktfälldes, emedan de bil-
dat sig utan regeringens vettskap och samtycke. Väf-
varegillet i London, det äldsta handtverksskrå man i
England känner, stadfästades redan af Henric I. (1100
—1135) 9). — Närings-corporationerna voro i England
af ålder på det närmaste förenade med municipal-
corporationerna; ty de fribref, hvilka åtskilliga städer
alltifrån den Normanniska tiden af konungarna erhöllo,
utverkades just genom gillena och isynnerhet genom
köpmansgillena, som voro de mest ansedda och mäk-
tiga. Också var rättigheten att hafva ett köpmansgille
en af de förnämsta friheter, som corporations-städernas
innevånare genom déssa privilegier erhöllo, och sjelfva
staden, som förvärfvat sig en sådan gillerätt, samman-
smälte så fullkomligt med gillet, att båda dessa corpo-
rationer, ända till Henric VI:s regering (1422—1461),
ansågos såsom en enda. I flera städer omfattade köp-
mansgillet samtliga näringsidkarne utan åtskillnad eller
åtminstone de förnämsta bland dem, då deremot i
andra städer, t. ex. London, serskilda af köpmansgillet
oberoende handtverksskrån förvärfvade sig enalianda po-
litiska rättigheter. För att blifva freeman eller borgare
i en corporations-stad fordrades, under sådana förhål-
landen, att vara medlem i ett skrå, och inträde i ett
sådant kunde åter vinnas genom arf och giftermål, ge-
nom köp samt genom sju års lärotid i ett yrke hos

®) Hüllman, Stædtewesen I: 349. Wilda, 1. c. 344.
32

en borgare i staden 10). Inga andra än de, som på
en gång voro borgare och skråmedlemmar, fingo drifva
en näring inom stadens område. — Den nämnda före-
skriften om en viss lårotid för näringsidkarne har ut-
öfvat ett stort inflytande på den Engelska industrien.
Lärlingarnas förhållande till mästarne bestämdes i början
af de serskilda skråstatuterna ensamt, men alltifrån
Edvard II:s regering (1307—1327) utfärdade konun-
garna rörande detta ämne flera statuter, hvilka omsider
bragtes till enhet och sammanhang genom Drottning
Elisabeths Statute of apprenticeship af år 1562, som
ända till nyare tider gällde såsom en allmän lag för
Englands städer. Denna lag innehöll flera inskränknin-
gar med afseende på lärlingarnas härkomst. Närings-
idkande borgare i en corporationsstad fingo t. ex. till
lärlingar antaga söner af borgare i en annan corporations-
stad; men grosshandlare och krämare i dylika städer
fingo ej hafva andra lärlingar än sina egna söner eller
söner af vissa jordbrukare, som af sin egendom hade
en bestämd årlig inkomst. Uti de öfriga städerna skulle
handtverkarne till lärlingar antaga andra handtverkares
barn; men dervarande köpmän förbjödos hafva andra
lärlingar än söner af vissa jordegare. Endast några
lägre handtverk hade rätt att välja lärlingar utan af-
seende på föräldrarnas stånd. Lärotiden bestämdes,
utan undantag, till minst sju år, och endast de, som
genomgått densamma, förklarades berättigade att utöf-
va ett på den tiden i England kändt yrke 1). Till följe

1°) Mc Culloch, A Statistical Account of the British Empire.
London 1839. II: 4 97. — Hallam, 1. c. II: 7 4.

1) C. Th. Kleinschrod, Grossbritanniens Gesetzgebung über Ge-
33

af en ordagrann tolkning af detta sistnämnda stadgande
tillämpades det likväl endast på de yrken, som år 1562
idkades i England, och utsträcktes aldrig till dem,
hvilka efter den tiden tillkommo 2). Manufacturerna
blefvo derigenom i allmänhet fria från detta slags tvång,
men deremot hade de i sin uppkomst att kämpa med
ett ännu större, nemligen med de monopolier å ser-
skilda industrigrenar, hvilka isynnerhet under Elisabeths
och Jacob I:s regeringar till ett utomordentligt antal
beviljades enskilda personer, oaktadt dylika exclusiva
privilegier ansågos oförenliga med Englands common
law och magna charta. Parlamentets flera gånger för-
nyade besvär och petitioner mot dessa missbruk föran-
ledde omsider deras undanrödjande genom ett statut
af år 1624, som förklarade alla slags näringsmonopolier
för olagliga och kraftlösa. Men från denna förkastelse-
dom undantogos uttryckligen icke blott uppfinningspa-
tenter, som på högst 14 år kunde beviljas, utan äfven
alla lagligen privilegierade köpmans- och handtverks-
skrån 3). Emellertid förlorade äfven dessa, genom den
frigjorda - industriens kraftiga tillvext, alltmer sin eko-
nomiska betydelse och bibehöllo hufvudsakligen en blott
politisk. —■

I Frankiska väldet var gilleväsendet redan i 8:de
seklet så utbildadt, att det för statens lugn ansågs
vådligt. Från 'den tiden sökte derföre den verldsliga
makten att undertrycka det, såsom man finner af Carl
werbe, Handel und innere Communicationsmittel. Stuttgart und
Tübingen 4836. S. 77 fr.

2) Smith, Wealth of Nations. London 4838. p. 53.

3) Kleinschrod, 1. c. p. 58.

3
34

den Stores flera gånger förnyade förbud emot samfund,
hvilkas medlemmar med ed förpliktat sig till ett inbör-
des bistånd. I 9:de århundradet började äfven kyrkan
att ifra emot gillena och att klaga öfver dessa ursprung-
ligen andliga institutioners sedliga förfall *) Gillena,
som länge funnos äfven på landet, hade isynnerhet ett
afgörande inflytande på städernas uppkomst och utbil-
dande i de Frankiska länderna; ty de namnkunniga
conjurationes och de ännu namnkunnigare communia
eller communiones, hvilka från det 14:te till det 13:de
århundradet bildade sig i en mängd Franska städer,
för att befria dem från de tyranniska feodalherrarnes
välde, voro i sjelfva verket ingenting annat än skydds-
gillen eller med ed helgade förbund mellan innevånarne
till försvar för person och egendom ¾. Då Frankerna
eröfrade Gallien fanns i landets gamla Romerska städer
en befolkning, som lifnärde sig af en föga utbildad
industri, och som lättare än den landtliga befolkningen
kunde undandraga sig, lifegenskap och träldom. Men
feodalväldet utbredde sig efterhand äfven till städerna,
förlamade näringsfliten och utsatte de fredliga innebyg-
garne för otaliga våldsamheter och plundringar. Då in-
gingo de brödraskap och förbund, svuro på reliquierna
att försvara hvarandra, grepo till vapen och förklarade
sig fria. Uti det södra Frankrike kröntes dessa bemö-
danden tidigast med framgång; ty der fanns redan mot
slutet af H-.te seklet ett stort antal fria städer. I det
norra Frankrike deremot var frihetskampen långvarigare

4)	Wilda, 1. c. p. 40.

5)	Wilda, 1. c. p. 152.
35

och häftigare samt fördes med omvexlande lycka. En
oemotståndlig rörelse fattade der äfven de mindre stä-
dernas och till och med landsbygdens befolkning, de
lifegna bönderna rymde undan förtrycket och samman-
svuro sig med stadsboarna till städernas befrielse. Feodal-
herrarne satte sig till motvärn, men- fejderna slutades
-vanligen med en förlikning,' som innehöll att städerna
skulle åtaga sig en afgift för erkännandet af deras re-
dan vunna oberoende. Konungarna uppträdde . härvid
endast såsom medlare för att hämma det inbördes kri-
get, och städerna hade från början ingalunda dem att
tacka för sin frihet 6J. — Genom dessa sammansvärj-
ningar och strider bildade sig, förnämligast under lop-
pet af det 12:te seklet, det nordliga Frankrikes com-
munal-författningar. Emedan i dessa rörelser både tankan
och utförandet var ett verk af köpmännen och handt-
verkarne, som utgjorde städernas talrikaste befolkning,
så öfvergick äfven, efter vunnen seger, makten omedel-
bart från feodalherrarna till samtliga näringsidkarne, och
de nybildade communernas författning antog derföre i
dessa trakter genast en demokratisk karakter. Till följe
af denna jemnlikhet uti näringsidkarnes rättigheter kan
man här icke alltid urskilja deras fördelning i flera ser-
skilda näringsskrån, utan dessa tyckas ofta hafva för-
svunnit uti det för dem alla gemensamma skyddsgillet 7).
Uppkomsten af yrkesgillena sammanfaller på detta sätt
med uppkomsten af de communala institutionerna och
var resultatet af samma politiska rörelser, I början

6) Augustin Thierry, Lettres sur l’histoire de France. Bruxelles
4839. p. 450 ff. — Hüttmann, Stædtewesen. III: 4—46.

7) Bergfalk, 1. c. p. 39, — Hütlmann, 1. c. III: 54.

3*
36

gåfvo de sig sjelfva statuter blott för att ordna sina
inre angelägenheter; men snart fikade de efter privi-
legier och monopolier, dem de i nödfall köpte af feo-
dalherrarna och konungarna. Uti de städer, som ome-
delbart lydde under konungen, kunde borgarne icke så
lätt med vapen i hand genomdrifva sina fordringar ;
men industrien förskaffade dem här, på fredlig väg,
först rikedom och sedan makt. I Paris t. ex. hade
köpmännen i början af 12:te århundradet genom en
liflig handel vunnit ett stort välstånd och bildat ett gille
(confraternitas), som sedan af konungarna flera gånger
erhöll privilegier, enligt hvilka inga andra än dess med-
lemmar, hvilka i urkunderna benämndes burgenses eller
mercatores hansati, skulle äga rätt att föra varor på
en viss sträcka af Seinen. Från detta köpmansgilles
friheter utbildade sig efterhand stadens, visserligen icke
särdeles sjelfständiga, communalförfattning, och gillets
hus blef, likasom i London, stadshus 8j. Till följe
deraf att de städer, hvilka lydde under grefvarnas och,
biskoparnas länshöghet, gemenligen sökte och erhöllo
konungens bekräftelse på de friheter, dem de tillkäm-
pat sig, började regenterna från begynnelsen af 13:de
seklet att anse äfven dessa med chartor försedda stä-
der för kronans omedelbara 9). Feodalaristokratiens för-
lust blef konungamaktens vinst, och likasom konungarna
genomdrefvo den grundsatsen, att communalförfattnin-
gars beviljande var ett kungligt prerogatif 10j, så tilleg-

6) Wilda, 1. c. p. 239. — Hüllmann, 1. c. I: 167. III: 34.

®) Hallam, 1. c. I: 448.

10) Hüllmann, 1. c. III: 38.
37

nade de sig äfven rättigheten att i alla städer stadfästa
och bevilja, skråförfattningar. Hvad man känner om
skråna i den kungliga staden Paris, gäller derföre i
det närmaste äfven om dem, som funnos på andra
orter. Philip August, som vågade taga de första af de
nämnda stegen till försvagande af länsherrarnas anseen-
de, var äfven den, som först befinnes hafva gjort skråna
i allmänhet beroende af konungens myndighet. Un-
der Ludvig den Helige lät Etienne Boileau, prévot de
Paris, (hvilken, såsom konungens embetsman, ej får
förvexlas med köpmansgillets föreståndare, prévot des
marchands} år 1258 uti ett serskildt register uppteckna
etthundrade olika, i lika många skrån fördelade, yrkens
gamla statuter och plägseder, hvilka sålunda erhöllo
kunglig stadfästelse, och hans efterträdare i embetet
fortforo på samma sätt att inregistrera flera statuter,
som öfverlemnades af nybildade eller förut icke stad-
fastade skrån 1). Tre århundraden förflöto innan någon
allmän författning ordnade skråväsendet. Henric III på-
böd i ett edict af år 1581 att alla köpmän och handt-
verkare i alla konungarikets städer skulle ingå i skrån,
och en mängd föreskrifter meddelades om läroår, gesäll-
tid och prof, som fordrades för att blifva mästare,
hvarigenom skrånas organisation erhöll likformighet och
fulländning 2J. „ Samme konung förklarade att rättigheten
att arbeta var en kunglig rättighet, hvilken borde köpas

1) Costaz, Histoire de l’administration en France. 3:e ed. Paris
1843. I: 79, 169. — Cassagnac, Geschichte der arbeitenden und
der bürgerlichen Classen. Braunschweig 4839. S. 304 ff.

2) Félix de la Forelle, Plan d’une réorganisation disciplinaire
des classes industrielles en France. Paris 1842. p. 43.
38

af monarken, näringsväsendets ordnande betraktades
från den tiden endast såsom en finansåtgärd, skråna
erhöllo, till ersättning för de bördor, som de måste
åtaga sig, privilegier och monopolier, otaliga och otro-
liga missbruk/ hvilka förorsakade missnöje och klago-
mål, blefvo allmänt rådande, och skråväsendet i detta
land måste således gå sin undergång till mötes 3). —

Jemte de städer, som voro af Romerskt ur-
sprung, förekomma i Tyskland redan i det 9:de
århundradet andra fasta orter, under namn af civitates
och urbes, som ingalunda voro blötta slott och borgar
med vexlande besättningar, utan snarare verkliga städer
i den mening, att de till det yttre voro skiljda medelst
grafvar och murar från den kringliggande landsbygden,
ehuru de ännu icke hade någon egen författning och
förvaltning 4). Deras antal tilltog under det följande
seklet, till en del genom Henric I:s bemödanden, hvil-
ken på allt sätt sökte förmå den landtliga befolkningen
att anlägga städer till skydd mot öfvervåld och fiendt-
liga härjningar. För att befolka dessa orter och göra
dem till medelpunkter för nejdens rörelse, förordnade
han bland annat att alla gillen skulle i städerna hålla
sina sammankomster 5). Från den tiden utöfvade dessa

3) Chaptal, de l’industrie Françoise. Paris 4849. II: 330. —
Kleinschrod, Ueber die Beförderungsmittel der Agrikultur und des
Gewerbwesens in Frankreich. München 4829. S. 45 ff.

4) Gaupp, 1. c. p. 30.

6) "Concilia et omnes conventus atque convivia in urbibus voluit
celebrari, in quibus exstruendis die noctuque operam dabat,
quatenus in pace discerent, quid contra hostes in necessitate facere
debuissent.” Witichindus Corvej., cit. af Gaupp, 1. c. p. 47. Jfr.

Wilda, 1. c. p. 24.
39

inrättningar på stadsväsendets utveckling ett stort in-
flytande. De andliga och verldsliga feodalherrarne lyc-
kades under det 10:de seklet att göra sina förlänin-
gar till slutna områden, inom hvilka såväl städernas
som landets befolkning, antingen den var fri eller ofri,
genom immuniteter undantogs från den allmänna ju-
risdictionen och i stället bragtes under länsherrarnas
domsrätt 6). Dessa eftertraktade nu ett oinskränkt her-
ravälde öfver städerna och tillfogade innevånarne mång-
faldiga oförrätter; men skyddsgillena eller de så kallade
conjurationes blefvo äfyen här det medel, hvarigenom
stadsboarne försvarade sin frihet och gåfvo en ny ut-
veckling åt stadsförfattningen 7). Det 12:te århundra-
det blef isynnerhet vittne till de numera talrika och
välmående borgarnes vaknande sjelfständighetsanda och
till de rörelser, som förvandlade städerna från blotta
immuniteter till oberoende, efter egna lagar styrda,
corporationer 8J. Förgäfves sökte länsinnehafvarne att
genom kejsarnes flera gånger upprepade förbud mot
alla slags gillen, conjurationes och communiones bibe-
hålla städerna under sin lydnad 9). Från de ofvan-
nämnda likartade företeelserna i norra Frankrike skiljde
sig de Tyska communernas befrielseförsök dels derutin-
nan att fejderna här voro mindre häftiga och dels
derutinnan att författningen, efter vunnen sjelfständig-
het, till en början antog en aristokratisk form, hvartill
anledningen bör sökas i den omständigheten, att de

β) Eichhorn, Deutsche Staats- und Rechtsgeschichte. II: 32,43.

τ) Wilda, 1. c. p. 168.

8) Eichhorn, 1. c. II: 442.

p) Wilda, 1. c. p. 169—475.
40

förnämsta stadsinnevånarne, hvilka i Tyskland ställde
sig i spetsen för rörelserna, väl förenade sig med de
öfriga borgarne, som icke hörde till deras brödraskap,
så länge en sådan förening var nödvändig för uppnåen-
det af det gemensamma ändamålet, feodalväldets in-
skränkning, men att de sedan, i känslan af sin öfver-
vigt, ej ville tillstädja det ringare borgerskapet att
skörda frukterna af segren och deltaga i städernas sty-
relse. Då de från makten uteslutna borgarne snart
funno detta förfarande obilligt, så föranleddes deraf
under det 13:de och 14:de seklet inom, städerna sjelfva
nya inre strider, hvilka på mångfaldigt sätt förändrade
stadsförfattningarna, i det dessa nu erhöllo en mer eller
mindre demokratisk form 10). Trenne klasser af borgare
hade på denna tid bestämdt afsöndrat sig från hvar-
andra och förekomma i olika städer under skiftande
benämningar, hvaraf riddare eller ädlingar, köp-
män eller borgare samt ħandtverkare dock voro
de vanligaste 1). De ädla slägterna, hvilka till en del
framgått ur det rika köpmansståndet, bildade i början
tillika med detta, såsom fastighetsegare, den fria med
politiska rättigheter försedda menigheten. Det fattigare
handtverksståndet var deremot, på få undantag när,
länge uteslutet från det egentliga borgerskapet och för-
värfvade sig först under det 14:de seklet delaktighet' i
stadsstyrelsen och rådet 2). Handtverkarnes underord-
nade ställning bevisas tillräckligt deraf att de sjelfve
kallade sig de arma och att en handtverkare, som

10)	Gaupp, 1. c. p. 448. — Bergfalk, 1. c. p. 66.

1) Hüllmann, Stædte wesen II: 225 ff.

2) Wilda, 1. c. p. 232.
41

förvärfvat förmögenhet och önskade upptagas i ett köp-
mansgille eller i något annat af de egentliga borgarnes
gillen, dessförinnan måste afstå från utöfningen af sitt
handtverk 3). Om än handtverkarne voro de förnämsta
stadsboarne behjelpliga att befria städerna från det
feodala förtrycket och bilda oberoende communer, så
kan man dock icke taga för afgjordt att de; i likhet
med storborgarne, från hvilka rörelsen utgick, långt
innan striderna togo sin början förenat sig i serskilda
gillen. Det är snarare troligt att de, först sedan de
genom städernas befrielse blifvit mera talrika och väl-
mående, började ingå dylika föreningar efter de högre
ståndens förebild, dels för att ordna sina näringsange-
lägenheter, och dels för att med förenade krafter emot
patricierna genomdrifva sina anspråk på politiska rättig-
heter. Handtverksskråna räkna sålunda sin uppkomst
från samma tid då de båda högre klasserna bemäktigade
sig städernas styrelse eller från förra hälften af 12:te
seklet 4). Emedan den vaknande associationsandan bland
de lägre näringsidkarne äfven kunde anses såsom ett
uttryck af städernas allmänna frihetsanda, så rigtades
stundom kejsarnes, af feodalherrarna utverkade, förbud
ej mindre mot handtverksskråna, än emot de gillen,
som hufvudsakligen hade ett politiskt syfte, såsom då
Fredric II år 1232, till upprätthållande af biskoparnas
anseende, förböd alla slags gillen i de biskopliga stä-
derna 5). Vid andra tillfällen åter sågo länsherrarne i
handtverkareföreningarna ett medel till uppnående af

3) Wilda, 1. c. p. 300. .	:

1) Wilda, I. c. p. 343.

5) Eichhorn, 1. c. II: 132.
42

sina egna politiska afsigter, emedan de af dem hoppa-
des få hjelp i striden mot det mäktigare borgerskapet,
och de voro derföre icke obenägna att stadfästa handt-
verksskråna, isynnerhet som de derigenom äfven kunde
förskaffa sig inkomster. Så finner man att Tysklands
äldsta handtverksskrån, äfvensom flera yngre, af städer-
nas biskopar erhållit privilegier och bekräftelse på sina
statuter, emot en viss årlig afgift 6). Då skomakarnes
skrå i Magdeburg år 1157 af Erkebiskopen stadfästa-
des, hade det redan af egen myndighet tillvällat sig
rättigheter, som utvisa en ännu högre, ålder 7). De
Tyska handtverksskrånas ursprung ur gillena bevisas
tydligt af flera urkunder, enligt hvilka handtverkarne,
för att göra slut på sitt beroende, först upprättat gillen
eller brödraskap och sedan begagnat sig af dessa förenin-
gar till att ordna yrkenas angelägenheter 8). Sedan skråna,
som utbildade sig i bredd med städernas fria författ-
ningar, så sammansmält med stadsväsendet, att de an-
sågos såsom en nödvändig beståndsdel af detsamma,

6) Archiepiscopus Wichmannus (1152—4193) primo uniones in-
stitorum, pannicidarum fecit. Magdeb. chron. cit. af Fr. v. Raumer,
Geschichte der Hohenstaufen. Leipzig 4 825. V: 284.

7)-----------•— constituimus ne alienigene opus suum operatum ad
forum deferant, nisi cum omnium eorum voluntate qui jure illo,
quod Inninge appellatur participes existunt. cit. af Wilda, 1. c. p. 346.

8) I biskopens stadfästelse på slagtareskrâet i Basel af år 4248
heter det t. ex. "ad petitionem lanistarum Basileensium condictum
super operibus eorum per ipsos noviter factum approbamus,” och
i det följande omtalas confraternia eorum, quæ vulgariter dicitur
Zunft quam in honore b. Mariœ virginis constituerunt. I en stad-
fästelse-urkund af år 4276 säger rådet i staden Höxter: ”Sartoribus
nostræ civitatis dedimus unam fraternitatem quæ vulgari nomine
Gilde nuncupatur.” Wilda, 1. c. p. 309, 340.
43

stadfästades icke blott enskilda gillen, utan en stads
samtliga handtverkare erhöllo nu ofta rätt att bilda
skrån under rådets uppsigt 9). Skråna urartade snart
äfven i detta land till näringsmonopolier och inskränkte
egenmäktigt mästarnes antal. De häraf förorsakade olä-
genheterna alstrade väl oupphörliga klagomål, men skråna
förstodo det oaktadt att trotsigt försvara sina fördelar,
hvarvid de gynnades af furstarnes svaghet, inconsequens
och penningeförlägenhet. Oaktadt kejsar Carl IV öfver-
lemnade åt riksfurstarne såsom en höghetsrättighet att
förfoga om skråväsendet, så blefvo dock handtverks-
missbruken ett ofta återkommande öfverläggningsämne
på de Tyska riksdagarna, hvilka under flera sekler
härom utfärdade en mängd allmänna påbud 10). —•

Till Danmark har det Christna gilleväsendet san-
nolikt blifvit fortplantadt från England. Sedan de Danska
konungarna blifvit det christnade Englands herrar, be-
mödade de sig att . införa christendom en i sitt fäder-
nesland och att derigenom förena de båda folken till
• ett. Knut den Store, som isynnerhet verkade i denna
riktning, begagnade sig till den ändan af Engelska
andliga, af hvilkå ett stort antal beledsagade honom då
han 1019 besökte Danmark, och som gemenskapen
mellan de båda länderna äfven sedermera fortfor, så
hafva gillena troligen vid medlet af 41:te århundradet
på denna väg hunnit till Danmark. Detta gäller icke
blott om de andliga gillena, utan äfven om skydds-
gillena, dem Danskarne lärde känna på sina eröfrings-

6) Wilda, 1. c. p. 312.

10) Kleinschrod, Beiträge zu einer deutschen Gewerbeordnung.
Augsburg 4840. S. 24.
44

tag, ehuru historiska underrättelser om de sistnämnda
gillenas tillvaro i Danmark icke förr än i början af 12:te
seklet förekomma1). Äfven skyddsgillena voro i början
gynnande för de andligas afsigter, men så snart dessa
började eftersträfva en oinskränkt verldslig makt, blefvo
de dem till hinders, och derföre träffar man med
tiden i Danmark, liksom i andra länder, spår till en
politisk strid å det högre clereciets sida mot gillena.
Deremot trädde de Danska skyddsgillena, i likhet med
de Engelska, i förbindelse med regenterna, och de
gynnades af dem såsom föreningar till upprätthållande
af rätt, trygghet och ordning. Till sina skyddspatroner
hade de vanligen ett af de trenne helgon, som voro
af kunglig börd, nemligen den helige konung Knut,
den helige hertig Knut och den helige konung Eric,
hvarföre Kofod Ancher också kallat dem kungliga
gillen 2). Äfven de Danska skyddsgillena, som endast
i städerna tyckas hafva funnits, utöfvade ett stort in-
flytande på stadsförfattningen. Deras medlemmar, hvilka
i stadsrätterna ofta kallas conjurati, utgjordes af stä-
dernas borgerskap. Ursprungligen omfattade ett enda
skyddsgille alla en stads egentliga borgare, men med
tiden uppkommo flera sådane gillen i samma stad.
Det äldsta ansågs då, i förhållande till de öfriga, så-
som det högsta och förnämsta, hvars medlemmar mån-
genstädes ägde rätt att till- och afsätta stadens Råd,
under det de andra gillena, som omfattade det lägre
borgerskapet, måste ålnöja sig med en vida mindre

1) Wilda, 1. c. p. 63—70.	•

2) Kofod Ancher, Samlede juridiske Skrifter. III: 447.
45

andel i stadsförvaltningen 3). De ringa aktade handt-
verkarne började först under loppet af det 13:de sek-
let i de Danska städerna intaga en mera oberoende
ställning och förena sig i egna gillen. Slesvigs äldsta
stadsrätt, hvilken anses tillhöra början af nämnda år-
hundrade 4), innehåller väl några föreskrifter i afseende
på åtskilliga handtverkare, men deraf kan man ej med
visshet sluta till att de då redan bildat skrån 5). Roskilds
år 1268 stadfästade stadsrätt visar att bagarne i denna
stad egenmäktigt upprättat ett gille och att de, un-
der åberopande af gammal häfd, sökte tvinga hvar och
en, som ville idka yrket, att emot en viss inträdesaf-
gift ingå i skrået. Konungen förböd likväl detta oskick
och befallde att tillåtelse till denna närings utöfvande
skulle, såsom tillförene, sökas af konungens fogde 6).
Sedan Roskilds Biskop i den af honom år 1294 för
Köpenhamn utfärdade stadsrätt strängeligen förbjudit
alla slags gillen 7), stadgade , han ytterligare att hvar
och en i staden född skulle äga rätt att idka ett handt-
verk utan andra afgifter än ett öre till fogden och ett
till staden 8). Dessa båda stadganden- tyckas således
utvisa att handtverksskrån funnos, hvilka af de deri

3) Bergfalk, I. c. 29, 61—65.

4) Kolderup Rosenvinge, Grundrids af den danske Retshistorie.
Kiöbenhavn 1832. I: 33.

5) Slesvigs ældste Stadsret. 32 —36, i Kolderup Rosenvinges
Samling af gamle danske Love, 5:te D. Jfr. Wilda, 1. c. p. 74, 316.

e) Statuta civitatis roskildensis, 15.

7) Kjöbenhavns Stadsret 1. (4.) Cum non solum a malo, sed ab
occasione mali est abstinendum, statuitur, ne aliqua convivia seu
sodalicia, que vulgariter gilde velhwirwingh dicuntur, Hafnis habean-
tur a quibuscumque, clam vel aperte, etc.

8) Ibid. 48. Cfr. 51, 52.
46

inträdande fordrade afgifter. De skrån, som i det 13:de
århundradet börjat bilda sig, voro emellertid icke ens
tolererade och ännu mindre lagligen erkända. Först un-
der det 14:de och lö:de seklet lyckades det skråna
att förvärfva sig en tryggare existens. Drottning Mar-
garethas allmänna stadsrätt förutsätter handtverksskråna
såsom häfdvunna inrättningar 9), ehuru den förbjuder
bildandet af nya gillen utan vederbörligt tillstånd 10).
Till förekommande af tvister mellan de näringsidkande
föreskref Eric af Pomern, att hvar och en skulle sys-
selsätta sig med ett visst yrke 1), och genom flera af
honom och hans närmaste efterträdare utfärdade för-
ordningar ställdes skråna under allmän uppsigt. De
äldsta bibehållna, af städernas Råd eller af konungarna
stadfästade, skråstatuter tillhöra det 1 5:de århundradet 2),
under hvilket det Danska skråväsendet, till följe af
gemenskapen med Tyskland och många Tyska handt-
verkares bosättning i Danmark, ungefärligen uppnådde
den grad af utbildning, som det Tyska tidigare vunnit.
Ännu var handtverksnäringen likväl icke uteslutande
fästad vid städerna. Den blef det först under det

6) G. 48: "Huo som föd er i nogen Kiöbsted, och kand Embede,

som han will blifve ved at bierre sig med, saasom er Smedegierning,

Skoegierning, Skreder, Snedicher och deslige etc., hand gifve ey

mere end I öre, da hand kommer i embedet; er hand föed uden-
byes, hand gifve saa meget till indgang i embedet, som deris Em-
bedsschraa derom udviser."

10) C. 8: ”Ingen skal eller maa begynde ny gilder eller selschab
udi nogen stad, uden Fougdens, Borgemester och Raadmens willie,
och med deris fuldbyrd dertil om det kand were Staden och Almuen
till gafn."

1) Kong Erik af Pommerns förste privilegium for Kjöbenhavn
4422. C. 4.

2) Wilda, 1. c. 320.
47

följande seklet genom Christian II, som nitälskade för
städernas förkofran 3), och genom Christian III, på några
undantag när 4). Stora missbruk måste innan kort hafva
tagit öfverhand, eftersom Christian IV fann sig föran-
låten att genom Förordningen af den 19 Juni 1613
helt och hållet afskaffa och förbjuda alla handtverks-
skrån, för den inom dem herrskande monopoliiandan
och för deras tillverkningars dyrhet 5). Magistraterne
skulle fråntaga alla embeten deras skråordningar, och
hvar man förklarades oförhindrad att idka ett handt-
verk, allenast han svor borgareed och utgjorde borger-
lig tunga. . Den sålunda medgifna näringsfriheten tyckes
hafva förorsakat brist på dugliga arbetare, emedan frem-
mande handtverksgesäller, som på den tiden voro efter-
sökta, måste befara att i sitt eget land föraktas såsom
fuskare, så vida de antogo arbete hos’ de Danska
näringsidkarne, sedan dessa upphört att lyda under skrå.
Denna omständighet, i förening med omtankan för fattiga
handtverkares understöd och ordningens upprätthållande
bland de näringsidkande klasserna, förmådde Christian
IV att återigen införa skråna, under namn af Laug,
genom Förordningarne af den 10 Dec. 1621 och d.
26 Aug. 1622. De gamla missbruken förbödos likväl

3) ”Item skulle inge Embidtzmendt, Skomagere, Skredere eller
Skyndere, effter denne Dag bruge theris Embede paa Landzbyerne
och fare fran en By til en anden.” Privil. cit. af Kolderup-Rosen-
vinge, Retshistorie I: 409.

4) ”Item skulle alle Embitzmend, som ere paa Landsbyerne,
drage ind udi Kiöbstederne, oc ther bygge oc bo,” etc. — Cold.
Reces, cit. af Bergsee, 1. c., p. 27.

5) G. L. Baden, Udkast til en Historie af Danmarks og Norges
Handel og Næringsveje. Kjöbenhavn 4806. S. 287.
48

äfven nu, och någon väsendtlig inskränkning i närings-
friheten skedde icke, enär hvarken viss lärotid eller
mästerstycke eller omkostnader fordrades för att blifva
skråmedlem, utan hvarje välfrejdad person, som ville
blifva mästare, borde blott anmäla sig hos Magistraten
till vinnande af burskap och låta inskrifva sig för det
handtverk, han önskade utöfva. Hvarje skrå skulle
hafva sin ålderman, och de serskilda skråartiklarne borde
noga bestämma mästarnes, gesällernas och lärlingarnes
ömsesidiga skyldigheter och rättigheter. Dessa grund-
satser följdes väl i det närmaste af lagstiftningen in-
till det 47:de. seklets slut, men sedermera har skrå-
tvånget, dels egenmäktigt, dels till följe af lagliga före-
skrifter, återigen’ gjort icke obetydliga framsteg i Dan-
mark 6). —

De med religiösa bruk förenade dryckeslag eller
gillen, hvilka i Norge under den hedniska tiden före-
komma, erhöllo genom Christna konungars bemödanden
en Christlig betydelse och blefvo ett medel till Christen-
domens befästande. De Christna högtiderna firades
medelst gillen uti mindre kretsar öfverallt i landet, till
dess Olof Kyrre (1066—1093) förordnade, i likhet
med hvad Henric I halftannat århundrade tidigare gjort
i Tyskland, att de förut på landsbygden ölliga krets-
dryckeslagen skulle upphöra och att stora allmänna
dryckeslag i stället skulle hållas endast i städerna. Denne
konung, som grundlade och upphjelpte fiera städer,
lät i dem uppföra gillehus, såsom ett medel till deras
förkofran 7). Af detta förhållande och af föreskrifterna

6) Bergsee, 1. c. p. 30 ff. ■—• Baden, 1. c. p. 289.

7) Wilda, 1. c, p. 44—16, 23. Bergfalk, 1. c. p. 23.
49

i Throndhiems och Bergens stadsrätter, att dervarande
gillehus skulle vara städernas rätta tingsställen 8), ådaga-
lägges det nära samband, som äfven i Norge ägde
rum mellan gillena och stadsväsendets utbildning. Norges
handtverksskrån räkna mindre sin upprinnelse från lan-
dets egna handtverkare, hvilka i de äldre tiderna voro
ganska fåtaliga, än från inflyttande fremlingar, som dit
medförde hemlandets seder och inrättningar. Bergens
grundläggare, Olof Kyrre, förunnade redan många Eng-
ländare och Skottar att.bosätta sig i denna stad för
att idka handel och näringar 9), och i 13:de århundra-
det inkallades dit Tyska handtverkare, hvilka snart al-
deles undanträngde de förra 10). Dessa nya gäster kal-
lades gemenligen skomakare, ehuru flere andra handt-
verkare bland dem funnos, och de bebodde en egen
gata, den så kallade skomakaregatan, hvilken Englän-
darne förut innehaft. De- fem embetena, såsom de äf-
ven kallades, betalte i början skatt till konungen och
voro honom underdåniga; men med tiden gjorde de
sig oberoende af landets öfverhet med tillhjelp af hanse-
städerna, hvilka, sedan de vid medlet af 14:de år-
hundradet erhållit tillstånd att öfvervintra i Norge 1),
der med våld och list förskaffade sig ett oinskränkt
handelsvälde samt upprättade ett hufvudcontor i Bergen.
De Tyska köpmännen, hvilka med sina svenner och
lärlingar der nedsatte sig till ett antal af flere tusende

8) Baden, 1. c. p. 100. Wilda, 1. c. p. 47.

8) Holberg, Bergens Beskrivelse. Kjöbenh. 4757. S. 3, 434.

10) G. Sartorius, Geschichte des Hanseatischen Bundes. Göttingen
4802—1808. II: 334.

1) Sartorius, 1. c. I: 237.

4
50

personer, gjorde sig till egare af den förnämsta delen
af staden, den så kallade bryggan, och gåfvo sig en
egen skråförfattning eller rättare en egen stadsförfatt-
ning. De upptogo i staden en mängd Tyska handt-
verkare, hvilka icke endast arbetade för dem person-
ligen, utan tillverkade varor, som omsattes i hela lan-
det 2). Enär dessa handtverkare ägde större kapital
och konstfärdighet än de inhemska samt dessutom ej
erlade några afgifter, så vunno de lätt öfvervigten öfver
de fattiga Norska skråmästarne. De fem embetena hade
sina egna skråordningar, stodo under de Tyska köp-
männens uppsigt och beskydd samt gjorde med dem
gemensam sak i de ofta förefallande striderna mot de
inhemska borgarne 3). För att ändtligen göra slut på
Tyskarnes herravälde befallde Christian III i Odense
Recess af år 1560, att de fem embetena antingen
skulle begifva sig ur landet eller svärja konungen tro-
het, underkasta sig stadens rätt och utgöra, skatt så-
som de öfriga borgarne. Befallningen verkställdes kort
derefter af Fredric II:s länsherre i Bergen Christoffer
Walkendorf, hvars stränga åtgärder förmådde de flesta
Tyska handtverkare att begifva sig till Tyskland 4).
Derefter tillämpades utan hinder den Danska lagstift-
ningen rörande skråväsendet äfven i Norge, fastän det
aldrig fullkomligt lyckades att i detta land göra haridt-
verk till en uteslutande stadsmannanäring 5). —

2) Holberg, 1. c. p. 220.

3) Sartorius, 1. c. II: 370.

4) Holberg, 1. c. 99—4 05, 268. — Sartorius, 1. c. III: 4 38.

5) Baden, 1. c. p. 54.
I Sverige fanns under den hedniska tiden ingen
bestämd gräns mellan serskilda näringsgrenar, utan be-
folkningen sysselsatte sig, så vidt den egnade sig åt
fredliga yrken, dels med åkerbruk och dess binäringar,
dels med handel och handtverk utan åtskillnad. Städer
eller handelsplatser funnos visserligen, såsom bekant
är, redan då till ett icke obetydligt antal, men deras
innevånare utgjorde hvarken någon egen, med serskilda
rättigheter försedd, menighet, ej heller voro de de
enda, som idkade köpenskap. Ännu mindre var handt-
verk på den tiden en stadsmannanäring ; ty med till-
hjelp af sina huskarlar och trälar tillverkade bonden
sjelf hvad han af hvarjehanda slöjdealster behöfde.
Likasom Svenska köpingar ännu i dag ej sällan upp-
stå vid marknadsplatser och tingsställen, så uppkommo
de äldsta köpstäderna, hvilka i landskapslagarna kallas
köpingar äfven sedan de erhållit serskild stadsrätt,
af gamla offer-, tings- och marknadsplatser samt
äfven, efter Christendomens införande, af biskops-
säten 6). Egentliga städer med egen lag och egen

6) Köping bief med tiden, till skillnad från verkliga städer
med egen jurisdiction och förvaltning, en uteslutande benämning för
de tid efter annan på landet anlagda och privilegierade handels-
platser, hvilka dels äro fria eller af stad oberoende, och dels af
stad, stundom till och med af tvenne städer, beroende. Båda dessa
klasser af köpingar skilja sig, såsom flera för dem utfärdade privi-
legier och reglementen visa, derutinnan från städerna, att de i ad-
ministratift hänseende lyda under Konungens Befallningshafvande och
Kronobetjening samt i judicielt hänseende under Häradsrätt. Inne-
vånarne i de köpingar, som äro af städer beroende, böra i stad
vinna burskap på handel och handtverk, och borgare i de städer,
som hafva köpingar under sig, äro i allmänhet berättigade att i kö-
pingarna bosätta sig för att idka borgerlig rörelse, äfvensom att der
idka handel genom antagna betjente eller kommissionärer. ,

4#
52

styrelse började deremot i allmänhet först under det
43:de och 14:de seklet här i landet uppkomma till
följe af utländskt, förnämligast Tyskt och Danskt, in-
flytande, hvaraf också deras lagar visa omisskänneliga
spår. Wisby och några af de Skånska städerna, hvilka
tidigast kommo i beröring med Tyskland, äro lik-
väl äldre. Den förstnämnda staden var redan i 44:te
århundradet, om ej förr, medelpunkten för Östersjö-
handeln, och i det följande seklet började köpmän från
det norra Tysklands då uppblomstrande sjöstäder, isyn-
nerhet från Lübeck och Bremen, att besöka denna
stad och der bosätta sig 7). Då fremlingarna snart ut-
gjorde en ansenlig del af stadens befolkning och fingo
andel i dess styrelse, så måste de'nödvändigt i . flera
rigtningar inverka på stadslifvets utveckling. På Skånes
kuster idkade flera Tyska städer sillfiske i början af
13:de århundradet. Deras fiskelägen eller fiskarebodar
vid Skanör och Falsterbo uppvexte till sjelfständiga
städer med egna Tyska embetsmän och egen- nästan
oinskränkt jurisdiction 8). • De handelsfriheter, Lübeckarne
i slutet af 12:te och början af 13:de århundradet vunno
i Sverige, delades snart af flera Tyska städer och
utvidgades under det 14:de seklet derhän att fremlin-
garne fingo bosätta sig i de Svenska städerna, der de
nu blefvo så talrika och mäktiga att hälften af råds-
platserna af dem bekläddes 9J. Ett bland de förnämsta
medlen, hvarigenom de utländska köpmännen i Sverige,

7) Sartorius, 1. c. I: 489.

8) Reuterdahl, Svenska kyrkans historia II: 437. — Sartorius,
1. c. I: 245.

9) Geijer, Svenska Folkets Historia I: 345, 325.
33

så väl som annorstädes, befästade sitt herravälde och
sitt inflytande i öfrigt, var gilleväsendet. De måste
lifligt känna behofvet af en närmare förening till inbör-
des bistånd i ett fremmande land med våldsamma se-
der, och dit öfverförde de derföre sådana gillen, som
förut i deras hemland funnos., Regenterna gåfvo dem
tillstånd att hafva egna gillehus, der samfundets sjelf-
valda föreståndare afgjorde medlemmarnes inbördes
' tvister efter deras eget lands lagar och plägseder, och
gillehuset blef medelpunkten för många andra gårdar
och förrådshus, dem fremlingarne förvärfvade, hvarefter
de såsom fastighetsegare deltogo i städernas styrelse.
I Wisby hade Tyska köpmän från de serskilda staderna
hvar för sig sitt gille och gillehus, sitt contor och
sin compagnigård, hvaraf stadens' hus och gator ända
till nyare tider bibehållit namn 1°J. Ett år 1329 af
Lübeck stadfästadt gillestatut för Tyska köpmän,, som
besökte staden Malmö, är ännu i behåll 4, och man
kan taga för afgjordt att utlänningarne allestädes i Sve-
rige, der de i större mängd infunno sig, genom dylika
samfund grundlagt sitt välde. Ett bevis derpå finnes
vid Stora Kopparberget. Lübeckarne, som der bosatt
sig erhöllo år 1344 af konung Magnus Ericsson be-
kräftelse på sina gamla rättigheter ), och af samme

10)	J. Wallin, Gothländska Samlingar. Stockholm 4747, 4776.
I: 425 I dessa samlingar finnas tvenne Tyska gillens sigiller a"
tecknade, det ena med omskrift: Sigillum. Teuthunicorum. In. Wisbi.
De. Guilda. Sancti. Kanuti, det andra med omskrift: Sigillum. Thcu-
thonicorum. Gutlandiam. Frequentantium.

1) Wilda, 1. c. p. 287.	■	.

2) Sartorius, Urkundliche Geschichte des Ursprunges der C
schen Hanse. Herausgegeben von Lappenberg. Hamburg 4830. :	:
54

konungs privilegier för kopparbergsmännerne i Fahlun
af år 1347 finner man att mästermannen och sven-
nerna der bildade ett skrå, som hade rätt att sjelft
tillsatta fjorton rådmän, af hvilka tvenne skulle vara
bergmästare och domare i alla der förefallande mål 3).
Annu ‘ finnes bevaradt ett statut för S:t Georgs gillet
vid Stora Kopparberget 4), hvilket statut, ehuru det i
dess nuvarande skick troligen först i förde seklet blif-
vit affattadt på Svenska språket, utan tvifvel ursprung-
ligen härleder sig från de utlänningar, som vid berget
uppehöllo sig. Gillet, som hade en ålderman och tolf
föreståndare, är märkvärdigt derfore, att det, enligt
hvad dess statuter gifva vid handen, var ett verkligt
skyddsgille och det enda af detta slag, man med viss-
het vet hafva funnits i Sveriges gamla provinser. Sve-
rige ägde annars en verklig rikedom på gillen, men
endast några få af deras stadgar äro bibehållna eller
utgifna. De som finnas hafva tillhört andliga eller blan-
dade andliga och verldsliga gillen, hvilkas ledamöter
förenat sig för Christliga kärleksverk ochreligionsofinin-
gar. De öfriga känner man nästan endast till namnet
men de torftiga underrättelser, - man om dem äger visa
emellertid att mer än hundrade gillen funnits, så väl
på landet som i städerna 6). Dessa underrättelser
förlägga dem samtligen, om man undantager de Skånska
till 14:de och 15:de seklerna 6); men några, såsom de

3)	Se Bergs-Ordningarne 1; 4.

Dalekenesmitts donpiniä “ S. Georgio dicti ad magnum Cuprimontem
Ed. J. H. Schröder. Ups. MDCCCXXXIII ,

) De äro uppräknade hos Fant, De conviviis sacris.
chimie) Convipinem. B. Olavi i Linköping omtalas t. ex. år 4303
Com. Gloriosee Virginis i Thorshälla år 4322. Fant, 1. C.	’
55

Gottländska, voro säkerligen äldre. Om än skydds-
gillen i de Svenska städerna funnits, så hafva de lik-
väl icke här utöfvat ett så stort och omedelbart infly-
tande på stadsväsendets uppkomst som i andra länder.
Något feodalvälde, som för städerna kändes tryckande,
fanns nemligen icke i Sverige, och följaktligen voro sam-
mansvärjningar och förbund till städernas befrielse icke
heller af behofvet påkallade. Det af adeln öfvade för-
trycket drabbade den landtliga befolkningen, och det
var också denna, som sjelf genomdref sin befrielse. De
Svenska städerna lydde deremot omedelbart under
konungen och den af honom tillsatte fogden, men ett
försök att undandraga sig detta herravälde vågades icke
af de i allmänhet fattiga och fåtaliga stadsboarna. Som
dessa icke voro skarpt åtskiljda i flera olika klasser
och som de ringare för öfrigt ganska långsamt höjde
sig till ett välstånd, som alstrade åtrå efter politiskt
inflytande, så fördes ej heller några inre partistrider
mellan aristokrater och demokrater. I stället funno de
inhemska borgarne sig föranlåtna att lefva i inbördes
endrägt för att med förenade krafter motstå de, öfver-
dådiga fremlingarna. De anledningar, som annorstädes
gjorde skyddsgillena till vigtiga politiska förbund, sak-
nades således här från första början, och på våra stä-
ders uppkomst och utbildning såsom sjelfständiga från
landet skiljda menigheter hafva återigen yrkesgillena
utöfvat det förnämsta inflytandet. De fromma brödra- -
skapen, hvilka äfven här, sedan Christendomen kom-
mit till stadga, af de andliga på allt sätt befrämjades,
erhöllo väl aldrig omedelbart någon politisk betydenhet, .
ehuru de blefvo af vigt såsom förebilder för yrkes-
56

gillena, emedan näringsidkarne i dessa brödraskap, som
upptogo medlemmar af alla stånd, funno föreningspunkter
långt förr än de efter yrken äfven afsöndrade sig i egna
gillen7). Under det yrkesgillena i de flesta Europeiska
länder till en del af politiska orsaker utvecklade sig
utur och bredvid skyddsgillena, så tyckas de Svenska
hafva omedelbart uppstått dels ur de andliga gillena
dels ur andra länders yrkesgillen, hvilka hit öfverfördes
sedan de redan i hemlandet genomgått sina utvecklings-
momenter. Vi hafva redan sett att de Tyska köpmän-
nen i Sverige hade sina egna gillen, och då en betyd-
lig del af våra städers handtverkare under medeltiden
utgjordes af Tyskar, så var det naturligt att äfven dessa
fremlingar skulle äga behof och interesse af att här
införa de skråinrättningar, som skänkte deras likar i
Tyskland ansenliga förmåner. Så snart Hansestädernas
köpmän nedsatte sig i Sverige, underläto de icke att,
likasom i Norge, inkalla handtverkare från sitt fädernes-
land. Ar 1370 beviljades dem att vid sina fiskelägen
i Skåne hafva Tyska handtverkare 8), och att dessa
verkligen der infunno sig synes af Erics af Pomern och
Drottning Margarethas "Stadga om fiskeri och köpen-
skap för köpmännen i Skåne” 9). Gottlands Stadslag

‘ Bland välgörenhetsgillenas medlemmar nämnas ofta handtver-
kare både före och efter handtverksskrånas allmännare tillvaro. År
1436 förenade sig inför Magistraten i Stockholm 2:ne gillens bröder
och systrar genom sina fullmäktige att blifva ett . gille. Bland de
• fullmäktige uppräknas Tunnbindare, Bagare, Öfverskärare, Guldsme-
der, Skräddare m. fl. Fant, 1. c. p. 45. n. x. jfr Murberg, 1. c. p.
233—35, hvarest flere handtverkare förekomma såsom medlemmar
af Helge Lekamens Gillet i 45:de och 16:de seklerna.

8)	Sartorius', Gesch. des Hanseat. Bundes I: 218.

9)	”Item, biude wij alle Kremare, Wanthsnidere, Skomaghere
57

uppräknar öfver 20 serskilda handtverk, och det lider
intet tvifvel att ju många, måhända de flesta, idkades
af Tyskar. Denna lag är det äldsta säkra beviset för
tillvaron af handtverksskrån i Sverige. Den stadgar att
hvart och ett skrå eller "Amme t" skulle hafva två för-
män och bisittare, hvarförutan verkmästare funnos, som
skulle pröfva tillverkningarnas godhet 10). Tidpunkten
för handtverksskrånas uppkomst i de öfriga delarna af
riket är svårare att bestämma; ty dessa inrättningar
omtalas hvarken i Bjarköa-Rätten eller i den nyare
allmänna Stadslagen. Den sistnämnda lagens stadgande,
att ingen handtverkare skulle äga rätt att idka flera
yrken än ett 1), går blott ut på att förekomma tvister
mellan näringsidkarne. Enär icke en gång 1736 års
Lag innehåller något uttryckligt stadgande om handt-
verksskrån, så kan man likaså litet af stadslagens tyst-
nad draga den slutsatsen, att de i 14:de seklet icke
funnos. Uti en af Stockholms stads Politie- Embets-
och Byggnings-Collegium d. 20 Oct. 1835 afgifven för-
teckning på samtliga i Stockholm under skrå lydande
och Kötmanghere och alle hande handwerkes folk, ath the sta ther
som thom böör medh thera köpmanskap” etc. •— Stadgan är tryckt
i Hadorphs edition af Skåne-Lagen.

10) Gottlands Stadslag, 2:dra B. 34:de Cap.---------”were Meistere,
de syllen er Ammet pröuen dat se rechtverdich sin, unde wröghen
vor deme Rade, so wat he unrechtverdich vindet.” Vi våga icke
med Nordström (Svenska Samhällsförfattningens Hist. I: 323) antaga
att detta lagrum har afseende på burskapssökandes mästerprof; ty
de här nämnda verkmästare motsvarade utan tvifvel de skådemästare,
som inom skråna hade uppsigt öfver sjelfva embetsbrödernas verk-
städer. ;

1) Stads-Lagen. Kon. B. Gap. 24: ”Engin Giärningisman må eller
skal flere Embete uppeholda eller idhka än ennehanda Giärning ock

enga andra köpslagan.”
: 58

handtverks-embeten, hvilken äfven innehåller uppgift
öm de stadganden, som tjena dem till efterrättelse i
afseende på gränsorna för deras arbetsrättighet, namnes
ett af konung Magnus Ericsson år 1356 utfärdadt bref
såsom grunden för skräddare-embetets rätt att betjena
allmänheten med nya klädespersedlars förfärdigande och
gamlas lagande 2); men som innehållet af detta bref ej
närmare anföres, så våga vi icke, på grund deraf, an-
taga att skräddarne redan då ägt ett eget skrå. Att
dessa handtverkare åtminstone i det 15:de seklet varit
förenade i skrå bevisas dock af Gustaf I:s år 1536 för
dem utfärdade skrå-ordning, hvarest konungen säger
sig hafva "stadfästat de friheter och privilegier, som
skräddare-embetet i Stockholm uti våre framledne för-
fäders Riksens Herrars och Konungars tider nådeligen
förunnade och gifne äro” 3). Från det 15:de århundra-
det äger man flera ovedersägliga bevis att handtverks-
skrån funnits i Sverige. Carl IX bekräftade den 7
Aug. 1602 den skrå-ordning, som murmästare-embe-
tet i Stockholm "af förmännen samt Borgmästare och
Råd för etthundrade femton år sedan undfått.” Denna
skrå-ordning hade således första gången blifvit stad-
fästad år 4487; men sjelfva skrået, som redan då
hade sina förmän, var troligen ännu äldre. I den
kungliga stadfästelsen säges att konungen gillat den
gamla ordningen till dess bokstafliga innehåll, endast

2) Se Commerce-Collegii underdåniga förslag till förnyad för-
ordning angående rättighet att i städerna och på landet åstadkom-
ma slöjde- och handtverks-arbeten m. m. Stockholm 4 836. s. 4 64.

8) Stiernman, Samling af Commerce- Politie- och Oeconomie-
Förordningar I: s. 36.
59

med det undantag att han till penningeböter förvandlat
de böter, som förut utgått i vax, ”emedan samma vax
hafver varit uti den papistiska tiden till deras afguderi
brukadt.” Documentet förråder skråets Tyska ursprung
och visar äfven, så vida stadfästelsen i denna punkt
får antagas vara bokstaflig, att murmästarne redan år
1487 bildade ett slutet skra 4). Då enligt Calmare
Recess af år 1474 och Sten Stures samt Riksens Råds
Förordning af år 1485 guldsmedslärlingar borde tjena
vissa läroår och göra mästerstycken inför verkmästarne
i Stockholm innan de fingo nedsätta sig såsom mästare
1 Rikets städer, så lydde äfven dessa handtverkare på
den tiden under skrå 5). Stockholms skomakare och
garfvare utgjorde tillsammans ett skrå, hvars stadgar
före medlet af förde seklet sammanfattades i 66 Cap.,
hvilka jemnte några senare tillägg år 1474 stadfästades
af stadens Borgmästare och Råd 6). Skrå-ordningen
innehåller icke blott talrika föreskrifter med afseende på
sjelfva yrket, utan äfven gilleförfattningens vanliga bestäm-
melser om messor till skyddshelgonens ära, om leda-
möternas samqväm och inbördes bistånd. — Sverige
ägde således i det lo:de århundradet en fullt utbildad
skråförfattning, åtminstone för några yrken. Allt flera

4) ”Och skole icke flere mästare uthi samma Embete vara änn
Tolf, Otta Swenske och Fyra Tydske, och hwarje tu åhr ware Swenske
Ålderman och thet tridie Tydske, efter såsom uthi för: de deras skrå
uthtryckeligen förmäles." Stiernman, 1. c. I: 468.

