
-

9

orte
— res

nd

--t-tve, •

- 4 - — .

I
4

Ao it.

■ Î












-t

se

-

--re —

>

.

i

.-

s.l

6	-

y..."

! mr 5
rs "

gern . -

(

30001









ÅLDRARNA

SAMHÄLLETS OCH
KU LTURENS ALL-
MÄNNA UTVECKLING

AV GUSTAF F. STEFFEN



FÖRSTA DELEN

STOCKHOLM - HUGO GEBERS FÖRLAG

G. F. STEFFEN

VÄRLDSÅLDRARNA


[r]
0.

w
C
:O

Q
>

0
2

N

z
w
E
-
VÄRLDSÅLDRARNA

V .	.

SAMHÄLLETS OCH KULTURENS
ALLMÄNNA UTVECKLING

AV

GUSTAF F. STEFFEN

FÖRSTA DELEN

HISTORIENS GRUNDPROBLEM

URTIDENS VÄRLDSÅLDRAR

MED I TITELPLANSCH OCH I I 2 ILLUSTRATIONER I TEXTEN

STOCKHOLM . HUGO GEBERS FÖRLAG
ÖVERSÄTTNINGSRÄTTEN FÖRBEHÅLLEN

Copyright 1918 by Gustaf F. Steffen

co 2 2 MRS 1955 5

AS /

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1918.
T E X T.

Sid.

FÖRORD............................................. XIII

HISTORIENS GRUNDPROBLEM.

I. VÄRLDSÅLDRAR I »GAMLA TIDEN».

I.	TIDERNAS MORGON. DEN HESIODISKA LEGENDEN ...... 3

2.	»KRETA, SÂ HETER ETT LAND MITT UTE PÂ BLÅNANDE
DJUPET»....................................... 14

3.	GREKLAND OCH VÅR KULTURS MODERLÄNDER.......... 31

4.	VÄRLDSÅLDRARNAS VÄXLINGAR I KNOSSOS .......... 45

5.	MYKENISKA VITTNESBÖRD OM DEN KRETISKA BRONSÅL-
DERN ......................................... 67

6.	RUINKULLARNA I DET GAMLA SINEAR .............. 92

7.	KONSTENS BLOMSTRING I SUMER OCH AKKAD ....... III

8.	»KONUNGATRONEN I SUSANS BORG» ............. 121

9.	KOPPARÂLDERN I EGYPTI LAND................... 131

IO.	DET EVIGA ROMS SENA BEGYNNELSE.............. 151

II.	VÄRLDSÅLDRAR FÖRE OCH EFTER »GAMLA
TIDEN».

II.	VÄRLDSHISTORIEN OCH DESS SKEDEN............... 161

12.	DET HISTORISKA PERIODPROBLEMET .............. 175

13.	NYARE FÖRSÖK ATT PERIODICERA VÄRLDSHISTORIEN . 187

VII
Sid.

14.	LAMPRECHTS OCH BREYSIGS PERIODSYSTEMER .....:. 199

15.	HISTORIENS LAGBUNDENHET ....................... 206

16.	VÄRLDSÅLDRARNA ..............................   215

URTIDENS VÄRLDSÅLDRAR.

I. MÄNNISKANS BEGYNNELSE.

17.	GEOLOGISKA OCH PALEONTOLOGISKA VÄRLDSÅLDRAR . 227

18.	DE STORA GEOGRAFISKA OMVÄLVNINGARNA SAMT VÄXT-
OCH DJURVÄRLDENS ALLMÄNNA UTVECKLING.......... 237

19.	ISTIDENS UNIVERSELLA KLIMATREVOLUTIONER... 243

20.	SVERIGES ISTID OCH SAMMANKNYTNINGEN AV NUTIDENS
KRONOLOGI MED ISTIDENS........................ 253

21.	DET SVENSKA LANDETS OCH KLIMATETS HISTORIA I SEN-
GLACIAL TID .................................. 262

22.	FRÅGAN OM MÄNNISKOSLÄKTETS URHEM ........... 271

23.	ISTIDENS VÄXT- OCH DJURVÄRLD, SÄRSKILT I MELLAN-
EUROPA ......................................  282

24.	ANTAGANDENA OM ISTIDENS LÄNGD. ENHETEN FÖR HI-
STORISK TIDMÄTNING............................ 293

25.	SPÅRET AV URMÄNNISKAN........................ 304

26.	ISTIDENS MÄNNISKORASER....................... 314

27.	NUTIDENS RASFRÅGA ........................... 332

28.	MÄNNISKA OCH DJUR. NATUR OCH KULTUR.......... 341

29.	MÄNNISKOVARDANDET OCH MÄNNISKANS STAMTRÄD... 357

30.	MÄNSKLIGHETENS ÅLDER ........................ 370

31.	DEN FÖRPALEOLITISKA (EOLITISKA) TIDEN ....... 378

32.	VÄRLDSÅLDRAR FÖRE DEN ÄLDRE STENÅLDERN ...... 396

VIII
II.	VÄRLDSÅLDRAR INOM DEN ÄLDRE STEN-
ÅLDERN.	Sia.

33.	DEN ÄLDRE STENÅLDERNS KLIMATISKA OCH KULTURELLA

HUVUDSKEDEN ............................... 409

34.	DE TIDIGARE ARKEOLOGISKA PERIODERNA INOM DEN ÄLDRE

STENÅLDERN ...................................... 419

35.	DE ÄLDRE PALEOLITISKA KULTURSTADIERNAS GEOGRA-

FISKA UTBREDNING........................... 434

36.	DEN UNGPALEOLITISKA TIDENS ALLMÄNNA KÄNNETECKEN 442

37.	DE TRENNE HUVUDSKEDENA INOM DEN SENARE PALEO-

LITISKA TIDEN ................................... 449

38.	UNGPALEOLITISKA GROTTOR, GRAVAR OCH KULTURLAGER 461

39.	KONSTENS STORHETSTID I DEN ÄLDRE STENÅLDERN . 477

ANVÄND LITTERATUR...................................... 503

IX
ILLUSTRATIONER.

Titelplansch : Atenas födelse ur Zevs huvud. Svartfigurig vasbild.

Fig.	Sid.
i.	Bild ur det forngrekiska lantlivet. 5

2.	Forngrekisk sångare ............. 7

3.	Akillevs förbinder den sårade Pa-
troklos ............................ ii

4.	Zevs och Hera................... 17

5.	Gammalkretiskt ................. 21

6.	Atlet, som gör volter mellan hor-
nen på en liggande tjur.............. 25

7.	Tjurhuvud med dubbelyxa (Labiys)
mellan hornen....................... 29

8.	Grekisk vasmålning från 7:de år-
hundradet f. Kr..................... 37

9.	Egeiska havets öar och strandlän-
der ................................ 41

10.	Liten kvinnobild i marmor ..... 49

ii.	Grundplan av palatset	i	Knossos 51

12.	Målningar i bränd lera	....... 53

13.	Kruka från Knossos i »Kamares-
stil», 1800—15 50 f. Kr	 56

14.	Vas från Knossos; Amfora i »Palats
stil», 15 5 0—1400 f. Kr	 5 7

15.	Kreti sk bägare i »Palats-stil»,
15 00—1400 f. Kr.................... 60

16.	Sigillsten från Kreta ......... 62

17.	Äldre kretisk bildskrift. Före 1600
f. Kr. på obränd lertavla. Yngre
kretisk bildskrift, 16001400
f. Kr	 64

18.	Kvinnobild i målad, bränd lera
från Knossos (från sidan och
bakifrån) .......................... 65

19.	Trojas ruinkulle vid början av
Schliemanns utgrävningar ........... 68

20.	Borgmur i Troja VI ............ 71

Fig.	Sid.

21.	Primitiva lerkärl från Troja II
(2500—2000 f. Kr.)	 72

22.	Förenklad grundplan och genom-
skärning av Trojas ruinkulle 73

23.	Plan av borgkullen i Mykenä... 75

24.	Rekonstruktion av borgen i Tiryns 77

25.	Rekonstruktion av Megaron i
Tiryns 	 78

26.	Grundplan av tvenne gammal-
grekiska bostadshus (Megara) 79

27.	Tvenne svenska allmogehus av
äldsta rektangulära typ ; iden-
tisk med den grekiska Mega-
rontypen .......................... 81

28.	Themis-templet i Rhamnus ...... 82

29.	Graverat mittstycke i en guldring
från en grav i Mykenä ............. 83

30.	Ansiktsmask i guldbleck ...... 84

31.	Kretiska guldbägare........... 85

32.	Dolkklinga av brons med guld-
och silverinläggning............... 86

33.	Guldbägare från Vafio ........ 87

34.	Senmykenisk bägare............ 89

35.	Målning på en grekisk vas...... 90

36.	Länderna Sumer, Akkad och Elam
i 4:de och 3:dje årtusendena
f. Kr	 99

37.	Vy av Eufrat i våra dagar .... 105

38.	Tidig sumerisk skulptur (omkr.

3000 f. Kr.)...................... 109

39.	Naramsins segermonument. Omkr.

2600 f. Kr........................ 115

40.	Urnina, Konung av Lagasch och
hans familj. Omkr. 3000 f. Kr. 118

X
Fig.	Sid.

41.	Stenbild av Gudea, konung i
Lagasch	 119

42.	Plan av borgen i Susa.......... 123

43.	Tvärsnitt genom den äldsta delen
av Susas borgmur 	 126

44.	Soldat i Susa.................. 129

45.	Egyptiskt elfenbenssnideri liån
tiden omkr. 3400 f. Kr	 133

46. Sfinxen och pyramiderna vid Gise 135
47. »Byfogden» ...................... 137

48.	»Skrivaren» ................... 139

49.	Staty i Sten av konung Kefren 143

50. Egyptisk väggmålning från tiden
mellan 3 000 och 2 5 00 f. Kr. 145

51.	Marknadsscen................... 148

52.	Karta (efter Pinza) över de städer
eller byar vid Tiber, genom
vilkas förening Rom uppstod
vid början av det 6:te årh. f.
Kr.	 155

53.	Husurna av bränd lera.......... 157

54.	Pansarfisk (Asterolepis) från De-
vontiden	 229

55.	Den växtätande jätteödlan (Igua-
nodon) från Krit-tiden	 231

56.	Flygödlor (Rhamphorhyachus och

Pterodactylus) från Jura-tiden 233

57. En av hästens stamfäder med tre
hovar (Hipparion) frånMiocen-
tiden .............................. 235

58.	Karta över isens största utbred-
ning i Europa under istiden 245

59. Karta över den maximala nedis-
ningen av Norra Amerika ... 248

60. Havets utsträckning över Sverige
och Finland samt en del av
Karelen, Ingermanland och
Estland omedelbart efter in-
landsisens avsmältning	 255

61. Fortskridandet av den sista in-
landsisens avsmältning från
Nordtyskland och Sydskandi-
navien upp till det inre Norr-
land ................................ 259

62.	Skelett av jättetrögdjur (Mylodon) 283

63. Den jättelika, vinglösa moafågeln
(Dinornis ingens), restaurerad 285

' Fig.	Sid.

! 64. Skelett av Mammut (Elephas
primigenius) ....................... 287

65.	Mammut......................... 289

| 66. Underkäken från Mauer vid Hei-
delberg ............................ 305

67.	Geometrisk teckning av under-
käken från Heidelberg m. m. 309

68.	Kranium av Neanderthal-människa 316
t 69. Kranium av Cro-Magnon-människa 316
i 70. Kranium av en australier........ 333

71.	Australier .................... 335

72.	Skelett av en människohand ... 345

73.	Handskelett av ett primitivt rov-
djur från den äldre tertiär-
perioden ........................... 351

74.	Skelett av ett lejons ......... 353

75.	Fagniska eoliter från oligocena
(således relativt tidiga tertiära)
avlagringar i Boncelles vid
Lüttich 	 382

76.	Flintverktyg av eolit-typ från
Tasmanien samt tvenne eoliter
ur tertiära lager i Europa (Kent
och Cantal) ........................ 390

77.	Chelliska handkilar ........... 423

78.	Smärre chelliska flintverktyg ... 425

79.	Acheuliskt flintredskap......... 427

80.	Mousteriskt flintverktyg....... 429

81.	Mousteriska flintverktyg ...... 431

82.	Aurignakiska flintredskap från
Sydfrankrike........................ 450

83.	Skifferstycke med inristade nos-
hörningsbilder ..................... 451

84.	Olika typer av lagerbladsformade
flintknivar eller flintspetsar
från den solutréiska perioden 453

85.	Harpuner av renhorn från den
magdaleniska tiden i Frankrike 454

86.	Magdaleniska flintredskap...... 455

87.	Synålar av ben från den magda-
leniska perioden ................... 456

88.	I Sydfrankrike och Nordspaniens
grottor funna teckningar från
den magdaleniska tiden ............. 457

89.	Ingång till en ungpaleolitisk grott-
boning i en floddal vid Lüttich

i Belgien ........................... 461

XI
Fig.	Sid.

90.	Översiktskarta överVézereområdet 463
91. Kartskiss över platsen för de
ryktbara paleolitiska kultur-
fynden i Vézéredalen, dep.

Dordogne, södra Frankrike... 465

92. Genomskärning av de arkeolo-
giska avlagringarna i en av
Grimaldigrottorna (Barngrot-
tan) vid Mentone .................. 467

93.	Skeletterna i dubbelgraven uti
»Barngrottan» vid Mentone... 470

94. Genomskärning, visande avlag-
ringarna i Ofnet-grottan 	 473

95.	Kvinnohuvud i elfenben från
aurignakisk tid	 478

96.	Torso i elfenben av ung kvinna 479
97. Kvinnotorso i elfenben från Bras-
sempouy	 480

98.	Kvinnobild i talksten ......... 481

Fig.	Sid.

99.	Gravyrer på renhorn .......... 482

100.	Gravyrer på grottväggen i Alta-
mira .............................. 483

101.	Liggande visentko från Altamira-
grottan ........................... 485

102.	Häst och hind (tecknade ovanpå
varandra) samt vildsvin ........... 487

103.	I rött, svart och gult målad
bisonoxe från Altamiragrottan 489

104.	I ben snidat hästhuvud ...... 491

105.	Häst, snidad i elfenben ..... 492

106.	Dolk av renhorn.............. 493

107.	Mammut ...................... 494

108.	Grottlejon .................. 495

109.	Elefant ..................... 497

110.	Betande renar ............... 498

ill.	Magdaleniska gravyrer ....... 499

112.	Gravyr på kalkstensskiva .... 501

Omslagsvignett: Dionysos i havskeppet. Målning av Exekias på insidan av en
svartfigurig skål.

XII
VÄRLDSHISTORIEN KAN INFÖR DEN MOGNANDE
historieforskningen icke vara annat än den totala mänsklig-
hetshistorien, utan annan begränsning i rummet och tiden än
den, som våra möjligheter att samla kunskap om alla jordens
folk och dessas alla utvecklingsskeden betinga.

Den utvecklingshistoriska splittringen har skapat de olika ra-
serna, nationaliteterna och kulturerna. Dessa olika fundamentala
själsliga typer inom människosläktet böra bestå och vidare ut-
vecklas. Men tydligt är, att nutiden förbereder för hela mänsk-
ligheten ett gemensamhetsliv av tilltagande ekonomisk, politisk,
kulturell intensitet. Hur olika i kynne, begåvning och uppnådd
kulturnivå jordens alla nu levande folk än må vara, så glida de
dock in uti en för all framtid oupplöslig historisk gemenskap.
Trots bevarade väsentliga olikheter, komma de slutligen åter,
liksom kanske en gång i den äldsta urtiden, att tillhöra ett och
samma världshistoriska utvecklingsförlopp.

Ur så väl politikens och det praktiska livets som vetenskapens
synpunkter är således nu mer än någonsin ett försök att ut-
forska grunddragen av samhällets och kulturens all-
männa utveckling berättigat. Frågan är blott, efter vilka
linjer en dylik forskningsuppgift kan tänkas bliva löst.

Detta problem söker föreliggande arbete belysa och bringa ett
steg närmare sin lösning. Icke genom abstrakt argumentering,
utan genom att på det väldiga arkeologiska, etnologiska och

XIII
historiska materialet anlägga den sociologiska evolutionens syn-
punkter.

Mänsklighetens historia är en, visserligen redan från urtiden
etniskt och nationellt förgrenad, men dock uti vissa grunddrag
enhetlig social och kulturell utveckling från lägsta till allt högre
stadier av själslig kraft och mogenhet. Det är dessa gemen-
samma utvecklingsstadier eller allmänmänskliga samhälls- och
kulturtyper, som utgöra det historiska problemets kärna och
världshistoriens innersta väsen och mening.

Detta framhävande av de typologiskt gemensamma dragen i
folkens historia innebär ingalunda något förbiseende av rasernas
och folkens oändligt skiftande individualiteter, något förnekande
av samhälls- och kulturformernas oöverskådliga mångfald eller
ett underskattande av de rent personliga insatsernas, de genia-
liska uppslagens och bragdernas avgörande betydelse.

Det är sant, att blott helt få folk ha besuttit kraften att svinga
sig upp till de högre och högsta hittills över huvud nådda od-
lingsstadierna. Men det är icke mindre sant, att alla folk till-
ryggalagt något stycke av vägen, och att de längst hunna en
gång stått där, varest vi nu finna de mest tillbakablivna. Hos
alla folk upptäcka vi kortare eller längre brottstycken av en
och samma fundamentala serie av utvecklingsstadier. Eller
med andra ord: det är i huvudsak samma grundtyper av sam-
hällsbildning och kulturformer, som i en viss ordningsföljd fram-
träda i alla folks utveckling eller historia.

De ännu talrikt existerande »vildarna» eller »naturfolken» ha
stannat kvar på några av de äldre, ehuru långt från allra äldsta,
universella odlingsstadierna. Samtidens »halvkulturfolk» ha hun-
nit längre. Och den västeuropeiska kulturkretsens folk, som
alla en gång voro »vildar» och »barbarer», ha utan tvivel brutit

XIV
ny mark pâ en del livsområden och åtminstone vad dessa be-
träffar gått förbi greker och romare, ehuru kanske oförmögna
att tävla med de förras kulturella snille och med de senares
politiska skaparekraft.

Vi känna en kinesisk, indisk och sumerisk »forntid» så väl
som en skandinavisk och keltisk. Vi äro bekanta med en ja-
pansk, en egyptisk, en grekisk, en romersk medeltid av samma
grundtyp som den germanska medeltiden. Med Perikles’ Aten,
och i ännu högre grad med Platons, Aristoteles’ och Demoste-
nes’, känna vi en stark inre frändskap, trots ett tidsavstånd på
omkring 2,300 år. Kejsartidens Rom kunna vi, enligt gamle
Mommsens vittnesbörd, »icke föreställa oss modernt nog».

Vad det gäller är således att upptäcka hela mänsklighetens
och världshistoriens universella typserie av samhälls- och kultur-
former; om möjligt allt ifrån tillståndet i Europa och annorstädes
före den äldre stenåldern ända fram till världskrigets kämpande
stater. Skildringen av världsåldrarna blir kvintessensen av
världshistorien och människans utvecklingshistoria över huvud.

Om de metoder, jag valt för mitt försök att behandla den
stora uppgiften, må det föreliggande arbetet självt vittna; likaså
om min ståndpunkt gentemot mina mer eller mindre direkta
föregångare på området. För mig själv har det närmast gällt
att på det stora historiska gebitet draga ut mina sociologiska
forskningslinjer och att samtidigt få samman en bild i fågelper-
spektiv, en typologisk översikt, av mänsklighetsutvecklingen —
till egen och, hoppas jag, även andras förnöjelse och nytta.

I oktober 1918.

G. F. S.

HISTORIENS
GRUNDPROBLEM

i.

VÄRLDSÅLDRAR

I »GAMLA TIDEN-

TIDERNAS MORGON. DEN
HESIODISKA LEGENDEN

Gyllene sagotider, lyckliga sagoländer
skymtade städse för siames blickar i seklernas blånande
fjärran, där nutiden visserligen har sitt ursprung, men dit inga
trygga kunskapsstigar leda.

Varje folk, även det primitivaste vi känna, förtäljer en sägen
om sitt ursprung och sin urtid. En helig saga, genombävad av
religionens starka, dunkla grundstämning. En tro om tidernas
och tingens hemlighetsfulla begynnelse. En legend, som gärna
vill vara ett stycke historia, om den egna stammens, det egna
blodets vördade, övermänskliga upphov.

I alltets ursprung äro tillvarons oräkneliga brokiga trådar alla
sammanflätade och enade. I sin första födelsestund är livslågan,
den mäktiga, brännande, ännu odelad och oskärad. Då slutligen
människan själv blir till, formas hon av gudarnes händer. Hon
är ännu ett med dem och med allnaturen. Tillvarons heligaste
och väldigaste makter äro hennes fäder och mödrar. Djuren och
växterna, vattnet och bergen och molnen, jorden och stjärnorna
äro hennes bröder och systrar.

Tidernas daggfriska, strålande morgonstund kände ej söndring
mellan eviga gudar och dödliga människor, och dessa levde i
inbördes frid, sorgfria gäster hos en givmild natur. Döden var
ej fruktad. När människan var mätt av dagar, steg hon villigt
ned i skuggornas rike. Tillvaron där var värdig dem, som
mognat i en gyllene världsålders milda skola.

»Strax när gudar och dödliga människor alstrade voro,
Eviga gudarna först, som bebo de olympiska husen,
Skapte, av olikt språk och folk, ett gyllene släkte.

Medan Kronos var himlens monark, då blomstrade dessa,
Njutande livet på gudarnas sätt, med lugn uti själen,
Fria för plågor och mödornas tyngd; ty ingen besvärlig
Ålderdom var ännu bekant; helbrägda och raska

3
Gåvo dem glada lag, oskyldiga nöjen. De sorgfritt
Levde av jordens frukt och hos gudarne stodo i ynnest.
Dogo de ock, var döden en ljuv sömn; allt var behagligt,
Allt dem lände till gagn. Den alltingfödande jorden
Omant bar välunnad och ymnig gröda; och folket
Delade tidsfördriven i lugn med talrika vänner.

»Men se’n jorden det gyllene folket gömt i sitt sköte,
Blevo dess vålnader kvar, som Zevs den store beslutat,
Nyttiga, ovan jord, att dödliga människor skydda.
Vaksamt akta de på, vad göres, rätt eller orätt.
Höljda av töcknig luft, allstädes de sväva kring jorden,
Fruktbarhet sprida, och njuta den rang, att världen regera.»

*	*

*

Den grekiske bondesonen Hesiodos diktade dessa verser, san-
nolikt mellan 750 och 700 före vår tidräknings början. Han
bodde i landet Böotien, i den oansenliga byn Askra vid foten
av det mångbesjungna berget Helikon, »som muserna korat till
gudarnes boning». Som yngling hade han »betat sina får uppe
på Helikonberget, det åt gudarne vigda». Som man skötte han
sitt torftiga jordbruk nere i den enligt hans egen utsago allt
utom fruktbara dalen. Orättfärdigt blev slutligen hans arbets-
fyllda livs behållning av rättens vrångsinnade förvaltare fråndömd
honom. Måhända grep han nu till vandringsstaven och levde
såsom en av dessa kringirrande »rapsoder», som i byar, borgar
och städer reciterade eller sjöngo de urgamla dikterna om gre
kernas gudar och hjältar och deras bedrifter.

På den tiden var det ännu i den grekiska världen en bety-
delsefull och aktad uppgift för ett särskilt stånd eller skrå att
memorera och vid passande tillfällen föredraga nationens skatt
av dikt och lärdom. Självfallet är att bland dessa yrkesmässiga
sångare-föreläsare funnos skalder och tänkare, som både till for-
men och innehållet riktade den nationella litteratur, vilken deras
väl skolade minne härbergerade.

De »homeriska» guda- och hjältesagorna hade sålunda levat
och förvandlats på de yrkesmässiga sångarnes läppar under minst
fyra århundraden, innan grekernas största skald, ett av mänsk-
lighetens underbaraste diktarsnillen, för sista gången omdiktade
och sammandiktade det väsentligaste av den gamla heliga sång-

4
FIG. I. BILD UR DET FORNGREKISKA LANTLIVET.

Tvenne plogspann. En såningsman i mitten. Plogarna äro av det i Orienten ännu
brukliga, mycket primitiva slaget. Gammalgrekisk vasmålning, signerad av Nikos-
thenes, i Berlins antikmuseum.

cykeln. Denna Homeros’ bragd var fullbordad åtminstone ett
halvt århundrade före Hesiodos. Men även Homeros, den oför-
liknelige, stolt suveräne skaldefursten, var i livet en vandrande
rapsod, liksom den blygsamme och fromme bondediktaren
Hesiodos.

Helt annorlunda stämd och artad, men icke ovärdig står »Teo-
goniens» och »Verkens och dagarnas» diktare sedan mer än två
och ett halvt årtusen vid sidan av »Iliadens» och »Odysséens».
Dessa tvenne intaga en vördad plats för sig, före och utanför
grekernas »historiska» tid.

Homeros och Hesiodos äro »förhistoriska». De sammanfatta
och fullända ett långvarigt och stort skede i den grekiska an-
dens och det grekiska samhällets historia. De börja icke den

5
glänsande nya tid, som randas först med den senare hälften av
det 7:de seklet f. Kr.

Hur oändligt mycket Homeros’ verk än betyder för de 5:te
och 4:de århundradenas oförlikneliga kulturprakt, såsom dennas
cyklopiska grundval, så leda dock idélinjerna uti Iliaden och
Odysseen alla tillbaka, in i den grekiska forntiden, icke fram
mot den kommande grekiska storhetstiden. Och så förhåller det
sig även med Hesiodos’ Verk och dagar och Teogoni.

Men såsom vittnen om sin egen tid och förtid kunna dessa
fyra stora forndikter icke uppskattas högt nog, icke tagas nog
på allvar. Nu, sedan den moderna forskningen erövrat åt oss
underbara kunskaper om Troja och Tiryns och Mykenä, om
Pylos och Orkomenos, om Knossos och Faistos och över huvud
om den förhistoriska kulturen på fastländer och öar kring Ege-
iska havet, äga Homeros och Hesiodos för oss ett kunskaps-
värde såsom aldrig tillförene.

Dock må man här icke missförstå arten av kunskap, som är
att vinna hos grekernas tvenne stora fornskalder.

I många stycken veta vi redan ojämförligt mycket mer om
den »homeriska» världen, än Homeros själv kände eller anade.
Då denne åt fornsångerna om Akillevs och Odyssevs och kam-
pen om Troja gav oförliknelig konstform, var det »homeriska»
Troja sedan fyra sekler jämnat med jorden och dess plats om-
sider intagen av några torftiga bondbyar, bebodda av nordiska
»barbarer». Dessa byar, icke skådeplatsen för helleners och
trojaners tvekamp, icke Priamos’ väl befästade borg, kunde Ho-
meros ha skådat.

Hade till Homeros kunnat nå fram något minne om ett ännu
äldre Troja och en ännu tidigare kamp under trojanska murar?
Anade han, att åtta eller nio århundraden före det »homeriska»
Trojas av honom oförgätligt besjungna dödskamp grusades på
alldeles samma ställe en annan, mindre och primitivare, men
kanske guldrikare konungaborg, vilken då trotsat tiden snart
ett halvt årtusen?

Av detta äldre Troja finnes väl ej ett spår av ett egentligt
minne kvar i Iliaden eller Odysseen. Vilket icke utesluter, att
de sånger och sagor, som vi kalla homeriska, därför att Home-
ros omdiktade dem, delvis haft sina äldsta rötter i legenden om
någon eller några av det tredje årtusendets trojanska furstar
och hjältar.

6
Homeros ooh Hesiodos äro icke i främsta
rummet källor för fornkunskap i den mening
de själva skulle kunna ha inlagt i ordet —
d. v. s. kunskap om reala förhållanden före
deras egen tid. Ehuru de så gärna sjunga
och dikta om sitt folks forntid, är dock det
liv, som så mäktigt pulserar i deras verk,
främst den egna samtidens.

Hur kunde tillvaron, hur kunde gudar och
människor, rätt och orätt, lycka och olycka
te sig för en det 8:de århundradets hellen?

Därom få vi hos Hesiodos och Homeros
veta en hel del, blott vi förstå att fråga rätt
och lyssna noga. Självbekännelsens medvetet
forntidsmässiga omklädnad, särskilt hos Home-
ros, behöver ej förvilla oss. Vi, sena tiders
barn, ha ju hunnit bli vana vid arkaismen som
uttrycksmedel för nutidssanningar.

De spår av forntid, som vi främst böra
efterforska och högst värdera hos Hesiodos
och Homeros, äro att finna i dessa diktares
grundstämningar och allmänna världsåskåd-
ning. Och uti dessa stycken representerar den
enkle bonden Hesiodos ett äldre utvecklings-
skede, än den estetiskt och socialt hart när
Homeros.

FIG. 2. FORNGREK-
ISK SÅNGARE.

Apollon med sjusträn-
gad kitara (lyra). Från
en gammalgrekisk
vasmålning.

allt för förnäme

Denne låter sin skimrande konst opartiskt förhärliga gudarnas
och hjältarnas, furstarnas och deras adliga vänners bekymmer-
fria liv och lättsinniga kiv, deras avund och förräderi, lika väl
som deras ädelmod och trohet. Bland Olympens gudar går det
ej mindre lättfärdigt och grälsjukt till än uti de helleniska eller
trojanska fursteborgarna. Men allt har en glänsande adlig
hållning — i ont som i gott. Och människans hela jorde-
vandring beskådas med aristokratiskt jämnmod uppifrån — från
soliga Olympen, från guldskimrande kungapalatset, från den
stolta adelsborgen.

Helt annorlunda Hesiodos, som levat nere i dalarna bland
arbetsfolket och fått sin livssyn bestämd på tillvarons skugg-
sida. Tungsint kritiskt bedömer Hesiodos sin egen tid och
väcker till liv igen en gammal halvförgäten saga om ljusa världs-

7
åldrar, som avlösts av mörka. Han tror på denna sägen och
vet, att han själv lever i en av de mörka tidsåldrarna. Och
därmed blir legenden om världsåldrarna av Hesiodos lyftad upp
ur sagovärldens dunkel och inställd i den historiska verklighetens
livssammanhang.

*

»Men de olympiska gudarne skapade sedan ett sämre

Människosläkte, det andra i ordningen, endast av silver,
Icke det gyllene släktet likt i växt eller snille.

Hela hundrade år uppfostrades sonen med omsorg

Hemma hos modren, långsamt bildad och veklig och barnslig;

Men när han fullväxt blev och hunnit sin manliga ålder,

Levde han ganska kort. De trycktes av ständiga plågor

Till sina dårskapers lön. De sig och varandra ej kunde

Värja mot oförrätt; de ville ej gudarne dyrka,

Ej på de himmelskas altare bära högtidliga offer,

Som är en billig människosed. För den skull har även

Dem den Kronidiske Zevs bortgömt i sin vrede; emedan

De för de gudar, som bo i Olympen, ej vördnad beviste.

Men se’n i jordens sköt det släktet var även förborgat,

Blevo av dessa dödlige ock lycksaliga andar,

Fast i en lägre krets; dock äga de även sin heder.

»Och nu danade gudarnes far ett släkte, det tredje

Av blott koppar, och alldeles olikt släktet av silver,

Ur hårt askträ, våldsamt, starkt, som i krigiska lekar

Hade sin lust och i jämmern av strid, i våld och i orätt.

Bröd de ej åto, men hade demanthårt hjärta, och grova

Armar av väldig kraft och oövervinnelig styrka,

Vilka från axlarna hängde utför den härdiga kroppen.

Vapen och sköldar och lans, allt, allt hos dem var av koppar,

Allt av koppar var gjort. Det svarta järnet var ännu

Okänt. Dessa mördare dräpte omsider varandra,

Stigande onamnkunniga ned i den dystra Aides’

Rysliga boning; och fast de ganska förfärliga voro,
Blevo de dödens bleknade rov och trängdes ur dagen.

»Men se’n detta släkte också av mullen betäcktes;

Ännu ett fjärde släkte på jorden, som föder så många,

Skaptes av Zevs Kronid, långt mer rättvisa och ädla;

Hjältar, en stam av gudomelig börd, halvgudar benämnda,

I våra fäders tid väl kända kring rymden av världen.

Likväl gruvliga krig och stundom blodiga envig

Dessa ock störtat dels i Kadmos’ land vid det sjufalt

8
Portade Tebe, den tid om Oidipos’ rike de stridde;
Dels då de över omätliga hav på de rustade skeppen
Drogo till Troja i härnad, blott för Helenas fägring,
Där, i en tapper död, de funno sitt slutliga öde.

»Dessa har Zevs Kronid en avskild levnad och boning
Långt från gudarne gett; de Kronos hava till konung.
Lyckliga hjältar! Dessa ett sorgfritt sinne behålla,
Boningsmän av de saligas öar; och trygga, fast utmed
Den djupböljiga Okeanos. Tre gånger dem årligt
Bjuder ett fruktsamt, blomstrande land de ljuvaste frukter.»

Sålunda följer »släkte» efter »släkte»; världsålder efter världsålder.
Det ena släktet är icke det andra likt. Det ena är förmer än det
andra. Varje världsålder har sitt eget kynne och sin egen rang.

Längst bort vid synranden, där himmel och jord förenas i
blånande soldis, glimmar ett återsken av den gyllene åldern.

»Njutande livet på gudarnas sätt, med lugn uti själen.»

Den andra världsålderns människor voro vekliga och tröga
till kropp och till själ.

»Dem den kronidiske Zevs bortgömt i sin vrede.»

Väldig och fruktansvärd är den tredje världsålderns mänsklig-
het uti sin råa kroppsliga styrka och i sina hjärtans vilda hård-
het. Det mannamördande kriget var nu tillvarons högsta lag.

»— — — Och fast de ganska förfärliga voro,

Blevo de dödens bleknade rov och trängdes ur dagen.»

Nu randas hjältarnas tid, halvgudarnas och de homeriska
hövdingarnas. Nu äro vi inne »i Kadmos’ land» och »i Oidipos’
rike»; och »över omätliga hav på de rustade skeppen» draga vi
med Agamemnons här »till Troja i härnad». Ja, men »blott
för Helenas fägring»! Världen är ännu ung och människan
den soliga Olympen nära. »En stam av gudomelig börd»,
som söker »sitt slutliga öde» i glänsande bragder och ridderligt
liv, utan att bekymra sig allt för mycket om bragdernas och
livets egentliga mening.

I den hesiodiska legenden om världsåldrarna lever ett mänsk-
lighetsminne, som aldrig kunnat dö. En dunkel men outrotlig
erinring om människosläktets barndom och ungdom; och ett

9
minne om en mödosam och äventyrlig väg, som tillryggalagts
av släktet frän dess urtid fram till den dag som är.

Dock ett minne ej blott om vägen och vandringen; ett minne
ej blott om släktets växlande öden. Något vida mer och dju-
pare än detta!

Hesiodos’ legend upprullar en bild av släktets växlande art
och kynne i olika världsåldrar. Tidens hjul rullar icke fram
över samma mänsklighet. Denna förvandlas. Detta är legen-
dens kärna.

Varje världsålder är ny, därför att människan är vorden en
annan och därför att människolivet har fått en ny färgton, ett
nytt grunddrag.

Helt annorlunda religiöst grundstämd än adelshovets bländande
diktare Homeros, anade Hesiodos icke blott människans gudom-
liga ursprung. Han visste att olika »släkten» varit olika be-
nådade med det gudomliga arvet och att den ena tidsåldern icke
är lik den andra.

Ett minne av några lösryckta drag ur en mångtusenårig
mänsklighetsutveckling och folkutveckling fortlever i den he-
siodiska legenden. Denna har sina rötter i en medvetenhet,
vilken är antipodiskt motsatt den jämmerligt flacka och dödligt
ledsamma filistervisdomen: »intet nytt under solen».

Hesiodos lever i en tid, som redan hunnit långt bort från de
mänskliga tingens begynnelse. Men hans hjärta anar, att världen
en gång varit ung, och för hans siarblick skymta de brokiga
karaktärsbilderna av vitt skilda världsåldrar.

Guldets, silvrets och kopparns kallar han dem. Och som
fjärde nämner han heroernas tid, som förenar guldålderns olym-
piska själsadel med kopparålderns hårda kamplynne. Men Hesio-
dos' egen tid, den femte världsåldern, är mera lik silvrets, den
andligt sovande, och kopparns råa världsskede.

»O, att jag leva skall i den femte människoåldern!

Att jag ej dött förut; eller föddes sedan den flyktat.

Nu är släktet av järn. Fördärvade vila-de aldrig,

Varken dag eller natt, från oro, möda och plågor,
Eller från brott, dem gudarne straffa med hårda bekymmer.
Likväl finnes hos dessa med gott det onda beblandat.

io
FIG. 3. AKILLEVS FÖRBINDER DEN SÅRADE
PATROKLOS.

Grekisk rödfigurig vasmålning av Sosias.

Också Zevs skall detta mångtaliga släkte förstöra.

Ty dess avkomma re’n strax efter födelsen grånar;

Liknar ock varken en far sina barn eller barnen sin fader.

Icke en gäst sin värd är trogen, värden ej gästen;

Brodern ej heller är vän av sin bror, som fordom av ålder;

Nu vanhedra ock barnen fräckt sina gamla föräldrar.

Sådana djärva känna ej skräck för gudarnes vrede.

Snart med bitande ord de fäderna våga försmäda,

Och uppfostringens vård på åldern illa belöna.

»Nävrätt gäller för lag. Den ene plundrar den andra.

Den rättvise ej lides, ej den som gudarna dyrkar,

Icke den fromme. Den, tvärtom, som främjar det onda,

Ära bevisas. Försyn och rätt värkställande makten

Aktar ej värda att kännas. En bov den ärlige mannen

Skadar till rykte med vrång beskyllning, dikter och mened.

Avund glädes åt andras fördärv, och smädelser sprider;

Detta, ej synliga troll, som ökar männskors elände.

Blygseln och rättvisheten, de himmelska tärnorna, redan
Flytt i sin vita dräkt från jorden, från mänskornas boning,
Flytt till Olympens höjd och upp till odödliga gudar,
Lämnande efter sig kvar obotelig skada och smärta. »

Denna klagosång över tidens ondska har ju en helt modern
klang. Ur ett primitivt samhälle och en primitiv kultur kan
den icke ha framsprungit. Därom vittna verser som dessa.

11
»Icke en gäst sin värd är trogen, värden ej gästen;
Brodern ej heller är vän av sin bror, som fordom av ålder;

Nu vanhedra ock barnen fräckt sina gamla föräldrar. »

Urgammal sed är upplöst i Hesiodos’ tid. »Nävrätt gäller för
lag.» Detta låter feodalt! Av en stark, patriarkalisk statsmakt,
som håller stormännen i styr och sörjer för opartisk rättsskip-
ning, finnes hos Hesiodos ej mer ett spår. Och med stor-
konungens myndighet har också storgudens och alla gudarnas
minskats.

»Sådana djärva känna ej skräck för gudarnas vrede.»

Detta är ej en »ond tid», vilken som helst. Den har en be-
stämd karaktär och en given plats i världsåldrarnas rad.

Men forskaren frågar nu: vad uti den hesiodiska legenden är
ett äkta minne av världsåldrars växling och vad är blott skalde-
fantasi och didaktisk tendens?

Den hesiodiska legenden lever antiken igenom och vaknar
till liv igen med dennas renässans.

Sibyllornas spådomar ha plats för löftet om järnålderns änt-
liga slut och den gyllene tidens förnyelse. Världsåldrarnas
kretslopp skall börja på nytt; och åt mänskligheten skall bju-
das en möjlighet att hålla kvar kommande goda tider. Men
förhärdar hon nu sitt hjärta, skall kretsen för hennes fria val
av livsform åtdragas trängre och trängre inom det ondas
gränser.

»Fyllt är de dagars lopp, som spåddes av Kumas sibylla.

Snart inträder på nytt den stora följden av sekler.
Återvändande ser jag Saturni tid och Astréa,
Och en förnyad ätt, nedsänd från Olympen till jorden.

Järnets ålder skall fly och i stället ett gyllene släkte

Träda i världen opp. Nu, nu din Apollo regerar.»

Så sjunger Vergilius sju sekler efter Hesiodos; och ett par
årtionden senare, således vid början av vår kristna tidräkning,
bringar Ovidius i sina »Metamorfoser» en fri omdiktning av
hela den hesiodiska legenden.

I tidernas morgon var den gyllene åldern. Då »övade» män-
niskorna »tro och rätt av egen drift, utan lag och överhet».

12
»Straf och fruktan voro fjärran.» »Ännu omgåvos ej städerna av
djupa vallgravar.» »Det fanns icke stridslur, icke hjälm, icke svärd.»

När Jupiter detroniserat allfader Kronos, inbröt silvrets hår-
dare tid. »Då först trädde människan in i boningar, i bergens
hålor, i skogarnas snår, i hyddor av stolpar, vidjor och halm.»
»Då först myllades sädeskornen ned i åkrarnas fåror; och nu
suckade tåliga dragarna, tryckta av oket.»

I kopparåldern börjar krigets ödesdigra roll i mänsklighetens
öden. Och med »det hårda järnet» »inbröt all gudlöshet i tiden».
»Bort flydde blygsel och sanning och tro; och i deras ställe
kommo svek och list, försåt och våld och ett brottsligt begär
att besitta.» »Fromheten ligger slagen till jorden; och sist bland
de himmelska övergav jungfrun Astréa en av mord besudlad
värld. »

13
”KRETA SÅ HETER ETT
LAND MITT UTE PÅ BLÅ-
NANDE DJUPET”

»KRETA, så heter ett land mitt ute på blånande djupet,
Vågomsvallat och bördigt och skönt; där finnas det mänskor
Tusentals, en oräknelig mängd, och nittio städer.

Språken där ljuda i kapp om varann, ty där finnas akaier,
Finnas behjärtade kreter i mängd och stolta kydoner,
Finnas ock dorer av stammarna tre och bålde pelasger.

Men bland städerna Knossos är störst, där Minos var konung,
Vilken vart nionde år med den mäktige Zevs fick ett samtal;
Han var till den ädle Devkalion far, och av denne jag stammar.

Ty Devkalion födde mig själv och Idomenevs drotten,
Vilken till Ilions stad på de hålkade skeppen i härnad
Drog med Atriderna bort; mitt frejdade namn är Aiton.»

Med dessa ord i Odysséens nittonde säng låter Homeros
Odyssevs vilseleda den spörjande Penelope angående sin börd,
på det att hon ej i förtid må upptäcka, att han är hennes efter
tjuguårig frånvaro återkomne make.

Vi lämna dock denna gång »Laertessonen, den mångförslagne
Odyssevs» åt hans sista blodiga äventyr med den kloka Pene-
lopes fräcka friare och låta blicken stanna på detta Kreta, va-
rest »bland städerna Knossos är störst, där Minos var konung».

Vem var denne Minos, som »vart nionde år med den mäk-
tige Zevs fick ett samtal»? Svaret finna vi i Iliaden, i trettonde
sången, om kampen vid skeppen.

