I 4008 86. VAR TROCEN-DIO SJÄLV STOCKHOLMS UNIVERSITETS BIBLIOTEK MAG HUM 7e haupunquey S STUDIER OCH KRITIKER AF HANS FORSSELL. STOCKHOLM, 1875. P. A.NORSTEDT&SÖNER KONGL. BOKTRYCKARE. C s , FÖRORD. Redan för ett år sedan, då jag stod i begrepp att i och för andra uppgifter frånträda redaktionen af Svensk tidskrift, der hosföljande uppsatser under åren 1866—73 varit meddelade, begyntes tryckningen af denna samling; den hade redan långt fort- skridit, när en ytterligare förändring af min verksamhet kom att bjuda mig tills vidare upphöra med hvarje slags literär sysselsätt- ning. Det har väl ej synts mig nödigt att för den skull in- ställa den nära fulländade samlingens utgifvande, men jag har måst afstå från att gifva ett par af de sista uppsatserna den öfverarbetning de egentligen bort undergå. Så är i synnerhet den vidlyftiga artikeln ”Kyrka och stat” numera något efter sin tid, men har här ingått, enär i vårt land så litet blifvit ut- gifvet till belysning af.den stora kyrko-politiska stridens uppkomst och betydelse. För öfrigt är hvad som här intagits mesta dels blott stilistiskt retoucheradt. Stockholm i November 1875. FÖRFATTAREN. 1 INNEHÅLL. - Oliver Cromwell______________________________________sid. 1. En nutidens talare___________________________________») 18. Napoleon I:s historia _______________________________- » 35. Svensk statskyrka -_____________________________---__» 104. Merkantilism __________________________________________ » 125. Individualism och sjelfstyrelse ________________________» 164. Den andra Oktober 1871 _________________________________» 203. Värnepligt -____________________________________________» 239. Materialism_____________________________________________» 252. Tyskland, Frankrike och Sverige ________________________» 281. Kyrka och stat i det nittonde århundradet -----------. » 349. Norrland 1571—1870 _____________________________________» 501. man OLIVER CROMWELL.1 Oliver Cromwells minne skall alltid blifva ett trätofrö mellan politiska partier så inom som utom lians fädernes- land. Såsom hufvudmannen för en skarpt utpräglad po- litisk och religiös riktning, skall han väcka uppmärksam- het så länge ännu desamma motsatser finnas i verlden, mellan hvilka striden utkämpades i hans dagar. Han skall såsom sådan möta deltagande och motvilja, alltefter- som hans domare känna sig intagna för eller emot de idéer, hvilkas förkämpe han var. Men Cromwell var något ännu mera: han var en stor och egendomlig personlighet. Få af mensklighetens hjel- tar hafva så som han lagt tyngden af sin egen vilja i händelsernas vågskål; få. hafva såsom han på en gång fostrat en revolution och fått skörda frukterna deraf, på en gång rört upp dess vågor och mäktat bjuda dem att lägga sig igen. Han bevisade sig dermed vara något vida mera än blott en högsta typ för rebellionens tidehvarf, vida mera än ett verktyg för dess idéer, såsom han ock blef något helt annat än en kastboll för dess vexlingar. Han blef den. engelska revolutionens själ och lif.∙ Han gjorde dess ära och trycktes af dess nesa; han tog uppå sig ansvaret för densamma. Derför kan ock så mycket 1 Merle d’Aubigné: Protectorn eller Republiken i England på Cromwells tid. Öfversättning. Stockholm 1865. lans Forssell, Studier och Kritiker.i 2 OLIVER CROMWELL. af dess betydelse förklaras just utur hans personlighet, och derför blir ban en af desse män, hvilkas lifs gåta betraktaren så gerna vill utgissa. Vid bestämmandet af hans plats inom Britanniens och mensklighetens historia återkomma derför alltid vissa frågor, å hvilka vi dock aldrig kunna hoppas att få en tillfredsställande lösning. Man nöjer sig ej med att spörja: hvad har Cromwell gjort för England och för protestantismen? utan man går djupare och frågar: hvarföre gjorde han det han gjorde? Det är icke nog, att man lär känna honom som statsman och krigare, man vill ock blotta hans hjertas innersta trådar, för att få se, om detta hjerta var med eller mot den Gud, för hvilken han sade sig föra sin penna och sitt svärd. Derom dömer med visshet endast En; men detta hindrar icke de lägre instanserna att oupphörligen söka komma till ett säkrare domslut. Och till, olikhet i dessa domslut har Cromwells person- lighet gifvit den rikaste anledning. Han egde motståndare, sådana som hvarje revolutionsman går att uppsöka, och han skaffade sig fiender, sådana som hvarje revolutions- man bäfvar tillbaka för att möta. Hans naturliga ovänner hatade honom i lifvet och efter döden, men hans natur- liga vänner trädde också snart som fiender från hans sida. Han stod till sist nästan ensam i verlden. Då återstod för honom endast Guds och efterverldens dom. Men efter- verldens dom har onekligen länge låtit sig bestämmas af hans samtida. De konungslige och republikanerne, en Clarendon och en Ludlow, hafva skildrat honom med lika mörka färger, och i de nyare häfdaböckerna skall man oftast återfinna just de drag, som de framställt. Tre helt olika känslor synes han hafva ingifvit desse män: beundran, hat och — förakt. Dë måste beundra storhe- OLIVER CROMWELL. 3 1 ten i lιans.kraft: de måste hata våldet i hans handlingar, de sökte då upp låghet i hans själ, för att kunna förakta. Se här i korthet hans syndaregister sådant det af dem är upptecknadt. Cromwell var född i en samhällsställning, som illa stod tillsammans med hans äregirighet: hans fader var bryggare. Redan som pojke visade han de gryende an- lagen: genom sin vildhet var han grannarnes förskräckelse. Och sedan han inträdt vid universitet, blef också der hans bana utmärkt af alla de, laster, sam kunna trifvas vid en högskola. Liderlig var den blifvande fromlingen så godt som någon af det glada Englands muntra söner: unga qvinnor blefvo rof för hans lustar; vid spelbordet förslösades modrens och syskonens förmögenhet; i Bacchi tjenst förvärfvade han denna pussiga, rödsprängda hy, som senare väckte uppmärksamhet. Också blef lärdomen derefter: vid senare år hörde man med löje hans latin, och hans brefvexling vitnade ej om någon god under- byggnad. Efter sådana ungdomsbragder drager sig den utlefvade gentlemannen tillbaka i familjelifvets lugn. Och vare sig nu att ångrens matk begynt gnaga på syndarens njurar, eller att han låtsade en förändring, som numera kunde lända till verldsligt gagn, alltnog man finner honom snart inne i tidens andliga rörelser. Oliver begynner lefva på nåden och fördöma verldens fåfänglighet, han har blifvit ett Guds barn och för i munnen de heliga männens ord i Konungaböckerna och Psaltaren. ■ Men under den kristliga askan glöder, ännu den verldsliga elden. Under det läpparne lofva Herren och knäna böja sig till brinnande böner, ropar hjertat efter ära och makt. Också hade det ej för den nyfödde puri- 4 OLIVER CROMWELL. tanen gått bättre än för det utsväfvande verldsbarnet att sköta sina egna angelägenher. Böner och konventiklar upptogo nu, liksom fordom spelbordet, hans tid; prester och kringresande predikanter förtärde nu, liksom fordom lättfärdiga qvinnor, hans penningar. En genom nytt arf tillkommen förmögenhet smälte bort, och Oliver var ej mannen att genom stilla arbete upphjelpa sin ställning. Andra utvägar måste tillgripas. Han blef en af desse män, som lefva af revolutioner, som hafva allt att vinna, och intet att förlora, som begagna sig af missbruken och fröjda sig åt missnöjet. Och livad han isynnerhet visste att begagna, var den hänförelse, hvars natur han under flere års gudsfruktan lärt sig känna, och som så väl skulle lämpa sig till verktyg för hans planer. Det låg i hela hans personlighet en öfverväldigande kraft, och dermed förbundo sig egenskaper, som gjorde honom till den far- ligaste, den mäktigaste af alla tiders folkledare. Han blef så stark, derför att han så kallt och säkert visste att leda de krafter, som verkade inom det oroliga sam- hället. Sjelf en praktisk natur, fast i viljan och klar i förståndet, förstod han att, när så behöfdes, insvepa sig i de puritanska frasernas heliga töcken; han kände, att sådant denna tid gjorde erforderlig verkan. Han, som så väl visste att beräkna och bestämma hvarje steg på. sin väg, han försmådde icke att på en svärmares vis åbe- ropa sig på den omedelbara ingifvelsen, när handlingarne togo sig ut som våldsbragder, och han djerfdes en gång att låta Guds helige Ande bära skulden för beslutet om Karl Stuarts död. Så blef skrymteriet hans andra natur och växte ihop med hans väsen. Och dermed stodo för öfrigt väl tillsamman den falskhet och list, som han all- tid begagnade för att nå sina syftemål. Det hörde till OLIVER CROMWELL. 5 hans politik att låta andra synas och bära skulden, medan han sjelf höll sig bakom och skördade frukterna. Han försmådde icke att hyckla ödmjukhet och undergifvenhet, under det dock hjertat svälde af ett stormod, som stun- dom i sina utbrott visade mannen i hans rätta dager. Med de styfve republikanerne iakttog han vanligast en rättfram förtrolighet, under det han i sitt sinne trådde efter konungsliga hedersbetygelser. Och nästan till löj- lighet gränsade hans uppförande mot dessa parlament, som han sammankallade under vackra ord om frihet och parlamentariska rättigheter, och som han vid minsta mot- stånd åter upplöste under häftiga förebråelser för deras djerfhet och trots, allt ändock under betygande af kärlek till — Gud och friheten. Sådant var hans förfarande mot både fiender och Vänner; han spelade komedi med dem alla, med konungske och republikaner, med kavaljerer och rundhufvuden. Men rolen tog sig något olika nt under olika skiften af hans lif. Så länge ännu Karl och kavaljererna voro att be- segra, var det som om en högre ingifvelses eld hade lyst ur hans blick; kraftfullt ljungade mot Belials söner samma svärd som Israels hjeltar svängde mot de Amalekiter, hans panna var öppen, hans stämma klar, och inför tu- sende kunde han tacka Herren, de trognes Gud, för segren. Då var Guds ära, folkets och kyrkans frihet hans fältrop. Han ledde fanatismen och tycktes sjelf vara ledd af densamma. Och dock var hans fanatism intet annat än kall, sjelfvisk ärelystnad. Men striden slutade och konung Karl fans ej mer; England var republik, och frihetens vänner jublade. Då vände sig bladet. Samme Gud som bjudit till strid mot tyranniet, fick nu bjuda till strid mot friheten. Mannen 6 OLIVER CROMWELL. företedde en ny sida af sitt väsen. Hans lösen visade sig nu vara »Oliver Cromwell» allena och hans begäran endast den efter egen makt. Men det förfärliga var, att ändock ej enda flik af fromhetens mantel afkastades. Blicken kunde ännu hvälfva sig mot himlen, under det läpparne bjödo att kalla endast Oliver för herre. Han bedrog friheten och republiken och blygdes ej att be- draga den i Guds namn; han bedrog presbyterianer, in- dependenter och det femte konungadömets kristne, och han kunde ändock tala högt om Kristi anda och Kristi rike. Våldet framträdde ohöljdt för hvar man, men det ville ändock bära gudsfruktans drägt, som derigenom för- nedrades till en narrkåpa. Det var fordom den helige Ände,, som befalde Karl Stuarts död; det var nu den helige Ande, som befalde upplösningen af det långa parla- mentet. Det som fordom såg ut som fanatism, blef nu nästan hädelse. Och så höll Cromwell ut med hädande skrymtan i ännu nära fem år. Man kan ej undgå att skänka den oböjliga kraften och den öfverlägsna förmågan sin djupa beundran. Så gjorde ock det engelska folket, som, uttröttadt af stri- derna, fördrog den nya despotismen. Men man måste ock nästan rysa för den järnhårde skrymtande våldsver- karen, som ej erkände någon annan lag, någon annan rätt än sin egen, som företog sig att med maktspråk ingripa i rättsskipning och lagstiftning och som icke skydde något medel för att vinna sitt mål. Också blef hans väsen un- der senare år alltmera dystert och kallt. Denna grymhet, som framträdde redan under de inbördes krigen, mot de irländske upprorsmännen och mot den afsatte konungen, visar sig nu söm ett grunddrag hos tyrannen. Och der- med sammanhänger ock brottslingens feghet, det onda 4 “I OLIVER CROMWELL. _ 7 samvetets fruktan. Han spejar efter sammansvärjningar och anar öfverallt lönnmördarens dolk. Döden bortryckte slutligen konungamördaren i Whitehalls konungsliga slott, ryckte honom bort och fram inför Guds och efterverldens dom, ännu innan hans yttersta planer nått sitt förverk- ligande. Det var som en gudomlig Nemesis, att han icke skulle få bära den kungliga krona, hvarefter hans äre- girighet trånat, och att han fick gå bort med den viss- heten, att hon ännu mindre skulle kunna befästas på so- nens svaga hufvud. Och det var ju också liksom ett straffande hån, att samma hycklande väsen, som banat hans väg så jämn, i det sista afgörande ögonblicket skulle hindra honom att mottaga den krona, som honom bjöds, och som han med sådan lätthet kunnat bekomma. Så har protektorn blifvit tecknad; man återfinner dessa drag och än flera af samma art uti sådana arbeten som Clarendons »History of the Rebellion», Humes »Hi- story of England», Villemains »Cromwell», Châteaubriands »Les quatre Stuarts», för att ej nämna Heaths »Flagellum» och Ludlows m. fl. memoirer. Vacker är bilden icke. Också afslutar Clarendon sin karakteristik med de orden: »han var en kraftfull usling». Hume talar om den »hyck- lande fanatikern»; hos Schlosser gå dessa omdömen igen nästan på hvarje sida; Villemain och Ludlow finna knappt ord för sitt förakt. Och detta var den Oliver Cromwell, som en gång injagade bäfvan och beundran hos. Europas furstar och folk, och som ännu i dag, oaktadt allt som blifvit gjordt för att svärta honom, inom sitt fädernesland lefver i ärofullt minne. Ar 1854 utkom Guizots »Histoire de la Republique d’Angleterre». England erkände, att dess lif här blifvit 8 OLIVER CROMWELL. tecknadt af en man, som syntes sjelf hafva lefvat sig in i detsamma. Synpunkterna voro vidtomfattande, studiet af källorna uttömmande, behandlingssättet mästarens. Den bakgrund, hvaremot protektorns bild aftecknade sig, var utfördt i samma färgton, hvaruti redan Macaulay skizzerat densamma, och belysningen öfver hans gestalt blef till följd deraf tämligen förändrad. Utgående från en under- sökning af den Stuartska statsmannakonsten och ett upp- visande af revolutionens nödvändighet, gör Guizot rätt- visa åt Cromwell som statsman, och rättfärdigandet öf- vergår oftast till oförtäckt beundran. Fritt och otvunget skänker han sina sympatier åt denne öfverlägsne ande, åt hans sunda och storartade politik, åt hans mod och okufliga kraft. Att han hejdade revolutionen, att han satte våld mot våld och med maktspråk tillbakavisade orons lössläppta stormvindar, är för Guizot icke ett fel, utan hans största ära, icke ett egoistiskt affall från forna grundsatser, utan en naturlig följd af den sunda med- borgerlighet, som följde honom alltifrån det första ögon- blicket, då han höjde sin röst och sin arm mot förtrycket. Guizots Cromwell är en stor man, en sådan född herrskare- natur, hvars ärelystnad icke är något annat än medveten inneboende storhet. Men att herrska är också det högsta och enda målet för denne Cromwell. Att erhålla makten och att bibehålla sig dervid var ju denne starke andes A och 0; hvarje hinder på denna väg måste krossas; hvarje medel för detta mål blef heligt. Också förstod han ju att använda alla möjliga medel, öfvertalning och våld, öppen strid och smygande list. Och bland dessa medel var äfven — religionen och den religiösa hänförelsen. Cromwell var uppfödd inom puritanismens spher; dess språk, dess lifsåskådning, dess vanor hade blifvit hans OLIVER CROMWELL. 9 egna; lian behöfde ej ikläda sig dein såsom en mask. Men de voro icke heller hans lifs innersta kärna. Han var icke en usel skrymtare, som med full medvetenhet ljög; men hans storhet ligger icke heller i hans tros värme. Hans lifs medelpunkt var icke Gud, utan det egna jaget, målet för hans sträfvanden icke Kristi rike, utan först och främst Englands. Resultatet af Guizots framställning kan då sålunda angifvas, att beundran för statsmannen förökas, hatet mot våldsmannen förminskas, men skrymtaren står dock i sina väsentligaste karaktersdrag ännu qvar som föremål för o var ovilja. . Ett helt nytt ljus har dock en annan författare kastat öfver Cromwell, och det är nästan märkvärdigt, att Guizot efter honom kunnat se bort från detsamma. Den egen- domlige, burleskt snillrike Carlyle utgaf redan 1846 sina »Letters and Speeches of Oliver Cromwell», hvari han till ett helt sammanfört en mängd origaldokument, af hvilka∙ visserligen en del redan genom Noble, Oliver Cromwell, Thurloe m. fl. voro bekanta, men som dock till största delen under århundraden legat glömda och förströdda. Detta arbete väckte allmän uppmärksamhet och erkändes för epokgörande. En betydande och vigtig del af den förändrade upp- fattning af Cromwell, som Carlyle gör gällande, hafva äfven andra författare, sådana som Macaulay, Guizot, Ranke ra. fl. efter honom upptagit och erkänt. Faktiska misstag hafva blifvit rättade, förtalets och partismädelser- nas rop hafva tystats, den historiska sanningen har fått sin rätt. Vi anföra blott några exempel härpå, då det icke är vår mening att här gifva en fullständig karaktersbild, utan endast korta antydningar. 10 OLIVER CROMWELL. Det läses ännu i många kompendier, att Cromwell var son af en bryggare, att en af hans förfäder var slag- tare. Detta reduceras nu dertill, att på fadrens gods fans eller fordom funnits ett stort bryggeri; men såsom be- tecknande för Cromwells samhällsställning och till en ej ovigtig belysning af hans karakter såsom statsman, fästes af de nyare uppmärksamheten derpå, att han var af samma slägt som Thomas Cromwell, Lord Essex, den så kallade »munkhammaren», som var ett af Henrik VIII:s kraftigaste verktyg vid reformationen, att hans mor var af det kung- liga Stuartska huset, och att han och hans slägt intogo denna aristokratiskt sjelfständiga ställning, som är så egen- domlig för Englands landed gentry. I hela hans familj låg dessutom detta strängt allvarliga drag, som utmärker puritanismen, och hon hade redan långt före revolutionen liört till det religiöst-radikala och politiskt liberala partiet inom landet. Hon hade ej mycket deltagit i det politiska lifvet, men egde inom provinsen ett stort och berättigadt anseende. Med dessa förutsättningar har Cromwell ej längre denna misstänkta karakter af äfventyraren, som måste svinga sig upp; han är en målsman för den land- aristokrati, som i alla tider bildat den friska grundvalen för Englands sociala lif och det starkaste värnet för dess konstitutionela frihet. Deraf förklaras ock den strängt konservativa riktning, som hos honom så starkt fram- trädde under de senare åren, och som af de konungske och omstörtningens män förklarades såsom ett affall från de forna grundsatserna, såsom ett vitnesbörd om falsk- heten och egoismen i hans väsen. Den var intet annat än en protest af hans ärfda och förvärfda medborgerliga anda emot revolutionens ytterligheter. OLIVER CROMWELL. 11 Pä samma sätt har man misstagit sig vid tecknandet af mannens första karaktersutveckling. Berättelserna om lians vilda ungdomslif hafva bevisat sig vara en dikt, åtminstone utan någon historisk sannfärdighet. Likaså finnes ej heller någon grund för uppgifterna om hans ekonomiska obestånd eller om hans oförmåga att sköta sin förmögenhet. I stället hafva positiva och öfvertygande bevis, — öfver- tygande åtminstone för en hvar, som ej förklarar all reli- giositet för hyckleri, — blifvit framlagda för verkligheten och sanningen af den andliga förändring, som hos ho- nom försiggick under det stilla, husliga lifvet i Hunting- don. Hans egna bref och tillförlitliga åsyna vitnen intyga densamma. Synden framträdde i sin nakenhet för hans själ. Lagens hammare slog på det hårda hjertat. För- färan och ångest grepo honom; han kämpade och bad, lians nätter voro qvalfulla, syner och anderöster oroade honom. Sedan kom efter lagens qval evangelii frid. Her- ren bönhörde och nåden strömmade in i hans själ; Kristus blef hans lif och hans lif blef en kristens. Det var samma process, som ännu i dag försiggår i så mången menniskas själ och som väl alltid blifver en hemlighet för livar och en, som ej erfarit densamma. Det låg deri mycket af tidens sjukliga öfverdrifter, men den var icke dess mindre den fullaste verklighet. Och denna utveckling blef be- stämmande för mannens senare lif. Trons värma, öfver- tygelsens innerlighet, det kristliga lifvets fullhet öfver- gåfvo honom aldrig. Denna tro var stundom besmittad af farliga irrläror, detta kristliga lif var ej utan en viss sjuklighet; man hör återljud af satserna om den troendes ofelbarhet och syndfrihet; man måste förundra sig öfver att en så sund natur kunde så hänoifva sio åt svärme- 12 OLIVER CROMWELL. riets inspirationer. Men med allt detta var dock Irans lif i Gud och Kristo det djupaste allvar. Vi finna här just den punkt, hvari den Carlyleske och, som vi förmena, den verklige Cromwell så bestämdt skiljer sig från den ofvan tecknade karikaturbilden. Man skall verkligen vara djupt intagen af förutfattade meningar, för att ännu efter genomläsandet af den Carlyleska serien af originaldokument kunna föreställa sig, att denne man ljög både inför verlden och inför sin Gud. Den ringe ädlingen i S:t Ives, den kraftfulle krigaren vid Naseby och Worcester, protektorn på tronen och familjefadren i hemmet, talaren i parlamentet och predikanten bland trosbröderna, öfverallt är han densamme. Redan ur psy- kologisk synpunkt blifver det nästan omöjligt att förklara ett så följdriktigt och oafbrutet genomförande af en hyck- lande roll. Och hvad som talar ännu starkare emot ett sådant antagande, är att hyckleriet då skulle hafva fram- trädt, der intet hyckleri var af nöden. Anda från år 1635 ega vi nu bref från Cromwell till nära slägtingar och trosförvandter, bref som helt och hållet falla inom privatlifvets krets och bref som beröra politiska frågor, om hvarandra. De andas, alla samma varma entusiasm, samma djupa känsla af synd och nåd, samma ängsliga förbidan efter Guds rikes tillkommelse. Hans boning är i Meshec och Kedars hyddor, men han hoppas på Herren, som icke skall svika, som låter honom vänta, men i sinom tid dock öppnar sitt tabernakel. Hans själ är med den förstföddes församling, hans hjerta hvilar vid Kristi kors. Vill man kanske antaga, att detta språk var hyckleriets och beräkningens, att det var anlagdt på att förskaffa sig insteg hos ett parti, som kunde begagnas för vidt- OLIVER CROMWELL. 13 utseende planer? Sådant skulle åtminstone strida mot van- liga grundsatser vid psykologiska undersökningar. . Han är densamme hela den följande tiden igenom, densamme vid allt offentligt uppträdande och i sina för- troligaste meddelanden. Om man nödvändigt vill misstro hans gudliga och bibliska talesätt inför hären och i par- lamentet, så må man i stället vända sig till de talrika brefven till sönerne, till mågarne, till Elisabeth Cromwell och till Elisabeth Claypole. Der bör man åtminstone kunna vänta sig upplysning om hjertats innersta ohöljda tankar. Och se, der möta endast samma ord, samma tankar, om möjligt ännu innerligare och besynnerligt nog med ännu mera styrka använda i lifvets alldagliga för- hållanden än i statens rådslag. Hans själ ligger öppen; nyckeln bjudes oss till en stor andes innersta, enkla hem- lighet. Hvarje ord vitnar om en genomarbetad lefnads- vishet, om måtta midt uti svärmeriet, om en följdriktig- het, som icke kan tillhöra ett- lånadt själslif. Så, som han, skrifver till sin son och sin dotter ingen far som leker med gudaktighetens fraser. Det synes oss derför nästan omöjligt att i Cromwell fortfarande blott se den äregirige hycklaren, — såvida man icke vill kalla hela puritanismen för ett hyckleri. Och det har man, som bekant är, en gång verkligen gjort. De återkommande kavaljererna skrattade åt den och för- löjligade den i de lättfärdiga nidvisorna och de ännu lätt- färdigare komedierna, och detta hånskratt genljöd seder- mera öfver Europa nära nog. under tvänne århundraden. Som en sann typ för den engelske Tartuffe har puritanen med sin heliga blick, sitt förvirrade språk och sin för- argliga näston gått till efterverldens hogkomst. Men en ■redligare uppfattning af denna religiösa riktning har dock 14 OLIVER CROMWELB. på den senare tiden gjort sig gällande. Ingen, som hädan- efter vill teckna detta tidskifte af engelska samhällets lif, kan göra sig skyldig till ett så groft missförstånd af dessa rörelsers natur. Efter Macaulay och Guizot är det omöjligt. Men om Cromwell icke var den skrymtare, som han så länge fått föreställa, huru skall man då förklara detta lif, fullt af våld och af list? Det är ej nog att i sitt hjerta känna Guds nådeverkan och att med all den omedelbara förnimmelsens visshet tala derom; bevisar sig icke denna tro och denna hänförelse i det kristliga lifvet, så blir dock kristligheten svag, och det myckna talet derom blir ej så särdeles skildt från hyckleriet. Crom- wells gudsfruktan måtte hafva varit huru allvarlig som helst, han föll ju dock för den frestelsen att sträfva efter jordisk makt, och vid detta sträfvande lät han ju medlen bestämmas af ändamålet. Vår uppgift är icke -att besvara denna fråga. Carlyle, som så starkt betonat den nya utgångspunkten, har visser- ligen försökt det, men är för mycket bizarr och för mycket polemisk för att kunna lyckas att gifva en till- förlitlig och genomförd bild. Dock ser det ej, ut, som om uppgiften vore olöslig. Må man blott icke af häfda- tecknaren begära, att han skall kunna uppvisa hvarje punkt, der Cromwells hjerta var en kristens eller der han föll af från sin Gud till sig sjelf. På en sådan fråga kan intet annat svar gifvas än de orden: »den rättfär- dige faller ju sju resor och står åter upp». Att han nå- gon gång gaf vika för ärans och det egna jagets frestel- ser, torde väl ingen finna underligt; men att denna be- gärelse var af den art, att den slutligen helt och hållet ryckte hans hjerta till sig, det torde ingen kunna säga OLIVER CROMWELL. 15 oss. Och innan man alltför mycket betonar den våld- samhet, som utmärkte hans förfarande mot parlamenten och folkfriheten, må man besinna, hurudan tiden var och hvad hans klart uttryckta och äfven genomförda uppsåt var. Rättens grundvalar voro skadade; man hade brutit med det bestående, och brutit medelst våld. Den starkes, segrarens rätt hade gjort sig gällande mot konungen och mot den herrskande kyrkan. Då blef frågan, hvilken af alla de lössläppta krafterna skulle vara den starkaste. Cromwell kände med sig, att i hans arm och i hans ande bodde större makt än hos någon af dem, som stått vid hans sida i striden. Och han såg, att några ville stanna i en dödande overksamhet, att andra åter ville slita sön- der allt det, som för honom såsom engelsman och kristen var heligt och dyrbart. Ingen hade mera rätt än han, och ingen mera makt än han. Då gjorde han sin makt gällande. Rätten tog han af Salus Reipublicæ. Och man må besinna, att han ingalunda fördolde de grundsatser, som ledde honom. Han uttalade dem öppet uti detta bekanta tal i 1654 års parlament, som ofta plägar an- föras såsom bevis på hans våldsamma godtycklighet. Oss synes det vitna om ett öfverlägset herrskaresnille. Så torde ock beskyllningarna för svek och list komma att inskränkas dertill, att Cromwell såsom hvarje annan stor statsman förstod den konsten att vänta, tills frukten var mogen. Det är ju orättvist att beskylla honom för falskhet, derför att han icke i otid bröt med det långa parlamentet, utan väntade till dess fall var så gifvet, att ej ens en hund skällde för de utkördes skull, så som han sjelf uttryckte sig. Man har sett falskhet och hyck- leri deruti, att han ej ville mottaga kronan, när den er- bjöds honom; och man har angifvit lömska intriger från 16 OLIVER CROMWELL. hans sida såsom upphofvet till detta anbud. Det var svek och list, har man sagt, när han rådde Karl Stuart att fly; och det var af hycklande gudsnådlighet som han deltog i hans dom. Så har man öfver allt spårat skrym- teriet i alla hans företaganden, inlagt det i hvarje hans handling; men så har man insnärjt sig sjelf i ett nät af bedrägerier, som icke gifver någon möjlighet att erhålla en psykologiskt naturlig förklaring hvarken af de ljusa sidorna eller af de mörka i hans karakter. Med en annan och riktigare förutsättning om sjelfva grunddraget i hans personlighet, skola dessa beskyllningar till största delen bevisa sig såsom förvrängda uttydningar och dikter. Ett försök att genomföra teckningen af den kristlige Cromwell möter oss just i det arbete som föranledt denna uppsats. Dess författare är genom sin reformationshisto- ria redan tillräckligt känd af den svenska allmänheten, och hvar och en, som uti det förra arbetet funnit något tilldragande, skall säkerligen skynda sig att taga del af detta senare. Med all den värma, som är honom egen, har Merle d’Aubigné omfattat protektorns personlighet; han ser i honom öfver allt den kristlige mannen, den kristlige krigaren, den kristlige regenten och framför allt den ypperste representanten för kristendomen såsom pro- testantism och lefvande tro, den okuflige fienden till lätt- färdig otro och till katolicism. Såsom sådan är han föl- honom särdeles dyrbar, ja, man kunde kanske tycka allt för dyrbar för — häfdatecknaren. Man har lätt att förstå den kärlek, som en så stor historisk personlighet kan in- gifva den, hvilken djupare söker intränga i hans väsende; man kan ock lätt fatta den ädla ifvern hos den, som gjort till sin uppgift att borttaga dessa oförskylda fläckar, som häftats vid hans minne. Men för en sådan hängifvenhet OLIVER CROMWELL. 17 ligger ock en fara nära tillhands, den att ledas till pane- gyrik. Och ännu större blir faran, om den skildrade per- sonligheten kan tjena till representant äfven för någon af en senare tids kämpande åsigter. Partiernas panegyrik är en vara, ännu mera misstänkt än akademiernas. Och Merle d’Aubigné har begått det felet att i detta hän- seende göra sin skildring något misstänkt. Han har nästan för skarpt betonat betydelsen af 'Cromwells minne för dem, som ännu, såsom just författaren sjelf, känna sig hafva en skarp strid att kämpa med fiender, hvilka hafva ett visst slägttycke med Cromwells. Det hade varit att önska, att boken för den rätta och hufvudsakliga ten- densens skull haft något mindre af tendens mot katoli- cism och statskyrka. Detta oaktadt förtjenar dock arbe- tet all den uppmärksamhet, som vi hoppas att Cromwells och d’Aubignés namn åt detsamma skola förvärfva. Hans Forssell, Studier och Kritiker. 2 18 EN NUTIDENS TALARE.1 Natten mellan den 16:de och 17:de December 1832 bildade en märkvärdig epok i Stör-Britanniens samhälls- lif; det var ett af dessa ögonblick, då man kan känna hur ett folks hjerta slår. Reformbillen hade för tredje gången framlagts af Lord Jon Russel; man skred till den andra läsningen af densamma, och, såsom bekant, är det detta tillfälle, som vanligen afgör öfver de engelska lag- förslagens lif eller död. Klockan 5 på aftonen kom billen på underhusets dagordning. Läktarne voro fullsatta, utanför huset stor- made en orolig folkmassa, ledamöterne voro samlade för att stå eller falla till sista man, knapt en enda saknades. Men oaktadt frågans vigt ville diskussionen ej taga rigtig fart ända till fram emot kl. 8. Förpostfäktningarna käm- pades mellan underlägsne talare; att döma af ledamöter- nes uppförande, skulle man hafva ansett dem för liknöjde. Bänkarne stodo glest besatta, i fönsternischerna och på golfvet samlades smärre grupper under lifliga och hög- ljudda samtal, och huset tycktes snart vara knapt till hälften besatt; från de talrika inre rummen hörde man dock ett sorl, som vitnade om, att the Commoners sökte sin komfort vid middagsbordet eller vid cigarren och dagens tidningar. 1 Blandade Skrifter af Thomas Babington Macaulay. Tal. I. Öfvers. Helsingfors 1866. Arnold, Public Life of Lord Macaulay. Lond. 1863. EN NUTIDENS TALARE. 19 Då sågs hastigt en liten, obetydlig man resa sig, och han fick ordet först bland de månge, som anmälde sig. Det lopp en hviskning genom salen; allas blickar spän- des, alla öron redde sig till att höra; någon underrättelse mätte hafva ingått till smårummen bakom salens galle- rier, ty i ett ögonblick såg man ledamöterne rusa fram ur dörrarne och mellan pelarne; bänkarne fyldes ända till trängsel; på alla anleten målades en glad förväntan; halfhögt vtrades med en ton, som antydde att talaren var välkommen: »M:r Macaulay! Macaulay is up! Det fans intet imponerande i den personlighet, som nu begynte sitt föredrag. Endast ett par klara blå ögon under en höghvälfd panna upplyste de groft tecknade ansigtsdragen hos en liten snedvriden figur. De första orden från den nye talaren verkade ej heller tilldragande. Utsagda i en affekterad ton och med en obehagligt hvä- sande röst, stötte de snarare bort åhöraren. Men detta intryck varade ej mycket längre, än tills bänkarne voro fylda och Huset i ordning. Knapt voro de första in- ledande meningarna gångna öfver talarens läppar, så kän- des det, att en öfvermäktig ande här dref sitt spel. Allt högre och klarare ljudade stämman, allt lifligare blef växelverkan mellan talaren och åhörarne, med en hastig- het, som växte i hvarje ögonblick, framvälde en ström af de kraftigaste ord och de rikaste tankar. Med eller mot sin vilja rycktes alla med i tankarnes och ordens snabba flygt; man hade knapt tid att andas, för att upp- fånga de lifliga skildringarna, de bitande epigrammen, den slående bevisningen. Den lyssnande tystnaden af- bröts endast kort och sakta af de oundgängliga »hear, hear», »oh, oh»; kritiken såväl som bifallet afväpnades; man hörde och beundrade; man såg på hvarandra och 20 BN NUTIDENS TALARE. bäfvade; huset var »in a sensation». Och det var dock intet prunkande loftal, ej ens någon ljungande filippik, som frambragte denna verkan. Ej djerfva bilder, ej klang- fulla ord, utan tankarnes klarhet och framför allt deras: skärpa och lif var det, som väckte sinnena och band dem i fängsel. Talaren begynte med ett kort försvar för Whiggernas politik, några utfall mot Tories och några, skarpa ord till Sir Robert Peel, för att derefter öfvergå. till en skildring af den politiska ställningen och framläg- gande af de skäl, som tvingade till billens antagande. När han slutat, genljöd salen af de återhållna bifallsropen;. Whigs och Tories förenade sina »cheers». Partikämparne fälde för ett ögonblick sina vapen, för att egna talaren sin hyllning. Och detta tal, om hvars utförande ögonvitnen lemnat berättelse, var dock ingalunda Macaulays yppersta. Det var det femte i ordningen af de stora tal i reformfrågan,, hvilka först förskaffade honom hans ryktbarhet såsom orator, och det står efter de flesta af dessa, såsom ock efter många, af dem han höll under senare år. Redan vid denna tid var h an emellertid parlamentets och hela Englands förkla- rade gunstling. Läktarne öfverfyldes, när man väntade hans uppträdande, parlamentsreferaten slukades aldrig be- gärligare, än då M:r Macaulays namn fans bland rubri- kerna. Och i sanning, han förtjenade denna gunst, enär hans stämma aldrig ljöd inom Westminsters murar, utan att värdigt erinra om den tid, då Pitt, Fox, och Burke i det engelska parlamentet upplifvade antikens vältalighet- Han inordnar i underhusets annaler sitt namn bland denna glänsande rad af vältalighetens furstar, till hvilken intet annat nyare samhälle kan uppvisa ett motstycke. EN NUTIDENS TALARE. 21 Redau såsom yngling liade Macaulay i Cambridge gjort stort uppseende, dels genom sina ovanligt djupa studier, dels genom de redan der företedda anlagen för talets konst. Sjelfve Lord Brougham hade uppmärksammat den unge, hade skrifvit till hans far och meddelat sina råd angående talareförmågans utbildning. »Läs Demosthenes»! var hans ord. Men Tom Macaulay behöfde ej detta råd. Han var allaredan förtrogen ej blott med Demosthenes, utan med hela den grekiska retoriken; och huru djupt intryck han mottagit af dessa sina studier, har han ådaga- lagt just i dessa parlamentstal, hvilka redan längesedan blifvit räknade till Englands klassiska literatur, och som vi medelst den här anmälda oklanderliga öfversättningen nu- mera äfven tillegnat oss. Det är ett utmärkande drag för den engelska vältalig- heten, sådan deu i sina yppersta representanter framträdt, att den så omedelbart utgått ur de grekiske talarnes skola. Såsom bekant hafva de klassiska studierna alltid varit och äro ännu grundvalen för den engelske ynglingens hela bildning, och hvad donna derpå understundom kan hafva förlorat i omfång, har den med visshet vunnit i djup och besinning. Bildningen är ett monopol för den rike i det' rika England, och det är ett drag af detta samhälles aristo-. kratiska åskådningssätt, att den, som kan bestå sig bild- ning, alltid vill hafva den som eger den djupaste halten och den förnämaste anstrykningen. Huruvida detta för- hållande i allmänhet verkat öfvervägande ondt eller godt, derom kan mycket tvistas, men säkerligen måste det med- gifvas, att för utbildningen af parlamentarisk vältalighet måste det verka särdeles välgörande. Vältalighetens egen natur gör en sådan inverkan nästan till ett behof. 22 EN NUTIDENS TALARE. Inom den klassiska verlden söker vår tid säkerligen icke utan skäl förebilderna för all formgifvande verksam- het. Athen och Rom skänka ännu och skola visst aldrig upphöra att skänka den bildande konsten dess mönster.. Och Athen och Rom skola troligen ej heller upphöra att undervisa i konsten att gifva ordet och tanken deras till- börliga tukt. Konstnärn, som mejslar formerna af mar- morn, skall ej finna bättre mästare än Fidias och Lysip- pus, och konstnärn, som mejslar perioderna af språket, skall ej finna bättre mästare än Cicero och Plato. Gälla dessa gamla satser om konstnärlig verksamhet i allmänhet, så gälla de i ännu högre grad om talarens konst. Ty ingen annan konstart torde vara mera beroende af just de förut- sättningar för konstens utbildning, hvilka i Hellas och Rom såsom ingenstädes annars funnos förenade. Man kan tryggt våga det påståendet, att Sophokles ej skulle hafva diktat sin Ajas i Lacedæmon, och att Praxi- teles ej kunde hafva format sina gudar bland folken kring- Euphrat och Tigris; men ännu säkrare är, att Demosthenes’' vältalighet aldrig skulle hafva flödat inför någon annan åhörarekrets än den, som sorlande trängdes mellan Akro- *polis och Skambonidæ. Ingen menighet hvarken förr eller sedan har kräft så mycket af den man, den skulle akta sin uppmäksamhet värdig, och ingen menighet hvarken förr eller sedan har derföre hört en sådan talares stämma. Det gifves tal af denne man, hvilka af hvarje tillägg skulle få något för mycket och af hvarje förminskning skulle be- röfvas en skönhet; .men knappast skulle vi der hafva funnit en sådan fulländning, om icke denne mästare i talets konst egt till sina åhörare mästarne i njutningens konst. Han visste, att denna bullrande folkhop, som han efter behag rörde till vildas'te raseri eller vildaste förtjusning, ännu i EN NUTIDENS TALARE. 23 sjelfva utbrottet af passionens yra bibehöll den lina känsel för skönhet, soin icke tillät något brott mot dess lagar; och i sina mest ljungande filippiker måste han dock bi- behålla hela formskönhetens lugn, för att icke utsätta sig för det ogillande sorlet af åhörare, hvilkas läckra öra mätte talets rytm lika lätt som versens mått, och som uppfångade äfven den obetydligaste brist på symmetri i den mest in- vecklade period. Detta är just det egendomliga för talaren, att han så oemotståndligt är underkastad den inverkan, som en nju- tande allmänhet kan utöfva på den skapande konstnären. De andre konstnärerna ega vida större sjelfständighet; deras verk hafva varaktighet för sekler: från domare, som de underkänna, kunna de vädja till domare, som de god- känna. En sådan skilnad kan talaren knappast göra; hans egentliga verksamhet är ögonblickets; kan han icke vinna bifall af den folkmassa, som böljar för hans fot, eller den rådsförsamling, som skall ledas af hans tanke, så har han förfelat sitt mål. Skalden kan söka sitt forum inför en viss den goda smakens aristokrati, och för profanum vulgus har han sitt odi et arceo. Talaren eger ingen sådan högre instans, och för honom får intet profanum vulgus finnas, så sant han vill vara talare. Hvaraf ock naturligtvis föl- jer, att vältalighetens karakter i väsentlig mon måste be- stämmas af det folks karakter, hos hvilket den uppblomstrat. Såvida nu aldrig ett folk i högre grad än Athens af gode gudar mottagit sinnet för det sköna i form och har- moni, såvida aldrig en högre smakens areopag sutit till doms öfver konstnärens verk, än den som lyssnade till Demosthenes’ ord, så är det lätt förklarligt, att just här vältaligheten skulle nå sin högsta fulländning. Och det är också lätt att inse, hvaruti denna fulländning måste bestå, 24 EN NUTIDENS TALARE. hvad vi ega att af de gamle lära inom talets konst. Icke just bevisningens orygglighet eller undersökningens djup, utan tankarnes genomskinlighet och öfvertalningens makt, icke sanningens omutliga visshet, utan skönhetens full- ändade behag. Och sålänge vältaligheten erkännes såsom något annat än blotta förmågan af logisk bevisning, så länge det att tala väl betyder icke allenast att tala sant, utan äfven att tala skönt, skall derför den grekiske retorn framstå såsom det efterfölj ans värdaste mönster. Englands store »debaters» hafva åtminstone erkänt det. Och i den mon, som ett. studium af goda »mästare kan bidraga till konstnärens utbildning, har deras vältalighet deraf fått sin prägel. Att de uppnått sina mästare, våga vi icke påstå. Men af grekens formskönhet hafva de upptagit så mycket, som räckte till att hänföra en engelsk menighet. Och hvad särskildt Macaulay beträffar, synes det oss ej osanno- likt, att om han fostrats i ett grekiskt samhälle och talat på Athens Agora, skulle han hafva täfiat med Demosthe- nes sjelf. Af en öfver måttan slösande natur synes denne man hafva blifvit begåfvad med alla de själens rika förmögen- heter, som den gamle Cicero en gång kräfde af sitt talare- ideal. Minnets styrka, inbillningskraftens lif och tankens klarhet voro hos honom alla utbildade i en förvånande grad. Hans kunskapsförråd var så omätligt rikt, att det bland hans samtida nästan blifvit till ett ordspråk, att vara lärd som Tom Macaulay. Och denna lärdom, som omfattade så många sekler af mensklighetens lif, och så mångfaldiga grenar af menskligt vetande, var öfverallt så lefvande, att den tycktes vara icke minnets, utan åskådningens egendom. Han lefde i. det förflutna, såsom vi andra lefva i den dag- liga erfarenhetens verld. Såsom häfdatecknare är han känd EN NUTIDENS TALARE. 25 för denna underbara förmåga, hvilken man eljest gerna vill tillerkänna skalden allena, att teckna tidsåldrar och per- sonligheter med den lefvande verklighetens lif. Det är i allmänhet ett vågadt försök att vid historisk skildring gå för nära in på den diktande konstnärens område, och den s. k. romantiserande historien har derför blifvit lik- tydig med förfalskad historia. Svårigheten består natur- ligtvis deruti, att de moment, som bildade den förflutna verklighetens lif, i minnet så gerna falla i sär från hvar- andra, och att den skapande inbillningskraften ingriper ännu mera störande, när den tillmäter sig att förfullstän- diga dem och återställa deras sammanhang. Men Macaulay synes hafva öfvervunnit denna svårighet och har vid åt- skilliga af sina vidt bekanta historiska skildringar gifvit oss det förflutna såsom en verklighet och ändock reducerat den diktande inbillningskraften ända till ett minimum af betydenhet. Hemligheten förklaras af detta vidunderliga minne, som kunde behålla hvarje, äfven det obetydligaste drag af en förgången tid, som lika säkert beherrskade den engelska revolutionens pamflettliteratur och de minsta de- taljerna af Irlands topografi under 1600-talet, som kände Halifax och Wilhelm III både utan och innan ungefär såsom Boswell kände Samuel Johnsson, och som skulle hafva öfverraskat Baxter sjelf med att återgifva alla skift- ningarna af presbyterianens, independentens och anabap- tistens religiösa och politiska tankegång. För talaren Macaulay måste naturligtvis denna minnets rikedom och den reproduktiva inbillningskraftens liflighet vara af den största betydelse. Den förmälde sig dertill med en öfverväldigande styrka och klarhet i tankens verk- samhet; och så framgick deraf denna förmåga, som åtmin- stone för den politiske talaren måste vara den vigtigaste. 26 EN NUTIDENS TALARE. nämligen att genom alla möjliga medel med oemotståndlig makt draga den lyssnande åhöraren med i sina egna tan- kars gång. Politisk vältalighet är naturligtvis intet annat än den till formen fulländade politiska diskussionen. Dess ända- mål är sålunda närmast att — öfvertyga. Men möjlighe- ten af att öfvertyga under diskussion är naturligtvis in- skränkt genom åhörarekretsens förmåga att mottaga skäl och att följa och pröfva en utredning af ett föreliggande ämne. Ju högre den lyssnande menigheten står i detta hänseende, desto större möjlighet finnes derför för den politiske talaren att genom vädjande till en förnuftets domsrätt vinna sitt mål, och desto närmare kan naturligt- vis den politiska vältaligheten förverkliga sin uppgift att öfvertyga. Skulle man endast ur denna synpunkt betrakta vältalighetens utveckling, så torde det ej vara svårt att omvända den sats, vi här ofvanför uppstält. Ty lika mycket som Athens, folkförsamling måste hafva öfverträfiat det engelska underhuset i fin känsla för språkets och for- mens renhet och behag, lika mycket kan man väl hoppas, att det engelska underhuset öfverträffar den atheniensiska folk- hopen i aktning för förnuftets rätt och i vaksamhet mot sofistens narrspel eller deklamatorns känslosvall. Sjelfva naturen af de båda menigheternas sammansättning gifver rätt till en sådan förmodan, och tager man i betraktande den så olika arten af deras bildning och uppfostran, så växer denna förmodan till visshet. Men om denna utveckling medfört en större sundhet i den politiska diskussionen, så utesluter den väl inga- lunda det element, hvarigenom just vältaligheten blir något mer än diskussion. Vår tid skulle icke hos den parlamen- tariske kämpen tåla en Gorgias’ spegelfäkteri eller en EN NUTIDENS TALARE. 27 Aeschines’ samvetslöshet, men den förebrår honom säker- ligen icke, om han tillegnar sig den förres finhet och den sonares behag. Derför att vi ogerna se honom framtaga de oärliga vapnen, torde vi icke behöfva förneka honom trollkraften af den vältalighetens ägid, hvarmed Demosthe- nes, såsom fordom den deliske guden, skakade motståndar- nes leder. Ty vältaligheten bör väl öfvertyga vårt förstånd, men den är ingalunda inskränkt till denna uppgift allena. I sitt förnuftiga handlande bestämmes dock menniskan icke af förståndets domslut allena, utan äfven af känslans. Och att på detta senare inverka, öppnar onekligen för talarens verksamhet det rikaste fältet. Att öfvertyga är hans pligt, men att öfvertala är också hans rätt, så länge menniskorna icke behöfva blygas att hänföras af sanningen i skönhetens form. Öfvertalande utan öfvcrtygande blir bestickning — och är ett fel. Öfvertygande utan öfvertalande kan för sig vara en förträfflig sak, men blir ej annat än skicklig och grundlig diskussion. Stärk öfvertygandet med öfver- talningens makt, och vältalighetens mäktiga konst skall fylla ett mensklighetens behof. Men proportionen mellan dessa båda element i väl- taligheten måste naturligtvis vara helt olika, dels efter de olika ämnen, som behandlas, dels efter de olika talarnes egendomlighet. Den ene vädjar mer till förståndet genom sin bevisning; den andre förutsätter bevisningen och an- vänder sin mesta kraft att bearbeta stämningen och vinna hjertat. Den ene förlägger bevisningen i ena delen af sin framställning och egnar den andra åt öfvertalningen; den andre förstärker blott sin öfvertygande kraft genom att förläna sin bevisning alla dessa den fulländade formens behag, som öfvertala genom att bringa den njutande åhö- 28 EN NUTIDENS TALARE. raren pa sin sιda. Det senare ar just fallet med Macau- lay. Hans oratoriska diktion liar en hufvudsakligen de- monstrativ karakter; Iran har en passion för att utveckla och bevisa, att försvara sina åsigter och nedgöra sina mot- ståndare. Men han öfvertygar så väl och så fint, att öfver- talningens element tydligt ligger i den hänförande formen för hans bevisning. Om någon, har han förmågan att låta hela menniskan deltaga i förståndets och tankens arbete och att värma och tjusa i samma ögonblick, som han synes tala endast för att öfvertyga. Deremot är det endast sällan som han öfvergifver den bevisande tonen, för att omedel- barligen vädja till känslornas makt. Det är derför också sällan blott, som han talar passionens vilda språk eller för- söker att intaga med storm. Huru lidelsefullt häftig han än kan vara i sina ansatser, dämpar han dock vanligen dessa rörelser till ett nyktrare lugn och meddelar åt åhö- raren något af denna öfverlägsenhet, som beherrskar idéerna och icke beherrskas af dem. Om hans vältalighet någon gång slår öfver, blir derför dess fel icke deklamation, utan snarare någon långtrådighet i bevisningen. Stundom är han verkligt praktfull, men aldrig grann. Han öfver- flödar af bilder och liknelser, men liknelsen för sällan tanken bort från ämnet till en annan verld; bildernas för- tjenst är, att de träffa så väl och att de aldrig genom sin praktfullhet blifva hufvudsaken. Utropet och frågan äro de retoriska konstgrepp han minst använder. Epigrammet och sentensen ställer han geménligen endast i det lätta skämtets och ironiens tjenst. Så tyckes han ej heller hafva särdeles lagt an på att förföra genom ordens välljud och klang; men han är så mycket mera mon om att genom satsernas bygnad lägga klang och oratorisk accent i hvarje period. Denna konsten att »klämma till» måtte Macaulay EN NUTIDENS TALARE. 29 lιafva besutit i förvånande grad. Den symmetriska konstruk- tionen, de hastiga och energiska öfversigterna och framför allt de så oupphörligt återkommande antiteserna både af tankar och ord utvisa, att detta måtte hafva varit hans starkaste sida. Men hans antitesiska diktion har ock sin stora egendomlighet. Thucydides och Tacitus öfverflöda af antiteser; vår Geijer inklämde i dess form sina mest genialiska tankar. Onekligen är denna talets figur också den som bäst lämpar sig för snillets behof. Men hos dessa författare gör hon oftast samma verkan som blixten, hon bländar, väcker häpnad och lemnar ej sällan samma mörker efter sig som förut. Så använder henne icke Macaulay. Hon är dertill alltför mycket hans tankars hvardagsdrägt; han vet, att kontrasterna belysa hvarandra, och derför äl- skar han att i bevisningen såväl som i skildringen ställa dem emot hvarandra. Och långt ifrån att afspetsa och hop- klämma dessa motsatser, dröjer han gerna vid dem med en viss omständlighet, utför dem genom upprepningar och omsägningar af ord och meningar, anordnar dem i symme- triska satser och utbreder sålunda dagens klara ljus, der en annan skulle älska att insvepa sin mening i orakelsprå- kets högtidligt dunkla mantel. Det måtte också i hela Macaulays framställningssätt hafva legat en verkligen oemotståndligt bindande kraft. Den ovanliga, ja fast otroliga triumfen lär ock hafva blif- vit honom beskärd att genom några af sina tal helt och hållet bestämma parlamentets öfvertygelse och förändra partimännens åsigter. Och dock må man icke gå till dessa tal med den förväntan, att der finna de grundligaste ut- redningar af hvarje ämne, den ovederläggligaste bevisning af talarens påståenden. Man måste alltid betänka, att de ej äro afhandlingar, utan tal. Och talaren intager natur- 30 EN NUTIDENS TALARE. ligtvis till sin åhörarekrets en helt annan ställning än för- fattaren till läsaren, så att sjelfva arten af hans framställ- ning och bevisning deraf måste betingas. Man kan icke hos honom vänta den grundligaste utredning och den hög- sta bevisning, derför att man icke hos åhöraren kan förut- sätta samma själsansträngning som hos läsaren, så länge åtminstone åhörarnes krets är så sammansatt, som en par- lamentarisk församling i våra dagar. Talaren får icke gå för långt utöfver sina åhörares vanliga föreställningssfer; — ty han löper då fara att icke blifva förstådd, att icke draga åhöraren med sig och således att icke öfvertyga. Deraf följer naturligtvis också, att det gifves ämnen, hvilka min- dre lämpa sig för talarens behandling; ja, vore icke den politiska diskussionen, ur andra synpunkter betraktad, en nödvändighet, nog skulle den utan särdeles men för sjelfva ämnenas utredning kunna bortfalla. De .flesta frågor skulle säkerligen vinna vida mera på skriftställarens än på tala- rens behandling. Men så länge det gifves politisk diskus- sion, så är det naturligt, att talarens bevisningsart måste bestämmas af åhörarnes uppfattningsförmåga. I detta hänseende synes verkligen Macaulay hafva uppnått talekonstens ideal. Han var allt för äkta engels- man för att någonsin ens komma i frestelse att gå utöfver den gräns, bortom hvilken icke hvarje engelsk commoner kunde följa honom. Obesvärad af alla djupare filosofiska åsigter, ' kunde han, äfven när han behandlade mera ab- strakta ämnen, med största lätthet göra sig begriplig för en åhörarekrets, hvilken med honom delade alldeles samma, det Lockeska sunda förståndets, förutsättningar. Han be- höfde aldrig begära premisserna af sina åhörare, han ut- satte sig aldrig genom någon djup förberedande undersök- ning för att synas sväfva i abstraktionens molnskyar. Rätt EN NUTIDENS TALARE. 31 ofta skulle man derför önska, att .hafva fått en noggran- nare analys, och någon gång skulle man vänta andra åsig- ter af en man, som visar sig vara i besittning af en sådan tankens klarhet och styrka. Men det måste medgifvas, att från sina premisser drager han slutsatserna med en säkerhet och en styrka, som öfverväldiga. Inom den krets, der han rör sig, är han logiker af första ordningen. Med eller mot sin vilja måste åtminstone den lyssnande åhöraren hafva tvungits att följa gången af hans bevis- ningar, till dess vid talets slut man kunde hemta anda och tankar för att väpna sig .till motvärn. Och detta tankens arbete blef dertill under hans händer nästan en lek. Dia- lektikens allra finaste grepp använder han med snabba- ste färdighet, och dialektikern är ändå aldrig abstrakt i sin bevisning. Bilderna, liknelserna, exemplen gifva tankarne färg och lif; retorikens hela rustkammare tömmes till deras prydnad; nästan såsom i köttslig gestalt skrida de fram i ordnade massor, gruppera sig, utveckla sig, anfalla, storma och vinna segren åt härföraren, som leder deras rörelser. Det är dertill alltid med skarpa vapen och på fullaste allvar som Macaulay kämpar. Hans vältalighet var icke gjord till prakt och ståt allena, hon var ingen den sjelf- förnöjda konstfärdighetens lek; den panegyriska virtuosi- teten var honom förhatlig, och han sade sig ej kunna för- stå den, som bedref vältalighetens konst för dess egen skull. Hans egen talgåfva var visserligen ett barn af de djupaste konststudier, och improvisationens omedelbarhet egde han ingalunda, enär han åt hvarje sitt tal egnade den noggran- naste utarbetning. Hans styrka låg icke heller i repliken, och oförberedd kunde- han icke med framgång uppträda. Men dessa egenskaper, eller om man så vill, brister, som dock tillhört de fleste verkligen klassiske talare, innebära 32 EN NUTIDENS TALARE. ingalunda, att den så förberedde talaren i afseende på känslans omedelbarhet och friskhet skall stå efter för im- provisatören. Åtminstone torde ej Macaulay hafva gifvit skäl till en sådan förevitelse. Hans lif föll i en tidsperiod, då de mäktigaste politiska rörelser skakade det gamla engelska samhället, då passioner väcktes och partiernas strider eldades såsom kanske aldrig förut i detta partiernas förlofvade land. Redan tidigt, vid 30 års ålder, infördes han i det parlamentariska lifvet, och med hela sin lidelse- fulla tillgifvenhet för Whiggernas parti, hvars fana han redan längesedan svurit, kastade han sig in i de heta stri- derna om parlamentets reform. Under dessa förhandlingar klädde sig hans varma öfvertygelse i denna rika vältalig- hetsdrägt, som snart fästade allas blickar på den unge parlamentsledamoten; men aldrig blef för honom denna vältalighet annat än ett medel: att inverka på det engelska underhuset var alltid hans mål. Det är ju också endast på sådana vilkor som den politiska vältaligheten kan fostras och blomstra. De politiska striderna äro dess lifsluft; för vältalaren är politisk passion hvad inspirationen är för skal- den. Derförutan kan väl en Isocrates hopfoga sina sirliga konststycken, — men icke ett enda hjerta skall klappa fortare till svar på hans stämma, och den döda formen skall endast vara till för att tjusa den lärde forskarens öga. Naturligt var, att en politisk talare af sådan halt måste förskaffa sig fiender, politiska fiender och säkerligen också personliga. Ty såsom hans öfvertygelse i sin lidelsefulla häftighet öfvergick nästan till ett oblidkeligt hat mot To- ryismen, och såsom denna hans känsla än i bitande skämt, än i krossande förakt, än i kallt mördande bevisning, och alltid med snillets öfverlägs enhet, gaf sig luft mot de po- litiske motståndarne, så kunde det ju icke fela, att han EN NUTIDENS TALARE. 33 skulle utsätta sig för deras ovilja. Det var så mycket större seger han firade, då han understundom tvang dem att endast beundra. Att undvika deras hat försmådde han. Hans vältalighet flödade sällan med mera skärpa och lif, än då han gjorde sina bittra och häftiga utfall mot To- ryismens heros, sir Robert Peel, och knappast någonsin mera glödande och varm, än då han fick bekänna sin po- litiska tro och med vädjande till historiens vitnesbörd egna Whiggernas parti sitt beundrande lof. Också träffa- des han ej sällan af förtalet och smädelsen. Då han 1834 mottog den högst indrägtiga befattningen af ledamot i komitén för det indiska lagarbetet, så hette det, att hän för vinnings skull låtit aflägsna sig af de afundsjuke mi- nistrarne; då han senare inträdde i kabinettet, sade man, att han af ärelystnad förmått sig att köpslå med sin öfver tygelse i en vigtig fråga. Sjelfva hans vältalighet sökte åtskilliga af pressens organ att nedsätta. M:r Babbleton Macaulay var under en lång tid hans stående namn, t. o. m. i en sådan tidning som Times; en benämning, hvar- med man naturligtvis ville förlöjliga det hejdlöst snabba flödet af hans tal och den otroliga lättheten att finna ord för tankens finaste skiftningar. Men partiernas oljud har tystnat, och England ärar i Macaulay en af sina ypperste vältalare i parlamentets sal och äfvenså inför häfdernas domarebord. Mycket vore att säga om hans verksamhet såsom forskare och häfdatecknare, men då vi nu betrakta honom såsom talare, tillåta vi oss blott att anmärka, huru väsentlig den oratoriska karak- teren är för hela hans skriftställare verksam het. Man kan icke undgå att äfven i hans odödliga historieverk öfver allt se den eldade och eldande politiske talaren, som anklagar eller försvarar, förkrossar eller upprättar, och i en fort- Hans Forssell, Studier och Σritiker. . 3 34 EN NUTIDENS TALARE. löpande följd af vältaliga skildringar och bevisningar hän- för oss för mensklighetens, frihetens och — Whiggernas heliga sak. Ty det är dock sitt partis historia han skrifvit. Det är detta som gifvit hans historiska mästerverk dess hänförande kraft; det är också deruti, som dess svag- heter hafva sin rot. Macaulays motståndare plägade be- skylla honom för opålitlighet i uppgifter och ensidighet i framställning; och bevis hafva också blifvit framdragna rörande enstaka misstag, en bättre belysning har af en mera opartisk häfdateckning kastats öfver vissa af honom behandlade tidskiften. Men sedan politisk och personlig hätskhet fått gifva rum för ett mera sansadt omdöme, skall väl af dessa anklagelser föga mera qvarstå än de träffande orden af hans på det hela beundrande kritiker, Sir J. Arch. Alison: »He has taken his seat on the Bar instead of the Bench of History». 35 NAPOLEON IS HISTORIA.1 (Januari 1871). När fransmännens kejsare för några månader sedan öfverlemnade sitt svärd åt honom, som snart torde komma att bära den tyska kejsarkronan, var det då en stor epok i verldshistorien, eller allenast ett tillfälligt gyckelspel, som vår samtid bevitnade, var det vändpunkten i tre århundra- dens politiska utveckling, eller allenast två ärelystne stats- mäns kortvariga envig? Var det en ny dag, som dermed rann upp för de båda folken på ömse sidor om Rhen, eller var det allenast ett blodigt och onyttigt tidsfördrif, som ej förtjenar något annat än enkornas och de faderlöses för- bannelser? Eller var det kanske, såsom någre förmena, begynnelsen af den europeiska civilisationens Ragnarök, då jätten Surtur fäller den ädle Frej, som i njutningens rus förfarit sitt svärd, och då slutligen kastas- eld öfver vår verld, hvilken först efter sådan förstörelse kan förnyas till ett Gimle af ovansklig frid, frihet, broderskap, men- niskorätt och evinnerliga — republiker? Midt i stridens buller, som vi nu äro, och omhvärfda af dess töcken, kunna vi naturligtvis icke ens ana svaret på de ängslande frågor, som så upprepas öfver hela Eu- ropa. Ty svaret beror ju af faktorer, dem ingen känner 1 P. Lanfrey, Napoleon den l:stes Historia. Öfvers. af 0. Ålund. H. 1—4. Sthm. L. J. Hierta, 1870. (6,00). 36 NAPOLEON I:S HISTORIA. och dem få kunna förutse. De synpunkter för stridens bedömande, som erbjödo sig vid dess första begynnelse, har händelsernas utveckling redan sprungit förbi; och det ser nästan ut, som om vi vore inne i ett sådant sakernas skick, då folkens stora lifsfrågor blifva insats i de menskliga lidel- sernas raffelspel. Om Tyskland ur kampen skall utgå med ökad styrka såsom en förenad statsorganism, eller om det skall föras in på en väg, som förr eller senare leder till ett återfall i den sekelgamla splittringens svaghet; om Frank- rike i striden för sin tillvaro skall nedsjunka i ett ytter- ligt materielt och moraliskt elände, eller om det af olyc- kan härdas till ett lifskraftigt samhälle och efter pröf- ningens dagar återfinner sig sjelft renadt och förädladt; om dyningarna efter denna storm skola fortgå genom hela vårt århundrade i upprepade fejder, eller om öfvermodet och våldet så i tid skola brytas, att fridens ande åter snart kan få skänka oss sin välsignelse, — derom kan ännu in- gen profetia framkomma, och det är icke éns värdt att gissa, hvad framtiden bär i sitt sköte. Men ett synes dock vara så visst, som i allmänhet något kan vara i dylika frågor: minnet af Ulm och Jena torde vid Metz och Sédan hafva förbleknat ej blott för Tyskland utan äfven för Frankrike; det välde, som upp- bygdes på triumferna i Milano, i Wien och i Berlin, är nu, menskligt att döma, i sin tur ett minne från en tid, som knapt kan återvända; det har upplefvat sitt tredje, sitt mest förfärande nederlag, och det skulle nu åtminstone fordras rent af en ny hjeltesaga, för att åt Napoleonismen återer- öfra den makt, hvarmed den beherrskat ett i så många olyckor pröfvadt folk; — så vida den ej en gång kommer tillbaka såsom nödankare för det redlösa statsskeppet. NAPOLEON I:S HISTORIA. 37 Det Napoleonska väldet torde således nu vara mera fullständigt hemfallet åt historien. Det lefver icke längre på ärofulla minnen; det herrskar ej längre ensamt i poli- tiska institutioner; det kan icke smycka sin svaghet med det bedrägliga sken, som från begynnelsen utgjorde en så väsentlig beståndsdel af dess storhet. Men det kan också hoppas på en rättvisare och mera opartisk dom, sedan dagens politiska lidelser icke så mycket behöfva blanda sig in i hvarje fråga om dess förflutna lif. —- Återstår då att se, om den strid, som störtade Napoleonismen, tagit ännu djupare; om den botat Frankrike för de svaghe- ter, som voro detta väldes första förutsättning, och på hvilka det lefvat. Vi må hoppas, att historien hädan- efter skall få bedöma såsom ett förflutet äfven den rikt- ning i den franska folkkarakteren, för hvilken kejsardömet var ett uttryck. Ty hvad härvid är en hufvudsak: dessa bägge, Bona-, parterna och det franska samhället, skola betraktas i sitt vexelförhållande till hvarandra. Frankrike hade icke varit hvad det nu är utan Napoleon I och Napoleon III, och mycket hafva helt - visst desse att svara för på den stora domens dag. Men lika litet hade vare sig Napoleon III eller Napoleon I blifvit hvad de voro i Frankrike och i Europa, utan i och genom det folk och det samhälle, der de vunno sin makt; och historien, som dock icke i sista hand dömer mellan dylika parter, har lika mycket intresse af att betrakta den ena som den andra faktorn i en sådan samverkan. Den historia isynnerhet, som vill utdraga lärdomar af det förflutna, har lika vigtiga san- ningar att hemta af den ena som af den andra. Det har under de senaste tio åren varit nästan en mode- sak att tala om Bonapartismen och Napoleons-kulten 38 NAPOLEON I:S HISTORIA. såsom en företeelse af största betydenhet i Europas, eller åtminstone i Frankrikes politiska och sociala lif. Vi lemna derhän, om icke möjligen talet derom kom ett årtionde för sent, ty just på den sista tiden före det franska kejsar- dömets fall torde känslorna hafva varit så der tämligen ljumma för den sublima storhet, som Napoleon III ännu 1869 med samma ifver som 1839 äflades att förherrliga. De sex millionerna vid den sista folkomröstningen betydde ju, efter hvad man ifrigt försäkrat, vida mer de stilles fruktan för de röde, än någon patrioternas varma hänförelse för minnet af Cæsars och Karl den stores like. Naturligt nog, ty just den gamla Cæsariska glansen var tydligen i nedgående, redan innan den så plötsligt som ett stjernskott försvann. Men att denna kult en gång har funnits, torde icke kunna bestridas; han har varit en mäktig häfstång för politiska kombinationer, och han har utan tvifvel i mer än ett hänseende inverkat på idébildningen äfven utom sitt egentliga hemland. Han har derför med rätta blifvit föremål för socialpolitiska studier, och vi räkna re- dan icke så få franska, tyska och engelska brochurer, tid- ningsuppsatser och essays, hvari man ur århundradets poe- tiska och prosaiska literatur sammanfört en ganska artig samling af fakta till belysning af denna kults skaplynne 1. 1 Se isynnnerhet Treitschke : Der Bonapartismus, i Preuss. Jahr- bücher 1867—1868; J. Barni. Napoleon I et son Historien Μ. Thiers. 1869. — Ett större arbete: Bégin: Hist, de Nap. au point de l’influence des idées napoleoniennes sur le monde, Paris 1853, hafva vi ej varit i tillfälle att se. — Treitschkes tämligen vidlyftiga framställning är utan tvifvel en af de läsvärdaste kritikerna öfver Bonapartismen. Förf, har sökt att uppvisa dess samband med den politiska utvecklingen under hela perioden 1815—52 och träffande nog karakteriserat dess skaplynne under den siste Napoleon. Dessutom finner man här något mindre än vanligt af den ”entschieden deutsche Gesinnung” som alltid utmärker denne framstående skriftställare, hvilken numera leder den Heidelbergska politiska skolan. NAPOLEON IIS HISTORIA. 39 Vi behöfva dermed icke länge uppehålla våra läsare; det skulle föra för långt från ämnet att påpeka alla de olika yttringarna af dess inflytande i Europa. Men för oss är det för närvarande vigtigt att anmärka, huru man inom kulten hade att urskilja tvänne väsentligen olikartade skiftningar: den allmänna eller mera ästetiska, och den specielt franska eller politiska. I sin först nämda form är kulten icke så särdeles svår att förklara och förstå. Han är såsom sådan en, om ock öfverdrifven och i mycket beklagansvärd, yttring af det rent menskliga behofvet att älska och beundra stora per- sonligheter, ett behof, som i vårt århundrade visserligen icke är mindre starkt eller mindre berättigadt än i men- niskoslägtets barndom. Det är icke sant, att de abstrakta idéerna skulle betyda allt i vår verld; ty det är ju på personliga viljor all utveckling måste bero, och folken och menskligheten behöfva äfven de, såsom enheter, person- liga viljor för sina ödens afgörande. Det är icke sant, att utvecklingens trådar kunna ligga upplösta i millionernas famlande händer, ty nu såsom fordom och i evighet såsom nu skall det gifvas knutar i detta nätverk att lösa eller att binda, och som icke lösas eller bindas af sig sjelfva, eller skall der tarfvas i väfnaden ett nytt inslag från någon ande, hvars större ursprunglighet gifver honom en högre plats i varelsernas kedja. Det är ju dessutom naturligt, att, just i mon af de sociala problemens tillväxt i mängd och djup, växer också behofvet af dessa den menskliga per- sonlighetens högsta yttringar, som vi fira i statsmannen och hjelten. Sjelfva begäret att beundra den stora per- sonligheten har isynnerhet ej kunnat lida någon minskning i ett tidehvarf, hvars berömmelse det är att åt individen såsom individ hafva gifvit allt större betydenhet, allt större 40 NAPOLEON IIS HISTORIA. frihet och makt; ty individualitetens högsta fullkomlighet har derigenom fått ett förökadt anspråk på deltagande och beundran. Detta behof har icke heller blifvit mindre der- igenom, att individerna såsom massor kommit till större makt och betydenhet; — ty det hör just sådana politiska for- mationer till att söka sig i starka individer den enhet, som de i mer eller mindre mon sakna inom sig sjelfva. Hjeltedyrkan är derför hvarken i och för sig någon onaturlig företeelse, icke heller något, som särskildt stri- der mot vår tids skaplynne. Vi behöfva icke rädas för densamma, men onekligen hafva vi skäl att underkasta denna såsom alla andra känslor en samvetsgrann förnuftets pröfning. Ty våra drifter ligga så starkt åt detta håll, att om vi sakna sanne hjeltar att beundra, knäfalla vi gerna för de falske. Vår svaghet att taga skal för kärna, glitter för guld är naturligtvis ytterst lätt utsatt för frestelser, då det gäller sådant som beundran för mensklig storhet, och denna svaghet kan såsom andra komma att stå oss tämligen dyrt. Den beundran, som Napoleon Bonaparte har väckt, kan derutinnan tjena till en varning. Det lider väl intet tvifvel, att hon var en villa, som den nakna verklighetens bild allt mer kommer att förjaga; men hvilken tjusande villa var hon dock icke, hvilken frestande lockelse låg icke deri för svage dödliges sinnen! Hon var uppsprungen ur en oemotståndlig bäfvan för denna öfvernaturliga makt, hvarmed den viljestarke mannen så underbart förstod att betvinga alle, som kommo i hans väg; hon bibehöll sig såsom en hänförelse för denna den menskliga individens kraft och yttre storhet, hvilken kanske aldrig i verlden så har blifvit förherrligad som just i Napoleon. Och att en sådan bäfvan, en sådan hänförelse varit väl grundade, NΛPOLEON KS HISTORIA. 41 det torde ingen historia komma att förneka. Vi behöfva knappast de otaliga vitnesbörden af dem, som med eller mot sin vilja drogos in i kretsen af Bonapartes tjusare- kraft; om densamma vitnar alldeles tillräckligt det enkla faktum, att han hos ett slägte, som längesedan upphört att tro på Gud, mäktade inplanta tron på en menniska; att han i en tid, som upplöst den menskliga och sociala tillvaron i en oredig massa af toma principer och sjelf- viska intressen, inom några ögonblick grundade ett väl- ordnadt samhälle på sin kraftfulla individualitet. "I ho- nom bor en Gud” ropade den bestörta samtiden, och hon ärade honom ock såsom en Gud, tilldess straffdomen kom öfver denna, så som öfver all annan afgudadyrkan. Men att denna afgudadyrkan i sig innefattade en hädelse mot det heligaste på jorden, det hindrar icke, att hon af tids- omständigheterna och af den beundrade mannens person- lighet tillfullo kan förklaras. Att det var begreppet om sann mensklig storhet, som samtiden på honom tillämpade, skall historieforskaren svårligen kunna erkänna, och han skall derför upptäcka den litenhet, som samtiden föga såg. Men sådant skall visst ej hindra honom att erkänna, det denna samtid likasom efterverlden haft rätt att i Napoleon se en företeelse af jättelika — konturer. Ty hvad man än i öfrigt må säga derom, hans lif och verk äro dock såsom en trollsaga, egnad att fylla hvarje sinne med skräck och beundran. Öfverallt når han denna bländande framgång, som icke har sin motsvarighet i vår erfarenhets verld; öfverallt syftar han till denna bålstorhet, som försvinner i det obegränsade; öfverallt för- höjes dertill hans storhet af de mest påfallande kontraster. Han är en ringa löjtnant och blir herrskare öfver ett kejsardöme; han är revolutionens barn och blir upptagen 42 NAPOLEON I:S HISTORIA. som son af det legitimaste furstehus i Europa; han utgår ur den lösaste anarki och skapar den fruktansvärdaste ordning, som någonsin sammanhållit ett rikes krafter. Den obemärkte artilleriofficeren, som förut icke har fört ett regemente, eller en brigad, eller en division, blir befäl- hafvare för arméer, och under två årtionden vinner han lika många lysande fältslag, som en hel rad af store här- förare vunnit under två århundraden. Den revolutionäre intrigören, som knapt känner formerna eller adressen för en diplomatisk skrifvelse, tager i sin hand underhandlingar om konungarikens och republikers tillvaro, och diploma- terne stå der öfverlistade af en djerf slughet, som öfver- träffar allt hvad deras yrke känt af knep och förställning. Utan att någonsin hafva lagt sin hand vid civil administra- tion, hopfogar han en förvaltning, som icke har något an- nat fel än att vara alltför fulländad; utan att känna hem- ligheterna af ”la comptabilité”, återskaffar han reda i ett finanssystem, som icke var något system, och klingande mynt åt en skattkammare, som icke hade någon annan tillgång än assignatstämplar. Äfven sedan en noggrannare forskning lyckats af dessa storverk tilldela enhvar sitt och bragt storheten till rimligare mått, står dock alltid något vidunderligt qvar af ursprunglig kraft; -— och hur skulle då icke denna gestalt taga sig ut för den samtid och efterverld, som utan vidare afräkningar blott sett å ena sidan hvad som var omedelbart före honom, å andra sidan hvad som följde i hans spår, å ena sidan hvad han var, å andra sidan hvad han blef. Det förunderliga är just, att allt det,- som i verlden plägat leda till storhet och lycka, träffar samman i hans person och blir genom sin förening större; och så kom- mer dertill, att den föregående förstörelsen och den ut- NAPOLEON I:S HISTORIA. 43 brutna verldsfejden likasom nedstörtat hindren och vidgat fältet för denna obändiga kraft, så att både medlen och syftemålen för densamma växt ut i hittills osedda dimen- sioner. Der revolutionen brutit upp och sått ut, går han fram såsom skördeman och blir ensam rik; de ideer hon födt, de lidelser hon väckt, de krafter hon trollat fram, allt blir hans arfvedel, och varder förändradt, förnedradt, förstördt,men — tjenar honom. Så växer han ut öfver all forntid, så att intet af de gamla måtten passar uppå honom. Turenne och Marlborough äro ju knapt annat än duktiga brigadchefer bredvid härföraren, som gick från seger till seger från Montenotte till Bautzen och bragte millioner menniskor tillsammans på valplatserna. Richelieu och Colbert taga sig ut som provinsguvernörer vid sidan af det första kejsardömets organisatör. Och äro väl Ludvig d. XIV:s politiska system eller Peter den stores ärelystnad annat än hvardagspolitik, om de ställas vid si- dan af den occidentaliska cæsarismens djerfva tankar och dåd? Hela Hugo Capets kungliga ätt sammanlagd har ej kunnat mer än drömma om allt det, som den lille adels- mannen från Corsica gaf verlden att skåda: han som gjorde till en fransysk provins detta • Holland, hvilket Ludvig icke kunde tukta; han som upphäfde det Tyska rike, hvilket Richelieu endast kunnat försvaga; han som i Milano och Rom och Neapel fullbordade det verk, hvilket föresväfvat Karl d. VIII och Frans d. I. Jämförelser mellan histo- riska personligheter äro visserligen alltid vanskliga, men ur en synpunkt är det nästan tillåtet att ställa honom öf- ver Cæsar och Karl den store: de kufvade vilda horder, han krossade härar och riken; de ville taga skatt och hel- sas såsom allherrskare i en tid, då den öfverste herrskarens välde knapt kunde vara mer än ett namn; han ville lägga NAPOLEON X:S HISTORIA. 44 under sig Europa i en tid, dâ en regents välde kunde be- tyda makten att förena folkens alla krafter till enig sam- verkan. Det fins knappast någon annan förebild till denna herrskaregestalt, till dess makt och dess anspråk, än den andlige monark, som bort i medeltidens fjärran från Petri stol bjuder furstarne och folken att falla sig till fota. Men här råder den skilnaden, att Gregorius tillika var ”servus servorum dei”, och att, om än hans eget skap- lynne icke förrådde mycket af tjenaren, han likväl var verl- dens herre endast i och genom kyrkans och den kyrkliga ideens makt, hvars anspråk han frambar. Napoleon der- emot är äfven som verldsherrskare ingenting annat än Na- poleon Bonaparte: bakom honom står ingen idé, hvars välde han predikar, ty han föraktar och trotsar alla idéer; intet anspråk af högre ordning, ty han känner intet högre än sin egen viljas anspråk. Framträder han, såsom ofta skedde i proklamationerna till hären, med tal om högre uppgifter, så är det alltid i ärans och maktens namn han kräfver lydnad och offer; men fraserna räcka ej till att dölja, hvad han sjelf ej heller ville hafva doldt, herr- skarens afgudabeläte. Och just detta, att han ville vara, och verkligen var, allt för och genom sig sjelf, är det som slår oss med häpnad. Vi måste rygga många steg tillbaka, för att riktigt kunna uppfatta och beskåda en så jättestor egoist, som, på fullt allvar, ensam och för egen räkning vill sluka en verld. Det ligger så något alldeles öfverväldigande i detta femtonåriga drama, der folk och furstar, som spela med, endast synas vara till för hans, den endes, förherr- ligande; och för dem, som kunna och vilja betrakta verlds- händelserna allenast såsom ett skådespel, måste det ju vara en outsäglig konstnjutning att åtminstone en gång i hi- storien få se en så väldig, och framförallt så koncentrerad och så väl afslutad dramatisk föreställning. NAPOLEON IIS HISTORIA. 45 Också är det för detta betraktelsesätt icke hjelten från Arcole eller ordnaren af Frankrikes samhällsskick, som drager ögonen till sig; utan det är kejsaren och öfverherren öfver åtta konungariken, han som utdelar kronor och af- sätter konungar; det är den omättlige segraren, som af tjugo olika folkslag samkar sin här, som föröder millioners lif och skonlöst af verlden begär nya millioner att föröda; det är den öfver allt menskligt mått högtsträfvande impe- ratorn, som icke nöjd med det vidunderliga äfven trotsar på det omöjliga, han som genom Egypten och Turkiet vill ”taga Europa bakifrån”, som från Volga och genom Kaukasien vill kasta sig ned öfver Hindostan, som ärnar flytta St. Peters stol till Tuilerierna och i förbund med Kristi ståthållare herrska öfver folken. Han som ”blott behöfver hvissla med sin mun, et la Prusse n’existe plus, som hvisslar igen, och hela det heliga romerska riket dan- sar inför honom”; ... ”han som ströfvar hän öfver verlden på dessa höga sjumils-stöflade tankar, af hvilka en enda skulle lemna en tysk professor ämne att skrifva öfver för hela hans lif”, det är inför honom — en Heine upphör att grina och begynner att stämma sin lyra till lof. Och till sist, den storhet, om hvilken vi här hafva talat och som tjusar på detta sätt, blifver icke i sin art förminskad deraf, att den söker öfverbjuda sina föregångare äfven i det onda, att Katarina och Fredrik den store näs- tan se ut som vanliga skälmar jämförda med honom, som underhandlade i Bayonne och i Campo Formio föryttrade Venedig, eller att Ludvig d. XI:s dåd förblekna vid si- dan af Palms, Toussaints och Enghiens mördare. Ty ”godt” och ”ondt” äro ju för detta slags storhet alldeles likgiltiga predikat; det är vid denna icke fråga om något annat än qvantitet och intensitet, och i bägge dessa hänseenden 46 NAPOLEON IIS HISTORIA. har Napoleon utan tvifvel fullgjort mer än tillräckligt för att rättfärdiga den beundran, hvilken vi här utmärkt som den rent ästetiska uppfattningen af hans personlighet; en uppfattning, som för öfrigt visserligen icke är inskränkt till skalder allena, utan naturligtvis är att träffa hos alla, hvilka mäta mensklig storhet efter den makt hon äger att uppägga vår inbillningskraft. Ett sådant betraktelsesätt har också, som bekant, för icke längesedan varit tämligen allmänt öfver hela den bil- dade verlden. Det har kunnat påträffas i hvarje land, till och med der, hvarest den väldige folkplågarens framfart efterlemnat sina fulaste minnen. Den ”store Napoleon” har varit firad i sång och saga ej blott af dem, som med och genom honom blefvo store, utan äfven af dem, som genom honom varit bragte mot undergång, af tyskar och af engelsmän, af italienare och af skandinaver; redan detta vitnar högt och tydligt nog, huru djupt det sitter inne hos oss detta förunderliga begär att hänföras af kraftens ideal. Och att denna uppfattning särskildt i Frankrike skulle slå rot, var ju en naturlig följd såväl deraf, att det dock varit Frankrikes örnar han burit öfver verlden, som ock deraf, att det franska folkets skaplynne är afgjordt sympatetiskt med det slags storhet, som bländar ögat och framgår på koturn. Men härtill kommer ännu en annan vigtig omständig- het, hvilken förklarar den andra nyss nämda skiftningen af Napoleons-kulten. Napoleon sjelf och efter honom hans beundrare och efterföljare ha af den solidaritet, som onek- ligen fans mellan den segerkrönte hjelten och hans jub- lande folk, sökt utsmida en fastare länk mellan hans ätt och hans land. Deras predikan har varit, att Napoleon var inkarnationen af Frankrike sjelft, sådant det blef ge- NAPOLEON IIS HISTORIA. 47 nom revolutionen, och detta ej blott af dess maktställning i Europa, utan till och med — af dess ideer från 1789. Denna sida, den politiska eller specielt fransyska, af Bona- partismen, är nästan af ännu större intresse än den förra. »Napoleon såg, vid sitt inträde på verldsteatern, huru »hans rôle var att uppträda såsom revolutionens testaments- »exekutor. Den döende revolutionen sade till honom: »befästa på säkra grundvalar de högsta vinsterna af mina »ansträngningar, förena Frankrikes splittrade folk, stöt till- »baka det mot mig sammansvurna feodala Europa, läk mina »sår, upplys folken, utför på bredden det som jag utfört »på djupet; var för Europa hvad jag har varit för Frank- »rike; och skulle du ock med ditt blod få vattna civilisa- »tionens träd, se dina planer misskända och din ätt utan »fädernesland irra kring verlden, öfvergif dock aldrig det »franska folkets heliga sak och förskaffa den seger genom »alla de medel, som snillet alstrar och menskligheten gillar». »Denna stora kallelse har Napoleon uppfyllt till slu- »tet. Hans uppgift var dock svår! ... — Friheten skall »följa samma stråt som den kristna religionen. Ett dö- »dande vapen mot det gamla romerska samhället, har Kristi »lära under lång tid väckt folkens fruktan och hat; der- »efter i trots af martyrier och förföljelser genomträngde »hon sinnena och samvetena; innan kort fick hon härar »och konungar till sitt förfogande; Konstantin och Karl »den store förde henne triumferande genom Europa. — Då »först nedlade religionen sina stridsvapen och utvecklade »inför allas ögon de grundsatser af ordning och fred, som »hon innebar, och blef så samhällenas organiserande makt, »ja till och med samhällsmaktens stöd. På samma sätt skall »det ske med friheten. Hon har redan haft samma för- »lopp (?!). År 1793 förfärade hon folken lika mycket som 48 NAPOLEON I:S HISTORIA. »suveränerna; sedan, efter att, hafva iklädt sig mildare for- »mer, smög hon sig in öfverallt i följe med våra bataljo- »ner. År 1815 helsade alla partier hennes fana». »Kejsar Napoleon har mer än någon annan bidragit »att framskynda frihetens välde, i det han räddade revolu- »tionens moraliska inflytande och förminskade den fruktan »hon uppväckt. Utan konsulatet och kejsardömet skulle »revolutionen icke hafva varit annat än ett stort drama, »som lemnat stora minnen men inga spår efter sig. Revo- »lutionen skulle hafva dränkts i kontrarevolutionen, under »det att nu motsatsen egt rum, emedan Napoleon i Frank- »rike rotfäste och öfverallt i Europa införde de förnämsta »välgerningarna af 1789 års stora hvälfning, och emedan »han, för att begagna hans egna ord, ’befriade revolutio- »nen från smuts, stärkte konungarne och adlade folken’... »Kejsaren bör betraktas såsom de nya idéernas »Messias». Vi hafva låtit Napoleonismens mest berättigade sak- förare tala. Det var Louis Napoleon Bonaparte, som år 1839 från Carlton House nedskref dessa tankar i sina »Idées Napoléoniennes». Hela den lilla brochuren utgjorde en högfarande panegyrik öfver den bortgångne kejsaren. Den saknar visst ej dessa egendomliga Bonapartistiska fra- ser, för hvilka det fransyska folket just vid den tiden ännu var ytterligt svagt, kanske, svagare än det på länge hade varit; der talades mycket om äran och herrligheten af hjel- tens bragder, om hans franska hjerta och om hans martyr- lif för Frankrikes skull. Såsom redan det ofvan stående visar, höjer sig dock förf, ett steg öfver det då redan ut- slitna talet om krigarens storhet; han betraktar Napoleon hufvudsakligen såsom statsman, och då han går så djupt som att i kejsarens person proklamera en ny messias, låter han NAPOLEON I:S HISTORIA. 49 till bekräftelse deraf hela dennes politiska system undergå en revy, hvilken visserligen är af ovanligt intresse, då deri innefattas just detta politiska program, hvilket icke så långt derefter skulle komina till utförande. Allt hvad möjligen kunde sägas till berömmelse för den Napoleonska styrelsens karakter var här sammanfördt till ett kortfattadt helt; men det märkligaste af allt är, att den sålunda med mer eller mindre sannfärdighet genomförda förteckningen på dess sociala och politiska förtjenster skall utgöra beviset för följande i begynnelsen uppkastade sats: »Hvad var kejsarens mål? Friheten. Ja — Frihe- »ten ! . . . och ju mer man kommer att studera Napoleons »historia, dess mer skall man öfvertygå sig om denna san- »ning.» . .. . »Friheten, skall man säga, var icke befästad »genom de kejserliga lagarna! Dess namn fans icke, det »är sant, i rubriken till hvarje lag eller utmålad i hvarje »gathörn, men hvarje kejsardömets lag förberedde dess »fredliga och säkra välde.» Detta kan nu visserligen för oss synas något starkt; men, sanningen att säga, det finnes föga anledning att för- utsätta, det den man, som nedskref dessa rader, dervid då förde hyckleriets språk. Han var också helt visst icke ensam om denna sin öfvertygelse. Hon svarade väl icke alldeles mot det begrepp om politisk frihet, som vid den tiden skulle låtsas göra sig gällande i det parlamenta- riska Frankrike; men ser man närmare på saken, är det också alls icke sådant han menar i sin harang, och ser man närmare på händelsernas utveckling i Frankrike, måtte det icke heller hafva varit sådant, som för dess folk och ledande statsmän utgjort hufvudsumman af »1789 års idéer». De der obehagliga frågorna om ordets och pressens frihet, om representativ författning, om folkets beskattningsrätt, Hans Forssell, Studier och Kritiker. ■ 4 50 NAPOLEON I:S HISTORIA. om de styrandes ansvarighet, om kommunernas frihet m. m., går förf, förbi med några intetsägande fraser; de.äro tydligen icke konstitutiva element i den Napoleonska fri- heten. Han anmärker i stället, att den aristokrati, som i andra länder är den lagbundna frihetens grundelement, i Frankrike genom revolutionen hade försvunnit, och att det i detta land endast var genom en »demokratisk hierarki», som man kunde förskaffa sig en organiserad frihet, — näm- ligen »utan att tillintetgöra jämlikhetens stora grundsats». Derpå uppställer han såsom de konstitutiva principerna föl- kejsardömets frihet: »l:o den civila jämlikheten, i öf- verensstämmelse med de demokratiska grundsatserna. 2:0 den civila hierarkien i öfverensstämmelse med ordnin- gens och stadgans grundsatser». Efter några ord om kej- sar Napoleons »afsigter» att ordna den representativa val- rätten på mycket bred demokratisk grund, och med starkt betonande af de 3 till 34 millioner, som voterade konsu- latet och kejsardömet, tillägger förf, slutligen såsom »re- sumé du système impérial»: »man kan säga, att dess bas »är demokratisk, efter all makt kommer från folket, under »det organisationen är hierarkisk, emedan det i samhället »finnes olika grader för att ägga alla förmågor; täflan är »öppen för 40 millioner menniskor, förtjensten allena ger »utmärkelse; de olika graderna i den sociala skalan utgöra »belöningarna.» Detta är definitionen, och detta är natur- ligtvis också det enda, som utan allt för uppenbar förvräng- ning af sanningen kan sägas för att göra kejsardömet till en frihetens messiad. Häraf framgår nu alldeles tydligt hvad som utgjorde kärnan af detta frihetsbegrepp. Den löftesrika men sväf- vande trollformel, hvarmed revolutionen ville pånyttföda Europa: »frihet, jämlikhet, broderskap», har genom det Na- NAPOLEON I:S HISTORIA. 51 poleonska väldet blifvit skarpare bestämd. Jämlikheten har uppslukat de bägge andra, och förmäld med »den bor- gerliga ordningens idé», har den omgestaltat sig till den i visst hänseende förträffliga idéen: »la carrière ouverte aux talents». Sådant blef slutligen det för nyktert och praktiskt folk mest påtagliga uttrycket för revolutionens storartade slutföljd, och det lönar sig i vissa tidpunkter väl att vända sig till det sunda praktiska förståndet. Så gjorde Napoleon I; så gjorde ock Napoleon III, när han fick tillfälle att förverkliga »de Napoleonska idéerna». För öfrigt framskimrar, som man ser, i det berömda frihets- extraktet äfven något af »folksuveräniteten», och om denna under den förste Napoleon mera tager sig ut som en ned- fäld bottensats, vet Napoleon III att omsorgsfullt taga vara på dess stärkande och lifgifvande kraft. Om någon skulle kunna förmena, att Napoleon den förste icke haft tillbörligt undseende för »friheten», utan ensidigt arbetat för jämlikhet och ordning, kan förf, af »des Idées Napo- leoniennes» säga sig hafva till fullo förverkligat den frihet, som efter hans utsago för den förste kejsaren var mål, i det han mer än någon herrskare före honom grundat sitt välde på den mest ögonskenliga folksuveränitet, uttryckt i allmän rösträtt och folkomröstningar. Sådan är i största korthet den Napoleonska uttolk- ningen af »1789 års idéer». Ser man sig omkring i den fransyska literaturen, finner man ock snart, att hon icke predikades för döfva öron. Liksom restaurationens och orleanismens fredliga politik bildade en matt förgrund, bakom hvilken den Napoleonska hjeltesagan med allt mer bländande glans aftecknade sig för ett fantasirikt folk, så var också den åter upplifvade legitimiteten ett spöke från forntiden, mot hvilket man begynte att å nyo uppbesvärja 52 NAPOLEON I:S HISTORIA. bilden af honom, som var denna legitimitets afsvurne fiende. Han hade dock varit ett uttryck för den folkets suveräni- tet, som bekräftat hans anspråk på makt; och man strök då gerna öfver den anklagelsen, att han vunnit sin makt såsom en usurpator. Men framför allt låg det något för- ledande i talet om Bonaparte som en jämlikhetens apostel, något som kom folk att glömma b,ort, det den store sjelf- herrskaren lika väl kunde kallas en jämlikhetens apostat. Han var dock, denne jätte bland furstar och konungar, en man ur de djupa leden, en folkets man, som dertill trampat furstar och adel under sina fötter; han var dock, till skilnad från dem som efter honom kommit till väldet, en ättling af revolutionen, och dertill den som fört det af revolutionen nyfödda Frankrike till ära i verlden. Huru han än i öfrigt hade handskats med revolutionens principer, dess fiender hade han dock hållit Frankrike från lifvet, till dess det revolutionerade samhället fått tid att sätta sig. Om han icke var en typ för det som 1789 års Frankrike hade velat, var han dock en typ från det Frankrike, som utgått ur 1789 års väckelse, och redan detta var nog för att påtrycka gestalten en förledande prägel. Så blandade sig äfven detta liberala sken in i den förtrollning, som omgaf segerhjelten, och på sådant sätt kunde sofismerna om den kejserliga »friheten» tränga sig in äfven i de bil- dades, äfven i de praktiske frihetsmännens tankegång. Thiers är det mest lysande beviset på livad denna napo- leonismens fördom kunde förmå öfver ett franskt hufvud. Den uppfattning af kejsar Napoleon, hvars fulländade uttryck man har att söka i nyss nämda lilla skrift, har också onekligen länge nog gjort sig gällande i behandlin- gen af hans historia. De olika momenten af detta betrak- telsesätt framträda dock mer eller mindre betonade i de NAPOLEON IIS HISTORIA. 53 olika formerna af denna historieskrifning; de äro med mer eller mindre skicklighet utförda hos de olika författarne; inan kan spåra en viss utveckling inom skolan, och af stort intresse skulle det vara att genom noggrannare jäm- förelser se, huru denna utveckling betingas å ena sidan af senare tiders politiska förhållanden, å den andra af det som för all häfdateckning är lifsvilkoret, det historiska materialets fullkomnande. Till en uttömmande fram- ställning häraf skulle emellertid erfordras nästan lika så stora studier som för framställningen af Bonapartes egen historia, ty den Napoleonska literaturen har redan svällt ut till ofantliga dimensioner; här må derför blott lemnas en kort antydning om de väsentligaste och mest i ögonen fallande stadierna af dess utveckling. Napoleons historia var af ganska naturliga skäl un- der de första åren efter hans fall icke föremål för något allmännare intresse; allmänheten talte vid denna tid hufvud- sakligen om »martyren på S:t Helena» och skänkte derför sitt intresse åt den romantiska pinohistorien, som åren 1816—1825 uppdukades i form af dagböcker från kejsa- rens omgifning, och som då och då aflöstes af sådana full- ständiga apokryfer som t. ex. Lullins Memorial de S:t Helène, hvilken Napoleon sjelf fann sig föranlåten att i sitt testamente förklara för falsk. De, som minnas så långt tillbaka, veta att berätta, hvilket uppseende O’Mearas, Antommarchis och Las Cases journaler väckte vid denna tid; det torde ej vara så länge sedan dylik läsning ännu egde full dragningskraft och i sin mon bestämde synpunk- ten för Napoleons bedömande. Sagan om »den fångna örnen», »det kungliga lejonet och den lumpne fångknekten» gick ut öfver verlden och väckte känslor,- som den herr- skande Napoleon verkligen icke gjort mycket att förtjena. 54 NAPOLEON I:S HISTOBIA. men som hade en alldeles förunderlig inverkan till att för- taga minnet af hans sanna gestalt i historien. Det snöp- liga slutet af hans bedrifter begynte vändas till en ankla- gelse mot hans fiender, som sades misshandla honom. — Och allt detta dock genom ett, man kan väl säga oför- skämdt, bedrägeri. Efterverlden har fått bättre ledning för sitt omdöme, sedan den andra parten i detta mål blif- vit hörd. De af W. Forsyth utgifna handlingar ur Sir Hudson Lowes qvarlåtenskap hafva kastat ett alldeles nytt ljus öfver fången på S:t Helena och karakteren af hans senaste lefnadsår. Vår dom torde nu mera blifva, att fång- vaktaren var martyren och fången tyrannen. Antingen måste Napoleon under sitt handlingssätt och sina klagomål hafva dolt någon plan att genom vädjande till medlidan- dets känsla hos verlden underhålla det intresse, som han ej längre kunde nära med maktens lockelser, eller ock var det, som han i denna sin fångenskap lade i dagen, det ohejdade utbrottet af den själens inre lumpenhet, hvilken under lyckans och verksamhetens dagar endast ryckvis bröt fram mellan yttringarna af hans väldiga kraft. Napoleon hade emellertid sjelf på ett något bättre sätt sörjt för sitt minnes bevarande i historien. Han har under vistelsen på S:t Helena i mémoirer nedlagt sin egen uppfattning af de vigtigaste händelser han genomlefvat; och han har vid sin död åt en af sina tillgifne uppdragit att med ledning af akterna nedskrifva tidehvarfvets histo- ria. Bägge dessa företag hafva varit af ej ringa betydelse inom denna gren af literaturen. Mémoirerna, — de af Gourgaud, Montholon, Marchand och Bertrand efter Napoleons diktamen nedskrifna allmänna reflektioner samt hans berättelser om sina egna märkliga bedrifter — utgåfvos tid efter annan genom desses för- NAPOLEON I:S HISTORIA. 55 sorg, sedan de efter Napoleons död återkommit från fån- genskapen. De komplettera hvarandra på sådant sätt, att de olika fälttågen, underhandlingarna och politiska situa- tionerna turvis blifvit fattade i pennan af de olika hand- sekreterarne. Desses individualitet har också åt hvar och en af dessa anteckningar gifvit olika värde. Marchands torde vara de trovärdigaste, de utkommo 1836; Gourgauds och Montholons, hvilka äro vida sämre, utkommo 1823 och 1830, Bertrands först 1847. Då dessa mémoirer ut- gåfvos för att vara fullt noggranna uttryck af Napoleons egna tankar och minnen, måste de naturligtvis förtjena en viss uppmärksamhet, och den apologi, som der med mer eller mindre skicklighet var utförd, kunde icke förfela att göra sin verkan åtminstone på dem, som redan på förhand voro intagna för en sådan. De under 1830—40-talen gängse omdömena om kejsarens politik äro också obestridligen i många stycken påverkade af dessa mémoirer. Ty värr måste dock den sannfärdige och sanningssökande forskaren öfver dem uttala en tämligen obetingad förkastelsedom. En sådan grundas ej blott derå, att apologien ögonskenli- gen är mera än tillbörligt frigjord från beroendet af be- visligen säkra fakta; den beror äfven af anteckningarnas beskaffenhet i öfrigt. Antager man, att de troget åter- gifva Napoleons egna ord och' tankar, så vitna de tydligt, att antingen måtte minnet af det förflutna i högst väsent- liga punkter hafva svikit den mångpröfvade mannen, eller ock har han ännu i olyckans dagar fortsatt det system af bedrägeri, som är så påfallande i håns för den stora all- mänheten afsedda militära och politiska aktstycken. Det kan redan af detta skäl icke falla någon äkta forskare in att i dessa mémoirer söka något stöd för en opartisk dom, någon källa för en tvifvelaktig uppgifts bestyrkande. — 56 NAPOLEON I:S HISTORIA. Men härtill kommer ännu något annat: det är alldeles icke säkert, ätt dessa uppteckningar troget återgifva Napo- leons diktamina 1. Man är sålunda, strängt taget, inskränkt till de ytterst få originalanteckningar, som ännu finnas bevarade af kejsarens egen hand och som i den nyligen (1868) utgifna praktupplagan af »Commentaires de Napo- leon I:er» äro samlade.— För öfrigt torde den samvetsgranne forskaren endast med yttersta försigtighet kunna förlita sig på Hrr Montholons, Bertrands etc. framställning, hvar- vid naturligtvis som regel gäller, att såsom åt desse eller deras sagesman ej kan tillerkännas stort vitsord till förmån för Napoleons minne, så kan hvad de påstå sig hafva ef- ter honom framstält, ej heller gerna begagnas som stöd, när det gäller att grunda en mot kejsaren riktad beskyll- ning 2. 1 Det är genom senare undersökningar ådagalagdt, att åtminstone en af dessa uppteckningar —- de af grefve Montholon, 1823 och 1830, publicerade Napoleonska anmärkningarna vid läsningen af Fleury de Chaboulons verk, hafva af utgifvaren blifvit icke så litet förfalskade. Napoleons egna handskrifna anteckningar äro i senare tid återfunna i en af de böcker, som från hans boksamling å S:t Helena skänktes till biblioteket i Sens. Deraf visar sig, att utgifvaren företagit sig att af två eller tre Napoleons rader göra tjugo, att till en af hans tankar foga ett dussin af sina egna. (Se härom Commentaires de Napoleon I T. V. — och vidare Henri Lot i Revue Critique 1869. N:o 19). En sådan upptäckt bidrager naturligtvis att i hög grad förminska den tro- värdighet, man hittills kunnat tillerkänna samme upptecknare rörande Napoleons vitnesbörd om sig sjelf. Och olyckligtvis är det endast högst få af deras »mémoirer» på hvilka man har någon kontroll; man vet, att kejsaren sjelf accepterat några af dessa herrars anteckningar och försett dem med rättelser; men något af honom godkändt original- exemplar förefinnes icke, och hvilka förändringar hafva icke utgifvarne» kunnat vidtaga, sedan kejsaren såg deras manuskript? 2 I förbigående må här nämnas, att Hr Lanfrey i detta stycke gjort sig skyldig till ett icke fullt aktsamt användande af dessa mémo- irer. Han förkastar obetingadt de lösa »romanerna från S:t Helena», så snart dessa skulle kunna anföras till försvar för Napoleon; han på- pekar också mer än en gång bristen på öfverensstämmelse mellan dessa NAPOLEON I:S HISTORIA. 57 Större betydelse äger derför den andra af Napoleons åtgärder för att skaffa sig.en varaktig minnesvård inom häfden. Hans testamente innehöll en klausul, i hvilken han åt Baron Bignon anslog 100,000 fr. (Se Testament de Nap. I:er: II. 32:0), och derjämte åt denne anförtrodde uppdraget att skrifva den franska diplomatiens historia från 1792 till 1815. Bignon var en af kejsarens mest be- pröfvade diplomater af andra ordningen; han hade också genom arten af sin tjenst (i synnerhet såsom administra- teur général de la Prusse 1807, de l’Autriche 1809) kom- mit att känna sig förtrogen, för att ej säga solidarisk, med sjelfva systemet. Valet utgjorde för öfrigt ett lysande be- vis på Napoleons förmåga att bedöma sitt folk och att sätta den rätte mannen på den rätta platsen. Ty Bignon fullgjorde sitt värf på ett utmärkt sätt. Han företog sig att skrifva historien om det tidehvarf, hvars hela politiska lif fyldes af hans mästares och hjeltes personlighet, och han skref den så, att verket i sitt slag kan kallas ett mä- sterstycke. Hans egen rika erfarenhet och noggranna kän- nedom af vigtiga händelser satte honom i tillfälle att med- dela upplysningar, som ingen före honom känt till, hans ställning såsom politisk person öppnade ock för honom tillträde till de handlingar, om hvilka han efter egen ut- sago »väl visste, hvar de skulle sökas». Så blef hans ar- bete i afseende å rikedomen af fakta länge ett hufvudverk för Napoleons historia, och om det ock var allt för diplo- “minnen och Napoléons egna ord och handlingar, sådana de framgå af korrespondensen och öfriga akter; men han tvekar icke att stundom använda deras vitnesbörd — när de kunna vändas till Napoleons nack- del, och det till och med i sådana stycken, der de i alla händelser måste vara betydelselösa. Till och med ett uttryck i Las Cases Journal an- vändes som bevis rörande tidpunkten för Napoleons kännedom om Ge- orges’ sammansvärjning. 58 NAPOLEON I:S HISTORIA. matiskt for att tränga till den stora allmänheten, vann det genom författarens klassiska stil och utmärkta framställ- ningskonst hos kännare det största anseende. Arbetet, som begynte utgifvas 1829, afslutades med 14:de delen 1846. Bignon trädde, som han sjelf i företalet säger, till sitt »heliga värf» med en känsla af »religiös» hänförelse. För honom var Napoleon inbegreppet af allt stort och ädelt som Frankrike egt, och för honom var detta tydligen hufvudsumman af den »sanning», som han utlofvade att säga. Han lider också påtagligen af den närsynthet, som alltid vållas af dylika trosöfvertygelser. Så långt som hans synkrets når, ser han skarpt och uppdagar genom sin nog- granna detaljkännedom en mängd förr okända ting, men allt hvad som ligger bortom denna synkrets fins för ho- nom icke till, och man är dessutom ofta frestad att an- klaga honom för att med vett och vilja hafva förbisett det, som var af beskaffenhet att icke kunna undgå hans blick. Mycket förklaras deraf, att den bonapartistiska tron, såsom naturligt var, äfven medförde en förvirring i de mo- raliska begreppen; men man kan understundom icke under- trycka den tanken, att der icke den moraliska känslan kunnat tystas, hafva fakta i stället blifvit tystade. Allt nog, för Bignon är nästan allt, hvad Napoleon gjort, väl hand- ladt; man får leta med godt synglas för att upptäcka en ärlig förkastelsedom. Endast mot slutet af sin bana har hjelten väckt häfdatecknarens ogillande; men det är nästan mer ett beklagande än ett tadel: Napoleon har detroniserat Napoleon derigenom, att han förledd af framgången och af sin karakter har envisats att vilja allt eller intet. Det är nästan först från och med år 1813, som Bignon ser hans »fausse route»: då borde kejsaren hafva vändt om inför omöjligheterna, då borde han hafva tagit de förmon- NAPOLEON 1:S HISTORIA. 59 liga fredsvilkor som stodo att få. • Och ännu då var det likväl, såsom Bignon framställer händelserna, mer yttre tillfälligheter och olyckor, som störtade honom, än någon i systemet inneboende synd. Hos den, hvilken så dömer öfver det, som faller inom klokhetsberäkningarnas område, kan naturligtvis icke finnas något sinne för de domslut, som bero på en helt annan idé om rätt och orätt. Vid 1845 begynte äfven Thiers’ storartade arbete, Historie du Consulat et de l’Empire, se dagen. En hvar känner, hvilket oerhördt uppseende denna bok har väckt öfver hela Europa. Den har blifvit firad såsom den nyare tidens största epopée, och dess inflytande på tänkesättet hos de bildade klasserna och på uppfattningen af Napo- leon har varit af oberäknelig vigt. Onekligen besitter ock detta arbete några af de väsentligaste vilkoren för en hjelte- saga: i främsta rummet har det hjelten och hans lysande bedrifter, så ock den entusiastiska beundran, som berätta- ren sjelf måste äga för att draga läsarne med sig; här finnes ock ett visst mästerskap i berättarens konst, hvilket åt framställningen gifver hela den tilldragande makt, som målningen eller det spelade dramat kan utöfva; här felas hvarken glans i koloriten eller raskhet i teckningen, och för intressets vidmakthållande verkar dessutom den ofant- liga rikedomen på detalj, som under konstnärens hand grupperar sig till en fullt lefvande afbild af det verkligas lif. Det är en modern Iliad, modern äfven derutinnan, att sådana saker som taktik, finanser och administration der tagit lif och färg såsom moment i det helas bild. Utan, tvifvel har dock arbetet äfven ur formel synpunkt brister, hvilka en fin smak lätteligen upptäcker, och som af kritiken blifvit brännmärkta än såsom löslighet, än så- som retorisk svada; men det nittonde århundradets lyss- 60 NAPOLEON I:S HISTORIA. nande allmänhet eger för sådant icke samma kritiska öra och läckra smak som Homeridernas åhörare, och det torde nog hända, att just dessa fel underlättat framgången. I Frankrike har också framgången varit sådan, att man väl kan skänka någon tro åt dem, som i detta arbete sett ett väsentligt underlag för den tredje Napoleons välde. Det var utan tvifvel uttrycket af en opinion, hvilken åtmin- stone en gång funnits om denna bok, då franska institutet åt dess författare tilldelade ett storartadt pris, som var af- sedt för det verk, hvilket under senaste tid mest bidragit att »tjena och hedra Frankrike». — Från Frankrike hafva åter lof- och tacksägelserna öfver »le livre du siècle» ut- gått till det öfriga Europa. Den strök öfver vår horizont ungefär vid samma tid, som dikterna af Sue, Balzac och Dumas. Men man kan icke säga, att det andliga tillstån- det under dylika konstellationers inflytande var riktigt sundt. Om Thiers genom dessa och öfriga, mer specielt fran- syska, förtjenster länge nog lyckades nedtysta all opposi- tion inom Frankrike, bör det dock icke förglömmas, att hans arbete inom den tyska och engelska pressen redan från början möttes af åtskilliga ganska skarpa och träffande kritiker. Allgemeine Zeitung (der Häusser skref) förföljde honom oaflåtligen; Edinb. Review och Quarterly Review innehöllo grundliga vederläggningar. Man utpekade sofis- mer i omdömena och felaktigheter eller förvridningar i berättelsen; man gjorde sig lustig öfver den liberale pu- blicisten och statsmannen, som försvarade statsstrecket och upphöjde först den konsulariska, sedan den kejserliga sty- relsen; man ådagalade hans okunnighet om de vigtigaste utländska källskrifter och yttrade mycken misstro mot hans föregifna djupa kännedom af de parisiska arkiven. Och på allra sista tiden har detta omdöme starkt begynt tränga NAPOLEON I:S HISTORIA. 61 sig fram äfven i Frankrike. Särskildt liar M. Lanfrey in- lagt förtjenst genom den utförliga kritik af Thiers’ skrift- ställareskap, som han framlade 1861, och som kanske hör till det bästa af hvad denne förf, skrifvit. J. Barni gjorde sedan Thiers’ historia till föremål för en serie kritiska föreläsningar i Genève. Hvad dessa anmärkare framför allt betona vid sina anklagelser mot Thiers är hans »culte du succès», hvilken för honom fördunklar de moraliska begrep- pen, hans begär att blott »förklara» och »begripa» i stället för att bedöma. Rätt torde väl dessa anmärkare också hafva så till vida, att Thiers lägger allt för stor vigt uppå att begripa hän- delsernas så att säga materiela sammanhang: de moraliska agenterna lemnar han nästan ut ur räkningen; han miss- tror dem, deruti följande sin hjeltes exempel, eller är rädd för att erkänna dem, derutinnan försigtigt mon om sin hjeltes anseende inför efterverlden, allt dock till mycken olägenhet för en författare, som säger sig sätta »l’intelli- gence» såsom häfdatecknarens första dygd. Ty, alldeles oafsedt häfdatecknarens förbindelse att afkunna sededomar, — just för sjelfva begripandet af en sådan kedja af händelser, som det första kejsardömets utveckling, är väl en uppskattning af handlingarnas sedliga halt fullt lika oundgänglig som ett bedömande af deras förenlighet med klokhetens regler; huru skulle väl en historisk gestalt, sådan som Napoleon, t. ex. just i det vigtiga momentet af sin undergång, kunna tillfredsställande förklaras utan hän- visning på betydelsen af de sedliga makter, som han för- hånat, och som nu reste sig till hans bekämpande. Och i detta stycke har Thiers brustit. Hans betraktelsesätt kan dock, synes det oss, naturligt förklaras; det sammanhänger i viss mon med den uppfattning af revolutionen, som han 62 NAPOLEON KS HISTOKIA. och Mignet med så öfverlägsen skicklighet gjort gällande, och som man benämt fatalistisk. Huruvida nu denna upp- fattning hos Thiers grundar sig på någon filosofisk speku- lation öfver verldsförloppet i dess helhet, lemna vi derhän, dock med något tvifvel, ty det synes icke höra till hans skaplynne att sträcka spekulationen så vidt. Men för so- nen af det nittonde århundradets Frankrike hade det, un- der studiet af det sista skedet i dess historia, utbildat sig ett oemotståndligt begär att få förnuft och sammanhang in i det omstörtningens tidehvarf, som begynte med revo- lutionen. Hans traktan blef att uppvisa en ledande tråd, en så att säga logisk nödvändighet, en utveckling mot ett positivt mål uti hela detta anarkiska virrvar; och sedan han ur denna synpunkt beskrifvit revolutionen, kom han ined samma uppgift till Napoleons historia. Den lifliga beundran, hvarmed den fantasirike förf, omfattade sin hjeltes person, och som allt mer och mer förökades under det närmare beskådandet af hans statsmanna-egenskaper, gjorde naturligtvis sitt till att bestämma synpunkterna; men ännu väsentligare vary att Napoleon för honom, lik- som för Bignon, blef en inkarnation af det moderna Frank- rike. Om han icke hade varit en af de nödvändiga län- karne i revolutionens utveckling, så hade ju hela detta tidskifte varit såsom en förlorad dag af Frankrikes lif; om denna dag varit förfelad, så hade ju revolutionens verk åtminstone icke i allo ländt till välsignelse. Men så fick det ej vara; nej, Napoleon hade utfört revolutionens verk genom att befästa Frankrikes maktställning i Europa, och såsom Frankrike derutinnan hade rätt, så hade Na- poleon rätt, — åtminstone så länge han fullföljde detta värf och lyckades deri. Thiers’ olikhet med Bignon be- står blott deruti, att han ser »la fausse route» något tidi- NAPOLEON I:S HISTORIA. 63 gare: 1808 i stället för 1813, i Spanien i stället för i Ryss- land, och att lian då och då af denna sin insigt, måhända också af de förändrade politiska förhållandena under de sista delarnes utgifvande (efter 1852), föranledes att mer eller mindre skarpt klandra sin hjeltes handlingssätt. Nå- gon gång finner man ock, den rättvisan bör komma Thiers till del, att han af sin menskliga känsla ledes till medgif- vanden, som Bignon aldrig kunnat göra, såsom då han i Spaniens resning ser en storartad handling af fosterlands- kärlek. Sådant är dock mer sällsynt. 1 allmänhet är allt, som i Europa reser sig upp mot Napoleon, antingen afund eller egennytta eller feodalism eller brottslig stridslystnad; »brigands» och »traitres» äro de epitet, som Napoleons motståndare, furstar och folk, af Thiers liksom af Bignon erhålla. Om vi ej allt för mycket misstaga oss, är det denna ensidigt franska synpunkt för betraktelsen, som i främsta rummet bidragit att göra Thiers’ historia om Na- poleon till hvad hon är. Hvad man emellertid må säga om dessa bägge förfat- tare, deras rang som Napoleons häfdatecknare var en lång tid obestridlig redan af det skälet, att de lemnade de rikaste och tillförlitligaste upplysningarna. De skrefvo, sammanhängande berättelser, enligt deras egen uppgift grundade på urkunder, i en tid, då literaturen var ytterst fattig på sådant, som kunde källas material för Napoleons historia. Väl funnös samlingar af kejsarens öppna bref, bulletiner, depescher och proklamationer, men man visste tämligen tidigt, att i sådant, som kejsaren sjelf velat offent- liggöra, kunde man ej söka sanningen om hans handlingar och bevekelsegrunder. Väl hade man också en och annan urkundsamling af vigtigare och rikare innehåll, såsom t. ex. den af Beauvais (1819—20) utgifna »Correspondance ine- 64 NAPOLEON IS HISTORIA. dite officielle et confidentielle de Nap. Bonaparte», den genom Pancouckes försorg ordnade samlingen af »Oeuvres de Napoléon» (1821) och den på Cottas förlag utgifna, ganska mycket förökade upplagan af samma samling, Na- poleons bref till Josephine, hans brefvexling med marin- ministeriet och med stora arméens artillerichef m. m., m. m., men allt detta var dock blott sporadiskt och högligen ofull- ständigt. De i Corresp. inédite utgifna brefven voro me- stadels skrifna till Napoleon, och Pancouckes—Cottas bref- samlingar gåfvo nya upplysningar endast för åren 1793—98. Visserligen hade man också en ytterst rik samling af mé- moirer och anteckningar; mémoirer af krigare och stats- män, af financierer och diplomater, af polischefer och kam- martjenare, äkta mémoirer och förfalskade, trovärdiga och osannfärdiga; men olyckligtvis utgjorde de osannfärdiga och opålitliga flertalet, de förfalskade eller uppdiktade en icke ringa skara. Bourrienne hade af sina vidlyftiga mémoirer blott författat de nio första arken, kejsarinnan Josephines s. k. mémoirer voro från början till slut upp- diktade, Fouchés mémoirer sägas hafva varit grundade på åtskilliga anteckningar af Fouché, men äro offentligen * och inför rätta désavouerade, Cambacérès’ »Aprèsdiners» äro ett oförskämdt fabrikat af den för sådant beryktade s. k. grefve Lamothe-Langon o. s. v., o. s. v. 1 Savarys mé- moirer hafva, ehuru äkta, icke lyckats tillvinna sig något anseende för pålitlighet i de punkter, der det kan falla forskaren in att af honom söka upplysning; Lucien Bona- partes voro intet annat än en djerf sjelfpanegyrik, Louis Bonapartes »Documents historiques sur le gouvernement de la Hollande» voro ett försök till sjelfförsvar och inne- • 1 Se härom de bibliografiska upplysningarna i Quérards »La France Littéraire» och »Superchéries littéraires» etc. NAPOLEON I:S HISTORIA. 65 hollo såsom sådana åtskilliga utan tvifvel grundade beskyll- ningar mot kejsaren, men några vigtiga dokument och bref synas de mig icke innehålla, och i de punkter, der Louis’ egna lidanden ej komma i fråga, äro de såsom allt annat hvad slägten utgifvit; kejsaren kallar dem i sitt testa- mente ”en pamflett” och meddelar Louis sin förlåtelse. — De vigtigaste af de denna tid publicerade anteckningar torde vara St. Cyrs, Fains, Jominis, Gohiers, Gaudins, Ouvrards, och främst af alla måhända Pelets de la Lozère, ”Opinions de Napoléon” (1833) hvilka länge voro den bästa källan för kännedomen om Napoleon såsom ad- ministratör. Pelet hade varit Conseiller d’État under kej- saren. Härutinnan har nu emellertid under de sista tjugofem åren försiggått en ofantlig förändring, och det först och främst inom Frankrikes literatur. Anteckningarna af Na- poleons samtida hafva växt i antal och betydenhet. Ur- kundsamlingarna hafva öppnat sina skatter för verlden. Häfdatecknare hafva uppstått, som med andra ögon sett händelserna och de handlande personerna. I stället för de mestadels opålitliga eller obetydliga mémoirerna från de första tretio åren efter Napoleons fall framträda nu hvar efter annan vigtiga berättelser, anteckningar och brefsam- lingar från flere af deltagarne i de stora tilldragelserna. Marskalkarnes lefnadsteckningar och brefsamlingar utkommo den ena efter den andra, Mass énas (1849), Soults (1854), Gouvion St. Cyrs (1856), Marmonts (1856), och om man också i dessa ej alltid finner hela sanningen, stundom till och med, såsom i Marmonts beryktade anteckningar, mån- gen skef framställning, voro de dock vigtiga genom sina redogörelser för krigen, Massénas i synnerhet genom de der meddelade autentiska dokumenten. För krigshistorien skola Hans Forssell, Studier och Kritiker. • 66 NAPOLEON I:S HISTORIA. vidare, enligt kännares omdöme, Charras' arbeten öfver 1813 års fälttåg och öfver Waterlooslaget hafva gjort epok. —Finansernas skick upplystes af Molliens värdefulla mé- moirer (1845); tilltalande smådrag från diplomatiens om- råde meddelade Miot de Melito (1858); för konsulatets och kejsardömets förhållanden till kyrkan framlade Pres- sensé och nu senast d’Haussonville helt nya på arkiv- studier grundade redogörelser; Barante skref Direkto- riets och dess generals historia o. s. v. — Härtill kommer slutligen, och såsom det vigtigaste bidraget, att äfven Na- poleonidernas, Jérômes, Eugenes och Josephs rika samlingar af bref och depecher nu framlades för allmän- heten. Det var i synnerhet genom de bägge sista, af en ifrig bonapartist, Du Casse, (1854—60) utgifna urkundsam- lingarna. som man fick vigtiga upplysningar om kejsarens politik och karakter. Joseph var hans mest betrodde vän, om Napoleon kunde hafva någon sådan, och han var tillika den som i kejsarens tjenst fick de vigtigaste uppdragen. Bland hans efterlemnade papper hade funnits en stor mängd originalbref från Napoleon, hvilkas vigt man kan förstå deraf, att de handlade om Neapel och Spanien. Det för- undransvärda är blott, att kejsarens beundrare vågat ut- gifva dem; ty der finnas saker, som mer än vanligt bi- draga att upplösa ärans och storhetens fernissa, och komma en hvar läsare, som icke hör till den bonapartistiska sekten, att rysa. Machiavels principe har aldrig utsagt så förfär liga grundsatser, som dem Joseph här förvarade till minne af sin bror; och när sådant af arfvingarna på god tro och af fri vilja utgafs, måste man deraf sluta, att de antingen måste hafva haft en djup vördnad för den historiska san- ningens kraf eller ock en fullkomlig brist på sinne för det förskräckliga i en dylik politik. NAPOLEON I:S HISTORIA. 67 Vigtigast af allt i denna väg var dock det företag, som kejsar Napoleon III 1858 satte i gång, då han genom kejserligt dekret åt en kommission af statsmän och lärde uppdrog utgifvandet af la Correspondance de Napo- leon I:er. Der insattes Dupin, Prosper Mérimée, Le- fèbvre, De Chabrier, Boulay de la Meurthe m. fl. framstå- ende män. Kommissionen fick för sig förelagdt ett arbete af ofantlig omfattning och svårt att begränsa. För dem öppnades i främsta rummet de kejserliga arkiven; men då här fans endast en. del af kejsarens brefvexling, satte de sig i förbindelse med alla, som kunde hafva något deraf att lemna, med de främmande hofven och med arfvingarne till alla de män, med hvilka Napoleon haft omedelbar be- röring. Enligt kommissionens utsago finnas allenast i de kejserliga arkiven icke mindre än tillsammans omkr. 65000 "pièces de la Correspond, de Napoléon”; huru många ”piè- ces” tillkommit från utländska hof och från enskilde, hafva de ej upplyst. Redan denna siffra, hvilken fördelad på aren 1793—1815 gör nära 3000 pièces om året, vitnar nå- got om Napoleons verksamhet. — De af kommissionen ut- gifna nummer äro dock endast 22,067, och detta åter vit- nar om, att en betydande gallring blifvit företagen. Den misstänksamme kan häraf taga sig anledning till åtskilliga anmärkningar rörande pålitligheten af äfven denna sam- ling, och sådana anmärkningar hafva också blifvit fram- stälda. Dock torde här vid lag böra iakttagas åtskilliga omständigheter. Kommissionen har uttryckligen förklarat, att hon icke tagit befattning med sådana handlingar som röra ”relations de famille” och ”affaires domestiques”. Hon har således vidgått en gallring, som utan tvifvel borttagit ett stort antal af numror, om hvilkas betydelse den utan- för stående ej kan döma. Hon har deremot högtidligen 68 NAPOLEON ES HISTORIA. förklarat, att Iron vid offentliggörandet af de mera offent- liga handlingarna icke företagit någon förändring i inne- håll eller uttryck. Och det är redan anmärkt1, att om man tager hänsyn till arten af en mängd genom dem med- delade aktstycken, kommissionen ej synes hafva ryggat till- baka för sådana dokument, som på Napoleons minne kunna kasta skugga. De anmärkningar om utelemnade bref, som vi hafva sett hos hr Lanfrey, torde ej heller ut- göra säkra bevis mot underslef i kommissionens arbete, sådant det nämligen var före 1864.2 Den år 1858 tillförordnade kommissionen fortsatte sitt arbete till år 1864 och hann derunder fram till Septem- ber 1807 med 15 starka oktavband. Vare sig att man fann hinder möta af det allt mer sig hopande materialet, eller att kommissionens grundsatser i öfrigt uppväckte något misshag, — en ny kommission blef nu tillsatt under prins Napoleons högsta ledning; och gick -denna till sitt värf med väsentligen förändrade och högst egendomliga grund- satser. Ej blott att hon- föresatte sig att utelemna allt, som ej egentligen kunde kallas Napoleons egna dikterade bref, hon ansåg sig äfven böra ”förbigå personnalités” och ”aflägsna” allt som kunde vara ”sårande” för enskilda af Napoleon hårdt bedömda personers minne; hon uppstälde slutligen med afseende å urvalet följande ”enkla regel”: ”Vi äro kallade att offentliggöra det som kejsaren skulle hafva lemnat åt offentligheten, om han, öfverlefvande sig sjeif och gående tidehvarfvens dom i förväg, hade velat visa för efterverlden sin person och sitt system”. I san- ning, en så utomordentligt märkvärdig grundsats för ur- kundsutgifning, att den redan såsom ett kuriosum förtje- * Se Edinb. Review Oct. 1867. 2 Se om dessa anmärkningar Revue Critique 1868 N:o 4; 1869 N:o 19. NAPOLEON I:S HISTORIA. 69 nar omnämnas, och ännu mer såsom bevis, att de följande 14 delarne af Correspondancen svårligen kunna anses såsom en tillförlitlig eller fullständig historisk källa. Frankrikes störste bibliograf, Quérard, har också varit nog elak att upptaga ”la Correspondance de Nap. I:er" i sina ”Super- cheries literaires". Såsom detta diplomatarium nu befinner sig, är det imellertid en källa af ojämförligt mycket större betydelse lör Napoleons historia än allt hvad man hittills besutit. Redan detta att äga hopförda och väl ordnade de bref, de- pecher och ordres, som bestämt de militära, administrativa och diplomatiska åtgärderna, måste för den, som vill ut- reda händelsernas verkliga sammanhang och bedöma hand- lingarnas motiv, vara af ofantlig vigt; de luckor, som möj- ligen ännu kunna förefinnas, får forskaren taga som de äro, eller ock hoppas på kommande bidrag till deras fyllande. Den, som beklagar, att vi möjligen gått miste om ett och annat, som för Napoleons minne kunnat vara förklenligt, kan tröstas dermed, att vi redan af sådant äga mer än till- räckligt. 