5) Föreskrifterna finnas i de af Hadorph efter Bjærkôa-Râtten
utgifna ”Gambia Stadgar.” S. 59, 64.

°) Originalet, som ännu finnes, är från trycket utgifvet med
titel: Skomakara-Skra. Skomakare-Skrå-Ordning af Stockholms Stads
Magistrat.gillad och stadfäst år 4 47 4. Stockholm 4 835
60

handtverk erhöllo serskilda ordningar under de tvenne
följande seklerna, i mån af den inhemska handtverks-
näringens långsamma tillvext. Åren 1621 och 1622
lät Gustaf Adolph öfverse de äldre skråordningarna för
alla handtverkare i Upland, hvarjemte ett General
Embets-Skra för dem uppsattes 7; men icke förr än
den 1 Mars 1669 utfärdades en allmän skråordning
för handtverkarne i hela riket, efter hvilken de serkilda
ordningarne för hvart och ett handtverk skulle lämpas
och rättas. —

τ) Stiernman, 1. c. 1: 784. 807.
61

ANDRA KAPITLET.

Om handtverksskränas organisation.

En samhällsinrättning, som under flera århundraden
haft den förnämsta vården om en vigtig del af den
fysiska culturen, kan väl förtjena en fullständigare upp-
märksamhet, än den som endast röjer sig i det van-
liga tadlet af de missbruk och oarter, hvilka numera,
till följe af förändrade tidsförhållanden, så lätt falla i
ögonen, att man för deras skull tror sig vara berätti-
gad att förbise och förakta hela institutionens verkliga
betydelse. Den förtjenar fast mer att fördomsfritt be-
traktas äfven under den tidigare perioden af dess till-
varo, eller innan en inre domning och ett yttre tvång
i förening hunnit nedstämma det kraftfulla lif, som ur-
sprungligen genomträngde de fritt och sjelfständigt utbil-
dade formerna.

Ett handtverk måste inhämtas genom undervisning
och öfning, så vida ett framskridande, genom begagnan-
det af en redan uppnådd konstfärdighet, skall blifva
möjligt. Detta gäller icke blott om så kallade skrå-
handtverk, utan om all handtverksdrift, vare sig före
skrånas uppkomst eller efter deras undergång. Men i
handtverksskråna stodo de begagnade arbetsbiträdena.
62

ehuru icke egentliga medlemmar deraf, i ett så egen-
domligt rättsförhållande till hela samfundet, och ej
endast till husbonden, att dessa corporationer, som
tillika med köpmansgillena just derigenom skiljde sig
från andra slags gillen, äfven i det hänseendet förtjena
en serskild uppmärksamhet.

Handtverkareståndet hade, likasom medeltidens
munkordnar och ridderskap, sina grader. Lärlingarne
bildade den första, och som dessa, sedan de en gång
blifvit inskrifna, ägde anspråk på att framdeles i sin
ordning blifva Mästare, så gjorde skrået, till betryggande
af sina medlemmars personliga anseende och politiska
inflytande, redan vid lärlingarnas antagande ett noggrant
urval. Framför allt fordrades att lärlingen genom det
så kallade bördsbrefvet skulle bevisa sig vara af fri
och äkta börd 1), och till och med äkta barn af för-
äldrar, hvilka enligt skråets åsigt lefde af ett ringa
aktadt yrke, utestängdes mångenstädes från lärandet af
ett skråhandtverk. Bördsbref för lärlingar fordrades
ännu i 1669 års Svenska skråordning; men i den
senaste af d. 27 Juni 1720 omnämnes icke mera detta
villkor, hvilket i Tyskland uttryckligen aflystes genom
den för hela riket utfärdade lagen af d. 16 Augusti
1731, som i så många hänseenden förändrade skrånas
äldre organisation2). Vår tid måste finna det orätt-
vist att för härkomstens skull förskjuta den oskyldige

1) Skomakara-Skra i Stockholm 4474. Cap. 13: Huilkin nokon
pilth til gerningh säther ok är ey äktha böthe I pundh wax ok gjffwi
pilthenom orloff.

2) Mittermaier, Grundsätze des gemeinen deutschen Privatrechts.
4:te Ausg. Landshut 4 830. S. 928. : -
63

afkomlingen; men hvem kan väl förtänka handtverkarne
att äfven de under ståndsfördomarnes tid sökte genom
ett strängare urval bevara sitt stånds merändels ärftliga
ära? — Som gossen gemenligen icke förr än vid 14
års ålder trädde i lära, så förutsattes' det att han dess-
förinnan slutat sin schol-tid. Hans målsman träffade
då å hans vägnar en öfverenskommelse med mästaren,
som icke blott åtog sig att undervisa honom i yrket
utan äfven att vara honom i faders ställe och fullborda
hans uppfostran. Sedan mästaren en månad eller två
pröfvat hans fallenhet, skedde inskrifningen inför det
församlade embetet, hvilket derigenom lemnade lär-
lingen en borgen för det ingångna aftalets helgd, lika-
som mästaren å sin sida af honom kunde fordra löftes-
män för contractets uppfyllande. Om mästaren afled
innan gossen blifvit utlärd, så ombesörjde skrået, att
denne likafullt för den återstående : tiden erhöll vård
och undervisning. Lärotiden bestämdes vanligen till 3
eller 5 år. Man har anmärkt att denna tid var allt-
för lång, enär handgreppen lätt kunde inöfvas på lika
många månader; men man har härvid lemnat ur
sigte, att den långa lärotiden ej allenast berodde
på sjelfva yrkets beskaffenhet, utan ännu mera på åtskil-
liga andra väsendtliga omständigheter. Konstfärdigheten
ensamt var icke tillräcklig att gifva lärlingen den sjelf-
ständighet och stadga, som kunde skydda honom mot
gesäll-lifvets vådor. Mästaren borde äfven sörja för hans
moraliska uppfostran, behandla honom såsom en med-
lem af familjen och gifva honom kost, kläder och hus-
rum. Om än undervisningen i yrket stundom med en
läropenning vedergälldes, så var denna i alla fall icke
64

en tillräcklig ersättning for de öfriga förmånerna. Dessa
måste derföre betalas med en längre lärotid, ander
hvars- senare hälft mästaren kunde draga någon nytta
af lärlingens arbete. Att denne derjemte' måste ”löpa
mästarens ärender” och deltaga i hussysslorna har man
äfven funnit tadelvärdt; men huru skulle lärjungen, såsom
en medlem af familjen, hafva kunnat undandraga sig
hvad mästaren utan gensägelse kunde fordra af sina
egna söner? Det icke sällsynta missbruk, som gjorde
dylika förrättningar till hufvudsak och undervisningen
till bisak, då förhållandet alltid bordt vara omvändt,
har deremot med rätta blifvit tadladt, och skråordnin-
garne hafva också genom förbud sökt motarbeta det.
Lärogossen var för öfrigt skyldig sin mästare, hus-
modren och gesällerna en sträng lydnad; hvilken äldre
medlem af skrået som helst måste han vid alla till-
fällen visa vördnad; hvarje förseelse ådrog honom en
aga, som ofta var så omild, att äldre skråstatuter in-
nehöllo föreskrifter för det icke sällsynta fall att gossen
fördenskull rymde ur läran 3) och att nyare skråord-
ningar aktat nödigt förbjuda mästare och gesäller att i
dryckenskap eller af blott ondska slå och oskäligen
handtera en lärling 4).

Det är ovedersägligt, att denna en arm lärlings
vanliga belägenhet hvarken var lockande eller passande
för förmögnare och mera bildade ynglingar, som kunde
önska att lära ett handtverk. Som dessas anhöriga
sjelfve voro i tillfälle att både uppfostra dem och betala

3) General Embetes Skrå af d. 23 Sept. 1621. Art 7.
Smede Embetes Skrå af d. 42 Mars 4622 Art. 4 § 5.

4) Skrå-Ordningarne 4669 och 4720 Art. 9 § 3.
65

undervisningen, så borde ett längre vistande i verk-
staden, än yrkets inlärande verkligen fordrade, icke
heller åläggas dem. Men skråord ningarne iakttogo i
sjelfva verket af gammalt denna naturliga åtskillnad, i
det de dels medgåfvo undantag från den vanliga läro-
tidens längd för dem, som i stället vedergällde mästaren
med penningar 5), och dels tilläto skråmästare att för
egna söner, som valde fadrens handtverk, förkorta och
till och med skenbart helt och hållet borttaga läroåren
medelst inskrifning och utskrifning på en och samma
dag inför embetet 6). Denna sista företrädesrätt för
mästares söner har en nyare lagstiftning merändels
såsom ett missbruk förbjudit. Utsträcktes- den äfven
till sådana, hvilka ingingo i ett annat yrke än fadrens,
så hade den visserligen ingen giltig grund; men så
länge den endast förekom i den nämnda ursprungliga
inskränkningen, gaf- den handtverksnäringen en försäkran
om en ärftlig besittning af det en gång samlade kapi-
talet, hvaremot förbudet hade till följd, att handtverkare-
klassen nästan endast förstärktes af obemedlade nykom-
lingar, som hvarje gång måste börja samla ånyo.

Efter genomgångna läroår framställdes lärlingen åter-
igen af sin mästare för det församlade embetet, för
att högtidligen utskrifvas. Antingen detta åtnöjde sig
med mästarens blotta försäkran om ynglingens arbets-

5) General Embetes Skrå 1621 Art. 7: "Wilja the Pennin-
gar gifwa med, thet han icke skal gä uthi ett annat arbete hos
Mästaren, uthan stadigt blifwe wedh ett Läre-Embete, tå må the
samsättia sig therom," etc. Jfr. 4720 års Skrå-Ordning Art. 4 §§ 3,5.

“) J. G. Hoffmann, Die Befugniss zum Gewerbbetriebe. Berlin
4841 S.402.,...
66

skicklighet; eller denne, såsom ofta fordrades, derpå
aflade ett nöjaktigt prof; så förklarades han nu fri och
lös från sitt förra beroende samt erkändes af skrået
såsom Gesäll; till bevis hvarpå han erhöll ett så kal-
ladt Lärobref. Det egna rättsförhållande; som före-
fanns mellan en sådan arbetare å ena sidan och mästa-
ren samt hela skrået å den andra, skiljde sig förnämli-
gast, derαtinnan från vanliga tjenstehjons och daglönares
ställning till husbonden, att en gesäll enligt reglen
hvarken ägde arbeta för sin egen räkning eller för lön
hos någon annan, än en till skrået hörande mästare;
hvaremot denne också var förpligtad att i sin verkstad
icke löna andra arbetare; än de som voro erkända
gesäller i handtverket. Gesällen, som fordom alltid
bodde i sin mästares hus och åt vid hans bord, —
ett familjeförhållande som numera isynnerhet i större
städer börjat blifva sällsynt —■ stod visserligen under
dennes husbondevälde ; men andra förrättningar; än de
som till sjelfva handtverket hörde, kunde icke åläggas
honom; och likaså litet var han husaga underkastad.
För så' väl olydnad mot mästaren; som för andra öfver-
trädelser af de skyldigheter; hvilka enligt statuterna
honom ålågo, straffades han antingen af sitt eget brödra-
skap eller af embetet; och straffet bestod merändels i
böter till lådan. Var lärlingen i flera år bunden vid
mästarens verkstad; så var deremot gesällen i detta
hänseende så mycket friare. Väl var det fördom sed-
vanligt; att en utlärd gesäll ännu ett år qvarstannade
hos sin läromästare och vissa yrkens statuter föreskrefvo,
att en gesäll icke heller sedermera skulle antaga arbete
hos andra mästare på kortare tid än ett helt eller
67

åtminstone ett halft år 7); men i de flesta yrken hade
mästare och gesäller en Ömsesidig uppsägningsrätt efter
14 dagar 8), ja till och med, sedan det inbördes bandet
alltmera lossnat, vid slutet af hvarje vecka. Äfven om
gesällen Önskade tillbringa hela sin gesälltid i sin förre
läromästares tjenst eller hos en annan mästare i samma
stad, kunde det icke beviljas honom enligt de äldre
skråstatuterna, hvilka ovillkorligen fordrade, såsom ett
villkor för vinnande af mästerskap, att gesällen skulle
vandra vissa år, merändels trenne, för att söka sig
arbete annorstädes 9). Gesällvandringen, i början
blott en sedvana, som härledde sig från gesällernas
egen omtanka att fullkomna sig i sitt yrke, torde hafva
blifvit en allmän föreskrift genom mästarnes önskan att
i det längsta tillbakahålla nya medtäflare. J sjelfva
verket voro gesäll-åren nödvändiga såsom en öfvergång
från den omyndige lärlingens till den sjelfständige mästa-
rens ställning; men utan den föreskrifna vandringen hade
de i allmänhet ej varit tillräckliga att gifva gesällen den
stadga i karakteren och de insigter i yrket, som fordra-
des för att för egen räkning Öppna en verkstad. Van-
dringsåren deremot voro ej endast för gesällerna af en
stor nytta, i det de fulländade deras bildning och

7)	Skomakara-Skra i Stockholm 4474 p. 68: Ingen halde
swena i embitteno wtan til halfuom arum eller helom.

8)	Smede Embetes Skrå 4622 Art. 3, § 5: En Mesterswen
skal hålla uth 44 dagar- hoos en" Mästare, sedan må han alla Sön-
dagar orlof begiära, och Mästaren honom sin tjenst upsäija.

9)	General Embetes Skrå 4 624 Art. 8, 9. Redan i 4 669
års Skrå-Ordning Art. 4 § 5, Art. 5 § 4, hvarmed 4720 års Skrå-
Ordning i dessa såsom i de flesta andra punkter öfverensstämmer,
afskaffades tvånget för gesällerna att vandra.

5*
68

beredde dem tillfälle att välja den ort der de med
fördel kunde nedsätta sig såsom mästare, utan på en
tid då andra förbindelsemedel saknades befrämjades
och utbreddes derigenom från stad till stad och från
det ena landet till det andra industriens nya upptäckter
och framsteg. Ännu i dag kan nyttan för flera yrken
af arbetarnes omedelbara åskådning och öfning på indu-
striens förnämsta orter svårligen genom några andra
medel tillfyllest ersättas, men sedan missbruket af ett
planlöst kringvandrande, som för industrien och sedlig-
heten medfört mera skada än vinst, alltmer tagit öfver-
hand, har man dels genom borttagandet af den förra
tvångspligten att vandra och dels genom en strängare
uppsigt på samma gång sökt undanrödja olägenheterna
och bibehålla de verkliga fördelarna af denna inrättning.

Så snart vandringen blifvit en skyldighet ej mindre
för de obemedlade än för de bemedlade, ehuru viss-
heten att allestädes finna arbete deremot ej var gifven,
blef det nödvändigt, på det gesällerna ej måtte tigga
allmosor af andra, att skråna åtogo sig förbindelsen att
underlätta resorna genom ett visst understöd, som
kallades en skänk eller tärepenning. Man tager
vanligen för afgjordt, att benämningen "skänke-embe-
ten” härleder sig från en sådan förbindelse å mästar-
nes sida att understödja vandrande gesäller; men af
äldre skråstatuter kan man finna, att namnet äger ett
annat ursprung. Likasom gillena i allmänhet, hade äfven
hvarje handtverksgille, som ville åtnjuta heder och
anseende, sina dryckeslag uti gillestugan. Ägde ett
skrå ej tillräcklig förmögenhet att inköpa ett eget gille-
hus, kunde det hyra ett sådant gemensamt med flera
69

andra skrån, för att der skiftesvis hålla sina samman-
komster. Mästarne sammansköto penningar, för hvilka
åldermannen uppköpte drycker, hvilka i gillehuset åter
uttappades eller utsåldes. Inkomsten af denna skänk-
rörelse användes till en del till embetets dryckes-
lag10), vid hvilka bägaren iskänktes1). Sjelfva sam-
mankomsten kallades deraf skänk och det till stämma
församlade embetet sades hålla skänk eller beskänka
sig. Gästfrihet mot likar var för skråna en hederssak,
och fremmande mästare, som anlände till en stad, der
deras skrå höll gille, kunde derföre alltid . påräkna en
hedersdryck. Äfven andra, som voro godt gille
värda, inbjödos till gäster; till och med en inskrifven
lärogosse ägde, då han på embetets dryckesstämma
skulle iskänka sin Öltunna, medtaga en gäst, och all-
denstund gesällerna i början deltogo i mästarnes dryc-
keslag var det naturligt att de till gäster, kunde inbjuda
och beskänka sina vandrande bröder. Men sedan mästarne

10) Smede Embetes Skrå 4622 börjas sålunda: Alla thessa
Skäncke Embeter effterlåthes hafwa sin gille och sammankompst
hoos Skäncke Embeter på the rum som ther til förordnat äre til
thess the kunna sig sjelf ett förskaffa, och uppå then tijd och dag
tijt komma, som the med the andre Skänke Embeter äro samsatte
och förlijkte. — Vidare, heter det, mâge the och hafwa sina inlagu
til at få honom penningar, som uthi huuset bor, til att inkiöpa
Tyskt, Swenskt Öl och Brennewijn, men icke annat Wijn, och låta
honom uthsällia innan huus och uthan.... Sedan förtiensten som
fallen är af theras Capital eller Inlaga, thet tage föreskrefne Embetz
Ålderman til sigh.. och halffparten af förtiensten kommer uthi theres
Embetz-Låda, then andre halffpart bekommer heela Embetet tilhopa
til at låta beskänckia sigh i theres gille när them lyster.

1) Skomakara-Skra 4474 Cap; 59: Huilkin som ey wil skänkia
mynne tha honum är mynnis hyghare fanghin böthe ena mark wax.
kastar han byghara ok wil inghaledz skänkia böthe fäm mark wax.
70

från sina sammankomster uteslutit gesällerna 2) och
dessa i stället börjat bilda egna gillen, förvandlade
mästarne den förra hedersdrycken till ett understöd
för vandrande gesäller, hvilket, till erinran om den
ursprungliga seden, alltjemt bibehöll benämningen skänk3).

Detta understöd gafs för öfrigt på åtskilliga sätt.
Länge var det brukligt, att mästarne i sina egna hus
turvis undfägnade ankommande gesäller med en mål-
tid, ett nattläger och en tärepenning; men som denna
sed i längden blef dem besvärlig, föranstaltade de att
gesällerna, för mästarens räkning, i stället undfägnades
på allmänna gesällherbergen. Isynnerhet i mindre
städer, hvarest inga herbergen funnos, fortforo gesäl-
lerna att sjelfve gå 'från verkstad till verkstad för att
efterfråga arbete eller mottaga understöd. Uti de embe-
ten åter, hvilka ej räknades till skänke embetena, var
det icke mästarne, utan gesällerna sjelfva, som under-
stödde sina vandrande kamrater, då arbete i staden ej
var att tillgå. Då en gesäll kom vandrandes var det
honom enligt reglen icke tillåtet att efter eget val söka
arbete hos hvilken mästare som helst, utan han måste
begifva sig till herberget, anmäla sig hos åldermannen
och låta sig nöja med det arbete honom anvisades, så
vida han ej ville vandra vidare. Dervid ägde antingen
det förfarande rum, att mästarne fingo gesäller sig

2) Ibid. Gap. 45, 64: Hvilkin som skomakara swenom byudhr
thil gästh här j kompanith böthe ena thunno öll.

3) Ännu i 4720 års Skrå-Ordning 4 Art. 6 § förekommer ordet
skänkande såsom liktydigt med dryckeslag: Utlärd Läre-Poike för-
plichtes ej til någon Tractering eller annan omkostnad; utan ware
den som något skiänkande begiär eller påstår förfallen till 40 Dal.

S:mts Böter.
71

tillskickade i den ordning de anmält sin önskan derom
på herberget, eller att gesällerna utdelades till mästarne
efter omskådning, hvilken förrättades af en gesäll
eller mästare sålunda, att först den mästare, hos hvil-
ken ordningen var att gifva resande gesäller arbete,
och sedan de öfriga mästarne hvar efter annan tillfrå-
gades om den till staden anlände gesällen kunde få
arbete 1). Det berodde således af slumpen huruvida
gesällen, åtminstone till en början, kunde finna arbete
på en verkstad, der någonting för honom var att lära.
Men om än detta bruk närmast gick ut på att före-
komma tvister mellan mästarne om valet af gesäller, i
hvilket afseende det äfven var föreskrifvet, att mästarne
ej fingo tubba eller göra hvarandras gesäller afspän-
niga, så var det dock uti större städer i allmänhet
förmånligare äfven för gesällerna att arbetstillfälle på
detta sätt bereddes dem, än att de sjelfve nödgades
gå omkring under flera dagar för att ofta förgäfves
söka arbetsförtjenst. Också har man der skråna upp-
hört funnit sig föranlåten att på visst sätt återupplifva
den gamla seden, i det adresscontor uti större städer
blifvit inrättade, der vandrande gesäller få underrättelse
om det arbete, som på orten erbjudes dem 5J. Anländ
till en främmande ort bevisade gesällen sin behörighet

4) Den ännu i 4720 års Skrå-Ordning 5 Art. 2 § anbefallda
omskådningen förbjöds, till förmån för frimästerskapet, genom
Res. på Städ. Bes v. d. 28 Aug. 4727, som lemnade gesällerna frihet
att arbeta hos hvilken mästare de kunde komma öfverens med. Jfr.
Res. på Städ. Besv. d. 4 7 Aug. 4 762 §§ 4, 40. Men det oaktadt
har denna sed ej i verkligheten hos oss upphört, ehuru omskådnin-
gen numera ofta, för tidsbesparingens skull, förrättas af lärogossar.

5) Chaptal, 1. c. II: 345. ■
72

att såsom sådan söka arbete eller understöd dels genom
sitt lärobref och embetets pass samt dels genom en i
hvarje handtverk antagen helsningsformel, hvarmed stun-
dom en utförlig examen efter en gång för alla bestämda
frågor och svar var förenad. På inlärandet af dessa
egendomliga talesätt, hvilka borde obrottsligen bevaras
såsom en ordenshemlighet — hvadan de också efter
århundradens förlopp, ehuru endast genom traditionen
fortplantade, återfinnas oförändrade — lades länge en
större vigt, än på efterlefnaden af sjelfva skråstatu-
terna 6).

Hvarest antalet af gesäller var tillräckligt stort
inrättade de snart egna brödraskap eller gillen efter
handtverksskrånas förebild. Af gesäll-artiklarna 7) synes
att äfven dessa gillen hade sina, föreståndare och tjenste-
män, såsom låde- och oldgesäller, omskådnings-
gesäller m. fl., sitt sigill, sin låda, sin välkomst

6) Det Tyska Riks-patentet af d. 34 Aug. 4734 Art. 9 beskrif-
ver detta pedanteri sålunda: "Ingleichen so halten sie auch auf ihren
Handwerksgrüssen, läppische Redensart und andere dergleichen unge-
reimte Dinge so scharf, dass Derjenige, welcher etwa in Ablegung
oder Erzählung derselben nur ein Wort oder Jota' fehlet, sich also-
bald einer gewissen Geldstrafe untergeben, weiter wandern oder
wohl öfters den Weg zurück laufen und von dem Ort, wo er her-
gekommen, den Gruss anders holen muss.” — Så väl de ofvannämnda
formulärerna, som flera andra vid Gesällernas sammankomster öfliga
talesätt och ceremonier, hvilka alla hafva en ålderdomlig, stundom
poetisk, prägel, finnas för åtskilliga handtverk ordagrannt uppteck-
nade hos Ch. L. Stock, Grundzüge der Verfassung des Gesellen-
wesens der deutschen Handwerker in alter und neuer Zeit. Magde-
burg 1844.

7) Bagaregesällerna i Köpenhamn stiftade år 4403 ett eget gille,
hvars statuter äro tryckta hos Pontoppidan, Annales. Ecclesia Da-
nice diplomatici II: 499—503.
73

eller pokal samt andra utmärkande symboler. Före-
skriften, att tyenne af embetets mästare skulle vara
närvarande vid gesällernas sammankomster 8), erinrade
alltjemt om de i förstone gemensamma samqvämena
mellan mästare och gesäller samt om de senares hör-
samhetspligt mot de förra. För öfrigt voro gesäller-
nas corporationer ganska oberoende. De hade ej blott
en egen kassa, hvarmed de bestredo omkostnaderna
vid dryckesstämmorna, understödde sjuka och vandrande
bröder, bekostade aflidna kamraters begrafning o. s. v.,
utan de utöfvade äfven en egen domsrätt i första instansen
Öfver sina likar. Jemte de skrifna statuterna iakttogo
de, såsom redan är nämndt, vissa häfdvunna plägseder
och bruk, hvilka voro olika för olika tillfällen. Då en
utlärd lärogosse upptogs i gesällernas samfund, måste
han i flera handtverk underkasta sig en temligen bar-
barisk behandling, såsom hyfling, deposition m. m.,
för att likasom renas från de oarter, som ännu anså-
gos vidlåda honom 9). Framför allt utmärkte sig gesäl-
lernas sammankomster eller qvartaler, hvarvid deras
flesta angelägenheter afgjordes, för en vidlyftig och
besynnerlig ritual 10). Det var vid sådana tillfällen som
den nämnda domsrätten utöfvades till bevarande af
brödraskapets oförvitlighet och ära, hvilken af den stränga
sededomstolen ansågs vara kränkt, ej allenast när en

e) Skomakar a-Skra 4474 p. 72: Naar skomakaraswena skulu
halda theras drycke stempno ther skulu ouer wara twa mestermän
af embeteno til skickkadhe. Skrå-Ordningen 4720, Art. 5 § 4.

9) Se t. ex. Holberg, Bergens Beskrivelse II: 258 ff.

10) Onkel Adam har i en af sina genremålningar, ”Får gå!,
påtagligen efter naturen tecknat ett Svenskt gesällqvartal.
74

medlem begått en verklig och inför den allmänna lagen
straffbar förbrytelse, utan ock då någon fördristat sig
att öfverträda skråets och brödraskapets statuter eller
blotta plägseder. Förseelsen måtte hafva varit huru
ringa som helst, så blef dock den, som vandrade ur
staden innan han medelst böter förlikt sig med sam-
fundet, af sådan orsak skymfad eller ansedd för van-
frejdad, hvilket hade den påföljd, att hans namn
inskrefs i den s. k. svarta boken, att skrifvelser af-
sändes till andra städers brödraskap om hans vanfrejd,
hvilken dessutom af vandrande gesäller allestädes för-
kunnades, och att ingen ärlig gesäll vågade arbeta
tillsammans med den skymfade, förr än denne på detta
sätt tvingats att godtgöra sin förseelse och återigen
upptagits i samfundet.

Öfverdriften åsidosalt, var denna inbördes sede-
polis i allmänhet det bästa och verksammaste medlet
till bibehållande af ordning och skick inom gesällernas
vidt utgrenade brödraskap; men så mycket vådligare
och tadelvärdare var det missbruket, att gesällerna
derjemte fingo egenmäktigt utöfva en dylik myndighet
öfver mästarne, hvarigenom dessa blefvo i hög grad
beroende af sina arbetare. Då t. ex. en gesäll med
eller utan skäl blef missnöjd med sin mästare och
denne ej genast ställde honom tillfreds, så skymfades
mästarens verkstad, d. v. s. alla gesällerna och således
äfven de; som ej personligen hade någon del i tvisten,
lemnade verkstaden och förbjödo alla andra gesäller i
staden att arbeta hos den sålunda skymfade mästaren
till dess saken blifvit inför skrået undersökt och förlikt.
Den gesäll, som icke hörsammade ett sådant förbud,
blef i sin ordning skymfad 1). Stundom fick miss-
hälligheten en vida större och betänkligare utsträckning,
ja till och med en politisk betydelse, i det ett helt
embete eller en hel stad på samma sätt skymfades
om t. ex. alla embetsmästarne gemensamt eller ock
magistraten angående gesällerna fattat ett för dessa
misshagligt beslut. Kunde man ej i godo förlikas, så
öfvergåfvo gesällerna verkstäderna, tågade i massa ur
staden och skrefvo till sina brödraskap i andra städer,
att ingen gesäll finge antaga - arbete i den Öfvergifna
staden. Mästarne tvingades härigenom ofta att i när-
belägna städer underhandla med de utvandrade gesäl-
lerna om deras återvändande och om upphäfvandet af
interdictet2).

Vid sådant förhållande kunde mästarne svårligen
handhafva senare skråordningars inskränkande föreskrifter
angående gesällerna och deribland förbudet för dessa
att hålla fri måndag 3). Bruket, som härstammar
från den katholska tiden, hade ett kyrkligt ursprung
och afsåg firandet af den s. k. blåa måndagen före
fastan; men efter reformationen ersattes denna fest
med flera fria måndagar om året, hvarförutan benäm-
ningen blef gemensam för alla sådana dagar, på hvilka
gesällerna ej ville arbeta. Så länge äfven mästarne
regelbundet firade vissa fester, församlade sig gesäl-
lerna samtidigt till egna samqväm’); men' den frihet,

1) Sådana tilldragelser tima någon gång än i dag uti de Svenska
handtverkerierna, ehuru allmänheten ej får någon kunskap derom.

2) Stock, 1. c. 105—4 09. — Chaptal, 1. c. II: 34 3.

3) Skrå-Ordningen 4720. Art. 8. § 2.	■

4) Skomakar a-Skra 4474 p. 70: Inghe swena i embeteno
maghen drikka flere samdryke wm arith än theres husböndher...
76

som en gäng för dem blifvit en vana, ville de sedan
ej efterskänka utan en motsvarande ersättning. Större
än den egentliga arbetsförsummelsen, som efter hvilan
kunde med förökad flit godtgöras, var härvid det miss-
bruket, att äfven de gesäller, som Önskade blifva hemma,
måste lämpa sig efter de öfrigas beslut, hvarigenom
den frihet, hvarom corporationen var så Ömtålig, af
medlemmarna sjelfva förvandlades till ett tryckande
tvång.

Nitälskan för gesäll-lifvets frihet och sjelfständig-
het, som ej borde lida något intrång utifrån, var äfven
en orsak till den allmänna ofördragsamhet, som inom
brödraskapet visades gifta gesäller. Äktenskapet ansågs
nemligen icke blott såsom den sannolika följden af ett
brott mot skrånas kyskhetsreglor 5), utan äfven såsom
ett hinder för en gesälls sjelfständiga utkomst, enär
den gifte gesällen, som svårligen var i tillfälle att om-
byta vistelseort, ej vågade göra gemensam sak med de
vandrande bröderna i upprätthållandet af gesällernas
oberoende ställning till mästarne. Derföre betraktades
en gift gesäll knappast såsom medlem af brödraskapet.
Han var ej liden i verkstaden, än mindre på herberget,
samfundets gemensamma kassa, till hvilken han ej
vidare lemnade några bidrag, Öppnades ej till lindrande
af hans nöd och ingången till mästarries skrå var för
oc tha som swena drikka thera samdrykke swa manga wm arit som
thera husböndher tha drikken the ey flere dagha j hwarie drykkio
än husböndherne.

6)	Ibid. Cap. 30: Nw kan nokor swen j wara kompani dara äller
fölska nokars brodhers j wara kompani dotther, sisther mödhro äller
maghd tha skal inghin tolkom swen äruodhe gifwa för än han sik
förlikth hafwer meth malsägiandum.
77

honom tillspärrad. Ehuru 1720 års skråordning (Art.
5. § 5.) omsider uttryckligen förbjöd det dittills
äfven i Sverige rådande bruket att icke erkänna gifta
personer för verkliga gesäller, och ehuru Kongl. Rescriptet
af d. 4 Febr. 1773, i afsigt af befrämja folkmängdens
tillvext, till och med sökte uppmuntra gesällerna till
tidiga giftermål genom det förmånliga löftet om ett
eller tvenne års eftergift på den vanliga gesälltiden då
de Önskade vinna mästerskap, så har dock vanans och
sedens makt bevisat sig vara större än lagens, eftersom
gifta gesäller merändels frivilligt uppgifva anspråket på
att blifva skråmästare och antingen arbeta hela sin lifs-
tid såsom gesäller eller ock helt och hållet utträda ur
skråförbundet om de företaga sig att för egen räkning
såsom så kallade bönhasar idka ett handtverk. —

Den som ville blifva Mästare eller fullt berättigad
medlem af ett handtverksskrå, borde först och främst
uppfylla de villkor, som gillena i allmänhet fordrade af
sina medlemmar. Han borde således äga en obefläc-
kad ära och dertill, såsom redan är anmärkt, äkta börd;
men flera nya fordringar, hvilka omedelbart afsågo
näringsangelägenheter, gjorde sig efterhand gällande
inom yrkesgillena, så snart de hunnit åtskilja sig från
andra gillen och bilda serskilda corporationer. Före-
skrifterna om läro- och gesäll-åren hafva vi redan om-
talat; men med deras utgång var pröfningstiden icke
fulländad. En gesäll, som i flera år arbetat hos åtskil-
liga mästare, måste ytterligare, då han äskade embe-
tet, stadigt arbeta under en viss tid, vanligen ett år,
hos en enda mästare i samma embete. Detta var det
så kallade årsarbetet, hvilket 1720 års skråordning
(Art. 6 § 2) väl icke ovillkorligen påbjuder, men under
vissa omständigheter ännu tillstädjer. Dess lätt insedda
dubbla ändamål var att tillförlitligt pröfva den sökandes
stadga och egenskaper samt att utestänga för många
medtäflare. 'Den allmänna nytta, inrättningen i det
förra hänseendet onekligen medförde, förvandlades lätt
till en ännu större skada derigenom att mästarne ensi-
digt sökte vinna det senare ändamålet och i fullt mått
begagnade sig af denna motvigt för att låta gesällerna
umgälla en allt för stor sjelfrådighet. Hade embetet i
allmänhet ingenting att erinra emot en sökande, som
stått vid års-arbetet, så ålades honom, såsom det
sista profvet, att bevisa sin färdighet och insigt i yrket
genom ett mästerstycke, till hvars förfärdigande en
viss tid stundom anslogs. AIldenstund det fordom var
vanligt,- att flera närbeslägtade handtverk förenade sig
i ett gemensamt skrå, hvars medlemmar i allmänhet
ansågo sig berättigade att utan åtskillnad befatta sig
med alla de tillverkningar, som till skrået hörde, så
gaf denna arbetsfrihet anledning till mångfaldiga inbör-
des tvister, dem man genom en närmare gränsbe-
stämning trodde sig böra förekomma. Bestämda mäster-
stycken för hvarje yrke infördes derföre icke blott för
att i allmänhet afhålla oskickliga arbetare från mäster-
skap, utan äfven på det hvarje skråmästare dymedelst
måtte blifva förvissad om ett fredlyst område. Utför-
liga föreskrifter angående dessa prof, som borde för-
färdigas under vissa skådemästares tillsyn och utan
biträde, förekomma redan vid slutet af 15:de seklet
uti inhemska skråordningar 6). Hvarjehanda missbruk

6) Ibid, Gap. 4. Om guldsmeders mästerstycken se ofvan, s. 59.
79

och underslef, såsom valet af dyra och otjenliga mäster-
stycken, tillsyningsmännens kostsamma förplägning, hem-
liga biträden, ett godt arbetes ratande och tvertom
godkännande af ett odugligt allenast bristerna afhjelptes
med penningar, uteblefvo lika litet här som annorstä-
des, och att äfven den sista skråordningens (Art. 6
§ 4) bemödande att undanrödja dylika missbruk var
föga verksamt, synes af förnyade förordningar i samma
ämne 7). Också har man i detta fall, såsom i så
många andra, för missbrukets skull yrkat upphäfvandet
af sjelfva bruket och förklarat att ett mästerprof, om
det än väljes med den största urskiljning, endast utgör
ett onyttigt hinder för den sökande, men att det inga-
lunda för allmänheten innefattar en borgen att dèn,
som en gång bestått ett sådant prof, äfven framgent
vill och förstår förfärdiga både goda och billiga varor
för alla afnämare utan undantag. Blott för de yrken,
hvilkas felaktiga bedrifvande kunde förorsaka större
vådor, har man ansett vissa prof böra bibehållas; men
i alla andra fall antages mästarnes . skicklighet kunna
tillförlitligast pröfvas af dem, som betjena sig af deras
tillverkningar. En okunnig arbetare, skall nemligen
innan kort förlora allmänhetens förtroende och hans
missöde skall följaktligen afskräcka andra ifrån att lika
obetänksamt inlåta sig i företag, som Öfvergå deras
krafter. Man kan villigt medgifva detta utan att derföre anse
det rådligt att under alla omständigheter fritaga blifvande
handtverksmästare från alla föregående prof på insigter i

τ) Comm. Coll. Br. d. 49 Nov. 4770 och d. 46 Febr. 4773. —
Comm. Coll. Kung. d. 29 Jan. 4783 och d. 4 Febr. 4803.
80

yrket. Meningen med ett mästerstycke har aldrig varit
att det osvikligen skulle ådagalägga innehafvandet af
alla de egenskaper, som fordras för att med framgång
idka ett handtverk; men onekligen kan ' derigenon bevi-
sas, att arbetaren icke är helt och hållet okunnig,
utan att han åtminstone besitter flera ganska väsendt-
liga insigter. Huruvida skrånas ursprungliga och mån-
genstädes ännu bibehållna föreskrifter om hvad som
borde iakttagas vid ett mästerstyckes förfärdigande och
undersökning numera äro lika tjenliga som på en tid,
då alla mästare i ett embete ansågo sig äga en gemen-
sam ansvarighet för tillverkningarnas godhet och då
hela corporationens ära på visst sätt förnärmades af
den medlem, som vårdslösade sitt yrke, eller om ända-
målet nu säkrare kan vinnas genom annorlunda inrättade
prof, är återigen en annan fråga, till hvilken vi längre
fram torde återkomma.

Gillades' mästerstycket af embetet, så vann den
sökande mästerskap, emot erläggande af stadgade afgifter
till lådan, hvarförutan stundom fordrades, att han skulle
bevisa sig äga, utan lån, en viss förmögenhet eller
förlagsstyrka. Likväl kunde en ny mästare, som full-
gjort alla fordringar, förmenas att nedsätta sig på en
ort, der skrået var slutet eller bestående af endast
ett visst antal medlemmar, till dess en ledighet genom
någon äldre mästares bortgång för honom yppades.
Men för öfrigt borde ett mästerbref, som af ett embete
blifvit utfärdadt, enligt regeln äfven erkännas af alla
andra till samma skrå hörande embeten. Ett lika oefter-
gifligt villkor som mästerskap var vinnandet af bur-
skap för befogenheten att i stad idka ett handtverk
81

eller en borgerlig näring; ty likasom enligt den äldre
stadsförfattningen hvarje borgare, antingen han var
näringsidkare eller icke, måste vara medlem i något af
de gillen, hvaraf stadsmenigheten bestod, så måste
äfven hvarje skråmästare vara borgare. Både äldre
och nyare Svenska skråordningar fordrade uttryckligen
att mästerskapet skulle föregå burskapet, samt att
ingen mästare skulle få utöfva sitt yrke innan han
aflagt sin borgareed 8J. Enligt Tyska skråstatuter var
förhållandet merändels omvändt, så att burskapet skulle
vinnas före mästerskapet. Detta villkor blef, tvertemot
den ursprungliga afsigten, ganska brydsamt för skråna
sjelfva, så snart de börjat fordra mästerstycken af blif-
vande embetsbröder; ty Rådet i de Tyska städerna
beviljade den sökande burskap innan han inför embetet
förfärdigat sitt mästerstycke, och om profvet sedan
underkändes, gaf Rådet honom likväl tillstånd att under
tiden sjelfständigt utöfva yrket i egenskap af borgare,
hvarigenom embetet förr eller senare nödgades erkänna
honom för mästare 9). De långvariga tvister, som
häraf föranleddes, har man i nyare tider sökt före-
komma genom stadgandet, att mästerstycket, skall vara
behörigen godkändt innan burskap beviljas, hvarefter
skrået å sin sida icke kan förvägra den nye borgaren
mästerskap 10).

8) Skomakara-Skra Cap. S, 6,8. General Embetes Skrå
4624 Art. 6, 14. Skråordningen 4720 Art. 6, § 6..

9) Stock, Die Gewerbsgilden, Innungen und Handwerksvereine
vom Mittelalter ab bis 4734. I Bulau’s Neue Jahrbücher der Geschichte
und Politik. 4 844. 2:ter B. s. 4 04.

10) Herold, Die Rechte der Handwerker und ihrer Innungen, 2:te
Aufl. Leipz. 4844. S. 26.

6
82

De mästare, som, efter att hafva uppfyllt alla
ofvannämnda villkor, blifvit upptagna i ett embete,
voro, enligt skråförfattningens anda, uteslutande berät-
tigade att inom embetets område idka sin näring för
egen räkning med tillhjelp af gesäller och lärlingar samt
att deltaga i embetets sammankomster och öfverlägg-
ningar såsom röstägande medlemmar. Handtverksskråna
erkändes efterhand af regeringarna såsom privilegierade
corporationer, och från början hade de, i likhet med
de äldre gillena, för förvaltningen af de gemensamma
angelägenheterna sina egna embetsmän. Dessa till-
sattes på ∩era olika sätt allteftersom skråna i större
eller mindre mån voro beroende af öfverheten. Väl
sträfvade de alltjemt efter fullkomligt oberoende, men
dess ostörda åtnjutande försvårades äfven för de ursprung-
ligen fria handtverksföreningarna genom deras behof af
ett yttre skydd för sjelftagna rättigheter, och ännu flera
hinder rönte de handtverkare, som från början stodo
under högre myndigheters politiuppsigt. I afseende
på föreståndarnes tillsättning, som angifver graden af
den sjelfständighet, ett skrå vid en viss tidpunkt vun-
nit, måste handtverkare af det sistnämnda slaget länge
fördraga, att stadens andlige eller verldslige öfverherre
utnämnde till deras Öfvermästare eller föreståndare
antingen någon bland sina tjenstemän eller, i bästa
fallet, någon bland skråets egna medlemmar. Då det
sedermera lyckades dem att sjelfve ibland sig få välja
en ålderman, så måste denne i början erlägga en
afgift till en erinran om sitt fortfarande beroende 1).

1)	Wilda, 1. c. S. 322.
83

Fria föreningar af sådana handtverkare, som ej stodo
under fremmande uppsigt, valde sjelfva en embets-
broder till sin föreståndare ; likväl hade stadens Magistrat
ett visst inflytande på valet, isynnerhet om regenterna
funno för godt att på detta sätt inskränka den af skråna
alltid högt värderade valfriheten. I Sverige tyckas
skråna från början haft fria händer vid valet af tjenste-
män. Stockholms skomakare-skrå från 15:de seklet
valde tvenne verkmästare eller förmän, förmodligen
emedan skrået bestod af både skomakare och garfvare,
utan annan inskränkning, än att valet förrättades på en
af de tvenne årliga stämmor, vid hvilka två af Rådet
borde vara närvarande. Denna valfrihet lemnades oan-
tastad2) till år 1621, då den förändring, åtminstone
för skråna i Upland, vidtogs, att hela embetet skulle
sätta tvenne af de dugligaste mästarna i valet, af hvilka
konungens befallningsman eller fogde samt borgmästare
och råd ägde taga en till ålderman 3). Samma valsätt
anbefalldes i de allmänna skråordningarna af år 4669
och 1720, endast med den skillnad att konungens
fogde ej längre deltog i utnämningen. Men omsider
återfingo skråembetena genom K. Förordningen af d. 9
Januari 1772 sin ursprungliga frihet att sjelfve och
utan magistratens inblandning till ålderman utnämna den,
som vid valet erhöll de flesta rösterna. Bisittarne,
hvilkas antal lämpades efter talrikheten af embetets

2)	Se t. ex. Ordning för Skräddare Embetet i Nyköping
d. 30 Juni 1587 och Kopparsmeders skrå i Stockholm d. 7 Aug. -
4602 § 4.1

3) General Embetes Skrâ 4621 Art. 2. Smede Embetes

Skrå 4622 Art. 2 § 3.

6∙
84

medlemmar, tillsattes alltid på enahanda sätt som ålder-
mannen. Serskilda skådemästare, som skulle besöka
verkstäderna och granska arbetets beskaffenhet, valdes
likaledes *), på det att hela embetets anseende och
förtroende ej af en enskild medlem måtte föringas; men
med tiden öfverflyttades befattningen på åldermannen
och bisittarne, hvarförutan det stod hvar och en med-
lem fritt att döma om en annans arbete 5). Den yngste
mästaren eller ungbrodren var skyldig att på ålder-
mannens befallning gå embetets ärender och samman-
kalla bröderna till stämma.

Den förnämsta sammankomsten hölls under den
katholska tiden vanligen på den årsdag, som var helgad
gillets skyddspatron; sedermera utmärkte sig de bestämda
quartals-sammankomsterna framför de öfriga genom råd-
plägningarnas och ärendernas vigt. Då erlade man de
fastställda afgifterna till lådan, granskade räkenskaperna,
valde ålderman och bisittare, upptog nya medlemmar
och firade slutligen ett gemensamt dryckeslag, hvarvid
ingen fick ostraffadt öfverträda de många samfunds-
reglorna for ordning och skick. Äfven de tvister och
oförrätter, som utom stämma föreföllo bröderna emel-
lan, hörde i första hand under föreståndarnes eller
hela samfundets domsrätt. Den missnöjde eller oför-
sonlige ägde visserligen rätt att sedermera instämma
saken till rådstugan; men om han der blef fälld, så
måste han öfta erlägga serskilda böter till samfundet
för den sidvördnad och ohörsamhet han dymedelst

4) Gottlands Stadslag 2:dra B. 34:de Cap. Skomakara-Skra
Cap. 23, 32,38. •

5) Skråordningen 1720 Art. 7 § 2.
85

visat detsamma 6). Till och med brödernas handlings-
sätt emot personer utom skrået bevakades och bestraf-
fades af denna sededomstol. Den broder, som ej på
utsatt dag betalte en skuld, varnades och pliktfälldes
för sin oordentlighet. Den, som vid yrkets utöfning
ådagalade oskicklighet försummelse och oredlighet, be-
straffades fortfarande af skrået äfven sedan dylika för-
seelser börjat beläggas med ett offentligt straff, hvilket
i skråstatuterna blott ■ antyddes med det vanliga tillägget
”stadens rätt oförkränkt." Dessa statuter hotade aldrig
med fängelse eller kroppsplikt, utan endast med böter,
hvilka i äldre tider oftast bestodo i öl och vax. Likväl
blef den, som begått ett svårare och ärekränkande
brott, för alltid utesluten ur skrået och derigenom
äfven beröfvad rättigheten att vidare utöfva yrket. Den,
som vägrade hörsamma skråets beslut, blef icke sällan
skymfad eller för en tid utstött, och som gesällerna
i sådant fall öfvergåfvo hans verkstad, så tvingades han
förr eller senare att söka förlikning. De missbruk, den
obevakade corporationsandan tillät sig, föranledde med
tiden det stadgande å öfverhetens sida, att en magistrats-
person skulle vara närvarande vid alla skråsamman-
komster för att deltaga i målens afdömande och för-
hindra hvarje egenmäktigt och olagligt förfarande.

Skråmedlemmarne borde dock icke allenast afhålla
sig ifrån att tillfoga hvarandra oförrätter i samman-
lefnaden samt hinder och intrång i yrket; de voro
också, enligt gillenas allmänna grundsatser, - förpligtade
att broderligt bistå hvarandra i all påkommande nöd.

6) Skomakara-Skra Cap. 37.
86

Den allmänna välgörenhetspligten mot behöfvande likar
erhöll för dem en serskild religiös helgd genom gemen-
samma altaren, messor och offer 7). Hela samfundet
borde bevista en broders likbegängelse, och efter denna
sista hedersbevisning mot honom sjelf sträckte det
äfven sin omvårdnad till hans efterlemnade familj. Enkan
erkändes fortfarande för gillesyster och var i sådan
egenskap berättigad att med vissa inskränkningar fort-
sätta sin mans yrke. För sönerna underlättades inträ-
det i skrået såsom sjelfständiga idkare, och de som
gifte sig med döttrarne åtnjöto samma förmåner som
en mästares söner.

7)	Ibid. p. 82: Ok effter tet at vart radh os vnt ok giffuit til
ewijgh tijdh eth altara rum pa norra hwalffuit i wara bykyrkio som
vij nu vara messor vppehollendis are vider, Vppa thet at the gudz
tienista skall eviget bestandendes bliffue Tha haffue wij kompanis
bröder samdrechtelica meth eth sinne alle oss tilplictet met alla
o

vara Epterkomanda brödra Arliga ok ewige utgiffue X ortigher pening-
ber til vara messa vppahelle gudj til lof jomfru maria sancto marche
ewangelista ok sanctis crispini ok crispiniani til ära ock verduchet.
87

TREDJE KAPITLET.

Om Sveriges handtverkslagstiftnin^ intill är 1809.

OÅ snart utländska och infödda handtverkare under
medeltiden inflyttat till de Svenska städerna och der
börjat bilda egna yrkesgillen, hvilka ansägo sig äga
samma rätt som gillena i allmänhet att efter omstän-
digheterna emottaga eller tillbakavisa dem, som deri
önskade vinna inträde, sökte de genomdrifva den grund-
satsen, att hvar och en vore oberättigad att i staden
idka ett handtverk, med mindre han der var bosatt
borgare och derjemte verklig medlem i något yrkes-
gille. Endast det förra villkoret intogs i Stads-Lagen 1);
för det senares uppfyllande sörjde skråstatuterna sjelfva.
En gesäll, som företog sig att arbeta för egen räkning
blef ej allenast sjelf pliktfälld af skrået, utan det var
äfven hvarje mästare vid vite ålagdt att ej inom ett
år derefter gifva en sådan gesäll arbete. I slutet af
15:de seklet hade de Svenska skråna redan lärt sig
att jaga fuskare och bönhasar samt att borttaga
de handtverksvaror, som från landet infördes till stä-
derna2). Men på landet fanns ännu från fordom för

1) Konungs-B. Cap. 45 § 2: Ock wari then Gärningisman som
ther fore winner Burskap.

≡) Skomakara-Skra 4474, jemte några sedan tillagda stad-
88

handtverkare en fullkomlig näringsfrihet, af Christophers
Landslag uttryckligen erkänd 3). Endast guldsmeder,
hvilkas yrke kräfde en strängare uppsigt, borde, enligt
Sten Stures och Rådets Förordning af år 41485, ovill-
korligen bo i städerna. Skråtvånget var alltså under
medeltiden härstädes föga utbildadt. Dess ofvan angifna
grundsatser hade icke ens i städerna vunnit en all-
männare tillämpning, utan de gällde endast i rikets
förnämsta, städer för några yrken, hvilka förenat sig i
skrån efter utländska förebilder. Då medeltidens stads-
väsende uti andra länder merändels fritt uppblomstrade
ur egna politiska förhållanden och genast utöfvade en
oemotståndlig dragningskraft på näringar och handel,
så fordrades det deremot ännu länge efter medeltidens
slut många stränga och till och med våldsamma regerings-
åtgärder till att hos Sveriges landtliga befolkning, för
hvilken dessa politiska förhållanden voro fremmande,
åtminstone till en del utplåna den urgamla obenägen-
heten for stadslifvet. För att skapa detta tvingade man
oupphörligt först handels- och sedermera äfven handt-
verksnäringen att draga sig från landet till städerna;
men det oaktadt har företrädesvis hos oss det förra
ännu i dag en mycket stor öfvervigt öfver de senare.
Vore det sannt, att höjden af ett folks cultur kan till-
förlitligt mätas efter städernas mängd och storlek, så

ganden. s. 78: Hvelken som Af landit komber hiit jnvti staden eller
stadzsens fryhether medh skoo till seliende Antinge i seckiom eller
appinbarlicha i handom Haffue thaa verchmestara i scomagara com-
panij fulle makt the skoo meth vitnom bortthaga ock ey i gen fanga
vtan lösn Ytan han nyuther serdelis Companit aat huad nadher the
medh hanom göre vylie.

3) Köpm. B. Cap. 7 § 4.
89

skulle Sverige derföre, jemfördt med de flesta andra
Europeiska länder, ännu vara försänkt i råhet och
barbari. Ehuru förhållandet nu lyckligtvis icke är
sådant, så kan det likväl icke bestridas, att äfven
Sveriges både andliga och fysiska cμltur blifvit af stä-
derna i väsendtlig mån påskyndad och befrämjad.

Väl hade gerningsmännen under medeltiden rätt
att på landet idka alla slags handtverk; men i sjelfva
verket, inskränkte de sig mest till gröfre tillverkningar
för allmänhetens nödvändigaste behof. Deras konst-
färdighet var i allmänhet lika ringa som deras uti yrket
använda kapital. Ej sällan egnade de mera tid åt jord-
bruket än åt handtverket, hvadan de också icke beskat-
tades för det senare, utan blott för det förra 43. Uti
städerna åter förmådde endast ett ringa antal inhemska
handtverkare täfla med de här bosatta fremlingarna uti
de yrken, som afsågo locala behof, och för de infödda
var det ännu svårare att åstadkomma sådana handt-
verksproducter, som ständigt infördes utifrån. För att
under sådana förhållanden uppväcka den inhemska handt-
verksnäringen ur dess dvala och frigöra henne från ett
långvarigt utländskt förtryck var det tvifvelsutan nöd-
vändigt att inskränka utlänningarnas handelsprivilegier
och att derjemte förflytta ett större antal af lands-
bygdens handtverkare till städerna, hvilka icke blott
erbjödo dem flera naturliga förmåner utan äfven del-
aktighet i de företrädesrättigheter, som härvarande frem-
lingar redan tillvällat sig. På en tid då fäderneslandet
var utblottadt på kapitaler och då den vanliga räntan

4) Chr. LL. Köpm. B. Gap. 7 §4. Calmare Recess 1474. § 14.
90

utgjorde minst 1005) kunde för öfrigt en betydligare
kapital- och arbetskraft icke användas på en dittills
helt och hållet försummad näringsgren, så vida denna
ej skyddades af ett temporärt monopolium. Den tid,
som införde ett sådant då det var nödvändigt, förtjenar
pris och icke tadel; men detta senare drabbar med
rätta de tider, som fortfarande bibehållit monopoliet
sedan det längesedan uppfyllt sin bestämmelse.