»Zevs till en början Minos har fött till monark över Kreta;
Därpå av Minos blev född Devkalion, frejdade hjälten,
Och av Devkalion föddes jag själv att på väldiga Kreta
Styra otaliga män, och nu har min flotta mig hitfört
Dig till fördärv och din fader jämväl och de övriga troer.»

Det är Idomenevs, »ättling av Zevs», som på detta sätt till-
kännager, att kreter och deras konung »kommit till Troja» för
att kämpa på hellenernas sida.

14
Och i Iliadens fjortonde sång, där »skysamlaren Zevs» och
den »liljearmade Hera» hålla kärleksmöte, låter Homeros den
mångälskande gudamonarken med allt eftertryck bekräfta sitt fa-
dersskap till »härlige Minos». Hera får höra hela Leporello-
listan över sin gudomlige makes viktigare kärleksäventyr. Vil-
ket tydligen är menat som ett osvikligt medel att ögonblickligen
stämma henne till varmaste älskog.

»Aldrig jag än i min själ en så ljuv och betvingande åtrå
Varken till någon gudinna har känt eller kvinna på jorden,
Icke ens då; när jag brann för Ixions tjusande maka,

Som mig Peiritoos födde, en drott att vid gudarna likna;

Eller när Danae tjuste min håg, Akrisios’ dotter

Vilken mig Persevs födde, som främst ibland hjältarne lyste;

Eller för dottern jag brann av den vida frejdade Foinix,
Hon som mig födde de två, Radamantys och härlige Minos;

Eller för Semele ljuv eller sköna Alkmene i Tebe,

Hon som min älskade son, den modige Herakles födde;

Semele åter till dödligas fröjd Dionysos mig födde.

Aldrig Demeter mig tjusade så, hårfagra gudinnan,

Eller den prisade Leto en gång, ja icke du själv ens,

Som jag dig älskar nu och är gripen av ljuvaste åtrå.»

Odysseen meddelar ytterligare något om Minos, nämligen i
elfte sången, om Odyssevs’ vandring i underjorden. Här i döds-
riket är Minos beklädd med det högsta ämbetet, det att »med
gyllene spiran i hand» »bland skuggorna döma».

»Nu fick jag Minos se, den lysande son av Kronion,
Sitta med gyllene spiran i hand och bland skuggorna döma,
Medan hos drotten de sökte sin rätt, där de runt om hans domstol

Sutto och stodo i Hades’ hus med dess väldiga portar. »

Enligt Homeros är »härlige Minos» sålunda son till ingen
mindre än Zevs, gudarnas konung; och han är själv kung i
Knossos, den största bland de »nittio städer» på »väldiga Kreta»,
samt fader till berömda hjältar och furstar. Och efter slutat jorde-
liv för Minos spiran och dömer »i Hades’ hus». Denna heder
är ju begriplig redan av den grund, att Hades (Pluton) är Zevs’,
Minos’ faders, broder.

Minos har en dotter, »Ariadne den blonda», vilken av Zevs’
son med Semele, »Dionysos fröjdebringaren», »utväljes till maka».

15
»Och odödlighet skänkte henne Zevs, och evig ungdom.» Detta
enligt Hesiodos’ Teogoni.

Intet tvivel således, att Minos i den grekiska myten står ting-
ens gudomliga ursprung och gudarna själva helt nära.

Hesiodos förtäljer ju i sin sång om gudarnas härkomst, att
tillvaron börjar med Kaos och Gaia, och att Gaia, urmodern
jorden, föder Uranos, himmeln. Med denne sin son föder hon
dottern Reia och sonen Kronos. Dessa bägge föda Zevs. Och
sedan Uranos störtats från tronen av Kronos, blir han själv
detroniserad av Zevs.

I tingens begynnelse äro släktleden tätt sammanflätade ge-
nom beblandelse och genom äktenskap mellan moder och son,
mellan broder och syster. Folkets och diktarens religiösa känsla
och fantasi ha förnummit himmel och jord, ljus och mörker, land
och hav, solen och livet självt såsom gudomliga personligheter,
manliga och kvinnliga, följande varandra, liksom människor, uti
släktled. Men då de eviga gudar icke dö, måste maktfördel-
ningen dem emellan och framför allt det yngre släktledets slut-
liga övermakt förklaras genom en kamp om världstronen.

På detta sätt, ödesbestämt, blir Zevs slutligen den väldige
härskaren över gudar och människor, liksom han är »gudars
och människors rådgivare och fader». Men detta går icke i
fullbordan utan att Kronos överlistas av Reia och Gaia i för-
ening redan vid Zevs' födelse. Och härmed sammanhänger den
märkliga omständighet, att Zevs, gudahovets regent på bärget
Olympos där uppe i det nordliga Grekland, blir född på Kreta.

Då Reia skall föda Zevs, berättar Hesiodos, bönfaller hon hos
sina föräldrar, Uranos och Gaia, om hjälp att bliva dold för
den spanande Kronos, som är redo att sluka den nyfödde. »Och
de sände henne bort till Lyktos på välsignade Kreta, på det
att väldiga Gaia måtte taga den nyfödde från modern att ho-
nom nära och vårda i Kretas härliga ängder.» »Först bragte
hon honom till Dikte. Där dolde hon guden, som hon bar i
sina händer; dolde honom djupt inne i jordens heliga dunkel
där borta i det egeiska bergets grotta, över vars ingång sko-
gen kastar sin täta skugga.»

Här föra oss alltså spåren av grekernas äldsta kultur bort
till det »vågomsvallade» landet »mitt ute på blånande djupet».
Om gudasonen Minos ej är olympier, kan det förklaras därav,
att han tillhör ett äldre, förolympiskt skede av den grekiska

16
gudasagans utveckling och att hans minne stannade i det land,
där hans höge fader och han själv föddes och där han en gäng

14)

7,

2"T

y.

poyag

FIG. 4. ZEVS OCH HERA.

Tempelrelief i Selinunt omkr. 460 f. Kr.





härskade såsom konung. Hans rang i den grekiska urhistorien
är dock given genom blodsbandet med »skysamlaren» Zevs, en

2.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

17
av de allra ursprungligaste och utan gensägelse betydelsefullaste
gestalterna i den namn- och typrika grekiska gudavärlden.

Det är naturligtvis möjligt, att namnet Minos bars av en värk-
lig konung eller konungaätt, som, liksom mången annan i den
grekiska forntiden, blev heroiserad och hedrad genom en saga
om gudomlig härstamning. En annan möjlighet är ju den, att
Minos konungen och Minos Zevs-sonen från början saknat sam-
band med varandra, men fått ett sådant genom senare mytbild-
ning. Att denna gjort konung Minos i Knossos på Kreta till
Zevs’ son kvarstår dock som ett för bedömandet av det äldsta
kulturförhållandet mellan Grekland och Kreta avgörande fak-
tum.

För sannolikheten, att en Minos verkligen varit konung på
Kreta och gjort sig till herre över havet samt öar och fastlands-
stränder närmast sitt eget land, talar ett ställe hos Herodotos
från Halikarnassos. Denne det femte förkristna århundradets
hedervärde gamle »historiefader» har i belysning av den mo-
derna arkeologiens nyaste rön ofta visat sig vara vida pålitli-
gare, än man i den antiklärda världen tidigare velat tro den
något pratsamme och mycket sagokäre mannen om. Herodotos
har på sistone lärt oss, att en skepticism utan säker kunskaps-
grund kan vara lika vilseledande för sanningssökaren som en
kritiklös lättrogenhet. Eller med andra ord: en legend behö-
ver ej vara falsk, därför att den är en gammal folksägen eller
blivit utan motsägelse upptecknad av Herodotos. Vilja vi för-
kasta en viss folksägen eller uppgift hos Herodotos, måste vi
kunna giva goda skäl för vår ståndpunkt. Eljest måste åtmins-
tone någon övervikt av sannolikhet tillräknas, vad sägnen för-
täljer eller kan rimligen anses åsyfta. Detta enligt den goda
principen: ingen rök utan eld.

Herodotos beskriver den persiska storstatens uppkomst under
Kyros, såsom inledning till skildringen av kampen mellan gre-
ker och perser; och under sysslandet med persernas tidigare
historia får han rikt tillfälle att fördjupa sig både i forntidshis-
toria och i skildringar av de många olika folk, som levat och
då ännu levde längst i väster i främre Asien och på öarna i det

18
Egeiska havet. Bland dessa folk äro karer, kaunier och ly-
kier. Själv var Herodotos till härstamningen halvt karer och
halvt dorer, ehuru till kulturen ioniserad.

Bland Kyros’ härförare är en medier vid namn Harpagos,
som utförde erövringen av det asiatiska Ionien och Eolien.

»När nu Harpagos», fortsätter Herodotos, »lagt Ionien under
sig, gjorde han ett krigståg mot karerna och kaunierna och ly-
kierna, och därvid måste ionerna och eolerna följa med. Utav
de nämnda folken hava karerna kommit till fasta landet ifrån
öarna. Ty i gamla dagar lydde de under Minos, och kallades
leleger, och besutto öarna, men erlade dock ingen skattepenning;
åtminstone är därom ingen sägen kvar, så långt jag har gått
tillbaka; utan de bemannade Minos’ skepp, så ofta han anlitade
dem därom. Och som Minos underlade sig månget land och
var lyckosam i krig, så var ock det kariska folket under denna
tid framför andra folk det allra ryktbaraste och namnkunnigaste.
Och de gjorde trenne uppfinningar, dem hellenerna antagit. Ty
att på hjälmarna binda fjäderbuskar, det hava karerna uppfun-
nit, ävensom att på sköldarna sätta märken. Avenså äro de de
första, som gjorde handtag till sköldarna; ty alla, som dessför-
innan brukade nyttja sköldar, buro dem utan handtag, och styrde
dem med läderremmar, som de kastade kring halsen och vän-
stra axeln. En lång tid därefter blevo karerna förjagade från
öarna av dorer och ioner och kommo så till fasta landet. Så
berätta kreterna karernas historia; men därmed överensstämma
icke karerna själva, utan anse de sig vara urinvånare på fasta
landet, och mena att de alltid burit samma namn som de nu
bära. Och därvid åberopa de sig på en urgammal, den kariska
Zevs tillhörig helgedom i Mylassa, i vilken myserna och lyderna
hava del, såsom varande karernas brödrafolk. Ty Lydus och
Mysus — säga de — voro bröder till Kar. Dessa hava däruti
del; men alla andra, som äro av annan stam, ehuruväl de tala
samma språk som karerna, äga icke del däruti.

»Kaunierna åter äro, så vitt jag kan finna, urinvånarna;
men själva påstå de sig vara ifrån Kreta. I sitt tungomål hava
antingen de närmat sig till kariska stammen eller karerna till
den kauniska; vilketdera kan jag icke så noga avgöra. Men i
sina andra seder och bruk avvika de betydligt både från karerna
och alla andra folkslag.-------

»Men Lykierna hava ursprungligen kommit från Kreta; ty i

19
gamla dagar besutto barbarer hela Kreta. Men då Europas
barn, Sarpedon och Minos, kivade om konungadömet på Kreta
och Minos fick överhanden, måste Sarpedon samt hans anhäng-
are lämna ön; och då kommo dessa landsflyktiga till landet
Milyas i Asien; ty det land, som lykierna nu bebo var fordom
just detta Milyas, och milyerna hette då för tiden solymer. — —
I sina seder och bruk följa de dels kreterna dels karerna. Ett
bruk är dem dock alldeles eget och icke likt med något annat
folks: de benämna sig efter sina mödrar och icke efter sina fä-
der. Om därför någon frågar en annan, vem han är, gör denne
reda för sitt möderne, och uppräknar sin moders mödrar. Och
om en borgarkvinna beblandar sig med en träl, anses barnen
för äkta; men om en borgarman, vore han ock den förnämsta
ibland dem, har en utländsk kvinna till hustru eller frilla, så
bliva barnen oäkta.»

Vi få sålunda, utom åtskilligt annat mera i förbigående, av
den bereste och i »barbarers» folksägner kunnige Herodotos
veta, att Mindre Asiens karer »i gamla dagar lydde under
Minos» och »bemannade Minos’ skepp, så ofta han anlitade
dem därom», samt att kaunierna »själva påstodo sig vara från
Kreta», under det att även de i Mindre Asiens sydvästra hörn
boende lykierna »ursprungligen kommit från Kreta, ty i gamla
dagar besutto barbarer hela Kreta».

Dessutom erfara vi, att »Minos underlade sig månget land
och var lyckosam i krig» samt att han tillvällade sig »konunga-
dömet på Kreta» efter kamp med en sin broder, Sarpedon.

Allt detta hände »i gamla dagar». Hur långt före Herodotos,
därom hade denne tydligen ingen minsta idé. Han visste blott,
att »det var en gång» långt före Kyros, således före det sjätte
århundradet. För oss är det av intresse att se Minos’ identitet
såsom storkonung på Kreta och en havets behärskare, ett »ta-
lassiskt» majestät, bekräftad. Vi få också en aning om större
och mindre folkvandringar mellan Kreta och Mindre Asiens
västkust i förhistorisk tid och om Kreta såsom ett centrum för
både politisk och kulturell maktutströmning, långt innan gre-
kerna själva upphört att vara »barbarer».

Flytta vi oss fram i tiden ett kvarts sekel ungefär från Hero-
dotos räknat, påträffa vi i den store atenske historikern Tuky-

20
dides’ bok om det
peloponnesiska kriget
ett intressant utlåtande
om Minos.

Tukydides förme-
nar, att grekerna »up-
penbarligen aldrig för-
enat sig i något ge-
mensamt företag före
det trojanska kriget».
Ja, grekerna hade väl
icke ens på Homeros’
tid, fortsätter Tukydi-
des, börjat uppfatta
sig som ett enhetligt
folk, motsatt »barba-

FIG. 5. GAMMALKRETISKT RODDFARTYG.

Häst i förgrunden. Fragment av sigillsten från
Knossos.

rerna». Ty hos Ho-
meros benämnas endast de under Akillevs kämpande ftioterna
»hellener»; och om »barbarer» vet Homeros intet.

Emellertid förena sig de grekiska stadsstaterna i det trojanska
kriget, och blevo därigenom för första gången »starka till sjöss».

»Ty», skriver Tukydides, »Minos var den förste, om vilken
traditionen meddelar, att han haft en flotta på havet. Och i
själva verket behärskade han största delen av det så kallade
grekiska havet. Aven de kykladiska öarna stodo under hans
välde. De flesta av dessa öar har han också koloniserat, i det
han fördrev karerna från dem och gjorde sina söner till furstar
över dem. Och för att trygga sina statsinkomster från dessa
öar, rensade han havet möjligast grundligt från sjörövare.

»Så väl de gamla grekerna som de barbariska folk, vilka
bodde på fastlandskusterna eller på öarna, hade nämligen, så
snart de börjat underhålla en något livligare sjöfartsförbindelse
med varandra, även slagit sig på sjöröveri, varvid alltid de
mäktigaste bland dem ställde sig i spetsen. Detta utan att
man häruti såg något skamligt. Snarare räknade man sig
detta hantverk till ett slags ära. Sjöröveriet bedrevs av anförarne
dels för vinstens skull och dels för att skaffa uppehälle åt deras
mindre bemedlade underlydande, i det man överföll och utplund-
rade de ännu helt små, såsom byar anlagda och av inga murar
skyddade städerna.»

21
Åter framträder Minos på Kreta såsom den grekiska forn-
tidens mäktige sjökonung och denna gång såsom en härskare,
vilken förmår upprätthålla fred och ordning, även till sjöss,
inom ett för den tiden vidsträckt rike; i det väsentliga ett örike
med Kreta till centrum. Den trygghet mot överfall från sjö-
sidan, som de grekiska städerna på de europeiska och asiatiska
kusterna kring Egeiska havet nu åtnjöto, hade de konung Minos
på Kreta att tacka för. Och att döma av de genom nutida
arkeologiska forskningar uppdagade spåren av konstindustriella
stilarters spridning kring det Egeiska havet i det andra årtusen-
det före vår tidräkning, var även det kretiska kulturinflytandet
på konung Minos’ tid mäktigt och omfattande.

Det sagodunkel kring konung Minos’ person, som den sago-
käre Herodotos ännu icke förmått skingra, synes nästan helt
ha försvunnit inför Tukydides’ klara, skarpa forskarblick och
psykologiskt-realistiskt djupsinniga historieuppfattning. För
Tukydides är Minos tydligen en grek bland greker, under det
att Herodotos uppfattade honom såsom en »barbar»konung.
Hos Tukydides stiger det kretiska landet, »vågomsvallat och
bördigt och skönt», fram ur sin förhistoriska havsdimma. Vi
börja skymta den härliga sagoön mitt ute på Medelhavets blå-
nande djup såsom ett urgammalt kärnland i den underbara
stats- och kulturkrets kring Egeiska havet, uti vilken grekiska
stammar sedan sin urtid samverkade och kämpade med »bar-
barer» och beblandade sig med dessa.

Ytterligare ett halvsekel fram i tiden, efter Tukydides, således
fram mot mitten av det fjärde århundradet före vår tidräkning,
skriver Platon om Kreta och Minos i sin »Gorgias» och sina
»Lagar».

I den av storslagen etisk skönhet omstrålade avslutningen
till »Gorgias» låter Platon Sokrates skildra, huru de dödas själar,
utan höljen och prydnader, nakna och bärande alla spår och
märken av jordelivets öden och gärningar, i dödsriket bliva döm-
da okända och blott efter förtjänst, utan hänsyn till om de varit
fattiga eller rika, låga eller höga, obemärkta eller berömda.

»De skola dömas ohöljda. Åven deras domare skall vara
ohöljd. En död, som med själen omedelbart skådar varje

22
annans själ. Och de skola dömas okända, på det att domen
må bli rättvis.»

Så talar Zevs. Han fortsätter: »Och har jag bland mina
söner utnämnt till domare tvenne från Asien, nämligen Minos
och Radamantys, och en från Europa, nämligen Eakos. Så
snart dessa äro döda, skola de sitta till doms på ängen vid
korsvägen, där de båda vägarna förgrena sig — den ena till
de saligas ö, den andra till mörka Tartaros. Och skall Rada-
mantys döma dem från Asien och Eakos dem från Europa.
Men åt Minos vill jag giva ämbetet att slutgiltigt avgöra, då
de två andra finna saken allt för svår; på det att domen, vart-
hän människorna skola vandra, må bli fullkomligt rättvis.»

Radamantys och Eakos »döma med en stav i handen». »Blott
Minos, som förvaltar överdomarens ämbete, sitter allena med
en gyllene spira i handen; så som Odyssevs hos Homeros be-
römmer sig av att ha sett honom i dödsriket, dömande de
döda.»

Platon upptar sålunda här legenden iOdysséen om dödsdomaren
Minos och förlänar på detta sätt ny glans åt dennes sagoom-
vävda minne. Men märkvärdigt är, att Platon låter denne
Minos och Zevs-son komma från Asien. Vad grunden härtill
kan vara och vad betydelse det kan anses ha för bedömandet
av de urgamla kulturförbindelserna mellan Grekland och Kreta,
förmår jag icke avgöra.

Den åldrande Platons sista verk, »Lagar», förflyttar oss till
Kreta. Vi befinna oss således icke mer i Aten, såsom uti den
store filosofens tidigare arbeten. Sokrates är icke längre med.
Det föregivna samtal, som även här ligger till grund för fram-
ställningen, äger rum mellan en åldrig »främling från Aten»
(Platon själv således) samt en gammal spartan och en gammal
kreter. Tillfälle till jämförelser mellan spartansk och kretisk
författning har Platon således här avsiktligt berett åt sig. Och
ännu tydligare är filosofens avsikt att utnyttja de gamla tradi-
tionerna om Kreta och möjligen även de verkliga äldre och
senare förhållandena därstädes såsom underlag för den stats-
filosofiska konstruktion, som han nu avsåg att utföra.

Tydligen har Platon nu kommit på andra tankar än i sitt

23
tidigare, så ytterligt idealistiska och kommunistiska verk »Staten».
Han söker denna gång anslutning till en historisk verklighet,
nämligen dels den statsförfattning, som tillskrevs den vise kre-
terkonungen Minos, och dels de atenska och spartanska för-
hållandena. Den föregivna anledningen till utredningen ger
grundandet av en kretisk koloni, uti vilket värv den i samtalet
deltagande kretern, Kleinias, blivit utsedd att medverka.

Naturligtvis erhålla vi icke på detta sätt något klart besked
om Kretas tidigare eller senare författning. Ett och annat
viktigt grunddrag av densamma skymtar dock fram. Likaledes
en traditionell grekisk beundran och vördnad för kretiska insti-
tutioner. Dessas sagolika ursprung är den heliga grotta på Kreta,
i berget Ida eller i Dikteberget uti lykternas land, varest Zevs
föddes och dit dennes son Minos vart nionde år vallfärdade för
att hos sin fader hämta ny inspiration för sitt värv såsom
statsbyggare.

»O främling», säger Platon på ett ställe, »jag måste erkänna,
att kreternas lagar icke förgäves framför alla andra hos gre-
kerna stå i högt anseende, ty de ådagalägga sin förträfflighet
genom att lyckliggöra de folk, som leva under dem.»

Med särskild omsorg söker Platon utröna, vad som egentligen
låg till grund för kreternas sedvänja att intaga gemensamma
måltider. Svaret blir, att denna sed sammanhänger med krigets
och krigföringens behov. Den för kriget oumbärliga gemen-
skapen har bibehållits även för fredstid.

Frågan är då, menar Platon, om samhället skall inrättas med
hänsyn främst till kriget eller freden. Hans slutsats blir: varken
det ena eller det andra eller både det ena och det andra. Att
främja dygden, vare sig den ligger i krigets eller fredens värv,
måste vara statens främsta mål.

Slutligen bör i detta sammanhang icke förbigås, vad Aristo-
teles i sin bok »Politiken» har att säga om Kretas statliga för-
hållanden. Med Aristoteles ha vi kommit in i det fjärde år-
hundradets senare hälft. Den kretiska lagstiftning och för-
fattning, som han beskriver, torde hava sitt ursprung inne i det
andra förkristna årtusendet, men vara påverkad av stora poli-

24
tiska omvälvningar i slutet av
detta årtusen och början av
nästa.

»Kretas politiska författning»,
skriver Aristoteles, »liknar myc-
ket Spartas. I några avseenden
är den icke sämre, men i allmän-
het är den mindre fulländad.
Ty det synes sannolikt, och er-
kännes dessutom i många fall,
att Spartas författning är en
efterbildning av Kretas. Och
i allmänhet är ju det nya en
förbättring av det gamla.

»Det berättas nämligen att
Lykurgos, när han slutade att

FIG. 6. ATLET, SOM GÖR VOLTER
MELLAN HORNEN PÅ EN LIGGANDE

• TJUR.

Sigillsten från Kreta.

vara förmyndare för konung Karillos, reste till utlandet och till-
bragte en lång tid hos sina släktingar på Kreta. Lykterna äro
nämligen en spartansk koloni. Och de spartaner, som först bo-
satte sig på Kreta, antogo de lagar, som de funno i tillämpning
bland landets gamla invånare. Dessutom iakttaga vi, att de
kreter, som nu bo nära lykterna, fortfarande hava samma lagar
som Minos först stiftade för dem.

»Denna ö, Kreta, synes av naturen vara bestämd för greker-
nas herravälde över den grekiska världen. Ty den behärskar
hela det hav, omkring vilket grekerna slagit sig ned, och är
icke avlägsen vare sig på ena sidan från Peloponnesos eller på
andra sidan, åt Asien till, från Triopion och Rodos. Tack vare
detta Kretas läge kunde Minos göra sig till havets behärskare
och erövra öarna, till somliga av vilka han överförde kretiska
kolonier. Slutligen dog han i Kaneikos, under det att han ut-
förde ett angrepp mot Sicilien.

»Det finns överensstämmelser mellan spartanernas och kreter-
nas samhällsskick. Heloterna odlade jorden åt de förra; in-
födda livegna åt de senare. I båda staterna förekommo gemen-
samma måltider. Och spartanerna benämnde dessa fordom icke
fiditier såsom nu, utan andrier, såsom kreterna göra, vilket be-
visar varifrån seden kom. Detta gäller också författningen.
Eforerna i Sparta ha samma makt som de myndigheter på Kreta,
vilka kallas kosmi. Men eforerna äro blott fem och kosmi äro

25
tio. De äldstes antal är lika i Sparta och på Kreta, varest de
kallas för rådet.

»På Kreta fanns ursprungligen konungadöme; men detta blev
senare avskaffat; och i krig ledas de nu av kosmi. I folkför-
samlingen taga alla del, men hava rätt endast att omrösta om
beslut, som fattats av de äldste och av kosmi.

»De gemensamma måltiderna äro bättre inrättade hos kreterna
än bland spartanerna. I Sparta måste en var, som förut sagts,
medbringa så mycket som är föreskrivet per huvud av befolk-
ningen och förlorar eljest sin medborgarrätt. På Kreta går det
mera gemenskapligt till. Av jordens och boskapshjordarnas hela
avkastning och av utsädet och de livegnas utskylder är en viss del
bestämd för gudarna och statens ändamål och en annan del för del-
tagarna i de gemensamma måltiderna; så att alla — män, kvinnor
och barn — erhålla sitt underhåll ur det gemensamma förrådet.»

Härefter följer en kritik av den kretiska författningen i mitten
av det första förkristna årtusendet, utmynnande i omdömet, att
denna icke kännetecknar en fristat utan en oligarki. Borgar-
krig synas icke heller, åtminstone ej på Aristoteles’ tid, ha
varit främmande för Kreta. Likväl åtnjuter den kretiska staten
en stor fördel, den nämligen att genom landets läge långt ute i
havet vara skyddad mot allt för mycket intrigerande och allt
för ofta påkommande ingrepp från utländskt håll. »Därför för-
hålla sig också de livegna på Kreta lugna, under det att Spartas
heloter ofta göra uppror.» »Icke heller ha kreterna andel i nå-
got välde utanför sitt eget land.»

I de nu omtalade verken av Platon och Aristoteles framträder
den grekiska statsfilosofiens, och varje statsfilosofis, oundgäng-
liga svaghet med all möjlig skärpa; icke minst tack vare dessa
tvenne grekers enastående intellektuella kraft och andliga storhet.
Vad de icke förmådde, skulle ej heller lyckas för mindre andar.

Båda använda en personligt konstruerad måttstock för att mäta
det historiskt vordna samhället. Utan att beakta, att även detta
är någonting personligt och därför inkommensurabelt med allt
annat personligt.

Och vad värre är, de sakna alldeles blick för förvandlingens,
utvecklingens, det historiska vardandets fundamentala faktum.

26
Grundskiljaktiga skeden i ett folks eller en stats liv bedömas ur
samma, rent personliga och nutidsbetingade synvinkel. Den tröja,
som en gång gjordes åt gossen och förträffligt passade denne,
kritiseras högtidligt, därför att den är mycket för trång åt den
mogne mannen eller alls ej är varm nog åt den sjuklige gubben.

De yttersta historiska realiteterna, världsåldrarnas skiftande
typer, sådana de uppenbara sig hos olika folk och stater i dessas
skilda åldersstadier eller utvecklingsperioder, skymta fram här
och där ur de statsfilosofiska resonemangernas dimma. Och
detta är för oss just nu det värdefulla i verk sådana som Platons
»Lagar» och Aristoteles’ »Politik». Men vi få ej låta oss för-
villas av dessa andliga stormäns grundligt ohistoriska och såle-
des också fundamentalt ologiska syn på samhällstypens och stats-
formens problem. En ohistorisk logik, tillämpad på det histo-
riska, är ologisk.

Vad vi behålla och anteckna efter studiet av »Lagarna» och
»Politiken» är framför allt detta, att den grekiska traditionen
erkänner redan det äldsta, blott i myten dunkelt omtalade kre-
tiska samhället såsom minst jämbördigt med det grekiska; samt
dessutom medvetandet om en stark växelverkan i forntiden så
väl som senare mellan kretisk och grekisk stats- och kultur-
utveckling.

Mellan Zevs-sonens, kung Minos’ homeriskt glansfulla och
lyckliga, av grekerna enstämmigt beprisade havsherravälde i
den avlägsna forntiden och detta Kreta, som enligt Aristoteles
icke längre har »andel i något välde utanför sina egna landa-
mären», måste ligga en lång, kanske mer än tusenårig historia.

Av vittnesbördet hos Homeros att döma är det möjligt, att
den av honom enligt gamla sägner och sånger skildrade »home-
riska tiden», redan den, blickade tillbaka på en konung från
Kreta och hans sjömakt såsom ett minne från en avlägsen, halvt
mytisk tid. Eljest skulle icke Minos redan i Iliaden ha kunnat
uppträda som »monark över Kreta» så väl som närmaste »ättling
av Zevs». Att Minos likväl personligen deltar i kampen utan-
för Troja behöver icke vara annat än en mytisk och episk
anakronism av samma slag som hans släktingars, de olympiska
gudarnes framträdande på den trojanska, halvt historiska, halvt
mytiska krigsskådeplatsen.

27
Namnet Minos var i den grekiska forntiden utan tvivel minst
lika vördat sorn namnen Lykurgos och Solon och ännu mer
ryktbart. Den store kretiske lagstiftaren och samhällsbyggaren
prisades som den mäktige konung, vilkens sjövälde kom hela
den grekiska folkvärlden kring Egeiska havet till godo genom
framtvingandet av en »kretisk fred» på havet. De äldre gre-
kiska auktorerna hava icke heller annat än gott att förmäla om
konung Minos i Knossos.

Först i relativt sen tid, kanske icke förr än i det femte för-
kristna århundradet, kunna vi spåra framträdandet av även en
annan, fientlig och i viss mån nedsättande uppfattning om Minos’
person och maktutövning. Denna legend — den om Minotauros
och labyrinten på Kreta — har tydligen sitt ursprung i Aten
och är väl intet annat än en av atenarnas vanliga intellektuella
hämndeakter — denna gång mot Knossoshärskaren efter en
till nederlag förande krigisk konflikt med denne eller med någon
senare, Minos benämnd monark på Kreta. Plutarkos’, omkring
loo år e. Kr. nedskrivna, skildring av Tesevs’ liv pekar tydligt
i denna riktning.

Enligt sagan uppbyggde Tesevs det större atenska konunga-
riket, »liksom Romulus grundade Rom». Med denna den attiska
statens ursprungslegend synes minnet om ett olyckligt krig mot
Kreta ha blivit sammanlänkat. Enligt fredsfördraget blev Aten
förpliktat att vart nionde år sända ett skepp med sju ynglingar
och sju jungfrur till Kreta.

Naturligtvis gjorde den attiska sagan hjälten Tesevs till Atens
befriare från denna nesliga tribut. Och lika naturligt är, att
legenden om Tesevs’ befriaregärning utstyrdes med fantastiskt
rysliga och fienden svartmålande detaljer. Det fanns alltid my-
ter på lager, som kunde tjäna ett så nobelt patriotiskt syfte.

Karakteristiskt för den kära mänskligheten i allmänhet är
slutligen den omständigheten, att vad som till sist — trots
Homeros’, Hesiodos’, Tukydides’, Platons och Aristoteles’ sam-
stämmiga vittnesbörd — blev kvar i det allmänna »bildade»
medvetandet om konung Minos på Kreta, var icke den frej-
dade, fredsbringande havskonungen, utan en grym tyrann, som
inspärrade atenska ynglingar och jungfrur i ett hemskt fängelse,
labyrinten kallat, och lät dem uppätas levande av ett gräsligt
monster med tjurhuvud och människokropp. Den sagan var
mat för den kultiverade folkfantasien, vilken ju i nödfall ej

28
generar sig för ett tjurhuvud som tuggar
människokroppar i stället för att helt be-
skedligt idissla gräs.

Det praktfulla urgamla konungapalatset i
Knossos, där »labyrinten» fanns, gick sin
tredje och slutliga förstörelse till mötes re-
dan omkring 1400 före vår tidräkning. Så-
ledes ett par århundraden före det »home-
riska» Trojas belägring och brand och
sex århundraden före Homeros. Det fanns
således några århundraden efter Homeros
gott utrymme för varjehanda legender om
det minoiska palatset och dess härskare.

FIG. 7. TJURHUVUD
MED DUBBELYXA (LA-
BRYS) MELLAN HÖRNEN.

Från Knossos.

Vad greken Plutarkos’ framställning av Tesevsmyten beträffar,
är den mycket trasslig och, tydligen även enligt Plutarkos’ egen

personliga mening, på intet sätt något bevis mot Minos’ huma-

nitet i enlighet med den tidens standard. Snarare blir det de

goda atenarna, som framstå i en något ogynnsam dager. De
hade, säger Plutarkos, »på ett förrädiskt sätt slagit ihjäl
Androgevs», ett Minos’ sändebud. Därför började Minos krig
mot Attika, »och gudarnas hämnd ödeläde landet» med torka,
hungersnöd och pest. Då framträder Apollon som fredsmäklare.
Han råder atenarne att giva Minos upprättelse. »Då skulle
gudarna upphöra att hemsöka deras land.» Atenarnas sände-
bud undertecknade nu ett fördrag med Minos beträffande tri-
buten från Attika vart nionde år av sju ynglingar och sju
jungfrur.

Plutarkos antyder som sin mening, att dessa atenska ung-
domar av Minos blott behandlades på vanligt sätt såsom slavar,
vilka kunde få det bra eller dåligt, allt efter skaplynnet hos den
som råkade bli deras herre.

Av särskilt intresse är Plutarkos’ skildring, huruledes dessa
statsslavar tilldelades såsom tävlingspriser åt vinnarne i vissa
offentliga spel på Kreta. Dessa spel torde, enligt den moderna
arkeologiens vittnesbörd, åtminstone delvis ha bestått uti en egen-
domlig, sannolikt för både djur och människor tämligen ofarlig
form av tjurfäktning eller snarare gymnastiska övningar med
dresserade tjurar.

Plutarkos vet synbarligen ingenting härom, men berättar, att
förste pristagare i dessa spel vid ett tillfälle var en av Minos’

29
härförare vid namn Tauros. Denne var en brutal herre, som
illa behandlade de honom tilldelade statsslavarna frän Aten.

I varje fall har nog den ursprungligen i någon urtidens bru-
tala djurkult grundade sagan om Minotauros eller Minos tjuren
sin rationella och för Knossoskonungen icke värst kompro-
metterande förklaring ej särdeles långt borta. Och med all rätt
anmärker den hederlige Plutarkos, att »det tydligen är farligt att
stå i fientligt förhållande till en stad, som är säte för vältalighet
och lärdom; ty Minos blev alltid satiriskt behandlad på den
atenska teatern», och »tragöderna framställde honom som en
dålig, våldsam och oförsonlig människa; allt i motsägelse till
deras eget framhållande av hans rykte som en stor lagstiftare
och rättvis domare».

Minotaurossagan är ju för övrigt inriktad på ett lyckligt slut.
Då Tesevs frivilligt förenat sig med de till Kreta utskeppade
attiska ungdomarna, väcker han i Knossos Ariadnes, Minos’
dotters, kärlek och räddar sig med hennes hjälp, ariadnetråden,
ut ur labyrinten samt dödar Minotauros, varefter Minos avstår
från tributen.

Mera oklart är däremot, hur pass hyggligt Tesevs behand-
lade sin älskande rädderska Ariadne. Värst ridderliga mot
kvinnor voro de grekiska heroerna aldrig. De likna härutinnan
de grekiska gudarne, med vilka de ju i regel äro befryndade
på den mycket vidlyftiga sidolinjen.

30
GREKLAND OCH VÅR
KULTURS MODER-
LÄNDER

"T VENNE URGAMLA TRADITIONER, FRAMFÖR

1 alla andra, bevisa att det helleniska kulturmedvetandet
ytterst vilade på grundval av visserligen dunkla och formlösa,
men outplånligt rotade folkminnen om väldiga växlingar i mänsk-
lighetens öden och om den egna stammens, i en avlägsen, sa-
golik forntid timade, väl icke alltid fredliga beröring med en över-
lägsen odling och ett mognare samhällsskick än det egna. Dessa
helleniska folktraditioner framträda uti den djupsinniga och sköna
hesiodiska legenden om världsåldrarna och uti den allt ifrån
Homeros och Hesiodos intill Platon och Aristoteles levande er-
inringen om ett fredsstiftande, kulturspridande minoiskt-kretiskt
havsvälde kring Egeiska havet och kanske även västerut på
siciliskt och italiskt område.

Sådana aningar om världsåldrars eviga växling och om en
förgrekisk högkultur strax utanför Hellas’ portar äro lika säll-
samma som betydelsefulla. Sällsamma i den grekiska folkpsy-
kologiens belysning nämligen.

Ingen människostam vi känna kan tävla med grekerna i kul-
turskapande snille och kraft. Därför var det också oundvikligt
att de, i sitt stolta och lyckliga medvetande om obetingad and-
lig överlägsenhet över alla andra folk, »barbarer» som de kal-
lade dem, skulle överskatta sin kulturs självständighet. Sagan
om Pallas Atene, den »strålögda» visdoms- och kulturgudinnan,
som födes mogen genom ett enastående under, framspringande
väpnad ur allfader Zevs’ huvud, är typisk för den grekiska kul-
turens självuppskattning.

Denna härliga kultur förnimmer sig själv såsom ett under, så-
som en orsakslöst, utvecklingslöst, ensamt av det egna geniets
nåde ernådd andlig makt och mogenhet. Den kan ej annat.

Och grekernas lika stolta som ohistoriska självuppskattning

31
har villigt akcepterats av senare tiders folk, som stått i oberäk-
nelig kulturskuld till dem. Dogmen om den grekiska kulturens
självalstring och absoluta ojämförlighet har utan anfäktning le-
vat och verkat ända fram till de allra sista årtiondena. Och
den lever och verkar ännu — ehuru ej längre utan motsägelse.

Med stöd blott av litterära urkunder var det ej möjligt att
detronisera denna dogm, som redan formellt var en motsägelse
mot all historisk världsuppfattning, och som reellt alldeles skym-
de det vitala sammanhanget mellan forntidens och nutidens, mel-
lan främre Orientens och Europas kulturer. Men, märkligt att
säga, den historiska uppgift, som var olöslig för den »egentliga»,
med litterärt material arbetande historieforskningen, blev i tider-
nas fullbordan på ett glänsande sätt löst av den »förhistoriska»,
arkeologiskt forskningsmaterial förarbetande vetenskapen. Var-
igenom bevisades en gång för alla, att den äldre sedvanliga de-
finitionen på historia och historievetenskap var för trång och
grundade sig i en från grekerna nedärvd fördom.

Äldre historiker och deras skolor ha velat göra gällande, att
historievetenskapen i egentlig mening bör sysselsätta sig blott
med de folk, som verkligen uppbyggt och främjat mänsklighe-
tens högre odling och framåtskridande, samt att den i grunden
måste vara statshistoria eller politisk historia och främst skall
inrikta sig på en skildring av de stora politiska och möjligen
även religiösa personligheterna och deras verk, sådana dessa
framstå i de skrivna urkunderna av olika slag.

I denna uppfattning framlyser den mycket naiva och oveten-
skapliga tron, att det tack vare någon särskild anordning av
världshistorien genom högre makter sörjts för full klarhet be-
träffande »de utvalda folken» eller skillnaden mellan de för »mänsk-
lighetens odling» betydelsefulla och icke betydelsefulla folken.
Veta vi från början, utan historieforskning, att dessa äro gre-
kerna och romarne, så är ju saken klar. Men hur veta vi det?
Om vi icke godtroget taga grekerna och romarne på ordet!

Historieforskningen har väl snarare här ett av sina grundpro-
blemer. Och tar den på allvar itu med detta, kommer den ge-
nast till en helt annan slutsats. Knappast något folk kan helt
a priori ställas utanför den folkkrets, som väsentligt bidragit

32
till mänsklighetens högre kultur, ty denna har sina rötter i de
avlägsnaste tider och i olika världsdelar.

Mänsklighetens hittills högsta odling var utan tvivel tidigast
lokaliserad i vissa trakter av Europa, Asien och Afrika. Men
mänga kända och okända raser och folk voro från begynnelsen
med om att bygga upp den. Och i andra områden av vårt
världsklot ha andra, delvis mycket högt stående kulturer varit
lokaliserade, i det de utvecklats av helt andra raser.

Historia påträffa vi överallt; även i Brasiliens urskogar och
på Océaniens otaliga öar. Ett element uti den värkliga »mänsk-
lighetens» historia är varje sådan ras- och folkhistoria. Mänsk-
ligheten består nämligen ej blott av greker eller »arier», utan
även av mångahanda »barbarer».

Historia är all kunskap om stammar, folk och raser, vilken
avslöjar en sammanhängande förändring uti deras tillstånd, själs-
art, verk och öden. Ohistoriskt är blott det föregivet samman-
hangslösa och oföränderliga bland människor. Ohistoriskt är så-
ledes intet mänskligt. Men det historiska, det mänskliga före-
kommer mer eller mindre. Det är mer att konstatera för gamla
grekers vidkommande än för gamla australiers.

Att förneka dessa senare en historia är dock meningslöst.
Fastmer skola vi med vördnad undra över, att i folkens histo-
ria finnas sådana kontraster som de gamla grekernas och de
gamla australiernas. På det sättet kunna vi möjligen formera
vår visdom — den historiska.

Om den politiska historien och det personliga i historien skall
jag tala längre fram. Här blott några ord om den föregivna
motsättningen mellan »historia», stödd på skrivna urkunder, och
»förhistoria», stödd på urkunder av annan art eller före skriv-
konstens framträdande hos folket i fråga.

Självklart är, att de skrivna urkunderna förmå meddela san-
ningar och lögner, leda och vilseleda på ett helt annat effektivt
sätt än alla andra slag av rester från flydda tiders kultur och
samhällsliv. Utan det skrivna ordet skulle kunskapen om mänsk-
lighetens förflutna naturligtvis vara oändligt mycket ofullständi-
gare än den är.

Vi kunna lika litet tänka oss en mycket hög kultur och ett

3.	Steffen, Världsåldrar na. I.

33
mycket högt utvecklat samhällsliv utan konsten att skriva som
utan konsten att tala. Skrivkonsten är språkkonstens oumbär-
liga komplement. Skrivkonsten har varit ett ouppskattbart me-
del för kulturens och samhällslivets kontinuitet genom seklerna,
lika väl som ett det viktigaste medel för kulturspridning och
samliv vid en given tidpunkt.

Någon principiell skillnad mellan en »förhistorisk» tid, utan
skrivkonst, och en »historisk» tid, med skrivkonst, existerar dock
icke. Utvecklingen är kontinuerlig mellan dessa båda mänsk-
lighetsperioder. »Naturen gör intet språng.» Kulturen och sam-
hällslivet göra icke något språng genom skrivkonsten. De vinna
blott så småningom under dennas utveckling och stegrade använd-
ning en ny betingelse för sitt vidare växande på den sedan år-
tusenden redan lagda grunden.