1 1 och med det nya materialet, det som framlades af kejsaren och det som meddelades af enskilde, hade sålunda i Frankrike öppnat sig utsigten mot en ny historia öfver Napoleon I. Väl bör dock ihågkommas, att Frankrikes literatur icke förut alldeles saknat sådana domar öfver Na- poleon, som gått i annan riktning än Bignons och Thiers’. För att ej uppräkna de skandalhistorier, som nedsvärtat Bonaparte och hans ätt, behöfva vi blott nämna Mad. Staël med hennes snillrika och fruktansvärdt träffande omdömen öfver Robespierre à cheval”, eller abbé de Pradt, som icke håller hårdt på djerfya och elaka beskyllningar. Men äf- ven historieböcker äga vi från seklets första hälft, hvilka 70 NAPOLEON ES HISTORIA. långt ifrån obetingadt prisa Bonapartes person och verk, t. ex. Thibaudeaus "Histoire de France et de Nap. Bona- parte”, soin ända igenom förråder den gamle republikanen, hvars känslor för frihet äro sårade; eller Lefebvres "Hi- stoire des Cabinets de l’Europe” (1845—49), som, i de punk- ter den berör, täflar med Bignon och Thiers i rikhaltighet och vida öfverträffar dem i sanningskärlek och opartiskhet. Afven hos ett ganska stort antal andra författare förvarar den franska literaturen enstaka uttryck af en sådan mera aktningsvärd och sanningsenlig uppfattning af denna tid och dess händelser. Vi påminna blott om Villemain, Ba- rante, Quinet och Vigny. Dylika uttryck af en fördomsfriare riktning voro imel- lertid af ofvan anförda skäl inom Frankrike länge nog täm- ligen föga bemärkta, och äfven den styrka, som det nya historiska materialet kunnat gifva dem, skulle ej mycket hafva betydt, om icke något kraftigare retmedel tillkom- mit, för att öppna ögon och öron för hvad dessa fakta hade att förmäla. Ty hvad Frankrike hittills mest hade saknat, var just det sinne för bedömandet af tydliga fakta, som en lång tid hade blifvit mer eller mindre förslöadt af det ideliga gyckelspelet med Bonaparte såsom Frank- rikes ”gloire” och revolutionens universalarfvinge. Denna villa hade icke varit så frestande för det öfriga Europa, åtminstone icke för England eller Italien, för Tysk- land eller Spanien. Intet sofisteri kunde der öfverskyla dessa våldets handlingar, som upprörde all mensklig känsla och sårade alla menskliga rättigheter; inga bulletiner eller proklamationer kunde der förtaga verkan af de bedrägerier, hvilka lågo öppna för en hvar, som led deraf; ingen prun- kande retorik kunde der inbilla statsmän och folk, att en högre försyn utkorat den franske korsikanen till Europas NAPOLEON I:S HISTORIA. 71 förlossare ur barbariet. Der hade glansen af Napoleons storhet väl kunnat anslå vissa för dylikt känsliga sinnen, men dermed hade dock ej kunnat förmäla sig en föreställ- ning om, att hans storhet uppburit ett nationelt lifsintresse. Det fans visserligen, det är sant, till och med framstående ' män, sådane som Johannes Müller och Lord Holland, hvilka kunde lösslita sig från sina folk och förvrida sin själ till verklig hänförelse för Tysklands, och Englands dödligaste fiende, men sådana hybrida naturer äro lyckligtvis undan- tag. Det fans visserligen delar af Tyskland, som någon tid kände sig tillfreds med det välde, hvarigenom de blif- vit af med sitt furstebyke, men sådana ögonblick kunna ej heller vara långvariga i folkens lif, och Code Napoleon kunde ej på längden öfverskyla den onatur, som låg i lyd- : naden för den franske despoten. - Dessa känslor af hat, som slutligen funno sitt högsta uttryck i folkens stora resning mot verldsförödaren, kunde naturligtvis icke heller blifva utan inverkan på det kom- mande slägtets uppfattning af hans karakter. Blüchers omdöme: ”Er ist doch am Ende ein dummer Kerl” har gått som ett arf till efterverlden. Allt .det, som från sek- lets begynnelse och intill nu kunnat fresta Frankrikes folk till att med ständigt stigande sjelfkänsla upphöja Napo- . leons minne, hade naturligtvis, när det togs på allvar i be- traktande, för Tyskland och England en rakt motsatt be- tydelse, och den belysning, i hvilken Napoleon skulle fram- stå för efterverlden, måste derför här blifva helt annan än i Frankrike. Sådant är så naturligt, att man endast måste förundra sig öfver, att ett franskt åskådningssätt af bona- partismen kunnat vinna ens någon betydelse på andra sidan Rhen eller Kanalen, eller att den nationela motviljan kunnat lemna något utrymme åt den ofvan nämda äste- 72 NAPOLEON I:S HISTORIA. tiska uppfattningen af Napoleons gestalt. Det torde dock icke kunna förnekas, att Thiers en tid varit favoritläsning äfven i engelska och tyska kretsar, och att talet om Bona- parte såsom de liberala ideernas förkämpe har lurat äfven tyske och engelske radikaler. Men så hafva också å an- dra sidan från dessa länder protester ingått i mängd mot ett sådant betraktelsesätt. Såväl af de större historiska arbetena i England som i synnerhet af de olika engelska revyerna ser man mer än tillräckligt, att i Pitts hemland känslorna mot landsfienden icke undergått någon stor för- ändring under detta århundrade; äfven den politiska skola, som nu i Frankrike begynt taga hand om Napoleons hi- storia, skulle i den literaturen finna öfver nog af invektiv att mot den ”korsikanske skurken” begagna. Man har der äfven mera troget följt med den senaste utvecklingen af Napoleonsliteraturen i Frankrike och ständigt gjort sig till godo de nyheter, som derunder kommit i dagen. En af de bästa redogörelserna för innehållet af Napoleons ”Cor- respondance” stod redan 1867 att läsa i Edinburgh Review; en mängd pikanta detaljer, hvilka den franska republiken något senare fått se framdragna hos Lanfrey, voro der för den engelska läsarekretsen med skicklighet hopletade och sammanstälda till en förfärande philippik.1 I Tyskland har också ej blott den efemera literaturen, utan äfven häfd ateckningen upptagit Napoleons minne till behandling, och såsom den historiska skolan i Tyskland just gått i spetsen för den rent nationela utvecklingen, så 1 Se för öfrigt nästan hvarje årgång af Edinburgh Review under de senaste tretio åren och en mängd artiklar i Quarterly Review och Foreign Review. Jag har icke varit i tillfälle att taga närmare kän- nedom om öfriga engelska tidskrifter och vill icke heller här upptaga utrymmet eller trötta läsaren med utförligare hänvisningar. NAPOLEON IIS HISTORIA. 73 har naturligtvis, domen öfver Tysklands store förtryckare icke kunnat blifva särdeles blid. Schlosser torde väl va- rit den, som i detta stycke gaf taktslaget, då hans lilla skrift ’Zur Beurtheilung Napoleons” (1829) innehöll full- ständigt samma uppfattning, söm sedan genomgår hans bägge verk öfver denna period af verldshistorien. Det bör, vid talet om uppfattningen af Napoleons historia, icke förglöm- mas, att just denne allmänt bekante häfdatecknare, hvars arbeten i stora upplagor gått ut öfver Europa, och som tillvunnit sig ett så högt anseende inom den historiska ve- tenskapen, i alla väsentliga punkter framställer den store kejsaren i samma ljus, som först på allra sista tiden be- gynt uppenbaras för Frankrikes folk. Schlosser var också här såsom öfver allt fullkomligt i jämnhöjd med de framsteg, som den vetenskapliga forskningen gjorde, och besatt i syn- nerhet framför Thiers det väsentliga företrädet att hafva kännedom om andra källor än de franska. Tillika var, som bekant, hans politiska ståndpunkt icke så uteslutande tysk-tysk, att hans åskådning derigenom led någon stor- skada; men hans omutliga rättskänsla, hans så ofta tadlade ”sittliche Entrüstung”, som aldrig kunde tåla något mäk- lande, voro naturligtvis, när det blef fråga om en sådan företeelse som Napoleon och hans system, ensamt tillräck- liga att åt framställningen gifva skaplynne af en lång an- klagelseakt. Thiers och hans eftersägare äro för honom endast oförskämde lögnare. — Vid sidan af Schlosser ställer sig äfven Häusser i sin Deutsche Geschichte 1786—1815, som öfverskådar hela tidehvarfvet och, stödd på forsknin- gar i arkiv och vidsträckt kännedom om den dit hörande literaturen, kastar mycket oväntadt ljus öfver Napoleons politik. Andra mindre allmänt bekanta förf, såsom Wachs- muth, Bietzke, m. fl. intaga samma ståndpunkt, och det be- 74 NAPOLEON I:S HISTORIA. traktelsesätt, som lιos desse gör sig gällande, återfinnes äfven uti de många specialarbeten, hvaraf Tysklands litera- tur öfverflödar. Det är nämligen att ihågkomma, det icke blott Frank- rike utan äfven Tyskland och likaså England genom en otalig mängd mémoirer, anteckningar, fälttågsbeskrifningar m. m. riktat vår kännedom om det Napoleonska tidehvarf- vet, dess händelser och personligheter. England har i sin rika biografiska och diplomatariska literatur för denna tid sådana hufvudverk som Stanhopes Life of Pitt, the Memorials’of Mr Fox, Nelsons och Wellingtons depécher, Malmesburys diarier och Castlereaghs bref m. m. Tysk- land har likaså gifvit sin gärd, i synnerhet i de preussiska och österrikiska statsmännens och härförarnes lefnadsteck- ningar och mémoirer, i de preussiska och österrikiska stabs- officerarnes fälttågsbeskrifningar, i de många små provincial- och statshistorierna, m. m., om hvilket allt dock' här ej skulle kunna nämnas mer än några torra boktitlar. An- märkas bör blott, att särskildt för tidens krigshistoria lära väl sådane arbeten som Clausewitz’ och Rüstows få räknas bland de allra vigtigaste bidragen. — Betydande källor för forskningen skola äfven Italien, Spanien och Ryssland hafva bragt i dagen, om hvilka jag dock intet känner. Med ett ord, materialet för historien om tidehvarfvet 1796—1815 har genom senare tiders forskningar och offent- liggörandet af arkivens handlingar, växt ut till en nästan öfverväldigande massa. Det är att söka icke blott i Frank- rikes utan äfven i de öfriga ländernas literatur, och den, som vill teckna detta tidehvarf eller skildra dess hjelte, måste se sig vida omkring för att åt sin framställning vinna tillbörlig fullständighet. Han skall också känna behofvet af att i vitnesbörd från olika håll söka ledning för sitt om- NAPOLEON IS HISTORIA. (0 dome, oclι om han ännu på länge ej skall kunna känna sig såsom fullkomligt opartisk åskådare af de händelser, hvilka beröra vissa af hans djupaste lifsintressen, måste dock den vidsträcktare utsigt, som öppnar sig från ett rikare historiskt kunskapsförråd, hindra honom att stanna i den ensidighet, som så gerna vill vidlåda den rent nationela historie- skrifningen. Det är imellertid icke ensamt af denna materialets förökning man haft att vänta ett starkare omslag i den franska uppfattningen af Napoleon. Dertill behöfdes nå- got annat, och påstöten till en ny behandling af konsu- latets och kejsardömets häfder kom också ganska snart från ett annat håll. Sedan det andra kejsardömets politiska system framkallat en oförsonlig opposition, måste det för dess nya politiska motståndare blifva en vigtig angelägen- het att äfven undergräfva den historiska grundval, hvar- på bonapartismen ville bygga sin legitimitet. Sedan fri- hetens vänner kommit fullständigt under fund med arten af den frihet, som dolde sig under den napoleonska styrelsen, begynte för dem ett nytt ljus uppgå öfver hela detta väl- des innersta skaplynne, och då frihetsskenet sålunda från väldets stiftare försvann, stod endast våldsmannen i sin nakenhet qvar för deras ögon. Den politiska skola, hvaraf enstaka röster låtit höra sig redan före 1848 års revolu- tion, och hvars ideliga tal var, att Frankrikes lycka icke var den lysande maktställningen, icke den högtlofvadc äran, icke den beundransvärda centralisationen, att frihetens vä- sen var att söka annorstädes än i en skenfager jämlikhet eller i en ideligen gäckande och ideligen gäckad folksuve- ränetet, — hon fick under Napoleon III:s regering för hvarje dag allt mer bjärta färger att lägga i sin teckning af det bestående. Allmänheten begynte ock snart med nyt- 76 NAPOLEON I:S HISTORIA. girighet lyssna till sådana stämmor som Laboulayes, hvilka om friheten förkunnade vissa för fransmännen hittills nä- stan okända satser, och som sökte uppvisa motsatserna mellan den napoleonska friheten och 1789 års idéer. Af- ven Europa har i dessa lifliga och vältaliga stämmor trott sig höra något helt annat än det, som för tjugo och tretio år sedan af de liberala koryféerna predikades för Frankrikes folk; här framträdde en ädel och uppriktig kär- lek till den sociala och politiska friheten, ett öppet sinne för de verkliga bristerna i Frankrikes samhällsordning, en högstämd hänförelse för allt det sant menskliga, som revo- lutionen och bonapartismen stundom hade trampat under fotterna. Vi lemna nu derhän, om icke denna politiska skola mången gång misskände den tredje Napoleons sträf- vanden, men att hon i sina anfall mot systemet utgick från sannare politiska grundsatser än bonapartisterna, torde väl icke kunna förnekas, och omständigheterna förklara rätt väl, huru denna strid om grundsatser kunde slutligen upp- elda ett dödligt hat. Detta hat af ren politisk art har mäk- tat öppna ögonen på några af Frankrikes bäste författare, och de synpunkter för den förste Napoleons betraktande, med hvilka grannfolken redan länge varit förtrogna, träda så fram såsom en nyhet i Frankrikes literatur. Opposi- tionen mot Napoleon III måste naturligtvis föda en hi- storia om Napoleon I, — och denna historia blef det m:r Lanfrey förbehållet att skrifva. NAPOLEON 1:3 HISTORIA. • ( Lanfreys ”Histoire de Napoléon premier” har inom mycket kort tid tillvunnit sig ett stort och allmänt erkän- nande. Arbetet väckte genast från början ovanligt upp- seende, och hvarje ny del stegrade intresset; det skulle utan tvifvel redan i popularitet hafva kunnat mäta sig med Laboulayes skrifter, om icke de senaste politiska händel- serna trängt de literära intressena i bakgrunden. En mängd omständigheter samverkade att framkalla och lifva detta intresse, och främst naturligtvis den, att hittills ingen för- fattare i Frankrike så följdriktigt och fullständigt skildrat den Napoleon, hvars gestalt hittills endast framskymtat i spridda drag hos enstaka författare; så ock att den hårda dom, som här fäldes öfver den förste kejsaren, tycktes lägga sten på börda för det sista kejsardömet. • Men Lanfrey äger dessutom såsom författare åtskilliga egenskaper, hvilka icke kunnat förfela att bringa honom en stor och med rätta hänförd läsarekrets. Vi vilja nu ej tala om den i allmänhet lifliga och lätt flytande framställningen, den raska och stundom verkligen vackra stilen, en förmån som man ju sällan saknar hos en fransk författare, och som Lanfrey onekligen i ganska hög grad besitter. Men ba- kom denna tilltalande form möter oss något, som är mera värdt, ett varmt och ädelt hjerta, en stark och lättretlig rättskänsla, en okuflig hänförelse för politisk frihet och politisk humanitet. Hr Lanfrey skänker oss mången gång möjet af spirituela sarkasmer, han öfverflödar af träffande karakteristiker så af händelser som af personer, han är tillika ganska stark i dessa lysande franska ”sorties”, 78 NAPOLEON ES HISTORIA. som ovilkorligen aftvinga läsaren en applåd; men, livad bättre är, lian säger oss tidt och ofta saker, som göra att hvarje hederlig man måste vilja trycka lians hand. Ingen skall lemna Lanfreys bok utan det intryck, som umgänget med en ren och ädel menniska gifver, och redan af detta skäl må den anbefallas vår läsande allmänhet till närmare uppmärksamhet. Lanfrey är vidare utan tvifvel den, som hittills med största fullständighet sammanställt det nu förefintliga ma- terialet till Napoleons historia. Hans plats inom Napo- leons-literaturen ha vi sökt antyda genom den förutgående korta framställningen af denna literaturs Utveckling. Han har icke äran af att såsom Napoleons förste häfdatecknare gifva oss idel nya underrättelser, men i stället den vida större förmånen att få sammanbringa den kritiska efter- skörden på ett fält, der de första "häfdatecknarne" öfvat mycket annat än kritik. Några nya arkivariska upptäck- ter har han, af lätt begripliga skäl, ej varit i tillfälle att bringa i dagen, men för den allra största delen af läsare skall det vara upptäckter nog, hvad han sammanfattat ur nyligen utgifna urkundsamlingar och specialarbeten, och om vi icke bedraga oss, är älven vetenskapen honom tack skyldig för åtskilliga delar af hans arbete, der en sjelf- ständig forskning utredt hittills dunkla frågor.1 Han sy- 1 Såsom sådana kunna anmärkas: hans slående framställning af "Constitutionen af år VIII” och det konstgrepp, hvarmed Bonaparte visste att ändvända Sieyès ideer; hans berättelse om Vendéeupprorets förlopp, 1799—1800; hans på noggrann undersökning stödda redogörelse för Tri- bunatets första sessioner, ett stycke af Frankrikes parlamentariska hi- storia, som t. o. m. Duvergier allt för lösligt behandlat; särskildt af intresse är ock t. ex. hans framställning af brytningen med England 1801—2, af underhandlingarna med Fox 1806, af Spanska affären 1808. I allmänhet är det dock icke Lanfreys starka sidå att genom en djup- gående undersökning gifva ämnena den allsidiga belysning, som förlä- NAPOLEON I:S HISTORIA. 79 nes visserligen, såsom fransmännen i allmänhet, sakna kän- nedom af åtskilliga främmande författares, särskildt de tyskes, bidrag till Napoleons historia, men de områden, han sålunda med något för lätt hand berör, skall väl nå- gon annan efter honom noggrannare genomforska. — Han är, såsom ofvan är visadt, visserligen icke den förste, som ställt Napoleons person och verk i rättens och sanningens ljus; men så genomträngande belysning har dock förut in- gen kastat deröfver som han. Sjelfva grundåskådningen i hans arbete skall icke vara någon särdeles öfverraskande ny- het för t. ex. de tyskar och engelsmän, som allvarligt tänkt öfver denna tids händelser; men den har deremot en all- deles utomordentlig vigt inom den franska literaturen, der man förut på fullaste allvar äflats att upphöja det lumpna och rättfärdiga det orättrådiga i Napoleons politik. Ja, Lanfreys arbete har just derutinnan sin största bety- delse, att det utgör den starkaste och mest glänsande pro- testen mot det nationallyte, som Napoleon mer än någon annan har befästat hos franska folket, och som hans beun- drare sedan ideligen omhuldat. Han förföljer oblidkeligt den politiska flärden, den falska patriotismen, det skryt- samma och orättfärdiga maktbegäret, dessa svagheter i nationallynnet, af hvilka Napoleon skapade en grundval för sin makt, och som sedermera gällt såsom äkta politisk vis- het för dyrkarne af Frankrikes storhet. Lanfreys politiska nar arbetet vetenskapligt värde; han är skickligare i konsten att för ett visst gifvet ändamål uppsöka och sammanställa en mängd slående bevis och sannolikhetsgrunder. För det mesta är det undersökningar af äldre och nyare författare, som ligga till grund för det hela af hans teckning, under det han sjelf instrött vissa pikanta detaljer, utfört vissa djerfvare slutsatser, rättat åtskilliga enstaka misstag, och ställt de olika partierna i ett sådant förhållande till hvarandra, att de frambringa dessa slående, om ock ej alltid träffande karakteristiker, i hvilka han stundom är så lycklig. 80 NAPOLEON I:S HISTORIA. tro i dessa stycken uttalar sig nästan pä lιvarje blad af hans arbete; men i begynnelsen af tredje delen, der författa- ren öfvergår till teckningen af 1804 års politik, tränger den sig fram i ord så vackra och betydelsefulla, att vi tro oss göra läsaren ett nöje med att här anföra dem i deras sammanhang: ”Jag öfvergår nu till berättelsen om de oerhörda fram- gångar, som utmärkte kejsardömets början och glansperiod. Oaktadt de otaliga lidanden och de fruktansvärda olyckor, af hvilka den varit åtföljd, har denna dyrköpta storhet qvarlemnat en sådan förbländning, att vår nation på lång tid hvarken kunnat trösta sig öfver dess förlust eller lugnt bedöma den med erfarenhet af dess ovaraktighet. Må vi icke förundra oss öfver denna envishet att bibehålla illu- sioner, så smickrande för nationalstoltheten! Alla folk, som drömt om verldsherravälde, hafva blifvit straffade der- för genom en sådan långvarig förblindelse. Att taga dem ur denna villa, att visa en nation, så stolt öfver detta korta ögonblick i sin historia, att hon förfelat sitt mål genom att på god tro göra sig till verktyg för en orättvis makt, detta är utan tvifvel ett otacksamt arbete, ett arbete hvar- på man hvarken skördar ära eller popularitet. Denna pligt är i synnerhet svår att uppfylla i ett land, der man be- herrskas af gamla vanor och tjusas af allmänna fraser, ett land, der man aldrig förlåter den, som vågar angripa vissa vidskepelser. Men erfarenheten har visat oss, att dessa villfarelser rörande det förflutna icke äro utan faror för framtiden. Vi hafva sett, hvilka beklagliga återuppstån- delser dessa misstag af en illa förstådd beundran kunna medföra. För öfrigt är denna synpunkt endast af en un- derordnad betydelse. Antingen sanningen misshagar oss eller icke, så beherrskar hon oss, och i ifrågavarande fall NAPOLEON I:S HISTORIA. 81 har erfarenheten endast varit hennes ödmjuka tjenarinna. Historien har en annan uppgift än den att behaga. Hon är lika litet till för att smickra ett folk som för att smickra en konung. De s. k. patriotiska fördomarne må gälla hvad de kunna, men det är nu icke mera möjligt för en histo- rieskrifvare att vara nationel i detta ords trånga mening Hans patriotism är sanningskärleken. Han är icke ett folks eller ett lands man. Han är alla länders man. Han talar i den allmänna civilisationens namn. Han tillhör alla nationers gemensamma intressen, mensklighetens intres- sen, och hans folk är det, som bäst tjenar dessa. Om han t. ex. är med Frankrike mot Karl V:s Spanien, så är han med Spanien mot Napoleons Frankrike. Han är ömsom holländare mot Filip II, engelsman mot Ludvig XIV, medborgare i Förenta Staterna mot Georg III. Men för att kunna liksom ikläda sig dessa olika folkindividua- liteter, måste han först hafva afklädt dem all lidelse och öfverdrift. Hans fädernesland har inga gränser. Hans sak är den allmänneliga, oföränderliga, rättens mot våldet, fri- hetens mot förtrycket.” Det ligger måhända icke en fullt riktig bestämning af historieskrifvarens uppgift i denna vältaliga digression; men den innefattar ett helt politiskt program, hvars tillämpning med retroaktiv kraft måste medföra en högljudd förbannelse öfver den förste Bonapartes verk från början till slut, och som tillika pekar mot en ny framtid för Frankrikes folk. Och likväl — trots alla dessa förtjenster kunna vi svårligen medgifva, att Lanfrey såsom historisk författare intager den höga plats, som man flerestädes, vid första in- trycket af hans slående teckning, skyndat att tillerkänna honom. Vi fästa oss här icke vid, att färgerna i hans skildringar så ofta synas bjärta ända till effektsökeri, ty Hans Forssell, Studier och Kritiker. 6 82 NAPOLEON LS HISTORIA. effektsökeriet och de skrikande färgerna ligga vanligen i sjelfva den personlighet och de händelser han skildrar; icke heller vid dessa tidt och ofta förekommande utbrott af sedlig förtrytelse, som taga formen af verkliga oqvädins- ord, ty binamn, sådana som ”cyniskt charlataneri", ”krönt skurk”, ”oförskämd lögnare”, ”vansinnig egoist” m. fl., äro icke' sällan de enda rätta uttrycken för en hederlig mans känslor gent emot den store kejsarens handlingssätt, och vi kunna svårligen förtänka häfdatecknaren, att han inför fullt bevisade fakta låter sin menskliga känsla bryta fram. Särskildt måste man härvid taga i betraktande, att Lanfrey i främsta rummet talar till ett folk, hvars sam- vete han vill väcka ur den sömn, hvari det blifvit invag- gadt af mindre rättänkande skriftställare. Skärpan i hans omdöme betingas i- väsentlig mån af det motstånd han vet sig röna af ingrodda fördomar, och hans framställning bör i viss mån betraktas såsom reformatorns, den der med ljungande predikan åsyftar att åvägabringa en hvälfning i det allmänna tänkesättet. Men svårare är att förlika sig med de icke fåtaliga punkter i Lanfreys historia, der den historiska bevisnin- gen lidit intrång af denna hänförelse, hvilken för uppda- gandet af historisk sanning icke har samma betydelse, som för uppväckandet af ett slumrande sedligt medvetande. Det ligger i sjelfva verket något särdeles retsamt i Lan- freys historiska framställning; han har en alldeles ovanlig förmåga att sätta en samvetsgrann läsares tålamod och till- lit på prof, och vi äro för vår del färdiga att gifva rätt åt en fransk kritiker, som nyligen yttrade: ”gång efter an- nan, när Lanfrey säger ja, blir läsaren frestad att säga nej, och tvärtom”. Förhållandet beror icke blott derpå, att Lanfrey, frikostig på tvärsäkra omdömen och öfver- NΛPOLEON 1:S HISTORIA. 83 . ■ - - raskande fakta, dock är mycket njugg på citat' af sina källor och stundom knapp i utförandet af sina bevis; det beror framför allt derpå, att afsigtligheten så tydligt sticker fram i hans teckningar. Lanfrey är ingen paskillant, icke en gång någon ensidig partiskribent; han har intet nöje af otäck skandal, han skrifver icke historien blott för att bevisa fram politiska satser för dagen. Han jagar i ädel ifver efter sanning och förföljer oförfäradt brottet och lög- nen; men tyvärr påminner han vid sin jagt allt för ofta om den hetsige unge stöfvaren, som gläfser på hvarje buske, drifver på falska slag och i nödfall på sina egna spår. Man tröttnar alltid till slut på sådant oväsen, huru lifligt och uppiggande det än synes i första begynnelsen. Att den ädle författarens inre menniska råkat i uppror vid teck- ningen af en sådan personlighet som Napoleon, det finner man naturligt; men att denna sedliga förtrytelse drifvit hans blod åt hufvudet och kommit honom att uppröra sig sjelf och andra med fantasier, ännu ohyggligare än verkligheten — det måste vi för hans egen skull och för hans arbetes skull djupt beklaga. Sådant kan icke undgå att förringa hans värde såsom häfdatecknare, ty välmeningen kan dock aldrig ersätta sanningen. Det är icke vår mening att ingå i någon detaljerad kritik af Lanfreys arbete; vi öfverlemna den saken att ut- föras inför en publik som närmare är intresserad för de- taljerna af Napoleons historia1. Men hans författareskap 1 Då vårt omdöme kan synas något hårdt, bör här dock medde- las ett litet urval af några de mest påfallande exemplen å nyss an- tydda egenhet hos Lanfrey. — Vid framställningen af det fälttåg, som slutligen framtvingade preliminärerna i Leoben har L. en af dessa för- hatliga kalkyler, som enligt vårt förmenande böra vara bannlysta från historieskrifningen — äfven i fråga om en sådan man som Napoleon. 84 NAPOLEON irS HISTORIA. är så framstående, Irans ämne på det stora hela af så all- mänt intresse, att vi icke kunnat underlåta att, på samma gång vi påpeka den ovanliga bokens förtjenster, äfven an- Författaren tager sig först före att på egen hand utveckla, huru en sam- verkan af Bonapartes armé i söder med Moreaus och Hoches i norr skulle hafva ledt till ett för republiken bättre resultat än det hastiga anfallet af Bonaparte ensam. »Men just detta motiv», fortsätter förf., fullföljande sin egen lilla militäriskt-politiska öfversigt, »bestämde Bo- naparte att öppna fälttåget ett ögonblick förr än han sjelf hade be- stämt.» Han var nog viss om, menar förf., att kunna slå ärkehertigen och framtvinga en fred. »Vilkoren för denna fred skulle utan tvifvel blifva mindre fördelaktiga än de, som kunde framtvingas i samband med Hoche och Moreau, men de senare skulle icke vara hans eget verk, och han skulle hafva att dela äran deraf med en annan.» »Sådana voro de grunder, som bestämde honom att hastigt upptaga fiendtligheterna.» Och en dylik anklagelse utslungar nu L. på fri hand, en sådan blick in i hjertats innersta bevekelsegrunder tillåter han sig att gifva oss — utan det ringaste faktiska bevis. Ty märk, han fäster intet af- seende vid de förändringar i den militära situationen nere vid Po, som föranledde Bonapartes anfall redan i början af Mars; han talar icke på detta ställe om de verkliga orsakerna till Rhenarméens dröjsmål, hvilka voro brist på utrustning och proviant till den grad, att direktoriet ännu den 21 Mars bad Bonaparte icke göra sig något hopp om dess ingripan- de; och slutligen, vigtigast af allt, framkastar han beskyllningen, utan att med ett ord antyda, när och huru Bonaparte bestämt det gemen- samma anfallets begynnelse. Vi hafva hvarken i Corresp. eller an- norstädes kunnat finna någon dylik uppgörelse; ty de vinkar om en samverkan med Rhenarméen under höstfälttåget, som Napoleon gifvit i Augusti och September, kunna väl ej med något skäl hänföras till vår- fälttåget, som företogs efter slagen vid Rivoli och Arcole, fälttåget mot Rom och Mantuas kapitulation. Men då saknar ju L:s anklagelse också all tillstymmelse till grund. Icke dess mindre återkommer han till den- samma två, tre gånger i det följande. - Af liknande art är t. ex. den snärt, som Napoleon får, när han öfverlemnade åt Serurier att mot- taga Mantuas kapitulation och sjelf reste undan skådespelet till Bologna : »en, återhållsamhet beundransvärdt väl beräknad på en stor effekt», utbrister förf., »men som slog öfver målet, ty den utvisade för mycket förakt (!) för den besegrade, för att vara ingifven af verklig själsstor- het». Detta kan man ju kalla att söka sak! — När den långa redo- görelsen för underhandlingarna om konkordatet är ändad, söker förf, till slut göra troligt, att de känslor, som gifvit upphof till detta företag, icke voro något annat än en fnaskig fåfänga, att det värde Napoleon NAPOLEON 1:8 HISTORIA. 85 tyda dess fel. Det har synts oss så mycket nödvändigare att uttala denna del af vårt omdöme, som eljest mången läsare af den här anmärkta och starkt i ögonen fallan- tillade detsamma endast bestod deruti, att det skulle vara en dekoration på den stora fredsfesten. När påfven dröjde med bekräftelsen, så att detta ändamål icke kunde uppnås, miste konkordatet allt sitt behag för Napoleon, menaι∙ hr L. Och beviset derpå är, att han sedermera upp- sköt dess publicerande ett helt år. Men L. underlåter att upplysa, det detta dröjsmål, hade sin grund deri, att Napoleon först ville afvakta tribunatets reorganisation, för att öfvervinna dess motstånd. — Och hvad skall man säga om ett glåpord så misslyckadt som detta: »denna gång, såsom alltid, när man vågade med kraft sätta sig emot honom, försökte Napoleon att falla undan» (!?) eller om sådana kombinationer som den, att, när Napoleon befalde amiral Villeneuve att låta förstöra sig, endast amiral Ganteaumes flotta derigenom kunde slippa ut från Brest (hvilket nämligen var hufvudvilkoret för framgången af Napoleons plan mot England) — »kan man väl tro, att härunder låg någon hemlig plan att, äfven mot priset af en förlorad drabbning, för hvilken ansva- ret skulle drabba en annan, sjelf undkomma en falsk situation.» »Ett stort nederlag skulle åtminstone tjenat honom till ursäkt och i hvarje fall räddat honom undan åtlöjet» o. s. v., o. s. v. Sämst af allt och enligt vår mening verkligen djupt nedsättande för historieskrifvaren Lanfrey är hans behandling af processen rörande helvetesmaskinen, samt af Georges’ och Pichegrus sammansvärjning och process. Här är det icke blott i deklamationen, gesterna, fraserna den unge advokaten som talar, sjelfva dialektiken i dessa stycken förråda man- nen, som söker effekt mera än sanning, och som icke skyr något medel för att vinna en sådan effekt. Utrymmet medgifver icke att här ingå i någon detaljerad kritik af denna lösligt grundade och försåtligt hop- satta bevisning, men vi äro öfvertygade, att hvar och en, som med opar- tisk blick granskar densamma, skall, i likhet med oss, finna den ytter- ligt svag. Förf:s uppgift är att ådagalägga, huru i sjelfva verket Bona- parte sjelf ställt till dessa »s. k. sammansvärjningar» för att derpå vinna popularitet; Lanfreys’ s. k. bevis äro i korthet intet annat än nå- gra illa sammanbundna vitnesbörd om, att förste konsulns polis varit konspiratörerna på spåren någon tid, innan de slutligen blefvo gripna. När förf, dock i afseende å Georges icke gerna kan komma undan san- nolikheten, att denne verkligen afsett ett anfall på Bonaparte, försöker han ändock åt honom bevara våra sympatier genom ett litet försvar för - det politiska lönmordet! Frihetens vänner, menar han, hade intet annat vapen mot frihetens förtryckare, än det_han sjelf användt mot friheten. Och frihetens vänner skulle då här vara — rojalisten Georges 86 NAPOLEON ES HISTORIA. de ensidigheten i Lanfreys författareskap torde taga sig anledning att fatta misstro äfven till det myckna, som i hans arbete är af obestridligt värde och som förtjenar att noga iakttagas. Mer än allt annat torde dock till en sådan misstro- genhet bidraga, att den Napoleon, som Lanfrey ställer för våra ögon, icke egentligen i något afseende motsvarar den häfdvunna föreställningen om en verkligen jättelik histo- risk företeelse. Man stannar allt emellanåt med den frå- gan: är han då helt och hållet en myt denne Napoleon, om hvilken våra fäder berättat, och skulle Whatelys försök att kritiskt upplösa denna myt vara något mera än en qvick parodi på Strauss’ Leben Jesu? Här är något fel i pro- portionerna, som måhända icke märkes, medan man drag för och förrädaren Pichegru ! Arten af förf:s framställningssätt i dylika styc- ken röjer sig äfven i fråga om de bägge bekanta affärerna: Pichegrus och Wrights dödssätt. Hans förstånd säger honom, att ingen menniska kan på någon rimlig grund döma Napoleon såsom deras lönmördare, men hans illvilja leder honom dock att egna tio sidor åt framställningen af de insinuationer, som derom blifvit gjorda. Sättet är det gamla vanliga. Han berättar t. ex. först mycket utförligt de misstänkta detaljerna om Wrights dödssätt; medgifver derpå att de icke hafva någon beviskraft, eftersom de blifvit samlade först tio år efter dödstillfället, men kallar dem dock i samma andetag »apparences accusatrices». Lönmordet är »pas vrai- semblable», försäkrar han, men skyndar att tillägga : »denna konklusion hvilar dock ingalunda derpå, att Napoleon, samma dag som Wright dog, skrifver till Fouché: »Låt sätta den eländige lönmördaren Wright i cell, efter han velat fly ur Temple», »ty», antager förf., »dessa ord hafva kunnat skrifvas, liksom så mycket annat, för att bedraga efterverlden» (liksom Napoleon skulle hafva beräknat, att hans efterträdare en gång skulle utgifva alla hans breflappar). — »Beviset för Napoleons oskuld», fortfar förf., »ligger deri, att han i sjelfva verket icke hade något in- tresse i Wrights död»; — men äfven denna gång tillägges: »för öfrigt är det dock ingen omöjlighet, att Fouché vidtagit denna åtgärd af öf- verdrifvet nit» —■ och till sist afslutas detta märkeliga verdict med an- förandet af en skämtares yttrande: »Denne Bonaparte är verkligen olyck- lig, alla hans fiender dö under hans händer»! — Sådant kan man väl med skäl kalla ett försåtligt skrifsätt, ovärdigt häfdatecknaren. NAPOLEON I:S HISTORIA. 87 drag följer hans teckning, men som blir så mycket mer öf- verraskande, när man samlar de spridda dragen till en hel bild. Man påminner sig då visserligen här och der hafva sett något uttryck af erkännande för Napoleons öfverläg- senhet, men som de alltid framskymtat blott i förbigående, såsom en nödfallsutväg för förklaringen af händelsernas ut- veckling, hafva de icke efterlemnat något varaktigt minne hos läsaren. Det förefaller, som om författaren varit rädd för att denna öfverlägsenhet skulle kunna besticka läsarens uppfattning af hela personligheten, ty öfver allt har han sökt motverka hvarje sådant intryck genom påpekandet af någon svaghet, som förvandlar det ovanliga till något vanligt, det öfverlägsna till något underlägset. Så förfar han nästan på hvart enda ett af de områden, der Napoleon har rätt att kräfva vår beundran. Administratorns utom- ordentliga kraft att hålla det ofantliga maskineriet af kej- serliga embetsmän tillsamman får i hela arbetet knappast ett ord af erkännande, men den gränslösa hårdhet och rå- het, som så ofta utmärkte hans förhållande till sina tje- nare, utmålas i stället med alla de bestyrkta och obestyrkta drag, som urkunder och memoirer bragt till vår kunskap. Den genomträngande skärpan i hans blick, den otroliga rastlösheten och omfattningen af hans verksamhet fram- hållas nästan aldrig på rätta stället och med vederbörlig styrka, men deremot skildras med bjärta färger, huru blic- kens skärpa egentligen var riktad på upptäckandet af de menskliga passioner, som kunde tjena despotens syftemål, huru den rastlösa verksamheten just genom sin måttlöshet slog öfver sitt mål. Den ovanliga förmåga, Napoleon egde att upptäcka dugligheten och använda densamma i förvalt- ningens olika grenar, får hos Lanfrey helt och hållet träda i bakgrunden för den hos despoten, i synnerhet under se- nare år, framträdande svagheten att, framdraga slägtingar. 88 NAPOLEON I:S HISTORIA. . smickrare och blinda verktygl. På kejsaren kastas skul- den för felstegen af en fältherre sådan soin Eugène eller af en minister sådan som Marbois; men förtjensten af fi- nansernas återupprättande och lagstiftningsverkets fullbor- dan tillerkännes uteslutande en Gaudin och en Mollien, en Tronchet och en Portalis. Tydligast framträder denna skefhet i teckningen af det fredens storverk, som hittills varit en hufvudpunkt i loftalen öfver Napoleon, fullbordan- det af Code civil. Den utföres af Lanfrey ganska vidlyf- tigt, men afser från början och till slut endast att visa, hvad förste konsuln icke har gjort, hvilka förtjenster han icke har haft om detta monumentala verk. Fältet var 1 Åt de finansiela och administrativa- förhållandena har Lanfrey i allmänhet icke egnat tillbörlig uppmärksamhet. De förra söker han en gång undkomma med den besynnerliga förklaringen, att »budgetens for- mulär och förvecklingar bjuda föga intresse för historien». I viss mån kan denna reflexion vara sann: ett finansverk, så undergräfdt, som Frankrikes blef under de senare åren af Napoleons lif, får icke dömas efter de fiktioner, som insattes i budgeten; men så väl dessa konstiga machinationer som i synnerhet de vackra, genialiska åtgärder, genom hvilka finanserna under den första perioden bragtes i skick, förtjena mycket mer uppmärksamhet, än Lanfrey skänkt dem. Det är mycket, som frestar oss att tro, det bristen här väsentligen beror derpå, att förf, icke just haft sinne för dessa torra detaljer af samhällslifvet. Men utan dessa detaljer mäter man dock icke en statskonst sådan som Napoleons. På samma sätt förhåller sig med allt det öfriga af den civila och mili- tära administrationen. En förf., hvilken såsom Lanfrey ögonskenligen noga genomforskat Napoleons brefvexling, borde hafva känt sig ma- nad att något starkare betona den kejsarens verksamhet i alla förvalt- ningens grenar, hvarom dessa akter bära vitne; man har icke uttömt deras betydelse för karakteristiken af hans regentegenskaper genom att ur dem utplocka de mest slående bevisen för hans felsteg och ondska. Några rader eller några sidor, här och der instuckna, äro icke nog för att gifva oss en åskådlig bild af Napoleons karakter som styresman och organisatör; de äro i synnerhet allt för knapphändiga, när man iakttager, att t. ex. en sådan godbit som »L’assassinat du duc d'Enghien, Procès de Cadoudal et de Moreau, Mort de Pichegru» upptager fullt en femte- del af berättelsen om de händelserika åren 1803—1809. NAPOLEON I:S HISTORIA. 89 tacksamt nog för kritiken, ty loftalarne hafva låtit orimlig- heter komma sig till last, i det de af Napoleon velat göra icke blott en Justinianus utan en Tribonianus; men sedan kritiken nedslagit denna uppenbara dikt, sedan det till evidens är bevisadt — om något sådant behöfde bevisas — att Napoleon icke var någon stor jurist, har Lanfrey å an- dra sidan icke ett enda ord af erkännande för den oförlik- neliga kraft, hvarmed den nye styresmannen bragte detta verk till afslutning. Han »lånade deråt sitt namn» — det var allt, menar Lanfrey. Han störtade sig i lagstiftnings- arbetet endast af förtrytelse öfver att tribunatet vågade motsäga den af honom nedsatta komitén! — På samma sätt förhåller det sig äfven med framställningen af Napoleon såsom fältherre. Det är nästan lustigt att se, med hvilken ifver författaren söker bevisa, att Napoleons tåg, öfver Al- perna var en småsak i jämförelse med Hannibals liknande bedrift, eller med hvilken utförlighet han ådagalägger, att segern vid Marengo var en slump, hela fälttågsplanen ett raffelspel, som borde hafva störtat den djerfve härföraren i förderfvet. Det är tämligen öfverraskande att finna en betydande del af berättelsen om kapitulationen vid Ulm, — som för öfrigt besynnerligt nog benämnes en »teaterkupp»! — upptagas af bevisningen, huru Napoleon denna gång be- gick det oförlåtliga misstaget att öppna fienden en åter- tågslinie norr om Donau —• mångfaldiga liknande exempel att förtiga. Vi lemna åt de sakkunnige att härutinnan när- mare granska Napoleons fel och förtjenster, men det är svårt att fatta full tillit till författarens militära omdöme, då han sålunda gång på gång synes vilja tvinga oss att tro på en nyckfull tillfällighet såsom yttersta orsaken till den store krigarens upprepade framgångar. 90 NAPOLEON I:S HISTORIA. Lanfrey ħar på ett ställe, efter skildringen af det inre tillståndet och den yttre politiken strax före brytningen med Preussen, på ett särdeles snillrikt sätt sammanträngt hela sin uppfattning af Napoleons lif och storhet. V i anse oss böra anföra dessa ord, emedan de innebära på en gång det bästa uttrycket af allt det sanna och af allt det osanna i hans historiska åskådningssätt: »När man tänker på de underbara verktyg, Napoleon egde i sin hand», säger förf., »och på det ovärdiga bruk, han så länge ostraffad kunde göra deraf, förflyttar sig vår tanke ovilkorligt till dessa magiska krafter, som spela en så stor role i de österländska sagorna. Så länge hjelten är i besittning af talismanen, lyckas honom allt ända till det otroliga. De grundsatser, som leda andra menniskor, finnas icke till för honom. Han gör oerhörda underverk utan svårighet och utan sin egen förskyllan; han känner hvarken godt eller ondt; han ler åt det omöjliga; han kan efter behag göra narr af allt som är heligt och rätt. För honom blir galenskapen snille, oförsigtigheten fintlighet, orättrådigheten rättvisa, och ju mera han trampar under fotterna alla klokhetens, den goda rättens och det sunda förnuftets regler, dess mera växer, förstoras och lyser hans framgång. Sjelfva naturlagarna synas upp- och nedvända inför honom. Menniskorna betrakta med en vidskeplig för- skräckelse den lysande meteorens hemska glans. De äro beredda att dyrka denne privilegierade dödlige, den osår-, bare, hvars häpnadsväckande lycka ingen galenskap, intet brott kan hejda. — En dag kommer talismanen bort eller går sönder, och i ett nu är guden försvunnen. Man har icke längre för sina ögon något annat än en stackars dum- bom; man frågar sig om ej denne ödets utkorade har va- rit dess offer, och den förvirrade hopen väger mellan fasa NAPOLEON IS HISTORIA. 91 och medömkan. Se der Napoleons och den stora arméens historia!» Ja, — om historia vore detsamma som saga, om häfda- tecknaren hade samma uppgift som skalden. Vi äro full- komligt ense med hr Lanfrey så till vida, att de skalder, som valt Napoleons hjeltegestalt till föremål för sin dikt- ning, skulle ha kommit sanningen något närmare, om de gjort honom till en Aladdin, än de nu gjort, då de i ho- nom firat en gud. Fantasien fordrar, äfven den, någon grad af trovärdighet, och det ges ingen trovärdigare bild af de förunderliga motsägelserna inom denna personlighet och hans öden, än just den, som österlandets diktare gifvit oss i sagorna om de stackars dödlige, hvilka till en tid fått trolska makter i sin tjenst. Men häfdatecknaren har icke samma uppgift som skal- den, icke heller samma rätt som skalden att med fanta- siens skapelser hopknyta sammanhanget i verklighetens verld. Och om hr Lanfrey verkligen gjort till sin upp- gift att gifva denna nya uppfattning af Napoleons-sagan burskap inom häfdateckningen, har han också derunder vi- sat, med hvilken oöfvervinnelig svårighet en sådan upp- gift är förenad. Ty då det lugna och resonerande förstånd, till hvilket han som häfdatecknare måste hänvända sig, all- deles icke tål den oupphörliga, hänvisningen till on talis- man, hvarmed skalden har så lätt att bedåra vår fantasi; då vi inför honom icke tro, att underverk växa fram utaf andars tillskyndelse, utan öfver allt fråga efter sakernas verklighet och händelsernas naturliga orsaker, — så har hr Lanfrey, som icke gerna vill medgifva, att det fans några sådana i mannen eller i hans omgifning inneboende na- turliga orsaker, kommit till ett ganska, egendomligt resul- tat. Vi se i hans arbete nästan ingenting af ’ meteorens 92 NAPOLEON KS HISTORIA. glans», ingenting af de »oerhörda underverken», ingenting af »guden», -men så mycket mera af »oförnuftet», »oförsig- tigheten», »galenskapen», och ehuru vi ännu icke kommit till den dag, då författaren får visa oss, huru talismanen borttappas eller går sönder, så är det hela vägen »en stac- kars dåre» som hr Lanfrey gifver oss att skåda, om hvil- ken vi ej veta, huruvida vi skola afsky eller utskratta ho- nom. Hr Lanfrey har såsom häfdatecknare haft all möda ospard att spåra lögnen, brottet och galenskapen i Napo- leons historiska karakter, han har mer och bättre än någon före honom betonat det ändamålsvidriga, det lättsinniga, det oförnuftiga i mycket af hans görande och låtande; men under denna lofvärda analys af den sagolika företeel- sen har han bortrensat just det sagolika, och dermed har han efter vår uppfattning i ej ringa mån begått ett brott emot sanningen. Ty det sagolika fans i Napoleons hela lif och verksamhet, i hans planer och i hans framgångar. Det oförnuftiga, det förvända fans der äfven, men då vi svårligen kunna öfvertygas, att framgångarna berodde just på sjelfva oförnuftet eller förvändheten, då vi icke heller nöja oss med antagandet af en tjugoårig serie af lyck- träffar, söka vi efter någon bättre förklaring af det hela. Vi begära att få se mannens styrka lika lefvande och ut- förligt skildrad som hans svaghet; — men vi finna icke något sådant hos vår författare. Icke så som om- Lanfrey rent af skulle förneka Napoleon snille och kraft, men så- som någon väsentlig faktor i händelsernas utveckling fram- stå de icke i hans berättelse. Icke så som om han ej ofta skulle hafva rätt i den kritik, hvarmed han uppvisat felen i Napoleons politik och administration; men det är ej nog att uppvisa, huru artificielt hans system i sjelfva verket var, ty detta utesluter icke, att sjelfva detta mäktiga arti- NAPOLEON I:S HISTORIA. 93 ficium, for sig betraktadt, var något högligen beundrans- värdt. — Med ett ord: kritiken af Napoleon och polemi- ken mot hans ensidiga beundrare hafva i Lanfreys verk tagit så stora dimensioner, att der allt för litet rum finnes qvar för den sida af Napoleons väsen, hvilken obestridli- gen eger en storartad karakter. Vi föreställa öss derför, att Lanfreys arbete mången- städes, framför allt i Frankrike, i förstone skall mottagas med all den ovilja, man skänker dem, som smäda stora minnen. Den storhet man i Napoleon dyrkat skall icke synas särdeles åtkomlig för de anfall, Lanfrey riktar mot våldsamheten och hänsynslösheten i kejsarens yttre och inre politik, mot det i grund och botten frihetsfiendtliga i alla hans sträfvanden. Det är sant, skall man säga, att an- dras frihet och andras rätt för Napoleon betydde intet, men sådant hör med nödvändighet en dylik herrskareande till. Det låg någonting af orientalisk despotism i hans skaplynne, som med våra begrepp om mensklighetens fria och harmoniska utveckling stod i strid, någonting förfär- ligt nedtryckande i hela hans personlighet, som gör oss rätt belåtna, att sådana storheter ej födas mer än en på årtusendet; men den sublima storheten har just denna öf- verväldigande karakter, och om den ej kan stämma oss till kärlek, måste vi dock inför densamma stanna med en häp- nad, som ej lemnar rum för någon annan känsla.' Det är inför en sådan gestalt icke på sin plats att fylla våra öron med klagolåt öfver de våldsamt förtrampade rättigheterna eller öfver »barnen som rycktes från moderskyssen», för att med sina lik bygga väg åt en endes ärelystnad. — Det egendomliga behag, vi erfara vid betraktandet af den lille grå mannen med det cæsariska bronsanletet och hans obän- diga färd genom verlden, minskas af sådana betraktelser 94 NAPOLEON I:S HISTORIA. lika litet, som vårt intryck af det majestätiska hafvet lider intrång af tanken på de tusentals offer, som dess brusande vågor ha kräft. Han har dragit millioners förbannelser öfver sitt hufvud och dock icke böjt det, ty han kände sig ensam uppväga millioner, och det ligger i detta'trots något, som tvingar oss att här mäta med annat mått än det vanliga. Han verkade icke såsom andra; »hjelten ver- kar blindt som anden vill». Just i detta skede af loftalen öfver 19:de århundra- dets hjelte möter dock den insaga, som helt visst träffar vida säkrare än något af de små stygn vår förf, roar sig att utdela. Mot denna dyrkan af Napoleon såsom den största up- penbarelsen af mensklig sublimitet, ges det ett boteme- del, hvilket det är hr Lanfreys största förtjenst att hafva ymnigt tillhandahållit oss, och som, så länge vi ännu dö- ma såsom menniskor, icke skall förfela sin verkan. Bri- sten i hvarje sådant betraktelsesätt består nämligen just deruti, att man i sjelfva verket beundrar den stora per- sonligheten så, som man beundrar en naturkraft, om hvil- ken det verkligen gäller, att dess storhet endast är qvan- titativ. Hon skall således alltid blifva bristfällig denna åskådning, eftersom ju menniskan är något helt annat än en naturkraft. Och om vi icke bedraga oss, är en så- dan uppfattning mer än någonsin felaktig just i fråga om Napoleon den store. Det fans nämligen en sida i hans väsen, som i allra högsta grad bar rent mensklig prägel; som, då den till fullo blir känd, lättare än något annat skall leda den hejdlöst beundrande till ompröfning af sin hänförelse, och som slutligen skall öppna hans ögon för den rätta halten af denna personlighet. Vore det en- dast rofgirighet och våld, hårdhet och menniskoförakt, vore NAPOLEON IIS HISTORIA. 95 det blott dessa i begreppet omensklighet sammanfattade egenskaper, som han företett för verlden, då skulle, frukta vi, haris bild ännu genom århundraden qvarstå som ett ideal för de månge, hvilka i det omenskliga finna något öfvermenskligt, och man skulle fortfarande äflas att be- mantla dess frånstötande drag med talet om hvarjehanda högre idéer, i hvilkas tjenst Napoleon skulle hafva gått. Men nu finnes der hos honom ett outplånligt drag, som alldeles icke är omenskligt, och som derför upphäfver har- monien i detta öfvermenskliga ideal; det gifves en bräcka i hjeltens glänsande rustning, genom hvilken en sannskyl- dig mensklig uselhet tittar fram — och illusionen är för- störd. På detta drag igenkänna vi genast, att vi icke hafva naturkraftens sublimitet framför oss; ty den storheten är alltid sann, alltid sig sjelf. Men hos den store Napoleon sitter lögnen i hjertroten och kan icke fördölja sig. Han är jättestor denne man, men han är ändock låg; han är beundransvärd, men han kan ändock icke undkomma vårt förakt, ty han är besmutsad af falskhet och svek, så som ytterst få, om ens någon af verldshistoriens gestalter. Han ljuger — i smått som i stort, för vänner och för fiender, för främmande furstar och för sitt eget folk, för samtiden, för efterverlden och för sig sjelf. Han ryggar eder och löften, icke af svaghet eller af nödtvång och med sorg, utan af grundsats och med nöje; i sjelfva det ögonblick, då de besvärjas, visar han sig fullt medveten om deras löslighet, fast besluten att bryta dem. Han bedrager och förfalskar icke tillfälligtvis utan systematiskt; sanningen är honom vidrig, och han blyges icke att såsom herrskare befalla sina tjenare och undersåtar att ljuga som han sjelf. Hans egna bulletiner och officiela tidningsartiklar äro verk- liga praktstycken af lögnaktigt skräfvel, hans diplomatiska 96 NAPOLEON I:S HISTORIA. noter hvimla af falskhet. Ån besvärjer han fräckt osan- ningar, som hela verlden ögonblickligen kan genomskåda, än hopfogar han listiga väfnader af bedrägeri, som det fordras de skarpsinnigaste undersökningar för att upptäcka. Ån utbreder han sig i den ståtliga svada, som redan re- volutionen uppfunnit och användt till att bortgyckla san- ningen, än insveper han sitt svek i en rättfram enkelhet, som skall se ut som någonting kungligt. Så går han ge- nom verlden med lögnen på läpparna och i hjertat, och när hans tid är ute och straffdomen öfver så mycken orätt- färdighet kommer i form af fångenskapens eftertanke och sjelfpröfning, då hycklar han sig undan äfven från ångern och utsänder i verlden sin apologi, så fyld af faktiska miss- tag och uppenbara förvrängningar, att man vämjes dervid. Detta lögnaredrag är emellertid icke den enda yttrin- gen af rent mensklig litenhet, som framsticker i Napoleons karakter. Dermed förenar sig ett annat, som är ej mindre förhatligt: mannen utan tro och heder brister äfven i alla de öfriga egenskaper, som pryda en »gentilhomme», i rid- derlighet och ädelmod, i aktningen för de svaga och värn- lösa, i grannlagenhet och undseende för sina tjenare. Det ligger redan något frånstötande rått i den skrifvelse, i hvil- ken han, midt under politiska underhandlingar med Spaniens konung, inblandade sig i dennes husliga olyckor och upp- trädde som anklagare mot hans otrogna gemål; men något vanhederligare kan man ej gerna tänka sig, än de bulleti- ner, der den segrande triumfatorn efter den flyende drott- ning Louise af Preussen slungade lömska beskyllningar för äktenskapsbrott. Det faller en förhatlig skugga öfver den öfverlägsne herrskarens minne genom hans handlings- sätt mot de män, som i någon mån kunnat fördunkla hans storhet, mot Kleber, Bernadotte och Moreau, och kanske NAPOLEON I:S HISTORIA. 97 ännu mer genom hans hårdhet mot ett sådant offer för hans egna fel som Villeneuve. Det framträder ett slående vitnesbörd om själslåghet i den gränslösa förbittring, hvarmed han förföljde just de svage bland sina fiender; mot Frotté och Toussaint, mot Schill och Palafox var det honom ej nog att segra med vapen, hans sårade egenkär- lek bjöd honom att skymfa dessa motståndare, att brän- märka dem såsom ett afskum af menskligheten. Ty egen- kärleken, den lilla lumpna egenkärleken, är en af denne hjeltes mest i ögonen fallande svagheter, den som tydli- gast vitnar om ihåligheten af hans storhet. Och annor- lunda kunde det ju icke vara: den elände dödlige kan icke upphöja sig till en Gud, utan att känna straffet i den ag- gande oron öfver bedrägeriets upptäckande. Deraf för- bittringen mot en och hvar, som djerfves förmena, att nå- got af vanlig mensklig natur skulle kunna mäta sig med hans öfvermensklighet. Deraf också begäret att i de obe- tydligaste småsaker taga vara på storhetens sken, en svag- het, som hos Napolen gick ända till ett verkligen löjligt öfvermått. Hur man än må söka att såsom statsklokhet o. d. bemantla hans upptagande af den störtade forntidens förlegade ståt, hans längtan efter legitimitetens herrlighet, —: man kommer dock aldrig ifrån, att det helt enkelt var upp- komlingens småsinnade afund, som ytterst vållade denna onaturlighet. Han, som gjorde sig ett särskildt nöje af att förödmjuka den legitima kungligheten, söm välbehagligt skröt med en stab af uppvaktande konungar och furstar, och aldrig försummade ett tillfälle att på det mest råa och ogrannlaga sätt ådagalägga sin öfverlägsenhet och deras ringhet — han kände dock, att de ägde något, som var honom förmenadt att äga, och denna tanke förbittrade hans lif. Han var liten äfven derutinnan, att han ej förstod ar- ten af och grundvalen för sin egen makt. HansForssell, Studier och Kritiker. 7 98 NAPOLEON RS HISTORIA. Sådan var den store Napoleon som menniska. Dessa fläckar kunna icke skylas med undflykten, att en hjelte icke är stor inför sin kammartjenare, ty det låga och lumpna hos Napoleon dolde sig icke inom privatlifvets krets; de kunna icke heller afvisas såsom foster af det lömska förtalet eller förringas såsom en stor andes tillfälliga för- villelser, ty äfven det ilsknaste förtal har knappast kunnat upptänka så många och så mångfaldiga bedrägerier som de, om hvilka Napoleon genom egna skriftliga intyg är till fullo öfverbevisad. Samtiden förbisåg i allmänhet detta drag, beundrarne bländade af framgångarnes ära, motstån- darne döfvade af våldets slag, men efterverlden kan ej undgå att allt mera tydligt och klart genomskåda detsamma. En och annan af de författare, som behandlat Napoleon, har redan starkt framhållit det, så Carlyle och Macaulay, Emerson och Channing, Schlosser och Sybel, men det har varit Lanfrey förunnadt att kraftigare och fullständigare än någon annan uppvisa dess genomgående betydelse för hela hans karakter. Med en verklig virtuositet har Lan- frey verkställt denna del af sitt arbete, och det är också en alldeles öfverväldigande massa af ovedersägliga vitnes- börd han sammanbragt till bestyrkandet af det omdöme vi här ofvan sammanfattat. Han har genomletat memoi- rerna, historieböckerna och framför allt korrespondensen, pröfvat uppgifter mot uppgifter och bref mot bref, och vanligen finner man Napoleons försäkringar, uppgifter och löften vederlagda icke blott af andra trovärdiga sagesmän utan framför allt af honom sjelf. Bulletinerna motsägas af depecherna, Moniteuren af brefven, de diplomatiska no- terna af fördragen, och det är ingenting ovanligt att se skrifvelser af samma dag till olika personer bära vitne om mannens cyniska lögnaktighet. Lanfrey har härmed NAPOLEON ES HISTORIA. 99 kanske mer än genom något annat gjort sig förtjent om • den historiska forskningen å detta område. Ty i och med kännedomen om dessa karaktersdrag är det också i sjelfva verket omöjligt att stanna vid den äste- tiska uppfattning af Napoleons personlighet, som vi här ofvan skildrade. Det lömska sveket, det hycklande char- lataneriet kunna icke på något vilkor hänföra oss till be- undran; de förjaga romantiken från detta storhetens ideal och afslöja en otäck, vederstyggligt prosaisk verklighet; de nedstörta titanen och lemna en lumpen menniskovarelse i behåll. Den sedliga känslan tager inför dessa -själsegen- skaper ovilkorligen ut sin rätt, och det är som om ett ok lyftes från våra skullror dervid. Vi resa oss liksom väckta ur en pinsam dröm, då vi tydligen se, huru han, som i öfvermod trampade på menskligheten och kallades stor, i sjelfva verket var mindre än den minste bland oss. Och framför allt, vi tro ej längre på den gudomliga tillskyndel- sen i detta lif af idel ostadig lögn; vi fångas ej längre af föreställningen om »hjelten som verkar blindt hvad anden vill», när vi så tydligen se hela verksamheten krympa ihop till en liten serie af futtiga, sjelfviska beräkningar. Gyckel- bilden af ett högre slags menniska försvinner inför denna upptäckt, och den jättelike mannen står för oss sådan han verkligen var, som en af de störste egoister verlds- historien känner. Hans svekfullhet och oädelhet voro ju dock intet an- nat än yttringarna af en sjelfviskhet, som icke erkände någon förbindelse till menskliga varelser; huru skulle ett sådant sinne kunna förstå personliga förbindelser af ännu högre och finare natur? Han uppoffrade ju aldrig sina nyc- ker och begärelser för bevarandet af tro och heder; hur skall man tro, att hans själ kunnat inrymma något af den 100 NAPOLEON I:S HISTORIA. sjelfuppoffringskraft som är nödig för hvarje kämpe i hö- gre makters tjenst? Han ville väl bedåra verlden — och bedårade måhända sig sjelf — med tal om att Frankrikes ära och civilisationens utbredande var målet för hans sträfvan- den; men äro vi berättigade att ett enda ögonblick taga dessa fraser för goda, då vi se, huru han i lifvets alla för- hållanden lekte med löften och fraser, som stodo i den∙ mest skärande motsats till hans egna handlingar? Visser- ligen icke, — och vid första opartiska pröfning af hans politiska syftemål och handlingar visar sig också oveder- sägligen, att här icke var fråga om någonting annat än tillfredsställandet af en slutligen rent vanvettig egoism. Det tomma ordet »Frankrikes ära» är naturligtvis icke nog för att angifva något verkligt lifsintresse för Frankrikes folk, och de ännu tommare fraserna »Englands omättliga stridslystnad» och »Englands besegrande genom kontinen- ten» narra ej längre oss, som se icke blott hela orimlig- heten af hans politiska plan utan äfven hela den väfnad af verkliga rättskränkningar och konstgrepp, genom hvilka Napoleon framkallade striden på lif och död och uppblåste det nationalhat, som till en tid kunde uppbära hans fåfäng- liga planer. Hr Lanfrey har härutinnan tänkt mera ädelt och sett mera klart än före honom någon fransysk historie- skrifvare, och det är derför med ett. sant nöje man följer honom i framställningen af den Napoleonska politikens alla irrgångar. Obarmhertigt blottar han ej allenast det afskyvärdt orättrådiga i en statskonst, för hvilken ingen- ting var heligt, utan äfven det onaturliga och ändamåls- vidriga i dessa politiska planer, som i sjelfva verket icke hade något annat mål än uppfyllandet af herrskarens nycker. Då man sålunda från allians till allians, från fredsbrott till fredsbrott, från eröfring till eröfring följer Napoleon NAPOLEON ES HISTORIA 101 och frågar efter sammanhanget i hela denna historia, faller genast ett annat drag hos den ovanlige mannen i ögonen, hvilket också Lanfrey med säregen styrka har betonat. Hans själ är fattig på ädelt, förnuft, tom på dessa stora tankar, som fylla den verklige statsmannens lif och gifva ett sammanhang åt hans verksamhet; men hon är i stället rik af en alldeles förfärande fruktsam fantasi, som före- gycklar hans rastlösa verksamhetsbegär det ena målet efter det andra, sins emellan utan all inre förbindelse. Det är icke möjligt att upptäcka något naturligt sammanhang i denna politik, hvars planer flyga från Italiens eröfring till Egyptens, från invasionen i England till occupationen af Dalmatien, från Preussens styckning till Spaniens civilise- rande, från Indiens eröfring till Rysslands underkufvande; det ligger icke blott trolöst bedrägeri, utan ännu mer plan- löst sj elf bedrägeri i denna vilda lek, hvarunder han på några ögonblick skapar republiker och konungariken och inom några ögonblick åter förvandlar dem till provinser; den ena dagen skänker ett landstycke åt en allierad för att den andra dagen bjuda samma landstycke åt en fiende; den ena stunden bygger sin vesterländska politik uteslu- tande på alliansen med Ryssland, under full föresats att icke betala priset för en sådan allians, och den andra stun- den proklamerar såsom sin politik att med vesterns civili- sation krossa det orientaliska Rysslands barbari; det ena året bryter med sina egna traditioner för att befästa sin makt i förbundet med den katolska kyrkan och dess myn- dighet, det andra året sårar alla kyrkans traditioner genom att bära våld på hennes öfverhufvud. Man hisnar i första ögonblicket inför det svindlande i detta kolossala förakt för vanliga lagar och mått, men man upptäcker snart, att denna hänsynslöshet just innebär motsatsen af storhet. Han, 102 NAPOLEON I:S HISTORIA. som trodde sig ensam utgöra en verld och djerfdes upp- häfva sig till en gud för folken, bevisade just i detta stycke sin litenhet, att han ej kunde vinna något fotfäste i verk- lighetens verld, medan hans fantasi dref honom efter ett oupphörligt bortvikande mål. Den lucka, som förefans i hans moraliska begrepp, eller rättare den fullkomliga bri- sten på allt sedligt medvetande, betingade en motsvarande brist i hans intellektuela förmögenheter; hans blindhet för de sedliga makternas betydelse inskränkte synvidden för denna eljest så skarpsynta blick, och han snafvade på stötestenar, som ett barns oförvillade instinkt kunnat und- vika. Likasom han saknade manlig ädelhet i sitt förhål- lande till enskilde och folk, så var det något af brist på vanligtsundt förstånd hos denne snillrike man. Det gäl- ler om hans politiska system i det hela hvad Lanfrey sä- ger om hans förfarande i Spanien: »dessa skurkstreck, så mödosamt hoparbetade, leda i rakt motsatt riktning mot sitt eget mål, dessa djupa beräkningar äro en stor dumhet, dessa brott bevisa sig slutligen vara oförlåtlig enfald». Af den Napoleon, som Bignon och Thiers en gång skildrade, skall derför helt visst icke mycket stå qvar för en pröfvande efterverld. Den »gode», »ädle» och »stor- sinnade» Napoleon är en myt, hvars motsvarighet aldrig har funnits i verlden; den »store statsmannen», den »djupt seende politikern» Napoleon är ett oting, öfver hvilket Europa, och framför allt Frankrike, har anledning att ned- kalla hämd och förbannelse. Den underbart kraftfulle och snillrike herrskaren står qvar och höjer sig öfver sina likar som en jätte bland dvärgar, en förledande afgud för dem, som i historien blott söka en näring för sin inbillnings- kraft, en hemsk och afskräckande gestalt för dem, som i verldshändelserna se en utveckling mot ett idealt mål, en NAPOLEON I:S HISTOKIA. 103 samverkan af personliga viljor med ansvarighet för sina handlingar. Det lider intet tvifvel, att den senare syn- punkten nu mer än nägonsin skall uttaga sin rätt, att do- men öfver Napoleon skall fällas med mera hänsyn just till det ansvar, han bär för det franska samhällets och det franska folkets fortgång på en falsk och olycksbringande bana. Den historiska rättvisan fordrar likväl, att man vid en sådan dom tager i betraktande, icke blott hvad Napo- leon gjorde af Frankrike, utan äfven hurudant det Frank- rike var, som han mottog i arf från revolutionen. Han är såsom politisk personlighet icke så helt och hållet sjelf- bestämd och förutsättningslös, som man skulle af hans autokratiska skaplynne förmoda. Hans politiska verksam- het är i sjelfva verket icke så opåkallad och oförklarlig, icke så onaturlig och öfverraskande, som det ser ut, när man endast jämför honom med den vackra bilden af »1789 års idéer». Hr Lanfreys framställning synes oss derutin- nan otillfredsställande, att han så helt och hållet lösrycker Napoleon från det rotfäste, han egde i revolutionens mark, i dess politiska idéer och i dess politiska institutioner. Hr L. vill, såsom så mången annan af skolan, låta oss tro, att franska revolutionen står, som en sannskyldig idealföre- teelse, utan skuld eller delaktighet i det följande eländet; och det är dock visst, att i många och vigtiga drag äro Napoleons styrelsegrundsatser och politiska moral allenast en fortsättning och ättelägg af revolutionens. Detta Na- poleons förhållande till franska revolutionen är ett ämne af kanske ännu större intresse än Napoleons eget person- liga skaplynne och förtjenar att särskildt behandlas. 104 SVENSK STATSKYRKA. SVENSK STATSKYRKA.1 Den svenska kyrkohistoriens område är ännu ej full- ständigt bearbetadt, och stora skördar för vår odlings häf- der äro der med all säkerhet att vinna. De forskare, som der nedlägga sina mödor, kunna vara förvissade om belö- ning i vigtiga vetenskapliga vinster, och vår literatur räk- nar redan bland sina ypperligare skatter de arbeten, som från detta håll under de sista fyratio åren spridt nytt ljus öfver vår forntid. Särskildt är det med den djupaste tack- samhet man mottager en ny skänk af sådan halt som Anjous senaste kyrkohistoriska verk, frukten af mångårig forsk- ning och lärda undersökningar. Det är en af dessa före- teelser, hvilka sent eller aldrig glömmas i vetenskapens tideböcker. Det år, hvarmed Anjou begynner sitt nya arbete öfver svenska kyrkans historia, är af betydelse icke blott som stiftelseåret för en åf denna kyrkas mest värderade sym- bolreliker, utan framför allt derför att det är den egent- liga begynnelsepunkten för dess fullt medvetna utveck- ling som luthersk-evangelisk kyrka. Den första reforma- tionens verk fick då gå igenom sina pröfningsår och be- visade sig vara rotfästadt hos svenska folket. Detta folks vilja uttalade sig på kyrkomöten, på riksdagar, på slagfält, i besvurna »samsättningar» och i den förelagda konunga- eden; sjelfva legitimitetens princip fick slutligen vika för 1 L. A. Anjou: Svenska Kyrkans historia ifrån Upsala Möte år 1593 till slutet af sjuttonde århundradet. Stockholm 1866. P. Hanngren : Om de genom Bisk. Johannes Matthiæ föranledda synkretistiska stridigheterna i Sverige. Westerås 1866. SVENSK STATSKYRKA. 105 reformationens, och Karl IX bygde konungatron åt sin ätt just på grundvalen af en strängt luthersk bekännelse. En storartad andlig kraftyttring fordrade denna strid af hela svenska folket, men i synnerhet af kyrkan, åt hvilken hon ock derigenom förlänade en styrka och fasthet, som seder- mera fortverkade på hennes kommande utveckling. Hen- nes politiska, sociala och konfessionela karakter fick af dessa tio årens händelser en bestämmande prägel. Vigtiga utgångspunkter och förutsättningar gåfvos derunder för hennes ställning inom det verldsliga samhället, till stats- styrelsen och till samhällsklasserna, för hennes inre orga- nisation och lif, för hennes förhållande till andra kyrko- samfund och trosbekännelser. Det är väl att märka, att reformationens första grund- satser ingalunda erkände staten för en Kristi kyrka eller furstarne för Kristi kyrkas styresmän. Luther sjelf viste stundom skilja mellan andlig och verldslig makt; han er- kände till förstone icke furstarnes episkopat, han varnade för deras intrång i kyrkans styrelse och förnekade deras rätt och makt att tvinga till tron 1. Men sådana principer voro icke mäktiga att omskapa tiden efter sitt beläte; om- ständigheterna förvandlade i stället grundsatserna från hvad de ursprungligen voro till en rätt förvriden lära om kyr- kans frihet, och Luther sjelf fördes i främsta rummet med i den strömfåra, hvars makt var äfven honom för stark. Den oroliga reformationsrörelsen måste dock skapa ett be- ståndande verk, en kyrka, en sjelfständig, fortlefvande makt. Men det var ej tidens sed och höfva, att andliga 1 Se härom Luthers skrifter »An die Adel» etc. 1520; »Grund und Ursach aller Artikel» 1520; »von der Obrigkeit» 1523 m. fl. Dock är Luther här mycket vacklande och obestämd som teoτiker och i och ge- nom praxis i en kämpande kyrka kom han snart till motsatt lära. 106 SVENSK STATSKYRKA. makter kämpade blott med andliga vapen, och de som ville bygga luthersk kyrka måste derför tidt och ofta se sig om efter svärd. Så blefvo helt naturligt furstarne, de fromme och evangeliske, sina kyrkors beskyddare och käm- par; från beskyddare blefvo de herrar och den beskyddade kyrkan blef ett herradöme. Först skulle furstarne tillse, att ingen förhindrade evangelii predikan; sedan skulle de för- hindra att något annat än luthersk tro och evangelium blefve predikadt, — och i sammanhang dermed togo de sig helt naturligt rätt att sjelfve besörja om luthersk predi- kan, luthersk tro och lutherskt lefverne. Så gick det i Tyskland till att furstarne blefvo kyrkans hufvud och bi- skopar, och att inom kort de lutherska kyrkorna i ordets egentliga mening voro statskyrkor. • Den svenska kyrkan undslapp något längre denna far- liga utveckling; hela det 17:de århundradet företer skå- despelet af ett ideligt köpslagande mellan kyrka och stat, och icke förr än vid dess slut kan man säga, att svenska kyrkan förlorat sin frihet och sjelfständighet och blifvit en statsinrättning. . Det var dock tämligen gifvet, att detta slutligen skulle inträffa, ty det tillstånd, som herrskade under det 17:de århundradet, var icke fullt tidsenligt. Kyrkan var beskyd- dad, men ville icke erkänna sig såsom beherrskad; hon hade begärt och erhållit monopol på religionen, men ville icke för någon göra räkenskap för sitt fögderi. Hon hyllade gerna den satsen, att staten för Guds ära och sin egen välfärd måste undertrycka hvarje annan kyrka utom den allena saliggörande, lutherska, och att det verldsliga rege- mentet på sådant sätt skulle befatta sig med det andliga; men hon ville icke erkänna staten som kyrka eller sam- manblanda andeligt och verldsligt regemente. Häri låg en SVENSK STATSKYRKA. 107 motsägelse, som förr eller senare måste få sin lösning, an- tingen så att staten och kyrkan upplöste sitt förbund, eller ock så att staten från sin ståndpunkt drog ut slutföljderna af de uppstälda grundsatserna. När nu monopolgrund- satsen efter tidens hela anda icke∙kunde öfvergifvas, och när en Karl XI på densamma tillämpade sin statsrättsliga logik, så var det gifvet, att allt hvad en Rudbeck en gång tänkt om stat och kyrka af denne envåldskonung skulle få sin grundliga vederläggning. Det starka skyddet från statens sida och de exklusiva privilegierna hade efter den sista kampen mot katolicis- men blifvit ansedda som en lifssak för den svenska kyr- kan, och hennes anspråk derå erkändes till fullo af hela folket, hvilket ju i dessa strider betraktat kyrkans sak som sin egen. Hela den följande tidens historia visar ock, huru de religiösa och de politiska intressena kommo till- samman och förenade sig i den fasta grundsatsen, att Sveriges lycka och välfärd berodde på enighet i religio- nen. Och annorlunda kunde det ju icke vara i en tid, då den religiösa frågan var en hufvudsak inom hela den euro- peiska politiken, då striden mellan protestantism och ka- tolicism var detsamma som striden mellan politisk frihet och politiskt förtryck, då särskildt i Sverige sjelfva den nya konungaättens legitimitet väsentligen grundade sig på dess lutherska trosbekännelse, och då slutligen Sveriges hela politik sammanträngde sig i striden mot katolicismen, hvars högt sträfvande målsmän uppenbart hotade ej blott våra religiösa utan äfven våra materiela intressen och hela vår nationela sjelfständighet. Jesuiternas propaganda och Calvinisterna voro i förstone den värsta tänkbara skräck- bilden för Sveriges styresmän, och föreställningen om de faror, som derifrån kunde hota, verkade otvunget till en 108 SVENSK STATSKYRKA. allt fastare och fastare sammanslutning mellan kyrka och stat. Och när så segrarnas och triumfernas tid var kom- men, då var redan denna förening en hederssak för den protestantiska frihetens förkämpar. Detta Sverige, som prisades öfver Europa såsom protestantismens hufvudland och som grundat sin lysande storhet på dess försvar, skulle hafva förrådt sig sjelft och sin ära, om det inom sig lem- nat rum för makter, hvilka det utom sina egna landamären med svärdet bekämpat. Hvad skulle väl Tysklands pro- testanter säga, om den rena trons fiender kunde lyckönska sig till framgångar i Sverige; huru skulle det taga sig ut, om de tyske teologerne funne brist på renlärighet i Sverige ? Så predikade oaflåtligen kyrkans män, och deras skäl synas för hela folket haft en märkelig vigt. Statsmännen erkände vigten af en konfessionel politik füllt lika väl som teolo- gerne: sjelfve Axel Oxenstjerna, som eljes hyllade frihe- tens principer på områden der de måste hafva förefallit hans samtid såsom paradoxer, gick i fråga om religions- tvång ända till inqvisitoriska grundsatser; politisk frihet hade med ett ord för honom och hans medbröder sitt stöd och vilkor uti luthersk statskyrklighet. Ja man är helt visst ej ens berättigad att kalla denna stränga statskyrklig- het för religiöst förtryck; åtminstone kändes hon knap- past såsom sådan af svenska folket i gemen. Tidens reli- giösa lif hade i allmänhet den starkt kyrkliga prägeln, och subjektiviteten i trossaker var en nästan okänd och obe- griplig företeelse. För vår tid förefaller det, som om den en- skilde individen sålunda måtte haft det rätt trångt, allt för trångt till och med för en rätt utveckling af religiös inner- lighet och kristligt lif. Men det är tämligen säkert att våra förfäder under 1600-talet icke tyckte sig hafva an- ledning till sådan klagan; äfven fromheten och det krist- svENSK STATSKYRKA. 109 MeCToiecshs liga lifvet förmälde sig i allmänhet så med sträng, ortodox kyrklighet, att yttringar af motsatt art endast voro för- svinnande och föga betydande företeelser. Kyrkan upp- bars icke allenast af konungar och statsmän, utan ännu mera af folket, och om en eller annan oros-ande försökte att här drifva sitt spel, så möttes han lika mycket af pas- sivt motstånd i folkets kyrkliga lydaktighet, som af aktivt motstånd i presternas ofördragsamhet och förföljelser. Emellertid var det ej endast ur trosenhetens synpunkt som förbindelsen mellan stat och kyrka syntes tidens män så högnödig och vigtig; denna förbindelse gick ännu dju- pare. Kyrkan var den stora uppfostringsanstalt, hvari sven- ska folket genom undervisning och tuktan skulle bringas framåt i odling, och inom ett styrelsesystem, som på allt sätt sökte lyfta detta folk, måste derför kyrkans angelä- genheter i väsentlig mån varda statens. Det är för 1600- talets statsmän en evinnerlig ära, att de så ärligt och kraf- tigt arbetat för den andliga kulturens höjande i vårt land, och huru mycket man än må beskylla den svensk-luther- ska kyrkan vid denna tid för stelhet och ofördragsamhet, så har hon dock uti detta upplysningsarbete i mån af sina krafter oförtrutet deltagit och derigenom ådagalagt sin rent protestantiska karakter. Men det hände sig dock vid denna kyrkans och statens samverkan i kulturens tjenst, att frågor reste sig, som stun- dom hotade att störa det goda förståndet dem emellan,frågor, - som helt naturligt rörde deras inbördes förhållande, och hvilkas lösning följaktligen måste bero på det mått af makt, som hvardera kunde mot den andra göra gällande. Kyrkan hade härvid den stora fördelen af sin under frihetsstriden vunna moraliska kraft och sociala betyden- het. Hennes envisa och i det hela segerrika, motstånd mot 110 SVENSK STATSKYRKA. den annars så oböjlige Karl IX hänvisar tydligt på ett stort kapital af styrka, hvilket också mycket riktigt förslog att upprätthålla hennes sjelfständighet långt fram i det kommande seklet. Hennes uppträdande såsom en rent politisk makt under dessa skickelsedigra år var också en stödjepunkt för sjelfständighet: derigenom hade preste- ståndets betydenhet vid riksdagen blifvit stadgad. Kyrkans frihet var derigenom förknippad med ständernas frihet i gemen, presteståndet inträder som en — och ingalunda någon kraftlös — faktor i ståndsriksdagens politiska ba- lanssystem; det gör sig till målsman för »ofrälset», det fruktas såsom ett folktribunat, och i denna presterskapets betydenhet var sålunda ock för kyrkan ett skyddsvärn vun- net å ena sidan mot konungamakten, å den andra mot ari- stokratien. Huru nära dessa förhållanden sammanhängde, framgår ock deraf, att kyrkans sjelfständighet bestod jämt så länge, som »ständerfrihet» respekterades. Men i sjelfva denna slags styrka låg ju ock en svag- het. Vid denna kyrkans och presterskapets större politi- ska betydenhet framträdde nämligen för hvarje steg allt klarare och bestämdare kyrkans sammansmältning med det borgerliga samhället. Och så låg den tanken nära till hands, att kyrkan vore till för statens skull, vore en-statens in- stitution och ingenting annat. Hvarför mottog kyrkan af staten privilegier och skydd mot andra religionssam- fund, hvarför befattade sig staten vid behof med hennes underhåll, om icke derför att han i denna kyrka såg sig sjelf såsom verkande för religionen, likasom han genom domaremyndigheten verkade för rätten, genom krigshären för landets försvar. Och hvarför skulle då staten i denna enda verksamhetsart icke hafva samma befogenhet som i de andra? Hvarför skulle icke enhet, ordning och kraf- SVENSK STATSKYRKA. 111 tiga kontroller äfven på kyrkans område kunna af stats- makten införas och upprätthållas? Ingalunda, svarade biskoparne, ty kyrkans frihet skulle derigenom försvinna och en cæsareopapia träda i stället för en papocæsariem. Och häruti hade de otvifvelaktigt rätt. Finge staten helt och hållet öfvertaga kyrkans led- ning, så skulle kyrkans verksamhet helt och hållet förvand- las från hvad den borde vara till en verldslig polisverk- samhet: det var denna påtagligen riktiga aning, som ut- gjorde det förnuftiga i biskoparnes envisa protest mot po- litiska personers deltagande i kyrkostyrelsen. Genom sitt motstånd mot inrättandet af consistorium generale uträttade de ock så mycket, att de under ett halft århundrade för- dröjde kyrkans fullkomliga uppgående i staten. Man har under stundom vid bedömandet af denna strid velat kasta en förhatlig skugga på presterskapet, såsom det der endast af hierarkiskt intresse velat förhindra lekmännens delta- gande i vården af kyrkans angelägenheter, och' deremot upphöjt de af dem bekämpade förslagen såsom syftande till en friare, mindre hierarkisk kyrkoförfattning. Otvif- velaktigt har man dock härvid något missförstått sannin- gen, ty det lekmännens deltagande i kyrkostyrelsen, som i förslagen åsyftades, var ingalunda ett häfdande af hvad vi nu mena med kyrklig frihet. Striden gälde helt en- kelt hierarkisk eller byråkratisk kyrkostyrelse, och vid närmare eftertanke torde man erkänna den hierarkiska rikt- ningen såsom den vid detta tillfälle jämförelsevis mera be- rättigade. Men å andra sidan hade också statsmännens yrkande ett slags berättigande: det var nämligen följdriktigare. Kyrkans enhet borde väl finnas icke blott i dess trosbe- kännelse, utan äfven i dess styrelse; kyrkans ordning borde 112 SVENSK STATSKYRKA. väl upprätthållas icke blott genom straff mot kättare utan äfven genom uppsigt öfver dess embetsmän. Och det var ett‘ faktum, att oordningen inom kyrkan och bland dess prestmän var stor. Ville man hafva full säkerhet för det saliggörande maskineriets rätt ordentliga verksamhet, så måste det väl vara nödigt att från ofvan leda dess gång. Och enär dess rätta verksamhet var af sådan betydelse för staten, så kunde detta ordnande och denna ledning ej blifva kyrkans ensak allena, ty då kunde ett nytt slags Sankt Peters kjortel snart varda staten till förfång. En enhetlig, fullkomligt sjelfständig kyrkostyrelse kunde sta- ten för sin egen skull ej tåla inom sig. En enhetlig statskyrkostyrelse af kyrkan kunde åter kyrkan för sin egen skull icke tåla öfver sig. Men en söndrad och oordnad kyrkostyrelse kunde hvarken kyrka eller stat med sina nuvarande anspråk på enhet och ordning anse helsosam. Så stod man vacklande och oviss mellan olika önskningar och sträfvanden, allt under det man var ense om grundsatsen af statens och kyrkans förening, och det enda sättet att förlikas var att förblifva vid det gamla, obestämda och oklara förhållandet mellan de båda sam- hällena. Det kunde dock icke hjelpas, att staten under den följande utvecklingen allt mera och mera fick öfverhanden, och att kyrkans sjelfständighet så småningom och omärk- ligen gick sin undergång till mötes. Det kraftiga motstån- det hos sådane män som Rudbeck, Kenicius och Paulinus kunde väl för någon tid uppskjuta den afgörande omord- ningen af kyrkans och statens ömsesidiga förhållande, men i tysthet arbetade ändock den allt beherrskande statskyrk- liga andan på en förändring. Huru sammansmältningen mellan kyrka och stat försiggår, ser man tämligen tydligt SVENSK STATSKYRKA. 113 t. ex. uti den sorgliga utvecklingen af kyrkotuktens be- grepp. Det är, enligt de förste reformatorernas riktiga föreställning, kyrkans rätt att från sig utstöta ovärdiga med- lemmar, som ligger till grund för kyrkotuktens utöfning; och det borde derjämte vara det inre behofvet af att i kyrkan åter inträda, som skulle drifva den ångrande att underkasta sig de stundom rätt hårda vilkor af plikt och bot, som för detta inträde erfordrades. Men äfven här kom nu tvånget med och detta så, att kyrkan först anlitade den verldsliga maktens hjelp för att tvinga syndare till kyrkopliktens undergående. Derifrån var sedan allenast ett enda litet steg till ännu vådligare förvridningar. Den som bröt mot kyrkan — bröt ju också mot staten, och kyrkan kunde sålunda af staten begära handräckning för att tvinga till bättring och bot. Men omvändt hade den som brutit mot staten också brutit mot kyrkan, och hvar- före kunde icke då försoningen med kyrkan af den verlds- liga rättvisan åläggas som straff för den borgerliga förse- elsen? Redan i begynnelsen af 1600-talet framträda spår af en dylik uppfattning, — och i 1686 års kyrkolag är se- dan kyrkobotens begrepp så vanstäldt, att det ej längre är kyrkan, presten och församlingen, utan alltid den verlds- lige domaren som ålägger kyrkoplikt. Här var sålunda ett utbyte af tjenstcr: staten straffar med landsflykt, bål, eller stegel och hjul dem, som förgripit sig på kyrkans he- liga troslära; kyrkan upplåter i stället sina helgedomar såsom straffanstalter till den verldsliga rättvisans förfogande. Staten och kyrkan äro ett ända derhän, att »officia äro confunderade». Så gick kyrkan miste om en befogenhet, som dock oförnekligen bort henne ensam och odelad tillkomma. Ånnu mindre kunde hon då få behålla sådana, som hade Hans Forssell, Studier ock Kritiker. 8 114 SVENSK STATSKYRKA. uti sig något af verldslig natur, och genom hvilka hon på något sätt kunde synas ingripa i hvad staten ansåg för sin rättmätiga verksamhet. Redan Axel Oxenstjerna klagade öfver de bestämmelser och förordningar rörande sedlighet och sed, som kyrkans myndigheter på grund af gammal tradition ansågo sig kunna uppgöra. Att stadga om gästa- bud och klädedrägt, om bröllop, barnsöl och begrafningar, att ålägga plikt för öfverträdelse af dylika bud, sådant till- hörde den verldsliga öfverheten, menade statsmannen, och ingalunda kyrkans biskopar. Redan på Kristinas tid er- kände ock presterskapet, att högsta dispensationsrätten i äktenskapsfrågor tillhörde den verldsliga och icke den and- liga öfverheten. Och vid århundradets slut blifver ändtli- gen under påtryckningen af ett dylikt tänkesätt nästan hela den domsrätt, som ännu i 1572 års kyrkoordning är åt kyrkan bibehållen, på det verldsliga samhället öfverflyt- tad. Den förut öfliga skilnaden mellan andliga och verlds- liga mål upphör nästan fullkomligt, i och med detsamma som horsmål, sabbatsbrott och eder, kyrkliga disciplinär- mål, ja t. o. m. det mesta af äktenskapsjurisdiktionen till verldsliga domstolar hänvisas. Det förut öfliga forum pri- vilegiatum för prester i civila mål upphör, då verldslig rätt tager hand om presterskapets arfs-, förmyndare- och testaments-ärenden, och till och med i fråga om uppsigten öfver presterskapets lefverne och lära komma så smånin- gom de lägre verldsliga domstolarne att deltaga åtminstone i ransakningen. Genom det bestämda stadgandet slutligen om vadrätt från domkapitel till hofrätten och till konun- gen, var ifrån och med 1687 den kyrkliga jurisdiktionen, äfven i de delar der den ännu egde bestånd, fullkomligen underordnad den verldsliga. Så voro äfven de friheter försvunna, som kyrkans män en gång kanske skattade högst. SVENSK STATSKYRKA. 115 I sin ställning till konungamakten och regeringen ändt- ligen måste kyrkan under en sådan tidsandans utveckling till slut ändock blifva den underlägsna. Genom reforma- tionen hade statens öfverhufvud erhållit betydande hög- hetsrättigheter, och i det hela taget synas dessa under det 17:de århundradet mera ökas än förminskas. I åtskilliga punkter medgaf visserligen Gustaf Adolf en eftergift af den maktutvidgning, som Karl IX försökt, men de väsent- ligaste rättigheterna stodo dock 'qvar och fulländade sig- till envälde vid århundradets slut. Frågan om den hög- sta domsrätten öfver kyrkan, som under så lång tid väckt split mellan andlige och verldslige, fick, som sagdt, genom 1687 års förordning sin afgörande lösning. Frågan om prestembetenas tillsättning, som tidigt lagt förbittring mellan kyrka och stat, mellan prester och adel, mellan biskopar och församlingar, blef också af Karl XI afgjord i en riktning, som angifves deraf, att han i praxis föga gjorde skilnad mellan konungsgäll och konsistoriela gäll. Makten att anordna om stiftsindelningen och att samman- kalla kyrkomöten var genom bruket stadgad i regeringens hand åtminstone från 1600-talets begynnelse och bibehölls fortfarande. Makten att förfoga öfver de högsta kyrkoem- betena utöfvades länge af regeringen med en viss hänsyn till presterskapets egna önskningar, men Karl XI gjorde den genom lag till konungens fullkomliga ensak. Makten att utfärda lagar och förordningar för kyrkan stiger också under århundradet, och Karl den XI gör den till en obe- gränsad lagstiftningsmakt. Dess fortgående utvidgning be- ror just på det allt klarare begreppet om statens och kyr- kans solidaritet, ett begrepp, som finner sitt uttryck t. ex. i Gustaf Adolfs något förtrytsamma yttrande: »vi veta icke någon kyrkoordning som med kunglig autoritet utgången 116 SVENSK STATSKYRKA. är, utan den de sig uppå beropa, den halva de sjelfva sammansatt och af trycket låtit utgå»; ett begrepp som verkar till de oupphörliga försöken från regeringens sida att i dylika ärenden taga initiativet, och som slutligen utan hinder tränger fram, när Karl XI, utan att rätta sig efter hvarken presterskap eller ständer, afslutar allt kif och af sin kungliga maktfullkomlighet utfärdar en helt ny kyrkoordning. Det enda hindret för denna makts fulla och obegränsade utöfning under den föregående tiden hade just legat i den betydenhet kyrkans presterskap hade ägt såsom ett stånd vid riksdagarne och den konstitutionela makt det derigenom varit i tillfälle att utöfva. Men Karl XI erkände bredvid sig ingen konstitutionel myndighet, och med de öfriga ständernas frihet föll sålunda äfven kyrkans. När 1686 års kyrkolag med sina för mången öfverra- skande förändringar af gammal ordning kom till allmän kännedom, saknades visserligen icke män, som deraf spådde ondt för svenska kyrkan och trodde sig böra beklaga den riktning kyrkoregementet derigenom skulle erhålla. Ja, likasom till bekräftelse och illustration af det nya enväl- det, saknades det ej ens martyrer för den kyrkliga frihe- tens sak. Men i sjelfva verket var dock kyrkan i det hela mogen för en dylik förändring, och det som skedde var knappast mer än ett något hänsynslöst utförande af den längesedan stadgade grundsatsen om statens och kyrkans väsentliga enhet. Händelserna få sin logik af opinionerna, hvilka i längden ej gerna underlåta att, mestadels omed- vetet, draga slutföljderna af gifna förutsättningar. Se vi nu på den svenska kyrkans eget inre lif och hennes ställning till främmande trosbekännelser och kyrko- samfund, så går utvecklingen i detta hänseende hand i hand SVENSK STATSKYRKA. 117 med kyrkans fortgående förening med staten. Allt fastare och fastare bommas hennes portar till mot livar främ- mandes besök; allt renare och kallare blir den ortodoxa luften derinne. Mötesbeslut, konfessioner, konfutationer, anatemer och konkordieformler kläda hennes inre såsom fordom helgonbilder och annat afguderi; i koret messas ett lutherskt »de profundis» öfver kätterske biskopar, som afsättas, och villfarande lekmän, som landsförvisas, och från predikstolen utlägges med lärdom och nit den då- varande lutherska kyrkans högsta- sanning: af bekännel- sen går lifvet. Den svenska kyrkan delade denna karakter med allt hvad luthersk kyrka hette under det 17:de århundradet. Samma drag af nitisk bekännelsedyrkan och teoretisk spetsfundighet, af bitter ofördragsamhet och ortodox fin- känslighet, af andelöst tvång och mekaniskt saliggörande kyrklighet, samma upphöjande af den lutherska läran öf- ver det kristliga lifvet, af det kyrkliga samhället öfver den enskilda personligheten utmärkte vid denna tid i mer eller mindre mon alla de kyrkliga samfund, som kallade sig för äkta ättlingar af Luthers anda. Svårt är det visserligen icke att upptäcka och angifva de förvillelser från sjelfva utgångspunkten, till hvilka denna epigonernas tid gjorde sig skyldig; men man måste dock medgifva, att förvillelserna icke voro af den dödande arten, ity att denna samma kyrka senare visade sig hafva makt att pånyttföda sig sjclf. I sällskap med Calovius, Mayer och Svenonius skulle Luther sjelf troligen ha känt luften tryckande och tung; men om den kyrka, der han tillika kunnat möta Arndt, Gezelius och Svedberg, skulle han dock icke gerna hafva förtviflat. Med smärta och nöd, under kamp och lågande förbitt- ring hade protestantismen blifvit född och bragt från jäsande 118 SVENSK STATSKYRKA. idéer till fullmogen verklighet. Men ofridens ande vek ej bort frän den fullvuxna och triumferande kyrkan; sedan hon , värnat sin timliga tillvaro, utvecklade hon ej mindre glö- dande stridslust vid upprätthållandet af sin andliga egen- domlighet. Hela hennes historia under mer än hundra år är så full af hätskhet och ofördragsamhet, att man väl är frestad att fråga, om denna kyrka, som visade sig äga så litet af Kristi anda, med rätta kunde kalla sig för Kri- sti brud. — Det är omöjligt att här gifva ett fullgiltigt försvar; man måste nöja sig med att förklara företeelsen genom att fatta den i sammanhang med sina förutsättnin- gar. Och i en sådan förklaring kan ju ändock ligga ett slags försvar, eller åtminstone ett förmildrande af omdö- met. Enligt vår mening låg dock ett i sig sjelf beröm- värdt, ehuru missriktadt sträfvande till grund för dessa förvillelser. = För dem som i Luthers reformation icke vilja eller kunna se något annat än en förnekande protest, ett för- störande af bestående kyrka och teologi, för dem som ej heller vilja erkänna, att det teoretiska elementet är vä- sentligt för troslifvet och att det särskildt för det kyrkliga samhället är af vigt att fatta i ögonsigte vetandet om hvad man tror; för dem måste de kyrkliga sträfvandena under senare hälften af 1500-talet och hela 1600-talet före- falla som det rena upp-och-nedvändandet af all protestan- tism, som ett ohjelpligt återfall till en af Luther öfver- vunnen ståndpunkt. Men vi betvifla högligen både att Luther skulle hafva erkänt en sådan uppfattning af sig sjelf, och att en dylik åskådning af den lutherska ortodoxi- ens tidehvarf är fullt rättfärdig och sann. Luther var in- galunda någon blott förnekande, utan i fullaste mått äfven en försäkrande ande; hans tro var personligt lif, och i SVENSK STATSKYRKA. 119 samma mon som denna tro, hvilken han predikade ut af sitt eget inre, hade ett positivt innehåll, måste hon också naturligen sträfva att utbilda sig till en troslära. Ty det oeftergifliga menskliga behofvet af klarhet kan aldrig, ej ens på det religiösa området, stanna vid blott känsla och aning, det måste med nödvändighet sträfva till begripande. Denna uppgift var det nu Luthers efterföljare hade att fylla. Och de fylde henne med ett nit, som stundom gick öfver alla gränser, och som hotade sjelfva grundtanken i denna lära med förstöring. Men grundtanken bevisade sig dock vara så mäktig, att han icke kunde förstöras eller fullt bortskymmas af töcknen. Det behöfdes blott att nya, ursprungligt lefvande andar åter fattade honom i sin san- ning, så måste kyrkan å nyo erkänna hans makt, och hen- nes räddning låg och ligger ännu i detta erkännande. Det var, såsom redan är antydt, det rent teoretiska momentet i troslifvet, som den senare ortodoxien tog sig före att hufvudsakligen, ja uteslutande, betona, och deraf framgick hela dess svaghet. Hon hade utgått från den fullt riktiga insigten, att tron är icke blott känsla utan äf- ven vetande, och att dess förnuftiga innehåll sålunda må- ste i begrepp bestämmas, för att icke öfvergå till oförnuft och okristlighet. Men hon slog derifrån snart öfver uti ett oriktigt misskännande af trons ännu vigtigare prakti- ska moment, och då nu härmed förband sig hennes upp- fattning af begreppet kyrka, så framgingo deraf åtskilliga ej så litet förvridna läror både om kyrkan och om tron, ömsesidigt betingande hvarandra. Luther hade i det menskliga subjektet och i det in- nersta af personligheten funnit det religiösa lifvets medel- punkt, då han lärde,, att icke af gerningarne, utan af tron varder en menniska rättfärdig. Han hade dermed upplöst 120 SVENSK STATSKYRKA. en kyrka som var bygd just på hopsummerandet af dess medlemmars goda verk till en enda yttre enhet. Men Luther var dock ingalunda blind för det kyrkliga samhällets betydelse, och när han störtade det gamla, gjorde han detta endast för att i dess ställe uppbygga ett nytt och bättre. Frågan var nu blott att gripa ett djupare tag in i den menskliga personligheten, för att få det till ett kyrk- ligt samhälle förbindande elementet, den rätta grundvalen för den lutherska kyrkan. Och detta skedde dermed, att tron, det menskliga subjektets inre lif i Gud, i den objek- tiva sanningen, vardt den lutherska principen. Som tron är en lifsyttring af hela den menskliga personen, hvari vetande och vilja i högsta förening ingå, så fans här möjlighet att företrädesvis betona det ena eller det andra momentet i denna kyrkans grundval. För Luthers efter- följare kom nu vetandets moment att betyda allt — eme- den deri låg något mera objektivt än i känsla och vilja. Och så blef den lutherska kyrkoenheten snart nog en abstraktion utur individernas troslif, , trosbekännelsen, och således en enhet fullt ut så mycket yttre som den katolska. Den lutherska kyrkan samlade sig en skatt af trossanningar och symbola och bygde derpå sitt hopp, alldeles som den katolska kyrkan samlat helgonens opera supererogatoria och deraf velat hemta sin makt att göra menniskor saliga. Den katolska kyrkan hade förstört den religiösa lifsåskådningen genom sin yttre verkhelighet. Den lutherska kyrkan tycktes nu vara på samma väg genom sin yttre tro shelighet. Utgången ur sådana förutsättningar är ortodoxiens öfverdrifna finkänslighet under 18:de århundradet tämligen förklarlig. Enär bekännelsen var vorden kyrkans grundval, så måste hennes väktare med yttersta ängslan hålla vård om SVENSK STATSKYRKA. 121 dess renhet och sanning. Och enär sålunda det teore- tiska intresset blef ett öfvervägande, måste också de symp- tomer låta märka sig, som i allmänhet gerna åtfölja den rent abstrakta spekulationen. Systemet gick framför allt, och enär trossystemet genom sitt innehåll var gudomligt och saliggörande, så hade ju hvarje dess sats samma gu- domliga värde och samma saliggörande karakter. Andra system och hvarje för det egna systemet främmande tros- sats voro naturligtvis af djefvulen, och hatet mot olika tän- kande var derföre teologens kristliga pligt. Hvarje för- soning med kättare var förräderi mot Gud. Påtagligast framträdde orimligheten af denna det teolo- giska hatets teori i förhållandet mellan lutheraner och reförmerte, och försöken att bilägga deras inbördes split upprepades derför gång efter annan under 17:de århundra- dets lopp. Afven i vårt land höjdes röster mot den kyrk- liga oförsonligheten både af de fridsamma och af de sjelf- rådiga naturerna, af Gustaf Adolf och Joh. Matthiæ, af Karl d. IX och Joh. Terserus. Duræi och Calixti anda trängde hit; men stöttes oförtöfvadt tillbaka. Motståndet var för starkt, och i sjelfva verket voro också anfallets krafter för svaga. Hvarken J. Matthiæ eller Terserus voro nog starka personligheter för att draga med sig sin tid i en ny andelig riktning. Och hela rörelsen var dertill allt för mycket en rörelse på ytan, för att kunna åstadkomma någon pånyttfödelse inom kyrkan. Den bönföll om för- sonlighet och vände sig till teologerne, i stället för att framtvinga försonlighet genom att å nyo vända sig till men- niskosjälarna. Den ville borttaga den teoretiska spetsfun- digheten genom att aftrubba dogmernas skarpa egg, i stäl- let för att söka spränga trånga former genom väckande af ett friskare troslif. Den ville skaffa kristligheten en bre- 122 SVENSK STATSKYRKA. dare basis genom att förstöra troslärans under århundra- den vunna resultat, i stället för att återställa det rätta för- hållandet mellan lära och lif genom att väcka det senare till större betydenhet än det förra. Den var hufvudsak- ligen kritisk; men kyrklig ortodoxi kan icke botas allena med kritik. Den insåg och utsade att trons teoretiska moment hittills var för starkt framhållet, och sade väl också under stundom, att det praktiska momentet, det per- sonliga lifvet var vida högre. Men den gjorde,heller icke mer. Uppgiften var nu att verkligen väcka detta person- liga religiösa lif. Detta gjorde Spener och Pietismen. Den Calixtinska eller synkretistiska rörelsen i Sverige har Hr Hanngren i sin lilla värdefulla uppsats rätt full- ständigt framstält, och vi äro honom tacksamma för de upplysningar han derom lemnat*). Denna rörelse är hos oss likasom i Tyskland en särdeles intressant företeelse, om ock motsatserna å ömse sidor här voro vida mindre skarpt utpräglade. — Oförsonlighetens anda hade redan framträdt tämligen tydligt i teol. fakultetens i Upsala betänkande år 1636, der det heter om en föreslagen union mellan lutheraner och reformerte, en sådan som blott be- stode i utvärtes frid under det att hvar och en finge be- *) Hr Hanngrens största upptäckt är, att Johannis Matthiæ bekanta »Idea boni ordinis» icke är ett sjelfständigt arbete, utan endast en öf- versättning eller bearbetning af en böhmisk kyrkoordning. Förhållan- det är säkerligen för vår tids forskare en nyhet, men Hr Hanngren gör uppenbarligen orätt, då han (sid. 40, not) beskyller 1600-talets svenska teologer för att hafva derom varit okunniga. Protokollet, vid under- sökningen i Strengnäs år 1663, som finnes i Upsala bibliotek och till en del är tryckt i Gjörwells »Handlingar i Sv. Historien» utvisar tyd- ligen att kännedomen om dess ursprung var spridd. De kommitterade yttra sig nämligen (se Gjörw. Håndl. s. 104): »Afven finnes en sådan kyrkoordning vara författad af de böhmiske kalvinister och af dem be- gagnas». SVENSK STATSKYRKA. 123 hålla sin tro, »att man icke borde göra det onda (tåla olika tänkande) för att låta godt (frid) deraf komma. En sådan frid vore gudlös, ty af motsatta meningar kunde blott en vara sann, och man borde ej hafva gemenskap med lögnen.» Den yppade sig, denna anda, ännu skar- pare uti den senare striden mot de två biskoparne, en strid som vi dock här ej behöfva vidare skildra. Det hade händt den svenska kyrkans män detsamma som hände de tyska teologerne, nämligen att de vid den ' ensidiga utbildningen af lära och kult ofta förleddes att hålla på yttre ceremonier, som icke längre betecknade något inre, och ofta förde den teoretiska undersökningen in på områden, der läran icke längre hade något att göra med lifvet. Allt ifrån den kostliga Ofeegska striden, då man med allvar undersökte vinets eller körsbärssaftens respektiva rättighet och förmåga att i nattvarden meddela Kristi blod, allt intill de skarpa oenigheterna om kors- tecken och exorcism vid barnens dop finner man sålunda störande yttringar af ett kyrkligt nit, som väl bättre kun- nat användas. Och då kyrkans högste styresmän med all möjlig akademisk ilska kunde strida som för lifvet om den dyrbara dogmen rörande Kristi nederstigande till hel- vetet, för att utröna, om det var Guden eller menniskan eller Gudamenniskan som gjorde denna färd: eller när vid 1648 års teol. doktorspromotion en teol. professor kunde framställa och en kyrkans biskop sökte besvara en sådan doktorsfråga som denna: »huru kunde våra första föräldrar vara okunniga derora att Gud ej gifvit ormen talets gåfva;. hvarföre misstänkte de då ej hans tal; hvarföre läto de sig bedraga?» — eller när en Hafenreffer och en Hutte- rus, tidens teologiska kompendier, hvilka utgjorde den svenska prestmannens högsta ledstjernor, med allvar sys- 124 SVENSK STATSKYRKA. selsatte sig med sådana spörjsmål som: »quis est numerus angelorum?» eller: »Hvad hafva djeflarne för kunskap ock kännedom?» eller: »Varder ock kelvetets eld på sistone de fördömdes kroppar alldeles förtärande?» — ock när man ser tidens äfven utmärktaste/ predikanter i sina före- drag oupphörligen återkomma till ifrig vederläggning af Berengarius ock Carolstadius, Flacius ock Schwenkfeld, Origenes ock Calvin, eller kvad de än keta dessa konkordie- formelns fördömde; — man förstår då rätt väl, att det kunde finnas någon grund för den klagan öfver bokstaf- vens herravälde inom kyrkan, som Joh. Mattkiæ så hög- ljudt upprepade ock som också otvetydigt bestyrkes af en sådan man som Gezelius. Men ej keller får man för- glömma, att vid århundradets slut funnos dock Spegel ock Svedberg, Carlberg och Arrhenius, Svebelius och Geze- lierna inom den svenska kyrkan, ty der dessa ledde ver- ket kunde det ej gerna fullkomligen saknas anda och lif. Pietismen åter, sådan den nu uppträder, förefaller mindre berättigad, enär den nära nog bär vansinnets prägel. Bättre halt får den härstädes i följande århundrade, men mötes då med en ännu häftigare kyrklig ovilja och betvingas, till kyrkans egen skada, med förföljelse och våld. Det är denna utveckling af den svenska kyrkans ord- ning och lif som Anjou har tecknat i sitt senaste verk. Den som vill närmare känna denna sida af vårt för- flutna samhällslif måste sjelf i det gedigna arbetet söka ledning och upplysning. En beståndande grundval är der- igenom också lagd för hvarje kommande undersökning på detta område, och vi hafva endast att önska, det för kom- mande forskare våra domkapitelsarkiv och den ymniga religiösa literaturen måtte kunna meddela ännu ytterligare bidrag till vår kännedom om tidehvarfvet i hela dess an- deliga kostym. MERKANTILISM. 125 MERKANTILISM1). Vi helsa detta arbete med odelad tillfredsställelse. Det fyller en betydande lucka i vår literatur och är både för den politiska ekonomien och för historien af största betydenhet. Den vetenskapliga forskningen har dermed ryckt ett stort steg framåt, och författaren har genom le- dig och vacker framställning sörjt för, att den- större all- mänheten dervid må kunna följa med.. Det är med historiens vetenskap som med alla de öf- riga: dess utveckling beror hufvudsakligen på synpunkter- nas förändring och utvidgning inom forskningen sjelf; men med denna synpunkternas utvidgning förhåller sig åter så, att den inom den historiska forskningen mera direkt än inom någon annan vetenskap beror af samhällenas egen utveckling. Hvarje följande tidehvarf ser i det förflutnas lif mycket mer, än dess närmaste föregångare deri lyckats upptäcka: dess eget nya lif väcker nya frågor om det som varit, så väl som om framtidens uppgifter, och för dessa frågor hafva det förflutnas minnen oftast en nyhet till svar; för de derigenom förändrade synpunkterna öppna sig oftast helt oväntade, utsigter. Det kan icke förnekas, att den historiska vetenskapen, särskildt under det sista århundradet, just på denna väg gjort sina jättestora fram- steg, att de gamla urkunderna förtalt sina numera vigti- 1) J. W. Arnberg: Anteckningar om Frihetstidens Poli- tiska Ekonomi. I. Handeln och Näringarna. Upsala 1868. 8:0 248 sidd. (3,00). 126 MERKANTILISM. gaste hemligheter för dem, som sålunda med ett slags ny vetgirighet sport dem till. Till detta nya slags vetgirighet kunna vi räkna: den som med anledning af vår tids författningsfrågor kommit att se forntidens statslif i ett sannare och mera förklaradt ljus, än våra närmaste förfäder det gjorde; den som, midt under våra spörjsmål om statsförvaltningens befogenhet, har å nyo genomforskat urkunderna för medeltidens kom- munala institutioner; den som till ledning för de religiösa tvisternas afgörande öppnat nya utsigter öfver kristendo- mens första utvecklingsstadium, och likaså den som väck- tes af den nya törsten efter natur och sanning i konst och poesi och gick ut för att finna den i folkens barn- domsdikt. Ett framstående rum intager nu också den nya forsk- ning, som med riktigare kännedom om de ekonomiska grundlagarne för samhällenas lif begynt se sig om i häf- derna för att finna deras verkningar under förflutna sekel. En sådan riktning är naturlig nog under det fridsammare lugn, som inträdt efter de nyss utkämpade striderna på det praktiska området, då man nu öfver allt arbetar på att befästa de gjorda eröfringarna och om möjligt utvidga dem. Den ekonomiska vetenskapen hvilar sig och samlar sina krafter. De store andarne, de skapande snillena ha lemnat rum för ett slägte af insigtsfulle bearbetare och samlare, hvilka ej nöja sig blott med det högnödiga arbe- tet att utreda och bestämma vetenskapens grundbegrepp, utan äfven begynt vända sig till historiska undersöknin- gar. Tyskland, Frankrike och England hafva redan rätt vackra begynnelser till en sådan literatur, hvars undersök- ningar hafva rört sig dels kring de allmänna ekonomiska företeelserna, penningens, prisens, arbetets, handelns och MERKANTILISM. 127 näringarnas historia, dels kring lagstiftningens alla under- liga vexlingar och förirringar, dels ock kring de ekono- miska åsigternas egen utveckling. Särskildt har Roscher genom sina lärda forskningar utvecklat den senare grenen af detta studium och visat, huru mycket der ännu är att göra. I hans spår hafva Schmoller, Kius, Falke, Laspeyres, Hildebrand m. fl. fortsatt detta vinstgifvande arbete, och hr Arnberg har gjort sig till en värdig målsman för den svenska forskningen i denna nya riktning. Kärnpunkten i hans arbete är just framställningen af de ekonomiska åsig- ternas lifliga utveckling under det märkvärdiga tidskiftet 1719—66, och han har dervid haft en hel bortglömd literatur att bringa i dagen, en literatur, som dertill bil- dar ett af de mest vigtiga momenten i detta tidehvarfs rika andliga arbete. Författaren har visserligen i företalet till sin bok från- sagt sig anspråken på att hafva gifvit en fullständig hi- storia om våra näringars och vår handels utveckling un- der denna tid, en framställning som naturligtvis skulle fordrat en stor apparat af statistiska uppgifter, vanskliga nog att erhålla för en tid, som hade mer anledning att dölja näringarnas skick än att lägga det i dagen. Men i stället har han sökt uppvisa de ekonomiska åsigternas ut- veckling lika mycket ur regeringens och kollegiernas råd- slag'och betänkanden och ur riksdagens lagstiftning, som ur den periodiska pressens, pamfletternas och den veten- skapliga literaturens alster. Denna förbindelse af teoriens och den praktiska verkställighetens historia förlänar åt ar- betet en större betydelse; vi äro förf, mycken tack skyl- dige för den möda han nedlagt på att uppvisa denna starkt i ögonen fallande vexelverkan. — För öfrigt tro vi visserligen, att en efterskörd ännu är möjlig att göra på 128 MERKANTILISM. detta fält; särskildt synes t. ex. lagstiftningen för bergs- näringen med nog lätt hand vara af förf, vidrörd; men det arbete, som är gjordt bär prägeln af en noggrann be- kantskap med källorna, och det bjuder, hvad som på detta område måhända varit omöjligt vid en fulländad detalj- beskrifning, en redig och helgjuten bild af det hela. Frihetstidens ekonomiska historia är i de flesta hän- seenden en fortsättning af en äldre, ehuru då nyligen starkt afbruten, utveckling; tidehvarfvet tager en stor del så väl af sina idéer som af sitt ekonomiska utvecklings- arbete i arf från enväldet, från förmyndareregeringarna och Gustaf Adolf, från Karl IX och Gustaf I, ja, till och med från medeltiden. Men de föregående tidehvarf- ven förete dessa idéer och detta arbete i frö, i späd och ringa växt; frihetstiden visar oss dess fullt utslagna blom- ma och dess bittra frukter, af hvilka man väl kan påstå, att vi ännu den dag som är känna en obehaglig eftersmak. Då hr A. har tagit till ämne denna det gamla systemets ohejdade triumf och tragiska nederlag, har han dermed onekligen valt den bästa delen, den lärorikaste och mest intresseväckande perioden af den ekonomiska historia, som fyller åtminstone tre och ett halft århundrade af vårt sam- hälles lif, och han har särskildt haft den stora fördelen att derigenom få skildra en utveckling så följdriktig och koncentrerad, som kanske ingenstädes eljest förekommit i verlden. Har han lemnat oss något öfrigt att önska, så är det en föregående afdelning till uppvisande af detta frihetstidens ekonomiska sammanhang med det förflutna, hvarpå han flerstädes i sitt arbete hänsyftar, och denna önskan hoppas vi, att han icke länge skall lemna otill- fredsstäld. MERKANTILISM. 129 Hvad denna tids politiske ekonomer bestämdt och tyd- ligt hade gemensamt med sina förfäder och af dem tagit i arf, var öfvertygelsen om statens allmänna pligt och rätt att ordna arbetet och bytet. Landsfadern Gustaf Vasa hade redan för två hundra år sedan i sina offentliga före- läsningar för det svenska folket gifvit ett slags teoretisk grundläggning för denna statsmaktens befogenhet, hvilken, om ock någon gång förut öfvad, dock af honom för för- sta gången efter en bestämd plan och med ren konseqvens sattes i verket. Efterträdarne tillämpade grundsatsen i samma mon, som de visste att fullfölja de landsfaderliga omsorgerna, och Sverige stod redan högt på gradskalan af kungligt envälde inom det ekonomiska området, när fri- hetstiden inbröt med ett ännu fruktsammare envälde, ut- öfvadt af maktegande ständer. Ser man åter på de grunder, efter hvilka denna sta- tens ledning af arbetet och bytet under den föregående tiden bedrifvits, så förete de ock exempel på nästan allt hvad man i den vägen kan upptänka. eller begära. Sedan man en gång kommit in på den vägen att sätta de skrifna lagarne i de naturliga lagarnes ställe, var det ingen ände på författningar till rikets nytta och medborgarnes timliga välfärd. Mångfaldiga voro naturligtvis de tillfällen, då kronans rent fiskaliska intresse sålunda befordrades; så- dana voro, tyvärr, talrika nog äfven i vårt fädernesland: våra myntförändringar, vårt monopolväsen vitna derom, ehuru rättvisan fordrar det erkännandet, att Sveriges fur- star i något mindre grad gjort sig skyldiga dertill än t. ex. Tysklands, Frankrikes och Englands. De finansiela utvä- garnes växlingar bilda dock ett eget kapitel inom ekono- miens historia; och vi kunna här bortse från detta, för Hans Forssell, Studier och Kritiker. 9 130 MERKANTILISM. att i synnerhet fästa oss vid det, som egentligen utgör förberedelsen till frihetstidens ekonomiska politik, vid sta- tens politimässiga vård om näringslifvets utveckling. I sjelfva verket yttrade sig denna vård deruti, att allt efter som statsmännens ögonmärke och synkrets växlade, upp- togs det ena intresset efter det andra och försågs med den magiska hallstämpeln af »rikets allmänneliga nytta», hvar- efter det befordrades till åtnjutande af de förmoner, som kunde beredas genom de öfriga intressenas undertryckande eller utdelning af de vinster, som i skatteväg först ingått till staten. Fullkomligt falska grundsatser gjordes till osvikliga ledstjernor vid detta arbete, och fullkomligt rik- tiga grundsatser förvandlades till de orimligaste vräng- bilder genom den enkla omständigheten, att de påbjödos och framtvingades, der de borde sjelfva arbeta sig till erkännande. I den allmänna förbrukningens intresse bestämdes pri- sen för handelsvaror, och det fans knappt någon af lifvets beqvämligheter, som man icke på detta sättet underkastade andra vilkor, än de naturliga lagarne af tillgång och efter- frågan skulle hafva medfört. I arbetsgifvarnes intresse sattes värde på arbetarens dagsverke eller stiftades orimliga lagar om försvarslöshet och om bondens rättighet att be- hålla sina söner i egen tjenst, eller ock såg man dessa fordringar till godo genom egendomliga stadganden om utskrifning och krigstjenst. I låntagarnes intresse sattes pris på kapitalen, och från katolskt religiösa grundsatser åter- hemtade man stödet för våldsamma ingrepp i de rent eko- nomiska lagarne för räntans omskiftningar. Till vissa, sär- skildt värderade näringars hägn gåfvos privilegier och på- lades skatter; till ordningens upprätthållande i handel MERKANTILISM. 131 och handtverk gjordes författningar, som vår tid ser med häpnad och medlidande. I sjelfva verket är det dessa den »goda ordningens» lagbud, som utgöra den mest märkliga företeelsen i denna lagstiftning; de gifva det åskådligaste beviset på felaktig-, heten i sjelfva grundåskådningen af statens förhållande till näringslifvet; ty de visa, huru till och med de allra san- naste grundsatser genom densamma drefvos öfver till sin motsats. De grundades hufvudsakligen på den stora arbets- fördelningens lag, om hvars betydelse så Gustaf I som Karl IX och Gustaf II Adolf ådagalade de berömligaste insigter, — men genom hvars nitiska tillämpning de leddes till de vådligaste åtgärder. För »ordningens» skull offrade man allt, och fast i tron på grundsatsernas osviklighet, ville man hvarken lyssna till teoretiska invändningar eller hejdas af praktiska omöjligheter. — Bonden fick ej på landsbygden köpa sina förnödenheter eller afyttra sina pro- dukter, köpmannen fick icke gå sina kunder till möte, och afnämarne fingo icke välja vägen till den för hvarje gång billigaste marknaden; vestgötabonden fick icke handla på gränsen, och nerikesbonden fick ej afsätta sin spanmål till bergslagen; finnskutorna fingo, ej hemta salt och kläde från Reval, och norrlandsbonden fick ej sälja väfnad och lax annorstädes än i Stockholm; Smålands oxar skulle drifvas icke till Skåne utan till Ôrebro, och Ölands kalksten ut- skeppas icke af Öländingar utan af Kalmar borgerskap. Att förnödenheterna byttes mellan, säljare och köpare var ej nog, — för god ordnings och rikets välfärds skull måste mellan dem alltid finnas en i förväg bestämd mellanhand, som af bägge, skulle hafva sin skäliga profit, ty derförutan hade ju riket ej hvad man rätteligen kunde kalla köpen- skap. »Landsköpet» kallades ett oskick och behandlades 132 MERKANTILISM. snart som ett brott, och när lagstiftning och politi rätt kommit sig före, visste bonden knapt, om han till grannen fick sälja en fläsksida eller om han utanför stadsporten fick betala för en kappe salt. Uppstod nu genom dessa tvångsåtgärder en stockning i marknaden, ville den privilegierade handelsmannen icke betala, hvad bonden kunde behöfva, eller sälja till det pris, som likade bonden, så trädde staten åter emellan och talade om bägges pligter mot den goda ordningen och ville tvinga både borgare och bonde att köpa, der de icke hade behof, och att sälja, der de icke kunde göra vinst. Mellan städerna upprättades också för den goda ordningens skull den skil- nad i uppstäder och stapelstäder, som icke grundades på afsättningens och tillförselns kraf, utan på önskan att höja de orter, hvilka ur den högsta synpunkten ansågos lämpligast dertill, eller att, som man uttryckte sig, hindra det »klad- dande», som af de många afsättningsorterna skulle uppstå. Hos oss som i andra länder gaf man på detta sätt de mest lysande prof af den vishet, som visste lägga strida floder, der stora städer ströko fram. — Samma goda ordning, samma arbetsdelningens princip upptog och förbenade äfven de skråformer, som handtverken redan under medeltiden begynt ikläda sig, och huru man här fördelade, ordnade och stängde, fick mån i hop en bygnad, som snart icke kunde stå för sig sjelf, ett hemvist för lätja och oduglig- het, för afund och fiendskap, ett handtverksväsen, som icke tillfredsstälde hvarken ordningens eller förbrukningens billigaste fordringar. 8 Frihetstiden mottog med tacksamhet och erkännande arfvet af dessa sekelgamla grundsatser. Handelsparteringen, skråväsendet, lyx- och öfverflödsförordningarna, pristaxorna och alla de andra ordningslagarne fingo sin användning MERKANTILISM. 133 och utveckling, samt inordnades och gjordes till nödvändiga länkar i det nu mera fullständigt herrskande »merkantil- systemet». Det s. k. merkantil-systemet med dess, egendomliga läror om arbetets produktivitet och bytets betydelse är ingalunda hvarken i Sverige eller i det öfriga Europa med ett slag framsprunget ur statsmännens eller de lärdes huf- vud. Dess åskådningssätt har förberedts under sekel, och de flesta af dess satser lefva redan som fördom eller aning, då de ändtligen såsom fullständigt system uttalas och förverkligas, af den franske statsmannen. Colberts egna författningar hafva t. ex. sina förebilder i åtskilliga franska tullordningar redan under 1300-talct, som tydligen afsågo att förhindra franska råvarors utförsel och utländska slöjdalsters införsel till täflan med franska manufakturer. Cromwells navigationsakt är ock ett slags ny upplaga af förordningar redan från Richard den andres och Henrik den sjundes tid, och Elisabets förbud mot ullexporten till fördel för de engelska yllemanufakturerna är tydligen ett äkta alster af denne samme ande, som ville skydd mot ut- ländingens öfvermakt i industrielt hänseende. Hela 1500- talet igenom hvimlar det söndersplittrade Tyskland af ut- försel- och införselförbud, nyckfulla, tillfälliga, men alla i någon mon afseende att göra det ena furstendömet, hertig- dömet eller grefskapet oberoende af de andra, hindra pris- stegringar eller prisfall, förekomma främmande köpmäns otillbörliga vinst och inhemska varors föraktande. •—• För- skräckelsen för penningars utförsel är också så litet en egendomlighet för. det sjuttonde seklet, att den spåras re- dan i Roms samfundsordning och under form af förbud framträder i Florens på 1300-talet, i Europas öfriga länder vid skilda tillfällen under 15:de och 16:de seklen. Äfven 134 MERKANTILISM. de ekonomiske författare, som forskningen hittills lyckats uppleta från renaissancens period, uttala strödda meningar som förträffligt skulle kunna läggas i munnen på Davenant eller Serra; Jean Bodin är vid midten af 1500-talet i allt utom i afseende å penningeutförseln en god merkantilist; tysken Bornitz har (1608) åter i afseende just på denna angelägenhet de allra radikalaste merkantilistiska förslag; Morus uttalar i sin Utopia och Baco i sina ekonomiska skrifter oförbehållsamt denna den ekonomiska disharmoniens grundsats, som i afseende på handeln mellan folken är protektionismens hörnsten, att den enes vinst alltid måste vara den andres förlust. Saken är helt naturlig; ty hela merkantilsystemet är ett sådant åskådningssätt, som likasom af sig sjelft fram- 'springer ur den allra första och ytligaste betraktelsen af det ekonomiska lifvet; derför måste äfven i de tide- hvarf, som förbereda dess egentliga framträdande, före- komma åsigter som med det samma ega frändskap. De ekonomiska satser och derpå grundade lagbud, hvarå vi nyss anfört exempel, voro dock mest blott lösa hugskott, foster af stundens ingifvelser; de behöfde ett sammanhang, en ledande grundtanke, och de fingo detta genom sjuttonde seklets författare och financierer, hvilka åter leddes derhän genom vissa förändringar i näringslifvets och samfärdselns skaplynne. — Penningevärdets förändringar till följd af dels den ökade silfverproduktionen, dels de allt ursinnigare myntförsämringarna, synas först hafva väckt forskningslusten till aktgifvande på det ekonomiska lifvets grundvilkor, och myntväsendets vetenskap blir förelöparen till national- ekonomien. Genom andra ekonomiska nyheters framträdande fick derefter den senare större fart och en egendomlig riktning. Handelslifvet hade efter de stora upptäckterna MERKANTILISM. 