Konung Gustaf I tillkommer äfven den förtjensten
att hafva med säker blick uppfattat den inhemska handt-
verksnäringens behof och att hafva vidtagit de första
kraftigare åtgärderna till detsammas afhjelpande. Man
har förebrått honom, att han uppoffrade landet åt
städerna, och det må medgifvas, att tidsomständig-
heternas kraf ej sällan förledde honom att i afseende
på handeln, uti hvilken han sjelf ifrigt deltog, alltför
strängt inskärpa de äldre förbuden mot landsköp, hvar-
vid han likväl ej gynnade frälsemannen och embets-
männen framför allmogen 6); men icke desto mindre är
förebråelsen, isynnerhet hvad handtverksnäringen beträf-
far, orättvis. Läser man. i ett sammanhang och utan
fördom hans många hushållsförfattningar, så skall man
finna, att det helas förkofran var hans syftemål och
att han åtminstone lika varmt nitälskade för jordbrukets

5) Hallenberg, Om mynt och varors värde i Sverige under
Gustaf I:s regering, s. 340.

°) Se t. ex. Mandatet d. 9 Aug. 4552: Så kunne Wij och icke
besinne hwadh mening thet skall haffue, att Seglazett skall wara
förbudhit then menighe almoghe wid högste straff, och Frelsit och
Fougterne som skulle hielpa til att sådane förbudh achtes och hollit
bliffua måtte, bruke sjelffve meste seglazett, likesom sådane förbudh
wore allenesth gjordt för almoghen skuld etc.
91

som för de öfriga näringarnas framsteg. Grundtankan,
som genomgår lians ifrågavarande författningar, är till-
vägabringandet af en helsosam arbetsfördelning mellan
de olika hufvudnäringarna, hvilka före hans tid utan
åtskillnad bedrefvos på samma händer, och innan en
sådan fördelning någorlunda kommit till stånd var det
fåfängt att tänka på en ytterligare arbetsfördelning
inom hvarje serskild näringsgren — ett ändamål, som
konungen för öfrigt ej heller lemnade ur sigte. Den
nämnda grundsatsen uttalas med vexlande ordalag i
den ofta förekommande åtvarningen, att ”alla borgare,
bönder och andre skola blifva vid den näring, som
Gud, all christelig skäl och Sveriges lag medgifva och
icke falla uti hvarandras handel och näring, på det att
borgarne så väl som bönderne och bönderne så väl
som borgarne på alla sidor måge vid makt blifva” 7).

Med tillämpning af denna grundsats på handt-
verkerierna befallte Konungen, att de som på lands-
bygden idkade handtverk och drefvo en betydligare
handel med sina tillverkningar, skulle inflytta till stä-
derna, hvarest hvar och en efter vunnet burskap borde
sysselsätta sig med sitt bestämda yrke samt aldeles
afhålla sig från köpenskap, likasom köpmännen å sin
sida ej borde inlåta sig i något handtverk eller utifrån
införa sådana tillverkningar, som kunde förstöra den
inhemska handtverksnäringen 8J. Från denna allmänna

■ 7) Förbudsbrefvet den 29 Aug. 4544. Privilegier för Örebro
Borgere d. 8 Jan. 4340. Mandat om köphandeln d. 4 Apr. 4546.
Mandat d. 9 Aug. 4552.

8) Wadstena Artiklar 4524. — Upsala Stadga om kiöphandeln
d. 25 Febr. 4 546. — Öpet Breff för Jeneköpings stad 4 524, hvarest
92

regel om handtverkarnes bosättning i städerna beviljade
dock Gustaf I, med ett behörigt afseende på allmogens
behof af gerningsmän, flera undantag, både i hän-
seende till yrkenas beskaffenhet och de dermed syssel-
satta personernas antal, än de påföljande tidernas lag-
o	.	.	-
stiftning 9). A andra sidan ansåg Konungen städernas
uppkomst ingalunda befrämjas genom ett talrikt borger-
skap endast, om ej detta derjemte ägde insigter och
förmögenhet, och derföre förbjöd han icke blott Borg-
mästare och Råd i städerna att utan åtskillnad bevilja
burskap åt allt det lösa sällskap, de kunde öfverkomma,
utan han befallte äfven, att allt onyttigt folk i städerna
skulle årligen utmönstras, på det äfven bönderna måtte
bekomma nödigt arbetsbiträde vid åkerbruket 10).

Under Gustaf I:s regering hade hvarje embete uti
Stockholm sin serskilda skråordning, öfver hvars efter-
lefnad åldermännen borde vaka 1), och äfven för de
öfriga städerna i riket påbjöds nu, att åldermän skulle
förordnas i alla embeten för att tillse det handtverkarne
alltid gjorde godt och ostraffligt arbete 2). Isynnerhet
hotades bedrägliga guldsmeder och andra metallarbetare
med hårda straff. Om konungen, för att ställa stä-
dernas handtverkare under en strängare uppsigt, bekräf-

bland de handtverkare, som till staden borde inflytta, nämnas "Clen-
smijder, Sadlemakare, Belthare, Pungamakare och Swärdzfäijare."

9) Uti Artiklarne d. 8 Dec. 1539 sages, att den menige allmoge
icke väl kan umbära ”Skreddare, Skomakare, Skinnare, Groffsmedher
och Timmermän”, och i Stadgan d. 25 Febr. 1346 undantagas i all-
mänhet ”menige manss torffwelige gärningzmän pä bygden.” Antalet
af gerningsmän inom hvarje yrke lemnades helt och hållet obestämdt.

10) Stadgan d. 25 Febr. 1546. — Mandatet d. 4 April 1546.

1) Ordning om Stockholms byggning d. 6 Maj 1557 § 9.

2) Stadgan d. 25 Febr. 1546 § 6.
93

tade gamla och införde nya skråordningar, så gynnade
han likväl föga skrånas tilltagande monopolii-anspråk
och deras försök att utestänga medtäflare. Väl förbjöd
han i allmänhet okunniga fuskare, som ej svarade till
stadens och embetets tunga, att i städerna hemligen
eller uppenbarligen idka handtverk; men sjelf förbehöll
han sig, i likhet med utländska feodalherrar, såsom en
höghetsrätt, att af gunst och nåd tillsätta frimästare,
hvilka från borgerliga utskylder undantogos, och man
finner äfven, att han återkallade alla äldre för dem
utfärdade frihetsbref under det han på samma gång
förbehöll sig att framdeles åter utgifva nya 3). Oftast
beviljades dylika förmåner åt fremmande mästare, som
tid efter annan måste införskrifvas, enär bristen på
skickliga inhemska idkare föga afhjelptes genom konun-
gens råd och förmaningar, att de bönder, som
hade många söner, måtte sätta några af dem i lära
hos dugliga handtverkare i städerna 4). Åtminstone
anmärkte ännu Johan III, som likaledes sökte upprätt-
hålla skråordningarna och för öfrigt genom taxor trodde
sig kunna hämma den dyrhet på handtverksvaror, som
var en naturlig följd af hans myntförsämringar, "att
man i sjelfva hufvudstaden sällan finner en Svensk,
som något godt embete rätteligen kan, der man dock
helst brukade dem, hvar de något lärt hade” 5).

Af alla Sveriges Regenter har ingen i så hög grad
som Carl IX gynnat skråtvånget. Redan såsom Hertig

3) Skråordning för Skräddare-Embetet i Stockholm 1536. —
Ordning om Stockholms byggning 4557 § 7.

4) Placatet d. 3 Febr. 4544. — Mandatet d. 4 Apr. 1546.

5) Elers, Stockholm III: 360.
94

ordnade han skråväsendet i sitt furstendömes städer
efter de stränga grundsatser, som i Tyskland gjort sig
gällande.Uti Förordningen af den 10 December 1576
inskärpte han icke blott de äldre allmänna föreskrifterna,
utan han påbjöd dessutom att hädanefter alla skrån i
Hertigdömet skulle vara slutna och således endast
bestå af ett visst antal mästare i hvarje yrke, allt
efter städernas folkmängd och storlek. Likasom inne-
vånarne voro förpligtade att ej anlita andra än handt-
verkarne i samma stad, så var äfven dessa senares
arbetsrätt inskränkt till staden och dess område. Det
äldre förbudet för landsbygdens gerningsmän att arbeta
i sjelfva städerna förklarades nu böra tillämpas äfven
på ett afstånd-af minst en mil omkring hvarje stad.
Emot utländska medtäflare åter skyddades handtverkarne
genom förnyade införselsförbud. Rörande skrånas inre
organisation förordnades, att en mästare ej skulle antaga
en lärling, hvars födelseort var okänd, att vissa års
lärotid skulle bestämmas för hvarje embete och att
ingen kunde blifva mästare förr än han uppvisat sitt
mästerstycke inför fogden, rådet och åldermannen,
hvilka gemensamt borde föra uppsigt öfver embetena,
skärskåda tillverkningarna och derå sätta ett för både
köpare och säljare billigt pris. Dessa allmänna bestäm-
melser iakttogos sedermera uti de af Hertigen utfärdade
ordningar och privilegier för städer eller serskilda
yrken, bland hvilka t. ex. skomakare-embetet i Ny-
köping endast skulle utgöras af 6, och skräddare-
embetet i samma stad af 10 mästare 6). Carls för

6) Privilegier för Skomakare d. 17 Juli 4377. — Ordning för
Skräddare-embetet i Nyköping d. 30 Juni 4587. — Privilegier för
95

skråtvånget gynsamma stämning och hans stora myn-
dighet i hela riket gjorde att skråna äfven utom fursten-
dömet, isynnerhet för att få mästarnes antal bestämdt,
anhöllo om hans stadfästelse och förbättring, innan han
ännu blifvit konung, af de privilegier, hvilka Johan III
och Sigismund nyligen utfärdat, och han samtyckte
dertill "ändock hans stadfästelse”, såsom han sjelf
anmärkte, ”icke behöfdes, enär skråna med Kongl.
Maj:ts bref nogsamt voro försörjde” 7). Såsom Konung
utgaf Carl flera utförliga skråprivilegier i samma eller
i en ännu strängare anda dels för enskilda yrken, som
sjelfva uppsatt förslag dertill, och dels för hela städer 8).
Så stadgades bland annat att gärningsmän ej fingo
arbeta på tvenne mils afstånd från stad, att lärogossar
borde härstamma från goda föräldrar och utstå 6 läroår,
att mästersvenner eller gesäller ej efter egen åstundan
fingo lemna mästaren om ej denne bevisligen förorättat
dem och att de äfven i sådant fall borde tre måna-
der förut uppsäga sin tjenst, att mästarne sjelfve ägde
utse embetets ålderman, att en fattig och vanför
mästare skulle åtnjuta underhåll af sina embetsbröder
samt att enka efter mannens död ägde uppehålla handt-
verket. Likasom en bestämdare gränsskillnad nu upp-
gjordes mellan de olika yrkena uti städerna, hvarest

Thorshälla d. 42 Aug. 4593, cit. af E. Μ. Fant, Diss, historica de
Thorshälla, Sudermanniæ urbe p. 9.

7) Confirmation för guldsmederna i Wadstena och Linköping d.
40 Jan. 4596. — Confirmation för guldsmederna i Stockholm d. 2
Mars 4596.

8) Kopparsmeders skrå i Stockholm d. 7 Aug. 4602. — Con-
firmation för Murmästare-Embetet i Stockholm d. 7 Aug. 4602. —
Handtverkare-privilegier uti Arboga stad d. 6 Jan. 4607.
96

ingen mästare samtidigt ägde idka tvenne handtverk,
så inskränktes också, till förmån för stadsmannanärin-
gen, äfven utom städernas frihetsmillandthandtverkarnes
antal och arbetsfrihet. För hvarje härad fastställdes
nemligen, efter allmogens nödvändiga behof, ett visst
antal gerningsmän, hvilka i sådan egenskap årligen skulle
erlägga en daler till kronan och dessutom bevillning i
likhet med bönder fastän de ej hade hemmansbruk;
men alla de öfriga, som på landet voro umbärliga,
borde ovillkorligen nedsätta sig i städerna 9). Oaktadt
detta skenbara löfte om burskap och mästerskap kunde
likväl de till städerna inflyttande gerningsmännen icke
så lätt komma i åtnjutande af dessa förmåner, emedan
skråna numera dels voro slutna och dels fordrade vissa
läroår såsom villkor för vinnande af mästerskap, och i
sjelfva verket återstod således för dem ingen annan
utväg än att ingå i lära och tjenst hos städernas
skråmästare.

På detta sätt lyckades det omsider för Carl IX:s
kraftiga vilja att göra handtverksnäringen inhemsk i de
Svenska städerna, hvilkas borgerskap dittills hufvud-
sakligen bestått af handlande. Huruvida den späda
industrien verkligen behöfde omhägnas af slutna skrån
kan visserligen med skäl betviflas; men helt säkert
voro åtminstone de vanliga skrå-monopolierna under
dåvarande förhållanden nödvändiga för att bereda handt-
verkarne det ekonomiska välstånd och oberoende, hvar-
förutan denna vigtiga beståndsdel af borgareståndet ej

9) Norrköpings Riksdagsbeslut d. 22 Mars 4604 § 9. — Mandat
om Embets-männerne uti Häraden d. 9 Dec. 4604. — Placat om
Handtverkarne för Jönköpings stad d. 34 Mars 4609.
97

kunnat höja sig sig till politisk betydenhet. Sedan grund-
valen för städernas uppkomst i ekonomiskt hänseende
var lagd blef det Gustaf Adolph förbehållet att ytter-
ligare förstärka den och att derjemte på ett fullkom-
ligare sätt söka ordna deras inre författning och för-
valtning. Det af honom till den ändan uti flera stä-
ders privilegier anbefallda större rådet, hvilket borde
sammansättas till hälften af handlande och till hälften
af handtverkare för att i egenskap af borgerskapets
äldste föra menighetens talan, bevisar att åtgärderna
för danandet af en sjelfständig handtverkareklass ej
varit fruktlösa. Också ansåg Gustaf Adolph tiden vara
inne för den inhemska förädlingsnäringen att taga ett
nytt steg, enär han äfven åt manufacturer och fabriker
af flera slag sökte leda landets krafter 10). Emellertid
påkallade skråförfattningen, som måste skyddas mot ett
nytt och mäktigt intrång, i ännu högre grad hans upp-
märksamhet. Det så kallade bönhaseriet och fuskeriet
har under åtskilliga former i alla tider varit en lika
säker följd af skråtvånget som lurendrejeriet af tull-
förbud. I Sverige måste skråväsendet först bestå en
långvarig kamp med allmogens naturliga fallenhet för
handtverksslöjder och dess urgamla vana att allestädes
fritt idka dem såsom binäring. Knappast hade allmo-
gens arbetsfrihet blifvit inskränkt och en egen handt-
verkarebefolkning af mästare, gesäller och lärlingar i
städerna uppstått, förr än adeln genom ett långt drif-
vet missbruk af sina privilegier hotade att undertrycka
städernas borgerskap. De adeliga privilegierna af d.

10)	Kongl. Maj:ts Punkter angående Borgerskapet, d. 16 Dec. 1649.

7
98

10 Jan. 1612 innehöllo, "att adeln fritt fick hafva och
hålla i sitt försvar och tjenst allehanda embetsmän,
som till hushålls uppehälle tarf och förbättring kunde
tjenliga vara, dock icke heller flera antaga och under
sitt namn försvara än en adelsman skäligen och sjelf
behöfde", likaledes ”att alle af adeln skulle hafva sina
hus och gårdar fria för all kronans och stadens tunga,
med mindre de, som deruti bodde, brukade någon
borgerlig näring med embete eller annat, deröfver
borgarne och embetsmännen kunde hafva att besvära
sig.” Häraf tog adeln sig anledning att icke blott på
landsbygden, såsom redan tillförene skett, från skatt
och utskrifning försvara en mängd gerningsmän, som
der arbetade åt andra, utan ock att i städerna frikalla
många näringsidkande handtverkare. från alla krono- och
stadsutskylder, hvarigenom både det allmänna och skrå-
embetena uppenbart förorättades 1). Mot dessa miss-
bruk voro de flesta af Gustaf Adolphs författningar
rörande handtverksnäringen rigtade. Likasom han i
1614 års Handelsordning förbjöd en godtycklig utvidgning

1) En afskrift af Kon. Gustaf Adolphs år 4613 författade men
aldrig kungjorda ”explication på Adelns privilegier” innehåller härom
följande: ”Ingen adelsman skall fördrijsta sig gifva någon Embetz-
man Pasbreff och förlåff att gå på bygden uti een sochn eller flere
med mindre att samma Embetzman gifver våra Befallningsmän på
våra vägna theras giärningsöre som lagh förmå. — Borgerskapets
klagomåhl att förekomma vele wij härmed hafva stadgat och för-
ordnadt att ingen af adell hög eller låg skall hafva macht och till-
ståndh att frijkalla någon som i hans gård eller huus sitter för någon
rättighet, om-then oss på Cronones vägnar hafva bör, eller och den
Städerna med rätta kan tillkomma både till vacht och vård, Stads-
byggning till gemene bästa eller hvad det elliest vara kan, af dem
som i deras gårdar och huus sittia och någon handell och näringh
bruka anten med Embete, kiöpslagningh, wijn eller öhlsällningh”.
99

af de nyssnämnda rättigheterna i 1612 års adeliga
privilegier, så åtföljdes äfven 1617 års adeliga privi-
legier, hvilka i dessa punkter fullkomligt öfverensstämde
med de förra, omedelbart af ett dylikt förbud i Han-
delsordningen af samma år. På det att oordningen,
till livars hämmande de ofta förnyade förbuden voro allt-
för vanmäktiga 2), genom skrånas egen medverkan måtte
afstyras, föreskrefvo de allmänna skråartiklarne, hvilka
år 1621 enligt Konungens instruction uppsattes för
Upland och efter hvilka de serskilda skråordningarna
för alla handtverk i detta landskap sedermera lämpa-
des, att dädanefter väl handtverksgesäller eller mäster-
svenner men att deremot inga skråmästare eller läro-
gossar skulle få antaga årstjenst hos adeln. De handt-
verkare, som icke voro adelns verkliga årstjenare utan
endast stodo i dess försvar, anmanades att inom en
viss tid inflytta till städerna eller köpingarna för att der
nära sig såsom mästare eller gesäller, så vida de ville
undgå äfventyret att vara sjelfskrifna till krigstjenst,
ehvad försvar de än måtte åberopa. Uti hvarje embete
skulle åldermannen och bisittarne tillsätta vissa perso-
ner till att jaga, gripa och lagfora bönhasar och för-
svarskarlar, hvilka hotades med böter samt förlust af
arbete och verktyg för det de, till skrånas och städer-
nas förderf, olofligen undandrogo sig borgerlig tunga.

2)	Se t. ex. Placatet cl. 24 Juni 4621 att alla som i städerna
bruka borgerlig näring skola skatt och skuld göra, emedan de många
försvars-karlarne ”medh Prångande och Mångel them som rätte
Borgare äre och then swåreste lasten påhänger lijka som onyttige
Watn-Bij uthi theras redeliges nähring til största meen och hin-
der äre.”

7*
100

Under det dessa stränga åtgärder anbefalldes emot dem,
som betjenade sig af skrånas förmåner utan att full-
göra de dermed förenade skyldigheterna, så uppställ-
des likväl inga nya hinder emot en friare täflan inom
skråna sjelfva. Väl bibehöllo sig slutna skrån på många
orter dels egenmäktigt, dels till följe af Carl IX:s pri-
vilegier; men i Gustaf Adolphs skråförfattningar omtalas
de icke, ehuru skråets rätt att ensamt pröfva en sökan-
des mästerstycke och att på grund deraf bevilja eller
afslå ansökningar om mästerskap ännu lemnades oan-
tastad. Deremot gick Gustaf Adolph till och med
längre än Carl IX uti sina förfoganden om landtmanna-
näringens afsöndrande från stadsmannanäringen, isynner-
het så vidt frågan rörde gerningsmännens rätt att på
landet idka handtverk. Uti åtskilliga stadsprivilegier från
denna tid stadgades nemligen, att kringvandrande embets-
män, som icke vunnit burskap, ej fingo arbeta på lan-
det närmare städerna än fyra mil, så vida de ville
undgå att af skråna jagas och lagföras såsom bön-
hasar; hvaremot stadshandtverkarne förklarades berätti-
gade att arbeta åt allmogen hemma i staden och äfven
på landet med åldermannens vetskap 3). Den nu vid-
tagna åtgärden att på landet anlägga så kallade härads-
fläckar och att med köpingar förse vissa städer, bland
hvilka Westervik t. ex. erhöll fyra, Calmar sex och
Jönköping fem, tillvägabragte en ytterligare inskränkning
i gerningsmännens arbetsfrihet, i det de dels anbefall-
des att der bosätta sig, sedan de nemligen först blifvit

3) Westerviks Privilegier d. 6 April 4620 § 27. Tryckte i
Sivers’ Beskrifning om Westervik s. 94 ff.
104

inskrifna i städernas skrån, och dels förbjödos att under
andra villkor'arbeta på landet närmare köpingarna än
fyra mil, likasom stadgadt var om sjelfva städerna 4).
Ehuru Gustaf Adolph uti de ofvannämnda påbuden
synes hafva högt uppskattat skråtvånget såsom medel
till städernas förkofran, hvilken af flera skäl utgjorde
ett föremål för hans önskningar, så stod han dock äfven
derutinnan långt framom sin tid, att han icke tilltrodde
skråväsendet förmågan att ensamt dana ett för närings-
lifvets högre utveckling verksamt borgerskap. Det visar
sig deraf att han, som uträttade så mycket för de
högre undervisningsverken, äfven sörjde för borgarens
behof af andra insigter än den mekaniska färdigheten i
yrket, i det han ålade städerna att upprätta borgare-
skolor, hvarest blifvande köpmän och handtverkare från
barndomen skulle strängeligen tillhållas att lära sig läsa,
skrifva, räkna och föra : bok 5). Emellan detta påbud
och dess allmännare efterlefnad skulle dock sekler förgå.

Det märkliga memorial, hvari Axel Oxenstjerna d.
8 October 1633 ifrån Frankfurt am Main meddelade
det hemmavarande Rådet sin tanka om nödiga åtgärder
i Riksstyrelsen, innehåller äfven en punkt om städernas

4) Ibid. § 29. — General Embetes Skrå d. 23 Sept. 1624 § 44.
Hallenberg, Kon. Gustaf II Adolfs Historia IV: 864.

5) Påbud om barns i Jönköping optuchtelse d. 28 Febr. 4625.
Westerviks Privilegier 4620 § 37: ”Och på thet Ungdomen må till
nyttiga konster blifva uptuktad, tå vele Wij, att Staden skall uprätta
en god Räkenskola, och hvar icke hemma finnes, ämne, at man
kalle them utanefter, som instruera och lära ungdomen Räkne-
konsten och hvad mera them nyttigt är uti kiöphandlen och thet
borgerliga lefverne, och sedan ingen antagas och brukas för kiöp-
swen, som icke hafver lardt at holla sin kiöpmannabok, och vet
thermed riktigt omgå."
102 ‘

dåvarande tillstånd och om medlen till deras förkofran.
Vid en jemförelse med det storartade stadslif, han i
fremmande land lärt känna, fann han de Svenska stä-
dernas ringhet och näringslöshet vara en stor orsak till
hela rikets svaghet och inbyggarnes fattigdom. Den
oförnuftiga regering, i städerna fördes, och det oordent-
liga besvär, dem pålåg; med skjutsfärder, gästning,
bakning; bryggning, oriktiga contributioner m. m. med-
förde en sådan träldom, att ingen ärlig man ville der
nedsätta sig. Dessa olägenheter borde derföre först
och främst undanrödjas och såsom de bästa medlen till
att upphjelpa städerna i allmänhet; men isynnerhet huf-
vudstaden; föreslår han ytterligare; att en fri handel
måtte tillstädjas och "att embetsskråna med deras stränga
Leges, isynnerhet de fåfänga omkostnaderna; till största
delen måtte remitteras; ty städernas tillvext berodde
af folkets myckenhet och concurs och ej deraf att en
man två eller tre hafva näring allena och sätta köpet;
som dem sjelfva lyster”. Det torde också vara nyttigt;
tillägger han, att en fri marknad årligen under några
veckors tid anställdes i Stockholm för inländske och
utländske af alla stånd; efter exemplet af åtskilliga
Tyska städer, hvilka voro rika och mäktiga genom
marknader allenast 6). Regeringens och Rådets svar på
denna punkt innehåller blott; ”att Stockholms förbättring
synes allena bestå deri, att staden måtte förses med
en god Burg-Grefve. Sedan skall allt det öfriga uti
dess rätta skick och ordning väl komma” 7). Utföran-

6) Handlingar rörande Skandinaviens Historia XXVI: 269 ff.

T) Ibid. XXVI: 294.
103

det svarade icke mot afsigten; men Riks-Canzleren
genomdref åtminstone sitt förslag om en allmän fri-
marknad i Stockholm 8), och en sådan anordnades seder-
mera äfven i Calmar9). Derigenom fingo uppstädernas
borgare till en början någon ersättning för den större
frihet, sjöstäderna enligt 4647 års Handelsordning ägde
att besöka deras frimarknader. Jemte det att afsätt-
ningen sålunda underlättades voro marknaderna, i förening
med taxor, under skråtvångets tider äfven ett medel till
att förekomma en för afnämarne alltför obillig prisstegring
af handtverksvaror. För öfrigt tillät sig förmyndare-
regeringen ingen rubbning i den bestående skraförfatt-
ningen. Med bibehållande af näringstvånget inom stä-
derna arbetades fortfarande på deras tillvext utifrån
genom ytterligare inskränkningar i landsbygdens åter-
stående näringsfrihet. Bönderna på norra Öland t. ex.,
hvilka af ålder idkat stenbrott och stenhuggning såsom
en landtmannanäring samt afsatt sina producter inom
och utomlands, befalltes nu att endast och allenast
besöka Calmar med bruten och oarbetad sten; ville de
äfven vara stenhuggare, så borde de med sina verk-
städer flytta öfver till nämnde stad för att der fort-
sätta sitt handtverk, som skulle förses med laga ordning
och skrå10). Ej blott borgare och' handtverkare på

. e) Utskotts-Ständernas afsked d. 22 Juli 4636 § 3. Förordnin-
gen d. 20 Nov. 4636 § 6, 7. Villkoren bestämdes närmare genom
Förordningen d. 26 Aug. 4637, hvarmed föreskrifterna om frimark-
nader i 7:de Gap. HB. af 4736 års lag ännu öfverensstämma.

9) Förordn. d. 45 Mars4638.

10) Patent till Ölandsboerne d. 42 Mars 4640. Bref till Ölands-
boerne d. 44 Sept. 4640. Förbudet, som väl knappast kunde upp-
rätthållas, upphäfdes uttryckligen genom Christinas öppna Bref d. 24
104

landet, utan äfven derstädes på egna hemman boende
fogdar, skrifvare, arrendatorer (af kronans inkomster)
och lagläsare anmanades mer än en gång att inflytta
till städerna; i annat fall skulle de, som voro i kronans
tjenst, afsättas och mista den frihet, som kunde hafva
blifvit deras gårdar förunnad 1). Till städerna, hvarest
tvenne torgdagar i veckan dädanefter borde hållas, sökte
man ock förlägga både de allmänna landtmarknader,
som af ålder funnits, och de enskilda marknadsplatser,
som af Gustaf Adolph blifvit vissa städer tillerkända 2).
Dylika åtgärder voro visserligen föga öfverensstämmande
med de grundsatser, Axel Oxenstjerna en gång uttalat;
men utom det att de så mycket mera Öfverensstämde
med den tidens anda, voro de också oundvikliga följder
af de långvariga krigen. Ty sedan folket till dessas
utförande bland andra bördor (4622) åtagit sig den
lilla tullen och accisen af alla ätliga och förnötliga varor,
som fördes till torg och marknad, så blef det för till-
vexten och uppbörden af dessa kronans inkomster nöd-
vändigt att så mycket som möjligt draga all rörelse
från den öppna landsbygden till de med stängsel och
tullportar försedda städerna 3).

Nov. 1649 för tvenne Socknar på Öland ”att få föra allahanda sorter
sten på alla Svenska sjöstäder.”

1) Memorial d. 40 Juni 4640, § 4. Jfr. Res. på St. Besv. d. 3
Mars 4649, § 6 och d. 2 Juli 1655 § 5.

2) Öppet Mandat d. 34 Aug. 1640 och Bref till Landshöfdin-
game s. d.	,

3) Af samma skäl började regeringarne samtidigt hålla en sträng
hand deröfver att i städerna ett visst antal bagare måtte tillsättas
samt vissa allmänna bryggerier och slagtarehus upprättas. Hvarest
städerna ej kunde bekosta bryggerier, försäkrades några vissa borgare,
103

Så snart Drottning Christina sjelf tillträdt regerin-
gen förnimmas åter å borgerskapets sida de gamla
klagomålen, som under förmyndareregeringen synas
hafva hvilat, öfver adelns försvarskarlar och andra bön-
hasar, hvilka gjorde intrång i borgerliga näringar. Skrå-
väsendet blir från denna tid på riksdagarna en ny
anledning till ståndsstrider, som under sekler skulle
fortfara med stigande häftighet. I anledning af borgare-
ståndets klagan på 1649 års Riksdag att lärogossar i
förtid öfvergåfvo sina mästare och sökte försvar hos
adeln eller nedsatte sig i städerna såsom bönhasar,
"fäderneslandet till vanheder och embetena till skada,"
blef det handtverkare allmänneligen tillåtet att återtaga
lärlingarna hvarhelst de anträffades, for att tvinga dem
genomgå läroåren*). Äfven vid andra tillfällen sökte
och erhöllo så väl hela städer som serskilda skrån
Drottningens försäkran, att kronans tjenare och andra,
hvilka brukade borgerlig näring utan att hafva förenat
sig med Magistraten om en billig genant, skulle i
förhållande till handteringen svara till stadens tunga,
samt att bönhasar skulle obehindradt få jagas och lag-
foras 5). Men hela borgareståndets ofta förnyade anhål-

som voro villiga att göra sådana anläggningar i egna gårdar, om
ärftlig bryggarefrihet för dessa gårdar, enligt bruket i utländska
städer, så att ingen annan skulle hafva rätt att brygga öl i städerna,
hvarken till hushållsbehof eller afsalu. Se t. ex. Memorial d. 40
Juni 4 640, § 3. Resolution på Städernas Besvär d. 25 Febr. 4 642 §5.
4)	Res. på St. Besv. d. 34 Mars 4 649 § 4 2.

5)	Förordn. angående Stockholm d. 7 Juli 4648. Öppet Bref
för skräddare-embetet i Stockholm d. S' Sept. 4650. Confirmation för
skinnare-embetet d. 23 Aug. 1652. Resol. för Guldsmederne i Stock-
holm d. 24 Mars 46.54.
106

lan, att till oordningens hämmande skråstatuterna måtte
öfverses och utfärdas för alla städernas embeten, blef
hvarken under Christinas eller Carl Gustafs regering
uppfylld 6). Frågan öfverlemnades emellertid åt Com-
merce-Collegium, hvilket, enligt instructionen af d. 23
Augusti 1651, först borde tillse, att all stadsnäring
måtte dragas till städerna och sedan öfverväga hvilka
handtverk kunde med hvarandra sammanfogas och tvertom
hvilka nödvändigt borde från hvarandra åtskiljas, "all-
denstund ju mindre conjunction det är, ju flera
finna näring och ju bättre och artigare blifver allt
gjordt." I befallningen att draga all handtverksnäring
till städerna kunde allmogens föreställningar numera
icke utverka den ringaste eftergift; ty då bondeståndet
på 1644 års Riksdag underdånigst begärte att få be-
hålla sina gångande embetsmän på landet, afvisades
ståndet med det bestämda svar, att alla, som ville
idka handtverk, måste inflytta till städerna, emedan
dessas näring och uppkomst annars märkligen skulle
hindras. Tillägget, att det väl icke kunde förmenas
den fjerran från städerna boende allmogen att behålla
några få embetsmän efter nödtorften, innefattade egentli-
gen icke något undantag från den allmänna regeln, enär
äfven dessa förpligtades att först vinna burskap och
betala sin årliga skatt i städerna innan de, efter van-
ligt bruk, företogo sig att arbeta på landet 7). Längre
kunde tvånget i denna rigtning icke utsträckas, och

6) Res. på St. Besv. d. 29 Mars 4 647, § 40; d. 29 Oct. 4 650,
§ 9; d. 24 Dec. 4 652,, § 5; d. 2 Juli 4 655, § 7.

7) Res. på Allm. Besv. d. 43 Dec. 4644, § 7.
107

tjugo âr derefter förmådde icke heller presteståndets
föreställningar deri utverka någon mildring 8).

Under Carl XI:s förmyndareregering bidrog skrå-
väsendet i sin mån till att underhålla och föröka stånds-
splitet. Då borgerskapet på riksdagarna efter vanlig-
heten klagade öfver hvarjehanda intrång i näringarna,
så besvärade sig adeln å sin sida icke mindre Öfver
borgerskapet, som lockade och tubbade adelns lego-
folk samt oskäligt stegrade priset på handtverksvaror.
Borgareståndets ständiga påminnelser om skråordningar-
nas öfverseende understöddes nu, fastän icke i samma
afsigt, af adeln, som yrkade på afskaffandet af de ore-
dor, hvilka medföljde slutna skrån 9). Vid dessa tvisters
afgörande och näringsväsendets ordnande betedde sig
regeringen, åt hvars omsorg ständerna slutligen öfver-
lemnade hela denna angelägenhet, vankelmodigt och
obeslutsamt. Till en början förordnades en enda "Embets-
Commissarius", med det vidsträckta åliggandet att under
Commerce-Collegium föra en detaljerad uppsigt Öfver
manufacturer och handtverk i hela riket, på det goda
arbeten af allahanda slag i tillräcklig mängd måtte för-
färdigas och de missbruk, som förorsakade dyrhet och
tvång bland handtverkarne, undanrödjas. Skråordnin-
garne i de förnämsta städerna borde af honom öfver-
ses, och isynnerhet skulle han i Stockholm vara till-
städes när gesällernas mästerstycken granskades, för
att tillse det icke någon oduglig för mutor eller gunst

8) Res. på Prestersk. Besv. d. 4 Sept. 1664, § 44.

9) Res. på Adelns Besv. d. 26 Nov. 4660, §§ 4, 9; d. 4 Sept.
4 664, § 9; d. 27 Aug. 4 668, § 23. Res. på Städ. Besv. d. 26 Nov.
4660 SS 4, 47; d. 4 Sept. 4664, § 47; d. 26 Aug. 4668, § 43.
108

måtte till mästare antagas eller någon tjenlig person
förskjutas. Med biträde af vissa edsvurne personer
borde han också, till förekommande af allt bedrägeri;
besigtiga tillverkningarnas ämne och form 10). Skråna
ställdes sålunda, utan att något synnerligt afseende
gjordes på deras äldre corporationsrättigheter, under en
yttre politi-uppsigt; men regeringen sjelf ansåg dock
icke ändamålet derigenom vara vunnet. Vid 1664 års
riksdag gaf förmyndarestyrelsen ständerna del af sitt
förslag till en allmän skråordning, och ehuru hon vid
detta tillfälle yttrade den förmodan, att alla dermed
skulle blifva belåtna, så tyckes hon likväl icke sjelf
halva börjat med allvar Öfverväga ämnet förr än ett
par år derefter. Hon befann sig då i en stor villrådig-
het i afseende på skråväsendet och vände sig till Com-
merce-Collegium med åtskilliga förfrågningar derom.
Ett i mercantilsystemets anda affattadt Memorial af d.
12 December 1666, rörande medlen till de inhemska
näringarnas förkofran, anbefallte nämnde Collegium att
granska alla efter Gustaf Its tid utfärdade näringsför-
fattningar, för att urskilja det föråldrade från hvad som
ännu kunde vara användbart och för att föreslå nödiga
förändringar. Dervid borde Collegium serskildt taga i
öfvervägande åtskillnaden mellan stad och land uti
rättigheten att idka handtverk, emedan å ena sidan
klagomål förspordes deröfver, att allmogen, med för-
summande af åkerbruket, för mycket inblandade sig i
stadsnäringar, hvilka ledo men af det lindrigare pris,
för hvilket landtmannen kunde sälja sina jemförelsevis

10)	Memorial, hvarefter Jean De la Vallée uti sitt embete sig
rätta skall, d. 49 Juni 4662.
109

vida sämre tillverkningar, hvaremot allmogen å sin sida,
som sjelf hade tillgång på råämnen, förmenade sig med
fördel kunna derpå använda den tid, som jordbruket
icke tog i anspråk, isynnerhet som den stundom nöd-
gades med sina varor besöka aflägsna orter, emedan
de närmaste städerna ej ville nöjaktigt betala dem.
Commerce-Collegii härom afgifna betänkande Ökade alle-
nast villrådigheten hos regeringen, som nu fann det
vara nödvändigt att hämma skråväsendets mångfaldiga
missbruk på hvad sätt det än kunde ske. Men dess-
förinnan skulle Commerce-Collegium ytterligare till rege-
ringen afgifva en utförlig berättelse om de inhemska
skrånas beskaffenhet med anförande af de skäl, som
antingen kunde tala för deras bibehållande eller för
deras upphäfvande; och om skråna ändteligen skulle
bibehållas, så borde Collegium föreslå de lämpligaste
medlen emot missbruken samt isynnerhet öfverväga
huruvida det ej kunde vara nyttigt att utse en ort vid
Stockholm, der handtverkare, oberoende af skrån, skulle
få nedsätta sig såsom frimästare 1). Slutet på alla
dessa reformplaner blef omsider, att den första allmänna
skråordning d. 1 Mars 1669 utfärdades på ett försök,
enligt ständernas önskan. Derigenom förändrades ingen-
ting i landsbygdens ställning till städerna; men deremot
blefvo nu först alla slutna skrån icke blott uttryckligen
förbjudna, utan det stadgades äfven, att bland mästar-
nes antal så många sökande borde upptagas, som
redligen och väl lärt sitt handtverk. Om mästerstyc-
ken och de flesta andra skråangelägenheter skulle icke

1)	Bref till Commerce-Collegium angående Skråerne, d. 19

April 1667.
110

embetet ensamt utan jemväl borgmästare och råd döma.
Bland bönhasar, hvilka med magistratens samtycke fingo
jagas, räknades icke de gesäller, mästare eller andra
handtverkare, som voro i adelns tjenst och endast
arbetade ”för sinà herrar och deras betjente och under-
hafvande." Skråordningen innehöll icke något stadgande
angående frimästare; men trenne år efter dess utfär-
dande verkställde regeringen, för att medelst mycken-
heten af handtverkare så mycket snarare bringa närin-
gen till fullkomlighet, sin ofvannämnda plan’att till en
början och på prof benåda alla dem, vare sig infödda
eller fremlingar, som ville nedsätta sig på Munklägret,
numera Kungsholmen, vid Stockholm, med tio års fri-
het, framför andra handtverkare, från all borgerlig
tunga. Dessa frimästare skulle ingalunda vara den
nya skråordningen underkastade; ty om de än, för
ordningens skull, framdeles, borde förena sig i ett sär-
skildt gille, så skulle likväl detta alls icke hafva någon
gemenskap med de äldre skråna 2). Att denna inrättning
verkligen kom till stånd bevisar den bekräftelse på
Kungsholmshandtverkarnes privilegier, hvilken några år
derefter, eller den 12 April 1676, meddelades. Det
hade från lång tid tillbaka icke varit sällsynt, att enskilda
handtverkare undandragit sig skråtvånget medelst regen-
ternas för dem utfärdade frihetsbref; men genom de
nyssnämnda privilegierna för ett obestämdt antal per-
soner, som ville nedsätta sig på en viss ort, tillämpa-
des nu äfven på handtverksriäringen den grundsats,
som nyligen gjort sig gällande i afseende på manu-

2) Kongl. Maj:ts Förordning d. 30 Mars 1672.
111

facturerna. For att göra flera slags sådana inhemska
och allmännare i Sverige hade isynnerhet Carl Xl:s
förmyndareregering, ehuru med mindre lycka, valt de
samma medel, hvilka samtidigt användes i Frankrike,
men hvilka i England till följe af folkets missnöje länge-
sedan blifvit öfvergifna, i det hon nemligen tid efter
annan beviljat enskilda personer och bolag stränga
monopolier, än på vissa år och än på oinskränkt tid,
icke blott för nya eller härstädes okända uppfinningar
utan äfven för kända tillverkningar; men i anledningaf
ständernas och isynnerhet borgerskapets klagomål öfver
dylika åtgärder3) fann hon sig sedermera föranlåten
att åtminstone till namnet förändra dessa uteslutande
monopolier till allmännare handtverkshus- eller manu-
factur-privilegier för vissa orter, dit de privilegierade
manufacturerna efterhand borde förläggas 4).

Likasom Carl XI sedan han sjelf tillträdt rege-
ringen icke tvekade att i strid med handtverkshusprivi-
legierna ännu längre utsträcka det enskilda monopolii-
systemet, hvilket förorsakade ett så mycket allmännare
missnöje, som det var förenadt med ytterst stränga
förbud emot all införsel af sådana varor, hvilka de
inhemska manufacturerna förmodades kunna tillverka i
någorlunda tillräcklig mängd 5); så lät han ej heller

3) Res. på Städ. Besv. d. 4 Sept. 4664, § 6. Riksdags-beslutet
d. 22 Sept. 4668, § 2.

4) Privilegier för Handtverkshusen, som här och der i riket inrät-
tas skola, den 48 Sept. 4668.

5) I sjelfva verket kunde det inhemska behofvet icke på långt
när fyllas ens af de manufacturer, hvilka från längre tid tillbaka
blifvit mest gynnade med privilegier, understöd och tullförbud. Flera
författare uppgifva visserligen, på grund af Commerce-Collegiiunder-
112

hvad handtverksnäringen beträffade den nyss utfärdade all-
männa skråordingen, som åtminstone icke gick ut på att
försvåra en friare täflan inom sjelfva skråna, hindra sig
ifrån att i vissa fall upprätthålla det strängare skrå-
tvånget i dess gamla form. Enligt 1669 års skråord-
ning borde först i Stockholm alla serskilda skråstatu-
ter bringas till öfverensstämmelse med densamma, och
derefter borde hufvudstadens förbättrade statuter vid
anfordran meddelas de öfriga städerna till åstadkom-
mande af liknande skråordningar för samma handtverk
allestädes i riket; men detta förfarande blef i sjelfva
verket aldrig iakttaget, emedan de gamla skråna, som
hittills mångenstädes hållit sig slutna och som så länge
yrkat på nya statuter till skydd mot fremmande intrång,
nu för ingen del voro angelägna om att tillegna sig en
skråordning, hvilken påtagligen mest var affattad i
öfverensstämmelse med adelns åsigter och önskningar.
I stället vidblefvo de merändels sina gamla vanor och

dåniga Berättelse till Kongl. Mjt d. 22 Maj 4697 (tryckt i Lænboms
Handlingar till Carl XI:s Historia 4:de Saml. s. 25), att åtminstone
hela arméen emot slutet af Carl XI:s regering bekläddes med in-
hemskt kläde; men att förhållandet ej i verkligheten motsvarade
Konungens derom utfärdade förordningar synes tillräckligt af Kongl.
Br. d. 4 5 April och d. 4 9 September 4 693, hvarest talas om ”ett
af Advocat-Fiscalen angifvet lurendrejeri, bestående deri, att af
tulljournalerna skall befinnas, det i Norrköping, Götheborg ' och
Malmö icke så mycket ull inkommit, som proportionaliter svarar
emot den gjorda klädes-leverencen, skolandes på somliga orter hvita
kläden inpracticeras, som sedan här inrikes blifva färgade och för
Svensk manufactur stämplas och försäljas.” Det är troligt att flera
andra manufacturer, för att icke tala om köpmännen, på samma
sätt sörjde för den inhemska productionens tillräcklighet; men man
lefde emellertid lycklig i den föreställningen, att man gjort sig obe-
roende af utlänningen.
afbida Konungens egen regering för att hos honom
anhålla om en ny stadfästelse på sina äldre skråstatu-
ter från de framfarna konungarnas tider. Carl XI bekräf-
tade också; utan afseende på förmyndarnes åtgärder;
ordagrant många gamla skråordningar; ehuru blott tills
vidare6); och någon' gång förordnade han till och med
uttryckligen; att ett skrå borde förblifva slutet till ett
visst antal mästare 7J. Det intrång; hvilket alltjemt
förorsakades skråna af adelns och ståndspersoners för-
svarskarlar; sökte Konungen med allvar hämma medelst
upplifvande och inskärpande af de äldre förbud; som
under förmyndareregeringen ej kunnat upprätthållas 8).
Men tidens sträfvande att för de serskildta embetena
uppgöra en noggrann arbetsfördelning; som icke borde
öfverskridas, föranledde äfven emellan skråna inbördes
många och långvariga tvister; hvarmed konungen så
ofta besvärades; att han stundom vid högt vite förbjöd
de tvistande att ånyo söka ändring i hvad han redan
till deras efterlefnad fastställt 9). Så mycket än Carl
XI gynnade skråväsendet; var likväl han den förste
Regent; som omsider gjorde något afseende på all-
mogens enträgna anhållan om mildring i de stränga för-
buden emot idkande af handtverk på landet af per-

6) Confirmation på Kopparslagare-embetets Privilegier i Stock-
holm d. 31 Mars 4680; på Logarfvare-embetets i Stockholm privi-
legier (af d. 43 Juli 1638) d. 24 Mars 4682; på Hof- och grofsme-
dernas skråordning (af d. 20 Sept. 4 622) d. 24 April 4 682.

7) Resol. för Barberare-embetet d. 40 Juli 4680.

8) Kongl. Placatet d. 30 Juli 4675. Kongl. Br. angå,ende för-
svars-skräddare d. 9 Mars 4689.

9) Resol. på Städ. Besv. d. 3 Oct. 4675 § 23. Resol. emellan
remsnidare- och sadelmakare-embetet d. 4 Sept. 4682.

8
114

soner, som ej tillhörde något skrå. Med återinförandet
i det närmaste af Carl IX:s påbud i samma ämne tillät
han nemligen, att hvarje socken skulle få äga en skräd-
dare och en skomakare samt att de större församlin-
garna, efter Landshöfdingens pröfning af det verkliga
behofvet, kunde få antaga flera. Emot det att dessa
landthandtverkare till Kronan erlade sina gerningsören
befriades de från all skatt till städerna och från all
åtalan af skråna 10).

Vid 1680 års riksdag ådagalade adeln sin ovilja
mot borgareståndet medelst en anhållan om skrånas
afskaffande, men konungen svarade, ätt han ville låta
öfverlägga något närmare angående denna sak och sedan
deröfver vidare förklara sig 1)∙ En sådan förklaring
afvaktade dock adeln förgäfves under enväldet. Ar 1712
sökte visserligen Carl XII:s hemmavarande Råd att
medelst hotelser om skrårättigheternas inskränkning i
Konungens namn sätta en gräns för det omåttligt höga
priset på handtverksvaror 2), och år 1718 insände
Commerce-Collegium verkligen till Carl XII:s confir-
mation en öfversedd skråordning, som innehöll ett för-
slag om frimästares antagande 3); men Konungen hann
icke före sin död derom fatta något beslut. Till af-
hjelpande af den stora bristen på inhemska handt-
verkare förordnade han likväl det sistnämnda året, att

10) Resol. på Allm. Besv. d. 22 Nov. 4680, § 1%; d. 14 Nov. 1686,
SS 47, 50. Resol. på Städ. Besv. d. 22 Nov. 4686, § 43.

1) Resol. på Ad. Besv. d. 29 Nov. 4 680, § 53.

2) Bref till Öfver-Ståthållaren och Magistraten d. 44 Jan. 4742.

3) Bachmanson, Arcana oeconomice et commercii, p. 489.
115

alla utländska handtverksgesäller, som hit invandrade,
skulle erhålla ett visst reseunderstöd, utom frihet från
värfning och pålagor 4).

Så snart ständerna församlats till riksdagen år
1719 blef skråväsendet, i sammanhang med frågan om
ståndsprivilegierna, ett af de förnämsta tvisteämnena.
Priset på alla förnödenheter hade stigit och steg ännu
alltjemt till följe af landets allmänna nöd, den ytterliga
oredan i penningeväsendet och myntets försämring, eller
rättare försvinnande, medelst mynttecknen. Linder erkän-
nande af denna lätt i ögonen fallande orsak till den
dyra tiden, var man dock snarare benägen att skylla
denna, hvad handtverksvarorna beträffade, på skråinrätt-
ningarna, och såsom ett tjenligt botemedel föreslogo
derföre adeliga ledamöter i secreta utskottet, att alla
skrån måtte upphäfvas samt att hvar och en måtte få
rätt att arbeta och föda sig på hvad sätt som helst.
Commerce-Collegium, som ingaf ett förslag till nödens
afhjelpande, delade hufvudsakligen denna åsigt och till-
styrkte, likasom föregående året, frimästares antagande
samt dessutom skrårättigheternas förlust för alla obilliga
handtverkare. Emot detta förslag protesterade borger-
skapet, skjutande i sin ordning skulden på allmogen,
som omåttligt stegrat priset på råämnena och lifsför-
nödenheterna. Angående frimästerskapet erinrade stån-
det, att hat och afund dymedelst skulle uppkomma
mellan olika slags mästare samt deras gesäller och
lärlingar; inga Svenska frigesäller skulle blifva lidne
utrikes och inga utländska skrågesäller hitkomma; ung-

4) K. Förordn. d. 47 Mars 4748.

S*
116

domen skulle utan skrå ej kunna hållas till lydnad och
arbetsamhet, landet skulle uppfyllas af fuskare, hvarje
gesäll skulle vilja blifva frimästare och i brist på gesäller
skulle de många mästarne nödgas arbeta livar för sig,
till stort men för tillverkningarnas mängd och godhet-
Som embetslådorna dessutom lemnade understöd åt
sjuka och fattiga handtverkare, så förmenade borgare-
ståndet, att skråordningarna, hvaraf riket hämtat så
mycken nytta, borde för - framtiden beskyddas. Utan
afseende härpå beslutade adeln och presteståndet —
bönderna hade då, såsom bekant är, ingen talan —
att ingifva ett memorial till regeringen om nödvändig-
heten af frimästare,' på det skickliga utländska handt-
verkare måtte hitkomma och en inbördes täflan mellan
samtliga handtverkarne uppstå. Kort derefter förklarade
dock presterna, att de väl voro ense med adeln i
sjelfva saken, men att de ansågo verkställigheten kunna
uppskjutas till nästa riksdag. Emellertid inträffade emot
riksdagens slut en omständighet, som icke blott störde
sämjan mellan de båda första stånden, utan äfven
närmade preste- och borgarestånden till hvarandra.
Adeln hade nemligen Öfverlistat de andra stånden i
privilegiifrågan och så lagat att den fått sina privilegier
underskrifna, fastän innehållet icke förut blifvit de ofrälse
stånden communiceradt, hvaremot presterskapet icke
varit lika lyckligt med sina privilegier. Det sistnämnda
ståndet, hvilket den 27:de Maj, då det ännu hade
hopp om en lycklig utgång på privilegiifrågan, svarat
borgarne, att ståndet ansåg det vara betänkligt att
begära del af adelns besvär och privilegier, hade tvenne
dagar derefter, eller den29:de Maj, plötsligen kom-
1 17

mit på andra tankar och beklagade nu högeligen, att
det i sista stunden blifvit öfveriladt med så betänkliga
saker. Presterna protesterade också, tillika med borger-
skapet, emot adelns privilegier, och för att freda sig
från beskyllningen att de varit orsaken till frimäster-
skap och skrånas upphäfvande res'erverade de sig nu
dessutom emot alla beslut, som derom kunde' hafva
blifvit fattade 5). Adeln hade emellertid redan genom-
drifvit denna sistnämnda angelägenhet ; ty samma dag,
på hvilken den nyvalda Drottningen underskref adelns
privilegier, eller d. 26 Maj 1719, utfärdade hon också
en Förordning om frimästare. Denna förunnade hvar
och en utan åtskillnad, som lärt något handtverk, en
obehindrad rätt att under namn af frimästare idka det-
samma, utan hinder af skrån och mästerstycken, sedan
han inför Magistraten uppgifvit hvad slags handtverk
han ämnade drifva samt derå vunnit burskap. En fri-
mästare försäkrades om alla de rättigheter, hvilka skrå-
mästare enligt skråordningen åtnjöto, och hans gesäller
och lärogossar skulle också aktas lika giltige som skrå-
embetenas. Likasom frimästare och deras utlärde gesäller
ägde rätt att ingå i skrån, så kunde äfven skråmästare
träda i frimästerskap. Om magistraten lade något hin-
der i vägen för fremmande eller infödda att vinna fri-
mästerskap, så ägde de deröfver besvära sig i Commerce-
Collegium. Detta skulle hädanefter gälla för städerna;
för landsbygden återigen lät man det gamla tvånget
oförändradt qvarstå 6).