Skrivkonsten har för övrigt, liksom varje annan kulturfaktor,
sin egen mycket långa och hos olika folk i olika årtusenden och
århundraden fallande förhistoria och historia. Om grekerna
började skriva omkring år 1000, synas kreterna ha börjat där-
med redan omkring år 2000 och egypter och babylonier minst
ytterligare halvtannat årtusen tidigare. Övergången mellan »för-
historisk» och »historisk» tid blir mycket långvarig och obe-
stämd, om vi fasthålla vid skrivkonsten såsom skiljemärke mel-
lan de två föregivna skedena och om vi betrakta även skriv-
konsten historiskt i stället för att fabulera om den som något
underverk, vilket regnat ned från himmeln eller färdigt sprun-
git fram ur något gudabenådat snilles hjärna.

Sin utan jämförelse mest djupgående och för alla tider mest
avgörande själsliga utveckling har ett folk redan långt bakom
sig, då det så småningom kommer i besittning av skrivkonsten.
Det vore illa ställt med historieforskningen, om den skulle vara
förhindrad att utforska denna »förhistoriska», utan gensägelse
betydelsefullaste mänsklighetsutveckling.

Tydligen är skrivkonsten icke det enda värdefulla medlet för
kultur och kunskapsöverflyttning mellan avlägsna släktled. Och
i sin roll av historisk urkund är det skrivna ordet ännu mindre
någon obetingad eller pålitlig sanningskälla än uti ett visst ögon-
blicks samhällsliv.

34
Då vi läsa vår egen samtids brev, tidningar, böcker, regerings-
publikationer, inskrifter o. s. v., finnas ofta utvägar att genom
annat än skrifter kontrollera en viss skrifts sanningsvärde. Denna
kontrollmöjlighet saknas allt för ofta i fråga om historiska skrift-
urkunder. Och frånvaron av prövningsmöjlighet och motsä-
gelse innebär den största fara för, att även de svartaste eller
orimligaste lögner vinna obetingad tilltro även bland kritiska
historieforskare. Varförutom, även i bästa fall, konsten att rätt
tolka en skrift från flydda tider, av vad slag den vara må, i
regel sätter forskarens kunskap, kritiska förmåga och intuition
på de hårdaste prov.

Det skriftdokumentariska historiska forskningsmaterialet är ett
moras, vid vandringen genom vilket blott den naivt okunnige
och okritiske upplever den ljuva illusionen att sätta foten på
fast mark.

Forskaren i folkens utveckling och öden kan således icke be-
gränsa sig till att vara blott skrifthistoriker. Han måste upp-
söka och historiskt utnyttja varje lämning av flydda tiders od-
ling och socialförhållanden. Boplatser och ruinkullar, gravar
och avskrädeshögar måste genomforskas; även då ansen-
ligare byggnadsrester stå kunskapssökaren till buds. Vapen,
verktyg, konstverk i färg och plastik, prydnader, kläder, hus-
geråd äro historiska dokumenter vid sidan av monumenternas,
kansliernas och bibliotekernas skrivna urkunder.

De sakliga dokumenterna säga sällan närmelsevis så mycket
som de skrivna; men någon gång säga de vida mer; och de
ljuga alltid mindre; feltolkas ofta mindre lätt. Under alla om-
ständigheter komplettera de på det mest välkomna sätt vår kun-
skap om gången tid, då de icke utgöra vår enda kunskapskälla
från densamma.

Stundom är det så ställt, att vår kännedom om ett visst folks
eller lands forntida odling och samhälle hittills måst stödja sig
väsentligen eller nästan uteslutande på de sakliga dokumenter,
som arkeologen upptäcker och samlar, ehuru denne även funnit
och hopfört en massa skrivet urmaterial för forskningen. Vi
ha nämligen ännu ej förmått tyda det senare.

Exempel härpå äro etruskerna och landet Kreta.

35
För en rätt uppskattning av Greklands ställning bland kultu-
rens moderländer måste sålunda tvenne fördomar övervinnas.
Fördomen, att den grekiska kulturen var lika enastående till
sitt ursprung som till sin beskaffenhet, och fördomen att histo-
rien börjar med skrivkonsten eller dess omedelbara förstadier.

Hellenernas oförlikneligt mångsidiga och genialiska kultur är
i själva verket av blandat ursprung och är ett resultat av en
lång historisk utveckling, liksom varje annan kultur vi känna.

Men den grekiska sagan om konung Midas innehåller en san-
ning, vackrare än den som vanligen inlägges i densamma. Ut-
märkande för hellenerna är ingalunda deras oberoende av kul-
turingivelser och kulturelementer utifrån, utan deras enastående
förmåga att förvandla till renaste guld vad de berörde av främ-
mande gods på det andliga livets områden.

Det grekiska folkets odlingshistoria bevisar, att högsta and-
liga alstringskraft väl är förenlig med stor mottaglighet för
främmande inflytelser. En starkt produktiv ande låter sig vil-
ligt befruktas av intrycken utifrån och använder gärna vad han
finner i sin väg såsom råämne för egna skapelser. Ofruktsam-
het och förlust av ursprunglighet kunna hota honom, då livet
omkring honom icke längre förmår bringa kraftig näring och
sund eggelse för hans själs livsprocesser.

Så synes det ha gått med grekerna. De blevo andligt sterila,
när den värld, i vilken de levde, blivit kulturellt helleniserad och
politiskt romaniserad. Varmed dock icke skall vara sagt, att
deras nedgång hade sin grund uteslutande häruti. Medverkande
voro yttre våld, till stor del självtillfogat, och en själslig kraft-
minskning, som väl har samma okända yttersta orsak som
världsåldrarnas växlingar, livets vågrörelse och rytm över hu-
vud.

*

At en senare undersökning överlämnande spörsmålet om alla
de olika kända kulturernas inbördes rangförhållanden och rela-
tiva betydelse för mänskligheten som ett helt, vilja vi nu följa
den grekiska traditionen så långt, att vi för tillfället geografiskt
begränsa vår historiska synkrets till vår egen, nutida, »väster-
ländska» kulturs moderländer.

Vilka äro dessa?

36
Es
Ye1M1

FIG. 8. GREKISK VASMÅLNING FRÂN 7:DE ÅRHUNDRADET f. Kr.
Efter Buschor, Griechische Vasenmalerei.

Svaret på denna fråga utfaller olika, allt efter som vi mer
eller mindre snävt avgränsa det historiska tidsperspektivet eller
eftersträva att alldeles icke företaga någon sådan tidsbegränsning.

Vi välja detta senare alternativ.

Det vill säga, att vi i sista hand söka till det yttersta utnyttja
den nyaste arkeologiska forskningens rön beträffande kulturens
tidigaste historia i vår världsdel samt bland de raser och folk,
som nu bebo denna och uppbära vår moderna, europeiska eller
rättare västeuropeiska kultur.

Denna samtidens visst icke enda, men utan tvivel starkaste
och rikaste högkultur har framväxt ur tvenne mäktiga rotgre-
nar. Den ena av dessa är både materiell och andlig. Den ut-
göres av den folkblandning, som skapat och uppbär den nutida
kulturen av västerländsk typ. Den andra är rent andlig och
består uti kulturarvet från Grekland och Rom.

Germansk-keltisk-romanska folkstammar började en ny kul-
turutveckling, när Roma föll och Bysantium nedsjönk i förstel-
ning och isolering. Utan tvivel har den germanska rassjälen
verkat väldigast skapande uti det nya stora kulturverket. Och
lika visst har detta kunnat bliva vad det är blott därför, att
grekisk kultur och romersk statsanda fått mäktigt främja och
forma detsamma. På religionens område mottog det nya, kristna
Europa sin grundläggande inspiration från den senantika orien-
taliska världen och sin grundläggande organisation, sin stats-
starka kyrka, från Rom.

37
Efter nedgång, katastrofer och förmörkelse lyfte germanise-
rade och germanska folk åter upp kulturens fackla, som fallit
ur grekernas och de helleniserade romarnes händer. Men var-
ifrån hade grekerna hämtat den heliga elden? Den hade brun-
nit före deras tid. Lika litet som germanerna voro de de första att
tända och nära den.

Den senaste tidens arkeologiska forskningar ha brutit ny mark
på Kreta och runt om Egeiska havet, således även i Grekland
självt, i landet Troas samt inåt främre Orienten, nedåt Egypten
och borta i Medelhavets mellersta och västliga länder. Alldeles
oavsett utbytet av skriftliga urkunder, har denna nya fornforsk-
ning bevisat, att den grekiska kulturen har många och värdiga
föregångare och att den är byggd på många främmande ele-
menter samt att den grekiska nationen själv var produkt av
en folkblandning.

»Mer än en kulturperiod har Orienten bakom sig, innan helle-
nerna ens komma till medvetande om sig själva», skriver Wi-
lamowitz. »Det politiska problemet, att i en enda storstat sam-
mansluta väldiga land- och folkmassor, var för länge sedan löst.»

Låt oss först gå tillbaka jämnt tusen år före den grekiska
odlingens bländande kulmen i de femte och fjärde århundradena
och ett halvt årtusen före Homeros.

Då, omkring 1400 före vår tidräkning, har Kretas storhets-
tid redan varat ett årtusen och närmar sig nu hastigt sitt bråda
slut genom yttre våld. En plötslig hemsökelse, sannolikt en
första stor invasion av barbariska grekiska stammar från fast-
landet, grusar det med underbar, nästan »modern», förfining in-
redda och smyckade, väldiga konungapalatset i Knossos. Det
hade då stått i minst sju sekler och hade hunnit att ombyggas
allt präktigare åtminstone trenne gånger.

Den kretiska kulturen härskade icke blott på många öar i
Egeiska havet samt i några av Medelhavets västligare trakter,
utan hade slagit rot även på det grekiska fastlandet — i Pylos,
Argos, Tiryns och Mykenä; i Orkomenos, Delfi, Kalcis och
Tebe; i det tessaliska Dimini, Sesklo och Zerelia; för att nämna
blott några av de arkeologiskt hittills bäst kända orterna.

Denna förklassiska kultur kring Egeiska havet blev upptäckt

38
av Schliemann i Mykenä, Orkomenos och Tiryns, sedan han
tidigare pä epokgörande sätt börjat utgrävningen av Troja och
satt i gäng uppdagandet av dess märkvärdiga kulturutveckling.

Den på det grekiska fastlandet upptäckta odlingen blev be-
nämnd den »mykeniska» på grund av de utomordentligt rika
och typiska fynden i Mykenäs gamla konungaborg och grav-
kamrar. Då det gällde att bestämma dess ursprung, gissades
först att den var inhemskt kontinentalgrekisk och sedan att den
hade fönikerna till upphovsmän. Detta senare icke minst på
grund av en feltolkning av egyptiska inskrifter och av benäm-
ningen på det i dessa omtalade landet Keftiu. Att detta ord
betecknar Kreta och icke Fönikien och att den »mykeniska»
kulturen är Kretas högkultur, eller en avläggare av densamma
mellan 1700 och 1100 före vår tidräkning, har bevisats sedan
arkeologerna började utsträcka sitt sökande efter förklassisk
och förgrekisk kultur kring Egeiska havet även till Kreta.

Kreta har visat sig vara moderlandet för det andra förkristna
årtusendets höga odling i en del länder vid Egeiska havet.
Den främste arkeologiske upptäckaren på Kreta, sir Arthur
Evans, har efter konung Minos i Knossos givit denna kultur
benämningen »minoisk». Klarare torde dock vara att kalla den
kretisk eller möjligen egeisk. Dock är att märka, att den kre-
tiska högkulturen icke synes ha varit allenahärskande vid Ege-
iska havet; särskilt ej i dess östliga, mindre-asiatiska kustländer,
där vi längst i norr möta den trojanska kulturen, som i ålder
tävlar med den kretiska. Om ock trojansk och kretisk hög-
kultur i det andra årtusendet uppvisa vissa olikheter, står det
dock fast, att det tredje årtusendets primitivare kultur omkring
Egeiska havet var av mycket enhetlig beskaffenhet.

Stundom ser man benämningen »förhellenisk» använd om
samtliga kulturer kring Egeiska havet före det åttonde eller
sjunde förkristna århundradet. Denna beteckning kan dock
innebära ett visst förutgripande av den ännu icke slutgiltigt lösta
frågan om de inbördes frändskapsförhållandena mellan de här-
skande folken på Kreta, i Troja och i Grekland. »Förklassisk»,
i ordets från Greklands historia lånade betydelse, var den kre-
tiska kulturen i varje fall; ty någon högre inhemsk grekisk
kultur fanns ännu icke, då den kretiska blomstrade — i Grek-
land så väl som på Kreta.

Furstarne i Argos, Tiryns och Mykenä och andra grekiska

39
fastlandsborgar från denna tid — det andra årtusendet — voro
utan tvivel bärare av den kretiska eller egeiska kulturen och
möjligen även representanter av ett eller annat slag för den
kretiska statens politiska expansion. Under det att konung
Minos bor i ett öppet palats i en öppen stad på Kreta, äro de
minoiska kulturbärarnas borgar i Tiryns och Mykenä omgivna
av så väldiga fästningsmurar, att de homeriska sägnerna berätta,
att de haft kykloper, heroer eller såsom i Troja, rent av gudar
till byggmästare. Detta kan, som Montelius säger, tyda på,
att havskonungen i Knossos var hemma hos sig i sitt eget
välskyddade land bland sitt eget välsinnade folk, under det att
härskarne i Mykenä, Tiryns och Troja möjligen voro främlingar
hos ett underkuvat folk, som levde i träldom kring borgen, på
fälten och i byarna under dess väldiga murar.

Klart är sålunda att den grekiska odlingen, som börjar vinna
självständighet först med Homeros, haft den kretiska högkultu-
rcn till sin i rummet och tiden närmaste föregångare. I vilken
utsträckning den även i denna haft sin källa blir en fråga för sig.

Kreta var dock icke det enda kulturcentrum i de trakter av
världen, varom här i vidsträcktare mening är fråga, under det
andra förkristna årtusendet, och icke heller det äldsta sätet för
en högkultur.

Då Kretas stora »minoiska» blomstring börjar omkring år
2000, uppstiger Amenemhet I på faraonernas tron; den förste
monarken av den tolfte dynastien. Den egyptiska storstaten
har då existerat redan halvtannat årtusen, och i dess annaler äro
antecknade ett åttiotal regenter eller fler. Ar 2000 var Keops
enorma pyramidgrav nära 900 år gammal. Den har nu skådat
4800 årsvarv och står där ännu vid Nilens strand, i det när-
maste uti sin ursprungliga svindlande höjd, alltjämt ett av värl-
dens väldigaste byggnadsverk.

Längre bort i öster där de tvenne stora floderna befruktade
slätten och mynnade ut i Persiska viken, i länderna Sumer,
Akkad och Babylon, var en hög kultur sannolikt ännu tidigare
rotad än i Egypten, ehuru storstaten kanske kom till stånd se-
nare vid Eufrat än vid Nilen. Akkad-konungen Naramsins inspi-
rerade segermonument från det tredje förkristna årtusendets

40
4

o 4

& .

enae “72

I P .

0 89

% 000.

29 <os

6)

el" 2,
- As

U <‘

Lemnos

P (

FIG. 9. EGEISKA HAVETS ÖAR OCH STRANDLÄNDER.

förra hälft och babylonierkonungen Hammurabis högeligen kom-
plicerade och delvis synnerligen hümana lagbok från det andra
årtusendets början bevisa, att världen icke längre var ung och
att den var mycket långt från primitiv i Tvåflodlandet på en
tid, då den kretiska kulturen ännu ej hunnit längre än till sina
förstadier och grekernas förfäder ännu stodo kvar i sin sten-
ålder kring Dodonas heliga lunder uppe i Epiros eller vid foten
av Olympos i Makedoniens och Tessaliens bergstrakter. Möj-
ligt är dock, att en del av dem redan då trängt längre söderut
och börjat komma under kretiskt inflytande.

Detta gjorde sig gällande redan under det tredje förkristna
årtusendet genom sjöförbindelser av fredlig och krigisk art i
alla riktningar från Kreta räknat, även i sydlig och sydostlig
riktning. Kreta träder sålunda tidigt i direkt kulturförbindelse,
kanske även politisk förbindelse, med Egypten. Även med

4 1
Babylonien äger ett kretiskt kulturutbyte rum, ehuru blott indi-
rekt över de mellanliggande länderna i Mindre Asien och väl
även i Syrien.

Då det länge gällt som en självklar sak, att all kultur (med
undantag för det grekiska självalstringsfenomenet!) kommit från
nedre Eufrat och nedre Nilen och att de sjöfarande fönikerna
med sitt Sidon och Tyros spelat en kolossal roll som kultur-
spridare uppåt södra och västra Europa, måste här framhållas,
att den arkeologiska forskningen väsentligt ändrat och kom-
pletterat vår uppfattning av hithörande företeelser.

Det har visat sig, att det kanske mesta av den djärva sjöfart
och kulturutbredning västerut i Medelhavet, som tillskrivits föni-
kerna, i verkligheten måste vara kreternas och grekernas verk.
Särskilt har den gamla ioniska kolonien Massalia, det nuvarande
franska Marseille, spelat en mycket stor, länge förbisedd roll
såsom förmedlare av egeisk kultur uppåt Västeuropa. »Icke
föniker, utan massalioter hava först befarit Nordsjön och upp-
täckt Albions öar», skriver Wilamowitz.

Naturligtvis beröres icke härav den största heder och ära,
som tillkommer fönikerna, nämligen uppfinnandet, eller andelen
i uppfinnandet, av vår bokstavsskrift.

Vad över huvud »Orientens» andel i Europas äldsta kultur
beträffar, har man föreställt sig saken allt för ensidigt såsom
en strömning från Asien till Europa och såsom ett passivt för-
hållande på europeisk sida. Det stora problemet, hur kulturen
uppstått, har av Europas forskare för Europas vidkommande
länge lösts med den enkla och bekväma formeln : »från Orienten
kom ljuset». Men hur kom »ljuset» till Orienten? Den frågan
lämnades å sido.

Problemet om kulturens uppkomst var icke löst, blott undan-
skjutet, så länge man kände sig intellektuellt lugnad genom
tron, att »kulturens vagga», och »mänsklighetens vagga» dess-
utom, »stått i Asien». Man hade egentligen blott funnit en ur
europeisk synvinkel lämplig lokalitet att förlägga det avlägsna
och okända till. Det är ett europeiskt drag att vilja söka
släktets ursprung »i fjärran land» och icke i det välkända egna
hemlandet, som alldeles för litet imponerar på den sagohungriga
fantasien, därför att det ligger så nära.

42
Sålunda har européen blott mycket nyligen och mycket mot-
strävigt börjat närma sig uppfattningen, att Europa kan vara
ett lika gammalt ursprungsland och ett lika mystiskt sagoland
som Asien, och att Asien eller Orienten icke nödvändigtvis ha
monopol på de äldsta, finaste människoraserna och den äldsta,
bästa kulturkraften eller på den äldsta kulturella produktiviteten
och aktiviteten över huvud, ehuru Babyloniens urgamla hög-
kultur ovedersägligen hör till Asien och Egyptens till Orienten.

Rollerna kunna i ännu tidigare världsåldrar hava varit annor-
lunda fördelade mellan Europa och Asien än under de fjärde,
tredje och andra förkristna årtusendena. Och icke ens då var
Europa i verkligheten den så ensidigt emottagande och efter-
härmande parten, som man länge trott.

Vad nu närmast den kretiska kulturen beträffar, var och för-
blev den självständig och egenartad samt förhöll sig alltid gi-
vande så väl som tagande •— även under den livliga, minst
tvenne årtusenden omfattande förbindelsen med de mer eller
mindre avlägsna, kulturmäktiga grannarna i öster, sydost och
söder.

Kreta är i de tredje och andra årtusendena utan tvivel en
uppsamlingsstation för egyptiska och babyloniska kulturinflytelser
och en spridare av dessa i första hand till den av Kreta självt
behärskade delen av den egeiska världen. Men detta medlareskap
utföres utan förlust av fundamental kultursjälvständighet, liksom
också sannolikt utan större eller våraktig förlust av politisk
o	.
självständighet gentemot Egypten. A andra sidan äro spåren
av rent kretiska kulturelementer mycket tydliga såväl i Egypten
och Babylonien som i dessa länders grannskap åt Mindre
Asien till.

I det adertonde förkristna århundradet förstöres palatset i
Knossos genom eldsvåda och ersättes med en ännu praktfullare
nybyggnad. Samtidigt framträder plötsligt i högsta utveckling
en ny, livsvarm, impressionistisk-naturalistisk konst, som i sin
fria, starka hängivenhet åt verkligheten och de personliga sin-
nesintrycken avlägsnar sig himmelsvitt från de konventionali-
serade egyptiska och babyloniska förebilderna från samma tid.
»Sålunda», skriver Eduard Meyer, »ställer sig nu Kreta på ett

43
helt annat sätt än chetiterna, för att icke tala om fönikerna,
vid sidan av de äldre kulturfolken i Nil-landet och Eufrat-dalen.
Just genom sin vida yngre kulturs livsglada omedelbarhet fram-
stå kreterna som dessas jämlike, ja i mer än ett avseende som
dem överlägsna.»

Denna den kretiska konstens blomstringstid är att räkna
mellan ungefär 1800 och omkring 1550. Vid denna sista tid-
punkt ombygges Knossospalatset åter, och konsten ikläder
sig en ny stil. Kretas makt och inflytande i världen växa till
fram mot början av det 14:de århundradet, då dråpslaget faller
och Knossos’ härlighet för alltid sjunker i grus. Vad grekerna
sedan kallade »labyrinten» var väl blott det nakna irrgångsnätet
uti den till oigenkännelighet spolierade, ned i grunden raserade
palatsruinen — kanske sådan den slutligen såg ut efter den
andra stora grekiska barbarinvasionen på Kreta, den doriska,
omkring år 1100.

44
VÄXLINGAR I KNOSSOS

VÅR UTGÅNGSPUNKT I UTFORSKNINGEN AV
världsåldrarnas, de mänskliga utvecklingsstadiernas problem
var det gamla Hellas, de åttonde till fjärde århundradenas Grek-
land, därför att vår egen nutida kultur där har ett av sina livs-
viktigaste rotfästen, där och i det vida yngre Rom, som först
i det femte förkristna århundradet framträder ur sagodunklet.

Bortom det klassiska Rom ett klassiskt Hellas; bortom detta
ha vi upptäckt ett klassiskt Kreta; före Perikles’ oförlikneliga
Aten en Minos’ härliga Knossos, femton århundraden äldre eller
mer. Och med den kretiska högkulturen i det andra årtusen-
dets förra hälft var kulturens blomstring i Babylonien och i
Egypten samtidig. Men där hade odlingen hunnit en hög mog-
nad redan halvtannat årtusen tidigare än på Kreta. Vi tränga
tillbaka i tiden in mot mitten av det fjärde förkristna årtusen-
det, då vi följa icke blott konungalängderna, utan framförallt
de tydliga spåren av en redan mycket långt hunnen materiell
och andlig odling uti Eufratlandet och Nildalen. Dit bort, mer
än fem årtusenden tillbaka från det närvarande ögonblicket, leda
fundamentala nutida kulturelementers ursprungs- och utveck-
lingshistoria. De leda över Hellas och Rom och Kreta bort
till landet kring Nilens trånga dal, där Memfis låg, och till det
urgamla landet Lagasch vid Eufrats forntida mynning.

En vandring på fem årtusen och mer tillbaka uti vår egen
kulturs genealogi bringar oss ännu icke bort till det relativt
primitiva utvecklingsstadium, som kännetecknade våra germanska
och skandinaviska förfäder ännu något århundrade efter Kristi
födelse och som allt jämt är ymnigt representerat utanför vår
egen världsdel.

Fasthålla vi tanken att följa vissa vår egen högre odlings
äldsta grundelementer tillbaka till dessas urtid, måste vi vända

45
oss till arkeologerna, som med hacka och spade arbeta sig ned
i de »förhistoriska» boplatsernas och ruinkullarnas grus och där
påvisa tillvaron av kulturens avlagringssystemer på ungefär
samma sätt som geologerna konstatera den naturliga jordskor-
pans grupper, klasser och systemer av skikt och avlagringar.

Där människor släktled efter släktled levat, hushållat och bott,
där de byggt, skövlat och återuppbyggt sina bostäder, tempel
och försvarsverk under århundraden och årtusenden på samma
plats, där har terrängen ofta »av sig själv» blivit ett systema-
tiskt ordnat kulturhistoriskt museum. Det vanliga synes näm-
ligen i urtiden ha varit, att hushållningens och arbetets avfall
fick samla sig i det oändliga, där man bodde och arbetade. De
yngre släktleden levde kvar på de äldres avfallshögar, då bo-
platsen erbjöd särskilda fördelar med avseende å skydd mot
klimat och fiender eller ur näringssynpunkt. Och när man kom-
mit så långt, att man byggde byar och städer med försvarsverk,
hände det ofta, att de av våda nedbrunna eller av fiender rase-
rade anläggningarna åter uppfördes på samma ställe. Därvid
nöjde man sig ej sällan med att utjämna, i stället för att undan-
skaffa, gruset efter de gamla murarna; och sedan byggdes det
nya ovanpå lämningarna av det gamla. Detta hände stundom
icke blott en eller två utan flerfaldiga gånger på samma plats.

De varandra nedifrån den naturliga terrängytan uppåt föl-
jande kulturlagren på sådana gamla boplatser bilda ett efter
omständigheterna mer eller mindre fullständigt och tydligt kro-
nologiskt system. Varje lagers relativa ålder bestämmes av
dess ordningsföljd nedifrån räknat. Ett kulturlagers absoluta
ålder, d. v. s. tidsläge i förhållande till någon given tidpunkt,
t. ex. Kristi födelseår, kan vanligen, då det över huvud är möj-
ligt, bestämmas genom fyndet av föremål eller inskrifter, vilkas
absoluta ålder eller läge i den absoluta kronologien redan äro
kända. Har blott ett bland flera över varandra liggande kul-
turlager blivit på detta sätt daterat, är ju alltid något vunnet för
de övrigas tidsbestämning. Åtminstone är visst, att de lägre
måste vara äldre och de övre yngre än den fastställda tidpunkten.

Klart är att den relativa kronologiens system kan bli mycket
detaljerat och säkert, då utgrävningar och forskningar av givet

46
slag nått stor omfattning och bedrivas med en hög grad av
kunnighet och noggrannhet. Sedan blir det en uppgift för sig
att anknyta den relativa kronologiens system i så många punk-
ter som möjligt och så säkert som möjligt till några kända ab-
soluta tidpunkter.

Gamla regentlängder och ryktbara historiska händelser samt
varjehanda statliga och historiska urkunder göra härvid ofta
god tjänst. I sista hand måste likväl den absoluta kronologien
förankras i allas vår tidmätare: solen och stjärnhimlen. Ingen
absolut tidpunkt är säkert bestämd, med mindre dess avstånd
i år och dagar från en viss, unik astronomisk händelse är fast-
ställt.

Härvid kommer oss till hjälp prästerskapets urgamla sysslande
i Egypten och Babylonien med astronomiska iakttagelser under
de rikligt förekommande stjärnklara nätterna. I Egypten inför-
des en på astronomiska iakttagelser grundad tidräkning redan
året 4241 före Kristi födelse, mer än 800 år före storkonung
Menes’ tronbestigning och »dynastiernas» begynnelse. Aven
åtskilliga andra år, än kalenderns begynnelseår, i Egyptens kro-
nologi kunna astronomiskt fastställas, däribland alla begynnelse-
åren för de åtta faraonernas i den tolfte dynastien regeringar
— från och med året 2000 till och med året 1788 f. Kr. I öv-
rigt är det möjligt att någorlunda bestämma antalet regeringsår
för många faraoner så väl som namn och ordningsföljden för
de flesta.

På detta sätt bli de egyptiska regentlängderna, de övriga
inskrifterna samt de otaliga mer eller mindre säkert daterbara
egyptiska monumenterna och i gravarna funna föremålen medel
att giva en åtminstone delvis säker absolut kronologi åt icke
egyptiska föremål och händelser, som kunna bevisas vara från
samma tid som de egyptiska. Då man i ett kulturlager i Knos-
sos hittar egyptiska föremål med en känd faraos namnchiffer
och i en viss faraos orörda grav finner kretiska konstprodukter
av känd typ, blir en anknytning mellan Kretas relativa kultur-
kronologi och Egyptens absoluta möjlig. Är lyckan god, kan
man då med ganska stor säkerhet fastställa den absoluta tid-
punkten för ett visst kretiskt kulturskede, t. ex. i det andra år-
tusendet f. Kr., och därmed även för givna kulturföreteelser i
t. ex. Mykenä, Troja och Italien samt i länder, dit den kretiska
eller mykeniska kulturens inflytelser nådde. Och till dessa se-

47
nare länder hörde i det andra förkristna årtusendet stora delar
av västra, mellersta och norra Europa, vårt eget land icke un-
dantaget.

För dateringen av kulturlager från mycket avlägsna tider ger
geologiens relativa kronologi stundom värdefulla hållpunkter,
nämligen då kulturfynd med säkerhet kunna visas vara sam-
tidiga med vissa geologiska formationer eller skikt. Då relativt
snabba geologiska förändringar sträcka sig in i »historisk» tid,
d. v. s. en tid med absolut kronologi, blir det åtminstone i en
del fall t. o. m. möjligt att närmelsevis angiva den absoluta ti-
den för kulturperioder och kulturomvälvningar, som enligt de
dithörande fyndens geologiska läge måste dateras många år-
tusen tillbaka i tiden. Härom mer längre fram.

*	*

*

Det gäller nu att företaga en vandring till några av de märk-
ligaste förhistoriska boplatser och ruinkullar, som bära vittne
om vår egen kulturs härstamning, åtminstone delvis och direkt
såväl som indirekt, från högkulturer vilka blomstrade långt före
det antika Hellas och Rom, d. v. s. mer än tre årtusenden före
vår egen tid. Vi skola gräva oss ned så djupt i dessa ruin-
kullar, att den kulturutveckling, som deras samtliga avlagringar
representera, framträder i sina huvuddrag för våra blickar.

Välkända världsåldrar skola framträda i lagbundna serier, från
de många och långa stenåldrarna genom koppar- och brons-
åldrar fram till den järnålder, i vilken vi ännu leva och som,
där den började tidigast, nämligen i Babylonien och Egypten,
leder oss tillbaka redan den, mer än tre årtusenden från nutiden
räknat.

Det skall dock visa sig, att den obestridliga och betydelse-
fulla utveckling av verktygs- och vapenteknik, vars allmän-
mänskliga grunddrag med rätt, ehuru ofullständigt, betecknas
genom termerna »stenålder», »kopparålder», »bronsålder», »järn-
ålder», icke får helt identifieras med de egentliga världsåldrarna,
kulturens och samhällslivets universella utvecklingsperioder. Den
rent själsliga utvecklingen är ingalunda absolut bunden vid
»sten», »koppar», »brons» eller »järn» eller något annat ännu
äldre eller ännu nyare råämne för verktygs- och vapenteknik.

48
Flera av den andliga utvecklingens viktigaste
skeden kunna falla inom en och samma »sten-»
eller »metallålder». Och en förändring av tek-
nikens råämne sammanfaller icke nödvändigt-
vis med en förändring av kultur och samhälls-
skick.

Och slutligen träffa vi alls icke det centrala
uti den mänskliga utvecklingen genom att period-
icera denna enligt växlingar i tekniska råämnen.
Det centrala här är icke materiellt. Inrikta vi ej
principiellt och från början vår blick på det själs-
liga och dess förvandlingar, lära vi icke ha stor
utsikt att ur forskningsmaterialet utvinna vad
detta möjligen gömmer av minnen om årtusen-
denas serier av kulturens och samhällslivets världs-
åldrar.

*	*

FIG. IO. LITEN
KVINNOBILD I
MARMOR.

Primitiv grekisk
från Sparta.

Fågelvägen mellan Aten och Knossos är omkring 320 kilo-
meter lång och går nästan helt över havet, det egeiska, samt
tvärs över de västliga av dessa härliga ioniska och doriska öar,
som sammanfattas under benämningen Kykladerna. För de
spartanska dorerna var vägen till Kreta närmare än för ate-
narna och Ättikas folk. Mellan Lakoniens östra sydspets och
Kretas västligaste udde är blott 100 kilometer sjöväg. Men
sedan har man på Kretas långsträckta ö 140 kilometer landväg
kvar fram till Knossos, som är beläget nära nordkusten något
öster om öns medelpunkt, det 2,500 meter höga Idaberget.

Kreta hör sålunda geografiskt tydligen till Grekland och dess
övärld och bildar den kraftigt markerade sydgränsen för Ege-
iska havet och Arkipelagen, vilka icke skilja utan starkt förena
Greklands fastland och Mindre Asiens västkust. Här, mellan
Orient och Occident, har naturen själv skapat ett område för
bekväma handelsförbindelser och en port för kulturströmningar
mellan trenne världsdelar. Såsom den breda tröskeln till havs-
porten ter sig Kreta.

Utan tvekan ger Evans åt Kreta benämningen »den europe-
iska», d. v. s. den moderna västerländska, »kulturens vagga»
och betonar, att »Kreta har sitt geografiska läge i havens mö-

4.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

49
tespunkt att tacka» för denna höga värdighet. Naturligtvis utan
förbiseende av den fundamentala roll, som de kretiska kultur-
bärarnas andliga gåvor härvid spelat.

På Kreta har Knossos det centrala läge, som gärna känne-
tecknar ett lands urgamla, »naturliga» huvudstad. Den i forn-
tiden synbarligen näst viktigaste staden på Kreta var det nära
sydkustens mittpunkt belägna Phaistos, vars konungapalats täv-
lar med det uti Knossos i storlek och glans. Men vi veta icke,
huruvida Phaistos och Knossos voro huvudstäder i tvenne skilda
konungariken eller om palatset i Phaistos, vilket åtminstone för
vissa perioder synes sannolikare, endast var ett sekundärt resi-
dens för den kretiske storkonungen i Knossos. Avståndet mel-
lan de båda städerna, tvärs över ön, är blott 40 kilometer, en
dagsvandring som den bergiga terrängen utmed foten av det
skyhöga Ida delvis gör mödosam nog.

Liksom många andra, i en mycket avlägsen forntid anlagda
boplatser i Grekland, Mindre Asien, Mesopotamien och Italien,
ligger Knossos icke högt uppe på ett berg utan på en ursprung-
ligen föga markerad höjning av terrängen. Mjukliniga kullar
omgiva platsen och stänga utsikten mot Egeiska havet.

Vad vi i våra dagar iakttaga i Knossos är visserligen en
kulle, men en sådan till stor del bildad av raserade byggnads-
verk, det ena gruslagret ovanpå det andra ända ned till den
naturliga terränghöjningen; »en stor ruinhög eller tell, motsva-
rande dem vi finna i Mesopotamien och Egypten». Evans upp-
skattar höjden av denna ruinkulle, från den naturliga jordytan
räknat, till omkring 12 meter. Härav äro 5 meter grus att
tillräkna kulturutvecklingen mellan mitten av det fjärde och
slutet av det andra årtusendet, d. v. s. hela den högre kretiska,
»minoiska», odlingens mer än tvåtusenåriga historia. Återstå
då 7 meter ned till den naturliga terrängens yta. Dessa 7 me-
ter kulturlager tillhöra icke längre den »minoiska» tiden. De
utgöra en serie skikt tillhörande »stenåldern», men icke den
»äldre», utan alla den »yngre» stenåldern.

Kretas kulturella och politiska storhetstid sammanfaller med
dess »bronsålder», inledd, här såsom i de flesta andra länder,
av en »kopparålder». Och icke blott på Kreta, även i det
kontinentala Grekland, på de egeiska öarna och i Mindre Asien
samt i Babylonien och Egypten är bronsåldern en kulturens och
samhällslivets blomstringstid, som allmänt når sin höjdpunkt i

50
□

H-9T

A.8..

5

/s

77

76

10

9
T

T

SBWM

RE
"WE

i mon
Ik»

FIG. II. GRUNDPLAN AV PALATSET I KNOSSOS.

1—18 förrådsrum, e försal till »tronrummet» (till vänster). De kungliga bonings-
rummen synas ha varit belägna till höger (i öster) om den inre borggården (i mitten).
Efter Noack, Homerische Paläste.

det andra årtusendets förra hälft. Då strålade Knossos, Mykenä
och Troja, Babylon och det egyptiska Tebe i all sin forntida
prakt, som för senare släktled, och dit hörde i den grekiska
världen även en Homeros och Hesiodos, blev till en saga om
heroer och gyllene tider. Då sträckte den kretiska kulturen
ut sin mäktiga och skönhetsmättade inspiration ända till vårt
eget nordliga land, där verktyg, vapen och smycken aldrig förr
eller senare varit formade med starkare skönhetssinne och mäs-
terligare konstfärdighet än mellan mitten av de tredje och andra
årtusendena före vår tidräknings början, d. v. s. i vår koppar- och
bronsålder.

Detta var vår kulturs middagstimma i bronsens tecken. Mer

5i
än ett ârtusen tidigare hade i det sumeriska Lagasch och i det
egyptiska Memfis en kopparålder sett samhällsliv, religion och
konst nå fram till en första mognad.

Men efter bronsen, med järnet, börjar en sämre tid. Järn-
ålderns förspel på Kreta äro de invasioner av kontinentalgre-
kiska barbarer i de 14:de och ii:te århundradena, som för alla
tider gjorde slut på kretisk kultur och kretisk statsmakt. Om
själva det omedelbara minnet av denna »förhistoriska» katastrof
hade levat kvar hos greken Hesiodos i det 8:de århundradet,
kunde han icke mera sant och gripande ha givit uttryck åt
denna världsåldrarnas tragiska växling, än han gör i sina »Verk
och dagar».

»O, att jag skall leva i den femte människoåldern!

Att jag ej dött förut; eller föddes sedan den flyktat.

Nu är släktet av järn. Fördärvade vila de aldrig,

Varken dag eller natt, från oro, möda och plågor,
Eller från brott, dem gudarna straffa med hårda bekymmer.»

*	*

»Ingenstädes kring Egeiska havet gå de hittills upptäckta
spåren av människans tillvaro så långt tillbaka i tiden som på
det kretiska Knossos’ kulle, där i det andra årtusendet stod detta
palats, som grekerna kallade för labyrinten», skriver Eduard
Meyer. Och sir Arthur Evans, den berömde upptäckaren på
platsen, intygar, att »det icke i Europa existerar en serie neo-
litiska, d. v. s. från den yngre stenåldern härrörande kultur-
lager, som i utsträckning kunde jämföras med dem i Knossos,
vilka representera trenne olika utvecklingsfaser». Men det är
att märka, att »dock redan det äldsta av dessa trenne neolitiska
kulturskikt under palatset i Knossos uppvisar omsorgsfullt po-
lerade stenyxor och en högt utvecklad lergodskonst. Den kre-
tiska yngre stenåldern måste ha ett ursprung, som ligger ännu
längre tillbaka i tiden än det äldsta kulturlagret i Knossos ut-
visat. »

Evans anslår numera åldern på de neolitiska avlagringarna
före kopparåldern under palatset i Knossos till allra minst 3500
år. Tidigare har han, till Eduard Meyers och andra historikers
förfäran, gissat på ungefär dubbla denna ålder. Palatset självt,
som förstördes och ombyggdes minst trenne gånger före kata-

52
FIG. 12. MÅLNINGAR I BRÄND LERA,

föreställande fasader av boningshus; det ena med tvenne övre våningar. De äro
byggda av liggande virke och tegel eller 1er- och grusblandat murbruk, något i lik-
het med våra gamla korsvirkeshus.

strofen omkring år 1400, kan i sin primitivaste form icke ha
anlagts senare än omkring 2200 f. Kr. De bronsåldern och
kopparåldern tillhörande kulturskikten mellan detta primitiva
palats och det yngsta neolitiska lagret gå i sitt äldsta lager till-
baka till konung Menes’ av Egypten tid, d. v. s. omkring 3400
f. Kr. Ruinkullen i Knossos upprullar sålunda för oss en fort-
löpande kulturhistoria på minst 5500 år, om vi betrakta året
1400 f. Kr. som slutpunkten. Men faktiskt restaurerades och
användes palatset partiellt i ytterligare tre hundra år.

I allt överblicka vi således på denna enda plats omkring sex
årtusen av mänsklig utveckling; och begynnelsepunkten för
denna ligger minst gooo år före vår egen tid. Kretas neolitiska
tid faller enligt denna beräkning mellan 7000 och 3500 f. Kr.

Huruvida samhällsutvecklingen på Kreta under större delen
av hela den ifrågavarande tidrymden väsentligen uppbars av
samma, mer eller mindre enhetliga nationalitet, veta vi ej med
säkerhet. Den kretiska kulturens säregna karaktär och utveck-
ling synas dock tyda på etniskt relativt lugna och ostörda för-
hållanden fram till ödesåret omkring 1400, då helt visst ett kul-
turellt och socialt olycksdigert främmande inflytande började
göra sig gällande på den dittills kanske mer än vanligt fridfulla
och lyckliga ön.
Kreta

Kulturskikt, enl. Ed. Meyer	Ungefärliga tidsbestäm- ningar, enl. Meyer, Evans och Dussaud	Perioder, enl. Evans
Yngre stenålder.	7000—3400 f. Kr.	Yngre stenålder.
Kopparålder och bronsålder I.	3400—2000 f. Kr.	Early Minoan I, II, III. Middle Minoan I.
Bronsålder II.	2000—1800 f. Kr.	. Middle Minoan II.
Bronsålder III, i.	1800—1550 f. Kr.	Middle Minoan III.
Bronsålder III, 2.	1550—1400 f. Kr.	Late Minoan I, II.
Bronsålder IV.  Järnålder I.	1400—1100 f. Kr.	Late Minoan III.
Järnålder II.	ii00 —700 f. Kr.	—
»Historisk tid» i Grekland.	Efter 700 f. Kr.	.		

54
	E g y p te n	Grekland
1  Konststilar	Konungalängd enl. Breasted	
—	Kalendern införes 4241 f. Kr.	Yngre stenålder.
Det »primitiva» palatset i Knossos uppföres omkr. 2200 f. Kr.	Menes’ tronbestigning 3400 f. Kr.  Dynastierna I—XI 3400—2 000 f. Kr.	Yngre stenålder.
Det »första» palatset i Knos- sos uppföres omkr. 2000 f. Kr.	XII dynastien 2 0 0 0—1788 f. Kr.	Yngre stenålder och koppar- ålder.
Det »andra» palatset i Knos- sos uppföres omkr. 1800 f. Kr.  »Kamares-stilen».	XIII—XVII dynastierna 1788—1580 f. Kr.	Kopparålder och bronsålder. Äldre mykenisk tid. 1700— 1500 f. Kr.
Det »andra» palatset i Knos- sos ombygges omkr. 1550 f. Kr.  »Palats-stilen».	XVIII dynastien 1580—1350 f. Kr.	Bronsålder.  Mykenisk blomstringstid 1500  —1300 f. Kr.
Det »andra» palatset i Knos- sos förstöres omkr. 1400 f. Kr. och användes sedan partiellt.  Mykenisk stil.	XIX—XX dynastierna 1350  —1090 f. Kr.	Bronsålder.  Yngre mykenisk tid 1300— 1100 f. Kr.
Konsten förfaller på Kreta. Den geometriska stilen bör- jar i Grekland omkr. 1100 f. Kr.	XXI—XXIV dynastierna 1090 —712 f. Kr.	Den grekiska järnåldern bör- jar omkr. 1100 f. Kr.  Homeros ungefär 800—700 f. Kr.
	XXV—XXVI	dynastierna  712—525 f. Kr.  Den persiska erövringen 525 f. Kr.  Alexander erövrar Egypten 332 f. Kr.  Egypten blir en romersk provins 30 f. Kr.	Den »helleniska» tiden bör- jar omkr. 700 f. Kr.