135 ernått en häpnadsväckande betydelse; rikedomar likasom växte upp ur hafvets sköte och strömmade till de folk, som rätt förstodo sin nya konst; storartade manufakturer uppblomstrade i länder, som bredvid de ståtliga konunga- rikena togo sig ut som små kyffen, och snart väcktes upp- märksamheten på dessa företeelser, hvilka föreföllo nästan som ett trolleri. Hvad man icke såg, var att politisk fri- het och dermed sammanhängande både andlig och materiel lifskraftighet voro underverkens naturliga grund; men hvad man "tydligt märkte, var den monopolartade öfverlägsenhet, som onekligen tillfallit några sålunda lyckligt lottade folk. Hvad man icke såg, var att dessa folks rikedom växte just derför, att. de använde sina krafter på den för tillfället och för dem naturligaste verksamhet, men hvad man genast fick i ögonen, var att just handeln och manu- fakturerna voro denna rikedoms källa. Då bygdes en teori om handelns och varuförädlingens ojämförligen öfver- lägsna produktivitet. Då frambröt i bländande ljus den san- ningen, att endast det samhälle, som sjelft förser sig med alla sina behof, kan vinna rikedom; och stödd på den lätt- förklarliga, men tröstlösa föreställningen om bytet såsom en kamp mellan tvänne om vinst och förlust, kunde man vid handeln folken emellan icke erkänna någonting annat såsom vinstresultat än penningen, hvilken således antogs vara utslagsvigt i »handelsbalancen». Då låg ock den tan- ken närmast till hands att stäfja den tryckande öfverläg- senhetens monopol med hinder och förbud, att skapa åt sig sjelf handel och manufakturer på utländingens bekost- nad, och att för detta ändamål afpassa hela den sinnrika apparaten af s-tatens politilagstiftning. Hvad som förut tillgripits likasom på försök och för ögonblickets behof, gjordes nu till osvikliga och ständiga utvägar, och äfven 136 MERKANTILISM. den lagstiftning, som förut verkat utan ringaste merkan- tilistisk anstrykning, inordnades i det nya systemets tjenst och begagnades för dess egendomliga syften. De förut oklara meningarna och tillfälliga förfogandena fingo nu sy- stemets klarhet och säkerhet, i det de upptogos och ut- vecklades i ljuset af en genomtänkt grundsats. Penninge- exportförbuden grundades på en högre nödvändighet än den rent fiskaliska; lyx- och konsumtionslagarne fingo icke längre vara blott sedlighets- och sparsamhetsbud; privilegie- väsendet blef mera än en inkomstkälla for det kungliga kansliet. De många tullarne och förbuden skulle ej längre vara till blott för en roflysten statskassas behof, utan om- bildades och förstärktes till kraftiga försvarsverk mot den fiende, som under form af konkurrens hotade hvarje folks näringslif. De många reglementena* parteringarna, skrå- ordningarna miste sitt utseende af nyckfullhet och hop- jämkades tillsammans med monopol, privilegier och pre- mier till ett konstrikt maskineri, afsedt att framkalla en vinstgifvande produktion. Öfverflödsförordningarna slut- ligen, pristaxorna och kreditlagarne användes som riktkilar för att jämka konsumtionen efter produktionens behof eller som tillfälliga botemedel mot systemets oundvikliga och ständigt återkommande olägenheter. Så rustad gick merkantilismen genom verlden och blåste upp folken till strid och hat mot hvarandra, nedbröt med våldsmakt de hinder, som naturen aldrig tröttnade att resa i dess väg, och klagade till slut öfver menniskor- nas ondska, som icke ville foga sig i de rättsinniga lagar- nes band. — Dess yppersta syftemål skulle naturligtvis vara att framkalla rika näringskällor, och onekligen blefvo försöken här och der krönta med framgång, der nämligen naturens anvisning följdes och framför allt der sträfvandet MERKANTILISM. 137 hejdade sig vid sin första uppgif⅛ att »väcka». Men ännu oftare förqväfde den i sin välvilja de frön till sann väl- måga och förkofran, som mångenstädes funnos, under det den med sin förmenta trollstaf hamrade på öde klippor, der hvarken gudomlig eller mensklig makt kunde framlocka lif. Glimmande skuggbilder uppkallade den ej sällan till ett onyttigt lif, och när dess välde slutligen begynt falla, har den som minne mångenstädes efterlemnat en rubbning i naturens ordning, som må hända kräfver århundradens arbete för att fullkomligen botas. Och dock har äfven denna mäktiga insats i den menskliga utvecklingen haft sin välsignelse. Redan det är en oskattbar förtjenst, att den bragt handeln och näringarna till heder och anseende i en tidpunkt af ekonomisk ohjelplighet, en annan och ej min- dre att den kanske mer än alla öfriga system hos styrel- serna inskärpt begreppet om högre pligter mot samhällena, att den riktat statsmännens blick på ett högre mål än af- hjelpandet af ögonblickets finansiela trångmål. Den är onekligen ett storartadt och i vissa af sina förfoganden må hända nödvändigt öfvergångsskede. De, som kämpat mot ogräset, som växt af dess utsäde, få icke förglömma, att forna tider deraf dock inhöstat välsignelserika skördar. I Sverige var, såsom redan är antydt, merkantilsystemet icke någon frihetstidens nyhet. Äfven här märker man ofullkomliga ansatser dertill redan under 1500-talet; i sex- tonde seklet synes sjelfva systemet komma såsom en in- förselvara, blir bekant för statsmännen och tillämpas i bör- jan med räddhåga, slutligen med djerf följdriktighet. ' Konung Gustaf den förste är redan ganska stark i sin ifver mot penningars, silfvers och andra goda varors ut- försel, och bland hans ständiga förmaningar till Sveriges 138 MERKANTILISN. borgare hör man ofta äfven den, att de icke må utbyta de svenska varorna mot onyttigt kram, utan hellre rikta sitt land med goda dalrar och andra klenodier. Med sin bittra erfarenhet af hansestädernas tryckande handelsmonopol är han särdeles angelägen om hjelp mot den deraf vållade underlägsenheten i Sveriges handel och tillgriper som bote- medel stundom både införsel- och utförselförbud gent emot det öfvermodiga Lübeck. En och annan gång utbrister han ock i otålighet öfver de stora utgifter i varor och penningar, som Sverige måste göra för sådana artiklar som t. ex. humle, hvilken rätt väl kunde här frambringas; och en ganska märkbar färg af »balans»-idéen har hans bud i 1552 års för öfrigt rätt frisinta tullordning: att den svenske borgare, som i riket inför mera gods, än han i värde utför, skall för sådant »öfvervigtsgods» gifva tull såsom främ- mande för deras varor. • Häri ligga, som man ser, goda uppslag, men det är ännu icke någon rätt merkantilism. Gustaf har icke någon aning om, att varuförädling och handel äro de enda rätta förvärfskällorna, och hans äflan för den senares bästa går hufvudsakligen ut på prisens uppehållande, den svenska affärsduglighetens utbildning och det sega hanseatiska mo- nopolets upphäfvande genom nya handelsförbindelser och en deraf .följande liflig täflan på den svenska marknaden. För honom, likasom för Sully, är ännu ordningens grund- sats den förnämsta, och när han ifrar mot öfverflöd, är det hufvudsakligen ur den moraliska synpunkten, »att borgare och bönder må hålla sig vid den drägt och klädebonad, som deras fäder före dem hållit hafva, förty bram och högfärd är platt intet af nöden, utan till Guds förtörnelse och det meniga bästas förderf». MERKANTILISM. 139 På samma sätt förhåller det sig med Karl IX och äfven med Gustaf Adolf. Deras författningar åsyfta tyd- ligen framför allt ordningens upprätthållande inom näringar och handel; förbuden mot export afse, likasom i Gustafs dagar, endast fetalier eller ätande varor, hvilka till rikets nödtorft stundom måste qvarhållas. Deras och de närmast följande styrelsernas öfverflödsförordningar hafva ännu till ändamål blott att befordra sparsamhet och goda seder, hvar- till ock sluter sig det nya motiv, som framkallas af tide- hvarfvets skötesynd, rangsjukan och ståndsskilnaderna. De- ras mening med tullen och silfverväxeln är förnämligast att deri hafva ett »instrument» till kronans lättnad och in- komst; endast undantagsvis och i andra rummet fram- skymtar dervid afsigten att styra handelns lopp, hvarför också en allmän klagan spörjes öfver den fullkomliga regel- löshet, som herrskar i denna beskattning. Starkast fram- träder naturligtvis merkantilismens ande i de på visst sätt ända från Gustaf den listes tider ärfda differenstullarne 1 och i de stora handelskompaniernas monopol. , Onekligen låg deri ett syfte att höja rikets handel, att »beneficera» ri- kets köpmän eller rikets skeppsredare2 gent emot de främmande; men de förra vorö dock icke afgjordt fiendtliga 1 Differentialtullarne med afseende å skeppen förskrifva sig från Gustaf Adolfs bref 1617 23 7 ; men med afseende på köpmännen finnas de redan under 1500-talet. De omtalas i 1552 års tullordning och visa sig i de äldsta bevarade tullspecialerna (från 1534 och 1543) såsom skil- naden mellan tullfrie (»Svenske borgare med hus»), halfErie (gifta köp- svenner m. fl.) och dem som betala »hel tull» (ogifta köpsvenner och utländingar). Dock gjordes härifrån under 1500-talet betydande undan- tag, derigenom att helfrihet frikostigt utdelades åt både svenske och främmande köpmän, bland de senare än åt vissa städers handlande, än åt de enskilde köpmän, som lågo i handel med det kungliga varuhuset. 2 De mångfaldiga tullordningarna tyckas tveka om de bägge närings- grenarnes företrädesrätt till dessa beneficier: jämför tullordningarna 1617, 37, 38, 40, 43, 48 och skeppsordningarna af 1646, 52, 54. 140 MERKANTILISM. mot den utländska handeln och förrådde åtminstone icke någon prohibitistisk motvilja mot införseln; de senare åter utgå visserligen' till en del från en nitisk omvårdnad om handelsväsendet, men blifva till följd af de olyckliga och tvingande omständigheterna hufvudsakligen ett medel att skaffa kronan förtjenst: de medförde också så svåra olyckor och trångmål, att äfven de ifrigare merkantilisterne längre fram misstrodde deras verkningar, i.synnerhet som de, för så vidt de afsågo införsel, icke rätt passade in i systemet; vi hänvisa t. ex. för frihetstiden till hr Arûbergs fram- ställning af Ostindiska Kompaniets öden. I Kongl. Maj:ts punkter till Borgerskapet 1619 fram- träder dock tydligen en ny riktning. Konungen finner det der vara »till rikets stora skada, att allt gods rått och ogjordt föres af riket och, hvad än värre är, sedan det ut- rikes är tillarbetadt, åter föres in, en part uti tredubbelt, fyra-, fem-, ja, tjugufaldigt pris». Hvarför konungen begär borgerskapets betänkande, huru sämskmakerier, linväfverier, vandtmakerier (klädesfabriker) måtte här kunna upprättas, på det sedermera Kongl. Maj:t kan låta utgå sitt allmänna förbud, att inga sådana råvaror må af riket utföras. Man hör, att här ljuder en ny tonart; yrkandet står väl i be- gynnelsen tämligen ensamt, men är ett förebud till hvad som längre fram skall blifva slagord af obestridlig visshet. — Bekantskapen med utlandets handels- och näringspolitik utvidgas nu under de vidsträckta krigen och genom de diplomatiska förbindelserna, och på 1600-talet hör man i det svenska rådet tal om att »med tullarna dirigera han- deln såsom styrmannen sitt skepp», om »att befria våra borgare från träldom under utländingen genom att gravera tullen på de persedlar, som här kunna göras» 1. I 1637 1 Se Odhners sakrika upplysningar om detta ämne i Sveriges inre historia under Drottning Christinas förmyndare. MERKANTILISM. 141 års instruktion för Commerce-Collegium ser man ännu icke mer än allmänt tal om handelns och näringarnas vård, men i instruktionen af 1651 heter det i 6:te §: »och på,det allt detta (råvaran) måtte nobiliteras och göras med riksens nytta och tillväxt kostligare, högligen dermed ökandes ca- pitalet, så är både nödigt och nyttigt, att alla dessa råvaror förarbetas inrikes och sändas utom riket i manufakturer» 1, etc. En af Sveriges förste nationalekonomiske skriftställare, den vidtbereste Job. Rising, som vid ungefär samma tid synes hafva nedskrifvit sin stora traktat om handeln, finner ock högligen af nöden, »att vi med flit söka, att våra fasta varor, helst metaller (sic), icke i sådan myckenhet oar- betade utgå i främmande land, utan, så mycket ske kan, hemma i landet i handtverk förarbetas, så ock laga att främmande materier hos oss varda förarbetade, deraf myc- ket folk väl uppehållet och stora kapitaler behållne blifva, som nu år ifrån år varda utdragna till undersåtarnes stora afsaknad; äfvenså att vi böra ställa en jemnvigt eller ba- lance i vår handel med andra land», — hvarvid han lik- väl mera på den gamle konung Gustafs vis synes tänka på nödvändigheten att hålla de svenska varorna i godt pris, än på balance i den rent merkantilistiska meningen, såsom jämvigt eller fördel i förhållandet emellan utförsel och in- försel 2. En sådan uppfattning af begreppet balance visar 1 I en uppsats, som synes vara koncept till denna instruktion och förvaras i kollegiets protokollsbok för 1654, förekomma ännu renare merkantilistiska uttryckssätt. 2 Rising är en rätt märklig författare. Hans »Uttogh om Kiöp- handelen» trycktes 1669 -och säger sig vara endast ett i drottning Kri- stinas tid gjordt extrakt af en större traktat, som förf, utarbetat. På sina resor har han tydligen kommit till stor erfarenhet och mycken akt- ning för commercierne; men han är. oaktädt sin merkantila riktning, en särdeles stor förespråkare af frihet, hatar monopol,, kompanier och skrå- 142 MERKANTILISM. sig deremot tydligare i Commerce-Collegii beslut den 1 Nov. 1651 att uppgöra en »balance för Sveriges handel», till hvilket ändamål förteckningar öfver export och import skulle infordras l. Merkantilistiska åsigter hade sålunda i begynnelsen och midten af 1600-talet erkännande i Sverige; men tillämp- ningen var lam och försigtig. Man var icke så säker på systemets ofelbarhet, att man för produktionens höjande tordes trotsa konsumtionens fordringar, och de förordnin- gar, som i denna riktning utfärdades, hära tydligen prägeln af betänksamma försök. Liksom man förut till handelns höjande privilegierat de stora kompanierna, ville man nu höja näringarna genom privilegier för mera lofvande in- dustriföretag. Dertill hörde först och främst ett monopol 2 på den begynta fabriksrörelsen, hvilket dock i många fall icke var stort vidsträcktare än våra patenter 3; vidare lin- dring i vissa skatter, acciser och utskrifningar, frihet att väsen och ser tydligen i tullarne ännu blott en finansåtgärd, efter han endast ifrigt fordrar deras »moderation» till handelns befordran. För öfrigt har han ock tydligen i utlandet studerat jordbrukets hem- ligheter; i sin 1671 utgifna »Land-Book» förordar han rationelare göd- ningsmetoder, ’god dikning och ängsvattning, kål- och rofodling och god boskapsodling och framträder dessutom såsom Sveriges kanske förste pomolog med mycken nitälskan för »kryddegårdar», som gifva bättre afkastning än sädesåkern, detaljerade förslag till trädgårdal’, trädgårdshus och »lafvar» samt en hel »vetenskap medh trädgård» eller beskrifning på alla de konster, som med örter och träd kunna brukas. 1 Hr A. har i sitt arbete sid. 10 not. 1 lemnat denna uppgift efter ’ Sefströms handelsbibliotek. ' Vid eftersökning i Commerce-Collegium har jag icke kunnat finna äldre protokoll än för 1654, hvarför jag ej känner beslutets detaljer. 2 Se t. ex. pr. 24∕7 1661 för Eskilstuna manufakturer; m. fl. m. fl. 3 Pr. 1% 1662 på lädergarfverier; 4 - 1662 på kammakeri, vaxblekeri, lyktmakeri m. m. 16/12 1670 på pappersmakeri; 21/5 1672 på fönsterglastillverkning; m. fl. MERKANTILISM. 143 afsätta sina varor inom landet samt eftergift i tullen på inkommande redskap oeli råvaror 1, slutligen någon gång utförselförbud för nödigt inhemskt råämne samt införsel- förbud för likartade utländska alster2. Det senare in- skränkte sig dock vanligen till löften för den framtid, när fabriken blefve nog stor att räcka till för den inhemska konsumtionens behof. Det första införselförbudet är väl det af 21/2 1643 för dryckesglas, det första utförselförbudet det af 18/6 1662 för inhemska hudar. I Commerce-Collegii instruktion af 1651 framställes ännu blott som ett önske- mål »att icke mycket rått och oarbetadt gods utföres af riket; Icke att utförseln uppenbart och per directum måtte förbjudas, utan att sådana förbud consilio excerceras och att folksens industrier det praktiserar utan någons förtal eller förtret». I memorialet af 12 Dec. 1667 få ändtligen dessa önskningar mera bestämda uttryck, då deri ålägges Collegium att upprätta en tulltaxa sådan, »att de varor, hvilka hit in rudimateria kunna föras och här nobiliteras, med ringa tull graveras och deremot de, som här växa och föras rå ut, med större tull graveras; sammaledes de, som komma från utländska orter förarbetade, gifva hög, och de, som här nobiliterade utsändas, liten och ringa tull» etc. I 1667 års sjötullordning fingo vi derefter vår första verk- 1 Pr. 21/11 1661 på sockerraffinaderier; 4∕5 1664 på bleck- makeri; 18/8 1666 på vandtmakeri, hvarvid ock gafs' löfte om afsätt- ning till kronans behof; 18/11 1669 på linväfveri; 28/3 1670 på juft- garfveri; 28/9 1671 på stålmåkeri; 8/2 1646 och 23/3 1654 på linne- väfveri; 3/4 1673 på sidenrederi. 2 Så i pr. 27/9 1671 på såpsjuderi i Pommern, der såpas införsel landvägen förbjudes; 21/5 1672 på fönsterglastillverkning, der hög importtull utlofvas, när tillverkningen blir nog stor för behofvet; 20∕3 1648 på dryckesglas; 23/1 1676 på glasmanufakturer’ och 3/3 1678 på saltverk, hvari liknande försäkringar gifvas. 144 MERKANTILISM. ligen protektionistiska tulltaxa, en sådan som afsågs redan 1635 i förslaget till näringsordning för Stockholm. För öfrigt är anmärkningsvärdt, att merkantilsystemet i synnerhet under Axel Oxenstjernas styrelse bestämdt mot- verkas af denne statsmans stora benägenhet för »kommer- sens frihet» 1, en benägenhet, som visserligen främst riktar sig mot monopolväsendet, emot hvilket han bestämdt ut- talar den grundsatsen, att »handelns flor och tillbörliga gång beror på inställandet af allt det, som dess'lopp kan hindra, och att, om än något stode i begynnelsen att vinna genom handelns restringerande, skall sådant dock intet be- stånd kunna hafva». Men den förhindrade äfven åtgärder till lyxvarors förbjudande och livad då kallades »retourens sänkande», emedan, såsom kanslern förmenade, »Sverige nu borde omgå dermed att civilisera nationen och locka handeln till oss». Men om förmyndareregeringarna och krigar konungar ne varit för betänksamme eller för svage eller för mycket upptagne af krig och rent finansiela bekymmer, så hade Karl den elfte både mod, kraft, ledighet och tillgångar nog att genomföra ett system, som i honom vunnit en hängifven lärjunge. Motiven till hans förordningar utvisa en fullständig kännedom om dess ekonomiska grundsatser, och naturligt var ju ock, att dessa med sin förespegling af nationelt oberoende skulle på honom slå an. Han är öfvertygad, att framför allt de inhemska manufakturerna öka kapitalet, indraga penningar, utvidga folkstocken, be- reda de skönaste tillfällen till arbetsförtjenst och äfven gifva en förmonlig balans i handeln med främmande folk. Också väljer han utan tvekan till deras befordran just de 1 Odhner 1. c. sid. 262. MERKANTILISM. 145 medel, för hvilka föregångarne ryggat tillbaka. När han privilegierar fabriker, vidfogar han höga införseltullar, ofta stränga förbud för motsvarande utländska varor; när för- huden vanvördas, befaller han skoningslöst beslag på va- rorna och husvisitationer; när fabrikerna klaga öfver brist på afsättning, ålägger han köpmännen att antingen blifva delegare i manufakturerna eller ock af dem uppköpa ett viss,t varubelopp om året och sålunda vara deras förläggare; när intet annat vill hjelpa, beviljar han af statens medel understöd och* förskott och är mon om, att de inhemska fabrikerna åtminstone måtte få bekläda kronans trupper 1. Frukterna af denna näringspolitik omnämdes i Commerce- Collegii berättelse 1697 och ansågos då lysande. — Sonens krig förstörde naturligtvis allt hvad som möjligen deraf egde lifskraft, och sjelfva systemet måste ock i nödens tid lemna rum för en framtvungen frihet, då nämligen hvarken statskassan eller den förbrukande befolkningen hade råd att bekosta sig dyrfödda näringar. Men merkantilsystemet hade redan slagit sina djupa rötter och var bofast i Sverige, endast väntande på bättre tider för att begynna ett nytt regemente. Frihetstiden utgår emellertid af nyss nämda skäl från en ekonomisk frihet vida större än den föregående perio- dens. Nöden tvang landet att tillgodogöra sig de enda tillgångar, som det ännu egde, och det öppnade derför med en ovanlig fördragsamhet sin marknad för utländska afnämare. Den inhemska industrien stod så lågt, att man till dess höjande måste vidtaga den.fast orimliga utvägen att lösa 1 Se brefven till Commerce-Collegium 14/s 14/7 1695; förordningarna 3/4 1688; 1% 1690; 10/4 1692; 4/2 1693 (förbud mot sidentygs och andra fina tygers införande m. m.); 14/3 1694 (förbud på lärft m. m.). Hans Forssell, Studier och Kritiker. 10 146 MERKANTILISM. på skråtvånget; handelsvarornas dyrhet framkallade till och med medgifvande af utländingars minuthandel och utländ- ska alsters täflan i landet med inhemska handtverksvaror. »Lagstiftningen», säger vår förf., »visade sig särdeles libe- ral och ådagalade en omsorg om konsumtionens behof, hvilken uppenbarade sig så väl i tulltaxorna, som i lossan- det af flera den inhemska produktionens bojor». Också hörde man spridda röster yrka på frihet såsom en möjlig utväg till förkofran, och sjelfva Commerce-Collegium, som ■under de svåra åren tillåtit sig yttra att »förbud och höga tullar böra upphäfvas, emedan både private och publicum lede deraf», var nu också af den öfvertygelsen : »att' handt- verksvarornas dyrhet och dålighet vållades af skråna och endast kunde botas genom den täflan, som väcktes af »fri- mästerskapet». Också inträffade under de första fredsåren den märkvärdiga företeelse, som gemenligen plägar fram- träda efter ett långvarigt och förstörande krig: ett nytt och välgörande lif syntes intränga i samhällskroppen, kapital inströmmade, företagsamheten utvidgade sig, handeln upp- ∖ blomstrade, och tydliga tecken till välstånd begynte för- märkas. Men, — nu växte ock ett nytt mod upp i nedslagenhetens ställe, och dermed trädde det gamla systemets nitälskan åter upp i lagstiftarnes rådslag. Man begynte se på sitt välstånd som en »vanmaktens välmåga» och farhogorna för utländingens öfvermakt framträdde med förökad styrka. »Balancen» undersöktes och befans naturligtvis i undervigt; den utländska införseln framstod tydligen som en kräfta för nationens yålmåga och sedlighet; den inhemska närings- fliten förklarades graflagd under tyngden af de främmande fabrikatens öfvervälde. Inom kort framlades också 1724 års produktplakat och bjöd Sveriges skeppsfart sin upp- MERKANTILISM. 147 muntran och sitt skydd. Derefter kom turen till manu- fakturerna, och 1726 års riksdag uttänkte och tillskapade den märkliga statsinrättning, hvarigenom den så efter- längtade fabriksnäringen sattes i gång på statens bekostnad. Landshjelpsskatten och 5-procentstullen anslogos till vår ännu lefvande manufakturfonds upprättande, och för dess och fabrikernas vård upprättades (1739) i manufakturkon- toret ett nytt embetsverk. Ännu hejdade man sig dock något litet inför vissa praktiska betänkligheter och ett tveksamt afseende på förbrukningens behof. Mot den kraftiga åtgärden att, till de utlofvade och i framtiden hägrande svenska manufakturernas förkofran, platt förbjuda eller i yttersta måtto förhindra införseln af främmande fabrikat, vågade regeringen i begynnelsen göra den in- vändningen, att Sverige dock sålunda kunde få lida Stor brist på vissa förnödenhetsvaror eller nära nödvändiga lyx- artiklar; sjelfva borgareståndet kom 1731 och satte sig med ifver mot de höga införseltullarne och förbuden; och skråväsendets anhängare ledo 1726 till och med ett neder- lag vid sitt angrepp på frimästerskapet. Men omständigheterna förändrades, och en system- växling nalkades. De lofvande utsigterna hade framkallat manufakturer, som spekulerade i understöd, och för hvarje år växte deras otåliga begäran om bidrag och framför allt om skydd, deras klagan öfver sin egen och dermed hela rikets hotande undergång. Den patriotism, som ville upp- rättandet af Sveriges krigsära, räckte handen åt' den pa- triotism, som ansåg manufakturerna för det förnämsta ele- mentet i en väl ordnad statskropp, och när Mössorna du- kade under, fortsatte Hattarne derför deras påbegynta verk med en otyglad ifver. Merkantil- och protektions-systemet trädde, oförbehållsamt upp på den politiska vädjobanan; 148 MERKANTILISM. alla dess stora och små skäl sattes i fart; motståndarne tystades med skri och med tvång, — och segern blef füll- ständig vid 1734 och 1738 års märkliga riksmöten. Hufvudskälet var det allmänt merkantilistiska: rikedom är penningar, och penningar vinnas framför allt genom förädlingsarbetet eller manufakturerna, genom att inköpa så litet som möjligt från utländsk marknad och afsätta så mycket som möjligt till främmande nationer. Ett litet förspel till den process, som skulle upplösa sammanhanget och ådagalägga felaktigheten i denna bevisning, uppfördes nu först i afseende å den inhemska konsumtionens för- hållande till denna riksnödvändiga produktion. De första yrkandena gingo naturligtvis, såsom under århundraden varit sed, ut på fördömande af den lyx och det öfverflöd, som befordrade utländska varors afsättning, af det ogud- aktiga och fosterlandsfiendtliga tycket för det lysande i stället för det redbara, hvilket bortkastade landets nyttiga och goda varor såsom koppar, trä och talg, för att till- byta sig fåfängligt och onyttigt kram, såsom siden, tobak och kaffe. Religionen och moralen togos till hjelp för att gifva ropet dess tillbörliga kraft, och »Fädrens enkla seder», »Svensk man i Svenskmannadrägt», »Sveriges ädla fattigdom» blefvo talesätt lika ståtliga som rörande, lika slående i den kungliga rådkammaren som vid sedepredikningarna i barn- kammaren. Men huru religionen och moralen ansträngde sig för att nedgöra detta tidens onda, hvars förfärliga skräckbild uppbesvurits af det ekonomiska systemet, — i ett nu sågo de sig svikna af sin första bundsförvandt. Si- denet, spetsarna och tobaken i de nybildade svenska fa- brikernas magasin kunde ju icke hafva gagn af denna yt- terliga rigorism; sedan det onyttiga kramet blifvit inhemskt, var dess ekonomiska betydelse helt hastigt vorden en an- MERKANTILISM. 149 nan; och de, som under förbannandet af Brüssels spetsar, Lyons siden och Englands kläden af innersta hjerta yrkat en återgång till fädrens enkla seder, fingo snart sina satser gendrifna af sina egna bundsförvandter, som nu yrkade att lyx, öfverflöd och slöseri voro nyttiga, både Gudi och men- niskor välbehagliga dygder, när de nämligen gingo ut på för- brukning af siden, spetsar och kläde från Norrköping, Vad- stena och Göteborg. . Denna motsägelse var dock ringa och lät sig ännu ur systemets egna synpunkter försvara, huru litet den än stod tillsammans med dess första föregifna afsigter. Betä kligare blef den sjelfmotsägelse, som senare inträffade. Manufakturer skulle tillskapas, på det Sveriges rike måtte varda oberoende af utländingen; den allmänna väl- mågan och rikedomen skulle framför allt grundas på en vidsträckt och alltomfattande produktion. Detta var till den grad hufvuduppgiften, att alla andra syften fingo vika derför. Salus reipublicæ fordrade varuförädlingens ytterst möjliga utveckling, och hvem ville väl sätta någon gräns eller något hinder för salus reipublicæ, den högsta och yppersta lagen? Genom en hög produktion skulle »balan- cen» förbättras, införseln minskas eller kanske göras öfver- flödig, utförseln ökas och inbringa rikedom. Hvilka upp- offringar voro till det ändamålet för stora, hvilka friheter kunde hafva den djerfheten att deremot vilja göra sig gäl- lande? Inga andra än de, som leddes af illvilja och hård- nackenhet, och som derför borde lida tillbörligt straff. Medlen, som för det goda ändamålet användes, voro naturligtvis de gamla bepröfvade: tullar och privilegier, ehuru numera tillökade och förädlade ända till obetingade förbud och offentliga understöd. Den fara för våra manu- fakturer, som man i främsta rummet fruktade, var täflan. 150 MERKANTILISM. och det grundliga botemedlet såg man då i dess omöjlig- görande för de främmande genom de höga skyddstullarne, i dess underlättande för landets barn genom kapitalför- sträckningar och lån. I bägge hänseendena gick man långt, så långt som den ädlaste och ifrigaste patriotism gerna kunde komma. I bägge hänseendena mötte man dock motstånd och svårigheter, h'vilka vi skulle kalla oöfvervinneliga, men för hvilka samma patriotism icke så snart fälde modet, förr än hon kom till omöjligheternas yttersta brant. Mot tullarne och förbuden reste sig nämligen det osvikliga hindret: lurendrägeri, — en handtering, hvilken vi- sade sig outrotlig som synden, ja, till och med växte i samma mon, som de patriotiska dygderna vid statsrodret funno sig vinna utrymme och framgång. Systemet kunde dock icke öfvertygas om denna företeelses naturnödvändig- het; man fortgick blott så mycket längre i stränghet och kom i straffbestämmelser ända till de strängaste tjufnads- straff, i tvångsåtgärder ända till husvisitationer och andra olidliga intrång på den personliga friheten. Mot tillämp- ningen af understödssystemet reste sig åter den må hända oväntade svårigheten, att understöden aldrig ville förslå och i längden föga syntes uträtta. Man gaf frihet för skat- tebidrag, och fabrikerna klagade dock öfver dessas tryc- kande tunga; man lemnade understöd till hand- och res- penningar för utländske arbetare, som införskrefvos, och fabrikanterne kommo med ödmjuk anhållan, att staten äfven måtte betala deras arbetslöner; man lemnade försträcknin- gar af hundratusentals daler, och fabrikanten kom följande år och begärde mer, för att kunna uppehålla den tillverk- ning, som han till följd af den förra försträckningen upp- drifvit, och sysselsätta det folk, som han för denna till- MERKANTILISM. 151 verkning antagit. Penningarna ville icke räcka till, och det fans ingen annan utväg än att öppna banken för lån på de osäljbara fabrikaten, —• hvilka sedan på auktioner föryttrades, man kan förstå med hvilken vinst! Men snart yppades något än värre. Konsumtionen syntes, alla försigtighetsåtgärder oaktadt, icke vilja rätta sig efter systemets fordringar, och produktionen visade böj- elser, som väl voro egnade att fylla ekonomerne med bekymmer. Konsumenterne klagade öfver de inhemska manufakturernas dåliga varor och orimliga pris, och läto sig icke afspisa med frasen om fosterländskt sinne, läto sig icke en gång afskräcka genom beskyllningar för lagbrott eller hotelser med straff; trots tullar och förbud funno de om- tyckta utländska varorna väg till slott och koja, och markna- den saknade efterfrågan för de inhemska fabrikaten. Produ- centerne åter fikade endast efter mera af de nådebröd, som utkastades från statens bord; spekulationen högg sig fast i utsigterna att vinna på dessa utdelningar, och när hon icke hade anledning att rätta sig efter de naturliga lagarne för sin utvidgning eller riktning, sväfvade hon ut i det oänd- liga. Då framträdde till hennes hämmande ett intresse, som, trots allt det motbjudande i dess fordringar, icke' kunde helt och hållet förbises: de redan bestående manufakturer- nas fordran af skydd mot vidare spekulation. Ett'in- hemskt näringslif hade redan uppväxt under statens hägn och på dess bekostnad; det hade blifvit inrättadt efter den bästa ordning, förlagdt på de förmonligaste lokaler, riktadt åt det håll, som för handelsbalansens upprätthållande var vigtigast. Men för dess egen skull, för samhällets skull och för statskassans skull, som väl någon gång borde få direkt fördel af de utströdda s. k. lånen på flere millioner, borde man väl ock tillse, att dessa vackra förhoppningar 152 MERKANTILISM. icke qväfdes i sitt .frö. Faran var nära för handen, ty det genstörtiga folket ville icke rätta sig efter den högre vis- heten, och magasinerna lågo fylda af oförsåldt gods, banken och manufakturfonden hade lager af pantförskrifna varor, hvilkas värde hotade att sjunka ned till noll. Skulle nu nya anläggningar tillskapas, hvart ville då välfärden taga vägen och de redan utlagda penningarna? För hvarje ny sådan fabrik ökades ju marknadens tillgång och försämra- des afsättningen, för hvarje nytt understöd minskades så- lunda statens utsigter att vinna ränta på de redan utgifna. Sanningen af dessa satser var så klar, att ropet på närin- garnas förestående ruin icke kunde tystas. Man begärde ju i sjelfva verket endast rättvisa efter systemets egna grundsatser, d. v. s. skydd mot täflan, nu mot den inhem- ska, likasom förr mot den utländska. Här kunde man ju icke tveka om det rätta. Också tvekade icke de, som trog- nast vidhöllo systemet. De yrkade rent ut på indragning af vidare understöd, på försvårande af vidare manufaktur- anläggningar, på en skråmässigare reglering af fabrikerna lika väl som af handtverken, och alla motsägelser oaktadt såg man sig ock tvungen att åtminstone delvis vidtaga så- dana åtgärder. Alltså, man hade utgått från ifvern för näringarnas utvidgning, och man kom alldeles snörrätt till yrkande på deras inskränkning; man hade begynt med att befria dem från de gränser, som konsumtionen utstakar, och man kom utan hjelp till nödvändigheten att utstaka deras gränser genom lagstiftning. Slutföljderna straffade grundsatsen för lögn och ertappade den på bar gerning med ett stor- artadt sjelf bedrägeri, så att hela denna lagstiftningscykel utgör den mest slående företeelse af en argumentatio in ab- surdum. Också hejdade man sig, betänkte sig och vände MERKANTILISM. 153 om med långsamma steg, med nedslagen min, hvari stod att läsa om svikna förhoppningar och — förstörda affärer. För den sista sorgliga omständigheten ville man sedan skjuta skulden på de gode män, som mottogo konkursen. Vidden af systemets skadliga inverkan låter sig dock icke mäta efter siffran af denna förlust. Skadan var större, ty hon sträckte sig långt in på det politiska lifvcts område och hade slagit djupa och fortlefvande rötter i näringarnas och handelns jordmon. Man kan lätt förstå, hvilket skap- lynne den följdriktiga tillämpningen af dessa reglemente- ringsgrundsatser skulle gifva åt en regering, och i synnerhet åt en regering sådan som frihetstidens. Den vårdande sty- relsen, som öfver allt skulle vara med, öfver allt ställa till rätta och sätta i skick, gjorde fullkomligt samma verkan, som hvarje främmande kropp i en naturlig organism: hon passade icke in någorstädes,.gjorde ondt öfver allt, och sjelf ett lefvande organ skadade hon sig naturligtvis svårt i så- dant trångmål. I den lefvande och rörliga gyttringen af ekonomiska krafter kunde hon icke vända sig utan att trampa på ett intresse, icke uppresa en i hennes tycke kullfallen näring utan att omstörta en annan, icke tysta den klagandes skri utan att framlocka tusenden, som kla- gade i samma tonart. Hur mycket man än talade om det allmänna bästa, om rikets förkofran och nytta; kunde dock icke hindras, att det som befordrades i främsta rummet blef det ena eller det andra enskilda intresset, och sedan man väl blifvit van vid denna maskerad, växte oförsynt- heten i anspråk och medgifvanden till det yttersta, likasom ock häftigheten af den afund, hvarmed hvar och en be- traktade sin nästa, af den ifver, hvarmed man sträfvade att inverka på allmoseutdelarne. Det påstods sålunda från vissa håll vara till nytta för rikets skeppsfart, att all till- 154 MERKANTILISM. försel från saltländerna finge ske endast i spanska, portu- gisiska och svenska skepp; men de små städerna klagade icke utan skäl att hela produktplakatet, som innehöll dylika bestämmelser, endast var en spekulation af de stora stä- derna, som ensamma hade spaniefarare och således en- samma finge salthandeln i sina händer. Det skulle vara till befordran af inhemsk konstflit, som handeln förbjöds med utländskt kram, och införseln deraf belades med ofantliga tullar; men strax höjdes naturligtvis ett enhälligt rop från alla Sveriges köpmän om prejudice för handtverkare och fabrikanter, om otillbörlig beskattning på en borgerlig nä- ring. Det skulle ock vara till gagn för rikets jerntillverk- ning, att bergslagerna förbundos att afsätta sitt jern endast i första hand till de inhemska jernverken; men mot den välmenande åtgärden reste sig som en man bergslagernas städer, hvilka hittills haft förmonen att handla med tack- jernet och förlägga grufrörelsen. Härtill kom striden mel- lan skrån och frimästare, mellan handtverkare och fabri- kanter, mellan stapelstäder och uppstäder, för att icke tala om den stora allmänneliga, af hela systemet framkallade kampen mellan konsumtionens och produktionens intressen, och till råga på måttet, täflan och afunden mellan de om understöd bönfallande manufakturerna. Och i dessa stri- der skulle nu dom fällas och bemedling verkställas af en regering, en riksdag och ett embetsverk, som ingendera på något sätt kunde stå öfver de stridande, som rycktes med i intressenas hvimmel och under vackra ord och för- säkringar begagnade dem för sina ändamål eller lät sig af dem begagnas. Det låg i sakens natur, att så skulle vara, ty i sjelfva verket fans i hela detta ekonomiska system icke någon enda fast eller orubblig punkt, något mått för det rätta eller någon osviklig regel för ledningen — och MERKANTILISM. 155 så blef näringsvärden i främsta rummet ett föremål för politiskt vingleri. Hr A. har mindre uppehållit sig vid denna sida af saken, som onekligen icke hör till hans egentliga ämne; men forskningen har redan framdragit till- räckliga bevis för det olycksaliga sambandet mellan närings- intressenas strid och det politiska lifvet, och sakens egen natur säger, att ett sådant måste hafva funnits. I synnerhet utgör historien om understödsmedlens användande ett af de många vanställande dragen hos denna bestickningens och . den politiska falhetens tid. Åfven om man ej antager för sanna alla de beskyllningar, som det segrande möss- partiet gjorde sina motståndare, så är den omständigheten tillräckligt talande, att en så stor del af dessa medel aldrig redovisades lιvarken af kontoret eller af dem, som erhållit hjelp. Men systemet måste också hafva utöfvat en annan in- verkan, för hvilken dock statistiska siffror och historiska data icke lätt kunna gifvas. Den ordning, som dref till- verkningen att hålla sig obesvärad af förbrukningens grän- ser och vande henne att betrakta sig som oberoende af dess behof, kunde icke annat än fostra djupa förvillelser inom affärsverlden. Staten gaf genom sina understöd och skyddande företrädesrättigheter näring åt osunda och ona- turliga spekulationer, och då näringsidkaren sålunda lärdes att för sin uppkomst och förkofran lita till främmande hjelp och till främmande anvisningar, måste den naturliga följden deraf blifva, att den industriela utvecklingens enda natur- liga drifkraft, den enskildes flit, omtanke och blick föl- marknadens behof, förslöades eller förstördes. Då hela den industriela verksamheten stäldes på den offentliga barm- hertighetens. och medlidsamhetens skrufvar, då dess idkare vandes att betrakta sig såsom underhållstagare i samhällets 156 MERKANTILISM. tjenst, då den naturliga täflan utestängdes och konjunk- turerna tillskapades genom lagstiftningens tillfälliga och växlande förfoganden, kunde deraf icke annat framgå än osjelfständighet och svaghet hos denna vigtiga samhällsklass, benägenhet att sätta lit till tillfälliga och osäkra utsigter samt deraf följande förvända begrepp om rättigheter och skyldigheter på det ekonomiska området. Det ideliga och lösaktiga vinglandet med statsunderstöd och lån för fabri- kernas uppkomst måste af sig sjelft framkalla osäkerhet och lösaktighet i alla kreditförhållanden, och det var fåfängt att yrka bättring i lagstiftningen eller lagskipningen i detta hänseende, så länge staten sjelf lemnade föredömet af ett skadligt och osundt undseende på ett område, der noggrann punktlighet måste vara den yppersta lagen. Här låg säkerligen den tyngsta af de förbannelser, som åtföljde frihetstidens ekonomiska system, oändligt mycket mera be- tydande än den tillfälliga förlägenhet, som uttrycktes i den slutliga balansen på millioner; framför allt osalig genom den karakter af seg tradition och inom affärsverlden fort- lefvande sedvänja, som den onekligen erhållit. Men frihetstidens ekonomiska utveckling har dock äf- ven en annan sida än denna mörka och nedslående bild, och vår förf, har vetat att betona densamma i tecknin- gen af den ekonomiska literaturens lifliga verksamhet. »Trots alla de afsteg, hvartill partiernas intriger och in- tressen förledde», säger han, »har frihetstiden dock förtjent det vitsord, att den ärligt och med kärlek sökt befrämja landets välstånd och blomstring. Att den deri misslycka- des, berodde till ej ringa del derpå, att den-misskände de väsentligaste lagarne för produktionen och bytet, att den ej egde nog förtroende till den enskilda företagsamhetens och vinstbegärets förmåga att skapa allmän ordning på MERKANTILISM. 157 samma gång som allmänt välstånd, och sålunda omgaf dem med hämmande skrankor, under det den lockade en ej ringa del af det nationela arbetet in på en bana, der det endast medelst det allmännas och enskildas uppoffringar kunde fortgå; att den, med ett ord, ej -ville inom den all- männa hushållningens område gifva tillräcklig plats åt den individuela friheten, hvilken är framgångens främsta vilkor». »Man får dock ej säga», fortsätter förf., »att frihets- tidens ekonomiska arbete varit fåfängt, eller att dess enda vinst varit de lärdomar, som af -dess förvillelser kunna hemtas, och efterverlden bör icke förglömma, att af detta arbete föddes till lif åsigter om lagarne för samhällets för- kofran, hvilka numera ej endast inom vetenskapen vunnit ett obestridt erkännande, utan äfven genom den nyare ti- dens reformarbete blifvit i ej ringa mon tillämpade såsom den nationela hushållningens lagligen berättigade grundval». Med dessa ord åsyftar förf, tydligen den lifliga och i högsta mått intresseväckande utveckling, som den svenska ekonomiska literaturen tog under denna tid af allmän väl- vilja för ekonomisk förkofran, och som i olika riktningar fortgick hela perioden igenom. Vi erinras derigenom ock om den i högsta grad förtjenstfulla framställning, förf, gjort af denna literatur, och som ensam vore nog, för att be- rättiga hans arbete till en framstående plats. Man har under någon tid egnat ett lifligt intresse åt den »glömda literaturen» på den ekonomiska vetenskapens område och med nitisk ifver spanat efter stora nationalekonomer under förflutna sekel. . Man har också lyckats taga fatt på vigtiga och egendomliga företeelser af denna art inom Europas äldre kulturländer; i Fransmannen Nikolaus Oresme och Italienaren Scaruffi, Engelsmännen North, Locke och Petty, Holländaren Salmasius och Tysken Kasper Klock har man 158 MERKANTILISM. kunnat visa, huru vissa af de enkla ekonomiska grund- sanningarna varit mäktiga att tillvinna sig erkännande äfven i tider af allmän begreppsförvirring i detta hänseende. Om vi ej misstaga oss, har nu hr A. i ljuset framdragit åtminstone en hittills alldeles förglömd nationalekonom, som i mer än ett hänseende förtjenar uppmärksamhet, och hvars åsigter kunna kallas storartade i samma mon, som de med ett slag äro den fullfärdiga motsatsen till sam- tidens hela ekonomiska föreställningssätt. Vi hafva i san- ning icke sådant öfverflöd af stora namn inom literaturen, att vi saklöst kunna bortkasta minnet af en ekonomist, hvilken, äldre än den nyare ekonomiens fader, framstält samma satser som han, och fullt medveten om nyheten af dessa satser, med tillitsfull djerfhet och profetiskt förut- seende framhåller dem till en förblindad samtids skräck och en upplyst framtids ledning. Det kan icke vara ur vägen att erinra, det Sverige i Andreas Chydenius eger en annan Adam Smith, mindre systematisk och mindre ly- sande, men med samma nya insigter om produktionens och bytets grundlagar; en man, som vågar förklara, att då nu alla nationer söka vinsten på olika vägar och dervid vilja segla förbi eller omkull hvarandra, ehuru god plats finnes for dem alla, så måste felet ligga hos kompassen, hvarför förf, vill »framlägga en ny sådan, så ny, att knappt någon af Europas stater hittills seglat efter dess ledning». Chy- denius sade sin samtid upp i ögonen, att den nationela vinsten, sådan man under årtionden sökt densamma, var ett ihåligt fantom, som i sjelfva verket icke betydde annat än förlust och ruin; att ett land, för att vinna behållning, icke får sysselsätta sig med allehanda näringar, utan endast med dem, som med det minsta arbete lemna den största vinst; att sådana näringar bäst uppsökas sjelfmant af den . MERKANTILISM. 159 enskilde, som ökar den nationela vinsten på samma gång han främjar sin egen; att tillverknings- och exportpremier bilda en tydlig förlust, de förra genom att draga folk till näringar, som naturligtvis äro mindre lönande, efter de med premier behöfva upprätthållas, de senare genom att stoppa premien i utländingens ficka och dernäst genom att landets invånare nödgas betala den inhemska varan högre; han predikade vidare i samma tonart mot produktplakatet, som han fann strida mot konkurrensens grundlag, mot de konstlade skilnaderna mellan städer och landsbygd och mellan städerna inbördes, mot skråtvång och monopol, mot jordbrukets hårda vilkor och genom lagstiftningen på- lagda band, mot införselförbuden och skyddstullarne. Han ger med ett ord sammanfattningen och uttydningen af allt det missnöje, som systemet under sin tillvaro kallat till lif, är således en orostiftande ande och bemötes som sådan af sina talrika vedersakare; men hans utmärkande förtjenst är att han icke blott klagar, utan äfven framräcker botemedlet; att han med full förvissning predikar ett helt nytt system, hvars grunder och verkningar för honom sjelf äro genom- tänkt klara; att han oförbehållsamt framställer den ekono- miska friheten som grundvilkoret, det individuela förvärfs- begäret som driffjädern för all ekonomisk utveckling. Chydenius framträder just vid slutet af den period, vår förf, tecknat, och den yttre anledningen till hans splitter nya satsers framläggande är en fråga, som den tiden lika- som i våra dagar, ehuru då i ännu högre grad, väckte all- män uppmärksamhet, nämligen den om emigrationen. Be- folkningens tillväxt och förtätning ansågs då som sjelfva måttstocken, ja till och med som det yttersta målet för all ekonomisk utveckling: man stod under inflytande af den vurm för fruktsamhet, förökning och jordens uppfyllelse, 160 MERKANTILISM. som ännu icke verksamt hade blifvit motsagd och nedstämd af de ekonomiske författarne; och särskildt i Sverige hade intresset för dessa frågor genom befolkningsstatistikens ti- diga bearbetning i hög grad stegrats, hvarom talrika skrif- ter och afhandlingar af både lärde och olärde bära vitne. Vetenskapsakademien gjorde slutligen 1763 det allvarsamma ärendet till en prisfråga och erhöll derpå 28 särskilda svar. Bland dem prisbelöntes en uppsats af I. F. Kryger, hvil- ken, ehuru bekännare af det gamla systemets grundsatser, likväl i förevarande fall icke kunde annat än yrka på in- skränkning af politiens ingripande i näringarnas och han- delns gång. Senare, då Chydenius 1765 utgifvit och till rikets ständer dedicerat sitt af akademien alldeles förbisedda och ännu radikalare förslag, samt derefter i nyare brochy- rer, »Källan till rikets vanmagt» och »Den nationala vin- sten», ytterligare utvecklat sitt system, uppträdde dock Kryger såsom en af hans många vedersakare och deltog i den lifliga strid, som under de upprörda åren 1765 och 66 fördes om nationalekonomiens vigtigaste frågor. Chydenius stod dock icke ensam på sin sida. Den ena brochyren ef- ter den andra framträdde med gensägelse mot det gamla systemet, mot industriens mångfaldigande och det fåfänga sträfvandet att göra ett land sådant som Sverige oberoende af .den öfriga verlden, mot öfverflödsförordningarna och de stränga lurendrägeriförfattningarna, mot vissa näringars privilegier och det hufvudlösa förfarandet att uppehålla fabrikernas tynande lif genom premier för tillverkning och export. Hr A. nämner, framför andra sådana författare, C. Brunkman, E. O. Runeberg och I. Westerman; och de förtjena väl att ihogkommas, då hela deras argumentation, likasom Chydenii, ådagalägga en helt öfverraskande insigt MERKANTILISM. 161 om de grundsanningar, hvarpå den nyare ekonomien fotat sitt system. Första uppslaget till denna ekonomiska strid var dock gifvet redan på 1740-talet, begynte ännu innan man vågade draga systemets väsentliga grundsatser i tvifvelsmål och bestod i den ganska lifliga tvisten om näringarnas inbördes företräde. Att Sverige fått fabriker och mångahanda slöj- der var väl och godt, men för denna riksgagneliga pro- duktion borde man icke åsidosätta en minst lika vigtig, nämligen jordbrukets. Landtmannaproduktionen hade dock det företrädet framför alla de öfriga, att födan och lifvets uppehälle deraf berodde, att den framför allt i hög grad befordrade folkökningen och att den sålunda måste anses såsom sjelfva den grundval, hvarförutan handel och manu- fakturer omöjligen kunde trifvas och blomstra. Amira- len Ankarkrona vågade 1744 vid nedläggandet af presidiet i Vetenskaps-Akademien högt förklara, att statsmakterna gått oriktig väg, då de för den ögonblickliga och lockande vinst, som af manufakturerna förespeglades, åsidosatt jord- brukets intressen, för att uteslutande befordra näringarnas och handelns. Härom restes nu en tvist, som med största liflighet fortsattes under ett tiotal af år och af allehanda slags skriftställare behandlades. Många kostliga meningar och förslag afväxlade med hvarandra; ifvern och välme- ningen var å ömse sidor stor, och vise män sådane som Berch funno en af jordbrukets förnämsta brister ligga deri, att läroår och mästerprof ej fordrades för denna grannlaga närings bedrifvande; planer framlades till en svensk landt- brukssocietets upprättande, och anspråk framstäldes natur- ligtvis på kontant understöd af staten till näringens för- bättring och upprätthållande; författningarna om hemmans- klyfning, backstugusittande och tjenstehjonsväsen angrepos Hans Forssell, Studier och Kritiker. 11 162 MERKANTILISM. hufvudsakligen ur tidens favoritsynpunkt, den af folkök- ningens befrämjande, och, statsmakterna bevektes slutligen * att i dess uråldriga stadganden medgifva någon förändring. Riksdagen 1756 uppstälde till och med främst i sitt eko- nomiska program att vidtaga åtgärder till jordbrukets hjelp, och dertill räknades skiftesverkets befordran, uppmuntran för råämnesproduktion och naturligtvis försvårande af span- målsinförseln. Också begynte man att med de vanliga medlen verkställa denna uppmuntran: tobaksodlingen var redan skyddad, befordrad och, såsom mången påstod, med stora förluster för enskilde och för landet bragt till rätt stor utveckling. Nu fortsattes med liknande åtgärder för mullbärsträd och silkesodling, weide, krapp, safflor, rapsat m. m., för fårskötselns uppmuntran och schäferiers anlägg- ning, och patriotismen var väldig i sin hänförelse för alla dylika företag. Med ännu större nit framträdde jordbru- kets förfäktare, då de ifrigt yrkade belöningar för span- målsutförsel och framhöllo den vinst, som riket skulle er- hålla, om man sålunda lyckades draga spekulationen till denna näring; men för dessa förslag kunde man dock ej vinna regeringens bifall, och de blefvo af andre författare lika ifrigt bestridda. . Fysiokratismens höga uppskattning af jordbrukets be- tydelse hade sålunda redan tidigt sina målsmän inom Sverige, och om man nu härtill lägger den stora skaran af rena merkantilister, representerande alla de olika skiftningarna inom denna riktning, så blir Sveriges ekonomiska literatur under frihetstiden ett öfver måttan rikt fält för den histo- riske forskaren. Qvantitativt taget uppgår denna literatur . till tusentals brochyrer och artiklar, qvalitativt är den, som vi af hr Arnbergs framställning sett, ingalunda att förakta. - Den utgör ett af bevisen för denna tids rika lifaktighet, MERKANTILISM. 163 hvilken man dock ytterst måste tillskrifva det jämförelse- vis stora mått af politisk frihet, som trots alla sekretessens missbruk dock hörde till författningens skaplynne; delta- gandet för samhällsfrågor var vaket under ett samfunds- skick, som åt ständerna gaf ansvaret för rikets styrelse; och vi fingo sålunda en literatur, hvilken, just såsom ut- tryck för ett lifligt deltagande i dessa frågor, säkerligen är bland de mest märkliga i hela Europa under detta år- hundrade. Denna korta framställning af hr Arnbergs innehålls- rika arbete må vara nog för att gifva ett begrepp om dess stora betydelse. Vi frambära ännu en gång till förf, vår tacksamhet för detsamma, och uttrycka säkerligen mångas mening, då vi önska att snart få skåda den fortsättning, som är afsedd att teckna frihetstidens olyckliga finans- historia, i mer än ett hänseende varnande och lärorik äfven för den tid, som nu är. INDIVIDUALISM 0CH SJELFSTYRELSE. *) A. Nyblæus: Om politisk frihet och sjelfstyrelse. Aftr. ur Nordisk Tidskrift f. 1868. Sjelfstyrelse är en jämförelsevis ny term i den poli- tiska ordboken, men har redan hunnit förskaffa sig så många särskilda betydelser, som om den vore en af våra mest utnötta politiska glosor. Ordet egnar sig onekligen genom sjelfva sin sammansättning förträffligt till många- handa uttydningar: det innehållsrika begreppet styrelse är lika tänjbart, som det stolta ordet sjelf, hvilket man ju efter behag kan hänföra till alla möjliga subjekter. »Sjelf- styrelse)) är den katolska kyrkans lösen gent emot det bor- gerliga samfundet som vill begränsa hennes välde, de äkte feodaljunkrarnes slagord gent emot den moderna rättsstatens anspråk på högsta domsrätt, de tyska furstendömenas och småstaternas gent emot Bismark och det öfverväldi- gande Preussen. På »sjelfstyrelse» ropar fabriksintresset i England gent emot lagstiftningen om barnens arbetstid och skolgång, prefekterna i Frankrike gent emot ministerns nya beslutanderätt i alla förvaltningsärenden, de slaviska, unger- ska och sloveniska nationaliteterna i Österrike gent emot Ty- skarnes välde i det kejserliga kabinettet. Och till sist kominer ju nu i alla »politiskt mogna» samhällen den enskilde medborgaren och talar om rätten till »sjelfstyrelse» icke blott ifråga om näringsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet o. d., utan äfven när striden tändes om politiska rättigheter och *) Svensk Tidskrift 1870. INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 165 ■då folksuveränitetens kämpar förfäkta hvarje medborgares rätt att styra sig sjelf och alla andra genom en sedel i rösturnan. Med ett ord, »sjelfstyrelse» har blifvit ett mera tidsenligt uttryck för begreppet »frihet» i alla dess mångskiftande be- tydelser, och dess användning kan derför naturligtvis i hvarje särskildt fall underkastas den kritik, som träffar den mer eller mindre berättigade tillämpningen af sistnämda begrepp. Men i den logiska redans och den politiska vetenska- pens namn är man framför allt befogad att göra en anmärk- ning mot sjelfva denna ordets vidsträckta användning. Åfven det politiska språket behöfver en klar terminologi, ty begreppen löpa alltid fara att förvanskas, då deras be- teckningar icke tillbörligen hållas i sär från hvarandra. Hvad ordet sjelfstyrelse ' beträffar, är dess utbildning till •en dylik ventil för alla möjliga sant eller falskt liberala tankar lätt förklarlig. Det har, såsom alla andra politiska slagord, öfver verlden blifvit utkolporteradt från Frankrike, som i sin tur måst låna det från andra folk, derför att den egendomliga form af frihet, som i det ordet egentligen har sitt uttryck, just är hvad detta friheternas fordom för- lofvade land nu med ens funnit sig sakna. Man har fått syn på nya grundvalar för den politiska friheten, starkare än »le suffrage universel», starkare än »l’égalité», starkare än 1789 års »liberté». England har frihetens välsignelser utan att bäfva för dess vådor, men England äger hvad Frankrike nu med bäfvan ser sig vara utan — sin »self- government». Det var om en sådan »selfgovernment» Tocqueville talade i sin »La démocratie en Amerique», ehuru senare tiders utveckling gifvit honom rätt derutin- nan, att dess välgörande verkningar i detta land motver- kats af de falska politiska grundsatser, som bestodo jämte den häfdvunna samfundsordningen. Det var ock Frankrikes INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. sekelgamla brist å en sådan selfgovernment, som han så grundligt ådagalade i sitt mästerverk »L’ancien régime et la revolution», och det är under ett ljudligt återupprepande af hans fördömelse öfver den rent franska centralisa- tionen, som de nyare mera demokratiske skriftställarne, en Raudot, en Laboulaye, en Laveleye m. fl., nu ideligen ropa på ökad sjelfstyrelse. Och self government har dermed blifvit hela det politiserande Europas moderna idé; man har efter bästa förmåga sökt vinna och utbreda kännedom om sjelfva saken, men i hvarje händelse har ju dock ordet varit att tillgå, och enär det nu så förträffligt lämpat sig för alla behof, har hvar och en skyndat sig att på den ° nya flaskan tappa sitt gamla vin. Det skadar derför aldrig att erinra sig hvad detta ord egentligen och ursprungligen har att beteckna. Det mister intet af sin kraft derigenom, att det föres ifrån de poli- tiska frasernas allmänning och begränsas inom ett eget sjelfständigt område; ty det har, rätt uppfattadt, en gan- ska storartad betydelse inom det politiska lifvet. Det utmärker i de länder, der sjelfva saken finnes, hvarken något uppgifvande af statens rättshöghet eller nå- gon inskränkning i dess lagstiftande myndighet, hvarken någon nationel splittring eller någon kyrkosamfundens suveränitet;' det är icke det tekniska uttrycket för dessa dyrbara personliga rättigheter, som engelsmännen inkorpo- rerat i habeas-corpusakten och rättighetsbillen, icke heller för de sociala förmoner och friheter, som vunnits genom censurens upphäfvande, hemortsbandets lösning, skråväsen- dets och skyddstullarnes borttagande; det betecknar ej ens i egentlig mening de konstitutionela rättigheter, som till- komma parlament och kongresser och som man äflats att afskrifva i kontinentens författningar. Det för oss der- INDIVIDUALISM ocH SJELFSTYRELSE. 167 emot ända in i den innersta kärnan af dessa folks samfunds- arbete; det är det ord, som angifver den egendomliga ka- rakteren af dessa länders förvaltning, och som dermed ock uppdagar hemligheten af deras författningsväsen. Frågan om sjelfstyrelse är derför väsentligen en för- valtningsfråga, och att hon nu uppträdt på dagordningen nästan i alla Europas länder, bevisar, att man kommit till insigten om den betydelse förvaltningens skaplynne äger för samhällenas utveckling och för den politiska friheten. Man hade tagit frihetsproblemet för lätt, då man för dess lösning fördjupat sig i författningarnas fullkomnande, ty sedan kodifieringen af de medborgerliga och politiska rät- tigheterna blifvit färdig, har det befunnits, att man dervid under stundom likasom skjutit ett stycke utöfver den poli- tiska verklighetens kraf. Det politiska sträfvande, som ' fyllei hela dén förra hälften af detta århundrade, finner sin naturliga förklaring i den omstörtning, hvarur det utgått, och som ju väsentligen var en reaktion mot det samhälls- tillstånd, der vissa klassers sociala och politiska rättigheter icke motsvarades af politiska skyldigheter och der monarkens personliga vilja var samhällets lag. Mot privilegierna och enväldet, uppstälde frihetens förkämpar i Frankrike jäm- likhetens och folksuveränitetens teori; deras lösen blef: de medborgerliga rättigheternas jämna fördelning samt statsmaktens utöfvande genom samtlige »delegarne i sam- hällsbolaget» ; och ur dessa okufliga yrkanden på medbor- gerliga rättigheter, hvilka ströko som en stormvind öfver murken skog, framgick det begrepp om politisk frihet, * som sedan gjorde' sin rund genom de europeiska samhäl- lena. Det förändrades och förbättrades, det återfördes till sundare grundsatser, men det behöll alltid i väsentlig mon detta sitt ofvan antydda skaplynne. Det utgjorde så att 168 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. säga en sammanfattning af idel rättigheter: representatio- nernas rättigheter gent emot regeringarna och valmännens i förhållande till folkrepresentationerna, de kyrkliga samfun- dens rättigheter gent emot staten och de troende individernas i förhållande till de religiösa samfunden, nationaliteternas rät- tigheter gent emot dynastierna och individernas rättigheter mot samhället och t. o. m. öfver detsamma. Framför allt sam- lade dock de liberala idéerna sin styrka i frågan om fol- kets rätt såsom ett politiskt helt i förhållande till konun- garnes och regeringarnas makt, och på detta område har utvecklingen varit särdeles rik. Man har bygt beundrans- värda författningssystem och utkämpat storartade författ- ningsstrider, man har tillvunnit sig ministeransvarigheten och befästat representationernas lagstiftningsrätt, man har fullkomnat parlamentsvalens former och utvidgat den po- litiska rösträtten; statsmakterna hafva blifvit delade, inde- lade och afdelade, och det politiska skarpsinnet har gjort allt för att uttänka en teori för jämvigten dem emellan. Juristerna hafva försett författningarna med det tillbörliga måttet af politiska fiktioner, filosoferna hafva härledt dem ur det absoluta, och häfdatecknarne ur det förflutna. Konstitutionalismen har blifvit ett system och parlamenta- rismen en troslära, och det har ofta nog sett ut, som om man ansett folkens och individernas hela timliga och and- liga väl bero på författningens förmåga att riktigt afväga och bestämma Vare det ‘ veckling varit friheten. Men de politiska rättigheterna inom samhället. långt ifrån oss att bestrida, det denna ut- af den största betydelse för den politiska af vissa tecken vill det synas, som om den numera hunnit sin höjdpunkt och begynt lemna rum för en annan, hvilken utgår från i viss mon förändrade syn- punkter. INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 169 A ena sidan hade man hittills så mycket sysslat med teorierna för statsmaktens källa och så mycket kifvats om rättigheten att den utöfva, att man åsidosatt frågan om denna makts gränser och om det omtvistade bytets tillbör- liga beskaffenhet. Å andra sidan hade man skänkt så mycken uppmärksamhet åt de konstitutionela garantierna och åt maktfördelningen mellan representation och rege- ring, att man förglömt några af de främsta vilkoren för giltigheten af dessa garantier och denna maktfördelning. Hvad båtar det väl att i frihetens namn grunda statens makt på folkets suveränitet och låta samhällets styrelse utgå från de allmänna valkretsarna, — om utöfningen af denna makt kan undertrycka all fri verksamhet i sam- hället och lemnar den röstande och väljande medborgaren med bundna händer i den valde herrskarens våld? Hvar- till tjenar det att uppfinna garantier och afväga myndig- heter mellan folk och regering, — om den verksamhet, som åt hvardera tillmätes, är af så helt och hållet olika art, att regering och folk icke kunna förstå hvarandra och ständigt måste lefva i sådant ömsesidigt beroende, som endast föder misstro och ovilja? Sådana frågor har man i våra dagar begynt framställa till pröfning i det politiska meningsbytet, och i Europas alla kulturländer taga de re- dan den allmänna uppmärksamheten i anspråk. Å ena si- dan har en skola inom statsvetenskapen, den man med skäl kunde kalla den »individualistiska», uppträdt med be- stämda yrkanden å statsmaktens inskränkning till blott och bart skyddandet af rättigheter. Å andra sidan hafva »sjelfstyrélsens» anhängare förvärfvat sig allt större upp- märksamhet för sina läror om styrelsens eller förvaltnin- gens tillbörliga organisation. Det är tvänne mäktiga ström- drag i den moderna statsvetenskapen, hvilka redan i icke 170 INDIVIDUALISM OCH SJJELFSTYRELSE. ringa mon utöfvat inflytande på den praktiska lagstiftnin- gen och det allmänna föreställningssättet. De beröra hvar- andra tämligen nära, men vi hafva så mycket mer skäl att hålla dem i sär, som man i allmänhet gör sig skyldig till deras fullkomliga förblandning. De äro dock så till vida väsentligen olika dessa läror, som den ena hufvud- sakligen afser upphäfvande af all styrelse å de områden, der sådan icke skulle finnas befogad; den andra afser ord- nandet af styrelse å de områden, der sådan icke kan und- varas. De behöfva icke strida mot hvarandra, och de före- komma ofta till hopa hos en och samma författare, men vi måste fasthålla, att de alldeles icke betyda detsamma. Hr Nyblæus har i sin uppsats om »politisk frihet och sjelfstyrelse» hufvudsakligen haft den förra frågans besva- rande till sitt ögonmärke. Han har företagit till gransk- ning de läror om statsmakten och dess gränser, som af Humboldt, Mill, Laboulaye m. fl. blifvit framstälda; och enär hufvuduppgiften för dessa skriftställare varit att visa, i hvad mon den individuela och privata verksamheten kan och bör undvara styrelse eller ledning af statsmakten, har han vid sin kritik af begreppet sjelfstyrelse hufvudsakli- gen fattat detsamma ur denna synpunkt och försökt att angifva det rätta måttet för styrelsemaktens inskränkning. Han har dervid kommit att granska de bekanta lärorna om statsfördraget, samhällsbolaget och folksuveräniteten, för så vidt dessa i nämde författares skrifter kunnat upp- spåras, och vi behöfva ej säga, att förf:s lätta och klara framställningssätt förlänat ökadt värde åt den vetenskap- liga bevisningen. Han har äfven i en senare afdelning berört frågorna om statsformen och representationen, och hans derom yttrade mening skulle kunna gifva anledning till åtskilliga vigtiga iakttagelser, dem det dock ej ärmöj- INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 171 ligt att här inrymma. I afseende å bestämmandet af stats- maktens väsen har han slutligen stannat vid den välbe- kanta satsen, att »statens ändamål är förverkligandet af rätten», hvarigenom han l synes anse sjelfva måttet och gränsen för dess verksamhet vara angifna. I full öfverensstämmelse med hr N. måste vi framför allt fasthålla, att den grundfalska uppfattning af samhällets begrepp, som i läran om statsfördraget framträder, icke kan leda till någon förnuftig begränsning af samhällets och individens verksamhet och rätt. För att kunna veta gränsen mellan tvänne väsenden, måste jag först erkänna dem såsom skilda väsenden och känna dem såsom sådana. En dylik kunskap : förutsätter en undersökning af den verk- lighet, som visar oss dem bägge, individen och samhället, i växelverkan med hvarandra; uppgiften är att i denna verklighet finna fasta hållpunkter, att i alla de tusen olika företeelserna uppleta några väsentliga och gemensamma fakta. Ett sådant faktum är, att den individuela verksam- heten betingas af samverkan med andra: all individuel utveckling förutsätter med nödvändighet, gemenskap med andra. Ett annat faktum är, att all individuel verksamhet betingas deraf att denna verksamhet är respekterad af andra:" all individuel utveckling förutsätter med nödvän- dighet rättigheter och motsvarande förbindelse att erkänna andras rättigheter. Men äro samverkan med andra och rättigheter i för- hållande till andra förutsättningar för den individuela verk- samheten, utan hvilka denna icke vore hvad den är, så är förhållandet mellan individerna tydligen af den art, som vi kalla organisk. Att det icke kan förklaras ur individens eget väsen, vare sig man anser detta bestå uti naturlig och obunden frihet, eller uti förnuftig och pligtbunden 172 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. frihet, är af vetenskapen till fullo ådagalagdt. Lederna i denna bevisning är det så mycket öfverflödigare att här å nyo genomgå, som hr Nyblæi uppsats, särdeles med af- seende å rättighetsbegreppet, sammanfattat allt hvad der- om kan sägas. Vi upptaga blott slutföljden af en bevis- ning, den vi förutsätta såsom känd. Individernas fria vilja att samverka och begränsa sig mot hvarandra kan icke vara grund till samhället, utan samhället är grunden till individernas förhållande till hvarandra och till deras ge- mensamma utveckling. Samhället är ett likaså fritt och sjelfständigt väsen som individerna, det har sin rätt så väl som individen och i första rummet rätt att uppehålla sin egen tillvaro; det har sin egen pligt eller uppgift så väl som individen, och denna uppgift är att bestämma förhål- landet mellan individerna. I högsta och egentligaste me- ning gäller detta om det högsta samhälle vi i vår verld känna till, eller staten, hvilken derför måste betraktas som rätten sjelf eller alla rättigheters källa, och som tillika, måste ordna den för individerna nödiga samverkan. Men livad vill det nu säga att bestämma förhållandet mellan individerna? Utgår man från den iakttagelsen, att den individuela verksamheten förutsätter ömsesidig begräns- ning mellan individerna, så blir samhällets uppgift endast att bestämma och uppehålla dessa gränser, och att derige- nom gifva den individuela verksamheten skydd. Så fattad är samhällets uppgift fullkomligt likgiltig för den indivi- duela verksamhetens beskaffenhet och riktning, så länge den håller sig inom rättens gränser; och om man allenast ur begreppet »individuel rättighet» härleder statsmakten, kan man omöjligen, annorledes än genom en ordlek, komma till någon annan dess befogenhet än den att bestämma förhållandet mellan individerna med afseende å gränserna INDIVIDUALISM ' OCH SJELFSTYRELSE. . 173 för hvars och ens verksamhet, d. v. s. med afseende å de- ras sjelfständighet. Vill man åter i begreppet rätt äfven inlägga betydel- sen af ett riktigt eller harmoniskt förhållande mellan sam- hällets olika intressen och åt samhället tillerkänna makten att rikta och leda den individuela verksamheten till en dylik harmoni, då måste man taga till utgångspunkt den iakttagelsen, att all individuel verksamhet nödvändigt för- utsätter samverkan med andra. Såsom nödvändig och vä- sentlig innebär denna samverkan förbindelser för den ene individen icke blott att respektera utan äfven att understödja den andre, och sådana förbindelser möter ju individen öf- ver allt i sin verld, i alla de former af samhället, i hvilka han inträder, i familjen, i korporationen, i kommunen, i staten; då han erkänner dessa förbindelser, erkänner han med detsamma sig sjelf vara en lem af ett organiskt helt. Men till hvarje organism hör med sådan nödvändighet den inre harmonien, det »rätta förhållandet» mellan de skilda organen, att denna harmoni är vilkoret för sjelfva orga- nismens tillvaro. Det är derför samhället, särskildt staten, »omöjligt kan vara likgiltigt för det sedliga kulturarbetet, då ju i sjelfva verket alla arter deraf väsentligen höra till den fullständiga utvecklingen af dess lif». Det äger att för uppehållandet af sin egen tillvaro »tillse att dess med- lemmar ömsesidigt så understödja hvarandra, som deras förnuftiga sammanhang fordrar”; det äger med ett ord att verka för jätten — äfven i dess betydelse af en rätt eller harmonisk samhällsutveckling, att bestämma förhållandet mellan sina medlemmar äfven med afseende å samstämmig- heten i deras verksamhet. • Det är denna betydelse Hr Nyblæus har gifvit åt sin definition af statens ändamål, och, såsom vi här ofvan an- 174 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. tydt, följer densamma med nödvändighet af den uppfatt- ning, söm i samhället ser något annat och mera än ett bolag. Vi tillåta oss ock, i likhet med hr N., särskildt påpeka, huru man derförutan svårligen kan finna någon förnuftig grund för den positiva verksamhet, som man dock, i våra dagar mer än någonsin, ser sig nödgad att medgifva åt samhället. Icke ens Humboldt, den mest kon- seqvente af alla individualister, kunde komma ur denna förlägenhet. Laboulaye och Mill kunna det än mindre. Ty är statens uppgift allenast att skydda individens berät- tigade verksamhet, hvaraf då härleda den statens verksam- het för folkupplysning, fattigvård, sjukvård m. m., som dock ligger äfven de mest individualistiske demokrater om hjertat? Och det är en sanning, som aldrig nog kan hållas fram för vår tids »individualister», att det-nittonde seklets storartade framåtskridande i alla riktningar, långt ifrån att minska, tvärt om oupphörligt och till och med i fruktans- värd grad ökar behofven af en sådan statens positiva verk- samhet för individernas välfärd. Men på samma gång måste vi betvifla, att frågan ge- nom nyss antydda svar är fullkomligt löst. Det ser t. o. m ut, som om den befogenhet, man sålunda åt samhället till- vunnit, icke skulle kunna erkänna några gränser. Hvad. annat än samhällets »organiska utveckling» och befordran af »förnuftsgiltiga intressen» var väl grundtanken hos de välvillige lagstiftare, som på alla möjliga områden tilläto sig att befordra, reglementera, skydda och inskränka indi- videns verksamhet? Har man icke beropat sig på behof- vet af »ordning» vid hvarje ingrepp i individens enskilda lefverne och hushållning; har man icke alltid haft någon vacker fras om harmonisk utveckling och framåtskridande INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 175 till stöd för statens skyddande vård om den nationela in- dustrien? Oclι då det nu är en oförneklig sanning, att t. ex. religiositet är ett vilkor för livarje samhällsmedlems, och dermed äfven för hela samhällets, harmoniska utveckling, skall icke en statskyrkans förfäktare, för sina satser om den ortodoxa statens pligter, finna ett förträffligt stöd i läran om dess uppgift att förverkliga rätten -— i betydelse af harmonisk utveckling? Mot dylika konseqvenser hjelper det knappt att åberopa, huru rätten är det »formelt för- nuftiga», ty sedan man åt begreppet rätt gifvit dess nyss- nämda högre betydelse, då det icke längre betyder blott jus, utan äfven rectum, eller den förnuftiga harmonien, då det icke längre utmärker blott tillåtelse till verksamhet utan äfven förbindelse till verksamhet, synes i sjelfva detta begrepp icke längre finnas någon säker gräns för stats- maktens befogenhet. Frågan kan också helt naturligt icke lösas endast ge- nom en definition af samhällets ändamål, — ty hon är ju lika mycket en fråga om medlen för detta ändamål. Här spörjes icke blott: hvad bör samhället blifva? hvarå svaret lyder: ett harmoniskt utveckladt helt; utan lika mycket: huru kan samhället blifva ett sådant harmoniskt helt? Man har härvid att pröfva beskaffenheten af de medel, som stå samhället till buds, och de krafter, å hvilka det har att verka. Och det säkraste profvet på befogenheten af samhällets, såsom af all annan, verksamhet blir naturligtvis alltid verksamhetens förhållande till det ändamål, hvilkét den sjelf åsyftar. Kan verksamheten bevisligen icke ernå sitt syftemål, är den ju onyttig; måste den bevisligen leda till raka motsatsen af sitt eget ändamål, är den ju ur än- damålets synpunkt oberättigad. Hr N. har användt en så- dan metod vid frågan om statens förhållande till indivi- 176 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. dens sedlighet och framhållit, huru hvarje statens försök att handhafva sedelagen måste leda till motsatsen af hvad sedelagen fordrar. Och om vi icke allt för mycket misstaga oss, är det just sådana erfarenheter och bevis, som gifvit sjelfva uppslaget till hvarje begränsning af samhällets ar- bete för kulturens ledning och befrämjande. Hvad är kärn- punkten i alla de stora och små ekonomisternas angrepp på protektionism och statsindustri, — om icke beviset, att denna samhällets yerksamhet för industriens befordran, ledning och skydd under vissa förhållanden med nödvän- dighet leder till raka motsatsen af hvad den åsyftat; att den vård, som säger sig vilja uppehålla lifvet, i stället gifver döden? Och hvad är vår utgångspunkt, då vi be- kämpa statskyrkan och dét religiösa bekännelsetvånget, om icke den allt mer klarnande insigten derom, att all dylik tvångsverksamhet från samhällets sida är icke blott ända- målslös utan ändamålsvidrig, enär sjelfva uppgiften, reli- gionens förverkligande, endast löses genom individens per- sonliga och direkta förbindelse med sin Gud. Vi kunna svårligen påstå, att samhället icke äger formel rätt att be- skatta konsumenten för att befordra industrien, ty ett dylikt förnekande skulle äfven upphäfva samhällets rätt t. ex. att beskatta den barnlöse för attbefordra barnaundervisning och alltså bevisa mer än vi vilja bevisa; men vi kunna med allt skäl påstå, att producenter så väl som konsumen- ter äga rätt att slippa det tvång och det skydd, som lig- ger i en dylik beskattning, om detta tvång och detta skydd kunna visas vara skadliga för det hela och dem alla. Och på samma sätt måste bevisföringen anordnas- för hvar enda en af de sociala friheter, som den individuela verksamhe- ten vill tillkämpa sig uti samhället; man skall ådagalägga, huru den förra bättre än det senare vinner det gemen- INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 177 samma ändamålet, en harmonisk utveckling. Så t. ex. i fråga om undervisning och folkupplysning. Man menar icke allvar, då man stundom säger, att staten icke har nå- got att göra med- denna angelägenhet, eller att han för densammas befordrande icke får åtaga sig ansvar och led- ning; men man har en mycket allvarlig uppgift, då man söker visa, huru denna verksamhet måste ordnas, för att icke förqväfva upplysning i stället för att befordra den- samma; då man, utgående från den sanningen, att familjen dock är den som i första hand har förbindelse och intresse att befordra barnens undervisning, derifrån drager den slut- satsen, att hvarje åtgärd af staten eller kommunen, som minskar denna pligt eller detta intresse, i sjelfva verket motarbetar den utveckling den afser att befordra. Det är icke möjligt att bestrida statens rätt att stifta lagar och använda skatter för undervisningsväsendet, men man kan påstå, att i mon af sin större lifskraft, i mon af sin högre förmåga att motsvara kännbara behof, skall den fria under- visningen tränga sig fram vid sidan af — och stundom fram- om — den officiela. Är denna uppfattning riktig, så följer deraf, att frågan om samhällets befogenhet att verka för det helas utveckling icke kan erhålla något allmängiltigt eller rent filosofiskt svar. Statsvetenskapen har alltid något i sig af naturvetenskap ; dess filosofiska del räcker icke till för att afgöra de spörsmål, som det verkliga lifvet oupphörligen framställer på lagstif- taren och statsmannen. Frågan om beskaffenheten af den verksamhet, samhället i hvarje fall äger att utöfva, beror på beskaffenheten af de krafter, å hvilka samhället har att verka, och kännedomen om de medel, det har att använda. Civi- lisationens utveckling förändrar de förra och gifver en allt klarare insigt om de senares art och betydelse. De veten- Hans Forssell, Studier och kritiker. 1.2 178 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE, skaper, som analyserat den empiriska verkligheten, framför allt nationalekonomien, ha derför lemnat vigtiga bidrag till frågans lösning; men ingen vetenskap kan förespå, huru denna verklighet i en aflägsen framtid kommer att gestalta sig. Endast så mycket kan förutsägas, att, huru långt man än må komma med förändringar uti samhällets positiva verk- samhet för befordrande af en harmonisk utveckling, — redan den uppgiften, att bestämma gränser för individernas verk- samhet och skydda dem derinom, innebär en fordran å stats- maktens sjelfständighet, som vederlägger alla dessa grumliga föreställningar om statsmaktens ' fortgående amortering, hvar- till individualismen så ofta gör sig skyldig. För individualismen, hvars problem vi här i största korthet hafva antydt, betyder sålunda sjelfstyrelse hufvud- sakligen detsamma som individuel sjelfverksamhet. Men för detta begrepp är ordet »sjelfstyrelse» obestridligen mycket, illa afpassadt, enär det tydligen hänför sig till ett helt annat subjekt än individen. Ty »styrelse» betecknar, om vi be- gagna ordet rätt,- just den för samhällen egendomliga lifs- yttringen och består i användandet dels af skatter och dels af personliga krafter för ett samhälles ändamål. Vid tal om sjelfstyrelse i egentlig mening måste man derför alltid afse något samhälle såsom verksamhetens subjekt. Det är också icke individers utan i främsta rummet sam- hällens fri- och rättigheter, som äro i fråga vid de ifriga yrkan- den å decentralisation, som nu höras i en stor del af Europa.. I de länder, der alla skatter upptagas och användas, all person- lig verksamhet för samhället utöfvas genom staten, dess rege- ring och dess embetsmän, der således i sjelfva verket intet annat samhälle än staten finnes till, har erfarenheten allt tydligare ådagalagt, att denna verksamhet varit förstörande icke blott för individernas frihet utan äfven för statens egen. . INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 179 makt, och man har begynt eftersinna, om icke detta kunde bero på något väsentligt förbiseende af grundvilkoren för detta samhälles lif. Och hvad man lättast kunde finna var, att, då hvarje stat helt naturligt sönderfaller i grannelag, hvart och ett med sina gemensamma behof, så måste det vara- felaktigt att frånkänna dessa all befogenhet att verka för fyllandet af dessa behof. Likasom, säger man, individens sträfvan efter förkofran är drifkraften för hans egen och derigenom medelbart äfven för samhällets välstånd, salighetsträngtan ett vilkor för reli- gionèns förverkligande, och likasom familjens' intresse för barnens uppfostran är förutsättningen för undervisningsvä- sendets sunda utveckling, så måste väl ock kommunens in- tresse för fyllande af egna samhällsbehof vara vilkoret för dess ändamålsenliga styrelse. Kommunen är närmast till att känna och ansvara för dessa samhällsbehof, liksom individen och familjen äro närmast till att känna och ansvara, för sina behof. Och hvarje styrelsens organisation, som förqväfver detta intresse och denna känsla'af ansvar, gör sig dermed skyldig till att motverka sin egen uppgift, är således ur sjelfva än- damålets synpunkt oberättigad. Likasom man för individen yrkar rättighet till fri ekonomisk verksamhet, till fri religi- onsöfning, till fri utveckling af sina anlag, så yrkar man nu för kommunerna rätt till fri styrelse af egna samfunds- angelägenheter, rätt att upptaga och använda skatter, att till- sätta och utöfva embeten. Emellertid ligger här en förvillelse nära till hands, hvil- ken knappast är mindre förderflig än centralisationens. Ingenstädes hafva kommunernas anspråk framträdt med större styrka än i Frankrike, hvilket ju också har sin naturliga or- sak deri, att- ingen stat med sådan hänsynslös följdriktighet dristat tillintetgöra dessa samhällens fria styrelsemakt. Hvad 180 , INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. man här i första rummet måste yrka var kommunernas rätt att vara samhällen, att lefva sitt eget lif. Men de omått- ligt undertryckta rättigheternas fordringar äro sällan förnuf- • tigt begränsade. Det är derför ej ovanligt att se decentra- lisationens förkämpar i Frankrike för det nu så strängt cen traliserade kejsardömet öppna utsigten mot en framtid af re- publikanskt-federativ författning, eller med hemlig afund blicka tillbaka på den gamla regimens landskapsförfattning; man synes vid den åsyftade upplösningen ofta tänka sig hela den centrala styrelsens organism ersatt genom kommunernas fristående och af valkollegier beroende förvaltning. Och de, som i det öfriga Europa hämta sin politiska visdom från den franska dagpolemikens liffulle skriftställare, äro na- turligtvis genast redo att orda om den »federativa principens» höga betydelse. Häri ligger en förvillelse, beroende på en af dessa rent franska begreppsvolter, hvaraf vi under sena- ste århundrade haft så många skadliga företeelser i de poli- tiska frågorna. Med den moderna termen »decentralisation» har man i senare tid t. o. m. tagit sig för att utmärka så- dana åtgärder som den österrikiska helstatens upplösning i skilda landsdelar, och vi hafva nyligen sett den använd för att antyda den riktiga lösningen af den skandinaviska en- hetstanken. Man synes sålunda i »decentralisationen» hafva fått en sannskyldig upplösningens princip: — det behöfdes blott att tillämpa på kommunerna den falska individualismens lära om individens obegränsade och ursprungliga frihet. Tydligen beror allt detta på en förväxling af begrepp. Det har dock hittills i lagstiftningens och lagskipningens makt funnits ett säkert kännetecken, hvarigenom man kunnat skilja stater, från kommuner, och det vore helt visst en grund- falsk sträfvan att vilja eftergifva något af denna statens myn- dighet, eller utvidga kommunens sjelfständighet till suverä- tos ’" INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 181 nitet. Så länge man vidhåller nämda grundsats, betyder de- centralisation endast kommunernas frigifvande till egen sty- relse inom de af staten gifna lagars gränser; då deremot konfederation ju betyder suveräna staters förbund. Och det torde särskildt i vår tid vara af vigt att vid alla dylika vare sig upplösnings- eller föreningsprocesser strängt fasthålla detta stats-begrepp, som från bägge hållen så gerna lemnas ur sigte. Ett genom nationela splittringar försvagadt rike, som eftergifver något af sin statsenhet, decentraliserar sig icke, det står blott på öfvergång till att sönderfalla i flera stater, och i Europa sker dylikt helst så, att de lösgjorda delarne attraheras till starkare statsenheter. Nationelt be- fryndade riken, som vilja förbinda sig genom ömsesidiga eftergifter af sin statssuveränitet, böra icke bedraga sig med föregifvandet att de tillämpat decentralisationens princip, ty de måste sträfva att blifva en stat, så vida de ej skola för- svagas genom det oenighetsfrö, som gömmes i hvarje del- ning af suveränitet. Och hvarje stat, som njuter den oskatt- bara lyckan att äga en på historisk utveckling och naturlig förvantskap grundad nationel enhet, skulle bortkasta ett af sina vigtigaste lifsvilkor, om han öfvergåfve det ringaste af den politiska enhet, som i lagstiftning och rättskipning finner sitt uttryck. Denna grundsats torde icke annorledes kunna förändras än på sin höjd så, att de sjelfstyrande kommu- nerna undfå befogenhet att inom lagens granser och un- der lagligt ansvar utfärda gällande förordningar och ord- ningsstadgar. Ty så länge man ännu åt något slags sam- hälle tillerkänner befogenhet att positivt verka för befor- drandet af allmänt väl, måste detta syftemål vara hela fol- kets harmoniska lif, och det kommunala samfundet derför vara bundet till statens allmänna lagar. Och så vida man blott skarpt fasthåller, att all dylik samhällsverksamhet består 182 INDIVIDUALISM 0CH SJELFSTYRELSE. i skatters utkräfvande och användning och att den sålunda innebär ett tvång öfver individen, är det gifvet, att indivi- derna som tvingas måste äga något skydd mot godtycke; men den protest mot statsstyrelsens godtyckliga makt och faderliga välvilja, som ledt till yrkanden å kommunernas fri- het, skulle i sanning hafva medfört sorgliga följder, om den endast gjort individerna beroende af godtycket hos en kom- munalmajoritet eller en kommunalembetsman. All styrelse är utförande af lag, och staten skulle upplösa sig sjelf, ej blott om den åt kommunen afträdde sin lagstiftningsmakt, utan äfven om den underläte att uppehålla sina lagar och öfvervaka deras fullgörande. Det är icke vår afsigt att här deducera kommunalför- valtningens hela rättssystem, men det torde i synnerhet hos oss icke vara ur vägen att framhålla vigten af denna den na- tionela rättstatens enhet, emedan vi för icke länge sedan hört ifriga yrkanden på öfverlåtande till landstingen eller till städer och socknar àf rätten att sjelfva bestämma beskatt- ningens grunder. Hvad det senare förslaget beträffar, torde det vara lätteligen insedt, att då beskattningsgrunden är be- skattningens egentliga rättsfråga, vore dess bestämmande ge- nom en kommunalmyndighet detsamma som öfverflyttande af suverän lagstiftningsmyndighet från staten på kommunen. Och hvad landstingets befogenhet angår, torde knappast nå- gon angelägenhet vara vigtigare än den att skydda den unga skapelsen för den brådskande välvilja, som icke vet, huru illa den vill. Vi hafva icke ansett oss behöfva skildra den centralisa- tion som i Frankrike, säkerligen icke utan skäl, gäller för att vara roten och upphofvet till allt ondt. Med Tocque- villes vetenskapliga utredning och Laboulayes ljungande sa- tirer är den bildade allmänheten länge sedan förtrogen, och INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 183 äfven sådana arbeten som Baudot’s, Barantes, Simons, L. Steins och Eötvös’ äro säkerligen för många af våra läsare kända. Under de sista tio åren har man ju knappt kunnat öppna en tidning eller läsa tio sidor i en fransk brochyr, innan man fått en karakteristik eller ett anathema öfver »centralisationen» och »bureaukratien» ; vetenskapen har dis- sekerat dem, romanen begagnat dem till motiv, dramat in- fört dem på scenen, och i Paris hafva de besjungits af ga- minerna. De äro sålunda gamla tekanta, och hvad särskildt oss svenskar beträffar, hafva vi med så stor flit bedrifvit dessa främmande social-patologiska undersökningar, att vi stundom förråda något af den för medicinæ studiosi egen- domliga manien att pådikta sig sjelfva vissa sjukdomssymp- tomer, som de i böcker finna beskrifna. Det skulle i san- ning icke vara ur vägen att egna någon uppmärksamhet åt denna hos oss så vanliga benägenhet att göra franska re- flexioner öfver svenska förhållanden, sedan man proppat sin svenska hjerna full med bilder från Frankrikes samhällslif. Men sådant skulle fordra ett helt kapitel för sig. Deremot är det oss angeläget att betona, huru man med yrkandet på kommunernas frigörelse ännu icke kommit till sjelfva kärnpunkten af den »selfgovernment», som är mot- bilden till det franska samhällets styrelse. Decentralisation är visserligen motsatsen af centralisation; men den centra- liserade styrelsen har ännu ett väsentligt kännemärke för- utom dess stränga beroende af en styrande vilja, och man har derför visst icke träffat det rätta botemedlet mot cen- tralisationen endast i det lättfunna receptet: »befria kommu- nerna från ministerns eller regeringens förmynderskap» ! Cen- tralisationens grundvilkor och väsentligaste kännemärke är, att all styrelse eller förvaltning inom ett sålunda styrdt sam- hälle fattas såsom ett särskildt yrke; häri ligger den så illa 184 INDIVIDUALISM och SJELFSTYRELSE. beryktade bureaukratiens enkla hemlighet. Och grundvilko- ret för sjelfstyrelse ligger deremot i förverkligandet af en helt annan princip. Det är derför som all »selfgovernment» är så svår att förverkliga, det är derför densamma är så obe- griplig för de franske skriftställare, som tro, att allt är väl bestäldt, så snärt blott regeringens eller prefektens makt för- minskas, eller generalråden erhålla större politisk betydenhet. Det är också i detta hänseende som de liberala författ- ningsreformerna mest gått på sidan om verklighetens kraf. En rent bureaukratisk förvaltning kan mycket väl stå till- sammans med den mest utbildade liberala författning; den rubbas icke af den strängaste ministeransvarighet och den frodas förträffligt under skyddet af parlamentariskt partivälde; den synes endast vinna styrka genom den allmänna rösträt- tens vidsträckta tillämpning, och den är alldeles obesvärad af frågan, om statschefen skall vara ärftlig eller valbar, an- svarig eller oantastelig. Afven i länder, der folksuveränite- ten är erkänd som statsmaktens grund, har den bureaukra- tiska förvaltningsorganismen visat sig duglig som det suve- räna folkets verktyg, ett förhatadt och förbannadt. verktyg- må hända, men alldeles oundgängligen nödvändigt; tillfälligt- vis beroende af en uppbrusande representation, men på läng- den beherrskande tett söndersplittradt folk. När saken drif- ves på sin spets, botar ett dylikt samhälle sina refvor med en våldsam revolution, som i frihetens namn upphäfver be- stående embetsmyndighet ; men som denna myndighet dock befinnes oundgänglig, kallas den af den triumferande folk- friheten genast tillbaka, och den oförsonliga striden mellan stat och folk, mellan publik och privat autoritet begynner å nyo. Utan tvifvel beror ett sådant förhållande på ett miss- kännande af den politiska frihetens väsen. Politisk frihet betyder dock icke detsamma som social frihet eller personlig INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 185 frihet, ehuru hon strängt taget är grundvalen för dessa bägge; hon hänför sig icke till individerna såsom sådana utan till folket såsom ett helt, och rätteligen torde hon kunna betecknas såsom ett folks förmåga att genom egna organ samverka för publika ändamål, hvilket vill säga det- samma som att styra sig sjelft. Allt beror nu blott på upp- fattningen af detta senare begrepp. Man har, såsom vi ofvan antydt, i senare tider allt för mycket identifierat sjelfstyrelse med utöfvande af politisk rösträtt vid valurnan och lagstiftning eller bevillning i parlamenten, ty. dermed är begreppet styrelse alls icke uttömdt. Styrelse är icke blott angifvande af allmänna grundsatser och nedskrifvande af lagar, det är den stundliga tillämpningen af dessa la- gar inom alla ett samhälles delar, det är sjelfva förverk- ligandet af samhälls viljan i alla lifvets mångfaldiga rikt- ningar; och det är i denna konkreta verksamhet som den politiska maktens verklighet ligger. Det är just derför som ett folk, hvilket uppdrager all sin styrelse och för- valtning åt en aflönad embetsmannakår, aldrig lyckas komma i åtnjutande af den inre harmoniska styrka, den orubbliga sjelfkänsla, som är den politiska frihetens kän- nemärke, hur mycket det än i den vidsträcktaste rösträtt och den mest regelräta parlamentarism må tycka sig hafva styrelsen i sin hand och sjelf vårda sina angelägenheter. Ty allt detta är dock, ensamt för sig, endast skuggbilden af politisk makt och politiskt lif och kan finnas äfven der, hvarest fullständig brist på förtroende råder mellan em- betsmän och folk. Grundfelet i alla bureaukratiskt styrda samhällen är den skarpa och oförsonliga skilnaden mellan det publika och det privata, mellan embetsmän och med- borgare, genom hvilken det allmänna folkmedvetandet af- vänjes från sunda begrepp om samhälle och stat, hvarige- 186 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. nom representationen blir en härd allenast för stridiga en- skilda intressen, och den föreställningen uppkommer, att folkfriheten förlorar allt hvad samhällsmakten vinner, så att konflikten mellan folk och regering omväxlande upp- löser sig anarki och despotism. Och hvad betyder i ett sådant samhälle utvidgningen af de medborgerliga rättig- heterna; utsträckningen af den allmänna rösträtten, den enda makt som folket åt sig behåller? Ingenting annat än skärpandet af motsatsen mellan styrande och styrde, mellan dem, som utöfva samhällsmyndighet, och dem, som hafva skenet af att uppdraga densamma. Den gör ingen- ting annat än inför på den politiska arenan nya samhälls- klasser, hvilka endast med större misstroende betrakta mak- tens innehafvare och endast ännu mera äro af dem beroende. Den antydda konflikten framträder naturligtvis i sin största skärpa, när det bureaukratiska systemet är genom- fördt till en väl ordnad och starkt centraliserad styrelse- mekanism. Den minskas i samma mon, som denna cen- trala styrelsemakt brytes sönder och staten åt kommunerna öfverlemnar den frihet och sjelfständighet, hvartill de hafva en naturlig befogenhet. Men det är ännu ett stort steg från en sådan upplösning af en centraliserad styrelse till en verklig sjelfstyrelse. Det båtar i sanning föga att splittra en centraliserad bureaukrati, för att i stället få en kommunal bureaukrati, som skulle äga alla den förras fel utan att äga dess förtjenster. Kommunernas frigörelse betyder knappast ett politiskt framsteg, om det kommunala samhällslifvet återföder nyssnämda motsättning mellan embetsmän och private, om det kommunala embetet, lik- som statsembetet, blir aflönad tjenst, och medborgarens verksamhet inom kommunen, liksom inom staten, är in- skränkt till omröstning och val. Men den betyder oänd- INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 187 ligen mycket, om den kommunala sj elf styrelsen fotas på den private medborgarens lagliga förbindelse till tjenst- goring i samhällets värf, om det kommunala embetet blir olönadt, hedrande uppdrag, om kommunalstyrelsen, så att säga, blir en tillämpning af konskriptionssystemet i och för fredens värf. Det är häruti sjelfstyrelsens största betydelse egent- ligen är att söka. Det är den som i verkligheten ”förlikar det publika och det privata”, genom att upptaga och upp- fostra medborgaren i samhällets tjenst, genom att grunda samfundslifvet på den medborgerliga pligten och ej blott på de medborgerliga rättigheterna. Den utgör så till vida ett fullständigare genomförande af den politiska personlig- hetsprincipen, att den icke tillåter medborgaren afbörda sig sin skuld till samhället genom en penning till upp- bördsmannen och en sedel i rösturnan, utan äfven upp- fordrar honom att betala med sin person. Den stärker samhället genom att förena dess medlemmar i den hvar- dagliga utöfningen af allvarliga samfundspligter, och den gifver åt samhällsmyndigheten dess rätta betydelse genom att derifrån aflägsna den karakter af privataffär, som så gerna vill insmyga sig i den aflönade embetsmannens tjen- steförhållande. Med en sådan uppfattning af sjelfstyrelsens väsen är det icke svårt att se, i hvilka samhällselement den huf- vudsakligen måste hafva sitt fäste. Hvarje samhälle kräfver för sitt bestånd menskligt ar- bete; dels arbete för individens förkofran, dels arbete för samhället och i dess tjenst. Intet annat än arbete för samhäl- let och i dess tjenst förlänar politiskt värde och politiska rättigheter; blotta sträfvan för individuel förkofran medför icke andra rättigheter ”än dem individen äger såsom sådan 188 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. och i hvilka samhället icke far ingripa". Det är genom utgörande af bidrag till ernående af samhällets syftemål, som individen blir politiskt berättigad, och dessa bidrag bestå dels i arbetsresultat (i våra tider = penningar), dels i personligt arbete för dessa ändamål. Det är icke ”den naturalhistoriska egenskapen af att uträtta menskligt arbete som skänker politiska rättigheter, utan den sociala egen- skapen af att deltaga i samhällets arbete. Personlighets- principen inom politiken ligger med ett ord vida djupare än att den skulle härleda de politiska rättigheterna ur "menniskovärdet". Allt 'det berömvärda nit, man ådaga- lägger för den egentliga arbetsklassens lyftning, kan också ur politisk synpunkt icke betyda något annat än en sträf- van att höja arbetaren så långt, att han måtte kunna del- taga i samhällsarbetet. Så länge han står på den stånd- punkt, att han icke ens af sitt arbetsresultat kan afstå nå- got åt samhället, arbetar han icke på något sätt direkte för detsamma, och hvarken för dess eller hans egen för- kofran kan det då vara af någon vigt att förunna honom afgörande röst i samhällets angelägenheter. För häfdande af vår ståndpunkt måste , vi dock fortgå ännu ett steg i bestämmandet af det vigtiga begreppet ”arbete för samhället” till skilnad från ”arbete i samhället”. Vår tids nationela stater hafva gjort en mycket vigtig tillämpning af personlighetsprincipen, då de i afseende å fäderneslandets försvar icke stannat vid anspråk på med- borgarnes skattebidrag, utan i främsta rummet fordra de- ras personliga deltagande i denna verksamhet för samhäl- let; då de grundat sitt försvar icke på krigstjenst mot af- löning, utan på medlemmarnes samhällstjenst genom upp- offring af personlig kraft. Man har dermed tillvunnit vär- dighet åt medborgaren och fasthet åt sålunda försva- INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 189 rade stater. Man har dermed åt de medborgerliga skyl- digheterna förlänat en djupare betydelse och åt samhället medgifvit en större makt. Man har betagit arbetet för samhällets försvar denna karakter af privat affär, som med- följer aflöningen och stridsyrket, och man har betagit med- borgaren den föreställningen, att hans pligt till staten är afbördad med den del han afstår af sitt eget arbetes vinst. Den legda försvarsstyrkan har derigenom blifvit nedsatt till en makt af andra eller tredje ordningen, och både sta- terna och individerna hafva vunnit derpå. Den allmänna värnepligten har också allt mer blifvit erkänd som ett grundvilkor för de moderna staternas be- stånd; den är uttrycket .för ett inre och väsentligt sam- band mellan stat och folk, då den hvilar på den grund- tanken, 'att samhället för sina ändamål äger att taga indi- videns personliga krafter i anspråk. Hvarför skulle icke samma grundsats gälla äfven på det civila området; hvar- för skulle den icke der vara af samma väsentliga bety- delse för samhällets lif? Utan tvifvel är hon lika berät- tigad såsom grundsats, och om man rätt betänker saken, är’ hon den enda, som kan på det civila området öfver- vinna bureaukratien, liksom hon ensam på det militära området kan öfvervinna militärväldet. Ty bägge dessa makter i samhället hafva till gemensam förutsättning sam- hällstj enstens utlegande. Bägge fylla de en uppgift, som omöjligen kan lemnas å sido; bägge utveckla de en verk- samhet, som innebär uppoffring af personliga krafter; för dem bägge är det ett gemensamt drag, att deras tjenster till samhället utgöras mot ersättning och lön. Ingendera kan undanträngas, utan derigenom att samma arbete, som af dem förrättas för lön, af den private medborgaren öfver- 190 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. tages såsom en skyldighet, pch till utöfvande under samma lagliga ansvar och förbindelser. Oss synes det, att sjelfstyrelsen i främsta rummet be- ror på möjligheten att genomföra nämda grundsats. Det är åtminstone denna princip, som åt det engelska samfun- det gifvit dess egendomliga prägel, och som är grunden till den selfgovernment, hvars namn ljuder i Europas fri- hetsprogram. Det är den, som fostrat denna indivi- dens samhällsduglighet, hvarpå England, liksom det gamla Rom, har lefvat: det är den, som der uppehållit den kän- sla för de medborgerliga pligterna, hvilken i ett land så- dant som Frankrike ersättes af begäret efter jämlikhet i rättigheter. Det är onekligt, att ju mera man kan göra medborgaren delaktig i det stränga arbetet för samhällets ändamål, desto mera skall solidariteten mellan dem bägge befästas; och oss synes det äfven vara klart, att ju mer man kan aflägsna alla anspråk på ersättning för dylik verk- samhet, desto klarare skall den framträda såsom en upp- fyllelse af pligt, desto mindre skall den besmittas af det enskilda intressets orena slagg. Man skall naturligtvis säga oss, att denna princip är aristokratisk, och att den sanna demokratien måste betala allt samhällsarbete, på det att äfven den fattige och ringe måtte åtnjuta sin rätt att deltaga i arbetet -— och undfå betalning derför. Vi kunna derpå endast svara, att det är samhällets intresse af att erhålla fullgod tjenst, som är sjelfstyrelsens ögonmärke, och icke medborgarnes intresse af att erhålla goda tjenster; att de politiska rättigheterna aldrig böra betyda annat "än rätt att utöfva skyldigheter i mon af förmåga, och att rättigheten till åflönade samhälls- uppdrag har närmast tycke med den ekonomiska grund- satsen ”rättigheten till arbete”. Hvarje demokrati, som INDIVIDUALISM. OCH SJELFSTYRELSE. 191 förbinder aflönade embeten med allmän val- och rösträtt, skall också utan tvifvel förr eller senare se den allmänna rösträtten begagnad som medel för erhållande af vinstgif- vande embeten. Vi tillåta oss särskildt fästa uppmärksam- heten på det djupgående kräftsår, som för närvarande tär på Amerikas samfundslif i form af demokratisk bureau- krati och dessa embetsspekulationer, hvarom kongressens undersökningar samt den ärliga pressens framställningar bära ojäfviga vitnesbörd. Fasthåller man nu blott, att sjelfstyrelsen väsentligen beror derpå, att arbetet för samhället utföres såsom en medborgerlig skyldighet, inses lätt, af hvilken vigt det är att betona skilnaden mellan arbete i samhället och arbete för samhället. Det senare förutsätter så mycken frihet från omsorgerna för lifvets uppehälle, att en del af den personliga arbetskraften kan användas för samhällets be- hof, och då frigörelse af personlig arbetskraft nödvändigt förutsätter en viss' grad af egendom, följer deraf, att de genom egendom sjelfständige måste utgöra det vigtigaste elementet i ett på sjelfstyrelse grundadt samhälle. Det är icke genom misstro till egendom och dess innehafvare, som ett samhälle utvecklar politisk frihet, utan genom att utkräfva de medborgerliga skyldigheterna, de personliga uppoffringarna af dem, som i och med innehafvande af egendom bäst förmå att uppfylla dessa pligter. Sjelfsty- relsens hemlighet ligger uti att förmäla- egendom med em- bete, att tvinga samhällets genom egendom och bildning sjelfständige medlemmar in i dess tjenst. Det gifves också för den politiska friheten må hända ingen större fara, än att de klasser inom samhället, der dylika personliga krafter finnas frigjorda, med likgiltighet skulle vända sig bort från samhällets intresse, att de skulle 192 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. förlora sinnet för de pligter, som växa i mon af förmågan att dem uppfylla och som äro samfundens lifskraft. Den samhällsordning, som år 1789 gick i qvaf, led just af en sådan sjukdom, och de periodiska revolutionerna äro intet annat än symptom af liknande svaghet. Man beklagar sig öfver de förvända föreställningar om kommun och stat, som i dem blott se medel för vinnande af individens syftemål och befordrande af enskilda intressen, och man vill i synnerhet i vår tids demokratiska sträfvanden finna en benägenhet att göra statsmakten till medel för dylika intressen. Men man må icke förbise, att ansvaret här vid lag hvilar på dem, som i främsta rummet äro kallade att uppehålla samhällets höghet, emedan de ega största för- mågan att ställa sina personliga krafter till dess förfogande. Om den välburgne jordägaren eller köpmannen i samhäl- let icke ser annat än en inrättning egnad att skydda och befordra hans intressen, huru kan man begära något annat af den s. k. arbetaren eller daglönaren? Om vår medel- klass anser sig uppfylla sina skyldigheter med att af sin egendom afstå en skärf till aflöning åt samhällsinrättnin- gens tjenstemän, så har den dermed till stat och kcmmun intagit samma ställning, som till de bolag den anordnar för hvarje industrielt företag; och hvad är då naturligare, än att den politiska friheten skall för de olika folkklasserna så väl som för de enskilda individerna få betydelsen af största möjliga vinstutdelning i aktiebolaget? Förstå der- emot dessa samhällsklasser, att statens och kommunens fordringar äro något mera än ett aflöningskonto, betyga de sin allmänanda genom att åtaga sig bördan af det pérson- liga arbete, som erfordras för den verkliga förvaltningen och styrelsen af kommunens angelägenheter, så visa de äfven den s. k. arbetsklassen i åskådlig bild, hvad sam- • INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 193 hällets fordran egentligen är och hvad politisk frihet vill säga. Och de skola dermed vinna, hvad aldrig kan åstad- kommas hvarken genom census eller genom graderade röstskalor, trygghet för uppehållandet af ett ordnadt rätts- tillstånd. Vi hafva .varit något utförliga i dessa punkter, eme- dan de synas oss innefatta sådana väsentliga moment af en sund sjelfstyrelse, som i de hos oss studerade fran- ske skriftställares arbeten sällan äro betonade, och som.i det politiska läger, hvilket representeras af åtskilliga svenske ”liberale”, helt och hållet skjutas åt sidan. Det har ock varit oss angeläget att åt sjelfva ordet gifva en sådan begränsning, som är förenlig med dess ursprung- liga och egentliga betydelse. Och efter hvad här ofvan är anfördt, behöfva vi väl knappt tillägga, att ”sjelfstyrelse” är en term, som väsentligen tillhör det kommunala lifvet; att den är inskränkt till det område, inom hvilket olönade embeten eller, förtroendeuppdrag och kommunala skatter äro användbara. Och detta område har naturligtvis sina bestämda gränser. Hvarje rike behöfver en centraliserad statsförvaltning, så vidt som samhällsuppgifter äro för hand, hvilka omfatta riket i det hela, och en bureaukratisk för- valtning, så vidt som vissa förvaltningsgrenar äro af be- skaffenhet att af embetsmannen kräfva en helt och hållet egen utbildning, att helt och hållet upptaga hans tid och hans krafter. . Studiet af den engelska förvaltningen, som till följd af sin historiska utveckling mer än någon annan sysslar med detta problem, har också under det sista årtiondet begynt intaga samma plats inom statsvetenskapen, som man' for- dom tillerkände åt studiet af Englands författning. Och orsaken härtill är, att man allt mer fått syn på det inner- Hans Forssell, Studier och Kritiker. 13 194 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. liga sambandet mellan förvaltning och författning i detta land. Man har dermed ock uti den förra lyckats uppspåra grundsatser, hvilka för de europeiska staterna helt visst äro af lika stor betydelse som de konstitutionela princi- per, dem man varit van att hämta från underhusets sed- vänjor. Engelsmännen sjelfva begynna något mera betona denna sida af sitt samfundslif, hvarom Homersham Cox’s och Toulmin Smiths förträffliga arbeten bära vitne; och i senare tider har det engelska förvaltningsväsendet för den komparativa statskunskapen erhållit ökad betydelse, sedan vi genom Gneist, Biener m. fl. fått kännedom om dess verkliga och principiela skiljaktighet från den kontinentala administrationens både rätt och sed. Gneist, hvars beun- dran för Englands uråldriga sjelfstyrelse dock synes väl mycket bunden vid dess rent oligarkiska sidor, har ge- nom sina historiska arbeten redan bildat en ny och för- hoppningsrik politisk skola, till hvilken äfven åtskilliga äldre statsrättslärare begynt ansluta sig, och som naturligt- vis betraktar den af Mohl, Waitz, Dahlmann m. fl. repre- senterade författningsliberalismen såsom en länge sedan öf- vervunnen ståndpunkt. — För Sverige har frågan om sjelfstyrelse så mycket större betydelse, som hon på det allra närmaste samman- hänger med den ombildning af vår representativa författ- ning, hvilken under de senaste decennierna här utgjorde den politiska hufvudfrågan. När denna fråga afgjordes, var dermed endast en ny uppgift oss förelagd, och man bedrager sig mycket, om man tror, att dess lösning kan ske endast inom riksdagens kamrar eller genom utveck- lingen af vårt nya valsystem. Reformens seger var inseg- let på den upplösning af ståndsgrupperingen, som i vårt land omärkligt försiggått under loppet af tvenne århun- INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 195 draden; men den är också uttrycket för en ny gruppering inom samhället, som ögonskenligen har trädt i den gamlas ställe. Alla de glada och tillitsfulla förhoppningar, som blifvit fastade vid besluten af d. 4, 7, 8 December 1865, bero ytterst på det kommunala samfundslifvets utveckling; det är den, som har att vederlägga de af dessa beslut framkallade farhogor, och som omsider ock skall förena livad i vårt land så länge varit söndradt. Vi vilja här icke upptaga det gamla utnötta tviste- ämnet om representation af stånd, eller af klasser, eller af kommuner, eller af den allmänna medborgerligheten —en fråga, som dessutom för de närmaste årtiondena torde hafva mindre intresse; men det är på sin plats att här framhålla en väsentlig skilnad mellan de tvenne olika sam- hällsgrupperna: stånd och kommun. Det har icke varit svårt att se, huruledes just i den punkt, der ståndsförfatt- ningens förfäktare velat finna dess egentliga styrka, hade dess svaghet i senare tider allt tydligare framträdt. Man hade kallat dem de väsentligaste och starkaste samhälls- grupper, och det visade sig, att de såsom grupper icke kunde hålla i hop. De hade en gång haft en förenings- punkt i sin uppgift att skaffa erkännande och skydd för rättigheter och friheter; men sedan rättigheter och frihe- ter blifvit i den nationela rättstaten fullt erkända och skyddade, miste de sin lifskraft. Skilnaderna och grän- serna dem emellan utjämnades, åskådningssätten och'in- tressena begynte flyta i hop och öfvergå i hvarandra; stånds- principen hade förlorat sin idealitet, och den författning, som på dess grund varit bygd, måste redan derför lemna rum för någon annan. Men härtill kommer något ännu vigtigare. Afven om denna numera oförnekliga upplösningsprocess icke hade 196 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. försiggått, skulle stånd sförfattningen förr eller senare hafva gjort sig omöjlig. De moderna samhällena, som få allt större behof af enhet i den allt rikare mångfalden af in- tressen, skulle icke hafva kunnat bära en gruppering, hvars princip just var söndring. De hafva behof af organisation,, ty intet lefvande består derförutan; men det är ju det or- ganiska lifvets karakter, att organen hvar för sig äro ut- tryck af det helas lif. Och samhällets lif är styrelse — genom skatter och embeten. Något sådant lif kunde omöj- ligen finnas hos stånden; de voro ej egnade att samman- hållas genom någon egen styrelsemyndighet; de kunde icke hvar för sig utveckla någon verksamhet för vinnande af egna syftemål. Sedan de upphört att vara rättsskyddande korporationer, lefde de blott för att representera intres- sen; och det är väl bekant, huru intressenas representation blef detsamma som intressenas strid. Det var ett motvig- ternas jämvigtssystem, som icke passade för vår tid. Kommunen är i detta hänseende af helt annan natur. Dess inre föreningsband är icke intresset, utan pligten, hvarje medborgares pligt att bidraga till vinnande af det kommunala samfundets ändamål. Dess uppgift är icke att bevaka intressen, utan att genom egen verksamhet fylla sina behof, och då dessa behof just äro statens egna, spe- cificerade efter lokaliteterna, är kommunen så till vida organ för staten sjelf. I denna för dem alla likartade pligt och verksamhet ligger ock kommunernas gemen- samma föreningspunkt; och ehuru visserligen äfven dem emellan stridiga intressen kunna förefinnas, är stridigheten här icke längre princip, utan en ofullkomlighet, som öf- vervinnes, i samma mon kommunen förmår fylla sin upp- gift — att hjelpa sig sjelf. Den kommunala grupperingen är just härigenom en verklig organisation af samhället. INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 197 hvilken blir i samma mon fullkomligare, som kommunens verksamhet kan grundas på den medborgerliga pligten. Då man säger, att vår nya representation är en kommu- nalrepresentation, har man dermed ock häntydt på ett när- mare och innerligare samband mellan representation och regering, såvida nämligen vårt land är mäktigt af att ut- bilda en verklig kommunal sjelfstyrelse. För vår del tro vi ock, att man med allt skäl skulle kunna framställa den stolta frågan: hvilket land kan väl äga bättre utsigter än Sverige till en på kommunal sjelf- styrelse grundad frihet? Hvad skulle väl vi hafva att af- undas Frankrike, hvars hela politiska utveckling gått ut på att rycka all verklig samhällsverksamhet från den en- skilde medborgaren till den aflönade och af förmän bero- ende embetsmannen; eller Tyskland, hvars ståndsförfatt- ning ännu lefver ett friskt lif i sjelfva de högre kommu- nalinstitutionerna, och der de smärre kommunerna ännu äro interfolierade af adeliga "Gutsherrschaften"; eller ens detta England, der den högt uppdrifna industrien i stä- dernas lösa arbetarebefolkning utbildat ett nytt samhälls- element, hvars inpassande i de gamla samhällsformerna utgör ett så ytterst pinsamt problem för den engelska lagstiftningen ? Vi hafva vår sjelfständiga allmoge, våra bofaste och sjelfägande smärre jordbrukare — det yppersta element som kan gifvas för en kommunal sjelfstyrelse — hvilka allt sedan uråldriga tider uti socknen och häradet varit vane att utöfva kommunala förtroendeuppdrag; vi hafva en klass af större godsägare, hvilkas traditioner väl icke tala om kommunalverksamhet, men hvilka dock icke, så- som Frankrikes och en del af Tysklands adel, lärt att be- trakta sig såsom en till intressen, rättigheter och skyldig- 198 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. heter afsöndrad klass; vi aro jämförelsevis fria från det ängslande arbetareproletariat, som vållar de stora industri- ländernas samfundslif så betänkliga faror; vi hafva slut- ligen en embetsmannakår, som, hvad man än må säga om vår bureaukrati, dock torde mindre, än fallet är i de flesta andra länder, vara skild från det folk, inom hvilket den verkar. Men just derför är det så mycket större skäl att taga vara på de frön' till sundt samhällslif, som hos oss äro rikligen for hand. Den fria kommunalstyrelse, som vi ef- ter flera misslyckade lagförslag och åtskilliga förberedande lagstiftningsförsök ändtligen erhöllo, har redan synbarligen både utvecklat en ny verksamhet, och väckt nya intressen. Den har tagit i anspråk en mängd af personliga krafter, som förut voro afstängda från allt arbete för samhället, och den har öfvertagit en ganska vacker andel af de både gamla och nya samfundsangelägenheter, hvilka fordom ägde sitt forum i statsdepartementen och riksdagsutskotten. Den har så till, vida kommit dessa klentrogne på skam, hvilka ”fruktade att kommunens lif, lösryckt från helso- bringande inverkan af behörig handledning, antingen kom- mer att extravagera utöfver naturliga gränser eller ock att förlamas och utslockna”,*) eller ”som ville bedöma fram- gången af de föreslagna institutionerna efter det intresse, som (före dessa institutioners tillkomst) visades kommu- nala angelägenheter, och derför ej trodde, att man kunde bygga på medborgarnes vilja att underkasta sig uppoffrin- gar eller på en ällmänanda, som icke finnes.” **) — Den förökade verksamheten och de förökade skatterna hafva åter helt naturligt skärpt de skattdragandes intresse för *) Se Preste-St. Protok. 1859—60. 8 T. s. 319. **) R. o. Ad. Prot. 1859—60. 2 T. s. 175. INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. 199 kommunens angelägenheter, och så hafva vi i agitationen for den kommunala rösträttens utvidgning fått ett korrek- tiv mot de på bolagsprinciper grundade bestämmelser, som derom intogos i de första kommunallagarna, och som ännu torde tarfva åtskilliga förbättringar. Det förökade ansva- ret skall också utan tvifvel ytterligare utveckla den för- måga af klok sjelfverksamhet och aktning för rättigheter, som man förut velat frånkänna kommunerna; och ehuru vi på intet sätt vilja bestrida nödvändigheten af högre in- stanser öfver kommunernas beslut, förefaller det oss dock, som om utvecklingen måste leda derhän, att denna in- stansordning till stor del blir judiciel i stället för discre- tionär. • Hvad särskildt våra landsting beträffar, torde vi icke sakna anledning att hoppas en rik utveckling för dessa institutioner. När förslag derom först väcktes, kunde man med rätta mot dem anmärka, att de ingalunda' voro fram- kallade af något allmänt kändt och starkt tvingande behof. Vi hade ju saknat landskapskommuner i mer än två hundra år, då frågan väcktes om deras återupplifvande, och så väl embetsmän som folk kunde i begynnelsen väl vara i nå- gon förlägenhet om, hvad den nya institutionen egentligen skulle hafva att uträtta. Den rättskipningsverksamhet, som fordom tillhörde lagman och landskapsnämd, kunde ej längre återställas, då vi dels redan allt för mycket vänjt oss vid hofrätterna, dels ej ännu kunnat blifva ense om införandet af jury i vår processordning. Den lagstiftnings- verksamhet, som af ålder varit på landskapen fördelad, kunde ej heller åt dem kräfvas tillbaka, då sådant ju skulle hafva betydt förstörandet af den rättsenhet, hvars åväga- bringande kostat så inånga århundradens arbete. För de. flesté reformvänner betydde under sådana förhållanden en 200 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. landskapsrepresentation endast ett bihang åt länsstyrelsen; det var denna tanke som framträdde i de under 1820—30- talen framlagda förslag till anordnandet af provinsråd, eller länsmunicipalinrättningar, och ehuru Gr. Spens be- kanta landtdags-förslag vid 1834 års riksdag hade något större dimensioner, led det dock af samma väsentliga fel som föregångarne : det var icke fråga om någon sjelfstän- dig beslutande verksamhet, något eget ansvar eller någon egen förvaltning för dessa institutioner; de skulle blott vara rådgifvande och upplysande församlingar, hvarför ock motståndarne med rätta kunde anmärka, att af dylika ska- pelser, som måste komma att sakna grundvilkoren för allt samhällslif, kunde man ej heller vänta några välsignelse- rika lifsyttringar eller någon stegrad allmänanda. 1 Grefve Spens’ förslag låg emellertid en fruktbärande tanke gömd; den nya landskapsinstitutionen skulle komina att utgöra ett steg till en successiv förändring af riksre- presentationen; den skulle i sig upptaga "det femte stån- det” och derigenom öppna en dörr för de orepresenterade. De, som fruktade för det rådande missnöjet med den be- stående nationalrepresentationen, insågo ock denna syft- ning, och man betonade särskildt den vådan, ”att de med- borgare, som skulle berättigas att i landskapsting väcka motioner och framlägga lagförslag, i följd häraf skulle desto ifrigare efterstå den vigtigare och högre rättigheten att i besluten häröfver (vid riksdagen) deltaga”, samt att ”de små riksdagarne blott skulle förskaffa de missnöjde tillfälle att förstärka sig och debattera sina åsigter . Och hvarken 1834 eller 1840 var tiden mogen för en reform i någon af dessa frågor. Emellertid växte öfvertygelsen om behofvet af en kommunal sjelfständig verksamhet för de dåvarande rege- • INDIVIDUALISM 0CH SJELFSTYRELSE. 201 ringsdistrikten, och den underhölls genom upprepade för- slag och diskussioner vid 1840—50-talens riksdagar. När man slutligen vid 1856 års riksdag lyckades komma så långt som till en riksdagens skrifvelse i ämnet, var redan, uppgiften utvidgad till organiserandet af verkliga läns- kommuner. Vid diskussionen öfver komiterades förslag vid 1859—60 årens riksdag var man ock fullt öfverens derom, att dessa kommuner måste erhålla egen beskatt- ningsrätt och beslutande myndighet i alla länen rörande ekonomiska frågor. Dermed har landstinget blifvit en verklig kommunal institution; och den kan härifrån utveckla sig till allt vid- sträcktare verksamhet. Den är äfven så till vida en länk i vår sjelfstyrelse, att man lyckligtvis afböjde den eget nog från Riddarhusets mest konservativa fraktion före- slagna aföningen för landstingens ledamöter. Det torde redan vara ett tillräckligt stort afsteg från en sund grund- sats, att den medborgerliga skyldighet, som ligger i lands- tingsmannaskapets utöfvande, skall underlättas genom er- sättning för resekostnader. Det tog sig åtminstone något besynnerligt ut att se de första landstingens budgeter skyldra med ”tingets egna utgifter” till belopp af 45 proc., och om proportionen nu nedgått till ungefär 16 proc., kan man dock ej anse det naturligt, att en kommunal myndig- het, som rådplägar under åtta dagar, för egen del använ- der en sjettedel af sin utgiftsstat. Landstingen hafva redan ingripit på flera olika om- råden af samhällslifvet: länens kommunikationsanstalter, rättsvård, sjukvård, allmänna och speciela undervisnings- väsen m. m. hafva blifvit föremål för deras behandling; och naturligtvis skall detta område utvidgas, i samma mon insigten klarnar om de för hvarje provins gemensamma 202 INDIVIDUALISM OCH SJELFSTYRELSE. behof. En ung institution skall dock naturligtvis alltid komma i frestelse att förtaga sig eller öfverskrida sin be- fogenhet, och faran ligger här på tvänne håll. A ena si- dan kunde våra landsting vilja blifva lagstiftande korpora- tioner; å andra sidan kunde de förledas att konstituera sig till privata affärsbolag. Man har sett försök göras i bägge dessa riktningar, men lyckligtvis hafva de i de flesta fall blifvit tillbakavisade. Hålla de sig väl fria från dylika felsteg, synes oss deras vidare utveckling vara angifven i deras beskattnings- och förvaltningsmyndighet. Men till en sådan utveckling synes oss i främsta rummet höra, att de så småningom bildas till en första instans i åtskilliga kommunala förvaltnings- och beskattningsärenden. Sjelf- styrelsen behöfver en sådan organisation, och ett första steg dertill vore ju t. ex. öfverflyttandet på landstingen af pröfningskomitéernas uppgift. Här är dock icke stäl- let att närmare utföra denna tanke. DEN ANDRA OKTOBER 1871.*) Den politiska strid, som under detta år pågått i vårt fädernesland, äger för det offentliga lifvet en betydelse, som knappast kan anslås tillräckligt högt, utan att man fattar den rent af som en brytningsperiod i vår historia. Under' den afmattning, som följt på de sista veckornas starka spänning, kunna vi väl för ett ögonblick sjunka till- baka med händerna för ögonen, för att slippa se hvad så oförtydbart trädt oss till möte; men när efter den korta hvilan det politiska arbetets tid å nyo kommer, skall då icke åter samma företeelse i ny skepnad träda oss till möte, — och skola vi då stå der handfallne? Den fråga, som nu närmast förelegat till afgörande, har visserligen i och för sig varit nog storartad, för att fästa ett ovanligt intresse vid riksdagens förhandlingar. I betraktande, icke just af någon omedelbart öfverhängande fara för vår sjelfständighet, men af den yttre politiska si- tuationens oberäknelighet, har man kunnat kalla henne- en lifsfråga för landet; men kanske har hon ännu mera förtjenat detta namn derför, att hon väckte till fullt lif den tanke, som hos oss förut legat bunden och död, och hvilken allt mera framstår som ett lifsvilkor för allt sundt samhällslif, tanken på försvarets ordnande å den verkligen genomförda värnepligtens grundval. Man kan visserligen alls icke påstå, att någon sådan tanke fullständigt och *) Svensk Tidskrift, Oktober-häftet 1871. 