5) Cederschjöld, Riksdagen i Stockholm år 4719 s. 79, 148
293, 296, 453,569.	-

6) Resol. på Allm. Besv. d. 3 Juni 4749, § 11.
118

Om än en ordnad näringsfrihet nu var ett behof
för det försvagade fäderneslandet, så visade det sig
likväl snart att det rådande partiet högeligen missräknat
sig då det på detta sätt trodde sig kunna genom en
öfverrumpling med ett penndrag åstadkomma en i sam-
hällslifvet så djupt ingripande förändring, hvilken dess-
utom betraktades såsom en lifsfråga af ett bland de innan
kort maktägande stånden. Medan adel och prester icke
voro sinnade att eftergifva det ringaste af sina egna
företrädesrättigheter, utan tvertom traktade efter nya
förmåner och privilegier, angrepo de utan betänkande
det tredje ståndets häfdvunna rättigheter; men vid ett
sådant förhållande var det naturligt, att detta stånd i
mån af sitt stigande inflytande, skulle tillbakavisa angrep-
pet och återigen införa det gamla skråtvånget. För-
ordningen af d. 26 Maj 1719 blef också endast början
till en med vexlande lycka länge fortsatt strid. Redan
vid 1720 års riksdag lyckades det borgareståndet att
tillvägabringa den väsendtliga förändring i nyssnämnda
Förordning, att dess stadgande om frimästerskap ej
vidare skulle gälla för inhemska handtverkare, utan endast
för inflyttande utlänningar. Ständerna öfversågo nemli-
gen den gamla skråordningen af år 1669 och till de
inhemska handtverkarnes efterlefnad utfärdades en ny
den 27:de Juni 1720, hvilken föga skiljer sig från den
förra, om man undantager stadgandet i 6 Art. 12 §,
att hit anländande utländska manufacturister och mästare
icke skulle vara förbundna att ingå i något skrå, utan
erkännas för verkliga mästare samt erhålla vissa fri-
hetsår från all borgerlig tunga då de inför magistraten
kunde visa prof på sin skicklighet i yrket. Deremot
119

förpligtades de att alltid antaga några infödda till läro-
gossar och gesäller, hvilka vid lärotidens slut skulle
åtnjuta samma förmåner som skråmästarnes arbetare.
Vid 1723 års riksdag förspordes åter de gamla klago-
målen att skråna sammansatte sig till att stegra priset
på sina tillverkningar, och såsom det enda botemedlet
häremot föreslog så väl Commerce-Collegium som stän-
dernas Commerce-Deputation ånyo ett allmänt frimäster-
skap ; men adeln och presteståndet måste för närvarande
låta denna fråga falla för att vinna sitt förnämsta ända-
mål, de nya ståndsprivilegiernas stadfästande, och stän-
derna öfverlemnade i stället åt regeringen att utfinna
sådana medel, hvarigenom den Öfverklagade dyrheten
kunde förekommas. Hvad som sålunda måste upp-
skjutas blef dock icke glömdt; ty genom Förordningen
af den 2 Juni 1724 upplifvade regeringen till alla delar
1719 års stadganden angående frimästerskap, hvilket
således ånyo kunde vinnas af både infödda och frem-
lingar7). Men i anledning af flera klagomål deröfver
att en mängd okunniga och oerfarna personer nu
anmälte sig till vinnande af frimästerskap, fann rege-

7) Den förlägenhet, som det afskedade krigsfolket och återvändande
krigsfångar förorsakade, förmådde regeringen att året förut, genom
Resol. på Städernas Besvär af d. 16 October 4723, § 29, tillstädja afske-
dade soldater samma rätt, som 6 Art. 42 § af 4720 års skråordning
tilläde fremlingar, att idka handtverk såsom mästare utan hinder af
skrå. Detta stadgande om afskedade soldater afsåg blott ett tempo-
rärt förhållande-, men både dessförinnan och sedermera hafva åtskil-
liga Kongliga Resolutioner tillåtit garnisons-soldater att i städerna
idka handtverk på egen hand, allenast de icke antaga lärogossar och
gesäller eller ingå förening med hvarandra till inrättande af verk-
städer. Se t. ex. Res. på Städ. Besv. d. 43 Juli 4749, § 49; på
Krigsbefälets Besv. d. 46 Oct. 4723 § 44 och d. 3 Aug. 4727 § 37.
120

ringen sig föranlåten att sjelf göra en inskränkning i
den frihet hon nyss förkunnat, i det hon genom Re-
scriptet af den o Juli 1726 förklarade, att hvar och
en, som ville blifva frimästare, skulle visa sig förut
hafva tjenat och arbetat tre eller fyra års tid såsom
gesäll. Det oaktadt sökte Stockholms samtliga skrå-
embeten uti ett till Ständerna vid 1727 års riksdag
ingifvet memorial bevisa nödvändigheten af frimäster-
skapets fullkomliga afskaffande; men sedan Riksens Stän-
ders Oeconomi- och Commerce-Deputation uti ett vid-
lyftigt betänkande 8) afstyrkt en sådan åtgärd, förkla-
rade Resolutionen på städernas Besvär den 28:de
Augusti samma år, att Kongl. Förordningen af den 2
Juni 1724 och Rescriptet af den 5 Juli 1726 fort-
farande skulle lända till allmän efterrättelse samt att
frimästerskapet följaktligen borde bibehållas och skyddas
emot allt hinder och tvång å skrånas sida. Som ett
sådant hinder förorsakades frimästarne genom den van-
liga omskådningen, så förbjödos skrånas åldermän att
hädanefter efter behag utdela gesäller till mästarne
hvaremot gesällerna erhöllo frihet att antaga arbete efter
öfverenskommelse. Huru nu sinnena under tiden bear-
betades, så anförde Riksens ständer redan fyra år
derefter vid 1731 års riksdag icke mindre kraftiga skäl
emot frimästerskapet än dem de förut andragit för
detsamma, och Regeringen måste derföre, i öfverens-
stämmelse med deras åsigt, utfärda Förordningen af
den 20 Juli ∣731. Med åberopande af erfarenhetens
vittnesbörd, att handtverkeriernas uppkomst, som varit

8) Tryckt af Bachmanson, 1. c. s. 187 ff.
121

ändamålet med 1724 års Förordning om frimästare,
ej derigenom vunnits, stadgades nu, det ingen fri-
mästare af sådana yrken, som stodo under skrån och
embetsreglor, hädanefter finge i städerna antagas, utan
embetena borde oförkränkt tillgodonjuta sina privilegier
och rättigheter. Får nu detta förbud mot frimäster-
skap tydas så vidsträckt, att det äfven skulle upphäfva
stadgandet i 6 Art. 12 § af 1720 års skråordning om
frimästerskap för inflyttande utlänningar? Emot en sådan
tolkning talar den omständigheten, att 1731 års För-
ordning, utan att serskildt omnämna detta stadgande,
endast uttryckligen upphäfver 1724 års Förordning,
hvilken i likhet med den af år 1719 medgaf frimäster-
skap för både infödda och utlänningar. Då den sist-
nämnda Förordningen efter ett års förlopp förlorade sin
gällande kraft för infödda, så bibehölls likväl för utländska
mästare, såsom ofvan nämndt är, denna rättighet i 1720
års skråordning, och 1724 års Förordning, som åter-
igen införde ett allmänt frimästerskap, innehöll derföre
rörande de senare ingenting nytt. Men alldenstund hon,
såsom en ny stadga betraktad, endast afsåg inhemska
näringsidkare, så bör också hennes upphäfvande icke
anses gällande för några andra. Härtill kommer att den
ifrågavarande Förordningen af den 20 Juli 1731 väl
förklarar, att skråembetena böra oförkränkt tillgodonjuta
sina privilegier och rättigheter, till hvilka isynnerhet
1720 års skråordning måste räknas; men hon går
ingalunda ut på att derutöfver tillägga dem några nya
förmåner. Som nu skråordningen upptagit stadgandet
om utländska frimästare, så skulle verkligen 1731 års
Förordning, om hon antoges upphäfva äfven detta stad-
122

gande, icke allenast hafva bibehållit skråembetena vid
deras privilegier, utan äfven utvidgat desamma, hvilket
dock icke får antagas.

Sedan nya manufactur-privilegier och en Hall-
ordning år 1739 blifvit utfärdade förlorade denna fråga
till en stor del sin praktiska vigt, emedan numera både
inhemska och utländska näringsidkare fingo lyda under
Hall-Rätt, utan att gränsen mellan manufacturister och
handtverkare så noga bestämdes. Så väl de förras som
de senares gesäller och lärogossar förklarades derjemte
i allt lika berättigade 9j. Oaktadt således, enligt Hall-
ordningen, hvarken manufactur-gesäller skulle hindras
att arbeta under skrå eller skrågesäller förmenas att
hos manufacturister idka sitt handtverk, blef dock detta
på ömsesidig likhet i rättigheter grundade stadgande
snärt ensidigt ändradt till skråembetenas fördel, enär
Regeringen, på Ständernas tillstyrkan, den 27 Augusti
4741 förklarade, att skråhandtverkare och gesäller hvar-
ken fingo dragas under Hall-Rätterna eller af dem till
mästare antagas 10). Knappt hade inhemska frimästare
genom 1731 års Förordning blifvit afskaffade, förr än
skråandan firade en ny seger genom Resolutionen på
städernas Besvär af den 12 December 1734 § 23,
som emot skråordningens uttryckliga stadgande, det
intet skrå skulle vara slutet till ett visst antal af mästare,

s) Hall-Ordningen d. 24 Maj 1739 Art. 5 § 43.

10) Se Resol. på Städ. Besv. d. 47 Aug. 4762 § 40, mom. 3,
hvarest K. M:t säger sig vilja låta allmänneligen kungöra Kongl.
Brefvet af d. 27 Aug. 4744. I enlighet härmed uteslöts också hvad
4739 års Hall-Ordning stadgat i 5 Art. 43 § ur den förnyade Hall-
Ordningen af d. 2 April 4770.
123

förklarade att, till undvikande af fattigdom och bön-
haseri, ej flera handtverksmästare fingo antagas, än
magistraterna och vederbörande embeten pröfvade nyttige
och nödige. Härigenom tänkte man således förekomma
bönhaseri; men något säkrare medel att i stället göra
detta ganska allmänt kunde naturligtvis icke väljas.
Följden af det strängare näringstvånget blef också den,
att handtverkarne klagade öfver obehörigt intrång och
allmänheten icke mindre Öfver handtverksvarors tillta-
gande dyrhet. Den förra olägenheten skulle nu såsom
tillförene afhjelpas genom skärpta förbud och ansvars-
bestämmelser, den senare åter genom nya controller,
varornas värdering af opartiska personer utom skråna
och åtal emot handtverkarne af dertill förordnade fisca-
1er inför rätta 1). Stridigheter mellan skråhandtverkarne
och manufacturisterne om deras ömsesidiga tillverknings-
rätt saknades icke heller; men som de styrandes för-
nämsta omsorg om näringarna under större delen af
den så kallade frihetstiden rigtades på manufacturernas
upphjelpande för hvad pris som helst, så måste stä-
dernas handtverkare i sådana fall merändels gifva vika 2),
hvaremot de hugnades med nya försäkringar om skydd
emot landsbygdens handtverkare 3j.

Regeringsformen af år 1l720 hade bekräftat stä-
dernas välfångna privilegier och rättigheter, "dock så,
att de af Riksens Ständer efter tidernas omständig-

1) Slotts-Canzliets Kungörelser den 34 Dec. 1755 och den 45
Aug. 4770. Justitiæ-Cancellerens Bref till Stadsfiscalerne d. 30 April
4762.

2) Se t. ex. Resol. på Städ. Besv. d. 7 Juli 4752 § 46.

3) Resol. på Städ. Besv. d. 49 Jan. 4757 § 2.
124

heter skulle lämpas." Gustaf III, som i 1772 års
Regeringsform så mycket som möjligt bibehöll den för-
ras ordställning under det han väsendtligen förändrade
dess innehåll, bekräftade likaledes städernas välfångna
privilegier och rättigheter, men med det förbehåll, "att
de efter tidernas omständigheter och det allmännas
nytta och gagn skulle lämpas." Som han sjelf till-
egnade sig den ekonomiska lagstiftningen, var han äfven
oförhindrad att sätta detta förbehåll i verket. Innan
kort upphäfde han också de författningar, som under
den föregående tiden hindrat handtverksnäringens för-
kofran och försvårat vinnande af mästerskap. En åter-
gång till 1720 års skråordning, hvars noggranna efter-
lefnad vid burskapsansökningars afgörande anbefalltes,
innefattade redan ett framsteg, enär till följe derafingen
gesäll, som lärt och tjent den föreskrifna tiden, skulle
få utestängas från burskap. Men dessutom öfverlemna-
des det nu åt Magistraterna att, efter vederbörandes
hörande, bestämma livad mästerstycke en sökande borde
fullgöra och huru stora afgifter han borde erlägga.
Gifta gesäller, som åstundade blifva mästare, försäkra-
des till och med om ett eller tvenne års minskning i
den vanliga gesälltiden 4). Konungen ådagalade ytter-
ligare sin bevågenhet för en större näringsfrihet derige-
nom, att nya städer, såsom Malmköping och Östersund,
befriades från allt skråtvång, och då handtverkarne i
Marstrand, hvilka erhållit en dylik frihet 5), sjelfva
sedermera anhöllo att få inrätta skråembeten, för att

4) Kongl. Rescriptet den 4 Febr. 1773.

s) Kongl. Kungör, den 15 Aug. 4775, § 5.
125

lättare erhålla arbetare, förvägrades dem icke allenast
detta, utan andra städers skråmästare befalltes äfven
att icke göra någon skillnad mellan gesäller från Mar-
strand och skrågesäller6). Dessa och några andra för-
fattningar af en friare syftning väckte genast hos Borger-
skapet en allmän oro, som gaf sig tillkänna genom till
Konungen ingifna besvär först på riksdagen 1778 och
sedan, då ingen Konglig resolution derpå följde, med
förnyad styrka vid 1786 års riksdag. Ståndet klagade
att de nya näringsgrundsatserna förorsakade dess van-
makt och sökte botemedlet i ännu större inskränknin-
gar än skråordningen innehöll; det ifrade lika mycket
emot exclusiva privilegier och monopolier, så snart borger-
skapets handel och näringar deraf inskränktes, som det
anhöll att utan intrång vederbörligen blifva skyddadt
vid sin näringsfrihet. Till försvar för en allmän-
nare näringsfrihet höjdes vid båda dessa riksdagar inom
borgareståndet en enda röst uti ett till ståndet inlem-
nadt, men i de tryckta protocollerna icke intaget, memo-
rial7), ”hvaröfver högtärade ståndet sig icke vidare ut-
lät”8). Utan att afvakta 1786 års riksdag inlemnade
Stockholms stads femtio äldste den 17 Maj 1785 en
vidlyftig skrift till Öfverståthållaren med anhållan, att

6) Kongl. Rescriptet d. 27 Oct. 4786. — Soldaternas frihet att
idka handtverk bekräftades med det tillägg, att om tre eller fyra
soldater skulle bo eller vistas på ett och samma ställe, dem ej kunde
betagas att arbeta tillhopa, enär de ett och samma handtverk lärt.
Kongl. Skrifv. d. 49 Sept. 4782.

7) Ödmjukt Memorial af Borgmästaren P. Ekström uppläst hos
Borgareståndet d. 22 Dec. 4778, tryckt i Stockholm 4786.

8) Protocoller, hållne hos Borgareståndet vid Riksdagen 1786
s. 447.
126

han ville inför Konungen föredraga handtverkarnes nöd-
ställda belägenhet, som förorsakades af ett allmänt
fuskeri, enär i hufvudstaden funnos lika många fuskare
som mästare, af de i senare tider mycket lättade ut-
vägarne till mästerskaps vinnande samt af handtverks-
varors oförsynta införsel 9).

Allt detta motstånd oaktadt hade Gustaf III:s beslut-
samhet vid tillstädjandet af ett friare näringssystem
säkerligen icke kunnat rubbas, om ej konungen olyck-
ligtvis vid 1789 års riksdag funnit sig föranlåten att
af politiska bevekelsegrunder till en del gifva efter för
borgerskapets fordringar, för att vinna dess, likasom
de tvenne andra ofrälseståndens, samtycke till den af
adeln ståndaktigt förkastade Förenings- och Säkerhets-
Acten. Vid det tillfälle då borgareståndets taleman
undertecknade denna Act anhöll han, å ståndets vägnar,
att Konungen måtte ytterligare stadfästa städernas rättig-
heter samt befrämja borgerskapets handel och näringar.
I en skrifvelse af den 23 Febr. 1789 tillät Konungen,
att ståndet till den ändan finge inkomma med ett
project, hvilket han lofvade taga i Öfvervägande och
derefter bekräfta 10). Det efter många Öfverläggningar
och jemkningar af ståndet godkända förslaget fick vid-
kännas flera uteslutningar, förkortningar och ändrin-
gar 1), innan Konungen, i närvaro af några tillkallade
borgareståndets iedamöter, den 1:ste April underskref
och förseglade en för rikets borgerskap och städerna i

9) Elers, Stockholm III: 366, If.

10) Borgareståndets Protocoller vid riksdagen 4789 s. 428.

1) Se Wingquist, Berättelse om Riksdagen 4789, i Frey, 2l:sta

H. s. 493 ff.
127

allmänhet, under helgd af privilegier., utfärdad För-
säkran 2). Denna innehåller bland annat, att ingen må
drifva borgerlig handel och rörelse, som derå ej bur-
skap vunnit, (adeln och ståndspersoner likväl all till-
ständig rätt förbehållen), och att öm flera handlande
eller handtverkare någon tid skulle anmäla sig till vin-
nande af burskap, än som skäligen, i afseende på
ortens belägenhet, folkmängden, näringsutvägar och kring-
liggande landsort, kunde förmodas finna sin bergning,
så skulle behörigt och skäligt afseende göras på socie-
tetens eller embetets, stadens äldstes och magistratens
härom afgifna intygande. Derjemte ville Konungen genom
en serskild, samma dag utfärdad, Resolution söka före-
komma den skada, som tillskyndades handtverkerierna
af fuskare och försvarskarlar samt äfven närmare be-
stämma värfvade soldaters rätt att idka handtverk. Ifrå-
gavarande Resolution, som innehöll förbud för universi-
teterna och publika verk att antaga handtverkare, för
Hallrätterna att draga under sig handtverksgesäller och
för soldater att tillsammans hålla verkstäder, utfärdades
likväl icke förr än den 28 April 1789 eller samma
dag, på hvilken den ofvannämnda försäkran, med Ko-
nungens tillåtelse, vid borgareståndets sista samman-
träde öppnades. Efter dennas uppläsande kunde stån-
det icke nog uttrycka sin glädje öfver att nu hafva
vunnit ett mål, som i nära 70 år varit förgäfves efter-

2)	Hon är antidaterad den 23 Februari eller samma dag, pä
hvilken Konungen i få ord afgaf en skriftlig försäkran att framdeles
bekräfta borgerskapets privilegier. Att den Kongliga sanotionenmed-
delades den 4:ste April, och icke den 2:dre såsom Wingquist upp-
gifver, synes af Borgareståndets Protocoller 4789 s. 296.
128 -

sträfvadt; man beslutade att låta slå en medalj till
minne af den dag, då borgerskapets rättigheter, genom
en orygglig Act, blifvit för evärdliga tider befästade,
och det sades att denna dag ofelbart skulle blifva en
bland de märkvärdigaste i historien 3). Några månader
derefter inträffade likväl en i historien ännu märkvärdi-
gare dag, då Frankrikes national-församling täflade om
att afsäga sig sina privilegier och beslutade skråväsen-
dets upphäfvande för alltid.

Gustaf III tyckes nödigt hafva beviljat de ofvan-
nämnda privilegierna, som betogo honom tillfället att
numera göra någonting väsendtligt för näringsfriheten.
Likväl lät han icke Resolutionen af den 28 April 1789,
angående obehöriga personers intrång i handtverkerierna,
hindra sig ifrån att bibehålla eller återställa förut er-
kända rättigheter att idka handtverk utom skrå; ty redan
det följande året förklarade han, att stadgandet om
värfvade soldaters arbetsfrihet under enahanda villkor
fortfarande borde gälla äfven för gevärsfactoriarbetare,
saltpetersjudare, krutarbetare, tyghusbetjente "och flera
vid kronans verk och stater" 4). Likaledes återfingo
universiteterna rättigheten alt antaga nödiga handtver-
kare 5). Försäkran af d. 23 Februari 1789, fastän
affattad i allmänna och obestämda ordalag, försvårade
deremot i hög grad för alla skrågesäller tillträdet
till mästerskap, emedan hvarje ansökan derom till
en början, vanligen afstyrktes eller på annat sätt hin-
drades af embetena och sedermera förorsakade lång-

.	3) BorgareståndetsProtocoller 4 7 89 s. 555.

4) Kongl. Skrifvelsen d. 44 Juni 1790.

5) Kongl. Br. d. 30 Mars och d. 13 Sept. 1791.
129

variga tvister. Det hjelpte föga att Gustaf IV Adolph
återupplifvade Kongl. Rescriptet af den 1 Februari 1773
så vidt det innefattade förbud för ernbetena att ålägga
burskapssökande gesäller kostsamma och tidsödande
mästerstycken 6), enär det icke tillika kunde återställas
i den punkten, som ovillkorligen försäkrade hvarje ut-
lärd gesäll om rätt att vinna mästerskap utan afseende
på de redan antagna mästarnes större eller mindre
antal.

Icke nöjda med 1789 års Försäkran eller med
det sätt, hvarpå den tillämpades, besvärade sig Stock-
holms handtverkare år 1800 återigen uti en under-
dånig klagoskrift deröfver, att ett Öfverdrifvet antal
mästare vunnit inträde i skråna och att fuskare mer
och mer tagit öfverhand. Commerce-Collegium, som
häröfver afgaf ett utlåtande, bevisade likväl med statistiska
uppgifter, att de så ofta upprepade klagomålen Öfver
mästarnes tilltagande mängd saknade all grund; ty då
endast några embeten fått en obetydlig förstärkning af
medlemmar, så fanns deremot nu uti de flesta yrken,
oaktädt innevånarnes ansenliga tillvext, ett ringare antal
mästare, än för 30 eller 40 år sedan. Ar 1761 fun-
nos nemligen i hufvudstaden 1394, men år 1798 endast
1169 mästare. Angående fuskeriet anmärktes, att det
hufvudsakligen härledde sig från de afskräckande svå-
righeter, som de burskapssökande erforo. De vanliga
hindren voro icke blott orättvisa, utan äfven skadliga
både för det allmänna och embetena sjelfva; ty den
som ej kunde vinna tillstånd att utöfva ett handtverk

f,) Kongl. Skrifvelsen d. 44 December 1802.

9
4 30

såsom mästare begagnade tillfället att olofligen idka det
såsom fuskare, hvarigenom en till sin natur oskyldig
gerning förvandlades till en förbrytelse. Om handt-
verkarne insågo sina egna fördelar, skulle de hellre se
sitt antal ökadt af rättmätiga medtäflare. Endast genom
vissheten att utan svårighet vinna mästerskap, men
ingalunda genom ytterligare tvångslagar, kunde bön-
haseriet förekommas. Strängheten- kunde icke drifvas
längre än till den redan medgifna jagningen eller visi-
tationen, som funnits betänklig i många andra fall af
vida större vigt. Det vore också fara värdt att den;
som jagades från sitt arbete, kunde i en sådan med-
fart finna en ursägt för brott. Slutligen uttalade Colle-
gium den öfvertygelsen, att de borgerliga näringarne
icke kunde vinna tillvext genom en förminskad täflan,
utan endast genom en utvidgad industri 7).

Man finner att näringsfrihetens grundsatser, åt-
minstone i theorien, återigen hunnit bana sig väg till
Sverige ; men innan vi uppsöka dem i den inhemska
lagstiftningen för den följande tiden, återvända vi till
utländska förhållanden,, emedan dessa antingen omedel-
bart eller medelbart inverkat på våra egna.

") Elers, 1. c. III: 374, ff.
431

FJERDE KAPITLET.

Om näringsfrihetens införande och närvarande organi-
sation i fremmande länder.

England. — Likasom i ett föregående Kapitel, dä
det var fråga om handtverksskrånas uppkomst och ut-
bredande, detta rike nämndes först bland alla, så ådra-
ger det sig också med skäl i främsta rummet upp-
märksamheten då man vill följa näringsfrihetens fram-
steg. Ty en lyckligare och tidigare öfvergång från
medeltidens skråtvång till den nya tidens friare närings-
lif kan icke något land uppvisa. Äfven i denna sam-
hällsangelägenhet har den stora Engelska nationen, sin
karakter trogen, utan vankelmod vetat förena kärleken
för tidsenliga reformer och ett rastlöst framskridande
med aktningen för häfdvunna institutioner. Hon har
aktat öfverflödigt att med ens kasta Öfverända den
gamla skråbyggnaden, för att uppföra näringsfriheten på
ruinerna; men hon har i stället bredvid skråna, hvilkas
bristfälliga boningar leranades till pris åt tidens åverkan,
Öppnat ett vidsträckt fält för ett fritt näringslif. Långt
förr än Frankrike genom, revolutionen tillkämpade sig
en allmän näringsfrihet hade denna i en ännu fullkomli-
gare gestalt fredligt utbredt sig Öfver största delen af
England.

9*
132

Det förut omtalade skråtvånget i de gamla cor-
porations-städerna, hvilka på några få undantag när
erhållit sina privilegier före 1688 års revolution, tilläm-
pades aldrig utom desamma eller på landsbygden,
hvarest också den fria industrien alltjemt skapade nya
städer, som hastigt tillvexte i rikedom och folkmängd
under det många af de gamla städerna förföllo i van-
makt. Det mildare näringstvång, som i corporations-
städerna förmått bibehålla sig under inflytandet af de
fria städernas medtäflan, väckte slutligen den lagstiftande
maktens uppmärksamhet, mindre för tvångets egen skull,
än för dess sammanhang med den föråldrade munici-
palförfattningen. År 1833 förordnades en Parlaments-
Committé för att undersöka municipal-corporationernas
tillstånd i England och Wales. Undersökningen, som
omfattade 246 bland de egentliga corporations-städerna,
uppdagade många stora brister i deras författning och
styrelse. Menigheternas vigtigaste angelägenheter och
deras inkomster förvaltades godtyckligt af en fåtalig och
sjelfvald corporation, som gjort sig oberoende äfven af
det egentliga borgerskapet, hvilket dessutom endast var
sammansatt af den fattigaste och minsta delen bland
befolkningen. Magistraten beviljade borgarerätt efter eget
godtfinnande och dess val bestämdes gemenligen af
politiska afsigter. Mångenstädes yrkades väl, att blif-
vande borgare först skulle vara skråmedlemmar ; men
sjelfva skråna, som helt och hållet voro beroende af
Magistraten, betraktades hufvudsakligen såsom under-
ordnade politiska corporationer, ehuru de visserligen
också gjorde anspråk på en uteslutande rätt till närings-
drift inom stadens område.
133

På grund af Committéens berättelse, som uttryckte
den åsigt att en genomgripande reform erfordrades för
att af de urartade corporationerna åter bilda tjenliga
verktyg för localförvaltningen, föreslogs i Parlamentet år
1835 en bill, som med åtskilliga förändringar gick ige-
nom såsom lag d. 5 September samma ar. Reformen
angrep icke menighelsstyrelsens grundtanka, men hon
förverkligade densamma i det hon undanröjde hindren
för ernåendet af borgarerätt och förlänade mängden makt
att sjelfständigt inverka på ärendernas ledning genom
en noga afpassad valrätt. Det stadgades nemligen att
hvarje myndig mansperson, som under tre år i staden
innehaft ett hus, en köpmansbod eller verkstad och
som under samma tid varit bosatt i staden eller inom
sju (Engelska) mil derifrån samt derjemte erlagt fattig-
skatt i samma stad, skulle vara berättigad att upp-
föras på borgarelistan och att deltaga i valförrättnin-
garna. På det slutligen den stora skillnaden i så väl
politiskt som ekonomiskt hänseende mellan de gamla
och de nya städerna måtte försvinna, erhöll icke blott
Kronan makt att efter omständigheterna hädanefter för-
läna corporationsprivilegier, i Öfverensstämmelse med
den tillvägabragta reformen, åt alla orter, som dittills
saknat sådana, utan lagen afskaffade äfven i corporations-
städerna det monopoliisystem, hvilket hittills förhindrat
dem att i näringarna hålla jemna steg med den fria
industriens hastigt uppblomstrande tillflyktsorter. Som
uti åtskilliga corporations-städer, säger den nya muni-
cipal-acten, vissa statuter och plägseder hittills för-
menat hvar och en, som ej varit borgare eller med-
lem af ett skrå, att derstädes idka ett handtverk, så
134

skola hädanefter alla dylika uteslutande privilegier vara
afskaffade 1). Härigenom erhöllo således äfven corpo-
rations-städerna en ovillkorlig näringsfrihet ; men hvarje
näringsidkare försäkrades derföre icke såsom sådan om
borgarerätt. Denna beror, eftèr hvad nyss är anmärkt,
af flera andra villkor och af en viss förmögenhet, eme-
dan den obemedlade är fri från fattigskatt 2).

Genom denna reform förlorade Drottning Elisabeths
i det föregående omtalade lärlingsstatut sin förbindande
kraft äfven i corporationsstäderna, och det nya statut
angående lärlingarnes förhållande till mästarne, hvilket
år 1814 blifvit utfärdadt för andra orter i England,
erhöll nu först allmän giltighet. Denna nya lagstiftning
har icke blott upphäft det ovillkorliga stadgandet om
en sjuårig lärotid, hvarunder den i andra länder ser-
skildt föreskrifna gesälltiden alltid varit inbegripen, utan
den har äfven gifvit hvar och en rätt att antaga lär-
lingar och att ingå i lära, utan afseende på härkomst
och förmögenhetsvillkor. ' Ett lärofördrag bör, för att

3)	H. J. Stephen, New Commentaries on the Laws of England.
London 4844—4845. III: 194 ff. — Me Culloch, 1. c. II: 203 fr.

2)	Municipal-reformen omfattade icke London, som derföre ännu

i dag inom sitt område företer samma skiljaktigheter, som förut
herrskade mellan de olika städerna i hela England; ty under det
den äldsta och mellersta delen af hufvudstaden, City of London,
hvars privilegier kort efter revolutionen för alltid bekräftades, bibe-
haller sin gamla skråförfattning för 91 serskildta compagnier, hafva
deremot de nyare districterna, Westminster, Southwark m. fl.,
från början åtnjutit full näringsfrihet. Samma orsaker hafva också
här frambragt samma verkningar som i de skiljda städerna. Under
det befolkningen i Londons City betydligt aftagit hafva deremot de
fria förstäderna erhållit en förvånande tillvext och utsträckning. Se
Leigh’s New Picture of London. Lond. 4 844. p. 59, 64.
135

vara gällande, skriftligen upprättas och af tvenne freds-
domare underskrifvas. Emot det att mästaren ensam
har rätt till lärlingens hela arbetsförtjenst under läro-
tiden och dessutom af denne erhåller en ansenlig läro-
penning, som ofta öfverstiger 100 l., är han förpliktad
att efter bästa förstånd undervisa honom i yrket samt
att underhålla honom äfven då han insjuknar. Lärlin-
gen står väl så till vida under ett strängare husbonde-
välde än ett vanligt tjenstehjon, att han är underkastad
en måttlig husaga, men deremot är han icke skyldig
att bestrida husliga göromål, som ligga utom yrket.
Som läro-contractet hvilar på ett personligt förtroende,
så kan mästaren icke till en annan afstå sin lärling utan
dennes och hans målsmäns samtycke. Om tvister mel-
lan mästare och lärlingar ej bringas till förlikning, sa
afdömas klagomålen af fredsdomstolarna, som i vissa
fall äga bestraffa de senare med fängelse och högst tre
månaders corrections-arbete. — Så har den Engelska
lagstiftningen och sedvanan lyckligt förenat en fullkomlig
näringsfrihet med ett strängt ordnadt läroförhållande,
hvilket också haft det Engelska arbetets kända öfver-
lägsenhet till följd. Ingen uppmuntras till en sjelf-
ständig näringsdrift innan han dertill vunnit erforderlig
insigt och stadga; ty fastän lagen ej längre föreskrif-
ver ett visst antal läroår, så har man likväl frivilligt i
många yrken bibehållit till och med den sjuåriga läro-
tiden, efter hvars förlopp den skicklige arbetaren utan -
svårighet vinner sin utkomst antingen sasom sjelfständig
idkare eller såsom biträde åt andra.

Förhållandet mellan mästare eller lönherrar å ena
och gesäller eller arbetare å andra sidan har lagstift-
136

ningen ej heller lemnat ur sigte. Då en arbetare
genom ett fördrag, som ej behöfver vara skriftligt, för-
bundit sig till en viss arbetstid, kan han icke ensidigt
förkorta denna utan fredsdomarens samtycke, och äfven
sedan den öfverenskomna tiden gått till ända får hus-
bonden icke afskeda honom utan tre månaders förut-
gången uppsägning, så vida arbetet ej olofligen försum-
mas, i hvilket fall arbetaren -äfven kan straffas med
fängelse. Ingen i ett yrke anställd arbetare får lemna
sin vistelseort utan ett af vederbörande myndighet under-
tecknadt afskedsbetyg. Kan han ej förete ett sådant,
är det hvar och en förmenadt att gifva honom arbete
annorstädes; uppvisar han åter ett falskt betyg, så
behandlas han såsom vagabond. •

Det känbara behofvet af serskilda skiljedomare till
slitande af tvister mellan mästare och arbetare har blif-
vit afhjelpt genom ett statut af den 21 Juni 1824,
hvilket hufvudsakligen stadgar att, i den händelse freds-
domstolen ej vid ett summariskt förfarande kan åstad-
komma förlikning, minst 4 och högst 6 skiljedomare
skola utses, till hälften bland mästare och till hälften
bland arbetare, hvarvid hvardera parten äger välja en.
Dessa skiljedomare böra genom noggranna undersök-
ningar på ort och ställe samt genom vittnens afhörande
förskaffa sig all möjlig kännedom om tvistens föremål.
Deras beslut har förbindande kraft; men om de icke
kunna förena sig om ett sådant, skola de sjelfve hän-
skjuta målet till vederbörlig domstol.

Sedan lagstiftningen länge förgäfves såsom brottsliga
företag bekämpat alla föreningar, äfven de fredligaste
och oskyldigaste, så snart de på eget bevåg bildades
137

af arbetare emot lönherrar eller af lönherrar emot arbe-
tare i ändamål att befrämja hvardera partiets olika in-
teressen och tillvägabringa en tvungen förhöjning eller
förminskning i arbetslönerna och arbetstimmarna, så
ersattes omsider år 1825 de- äldre stränga förbuden
emot dylika föreningar med en ny lag, som hyllar den
grundsatsen att arbetslönernas belopp naturligen bestäm-
mes af den fria concurrensen. Derföre bestraffar denna
lag endast dem, som genom våld mot personer och
egendom, genom hotelser och tvungna sammanskott
söka vinna anhängare och medel till genomdrifvande af
sina afsigter; men den förbjuder ingalunda frivilliga
sammankomster, rådplägningar och öfverenskommelser
mellan arbetare å ena eller mästare å andra sidan.
Talrika arbetare-associationer hafva också sedan dess i
England blifvit ingångna för hvarjehanda ändamål. Den
oro de ofta förorsaka är merändels oskadlig till följe af
de starka samhällsbanden och vördnaden för lagen. Om
de än visat sig vara vanmäktiga i sina försök att för-
skaffa den arbetande klassen en större andel i arbetets
product, så hafva de dock onekligen i någon mån för-
bättrat dess belägenhet genom inbördes understöd och
erbjudandet af mångfaldiga bildningsmedel. De hafva
äfven sökt förekomma konstfärdighetens aftagande genom
att ålägga lärlingarna, före inträdet i associationen, en
viss pröfvotid. Hvem har icke hört omtalas de hårda
försakelser och den nöd, som en stor del af den arbe-
tande klassen i England måste lida? Dessa skildrin-
gar gälla dock egentligen endast fabriksbefolkningen;
ty handtverksklassen, som ännu är mycket talrik oak-
tadt fabrikerna här gripit mera omkring sig än annor-
138

städes, behöfver jemförelsevis sällan anlita fattigförsörj-
ningen om hjelp 3).

Frankrike. — Måhända har skråväsendet ingen-
städes i så hög grad urartat som i Frankrike under
47:de och 18:de seklen. Förebråelsen drabbar dock
icke så mycket skråna som fastmera regeringarna, hvilka
fordrade att tillåtelsen till att idka en näring skulle dyrt
köpas af kronan, hvadan de högt beskattade skråna
tvingades att söka försvara sina privilegier emot allt
intrång och att om gränsorna för sin tillverkningsrätt
inbördes föra kostsamma processer, hvilka stundom fort-
foro under århundraden utan att afslutas. Omsider
vågade ministern Turgot det djerfva steget att i Februari
1776 af Ludvig XVI utverka ett kungligt edict, hvari-
genom skråna, hvilkas missbruk skildrades med de
starkaste färger, fullkomligt upphäfdes och näringsfri-
heten, som erkändes vara menniskans första och heligaste
rättighet, i stället förkunnades. Åtgärden, som var helt
och hållet oförberedd och som utan någon ersättning
angrep en mängd enskildas förmögenhet, väckte likväl
ett så häftigt missnöje, att konungen för lugnets åter-
ställande fann sig föranlåten att innan kort aflägsna
ministern och återkalla edictet. Redan efter sex måna-
der erhöll Paris och efter ett år det öfriga riket en
ny skråförfattning, hvarvid regeringen åtnöjde sig med
att anbefalla flera väsendtliga förbättringar i tingens
gamla ordning 4). Men en ny tid stundade, för hvilken

3) Kleinschrod, Grossbritanniens Gesetzgebung, S. 83, 443. —
Stephen, 1. c. II: 271.

4) Costaz, 1. c. I: 486. — Chaptal, 1. c. II: 340.
139

allt gammalt utan betänkande måste vika, och hvad
som misslyckats för den vankelmodiga regeringen lyc-
kades nu för det beslutsamma folket.

Den Franska revolutionens jemnlikhetsprincip utta-
lades af den constituerande församlingen först i Augusti
1789 och ytterligare i 1791 års constitution genom
upphäfvandet af all ståndsskillnad och alla privilegier.
Så mycket mera kunde den naturliga olikheten med-
borgarne emellan utbilda sig då inga yttre hinder häm-
made talangens och arbetets frihet. Sedan lagen af
den 17 Mars 1791, i öfverensstämmelse med consti-
tutionen, upphäft alla skrån och tillåtit hvar och en att
efter godtfinnande idka hvilket yrke som helst, allenast
han årligen utlöste ett patent och iakttog polisreglemen-
ternas föreskrifter, förbjöd en ny lag af d. 17 Juni
samma år. icke blott återupprättandet af alla slags närings-
corporationer, utan äfven alla sammankomster, öfver-
läggningar, beslut och petitioner af idkare eller arbetare
i samma yrke -om föregifna gemensamma interessen 5).
Tolf år förflöto innan den sålunda frigifna industrien
återigen började ordnas efter ett visst system, hvilket
till en stor del åt offentliga myndigheter uppdrog samma
functioner och controller, som skråna fordom utöfvat.
Förändringen hade under tiden blifvit förberedd genom
hela statsförvaltningens ombildande efter grundsatserna
af den största likformighet i förening med den strängaste
centralisation.

De många skiljaktigheter i lagar, förvaltning och
seder, som af ålder funnos mellan Frankrikes serskilda

δ) De Gérando, Institutes du Droit Administratif Français. 2:e
Edit. Paris 4842, II: 440.
, 140 .

provinser, städer och communer, betraktades af Natio-
nal-församlingen vid revolutionens början såsom lika
många hinder för den nya statens makt och enhet.
Hon förklarade derföre, att som den allmänna friheten
vore förmånligare för provinserna än deras gamla pri-
vilegier, hvilka nu måste uppoffras tillika med sjelfva
de gamla historiska namnen för de söndrade delarnes
innerliga förening, så skulle alla locala egendomligheter
oåterkalleligen försvinna i Frankrikes allmänna rätts-till-
stånd. Hela landet indelades .i departementer, di-
stricter och municipaliteter efter den grundsatsen
att all administration omedelbart utgick från central-rege-
ringen till departementerna, från dessa till districterna
och derifrån slutligen till municipaliteterna, åt hvilka
vissa till den allmänna administrationen hörande functio-
ner delegerades, under det deras egna rent locala
interessen, dem de enligt sakens natur fortfarande borde
vårda, endast betraktades såsom ett bihang till de
offentliga. Centralisationen genomfördes ytterligare under
Consulatet och Kejsaredömet till en administratif de-
spotism, som betog menigheterna all verklig andel i
ledningen af deras egna angelägenheter, hvilka i stället
anförtroddes åt regeringens afsättliga embetsmän. Först
efter den sista statshvälfningen hafva menigheterna er-
hållit en större frihet och sjelfständighet genom lagarna
om den municipala organisationen och administrationen
af den 21 Mars 1831 och den 18 Juli 1837; men
äfven dessa hafva i detta hänseende lemnat manga
önskningar ouppfyllda. Då revolutionen sålunda beröf-
vade communerna deras frihet, skänkte hon dem lik-
väl på samma gång flera väsendtliga förmåner, hvilka
till en början gjorde den förra förlusten mindre känbar.
All skillnad upphäfdes nemligen emellan stad och land,
och national-församlingen förklarade, att som alla rikets
communer voro af samma natur och stodo på samma
linea, så borde de också alla med ett gemensamt namn
kallas municipali teter och stå under samma slags chefer,
hvilka allestädes benämndes Mairer. Flera mindre och
intill hvarandra gränsande orter kunde också få förena
sig i ett samfäldt communalv äsende under en gemen-
sam Maire. Äfven de nyaste Franska municipal-lagarna
hafva bibehållit denna jemnlikhet i rättigheter mellan
stad och land, hvarigenom den gamla exclusiva stads-
borgarerätten förvandlades i en allmän medborgarerätt.
Som denna senare i sig innefattar frihet för hvar och
en-att efter behag välja yrke och boningsort, så fordras
ej heller fastighetsbesittning och näringsdrift, utan endast
ett lagligt domicil, som ej får förvexlas med blotta
incolatsrätten, för att vara fullt berättigad medlem af
en commun, och åtnjutandet af de dermed förenade
förmånerna beror således numera af ett rent personligt
förhållande 6j.

Sedan den administrativa makten på detta sätt
blifvit centraliserad, hade hon fullkomligt fria händer
att genom sina organer äfven till industrien utsträcka
sitt förmynderskap så långt hon sjelf kunde finna för
godt, helst 1791 års lagstiftning fästat det förbehåll
vid den nya näringsfriheten, att denna alltid skulle foga
sig efter framtida polisreglementen. Dels genom sådana
af en allmännare omfattning och dels genom flera undan-

6) Macarel, Cours de Droit Administratif. Paris 4844. I: 26,

35, 226 ff.
142

tagslagar har också den Franska näringsfriheten tid efter
annan blifvit mera begränsad, än man i allmänhet före-
ställer sig, ehuru hon ännu hvilar på de redan nämnda
revolutions-lagarnas grundval. Den af dessa åt sig sjelf
öfverlemnade industrien, som företedde mycken oreda
och förvirring, började ånyo ordnas genom en för fabri-
ker, manufacturer och handtverk gemensam lag af den
42 April 1803. På de orter, der regeringen kunde
finna det tjenligt, skulle inrättas chambres consultatives,
hvar och en bestående, enligt en 'senare föreskrift, af
sex näringsidkare under Mairens ordförandeskap, för
att tillkännagifva förädlingsnäringens behof och medlen
till hennes förkofran. Sammansättningar mellan lönher-
rar å ena och arbetare å andra sidan för att minska
eller höja arbetslönerna förbjudas och bestraffas. Läro-
contracter, som blifvit ingångna mellan myndiga perso-
ner eller af omyndiga med biträde af målsmän, kunna
icke upphäfvas utan skadeersättning, så vida ej någon
af contrahenterna brutit emot åtagna förbindelser eller
så vida ej lärlingen förbundit sig till en arbetstid, hvars
värde Öfverstiger den vanliga läropenningens belopp.
En mästare får icke qvarhålla lärlingen utöfver den be-
stämda tiden eller förvägra honom ett afskedsbetyg,
och ingen, som använder arbetare, får emottaga en
lärling, som saknar ett sådant betyg. Slutligen stadgas
i afseende på jurisdictionen, att enkla polismål mellan
lärlingar, arbetare och deras husbönder skola afgöras
af de locala polismyndigheterna och att andra tvister
skola hänskjutas till domstolarna 7).

7) De Gérando, 1. c. II: 444—444.
143

For att sätta en gräns för de Öfverklagade oord-
ningar, som härledde sig från bristande föreskrifter om
arbetarnes förhållande till mästarne, utfärdades samma
år, eller den 1 December 1803, en förordning om
gesällers och alla andra industriarbetares skyldighet att
utom vanliga pass förse sig med serskilda betygsböc-
ker, hvilken förordning sedan tjenat till mönster för
andra länders och äfven för Sveriges lagstiftning i
samma ämne. Hvarje arbetare erhåller, vid företeendet
af sitt lärlingsbetyg eller på begäran af den person, hos
hvilken han arbetat, en bok af ortens polismyndighet
med uppgift på arbetarens namn, ålder, födelseort,
yrke och signalement. De personer, som använda arbe-
taren, äga under tiden taga boken i sitt förvar, sedan
de deri antecknat arbetstidens början, och vid dess
utgång skola de likaledes i boken inskrifva ett afskeds-
betyg om arbetaren uppfyllt sina förbindelser. Har arbe-
taren emottagit förskott eller på förhand förbundit sig
att arbeta en viss tid (högst ett år), så kan han ej
återfordra boken förr än han aftjenat sin skuld med
arbete och fullgjort sitt åtagande. Endast i det fall
att arbete eller betalning vägras honom, kan han fordra
sitt afskedsbetyg, oaktadt han icke återgäldat erhållna
förskotter; men fordringsägaren är då berättigad att i
boken anteckna skulden. Derigenom förpligtas de, som
sedermera taga arbetaren i tjenst, att af dennes dags-
penning för fordringsägarens räkning innehålla högst två
tiondedelar tills hela skulden försvunnit, hvarom anteck-
ning göres i boken. Skulderna skola öfverföras då ar-
betaren erhåller en ny bok vid företeendet af en gam-
mal, som blifvit fullskrifven. Den arbetare som reser
144

utan att vara försedd med en af Mairen eller Adjuncten
påtecknad bok, behandlas såsom vagabond. — Då denna
lag föreskrifver, att afskedsbetyget skall utvisa huru-
vida arbetaren uppfyllt sina förbindelser, så afses der-
med endast pecuniära förbindelser. Atminstone har
lagen alltid blifvit så tillämpad, att betyget ej får inne-
hålla några ofördelaktiga anmärkningar om arbetarens
seder och uppförande, hvarigenom han lätt kunde be-
röfvas möjligheten att finna arbete och uppehälle. Den
som har skäl att vara missnöjd med arbetaren må
vända sig till vederbörlig myndighet, och den som på
förhand vill göra sig närmare underrättad om honom
kan; med ledning af boken, lätt upptäcka sanningen.
Deremot anses det vara mindre afgjordt huruvida lagen
äfven haft för afsigt att förbjuda fördelaktiga och lof-
ordande sedebetygs införande i boken 8).

8) Mollot, De la compétence des Conseils de Prud’hommes, et
de leur Organisation. Paris 4 842, p. 4 54 —4 60. — Vid Kamrarnes
sista sammanträde, innevarande år, har Regeringen till dem öfver-
lemnat ett lagförslag, som utan tvifvel kommer att medföra väsendt-
liga förändringar i 4803 års Förordning om arbetsböcker. Detta för-
slag går först och främst ut på att medelst straffbestämmelser förmå
arbetarne att mera allmänt än hittills förse sig med dylika böcker,
hvilka nu förnämligast äro i bruk på de orter, hvarest så kallade
prud’hommes finnas, och bland de yrken, som 'räkna ett stort
antal skickliga och upplysta arbetare. Om förslaget i denna del
blifvit tadladt, på den grund att nämnda ändamål säkrare skulle
vinnas genom att göra böckerna förmånliga och följaktligen äfven
begärliga för arbetarne, så medgifver man dock, att det i öfrigt in-
nehåller åtskilliga vigtiga förbättringar, dem kamrarne ytterligare
förökat. Så har Pairskammaren för sin del beslutat, att inskränka
fabrikanternas fordrings-privilegium i afseende på lemnade förskot-
ter, att låta boken äfven gälla såsom pass för arbetaren, hvarige-
nom denne befrias från onödiga hinder och utgifter, och att i all-
145

Då Napoleon 1806 var i Lyon fastade några fabri-
kanter hans uppmärksamhet på ofullkomligheten af det
år 1803 införda polisväldet i frågor, som rörde in-
dustrien. De berättade att i deras stad före revolutio-
nen funnits en bureau, bestående af personer ur fabriks-
klassen, som med framgång uppfyllt sitt åliggande att
bilägga tvister mellan fabrikanter och arbetare. Kejsaren,
som insåg slöjdernas behof af en paternell jurisdiction,
liknande den som skråna fordom utöfvat inom sig sjelfva,
inrättade icke blott för Lyons fabriker en conseil de
prud’hommes genom lagen af den 18 Mars 1806, utan
han bemyndigade på samma gång regeringen att äfven i
andra fabriksstäder införa dylika sakkunniga skiljedom-
stolar, hvilkas tillsättning, organisation och verknings-
krets närmare bestämdes genom Förordningarna af den
11 Juni 1809 och den 3 Augusti 1810. Ledamöter-
nas antal vexlar (från 5 till 15) efter städernas bety-
denhet. De väljas af fabriksbefolkningen bland handlande
fabrikanter, verkmästare, uppsyningsmän och patente-
mänhet gifva lagen en rent industriell bestämmelse i stället för att
den hittills snarare varit en blott polisstadga. Som arbetarne hit-
tills icke ens varit berättigade att betala erhållna förskotter med
penningar utan tvingats att aftjena dem med arbete, så hafva de
derigenom på visst sätt blifvit lifegna och fjettrade vid verkstaden.
En arbetare, i hvars bok betydliga förskotter finnas antecknade, er-
håller svårligen ny tjenst, utan han beror merändels af sin herres
nåd för en oinskränkt tid. Lagen att ingen på förhand skall för-
binda sig till mera än ett års tjenst éluderas lätt om mästaren,
begagnande sig af arbetarens lättsinnighet, beredvilligt lemnar för-
skotter. Exempel finnas att arbetare, hvilkas dagspenning utgör
endast 40 cent., erhållit 300 fr. i förskott. Med afseende på dessa
missbruk har kammaren beslutat 'att boken skall gifva fordrings-
ägaren säkerhet för högst 30 fr. — Se Revue de Législation et de
Jurisprudence. Paris Février 1846 p. 252.

10
146 .

rade arbetare sålunda, att de förstnämnda alltid i dom-
stolen skola räkna en person mera än alla de öfriga
tillsammans. Framför allt skola de söka tillvägabringa
förlikning och rättelse i alla hos dem anhängiggjorda
tvister och klagomål, och ingen advocat eller defensor
får tillträde inför denna tribunal. De hafva rätt att
besöka verkstäderna, för att underrätta sig om der-
varande arbetares antal, och de kunna med högst 3
dagars fängelse bestraffa förbrytelser emot ordningen
och disciplinen i fabrikerna. Denna institution har visat
sig vara ganska välgörande i de 64 städer, hvilka hit-
tills dermed blifvit försedda. Statistiska uppgifter gifva
vid handen att af 30,710 mål, som under åren 1835
och 1836 blifvit handlagda, 1o:delar blifvit förlikta
och att de återstående blifvit af dessa skiljedomare med
den framgång afdömda, att endast 37 mål genom appel
dragits inför andra domstolar. Vi kunna ej här utför-
ligare beskrifva denna vigtiga inrättning, emedan hon
icke afser handtverksnäringen, utan endast egentliga
fabriker. Väl har hon kort efter restaurationen i några
Städer erhållit en vida större omfattning, men snart
återvände man till den ursprungliga grundsatsen, oaktadt
en motsatt åsigt flera gånger sökt göra sig gällande.
Lagstiftaren tyckes hafva fruktat, att en förening af alla
industriella yrken under samma skiljedomare skulle sätta
dessa senare ur stånd att med sakkännedom och nog-
granhet bedöma alla förefallande tvister 9J.

®) Durut, Code des prud’hommes. Arras 4836. — Mollot, 1. c.
p. 24, 32, 4 85. — Den Engelska lagstiftningen har år 4 824, såsom
redan är anfördt, med åtskilliga modificationer tillegnat sig ifråga-
varande Franska institution, och nyligen har Stockholms Boktryckare-
Societet inom sig bildat en likartad skiljedomstol.
447

Under de senare åren hafva åtskilliga sådana till
fabrikerna ej räknade yrken, som äga gemensamma och
locala interessen, sjelfva börjat bilda lagliga organer,
ander namn af syndicater, genom hvilka de kunna
uttrycka och frambära sina behof och Önskningar i
näringsangelägenheter. Ehuru lagstiftningen icke anbe-
fallt eller organiserat dessa föreningar, utan tvertom
vid revolutionens början och näringsfrihetens första in-
förande uttryckligen förbjudit dem, så erkännas och
befrämjas de likväl af administrationen, som annars
svårligen skulle kunna förekomma hemliga coalitioner
mellan näringsidkare. I Frankrike hyser mången den
förhoppning att denna på visst sätt nya företeelse, som
ännu är föga utbildad, i en framtid skall blifva af stor
vigt för industrien och bidraga till en efterlängtad ar-
betets organisation 10). I sammanhang härmed har den
vaknande associationsandan likaledes visat sig verksam
bland den arbetande klassen i stiftandet af en mängd
enskilda föreningar till inbördes bistånd under sjukdom
och nöd, och på detta sätt har, med styrelsens sam-
tycke, en annan af de forna skrånas lofvärda functioner
småningom blifvit ersatt. De talrika öfver hela landet
spridda organerna för industrien äga en föreningspunkt
i handelsministerns conseil général des manufactures,
hvilken församling består af 50 betydande slöjdidkare,
till en del valda af de locala chambres consultatives
och till en del af ministern, som af dem kan fordra
upplysningar och betänkanden om industriens tillstånd

10) De Gérando, De la Bienfaisance publique. Paris 4839. III:
348. — Félix de la Farelle, 1. c. p. 85.

10*
och behof. För att kunna motsvara förtroendet skrift-
vexla de icke blott med de locala organerna, utan de
sätta sig äfven i omedelbar beröring, på samma sätt
som de Engelska Parlaments-Committéerna, med enskilda
personer och arbetare, hvilka inkallas för att mundtli-
gen besvara förelagda frågor 1).

Inskränkande oss till allmänna förhållanden måste
vi förbigå den Franska lagstiftningens föreskrifter an-
gående en mängd speciella yrken, hvilka dels äro under-
kastade stränga controller, dels icke få idkas utan före-
gående, på undersökningar grundade, concessioner i
hvarje serskildt fall. Dessa undantag från den allmän-
na näringsfriheten — hvilken för öfrigt endast gäller
såsom regel för de enskilda verkstäderna, men inga-
lunda för de talrika näringsfång, som förnämligast utöf-
vas på allmänna vägar och platser — äro anbefallda
så väl med afseende på statens säkerhet och inkomster,
det allmänna helsotillståndet och god ordning, som i
ändamål att skydda allmänheten mot bedrägliga till-
verkningar, hvilkas beskaffenhet ej hvar och en kan inse.