55
FIG. 13. KRUKA FRÂN KNOSSOS I »KAMARES-STIL». 1800---------1550 f- Kr.
Efter Buschor, Griechische Vasenmalerei.

De efter den neolitiska tiden bildade, sålunda koppar- och
bronsåldrarna tillhörande, kulturlagren i Knossos har Evans till-
delat trenne huvudperioder i den kretiska kulturens historia,
vilka han benämner Early Minoan, Middle Minoan och Late
Minoan. Var och en av dessa indelar han åter i tre underperi-
oder; vilket, såsom Eduard Meyer anmärker, icke kan undgå att
göra intryck av » Zahlenspieler ein eller en konstlad siffersymmetri.

Enligt Meyer omfattar den äldre bronsåldern (med koppar-
åldern som sin inledning) hela Early Minoan och dessutom under-
period I av Middle Minoan. Detta första efterneolitiska huvud-
skede skulle således omfatta tiden 3400—2000 f. Kr. ungefär.
Därefter kommer som andra huvudskede Evans’ Middle Minoan
II, vilket i tiden nästan fullständigt sammanfaller med Egyptens
tolfte dynasti (2000—1788 f. Kr.). Såsom tredje huvudskede,
den kretiska kulturens stora blomstringstid, betraktar Meyer
Middle Minoan III och Late Minoan I och II eller tiden mellan
1800 och 1400 f. Kr.

Senare forskningar på Kreta hava bekräftat, att Evans’ Late
Minoan I representerar konstens högsta blomstring och att hans

56
FIG. 14. VAS FRÂN KNOSSOS; AMFORA I »PALATSSTIL».

1550---1400 f. Kr.

Late Minoan II (1500 —1400, den s. k. »palatsperioden») alls icke
kännetecknas av någon estetisk tillbakagång, men väl av stegrad
kärlek till prakt och ståt. Däremot är det tydligt, att den
palatseldsvåda, som omkring 1400 avslutade Late Minoan II,
var en katastrof för hela den kretiska kulturen. Nu, med Late
Minoan III, börjar plötsligt och otvetydigt nedgångens tid.
Konsten blir livlös; tecknen till rikedom och makt försvinna. Ett
nytt barbari bryter in. Svärden bli längre. Järnåldern kommer.

Vad man måste anmärka mot Evans’ periodicering är sålunda
framför allt, att den sätter en falsk gräns mellan Middle och
Late Minoan och att den underlåter att tydligt markera den
viktigaste periodgränsen, den mellan Late Minoan II och III.

57
Om vi, i överensstämmelse med den vanliga uppfattningen,
förlägga höjdpunkten för den mykeniska kulturen i det konti-
nentala Grekland till de tvenne århundradena mellan 1500 och
1300 f. Kr., måste denna tydligen betraktas såsom en rätt sen och
delvis postum avläggare av den kretiska odlingen.

Såsom fjärde kretisk huvudperiod få vi således betrakta det
politiska förfallets och den kulturella förstelningens tid mellan
den första grekiska invasionen omkring 1400 och den doriska
invasionen omkring 1100; ett skede som slutar även med den
kontinentalgrekiska mykeniska kulturens definitiva undergång.

Därmed är den kretiska kulturens saga all. Ett nytt barbari,
denna gång det grekiska av dorisk-ionisk-eolisk nationalitet,
börjar en ny tid, en ny världsålder.

För att underlätta översikten bifogar jag här en synkronistisk
tabell för Kreta, Egypten och det kontinentala Grekland fram
till århundradena efter 700 f. Kr. Sin egentliga kronologiska
ankarbotten har denna tabell, vad tiden före år 700 f. Kr. be-
träffar, uti den astronomiska dateringen av den XII. egyptiska
dynastien samt i årtalet för den egyptiska kalenderns införande
(4241 f. Kr.).

Den kretiska yngre stenålderskulturens kännetecken skall jag
något uppehålla mig vid i ett följande kapitel, emedan de er-
bjuda betydelsefulla jämförelsepunkter för studiet av Syd- och
Västeuropas utomordentligt märkvärdiga äldre stenålderskultur,
med vilken vi där skola inledningsvis sysselsätta oss.

Odlingen under den äldsta metalltiden (omkr. 3400—2000)
på Kreta utgör en förgrening inom en säregen och tämligen
enhetlig kultur, som omfattade även det kontinentala Sydgrekland,
Arkipelagen och stora områden i Mindre Asien och genom
handelsutbyte redan stod i förbindelse med Egypten å ena sidan
och Italien å den andra. Indirekta sådana förbindelser kunna
spåras ned till Babylonien och upp till Donauområdena samt
därifrån ända upp till Östersjön.

Många för den neolitiska kulturen karaktäristiska drag leva
ännu kvar under detta övergångsskede till den egentliga brons-
åldern och förmedla sålunda mellan stenåldern och denna. Bland
annat är tydligt, att åtskilliga av den kretiska bronsålderns

58
viktigaste religiösa föreställningar sträcka sina rötter ned i sten-
åldern, tvärs igenom det tredje årtusendet.

Denna milda, växternas, djurens och människans liv skyd-
dande och främjande Moder-Jord-gudomlighet, som framträder i
den tidigaste kända kretiska och grekiska samt syditaliska myto-
logien, har uppenbarligen ett samband med de tredje, fjärde
och tidigare årtusendenas mer eller mindre i fetischism rotade
kult av kvinnan, eller rättare av moderskapet och moderskapets
organer. Människans eget erotiska liv och särskilt kvinnan som
könsvarelse samt kvinnans moderskap äro utgångspunkterna på
en gång för primitiv konst och primitiv religion. Hit höra de
talrika i Kreta, Grekland och Mindre Asien från denna tid
funna små 1er- och marmorbilderna, framställande kvinnokroppar,
ofta med möjligast starkt betonad könsmogenhet och moderskaps-
karaktär. I Babylonien och Egypten förekomma analoga an-
satser till en senare, särdeles i Egyptens Isis-dyrkan högt ut-
vecklad kult av en moderlig gudinna, symbol för allt levandes
fruktsamhet. På Kreta synes jord- och fruktsamhetsgudinnan
hela kulturutvecklingen igenom ha spelat en ledande roll i reli-
gionen vid sidan av en genom dubbelyxan symboliserad manlig,
himmels- och nederbördsgudomlighet, besläktad med vår hammar-
väpnade nordiske ur- och övergud Tor i sin äldsta gestaltning.

I den grekiska urmytologien framträda ju samma elementer -—
Gea, jorden, modern, som födde himmeln, Uranos, och med
denne blev moder till Kronos och titanernas gamla gudasläkte
samt genom dessa urmoder till Zevs och Olympens relativt sen-
födda och överkultiverade hel- och halvgudomligheter. Bland
dessa upptages dock senare en och annan ålderdomligare guda-
typ, t. ex. Dionysos. Härigenom möjliggjordes även i sena
tider anslutning till en både primitivare och djupare religiositet,
än den som var hemma på toppen av berget Olympos.

På Kreta däremot förblev religionen synbarligen naivt äkta
under hela det långa forntidsskede, till vilket Kretas kultur hör.
I Knossos vittna palatsets lämningar från alla perioder, således
under hela det andra årtusendet, därom att livet där var starkt
genomträngt av primitiva religiösa föreställningar och sedvanor.
Vi befinna oss måhända hos en konung, som med de högsta
politiska förenar de högsta religiösa funktionerna i samhället.

*	*

59
FIG. I 5. KRETISK BÄ-
GARE I »PALATSSTIL».

1500—1400 f. Kr.

De genom sir Arthur Evans’ mång-
åriga, sedan år 1900 bedrivna utgrävnin-
gar upptäckta palatsruinerna i Knossos
tillhöra huvudsakligen det »andra», om-
kring 1800 f. Kr. på ruinerna av en äl-
dre konungaboning byggda och omkring
1550 efter en brand återuppförda palatset.
Detta har en nästan kvadratisk grund-
plan på ungefär 22,000 kvadratmeters yta;
således omkring sjättedelen mer än Stock-
holms slott med dess yttre borggård, »le-
jonbackar» och »logård». Centrum ut-
göres av en 27 meter bred och 57 meter
lång inre borggård. Kring denna grup-
perar sig en verklig »labyrint» av salar,
rum, korridorer, hallar, trapphus och
större och mindre gårdar eller ljusschakt.
I grundplanen räknar man betydligt
över ett hundratal sådana skilda utrym-
men.

I huvudsak synes byggnaden ha varit
uppförd uti två eller tre våningar. I pa-
latset funna bilder, särskilt sådana på fyr-
ha tolkats som föreställande smärre privat-

xantiga kakelskivor,

husfasader i två eller tre våningar. Tillvaron av trappor och
våningar inne i palatset är för övrigt obestridlig. Således var
det hela ett även enligt nutida förhållanden väldigt komplex, då
palatset en gång stod där i all sin glans för årtusenden sedan.

Man kan i allmänhet med ganska stor säkerhet urskilja de
talrika rummens olika ändamål. Några större och genom in-
redning och dekorering särskilt kännetecknade salar voro tyd-
ligen konungens tron- och audiensrum. Drottningens förnämsta
gemak tror man sig ha igenkänt. Invid detta finnas badrum,
toalettrum och w. c. av modern sanitetstyp. Vattenspolnings-
systemet och avloppsledningarna samt ledningarna för dricksvatten
påminna mer om år 1900 efter än om vad vi vanligen föreställa
oss beträffande år 1500 före vår tidräknings början.

Ekonomiutrymmena äro mycket vidlyftiga och tyda på, att
i palatset samlades stora förråder av de mest olika slag. Mans-
höga lerkrukor stodo ännu kvar i långa rader, där de i mer än

60
trenne årtusenden väntat att ur grushögarna åter bringas fram
i dagsljuset. Massor av mycket sorgfälligt dolda och tillstängda
kamrar, delvis underjordiska, vittna om att kostbara skatter i
stor myckenhet en gång förvarats av den kretiske »thalasso-
kraten» i hans palats.

Att dyrbarheter och konstföremål icke blott anskaffades
utifrån på mer eller mindre fredlig väg, därom vittna de olika i
palatset funna verkstäderna för varjehanda konstindustrier, bland
dessa främst lergodstillverkning.

Juvelerarkonsten stod högt. Guldbägare och silvervaser äro
betäckta med realistiskt livfulla djur- och människobilder i drivet
arbete. Halv- och helädelstenar äro konstrikt infattade i guld
och silver och metallytorna sirade med ett mikroskopiskt fint
filigran. Inläggningarna på möbler i ädla metaller, ben, trä,
brokiga stenarter visa en till hög fulländning uppdriven konst-
färdighet.

Av ett utbildat viktsystem och ansatser till ett penningväsen
har man funnit tydliga spår. Kreterna voro »moderna» även
därutinnan, att de tillämpade decimalsystemet. Ej heller sak-
nades dem skrivkonsten. Långt före det grekiska fastlandet,
redan i början av det andra årtusendet eller ännu tidigare, hade
Kreta hunnit fram till en sådan. Denna synas de till stor del själv-
ständigt ha utbildat ur en primitiv bildskrift, vilken väl närmast
schematiserades till en stavelseskrift. Möjligen fortsatte ut-
vecklingen fram till en bokstavsskrift. De till stor del med de
grekiska nära överensstämmande tecken, som man tolkar i denna
riktning såsom ett kretiskt alfabet, kunna emellertid ännu icke
tydas, lika litet som någon annan art av de ganska talrikt upp-
täckta kretiska inskrifterna.

Språket och skriften liksom folkrasen på det gamla Kreta
äro ännu för vetenskapen fullständigt olösta problemer.

Palatsets i Knossos »labyrintartade» konstruktion härleder sig
tydligen delvis därav, att det är byggt för att sommartid hålla
ute hettan. Solljuset släpptes in sparsamt i de mestadels helt
små rummen och trånga gångarna. Ute på borggårdarna och
terrasserna och sannolikt även uppe på taket hade man an-
FIG. 16. SIGILLSTEN FRÅN KRETA.

De tre större kvinnogestalterna äro nakna till mid-
jan, men klädda i synnerligen komplicerade kjolar.
Sol och måne upptill. Fruktträd till höger. Dub-
belyxa (labrys) i mitten.

ordnat ersättning för
interiörens halvdunkel
och bristande rymlig-
het.

En intressant hithö-
rande detalj är den stora
fritrappan i palatsets
nordvästra hörn. Den
har sin motsvarighet i
palatset i Phaistos. An-
läggningen består i båda
fallen av tvenne om-
kring 15 meter breda,
med 10 till 12 steg för-
sedda trappor, vilka äro
ställda vinkelrätt mot

varandra och leda ned
till en rymlig terrass eller stenlagd gårdsplan. Ändamålet kan, av
konstruktionen att döma, endast delvis ha varit det för en trappa
vanliga. Efter all sannolikhet var trappan avsedd även till
åskådareplats och gården eller terrassen nedanför densamma till
skådebana. Bland annat kanske för de tjurspel, som gåvo upp-
hov till senare tiders saga om Minotauros. Det är väl icke ute-
slutet, att vi här stå inför den grekiska teaterns ursprung —
kanske vad kultelementet så väl som yttre teknik beträffar.

Det har tvistats mycket därom, huruvida de förnämligaste sa-
larna i Knossos kunna ur typologisk synpunkt likställas med
dessa grekiska megara, som vi skola lära närmare känna i Troja
och Tiryns. Mig synes att så näppeligen är fallet. Byggnads-
tanken är en helt annan i Knossos än i Troja eller Tiryns.
I Knossos finna vi den med ett kompakt bostadskomplex full-
ständigt kringbyggda inre borggården, vilken utgör hela anlägg-
ningens egentliga och enda centrum. I Troja och Tiryns är ett
monumentalt megaron, en stor fristående enrumsbyggnad med
förhall, borgens tydliga centrum; icke borggården framför detta
megaron; den är blott ett bihang till detsamma.

Olikheten mellan byggnadssättet i Knossos och Tiryns är
den djupgående skillnaden mellan den med ett flerrumshus kring-
byggda gården och det av en gård omgivna enrumshuset. I
ena fallet är gården och dess användning byggnadstankens ut-

62
gångspunkt. Gården kringbygges. I andra fallet är enrums-
bostadshuset utgångspunkten. Detta omgives med en gård, en
med mur eller stängsel omgärdad, eljest öppen plats. I Knossos
är det huset som skyddar gården. I Tiryns är det gården som
skyddar huset.

Utan tvivel är detta en grundskillnad mellan å ena sidan en
viss europeisk och nordisk (grekisk-germansk) och å andra sidan
en viss orientalisk byggnadsstil. Varav dock icke följer, att
den kretiska kulturen kan betecknas såsom orientalisk. Snarast
intar den väl en självständig mellanställning, men med vida
mer europeiskt än orientaliskt kynne.

Härom vittna icke minst vältaligt byggnadsstilens enskild-
heter och den dekorativa konstens under århundradenas lopp
skiftande stilarter. Vi återfinna i Knossos urtypen för den
gammalgrekiska kolonnen: en rundpelare.bestående av en skalad
trädstam, vars tjockända vändes uppåt och täcktes med en fyr-
kantig träplatta för att bära ett bjälklag. De mycket rikligt
förekommande väggmålningarna synas, i sin livsvarma naturalism
och likväl fina stilkänsla, sin fullödiga förening av fri vitalitet
med en sirlig och förnäm formgivning, vara så nära befryndade
med den grekiska konstens väsen, som det väldiga avståndet i
tiden och den sannolika frånvaron av nära blodsförvantskap
gärna kan tänkas tillstädja.

Vid sidan av den grekiska keramiken i sin högsta blomstring
ställer sig i allo värdigt den mer än tusen år äldre kretiska uti
sina tvenne förnämsta stilarter, den mer konventionella och färg-
starka s. k. »Kamares»stilen och den mer impressionistiska och
koloristiskt delikatare »palats»stilen. Den förra nådde sin höjd-
punkt omkring år 1700 f. Kr., den senare ett par århundraden
därefter. Åtskilliga vas- och bägareformer så väl som de fint
avvägda färgskalorna och de ofta ur havets växt- och djurvärld
hämtade praktfulla dekorationsmotiverna äro för Kreta egen-
domliga.

En dekorativ detalj, som ofta förekommer i Knossos och gi-
vit dess palats den benämning, under vilken det varit känt så
väl i forntiden som senare, är dubbelyxan, vilkens framskjutna
roll i den kretiska kulten är obestridlig. I Mindre Asiens

63
dåtida dialekter var ordet labrys beteck-
ningen för dubbelyxan. Sannolikt är att

FIG. 17. ÄLDRE KRETISK BILDSKRIFT. FÖRE l6oo
f. Kr. PÅ OBRÄND LERTAVLA.

»Hieroglyferna» äro redan på väg att upplösa sig i för-
enklade tecken för ord eller stavelser.

ordet »labyrint» bildades ur labrys och ur-
sprungligen betecknade labrys-palatset eller
dubbelyxans palats. Benämningen stan-
nade kvar, sedan dubbelyxan sjunkit i
glömska och legenden om Minotauros bli-
vit fästad vid palatset i Knossos. Man
kände av detta blott ett virrvarr av rui-

YNGRE KRETISK BILD-
SKRIFT. 1600--------14OO
f. Kr.

Tecknen äro starkt förenk-
lade och beteckna sanno-
likt stavelser. En del av
dem likna gamla grekiska
bokstäver.

ner, och ordet labyrint användes nu om
palatset och slutligen om ett nät av irrgångar över huvud.

I själva verket är det, såsom redan framhållits, iögonfallande
hur rikligt religiösa symboler och bilder kommit till användning
vid dekoreringen av palatset i Knossos. Bland dessa, målade
och skulpterade, märkas främst de i festliga kostymer utsmyc-
kade kvinnliga gudomligheterna förutom dubbelyxan.

Någon manlig eller annan bärare av denna senare, himmels-
gudens symbol, anträffa vi dock icke. Yxan står ofta upprätt
i ett halvmånformigt föremål, som anses kunna avbilda så väl
nymånen (med spetsarna vända rakt uppåt) som ock hornen på
en tjurs huvud. Ett annat ofta återkommande motiv i den
kretiska konsten är i själva verket tjuren; men i regel ha vi
då att göra med de framställningar av tjurfäktningar eller at-
leters gymnastiska spel med tjurar, som varit på tal i det före-
gående, när fråga var om den grekiska Minotauros-sagan.

Häpnadsväckande »modern»
nornas kostymering, och det
tidigare perioder av palatsets

verkar gudinnornas och kvin-
icke blott i senare utan även i
historia. Redan från slutet av

64
det tredje årtusendet äga vi läm-
ningar av en gammal kretisk
helgedom, »synbarligen ett ka-
pell utan kultbild», som Eduard
Meyer säger. Detsamma till-
hör konungapalatset i Phaistos.
Samtidiga kretiska konstverk,
mest små lerbilder, visa oss män-
nen beklädda blott med en smal
duk om länderna och högskaftade
skor, under det kvinnorna bära
höga toppmössor och långa kläd-
ningar, bestående av liv med
hög, styv krage och djup, brös-
ten fullständigt blottande urring-
ning samt en fotsid, av en gör-
del åtdragen kjol.

Här framträder sålunda den
karaktäristiska fornkretiska kvin-

FIG. .18. KVINNOBILD I MÅLAD,
BRÄND LERA FRÅN KNOSSOS (FRÅN
SIDAN OCH BAKIFRÅN).

nokostymens grunddrag, som vi
återfinna hos så väl målade som

Livet är djupt urringat och har korta är-
mar samt är starkt åtsnört kring midjan.

skulpterade bilder från det andra
årtusendets högkultur. Somliga
av dessa bilder tolkas såsom pro-
fana (»hovdamer») andra, med
särskilda emblemer försedda, så-

Den långa kjolen är garnerad analogt
med 1870-talets moder. Kring den höga
mössan slingrar sig en orm. Bilden
håller en annan orm i händerna. (»Orm-
gudinna»?).

som sakrala (t. ex. »ormgudinnan»).

Toppmössan har nu blivit

en väldig, präktigt sirad tiara. Det djupt under brösten ur-

ringade, kortärmade livet är rikt ornerat och sluter korsettaktigt
stramt åt omkring midjan. Kjolen är lång och styv och prydd
med parallella band av omväxlande mönster samt försedd med
en eller två kortare överkjolar, vilka äro uppfästade eller ut-
skurna över höfterna, så att de bilda ovalt nedfallande, unge-
fär till knäna räckande dekorativa fram- och bakstycken. Här-
till kommer en tydligen mycket artificiell och vårdad hårklädsel.

Det hela påminner i hög grad om de europeiska kvinno-
moderna på 1870-talet. En smula kraftigare i de dekorativa

effekterna vad så väl linjer och färger som dekolletering beträffar.

Men någon skillnad skall väl förefinnas uti en sak som denna,

en kvinnosak och, i ena fallet åtminstone, en modesak, då trettio-

5.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

65
fem århundraden skilja i tiden och ena gången södern, andra
gången norden varit modets upphov.

En erinran i varje fall därom, att das ewig Weibliche gärna
ikläder sig likartade yttre former uti vitt skilda tider och livs-
förhållanden. Världsåldrarna växla. Men sedan kvinnan en gång
hunnit finna sitt sanna väsen — och detta, liksom så mycket
annat fundamentalt livsviktigt uti mänsklighetsutvecklingen,
skedde nog i en ganska tidig världsålder — har hon helt visst
i grund och botten låtit sig beröras rätt litet av världsåldrars
Växlingar.

66
MYKENISKA VITTNES-

BÖRD OM DEN KRE-
TISKA BRONSÅLDERN

Från knossos, DET forntida Kretas BE-
römda konungasäte, till Troja, den icke mindre ryktbara
huvudstaden i landet Troas, är sjöresan nästan jämnt 500 kilo-
meter lång, från söder till norr tvärs igenom Egeiska havet och
dess övärld. Troas är ett helt litet, liksom Kreta ganska ber-
gigt gebit, omfattande blott den yttersta nordvästra spetsen av
Mindre Asien uppe vid Hellesponten och Egeiska havet. Lika
litet som Knossos ligger Troja vid själva havet, men dock nära
detsamma, endast fyra till fem kilometer från vattnet.

Liksom bakom Knossos reser sig även bakom Troja ett Ida-
berg, här helgat åt en urtidens gudamoder och åt himmelsgu-
den Zevs, i likhet med det öster om Ida på Kreta belägna he-
liga Dikteberget. Det troiska Ida var dessutom förbundet med
kulten av herde- och orakelguden Apollon samt med legenden
om järnålderns ursprung och jättelika smeder, daktylerna, som
först beredde järnet åt gudar och heroer.

Befolkningen på Hellespontens sydkust var väl ursprungligen
mindreasiatisk. Troerna kommo från det långa sundets nord-
sida, från Trakien. De voro indogermaner och hörde i äldsta
tider till grekernas närmaste nordliga grannar uppe i bergen
närmast Makedonien. Hur det än må förhålla sig med den mer
eller mindre avlägsna ursprungliga släktskapen mellan de tra-
kiska invånarne i Troas och grekerna, så står likväl fast, att
de förra i sinom tid helt uppgingo i den grekiska kulturen och
folkblandningen. Namnen Priamos, Paris och Ilios äro sanno-
likt av trakiskt ursprung; säkerligen även folknamnet dardaner,
som Homeros nämner vid sidan av troerna såsom tillhörande
Priamos’ rike. I senare tider sutto de eoliska grekerna i det
västliga Troas liksom på ön Lesbos och längre ned på Mindre
Asiens kust, där ionerna togo vid, tills deras område stötte

67
FIG. 19. TROJAS RUINKULLE VID BÖRJAN AV SCHLIEMANNS UTGRÄVNINGAR.

samman med den sydligast boende grekiska huvudstammens,
det doriska folkets, vilket slutligen omfattade även Rodos och
Kreta, förutom den sydöstra delen av det grekiska fastlandet,
Peloponnesos.

Frän Ida rinner Troas viktigaste flod, Skamandros, ned till
Hellespontens västliga mynning, där en bred och fruktbar dal
öppnar sig mot havet. Strax norr om Troja upptar Skamand-
ros en från öster kommande biflod, Simoeis, som likaledes fly-
ter genom en tämligen bred dal invid Troja.

Den gamla borgen låg sålunda på yttersta utsprånget av ett
lågt berg och behärskade slätten och floderna vid dess fot samt
var tillräckligt nära sjön för att draga fördel av den handel och
det sjöröveri, som Egeiska havet så rikligt kunde inbjuda till.
I fortiden flöt Skamandros i själva verket tätt intill borgkullens
fot. Den av Homeros besjungna floden har nu här flyttat sig
mellan två och tre kilometer längre västerut på slätten.

De belägrande homeriska grekernas skeppsläger måste ha le-
gat ungefär fyra kilometer norr om Troja, uppe vid Hellespon-
ten, där Skamandros’ slätt bildar en flat havsstrand vid sidan
av flodmynningen. I övrigt består kusten här av branta klip-
por, som nå 50 till 80 meters höjd.

Dalbottnen höjer sig invid Troja blott 8 till 10 meter över

68
havsytan. Den klippa, på vilken Troja stod, reser sig 18 till
20 meter över marken vid dess fot.

På denna klippa hade, då Schliemann 1870 där började sina
utgrävningar, hunnit avlagra sig en 12 till 14 meter hög grus-
kulle, på vars topp några turkiska bönder bodde och skötte sitt
enkla jordbruk.

I öster och söder omfattas denna äldsta borgkulle av en några
meter lägre bergshöjd, vars yta bildar ungefär en kvadrat
med omkring 1000 meters sida. Här stodo grekernas Ilion ef-
ter 700 f. Kr. och romarnas Ilium under ett halvt årtusen efter
vår tidräknings början. Den forntida borgkullen uppe i stadens
nordvästra hörn var då blott ett »akropolis», en »övre stad»,
inom den grekiska och romerska stadsbilden.

Det i senare hälften av det tredje årtusendet existerande, »för-
historiska» Troja (II) var blott en liten borg, vars utsträckning
ej översteg 100 meter i någon riktning. Det »homeriska» Troja,
det andra årtusendets och den kretisk-mykeniska tidens fäste,
hade en dubbelt så stor utsträckning och omslöt på alla sidor
med sina kyklopmurar den äldsta anläggningen.

Schliemann började 1870 och slutade 1890 sin epokgörande
andel uti det väldiga verket att gräva fram i dagsljuset vad han
ursprungligen föreställde sig vara föga annat än Iliadens och
Odysséens Troja. Senare, 1893 och 1894, blev det stora ver-
ket fortsatt och mycket väsentligt främjat i vetenskapligt avse-
ende av Wilhelm Dörpfeld och hans medarbetare.

Utgrävningens huvudresultat blev fastställandet av ej mindre
än nio olika kulturlager, följande varandra i tiden mellan om-
kring år 3000 f. Kr. och år 500 e. Kr. Dessa nio kulturlager
representera tio skilda bosättningar, den ena över den andra,
samt sju olika kulturperioder. De benämnas och dateras av
Dörpfeld på det sätt, som vidstående tabell anger. För krono-
logisk jämförelse har bifogats en översikt över de kontinental-
grekiska kulturperioderna.

En blick på tabellen visar, att det homeriska Troja enligt
Dörpfelds datering, 1500—1000 f. Kr., sammanfaller i tiden
nästan fullständigt med den kontinentalgrekiska mykeniska kul-
turens blomstring, 1500—1300, och slutskede, 1300—1100. En

69
70

o
o

01

6/

o
o

01

u.

U.

O

o
o
o

o
o

00

C
O
‘C
.2
8

ocs

c
bo

o
o
o

CO)

o

O
o
C

oc

c
b

C
O

c
U.
U.
O

C3
v
c

C
O
90

o

u.
o
C
O

.c

:o

Q

c

O

S
o
o

C

0

o

ic

o
60
c

D

o
o
o
C

C
O
O
.2

d
P
c
w
e
o
d

c

C

o

d
—

c3

t)
c

c
co
U.

ic

o
b0
C

D

8

i
60
C

B

N4

C
C

0

6

C

C
O
o
3
P

g

C
0

t

o
8n

C

O

Q

o

t)
o

d

8
o

C

O

C

:c3
u.

o

A

O
o

C

O

A

C

O

A

C

O

C

c

e

O

A

O

o
o

o

C

o

60

d
C

C
O
O
.2

P
g
w
d
8
o

c3

8

O

C
o
F

A
Co
o

d
8
o

o
o

CD)

U)
E

o
o
o

Ï
o
o

I
o
o
o
Cl

o
o
o

Cl

o
o

o

o
o

o
o

Cl

o
o
o

CO

U)
o

.O

. o
S -
o e
O O

oct

C 0

:83 c

O

8 2

O OC

o ort

'S

O

M

2 £

I O

O 7
oct
u

o

C
.O
e
cn
U.

. O
H P

0) .
O

G ,—1
K oct
, U.
é 2
p M
6

C

8

E 6
P.E
_ ’S
co E
C :rt
s “

90
3

oct :-
U.

C

o

:rt

0)

O

w d

2 80

O .5

5 -
o

T O
.5 O
p 64

O

C

:O

• S

.O

5 8

[ —
il.

tuts

-gmbst
$106.4,
dhproe

FIG. 2 0. BORGMUR I TROJA VI.

sers

%1sme
: /ll, p-zminwangt

M

"g

gyr
i’ln

bote
rwres-e
kn,5

■»a
B^^^^
jEtrit

s/
p’int

I'1

"	fiE^^SW

5 ses

es
te—art
e —eut | —
1.-

». ross,," "
goehe
-snp
- uMT
jates
-Y"). Mouses
"‘Wh
E

FIG. 2 1. PRIMITIVA LERKÄRL FRÂN TROJA II (2500 2 00 0 f. Kr.).

Till vänster en »ansiktsvas». Till höger en vas med schematisk antydning av en
kvinnokropp.

del forskare ansluta sig i denna punkt till en annan datering.
Sålunda låter Dussaud, som i övrigt mycket litet rubbar Dörp-
felds kronologi, det homeriska Troja existera blott till 1180
f. Kr. Den VII:de bosättningen, den »förgrekiska» eller »efter-
homeriska», som fyller luckan mellan det »homeriska» Troja
och det grekiska Ilion, kommer således för Dörpfeld att vara i
blott 300 år, men för Dussaud i nära 500 år. Och, omvänt,
får det av Homeros besjungna Troja för Dörpfeld en 500-årig,
men för Dussaud en blott 300-årig historia.

Av den äldsta bosättningens på den naturliga klippan vilande
murar (Troja I) har blott en ringa del blivit utgrävd, emedan
Dörpfeld ansett sig icke böra förstöra de överliggande ruinerna,
särskilt de närmaste, tillhörande den »primitiva» eller »förhisto-
riska» borgen (Troja II). Nog har likväl kommit i dagen för
att bevisa, att det äldsta Troja tillhör den allra yngsta stenål-
dern och sannolikt bör räknas till övergångstiden mellan sten-
och bronsålder, d. v. s. kopparåldern.

Redan detta »Troja», dess verkliga namn är oss naturligtvis
obekant, var omgivet av en ringmur, byggd av småsten som
sammanhållas genom ett primitivt murbruk. I själva verket
finnas spår av tvenne ringmurar, den ena fem eller sex meter
utanför den andra, bevisande att också denna bosättning från
det tredje årtusendets förra hälft haft sin »historia» och blivit
ombyggd eller utvidgad. Den inre, äldre muren är 2,5, den yngre

72
FIG. 2 2. FÖRENKLAD GRUNDPLAN OCH GENOMSKÄRNING AV TROJAS RUIN-
KULLE.

Grundplanen visar blott några huvuddrag av 2:dra (inre ringmuren) och 6:te staden
(yttre ringmuren).

yttre är 3 meter i tjocklek. Ytan, som denna äldsta bosättning
täckte, var knappt mer än 60 meter i sin största dimension.

Av det 2 meter tjocka kulturlagrets innehåll att döma bodde
här ett litet samhälle, som livnärde sig huvudsakligen av bo-
skapsskötsel och fiske. Ben av oxe, får, get och svin förekom-
ma i stor myckenhet jämte skal av havsmollusker. Jakten sy-
nes ha spelat en underordnad roll. Lerkärlstillverkningen var
redan ganska högt utvecklad. Det är över huvud alls icke nå-
gon särdeles primitiv kultur vi anträffa i dessa avlagringar, som
föregingo det Troja (II), vilket arkeologer och historiker kalla
»primitivt» eller »förhistoriskt».

Detta senare Troja (II) har blivit fullständigt utgrävt. Det
var särskilt föremål för Schliemanns forskning. Han trodde sig

73
här ha upptäckt det »homeriska» Troja, som blivit sä ryktbart
och så kärt för alla beundrare av grekernas oöverträffade forn-
dikter. Detta var emellertid en illusion. Schliemann fick fram
blott några ringa spår av den verkliga mykeniska eller home-
riska borgen och staden (Troja VI). De huvudsakliga lämning-
arna av densamma upptäcktes först senare, av Dörpfeld, i om-
rådet utanför Schliemann-Trojas ringmur samt under dess kul-
turskikt.

Ringmuren till Troja II, mätande i regel 4 meter i tjocklek,
är byggd av stora, lufttorkade tegel och mellanlagda bjälkar
och vilar på ett väldigt, runt om borgklippan löpande funda-
ment, delvis av sammanmurade småsten och delvis av stora,
stundom väldiga på vai andra staplade stenblock. På detta sätt
fick man en brantare stigning av terrängen invid stadsmuren,
än borgklippans naturliga lutning tillstadde. Icke mindre än
trenne gånger vidgades och förstärktes ringmuren, samtidigt
med att borgen i övrigt blev ombyggd. Äter en lång och väx-
lingsrik »historia» inom ramen av ett okänt, »förhistoriskt»
skede!

Stort mer än 350 meter var den nästan cirkelrunda borgens
omkrets icke. »Folket» i Troja II måste ha bott utanför mu-
rarna i fredstid och endast vid fientliga anfall sökt skydd inom
dessa hos fursten.

Dennes residens synes ha bestått av ett flertal bredvid var-
andra belägna och av en gemensam gård omgivna hus av me-
garon-typ. D. v. s. rektangulära enrumshus, med dörr på ena
gaveln; en förhall, bildad av de utskjutande långväggarna, fram-
för dörren; eldstad mitt på golvet inne i »stugan»; över eldsta-
den en öppning i taket, tjänstgörande som både fönster och
rökhål. Åtskilliga grundmurar till hus av detta slag ha påträf-
fats i Troja II.

Liksom i mycket annat har även uti denna detalj överens-
stämmelsen mellan Homeros’ beskrivningar och den av moderna
arkeologer fastställda verkligheten visat sig vara vida större,
än en något tidigare Homeros-forskning velat hålla för sanno-
likt. Då megaron-typen i allt väsentligt visat sig vara densam-
ma i Troja II och i Troja VI, trots det fulla årtusen som lig-
ger mellan dessa båda bosättningar, kan man redan i Troja II

74
Ci
)
Air

: - i

4

1

FIG. 23. PLAN AV BORGKULLEN I MYKENÄ.

Till vänster upptill »lejonporten» och den ringformiga terrassen med kupolgravarna.
I mitten ett megaron (senare delvis överbyggt av ett tempel med kolonnad).

börja samla illustrationsmaterial för den mykeniska tiden, vad
hustypen beträffar.

Här kunna blott ett par exempel flyktigt antydas. Uppgif-
terna om de homeriska hjältarnas bostäder äro nämligen kring-
strödda i smärre fragmenter på talrika ställen uti Iliaden och
Odysseen. Det vore en särskild uppgift att samla och kritiskt
sammanfoga dem.

I Iliadens sjätte sång beskrives Paris’ bostad i Troja på föl-
jande sätt.

»Medan nu dessa där höjde sin bön till Olympierns dotter,
Hektor var gången åstad till det sköna palatset, som Paris
Själv hade byggt sig med hjälp av de mästare, som på den tiden
Skickligast voro i troernas land uti konsten att bygga;
Dessa ett kvinnogemak honom byggt och en sal och en förgård
Uppe på höjden, ej långt från Priamos’ boning och Hektors.
Där Zevsälsklingen Hektor gick in och i handen höll lansen;

Elva alnar den mätte i längd, och i ändan av skaftet
Glimmade kopparen vass, och omkring den löpte en guldring.
Paris i kvinnogemaket han fann i bestyr med sin rustning,

75
Fejande harnesk och sköld och synande krokiga bågen,
Medan i kvinnornas krets den argiviska Helena satt där,
Undervisande själv sina tärnor i härliga slöjder.»

De ord, som den förtjänstfulle översättaren (Erland Lagerlöf)
här översatt med »kvinnogemak», »sal» och »förgård», äro tha-
lamos, doma och aule. De beteckna typologiskt detsamma, som
i den urgamla svenska bondstugan kallas för »stugan» (eller
»storstugan», vilket ju megaron betyder), »förstugan» och »går-
den»; d. v. s. enrumshusets enda egentliga »rum», vidare för-
hallen eller »förstugan» framför dörren på gaveln och slutligen
den inhägnade »gården» därutanför, vilken omgav huset.

Icke nog med, att den äldsta svenska bondstugan (och där-
igenom var och en av dennas senare ättlingar) är typologiskt
identisk med grekernas megaron. Den med enrumshuset för-
knippade seden att bygga många hus för en familj, i det man
byggde skilda hus för olika ändamål, var tydligen gemensam
för den gammalgrekiska och äldre nordiska världen. »Kvinno-
gemaket» var ett megaron ägnat åt husfrun och hennes »tärnor»,
men eljest likt husfaderns eget megaron, ehuru väl i regel be-
tydligt mindre och enklare i utsmyckningen än detta, som till-
lika var gårdens gästabudssal och mottagningsrum.

Detta husfaderns praktfulla megaron skildras ofta i Odysséen,
särskilt i de senare sångerna, som beskriva Odyssevs’ återkomst
till sitt hem på Itaka. I Odysséens sjuttonde sång låter dikta-
ren den förklädde och okände Odyssevs själv sjunga följande
rader, då han efter otaliga äventyr äntligen kommit fram till
sin egen gårdsport.

»Detta, Evmaios, helt visst är Odyssevs’ präktiga boning.

Lätt kan den kännas igen, om man också bland många den såge.
Byggnad till byggnad radar sig tätt, och präktig är gården,
Hägnad med mur och med tinnar, och stark är den flyglade porten
Byggd, och det skulle ej lyckas så lätt att den spränga för någon.
Märka jag kan, att därinne en mängd nu sitter till gilles;

Ångande doften av stek sig sprider från huset, och lyran
Klingar, som gudarne skapte till vän åt det festliga gillet.»

Av husgrunderna i Troja II och VI att döma förekom det,
att ett megaron hade ett andra rum tillbyggt vid bortre gaveln
i husets förlängning. Av utgrävningarna få vi ej upplysning
om tillvaron av en övre våning eller inredning av vinden. I

76
N

M

(s

w —.

- ,7)), --==-
— - -P)--._
-(20)

FIG. 24. REKONSTRUKTION AV BORGEN I TIRYNS.

I. och K. äro megara. B. yttre huvudporten. E. inre huvudporten. F. yttre, H.
inre borggård. L. liten utfallsport. Tydligen har det inre av anläggningen utgjort
den äldre, sedermera genom yttermuren P. vidgade och förstärkta anläggningen.

sådant fall måste huset haft så väl innantak som yttertak, i
motsats till de svenska »ryggåsstugorna». De homeriska sång-
erna synas dock ge vid handen, att ett övre gemak stundom
fanns i furstliga megara.

Självklart är, att de homeriska diktarne, som ju tillhörde olika
“i

Am

= - g

400:
l!ll

FIG. 25. REKONSTRUKTION AV MEGARON I TIRYNS.
Efter Lichtenberg, Haus^ Dorf, Stadt.

tider, dock alla mycket senare än det »mykeniska» eller »home-
riska» Troja och dess förstörelse, beskriva de med dem själva
samtidiga hustyperna. Sannolikt existerade dock icke någon
stor typologisk avvikelse mellan det tredje årtusendets och det
åttonde århundradets rektangulära grekiska bostadshus. Forn-
tidens megaron blev senare tiders tempel och tempelcella och
lever ännu kvar oförändrat i vissa av Mindre Asiens primitiva
bondbygder.

Hela kulturläget, så vitt detta kunnat bestämmas genom rika
fynd av vapen, verktyg, lergods, smycken, kultföremål o. s. v.,
ansluter sig i det äldsta Troja II mycket nära till vad det yng-
sta Troja I kunnat uppvisa. Stenyxor och stenhammare före-
komma ännu, ehuru vi nu äro inne i en fullt utvecklad brons-
ålder. De äro dock skickligare arbetade än i Troja I och upp-
visa synnerligt vackra former. Sannolikt ha de i Troja II spe-
lat rollen blott av traditionella sinnebilder för hövdingars och
furstars maktställning.

Denna äldre trojanska bronsålderskultur var icke begränsad
till landet Troas, utan kan påvisas långt in i Mindre Asien,
över det område som senare kallades Frygien, samt allra rik-

78
ligast på ön Kypern. Här
synas i senare hälften av
det andra årtusendet baby-
loniska, egyptiska, syriska,
kretiska och trojanska kul-
turelementer hava träffat
samman och förmedlats.
o

Ater ett bevis för att så
långt tillbaka i tiden trafik
och utbyte voro i full gång
uti denna trakt av världen
mellan dess många redan
högt utvecklade kultur-
centra.

När detta visar sig vara
händelsen redan århundra-

Tiryns

FIG. 26. GRUNDPLAN AV TVENNE GAM-
MALGREKISKA BOSTADSHUS (MEGARA) FRÅN
TROJA II OCH TIRYNS.

den före år 2000, kan det icke synas överraskande, att en kulturpe-
riod, som infaller nästan jämnt ett årtusen senare, den »mykeniska»,
uppvisar likartat intensiva handels-, stats- och kulturförbindelser,
närmast mellan det östra Medelhavets länder, men indirekt och
över dem även mellan trakter som voro geografiskt vitt åtskilda.

Om de mellan Troja II och Troja VI liggande trenne kultur-
skikten, tillhörande det andra årtusendets förra hälft, är icke
mycket annat att säga än att de synas representera en nedgång
av platsens kulturbetydelse och maktställning. Det är tydligt,
att Troja II gick under i en stor eldsvåda och lämnade efter
sig blott en oformlig grushög. Nästa bosättning var en by,
som ej fyllde utrymmet inom den gamla ringmuren.