204 DEN ANDRA OKTOBER 1871. . klart framträdt i regeringens olika organisationsförslag, och vid betraktande af den utgång dessa fått kan numera den tanken knappt undertryckas, att de till någon del fallit just på denna brist. Man skulle till och med möjligen kunna förmoda, att de ansatser till en lycklig lösning af försvarsfrågan, som 1870 års konjunkturer erbjödo, skulle hafva kunnat få en bättre utgång, om man från detta håll velat taga steget fullt ut och med ens öppnat utsigten till den fullständiga brytning med föråldrade institutioner, som värnepligtens utsträckning, dock förr eller senare må- ste föra med sig. . Men vi vinna intet genom klagan och förebråelser, ôch förebråelser äro dessutom här allra minst på sin plats, då man måste vidhålla som ett faktum, att den af rege- ringen uppstälda militära organisationsprincip var den enda, som intill dessa sista dagar af representationen varit gil- lad och godkänd. Hvad man än må säga om de "sväf- vande fraserna” i riksdagens skrifvelser, det utvisas dock af de protokoll, som förvara utläggningen af skrifvelserna, alldeles oförtydbart, att 1867 års begäran om ett organi- sationsförslag, grundadt på principen ”stam, innefattande befäl och trupp, samt beväring", var på fullaste allvar me- nad. Tanken på att bygga försvaret å värnepligten såsom enda grundval mötte då, vida mer än nu, motstånd i den inrotade skyggheten för det ”preussiska systemets” obe- hag; tanken på att upphäfva indelningsverket hade ännu ej heller framstått såsom någon oundviklig nödvändighet; der fans blott å ena sidan begär efter lindring i rote- och rusthållsbördan, å andra sidan insigt om behofvet af en ökad krigsbildning — på det forna systemets grundval; och som en jämkning mellan stridiga önskningar framgick der- för denna skrifvelse, som i en enda punkt innefattade täm- DEN ANDRA OKTOBER 1871. 205 ligen oförenliga satser, derigenom vitnande, att ställningen ännu icke var klar. Men sådan punkten var, hade den betydelsen af ett försoningsprogram. Anda till dess en motsatt öfvertygelse hunnit göra sig inom riksdagen gäl- lande, hade också den konungens rådgifvare, som åtagit sig det svåra uppdraget att framlägga ett dylikt organisa- tionsförslag, full rätt att fordra, det riksdagen någon gång skulle infria sitt gifna ord, såvida det eljest varit allvar med talet om försvarskrafternas ökande. Det synes också framträda allt mera tydligt, att så länge man lade vigt just på denna fras i riksdagens skrifvelse, kunde det svårligen komma i fråga att skrida till någon genomgripande rubb- ning af indelningsverket såsom militär organisation, enär det ju just skulle vara i egenskap af stamtrupp som den indelta armén ägde sin största förtjenst och besutte dessa egenskaper, hvilka man i andra länder skall hafva funnit afundsvärda, och enär det således måste hafva varit upp- giften att allt mera förstärka denna ”stam, innefattande be- fäl och trupp”. Vi måste vidare besinna, att år 1870 voro säkerligen sinnena, trots de upprörande politiska händelserna, ännu icke så beredda för den omhvälfning vi här afse, som de blifvit under året 1871 och må hända så mycket lättare blifvit just derigenom, att tanken på densamma’ fått kämpa sig fram under strid emot regeringens förslag, för att slut- ligen med en nästan oemotståndlig makt tilltvinga sig ett erkännande af dem, som allra minst kunnat tänka sig nå- got sådant. Vi hafva nämligen under året 1871 varit vitne till en högst märkvärdig utveckling af åsigter och öfver- tygelser — detta faktum förtjenar väl så mycket att beto- nas som den mindre hugnande företeelsen af partilidelser- nas förvillelser — och denna utveckling är så mycket mera 206 DEN ANDRA OKTOBER 1871. märklig, som den synes hafva försiggått äfven hos män, hvilka eljest icke gerna ändra sina egna öfvertygelser eller rubba häfdvunna institutioner. Man behöfver icke mycket noga studera 1867 och 1869 års riksdagsprotokoll vid si- dan af 1871 års debatter, för att skönja den stora förän- dringen i många framstående riksdagsledamöters uppfatt- ning just af den militära organisationsfrågan, eller kanske rättare den stora förändringen i de militärers ställning, hvilka nu till mera öppna och villiga öron fått framställa idéer, för hvilka man förut var alldeles otillgänglig. Man ser, huru det, som fordom var nästan axiomatiskt, den långa tjenstetidens och den lätta öfningens förträfflighet, nu blifvit föremål för tvekan och tvifvel; huru det, som förr ansågs vara utopi eller lättsinne, den fullständiga öf- ningen och den korta tjenstetiden, nu begynt aktas för praktiskt förstånd och djupt allvar. Det skönjes tydligt, att sedan 1870 års fälttåg bekräftat erfarenheterna från 1866 års strider, har misstron emot det tyska militär-syste- met fått gifva vika för insigten om dess praktiska duglig- het, och ögonen allt mer öppnats för dess många förtjenster. Det synes också, att konseqvenserna af fordran på ett full- godt försvar växt i sina proportioner, så att man nästan öfver allt begynner medgifva, att vi numera icke kunna undkomma* brytningen med den bestående institutionen, så vida vi vilja fasthålla denna fordran till slutet. Det är af sådana tecken man kan döma, att en ny idé verkligen begynner tränga sig fram, och denna nya idé är väl rättast återgifven genom den lilla men väsentliga förändringen af 1867 års formel, att ”svenska armén skall bestå af stam, inne- fattande befäl och underbefäl, samt värnepligtige såsom trupp”. Icke mindre märklig är den utveckling, som försiggått . på det håll, der den militära synpunkten af helt naturliga DEN ANDEA OKTOBER 1871. 207 skäl gerna skjutes i andra rummet. Här var det utan tvif- vel den ekonomiska frågan, som hade största betydelsen, här var af alla tankar ingen så allvarlig som tanken på ”kontraktens helgd” och ”kontraktens gagn”, här betonade man framför allt den fras i 1867 års skrifvelse, som lydde att K. Maj:t ”täcktes taga i öfvervägande, om och på hvad vilkor det nu på rote- och rusthållare hvilande be- svär må kunna lindras eller ock aflösas samt jämväl på öfriga samhällsklasser fördelas”. Då nu K. M:t icke fans villig att särdeles mycket taga den frågan i öfvervägande, blef följden helt naturligt, att man på detta håll från ”ka- meral” synpunkt ideligen motsatte sig hvarje positivt för- slag, bygdt på 1867 års princip, så snart det medförde utsträckning af värnepligten med bibehållande af indelnings- verket. Derunder blef lösen: ingen värnepligtens utsträck- ning utan emot upphäfvande af indelningsverket. . En sådan fordran skulle hafva varit endast förstörande, om verkligen indelningsverkets militära gagn varit lika obestridligt som dess ekonomiska betydelse för statsverket ; men då nu de, som från kameral synpunkt angrepo det- samma, fingo förstärkning af andre, som allt bestämdare bestredo institutionens lämplighet som grundval för en duglig härordning, erhöll onekligen den politiska ställ- ningen en alldeles ny karakter. Grundsatserna i 1867 års skrifvelse kunde nu kullslås, icke blott genom den nega- tiva förklaringen, att värnepligtens utsträckning icke vore med indelningsverkets bibehållande förenlig, utan genom en positiv hänvisning på en sådan organisation af stam- men, att den bättre lämpar sig för en värnepligtsarmés behof af befäl — hvilket var de Fem Reservanternas ögon- märke — och en sådan användning af värnepligtens grund- tanke, att den kan blifva organisationsgrund för en krigs- 208 DEN ANDRA OKTOBER 1871. duglig trupp — hvilket väl skulle vara den stora tanken i det Särskilda Utskottets ryktbara betänkande till 1871 års urtima riksdag. • Mari må nu säga livad man vill om detta betänkandes brist på positivt innehåll och klart bestämda grundsatser, om dess oförenlighet med allt hvad man vill eller kan ”tilltro” det segrande partiet, — det kan och får dock icke förnekas, att det är ett försök till principbetänkande, och att det, just derför att hufvudvigten är lagd på hufvudsa- ken eller den militära organisationsfrågan, utgör ett stort framsteg, hvartill partiet låtit sig ledas från sin i det före- gående betänkandet angifna, rent negativa ståndpunkt. Vi stå icke heller till svars med att såsom något värdelöst förringa dess starka betonande af värnepligten såsom för- svarets enda rätta grundval, ty hur oklar denna tanke än må vara för många inom partiet, den är nu dock upptagen i dess program, och sannerligen går man icke orätta vägar, då man nu, i stället för att med all makt fasthålla vid detta uppslag, gör sig till för att ifrån detsamma bort- skrämma de tvekande genom hotet med den preussiska militarismens gråa spöke. Vi kunna icke veta, hvad af detta frö kan växa fram, men vår uppgift är att icke döda det genom hånets kyla, utan tvärt om drifva det upp till fullt lif och kraftig växt. Om vi derpå använda lika myc- ken kraft, som nu förbrukats till' försvaret för den indelta armén såsom stamtrupp, skall lösningen af frågan helt visst icke blifva så ömklig, som man i detta ögonblick föreställer sig. Ty värnepligtens utsträckning och fulla till- lämpning är ett samhällsproblem, som framför andra kräf- ver hjelp af en klar insigt så väl om behofvet af försvar som om de derför afsedda medlens verkliga beskaffenhet; denna insigt har vanligen kommit först genom hårda mot- DEN ANDRA OKTOBER 1871. 209 gångars lärdom, men den kan otvifvelaktigt äfven bibrin- gas på den lugna öfvertygelsens väg — i synnerhet om dertill kommer det mer eller mindre starka tvång, som statens oafvisliga kraf pålägga dem, hvilka träda under det ansvarsfulla oket af politisk maktutöfning. Vi hafva betonat skiljaktigheterna i fråga om den mi- litära organisationsgrunden, men dermed må visserligen icke vara förnekadt, att skiljaktigheterna i fråga om de för organisationen nödiga uppoffringar ända hittills varit huf- vudsak, att det segrande partiets egentliga föreningspunkt varit af mer ekonomisk än militär natur, och att det är detta förhållande, som är egnadt att ingifva farhogor. Den politiska situationens oberäknelighet och den öfver allt er- kända bristfälligheten i vårt försvar kunna ej bortgycklas med förhoppningar och löften om det, som i en mer eller mindre afiägsen framtid skall ske, och det är derför natur- ligt nog, att fosterlandsvännen, med öfvertygelse om be- hofvets allvar, otålig och harmfull betraktar det motstånd, som nu rest sig och som hotar att qvarstå, i hvilken form frågan än må framträda. Han vill icke låta sig trösta der- med, att åsigter börjat mogna och nya idéer vunnit fot- fäste, som en gång skola segra, ty hvad han begärt är snar och kraftig hjelp just i detta ögonblick. Och i stäl- let synes man nu med tämlig visshet kunna förutse, att den knut, som genom de sista dagarnes beslut blef från det ena hållet så hårdt tilldragen, icke med hast skall låta sig upplösas. Hvad vi kunna hoppas är blott, att ett klokt politiskt förfarande, ett nytt oförtrutet försök till trådar- nas utredning från en annan uppslagsända, sakta och små- ningom skall föra det stora arbetet till sitt slut. En ut- veckling och förbättring af både beväringen och den in- delta stammen på samma gång kan tydligen icke ernås; Hans Forssell, Studier och kritiker. ’ 14 210 DEN ANDRA OKTOBER 1871. en . tillfredsställande utveckling af beväringsinstitutionen, allena, med upphäfvande af indelningsverket, kan svårligen åvägabringas utan någon tids förberedelse och utbildning så väl af det allmänna tänkesätt, som skall villigt erkänna den utsträckta värnepligten, som af den befälsstyrka, hvil- ken skall mottaga och sköta den nya truppen. Men framför allt, arbetet .på försvarets förstärkande kan icke påskyndas mer, än förenligt är med det lika svåra arbetet på undanrödjandet af just de hinder, hvilka denna gång gjorde regeringsförslagen om intet. Också är det naturligt nog dessa egendomliga hinder för försvarets ord- nande, som dragit öfver sig den första oviljan och fördö- melsen. Att just i denna stund, då det kinkiga spörsmå- let om försvarskostnadernas ökande bragtes å bane, det ännu kinkigare spörsmålet om försvarsbördans fördelning sattes fram; att frågan om fäderneslandets försvar, som till följd af sin egen natur icke tål något 'hänsyn till andra smärre intressen och önskningar, måste vika tillbaka föl- frågan om rote- och rusthållares intressen och förmenta rättigheter; att försvarsfrågan med ett ord ”blef neddragen till en skattejämkningsfråga", kunde väl med skäl väcka be- kymmer och förbittring hos dem, som fullt och fast voro öfvertygade om haltlösheten af dessa anspråk. — Men icke är det förbittringens och modlöshetens ande, som uträttar storverken i det politiska lifvet. Det faktum, som före- ligger i de fattade besluten, är något som vi med eller mot vår vilja måste taga emot, och ju bättre man lärer sig att förstå detsamma, desto mindre skall det skymma våra framtidsutsigter. Oss synas, som ofvan är antydt, dessa beslut innebära åtminstone ett fro till framsteg i den militära frågan. Men hvad de innebära, icke som frö, utan som fullt utvuxen verklighet, och hvad derför mest DEN ANDRA OKTOBER 1871. 211 känntecknar de samma, det är frågan om nydaning af vårt skatteväsen — och långt borta i perspektivet skymtar onek- ligen en politisk maktfråga,, som en och annan otålig ifrare redan skyndar att rycka fram i förgrunden. Om grundskatternas natur har på denna sista tid, i samband med frågan om indelningsverket, så mycket blif- vit ordadt, att det kunde synas öfverflödigt här ingå i nå- gon vidare undersökning af detta ämne, så mycket mer som frågan redan ett par gånger i denna tidskrift varit föremål för tillräcklig belysning från den ståndpunkt, vi i ett hänseende måste anse som den riktiga. Men det gifves något som i denna både politiska och ekonomiska fråga förtjenar minst lika mycken uppmärksamhet, som den synpunkt och den ekonomiska teori, vi i hänseende till dessa bördor hittills gjort gällande, och det är det verkliga åskådningssättet hos dem, som af dessa bördor anse sig orättvist betungade; och månne man ej i allmän- het tager den saken något för lätt? Man har vänjt sig vid att om desses tycken och önskningar tala med det förakt, som egnas' fåkunnigheten och egennyttan; man har fått svar på tal i icke mycket mindre hänsynslösa beskyll- ningar; och det likar sig till, att den politiska debatten en lång tid framåt skall få stark färg af dylika känslout- brott. Men när tvänne partier sålunda i en fråga af denna art beskylla hvarandra i massa för egennytta och orätt- rådighet, är det anledning antaga, att å hvardera sidan motsatta rättsåskådningar äro gällande. Finnes det då nå- gon möjlighet att bringa dessa åskådningssätt till förlik- ning och dermed utsigt till en ömsesidig uppgörelse par- tierna emellan? : Söker man åskådningssättens skiljaktighet, så finnes hon i denna fråga tillräckligt tydligt angifven af sådana 212 DEN ANDRA OKTOBER 1871. slagord, som efter hvarje längre meningsskifte uti en po- litisk fråga å ömse sidor pläga ligga i hvars och ens mun. Å ena sidan bevisar man. huru grundskatterna äro en ”statens intecknade fordran i den onererade jorden"; huru de ”ingå i jordvärdet", ...”tagits i beräkning vid köp och arflösen", . . . ”icke trycka den nuvarande ägaren”; att de- ras upphäfvande vore en orättvisa mot andra samhällsklas- ser, som finge vidkännas motsvarande högre skatter, ett förslösande af statens tillgångar, en skänk åt de tillfällige jordägarne af så och så många millioners- kapital, en rubb- ning af äganderättsförhållandena, ja rent af en kommu- nistisk revolution, som endast lusten till nästans egendom kunde förklara o. s. v. — påståenden, hvaraf flera synas ådagalägga, att man icke 1 något hänseende betraktar grundskatterna såsom skatter, utan såsom räntor, hvilka icke utgå af jordägarens ägande inkomster, utan med pri- vaträtt tillhöra staten. Å den andra sidan beklagar man sig öfver ”skatternas' ojämna tryck på olika kapitalvärden”, öfver ”den orättvisa skattefördelning, som gör, att skattejordägaren betalar 10, 20 % ja 30 eller 50 %, men öfriga samhällsmedlemmar blott 5, 4, 3 till 2 % af sina årliga inkomster”, och påstår derför, att 'grundskatterna skola såsom andra bidrag till statens behof lika fördelas å alla samhällsklasser; att deras ålder icke förminskar deras orättvisa mot de deraf betungade klasser utan snarare förstorar densamma; att deras bibe- hållande vore ett hån mot alla sunda beskattningsprinci- per, ett hinder för jordbruksnäringens utveckling, ett skatte- privilegium för öfriga samhällsklasser, som derför också betitlas ”privilegierade”, — allt påståenden, som icke med- DEN ANDRA OKTOBER 1871. 213 gifva någon annan tolkning, än att grundskatterna äro skatter i detta ords fulla och egentliga betydelse. Bringar man åsigter och bevis tillbaka till sålunda bestämda definitioner å de omtvistade bördorna, och vid- håller man sedan med orubblig stränghet dessa definitio- ner såsom utgångspunkt, synes det oss verkligen vara fara värdt, att de bägge partierna aldrig skola kunna bringas till försoning eller ens till, att förstå hvarandra. Allt hvad den ene säger vara rättvisa i fråga om de bestående grund- skatterna måste den andre säga vara orättvisa,' och icke ens i fråga om billighet kunna de följdriktigt komma öfverens. Äro grundskatterna skatter, sådana som alla andra, då är det utan tvifvel höjden af all orättvisa att bibe- hålla dem, och den enda formen för deras borttagande blir då, att de utan vidare genast skola på alla samhällsklasser fördelas. . Aro grundskatterna åter servitut eller räntor, till hvilka staten har obestridlig rätt, då kan man i yrkandet på de- ras upphäfvande icke se någonting annat än motstycket till den fordran, som i våra dagar högljudt framställes af daglönarnes klass, att för intet komma i åtnjutande af an- dras egendom; och det finnes ju då ingen annan rimlig form för deras försvinnande än aflösningen mot erläggande af deras fulla värde. Rörande det rätta sättet för deras upphäfvande måste sålunda den mest ohjelpliga oenighet äga rum, och från bägge sidor skall man dessutom hafva skäl att förebrå hvarandra för praktiskt outförbara förslag. Grundskatternas upphäfvande efter skatterättvisans fordran vore åtminstone detsamma som en våldsam revolution, och deras fulla aflösning efter räntegrundsatsens fordringar vore också ett våld, om den ålades såsom en skyldighet, 214 DEN ANDRA OKTOBER 1871. men ett tomt och fåfängt gyckelspel, om den blott med- gafs såsom en rättighet. Åro grundskatterna i egentlig mening skatter, då är det vidare så långt ifrån, att billigheten skulle kräfva någon efterskänkning af rättvisans kraf på deras omedelbara af- skaffande, att den snarare skulle föranleda anspråk på nå- gon ytterligare ersättning för den, som en kortare eller längre tid varit utsatt för deras orättmätiga tunga. Aro grundskatterna åter räntor, d. v. s. förmögenhets- andelar, som icke på något sätt tillhöra jordägaren, utan innehafvas af staten, så kan naturligtvis intet billighets- hänsyn, på sin höjd endast en barmhertighetskänsla, förmå staten att skänka honom desamma, liksom det ju icke är af billighet utan af barmhertighet, som den, hvilken äger något, deraf gifver åt en annan hvad denne saknar. Men som en sådan barmhertighet onekligen skulle komma att kosta staten ej ringa del af hans tillgångar, är det ju icke underligt, att grundränteprincipens anhängare vanligen af- råda från dess utöfvande. — Då kan icke heller talas om en sådan billighetsprincip, som vid inkomstbeskattningen föranleder bestämmandet af en minsta beskattningsbar in- komst, ty grundräntorna höra ju icke till jordägarens in- komst, och att nedsätta grundskatterna för en fattig jord- ägare vore ju derför icke att afstå från beskattning af det till lifvets uppehälle nödvändiga, utan att lemna ett bidrag till hans inkomsters ökande. Och särskildt måste man från denna ståndpunkt finna något ytterst oriktigt i de stun- dom framstälda förslagen, att nedsätta grundskatten å de hemman, der den öfverstiger en viss procent af hemmanets afkastning, eftersom detta ju icke hade någon rimlig me- ning utan antagandet, att det är från jordägarens inkomst som grundskatten utgår, och eftersom det ju alldeles icke DEN ANDRA OKTOBER 1871. 215 är sagdt, att de mest onererade hemmanen innehafvas af de mest lindringsbehöfvande ägarne. Lika litet, ja, i sjelfva verket ännu mindre, torde det lyckas att föra de motsatta principernas anhängare till öf- verensstämmelse på det statsekonomiska området, eller der det blir fråga, icke om rättvisa mot beskattade personer, utan om s. k. rättvisa mot kapital och näringar. Ty här råka de, just till följd af olikheten i sjelfva utgångs- och synpunkten, i en tvist, der den ene knappast synes förstå den andres mening, o. . A ena sidan beskärmar man sig öfver att ”beskatt- ningen af jordkapitalet är mycket .tyngre än beskattningen af andra kapital” eller t. o. m. att ”det kapital, som i jord- bruket användes, blifver nära nog fyra gånger mera bela- stadt, än om det användes i andra näringar", eller att be- skattningen träffar det ena hemmanets afkastning med 50 %, det andra med 10 % eller 1 %, under det att ett tredje hemman icke deraf träffas det ringaste, och att till följd häraf ”hela jordbruksnäringen är nedtryckt genom grund- skatterna”. Å andra sidan svarar man härtill, att grundräntorna icke äro någon börda alls på det nuvarande jordbruks- kapitalet; att de långt ifrån att belasta det kapital, som nu användes i jordbruksnäringen, skaffar detsamma ett skydd mot belastning, som det icke i någon annan näring skulle äga; att det alldeles icke träffar det ena hemmanets af- kastning mer än det andras, så vida man nämligen med afkastning menar den behållning, som jordbrukaren beräk- nar såsom sin egen och dermed näringens verkliga kapi- talvinst; och att de sålunda icke hafva det ringaste sam- manhang med det betryck, hvaraf jordbruksnäringen vid något tillfälle möjligen kan lida. 216 DEN ANDEA OKTOBER 187 1 . När man på ett eller annat sätt kommit in i den orubbliga öfvertygelsen, att grundskatterna äro skatter och verka såsom alla andra sådana, så äro de ofvan nämda sat- serna så sjelfklara, att de .icke behöfva någon utläggning. Då faller det af sig sjelft, att de bekanta siffrorna "0,48 % skatt af jordbruksfastigheternas kapitalvärde mot 0,13 % skatter af andra näringars kapitalvärde" skola förefalla som ett dödshugg mot grundskatterna ur ekonomisk synpunkt betraktade. När man åter skarpt och obevekligt fasthåller den uppfattningen, att grundskatterna äro förmögenhetsandelar och kapitalräntor, hvilka icke hafva någon af de egenska- per, som tillkomma en skatt, och när man i synnerhet fä- ster sig vid de nu ifrågavarande skatternas ålder, är det klart, att samma satser måste kallas idel illusioner och sofismer. Grundskatterna äro ju räntan på ett kapital, som för många eller åtminstone ett par hundra år sedan från jordens bruk blef undandraget, och de kunna derför omöj- ligen sägas vara en skatt på jordbrukets kapital. Ännu mindre kan det sägas, att de belasta det kapital, som nu i jordbruket successivt nedlägges, då ju just vid hvarje sådan operation, d. v. s. inköp af onererad jord, kapitalet till grundräntan blir oköpt eller betraktas såsom för jord- egendomen dödt, under det att deremot den, som nedläg- ger mera kapital genom att förbättra sin jord, har en be- tydande förmon deri, att denna fixa grundskatt, hvilken icke i något hänseende vållat minskning i hans förmögen- het eller näringskapital, likväl beveker staten att vid fastig- hetsbevillningens utkräfvande åt jordbrukare bevilja 1 % lindring. Den ofvan anförda siffersammanställningen bevi- sar ju också rakt ingenting, då den beror på en samman- DEN ANDRA ÖKTOBER 1871. 217 slagning af siffror och ting, som icke kunna adderas *). Hvad slutligen beträffar näringens betryck, så kan den lika litet bero på grundskatternas tillvaro, som man kan säga, att jordbruket i en socken är tryckt derför, att för några hundra år sedan en bit togs af hvarje hemman och inlades till en kronopark, der de sedan legat obrukade, utan att sådant hindrat den återstående jorden att förbätt- ras eller försämras, näringen å de återstående hemmanen att utvecklas eller gå tillbaka. Jordbruksnäringen skall visserligen, såsom alla andra, utvecklas genom tillskott af nytt kapital och förädling af den personliga arbetskraft, som ur kapitalet framkallar vinst, men att skaffa tillskot- tet genom öfverflyttandet af 182 millioner från staten till jordägarne, det kan lika litet gillas som att taga det med våld direkt från idkarne af andra näringsgrenar. Det skulle för öfrigt ju icke vara något annat än tillämpningen i stor skala af detta hjelpsystem för näringarna, som vi öfver allt sträfva att få bort, derför att det' bevisat sig vara mera till skada än till gagn, derför att det förqväft *) Siffran för taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter, 1,817,000,000 rdr, är naturligtvis tillkommen genom uppskattning af jorden just efter det värde, den äger såsom till en del med grundskatter belastad, och ligger just till grund for den beräkning af jordägarnes inkomst, som fastighetsbevillningen förutsätter. På detta kapital beräknas för staten 0,03 % såsom skatt. När man nu till denna kapitalsiffra lägger den, som erhålles genom att multiplicera grundskatternas be- lopp med 20, eller som angifver dessas kapital efter 5 %, och sedan slår i hop grundskatterna med bevillningen som ränta på det kela, ' så har man ju endast kommit med ett hokus-pokus i räkneväg.. Det taxerade jordkapitalet är hvad det är just derigenom, att det icke. bär grund-skatten; detta har man ju erkänt i och med. det- ‘ samma,som man ansett sig böra beräkna ett särskildt kapital för grundskatten; det förra kan således icke genom hopläggning med 'det, som är grundskattens kapital, få relation till grundskatten eller anses bära densamma. 218 DEN ANDRA OKTOBER 1871. den naturliga kapitalbildningen i stallet för att öka kapi- talen. Ôfver allt således bestämda förnekanden af lavar enda sats i motståndarens bevisföring, oblidkeligt nej till alla hans påståenden — oblidkeligt, emedan det logiskt följer ur principerna å ömse sidor, såvida de uppställas så, som vi här formulerat dem, och som de obestridligen under inverkan af meningsbytets hetta ofta formuleras. À ena sidan: icke ett öres eftergift af statens tillgångar! A an- dra sidan: icke sten uppå sten af det orättfärdiga skatt- systemet! Då i det politiska lifvet en skiljaktighet af dylik art gjort sig gällande, medför den helt naturligt, att man å ömse sidor slutar med att bestrida motståndarens sunda omdömesförmåga, eller, der sådant icke låter sig göra, — hans rättskänsla. Vi hafva härå sett exempel i rikt mått under de senaste tiderna, och då det å ena sidan alltid är tal om en statens ”tillgång”, som är i fara, måste misstron till motståndarens rättskänsla ju derstädes direkt utgå på beskyllningen för ”lust till annans egendom”; under det att de, som alltid tala om ”orättvis skatt”, få åtnöjas med att, så godt sig göra låter, ropa på ”de privilegierades egoism”. Den förra förebråelsen växer i bitterhet och styrka, ju närmare faran för tillgångarna kommer, och af många tecken synes det, att den nu kommit nära sin höjd- punkt. Det är likväl just i ett sådant ögonblick som den allvarliga frågan framställer sig: är det möjligt, att en rättsåskådning, en tankegång sådan, som den Sveriges jordbrukare allt mer synas vilja göra gällande gent emot vår tankegång och våra teorier, kan bero på lumpen per- sonlig egennytta allena? Är det rimligt, att en åsigt, som delas af ett så stort antal i öfrigt till hela sin karaktär .sroieirereiishisssst DEN ANDRA OKTOBER 1871. 219 rättsinnade män, skulle vara utsprungen allenast af beräk- ningar på otillbörlig vinning för den enskilde? Man skall kanske säga, att redan en sådan fråga be- visar, huru de som segra och få makt alltid hafva lätt att äfven få rätten på sin sida; men man må ej glömma, att hon har sin fullt berättigade anledning så väl i det teore- tiska behofvet att vinna rimlig förklaring af det, som från någon sida synes orimligt, som i det praktiska behof- vet af att få ett slut på tvister, hvilka hota att omöjliggöra allt samarbete inom det politiska lifvet. Värst af allt är ju att förlora tron på en förnuftig orsak till det som hän- der i verlden, och i samma mon tilldragelsen är stor och genomgripande, blir det motbjudande att i det lilla, det tillfälliga, det oförnuftiga och helt och hållet oberättigade uppsöka orsaken och förklaringsgrunden. Svaret på den vigtiga frågan torde lättast finnas,, om man noga undersöker sjelfva de premisser, hvarpå de bägge partierna stödja sig, tillser, livad de hvar för sig rätteligen kunna innehålla, samt aktar på de förutsättningar, hvarpå dessa åter i sin ordning bero. Å vår sida utgå vi från det ekonomiska faktum, att jordvärdet i alla möjliga transaktioner måste beräknas med hänsyn till storleken af de på jorden hvilande bördor, dessa må nu vara räntor af obestridt privaträttslig natur, eller s. k. ”grundräntor” till staten; att det med 100 rdr onererade skattehemmanet af hvarje. förståndig köpare beta- las med omkring 2,000 rdr mindre kapital än det bredvid liggande, till brutto af kastning jämgoda säterihemmanet; att den minskning i hemmanets kapitalvärde, som den sekel- gamla grundskatten vållat, omöjligen kan hafva något att göra med den nuvarande ägarens kapitaltillgång, eftersom arfs- och köpetransaktioner borttagit allt samband dem 220 DEN ANDRA OKTOBER 1871. emellan; att den, hvilken for hemmanet betalat 2,000 rdr mindre än livad det skulle betingat, om det varit fritt från grundskatt, omöjligen kan i detta ögonblick vara ägare till dessa 2,000 rdr, som han hvarken ägde förut eller fick af säljaren till skänks, men att han skulle blifva ägare deraf i samma ögonblick som skatten borttoges och hans hem- mans värde derigenom steg; att med ett ord grundskatten ekonomiskt taget har till hans kapital alldeles samma för- hållande som räntan å en privat inteckning, är en förmö- genhetsandel, som han nu icke äger. Den svenske skattej ordägaren åter utgår från det rätts- liga faktum, att han är ägare med full äganderätt till sitt hemman, genom hvilken transaktion det nu än må hafva kommit i hans ägo. hvilket pris det än vid köp och för- säljning måtte betinga. Och sedan fortgår hans breda och enkla argumentation sålunda. Jag känner icke mer än två slags afgifter af en sådan egendom, räntor på intecknad skuld och skatter. Någon inteckning i statens hand å mitt hemman vet jag icke af, och lär sådan ej heller kunna uppvisas; alltså måste den afgift, jag erlägger i grundskatt, vara en skatt. Och dertill vet jag, att det är kronofog- den, som uppbär densamma tillika med alla andra skatter, att den liksom de andra användes till statens utgifter, och att den derför måste betraktas som. mitt bidrag till det allmännas behof. Slutligen säger han, visserligen med en tydlig sofism, men icke mindre tvärsäkert: att den ock tages af mina inkomster, det kan väl ingen förneka, som ej vill bestrida, att hemmanet, hvaraf inkomsterna utgå, är mitt; ty den afkastning, jag med svett och möda drager ur min torfva, är ju också min, ända till det ögonblick, då jag offrar den åt det allmänna. DEN ANDRA OKTOBER 1871. 221 Det första och vigtigaste, som framgår ur en dylik fastställelse af de motsatta utgångspunkterna, är i sjelfva verket ett nederlag för oss, så till vida att vi icke kunna, drifva den svenske bonden ur den starka ställning, der han befästat sig, icke med juridiska spetsfundigheter, utan med enkla och klara satser, hämtade ur vår egen positiva och historiska rätt. Vi kunna å vår sida till evidens bevisa, att grundskatterna ekonomiskt verka såsom servitut eller inteckningar, men vi kunna aldrig bevisa att de rättsligen äro servitut eller inteckningar, ty de hafva ju intet af de rättsliga kännemärkena på sådana. Vi kunna tydligt åda- galägga, att jordägaren icke, vare sig genom köp eller arf eller annan ockupation, åtkommer den förmögenhetsandel, som utgöres af grundskattens kapital, men vi kunna alls icke bevisa, att någon annan med äganderätt innehafver detta kapital eller dess ränta. Må hända skulle man i ro- merska rätten eller medeltidens rätt eller i någon modern filosofisk rättslära kunna påfinna någon rättstitel, hvarunder staten kunde sägas besitta densamma; men de tider äro länge sedan förbi, då man i Sverige gjorde något' allvarligt försök att häfda statens äganderätt till skattejorden; det behöfves numera inga långa historiska utredningar för mot- satsens bevisning, ty den är länge sedan ovederläggligt fast- stäld och, så vidt vi hafva oss bekant, äfven obestridd. Men erkännes icke denna äganderätt till hemmanet i dess- helhet, saknar man ju all grund för statens äganderätt till någon ideel del deraf eller till deraf utgående afgifter. Oförnekligt är, att dessa ursprungligen hafva varit skatter och bevillningar af sjelfägande jord, och hvilken karakter de än genom sin ålder och sin orubblighet kunnat erhålla,, objekt för statens privata äganderätt kunna de aldrig blifva. Ser man på deras ursprung och på deras juridiska karak- 222 ' DEN -ANDRA OKTOBER 1871. • tär, torde det vara omöjligt att för dem finna något annat namn än skatter. Och sålunda måste man öfvergifva den formulering af vår princip, den definition af de ifrågavarande bördorna, enligt hvilken de skulle vara statens ’egendom”, ”inteck- nade fordran”, ”räntor” eller livad man vill kalla det, och ifrån hvilken den absoluta orättvisan af deras upphäfvande härledes med oemotståndlig konseqvens. I stället får skattejordägaren det vapen i sin hand, som den formela rätten alltid förlänar, som efter behag kan användas både till murbräcka och till sköld, och som har en förunderlig makt att ingifva trygghet och sjelftillit. _ De ofvan antydda svårigheterna äro sålunda på visst sätt förminskade, då rättsåskådningarna i en så vigtig punkt närmat sig hvarandra. Men förlikade äro dessa dock icke, och frågan sålunda icke heller löst. Om vi icke kunna från den ekonomiska utgångspunkten komma fram till en formelt juridisk rättsgrund för dessa skatters orubblighet, kunna vi dock å vår sida icke drifvas ut ur vår ställning, då vi yrka, att skatten är hvad den är, icke blott genom sitt rätts-ursprung och sin rättsliga karaktär, utan lika mycket genom sin ekonomiska karaktär och sina ekonomiska verk- ningar. Allt hvad vi om dessa "real-onera" påstå med af- seende å deras förhållande till jordägarens kapital och in- komster, till jordbrukets kapital, till näringens ståndpunkt och utveckling o. d., är ju grundadt på iakttagelser af rent ekonomiska- företeelser och lagar och står fast, alldeles oberoende af den frågan, huruvida dessa onera äro skatter eller räntor. Allt lovad vi på grund häraf yrka, eller att dessa bördors upphäfvande skulle vara en rubbning i för- mögenhetsförhållandena, som gaf åt den ene och tog af den andre inom samhället, står ock fast och är, oberoende af DEN ANDRA OKTOBER 1871. 223 den formela rättsfrågan, lika behjertansvärdt. Det strider visserligen mot begreppet skatt, under hvilket de dock måste inordnas, att dessa bördor icke hafva någon propor- tion till skatteförmågan hos den som utgör dem. Men dermed är saken icke afgjord, ty trots sin egenskap af skatter hafva dessa bördor alls ingen relation till jordäga- rens skatteförmåga, och i denna sin egendomliga ställning till skattegifvaren hafva de dock sitt väsen. Vi äro der- för berättigade till det påståendet, att de, äfven oaktadt sin egenskap af skatter, icke äro ur ekonomisk synpunkt orättvisa, utan att man tvärt om begår en orättvisa, eller, om vi icke få begagna detta ord, en obillighet, genom att endast taga hänsyn till deras historiska ursprung och for- mela beskaffenhet. Vi kunna också fortfarande med allt skäl vidhålla våra påståenden, att de oföränderliga och ur- åldriga grundskatterna äro en i många hänseenden för- träfflig beskattningsform; att de, oberäknadt den säkerhet och stadga de gifvit åt statens finanser, på det hela äro mindre känbara och olägliga för jordägaren än en ständigt föränderlig och med jordvärdet stigande fastighetsbevill- ning, att de tillika måste vara förenade med vida mindre omkostnader än en sådan jordskatt, som i fullt riktiga pro- portioner skulle träffa egendomarnas kapitalvärde, efter- som en dylik måste grundas på dyrbar kataster. Med ett ord, vi hafva i behåll alla de obestridliga och oemotsägliga skäl och bevis, hvarmed vi, ådagalägg a, att grundskatterna icke få längre betraktas och behandlas såsom -andra skatter. Och så kommer härtill, att vi ännu icke hafva fått nå- gon giltig grund, hvarför de framför andra bördor skulle afskaffas. Men nu företer sig någonting annat, som också tyd- ligt framgår vid en uppmärksam betraktelse af de bägge 224 DEN ANDRA OKTOBEB .1 8 7 1. partiernas utgångspunkter och metod. Under det vi vinna vår ståndpunkt och häfda våra påståenden genom att öf- ver allt tänka oss jordägaren såsom köpare och säljare, d. v. s. genom en abstraktionsprocess, håller sig den svenske bonden helt enkelt fast vid det konkreta och påtagliga faktum, att han till fullo äger sitt hemman och deraf dra- ger inkomster. Såsom vanligt i ekonomiska frågor före- finnes här en skilnad mellan ”hvad man ser” och ”hvad man icke ser”, men mer än någonsin förefinnes här ock svårighet att bringa detta ”som man icke ser” inom den motsträfviges eller svagsyntes synkrets. Vore Sveriges skattejord till största delen eller till någon stor del i hän- derna på män, hvilka sjelfve köpt sina hemman och be- traktade desamma med affärsmannens öga såsom föremål för spekulation och kapitalanvändning, då skulle det icke vara särdeles svårt att få vår tankegång fattad och erkänd; man märker det deraf, att de s. k. ståndspersoner, som besitta skattejord, med största lätthet sätta sig in i den- samma. Men Sveriges bönder, som ju ännu till allra stör- sta delen bära grundskatternas börda, stå icke i en sådan ställning. En stor del af dem hafva åtminstone från far och farfar ärft sin jord, månge veta, att den tillhört släg- ten under sekler; och tydligt är, att hvad vi tala om arf- lösen o. d. såsom förklaring af vår teori, är ännu mindre påtagligt och lättfattligt än vår erinran om köpetransaktio- ners inverkan på egendomens värde. Men äfven de bön- der, som sjelfva köpt sin jord, intaga till densamma en helt annan ställning än den affärsmässige jordbrukaren. Det är icke mer än några tiotal af år, sedan de stora hy- potekslånen med ty. åtföljande inteckningar, jordförbätt- ringar och stundom konkursförsäljningar begyne rätt lära den svenska allmogen hvad jord-affärer betyà, och huru ⅛z^^ . DEN ANDRA OKTOBER 1S71. 225 jorden är ett kapital, som står under de allmänna lagarna för kapitalbildning och kapitalanvändning, och ännu har den uppfattningen visserligen ej fullständigt inträngt i denna samhällsklass’ medvetande; ännu är hemmanet för den svenske bonden något annat och mer än ett kapital som man kan uttrycka i siffror; det är så helt och hållet sammanvuxet med honom sjelf och hans tillvaro, att han svårligen kan betrakta det som en lös och rörlig egendom. Han vill oaktadt hemmansklyfningsförordningen knappt tänka sig detsamma territorialt deladt, hur skulle han då vilja följa oss i denna bevisning, som hvilar på att man tänker sig hemmanet likasom ideelt deladt i två stycken, af hvilka det ena är konfiskeradt till kronan? Vi söka att visa, huru han icke kan betrakta sig som ägare till hvad han icke köpt i det hemman, han fick för 2,000 rdn min- dre, än det skulle hafva kostat fritt från onera; och han går kanske svarslös bort. Men i hans hufvud fins ändå ingen annan tanke än: ”hemmanet är mitt”. Vi hänvisa honom derpå, att han dock icke har att förfoga öfver de inkomster, han är lagligen skyldig att lemna till staten, då han öfvertog jorden med full kännedom om dess onera; och han svarar oss blott: är jag icke lika skyldig att be- tala äfven "bevillningen" och kommunalutskylderna, blir jag icke pantad för dem så väl som för grundskatten? äro de då icke samma slags skatter? och ser jag dem icke alla på min debetsedel, känner jag icke dem alla som en lika tung eller lika lätt börda; hvar ligger då skilna- den för mig — om icke blott deri, att grundskatterna be- tala endast jag och mina kamrater, under det han, som sit- ter på säterigodset derborta, är från dem fri? i Så framträder det skäl, som må hända mer än något annat verkar på skattebonden i vårt land, det som hämtas Hans Forssell, Studier och kritiker. 15 226 DEN ANDRA OKTOBER 1871. af jämförelsen mellan gård och gård, mellan hemmanet och ”godset”, och som rotat sig fast trots allt hvad man gjort för att upphäfva dess kraft. Vi invända, att bonden endast behöfver köpa säterigodset eller byta sig till det, för att sjelf få samma förmon; men äfven häri ligger ju en anmaning att se på det, som kunde vara, i stället för på det som är, och så länge vår man har skattegodset i sin ägo i stället för säterigodset, ser han ännu, i stället för godsens olika belastning, blott en olikhet mellan skatte- man och frälseman. ' Och till slut, när vi kasta fram vårt kraftigaste argu- ment och fråga: om nu, den dag som är, ditt hemmans grundskatt eftergåfves, skulle du då icke få en tillökning i din förmögenhet, som tydligen framträdde, om du mor- gonen derpå sålde ditt gods och finge det betaldt till samma värde som det jämgoda säteriet, eller med 2,000 rdr mer än det var värdt i går? Detta skulle ju verka helt annorlunda än t. ex. borttagandet af hela allmänna bevillningen, som träffar alla inkomster och all jordfastig- het lika, och som derför icke skulle ändra jordvärdet det ringaste, under det genom grundskatternas borttagande I skattej ordsägare finge bättre hemman och större förmögen- het, men alla andra finge en minskning i sin förmögenhet genom en hastig tillökning i alla skatter, — då svarar han oss utan tvekan: än sedan? den lättnad vi skulle erhålla,' hafva vi icke ärligt förtjent den under de århundraden, då vi tåligt burit dessa bördor, som åtminstone då voro orättvisa? I detta ”Vi” ligger ett helt politiskt program och der- med den grund för reformen som allena något betyder. Det är först och främst det mest dräpande svaret på hela vår bevisföring: i stället för den abstraktion, som vi göra DEN ANDRA OKTOBER 1871. 227 gällande genom att tänka jordägaren såsom köpare ocli säljare, inskjutes här någonting, som icke tänkes, utankän- nes, som alldeles icke är abstrakt eller svårfattligt, utan fullt lefvande och klart för dem, som denna sak närmast angår: jordägaren såsom bonde till skilnad från och i mot- sats till alla andra samhällsmedlemmar. Långt ifrån att han skulle träda oss till möte i vår tankegång såsom en person, hvilken som helst, den der nedlagt kapital i jord, stiger han ifrån oss allt längre och längre bort såsom ätt- ling och ledamot af en samhällsklass, hvars traditioner svära emot denna uppfattning; hans ^i hindrar oss att åt- komma honom som individ, och det betyder ej blott hela denna stora - klass, som i detta ögonblick besitter Sveriges skattejord, och som icke vill höra talas om jordköp och försäljning, kapitalanvändning o. d., — utan det hänvisar på ett samband mellan forntid och nutid, med hvilket vår teori naturligtvis icke kan räkna. Den politiska situatio- nens kärnpunkt synes oss också ligga i detta fenomen; den strid, hvars första skärmytsling vi bevitnat, är ett mo- ment af vår historia, som har oändligt mycket djupare röt- ter, än den ene eller andre representantens tillfälliga be- gär efter förbättrade förmögenhetsvilkor, och om man fä- ster sitt ögonmärke endast vid sådant, löper man fara icke blott att begå en stor orättvisa och obillighet mot enskilde personer, utan äfven att taga fel i den politiska diagnosen af sjelfva krisen, hvilket är ännu farligare. Vore det en- dast rå egennytta, som ledde dessa viljor, så skulle de helt visst icke äga den makt de nu besitta, ty i den personliga egennyttan ligger ett frö till splittring, som icke tillåter någon kompakt opinion att äga bestånd. Men den opiniön, söm leder desse, skall icke rubbas, ty den utgår från en i 'deras traditioner och hela sociala skaplynne grundad oför- 228 DEN ANDRA OKTOBER 1871. måga att förstå vår uppfattning. Det är detta, som på en gång förklarar deras yrkanden och tillika omöjliggör grund- skatternas, men främst indelningsverkets, fortvaro. Det be- höfs icke mer, än att en sådan oförmåga tydligt ådagaläg- ges, för att hela den inre motsägelse, som onekligen fin- nes hos dessa bördor, skall växa ut och antingen hota sam- hällskroppen med fara eller förstöra dem sjelfva. Ty en motsägelse ligger det naturligtvis i dessa bör- dor. De äro ur rättslig synpunkt skatter, men sakna skat- ters ekonomiska karaktär. De äro ur ekonomisk synpunkt räntor, men sakna räntors juridiska karaktär. Deras verk- ningar och väsen stå icke i öfverensstämmelse med deras upphof och form. De hafva en gång såsom andra skatter för statens räkning borttagit en del af jordägarens inkom- ster eller kapitalränta; men de hafva sedan oafbrutet ut- gått med samma belopp *) af samma jord, och slägte efter slägte hafva, om de än aldrig så mycket afskytt dem såsom bördor för jordägaren, dock vid alla- värderingar ekonomiskt betraktat dem som en borttagen del af jordens kapital- ränta. Påföljden är, att de nu icke, såsom andra skatter, kunna sägas utgå af jordägarens ekonomiskt beräkneliga inkomster, huru envist man än må fasthålla, att de dock äro en minskning af hans egendoms afkastning. Det förra är tillräckligt för att förbjuda deras behandling såsom andra skatter, men det är icke tillräckligt för att upphäfva deras egenskap af skatter. Men om man å den ena sidan allt för mycket håller på deras skiljaktighet från öfriga species af samma genus, om man allt för envist betonar dessa *) Man må här naturligtvis icke invända, att de såsom natura-pre- standa hafva stigit i värde, ty denna deras förändring beror ju blott på relationen till penningen, och huru mycket den än må i vissa , hänseenden betydå för att göra dem förhatliga, rubbar den dock icke deras ofvan nämda karaktär. DEN ANDRA OKTOBER 1871. 229 skatters likhet med räntor och deri vill finna ett skäl for deras bibehållande i orubbadt skick, är det fara värdt, att å den andra , sidan deras rättstitel som skatter' kommer att betyda allt, och det för dem specifika blir lemnadt ur räkningen, så att de en gång blifva borttagna med ens och utan all hänsyn till deras ekonomiska karak- tär. Deras höga ålder är nog för att göra deras upp- häfvande utan hänsyn till de ekonomiska verkningarna obil- ligt och i högsta mått skadligt, men den är icke tillräck- lig för att betaga dem detta utseende af obillighet, som beror dels på deras formela beskaffenhet, dels på svårig- heten att derifrån särskilja deras ekonomiska och reela be- tydelse, hvilken svårighet är nära oöfvervinnelig för dem, som genom hela sin sociala ställning och alla sina intres- sen äro deras naturliga fiender. Och då det nu icke fin- nes någon utsigt till att denna fiendskap skall förmildras genom den fortgående förändringen af dessa sociala förhål- landen, utan snarare att den långt dessförinnan skall hafva gått till det yttersta under inverkan af de politiska förhål- landena, så följer som slutsats deraf, att den inre motsä- gelsen i dessa bördor måste upphäfvas. Man måste finna någon utväg att gifva dem den proportion till skatteobjek- ten, som de nu icke äga, skulle det ock kosta staten något att återställa det samband mellan jordägarens förmögenhet och jordens skatt, som nu icke existerar. Ju längre man dermed dröjer, dess mindre blifva utsigterna till en fred- lig uppgörelse, till en sådan reglering*), som på en längre *) Det är icke vår uppgift, och här är icke heller stället, att antyda formen eller vilkoren för en sådan reglering. Det måste i väsentlig mon komma att bero på politiska kombinationer, huru lindrig den ’ revolution blifver, som den måste medföra. Derpå beror ock, huru- vida den kan komma att verkställas i.den för staten mest fördel- aktiga form, såsom ett öfverflyttande mot ersättning i statsobliga- 230 DEN ANDRA OKTOBER 1871. tid fördelar den ekonomiska omstörtningen och sålunda minskar dess tryck. Och ju längre man dermed drö- jer, desto starkare blifver den spänning i sinnena, som lägger hat mellan samhällets klasser och i vissa ögonblick framkallar tankar och känslor, hvilka för den svenska sta- ten äro vida farligare än hvilken ekonomisk revolution, som helst. Vi hafva talat om traditionen såsom något betydelse- fullt i denna fråga, men det är icke vår mening, att yr- kandet på grundskatternas upphäfvande i och för sig är något traditionelt. De grundsatser och idéer, hvarpå dessa, yrkanden stödjas, äro tvärt om något nytt, èller något, som i förflutna tider icke kunde göra sig gällande. Den svenska allmogen har, ehuru länge representerad å riks- möten, fordom sällan protesterat mot grundskatternas börda, den har snart sagdt från urminnes tider ansett den gamla jordeboksräntan såsom oundviklig och oföränderlig, och endast då . och då gjort invändningar mot de gärder hvaraf mantalsräntan uppkommit; dess sträfvan under det sist förflutna århundradet gick t. o. m. egentligen ut på att förskaffa orubbligliet äfven åt dessa beståndsdelar af vår grundskatt; den har också en gång varit med om att häfda kronans rätt till sina ingälder, för att dermed gifva rätts- grund åt reduktionen af förlanta skatteräntor. Den sven- ske bonden under 16:de, 17:de och 18:de seklen såg icke ens, åtminstone icke såsom nu, någon skriande orättvisa tioner af en del af skattejordens bördor på frälsejorden i likhet med jämkningarna i Preussen, Danmark och Österrike, eller om den skall ske genom en total s. k. billig aflösning af grundskatterna, då i stället en revision af fastighetsbevillningens grunder måste äga rum. Hvàd indelningsverket beträffar står det naturligtvis i viss mon utom reglerna för de öfriga grundskatternas behandling, då här både bördans egendomliga natur och hänsynet till det militära or- ganisationsarbetets kraf fordra billigt afseende. . DEN ANDRA OKTOBER 1871. 231 uti frälse- och säteri-jordens friheter: under en stor del af 16:de seklet var tillgången till denna frihet tämligen öppen och de motsvarande skyldigheterna dessutom någorlunda proportionerliga; under 17:de seklet var det egentligen det personliga trycket af den belånade adelns herravälde, som retade till förbittring och tog öfver alla andra känslor; ännu under 18:de seklet var det såsom förut den rätta pro- portionen mellan ståndens särskilda bevillningar, som ut- gjorde beskattningens hufvudfråga. Och genom hela denna tid löper ju dessutom såsom en röd tråd den allmänna föreställningen om ståndsskilnaden och ståndens olika rät- tigheter såsom något naturligt och hardt nära berättigadt. Den rättvisans grundsats, hvarom nu talas, den jämlikhet, som nu är allas lösen, kan derför knappast sägas vara en tradition. — Men .det som deremot är traditionelt, det är det föreställningssätt, som använder och tillämpar dessa nya grundsatser, och just i detta sammanträffande ligger det för situationen egendomliga. Vi hafva under mer än ett halft sekel utvecklat och förverkligat idéer om medbor- gerlig jämlikhet och rättvisa i beskattning; vi hafva upp- löst de band, som fäste de olika jordnaturerna vid person- liga eller ståndsprivilegier, och visste oss derigenom betaga dessa olikheter deras ekonomiska och stats rättsliga bety- delse; vi hafva borttagit de skrankor, genom hvilka stånds- representationen hindrade ”den allmänna medborgerlighe- ten” att komma till sin rätt i samhället, och trodde oss derigenom hafva besvurit söndringens ande inom folket sjelft. Men hvad vi icke kunde upphäfva var den sociala betydelse,' som dessa jordnaturer ägde; hvad vi icke kunde borttaga var det lif, som ståndsintressen och ståndsfördo- mar ännu ägde inom folket, och som var starkast just hos dem, hvilka hittills stått mest .oberörda af den ”allmänna 232 DEX ÄNDRA OKTOBER 1871. medborgerlighetens” ande, emedan de minst varit i åtnju- tande af medborgerlighetens förmoner. För dem ‘samlade sig i begreppen ”bonde” och ”herre” en hel här af dunkla minnen och föreställningar om orättvisa och obilligheter, om öfvermod och misstro, hvilka genom de nya idéerna om .medborgerlig jämlikhet omsattes till det okufliga be- gäret efter lika politiska rättigheter, men som icke genom dessa rättigheters beviljande voro med ett slag försvunna. Ståndskänslan, den traditionela, lefde och lefver ännu hos dem qvar, men har fått en ny eller något förändrad rikt- ning. Ty då för dem ännu i denna dag skattejord för det mesta betyder detsamma som ”bonde”-jord och frälsejord detsamma som ”herre”-jord, så lefver ännu för deras före- ställning en skilnad i rättigheter, en brist i jämlikhet qvar uti dessa skatteförhållanden, hvilkas upphäfvande således, efter deras sätt att se, måste vara ett nödvändigt vilkor för den ”allmänna medborgerlighetens” förverkligande. Nu har känslan af makt kommit till, och en bättre slagruta finnes ju icke för upptäckandet af lidna oförrätter och be- lintliga orättvisor. Med ett ord, det är ingenting annat än det gamla bondeståndet, som i detta ögonblick kommit igen, fullt så starkt som någonsin förr i känslan af gemen- samma intressen, men starkare än någonsin i känslan af makt, och derför också djerft såsom aldrig förut i 'sina anspråk och yrkanden. Vi hafva således ännu ett ut- vecklingsskede att genomgå, innan denna återstod af vårt gamla samhällsskick kan ur det nya statslifvet elimi- neras. Tydligare än någonsin träder oss denna företeelse un- der ögonen just i den särskilda fråga, som nyligen varit å bane, och der de bestämmande synpunkterna hufvudsakli- gen varit de nu antydda. Här tillkom blott, att de ”onere-. DEN ANDRA OKTOBER 1871. - 233 rades” parti förstärkte sin position med ett yrkande af mera privaträttslig nätur, och att å andra sidan de s. k. "privilegierade" stödde sig pä ett af statens allra största och vigtigaste intressen. Spelet var högt, insatserna stora och stämningen derefter uppretad, visserligen icke minst på de tappandes sida. Huru väsentligt stridens utgång berott på den djup- gående skilnad de bägge partierna emellan i hela åskåd- ningssättet, som vi nyss påpekat, torde bäst framgå, om man pröfvar de framstälda rättsanspråken, under olika för- utsättningar. Det visar sig då tydligt, att i tvisten måtte ingå helt andra moment än de rent privaträttsliga. .Men det visar sig också, att de 'förhållanden, som förklara ut- gången, icke längre kunna ändras utan genom att gå till- baka till deras orsaker. Knektekontrakten, säger landtmännens parti, äro vår rättsgrund: frihet från utskrifning är genom dem tillför- säkrad åt en hvar, som sitter i de för 200 år sedan rote- rade jordägarnes rätt, och vill man upphäfva denna frihet, måste roteringsbördan också upphäfvas. Värnepligtens ge- nomförande till bildning af en armé är utskrifning, och som en dylik armé- icke kunde bildas och den allmänna värnepligtens princip icke göras gällande, om man skulle förbigå dem, som rotéra, så måste man gå den andra vä- gen och mot åtagande af värnepligt befria dem från rote- ringen. Utan indelningsverkets efterskänkande kan alltså ingen folkbeväpning åvägabringas, vore den än så nödig för rikets försvar; liksom ju utan expropriation af den en- skildes jord ingen jernväg kan komma till stånd, vore den än så nödig för rikets förkofran. Vi uppehålla endast en stor rättsgrundsats, som är i fara att gå förlorad, och om I dervid anklagen oss för egennytta, så svara vi, att denna 234 DEN ANDRA OKTOBER 1871. . egennytta är ett-lifsvilkor for samhället, eftersom den en- skildes rätt är lika helig och oafvislig som statens rätt. Sä ungefär lyder den formel för landtmännens anspråk, som man framsäger med lyftadt hufvud och i den kränkta rättskänslans ton, som man med rodnad af harm ställer mot det ändra partiets beskyllningar för dåliga bevekelse- grunder. En hvar har i dylika tvister behof af en fast stödjepunkt, af att skaffa sina sträfvanden den idealitet, som den absoluta rätten förlänar. , Men eftersom här sålunda är fråga om juridisk rätt, — låtom oss försöka att från rättstvisten aflägsna alla främ- mande moment, framför allt sådana, som kunna besticka omdömet i sjelfva rättsfrågan: Låtom oss antaga, att den, som gent emot svenska staten för sin talan, är en af Sve- riges förmögnaste godsägare, som sålunda icke kan komma: med tal om sitt ekonomiska betryck; att han tillhör en af Sveriges gamla adliga slägter och sålunda icke kan utsäga detta "Vi", som väger så tungt i den politiska vågskålen; att han slutligen för ett par år sedan köpte sitt hemman, och sålunda mer än väl vet, att-hans förmögenhetsvilkor icke hafva något att göra med detta onus, som vid köpet togs i beräkning. För honom återstår ingenting annat än hans abstrakta rättsanspråk såsom den för 200 år sedan roterade jordägarens nuvarande rättsinnehafvare. Om mitt gods, kan han säga, en gång hade blifvit belastadt med rotering i utbyte mot t. ex. man talsräntan, så kunde man- talsräntan icke rätteligen påläggas utan mot borttagandet af roteringen; men då nu utskrifningen var den börda, emot hvilken i utbyte ålades rotering, måste bytet gå igen, när utskrifningen å nyo kommer i fråga. Då anspråket så upp- ställes, faller det genast i ögonen, hvar knuten ligger. Allt beror på jämförelsen mellan utskrifningen och mantalsräntan DEN ANDRA OKTOBER 1871. 235 såsom föremål för byte mot roteringen. Att jämförelsen dem emellan är befogad, hvad beträffar den gamla utskrifningen, faller af sig sjelft, då bytet verkligen ägt rum, och att by- tet kunde ske, förklaras lätt deraf, att denna utskrifning var ett onus, hvarifrån man i hvarje enskildt fall kunde friköpa sig, hvadan det icke var svårt att äfven en gång- för alla för densamma gifva en eqvivalent i penningar eller penningars'värde. Men huru ställer sig saken med den nu ifrågavarande utskrifningen eller värnepligten? Att den i många yttre drag är den gamla lik, kan ju ej nekas: den af- ser att fylla K. M:ts regementen eller t. o. m. att bilda K. M:ts regementen; den medför pligt att i fall af krig gå utom landets gränser; den omfattar husbonden, hans söner och hans drängar. Och likväl — låtom oss se hvad den rättsökande parten erbjuder åt staten för befrielsen från några hundra riksdalers skattebörda, emot hvilken han vill återgå till det förhållande, som rådde före knektekontrak- tens ingående, och sålunda tillåta kronan att utskrifva ho- nom sjelf, hans barn och tjenstefolk. Bjuder han sitt tjenstefolk? Knappast, ty icke lär det väl kunna hända honom att ådraga sig någon pekuniär uppoffring genom att betala en tjenare full årslön under den tid denne må- ste vara frånvarande från hans tjenst i och för krigsöfnin- garna. Han bjuder således sig sjelf, såvida han nämligen är under 27 år (ty pligten att i landstormen inträda är ovedersägligen blott den gamla skyldigheten att gå man ur huse) och sina barn, till öfning i vapens bruk 82 da- gar under åldern 20—27 år. Redan i denna disproportion mellan de bägge bytesföremålen ligger något påfallande. Men härtill kommer hvad som är ännu besynnerligare. Han erbjuder sig nämligen att underskrifva en lag, som stadgar värnepligt, utan rätt till friköpning, och han fordrar 236 DEN ANDRA OKTOBER 1871. i gengäld en tillökning i sin förmögenhet, till hvilken han köpt sig rätt med penningar. Penningar eller deras värde be- gär han för en uppoffring, hvilken uttryckligen medgifves icke kunna i penningevärde uppskattas. Ligger icke häri en orim- lighet, som skulle bringa den rättsökande sjelf att taga sina anspråk tillbaka, och domaren att döma: antingen är den utskrifning, hvarom nu är fråga, icke detsamma som den gamla utskrifningen, och då förfaller anspråket; eller ock var kontraktet ett pactum turpe, om det utbytte saker, som icke kunna bytas: penningar och personligt medbor- gerliga pligter; och då förfaller anspråket ock. Svårligen kan det segrande partiets envisa fasthållande af sina anspråk bero derpå, att de ej känt till denna väsentliga skilnad mellan den gamla utskrifningen och den föreslagna värnepligten, ty denna har i alla möjliga former af motsi- dans män blifvit dem förehållen, och desses klagan, att man ”schackrade med pligten” eller ville tilltvinga sig små förmoner för att erkänna stora grundsatser, kan icke hafva lemnat dem i okunnighet om, att här låg hufvud- vigten på något helt annat än skattefrågan. Men just detta, att man på det hållet tillslöt ögonen för denna klara san- ning, bevisar, huruledes skattefrågan mer än någon annan är en lifsfråga för vårt land, att dessa skatters tillvaro är nog för att omöjliggöra all enighet i så väl stora som små .samhällsfrågor, all sund och riktig uppfattning af deras verkliga betydelse, att der ligger något, som kan blifva ett tärande kräftsår, om det onda icke bortskäres med sin rot. Här kommo icke män, sådana som den nyss förut- satte, och som genast skulle hafva afstått från sin talan på grund af dess oförenlighet med vanliga rättsregler, utan en samhällsklass, som i denna talan inlade sin ståndsmäs- siga protest mot ett i deras ögon orättvist och obilligt DEN ANDRA OKTOBER 1871. 237 skattesystem; för hvilka sjelfva försvarsfrågan blott blef en ventil för dessa önskningar, och för hvilka således hvarje annan fråga också måste hafva en jämförelsevis ringa betydelse. De kommo ej blott med ett privaträtts- ligt yrkande, utan med ett politiskt anspråk, rustade med sina ärfda föreställningar och nya rättsbegrepp, innerligt öfvertygade derom, att roteringsbördan är en skatt såsom alla andra; och det var dem lika ofattligt, att försvars- kostnadernas ökande skulle kunna försiggå utan i samband med deras ”rättvisare fördelning”, som det för oss vore ofattligt, om någon yrkade att lägga 10 % bevillning på städerna och 1 % bevillning på landsbygden, eller 20 % på Dalarna och 2 % på Skåne. Förbländade af denna sin tanke, hvilken helt visst ingen är mäktig att med ekono- miska deduktioner rubba, sågo de bort äfven från den sida af den speciela rättsfrågan, som ligger alldeles utom håll för skattefrågan. I sina motståndares skäl kunde de icke upptäcka annat än spetsfundiga grepp af en förvillad rätts- uppfattning, och bragte till det yttersta genom förebråel- ser, hyilkas grund de icke tycktes mäktiga att fatta, fram- kastade de en och annan gång satser, som komma hvarje fosterländskt hjerta att stanna af skräck. De gåfvo oss ofta till känna, att den svenske bonden icke har så mycket att befara af en fiende eller att försvara mot hans anfall som den svenske embetsmannen eller borgaren, och de satte en ära uti att hedra den man, som vågat öppet uttala den förutsättningen, att Sveriges folk kunde blifva likgil- tigt för sin nationela sjelfständighet. De smädade och för- ödmjukade således sig sjelfva, för att hota sina motstån- dare, och de märkte icke, att de dermed lyfte hand mot den helgedom, som ingen ostraffad kan angripa. 238 DEN ANDRA OKTOBER 1871. Af sådana utbrott har ,man tagit sig anledning till klagan deröfver, att vårt folks lifskraft är utsinad, till sorgliga aningar och profetior om de öden, hvilka vänta en hvar ”som dagtingar med sin pligt". Men en slutsats, som ligger mycket närmare till hands, är den, att de or- saker, som kunnat vålla denna söndring i tänkesätt, måste vara en fara, hvilken till hvad pris som helst bör rödjas ur vägen. Tanken på döden är den djerfvaste af alla;, mindre djerf, men mera full af tillförsigt och hopp är tanken på en omskapelse af den organism, som lider. Ingen uppoffring är för stor för detta mål, och icke ens bör man derifrån afhållas af oviljan mot att gifva efter för ”enskilda intressen”. Det är fullt ut lika mycket sta- tens och hela folkets intresse att denna splittring häfves, som beror icke på enskildes tillfälliga tycken, utan på ur- åldriga motsatser inom vårt samhälle, hvilka nu med nytt lif träda i dagen. VÄRNEPLIGT,*) Skrifter utgifna på Militär-literatur-Föreningens förlag. N:o 1—8. Stockholm 1871. — —- — ”detta ögonblick, efter hvilket hvarje kavale- rists hjerta fordom längtade, och då femtio otåligt väntande sqvadroner störtade sig som en fast mur mot de fientliga linierna, genombrytande dem'samt genom choquens oemot- ståndliga våldsamhet störtade allt till marken, förvandlande motståndet till en oordnad flykt.” ”Huru skön är ej denna bild, och hvilken kavalerist skulle ej önska dessa tider tillbaka: Nu ser det annor- i lunda ut”. : (Tankar om Kavaleriets användning af C. v. G.) ’ —— —.------------------"Flere exempel från de sista krigen bekräfta den betydliga verkan granat-elden utöfvar mot trupp- kolonner.’ Det har flerfaldiga gånger förekommit, att ett väl träffande granatskott, som kreverat inuti en infanterikolonn, fullständigt upprifvit densamma . . . Vid Königgrätz . . . blef en österrikisk bataljon fullständigt sprängd af det första granatskottet från 4:de 6 E:a batteriet, men mest afgörande visade sig den förintande verkan af dessa skott, då österri- kiska reserverna och de från Nizza och Königgrätz tillbaka- *) Svensk Tidskrift, Nov. 1871. 240 VÄRNEPLIGT. ilande kolonnerna erbjödo ett mål for våra refflade kanoner, som ej kunde förfelas . . . .” (”Artilleriets användande i Fältkriget” af Taubert.) Sådant skall man i våra dagar anmäla!? Ja till och med anmäla som något godt och betydelse- fullt inom vår literatur. Från en synpunkt sedt, är ju detta onekligen barbariet i hänförelse, förödelsen i system ; det är menniskoslagtandet såsom vetenskap och konst med alla de attributer och an- språk, som vetenskap och konst i allmänhet tillegna sig. Och dock låta sig uttryck, sådana som de ofvanstående, — och vida mer drastiska än dessa torde man lätt kunna finna i militärvetenskapens nuvarande hemland — psykologiskt mycket väl förklara. Artilleristen, hvars lifs hela uppgift äf att finna en fältkanon, som fyller alla tänkbara fordringar, råkar i hänförelse vid tanken på en ”fullkomligt flack pro- jektilbana”, som förökar möjligheten att med en excentrisk granat kunna upprifva en hel kolonn af infanteri; han be- räknar procenten af träffade för hvarje skott med samma if- ver, som kirurgen räknar procenten af botade efter en ny- $ uppfunnen operationsmetod. Intresset är hos dessa bägge väsentligen detsamma: menniskotankens intresse för lösningen af svåra problem. Kommer så härtill den häfdvunna bra- vourens och stridslustens hänförelse för ”vapnets” ära, så är den vetenskapligt bildade krigaren färdig med fraser sådana som de nyss anförda — ord, hvilka för filantropiska sinnen äro ännu mer förfärande än det vilda tal, som vi kunna tänka oss i Söderhafsöboarnes föredrag öfver konsten att nedgöra och uppäta fiender. Och likväl, de andra vetenskaperna må vara huru stolta som helst öfver sitt arbete i ”kulturens” tjenst, — krigets vetenskap, som skenbarligen har till uppgift blott att orga- VÅRNEPLIGT. 241 nisera förödelsen af allt hvad den menskliga odlingen ska- pat, torde dock svårligen kunna utstrykas ur de menskliga kulturmedlens led. Dess yttersta mål är dock icke något annat än odlingens befrämjande, och hvad oss göres behof är blott insigten, att vår odling nödvändigt kräfver äfven denna egendomliga yttring af mensklig verksamhet och så- ledes måste hedra och uppskatta densamma. Hon kan ingen- städes strafflöst sättas å. sido, och det land, der densamma får stanna efter 1 den allmänna utvecklingen, löper fara att mista något vida mer, än man förlorar på vårdslösandet af de mera humana vetenskapernas odling och utveckling. Vesti- gia terrent. Vi hafva utan tvifvel hängifvit oss åt onaturliga och oberättigade illusioner, då vi under ett tidskifte af lång- varig fred trott oss kunna bevisa bort kriget ur civilisationen, då vi missaktat krigets vetenskap som en oförnuftig’ anti- qvitet och motarbetat krigets medel såsom en onödig lemning från det öfvervunna barbariets dagar. Vi hafva dervid icke tillräckligt aktat på de dolda krafter, som arbetat under den lugna och fredliga yta, der humanitet och rätt åtmin- stone till grundsatsen obetingadt erkändes, och der alla mot- satser tycktes kunna förlikas genom intressenas naturliga öf- verensstämmelse. Denna älskvärda missuppfattning låter sig af tidsandans allmänna riktning mycket väl förklara, men den får icke längre understödjas. I ett tidehvarf af liflig samfärdsel nationerna- emellan inträffar det så lätt, att de na- turliga och nödvändiga gränserna för hvarderas individualitet falla i glömska; och man inbillar sig då till en tid att de äro helt onödiga, till dess slutligen något moment inkastas i utvecklingen, som värre än någonsin skärper motsatserna emellan dessa nationela individer, — och ve då det folk, som under tiden förlorat känslan för sin individualitet eller Hans Forssell, Studier och kritiker. 16 242 VÅRNEPLIGT. förmågan att uppehålla densamma. 1 en tid af stark mate- riel förkofran händer det också lätt, att den öfverensstämmelse man lyckats framkalla i afseende å de materiela intressena — der dock harmonien endast till en viss grad är lätt att uppehålla — helt och hållet drager bort uppmärksamheten ifrån de djupgående skiljaktigheter folken emellan, som ännu finnas qvar, och som bero ej blott på deras olikartade intel- lektuela och sedliga utveckling, utan än mera på härstam- ning, traditioner, religiöst åskådningssätt och inre sociala förhållanden; till dess att plötsligen midt upp i den materiela freden och sämjan en strid blossar upp, hvilken genom häf- tigheten af sina utbrott vederlägger tviflaren, som icke trodde på dessa hemliga krafters tillvaro eller makt. Och att sådana element till verkliga kulturstrider, till krig, der det kan gälla icke enstaka folks, utan hela kulturformers tillvaro, för närvärande gro i vår verldsdels inre, det kan knappast undgå den uppmärksamme betraktaren. De ligga som gnistor i tunder öfver allt mellan Wolga och Oceanen, mellan Nordkap och Spartivento, och’ vi se ju hvarje dag, huru försigtigt Europas statsmän måste trefva sig fram, för att icke sparka upp eld och lågor framför sig. I ett sådant tillstånd har man i sanning icke rätt att blicka med civilisationens öfver- lägsenhet ned på krigskonstens barbari, ty i de pröfningar, vår civilisation i en mer eller mindre aflägsen framtid kan hafva att genomgå, komma helt visst andra faktorer än de, som utgöra vår humanitets ära och stolthet, att gifva ut- slaget. Det förflutna årets politiska lif har varit helt och hållet upp- taget af försvarsfrågan, och Svensk tidskrift torde derför icke behöfva göra någon ursäkt inför sina läsare, att den, inom pressen nästan ensam representerande en meningsbrytning i VÅRNEPLIGT. 243 den stora debatten, så mycket sysselsatt sig med detta ämne. Vår ståndpunkt torde i föregående artiklar vara klart nog uttalad, och redaktionen tillåter sig blott att tillägga, det denna ståndpunkt för henne väsentligen varit bestämd, icke blott af de ofta och starkt betonade militära skälen, utan lika mycket af skäl, hvilkas betydelse äfven icke-militärer kunna tillmäta sig fog att bedöma. Äfven i sina råaste former har kriget — det förödande — gifvit ansatser till samhällsbildning, ty äfven i sin råaste form kräfver dock kriget en organisation. De embryoniska samhällen, vi skymta i våra häfders natt, hafva sin .karaktär och sitt ursprung nästan lika mycket af krigets behof som af det inre rättsskyddets kraf, och på hela den följande sam- hällsutvecklingen i hvarje land har krigsförfattningen i större eller mindre mon utöfvat ett bestämmande inflytande. Vi våga påstå, att denna lag icke heller någonsin kan elimine- ras bort ur vår civilisation; det ser snarare ut, som om dess betydelse skulle växa med civilisationens stegring, som om försvarsorganisationen för den högre och rikare samfundsut- vecklingen blefve en icke mindre och mindre, utan mera och mera väsentlig faktor. Den rikare och högre samfundsutveckling, som utmär- ker vårt tidehvarf, har ju onekligen utgått från en å alla områden utvidgad sjelfbestämningsrätt för samfundens or- gan, för korporationerna och framför allt för individerna. Det är också just med denna utvidgade sjelfbestämnings- rätt, som staterna hafva att uppgöra sin räkning, och tydligt är, att den stora vigt, som de enskilda organen hafva fått, kräfver en dertill svarande motvigt å samfundens sida. En sådan kan väl på sätt och vis anses vara vunnen genom den utvidgning af de politiska rättigheterna, som gått hand 244 VÅRNEPLIGT. i hand med de sociala friheternas förvärfvande. Ett har man der- igenom tydligen ernått: den principiela söndring, som låg i de forna ståndsrättigheterna, har lemnat rum för den prin- cipiela enhet, som ligger i den ”allmänna medborgerligheten ’. Ett annat har man ock på samma väg trott sig vinna: ab- solutismen i statsstyrelsen hade födt en synbar brist på sam- fundsintresse hos de enskilde och en förfärande motsats mel- lan styrande och. styrde; de nya politiska principerna, folk- representationernas större betydelse och den politiska röst- rättens utvidgning, skulle bota detta onda, bygga allt på in- dividernas samfundsintresse, genom att på dem lägga ansvaret för all 'styrelse, och borttaga svalget mellan styrande och styrde, genom att göra de förre känbart beroende af de- senare. \ Men hvad man härvid allt för ofta och allt för länge för- bisett, är, att dessa politiska rättigheter i och för sig till sin- natur äro ett oändligen svagt bindemedel, såväl individerna emellan, som mellan dem och det samfund, hvari de ingå. Öfver allt är det vid deras upprätthållande och utvidgning tal om de höga pligter, som skola vid rösturnan, offentliga- politiska möten o. d. utöfvas, och huru individen derigenom adlas till medborgare; och utan tvifvel ligger häri ett visst mått af sanning, som icke får förbises. Men om vi taga dessa rättigheter i närmare skärskådande, hvad finna vi då i deras utöfning af denna sjelfuppoffringens kraftansträngning, som är kännemärket på verkliga pligters uppfyllande? 1 sig sjelfva äro dessa rättigheter för individen oändligt lätta att efter förmåga uppfylla, oändligt litet betungande, åtmin- stone så till vida, att de efter lägenhet kunna begagnas eller icke begagnas; mot underlåtenheten att dem begagna finnesju intet annat verksamt rättelsemedel — än deras större eller mindre för- monlighet för den enskilde. Redan häraf framgår deras oförmö- VÅRNEPLIGT. 245 genhet att ensamma hålla samfundsanda och medborgerligt sinne vid lif: ännu har ingen enskild och intet folk kunnat uppfostras till dygd genom aktgifvande på förmoner. Huru litet de åter förmå att binda samhällsmedlemmar och sam- hällsklasser till hopa, lär oss ju hvarje dags erfarenhet i Euro- pas samhällen. Om någon . varit oron i vår tids politiska utveckling, så har det varit begäret efter politiska rättighe- ter och striden derom mellan olika klasser i samhället. Man klagar öfver, att afunden drifver de ”orepresenterade” att begära hvad de andre äga. Ja, hvarför afundas de? Der- för att i dessa rättigheter ligger ett minimum af pligter, men ett lockande löfte om förmoner. Man yrkar, att endast bild- ning och sjelfständighet kunna uppbära den makt, som lig- ger i de politiska rättigheterna; men huru skall sådant kun- na göras klart för dem, som i dessa rättigheter se den lättaste af alla bördor och i denna makt således den mest oberättigade af alla förmoner? Det må nu finnas huru litet som helst af politiskt förstånd i agitationen för den moderna rosträtts-demokratien, det är knappt värdt att söka fördölja, huru i dessa rättigheters egen natur dock ligger en politisk drifkraft, som ovilkorligen förr eller senare skall vidga de ”berättigades” krets. De, som icke äga rättigheterna, skola allt ifrigare begära dem; de, som äro i besittning deraf, skola allt mera mattas i sitt försvar; och frågan är blott, om ens någon naturlig gräns finnes för denna utvidgning. Men om detta är de politiska rättigheternas natur, så är det gifvet, att de icke ensamma kunna duga som häf- stänger för politisk utveckling, ty derför fordras, som sagdt, från samfundets sida en förbindande och förenande kraft, hvilken dessa icke, eller endast ofullständigt, kunna äga. Den värsta fara, hvarmed de hota, är sj elf bedrägeriets: — den skenfagra bilden af en allmän medborgerlighet, bakom 246 VÅRNEPLIGT. hvilken nya klass-skilnader växa upp till klasstyranni; af en frisk samfundsanda, bakom hvilken en ny absolutism gör sig oumbärlig; af ett rörligt politiskt lif, bakom hvilket den politiska slöheten och likgiltigheten ohejdadt gripa om- kring sig. Och icke må man tro, att faran allenast eller hufvudsakligen beror derpå, att med de politiska rättighe- terna makten faller i händerna på massor, som alls icke förstå eller alldeles missförstå hvad samhälle och samhälls- makt böra vara, ej heller att den förtages genom att stånd- aktigt neka dessa tillträde till rösträtt och valrätt. Faran ligger mycket mera deri, -att de samfundsmedlemmar, som genom hela sin ställning i första hand äro kallade att verka för samhället, småningom förlora sinnet för denna sin upp- gift och derigenom, utan att sjelfva märka det, undergräfva grundvalen för sin egen och samhällets maktställning. Den politiska materialismen, det nationela lifvets dödsfiende, har utan tvifvel ingen bättre härd än en medelklass, som får afbörda sig alla personliga medborgerliga skyldigheter, bibe- hållande blott den lätt uppfylda ekonomiska skyldigheten att inbetala sina premier till samhällsbolagets kassa och den dertill svarande rösträtten vid bolagets stämmor. En sådan medelklass förlorar ovilkorligen ganska snart sinnet för sam- hällets moraliska 'betydelse och dermed sin egen motstånds- kraft mot samhällsupplösande tendenser. Vestigia terrent. Det är denna riktning i vår tids samfundsutveckling, som bland annat genom det senaste kriget har fått sin dom.. Låtom icke bedåra oss af dessa den politiska veklighetens och den abstrakta frihetsteoriens röster, hvilka utropa den medborgerliga pligtkänslan såsom betjentlynne och den fast ordnade samfundsorganismen såsom död mekanism, hvilka prisa feberryckningarna i en dödssjuk samhällskropp såsom politisk lifaktighet, och ännu efter så många bittra lärdomar VÄRNEPLIGT. 247 hoppas politisk pånyttfödelse af några tomma namn på inne- hållslösa statsformer. Låtom oss framför allt betona vigten af de personliga samfunds-pligternas upprätthållande och förökande; de äro de enda, som kunna hålla staterna uppe och samhällsklasserna i godt förstånd med hvarandra. Det ar deras utbildning hos vår medelklass, som den kommunala sjelfstyrelsen har att befordra; det är genom dem, som bild- ningen och den ekonomiska sjelfständigheten kunna bibe- hålla sig såsom samhällsmaktens innehafvare och represen- tanter. Ty om den politiska verksamheten består uti verk- liga pligters uppfyllande, blir hon ej längre ett mål för deras trängtan, som hafva nog af att sörja för sin personliga utkomst. Om man för samhällsbördorna så mycket som möjligt väljer for- men af personlig verksamhet i samhällets tjenst, träffar man deri den enda form för ”progressiv beskattning”, som är möjlig att .genomföra, och som kan lända alla och det hela till fördel. Om man slutligen kan utsträcka dessa personliga bördor till alla samfundets klasser, skola de, just genom sin egenskap af att träffa personen sjelf i stället för personens arbetsproduk- ter, bilda ett uppfostrande element, som är af oberäknelig vigt för vår framtida utveckling. Det må vara de krigskunnige förbehållet att uppvisa, huru den allmänna värnepligten är den enda grund, hvarpå en härordning numera kan byggas, och att denna princip, icke annars än till en öfvergång, tål något mäklande med andra principer. Men hvad icke-militären kan i denna fråga våga påstå, det är, att af all fredlig medborgerlig verksam- het finnes det ingen, som är mera egnad att utbilda sam- fundskänslan och det medborgerliga pligtbegreppet, än just värnepligtens uppfyllande; ingen, genom hvilken staten så träder i personlig beröring med individen och hos honom 248 VÄRN EPL I GT. inskärper både vördnad och kärlek för samhällets majestät; ingen, som så grundligt påtrycker • den enskilde prägeln af verklig medborgare i ett fritt samhälle; — icke heller någon, genom hvilken samhället så kan bidraga att åt individen skänka uppfostran till kraft och duglighet i det enskilda lifvets värf. 1 den allmänna värnepligtens genomförande äro vi derför berättigade att se just det förnämsta vilkoret för en sund samfundsutveckling i bredd med en stark ut- vidgning af individens sjelfständighet och af hans politiska rättigheter. Den är ett nödvändigt korollarium till vår tids politiska axiomer och postulater. Inför en sådan öfvertygelse falla alla de små betänkligheter, hvilka man kastar oss i vä- gen, till fota; af en sådan öfvertygelse hämtar man den orubbliga förtröstan, att i ett samhälle, så lifskraftigt som vårt, skall denna idé' bryta sig väg genom hindren, till- vinna sig förkämpar, besegra tillfälliga politiska farhogor eller antipatier, vrida opinionens vindvisare åt det rätta hål- let, förlama tröghetens motstånd och slutligen göra till en verklighet de nya former, som det nya samfundslifvet ound- gängligen behöfver. I arbetet för detta mål skola förr eller senare landets ädlaste krafter med full och klar insigt om medlen komma att sluta sig tillsammans; måtte blott under tiden våra öden länkas så, att deras arbete icke kommer för sent. En yttring, och en ytterst vigtig yttring, af dy- lik verksamhet föreligger redan i de nu utkomna häftena af skrifter utgifna på Militär-literatur-föreningens förlag. Vigtig derför, att den utgår från ett sällskap af kunnige, och äfven högtstående, militärer och i första hand afser att hos vårt krigsbefäl sprida och befästa intresset för krigs- vetenskap och militära studier. Om vi icke bedraga oss, lig- ger häri likasom ett erkännande, att allt icke ännu är, som VÄRNEPLIGT. 249 det i den vägen borde vara, inom vårt militärbefäl, och med tanken på en reform, som afser att förvandla hären till en verklig krigsorganism, måste man säga, att detta sträfvande må hända står i främsta rummet af alla reformplaner. Lik- som en läroverksreform nödvändigt förutsätter en nydaning •af lärarekrafterna, så måste en omgestaltning af härordnin- gen, som skulle gå ut på en tillämpning af värnepligtens grundsatser, i första hand innebära en reform af härens be- fäl, och det ena så väl som det andra torde knappast vara möjligt att genomföra i rak strid mot detta befäls önsknin- gar, insigter och åsigter. En krigsminister, som med mod och skicklighet kämpat äfven de yppersta lagförslag och or- ganisationsgrunder fram genom motståndet af befolkningens representanter, de värnepligtiges målsmän, skulle helt säkert vid de nya lagarnas tillämpning och utförande komma till korta, om han i sin väg mötte motstånd af de värneplig- tiges blifvande ledare och uppfostrare. Ett sådant motstånd kan man naturligtvis icke ' tänka sig såsom uppstudsighet och myteri, utan endast som likgiltighetens nej till alla de ökade fordringarna på den nya härens kadrer, ett motstånd, som ingen makt kunde endast genom dekret betvinga. Det kan icke brytas annorledes än inifrån, genom väckande af insigt om yrkets stegrade fordringar och underhållande af intresset för dess utveckling. Vi skulle mycket misstaga oss, om icke genom en sådan process, rätt skött och i första hand utgången från de skolor, ur hvilka arméns befäl rekry- teras, slutligen militärbefälet sjelft blefve framför alla andra intresseradt för härordningens ombildning; om icke slutligen just de, hvilka hafva tillfälle att praktiskt pröfva den nuva- rande organisationens duglighet, vid jämförelsen med de fordringar, som krigsvetenskapens utveckling uppställer, skulle begynna att känna sig illa till mods, icke såsom stridsmän 250 VÅRNEPLIGT. inför uppgiften att våga lif och blod, men såsom befäl inför uppgiften att livar i sin stad organisera ett försvar af de ele- ment, som förefinnas. Den jordbrukande militären skulle må hända länge göra motstånd mot tanken på en så väsentlig förändring af hans verksamhet, som ligger i öfvergången till ett depot-system, men det finnes dock något samband mellan, viljan och insigterna, och emot en stigande militärbildning skulle inrotade fredstraditioner icke på längd kunna hålla sig uPPe∙ I ett sådant ögonblick, sedan gamla fördomar be- gynt gifva med sig, gammal tillförsigt begynt blifva vack- lande, nya önskningar och åsigter fått rum inom vissa grader af befälet, — då kan ett initiativ från styrelsens sida göra storverk, underhjelpt som det blir afen tillmötesgående med- verkan från härens befäl. Vi befara, att en och annan af vårt krigsbefäl i en tankegång sådan som denna kunde finna något förolämpande för den indelta arméns nuvarande officerskorps, kunde fatta den som en sårande anklagelse mot denna korps för bristande duglighet och nit i konungens och rikets tjenst.. Det är dock naturligtvis icke meningen att här ifrågasätta korpsens dug- lighet efter de fordringar, som vår härordning på densamma uppställer. Vårt krigsbefäl är troligen den bästa officers- korps, som något land kan uppvisa efter 50 à 60 dagars öfning om året, och den förenar dermed förtjensten att inom sina led räkna ett stort antal af vårt lands — och kanske alla länders — ädlaste familjefäder, redligaste och oförvitli- gaste medborgare, kunnigaste ingeniörer, jordbrukare eller industriidkare; innesluter också en fond af pligttrohet, man- namod och fosterlandskärlek, som icke behöfver och icke kan förstärkas genom någon reform efter främmande härars förebild. Men allt detta kan ju icke fördölja den djupgående och väsentliga skilnaden mellan ett krigsbefäl, hvars verk- VÄRNEPLIGT. 251 samhet endast delvis och ofta till mycket ringa del är egnad åt krigsyrket, och ett krigsbefäl, som åt yrket odeladt egnar åtminstone den kraftfullaste delen af sitt lif. Man behöfver alls icke vara militär för att förstå en sådan skilnad, eller för att begära, att man vid alla frågor om öfvergång till en starkare försvarsorganisation skall sätta denna synpunkt i främsta rummet, eller för att förstå, att hela arten af vårt indelta krigsbefäls verksamhet omöjliggör deras utbildning till samma yrkesskicklighet, som utmärker vissa andra län- ders officerskorpser. I en sådan åsigt, synes det oss,'borde just militären sjelf vara den främste att instämma, så vida han eljest anser, att krigsyrket är en konst. Alla de skäl, man från militär synpunkt kan anföra mot upplösningen af stående arméer och försvarets öfverlåtande åt tillfällig milis, gå snörrätt i riktningen åt en reform just af vårt krigsbe- fäls verksamhet och dermed af hela försvarsorganisationen Och det är just utvecklingen och befästandet af denna öfver- tygelse, att krigsyrket är en konst och en mycket svår konst, som vi vågat antaga såsom hufvuduppgiften för Militär-lite- ratur-föreningen. Då den vinner sitt mål, skall deraf den åstundade reformen blifva en nödvändig följd. MATERIALISM. D:r Büchner: Kraft och Materia. Öfversättning från tionde tyska upplagan. Stockholm. D. G. Malmberg. 1869. 325 ss. 8:0 (3,50). Tryckt hos I. Hæggstrôm. Inom "julliteraturen" lyser i år oss till möte en grann bok med eldröda permar, en gåfva till den svenska allmän- heten, hvilken tydligen vill väcka uppseende, och som det är vår pligt att icke lemna obemärkt. Inom det eldröda lig- ger ytterligare ett rosenrödt papper, hvarå läses bl. a. föl- jande: ”Kraft och Materia är nyckeln till alla gåtor, lösnin- gen på alla under; här är den nya religionens Gud, som visar sig för oss kysk och naken som den första kärlekstan- ken i ett ungt hjerta”; och slutligen: ”Dr Büchners ”Kraft und Stoff” är ett verk af djupaste betydelse för mensklig- hetens hela intellektuela lif. Det är vetenskap och forsk- ning, som här gifvit uppslaget till de idéer, som i framtidens sköte en gång skola bära den skönaste frukt. Boken har gjort ett triumftåg genom nästan hela den moderna kulturens verld.........Den har förvisso äfven i vårt land en mission att fylla”. Således intet mindre än ett nytt evangelium, en ny re- ligion, en ny Gud! I korthet' lyder missionärens lära så här: En personlig Gud finnes icke. Föreställningen om ett högsta väsen är på sin höjd en abstraktion ur menniskans MATERIALISM. 253 eget jag, ett ideal, hvari hon dyrkar sig sjelf. Det finnes lika många gudar, som det finnes menniskor med olika föreställningssätt. En personlig menniska finnes icke i den mening, att hennes person skulle vara något mer än den tillfälliga föreningen af kroppsliga organ genom fysiska krafter. Den s. k. individuela odödligheten är en humbug. Själen är ett verk af hjernans utveckling; tankarne uppkomma ur hjernans verksamhet liksom andra afsöndringar af magens och njurarnes verksamhet. Allt vetande och alla idéer äro uppkomna genom en afprägling ”af bilder från den yttre verlden på det tänkande organets materiela grund, hvaraf bilda sig föreställningar och begrepp”. • Idéerna om det rätta, det goda och det sköna äro alltså ingenting annat än föreställningar bildade och upp- komna genom intryck från den yttre verlden. Erfarenheten visar, att de moraliska begreppen hos olika folk och på olika tider äro ytterligt olika och relativa, beroende af tillfälliga yttre förhållanden och individuela åsigter, hvaraf följer, att något absolut godt eller rätt icke finnes. Hvil- ket allt uppenbarligen betyder: det är lika rätt och lika godt att älska som att hata, att döda som att gifva lif, att taga, som att mottaga: allt beror blott på före- ställningar, som bildas genom yttre intryck. Frihet är ett ord utan egentlig betydelse för menni- skan. Endast en ytlig och okunnig betraktelse af mensk- lig tillvaro kan komma till den åsigt, att en fullt fri och sjelfmedveten vilja bestämmer menniskans handlingar. ”Lika som en inelfsmask blir en annan, när han kommer i ett annat djurs kropp, så är också menniskan det lekamliga och andliga verket af dylika omständigheter, tillfälligheter och anlag" . . . ”Våra beslut vackla med barometern” o. s. v. 254 MATERIALISM. Mången skall kanske tycka, att detta är nog, och anse det öfverflödigt att taga vidare kännedom om ett arbete, hvars slutsatser äro sådana. Det gifves läror, som man icke bevärdigar med ett svar; det gifves lärare, som man "icke vederlägger utan uppfostrar”; och Dr Büchner synes ju höra till desse, då han vill bjuda oss en vishet, som ögonskenligen står i strid med hela vårt sedliga och reli- giösa medvetande, som vänder upp och ned på alla våra begrepp om rätt och orätt, om lag och pligt, om menniska och Gud. Det gifves en inre erfarenhet, skall mången säga, som vederlägger dessa satser och gör all bevisning öfverfiödig, som bjuder oss att ömka sådant tal såsom dårens meningslösa joller, eller att tillrättavisa det såsom den orättfärdiges förolämpningar. Så farligt är det dock icke. Nej bevars; Dr Büchner menar ej illa alls; han är ingalunda en sådan elak eller förblindad varelse, som motståndarne vilja utmåla honom. Han har ögat öppet för tidens bästa idéer, hans hjerta är varmt för mensklighetens sak; det är endast mörkret, okunnigheten, det ”officiela” prestväldet, den "officiela" filosofien, förtrycket och ondskan, han vill tukta och be- kämpa; men der bortom skådar han ljusa rymder af all möjlig fullkomning för den ”sublima menniskoanden", ett paradis, der den sociala mekanismen ej skall behöfva straff- anstalter, der materialisterna skola befria menniskorna från svält och ledsaga dem till en äkta ”humanism”. Han är framför allt sjelf ytterst förargad öfver den fula bety- delse, som plägar tilläggas namnet ”materialist”. Det är till följd häraf icke så lätt att komma till rätta med Di- Büchner, och vi frukta storligen, att någon af hans beund- rare här i Sverige skall beskylla oss för att hafva gifvit en ofullständig teckning af hans lära i de fyra punkter, MATERIALISM. 255 som här äro framstälda. Om så är, beror detta deraf, att Dr B. är en af dem, hvilka utan den ringaste svårighet rabbla fram tvänne kontradiktoriskt motsatta påståenden efter hvarandra. Han förklarar i det ena kapitlet, att men- niskosjälen är ”egendomliga materiela föreningars verk”, och skriker i det andra öfverljudt af förtrytelse deröfver, att man vågat tro honom om att förneka ”anden” och ”idén”.. Han förnekar uttryckligen den menskliga friheten, han förmenar, att nationerna äro ”det nödvändiga verket af yttre naturförhållanden” o. s. v. ; och han skrifver sedan till hr Stefano Luigi en ståtlig proklamation, hvari det heter: ”Genom bildning till frihet är alla folkvänners lösen!” Han predikar ideligen, att menniskan är en till- fällig hopgyttring af materiela atomer, att sed och lag äro tillfälliga produkter af yttre intryck och växlande förhål- landen, att alla s. k. ändamål äro tomma fantasier, enär naturen verkar blindt efter lagar; — och han afslutar sitt arbete med en tirad om den nya dag, som skall ”bringa menskligheten icke blott andlig och moralisk, utan äfven politisk och social förlossning! — Antingen är detta talet af en, som icke vet hvad han säger, eller ock är det ut- tryck af det hjeltemod, som skrålar för att krya upp sig i skumrasket. Om vi icke bedraga oss, stöta vi här på ett egendom- ligt drag hos den nyare tidens materialism. 1 Sokrates’ och Platos tider framträdde hon djerf med öppet visir och ärligt anlete; hon försmådde fraser om mcnsklighet, kultur, utveckling och idéer, ty hon var på det klara med sig sjelf derom, att dylikt icke fans till i den växlingens, för- gängelsens och sinnenas verld, som var hennes allt. Ma- terialisten i våra dagar är född under kristendomens lef- vande träd och har närts af de källsprång, som vattna dess 256 MATERIALISM. rötter; han vill vara sin moder qvitt, men han kan icke; han vill bortkasta sina fördomar, men han fastnar öfver allt i de garn, som tidehvarfvets sträfvanden spinna ikring honom. Han skryter af sin nakenhet, men i löndom stjäl han af den idealistiska verldsåskådningen några viss- nade fikonalöf, att dermed skyla sin blygd. Han tager på sig entusiastens mantel och vill vara verldsförbättrare, — liksom om ”materien” lät sig förbättras. Den antika materialismen var med all sin sorglösa glädtighet hemsk; den moderna materialismen är med all sin beskäftiga all- varlighet litet löjlig. Dr Büchner har emellertid, utan tanke på dylika för oss märkbara motsägelser, ständigt till hands ett dräpande svar åt de vedersakare, hvilka i främsta rummet rygga tillbaka för de praktiska resultat, som utgå eller borde utgå af hans lära. Han slår sig för sitt bröst och säger: det högsta och enda bestämda syftemålet för våra under- sökningar är sanningen. Naturen är till icke för religio- nens, icke för moralens, icke för menniskans skull; hon är till för sin egen skull. Forskningen viker icke undan för obskurantismens små betänkligheter, och ovärdigt är allenast att vilja för några sekelgamla fördomars skull sluta ögon och öron till för de ojäfviga, bevisade sannin- gar, som naturvetenskapen, den sanna filosofien, för hvarje dag kastar i menniskans väg. Och så slutar han med en suck på vers om den lycksalighet, som endast dåren njuter,, om den smärta och den själanöd, som sanningen alltid bereder sina dyrkare. I vetenskapens namn ropar således materialisten på tolerans, på frihet, på förutsättningslöshet, och till höger och venster slår han omkring sig mot naturforskare, teo- loger och filosofer, som vågat eller vårdat sig om att be- MATERIALISM. 257 möta hans satser. Hans anspråk äro med ett ord att be- dömas allena som vetenskapsman, såsom på en gång natur- forskare och filosof. Hr Büchner har harmλed velat skydda sig bakom ett pansar som icke just passar honom synnerligen väl; — men lika godt! Den sårbara punkten deri är ej att finna i rin- garne af hans naturvetenskapliga referat eller deduktioner, hur illa dessa än särskildt hos honom kunna vara hopkomna. Den träffas i den skarf, som hopfogar hans naturvetenskap med hans filosofi, och denna sårbara punkt är icke egen- domlig för Büchner, utan tillhör hela den sig så kallande filosofiska skola, för hvilken han tydligen är en ganska svag målsman. Det torde icke kunna läggas vår tid till last, att hon är fiendtlig mot forskningens frihet, och den äkta natur- vetenskapen har i den vägen lika litet att frukta från kristendomens, moralens och filosofiens sida, som kristen- dom, moral eller filosofi hafva något att frukta af natur- vetenskapens friaste och djerfvaste utveckling. Man har ofta nog från det idealistiska lägret sökt uppskrämma verl- den och sig sjelf med farhogor för naturvetenskaperna och i deras ofantliga framsteg velat finna ett uttryck af tidens s. k. materiela riktning; men man har dervid begått det felet att uppbesvärja spöken, som icke finnas till. Den äkta naturvetenskapen kan lika litet kallas materialistisk, derför att hon är en vetenskap om materien och dess krafter, som en dess gren, patologien, kan kallas sjuklig, derför att hon är en vetenskap om sjukdomar, eller som juridiken kan kallas brottslig, derför att hon sysselsätter sig med läran om brott och deras behandling. Den äkta naturvetenskapen finner i verlden intet annat än materia och materiens krafter; — än sedan? Äro materiens former Hans Forssell, Studier och kritiker. 17 258 MATERIALISM. . och krafternas verkningar icke nog rikt fält för vetenskap- liga undersökningar? Hon vill vid beskrifningen af natu- rens företeelser och till deras förklaring icke begagna an- dra begrepp än materia och krafter; -— än sedan? Astro- nomen har aldrig kunnat eller behöft intaga Gud som en faktor i de kalkyler han ritar å sina tabeller; fysiologen har aldrig stuckit knifven i en själ, aldrig sett ett fjun deraf under det starkaste mikroskop; kemisten har aldrig luktat eller smakat något annat än syror, salter. och baser, aldrig sett en våg slå för något annat än materiens ato- mer. Skall detta väcka vår förundran, eller få vi harmas öfver deras samfälda förklaring, att de i evighet aldrig skola upptäcka och aldrig skola försöka att leta efter hvar- ken en Gud eller en själ i den verld, som är föremål för deras undersökning? Detta är ju alldeles som det skall vara för den som vet, att hvarken Gud eller själen kunna beräknas, vägas, mätas eller styckas. Och när naturfor- skaren för oss framlägger sina undersökningars allt rikare och säkrare vinster, när han uppvisar, att den sinliga till- varons olika former öfvergå i hvarandra på ett sätt, som utesluter antagandet af tvära afbalkningar i naturens rike, att organismerna äro sammansatta af alldeles samma grund- ämnen som de så kallade oorganiska tingen, och att sjelfva ämnenas sammansättning i dessa olika former af sinlig tillvaro troligen icke är så till arten olika, som man hittills förmenat; eller att äfven inom den organiska verlden ked- jan sammanhänger från det lefvande ur-slemmet till men- niskohjernans konstigt hopfogade nervsystem; eller att ar- terna af växter, djur och menniskovarelser så öfvergå i hvar- andra, att knifvens och ögats diagnostik icke någonstädes kan dem emellan uppdraga en orubblig gräns; eller när han genom skarpsinnig undersökning ådagalägger, att de MATERIALISM. 259 många s. k. krafterna i naturen i sjelfva verket synas vara olika former af en eller tvänne krafter, — hafva vi då icke att, med vördnad för den menskliga forskningens skärpa, lyckönska honom till resultat, hvilka äro de samma som all vetenskap eftersträfvar: upptäckandet af enhet i företeelsernas mångfald? Hvad bevisas dessutom häraf annat, än att den ”mångfald” och ”artskilnad”, som i sinne- verlden dock framträder, icke kan ur sinligheten förklaras? Och när slutligen naturforskaren bestämdt afvisar all suprana- turalistisk teleologi ur sin naturförklaring, när han öppet mot- säger alla försök att i densamma intaga momentet af ett per- sonligt ingripande, när han endast talar om naturlagar och nöd- vändighet, — huru skulle någon kunna drista sig att påtruga honom det som icke hör honom till, att inskjuta i hans system satser, som alls icke bevisas ur hans principer, fakta, som icke äro åtkomliga för hans iakttagelser? Sådant begär man icke längre, sedan man lärt sig att skilja mellan de olika veten- skapernas olika objekt och till följd deraf olika principer. Men en sådan filosofiens begränsning gent emot naturve- tenskaperna kräfver en mots varande begränsning af naturve- tenskapernas område, hvilken ock gerna medgifves af hvarje äkta naturforskare. Man gör sig alldeles onödiga bekym- mer, då man tror, att Darwins lära om arternas öfvergång i hvarandra nödvändigt innebär en sammanblandning och identifiering af menniskolif och djurlif, eller att t. ex. de undersökningar, som visat, att hjernan är ett sammansatt system af olika själsorganer, och att dessa organer stå i innerligaste växelverkan med och betinga hela vårt själs- lif, skulle för desse forskare omöjliggöra antagandet af en andens sjelfständighet och enhet. Darwin har väl strängt taget icke bevisat något annat, än att de i sinneverlden märkbara artkännetecknen under tidernas lopp och under 260 MATERIALISM. förändring af klimatisk omgifning småningom förbytas i andra; man behöfver icke och kan icke heller deraf draga den slutsatsen, att dessa sinliga organers förändring och öfvergång är orsaken till åtskilnaderna i lif. Upptäckterna inom hjernans topografi hafva icke heller gifvit något annat vid handen än den högst intressanta iakttagelsen, att själens funktioner hafva hvar sin centrala funktionär, och att organet här som annorstädes är ett vilkor för verk- samhet; de hafva alldeles icke bevisat, att det, som är vilkor för själens yttringar, också är själen sjelf. Här- stanna tydligen ögats och instrumentets upptäckter och bevis, och här stannar ock i sina slutledningar den äkte naturforskaren, icke utlåtande sig om hvad han icke sett och icke efterforskat. . Men så gör icke hr Büchner och den skola, hvars lä- ror han predikar. För dem är det icke nog att hafva undersökt den sinliga verldens synliga och påtagliga före- teelser eller att förklara dessa ur synpunkten af de lagar, som erfarenheten gifvit dem vid handen. För dem gäller det att förklara allt, ”att för de oförklarliga ' och oförmed- lade fakta finna ett inre sammanhang och en högre filo- sofisk enhet”. Deras uppgift är ”att söka den yttersta grunden för allt”, alltså att finna det absoluta, som i sin tillvaro innesluter allt gifvet, och att ur detta förklara erfarenhetens hela innehåll. Dermed hafva de ryckt upp ett steg öfver naturforskaren, som alldeles icke gifver sig ut för att förklara allt, emedan hans undersökning ej går ut på mer än den sinliga naturens verld, och som öppet tillstår, att det dessutom gifves mycket, som från hans ståndpunkt är oförklarligt. Naturforskaren arbetar under sträng vaksamhet att ej öfverstiga ett gifvet område, bortom hvars gränser framskymta en mängd för honom obekanta MATERIALISM. 261 qvantiteter. För materialisten finnes ingen sådan begräns- ning, ty då han skall förklara allt, få för honom ej gifvas några obekanta qvantiteter. Naturforskaren påträffar öf- ver allt i sin verld verkningar af något, som icke är materia och hvaraf materiens sammanhållning och förändringar bero, och han kallar detta för kraft eller lif, men hvad detta är i och för sig, vet han ej och behöfver han ej veta: det är ett x. Han handskas öfver allt med endast förnim- melser eller förnumna föremål och tager verlden sådan den förnimmes, men den förnimmande sjelf, denna enhet för förnimmelserna, som kallas ”jag”, är för honom åter ett x, som alldeles icke är föremål för hans vetenskap. Stund- ligen gör ock naturforskaren den iakttagelsen, att det icke kan tänkas något slut på hans erfarenhets verld, ingen gräns i rummet, som ej flyttas med ett ”och der bortom?” — ingen grans i tiden, som ej upphäfves med ett ”och derförut?” ”och derefter?” — ingen gräns för causaliteternas kedja, som ej viker för ett "hvarför?" eller ett ”hvartill?”. Således å nyo i ”gränsen” ett x — en obekant qvantitet. Det är nu allt detta oförklarade som materialisten har åtagit sig att begripa. Alla de obekanta qvantiteterna skall han såsom filosof draga in under sin spekulation. Allt detta, som naturforskaren lemnar derhän, skall han tillsammans med naturens påtagliga verld ur en och samma princip för- klara. Han skall säga oss, hvad principen för materiens sammanhållning och förändringar är, hvad den som för- nimmer förnimmelserna är, hvad denna gräns betyder, som naturforskarens iakttagelser aldrig komma åt, men som bans tanke behöfver. Uppgiften är stor: — det är den, på hvilkens lösning mensklighetens djupaste tänkare i alla tider hafva grubblat.- Men materialisten är färdig dermed i ett ögonblick. 262 MATERIALISM. Alla dessa x äro = o, sådan är hans utgångspunkt — och slutpunkt på samma gång! De äro fiktioner, och fik- tioner äro det rena intet. Det, som för sinnena finnes till, utgör all verklighet, och ”erfarenheten'” d. v. s. intrycken på sinnena och deras förknippningar utgöra kunskap. De för naturvetenskapen obekanta qvantiteterna äro alltså inga qvantiteter, och naturvetenskapen är utan vidare vetenskapen om all verklighet. Naturvetenskapen hade under forsknin- garna i sin verld märkt åtskilligt, till hvars väsen den icke kunde intränga, hade erkänt behofvet af dess förkla- ring, men dragit sig tillbaka med ursäkt, att den ej kan förklara allt. Materialismen lofvar högt att förklara allt, kommer så till naturvetenskapens oförklarliga och fäller nu sin dom, att detta icke behöfver förklaras, emedan det icke finnes till; dervid tillhviskande naturvetenskapen: så- lunda äro vi herrar på vetandets fält. Kominer då an på, om naturvetenskapen finner sig belåten med denna rôle, om den kan komma ut med att på materialismens vilkor fortlefva såsom vetenskap, eller om den betackar sig för förtroendet och kamratskapet. Detta skola vi först se. De finnas icke, dessa efterfrågade materiens gränser, säger materialisten; det finnes ej till, detta förutsatta, öfver förnimmelserna höjda och af dem oberoende, förnimmande ”jaget”; det finnes ingen från materien skild princip för dess förändringar. Erfarenheten, menar en sådan vetenskaps- man som Dr Büchner, bevisar oss oemotsägligt, att materien är gränslös i rummet, gränslös i tiden, gränslös i förändring; att det s. k. jaget är en produkt af materiela föreningar; att kraften och lifvet endast äro i materien inneboende egenskaper eller resultat af dess förändringar. Om man blott aktar på erfarenhetens lärdom och icke går utöfver hvad denna gifver vid handen, sa bortfaller hela denna inbil- MATERIALISM. 263 lade dunkelhet, alla dessa obehöriga frågor, och vetandet står på en orubblig mark, föraktande filosofernas spejande in i det eviga töcknet. Frågorna afvisas alltså med den förklaring, att de sakna all grund och således icke behöfva förklaras. Men knappt har materialisten med sin tunga fot nedtram- pat dessa obehöriga frågor, så växa de å nyo upp i hans spår och kalla honom tillbaka. Och nu hafva de fått liksom ny näring, deras antal har åtminstone förökats med ännu en fråga. - Om erfarenheten skall gifva det menskliga vetandet hela dess innehåll, heter det nu, så låtom oss se, hvilket innehåll det menskliga vetandet bekommer. Det erhåller ju ”intryck” från en yttre materiel verld, hvilka sägas det ena efter det andra sluta sig ihop till en s. k. kunskap om denna materia, och utom hvad derifrån kommer har det s. k. medvetandet intet, ty af intet blir intet, och intet finnes utom materien. Således vet materialisten intet annat eller mera, än h vad han fått sig meddeladt från den yttre verlden, hvad ”erfarenheten” honom gifvit. Hur vet då, till att begynna med, materialisten, att materien är utan gräns i rummet och i tiden; att det för dess förändringar icke finnes en yttersta gräns eller en yttersta orsak? Han vet tydligen icke mer, än att han sjelf haft oupphörliga förnimmelser af rumfyllande materia, af efter hvarandra följande ”intryck”, af ständiga s. k. orsaker och verkningar. Hur kan också han säga sig veta, att det icke finnes något annat än materia och materiens egenskaper, då han på sin höjd blott kunnat inhämta, att hans egna intryck ej inne- hållit något annat? Materialistens första dogm möter här den scepsis, som redan för mer än två årtusenden sedan födde af sig fröet till Platos idealism. 264 MATERIALISM. ”Onödiga sofismer", svarar då naturligtvis Dr Büchner: ”vi hafva hunnit öfver det stadium, på hvilket materialisten var nog svag att falla till fota för Sokrates’ och Platos snärjande spörsmål. Det är icke sinnenas omedelbara in- tryck jag kallar för vetande, utan denna på erfarenheten stödda kunskap, som kombinerat sig till begrepp och slut- ledningar, och som med tankelagarna till måttstock är all- mängiltig och nödvändig. Det är min sublima uppgift att söka de oföränderliga och nödvändiga lagar, hvilka materien företer. Sådan är all naturkunskap, sådan ock min. . Den utvecklar sig genom att upplösa motsägelser och uppställa klara begrepp. För öfrigt är det naturligtvis icke om det af mig åskådade lilla‘materiestycket jag talar, utan det är om hela materien, hyarom jag gjort mig ett begrepp genom kombinationer ur erfarenheten.” Skulle nu ock frågaren möjligen hysa något tvifvels- mål om det inre sammanhanget i denna förklaring, så kan . han dock i ett hänseende vara belåten. Han har fått det medgifvandet, att det icke blott är på de sinliga intryckens s. k. riktighet, som erfarenhetskunskapen beror, utan äfven på begreppens och slutledningarnas värde: att materialisten icke söker sin sanning blott i den omedelbara erfarenheten, utan i den, som är förmedlad genom hvad han kallar tan- kens verksamhet. Men med detsamma synes det ock vara fara värdt, att denna grund, som materialismen så raskt ville rycka undan den obehörige frågaren. å nyo skjuter sig in under dennes fötter, och att samma frågor, som nyss afvisades, åter komma förstärkta tillbaka med sina närgångna: ”huru?” och "hvarför?". Då den sanne naturforskaren uppsatte sina oförklarade frågor, hvilka han med en viss respekt er- kände som gränsmärken för den vetenskap, hvars vårdare MATERIALISM. 265 han är, så berodde detta tydligen derpå, att hans tanke, hans slutledningar på sätt och vis gingo öfver den erfaren- het, som den omedelbara åskådningen honom gifvit. För sjelfva möjligheten att fråga, att undra, att upptäcka något oförklarligt, måste onekligen förutsättas, att den frågande, utom det omedelbart åskådade, äger något annat att dermed jämföra, och som gifver anledning till frågor, till undran, till längtan efter förklaring. När.nu materialisten har med- gifvit, att detta andra är något så beskaffadt som begrepp, och en förmåga sådan som tanken, hvilken icke nöjer sig med tillfällighet utan uppsöker nödvändighet d. v. s. mot- sägelselöshet, — så har tydligen frågaren fått en fördelak- tigare ställning. Det gäller då att tillse, huruvida dessa frågor, som naturforskaren erkände såsom fullt befogade, verkligen, efter materialistens första åsigt, sakna all grund; eller om de äga en sådan och sålunda fordra förklaring i stället för afvisning. De hade ingen anledning i de omedel- bara sinnesintrycken; men kunna de ej möjligen hafva sin grund i tankens behof af motsägelselöshet, ett behof, som materialisten, för att rädda sin egen vetenskaplighet, måst erkänna? z Iakttagelsen har ej träffat något annat än mnateriela ting och förändringar i dessa ting, men forskarens sträfvan att förklara tingen och förändringarna har ledt honom att söka tingens och förändringarnas orsak. Hvad äro då dessa orsaker? Du, som säger, att materien är all verklighet, hvaraf förklarar du, att materien är på tusen och åter tusen olika sätt? Af atomernas tillfälliga sammansättningar? Tillfälligheten är ingen förklaring; det tillfälliga är just det oförklarade, det som för oss ej synes hafva någon or- sak. Af materiens egenskaper, som vi kalla krafter, säger du. Godt, men det är med dessa egenskaper så bestäldt, 266 MATERIALISM. att de beherrska atomerna, föra dem tillsammans och skilja dem åt, och det är denna deras tvingande makt du fram- för allt studerar; det är i den du ser lagbundenhet och nöd- vändighet. Men herrskaren måste vara något annat än den beherrskade, egenskaperna måste vara något öfver atomerna, och kunna ej sjelfva vara atomer, liksom de icke sjelfva äro förändringar, efter de frambringa förändringar. Du sluter dig af yttringarna till deras tillvaro; men du ser dem icke, du hör dem icke, du väger dem icke, de äro icke materia. Hυad äro de då i och för sig? Här är vårt x tillbaka. . Erfarenheten gifver väl ej annat vid handen än för- numna föremål; men forskaren, som icke blott mottager det förnumna utan tänker deröfver, kan ej stanna vid sin er- farenhet. Han undersöker öronhinnans och ögonlinsens funktioner och finner att- de retas af dallringar i den om- gifvande luften; han upptäcker, att retningen ej stannar vid det yttre organet utan fortplantas till särskilda nerver i hjernan, och han säger, att der är förnimmelsens egent- liga plats. Men han inser tillika mer än väl, att förnim- melser icke kunna tänkas, och än mindre förnimmelsens bearbetning, utan an, som förnimmer och bearbetar, och att från ögon och öron som beröras, nerver som retas och dallra, är det ännu långt till den förnimmande, för hvilken vibrationerna äro ljud och ljus, och hos hvilken de upp- väcka känslor, tankar, begär och vilja. Att t. ex. han sjelf, som talar om sina tusen förnimmelser och deröfver tänker, är i dessa förnimmelser en enhet, som icke delar deras öde att oupphörligen växla, det är en ovedersäglig sanning för den iakttagare som tänker. Men i materien växlar allt. År allt materia, hur kan då enheten, det bestående, i för- nimmelserna förklaras? Mellan denna växling och detta MATERIALISM. 267 bestående fins en motsägelse. År åter ej allt materia. hvad är då den i förnimmelserna bestående enheten? Här är åter vårt x. . De sinliga s. k. intrycken visa ändtligen allenast be- gränsade föremål och rörelser, d. v. s. att forskarens sinliga organer äro begränsade; men med materialistens begif- vande går han utöfver de sinliga intrycken och höjer sig till begrepp äfven om de sinliga tingen och deras rörelser. Hans begrepp om materia kommer då att innehålla bestäm- ningen utsträckning, hans begrepp om kraften kommer att innehålla bestämningen verksamhet. Utan utsträckning in- gen materia, utan verksamhet ingen kraft. Skall man nu med materialisten tänka materia och kraft- som det absoluta eller all verklighet, så är ingen fordran obevekligare än den, att denna verklighet skall tänkas hel. Utan helhet är den ofullkomlig och således icke absolut. Det, som är helt, 'får icke tänkas sakna någon bestämning. Men hvarje försök att tänka det utsträckta helt och fullt bestämdt vi- sar sin egen omöjlighet. Bortom det hela och den be- stämda gränsen kan alltid tänkas en ny del och en ny gräns. En sista gräns är otänkbar. Och likaså med kraften: hvarje försök att tänka densamma på en gång verksam och full- ändad innebär en omöjlighet: när den slutar att verka, är den ej kraft. Gränsen, den nödvändiga fordran för dess full- komlighet, är otänkbar. Här är tydligen en motsägelse. Du kan aldrig låta bli att fråga efter den.yttersta gränsen, och du kan aldrig tänka detta pinsamma — x. Hvad svarar materialisten till dessa frågor? Han vänder sig helt enkelt med ett vårdslöst leende till naturforskaren och säger: hör dårarnes fåvitska tal! Hvad bekymrar oss detta? Om det ock synes finnas en motsägelse mellan vår visshet om materiens och kraftens gränslöshet och vår forsk- 268 MATERIALISM. ning efter deras gräns, livad betyder det, då vi blott hafva att göra med begränsad materia och begränsade rörelser? Om vi ej kunna säga livad kraft är, hvad betyder det, då vi öfver allt se verkningarna af krafter? Om vi ej kunna förstå, livad den förnimmande i sig är, eller huru förnimmelserna äro möjliga, livad betyder detta, då vi så väl kunna vara nöjda med förnimmelsernas faktiska tillvaro? Hvad bekym- ra alla dessa hårklyfvande spörsmål den sunda naturforsk- ningens män? ”Vi kunna intet veta om tingens hvarför. endast något om deras huru." ”Först der vårt vetande upphör, vidtager den organiska kraften” o. s. v. . Det skulle förundra oss, om naturforskaren icke vid detta nya tilltal ryggade tillbaka. Han har hört löften om förklaring, och han hör nu medgifvanden, att förkla- ring icke kan lemnas. Han har hört ett djerft påstående, att ingenting är oförklarligt, och han ser sig nu åbero- pad som vitne, att det oförklarliga åtminstone icke behöfver besvära forskningen i naturens verld. Det vore besynnerligt, om han ej skulle granneligen märka den skarpa skilnaden mellan materialisten och sig sjelf, om han ej skulle vägra att erkänna sin föregifna accept på dessa växlar, som protesteras till inlösen. Han, den exakta forskningens man, har aldrig gifvit löften, som han ej ser sig god att infria; han har icke förnekat svårigheter, som det ej varit hans uppgift att öfvervinna. Han har ej heller tillåtit sig att draga slutledningar, som ej kunde försvaras inför tanken lika väl som inför erfarenheten. Det är icke han, som af den oförnekliga sanningen, att menniskan ej lyfter utan armar, eller ej tänker utan hjerna, dragit den falska slutledningen, att det är armen, som lyfter, eller hjernans nerver, som tänka, eller som af den upptäckten, att ljuset beror på luftvågornas dallring, velat bevisa, att MATERIALISM. 269 sjelfva ljusförnimmelsen är en vibration-. Och som han af grundsats hatar slutledningar utan premisser, löften utan uppfyllelse, så skall han utan tvifvel förneka den af ma- terialisten åberopade gemensamheten dem emellan. Lika litet som han sjelf vill vara naturforskare på materialis- mens vilkor: att förklara allt genom att stryka ett streck öfver det. oförklarliga; lika litet skall han ‘nu tillåta mate- rialisten att undandraga sig sina förbindelser genom åbe- ropande af naturvetenskapens vilkor: att uppdraga ett streck mellan naturen- och det, som ur naturen ej kan förklaras. Och som naturforskaren, förutom sitt teoretiska in- tresse som vetenskapsman, troligen äfven har ett praktiskt intresse såsom menniska, skall han utan tvifvel hafva ännu ett annat svar till materialisten. Han vet med sig sjelf, att friheten är ett oundgängligt begrepp inom de mensk- liga handlingarnas verld, att utan frihet gifves ingen an- svarighet, utan ansvarighet ingen skuld, och att friheten sålunda är en nödvändig förutsättning för skilnaden mellan godt och ondt, mellan dygd och last. Han inser natur- ligtvis äfven, att icke ens skilnaden mellan klokhet och dårskap vore förklarlig utan en sådan frihet, som tillåter den handlande att välja mellan bestämmelsegrunder och sålunda förutsätter något den väljandes oberoende af ”in- trycken” från en yttre verld. Han låter sig icke heller besticka af materialistens triumferande förklaring, att rum icke finnes för friheten i naturens rike, der endast lagar och nödvändighet herrska: denna för naturforskaren så väl bekanta sanning ger honom blott en anledning att som gränssten för sin vetenskap sätta ännu ett x. Hvad fri- hetens väsen är, vet han icke; han har aldrig funnit denna faktor i naturlagarnas verld. Hur friheten kan med na- 270 MATERIALISM. turlagarna förenas, vet lian ej heller; han behöfver ej veta det för att läsa dessa senare. Men det var aldrig hans sats, att naturens rike är all verklighet; der finnas ju för honom till och med vissa hänvisningar på en annan och högre. Och bland dessa hänvisningar är att räkna natur- forskarens egen erfarenhet som menniska om friheten. Som en äkta empiriens man vänder han sig derför mot mate- rialisten med ett: "respekt för erfarenheten!" Vi hafva med det ofvan anförda sökt visa, huru materia- lismens dogmatiska antagande, att ”materia och kraft”, eller de sinliga intryckens innehåll, utgör ”all verklighet”, inför en kritisk betraktelse förfaller; huru materialisten blifver öfvertygad om att ej kunna inlösa sitt löfte om en full- ständig förklaring. Vi hafva dermed sökt åskådliggöra skilnaden mellan naturvetenskapen och materialismen, öfvertygade som vi äro, att förväxlingen af dessa bägge begrepp och dermed naturvetenskapens förfalskning är det enda verkliga onda, som materialismen i våra dagar möjligen skulle kunna åstadkomma. Också är det en ganska vanlig iakttagelse, att materialismen vinner sina lärjungar icke blott i den sämre hop, hvartill Dr Büchner synes höra, utan äfven ofta nog bland de mera förhoppningsfulle tirones, som icke heller hunnit mera än ”höra klockorna ringa” i na- turvetenskapens rike. Unge läkare, som helt nyss blifvit invigde i den nyare nervfysiologiens och mikroskopiens mysterier, intagas lätt af förakt för den ståndpunkt, då man ännu trodde själen vara en enhet: här plockar ju vivisek- tören bort henne nerv för nerv, och skall väl en gång sätta ihop dessa nerver till en själ. Unge kemister, som, med den häpnad hvarje stor upptäckt väcker, sett den gamla kemiska grundskilnaden mellan organiska och oor- MATERIALISM. 271 ganiska kroppar och sammansättningar försvinna, intagas af medlidande med den anspråkslösa enfald, som med Ber- zelius trodde, att " lifvet" är ett ’'något, hvarom vi ej kunna begripa livad det är, hur det uppstår och hur det förgår”. I synnerhet i fall den unge vetenskapsidkaren förut varit fastsnärjd i några svåra superidealistiska griller och svär- merier, der fråga aldrig var om att bestämma gränsen för någon vetenskap, är det en lätt förklarlig sak, att reaktio- nen leder honom till förnekande af allt, som icke är na- tur och naturvetenskap. Just häri framsticker dock samma detta omogna svärmeri, som skulle vara förjagadt, denna brist på begränsning, som utmärker fantasiens från tankens verksamhet, och som den stadgade naturforskaren skyr som en dödssynd. För honom är det en " fantasi " och ingenting annat, detta påstående, att naturen är all verk- lighet. Endast den mycket unge vetenskapsidkaren låter sig besticka af det nu så högljudda talet om den ”nya” läran, som materialismen skall framlägga. Det "nya", som ma- terialismen har att bjuda, är den noggrannare analys af materiens och kraftens former, som förbättrade instrument för naturforskaren gjort möjlig. Men det gamla, som står orubbadt qvar, är sjelfva grundbegreppen materia och kraft, och det är med dessa materialismen har att röra sig för att förklara universum. Problemet har icke blifvit för- ändradt sedan Thales’ dagar eller Lockes,och problemets lösning har alls icke för materialisten underlättats genom alla den moderna naturvetenskapens öfverraskande upp- täckter, som dock icke det ringaste rubbat de satserna, att materien är utsträckt och att kraften är verksamhet. När materialisten beklagar sig, att filosofien förnämt in- ordnar hans åsigt bland de ”historiskt behandlade" eller 272 MATERIALISM. vederlagda, och tadlar dess obenägenhet att lyssna till den nyare " naturforskningens" resultat, förekommer det oss, som om vi hörde en Ptolemæi lärjunge beklaga sig öfver astronomerna, söm, till trots för den skärpa synförmågan numera erhållit, ändå vilja stå fast vid sin mot sinnenas vitnesbörd stridande sats, att det är solen som står, och jorden som rör sig. Materialismen ärvederlagd, på samma sätt som det ptolemæiska systemet, genom en deduktion, som fotar sig på något annat än sinnenas omedelbara vit- nesbörd, och det torde vara förgäfves att den åter upp- kallar dessa senare till sin hjelp. Dess dödsattest kan er- hållas i hvarje litet filosofiskt kompendium; i beskrifnin- garna om sjukdomsförloppet läser man så klara och rediga utvecklingsstadier som sensualism — subjektiv idealism — absolut scepticism == död. Det kunde vara öfverflödigt att gå igenom den gamla historien: Locke-Berkeley-Hume; men att det är en verklig passionshistoria, finner man lät- tast, om man blott låter en modern materialist sådan som Hr Büchner undergå en liknande process. Vi komma der- med tillbaka till samma kritik, hvars hufvuddrag nyss an- gåfvos, och vilja vi nu blott något fullständigare fram- ställa dess psykologiska sida, såsom förut dess metafysiska. Det utvisar just den stora skilnaden mellan en ma- terialist som Büchner och en naturforskare sådan som Berzelius, att den senare aldrig kan komma i fråga till en dylik examen. Naturforskaren har aldrig uppkastat det problemet: huru är kunskapen möjlig? huru är en relation möjlig mellan en yttre verld och ett inre förnimmande? huru kan något kriterium finnas på sanningen af våra för- nimmelser? Denna sanning och denna relation äro för honom en förutsättning ; hans vetenskap förlorar derigenom icke något af sin visshet, hans sanning lider ingen minsk- MATERIALISM. 