Den Franska revolutionens grundsatser om en all-
män näringsfrihet spridde sig antingen omedelbart eller
medelbart till de flesta länder på Europas continent.
De områden, Frankrike eröfrade och med sig införlif-
vade, erhöllo Fransk näringsfrihet tillika med Franska
lagar och institutioner i allmänhet, och det stora kejsare-
rikets lydländer, Schweitz, Holland, Neapel, Westpha-
len, kunde ej underlåta att följa herrskarestatens exem-
pel. Länder, som jemförelsevis förblefvo sjelfständiga,

1) Macarel, 1. c. II: 328.
149

undgingo ej heller det fremmande inflytandet; men
detta hade icke kunnat verka så mäktigt, om ej en
inre förändring längesedan varit förberedd. Nu påskyn-
dades endast reformen af de yttre händelsernas gång.
. Tysklands städer, som under medeltiden voro så
rika och mäktiga, förlorade under det 16:de och ännu
mera under det 17:de seklet, genom flera samverkande
orsaker, sin forna sjelfständighet och glans. Furstarnes
tilltagande makt lät nu de försvagade städerna tungt
känna ett beroende, som de så länge med framgång
undandragit sig. Regeringarna förskrefvo lagar för stä-
dernas förvaltning, hvilken uteslutande lades i händerna
på ett råd, bestående af sjelfvalda medlemmar, som
på allt sätt afsöndrade sig från menigheten. Hos bor-
gerskapet försvann med all delaktighet uti äfven allt
interesse för de communala angelägenheterna. Städer-
nas förfall inverkade isynnerhet menligt på skråna, hvilka
icke förmådde upprätthålla sin industriella betydelse
sedan de förlorat den politiska. Regenterna började
besinna, att de icke endast voro städernas utan äfven
landsbygdens herrar, och att lagen borde, utan afseende
på boningsorten, lika skydda och befrämja samtliga un-
dersåtarnes interessen. Nya uppfinningar och förbättrin-
gar i mekaniska yrken uppträdde i strid med skråna,
hvilka egensinnigt vägrade att bortlägga det föråldrade
och att föryngra sig sjelfva. Städerna upphörde att
vara industriens enda tillflyktsort, anläggningen af manu-
facturer och fabriker gynnades på landsbygden, hvars
tilltagande behof af egna handtverkare, ej heller på
längden kunde lemnas utan afseende. Under dessa
förändrade förhållanden förlorade äfven de gamla skrå-
150

formerna, som ej längre lifvades af den gamla andan,
sin nytta och framstodo i stället såsom skadliga miss-
bruk. En lång tid bortåt åtnöjde sig lagstiftningen med
merändels fåfänga försök att bekämpa dessa missbruk
och underkasta skråna en strängare uppsigt. Ett för
hela Tyska riket gemensamt beslut af år 17341, efter
hvilket de serskildta ländernas allmänna skråordningar
ombildades, är i detta hänseende vigtigt, emedan det
förvandlade skråna från sjelfständiga corporationer till
blotta anstalter för näringspolitien. Numera fanns icke
något lagligt hinder för verkställigheten af den hotelse,
som sjelfva beslutet innehöll, att nemligen helt och
hållet upphäfva skråna om de hädanefter fortforo i sin
halsstarrighet. — Efter det Tyska rikets upplösning
ordnades näringsväsendet i de serskilda staterna efter
så olika grundsatser, att det närvarande tillståndet ej
längre kan sammanfattas i en för hela Tyskland gemen-
sam skildring. Under det några stater hittills bibehål-
lit ett från gamla missbruk mer och mindre renadt
skråväsende, hafva deremot andra längesedan utbytt
detsamma mot en mer och mindre vidsträckt närings-
frihet. Vid sådant förhållande skulle det vara lika tröt-
tande som ändamålslöst att genomgå hela massan af
så väl de mindre som de större staternas gällande
näringsförfattningar, hvadan vi i det följande endast
ämna betrakta de länders lagstiftningar, hvilka utmärka
sig genom betydligare afvikelser från den fordom all-
männa skråförfattningen.

Österrike. ■— Ehuru skråväsendet ännu i dag ut-
gör regeln i den Österrikiska näringslagstiftningen, så
bör dock denna för ingen del förbises då det är fråga
151

om näringsfrihetens utveckling, emedan detta lands re-
geringar, långt förr än andra- Tyska staters, börjat efter
ett bestämdt system, hvilket så mycket som möjligt
hållit sig fritt från fremmande inflytande, småningom
införa ett friare näringslif. På samma sätt ‘har Öster
rike under Kejsar Joseph II sjelfständigt reformerat
städernas urartade communalväsende och återgifvit me-
nigheterna en del af deras forna inflytande, innan det
öfriga Tyskland, som först genom den Franska revolutio-
nen väcktes till besinning och efterföljd, anade nödvän-
digheten af en dylik reform 2). Om ett lands närings-
lagstiftning vore fullkomlig i samma mån som hon om
villkoren för näringsdrift innehåller talrika föreskrifter,
lämpade efter hvarje serskildt yrkes olika art, så skulle
utan tvifvel den Österrikiska näringsrätten vara en bland
de bästa; ty enligt denna står hela näringsväsendet
ovillkorligen under regeringens förmynderskap. Den fort-
satta ledningen ofvanifrån går likväl icke ut på att hämma
utvecklingen; hon -misstror allenast den omyndiga indu-
striens förmåga att på egen hand välja den bana, som
säkrast leder till ett Önskvärdt mål. Samma grundsatser
gälla i det närmaste för hela monarkien med undan-
tag af Ungern och de Italienska provinserna, hvilka senare
bibehållit näringsfriheten från det Franska herraväldets
tidpunkt. ’

Förädlingsnäringens yrken lyda dels under skrå,
dels äro de derifrån fritagna. Omkring 140 serskilda
yrken räknas ännu till den förra klassen; men skråför-

2) H. G. Reichard, Statistik und Vergleichung der jetzt gelten-
den städtischen Verfassungen in den monarchischen Staaten Deutsch-
lands. Altenburg 1844. s. 34.
152

fattningen beror helt och hållet af regeringen, som för
ett århundrade sedan afskaffat många missbruk och
fortfarande motarbetar monopoliiandan. Det tillkommer
endast magistraten att bevilja mästerskap med afseende
på en orts behof af flera skråmästare, och skråna hafva
dervid ingen annan rätt, än att pröfva den sökandes
mästerstycke. Undantagsvis erhålla gifta gesäller och i
allmänhet sådana, som ej kunna bestrida omkostnaderna
för burskap och mästerskap, så kallade skyddsdecreter,
hvilka berättiga dem att sjelfständigt idka ett skråhandt-
verk med tillhjelp af en gesäll. Emedan under loppet
af ett sekel inga yrken fått bilda nya skrån och äfven
många gamla skrån blifvit upplösta, så finnes för när-
varande ett icke ringa antal af skrå oberoende näringar.
Äfven dessa stå under ofverhetens uppsigt och få endast
idkas med vederbörligt tillstånd. För att erhålla detta
måste den sökande i allmänhet visa att han besitter
erforderlig insigt, men profvets beskaffenhet är ej på
förhand af lagen närmare bestämd. Dylika näringsidkare
äga både rätt att antaga lärlingar och att bland sig
välja egna föreståndare, som skola bevaka deras gemen-
samma angelägenheter. Utom husslöjder, hvilka af ålder
varit fria, hafva i senare tider åtskilliga tillförene under
skrå lydande yrken, som fordra ringa förlag och konst-
färdighet, blifvit hänförda till en egen klass under namn
af fria näringar, dem hvar och en får idka livar som
helst utan serskildt tillstånd och föregående prof, alle-
nast anmälan derom sker hos vederbörande myndighet
och med villkor att ett patent utlöses i händelse handte-
ringen är beskattad. Dessa fria yrken äro sällan före-
nade med burskap och mästerskap. Fabriker äro lika-
153

ledes fria från skråtvång, men de fordra serskilda con-
cessioner och privilegier.

Utom ofvannämnda indelningar, som afsc yrkenas
inre organisation, har den Österrikiska lagstiftningen an-
tagit en annan ganska vigtig åtskillnad, som tjenar
embetsmyndigheterna till rättesnöre vid utfärdandet af
tillståndsresolutioner för näringsidkare, i detta hän-
seende indelas nemligen alla yrken, utan afseende på
om de lyda under skrå eller icke, i så kallade com-
merciella och politi-yrken. De senares bedrifvande mö-
ter större hinder, emedan tillåtelsen i detta fall är
beroende af de locala näringsutvägarna och af en an-
befalld jemnvigt mellan productionen och consumtionen
på hvarje ort. Inskränkningen får likväl icke urarta till
ett monopolium för enskilda näringsidkare, hvilkas före-
ställningar emot nya medtäflares bosättning skola, såsom
oftast obefogade, lemnas utan afseende. De locala
näringarna, som förnämligast tillfredsställa allmänhetens
behof af lifsmedel, beklädnad och boning, äro visserli-
gen serskildt uppräknade till ett antal af 97; men när
flera af dem till följe af förändrade förhållanden af sig
sjelfva vunnit en större utsträckning, så hafva de också
efterhand af lagen blifvit befriade från den förra inskränk-
ningen. 1 afseende på de commerciella yrkena, hvilkas
producter kunna påräkna afsättning utom tillverknings-
orten och till och med i fremmande länder, har lag-
stiftningen sedan Maria Theresias regering städse hyllat
den åsigten, att idkarnes antal icke behöfver begränsas,
emedan consumtionen på förhand omöjligen kan beräk-
nas. Sådana yrken hafva derföre antingen- blifvit hän-
förda till de fria, dem hvar och en får idka, eller också
154

har tillträdet till dem, om de fortfarande lyda under
skrå, blifvit på allt sätt underlättadt genom utfärdan-
det af talrika skyddsdecreter för gesäller, som ej sökt
blifva egentliga skråmästare. Likväl äro vissa commer-
ciella näringar underkastade stora inskränkningar till
skydd för sedligheten, helsotillståndet samt enskild och
allmän säkerhet 3). — Om man än kunde antaga, att
industrien åt sig sjelf lemnad ofelbart skulle välja samma
rigtning, som denna lagstiftning på förhand utstakat,
och att de lagliga grundsatserna således på intet sätt
hämmade en fri utveckling, så måste man dock betänka,
att de goda eller onda verkningarna af den Öster-
rikiska näringslags tiftningen helt och hållet bero af tillämp-
ningen, emedan allt blifvit öfverlemnadt åt embetsmän-
nens vilja och insigter, under den förutsättningen, att
de offentliga myndigheterna bättre än de enskildas be-
räkningar förmå i hvarje serskildt fall bedöma industriens
sannskyldiga behof.

Bayern. —. I motsats till den Österrikiska lagstift-
ningen, som ej låtit afleda sig från sitt föresätta mål,
företer den Bayerska under innevarande århundrade
både i afseende på närings- och communalväsendet en
stor ombytlighet i grundsatser. - Tio år efter det Edictet
af d. 24 September 1808 upplöst den äldre stadsför-
fattningen och infört ett inskränkt municipalråd efter
Fransyskt mönster, återställde Konung Maximilian genom
communalordningen af d. 17 Maj 1818, som senast
1834 undergått några förändringar, de Tyska magistrats-

3) Kopez, Allgemeine Österreichische Gewerbe-Gesetzkunde.

Wien 1829—30. 1: 535. II: 607.
155 _

corporationerna med en utvidgad verkningskrets och
insatte vid sidan af dem controllerande menighetsre-
presentanter "). Näringsväsendet lossades, likaledes efter
Frankrikes exempel, de första åren af innevarande sekel
ur ett föråldradt skråtvångs band, handeln med handt-
verksvaror frigafs öfver hela riket, landthandtverkarne
fingo rätt att fritt arbeta så väl för städerna som för
landet, de många realrättigheterna, som gjorde närings-
utöfningen till en ärftlig privategendom, inskränktes och
i stället utfärdades handtverksconcessioner för den per-
sonliga skickligheten, enligt den grundsatsen att konsten
icke går i arf. En förordning af den 16 Mars 1807
utbildade ytterligare det personliga concessions-syste-
met; men det ojemna sätt, hvarpå detta af embets-
mannagodtycket tillämpades, förorsakade snart ett lifligt
missnöje, isynnerhet som pröfningen af de sökandes
skicklighet efter det nya systemet saknade allt sam-
band med de ännu bestående skråna, hvilka lemnades
utan något afseende. Också inträdde en sträng reaction
genom Förordningen af d. 2 October 1811, hvilken
bland annat foreskref, att myndigheterna ingenstädes
skulle utfärda nya concessioner om ej dessa ovillkorli-
gen påkallades af ett evident och ovedersägligt behof.
Vid hvarje ansökan skulle sökandens egenskaper och
förmögenhet samt alla skäl för och mot på det sorg-
fälligaste pröfvas, och framför allt borde yttranden in-
hämtas från samtliga idkarne af det ifrågavarande yrket.
Detta var att gå tillbaka till ett näringstvång, som i
sjelfva verket var menligare för industriens utveckling

4)	Reichard, 1. c. s. 46, ö4.	.
156

än det gamla skråtvånget med alla dess missbruk; ty
ehuru concessions-systemet ännu bibehölls i lagens bok-
staf, så blef det dock factiskt nästan aldeles afskaffadt
genom de stränga villkor, som voro fästade vid beviljan-
det af hvarje ansökan. Det är nemligen klart att en
sådan alltid skulle kunna med framgång bestridas af de
äldre näringsidkarnes egennytta, enär det väl aldrig
kunde inträffa att behofvet af nya medtäflare kunde
sägas vara upphöjdt öfver allt tvifvel.

Utgången ådagalade nödvändigheten af en ny lag-
stiftning i en friare anda, och efter långvariga Öfver-
läggningar och förberedelser utkom omsider den ännu
gällande lagen om näringsväsendet d. 14 September
1825. Derigenom infördes ingalunda en ovillkorlig närings-
frihet, utan man bibehöll concessions-systemet och bort-
tog endast de oöfvervinneliga hinder, som förut åtföljt
detsamma. För att af kretsregeringen erhålla tillstånd
att sjelfständigt idka en näring bör sökanden genom
betyg, genom verkställdt arbete eller genom att före-
stå en verkstad bevisa sig äga personlig skicklighet,
som bedömes af pröfningscommissioner; men redan
anställda näringsidkares tanka om nya concessioners
lämplighet skulle numera icke inhämtas. Myndigheterna
borde likväl fortfarande fästa behörigt afseende på de
sannolika näringsutvägarna, isynnerhet i fråga om locala
yrken. Undantagsvis Öfverlemnades några yrken åt en
fullkomligt fri täflan och några andra fingo tvertom be-
hålla sina realrättigheter. Skråna förvandlades till närings-
föreningar, som hufvudsakligen böra egna sin omtanka
åt industriens techniska fulländning och medlemmarnes
inbördes understöd. Det förklarades uttryckligen, att
157	•

denna lag endast innefattade de allmänna grundsatserna
och att de erforderliga detaljbestämmelserna skulle följa
i en serskild stadga. En verkställighets-instruction ut-
kom också den 28 December 1825, hvars obestämda
ordalag lemnade myndigheterna fria händer. Så länge
regeringen gynnade näringsfriheten beviljades nya ansök-
ningar utan svårighet oaktadt allt det missnöje och klan-
der, som derigenom uppväcktes; men efter några år
segrade, genom den nya regeringens medverkan, den
reactionära åsigten. Den nyssnämnda Instructionen af
år 1823 upphäfdes och i stället beslutades år 1834
att embetsmyndigheterna vid concessioners meddelande
ej blott skola utröna om sökanden kan af näringen hafva
sin bergning, utan äfven om förut varande mästare
utan fara kunna tåla flera medtäflare. Härom böra
handtverksföreningarna, hvilkas antal nu förökades med '
idkarne af fria näringar, yttra sig innan concessionsfrå-
gan afgöres, och besvär kunna derefter anföras så väl
af communerna som af de sökande. En mästare som
Önskar flytta till en annan ort, måste göra ansökan om
ett nytt tillståndsbref, på det icke communens och de
der förut bosatta idkarnes interessen må på något sätt
förnärmas 5).

Det olika sätt, hvarpå de allmänna grundsatserna
i en och samma gällande lag blifvit på olika tider i
Bäyern tillämpade, utgör ett varnande exempel emot ett
concessions-system, som alltefter de styrandes vexlande

√δ) Beisler, Betrachtungen über Gemeinde-Verfassung und Gewerb-
wesen mit besonderer Bezugnahme auf Bayern. Augsburg 4834. —
Kleinschrod, Beiträge zu einer deutschen Gewerbeordnung mit Rück-
sicht auf die bayerische Gewerbsgesetzgebung. Augsburg 41840. s. 95 ff.
158

åsigter lika väl kan tjena till förevändning för en obe-
gränsad och oordnad näringsfrihet, som för ett tryc-.
kande näringstvång. En återgång till det af Bäyern
förkastade skråväsendet med all dess inneboende sta-
bilitet kunde till och med- anses såsom ett för industrien
önskvärdt framsteg i jemförelse med ett sådant osäker-
hets-tillstånd. Detta gäller likväl endast om konunga-
rikets 7 äldre kretsar; ty Rhenkretsen, som vid före-
ningen med Frankrike 1797 erhöll Fransyska institutio-,
ner, har med förkärlek bibehållit dessa äfven under
Bäyersk regering efter år 1816. Väl har det Fransyska
communalväsendet 1837 undergått några behöfliga mo-
dificationer; men till de idoga innevånarnes belåtenhet
qvarstår näringsfriheten, med villkor af en patentskatt,
oförändrad utan någon skillnad mellan stad och land.

Wurtemberg. — För de stater, som ännu icke
hunnit ordna sitt närings väs ende eller bereda öfvergån-
gen från skråtvång till näringsfrihet, är Würtembergs
nyaste lagstiftning i detta ämne serdeles lärorik. Den
förbereddes sedan 1818 af communalväsendets ordnande
efter grundsatser, hvilka lika mycket erkänna de ser-
skilda communernas sjelfständighet som statens rätt-
mätiga anspråk att öfver dem hafva den högsta upp-
sigten. Menigheternas samtliga angelägenheter skola om-
besörjas i öfverensstämmelse med lagarnas föreskrifter
af deras sjelfvalda råd under medverkan af borger-
skapets utskott. Hvarje medborgare, som ej tillhör
vissa privilegierade klasser, måste enligt lagen af den
18 April 1828 och den 4 December 1833 vara med-
lem af en bestämd menighet, antingen i egenskap af
fullt berättigad borgare eller mindre berättigad ”Bei-
159

sitzer", så vida han vill komma i åtnjutande af de
vigtigaste medborgerliga förmåner och bland dem rät-
tigheten att för egen räkning idka en näring. Fastig-
hetsbesittning i och för sig berättigar ingen att såsom
medlem ovillkorligen blifva upptagen i en commun; ty
borgarerätten är helt och hållet personlig och den med-
förer ej heller någon tvångspligt för innehafvaren att
vistas på samma ort der den blifvit förvärfvad. Han
kan tvertom bosätta sig och idka en näring, som ej
lyder under skrå, på hvilken annan ort som helst i
riket. Om någon, som ej genom födseln tillhörer' en
commun. Önskar blifva upptagen till medlem deri, får
hans begäran af communalrådet icke afslås, så vida han
uppfyller de af lagen bestämda fordringarna, d. v. s.
så vida han äger en viss förmögenhet, god frejd och
förmåga att idka en näring eller annan loflig sysselsätt-
ning. Det är till och med uttryckligen stadgadt, att en
sådan anhållan aldrig får afslås på det förmenta skäl
att communens medlemmar i allmänhet eller dervarande
idkare af ett visst yrke redan skulle vara alltför tal-
rika. Den ena communen skiljer sig numera från den
andra nästan endast genom innevånarnes antal; ty den
förr så vigtiga skillnaden mellan stads- och landtcom-
muner, af hvilka blott de förra hade rätt att drifva
handel och handtverk, har helt och hållet upphört 6).

Näringsväsendet ordnades till en början genom en
allmän både fabriker, handtverk och handel omfattande
stadga af d. 22 April 1828, hvilken sedermera blif-
vit öfversedd och med några mindre väsendtliga ändrin-

6) R. v. Mohl, Das Staatsrecht des Königreiches Württemberg
2:te Aufl. Tübingen 4 840. II: 4 43 ff.
160

gar och tillsatser ånyo utfärdad d. o Augusti 1836.
En utförlig verkställighets-instruction utkom d. 12 Octo-
ber följande år. Denna nya lagstiftning förklarar sig
sjelf vara endast en förberedelse, som med skonsam-
het söker förmedla Öfvergången från det gamla skrå-
tvånget till en fullkomlig näringsfrihet. Hon utgår från
den grund satsen, att utöfningen af en beskattad näring
ej beror af den enskildes godtycke utan af lagens på
förhand bestämda villkor, som dels afse alla yrken
gemensamt, dels vissa slag deraf. Såsom ett allmänt
villkor galler att hvar och en, som tanker tor egen
räkning drifva eller fortsätta ett yrke, skall dessförin-
nan göra en anmälan derom hos communens förestån-
dare och tillika visa att han fullgjort lagens serskilda
fordringar beträffande det ifrågavarande yrket, i hvilket
fall han icke får hindras i sin föresats. Vid utöfningen
måste han iakttaga finans- och politilagarnas föreskrifter.
Skråförfattningen är tills vidare bibehållen, likväl med
flera väsendtliga modificationer, för 44 serskildt upp-
räknade yrken, till hvilka isynnerhet de locala och de
som hafva den talrikaste mästarepersonalen blifvit hän-
förda. Om dem är stadgadt att ingen får antagas till
lärling som ej förut genomgått vissa skol-år. Lärotiden
och läropenningens belopp bestämmas i hvarje fall ge-
nom aftal. Som lärotidens nyttiga användande anses
vara af största vigt för industriens utbildning, så före-
skrifver lagen, att en utlärd lärling skall ordentligen
pröfvas af sakkunniga män, hvarefter han omedelbart
blifver gesäll. Då en sådan efter fritt val antager arbete
hos en mästare är fördraget icke bindande å någon-
dera sidan förr än efter en veckas proftid. Den som
161

önskar blifva skråmästare måste inför en pröfningscom-
mission ådagalägga sin personliga skicklighet antingen
genom ett formligt mästerstycke eller genom fördelaktiga
betyg om 7 års oafbruten läro- och gesälltid. Dess-
utom skall han vara myndig medlem i den commun,
der han vill nedsätta sig såsom mästare; men afflyttar
han sedan till en annan ort, behöfver han icke ånyo
vinna mästerskap. Jemte gesäller och lärlingar eller i
stället för dem äger en mästare använda andra arbetare
af hvad antal, ålder och kön som helst_______Så väl egna
som fremmande tillverkningar, hvilka tillhöra yrket, får
han fritt föryttra allestädes i riket. Hvarje skrå har
sin bestämda arbetssfer, till hvilken dithörande mästare
äga en uteslutande rätt. Fuskare, som deri göra obe-
hörigt intrång, straffas med penningeböter eller fängelse.
Från detta skråtvång finnas likväl flera undantag, såsom
då arbete förrättas för husbönder af deras egna tje-
nare; för straff- och välgörenhels-anstalter af derstä-
des intagna personer, för armeens behof af serskildt
anställda arbetare. Det vigtigaste undantaget består lik-
väl deri, att regeringen’ äger meddela fabriksconcessio-
ner för arbetsdrift i stort åt personer, som ej tillhöra
skrået. En skråmästare åter behöfver ingen serskild
concession för att fabriksmessigt drifva sitt yrke.

Skråtvånget utgör undantag och näringsfriheten
regel; ty hvarje yrke, som ej uttryckligen är hänfördt
till ett skrå, får efter derom gjord anmälan fritt utöfvas
af hvar och en utan mästerskap och utan något ser-
skildt tillstånd. Undantagsvis erfordras likväl kretsre-
geringens tillstånd för att få idka några, äfvensom prof
på erforderliga insigter för att få idka andra af de fria

11
162

yrkena. Dessas idkare äro så till vida mindre berät-
tigade än skråmästare, att de endast få handla med
sina egna tillverkningar; men för öfrigt gälla äfven för
dem skråförfattningens föreskrifter om det ömsesidiga
förhållandet mellan lärlingar, gesäller och mästare. De
kunna också med regeringens tillstånd sinsemellan bilda
frivilliga föreningar efter skrånas förebild, eller sluta sig
till ett närbeslägtadt skrå, men med undvikande af allt
skråtvång 7).

Preussen. — Städerna i den Preussiska monarkien
förlorade under Konung Fredrik Wilhelm I:s oinskränkta
herravälde hvarje qvarlefva af den forna sjelfständig-
heten och ställdes i fråga om de obetydligaste ange-
lägenheter under regeringens speciella förmynderskap.
Deraf följde att borgaren äfven förlorade allt deltagande
icke blott för sin commun utan äfven för sitt foster-

7) G. Roller, Das Württembergische Polizeirecht. 2:te Aufl. Stutt-
gart 1844. s. 352 ff. — Mohl, 1. c. II: 558 ff. Den sistnämnde för-
fattaren har i det anförda arbetet, likasom i den första upplagan af
"Die Polizei-Wissenschaft”, ogillat allt skråväsende och följakt-
ligen äfven den Würtembergska lagstiftningens åtgärd att tills vidare
bibehålla detsamma för de vigtigaste handtverken, i afvaktan på att
en större frihet sjelf med tiden skall bana sig väg. Han har nem-
ligen invändt, ätt lagstiftningen måste ställa sig på en högre stånd-
punkt om hon verkligen skall kunna afhjelpa närvarande och fram-
tida olägenheter; ty det vore en fåfäng möda att lappa ett hus,som
hotar att på ena sidan instörta af ålder och att på andra sidan sät-
tas i brand. Men han har sedermera ändrat sin åsigt uti andra
upplagan af ”Die Polizei-Wissenschaft” (Tübingen 1844, II: 308)
sålunda, att Würtembergs positiva näringslagstiftning här påtagligen
tjenat honom till mönster för en allmän theori, som anser ett från
missbruk renadt skråväsende, då det blott utgör ett undantag, vara
det lämpligaste medlet till att förekomma en öfverdrifven concurrens
inom locala handtverk samt sådana, som fordra en lång förberedelse
och öfning.
163

land och att han i stället uteslutande beherrskades af
en urartad skråanda. 1806 års olyckor, som hotade
staten med fullkomlig upplösning, väckte regering och
folk ur dvalan, allmänt blef bemödandet att höja den
försvagade monarkiens återstående krafter, och tätt på
hvarandra följde nya lagar, hvilka voro ämnade att bort-
taga det tvång, som hittills hämmat utvecklingen. Sedan
regeringen år 1807 först lagt grunden till landtmanna-
befolkningens befrielse, återupplifvade hon det följande
året städernas sjelfständighet i afseende på deras inre
hushållning, förbehållande staten en allmän öfveruppsigt
samt politi och justis. I de provinser, hvilka Preussen
efter befrielsekriget förvärfvade, var städernas styrelse
ännu ganska olikartad. Dels för att i detta hänseende
införa en enhet öfver hela monarkien och dels för att
på samma gång vidtaga de förbättringar, dem man
numera ansåg nödiga i stadsordningen af den 19 No-
vember 1808, hvilken under tiden erhållit en mängd
tillägg och förklaringar, underkastade man denna en
omarbetning, sedan man öfvergifvit det en gång starkt
ifrågasatta förslaget att utfärda en allmän och gemen-
sam communalordning för stad och land. Den revide-
rade stadsordningen utkom den 17 Mars 1831, men
som de gamla provinserna enhälligt Önskade att få
•behålla 1808 års stadsordning, hvilken jemförelsevis
förunnade menigheterna ett större oberoende i förhål-
lande till staten, så lemnade regeringen dertill sitt bi-
fall med den förklaring, att de efter densamma för-
valtade städerna framdeles kunde göra ansökan om att
blifva försedda med den nya stadsordningen, om de
funno denna förtjena företrädet. Af denna tillåtelse att

11*
164

göra utbyte hafva likväl endast 4 städer hittills begagnat
sig. 1 provinserna Sachsen och Westphalen samt i
Posen infördes deremot 1831 års stadsordning. Endast
i det forna Svenska Pomern och Rügen samt den
Preussiska Rhenprovinsen har lιvarken den gamla eller
den nya stadsordningen blifvit antagen, oaktadt flera
underhandlingar derom. Den förra provinsens 44 stä-
der, hvilka genom tractaten af den 7 Juni 4815 inför-
lifvades med Preussen, bibehålla ännu sina till en del
från medeltiden härstammande statuter och sedvänjor,
såsom under det Svenska herraväldets tid, och Rhen-
provinsen, som under revolutionskrigen tillföll Frankrike,
har sedan icke velat i vissa fall öfvergifva de Fransyska
institutionerna. Dervarande städer hafva nemligen undan-
bedt sig båda de Preussiska stadsordningarna och för-
klarat, att provinsen framför allt Önskade en gemensam
communal-lag; men icke en serskild för stad och land,
hvarigenom den nu utbildade allmänna medborgare-
andan; som varit så välgörande; skulle åter utträngas
af locala borgareinteressen och en skadlig ståndsskill-
nad. Ar 1843 Öfverlade också Rhenpreussens pro-
vincial-ständer om ett utarbetadt nytt förslag till en
allmän communalordning för stad och land. — Preussens
båda stadsordningar öfverensstämma med hvarandra i
grundtankan att -menigheten sjelf skall genom valda
deputerade och magistratspersoner handhafva sina ange-
lägenheter; men de skilja sig från hvarandra i flera
punkter vid den högsta grundsatsens genomförande.
För att nu endast nämna de olika bestämmelserna om
begreppet af borgarerätt; så skilja båda författningarna
mellan borgare och "Schutzverwandte", hvilka senare
165

äro sådana, som icke vunnit burskap, men likväl bo
inom stadens område. Enligt den gamla stadsordnin-
gen utgöres menigheten endast af borgerskapet, och
den som icke är borgare kan hvarken besitta fastighet
eller idka näring i staden. Sedermera har likväl blifvit
stadgadt, att uteslutandet från burskap icke skall hafva
något inflytande på fastighetsbesittning och näringsdrift.
Alla borgare äro röstberättigade med undantag af dem
hvilkas årliga inkomst i stora städer understiger 200
och i mindre städer ISO Thlr. Enligt den nya stads-
ordningen består menigheten af alla innevånarne och
alla äro lika berättigade att äga fastighet och idka
näring. Borgare äro alla de, som vid valen hafva röst-
rätt, de öfriga äro "Schutzverwandte." De som besitta
en fastighet, hvars värde i små städer ej understiger
300 och i större städer ej öfverstiger 2000 Thlr. äfven-
som de, hvilkas näring gifver en årlig inkomst af 200
till 1200 Thlr. äro både berättigade och förpligtade att
förvärfva borgarerätt. Dertill berättigade men icke för-
pligtade äro de som på annat sätt hafva en behållen
inkomst af 400 till 1200 Thlr. och minst tvenne år
varit bosatta i staden. Så väl borgare som andra
måste utan åtskillnad deltaga i communal-bördorna. Den
nya stadsordningen medgifver således förmögenheten ett
större företräde vid valförsamlingarna; men hon liknar
den gamla derutinnan att hon bibehållit en invånareklass,
hvars medlemmar dels icke vilja dels icke kunna ernå bor-
garerätt, emedan de antingen stå för högt eller för lågt
för att träda i ett närmare förhållande till menigheten 8J.

8) L. v. Rönne och H. Simon, Die Verfassung und Verwaltung
des Preussischen Staates. 4:ter Th. Die Gemeinde-Verfassung. Breslau
166

Näringsfriheten infördes i Preussens dåvarande pro-
vinser genom edictet om en allmän näringsskatt af den
2 November 1810 och genom lagen af den 7 September
1811, hvilka med upphäfvande af alla äldre förbud
och inskränkningar stadgade, att hvarje oförvitlig person
utan att vara bunden till en viss ort, vare sig stad
eller land, skulle äga rätt att efter utlösandet af ett
årligt patent fritt börja en näring eller öfvergå till en
annan, med undantag af några få yrken, dem politien
ansåg fordra en serskild förberedelse eller qualification.
Hvar och en fick drifva sin när-ing med eller utan
gesäller och lärlingar, bestämmandet af de senares läro-
tid och förhållande till husbonden skulle ske genom ett
fritt fördrag och efter lärotidens slut skulle lärlingen
erhålla ett betyg öfver sitt uppförande och sin skick-
lighet. Härigenom upphäfdes väl allt skråtvång, men
ingalunda sjelfva skråna, enär det öfverlemnades åt
näringsidkarens fria val att fortfarande tillhöra eller ingå
uti ett bestående skrå. Ett sådant kunde med magi-
stratens samtycke upplösa sig sjelft sedan det betalt
sina skulder. Myndigheterna berättigades att efter om-
ständigheterna så väl upplösa' ett äldre skrå som att
förena yrken af samma slag i nya corporationer. Det
nya edictet om näringsskatt af den 30 Maj 1820 gjorde
åtskilliga ändringar uti villkoren för näringsutöfning, enär
denna numera ej skulle bero af patenters utlösande
utan endast af en anmälan hos communalmyndigheten
och erläggandet af en afgift, hvilken de skattskyldiga

4 843. s. 38, 55 ff. — K. Floda, Geschichte, Vergleichung und Kri-
tik der beiden Preussischen Städteordnungen. Breslau 4844. s. 4G.
167

sjelfva skulle mellan sig fördela i förhållande till närings-
driftens betydenhet, hvarvid den handtverkare, som
blott hade en medhjelpare, borde fritagas. Oändliga
svårigheter förorsakade vid näringsfrihetens införande
utgörandet af den skadeersättning, som tillerkändes inne-
hafvarne af talrika uteslutande realprivilegier, hvilka från
äldre tider gått i arf och köp mellan enskilda personer.
År 1811 stadgades, att dylika privilegier efter gång-
bart, pris skulle contant inlösas och till dess detta kunde
ske förräntas med 44 ⅜. De dertill erforderliga medlen
skulle samlas på det sätt, att alla de näringsidkare,
hvilka på orten utöfvade den tillförene privilegierade
näringen, skulle tillsammans årligen betala 6 0 af samt-
liga privilegiernas uppskattade värde. Men privilegier-
nas innehafvare funno det orättvist att äfven de i sin
mån skulle sammanskjuta medel till att ersätta förluster,
dem de sjelfva ledo, och de nya näringsidkarne ansågo
det likaledes vara orättvist, att de nu skulle betala en
skuld, den de aldrig ådragit sig, enär de aldrig delat
vinsten af de uteslutande rättigheterna. Som privilegier-
nas försvinnande utgjorde en förmån för hela menig-
heten, så fordrade näringsidkarne att staden skulle vid-
kännas kostnaden medelst gemensamma bidrag. Efter
långvarig tvekan och då den först anbefallda åtgärden
icke ledde till det Önskade målet, förklarade också
regeringen d. 11 Juli 4822 att hela stadsmenigheten
borde lemna bidrag till ersättningen, hvilken inom 30
år skulle vara fullgjord. Hela denna fråga, hvilken man
för Öfrigt i olika länder sökt lösa eller afhugga på olika
sätt, har i Preussen väsendtligen förorsakat de olägen-
heter och det missnöje, som på många orter onekligen
168

åtföljt öfvergången frän det gamla tvånget till den nya
friheten. Både näringsidkare och hela menigheter hafva
härigenom ådragit sig stora skulder — i Breslau ensamt
t. ex. uppskattades realprivilegierna till 1,165,300 Thlr.
— och följaktligen en hög beskattning, hvilken för dem
försvårat täflan med näringsidkare på landet eller i de
städer, der ifrågavarande åtgärd jemförelsevis varit
mindre känbar.

Den nya näringslagstiftningen infördes icke i de
provinser, dem Preussen efter, år 1813 förvärfvade.
Uti dem hade skråväsendet antingen förut under det
fremmande herraväldet blifvit afskaffadt, såsom händel-
sen var i Rhenprovinsen, eller qvarstod det ännu nästan
oförändradt i sina gamla former, såsom i hertigdömet
Sachsen och i nya För-Pomern. Dels för att undan-
rödja de olägenheter och missförhållanden, som nöd-
vändigt alstrades af en olika näringslagstiftning för sta-
tens serskilda delar, och dels för att pröfva och af-
hjelpa de klagomål, som i de gamla provinserna ofta
förspordes öfver den nya näringsfrihetens verkningar,
beslöt regeringen att en allmän näringslag för hela mo-
narkien skulle utarbetas och underkastas den sorg-
fälligaste granskning. Ar 1837 bief också det nya för-
slaget underställdt samtliga provincial-ständerna. Af alla
anmärkningar, som deröfver blifvit gjorda, och af nog-
granna statistiska upplysningar har det resultat vunnits,
att näringsfrihetens öfverklagade olägenheter dels voro
grundlösa, dels härledde sig från andra orsaker. Med
påståendet’ om de sjelfständiga idkarnes alltför stora
tillvext förhåller det sig nemligen så, att deras antal i
allmänhet icke tilltagit utöfver förhållandet till den ökade
169

folkmängden. Några af de vanligaste yrkena, såsom
skräddarnes och skomakarnes, gjorde väl härifrån ett
undantag isynnerhet i de större städerna; men der-
emot hade antalet af idkare i många andra yrken icke
tilltagit utan snarare aftagit i förhållande' till den sti-
gande befolkningen. Medhjelparnes eller gesällernas och
lärlingarnas antal i förhållande till mästarnes hade icke
såsom man föregifvit, i allmänhet minskats, utan för-
blifvit lika stort och till och med på flera orter Ökats.
Det är också otvifvelaktigt att tillverkningarnas beskaf-
fenhet långt ifrån att försämras tvertom betydligt för-
bättrats under en friare täflan och att odugliga arbetare
icke mera kunna äga bestånd 9).

Den länge förberedda och länge väntade nya närings-
stadgan för hela den Preussiska monarkien utkom om-
sider den 17 Januari 1845. Hon bibehåller oförändrade
näringsfrihetens allmänna grundsatser och skiljer sig från
den föregående lagstiftningen för de gamla landskaperna
endast genom flera nya ordningsföreskrifter för idkare
och arbetare. Till en början upphäfver hon icke allenast
allt skråtvång. och alla realprivilegier i de provinser,
der sådana inrättningar hittills funnits, utan hon för-
klarar äfven att städernas uteslutande rätt till handt-
verk och andra näringar skall allmänneligen upphöra
och att hvar och en får samtidigt idka flera yrken.
Såsom allmänna villkor för utofningen af stående yrken —

®) F. B. Weber, Handbuch der staatswirthschaftlichen Statistik
und Verwaltungskunde der Preussischen Monarchie. Breslau 4840.
s. 244 ff. — J. G. Hoffmann, Die Befugniss zum Gewerbbetriebe
mit besonderer Rücksicht auf den Preussischen Staat. Berlin 4844.
s. 63. 426 ff.
170

till skillnad från sådana näringsfång, hvilka bedrifvas af
kringvandrande personer — fordras endast, att idkaren
skall kunna lagligen råda öfver sig sjelf och att han
skall hafva en fast boningsplats inom statens område.
Han skall först tillkännagifva sin afsigt för ortens com-
munalstyrelse, och polismyndigheten äger sedan pröfva
om han uppfyllt lagens fordringar för det ifrågavarande
yrket, hvarom bevis honom meddelas. Rättigheten till
näringsutöfning i städerna är aldrig beroende af bur-
skap; men näringsidkarnes skyldighet att förvärfva bur-
skap qvarstår likväl i de fall, stadsförfattningen omför-
mäler, ehuru fullgörandet af denna pligt icke så strängt
får yrkas att någon fördenskull utestänges från en nä-
ring. Den som blifvit dömd för ett ärerörigt brott får
icke utan serskildt tillstånd nedsätta sig såsom sjelf-
ständig näringsidkare. Alla lagligen bestående corpo-
rationer eller äldre skrån fortfara såsom frivilliga förenin-
gar och deras statuter skola underkastas en revision,
hvarvid flera skiljda skrån kunna sammanfogas. Lika-
som ingen idkare kan tvingas att deri inträda, så kan
också ingen förhindras att derur utträda. Nya skrån
eller föreningar kunna, då äldre saknas, bildas af dem
som på en ort drifva samma eller närbeslägtade yrken,
men några uteslutande näringsrättigheter få aldrig tilläg-
gas dem. Dertill fordras enligt regeln i de större stä-
derna minst 24 och på mindre orter, af hvilka flera i
sådan afsigt kunna förena sig, minst 12 sjelfständiga
och oförvitliga idkare. Den som skall upptagas till
medlem i ett nybildadt skrå måste redan ett år hafva
för egen räkning idkat sin näring och derjemte måste
han serskildt bevisa sin skicklighet i yrket genom före-
174

skrifna pröfningsbetyg, så vida han icke tillförene gjort
sig känd för utmärkt konstfärdighet. Nya handtverks-
föreningar kunna äfven, i-samråd med communalstyrel-
sen, bildas på det sätt, att alla sjelfständiga idkare af
likartade yrken på samma ort anses såsom medlemmar
af skrået så snart de Öppnat sin verkstad, utan att de
behöfva serskildt upptagas eller bevisa sin personliga
skicklighet; men rösträttighet och delaktighet i förvalt-
ningen tillkommer likväl endast dem, som uppfyllt det
sistnämnda villkoret. De nybildade skråna skola söka
befrämja gemensamma industriella interessen, hafva upp-
sigt öfver gesäller och lärlingar, förvalta de till inbör-
des understöd stiftade kassor samt draga försorg om
medlemmarnes efterlemnade enkor och värnlösa barn.
Dessutom åligger det dem eller deras föreståndare att
i egenskap af sakkunniga afgifva utlåtanden i angelägen-
heter, som röra deras yrken. Hvarje sjelfständig närings-
idkare är berättigad att hålla gesäller och medhjelpare;
men att antaga lärlingar tillåtes honom icke, så vida
han är tilltalad eller dömd för ett vanhedrande brott
eller han afstått sin egendom till borgenärerna. Idkare
af 42 bland de mest anlitade handtverkena måste dess-
utom vara upptagna i ett skrå eller serskildt hafva
ådagalagt stadgadt skicklighetsprof innan de få hålla lär-
lingar. Förhållandet mellan husbönderna och deras ge-
säller och lärlingar bestämmes genom en fri öfverens-
kommelse eller efter skråstatuterna och den nya närings-
stadgan. Förefallande tvister och klagomål afgöras an-
tingen af serskilda skiljedomare eller af skrånas före-
ståndare och ortens polismyndighet. Contractât mellan
en mästare och hans gesäll kan i allmänhet upplösas
172

genom en å någondera sidan 14 dagar förut skedd
uppsägning. Vid afskedet kan gesällen fordra ett betyg
öfver arbetstiden och äfven, om han det önskar, öfver
sitt uppförande. Gesäller äro icke förpligtade att vandra
och kunna ej heller fordra något serskildt understöd af -
yrkets medlemmar; men till inbördes understöd få de
bilda föreningar och kassor, hvarifrån ingen kan ute-
slutas på den grund, alt han ej arbetar hos en skrå-
mästare. Lärlingar böra antagas inför skrået eller inför
ortens communal- och polismyndighet; men dessförin-
nan skola de hafva lärt läsa, skrifva och räkna. Vid
den aftalade lärotidens utgång kan lärlingen icke blott
fordra ett betyg af mästaren, utan äfven anhålla att
han inför vederbörande myndigheter måtte få undergå
ett formligt gesällprof, hvilken anhållan icke heller kan
förvägras dem, som på annat sätt lärt ett yrke. För
att pröfva dem, som Önska upptagas till medlem-
mar i ett skrå eller vinna rätt att antaga lärlingar bil-
das på en ort eller inom ett district ständiga pröfnings-
commissioner, hvilkas ledamöter utses bland de skick-
ligaste och mest aktade idkarne af ortens åtskilliga
yrken. Pröfningen anställes af en, två eller tre bland
commissionens medlemmar och af ett lika antal sjelf-
ständiga idkare af det ifrågavarande yrket, hvarvid det
anses likgiltigt på hvad sätt de erforderliga insigterna
blifvit förvärfvade. — Från den allmänna näringsfriheten
finnas äfven i den nya Preussiska lagstiftningen många
undantag. På det staten må kunna utöfva en strängare
controll Öfver vissa slags näringar fordras nemligen en
serskild concession af provinsregeringen och andra myn-
digheter dels för sådana industrianläggningar, hvilka
473

genom belägenheten eller beskaffenheten kunna med-
föra vådor och betydliga olägenheter för närboende per-
soner eller för allmänheten, och dels för utöfningen af
de yrken, som kunna åstadkomma allmänt menliga följ-
der genom idkarnes okunnighet eller opålitlighet i mo-
raliskt hänseende. — En serskild ersättningslag för upp-
häfna exclusiva näringsrättigheter utfärdades med af-
seende på äganderättens helgd samma dag som den
nya näringsstadgan 10j.

Om Tysklands öfriga stater må blott i förbigående
anmärkas, att communal-väsendets och näringsväsendets
reformerande nästan allestädes blifvit antingen verk-
ställdt eller förberedt. 1 Nassau ordnades dessa an-
gelägenheter redan 1815 och 1819 hufudsakligen efter
Franskt mönster 1). Konungariket Sachsen, som år
1832 erhöll en ny stadsordning, har visserligen ännu
icke ombildat den gamla skråförfattningen eller upphäft
städernas uteslutande rätt till handtverksdrift; men sedan
1837 har både regeringens och ständernas uppmärk-
samhet oaflåtligt varit rigtad på nödiga reformer 2).
Likaså består skråväsendet ännu uti Baden; men här
råder den väsendtliga olikhet, att handtverksnäringen
icke är bunden vid städerna, hvilkas mästare endast

10) Allgemeine Gewerbe-Ordnung für die Preussischen Staaten,
erlassen am 17 Januar 1845, mit dem dazu gehörigen Entschädi-
gungs-Gesetz. Aachen 1845.

1) Reichard, 1. c. s. 47. — Mittermaier, 1. c. s. 918.

2) C. A. Weiske, Handbuch des allgemeinen deutschen Gewerbs-
rechts, mit vorzüglicher Rücksicht auf Sächsisches Recht. Leipzig
1839. — Herold, Die Rechte der Handwerker und ihrer Innungen.
Nach den im Königreiche Sachsen gültigen Gesetzen. 2:te Aufl.
Leipzig 1841.
174

äro underkastade strängare prof än landsbygdens 3J.
Äfven i Hannover, Hessen, Weimar, Meklen-
burg och några mindre stater har man i detta hän-
seende vidtagit mer och mindre genomgripande för-
ändringar.

Danmark. —• Näringslagstiftningen i detta land är
ganska invecklad, såsom bestående af en mängd gamla
och nya Förordningar med förklaringar och undantag,
hvilka utgått från olika åsigter eller endast blifvit gifna
för vissa orter. Mer än en gång har skråväsendets
upphäfvande varit starkt ifrågaställdt och till och med
för en tid anbefalldt; men för närvarande äger det lik-
väl bestånd med ett i vissa fall förmildradt tvång.
Oaktadt Danmark således icke kan nämnas bland de
länder, som redan utbytt skråväsendet mot näringsfri-
het, böra vi likväl fullfölja den i del föregående började
framställningen af en lagstiftning, som äger så många
beröringspunkter med vår egen. Förordningen af den
24 October 1837, som ordnade städernas författning
och bestämde de valda borgarerepresentanternas rätt
att med Magistraten eller "byfogden" deltaga i com-
munens ekonomiska förvaltning, — för Köpenhamn gälla
dock härutinnan serskilda föreskrifter — medförde ingen
förändring uti närings väsendet, men väl i begreppet om
burskap. Detta kan nemligen numera forvärfvas icke
blott af näringsidkare, utan äfven af dem, som utan
att idka någon näring äga en fastighet af ett visst värde
inom den stads område, der de sjelfva bo; men ett
sådant burskap gifver också i och for sig innehafvaren

3) Fr. Rettig, Die Polizeigesetzgebung des Grossherzogthums
Baden. 3:te Aufl. Karlsruhe 4839. s. 633 .fr.
475

ingen rätt till näringsdrift. — Handels- och handtverks-
näringen äro bundna vid städerna, med undantag af
sådana för landtmannen nödvändiga handtverk, hvilka
på grund af serskilda utaf amtmannen eller det Kongl-
Cancelliet i mån af behofvet meddelade concessioner
kunna få utöfvas på landet under vissa inskränkningar.
I städerna åter får ingen idka ett skråhandtverk förr
än han blifvit medlem af skrået och derefter vunnit
burskap; men som detta icke beviljas någon före fyllda
25 år, så kan också ingen dessförinnan blifva sjelf-
ständig näringsidkare 4). Inträde i ett handtverksskrå
vinnes endast efter aflagdt mästerprof, hvilket för flera
yrken i Köpenhamn skall godkännas af konst-academien;
men enär det står hvar och en fritt att förvärfva de
erforderliga insigterna på hvad sätt som helst, så for-
dras deremot ingen viss läro- eller gesälltid och följakt-
ligen icke heller några vandringsår. Väl kunna skrå-
gesäller, som i sådan egenskap arbetat 4 år, erhålla
tillstånd att nedsätta sig såsom frimästare utom skrå,
emot erläggande af half burskapsafgift, så vida de kunna
förete ett lika beskaffadt mästerstycke som skråmästarne;
men denna frihet har nästan helt och hållet förlorat sitt
värde genom den inskränkningen, att frimästare icke få
hålla gesäller och lärogossar. Tillstånd att utöfva de
näringar, som ej lyda under skrå, vinnes allt efter
deras olika beskaffenhet på olika sätt. För fabriksan-
läggningar fordras regeringens concession samt burskap;
för flera andra förädlings yrken fordras skicklighetsprof
och burskap, och slutligen äro några obetydliga syssel-

4) I några fall är det till och med föreskrifvet att nybegynnaren
skall hafva uppnått 45 års ålder!
176

sättningar fritagna från allt tvång. — Uti Slesvig och
Holstein skiljer sig lagstiftningen hittills icke väsendt-
ligt från ofvanstående grundsatser; men ett lagförslag,
som hyllar näringsfriheten, har redan blifvit dervarande
ständer förelagdt, och äfven i konungariket emotser
man skråväsendets afskaffande 5).

Norge. — Den nya statsförfattningens anda och
fremmande länders föredöme uppväckte snart hos Norr-
männen den önskan, att den gamla skråförfattningen,
som till en del liknade Danmarks, måtte lemna rum
för näringsfriheten. Sedan Konungen vägrat sanctionera
det beslut om en ny handtverkslag, hvilket 4827 års
storting fattat, behandlades ämnet ånyo under flera på
hvarandra följande storting, till dess det beslut, som
år 4839 kom till stånd, af Konungen sanctionerades
och utfärdades såsom lag den 15 Juli samma år. Dess-
förinnan hade lagarne om "Formandskaber" af den 14:de
Januari 1837 för så väl stads- som landtcommunerna
ordnat de ekonomiska angelägenheternas handhafvande
af valda förmän och representanter.

Grundlagen bjuder i den 101 §, att nya och
beständiga inskränkningar i näringsfriheten böra icke
tillstädjas någon för framtiden. Den nya närihgsstadgan
går ett steg längre i det hon förklarar, att alla nu
bestående skrån ovillkorligen skola upphöra, så snart
de medlemmar, hvilka före lagens utfärdande i dem

5)	A. S. Orsted, Haandbog over den danske og norske Lovkyn-
dighet. Kiöbenh. 4828. III: 294 ff. — Kolderup-Rosenvinge, Grund-
rids af den danske Politiret. Kiöbenh. 4 828. s. 76, 85. — J. N.
Host, Dansk Borgerret. Kiöb. 4839. s. 47, 247 ff. — Bergsee, 1.
c. s. 44 ff. — Samme författares Den danske Stats Statistik. Kiöb.

4 846. II: 465.
177

vunnit inträde, allidit. Ett skrå kan också utan att
afvakta denna tid upplösa sig sjelft då samtliga leda-
möterna det önska. Enär äfven de, som hädanefter
vilja utöfva ett handtverk i en stad, hvarest skrå för
detsamma ännu finnes, äro förpligtade att deri ingå för
så lång tid som kan återstå af dess tillvaro, så har
k den nya lagen ansett sig böra upptaga en fullständig
skråordning, hufvudsakligen öfverensstämmande med den
gamla, ehuru dessa bestämmelser i en icke så aflägsen
framtid komma att så mycket mera sakna all betydelse,
som skråna icke ens blifvit bibehållna såsom frivilliga
och alla, exclusiva rättigheter beröfvade handtverkare-
föreningar uti lagens förnämsta del, hvilken för fram-
tiden anbefaller en allmän näringsfrihet. Vi kunna der-
före med skäl förbigå de temporära föreskrifter, som
endast afse skråna; men det förtjenar dock anmärkas,
att inträdet i dem numera icke beror af genomgångna
läro- och gesäll-år,- utan af ett antagligt mästerstycke,
till hvars förfärdigande sökanden må förvärfva sig för-
mågan på hvad sätt som helst.

Hvad den af skrå oberoende handtverksnäringen i
städerna beträffar, så har den nya lagen ej heller
fritagit denna från alla hinder och inskränkningar, utan
den har för beviljandet af mästerskap fastställt vissa
villkor, bland hvilka det förnämsta är att sökanden, i
likhet med en skråmästare, skall vinna burskap och att
han följaktligen skall vara välfrejdad samt minst 18 år
gammal. Dessutom fordras att han skall ådagalägga
sin skicklighet i handtverket, att han skall kunna räkna
med säkerhet, skrifva någorlunda språkrigtigt och i
vissa fall äfven teckna. För att bevisa sin insigt i

12
178

handtverket kan sökanden fordra att få aflägga ett
mästerprof, hvars beskaffenhet för hvarje yrke på för-
hand är bestämd genom en serskild Konglig stadga.
Magistraten utser till den ändan några handtverksmästare,
som under tiden skola hafva uppsigt öfver arbetets fort-
gång. - Det fulländade mästerstycket bedömmes af 5
sakkunniga män, bland hvilka må finnas högst 2 mästare
af det handtverk, hvari profvet aflägges. Förkastas det, får
sökanden icke förfärdiga ett nytt förr än efter ett halft
år, och om han icke sjelf utfört arbetet utestänges
han från mästerskap i 3 år. Godkännes profvet, så
erhåller han af pröfnings-commissionen ett mästerbref.
Om sökanden återigen icke önskar att aflägga något
mästerprof, så kan han ådagalägga sin duglighet i
handtverket genom att derom förete ett betyg af tvenne
trovärdiga män, i hvilket fall han likväl icke erhåller
något mästerbref. Då lagen i hvad fall som helst åt-
nöjer sig med så föga bevisande skicklighetsintyg, som
det sistnämnda, så har den tydligen i industrielt hän-
seende lagt vida större vigt på den enskilda än på
den allmänna controllen, hvilken senare den endast
bibehållit för att på något sätt utröna om det verkli-
gen är den burskapssökandes afsigt att utöfva ett handt-
verk. Det kunde nemligen annars hända, att mången
sökte burskap såsom handtverkare endast för att komma
i åtnjutande af de dermed förenade politiska rättig-
heterna, enär köpstadsborgare, enligt grundlagens 50
S, äga rösträtt vid stortingsvalen. Den som vunnit bur-
skap på ett handtverk är berättigad att sjelf eller ge-
nom medhjelpare drifva andra handtverk utan serskildt
duglighetsbevis då deras förening och samtidiga utöf-
179

ning fordras, till frambringandet af ett helt fabrikat, och
för öfrigt är det tillåtet att på samma gång drifva de
mest olikartade handtverk när man fullgör de för hvart
och ett föreskrifna fordringarna af burskap och skicklighet.