Sedan vidgades denna anläggning steg för steg. Storartade
kvadermurar antyda framsteg i byggnadskonst. Slutligen kom-
mer det ståtliga sjätte Troja, det mykeniska och homeriska, så-
som fjärde etapp uti utvecklingen efter Troja II. Nu är borg-
muren vidgad till nära dubbelt sin gamla längd och i allo mas-
sivare byggd, delvis av mäktiga block, genomgående av väl
huggna och sammanfogade kvadrer, ofta till en väldig höjd
från fundamenterna räknat. På sina ställen når kvadermuren
en tjocklek av 6 meter.

Vid anblicken av dessa trojanska murar är det ej svårt att
förstå senare seklers homeriska saga om gudarnas andel i bygg-
nadsarbetet.

70
Dörpfeld vill, trots sagan, dock icke tro att släthuggandet
och det mästerliga sammanfogandet av de mäktiga kvadrerna
var en i Troas uppfunnen konst, utan hänvisar till möjligheten
av en efterbildning av de i det andra årtusendets senare hälft
existerande egyptiska kvadermurarna, »vilka de trojanska likna
på ett förvillande sätt». Det skulle sålunda i verkligheten ha
varit egyptiska byggmästare och stenhuggare, som spelat den
av grekiska legender på Olympens gudar överflyttade rollen
av trojanernas läromästare och hjälpare vid utförandet av ett
arkitektoniskt storverk, som slog sena släktled med häpnad.

Fästningsportarnas antal var sannolikt fyra, ungefärligt för-
delade efter väderstrecken. Ett par av dem flankeras av väl-
diga, utskjutande torn. Tillträdet försvårades dessutom för en
fiende därigenom, att uppfartsvägen till porten delvis var dragen
utefter stadsmurens fot eller mellan tvenne parallella murlängor.
Befästningskonsten stod redan högt i den tid, om vilken Home-
ros intet annat visste, än vad sånger och sagor, myter och legen-
der förmedlat.

*	*

Av ruinernas tillstånd att döma är det intet tvivel under-
kastat, att det sjätte Troja, liksom det andra, fann sin under-
gång genom eld och yttre våld. Liksom efter den »förhistoriska»
borgen, iakttaga vi också efter den »mykeniska» eller »home-
riska» en nedgångens och förfallets tid. Endast ett torftigt
bysamhälle var under århundradena närmast före Homeros och i
hans egen tid, det åttonde seklet, att finna på den sagoomvävda.
plats, där ett Troja tvenne gånger och i olika årtusen blomst-
rat — vardera under ett halvtusenårigt liv.

Med den grekiska stad, som sedan, ungefär i det sjunde år-
hundradet, reser sig över de gamla Troja-borgarnas ruiner, äro
vi inne i »historisk» tid. Om detta arkeologernas Troja VIII
erfara vi genom den grekiske geografen Strabons skrifter, från
årtiondena omkring vår tidräknings början, att det var en obe-
tydlig stad med oansenliga hus, men med en berömd Atena-
helgedom, som blev besökt av Xerxes och Alexander den Store.

Huruvida denna helgedom var ett tempel är ovisst; sannolikt
fanns den dock redan i det mykeniska Troja. Det första större
Atena-templet i Ilion byggdes mot slutet av det tredje år-

80
hundradet av

Lysimachos,
Alexander den
Stores fältherre
och efterdennes
död Trakiens ko-
nung. I trots
av de nya här-
skarnes rund-
liga löften och
goda avsikter
synes det gre-
kiska Ilion dock
aldrig ha kom-
mit till någon
större blomst-
ring. Ar 85 f.
Kr. blev staden
förstörd av den
Flavius Fimbria.

2247

b

b

FIG. 27. TVENNE SVENSKA ALLMOGEHUS AV ÄLDSTA
REKTANGULÄRA TYP; IDENTISK MED DEN GREKISK AME-
GARONTYPEN.

Till vänster »bastu» från Värend. Till höger »eldhus» från fäbod-
vall i Jämtland. Mitt på golvet en låg öppen härd av flata stenar.
Ingen skorsten, inga fönster, intet innertak. Rökhål mitt i ytter-
taket. Dörr i den av en svale skyddade gavelväggen.

romerske fältherren och upprorsmakaren Cajus

Då Julius Cäsar besökte staden, kanske 48 eller 47 f. Kr.,
låg den ännu i ruiner. Med honom eller åtminstone med Au-
gustus börjar det nionde Troja, det romerska Ilium, som tack
vare kejserlig protektion blev en stor och präktig stad med pelar-
hallar, teatrar och andra ståtliga offentliga byggnader, bland dem
ett av Augustus byggt doriskt marmortempel, helgat åt Atena.
Vackra skulpturer från detta tillvaratogos redan av Schliemann.

Ett annat intressant byggnadsverk i Troja IX är en några
meter framför templet befintlig 18 meterdjup brunn, som sänker
sitt sorgfälligt murade schakt genom alla kulturlager ned till
klippan och dessutom är nedsprängd några meter i denna.
Dörpfeld anser denna brunn ha tillkommit redan i det »myke-
niska» Troja. I det romerska Ilium förseddes den med en
cirkelrund, tempellik överbyggnad av samma inre diameter
som schaktet självt. Brunnen kunde emellertid åtkommas även
genom en underjordisk gång, vars golv var beläget tre meter
under rundbyggnadens.

Då spåren av bysantinsk kultur äro ytterst obetydliga i Troja,
anser man att stadens definitiva undergång, dess död utan upp-
vaknande, timat i det fjärde århundradet e. Kr.

6.	Steffen^ Världsåldrarna. 7.

81
FIG. 2 8. THEMIS-TEMPLET I RHAMNUS.

Såsom exempel på ett grekiskt tempel av tidig me-
garon-typ.

Tröja slutar sålunda sin mer än tretusenåriga, växlings-
rika historia som akropolis i en kejsarbyggd romersk provins-
stad med det i hög grad »moderna» liv, som utmärkte romar-
väldet under de fyra första århundradena av vår tidräkning.
Gamle Mommsen inpräntade ju i sina föreläsningar, att »man
icke kan föreställa sig det gamla Rom» (kejsartidens) »modernt
nog». Och på den satsen skola vi i det följande finna riklig
bekräftelse.

Det Troja, som vi kunna följa genom världsåldrarna från
stentidens slut och metalltidens början, ändar sitt liv i en typiskt
modern tid, halvtannat årtusen före vår egen.

Äter ha seklerna rullat fram över Troja, fjorton nya sekler
av barbari, medeltid och modernitet, men de ha i Troas skå-
dat endast en gigantisk gravkulle, på vars grönskande torva
intet tionde Ilion rest sina tinnar och väl aldrig skall, sedan
platsen nu blivit helgad åt vetenskapen.

Knossos och Troja ha vittnat om den kretisk-egeiska kultur-
kretsens fornåldriga ursprunglighet och om Kretas kultursupre-
mati, innan de grekiska stammarna hunnit ut ur sitt primitiva

82
barbari. Det var detta barbari som i slu-
tet av det 15:e århundradet gjorde en ända
på den kretiska guldåldern och i det 12:e
eller n:e århundradet lade öde så väl Pria-
mos’ Troja som Minos’ Knossos. Vi vända
nu våra steg till barbarernas eget land för att
även där lära känna en kretisk-egeisk kultur.

Anmärkningsvärt är då, att bland de kon-
tinentalgrekiska orter, där den största över-
ensstämmelsen med kretisk kultur kunnat

‘(480

YN

FIG. 29. GRAVERAT

MITTSTYCKE I EN GULD-
RING FRÅN EN GRAV I

MYKENÄ.

konstateras, intaga

Argos, Tiryns och Mykenä samt Korint, Aten och Tebe främsta
rummet. Detta är anmärkningsvärt med hänsyn till dessa or-
ters läge nära de argoliska och saroniska vikarnas inre hörn.
Tänka vi oss en forntida handelsförbindelse mellan Kreta och

Kontinentalgrekland i dess helhet ända upp till Tessalien och
Epiros, kan intet synas naturligare än att denna sökte sig från
Kreta rakt in i dessa de närmaste grekiska vikarna för att sedan
landvägen över Tiryns, Mykenä, Korint eller över Aten och Tebe
tränga vidare norrut.

Då handel, sjöröveri och erövring i forntiden vanligen på det
intimaste samverka, ligger det nära till hands, att politisk makt-
utövning från kretiskt håll skall kunna spåras utefter samma,
av de geografiska förhållandena utstakade handelsvägar. Att
särskilt Atens fornhistoriska legender bära otvetydigt vittnesbörd
om sådan kretisk maktutövning i Kontinentalgrekland, ha vi
redan sett. Det är naturligtvis den mytiske befriaren från av-
hängigheten, i detta fall den attiske hjälten Tesevs, som sagan
firar.

Den »mykeniska» kulturens i Grekland nära frändskap med
den kretiska och dess egen blomstrings och undergångs sam-
manfallande i tiden med den kretiska kulturens högläge och
slutskede peka i samma riktning. Om någon fullständig iden-
titet mellan odlingens gestaltning vid givna tidpunkter i Knossos
och i Mykenä eller Aten är det dock icke fråga. På Kreta,
i Troas, på Kykladerna, på Kypern, i Tessalien och i det öv-
riga kontinentala Grekland anträffa vi mellan 3000 och 1000
f. Kr. en mångfald nationellt och lokalt avvikande »civilisationer»,
som dock alla hava vissa viktiga drag gemensamma, och dessa
hava utan tvivel sitt ursprung i Kreta. Redan de helt olika
gestaltningarna av palatsbyggnaderna i Knossos å ena sidan

83
FIG. 30. ANSIKTSMASK I GULDBLECK.

och i Troja och Tiryns eller Mykenä å den andra bära vittne
om tillvaron av tvenne mycket skiljaktiga nationella kultur-
elementer i söder och i norr om det vatten som skiljer Kreta
från de båda kontinentalkuster, vilka flankera Arkipelagen i
väster och öster.

Av de tre urgamla argoliska städerna Tiryns, Argos och
Mykenä rakt i norr om havsviken och i omedelbar känning med
denna är enligt traditionen Tiryns äldst och bör, i anseende till
sitt läge närmast havet, också kunna vara det. På ett blott 10
till 20 meter högt, rätt smalt klipputsprång, ett par kilometer från
stranden reste sig här i mitten av det andra årtusendet, således
ungefär samtidigt med det »homeriska» Troja, en borg, vars
»övre» och förnämligare del täckte omkring 14000 kvadratme-
ter, således dock tredjedelen mindre än palatset i Knossos.

Denna övre borg i Tiryns rymmer i själva verket intet annat
än en ståtlig, på tre eller fyra fristående megara delad furste-
boning med omgivande gårdar och pelarhallar eller loggior samt,
omslutande det hela, en fästningsmur av mäktiga dimensioner
och särdeles invecklad konstruktion. Av hela den väldiga anlägg-
ningen hade Homeros’ samtida och närmaste föregångare så väl

84
som de »historiska» gre-
kerna aldrig skådat an-
nat än en oformlig forn-
tidsmin; ett sagolikt
kyklopverk likväl, in-
för vilket de kände sig
själva små och vanmäk-
tiga. Herodotos jämför
Tiryns borg med Egyp-
tens pyramider. Till

FIG. 31. KRETISKA GULDBÄGARE.

Funna i en egyptisk stormansgrav (Senmuts) från
tiden omkring 1450 f. Kr.

femton meters höjd reste sig den åtta meter tjocka, av kolossala
stenblock fogade yttermuren. Över denna höjde sig här och
där ett massivt torn. Den långsluttande vägen upp till huvud-

porten var anlagd utmed en väl förskansad murlänga och ledde
blott in i en smal och vinklig inre portväg, där andra kyklop-
murar bevakade och andra portar spärrade vägen fram till den

höga pelarsmyckade portbyggnad, som utgjorde ingången till
den egentliga och äldsta borggården.

Denna var genom ytterligare en pelarförhall, ett propyleon,
avdelad i en större yttre och en mindre inre gård. På denna
senare stod ett monumentalt brännofferaltare, mitt emot den stora

salbyggnadens praktfulla, pelarsmyckade fasad. Densamma visar
åt gården en öppen loggia. Beträda vi denna, stå vi framför
tvenne höga dörrar, som leda in i en försal. Först från denna
komma vi, genom en bred dörr mitt på väggen, in uti det furst-
liga boningsrummet. Detta var en nästan kvadratisk praktsal med
en rund eldstad mitt på golvet, fyra rikt sirade kolonner såsom
takstöd kring eldstaden och en taköppning över densamma så-
som rökhål och fönster på en gång. Ett typiskt megaro?z, så-
ledes, ehuru större och präktigare än vanligt, och försett med
en rymlig dubbel »förstuga» framför gaveldörren i stället för
den vanliga enkla »svalen».

De två mindre, såsom kvinnogemak och sovrum tolkade me-
gara till höger bakom den stora salbyggnaden hava enkla »för-
stugor» eller »svalar» bildade av de framom gavelväggen ett
stycke utspringande långväggarna. Här finnas ej några kolon-
ner kring härden. Kännetecknande för byggnadstypen är dock,
att dessa tvenne andra salar eller rum utgöra självständiga
byggnader och t. o. m. äro försedda med egna gårdar. I
trots av det mycket trånga utrymmet innanför den formidabla

85
FIG. 32. DOLKKLINGA AV BRONS MED GULD- OCH SILVERINLÄGGNING.
Lejonjakt. Från en av kupolgravarna i Mykenä.

borgmuren, har man fasthållit den ursprungligen för lantliga
förhållanden avsedda principen, att varje bostadsrum skall vara
en byggnad för sig med förhall och egen gård. Borgen i Tiryns
visar oss i grunden intet annat än en gammalgrekisk eller gam-
malgermansk bondgård — förstorad och förskönad till en furste-
boning och omgiven av väldiga fästningsverk.

De talrika, i tornen och ringmuren inredda kamrarna och
gångarna få väl tolkas såsom förvaringsrum för förråder och
skatter av alla slag och delvis även som bostäder för slavar,
tjänare och krigsmanskap.

Under de nu synliga ruinerna av Tiryns borg ligga resterna
av en ännu äldre, betydligt mindre, men till samma stora kultur-
skede, det »mykenska», hörande borg. Under denna återfinnas
lämningar från en tidigare, förmykenisk kulturperiod.

Omkring femton kilometer längre uppåt landet, vid foten av
en hög bergsrygg och omgiven av djupa klyftor ligger den
andra ryktbara fornborgen, Mykenä som, ehuru med orätt, fått
giva sitt namn åt hela den kretisk-egeiska kulturkretsen och
kulturperioden.

Typologiskt överensstämma fästningsverk och bostadsbyggnader
här fullständigt med vad vi funnit i Tiryns. Skiljaktigheterna,
t. ex. den rikligare förekomsten av kvadrer, i stället för poly-
gonala block, i Mykenä, innebära intet annat, än att Mykenäs
blomstring möjligen inföll något århundrade senare och att My-
kenä kanske var ett säte för ännu större makt och glans än
Tiryns. Bebyggelsen omkring borgen synes ock ha varit mer
omfattande i Mykenä än i Tiryns. Att Mykenä var station

86
FIG. 33. GULDBÄGARE FRÅN VAFIO.

på en stor handelsväg mellan Tiryns och Korint framgår av
de präktiga, med borgarna samtidiga, delvis t. o. m. av försvars-
verk skyddade väganläggningar, som bakom Mykenä korsa
igenom den vilda bergsterrängen i nordlig riktning. Redan i
det andra årtusendet högg man här landsvägar genom klipporna
och byggde viadukter invid bråddjup och över klyftor.

Särskilt ryktbart har Mykenä blivit genom upptäckten av
storartade furstegravar så väl innanför som utanför borgmuren.
De gravar, som åt Schliemann lämnade från sig den berömda
tretusenåriga, homeriskt sköna guldskatten, voro sex i klippan
nedhuggna kamrar. De bildade en kretsformig terrass strax
innanför den väldiga borgport, vilken är känd som »lejonporten».
Benämningen är tagen från bilden av tvenne uppresta lejon på
den stenplatta, som fyller tomrummet ovanför det såsom tvär-
bjälke tjänstgörande, ej mindre än fem meter långa stenblocket
över portöppningen.

Olyckligtvis före Schliemanns tid redan utplundrade, men arki-
tektoniskt märkvärdiga voro de ståtliga, en gång rikt smyckade
kupolgravarna utanför borgmuren. Typologiskt äro de nära släk-
tingar till våra nordiska »gånggrifter», vilka dock, väl att märka,
tillhöra det tredje årtusendet och sålunda äro åtskilliga århundraden
äldre än den mykeniska kulturen och dess blomstring. De
mykeniska kupolgrifterna äro sena och mycket förfinade av-
läggare av den i det tredje årtusendet vitt spridda gånggrifts-
typen.

Den största mykeniska kupolgraven var en storartad byggnad.
En ej mindre än 35 meter lång gång ledde genom ett för-
rum, vars golv är ungefär 5 meter i kvadrat, in uti en cirkel-
rund, kupoltäckt praktsal. Denna håller 16 meter i genomskär-
ning vid golvet, och kupolspetsen svävar 14 meter över detta.

87
Genom en mindre, blott 3 meter hög dörr står kupolsalen i
förbindelse med ett fyrkantigt rum, vars sida är 8 meter i längd.
Detta sistnämnda är den egentliga gravkammaren. Den runda
kupolsalen synes ha tjänat kulten för de döda. Det hela var
byggt av släthuggna kvadrer och övertäckt med en jordhög,
vars bakre sida stödde mot en bergvägg. Närmast gör konstruk-
tionen intryck av en gigantisk artificiell grotta, inrättad till
tempel och boning för de döda stormännen och deras närmaste.

Den av Schliemann funna skatten i schaktgravarna innanför
»lejonporten» bestod av guldsmycken, bronsvapen, guldbägare,
vaser o. s. v. Tillsammans med liknande fynd i andra grekiska
gravar från mykenisk tid giva dessa föremål bilden av en med
den samtida kretiska på det intimaste befryndad, delvis iden-
tisk konststil och åskådliggöra på samma gång underbart tydligt
den metall- och dekorationskonst, som så entusiastiskt skildras
och prisas av Homeros och Hesiodos.

På svärd- och dolkklingor av brons skåda vi uti guld- och
silverinläggning och gravering och på guldbägare och vaser i
drivet arbete alldeles sådana djurbilder, jakt- och krigsscener,
sådana bilder av herdar och dansande ungdom, djärvt springande
atleter, sjungande slåtterfolk, fromt betande hjordar av får och
oxar, som Homeros skildrar i Iliadens adertonde sång, då han
berättar hur Hefaistos, »den smidesmästaren armstark», smidde
»de skimrande vapnen» åt »Zevs’-älsklingen Akillevs.»

»Smidde nu först av allt han skölden den stora och starka.»
»Jorden han först där bildade av och himlen och vattnet.» »Där-
näst han bildade av två vackra, befolkade städer.»

»Därpå han danade skickligt en hjord höghornade oxar;

Somliga voro av rödaste guld, och’ av tenn voro andra ;

Råmande skyndade alla sig ut ifrån fållan på bete

Längs den sorlande floden, som rann mellan vajande säven.

Herdar fyra av guld med fänaden gingo att valla,
Följda de voro därvid av nio de snabbaste hundar.

Men längst framme i fänadens flock två rysliga lejon
Gripit en råmande tjur, och han släpades, bölande väldigt,
Redan åstad, och till hjälp framrusade hundar och herdar.
Lejonen, sedan de huden flängt upp på den väldiga tjuren,
Sörplade i sig hans blod och hans innanmäte, och fåfängt

88


FIG. 34. SENMYKENISK BÄGARE.

Efter Buschor, Griechische Vasenmalerei.

Hetsade herdarna fram sina hurtiga hundar med tillrop.
Dessa förvisso sig aktade nog för att lejonen bita,
Sprungo väl skällande nära inpå, men väjde så undan.

»Därpå en betesmark den frejdade mästaren gjorde;
Fåren betade där så silvervita i dalen;
Stallen och fållorna lågo bredvid och herdarnes hyddor.

»Och han en ringdans bildade skönt, den frejdade mästarn,
Liknande den, som fordom en gång i det rymliga Knossos
Daidalos smidde med konst åt den lockiga mön Ariadne.
Blomstrande ynglingar där och eftersträvade ungmör
Dansade glada i ring och höllo varandra i handen».

Den hesiodiska dikten »Herakles’ sköld» beskriver på ett
mycket mindre konstnärligt, men i övrigt liknande sätt scener,
som diktaren själv skådat i inlagt och graverat eller drivet
metallarbete på kostbara vapen, smycken och kärl, eller som
han i gamla sagor och sånger hört omtalas i sådant sammanhang.
Den sorgfälligt skildrade tekniken och åtskilliga av de beskrivna
figurerna äro även hos Hesiodos identiska med vad vi iakttaga
icke blott på klenoderna i den härliga mykeniska skatt, som

89
FIG. 35. MÅLNING PÅ EN GREKISK VAS.

Från tiden efter 1000 f. Kr. Kanske från Homeros’ tid (700-talet). Beväpning
och beklädnad synnerligen tydliga.

Schliemann älskade att tillskriva ingen mindre än konung Aga-
memnon, utan även på en mängd likartade fyndföremål från så
väl den mykeniska tidens grekiska borgar och städer som den
»minoiska» tidens kretiska palatser och furstliga villor.

*

Furstegravarna i Mykenä tillhöra olika skeden; några år-
hundradena före, andra tiden omkring och efter det 15:de år-
hundradet. De yngsta kulturlämningarna i Mykenä äro näppe-
ligen senare än 1100 f. Kr. Den sannolika tidpunkten för det
»mykeniska» Trojas förstörelse, omkring 1180 f. Kr., anger att
tiden för den mykeniska borgkulturens nedgång och undergång
då hade börjat eller var nära i Mindre Asien, i Grekland, på Kreta.

I Mykenä självt synas hittills inga särdeles märkliga fynd
från förmykenisk tid hava gjorts. Detta är däremot, utom i
Tiryns, Aten och en del andra välkända gammalgrekiska orter,
i särdeles stor utsträckning fallet med den urgamla staden Orkome-
nos vid Kopaissjön, några kilometer nordväst om Tebe i Böotien.

»Orkomenos’ stad» och det hundraportade »Tebe uti Egyptens
land» bliva av Homeros jämnställda uti rikedom.

»Ej om han bjöde mig tio, ja tjugu gånger så mycket,
Som han besitter i dag och kan möjligen ännu förvärva,

Eller som strömmar ihop till Orkomenos’ stad eller Tebe

Uti Egyptens land, där rikedom hopas i husen —»

90
Så låter Homeros den vrede Akillevs, snabbfotade hjälten,
svara »mångförslagne Odyssevs», då denne vill förmå honom
till uppgörelse med Mykenäs konung, Agamemnon, då denne
erbjuder lysande gåvor i försoningsgärd för rovet från Akillevs
av den sköna Briseis.

I Orkomenos urskilja arkeologerna fyra kulturlager eller kultur-
perioder. Det äldsta av dessa tillhör stenåldern och det tredje
årtusendets förra del och kännetecknas av runda hyddor, upp-
förda av lufttorkat tegel på grundvalar av sten. I Orkomenos
II, som väl bör räknas till kopparåldern och i tiden når fram
till omkring år 2000, finna vi ovala hus, stundom med ena gaveln
rektangulär. Den tredje periodens tidigare skede är ännu för-
mykeniskt, men uppvisar rektangulära bostäder och en högre
utveckling av keramiken än de föregående perioderna. Omkring
1700 eller något senare börjar i Orkomenos (III) den mykeniska
tidens första skede, sammanfallande med den kretiska kulturens
blomstring. Sin kulmen når Orkomenos med senare hälften av
det 15:de århundradet, som även här (Orkomenos IV) karaktäri-
seras av praktfulla megara och kupolgravar.

91
RUINKULLARNA I DET
GAMLA SINEAR

EN KRETISKA KULTUREN OCH DESS EGEISKA
och mykeniska samtida och avläggare hade spirat, växt,
blomstrat i tvenne årtusen, då deras livstråd avklipptes i de
i2:te och n:te århundradena genom krigiska katastrofer, som
grusade ett Knossos, ett Troja, ett Mykenä. Traditionen för-
mäler om en »dorisk vandring», en primitiv folkvandring från
makedoniska eller tessaliska bergsbygder ned till sydöstra Pelo-
ponnesos, Arkipelagen och Kreta. Snarare eller därjämte var
detta måhända en lång serie uppror, befrielsekrig och, i fort-
sättningen, hämnde- och erövringståg av grekiska barbarstam-
mar mot det kretiska herrefolk, som i många århundraden hållit
dem i avhängighet genom sin sjömakt och sina »mykeniska»
borgar.

Det nya barbariet, det grekiska, är först efter århundraden,
långt efter Homeros, moget att framföda en ny högkultur, den
hellenisk-attiska; liksom det germanska barbariet efter Roms
och den hellenisk-romerska kulturens skövlande behövde ett
halvt årtusen för att hinna fram till den milstolpe, som beteck-
nas av vår äldre medeltidskultur. Och såsom germanerna lärde
av Hellas och Rom, lärde också grekerna av Kreta. Man tog
kultur i arv från föregångaren, utan att offra sin egenart. Där-
för uppstod varje gång en ny kultur, icke någon blott härmning
av den äldre. Så hade även kreterna gjort, då de upptogo
kulturelementer från orientaliska folk, vilkas odling represen-
terade ett ännu tidigare genombrott från barbari till högkultur
än det kretiska eller kretisk-egeiska.

Att vi germaner, som besitta en egen högre odling först se-
dan 1200 e. Kr., blicka tillbaka på en främmande »klassisk»
forntid, den hellenisk-romerska mellan 600 före och 400 efter
vår tidräknings början, har således tvenne gånger tidigare i
viss mån haft en motsvarighet — nämligen i grekernas förhål-
lande till kreterna och i dessas förhållande till Orienten. För

92
greken i det 5:te århundradet, så väl som för Homeros, var
Kreta »klassisk» mark liksom för oss Hellas och Rom. Frågan
är nu, om det icke hos en kretisk tänkare i förra hälften av
det andra årtusendet kunde ha funnits en liknande veneration
för den kultur i Egypten eller Sinear, som blomstrat ett årtusen
tidigare, t. ex. i »den fjärde dynastiens», i Keops’ och Kefrens
Egypten eller i det sumeriska Lagasch, där Eannatum och Gu-
dea härskade, eller i Sargons och Naramsins Akkad.

Djupgående olikheter finnas ju. Kreta förorsakade icke Egyp-
tens och Babyloniens undergång, såsom Grekland åvägabragte
Kretas och Germanien Roms. Det fanns ännu en egyptisk och
en babylonisk storhetstid, då Kreta stod på sitt kulmen. Men
kreterna voro utan tvivel barbarer på en tid, i senare delen av
det fjärde och förra delen av det tredje årtusendet, då odlingen
redan nått långt vid Nilen och nedre Eufrat.

Hammurabi, storkonung i det akkadiska Babel, lever tre år-
hundraden före begynnelsen, omkring 1800 f. Kr., av den kre-
tiska högkulturens blomstringsperiod. Den akkadiske härskaren
utövar sitt faderliga regemente över ett högt civiliserat folk ett
halvt årtusen efter en kulturens blomstringstid i landet Sumer,
varifrån Akkad en gång hämtat grundelementer till sin högre
odling.

Många riken hade uppstått och gått under, många dynastier
hade härskat och störtats vid Nil och Eufrat, innan någon Minos
byggt ett palats i Knossos eller gjort sig till Egeiska havets
obestridde herre.

Landet kring Eufrat och Tigris betecknades i den romersk-
helleniska forntiden icke med ett, utan med fem olika namn,
som användes om skilda delar av det stora, varken geografiskt
eller historiskt enhetliga området.

Det till större delen bergiga gebitet uppe i nordväst, mellan
övre Eufrat och övre Tigris, men ej fullt så långt i norr som
till Tigris’ källor, hette Mesopotamien. Området öster härom
var Assyrien; i huvudsak ett bergland öster om övre Tigris.
I söder om dessa tvenne länder, vid mellersta Eufrat och Tigris,
låg Babylonien; och söder om detta, vid flodernas nedersta lopp
men med Tigris som gräns i väster, kallades landet Kaldea.

93
Öster om nedersta Tigris, bredvid Kaldea och således ävenledes
vid Persiska viken låg Susiana.

I senare tider har stundom namnet Mesopotamien, stundom
namnet Babylonien använts om hela området, vilket numera ej
sällan benämnes Tvåflodlandet, i stället för Mellanflodlandet
(Mesopotamien).

En mycket gammal beteckning för det av romarne som Ba-
bylonien och Kaldea betecknade gebitet är Sanar (eller Sangar,
Sanchar), som genom felaktig omskrivning förvandlats till Sinear.
Jag har i det föregående delvis använt namnet Babylonien i
denna bemärkelse. Ofta kan dock tydligheten kräva en annan
benämning; och då torde Sinear vara den lämpligaste. De väst-
ligaste delarna av romarnes Susiana böra för de äldsta tiderna
medräknas till Sinear. Namnet Mesopotamien behöves för att
beteckna nordvästra delen av totalgebitet, liksom dettas nord-
östra område städse bör benämnas Assyrien.

Gå vi tillbaka till tiden före 2500 f. Kr., finna vi intet As-
syrien och intet Babylonien. De sydliga områden, som greker
och romare kallade Babylonia och Kaldea, böra nu benämnas
Akkad och Sumer och landet öster om dem, på andra sidan
Tigris, heter Elam. Detta senare motsvarar ungefär romarnes
Susiana, en benämning som togs från Elams urgamla huvudstad
Susa eller, rättare, Susan.

Beträffande Akkad och Sumer äro följande geografiska fakta
att märka.

Persiska viken skar djupare in i landet för fyra eller fem
tusen år sedan än i våra dagar. Eufrats och Tigris’ gemen-
samma mynning, Schatt-el-Arab, fanns ej; och Eufrat följde del-
vis ett annat lopp än nu. De båda floderna mynnade ut i Per-
siska viken på ungefär 120 kilometers avstånd från varandra
och på ett avstånd av omkring 220 kilometer från den nuva-
rande flodmynningen och havsstranden. Städer, som för fyra
tusen år sedan lågo nere vid havet, återfinnas nu såsom ruin-
högar mer än 200 kilometer inne i landet. Och städer, som
fordom genomkorsades av en bland Eufrats många deltaarmar
eller av en kanal mellan dessa, återfinnas nu såsom ruiner flera
kilometer från den nuvarande flodbädden.

Från den gamla havskusten, d. v. s. Persiska vikens dåva-
rande innersta hörn, ungefär 150 kilometer åt norr och nordväst
upp i landet sträckte sig det område vi kalla Sumer. Ovanför

94
detta, ännu längre in i landet tog gebitet Akkad vid med unge-
fär ytterligare 180 kilometers utsträckning åt nordväst utefter
Eufrat-Tigris-dalen. Någon klar gräns mellan de båda sålunda
betecknade områdena kan icke fastställas. Så väl Sumer som
Akkad finna vi delade mellan talrika småstater, stadsstater med
kringliggande jordbruksområden, under senare hälften av fjärde
och förra hälften av tredje årtusendet. I vissa fall kan det vara
osäkert, huruvida en stad bör räknas till det nordliga Sumer
eller det sydliga Akkad.

I själva verket beteckna dessa båda namn främst och egent-
ligen tvenne folk och först i andra hand tvenne länder, vilkas
gränsområden länge voro omstridda emellan de bägge folken.

Utan tvivel bodde i början av det fjärde årtusendet, sanno-
likt redan i det femte eller möjligen ännu tidigare, det sumeriska
folket nere vid havet och mellan mynningarna av Eufrat och
Tigris i sydligaste Sinear. Det kännetecknas genom en från
de semitiska grannarna i söder, väster och norr tydligt avvi-
kande kroppslig typ samt genom ett icke semitiskt språk. Var-
förutom sumererna långt före något semitiskt folk utvecklade
en relativt hög kultur.

Den sumeriska kulturen är i ålder och tidig mogenhet minst
jämbördig med den egyptiska. I den mån de arkeologiska
forskningarna fortsätta, synes sannolikheten för den sumeriska
kulturens högre ålder ökas. Jag tänker härvid särskilt på re-
sultaterna av den geologisk-arkeologiska expedition, som 1903
och 1904 företogs av amerikanen R. Pumpelly och tysken Hu-
bert Schmidt med understöd av Carnegie Institution i Washing-
ton till sydligaste delen av ryska Turkestan, trakterna kring
Aschabad och Merv, där den transkaspiska järnvägen går fram
och så väsentligt underlättar så väl arkeologens som geologens
forskningsarbete i dessa avlägsna och delvis mycket ödsliga
trakter.

Pumpelly-expeditionen bragte i dagen tvenne fakta, som båda
på det intimaste beröra frågan om den sumeriska kulturens sär-
art och utomordentligt höga ålder.

Det ena var rent geologiskt. Man upptäckte bevis för, att
landet öster om Kaspiska havet och söder om Aralsjön under

95
länga skeden efter istiden måste ba haft ett för människan vida
gynnsammare, d. v. s. fuktigare och mildare, klimat än vad fal-
let varit under de senaste årtusendena. En radikal uttorknings-
process har lett fram till de närvarande ogästvänliga, knappt
ens för primitiva nomader tillfredsställande klimat-, jord- och
växtlighetsförhållandena. Vattenbristen gör nu en hög kultur
omöjlig i dessa nejder. Men så har tydligen icke alltid varit
fallet.

Det arkeologiska beviset härför framkom på ett lika överras-
kande som övertygande sätt. Man fann icke blott spår av stora,
urgamla bosättningar, där för närvarande endast finnas torftiga
byar eller nomadläger. Det visade sig, att stora, numera totalt
öde områden en gång måste ha varit mycket tätt befolkade.

I närheten av Aschabad, omkring 400 kilometer östligt från
Kaspiska havets sydöstra hörn, fann man tvenne, omkring 15
meter höga kullar resa sig på den öde slätten. Grävningar
ådagalade, att dessa kullar bestodo av intet annat än talrika
kulturlager från olika, mycket avlägsna tider. I den norra kul-
len fann man endast olika skeden av en stenålderskultur repre-
senterade. I den andra, södra ruinkullen härrörde lämningarna
från den yngsta stenåldern och en därpå följande kopparålder.
Båda ruinhögarna bestodo till stor del av sand och grus efter
soltorkade, sönderfallna tegel samt av krukskärvor från olika
perioder, vilka kunde särskiljas bland annat genom en riklig,
om än relativt primitiv dekorering. Ej heller verklig bildkonst
saknades. Såsom vanligt är på mycket tidiga kulturstadier,
uppvisade den företrädesvis små, i torkad eller bränd lera ut-
förda bilder av nakna kvinnokroppar med stark betoning av
moderskapets organer.

Det föreligger enligt denna och andra forskningar i sydvästra
Turkestan och i västra Iran (Persien) möjligheten eller sannolik-
heten, att sumererna öster ifrån, över bergen och över Elam,
invandrat till den bördiga Tvåflodsslätten och havsstranden kring
Persiska vikens nordända. Att sumererna icke voro urinvånare
i detta land är en möjlighet, som man av andra, »inhemska»,
skäl räknat med redan innan Pumpelly-expeditionens märkliga
upptäckter gjordes.

Sådana drag, som att man i Sumer hittills icke upptäckt läm-
ningar av någon verkligt primitiv sumerisk kultur och att även
i de äldsta sumeriska kulturlagren skrivkonsten är relativt högt

96
utvecklad, skulle få sin förklaring, om det slutligen kan bevisas,
att sumererna, innan de före det fjärde årtusendet kommo ned
till Eufrats och Tigris’ mynningar, voro utvandrare från ett
redan då gammalt kulturland.

I varje fall intyga de självporträtter i sten och lera, som
sumererna mycket talrikt lämnat efter sig uti »Kaldeas» eller
Sumers ruinkullar, att detta folk ingen släktskap har med semi-
terna. Sumerern hade smal, rak näsa, liten mun med tunna
läppar, ett runt, finskuret ansikte av snarare central-asiatisk än
östafrikansk-arabisk typ.

Vissa drag i hårbehandling, kostymering och dylikt skilja
dem även synnerligen tydligt från de samtida semiterna. Män-
nen bland sumererna rakade av huvudhåret och skägget, under
det att semiterna läto bådadera växa långt i äldsta tider.
Det förekom dock att sumeriska hövdingar buro peruk och
kanske även lösskägg vid högtidliga tillfällen. Och märkvär-
digt nog äro de sumeriska gudarna alltid utrustade med ett
präktigt, omsorgsfullt friserat hår och skägg, varförutom deras
kostymering något avviker från den vanliga sumeriska. Allt
fakta, som givit anledning till diskussioner om kulturförhållan-
det mellan sumerer och semiter i Sinear.

Den sumeriska manliga dräkten bestod av en kring livet på
ett band fästad, stundom rätt kort, stundom ned till anklarna
räckande, tjock yllekjol med vertikalstripigt mönster. Semiterna
däremot lindade en duk om höfterna eller buro en ylleschal
svept tätt omkring kroppen och kastad över ena axeln.

*	*

Norr om sumererna i »Kaldea» sitta akkaderna i romarnes
»Babylonia». Uti landet Akkad var i själva verket staden Ba-
bel sedan gamla tider ett viktigt centrum. Ett annat och äldre
var staden Akkad eller Agade, vars ruiner man tror sig vara
på spåren i närheten av Sippar, liksom Babel beläget vid en
arm av Eufrat, men omkring 60 kilometer längre norr ut, ett
stycke sydväst om Bagdad. Landets äldsta namn, Akkad, är
således lånat från en stad, som sannolikt också var dess tidigaste
politiska huvudort, liksom det senare namnet Babylonien är taget
efter den senare huvudstaden.

I själva verket var det väldiga och fruktade Babel i den

7.	Steffen y Världsåldrarna. I.

97
äldsta orientaliska världen blott »en ung uppkomling», för att
använda Eduard Meyers uttryck. Alldeles så som i det äldsta
västerlandet »det eviga Rom» blott var »en ung uppkomling»,
som tog arv efter den kretisk-egeisk-grekiska kulturen. Vi,
en nutids senfödda barn, ha länge stirrat oss blinda på Babel
och Rom, därför att de lågo oss närmare, och utan att ana stort
om de många och underbara världsåldrar därbortom, som förbe-
redde ett Babels och ett Roms inträde på världshistoriens skå-
deplats.

Det babyloniska väldet börjar med Sumuabu, »den första dy-
nastiens» grundläggare, något före 2200 f. Kr. Ungefär sam-
tidigt lägger Ilusuma, en konung i staden Assur vid övre Tigris,
grunden till den assyriska storstaten. Efter Assur blir det 120
kilometer nordligare, men likaledes vid Tigris belägna Nineve
Assyriens huvudstad. När assyrierkonungen Sanherib (eller
Sennascherib) år 689 f. Kr. så grundligt förstör det gamla Ba-
bel, att de moderna arkeologerna funnit det nästan lönlöst att
leta efter detsamma under ruinerna av det kolossala nybabylo-
niska Babel, som stimulerade Herodotos till sina fantastiska
skildringar, då är det blott »en ung uppkomling» som sent om-
sider slår till marken en annan »ung uppkomling».

Vi syssla emellertid nu med dessa kulturens äldsta aristokrat-
folk, som redan i det fjärde årtusendet lade grunderna till alla
följande tiders högre odling. De voro i Sinear tvenne: ett äldre,
det sumeriska, av okänd härkomst, och ett yngre, semitiskt,
som självt kallar sig akkadiskt. Detta senares urtidsspår kan
man följa väster ut in i Syrien och sedan ned i söder till Ara-
bien, alla semitiska folks vagga. Geologerna förmena, att den ut-
torkningsprocess efter sista istidens slut, som gjorde stora områden
söder om Aralsjön obeboeliga, ungefär samtidigt försämrade jord-
fruktbarheten i det inre av Arabien och tvang en del av dess
invånare till utvandring.

De båda folken i Sinear, det sumeriska och det akkadiska,
skulle då av samma allmänna geologiska förändring hava drivits
bort från sina äldre hemvist och av ödets hand förts in i samma,
genom sin fruktbarhet lockande land — för att många århundra-
den igenom under växlande lycka kämpa med varandra och
slutligen smälta samman uti en stat till ett folk, ett biandfolk
med akkadiska härskare och väsentligen sumerisk kultur. Kul-
turellt voro vid invandringen i Sinear de nomadiska akkaderna
säkerligen icke så
långt komna som de
redan då åkerbrukan-
de sumererna; men
de blevo sedan tyd-
ligen dessa senares
trogna lärjungari reli-
gion, astronomi, kon-
ster, ekonomi och po-
litik. Som politiker
och krigare vunno de
slutligen överhand
över sumererna.

ERIDU

BABYLON,
BORSIPPAO

FIG. 36. LÄNDERNA SUMER, AKKAD OCH ELAM

*	*	I 4:DE OCH 3:DJE ÅRTUSENDENA f. Kr.

Persiska viken skar då mer än 200 kilometer djupare
in i landet än nu. Efter L. W. King, A History of
Föl Sta Moseboken	Sumer and Akkad.

bevarar några i hög

grad förvirrade, men genom en och annan namnuppgift värde-
fulla minnen om det israelitiska folkets tidigaste vandringar och
forntida förbindelser med semiterna i Sinear.

På tal om Noas söners — Sems, Hams och Jafets •— avkom-
lingar få vi veta, att en viss Nimrod, »en väldig jägare inför
Herren», »drog ut till Assyrien och byggde Nineve», sedan »hans
rike haft sin begynnelse i Babel, Erek, Akkad och Kalne i
Sinears land». Vid sidan av det akkadiska Babel nämnes här
det sumeriska Erek (eller Uruk), beläget vid Eufrat omkring
160 kilometer söder om Babel. Ytterligare 45 kilometer längre
söderut och ej långt från den dåvarande stranden av Persiska
viken finna vi det sumeriska landet Ur. »Kalne» är möjligen
det sumeriska, till läget ej ännu bestämda Kalnun.

»Och detta är berättelsen orn» urpatriarken »Teras släkt.
Tera födde Abraham, Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
kaldeiska Ur.--------— — Och Tera tog sin son Abraham och
sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Sarai, som var
hans son Abrahams hustru; och de drogo tillsammans ut från
det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land; men när de kommo
till Haran, bosatte de sig där. Och Teras ålder blev två hund-
rafem år; därefter dog Tera i Haran.	'

99
»Och Herren sade till Abraham: ‘Gå ut ur ditt land och från
din släkt och från din faders hus till det land, som jag skall
visa dig — — — —’ Och Abraham gick åstad, såsom Herren
hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abraham
var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran. Och
Abraham tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
ägodelar, som de förvärvat, och tjänarna, som de skaffat sig i
Haran; och de drogo åstad på väg till Kanaans land och kom-
mo så till Kanaans land.»

Från det sumeriska Ur nere vid Eufratmynningen skulle så-
lunda det israelitiska folkets urfäder ha vandrat upp för hela
Eufratdalen ända till landet Haran eller Harran, vars namnlikhet
med Abrahams, i »deras fädernesland» Ur avlidne broder torde
kräva en särskild förklaring. Landet Haran anses nämligen
vara identiskt med grekernas Carrhae, söder om Edessa i nord-
västra hörnet av Mesopotamien. Härifrån skulle senare vand-
ringen ha fortsatts rakt söderut till Kanaan. Denna långa om-
väg mellan Eufrats dåvarande mynning och Jordans dal före-
faller icke osannolik, då det är fråga om en folkvandring i slutet
av det tredje årtusendet; ty raka vägen hade fört 900 kilometer
långt genom den syriska öknen.