273 ning i sitt värde. All mensklig vetenskap hvilar på förut- sättningar, och om naturvetenskapens förutsättning icke är den yttersta, hvartill man kan komma, är-den dock full- komligt berättigad, så länge den erkännes som en förut- sättning. Men materialisten har bortkastat denna modera- tion. Han uppstiger till problemet om kunskapens möjlig- het, och med rätta; ty för hvarje filosofi är detta en huf- vudfråga, af hvars besvarande hela hennes värde som filo- sofi i första hand beror. Hos materialisten får nu denna fråga om kunskapens möjlighet en mycket enkel och ”naturlig” förklaring. Här som i allt annat kan han ej rätt förstå, hvarför naturfor- skaren skall undandraga sig de stora problemen. Lösningen ligger ju för öppen dag; den är gifven genom en beskrif- ning på kunskapens uppkomst,- och det enkla, sunda för- ståndet fattar i ett ögonblick hvad filosofien användt år- hundraden för att bortkrångla. Vi hafva l:o en yttre verld, 2:0 inre organer, mäktiga af utveckling såsom allt i naturen. Den yttre verlden berör dessa organer och gör på dem intryck, intrycken fortplantas till hjernan, och i dess mekanism sammanbindas de på de mest olika sätt till föreställningar och begrepp. Af dessa intryck, före- ställningar och begrepp består nu själens hela innehåll och väsen; grunden till alltsammans är den yttre verld, som gaf intryck åt organet. Hvaraf tydligen inses dår- skapen hos dem, som vilja tillskrifva själen en ursprung- lig och sjelfständig tillvaro. Utan intryck intet själsinne- håll; inga intryck utan organer, som emottaga, och en yttre materia, som gifver dem. Med dessa organer för- svinner själen, med nya organer uppstår en ny. Och härur löper sedan hela den praktiska delen af denna filosofi; ingen frihet hos en produkt af den efter lagar verkande Hans Forssell, Studier och kritiker. 18 274 MATERIALISM. naturen; inga särskilda lagar för godt och rätt; ingen högre enhet för dessa själar utom den naturens verld, ur hvilken de uppstå och i hvilken de förgå. Det är ett öfvermod utan like då menniskan gör anspråk på en öfvernaturlig tillvaro, då hon icke vill beqväma sig att vara en del af detta hela, utan vill vara något för sig sjelf. Sådan är systemets byggnad. Vill man bräcka det hela, måste häfstången anbringas under sjelfva grundvalen, och så gör ock psykologen, när han nu vänder sig mot materialistens kunskapsteori och pröfvar hans sensualism. Menniskan får sitt innehåll genom intryck. Man skulle kunna begynna med att fråga: hur går detta till? eller ännu riktigare med en annan fråga: hvarom gifva dessa intryck kunskap? Flytta, de yttre tingen genom intryc- ken in i medvetandet, så äro de ej längre yttre ting. Aflösa de åter från sig delar, som ingå i organet, så är det om dessa delar intrycken gifva kunskap, men ej om det, som är qvar i den yttre verlden. Kunskap om en yttre verld får jag i intetdera fallet. Men invändningen blir ännu svårare, om frågaren hänvisar materialisten till en erfarenhetssats, som han aldrig kan jäfva. Alla egen- skaper, som intrycken sägas meddela oss, äro tydligen ingenting annat än retningar hos de förnimmande organen. Sötma, surhet, vällukt, skroflighet, släthet, klang o. s. v. äro begrepp utan all betydelse för ”tingen” i sig sjelfva. De förutsätta ej blott relationen till organer, som smaka, lukta, känna, höra, utan allt hvad i dem finnes är tydli- gen endast och allenast förnimmelser hos dem som för- nimma. Detta är det faktum, som den materialistiske psykologen verkligen analyserar. Hela verlden är sålunda för honom intet annat än en hop förnimmelser. MATERIALISM. 275 Dermed är sensualisten ”subjektiv idealist”. Det omedelbart vissa är en massa förnimmelser eller retningar. Men huruvida dessa retningar meddela kunskap om något annat än’ sig sjelfva, är fullkomligt obekant. Huruvida någon förutsättning finnes för deras tillvaro, vet man icke. Så vida nu begreppet ”sanning” förutsätter en jämförelse, kan här ej talas om sanning, ty en jämförelse kan ej komma i fråga mellan förnimmelserna och något annat. De äro sådana de äro. Huruvida en inre enhet för för- nimmelserna finnes, upptäcker ej heller den, som utgår från förnimmelsen sjelf och endast deri finner verklighet. Tillvaron af en förnimmande måste betviflas. Tviflarens tillvaro måste betviflas. Och så är sensualisten — absolut scepticist. ”Sanningen” och sig sjelf skall då sensualisten rädda genom åberopande af nödvändigheten att antaga ting, som äga egenskaperna, som förorsaka intrycken, och som sålunda producera bland annat tviflaren sjelf. En yttre verld måste finnas, emedan intrycken ej kunna finnas utan något, som ger intryck. — Men häri ligger tydligen en godtycklig förutsättning — en dogm. Orsaksbegreppet är för den, som finner all förnimmelses grund i de sinliga intrycken, ingenting annat än en fiktion, ty i sjelfva det sinliga intrycket finnes ingenting sådant som förknippningen af orsak och verkan; vanan att se vissa förnimmelser till- sammans och efter hvarandra har gjort, att man trott de hvarandra följande förnimmelserna hafva sammanhang och orsaka hvarandra. Men att bygga någon visshet på en vana är ett dåraktigt företag; det är icke filosofens höfva. Att från förnimmelsen sluta sig till förnimmelsens orsaker är att draga slutsatser utan öfversats. 276 MATERIALISM. Har man kommit så långt i sitt filosoferande, befinner man sig tydligen i en återvändsgränd. Der stannade den skarpsinnige David Hume, och der stå ännu en stor del af Englands, Hollands och Frankrikes af månge så högt pri- sade ”positivister”. Filosofien har dock efter en sådan misslyckad utfärd vändt åter till erfarenheten och före- tagit en ny och bättre analys. Det är tydligt, att om för- nimmelserna skola utgöra en ”verld”, så måste de vara nödvändigt förbundna såsom orsaker och verkningar, men orsak och verkan äro begrepp, som icke äro gifna i för- nimmelserna, utan som af menniskan utsägas om för- nimmelserna. Skola de innebära en sanning om förnim- melserna, så måste den verld, för hvilken de gälla, vara det tillämpande subjektets egendom. Det är ock tydligt, att sjelfva talet om ”inre” och ”yttre”, ”före” och ”efter” förutsätter rummet och tiden, och man har klarligen åda- galagt, att rum och tid icke äro något i och för sig, eller några förnimmelser, utan blott former, hvarunder menni- skan åskådar. Det vore öfverflödigt att här återupprepa dessa bevis och förklaringar, som philosophiæ confirmandi i den Kantiska storkatekesen kunna uppsöka. Efter Kants analys- är emellertid sensualismen vetenskapligt omöjlig. Filosofiens utgångspunkt blir dermed, att subjektet är den första faktorn i erfarenhetens verld, den hvarförutan hela den öfriga verldsförklaringen är en orimlighet, emedan den förnumna verldens form och sammanhang förutsätter en förnimmande. Den sinneverld, som för materialisten är all verklighet, förutsätter tydligen rum och tid; ty den är till sitt väsen utsträckt och rörlig, och utsträckningen är korrelat till ”rum”, rörelse korrelat till ”tid”. Men då ”rum” och ”tid” nu bevisligen äro former, hvarunder den förnimmande menniskan åskådar, så äro sinneverl- MATERIALISM. 277 dens grundformer, eller det som gör den till en sinne- verld, tydligen beroende af subjektet. Och på samma sätt med det grundvilkor, hvarförutan intet vetande om och ingen förklaring af verlden kan finnas, eller kausali- tetsförhållandet. Materialisten hade radat upp sitt system af orsaker och verkningar, försigtigt och vist stigit från materiens enklaste atomer till dess mest utvecklade former. Sedan kedjan var färdig och sammanhanget klart mellan jernpartikeln och hjernsubstansens yttringar, var det för honom på samma gång klart, att ”subjektet” är blott den sista verkningen af de första orsakerna, att det således sjelft icke är grund eller orsak till något. Dermed bort- kastade . han subjektet ur sin verldsförklaring alldeles på samma sätt, som barnet rycker snöret ur sitt perlband, och med alldeles samma effekt: perlraden blir ingen rad, och tingens kedja blir ingen kedja alls. Ty hvad som gjorde perlorna till ett perlband var snöret; hvad som gjorde tingen till ”en verld" var subjektet, utan hvilket vi ej kunna tala hvarken om orsak eller verkan, hvarken om yttre” eller ”inre”. Man måste vara ett barn i er- farenhet för att försöka ett sådant experiment och tro, att perlorna skola hänga ihop utan bandet, hvarpå de äro trädda. Man måste vara barn i spekulation för att för- söka en sådan förklaring och tro, att en förnummen ob- jektiv verld låter sig tänka utan ett subjekt, som håller förnimmelserna tillsammans och äger dem. Sjelfva orden gäckas med materialisten vid dessa hans försök; när han förkunnar: "jag finner ej annat i verlden än materien och dess egenskaper”, så står det första ordet i hans sats och pekar hånande fingret åt hela meningen deri. Filosofien torde icke behöfva egna vidare uppmärk- samhet åt denna afart af spekulation; sedan sensualismen 278 MATERIALISM. genom Kant blifvit öfvervunnen, äro alla de finare eller gröfre spekulationsformer, som deri hafva sin förutsätt- ning, i ocli med henne omöjliga. Den rena materialismen såsom metafysik är naturligtvis vederlagd af den, som upp- visat orimligheten af dess kunskapslära: sedan det är åda- galagdt, att subjektet ej kan förklaras ur materien, utan att tvärt om materien är det, som fordrar förklaring, eller hvars grund skall uppvisas i det förnimmande subjektet, så är det ju en ren orimlighet att tala om ”materien” som det ”absoluta”, en ”evig materia” o. s. v. Har man blott riktigt definierat dessa olika begrepp, är deras full- komliga oförenlighet så genomskinlig, att man ej behöfver derom nämna ett ord. Den rena materialismens förnekande af frihet och sede- lag, af Guds personlighet och menniskans, förfaller lika- ledes för den, som vid analysen af erfarenheten funnit, att* subjektet är dess förutsättning, och som i subjektets tänkande eller klara förnimmande funnit dess första viss- heu, dess verkliga vara. Den förnuftiga tillvaron, det personliga lifvet med dess innehåll, är dermed den verld, hvari den sinliga och ändliga verlden äger sin grund; friheten är förmågan att välja emellan förnuftiga och sin- liga bestämmelsegrunder; sedelagen är den menskliga per- sonlighetens eget väsen, och den personlige Guden är för den menskliga personen en så nödvändig förutsättning som enheten för mångfalden, det fullkomliga för det ofull- komliga. Huru filosofien från denna utgångspunkt för- , klarar eller sträfvar att förklara den sinliga och ofria na- turen, tillhör ej oss att här visa. Endast så mycket böra vi här tillägga, att filosofien såsom all vetenskap måste erkänna gränser för sin förklaring. Den tid är nog förbi, när filosofen föll naturforskaren i handtverket MATERIALISM. 279 och från sin ideala men abstrakta princip sökte deducera . den sinliga verldens konkreta former. • Vi hafva talat om den materialism, som åtminstone iakttager en viss anständighet i afseende å konseqvens och uppriktighet, och som i det längsta håller färgen gent emot sina egna orimligheter. Vi hafva derför, det måste medgifvas, i denna framställning icke alltid träffat Dr Büchner, ty denne förf, besitter, såsom vi redan haft tillfälle att anmärka, en förmåga af sjelfmotsägelse, som sannerligen gränsar till det oanständiga. Denna fram- träder ej blott på sådana - ställen, der den kan förklaras af författarens oförmåga att undvara vackra fraser eller hans rädsla för sina egna konseqvenser ; den är ej alltid så lustig, som när han talar om ”huru vårt vetande, kän- nande etc. uppväxer ur den yttre verlden och lyfter idéens blomkrona deröfver”, eller så ömklig, som när han efter ett långt kapitel om frihetens omöjlighet ändå ej törs sluta med annat, än ”att antagandet af menniskans fria vilja måste inskränkas inom de mest trånga gränsar”. Men det är nästan ännu förargligare att på hvarje blad se upprepad och åter upprepad denna här ofvan påpekade inkonseqvens, som består uti att å ena sidan förneka till- varon af all annan verklighet än den sinliga, å den andra undandraga sig åliggandet att förklara allt motsägande i denna verklighet, att å ena sidan stolt pocka på sin all- makt såsom filosof och å andra sidan ursäkta sig med sin vanmakt som naturforskare. Det faller vid genomläsningen af Büchners bok tydligt i ögonen, att han i sjelfva verket icke har någon aning om ordens betydelse, att han, illa ansatt från alla sidor, blott sökt att svänga sig med alla möjliga och omöjliga ord- och frasbildningar. Det är för honom t. ex. ingen motsägelse, att å ena sidan krafterna 280 MATERIALISM. äro ”materiens egenskaper”, men att å andra sidan ”kraf- ten är något i och för sig materien uteslutande eller henne • motsatt”. Och på samma sätt hela boken igenom. Såsom ett praktexempel af de ljudande meningarna kunna vi an- föra följande: "Ännu påtagligare härleder det sannas be- grepp sin upprinnelse och utbildning från vetenskapens framsteg, och om tänkandets lagar under stundom röja en en viss omutlig nödvändighet, så förhålla de sig deruti såsom naturens lagar öfver hufvud och bero af bestämda, i verkligheten bestående förhållanden”!!!! Sammanfatta vi allt detta, så blir Dr Büchner med sitt arbete en besynnerlig företeelse. Han är icke filosof, ty filosofen, som skall förklara allt gifvet, kan ej ur det gifna bortkasta en faktor så vigtig som filosofen sjelf. Han är ej naturforskare, ty naturforskaren kan ej inom sin vetenskap inrymma satser, ej ens negativa, om det som ej är föremål för hans forskning. Han är ej ens materia- list, ty materialisten kan ej stå till svars för sitt samvete med sådana medgifvanden åt ”anden” och ”kraften”, som Dr Büchner sig sjelf ovetande gjort. Hvad är han då? Den som icke är något af allt hvad han sjelf utgifvit sig för att vara, är tom som den uppblåsta bubblan, och för sådana företeelser har vårt språk åtskilliga betecknande ord, bland hvilka läsaren må välja hvilket honom sjelf likar. TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE.*) Vi hafva under de tvänne sist förflutna månaderna åskådat ett af de väldigaste och mest betydelsefulla krig, som någonsin skakat det gamla Europas statssystem. Vi äro likasom bedöfvade af det som skett. Vi stå spejande mot en framtid af ovissa öden, och de frågor, som hög- ljuddast låta sig förnimma, äro dessa: Hvar skola de kraf- ter hejda sig, som nu uppbesvurits till att flytta jämvigts- punkten i vår verldsdel? Skall detta århundrade sluta så- som det begynte? Skola de grundsatser, som då togo gestalt i en man, nu vakna till lif i ett folk? Dessa frågor hafva i anledning af det nu halft ändade kriget tidt och ofta blifvit framstälda i den svenska pres- sen, och de hafva ögonskenligen utöfvat en bestämmande inflytelse på våra opinioner under stridens gång. Det är den inbitna farhogan för ett allteröfrande, ett alltförtryc- kande Preussen, som gifvit sig luft i antipatierna mot det stridande Tyskland; det är motviljan mot "Borussianis- men”, som från början drifvit sympatierna öfver på Frank- rikes sida. För vår del höra vi till den utan tvifvel talrika del af Sveriges och Norges folk, som innerligen beklaga, att dylika farhogor blifvit skockade såsom ett moln mellan de förenade rikena och Tyskland. De hafva kastat sig in *) Svensk Tidskrift, Oktober 1870. 282 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. emellan naturliga vänner, och de hafva dermed i vår egen likasom i Tysklands ställning inlagt någonting, lovars undan- rödjande är en lifsfråga icke blott för Sverige och Norge, utan, vi våga påstå det, i ej ringa mon äfven för Tyskland. Ty detta senare land må vara och känna sig huru starkt som helst, det skall dock på längden icke kunna äga be- stånd utan verkliga vänner. Men hvilken sjelfständig stat i Europa är väl Tysklands naturliga bundsförvandt, om icke Sverige och Norge? Hvilket folk har med Tyskland gemensamma intressen, om icke vi, som i norden utgöra förmur och skydd mot den asiatiska invasionen i Europa? Och slutligen, hvilken af Europas smärre nationer har väl i sjelfva verket så litet att befara af Tyskland, som just Sverige och Norge? Vi äro ju af alla Tysklands grannar de, som vid den inbördes samfärdseln hafva minsta skäl att rädas för någon besmittelse af specielt tysk nationali- tet, och de, som erbjuda de minst svaga punkterna för en preussisk eröfrares anfall. Våra ideela så väl som materi- ela råmärken äro naturliga och skarpt uppdragna mot den tillväxande stormakten; vi hafva intet hemtyskeri i vårt inre och intet halftyskeri på våra gränser; vi äro väl täm- ligen blottade på utanverk, men vi hafva också inga falska positioner att skydda, inga halfsvenska landsträckor att mot Tyskland behålla. Vi äro genom vårt läge, så väl som ge- nom vår historia, helgjutna stater. En förmån, som i dessa tider icke nog högt kan uppskattas, men som också för oss innebär en stark maning att åtminstone icke på konst- lad väg låta åstadkommas, hvad sjelfva vår ställning icke kan ingifva, — misstro och motvilja mot landet söder om Östersjön. Också måste det, i sanning, för den som tänker sig endast ett årtionde tillbaka, förefalla hardt nära som ett TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 283 underverk, att en sådan stämning mot Tyskland som den nu ofta uttalade kunnat få insteg hos vårt folk. Fiendt- lighet mot Tyskland skulle af våra bildade klasser för några år sedan hafva betraktats nästan som en orimlighet; och den stora massa, hvars politiska system hufvudsakligen bygges På den fosterländska traditionen, har deruti ännu mindre kunnat finna något frö till förbittring mot detta land. Det är snart tre och ett halft århundrade, sedan i Sverige hördes något rop af nationalhat mot tyskar, och detta gälde då blott några öfvermodiga krämare; det be- höfdes ej mer än en eller två generationers handelsfrihet för att utplåna detsamma. 1 stället hafva vi sedan med Tyskland haft stora historiska minnen gemensamma, de krigiska bragdernas och de ideela segrarnes minnen; vår störste konung förskaffade sig ära och välsignelse bland Tysklands folk, och från Tyskland fick Sverige sedan en fursteätt, hvars minne det aldrig förglömmer. För öfrigt går ju genom hela vår kultur i ordets vidsträcktaste be- märkelse en frändskap med Tysklands, som är just jämt upp så stor den kan vara, utan att röja något ofritt be- roende. Sjelfständig ända från de tider, som knappast någon saga känner, har vår folkstam hållit sin utveckling jämlöpande med Tysklands, utan att intrassla sig med denna; sjelfständig i skapande kraft, har den knappast ett ögonblick känt något behof att misstro eller rädas för de insatser i hela Europas andliga lif, som kommit från Lu- thers och Goethes folk. Öfver allt träder ju föT öfrigt till möte denna slägtskap, mot hvilken man icke behöfver in- lägga några protester för att visa sin sjelfständighet, — i vanor och seder, i hemlifvets former och i samhällsskickets grundlynne. Till och med våra ekonomiska intressen äro nära förbundna med Tysklands, och likväl icke längre på 284 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. sådant sätt, att någon kan komma med tal om vårt bero- ende; som bekant äro Sveriges börser för länge sedan i den mest obehindrade beröring med England och Frankrike, likasom vår export och import på dessa länder redan är betydligt mycket större än till Nordtyskland. Med- ett ord — vi skulle förneka vår forntid, vi skulle förneka vår egen natur, vi skulle rent af handla i lättsinne, om vi nu ville låta ikläda oss samma harnesk af oförsonligt hat mot Tyskland, som för Danmark är den sorgliga frukten af en med vår i det hänseendet fullkomligt olikartad hi- storisk utveckling. Att Danmark, som under århundraden lidit af den specielt tyska kulturens inträngande i alla samhällets porer, nu under sin nationela pånyttfödelses kamp med en nästan krampaktig häftighet bortstött allt tyskt såsom en styggelse; att dess folk af ren sjelfbe varelsedrift i Tyskland begynt se en hotande fiende, det är ju en helt naturlig sak. Men att Sverige och Norge, som knappast varit utsatta för nå- gon fara af denna art, skulle låta sitt folklynne besjälas af samma hätskhet och .motvilja, det vore en absurditet, som i vår vänskap för Danmark icke hade någon ursäkt. En nations individualitet kan, lika litet som den enskilda menniskans, uppgå i ren negation eller hat till en annan individualitet; hvarje sådant tillstånd är onaturligt och får icke vara något beståndande. I Danmarks lif kan detta hat till Tyskland icke heller vara annat än ett utvecklings- skede, ur hvilket nya generationer skola uppväxa med en inre sjelfständighet, som icke behöfver hata för att vara till. Och huru skulle då vi, som lyckligtvis gått fria från Danmarks forna kulturutveckling, kunna på fri hand störta ess in i en sinnesförfattning, hvilken vore ett baksteg i vår historia. Ett sådant offer kan ingen vänskap begära. TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 285 Af en dylik sådd är ingen skörd att uppskära, om icke- för Rysslands czar en sådan, som den han en gång tog på stränderna af Saimen och Päjäne. Och nu å andra sidan, —- det kan väl knappast för- nekas, att lika starka som våra naturliga förbindelser med Tyskland äro, lika svaga äro de trådar, som fästa vår na- rions lif vid Frankrike. Vårt förhållande till de bägge nationerna är å ena sidan såsom till en broder, å andra sidan såsom till en vänskaplig främling. Och utom att nationerna likasom individerna aldrig kunna komma ifrån sitt naturliga förhållande, har här tydligen äfven den hi- storiska utvecklingen gått i samma riktning som naturen. Vi äro kallade ”Nordens fransmän”, men det epitetet skall aldrig kunna så uttydas, att vi halva större likhet med Frankrikes folk än med Tysklands. Vi halva gjort oss tämligen förtrogna äfven med Frankrikes kultur, och lika- som England, likasom Italien, likasom Tyskland stå vi hos denna rika och lifliga nation i den största skuld för några, af de frihetens och den sanna humanitetens skönaste idéer, som af henne utbredts öfver verlden; kanske halva vi också till följd af våra naturanlag eller af våra historiska förhål- landen haft jämförelsevis lätt att tillegna oss några af de yttre former, som äro det franska väsendet egna. Men om man går till det bästa och ädlaste vi äga af nationela lifsyttringar, skall väl ingen kunna säga, att de bära roma- niskt skaplynne. Frankrike var en gång för oss, såsom för det öfriga Europa, läromästare i form och stil; men vi protesterade mot skolan, vi sprängde den inlärda tekni- kens bojor, och vi skapade oss af egna tillgångar en lite- ratur, som var svensk. Frankrike sände till oss politiska idéer, men vi behöfde icke något lån af politiska institu- tioner, och vi gingo fria från romaniska samhällsprinciper. 286 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. •eftersom här fans en urgammal politisk frihet och insti- tutioner, som föryngrade sig sjelfva. För öfrigt hafva vi visserligen lika litet som något annat europeiskt folk gått fria från förderfligt inflytande af det ytliga, det flärdfulla och det osedliga Frankrike; men också hafva våra ädlaste krafter motarbetat detta inflytande och hållit vårt förakt vaket mot franskt lättsinne och franskt charlataneri. Om vår förbittring mot detta väsende varit mindre än Tysk- lands, så har det icke varit derför, att vi mera deltagit i detsamma, utan derför, att vi icke som detta land lidit af den oupphörliga och nära beröringen dermed. Vi äga mera än Tyskarne ett öppet sinne för det sympatetiska, det ljus- gnistrande, det frihetsstormande Frankrike. Vi hafva varit i den lyckliga belägenheten att lätteligen kunna välja det bästa och låta det andra fara; ehuru vi visserligen i många stycken gjort dåligt val. Och likaså i det politiska lifvet. Vi hafva icke ett ögonblick haft deltagande för den bureaukratiska centralisa- tion, som. i revolutionens hemland blef revolutionens var- aktiga behållning, och vi hafva icke haft någon anledning att älska den imperialistiska styrelse, som lyfte sig upp på osunda grundvalar. Det sympatetiska intresse, som Frankrikes idéer äfven i vårt land förmått väcka, har icke kunnat dölja för oss, att Frankrike sjelft varit en olycklig jordmån för deras förverkligande och ett farligt mönster att taga till efterföljd. Och om vi äfven i det hänseendet fälla en mildare dom öfver detta land än Tyskland, så är det utan tvifvel derför, att vi stått på ett tillräckligt af- stånd, för att kunna förbise faror, som gapa mot grannen, och för att behålla syn för välgerningar, som denne glöm- mer bort. — Med få ord, vi äro i en gynnsammare och mera opartisk ställning till Frankrike än Tyskland, men deraf TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 287 har icke för oss följt någon verklig djupare förbindelse med detta land, endast ett angenämare och mera ostördt umgänge. Man har i dessa sista dagar begynt fora mycket tal om vår historia, som skulle vitna om de stora politiska förbindelser, hvari Sverige står till Frankrike, och om Frank- rike såsom Sveriges enda naturliga bundsförvandt. Hvad derutinnan är sant kan i korthet sammanfattas så, att i det statssystem, som uppehölls före 1789, var alliansen mellan Sverige och Frankrike en följd både af traditio- nerna och af den då rådande balansen i Europa. Men hon stod också i ett olyckligt samband med den svenska eröf- ringspolitik, hvarur hon utgått, och hon behöll denna sin krigiska karaktär ännu långt fram i det tidehvarf, då Sve- riges naturliga politik blifvit att blott eröfra sig sjelf. Emellertid ägde Frankrike då, åtminstone före Ludvig XV, en styrelse, som kunde gifva någon garanti för alliansers bestånd. Men revolutionen gör äfven häruti en förändring, i det den upphäfver flydda århundradens balanspolitik, och talet om Frankrikes naturliga intresse för Sveriges välfärd får sin snöpliga vederläggning i Tilsitfreden. Finlands förlust torde vara det vigtigaste minne Sverige har i behåll af Frankrikes nordiska politik. Sveriges po- litik har väl äfven sedan dess en gång varit hänvisad på ”vestmakterna”, men det var en omständighet, som alltid måste göra särskildt Frankrike till en oberäknelig bunds- förvandt, och det var dess regerings ovisshet om en morgondag. Att åter Frankrikes folk icke kunde lemna en säkrare garanti, följer ju redan deraf, att ingen kan påräknas såsom en säker vän, hvilken är fullkomligt okun- nig om och främmande för den, mot hvilken vänskapen- skall bevisas. Äfven i detta hänseende synes oss derför vårt förhållande till Frankrike hafva varit af sådan art, 288 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. att vi icke pä förhand kunde vara dömda att obetingadt ansluta oss till dess intressen. Sådan har, efter vårt förmenande, den politiska ställ- ning varit, som natur och historia oss anvisat, och som vi icke utan brott mot natur och historia kunna förneka. Sådan är den ställning vi intagit och måste intaga i lugna och fredliga tider, och det fans sålunda all möjlig presum- tion för att, vid en utbrytande strid mellan dessa bägge folk, våra tankar och känslor skulle följa den riktning, som natur och historia utstakat. Återstår att se, om till- fälliga politiska förhållanden härutinnan kunna göra någon ändring. För att här hålla tankarne i samma riktning, som de hittills hafva följt, skola vi till en början försöka att för ett ögonblick utstryka året 1864 ur vårt minne. Vi erinre oss då först, huru opinionen inom vårt land för icke mer än ett tjugutal af år sedan med tämligen stor enhällighet önskade ett fritt Tyskland välgång och lycka till enighet. Man beklagade, att ett folk af så myc- ken andekraft och materiel styrka skulle hållas i ett till- stånd af politisk splittring och svaghet; man förespådde deraf olycka och förderf, och man var helt visst icke i nå- gon den ringaste mon intresserad för de konungar och furstar, som. delade en stor och naturligen förenad nation i obetydliga fylkesriken. Vi insågo det löjliga, det ohåll- bara i en sådan ställning, och förstodo förbannelserna öf- ver densamma. Den tyska enheten erkändes som en stor framtidstanke, och det var icke vår sak att missunna ty- skarne detta deras politiska ideal. Snart förstod man också, att den så kallade enhet, som förestäldes af det tyska förbundet, icke var något annat än en skuggbild. Lika tydligt insåg man, att de legitime furstarnes och konungarnes fordringar icke på fredlig väg skulle gifva TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 289 vika för den tyska riksenhetens anspråk. Och helt visst är, att den politiska frihetens ifrigaste förkämpar då ej skulle haft något att invända deremot, att livad furstarne icke ville afträda med godo blifvit dem fråntaget med våld — af gatustridernas diktatorer. Den tyska furstliga legitimi- teten hade då i opinionen intet försvar mot det ”rofgiriga ,våld”, som kom från detta håll, och som dock för befräm- jande af endrägt sällan visat sig särdeles ändamålsenligt. Vi erinra oss vidare, huru här i Sverige ett vaket del- tagande följde de stora parlamentariska företeelserna i Ber- lin åren 1862—1863, och huru vi med förvåning åsågo den mot alla våra vanor och föreställningssätt stridande politik, som den preussiska regeringen ansåg sig berättigad att följa.' Det liberala parti, som till det yttersta kämpade för representationens i hvarje annat land erkända rättig- heter, hade våra varmaste sympatier, och grefve Bismarck begynte här förvärfva sig detta anseende såsom verldens störste våldsman, hvilket så många omständigheter bidragit att föröka. Men helt visst var det icke Preussen såsom sådant, som innefattades i detta den allmänna meningens anathema. Man hade ännu icke påfunnit eller funnit an- ledning till denna solidaritet mellan folk och minister, som sedan gjort sådana underverk med vår allmänna opinion. Vi glömde icke då, att om Preussen hade en yrkesmilitär, hvars jargon var oss vedervärdig, så hade det å andra si- dan en högt bildad medelklass, som årligen rekryterade dess värnepligtiga här, och som måste af sig sjelf och för sin egen skull motverka militarismens smitta, den der i andra militärländer icke har någon hejd. Vi glömde ej, att om Preussen saknade några de oundgängligaste af den politiska frihetens garantier, om det hade ”luckor” i sin Hans Forssell, Studier och kritiker. 19 290 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. . författning och brist på samband mellan de parlamenta- riska myndigheterna, så ägde det i sin sundare kommunal- styrelse och sin friare press en oändligt mycket säkrare borgen för politisk frihet än t. ex. Frankrike; och framför allt, när vi med Preussens Abgeordneten-Haus jämförde Frankrikes Corps législatif, kunde vi icke annat än draga några för det preussiska folket rätt fördelaktiga slutsatser, af den fasta och orubbliga frihetskärlek, som det uppre- pade gånger inom lagens gränser ådagalade gent emot sin våldsamma regering. Vid denna författningsstrid och detta folk knöt sig ett intresse af alldeles ovanlig art, och man tyckte sig förstå, att derur snart skulle utgå några nyttiga lärdomar, då helt hastigt först den schleswig- holsteinska striden, derefter den preussisk-österrikiska, och slutligen det nordtyska enhetsarbetet afbröt hela denna konstitutionela utveckling. Det ligger för öppen dag, att afbrottet var en räddning för grefve Bismarcks välde ur en mycket hotande nöd; men det var visst icke lika sä- kert, att det, som nu skedde, betydde ett befästande af den gammalpreussiska regeringens politiska system, och för tänkande menniskor ännu långt mindre antagligt, att denna utväg var helt hastigt påfunnen, blott för att en hög herre skulle få behålla sin makt. Den segrande preussiska regeringen tog, som bekant, • under de derefter följande åren det tyska enhetssträfvandet på allvar om hand, — och man begynte ana, att nu måtte det komma att blifva någon verklighet äf denna tanke. Med sådana utsigter växte ock modet och tillförsigten hos de män, som hittills burit på en skenbarligen ofruktsam idé, och under den svarta örnen samlade sig ett parti, hvars lösen var Tysklands enhet genom Preussen. Detta fältrop betydde detsamma som ”Död åt dualismen inom TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 291 tyska förbundet! Bort med Österrike ur de tyska staternas råd!” och 1866 års händelser gåfvo åt denna fordran upp- fyllelse. Den lilla anledning, som bragte striden till ut- brott, var naturligtvis af helt underordnad betydelse? Öster- rikes och Preussens kamp var icke någon schleswig-hol- steinsk affär, icke heller någon strid rörande rättsprinciper, utan en kamp om maktställningen i Tyskland. Med Österrike följde i fallet en del af de tyska småkronorna, och Nordtyska Förbundet skapades, — en politisk kropp, för hvilken intet rum fans i den gamla statsrättslärans kategorier. Hvad nu än den europeiska opinionen måtte hafva att förebrå Bismarck och det preussiska systemet, det är dock säkert, att de med dessa ödesdigra händelser togo steget fullt in på en bana af stor politik och trädde i tjenst hos idéer mäktigare än de sjelfva. Vi må döma strängt om våldets och listens män, vi må betrakta Preus- sens junkerthum såsom inkarnationen af allt hvad af medeltid finnes qvar i Europa, vi måste dock göra rättvisa åt den sträfvan, som nu fick sin fulla verklighet i det nordtyska förbundet, och vid bestämmandet af våra sympatier måste vi se på arten af de krafter, hvilka hade uppgjort räk- ningen med hvarandra. Revolution smännen i alla tider hafva haft befogenhet att varda dömde enligt måttet af den högre rätt, de gjort gällande mot det bestående, och efterverlden har rättvisligen alltid anstält en jämförelse mellan det, som var före dem, och det, som följde dem efter. Sannerligen, det förefaller oss också hardt nära omöj- ligt, att, utan inverkan af någon särskild främmande an- ledning, våra sympatier kunnat utfalla till förmån för Österrikes kejsardöme eller för Hessens kurfurste. Kon- 292 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. kordatens och statsbankrutternas politiska system kunde lika litet hafva tillvunnit sig vårt deltagande, som små- fnaskigheten i Braunschweigs, Waldeck-Pyrmonts och Reuss- Schleitz' suveräna statshöghet. Vi, som jublade bifall åt Sardinerkonungen, då han depossederade den legitime konun- gen af Sicilierna och sj elf herrskaren i Rom, vi synas icke med skäl kunna förebrå konung Wilhelm och hans mini- ster, att de på liknande sätt förfarit med furstarne af Guds nåde i Hessen och Hannover. Man svarar naturligtvis, att jämförelsen haltar, emedan den förre ju var executor af folkets vilja, de senare åter executorer blott af sin egen vilja, den der stod i snörrät strid mot hvad befolkningarna i de små tyska staterna sjelfva begärde; att den förre var en befriare och de senare allenast förtryckare. Man har dermed dragit frågan in på ett särdeles tvistigt område, men hon är med denna invändning långt ifrån afgjord. Det är åtminstone skäl att i det hänseendet lyssna till hvad den tyska unitarismens förkämpar hafva att anföra till det preussiska väldets försvar; efter vårt förmenande hafva _ de vida starkare skäl för sina påståenden, än att dessa utan vidare skulle kunna afvisas såsom i allo obe- fogade. Vi tyskar, säga desse unitarister, äro ett folk, som af naturen är anvisadt att utgöra en enda stat, och vi läsa i vår historia om oupphörliga misslyckade försök att följa denna anvisning. Vi hafva en gång i vårt samhälles första kraftfulla ungdom lydt under en gemensam styrelse, och minnet af denna herrliga tid lefver ännu i hvarje vrå af vårt land, såsom en samvetets maning. Men denna enhet har blifvit förstörd, och söndringens ande har rotfäst sig lika djupt i vårt statslif, som enhetens ande har genom- trängt vår kultur. Vi hafva kommit efter Europa. Vår TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 293 seger öfver medeltidens samhällsmakter, feodal-aristokratien och hierarkien, ledde icke till Tysklands enhet utan till tyska småstaters uppkomst, och grannarne hafva egennyt- tigt hjelpt oss att fortgå i denna riktning; de hafva till och med velat göra dylikt till ett vilkor för Europas jäm- vigt. Härunder har likväl vårt inre sociala enhetsarbete oaf brutet fortgått; det har trotsat de furstliga söndrings- sträfvandena; det har öfverstigit de hinder, som ogunstiga rättsförhållanden lagt i dess väg. Midt under en tid af den ömkligaste splittring mellan furstar och småstater ny- föddes den tyska literaturen och blef vår stolthet och ära; öfver alla provinsiela skiljaktigheter utbildade sig det tyska språket till ett gemensamt organ för våra inbyggare mellan Alperna och Östersjön, mellan Weichsel och Rhen. Småningom växte ock den naturliga och friska känslan af hela folklifvets och folkkarakterens enhet midt i alla de rika skiftningar af provinsiel egendomlighet, och denna känsla vann styrka just genom de sorgliga förvillelser, hvartill den politiska splittringen gaf anledning. Vi fingo öfver oss en allt starkare förnimmelse af den : föraktliga smälek, som tyske statsmän och furstar ådrogo sig genom förbund med utländska makter gent emot sina egna stam- förvandter, och med begreppet ”tyskt landsförräderi” åter- kom så äfven dess motsats ”tysk fosterlandskärlek” till sin rätt. Det blef allt tydligare, att icke blott i literatur och språk, utan äfven i intressena, de politiska, de ekonomiska, de sociala, fans en gemensamhet, mellan alla tyska stater och stammar, och sedan vår politiska smälek blifvit aftvådd genom Tysklands stora befrielsekamp, begynte man äfven taga vara på alla frön till beståndande gemensamhet. Att de former, i hvilka enheten skulle förverkligas efter 1815, icke hade någon varaktig duglighet, blef dock snart ögon- 294 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. skenligt; de tjenade blott till att hålla behofvet af förening vaket, men att tillika göra söndringen mera ohjelplig. Och 1848 års skapelser voro icke bättre; de tjenade blott till att ådagalägga, huru maktlös den lärda, pratsamma och oklara demokratien var, när det gälde en verklig stats- bildande verksamhet. Nej, — för att det tyska enhets- verket skulle hafva någon framtid, fordrades att äga en stomme af verkligt statslif att bygga uppå. Och en så- dan stomme äga vi i Tyskland, en enda: det är Preussen. Vi hafva pröfvat så mycket af den fria sammanslutningen mellan Tysklands stater, att vi kommit till den klara och fasta öfvertygelsen: det går icke. Ej genom en konglo- meration af många skiljaktiga element, som alla vilja herr- ska men' ingen lyda, skall denna förening försiggå, utan genom dessa elements underordnande under- en högre enhet, hvilken de alla skola lyda. Och denna högre enhet skall Preussen förskaffa, derför att Preussen ensamt kan utföra ett sådant verk. Den preussiska staten må hafva hvilka konstitutionela brister som helst; dess regering må vara huru mycket som helst fången i fördomar och grund- satser, som icke passa i hop med det år 1789 nyfödda Europa; det lefver dock uti denna stat och dess institu- tioner något af Steins och de nationela frihetskämparnes ande, som gör den till en af de politiskt sundaste och starkaste statsorganismer i verlden. Preussen har en full- färdig administrativ organisation, sådan som endast en stormakt kan äga; det har en utbildad medborgerlig sam- fundsanda, sådan som utgör de öfriga centraliserade stater- nas styrka; det ensamt har en här, som kan skydda Tysk- land och lära dess öfriga folk samma konst. Endast Preus- sen kan värdigt och kraftigt upprätthålla enheten och värna statsintressena i det virrvarr af alla möjliga ”parti- TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 295 kulära” intressen, som Tysklands småstatssystem har fostrat; endast Preussen har anseende nog för att tysta afundsjukan och bringa sjelfviskheten till förnuft; endast Preussen kan lära oss alla, en och hvar, denna medborgerliga sjelfupp- offring och hängifvenhet, som besjälar dess eget folk. Och när nu härtill kommer, att Preussen har denna egna fast- het, som kommer af ett starkt, nästan religiöst band mel- lan konungahus och folk, och att endast Preussen har den statsman, som kan allt hvad han vill, och som nu vill Tysklands enhet, — så må Preussen'eröfra oss! Preussen uppfyller dermed sin ”Beruf”, och alla betänkligheter må- ste vika för denna historiska nödvändighet. Vi kunna icke vänta, till dess hvar och en af de små furstarne fattat en dylik tankes storhet, ty då finge vi vänta i evighet; vi kunna ej heller vänta, tills alla pluraliteter i dessa små- stater blifvit vunna för Preussen, ty denna väntan vore blott söndringens förökande. Allra förträffligast vore, om på en gång alla tyska furstar och konungar nedlade sina kronor för konung Wilhelms fot och läte mediatisera sig, eller om konung Wilhelm toge på sig det ansvaret att göra dem och oss alla en sådan tjenst. Men då detta kan- ske ej genast låter sig verkställa, så måste Preussen skapa ett tyskt förbund under sin egen ledning, ett förbund, i hvilket alla de'öfriga statsstyrelserna må träda så mycket som möjligt tillbaka. Detta förbund skall hafva till mål att efter hand göra alla dessa smärre stater alldeles öfver- flödiga; men för det ändamålet måste Preussen och dess konung genast från början få en hardt nära diktatorisk makt. Vi helsa detta förbund såsom vår räddning, ty det försäkrar oss om enhet. Om dermed icke alla frihetens garantier genast låta förena sig, så skola vi icke knöta, ty enhetens sak går före frihetens sak, emedan den förra i 296 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. detta land är en förutsättning och ett vilkor både för vår tillvaro och för vår frihet. Vi kunna aldrig lefva i trygg- het och i fred, vi som hafva Ryssland på den ena sidan och Frankrike på den andra, förr än vi fått den styrka, som kommer af enhet. Vi kunna aldrig, vinna en sansad och lagbunden frihet, förr än vi kommit till den naturliga or- ganisation af samhällsintressena, som nu är omöjlig under vårt 'sönderstyckade statsskick. Och hvad särskildt Preus- sens junkerdöme och absolutistiska regeringssätt beträffar, rädas vi ingalunda för desamma. Låt Preussen göra oss enigare än vi äro, vi skola göra Preussen friare, än det är eller någonsin har varit. Mot denna tankegång kan mycket vara att invända, och Europas politiska literatur öfverflödar också redan af betraktelser öfver ”Borussianismen”, hvars betydelse och sträfvanden man på många håll velat utmåla såsom något vida förfärligare, än allt hvad verldshistorien hittills har skådat. Cæsarism, jesuitism, feodalism, obskurantism, militarism, hierarki, aristokrati, bureaukrati, centralisa- tion — allt ondt på -ism, -i och -on tränger sig till- s-ammans, säger man, i detta hemska spöke, som upp- stigit" på slätterna kring Spree och i sina starka armar hotar att qväfva friheten och civilisationen, för att à nyo öppna ett våldets och mörkrets tidehvarf. Preussen är Rysslands förpost i Europa; Preussen skall göra förbund med påfvedömet; Preussen skall införa det perpetuela be- lägringstillståndet i de gamla beskedliga tyska furstehusens stater. Genom sina annektioner i Tyskland har Preussen förbrutit sig mot Europas lag och rätt; genom sina hit- tills uttalade' politiska grundsatser har det sårat alla våra sympatier för demokratiens och "sjelfstyrelsens" framgång i Europa. Preussen kan icke hafva rätt att föra Tysklands TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 297 talan, ty det vill intet annat än den hohenzollernska "hus- maktens” förstärkande och grefve Bismarcks förherrligande. Preussen är varg i veum. Så tala de radikale demokraterna i alla länder, och med dem förena sig naturligtvis alla dessa äkta-konserva- tive, som för icke länge sedan, men då under demokrater- nas smäderop, protesterade mot Florens’ eröfring och för- svarade påfvens legitima furstemakt; så tala köpmännen i Frankfurt; så tala de hessen-kasselska och lippe-detmold- ska nationaliteternas martyrer; så tala sydtyskarme; —- så tala af alldeles särskilda skäl alla skandinaver på denna och hinsidan Sundet, .och så tala framför allt med ljudelig röst Frankrikes politici och publicister. Det har visat sig otacksamt att mot en sådan väldig opinionsström uttala en sjelfständig mening, och vi skulle också icke kunna göra det, utan att först anmärka, det vi icke på något sätt ärna uppträda såsom försvarare af grefve Bismarck. Vi hafva icke nog djupt inblickat i den europeiska diplomatiens alla mysterier, för att rätt klart kunna bedöma grunderna för och befogenheten af hans handlingssätt vid alla de tillfällen, då han, efter hvad man påstår, framstår såsom våldsverkare och förbrytare. Men här är ju också- fråga om något annat än hans person. Häfden skall dessutom med större opartiskhet och större sakkunskap fälla dom öfver dessa kombinationer, genom hvilka det länge förbe- redda verket bragtes till fullbordan, och ställa den kraft- fulle mannen i hans rätta belysning. Vi vilja främst fästa uppmärksamhet på tvänne om- ständigheter, väl värda att taga i betraktande vid frågan om det tyska enhetsarbetet under Preussens ledning. För det första får det, efter hvad vi nyss antydt, på inga vil- kor. uppfattas så, som Fransmännen enligt gammal vana 298 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. betrakta detsamma, och såsom vi pläga bedöma uppgörelser mellan stater af helt olika nationaliteter. Vi kunna svår- ligen förneka, att de tyska småstaterna, särskildt de nord- tyska, intaga en helt annan ställning till hvarandra än så- dana stater, hvilkas tillvaro beror på nationel enhet och sjelfständighet. Vi kunna svårligen bestrida deras påstå- enden, som säga oss, att Tysklands skilda smånationer äro på ett alldeles särskildt sätt förbundna genom slägtskap, minnen och intressen, och att, när fråga uppstår om deras förening till en stat, denna fråga är af helt annan natur än den om danska provinsers förläggande under Preussen, eller Polens underkufvande af Ryssland, men cleremot vä- sentligen beslägtad med frågan om de italienska små- staternas förening. Äfven om denna förening åvägabringas genom våld och strid, om den statskonst, som användes för att sammanhålla motsträfviga landsdelar, icke öfverens- stämmer med våra begrepp om rättsinnig och ändamåls- enlig politik, kunna vi likväl icke jämföra detta våld och denna statskonst med den, som i forna tider ville af Hol- land göra en fransk provins, eller behålla Venetien under Österrikes herravälde. Icke blott att den naturliga slägt- skapen och gemensamheten i kultur mellan de tyska sta- terna gifva en verklig och fast grundval för deras samman- gjutning till en enda, det är dessutom alldeles oförnekligt, att stora och mäktiga krafter inom folket sjelft äro och länge varit i rörelse, för att fordra och framdrifva en så- dan förening. Det stortyska partiet finnes öfver allt i Nord- tyskland; det har starka och talrika anhängare i Sydtyskland. Föreningssaken har visserligen både i Nord- och Syd- tyskland fått hätska motståndare, sedan Preussen tagit sig an dess genomförande, och hatet mot Preussen har yttrat sig i uttryck, som kunnat tydas såsom rent nationel mot- TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 299 vilja; men uppmärksamme betraktare hafva clock måst medgifva, att det är Preussens politiska system, icke Preussens nationalitet, som vållat densamma; att det är parti-motsatser mer än nationela motsatser, som framträdt i dessa demonstrationer; oclι att denna skiljaktighet, i af- seende å sättet och formen för den tyska enhetsstatens förverkligande, icke innebär förnekande af sjelfva idéns giltighet. Dermed torde ock vår ställning till frågan vara angifven. Man kan, om man är republikan, beklaga, att Tysk- land hotar att blifva en stark monarkisk stat; man kan, om man är socialist, gräma sig öfver de få utsigter, som nu öppna sig för Lassalles trosförvandter ; man kan, om man är genomdrifven teoretisk politiker och sätter sig öf- ver ställningar och förhållanden inom Tyskland, anse, att grefve Bismarck valt en oriktig väg, då han ej i första rummet sörjde för alla de konstitutionela garantier, som äro öfliga i väl ordnade konfederationer, utan i stället in- förde ett provisoriskt mellanting af statsstyrelse och för- bundsstyrelse med betydlig anstrykning af diktatur. Men man kan svårligen öfver Preussen och det nordtyska för- bundet uttala den dom, som träffar alla naturvidriga och rättskränkande företag; man kan icke heller kalla den ska- pelse, hvars fader grefve Bismarck är, för en despots nyck- fulla lek. Och om detta förbund saknar hela den apparat, hvarigenom en obetingad popularitet står att vinna, bör det åtminstone icke utmålas, såsom det der förverkat Tysk- lands alla anspråk på Europas och Sveriges sympatier. Vi, som tro på den historiska nödvändigheten af Tysklands förening till en stat, och som alldeles icke kunna finna, att det republikanska eller federativa receptet för en sådan är det enda riktiga, våga till och med uttala den öfver- 300 TYSKLAND, FRANKRIKE OCII SVERIGE. tygelsen, att det nya förbundet i sig sjelft innebär ett stort och framtidsrikt löfte om lycka och fred åt Tyskland och åt Europas folk. För det andra måste vi bekänna, att det synes oss framträda något för mycket af spöke i den teckning af Preussen, man nu äflas att färglägga med svart i svart. Det ligger må hända något frånstötande i hela det regle- menteringssystem, hvari Preussens statsväsen blifvit in- snöradt; men derur framgår clock ej blott en beundrans- värd embetsmannaduglighet, derunder rymmes ock en för- vånande medborgerlig kraft och sjelfständighet, som vi icke få sätta i något slags jämförelse med förslappade samhäl- lens träldom. Det gifves orättvisor i detta samhälle, af hvilka den mest i ögonen fallande ligger uti militärens företrädesrättigheter; men der saknas alldeles icke den öppna blicken för dessa orättvisors art, och det har icke heller varit brist på organer för bearbetandet af den all-- männa meningen till deras fördömande. Det framträder ett olycksbådande drag af trång och envis regeringsgod- tycklighet i det politiska system, som bekännes af de herr- skande männen i Berlin, och hvad värre är, denna god- tycklighet upphöjes af dem till conditio sine qua for konungamakten; men det gifves likväl motvigter af största betydenhet mot despotismen i detta land: en kommunal sjelfstyrelse, en sjelfständig aristokrati och en hög med- borgerlig bildning. Ty framför allt, — ett samhälle, der • den obligatoriska skolundervisningen är mer än ett år- hundrade gammal, der en stor lärofrihet har fört veten- skapen till dess högsta triumfer, och der den strängt ut- kräfda värnepligten har uppfostrat folkets alla klasser till djup känsla af lika medborgerliga skyldigheter, ett sådant samhälle kan dock omöjligen vara eller blifva härden för TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 301 all tänkbar ofrihet. Ett sådant samhälle kan icke hafva nått höjdpunkten af sin utveckling i ett rått militärvälde, kan icke hafva fylt sin mission med att annektera, kan icke hafva uttömt alla sina krafter i Bismarck och Moltke. Bakom männen af ”jern och blod”, som fört Preussens härar till seger, står ett annat led af män, hvilka föra lag och rätt i sin devis, och som ännu visst icke sagt sitt sista ord. Att dessa män icke voro vanmäktiga, att de icke voro ropande röster i en öde öken, det visade Preussens historia före 1864, och att de icke skola hafva förlorat sin makt genom 1866 års händelser, derom synes oss hela det inre utvecklingsarbete vitna, som nu pågår i det med Preussen, förenade Nordtyskland. Det är kanske en af de mest intresseväckande och hugnande företeelser att iakttaga, huru detta Preussen, som efter allas försäkran endast skulle uppsluka det öfriga Tyskland, redan visar otvetydiga tecken till benägenhet att uppgå i Nordtyskland; det är förgäfves man genom ideligt påklistrande af etiketterna ”Preussenthum”, "Bismarckia- nism” etc. söker fördölja den sanningen, att hela samhälls- lifvet i den forna Berlinstaten är underkastadt en stor- artad omgestaltningsprocess, en sådan som måste inverka ej mindre på representationen än äfven i någon mon på regeringens system. Som bekant var det den preussiska representationens betänkligaste svaghet, att den var de- lad i tvänne fullkomligt olikartade och oförenliga afdel- ningar, ett af konungamakten beroende Herrenhaus, och ett ur folkval utgående Abgeordnetenhaus. Det var denna ohjelpliga söndring, som förskaffade den absolutistiska sty- relsen seger och gaf förevändning till alla dess våldshand- lingar; det var denna söndring, som förhindrade reformer i alla grenar af lagstiftning och förvaltning. Vid hvarje 302 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. tvist emellan regeringen oclr den folkvalda kammaren stälde sig Herrehuset med okuflig energi på den förras sida; mot nästan hvarje reform, om hvilken regeringen ville förena sig med Abgeordnetenhaus, inlade Herrenhaus ett veto, som bragte frågan från dagordningen. Men nu inträffar ögonskenligen något, som för hela det gammal- preussiska partiet visat sig vara högligen obehagligt: den preussiska landtdagen förlorar inför den nordtyska riks- dagen allt mer och mer i betydenhet, och nordtyska riks- dagen med sin enda kammare, utgången ur allmänna ome- delbara val, har åtminstone icke de element till söndring och svaghet, som förefunnos i den preussiska landtdagen. Hvad åter sjelfva denna nya skapelse, nordtyska för- bundet och riksdagen, beträffar, är. det visserligen icke någon svårighet att mot den finna grundade anmärknings- anledningar. Det är synbart, att en öfverväldigande makt är lagd i förbundsregeringens hand, och att denna af Preus- sens statsmän förda regering icke vill låta sig "majorisera" hvarken af förbundsstaternas styrelser eller af riksdagens partier. Det är fara värdt, att sjelfva den förvaltningsor- ganism, som för förbundets räkning blifvit bildad, så att säga är skapad för en enda mans räkning och utan hans ledning skulle stanna af sig sjelf. Men man måste vid bedömandet häraf taga hänsyn till de alldeles egendomliga förhållanden, under hvilka förbundet måste organisera sig, och hvilka endast genom en fortsatt utveckling af enheten i statsorganismen kunna försvinna. Det hela står der så- som en provisorisk byggnad, hvilken icke kan få form och sammanhang, förr än en hop af gammalt byggnadsvirke blifvit röjdt ur vägen; att byggmästaren fortfarande hyser något revolutionära afsigter med dessa hinder, är visser- ligen att förutsätta, men det ser ut, som om man för när- TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 303 varande skulle vilja låta dem ruttna ned af sig sjelfva. Huru konsiderationerna för småstaternas sjelfständighet verkat till intrasslandet af det konstitutionela förhållandet mellan regering och representation: Bundespræsidium, Bundesrath och Reichstag, är bekant; det var också genom begagnandet af dem såsom förevändning, som grefve Bis- marck lyckades hålla konstitutionen fri från den för en preussisk statsman obehagliga ministeransvarigheten. Den ansvarighet, som i stället är samkad på förbundskansleren, är dock något, hvarur en konstitutionel styrelse framdeles kan på laglig väg framtvingas, öm också icke under dik- tatorns eget regemente. Och det allra vigtigaste är, att en styrelse sådan som den preussiska inom nordtyska för- bundet, just derigenom att den till sin sida kallat en för- bundsriksdag med skattebevillnings- och lagstiftningsrätt, men bakom sig har en samling motvilliga och halft sjelf- ständiga statsstyrelser, fått ett skaplynne och en ställning, som icke äro att på något sätt jämföra med det preussi- ska regeringssystemets forna karaktär. Här äro makter att bekämpa och leda, som icke funnos i det ursprungliga Preussen, uppgifter att lösa, som icke hade någon vigt för den preussiska landtdagen; de gamla partierna halva trädt i bakgrunden och äro under ombildning, de gamla medlen för regeringens inflytande hafva mistat något af sin kraft. Det är visserligen säkert, att grefve Bismarck förträffligt känner konsten att skapa nya sådana medel, men konsten måste här vid lag bestå uti att gå framåt, att sysselsätta sin- nena, att öfverflygla motståndarne genom reformer och att hålla anhängarne tillsammans genom reformer. I allt detta ligger en viss borgen för att Förbundets framtid och utveckling måste blifva någonting annat än det forna Preussens. 304 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. Också har det verkligen ända från sin första begyn- nelse visat sig äga en karaktär, som alldeles icke häntyder på något preussiskt junkerdöme efter medeltidssnitt. Det Irar stält på sig sjelft de höga fordringar, som det nutida statslifvet måste uppfylla. Enhets arbetet begyntes, just der det skall begynna, med organisationen af de inrättningar, som nödvändigt fordra enhet och centralstyrelse, med om- bildningen af rättsväsendet i alla möjliga riktningar, med en likartad fördelning af dessa medborgerliga skyldigheter, som intet land så som Preussen förstår att utkräfva. Be- skicknings- och konsulatväsendet öfvertogs af Förbunds- styresmannen; arméorganisationen stäldes under Förbunds- fältherrens ledning; post-, telegraf- och jernvägsstyrelsen centraliserades likaledes, och man insåg ganska snart den väsentliga fördelen af dessa anordningar. Allmänheten vann på postportots likformighet, kommunikationerna på jernvägsnätets systematisering, handelsflottan på Förbundets och dess flaggas ökade anseende, och för Tysklands för- svars- och anfallsstyrka var det af ofantlig betydelse, att alla dess härkrafter (med något undantag, tills vidare, för Sachsens) erhöllo en fullkomligt likartad öfning, utrustning och sammansättning, samt att fästningarnas och flottans framtid öfverlemnades åt den styrelse, som redan iordning- stält Tysklands krigshamn vid Nordsjön. Allt detta ge- nomfördes, på grund af lagar och skattebevillningar, i förening med riksdagen. Men riksdagens verksamhet har icke inskränkt sig till sådant allena; den har på den korta tiden af trenne år utfört ett vigtigare lagstiftningsarbete, än hela Tysklands alla landtdagar på lika många decen- nier. Den har, efter förslag och under medverkan af för- bundsregeringen, i den tyska rättsförfattningens kaotiska virrvarr redan infört en enhet och ordning, hvarom man TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 305 för tre år sedan knappast kunnat drömma. Den har dess- utom i flera af de vigtigaste samhällsfrågor ingripit genom en lagstiftning, som äfven Preussens motståndare måste erkänna såsom väsentligen progressiv och frisinnad. Den politiska föreningen mellan Nordtysklands stater gjordes till en social och rättslig gemenskap först genom lagarna öfver "Freizügigkeit", öfvér hemortsrätt och indigenat, som nedbröto de gamla skilnaderna mellan preussiska, co- burgska, schleiziska, anhaltska, mecklenburgska o. s. v. undersåtar och genomförde den grundsatsen, att alla nord- tyska förbundets medborgare äga lika medborgerliga rättig- heter öfver hela förbundets område, hvarjämte allra stör- sta delen af de förlegade polisförfattningar (om pass- tvång, stämpeltvång, utflyttningstillåtelser m. m.), som hit- tills hämmat samfärdseln, på en gång upphäfdes. Härtill slöt sig snart äfven en ny lag rörande vilkoren för äkten- skaps ingående mellan medlemmar af nordtyska förbundets stater, hvilken bjert afsticker mot de hittills i småstaterna rådande politibestämmelserna härutinnan. Vigtigast af allt var dock den nya Gewerbe-ordnung af den 21 Juni 1869, som genom en mängd detaljerade bestämmelser kraftigt nedslog hundratal af de tryckande och oförnuftiga politi- inskränkningar, hvilka de tyska småstaterna tagit i arf från äldre tider och hvar på sitt sätt ytterligare utbildat. Det var en i väsentliga punkter vida mer frisinnad lag, än de man förut ägt så väl i Preussen som i de flesta öfriga sta- ter, och den har derför också icke varit välkommen för det konservativa partiet. Den upphäfde t. ex. skilnaden mellan land och stad i afseende å näringsrätt, den medgaf qvinnor näringsfrihet, den upphäfde närings-monopol, inskränkte eller upphäfde ”concessionerna”, befriade i de Hlans Forssell, Studier och kritiker. 20 • 306 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. allra flesta fall näringar och landtbruk från polisens upp- sigt, upphäfde förbuden mot ”koalitioner” och arbetsinställ- ningar, o. s. v. o. s. v. Slutligen hvad den preussiska lagstiftningen till följd af de konservatives och "landtmanna- partiets” motstånd aldrig lyckats åvägabringa, fördes af nordtyska riksdagen till ett lyckligt slut, då de föråldrade lagarna mot fria räntan upphäfdes, bysättningstvånget ur nordtyska förbundets lagstiftning bortskaffades och införsel i löner beröfvades sin rättskraft. De i Tyskland särdeles utbildad© "Erwerbs- und Wirthschafts-Genossenschaften" eller produktions- och kon- sumtionsföreningarna blefvo vidare genom lagen af den 4 Juli 1868 rättsligen ordnade, och denna lag utvisade ett bestämdt framsteg utöfver hvad småstaternas lagstiftning i detta hänseende stadgat. Lagen om aktie- och kom- mandit-bolag, som i riksdagens sista session blef antagen, gaf äfven åt de stora industriela företagen ett nästan full- komligt oberoende af statsförvaltningarnas godtycklighet, hvilken förut haft stort utrymme vid beviljandet af kon- cessioner och pröfningar af bolagens soliditet. Lagen an- gående banksedelemissionen gjorde ett slut på det skamlösa ofog, som småstaternas regeringar härutinnan bedrifvit, och stälde denna vigtiga angelägenhet under bestämda rätts- normer och förbundspresidiets uppsigt. Den för Tysk- lands kultur så vigtiga frågan om den literära äganderätten, i decennier förhalad och intrasslad, har också blifvit lyck- ligen löst genom en lag, som för hela nordtyska förbundet ordnar dessa förhållanden. Och slutligen, den 25 Maj 1870 antogs den gemensamma straf lagen, en akt af allra högsta betydelse för den tyska rättsenheten, och hvars åvägabrin- gande derför har oändligt mycket mera att betyda än det faktum, att denna lag ännu bibehöll dödsstraffet för mord. TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 307 I många hänseenden, såsom med afseende å straffminima, rätts- skipningens ställning till förvaltningen, yttrande- och tryck- friheten m. m. m. m., innehåller den ock väsentligen liberala reformer. Nya lagförslag rörande patenträtten, försäkrings- väsendet m. m. äro under utarbetning, och de tyska juri- sterna hafva med jubel helsat de förarbeten, som bebåda, att en ny civil-processordning för hela Nordtyskland snart kommer på dagordningen. För enheten i rättsskipningen är ändtligen ett vigtigt steg taget genom Das Gesetz be- treffend ,die Rechtshülfe och genom upprättandet af en högsta förbundsdomstol för handelssaker. Mångfaldiga an- dra mindre författningar och förordningar medgifver ej utrymmet att uppräkna. I sanning, det synes oss icke vara fullt lämpligt att inför dessa verkliga reformer i den moderna rättsstatens anda endast ropa på obskurantism, feodalism och Bis- marckianism, ty det ligger i dem något af framtid, som tyvärr saknats i många af våra mest demokratiska pro- gram och nyskapelser. Franktfurtparlamentet blir en ka- rikatur, när det ställes vid sidan 'af denna nordtyska riksdag, hvars ledare är Bismarck. Och icke minst vigtigt är härvid att iakttaga, huruledes det är riksdagen sjelf, som till en stor del framdrifvit detta arbete, huru parti- erna hafva förenat sig, huru meningsbrytningarna hafva utjämnats och motsatserna förlikats inför den uppgift som förelegat. Att ”jernhanden” till denna enighet kraftigt med- verkat, lider intet tvifvel; men månne icke också öfver denna församling har sväfvat en ande, som äger högre och varaktigare kraft än Bismarck, och hvars tjenare man i honom upptäckt? Vi djerfvas tro det, äfven om vi, så- som man förespått, dervid skulle utsättas för ett af denne ”moderne Mefistofeles’ föraktfulla hånlöjen”. Hvad här 308 . TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. ofvan i korthet blifvit antydt bör vara fullt tillräckligt för att låta ”förståndets' Ögon” upptäcka några grunder' för denna tro. För vår del våga vi till och med häraf draga den slut- satsen, att det friska lif, som genomgår det nordtyska för- bundets lagstiftning, i icke ringa mon skall återverka äfven på Preussens inre utveckling. Fins det någon utsigt för att de inrotade fördomar, som i Preussen uppehållit t. ex. den militära domsrätten, skola gifva vika, så måste det vara den, att Preussens statsmän och reaktionäre genom förbundsorganisationen komma i beröring med idéer, som verka mäktigare,än fördomarna, emedan de öppnautsigter mot en ny framtid. Fins det någon utsigt för att Preus- sens liberale och radikale skola vinna större kraft och be- tydelse, så måste den ligga deruti, att. de nu komma i för- bindelse. med sina likasinnade nye landsmän och få till- kämpa sig segrar i det större samfundet. Preussens rege- ring har dock visat, att hon icke tror sig om att utföra enhetsarbetet genom oktrojer, utan att Tysklands folk dertill skall bidraga, och utan tvifvel har hon häruti nöd- tvungen gjort ett medgifvande åt en makt, som hon icke tror sig om att besegra med kanoner. Men skall hon fortgå på denna väg af bearbetning och ledning, skall hon icke alldeles öfvergå till ett annat, rent autokratiskt sty- relsesätt, så måste hon ock fortsätta, såsom hon börjat, med att göra förnuftiga medgifvanden åt samma håll. Preussen kan icke, förena alla stridiga element och draga Tyskland in i sina starka armar, utan att göra sig behag- ligare än det är, och om det stora ändamålet riktigt får tid att verka på sinnena, så måste det också medföra för- mågan af att göra eftergifter. Man märkte äfven tydligen under den sista tiden, att det moderat-liberala partiet i TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 309 Preussen med större utsigt till framgång öppnade sina anfall på det gamla systemet, och att strax före det fran- ska kriget frågorna om förvaltningens och folkskoleväsen- dets ombildning fingo allt större betydelse. De män, som före 1864 hånade det konstitutionela lifvets alla grund- satser, regerade utan bifall af representationen, skaffade sig penningar utan skattebevillning .och organiserade härar utan eller emot lagen, de vunno till sist ett storartadt mål, som skaffade dem förlåtelse äfven af deras motståndare; men sedan segerruset var öfver, begynte tydligen princip- striderna å nyo och leddes från det liberala lägret med både sans och kraft. Eulenburg har icke stått sig mer än jämt i striderna om reformen af sjelfstyrelsen å landsbygden i krets och kommun; v. Mühlers ecklesiastika godtycklighets- system röner inom landtdagen och pressen en kritik, som föres af anseddare män än han; v. der Heydt har fått vika, och junkrarnes parti hade ingen finansiel förmåga att bjuda i hans ställe, utan måste inrymma platsen åt den liberalare Camphausen. Man torde med ett ord vara berät- tigad att säga, att en fortsatt fredlig utveckling äfven här skulle hafva ledt till jämförelsevis goda resultat. Man skall må hända beskylla oss att hafva tecknat dessa, utsigter i allt’för ljusa färger, och .utan tvifvel kan den, som för Bismarcks skull hatar allt hvad med honom har att skaffa, lägga mörka och hotande skuggor öfver dessa dagrar. Men vi hafva ansett, att då det blifvit mode- sak att fördöma och förtyda allt det som sker och kommer att ske inom Tyskland, bör ock något vitsord medgifvas åt det verkligen goda, som verkligen skett och kan ske i detta land. Då det är så lätt att i bjerta färger skildra Preussens och hohenzollerska husmaktens traditionela våld- och rofpolitik, bör ock något afseende fästas icke 310 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. blott på den verkliga inre styrka, som samma regerings- system gifvit åt Preussens stat och folk, utan äfven på de företeelser, som öppna utsigt mot ett bättre samhällsskick. Hos oss, vi bekänna det öppet, bor också en stark be- nägenhet att helsa hvarje framsteg inom den nya stats- kroppen med den innerligaste glädje. Anledningarna till farhogor åro många och stora, men hvar funnos icke de vid omhvälfningar af dylik natur? Det, som försiggår i Nordtyskland och snart kanske i hela Tyskland, är icke en fredlig och jämn konstitutionel utveckling, utan en våldsam och invecklad statsbildnings-process, kanske en af de mest storartade, som verldshistorien någonsin haft att uppvisa. Frankrikes, Englands och Sveriges statsbildning försiggick icke heller i stilla ro; hvad vi ur häfdernas dunkel lära om dess natur, säger oss, att kampen mellan stridiga element var hård och ofta farlig, men vi väl- signa nu dess heroer och lyckönska oss till dess resultat. Att Tysklands arbete med samma uppgift blifvit så länge uppskjutet, kan hafva sina betänkliga olägenheter, men har ock sina fördelar, bland annat den att motstånds- krafterna mot despotism och våld nu äro så oändligt mycket starkare än förr. Denna samma rikedom af intres- sen och samhällselement, som försvåra enhetsarbetet, gifver också en borgen för, att den segrande enheten icke kan blifva död enformighet. Att Tysklands enhet skulle grundläggas på slagfält och åvägabringas genom eröfring kan ock vara stridande mot våra älsklingsidéer, men då det nu en gång skett, och då de, som gjort det, dertill synas äga kraft att bringa enheten till stånd, så kan mot- sträfvigheten lätt förvandlas till gillande. Vi kunna aldrig rätt fatta, hvad detta arbete för Tysk- land betyder, och hvilken hänsynslöshet detta behof skall TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 311 fostra hos dem, hvilka satt sig enheten som mål, om icke vi tänka oss Sverige i en liknande ställning. Vi böra föreställa oss, att vårt land med sin väsentligen ensartade kultur och sina likartade intressen vore styckadt i lika många konungariken och furstendömen, som det nu äger landskap, och att alla dessa legitimiteter och derunder fostrade partikulärintressen lade hinder i vägen för upp- nående af denna statsenhet, hvars fördelar vi icke nog uppskatta, derför att vi så obestridt äga dem. Med hvil- ken trängtan skulle vi då ej motse en förändring, hvilken aktning skulle vi väl hafva för de s. k. legitima rättig- heter, hvilka ville ställa sig i vägen för rikets enhet, hvil- ken betänklighet skulle vi väl hysa för att bryta hvad ej läte sig böjas? Endast så förstår man det revolutionärt våldsamma i unitaristernas sträfvanden, endast så/ lär man sig ock att skänka dem sitt deltagande. Om sålunda i den stora reningsprocess, som Tyskland efter 1866 genomgått, svårligen kunnat finnas någon an- ledning för opinionen i Sverige att belägga Tyskland eller Preussen med det bann, man lyser öfver Europas och den menskliga kulturens fiender, fans det deremot ögonsken- ligen en stark anledning för Frankrikes regering och folk att öfver de stora rörelserna nedkalla den specielt franska försynens hämd och förbannelse. Ett enigt Tyskland eller ett af Preussen uppslukadt Tyskland måste blifva en makt, som icke längre skulle erkänna Frankrikes ”be- rättigade maktställning” i Europa med deraf följande anspråk, — derom var ju ingen fråga. Det var häruti som den politiska rivaliteten dessa länder emellan bestod; det är ej värdt att deri söka in- lägga något främmande element af vare sig den europeiska fredens eller den allmänna kulturens intressen. Man kan 312 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIG,E. höra till den skola, som ansåg Frankrike genom ockupation och långvarig häfd äga ett oomtvisteligt anspråk på denna maktställning, och som antingen glömt bort, hvartill fransk oförskämdhet och öfvermodighet begagnat densamma, eller ock antog, att dessa Frankrikes fula egenskaper aldrig kunde åter komma att lefva upp. Men man kan icke neka, att sjelfva anspråket, sådant det af Frankrike uppehållits, var ett af dem, som icke kunna hvila på annat än makt, och som således måste förfalla inför en större makt. För den, som vid åskådandet af en sådan strid om makten vill bestämma sina sympatier, kan endast beräkningen af egna fördelar eller naturliga vänskapsförhållanden eller dylikt gifva utslaget åt den ena eller andra sidan; — så vida nämligen icke sjelfva det begrepp om maktställning, som å endera sidan blifvit rotfäst, i stridsfrågan äfven in- lägger ett moment af rättstvist, genom hvilket vår rätts- känsla uppkallas att yttra sig. Hvad nu särskildt beträffar den mellan Frankrike och Tyskland bestående tvist rörande maktställningen i Europa, synes det oss vara stort skäl att noga betänka en vigtig omständighet. Frankrikes kejsare, härvid endast fortsät- tande Frankrikes häfdvunna och genom Bonapartisternas bedrifvande starkt populära politik, kunde under den nämda frasen tydligen icke mena något annat än ett af tvänne, antingen: Preussens gränsutvidgning fordrar Frankrikes motsvarande gränsutvidgning, eller ock: Frankrikes intresse tillåter på inga vilkor Tysklands förening. Frankrikes kejsare hade aldrig varit mera ideolog än Bismarck och trodde visst icke på betydelsen af ett allenast moraliskt inflytande; han vägde, lika så väl som denne, makten efter antalet själar och bajonetter, och han hade i denna punkt det franska folkets allmänna mening för sig. TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 313 Men att ett anspråk från Frankrikes sida på en gräns- utvidgning, svarande mot Preussens förstoring i Tyskland, icke kunde hafva någon giltighet för oss, vi som så strängt hålla på en naturlig grundval för folkens statslif, det fram- går ju tydligen deraf, att för Frankrike icke fans något gränsland att taga, som icke genom en inkorporation i Frankrike skulle hafva blifvit såradt i sina känslor och böjelser. I synnerhet om planerna på utvidgning gälde koldistrikten bortom Saarbrücken eller den efterlängtade Rhengränsen, skulle dessa förvärf alltid hafva blifvit blott en fransk repetition af Preussens förfarande med Nordschleswig. Och vi som ropat ve och förbannelse öfver detta, vi kunde väl ej såsom rättänkande menniskör önska lycka åt dess fortsättning på annat håll. I det andra fallet åter, eller om Frankrikes anspråk på en berättigad maktställning betydde ett beslut att ”skydda Mainlinien” och att hindra Tysklands enhet genom Preussen, blir rättskänslans dom, efter vår mening, icke mindre afgörande. Och i sanning, om vi ännu, medan diplomatiens konstgrepp äro dolda i sqvallrets och det officiela förtalets halfdunkel, svårligen kunna bilda oss något omdöme om halten eller vidden af kejsar Napoleons planer på direkt gränsutvidgning, så är det deremot all- deles uppenbart, att den senare tolkningen af Frankrikes berättigade maktställning varit i detta land dikterad af en makt, ännu större än kejsar Napoleons, nämligen de ton- gifvande kretsarnas opinioner samt hvarje äkta fransmans uppfattning af ”den stora nationens” politiska system. Hvar och en, som följt den franska politiska literaturen under de sista årtiondena, har märkt denna opinion öfver allt. Hon framträdde äfven hos de moderate franske författarne åt- minstone derutinnan, att de aldrig kunde fatta- den stora 314 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. revolutionen i Tyskland såsom en rent tysk angelägenhet, utan i densamma ville inlägga något af europeisk jäm- vigtsfråga. De icke-moderate hafva kallat denna revolution en förolämpning mot Frankrike; och slutsatsen har i hvarje fall varit, att ”den stora nationen” icke kunde bestå i sin forna glans med en annan stor nation såsom granne. Sla- get vid Sadowa var ett franskt nederlag, derom lemnade ju oss Parispressen ingen dag i okunnighet. Att Na- poleon icke vunnit någon ersättning för slaget vid Sadowa, eller att han öfver hufvud låtit denna seger vinnas, — det var för Frankrikes politici med Thiers i spetsen ett bevis på svaghet eller öfverdrifvet ädelmod. Österrike kunde få betrakta sin historia före Sadowa såsom en afslutad lef- nad och begynna att skapa sig ett nytt samhällslif på andra grundvalar; men Frankrike ville icke af detta nederlag anse sig besegradt, och det fasthöll ännu som ett lifsvilkor fordran på den ”maktställning i Europa”, hvilken icke längre kunde bestå med ett enigt Tyskland *). Men om man nu, såsom oss Svenskar höfves, opar- tiskt,* och utan att af någon annan hänsyn låta sig för- villas, tager detta politiska program i skärskådande, kan väl omdömet utfalla annorlunda, än att det stred mot den oafvisliga, rätt, som det nationela oberoendet äger att åberopa? Man må aldrig så mycket ömma för Würtem- bergs, Bäjerns, Hessens, Badens, Anhalts och Sachsens sjelfständighet, det vore dock en egendomlig förblin- delse, om man ej ville erkänna, att just Frankrikes försvar *) I dessa sista dagar hafva några tidningar begynt säga, att Frankrikes folk var alldeles främmande för denna politik och den deraf fostrade chauvinism. Vi bedja dem blott läsa sina egna rela- tioner om krigets popularitet under Juli månad i Frankrike. Favre har sjelf i sin rundskrifvelse påmint, att han yttrat sig emot kriget "'med risk af sin popularitet”. TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 315 for. denna sjelfständighet var den dödligaste förolämpning, icke blott mot Preussens regering och Tysklands hela folk, utan till och med mot dessa af Frankrike försvarade riken sjeifva. Man må aldrig så mycket orda om, att Frankrike här förde den europeiska jämvigtens talan, det skulle dock förråda en allt för litet högsinnad uppfattning af hi- storiska företeelser, om man icke erkände, att Tyskland och främst Preussen hade rätt just emot denne taleman, och att Tyskland måste bestrida en sådan jämvigt, så- som uppvuxen ur våld och grundad på ett hån mot dess heligaste rättigheter. Det gäller här att betrakta de po- litiska motsatserna ur en högre synpunkt än den, som vans från Dybbölskansarnas ruiner, (eller som uppkommer af en för öfrigt berättigad förargelse öfver något tysk-tyskt skräfvel. Historien har något att om dessa motsatser berätta, hvilket, så vidt det gifves ett sammanhang mellan forntid -och nutid, kastar ett klarare ljus öfver den nuvarande si- tuationen, än hvarje karakteristik af Bismarck och den preussiska eröfringspolitiken. Hon lär oss otvetydigt, att vi här stå inför en vändpunkt i Europas hela utveckling, hvilken blifvit förberedd under sex årtionden och'helt .säkert afslutar ett kapitel, som varat öfver tre århundraden. Hon visar oss också, att det som nu brutit löst har högst obetydligt, om ens något, att skaffa med hvad Preussen brutit vid Weichsel och Eider, men så mycket mera med hvad Frankrike brutit vid Rhen, Donau och Elbe. Hon säger oss slutligen, att det som nu skett är en vedergäll- ning af ,den art, som icke kan' kallas mhenskligt lågsinnad hämd, utan en nemesis divina af ett slags tragisk nöd- vändiohet. , 316 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. Det faller helt visst ingen in att bestrida, det grefve Bismarcks anklagelse mot Frankrikes politik under de sist- förflutna seklen har sanning uti sig, men det ligger något ännu mera deri än anklagelsen för .ständiga krig. Frank- rike har icke blott slitit rika länder från Tysklands furstar och folk och behållit dem; det har ej blott gång efter annan öfversvämmat Tyskland råed sina legioner och gjort dess fruktbaraste provinser till skådeplatsen för de gräsli- gaste förödelser; det har ej blott förödmjukat Tysklands kejsare, upprifvit Österrikes makt och trampat på det styc- kade Preussen; det har gjort hvad värre är och hvad ingen fredlig försoning kunnat utplåna, emedan det icke för- svunnit med de dagar som flytt, utan lefvat qvar både i Tysklands och Frankrikes politiska karaktär. Frankrikes makt har nämligen berott på Tysklands splittring; det har herrskat genom att dela, det har bolat med Tysklands för- rädiska och egennyttiga furstepolitik; det har hetsat Bäj- rare mot Schwabare, Sachsare mot Preussare, Rhenländare mot Hannoveranare; och under det att Österrike, Bäjern, Sachsen, Wurtemberg, Preussen och alla de öfriga sjelf- ständiga staterna genom Frankrikes tillskyndelse och under dess- skydd växelvis förrådt och bestulit hvarandra, hafva Tysklands män icke vetat, hvar de egentligen ägde sitt fädernesland. Ett sådant minne var naturligtvis ett af dem, som icke kunde förlåtas, allra minst i det ögonblick, då Frankrike ännu en gång ville taga Tysklands söndring i försvar som ett vilkor för den europeiska jämvigten under franskt presidium, och allra minst af dem, som gjort till sitt mål att tillintetgöra denna splittring och föra Tyskland till enhet. Dylika traditioner kunde knappast å någondera sidan förlora sin makt, förr än deras trådar voro afskurna genom ett våldsamt snitt, ett sådant som för- TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 317 ändrade sjelfva grundvalen för den hittillsvarande makt- ställningen. Just detta, att Frankrike vågade räkna på att ännu en gång få föra krig med blott en af de tyska sta- terna, under de öfrigas neutralitet, bevisar, att traditionen om herravälde öfver Tyskland på Frankrikes sida lefde i hela sin kraft. Just detta åter, att Frankrikes uppmaning till neutralitet af Sydtysklands stater besvarades med en krigsförklaring, bevisade, att tiden var inne för att med ens göra slut på söndringens traditioner i Tyskland. Det var ju en synnerlig skickelse, att just Frankrike skulle få slå detta slag för Tysklands enhet. . Man må derför också använda aldrig så mycken konst för att göra troligt, att kejsar Napoleon aldrig velat något ondt mot Preussens eller Tysklands gränser, att han aldrig varit den tyska enheten obevågen, och att Tyskarnes tal om Fransmännens rofgirighet och öfvermod blott varit ut- trycket af deras egen retlighet och dåliga samvete; ett skall man aldrig kunna förneka, och det är att sjelfva Frankrikes hållning under dessa sista år, med dess svaga och dock anspråksfulla inblandning i Tysklands politiska utveckling, med dess tal om skydd för Sachsen, skydd för Mainlinien, ersättning för Sadowa o. s. v., varit ett hot mot Tyskland och en erinran om det förflutna, som icke kunde föra till något annat än en sammanstötning. Grefve Bis- marck har efter 1866 års krig uttalat denna öfvertygelse i de ord, han vid segerfesten yttrade: ”mine herrar, vi skola få slåss en gång till för att befästa denna seger”; och det torde väl ej kunna förtänkas den statsman, som i främsta rummet ville Tysklands enhet eller eröfring, huru det nu än må benämnas, att han väl beredde sig att föra detta oundvikliga krig mot Frankrike. För oss, som i Frankrikes anspråk endast se ett oberättigadt foster af en 318 - TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. sekelgammal och onaturlig politik, är en sådan beredelse- ingenting annat än det mest berättigade sjelfförsvar. Men om nu äfven hos grefve Bismarck, och Preussens konung- skulle hafva uppstått en verklig längtan efter ett sådant- krig, en otålighet att en gång för alla göra slut på allt dylikt tal från Frankrikes sida, och till och med en be- räkning att just genom en sådan strid göra Tysklands en- het till en fullständig verklighet, ligger väl dock i en så- dan känsla och beräkning något, som kan kallas ”röfvar- politik”? Det är åtminstone omöjligt att tadla den, på. 'samma gång som man, prisar den. känsla och den beräk- ning, hvilka drefvo Frankrikes kejsare och folk att för- bereda och eftertrakta det krig, hvarigenom Preussen skulle tuktas, Tyskland splittras och ”Frankrikes maktställning garanteras”. Den absolute fredsvännen kan tadla dem bägge, men den, som anser strid under vissa förhållanden berättigad, kan icke fördöma utan på grund af ett omdöme öfver bägges föresatta mål. Och efter vårt förmenande var Frankrikes mål fördömligt inför den, som vill fredens betryggande på en naturlig grund, ty det var ett hån mot ett af de ädlaste och naturligaste sträfvanden i vårt tidehvarf. Då nu härtill kommer att sjelfva den formela krigs- förklaringen har på Frankrike kastat skulden för förstörel- sen, ligger det i tämligen öppen dag, hvarthän våra sym- patier borde hafva vändt sig. Hvarken i Tysklands genom Preussen påbegynta enhetsarbete, ej heller i beskaffenheten af de verkliga orsakerna till det fransk-tyska kriget fin- nes sålunda, efter vår mening, någon förklaring af förän- dringen i våra naturliga känslor såsom åskådare. Men vi hafva, som nyss nämdes, härvid utgått från den förutsätt- ningen, att åren 1863—64 icke funnits i Europas annaler. TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 319 att N ordschleswig icke blifvit eröfradt, och att Pragfreden icke blifvit lemnad å sido. Nu har dock tyvärr Nordschleswigs danska befolkning blifvit tvungen till underkastelse under Preussen och mot löften och traktater förhånad i sina anspråk på befrielse från detta ok. Och denna våldshandling är icke grefve Bismarcks ensak, utan nästan enstämmigt af det tyska fol- kets organ gillad och lofprisad. Det är sant, att en un- der årtionden uppretad sinnesstämning förklarar detta det hämdfulla öfvermodets språk, enligt hvilket man ej skulle behöfva göra någon eftergift för ett ”retsamt och oför- skämdt folk”, sådant som det danska;, men det gör icke våldet mera berättigadt. Det är sant, att den politiska klokhetens skäl härvid haft en viss betydelse; men det har ju hardt nära varit löjligt att försvara sig med behofvet af starka gränser mot en fiende, sådan som Danmark. Det är icke heller möjligt att ur en antiqverad dynastipolitik eller envisa rättsanspråk förklara förfarandet, ty allt som funnits af historiska rättsanspråk, hela den stora bråte af pergament och sigill, som kunde frambäras af Schleswig- Holsteinismen, har naturligtvis genom Hohenzollerns svärd blifvit krossadt i smulor. Nej, det är något annat, säger man, något för vårt århundrade och för det moderna Tysk- land specifikt, som ligger i detta våld, och som gifver det en så egendomlig karaktär. Och det är verkligen sanning, att nationalitetsprincipen af några bland Tysklands ut- märktaste män i senare tider blifvit utvecklad till en teori, enligt hvilken Tyskland skulle äga naturlig rätt att na- tionalisera eller denationalisera äfven sådana länder, hvilkas befolkning icke företer något det ringaste spår af tysk nationalitet. 320 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. Denna ohyggligt praktiska slutföljd af en idé, hvars förverkligande vårt århundrade satt som en af sina största uppgifter, innebär naturligtvis ett hån emot detta samma århundrades civilisation. De morske, eröfringslystne pro- fessorer, som gjort sig till dess förfäktare, skulle också bäst vara affärdade med ett bitande skämt, om icke deras predikande innebure en fara för allt hvad vi genom år- hundradens arbete vunnit af internationel rättskänsla och af trygghet i folkens inbördes samfärdsel; om icke det ho- tade att af alla de dåliga passioner, som under sekel fram- drifvit våld och krig, brygga i hop en berusande giftdryck åt det folk, som med rätta berömmer sig af att stå på höjden af vårt slägtes kulturutveckling. Och det allra be- tänkligaste är, att dessa slutföljder hafva en viss naturlig förklaring och grund i sjelfva beskaffenheten af den idé, ur hvilken de framgått. Tydligt är nämligen, att såsom politisk princip be- traktad medför denna idé vådliga faror. Den kan upplösa sig sjelf och den kan upplösa all rätt, emedan den, full- ständigt fattad, innebär faktorer, som kunna användas till ått upphäfva hvarandra. Ty hvad är i vår verld nation eller nationalitet? Definitionerna äro många och af många- handa. art; men de kunna delas i tvänne grupper: de som äro för trånga och derigenom komma i strid med en oför- neklig verklighet; och de, som vilja taga hänsyn till allt hvad den historiska verkligheten gifver vid handen, men derigenom. löpa fara att blifva för vida, eller att leda till slutsatser utan gräns. Nationalitet är språkgemenskap, säga några; men de mötas af t. ex. Engelsmän och Ame- rikanare, som påstå sig vara väl skilda nationer, ehuru de icke kunna eller ens behöfva bestrida sin gemenskap i språk; och af Schweizarne, som, ehuru skilda till språk, likväl förete TYSKLAND, FRANKRIKE CCH SVERIGE. 321 tydliga kännetecken på nationel enhet. Nationalitet är stats- och rättsgemenskap, säga andra; men de mötas af Tyskarne, som, ehuru skilda i många olika rättssamfund, likväl på det mest otvetydiga sätt ådagalägga en nationel gemensamhet, och af Österrikes folk, som, ehuru förenade till en mäktig stat, visat sig äga nog styrka i nationela antipa- tier mot hvarandra, för att sönderspränga denna yttre gemenskap. Nåväl, säga de, som icke vilja släppa hvarken den ena eller den andra af dessa faktorer, nationaliteten består icke blott i språkgemenskap, icke heller blott i rättsgemenskap; dessa äro bägge väsentliga moment i den utbildade nationen, ty denna är icke färdig i vår verld, förr än gemenskap i språk och kultur fått sitt uttryck i ett utveckladt statslif. Man kan icke ens påstå, att gemen- skapen i språk och kultur är ett i tiden föregående vilkor för rätts- eller statsgemenskap, eftersom det ju är ett ovedersägligt faktum, att det just varit rätts- och stats- lifvet, som på de flesta ställen af små nationer skapat stora och framkallat gemenskapen dem emellan i språk och kultur. Men om nu vid det revolutionära arbete, som natio- nalitetsprincipen begynner att utföra i vår verldsdel, dessa bägge faktorer inom densamma råka i strid med hvarandra, om de hvar för sig ensidigt uppträda såsom nationalitets- princip, hvilkendera har rätt? Nationalitetsprincipen sön- derspränger Österrikes statskropp; nationalitetsprincipen förenar Italiens konungariken, — och århundradets ”rätts- medvetande” skänker dessa revolutioner sitt bifall, efter- som det ju är naturligt, att statslifvet blir ett uttryck föi- språk- och kulturlifvet, i synnerhet der detta senare visar så tydliga och starka yttringar af medveten sjelfständighet, Hans Forssell, Studier och kritiker. 322 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. som här var fallet. Men då språk och kultur äga en så- dan rätt öfver stats- och rättslifvet, äger då icke också stats- och rättsgemenskapen någon rätt gent öfver språk och kultur? . Man har svårt att neka detta i sådana fall, der't. ex. små bitar af främmande nationer äro inströdda i en eljest helgjuten- statskropp, eller der det för en stat så starka behofvet af en naturlig gräns kommer i strid med de verkliga gränserna för det samhällets språk och kultur. Ett enda exempel är i det senare fallet för oss nordboar tämligen upplysande. Vi talade för några år sedan om att ”nationalitetsprincipen” gaf Danmark rätt att behålla Schles- wig till Eidern, ehuru det visst icke kunde nekas, att en stor del af Schleswig till språk, kultur och böjelse var starkt tysk. Här åberopades, utom historiska rättsanspråk, äfven den rätt, som i synnerhet en liten nation måste taga i an- språk, att till bevarande af sin egen nationalitet behålla, allt hvad den äger af makt och skydda sina naturliga grän- ser. Men Tyskarne kommo ock med nationalitetsprincipen, den språkliga nämligen, lade dertill i vågskålen hvad de kallade historiska rättsanspråk, och slutligen svärdets rätt. Nu tala de i sin tur om ”nationalitetsprincipen”, när fråga blir om det nordliga Schleswig, och förstå derunder, äfven de, rätten till en förmånlig gräns. Men teorien syftar hos de tyske lärde på något ännu vigtigare. De taga fasta på den satsen, att rätts- och stats- gemenskapen är en väsentlig faktor i nationernas lif och att densamma visat sig duglig att bilda nationalitet. Har detta skett i de tider som flytt, hvarför skulle det icke kunna ske äfven nu? Hafva mäktiga statsorganismer lyc- kats att af små stammar bilda nationer, hvarför skulle ej stora, till stater organiserade nationer hafva rätt, såsom TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 323 de hafva makt, att draga smärre nationer eller delar af nationer in i sin språk- och kulturgemenskap genom att påtvinga dem sitt statslif? Svaret härå blir lätt jakande för dem, som en gång vant sig vid att hämta sin rätt af makten; — men alla obegränsade revolutioners eviga straff- dom står då också för dörren i en fullständig rättslöshet. Ty om sålunda än den ena, än den andra faktorn af dem, som frambringa en nations lif, användes för att upp- häfva den historiska rätten eller det bestående, hvar stan- nar då tillämpningen? Det är ögonskenligt, att om ”natio- nalitetsprincipen” blifver enväldig och icke erkänner någon annan rätt än sin egen, kan från dess premisser hvilket våld som helst blifva rätt. Den skapar eh eröfringspolitik, mycket förfärligare än den gamla dynastiska, derför att den antager denna demokratiska karaktär, eller åtminstone den demokratiska fernissa, som kommer af nationalitetsrörelsens .ursprung. Det ligger något olycksbådande hemskt i sjelfva processen: först väckas de krafter till lif, som slumra i folklifvets djup; sedan drifvas dessa krafter till att förgöra hvad för dem sjelfva varit helig rätt. Först uppbesvärjes den rätt, som hämtas af naturlig förvandtskap i språk och odling, för att tillintetgöra statsorganismer,, som grundas allenast på historisk rätt; sedan fortsätter den nya, på ”na- tionel” grund fotade statsorganismen sitt revolutionära ar- bete’ och nedbryter de naturliga hinder, som främmande folks språk och odling resa mot dess utvidgning. Det folk som nyss lärt sig, huru man upphäfver furstars välde, upp- fostras nu till förakt för nationers rätt och begynner att ”nationalisera”. Från en mycket upphöjd ståndpunkt kan man trösta sig öfver dylikt med att förespå sådana folk alla tyranners öde och ändalykt; man kan till och med göra troligt, att väldets varaktighet här kommer att stå i 324 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. omvändt förhållande till tyrannens skenbara styrka. Ty då det hos despoten med den onda viljan nödvändigt fin- nes en hög grad af denna disharmoni, som är det ondas kännemärke, är det väl antagligt nog, att ett helt folk af tyrannisk sinnesbeskaffenhet inom kort skall genom inre upplösning komma att betyga ondskans svaghet. Men dessa rent filosofiska betraktelser öfver det goda, som skall segra efter en kanske hundraårig kamp, tillfredsställa föga dem, som med fruktan se mot morgondagens skickelser. Alla fråga ju, hvad Tyskland vill göra, sedan Frankrike är be- segradt; icke hvad det kommer.att lida, sedan det möjligen förstört oss alla och sig sjelft. Men månne inan icke med dessa frågor gör sig skyl- dig till samma fantastiska teoretiserande, som dessa tyske lärde, hvilkas teorier man så lätt kan leda in absurdum? Deraf att nationalitetsprincipen sålunda, likasom alla revo- lutionära principer, innebär förfärande faror, följer visser- ligen icke, att alla dessa faror skola uppstå, eller att det folk, som genomträngts afsjelfva idén, skall fullfölja henne, till dess hon upplöser sig i galenskap. För oss är det också alldeles påtagligt, att det gifves en förklaring af de tyska "nationaliseringsidéernas" uppkomst och utveck- ling, som i väsentlig mon kan bidraga att lugna våra far- hogor eller att åtminstone gifva dem en förnuftig gräns? Dessa sväfva nu ut i det oändliga, derutinnan följande de eröfringsfantasier, som stundom verkligen utkolporterats i verlden af tyske lärde och deras eftersägare. Men till de senare gafs det en naturlig orsak, som just i dessa dagar synes vara på väg att upphäfyas; må hända skola dermed ock dessa dagar bringa det upprörda Europa något mera lugn. De "germanistiska idéerna” hafva tydligen uppväxt och frodats som svampar i unken luft; det är icke så litet TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 325 sannolikt, att de skola skrympa såsom svampar, när luften blir frisk och klar. Det myckna skräflet om den tyska kulturens herravälde öfver verlden har varit en afledare bland andra för den andliga kraft, som i hemmet icke funnit en tillfredsställande verklighet. Den rusiga lystna- den att eröfra af andra har varit naturlig för ett folk, som icke fått hänvända sig till det nyktra värfvet att eröfra sig sjelft. Dylika drag i nation alkaraktären afprägla sig skarpast i det andliga lifvets högsta yttringar. Och har nu icke just denna så egendomligt kosmopolitiska karaktär, som utmärkt den tyska vetenskapen, ganska tydligt sin grund deri, att detta folk saknat sin egen medelpunkt i ett verkligt statslif? Ar det icke på samma sätt med den tyska politiken? Den schleswig-holsteinska frågan var ju alldeles för liten, kan man tycka, för att sätta ett helt folk i entusiasm. Men då detta folk icke hade något annat och större att hänföras af, när det var trött vid det vidriga skådespelet af en aldrig slutande splittring, så var ju detta ändock något, hvarom alla kunde förena sig. Men nu har det tyska folket fått en uppgift, hvilken skall taga alla krafter i anspråk: den tyska enhetsstatens utbildning och befästande. Detta stora mål har nu Tyskland både makt och rätt att vinna, och just derför att detta mål är så na- turligt, ger det en icke oväsentlig borgen för, att genom detsamma en ny riktning skall kunna gifvas åt den tyska politiken. Allt beror härvid blott på sjelfva arten och lynnet hos detta folk. Vore det ett folk af trälar, oför- möget att förvärfva och behålla inre frihet, dugligt blott till verktyg för ärelystne eröfrare, då vore denna stora seger endast en utgångspunkt för nya obegränsade eröf- ringar; då måste förtryck utåt blifva en ersättning för frihet i det inre, och den tyska nationen skulle för det 326 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. nyare Europa blifva hvad den sjunkande Romarstaten var för den antika verlden, hvad revolutionens Frankrike blef för det gamla Europa. Man har också under det sista årtiondet från vissa håll gjort allt, för att hos oss nordboar befästa en sådan upp- fattning af det tyska folket; men har man härvid till- räckligt tagit hänsyn till alla de element af verklig frihet, som der finnas till motvigt mot despotism, till denna ofant- liga fond af bildning och humanitet, som i Tyskland måste komma att framkalla en reaktion mot de beklagliga ytt- ringarna af råhet och våldsamhet? Den tyska nationen äger dock i vida högre grad än något af de folk, som spelat rollen af förtryckare, mera än Rom, mera än Frank- rike, mera än Ryssland, detta sedliga allvar, detta i grun- den nyktra sinne, som är vilkor för verklig frihet; och det torde derför vara för hastigt dömdt att af det, som skett under inverkan af ett onaturligt tryck, draga slut- satser beträffande framtidens skickelser för den tyska en- hetsstat, hvilken har full frihet att konsolidera sig sjelf. . Under det myckna talet om tyskt nationalhögmod och tysk nationaliseringslystnad synes man i vårt land vanligen hafva glömt bort, att dessa företeelser hafva andra och äldre anor i Europa, och att de i sin allra mest förfärande styrka hafva framträdt just hos det folk, som nu är af sin fiende halft underkufvadt. Frankrike, hvars politik ända sedan nyare tidens begynnelse hållit kriget uppe i Europa, visade ju från och med förra århundradet, att just hos dess folk, eller dem som gjort sig till folkets egentliga sak- förare, bodde alldeles samma lynne, som man nu tror sig för första gången upptäcka hos Tysklands folk. Det var fullkomligt samma tal om ”den stora nationen”, dess herr- lighet och makt, om Frankrikes kallelse att sprida civilisa- TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 327 tionen öfver verlden, om det franska folkets rätt att väl- signa alla andra folk med den upplysning och lycka, som endast dess kultur kunde bereda. Snart kom dertill, lik- som för att fullända likheten, äfven talet om hela den ro- manska stammens kallelse, på jorden. 'Man använder blott några olika termer för samma tankar hos de olika natio- nerna. Tyskarne specificera sin lycka såsom "Sittlichkeit", "Gesinnungstüchtigkeit", ”bürgerliche Ehre” etc. Frans- männen hade sina idéer från 1789, sina ljungande slagord: liberté, égalité, fraternité. Det är naturligtvis icke heller värdt att, såsom man från några håll försökt, påstå, att denna franska expansionsdrift icke åsyftade något ondt mot nationaliteternas lif, att de franska idéerna ägde en mera allmän och kosmopolitisk karaktär, och att det var af oegen- nyttig frihetskärlek, som det revolutionära Frankrike talade om den kallelse, det hade att fylla hos andra folk. Li- berté, égalité, fraternité äro icke mera kosmopolitiska än ”Sittlichkeit, Gesinnungstüchtigkeit, bürgerliche Ehre”; och dessutom, hvad blef i verkligheten detta franska civilisa- tionsarbete hos främmande folk? Holland, Italien, Tysk- land och Spanien hafva en lång och ohygglig historia att förtälja derom. ”Liberté” betydde franska prefekter; ”égalité” betydde utarmande krigsskatter och kontributio- ner; ”fraternité” betydde konskription. Den franska kulturen betydde det tvungna antagandet af franska lagar och ofta af franskt språk. Det var ett förtryck af den mest upprörande art, i många stycken rensande, renande och förbättrande, men i alla fall ett förtryck, som angrep den främmande nationaliteten i dess innersta rot. Europa kan således med skäl säga, att det af erfarenhet känner till den civiliserande nationalitetens förbannelse. 328 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. Men Europa har ock under de år som förflutit mer än nog lärt sig känna och förstå de inre orsakerna till denna Frankrikes och det franska folkets expansiva karak- tär. Det skall derför kunna mäta vidden af den fara, som hotar från Tyskland, genom att jämföra dessa bägge folk. Lika verkningar böra ju hafva liknande orsaker. Men det är ju alldeles tydligt, att det moderna Tyskland och re- volutionens Frankrike, just med afseende å förutsättnin- garna för en dylik rörelse utåt, förete väsentliga olikheter.. Frankrike var starkt just i det hänseendet, der Tyskland är svagt: det ägde sedan gammalt, och fick snart i ett ögon- blick återstäld, denna administrativa statsenhet, som gjorde- nationen till en lydig mekanism i den herrskandes hand. Det var svagt just i det hänseendet, der Tyskland är starkt: det hade under århundraden saknat denna delarnas sunda sjelfverksamhet, som är vilkor för en fredlig frihetsutveck- ling, och det hade under revolutionen i ett ögonblick för- stört allt det sken af autoritet, som inom landet be- stod, utan att kunna upprätta en ny autoritet på varaktiga grundvalar. Det franska folket hade genom guillotiner och emigrationen upphäft all klass- och ståndsskilnad, men var med detsamma också sjelft söndersmuladt i en oorganisk massa af individer, som icke ville och icke för- stodo någon naturlig ordning och lydnad för lag, och der- för slutligen måste underkasta sig en onaturlig despotism.. Inom det tyska folket har deremot aldrig funnits någon dylik ohjelplig söndring mellan samhällsklasserna; det ar- betar sakta men säkert på den sociala organismens för- bättrande och ombildning; det kan skilja mellan förtryck och laglig myndighet, och det har derför lättare att i sitt inre hejda despotism. Men det har också framför sig att utföra det arbete, som Frankrike hade undangjort: det TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 329 måste finna och utbilda en statsenhet för all den rika mångfalden af provinsielt och kommunalt lif. Tyskland har med ett ord flera vilkor för en verklig frihet än Frank- rike ägde; det är derför också mindre i fara att duka un- der för frestelsen att söka sig ersättning i eröfringar utåt. Dess herrskare åter hafva så mycket att göra, för att full- borda enhetens verk, att de svårligen kunna hafva varaktigt intresse för strider med sina grannar. Skulle man nu också häremot vilja invända, att just svårigheterna vid sjelfva denna statsbildning kunna fram- kalla ett behof af oupphörliga krig, för att hålla nationen tillsamman, så fins det likväl ännu något annat uti Tysk- lands samhällsskick, som lofvar att deremot erbjuda ett hinder af största betydenhet. Den tyska hären har visat sig vara ett förfärligt redskap, lika kraftigt till anfall som till försvar; men hon är dock till sitt väsen någonting an- nat, än de franska härar voro, som i början af detta år- hundrade bildade kärnan af Napoleons makt. Den tyska arméorganisationen griper på ett alldeles särskildt sätt in i folkets hela lif; den tager utan skoning all medborgerlig kraft i anspråk, och den kan derför omöjligen vara fri från inflytande af de krafter, som inom hvarje samhälle oemot- ståndligt verka i fredlig riktning. Ett land, som utan åt- skilnad till stånd eller yrke, till rang eller förmögenhet kallar alla sina vapenföra medborgare till striden för foster- landet, blir derigenom oerhördt starkt och kan i vissa fall äfven föra långvariga krig; men går stridens mål utöfver det som är nationens lifsintresse, så kan det ej fela, att alla dessa soldater, som dock äro fostrade i en annan lifs- luft än krigsyrkets, alla dessa familjer, hvilka i hemmet lida nästan lika mycket som de hemsökta fienderna, förr eller senare skola utöfva ett tryck på den ärelystna vilja, 330 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. . som kunde vara redo att göra eröfringar och krig till nationens mål. Det närvarande kriget bevisar ingenting emot denna sats, ty det är endast genom den nu upp- retade stämningen mot den gamla fienden, endast genom öfvertygelsen, att striden gäller Tysklands framtida trygg- het och frid, som dessa oerhörda offer blifva för det fred- liga folket möjliga. .Men en sådan här, som i sina led räknar tusentals godsägare och bankirer, vetenskapsmän och handtverkare, köpmän tagna från deras affärer och jordbrukare ryckta från skörden, den kan icke blifva ett lätthandterligt verktyg för oupphörliga krig, så vida eljest den satsen har sanning, att alla våra verkliga intressen äro bundsförvandter med freden. För vår del hafva vi åtminstone särdeles svårt att se någon egentlig fara för de s. k. germaniseringsidéernas utveckling till en fullständig "pangermanism", eller till fordran å ett universalvälde för Preussen och den tyska nationen. Att åtskilliga af Tysklands professorer och publicister med mer än vanligt uppjagad fantasi och öfver- drifvet oklar diktion, vid talet om den tyska ”kulturens” herravälde, kommit ända till vinkar om en ny universal- monarki under konung Wilhelms ätt; att råheten och öfver- modet under dessa dagar af otroliga medgångar fört ett språk, vid hvilket den civiliserade verlden rodnar af harm; sådana öfverdrifter af sjelfva öfverdriften torde icke böra förvilla vår blick för det. som i Tysklands framtid är af verkligt oroande beskaffenhet. Det är icke dessa i molnen sväfvande framtidsdrömmar om ett välde, hvilket aldrig kan förverkligas, som för Europas lugn äro så hotande; det är knappast planerna, på främmande och fullt sjelf- • ständiga staters underkufvande, som vi hafva att frukta; och allra minst synes oss Sverige äga någon ens den af- TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE.. 331 lägsnaste anledning att hos Preussen förutsätta fiendtliga syften mot våra hamnar eller kuster. Sådant ligger åt- minstone icke på något sätt förebådadt i de våldshandlin- gar, som mot Danmark äro föröfvade; ty der förefunnos onekligen orsaker till tvist och näringsämne för germani- seringslystnaden, till lιvilka halföns förenade riken icke hafva något ens det ringaste motstycke att bjuda. Men det är alldeles nog med det, som i den schleswig- holsteinska striden verkligen är förebådadt. Det är nog, att Tysklands folk och Preussens regering derunder så otvetydigt ådagalagt sin begärelse att konsolidera det nya riket icke blott inåt, utan äfven vid dess gränser. Den grundsats, som tillämpats i fråga om Schleswig, har under det nu pågående kriget blifvit yrkad äfven gent emot Elsass och Lothringen, och olyckan är, att samma grundsatser äro lika väl berättigade till användning nästan på hvarenda punkt af Tysklands gränsländer. Öfver allt flyter Tysklands gräns, öfver allt blandar sig tysk befolkning med. inbyg- garne i de närliggande staternas utkanter. Ett Tyskland, som vill rädda tillbaka hvarje landstycke, som fordom va- rit af Tyskar bebodt eller beherrskadt, och anser sig be- rättigadt att beherrska hvarje landstycke, der Tyskar och tysk kultur blifvit något mäktiga — det har naturligtvis stora räkningar att uppgöra med Frankrike, med Belgien, med Schweitz, med Österrike och med Ryssland. Och dessa uppgörelser kunde knappast komma att aflöpa utan ett ständigt, ett ideligt upprepadt stridstillstånd; de skulle förhindra Europas fredliga utveckling, de skulle återverka på Tysklands inre politik och folkkaraktär; de skulle bringa en förvirring å stad, hvars verkningar icke kunna beräknas eller förutsägas. De ligga som en åskfyld atmösfer öf- ver den civiliserade verlden. Alla dessa stridsorsaker kan 332 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. också Tyskland ej undvika, utan genom erkännande af de grundsatser, som dess styresmän och dess teoretici nu förneka, den historiska rätten först, och sedan gränsbefolk- ningarnas rätt att afgöra om sin nationalitet. Och ännu vigtigare är naturligtvis, att nationaliseringsprincipen hejdar sig inför de folk, som icke hafva någon tysk karaktär. Förfarandet med det tyska Schleswig kan vara oroande, derför att det öppnar stridsfrågor, der Tyskland har till hälften rätt och till hälften orätt; men eröfringen af Nordschleswig med dess danska befolkning är värre, ty den föranleder frågor sådana som: än Jutland? än Fyen? än Holland? o. s. v. i oändlighet. Det var ju också en alldeles naturlig sak, att ett för- farande sådant som Preussens med Nordschleswig, skulle särskildt här i Sverige väcka en förtrytelse och en misstro, som på ett betänkligt sätt måste rubba sympatierna för Tyskland. Vi stodo Danmarks folk och sjelfva händelser- nas skådeplats för nära för att kunna af andra verlds- händelser och intressen lockas att glömma det som skett, och vi voro, Gud ske lof, nog sjelfständiga, för att icke be- höfva ett ögonblick nedtysta den röst, som inom oss hög- ljudt protesterade mot våldet. Starkare än något annat af Europas folk, utom Danmark sjelft, mottogo vi det smärtsamma intrycket, och mer än något annat folk äro vi förpligtade att hålla det europeiska samvetet vaket. För Tyskland bör den särskildt vara en betecknande före- teelse — denna hastiga omsvängning i opinionen hos ett förut så vänligt och välsinnadt folk. Den kan här icke hänföras till gammal fiendskap eller färska oförrätter, ty något sådant har ingen menniska på någondera sidan om Ostersjön funnit oss emellan; den kan icke förklaras som en yttring af afund mot Tysklands egen tillväxande styrka, TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 333 ty vi hafva för vår del ingenting att af Tyskland återfordra eller någon ”maktställning” att mot Tyskland uppehålla; den kan icke sägas vara en yttring af dansk skandinavism, ty en hvar vet, att denna politiska tro hos oss dväljes en- dast inom en liten krets, hvars medlemmar knappt räknas till hundratal; den kan icke ens af hohenzollerska dy- nastien eller grefve Bismarck härledas ur ”den revolutio- nära smittan”, ty Sverige är, som hvar man vet, icke nå- gon härd för revolutioner eller republikanska agitationer. Det fins intet annat i denna antipati än ett envist förakt och hat gent emot våldet, som icke, vill erkänna någon an- nan rätt än styrkans; och det. skulle helt visst vara Tysk- lands eget intresse att af denna de naturliga vännernas hållning taga sig en anledning till eftertanke och besinning. Det är just derför att vi äro Tysklands vänner och bunds- förvandter, som vi framför andra måste med ängslan till- ropa dem ett ”gif akt” på den väg, hvilken leder till för- derfvet. Ty det förderf, som deraf hotar, är vida mindre faran för Sveriges bestånd vid sidan af Tyskland, än faran för Tysklands eget bestånd, om det en gång uppgifver de principer, hvilka det såsom kulturfolk är satt att vårda; om dess statsmän visa sig oförmögna att fylla alla revolu- tionsmäns största uppgift, den att stäcka revolutionen. All denna oro kan Tyskland icke skingra på annat sätt än genom att öppet ådagalägga sitt allvarliga uppsåt att erkänna sjelfständiga folks oberoende. Det vinner der- igenom vida mer än genom några gränsdistrikt, som det icke behöfver: det förvärfvar sig Europas odelade aktning; det möjliggör en vänskaplig samfärdsel med grannarna och, framför allt, det betryggar sin egen sjelfständighet och makt genom att i tid hejda sig sjelft. Vi hafva ofvan an- tydt de skäl, som leda oss till den öfvertygelsen, att Tysk- 334 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. land bättre än någon annan stor stat skall kunna uppfylla denna fordran. Men om man ock af det nu antydda förklarar den häftiga ovilja, de lifliga farhogor, som "Borussianismen" väckt inom Sveχige, och de antipatier, som häraf uppväxt mot Tyskland, kunna vi deruti dock icke finna någon ur- säkt för det sätt, hvarpå en viss del af den svenska pres- sen framstält det stora krigsdramat och de deri deltagande parterna. Att Danmarks synvidd denna gång var helt och hållet begränsad af hatet till en hårdhändt fiende, kunde ju icke väcka förvåning; men Sverige, som för egen del befinner sig i ett helt annat läge, får icke sluta ögonen till för det, som i det nu pågående kriget var Tysklands storhet och Tysklands rätt. Dess regeringar och folk hade visserligen försyndat sig mot en svagare granne; men med Frankrikes krigsförklaring begyntes en afdelning i verlds- historien, hvilken med den tysk-danska episoden har föga beröring, emedan dess förutsättningar, såsom vi nyss an- tydt, ligga långt bakom den schleswig-holsteinska striden. Det var en beklaglig ensidighet i uppfattningen, att i Frankrikes anfall mot Preussen se blott en gudomlig hämd för Tysklands eröfring från Danmark, så mycket mer som numera intet diplomatiskt spegelfäkteri kan fördölja, att Frankrike just genom sin overksamhet under åren 1863—-64 hade förbrutit de enda anspråk, det kunde äga på att verkligen anses som skiljedomare i Europa, och att detta lands regering i stället med Preussen lefvat i godt förstånd, till dess ingen utsigt återstod att vinna för- måner för Frankrike sjelft. Det var vidare en beklaglig ensidighet, att under det man lade en falsk förgyllning af ”rättvisans sak” öfver den välkända franska chauvinismen, hade man deremot föga TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 335 deltagande och ingen beundran för den manliga och lugna fasthet, hvarmed Tysklands folk beredde sig på att möta sin motståndare, ingen uppmärksamhet ens för det stor- artade i den företeelsen, att ändtligen, trots alla försök att befästa dess söndring, hela Tyskland af fritt val och med enig vilja slöt sig tillsammans om ett fädernesland. Man ropade högt öfver de ”råa och öfvermodiga” ut- trycken af tyskt segerjubel, och dervid anförde man såsom uttryck af hela det tyska folkets sinnelag och bildnings- grad sådana förläggarespekulationer som t. ex. Kriegs- zeitung; men man försökte icke ett ögonblick att sätta sina läsare in i den stämning af patriotisk hänförelse och för- bittring mot arffienden, som måste hafva gripit det anfallna folket, och hvarur just dessa öfvermodiga känsloutbrott ' vid de oförmodade segerbulletinerna sprungo fram. Man hade dessutom kort förut begått den orättvisan att såsom något ståtligt och naturligt framställa det visst ej mindre öfvermodiga jubel öfver kommande segrar, söm i F rank- rike hördes från tribunen och den stora pressen lika väl som från tidningarnas och gatornas pöbel. Man tillät sig att moralisera Tyskarne och konung Wilhelm, derför att de, såsom folk och konungar i alla tider gjort, såsom vi hafva varit vana att göra under Gustaf Adolf och Karl den tolfte, åkallat Guds bistånd i striden för en i deras ögon helig och rättvis sak; men man låtsa- des, som om det aldrig hade funnits något krigiskt bigot- teri i det land, der man telegraferade, att kejsarinnan tändt vaxljus inför Mariabilden, och der talismaner med latinska böner kringspredos i hären. Man sökte i stället förhåna eller förvrida de känslor af fosterländsk hänförelse, hvilka just i detta ögonblick besjälade hela den tyska folkhären, och hvilka väl kunde göra dem, som hvarje stund voro 336 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. redo • att för fäderneslandet offra sina lif, berättigade till yttringar af religiös devotion. De som här ropade: ”Gud skydde Frankrike!”, borde icke hafva såsom hyckleri för- kättrat det lika uppriktiga ropet: ”Gud har skyddat Tysk- land!” Men värst af allt, man ådagalade, i synnerhet under stridens början, vid berättelserna om Tyskarnes segrar och Fransmännens nederlag en ohejdad partiskhet, icke blott i omdömena, utan äfven i meddelandet af faktiska uppgifter. Man beskylde oupphörligen för lögnaktighet de tyska un- derrättelser, som dock sedan visade sig vara i de allra vä- sentligaste stycken sannfärdiga, under det man trodde och anförde hvarje uppgift och berättelse ur franska tidningar och telegram, hvilka tydligen voro partiska och ideligen bedrogo Frankrike sjelft. Af en sådan partiskhet i fram- ställningssättet framgick naturligtvis som en gifven följd, att den tidningsläsande allmänheten ganska snart infördes uti en sinnesstämning, som var redo att sätta tro till hvarje rykte, deltaga i hvarje omdöme, så snart de utföllo till Tysklands nackdel. Slutligen kom man så långt, att mången eljest förnuftig Svensk tycktes tro, det hela den segrande tyska hären blott bestod af röfvare, som med innerlig fröjd hade lurat på detta krigstillfälle. Kom der en obestyrkt underrättelse, att några soldater eller office- rare tagit spetsar eller champagne från Fransmän, så var det en karakteristik af den preussiska hären: sades det i en fransk tidning eller i ett telegram, att några tillfånga- tagna Fransmän blifvit skjutna, så var det ingen fråga om, att dessa möjligen kunnat vara sådana marodörer, som man alltid skjuter i krig. Beskylde de stridande hvarandra för brott mot Genève-konventionen eller folkrätten, så var TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 337 utan vidare undersökning alldeles naturligt, att Fransmännen hade rätt i sina uppgifter o. s. v. Deraf att den sålunda tillkomna förbittringen mot Tyskland i så väsentliga stycken; berott på en skef och tillkonstlad uppfattning, deraf att Sverige äger såringa verklig anledning att mot Tysklands folk eller styrelse hysa hatfulla känslor, deraf tro vi oss alltså hafva skäl för det antagandet, att en reaktion skall inträda i det allmänna tänkesättet, så snart stridens buller saktats och den verk- liga' karaktären af detta krig blir fullständigt känd. Det har redan visat sig, huru en stor del af de bittra om- dömen, som här uttalats öfver Preussarnes krigföringssätt, behandlingen af de franska fångarne o. s. v., måst tagas tillbaka efter inhämtande af säkrare underrättelser. Ett helt krig bedömes ju icke efter enstaka företeelser, och talrika underrättelser hafva redan gifvit vid handen, att på det hela den tyska hären, upprätthållit en disciplin, som väckt äfven Fransmännens beundran. Att denna här under strid i fiendtligt land pålägger krigsskatter, kan väl ingen rimligtvis klandra. Att bland 750,000 man finnas individer, som begå brott, kan icke väcka någon förvåning. Det fruktansvärdaste är, att ingen disciplin, ingen allmän bildning hos manskapet, ingen mensklighet i grundsatserna kan komma att stå profvet, om detta krig blifver ett verk- ligt folkkrig från Frankrikes sida, eftersom då inga af de regler och lagar, i hvilka civilisationen sökt binda krigets demoner, längre kunna å någondera sidan respekteras. Men om detta krig öfvergår till ett fullständigt folk- krig, en strid- på lif och död om sjelfva existensen, — hvem .bär då skulden, hvem har då rätt till vårt del- tagande ? Hans Forssell, Studier och kritiker. 22 338 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. Vi äro dermed inne på en helt annan fråga än den om bedömandet af stridens uppkomst och allmänna be- tydelse. Det faller ju också alldeles af sig sjelft, att nu. sedan rollerna äro förbytta, våra sympatier för Tysklands motståndare hafva fått en vida bättre grund. Detta Frank- rike, som i jublande segervisshet längtade till Rhen och Berlin, ser nu sin fiende vid Seine och Paris, och allt det deltagande, som vi borde hafva egnat den anfallne, kommer helt naturligt den anfallande, utan hans förtjenst eller värdighet, till del. Det Frankrike, som ville befria Tyskland från Bismarck och framrycka sina gränspålar till Rhen, det har nu att tacka Preussen för befrielsen från Napoleon och kämpar med Bismarck om fred med orub- bade gränser. Det Frankrike, som ville sända sina turcos mot Tysklands folk och jublade öfver mitrailleusernas ofel- barhet i rättvisans skipande, det klagar nu öfver pickel- hufvornas reqvisitioner och ståndrätter och förebrår Preus- sarnes konung, att hans ”rättvisa sak” endast stödjer sig på kruppkanoner och en infernalisk strategi. Frankrike, som för några månader sedan ville sätta en gräns för den djerfva planen att af Tyskland göra en enda mäktig stat, vrider nu förtvifladt sina händer öfver den oerhörda pla- nen att göra Frankrike till en mindre hotande stat, än det fordom var. Man kan väl säga, att det ligger något af rättvisa just i detta fullständiga omslag. Hvarje opartisk åskådare måste också medgifva, att det tyska folket, hvil- ket nyss såg sig hotadt af något, som .för hvarje fredlig Tysk måste förefalla som det skändligaste, det mest obe- fogade våld, nu i sin tur kan hafva skäl till yttringar af jubel; det skulle vara ett folk af idel milda änglar, om icke till och med hämdens känslor uttoge sin rätt. TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 339 Men sedan striden tagit den vändning, den nu har fått, är det ju ändock omöjligt att för Tysklands härar be- hålla det deltagande, som egnats den förorättade. Det är nu de som anfalla och förkrossa, Frankrike som anfalles och underkufvas, och den lidande har ju en rätt till vårt intresse, som icke står i något förhållande till hans' forna förseelser; den obeveklige segraren kan icke af Europa tillvinna sig någon verklig sympati. Der hvilar nu öfver Frankrike en olyckans helgd, som vårt folk visserligen i främsta rummet måste erkänna. Vi kunna icke på något sätt deltaga i de känslor, som drifva ett segerrusigt Tysk- land att på en gång vedergälla århundradens oförrätter. Vi vilja icke gilla de skäl, som Tysklands statsmän an- föra för sin skyldighet att värna sitt eget land genom Frankrikes styckning.