Den som vunnit burskap på ett handtverk är be-
rättigad att drifva detsamma i dess fulla utsträckning
och att till den ändan hålla verkstad med gesäller och
lärlingar. För att blifva gesäll utom skrå fordras hvar-
ken läroår eller gesällprof, och som lagen icke närmare
bestämmer när någon bör anses såsom gesäll, så beror
det egentligen af mästarens godtfinnande om han så-
som sådan vill erkänna en arbetare. Men också skiljer
sig gesällernas förhållande till mästaren icke väsendtligt
från vanliga tjenares till husbonden, om man undanta-
ger att de förra icke, såsom de senare, äro under-
kastade husaga. Den lagliga uppsägningstiden mellan
gesällen och .mästaren är å Ömse sidor 3 månader.
Bestämdare äro lagens föreskrifter om lärlingar. Mellan
dem eller deras målsmän och mästaren skall upprättas
ett skriftligt contract, i hvilket läroåren, som aldrig få
vara flera än 6, och Öfriga villkor fastställas.

Likasom den äldre lagstiftningen medgifver den
nya handtverkslagen vissa personer, isynnerhet sjö-
farande samt i tjenst varande och afskedade soldater,
en inskränkt rätt att i stad idka handtverk utan att
vara mästare eller vinna burskap. Dessa äro befriade
från alla prof; men de få också icke utöfva handt-
verket med biträde af dertill antagna arbetare. Dess-
utom äger Magistraten i samråd med förmännen att
utfärda tillstånd för ogifta qvinnor, som antingen äro
öfver 40 år eller sakna medel till bergning, att idka

12*
180

ett handtverk utan biträde af gesäller och lärlingar, så
vida de kunna förete ett antagligt betyg om insigt i
handtverket. Fattigvårdsinrättningar och offentliga straff-
anstalter få utöfva alla slags handtverk med villkor att
arbetet icke företages på beställning af enskilda perso-
ner och att det förfärdigas af anstaltens egna materialier.

Den gamla inskränkningen att handtverk endast
skulle idkas i stad återfinnes icke i den nya lagen,
hvilken tvertôm tillåter hvar och en att på landet fritt
utöfva hvilket handtverk som helst. Enär dertill hvar-
ken fordras burskap, skicklighetsprof eller betyg att
idkaren kan skrifva och räkna, så är näringsfriheten
numera i sjelfva verket större pa landet än i städerna,
hvilken olikhet äger sin grund deri, att lagen icke för
städernas handtverkare ansett sig kunna efterskänka den
gamla, äfven i grundlagen förutsatta, fordran pa burskap,
hvarmed så många vigtiga institutioner sammanhänga.
Denna skillnad uppväges dock af de större fördelar,
lagen medgifvit städernas handtverkare att äfven utrikes
afsätta handtverkets producter och att idka handel med
erforderliga redskaper och materialier, och på det icke
landthandtverkarne, genom att nedsätta sig så nära stä-
dernas områden som möjligt, ma tillegna sig de natur-
liga fördelar, som äro förenade med att idka handt-
verk i stad, utan att å andra sidan uppfylla de vill-
kor, städernas handtverkare måste underkasta sig; så
har lagen ålagt de handtverkare, hvilka icke bo längre
än 4 mil' från stad och arbeta för dervarande inne-
vånare, en motsvarande andel i stadens skatter.

Den nya handtverkslagen innehåller visserligen några
föreskrifter angående fabrikerna; men i allmänhet gäller
481

ännu för dem den äldre lagstiftningèn. Fabriksnäringen
är i de flesta, fall fullkomligt fri och förutsätter inga
serskilda egenskaper hos idkaren. Fordom söktes väl
regeringens concessioner för betydligare fabriksanlägg-
ningar; men den nya lagen har upphäft denna före-
skrift och gjort all fabriksdrift oberoende af serskild
tillåtelse. Endast i det fall att fabriker anläggas i stad
äro fabrikanterna skyldiga att derstädes hafva burskap.
Denna skyldighet åligger äfven dem, som i städerna
vilja begagna sig af ett erhållet uppfinningspatent. För
att vinna burskap i dessa fall fordras dock hvarken
skicklighetsprof eller bevis om andrå insigter 6).

6) P. Norum, Fremstilling af den norske Haandværksret. Chri-
stiania 4841. — 0. H. Rolfsen, Almindelig Huusret eller Haandbog
i den norske Lovkyndighed. Christiania 4839—4844. s. 745, 766.
FEMTE KAPITLET.

Om Sveriges nu gällande handtverkslagstiftning och om
förberedelserna till näringsfrihetens införande.

RISDAGEN år 1809 gör epok i det Svenska skrå-
väsendets historia i anseende till den lifliga och lång-
variga meningsstrid, som alstrades af ett bland de vill-
kor och medgifvanden, hvarigenom stånden då tillväga-
bragte åtskilliga jemkningar i sina privilegier. Det är
bekant att Adeln d. 2 Juni 1809 bland annat från-
sade sig rättigheten att med andras uteslutande besitta
säterier, emot det förbehåll, att det måtte vara hvarje
Svensk man obetaget att förvärfva fast egendom och
jord inom riket af hvad natur som helst, och åtnjuta
densamma tillhöriga förmåner "emot uppfyllande af der-
med förknippade skyldigheter", samt att borgarestån-
det, som sade sig vara mindre rikt på uteslutande för-
måner än uppriktiga böjelser att täfla i uppoffringar af
enskilda fördelar, den 5 i samma månad fogade der-
till å sin sida "dess enda användbara offer", i det
ståndet afsade sig den exclusiva besittningsrätten och
lösningsrättigheten af stadsegendomar med förbehåll af
redan varande och blifvande ägares deltagande i alla
183

egendomen åtföljande afgifter och skyldigheter, hvari-
bland inqvartering uttryckligen nämndes. Det är äfven
bekant att bondeståndet, som ej åtnöjde sig med de
andra ståndens första medgifvanden, fordrade såsom
ett villkor för antagandet af den nya Regeringsformen
att dess 114:de §, rörande privilegiernas fastställande,
skulle utgå och att ståndet, icke gaf vika förr än det
erhållit försäkran om Konungens bemedling i de väckta
frågorna om ytterligare jemkningar i privilegierna. Under
de fortsatta Öfverläggningarna härom och sedan Adeln
åtagit sig inqvartering för sina hus i städerna under
krig, fordrade Borgareståndet, på grund af det .för-
behåll ståndet fästat vid afsägelsen af lösningsrätten till
stadsegendomar, Adelns bestämda förklaring huruvida
den åtoge sig inqvartering för hus i städerna så väl i
krigs- som fredstider. Dertill samtyckte Adeln ge-
nom en rösts pluralitet, men med villkor, bland annat,
"att idkande af all borgerlig näring, emot åtagande af
deremot svarande borgerlig tunga, måtte blifva en
rättighet för alla medborgare-classer." Borgareståndet,
som redan förut gifvit Adeln tillkänna, att det ansåg
medgifvandet af inqvarteringsskyldigheten å Adelns sida
vara oberoende af andra jemkningsfrågor och att an-
språk på någon tillökt motsvarande förmån ej deraf
kunde föranledas, emottog nu (d. 18 October 1809)
med tacksamhet Adelns beslut, under förklarande att
ståndet intet Ögonblick tvekade att, ingå uti de med
åtagandet förenade villkor rörande inqvarteringens för-
delning, cas ern-byggnaders gemensamma nyttjande m. m.
"Och hvad alla medborgares rätt att idka borger-
lig näring beträffar, så enär det i rättvisa och billig-
184

het grundade förbehåll af Ridderskapet och Adeln sjelf
blifvit vid bifall härtill fästadt, nemligen att all med
näringen förenad borgerlig tunga tillika skall utgöras,
och borgareståndets så kallade privilegier, hvilka i alla
fall icke angå personerne, blott näringarne, icke lägga
hinder i vägen för hvilken klass medborgare som helst
att idka borgerlig näring emot uppfyllande af dermed
förknippade, skyldigheter, finner Borgareståndet icke hel-
ler någon betänklighet att detta villkor medgifva". Med
detta svar åtnöjde sig Adeln utan att deröfver fordra
någon närmare förklaring 1).

■ Då ståndens Ömsesidiga concessioner sedermera
sammanfattades i Kongl. Kungörelsen af den 6 April
1810 och i Riksdagsbeslutet af d. 2 Maj samma år
(S 9), så upptogs väl ibland de villkor. Adeln fästat
vid sina medgifvanden, äfven det, att idkande af all
borgerlig näring emot åtagande af deremot svarande
borgerlig tunga måtte blifva en rättighet för alla med-
borgare-klasser ; men detta villkor förekommer deremot
aldeles icke bland Borgareståndets concessioner 2). På

1) Riksdags-Tidningar år 4809. s. 84, 406, 198, 249, 346,
427, 428.

. 2) Ordalydelsen i ofvannämnda K. K. och Riksdagsbeslut är föl-
jande: "Riksens Ständer halva .... velat förklara hvarje Svensk
man . . . . berättigad att förvärfva och besitta fast egendom å Land
och i stad af hvad natur som helst ....; i kraft hvaraf Ridder-
skåpet och Adeln frånsagt sig rättigheten, at med andras uteslutande
besitta Säterier, och i sammanhang härmed åtagit sig Inqvartering
för sina Hus i Städerna, med vilkor at Inqvarteringen fördelas efter
hittills vanlig methode .... at inga andra än publique Hus från
Inqvartering undantagas samt at idkande af all Borgerlig Näring,
emot åtagande af deremot svarande Borgerlig tunga, måtte blifva en
rättighet för alla Medborgare-Classer; Borgare-Ståndet eftergifvit den,
185

grand af denna Kongl. Kungörelse anmälte. emellertid
flera personer af olika stånd och yrken innan kort hos
Stockholms Handels-Collegium att de voro sinnade öppna
handel eller idka handtverkerier, och samma Collegium
tillät dem, utan att på något sätt pröfva deras skick-
lighet och behörighet, genast utöfva borgerliga näringar.
Stockholms Magistrat inställde dock tills vidare verkan
af dessa tillåtelser, och Borgerskapets 50 äldste vände
sig till Konungen med anhållan om en Förklaring af
K. Kungörelsen den 6 April 1810 i denna punkt. De
androgo sina och societeternas bekymmer för faran af
Borgerskapets allmänna upplösning och näringarnas för-
fall i anledning af nämnda Kungörelses felaktiga tolk-
ning, hvilken de ansågo bestå deri att ehuru Kungörel-
sen endast åsyftade att alla medborgare utan afseende
på stånd skulle äga rätt att ingå i borgerliga näringar,
hade likväl den tillämpning deraf blifvit gjord, att äldre
lagar och författningar rörande villkor för utöfning af
näringsfriheten, hvaribland föreskrifterna om läroår i det
yrke, hvarå burskap sökes, utgjorde sjelfva hufvud-
grunden, skulle till deras kraft och verkan hafva upp-
hört. Stockholms Magistrat, som häröfver hördes, in-
stämde i den åsigt, att 3 Capitlet HB., om sättet för
burskaps vinnande, och att 1720 års skråordning m. fl.
äldre författningar ännu qvarstodo oförändrade oaktadt
1810 års Kungörelse, hvaremot Öfverståthållaren i sitt

enligt Privilegier Ståndet tillkommande lösningsrätt af Fastigheter i
Stad ...., emot förbindelse för Ägare af sådan Fastighet att del-
taga uti ... . Inqvartering .... och öfriga egendomen ålagda af-
gifter samt Bondeståndet upplåtit den exclusiva besittningsrätten af
Bergsmanshemman” .... etc.
186

afgifna utlåtande ansåg dessa äldre författningar genom
den sista hafva blifvit upphäfna. Äfven Commerce-
Collegium påstod, att meningen med Adelns förbehåll
icke var inskränkt inom den trånga gräns, som Borger-
skapets 50 äldste förmenat; ty rättigheten till borger-
liga näringars idkande efter genomgången läro- och
tjenstetid eller aflagda prof hade aldrig varit någon
viss klass af medborgare, med andras uteslutande,
förbehållen, och hade således ej heller kunnat blifva
ett föremål eller villkor för Adeln att äska, för Borgare-
ståndet att medgifva eller för Konungen att fastställa.
Collegium ansåg tvertom att igenom 1810 års kun-
görelse alla dermed icke förenliga äldre författningar
borde betraktas såsom fullkomligen upphäfne, hvadan
hvar och en numera ägde rätt att utöfva ett yrke utan
hinder af skråordningen och föreskrifterna om burskaps
vinnande, och om denna tolkning behöfde stärkas af
annat än tydliga afsigten med 1810 års Kungörelse,
så fann den ett ytterligare stöd af öfverensstämmelsen
emellan denna Kungörelse och tydliga meningen af
Regeringsformens 60:de §, hvari monopolier förbjudas
i allmänhet och äfven uttryckligen för corporationer,
under hvilken benämning utan all tvekan skråembeten
innefattades 3j.

Så delade voro meningarne om den verkliga be-
tydelsen af Adelns utaf Borgareståndet medgifna förbe-
håll. Det är också omöjligt att med säkerhet besvara
den omtvistade frågan om man endast fäster sig vid

3) Handlingar rörande en allmännare näringsfrihet, på Kongl.
Maj:ts befallning till trycket befordrade. Stockholm 4824 -s. 3, 9,
42, 45.
-187

de obestämda uttrycken i sjelfva Kungörelsen och Riks-
dagsbeslutet, enär fordran att alla klasser måtte få rätt
att idka borgerlig näring å ena sidan kan sägas inne-
bära deras omedelbara rätt till näringsdrift utan hinder
af burskap och prof, men å andra sidan kan sägas
förutsätta dessa villkor, samt enär orden borgerlig
tunga så väl kunna tagas i en vidsträcktare som i en
inskränktare betydelse och i förra fallet innefatta äfven
sådana skyldigheter och besvär, dem endast verkliga
borgare kunna vara underkastade, men i senare fallet
endast sådana afgifter, som lika väl kunna utgöras af
andra än borgare. Det må gerna medgifvas att de
nämnda uttrycken mera otvunget kunna förklaras på
det för en allmännare näringsfrihet gynsammaste sättet;
men som invändningar i alla fall deremot kunna göras,
är det rådligast att icke fälla ett bestämdt omdöme,
innan man tagit andra upplysande omständigheter i
Öfvervägande och framför allt inhämtat lagstiftarens egna
motiver, om sådana finnas att tillgå. Man måste be-
tänka att det här var fråga om ömsesidiga eftergifter
i ståndsprivilegier, hvilka enligt 114:de § Regerings-
formen icke kunna ändras och jemkas utan samtliga
riksståndens öfverenskommelse och Konungens bifall.
Borgareståndet hade således en ovillkorlig rätt att sjelft
bestämma huru långt det ville gå i eftergift af sina
privilegier, och Adelns ifrågavarande förbehåll kan omöj-
ligen tydas vidsträcktare eller annorlunda än Borgare-
ståndet- vid tillfället medgifvit. Men det ofvananförda
svar, hvilket Borgareståndet d. 18 October 1809 af-
gaf på Adelns förbehåll, är ingalunda så tvetydigt som
sjelfva förbehållet. I det förra yttras nemligen, "att
188

enär Borgareståndets så kallade privilegier icke lägga
hinder i vägen för hvilken medborgareklass som helst
att idka borgerlig näring emot uppfyllande af
dermed förknippade skyldigheter, så finner stån-
det icke någon betänklighet att villkoret medgifva". Det
är nu ganska lätt att förstå huruvida Borgareståndet
här vid uttrycket idka borgerlig näring fästat bety-
delsen af en ovillkorlig rätt för hvem som helst, äfven
icke-borgare, att genast och utan alla förberedelser
ingå i näringar, eller om ståndet dermed endast menat
att hvem som helst kunde genom att på öfligt sätt
vinna hurskap förvärfva sig rätt att idka borgerlig
näring, allenast man erinrar sig hvad Borgareståndets
privilegier, hvilka ståndet just åberopat, härom inne-
hålla. Kongl. Försäkran för rikets Borgerskap den 23
Februari 1789 stadgar i 2 § ”att ingen må tillåtas
borgerlig handel och rörelse drifva, som dera ej bur-
skap vunnit samt afgifter till kronan och staden derföre
betalar, Ridderskapet och Adeln samt Ståndspersoner
likväl all tillständig rätt förbehållen.” Denna Adelsmän
och Ståndspersoner förbehållna rätt innefattar, enligt
äldre författningar, att de få idka grosshandel i egen-
skap af contingent-borgare 4); men i Öfrigt förbjuder
1789 års Försäkran tydligen hvar och en, som icke är
borgare, att idka borgerlig rörelse, fastän den lemnar
tillfället Öppet för alla att genom ansökning om bur-
skap förvärfva sig rätt att idka borgerlig näring. Som
nu Borgareståndet förklarade, att ståndets medgifvande
i detta fall icke innebar annat än det, hvaremot pri-

4)	Handels. Ordin, d. 24 Mars 4673. — Ad. Privil. 4723 § 49. —
Res. på St. B. d. 7 Juli 4752.
189

vilegierna ej lade hinder i vägen eller, med andra ord,
som öfverensstämde med privilegierna, så måste stån-
det med uttrycket idka borgerlig näring hafva menat
erhålla rätt att idka en sådan näring medelst upp-
fyllande af föreskrifna villkor. Ståndets förklaring inne-
fattade således icke frånträdandet af någon gammal eller
medgifvandet af någon ny rättighet, och derföre upp-
tager K. Kung, af d. 6 April 1810 rätteligen ej heller
förklaringen bland Borgerskapets nu gjorda concessio-
ner 5). — Det må med skäl väcka förundran att Com-
merce-Collegium kunnat i sitt ofvannämnda underdånigå
utlåtande af d. 22 Juli 1811 till stöd för sin motsatta
åsigt åberopa 60 § R. F., som innehåller förbud emot
monopolier; ty detta grundlagsbud kan alls icke tilläm-
pas på denna fråga, emedan det naturligtvis icke har
någon retroactiv verkan. Äfven den Norska grund-
lagen förbjuder monopolier; men deraf har ingen vå-
gat draga den slutsats, att äfven de äldre skråna af
sjelfva grundlagen blifvit upphäfna. Regeringsformens
60:de § har likväl sin stora betydelse, emedan den
förhindrar nya och framtida inskränkningar i näringsfri-
heten och visar att denna, enligt grundlagens anda,
bör på laglig väg eftersträfvas och införas.

Den som ännu betviflar, att ofvanstående upp-
fattning af Borgareståndets beslut af d. 18 October
1809 är den rätta, må i sammanhang genomgå det i
ståndet samma dag förda protocoll, hvarest förekom-
mer ett på skråväsendets bestånd syftande anförande
af Borgmästaren Landgren, uti hvilket ståndet enhälligt

5)	Jfr. Bergfalk, Om Försvarslösa Personers Behandling. Ups.

4.833. S. 34.
190

instämde, äfvensom ståndet på grund deraf förenade
sig om att till Adeln aflåta det- af oss redan anförda
svar, hvilket samme ledamot författat6). Flera andra
tilldragelser vid 1809 års riksdag bevisa för öfrigt mer
än tillräckligt, att det då ingalunda var Borgareståndets
afsigt att genom den nämnda så kallade concessionen
gifva anledning till en fullkomlig näringsfrihet; ty på
Böndernas begäran, att Borgareståndets privilegier ej
måtte verka till hinder för landtmannen att få antaga
behöfliga handtverkare, lemnades det svar, att Borgare-
ståndets privilegier ej kunde hindra landtmannen att an-
taga "de för dess egna förnödenheter behöfliga handt-
verkare, hvilka i hittills utkomna författningar äro tyd-
ligen nämnde", och vid samma riksdag framförde Bor-

6) I Borgm. Landgrens till grund för ståndets beslut lagda an-
förande förekommer följande yttrande: "Visserligen kunna Skråför-
fattningarne med mycket skäl klandras, ehuru man väl måste med-
gifva att någon ordning i detta, som andra afseenden, är lika nödig
som nyttig; men då handtverkarne i städerna med de dem nu så
tryckande onera omöjligen skulle kunna äga bestånd om utom stads-
portarne handtverkare med lika rättigheter som i städerna fritt skulle
få nedsätta sig, utan att erlägga de onera, de afgifter af flera slag
till kronan och stad, som drabba handtverkare inom staden; då
tusende medborgares störtande i armod och fattigdom således skulle
blifva en ofelbar följd om alla skråförfattningar fulleligen och på en
gång upphäfdes; och staten icke är i tillfälle att kunnà undvara de
inkomster, som nu af handtverkerierna utgå; vågar jag tryggt på-
stå, att den tidpunkt nu icke är inne, då en sådan total förändring
är görlig och nyttig, och i min tanka måste man åt kommande da-
gar, åt en sällare framtid öfverlemna hoppet om fullkomlig förändring
af dessa stadganden.... Och hvad hindrar dem, som anse Borgares
rätt att idka handel och handtverk för ett privilegium, att låta sina
barn och anhörige deri deltaga? På en och hvar beror det ju, att
anträda den väg, som leder till vinnande deraf.” — Se Borgare-
ståndets Protocoller vid Riksdagen år 4809. III: 414.
191

gareståndet till och med en underdånig anhållan om
befallning till Commerce-Collegium att noggrant efter-
lefva Kongl. Försäkran af den 23 Februari 1789, till
förekommande deraf att burskap ej måtte beviljas flera
än näringsutvägarne tilläto 7). — Alla omständigheter
utvisa således tydligt, att de äldre författningarna om
burskap å borgerliga näringar fortfarande borde, oaktadt
1810 års K. Kungörelse, lända till allmän efterrättelse.
Det skulle eljest hafva varit den besynnerligaste åtgärd
något lands lagstiftning vidtagit till näringsfrihetens in-
förande, om nämnda K. Kungörelse, som egentligen
endast går ut på att förklara alla medborgare berätti-
gade att förvärfva fast egendom' af hvad natur som
helst och som "i kraft deraf” innehåller åtskilliga emel-
lan stånden öfverenskomna concessioner och villkor till
bestämmande af de olika jordnaturernas och fastigheter-
nas framtida beskattning, finge anses genom ett af de
i förbigående uppräknade villkoren hafva upphäft de
äldre författningarna rörande förädlingsnäringen och han-
deln utan att några nya ordningsstadgar sattes i stället.
Hade en sådan åsigt förmått göra sig allmänt gällande
i lagskipningen, så skulle i Sverige samma oreda hafva
inträdt, som i Frankrike och till en del äfven i Preussen
förorsakade så många enskilda förluster och lidanden
till dess den nya näringsfriheten, hvars införande i
dessa länder åtminstone med tillräcklig bestämdhet för-
kunnades, återigen hann ordnas på ett för de följande
generationerna välgörande sätt. Den förhastade åtgärden
hade dessutom i Sverige varit så mycket mera förfelad

τ) Riksdagstidningar år 4809 s. 494, 218. — Handlingar rörande
näringsfrihet s. 140.
192

som jast den vigtigaste frågan i afseende på närings-
frihelen, nemligen landsbygdens förhållande till städerna,
lemnades helt och hållet i sitt gamla skick, och det
är märkligt att ingen af de myndigheter, som afgåfvo
mot hvarandra stridande utlåtanden om rätta i förstån-
det af 1810 års K. Kungörelse, fästade den ringaste
uppmärksamhet vid denna hufvudfråga. Det hela ut-
gör äfven i det hänseendet ett för vår ståndsrepresen-
tation föga hedrande motstycke - till förhandlingarna i
samma ämne vid 1719 års riksdag, endast med den
skillnad att stånden då så till vida ,gingo mera öppet
till väga, att skråväsendets upphörande å ena sidan
lika uttryckligen fordrades som det å andra sidan be-
striddes. Nu deremot gjorde det första ståndet för
åtagandet af inqvarteringsskyldigheten i förtäckta ord
ett förbehåll, hvars vigt och betydelse, så vida närings-
friheten derunder skulle förstås, enligt det tredje stån-
dets åsigt ingalunda kunde stå i något rimligt förhål-
lande till Adelns obetydliga uppoffring. Hade Adeln ut-
tryckligen förbehållit sig införandet af en allmän närings-
frihet, så hade Borgerskapet säkerligen icke underlåtit
att afslå en sådan fordran på ett vida bestämdare sätt,
än det nu ansåg behöfligt. Utgången visade också nu,
likasöm tillförene och sedermera, att stora samhällsfrå-
gor, hvilka kräfva en Öppen -strid och förmedling mel-
lan motsatta meningar, icke kunna afgöras med en
sådan lättsinnighet, som hoppas vinna allt genom en
Ögonblicklig öfverraskning.

Vi ha länge uppehållit oss vid denna fråga, eme-
dan den föreställningen ännu är mycket allmän, att
näringsfriheten genom K. Kungörelsen af d. 6 April
193

1810 rättsenligt blifvit i Sverige förkunnad, och att
författningens verkställighet sedan blifvit förhindrad af
Borgareståndets vid 1812 års riksdag afgifna förklaring
öfver den ofvannämnda s. k. concessionen, hvilken för-
klaring man ansett stå i strid med den verkliga menin-
gen uti ståndets förra medgifvande. Sedan vi nu visat
att förhållandet icke är sådant, utan att de äldre för-
fattningarna tvertom ännu äro rättsenligt gällande, så
vida de icke genom nya påbud efter 1810 blifvit ut-
tryckligen ändrade, borde vi lemna en framställning af
den Svenska handtverkslagstiftningens närvarande skick;
men som vi redan i inledningen samt i det 2:dra och
3:dje Kapitlet anfört många ännu gällande föreskrifter
och en fullständig bearbetning af det bestående syste-
met, hvilket innehåller flera undantag än reglor och
för öfrigt är så oredigt att det knappast förtjenar detta
namn, i detta Ögonblick skulle sakna allt interesse eme-
dan en snar reform med säkerhet kan emotses, så
inskränka vi oss till en för jemnförelsens skull erforder-
lig öfversigl af hufvudmomenterna.

Handtverksnäringen är enligt regeln bunden vid
städer och köpingar; ty på landet få sådana handtverk,
som i städerna lyda under skrån, icke sjelfständigt idl as
af andra - än skräddare, skomakare, smeder, murare
och glasmästare, hvilka icke numera behöfva Konun-
gens Befallningshafvandes serskildta försvarsbref då de
å sockenstämma till socknens gerningsmän blifvit an-
tagna. Skulle ett localt behof nödvändigt fordra socken-
handtverkare af andra skrån, skall Landshöfdingen öfver-
lemna frågan till Konungens serskilda pröfning 8J. Dess-

8) Comm. Coll. Kung. d. 44 Dec. 1802 och d. 6 Nov. 4845.

13
194

utom är det landtmän tillåtet att såsom binäring idka
handaslöjder och att så väl i stad som på. land för-
yttra egna och grannars mer eller mindre fulländade
tillverkningar af hvad slag som helst 9). Fabriker der-
emot, som aldrig varit strängt inskränkta till städerna,
kunna numera utan undantag få anläggas på landet af
så väl frälse- som ofrälsemän, om Commerce-Collegium
dertill gifver sitt tillstånd 1°j.

För att i Rikets äldre städer blifva antagen till
mästare i ett skråhandtverk fordras viss läro- och ge-
sälltid samt mästerstycke. Den som inför embetet efter
högst 2:ne månaders pröfvotid skall inskrifvas till läro-
gosse bör, enligt 1720 års skråordning, vara minst 14
år gammal, och derefter bör han stå i lära högst 5
och minst 3 år innan han erhåller gesällbref. En gesäll
står väl under mästarens husbondevälde men han är
icke underkastad husaga. Det är icke föreskrifvet att
han skall vandra, och arbetstidens längd är enligt skrå-
ordningen endast beroende af aftal mellan honom och
mästaren, utan att ens någon uppsägningstid är stad-
gad. Denna väsendtli ga brist har blott till en del blif-
vit afhjelpt uti Kongl. Förordningen till inskränkande
och ordnande af gesällvandringen af den 16 Januari
4844 medelst föreskrifterna, att en gesäll, som under
vägen till förpassningsorten finner arbete, må inställa
resan så vida han med behörig person ingår ett ordent-
ligt contract om minst en månads arbete, samt att en
gesäll icke må erhålla vandringspass förr än han arbe-

9) Res. på Allm. B. d. 47 Dec. 4734 § 8. — Kongl. Kung. d. 28
Aug. 4834.

10) Kongl. Instr, för Comm. Coll. d. 23 Apr. 4834. 2: 3.
195

tat 3 månaders tid å den ort, der pass begäres, så
vida arbete funnits att tillgå. Den nyssnämnda för så
väl handtverks- som manufacturgesäller gällande För-
ordningen, hvilken i flera punkter öfverensstämmer med
den Franska lagstiftningen i samma ämne, stadgar vidare
att de som redan äro antagna eller hädanefter antagas
till gesäller skola utom tillfälliga vandringspass erhålla
och alltid vara försedda med en gesällbok, som med-
delar underrättelse om gesällens yrke, namn, ålder,
födelseort och föregående arbetstid. Gesällen är skyldig
att till den, hos hvilken han i arbete ingår, aflemna
gesällboken, emot qvitto, med rättighet att återfå den-
samma vid arbetstidens slut. Hvarje slöjdidkare, som
använder gesäller, maste vid deras afskedande införa i
gesällböckerna huru länge gesällerna hos honom arbetat
och huru de uppfört sig_under tiden. En fullskrifven
gesällbok utbytes emot en ny, i hvilken anmärkes att
den utgör fortsättning af en föregående. Då en gesäll
för att söka arbete önskar pass till vandring eller resa,
hvarunder han numera får begagna gästgifvareskjuts,
skall han uppvisa sin gesällbok, som bör intyga ge-
sällens mantalsskrifningsort samt att han har afsked
från den mästare, hos hvilken han senast arbetat.
Passet utfärdas endast för viss resa, hvarunder gesäl-
len, vid äfventyr att såsom passlös behandlas, hvarken
får afvika från den utsatta vägen eller förlänga den i
passet bestämda tiden för resan eller genom tiggande
besvära allmänheten ; i annat fall äger den, som af
gesällen finner sig besvärad, anteckna förhållandet å
gesällens pass. Efter framkomsten till bestämd ort skall
gesällen ofördröjligen uppvisa passet hos behörig polis-

13*
196

myndighet och gesällboken hos åldermannen eller ord-
föranden i gesällens yrke.

Då en gesäll söker tillstånd att för egen räkning
utöfva det yrke han lärt skall han vid ansökningen foga
sin gesällbok. Om han äger god frejd och arbetat ut-
rikes eller inrikes såsom gesäll i 3 år, må Magistraten
efter vederbörandes hörande, förelägga honom ett tjen-
ligt mästerstycke, hvilket gesällen ensam skall förfärdiga
å en ojäfvig mästares verkstad. Skråordningen fordrar
uttryckligen i 6 Art. 4 och 6 SS att mästerstycke och
mästerskap skola föregå beviljandet af burskap; men
denna ordning lärer icke allestädes af myndigheterna
numera iakttagas, förmodligen emedan Kongl. rescripterna
af den 4 Februari 4773 och den 14 December 1802
stadga, att Magistraterna skola i burskaps-resolutio-
nerna utsätta hvad mästerstycke gesällerna hafva att
fullgöra. Commerce-Collegium säger sig nemligen hafva
én lång erfarenhet deraf, att då Magistraterna afslagit
en burskapsansökan och den sökande sedermera genom
klagomål hos Commerce-Collegium eller Kongl. Maj:t
vunnit bifall å ansökningen, börjas mången gång en ny
strid om mästareprofvets. beskaffenhet, som vandrar
genom alla instantierna 1). Hvarest ett sådant förfa-
rande iakttages tillämpar man felaktigt de gällande för-
fattningarna; ty de nämnda Kongl. Rescripterna åsyfta
för ingen del att upphäfva den gamla ordningen, enligt
hvilken mästerskap skall vinnas före burskap, utan de
öfverflytta endast på Magistraterna rättigheten att be-

1)	Commerce-Collegii underdåniga Förslag till förnyad Förord-
ning angående rättighet att åstadkomma slöjde- och handtverks-arbe-

ten m. m. Stockholm 4836 s. 37.
197

stämma burskapssökandes mästerstycken, emedan skrå-
embetena högeligen missbrukade denna rätt så länge
de voro i en ostörd utöfning deraf. Mästerstycket bör
derföre alltid vara behörigen godkändt förr än burskap
beviljas. Ehuru ett mästerstycke, - som blifvit godkändt
af ett embete äfven borde gälla inför alla andra embe-
ten af samma skrå, så händer det likväl ofta att ser-
skilda rättegångar derom föras då sökanden icke aflagt
profvet i samma stad, der han vill nedsätta sig såsom
mästare. Ett skråembete, som önskar utestänga nya
medtäflare, söker nemligen afskräcka en sökande med
den hotelsen att hans prof skall förkastas; men om
gesällen blott lofvar att icke i samma stad begagna sig
af det vunna mästerskapet, så gör embetet vanligen
ingen svårighet vid att godkänna hans prof om det än
är aldrig så underhaltigt. Då sökanden sedermera, på
grund af det förvärfvade mästerskapet, anmäler sig å
en annan ort till vinnande af burskap och Magistraten
beviljar honom detta, så börjar dervarande skråembete,
i brist på andra skäl, en tvist derom att verkliga eller
förmenta underslef blifvit begångna vid förfärdigandet
af det längesedan godkända mästerstycket.

En handtverksmästare får icke utöfva sin näring
innan han tillika vunnit burskap 2), för hvilket, utom
de ofvannämnda villkoren, fordras, att han skall vara
en till myndiga år kommen Svensk eller Norsk med-
borgare, att han skall ställa borgen för 6 års utskylder
till staden och fullgöra sin beväringsskyldighet om han
än dessförinnan vunnit burskap, det han ej heller får

2)	HB. 4 Kap. 2 §. K. Försäkran d, 23 Febr. 4789 § 2.
198

samtidigt innehafva i tvenne städer. Burskapsansöknin-
gen beviljas eller afslås af Magistraten sedan blott embe-
tet och borgerskapets äldste deröfver blifvit hörda; ty
stadgandet i 3 Kap. 1 § HB. att stadens Borger-
skap skall höras tillämpas väl allmänt på detta sätt 3).
Kongl. Försäkran af d. 23 Februari 1789 bjuder väl
ännu, att om flera handtverkare anmäla sig till vin-
nande af burskap än som skäligen i afseende på ortens
belägenhet, folkmängd, närings utvägar och kringliggande
landsort kunna förmodas finna sin bergning, så skall
behörigt och skäligt afseende göras på embetets, sta-
dens äldstes och Magistratens intygande derom; men
detta stadgande borde numera icke af myndigheterna
kunna åberopas såsom ett giltigt skäl för afslag å handt-
verkares burskapsansökningar, emedan städernas handt-
verkare sedan dess erhållit rätt att i hvad stad som
helst, äfven utom marknader och ur öppna bodar, för-
yttra sina tillverkningar i parti och minut 4). Städernas
handtverkare, som dertill af ålder äga att arbeta för
landsbygden, äro således icke längre inskränkta till
näringsutvägarna å den ort, der de vunnit burskap ;
hela riket äfvensom Norge 5) står dem tvertom öppet
såsom afsättningsort och flera af deras tillverkningar
kunna till och med exporteras till andra länder. Vid
sådant förhållande är det omöjligt att fastställa ett be-
stämdt förhållande mellan producenternas och consu-
menternas antal å en viss ort, om icke för några strängt

3) HB. 3 Kap. 4—3 §§. — K. Br. d. 34 Maj 4826. — K. Kung,
d. 27 Oct. 4842 § 40 och Gomm. Collegii Circul. d. 23 Aug. 1813.

' 4) Kongl. Kung. d. 28 Aug. 1834, jfrd med K. Br. d. 4S Juli 4803.

5) Kongl. Förordningen d. 24 Maj 4825. Art. 4 § 49.
199

locala yrken. Emellertid utgör 1789 års Försäkran
ännu så till vida ett hinder för en friare täflan, som
skråna deraf taga sig anledning att i det längsta uppe-
hålla de burskapssökande medelst protester och besvär;
men som nämnde stadgande enligt ordalydelsen icke
gäller om manufacturister, så kan den som hindras
ifrån att blifva skråmästare numera i de flesta fall öf-
vervinna skråtvånget genom att söka manufacturfrihet.

Hall-Ordningen af år 1770 föreskrifver väl i huf-
vudsaklig öfverensstämmelse med 4720 års skråordning,
att manufacturister skola utstå läro- och gesäll-år samt
efter ådagalagd skicklighet vinna mästerskap och bur-
skap innan dem kan tillåtas att sjelfständigt utöfva sin
slöjd; men dessa villkor gälla hvarken för fabrikanter
eller för sådana manufacturister, som af Commerce-
Collegium erhålla tillstånd att åstadkomma andra eller
fullkomligare handtverksarbeten, än de som vanligen
förfärdigas af skråmästare. Äfven de sistnämnda manu-
facturisterna böra visserligen styrka sin skicklighet; men
som det icke är föreskrifvet på hvad sätt detta skall
ske, så beror det af den myndighet hvilken utfärdar
tillståndsresolutionerna, att i hvarje fall efter godtfin-
nande pröfva deras insigter6). I afseende på omfånget
af de privilegierade manufacturisternas arbetsfrihet hafva
så obestämda och allmänna föreskrifter, utan tvifvel med
afsigt, sedermera blifvit gifna, att tvister derom icke
lätteligen kunna uppstå eller åtminstone icke med hopp
om framgång af skråmästarne inledas, enär manu-
facturisterna äga en oinskränkt rätt att utöfva alla till

- 6) Comm. Collegii Kung. d. 6 Nov. 4824.
200

det i tillståndsresolutionen nämnda yrket börande till-
verkningar af hvad beskaffenhet de vara må 7). Såle-
des kunna, då utöfningen af flera olika handtverk for-
dras till åstadkommande af en fullfärdig produkt, t. ex.
af vagnar, manufacturister få tillstånd att idka dem alla
eller att förädla olika slags råämnen och använda hvarje-
handa arbetare. — Utan något serskildt tillstånd få
dessutom vissa manufacturer, såsom finare jern- stål-
och metallförädlingar, utöfvas i vissa städer och orter,
som hafva vattenfall och tillgång på erforderliga mate-
rialier, allenast idkaren anmäler sin afsigt hos Magistra-
ten och företer behörigt bevis om god freid, skicklig-
het och erfarenhet B). Såsom bekant är fordras ej hel-
1er, enligt Tryckfrihetsförordningen, något tillstånd, utan
endast en skriftlig anmälan för inrättande af ett nytt
eller öfvertagande af ett förut anlagdt boktryckeri. Flera
andra till förädlingsnäringen hörande handteringar, hvilka
hvarken pläga hänföras till handtverk eller manufacturer,
kunna efter anmälan få idkas äfvensom burskap derå
kan vinnas utan hinder af skråtvång och således utan
läroår, tjenstetid och mästerprof 9). Äfven de handt-
verk, som lyda under skrå, få enligt flera Kongliga
resolutioner undantagsvis idkas af andra än borgare, t. ex.
af vaktmästare, soldater och- kronoarbetskarlar, utan
att de dock äga begagna sig af gesällers biträde. Dess-
utom äga numera så väl frälse som ofrälse husbönder
rätt att för eget behof använda sina tjenare till alla-

7) Comm. Collegii Kung. d. 22 Jan. 1828.

e) Comm. Coll. Kung. d. 26 Nov. 4766.

9) K. Br. d. 27 Aug. 4799. K. Kung. d. 49 Aug. 4804 § 3. —
Comm. Coll. Kung. d. 4 Sept. 4828.
201

handa handtverks-arbeten. Qvinnor, som lärt ett handt-
verk, få också utöfva det enligt skråordningen antingen
under en mästares försvar eller i egenskap af contin-
gentborgare med Magistratens tillstånd, — ett stad-
gande, som afser andra' än mästare-enkor.

Näringsfrihetens grundsatser hafva till en början
redan blifvit tillämpade uti flera nyare städer och kö-
pingar, antingen de senare äro af stad beroende eller
icke. Så t. ex, är ej mindre i staden Östersund och
i den af stad oberoende köpingen Arvika än i den af
Calmar (hvad rättigheten att idka handel beträffar) be-
roende köpingen Döderhultsvik hvarje välfrejdad person,
som uppnått 24 års ålder, ej står under förmyndare,
samt kan skrifva och räkna, berättigad att utöfva handt-
verk bch andra förädlingsnäringar äfven om han ej
genomgått läro- och gesälltid samt aflagt mästerprof.
Den, som söker tillstånd att blifva byggmästare, mur-
mästare eller kakelugnsmakare, eller att inrätta färgerier,
kemiska blekerier och sådana fabriker, der tillverknin-
garna, i händelse af oriktig behandling, kunna vara eld-
farliga eller medföra våda för helsa och lif, bör likväl
styrka att han äger erforderlig skicklighet. I Östersund
kan en sökande äfven före 24 års ålder komma i ut-
öfning af handtverk och slöjder om han nöjaktigt åda-
galägger sin insigt i yrket. Ansökningar om rättighet
att idka handtverk pröfvas och afgöras af Konungens
Befallningshafvande, sedan stadens eller köpingens muni-
cipal-styrelse blifvit hörd. Innan idkaren börjar drifva
yrket skall han aflägga tro-, huldhets- och borgareed
samt ställa godkänd borgen för sex års utskylder till
staden eller köpingen. För antagande af lärlingar och
202

gesäller samt deras förhållande till husbönderna äfven-
som för afläggandet af mästerprof, om någon så
åstundar, gälla samma föreskrifter, som för rikets
städer i allmänhet 10J.

Redan af denna korta öfversigt torde man kunna
finna att näringsfriheten länge och småningom blifvit i
Sverige- förberedd, hvilket förfarande ingalunda förtjenar
allt det tadel, som ej mindre af skråtvångets än af
näringsfrihetens försvarare, till följe af deras skiljaktiga
åsigter och Önskningar, deremot blifvit rigtadt. Ty en
plötslig öfvergång från ett näringssystem till ett mot-
satt bör med ett billigt afseende på många enskilda
näringsidkares välfärd alltid undvikas, da icke utom-
ordentliga förhållanden och det högre afseendet på all-
mänt väl göra den nära oundviklig. Emellertid har vår
näringslagstiftning, just till följe af den långsamma Öfver-
gång hon ansett sig böra föredraga, omsider mer än
de flesta andra länders kommit att bestå af så olik-
artade elementer, att äfven skråväsendets ifrigaste an-
hängare måste erkänna det hon för närvarande kräfver
en fullständig omarbetning till undanrödjande af det
vacklande och osäkra tillstånd, som nödvändigt alstras
deraf att samma eller likartade yrken än äro under-
kastade ett tryckande skråtvång, än ett godtyckligt con-
cessions-system och än en verklig näringsfrihet. Om
reformens nödvändighet är man således ense, men om
sättet för dess tillvägabringande äro meningarna ännu

10) Kongl. Reglementet för Östersunds stad d. 4 Dec. 4838, för
köpingenDöderhultsvik d. 34 Juli 4843 och för Arvika köping den
29 Aug. 4843. .
203

delade, ehuru de skiljda åsigterna under de fortsatta
öfverläggningarna i frågan alltmera närmat sig hvarandra.

Vi hafva sett att 1809 års försök till näringsfri-
hetens införande var alltför oöfverlagdt för att då kunna
lyckas; men för framtiden var det så till vida af stor
vigt att den en gång väckta frågan icke kunde afstanna,
och följderna deraf hafva äfven visat sig både i Rege-
ringens åtgärder och i förhandlingarna på de följande
riksdagarna intill den sist förflutna. De anfall, som blif-
vit rigtade emot skråväsendet, förmådde sjelfva Borgare-
ståndet att vid 1842 års Riksdag anhålla det Konun-
gen måtte låta öfverse, jemka och förändra de gällande
näringsförfattningarna, hvarvid ståndet till och med an-
märkte, att en viss lärotid i ett yrke hädanefter icke
lämpligen kunde föreskrifvas. Den förklaring. Borgare-
ståndet vid samma tillfälle afgaf öfver rätta meningen
af ståndets s. k. concession vid 1809 års Riksdag, kan,
såsom sedermera tillkommen, icke inverka på bedö-
mandet af denna tvistefråga, så vida förklaringen skulle
befinnas stå i strid med den åsigt, ståndet år 1809
bevisligen hyllat. I sjelfva verket har också Borgare-
ståndet medelst denna förklaring till en del råkat i
motsägelse med sig sjelft, ehuru icke på det sätt som
man vanligen föreställer sig. 1812 års Borgarestånd
kunde nemligen icke frigöra sig från den origtiga före-
ställningen att en eftergift verkligen blifvit gjord i stån-
dets privilegier, eller också tvekade ståndet, i fall det
genomskådade förhållandet, att nu i strid med den
rådande opinionen öppet framställa den nakna verklig-
heten. Men för att åtminstone göra den förmenta con-
cessionen så oskadlig som möjligt, sökte ståndet genom
204

en konstlad förklaring reda sig ur den förlägenhet, som
måste blifva en följd af den falska förutsättningen. "För
att äga sin sanna egenskap", säger nemligen 1812 års
förklaring, ”skulle denna concession innefatta en efter-
gift uti ståndets privilegier. En sådan eftergift skedde
ock, då alla medborgare-classer förklarades berättigade
att idka borgerlig näring emot åtagande af borgerlig
tunga, hvilken rättighet i sin förut större inskränkning
åtminstone tillhörde sjelfva Borgareståndet.” Det
torde knappast behöfva anmärkas, att om än andra
stånd till följe af gammal häfd och sedvana dittills
merändels afhållit sig ifrån att på vanligt sätt bereda
sig inträde i borgerliga näringar, så vore det dock en
uppenbar förtydning af de före år 1809 utfärdade
näringsförfattningarna och ståndsprivilegierna att påstå,
det de lagt hinder i vägen för någon medborgareklass
att t. ex. efter genomgången läro- och tjenstetid ingå
i borgareståndet, — och derföre är förklaringen vis-
serligen derutinnan rigtig, att hon likaså litet som den
s. k. concessionen innehåller något verkligt medgifvande.
Bättre hade det dock varit att utan omsvep erkänna
detta förhållande, än att på detta sätt gifva med den
ena och återtaga med den andra handen. Förklaringen
innehåller vidare att ”skråordningen och de utfärdade
handelsreglementen röra näringarne, icke perso-
nerne, och äro icke gifne såsom något privi-
legium för ståndet, utan till rättelse för alla, som
uti handel och näringar ingå. De äro reglementariska
stadganden hvilka det beror af Kongl. Maj:t
ensam att förändra eller upphäfva, och Borgare-
ståndet kunde naturligtvis icke gifva ifrån sig större
205

rättigheter än det sjelf ägde." I denna del är förkla-
ringen fullkomligt grundad, och vi förstå icke med livad
skäl näringsfrihetens försvarare stundom tadlat Borgare-
ståndet för det ståndet helt enkelt förklarat sig in-
stämma uti den för Sverige ingalunda nya grundsatsen
att dylika näringsreglementen, så vidt de ligga utom
allmänna lagens och ståndsprivilegiernas föreskrifter an-
gående näringarna, böra hänföras till den af Konungen
ensamt beroende administrativa lagstiftningen eller till
”rikets allmänna hushållning"; ty utan att nu ingå i
frågan om gränsbestämningen mellan den s. k. allmänna
och den s. k. ekonomiska lagstiftningen, anmärka vi
blott, att om man ville hänföra näringslagstiftningen till
prival-rätten, som har att skydda den enskildes rättig-
heter i förhållande till andra enskilda, och icke till den
administrativa rätten, som skall bevaka det helas in-
teresse, för hvilket det enskildta ofta måste uppoffras,
så skulle man sjelf beröfva sig det förnämsta stödet
för yrkandet på näringsfrihet och gifva skråväsendets
försvarare de bästa vapnen i händerna. Så väl Konun-
gen som Ständerna hafva också längesedan förklarat att
näringsfrågan är,ensamt beroende af Konungens beslut,
hvadan all tvist derom i praktiskt hänseende är Öfver-
flödig.

Då embetsverkens utlåtanden och öfriga handlingar
rörande rätta förståndet af Kongl. Kungörelsen d. 6
April 1810 i Statsrådet föredrogos, förordnade Konun-
gen d. 30 Sept. 1812 en serskild Committé, som
skulle granska de gällande näringsförfattningarna och
föreslå nya, efter tidernas förändrade skick lämpade,
stadganden. Utan att afvakta slutet på Committéens
206

arbete föreslog Adeln vid 1815 års Riksdag att Stån-
den gemensamt skulle hos. Konungen anhålla om in-
förandet af en allmän näringsfrihet; men som endast
Bondeståndet häruti instämde, så öfverlemnade Adeln
och Bönderna frågan till Konungen såsom dessa båda
stånds enskildta besvär. Under loppet af 1823 års
Riksdag tillkännagaf Konungen för Ständerna, att ehuru
frågan om näringsfriheten vore af ekonomisk beskaffen-
het och följaktligen beroende endast af Konungens pröf-
ning, så ville dock Konungen derom icke besluta utan
i samråd med Ständerna, till hvilkas pröfning de för-
slag till nya näringsreglementen, hvilka den tillförord-
nade Committéen år 1818 afgifvit, nu öfverlemnades.
Sedan trenne stånd hunnit förena sig om åtskilliga jemk-
ningar och förändringar ingåfvo Ständerna till Konungen
under samma Riksdag förslag till en handelsordning,
en förordning om handtverkerier och en författning om
gerningsmäns antagande på landet. Den gällande lag-
stiftningen om fabriker och manufacturer, hvilken svår-
ligen kan afsöndras från handtverkslagstiftningen, lem-
nades härvid så utan allt afseende, att Ständernas för-
slag till en ny handtverksförordning icke kan anses för
annat än en omarbetning af 1720 års skråordning. I
stället för de gamla skråembetena föreslå Ständerna in-
rättandet i alla städer af handtverkssocieteter, bestående
af 9 bland olika klasser valda handtverkare, hvilka böra
yttra sig om de burskapssökandes skicklighet och be-
fordra näringarnas förkofran. HIvarje välfrejdad person,
som i något handtverk kan ådagalägga sin insigt, på
hvad sätt som helst förvärfvad, är berättigad att blifva
gesäll vid 18 års ålder. I saknad af serskildt contract
207

skola gesäller stå under tjenstehjons-stadgan med den
skillnad att de få städslas på halft år och att uppsäg-
ningstiden bestämmes till 2:ne månader. För vinnande
af mästerskap fordras god frejd, nöjaktigt prof på fär-
dighet i handtverket och förmågan att skrifva och räkna.
En gesäll med dessa egenskaper må blifva mästare vid
21 års ålder, om han förut arbetat 3 år å verkstad,
men i annat fall icke förr än vid 24 års ålder. Äfven
de, som icke varit gesäller, kunna efter aflagdt mäster-
prof få öppna egen verkstad då de fyllt 24 år. Den
som förlorat sitt burskap är likväl berättigad att med
egna händer idka handtverket. Till åstadkommande af
sådana arbeten, hvilka, för att blifva fullfärdiga, fordra
andra handtverkares handläggning, må en mästare an-
taga gesäller af olika yrken. De handtverk, som fordra
vidsträckt utrymme, beqväm tillgång på vatten, ved
och dylika förnödenheter, få drifvas på landet, med
villkor att idkaren på vanligt sätt förvärfvar mästerskap
och burskap i närmaste stad samt uppfyller de med
burskap förenade förbindelser utan undantag, hvarvid
han likväl, emot 'erläggande af en utaf borgerskapet
bestämd contingent-afgift till stadens kassa, kan vinna
befrielse från de personliga skyldigheterna. Enkor och
ogifta qvinnor, som blifvit myndiga förklarade och upp-
nått 30 år, få under vissa inskränkningar utöfva ett
handtverk efter aflagdt prof. Inhemska handtverksarbe-
ten äro i tillverkarens och köpmannens hand lofliga
handelsvaror, och det kan icke förvägras en handt-
verkare att i annan stad eller ort, än der han är bo-
satt, utföra sådana arbeten, som måste förfärdigas på
stället. Burskapsägande handtverkare skola skyddas emot
208

allt obehörigt intrång; så väl de, som icke äga rätt
till handtverksdrift, som de hvilka öfverskrida sin rätt
i detta fall, skola för intrång i borgerlig näring straffas
med böter och varans förlust, hvarförutan fiscaler och
kronobetjente äga göra beslag å deras tillverkningar. Be-
svär öfver handtverks-societeters beslut anföras hos Magi-
strat och vidare hos Konungens Befallningshafvande och
Kongl. Maj:t. Förslaget utesluter således Commerce-
Collegium från all befattning med dylika mål, förmodli-
gen emedan detta Collegium visat sig vara alltför libe-
ralt vid deras afgörande. — Ständernas förslag med-
gifver väl flera icke burskapsägande gerningsmäns an-
tagande på landet än de i 1802 års Förordning ser-
skildt uppräknade; men dessa gerningsmän få icke arbeta
utom sitt district och icke heller betjena sig af handt-
verksgesäller och lärlingar.