Såsom ett minne om semitiska bosättningar i sydligaste Sumer
redan vid den första babyloniska dynastiens begynnelse, på
Sumuabus och Hammurabis tid, är detta bibelställe av intresse.
Likaså den sammastädes bevarade, ännu äldre traditionen om
en förutgående, västöstlig invandring av semitiska stammar »i
Sinears land».

»Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en låg-
slätt i Sinears land och bosatte sig där. Och de sade till var-
andra: ’Nåväl, låt oss slå tegel och bränna det.’ Och teglet
begagnade de såsom sten och såsom murbruk begagnade de
jordbeck.»	.

Ett folk vilket, såsom de semitiska israeliternas förfäder, vuxit
upp i steniga bergsländer och vant sig att i någon mån använda
sten till byggnadsmaterial, måste ha tagit ett djupt intryck av
invandringen till ett land såsom Sinear, där stenbristen är nästan
fullständig och endast sand, lera och jord finnas att tillgå såsom
mineraliskt byggnadsmaterial.

IOO
Det i äldsta tider blott lufttorkade och först senare stundom
även hårdbrända byggnadsteglet är över huvud i högsta grad
kännetecknande för Sinears materiella odling. Landets terräng
bestod av flodslam, som ärligen ökades genom nya, regelmässiga
översvämningar av de två väldiga, av snösmältning och regn
uppe i Taurus’ bergskedja och kring Ararat rikligt vatten- och
grusnärda floderna. Man odlade flodslam, man byggde av torkat
flodslam, man bodde och levde på en mjuk terräng, som slag-
regn och översvämningar beständigt förvandlade till en fly-
tande dy.

Hus av soltorkade tegel voro föga varaktiga under sådana
förhållanden. En hjälp var dock att uppföra dem på så höga
underlag, att det stigande flodvattnet ej kunde nå upp till dem
och regnvattnet hastigt kunde avrinna. Då naturliga kullar
nästan alldeles saknades i det flacka svämlandet, blev det så
småningom en viktig del av stadsbyggnadskonsten att artificiellt
höja den terräng, på vilken hus, tempel, palatser, städer upp-
fördes.

Byggnadsverkens ovaraktiga material, i äldsta tider åtmin-
stone, samt förödelsen genom översvämningar och krig nödvändig-
gjorde en ständig reparations- och nybyggnadsverksamhet, som
till stor del innebar, att resterna av äldre byggnader och an-
läggningar nivellerades, varefter det nya uppfördes på den här-
igenom höjda terrängen. En stads gatunivå steg sålunda ansen-
ligt århundrade efter århundrade.

Staden låg slutligen på en flera tiotal meter hög, konstgjord kulle
eller samling av sådana kullar, även då man icke, såsom ej sällan
hände, avsiktligt uppförde väldiga terrasser och stödjemurar för
att skaffa sig en mot översvämningar tryggad byggnadsmark.
Att »bygga berg» blev den sumeriske arkitektens ideal.
Efter stadens sista och definitiva förstörelse var denna artifici-
ella stadskulle kvar med sina serier kulturlager allt nedifrån
stadens ursprungstid ända upp till det yngsta, som vittrade
under den brännheta middagssolen.

En sådan ruinkulle kalla araberna för en iell. De ha givit
särskilda namn åt de viktigaste ruinkullarna i Sinear och annor-
städes i Orienten. Den ena efter den andra bland dessa tells
har av arkeologerna identifierats med urgamla sumeriska och
akkadiska städer. Så t. ex. Tell Lo med Lagasch, Tell Mu-
kayar med Ur, Tell Abu Scharain med Eridu, Tell Varka med

IOI
Uruk (eller Erek), Tell Abu Hatab med Kisurra, Tell Fara
med Schuruppak, Tell Joka med Umma, Tell Ibrahim med Kuta,
Tell Abu Habba med Sippar, Tell Birs Nimrud med Borsippa,
Tell Senkera med Larsa, Tell Niffer med Nippur o. s. v.

Babel upptäcktes som en tell vid byn Hilla. Staden Akkad
eller Agade söker man, som sagt, i någon tell nära Sippar
mellan Babel och Bagdad.

Ordet tell har på detta sätt i den moderna arkeologien blivit
en fackterm, varmed man betecknar, åtminstone i södern, varje
ruinkulle från forntiden.

Det äldsta skedets viktigaste städer i södra Sinear (det sume-
riska området) voro Lagasch och Umma samt Uruk och Ur;
i norr (det akkadiska gebitet) framträda Akkad, Kisch och Opisch.
Nippur, den heliga staden på gränsen mellan de båda gebiterna,
och det något nordligare belägna Babel synas redan tillhöra
en senare historisk period. Åtminstone gäller detta Babel.

Åtskilliga förhållanden synas tyda på, att den tidigaste sume-
riska bosättningen i Sinear ägde rum nere vid flodmynningarna
och havsstranden, där de urgamla städerna och staterna Lagasch,
Ur och Eridu samt, mellan 30 och 40 kilometer innanför kusten,
Umma, Uruk, Schuruppak och Larsa voro belägna. Detta för-
hållande har också tolkats såsom ett möjligt bevis för att sume-
rerna kommit från havet eller från Persiska vikens sydligare
kustländer till Sinear.

Någon nödvändig motsägelse mellan denna hypotes och an-
tagandet, att de ursprungligen bott på slätten söder om Aralsjön,
synes icke förefinnas. De torde nämligen då sannolikt ha vand-
rat ned för bergsfloderna Karuns och Kerkas dalar, i vilken
senare Susa är beläget just där bergsbygden öppnar sig mot
den till havet sluttande slätten. Hunna ned omkring 50 kilo-
meter sydväst om Susa stodo vandrarne redan vid den forntida
havsstranden och hade då Kerkas och Karuns mynningar i ös-
ter samt Tigris’ i väster. I vår tid är ju däremot havsstranden
belägen mycket längre söderut, och Karun mynnar nu, såsom
en biflod, in uti den i forntiden obefintliga Schatt el Arab, un-
der det att Kerka slutar sitt lopp i några sjöar och ett träsk.

Var, vid sumerernas ankomst till stranden väster om Kerkas

102
mynning, Tigris’ och Eufrats nedersta lopp mycket sumpigt
och ofarbart eller ockuperat av elamitiska stammar, kunde det
ha legat nära till hands att i sinom tid sjöledes korsa över
vattnet utanför det breda och sanka deltat för att vinna fot-
fäste mitt emot, d. v. s. pä vikens västra sida, där Ur och
Eridu sedan anlades.

Om invånarna i Elam redan då, såsom senare, förhöllo sig
fientliga mot sumererna, kunde dessas fortsatta vandring efter
ett kortare eller längre uppehåll på östra stranden ha blivit en
politisk nödvändighet. Det mest närliggande antagandet är
dock naturligtvis, så länge ej starka motbevis kunna anföras,
att invandringen i Eufrats delta ägde rum tvärs över nedre
Tigris. Framtida utgrävningar i dessa senare trakter torde
komma att sprida ljus över denna fråga. Den är av stort in-
tresse, därför att den sumeriska kulturens primitiva utvecklings-
stadier, som sagt, ännu äro okända och möjligen kunna spåras
utefter den eventuella invandringsvägen till Sinear.

Bland de i Eufrats gamla delta belägna ruinkullar, som hittills
givit rikaste utbyte åt den grävande och forskande arkeologen,
intages främsta rummet av den tell, i vilken den en gång
mäktiga och rika sumeriska staden Lagasch ligger begraven se-
dan fyra årtusen. Lagasch synes nämligen ha blivit förstört
av fiendehand redan något århundrade före år 2000 f. Kr. Se-
dan låg den sumeriska ruinstaden gömd och glömd i två tusen
år, tills i det andra århundradet före vår tidräknings början en
ny bosättning, under Selevkiderna, ägde rum på forntidens rui-
ner, för att i sinom tid även den sjunka samman i grus och
glömska.

Den slutliga uppståndelsen för det sumeriska Lagasch ägde
rum mellan 1877 och 1900 genom den franske arkeologen de
Sarzec. Han förefann en ända till 17 meter hög ansamling av
kulturlager i några av de många högar och åsar, som markera
de olika stadsdelarna och största byggnadsverken. Hela stads-
konturen bildar en något oregelbunden rundel med fyra kilo-
meters längsta och två kilometers kortaste utsträckning. Således
icke fullt åtta kvadratkilometers stadsyta i allt eller ungefär are-
alen av Stockholm norr om Mälaren, Norrström och Nybroviken

103
i början av 1900-talet. Vilket synes ganska ansenligt för en
stad, som blomstrade mellan 3500 och 2500 f. Kr.

De äldsta kulturlagren i Lagasch, nere vid den ursprungliga
jordytan, visa att den sumeriska odlingen var långt avancerad
redan i stadens tidigaste utvecklingsskeden. Skrivkonsten hade i det
tidigaste Lagasch hunnit förbi den äldsta bildskriftens stadium
och var nästan fullständigt förvandlad till en konventionell
teckenskrift, i vilken de ursprungliga bildformerna äro nästan
helt eller alldeles upplösta och utplånade genom förenklingar
och användning blott av raka streck. Vi ha här ett övergångs-
stadium fram till kilskriften, som ersätter det i sten eller lera
inristade raka strecket med ett kilformigt märke, inhugget med
en mejsel eller i den mjuka lertavlan inpressat med en stämpel.
Det är från äldsta till yngsta tider » stenstil» på denna sumerisk-
babylonisk-assyriska skrift. Den ristas, hugges, stämplas in i
ytan av ett hårt material. Den är aldrig ämnad för penna eller
pensel och »bläck» eller »papper» (respektive papyrus eller per-
gament). Tack vare det hårda och varaktiga skrivmaterialet
ha Sinears och Assyriens urkunder kunnat bevaras läsbara i
ruinkullarna ända fram till våra dagar, i trots av att klimatet ej
är på långt när så skonsamt och konserverande som Egyptens
underbart torra luft, vilken lämnat t. o. m. tyg och papyrus
oförstörda under årtusenden.

På endast två och en halv meters djup under ytan av den
väldiga ruinmassa, som visade sig innehålla lämningarna av det
stora stadstemplets förrådsmagasiner, upptäckte de Sarzec en
byggnad, vars tegel enligt den urgamla och universella seden i
Sinear och Assyrien bar den regerande konungens, i detta fall
den berömde Gudeas, namnstämpel. På ringa djup under denna
byggnad från omkring 2450 f. Kr. upptäcktes de väl bibehållna
grundvalarna av ett byggnadsverk från konung Urninas tid,
d. v. s. från omkring 3000 f. Kr. Och ej nog härmed. Fem
meter under Urninas murar upptäcktes en solid terrass på vil-
ken funnos lämningar av murar, som omslutit ett i tvenne rum
avdelat rektangulärt hus. Kring terrassen finns ett torg eller
en gata, sorgfälligt »stenlagd» med tegel. Först nu äro vi
nere på den ursprungliga, av naturen bildade terrängens nivå.

Här nere i kulturlagret från senare hälften av det fjärde år-
tusendet hittades en del synnerligen intressanta reliefskulpturer
— bland de äldsta i sitt slag, som man hittills känner från Si-
104
FIG. 37. VY AV EUFRAT I VÅRA DAGAR.

re,
-2.

near. En av dessa föreställer sannolikt ett möte och fördrag
mellan tvenne av följe beledsagade hövdingar eller konungar.
Av de visserligen mycket »arkaiskt» återgivna anletsdragen
och vapnen samt skägg- och hårbehandlingen vill det synas,
att monumentet förevigar ett fördrag mellan en sumerisk och
en semitisk furste. Spår av inskrifter finnas dels i plattans fria
yta mellan figurerna och dels på de uppträdande personernas
kläder. Bådadera ett i Sinear och Assyrien vanligt sätt att
anbringa inskriptioner på monumenter och konstverk.

Det 90 kilometer nordnordväst om Lagasch vid Eufrat belägna
Schuruppak är intressant bland annat genom de där funna,
mycket ålderdomliga rundbyggnaderna. Eljest är i denna liksom
i de andra sumeriska städerna den rektangulära byggnadsfor-
men en nästan undantagslös regel. Vilket åter måste gälla som
ett bevis för, att även den äldsta sumeriska kulturen i Sinear
hunnit ett långt stycke bort från sitt eget ursprung, sin egen
verkliga primitivitet.

Gravarna i Schuruppak voro synnerligen typiska. De hade

105
sin plats inne i staden under boningshusen och voro av tvenne
slag: ovala sarkofager av oglaserad lera och sävmattor, vilka
senare svepts omkring liken och offergåvorna för resan till
dödsriket. Huruvida här föreligger en åtskillnad mellan »rika»
och »fattiga lik» eller mellan olika religiösa bruk synes ej kunna
avgöras. Visst är blott att de båda begravningsformerna an-
vändes samtidigt och voro samtida med bostäderna över gra-
varna.

De avlidna lågo aldrig utsträckta, utan städse på sida med
uppdragna armar och ben. Högra handen håller vanligen en
bägare av lera, sten, koppar eller en havsmussla. Vid huvu-
det funnos även andra kärl, särskilt vattenkrukor. Vapen och
verktyg av koppar och sten — dolkar, yxor, spjutspetsar, metkro-
kar o. s. v. — hittades ofta hos de döda; ävenså pärlsmycken
av agat, lapislazuli, pärlemor samt finger- och armringar av
silver eller koppar.

Märkvärdig är förekomsten av små färgskålar av alabaster
med gula, svarta, skära eller gröna färgstoffer. De tolkas så-
som »sminkskålar» eller såsom apparater för något slags för-
skönande av kroppen genom målning.

Egendomliga äro också de så väl i gravarna som i
bostäderna talrikt funna små sigillcylindrarna. De äro vanligen
av fin kalksten eller pärlemor, stundom av någon hård stenart
och bära allmänt inristade bilder av gudar eller heroer, som
kämpa med lejon eller andra vilda djur, ofta rena fabelväsen.
Stundom förekommer även ägarens namn. Deras uppgift var
att avstämplas uti lera genom att rullas över den mjuka lertav-
lan, sedan på denna skrivits ett brev, ett kontrakt, ett testa-
mente eller något annat av ekonomisk eller rättslig innebörd.
Sigillet var således främst person- och egendomsmärke och be-
kräftelse av namnteckning i ett, då såsom ännu i dag.

Det gamla bibliska Ur, Abrahams första »fädernesland», ut-
grävdes redan 1854—55 av engelsmannen Taylor, som där fann
ett stort tempel helgat åt månguden.

Ehuru inga väl bibehållna rester av sumeriska tempel från
tiden före 2500 f. Kr. ännu upptäckts, är det dock otvivelak-
tigt, att en väldig tempelanläggning var centrum i varje större
106
och rikare eller eljest mer betydande stad. Mycket tyder pä,
att helgedomen stundom var äldre än staden och att denna
växt upp kring den förra samt fått sitt anseende genom att
vara en guds hemvist.

I Lagasch var Ningirsu stadsguden. Stadsvapnet, en lejon-
hövdad örn, stående upprätt på tvenne lejon, symboliserade den
starke och stridbare guden. Stadsguden i Schuruppak bär sam-
ma namn som staden, vilken väl tagit det efter honom. Eridu
är berömt som hemmet för den mäktige orakelguden Enki,
underjordens, grundvattnets och havets herre. I Larsa bor sol-
guden, i Opis den moderliga bergsgudinnan Ninkarsag.

Detta är ett både betydelsefullt och typiskt kulturellt drag.
Det visar nämligen, att såväl samhällsliv som kultur bland su-
mererna hade sina djupaste rötter i en stark religiös känsla och
en sorgfälligt vårdad religiös kult.

Att så var fallet framgår redan av den titel, patesi, som de
sumeriska konungarna så ofta förde vid sidan av titeln lugal,
»konung» eller »herre». Denna senare titel var rent världslig
eller politisk. Den förra däremot hade ett religiöst ursprung -
och betecknade stadsstatens furste eller konung såsom allenast
stadsgudens ståthållare och innebar, att konungen utövade vissa
religiösa eller prästerliga funktioner så väl som de politiska.
Guden var den sanne konungen. Fursten var blott hans ställ-
företrädare. Sannolikt hade konungamakten framgått ur ett
äldre översteprästerligt ämbete, som tidigt varit förenat med
rättsligt-politiska funktioner.

Senare i tiden, ungefär från och med Sargon (omkr. 2775),
få lugal och patesi olika politisk betydelse, i det att patesi nu
betecknar vasallskapet under en storkonung och lugal anger
den fulla suveräniteten.

Det faktum, att Sumer i äldsta tider bestod av talrika själv-
ständiga stadsstater, får sålunda ställas i visst sammanhang med
den religiösa utvecklingen och de religiösa institutionernas histo-
ria hos detta märkvärdiga folk. Denna sumerernas religiösa
egenart utövade ju en stark inverkan på de semitiska grannfol-
ken i norr och därigenom på världskulturen ända fram till våra
egna dagar.

Visserligen kunde småstatsväsendet icke bli varaktigt. Be-
ständiga fejder mellan de sumeriska stadsstaterna inbördes och
mellan dem och deras grannar av andra nationaliteter ledde till

107
erövringar, underkastelser, storstatsbildning och därmed till de
äldre teokratiska institutionernas ersättande genom en mera rent
politisk konungamakt. Åtskilliga märken av sitt religiösa ur-
sprung bibehöll denna dock alltid.

Om sumerernas äldsta religion veta vi lika litet som om de-
ras äldsta kultur i övrigt och tidigare samhällsförhållanden.
Då dokumenterna i Sinear börja förtälja deras historia, hade
sumererna en mångfald gudar. Men de voro tydligen av olika
rang. De stora, mäktiga och med präktiga tempel hedrade
övergudarna voro relativt få. I varje folkland eller stadsstat
funnos lokalgudar av lägre rang, som tillsammans med någon
av de förnämligare gudarne var landets eller stadens skydds-
herre. Då de många folken och staterna genom erövringar och
politiska fördrag smälte samman till ett mindre antal stater,
stego skyddsgudarna i de segrande staternas huvudstäder upp
till en ännu högre rang, i det kretsen av deras förärare vid-
gades.

Som den främste bland sumeriska gudar framstår Enil eller
Ellil, luftkretsens gud, vindens och stormens herre; »berglandets
konung» såsom han också benämnes, därför att hans egentliga
säte är bergstrakten i öster om Sinear. Hans gemål är Ninlil,
fortplantningens och fruktbarhetens gudinna, av semiterna kallad
Belit eller Baalat; även hon ursprungligen en bergsgudomlighet.

Att dessa sumerernas tvenne högsta gudaväsen ha sina rötter
i en kult uti bergsbygder synes ganska kraftigt bestyrka sanno-
likheten av att de invandrat från eller över ett bergigt asiatiskt
land i öster om Sinear.

I Nippur, en av de nordligaste rent sumeriska städerna, var
Ellils centralhelgedom. Där bygger man honom ett »berg» av
tegel. Ett tempel i form av ett fyrkantigt torn, som består av
flera, över varandra lagda, uppåt avsmalnande terrasser, för-
bundna genom breda fritrappor eller genom en sakta sluttande
väg, som vindar sig runt om byggnaden upp till den översta
terrassen, på vilken den egentliga helgedomen eller tempelcellan
stod.

Vid sidan av ett sådant »berg» eller »torn» torde i regel ha
funnits en relativt låg tempelbyggnad med stora »cellor», hel-
gade åt olika gudomligheter, manliga och
kvinnliga, högre och lägre. Det fristående
tempeltornet vid sidan av ett tempel samt
andra för kulten nödvändiga byggnader, det
hela omgivet av en mur, bildar en byggnads-
plan, som blev förhärskande åtminstone från
och med mitten av det tredje årtusendet. Ur-
sprungligen var väl Ellils torn i Nippur det
enda av sitt slag.

Den amerikanske arkeologen Hilprechts ut-
grävningar i Nippurs tempelkulle ha ådaga-
lagt, att templets ruiner bilda en solid massa
på 86 meters längd, 60 meters bredd och 10
meters höjd. Ruinkullen höjer sig omkring
14 meter över den urspungliga jordytan. Han
urskiljer följande kulturlager, uppifrån räknat.

Det yngsta är sassanidiskt och äldre ara-
biskt. Under detta kommer ett fyra meter
tjockt lager av lämningar efter parthiska
byggnader och fästningsverk. Därefter följa

FIG. 38. TIDIG SU-
MERISK SKULPTUR
(OMKR. 3000 f. Kr.)
En kvinna. Bilden vi-
sar hårklädseln och
dräkten.

ruiner av Assur-

banipals palatser från det sjunde århundradet. Vi äro nu sju

meter under ruinkullens nuvarande yta. De närmaste fyra me-
terna kulturlager bringa oss tillbaka till den sumerisk-akkadiska
tiden, till Urninib av dynastien från Ur omkring 2200 f. Kr.
och slutligen till Naramsin av den akkadiska dynastien om-
kring 2650 f. Kr.

Ytterligare två meters grävning i djupet bringar oss ned till
den kringliggande slättens nuvarande nivå, som ligger en me-
ter högre än forntidens. Vi ha nu kommit bakom Sargons tid,
d. v. s. året 2800 f. Kr., och upptäcka här i djupet under Ellils
tempel i Nippur konstrikt byggda avloppskanaler och en vis-
serligen primitivt, men dock solitt utförd »äkta» valvbyggnad.
Två till fyra meter under denna åter ha större och mindre ler-
kärl upptäckts och t. o. m. fragmentet av ett sigillavtryck i en
lertavla.

Babels mäktiga tempeltorn var blott ett relativt sent semi-
tiskt exemplar av en gammal sumerisk art. Staden Babel upp-
stod omkring guden Marduks helgedom och namnet Bab-il be-

109
tyder »gudens port». I Marduks väsen och kult ingå elemen-
ter av den sumeriska övergudens, Ellils, i Nippur. Tornet i
Nippur är att betrakta som urtyp för tornet i Babel.

Huruvida åter detta har något egentligt samband med Bibelns
saga om tornbygget och »språkförbistringen» i »Babel» före-
faller mycket ovisst. I Bibeln härledes ju det där använda nam-
net Babel från det hebreiska ordet balal och kan såtillvida ej
vara identiskt med namnet på Marduks tempelstad, det histo-
riska Babel.

I varje fall står det fast, att Marduk-templet i Babel ej kan
vara tidigare än Sumuabus och Hammurabis regeringar i slu-
tet av det tredje årtusendet samt att det tillika med hela sta-
den förstördes av assyriern Sanherib i början av det sjunde år-
hundradet. Hans närmaste efterföljare, Asarhaddon och Assur-
banipal, återuppbyggde själva templet, under det att dessas ef-
terträdare, Nabopolassar och Nebukadnessar, återuppförde tem-
peltornet, vilket för andra och sista gången förstördes av Xerxes
i förra hälften av det femte århundradet.

Det verkliga »Babels torns» historia tillhör helt och hållet
skedet efter den äldre sumerisk-akkadiska kulturens storhets-
tid, vilken ock var ursprungstiden för den högkultur i Sinear,
som ännu den moderna världen har att tacka för månget grund-
element i sin odling. Den urisraelitiska utvandringen från Si-
near synes emellertid ungefärligt sammanfalla med tiden för
det första Babelstemplets påbörjande. Möjligen bevarar torn-
legenden i första Moseboken ett senare mer eller mindre utbro-
derat »reseminne» från vandringen förbi Marduks stad och
tempelbygge.

i io
KONSTENS BLOMSTRING
I SUMER OCH AKKAD

Monumenterna och inskrifterna i sinears
ruinkullar sätta oss i stånd att rekonstruera huvuddragen av
landets politiska och kulturella utveckling under det fjärde årtusen-
dets senare och det tredje årtusendets förra hälft, således under ett
skede som genom århundraden är skilt från Babels första upp-
stigande omkring 2200—2100 under Sumuabu och Hammurabi
till makt och härlighet. Visserligen förefinnas ännu stora luckor
och osäkerheter i Sumers och Akkads från lertavlorna, tegel-
murarna och konstverken i ruinhögarna avlästa historia. Men
trots det att denna forskning arbetat blott några få årtionden,
är den inblick vi fått i dessa avlägsna tiders historia redan till-
räckligt grundlig för att berättiga till åtskilliga mycket betydelse-
fulla slutsatser beträffande vissa av våra egna kulturelementers
ursprung och höga ålder samt även beträffande samhälls- och
statsutvecklingens lagbundna gång i alla tider och länder.

Så mycket synes vara visst, att de fortsatta arkeologiska forsk-
ningarna i Orienten och annorstädes städse komma att bekräfta
en uppfattning, som redan nu stadgar sig, nämligen att det åt-
minstone fulla fem årtusenden före vår tid existerade folk, som
i samhällsutveckling och andlig kultur hunnit längre än våra
germanska eller nordiska förfäder åtskilliga århundraden efter
Kristi födelse.	,

Vi ha här i Norden av våra egna, genom arkeologien upp-
dagade forntidsförhållanden vant oss att tro en primitiv materiell
teknik, t. ex. frånvaron av metaller eller åtminstone frånvaron
av brons och järn, nödvändigtvis vara förknippad med en relativt
ringa andlig utveckling. Sinear, Elam och Egypten lära oss att
så icke alltid varit fallet. Och det är vår egen främste arkeolog,
Oscar Montelius, som starkast betonar detta nya rön. Han kan
göra det, därför att han icke begränsat sig till den nordiska
arkeologien, utan på ett enastående sätt kombinerat forskningar
uti nordisk-europeisk och orientalisk arkeologi.

in
»Boskapsskötsel, jordbruk, byggnadskonstens och statens be-
gynnelse äro möjliga redan i stenåldern», skriver Montelius i
del II av Die älteren Kulturperioden im Orient und in Europa.
Och han tillägger, att den mest avgörande vändningen till högre
samhälls- och kulturutveckling i Sinear ägde rum i neolitisk tid,
innan ens kopparn var känd.

Den semitiske erövrarkonungen Sargon i Akkad känner inga
andra vapen och verktyg än sådana av sten och koppar. Hans
regering förlägges av olika forskare till omkring 2775 eller
2650 f. Kr. Ännu Babelskonungen Hammurabi (2123—2081)
lever och regerar före bronsens tid. Det »gamla riket» i Egypten
(2980—2475 f. Kr.) tillhör en blott av koppar förljuvad yngre
stenålder — ännu omkring ett årtusen efter den store, numer
alls icke mytiske statsbyggaren Menes och mer än 1500 år
efter införandet av en astronomiskt grundad och relativt »modern»
tidräkning!

Kopparens användning i Sinear torde gå tillbaka till början
av det fjärde årtusendet åtminstone. Men redan därförut, i den
rena stenåldern således, synes sumerernas andliga odling ha nått
så långt, att en bildskrift var uppfunnen och i tillräckligt flitig
användning för att snart nog börja övergå uti en konventionell
linjeskrift.

När den egentliga bronsen (10 % tenn — 90 % koppar) upp-
fanns veta vi visserligen icke ännu. Men vi veta, att den icke
var i allmänt bruk i Västasien, Egypten och Sydösteuropa förr än
fram emot år 2000. Och detta är ingalunda ett sociologiskt eller
kulturellt tidigt datum i dessa trakters historia. Därom vittna
med all tydlighet Hammurabis strängt systematiska kodifiering av
en redan gammal och mogen rättsordning och den fint hop-
fogade egyptiska ämbetsmannastaten, som redan före denna tid,
omkring 2100, hade förvandlat sig till en feodalstat analog med
det Heliga Romerska Riket av Tysk Nation.

*	...	*

I samma riktning — hög andlig utveckling redan före den
egentliga metalltidens början — pekar ett sådant överraskande

112
tekniskt faktum som det »äkta» valvet fyra meter under Na-
ramsins stenläggning i Nippurs tempelruin. Man har ju en gång
trott, att först romarne uppfunnit den märkliga konsten att
bygga ett valv genom att lägga stenar på varandra i en halv-
cirkelbåge och genom att göra dem bredare utåt än inåt, så ätt
deras kilform hindrar valvets instörtande. Visserligen är denna
teknik ännu blott helt primitivt genomförd i Nippur. Men prin-
cipen är vunnen. Vilket den alls icke var i de vida yngre
mykeniska kupolgravarna. Där konstruerades spetsvalv genom
att låta varje stenvarv skjuta ut något över varje närmast lägre.
En illusion av äkta valv vanns därigenom, att de trappformiga
inre stenkanterna borthöggos, så att en slät valvyta återstod,
inifrån sett.

Vad järnet angår, kan det icke ha upptäckts förr än omkring
1400 f. Kr. och användes sedan under två eller tre århundraden
blott i helt små kvantiteter för smycken. Den verkliga järn-
åldern, d. v. s. järnets allmänna och omfattande användning
för vapen och verktyg, börjar först omkring 1100—1000 f. Kr.
i de trakter av världen, om vilka nu är tal.

Om vi betrakta vår tidräknings början såsom ungefärlig slut-
punkt för kulturens äldre historia i Sinear, finna vi sålunda att
»järnåldern» där varade blott ett årtusen (1000—o f. Kr.) och
att »bronsåldern» räckte lika länge (2000—1000 f. Kr.). Dub-
belt så länge levde man i kopparåldern (4000—2000 f. Kr.).
Hur länge den egentliga neolitiska tiden varade bland sumererna
och deras förfäder veta vi icke. Att den kan ha börjat senare
än med det sjätte årtusendet är dock icke sannolikt. Snarare
bör den, i anseende till sumerernas höga andliga utveckling
redan i det fjärde årtusendet, antagas ha sträckt sig ännu längre
tillbaka i tiden.

Visserligen tror man väl nu ej längre allmänt såsom förr, att
järnets användning för verktygs- och vapentillverkningen alltid
varit en nödvändig förutsättning för ett högt utvecklat samhälls-
liv och en rik kultur. Att Kretas högkultur, Mykenäs blomst-
ring och Homeros’ Troja, att det »mellersta» riket i Egypten
och det »nya» till efter Ramses II (1292-—1225), att Babel ända
fram till Marduk (1184—1168) existerade uti bronsåldern, så-
ledes före järnet — detta börjar väl så småningom intränga i det
allmänna medvetandet. Bronsåldern såsom en kulturens storhets-
tid i Sinear, Egypten, på Kreta, kring Egeiska havet, ja i viss

8.	Steffen^ Världsåldrarna. I,

I 13
mån även i Västeuropa och uppe i vår avlägsna Nord, det är
en föreställning som åtmintone börjat vinna terräng. Däremot
är det allmänna medvetandet ännu föga förberett för tanken,
att bronsåldern dock icke bevittnade det allra första framträdan-
det av människans högre kulturella krafter.

Före bronsåldern ha vi ju den yngre stenåldern. Under dess
senare skede börjar metalltiden med kopparns allmänna och
rikligare användning, men kopparn undantränger aldrig stenen
såsom det viktigaste råämnet för verktyg och vapen. Sten-
åldern har beröring med bronsåldern tvärs igenom kopparåldern.
Att nu denna yngsta period av den långa yngre stenåldern i
vissa trakter av världen varit rik på hög andlig utveckling, det
är den nya lärdomen av studiet i Sinears och Elams ruinkullar
och i det »fördynastiska» Egyptens och »det gamla rikets»
gravar och tempelruiner.

Tvenne sumeriska konstverk äro, framför alla andra hittills funna,
ägnade att belysa vissa sidor av den kulturella och sociala ut-
vecklingen 500 till 1000 år före bronsåldern, minst halvtannat
årtusen före järnet. De äro båda segermonumenter i form av
flata, uppresta stenblock på två till tre meters höjd samt be-
täckta av reliefskulpturer och inskrifter.

Den äldre av dessa segerpelare restes av konung Eannatum
i det sumeriska Lagasch för att föreviga hans rättvisa seger
över den förrädiska grannstaden Umma, belägen 30 kilometer
norr om Lagasch, samt hans lyckade befrielsekrig mot sin över-
herre storkonungen i Kisch, en stad i Akkad nära Babel. Mo-
numentet anger dessutom, att Eannatum lade under sig en mängd
sumeriska och akkadiska städer, bland dem Larsa, Ur och Uruk
i söder samt Kisch och dess grannstad Opisch i norr. Den
krigiske Eannatum i Lagasch synes i själva verket ha gjort sig,
för någon tid åtminstone, till storkonung över hela Sinear. Han
vet också att berätta, att han företog ett framgångsrikt härnads-
tåg mot arvfienden i öster —• Elam.

På det stora kalkstensblockets främre sida skåda vi icke La-
gaschs konung, utan dess stadsgud, Ningirsu, en jättelik, skäggig
gestalt med stridsklubban i högra handen och den vänstra hål-
lande ett hopdraget jaktnät av den i Sinear då brukliga sorten.
Nätet sammanhålles i gudens hand genom ett spänne, format

II4
he

$
4

^1
e i

FIG. 39. NARAMSINS SEGERMONUMENT. OMKR. 2600 f. Kr.
Efter L. W. King, A History of Sterner and Akkad.

- o

—L‘


såsom Lagaschs stadsvapen, den lejonhövdade örnen som vilar på
tvenne lejon. Inne i nätet kräla Lagaschs fångna fiender eller ligga
utsträckta som nakna lik. Bakom guden stod hans följe av gudar
och gudinnor uppställt, och under honom hans av åsnor dragna
vagn, omgiven även den av uppvaktande lägre gudomligheter.

På monumentets baksida har konung Eannatum låtit avbilda
sig själv. Upptill se vi honom till fots i spetsen för sina enligt
sumerisk taktik i tätt slutna falanger ordnade soldater. Dessa
bära spetsiga hjälmar och väldiga fyrkantiga sköldar, mellan vilka
senare de fällda lansarna sticka fram. Tydligen hållas lansarna
med båda händerna. Lansbärare och sköldbärare voro synbar-
ligen skilda personer med olika uppgifter, så länge falangen
höll ihop. Båda voro dessutom, såsom på andra framställningar
synes, beväpnade med stridsyxor för kamp i upplöst ordning,
man mot man.

I nedre raden av ifrågavarande bildfält står konungen på en
av åsnor dragen stridsvagn. Hästen hade ännu icke kommit i
bruk. Soldaterna bakom honom bära lansarna lyftade mot axeln
och marschera fram över rader av nakna fiendelik. Konungen
bär i båda fallen hjälm och en pälsmantel, fästad över vänstra
skuldran, samt en skära av koppar, liknande en kort krokstav,
symbolen för hans värdighet, i högra handen. I den vänstra lyf-
ter han, på den nedre bilden, ett långt, mot fienden riktat spjut.

Tvenne andra skulpterade fält av Eannatums segermonument
framställa de i slaget utanför Umma fallnas lott. En mängd
människokroppar, kanske Eannatums egna stupade soldater, stap-
las upp i hopar, och arbetare klättra upp på likhögarna för att
hölja dem med jord, som de bära i på axeln lyftade flätade
korgar. Eannatum försäkrar, att han lät kasta upp ej mindre
än tjugu högar över sina döda. Ett fragment visar oss en offer-
scen från begravningen. En tjur ligger på marken med huvu-
det bundet vid en nedslagen påle. Foten på den bredvid stå-
ende gestalten kan tillhöra en bild av Eannatum själv såsom
ledare av offerceremonien.

Med de fientliga liken förfors på annat sätt. De lämnades på
fältet för att bli rov åt schakaler och gamar. Dessa senare se
vi i massor flyga över likhögarna, i klor och näbbar medförande
avslitna lemmar och huvuden av Eannatums fallna fiender. Denna
drastiska detalj i monumentet har uti den lärda världen förskaf-
fat det namnet »monumentet med gamarna» eller »gamstelen».

116
Ytterligare en, dess värre till allra största delen förlorad, bild-
yta i denna stele synes ha framställt ett fältslag, nämligen det
mot konungen av Kisch. Eannatums väldiga lans berör med
sin spets Kisch-konungens panna.

*

*

Alla lister mellan de olika bildfälten, så väl som de fria ytorna
inom dessa, äro täckta med inskrifter, som med stor utförlighet
redogöra för orsakerna till och förloppet av kriget mellan La-
gasch och Umma under Eannatums regering.

Lagaschs stadsgud spelar härvid en ledande roll. Det är han
och de av honom helgade avtalen mellan Lagasch och Umma,
som kränkts genom ett fördragsbrott av Ummas konung. Efter
Eannatums seger blir också fienden genom många heliga eder
vid stora och små gudar stadigt bunden att för framtiden hålla
tro och loven och noga uppfylla åtagna förpliktelser. Till dessa
senare hör en årlig tribut till Lagaschs stadstempel. I teorien
är det stadsguden som för kriget i egen sak och föreskriver
fredsvillkoren samt mottager fredslöftet och försoningsoffret.
Eannatum handlar blott som gudens patesi, ställföreträdare.

Han mottager gudens befallning i dennes tempel genom en
uppenbarelse, som kommer till honom, då han ligger utsträckt
framför det heligaste med ansiktet mot jorden. Guden kom
och stod vid hans huvud och lovade honom seger över hans
fiender. Han skulle med gott mod gå ut i striden, och sol-
guden, den mäktige, skulle gå med honom och bistå honom.

Slaget beskrives utförligt, och fabelaktiga uppgifter om de
fallnas antal bifogas. Slutligen angives att en ny gränssten, i
stället för den gamla, av Ummas konung borttagna, skulle upp-
sättas, där Lagaschs och Ummas territorier möttes. Denna bar
en inskrift, som på det utförligaste angav den i fredsfördraget
avtalade riksgränsens läge.

*	*

Eannatums »gamstele» var sönderslagen i många stycken, då
den hittades i Lagaschs ruinkulle. Hittills ha sju fragmenter
tillvaratagits — sex i Louvren i Paris och ett i British Museum
i London. Det är blott en mindre del av det hela, som på detta
sätt räddats åt forskningen, men dock tillräckligt för att giva

117
FIG. 40. URNINA, KONUNG AV LAGASCH OCH HANS FAMILJ. OMKR. 3000 f. Kr.
Skulpterad kalkstensplatta. Efter L. W. King, A History of Sumer and Akkad.
en god föreställning om det mycket märkvärdiga konstverkets
estetiska halt och historiska innebörd.

Vi fä här genom bilder och inskrifter i sten en levande före-
ställning om religion och politik, krigskonst och beväpning, be-
handlingen av vän och fiender efter döden, kläders och redskaps
utseende, heraldiska och liturgiska detaljer och i någon mån
även människotyper från en tidpunkt, som med stor sannolikhet
blott genom några årtionden var avlägsnad från året 3000 före
vår tidräknings början och således ligger ett fullt årtusen före
begynnelsen av bronsens allmänna tekniska användning samt
två årtusen före järnets.

Det kan ju anmärkas, att de mänskliga gestalterna på La-
gasch-konungens segerpelare äro allt för korthalsade, bredaxlade
och klumpiga i kroppen. Men metoden att genom relief återge
ansiktsprofilen är ingalunda den primitivaste. En viss naturlig
mjukhet har förlänats åt anletsdragen. Det är ett utomordent-
ligt omsorgsfullt, fint och sirligt skulptörsarbete vi ha fram-
för oss. Det helas stil är redan fast och mogen. Med säker
känsla för god dekora-
tiv verkan har stenbloc-
ket delats i skilda fält
och dessa fyllts med re-
liefer av olika verkan.
På framsidan dominerar
den mäktiga gudagestal-
ten med sitt präktiga
jaktnät fullt av slagna
fiender. Baksidan får
sin karaktär genom den
svärm gamarhögstuppe,
som med bortslitna män-
n iskolem mar höjer sig
som ett hemskt, levande
moln över slagfältet.

Den moderna världen
har ju på sistone mer
och mer lärt sig upp-
skatta det säregna vär-
det av en äkta stiliserad
konst, vilken håller sig
lika avlägsen från till-
gjord karikatyr som äkta
realism från slavisk na-

7

Ty
fes

A
1,

ig

FIG. 4 I. STENBILD AV GUDEA, KONUNGILAGASCH.
Inskriften anger att det är planritningen till ett tem-
pel, som vilar i hans knä. Omkr. 2450 f. Kr. Ef-
ter L. W. King, A History of Stimer and Akkad.

turalism. För oss bör därför det kärvt arkaiska draget i Ean-
natums segerpelare icke vara ett hinder för att uppfatta dess
konstvärde, som ligger mindre i figurernas naturtrohet, ehuru icke
heller den saknas, än uti förmågan att av en serie figurala fram-
ställningar skapa ett ståtligt, väl avvägt dekorativt helt.

Bland allt vi hittills känna av konsten i det gamla Sinear står
dock ojämförligt främst ett tre till fyra århundraden yngre verk,
även det ett segermonument. Genom detta har den mäktige
erövraren och storkonungen i Akkad och Sumers herre, Naram-
sin, omkring år 2650 velat förhärliga sin seger över ett folk i
de östliga bergstrakterna. Där, i Zagros och i Elam, har det
sumeriska och semitiska Sinear under oräknade århundraden

119
och med växlande framgång fört kampen mot sina urfiender,
de krigiska och rovgiriga asiatiska bergsstammarna.

Framsidan av det trekantiga, uppåt avsmalnande stenblocket
är uthuggen till en reliefbild, som uti en fritt komponerad scen
av högsta dramatiska spänning sammanfattar innebörden av ett
stort historiskt ögonblick. Naramsin har i spetsen för sin här
trängt in i bergsbygden, genom den lägre skogiga terrängen
ända upp till passhöjderna, där bergstopparna resa sig kala upp
mot stjärnorna. En del av trupperna marschera ännu där nere
i skogsregionen. Andra följa konungen upp för de kala bran-
terna. Här har slutstriden stått och avgörandet fallit. Stupade
fiender ligga för konungens fötter, andra vända sig till flykt eller
höja händerna för att bedja om nåd.

Konungens i det övermänskliga förstorade gestalt dominerar
bildfältets översta del, där den avtecknar sig vid sidan av bergs-
käglan och glorifieras av de över denna strålande himmelsljusen.
Fiendens underkastelse, de eftertågande truppernas segervilja,
konungens lugna majestät framlysa med övertygande omedel-
barhet ur gestalternas rörelser och åtbörder. Allas blickar äro
riktade mot konungen, gudarnas ställföreträdare och utkorade
kämpe. Ljuset faller från ovan ned över honom och reflekteras
så till de övriga.

En genialisk konstnärstanke har här förverkligats med de enk-
laste medel. Kompositionen är den klarast möjliga, ehuru ämnet
och väl även traditionen inbjöd till komplicering i det oändliga.
Av den arkaiska stelheten finns ej mera kvar än som är väl-
kommet såsom stilingrediens. Figurerna äro välproportionerade
och stråla av ungdomsfriskt liv. En fri och stark konstnärs-
inspiration och en adekvat förmåga att omsätta den uti en ele-
gant stofflig form känneteckna den akkadiske storkonungens
segermonument och göra det i sanning, såsom Eduard Meyer säger,
till ett av de stora minnesmärkena i konstens världshistoria.