* De säga Europa, dessa statsmän, att de måste beröfva Frankrike dess makt att skada Tysk- land, och det oafvisliga svaret derå blifver, att för sådant ändamål skulle man vara tvungen att utrota- en stor del af Frankrikes befolkning eller att sönderstycka detta land, tills det blir mindre än Preussen fordom var, hvilket verk väl ej ens Bismarck torde kunna genomföra. De säga, att de måste begagna detta tillfälle, som kanske aldrig kommer åter, för att lära Frankrike fruktan för Tysklands makt; och de kunna dock visst icke neka, att genom det krig, som nu hotar att uppblossa, får Frankrike blott lära sig ett hat mot Tysklands folk, som skall vara i genera- tioner. De säga, att de måste betrygga sin säkerhet ge- nom förvärfvandet af vigtiga fästningar och gränsdistrikt; och man svarar dem med skäl, att dessa gränsdistrikt, äfven med sina fästningar, måste blifva en black om Tysk- lands fot, som skall förlama dess kraft både i fred och krig. De säga slutligen, att Tyskland blott tager åter hvad 340 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. det fordom blifvit lika våldsamt- beröfvadt; och Europa frågar då blott,, om tvänne århundradens blodiga arbete sålunda skall hafva varit, förgäfves, då ju nu Elsass och Lothringen måste blifva föremål för en strid, som kommer att hafva en ständig näring i tvänne stora folks outsläck- liga nationalhögmod. Och till sist kommer det öfver oss en stark beklämning vid tanken derpå, att eröfringen af Elsass och Lothringen endast skall bidraga att gifva näring åt detta nationaliseringsbegär, som Europa med rätta fruk- tar och afskyr. Det är under sådana förhållanden icke underligt, att Sverige med hela det öfriga Europa af hjer- tat önskar Frankrikes framgång och lycka i dess tunga värf att försvara sin integritet, och att man nu på konung Wilhelm och grefve Bismarck kastar hela den förfärliga skulden för de kommande stridernas fasor. Och denna deras skuld blir i våra ögon ännu gräsligare derför, att den innefattar ansvaret för Tysklands och dermed Europäs framtida ofärd. Ty det är för en hvar synbart, att det djupa förderf i Frankrikes samhällslif, som nu blifvit lagdt inför öppen dag, åtminstone för generationer kommer att ned- sätta detta folks betydelse för Europas civilisation; den tyska nationen har icke vunnit minst såsom kulturfolk, derigenom att hon ådagalagt, hvilken oerhörd förmåga hon äger af organisk sammanhållning. Det är derför som menskligheten har att utkräfva ett så oerhördt ansvar af dess ledare, om de nu, i pröfningens ögonblick, skulle sakna vilja eller kraft att lära denna nation sjelf begräns- ningens konst, vilkoret för all varaktig storhet. De åsigter, som här ofvan äro uttalade, skola utan tvif- vel mötas af ett starkt ogillande från alla deras sida, som ogerna släppa de intryck, de en gång mottagit, och som TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 341 i frågor af denna natur anse sig äga fog att lita på de första intrycken af mer eller mindre obestyrkta uppgifter och partiska framställningar. Vi skulle anse oss hafva vunnit mycket, om desse ville egna endast ett ögonblicks uppmärksamhet åt den synpunkt, vi sökt göra gällande för situationens bedömande; men vi våga ej göra anspråk på så mycket. Det är deremot vår fasta öfvertygelse, att händelsernas logik skall för dem hafva en större be- visningskraft. ' Men det gifves också en liten krets af män, för hvilka vi hysa den största, högaktning, som af dessa åsigter skola känna sig rent af sårade, in i djupet af sin själ. Vi anse oss till dem böra rikta ännu några ord, icke derför, att deras politiska öfvertygelse påkallar den uppmärksamhet, man egnar åt stora partiers program, utan derför att den, efter hvad vi med visshet veta, är uttrycket för ett ädelt och högsinnadt sträfvande, ett sträfvande, som just derför torde äga en framtid för sig, såvida det blott vill förstå sig sjelft. • Hvad desse i främsta rummet skola hafva att förebrå oss, är den starka tonvigt vi hafva lagt' på Sveriges och Norges opartiska ställning i denna strid, på deras sjelf- ständighet i förhållande till Tyskland, på deras förmåga af en vänlig och fredlig utveckling vid sidan af den mäktige grannen. -—■ Således intet tal om den skarpa motsatsen mellan ”Nordens” folk och Tysklands; ingen uppmaning till enig sammanslutning för att motarbeta det ”germaniska själamördande tyranniet”; framför allt intet behjertadt ord om vårt broderland Danmark och dess anspråk på oss! Hvilken fariseism i denna lofsång öfver Sverige och Norge, som icke äro såsom denna publikanen Danmark! Det är ju alldelès, som om det lilla Danmark icke funnes 342 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. till för den, som sålunda endast har öga för Tyskland. Det visar ju en förfärande blindhet för Nordens ”heligaste intressen”, att med denna likgiltighet betrakta en broder- stam, som dock står oss vida närmare än den tyska, och som med lif och block gjort sin insats för ”Nordens” sjelf- ständighet. Det är framför allt förvånande att finna en dylik kallsinnighet för den nordiska enhetstanken hos en, som med så mycken värma betonar vigten och nödvändig- heten af Tysklands enhet. Så skola de tänka och säga, som från Danmark inlärt den skandinavism, hvilken föddes nästan som årsbarn med den moderna Schleswig-Holsteinismen, men som nu också torde vara död tillika med sin jämnåring. Deras ankla- gelse påkallar ett svar, emedan den är riktad icke mot oss allena, utan mot den allra största delen af Sveriges och Norges politiskt tänkande befolkning, hvilken nu under snart trettio år visat en hårdnackad obenägenhet mot denna art af skandinavism. Vi vilja svara dem först och främst det, som blifvit i andra ord sagdt många gånger förut: denna skandinavism har felat deruti, att den varit väsent- ligen negativ. Den har haft en välsignelserik betydelse derutinnan, att den vidgat vår synkrets och öppnat våra ögon för det väsentliga sambandet mellan de tre skandi- naviska folken; den har befordrat samfärdseln och tanke- utbytet oss emellan; den har bidragit att visa oss, hvad vi hafva att lära af hvarandra; den har ryckt med sig i sin idékrets mången rikt utrustad ande, och den har sålunda gifvit ett stort uppslag till kommande utveckling. Men såsom politiskt program har den egentligen gått upp i en enda tanke: — Danmark till Eidern. Felet låg icke deruti, att detta intresse var i första hand Danmarks; ty om det verkligen var Danmarks na- TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 343 turliga och oafvisliga intresse, måste det ju äfven, under förutsättning af vår gemensamhet, hafva varit de öfrigas; utan felet låg deri, att detta intresse icke kunde vara hållbart hvarken för Danmark eller Norden. Monarkiens historiska rättsanspråk på Schleswig måtte nu hafva varit ännu mer obestridliga, än de voro, oförnekligt är dock, att i Schleswig bodde en af Danskar och Tyskar blandad be- folkning, en befolkning, som delvis sträfvade till förening med Tyskland. Danmarks uppgift eller Nordens uppgift skulle hafva varit att hejda denna utveckling och att om- nationalisera Schleswig; vår nationalitet skulle hafva visat sin styrka genom att återvinna den naturliga gräns, som en olycklig historisk utveckling begynt rycka ifrån Danmark. Det är knappast troligt, att sådant hade lyckats ens genom fredlig nationalisering; det var naturligt, att, när militärstyrkan blef den afgörande makten, Danmark ännu mindre skulle lyckas utföra hvad det ansåg vara sin rätt. De senaste händelserna hafva också mer än nog ådagalagt, att Sveriges - statsmän i den afgörande stunden dömde rätt, ty hvarken Sverige, Norge, eller två, tre deras likar dertill, skulle hafva mäktat att i den punkten motstå Tysklands makt. Frågan om nationaliseringen af det Schles- wig, som är tyskt, och det Schleswig, der ingen gräns kan uppdragas mellan tysk och dansk befolkning, är sålunda afgjord, och Danmark är från hvarje sådan uppgift befriad. Och utan tvifvel kan man om denna uppgift, att ”nationa- lisera” land af blandad befolkning, säga, att dess utförbar- het måste bero just af styrkan hos den ena eller andra nationen, och att hen derför för Danmark såsom den sva- gare nationen var en ohållbar uppgift. En annan fråga är naturligtvis den om det rent danska Nord-Schleswig, som i hastigheten fick följa med; vi hafva derom redan yttrat 344 . TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. oss, och tillägga blott den anmärkningen, att danske konun- gens sista trontal synes oss hafva gifvit en viss glad för- hoppning om dess återvinnande. Men äfven om sådant icke blir möjligt, — har icke Danmark i Sverige föredömet af ett land, som efter förlusten af en ohållbar position blef starkare än någonsin genom en inre utveckling af sin egen nationalitet? Äfven vi fingo lemna hundra tusen lands- män i fiendens våld; vi sörjde, men vi fogade oss i det som icke kunde förändras. Med det sydliga och mellersta Schleswigs eröfring har sålunda den politiska skandinavism gått under, hvars mål var att med godo eller ondo behålla Eider såsom Dan- marks gräns; ty vi förmoda, att ingen ens i Danmark nu- mera tänker på detta mål. Oss förefaller det, som om dermed en outhärdlig börda fallit från Danmarks och Skandinaviens skullror; som om skandinavismen dermed, inträdt i ett nytt och bättre skede. Den hade förut sin- tyngdpunkt i striden mot Tyskland och var just derigenom negativ, just derigenom ofattlig för oss andra nordboar, för hvilka denna strid måste förefalla som en afvikelse från våra egna och hela Skandinaviens högsta intressen. Men vi svara vidare: må Norden nu blott väl vakta sig för efterdyningarna af denna negativitet! Härtill hör först och främst, att det tal, som från Danmark föres om ”Nordens” naturliga fiendskap till Tyskland, inom Sverige och Norge måste reduceras till den kraft och verkan det naturligen bör hafva för oss. Vi hafva här ofvan antydt, hvilka de faror äro, som rimligtvis kunna uppstå af Tysk- lands benägenhet för utvidgning, men också hvilka de faktorer äro, som antagligen böra verka åt ett motsatt håll. Men äfven i värsta tänkbara fall ligger ju fältet för denna utvidgning åt. en helt annan sida än åt den skandinaviska TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. 345 Norden. Det är icke häråt, som Tysklands gräns flyter; det är icke här, som de makter finnas, hvilka kunna tänkas lystna att ryckas med Preussen om en maktställning i Europa. Och framför allt, hvad är det som berättigar oss att af Tysklands förfarande i Schleswig sluta oss till dess för- farande med de skandinaviska rikena? Hafva Sverige eller Norge varit i århundraden beherrskade af tyska furstar och tysk adel, eller hafva deras jordagods varit befolkade af tyska bönder? Hafva deras embetsskrifvelser varit af- fattade på tyska, eller deras rättssedvänjor blifvit upp- blandade med sådana lånade från Tyskland? Hafva deras kyrkor genljudit af tyska sånger och predikningar, eller deras skolor blifvit ledda af tyske lärare? Det är ju spök- rädsla att med dylika förhållanden, som helt naturligt gif- vit Tyskland ett fast tag i Schleswig, jämföra några obetyd- liga godsköp af Tyskar i Skåne, eller några tyska verk- mästares inkallande till svenska fabriker. I sanning, det förefaller oss, när man i det hänseendet gör vårt öde so- lidariskt med Schleswigs, som om man förtviflade om den fasta, klippans bestånd mot det brusande hafvet, derför att bränningarna bortsopa sandreflarna vid dess fot. Det lig- ger ett klenmod äfven i detta, att skapa farhogor, som icke hafva någon naturlig grund, ett klenmod vida värre än det, som ej vill störta sig i faror, ur hvilka ingen naturlig räddning är möjlig. • Enligt vår uppfattning är det nu just Sveriges och Norges pligt att inom Norden uppehålla det mod och den tillförsigt, som har sin naturliga grund i vår ställning och inre enhet. Vi skola med allvar afvisa allt detta onyt- tiga och osanna prat om vår djupa motsats till det tyska väsendet; vi skola svara, att vår sjelfständighet är tillräck- ligt stark, för att berättiga oss att mera se på den skan- 346 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE. dinaviska stammens samband med den tyska, än dess mot- sats till densamma. Det åligger oss att på detta sätt vaka deröfver, att den nordiska folkstammens naturliga förbin- delser icke afskäras, att vår utveckling icke vrides in i | ' sneda och vilseförande banor. Danmark är härutinnan abnormt; det lefver ännu, kanske för några generationer, i svallet af de vågor, som upprördes af dess krig med Tyskland, och det faller oss icke in att begära, att de män, ■ som nyss offrat allt sitt käraste mot en öfvermäktig fiende, någonsin skola i denna fiende kunna igenkänna en stam- förvandt. Men deras söner och sonsöner skola göra det; • ... och denna .känsla .skola vi under tiden inom Norden uppe- hålla, ty vi hafva som folk aldrig förlorat henne. Det är vår pligt att inom Skandinavien hålla sinnet vaket för vår ställning såsom en utpost för civilisationen, såsom en sjelfständig gren af den germaniska stammen. Vi, som af erfarenhet veta, hvad grannen i öster verkligen är, skola värna våra stamförvandter bortom Sundet för den sjelf- mordets tanke, att der borta∙ söka skydd för det som vi just derigenom skulle mista, vår sjelfständighet. Hvarje sådan tanke är ett förräderi mot sjelfva den skandinaviska idén, derför att den är ett förräderi mot vår ställning • såsom kulturfolk. Att Sverige i detta stycke icke skall svika, derom äro vi också fullt förvissade. Det hör för öfrigt icke oss till att profetera om de • skandinaviska ländernas kommande öden. Må man blott vid tanken på en union icke låta sig bedåras af den före- ställningen, att de stora fördelar, som kunna hämtas af en förening till en stat, lika väl skola framgå af föreningen i ett statsförbund! De skandinaviska folken hafva ännu allt för litet närmat sig hvarandra i skick och kultur för att en förening af det förra slaget vore möjlig utan våld; • TYSKLAND, FRANKRIKE OOH SVERIGE. 347 men skola de fortgå i det lofväfda arbetet att förena sina krafter, är det endast en olycklig förvillelse att dervid upp- ställa hvarderas sjelfständighet såsom ett lika vigtigt mal som allas enhet. Vi skola hoppas, att om skandinavismen efter denna betan blir positiv och naturlig, om den blif- ver ett mål för verklige statsmän, den också med det- samma blir mera praktisk, än den varit under våra publi- cisters mera teoretiska behandling. Hvad särskildt vårt fosterland Sverige beträffar, kunna vi väl ej bättre öfversätta och uttrycka de tankar, som i dessa dagar genomströmmat vårt folk, än med den önskan, att de stora omhvälfvande händelser, som ögonskenligen öppnat en framtid af oberäkneliga äfventyr, måtte hafva verkat till en allmän enighet i frågan om organisationen af vårt försvar. Preussen har lärt oss, hvad ett folk under vapen har att betyda, och denna lärdom är så mycket vig- tigare, som detta lands exempel visat, att den allmänna värnepligtens stränga utkräfvande är en lika vigtig faktor i folkens fredliga lif som i deras styrka till strid. Sverige och Norge hafva så mycket större pligt att åtaga sig dessa stora uppoffringar, som de genom dem skulle, med sitt geografiska läge och sin inre fasthet, in- taga en säkrare och mer ’sjelfständig ställning än de flesta stater i Europa. Vi höra till dem, som fullt och fast tro, att vårt fädernesland, med hvarje vapenför man vapen- duglig, är okufligt. Säkert är ock, att en hvar, som delar denna vår tro, skall redan derigenom äga ett öppet sinne för den uppfattning af den europeiska ställningen vi sökt göra gällande, eftersom den motsatta åsigten i grunden hvilar just på farhogorna för ett allt uppslukande Preussen. Det är derför, som vi ej heller aktat nödigt att här inlåta oss i gissningar och beräkningar rörande framtidens möj- 348 TYSKLAND, FRANKRIKE OCH SVERIGE.. . liga konflikter och riktningen af de stora makternas poli- tik, ehuru det är vår öfvertygelse, att Sverige i det hän- seendet aldrig haft friare andrum än just nu. Men det är icke utifrån utan inifrån, som Sverige skall hämta sina lifs- vilkor. Det är icke Preussen eller Ryssland, utan Sverige och Norge som hafva Nordens framtid i sitt våld. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Ett for de sist förflutna åren betecknande drag är deras ovanligt stora rikedom på erinringar derom, att nutidens Europa dock äger, en forntid, att våra sociala och politiska förhållanden, som i så många stycken synts vara det nitton- de seklets eget förvärf, likväl ännu stå i närmaste samband med det odlingsskifte, hvilket ansetts ändadt med 1789. Minne efter minne har under dessa dagar dykt upp ur det förflutna, och man tycker sig se, huru trådar, som spunnos för århundraden sedan, här löpa i hop i en knut, för att vecklas upp igen till en ny väfnad. Vi ha sett krig föras till utseendet mot Napoleon och Gambetta, men i verklig- heten mot Ludvig XIV; vi ha sett Barbarossas kejsardöme lefva upp i föryngrad gestalt och Bonapartes skuggbild än en gång med nedböjdt hufvud glida undan öfver slagfälten ; man har till och med här och der trott sig höra Wallensteins fältrop vid Mare Balticum — Mare Teutonicum ! Öfver alla de andra reser sig dock inför oss i denna stund minnet af den höga historiska gestalt, som i år för jämt 800 år sedan besteg påfvarnes tron, för att derifrån betvinga furstar och folk. För hvarje dag blir det allt mer ögonskenligt, att det ej blott är i de trotsiga ordens kraft, som Pius IX påminner verlden om Gregorius VII, utan att det är det slutliga ut- brottet af den naturliga och principiela fiendskapen mellan 350 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Roms kyrka ock de nutida statssamfunden, som våra dagars menniskor fått att bevitna. Uti virrvarret af 1870—71 års stora händelser hade vi i begynnelsen svårt att skönja det inre sambandet, men ju mera deras följder utveckla sig, desto klarare" framträder den verkliga och storartade betydelsen af allt det som skedde under dessa våldets dagar. Det kunde förklaras för en ren tillfällighet, att den påfliga katedrans krigsförklaring mot det menskliga förnuftet af den 18, Juli 1870 nästan på dagen sammanföll med utbrottet af Tyskars och Fransmäns nationalstrid; men det är svårt att misskänna den epokgörande betydelse,- som ligger deri, att striden mellan kyrka och stat på allvar begynnes nästan samma dag, som ett tyskt rike upprättas under en protestantisk kejsareätt. Det synes då också omöjligt att förneka, det 1870—-71 års krig hade djupare rötter än preussisk eröfringslusta eller franska diplomatintriger, och att insatsen för Europa här var något helt annat och vida mera än det Napoleonska väldets bestånd eller det tyska rikets gränser. Det är så påtagligt som något kan vara, att om de bägge folkens tve- kamp fått en motsatt utgång, så hade Frankrikes seger lemnat ett säkert stöd ej blott för påfvens verldsliga sjelfständighet utan ock för det ultramontana partiets inflytande så utom som inom Frankrikes gränser, — helt enkelt derför att ingen stat då funnits nog mäktig eller villig att mot detsamma häfda det borgerliga samfundets rätt. Det är å andra sidan uppenbart, att Roms portar nu öppnades för Italien genom Frankrikes nederlag vid Sedan, likasom att i den tyska riks- enheten skapats den makt, som för närvarande är närmast kallad att ordna och bestämma förhållandet mellan den ka- tolska kyrkan och det borgerliga samhället. Den förbittrade striden mellan ett romäniskt och ett germaniskt folk har derför allenast varit förelöparen till en annan strid af vida KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 351 mer storartad omfattning, der romanismen, representerad af Roms kyrka, kommer att brottas med germanismen, främst uppburen af det nyskapade tyska riket. Vi lemna derhän, huruvida sjelfva ,det tysk-franska kriget, såsom från tillför- litliga håll påstås, väsentligen var framkalladt af ultramontana inflytelser och sålunda afsedt att förekomma de faror, som från Berlin tycktes hota den allena saliggörande kyrkans välde; men alldeles säkert är, att efter ändad strid har den katolska kyrkans verksamhet fått en för hvarje dag allt mer utpräglad politisk karaktär, och man skönjer redan tydligt, huru hennes afsigt är att i den stundande striden sätta makt emot makt, må hända äfven kalla till sin hjelp de nationela sympatier hon ännu kan äga till sitt förfogande. Hon räk- nar i Tyskland minoritet, men i Frankrike en öfverväldi- gande majoritet, och om hon å ena sidan kan försvaga sin motståndare genom att i den nyskapade statsorganismen underhålla söndring och inbördes hat, kan hon å andra sidan mäktigt förstärka sin fiendes fiende genom att med korsets tecken mot kättarne signa hans banér, detta må nu bära liljornas eller trikolorens färger. Att den romerska kyr- kan kunde hafva någon utsigt för framgången af sådana planer — hur vidunderliga de än må förefalla dem, som tro, att Voltaires folk framför alla andra är skapadt för frihet och upplysning, — det beror naturligtvis derpå, att den kyrk- liga makten till slut kanske är den enda, som i detta land blir öfver, sedan en gång den civila myndigheten brutits af den ständiga revolutionen, den militära af nederlagen och insubordinationen, men ännu mer derpå att när en gång det galliska hämd- och upprättelsekriget skall sättas i gång, blir den religiösa hetsigheten en allt för frestande drifkraft, för att icke en skicklig statsman skulle taga henne till hjelp. 352 KYRKA ©OH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Om dylika europeiska och rent politiska utsigter må man nu emellertid tro och hoppas hvad som helst, det säkra är, att inom Tyskland sjelft och i dess eget förhållande till Roms kyrka linnes tillräckligt af oro och strid för många årtionden, och att denna strid påkallar det varmaste intresse af hvarje protestantiskt folk. Kännetecknen å en på djupet .och på vidden gående söndring äro redan så starka och så tal- rika, att de till,och med på den, som betraktar dem på långt afstånd och dömer allenast af företeelserna inom pressen, måste göra ett öfverväldigande intryck. Vi, det nittonde seklets menniskor, äro tämligen vana vid utbrott af starka partilidelser och hafva hört för mycket af politiska slagord, för att i hvarje ursinnig fras vädra en fara, eller i hvarje partimanöver se ett hot mot samhällets bestånd. Men ju närmare man betraktar den inre kamp, som nu inom det tyska riket begynt, desto starkare blifver förnimmelsen deraf, att här föregår något, som i sina yttringar måste gripa djupare än kanske någon social rörelse under de tre sista århundradena, och hvars utgång är vida mera oberäknelig • än något annat, som händt sedan Karl V:s och Henrik VIII:s dagar. Det ligger en klang i partiernas slagord, som tyd- ligen väcker genljud vida omkring; det ljuder ett hot genom de stridande makternas lösen, som nästan tyckes gå ut på lif och död. De bägge driffjädrar, som visat sig mäktigast att sätta menniskors sinnen i rörelse, aro här på en gång verksamma: nationela och kyrkliga element blandas med hvarandra och kämpa med hvarandra; trosnit och patriotism uppeldas å ömse sidor till en förfärande hetta. ”Kristendomen är i fara”; — ”Lutheranerna äro öfver oss”, predika jesuiter och prester vid Rhen. ”Tyskland är i fara”; "ultramonta- nerna äro Frankrikes och Polens vänner”, ropar hela det nationalliberala partiet i riksdagarna och i pressen, och KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 353 under inflytelsen af sådana känslor är man å ömse sidor benägen att gå till det yttersta i sjelfförsvar, till det yttersta i motståndarnes betving'ande. Annu stå vi blott vid skåde- spelets första eller andra akt, men de scener, som redan äro utspelta, tyckas, när de skådas i sitt sammanhang, bebåda att något nytt skall följa, som fyller åskådarens sinne med ängslan och oro. Den stora rörelsen i Tyskland tog, som bekant, sin begyn- nelse redan under förberedelserna till det vatikanska konciliet och betingades deraf, att Tysklands katoliker framför andra kände sig uppfordrade att i förnuftets, i den kyrkliga och borgerliga frihetens namn protestera mot den galenskap, som det romerska och rent jesuitiska partiet inom kyrkan redde sig att fullborda med proklamerandet af påfvens personliga ofelbarhet. Det var naturligt, att härvid den katolska teologiska vetenskapens män, Döllinger, Froschhammer, Friedrich, Schulte m. fl., skulle gå i spetsen, ty dem gälde dock frågan i första hand. För deras sträfvanden .att så vidt möjligt bibehålla åtminstone skenet af vetenskaplighet åt den katolska teologien skulle ju denna dogm vara en dödsstöt, hvilket den väl också i sjelfva verket afsågs att vara från det romerska partiets sida, som just i München- teologien länge sett en falsk och förhatlig riktning inom kyrkan, den der mêd alla medel borde förqväfvas. — Men det är tillika en oafvislig sanning, att i protesterna mot denna galenskap deltogo större delen af de framstående män, som sedan uppträdt såsom obeveklige försvarare af denna ofelbarhetsdogm, icke blott statsmän sådana som Reichen- sperger, von Windhorst, von Savigny, Jörg och Probst m. fl. *) utan äfven och framför andra det stora flertalet af *) Desse män deltogo lifligt i besluten å det katolska »Laien concil» i Berlin (Juni 1869) som uttryckte sitt deltagande och sin be- Hans Forssell, Studier och kritiker. 23 354 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Tysklands katolske biskopar, med v. Ketteler, v. Scherr och Kremenz (af Mainz, af München och af Ermeland) i spetsen. Och det är likaså oförgätligt, att just Tysklands biskopar både före och under detta koncilium protesterade mot dogmen, icke blott derför, att den förut ej varit allmänt erkänd eller lärd som dogm inom den katolska kristenheten, eller att den stred mot skrift och tradition, utan äfven der- för, att den skulle komma att anses oförenlig med kyrkans vederbörliga ställning inom det borgerliga samhället.. *) Och i denna protest förenade sig dessutom hela den bildade delen af Tysklands katoliker, som med fruktan och bäfvan förutsågo, huru den fredliga samstämmighet, man hittills lyckats bringa till stånd mellan katolsk kyrklighet å ena sidan och modern bildning och nationel medborgerlighet å den andra, genom den romerska våldshandlingen skulle omöjliggöras. Det kunde icke skyllas på vare sig ”liberalism” eller ”materialism” eller någon ”frikyrklig” riktning, att män, sådana som Döllinger, Friedrich, Hefele, m. fl. af den romerska kyrkans förnämste kanonister och i öfrigt orubbligt ”kyrklige” dignitärer, slöto sig till denna rörelse: det berodde helt enkelt derpå, att man i Tyskland, liksom vid samma tid äfven i Frankrike, klart insåg denna dogms storartade betydelse och djupa oför- enlighet med den europeiska civilisationen i de nordliga kulturländerna. Men det var ej civilisationens få represen- tanter inom Roms kyrka, som i konciliet bildade majoritet: Italiens, Spaniens, Sydamerikas, Irlands och Orientens bi- undran för de tyske biskoparnes fasta hållning i protesterna mot ofelbarhetsdogmen. Prof. Sepp, som sjelf bevistade detta möte, berättar derom i sin skrift »Deutschland und der Vatikan» Münch. 1872. p. 1-4. *) Se härom de af Friedrich och Friedberg utgifna tvänne ur- kundssamlingarna till vatikanska konciliets historia, hvarest de tyska biskoparnes olika protester och broschyrer finnas aftryckta. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 355 skopar och abboter, påfvens orubblige anhängare, hade intet förstånd för hvad desse ljumme bekännare kallade förnuft och klokhet, och dogmen blef dogm. Det skedde som be- kant under en tyst och undergifven protest från de nord- europeiska biskoparnes sida; men det fans intet i denna protest, som förnekade dogmens förbindande giltighet för den katolska kyrkan, och det visade sig snart, att reservan- terna i och med sin protest hade aflagt sin gamla menniska, för att å nyo ikläda sig kyrkans, den nya, men alltid lika ofelbara och saliggörande kyrkans sanna beläte. Man skulle alldeles misskänna den stora betydelsen af denna företeelse, om man sökte dess förklaring allenast i personlig feghet eller andra dåliga bevekelsegrunder hos dessa den katolska kyrkans styresmän.Under kampens hetta gå de naturligtvis ej fria från beskyllningar för girig- het, maklighet, okunnighet, personlig herrsklystnad, prela- tensisk fåfänga m. m. d.; men utom att dylikt notoriskt alldeles icke träffar in på en stor del af de anklagade, till- fredsställer det ej heller den, som lyssnar till deras egna förklaringar och iakttager deras naturliga ställning i denna fråga. En flock af eländige ögontjenare skulle icke kunnat utveckla den öfverraskande styrka, som det tyska-episkopatet i den upplågande striden visat sig äga. Det är otvifvelaktigt ett affall, som ligger dessa kyrkofurstar till last, och ett affåll, som förr eller senare torde komma dem eller åtmin- stone kyrkan till skada: för sina egna personer hafva de för- nekat just det, som för vanliga menniskor synes dyrbarast — sjelfva personligheten, öfvertygelsen, samvetet. Men i sjelfva verket var ju detta förnekande den rätta konseqvensen af hela deras ståndpunkt, och betraktar man de tidsomstän- digheter, hvarunder det skedde, förefaller det så naturligt, att ett motsatt förfarande nästan skulle hafva varit ett under- 356 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. verk. Fostrade i den katolska kyrkans tro och lära, hade de ju lefvat sig in i den fasta öfvertygelsen, att kyrkans enhet är det religiösa lifvets vilkor, och af egen erfarenhet hade de sett, att denna enhet, så vidt den beror på den hierarkiska organisationen, verkligen är en förundransvärd makt, huru svag hon än må vara, om man betraktar henne såsom en enhet i ”anda och sanning”. Och stående på sam- hällets höjder med blicken öppen för alla tidens rörelser, med oro betraktande de söndringens och upplösningens ele- ment, som gro och växa i de menskliga samfunden, kunde de ock fråga sig, om det vid sådana förhållanden vore rätt att medverka till sönderbrytningen af ett samfund, som ännu kan berömma sig af en stark autoritet, ännu grundar sig på en hängifvenhet mäktigare än individuela intressen, ännu uppbäres af en väl ordnad organisation. Äfven om de ej leddes af den religiösa hänförelse för kyrkans heliga sak, som i 16:de seklet upplifvade Roms sjunkande makt, måste de gripas af bäfvan vid tanken på hvad som komma skulle, om kyrkans enhet brötes. De hade ju alldeles rätt i sin fråga: hvad vore hela vår tro, vår katolska religion utan den katolska kyrkans enhet? — och vi hafva ännu ej sett, huru deras motståndare, ”gammalkatolikerna” kommit från detta dilemma, hvilket ej kan undvikas utan genom hänvis- ning på en annan trosgrund, en annan religiös och kyrklig princip än den katolska. De hade att välja mellan att offra sin öfvertygelse i en enda punkt och att offra katolicismen, och att de valde det förra bevisar ej något mer, än att ingen af dem var egnad att skapa något nytt, att ingen af dem ägde en verklig reformators anda och kraft. Häri låg deras svaghet, men. en sådan svaghet behöfver icke och får icke kallas för låghet. Institutionens synd har dragit dem med sig; nu uppstår frågan: skola de och kyrkan med dem falla KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE. ÅRHUNDRADET. 357 på denna synd; var denna sista konseqvens af en falsk princip det dödande slaget för den katolska kyrkobygnaden, eller var den ett tillskott i dess styrka? Utgången beror naturligtvis på kraften hos det motstånd, som denna konse- qvens har framkallat, och detta motstånd är af flerfaldig art. Det framträdde i Tyskland dels som en sekterisk rörelse, riktad mot dogmen såsom sådan och afseende en mer eller mindre grundlig reform inom kyrkan; dels såsom en protest från, staternas sida mot de i det borgerliga lifvets förhållan- den ingripande följderna af denna kyrkliga schism; dels ock slutligen såsom en politiskt-nationel konflikt mellan Tyskland och Rom, hvilken dag för dag växt ut till allt mer storartade dimensioner. Det faller utom området för denna artikel att teckna det "gammalkatolska" partiets rent kyrkliga strider med den infallibilistiska kyrkan, dess deklarationer, protester, möten och församlingsbildning. Skriftställarne i den stora frågan äro också öfverens derom, att denna kyrkliga rörelse hittills på det hela varit tämligen svag och kraftlös. En och annan vill skrifva detta förhållande på regeringarnas räkring, som ej genast gåfvo dessa påfvedömets motståndare ett kraftigare stöd eller rent af förklarade sig anse den nya infallibili- stiska kyrkan hæretisk och tillerkände "gainmalkatolikerna", alla den gamla kyrkans förmoner och rättigheter. Att sta- terna ej inlåtit sig i dylika dogmatiska förklaringar, torde dock ur alla synpunkter böra gillas: striden skulle eljest hafva indragit regeringarna i rent religiösa frågor och med- fört förvecklingar, vid hvilka de haft vida mindre utsigt än nu att bevara sin myndighet. För öfrigt synes det af hela den gammalkatolska rörelsens yttringar framgå, att den icke ens på detta sätt skulle hafva ernått »betydelsen af en verk- lig kyrkoreformation. Det tyckes nämligen i detta kätteri 358 KYRKA OCH STAT 1 DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. saknas något, som ingen sann kyrklig reform kan umbära: det rent religiösa elementet. Der förljudes mycket af dun- drande straffdomar öfver påfven och hans kreatur, öfver jesuiter, ultramontaner, okunnige prester, öfvermodige bi- skopar och kyrkans allmänna elände; det går en anda af förnuft och humanitet genom dessa protester mot Roms bru- taliserande välde, och man märker att resningen utgått från teologiens koryfeer, som icke kunnat bringa kyrkan det sista offret af samvete och öfvertygelse, från den bildade allmänhet, som icke längre finner sig kunna förena lydnad mot kyrkans föreskrifter med aktning för eget menniskovärde, och ännu mer må hända.från den rent nationela känsla, som i det klerikala partiets fordringar och syften ser ett hot emot Tysklands en- het och sjelfständighet. Allt detta fans också i rikligt mått i Luthers reformatoriska predikan: forskningens frihet, för- nuftets protest mot lögn och brutalitet, den ”tyska nationens'’ rätt mot Rom — äro ett stående tema i hans mustiga stridsskrifter. Men der fans ock något annat, som utgick från denna väldiga andes innersta, något som han vunnit genom personlig kamp och strid, och som blef till en för- yngrande kraft för Europas civilisation. Han kallade menni- skorna tillbaka från afgudar till Gud; han satte tro emot tro, en lefvande tro mot en död och förstenande tillbedjan; han hade i sin ensliga cell frågat: hur skall jag varda salig? och fått det svar, som är grundtonen i hela hans lif. Det var genom denna rent religiösa fråga, som hans reformation blef religiös; det var genom detta svar: ”salig af tron allena”, som han grep menniskornas sinnen och skakade Roms oer- hörda makt. Han utsade en religiös princip, och till denna princip hänförde sig som ofelbar konseqvens protesten mot allt den katolska kyrkans förderf; till densamma anslöt sig naturligt och otvunget vetenskapens och förnuftets protest KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 359 — naturligt, ty förnuft och religiös tro äro ju dock bägge blott olika yttringar af personlighetens innersta lif; otvunget, ty i detta pånyttfödelsens ögonblick var man ännu knappt medveten om deras skiljaktighet. Det var denna religiösa princip, som bröt vanans och sedens makt, som bragte hela nationer till affall från Rom, och det var på henne som nya kyrkor bygdes upp. Af allt detta skönjes knappt ett spår i den rörelse, som nu pågår inom katolicismen. I stället för den heliga trons eld, som lågade i det 16:de seklets reformatorer och värmde tusendens hjertan, se vi ett mer eller mindre glän- sande skimmer af lärdom och skarpsinne; i stället för salig- hetsfrågan diskuterar man toleransfrågan; i stället för att bekämpa kyrkan med religiösa trossatser, tyckes man på sin höjd vilja lappa upp den gamla ytligheten med en till- sats af humanare "moral". Sådant är åtminstone det intryck vi fått af de franske predikanter, père Hyacinthe och père Michaud, som slutit sig till den gammalkatolska rörelsen, och det är oss ej bekant, att någon annan riktning ännu gjort sig gällande hos liktänkande prester eller lekmän i Tyskland. Efter referaten att döma hafva de stora gammal- katolska möten, som i München m. fl. städer varit hållna, hufvudsakligen sysselsatt sig med kyrkorättsliga och politiska spörsmål, och om der också mycket talats om och emot den katolska kyrkan som ett religiöst samfund eller den nya dogmens oförenlighet med förnuft och kristendom, har det skett i en helt annan ton, och ur helt andra synpunkter än de,-som göra sig gällande, när menniskor sälla sig tillsammans för att försvara en orubblig religiös öfvertygelse. Icke heller kan man vänta något annat, så länge sektens eller partiets lösen ännu är fasthållandet vid katolicismen och den katolska kyrkan, blott med förkastande af infallibilitets-dog- 360 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. men; ty hur man nu än må vända den dogmen: mellan den s. k. nya infallibilistiska oclι den gamla s. k. "fallibili- stiska" katolicismen råder dock, ur religiös och dogmatisk synpunkt sedt, en skilnad så oändligt hårfin, att den knappast torde kunna läggas till grund för någon verklig och varaktig kyrklig söndring. Redan det sunda förståndet torde, när menigheterna uppfordras att. förkasta läran om påfvens ofel- barhet, gifva till svar, att den ena ofelbarheten kan vara ungefär lika sann och god som den andra: påfvens lika för- nuftig och kristlig som påfves och biskopars, och att den, som böjde sig och ville böja sig för den senare, icke behöfver mycket hålla på motviljan mot den förra. Och hvad skall då ej fanatismen, fostrad af okunnighet och oförstånd, hafva att svara på anmaningen att förråda kyrkans öfverhufvud? Döllinger, rörelsens främste man, tror sig kunna hejda den påfliga kyrkans, utveckling med några lärda deduktioner, huruledes ofelbarhetsdogmen är en för katolicismen ny och derför osann lära, och förmenar, att Tysklands upplyste katoliker skola afgå med seger, om de blott strängt vidhålla den satsen, att den nya, d. v. s. den infallibilistiska kyrkan är en hæretisk sekt, utbruten ur den sanna ecclesia univer- salis et catholica. Att med sådana katolska inkonseqvenser tro sig kunna bekämpa en makt, som är stark just genom konseqvensen i sitt oförnuft, det är som att stå och kasta småsten på en götisk dom, i stället för att sätta murbräckan under dess hvalf bågar. Härmed är naturligtvis ej sagdt, att de protester, som lärdomens och bildningens män haft mod att afgifva, Varit utan betydelse: såsom allt teoretiskt arbete, kan det tjena till förberedelse för en praktisk reform. Och för ögonblicket har åtminstone denna schismatiska rörelse uträttat så mycket, att den gifvit det första uppslaget till den kyrko-politiska KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 361 strid, hvilken under dessa två år fortgått inom Tyskland. Bayern, ”Tysklands kyrkostat”, blef helt naturligt skåde- platsen för de första skarpa skärmytslingarna. Rent verldsligt politiska element spelade dervid visserligen en stor roll, all- deles oberoende af dogmatiska tvister, och kyrkans män til- läto sig såsom politiske partigängare en verksamhet, hvilken satte regeringens tålamod hårdt på prof. Den klerikala pressen öfverbjöd allt hvad man hittills sett af oförsynta angrepp mot den nya tid, som inbrutit öfver Tyskland: der förklarades öppet, att Preussen och dess konung, den nye kejsaren, fortfarande vore Tysklands och Bayerns värste fien- der; der uttalades välönskningar för Frankrike, som skulle hafva prydt sin plats i Frankrikes egna tidningar; der orda- des om Bayerns träldom och kyrkans faror samt om de för- hoppningar, som nu vore att hämta af ett franskt-ryskt för- bund emot Bismarck, — alldeles som om något Tyskland och någon 21 Januari aldrig funnits till. En bayersk biskop tillät sig offentligt i ett tal till massan svärja, att han skulle ”vara den förste att omstörta tronen, om konungen ej hölle sig till Gud” — d.,v. s. till den heliga kyrkan. Bayerske prester dundrade från predikstolarna oförskräckt mot den ”moderna staten”, mot Bismarck, mot det nya kejsardömet och mot Bayerns egen regering. Men Bayerns biskopar togo ett ännu vigtigare steg, då de sjelfve förkunnade och läto i sina stift öfver allt förkunna den nya ofelbarhetsdogmen, i öppet trots mot regeringens vägran af det tillstånd (placet), som författningen föreskrifver som vilkor för hvarje kyrkligt dekrets kungörande och laga giltighet; och här inträdde nu den sekteriska rörelsen som ett väsentligt moment i stri- den. På detta öppna trots kunde regeringen icke svara annorledes än med den bestämda förklaringen,. att hon icke betraktade den nya dogmen som en för Bayerns kyrkorätts- 362 KYRKA OCH ⅞TAT I DET NITTONDE ARHDNDRADET. liga förhållanden bindande norm. Och härmed öppnades ett fält för de mest vidtutseende konflikter. Den gammalkatolska rörelsens utveckling framtvingade dem. Den infallibilistiska kyrkan kunde naturligtvis icke annorlunda än genom ex- kommunikationen, med alla dess kyrkliga verkningar, besvara denna hæresi; statsregeringen å sin sida förklarade sig -ej känna någon hæresi och vägrade att låna sitt biträde till den exekution, som kyrkan i annat fall varit berättigad att fordra. Biskoparne exkommunicerade professorer, gymnasie- lärare och prester, som ej antogo dogmen, och regeringen försäkrade de exkommunicerade om allt det skydd, som staten kunde lemna. Biskoparne förklarade lärare och prester af- satta; regeringen vägrade att tvinga de motsträfvige till lydnad för biskoparnes bud. Erkebiskopen af München lät tillsluta Nicolaikyrkan, i hvilken den exkommunicerade prof. Friedrich vigt ett par; magistraten lät, med regeringens begifvande, öppna kyrkan och ställa henne till Friedrichs disposition. Pastor Renftle i Mering förbjöds att meddela religionsundervisning i en offentlig skola; regeringen för- ordnade, att Renftle vore den ende rättmätige religionsläraren i denna skola, och att de skolpligtiga barnen vore förbundna att nu som förr mottaga hans undervisning. Erkebiskopen i München begaf sig i Okt. 1871 på en rundresa i sitt stift och exkommunicerade dervid först Hoseman i Tuntenhausen, sedan Bernard i Kiefernfelden. Bägge svarade på stället och under sjelfva exkommunikationsakten med protest, och åtminstone den ene stannade i sitt embete. I Passaus semi- narium infördes en ny katekes med infallibilistisk lära; re- geringen, som ansåg sig ha rätt öfver seminariets läseord- ning, förbjöd densamma. I Amberg vägrade ordinariatet katolsk begrafning åt en gammalkatolik, F. Zunner; regerin- gen. lät förklara, att mannen skulle hafva vederbörlig kyrklig KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 363 begrafning och att klockringning i nödfall ined tvång skulle verkställas, hvarefter magistraten åt Friedrich inrymde en stadens kyrka till hållande af öfliga själamessor. — Erke- biskopen af München hotade på en gång alla dem, som undertecknat adress till Döllinger, med exkommunikation och indragning af all gudstjenst, vigsel, begrafning m. m.; statsministern v. Lutz försäkrade de häröfver klagande om statsmaktens skydd för deras kyrkliga rättigheter gent emot biskopen. *) — Det skulle blifva för långt att här anföra alla de hundratals fall, hvari dylik konflikt mellan kyrka och stat uppkommit. I Bayern betingades den, som sagdt, deraf att biskoparne brutit mot ett af vilkoren för kyrkans rättigheter, och regeringen stödde sig helt enkelt på författ- ningen, då hon vägrade att erkänna infallibilitets-dogmen, eller att betrakta ”gammalkatolikerna” som kättare, och an- såg sig derför äfven hafva skyldighet att bibehålla dessa under- såtar vid deras garanterade rättigheter såsom katoliker. Men tydligt är, att just härigenom var regeringen bragt i en högst obehaglig ställning, ur hvilken man icke såg annan utväg än den, som kunde beredas af en för hela Tyskland gemensam riks-lagstiftning. Det var derför, som Bayerns minister v. Lutz var den förste att i den nya riksdagen väcka den stora kyrkopolitiska *frågan. Förvecklingar af ofvan nämda art uppkommo äfven i öfriga tyska stater, i Baden, i Hessen och i Preussen, ehuru de här ej togo samma dimensioner som i Bayern. I ■ Preussen existerar intet kungligt placet, och biskoparne hade derför här större frihet i förkunnandet af dogmen och be- straffningen af motspänstige enskilde eller menigheter. Sta- *) Annu flere exempel kunna hämtas déls ur Augsburger Allg. Zeitung, dels ur »Fortlaufende Geschichte der Gegenwart» (Hempels Verlag, Berlin), dels ur Wolfgang Menzels »Die Jesuitenumtriebe». 364 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. tens skyddsmakt hade här svårare att ingripa, utom der särskilda staten tillkommande rättigheter genom den kyrk- liga straffmaktens tillämpning angrepos. Exkommunikationer förekommo tämligen talrikt, så mot genstörtiga prester, som i synnerhet mot universitetslärare, i Breslau och i Bonn. Ministern v. Mühler, som i allmänhet ej tycktes böjd för strid med det katolska presterskapet, indrogs i häftig skrift- växling med biskoparne, men efter preussisk rätt ansåg han sig ej kunna göra mer än försäkra de exkommunicerade om deras bibehållande vid de dem af staten garanterade embeten. Starkare blef dock konflikten i det bekanta fallet, då biskop Kremenz af Ermeland förbjöd skolläraren Wollman att undervisa i Braunsbergs gymnasium. Tvisten härom utspann sig från Juni 1871 till slutet af år 1872, och de särskilda momenten deraf voro märkliga nog. Först för- klarade kultusministern biskopens förbud ogiltigt, enär gymnasiet vore en offentlig statsanstalt, och påbjöd, att Woll- man ensam vore att anse som rättmätig lärare derstädes. Biskopen besvarade denna skrifvelse med att öfver Wollman lysa kyrkans stora bann, hvarmed följde, att en hvar, som stälde sig med honom i någon personlig beröring, förföll i kyrkans mindre bann. Regeringen, — der under tiden Falk öfvertagit kultusministeriet, — anslog nu en annan ton och förklarade, att en dylik af kyrkan ensidigt afkunnad akts förklaring, hvarmed följde intrång i statsborgares äfven rent borgerliga och sociala förmoner och rättigheter, vore ”ett ingrepp i statens suveränitet, hvilket staten är förpligtad att afvärja". - Biskopen svarade regeringen stolt, att bannet såsom en rent kyrklig akt stode alldeles utom statens dom- värjo, och att han såsom en kyrklig dignitär för detsamma ansvarade endast inför sitt samvete och för — kyrkans öfver- herre. Efter åtskillio skriftväxling i denna och andra lik- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 365 artade tvistefrågor följde härpå en kraftåtgärd af regeringen: biskopen af Ermeland suspenderades från sina årsinkomster, såsom uppstudsig mot statsmyndigheten. *) Åtgärden var . endast provisorisk, men den var ett förebud för andra, om hvilka vi längre fram skola tala. I företeelser af denna art framträdde sålunda i förstone den konflikt, som föranledts af den katolska kyrkans och det tyska rikets samtidiga ombildning. Det religiösa eller dogmatiska momentet spelar deruti ännu en underordnad roll; hufvudsaken är en rätts- eller makt-fråga af till det yttre juridisk, men till sitt innersta rent politisk natur. Huru väsentligen politisk striden genast från början var, framgick tydligt af företeelserna vid valen till den första tyska riksdagen och af förhandlingarna under dennas första sessioner, och denna stridens parlamentariska sida förtjenar derför en särskild uppmärksamhet, så mycket mer som under fortsättningen deraf den tyska enhetspolitikens ledare snart nog. framträdde - med det program, hvars utförande vi i dessa dagar bevitna. Det är naturligtvis ytterligt svårt att bilda sig ett opar- tiskt omdöme öfver partiernas syften och medel under så upprörda tider, då ömsesidig förbittring gifver dem rik an- ledning till de mest öfverdrifna beskyllningar,' de mest otro- liga uppgifter. Hvad den liberala pressens organer hafva att förtälja om ultramontaner och jesuiter, det förklaras lika djerft för skändligt förtal af det klerikala partiets organer, . och ej ens i den officiela skriftväxlingen eller de offentliga debatterna vid riksdagarne är man viss på att finna oom- tvisteliga fakta refererade. Det torde dock ursäktas oss, om vi, med den romerska hierarkiens antecedentia för ögonen, *) Den bästa redogörelsen för denna bekanta konflikt finnes i Hirths Annalen des deutschen Reichs 1872. Så ock för Namzanovskis affär. 366 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. fästa något mindre afseende vid livad biskopen af Mainz, Frih. v. Ketteler, i sina utgifna skrifter påstår eller förnekar, än vid livad den preussiska och bayerska regeringens organer offentligen framlägga som intyg för det kyrkliga partiets karaktär, eller vid den tyska riksdagens egna faktiska upp- gifter i samma riktning. De valskrifvelser och agitations- predikningar, hvaraf Falk, v. Lutz och Bismarck under de- batterna om strafflagen och skolinspektionen för represen- tationerna föreläste utdrag, synas oss intyga, att den tvedrägt som upplågat, bär allt igenom den kyrkliga fanatismens prägel och utvecklar sig genom krafter, som äro af rent konfessionel art. De upplysningar, som meddelades om till- komsten af jesuit-petitionerna, bevitna detsamma. De gransk- ningar af fullmakter och valprotokoll, som bildade en af de första akterna i den kyrkopolitiska striden vid riksdagen, öppnade likaså utsigter öfver en agitation, som måste hafva varit fruktansvärdt väl ledd och kunde berättiga de farhogor, som uttalades af den för riksenhetens befästande hänförda riksdags- majoriteten. Man ansåg sig i riksdagen kunna förklara den direkt från predikstolarna och i utöfning af presterligt kall bedrifna valagitationen såsom ett "oberättigadt inflytande på valen", och der bevis kunde anskaffas, att sådan i större ut- sträckning varit bedrifven — något som naturligtvis var ganska svårt, särdeles från de kretsar, der befolkningen sjelf var fanatiserad — förklarades valen ogiltiga. Så skedde, efter långa öfverläggningar och heta debatter, med valen i 5 eller 6 valkretsar. För en af dessa bevisades det vid för- . hör af flere prester, att desse, på grund af reskript från erke- biskopen af Köln, söndagen före valet från predikstolen upp- fordrat till deltagande i valet och ålagt sina församlingsboar som en pligt att endast välja en god katolik. — För öfrigt framlades så väl i petitioner till riksdagen som under vitnes- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 367 förhören och vid debatterna en så öfverväldigande massa af uppgifter om mer eller mindre öppna inverkningar af alla- handa slag från presterskapets sida, att redogörelsen derför upptager många sidor af den stenografiska berättelsen. Man ser för öfrigt redan af valstatistiken, att den ka- tolska befolkningen är ett politiskt vaket element i den tyska rikskroppen, och vaksamheten består här i en lydnad för kyrkliga bud, en hängifvenhet åt kyrkliga intressen, hvars inträde på statslifvets område bebådar storartade skak- ningar. Deltagandet i valen till den första riksdagen var i allmänhet ganska stort, då medeltalet af väljande öfver hufvud utgjorde 52 proc, af de valberättigade,*) men i.de kretsar, der valstriden gälde ultramontaner å ena sidan och någon af de öfriga partiernas män å den andra, var medeltalet 62 proc.,. och på de flesta ställen, der katolsk och protestantisk befolkning vägde någorlunda jämt, höjde det sig till 70 à 90 proc. Striderna här voro ofta lika lifliga som i de trak- ter, der polsk eller dansk nationalitet stodo emot den tyska, och redan detta faktum är lika betecknande, som att det polska partiet vid riksdagen vanligtvis slöt sig till centrums- *) Se härom utförligare den högst intressanta uppsats af J. Knorr: »Statistik der Wahlen zum ersten deutschen Reichstag», som finnes införd i Hirths Annalen des deutschen Reichs H. 2: 1872. Denna valstatistik, grundad på officiela uppgifter, är i noggranhet och fullständighet ett verkligt mönster för dylika;Utom allt annat innehåller den äfven uppgifter om representanternas partiställning, så att hvarje ledamot noteras med sin karaktär: Nat.-liberal; Fort- schritt; Centrum o. s. v., och få härigenom äfven de öfriga uppgif- terna en mycket större betydelse. Man kunde naturligtvis vara frestad att ifrågasätta, huru en dylik klassifikation ens är möjlig, och huru den verkligen kan vara tillförlitlig; men till svar derå gäller, dels att partigrupperingen, baserad som den är på stora, allmänna intressen och idéer, i tyska riksdagen är ganska skarp, dels ock att omröstningen i de vigtigaste frågorna sker öppet med namnupprop, så att partifördelningen i de flesta fall kan konstateras genom voteringsprotokoll. 368 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. fraktionen, och att denna bland sina ledare räknade parti- kularisten Windhorst, f. d. hannoversk statsminister och den envisaste motståndaren till Bismarcks enhetspolitik. Och likväl utföllo valen till denna riksdag på det hela märke- ligen ogynsamt för katolikerna; det var synbart, att de kyrk- liga intressena ännu ej mäktat träda i första rummet och att riksenhetens eller den politiska frihetens vänner ännu ägde stort inflytande, då t. ex. i Bayern mer än hälften (17) af de 32 valkretsar, som ägde mer än 50 proc, katolsk be- folkning, lyckades sända liberala representanter, *) och endast 17 af Bayerns 48 representanter ingått i den klerikala cen- trumsfraktionen. Men hvad framtiden derutinnan kan bära i sitt sköte är ovisst nog: Bayern har 71 proc, katolsk be- folkning, Preussen 33 proc., Elsass-Lothringen 81 proc., och i hela tyska riket räknas nu 14,600,000 katoliker mot 24,900,000 protestanter, så att de 5 9 ledamöter, som centrums- fraktionen nu räknar, kunna under förhållanden, mera gyn- samma för en rent katolsk agitation, i det närmaste för- dubblas, liksom ju den bayerska kammaren hittills räknat en tämligen stark klerikal majoritet. Hvilken rent politisk karaktär den katolska agitationen äger i det tyska riket, och hvilka för hela Europa vidtut- seende förvecklingar kunna uppkomma af dess fortgång, visade sig kanske allra tydligast af de försök, som centrums- fraktionen i den tyska riksdagen gjorde att väcka det gamla romerskt-tyska rikets traditioner till lif. Tillfälle härtill erbjöd sig vid uppsättandet af svarsadressen på kejsarens trontal den 21 Mars 1871, och det katolska partiet riktade härvid sin opposition hufvudsakligen mot följande i majori- tetens adressförslag förekommande punkter: *) Härom utförligare i G. Mayrs »Statistik der Wahlen zum ersten deutschen Reichstag in Bayern». KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 369' "Äfven Tyskland kar en gang, i det dess herrskare följde traditioner af främmande ursprung, genom ingripande i andra nationers lif mottagit fröet till förfall” samt: "De tider, då vi inblandade oss i andra folks ange- lägenheter, skola, det hoppas vi, under ingen förevändning och i ingen form återkomma”, hvilka ord, såsom af förslagsställarne (Bennigsen m. fl.) tydligen utsades, enkom afsågo en protest mot hvarje upp- lifvande af det romerska kejsardömets traditioner, hvarje ingrepp i påfvens, kyrkostatens och Italiens angelägenheter. Centrumsfraktionens anförare, Windhorst, Reichensperger och biskop v. Ketteler, tycktes under förhandlingarna ej öppet vilja utsäga hela sin mening, men då de i sitt adress- förslag uteslöto just dessa ord, då de motiverade detsamma med sådana uttryck, som ”wir wollen nicht den Gegensatz zwischen Kaiser und Papst, wir wollen viel mehr die Einigkeit zwischen Kaiser und Papst” (Reichensperger), eller att den tyska riksdagen dock skulle gifva uttryck äfven ”åt. den katolska minoritetens mening, hvilken omöj- ligen kunde instämma med den i adressförslaget uttryckta historiska uppfattning” (v. Ketteler) — eller att dessa uttryck stredo mot ”den katolska befolkningens vitala in- tressen” (Windhorst), så framgår deraf uppenbart, hvart man syftade. I en senare utgifven skrift *) har biskop v. Ketteler ännu tydligare uttalat denna mening. ”Dessa ord”, säger han, ”voro riktade mot den önskan, som alla Tysk- lands katoliker hyste, att deras kejsare, som hade lofvat att skydda alla rättigheter inom tyska riket, också med sitt mäktiga ord måtte gifva skydd åt kyrkans öfverhufvud, i hvars ställning så många katolska rättigheter voro in- *) Die- Centrumsfraktion im deutschen Reichstag. Köln 1872. Hans Forssell, Studier och kritiker. 24 370 KYRKA OCH STÅT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. tresserade". Man finner lätt, hvad ett dylikt språk inne- bar, och huru denna politiska manöver var egnad att in- 1 gifva misstro mot partiets politiska afsigter. Det nationalli- berala adressförslaget segrade med en majoritet af 244 mot 63, som afgåfvos för centrumspartiets. Vid följande riksdagssession i Nov. 1871 togs från de tyska regeringarnas sida det första steget till en allvar- sam räfst med den kyrko-politiska lagstiftningen, och cen- trums-partiet fick dermed första anledningen att upphäfva klagorop öfver förföljelser mot den katolska kyrkan. Bayern väckte den 19 Nov. i förbundsrådet det förslag, som den 23. Nov. för riksdagen framlades till en ny paragraf i det tyska rikets strafflag, lydande: 130:o: ”Prest eller annan religionstjenare, som i utöfning eller med anledning af utöfning af sitt kall offentligt för en menniskomassa, eller i en kyrka, eller å en annan till religiösa sammankomster bestämd ort, inför en samling af menniskor gör statens angelä- genheter till föremål för kungörelser eller pröfning, hvilka synas egnade att störa det offentliga lugnet, straffas med fängelse intill två år.” I förslagets motiv anmärktes, att liknande straffbe- stämmelser förekomma i Frankrike, Belgien, Italien, Spa- nien och Portugal samt i Badens och Würtembergs lagar af 1860 och 1869. Förhandlingarna rörande denna lag blefyo naturligtvis långvariga och debatterna ytterligt het- siga. Det katolska partiet gjorde sitt yttersta för att fram- hålla bestämmelsen som , ett upprörande våld på yttrande- friheten och för att bestrida rättmätigheten eller sannings- enligheten af de klagomål, som fördes öfver det katolska presterskapet i detta hänseende. Med statistiska siffror och laga bevis kunde naturligtvis dessa klagomål ej heller KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 371 styrkas, men för oss torde dock der vid lag försäkringarna af sådane män som Bayerns minister v. Lutz äga en ej ringa beviskraft i ‘afseende å behofvet af dylika bestäm- melser. Sedan han i ett glänsande föredrag hänvisat på, de för staten farliga rätts- och samfundsteorier, som för- borgades i den katolska kyrkans läror, upptog han till be- svarande den frågan, hvarför försvarsåtgärder mot dessa föråldrade teorier skulle anses nödiga just i detta ögonblick, då de förut ej kommit i fråga.*) ”Mina grunder derför äro tvänne. Den ena ligger deri, att man i senaste tid från kyrkans sida tagit ett starkt anlopp att införa de gamla teorierna rätt på allvar i lifvet, och den andra grun- den är, att man i den nya dogmen skaffat sig nya medel till dessa sträfvandens befrämjande. Det får ej förbises, att i fiera tyska stater hela kleresiet sedan flera decennier tillbaka undergått en fullständig ombildning. Den klerus, som jag i min ungdom kände, som de gamla furstbisko- parne uppfostrat, den, Μ. H., är utdöd; i dess ställe har trädt ett presterskap, som i allt väsentligt är en afbild af jesuiterna. Μ. H.! De erfarenheter, man i de flesta länder haft af detta presterskap, äro i sjelfva verket af ganska betänklig art. I otaliga predikningar från predik- stolarna, vid alla möjliga tillfällen af presterlig tjenstutöfning angriper det de verldsliga regeringarna på ett sätt, som knappt låter sig rätt beskrifvas. Det är ej fråga om en kritik af enstaka lagar och styrelseåtgärder; nej, hela re- geringens system och hållning fördömes, och icke rege- ringen allena utan samtliga lagstiftningsmyndigheter. Man förevitar den nuvarande lagstiftningen, att den för sin *) Referatet af detta och följande yttranden i tyska riksdagen äro hämtade ur »Stenografische Berichte über die Verhand- lungen des deutschen Reichstages». 372 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. uppgift är fullkomligt oduglig; man säger, att hela folkets intressen genom lagstiftningens och förvaltningens nuva- rande utöfning på det. djupaste förorättas, och anser knappt .någon smädelse för stark mot detta ”moderna statssamfund". Och man bekämpar allt detta icke med de grunder som höra till en sakenlig kritik, — nej alltid med den förevi- telsen, att lagstiftningen och förvaltningens åtgärder stå i motsägelse med religionen, med Guds bud, och att det är en religiös pligt att trotsa desamma. Allt den borgerliga styrelsens anseende blir på sådant sätt sakta men säkert undergräfdt . . . Och då man bekämpar regerin- garna, sker- det dertill oförnekligt med smicker för mas- sorna. Man stärker och förhärdar dessa i deras obenägen- het att erlägga bidrag i och för statens höga syftemål, och dessa massors befriande från skatter och bördor utgör för denna art talare ett betydande förförelsemedel.” Då man nu åter från centrumspartiets sida invände, att bestämmelsen i alla fall vore ett intrång i den hvarje medborgare medgifna yttrandefriheten, att den vore en förhatlig polisåtgärd, en undantagslag riktad mot det ka- tolska presterskàpet, så torde äfven den fullt opartiske åskådaren medgifva riktigheten af det svar, som prof. Gneist derpå afgaf: ”Men hvari skall då denna undan- tags-karaktär egentligen ligga? Att man mot dessa andlige och anderike öfverhetspersoner icke helt enkelt kan an- vända de fredsbrottslagar, som gälla enskilde, det följer deraf att de icke äro privatpersoner, utan i sjelfva verket missbruka den höga ställning som andelig öfverhet, hvilken är dem fördragsmässigt tillförsäkrad och af staten erkänd. Att man icke kan ställa dem under de lagar, som gälla statens embetsmän, det följer deraf, att de icke äro statens embetsmän. Hur skall då staten, om den vill förhindra KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 373 ett missbruk af embetsmyndighet inom den för sjelfständig förklarade kyrkan, annorledes förfara än just så, som här är föreslaget? — Att man åter vågar förevita staten, vid antagandet af en dylik lag med fullt lagligt straffmått, af- sigten att förödmjuka och trälbinda kyrkan, det lägger i öppen dag' det högmod och trots, som ligger bakom det hela. Hvilken furste nu för tiden har väl besvärat sig deröfver, att han ställes inom kretsen af ett fridsbud af denna art, hvilket numera förbinder en hvar, den som står tronen närmast, så väl som den ringaste undersåte?” Lagen antogs med öfverväldigande majoritet, och den har sedermera, såsom de tyska tidningarna gifva vid handen, tidt och ofta kommit till användning. Under dessa den första tyska riksdagens förhandlin- gar hade man icke någon gång hört furst Bismarck uttala sig i den fråga, som kanske mer än någon annan sysselsatt all- mänhetens sinnen, och man frågade sig derför inom det nationalliberala partiet med en viss oro, om möjligen detta ärende för den kraftfulle statsmannen saknade intresse, eller om det klerikala partiets sträfvanden hos honom, den forne högkonservative junkern, skulle röna, om ej samma understöd som det notoriskt redan ägde inom de mest betydande högaristokratiska kretsar, åtminstone en und- fallenhet, som kunde blifva lika menlig för riket. Öfver allt, der det nya tyska riket ansågs med fruktan och hat, öfverlemnade man sig någon tid åt den farhogan, eller må hända förhoppningen, att dess regering, som ju borde känna sig naturligt dragen till allt hvad svart är på denna jord, äfven med påfven och hans kreatur skulle knyta ett kristligt förbund till förtryckande af ”sanning”, ”frihet” och ”rätt”. Likasom så många andra illusioner rörande Tyskland och dess statsmän, skulle dock äfven denna inom 374 KYRKA OCH STAT I, DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. kort tid förtagas, v. Lutz hade knappt i riksdagen genom- drifvit strafflagsbestämmelserna .mot det politiserande pre- sterskapet, förr än man fick underrättelse om, att v. Mühler utgått ur det preussiska statsministeriet, och den nye kul- tusministern, Ober-Justizrath dr Falk (utnämd' den 22 Jan. 1872) öppnade sin bana med upphäfvande af den särskilda katolska afdelningen inom kultusministeriet. Han inkallades, som. man genast trodde sig veta, enkom för att ■ ur strängt rättslig synpunkt ordna förhållandet mellan kyrka och stat, och denna sin ståndpunkt karakteriserade han genast vid sitt första uppträdande i Preussens Ab- geordnetenhaus i följande ord: ”Jag skall låta leda mig af den grundsatsen, att kyrkan och kyrkosamfunden be- hålla sin frihet och sin fulla sjelfständighet; jag skall i det hänseendet aldrig träda dem hämmande i vägen. Men, Μ. H., hvar helst statens rättighetér äro i fråga, de rättig- heter, som staten måste skydda emot en hvar och äfven mot ett kyrkosamfund, der skolen I visserligen i mig finna en sannskyldig jurist: jag skall obevekligt afvisa alla oberättigade anspråk, från hvem de än må komma.” Man hade i detta sammanträde hört centrumsfraktionen, hvars ledare, Mallinkrodt och Windhorst, voro ledamöter både af riksdagen och af preussiska landtdagen, högt besvära sig öfver den orättvisa, som i Preussen vederfares katoliker der- utinnan, att de, ehuru en tredjedel af befolkningen, dock på långt när ej i samma förhållande äga delaktighet i rikets sty- relse och förvaltning,'och särskildt genom Windhorsts häftiga anklagelser mot den preussiska politiken och dess orätt- färdighet i alla stycken hade debatten antagit en betänklig karaktär. Då reste sig furst Bismarck och bröt sin långa tystnad i denna vigtiga fråga. Han vände i främsta rummet . KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 375 sitt tal till centrumsfraktionen såsom politiskt parti.*) "Jag har alltid betraktat det som en af de oerhördaste företeelser å det politiska området”, sade han, ”att en konfessionel fraktion bildar sig i en politisk församling, en fraktion, mot hvilken man, om alla öfriga konfessioner ville antaga samma princip, allenast kunde uppställa en samfäld evan- gelisk fraktion. Då vore vi helt visst bägge inkommen- surabla, ty dermed skulle vi bringa teologien in i den politiska debatten. Det var derför ett stort politiskt fel, när dessa herrar öfver hufvud bildade denna fraktion, rent konfessionel på rent politisk grund.” — — — "Jag har”, fortsatte han, ”då jag återvände från Frankrike, icke kunnat betrakta detta partis bildande annorledes än som en mo- bilisering emot staten. — — — Jag har emellertid, då jag återvände från Frankrike, lefvat under det intrycket och i den tron, att vi i den katolska kyrkan skulle äga ett stöd för regeringen, möjligen ett obeqvämt stöd, som fordrade försigtig behandling; och jag har varit något be- kymrad för, huru vi skulle från politisk ståndpunkt bära oss åt, för att kunna tillfredsställa dessa våra antagligen något pockande vänner och dervid bibehålla nödig kän- ning med majoriteten inom landet. Jag blef derför verk- ligen öfverraskad af den hållning, som den mobiliserade partiarmén mot oss visade. — Men jag har under den första riksdagssessionen sorgfälligt afhållit mig från hvarje yttrande i dessa angelägenheter. Jag har sagt mig: frågan är för allvarsam, jag vill vänta, för att se, huru partiet utvecklar sig, om det varder till.vän eller fiende, och jag *) Yttrandena i preussiska landtdagen äro hämtade dels ur de särskildt utgifna stenografiska referaten af förhandlingarna i denna fråga (Berl. Kortkampf 1872), dels ur Hirths Annalen 1872, der flera tal af Bismarck äro officielt anförda. 376 KYRKA OOH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. har tegat. Från eder sida teg man icke”. — "Jag måste' dock erfara, hvilka medel man använde, för att vid valen genomdrifva detta nya partis afsigter, huru talen vid val-, tillfällena och pressens utgjutelser, som skulle på valen inverka, vände sig just till de lägre klassernas, till massans lidelser, för att egga dem emot regeringen. Då jag nu vidare fann, huru denna fraktion vid riksdagen beredvilligt tillegnade sig element, hvilkas fortfarande principiela mot- stånd mot den preussiska regeringen och emot det nya tyska riket var allmänt bekant, i sig upptog till och med protestanter, hvilka med detta parti icke hade något annat gemensamt än nämda fiendskap emot oss; att den fann erkännande och gillande af alla de partier,• som vare sig från national eller revolutionär ståndpunkt äro fiendtligt sinnade mot staten, — då har jag blifvit allt fastare i den bekymmersamma öfvertygelsen, att vi genom detta parti skulle komma i den ställning, hvari vi nu befinna oss.” Dessa ord, som ej otydligt angåfvo, från hvilken syn- punkt Bismarck i främsta rummet hade fattat den kyrko- politiska frågan, utlades ännu bestämdare i hans tal den 9 Febr, i Abgeordnetenhaus, hvari han, under särdeles bittra utfall särskildt mot Windhorst, öppet förebrådde centrumsfraktionen dess benägenhet för en konfessionel strid inom samhället och för dess förbund med Tyska rikets och Preussens oförsonliga fiender: den welfiska partikularismen och den polska agitationen. Att den stundande striden för honom ägde en rent nationel be- tydelse, utsades här trotsigt till alla det nationela en- hetsarbetets fiender, och till de konservative stälde han redan nu några varningens ord af innehåll, att den kung- liga och kejserliga regeringen icke kunde längre be- gagna sig af detta för honom hittills så dyrbara parti, KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 377 om detsamma nu å sin sida ej ville se, livad omständig- heternas kraf för Tyskland gjorde nödvändigt. De män af *det konservativa lägret, som i herrehuset (d. 29 Febr.) nekade behofvet af den nya, genom Falk framlagda skol- inspektionslagen, svarade också Bismarck — med samma oförvägna sjelfkänsla, som han så ofta förut satt emot det liberala partiets anfall —: ”M. H. hvad staten för sin säkerhet behöfver eller icke behöfver, det förstår konun- gens regering bättre än livar och en af eder; det' ären I, mina herrar, icke i stånd -att bedöma. Kunden I bedöma det bättre än vi, så kunde vi ej nog hastigt inrymma eder våra platser.” Och omedelbart härefter framlade han -— likasom till motivering af denna statsmannens utmaning till partierna — en historisk-politisk exposé, som i stora drag tecknade de senaste verldshändelsernas betydelse och konseqvenser, sådana de måste framställa sig för den, hvil- ken såg dem i sitt sammanhang från en mera upphöjd stånd- punkt. ”Hvad som bestämt oss att just nu föredraga denna lag och aflägga den långmodighet, vi visat, var just den omständigheten, att vi här i Preussen förut åtnjutit en af- undsvärd konfessionel fred, men att denna fred begynte för oss blifva mindre trygg från det ögonblick, då Preussen med sin evangeliska dynasti tog en starkare politisk ut- veckling.. ' Så länge jämte Preussen två katolska hufvud- makter funnos i Europa, hvilka hvar för sig syntes vara ett starkare stöd för den katolska kyrkan än det lilla Preussen, då hafva vi haft fred. Denna blef redan betänk- ligt ifrågasatt efter det österrikiska kriget, sedan den makt, som i Tyskland egentligen bildade härden för ett romerskt inflytande, dukat under i 1866 års krig, och ett evangeliskt kejsardöme begynte tydligt hägra vid syn- randen. — Men man förlorade fullständigt sitt lugn i det 378 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. andra lägret, när äfven den andra katolska hufvudmakten i Europa gick samma väg, när Tyskland blef den för till- fället största militärmakten, den för tillfället, och må hända — om Gud vill — för en längre tid, politiskt starkaste mak- ten i Europa, utan att stå under en katolsk dynasti. Jag vill här icke utveckla hela kausalsammanhanget. Samtidigt med Preussens tillväxt hafva vi här hemma spårat rubb- ningar i den konfessionela freden, och man har gripit efter många medel för att få vapen emot oss.” — I stället för något vidare utförande af denna tanke föreläste fursten derefter följande från en af ”våra erfarnaste och anseddaste gesandter” till kejsaren ingången diplomatisk rapport: — ”Om jag skall uttala min egen personliga mening, så till- står jag, att jag ej ett ögonblick tviflat derpå, att den i Frankrike önskade revanchen skall förberedas genom reli- giösa söndringar i Tyskland och blott på denna väg kan hafva utsigt till framgång. Man vill på den vägen hämma Tysklands enhetsarbete. En inflytelserik del af den ka- tolska klerus, som ledes från Rom, är redebogen att tjena den franska politiken, emedan dess förhoppningar på en restauration i kyrkostaten sammanfalla med denna. I Frank- rike är tillfällig koalition, eller rättare ömsesidig dupe- ring, mellan det klerikala och det republikanska elementet möjlig, så snart kleresiet öppet på sin fana skrifver "hämd mot Tyskland och återställande af Frankrikes hegemoni”, — under hvilken regeringsform det nu än må ske. Så hoppas man att å nyo blifva stark, under det i Tyskland kyrklig söndring förberedes genom väl organiseradt arbete af det från Paris, Rom, Genève, Brüssel ledda prester- skapet”. ”Dessa, Μ. H., äro en erfaren diplomats åsigter”, fortfor Bismarck, ”och de äro ej nedskrifna till användning i parlamentariska debatter, utan uttalade till konungen KYRKA OGH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 379 såsom en på årslång erfarenhet grundad öfvertygelse. Dessa nu upplästa ord torde för eder kasta en ljusstråle öfver de politiska konsiderationer, hvilka statsregeringen haft att iakttaga, då den föreslagit sådana mått och steg som nu föreligga.” Så hade Bismarck öppet och klart uttalat sin mening, att den kyrkopolitiska frågan vore en lifsfråga för det nyskapade tyska riket, att. den hade sin grund i hela den europeiska situationen och att dess lösning för regeringen blifvit en politisk nödvändighet. Alldeles såsom han några veckor efter Wienfreden uttalat de bekanta orden: "M. H., vi skola få slåss en gång till för att skydda denna seger”, så sade han till nationen några månader efter Frank- . furtfreden: ”Striden för Tysklands enhet är ännu ej slutad, den är allenast flyttad in på ett annat område, och vi hafva fått en ny fiende till de gamla.” — Och liksom rustningarna till Rhenprovinsens försvar och 1870 års fälttåg begyntes omedelbart efter 1866 års krig, så uppgjordes stridsplanen mot ultramontanismen omedelbart efter Paris’ kapitulation, och sedan ord sådana som de nyss anförda voro en gång utsagda, kunde man vara viss, att denna plan skulle med vanlig hänsynslös kraft komma att fullföljas mot hvad den starke statsmannen från sin ståndpunkt kallade ett mot staten mobiliseradt parti. Några veckor senare af- gaf han i riksdagen (d. 25 Maj 1872), med anledning af frågan om tyska sändebudsposten i Rom, den högt tonande ’ förklaringen: ”M. H., varen I utan bekymmer, till Canossa gå vi icke, hvarken andligen ellerlekam- ligen!” och dermed γar krigsförklaringen riktad ännu något högre än mot en tysk eller preussisk fraktion. Men nu följde också slag på slag de kraftiga åtgärder, genom hvilka statens förhållande till den katolska kyrkan i Tysk- 380 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. land skulle omgestaltas, och innan året var ändadt, hade romerska kyrkans öfverhufvud sjelf lockats att person- ligen kasta sig in i striden. Den bekanta hotelsen om ”den lilla stenen, som snart skall nedstörta från höjden för att sönderkrossa- kolossens fot”, i hvilken ”kolossen” all- mänt ansågs betyda det tyska riket, uttalades frän vati- kanen den 24 Juli 1872, och den 23 December stegrade sig den påfliga vreden till yttranden, hvilka föranledde det full- ständiga af brottet i tyska rikets diplomatiska förbindelser med påfvestolen. Men af sådant ostördt fortgick det påbegynta fälttåget mot ultramontanismen inom Tyskland: jesuiternas fördrifvande och de stränga åtgärderna mot biskopen af Ermeland samt den kraftiga tillämpningen af predikstols- och skoluppsigtslagarna voro blott förbere- delser till de nu nyligen af dr Falk i preussiska landtda- gen framstälda lagförslag till ändring i kyrkans förhållande inom staten; och antagligen skola dessa följas af ännu flera legislativa åtgärder, så inom de skilda staterna som i riks-lagstiftningen. — För att förstå denna fälttågsplan och betydelsen af de åtgärder, som redan företagits eller ännu förestå inom Tyskland, måste vi egna någon närmare uppmärksamhet åt de hittills bestående kyrkopolitiska för- hållandena derstädes och åt den katolska kyrkans ställning i allmänhet inom Europa. Oafsedt de flera tillfälliga anledningarna till närmare uppmärksamhet för detta ämne, äger det i sig sjelft en betydenhet för hela Europas kulturutveckling, som måste påkalla ett lifligt deltagande i hvarje civiliseradt land och icke minst hos Nordens „protestantiska folk. Det är ej värdt att undanskjuta detta intresse dermed, att vårt samhälle lyckligtvis står utom håll för alla katolska agitationer. Sverige kan lika litet som något annat land firtssushensreshs Sts KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 381 undgå inflytelserna af den riktning, som gör sig gällande i de europeiska folkens stora odlingsarbete; vi hafva sett öfver nog af bevis derför under de decennier, som för- flutit efter Wienfreden, och när stora principfrågor i våra grannländer ställas till afgörande, hjelper det icke, att vi för egen del ej röna någon direkt inverkan af deras lösning. Förr eller senare, i en eller annan form, nå de äfven oss. I nu föreliggande fall, i fråga om den katolska kyr- kans eller det borgerliga samfundets suveränitet samt om det tyska rikets utveckling, gäller det, huruvida Nordens folk, med sin på germanisk och protestantisk grund bygda kultur, i sin förpostställning vid det asiatiska Europas gränser, skola en gång stå ensamma, eller om de- skola äga ryggstödet af en stark och samlad hufvudstyrka. Det är icke heller skäl att vända sig bort från dessa företeelser med den förklaringen, att religiösa och kyrk- liga frågor i våra dagar och för framtiden mistat sin be- tydenhet; ty för en sådan öfvertygelse har erfarenheten hittills lemnat oss så svaga stöd, att den hvilken dag som helst han blifva vederlagd. Det är väl sanning, att under två hundra år har det religiösa elementet, till lycka för våra samhällen, varit tämligen undanskjutet från den po- litiska vädjobanan; det är 'också sant, att menniskornas sinnen under denna tid vändt sig till helt andra intressen än de rent religiösa, och att i literaturen, i den allmänna opinionen, inom de bildade klasserna en lugn och nykter uppfattning af dessa frågor gjort sig gällande, hvilken icke blott utesluter fanatismen, utan ofta synes grundad på ren likgiltighet. Men om man häraf vill sluta, vare sig att civilisationens fortgång skall oemotståndligt förinta de rent religiösa intressena, såsom den förtager vidske- pelse och okunnighet, eller ens att för den närmaste fram- 382 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. tiden fanatismens och intoleransens utbrott dermed äro förebygda, torde man hafva räknat med falska eller brist- fälliga faktorer. Att de religiösa intressena och behofven för långa tider kunna skjutas till sidan för andra, derom vitnar hvarje menniskas individuela erfarenhet: det är ett- faktum, att tanken på evighetens lif, förnimmelsen af synd och behofvet af nåd kunna ett helt lif igenom begrafvas under tankar och känslor af annan art; och samma förete- else uppenbarar sig äfven i mensklighetens utveckling. Men deraf följer alldeles icke, att denna tanke, med alla de frågor den drager med sig, någonsin kan anses kufvad eller död: en hvar, som betänker, hvad menniskan till sitt väsen verkligen är, skall förstå, att densamma, hur fördold . den än må vara, måste ligga qvar såsom ett oförstörbart lifsfrö, färdigt att i sinom tid framskjuta en ny och kraf- tigare växt, hvilken ock vid sitt framträdande kan vara mäktig att för en tid upptaga lifvets alla krafter. Vi lefva för närvarande under en period af religiös afmatt- ning, då det på sin höjd gäller att bevara eller att sön- derslita de yttre former, hvilka ett en gång skapande re- ligiöst medvetande ifört sig, och under sådana förhållanden kan det bedrägligt se ut, som om vetandets klarhet vore i sig religiöst, som om all religiös utveckling hädanefter skulle komma att bestå uti och bero på vetandets framsteg, och som om dermed civilisationens fortgång skulle vara frigjord från alla andra inflytelser, än de som utgå af be- gäret efter timligt välbefinnande eller af sträfvan efter teoretisk kunskap. Men så vidt själslifvets erfarenhet gäller, är religiöst behof, hvilket ju innebär hela varelsens riktning på ett lif i och med Gud, till hela sin art skildt från all sträfvan efter jordisk välfärd och alla teoretiska intressen, och då måste de religiösa intressena äfven vara KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 383 mäktiga att, ännu en gång såsom fordom, på ett alldeles eget sätt ingripa i mensklighetens öden. Den omständig- heten, att teoretiskt tvifvel eller religiös likgiltighet nu i allmänhet råder bland vissa, s. k. bildade samhällsklasser, innebär alltså i och för sig intet bevis derför, att upp- lysningens framsteg skola hålla rent religiösa kriser till- baka, eller att religiösa frågor för all framtid skola komma att ens bland de bildade klasserna intaga ett underord- nadt rum. Men om det ofvan anförda har sin sanning med af- seende å mensklighetens utveckling; sedd i stort och för årtusenden, om det är en falsk föreställning, att den civi- lisationens utveckling, som beror af det teoretiska vetan- dets framsteg, någonsin skulle kunna göra de praktiskt religiösa behofven öfverflödiga eller mindre mäktiga, —• så är det framför allt föga troligt, att just i den tid, som när- mast ligger för oss, de religiösa intressena skola kunna hål- las i bakgrunden, eller att den s. k. bildade allmänhetens uppfattning af religiösa frågor ännu är och blir den af- görande, eller ens att den råa fanatismen omöjligen kan komma till makt i vårt upplysta århundrade. Vi yrka nog å vår sida med rätta, att dessa intressen måtte erkänna sina tillbörliga gränser, att religion och politik måtte hål- las skilda från hvarandra, att religiösa trosmeningar icke måtte göras till vilkor för borgerliga rättigheter; och vi hafva lärt oss, att den religiösa öfvertygelsens värme icke behöfver yttra sig i begär att förtrycka ändras sämre eller bättre öfvertygelse. En sådan renad och mera ideel upp- fattning af det religiösa lifvet och dess betydelse skall, det hoppas vi, med hvarje ny väckelse, hvarje högre uppen- barelse af religionen i mensklighetens lif blifva allt mer gällande; den är redan för hvarje sann protestant vinsten 384 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. af den utveckling vi genomgått från och med Luthers re- formationsarbete, och denna toleransens princip har till och med inom katolicismens område helt naturligt gjort sig gällande hos de samhällsklasser, hvilka under det sist för- flutna århundradet ledt och framdrifvit den politiska ut- vecklingen. Men det hör i allmänhet till denna utveck- lings art, att de som fört den igenom icke kunna vara säkra om att sjelfva få skörda, der de sått. Den har öfver allt, der konseqvenserna blifvit fullföljda, lagt makten i helt andra händer än deras, som verkligen ryckte henne : från de forne innehafvarne. Att den allmänna politiska rösträtten sålunda icke blifvit något osvikligt verktyg föl- en liberal politik, bevitnas af senaste tiders erfarenhet och ligger i sakens natur. Frukten blifver sådan som trädet är, och der massorna äro okunniga, fanatiska, intoleranta, der diktera de eller låta de sina ledare diktera en emot dessa deras egenskaper svarande politik. Det var helt visst icke lumpna hofintriger eller egen personlig benägenhet, utan det var plebiscitens millioner, som förestafvade de för kleresiet och munkordnarna gynsamma författningar eller de för påfvens verldsliga makt afgörande åtgärder, som utmärkte Napoleon III:s regering. Det är icke någon absolutistisk vilja, icke heller några särskildt privilegierade klasser, utan helt enkelt den vidt utsträckta allmänna röst- rätten, folkets vilja, som i Belgien stöder en rent katolsk klerikal regering; och i samma, mon som i öfriga länder, der folkets massa är starkt påverkad af religiöst fanatise- rande inflytelser, det moderna författningsarbetet fortgår till sina teoretiskt oundvikliga konseqvenser, i samma mon kan det blifva en ren räknefråga, huruvida en i religiöst och kyrkligt hänseende tolerant och liberal politik är möj- lig, eller om principer, sådana som den katolska kyrkan hyllar, skola göra sig gällande. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 385. Det var gifvet, att en sådan uppskattning af de po- litiska faktorerna skulle blifva en nödvändighet för de stats- män, hvilka för genomförandet af Tysklands enhetsarbete till fullo accepterat det liberala författningsprogrammet med allmän politisk rösträtt. Den omständigheten, att Tysk- lands protestantiska befolkning är omkring dubbelt så tal- rik som den katolska, kan väl synas gifva en borgen der- för, att inom riksdagen ingen majoritet skall kunna vin- nas för en klerikal och intolerant regering. Men propor- tionen mellan katolsk och protestantisk befolkning är, som bekant, inom rikets olika delar alls icke densamma: Tysk- land sönderfaller i en större del, med öfvervägande pro- testantisk, och en mindre del, med öfvervägande katolsk, för religiös fanatism och ultramontana inflytelser mycket mottaglig befolkning. Då nu denna måste betraktas såsom en politisk faktor, och då den kan begagnas såsom verk- tyg för planer och syften, hvilka på kyrklig grund äro fiendtliga emot rikspolitikens intresse, så ligger i denna katolska minoritet naturligtvis ett hot emot sjelfva riks- enheten, och frågan om detta inflytande måste blifva en lifsfråga för den nya staten. För oss, som på det hela hafva så lätt att komma ifrån religiösa meningsskiljaktigheter och för hvilka den katolska kyrkan är allenast ett spöke i aflägset fjärran, kunna sådana farhogor som dessa må hända synas något öfverdrifna, och botemedlet för det onda böra vara vida enklare än de som nu föreslås i Tyskland. Ur abstrakt liberal synpunkt förefaller den politik, som furst Bismarck i denna fråga har valt, obehörigt våldsam och sträng, och de klagorop, som från det klerikala partiets sida i Tysk- land höjas öfver obehörigt ingrepp i kyrkans frihet, öfver religiös förföljelse och intolerans, finna lätteligen genljud Hans Forssell, Studier och kritiker. 25 386 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. öfver allt, der man endast fäster sig dervid, att det är en frihet som är i fråga att inskränkas, en tvångsmakt som är ifråga att användas, utan att närmare pröfva, lovad denna, frihet betyder och hvad denna tvångsmakt åsyftar. Hvad hafva vi att göra med den katolska kyrkans re- ligiösa absurditeter, säger man, eller med hennes vanmäk- tiga förbannelser öfver den moderna civilisationen, de bor- gerliga samfunden och den politiska friheten? Låt de döda sofva i ro, låt den katolska kyrkan förtära sig sjelf; lemna andarna fria, och frihetens genius skall besegra äfven den katolska kyrkan. Hon är nu en gång ett faktum, ett re- ligiöst samfund lika berättigadt som alla andra, en asso- ciation, öfver livars verksamhet och syften staten icke har att döma, men hvars formela frihet han har att skydda och upprätthålla. Toleransens princip fordrar fullständigt skydd för hvarje religiös öfvertygelse; den moderna stats- utvecklingen hänvisar på grundsatsen: fri kyrka i fri stat, och det enda rätta medlet att bekämpa den katolska kyr- kan måste derför vara att fullkomligt lösa bandet mellan kyrka och stat, att göra dem bägge oberoende af hvar- andra, så att all anledning till konflikt dem emellan bort- tages dermed, att på ingen punkt deras intressen beröra hvarandra. Låt på sådant sätt den katolska kyrkan all- deles upphöra att vara beroende af staten, och hon skall icke längre kunna göra anspråk på att hålla staten i be- roende af sig; låt henne i ekonomiskt, rättsligt och socialt hänseende vara allenast en korporation såsom alla andra, och hon skall icke längre utöfva något inflytande på det borgerliga samfundets angelägenheter. Gör undervisnin- gen, den högre som den lägre, fullständigt fri, och den bättre, den förnuftiga undervisningen skall segra öfver den sämre, den katolska. Låt kyrkoförsamlingarna ordna KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 387 sig, . sköta sig alldeles såsom andra privata associationer, utan något tvång från statens sida, utan något skydd för hierarkien; och när det individuela religiösa behofvet allena sålunda får bestämma kyrkans organisation, skall, den ka- tolska bygnaden ramla sönder af sig sjelf, utan att stats- männen behöfva medelst politi-författningar sörja för en förnuftig byggnadsordning. Uttalanden i denna syftning har man emellanåt kunnat se i den engelska pressen, der ju bland annat varit tillfälle att med en viss stolthet på- peka, huruledes England för snart ett halft sekel sedan gaf verlden föredömet af en oförskräckt och principmessig tolerans gent emot den katolska kyrkan, under det Tysk- land, som dock gerna vill anses för den europeiska civi- lisationens hufvudland, nu inlåter sig på en lagstiftning, hvars konseqvenser åtminstone tyckas bebåda allt annat än frihet för detta kyrkliga samfund. Från Frankrike hör man ock vältaliga stämmor, som Laboulaye's, höjas emot våldförande af hvad der kallas 1789 års principer; och på många ställen synes man ej vilja tro, att förhållandena be- rättiga eller påkalla de kraftåtgärder, som i Tyskland före- tagas. Onekligt är också, att dessa långt ifrån bära den prägel af liberalitet,∣ som är så lätt att gifva åt de all- männa, från tid och rum frigjorda principerna, och att de ännu åtminstone alldeles icke innebära något kyrkans full- ständiga lösgörande från staten. De påminna långt mera om Henrik VIII:s politik än om Förenta Staternas kyrko- rättsliga grundsatser. Men det är också af ett särskildt intresse att följa den tankegång, som i dessa frågor leder Tysklands mest framstående statsmän, folkrepresentanter och jurister. De hafva med en sällspord enighet slutit sig tillsammans med regeringen i denna angelägenhet; de libe- rale och framstegsmannen hafva, om ock stundom med be- 388 KYRKA OOH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. klagande af att nödgas frångå forna böjelser, nästan en- hälligt gillat de restriktiva åtgärder soin föreslagits; och det är märkligt nog endast den reaktionära politikens mest hårdnackade målsmän, som här vilja vara liberala, det är endast den principiela intoleransens anhängare, som nu beskärma sig öfver ofördragsamhet. Programmet ”fri* kyrka i fri stat” har i våra dagar på fullaste allvar blifvit uppstäldt af Italiens store statsman, Cavour, och det under omständigheter, då en statsman väl kunde vara frestad att mot kyrkan tillämpa rent mot- satta principer. Jämte Österrike och Bourbonerna voro påfven och hans parti det nyfödda konungarikets dödlige fiender och skydde, här som annorstädes, intet medel för att nå sitt mål; de vände sig med predikan och upproriskt tal till det troende folket, de sökte stifta myteri i hären, de slungade bannstrålar mot konung och ministrar; flere biskopar vägrade trohetsed mot det nya riket. I början voro också regeringens åtgärder stränga och tvingande nog: kyrkans jordegendom sekulariserades, det kungliga placet användes, biskopar fängslades och afsattes, prestbildningen öfvervakades och upproriska prester bestraffades. Den regering, som åtog sig att af Italien dana ètt modernt na- tionelt samhälle, hade att kämpa ej blott med okunnigheten hos ett folk, hvaraf fyra femtedelar ej kände ens alfabetet, utan ännu mer med den klerikala lärdomen hos 100,000 unge män, hvilka uppfostrats i de 260 seminarier och 1,112 institut af alla grader, som leddes och styrdes uteslutande' af kyrkan. Också grep regeringen i förstone verket an med stor kraft och icke utan åtgärder, hvilka från kyrkans synpunkt måste betraktas såsom strängt våld. Verldsliga inspektörer tillsattes för seminarierna och instituten, 82 seminarier tillstängdes och 1866 upphäfdes de religiösa KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ARHDNDRADET. 389 korporationerna, hvarvid deras egendom hemföll till staten och bestämdes till fördelning åt dels barmhertighetsan- stalter, dels folkskolor under statens uppsigt. Derpå be- gynte ordnandet af den verldsliga undervisningen genom upprättande af universitet och lyceer, och äfven för den primära undervisningen gjordes stora ansträngningar från statens sida. Det var dock icke att tänka på att med. ens borttaga det kyrkliga skolsystemet: 8000 klerker och 3000 nunnor ledde ännu 1866 undervisningen för vida största delen af landets barn. Man begynte nu att tala om kunglig reformering af kyrkan, om försök att åstadkomma • äfven religiösa reformer o. s. v., och framstegspartiet var dervid ej minst ifrigt. — Men det fans i det nya italienska rikets politiska ställning något, som alldeles särskildt ålade re- geringen en politik, sådan som Cavour formulerat den i sitt tal af 25 Maj 1861. Man hade ju framför sig den uppgiften att förr eller senare försona Italiens anspråk med den katolska kristenhetens, rikets politiska helgjuten- het med påfvens kyrkliga suvärenitet; man måste, för att förvärfva Rom, nödvändigt låta sig angeläget vara att få betaga Europas katolska stater ända till den minsta farhoga- för att kyrkans öfversta styrelse kunde blifva ett organ för italiensk politik. Och de principer, som faststäldes för förhållandet till Roms påfve, dem kunde man svårligen undgå att vidhålla äfven vid reglerandet af statens ställning till den italienska delen af romerska kyrkan. Efter Roms eröfring och vid uppgörelsen med den påfliga stolen hafva också, under ständigt åberopande af Cavours program, för hela Italiens kyrka grundsatser blifvit faststälda, som uppen- barligen åsyfta att så vid möjligt lossa alla band mellan kyrka och stat. De skrankor, som i de forna småsta- terna, i Toscana och Neapel så väl som i Sardinien, efter 390 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. josefinska och napoleonska principer omgärdade och bundo den kyrkliga makten, äro upprifna. Garantilagen af d. 13 Maj 1871 har upphäft så väl placet som recursus ab abusu, så väl statens nominationsrätt som den bi- skopliga embetseden till konungen. -— Den nya statsrätten*) lär sålunda betrakta den katolska kyrkan såsom en fullt sjelfständig privat korporation, i alla förhållanden till staten underkastad allmänna lagens bestämmelser om föreningar. Den känner framför allt intet prestestånd såsom sådant, endast statsborgare, inga för klerus specifika vare sig rättigheter eller skyldigheter, friheter eller förbindelser. Ingen är förhindrad att aflägga löften om allahanda lef- vernets renhet, men inför staten och dess lagar äga dessa löften ingen giltighet. Ingen förmenar kyrkan att för alla- handa förbrytelser ålägga kyrkliga straff, men staten har med dessa straff intet att göra, lånar icke sin arm till deras exekution, mottager icke vad från kyrklig domstol, men tillåter naturligtvis ej heller att dess domar på något sätt kränka det statsborgarne tillförsäkrade skydd till person och egendom, utan att sådana ”juridiska” påföljder blifvit stadgade af verldslig domstol. Kyrkan må sålunda t. ex. förbjuda prester och munkar att träda i äktenskap, vägra dem sin vigsel och belägga dem med bann, men inför statens embetsmän äga dessa personer att utan något hin- der, såsom andra medborgare, ingå äktenskaplig förbindelse, och inför staten äro dessa äktenskap fullgiltiga i alla sina konseqvenser. Kyrkan må straffa sina tjenare med sus- *) Den bästa redogörelse för de kyrkliga förhållandena i Italien, så- dana de gestaltat sig från 1861 till 1871, och för grundtankarna i regeringens politik lemnas i en nyligen utkommen broschyr: Der Katholicismus und der moderne Staat (Berlin 1873), hvilken, efter inre kriterier att döma, måtte vara skrifven af någon italiensk stats- man, som deltagit i dessa årens händelser. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 391 pension eller exkommunikation, derom sköter staten icke och känner ej någon följd deraf; men med böter eller fängelse kan kyrkan lika litet som någon annan privat korporation bestraffa den. som är italiensk medborgare. Å sin sida säger sig staten deremot vilja afstå från hvarje slags inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Påfvens rätt att utnämna biskopar, biskoparnes rätt att tillsätta kyrkoherdar erkännas obetingadt *). Enär bisko- parne ej äro statens embetsmän, frikallas de från hvarje särskild ed till konungen, hvilken åtnöjer sig med den præsumerade trohetsförbindelse dem åligger såsom stats- borgare. Äfven i afseende å den kyrkliga prestbildningen lärer staten ej ämna längre tillåta sig ingrepp i kyrkans egna anordningar, lemnande således åt kyrkan sjelf an- svaret för den inverkan som dess tjenare i religiöst och socialt hänseende kunna utöfva på folket **). Lika litet finner staten skäl att på förhand ingripa i kyrkostyrelsens förbindelse med sina organ eller med folket, lägger intet hinder i vägen för kyrkliga möten eller för offentliggörän- det af kyrkliga dekret, hvilka således blott falla under lagens bestämmelser om publikationer i allmänhet. Icke heller lär staten ingripa i kyrkostyrelsens förfogande om *) Garantilagen säger i Art. 14. »E fatta rinuncia dal Governo al diritto di Legazia Apostolica in Sicilia, ed in tutto il Regno al di- ritto di nomia o proposta nella collazione dei benifizi maggiore.» Häri innefattas antagligen afsägelsen af all den rätt staten förut ägt vid tillsättning af kyrkliga embeten, — såsom den nämde förf, påstår. Särskildt undantagen är dock den konungen tillkommande patronatsrätt, der sådan finnes. **) Så den nämde förf. Garantilagen talar dock blott om seminarier i Rom och i de sex »sedi suburbicarie» såsom befriade från all upp- sigt. För öfrigt gäller denna fullständiga frihet från uppsigt endast de anstalter, som afse prestbildning; ty andra af kyrkan upprät- tade offentliga skolor äro fortfarande underkastade statens in- spektion och läroplaner. 392 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. den kyrkliga administrativa indelningen; det skall vara påfven obetaget, åtminstone sedan de ekonomiska ange- lägenheterna blifvit till fullo uppgjorda, att gifva Italien huru många ärkebiskopar, biskopsdömen och pastorat som helst. ' Men om kyrkans inre ordning sålunda icke angår staten mera än de anordningar, som en ordensstormästare behagar vidtaga inom sina loger, så får staten å sin sida ej heller vara i någon mon beroende af kyrkans tjenster. Presterskapet är redan befriadt från uppdraget att föra ministerialböcker eller civilståndsregister till civilrättsligt och politiskt bruk, och denna uppgift är ålagd de kom- munala myndigheterna, — naturligtvis kyrkan obetaget att för sitt behof föra särskilda dop-, vigsel- och dödböcker. Åktenskapet är frigjordt från kyrkligt tvång genom infö- rande af obligatoriskt civiläktenskap, ensamt giltigt för det borgerliga samfundets rättsförhållanden, naturligtvis med full rätt för kontrahenterna att å den rättsliga för- bindelsen äfven söka kyrkans sanktion. Frågorna om kyrk- ligt dop, kyrklig vigsel, kyrklig begrafning, om vilkoren derför och följderna deraf, öfverlemnar staten dermed ovil- korligt till uppgörande mellan kyrkan och den enskilde: de äro för staten lösta dermed, att de för honom ej finnas till*). På samma sätt lär staten ämna frigöra sig från allt beroende af kyrkan genom den fullständiga sekulariseringen af allt hvad till undervisning hörer. Staten allena be- stämmer universitetets och skolans — den högres som den lägres — rättsförhållanden och förvaltning, deras rikt- ning och uppgifter. Skolan är såsom sådan konfessions- *) De härtill hörande lagar antogos redan under de första åren af konungarikets tillvaro och voro förebildade i den »Siccardiska» lag- stiftningen från 1850 för konungariket Sardinien. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 393 lös och staten meddelar ingen religionsundervisning, gör ej heller någon borgerlig befogenhet beroende af religiöst kunskapsmått, eller ålägger någon af sina undersåtar att hos kyrkan inhämta undervisning. Kyrkan deremot är å sin sida fullkomligt berättigad att för sina ändamål med- dela sådan undervisning och för sina medlemmar uppställa den som vilkor för vissa kyrkliga rättigheter. I den fullständiga boskilnaden mellan kyrka och stat felas dock ännu något, — den ekonomiska uppgörelsen, och systemet är derför i en af de vigtigaste punkterna ännu ej genomfördt. Det synes dock vara afsigten att i detta hänseende i Italien mera fullständigt än i Belgien frigöra hvad århundraden förenat. En af det nya konun- garikets första finansiela åtgärder var "de rika kyrkogodsens indragning öfver hela Italien, och enligt uppgjord öfver- enskommelse skall ersättning för dessa gods — hvilka sönderstyckas och försäljas för statskassans räkning till enskilde — åt kyrkan öfverlemnas i form af statsobliga- tioner. Det blir sålunda icke här, såsom i Belgien, staten som kommer att aflöna kyrkans presterskap; kyrkan er- håller sin egen förmögenhet, och hennes ekonomiska bestånd skall således också i viss mon blifva af staten oberoende. Ännu är likväl icke denna uppgörelse fulländad, och tills vidare utbetalar staten, såsom förvaltare af kyrkogodsen, de kyrkliga anslagen, behåller derför också den formela rätten att beläna utnämde biskopar och kyrkoherdar med inkomsterna (exsequatur). Huru efter den fullständiga liqvidationen rättsförhållandet skall gestalta sig i afseende å den kyrkliga förmögenheten mellan kyrkokommunerna, kyrkostyrelsen och kyrkans olika tjenare, är dock en fråga som synes invecklad nog. Hela teorien om kyrkans ab- soluta sjelfständighet kan falla, synes det oss, ensamt på 394 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. denna punkt, ty fast otroligt synes det, att staten skulle kunna lemna denna förmögenhet i hierarkiens och dess öfverhufvuds, d. v. s. den katolska kyrkans, hand, utan någon garanti för församlingens rätt. ; Det har, åtminstone vid första påseende, ett mycket godt och tilltalande utseende, detta system af ömsesidig frigörelse; det bryter så fullständigt med alla föreställnin- gar om den ”kristliga staten” och om kyrkan som verldslig politianstalt, att man redan ur denna synpunkt endast synes kunna helsa det med tillfredsställelse. Utan motstådd har det dock icke vunnit erkännande, och motståndet har varit af flerfaldig art. Påfven sjelf har naturligtvis ej gillat detsamma; han besvarar alla det nya konungarikets åt- gärder endast med protester eller exkommunikationer, och särskildt måste ju sekularisationen af kyrkogods och un- dervisning samt borttagandet af privilegier vara kyrkans öfverhufvud en styggelse, huru mycket än de öfriga an- ordningarna svara emot det ultramontana partiets önsknin- gar. A andra sidan finnes det äfven inom den italienska klerus ett litet parti af upplyste män, som önska en grundlig reform af hela kyrkan, som väntat denna reform af den nyfödda statsmakten och nu djupt beklaga, att staten från- sagt sig detta höga värf, lemnande kyrkan handlöst i den påfliga kyrkans och jesuiternas våld. Slutligen hafva inom det italienska parlamentet, så från de gamle statsmännens som från det liberala partiets sida, vigtiga inkast blifvit ur statsrättslig synpunkt framstälda mot denna fullständiga skilsmessa mellan kyrka och stat, och emot dem hafva endast de nyss nämda, så att säga diplomatiska, konside- rationerna förmått gifva utslaget. Huruvida det vidtagna systemet skall för Italien medföra en lugn och ostörd ut- veckling, huruvida det ens låter sig i alla stycken fullt KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 395 genomföra, får framtiden utvisa; sådant beror naturligtvis helt och hållet på det borgerliga samhällets friskhet och motståndskraft, ty ingen kan neka att i den sålunda fri- gjorda kyrkan har den unga staten en hårdnackad fiende, som med alla lofliga och- olofliga medel skall arbeta på dess undergräfvande. Man har dervid räknat å ena sidan på den folkets hänförelse för Italiens enhet och borgerliga frihet, som redan gjort sådana underverk i vår tid, å andra sidan på den ytterliga likgiltighet för presterskap och kyrka, som, all vidskepelse och okunnighet oaktadt, lär finnas hos Italiens befolkning. Det är i öfvertygelse om, att påfven och hans kyrka aldrig mer skola lyckas snärja Italiens folk i illusioner om ett klerikalt och ”legitimt” regementes välsignelser och företräden framför det nya konstitutionela samhällsskicket, och i' hopp om att genom ett rent verlds- ligt undervisningssystem knnna konkurrera med det kyrkliga inflytandet, som Italiens statsmän hafva vågat förverkliga en teori, enligt hvilken kyrkan icke vore något annat än en fri förening eller privat korporation, fullt jämförlig med andra enskilda sällskap och inrättningar, med bolaget för S:t Gotthard-jernvägen eller med Frimurareorden. Det må tills vidare lemnas derhän, huruvida en sådan teori är riktig och möjlig med afseende å kyrkliga samfund i allmänhet eller sådana de borde vara. Men hvad man med full visshet kan påstå, det är att denna teori ej håller streck med afseende å den kyrka, hvarom nu är fråga, så vida man åtminstone vill tillerkänna denna kyrka någon befogenhet att sjelf bestämma sin karaktär och tilltro henne någon makt att göra denna karaktär i verkligheten gällande. Den katolska kyrkan en fri association! Ingenting kan vara orimligare: hon är hvad hon är just genom mot- satsen af denna lära, då hon i sjelfva verket af alla mensk- 396 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. liga samfund är det mest imperativa. Enligt sin grund- dogm af Herren sjelf instiftad såsom det oundgängliga medlet och vilkoret för alla menniskors eviga väl, kan hon, ej, utan att begå ett sjelfmord, på något vilkor er- känna individernas fria vilja som upphof och grund för sin tillvaro, kan hon i dem alla och en hvar ej se annat ån undersåtar, hvilka hon ju endast genom en rent yttre handling, dopet, vid sig binder med oslitliga band, och som hon enligt sin högt förkunnade lära har rätt och pligt att med hvarje medel hålla eller åter bringa i undergifven- het och lydnad. Lika oförenligt med denna kyrkas hela system är det att fatta henne som en privat korporation, och detta sär- skildt med hänsyn till de följder, som deraf skulle framgå i afseende å hennes förhållande till staten. Ty hur fri- kostigt statsmännen än må tillskära hennes friheter, inom ramen af det borgerliga samfundets rättssystem måste de dock inpassa desamma, och såsom i sinneverlden existe- rande korporation måste ju kyrkan, liksom alla andra pri- vata samfund, mottaga sin rätt af det suveräna rättssam- fundet. Men det är just detta som den katolska kyrkan förnekar. Det saknas visserligen icke exempel derpå, att det klerikala partiet i senare tider, särdeles under liberala författningskriser, till förmon för ”kyrkans frihet” högt åberopat den moderna statsrättens grundsatser om associa- tionsfrihet. Så talade på 1830-talet episkopatet i Belgien, så talade 1848 de tyske biskoparne till Frankfurtparla- mentet och 1871 centrumspartiet till den tyska riksdagen; så ser man ännu v. Ketteler och hans medbröder i bro- schyrer, herdabref och gemensamma protester förehålla den moderna statens målsmän deras inkonseqvens, derutinnan att de förneka Roms kyrka den frihet, som de utan tvekan KYRKA OCH STAT 1 DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 397 förunna hvarje industrielt bolag och lιvarje arbetareasso- ciation. Men deraf får man naturligtvis ej draga den slut- satsen, att' samme män i något hänseende vilja ställa sin kyrka och dess frihet i paritet med dylika tillfälliga och privata samfund och deras frihet, lika litet som man af den helige faderns klagomål öfver vissa protestantiska länders religiösa ofördragsamhet mot katolicismen får hämta den föreställningen, att samma autoritet anser religiös för- dragsamhet vara en den katolska kyrkans pligt emot andra. I ena som i andra fallet gäller det blott att göra sig till godo hvad som möjligen kan öka den katolska kyrkans rätt, utan att sådant i något hänseende må prejudicera till åta- gande af särskilda förbindelser och pligter. Sanningen är, såsom de katolske biskoparne i Österrike år 1849 yttrade i en till regeringen stäld remonstrans, att ”den katolska kyrkan måste protestera mot en uppfattning, enligt hvilken hennes bestånd och lagstiftning skulle vara den verldsliga maktens förfoganden underkastade, i samma mening som sådant är fallet med industriela föreningars bestånd och statuter” eller såsom alldeles nyss, i Juni månad 1873, det preussiska episkopatet svarat sin regering, att den katolska kyrkan såsom instiftad af Herren sjelf icke kan ställa sig statens lagar och rättsgrundsatser till efterrättelse. Och till yttermera visshet hafva vi ju den ofelbare påfvens ord derpå, att ”kyrkan besitter sina egna och oafytterliga rät- tigheter, henne gifna af hennes gudomlige stiftare”; att ”staten icke äger bestämma de gränser, inom hvilka hennes rättigheter få utöfvas"; och att ståten icke är alla rättig- heters källa och ursprung *). Kyrkan kan med ett ord ej gå *) I den vid Pius IX:s Encyclica »Quanta cura» af den 8 Dec. r 1864 fogade »Syllabus complectens præcipuos nostræ ætatis errores» etc. varda följande åsigter af påfven fördömda: 398 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. in pä att vara ett privat samfund, ty hon hämtar all sin rätt af sig sjelf, hon är ju suverän och i sådant hänseende jämgod med de borgerliga samfunden. Det är intressant att iakttaga, huru katolska, i synner- het jesuitiska, skriftställare under stundom äflas att ställa äfven denna suveränitetsförklaring -under skyddet af den moderna liberalismens grundsatser, huru de till sin förmon uppbesvärja tros- och lär ofrihetens, personlighetsbegreppets och sjelfstyrelsens heliga rättigheter gent emot den allt för- tryckande "statsabsolutismen", hvilken ju är en fiende lika farlig för folkets frihet som för den katolska kyrkans; och det är ej mindre egendomligt att se, huru en och annan ur den liberala och radikala politikens läger äf sådant väd- jande till favoritfraserna låter sig besticka. Det är ju så riktigt och vackert, att man ”mer måste lyda Gud än men- niskor”, att det finnes områden, der statens förmynderskap och lagstiftning ej ha något att beställa, och att tfosme- ningar, lärosatser, predikan, sakrament, kyrkodisciplin m. m. framför allt böra räknas för ett sådant fridlyst område; det är ju gifvet, att det kyrkliga samfundet, såsom bygdt på helt andra förutsättningar än staten och såsom helgadt åt Herren, skall för sig kräfva en af staten oberoende ställ- ning. Hvilken individ vill väl härleda sin rätt att tro på Gud, odödlighet och frälsning eller sina sedliga för- pligtelser af statens omnipotens ; hvilken institution, som afser menniskornas frälsning och salighet, kan väl erkänna staten som källa till denna sin rätt? —• Och.så skulle den XIX. Ecclesia non est vera perfectaque Societas plane libera, nec pollet suis propriis et constantibus iuribus, sibi a divino suo fundatore collatis, sed civilis potestatis est definire quæ sint Ecclesiae iura ac limites, intra quos eadem iura exercere queat. XXXIX. Reipublicæ status, utpote omnium iurium origo et fons, iure quodam pollet nullis circumscripto limitibus. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 399 katolska kyrkans suveränitet vara bevisad och bragt i sam- klang med de liberala borgerliga samfundens rättmätiga fordringar. Ja må hända, om den katolska kyrkan vore, hvad hon mindre än någon kyrka kan vara, en förening i anda och sanning allena. Men denna kyrka är till hela sitt väsen sjelf ett verldsligt samfund, en nådestat, en tvångsmakt. Öfver allt möter oss denna grundtanke, att den i sinneverlden existerande synliga kyrkan, d. v. s. påfve och hierarki, är det oundgängliga medlet och vilko- ret för menniskans salighet, och deraf följer med logisk konseqvens, att den suveräna ”rätten”, som kyrkan hämtar af sin Herre i himmelen allena, innefattar oändligt mycket mer än rätten att tro, att predika, att utdela sakrament eller att organisera sig sjelf såsom samfund; den betyder äfven rätt till allt som för denna kyrkas bestånd i sinne- verlden är enligt hennes egen uppfattning nödvändigt. Det är sålunda ur sin egen gudomliga suveränitet, som denna kyrka ännu i dag härleder sin egendomsrätt, sina personliga och jurisdiktionela privilegier, sina immunitets- anspråk, och ej minst sin rätt att med verldsliga medel tvinga sina medlemmar till lydnad.*) Och det är natur- *) I Syllabus fördömas följande den nyare tidens åsigter: XXVI. Ecclesia non habet nativum ac legitimum ius acqui- rendi ac possidendi. XXX. Ecclesia et personarum ecclesiasticarum immunitas a jure civili ortum habuit. XXXI. Ecclesiasticum forum pro temporalibus clericorum causis sive civilibus sive criminalibus omnino de medio tollendum est. etiam inconsulta et reclamante Apostolica Sede. XXXII. Absque ulla naturalis iuris et æquitatis violatione potest abrogari personalis immunitas, qua clerici ab onere subeundæ exercendæque militiæ eximuntur: hanc vero abrogationem postulat civilis progressus... XXIV. Ecclesia vis inferendæ potestatem non habet, neque potestatem ullam temporalem directam vel indirectam. 400 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. ligtvis här, som den katolska kyrkan råkar i en teoretiskt olöslig konflikt med de borgerliga samfunden, ty i dessa hänseenden kan ingen stat afstå från sin fordran att ensam vara all rätts källa och ursprung, i dessa hänseenden kan ingen stat inom sitt eget område erkänna någon annan vare sig andlig eller verldslig makt som sin suveräne jämlike. Men af den katolska grunddogmen, att den synliga kyrkan är medel och vilkor för individens salighet, följer ännu en konseqvens, hvilken, sammanhållen med kyrkans suveränitet, ovilkorligen måste göra ”kyrkans frihet” till något helt annat och vida mera, än hvad de mest liberale statsmän kunna anse med. sin teori öfverensstämmande. Allt hvad kyrkan dekreterar är gifvet sub æternitatis specie och ovilkorligt förbindande vid vite af salighetens förlust. Men objektet för kyrkans lagstiftning, är den menskliga varelsens totalitet; hon omfattar strängt taget hela menni- skans personlighet. Suverän som hon är, erkänner hon intet område af mensklig verksamhet eller tillvaro såsom undantaget från sin domsrätt. ”Tron och sederna” utgöra enligt den häfdvunna terminologien området för hennes absolut förbindande makt, och historien har nogsamt visat, att ”tron och sederna” omfatta alla menskliga förhållanden. Staten vet alltså, att i det suveräna kyrkliga samfund, åt hvilket han skulle medgifva den fullständigaste frihet, har han en jämlike, hvilken herrskar öfver hans undersåtar med en makt som sjelf icke erkänner några gränser, hvilken för dem lagstiftar med en myndighet som ej vet af några undantag, och hvilken icke medgifver, att individen som statsborgare är något annat än individen som katolik. Sta- ten skall veta, att denna sjelfständiga suverän, om den för tillfället erkänner det borgerliga samfundet såsom sig sido- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 401 ordnadt och icke tager direkt -befattning med verldsliga ting, likväl åt sin egen lagstiftning förbehållit suprematet vid konflikt mellan verldslig och kyrklig lag; att denna suverän ännu i dag fordrar som ovilkorlig rätt, att statens lagar öfverensstämma med kyrkans, att de ej tillåta något som kyrkan förbjuder; och att hon ännu i dag betraktar som en irrlära den satsen, att furstarne ej blott äro un- dantagna från kyrkans jurisdiktion, utan äfven i fråga om gränserna för denna jurisdiktion kunna fälla utslaget. *) Man finner lätt, att i dessa satser, ännu i våra dagar sanktionerade af den katolska kyrkans öfverhufvud genom allokutioner och skrifvelser "ex cathedra", ligger åtminstone negativt uttalad den lära om kyrkans öfverhöghet öfver staten, hvilken allt ifrån katolicismens fulla utveckling varit den enkla och nödvändiga konseqvensen af déss egen de- finition å kyrkan. Såsom ett timligt samfund med evig- hetens anspråk, såsom en verldslig institution med gudom- liga egenskaper, kan hon hvarken afsäga sig de tvångs- medel, som i sinneverlden gifva henne förbindande kraft, ej heller erkänna någon annan makt vid sin sida. Staten är allenast ett medel till förverkligande af hennes allt be- herrskande syften. Med den ”kyrkliga frihet”, hon begär, förstås visst icke rätten att inom utstakade gränser verka *) Syllabus fördömer följande åsigter: XLI. In conflictu legum utriusque potestatis ius civile prævalet. LIV. Reges et Principes non solum ab Ecclesiæ jurisdictione eximuntur, verum etiam in quæstionibus iurisdictionis dirimendis superiores sunt Ecclesia. LVI. Morum leges divina haud egent sanctione, minimeque opus est ut humanæ leges ad naturae ius conformentur aut obligandi vim a Deo accipiant. LVII. Philosophicarum rerum morumque scientia, itemque ci- viles leges, possunt et debet a divina et ecclesiastica auctoritate • declinare. Ilans Forssell, Studier och kritiker. 26 402 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. för egna ändamål, utan rätten att underordna alla ändamål och begagna alla medel, äfven statens, för sitt stora, vidt- omfattande mål. Sjelfva denna moderna tanke: ”fri kyrka i fri stat”, eller statens lösgörande från kyrkan och kyrkans från staten har också Syllabus mycket riktigt fördömt; *) ett sådant åtskiljande skulle ju lemna kyrkan vanmäktig mot olydnad och irrläror. Den katolska kyrkan vill i dag hvad hon för 800 år sedan ville. Hon vill vara fri att styra med sin egendom,, sin embetsorganisation, sin för- valtning, sin gudstjenst, sina dogmer, sin disciplin öfver prester och lekmän, och det är denna frihet, som hon kräfver i liberalismens namn, och som hon flerestädes er- hållit under dess medverkan. Hon vill äfven vara fri från de band, som fästa hennes tjenare vid de borgerliga sam- funden, från det beroende, hvari hennes ekonomi i senare tider kommit till regeringarna; men i dessa stycken har hon klokt gifvit efter och — alltid under förbehåll för sin suveräna och principiela rätt — dragit största möjliga för- del af den ställning, hon genom ackord kunnat'vinna. Men hon vill framför allt vara fri i sin suveräna makt öfver de troendes själar, och till upprätthållande af denna makt skola staterna förhjelpa henne med alla de medel, som ännu kunna stå dem till buds, — till dess möjligen den tid kan komma, då dessa samma troende, ”folket”, veder- börligen fostrade i katolska grundsatser, skola nedbryta de skrankor af statsmyndighet, som hindra den sanna kyrkliga ”frihetens” utveckling. Det är icke alltid, som detta katolska åskådningssätt af förhållandet mellan kyrka och stat framträder så bjärt, som det kunde och borde efter de i kyrkans dogmer ned- lagda principer. Det döljes under stundom under täckelset *) Art. LV. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 403 af en försonlighet gent emot den moderna civilisationen, hvilken ju måste tränga sig på dem, som lefva derinom och nödgas att erkänna dess makt. Så finner man t. ex. i den starkt ultramontane kanonisten Walters Kirchenrecht en teckning af detta förhållande, hvilken åtminstone i vissa punkter erkänner den nya tidens berättigade kraf och täm- ligen noga angifver den yttersta gränsen af de medgifvan- den, som den katolska kyrkan skulle kunna göra åt de borgerliga samfunden. Men vill man se denna lära mera rent och oförbehåll- samt uttalad, skall man vända sig icke till de tyske ka- nonisterna, hvilkas kredit hos den påfliga kurian ej är sär- deles stor, utan till jesuiternas och den ultramontana pres- sens organer i Italien, i Frankrike, Schweitz och Tyskland, till Veuillot, till Civiltå Cattolica *), till Genfer-Correspon- denz **) och till ”Stimmen aus Maria Laach”. I Civiltå *) Förklarad för den romerska kurians officiela organ genom påfligt bref af den 12 Febr. 1866, intaget i Friedbergs ”Sammlung der Aktenstücke zum Vat. Concil." s. 82. **) Enligt ett förtroligt cirkulär af fursten Carl zu Löwenstein är "Gen- . fer-Correspondenz stiftad af jesuiterna 1871, för att bringa det ka- tolska åskådningssättet till giltighet i den allmänna opinionen och dymedelst utöfva en moralisk pression äfven på regeringarna”. Genevebyrån står i oafbruten förbindelse med de inflytelserikaste personer i Rom. ”Correspondenzen är derför noga underrättad om kurians önskningar och åsigter och i synnerhet i dessa dagar af sär- skildt intresse såsom ett medel för den påfliga stolen att meddela sig med folken.” Det var i denna korrespondens, som man den 20 Juli 1872 läste: ”Blott den är kejsare, som påfven kröner med kejsar- kronan”, och den 1 Juli: ”Den dag synes oss ej mer aflägsen, då påfven skall säga till 'regeringarna: Jag har alltid med eder handlat till edert eget bästa. J hafven ej velat hvad jag vill, J skolen få eder vilja. Jag vill ej hafva något med eder att skaffa. Folken blifva mig trogna, och med dem makten antingen att göra eder katolska eller att undertrycka eder”, och den 28 Juli: ”Bismarcks arméer skola sjelfva upphöra att ära Moltke, då de komma till in- sigt derom, att Moltke ej ärar Gud” m. m. d. Se ”Erklär, der Bayer. Regierung vom 14 Oct. 1871.” 404 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. läses t. ex. 1869 en utläggning af ämnet sådan som denna: ”Staten är till sin natur kyrkan underordnad. För den, som på en gång är katolik och statsborgare, står pligten att lyda kyrkan högre än pligten att lyda staten, ty man måste mera lyda Gud än menniskor. Alltså är statens makt underordnad kyrkans”... och vidare: ”De kristliga grundsatserna rörande förhållandet mellan kyrka och stat äro innehållna i den hel. Thomas sats: Den verldsliga makten är den andliga underordnad såsom kroppen under själen, och derför är det ej någon usurpation, om en and- lig myndighet ingriper i verldsliga angelägenheter. Man måste dervid särskilja tre arter af angelägenheter. Först de rent andliga, såsom gudstjenst, predikan, sakramentens utdelning; dessa stå naturligtvis uteslutande under kyrkans autoritet. För det andra de blandade angelägenheterna, såsom äktenskap, begrafning, välgörenhetsanstalter; dessa stå gemensamt under bägge makterna, men så att den kyrkliga autoriteten intager första rummet och direkt in- griper, för att förbättra och upphäfva det, som de bor- gerliga lagarna möjligen i dessa ting anordna i strid med gudomliga och kanoniska lagar. Ändtligen de rent verlds- liga angelägenheterna, såsom militärväsendet, skatterna, de borgerliga domstolarna. Ehuru dessa stå direkt blott under den verldsliga makten, kunna de indirekt, ratione peccati, äfven falla under kyrklig domsrätt, då nämligen, när de dem afseende lagar befordra osedlighet eller på något sätt skada folkens andliga väl. I detta fall kunna och måste de af den verldsliga makten utgifna lagar genom den kyrkliga makten rättas och sättas ur kraft. Ty det tillhör den kyrkliga autoriteten att förekomma offentliga synder och aflägsna hindren från den salighetens väg, hvarpå hon lofvar att föra de troende. Så hafva ju också beständigt KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 405 påfvarne handlat ända ned till Pius IX, då de upprepade gånger förkastat och upphäft lagar beslutade af europei- ska parlament. Kyrkans tribunal är högre än det borger- liga. Men nu kan det högre tribunalet revidera det lägres utslag, men aldrig det lägre det högres. I detta hänseende gäller den regel Bonifacius VIII uppstält i sin bulla "Unam Sanctam": om den borgerliga makten förgår sig, måste den dömas af den kyrkliga.” *) Det sista är som bekant ingen osanning. Påfvemaktens utöfning i dylika' angelägenheter har försiggått ända in i vår egen tid. Pius IX har för sin del uttryckligen upp- häft borgerliga lagar utfärdade i Schweiz, Italien, Mexiko och Nya Granada. Huruledes denna kyrkans makt öfver staten äfven i våra dagar är på fullaste allvar menad och i sin tillämpning icke det ringaste gifver efter för medel- tidens uppfattning af förhållandet, visar bättre än något annat den allokution af den 22 Juni 1868, som den påf- liga kurian tillät sig gent emot den österrikiska kejsar- staten, och som bland annat innehåller ordagrant följande: "Den 21 Dec. sistlidne år har den österrikiska rege- ringen som grundlag utfärdat en oerhörd lag . . . Genom denna lag medgifvas full menings frihet, pressfrihet, tro-, samvets- och lärofrihet, såsom ock hvarje statens medbor- gare förunnas att grunda uppfostrings- och undervisnings- anstalter, alla religionssamfund likställas och af staten er- kännas... affall från så väl katolsk som kristlig religion upphöjes till en borgerlig rätt, katolikernas rätt till de heliga kyrkogårdarna upphäfves, och de tvingas att på sina kyrkogårdar låta begrafva kättares lik, om dessa ej hafva *) Detta och följande citat ur Civiltå äro hämtade ur ”Erklärung der Königl. Bayerischen Regierung vom 14 Oct. 1871”, tryckt i Hirschs Annalen 1872, I. 406 KYRKA OCΠ STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. någon egen kyrkogård... I sen for sant, ärevördige brö- der, huru skarpt att tadla och fördöma dylika afskyvärda lagar äro,... hvilka i yttersta grad strida mot den katol- ska kyrkans lära, hennes vördnadsvärda rättigheter, au- toritet och gudomliga författning, mot vår och denna apo- stoliska stols makt, mot vårt konkordat och naturrätten sjelf. Derför, i kraft af den oss af Kristus sjelf, Herren öfver alla kyrkor, anförtrodda omvårdnad, höja vi den apostoliska stämman i denna eder högst ansenliga försam- ling och förkasta, fördöma, i kraft af vår apostoliska au- toritet, omnämda lagar och allt hvad antingen i dessa eller andra frågor rörande kyrkans rätt af österrikiska regerin- gen eller af hvilka som helst andra underordnade myndig- heter förfogadt, gjordt eller försökt är, förklarande i kraft af samma autoritet, att dessa lagar med alla sina följ- der varit och skola blifva helt och hållet utan kraft och verkan. Upphofsmännen, som berömma sig af att vara katoliker, dessa som föreslagit eller genom- drifvit, gillat och utfört dessa lagar och akter, besvärja vi att erinra sig de kyrkostraff och’andliga straff, hvilka de påfiga lagarna och de ekumeniska synodernas dekret såsom sjelfskrifna förordna för dem, som skada eller minska kyrkans rätt.” År 1872 lästes också i Civiltå Cattolica bland annat föl- jande: "Påfven, såsom Kristi ställföreträdare i kyrkans sty- relse, öfvar en åtminstone indirekt makt öfver den politiska ordning, hvilken den verldslige fursten förestår. Derför är också utöfningen af politisk makt påfvens autoritet under- kastad, så vida som denne har att leda denna makt med hänsyn till ett andligt mål och att föreskrifva eller för- bjuda handlingar, allt efter som den gudomliga lagen eller själarnas väl det kräfver... Åfven fursten är anförtrodd KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ARHUNDRADET.