Ehuru detta förslag visst icke kan sägas hylla
näringsfrihetens grundsatser utan snarare vittnar om
ett tillbakaskridande, enär det dels icke gör afseende
på den redan bestående manufactur-friheten, dels bi-
behåller skråtvånget under ett förändradt namn och
dels gör all handtverksdrift, med undantag af gernings-
männens, strängt beroende af burskap i stad, så inne-
fattade det dock, i Borgareståndets tanka, alltför djerfva
omskapningsplaner för att af detta stånd kunna antagas.
Borgareståndet underkastade derföre Ständernas förslag
vid samma Riksdag en serskild granskning och öfver-
lemnade anmärkningarna till Konungen, med anhållan
att Konungen i Ständernas förslag måtte urskilja och
förkasta hvarje stadgande, som gjorde ingrepp i Borger-
skapets privilegier. Så beskaffade stadganden kunna
209

dock omöjligen i förslaget upptäckas, oaktadt Borgare-
ståndet, till följe af en oriktig tolkning af privilegierna,
anförde många exempel derpå. Ar 4829 afgaf Bor-
gareståndet ett serskildt underdånigt förslag till Förord-
ning om handtverkerier, hvilket icke blott förordar upp-
häfvandet af åtskilliga dittills i en friare syftning' ut-
färdade näringsförfattningar, utan äfven i flera fall inne- -
håller ett större tvång än 1720 års skråordning, hvil-
ken annars tjenat till mönster. Ståndet ville framför
allt bibehålla de gamla skråna, med förkastande af
handtverks-societeter, och ansåg att gesäller icke borde
få vinna mästerskap förr än de uppnått 25 års ålder.
Den, som vunnit burskap, skulle ovillkorligen vara för-
pligtad att drifva sitt handtverk inom stadens område
under deltagande i alla penningeutskylder och personliga
besvär. Uti ståndets förslag till Förordning om gernings-
män omnämnas inga andra handtverkare än de 5 i
1802 års Förordning tillåtna, så vida icke Ståndet äf-
ven räknat trädgårdsmästare bland de skråhandtverkare,
som enligt reglen böra bo i städer, och dessa gernings-
män få icke ens i handtverket betjena sig af antagna
tjenstehjon. För öfrigt förtjenar det anmärkas, att det
sistnämnda förslaget ur 1802 års Förordning helt och
hållet uteslutit stadgandet om Konungens rätt att äfven
tillåta andra handtverkare arbeta på landet och att
det ej heller innehåller någon föreskrift om besvärs-
hänvisning. .	■

Regeringen uppskjöt emellertid frågans afgörande
och Ständerna anhöllo derföre vid 1835 års Riksdag
ånyo, att deras år 1823 ingifna förslag måtte, efter
föregången pröfning, före följande Riksdag utfärdas så-
14
210

som allmän lag; men äfven nu inlade Borgareståndet
sin protest deremot och anhöll att Konungen i stället
måtte gifva företrädet åt detta stånds enskildta förslag.
Omedelbart' derefter befallte Konungen Commerce-Colle-
gium att, efter pröfning af de förändringar och jemk-
ningar som senare tiders erfarenhet och ombytta för-
hållanden kunde påkalla i Ständernas förslag, afgifva
underdåniga förslag till förnyade näringsförfattningar så
tidigt, att Konungen före slutet af år 1835 måtte kunna
derom besluta. Commerce-Collegium anmälte att arbe-
tet inom denna korta tid icke kunde medhinnas, men
i början af följande året inlemnade det sitt förslag,
hvilket derutinnan äger ett stort företräde framför Stän-
dernas, att det innehåller en gemensam lagstiftning för
både fabriker, manufacturer och handtverk, med hän-
sigt äfven till sådana förädlingsyrken, som ej pläga hän-
föras till någon af dessa näringsgrenar, och att det så-
ledes, om grundsatserna gillades, skulle kunna träda i
stället för den stora massan af nu gällande författnin-
gar rörande förädlingsnäringen.

Enligt Collegii förslag få landtmän såsom binäring
fritt idka husslöjder äfven till afsalu, men serskildt till-
stånd erfordras deremot om någon, i saknad af annat
näringsfång, vill å landet försörja sig medelst hand-
arbeten med egna händer. Fabriker och manufacturer
få drifvas på landet; men handtverks-verkstäder få icke
derstädes inrättas af andra än gerningsmän. I stad
deremot få alla förädlingsyrken drifvas, efter erhållet
tillstånd af Magistrat eller Commerce-Collegium, med
villkor att idkaren innehar burskap, hvilket likväl icke
kan åläggas den, som endast vill försörja sig med egna
211

händer. Tillståndsresolutionerna kunna lyda på olika
slags tillverkningar af vissa eller af flera olika råämnen.
Hvarje välfrejdad mansperson, som äger råda öfver sig
sjelf samt kan skrifva och räkna, är berättigad att i
stad idka slöjder; men om den sökande ej fyllt 24 år
är han derjemte skyldig styrka sin skicklighet i yrkets
utöfning, hvilken skyldighet äfven fortfar för dem, som
uppnått nämnde ålder, då fråga är om sådana yrken,
hvilka kunna medföra fara för lif, helsa eller eld. Mans-
personer af tjenande klassen och gesäller, som äga helsa
och krafter att arbeta hos andra, kunna ej erhålla till-
stånd att sätta sig för sig sjelfva för att nära sig med
egna händer. Välfrejdade qvinnor, som fyllt 23 år
och blifvit myndiga förklarade, få icke blott anlägga
fabriker, utan äfven inrätta verkstäder då de styrka sin
skicklighet i handtverket samt kunna skrifva och räkna.
För öfrigt få qvinnor i allmänhet vid 25 eller 30 års
ålder försörja sig med egna händer eller med biträde
af andra qvinnor genom flera slags mindre tillverknin-
gar. —- Arbetare och gesäller böra icke antagas om
de sakna behörigt afskedsbetyg, som utvisar deras arbets-
tid, skicklighet och uppförande. Mellan dem och hus-
bonden bör skriftligt contract upprättas på högst 3 år
och minst 3 månader; i annat fall tjenar tjenstehjons-
stadgan till efterrättelse. Äfven med en lärlings måls-
man bör skriftligt contract uppgöras om lärotiden och
öfriga villkor. Arbetare, hvilka inhemtat den känne-
dom, som af gesäll eller mästare vanligen erfordras,
äro berättigade att af Magistraten undfå gesäll- eller
mästare-bref. Det förra får dock icke meddelas innan
arbetaren styrkt sin skicklighet genom betyg af en sak-

14*
212

kunnig och trovärdig person, och för att erhålla master-
bref bör arbetaren förete prof på något af honom for-
fårdigadt arbete, hvilket, enligt 2:ne i yrket kunniga
personers omdöme; bevisar att han kan arbeta for egen
räkning. - På landet få, utan Konungens serskilda
pröfning, såsom gerningsmän för en eller flera socknar
antagas handtverkare af IS olika yrken; men dessa
personer äga icke föryttra sina tillverkningar i staderna
eller à marknader. — Besvär öfver Magistraternas be-
slut i hithörande frågor skola anföras hos Commerce
Collegium och vidare hos Kongl. Maj:t. Slutligen före-
slås att idkare af samma handtering må äga rätt att
sammanträda till öfverläggningar om gemensamma In-
teressen och att inom sig utse ombud till bevakande
deraf. I städerna må äfven gesällherbergen finnas med
vederbörande embets-myndighets vetskap. For öfrist
tillkommer det Magistraterna att med uppmärksamhet
följa näringarnas utveckling och att hos Commerce-
Collegium göra framställning om de åtgärder, som kunna
bidraga till deras ytterligare förkofran1).

Detta förslag blef väl icke öfverlemnadt till Stan
dernas granskning; men vid 1840 års Riksdag väcktes
nya motioner om näringsfrihet af åtskilliga ledamoter
bland Adeln och Bondeståndet, hvarvid största delen
af det sistnämnda ståndet förenade sig om den asigt,
att hvarje Svensk medborgare borde äga rätt att utan
några i förväg lagda hinder idka hvarje ärligt närings-
fång, utan att dertill behöfva begära tillstånd eller UPP-
visa mästerbref eller annat betyg öfver läroår och skick-

I) Se Commerce-Collegii cit. underdåniga Förslag, jemte åtskil-
liga till ämnet hörande handlingar.
213

lighet, med villkor att han anmälte sig hos vederbörlig
myndighet för att för sin rörelse blifva i laglig ordning
beskattad, hvadan all skillnad mellan landtmanna- och
stadsmanna-näringar inför lagen borde försvinna 2). Stän-
derna, som af en lång erfarenhet lärt inse att närings-
frihetsfrågan allraminst kunde på ett tillfredsställande
sätt behandlas af en så beskaffad representation, fruk-
tade likväl att ånyo upptaga detta tvisteämne till hand-
läggning i en olikartad syftning, och tre Stånd förenade
sig derföre om en underdånig skrifvelse, hvari de bland
annat anförde, att under de många år, som förflutit
sedan fråga väcktes om näringsfrihetens bestämmande,
åtskilliga jemkningar väl blifvit medgifne, men att de
egentliga principfrågorna dock ännu icke blifvit löste,
utan, i följd af motsatta opinioner, antagit den rigt-
ning, att någon sammanjemkning icke kunde tillvägabrin-
gas och att således allt debatterande inom de ser-
skilda Riksstånden för ett dylikt ändamål måste blifva
onyttigt samt föranleda snarare till ämnets inveckling
än utredande. Vid sådant förhållande och då närings-
frihetens tillämpning och reglementerandet derom icke
innefattade egenskap af Ståndsprivilegium utan vore,
enligt båda Statsmakternas åsigt, af ekonomisk beskaf-
fenhet, ansågo Ständerna enda möjligheten att snart
komma till reda i ett tillstånd af oordning och förlägen-
het vara, att Konungen måtte begagna sin afgörande
rätt och utfärda en Förordning i ämnet. Likväl ut-
talade Ständerna härvid den åsigt, att en medgifven
sjelfförsörjningsfrihet vore för det allmänna välgörande,

2) Bihang till samtlige Riks-Ståndens Protocol! vid Riksdagen
4840 och 4844. Åttonde Samlingen. N:o 39.
21 1	•

emedan den möjligen skulle bidraga att, åtminstone till
någon del, afleda det armod, den sysslolöshet och det
sedeförderf, som fortfarande sprider förstöring bland
nationens ringare klasser 3).

Motiverna i denna skrifvelse behagade likväl icke
Borgareståndet, som derföre afslog densamma och i
stället företog sig att ännu en gång behandla frågan
såsom Ståndets enskildta besvärsmål. Förslag till nya
Förordningar om handtverkerier och om gerningsmän
uppsattes af Ståndets enskildta besvärs-utskott och gilla-
des, efter vidlyftiga öfverläggningar, af Ståndet. De friare
åsigter, som vid denna Riksdag inom de andra Stån-
den blifvit uttalade, Commerce-Collegii genom trycket
offentliggjorda förslag och de framsteg näringsfriheten
redan i verkligheten gjort, förmådde nu Borgareståndet
att åtminstone så mycket gifva akt på tidens tecken att
det efter nära 20 års förlopp trodde sig utan våda
kunna i hufvudsaken gå in på det förslag, som Stän-
derna år 1823 antagit, hvadan äfven Borgareståndet
ansåg att handtverks-societeter borde träda i stället för
skråembetena. Borgareståndets förslag afviker väl icke
väsendtligt från Ständernas så vidt det afhandlar samma
ämnen; men det innehåller derjemte åtskilliga ganska
märkvärdiga tillägg, hvilka, ehuru de vid första påseen-
det- tvekas hafva tillkommit endast för fullständighetens
skull, vittna om Borgareståndets goda vilja att bereda
sig en riklig skadeersättning för den skenbara upp-
offringen af skråväsendet. Vi hafva redan nämnt att
Ständernas förslag var bristfälligt bland annat derutin-

3) Ibid. Tionde Samlingen. 4:sta Afdelningen. A:sta Band. N:o 486


215

,

nan att det icke gjorde något afseende på fabriker och
manufacturer, —• en ofullständighet, som kan förklaras
deraf att Ständerna icke sjelfständigt behandlade frå-
gan, utan inskränkte sig till en omarbetning af ett af
den tillförordnade Committéen redan år 1816 uppgjordt
förslag, hvilket således var äldre än 1821 års Kun-
görelse om en utvidgad manufactur-frihet. Commerce-
Collegii förslag omfattar deremot icke blott handtverk
utan äfven fabriker och manufacturer. Genom bibehål-
landet af denna tredelning, som visserligen i theoretiskt
hänseende kan anses vara föråldrad, har Collegium,
med stöd af redan bestående förhallanden, likväl prak-
tiskt bevakat näringsfrihetens interessen, enär det väl
icke tillåtit handtverkare att nedsätta sig på landet;
men deremot fortfarande lemnat en sadan frihet öppen
för både fabrikanter och manufacturister utan skyldig-
het att vinna burskap. Borgareståndet valde, då det
skulle afhjelpa ofullständigheten i Ständernas förslag, en
annan väg. Det visade nemligen att det i theoretiskt
hänseende följt med sin tid genom att utmönstra be-
nämningen manufacturer och endast bibehålla en
skillnad mellan fabriker och handtverk; men det gjorde
i praktiskt hänseende en högst väsendtlig tillämpning af
denna regel, i det Ståndet först och främst i sitt för-
slag införde en § (Art. 4. § 48), uti hvilken icke blott
de gamla skråhandtverken utan äfven de i senare tider
privilegierade manufacturerna utan åtskillnad hänfördes
till handtverk och underkastades de för dessa senare
föreslagna tvångslagar. Men detta syntes Borgarestån-
det ändock icke vara tillfyllest för städernas bestånd,
utan det satte kronan på verket dels genom att göra
216

näringsdrift i köpingar allmänt beroende af burskap i
stad och dels genom att föreslå én helt och hållet ny
lagstiftning för de yrken, som fingo behålla benämnin-
gen fabriker, hvilken lagstifning likväl sades vara "huf-
vudsakligen" Öfverensstämmande med 2 § af K. För-
säkran d. 23 Febr. 1789 och 1739 års manufactur-
privilegier. "All tillverkning eller förädling af varor",
heter det i förslaget, ”hvilken ej tillhör bergsbruk eller
något af de uti 4 Art. 18 § af förslaget uppräknade
handtverk, får, såsom borgerlig näring i stad och, i
vissa fall, äfven å landet utöfvas af fabriks-idkare. Rät-
tighet att idka fabriksrörelse beviljas hädanefter ensamt
af Magistraterne i Städerna. (Så stor var Borgare-
ståndets ovilja mot Commerce-Collegium). Sådan rö-
relse må ej idkas utan i förening med burskap i den
stad, der fabriken är anlagd, eller, då fabrik får å lan-
det anläggas, i den närmast derintill belägna stad. Ifrån
åliggandet att innehafva burskap undantages fabrikant,
som är af adeligt stånd” 4). Det anförda utgör icke
det enda exemplet att Borgareståndet, under öfver-
läggningen om en utvidgad näringsfrihet, sökte införa
ett tvång, som aldrig funnits till i vår näringslagstift-
ning och som väl icke heller hädanefter kommer att i
densamma inflyta; men derföre är det också öfverflö-
digt att längre dröja vid ett förslag, hvars grundsatser
omöjligen kunna vinna afseende vid frågans slutliga af-
görande. Ty om Ständernas förslag redan år 1823
kunde anses vara reactionärt — hvadan det också var
en lycka att det aldrig blef gällande lag—hvilken benäm-

4) Protocoll, hållna hos Borgareståndet vid Riksdagen 4840.
Femte Bandet, s. 209—340.
217

ning bör väl då gifvas åt Borgare-ståndets förslag af
år 1840? Det bevisar emellertid, likasom så många
andra tilldragelser, huru ett Riksstånd, i egenskap af
Svenska folkets representanter, ännu i våra dagar kan
anse det vara förenligt med sin pligt att bevaka med-
borgarnes allmänna interessen, då ståndsfördomarne anse
dessa vara oförenliga med ensidigt tolkade privilegier
och missförstådda enskilda fördelar.
218

SJETTE KAPITLET.

Om näringsfrihetens grundsatser och deras tillämpning i
Sverige.

Hitintills hafva vi förnämligast egnat vår uppmärk-
samhet åt Sveriges och andra länders positiva närings-
lagstiftning i dess forna och närvarande skick, emedan
det ur jemförelsen framgående factum, att närings-
friheten med oemotståndlig makt utbredt och utbreder
sig i Europas mest civiliserade stater, säkerligen in-
verkar mera på öfvertygelsen än ett upprepande af de
theoretiska grunder, som å ena sidan pläga anföras till
näringsfrihetens och å den andra till skråväsendets för-
svar. Huru länge har man icke yrkat, att näringsfri-
het är menniskans naturliga rättighet? Adam Smith
skref redan år 1776 ”att den förmögenhet, som hvarje
menniska besitter i sitt eget arbete, är den heligaste
och äfven den ursprungliga grunden till all annan för-
mögenhet. Den fattiges arf ligger i hans egna händers
styrka och skicklighet, och att hindra honom använda denna
förmåga på hvad sätt han sjelf finner lämpligt, då han
derigenom icke förorättar andra, är en uppenbar kränk-
ning af hans heligaste rättighet och ett obehörigt in-
219

grepp i både arbetarens rättmätiga frihet och i deras,
som kunna vilja använda honom.” Likväl torde dylika
allmänna grundsatser allraminst hafva inverkat på lag-
stiftningens åtgärder, emedan man icke försummat att
deremot invända, det skråväsendet endast skenbart in-
skränker den " naturliga arbetsfriheten, enär det icke
hindrar någon att följa sin kallelse, allenast han upp-
fyller lagens fordringar, som äro lika för alla, innan
han börjar utöfva ett yrke. Om också denna invänd-
ning ingalunda vederlägger påståendet, att den enskilde
icke bör vara förbunden att underkasta sig andra vill-
kor för utöfningen af en naturlig rätt, än de som äro
nödvändiga för allmänt väl, så återkommer man dock
alltid till den frågan, som endast erfarenheten med sä-
kerhet kan besvara, om det gamla näringstvånget på
ett välgörande eller menligt sätt inverkar på samhälls-
lifvet och industrien.

Då vi endast hafva för afsigt att granska de mest
väsendtliga bland de mångfaldiga förhållanden, som för
ett fullständigt besvarande af denna fråga kunna tagas
i betraktande, så tveka vi icke att i främsta rummet
nämna förhållandet emellan stad och land; ty frågan
huruvida de så kallade borgerliga näringarna uteslutande
skola tillhöra städerna står vida högre än frågan om
skråväsendets bestånd. — I det föregående hafva vi
visat, alt den värnlösa näringsfliten under medeltidens
fejder sökte skydd bakom städernas murar och att dess
idkare först ingingo sammansvärjningar och förbund för
att försvara lif och egendom emot roflystna feodalher-
rar och sedan utvidgade dessa förbund till befrämjande
af gemensamma näringsinteressen ända derhän, att de
220

äfven afsöndrade sig ifrån och på visst sätt samman-
svuro sig emot den fredliga landtmannabefolkningen, som
skulle utestängas från all delaktighet i förädlingsnärin-
gens vinst. Det bistånd städerna lemnade Furstarne
då dessa sökte trygga sitt välde, vedergälldes dem
oftast genom uteslutande privilegier på de yrken, som
nu företrädesvis började kallas stadsmannanäringar. Här-
till kommo financiella beräkningar, som förmådde Re-
genterna att på allt sätt gynna städerna såsom de enda
orter, der penningar kunde erhållas, under det lands-
bygden endast kunde gå dem tillhanda med tjenste-
besvär och naturalprestationer. Uppbörden af de tull-
och accisafgifter, som lades på den inre consumtionen,
måste nemligen verkställas i städerna, så vida ej un-
derslefvet skulle blifva alltför stort. Likasom denna om-
ständighet föranledde Regenterna att förse många orter
med stadsprivilegier, så var förbudet att idka handt-
verk på landsbygden ett skäl för dervarande byar och
köpingar att genom stadsprivilegier söka befrielse från
detta tryckande tvång. Så tillskapades många små och
obetydliga städer, som saknade alla medel till fram-
kallande af ett verkligt stadslif, oaktadt industrien icke
längre behöfde ett sådant skydd. Derföre äga också
de i flera länder försporda klagomålen öfver de mindre
städernas tilltagande vanmakt .och förfall en mera sken-
bar än verklig grund; ty dessa städer hafva i allmän-
het aldrig varit ansenligare än de för närvarande äro.
Förgäfves söker man genom privilegier framkalla blom-
strande städer, så länge deras tillvext icke betryggas
af ett gynnande läge och af den kringliggande lands-
ortens folkrikhet och välstånd. Det medgifves visserli-
. 221

gen, alt om röselsen får återtaga sin naturliga gång
och näringsfriheten utsträckes till landsbygden, så skola
några af de obetydligaste städerna, som nu ligga på
ett ringa afstånd från hvarandra, blifva fullkomligt öfver-
flödiga; men de kunna i alla fall icke i längden äga
bestånd, emedan behofvet af talrika städer aflager
i samma mån som communications-anstalterna tilltaga
i godhet och fullkomlighet. Tillvaron af flera städer,
än det naturliga behofvet verkligen kräfver, kan också
ingalunda förhöja, men väl förminska det allmänna väl-
ståndet. Om lagstiftningen, sedan de förhållanden, som
fordom tvingade de borgerliga näringarna att draga sig
till städerna, helt och hållet upphört, fortfarande söker
rikta städerna på landets bekostnad, så skadar hon
lika mycket de förra som det senare.

Ingenstädes har lagstiftningen genom strängare åt-
gärder sökt upphjelpa städerna på landsbygdens be-
kostnad, än i Sverige; men också hafva ingenstädes så
många hinder motverkat detta syftemål. Den Svenske
näringsidkaren tvingades nemligen icke af omtanka for
sin egen säkerhet att i städerna söka ett skydd, utan
han måste der bosätta sig emot sin vilja på Regenter-
nas befallning. Om de första Wasa-Konungarne der-
med hufvudsakligen åsyftade grundläggningen af en in-
hemsk handtverksnäring efter fremmande mönster, så
kan deremot det 47:de seklets öfverdrifna nitälskan för
städernas tillvext endast förklaras af det då rådande
sättet att förskaffa Kronan inkomster genom landttullar
och acciser. Oaktadt dessa yttre och tillfälliga anled-
ningar till städernas företrädesrättigheter längesedan upp-
hört med det gamla beskattnings- och uppbördssystemet.
är det icke lättare för vår tid att återställa en billig
jemnvigt mellan stad och land, än det var för den för-
flutna tiden att till vägabringa städernas öfvervigt. Det
motstånd, som ursprungligen fanns på landet, har seder-
mera förflyttat sig till städerna, hvilka icke vilja gifva
tillbaka hvad de en gång med rätt eller orätt för-
värfvat.

Uti andra länder hafva städerna redan nödgats
erkänna landsbygdens rätt; men de Svenska städernas
anspråk på uteslutande rättigheter till handel och handt-
verk äro obilligare i samma mån, som deras befolk-
ning är landets underlägsen. Det är bekant att af hela
rikets folkmängd endast hvar tionde person bor i stad.
Bland städernas befolkning, som uppgår till 310,238
personer, finnas återigen blott 5,949 handtverksmästare,
hvilka således, då de på få undantag när äro uteslu-
tande berättigade att förse både landet och städerna
med handtverksvaror, skulle arbeta för rikets 3,233,570
innebyggare. Vid ett sådant förhållande mellan producen-
ter och consumenter borde handtverkerierna vara i det
mest blomstrande tillstånd, och likväl har handtverkar-
nes antal på de senare tiderna icke Ökats i förhållande
till folkmängden, utan tvertom minskats. I sjelfva huf-
vudstaden, som år 1761 räknade 1394 och år 1798
1169 mästare hade dessas antal år 1837 nedgått till
993 öch år 1843 ytterligare till 978. Detta bevisar
dels att skråmästarne icke kunnat täfla med manu-
facturisterna och dels att städernas handtverkare icke
egentligen kunna påräkna någon afsättning på lands-
bygden, utan att de alltjemt varit beroende af con-
sumtionen inom städerna. Dessa hafva derföre ingen
223

fördel af ett fortfarande förbud att idka handtverk på
landsbygden; det är blott en skadlig fördom att landets
vinst skulle blifva städernas förlust. Den ökade pro-
duction, som till följe af ett friare näringssystem skulle
uppkomma på landsbygden, blefve icke en minskning
i städernas, men väl en förhöjning i hela rikets inkomst.
Oaktadt alla hinder å lagstiftningens sida, tilltager an-
talet af landthandtverkare, och fastän de icke på långt
när motsvara den Ökade landtmannabefolkningen, så äro de
dock redan nästan dubbelt så många som städernas.
År 1837 funnos nemligen på landet 9,964 mästare,
men år 4843 hade deras antal stigit till 11,092, och
bland dem finnas här och der, i följd af serskilda con-
cessioner, idkare af icke mindre än 26 andra yrken
än de 5, som länge fatt drifvas pa landet ). Att detta
antal likväl ännu är alltför otillräckligt och att långt flera
arbetare kunna på landet finna sin bergning af handt-
verksnäringen, allenast lagen vill tillåta dem att ärligt
försörja sig, synes deraf, att om man fördelar de nu-
varande gerningsmännen på 2,361 landsförsamlingar, så
finnas icke fullt 5 sådana personer i hvarje socken.

1)	C. af Forsell, Statistik öfver Sverige. Stockholm 1844. s.
262. — Commerce-Collegii underdåniga Berättelser om Fabrikernas
och Manufacturernas ställning år 4 837 och ar 4 843. Berättelsen för
det sistnämnda året utvisar att följande handtverksmästare då fun-
nos på landet, fastän de blott voro 2 eller 3 i flera yrken för hela
riket: Bagare, Bleckslagare, Bokbindare, Färgare, Gelbgjutare, Glas-
mästare, Garfvare, Gördelmakare, Guld- och Silfver-arbetare, Handsk-
makare, Hattmakare, Kopparslagare, Krukmakare, Kakelugnsmakare,
Klensmeder, Kardmakare, Messingsslagare, Murare, Målare, Rep-
slagare, Sadelmakare, Skräddare (till ett antal af 3,857), Skomakare
(till ett antal af 3,693), Smeder eller Hofslagare, Snickare, Svarfvare,
Sämskmakare, Timmermän eller Byggmästare, Tunnbindare, Ur-
makare samt Vagnmakare.
224

Man prisar visserligen med rätta näringsfriheten
derföre, att hon bereder slöjdidkarne tillfälle att öfvergå
från en slöjd till en annan; men ännu större äro hen-
nes välgerningar, då hon bereder medborgarne i all-
mänhet tillfälle att öfvergå från en näringsgren till en
annan — t. ex. från jordbruk till förädlingsnäring —
eller också från fullkomlig näringslöshet till en loflig
sysselsättning. Behofvet af nya näringsutvägar för flera
klasser af den tillvexande landtmannabefolkningen har
länge i Sverige varit känbart. Vår näringslagstiftning
lider nemligen af det väsendtliga felet, att hon lemnar
alla en nästan oinskränkt frihet att sjelfständigt sköta
ett huru ringa jordbruk som helst, under det hon på
samma gång underkastar handtverksnäringen ett så myc-
ket större tvång, hvarigenom ett betänkligt missförhål-
lande nödvändigt måste uppkomma. Förlägenheten kan
dock för ingen del afhjelpas derigenom att man in-
skränker den frihet, som på det ena området redan
finnes; men väl derigenom att friheten tvertom utsträc-
kes äfven till de bundna näringarna, Den i andra län-
der så mycket omtvistade frågan om de öfvervägande
olägenheterna eller fördelarna af en fri och obegränsad
jordparcellering har visserligen äfven i Sverige af theo-
rien blifvit olika besvarad, men i verkligheten har jor-
dens styckning här fortgått och fortgår ännu i dag obe-
roende af de stridiga åsigterna. Väl har lagstiftningen
under olika tidehvarf på skiljaktigt sätt sökt lösa det
svåra problemet att på samma gång bereda en till-
tagande folkmängd utrymme till nya bosättningar och
förebygga en så obegränsad sönderdelning af jorden,
hvaraf man kunde befara en minskning i de sjelfständiga
223

jordbrukarnes antal och en förökning i ännu större pro-
portion af den fattiga befolkningen; men alla strängare
förbud i denna rigtning hafva varit fruktlösa, och äfven
den nu gällande Förordningen af den 19 December
1827 efterlefves icke, oaktadt hon innehåller ganska få
inskränkningar. Både hemmansklyfningar och jordaf-
söndringar fortgå utan allt afseende på de för mängden
okända föreskrifterna, emedan det allmänna sträfvandet
efter oberoende nu lättast kan tillfredsställas vid jord-
bruket. Saknaden af verksamma controller bidrager
härtill föga; ty äfven om sådana, efter hvad man mer
än en gång föreslagit, påbjudas, skall utan tvifvel samma
förhållande under förändrade former fortfara, ända till
dess kapitalerna och mängdens arbetsförmåga allmän-
nare_ vändas åt andra näringar, som hittills jemförelse-
vis blifvit försummade. Dessutom finnes ingen lag, som
bestämmer ett minimum för de jordlägenheter, hvilka
ägaren upplåter åt brukare på en obestämd tid. Bland
dem voro så kallade jordtorp af ålder ganska allmänna,
och som de merändels hade tillräckliga ägor för en
familjs underhåll, voro de äfven förmånliga för den
arbetande klassen. Men i senare tider har, såsom be-
kant är, det betänkliga förhållande inträdt, att jord-
ägarne indraga dylika jordtorp till sambruk med egen-
domen och i stället bruka denna med s. k. stat-torpare,
hvilka hafva högst ringa eller ingen jord. Långt mera
betänkligt är likväl ett annat förhållande, som af lag-
stiftningen först framkallades eller åtminstone i hög grad
uppmuntrades genom en Förordning af år 1762, hvil-
ken, till afhjelpande af en på den tiden öfverklagad
folkbrist, sökte befordra tidiga giftermål bland dem,
226

som icke ägde eget jordbruk. Till vinnande af detta
ändamål bief det hvarje jordägare tillåtet att å sina
ägor för de tjenstehjon, som ville träda i gifte, upp-
bygga så kallade backstugor eller boningsrum och deri
intaga dem, hvarvid jordägaren efter godtfinnande kunde
lemna dem mera , eller mindre jord. Några år derefter
utfärdades nya Förordningar för att än ytterligare un-
derlätta dylika bosättningar; gifta backstuguhjon och
inhyseshjon, som hade ett boningsrum, befriades ut-
tryckligen från skyldigheten att taga årstjenst. Dessa
ännu gällande och i fullt mått tillämpade författningar
hafva tillskapat en från tjenstehjonen afsöndrad folk-
klass, som utan att vara underkastad någon bestämd
arbetsskyldighet ofta innehar en så styckad jord, att
knappast ett par hundrade qvadratalnar tillkomma hvarje
hushåll. Så länge man icke anser sig böra eller kunna
föreslå en så stor inskränkning i äganderättens frihet,
att en jordägare skulle förmenas att å sin jord upp-
föra dylika boningar, kan det väl också synas öfver-
flödigt att föreslå några inskränkningar i den af 1827
års Förordning medgifna hemmansklyfningen och jord-
afsöndringen. Att de nyssnämnda författningarna emel-
lertid icke förfelat sin afsigt att åstadkomma en hastig
tillvext af denna folk-klass synes af Tabell-Commissio-
nens senaste berättelser, enligt hvilka de arbetsföra
backstugu- och inhysesmännen, som 1815 utgjorde
40,863, år 1835 ökats till ett antal af 59,525 perso-
ner. Samma personal har under quinquennium 1836
—1840 ytterligare ökats med 5,074 eller nära fo:del.
Den vanföra delen af hithörande mankön utgör nära
⅛delar emot den arbetsföra. Sammanräknade sum-
227

man af sådana husbönder stiger till 79,547 med 62,574
hustrur, hos hvilka, jemte 33,681 enkor, hemma vistas
94,731 barn under 10 års ålder.

Hvem kan väl med kännedom af dessa facta be-
strida, att nya utvägar till bergning måste öppnas för
en stor del af den landtliga befolkningen? Staten har
nyligen på ett berömvärdt sätt vårdat sig om folk-
undervisningens allmänna utbredande; men hvartill tje-
nar det att den fattiga barnaskaran förvärfvar ett nöd-
torftigt kunskapsmått, om hon sedan saknar tillfälle till
en nyttig verksamhet allt efter olika anlag? Den tid
torde komma, då man äfven finner det vara nödvän-
digt att allestädes på landet inrätta eller med folk-
skolorna förena handtverks-skolor, likasom man nu söker
afhjelpa ett sådant, behof i städerna; men dessförinnan
böra också alla slags verkstäder fritt få anläggas på
landsbygden. Man invänder att detta är öfverflödigt,
emedan det står allmogen fritt att ännu, såsom fordom,
idka allahanda husslöjder såsom binäring. Vi erkänna
i fullt mått värdet af denna tillåtelse och anse det vara
lika vigtigt i sedligt som ekonomiskt hänseende att den
förnämsta husslöjden, som för närvarande består i hvarje-
handa väfnaders tillverkning, i det längsta måtte kunna
täfla med en ständigt tilltagande fabriks-industri, på
det icke familjelifvet må beröfvas den oersättligå helso-
gifvande kraft, som är menniskan beskärd uti arbetet
och tidens nyttiga användande. Men alldenstund detta
förhållande lätt kan förändras till husflitens skada, är
det så mycket nödvändigare att andra husslöjder, som
nu dels äro alltför få och dels äro inskränkta inom vissa
socknar, måtte allestädes utbreda sig i vida större

15*
228

mängd. Detta mål vinnes återigen säkrast genom til-
låtelsen att på landet inrätta ordentliga verkstäder af
hvad slag som helst; ty dessa skola föröka eller sys-
selsätta ortens befolkning, i sin ordning föregå allmo-
gen med exempel samt föranleda uppkomsten af en
mängd husslöjder och näringsfång, hvarom man förut
ej haft någon aning. Denna nya productiva befolkning
skall också mäktigt befrämja sjelfva jordbruket, hvars
alster hos den skola finna en lätt och säker afsättning.

I Sverige har man icke velat tillåta, att handt-
verk må drifvas på landet; men i stället har man,
medelst frikostiga jorddonationer, från början gjort stads-
handtverkaren till landtbrukare och sålunda till en stor
del upphäft den arbetsfördelning mellan olika näringar,
hvilken just skulle tillvägabringas. Ehvad fördel stä-
derna i öfrigt kunna hämta af sitt jordbruk, så är detta
dock icke rätt förenligt med den fullkomligare handt-
verksnäring, som utan svårighet beständigt skulle kunna
öfvas i verkliga städer, äfven om landsbygden med
dem finge tälla. Många af dem, som nu i egenskap
af handtverkare stå uppförda på borgarelistan, hafva
helt och hållet öfvergifvit sin borgerliga näring och blif-
vit jordbrukare, medan andra fortfara att drifva handt-
verket såsom en bisak. Det kan så mycket mindre
förtänkas dem som icke de sjelfva utan lagstiftningen
vållat att de skola kallas borgare, fastän de i sjelfva
verket borde vara landthandtverkare, likasom deras
boningsorter kallas städer, ehuru de snarare äro kö-
pingar eller byar. Dylika handtverkares belägenhet skulle
visst icke försämras utan tvertom förbättras om de
efter behag finge förlägga sina verkstäder till lands-
229

bygden. Derstädes är en förening- af olika yrken, utaf
hvilka än det ena och än det andra kan utgöra en
persons förnämsta sysselsättning, lika naturlig som nyt-
tig, och derigenom blir äfven den öfverklagade jord-
styckningen oskadlig.

Enär de hittills anförda grunderna for den billiga
fordran, att landtmannen för sin beqvämlighet må i sitt
granskap äga tillgång på handtverkare likasåväl som stä-
dernas borgare få vara jordbrukare, hufvudsakligen af-
sett den landtliga befolkningens närvarande belägenhet,
så skola de säkerligen icke öfvertyga dem, som hysa
den föreställningen, att städerna till följe af en sådan
näringsfrihet nödvändigt skulle gå under. Detta på-
stående upprepas beständigt med en tillförsigt, som
anser alla skäl och bevis öfverflödiga, och det skall i
Sverige icke upphöra förr än erfarenheten äfven här
hunnit ådagalägga motsatsen. Redan på förhand borde
man dock kunna inse, att städerna fortfarande skola
hålla sig uppe såsom rörelsens medelpunkter, såsom
säten för embetsverk, undervisningsverk och andra offent-
liga anstalter, och såsom hemvist för en mängd enskilda
kapitalister. När dertill kommer att handeln i stort
alltid skall söka till städerna och deras hamnar, så
måste också alla slags handtverk, men isynnerhet så-
dana, som förutsätta hvarandras biträde, som fordra
en lätt afsättning och tillfredsställa mera förfinade be-
hof, till följe af dessa fördelar bibehålla sig i städerna,
hvarest också kännedom om industriens framsteg och
förändringar lättast vinnes. Handtverkarne i de Svenska
städerna utgöra ännu såsom fordom en ganska obetyd-
lig del af dervarande folkmängd. Förhållandet i Stock-
230

holm hafva vi redan omnämnt, och några andra exempel

må utan serskildt	urval	anföras.- Så finnas	
		invånare handtverksmästare	
i Götheborg . . .	.	.	.	.. .. 21,200	200
"Malmö 			.... 11,000	437
” Lund 			.... 6,000	104
”Skanör.....		....	650	3
" Mariestad . . .	. . .	.... 1,630	26
" Nora 		. ..	....	780	9
22 Öregrund . . .	.	«	.	....	600	8.
Är det då troligt;	att	icke lika många handtverkare	
skola finna sin utkomst		i städerna om andra	få ned-

sätta sig på landet, eller att städerna skola gå under
om deras handtverkare ej längre af lagen nödgas der
uppehålla sig?

Om man ej heller vill sätta tro till dessa grun-
der, huru vill man väl då förklara de ovedersägliga
facta, att städerna icke blott försvarat sin ställning utan
gått betydligt framåt i alla de Europeiska Stater, som
infört näringsfrihet på landsbygden? Vi erinra i detta
hänseende om England; Frankrike; Holland; Belgien;
en stor del af Österrike; hela Preussen, Bäyern, Wur-
temberg; Baden; Nassau samt' slutligen Norge. Hvarest
näringsfriheten längst ägt rum; såsom i England; der
är också städernas tillstånd mest blomstrande; och
hvarken Frankrike eller Tysklands Rhenländer sakna ett
stort antal rika städer; fastän dessa icke blott blifvit
beröfvade sina näringsprivilegier utan till och med sina
stadsprivilegier, till sjelfva stadsinnevånarnes allmänna
belåtenhet. Oaktadt näringsfriheten i Preussen är jem-
förelsevis ny och oaktadt detta lands städer i vida högre
231

grad än landtcommunerna äro belastade med dryga
skulder och skatter, hufvudsakligen till följe af de gamla
realprivilegiernas infriande, sa hafva dock bäde de större
och de medelstora städerna i senare tider betydligt
tilltagit i rörelse och handtverksdrift, hvarjemte deras
befolkning ökats i ett större förhållande än landets.
Endast några obetydliga städer, som förut mest egnade
sig åt jordbruk, hafva sedan råkat i lägervall2). Afven
de nyaste statistiska uppgifter från Norge, hvilket land
liknar Sverige i anseende till städernas undervigt, ut-
visa, att den större tillvext af stadsmannabefolkningen i
förhållande till landets, hvilkcn efter år 1815 varit
märkbar 3), ytterligare fortgått sedan näringsfriheten till
och med blifvit vidsträcktare på landsbygden än i
städerna.

Det föregående besvarar äfven den anmärkningen,
som ofta blifvit framställd, att våra städer, om närings-
frihet medgifves för landet, ej skola förmå aflöna sina
embetsmän. Denna förlägenhet har under det bestående
skråtvånget redan länge hemsökt de minsta städerna,
hvilka endast bära detta namn i kraft af privilegier,
menliga både för dem och för det allmänna; men hvad
hindrar väl att dessa små orter kunna, i likhet med
andra köpingar, uti administrativt hänseende lyda un-
der Konungens Befallningshafvande och uti judiciellt hän-
seende under Häradsrätt, såsom äfven Lag-Committéen

2) J. G. Hoffmann, Die Bevölkerung des preussischen Staats

nach dem Ergebnisse der zu Ende des Jahres 4S37 amtlich aulge-
nommenen Nachrichten. .

3) A. Schweigaard, Norges Statistik. Christiania 4840. s. 498.
232

längesedan föreslagit 4)?För de öfriga städerna återigen
är en sådan fruktan öfverflödig. Likväl förtjenar an-
märkningen en viss uppmärksamhet, emedan man deraf
dragit den slutsatsen att städernas, handtverkare, som
måste bekosta tjenstemännens aflöning och andra com-
munala behof, måste blifva de från dylika afgifter be-
friade landthandtverkarne underlägsne i afseende på pro-
ducternas pris och afsättning. Uti andra länder har
• man likväl antagit, att stadshandtverkarnes större ut-
gifter -fullt uppvägas af de naturliga förmåner, som
gynna näringsdrift i stad, ocherfarenheten har visat
att man härutinnan icke missräknat sig, emedan Preussens
städer t. ex., hvilka genom egna förhållanden äro ser-
deles högt beskattade, kunnat med fördel täfla med
landet utan bidrag af dervarande handtverkare, och
emedan de Norska städerna tilltagit, oaktadt endast de
landthandtverkare, som bo ! mil nära en stad och som
arbeta för dervarande invånare, äro skyldiga att i för-
hållande till deras näring deltaga i stadens skatter. I
Sverige har man deremot föreslagit, att rättighet till
handtverksutöfning på landet ovillkorligen skall vara före-
nad med burskap i närmaste stad och med skyldighet
att svara till alla borgerliga onera utan undantag, hvar-
vid befrielse likväl kan vinnas från de personliga be-
svären genom erläggandet af en utaf borgerskapet och
Magistraten fastställd' contingent-afgift till stadens kassa.
Det behöfver icke serskildt ådagaläggas, att ett sådant
stadgande icke vore annat än ett ovillkorligt förbud

4)	Förslag till Allmän Civillag. Stockholm 1826. Rättegångs.
Balk. 3 Kap, 7 §.	.
233

under en förändrad form att idka handtverk på landet.
Man talar om rättvisan af en lika beskattning som om
man icke förmådde inse, att en absolut likhet i detta
fall blefve den största orättvisa och att rättvisan just
bestar i ett noga afpassadt förhållande mellan förmåner
och skyldigheter ; men en rättvis fördelning skulle säker-
ligen icke tillvägabringas genom tillåtelsen för städernas
borgare att godtyckligt beskatta handtverkarne på lands-
bygden. Då sjelfva Borgareståndet medgifvit att handt-
verk kunna få idkas på landet, så måste man antaga,
att det också medgifvit användandet af de medel, som
ensamt kunna leda till det åsyftade målet, emedan med-
gifvandet annars skulle sakna all mening och betydelse.
Kongl. Försäkran för städerna af den 23 Febr. 1789
innehåller visserligen "att ingen må tillåtas borgerlig
handel och rörelse drifva, som derå ej burskap vunnit
samt afgifter till Kronan och staden derföre betalar”;
men detta stadgande förutsätter att handtverkarne skulle
vara bosatta och drifva sin rörelse inom sjelfva stä-
derna. Så snart det medgifves att de få nedsätta sig
på landet bör också deras beskattning lämpas efter
deras förändrade boningsort. Afgifterna till Kronan eller
bevillningen kunna de naturligtvis lika väl utgöra på
landet som i städerna; hvad åter de communala ut-
skylderna beträffar, så är det både rättvisast och na-
turligast att de utgöra dem på den ort, der de kunna
af dem draga någon nytta eller erhålla motsvarande
fördelar. Om de på landet bosatta handtverkarne t. ex.
skulle bidraga till stads-clereciets underhåll och till
stadsläkarnes aflöning, så borde de också, utan af-
seende på afståndet, kunna fordra läkarevård och prester-
234

ligt biträde från städerna; om de nödgades lemna bi-
drag till fattigförsörjninigen i städerna, så borde också
städerna underhålla alla fattiga landthandtverkare med
deras hustrur och barn; om de skulle deltaga i stads-
skjuts och väghållning, så borde de äfven hafva någon
motsvarande andel i den stadsegendom, för hvilken
dessa kostnader utgå. Hvarthän skulle allt detta leda,
och med hvad rätt kunde landthandtverkarne åläggas
att betala brandskatt, lyktskatt och annat dylikt i stad,
då de alls icke begagna städernas politi-anstalter ? Det
talas mycket om borgerskapets kostnader för städernas
styrelse, men man tyckes dervid förgäta att dessa kost-
nader dels bestridas af staten, hvars embetsmän Magi-
stratspersonerne också på visst sätt äro, och dels lika
mycket af andra stadsinnevånare, som af borgare. Sta-
pelstäderna bestrida nemligen till en stor del dessa
utgifter med tolagen, som är en för alla känbar afgitt
å handel och rörelse, och till alla städer har Kronan
dessutom donerat jord till ett sammanräknadt belopp
af 141,259 tunland. Fördelar man denna ansenliga
jordrymd på 84 städer, så har hvarje stad i medel-
tal 1,681 hela tunland, hvilka enligt donationernas af-
sigt och föreskrift böra användas till stadens, gemen-
samma behof. Om de flesta städer under tidernas
lopp utan motsvarande ersättning afhändt communen
denna egendorn och fördelat den på husägarne, hvilka
återigen ofta föryttrat den till andra enskilda personer,
så är detta städernas eget fel, för hvilket åtminstone
icke landsbygden bör plikta. — Här kunna vi icke när-
mare inlåta oss i frågan om städernas • författning och
förvaltning. - Vi anmärka blott att communalväsendets
235

ordnande i andra länder merändels föregått näringsfri-
hetens införande, och att behofvet af en reformerad
lagstiftning är ganska känbart äfven i Sveriges städer,
hvilka nu förete de största skiljaktigheter i sina styrelse-
former och knappast sjelfva äga någon kännedom om
hvad som för dem är gällande lag eller icke. Om än
de gamla häfdvunna grundsatserna rörande städernas
förhållande till staten och rörande menighetens delta-
gande i kommunalförvaltningen icke behöfva undergå
någon väsendtlig förändring, alldenstund sjelfständig-
heten i båda dessa fall kan anses vara tillräcklig för
utbildandet af ett bättre communalväsende, så erfordras
dock utan tvifvel nya bestämmelser både om stads-
menighetens sammansättning och om det sätt, hvarpå
denna vid de communala ärendernas handläggning skall
representeras. Det förhåller sig nemligen så, att stads-
menigheten eller borgerskapet i ordets ursprungliga be-
tydelse, såsom endast bestående af näringsidkare, till
större delen förändrats genom uppkomsten af en ännu
talrikare medelklass och af en icke burskapsägande in-
dustriklass, som bosatt sig i städerna och som icke
utan orättvisa kunna uteslutas från delaktighet i för-
valtningen af stadens gemensamma angelägenheter. De
nya förhållanden, som redan i verkligheten inträdt, böra
också af lagen erkännas, helst städerna endast kunna
vinna på en sådan utvidgning af burskapsbegreppet och
en sådan förändring i villkoren för vinnande af burskap,
hvarigenom innevånarne allmännare än nu skola använda
sin förmåga till befrämjande af communens välgång.
Att 'denna reform ännu icke blifvit verkställd och att
allmänna lagens föreskrifter om vinnande' af burskap
236

icke blifvit ändrade genom båda statsmakternas sam-
verkan förorsakar utan tvifvel Regeringen många svårig-
heter och hinder vid näringsväsendets ordnande efter
friare grundsatser, hvilken omständighet de icke böra
förgäta, som framdeles komma att bedömma- den för-
väntade näringsstadgan.

Då vi i fråga om landets rätt till handtverksdrift
hyllat åsigter, som äfven stå i strid med Commerce-
Collegii förslag, så anse vi oss böra erinra derom, att
detta förslag innehåller en mera skenbar än verklig in-
skränkning i landsbygdens näringsfrihet. Ty då Colle-
gium dels vill tillåta gerningsmän idka 15 olika handt-
verk, ehuru under vissa inskränkningar, och dels före-
slår att fabriker och manufacturer utan undantag, må
inrättas på landet, utan att någon gränsbestämning mel-
lan dessa yrken å ena och handtverk å andra sidan
blifvit uppgjord; så finnes väl knappast något handt-
verk/ som icke enligt dessa bestämmelser skulle kunna
utöfvas på landet. Så mycket mera oväntadt förefaller
det då, att Collegium uti det underdåniga betänkande,
som åtföljer sjelfva förslaget, upprepat de gångbara
fördomarna att städerna oundvikligen måste förfalla och
att sjelfva benämningen af städer ej vidåre skulle tjena
till någonting om handtverk finge idkas äfven utom deras
områden. : Derigenom motsäger betänkandet i sjelfva
verket förslaget, till hvars stadgande i denna punkt de
motiver snarare kunna lämpas, som blifvit uttalade i
den välgrundade reservation, hvilken en af Collegii leda-
möter afgifvit. Vi anmärka detta, icke för att tadla,
utan endast för att förringa verkan af de bevis, dem
237

mången torde vilja hämta från Commerce-Collegii aucto-
ritet till skydd för städernas monopolium.

Sedan vi så länge sysselsatt oss med det inbör-
des förhållandet mellan stad och land, måste vi mindre
utförligt behandla några andra frågor, som förnämligast
angå näringsfriheten inom städerna. Huruvida de gamla
skråna böra bibehållas eller afskaffas, derom äro åsig-
terna ännu delade, mycket derföre att man ej behörigen
skiljer emellan de serskilda beståndsdelarna i denna fråga.
Skråinrättningarne hafva länge på ett beundransvärdt
sätt uppfyllt de vigtiga åligganden, för hvilka de ur-
sprungligen bildade sig såsom fria, men af tidens be-
hof framkallade, föreningar. Den framgång, hvarmed
dessa samfund under medeltiden verkade för industriens
utöfning, organisation och förkofran, berodde derpå, att
de då dels hade en politisk betydelse, som skyddade
det fredliga arbetet emot yttre våld och förtryck, dels
en religiös karakter, som inom samfundet upprätthöll
ordning och sedlighet samt hos medlemmarne alstrade
endrägt, välvilja och hjelpsamhet. Det näringsmonopo-
lium, hvilket skråna dels egenmäktigt dels genom Re-
genternas ynnest förvärfvade, var ursprungligen icke
någon väsendtlig egenskap hos dessa . corpora tioner ;
men numera är skråtvånget för dem så väsendtligt, att
de helt och hållet skulle förändra sin natur och åter-
igen blifva fria föreningar om de utan detsamma bibe-
höllo sig. Så länge industrien ännu var föga utbildad
och blott få personer hade vilja och förmåga att del-
taga i handtverksproductionen, emedan andra näringar
gåfvo mängden tillräcklig sysselsättning, voro olägenhe-
terna af ett skråmonopolium föga känbara; men för-
238

hållandet har fullkomligt förändrats genom den nyare
industriens förvånande framsteg. Denna behöfver, så-
som fullmyndig, ej längre binda sig vid skrånas före-
skrifter och hon behöfver ej heller, deras beskydd un-
der ett lagbundet samhällsskick. Hvad som en gång
varit det verksammaste befordringsmedlet för industrien
har under andra förhållanden förvandlat sig till ett häm-
mande tvång. Då industrien numera är underkastad
beständiga vexlingar, huru kan man då fordra att lag-
stiftningen för densamma skall vara oföränderlig? Lik-
väl påstår man, att skråmonopoliet ännu är nyttigt och
välgörande, emedan det bereder handtverksmästarne en
säkrare utkomst och arbetsförtjenst, än de skulle kunna
påräkna under en fri täflan. Den anmärkningen är re-
dan gjord, att frågaa icke ensamt får betraktas ur denna
synpunkt, utan att lagen äfven bör behjerta deras be-
lägenhet, som befinna sig utom skråna; ty ju mera till-
trädet till skråyrkena försvåras, desto allmännare måste
mängden antingen kasta sig in i de fria sysselsättnin-
garna, så väl de högre som de lägre, eller också se
sig dömd till fullkomlig näringslöshet, och ett arbets-
förbud emot flertalet af medborgarne till förmån för
ett mindre antal verkar sålunda förderfligt på hela sam-
hället. Men om man också vill lemna denna hufvud-
sakliga omständighet ur sigte, är det då så säkert,
att det ofvannämnda påståendet är grundadt hvad handt-
verksmästarne beträffar, eller att dessa lefva tryggare
under skråväsendets än under näringsfrihetens skydd?
Vi tro det icke; ty sjelfva denna beprisade trygghet
förminskar de flestas verksamhet och omtanka, det
högre priset, som är en följd af monopoliet, minskar
239

afsättningen och följaktligen äfven productionen, och in-
dustriens fullkomnande, som lika mycket skulle vara
idkarnes som allmänhetens fördel, röner hinder i stället
för uppmuntran. De medel, hvarigenom skråna söka
utestänga för många medtäflare, äro dessutom numera
alltför otillräckliga ; de kunna väl skada dem, som söka
inträde i samfundet, men icke gagna dem, som förut
blifvit upptagna deri. Sedan de slutna skråna, hvilka
voro de enda, som under alla omständigheter kunde
betrygga medlemmarnes vinst, blifvit afskaffade, såsom
innefattande en alltför uppenbar kränkning af allmän-
hetens rätt, har man nemligen tagit sin tillflygt till ett
försök att bringa producenternas antal i jemnvigt med
consumenternas på hvarje ort. Men lagen har ej kun-
nat medgifva skråmästarne sjelfve rättigheten att vägra
de sökande mästerskap på den grund endast att
mästarnes antal redan vore tillräckligt stort; utan de
kunna endast medelbart söka vinna sin afsigt genom
att uppehålla de sökande med hvarjehanda svårigheter
och genom att vända sig till embetsmyndigheterna med
begäran om skydd mot ett befaradt intrång. Som myn-
digheterna åter på olika orter eller i olika instantier
afgöra dylika mål efter skiljaktiga åsigter, så uppkom-
mer lätteligen ett större missförhållande i mästarnes
antal orterna emellan, än den fria concurrensen skulle
förorsaka. Det är också omöjligt för embetsmännen att
med någon säkerhet bedömma det rätta antalet af
idkare i alla de fall, då afsättningen af dessas tillverk-
ningar icke är inskränkt till boningsorten och det när-
maste granskapet. Äfven om mästarnes tillbörliga an-
tal i några yrken skulle kunna utrönas för en tid, så
240

kan deras framtida bergning dock icke tryggas emot
sådana oundvikliga förändringar i productionssättet och
consumtionen, hvarmedelst ett handtverk såsom sådant
helt och hållet bringas till undergång; men i dylika
fall kan näringsfriheten mildra förlägenheten genom de
nya bergningsutvägar, hon alltid håller i beredskap. •

En af skråväsendets största olägenheter, som ej
heller ursprungligen tillhörde detsamma, är också den
småaktiga och ofta orimliga gränsbestämningen mellan
de olika yrkenas arbetsrätt, hvarigenom icke blott stän-
diga tvister och rättegångar förorsakas mellan handt-
verkarne, till stört men för dem sjelfva, utan äfven de,
som vilja anlita dem om biträde, onödigtvis få vidkän-
nas hinder och Ökade kostnader. Som dylika bestäm-
melser, de må uppgöras huru skarpsinnigt som helst,
vid tillämpningen endast alstra förvirring, och som de
enligt sakens natur alltid blifva ofullkomliga, emedan de
icke kunna hålla jemna steg med de oupphörliga för-
ändringarna inom industrien; så är det förnuftigare att
låta de tvistande parterna tillverka hvad de kunna i
alla de fall, då icke afseendet på allmän säkerhet och
ordning fordrar, att arbeten af ett visst slag endast
må förrättas af dem, som af politien dertill erhållit
tillstånd.