Och denna människoandens triumf i konstens värld tillhör en
stenålder och en kopparålder, vilken intet kunde ana om den
ännu århundraden avlägsna bronsens härlighet. Tydligen måste
vi först som sist, åtminstone vad konstens kulturgebit angår,
uppgiva föreställningen, att den yngre stenålderns utgång och
det tredje årtusendet representera ett utvecklingsskede av en
undantagslös och egentlig mänsklig primitivitet.

120
"KONUNGATRONEN I

SUSANS BORG.”

N'aramsins segerstele UPPTÄCKTES UNDER
arkeologiska utgrävningar icke i Sinear, där den skulp-
terades och restes, utan i Susa, huvudstaden uti detta Elam,
mot vilket härskarne i Sinear så ofta fört krig. Till Susa
hade monumentet kommit såsom krigsbyte först halvtannat år-
tusen efter Naramsins tid.

Vi följa nu gärna med på Naramsin-stelens vandring från sin
ursprungliga plats i Sippar uti Sinear till konungapalatset i Susa
uti Elam, ty vi komma sålunda fram till ytterligare en av den
moderna forskningens heliga orter.

För närvarande ligga Susas ruinkullar 250 kilometer rakt i
norr om Schatt el Arabs mynning. I de fjärde och tredje år-
tusendena var avståndet blott 50 kilometer till Persiska viken,
ty dennas strand gick då fram utmed den sänka, där vi nu på
kartan se Kerkasjön. Där Kerkafloden lämnar högfjällsregionen
och flyter in i en bred, fruktbar, mot söder och havet sig öpp-
nande dal, anlades någon gång i det fjärde årtusendet eller ännu
tidigare av ett elamitiskt folk en borg och stad, som i de in-
hemska inskrifterna bär namnet Schuschan, under det landet
omkring synes ha benämnts Anschan-Schuschunka. Det vanliga
moderna skrivsättet är Susa eller rättare Susan för staden och
Ansan för landet, under det folket kallas elamiter efter den
semitiska benämningen, Elamtu, på deras land. Själva kalla
sig elamiterna i sina äldsta inskrifter hatamti.

I så väl den avlägsnaste forntiden som vår egen tid äro dessa
elamitiska bergstrakter på knappa 50 kilometers avstånd från
nedre Tigris bebodda av bergsstammar, vilka aldrig låtit full-
ständigt avhända sig sin politiska frihet och sent, om någon-
sin, kunnat tvingas att avstå från bergsbons käraste urtidssport,
att med rövartåg hemsöka de främmande folkens bördiga åkrar
och rika städer nere på slätterna vid bergsbygdens fot.

Liksom det homeriska eller mykeniska och även det förmyke-

121


niska Troja i landet Troas efter all sannolikhet var ett typiskt
egeiskt sjörövarnäste, så var Susa i landet Ansan tydligen en
de elamitiska rövar- och krigarstammarnas skyddsborg och ut-
fallsport mot det med rikaste byte lockande Sinear. Plundrings-
tågen från Elams berg ned på Tigris’ och Eufrats slätter fort-
sattes genom århundradena med sådan framgång, att Susas
konungapalats slutligen blev ett verkligt museum för sumeriska
och akkadiska, babyloniska och assyriska kostbarheter och mo-
numenter. Därför kunde arkeologerna ur Susas tell framdraga
icke blott en Naramsins segerstele, utan även en Hammurabis
i sten inhuggna lagbok.



moat



Bland främmande skriftliga urkunder, som förmäla om Elam,
äro även de, vilka skildra den semitiske storkonungen Sargons
i Akkad sagolika liv och gärningar. Hans krigståg och eröv-
ringar sträckte sig öster ut in i Elams bergstrakter. Detta var
omkring 2775 f. Kr. En annan ryktbar härskare och erövrare
i Sinear, nämligen sumerern Gudea i Lagasch, företog omkring
2600 framgångsrika härnadståg mot Elam.

Fram till omkring 2350 var Elam en lydstat under Sumer
och Akkad, där dynastien från Ur härskade över en patesi i
Susa. Nu börjar Sinears makt att sjunka och Elams att stiga.
Omkring år 2280 företaga elamiterna framgångsrika erövrings-
tåg in i Sinear. Stadsgudarnas bilder bortföras »i fångenskap»
till Susa för att försvaga folkets religiösa kraft och såsom in-
segel på landets förlust av sin självständighet.

Längre än ett eller annat århundrade synes detta elamit-
välde i Sinear dock icke ha varat. Det bröts definitivt av
o
Hammurabi, den sjätte konungen i Babels första dynasti. Aren
2094 till 2092 erövrar Hammurabi det elamitiska gränslandet
Emutbal mellan nedre Tigris och bergen i öster samt möjligen
ett stycke in i dessa.

Sålunda växla krigslycka och politisk maktställning mellan
Sinear och Elam och slutligen även mellan Assyrien och Elam
under de tvenne årtusendena mellan Sargon i Akkad och
Assurbanipal i Nineve. Den ömsesidiga kulturella påverkan,
som krig och erövring i regel medföra, inställde sig även här.
Ehuru Elam, och särskilt Susa, visar en obestridlig nationell

122
egenart i äldsta och äldre
tider, blir dock sedan in-
flytandet från Sinear, sär-
skilt från det med andra
årtusendets början allt
starkare semitiserade (el-
ler akkadiserade) Sinear,
mycket märkbart.

Slutligen, i mitten av
det sjätte århundradet,
kommer den stora kata-
strofen, Susas förstörelse
och dess befolknings bort-
förande i fångenskap.



Till dess Assyriens
ryktbare storkonung As-
surbanipal( » Sardanapal » )
omkring år 647 f. Kr. in-
tog och grusade Susa,
hade »den stora staden
aldrig varit beträdd av
fiendefot». Om erövrin-
gen berättar en av assy-
rierkonungens egna in-
skrifter följande.

» På återvägen eröv-
rade jag Susa, den stora

Q

«

___B

c

D

-

s/

' "R

i

FIG. 42. PLAN AV BORGEN I SUSA.

A. Konungens Stora audienssal.

B och D. Trädgård och borggård framför salbygg-
naden.

F. Praktgata.

H och J- Konungapalatsets och haremspalatsets
sannolika läge.

K. Borgportar.

L. Fästningsmurar och torn.

Q. Vallgravar.

Efter A. Billerbeck, Susa.

staden, deras gudars boning och deras ödesort. På Assurs och
Ischtars befallning drog jag in i Susas palatser och fröjdade
mig åt att bo där.»

Härefter följer en beskrivning på det omätliga bytet i skatt-
kamrarna, »som ingen fiendes hand ännu hade vidrört». Bland
dessa skatter nämnas särskilt de klenoder, som susiska konungar
»sju gånger» bortfört från städerna i Sinear.

Sedan beskrives Susas systematiska förstörande på Assur-
banipals befallning. Det stora tempeltornet med sina tinnar av
koppar nedrevs. Alla gudar, »som Elams konungar dyrkat»,

123
»bortförde jag jämte deras skatter, heliga kärl, tjänare och
präster». »Jag kastade till marken alla de elamitiska templens
tjurgudar, skyddsgudar och andra väktare och förvandlade bilderna
av gudar och gudinnor till grus.» »I de heliga lundarna, som
ingen främling fått beträda, inträngde mina krigare, skådade
hemligheterna och förbrände dem med eld.»

»Deras konungars gravkamrar öppnade och förstörde jag;
och de dödas, mina fäders fienders ben tog jag med till Assyrien
för att lämna dem utan begravning och utan dödsoffer.» Monu-
menterna över elamitiska konungar blevo sönderslagna. Den av
Assurbanipal besegrade Susa-konungens döttrar och systrar och
övriga familjemedlemmar samt hovmän, ämbetsmän och tjänare
bortfördes till Assyrien och »fördelades där såsom får».

En månad och 25 dagar fingo de assyriska soldaterna plundra
Susa. Alla invånare utom de fattigaste fördes med i fången-
skap, då intet mer fanns att taga och förstöra.

Den assyriske erövraren fann i Susa en del honom intresse-
rande reliker från det gamla Sinear, vilka Susas konung en
gång tagit och hemfört under sina krigs- och plundringståg.
Såsom storkonung icke blott över Assyrien utan även över
Sinear (nu »Babylonien») lägger Assurbanipal särskild vikt vid,
att han återtager från Susa en bild av gudinnan Nanai, den
sumeriska staden Uruks skyddsgudomlighet sedan urminnes.
Icke mindre än 1635 år, säger assyrierkonungen, hade gudinnan
»vredgats» i landsflykt. Men »nu hade stunden kommit för
gudarnas hämnande straff för Elams konungs brott, och de hade
utsett mig, Assurbanipal, att förstöra Elams land».

Ett fasansfullt förstörelseraseri kännetecknar ju alla krig mel-
lan forntidens storkonungar — så mycket ohyggligare, som kul-
turen redan då hunnit alstra många av sina härligaste prakt-
blommor, vilka hänsynslöst tillintetgjordes av hämndlystnad och
patriotisk fanatism. Det vill dock synas, att åt assyrierna till-
kommer den tvivelaktiga äran av att i dessa företag ha ådaga-
lagt den radikalaste förintelselustan och den mest bestialiska
grymheten. Därom vittnar icke minst tydligt det gamla Susans
öde.

Assyrierväldets ödestimma var dock nu icke avlägsen. Blott

124
40 år efter Susas förstörelse sjönk det stolta Ninive för alltid
samman till en grushög (607 f. Kr.).

För Elam och Susa börjar en ny frihets- och blomstringstid,
vilken knappast led något avbräck, då den store Kyros, per-
serrikets grundare, blev Elams överherre. Under Darius Hysta-
spis (521—485), Xerxes’ fader, blev Elam efter flera uppror nå-
got fastare infogat i det persiska riket. Det susiska landet för-
vandlades under benämningen Uvaja till en av de 23 eller 24
satrapier, i vilka perserväldet var uppdelat. Det av Assurbani-
pal grusade Susa blev återuppbyggt och upphöjdes till en av
perserrikets kungliga residensstäder — vid sidan av Babylon,
Ekbatana och Persepolis.

I de femte, fjärde och tredje århundradena blir Susas urgamla
borgkulle täckt med de praktfullaste palatsanläggningar, som
världen kanske någonsin skådat. Babylon och Ninive, Memfis
och Tebe skulle överträffas, och resurserna från ett världsrike,
som sträckte sig från Grekland och Libyen till Indien, stodo
till förfogande.

Susa är under nära ett par århundraden (omkring 500—330)
»världens huvudstad», där storkonungens skatter samlas och
varest den stora politikens trådar spinnas. Här sammanföres
världsrikets väldiga förvaltningsapparat, och här blir väl även i
någon mån ett kulturens centrum.

Om hovintrigers inverkan på politiken i Susa under Xerxes
eller någon av hans närmaste efterträdare samt om prakten och
det yppiga livet »i Susans borg» ger oss möjligen bibelns
Ester-legend någon föreställning. Att en landsflyktig och för-
aktad judisk köpman, bibelns Mordokai, och hans kloka foster-
dotter, Ester, levde i Susa omkring mitten av det femte århund-
radet, och att de båda kommo till upphöjelse och inflytande
genom konungens passion för den unga, sköna judinnan, det är
icke blott möjligt; sådant hörde tydligen till livets normala gång
vid det brokiga hovet »i Susans borg».

Huruvida det med rätt eller orätt antages, att den perser-
konung och härskare i Susa, varom denna legend från tiden
efter »den babyloniska fångenskapen» förtäljer, Ester-bokens
konung Ahasveros, möjligen kan identifieras med Xerxes, Grek-

125
FIG. 43. TVÄRSNITT GENOM DEN ÄLDSTA DELEN AV SUSAS BORGMUR.

Gr. Vallgrav. O. Ruinkullens närvarande ytlinje här. Trenne, med torn späckade
murlängor sköto upp bakom varandra på randen av borgkullen. Efter A. Biller-
beck, Sztsa.

lands fruktansvärde, men vid Salamis 480 besegrade fiende, är i
detta sammanhang likgiltigt.

»I Ahasveros’ tid», så börjar den hebreiska legenden, »den
Ahasveros’, som var rådande från Indien ända till Etiopien, över
etthundratjugusju hövdingdömen •— under denna tid, då ko-
nung Ahasveros satt på konungatronen i Susans borg, tilldrog
sig följande.

»I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina
furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och
hans förnämsta män och furstarna i hövdingadömena voro sam-
lade inför honom. Och han lät dem under många dagar se
sin konungsliga härlighet och rikedom och sin storhets glans
och prakt, nämligen under etthundra åttio dagar. Och när
dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju dagars
gästabud för allt det folk, som fanns i Susans borg, både stora
och små, i den inhägnade trädgård, som hörde till konunga-
palatset.

»Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, upp-
satta med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på
pelare av vit marmor. Soffor av guld och silver stodo på ett
golv, som var inlagt med grön och vit marmor och med pärl-
glänsande och svart sten. Och dryckerna framsattes i gyllene
kärl det ena icke likt det andra, och konungsligt vin fanns i
myckenhet, såsom det hövdes hos en konung. Och för drickandet
gällde den lagen, att intet tvång skulle råda ; ty konungen hade
befallt alla sina hovmästare, att de skulle rätta sig efter vars
och ens önskan.

126
»Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för
kvinnorna i konung Ahasveros’ kungliga palats.»

Härefter följer berättelsen om drottning Vastis förskjutande
och om Esters deltagande i tävlingen att bli hennes efterträ-
derska. En egendomlig belysning av fornorientaliska harems-
seder ge följande rader.

»Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller
andra av de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros,
sedan med henne hade förfarits i tolv månader såsom det var
påbjudet om kvinnorna — så lång tid åtgick nämligen till att
bereda dem: sex månader med myrraolja och sex månader med
välluktande kryddor och annat som var nödigt till kvinnornas
beredelse — när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick
hon taga med sig ifrån fruhuset till konungahuset allt vad hon
begärde. Och sedan hon om aftonen gått dit in, skulle hon om
morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset
och överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vak-
ten över bihustrurna. Hon fick sedan icke mera komma in till
konungen, om icke konungen hade funnit sådant behag i henne,
att hon uttryckligen blev kallad till honom.»

Susas ruiner och lämningar från avlägsnaste »förhistoriska»
intill oss relativt närstående »historiska» tider äro begravna under
ett väldigt komplex av höga grus- och jordkullar. Främst bland
dessa fängslar forskaren den tell, som täcker den gamla borg-
kullen, vilken slutligen blev perserstadens »akropolis» eller pa-
latsområde. Här ha de franska arkeologerna Dieulafoy och de
Morgan konstaterat 25 meters djup på kulturlagren från kullens
närvarande yta ned till naturgrunden, på vilken den äldsta
neolitiska bosättningen ägde rum.

De denna senare tillhörande kulturlagren mäta omkring tio
meter i höjd och anses leda fram till slutet av det fjärde årtu-
sendet samt tillbaka in i det femte årtusendet. Någonting ålder-
domligare än en kopparålder med riklig användning av sten
som material för verktyg och vapen har man dock icke här
upptäckt. Redan denna äldsta neolitiska bosättning var omgi-
ven av ett slags mur — en fyra till fem meter bred jordvall. In-
nanför densamma har man funnit talrika fragmenter av lerkärl,

127
egendomligt nog av tvenne vitt skilda slag, nämligen dels skär-
vor av primitiva, för hand formade krukor och dels bitar av
mycket fina och tunna, ljusfärgade, på drejskivan tillverkade
kärl. Utanför jordvallen upptäckte man en stor begravningsplats
med uteslutande obrända lik. Omkring 2000 av dessa gravar
ha undersökts. Liken lågo icke i någon bestämd riktning. Av
kistor eller liknande anordning var intet spår att finna.

De närmaste fem meterna avlagringar ovanpå de neolitiska
skikten omfatta tiden ungefär mellan 3000 och 500 f. Kr.
Det högst belägna lagret å ytterligare fem meter skulle således
tillhöra de senaste 2500 åren. De äldsta spåren av järn i Susas
ruinkullar gå ej längre tillbaka än till omkring 1000 f. Kr.
Tiden för den egentliga bronsens börjande användning här kan
man ännu icke fastställa.

I Susa komma vi således i varje fall åtminstone 6000 år till-
baka i tiden, d. v. s. ungefär lika långt som i Sinear och på
Kreta. Det märkliga är dock, att vi icke här i Elams kulturcentrum,
lika litet som i Sinears, påträffa någon verkligt primitiv kultur
i de äldsta hittills upptäckta och undersökta kulturavlagringarna.
Vi tvingas åter att uppställa frågan, huruvida icke under ett
sent skede av sin yngre stenålder bärarne av den kultur vi
iakttaga invandrat dit, där vi nu finna dem.

Rasförhållandena i det gamla Elam kunna för övrigt, även
de, möjligen anses tala för att en invandring av kulturbärande
folkelementer i urtiden ägt rum från såväl öster som norr.
Slätten vid persiska viken har tydligen sedan mycket avlägsna
tider varit bebodd av människor med mörkbrun eller nästan
svart hudfärg och kraftig kroppsbyggnad. De betecknas van-
ligen såsom »negritos» och anses ha föga bidragit till den högre
kulturutvecklingen i de länder, där de anträffas. Socialt och i
någon mån väl även biologiskt voro i det gamla Elam blandade
med dem semitiska och, sedan mitten av det andra årtusendet,
även ariska folkelementer. Men fråga är, huruvida icke ytter-
ligare en, möjligen från det transkaspiska gebitet och med su-
mererna besläktad ras är att räkna med och i så fall såsom den
äldsta elamitiska kulturens egentliga kärnfolk.

Genom en hypotes av denna art uppnår man dock blott att

128
hänföra en obekant storhet till
en annan, icke mindre obekant,
då det sumeriska rasproblemet
ännu är olöst.

För övrigt får naturligtvis in-
vandringshypotesen icke tillgripas
för att förklara uppkomsten av
en viss kultur på en viss plats
i andra fall, än då det finns sär-
skilda bevis för att folkvandringar
inom ifrågavarande gebit och
tidsålder verkligen ägt rum. I
och för sig är det ju lika san-
nolikt, att en kultur uppstått där
den senare blomstrat som att
den uppstått annorstädes. Och
en kulturstegring behöver ej nöd-
vändigtvis ha en invandring av
ett nytt folkelement till orsak.

Folkvandringen är icke någon
deus ex machina, som utan vi-
dare i sig bär den tillfyllestgö-
rande eller oumbärliga förklarin-
gen, varför en ny kultur uppstått
uti ett visst land. Visserligen har
det »vandrats» rätt mycket på
vårt världsklot, men sannolikt
dock icke på långt när så myc-
ket, som de etnologer och arkeo-
loger antaga, vilka aldrig äro rätt
nöjda med sin tolkning av en kul-
turs uppkomst, förr än de »för-
klarat» den genom en »vandring»
eller »invandring».

*r*
_w

1

=-

| Hi

— *9

FIG. 44. SOLDAT I SUSA.

»Susans borg», utom den kringliggande staden, betäckte un-
der persertiden mer än 120 hektars yta, d. v. s. ungefär kvad-
raten på avståndet mellan nya stadshuset och Nationalmuseum
i Stockholm. Borgkullen var omgiven av en fyrdubbel ring

9.	Steffen, Världsåldrarna. I.	120
av gravar, vallar och murar. Terrängens naturliga sluttningar
hade genom terrassering och stenbeklädnad förvandlats till lod-
räta stup, över vilka en dubbel, med tvä rader mäktiga torn
späckad ringmur höjde sig över en bred glacis och en inre
vattengrav. Avståndet från denna senares yttre kant till den
innersta murens insida var omkring 130 meter. Men utanför
den här nämnda vallgraven fanns sannolikt på något avstånd
ytterligare en sådan.

Inom denna utomordentligt starkt utbyggda befästning synas
endast tre stora palatsbyggnader med tillhörande trädgårdar,
borggårdar, fritrappor och uppfartsvägar ha funnits.

Såsom hela anläggningens ideella centrum framstår den stor-
artade, med all möjlig prakt utsmyckade audiens- och festsalen,
»Apadanan», uppe i borgens nordvästra hörn. Från en mitt
emot belägen borgport kom man dit på en bred, sannolikt med
monumentala skulpturer rikt smyckad praktgata, som ledde fram
till en stor fritrappa. Ovanför denna var en stor borggård,
avslutad av en pelarhall med en bred triumfport. Innanför
denna fanns en underbart skön trädgård, i vars mitt stod den
skimrande, 300 meter breda och 200 meter djupa hallbyggnad,
i vilken storkonungen med oerhörd pomp och ståt emottog
hyllning av konungar och vasaller och höll sådana gästabud,
som omtalas i »Esters bok».

Borgens östra område var delat mellan konungens bostads-
palats och haremsbyggnaden. I området mellan dessa synes
något tempel eller tempeltorn ha funnits.

Av den äldre, elamitiska borgen funnos i de högre kulturlag-
ren blott få och otydliga rester. Bland dem ruiner av ett
väldigt, runt fästningstorn, »Memnonion», i borgens sydvästra
hörn.

130
KOPPARÅLDERN I EGYPTI
LAND

Kulturens första stora blomstring i egyp-
ten ligger långt tillbaka i tiden och fyller ett skede på icke
mindre än 900 år. Detta bör nämligen räknas från och med konung
Menes, omkring år 3400 f. Kr., till »det gamla rikets» nedgång,
omkring 2500 f. Kr. Denna den första egyptiska högkulturens
tidsålder uppvisar tvenne perioder, som vanligen betecknas så-
som »den fördynastiska» tiden och »det gamla rikets» skede.
Båda dessa termer äro dock föga upplysande för den i egypto-
logiens mysterier oinvigde. Och den första av dem är dess-
utom i rent sakligt avseende tämligen vilseledande.

Vad slags utvecklingsskeden i den underbart egenartade och
brådmogna egyptiska kulturens historia det här är fråga om
kan i själva verket bli klart endast genom en forskning, som
söker lyfta slöjan över det egyptiska folkets utveckling även
före »den fördynastiska» tiden, d. v. s. före mitten av det fjärde
årtusendet.

»Egypterna hava bott i Nildalen åtminstone över ett årtusen
före Menes», skriver Eduard Meyer. »Deras kultur», fortsätter
han, »har uppstått och utvecklat sig här och är icke importerad
utifrån; deras utvecklings förstadier iakttaga vi uti de ‘förhisto-
riska’ och ’fördynastiska’ monumenterna.» På ett annat ställe
antyder han, att ett årtusen torde vara »mycket för litet» till-
taget för den långa utvecklingshistorien före Menes. Den
engelske egyptologen Flinders Petrie uppskattar också det
neolitiska förmenetiska utvecklingsskedet till 2000 år. På så
sätt komma vi tillbaka till det sjätte årtusendet, eller omkring
5500 f. Kr., i våra forskningar efter begynnelsen av den sam-
hälls- och kulturutveckling i Nildalen, som leder fram till Menes.

Vi äro sålunda omedelbart inne på spörsmålet om själva det
egyptiska folkets så väl som den egyptiska kulturens härkomst.
Senast från och med mitten av det femte årtusendet ha vi det
egyptiska folket i Egypten, menar Meyer. Utan tvivel. Men

131
vad skola vi tänka om förhållandena och utvecklingen före den
tiden, före de tvenne »förhistoriska» eller förmenetiska årtusen-
dena 5500—3500?

O

Artalet 5500 är inför den moderna arkeologien och »förhisto-
rien» ingalunda så extremt tidigt, att det på den grunden kan
förlama forskningsbegäret.

Visserligen tillhör den egyptiska kulturens första, ungdomligt
sköna och ungdomligt övermodiga praktutveckling helt och hållet
en sten-och-koppar-ålder. Då »det gamla riket» och den egyp-
tiska odlingens ungdom båda sluta i mitten av det tredje år-
tusendet, dröjer det ännu ett halvt årtusen, innan bronsen gör
sitt inträde i människans kulturhistoria. Detta betyder dock
ingenting annat, än att Egypten hunnit lika långt i politisk ut-
veckling och längre i andlig odling 500 år före sin bronsål-
ders början, än t. ex. germanerna under århundradena närmast
efter Karl den Store, således 1000 år efter sin järnålders bör-
jan.

Alltså åter lärdomen, att bronsen och järnet visserligen icke
göra’t. Av helt andra makter än materiella tekniska medel be-
härskas i sista hand kulturens och samhällets utveckling hos ett
folk.

Om Egyptens kopparålder i sina senare skeden kännetecknas
av ett utomordentligt högt och rikt samhälls- och kulturliv, äro
vi icke blott berättigade utan även förpliktade att i och bakom
denna kopparålder söka även andra sociala och kulturella ut-
vecklingsstadier, som äro allt utom »primitiva». Till dess den
historiska erfarenheten eventuellt lär oss annorlunda, få vi även
för samhälls- och kulturforskningens del fasthålla vid den gamla
lärosatsen, att »naturen icke gör något språng».

Antag således att det visar sig vara riktigt, att egypterna om-
kring år 2500 f. Kr. börja genomgå en inre politisk omvand-
ling, vilken betyder ingenting mindre än deras inträde i sin
»äldre medeltid» eller tidigare feodala samhällsform. Då kunna
vi omöjligt undgå att fråga oss, huruvida icke de båda egyp-
tiska perioderna närmast före 2500 i politiskt avseende motsvara
vad vi i germanernas historia böra beteckna såsom dessas se-
nare eller yngre forntid.

Detta germanska skede för oss emellertid tillbaka från om-
kring år 900 e. Kr. till någon tidpunkt bortom den stora ger-
manska folkvandringens början i det 4:de århundradet e. Kr.

132
FIG. 45. EGYPTISKT ELFENBENSSNIDERI FRÅN TIDEN OMKR. 3400 f. Kr.

I första raden: Konung Menes’ namnteckning längst till vänster. Andra raden: en
tjur i mitten. Tredje raden: trenne fartyg. Fjärde raden: otydda skrivtecken.

Efter J. H. Breasted, Geschichte Ägyptens.

Sedan blir det en ny fråga, hur långt ytterligare tillbaka i tiden
vi böra räkna de övriga, äldre skedena av den germanska »forn-
tiden». In i järnåldern? Tvärs över la-Tène-tiden (400—50
f. Kr. ungefär) ända in i Hallstattperioden (omkring 900—400
f. Kr.)? Eller måste icke även den germanska bronsåldern, så-
ledes det andra årtusendet före vår tidräknings början, helt eller
delvis räknas till denna germanska »forntid», vilken följer såsom
ett högre socialt och kulturellt utvecklingsstadium efter germa-
nernas »urtid» eller verkliga primitivitet?

Dessa spörsmål skola framdeles åter upptagas till diskussion.
För tillfället må det vara nog att ha belyst sannolikheten, att
det egyptiska utvecklingsskede, som leder in i en »äldre medel-
tid», ehuru det tillhör kopparåldern, måste representera en fram-
skriden utveckling med många och långa föregående, redan de
relativt mogna stadier av samhällsliv och kultur.

133
Naturförhållandena i Egypten och Sinear uppvisa slående
överensstämmelser, men också viktiga avvikelser ur de för kul-
turforskaren bestämmande synpunkterna.

Nilen liksom Eufrat och Tigris, är en väldig, rikligt slam-
förande och ymnigt översvämmande flod i en av jordens var-
maste trakter. Åkerjorden produceras och bevattnas av floden
mitt uti en brännande, förtorkad öken — i Egypten liksom i
Sinear. Men de befruktande årliga översvämningarna äro ännu
regelbundnare i det förra landet än i det senare; och öknen är
närmare, floddalen trängre, isoleringen från den övriga världen
långt grundligare i det afrikanska än i det asiatiska landet.
Eufrat och Tigris ha mellan de armeniska och persiska bergen
å ena sidan och de syriska och arabiska öknarna å den andra
svämmat upp ett brett deltaland, genom vars växande havs-
stranden så småningom flyttats fem eller sex hundra kilometer
bort från sitt tidigare läge. Nilens delta har än i dag icke mer
än 150 kilometers djup inåt landet.

Nildalens medelbredd är blott 15 till 20 kilometer och största
bredd ovanför deltat ej mer än 50 kilometer, under det att kul-
turmarken kring nedre Eufrat och Tigris når en bredd på över
200 kilometer. Nilen har i själva verket i de trakter varom här
är fråga, d. v. s. mellan den 2o:de breddgraden och deltat, en-
dast lyckats att skära ned sig i en smal ränna omkring 50
meter djupt uti det nordöstra Afrikas torra, vegetationsfattiga
sandstens- och musselkalkplatå. Endast omkring 26,000 kva-
dratkilometer odlingsbart land, något mindre än Belgiens areal,
har på detta sätt intill vår tid uppstått mitt uti den väldiga
nordafrikansk-arabiska ökenregionen.

Nilens, blott på två ställen uppnådda, största bredd är en kilo-
meter. Segelbar är den väldiga floden ända upp till »första
katarakten» såväl som ovanför denna. Här, ungefär vid vänd-
kretsen, går gränsen mellan det egentliga Egypten och Nubien.
I allt har Nilen sex vattenfall, mellan Kartum och Assuan. De
ha uppstått därigenom, att kedjor av hårda granitklippor, in-
bäddade i de mjuka, av vattnet lätt urholkade sandstens- och
kalkplatåerna, korsa över flodens väg och ha lämnat kvar barri-
ärer, över vilka vattnet forsar fram.

134
FIG. 46. SFINXEN OCH PYRAMIDERNA VID GISE.

tet yre

-ee

o, —reer

he 1

Uti denna, mellan havet och vändkretsen omkring 900 kilo-
meter långa, ganska trånga, men oändligt fruktbara ränna levde
det egyptiska folket ett under två till tre årtusenden genom
öknarna i väster och öster från den övriga mänskligheten i säll-
synt hög grad isolerat liv.

Dessa fakta, den starka geografiska isoleringen och de egen-
domliga, till ett regelbundet, idogt liv inbjudande övriga natur-
förhållandena, förklara mycket av den egyptiska samhällsutveck-
lingens och kulturens egenart. Såsom en planta i ett skyddat
drivhus kunde här en egendomlig, rikt begåvad folkpsyke, rela-
tivt ostörd av grannar och gynnad av goda ekonomiska beting-
elser, växa upp till ovanlig styrka och yppighet uti en viss
riktning. Den egyptiska kulturens starka inriktning på en hårt
reglementerad religiositet, den systematiskt centraliserade poli-
tiska förvaltningens avgörande betydelse för landets blomstring
och de breda folklagrens ständiga ofrihet och tidigt stagnerande
kulturella utveckling äro drag, som erinra därom, att hela Egyp-
ten närmast kan liknas vid ett enda ofantligt lantgods, för vars
enhetlighet i grundläggande ekonomiskt avseende naturen sörjt
på det mest effektiva sätt.

135
Nilens årliga, en stor del av floddalen täckande översväm-
ningar reglerade hushållningen och livet på alldeles samma sätt i
hela Egypti land. Ehuru jordbrukarna längst i norr och längst
i söder bodde 900 kilometer från varandra, ett avstånd som
eljes kunnat betinga stora kroppsliga och andliga olikheter och
bland annat en total språkförbistring, levde de i verkligheten
så likartat, att de icke i något enda mera betydelsefullt avse-
ende synas ha varit varandra nationellt olika eller främmande.
Till och med dialektskillnaden mellan havskusten och första
katarakten var relativt ringa och utgjorde tydligen intet sam-
färdselhinder.

*	*

Högslätterna på båda sidor om Nilen ha dock icke alltid va-
rit öknar; lika litet som den nordafrikanska öknens fortsättning
på andra sidan Röda havet, i Arabien, alltid varit ett så ogäst-
vänligt land som nu. Rik vegetation har en gång betäckt dessa
trakter eller åtminstone stora delar av dem. Detta var väl år-
tusenden före den tidsgräns, omkring början av det femte år-
tusendet f. Kr., vid vilken vi för närvarande tro oss kunna
skymta begynnelsen av den egyptiska kultur, som vi känna.
Då, kanske samtidigt med den sista istiden och den sista is-
smältningen i det nordliga och norra mellersta Europa, levde
kring Nilen människor uti det paleolitiska kulturstadiet. Deras
typiska stenverktyg anträffas ännu i dag liggande kvar där de
lämnade dem, d. v. s. på högplatåernas nuvarande ökensand.

Något samband mellan denna äldre stenålder och den yngre
stenålder, vars fortsättning är den egyptiska kulturen i årtusen-
dena före Menes, har man hittills icke kunnat konstatera.

Den allmänna uppfattningen är, att bärarne av den neolitiska kul-
turen från äldsta för oss skönjbara tider voro av samma ras som de
senare egypterna. Detta innebär, att de tillhörde en gren av den
indo-europeiska och hamitisk-semitiska rasen eller Medelhavsrasen.
Den gren nämligen, som ännu i dag bebor hela det nordafrikanska
kustgebitet samt Arabien och Syrien. En med de indisk-
arabiska, kaukasiska och europeiska folkgrupperna besläktad ras-
gren, som enligt biblisk terminologi omfattar Afrikas hamiter
och Asiens semiter. Till hamiterna höra då libyerna i norr
och galla- och somalistammarna i sydost (mellan io:de och 5:te
breddgraderna) samt egypterna i Nillandet mellan dem. De

136
egyptiska hamiterna ha-
de sålunda sedan urti-
den de rasbesläktade ara-
biska och syriska semi-
terna till grannar i ös-
ter — pä andra sidan
Sinaihalvön och Röda
havet.

Från dessa måste, så-
som det egyptiska språ-
kets byggnad vittnar,
en gång under årtusen-
dena före Menes, starka
inflytelser ha gjort sig
gällande; möjligen ge-
nom invandringar av se-
mitiska stammar från
Syrien eller Arabien.
Att semitiska folk redan
i mycket avlägsna ti-
der, lika väl som under
de tvenne årtusendena

pn
P o
“Pm)e

To. "gets

--9

FIG. 47. »BYFOGDEN».



närmast före vår tidräk- Staty i trä från omkr. 3000 f. Kr. (I museet i Kairo),
nings början, rört sig

fram och åter över Sinai, över Röda havet, över Babel Mandeb,
mellan västligaste Asien och östligaste Afrika, förefaller mycket
sannolikt. Härigenom hava då mellan semiter och hamiter,
mellan besläktade asiatiska och afrikanska folk- och kulturele-
menter uppstått diverse blandningar, som icke äro minst bety-
delsefulla just i Egypten.

I det föregående ha vi redan iakttagit, att kultur- och rasför-
hållanden i Sinear slutligen blevo bestämda genom fredlig och
krigisk beröring mellan semiter västerifrån och de vid flodmyn-
ningarna bosatta, icke semitiska och väl icke heller indo-europe-
iska sumererna. Det semitiska raselementet är således förmed-
laren mellan kulturen vid Nilen och kulturen vid Eufrat, vilka
för övrigt synas ha haft märkvärdigt litet direkt beröring eller
inbördes utbyte. Om det slutligen visar sig, att den högre
neolitiska kulturen var avsevärt äldre bland Sinears sumerer
än bland Egyptens hamiter, kan resultatet bliva, att vi få be-

137
trakta den av semiter förmedlade kulturimpulsen frän sumererna
såsom en första pådrivare av egypternas högre kulturutveck-
ling.

Då det inre av Afrika är negerfolkens land, inställer sig ovill-
korligen frågan, huruvida negerblodet i större utsträckning in-
trängt i det egyptiska folket. Det visar sig då, att vi först
från och med det tredje årtusendets (och »det gamla rikets»)
början finna negrer i större och växande mängd såsom krigs-
fångar, slavar, tjänare, soldater och polismän i Egypten. Från
och med denna tid ha också negerfolk inträngt i det nedre
Nubien, det av egypterna behärskade sydliga gränslandet mellan
Nilens första katarakt och Silsilis-bergen. I ännu äldre tider
var däremot Nildalens befolkning homogent hamitisk-egyptisk
även här, d. v. s. åtminstone upp till andra katarakten.

Någon negerfråga existerar således icke, vad det äldsta egyp-
tiska folket och den äldsta egyptiska kulturen beträffar.

*	...	*

Bortse vi från Nildalens paleolitiska bebyggelse, äro följande
åtta stora kulturperioder att urskilja fram till mitten av det elfte
förkristna århundradet.

(i)	Den neolitiska tiden före småkonungadömena, landskaps-
furstarna eller stadsstaterna. (2) Småkonungarnas tid. (3) Små-
konungadömenas eller de politiskt självständiga landskapens
sammansvetsande till tvenne storkonungadömen: ett nordligt,
omfattande deltat och nedre Nildalen till strax söder om Memfis,
och ett sydligt, som inneslöt det övriga, »övre» Egypten upp
till första katarakten eller däromkring.

(4)	De tvenne storkonungadömenas förening genom Menes
till ett enda rike, det enhetliga egyptiska storkonungadömet,
som dock städse, särskilt i konungamaktens symboler och pri-
vilegier, bevarar traditionen om dess sammansättning av tvenne
mäktiga forntidsriken. Den av Menes inledda s. k. »dynas-
tiska» tidens första skede skulle enligt Breasted (som jag här och
i huvudsak följer vad kronologien angår) omfatta de två första
»dynastierna», d. v. s. tiden mellan 3400 och 2980 eller 420 år
med 18 konungar.

(5)	Fortsättningen mellan 2980 och 2475 benämnes egendom-
ligt nog »det gamla riket», ehuru detsamma är 420 år avlägset

138
från det enhetliga »ri-
kets» begynnelse och väl
minst 1,500 år från de
båda storkonungarike-
nas och deras »dynasti-
ers» uppkomst. Detta
»gamla rike» regeras av
de tredje, fjärde, femte
och sjätte »dynastierna»
eller av omkring 28 ko-
nungar.

(6)	Härefter räknas
»detmellersta riket» från
2475 till 1788, omfattande
de sjunde till tolfte »dy-
nastierna» eller omkring
40 konungar.

(7)	Skedet 1788—1580
benämnes Hyksos-tiden
efter en omkring ett
århundrade härskande

(ry

främmande dynasti. Den-	FIC. 48. »SKRIVAREN.»

na synes ha varit semi- Staty i kalksten från omkr. 3000 f. Kr. (i Louvre-
tisk och ha kommit som	museet. Paris.)
inkräktare från Syrien.

Detta är de trettonde till sjuttonde »dynastiernas» tid.

(8)	Den sista period, som vi i detta sammanhang skola tala
om är den del av »det nya rikets» tid, som räcker fram till
1157. De adertonde och nittonde »dynastierna» och en del av
den tjugonde regera nu. Århundradena efter 1157 (eller 1100)
räknas visserligen också till »det nya rikets» skede, men de
tillhöra en upplösningstid, som bör behandlas i ett annat sam-
manhang. Under den period av »det nya riket», som ovan
medräknats, regera omkring 25 konungar sammanlagt 423 år.

Såsom »höjdpunkter» av politisk och kulturell utveckling äro
enligt Eduard Meyer att betrakta de 4:de och 5:te dynastiernas
tid (2930—2 6 5 0) samt de n:te till 13:de (216 0—17 8 8) och i8:de
till 2o:de dynastiernas (1580—10 9 0). Härtill kommer, efter 1100,
ytterligare den 26:te dynastiens tid, 6 6 3—5 2 5. Dock förefaller
det som detta innebure en underskattning av det mycket be-

139
tydelsefulla skedet från och med Menes till 4:de dynastien (3400
—2930).

I varje fall får man genom dessa årtal åtminstone en första
föreställning om den egyptiska historiens enastående gigantiska
proportioner. Tre årtusenden igenom, 3400—400 f. Kr., lever
och blomstrar, utvecklas, kämpar och härskar storkonungadömet
vid Nilen. Och likväl var detta tretusenåriga världshistoriska
drama blott fortsättningen av en lång förutgående social och
andlig utveckling inom det egyptiska folket eller dess kulturellt
och politiskt härskande lager.

*	*

Då vi veta, att Menes, ursprungligen storkonung över det
södra (eller »övre») egyptiska riket, omkring 3400, enligt Ed-
uard Meyer sannolikt år 3315, förenade detta med det norra
(eller »nedre») storkonungadömet, innebär detta, att egypternas
hela mest grundläggande samhälls- och kulturutveckling är att
söka i årtusendena före 3500. Det vill då närmast säga: upp-
komsten av de tvenne storkonungadömena genom föreningen
under maktfulla härskare av de forna stadsstaterna eller små-
konungadömena. Därförut, åter, ännu längre tillbaka i tiden
ha vi att söka dessa talrika småstaters utveckling ur primitiva
stamförfattningar och släktsamhällcn med deras ännu mycket
skiftande och ostabila former av hövdingskap.

Så mycket åtminstone måste rymmas av social utveckling
inom ramen av de tvenne neolitiska årtusenden, som Flinders
Petrie och med honom synbarligen även Eduard Meyer anse
sig böra anslå åt den förmenetiska, före 3500 fallande, genom
gravfynd o. dyl. dokumenterade utvecklingen i Egypten. Men
tydligt är, att även två årtusen torde vara ett mycket knappt
tidsmått för ett så omfattande och innehållsrikt stycke historia.
För övrigt vore egypternas neolitiska historia icke härmed bragt
till sin utgångspunkt. Mitten av det sjätte årtusendet är näm-
ligen, som vi i det följande skola se, ett alldeles för sent datum
för att kunna gälla som sannolik tidsgräns mellan paleolitisk
och neolitisk tid i Nordafrikas äldsta kulturbygder.

Härtill komma några andra fakta, som ytterligare bekräfta
nödvändigheten av att icke operera med allt för knappa tids-
mått, då det gäller egypternas historia före Menes.

140
Eduard Meyer anser att âret 4241 f. Kr. är alldeles säkert
sâsom begynnelseâr för egypternas, sedermera oförändrat bibe-
hållna, astronomiskt grundade tidräkning, vilken undansköt det
äldre räknandet med månperioder och i stället byggde kronolo-
gien på ett ungefärligt solår med 360 dagar. Men det är ju
tydligt, att behovet av en så pass noggrann tidräkning och för-
mågan att uttänka och organisera densamma, under övergivan-
det av ett äldre kronologiskt system, förutsätta en redan mycket
hög utveckling av så väl teknik och ekonomi som det statliga
och sociala livet och dessutom en stor intellektuell mognad hos
den ledande samhällsklassen.

Vidare är att märka, att arkeologerna i Nildalens rika skatter
av alla slags urgamla kulturdokumenter ännu icke synas ha på-
träffat några spår av de för hela människosläktet gemensamma
äldsta formerna av samhällsliv — stammar, släktstater, blods-
hämnd, primitiva sexuella seder och äktenskapsformer, människo-
offer o. s. v. Blott av det s. k. »matriarkatet» finnas vissa
kvarlevor, t. ex. uti räknandet av sonens ätteled genom modern,
uti morbroderns förmyndaremakt och makans goda rättsliga
ställning i familjen samt möjligen även i det ganska vanliga syskon-
äktenskapet. Redan i det äldre, men icke äldsta, av ett stort
nord- och ett stort sydrike bestående Egypten, som gravar och
andra fynd uppenbara för oss, d. v. s. åtminstone i det femte
årtusendets Egypten, ser det ut som vi hade att göra med de
från urtidens släktsamhälle redan väsentligen frigjorda indivi-
derna såsom sådana, direkt eller genom yrkes- och ståndsorga-
nisationer och genom livegenskap eller slaveri underordnade den
teokratiska statsmakten.