- 407 åt påfvens herdevård och skall genom honom föras till godt bete och från giftiga ängder afhållas . . . I de orden: ”pasce oves meas”, innehålles helt visst påfvens autoritet äfven öfver fursten i hänseende till alla sedelagens under- lydande handlingar. Men derunder hör otvifvelaktigt den politiska maktens utöfning. Äfven i afseende å politiska handlingar har påfven att lösa och binda, med andra ord att befalla eller förbjuda... Påfven är högste domare äfven öfver de verldsliga lagarna, och derför kunna dessa icke för honom hafva någon bindande kraft.” *) Som man ser, är detta icke längre den hofsamma och undvikande förmedlingsteori för förhållandet mellan verlds- lig och andlig makt, som den humaniserade kanoniska vetenskapen vill göra gällande. Det är en öppen och otvetydig förklaring, att kyrkan och dess öfverhufvud be- stämma och förfoga öfver hela den katolska kristenhetens ej blott tro och sedlighet, utan äfven öfver. dess rätt och lag, öfver dess sociala och politiska förhållanden. Och på det att ingen må misstaga sig om hvad jurisdiktionen öfver ”tron och sederna” innebär, hafva samma kurialistiska or- gan och kurian sjelf i våra dagar gång efter annan ut- tryckligt och strängt fördömt alla de sociala framsteg, som de moderna staterna på lagstiftningens väg- befordrat. Det återstår ganska få af de i de europeiska staternas författ- ningar proklamerade statsborgerliga rättigheter, som ej *) Vi sakna utrymme för att här anföra vidare utdrag ur ofvan nämda ultramontana organ, som till öfverflöd visa, huru djupt inne i medeltidens åskådningssätt det klerikala partiet och Roms kuria befinna sig. Sådana kunna läsas i stor mängd i professor Schultes ”Denkschrift über das Verhältniss des Staates zu den Sätzen der päpstlichen Constitution vom 18 Juli 1870”. i prof. Sepps: ”Deutschland und der Vatikan” och i prof. Webers: ”Staat und Kirche nach der Zeichnung und der Absicht des Ultra- montanismus".( 408 RYBKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. påfven har såsom stridande mot kyrkans tros- och sede- lära ex cathedra förbannat och förbundit den katolska kyrkans troende folk att afskaffa. Då en Walter und- vikande förklarar, att ”staten numera har att taga i öfver- vägande, att de herrskande idéerna om tro- och samvets- frihet ej förunna honom att gifva kyrkans anordningar samma understöd som fordom, och att kyrkan å sin sida ej blott erkänner detta förhållande, utan äfven, så vidt det utan skada för hennes principer kan ske, tager hänsyn till tingens förändrade skick”; då han yttar, att ”de europei- ska samfunden genom de omstörtande revolutionerna in- trädt i ett nytt utvecklingsskede, hvars anda kyrkan måste fatta och derefter lämpa sin inverkan på samhällena”, — så är det sa visst som något kan vara, att dessa åsigter icke äro den katolska kyrkans, icke den påfliga kurians och icke.de mäns, som för närvarande i nästan alla länder fullständigt beherrska hela kyrkans politik. Derom för- vissas man ej blott af sådana offentliga organer, hvilkas ståndpunkt af ofvan anförda utdrag är tillräckligt karak- teriserad, utan ännu säkrare och tillförlitligare af den påf- liga katederns egna officiela förklaringar ända in i senaste tider, af flerfaldiga kyrkliga mötens uttalanden och nu sist af det epokgörande vatikanska ekumeniska konciliets dogmer. Annu lefver väl i hvar mans minne den på sin tid mycket omtalade ”Syllabus” eller bihanget till den bulla ”Quanta Cura”, hvarmed Pius IX i tidens trångmål 1864 * uppbygde den katolska kristenheten, och för hvilken i flera katolska stater det kungliga placet förvägrades. Något nytt i afseende å den katolska kyrkans lära och afsigter innehöll visserligen ej denna akt, men såsom ett vitnes- börd om den högsta kyrkostyrelsens konseqventa vidhål- KYRKA OC3 STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 409 lande af hela medeltidens kyrkliga och sociala verlds- åskådning är den af stor betydelse. Vi ha redan på sitt ställe anfört de vigtigaste punkterna af detta koncentrerade anatema, hvilket i synnerhet nu erhållit så stor betydelse. Men der stod ock att läsa, huruledes sådana satser vore falska och kyrkligen fördömda, som att "påfven kan och bör försona och förlika sig med framåtskridandet, liberalismen och den moderna civilisa- tionen’',. ”att den af staten erkända friheten för hvarje kult och den hvar och en medgifna rätt att högt och offentligt tillkännagifva sina meningar icke föra till sedernas och sinnenas förderf och till utbredande af indifferentismens pest , ”att det står hvarje menniska fritt att antaga och bekänna den religion, som hon, förd af förnuftets ljus, an- ser för sann”, ”att det i vår tid icke är nyttigt, att den katolska religionen med uteslutande af hvarje annan kult hålles för statsreligion”, ”att det derför var godt att i vissa katolska länder garanterades invandrare den fria utöfningen af deras kult". Slutligen förekommer i denna Syllabus en sats, som med de öfliga formlerna fördömer den falska läran, ”att de romerska påfvarne och de ekumeniska konci- lierna någonsin hafva gått utom gränserna för sin makt, tillvällat sig furstarnes rätt eller begått misstag- i afgörande af frågor om tron och sederna” — d. v. s. med andra ord en förklaring af fullständig solidaritet mellan det nittonde seklets romerska kyrka och hela dess forntid. Hvad denna förklaring innebär, vet 410 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. en hvar, som tagit kännedom om denna kyrkas historia, om den kanoniska rätten sådan den finnes uttryckt i bullor och dekret, om den heliga stolens handel och vandel med furstar och folk. Hafva påfvar och koncilier aldrig'begått fel, aldrig inkräktat på folks och furstars rätt; äro sålunda alla påfvars och konciliers samtliga bullor och dekret fort- farande den enda rätta normen för hvad som är kyrkans och påfvens rätt å ena sidan, furstars och folks å den andra, — ja, då är den senare i det närmaste lika med noll. Ty den historiska forskningen faller det ej svårt att bevisa, huruledes ”efter påfvarnes egen lära deras makt sträcker sig öfver alla länder och haf, riken och folk, oin- skränkt och fullständig i alla tänkbara riktningar; att påf- varne efter sin egen lära kunna afsätta verldsliga furstar, frigöra folken från deras trohetsed, bortskänka länder och folk till egendom och slafveri; att påfvarne efter sin egen lära äro berättigade att förklara kraftlös hvarje efter deras åsigt för kyrkan skadlig borgerlig lag och frikalla från lydnad för densamma; att påfvarne efter godtycke velat förfoga öfver kättares lif, gods och frihet; att de efter sin egen lära äro befogade att befalla kristliga regenter att angripa kätterske eller af kurian bannlyste furstar med krig och underkufva deras folk." *) Sanningen häraf torde väl vara svår att bestrida: om Syllabus är menad på allvar och är ett uttryck för kyrkans ståndpunkt, så är det krig mellan kyrka och stat. Det är detta den moderna kanoniska vetenskapen sökt att und- vika, då den med förskönande förklaringar betagit dessa *) Se Schulte: ”Die Macht de Komischen Päbste" etc. (Prag 1871), der med stor lärdom alla möjliga bevis äro hopsamlade för den ka- tolska kyrkans mångfaldiga ingrepp å de borgerliga samfundens område. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 411 for vår tid högst revolutionära samfundsläror deras skärpa och udd och i nödfall förklarar aktstycken sådana som den påfliga allokutionen af 1868 och Syllabus af 1864 för god- tyckliga yttringar af en ensidigt kurial kyrkolära, hvilken för kyrkan i dess helhet icke vore normerande. Det∙ är ej ■ mer än 23 år, sedan en af kyrkans förnämste furstar, kardinal Rauscher, ärkebiskop i Wien, i ett herdabref för- klarade, att ”en förståndig menniska lika litet kunde tänka på att återställa medeltidens förhållande mellan kyrka och stat, som hon kunde råda våra krigare att anlägga sådana harnesk, hvarmed Gottfrids krigare kämpade framför Je- rusalem”, och ännu 1870 försäkrade Tysklands biskopar och lärde, att kyrkans supremat öfver staten numera hörde till en för katolicismen öfvervunnen ståndpunkt. Fåfänga försök! Det var i första hand mot denna mode- , rata, ljumma och liberala katolicism, som 1870 års kon- cilium riktade sina beslut, och det var till försvar för denna förmedlingsteori som Tysklands, Frankrikes och Österrikes kanonister och biskopar förgäfves inlade sina protester mot dogmen om påfvens ofelbarhet. Det ut- brytande kriget, som ledde till mötets upplösning och tro- ligen ock i någon mon nedstämde det regerande partiets mod, besparade visserligen konciliet uppgiften att gifva positiv form åt de i Syllabus negativt uttryckta anatemerna mot den moderna civilisationen och att gifva högtidlig be- kräftelse åt de ”canones”, som skulle angifva den romer- ska uppfattningen af kyrkans ställning, men sådant var ju också efter den 18 Juli 1870 fullkomligt öfverflödigt. Konstitutionen ”Pastor æternus" har i dogmen om påfvens ofelbarhet förlagt hela kyrkans och alla konciliers makt hos den romerska stolens innehafvare, och med denna dogm äro icke blott Syllabus utan äfven alla föregående påfliga 412 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. bullor och dekret ”ex cathedra” förklarade for den katol- ska kyrkans grundlagar. Betydelsen, den så mycket omtvistade, af denna verlds- upprörande dogm ligger icke deri, att den skapat en spritt ny. uppfattning af förhållandet mellan kyrka och stat, ty denna uppfattning har länge nog funnits rotfästad hos den heliga stolens innehafvare; utan deri att den en gång för alla och utan tvetydighet identifieradt den katolska kyr- kan med den romerska kurian, sa att allt hvad som gäller om den senare, gäller äfven om den förra. Den har der- med undanröjt all tvekan om hvad den katolska kyrkans lära och bekännelse i detta stycke innehåller och gifvit en fullt officiel, en rättsligt bindande formel för densamma. Den har förlänat osviklig autoritet åt den läran, att kyrkan står utom och öfver de verldsliga staterna. Men dermed har den ock, så vidt vi kunna se, gifvit fullgiltig grund för den satsen, att den katolska- kyrkan är ett för de mo- derna statssamfunden lifsfarligt institut. De katolske bi- skoparne från Tyskland, Frankrike, England o. s. v. hade fullkomligt rätt, då de i sin inlaga till det vatikanska kon- ciliets president af den 10 April 1870 bland andra skäl emot dogmen äfven anförde, att den ”direkt berör den katolska troslärans förhållande till det borgerliga samhället”. Ty förgäfves, menade just desse biskopar, skola vi nu föredraga vår åsigt, att den katolska kyrkans äldre läror om det apostoliska embetets makt öfver staterna endast hör till de tomma teoriernas område, och att hvarken Pius IX eller någon annan ens tänkt på inblandning i verlds- liga angelägenheter. ”Hånleende skola våra motståndare svara oss: Påfvens domar frukta vi icke; men alla lång- variga föreställningar oaktadt, är det nu ändtligen uppen- bart vordet, att hvarje katolik, hvars handlingar skola ledas KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 413 af den tro han bekänner, är en född fiende till staten, då han af sitt samvete känner sig förbunden att efter för- måga bidraga till alla folks och rikens underkastelse under påfven". Härtill kommer nu vidare, att detta dekret af- slutade det arbete, som under det sista århundradet oaf- brutet men oförmärkt fortgått under konsolidering af kyr- kans styrelse och förvaltning, att den monarkiska centra- lisationen, som bit för bit sönderbrutit episkopatets aristo- krati, nu omgärdat sig med all den gudomliga autoritet, hvaraf kyrkan är mäktig, och att sålunda den ringa rest af nationel sjelfständighet, som de olika folken hittills kunnat inom den stora kyrkoorganismen åt sig uppehålla, synes oåterkalleligt uppoffrad för en oinskränkt romanism. *) *) Hvilken djupgående förändring den nya dogmen åstadkommit i af- seende å den katolska kyrkans hela organisation, visar sig bäst, om man jämför å ena sidan den uppfattning af den biskopliga myn- digheten, som hittills varit teoretiskt giltig ej blott i den gallikan- ska kyrkan utan äfven i Tyskland, Italien m. fl. länder, och som funnit sitt uttryck inom den kanonistiska vetenskapen, å andra sidan åter 3 kap. af konstitutionen Pastor æternus. Diöcesan- biskopen ansågs förut äga fullständig, ur hans egen biskopliga ”ordo” härflytande rätt och makt så väl för läroembete som för or- dination och jurisdiktion; rättigheten till de särskilda biskopliga handlingarna berodde ej på påfligt medgifvande, utan biskopen er- höll af påfven rätt, att inom ett visst område regera, och efter denna rättighets erhållande utöfvades den biskopliga makten inom sina gränser ”jure divino”. (Se Phillips Kirchenrecht, B. I, s. 290 f. uppl. af 1869.) Äfven Walter, som ej kan anses för episkopalist, sliter ännu 1861 tvistefrågan, huruvida biskoparne hafva sin makt omedelbart af Gud eller medelbart, af påfven, dermed att det å ena sidan visserligen är sant, att biskoparne hafva sin makt endast i förbindelse med hela kyrkans organism, men lika så visst att bisko- parne (apostlarne) likasom Petrus sjelf mottagit sin makt omedel- bart ur Herrens hand. (Se Lehrb. des Kirchenrechts p. 322.) Men likasom den gamla striden mellan papal- och episkopalsystem, i af- seende å frågan om högsta lagstiftningsmakten i kyrkan, är genom .ofelbarhetsdogmen afgjord till det förras förmon, så hafva ock i 414 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Det var på sådana grunder, som flera af de katolska sta- terna läto höra, att de ej längre kunde betrakta den ka- tolska kyrka, som erkänt påfvens ofelbarhet, såsom iden- tisk med den kyrka, hvilken de kände före den 18 Juli 1870. Det torde alltså vara obestridligt, att ett samfund af sådan beskaffenhet som den nuvarande katolska kyrkan, med sådan organisation, sådana officielt uttalade grund- satser och anspråk, icke efter någon teori kan inordnas bland de korporationer, åt hvilka staten är skyldig att skänka full handlingsfrihet på eget ansvar. Allt hvad staten förutsätter såsom vilkor för associationens eller kor- porationens frihet förnekar den katolska kyrkan; allt livad denna kyrka begär i associations- och korporationsfrihetens namn äger då staten full rätt att henne förvägra. Allt hvad ur de liberala grundsatsernas rustkammare drages fram till försvar för den katolska kyrkans frihet framstår som fraser utan mening, om man blott besinnar, att denna kyrka förnekar dessa grundsatsers förutsättning. afseende å jurisdiktion och förvaltning i diöceserna de papala an- språken genom samma dogm erhållit absolut giltighet. Ty det heter derstädes bland annat: ‘’Om derför någon säger, att påfven visser- ligen har uppsigts- och lednings-embetet, men ej den fullständiga och högsta jurisdiktionen öfver hela kyrkan, ej blott i saker som röra religionen och sederna, utan äfven i allt hvad som rör discipli- nen och styrelsen af den öfver hela jorden utbredda kyrkan; eller att påfven besitter blott den större andelen, men ej hela fullheten af denna högsta makt; eller att denna hans makt ej är en ”ordi- naria et immediata” vare sig öfver alla och en hvar kyrka eller alla och en hvar kyrkans herde eller ledamot: han vare fördömd”. Det är denna ”potestas ordinaria et immediata”, som påfven förut ej obestridt ägt inom diöceserna; det är denna som nu gör honom till den ende, absolute och enväldige biskopen, biskoparne till hans vikarier och alldeles osjelf ständiga verktyg. Och detta är icke blott ord, utan full verklighet, så godt som någonsin prefektens beroende af en fransk minister. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 415 För att den katolska kyrkan skall kunna af staten be- traktas såsom en fri association eller såsom ett privat samfund af vanlig art, måste hon således mätas med ett annat mått än sitt eget och behandlas under den förutsättningen, att hon hvarken är eller kan blifva hvad hon sjelf vill vara. Men en sådan fiktion tillhör ej den teoretiska statsrättens område, utan faller under den praktiska politiken. Den praktiska politiken kan ju t. ex. finna antagligt, att de anspråk, som denna kyrka hyser, i våra dagar hafva det bästa korrektivet i sin egen orimlig- het, att hennes hot emot statens suveränitet lättast göres oskadligt genom en politik, som ignorerar detsamma, och att om staten blott fullständigt drager sig tillbaka från all beröring med denna sin fiende, skall "tidsandan" och fol- kets sunda förstånd, dekreten och dogmerna till trots, småningom göra äfven denna kyrka till hvad hon bör vara — en korporation, som erkänner statens rättsliga su- veränitet. Den praktiska politiken opererar i sådant fall med någonting helt annat än liberala grundsatser och idéer; den ifrågasätter ej rättigheten att till sjelfförsvar behandla den katolska kyrkan såsom ett för staten farligt institut, men den lämpar sitt behandlingssätt af detta institut efter omständigheterna och underlåter att använda tvångsmedel, som kunna anses öfverflödiga och overksamma eller möj- ligen skulle kunna verka till motsatsen af det åsyftade ändamålet. Men då den praktiska politiken sålunda upp- gör sina beräkningar med hänsyn mera till faktiska för- hållanden än till kyrkans ideela pretentioner, följer deraf, att den icke kan vara alldeles densamma i olika länder, utan måste lämpas efter de faktiska förhållandena i hvarje land. Deraf följer ock, att den i främsta rummet noga måste göra sig reda för den verklighet, som skall tjena 416 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. den till underlag, de faktorer på hvilka den har att räkna som korrektiv, emot kyrkans orimliga anspråk, och att den dervid må akta sig för att sjelf taga sken för verklighet, pretentioner för makt. ”Tidsandan” och folkets ”sunda förstånd” skola vara dess stöd och värn; men om nu tids- andan sjelf gör sig till ett uttryck för kyrkans vilja och anspråk, om folkets förstånd blifvit osundt i stället för sundt under inflytelse af en konseqvent kyrklig uppfostran, hvilkendera suveräniteten är det då som varder en ”tom teori”? Den katolska kyrkan har under de århundraden, som gått, ytterst hämtat sin styrka och makt af det tro- ende folkets föreställningar och behof, — hon skulle der- förutan helt visst ej hafva bestått i de mångfaldiga tvi- sterna med kejsare och furstar; och det kan med skäl sät- tas i fråga, huruvida det ej vore lättsinnigt att förutsätta, att denna grund för hennes makt nu med ens vore för- svunnen ur verlden. Det ser snarare ut, som om konflik- ten mellan kyrka och stat nu endast kommit in i ett nytt utvecklingsskede, der motsatserna mera skarpt skola träda hvarandra till möte, der kyrkan fullt ut så mycket som staten vunnit nya krafter och medel för förverkligandet af sina anspråk, och der derför statsmakten måste tillgripa nya utvägar för häfdandet af sin sjelfständighet. Pro- grammet ”fri kyrka i fri stat” räcker dervid knappast till, derför att det praktiskt så väl som teoretiskt innebär en sjelfmotsägelse. Det är med hänsyn till de ofvan anförda, i teorien oeftergifliga, i verkligheten mer eller mindre fullständigt uttalade anspråk, som förhållandet mellan staterna och den katolska kyrkan under tidernas lopp blifvit utveckladt och ordnadt. Idén om fullkomlig separation mellan dessa båda makter har för den historiska utvecklingen varit nä- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 417 stan alldeles främmande; de hafva under århundraden varit vid hvarandra fastlänkade med de starkaste band, stundom vänner, stundom fiender, alltid misstänksamt och afund- sjukt bevakande hvarandra; och frågan har endast varit, huru mycket af makt åt hvardera kontrahenten skulle medgifvas. Ytterligheterna hafva varit å ena sidan kyr- kans fullständiga herravälde öfver det borgerliga samfun- det, — permanent och i sin renhet utfördt i Kyrkostaten, men i andra länder tillfälligtvis manifesteradt genom mång- taliga storartade yttringar af påflig och biskoplig myndig- het; å andra sidan kyrkans inordnande såsom en andlig polismakt under statens -ledning och öfvervälde, hvarutin- nan Josef II och Napoleon I må hända gått mest konse- qvent till väga. Deremellan ligga mångfaldiga kombinatio- ner af kyrklig och verldslig makt, för hvilka här ej är stället att redogöra. Af största intresse är dock utveck- lingen i Frankrike och i Tyskland; en hastig öfverblick deraf skall underlätta uppfattningen af den ställning, som ännu i dag stat och kyrka intaga till hvarandra. Frankrike erbjuder redan tidigt företeelsen af en för staten lyckosam strid mot kyrkans välde, der det i första hand gälde att upprätthålla kronans suveränitet gent emot den påfliga kurians anspråk. Frankrikes konungar hade i denna strid bistånd af sina baroner och' sitt folk, och som bekant ändades konflikterna med upprepade nederlag för den heliga stolens innehafvare, hvilka en tid till och med trädde i förödmjukande beroende af Frankrike. Men hvad vigtigare var, Frankrikes konungar hade på sin sida äfven biskopar och presterskap, och den katolska kyrkan i Frank- rike behöll efter dessa strider en karaktär af nationel sjelfständighet, hvilken hade sitt förnämsta stöd hos det högre presterskapet, huru betänkligt den än stred mot Hans Forssell, Studier och kritiker. 27 418 KYRKA OCH STÅT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. katolicismens egen idé. Denna gallikanska sjelfständighet fann sitt uttryck uti väsentliga inskränkningar i påfvens makt och rätt i afseende å de franska diöcesernas förvalt- ning. Ingen påflig gesandt fick beträda det franska om- rådet utan särskildt kungligt medgifvande; ingen påflig bulla eller skrifvelse fick offentliggöras eller ens privat tillställas franska biskopar utan censur af konungen och meddelande af hans tillstånd (placet); icke ens de fran- ske andlige fingo med påfven brefväxla eller begifva sig till Rom utan konungens medgifvande. Ingen skatt eller pålaga kunde af påfven åläggas den gallikanska klerus utan dess eget och konungens bifall; ingen andlig juris- diktion var honom medgifven inom Frankrikes område, , och för det skamlösa ockret med kyrkliga beneficier var. den gallikanska kyrkan under lång tid på det verksamma- ste skyddad. Men' som denna sjelfständighet hade sitt stöd i den franska kronans makt, så medförde den också helt natur- ligt den gallikanska kyrkans underordnande under statens öfverhöghet. Biskoparnes länsförhållande till konungen upprätthölls så efter som före den stora investiturstriden orubbadt; hvarje biskopsval behöfde konungens tillstånd och bekräftelse, och konungens fiscus ägde på grund af regalrätt åtskilliga förmoner af biskopssätena. Klerus var åtminstone under medeltiden underkastad beskattning ej allenast till staten utan äfven till kommunerna. Ser man på jurisdiktionen, så framgår deraf å ena sidan visserligen att kyrkans rättsområde och verksamhet, här såsom annor- städes, på mångfaldigt sätt ingrep i det borgerliga samhäl- lets sfär; hennes domsrätt omfattade ej blott kätteri, magi, helgerån, mened, ocker och brott emot sjette budet, utan äfven, af civila tvister, äktenskapsmål med inbegrepp af KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 419 legitimations- och dotalprocesser, testamentsfrågor, tionde- tvister, patronatsfrågor m. m.; klerici ägde i förstone i brottmål och i en stor del civila mål sitt forum inför andlig domstol; kyrklig exkommunikation åtföljdes af verldsligt straff. Men dels har under tidernas lopp och i synnerhet från 1600-talet denna kyrkans jurisdiktion, der den ingrep å det borgerliga området, blifvit allt mera kringskuren, så att i det hänseendet föga fans att borttaga för revolutio- nens tidehvarf, dels har den domsrätt kyrkan bibehållit ■endast bidragit att ställa henne i beroende af statens myn- • digheter. Ty den franska konungen var dock alltid källan till all rätt i Frankrike, och från denna grundsats utbildas läran om vad i kyrkliga mål (l’appel comme d'abus), hvilken i synnerhet från och med Karl VII:s pragmatiska .sanktion 1438 på det kraftigaste uppehölls af de franska parlamenten. Öfver allt, der kyrkan fälde dom, ansågo sig parlamenten befogade att mottaga vad, att taga kännedom om saken, att sistera domens följder och till och med att straffa uppstudsiga klerker. Och det dröjde ej länge, förr än denna myndighet utvecklade sig derhän, att äfven i de τent inre kyrkliga angelägenheterna, i disciplinar- och för- valtningsmål, parlamenten mottogo vad från kyrklig myn- dighets beslut, reviderade och upphäfde desamma och sjelfva exeqverade sina egna, — konungens kassationsrätt • ensam förbehållen. Det var sålunda parlamenten, som ej blott läto bränna påfliga bannbullor och utfärda arreste- ringsorder mot påfliga nuntier, utan äfven mot franska biskopar använde tvångsmedel af bötes och fängelse, då de bannlyst ,statens embetsmän för deras tjensteutöfning; och - oupphörligt förekommo fall, då parlamenten ingrepo i bi- skoparnes disciplinära förfoganden rörande prester eller vid af dem mot enskilde utfärdade exkommunikationer. De 420 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. åberopade sig på konungens rättsskyddande makt för att taga kännedom om de fall, då prest vägrade sakramentet, eller kyrklig begrafning, och bestraffade sådan vägran, om den befans vara ogrundad, såsom ”injurie” med fängelse,, afsättning eller suspension. Likaså ingrepo parlamenten i äktenskapsmål, i tiondeärenden, i frågor om upprättande af kloster, kyrkor och ordnar, om beneficiernas inkomster och ännu mer i frågor om deras besättande; de förforo- med stränghet mot prester, som i sina predikningar för- kunnade upproriska eller eljest olagliga grundsatser. Kyr- kan protesterade och remonstrerade mot hvad hon ansåg vara ”abus énorme de l’appel comme d’abus”, ehuru hon för ôfrigt, för så vidt fråga var om den gallikanska kyr- kans förhållande till Rom, visst ej ogillade detsamma;, konungarne, som ursprungligen gifvit parlamenten denna rätt, sökte att genom dekret noggrannare bestämma gränserna, för befogenheten. Ålen parlamenten uppehöllo här, som öfver allt, envist hvad de ansågo för sina prerogativ, och l’appel comme d’abus var och förblef århundraden igenom ett fruktansvärdt vapen i det borgerliga samhällets hand mot hvarje kyrkligt maktmissbruk. Det Frankrike, som utgick ur revolutionens process, be- höll, likasom i de politiska och administrativa, så äfven i de kyrkliga förhållandena en stor del af de grundsatser och institutioner, som den monarkiska centralisationen, un- der ett lätt omhölje af tomma medeltidsformer, så sträfsamt hade utarbetat. De djerfva omstörtningsmännen gjorde väl äfven å detta område ett experiment, hänsynslöst och våld- samt som alla öfriga, till skapande af en demokratisk kyrko- ordning; men kyrkans ”constitution civile” hade ingen rot i det franska folkets föreställningar. Det var en gärd åt den i de lägre samhällslagren beståndande kyrkliga andan. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 421 på samma gång som ett grepp af beräknande statsdespo- tism, när Napoleon I genom konkordatet af d. 15 Juli 1801 och dervid fogade organiska lag af d. 8 April 1802 delvis återgaf den romerskt-katolska kyrkan hennes forna ställning i det franska samhället. Den katolska kyrkan är enligt dessa författningar, hvilka ännu bilda grundvalen för hennes rättsliga ställning, utrustad med stora privile- gier och förmoner, men är också, såsom en stor institution under, ledning af en utländsk suverän, underkastad sträng uppsigt och ett vidsträckt förmynderskap. Inför Napo- leon — som hyllade grundsatsen ”La puissance publique n’est rien, si elle n'est tout. Les ministres de la religion ne doivent pas avoir la prétention de la limiter, ni de la partager” — var hon ingenting annat än en länk i den stora statsorganismen och styrdes såsom den öfriga admi- nistrationen af den starke despoten med jernhand. Senare regeringar hafva än mer än mindre strängt handhaft statens höghetsrätt, men i sina yttre grunddrag har den dock allt ■fortfarande bestått in i våra dagar, sådan den var utbildad redan i Ludvig XIV:s tid. Påfliga bullor och skrifvelser behöfva för sin publikation ”placet”, och äfven biskopliga dekret hafva tidtals varit underkastade censur af pre- fekterna; till och med biskoparnes kommunikation med påfven är enligt lagen underkastad, statens uppsigt. Bi- skoparne utnämnas af statens öfverhufvud och insättas i embetet genom påflig bulla, för hvilken ock fordras placet; de aflägga en särskild embetsed till staten. Likasom placet, består äfven i kraft den häfdvunna ”appel comme d’abus”, hvilken enligt de organiska artiklarna kan äga rum vid ^usurpation eller maktmissbruk af andlig myndighet, vid handlingar och beslut stridande mot statens lagar eller mot de i Frankrike giltiga canones och angripande galli- 422 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 1 kanska kyrkans friheter och sedvänjor, samt vid hvarje åtgärd som vid kultens utöfning kan kompromettera med- borgares heder, godtyckligt störa deras samvetslugn eller mot dem väcka injurie eller offentlig skandal”. Appel comme d’abus riktas till Conseil d’état. Exempel på så- dan hafva dock under detta århundrade ganska sällan före- kommit. och vigtigt är, att den verldsliga myndigheten numera ej är befogad, såsom fordom parlamenten, att be- lägga missbruken med skarpare straff; i de flesta fall in- skränker sig statsrådet numera till en enkel förklaring, att abus ägt rum. *) Största inflytandet på kyrkans ange- lägenheter utöfvar staten i ekonomiskt hänseende, ty för- valtningen af kyrkans efter revolutionen ånyo förvärfvade egendom står under den noggrannaste uppsigt af den verldsliga administrationen. Kyrkan uppbär för öfrigt sitt underhåll af staten. Då sålunda de gamla formerna till stor del äga be- stånd och då i öfrigt, genom det civila äktenskapets och den borgerliga civilregistreringens införande samt för öfrigt genom det fullständiga borttagandet af kyrkans jurisdiktion, staten utträdt ur beroende af kyrkan, synes väl i Frank- rike föga vara att frukta för faror af ett klerikalt infly- tande. Och likväl har under detta århundrade en märkbar förändring ägt rum inom Frankrikes katolska kyrka och dess ställning inom samhället. Den gamla gallikanska andan har flyktat ur de gallikanska formerna; de franska biskoparne äro ej längre hvad de voro i Filip den skönes, Frans I:s och Ludvig XIV:s dagar; de slöto sig redan under Napoleon med ifver till hans djerfve motståndare i Rom, och de hafva under de följande regeringarna blifvit allt starkare kurialister. Frankrike har från 1848 blifvit *) Se härom Friedberg. Gränzen zw. K. u. S. D. II, ss. 517—27. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 423 jesuiternas käraste hemvist *), och derifrån har under längre tid utgått en ultramontan literatur, hvars hufvud- syfte varit att sammansluta kyrkan kring den romerske påfven och att göra biskoparne, de franska så väl som alla andra, till den heliga stolens i allo underdåniga vikarier. Nu senast har i Frankrike liksom i Tyskland en del af episkopatet ansträngt sig för att motarbeta dogmen om påfvens ofelbarhet, men sedan den blifvit ett faktura,' hafva samtliga biskopar äfven här, utan inhämtande af något placet, midt under krigsoroligheterna publicerat konciliets beslut. Och det vigtigaste är, att sedan sålunda andan hos den franska kyrkans höge dignitärer förändrats, betyda i sjelfva verket de former, i hvilka staten förlagt sitt skydds- värn, ganska litet i jämförelse med den makt, som den af staten privilegierade och underhållna kyrkostyrelsen genom sin inre organisation, här såsom i andra katolska länder, besitter. Det hör nämligen till den katolska kyrkans ord- ning, att sedan den mellan-instans mellan påfve och folk, som episkopatet i Frankrike en gång bildat och som der gaf den gallikanska friheten dess lif, numera bortfallit och biskoparne blifvit kurians i allo lydige tjenare, så finnes det föga om ens någon motståndskraft inom denna kyrka emot den politik som dikteras från Rom. Det lägre prester- skapet är helt och hållet ett viljelöst redskap i biskoparnes hand. Regeringen har visserligen att gilla och bekräfta de utnämningar, som biskopen gör inom kapitlet och i sitt stift till de högre kyrkoembetena, till vikarier, capitulares och ordinarie pastorer (curés), hvilka äga en viss rättslig *) Enl. Friedberg, Gränzen etc. D. II s. 513, voro jesuiternas antal i hela verlden, efter de officiela uppgifterna, år 1855: 5,510, hvaraf 1,697 vistades i Frankrike. År 1717 var deras antal 19,876, hvaraf 3,119 bodde i Frankrike. 424 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. sjelfständighet under statens garanti; men biskoparne äga deremot att fullkomligt godtyckligt till- och afsätta de hjelpprester (desservants), hvilka utgöra den stora massan af klerus, och som, klent bildade och illa aflönade (900 fr. årl.), äro i största beroende af den biskopliga nåden. De ordinarie pastorerna, "curés de canton” eller ”doyens in- amovibles”, äro enligt officiela uppgifter till antalet omkring 3,500 öfver hela Frankrike, då deremot ”les desservants de paroisse” och ”les vicaires de paroisse”, afönade af sta- ten men 'tillsatta på förordnande af biskopen och alltid amovibla, utgöra ett antal af öfver 38,000; hvartill ännu kommer en stor skara "vicaires", aflönade af kommunerna men likaledes tillsatta på förordnande af biskopen. För öfrigt lär det i senare tider hafva blifvit allmänt bruk, att äfven de högre kyrkliga embetsmännen, kanonici och pa- storer, i Frankrike, såsom öfver allt annorstädes i Europa, vid tillsättningen afgifva högtidlig skriftlig förpligtelse att utan motsägelse och framför allt utan vädjande till verldslig myndighet ställa sig biskopens befallningar till efterrättelse, vare sig att dessa afse nedläggande af embetet eller för- flyttning till annat pastorat. Så har äfven den sista skran- kan för biskoplig myndighet i nyare tider blifvit nedbru- ten, det lägre katolska presterskapet äger knappt skuggan qvar af den sjelfständighet det åtnjöt under den forna, äfven under medeltiden gällande, kyrkliga disciplinen, och den biskopliga myndigheten utöfvas endast under förbehåll af vad till Romerska stolen, hvilken åter, så länge bisko- pen är i allo lydig, noga aktar sig för att lossa de discipli- nära banden.*) Biskoparne äga numera också en obe- gränsad makt att ordna och leda den presterliga bildnin- gen; de anlägga sina egna seminarier, utnämna och af- *) Se härom prof. Schulte. Über Kirchenstrafen (Berl. 1872). KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 425 sätta sina professorer, fastställa läroplanen och öfvervaka undervisningen. De vilkor, som under Napoleon I:s tid voro fästade vid denna rätt, såsom att presterna skulle upp- fostras i den gallikanska kyrkans grundsatser, hafva full- komligt fallit i glömska, och statens rätt att utnämna lä- rare upphörde redan d. 19 Mars 1808. I Frankrike finnas för närvarande 90 stora diöcesan-seminarier, hvaraf 54 ledas af andliga ordnar, och vid dessa seminarier består staten ett ganska stort antal stipendier (årl. 400 fr.), öfver hvilka biskopen dock ensam har dispositionsrätten. Frankrike äger visserligen sex katolskt-teologiska statsfakulteter, men dessa lära blott existera till namnet, deras undervisning och de der meddelade grader erkännas icke af kyrkan, och regeringen har ej haft makt att göra gällande en lag af d. 25 Dec. 1830, enligt hvilken hvarje curé skulle hafva tagit akademisk grad vid ett af dessa statens universitet. *) Om man i siffror vill gifva ett uttryck för de framsteg, som den äkta romerska katolicismens anda vunnit i det moderna Frankrike, så finnes ett sådant rätt i ögonen fal- lande i de katolska klostrens och ordnarnas statistik, sådan den genom Enquête af kultusministern Rouland anskaffa- des år 1861. **) Frankrike ägde detta år i 58 ”maisons mères”, 37 ”maisons "indép." och 1931 ”succursales”: 17,776 munkar; och i 361 ”maisons mères”, 595 ”maisons indép." och 11,050 ”succursales”: 90,343 nunnor eller tillsammans: i 14,032 klosteranstalter 108,119 klosterpersoner. Häremot har man stält siffrorna för klosterpersonerna åren 1782— 1789, hvilka då skattades till ett antal af 52,000 munkar och nunnor i mer än 800 ”abbayes d’hommes” och mer *) Se Löning, Die Kath. Kirche in Elsass und Preussen (Berl. 1872). **) Se Charles Sauvestre, Les congregations religieuses. Enquête. (Paris 1867). 426 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. ' an 300 ”abbayes de femmes”*). Således år 1861 i det mo- derna Frankrike mer an dubbelt större antal ordenspersoner än i det Frankrike, som gjorde 1789 års revolution! Af de 17,776 munkarne egnade sig 12,845 åt under- visning, och af de 90,343 nunnorna 58,883 åt undervisning, 20,292 åt sjukskötsel. Antagligen har detta antal icke så litet stigit sedan år 1861, ty den andliga riktning inom folket, för hvilken dessa ordnar äro ett uttryck, har undey den kejserliga regimen, som bekant, varit mycket gynnad och gjort betydande fram- steg. Någon senare officiel statistisk undersökning har dock oss veterligen ej blifvit verkstäld. Men man kan sluta sig till 1860-talets progression i detta hänseende af de data, som föreligga från Napoleon III:s första decennium 1852—1861. Så upplyste Baroche år 1862 i Conseil d’état, att under det testamenten och donationer till andliga stiftelser åren 1830 —45 uppgingo till 6 mill, fr., hade de under åren.1852—60 utgjort 9 mill, fr.; under det klostrens samtliga inregistre- rade ”acquisitions” under åren 1802—1814 utgjorde 105,409 fr. 1815—1830 „ 5,443,000 „ 1831—1845 „ 4,980,000,, voro de 1852—1860 „ 25,102,000 „ **) *) Dessa uppgifter lära vara hämtade ur Duchesnes »La France ecclé- siastique» 1782; Receuil historique etc. des archévêchés etc. de France 1785; och L’Almanach royal de 1789». — Men ett af Le- goyt citeradt arbete »Dictionnaire des Gaules et de la France» af abbé Espilly angifver för året 1765 antalet af klosterpersoner af olika ordnar till 79,000 män och 80,000 nunnor. **) Häraf utgjordes dock 15 mill. fr. af egendom, som på en gång ingick i registren till följd deraf att vissa förut ej legalt erkända kloster erhöllo korporationsrätt och dermed uppfördes såsom ägande den fasta egendom, som förut deras enskilda medlemmar för klostrens räkning innehaft. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 427 Vigtigast af allt är dock den katolska kyrkans ställning till uppfostran ock undervisning inom det franska samhället, så som hon nu beherrskar den förra genom sitt välde i fa- miljerna, genom sitt inflytande i biktstolen och på hela den qvinliga delen af nationen, och öfver den senare utsträcker sin makt genom ett allt mer och mer vidgadt skolsystem, der munkar och nunnor äro lärarne, biskopar, ordensgeneraler och högst den romerske"påfv en inspektörer och högste styres- män. Den primär-undervisning, som Frankrike för närvaran- de äger, har helt visst icke utgått från kyrkan, den har tvärt om, i sin begynnelse framdrifven af 1789 års principer, från kyrkans och presterskapets sida mött en ganska stor obenägenhet. ”Under det att i de protestantiska skolorna läraren är ett slags prest och alltid verkar i samband med församlingens religionslärare, har den katolske skolläraren, mött med ovilja af presten, allt mer och mer utvecklat sin rent verldsliga karaktär och lärt att betrakta sig som repre- sentanten af en speciel princip, ett abstraktum som kallats "framåtskridande” eller ”moderna idéer”. Och så har presten, redan förut missbelåten med skolan, upphört att besöka dess rum, och brytningen mellan dessa bägge den moraliska maktens representanter har blifvit fullständig. Men hvad har deraf följt? Endast att folkundervisningens utveckling i vårt land blifvit försenad och försvagad. Och som en sådan sakernas ställning dock så länge varit för kyrkans intressen menlig, har ytterligare följt, att den katolska kyrkan, när- hon ej kunnat qväfva folkskolan, tagit sig för att bringa henne i sin egen hand. Presterskapet har grundlagt .och snart mångdubblat skolor, hvilkas lärare varit andlige. I sådana skolor uppfostras nu, som bekant, en tredjedel af våra barn” *). *) Prof. Mich. Bréal, Quelques mots France. (Paris 1872.) sur l'instruction publique en 428 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Det är derma . klerikala folkskola, som under det kej- serliga styrelsesättet vunnit kanske mest på de bemödanden, som gjorts för folkets uppfostran och undervisning. Det katolska partiet var under åren 1848—1851 enigast och klokast af alla de om väldet kämpande fraktionerna och för- skaffade sig i lagen af den 15 Mars 1850 ett stöd för sitt inflytande, som man nu från det liberala lägret har svårt att betaga detsamma. Enligt dennà lag kunna medlemmar af andliga ordnar vara lärare i offentliga skolor, och genom ministerielt reskript af den 31 Okt. 1854 äro prefekterna, som utnämna lärarne, förpligtade att tillfråga kommunerna, om de önska en andlig eller verldslig lärare, samt att ställa sig deras önskan till efterrättelse. Kommunerna åter stå i sina önskningar under stark inflytelse dels af presten, dels af den rent ekonomiska beräkningen att en ordensbroder, som är utan familj och utan anspråk, kostar mindre och vållar mindre risk än en lekman. Så har sedan 1850 antalet af dylika ordens- bröders eller systrars skolor ofantligt tilltagit. I offentliga skolor undervisades 1866 af munkar 491,480 lärjungar, af nunnor 1,174,473 lärj., och af småbarnsskolorna lära 2,725 af 3,668 ledas af nunnor *). Dessa skolor stå nu visserligen, äfven de, under uppsigt af statens folkskoleinspektörer, men det lär knappt vara möjligt att vid dem göra statens anspråk gällande. "Skollärarne som tillhöra andlig orden", säger undervisnings- ministern 1864, ”tillstädja visserligen statens inspektörer att besöka deras skolor, men på allvar taga de ingen annan inspektion än den, som utöfvas af deras ordens öfverhufvud." Om arten af den undervisning, som vid dessa skolor med- delas, är det också lätt nog att af den katolska kyrkans öppet erkända grundsatser bilda sig ett säkert begrepp: det kan ej vara en undervisning, som syftar till att höja ett folk till *) E. Löning, Die Katholische Kirche in Elsass und Preussen. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 429 andlig sjelfständighet eller att befästa det borgerliga samhället på den sanna frihetens grundvalar. Men hvad skall väl ett ka- 'tolskt samhälle göra dervid? Huru skall en styrelse, som vill vara uttryck för folkets suveränitet, finna sig till rätta med den makt, som sålunda långsamt men säkert fostrar detta suve- räna folk och beherrskar dess sinnen. ”Skall man väl under- trycka presternas och munkarnes skolor?” frågar sig den högst frisinnade och allvarlige skriftställare vi nyss citerat.. "Man kan ej ett ögonblick tänka derpå. Utom att en sådan handling skulle vara ett våld emot familjernas rätt och. medborgarnes frihet, skulle dess första resultat vara att till ett öppet krig förvandla den dofva missämja, som råder mellan presten och den verldslige skolläraren; hvar och en af våra bönder Skulle då hafva att välja mellan den bannlysta' skolan och kyrkan utan skola. Brytningen mellan stat och kyrka skulle blifva den sista följden af en sådan lag, som icke skulle mindre strida mot den sanna demokratiens prin- ciper och den liberala politikens läror, än emot den troende delens af nationen känslor och rättigheter”. *) Det är, såsom ock dessa ord antyda, just i denna punkt som ställningens allvar framträder i hvarje modernt samhälle, der den katolska religionen herrskar öfver den större delen af befolkningen. Den tid, då staten styrdes af enväldige furstar, kunde den katolska kyrkans makt bero på en nyck eller en svaghet, men också motas af en nyck eller en kraft- full vilja, och för att bevisa sin yttersta styrka behöfde hon ett revolutionärt vädjande till massorna. I våra dagar, i det moderna Frankrike, det moderna Italien, det moderna Belgien behöfver hon ej något annat än att till valurnornas slagfält reguliert sända de pålitliga trupper af "suveränt folk”,, hon år efter år utbildar i sina depôter, kyrka och skola, och *) Se. Bréal, anf. st. s. 23. 430 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. hon har segern i sin hand. Hvad betyda under sådana för- hållanden placet, appel comme d’abus, utnämningsrätt o. d.? Den regering, som af ett suveränt och varmt katolskt folk finner understöd, använder dem icke, och kyrkan är tillfreds- stäld. . Hon har utsigter för sitt välde, som i sanning ej äro att förakta. Hon är för det första det bäst organiserade samfund på jorden; hon äger en autoritetsprincip som är strängare och mångenstädes mer verksam än något borgerligt samfund kan uppvisa, och hon har bragt sitt administrativa maskineri till en enhet och styrka, hvartill medeltidens kyrko- disciplin visst ej hade kommit, hon har samlat trådarna i Roms hand på ett sätt, hvarom 'Gregorius och Innocentius ej kunde drömma. Det hela är ett system af blinda verktyg, som kurian allena beherrskar; och systemet har lämpat sig efter tidens fordringar så till vida, att kyrkan för sitt infly- tande öfver det troende folket gjort sig alla moderna upp- finningar till godo: pressen, föreningsväsendet och den högre politiken. Hon behöfver ej brådska med att genomföra sina sociala uppgifter, skall säkert ej heller genom otålig ifver stöta ”moderna fördomar” för hufvudet, så länge hon ej blir utmanad till strid. Men hon bidar sin tid. Vid slutet af sin lefnad, under resan i Tyskland, ned- skref Geijer följande ord: ”Problemet af den nya staten har Frankrike försökt att lösa: det har gjort det till en del och i mer än ett afseende ofullständigt. Det inre af frågan tillika med frågan om kyrkan har blifvit den oupplösta knuten. Napoleon har slutligen försökt att sönderhugga den med svärdet; men fåfängt, ty detta gebiet ligger utom våldets råmärken. Misstager jag mig ej, så är Tyskland kalladt att lösa detta i problem ; och då historien visar, att alla revo- lutioner utan religiös hållning ej efterlemnar några spår, så torde väl den sociala omhvälfning, som för våra ögon före- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 431 går, en gång likasom förr komma att afgöras i hjertat af Europa”. — Det ligger en profetia i dessa ord från 1846, som vår tid synes vilja besanna. Den kanoniska kyrkorättens system hade väl ingenstädes haft så stora utsigter till framgång som i det tyska riket, sedan en gång den kejserliga makten der blifvit bragt till underdånighet under påfven och den politiska söndringen försvårat all kraftig samverkan mellan den borgerliga maktens vårdare. Det hade dock icke ens under medeltidens virrvarr kunnat komma till varaktigt herravälde derstädes; och efter τeformationen inträder ett utvecklingsskede, hvarunder, trots bigotteri och religionsfanatism, den andliga makten oupp- hörligt får träda tillbaka för den verldsliga. Reformationen gaf som bekant åt det protestantiska Tyskland ett alldeles nytt kyrkobegrepp, då den samhällsmakt, som der fråntogs biskopar och påfve, helt enkelt öfverflyttades på de verlds- lige furstarne; och exemplet häraf har visserligen ej varit utan sin verkan äfven i de katolska territorierna. Detförstås, att den katolska kyrkans rättsliga ställning till rättrogne furstar ej kunde blifva fullt densamma som de protestan- tiska kyrkornas underdånighet under sina landsherrar; men tidens trångmål gjorde, att Rom och dess presterskap måste foga sig i mycket, som förut skulle hafva beifrats såsom våld och orätt, och det onda som framkallat den kyrkliga schismen, kyrkans inre förderf, gaf äfven de katolske fur- starne en osökt anledning att tillvälla sig en större myn- dighet. Öfver allt var behofvet af en ”reformatio eccle- siæ” lika kändt och erkändt, och när det visade sig, att protestantismen vann insteg på grund af de inre brister, som vidlådde Roms kyrka, blef det för de katolske fur- 432 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. starne, just i mon af deras ortodoxa nit, en samvetssak att afhjelpa dessa brister. När då Rom sjelf ej ville beqväma sig till besvärens afhjelpande, togo furstarne saken i egen hand, och man ser Ferdinand I af Österrike, Georg af Sachsen, Joakim af Brandenburg, Vilhelm af Bayern, och än mera hertig Maximilian I, bedrifva den katolska kyrkans reformation med en ifver och en maktfullkomlighet, som icke mycket eftergaf den saxiske kurfurstens eller land- grefvens af Hessen. Och ur denna reformationsverksamhet stadgar sig snart en ”jus circa sacra” inom de katolska territorierna, hvilken, äfven under ytan af katolskt kyrko- välde och trångbröstadt bigotteri, åt den allt mer växande furste-suveräniteten förbehåller vidsträckt myndighet öfver kyrkan. Mer än en tysk småfurste har vid denna tid i känslan af sin fruktansvärda sjelftillräcklighet förklarat sig sjelf vara ”både kejsare och påfve inom egna landamären”, och vid närmare påseende finner man, att under 16:de, 17:de och 18:de århundradena har i de små tyska staterna striden mellan andlig och verldslig makt oupphörligt fort- / gått, oftast med stor framgång för den senare. Särdeles liflig har den varit i det strängt katolska Bayern, och från visitation erna i midten af 16:de seklet ända till Montgelas’ stränga tillämpning af rent statskyrkliga doktriner, harfurste- mäkten här utöfvat ett vidsträckt inflytande på kyrkans sty- relse. Ett konkordat af 1583, afslutadt med biskoparne, skulle väl sätta gränser för de ständiga ingreppen från den verldsliga maktens sida, men dessa gränser lemnade dock ett stort utrymme för den furstliga höghetsrätten öfver kyrkan. Ej nog, att vid hvarje prelatval erfordrades bifall af lands- herren, som dervid alltid skulle äga en kommissarie när- varande; att den andliga domsrätten inskränktes till ”mere spiritualia”; att biskoparnes disciplinärmyndighet öfver pre- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 433 sterna kontrollerades, så att t. ex. afsättning endast under vilkor af landsherrens godkännande fick ske och mången gång prester befriades från de dem af biskoparne ålagda straff. • Fursten tillvällade sig ock uppsigt öfver prestbildningen, medverkade vid tillsättning af presterna, deltog genom sär- skilda embetsmän i klostervisitationer, i uppsigten öfver själavården, i förvaltningen af kyrkans förmögenhet; öfver- vakade ordnarnas förbindelse med sina utländska generaler, inskränkte biskoparnes rätt att beskatta sitt presterskap, upphäfde exkommunikationer, tillintetgjorde verkan af appel- lationer till Rom o. s. v.*) På samma sätt har den verlds- liga makten i hela det katolska Tyskland under århundraden sökt hålla sig i jämvigt med den andliga och dervid ofta kommit att åberopa en höghetsrätt, ja t. o. m. en rätt till kyrkostyrelse, som inför det kanoniska rättsbegreppet visst icke kunde äga giltighet. I många fall bidrog väl ock här- till den omständigheten, att striden mellan verldslig och andlig makt sammanföll med den inbördes missämjan mellan furste och furste: det fans ju knappt något enda af de tyska verldsliga territorierna, hvars kyrkliga öfverstyrelse ej utöf- vades af en utom territoriet boende furstbiskop. Också hafva äfven för slitande af sådana stridigheter den bräckliga riksförfattningens organer varit anlitade, och ”die Reichs gerichte” icke så sällan, i likhet med Frankrikes parlament, utgjort, en högsta instans för klagomål öfver kyrkliga myn- digheters maktmissbruk **). — Dessa omständigheter äro så till vida af vigt, att de visa, huru statens rättshöghet öfver *) Se härom Friedber g, anf. st. T. 1. s. 187—266, hvarest i mänga hän- seenden alldeles nya upplysningar äro meddelade om de kyrkliga förhållandena i Bayern från reformationen intill slutet af 18:de seklet. ** ) Friedberg, anf. st., s. 80 — 94. , Hans Forssell, Studier och kritiker. 28 434 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. kyrkan, långt ifrån att vara något oerhördt påfund af en ”förvriden civilisation”, äfven i Tysklands katolska länder leder sina anor tillbaka till de tider, då staten villigt gjorde sig solidarisk med kyrkans intressen. Den gallikanska kyrkorättens grundsatser, hvilka åt staten tillerkände en så vidsträcktbefogenhet gent emot kyrkan, hafva redan i 17:de århundradet begynt intränga i Tyskland, mesta- dels genom förmedling af de nederländska universiteten, der statsrätt och kyrkorätt föredrogos af utmärkte lärare. I synner- het hade det franska lärosystemet fått en sådan betydelse genom den högt ansedde v. Espen, professor vid Löwens uni- versitet, hvars stora handbok. ”Jus ecclesiasticum universum” (1702) blef ett hufvudverk för den studerande ungdomen. Såsom fullt medveten teori och med anspråk på praktisk betydelse framträder det dock först i det bekanta arbetet "De statu ecclesiæ” (1763) under pseudonymen Febronius ut- gifvet af vigbiskopen i Trier, Hontheim, och snart föremål för den största uppmärksamhet öfver hela Tyskland. Febronii kyrkliga system var den i den katolska kyrkans historia flera gånger förut med ifver och framgång förfäktade episko- palismen; men det fick sin praktiska betydelse genom hans försök att förknippa de biskopliga intressena med fur- starnes och nationernas. Hos biskoparne, apostlarnes efter- * följare, säger Febronius, hvilar kyrkans rätt och makt, i diöceserna så väl som i Rom; påfven betyder ej rätteligen mer än representanten af kyrkans formela enhet, och all makt tillkommer generalkonciliet, under hvilket national- synoder skola tillvarataga hvarje landskyrkas egendomliga rät- tigheter och intressen. Och hos furstarne skola biskoparne och nationalkyrkorna finna det skydd som de behöfva mot den all kyrklig frihet och rätt uppslukande påfvemakten, mot det kuriala system, som endast fostrar kyrklig fanatism. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 435 Furstarne äga öfver kyrkan en naturlig ”jus protectionis”, hvilken betyder pligt att upprätthålla de gamla kyrkostad- garna, d. v. s. biskoparnes makt gent emot påfven, samt att å sitt furstliga embetes vägnar värna fred och ordning inom landskyrkorna och med den andliga makten ”konkurrera” i alla de mål, ”som kunna hafva något inflytande på folkets välfärd och borgerliga frihet eller på något sätt minska sta- tens imperium”. Efter franskt mönster förordar han ett strängt handhafvande så väl af ”placetum regium” som af ”appellatio tamquam ab abusu”. —Som man ser, var dët den katolska kyrkans gamla dilemma, som här löstes i en rikt- ning alldeles motsatt den nu rådande: kyrkostyrelsens en- het skulle tillintetgöras, och konseqvensen blef dess öfver- tagande af statsmakten; i vår tid har man fått den katolska kyrkostyrelsens enhet återstäld mera absolut än någonsin, och i samband dermed återkommer läran om kyrkans ab- soluta sjelfständighet, — med sin konseqvens: kyrkans supre- mati öfver staterna. . Febronianismen passade förträffligt som uttryck för vissa af de under 18:de århundradet herrskande föreställningar om kyrka och stat, men särskildt betydelsefullt var det, att den utgått från en af kyrkans högste styresmän. Påfve- makten, hade i upplysningens århundrade blifvit föremål för en ringaktning, hvilken i statsmännens rådslag framträder nästan lika mycket som i den allmänneligen kyrkofiendtliga literaturen, och som stundom synes hafva meddelat sig åt den heliga stolens egne innehafvare; en Benedikt XIV, en Clemens XIV förråda ett vacklande och en misstro till, sin makt, som Kristi ståthållare sällan låtit komma sig till last. Och hvad värre var, denna ringaktning hade meddelat sig äfven åt påfvarnes närmaste tjenare: hos de europeiska pre- laterna vid denna tid framträder en anda af insubordination, 436 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. som icke sällan står i samband med det faktum, att tidens mot kyrka och religion liendtliga åskådningssätt hade an- hängare inom kyrkans eget läger. I Tyskland är företeelsen uppenbar: planerna för en tysk nationalkyrka, under biskoplig ledning och i möjligaste mån oberoende af Bom, framträda flera gånger på fullt allvar under denna tid. När Hontheims läror af påfven högtidligen -fördömdes, blef denna fördömelse ej godkänd i de flesta tyska biskopsstift, och han sjelf åtnjöt länge skydd af ärkebiskopen i Mainz. I de märkvärdiga Coblenz-artiklarna af 1769 gåfvo också Tysklands tre and- lige kurfurstar öppet för kejsaren till känna sin önskan att åt Tysklands kyrka förskaffa samma oberoende och sjelfstän- diga ställning, som den gallikanska kyrkan af ålder ägt, och samma afsigter framträdde sedermera flera gånger så väl i slutet af 1780-taler som vid konkordatsunderhandlingarna 1800—1817. Kyrkans ”sjelfständighet” betydde den tiden icke detsamma som den påfliga kyrkans oberoende af staten, utan dermed afsågs på sin höjd ett visst biskoparnes obe- roende af påfven, men skyddadt af statsmakten, i främsta rummet af Tysklands kejsare *). Men under det biskoparne stälde sig redo att uppfånga den sjelfständighet, som vid kyrkostyrelsens söndersplittring kunde dem beskäras, visste furstarne och statsmännen att i tid taga vara på det praktiskt användbara af de herrskande idéerna. Den katolska kyrkan hade intet deltagande att påräkna i det 18:de århundradet; hennes rätt och hennes intressen trädde så helt och hållet tillbaka för folket och staten i det upplysta enväldets politiska system, att episko- palismen lika litet som kurialismen kunde vinna något fot- *) Se härom i synnerhet den i många stycken på nya eller bort- glömda källor grundade intressanta framställningen hos O. Meyer, Zur Geschichte der römisch-deutschen Frage. Th. 1. Bost. 1871. KYRKA OGI-I STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 437 fäste. Staten' var för den herrskande naturrättsläran allt och kyrkan endast en sida af den för folkets väl verksamma statsmakten. Derhän kom ock med oafvislig inre följdriktig- het det lärosystem, som uppbars af Hontheim och som der- för också från staternas sida ifrigt omhuldades. I Wien fick Febronianismen snart sitt egentliga hem och utbildades här genom en hel rad af inflytelserike rättslärde: Martins, Riegger, v. Eybel, v. Pehem m. fl. Och från Wien utgick också rätt snart den första praktiska tillämpningen af detta systera, i synnerhet sedan den allt reformerande kejsar Josef II begynt vända sin hog till reform äfven af den katolska kyrkan och dess ställning inom staten. Redan Maria Theresia hade, allt under den innerligaste hängifvenhet för den ortodoxa tron, utvecklat och skärpt den furstliga höghetsrätt, som hennes företrädare ständigt tagit i anspråk; hon hade inskränkt kyrkans rätt att förvärfva egendom och dess skattfrihet, upphäft asylrätten, faststält taxa för jura stolæ, gjort allvarsamt bruk af sitt ”placet”, inskränkt biskoparnes kommunikation med Rom och utträngt kyrkan från ledningen af universiteten. Men Josef gick vida längre: han fattar sin uppgift i främsta rummet som reformator af kyrkan så väl som af staten, och kyrkan, är för honom ett af medlen för statens stora ändamål att uppfostra och lyckliggöra folket och såsom sådant ett verktyg för den suve- räne furstens vilja. Då kyrkans uppgift enligt den josefinska kyrkorätten ingår i sjelfva statsändamålet, äro kyrkans tjenare dermed äfven statens embetsmän. Påfven är deras öfverhufvud endast så till vida, som dermed ej trädes furstens jura maje- statica för nära, och alla påfliga bud, hvilket kyrkligt ärende de än må röra, dogmatiskt, disciplinärt eller ekonomiskt, äga giltighet endast och allenast under förutsättning af lands- herrens pröfning och gillande; hvarje meddelande mellan 438 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Österrikes biskopar och påfvestolen sker genom kejsarens sändebud i Rom. Mer än en påflig bulla har också blifvit af Josef förbjuden eller delvis stympad; ”in Coena Domini’ på kejserlig befallning utrifven ur alla ritualier. Biskoparne åter, som vid sin invigning aflade ed att "vara hans maje- stät trogne och underdånige och efter sina krafter befordra statens bästa”, voro i hela sin embetsverksamhet bundna vid anvisningar från det kejserliga kansliet; deras herdabref och kyrkokalendrar, deras förkunnande af aflat och utlysning af kyrkliga fester kontrollerades och censurerades af staten. Till deras heliga embetes uppgift hörde i främsta rummet att verka för statsordningens upprätthållande; det ålåg dem att strängeligen vaka deröfver, att presterna gjorde sig be- kanta med landsherrens alla förordningar och att dessa genom dem ordentligen publicerades för menigheten. Disciplinärmyn- digheten öfver presterskapet utöfvades väl af biskoparne men i högsta hand af kejsaren, och denna del af statens befogen- het utsträcktes, med hänsyn till vigten. af prestens uppfost- ringsverksamhet, ända till systematisk censur öfver predik- ningarna, för hvars verkställighet det slutligen ålades prester- na att skriftligen affatta hvarje predikan med noga anförande af alla deri förekommande citat äfven ur tryckta arbeten. Den kyrkliga censuren öfver tryckta skrifter öfvades nämligen också af en särskild österrikisk statsmyndighet och afvek i många stycken från den romerska. Öfverträdelser från bisko- pars eller presters sida af statens lagar och-kejsarens mandat straffades strängeligen, utan hänsyn till personen; kejsaren erkände ej möjligheten af en kollision mellan lydnaden för statens öfverhufvud och de kyrkliga pligternas bud *). *) Karakteristiskt är i det hänseendet hans svar till en ungersk bi- skop, som vägrade att publicera hans förordningar: »Kejsaren har aldrig ett ögonblick tänkt på att göra våld å sina undersåtars öfver- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 439 Kyrkostyrelsen låg alltså faktiskt nästan odeladt i den österrikiske furstens hand; och hela det högre presterskapet lär under Josefs tid hafva varit genomträngdt af systemets anda samt villigt nog gjort sig till verktyg för alla hans reformsträfvanden *), hvilka i synnerhet riktades mot klostren och ordnarna inom monarkien. Hela den kyrkliga bildningen kontrollerades och öfvervakades såsom en statens angelägen- het; teologie studerande förbjödos att besöka collegium ger- manicum i Rom, och öfver hela riket inrättades statens ge- neralseminarier samt anordnades å statens vägnar bestämda teologiska examina; för de kyrkliga lägenheternas besättande faststäldes regler, som med upphäfvande af de flesta påfliga rättigheter gaf kejsaren mer eller mindre direkt medverkan vid utnämning och afsättning; äfvensom stiftens och pasto- ratens gränsbestämning förbehölls åt staten. Kyrkans ekonomi kom allt mer och mer under inseende af statens myndig- heter, och storartade sekularisationer af klostergods företogos. Det hela var en tillämpning i stort och för den katolska kyrkan af det mot hennes väsen så ytterligt stridande "terri- torialsystemet" inom kyrkorätten. Josefinismen har emellertid varit något vida mer än en rent österrikisk företeelse. Den passade så väl i hop med den absoluta politistatens väsen och afsigter, att sedan den i en stat blifvit genomförd, måste de öfriga helt naturligt låta sig angeläget vara att inrätta sig efter samma principer. Och den katolska kyrkan saknade nu en lång tid bortåt all kraft att motstå eller förhindra dessa grundsatsers genomfö- rande. Hon träffades, i synnerhet i Tyskland, af det ena *) Se härom Brunner, Die theologische Dienerschaft am Hofe Josephs des II (Wien 1868). tygelse, derför medgifver han en hvar, som af sitt samvete hindras att offentliggöra dessa förordningar, — att nedlägga sitt embete och utvandra». 440 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. slaget efter det andra. Hela hennes gamla organisation blef förstörd genom de stora sekularisationerna i 19:de år- hundradets första årtionde; knappt hade man kommit öfver denna första omstörtning, så bragtes den rhenländska kyrko- provinsen under napoleonskt herravälde och ny-gallikansk kyrkorätt; och till sist var det ju ’uppenbart, att den forna jämvigten mellan corpus evangelicorum och corpus catolicorum hotades betänkligt, derigenom att stora katolska landsträckor tid efter annan lades under protestantiska landsherrar. Ej mindre än 1719 qvadratmil andliga territorier med 3,162,000 undersåtar förvandlades 1815 till verldsliga, hvaraf en stor del tillkom protestantiska furstar, och uppgiften blef nu att fastställa grunder så väl för kyrkostyrelsens förhållande till de nya landsherrarne som för de bägge konfessionernas ställ- ning till hvarandra. I det senare hänseendet kunde man ej längre komma tillbaka öfver de grundsatser, som revolutionen med sina läror om "menniskans rättigheter'’ slagit fast, och den tolerans, hvilken redan under 18:de seklet här och der gjort sig gällande i fråga om individuela öfvertygelser, ut- vecklas, trots påfliga protester och anatemer, till en tolerans i afseende å kyrkliga samfund. Det låg dock till slut i den katolska kyrkans eget intresse att åtminstone temporärt tillåta denna tolerans i de katolska staterna, ty hon måste ju sjelf begära en sådan i de protestantiska territorier, Wurtemberg, Baden, Hessen, Preussen, som nu togo för sig stora stycken af hennes diöceser. Och så utvecklas de bägge konfessionernas "paritet", hvilken enligt westfaliska freden betydde de katol- ska landsdelarnas och de protestantiska landsdelarnas jämlika rätt inom riket, derhän att kyrkornas paritet allt mer erkän- des inom de gamla så väl som de nybildade staterna. Hvil- ken ställning dervid hvardera konfessionen skulle få till sta- ternas öfverhufvud var den andra frågan. I Österrike gafs i KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 441 afseende â den katolska kyrkan svaret dermed, att under Metternichs styrelse allt väsentligen förblef vid kejsar Josefs system. I Bayern underhandlades 1817 om ett konkordat, som skulle återställa åtminstone en del af den sjelfständighet, kyrkan under Montgelas' ministerium alldeles förlorat, men äfven der ledde kurians bemödanden länge till intet resultat. I Wurtemberg, i Baden, i Hessen, i Mecklenburg och i Sach- sen försökte man också att genom konkordatsunderhandlingar tillvinna kyrkan en garanterad ställning, men under de första tiotalen strandade underhandlingarna på oförsonliga divergen- ser emellan regeringarna och påfvestolen, och förhållandet ordnades provisoriskt genom påfliga "circumscriptionsbullor" och administrativ lagstiftning. I det väsentliga vidhöll man här statens höghetsrätt öfver äfven den katolska kyrkan, ehuru hon fick bibehålla en i vissa hänseenden sjelfständig förvalt- ning och sålunda äfven alldeles undkom det beroende af de evangeliska konsistorierna, hvilket katolikerna förut i flera protestantiska länder varit underkastade. Af de protestantiska staterna var naturligtvis Preussen den, hvars uppfattning af katolska kyrkans ställning inom det borgerliga samfundet var för kurian af största betydelse. Men af alla de protestantiska staterna var också Preussen den, som derutinnan gått längst i frisinthet. Det hade i det hänseendet gamla traditioner att vidhålla. Under sitt suc- • cessiva utvidgningsarbete hade detta land gång efter annan lagt sig till med katolska landsdelar, och dels på grund af traktater, dels till följd af regenternas styrelsegrundsatser hade det dervid alltid unnat sina katolska undersåtar en re- ligiös och kyrklig frihet, som i de öfriga protestantiska länderna var ovanlig och ej rätt stämde med den strängt protestantiska kyrkorätten. Den lutherska kyrkan, som i landsherren erkände sin summus episcopus, gjorde enligt 442 KYRKA OOH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. sin princip anspråk på uteslutande herravälde såsom ”Landes- kirche”, och det var landsherrens pligt att öfver hela sitt territorium upprätthålla sin biskopliga, myndighet. Den reformerta kyrkan tillegnade sig snart samma grundsats, och så såg man stundom landsherrarnes ombyte af religion med- föra äfven territoriets inträde i ny kyrka, — der ej lands- ständerna genom särskildt "religionspaktum" försäkrade sin kyrka om en tillvaro oberoende af furstens trosbekännelse. I Brandenburg blef nu det strängt "landsherrliga" systemet brutet, när Johan Sigismund 1614 öfvergick till reformert lära, då bägge kyrkorna, alltid under hans högsta, ledning, erhöllo lika rätt. Men liknande frihet ville man då ej heller neka de katoliker, som lydde under kurfurstens spira; den tillerkändes dem uttryckligen 1609 i Jülich, Cleve-Berg, Mark och Ravensberg, 1648 i stiften Minden, Halberstadt och Magdeburg, 1657 i de förut polska landsdelarna Lauen- berg och Bütow (Hinterpommern), 1713 i Geldern, 1742 och 1745 i Schlesien, 1772, 1793 och 1795 i Vestpreussen och Posen m. m., 1802 i Münster, Paderborn och Hildesheim. Vid alla dessa landvinningar utlofvades åt katolikerna ”fri religionsöfning" eller ”status quo” och i de flesta fall åt de kyrkliga myndigheterna deras embeten och jurisdiktion. Äfven inom de gamla protestantiska landsdelarna medgafs, trots motstånd af den lutherska kyrkan, stundom fri reli- gionsöfning åt katoliker, och i synnerhet låg det Fredrik II om hjertat så väl att tolerera den personliga trosöfverty- gelsen, att ”låta en hvar varda salig efter sin façon”, som att uppehålla de olika kyrkosamfundens frihet och rätt. Härmed förstods dock helt visst hvarken före Fredrik II eller under hans styrelse någon sådan kyrkans sjelfständig- het, som i våra dagar yrkas. Under 17:de seklet upprätthölls strängt den ”landsherrliga” teorien äfven i afseende å den KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 443 katolska religionen; det var alltid på grund af sin rätt till högsta kyrkostyrelse, som kurfurstarne meddelade ka- tolikerna deras friheter. Lärosatserna lemnade de å sido, men den biskopliga myndigheten var ett oafhändeligt predikat till deras furstliga suveränitet, och all den rätt till jurisdik- tion, visitation och reformation, som katolska prelater utöf- vade, betraktades endast såsom en fri och tillfällig förläning af fursten. En sådan episkopalmakt har också Fredrik II uttryckligen förbehållit sig i Schlesien, och hvarje medgif- vande af den kanoniska rättens giltighet göres blott under reservation, ”att den låter sig förena med konungens lands- höghet i kyrkliga ärenden”*). Och denna ”kyrkohöghet” betydde visst icke blott negativ och repressiv myndighet, utan innebar i många stycken ganska väsentliga rättigheter till ingripande i kyrkans styrelse. De kyrkorättsliga grundsatser, som under tvänne århun- draden utbildat sig inom den preussiska monarkien, blefvo i slutet af 18:de seklet (1794) sammanfattade och systemati- serade i Preussens ”Allgemeines Landrecht”, hvars bestäm- melser' äro vigtiga att känna, derför att de i sjelfva verket varit gällande ända till begynnelsen af 1850-talet, och derför att det lagstiftningsarbete, som i våra dagar blifvit begynt, i många stycken utgör en återgång till dess principer. Allmänna landrätten gör mellan det katolska religions- samfundet och de protestantiska icke den ringaste rättsliga skilnad, utan behandlas dessa alla såsom fullkomligt lika be- rättigade ej blott i vissa provinser utan inom hela monar- kien. Landrätten känner för öfrigt ingen enhetlig ”kyrka”, utan korporationsrätten tillhör de enskilda kyrkoförsamlin- — *) Hufvudverket för kännedomen af dessa förhållanden är Laspeyres, Geschichte und heutiges Recht der katholischen Kirche in Preussen, 1840. ' 444 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. garna, hvilka erkänna gemensamma styresmän för vissa di- strikt och hvilkas ledamöter öfver hela riket utgöra ett "religionsparti". Mellan religionspartierna i landet skall fred bestå; öfvergången från det ena till det andra sker genom uttrycklig ”Erklärung”; intet kyrkosamfund äger att med våld påtvinga sina medlemmar en religionsöfvertygelse. — De katolska församlingarnas öfverstyrelse utöfvas af biskopar, hvilka äga öfver alla prester inom stiftet uppsigts- och disci- plinärrätt, äfven rätt att afsätta, — dock med rätt för den straffade att deremot fordra rättsligt skydd hos staten. Pre- sternas anställning sker fortfarande genom biskoparne, men ingen kan befordras till presterligt embete utan statens appro- bation och medverkan. — Biskoparnes anställning sker, — der den ej är förbehållen åt landsherren, — genom val af kapitlet, men valet skall ledas af landsherrens kommissarier, och ingen vald eller postulerad' biskop får söka bekräftelse hos påfven eller mottaga invigning eller utöfva sitt embete innan han undfått landsherrens tillstånd dertill. Om han af landsherren förkastas, måste nytt val anställas. Tillsättande af koadjutor beror likaså på landsherrens pröfning. Formerna voro för öfrigt olika för olika stift. — Förändringar i stifts- gränserna ske endast under vilkor af statens medgifvande; nya parochier och diöceser kunna endast af staten upprättas och begränsas, och alla stridigheter rörande parochialgränser o. d. höra under verldslig jurisdiktion. — Församlingarnas förhållande till utom landet boende styresmän, biskopar, ärkebiskopar eller påfve bestämmes i hvarje fall af staten; ingen lagstiftande, lagskipande eller förvaltande myndighet- öfver landets församlingar eller undersåtar kan af en sådan utöfvas utan uttryckligt medgifvande af staten. Det lands- herrliga ”placet” har också med den största stränghet varit i Preussen utöfvadt. — De särskilda kyrkoförsamlingarna KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 445 äro i afseende å förvärf, förvaltning och föryttring af för- mögenhet stälda under statens öfveruppsigt och ”direktion”; staten är berättigad att tillse, dels att kyrkornas inkomster ändamålsenligt användas, dels att nyttiga anstalter ej gå under af brist på medel. Under förbehåll af denna högsta styrelse föres dock förvaltningen närmast af kyrkliga myn- digheter, men ingen "auswärtiger Kirchenobere” äger att föra någon som helst uppsigt eller direktion öfver in- ländska församlingars ekonomi eller draga till sig något af deras förmögenhet eller inkomster, ett förbud som äfven rör kloster och andra fromma stiftelser. För öfrigt hör det till landrättens system, att den katolska kyrkans presterskap liksom de protestantiska kyrkornas uttryckligen kallas ”Beamte des Staates” och är förpligtadt till särskild embetsed till staten; att staten uttryckligen förbehåller sig att förkasta vissa religionssatser och förbjuda deras utbredning, tillerkänner sig rätten att anordna festdagar och ytterst afgör frågor om uteslutning ur kyrkosamfundet (exkommunikation); att bi- skoparne ej utan tillstånd af regeringen få utfärda kyrkliga förordningar eller mottaga sådana från utländsk katolsk öfver- het; att kyrkomöten ej utan tillstånd och medverkan af lands- herren få utlysas eller deras beslut utan hans medgifvande brin- gas till verkställighet. Såsom styresman öfver alla kyrkor inom sitt territorium har med ett ord den preussiske monarken efter landrätten tillerkänt sig den högsta myndighet, äfven öfver den katol⅛ka kyrkan *). Den katolska kyrkans rättsliga ställning var således inom den preussiska monarkien i allt väsentligt densamma som under det josefinska systemets herravälde inom de katol- ska staterna. Skilnaden var dock ej så liten. I Österrike *) Se härom v. Rönne, Staatsrecht der Preussischen Monarchie I, 2, s. 624 ff. — samt 0. Meyer, anf. st. s. 415—422. 446 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. och Bayern voro statens styresmän sjelfve medlemmar af denna kyrka, hvilket så till vida innebar en motsägelse, som de i sin egenskap af statsöfverhufvud hyllade grundsatser, hvilka de i sin egenskap af kyrkans rättrogne medlemmar voro förbundna att ogilla. Preussens konungar deremot voro medlemmar af protestantisk kyrka, hvilket väl medförde, att de icke behöfde hysa katolskt-dogmatiska betänkligheter vid en supremati öfver den katolska kyrkan, men också innebar en viss motsägelse derutinnan, att de skulle äga högsta styrelse öfver en kyrka, hvars religions intressen de icke kunde af inre öfvertygelse befordra. En sådan motsägelse har helt visst ej funnits till för den tro-löse Fredrik II, ja icke ens varit känbar för hans trosnitiske efterträdare,’men den var så mycket mera betydelsefull för den katolska kyrkan sjelf, sedan hon en gång begynt komma sig upp ur det svåra betryck, hvari hon var försänkt under slutet af 18:de och begynnelsen af 19:de århundradet. Det är derför som intresset hufvudsakligen fäster sig vid hennes ställning inom den preussiska monarkien efter Wienfreden, och det är derför som hennes kamp om tillvaron allt mer och mer koncen- trerat sig kring denna medelpunkt. För det protestantiska Preussen blef förhållandet till den romerskt-katolska kyrkan från och med 1815 en stor politisk fråga, sedan Metternichs sluga politik i Wienfreden bragt det den i så många hänseenden betänkliga territorialutvidg- ningen vid Rhen, och dermed dess katolska befolkning på en gång växt till två femtedelar af hela folkmängden. Fre- drik den stores toleranta grundsatser skulle nu komma till användning i stort, ehuru med bevarande af den suveränitet öfver kyrkan, som konungamakten i Preussen åt sig förbe- hållit, och med uppriktigt allvar sträfvade ock Fredrik Wil- helm III att genomföra den konfessionernas likställighet, KYRKA 00H STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 447 som han utlofvat i sin proklamation af den 5 April 1815. Tidens reaktionära riktning och det preussiska regerings- systemets hela anda medfördé också, att den katolska kyrkan, långt ifrån att tillbakasättas, kom i åtnjutande af all den hjelp, som statens makt kunde henne bereda, och hon reste sig ur sitt betryck, mäktigare och mera lefvande än någon- sin, och gjorde sig till godo så väl kunglig frikostighet och administrativ välvilja som den vetenskapliga och literära, romantikens svärmiska hängifvenhet för hennes föråldrade ideal. Det ”förbund mellan altar och tron”, som utgjort en af grundtankarna i den heliga alliansen och i Metternichs politik, hade något. tilltalande äfven för preussiske statsmän, och särskildt voro konungen och kronprinsen intagna af be- undran för den fasthet som förrådde sig i den romerska kyrkans organism och i dess oeftergifliga protester mot all liberalismens och otrons styggelse. Vi känna, huru denna tankeriktning fått insteg äfven inom den protestantiska kyr- kans klerus, som snart tycktes skämmas för sig sjelf och sin kyrkas ”subjektivism”, när den katolska kyrkans ”objektivitet” och enhet begynte framträda i all sin glans. Allt sådant gaf den romerska kyrkan kraft och mod och stegrade hennes anspråk och förhoppningar. Hur hon så växte ut och blef stark, kunde det dock ej slå fel, att' samdrägten med staten skulle störas; trogen sin natur kom hon inom kort att röra vid områden, der äfven de långmodigaste statsmän ej kunde undgå att uppträda som målsmän för statens och medbor- garnes frihet och rätt, och knappt hade fem år förflutit, innan konflikter voro i gång, som tycktes hota att rubba hela statsordningen. De framkallades genom den oböjliga envis- heten hos en enda man och genom oklokhet af regeringen, men det visade sig allt för snart, att de dock ytterst berodde på krafter, som lågo på djupet inom kyrkan och hvilka, 448 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. trots all yttre vänlighet mellan prelater och statsmän, när som helst kunde uppbesvärjas till ohöljd fiendtlighet emot den borgerliga ordningen. Jesuiterna hade allt ifrån restaurationens första ögonblick drifvit sitt pånyttfödelseverk i Rhenländerna *), dervid ut- gående från sitt närliggande stamhåll Belgien, och från biskoparne ända ned till diakonerna hade de skaffat sig lydiga verktyg inom den kyrkliga organismen; ett arbete, som, långt ifrån att störas af 1830—40-talets strider, just då tog sin egentliga fart och nu lär vara fulländadt derhän, att inom denna organism icke finnes mer än en vilja och en hog, — d'en som utgår från vatikanen. Men det fordrades någon förändring i den politiska atmosfären för att deras utsäde skulle få kraft att spira upp, och det var den preussiska re- geringen förbehållet att nödgas göra dem denna tienst. Tvisten begynte först 1820 med anledning af den s. k. Hermesianska schismen, då generalvikarien i Münster, Cle- mens August, Freih. zu Droste-Vischering, förbjöd teologie studerande att besöka universitetet i Bonn, der Hennes höll sina föreläsningar och hvilket för öfrigt såsom en stats- anstalt stod ”extra nexum ecclesiæ”. Det kom i anledning häraf till åtskillig skriftväxling med provinsens oberpresident v. Vincke; men regeringen kunde ej böja den stolte prelaten, som för öfrigt under en ganska ifrig skriftställareverksamhet öppet förfäktade den då något ovanliga satsen, att alla stater stode under kyrkans välde och att hvarje regeringarnas rätt till uppsigt öfver kyrkan vore obefogad. När sedan ett påfligt breve år 1835 fördömde prof Hermes’ läror, när detta bref offentliggjordes i Preussen utan regeringens vet- *) Se härom i synnerhet Löbell, »Historische Briefe über die seit dem Ende des sechszehnten Jahrhunderts fortgehenden Gefahren und Verluste des Protestantismus». Fr. a. M. 1861. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. . 449 skap och gillande, när samme Clemens August såsom ärke- biskop af Köln utfärdade ett cirkulär till alla biktfäder, hvari förbjöds alla katoliker att läsa Hermes’ skrifter eller åhöra hans föredrag, och ehuru detta cirkulär med förakt omnämde det kungliga placet, så kände sig regeringen dock ej i stånd att upprätthålla lärofriheten vid Bonns universitet, utan upp- manade sjelf professorerna att foga sig efter de kuriala be- fallningarna. På sådant sätt blef emellertid Bonns teologiska fakultet satt ur all verksamhet; ungdomen drog sig från de af staten tillsatta och aflönade professorerna och föreläsnings- salarna tillstängdes. — Vid samma tid begynte genom samme mans åtgöranden det bruk, som sedermera lär hafva vunnit insteg inom hela den katolska kyrkan, att biskopen af hvarje prest vid invigningen tog formlig ed att i ärenden rörande disciplinen under ingen förevändning från biskopen vädja under verldslig myndighet, hvarmed således den då i Preussen gällande s. k. recurcus ad principem faktiskt skulle vara upphäfd. Slutligen tillkom äfven såsom det vigtigaste stridsämnet frågan om de blandade äktenskapen. Regeringen hade år 1825 för Rhenprovinsen kungjort den preussiska lagen, att barn af s. k. blandade äktenskap (d. v. s. der kontrahenterna voro af olika religionsbekännelse) skulle uppfostras i faderns religionslära, och tillika förbjudit presterna att fordra löfte om barnens uppfostran i katolsk tro. Detta förbud besvarades nu allmänligen dermed, att det katolskå presterskapet, utan att fordra något löfte (!), vägrade vigsel, så vida löftet ej fri- villigt (!) gafs. Aktenskapen mellan katolskt bigotta qvinnor och protestantiske män ansågos af det jesuitiska partiet såsom ett af de förnämsta medlen för den katolska propagandans verksamhet och lära också, efter sakkunniges omdöme, hafva i • högst väsentlig mon bidragit till katolicismens successiva Hans Forssell, Studier och kritiker. 29 450 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. utbredning och förstärkning. Frågan härom var emellertid af så allvarlig beskaffenhet och berörde så nära de statsbor- gerliga rättigheterna och familjeintressena, att regeringen ej kunde underlåta att anstränga sig för en något så. när till- fredsställande uppgörelse. Den enkla utväg, som ensam kan lösa detta problem, införandet af obligatoriskt civiläktenskap, var ännu nästan otänkbar; regeringen befann sig dertill allt för mycket fången i de oklara och hybrida rättsbegrepp rörande äktenskapet, som den statskyrkliga utvecklingen lyckats insmugla i verlden. Man föredrog att på underhand- lingens väg söka vinna eftergifter af en kyrka, som aldrig gifver efter, och det blef riddaren Bunsen anförtrodt att hos påfvestolen utverka en rimlig öfverenskommelse, hvilken sedan skulle möjliggöra ett tillmötesgående från biskopar och presterskap *). En tvetydig förklaring af påfven var allt hvad man vann; men tvetydigheten försvann, när frågan kom till slutligt afgörande i biskopsstiften. Under tiden hade nämligen (1835) regeringen begått det förunderliga . felsteget att till ärkebiskop i Köln nämna just den man, Clemens August, af hvars åsigter och lynne den dock redan haft tillräcklig erfarenhet, och emot hans oböjliga ”non possumus” strandade den plan, som till och med i Rom haft utsigt till framgång. Han handlade i denna sak med en trolöshet, som endast jesuitiska grundsatser kunna förklara, ty han hade vid sin utnämning uttryckligen förbundit sig att låta gå i verkställighet den öfverenskom- melse' med påfven, enligt hvilken presterna skulle frikallas från sin förbindelse att vägra vigsel, der löfte ej frivilligt gäfs om barnens katolska uppfostran. Knappt ett år efter *) Om dessa underhandlingar, liksom om hela denna märkliga strids- historia läses en intressant framställning, efter Bunsens efterlemnade . dokument, af Nippold, i Preuss. Jahrbücher 1869. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 451 sin utnämning hade han öppet brutit sitt ord och endast med ytterligare stränghet, vid disciplinärstraff, förbundit presterskapet att hålla på detta löfte som vilkor för vigsel. Underhandlingar fördes med honom nästan som med en sjelfständig furste genom Bunsen och andre, nya löften gåfvos och brötos, han aflät till regeringen skrifvelser af betänk- ligaste art och begynte slutligen en formlig politiskt-religiös agitation till sin förmon inom den katolska menigheten. Genom oupphörliga utmaningar mot regeringen, genom öppet ■trotsande af statens bestående lagar, såsom vid publikationen utan placet af det Hermes fördömande brevet och genom presterskapets edsförpligtelse, hade han brutit den biskopliga ed, som dock uttryckligen förband embetets innehafvare till lydnad för konung och lag, — men hvad skulle väl en preus- sisk regering göra mot kyrkans främsta öfverhufvud? Efter mycken tvekan fattades i stora ministerrådet ett djerft beslut, och d. 20 Nov. 1837 infann sig oberpresidenten i det ärke- biskopliga palatset, förevisande kongl. kabinettsorder, genom hvilken Clemens August suspenderades från embetet och för- bjöds att vistas inom stiftet. Svaret blef: ”herden lemnar ej frivilligt sin hjord”, och man måste skiida till hans bortfö- rande med våld. ”Gelobt sei Jesus Kristus, nun geschieht Gewalt!”; skall han dervid hafva utropat, och såsom förhål- landena då stodo, skulle denna förtröstan på martyriets kraft visa sig vara ganska väl grundad. Den regering, som tillät sig ett sådant förfarande emot den heliga kyrkan, hade icke rätt afvägt sin ställning och beräknat sina krafter; sjelf ägde hon ej bakom sig stödet af någon allmän opinion, ty hon försmådde och föraktade allt sådant; men emot sig fann hon den katolska opinion, hvaröfver hennes motståndare suveränt förfogade, och som i alla tider utgjort denna kyrkas stöd i dess ställning till regeringarna. 452 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Också blei följden icke den fredliga uppgörelse, soin regeringen åsyftat; det motstånd, som Clemens August rest, upptogs af alla de öfriga biskoparne, och hela den förson- liga stämning, som någon tid förut herrskat, byttes i hat och förbittring. Det man börjat i Köln måste till och med fortsättas i Posen, hvars biskop, v. Dunin, tillåtit sig ännu uppenbarare trots, och under några år hade regeringen en prelat såsom statsfånge i Minden, en annan i Colberg. Men ibland den katolska, befolkningen sådde jesuiterna ett miss- nöje, som inga polisåtgärder kunde stäfja och hvaremot regeringen ej heller ägde någon annan hjelp att tillgripa. Man synes numera vara ense om att betrakta ’die Cölner Wirren” såsom en af de mest epokgörande företeelserna i detta århundrades kyrkliga utveckling, icke blott inom Preussen, utan i hela Tyskland. Ultramontansk kyrklighet fick nu för första gången rätt fast fot i länderna vid Rhen och begynte utöfva inflytande på massorna. ’Förföljelsen’' och våldet mot en katolsk prelat af en protestantisk rege- ring voro egnade att väcka lidelser, som länge slumrat, och ånyo skärpa sociala motsatser, hvilka i lång tid varit nästan bortglömda. Ett enda litet drag har blifvit anfördt såsom särdeles betecknande för stämningen: det blef från 1840- talet sed, att de, som i tidningarna annonserade efter tjenst, vidfogade uppgift om sin religion. Skilnaden i trosbe- kännelse hade under nära ett århundrade ej varit något, hvartill man tagit hänsyn i förhållandet mellan tjenare och husbönder, men blef nu med ens en skarp social skilje- mur, som bragte söndring in i alla lager af befolkningen. I literaturen, på predikstolen, i pressen begynte också re- ligionsifvern att föra ett språk, som under århundraden varit bortlagdt, och inom hela kyrkan reste sig en anda af KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 453 motstånd mot den ”hedniska staten", hvilken allt sedan varit stadd i ständig utveckling. Kom så för preussiska regeringen nödvändigheten att sakta gifva efter, och återtåget ändade snart med fullstän- digt uppgifvande af de rättigheter, som staten förut ansett sig äga, utan att något nytt skydd för dess intressen kunde åstadkommas. Man lyckades väl undslippa förödmjukelsen att återinsätta Clemens August, hvars plats blef skött af en koadjutor, men v. Dunin vände tillbaka till Posen, och efter långvariga kinkiga underhandlingar med Rom uppgaf ändtligen regeringen sin rätt att öfvervaka biskoparnes för- bindelse med den påfliga kurian samt sitt ”placet” eller rättigheten att taga kännedom om de kyrkliga publikatio- nerna och inlägga veto mot deras utfärdande. Slutligen utverkade sig ock det klerikala partiet ett medgifvande, större än hvarje annat, eller upprättandet inom kultus- ministeriet af en ”katolsk afdelning", hvarmed också det klerikala elementet faktiskt flyttade in i sjelfva administra- tionen och åt densamma gaf en sådan riktning, att det ■sedermera under lång tid ej ens kunde komma någon kon- flikt i fråga mellan kyrka och stat. När så 1848 års författningskris bröt in öfver Preussen och Tyskland, visste den katolska kyrkan, nu såsom alltid enig och väl på sin vakt, att äfven här taga vara på det moment inom den revolutionära rörelsen, som lofvade kyr- kan mer än hon någonsin med godo kunnat vinna af en absolut konung: på den abstrakta frihetsprincipen. Redan i Maj 1848 hade ärkebiskopen af Köln sammankallat sina biskopar till ett kyrkomöte, hvilket såsom sitt program uppstälde: Kyrkans och skolans fullständiga frigörande från allt beroende af staten. Till en del vann också detta program deltagande af det herrskande liberala partiet. 454 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Frankfurtparlamentet (Aug. 1848) sanktionerade kyrkans frihet tillika med tros- och lärofriheten, dock under det bestämda förbehållet: ”hädanefter erkännes ingen stats- kyrka”, samt tillika med proklamerande af civiläktenskapet och af skolans fullständiga skiljande från kyrkan. Så me- nade det visserligen ej de katolske biskoparne, och då under de följande åren det klerikala partiet lifligt deltog i det politiska arbete, hvarigenom den revolutionära rörelsen be- tvingades och den gamla statsordningen åter flyttades till- baka i sina gängor, hörde det till dess konst att dervid för egen räkning bevara hvad som för kyrkan till något dugde af 1848 års ”grundrättigheter”, och att låta det öfriga falla. Civiläktenskap, skilsmessa emellan skola och kyrka, borttagandet af kyrkans officiela karaktär: allt detta fick såsom ”anarkiskt” gå tillbaka; men kyrkans frihet lyckades man i öfrigt göra antaglig för reaktionens så väl som för liberalismens målsmän. Det var vid samma tid som den katolska kyrkan i Österrike vann sitt länge eftersträfvade mål. Hon hade under revolutionsdagarne framstält sig som ett stöd för öfverheten, och huru här meningarna bearbetades inom regering och folk, framkommo slutligen ibland revolutio- nens reaktionära frukter tvänne förordningar den 18 April och den 15 Juli 1850 samt det bekanta konkordatet af den 5 November 1855, genom hvilka den katolska kyrkans kanoniska rättsanspråk nästan fullständigt erkändes, staten uppgaf större delen af sin höghetsrätt samt åt kyrkan öfverlemnade skolväsendet, hela det teologiska studiet och i viss mon äfven censuren. I Preussen gick reaktionen visst icke så långt. Men Frankfurtparlamentets princip — vederbörligen tuktad —- öfvergick i 1848 års preussiska konstitution samt qvarstod KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 455 äfven i den reviderade författningen af den 31 Januari 1851, hvars nu nyligen så mycket omtalade § 15 fick föl- jande lydelse: "Hvarje religionssamfund ordnar och förvaltar sjelf- ständigt sina egna angelägenheter och förblifver i besittning och åtnjutande af de för dess gudstjensts-, undervisnings-' och välgörenhets-ändamål bestämda anstalter, stiftelser och fonder.” Paragrafen, äkta ”konstitutiv” som den är, innehåller uppenbart endast en allmän grundsats, hvars tolkning och närmare utveckling sedermera kunnat bestämmas genom en specificerad lagstiftning. I utförandet fick den ock en tillämpning, sådan som väl ganska få af det liberala för- fattningspartiet tänkt sig möjlig. För den evangeliska kyrkan var det fortfarande, som om en sådan paragraf al- drig funnits till, men den katolska kyrkan gjorde honom helt hastigt till sitt palladium för den mest oinskränkta sjelfständighet. Rörande den evangeliska kyrkan förklarade ministern v. Raumer redan den 8 Febr. 1751 i Abgeordnetenhaus, att paragrafen i afseende å densamma icke betydde något annat än upphäfvande af hvarje representationens kom- petens i kyrkliga ting; konungens eller landsherrens kom- petens kunde han deremot icke upphäfva, ty han talade alls icke om någon ändring i kyrkornas författning, och till den evangeliska kyrkans författning hörde just, att konungen såsom kyrkans ”membrum præcipuum" öfver den- samma ägde högsta episkopala myndighet, hvilken nu så- som förut komme att genom hans utsedda styrelseorganer ”sjelfständigt” utöfvas. Konungens ”Oberkirchen-Rath” i Berlin har'också allt sedan styrt den evangeliska kyrkan, —- och det med en ganska starkt utpräglad statskyrklig, 456 KYRKÀ OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. mot hvarje friare religiös rörelse fiendtlig karaktär. Miss- nöjena inom denna kyrka kommo, som bekant, till uttalande i den år 1859 till prinsen-regenten riktade petition om ut- förande af § 15, undertecknad af dr Jonas m. fl.; men Preussens monark och lagstiftare hafva sedan dess haft andra angelägenheter att vårda, och när den kyrkliga frå- gan nu ändtligen kommit på dagordningen, hafva den evan- geliska kyrkans intressen helt och hållet trängts åt sidan för den i politiskt hänseende vida vigtigare uppgiften att i afseende å den katolska kyrkan gifva författningens § 15 en ny och riktigare tolkning. Ty den katolska kyrkan stälde sig genast efter för- fattningens utfärdande på en ståndpunkt, hvarifrån den då varande preussiska regeringen hvarken ägde hog eller kraft att bringa henne tillbaka. Hennes inre författning hade ju intet att göra med konung och landsherre; hon hade sin egen, af all verldslig makt oberoende, fast bygda orga- nisation och sin medelpunkt för sig sjelf. För henne be- tydde paragrafen rätt och slätt en grundsats rörande den kyrkliga organismens yttre förhållande till statsmakten, — och nu sade ju grundsatsen, att hon i detta förhållande var ”sjelfständig”. Hvad behöfdes väl mer? Redan den 6 Januari 1849 sökte den preussiska regeringen att gifva en tolkning af den nämda paragrafen, genom hvilken åtmin- stone principen af en "jus majestatis circa sacra' skulle vara erkänd, ehuru flera af dess vigtigaste moment vid den närmare uppgörelsen med kyrkan hädanefter komme att bortfalla. Men de preussiska biskoparne afböjde i en gemensam Denkschrift hvarje sådan uppgörelse och för- klarade sig icke behöfva någon vidare underhandling med regeringen om en författnings paragraf, hvilken otvetydigt och en gång för alla upphäfde hvarje statens myndighet KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 457 direkt så väl som indirekt i förhållande till den katolska kyrkan. Och biskoparnes uppfattning blef den gällande *). Alla förut enligt Allg. Landrecht eller särskilda provinsial- stadgar staten tillkommande rättigheter öfver den katolska kyrkan betraktades såsom förfallna. De vigtigaste punk- terna voro följande: Det kungliga placet och inskränkning i biskoparnes kommunikation med påfven voro uttryckligen upphäfda genom författningens § 16, som stadgar: ”Beligionssam- fundens samband med sina öfverstyrelser skall vara obe- hindradt, och offentliggörandet af kyrkliga förordningar skall blott vara underkastadt de inskränkningar, hvilka i allmänhet gälla för skrifters offentliggörande” (enligt press- lagen). ' ”All utnämnings-, förslags- och bekräftelserätt vid till- sättning af kyrkliga embeten, så vidt den tillhör staten,” var ènligh författningens § 18 fullständigt upphäfd, allenast med undantag för a) anställning af prester vid hären och vid offentliga anstalter (fängelser, hospital m. fl.); b) patronats- rätten, såvida den tillhör landsherren; c) den rätt som be- ror på ”särskild rättstitel”, hvarmed särskildt afsetts rege- ringens rätt till medverkan vid utnämnande af biskopar och kanonici, hvarom särskild öfverenskommelse med påfven blifvit träffad 1821 25∕s, stadfästad genom bullan ”De salute animarum” **). *) Se härom: A. L. Richter, »Verhältniss des Staates zur Katholischen Kirche in Preussen seit der Verf. Urk. v. 5 Dec. 1848» i Doves Zeitschr. f. Kirchen-recht. 1 Jhg. s. 100. **) Denna regeringens medverkan vid biskopsembetens tillsättning be- står deri, att före det kanoniskt gällande valet kandidaturen under- ställes regeringens pröfning, till undvikande af utnämning af en »perspna minus grata». Medan förhållandet mellan kyrka och stat var godt, betydde detta nästan detsamma som en regeringens ut- nämningsrätt, men i senare tider har förhållandet ändrats, och nu 458 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Statens kontroll öfver presterskapets utbildning, öfver seminarierna och det kyrkliga examensväsendet ansågs lika- ledes försvunnen, och en ministeriel förordning af den 25 Mars 1851 har till och med förklarat, att studier vid ut- ländskt seminarium och prestvigning i utlandet medföra kompetens till presterlig anställning inom riket, hvarjämte sedermera särskildt förklarats, att studier vid collegium germanicum i Rom ej vore förbudna. Statens hittills utöfvade uppsigt öfver den katolska kyrkans förmögenhet och ekonomiska förvaltning har likaså fullständigt upphört och utöfvas numera af provinsstyrel- sernas räkenskapsgranskning o. d., endast der patronatsrätt dertill gifver anledning. Frågor om uppförande af kyrko- och prestgårdsbyggnader m. m. höra dock under provins- styrelserna, hvilka dervid kommunicera med biskoparne. I afseende å kyrkliga afgifter gäller äfven den regeln, att biskoparnes reglering af jura stolse måste, för att äga rätts- giltighet, antagas af staten. Disciplinärmyndigheten öfver presterskapet tillföll ute- slutande de kyrkliga myndigheterna, och civildomstolarna blefvo genom 'kungliga reskript förbundna att i dylika mål biträda de andliga domstolarna vid infordrande af edligt vittnesintyg och indrifvande af rättegångskostnader. — All vadrätt till civila myndigheter från andlig domstol har ansetts upphäfd äfven i fråga om frihetsstraff och afsättning. I korthet sagdt, den katolska kyrkan i Preussen har sålunda åtminstone från år 1850 varit i åtnjutande af nära nog all den frihet, som hon kunnat begära. Det har ock stått henne öppet att begagna denna frihet till förvärfvande begagnar sig kyrkan, i fall af konflikt med regeringen om biskops- tillsättning, af den beqväma utvägen att sköta platsen genom vikarie. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 459 af den makt öfver regeringen, som ytterst beror på väldet öfver befolkningen under ett konstitutionelt samhällsskick med vidsträckt rösträtt. Hoppet att förvärfva en sådan inflytelse har hon visst ej heller uppgifvit; det fäste sig dels vid politiska kombinationer, hvarutinnan kyrkan alltid varit stark, dels ock vid den väl organiserade propaganda, som i det fördolda verkat inom Tyskland såsom annorstädes, och hvars religiösa verksamhet åtminstone icke af de evan- geliska kyrkorna behöft frukta starkt motstånd. Det poli- tiska programmet var för de klerikale i det längsta bundet vid Österrikes inflytande inom tyska förbundet och' uppe- hållandet af de små statssuveräniteterna, hvar för sig så vanmäktiga gent öfver den kyrkliga enheten. När sedan , Österrike utstöttes ur tyska förbundet och dermed katoli- kerna, från att vara majoritet, blefvo minoritet inom det nya riket, när Preussen af det sålunda öfvervägande pro- testantiska Tyskland lyckades skapa en enda stormakt, och när det katolska Frankrikes välde var tillintetgjordt, åter- stod intet annat än att efter förmåga göra sig den nya riks-demokratien till godo, att hoppas på och arbeta för bättre politiska konjunkturer; och såsom vi ofvan visat,. har denna nya sida, den agitatoriska, af hennes politiska arbete under de senaste åren väckt större uppmärksamhet, än någonsin. Hvad åter ”propagandan” beträffar, har dess verksamhet gått ut dels på utbredning af den katolska religionen ge- nom proselytmakeri, dels på befästande af den specielt kyrkliga .religiositeten inom eget territorium, på utveckling af en för kyrkans syften nödig troshänförelse; och i bägge dessa hänseenden har hon enligt sakkunniges försäkran ut- rättat stora ting. När år 1852 professor Meyer i Rostock utgaf sitt stora arbete ”Die Propaganda”, i hvilket en mängd 460 KYRKA OOH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. ■ | nya upplysningar meddelades om den katolska kyrkans expansionssträfvanden under senaste sekel, hämtade ur hit- tills okända officiela källor, väcktes deraf inom den poli- tiska verlden ett stort uppseende, och man begynte få ■ögonen öppna för den sanning, som väl icke bort kunna förglömmas, att den katolska kyrkan aldrig på allvar kan lefva i fred med protestantismen, och att under ytan af den konfessionernas fridsamhet, hvarför man prisat vårt århun- drade, döljer sig en djup och ihärdigt fullföljd plan till återupprättande af det välde, som Roms kyrka en gång ägt. Författaren, som mer än de fleste varit, i tillfälle att taga noggrann kännedom om den katolska kyrkans missions- arbete inom Europa *), ådagalade, att den katolska kyrkan, om hvars dogmatiska oförsonlighet mot protestantismens kätteri ju ej kan finnas något tvifvel, äfven i sina praktiska sträfvanden är långt ifrån att likgiltigt betrakta de evan- geliska kyrkornas existens, att hon tvärt om, och i synnerhet *) Till och med Walter (Kirchenrecht) erkänner, under reservation naturligtvis emot förf:s strängt lutherska ståndpunkt, att detta arbete innehåller de värdefullaste upplysningar, och anför flera gån- ger detsamma som källa. I många hänseenden, och särskildt genom publikationen af den år 1842 såsom manuskript tryckta »Notizia statistica delle missioni cattoliche in tutto il mondo», hade det ka- raktären af en upptäckt, och mången läste helt visst här med häp- nad om de anspråk och den verksamhet som för den katolska kyr- kan ännu i vårt sekel äro lika vigtiga som i det sextonde. Förf, har i öfrigt efter Bullariet (tr. 1839—41), efter en Ham- burgs-Codex af »Quæstiones et Responsa de propaganda Fide» samt Cerris redan år 1716 på engelska tryckta »Stato della Religione cattolica 1677» tecknat propagandans utveckling ända från dess stiftelse, 1622, och efter den nämda »Notizian» varit i tillfälle att skildra den katolska kyrkans nuvarande organisation fullständigare, än den någonstädes eljest var beskrifven. »Notizian» hade till- fälligtvis kommit i hans hand vid ett besök i Rom och hade tillhört en afliden katolsk prest; han inhämtade sedan, att denna som ma- nuskript tryckta kalender, hvilken angaf sig som en första årgång af en blifvande serie, genast blifvit indragen och undertryckt. KYRKA OCH STΛT 1 DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 461 i Tyskland, inrättat hela sin organisation i och för deras bekämpande; att, så länge Tyskland är ett "missionsland", hon ej har för afsigt eller kan nöja sig med att i ro och frid utveckla och befästa sig sjelf inom eget område, utan tvärt om i alla sina förhållanden beherrskas af tanken på rörelse utåt, emot protestantismen, och att hennes fordran på frihet och ro, endast afser fred och ro att bekämpa denna sin rival Ja, det är så långt ifrån att dessa sträfvanden i nyare tider mistat något af sitt allvar och sina utsigter till fram- gång, att de tvärt om först nu blifvit med full energi rik- tade emot den fiende som katolicismen mest fruktar af alla, mot de protestantiska kyrkorna i Tyskland. Sjelfva * den upplösning, som framgick ur de olycksbådande seku- larisationerna 1800—1815, har derutinnan arbetat henne i händerna; sjelfva den toleransprincip, som hon i enlighet med sina oeftergifliga grundsatser måst fördöma,, har beredt henne utvägar till verksamhet, som hon förut icke ägde. Förut hade Tyskland varit söndradt i strängt katolska terri- torier å ena sidan, strängt protestantiska territorier å den andra, i hvilka senare den katolska kyrkan ägde föga möj- lighet till utvidgning och på sin höjd kunde, såsom i Preussen, räkna på mild behandling och bibehållande af status quo under sträng uppsigt från den protestantiska statsmyndighetens sida. Genom sekularisationerna och Wien- freden hade hon visserligen i yttre måtto kommit i en ofördelaktigare ställning, derigenom att en så stor del af hennes område blifvit förlagdt under kätterska furstar, men med toleransprincipen hade hon i sjelfva verket vunnit mer än hon förlorat, då hon, såsom öfver allt erkändt kyrk- *) O. Meyer, Die Propaganda, ihre Provinzen und ihr Recht, D. 11. p. IV—VI. 462 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. ligt samfund, flyttat in i de protestantiska staterna och dermed fått fast fot för en missionsverksamhet, hvilken nu kunde öfvas och utvecklas under lagens skydd och utan det uppseende, som hvarje utvidgning fordom måste väcka. Just derigenom att staterna upphörde att vara ’ konfessionela, hade ju kyrkan en motståndare mindre att bekämpa, och genom att träda som fredlig medborgare in i sina forna fienders läger hade hon fått en ny operations- basis, hvilken tycktes säkrare än hvarje annan. I hvad mon propagandans arbete i Preussen och det öfriga Tyskland verkligen utvidgat katolicismens område, har jag icke sett någonstädes utredt; dock har i vissa - delar af Preussen, i Schlesien och Posen under de senaste årtiondena den katolska befolkningen tillväxt mer än den protestantiska; och att i Westfalen och Rhenprovinserna den protestantiska befolkningen förökat sig något starkare, förklaras väsentligen deraf, att protestantiske arbetare i stort antal inflyttat till dessa industririka trakter. Men så mycket säkrare och påtagligare lär vara, att inom det kato- licismen tillhöriga området har under de senaste decen- nierna det kyrkliga lifvet och den specifikt katolska reli- giositeten utvecklats till en grad, hvarom man förut ej kunnat göra sig en föreställning. I det hänseendet visa statistiska siffror, att t. ex. i stiften Münster och Pader- born, Köln och Trier, der den katolska befolkningen under åren 1861—67 ökats blott med 4 à 6 proc., har antalet prester och regular-personer under ungefär samma tid ökats med resp. 25 proc, och 39 proc.! Dit hör också framför allt annat den utveckling, som under tiden efter 1848 ordens- väsendet tagit så väl i Preussen som i det öfriga Tyskland. ”Före 1848”, säger en författare, som gjort detta ämne till KYRKA OCH STAT 1 DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 463 föremål de för noggrannaste undersökningar, *) ”gafs det i Tyskland — de österrikiska landsdelarna afräknade — för män blott några få kloster tillhöriga Benediktiner, Karmeliter och Franciskaner, for qvinnor åtskilliga kloster af Ursulæ-, Clarissæ-, Dominikaner- och Karmeliter-orden, samt dertill några få kongregationer. Efter 1848 hafva deremot af manliga ordnar i Tyskland tillkommit Do- minikaner, Liguorianer, Lazarister, Skolbröder, Trappister, Helig- Andsbröder ; af qvinliga kongregationer: Benedik- tiner-, Salesianer-, Notre-Dame-, Jesu arma Barns-, Fattiga tjenares-, . Franciskaner-, Den gode Herdens-, Det heliga korsets döttrar m. fl. m. fl., så att af alla nu befintliga ordenshus nio tiondedelar lära vara inrättade efter 1848. Preussen ensamt skall i slutet af 1860-talet (1868 och 1869) hafva ägt 13 manliga ordnar med 1083 medlemmar i 95 kloster, samt 35 qvinliga ordnar och kongregationer med 5586 medlemmar i 626 institut. Tillväxten endast från 1865 synes hafva varit högst betydlig, då för detta år endast angifvas 3713 qvinliga och 561 manliga regular- personer med 324 ordensprester. För öfrigt visa de full- ständiga uppgifterna från 1865 **), att hela Tyskland vid den tiden ägde 9,423 ordenspersoner (deraf 871 ordens- prester) jämte 17,273 sekulär-prester på en befolkning af 12,863,000 katoliker, men några siffror till jämförelse med något föregående eller efterföljande år föreligga ännu icke. Mer än denna tillväxt af ordenshus och ordenspersoner betyder dock förändringen i dessa religiösa sällskaps så väl organisation som verksamhetsart. De gamla ordnarna hade * *) Prof. v. Schulte, Die neueren katholischen Orden’und Congregatio- nen besonders in Deutschland. (Berlin 1872.) **) Efter v. Schulte, Status dioecesarum cattolicarum 1865, anfördt i ofvan citerade arbete. 464 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. efter revolutionen, om ej förr, blifvit i de flesta länder antingen upphäfda eller ock underkastade besvärande in- skränkningar från statens sida och genom tillämpning af liberala rättsgrundsatser beröfvade den tvångsmakt öfver sina medlemmar, som förut i katolska länder varit dem tillerkänd. Dessa samfund begynte derför att vantrifvas i de nutida samhällenas luft; deras existensvilkor voro allt för vanskliga och för öfrigt deras former allt för tunga, arten af deras verksamhet allt för litet lämpad efter den nya tidens kraf. Hvad den katolska kyrkan behöfde, för att hålla sig i jämnhöjd med den moderna samhällsutvecklingen, var ett associationsväsen i friare och smidigare former, som fogade sig bättre efter behofvet af individuel frihet, som lättare kunde undandraga sig den obeqväma beröringen med den ”hedniska” staten, och som mera direkt kunde verka bland menigheten för kyrkans intressen. Så fingo de s. k. kongregationerna, en form af ordensväsendet som förut ganska litet förekommit, i detta århundrade en allt större betydenhet. Deras egendomlighet är att åt den individuela friheten lemna ett något större utrymme än de gamla ordnarna; löftena om armod, kyskhet och lydnad äro ej högtidliga utan enkla; medlemmarna kunna till och med ingå äktenskap samt förvärfva och besitta egendom, öfver hvilken de dock ej få förfoga utan tillstånd af sina öfverordnade. I förhållande till staten uppträda dessa kongregationer endast som vanliga associationer, eller som ett antal af sammanboende individer, och utgöra ej någon kollektiv juridisk personlighet, — hvilket just möjliggör en friare verksamhet. Särskildt har detta sin betydelse för deras förvärf och besittning af egendom. En af staten positivt erkänd orden besitter sina egendomar såsom juri- disk personlighet eller korporation, och i de flesta stater KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 465 . äro, såsom i Preussen, deras förvärf af fastighet eller lös- egendom öfver ett visst penningevärde beroende af till- stånd från regeringen.*) Kongregationerna deremot för- värfva egendom på enskild ledamots namn, och det gifves mångfaldiga utvägar att emot denne eller hans arfvingar gifva den verklige ägaren eller kongregationen tillräcklig garanti. Den osäkerhet, som häraf kunde uppstå, är dess- utom vida att föredraga framför den fruktan för sekularisa- tion, hvari efter all erfarenhet hvarje af staten erkändt ordenssamfund ständigt sväfvar. Likaså är styrelsen öfver de moderna kongregationerna, hvilka aldrig brytt sig om att hos staten söka korporationsrätt, ofta ej ens att för honom tillkännagifva sin existens, vida friare än de gamla ordnarnas styrelse i förfogande öfver sina medlemmar. De nyare kongregationerna äro till hela sin karaktär mera kosmopolitiska än de gamla ordnarna, hvilkas medlemmar efter regeln alltid höllo sig inom sitt fädernesland; under det kongregationernas ledamöter, liksom jesuiter och ligu- orianer, sändas öfver hela verlden och ingenstädes hafva ett hem utom i sin kyrka och sitt ordenssamfund. Flera af de nyare kongregationerna i Preussen och det öfriga Tyskland lyda också under fransk öfverstyrelse; franska bönböcker och franska helgonbilder äro såsom särskildt omtyckta tecken på katolsk fromhet genom dessa kongre- gationer mycket spridda och använda; allt fakta, som under de senaste debatterna i den kyrkliga frågan naturligtvis blifvit med mycken ifver framhållna. Dessa kongregationer hafva vidare gjort sig till det mest brukbara verktyget för spridande och befästande af ultramontanismens läror; de äga *) Se härom redogörelse i den af riksdagsutskottet 1871 afgifna »Bericht» i fråga om jesuit-petitionerna, tryckt i »Für und wider die Jesuiten». Berlin 1871. Hans Forssell, Studier och kritiker. 30 466 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. sin ideela medelpunkt i Rom och sitt gemensamma mönster, sina högsta andliga ledare i ”Jesu sällskap”,, och det är genom dem, ”som romanismen sedan 1848 trängt ned till samhällslager, hvilka förut derom ej hade någon föreställning. Om påfven talades före 1848 i skolorna blott så mycket, som nödigt var för att gifva en föreställning om kyrkans enhet ; om honom och kyrkostaten hördes då ej ett ord i predikningar Sedan och i synnerhet efter 1859 läses och predikas mången- städes om honom mera än om evangelium”. Genom kon- gregationerna är det som den nu herrskande andan af obetinga'd kyrklig lydnad för påfven vinner makt öfver folket och hålles lefvande äfven inom presterskapet; genom dem är det, som ”folkmissionerna” organiseras och hållas i verksamhet, allt under högsta ledning af jesuiterna; genom dem, i synnerhet de qvinliga kongregationerna, upprätt- hålles ett system af strängt katolsk privatundervisning, som, befordradt af biskoparne, mäktigt bidrager att förstärka Roms inflytelse och helt och hållet undandrager sig all statens uppsigt; genom dem befordras bildandet af special- föreningar af studenter, köpmän, handtverkare o. s. v., som hafva till uppgift att åt hela samhällslifvet bevara en prägel af katolsk fromhet. De hafva med ett ord blifvit det yppersta medlet för uppehållandet af den starka agitation, som under den senaste perioden utmärkt den katolska kyrkans verksamhet *). Om den betydande utveckling, som den med dessa och dylika verktyg arbetande ultramontana katolicismen i senaste tider vunnit inom Tyskland, och om den religiösa så väl ‘ som politiska karaktären af dess arbete i kyrkan tillåta vi *) Se härom v. Schultes ofvannämda skrift, hvari tillika göres full rättvisa åt de goda och förtjenstfulla sidorna af dessa kongregatio- ners verksamhet. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 467 oss anföra följande ord *) af den katolske författare, livars undersökningar legat till grund för ofvanstående framställ- ning; såsom uttalade af en bland denna kyrkas egne mest framstående rättslärde**), torde de förtjena vitsord framför hvarje från det protestantistiska lägret utgången skildring: "Den som vet”, säger han, ”genom huru många trådar folket står i samband med klerus och med ordenssamfun- den, hvilka innehafva predikstolen, meddela religionsunder- visningen, ja in i senaste tider nästan öfver allt ägt ledning af folkskolan och dermed äro i besittning af de enda för den stora massan tillgängliga medlen till upplysning; den som betänker, hvilken makt biktstolen gifver, då å lands- bygden och i de små städerna biktfadern regelmässigt känner sitt biktbarn och följaktligen, om han vill, kan påverka detsamma i alla möjliga riktningar, men äfven i de större städerna jesuiter och liguorianer snart kommit derhän, att hafva de inflytelserikare klassernas qvinnor till biktbarn; den som vet, att den eviga refrainen i all religions- undervisning är: ”blott bikta, sedan man syndat: då är allt godt igen”; den som känner de mångenstädes spridda böcker, i hvilka en moral predikas, som gränsar till det otroliga, hvilka anbefalla den blindaste vantro, den mest nakna amulettdyrkan, lofva folket alla möjliga välsignelser af helgonben, medaljer o. d.; den som känner de rysliga underhistorier och den krassa öfvertro, som i synnerhet jesuiterna i nyaste tid bedrifva med det för alla kropps- *) v. Schulte. Denkschrift über das Verhältniss des Staates zu den Sätzen der päpstlichen Constit. 18 Juli 1870. Prag 1871, s. 33—42. **) Pius IX har för några år sedan i ett handbref till prof. v. Schulte om hans stora »Kirchenrecht» yttrat de mest smickrande loford, och hans anseende var inom det katolska Tyskland jämförligt med Döl- lingers. När sedan de bägge efter 18 Juli 1870 öppet protesterat mot Roms läror, har det kyrkliga partiet naturligtvis egnat dem sitt hat. 468 KYRKA OCH STAT Ï DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. och själssjukdomar probata "Ignatiusvattnet"; den som kän- ner sambandet mellan jesuiterna och några andra nyare- ordnar och de andliga systrarna; den som vet, att det i många städer, såsom Münster, Paderborn, Aachen m. fl., utan jesuiternas medgifvande knappt ingås något äktenskap,, men för deras skyddslingar alltid finnes goda och passande partier; den som betänker, hvilken makt det ligger i den under ett eller flera år fortsatta uppfostran af medelklassens döttrar, såsom ock af adelns och de förmögnare böndernas, i jesuiterfilialen ’'Sacré-Coeur” eller hos Salesianerinner, Arma Jesusbarnets systrar in. fl.; den som med egna öron en längre tid har hört, huru man i synnerhet i jesuitpredik- ningar andligen preparerar sina åhörare genom sofismer, som dessa ej kunna genomskåda, och sedan djerft vågar bjuda dem hvilka orimligheter som helst; den som slutligen också, har kastat en blick in i det system af polisuppsigt, de- nuntiation, spioneri och kotteri, som dessa fromma Jesu fäder organiserat öfver allt der de sätta sin fot: :— han vet, hvad det vill säga att i Rom hafva En sittande, hvil- ken likt vår Herre är ofelbar i allt, och uti hvilken det sålunda blir tydligt, att allt vetande är obehöfligt, att det ej gifves något högre än att blindt följa hvad den ofelbare lärer och bjuder genom sina diöcesanvikarier, dessa genom sina prester o. s. v., men framför allt hvad denne ofelbares stödjepelare,"fäderna af Jesu sällskap”, bjuda. Han upp- skattar ock makten hos detta kyrkans hufvud, som på fullt allvar tusen och åter tusen gånger, ex cathedra och extra cathedram, förklarat sig för vicarius dei. Han inser, hvad en allena inom Tyskland och det tyska Österrike städse slagfärdig armé af säkert 60,000 enrollerade andlige stridsmän kan förmå, så snart parole åt dem utdelas från Rom”. KYRKA OCH STAT 1 DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 469 Icke mindre skarpt utfaller författarens omdöme öfver sjelfva karaktären af den religiositet, som det ligger den ultramontana katolicismen och dess organer om hjertat att befordra. ”Här är”, säger han, ”genom Scapulär-, Jesu Hjertas-, Mariæ Hjertas-, Rosenkrans-, Michaels- och dussin- tals andra brödraskap, men framför allt genom ett osägligt aflatskrämeri, en verkhelighet satt i system, sådan som säkert icke kunde öfverträffas ens i 16:de århundradet... At ”Föreningen för Jesu eviga tillbedjan i det heliga alta- rets sakrament” har ju Pius IX till och med år 1861 beviljat tio olika slag af ”fullkomlig aflat”, vidare en hel mängd ”aflat för 7 dagar och 7 veckor” (att erhålla en gång om dagen genom besök i ordenskyrkan), ”d:o för 20 år och 20 veckor”, d:o för 200 dagar (att erhålla genom bivistande af messan), d:o för 200 dagar, så ofta man knäböjer för det allra heligaste sakramentet i en kongregationens kyrka, d:o för 200 dagar mot upprepandet af fyra böner, d:o för 30 dagar mot hufvudböjning med utsägande af orden: ”ära ske fadren” etc. . . ., d:o för 5 år och 5 veckor mot att kyssa kongregationens ordensdrägt, d:o för 60 år, för 20 år, för 60 dagar, för 50 dagar o. s. v. mot iakttagande af mångfaldiga olika föreskrifter, bland annat äfven genom bärande af ”parvum caeruleum scapulare in honorem Im- maculatæ conceptionis B. Mariæ. V. a Clericis congr. Tea- tinæ vel ab aliis sacerdotibus facultatem habentibus bene- -dictum”. . . . Besinnar man nu, att de flesta af dessa aflater äfven kunna få gällande kraft för aflidne, att det gifves en hel massa af ”Stossgebeten”, hvilkas utsägande gifver syndaförlåtelse för 100 till 300 dagar, så ligger för öppen dag, att en from själ utan hvarje ansträngning, i synnerhet som. oändligt många tillhöra ett dussin eller flera med aflat försedda brödraskap, på en enda dag lätt kan 470 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. vinna aflat for 10,000 dagar, på ett år för 10,000 år, endast genom böner o. d. hvilka komma honom eller den aflidne vännen till godo... Dertill kommer ordenspresternas vid- sträckta befogenhet att absolvera från alla de mångfaldiga komplicerade synder, som kasuistiken uppfunnit, eller att omsätta det ena goda verket i det andra, i synnerhet i fromma penningegåfvor." ”En formlig handel drifves ock med messor. I Bor- deaux är en vinhandlare hufvudagenten för Frankrike; hos honom gör man beställningar, han öfverstyr dem till klerus, som för ett visst qvantum messor erhåller så och så många litres vin. I Tyskland gifves det analoga affärer; i syn- nerhet erhåller man för messorna böcker. Allt betalas: för läsandet af de aflidnes namn uti söndagsgudstjensten, hvarpå prest och församling beder, betalas i Westfalen öfver hufvud 15 Sbgr. I Oberbayern är köp af ”Fadervår” just på dagordningen. Messor blifva från Westfalen, vid Rhen och i Bayern bestälda i sådan mängd, att beställ- ningarna måste effektueras i Rom, ja i länder på ändra sidan Atlanten . . . Deri består just den katolska kyrkans ruin, att man sammankrympt Kristi kyrka till en från Rom dresserad och ledd jesuitisk maskin.” ”.Huru skall också massan af klerus vid deras nu öfliga uppfostran, den systematiskt inpräglade afskyn för all ve- tenskap, komma till någon högre uppfattning? Prestens vigtigaste studium är inlärandet af rubriker för företagande af alla möjliga kyrkliga akter; hvarje dag måste han tillse, om dagens ”parament” är hvitt, rödt, grönt, violett eller svart, om det är festum duplex, duplex primse classis, cum octava eller sine octava, semiduplex, duplex majus, huru ”officium” derefter skall rättas, om en ”messa propria” eller ”de communi sanctorum” skall hållas, om Gloria eller KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 471 Credo utgår eller ej o. s. v. Hans bildning sker genom collegiihäften; källstudier förekomma ej. Breviarium, missale, rituale, Thomas a Kempis, cathechismus romanus, mera sällan Concilium tridentinum, ett par kasuister, Gury (jesu- itisk ethik), något dogmatiskt kompendium och en lathund för predikningar utgöra biblioteket; ledningen af allahanda slags brödraskap upptager hans tid. Hela hans lif är en sådan kyrklig mekanism, att någon andlig sjelfständighet ej kan komma i fråga. Då kan det ju ej förvåna, om re- ligionen går upp i tom formalism, gudstjensten blifver icke medel utan mål, Mariakulten tager öfverhand öfver Guds dyrkan, och omväxlingen i detta lif utgöres af po- litisk agitation för valen, polemiserande mot kättare, för- böner för kyrkostaten, uppfordran till kollekter åt påfven, undertecknande af adresser mot regeringen och dunder- predikningar mot dem, som ej hålla vatikanska konciliets beslut lika med evangelium.” Så långt vår författare. Oss tillkommer det naturligtvis ej att gå i god för sanningen af hans teckning; men om antalet och betydenheten af de män, som ur skilda läger deri instämma, får äga något vitsord, så kan den opartiske åskådaren svårligen värja sig för den öfvertygelsen, att dessa klagomål i det mesta äro befogade *). Och man ser då lätt, hvad det i den katolska kyrkans tillstånd är, som påkallat statsmännens uppmärksamhet och väckt oro inom *) Den, som en gång läste Döllingers 1861 utgifna »Kirche und Kirchen», kunde väl ej hafva trott, att denne väldige protestantis- mens vedersakare och lofprisare af den allena saliggörande kyrkan någonsin skulle vända sin hog till afsöndring från Rom eller för- tvifla om katolicismens framtid. Nu håller denne man föreläsningar och föredrag i gammalkatolska möten, hvari förekomma ej mindre skarpa ord än de ofvan anförda om Roms och jesuiternas sträfvan- den. Det kan icke vara små och tillfälliga orsaker, som föranledt ett sådant affall från en hel lång lefnads tro och hopp. 472 KYRKA OCH STAT 1 DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. samhällskroppen. Det är det religiösa lifvets riktning på samma gång till grof formalism och till kyrklig fanatism, hvilka ju väl trifvas tillsammans, då de bägge äro yttrin- gar af religionens försinligande. Det är tillika — och i närmaste samband härmed —- den kyrkliga organismens stränga sammanslutning kring den gemensamma medel- punkten i Rom, dess obetingade underdånighet under kurian och hängifvenhet åt de ultramontana grundsatser, för hvilka vi i det föregående redogjort. Redan under 1860-talet hade denna den katolska kyr- kans karaktär kommit åtskilliga stater att vända sin upp- märksamhet åt den kyrkopolitiska frågan. Österrikes re- organisation efter 1866 års krig begyntes med den-mot hennes inflytande riktade lagstiftning, hvaröfver påfven uttalade sitt här förut anförda anatema; i Baden pågick under åren 1860—1865 en liflig parlamentarisk strid, hvilken ändade med det klerikala partiets nederlag, med skolans frigörande från kyrkan, med införande af civiläktenskap, fattigvårdens sekularisering och en mycket specificerad lagstiftning rörande vad från andlig embetsmyndighets ut- slag i disciplinära mål, rörande utfärdande af kyrkliga för- ordningar m. m.