Man anser skråtvånget vidare vara nyttigt såsom
det lämpligaste medlet till fortplantande af handtverkar-
nes konstfärdighet, hvadan ingen bör få arbeta i ett
yrke eller idka det såsom mästare utan att regelmes-
sigt hafva lärt detsamma och visat prof på sin skick-
lighet. I det föregående hafva vi sökt göra füll rätt-
visa åt skrånas förtjenster om handtverkeriernas för-
241

kofran och medgifvit, att de för detta ändamål i all-
mänhet valt de bästa medel, som i förra tider stodo
dem till buds; men deraf följer icke, att samma medel
numera äro lika ändamålsenliga eller att de äro de
enda, som böra och kunna användas. Undervisning och
öfning i en verkstad, på grund af ett fritt aftal, torde
väl alltid blifva den vanligaste förberedelsen för en
handtverksmästare, och skråordningarnas föreskrifter här-
utinnan äro med få förändringar ännu användbara; men
om någon på annat sätt förvärfvat sig erforderlig insigt,
hvartill vår tids bildningsanstalter erbjuda flera fordom
okända medel, så bör han också äga samma rätt att
utöfva ett yrke, som de hvilka funnit för godt att be-
träda den allmännast begagnade vägen. Likaledes bör
det stå en mästare fritt att använda hvilka arbetare
som helst, utan afseende på om de äro försedda med
ett formligt gesällbref. Att de vanliga mästerprofven
inför skråembetena längesedan så urartat, att de icke
utgöra bevis på skicklighet utan endast tjena till före-
vändning för egennyttan, som tillåtes vara domare i
sin egen sak, att förhindra en friare täflan, erkännes
väl allmänt ; men deremot äro meningarna delade om
nyttan af skicklighetsbevis öfverhufvud, såsom villkor
för utöfningen af ett handtverk, äfven under förutsätt-
ning att det gamla missbruket afskaffas och pröfningen
på ett ändamålsenligt sätt inrättas. Man befarar att om
bevis på skicklighet, den må vara förvärfvad på hvad
sätt som helst, fordras äfven efter skråtvångets upp-
häfvande, så skall det svåraste hindret för handtverks-
näringens förkofran qvarstå, emedan kapitalister, som
ej kunna förete dylika bevis, skola förhindras att in-

16
242

rätta verkstäder, hvartill de dock böra äga samma fri-
het som till fabrikers anläggning, och man anser det
äfven öfverflödigt, att en blifvande handtverkare skall
på något sätt styrka sin insigt, då ett sådant villkor
ej heller fordras af dem, som egna sig åt jordbruks-
näringen. Dylika jemnförelser mellan handtverk samt
fabriker och jordbruk äro dock mycket haltande, eme-
dan dessa näringar i så många hänseenden skilja sig
ifrån hvarandra. Jordbrukaren upphämtar endast redan
befintliga naturalster eller också frambringar han rå-
ämnen, understödd af naturens alstringskraft, hvilken
förorsakar att producterna blifva i det närmaste lika
beskaffade antingen arbetet verkställes väl eller illa.
Jordbruket förutsätter visserligen, om det med fram-
gång skall drifvas, stora insigter; men alldenstund det
lika mycket är hushållning för eget behof som egentlig
näring till andras betjenande, så kan ett visst kunskaps-
mått icke åläggas den, som dermed vill sjelfständigt
sysselsätta sig. Enär jordbrukaren dessutom sjelf är
ägare eller disponent af fältet för sin verksamhet, så
må han äfven bruka det efter behag; ingen annan kan
hafva någon omedelbar skada af hans okunnighet, helst
det står hvar och en fritt att antaga eller afslå ett
köpeanbud af landtmannaproducter. Fabrikanten är på
samma sätt ägare af de råämnen han förädlar till all-
män brukbarhet och försäljning i gross. Han kan icke
med egna händer tillverka en vara, som dels åstad-
kommes medelst machiner och dels genom en långt
drifven arbetsfördelning. Det är nog om han förstår
att ordna och leda företaget; i annat fall blir det hans
egen förlust om han, till följe af bristande insigter,
243

använder sina råämnen och kapitaler på tillverkandet
af varor, som ej finna afsättning. Men just derföre
att fabriker jemförelsevis fordra ganska betydliga kapi-
taler, kan man i allmänhet vara förvissad att ingen
deråt egnar sig utan tillräcklig förberedelse. I en helt
annan ställning till allmänheten står hand t verkaren, som
merändels förarbetar andras råämnen eller materialier
på beställning, efter hvarje förbrukares individuella be-
hof. Om han ej sjelf, såsom sig bör, deltager i arbe-
tet, så bör han åtminstone hafva tillsyn Öfver detsamma
och ansvara för sina arbetares skicklighet; men dertill
fordras att han sjelf skall äga praktisk insigt i handt-
verket, som med skäl kan sägas vara en mans höfva.
Allt beror nemligen i handtverket af arbetarens per-
sonliga konstfärdighet, som här icke ersättes af machi-
ner, utan endast understödjes af enklare verktyg. För-
färdigar handtverkaren en oduglig vara af fremmande
materialier, som blifvit honom anförtrodda i förlitande
på hans skicklighet, så är skadan för den som gjort
beställningen på visst sätt oersättlig. Man invänder väl
att en okunnig handtverkare, efter hand skall förlora
allmänhetens förtroende; men innan hans oskicklighet
blir allmänt bekant kan han dock onekligen förorsaka
många afnämare stora förluster. På samma sätt kan
det dröja länge innan en handtverkares skicklighet blir
allmänt känd genom afnämarnes vitsord, emedan dessa
i början draga i betänkande att vända sig till en per-
son, som ej på något sätt styrkt sin förmåga, och der-
före är det för sjelfva handtverkarne en stor förmån,
hvilken lagen icke bör betaga dem, att de kunna för-
skaffa sig ett offentligt skicklighetsbevis innan de för

16%
egen räkning börja utöfva ett handtverk. För den som
verkligen besitter erforderliga insigter bör det vara
ganska lätt att ådagalägga dem om pröfningen så in-
rättas, att alla öfverflödiga hinder och kostnader und-
vikas, hvartill fordras att de, som på något sätt kunna
hafva nytta af profvets förkastande, betagas all afgörande
röst vid dess bedömmande. Dessutom måste en pröf-
ning fortfara, enligt politiens fordran, i de fall då handt-
verkarens okunnighet lätt kan förorsaka våda för perso-
ner och egendom. Men äfven i andra fall är det en
billig fordran, att den, som åtager sig att undervisa
andra i ett yrke, sjelf skall äga någon insigt deri. Det
medgifves att offentliga prof äro öfverflödiga i länder,
hvilka, såsom England, länge åtnjutit en vidsträckt nä-
ringsfrihet och förete en högt utbildad industri, eme-
dan den stora concurrensen der i alla fall tvingar handt-
verkaren att sjelfmant förskaffa sig en utmärkt konst-
färdighet på det han må kunna åstadkomma de bästa
tillverkningar för det billigaste pris; men deremot är
det ingalunda rådligt för sådana länder, hvilkas obe-
tydliga industri alltjemt varit fjettrad af skråväsendet,
att redan vid Öfvergången till en större -frihet allmänt
uppgifva fordringarna på blifvande handtverkares ådaga-
lagda insigter. Också har man i Tyskland samt i
Norge, såsom vi i det föregående visat, äfven efter
näringsfrihetens införande bibehållit mästerprof, ehuru
dessa numera kunna på hvarjehanda sätt afläggas. Uti
Preussen, der sådana prof vid näringsfrihetens första
införande ej föreskrefvos, har man funnit sig föranlåten
att åter upptaga dem; ty den nya näringsstadgans före-
skrifter härom äro ej mindre verksamma derföre att
245

prof ej fordras af hvar och en, som vill nära sig af
ett handtverk med egna händer, då ådagalagd skicklig-
het i stället blifvit ett oeftergifligt villkor för alla dem,
som Önska blifva activa medlemmar i en handtverks-
förening och för alla sådana idkare af 42 bland de
mest anlitade yrkena, som vilja komma i åtnjutande af
den vigtiga förmånen att få antaga en eller flera lär-
lingar. Om lagen tilläte dem, som sakna alla insigter
i ett handtverk, att sjelfständigt idka detsamma, så
skulle dylika handtverksmästare ändock för sin egen säker-
het och fördel icke underlåta att på eget bevåg införa
tillfyllestgörande prof för sina gesäller och arbetare;
men i afseende på handtverksnäringen, som gemenli-
gen fordrar större konstfärdighet än kapitalstyrka, fin-
nas inga tillräckliga skäl hvarföre lagstiftaren skulle på
detta sätt gynna kapitalisterna framför arbetarne, isyn-
nerhet som de förra ändå äga en naturlig Öfvervigt
och ett vidsträckt utrymme för sin verksamhet inom
andra näringar. Utan att instämma i de oftast öfver-
drifna klagomålen öfver det förtryck, kapitalerna skola
alstra, kan man, dock snarare anse det vara lagstiftarens
pligt att så- mycket som möjligt tillbakavisa deras obil-
liga -anspråk och att åtminstone, gifva alla lika skydd.
Ingen är i större behof af lagens hägn än den fattiga
och i så många hänseenden vanlottade arbetande klas-
sen, hvars mödosamma sträfvande „efter en oberoende
ställning och en laglig egendom visst icke skulle under-
lättas derigenom att konstfärdigheten, som ofta är dess
enda kapital, erhölle sjelfskrifna medtäflare i sådana
kapitalister, som utan egen skicklighet fika efter nya
tillfällen att föröka sin rikedom. Vi kunna derföre icke
246

heller i denna punkt instämma med Commerce-Collegii
förslag, som tydligen går ut på att framför allt göra
blotta kapitalister till handtverksmästare, enär det icke
ålägger sådana personer, om de fyllt 24 år, utan endast
arbetare, som Önska erhalla gesällbref eller mästerbref,
skyldigheten att visa betyg och prof på skicklighet i
yrket. Det är visserligen af vigt att leda kapitaler till
handtverkerierna ; men detta ändamål kan vinnas på
ett naturligare och rättvisare sätt om den skråmessiga
läromethoden utbytes mot en fri, om skolorna göra
mera afseende än hittills på blifvande näringsidkares
behof och om techniska undervisningsanstalter derjemte
inrättas, da äfven bildade och förmögna ynglingar ej
längre skola draga i betänkande att på allvar egna sig
åt ett handtverk.

I sammanhang härmed kan man ej undgå att be-
trakta det enligt skråförfattningen bestående förhållandet
mellan mästarne och gesällerna samt de senares be-
lägenhet och utsigter. En handtverksmästare kan väl
på landet men svårligen i stad underhålla en familj om
han är den ende arbetaren i verkstaden, utan han ned-
sjunket ∖anligen i torftiga omständigheter om hans nä-
ring är så ringa, att han ej till sitt biträde kan an-
taga lärlingar och gesäller. Dessas underhåll förökar
visserligen hans utgifter, men deras arbete inbringar
honom likväl mera, .än han derföre betalar. Det är
också billigt att mästaren, som leder arbetet, som vid-
kännes dess tillfälliga förluster och som ansvarar afnä-
marne för arbetarnes duglighet innan dessa sjelfva hun-
nit förvärfva sig allmänhetens förtroende, erhåller en
del af medhjelparnes arbetslön. Ett sådant förhållande
247

mellan mästare och arbetare bildar sig så val mom
som utom skråna och derpå beror hufvudsakligen de
förras välstånd, med afseende hvarpå det vore önsklist
att hvarje handtverksmästare förmådde hålla två gesäl-
ler och en lärling eller att medhjelparnes antal alltid
vore tre gånger så stort som mästarnes. Men i verk-
ligheten äger ett annat förhållande rum både i Sverige
och i andra länder. År 1843 funnos nemnligen i Sve-
riges städer 5,949 mästare, 5,661 gesäller och 7,065
lärlingar, hvadan medhjelparnes hela antal var föga mer
än dubbelt så' stort som mästarnes, under det gesäller-
nas ensamt icke en gång var likaså stort som de se-
nares. Missförhållandet blir ännu större om man an-
ställer en jemnförelse mellan de serskilda städerna,
enär gesällernas antal endast uti 9 större städer öfver-
gick mästarnes, och det ganska obetydligt uti 5 bland
dessa städer, men i alla de andra städerna, hvarest
mästarne förnämligast hafva lärlingar till biträde, var
mycket underlägset. ,

Arbetaren tillbringar gerna sin ungdom i andras
tjenst för en ringa vedergällning om han derigenom för
framtiden kan vinna en säker utsigt till bergning för
sig och de sina. Skråförfattningen tyckes väl i detta
fall uppfylla hans önskan, enär hon lofvar att med
mästerskap belöna den, som genomgått den stadgade
läro-och gesälltiden; men som en mästare icke utan
arbetsbiträden kan anständigt underhålla en familj, så
blir det i sjelfva verket omöjligt för ett stort antal lär-
lingar och ' gesäller att vinna en oberoende ställning så-
som mästare. Antager man att en mästare under lop-
pet af 30 år endast utskrifver 7 lärlingar, så kunna
248

måhända tvenne af dem en gång träda i den afgåen-
des ställe; men for de 5 finnes ingen utsigt att nå-
gonsin vinna mästerskap. Skråförfattningen innehåller
således en oföslig. motsägelse, alldenstund hon å ena
sidan förutsätter att medhjelparne böra vara omkring,
tre gånger så många som mästarne, men å andra si-
dan omöjligen kan uppfylla det allmänna löftet om mäster-
skap, så vida medhjelparnes antal är mer än ungefär
hälften så stort som mästarnes. Från denna motsägelse
härleda sig utan tvifvel de flesta af skråväsendets ofta
öfverklagade missbruk; ty skråna hafva alltid, af om-
tanka för mästarnes bergning, ansett sig böra genom
hvarjehanda mer och mindre stränga medel motarbeta
gesällernas åstundan att vinna mästerskap, och följaktli-
gen hafva utvägar saknats för de öfvertaliga gesällerna
att på laglig väg ernå en sjelfständig utkomst inom
yrket. En yngre gesäll saknar väl icke arbetsförtjenst
så länge han förblifver ogift och kan vandra från en
ort till en annan; men svårigheterna tilltaga med åren.
Träder han, misströstande om mästerskapet, redan så-
som gesäll i gifte, så tvingas han nästan att hemligen
utöfva sitt yrke för egen räkning, emedan mästarne
och de ogifta gesällerna nu icke gerna vilja erkänna
honom; men då blottställer sig också fuskaren för lagens
stränghet och för embetets oblidkeliga förföljelser. Så
snart han icke längre kan eller får arbeta, måste den
offentliga fattigvården vanligen åtaga sig honom. De
ogifta gesällernas belägenhet blir med åren ännu sämre
då de merändels under sitt kringvandrande lif förlora
arbetslust och ordningssinne samt lefva af embetets
understöd, hvarpå de lagligen kunna göra anspråk,
249

samt af allmösor, dem de våga begära oaktadt de
derigenom utsätta sig för vådan af frihetens förlust.
Under sådana mörka utsigter föredraga många gesäller
att ingå i krigstjenst; men numera är ej heller denna
utväg tillräcklig att afhjelpa deras förlägenhet.

Då skråväsendet sålunda varit alltför vanmäktigt
att förbättra gesällernas tillstånd, så måste lagstiftnin-
gen försöka andra medel. Mycket -kan utan tvifvel re-
dan genom näringsfriheten i denna rigtning tillväga-
bringas. Sjelfförsörjningen upphörer då att vara ett
brott, mästerskap kan med vida mindre svårighet och
kostnad vinnas, de stränga skrankorna mellan skrånas
: ömsesidiga arbetsrätt bortfalla och landsbygden erbju-
der isynnerhet i Sverige ett vidsträckt utrymme för
nya handtverksmästares verksamhet. Följaktligen kunna
också flera nya lärlingar och gesäller både på landet
och i städerna antagas. Den svårigheten qvarstår vis-
serligen äfven under näringsfriheten att ett betydligt an-
tal gesäller måste finnas utan hopp om verkligt mäster-
skap, så vida städernas handlverksmästare skola för-
värfva det välstånd, som icke utan medhjelpare kan
vinnas, och man kan derföre befara, att handtverks-
näringen antingen skall för det mesta komma att be-
drifvas af personer, som utan biträde arbeta för egen
räkning med en ringa behållning, eller att ett stort
antal gesäller äfven hädanefter skall uppgifva anspråket
på ett sjelfständigt mästerskap. Det är troligt att båda
dessa förutsättningar skola inträffa, den senare likväl
allmännare än den förra; ty andra länders erfarenhet
har ådagalagt, att sedan näringsfriheten utträdt ur den
vacklande öfvergångsperioden och kommit till stadga.
250

har gesällernas antal alltmera tilltagit i förhållande till
mästarnes, ehuru de senares ännu är öfvervägande, så
att omständigheterna i detta hänseende till och med
äro mera gynsamma under näringsfrihetens inverkan än
i länder, der skråväsendet ännu råder 5). Men fastän
således icke heller näringsfriheten kan skänka alla ge-
säller mästerskap — hvilket så mycket mindre kan till-
vitas henne som hon icke, i likhet med skråförfattnin-
gen, gifver dem ett bedrägligt löfte derom — är det
dock en väsendtlig skillnad mellan den nödtvungna för-
sakelse, skråväsendet ålägger dem, och den frivilliga
afsägelse, som under näringsfriheten blifver en följd af
deras egna klart insedda fördelar. Då emellertid de
gesäller, som ej kunna blifva mästare, äfven under
friare näringsförhållanden blifva ganska talrika, så kan
deras belägenhet icke förbättras om gesällväsendet fort-
farande bibehåller de vanor och missbruk, skråtvånget
oundvikligen alstrat. Under näringsfriheten skola skick-
liga och arbetsamma gesäller säkerligen icke blifva för
många eller sakna arbetsförtjenst, och alla åtgärder som
åsyfta en förminskning af gesällernas antal blifva der-
före både öfverflödiga och skadliga för industrien. Der-
emot är det af vigt att gesäller, som ej hoppas vinna
en sjelfständig bergning såsom mästare, må komma i
tillfälle att grunda ett eget hushåll utan tryckande nä-
ringsbekymmer. En gift gesäll befinner sig i allmän-
het i en bättre belägenhet än en mästare, hvars rörelse
är så ringa, att han ej förmår hålla sig ett biträde,

5)	K. H. Rau, Grundsätze der Volkswirthschaftspolitik. 2:te Ausg.
Heidelberg 4 839, s. 293. — Hoffmann, Die Befugniss zum Gewerb-
betriebe, s. 423 ff.
• 251 .

och om gesällen, såsom i större städer redan är bruk-
ligt, erhåller en högre aflöning emot det att han sjelf
förser sig med kost och husrum, så skall äktenskapet
i de flesta fall vänja honom vid en större ordning och
sparsamhet. För fattigvården blir förhållandet enahanda
om hon betungas af gifta gesäller, hvilket stundom icke
kan undvikas, eller af utarmade mästare, såsom nu är
mera vanligt. Men till en sådan förändring, fordras en
upplösning af det gamla gesällskapet, hvilket nu på
mångfaldigt sätt inskränker medlemmarnes frihet. Om
de gamla skråna måste gifva vika för fria föreningar af
en större omfattning, så böra också gesällernas brödra-
skap med alla inrotade missbruk afskaffas eller ombil-
das. Gesäll vänd ringen har väl upphört att vara ett
lagligt tvångj men hon kan först med skråväsendet upp-
höra att vara en förderflig plägsed, i hvilken oordent-
liga gesäller, som icke förstå att deraf draga någon
nytta, söka en ursägt för ett planlöst och sysslolöst
kringirrande. Ett sådant lefnadssätt förtjenar ingalunda
uppmuntras genom serskildta understöd, hvilka endast
böra tilldelas de vanföra och verkligt behöfvande. Skick-
liga och ordentliga gesäller skola ändå icke underlåta
att genom resor utbilda sig på egen bekostnad. Först
genom gesällväsendets fullständiga ombildande i förening
med en friare läromethod, som gör behörigt afseende
på lärlingarnes olika anlag och villkor, kan handtverks-
klassen vinna det anseende, att äfven förmögna och
bildade ynglingar deri inträda, och qvarstanna.

Då lagstiftningen måste besluta sig till att afskaffa
skråtvånget, kan reformen antingen småningom eller
också på en gång utföras. Uti flera länder har Öfver-
252

gången förmedlats af ett concessionssystem, som lemnat
Regeringen fria händer att i det allmännas interesse
mer eller mindre afvika frän skråväsendets fordringar,
och man har äfven sedan skråna helt och hållet blifvit
upphäfna försökt att fortfarande grunda en allmän närings-
författning på ett sådant system. Huruvida en verklig
näringsfrihet derigenom kommer till stånd, beror af den
frikostighet eller sparsamhet, hvarmed den offentliga
makten lemnar de sökande tillträde till näringarna. Åro
inskränkningarna många, så består hela reformen i ett
utbyte af skråtvång emot ett nytt näringstvång; äro de
återigen få och obetydliga, så kan det synas vara lik-
giltigt om hvar och en får fritt utöfva en näring till följe
af en formlig tillåtelse eller på grund af en enkel an-
mälan. Men just derföre att concessionssystemet, allt-
efter de styrandes vexlande åsigter, lika lätt kan verka
emot som för näringsfriheten är det, såsom en allmän
norm användt, förkastligt. Som det icke kan gifvas
någon allmänt giltig lag för meddelandet af tillstånds-
resolutioner, så blir lagen genom sin egen ofullkomlig-
het förvandlad till godtycke. Om embetsmyndigheterna
obetänksamt gifva vika för redan anställda näringsidka-
res klagomål och föreställningar, så tillinletgöres lagens
på förhand gifna löfte om ett lika skydd för alla dem,
som uppfyllt dess fordringar. Statsförvaltningen försät-
tes genom concessionsväsendet i motsägelse med sig
sjelf och i en vacklande ställning, som högst menligt
inverkar på alla af hennes ledning beroende förhållan-
den. Medborgaren kan med skäl fordra, att hans val
af yrke endast må bero af en lag, hvars föreskrifter
han i tid kan lära känna och uppfylla, men icke af ett
233

godtycke, hvars resultater på förhand omöjligen kunna
beräknas.

Företrädet måste derföre tillerkännas det system,
hvilket utan afseende på näringsidkarnes redan för han-
den varande större eller mindre antal enligt regeln be-
rättigar hvar och en att utöfva ett yrke, då han der-
till anmäler sig och kan visa att han uppfyllt lagens en
gång för alla bestämda villkor. Flera undantag och gra-
der måste visserligen alltefter yrkenas olika beskaffen-
het finnas i ett sådant system; men dessa böra endast
grunda sig på den offentliga maktens skyldighet att
vaka för allmän säkerhet och icke på osäkra ekonomiska
beräkningar om näringsidkarnes sannolika utkomst. Med
en sådan näringsfrihet har man i flera länder förenat
den inrättningen, att hvarje handtverkare årligen skall
uttaga ett patent, hvilket han kan erhålla för huru
många fria yrken som helst, hvarvid patentafgiften til-
lika utgör hans näringsskatt. Exemplet torde dock icke
förtjena att följas, emedan näringsidkarne vid ett så-
dant förfarande lätt inledas i frestelsen att obetänk-
samt och oupphörligt ombyta sysselsättning, till stort
men för både dem sjelfva och industrien, och emedan
patentafgiften, såsom näringsskatt betraktad, har det
väsendtliga felet, att alla idkare af samma yrke på en
ort blifva lika-högt beskattade utan afseende 'på deras
olika inkomster af rörelsen. Bättre är det utan tvifvel
att handtverkaren alltid anmäler sig till utöfning af ett
bestämdt yrke eller af några vissa yrken i förening, och
att han sedan för sin näringsdrift blifver behörigen taxerad.

I Sverige har concessionssystemet allt hitintills va-
rit rådande,' ej mindre för de yrken som lyda under
254

skrän och som icke utan burskap få utöfvas, än för
fabriker och sådana yrken, hvilka i senare tider blifvit
fritagna från skråtvånget för att bilda en öfvergång till
näringsfrihet. Man kan icke heller hoppas att det häfd-
vunna systemet skall allmänt öfvergifvas af den nya
näringsstadga, som nu afvaktas, emedan den allmänna
lagen ännu innehåller alltför många hinder emot införan-
det af en verklig näringsfrihet ; men i afseende på så-
dana fabriker och manufacturer, hvilkas fria bedrifvande
ej kan medföra allmän våda, är det dock möjligt att
beträda en annan bana. Äfven för skråhandtverkena
kan ett af de största hindren undanrödjas, om de äldre
näringsidkarnes rätt att göra föreställningar och att an-
föra besvär i anledning af nya burskapsansökningar för-
faller så snart skråembetena upphöra, hvarefter endast
borgerskapets representanter skulle komma att höras in-
nan burskapsansökningar af embetsmyndigheterna afgöras.

Några af de invändningar, som blifvit gjorda emot
näringsfriheten, skola vi slutligen söka skärskåda i näst-
följande kapitel.
255

SJUNDE KAPITLET.

Om arbetets organisation.

Hvem har icke hört omtalas de häftiga anklagelser,
som i våra dagar blifvit rigtade emot näringsfriheten
eller den obegränsade concurrensen, såsom källan till
allt det onda hvaraf samhället lider? Oaktadt dessa
anklagelser hafva ingenting gemensamt med de åsigter,
som ännu hyllas af skråväsendets försvarare, emedan
deras upphofsmän föreslå helt andra botemedel än en
återgång till de gamla skråna, så hafva dock skråtvån-
gets kämpar, till ett bevis på att ytterligheterna ligga
hvarandra nära, icke försmått att vända sig dessa nya
anfall emot näringsfriheten till godo, och det är der-
före nödvändigt att pröfva styrkan af de skäl, som ge-
mensamt anföras af bundsförvandter, hvilka i grunden
äro hvarandra så olika.

De som uppträdt emot den nyare industriens her-
ravälde våga väl icke förneka rikedomens och civilisatio-
nens stora tillvext under inflytelsen af arbetets frihet;
men de påstå att endast några få kommit i åtnjutande
àf dessa fördelar under det massan nedsjunkit i armod
256

och barbari. Kapitalisterna, som redan förut hade
mycket, hafva bemäktigat sig allt, och de olyckliga ar-
betarne, genom hvilkas flit rikedomen hufvudsakligen
alstrats, hafva blifvit helt och hållet beröfvade mödans
frukter; ty ett sparsamt lifsuppehälle räckes dem, då
de finna arbete, endast såsom en nådebevisning ur de
rikas händer, och då de sakna arbete, så skyddar sam-
hället dem icke ens emot hungersdöden. Då man for-
skât efter" orsaken till denna orättvisa fördelning af rike-
domen, har man funnit den i den oinskränkta concur-
rensen, som å ena sidan tvingat -entreprenörerna att
förminska arbetslönerna och att ersätta arbetarne med
machiner för att kunna sälja producterna mindre dyrt,
och som å andra sidan tvingat arbetarne, hvilkas antal
blifvit för stort, att låta sig nöja med den lön, man
velat gifva dem. Concurrensen, som är den närvarande
industriens befordringsmedel, måste hylla den grund-
satsen att den enes förderf är den andres vinst; men
deraf alstras endast söndring och förvirring. Industrien,
som till sin natur är fredlig/ upptänder på detta sätt
ett krig, i hvilket den arbetande klassen, som är den
svagaste, måste duka under. Arbetets befrielse, hvarpå
menskligheten i årtusenden arbetat, har således endast
varit en olycka för sjelfva den arbetande klassen, och
man fordrar nu att samhället skall göra ett slut på
detta olycksaliga tillstånd och befria arbetaren från cön-
currensens vådor. Då hvarje menniska har rätt att lefva,
så måste hon också äga rätt till arbete, för att der-
med underhålla sig och de sina; men om den fattige
skall komma i åtnjutande af denna rätt, så måste ar-
betets organisation träda i den närvarande anarkiens
257

stalle och associationen godtgöra hvad concurrensen
brutit 1).

Det är bekant att dessa åsigter uppkommit i Frank-
rike och att de derifrån börjat sprida sig till det öfriga
Europa; men i sjelfva Frankrike, der de ännu ifrigast
bearbetas, hafva så många systemer, hvilka alla på ett
sjelfständigt sätt sökt lösa det ifrågavarande problemet,
blifvit uttänkta, att det fordrades ett eget arbete för att
om dem gifva ett någorlunda fullständigt begrepp 2).
Man öfverensstämmer endast i missbelåtenheten med
det närvarande tillståndet; men i fråga om sättet att
förbättra detsamma råder redan emellan de egentliga
Socialisterna inbördes en stor olikhet i planer och för-
slager, emellan dem och Communisterna en ännu större,
och från båda dessa secter skilja sig återigen mång-
faldiga skriftställare, hvilka hvar för sig sökt finna det
lätta. Vi ämna icke granska St. Simonisternas och
Fouricristernas läror, hvilka åsyfta en förbättring i den
arbetande klassens belägenhet genom en fullkomlig om-
skapning af det bestående samhällsskicket. De förra

. ) Som dylika anklagelser förekomma öfverallt i nyare skrifter
sa ar det egentligen öfverflödigt att anföra några bevis derpå. Exem-
pelvis ma dock nämnas: A. Cherbuliez, Riche ou Pauvre. Paris et
Geneve 4840. — E. Buret, De la misère des classes laborieuses en
Angleterre et en France. Paris 4844. - F. Stromeyer, Organisation
der Arbeit. Belle-Vue 4844. - F. Engels, Die Lage der arbeiten-
den Klasse in England. Leipzig 4845.

-) Vi hänvisa till L. Beybaud, Études sur les Réformateurs con-
emporains ou Socialistes modernes, Paris 4840, till flera uppsatser
a samme författare i Revue des deux mondes, till L. Stein, Der
Socialismus und Communismus des heutigen Frankreichs, Leipzig
1842, samt till Tb. 0eIckers, Die Bewegung des Socialismus und
Communismus. Leipzig 4844.

17
258

föreslå nemligen arfsrättens upphäfvande och en hierarki,
i hvars händer all förmögenhet bör samlas för att åter
utdelas till hvar och en efter förtjenst. De senare åter
vilja förena alla de enskildta interessen, som nu söndra
menniskorna, till en harmonisk association genom att
organisera menskligheten i stora phalanger, med gemen-
samma boningar och gemensamt arbete, hvars vinst
bör fördelas, i förhållande af medverkan till productio-
nen, emellan kapitalet, arbetet och talenten, hvarvid
likväl de, som inom arbetsklassen valt de nyttigaste
och mödosammaste yrkena skola bekomma en större
andel än de öfriga. Vi vilja än mindre egna någon
uppmärksamhet åt Communisternas råa omstörtnings-
planer, hvilkas enda mål är en absolut jemnlikhet och
egendomsgemensamhet. Deremot torde ett par exempel
böra anföras på de reformförslag, hvilka i mängd blif-
vit framställda af sådana författare, som icke ställt sig
helt och hållet utom den bestående verkligheten. Uti
Frankrike, der man hunnit tillräckligt vänja sig vid en
Öfverdrifven centralisation, är det icke sällsynt, att de,
som anse den fria associationen vara alltför vanmäktig
att hämma den olycksbringande concurrensen, i stället
föreslå en tvungen association, i det de vilja tillägga
regeringen eller valda representanter rättigheten att be-
stämma arbetarens lön och entreprenörens vinst. Buret
har sålunda uppgjort en ganska invecklad industriell
charta, enligt hvilken mästarne och arbetarne i hvarje
yrke skola välja representanter i de serskilda commu-
nerna för att på vissa tider fastställa arbetslönernas
belopp och ordna alla förhållanden inom industriperso-
nalen. Dylika representanter böra ytterligare utses för
259

cantonerna, departementerna och hela riket. En annan
bekant författare 3), som påstår att concurrensen skall
utrota folket, ruinera medelklassen och slutligen föror-
saka ett krig på lif och död mellan England och Frank-
rike, anser följande botemedel användbara och verk-
samma: Regeringen bör betraktas såsom productionens
högsta ledare och för att kunna uppfylla sitt åliggande
bör hon beklädas med en stor makt. Detta åliggande
bestar deri, att hon skall betjena sig af sjelfva con-
currensens vapen för att undanrödja concurrensen. Till
den ändan skall Regeringen upptaga ett lån, som bör
användas till inrättande af sociala verkstäder uti natio-
nalindustriens förnämsta grenar. Såsom verkstädernas
grundläggare äger Regeringen för dem uppgöTa statu-
ter, hvilka granskas och antagas af national-representatio-
nen. Till att arbeta i dessa verkstäder inkallas alla
välkända arbetare. I början och intill dess en fullkom-
ligt ny uppfostran hunnit förändra tänkesätten och se-
derna skall arbetslönernas olika belopp lämpas efter för-
rättningarna ; men lönen bör alltid vara fullt tillräcklig
för arbetarens behof. Första året bör Regeringen för-
dela functionerna, men derefter inträder valprincipen.
Behållningen fördelas årligen i trenne delar, af hvilka
den ena lika utdelas till associationens medlemmar, den
andra användes till understöd för vanföra personer och
andra industrianstalter, den tredje förser dem med
arbete, som vilja deltaga i associationen, på det denna
ma kunna utvidgas i oändlighet. Medlemmarne äga an-
vända sina arbetslöner efter behag; men de stora för-

3)	Louis Blanc, Organisation du travail. 4:e Ed. Paris 4845.

17#
260

delarna af en gemensam hushållning skola snart göra
en sådan allmän. Då en offentlig verkstad inom hvarje
industrigren på detta sätt skulle komina att täfla med
den enskilda industrien, så kan striden hvarken blifva
långvarig eller oviss; den maste slutas till statens för-
del som sålunda efter hand blifver hela industriens
beherrskare och ordnare. Sa snart en centralverkstad
finnes för hvarje arbets-sfer, måste alla andra verk-
städer blifva dess supplementer, och från den stunden
finnes icke mera någon concurrens.

Genom dylika artificiella systemer, som i detaljerna
mer och mindre afvika från hvarandra, tror man sig
kuûna häfva den samhällssjukdom, som frihetens natur-
liga system skall hafva framkallat. Om man äfven vill
antaga, att alla de föregifna olyckorna äro verkliga och
att de äfven härleda sig från de uppgifna orsakerna,
skulle väl de föreslagna åtgärderna åstadkomma något
bättre? Man vill ersätta de vexlande företeelserna inom
industrien och de enskildas fria association med en all-
män organisation och association. Det nya tillståndet
tyckes väl vid första påseendet vara enklare och be-
stämdare; men hvad är dermed vunnet om det saknar
rörlighet och lif samt slutligen förfaller i dvala och upp-
lösning? Och sådan skulle följden utan tvifvel blifva;
ty just till följe af den bristande concurrensen och den
bristande enskilda omtankan skulle man producera vida
mindre än nu, hvar och en skulle förlita sig på andra
och väl vilja njuta men icke arbeta, de svaga arbe-
tarne, som mest behöfva skydd, skulle öfverlemnas åt
sitt öde, och den sysslolösa mängden skulle, förorsaka
förvirring och strider af vida betänkligare art än den
261

oro, hvilken det fria tillståndet, som icke förorättar nå-
gon, stundom framalstrar. Rikedomens fördelning skulle
hvarken blifva jemnare eller rättvisare. Arbetaren, som
nu har en bestämd andel i productens hela värde eller
en arbetslön, som på förhand kan beräknas, skulle i
stället blifva beroende af slumpen och godtycket, enär
hans lön genom maktspråk eller omröstning än skulle
förhöjas och än förminskas. Det är visserligen de nya
theoriernas tydligt tillkännagifna afsigt att rikta den fattige
på den rikes bekostnad; men huru skall detta ända-
mål lagligen och i godo kunna vinnas, och huru skall
man ens med våld kunna förmå förmögenhetens. nu-
varande innehafvare, som äfven hafva makten, att öfver-
gifva det säkra för det osäkra? Derföre måste man
medgifva, huru man än vill bedömma dylika systemer,
att de lättare kunna uppgöras än verkställas.

Det är en annan fråga om∙ de, ofvannämnda an-
klagelserna i hela sin vidd verkligen äro grundade.
Hvar finnes väl ännu i verkligheten den obegränsade
och allmänna concurrens hvaröfver man klagar? Åt-
minstone har den icke inträdt mellan verldens alla län-
der, då tvertom hvarje land genom införselsförbud och
skyddstullar förhindrar eller försvårar fremmande med-
täflan. Icke heller är den inre concurrensen i de län-
der, som af alla äga den största näringsfrihet, ohäm-
mad; ty om täflan i det närmaste är fri inom en
näringsgren, så är tvånget ofta så mycket större inom
en annan. Lika öfverdrifvet är påståendet att national-
rikedomen inom de mest civiliserade staterna nu är så
ojemnt fördelad, att det minsta antalet äger allt och
mängden intet. Motsatsen mellan rikedom och armod
262

faller visserligen lättare i Ögonen uti länder med en
högt utbildad industri, än i sådana länder, der national-
förmögenheten är så ringa, att ett jemförelsevis ganska
obetydligt belopp tillfaller äfven de rikaste; men de
lägre folkklasserna i de förra länderna kunna likväl för-
skaffa sig beqvämligheter och njutningar, som för de
högre klasserna i de senare länderna äro ett okändt
öfverflöd. Långt ifrån att den största rikedom grän-
sar omedelbart intill den största nöd, är det just ett
utmärkande kännetecken för vår tids civilisation, att
en allt talrikare medelklass uppstår, som genom arbete
och omtanka förvärfvar sig ett allmänt välstånd, och
att öfvergångarna från den ena ytterligheten till den
andra derigenom blifva så mångfaldiga, att den verkliga
nöden lyckligtvis utgör ett undantag. Man kan icke
heller betvifla att civilisationen, så snart hon med all-
var vill gripa verket an, äger tillräckliga medel i sin
makt till lindrande af denna verkliga nöd, utan att hon
derfore behöfver, såsom man föreslagit, helt och hållet
öfvergifva de hittills kända villkoren för sin egen till-
varo. England, hvars exempel man i främsta rummet
plägar åberopa, har ju visat, att det endast fordrades
en förnuftigare fattigvård, som för tolf år sedan inför-
des, för att nedtvinga de omåttliga fattigtaxorna och
med ens undanrödja en stor del af det förra eländet,
hvilket nu ytterligare kommer att minskas till följe af
de stora reformer, som innevarande år blifvit verk-
ställda. De verkliga orsakerna till Irlands nöd inser
man klart, och botemedlen skola vara till hands så
snart man har mod och vilja att använda dem. Hvad
Frankrike beträffar, så Öfverensstämma de tillförlitligaste
263

factiska uppgifter derutinnan, att nationalrikedomen är
mycket jemnare fördelad än i England, att det materiella
välståndet under de sista 50 åren utomordentligt till-
tagit och att antalet af dem, som blott lefva för dagen
utan att kunna bespara något af arbetsförtjensten, är
jemnförelsevis ganska inskränkt 4).

Äfven med afdrag af all öfverdrift måste man er-
känna, att nöden ännu hemsöker en stor del af befolk-
ningen i de rikaste länder; men man misstager sig om
det ondas verkliga orsak då man endast härleder det
från den fria concurrensen. Fattigdomen har funnits i
alla tider, och dess skepnad har varit strängare i samma
mån som arbetet varit fjettradt. Fastän den nu så
mycket öfverklagade concurrensen fordom var okänd,
har arbetsklassen under den nyare tidens samhällsskick
visst icke skäl att afundas forntidens slafvar och medel-
tidens lifegna. Orsakerna till fattigdomen äro i sjelfva
verket mångahanda, och man kan icke med något sken
af rättvisa och sannolikhet tillägga concurrensen någon
andel deri, utom då fråga är om dem, som både kunna
och vilja arbeta, men det oaktadt af hvarjehanda an-
ledningar icke finna något arbete. Den egna företeel-
sen att antalet af arbetsföra personer ökas, som klaga
öfver bristande arbetstillfällen under det den frigjorda
industrien öppnar allt flera utvägar till bergning för
mängden, bevisar blott att mången saknar vilja eller
förmåga att uppsöka och begagna de försörjningsmedel,
som finnas. Af den större personliga friheten och den

4)	. Se t. ex. Ch. Dunoyer, De la liberté du travail. Paris 4843.
I: 417. — Th. Morin, Essai sur l’organisation du travail et l’avenir
des classes laborieuses. Paris 1845. s. 420.
264

utvidgade näringsfriheten följer äfven, att man numera
icke nödvändigt måste arbeta, och sysslolösheten utgör
derföre för många den dyrbaraste rättighet, som ge-
nom befrielsen blifvit dem beskärd. Men friheten alstrar
äfven en liflig täflan, en ökad production och ett vid-
sträcktare användande af den tillgängliga arbetskraften.
Det oaktadt kunna icke, alla bestå profvet, emedan 'för-
mögenheterna äro olika. Den som äger större kapitaler
och större insigter besegrar lätt en svagare medtäflare,
som icke ägt förstånd nog ätt välja en sysselsättning,
motsvarande hans krafter. Concurrensen inom industrien
har således visserligen det felet, om det så kan kallas,
att i likhet med all slags frihet kunna missbrukas och
att dess rätta bruk förutsätter en större förmåga och
besinning, än hvar och en äger. Men deraf följer dock
icke, att man för det möjliga missbruket och några
olägenheter skall förkasta de vida större fördelarna, eller
att en i sig sjelf sann grundsats skall förnekas för det
icke alla genast kunna fatta den. Tvertom måste sam-
hället sträfva derhän att bibringa sina medlemmar den
upplysning och sedlighet, som fordras, så vida den
fria concurrensens välgerningar skola rätt användas och
dess vådor undvikas. -

Om de tvångsåtgärder, medelst hvilka man vill
helt och hållet tillintetgöra concurrensen och införa ett
hitintills okändt samhällsskick, grunda sig på en för-
villelse,‘så är sanningen icke heller till finnandes uti
det gamla skråsystemet, hvilket, utgående från samma
förutsättning om concurrensens skadlighet, icke är djerft
nog att deraf draga samma slutsatser utan stannar vid
halfva åtgärder och inskränkningar, likasom om dessa
265

innefattade industriens högsta mål. Man befarar att
alltför många idkare skola ingå i de serskildta yrkena
om skråtvånget undanrödjes. En allmän och fortfarande
öfverproduction kan dock minst äga rum under närings-
friheten, emedan concurrensen skall nedtvinga arbets-
förtjensten och vinsten i de öfverfyllda productionsgre-
narna och sålunda förmå arbetarne att vända sig till
andra sysselsättningar, som erbjuda dem ett friare ut-
rymme. Den fria täflan besitter icke blott en stark
rörelsekraft, utan äfven en återhållande kraft, som hon
vid förefallande behof använder ; men skråtvånget, som
verkar i tid och otid, förhindrar deremot jemnvigtens
återställande och håller arbetaren i okunnighet om de
förändringar inom industrien, dem han ständigt med
uppmärksamhet borde följa. Ville man också antaga,
att en allmän öfverproduction kan inträda, så skulle ett
- sådant tillstånd ingalunda kunna förbättras genom upp-
ställandet af hinder emot productionen, utan endast
■ genom beredandet af en större consumtion, som. natur-
ligen beror af kapitalernas tillvext och consumenternas
ökade välstånd. Men skråväsendet påskyndar visserli-
gen icke uppnåendet af ett sådant mål.

Det invändes, att om också icke alla näringar på
en gång kunna erhålla ett för starkt tillopp af idkare,
så äro likväl ganska många yrken utsatta för en sådan
våda. Det vill med andra ord säga, att arbetskraften
och kapitalerna kunna på ett felaktigt sätt fördelas mel-
lan de serskildta yrkena. Vi bestrida icke att ett så-
dant tillstånd är både möjligt och verkligt, så väl un-
der näringsfrihet som under näringstvång. Skråväsen-
det gör likväl dylika olägenheter mera känbara och
266

långvariga, ,derigenom att det drager för många krafter
till de fria näringarna, till men for skråyrkena sjelfva,
som derigenom komma att lida brist på en lifvande
täflan. Om skråhindren, efter att länge hafva verkat,
borttagas, så inträffar, det naturligen, att jemnvigten
icke kan återställas utan ett starkare tillopp i början
till flera af de näringar, som förut varit för strängt till-
slutna. Derifrån härleda sig förnämligast de klagomål
öfver näringsfriheten, hvilka under öfvergångsperioden
nästan allestädes förspörjas. Dessa bevisa nemligen min-
dre, att ett i förhållande till det verkliga behofvet allt-
för stort antal af idkare ingår i de förra skråyrkena,
än att idkarnes antal uti dem förut varit för ringa, och
dessutom är det naturligt att de äldre skråmästarne
skola klaga, då de nu måste använda en större om-
tanka för att kunna täfla med flera nya mästare, som
måhända äga en öfvervägande skicklighet.

Emellertid vore det fåfängt att söka bestrida det
concurrensen, äfven då näringsfriheten är mest utbil-
dad, kan tidtals blifva alltför stor i flera yrken och
således medföra svåra lidanden för en stor del af den
arbetande klassen. Detta är minst att befara för de
productionsgrenar, hvilkas bedrifvande fordrar stora ka-
pitaler och stora insigler, emedan hvar och en, som
dermed är begåfvad, sjelfmant tager sig till vara för
förluster, dem han kan förutse och beräkna. Men så
mycket större är vådan för sådana yrken, hvilka fordra
ett obetydligt kapital och blott en mekanisk färdighet.
Om dertill kommer att sådana yrken äro rent locala
och att ett rigtigt förhållande mellan productionen och
consumtionen icke kan beräknas med tillhjelp af handeln
267

såsom medlare, enär producenten står i en omedel-
bar beröring med förbrukaren, som för hvarje gång be-
ställer varan; så måste det lätt inträffa, att många af
lättsinnighet och oförstånd företrädesvis uti sådana yrken
fika efter en oberoende ställning. Arbetaren förmår då
icke sjelf bedömma consumtionens möjliga utsträckning;
men det oaktadt förlitar han sig på sin lycka till dess
den tilltagande concurrensen med arbetslöshet bestraffar
hans misstag. Dessutom är arbetaren, äfven utan sitt
eget förvållande, numera blottställd för många nya fa-
ror, till följe af industriens hastiga framsteg och täta
vexlingar, dem han hvarken kan förutse eller beherrska.
Om än dessa oundvikliga förändringar äro välgörande
för det hela, så angripa de dock till en tid utan skon-
samhet många enskildas lycka och välstånd. Gifves det
i sådana fall för framtiden ingen annan tröst, än den
fatalistiska åsigten, att industrien nödvändigt kräfver sina
offer och att lättsinnigheten och okunnigheten må lida
sitt straff utan afseende på skulden och uppsåtet? En
sådan tröst vore sämre än ingen; ty uti den ligger en
misströstan och en förtviflan om samhällets förmåga att
förekomma och mildra ett ondt, hvars tillvaro det icke
kan förneka. Men innan omöjligheten antages vara gif-
ven är det samhällets skyldighet att allvarsamt under-
söka om det verkligen icke äger några botemedel i sin
makt. Vår tid är som bäst inbegripen i en dylik un-
dersökning, och derföre måste man ännu hoppas alt
flera fruktbringande resultater en gång skola framstå
efter många misslyckade försök. Till dessa hafva vi
utan betänklighet hänfört alla de djerfva och konstlade
theorier, som vilja nedrifva den gamla samhällsbyggna-
268

den för att uppföra en annan på nya grundvalar. Otjen-
liga äro äfven numera de hämmande former och in-
skränkningar, hvilka en förfluten tid med framgång an-,
vändt innan behofvet af arbetsfrihet blifvit oemotstånd-
ligt. Arbetets fullständiga befrielse är ett långsamt men
säkert verk af civilisationen, till hvars största välgernin-
gar denna med skäl må räknas; ty endast det fria ar-
betet är verkligt fruktbärande och det är också det
enda, som förmår höja arbetarens menniskovärde. Men
deraf att friheten icke bör undertryckas följer dock
ingalunda, att hon handlöst skall öfverlemnas åt slum-
pen. Det fria arbetet både tillåter och behöfver en
förnuftig organisation för att så mycket som möjligt
undgå vådan af frihetens missbruk. För att vinna detta
mål måste man dock uppgifva de fåfänga försöken att
införa ett allmänt tvångssystem, hvilket, långt ifrån att
organisera friheten, helt och hållet skulle tillintetgöra
henne. I stället måste man beträda en mera anspråks-
lös bana och icke försumma något medel, som kan
häfva den ena efter den andra af de nuvarande olä—
genheterna; ty dessa äro ingalunda desamma inom de
olika arbetssfererna och följaktligen medgifva de ej hel-
ler användandet af något universalmedel.

I det föregående hafva vi med några exempel
från de länder, der en större näringsfrihet redan blif-
vit införd, visat, att den nya lagstiftningen, som i början
inskränkte sig till att undanrödja tvånget, efterhand an-
tagit en positiv karakter och infört eller uppmuntrat
åtskilliga institutioner, hvilka till en del utgöra vigtiga
bidrag till en ny arbetets organisation. De fria handt-
verksföreningarna, syndicaterna, skiljedomstolarna och
269

andra likartade inrättningar hafva dock hitintills förnämli-
gast inskränkt sin verksamhet till upprätthållande af ord-
ning och disciplin inom de serskildta yrkena, och i det
hänseendet utgöra de egentligen en efter nya förhållan-
den lämpad fortsättning af de forna skråna, hvilkas
goda föreskrifter de tillegnat sig med förkastande af
deras näringsmonopolier och deras för industriens ut-
veckling menliga inskränkningar. Men lika litet, som
skråna numera kunna tillfredsställa behof och fordrin-
gar, som voro okända på de tider, då skråväsendet
utbildade sig, likaså litet förmå dessa nya institutioner,
så länge de väsendtligen inskränka sig inom samma
verkningskrets, afhjelpa de olägenheter, som äro egen-
domliga för den nya friheten. Dessa olägenheter hafva
vi redan antydt; de bestå icke i förminskade berg-
ningsutvägar, utan i svårigheten för den obildade mas-
san att i tid uppsöka och begagna dem som finnas.
Alla bemödanden, som gå ut på att höja arbetarens
sedlighet, förståndsodling och konstfärdighet, äro der-
före de verksammaste skyddsmedlen mot denna våda;
ty som de lägre yrkena, hvilka kräfva de minsta in-
sigterna, lättast blifva öfverfyllda, så återställes jemn-
vigten i den mån arbetarne förvärfva sig erforderlig
bildning för att kunna välja andra sysselsättningar. Den
nyare tidens industriföreningar, slöjdskolor och hvarje-
handa för den arbetande klassen beräknade bildnings-
medel utgöra redan en början till ett bättre tillstånd.
Men det är icke nog att dylika välgörande anstalter
finnas, man måste äfven göra dem tillgängliga för den
mest vanlottade folkklassen, och i allmänhet måste man
hafva en mera speciell omvårdnad, än hittills, om de
270

arbetare, som icke sjelfva kunna bedömma om ett vrke
förmår sysselsätta ännu flera idkare. Atskilliga företeel-
ser tyckas bebåda, att äfven detta behof i en fram-
tid skall afhjelpas. I England och Frankrike finnas re-
dan frivilliga föreningar med det ädla syftemålet att
förbättra den arbetande klassens belägenhet och upp-
lysa den om dess sanna fördelar. En berömd Fransysk
författare 5J har föreslagit, att man åt denna ringa
början borde gifva en större utsträckning och en full-
ständigare organisation. Han vill att hvarje stad skall
äga en institution, som med råd och upplysningar, men
icke med tvångsåtgärder och befallningar, bör ordna
och leda arbetarnes anställning och fördelning inom de
serskildta yrkena. Denna auctoritet (direction de pla-
cement) bör äga en officiell karakter och stå i sam-
band med communalstyrelsen och fattigvården. Öfver
mästarne, gesällerna och lärlingarna i alla yrken hållas
fullständiga förteckningar, hvilka i förening med gesäll-
böckerna och lärocontracterna sätta directionen i till-
fälle att tjena såsom medlare mellan arbetarne och dem
som behöfva använda dem. Föräldrar, som vilja sätta
sina barn i lära, och arbetare, som sväfva i ovisshet
om det tjenligaste val af yrke, kunna af directionen
erhålla nyttiga råd och upplysningar. Han föreslår ytter-
ligare likartade centralinstitutioner för större districter
(comités de patronage industriel)^ hvilka myndigheter
på samma sätt böra ordna arbetarnes fördelning mel-
lan jordbruks- och förädlingsnäringen, deras förflytt-
ning från stad till stad och deras anställning i olika

5) De Gérando, De la Bienfaisance publique, III: 314, 327.
274

yrken, om hvilka angelägenheter de tid efter annan
böra offentliggöra nödiga underrättelser för den arbe-
tande klassen. Det förstnämnda förslaget har till och
med redan på åtskilliga ställen af erfarenheten blif-
vit pröfvadt och godkändt, ehuru det ännu icke blifvit
tillämpadt i hela sin vidd. Uti Dresden organiserades
nemligen år 1840 af en enskild förening och uti Leipzig
år 1844 af sjelfva communen dylika anstalter, hvilka
bereda arbetarne (isynnerhet dagsverkare och tjenste-
hjon) sysselsättning hos innevånarne, och nästan alla
större städer i Tyskland äro betänkta på att följa
exemplet 6).

Hvarföre skulle då vår tid misströsta om möjlig-
heten att utan kränkning af frihetens helgd åstadkomma
en ny organisation för det fria arbetet, likasom före-
gående tider förmått sjelfständigt ordna sina egendomliga
förhållanden? Långt säkrare är hoppet, att tiden bär
i sitt sköte många hjelpmedel, hvilka i behofvets stund
skola träda i dagen, fastän man ännu knappast anar
dem, och det vore derföre klenmodigt att för några
Öfvergående olägenheter försaka det fria arbetets oänd-
liga fördelar. För nationerna står valet Öppet mellan
tvenne banor, som leda till olika mål. De som haft
mod och kraft att spränga arbetets fjettrar hafva dy-
medelst vunnit rikedom makt och odling; men de, som
låtit industrien af brist på frihetens lifsluft förtvina,
hafva måst kämpa med armodet, umbära civilisationens
rikaste frukter och uppgifva anspråket på en varaktig

6) G. Hanssen, Ueber öffentliche Arbeitsnachweisungs-Anstalten
(Archiv der politischen Oekonomie. Neue Folge. IV: 296).
272

politisk betydelse. Huruvida Sverige, som länge nog
försummat, nationalkraftens fria och allsidiga utveckling,
omsider ämnar beträda en annan bana, skall den när-
maste framtiden till en del utvisa. .
4






al

' "‘II!

“Ilf i
Ih, J
Dye

1

loud
ey
sis
lie

Cl

PT

7.

o

s o

t,hly A

noank
01/
ssesiP
agili

9 51
, 4.






N

Q

' 5
. o

. 0
CΛ

UJ
o

•J
Q
Q.

ω
o
O
o

0J
c
(D

O
%

O
5

S
O
(O
(D
5
5

0

CD
CD

—
CD

O
s

O
CD
2
3
CD

CD
()

TI