*) Från Belgien hörde man också tid efter annan talas om utbrott af den oförsonliga fiendskapen mellan ett liberalt parti, som kämpade för statens obero- ende af kyrkan, och ett klerikalt parti, som med öfvervigt inom representationen sträfvade att bringa statens makt i sina händer. Och under detta årtionde fyldes ock verlden med genljudet af den stora striden om upphäfvandet af påfvens verldsliga makt, en fråga, som då bildade ett af hufvudmomenten i den europeiska politiken och som helt / *) Se härom det år 1870 utgifna arbetet »Der Staat und die Kath. Kirche im Grossherzogth. Baden» af E. Friedberg, KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 473 visst var något vida mer än en italiensk nationalangelägen- het. Så är det bland annat tydligt, att denna strid mer kanske än något annat bidragit att skärpa motsatsen mellan kyrkan och statssamfunden i allmänhet, och att hon för den ultramontana agitationen varit ett mäktigt retelsemedel inom den katolska menigheten. I det längsta sökte dock de flesta regeringar att sluta ögonen till för de förhållanden, vid hvilka man icke kunde röra utan att väcka djupgående och vidtutseende orolig- heter. Men så kom såsom fullmogen frukt af det före- gående tjugu- till tretioåriga arbetet det vatikanska kon- ciliet med sin ofelbarhetsdogm, om hvilken en tysk biskop (Hefele i Rottenburg) skref: ”Jag ser med förskräckelse, att hädanefter i all tysk religionsundervisning infallibiliteten skall läras såsom kristendomens hufvud- och grund-dogm"; och dermed trädde, af de skäl vi ofvan närmare utvecklat, den kyrkopolitiska frågan regeringarna oafvisligt in på lifvet. Vi hafva förut skildrat dess första verkningar och dess rent politiska betydelse för den nya nationela stats- organismen i Tyskland. Vi hafva redogjort för den egen- domliga ställning, som Italien så före som efter 1870 in- tagit till den heliga stolen, och för orsakerna till Frankrikes fullkomliga passivitet gent öfver ultramontanismens fram- steg, — en passivitet, hvilken, såsom en hvar lätt kunde förutse, under nuvarande förhållanden snart skulle lemna rum för det af klerikala inflytelser fullt bestämda politiska system, hvilket har den närmaste framtiden för sig i detta land. Vi tillägga blott, att i Österrike hade dogmens an- tagande inom kyrkan till följd, att regeringen förklarade 1855 års konkordat upphäfdt, på grund deraf att den ka- tolska kyrkan efter 1870 ej mera vore densamma kyrka, som år 1855 afslutade fördrag; och påminna för öfrigt om 474 KYRKA OCH STAT I BET NITTONDE ÅRHUNDRADET. de ganska kτaftiga åtgärder, som företagits af regeringen i Schweitz, och om den oro, som ultramontanismens fram- steg väckt inom England, för att nu lemna en kort öfver- sigt af de företeelser, som för närvarande ovedersägligen äro i främsta rummet egnade att väcka vårt intresse, af 1872—73 års kyrkliga lagstiftningsarbete inom Preussen. Hvad som i främsta rummet var egnadt att i detta land framkalla brytning mellan kyrka och stat, var visser- ligen den omständigheten, att Preussen såsom ”Vormacht” bestämmer hela Tysklands inre och yttre politik, och att det såsom en protestantisk stat, just i mon af sin styrka, är en fara för Roms välde. Men det låg också i dess kyrkorättsliga förhållanden något, som mer än i de flesta andra länder vid första allvarliga konflikt måste påkalla en revision af den katolska kyrkans rättsliga ställning inom staten. Vi hafva nyss redogjort för följderna af 1848 års rörelser i Preussen och sett, att den katolska kyrkan derur utgick med en sjelfständig frihet, som i det närmaste rea- liserade den ena sidan af det här ofvan skärskådade belgiskt-italienska systemet: ”fri kyrka i fri stat”. Men den andra sidan af detta program var i Preussen så mycket mindre förverkligadt ; om kyrkan var fri från beroende af staten, så var deremot staten ännu bunden vid kyrkan med länkar, som i mer än ett hänseende hindrade hans fria verksamhet och utöfvade tvång på hans medborgare. Sjelf likgiltig för kyrkans disciplinära förfoganden, hade staten dock icke gjort sina undersåtars borgerliga rättigheter af dessa förfoganden oberoende; likgiltig för hennes ekono- miska förvaltning hade han dock icke företagit boskilnad mellan hennes och sina egna tillgångar; likgiltig för hennes uppfostrande verksamhet, hade han ändock ej reducerat henne till en förening af fullkomligt privat karaktär. Tvärt , KYRKΛ OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 475 om, den katolska kyrkan är i Preussen en statsinstitution,, doterad och privilegierad, liksom den protestantiska, och i likhet med denna af staten utrustad med en publik myn- dighets karaktär och befogenhet. Det katolska prester- skapet handhafver civilståndsregistreringen, och med undan- tag allenast för två smärre landsdelar är kyrkans vigsel det enda medlet för stiftande af en rättsgiltig äktenskaplig förbindelse. Alltså, när kyrkan öfver en statens medbor- gare uttalat sin exkommunikation, hvarom staten hittills ej ägt att ens taga kännedom, erhåller denna rent kyrkliga handling, för att ej tala om dess på sed och fördom be- roende verkningar, äfven direkt juridisk påföljd uti förlust af rätten till äktenskap. Icke ens sina egna embetsmän kunde staten skydda mot sådana följder, så länge det stått i kyrkans kön att utan vad förhindra deras äktenskap. — Det katolska presterskapet har å sitt embetes vägnar styrt och öfvervakat hela folkskoleväsendet, och dessa skolor äro inga fria undervisningsanstalter, utan staten har tvingat medborgarne att sända sina barn till dessa skolor, hvilkas läroplan, lärometod och hela undervisning utan ringaste medverkan från statens sida ledts af myndigheter, öfver hvilkas till- eller afsättning, bildning och verksamhet i öfrigt staten ej ägt det ringaste att säga. — Det katolska presterskapet har slutligen uppburit sina inkomster dels direkte ur statens kassa, dels af församlingarna efter fast- stäld laglig ordning, och detta presterskap, som, utan något remedrum juris deremot, kunnat befinna sig i öppen och oförsonlig strid med statèn och dess regering, har under samma tid såsom embetsmän mottagit lön och i statens lagar och tvångsmakt haft säkerhet för utbekommande af sina rättigheter. — Den katolska hierarkien slutligen äger sin fasthet och styrka genom den stränga disciplinen öfver 476 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. kyrkans tjenare och det fullkomliga välde biskoparne äga öfver sitt presterskap så i andligt som i timligt hänseende; och hittills har staten gifvit kyrkan rätt och frihet, ja till och med hjelp till att suveränt förfoga öfver denna disci- plinära tvångsmakt, genom hvilken hennes krafter fått sammanhållning — emot staten sjelf. För undanrödjande af antydda missförhållanden har man nu äfven i Preussen från flera håll ifrigt påyrkat .genomförandet af den af oss i det föregående närmare skär- skådade grundsatsen: ”fri kyrka i fri stat”; man har begärt en fullständig upplösning af alla de band, som ännu förena kyrka och stat; och det parti, hvars åsigt uttrycktes år 1848 af Vogt (från Gissen) i orden: ”jag är för kyrkans frihet, men på det vilkor att allt hvad kyrka heter tillintetgöres", har äfven nu velat tillämpa sina radikala botemedel, i full förvissning derom, att den katolska kyrkan skall genast upplösas och varda oskadlig, när staten blott undandrager henne sin skyddande makt och förhåller sig fullkomligt passiv för hennes intressen *). Det var dock icke att vänta, att i den preussiska staten en sådan politik skulle kunna göra sig gällande. Att med ens afslita de länkar, med hvilka stat och kyrka under århundraden varit organiskt förbundna, har ej kunnat till- tala statsmän, till hvilkas tradition det hör att så mycket som möjligt fasthålla den historiska utvecklingens tråd; att med ens släppa ur händerna allt inflytande å ett så vigtigt område som det kyrkliga och lemna detta lif att gestalta *) Uttalanden i denna riktning förekomma hos prof. Baumgarten, Der Protestantismus als politisches Prinzip im neuen deutschen Reich. Berlin 1872. H. Wasserschieben, Die deutschen Staats- regierungen und die katholische Kirche der Gegenwart. Prof. P. Hinschius: Die Stellung der deutschen Staatsregierungen gegenüber den Beschlüssen des vatikanischen Koncils. Berlin 1871. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 477 sig sjelft efter den fria associationens princip stämmer ej heller med den preussiska statsmannakonsten. Sådant skulle, menar man på detta håll, ej leda hvarken till statens betryggande eller till minskning i den katolska kyrkans inflytande. Staten skulle helt visst icke mindre behöfva frukta för den katolska kyrka, hvars korporationsrätt och privilegier han upphäft. Tvärt om, faran skulle blifva större, emedan den kyrkliga institutionen visserligen vore- undandragen all uppsigt och allt inflytande, sedan den upphört att för staten finnas till såsom ett publikt samfund, men dermed icke förlorade det ringaste af sin inflytelse på folket. Och dubbelt vådligt skulle ett sådant experiment vara i betraktande deraf, att staten redan under århundra- den arbetat för att åt kyrkan bereda den sociala ställning, i hvilken hon nu befinner sig, det moraliska inflytande hon nu äger och som hon helt visst icke med några penn- drag kan beröfvas. At biskoparne har ju staten med alla till buds stående medel förvärfvat den vördnadsbjudande ställning de nu innehafva; åt presten har han stadfästat karaktären af folklärare; åt kyrkan i dess helhet har han gifvit prägeln af en offentlig institution; — och inför- menighetens föreställning och åskådningssätt skola kyrkan och dess embetsmän oafkortadt behålla detta arf, alldeles- oberoende af de allmänna grundsatser, som i lagen fast- ställas eller som af den moderna liberalismens målsmän förkunnas i parlamentariska debatter. Inom den offentliga diskussionen har den nu antydda uppfattningen af frågan med största skärpa blifvit förfäktad , af en framstående jurist, dr E. Friedberg, ”professor der Rechte” i Leipzig, hvars åsigter också i allt väsentligt synas vara ett uttryck för den preussiska regeringens nu- varande system. Friedberg förnekar icke, att äfven för 478 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. ' honom hägrar en i framtiden fullständig skilsmessa mellan staten och de olika kyrkosamfunden, men han varnar en- ständigt för att med åtgärder i denna syftning begynna den åsyftade reformen. ”Den ström, — säger han på ett ställe *) med en bild, som hos Mainzbiskopen v. Ketteler framkallat den ytterligaste harm **) — ”som under århun- draden brusat fram i en viss strömfåra, uttorkar ej genast, derför att man tilltäpper dess mynning; den går allenast öfver sina bräddar och föröder landet rundt omkring. Först söke man — för att stanna vid denna bild — att sorgfälligt afleda vattenmängden i kanaler och bassiner för att sedan lemna den svaga återstoden åt den fria luften att uttorka”. . . . ”Vi anse”, säger han vidare, ”att om man dock en gång förr eller senare måste gripa sig an med att skilja kyrkans lem från statens organism, så böra vi träffa alla nödiga -förberedelser, för att denna operation må försiggå så litet farligt och med så ringa kraftuttöm- ning som möjligt för samhällsorganismen. Vi vilja till en början underbinda de ådror, genom hvilka statens lifs- kraft inströmmar i kyrkan, småningom isolera denna leda- *) »Das deutsche Reich und die katolische Kirche» i Holtzendorf fs Jahrbuch für Gesetzgeburg, Verw. und Rechtspflege des Deutschen Reichs. **) I sin senaste broschyr: »Die preussichen Gesetzentwürfe über die Stellung der Kirche zum Staat» kallar Ketteler Friedbergs skrift »ett partiprogram och tillika ett slags officiös statsskrift», samt säger: »Dr Friedberg synes tillika med katolske apostater (syftar på prof. v. Schulte) vara det preussiska ministeriets förtrognaste råd- gifvare i kyrkliga angelägenheter» (s. 11). I en svarsskrift har dock Friedberg energiskt protesterat mot denna karaktäristik och för- nekat all * förbindelse med ministeriet. Hvad som omöjligen kan för- nekas är dock, att dr Falk talar som om Friedbergs åsigter vore hans egna, och att den preussiska regeringen är som bäst i farten med att förverkliga just det program, vi här efter Friedberg anfört och hvilket just derför äger så stor betydenhet, att vi ansett det förtjena in extenso meddelas. KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 479 mot, vänja staten vid att ej behöfva densamma; sedan skall det ej märkas, när den borttages, såret ärrar sig lätt, och man behöfver ej frukta någon förblödning. — Med andra ord: staten företage först en noggrann gränsreglering mellan sig och kyrkan och värje sitt eget område för hvarje kyrkligt inflytande”. "Derunder förstå vi först: införandet af obligatoriskt civiläktenskap och borgerlig civilståndsregistrering; upp- häfvande af doptvånget; åtskiljande af kyrka och skola; sekularisering af fattigvården”. "Vidare må staten stifta en strafflag, som förhindrar missbruk af predikstolen för politiska syften, och ännu mer, han må draga försorg derom, att ej personer bestiga predikstolen, hvilka äro fiendtligt stämda mot staten. Alltså före staten uppsigt öfver utbildningen af prester,skåpet, hvilket, äfven om skolan skiljes från kyrkan, dock alltid förblifver folkets lärare i eminentaste mening; han må kontrollera dess examensväsen; han tillåte ej, att någon prest anställes, som vare sig ur borgerlig eller politisk hänsyn väcker anstöt hos regeringen (!!). Han tage vidare i anspråk öfveruppsigten öfver den kyrkliga ekonomiens förvaltning. Han tillåte ej, att kyrkliga straff tillämpas med verkningar, som sträcka sig in på det borgerliga om- rådet, och framför allt icke att kyrkliga straff användas på statens egna embetsmän". ”Han må vidare fordra, att hvarje kyrklig förordning bringas till hans kännedom, men må afstå från den obe- qväma och till en del dock overksamma rätten att meddela tillstånd till dess offentliggörande (placet)”. ”Han må göra de andliga ordnarnas existens beroende af sitt erkännande och må ej tillåta Jesuiterorden". 480 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE- ÅRHUNDRADET. ”Slutligen måste medgifvas en verklig och verksam vadrätt till staten i fråga om missbruk af andlig embets- myndighet, hvilken förhindrar hvarje kyrkans försök att skrida öfver gränserna för sin befogenhet”. ”I öfrigt vilja vi ej veta af någon kopia efter den statskyrkliga lagstiftningen före år 1848. Staten skall alls icke bekymra sig om inre kyrkliga frågor och hålla sin hand från de kyrkliga ärenden, som ej angå honom. Men han skall å andra sidan ej heller ställa sin makt till kyr- kans förfogande; icke från embetet aflägsna prester som göra sina öfverordnade motstånd; icke bekräfta kyrkliga, straff och derigenom gifva dem borgerlig verkan; icke heller indrifva kyrkliga afgifter, helighålla kyrkliga festdagar eller exseqvera andliga domstolars utslag”. ”Han skall betrakta kyrkan som en historiskt utvecklad inrättning, hvilken kan göra staten rätt stor nytta genom uppfyllande af sin egendomliga, i folkets kulturlif nöd- vändiga mission, men som å andra sidan också kan blifva staten farlig, såsom den många gånger varit det”. ”Af förstnämnda grunder må staten, ej blott erkänna kyrkan, utan ock såsom stat autorisera henne, men af sist- nämda grund bör han göra henne så oskadlig som möjligt”. De första stegen till förverkligandet af detta program voro de här förut redan omtalade: l:o straffbestämmelsen mot missbruk af predikstolen, 2:o beslutet om jesuiternas utdrifvande ur riket, bägge vidtagna å tyska riksdagen och gällande för hela riket, samt 3:o den för Preussen ensamt antagna lagen om skolinspektionen, hvartill förslaget, under- tecknadt af Mühler i Dec. 1871, framlades och försvarades af ministern dr Falk i 1872 års landtdagssession. Det kan med skäl sägas om denna senare lag, att den var en omedelbar och oundviklig konseqvens af infallibilitets- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 481 dogmens förkunnande. Den utgjorde allenast ett utförande af den allmänna grundsats, som var uttryckt i den preus- siska författningens 23 §, der det heter: ”Alla offentliga och privata undervisnings- och uppfostringsanstalter stå under uppsigt af genom staten utsedda myndigheter”. Vis- serligen förklarade 112 § af samma författning, att ofvan anförda bestämmelse ej skulle träda i kraft, förr än skol- väsendet blifvit ordnadt genom en lag, och i kraft deraf hade Allmänna Landrättens äldre stadganden och särskilda provinsiela sedvänjor hittills förblifvit gällande, enligt hvilka folkskolorna stodo under direktion och inspektion af socken- presterna. Visserligen erkände också den preussiska rege- ringen, att inom kommunerna voro alltid presterna närmast kallade att såsom sakförståndige föra uppsigt och vård om skolväsendet, och att hon fortfarande ansåge sig både berättigad.och skyldig att upprätthålla denna ordning som den normala. Men i anledning af den i allmänhet fiendtliga riktning emot staten, som på senaste tiden gjort sig gäl- lande inom kyrkan, och i synnerhet i anledning deraf, att för hvarje katolik och framför allt för hvarje katolsk prest den bindande normen för alla åsigter och allt handlingssätt numera är att söka endast och allenast i Rom, framstälde sig helt naturligt den frågan, om staten kunde stå till svars med att åt ett så sinnadt presterskap och åt en kyrka, hvars läror snörrätt strida mot statens grundsatser, nödgas anförtro hela ledningen af de skolor, i hvilka dess med- borgare äro förbundna att inhämta sin första och oftast enda undervisning, utan att staten sjelf ägde något medel att öfvervaka denna ledning. Det hade må hända varit tänkbart, att en regering, så sjelfmyndig som den preussiska, på.egen hand och genom partiela administrativa åtgärder kunnat göra de förändringar HansForssell, Studier och kritiker. .■ 482 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. i skolväsendets organisation, som varit nödiga för att minska det katolska presterskapets inflytande. Sådant antyddes också upprepade gånger af förslagets konservative mot- ståndare, som förklarade denna parlamentariska lagstiftning i frågor, hvilka man förut varit van att se regeringen på egen hand afgöra, både obehöflig och i sina konseqvenser betänklig. Men äfven i detta hänseende var förslaget be- tydelsefullt; det' betecknade en brytning i det gamla po- litistats systemet och en öfvergång till ett lagbundet sty- relsesätt. Regeringen förklarade sig uttryckligen vilja hafva. en med representationens samtycke stiftad lag till stöd och. utgångspunkt för sitt handlingssätt. Man har insett, att. de strider, som förestå, icke längre äro af beskaffenhet att kunna utkämpas med bureaukratiens vapen, administrativa förordningar och polisåtgärder, utan att en stat, som vill sjelfständigt ordna sitt förhållande till en makt-sådan som den katolska kyrkan, sjelf behöfver stödet af lagar, som äro uttryck för folkets fria och fullständiga samtycke till regeringens vilja. Och detta samtycke gafs efter flera parlamentariska, debatter, i' hvilka de häftigaste meningsbrytningar gåfvo sig till känna, och i hvilka så att säga hela landet deltog med ändlösa petitioner så för som emot regeringens för- slag. Förbittringen steg högt inom det ultramontana lägret, der man äfven nu såg den welfiska partikularismen och den protestantiska högkyrkligheten uppträda till den ka- tolska kyrkans försvar. Man åberopade monarkiens gämla traditioner, till och med monarkens personliga sympatier från äldre tider; man uppdrog de mest afskräckande skil- dringar af skolans "Entchristlichung", af den hedniska bildningens inbrott öfver församlingen, och försökte så godt sig göra lät att identifiera katolsk kyrklighet med KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 483 både statsordning och kristlig kultur, hvilka bägge ansågos hotade dermed att — staten finge rätt till utnämning af skolinspektörer. Det nya i den föreslagna lagen bestod nämligen ej i något annat, än att der stadgades: ”Utnämnandet af Lokal- och Krets-skolinspektörer och begränsningen af deras in- spektions-område tillhör staten allena. Det af staten in- spektörerna anförtrodda uppdrag är, så snart de förvalta detta uppdrag såsom bi-och hedersembete, alltid åter- kalleligt”. De, som häri kunde se ett våld mot den katolska kyrkans frihet, visade derigenom bäst, hvad begreppet om denna frihet för dem egentligen innehåller. • Skolinspektionslagen var, rättast uttryckt, ett steg till statens frigörande från allt beroende af kyrkan; den kunde bäst motiveras med representanten Richters (Hagen) ord: ”Staten tager skolan i sin egen uteslutande vård, helt enkelt derför att den oafhängighet, som Art. 15 af vår författning skänkt den katolska kyrkan, icke lemnar honom något annat val. Vill han ej utom allt annat lemna eder äfven undervisningen, så måste han förbehålla sig uteslu- tande uppsigt deröfver. Fordom var det annorlunda, då staten på Allmänna Landrättens ståndpunkt kunde behandla religionstjenarne såsom sina embetsmän, i kyrkostyrelsen se en sakförståndig myndighet allena, åt hvilken uppsigten öfver skolorna utan fruktan kunde anförtros. Men sedan han ej längre öfvar inflytande på dessa myndigheter, sedan i synnerhet inom den katolska kyrkan sträfvandet efter oafhängighet blifvit så starkt, sedan måste ock staten — såsom ett korrelat af 15 § i författningen — äfven taga sig för att med kraft genomföra författningens 23 § i all dess ursprungliga stränghet”. 484 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Det skulle ock ej dröja fullt ett år, innan åsigterna inom den preussiska regeringen mognat till ett beslut, hvilket gick långt utöfver denna ståndpunkt och rent af åsyftade en stark reaktion emot hela den utveckling, som ägt rum sedan 1848. Om statens ”ius circa sacra” eller "kyrkohöghet" genom författningsbestämmelserna 1849—50 och de derefter följande reskript i afseende å den ka- tolska kyrkan blifvit betänkligt inskränkt, ja i de flesta hänseenden nästan tillintetgjord,' skall den nu återställas i sina väsentligaste delar; och det vill af åtskilligt synas, som om man dervid ej heller ryggar tillbaka för att efter lägenhet för staten taga i anspråk åtskilligt af den ”ius sacrorum” eller ”kyrkostyrelse”, som i synnerhet den katolska kyrkan nu mera än någonsin anser för sin oaf- ytterliga tillhörighet. Det första vilkoret för en sådan reaktion var undan- rödjandet af den i författningens § 15 införda grundsats om kyrkosamfundens absoluta sjelfständighet, som just för katolska kyrkans räkning hade kommit till utförande. När derför regeringen i Januari 1872 för landtdagen framlade fyra lagförslag till ordnande af de kyrkliga förhållandena i Preussen, så blef det den af Abgeordneten-haus häröfver nedsatta kommissionens första uppgift att, till borttagande af alla betänkligheter rörande sådana lagars författnings- enlighet, föreslå ändring i sjelfva författningen, och man åtnöjde sig dervid med att till de ursprungliga paragraferna, den 15:e och 16:e, foga några tillägg och förklaringar, hvilka för framtiden skulle omöjliggöra hvarje anspråk på kyrklig autonomi. Så erhöll den 15 § i den nya redak- tionen följande lydelse: "Den evangeliska och den romersk-katolska kyrkan, såsom ock hvarje. annat religionssamfund, ordna och för- KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 485 valta sjelfständigt sina angelägenheter, men förblifva underkastade statens lagar och statens lagligt ordnade öfveruppsigt. Med samma vilkor förblif- ver hvarje religionssamfund i besittning och åtnjutande etc. Den 16 §, som upphäft all statens forna rätt till ut- nämning, förslag, val eller bekräftelse vid besättande af kyrkliga embeten, bibehölls väl, men erhöll följande tillägg: "För öfrigt bestämmer lagen statens befo- genhet med afseende å presters och religions- tjenares bildning, anställning och afsättning och fastställer gränserna för den kyrkliga disciplinär- myndigheten”. Sedan dessa grundlagsändringar i vederbörlig ordning och med minsta möjliga tidsutdrägt (d. v. s. inom 21 dagar) blifvit genom betydande majoriteter af bägge husen an- tagna, kommo de fyra lagförslagen till slutlig behandling. Man skulle må hända i första rummet hafva kunnat vänta, att ett af de ur statens synpunkt allra enklaste och mest nödiga botemedlen mot borgerligt-kyrkliga förveck- lingar skulle bringas till användning: införandet af obliga- toriskt civiläktenskap, i synnerhet som äktenskapsrätten varit första anledningen till tvist med kyrkan. Men det torde väl kunna antagas, att regeringen i denna fråga ännu väntade allt för starkt motstånd icke blott af det katolska partiet utan af hela den evangeliska kyrkans presterskap, och att man så mycket som möjligt ville undvika att just nu på detta, håll stöta invuxna fördomar för hufvudet. Dr Falk nöjde sig med att förklara, det någon sådan ”regle- ring” ännu ej vore å bane. Men ”för att dock i någon mon råda bot mot de svårigheter och tvister, som kunna uppstå af en dylik borgerlig rättighets beroende af kyrklig myndighets godtycke”, säges det i regeringens motiv. 486 . KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. föreslås en "Lag om utträde ur kyrkan", innefattande bestämmelser, som afse att så mycket som möjligt under- lätta individens utsöndring ur det kyrkosamfund han tillhör. Här stadgas först: ”Utträde ur en kyrka (äfven utan inträde i annat kyrkosamfund, hvarom de gamla bestäm- melserna fortfara att gälla) sker i afseende å de borgerliga verkningarna genom den utträdandes personliga deklaration derom inför ortens domhafvande”. Någon särskild effekt deraf med hänsyn till ingående af äktenskap stadgas dock ej i lagen, hvilken i stället blott förklarar, att den utträ- dande derefter ”icke mera är förpligtad till de ekonomiska prestanda, hvilka bero på personlig delaktighet i en kyrklig församling”, — och man finner deraf, att hufvuduppgiften härvid varit att mildra svårigheterna för de "gammalkato- liker", hvilka, utan att genast vilja eller kunna bilda egna församlingar, önska befrielse från de band, med hvilka den nya katolska kyrkan håller dem fångna. Staten undan- drager med denna lag den katolska kyrkan det skydd och stöd, som förut legat i hennes rättighet att af en livar, som ej efter öfiga former öfvergått till annat af staten erkändt kyrkosamfund, utkräfva bidrag till prest och kyrka. — Af det klerikala partiet fattades lagen också såsom i främsta rummet egnad att befordra det gammalkatolska sektväsendet. Det var dem dock svårt att mot densamma andraga något argument stödt på de liberala grundsatser, hvilka eljest af dem gerna åberopas; hela lagen åsyftar ju värnandet af individens frihet inom och gent öfver det kyrkliga samfundet. Så mycket mera blef deremot ordadt om ”kyrklig fri- het” under öfverläggningen af de två förslagen till: Lag om gränserna för rätten till bruk af kyrkliga- straff- och tukt-medel och Lag om den kyrkliga KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 487 disciplinärmyndigheten och upprättandet af den kungliga domstolen för kyrkliga angelägenheter. Genom dessa bägge lagar återupprättas inom den preus- siska monarkien den gamla ”recursus ad principem” eller ”appellatio tamquam ab abusu” och göres gällande i alla sådana punkter, der ett statens intresse kan tänkas berördt af kyrkliga förfoganden. Det är, den gamla gallikanska kyrkorätten tillämpad i ett protestantiskt land, det är All- männa Landrättens principer utförda med all den skärpa, hvartill kyrkans sjelfständighets- och supremats-sträfvan i senare tid gifvit anledning. Den förra af dessa lagar stadgar: - l:o att intet religionssamfund är befogadt att tillämpa andra straff, än sådana som tillhöra det rent religiösa om- rådet, medföra upphäfvandet af en inom kyrkan verkande rätt eller innebära uteslutning ur kyrkosamfundet; samt att intet straff, som går ut öfver lif, förmögenhet, frihet eller borgerlig ära, är tillåtet. 2:o att ej ens tillåtligt kyrkligt straff får mot en kyr- kans medlem tillämpas eller förkunnas af den anledningen, att denne a) företagit en handling, som statens lagar eller öfverhetens lagenliga befallningar ålagt honom, eller att han b) på något visst sätt utöfvat eller ej utöfvat sin po- litiska röst- eller valrätt. 3:o att tillämpningen af de efter denna lag tillåtna kyrkliga straff ej får offentliggöras; ”ett till församlings- ledamöterna inskränkt meddelande derom är dock ej för- budet”. Förkunnandet af straffet får ej ske på ett skym- fande sätt. 4:o Förbrytelser mot denna lag af andlige eller kyrko- tjenare straffas med böter till 200 Thlr och fängelse till ett 488 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. år, i svårare fall med böter till 500 Thlr och fängelse till två år. Som man ser, innebär dock icke heller denna lag mer än ett skydd för statsborgaren mot kyrklig maktutöf- ning; det är icke kyrkans frihet att från sig afskilja kyrk- ligt ovärdiga medlemmar eller att minska desses kyrkliga rätt, som staten härmed upphäfver; det är endast de i det borgerliga lifvet ingripande verkningarna af kyrkostraffens , tillämpning, som lagstiftaren velat förekomma. Huruvida sådana genom borgerlig lagskipning kunna förekommas, huruvida ej lagen hör till dem som äro farliga derför att de lätt kunna éluderas, är en annan fråga, hvilken vi ej anse oss äga att besvara; men klart är, att just ur syn- punkten af en gränsskilnad mellan kyrka och stat kan lagen svårligen anses stridande mot nutida rättsbegrepp. Vida mera genomgripande är den lag, hvilken i 31 paragrafer noga bestämmer kyrkans disciplinärmyndighet öfver sina egna tjenare, och hvars första bestämmelse — att sådan makt ”endast får utöfvas af tyska myndigheter" — är direkt riktad mot den påfliga makt, som genom kon- stitutionen Pastor aeternus blifvit enväldig inom kyr- kan. För öfrigt förbjudas disciplinära kroppsstraff och böter till högre belopp än 30 Thlr eller högst en månads embets-inkomst; och i allmänhet föreskrifves, att straff, som afse frihets- eller inkomst-förlust, icke kunna åläggas utan den anklagades hörande, afsättning från embetet ej utan ett ordentligt kyrkligt-processuelt förfarande, frihets- straff ej verkställas utan den straffades frivilliga med- gifvande, och ej annorstädes än i inländska under statens uppsigt stående "demerit-anstalter", och ej sträcka sig öfver längre tid än tre månader. Hvarje kyrklig disciplinär- bestraffning, som går ut på böter öfver 20 Thlr eller för- KYRKA OCHI STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 489 visning till demerit-anstalt för längre tid än 14 dagar, eller afsättning, skall anmälas hos provinsens Oberpräsident, innan den träder i verkställighet, och dervid grunderna för domen angifvas. • ■ Emot kyrkliga myndigheters beslut i disciplinärmål kan besvär anföras hos statsmyndighet, l:o i alla de fall då ofvanstående bestämmelser ej blifvit iakttagna, och 2:0 om sådant straff blifvit ålagdt för en handling, hvartill statens lagar och förordningar förbinda, eller för utöfvande af po- litisk rösträtt, eller för användande af besvärsrätt till staten. Åfvenså äger besvär rum, der afsättning från embete skett på grunder, som strida mot uppenbara fakta eller mot statens lagar och allmänna rättsgrundsatser, eller om efter suspension från embetet målets vidare fullföljande otill- börligt uppskjutfes. Besvärsrätten tillhör den enskilda parten och, om ett "offentligt intresse” föreligger, äfven Oberpräsidenten i pro- vinsen. Besvären anmälas skriftligen hos den ”kungliga domstolen för kyrkliga angelägenheter”, och efter besvä- rens inlemnande, hvarigenom den kyrkliga domens verk- ställighet inhiberas, anordnas ett processualiskt förfarande med infordrande af förklaringar och handlingarna i målet från den kyrkliga myndigheten (vägran härtill kan bestraffas med ända till 1000 Thlr böter), med inkallande af vitnen och med instämmande af parterna, som dock kunna utföra sin talan genom ombud. Domstolens utslag kan gå ut an- tingen på kasserande af besväret eller på upphäfvande af den kyrkliga domen. I senare fallet tillhör det Ober- präsidenten att tillse, det den kyrkliga domen ej går i verkställighet. - Den kyrkliga domstolen, som har sitt säte i Berlin, består af elfva medlemmar, nämda af konungen för lifstid 490 KYRKA OCH STAT 1 DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. eller, om de tillika äro stats-embetsmän, för den tid de innehafva sitt hufvudembete. Presidenten och fem leda- möter måste vara ”etatsmässig angestellte” domare. De äga vid fällande af sin dom att, "utan att vara bundna vid positiva bevisregler, besluta efter sin fria, af hela förhand- lingens och bevisningens gång bestämda öfvertygelse". Från deras dom gifves intet vad. Trots mot de i denna lag gifna bestämmelser bestraffas i allmänhet med böter ända till 1000 Thlr, och kan detta straff upprepas ända till desslagen åtlydes. Men "kyrko- tjenare, hvilka så svårt förbryta sig mot de deras eιnbete angående af staten gifna lagar eller på grund af lag ut- färdade förordningar, att deras förblifvande vid embetet ej synes förenligt med offentlig ordning”, kunna ock på hem- ställan af statsmyndighet genom dom från embetet af- sättas. Denna afsättning medför rättslig obehörighet att utöfva embetet, förlust af embetets inkomster och platsens ledighet. I första hand uppmanas skriftligen den kyrkliga öfvermyndigheten att på angifna grunder mot .den ankla- gade inleda kyrklig process på embetets förlust; sker detta ej inom utsatt tid, hemställes till den ofvannämda kungliga domstolen om rättsligt förfarande, hvilket då inledes vid ortens högre domstol och fullföljes, efter öflig borgerlig processordning, till den kungliga domstolen såsom högsta instans. Kyrkotjenare, som emot slutligt kraftvunnet utslag fortfar i utöfning af sitt embete, straffas åter med böter ända till 1000 Thaler. Genomgår man uppmärksamt och opartiskt dessa be- stämmelser, torde det vara svårt nog att i dem finna något annat än tillämpningen af enkla rättsgrundsatser, oefter- gifliga i hvarje lagbundet samhälle. Den nya kyrkliga domstolen är uppenbarligen intet kyrkligt förvaltningsråd, KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 491 ingen kyrklig öfverstyrelse i samma mening som den evan- geliska kyrkans Ober-Kirchenrath; det är icke -fråga om ett / direkt ingripande i den katolska kyrkans traditionela styrelsesätt. Men den katolska kyrkan är ju faktiskt till hela sin karaktär ett publikt samfund med tvångsmakt öfver sina egna tjenare, med rätt att efter kyrkliga grun- der och på grund af kyrkostyrelsens beslut förfoga öfver församlingarnas intressen och sina embetsmäns timliga väl- färd. Och när det nu, såsom i Preussen, ej kommer i fråga att beröfva henne denna karaktär, att lösa de band, som förena församlingarna till en kyrka under hierarkisk styrelse, eller att betaga denna styrelse dess rätt att förfoga öfver kyrkans angelägenheter, så har dock staten, såsom vårdare af rätten, att taga i betraktande, huruledes kyr- kans embetsmän och församlingarnas ledamöter äro icke blott katoliker utan äfven statsborgare, huru de i denna sin egenskap måste vara försäkrade om statens skydd emot missbruk af den tvångsmakt och den rätt öfver deras tim- liga välfärd, som staten tillerkänner kyrkans styresmän. Och samma skydd, som sålunda tillkommer den enskilde, måste staten sjelf taga i anspråk, så snart genom kyrkans embetsmän hans lagbundna ordning och hans egna vitala intressen äro hotade. Det är ur dessa synpunkter som den enskildes besvärsrätt och statens rätt att från embetet genom dom aflägsna upproriska kyrkotjenare i denna lag blifvit noggrant faststälda. Om sålunda äfven denna lag äger en hufvudsakligen repressiv karaktär och endast är ett uttryck af statens rätts- höghet i förhållande till kyrkan, ligger det deremot ett mera direkt ingrepp i sjelfva kyrkostyrelsen och något för den katolska kyrkan rent af revolutionärt i den sista 492 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. af dessa lagar, den som angår "Presterskapets bild- ning och anställning”. Äfven här stadgas i främsta rummet —■ med tydlig hänsyftning på Roms anspråk — att, andligt embete kan gifvas allenast åt tysk man, ”som”, tillägges det, ”ådagalagt sin vetenskapliga utbildning i enlighet med denna lags föreskrifter och mot hvars anställning ingen invändning göres från statsregeringens sida.” Den vetenskapliga utbildning, lagen fordrar som vilkor för kyrklig kompetens, består nu i l:o afgångsexamen från ett tyskt gymnasium, 2:o tre-årig teologisk kurs vid ett tyskt universitet, och 3:o afläggandet af en vetenskaplig stats-examen. ”Denna examen är offentlig och går ut på att ådagalägga, huruvida kandidaten förvärfvat sig den för hans kall erforderliga allmänna vetenskapliga bildning, i synnerhet å filosofiens och tyska literaturens område.” Från dessa fordringar kan kultusministern dispensera i flera fall, som af lagen närmare specificeras och ej för oss äga intresse. Alla kyrkliga anstalter, Säger lagen vidare, hvilka afse prestbildning, stå under statens uppsigt; ordnings- reglerna för dessa anstalter och läroplanen derinom skola af anstaltens föreståndare föreläggas provinsens Oberpräsi- dent och anstalten underkastas revision af dennes kommis- sarier. Vid dylika anstalter får ingen lärare eller före- ståndare antagas, som ej uppfyller de ofvan föreskrifna kompetensvilkor för kyrklig anställning, hvarjämte för an- ställning som lärare vid lägre och högre dylika anstalter fordras samma kompetens som för. lärare an ställning vid statens gymnasier eller universitet. Olydnad mot dessa föreskrifter medför indragande af dessa anstalters stats- anslag och deras tillslutande. Särskildt äro de kyrkliga så kallade "Knaben-seminare" och "Knaben-konvikte" stälda KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 493 på indragning; inga nya sådana få inrättas, inga nya lär- jungar i de gamla upptagas. Hvad prestembétens tillsättning beträffar, stadgas i främsta rummet, att den kyrkliga myndigheten före till- sättningen äger att för provinsens Oberpräsident anmäla kandidaten. Inom tretio dagar, äger då Oberprasidenten att mot kandidaten inlägga sitt veto, i fall denne antingen a) ej uppfyller ofvan stadgade kompetensvilkor eller b) är dömd eller under ransakning för förbrytelser, som straffas med tukthus, ärans eller embetets förlust, eller c) ”om mot kandidaten föreligga sådana fakta, som rättfärdiga det an- tagandet, att han skall motverka statens lagar eller öfver- hetens inom lagens gränser gifna förordningar, eller störa det offentliga lugnet.” — Öfver detta presidentens veto äger då den kyrkliga myndigheten klaga hos den kung- liga domstolen för kyrkliga angelägenheter, som afgör frågan. Till motande af försök att eludera dessa bestämmelser genom tillsättande af tillfälliga vikarier, stadgas vidare, att hvarje vakans skall inom år och dag för Oberpräsidenten anmälas, hvilken äger att tillse, det utnämning af ordinarie prest verkligen sker i vederbörlig ordning; utom de van- liga böterna (till 1000 Thlr) för vägran, äger kultusministern att intill embetets vederbörliga besättande indraga allt underhåll af statsmedel för så väl det presterliga embetet som för den motsträfvige biskopen. För öfrigt stadgas äfven i denna lag öfver allt bötes- belopp från 100 till 1000 Thaler för öfverträdelser af dess bestämmelser. För öfvergångstiden medgifvas åtskilliga undantag, och hos kultusministern förlägges myndighet att bevilja nödiga dispenser. 494 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. Till denna lag är uppenbarligen ej behofvet af rätts- skydd för statens medborgare tillräcklig grund; bär fram- träder staten såsom kulturmakt och förelägger kyrkan så- som folkuppfostrarinna positiva kompetensvilkor. Lag- förslagets motiv anmärkte, att de bestämmelser, som nu förelades, till större delen vore hämtade ur den Allmänna Landrätten, och att den kontroll öfver prestbildningen, som staten utöfvat, först efter 1848 kommit ur bruk. ”Det mäktiga inflytande, som presten såsom lärare utöfvar i församlingen, beror till stor del på den höga ställning, som staten i det offentliga lifvet medgifver det andliga ernbetet, och staten är derför så väl berättigad som förpligtad att fordra säkerhet för att till detta embete ej kallas män, som sätta hans egen existens i fara. Att staten en gång kunnat afstå från dessa garantier, berodde derpå, att den då hade att göra med en katolsk kyrka med sjelfständigt episkopat; sådant hade ej varit möjligt, om man då kunnat förutse, att den katolska kyrkans författning skulle undergå en fundamental förändring, och, såsom skett genom vatikanska konciliets beslut, all makt öfverflyttas till dess ofelbara öfverhufvud i Bom. Gent emot denna författningsändring inom den katolska kyrkan är staten förpligtad att förändra sin ställning till kyrkan.” Med ett ord, denna lag utgjorde det kraftigaste svaret från den protestantiska preussiska statens sida å konciliebeslutet af den 18 Juli 1870. Men om staten sålunda genom dessa lagar visat sig fast besluten att återställa den kyrkohöghet, som under de senaste tjugu åren varit honom fråntagen, så ser det ut, som om den katolska kyrkan å sin sida med icke mindre bestämdhet skulle vilja förneka denna höghetsrätt och häfda sitt en gång förvärfvade oberoende. Under de KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 495 parlamentariska förhandlingarna var det centrumspartiets ideliga, tal, att genom dessa lagar vore den katolska kyr- kans tillvaro förnekad och omöjliggjord, att de tillsammans bildade ett system af förföljelse, jämförligt med våldshand- lingarna under Ludvig XIV mot protestantismen, att för katolikerna ej återstode annat än att skudda stoftet af sina fotter och utvandra från den preussiske monarkens stater, och att Guds och samvetets bud måste förhindra hvarje rättrogen katolik att lyda dylika statens lagar. Man talade öppet om det "katolska partiets” beredskap att upptaga den af regeringen utkastade ”stridshandsken”, man upp- stälde som program,1) att Tysklands katoliker måtte sluta sig tillsammans såsom ”en makt” emot det allt igenom pro- testantiska Preussen; i den ultramontana pressen förkun- nades helt enkelt, att sådana lagar som de preussiska kunde ej för katoliker äga förbindande kraft, att domar fälda på grund af dessa lagar måste trotsas med våld. Och för att intet skulle fela i öppenhet, mottog den preussiska landt- dagen en den 5 Febr. 1873 af samtlige preùssiske biskopar undertecknad adress, hvari förklarades, att ”om lagförslagen blefve antagna, så kunde ingen katolsk kristen och än mycket mindre en prest eller en biskop, utan att på det djupaste förneka sin tro, erkänna dem eller frivilligt under- kasta sig dem.” Detsamma hade biskoparne kort förut i en gemensam längre ”Denkschrift” af den 30 Januari ut- förligen framstält för regeringen, hvarvid de så väl afgjordt bestridt statens rätt att utfärda dessa lagar, som bestämdt nekat att ställa sig sådana bud till efterrättelse. Hvarken hotelserna och trotset eller vädjandet till de liberala grundsatserna kunde clock hjelpa; så väl de ny- 1) Biskop v. Ketteler: »Die Katoliken im deutschen Reiche». Mars 1873, s. 4. 496 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. konservative som större delen af framstegspartiet gjorde gemensam sak med de national-liberale. För framstegs- partiet var det naturligtvis ej utan sina betänkligheter att genom en lagstiftning af denna art öka regeringens redan förut nog stora makt, men Virchow, som uttalade dessa farhogor, tillkännagaf tillika, att i den ställning, hvari staten nu befann sig, gafs det äfven efter deras mening ej annat val än att med lagens makt tvinga detta kyrkosamfund tillbaka till en mera. underordnad ställning. De fyra la- garne antogos. med ganska stor majoritet af de bägge husen och stadfästades af regeringen den 11 Maj 1873. Och så är nu den väldiga striden på allvar börjad. Man måste häpna vid tanken på, hvilka följder dessa lagar kunna och böra medföra. Dr Falk antydde, att de en- dast utgöra, en inledning till en hel följd af lagar, afsedda att ordna statens förhållande till de kyrkliga samfunden; men i sjelfva verket behöfs det ej mer än' dessa för att göra brytningen fullständig och framtvinga de mest oro- väckande slitningar inom samhället. Man kan lätt tänka sig, huru sådana för hvar dag och i alla katolska delar af riket skola uppstå, och huru de till en viss punkt skola fortgå. Biskoparne, som förklarat sig af sitt samvete förhindrade att lyda lagarna, skola knappt kunna taga ett steg utan att träffa dem i sin väg och tvingas att välja mellan lyd- nad och olydnad. De äro förbundne att meddela semina- riernas läroplaner åt regeringen och underkasta dessa Ober- präsidentens kontroll; de hafva till åliggande att anmäla embetsvakanserna inom kyrkan för provinsens styresman. Så långt kunna de niå hända gifva med sig, att de -— under protest — uppfylla dessa lagbud. Men så komma statens vilkor för presternas anställning: kandidaternas studier vid statsuniversitet m. in. d.; Oberpräsidenten inlägger protest KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 497 mot tillsättningen af sökande, hvilka ej fylla denna kom- petens, och den kungliga domstolen bekräftar hans insaga. Biskopen, som ej erkänner någonderas befogenhet, måste hålla fast vid sin utnämning; och regeringen förbjuder den kanoniskt utnämde presten att utöfva sitt embete. Både biskop och prest trotsa; — bägge bötfällas en gång, två gånger, tre gånger, till 200, 500, 1000 Thlrs böter. Regeringen förklarar platsen vakant och uppfordrar bi- skopen att inom år och dag nämna ny prest. Förnyad vägran och förnyade böter. Slutligen tillgriper regeringen sin lagliga rätt, indrager lönen och afsätter den motsträfvige biskopen. Huru skall då detta sluta? Upprepas sådant öfver hela monarkien och äro motsatserna öfver allt lika oför- sonliga, skall då ej inom kort den katolska kyrkan vara re- ducerad just dit, der det radikala partiet vill hafva henne, till en privat association, beröfvad all hjelp och allt er- kännande af staten? Kan der uppkomma en katolsk kyrka med kanoniskt erkände biskopar och prester, — som icke åtnjuta lön af staten och icke få utöfva officielt erkänd gudstjenst eller sådana förrättningar, vigsel, civilstånds- registrering o. d., som för staten äga någon giltighet? Eller skall der kunna bildas en katolsk kyrka i statens tjenst? Skall det finnas något kapitel, som till lydnad för statens lagar väljer ny biskop i den af staten afsatte bi- skopens ställe, någon katolsk prest, som låter välja sig till biskop och sedermera på de af staten uppstälda vilkor konsekrerar och utnämner församlingsprester; och skola de katolska församlingarna följa dessa senare biskopar och prester, eller sluta sig till dem, som trotsat staten och af staten blifvit afsatta? Skall i det katolska Tyskland upp- repas den företeelse, som en gång i detta århundrade ådaga- Hans Forssell, Studier och kritiker. 32 498 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. lagt det kyrkliga lifvets styrka i Skotland? Sådant beror dels derpå, huruvida den katolska kyrkan verkligen eger denna inre lifskraft, som dock är all yttre frihets grund- val, dels derpå, huruvida staten i denna kamp är nog liberal, att unna sin motståndare ens en sådan seger. Den preussiska lagstiftningen har satt denna kyrka på prof: det gäller nu för henne att visa, om det är allvar med hennes yrkande på ”frihet”, om det ej blott fins upp- offringens och sjelfförnekelsens kraft, utan ock fast tro på kyrkans sjelftillräcklighet hos hennes styresmän, om det fins allvar i hennes församlingslif. För vanliga ögon är det svårt att se, huru de preussiska biskoparne skola kunna undkomma med något mindre än ett hårdnackadt motstånd ända till slutet, — så vida de ej helt och hållet vilja upp- gifva allt anspråk på andlig kraft. Ty väl är att märka: den pröfning, som nu förestår dem, är den andra vänd-, punkten i deras lif. De stodo för tre år sedan inför ofelbarhets-dogmen — protesterande, just på grund af sin insigt om dogmens oförenlighet med det moderna stats- samfundets anspråk: det gälde då att välja mellan lydnad för Rom eller kanonisk afsättning, mellan kyrkoenhetens bibe- hållande eller den tyska kyrkans utbrytning som en sekt, och den gången offrade de sin öfvertygelse för kyrkans anspråk på enhet. Nu stå de, som representanter af samma kyrkliga anspråk, gent emot lagarne af 1873, och det gäller ett val mellan lydnad för lag eller afsättning från embete och lön, mellan den katolska kyrkans bibehållande vid en officiel ställning inom »staten eller hennes reducerande till en frikyrka. Och likväl, — det finnes må hända icke så få utsigter för att dessa biskopar till slut skola gifva efter. Vi vilja icke instämma med dem, som anse, att afseendet på verldsliga fördelar skall vara nog för att förmå dem KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. 499 till lydnad; vill man i det stycket hafva vitnesbörd om, att äfven den katolska kyrkan fostrar män af en öfverty- gelsens fasthet, som ej gifver vika för verldsliga beräk- ningar, så behöfver man ju blott tänka på Frankrikes ed- vägrande biskopar under revolutionen. Men det andra valet är vida svårare; och det må vara tillåtet att betvifla, huruvida de katolske biskoparne, huruvida Rom sjelft, när saken kommer till slutligt afgörande, föredrager en ställning sådan som den skotska frikyrkans framför en privilegierad ställning till och med under statens uppsigt och herra- välde. Åtminstone lära oss konkordatsunderhandlingarna med Napoleon I, att Roms politik i sådan yttersta nöd vet att försigtigt gifva efter. Att från statens sida ingen eftergift kommer att ske, derom torde väl knappt gifvas något tvifvel. Napoleon I var ej i sin maktkänsla mera stark än Bismarck och Tysklands kejaredöme nu äro, och Bismarck äger, hvad Napoleon alls icke ägde, bakom sig stödet af en jämförelsevis enig och i detta stycke orubblig folkrepresentation. Men den katolska hierarkien: kan hon ända till det yttersta lita på församlingens lydnad? Ja, — den slutliga utgången af striden står i högre hand. Oss tillkommer det ej att mäta de kämpande kraf- ternas styrka eller speja efter framtidens skickelser. Vi hafva blott, föresatt oss att gifva en kortfattad, i möjligaste mon fullständig, framställning af stridens uppkomst och första utveckling. Allt för mycket sakna vi, ty värr, den kännedom om de religiösa rörelsernas utveckling och kyr- kans inre lif, som skulle vara förutsättningen för ett sjelf- ständigt omdöme öfver frågans ställning. Allt för kort och knapphändig är också, i förhållande till ämnets om- fattning, den framställning vi lemnat, men vi torde åtmin- stone hafva varit i tillfälle att dermed väcka uppmärksam- 500 KYRKA OCH STAT I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET. heten å en fråga, som utan tvifvel är vår samtids vigti- gaste politiska problem. Sedan förestående skildring nedskrefs, har den kyrkopolitiska stri- den i Tyskland i nära två år fortgått, och ännu är det ängslande svårt att se dess slutliga utgång. Steg för steg har staten måst skrida fram på en väg, från hvilken det är nästan omöjligt att träda till- baka, och tum för tum har hierarkien försvarat sin ställning. Den utsigt som syntes förefinnas, att striden skulle kunna biläggas genom en fullständig upplösning af bandet mellan kyrka och stat, har för- svunnit. Staten har ej nöjt sig med att fråntaga motsträfvige bi- skopar och prester all offentlig embetsmyndighet och allt statsunder- stöd; han fortgår till att strängt förbjuda dem all äfven enskild och hemlig presterlig verksamhet och straffar hvarje försök dertill med böter, fängelse eller landsförvisning. Presterskapet har länge hållit ut, men begynner nu tröttna i denna kamp: ”martyrerna” hafva räk- nats i hundratal, -nästan alla biskopaτne hafva sett sin egendom utmätt, under månader aftjenat straff i fängelse och skola innan kort troligen samtlige vara afsatta. Hvad det lägre presterskapet beträffar, har under dessa två år ingen ny församlingsherde blifvit lagligen tillsatt, ehuru äldre prestmän på ett eller annat sätt af- gått. Följden är, att i vida kretsar all kyrklig embetsutöfning ligger nere; det gifves trakter, der på flera mils afstånd intet barn döpes, intet brudpar viges, intet lik begrafves. Men det katolska folket! Hvad skola församlingarna säga om allt detta? Ja, härtill svarar den preussiska regeringen: församlingarna må nu sjelfva döma Öfver sina biskopars och presters förfarande; det är de, som få lida derför, att denna hårdnackade hierarki icke vill foga sig efter lagen; felet är ej vårt. Och derefter lägger staten i församlingarnas hand rätten att under statens kontroll sjelfva besätta de prestembeten, som biskoparne vägra att beskicka, samt rätten att förvalta den kyrkoegendom. som biskoparne släppa ur sina händer. Detta vädjande till försam- lingarna, som framträder i 1874 och 1875 års lagar, är ett vigtigt och troligen afgörande schackdrag i det ödesdigra spelet. Det gäller nu, om den katolska kyrkan kan motstå detta anlopp i rent demokratisk riktning, eller om hierarkien, för att undgå den hotande faran, för- sigtigt .böjer sig under statens fordringar. I hvarje händelse skall den blott å nyo ”bida sin tid”. Ty den katolska kyrkan ser årtusen- den framför sig, NORRLAND 1571—1870. Ett försök till statistisk historik. Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes Femårsberättelser 1865— 70: Norrbottens Län; Vesterbottens Län. Hushållnings-Sällskapens Ferättelser : Vesterbottens Län 1870; Norrbottens Län 1870; Gefleborgs Län 1869. Norrland och dess Framtid 1870, 1871; Tidskrift utgifven af Sällskapet ”Norrland och dess Framtid”; redaktör A. Thomée. Underd. Betänkande och Förslag angående skogs förhållandena i Norrland etc., afgifvet den 31 Dec. 1870 af dertill i nåder förordnade komité. Handlingar och Upplysningar rörande Sveriges Fiskerier, afgifna af Fiskeri-Intendenten. Commerce-Collegii Berättelser 1870. Inrikes Handeln; Bergs- handteringen. ”Vi kunde också komma till förmögenhet, om Gud gåfve vett och flit och idkesamhet och vi sloge oss ifrån drycken- skap och rätt brukade det Indien, som Gud oss gifvit i Sverige.” Så yttrade sig på 1630-talet vår store rikskansler Axel Oxenstjerna, och sedan har väl tusen gånger upprepats samma denna klagan öfver svenske mäns brist på industriel företagsamhet och flit, vid ett och annat tillfälle äfven samma förtröstan på den rikedom, som Sveriges land har att bjuda oss, om vi blott förstå och förmå att begagna densamma. 502 NORRLAND 1571---1870. Det är dock må hända icke så alldeles rättvist att förevita den svenska nationen såsom sådan brist på de moraliska och intellektuela egenskaper, genom hvilka menniskan bereder sig timlig förkofran. Vår ekonomiska historia förvarar vitnes- börden derom, att här saknats hvarken uppfinningsrikhet eller organisationsförmåga, eller ihärdighet, eller sjelfuppoffiing; och om hon, ty värr, tillika förtäljer om otaliga misslyckade försök, gäckade förhoppningar, felslagna beräkningar och i allmänhet om en märkbar svaghet i den ekonomiska produk- tionens konst, en genomgående osjelfständighet i den materiela utvecklingen, så bör man dock rättvisligen besinna, under hvilka egna naturliga förhållanden vårt folk har arbetat, och huru länge dess politiska lifsyttringar förvärrat mer än för- bättrat de hårda vilkor, under hvilka det varit stäldt. Det är gifvet, att all ekonomisk produktion förutsätter ett visst fördelaktigt förhållande mellan de naturliga rikedomskällor, som skola bearbetas, och de andliga och materiela krafter, af hvilka arbetet skall utföras; men i hvilken ogynnsam ställ- ning har icke just härutinnan vårt fädernesland befunnit sig; hvilket skärande missförhållande har här ej funnits mellan land och folk, mellan materia och kraft, mellan död rikedom och lifgifvande kapital? Vid första jämförelse mellan vår karta och våra statistiska tabeller företer sig för ekonomen Sveriges rike som en tung, ofatt kropp, der blodet omlöper tunnt och matt, en kropp med lemmar af en jätte men med muskler och nerver af ett barn, och den hushållning, som en der inneboende storslagen själ under långa tider bedrifvit med det ringa mått af kraft, den ägt till sitt förfogande, har i sanning icke heller bidragit att göra detta missförhållande mindre. Otvifvelaktigt skall detta också ännu i lång tid stö- rande ingripa i vår ekonomiska utveckling, och vi hafva deruti en oupphörlig maning att icke göra oss för stora och NORRLAND 1571---1870. 503 obegränsade förhoppningar; — men det ligger dock tillika i detsamma ett löfte om framtid, hvilket, af alldeles särskilda skäl, har i våra dagar mera allvar med sig än någonsin. De vilkor, under hvilka det ekonomiska lifvet rör sig i detta århundrade: de nya kommunikationerna, som allt mera upphäfva de stora afståndens betydenhet, de nya maskinerna som ersätta bristen på mensklig arbetskraft, den ökade kapital- styrkan och det utvecklade kreditsystem, som förändrat vil- koren för kapitals användning, allt detta, som i en förr otänk- bar grad ökat menniskans kraft gent emot naturen, är likasom enkom till för ett land sådant som Sverige, för att jämna just de missförhållanden, af hvilka vi en gång dömdes att. alla ansträngningar till trots, stanna i vanmakt och beroende. I nder sådana förändrade förhållanden får tanken på ”det Indien som Gud oss gifvit i Sverige” en helt ny betydelse Vi upptäcka, att vår urgamla bygd i sjelfva verket är ett ungt land, som har nya uppslag till utveckling att skänka åt sitt folk. Vi vända oss med friska krafter och med ny hog till ett löftesrikt och välsignadt arbete. Vi kunna med större skäl än de flesta andra folk säga oss stå vid ingången till ett tidskifte af ekonomisk pånyttfödelse, och såsom alltid i dylika fall skall utan tvifvel denna förr eller senare föra med sig en politisk lifsyttring, hvars karaktär och yttersta mål det må vara samtiden nog att endast aningsvis tänka sig. De ofvan nämda missförhållanden, som gifvit prägeln åt vårt folks ekonomiska lif, och äfvenså den nyss antydda mot- satsen mellan forntid och nutid i detta hänseende, framträda ingenstädes så starkt som i bygderna ofvan Dalelfven, i de nära två tredjedelar af Sveriges rike, som inrymma knappt en åttondedel af dess folkmängd; der i medeltal 220 personer upptaga en qvadratmil land; der åker och annan odlad mark utgör 0,7 %, naturlig äng 2,3 %, skogbärande mark 504 NORRLAND 1571---1870. 40 % af hela ägovidden; der den egentliga förbindelsen med den öfriga verlden hittills under 6 till 7 månader af året varit afstängd, och der skördarens hela hopp ej sällan beror på tillfälligheten af en eller tvänne frostnätter. Här om någon- städes synes naturen vara menniskan öfvermäktig; här resa sig ännu jättestora de hinder för odlingens framsteg och de natur- liga rikedomarnas tillgodogörande, som heta brist på arbetskraft, brist på kommunikation, brist på kapital; här hafva också många hundra af de patriotiska industri- och odlingsföretag, hvarpå vår historia öfverflödar, gått en sorglig förgängelse till möte. Och likväl säges det i våra dagar, att Norrland har en fram- tid, rikare kanske än någon af Sveriges bygder kan bjuda. Oaktadt så många och så bittra erfarenheter, oaktadt så många skenbart oöfvervinneliga svårigheter och hinder vågar man dock med förtröstan tala om en storartad utveckling och för- kofran för dessa obygder, der naturen så länge gäckat men- niskans bemödanden att göra sig hennes skatter till godo. Ja, det torde kanske finnas få landskap i Sveriges rike,'der i detta ögonblick de ungdomliga förhoppningarna röra sig med ett sådant lif, der framtidsutsigterna hägra så lockande, der så vigtiga ekonomiska, ja t. o. m. politiska frågor kräfva sin lösning, och der intresset för ”landskapets” framtid är så vaket, som i Norrland. Det begynner blifva allt mer klart, att Norrland är ett af naturen rikt begåfvadt land, och att Sveriges rike här äger en förrådskammare, om hvars ymnig- het vi ännu knappt kunna göra oss en riktig föreställning, och det är likaledes lätt att ådagalägga, huru Norrland under de sista femtio åren med större snabbhet än det öfriga Sverige ökat sin folkmängd, sin produktion och sin konsumtion. Norrland har i öfverflöd skogar, strömmar och jern, Norrland har rika och vidsträckta betesmarker och lofvar sig till och med stigande skördar af ett förbättradt åkerbruk; det vill NORRLAND 1 57 1 —1 870. 505 förädla sina egna trävirkesprodukter och beräknar med säker- het en lönande bruksrörelse, då en gång Dalarnes malmer kunna med större fördel förädlas vid Helsinglands och Ånger- manlands elfvar med affallet af Lappmarkernas skogsprodukter, huru mycket mer då när Gellivaras jernberg en gång kunna, öppnas för verldsmarknaden. Men för allt detta kräfver Norrland vägar, vägar, vägar, framför allt af jern, — och i detta begär efter tidsenliga samfärdsmedel sammantränga sig derför helt naturligt alla dess intressen. Jernväg till mellersta Sveriges bergslager, jernväg till Norges isfria hamnar och jernväg ned från Lappmarkens malmfält, — med mindre kan Norrland icke blifva hvad det bör vara; men dermed tror man sig få en framtid så stor, att man sedan icke kan nöja sig med mindre än direkt utfartsväg öfver Ryssland till — Kina. Och en vigtig fråga uti allt detta är, huruvida ej dessa ekonomiska anspråk äfven hafva sin rent politiska sida. Det är icke helsosamt, att mellan landet norr och söder om Dalelfven en sådan skilnad i afseende å sjelfva grundvilkoren för all utveckling får äga rum, att Norrland mer och mer lär att känna sig såsom ett helt för sig sjelft, i motsats till ”det öfriga Sverige”. De många tvistiga spörsmål af ekonomisk, juridisk och politisk art, till hvilka Norrlands egendomliga förhållanden gifva anledning, fordra, en alldeles specifik sak- och ortkun- skap, och de falla derför utom vår befogenhet. Det är den omständigheten, att Norrlands kultur-utveckling i så särdeles skarpt utpräglade drag företer de egendomligheter, som känn- teckna Sveriges utveckling i allmänhet, det är den här så starkt framträdande motsatsen mellan natur- och mennisko- kraft, hvilken i förra tider hämmat den menskliga odlingens framsteg, men som i 19:de århundradet för vårt folk öppnar en storartad framtid, det är detta som föranledt mig att 506 NORRLAND 1 5 7 1-18 7 0. företrädesvis välja Norrland till föremål för en historiskt statistisk undersökning, hvilken jag hoppas att framdeles få utsträcka till hela Sveriges rike. — Den omständigheten, att Jämtland och Herjeådalen icke förr än 1645 blifvit svenska landsdelar, och att sålunda de svenska arkiven för äldre tider om dem icke meddela några underrättelser, äfvensom att de sedermera i kameralt hänseende länge haft sin egendomliga författning, gör emellertid, att jag vid den statistiska jäm- förelse, som här är anstäld, för det mesta måst hålla mig en- dast till kustprovinserna, de af ålder svenska landskapen, Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland och Vesterbotten *). Hela Norrland har enligt presterskapets folkmängds- uppgifter under det sist förflutna seklet nära tredubblat sin folkmängd. Det ägde 1769 omkr. 177,000 inv. och 1870 omkr. 520,000, under det Sverige i sin helhet under samma tid knappt mer än fördubblat sin folkmängd, från 2,015,000 (1769) till 4,168,000 (1870). Vackrast ter sig utvecklingen för Vester- och Norrbottens län, som under samma tid nära fyrdubblat folkmängden: från omkr. 44,000 inv. till omkr. 167,000 invånare, och som nu nästan har lika mycket folk, som alla de norrländska länen tillsammans hade år 1763 (168,816 inv.). Vesterbottens län ensamt har i ännu starkare propor- tion utvecklats, i synnerhet under de sista 50 åren, då det från 38,000 inv. (1820) vuxit till 91,000(1870). Den egent- liga folkökningen infaller äfven för det öfriga Norrland under *) I det följande använder jag för tiden före 1810 indelningen i land- skap, hvarvid är att märka, att ”Vesterbotten” motsvarar nuvarande Norr- och Vesterbottens län med tillägg af några byar på andra sidan Torneå elf, dem jag ej kunnat frånskilja, — Torneå stad har jag öfver allt frånräknat, — men med afdrag af Nordmalings socken, hvilken nu hör till Vesterbottens län, men här nedan inräknas i Ångermanland, då den i flera af längderna icke kunnat frånskiljas från den öfriga provinsen. NORRLAND 157 1--1870. 507 detta sekel och i synnerhet efter 1840. Efter vanlig medel- procentberäkning förökades Norrlands folkmängd 1769—1810 årligen med 0,9 proc. 1811—1840 » » 1,3 » 1841—1870 » » 1,6 » Om Norrlands folkmängd hade varit stadd i en lika stark utveckling under föregående sekler som under det sist förflutna, eller så att det fördubblat sin folkmängd på omkr. 60 år, så borde det t. ex. för tre hundra år sedan hafva haft blott 16,500 inbyggare, och man skulle genom sålunda fort- satt halfvering icke få mer än 1,000 personer i Norrland vid den tid, då Helsinglagen upptecknades. Dylika aritmetiska konststycken duga dock icke inom statistiken: det fins ingen- ting försåtligare än de statistiska medeltalen och ingenting mera vanskligt än att konstruera vare sig forntid eller fram- tid efter dessa ”naturlagar'’, som några af den moderna sta- tistikens målsmän tro sig hafva upptäckt. Hvad särskildt befolkningens tillväxt beträffar, är det alldeles gifvet, att ett svalg derutinnan skall vara befäst mellan det 19:de seklet och de föregående, som förbjuder all slutledning ex analogia. Ty hvad befolkningsstatistiken framför allt bevisar är, att be- folkningens tillväxt på det närmaste sammanhänger med den ekonomiska produktionsförmågans utveckling, och de pro- centtal, som vi under ångkraftens tidehvarf kunnat erhålla för den årliga folkökningen, är det knappast antagligt att vi skola återfinna under tider, då menniskan ensam bestod sin kamp med naturen. Lika litet går det dock an, såsom en tid varit på modet, att föreställa sig befolkningens utveckling i vårt land såsom retrograd från en i forna tider storartad folkrikedom —- en föreställning, hvilken utan tvifvel utgått ifrån 17:de seklets höga tankar om ”Svithiod det stora och rika”, såsom ”fons et 508 NORRLAND 1 571--1 870. incunabula gentium", och som ännu i våra dagar spökar i en och annan fornforskares funderingar öfver igenlagda åker- tegar eller andra dylika vitnesbörd om gammal odling i trakter, der nu är obygd. Den äfventyrliga slutledning, ge- nom hvilken Tabellkommissionen i sin relation 1761 beräk- nade, att Sveriges folkmängd i Karl Knutssons tid varit dubbelt så stor, som den var fyra hundra år derefter, hvilade på så svag grund som rimkrönikans ståtliga siffertal för konungens härsmakt; och hvad särskildt Norrland beträffar, blir Lagerbrings förmodan, att dess nordligaste del. Vester- botten, år 1570 skulle haft lika stor befolkning som år 1770, vid första undersökning af historiska dokument från 16:de seklet fullständigt vederlagd. Sverige har lidit stort afbräck i sin folkökning genom det 17:de seklets oupphörliga krig och var äfven under konung Gustafs söner rof för en förödande inre och yttre politik, men någon ständigt fortgående folk- minskning hafva dock icke ens dessa öden kunnat vålla. Det ar alldeles nog, att vårt lands befolkning under vissa decen- nier stått stilla, under ett och annat skridit något tillbaka, och att förökningen sålunda, för sekler taget, varit särdeles långsam. Så mycket kan man redan nu af kända handlingar i största allmänhet döma. Men ett i högsta mått intressant spörsmål återstår ännu att besvara: huru mycket hafva dessa krig och inre oroligheter för hvarje gång på befolkningens utveckling inverkat, och huru hafva förhållandena derutinnan gestaltat sig i olika delar af det svenska väldet? Ett folk, som dristat så mycket som det svenska och som så grundligt förtagit sig, lemnar i detta hänseende vetenskapen många vigtiga iakttagelser att göra. Och i all synnerhet måste det för häfdaforskaren vara af vigt att om detta folk, hvars be- drifter och planer varit så sagolika, få veta, i hvilken mon de materiela krafterna motsvarat de högstämda anspråken, de NOERLAND 1571 —1870. 509 oerhörda ansträngningarna. Det 17:de seklets stora äfventyr skall vid en sådan historiens behandling helt visst framstå i ett ännu märkvärdigare ljus, och äfven den i ekonomiskt hänseende så intressanta frihetstidens period skall riktigare bedömas med kännedom om den verklighet, som i dylika siffror söker sig ett uttryck. Följer man de af presterskapet insända uppgifter, rörande folkmängden i de fyra norrländska kustlänen så långt till- baka, som dessa län låta sig afskilja från Jämtland och Her- jeådalen, så finner man t. ex., att folkmängden utgjorde: 1870: 449,890 1772*): 157,000 1860: 403,433 1769: 155,000 1840: 299,603 1766: 148,000 1810: 210,329 1763: 140,000 1800: 207,146 1751: 128,000 Bortom dessa år kan man för Norrland icke erhålla befolkningsuppgifter af dylik art. I stället träda nu man- talslängderna. Såsom källor för befolkningsstatistik äga dessa register naturligtvis icke på långt när den säkerhet, som till- kommer vår tids folkmängdsuppgifter: under mer än halft annat sekel upptogo de endast de ”skattskyldige”, och be- folkningen får man från dessa siffror räkna sig till genom ett öfverslag grundadt på författningarnas bestämmelser rö- rande de skattskyldiges åldersklasser samt en uppskattning af de på särskilda grunder befriades antal. Men de hafva den onekliga förtjensten att vara nominativa längder, och de kunna derför, med omsorg och noggranhet bearbetade, lemna åtskilliga icke föraktliga upplysningar. *) Från 1772 till 1751 måste man genom konjektur afskilja Jämt- land och Herjeådalen från resp. Vesternorrlands och Gefleborgs län, hvarför talen här gifvas afrundade. 510 NORRLAND 1 57 1 —1 8 70. Efter de anteckningar, jag ur dessa längder verkstält, framgå för de norrländska kustlandskapen följande siffror för den till mantalspenningar skattskrifna befolkningen. 1766 1746 1724 1720 1710 Vesterbotten*) ( Landsb. 1 Städer 16,692 1,330 12,942 1,999 8,971 751 7,547 603 9,522 772 Ångermanland, Medelpad ( Landsb. 1 Städer 22,784 2,090 18,474 1,610 13,854 915 12,452 839 14.024 1,012 Helsingland ( Landsb. ( Städer 18,836 1,497 14,096 1,237 12,031 1,006 11.029 1,037 11,791 1,158 Gestrikland [ Landsb. 1 Städer 9,504 2,687 7,125 2,002 5,990 1,774 5,341 1,477 5,503 1,444 S:a Norrlands kustlän 75,420 59,485 45,292 40,325 45,226 Huru olycksåren i slutet af Karl den tolftes krig inver- kat, framgår tillräckligt af ofvanstående siffror, äfvensom att folkökningen fortgått tämligen raskt efter freden. Liknande företeelser af krigens inverkan framträda äfven i nedan stående siffror. 1705 1694 1690 1688 1678 1653 -ιτ i i4- Landsb. 10,815 11,883 10,770 10,951 12,063 10,549 Vesterbotten < ( l Stader 887 831 810 638 794 664 Ångermanland, 1 Landsb. 14,421 13,200 12,311 12,781 12,759 10,584 Medelpad \ Städer 998 823 484 769 651 531 . 1 1 f Landsb. 12,628 12,921 11,381 11.648 12,515 10,420 Helsingland 1 Städer 1,239 1,061 963 1,037 1,113 812 A . π I Landsb. 6,194 5,974 5,231 5.362 4,978 3.173 Gestrikland 1 Städer 1,515 1,288 997 1,051 893 719 S:a Norrland 48,697 47,981 42,947 44,237 45,766 .37,452 För att från de mantalsskrifnes antal sluta till folkmäng- den kan man visserligen icke uppställa någon för alla dessa år giltig, säker norm, utan fordras dertill en detaljundersök- ning för hvarje år, i synnerhet derför att antalet af ”hemma- varande soldater”, hvilka tynga på de skattfries procent, var så olika under olika år. Här må det dock vara nog att an- vända ett generelt och ungefärligt procenttal, hämtadt från *) Vesterbotten ==: nuv. Vesterbottens och Norrbottens län. NORRLAND 1571 — 1870. 511 förhållandet 1766 *) —• och som någorlunda slår in med pro- portionen mellan skattfria och skattskyldiga ålderklasser. Ef- ter vanlig regel för ålderklassernas proportion borde de skatt- skyldige (mellan 63 och 15 år) utgöra omkr. 60 % af folk- mängden, och drager man derifrån 9 % för de af andra skäl befriade **) (inklusive Lappar), så erhålla vi följande unge- färliga folkmängdssiffror för alla dessa län. 1766 148,000 1720 79,000 1694 94,000 1673 89,500 1746 116,000 1710 88,000 1690 84,000 1724 89,000 1705 95,500 1688 86,500 1653 73,500. Bortom året 1652 vidtager en annan norm för mantals- penningarnas beräkning, då de utgå af alla hjon öfver 12 år i st. f. af hjon mellan 15 och 63 år, och de mantalsskrif- nes antal blir sålunda antagligen större i förhållande till folkmängden. Man kan emellertid med dessa längder icke komma längre än till 1629, och räkenskaperna för Norrland äro dessutom här för flere år ofullständiga. Rörande hjone- lagspenningarna har jag ej heller några uppgifter att nu meddela och är sålunda till befolkningens uträkning för tiden bortom 1629 inskränkt till 1571 års hjelpskatteregister, hvilka dock icke gifva något annat än antalet ”hushåll”. *) Till utrönande af mantalslängdernas tillförlitlighet vid denna tid (som bekant gå de ännu aldrig jämt i hop med kyrkböckerna) och för att få grund för beräkningen af folkmängden efter de skattskrifne, har jag undersökt förhållandet 1766, det första år då mantal slängderna upptaga äfven de skattfrie. Då har visat sig att: enl. tabellverket funnos i hela Norrland med Lappar 172,414 pers., enl. mantalslängderna » » utan Lappar 168,320 » Af dessa mantalsskrifne voro skattskyldige..................................88,373 » skattfrie ....................................................... 79,947 » Och af de skattfrie: Under 15 år: 56,174 Öfver 63 år: 16,252 Eljest frie: 7,521. ^ Procenten borde väl förändras något under krigsåren, då en del af de skattfria soldaterna voro borta ur landet; men i stället var väl då antalet af befriade utfattige, lytte och sjuke något större. 512 NORRLAND 1571 — 1870. För att erhålla någon ledning vid beräkningen af folkmäng- den efter hushållen 1571, har jag derför sökt utröna för- hållandet mellan hushåll och mantalsskrifne för åren 1640 och 1629 och dervid erhållit följande visserligen icke allde- les fullständiga resultat: 1640 1629 1571 Hi IK a = — RF - 5 2 2 =8 CQ FE E B F P & B F P Be 07 p Vesterbotten (Landsb. 2,995 Städ. 96 199 8,253 405 2,927 71 ? 6,728 154 2,540 Ångermanland (Landsb. 3,062 ? 9,903 2,992 45 9,036 400 3,498 och Medelpad Städ. 150 39 429 112 20 — Helsingland (Landsb. 3,062 (Städ. 276 791 39 10,015 716 2,996? 271 700? 9,000? ? 3,290 Gestrikland (Landsb. 993 (Städ. 394 85 ? 3,388 804 924 446 ? 3,000? 9 680 300 Summa 11,028 ? 33,913 10,739 ? 2 10,308 Vill man nu för 1640. räkna de mantalsskrifne strängt efter författningens bestämmelser (alla hjon öfver 12 år), så skulle de utgöra omkr. 75 % af befolkningen, och denna blefve då 45,200 personer eller, med tillägg af troligen bortåt • .2000 husarme, omkr. 47,000 eller något öfver 4 pers, för hushållet. Men det torde vara skäl att något nedsätta nyss- nämda procent, och om man skulle antaga, att de mantals- skrifne utgjort blott 65 % af befolkningen, skulle denna med husarme och knektar hafva utgjort omkr. 54,000 eller nära •5 pers, på hushållet. Efter samma beräkningsgrund af 5 pers, på hush, skulle folkmängden 1571 hafva utgjort 51,500 personer. Onekligen behöfvas dock, för att här komma till någon säker slutsats, ännu åtskilliga undersökningar, då det väl kan sättas i fråga, huruvida ej personantalet på hushåll vid den tid, hvarom här är fråga, borde hafva varit större, «eftersom det i våra dagar, då den lösa befolkningen är så NORRLAND 1 57 1 —1 870. 513 mycket talrikare, är omkr. 4,2 pers, på hushåll. Dermed må emellertid vara hur som helst, ett tämligen säkert resultat af ofvan gifna sammanställning är dock, att från 1571 till 1640 har Norrlands folkmängds-tillväxt varit ytterst obetyd- lig, ty karaktären af de register, som här äro begagnade, medför, att de för ”hushållen” gifna siffror äro ganska på- litliga och utan särdeles betänklighet kunna med hvarandra jämföras. Vi ha sålunda kommit tillbaka till året 1571, och såsom ett någorlunda rimligt resultat af vår undersökning kunna vi antaga, att Norrlands kustlän då ägde fullt niondedelen af sin nuvarande befolkning, men tredjedelen af 1772 års befolkning, och knappt två tredjedelar af den befolkning, som der fans omkring år 1670. Under det sist förflutna seklet har Norrlands folkmängd således förökats lika mycket som förut under två århundraden. Af särskildt intresse är att iakttaga, huru olika till- växten fallit på de särskilda landsdelarne under olika tider. Jämför man 1571 och 1870, så har Gefleborgs län under denna tid ökat sin folkmängd blott 64 gånger, Vestern orrlands 7 gånger, men Norr- och Vesterbottens län fullt 13 gånger. Men denna proportion i tillväxten faller icke inom perioden 1571—1640, för hvilken man af hushållssiffrorna ser, att för- höjningen egentligen faller på Gestrikland, icke heller inom perioden 1653—1766, för hvilken man af mantalslängderna ser, att förhöjningen är störst i Gestrikland (213 proc.) der- näst i Ångermanland och Medelpad (123 proc.), i Helsing- land (81 proc.) och lägst i Vesterbotten — endast 60 proc, på 113 år. Invändningen, att lappbefolkningen i mantals- längder och skatteregister ej är upptagen, betyder intet, så länge jämförelsen inskränkes till de nu sist nämda perioderna, då den i intet af jämförelseleden är medräknad och t. o. m. Hans Forssell, Studier och kritiker. 33 514 NORRLAND 1 57 1 —1870. föga vid jämförelse mellan dessa föregående perioder och den nuvarande, då Lapparnes antal nu ej går öfver 7,000 personer. Det är tydligt, att det nordligaste Norrlands egentliga kolonisation infallit under det 19:de århundradet. Ställer man nu 1571 års befolkningssiffra mot arealsiff- rorna för Norrlands särskilda landsdelar, så framkomma na- turligtvis för denna tid ännu mer afskräckande proportioner mellan land och folk än i våra dagar. Vester- o. Norrb:s län hafva nu 115; hade då 9 pers, på qv.m. Vesternorrlands län har » 666; » » 85 » » » Gefleborgs län » » 978; » » 131 » » » Men såsom man äfven i våra dagar icke får någon rätt föreställning om den verkliga befolkningslösheten i dessa bygder genom att öfver allt dividera hela länets arealsiffra med dess befolkningssiffra, utan med allt skäl drager en un- gefärlig gräns mellan ”obygd” och bygd”, för att sedan inom den senare jämföra befolkning och areal, så har man i 16:de seklet ännu mera skäl att vara försigtig med dessa jämförel- ser. Den sydliga hälften af Norrland är väl redan vid denna tid så mycket odlad, att man kan säga den nuvarande byg- dens gränser vara utstakade: de flesta nuvarande socknarna återfinnas i den tidens jordeböcker, och till och med byarna följer man ända upp mot den nuvarande bygdens yttersta rå- märken. Icke så i de delar af Norrland, som för närvarande bilda Norr- och. Vesterbottens län. Här är i 16:de seklet bygden ännu stadd i sitt första utvecklingsskede, och mot den oändliga ödemarken tar sig det odlade landet ut som en smal remsa utefter kusten med några få enstaka förgreningar uppefter elfvarnas lopp. Inom 2 till 5 mil från kusten är befolkningen spridd i få men ganska tätt bebodda byalag. Djerfvast har den trängt sig fram utefter Torneå elf, med byarna Kukkola, Päkkilä, Niemis, Ruskola, Hapakylä, Tur- NORRLAND 1 57 1-1870. 515 tula m. fl. ända upp till Pello, omkr. 12 mil från hafvet. Vid Kalix elf har odlingen gått till Röduppfors, vid Råne elf endast till Niemisele, vid Lule elf till Harads, vid Pite elf endast till Maurjärf, och emellan dessa floddalar träffas i det inre landet högst få svenska byar och gårdar.*) Bakom dessa civilisationens utposter i norden ströfva lapparne i ostörd ro med sina renar, då, såsom nu, skilda som skogs- lappar och fjällappar. Men om de då, såsom nu, kommo i strid med den svenske bonden, gälde tvisten säkert ganska sällan renbetesland och odlingslägenheter, utan egentligen fisket i de stora träsken. Ty det urgamla fisket i ”hemträsk” och ”fjällträsk”, likasom äfven i saltsjön och de strida elfvarna, var vid denna tid en af den norrländska allmogens vigtigaste nä- ringar: om de 2,500 hushåll, som 1571 befolkade trakterna från Torneå till Umeå, är t. ex. i 1571 års jordebok anteck- nadt, att de brukade 278 träsk med omkring 5,000 nät och nöter, hvarjämte i Vesterbotten bönderna drefvo sik-, id-, aborr- och mörtfiske i saltsjön med omkring 1,300 nät, nöter m. m. Af de skattebelopp, som enligt räkenskaperna uttogos i proportion till fångsten, framgår visserligen, att denna måtte varit ringa nog, då den t. ex. för hela - Vesterbotten och Ångermanland icke stiger till mer än 7- à 8,000 lisp, sik, aborr, löjor, id, nejonögon, ål m. m. Om strömmings- fisket framgår af samma räkenskaper, att det i Vesterbotten bedrefs med 159 båtar, i Ångermanland och Medelpad med 575, i Helsingland med 52 båtar, och fångsten för året torde kunna för dessa tre provinser skattas till 3,600 t:or. Härtill kommer, att borgarne i städerna Oregrund och Gefle bedrefvo strömmingsfiske i de norrländska skären; de senare skattade vid denna tid för 300 till 900 t:ors fångst. •— Det *) Se 1571 års jordeböcker och taxeringslängder. 516 NORRLAND 157 1 —1870. ädlaste af alla fiskerier var dock laxfisket i Norrlands elfvar, i hvilket kronan allt sedan konung Gustafs tid lifligt deltog med egna fiskare, och öfver hvars handhafvande af bönderna troligen hölls strängare uppsigt. I Vesterbotten (der kronan hade 14, bönderna 189 fisken) kan fångsten för 1571 upp- skattas till omkr. 21,600 Le, men det årliga medeltalet för åren 1563—68 är blott 14,500 Le. I Ångermanland och Medelpad stiger fångsten vid kronans och böndernas fisken 1571 till omkr. 3,600 LE, i Helsingland och Gestrikland, der Gefle- och Testeboåarna mest upptogos af kronans fisken, är laxfångsten tämligen klen.*) Bland Norrlands näringar är fisket den, som troligen minst utvecklats under seklens lopp. Det är svårt att an- ställa några jämförelser, då omdömena om senare tiders fångst vanligen endast afgifvas i allmänna ordalag och utan försök till närmare beräkningar, och då redan i begynnelsen af 17:de seklet skatten begynte utgå efter fast taxa eller stadga. Men att sjelfva fiske-konsten icke gått särdeles framåt, är bevisligt, likasom att fiskrikedomen varqungefär densamma å 1500-talet som i våra dagar. Man tvistar nu för tiden derom, huruvida i Norrland span målsodlingen i framtiden kan blifva en hufvudnäring, eller om ej densamma i och med utvecklingen af andra för orten mera naturliga näringsgrenar allt mer och mer skall träda tillbaka. Ett år sådant som 1867 gaf starkt stöd åt den öfvertygelsen, att här finnes ingen utsigt för jordbruka- rens yrke, hvilket dock på längden icke kan förlikas med ett så hårdt och så oberäkneligt klimat ; och för dem, hvilka *) Se fogderäkenskaperna för åren 1558—71, hvilka uppgifva dels af- kastningen af kronofisken, dels skatten af böndernas fisken, hvar- ifrån man med iakttagande af de olika normer, hvarefter skatten utgick i förhållande till fångsten, kan få någorlunda säkra minimi- siffror för den senare. NORRLAND 1 57 1-1 870. 517 anse Norrlands skogar som ett oundgängligt vilkor för lan- dets beboelighet och den nuvarande odlingens bestånd, inne- bär den. pågående skogsafverkan en öfverhängande fara för det jordbruk, som nu med knapp nöd förser landets ound- gängligaste behof. Å andra sidan framhåller man, att Norr- lands klimat dock i sjelfva verket icke är mot odlingen fiendtligt; huru den heta sommarsolens starka drifkraft fullt ersätter växttidens kortvarighet; huru medeltemperaturen är i ständigt tilltagande och för de flesta af Norrlands de- lar icke särdeles mycket understiger Uplands och Vestman- lands, och huru Norrland dock icke företett så många flera missväxtår än det öfriga Sverige, att man deraf kan sluta till omöjligheten för åkerbruket att i dessa trakter ernå åt- minstone så stor utveckling, att det må kunna fylla befolk- ningens nödvändigaste behof af lifsmedel*). Och hvad sär- skildt skogsafverkningen beträffar, finnas äfven de, hvilka anse densamma verka åt samma håll som dessa myrutdik- ningar och kärraftappningar, hvilka alltid förmenats utgöra vilkoret för : frostskadornas afvärjande; jag påminner mig särskildt ett yttrande af Vesternorrlands läns landshöfding**) derom, att orsakerna till klimatets märkbara förmildring ”otvifvelaktigt böra till ej ringa del härledas från landets tilltagande odling, de skogbeväxta trakternas förminskning etc.”, och det torde väl icke heller kunna bestridas, att så visst som tjocka skogar äro qväfvande för växtligheten i den närmaste omgifningen, så måste urskogens rödjande vara ett moment i odlingens utveckling. Vare härmed huru som helst, säkert är, att Norrlands jordbruk under de tre sekler, hvarom vi här tala, icke gjort *) Se tidskr. Norrlands Framtid 1870 Nr 10; Widmarks resor i Lappmarken; många af landshöfdingsberättelserna m. m. **) Femårsberättelsen 1837—42. 518 NORRLAND 157 1 — 1 8 70. några särdeles betydande framsteg. Det var obestridligen en hufvudnäring för Norrlands allmoge i 16:de seklet, och det vill nästan synas, som om detsamma vid denna tid i allmänhet förmått fylla ortens brödförråd; men det har icke tillväxt i samma grad som folkmängden, och Norrland har nu redan länge varit en spanmåls-importerande provins. För- hållandet skall jag söka belysa med några ur offentliga hand- lingar hämtade data. För en beräkning af vårt lands sädesproduktion under äldre tider äga vi åtskilliga ganska pålitliga källor: dels de gång efter annan vid partiela jord-skattläggningar och, än bättre, vid vissa generela ”bevillnings”-taxeringar gjorda öfverslag öfver ”utsädet”; dels, och i synnerhet, räkenska- perna och längderna för den länge i proportion till skörden utgående kronotionden. En undersökning af tiondelängderna för Norrland under en del af 16:de seklet har gifvit följande siffror för det ungefärliga skördebeloppet *) vid denna tid, Skörd i årligt me- deltal 1557—69. Skörd 1571. Skörd 1561. Korn T:or. Råg T:or. Arter T:or. Spanmål T:or. Korn T:or. Råg T: or. Arter T:or. Vesterbotten (1562—69) 25,290 — — 28,800 30,720 — — Ångml. o. Medelp. (57— 69) 37,050 1,140 309 46,285 35,985 1,222 337 Helsingland (58—68) 57,780 3,790 2,574 50,970 77,880 4,500 6,480 Gestrikland (3 år)... 10,995 6,505 - 11,395 13,780 7,305 S:a 131,115 11,435 2,883 137,450 158,365 13,027 6,817 *) Skörden är funnen genom att multiplicera den inkomna, oafkor- tade kronotionden med 15 för de trakter, der den utgjorde 2, med 30 för de trakter (Vesterbotten), der den vid denna tid var blott 1 af hela tionden. Längre fram förändras förhållandet nå- got, så att kronotionden endast i några få socknar af Vesterbot- ten och Ångermanland utgör 3, för öfrigt -, af tionden, hvilket jag vid reduktionen iakttagit. Tillika må anmärkas, att hvarje års tionde redovisas först i följande års räkenskap. NORRLAND 1 57 1 —1 870. 519 utfördt dels i de olika sädesslagen, dels i Summa spanmål. Jag har dervid valt dels årligt medeltal för flere år, dels skörden för ett särdeles rikt år (1561) och ett tämligen me- delmåttigt år (1571). Flyttar man sig nu från denna tid in i det sextonde seklet, så möta jämte tiondelängderna äfven längderna till boskapspenningarne, i hvilka för hvarje gård utom kreaturs- besättningen äfven utsädets belopp är angifvet. Upptecknin- gen skedde på våren och gaf väl mera ett öfverslag öfver hemmanets ungefärliga godhet än någon exakt uppgift om det för det året nedlagda utsädet; men till vinnande af un- gefärlig öfverensstämmelse har jag dock valt samma års tiondebelopp till uträkning af skörden. 1629 1640 1672 utsäde t:or. skörd t:or. utsäde t:or. skörd eft. tionden t:or. skörd efter tionden. Vesterbotten ■? 29,250 7,639 24,330 28,230 Ångerm. o. Medelpad. 10,804 40,620 8,831 29,040 36,315 Helsingland 7 871 48,750 7,560 44,100 35,655 Gestrikland 2,013 15,000 1,838 13,000 13,980 Summa ? 133,620 25,868 110,470 114,180 Tiondesättningarna fingo ingen varaktighet i Norrland förr än långt in i 18:de seklet, och så många data, som jag hunnit insamla från slutet af 1600- och början af 1700-talet, kunna derför här ytterligare anföras. Längderna fortforo hela tiden att bonde för bonde upptaga dels ”årsväxten i skylar", räknade efter ”karfstocken”, dels kronotionden efter afdrag af tertialen, och särskildt för Norrland är deras betydelse så mycket större, som ”säteriers friheter här sa ytterst litet före- komma. Skörden utgjorde 520 NORRLAND 157 1 — 1870. 1687 1690 1709 1723 1742 Vesterbotten 19,140 20,880 15,345 20,805 20,955. Ångermanl. o. Medelp. 24,915 34,200 35,715 45,285 41,445 Helsingland 32,190 36.960 32,760 37,185 36.660 Gestrikland 12,885 19 830 9.495 13,725 12,255 Summa 89,130 111,870 93,315 117,000 111,315 Som man lätt finner, är detta mer än ett stillastående. det är ett bestämdt tillbakaskridande från den ståndpunkt, å hvilken jordbruket befann sig i Norrland i 16:de seklet, och det synes mig icke finnas stor anledning att misstro upp- gifternas sanningsenlighet, för så vidt man afser blott jäm- förelsen; de kunna samtliga angifva för låga absoluta be- lopp*), men då de alla äro tagna ur likartade källor och förvaltningen näppeligen var slappare i 17:de eller 18:de år- hundradet än i det 16:de, så böra de anses vitnesgilla just för en öfversigt af utvecklingen. För öfrigt äro 1500-talets siffror i sanning icke särdeles små; de gifva t. ex. för 1571 omkring 13 tunnor spanmål på hushållet och i medeltal för föregående årtionde omkring 15 t:or eller ungefär 3 t:or på personen, hvilket är öfver det nu för tiden beräknade medel- talet för nödig brödföda. Under 1600-talet blir det redan sämre, och 1690 års skörd, ehuru god, ger ej mer än om- kring 1,2 t:or på personen, 1722 års likaledes ej mer än om- kring 1,2 t:or på personen; för att nu icke tala om 1687 och 1709 eller alla de öfriga år under perioden 1683—1721, då hunger och dyr tid rasade i Sverige. Men Sverige i dess helhet gick under Karl X:s, Karl XI:s, Karl XII:s och kon- ung Fredriks tid ned från sin forna ganska aktningsvärda ståndpunkt såsom sädesproducerande land, och Norrland följde naturligtvis med i denna regress. — Frihetstidens fredliga utveckling har dock utan tvifvel något höjt denna näring i *) Prestgårdarnes, vissa brukshemmans och nybyggenas skörd är t. ex. ej häri intagen. NORRLAND 1 57 1-1 870. 521 Norrland. Tiondesättningarna, som provins- och socknevis försiggingo egentligen under 1740-, 50- och 60-talen, hindra väl att följa skördarna efter tionden, men som de bestämdes efter medeltal af skördarna under vissa näst föregående år, kan man dock använda uppgifterna fram emot 1770-talet. Sä synes 1755 års skörd (tiondesättningen genomförd i Hel- singland och Gestrikland) uppgå till minst 145,000 t:or för hela Norrland, och särskildt i Vesterbotten stiger den till nära 39,000 t:or. För det 19:de seklet hämta vi uppgifterna om skörden ur landshöfdingarnes och hushållningssällskapens berättelser Tager man i betraktande metoden för deras insamling, torde dem i allmänhet icke kunna tillerkännas något högt statistiskt värde, men rätteligen bör erkännas, att de under senaste åren hafva erhållit större tillförlitlighet. En sådan i allo utmärkt framställning af åkerbrukets tillstånd, som den i femårsbe- rättelsen för Norrbottens län 1870 intagna (förf, af A. Caja- nus), vitnar om ett nit för den sak som är i fråga, hvilket höjer det statistiska materialets betydenhet. — Af de siffror, som i dessa berättelser erhållas, torde vara nog att här anföra följande för de fyra kustlänen. U t s ä d e. Skörd (utan afdrag af utsäde). Spanmål o. potatis t:or. Spanmål t:or. Potatis t: or. 1810*) (god skörd) 71,606 338,539 39,811 1838—42 medeltal årl. (goda skördar) 147,700 638,296 306,168 1851—55 medeltal årl. (goda skördar) 196,315 771,380 482,845 1867 (missväxt).. 217,569 355,138 296,499 *) Se för 1810 Nikanders uppsats om skörd, kreatursantal etc. i rikets, särskilda län efter uppgifterna till tabellkommissionen. V.-Ak. Handl. 1814. 522 NORRLAND 1571 — 1870. Och slutligen må här, till jämförelse med ofvan gifna siffror för året 1571, motsvarande siffror anföras för en medel- måttig skörd i Norrlands kustlandskap i senare hälften af 19:de seklet. Skörd 1 8 6 9. Hvete t:or. Råg t:or. Korn t:or. Hafre Blandsäd t:or. Ärter t:or. Potatis t: or. Norrbottens län — 7,409 108,821 225 — 39,663 Vesterbottens län — 2,713 91,322 7,416 — 57,889 Vesternorrlands län... 3 13,130 113,532 17,940 560 102,985 Gefleborgs län 611 34,495 114,837 99,985 4,489 187,091 614 57,747 428,512 125,566 5,049 387,628 Man ser, att Norrland äfven i detta hänseende gjort framsteg under detta århundrade: en medelmåttig skörd är nära dubbelt så stor 1869 som en god skörd 1810, och en god skörd sådan som 1870 års uppgår till omkring 900,000 tunnor spanmål och 600,000 tunnor potatis. Men detta oaktadt har dock skördarnas tillväxt, efter ofvanstående att döma, icke hållit jämna steg t. ex. med folkmängdstill- växten. Spanmålen gifver ännu 1870 vid ymnig årsväxt icke mer än 2 tunnor på personen, år 1869 icke fullt 14 tunna, och då 1571 hushållet hade 13 tunnor och 1561 ända till 18 tunnor, får det 1869 knappt 6 tunnor och till och med 1870, vid ytterst ymning årsväxt, ej fullt 9 tun- nor. Här tillkommer likväl i vårt århundrade en nyhet, som i någon mon ersätter bristen: 1869 års befolkning får på personen omkring | tunna och på hushållet 34 tunnor — potatis, en jordens frukt, hvaraf ännu 1810 i Norrland icke växte mer än tiondedelen af 1869 års skörd. Men potatisen får såsom näringsämne ej skattas till mer 3 à 4 af spanmålens NORRLAND 1 5 7 1 —1 87 0. 523 värde, och så komma vi ändock icke på långt när upp till den ståndpunkt, som jordbruket i 16:de seklet intog i Norr- land i förhållande till folkmängden. En mera detaljerad framställning af spanmålsskördarna under 19:de århundradet skulle må hända gifva anledning till åtskilliga iakttagelser med afseende å utvecklingen i de olika länen; men jag må bekänna, att de för vårt århundrade till- gängliga uppgifter synas mig vara allt- för mycket på måfå tillkomna,’ för att lämpa sig för jämförelse i detaljer. Det skulle till och med icke förvåna mig, om dessa landshöfdingar- nes och hushållningssällskapens siffror vore för hela provinsen felaktiga på 100,000-tal, och må hända kan man derför säga, att jämförelsen med forna tiders förhållande i verkligheten borde slå något bättre ut. Dervid bör dock anmärkas, att siffrorna för 16:de, 17:de och 18:de seklens skördar, likasom här nedan för kreatursantalet, med säkerhet äro minimi-siffror, eftersom de tagits ur beskattningsregister, hvilka i alla tider och i alla länder hafva samma tendens att lemna uppgifter, något lägre än verkligheten, under det att vår tids primär- uppgifter lika lätt kunna vara för höga som för låga. En annan och bättre grund för omdömet om det norrländska jordbrukets framåtskridande lemna de officiela data *), enligt hvilka under de sista 30 åren, 1840—69, icke mindre än 159,875 tunnland jord blifvit ”vattenbefriade och förbättrade”, hvilket är en betydande procent af den år 1869 uppgifna ägovidden: för åker och annan odlad jord: 395,010 tunnland och för naturlig äng: 1,167,715 tunnland. Af dessa 159,000 tunnland lära dock icke mindre än 40 % blifvit upparbetade under de sista trenne åren. Kostnaden härför beräknas till *) Se det af K. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen utgifna sammandrag öfver de under åren 1849—60 utförda arbeten. I de anförda siff- rorna ingår äfven Jämtland med mer än en tredjedel. 524 NORRLAND 1571---1870. omkr. 2,3 mill., och deraf hafva 925,436 rdr utgått såsom statsbidrag eller statslån. Men det oaktadt står det ej mindre fast, att Norrland ännu på långt när ej kan fylla sitt eget behof af spanmål. Till och med under ett så godt år som 1870 visar sig af uppgifterna i Commerce-Collegii Berättelser, att endast till de 9 största af Norrlands hamnar blifvit in- förda omkr. 80,000 tunnor spanmål och 70,000 lisp, mjöl, och efter all anledning var införseln på det hela vida större. Ännu sämre utfaller jämförelsen för det 19:de seklets Norrland, om vi vända oss till landskapets andra hufvudnä- ring, boskapsskötseln, rörande hvilken jag är i tillfälle att lemna några uppgifter af må hända ännu större intresse. För närvarande ställer sig, enligt de från länens hus- hållningssällskap lemnade uppgifter, kreatursantalet i de norr- ländska landsdelarne på följande sätt: Underhållna kreatur 1870 (69). Hästar. Oxar. Kor. Ungnöt. Får. Getter. Svin. Vester- o. Norrb. 1. 18,519 2,160 70,037 13,707 113,774 5,923 3,489 Vesternorrlands 1. 14,387 1,697 44,977 9,037 59,326 14,935 4,770 Gefleborgsl.(1869) 14,487 1,720 48,615 10,671 54,884 17,132 9,697 47,393 5,577 163,629 33,415 227,984 37,990 17,956 Det är sant, att dessa uppgifter icke äro i allo tillför- litliga, men enligt hvad hushållningssällskapen sjelfva för- mäla hafva de för de senare åren blifvit förbättrade. Be- tänkligare är det med de siffror, som härutinnan meddelades af K:s Befallningsh:de i femårsberättelserna, förr än hushålls- sällskapens verksamhet för detta ändamål organiserades; upp- gifterna synas då stundom vara tillkomna genom kalkyl i första hand uppgjord å landskansliet, och de redogörande uttala ofta sjelfva stort misstroende till deras sanningsenlig- NORRLAND 1 5 7 1 —18 7 0. 525 het. Till jämförelse meddelar jag dock här tvänne sådana serier för de fyra norrländska kustlänen tillsamman. Hästar. Oxar. Kor. Ungboskap. Får. Getter. Svin. 1842 44,345 5,708 142,460 33,920 179,466 69,123 20,547 1810 29,150 3,709 115,765. 30,605 137,535 ? P • För 18:de och en del af 17:de seklen är det ej möjligt att få säkra uppgifter om boskapsantalet i Sverige. Här och der i landshöfdingarnes riksdagsrelationer under frihetstiden påträffar man väl några data för kreaturs-statistiken, men vanligen försedda med redogörarens egen reservation mot tillförlitligheten af dessa uppgifter.*) Vi måste också gå ända bortom året 1642, för att i längderna till "boskapspennin- garna” påträffa dylika data. Men der erbjuder sig också ett i detta stycke ganska rikhaltigt och värdefullt statistiskt material, som hittills varit allt för mycket förbisedt, och som det derför torde vara skäl att taga, vara uppå. — Tills vidare må det vara nog att här anföra de resultat, som för Norrland framgått ur boskapslängderna för åren 1640 och 1629. ' Kreaturens antal 1629 och 1640. Hästar. Oxar. Kor. Ungnöt. Får. Getter. Svin. 1640 3,061 333 17,977 3,482 18,709 8,794 683 V esterbotten 1629 2,851 336 14,082 2,476 11,031 5,979 892 Ångermanland 1640 3,231 307 17,438 5,009 22,691 11,299 3.471 och Medelpad 1629 3,273 326 18,273 4,039 19,696 8,928 3,044 3,084 298 18,499 3,590 10.660 14,152 4,434 Helsingland 1629 2,959 293 14,907 3,360 7,865 9,856 2,998 G ikl d 1629 1,532 132 5,841 2,319 3,994 5,248 1.642 1,429 72 5,651 1,510 3,152 3,631 1,220 S:a Norrland 1649 10,908 1,070 59,755 14,400 56,054 39,493 10,230 10,512 1,027 52,913 11,385 | 41,744 28,394 8,154 *) Så uppskattar landshöfding Funck i sin relation 1760 kreaturens antal i Vesterbotten (nuv. Norr- och Vesterbottens län) sålunda: Hästar: 4,633; Stor boskap: 34,997; Får och Getter: 45,444. 526 NORRLAND 1 5 7 1-18 7 0. Af denna sammanställning, och i synnerhet öm man ta- ger i betraktande, att uppteckningen af kreaturen troligen var något mindre noggrann mot slutet af denna skattemetods tillämpning än under de första tio åren, vill det synas, att åtminstone boskapens antal något förökats i Norrland under de tio år, som förflutit efter 1629, ehuru visserligen icke mer än så, att man kan se, det landskapets produktion under dessa år icke just skridit tillbaka. Deremot får man, likasom af befolknings- och skörde- förhållandena, föga föreställning om framåtskridande, om man med 1629 års boskapsantal jämför antalet af de kreatur, som till 1571 års hjelpeskatt upptecknades. Det finnes ingen anledning att misstänka öfverdrifter i dessa, i synnerhet för Norrland särdeles omsorgsfulla längders uppgifter; de siffror de meddela'äro naturligtvis, såsom alla dylika för beskattnings- ändamål afsedda, något lägre än verkligheten. Längderna utvisa *) Kreaturens antal 1571. Hästar. Oxar. Kor. Ungnöt. Får. Getter. Svin. Vesterbotten 2,599 17 15,141 5,169 12,500 8,137 2,114 , Ångermanland o. Medelpad 2,967 2 15,653 2,146 13,095 6,342 1,988 Helsingland 2,578 64 16,735 1,235 6,451 6,190 1,367 Gestrikland 175? 18? 3,500? 1,500? 1,500? 5,000? 400 8,319 101 51,029 10,050 33,546 25,669 5,869 Äfven här äga vi åtminstone för en del af Norrland och för det vigtigaste kreatursslaget möjlighet att kontrollera uppgifternas tillförlitlighet, derigenom att kornas antal i fogde- räkningarna från Ångermanland, Helsingland och Medelpad upptages i och för beräkningen af smörtionden. Deraf visar sig, *) Siffrorna äro för vissa delar i enheterna ej fullt korrekta till följd af sammanslagningar, för hvilka jag här ej har utrymme att redogöra. NORRLAND 1 571 —1 870. 527 att åtminstone i detta stycke dessa landskap icke gått framåt utan snarare tillbaka under åren 1558—1570. År 1559 har Ångermanland 13,500, Helsingland 19,500, Medelpad 4,500 kor, och håller sig sedan antalet omkring resp. 13,000, 20,000 och 4,500 till 1568 och 1569, då det i Ångermanland och Medel- pad sjunker med omkring 2,000 stycken, i Helsingland med 3,000 stycken. Men låtom oss nu kasta en blick på de bägge tabeller, mellan hvilka ligger en utveckling af 300 år. Hela krea- tursantalet har visserligen i det närmaste fyrdubblats, men största tillökningen faller här på fåren, som sjudubblats, och oxarne, — hvaraf dock i 1571 års längder antagligen större delen ingår i ungnötskolumnen, hvilken omfattar alla nöt under 4 år, — samt hästarne, som mer än fyrdubblats. Men kor och svin äro 1870 ej stort mer än 3 gånger talrikare än 1571, och getterna hafva ökats allenast från 25,600 till 38,000. Ställer man nu å båda ställena folkmängden och hushållen i bredd med kreatursantalet, så erhålles 1870 1,18 kreatur på personen, 1571 2,6 kreatur på personen. År 1571 hade 10,280 hushåll 51,029 kor, eller hvarje hushåll 5 kor, år 1870 hade 107,476 hushåll 163,729 kor, så att ungefär 3 kor kommo på 2 hushåll; 1571 kommo 3 får på hushållet, 1870 blott litet mer än 2; 1571 räcker visserligen hästarnes antal ej fullt till en för hvart hushåll, men 1870 räcker det ej till en för hvart annat. Med ett ord boskapsskötseln har icke på långt när hållit jämna steg med folkmängdens utveckling, och. om man får lita på uppgifterna från 1810 och 1842, framgår af dem tydligt nog, att det just är under de tre sista årtion- denas i öfrigt så raska utveckling, som boskapsskötseln gått tillbaka mera än framåt. Den enda märkbara tillökningen visar sig för kor och får, men äfven denna är så ringa, att man nästan förvånas deröfver. 528 NORRLAND 1571 — 1870. Det är nu visserligen sant, att kreatursantalets minskning eller stillastående icke nödvändigt bevisar, att boskapsskötseln går tillbaka, eftersom den rationela boskapsskötseln i främsta rummet sträfvar efter förbättring af kreaturens utfodring och derför oftast måste medföra antalets minskning, och det är också sannolikt nog, att samma företeelse af kreatursantalets relativa minskning skall vid närmare undersökning visa sig ha ägt rum i andra delar af vårt land. Men om, trots krea- tursantalets minskning, sjelfva boskapsskötseln ändock gått framåt, så skulle sådant hafva visat sig i ökningen af de produkter, som ladugården afkastar, och någon betydlig sådan utveckling torde väl ännu icke hafva kommit till stånd i de norrländska provinserna. För mätandet af förhållandet här- utinnan sakna vi likväl data, då beloppet af den nuvarande viktualie-exporten till inrikes orter från Norrland icke är säkert känd. Men lika naturligt, som det lär vara, att boskapssköt- sel en gång i framtiden skall blifva Norrlands hufvudnäring, enär, näst skogen, den rika fodertillgången är det minst obe- räkneliga af hvad jorden lemnar till skörd, lika naturligt är, att den under närvarande period måste gå tillbaka eller stå stilla. Någon produktion af ladugårdsalster utöfver den egna konsumtionens behof är knappt tänkbar, förr än jernvägsför- bindelsen med Norge eller det sydliga Sverige är öppnad, och den får kanske icke ens då någon rätt fart, förr än den produktion, som nu upptager Norrlands förnämsta arbets- kraft, skogsafverkningen, i någon mon afstannat. Det är uppenbart, att denna senare, om ock i mindre grad, utöfvar samma ekonomiska och sociala inverkan som guldvaskningen i Kalifornien. Den lätta och hastigt fångna vinst, som natu- ren sjelf i denna förvärfsgren erbjuder, skall nödvändigt hålla tillbaka de näringar, för hvilka ett större mått af för- tänksamhet, beräkning och ihärdigt arbete är af nöden, och NORRLAND 1 57 1-1 870. 529 liksom skogen, all lagstiftning till trots, i dessa trakter icke kommer att blifva väl skött, förr än den genom tillgångar- nas minskning fått ett ännu högre värde, så skall väl ej heller boskapsskötseln rätt komma till heders, förr än skogs- näringens vinst blifvit reducerad till något måttligare storlek. Om vi från fiske, jordbruk och boskapsskötsel öfvergå till bergsbruket, så möter oss der en åtminstone något mera glädjande företeelse. Till äfventyrliga och mindre väl be- tänkta spekulationer hafva Norrlands verkliga eller inbillade rikedomar mer än en gång gifvit anledning. Perlor, silfver och guld hägrade redan för Gustàf I i dessa ödemarker; om det nyfunna silfverstrecket i Pite lappmark menade C. Bonde 1635, att det skulle blifva ”det svenska Vest- indien, dem frommom så godt som konungens i Spanien”, och år 1636 talar en nitisk landshöfding om ett i Norrland funnet ”berg med svenska diamanter, somliga som mans- hufvud, somliga tredubbelt större”*). Vår tid låter icke narra sig fullt så lätt, men under det man vändt sig åt upp- letande och bearbetning af skatter, som varit något mera än inbillningens foster, har man allt för ofta vid affärsberäkningen utelemnat några af de allra väsentligaste faktorerna och fallit offer för en synvilla, liknande den, som kommer barnen att gripa efter månen. Det är en sorglig rad af misslyckade försök, som begynner med Nasafjäll, Junosuando och Svappa- vara och slutar med Gellivara och Husån. Bergens små troll hafva haft sin fröjd af att gäcka menniskans anslag mot de omätliga lager af jern, der i 17:de seklet den Mommiska, i 18:de seklet den Hermelinska förmögenheten fått sin graf, der redan 1699 och 1721 "lott"-bolag fingo försäkran om be- *) Odlner: Sveriges inre historia under Kristinas förmyndare s. 270. Bans Forssell, Studier och kritiker. . 34 530 NORRLAND 1 57 1 1 8 7 0. tydande förmoner af kronan och inom kort gingo öfver ända, ■ och der hundrafemtio år derefter ”the Gellivara Company limited” narrade svenska staten att bortkasta för intet en half million. Något bättre synes det visserligen vara bestäldt med utvecklingen af den bruksrörelse, som med riktigare beräk- ning af naturkrafter och kapital under de sista två hundra åren rotfäst sig vid Norrlands strömmar; men icke heller här svarar ännu verkligheten mot de förhoppningar, man en gång gjort sig om storartade framsteg, och oerhörda äro de kost- nader, som här af staten och enskilde nedlagts i företag, hvilka aldrig velat blifva rätt lönande. Bruksrörelsens historia i Norrland bildar ett särskildt kapitel för sig, som både ur ekonomisk och juridisk synpunkt väl förtjente en utförligare behandling, men som jag här är nödgad att jämte mycket annat förbigå, för att blott meddela några af de uppgifter, som bilda sjelfva benstommen till en ekonomisk beskrifning. I afseende å bergverksindustrien är det naturligtvis ännu svårare än i fråga om de nyss nämda näringsgrenarna att betrakta Norrland såsom ett helt, eftersom här så mycket be- ror på kommunikationernas beskaffenhet, och olika delar af Norrland äro derutinnan så väsentligen olika. Det som gäl- ler om Gefleborgs län, att jernindustrien genom de förbätt- rade kommunikationsmedlen der äger fast fot och möjlighet till vidare utveckling, gäller ännu knappast om Vesternorr- land eller Vesterbotten, der den synes lefva ett på det hela tämligen matt lif, och än mindre om Norrbotten, der den ännu icke kommit till de första vilkoren för ett verkligt framåtskridande och derför under detta århundrade och sär- skildt de sista decennierna oupphörligen gått nedåt. Men omvändt torde också ingen af dessa landsdelar hafva så mycket att lofva sig af bergsbruket som just Norrbotten, när en gång NORRLAND 1 571 —1 870. 531 dess tid varder kommande. För att i kortaste sammandrag karakterisera näringens utveckling i dessa landsdelar, har jag emellertid försökt följande sammanställning, hämtad för 1791— 1800 ur handlingar i Bergskollegii Arkiv; för 1833—37 och 1862—66 ur Commerce-Collegii (S. Stenbergs) vackra öfver- sigt öfver jernhandteringens utveckling i 1866 års berättelse. Tillverkning uttryckt i centner i tusental. 1791 1800 årligen. 1833 37 årligen. 1862 - 66 årligen. 1870 | Tackj. Stångj. S 2 B S Tackj. Stångj. Manuf. 0. Stål. Tackj. Stångj. Manuf. o. Stål. Tackj. Stångj. Manuf. Vesterb:s lan.... p 4,8 0,4 21,3 13,3 0,7 6,9 5,2 1,6 - 4,3 1,4 Norrbottens län. p — 12,6 15,1 1,6 41,4 33,2 2,5 48,3 32,1 2,3 Vesternoτrl. län (med Jämtland) ? 31,8 9,4 53,8 86,6 5,9 83,9 89,2 12,1 82,6 119,1 14,3 Gefleborgs län... ? 152,1 11,3 282,4 248,4 4,2 521,1 383,3 ! 69,9 798,3 611,6 118,4 Summa 188,7 21,1 370,1 363,4 12,4 653,3 510,9 86,1 929,2 767,1 136,4 Som man ser, är här skilnaden mellan början och mid- ten af seklet icke så storartad, som den i de flesta fall plä- gar vara, då i våra dagar en industri med tillhjelp af för- bättrade tillverkningsmetoder tager ny * fart, eller som den borde vara i förhållande till verldens förökade behof af berg- verksprodukter. Endast Gefleborgs län, som i tillverkning af stångjern 1862—66 sjunkit ned från andra till fjerde rum- met bland rikets län, men nu åter arbetat sig öfver Koppar- bergs län till tredje rummet, som i afseende å tackj ernstill- verkningen bibehållit fjerde rummet, och i stål och manu- fakturtillverkningen från tolfte rummet (1833—37) stigit upp till fjerde (1862—66) och nu till andra rummet bland länen, visar en afgjord benägenhet för utveckling.’ Vesternorrland, der tillväxten ändock ser stor ut, har ännu ej mäktat höja 532 NORRLAND 1571 — 1870. sig frän det 11:te rummet bland rikets län, dit det under perioden 1837—62 småningom nedsjunkit från sin förut nå- got högre ställning. Men här ligga nu naturligtvis orsa- kerna till näringens stillastående i öppen dag, och det torde knappt kunna förnekas, att vid en förändring af kommunika- tionsväsendet skall den i dessa trakter, der bränsle och vatten- kraft finnas i öfverflöd, gå en hastig utveckling till möte *). Af de data, som här ofvan äro anförda rörande fiskets, jordbrukets, boskapsskötselns och bergsnäringens stillastående eller ringa utveckling i Norrland, är man visserligen icke berättigad- till den slutsatsen, att samma landsdel nu står på en lägre ståndpunkt af ekonomisk utveckling än t. ex. år 1571 eller år 1771, eller att den för närvarande är stadd i till- bakaskridande. Vi tvifla åtminstone, att Norrländingen sjelf skulle erkänna något sådant, om han ock medgifver, att mycket i hans bygd icke är som det borde vara, och om man också har svårt att med statistiska siffror i allo styrka landets ekono- miska förkofran. Onekligt är dock, att ett vitnesbörd derom ligger i den raska folkökningen. Denna kunde icke snabbt och jämt fortskridå, om samtidigt dermed existensvilkoren vore i aftagande, om de icke till och med vore i tilltagande. 1 ett lånd med Norrlands ogynsamma klimatiska och topiska *) För 17:de och 18:de seklen må här endast anföras, att enligt de i Bergskollegii rika arkiv förvarade hammarskattslängder, jämförda med några andra uppgifter, ställer sig stångjernssmidet i Norrland under åren 1695, 1733, 1783 på följande sätt: 1695. 1733. 1783. Norrbottens län -—- , 14,080 cent. Vesterbottens län______——-—— Vesternorrlands län _10,859 cent. 14,115 cent. 33,000-» Gefleborgs län 74,360 » 85,206 » 138,033 » Summa 85,219 cent. 99,321 cent. 185,113 cent. NORRLAND 1571---1870. 533 förhållanden kunde icke den årliga folkökningen vara 1,6 %, i de nordligare trakterna till och med 2, ja ända till 3 %, under det Sveriges medeltal är icke fullt 1 %, utan att sådant berodde på en stark utveckling af de materiela vilkoren för mensklig tillvaro. Folkökning är icke välstånd, men en långvarig och jämn folkökning gifver välstånd till känna. — Ett annat vitnesbörd afgifver den stegrade konsumtionen särskildt af öfverflödsvaror. Denna konsumtion kan fördömas såsom lättsinne och misshushållning, men så vida som öfver- flödsvarorna icke rent af ersätta nödvändighetsvarorna, utan till dem bilda ett tillskott, utvisar den stegrade konsumtionen deraf nödvändigt en stegring i denna makt öfver existens- vilkoren, som vi benämna välstånd. Att konsumtionen i Norrland på sistone betydligt tilltagit, vitsordas af alla. Man kunde vara frestad att söka officiela bevis derför i tullspe- cialerna, af hvilka man t. ex. kan se, att i Norrlands hamnar infördes från utrikes ort — 1840: 81,696 skålp. kaffe och 164,382 skålp. socker, men 1870: 1,117,842 skålp. kaffe och 1,160,643 skålp. socker, om icke här den omständigheten tillkomme, att Norrlands städer på 1840-talet, till följd af gamla traditioner, vida mera än nu hämtade sitt förråd af kolonialvaror från Stockholm, och att sålunda den utrikes importen vid denna tid mindre än nu var mätare å konsumtionen. Men i stället leder detta faktum oss in på ett annat förhållande, som är i hög grad vigtigt för Norrlands utveckling. Den tid, då dessa lands- delar till följd af en förvänd lagstiftning och till förmon för hufvudstadens köpmannaintresse nedtrycktes till ett slags handelskoloni åt Stockholm, är nu förbi, och Norrland har redan skäl att vara stolt öfver sin handelsflotta *) som redan utgör 32 proc, af Sveriges och från 1848 till 1870 har för- *) Här afses blott fartyg för utrikes fart. 534 NORRLAND 1.5 7 1-1 8 7 0. ökats från 155 fartyg och 11,161 nyläster till 250 fartyg och 27,791 nyläster eller med omkring 149 procent. Ett tredje officielt vitnesbörd skulle man kunna frestas att söka i siffrorna för den allmänna bevillningen för inkomst af kapital och arbete, hvilka borde afgifva en måttstock föl- välståndet; men jag må bekänna, att då man finner den ”uppskattade inkomsten” for hela riket 1867 uppgå till 160,9 mill, rdr och 1870 till 161,3 mill, rdr och särskildt för Norr- land för 1867 till 18,6 mill., för 1862 till 18,2 mill, och för 1870 blott till 20,4 mill, rdr, så är det med dessa siffror, liksom med hela taxeringen i öfrigt, icke mycket bevändt. — För öfrigt kan man må hända genom en jämförelse mellan restantiebeloppen å kronouppbörden förr och nu samt mellan antalet och beloppen af utmätningar m. m. erhålla några sta- tistiska hållpunkter, men undersökningen härom har jag föl- närvarande icke medhunnit. Men hvad den ofvan anstälda jämförelsen mellan fiskets, skördarnas, boskapsskötselns, bergsbrukets och folkmängdens tillväxt kanske mer än något annat visar, det är, huru myc- ket den nya hufvudnäringen — skogsafverkningen — för Norr- land betyder, och hvilken roll detsamma spelat i dess eko- nomiska utveckling. Det är den som fyller luckan och jäm- nar missförhållandet mellan folkmängdens starka och de öf- riga näringarnas svaga tillväxt. Också ser man snart, att om i de öfriga näringsgrenarna procenttalen för utvecklin- gen varit små, så växa de här ut till ofantliga storheter. För sextonde och sjuttonde seklen få vi för skogsproduk- tionen nästan inga siffror alls: Norrlands skogar afverkades då nästan uteslutande för husbehof, och det är egentligen först i slutet af 1600-talet, som detta salu-sågande begynner, hvars verksamhet numera blifvit så storartad. Frihetstiden NORRLAND 1571---1870. 535 kommer sedan med sina sågverks-privilegier, men icke heller då tager denna näring någon betydande fart. Om utrymmet det medgåfve, kunde väl här meddelas några spridda upp- gifter om ungefärliga tillverkningen, men för denna tid, lika- som ännu i vårt århundrade, möter den svårigheten att qvan- titeten aldrig uppgifves annorledes än i tolft och stycketal utan utsättande af trävirkets dimensioner. Det må derför vara nog att anföra, hurusom i 1771 års landsh. relationer sågverkens antal i Norrland uppgifves till 610, hvaraf dock blott 23 finbladiga och de flesta husbehofssågar. Tillverk- ningen är dock föga ansenlig: ungefär 50,000 t:fter bräder eller (om man tager tolften till öfver hufvud 20 kubf.) 1,000,000 kubf. Ar 1753 angifvas såsom utskeppade från Vesterbotten omkr. 37,000 tolfter bräder, från Gestrikland, Helsingland och Medelpad omkring 12,000 tolfter samt något bjelkar, master och spiror. — Öfver skogarnas afverkning klagade dock K. Bef:hde redan då knappast mindre än nu; det är alldeles egen- domligt att se, huru samma trakter, som nu förklaras för nära skoglösa i följd af den fortgående afverkningen, ansågos redan 1750 böra bygga gärdesgårdar och bostäder af sten för att spara den knappa skogen. — Någon vigtig plats in- tog emellertid skogsbruket icke bland ”näringarna” i femårs- berättelserna förr än inemot 1850-talet. Annu 1842 upp- gifves exporten från Gefleborgs län ej utgöra mer än 22,000 tolfter bräder (440,000 kubf?) och omkring 1,000 bjelkar, från Vesternorrlands län 60,000 tolfter bräder, 28,200 bjelkar och sparrar, 2,461 master och spiror. Så kommer med 1850-talet den stora spekulationen i trävirke, och exporten jämförd med tiden före 1842 tio- dubblas, tjugudubblas, trettiodubblas. Sågarnas antal för- ökas icke (år 1870 voro de blott 508), men liksom i bergs- industrien de små hyttorna och hamrarna undanträngas af de stora masugnarna och bruken, så mångdubblas till- 536 NORRLAND 1 57 1 —1-870.. verkningen vid- ett förminskadt antal sågverk. För året 1864 beräknar den senaste skogskomitén en trävaruexport från Norrland (med afdrag för Gefle tullkammare) af omkring 34 mill, kub.fot; men för året 1868 stiger samma export redan till omkring 64 mill, kub.fot, och lär beloppet för 1869 hafva varit ännu betydligt mycket större. För 1864 anslår komitén summan af afverkade träd till 3,880,000 st.; för 1868 till 5,282,000 st. Värdet af denna skogsexport, eller skogsskördens öfverskott utöfver landsdelens eget högst betydliga behof, uppskattas af komitén för året 1864 till 18 mill, kr.; för 1869 till 334 mill. kr. Värdet af en medel- god sädesskörd i Norrland stiger knappt till en fjerdedel af denna sistnämda summa, och det är med inkomsten af sko- gens produkter, som skilnaden mellan spanmålstillgång och spanmålsbehof kan betäckas. Om man kunde finna det verkliga värdet af jernproduktionen i samma landsdelar, skulle det helt visst icke heller taga sig stort ut vid sidan af skogens afkastning. Jämförda med trävirkesproduktionen stå också utan tvif- vel de öfriga näringarna i Norrland afgjordt tillbaka. Sko- garna hafva blifvit denna landsdels förnämsta förvärfskälla och häfstången för dess jämförelsevis raska utveckling i eko- nomiskt hänseende. Den stora frågan är nu, som bekant, huruvida denna utveckling går emot tilltagande välstånd eller emot ett ohjelpligt förfall, huruvida yxan, som rödjer Norrlands skogar, verkligen banar väg för en kommande odling och timrar grundstommen till ekonomisk sjelfständig- het för dess folk, eller om den blott skapar kala ödemarker och sårar sjelfva rötterna till folkets välstånd, dess sedlighet förnöjsamhet och sparsamhetsanda. Dessa kinkiga spörsmål tillhör det dock icke denna lilla uppsats att ens beröra. Af- sigten har här blott varit att gifva några få drag af den ut- veckling, som är tillryggalagd. t east o •J CD O. 5 O . Φ ( 9 o 5 Q o O o 0J E CD E O (Q CD - o O CD CD 5 O (D 2 5 C CD () -< CD o S