Det äldsta Egypten vi någorlunda känna är helt olikt det
äldsta Sinear därutinnan, att spåren av de självständiga stads-
staternas och smårikenas skede redan hunnit utplånas. Egyptens
skrivna historia enligt monumenterna börjar icke med något
oavhängigt Lagasch, Umma, Ur eller Uruk, Kisch eller Sippar,
utan med tvenne storkonungadömen, vilkas tid dock redan är
förbi, i det att vi blott få höra talas om deras förening till
en väldig, nationell enhetsstat — genom Menes. Egyptens
»stumma» urkunder av olika slag samt senare tiders antydningar
om forntida förhållanden låta dock sluta till, att även Nildalen
haft sitt skede av små- och stadsstater.

Men bortom dessa måste finnas rikligt utrymme för det tidigare

141
släktsamhällets långa utveckling. Möjligen utspelades detta
skede av det egyptiska folkets historia alls icke i Nildalen.

Av arkeologernas uttalanden vill det synas, att Egyptens
kopparålder sträcker sig lika långt tillbaka i tiden som den hit-
tills kända neolitiska kulturen över huvud i Nildalen, d. v. s.
åtminstone till mitten av det sjätte årtusendet. Det talas alltid
om fynd av kopparverktyg och kopparvapen så väl som guld-
smycken, stundom även om föremål av silver och bly, i de
äldsta egyptiska gravarna, vilkas innehåll i övrigt vittnar om en
typisk neolitisk kultur. Ännu under det fjärde årtusendets senare
hälft fortfar sten att vara det viktigaste materialet för verktygs-
och vapentillverkning. Det äldsta Storegypten, Menes’nationella
enhetsstat, står således väsentligen kvar uti stenåldern. En
mogen kopparålder ha vi att räkna med först från och med
det s. k. »gamla rikets» begynnelse 2980.

Då vi här tala om Egyptens kopparålder i motsättning till
dess brons- och järnåldrar, får icke det faktum förbises, att man
i Egypten liksom i Sinear förstod att härda kopparen och att
sålunda göra den tjänligare för vapen och eggverktyg genom att
legera den med något litet antimon, arsenik eller tenn. Ej heller
ligger någon motsägelse däruti, att små stycken mjukt järn må-
hända konstaterats i gravar så långt tillbaka som i mitten av
det tredje årtusendet. Vad vi mena med brons- och järnåldrarna
är, att den äkta bronsen (med 10 % tenn) och det härdade järnet
spela huvudroller i vissa skedens verktygs- och vapenteknik.

En stenålder upphör ej att vara stenålder, därför att koppar,
guld, silver, bly, järn förekomma tillfälligt och användas i smått.
Ej heller har kopparåldern upphört, därför att brons och järn
börja användas till smycken eller i mindre skala vid sidan av
teknikens dåvarande tvenne huvudmaterial : sten och koppar.

Ännu långt efter kopparåldern, övergångsskedet mellan den
egentliga yngre stenåldern och den egentliga (men med koppar-
åldern av många arkeologer sammanräknade) bronsåldern, så-
ledes ännu länge uti den fullt utvecklade bronsåldern, finna vi
hos alla folk en mer eller mindre riklig, stundom mycket riklig
användning av stenverktyg och stenvapen. Förekomsten av
dessa är alltså i sig på intet sätt något bevis för, att en sten-
ålder föreligger.

142
Avgörande för den ar-
keologiska nomenklatu-
ren är den allmänna an-
vändningen icke av det
äldre, utan av det i den
tekniska utvecklingen
yngre materialet. I den
absoluta tidsföljden kom-
ma trä, ben, horn och
sten först, därefter kop-
par, så brons, sist järn.

Samtidigheten av en
stenålder eller rättare
sten-koppar-ålder och en
hög social, ekonomisk
och intellektuell utveck-
ling förklarar den utom-
ordentliga tekniska full-
ändningen av de egyp-
tiska stenföremålen frän
de sjätte, femte och fjär-
de årtusendena och förra
hälften av det tredje.
Man förstod icke blott
att tillverka knivblad,

—

' owe
shit

wtfx e ■ sg
w Seat.

qwo 05 — ■

FIG. 49. STATY I STEN AV KONUNG KEFREN.
(omkr. 2850 f. Kr.). (Museet i Kairo). Guden Ho-
rus, symboliserad genom en falk med utbredda vin-
gar, beskyddar konungen.

spjutspetsar, dolkar, pilspetsar o. d. av flinta med högsta hit-
tills hos något folk iakttagna konstfärdighet. Av de hårdaste
stenarter utformade sten- och kopparålderns egypter stora, smäckra
vaser med smala halsar och tunna väggar samt sirliga handtag
och den mest fulländade polering av ytan. Även konsten att i
mindre format hugga låga reliefer uti sten stod åtminstone så
tidigt som i det fjärde årtusendet ganska högt. De femte och
fjärde årtusendenas lergodstillverkning uppvisar likaledes ofta ett
omsorgsfullt arbete och eleganta former samt en enkel men stil-
full dekorering.

Den egyptiska stenålderns konsthantverkare älskade dessutom
att arbeta i elfenben och hårda träslag, bådadera väl huvudsak-
ligen importerade, samt i guld och halvädelstenar. De smycken,
möbler och smärre lyxföremål, som de åstadkommo före den
mogna kopparåldern, d. v. s. före det tredje årtusendet, vittna

143.
om sâ god smak och så fint arbete, att de kunna uthärda jäm-
förelse med mycket av det bästa, som på dessa områden preste-
rats i Europa omkring fem tusen år senare i tiden.

Ett karaktäristiskt drag i den egyptiska dekorationskonsten
och bildkonsten över huvud är det utomordentligt skarpa upp-
fattandet och känsliga återgivandet av växt- och djurformer.
De förra omvandlades till dekorativa former — t. ex. lotusmo-
tivet och palmettmotivet — som över Grekland, Rom och re-
nässansen kommit fram även till oss. Djurbilderna bibehöllo
däremot i regel, trots fantastiska kombinationer, en mycket hög
grad av förfinad, själfull realism. Många djurbilder i rundplastik,
relief eller målning från början av det tredje årtusendet stå i
alla avseenden så högt, som egypterna över huvud någonsin
nådde.

*	-	#

*

Ett intimt samband med konsthantverket har den äldsta egyp-
tiska bildskriften. Denna förberedes och uppstår i de femte och
fjärde årtusendena i samband med lergodsdekorationen och relief-
skulpturen och har redan på Menes’ tid mognat till den egen-
domliga »hieroglyf»-skrift, som sedan aldrig väsentligt föränd-
rades.

Egypterna börja nämligen mycket tidigt med att låta bilder
av föremål eller personer icke blott återgiva dessa, utan även
representera andra föremål eller personer. Bilden fick således
vid sidan av sin realistiska även en symbolisk betydelse, som
ofta till slut alldeles undanträngde den förra. Bilden av ett
visst djur kan vara menad att realistiskt blott återgiva detta
djur. Men samma djurbild kan också regelmässigt symboliskt
beteckna en viss gud. Och slutligen kan denna symbol för
denna gud även vara symbol för en viss person, konungen,
eller för en abstrakt idé såsom »det gudomliga», »det heliga»,
»högsta makten i staten», »rätten» e1. dyl. Härtill kommer att
djurbilden eller bilden av föremålet i fråga, då den användes
symboliskt, förenklas till en ytterst knapphändig, men möjligast
karaktäristisk kontur.

Till denna förenklade symboliska teckning av en ursprung-
ligen realistiskt menad bild ansluter sig, uti huvudsak åtmin-
stone, i Egypten den utomordentligt betydelsefulla uppfinningen
av en bokstavsskrift. Det avgörande härvid är icke längre

144
mmu

FIG. JO. EGYPTISK VÄGGMÅLNING FRÅN TIDEN MELLAN 3000 OCH 2500 f. Kr.
(Museet i Kairo.).

symbolismen, utan den genialiska upptäckten, att ett visst språks
otaliga olika ord äro sammansatta av ett helt litet antal bestämda
ljud, vadan alla ord kunna betecknas genom olika kombinationer
av några få ljudtecken. Egypterna fastställde olika tecken för
sitt språks 24 konsonantljud. För detta ändamål utvalde de
dels symbolbilderna för föremål, vilkas namn innehålla blott en
enda konsonant. Dels synas de mera godtyckligt ha konstruerat
bokstavstecknet i fråga. Vokalerna får läsaren själv fylla i med
ledning av sammanhanget.

Denna bokstavsskrift ha egypterna dock aldrig använt ensam,
utan städse i samverkan med egentliga »hieroglyfer» eller sym-
bolbilder. Dessa beteckna hela ord eller stavelser och ersätta
sålunda bokstavsskriften, eller ock användas de jämte denna
för att förtydliga ett bokstavsskrivet ord genom att vid sidan
av detta avbilda föremålet eller symbolisera idéen.

Egypterna ha sålunda aldrig övergivit bildskriften, ehuru de
uppfunno en bokstavsskrift. I monumentala inskrifter användes
bildskriften rikligt ur skönhetens och traditionalismens synpunk-
ter. I det dagliga livets kursivskrift eller så kallade »hieratiska»
skrift blevo bildsymbolerna eller ideogrammerna ävenledes fli-
tigt använda, nämligen därför att de, i möjligast avknappad
gestaltning, sparade skrivmöda.

Den egyptiska bildskriften föreligger redan mycket utvecklad

10. Steffen, Världsåldrarna. I.

145
i sådana det fjärde årtusendets skulpturer, som vilja bevara
minnet av krigiska dåd utförda av någon storkonung i nordriket
eller i sydriket. De reliefframställningar, varom här förnämligast
är fråga, försöka nämligen icke, såsom de i det föregående
skildrade segermonumenten i Sinear från det tredje årtusen-
det, att avbilda den verkliga händelsen. Man ställer en mängd
lämpligt valda symboliska figurer bredvid eller över och under
varandra. Totalbilden låter måhända den oinvigde ana, att han
ser en konung som besiktigar ett fält med fallna fiender eller
själv nedklubbar en motståndare. Men en mängd detaljfigurer
förbli ur vanlig, mer eller mindre realistisk bildsynpunkt totalt
obegripliga. Och det helas fulla mening går förlorad.

Den blir oss tillgänglig först, då vi lärt oss att tolka en sym-
bol som t. ex. den, vilken finnes på en reliefplatta från omkring
år 3300. En avlång kloss uppbär sex blomstänglar och i ena
hörnet ett människohuvud. Över det hela står en falk, vars
ena fot genom ett band är förenad med människohuvudets mun.
Falken symboliserar den store guden Horus och även konungen,
såsom Horus-dyrkare. Klossen symboliserar ett stycke land.
De sex blomstänglarna äro lotusstänglar eller lotusblad. Och
anordningen med kloss, stänglar och människohuvudet symboli-
serar sex tusen avslagna människohuvuden eller sex tusen fångna
fiender. Hela bilden betyder således, att konungen, Horus-dyr-
karen, tillfångatagit eller slagit sex tusen fiender. Vilket är
»texten» till en vidstående bild, som visar oss en man med
sydrikets kungliga tiara på huvudet och stridsklubban i högra
handen samt den vänstra hållande en knäböjande manlig gestalt
vid håret.

Här står således skrivet, men är icke avbildat, att sydkonungen
i fråga -— han lär tillika ha varit en Menes’ efterträdare
som storkonung över hela Egypten och ha hetat Narmer —
vid ett visst krigstillfälle gjorde sex tusen fångar eller räknade
sex tusen dödade fiender. Vi få ej se fältslaget, såsom på
Eannatums och Naramsins segermonumenter, vilka dessutom i
skrift berätta om det skedda. Den egyptiska reliefplattan, som
är minst tre hundra år äldre än Eannatums stele, ger oss en
kombination av bild och bildskrift, men är ännu varken någon
äkta avbildning eller någon äkta skrift.

Att egypterna icke slutligen övergingo fullständigt till den
av dem uppfunna bokstavsskriften har väl sin yttersta grund

146
uti intet annat än deras egendomliga själsliga läggning, för vil-
ken de traditionella, ofta med uråldriga religiösa föreställningar
sammanvävda bildtecknen eller bildsymbolerna hade ett allt för
högt affektionsvärde att kunna slopas i den blotta »nyttans»
namn.

*

Vid sidan av egypternas tvenne intellektuella stordåd före den
mogna kopparåldern, före mitten av det fjärde årtusendet — uppfin-
ningen av en astronomiskt grundad tidräkning och uppfinningen
av en bokstavsskrift — sfälla sig under kopparåldern, uti det
tredje årtusendet, deras icke mindre häpnadsväckande presta-
tioner på arkitekturens och den bildande konstens områden,
sådana dessa äro representerade i de tredje och fjärde dynasti-
ernas konungagravar och tempel och i de samtida porträttskulp-
turerna uti trä och sten.

Den största pyramiden vid Gise utanför Kairo har så kolos-
sala proportioner och är byggd med sådan hart när otrolig so-
liditet och fulländad skicklighet, att sannolikt intet jämförligt
byggnadsverk i världen i dessa avseenden överträffar eller
kanske ens når upp till densamma. Höjden är 145 meter och
bredden vid den kvadratiska basen 225 meter. Byggnaden är
i huvudsak en solid massa, som av den engelske arkeologen
Flinders Petrie beräknats bestå av 2,300,000 noggrant till-
huggna kvaderblock på 2,5 tons vikt vartdera. Grundplanens
orientering efter väderstrecken, den geometriska byggnadsfor-
mens genomförande, gravkamrarnas och gångarnas förläggning
och konstruktion i det enorma kvaderbergets inre äro utförda
med en precision, som knappast kunde överträffas av modern
ingenjörskonst. Och detta av ett folk, som ännu stod med ena
foten kvar i sin stenålder och icke kände någon annan för
verktyg användbar metall än kopparn samt alldeles saknade de
kraftkällor vi äga i de kemiska sprängämnena och i ångan och
elektriciteten.

Betrakta vi fenomenet ur sociologisk synpunkt, är det icke
mindre vidunderligt. Moderna beräkningar ha visat, att det
20-tal år och det 100,ooo-tal arbetare, varom Herodotos berättar
såsom de traditionella uppgifterna beträffande byggnadstid och
arbetsstyrka, knappast behöva innebära någon särdeles stor
överdrift. Byggherren Keops, Egyptens storkonung omkring

147
148

Z
2
2
—

bo

C

0.

U.

0

oct

x	60

fe	000

ICS

=
år 2900 eller något senare, måste enväldigt ha förfogat över
ett blomstrande och mönstergillt organiserat rikes viktigaste
ekonomiska resurser, mänskliga och materiella, för att kunna åt
alla kommande tider lämna efter sig denna väldigaste bland
gravbyggnader.

Med blotta teorien om »slavarbete» är ett sådant enastående
ekonomiskt, tekniskt och organisatoriskt jätteverk nära tvenne
årtusenden före järnet icke förklarat. Det är icke blott Keops-
pyramidens massa, utan framför allt dess utomordentligt höga
tekniska kvalitet, som kräver sin sociala och kulturella förkla-
ring. Och denna kan icke vara att söka i annat än i en vid
dess tillkomst redan mycket högt utvecklad byggnads- och in-
genjörskonst och social organisationsförmåga.

Det uti det gigantiska utsvävande pyramidmodet var dock
icke särdeles långvarigt i Egypten; och ingen pyramid kommer
i storlek och arbetets förträfflighet upp mot konung Keops’.
Före honom hade endast hans nära föregångare på det förenade
Egyptens tron, Zoser och Snofru, byggt sig stora gravar i py-
ramidform. Zosers grav är en s. k. trappyramid i sex avsatser,
varje sådan några meter smalare än den närmast undre. Snofru
byggde ursprungligen på samma sätt, men fann slutligen på
att fylla ut avsatserna, så att släta pyramidytor uppstodo. Efter
Keops byggde Kefren och Menkaure pyramider bredvid hans,
men de äro mindre och icke må långt när så väl utförda.

Utanför varje konungapyrapid stod ett tempel, helgat åt den
dödes ande och skyddsgud. Och från templet förde vanligen
en av sten byggd täckt gång från ökenranden, där alla gravar
hade sin plats, ned på slätten och stundom ända ned till den
punkt, dit Nilens högvatten nådde. Framför Keops’ pyramid
finna vi dessutom den väldigaste av alla sfinxer: en porträtt-
staty av konungen, vilkens makt symboliseras genom sfinxens
lejonkropp. Om ej Keops lät hugga detta mäktiga klippvid-
under, härrör det sannolikt från någon av hans närmaste efter-
trädare före 2750, den fjärde dynastiens sista år.

Sitt ursprung ha pyramiderna uti väldiga, terrasslika grav-
byggnader, s. k. »mastabor», som i äldre tider uppfördes av
soltorkat tegel, men på Zosers tid, omkring 2980, började upp-
föras i sten. Det äldsta hittills kända byggnadsverket i Egypten
av huggna stenblock lär vara konung Usafais gravkammare i
Abydos norr om Tebe i sydriket och tillhör tiden före 2980.
De äldsta egyptiska kolonnerna äro monoliter av granit och
hava vackert uthuggna, smäckra kapitäler i form av palmblads-
knippen. De ha nått en hög fulländning redan i femte dynastien
(2750 — 2625) och måste då haft en åtminstone ett par århund-
raden lång utvecklingshistoria bakom sig. Användningen av
osmyckade fyrkantiga stenpelare till stöd för templens stenbjälk-
lag var äldre.

Den »äkta» valvbågen är känd från tredje dynastien (2980—
2930), men användes här, liksom i Sinear, icke egentligen arki-
tektoniskt, utan blott sparsamt för underordnade konstruktiva
ändamål.	*	:

Sedd mot bakgrunden av dessa kulturella prestationer blir
den egyptiska kopparålderns porträttkonst, särskilt i rundplastik,
väl icke fullt så häpnadsväckande, som då vi utan förberedelse
betrakta den i trä utförda »byfogden» i Kairos museum eller
»skrivarens» kalkstensstaty i Louvren eller konung Merires
kopparhuvud i Kairo och besinna, att dessa fulländat realistiska,
livsvarma skulpturverk alla tillhöra tiden före 2500.

Märkligt nog ha egypterna själva aldrig överträffat denna sin
tidiga »fria» konst, som firade sina största realistiska triumfer
i porträtter icke av de gudalika konungarna, utan av personer
lägre ned på den sociala rangskalan. Egypternas övermäktiga
religiösa och symbolistiska drift tog snart livet av så väl den
fria realismen som den fria idealismen och gjorde den i religio-
nens och statens tjänst arbetande symbolismen och stiliserings-
konsten allena härskande. Visserligen äro senare tiders konunga-
porträtter, t. ex. många av Ramses II (1292—1225), fulländade
konstverk på en gång ur den realistiska och den stiliserade
konstens synpunkter. Men ramen för konstnärens fria verk-
samhet är oändligt snävt åtdragen. Han är traditionalismens
slav i allt utom den gnista av liv och individualitet, som hans
geni omedvetet och trots alla band och föreskrifter inlägger i verket.

I »det gamla riket» hade traditionen ännu icke vuxit sig så
stark, att den kvävde konstnärens initiativ eller höll bort honom
från »profana» ämnen. Den tekniska färdigheten hade hunnit
så långt, som över huvud kan synas möjligt eller eftersträvans-
värt. Början av det tredje årtusendet var i Egypten en tid av
högsta livaktighet och kraftutveckling på alla områden — en
storhetstid, till vilken världshistorien uppvisar få motstycken.

150
DET EVIGA ROMS SENA
BEGYNNELSE.

VÅR RUNDVANDRING KRING DESSA FORNTIDENS
högkulturer, i vilka vår egen odling är rotad till den del,
som vi ej skapat själva, förde oss över Egeiska havets öar
och fastlandskuster bort åt öster och söder till Sinear, Elam
och Nilens land.

Tiden är nu inne att återvända till Västerlandet. Vi skola
där, i vår världsdels sydvästra trakter, söka spåren av en ännu
mycket tidigare mänsklig utveckling, med vilken vår egen
måhända kan räkna ett betydelsefullt, om än ofantligt avlägset,
genetiskt samband. Men på vägen dit från Österlandet vore
det näppeligen passande att gå förbi det eviga Rom, länken
mellan oss och den egeisk-orientaliska fornvärlden, uppsamlaren
och överbringaren till oss av den fornorientaliska och egeisk-
grekiska kulturens väsentligaste livselementer.

Redan ett flyktigt besök i Rom har sin nytta. Om ej för
annat, därför att det inskärper, hur extremt nytt och kort det
stycke världshistoria i själva verket är, som hade det »eviga»
Rom till utgångspunkt och centrum.

Detta kan och bör visserligen icke göra något intrång på vår
traditionella vördnad för det romerska världsvälde och den,
dock till synnerligen stor del från Grekland lånade eller över-
tagna, romerska världskultur, som våra germanska förfäder i
sitt barbari på 400-talet e. Kr. gåvo dödsstöten. Men då upp-
giften är att, så långt forskningen för tillfället medger, vidga
den historiska synkretsen och insikten om vår samhörighet med
släktets förflutna, kan det icke vara ur vägen att observera en
viss kontrast mellan den främre Orientens massiva ålderdomlig-
het och det »eviga» Roms korta men lysande och för fortsätt-
ningen och oss germaner så avgörande gästspel på världs-
teatern.

Vare sig vi jämföra med Kreta, Troja, Sinear eller Egypten
eller med vår egen svenska forntid, t. ex. våra dösar och gång-

151
grifter och den tidigare delen av vår kopparålder, allt före år
2000 f. Kr., är det ingen imponerande ålderdomlighet som kon-
staterats för det äldsta Rom eller rättare för de på det senare
Roms terräng äldsta bosättningarna. Man har genom att gräva
på Forum Romanum och i Roms »sju» kullar kommit till baka
till mitten av det andra årtusendet, det är allt. D. v. s. till
tiden för den mykeniska så väl som den svenska bronsålderskul-
turens kulmen. Men vi äro då redan litet för sent ute för att
få vara med om Kretas största härlighet. Och det bästa som
Sinear och Egypten bjudit är mer än ett år tusen äldre.

»Av fynden att döma var det ett fattigt och ringa kultiverat
folk, som här bodde, ett folk av herdar och bönder; först genom
beröringen med den högre, östra och södra, Medelhavskulturen
skulle dessa Tiberbyar erhålla någon större betydelse, » skriver Hen-
rik Schück i sin redogörelse för den italienske arkeologen Giovanni
Pinzas arbete Monumenti primitivi diRoma (1905). Det är fråga om
de primitiva byar eller städer, varav lämningar upptäckts på
trenne av Roms »sju kullar», nämligen på Quirinalen, Oppius
och Palatinen. Även på Viminalis, Cispius, Coelius och Velia
antagas samtida, om än mindre betydande och till sitt ursprung
något yngre bosättningar ha funnits, ehuru klara bevis ännu ej
synas ha framkommit.

Att denna grupp av byar eller städer i närheten av Tibern
var befolkad av romarnes förfäder är sannolikt, och att de i
sinom tid växte ihop till historiens äldsta Rom är visst. Emeller-
tid anses platsen före romarfädernas tid ha varit bebodd av ett
folk tillhörande en helt annan, icke »indoeuropeisk» gren av
människosläktet. Dessa äldsta, förromerska bebyggare av Roms
terräng hunno fram ända till sin bronsålders begynnelse, innan
de av en eller annan fullständigt okänd anledning rymde fältet.
De därpå framträdande romerska bosättningar, som slutligen
blevo Rom, började således sannolikt i ett fullt utvecklat brons-
åldersstadium.

Härför tala också så väl gravfynden i Rom som den tid-
punkt till vilken dessas äldsta skede förlägges av arkeologerna.
Denna, d. v. s. tiden mellan 1500 och 1300 f. Kr., utgör en-
ligt Montelius den tredje av de fem perioder, i vilka han indelar

152
mellersta Italiens bronsålder. I sin fullständighet ligger denna
mellan de ungefärliga tidsgränserna 1850 och 1125 f. Kr. Där-
förut räknar Montelius en koppar ålder mellan ungefär 2500 och
1850. Mellersta Italiens järnålder förlägger han mellan omkring
1125 och 480 f. Kr.

Om de äldsta »indo-europeiska» bebyggarneav de ifrågavarande
Tiber-kullarna voro det romerska folkets närmaste förfäder, synes
således härav följa, att vi ingenting veta om dessa förr än de
hunnit långt in i sin bronsålder. Roms förhistoria (icke att för-
växla med det s. k. »förhistoriska» Rom!) börjar således med
ett relativt mycket sent stadium av det romerska folkets kultur-
och samhällshistoria.

Historikerna, som ha det senare Roms prakt och storhet för
ögonen och ofta äro föga vana att inställa blicken i enlighet
med den »förhistoriska» historiens väldiga måttstock, äro syn-
barligen starkt imponerade av Tiber-byarnas rustika primitivitet
uti materiellt avseende i det andra årtusendets senare hälft, erin-
rande om de albanska och volskiska bergsbornas lägerliv i runda,
provisoriska halmkojor uti det Pontinska träsket vid majsskörden
ännu i dag.

Det märkliga är dock tydligen icke den rent materiella eller
tekniska sidan av denna äldsta romerska primitivitet omkring år
1400 f. Kr.; ty såsom bronsålderssamhällen representerade dessa
Tiber-byar sannolikt ett för sin tid någorlunda normalt materiellt
utvecklingsläge. Andra folk, i de östliga Medelhavstrakterna,
hade långt förut grundat en hög andlig odling och ett rikt sam-
hällsliv på vida primitivare teknisk basis. Det märkliga med
Roms begynnelse är, att Tiber-byarnas sammanslutning till ett
enhetligt stadssamhälle och det sålunda uppkomna egentliga
Roms begynnelse såsom självständig och kraftigt uppåtsträvande
stat äger rum så sent som uti den mellanitalienska järnålderns
sjätte period eller slutskede, d. v. s. mellan 600 och 480 f. Kr.
ungefär.

*	*

Beträffande vår på arkeologiskt material grundade förmåga
att följa kultur- och samhällsutvecklingen tillbaka till relativt
tidiga eller primitiva stadier, äro vi mycket olika ställda i fråga
om världshistoriens stora föregångsfolk och i själva verket sämst
då det gäller just romarne.

153
De egeiska folken kunna vi spåra ett stycke in i den senare
delen av deras yngre stenålder; sumerer, elamiter och egypter
åtminstone in uti kopparåldern; germaner och kelter däremot
mycket långt tillbaka till den yngre stenålderns allra tidigaste
perioder och ännu längre. Romarne kunna vi stifta någorlunda
pålitlig bekantskap med först, då de i det närmaste äro färdiga
att marschera ut ur sin järnålder.

Härmed överensstämmer, att vi känna mycket primitivare
former av samhällsliv hos germaner och kelter än bland grekerna
och vida äldre hos dessa än bland sumerer och egypter samt
alls icke romarnes äldre samhällsliv.

Om vi, för att här ej förutgripa en följande, mer ingående
undersökning, helt provisoriskt skilja mellan »urtid», »forntid»
och »medeltid» såsom trenne universellt varandra följande ske-
den i människans samhällsutveckling, kan det då sägas, att vi
känna germanerna i deras äldre, »urtida» släktsamhälle, de ege-
iska folken blott sedan de ur släktsamhället börjat komma in i
sitt »forntida» konungadöme; desslikes sumerer och egypter,
men med spåren av »urtidens» komplicerade blodsbandsorganisa-
tioner nästan utplånade.

Vad slutligen romarne angår, veta vi icke blott intet om deras
»urtid», utan även i det närmaste lika litet om deras »forntid».
Att de haft konungar av forntidstyp är icke att betvivla. Men
vi känna ej dessa och veta intet om deras tid; vi ha blott hört
några föga upplysande sagor om deras bedrifter. Och tydligt
är, att redan för de äldsta oss närmare bekanta romarne hade
deras sociala forntid hunnit att sjunka bort i ett dimmigt, svår-
åtkomligt fjärran.

Att Rom någon tid under den senare delen av sin » forntids »-
monarkiska period lydde under etruskiska konungar, såsom de
romerska konungasagorna om Tarquinierna ange, är i hög grad
sannolikt. Detta skulle då troligen ha varit uti skedet 550—
500 f. Kr. Omkring 500 torde befrielsekampen mot etruskerna
ha genomförts och Rom förvandlats från en »forntids»monarki
till en »medeltids»republik. Och det är först med denna utpräglat
aristokratiskt organiserade och styrda samt mycket krigiska och
erövringslystna adelsstat, som vi börja verkligen veta något om
det romerska folket och samhället och den romerska kul-
turen.

I den gamla romerska adelsstaten, liksom i alla typiska adels-

154
FIG. 52. KARTA (EFTER PINZA) ÖVER DE STÄDER ELLER BYAR VID TIBER,
GENOM VILKAS FÖRENING ROM UPPSTOD I BÖRJAN AV DET 6:TE ÂRH. f. Kr.

%

® */

PP7
Red

IA&TAL-
s===
—- -- n

1

Eeo

stater över huvud, var maktkampen mellan de härskande adels-
släkterna och de olika klasserna av politiskt rättslöst eller van-
mäktigt »folk» •— »patricier» och »plebejer» — länge det inre
samhällslivets viktigaste fråga. Striden varade här kanske nära



155
tvenne århundraden, mellan början av det femte och slutet av
det fjärde århundradet. Intet kan vara mera karaktäristiskt för
den tillförlitligt dokumenterade romerska historiens sena be-
gynnelse, än att densamma, vad det inre statslivet beträffar, är
fylld av just detta slags ståndsstrider och deras resultat, en i
viss mening fortskridande demokratisering av författningen.

Den romerska republiken blev en starkt aristokratisk demo-
krati med icke oväsentliga inslag av realt om ock ej formellt
monarkiska institutioner, t. ex. diktaturen. Egendomen gav
makt. Framför allt jordegendomen i de gamla adelssläkternas
och de nya penningmagnaternas händer. Den som ingenting
ägde, betydde nästan ingenting i staten även efter »demokratiens
slutliga seger».

Allt detta är ju föga ålderdomligt. Något »kapitalistiskt»
samhälle är det visserligen alldeles icke fråga om i början.
Men i »adels»staten eller »medeltids»samhället är även kapitalis-
mens begynnelse icke långt borta. Även därom vittna redan
de tidigare århundradena av Roms dokumenterade historia, sär-
skilt episoden omkring bröderna Tiberius och Cajus Gracchus
(133—121 f. Kr.).

Vi ha i det föregående anakronistiskt talat om »Rom» och
»romare» i sammanhang med de arkeologiska forskningarna
uti Roms terräng. Man antar, att Tibern i äldre tider kallades
Rumon, vilket blott skulle betyda »flod» i allmänhet, samt att
namnet övergick till den större stadsstat, som uppstod, då de
äldsta byarna eller städerna på ifrågavarande Tiber-kullar blevo
sammanslagna till ett samhälle. Enligt arkeologiska vittnesbörd
torde detta ha skett omkring år 600 f. Kr., vilket då är Roms
egentliga »grundläggningsår» så nära som vi hittills kunnat
komma detsamma. »Roma» skulle alltså betyda »staden vid
floden».

Latiner är namnet på det folk, som då bebodde landet om-
kring Rom, slätten kring Tiber mellan bergen och havet. Från
detta Rom och detta Latium växte det romerska världsväldet
ut, tack vare nästan intet annat än det latinska folkets oförlik-
neliga militäriska och politiska duglighet och kraft.

Före år 500 f. Kr. besitta vi dock som sagt intet säkert kro-
nologiskt datum ur latinernas historia. Omkring 265 f. Kr.

156
hade de erövrat och politiskt enat hela
Italien söder om Po och Nordapenni-
nerna. Sedan skapades världsväldet
och kejsardömet. Detta senare var
färdigt år 30 f. Kr. och slut, för Roms
och Italiens räkning, år 476 e. Kr.
På föga mer än 1000 år är dramat
»Rom» igenomspelat, från stadsgrun-
dandet till världsrikesupplösningen. Ti-
den blir knappa 1000 år, om vi stanna
vid rikets delning år 395 e. Kr. Och
för att komma till dessa höga siffror,
ha vi utgått från arkeologernas hypo-
tetiska årtal 600 f. Kr. i stället för det
genom urkunder bättre bevittnade 500
f. Kr.

Då man haft känning med Lagasch,

H
t). ' ), Thmmpmne,

FIG. 53. HUSURNA AV BRÄND
LERA.

Efterbildning av en oval hydda
med ett på fyra stolpar framför
dörren vilande utsprång av taket;
I2:te århundradet f. Kr. Mellersta
Italien.

Susa, Memfis, Knossos och Troja, ter sig Rom helt modernt.
Dess skede, 500 f. Kr. till 500 e. Kr., ligger så tätt inpå oss,
jämfört med Sinears och det äldre Egyptens förnämligaste årtu-
sen, 3500— 2500 f. Kr., eller Knossos’ och Trojas, 2200—1200
f. Kr.

Att Roms historia varar blott ett enda årtusen, under det att
Knossos’ och Trojas räcka i tvenne samt Sinears och Egyptens
i minst trenne, har ju i och för sig alls ingen betydelse, ty det
är på kvaliteten, icke kvantiteten, av liv som det kommer an i
världshistorien. Men något av värde måste dock ligga i ett
folks, en stats eller en kulturs vilja att »länge leva på jorden».
Och blir det verkligen historieforskningens sista ord i frågan,
att Rom störtade samman mindre på grund av barbarernas våld
än genom egen bristande sundhet och sinande livskraft, så lig-
ger ju ett av världshistoriens mest betydelsefullt tragiska fakta
förborgat uti den storslagna romerska världsorganiseringens rela-
tiva kortvarighet.

Ett historiskt mänsklighetsproblem av första rang föreligger
här i varje fall. Ty alla de stora försöken till världsvälde och
politisk världsorganisation ha haft blott mycket kortvarig fram-
gång — det babyloniska, det assyriska, det persiska, så väl
som det grekisk-makedoniska och romerska. Vad som i övrigt
senare uti Asien och Europa förekommit av strävanden i sådan

157
riktning har blott varit ägnat att ytterligare inskärpa lärdomen,
att impulsen till bildandet av en evig världsstat är universell,
men att även oförmågan att genomföra den stora tanken varit
universell. Men denna hör väl till dem, vilkas positiva bety-
delse i mänsklighetens historia är oavhängig av deras förverk-
ligande. Blotta strävandet efter ett mål kan vara vinning nog
och ett högsta mål i sig självt.

158
HISTORIENS
GRUNDPROBLEM

n.

VÄRLDSÅLDRAR FÖRE
OCH EFTER GAMLA
TIDEN»

ORDET »VÄRLDSHISTORIA» SYNES ANTYDA UPP-
fattningen, att »hela världen» eller åtminstone »en hel värld»
inom hela världen har en i viss mån gemensam eller samman-
hängande historia eller kulturell och samhällelig utveckling.
Utanför världshistoriens ram skulle då falla de rasers och folks
historia, som ej synas stå i något sammanhang med de andras.

Men finns det några sådana raser eller folk?

Om det västra halvklotets folk före Kolumbus icke hörde
med uti det östra halvklotets världshistoria, så har dock det
förhållandet radikalt ändrats efter Kolumbus. Och varför skulle
man ej före Kolumbus kunna räkna en »den nya världens»
världshistoria vid sidan av »den gamla världens»?

Tag ett exempel från gamla världen själv. Där låter man
allmänt världshistorien börja med »forntidens» eller »gamla ti-
dens» historia, vilken åter man delar uti den orientaliska eller
österländska och den klassiska (grekisk-romerska) forntidens histo-
ria. Hur går det då å ena sidan med t. ex. germanerna och
å andra sidan med t. ex. kineserna? De ha dock en historia,
innan de komma i en världshistoriskt betydelsefull beröring med
ombemälda »forntids» folk. Såsom förberedelse till denna världs-
historiskt betydelsefulla indirekta eller direkta beröring kan de-
ras tidigare historia dock icke anses ligga utanför världshisto-
riens ram. Annat vore ett orimligt ohistoriskt betraktelsesätt.

Är nu genom geografiska upptäckter, kolonialväsen, erövrin-
gar, handel och kommunikationer hela jordklotet slutligen vor-
det sammandraget uti en oupplöslig härva av ekonomiska, po-
litiska, kulturella och populationistiska förbindelser och gemen-
skaper, och få vi anse att även denna nutid är ett stycke av
världshistorien, vilket ingen lär förneka oss, så återstår ingen-
ting annat än att räkna även de tidigare, mera splittrade för-
hållandena till världshistorien.

Någon dogmatisering om vissa länders eller världsdelars och

161

11. Steffen^ Världsåldrarna. I.
vissa folks eller rasers samt vissa tidevarvs eller utvecklingspe-
rioders monopol på att tillhöra den enda sanna världshistorien
kan i varje fall icke godtagas. Här, liksom då det gällde spörs-
målet om arten av de insatser i kulturens och samhällets utveck-
ling, som skulle berättiga ett folk till en plats i världshistorien,
föreligger åtminstone ett problem för vetenskapen. Varken
mer eller mindre än ett av världshistorieforskningens grundpro-
blemer.

Med en enkel hänvisning till de traditionella betraktelsesätten
löses detta problem icke. Ty dessa äro själva historiska före-
teelser, betingade av forskningsmetodernas och forskningsmate-
rialets fortskridande förändringar.

Alla folk ha en historia, som måste antagas utgöra ett mer
eller mindre viktigt kapitel i världshistorien. Detta är princi-
piellt den enda riktiga utgångspunkten för argumenteringen. De
folk, som levat och dött utan någon ens indirekt växelverkan
med andra, på ena eller andra sättet världshistoriskt engagerade
folk, måste enligt erfarenheten antagas vara ytterst sällsynta,
om de förekommit alls. I mycket avlägsna tider voro raserna
och folken mycket fåtaligare, d. v. s. mänskligheten var vida
homogenare i kroppsligt och andligt avseende, än vad under
senare skeden varit fallet.

Av de stora förgreningarna på mänsklighetsträdet levde helt
visst den amerikanska och den australiska rasen mycket länge
i fullständig eller nästan fullständig avskildhet på var sin kon-
tinent. Dock är att märka, att dessa båda kontinenters geo-
grafiska isolering säkerligen är en yngre företeelse än männi-
skan själv och att gamla antydningar till förvantskap mellan
uramerikaner eller uraustralier och andra raser, nordasiatisk-
mongoliska i ena fallet och sydasiatisk-malajiska i det andra,
ingalunda saknas. För övrigt bröts ju ifrågavarande sociala
isolering slutligen från europeiskt håll.

Vad åter den euro-asiatisk-afrikanska kontinentmassan angår,
ha under senaste geologiska skeden dess växlande naturförhål-
landen snarare främjat än hindrat folkvandringar och beblandelse
de olika raserna emellan. Någon naturgräns mellan Europa och
Asien finnes icke. Medelhavets sammanträngning till ett smalt

162
sund längst i väster och Afrikas landförbindelse med Asien
längst i öster samt de lätta sjöförbindelserna på vissa andra
ställen, dels mellan Nordafrika och Sydeuropa och dels mellan
Östafrika och Arabien, ha utan tvivel betingat det i avlägsna
tider bevisligen existerande ömsesidiga människoutbytet mellan
»de svartas» världsdel och »de vitas» tvenne världsdelar.

Negerliknande folkelementer ha av arkeologerna spårats i Syd-
europa. Ett välbekant faktum är, att Nordafrika under åtskil-
liga av de senaste årtusendena i etnografiskt avseende hört till
Europa eller, rättare, till ett särskilt, europeiskt-västasiatiskt-nord-
afrikanskt gebit med förhärskande indo-europeiska, hamitiska
och semitiska folk: Ur antropologiska och kulturhistoriska, om
ock ännu ej ur språkliga, synpunkter kunna dessa folk samman-
föras till en grupp för sig: Medelhavsfolkens. De »ariska» väst-
och sydasiaterna kunna då betraktas som en dennas östliga bro-
dergrupp av besläktade folk, vilkas kultur i många avseenden
är jämbördig med Medelhavskulturen.

Världshistorien kan inför den mognande historieforskningen
icke vara annat än den totala mänsklighetshistorien, utan annan
begränsning i rummet och tiden än den som våra möjligheter
att samla kunskap om alla jordens folk och dessas alla utveck-
lingsskeden betinga.

De kroppsliga och själsliga olikheterna mellan de för närva-
rande på vårt världsklot levande människoraserna äro icke mer
djupgående, än att antagandet om dessas gemensamma härstam-
ning från en enda urras synes ofrånkomligt. Denna eller dess
föregångare i utvecklingen kan i sinom tid ha utbrett sig över
mycket stora landområden, utan att splittras i antropologiskt
starkt avvikande grenar, om, såsom sannolikt är, klimat och na-
turförhållanden under vissa delar av geologernas tertiärtid voro
vida likmässigare över större delen av vårt världsklot, än från och
med tertiärtidens slut samt under och efter istiderna varit fallet.

Mänsklighetshistoriens ännu fortfarande splittring uti en mängd
olika rasers och folks mer eller mindre från varandra isolerade
historiska förlopp skulle då egentligen ha varit blott en episod
efter den avlägsnaste urtidens relativt enhetliga utvecklingsför-
hållanden.

163
Den utvecklingshistoriska splittringen har skapat de olika ra-
serna, nationaliteterna och kulturerna. Dessa olika fundamen-
tala själsliga typer inom människosläktet komma och böra bestå
och vidare utvecklas. Men tydligt är, att nutiden förbereder för
hela mänskligheten ett gemensamhetsliv av tilltagande ekono-
misk, politisk, kulturell intensitet. Hur olika i kynne, begåv-
ning och uppnådd kulturnivå jordens alla nu levande folk än
må vara, så glida de dock nu in uti en för all framtid oupp-
löslig historisk gemenskap. Trots bevarade väsentliga olik-
heter, komma de slutligen åter, liksom i den äldsta urtiden, att
tillhöra ett och samma världshistoriska utvecklingsförlopp.

Granska vi nu världs- och nationalitetshistorieskrivarnes sätt
att periodindela sina skildringar av folkens öden från äldsta till
nyaste tid, visar det sig, att man allmänt följt tvenne principer.
Detta har dock skett snarare instinktivt eller i enlighet med
långsamt framväxande tradition, än i enlighet med någon klar
tankegång och plan.

Man har behandlat de i rummet och tiden mer eller mindre
skarpt isolerade historiska utvecklingsförloppen vart för sig. Och
inom varje sådant avsöndrat världs- eller nationalhistoriskt ut-
vecklingsförlopp ha urskilts olika skeden eller utvecklingsperi-
oder.

Ett särdeles iögonfallande fel har dock genomgående blivit
begånget — undantagslöst intill helt nyligen. I ett visst fall
av absolut avgörande metodologisk och real betydelse har man
behandlat tvenne varandra i tiden följande, men i det väsentliga
icke sammanhörande historiska utvecklingsförlopp så, som om
de utgjorde en tidigare och en senare period uti samma histo-
riska utveckling. Härmed åsyftas den traditionella framställnin-
gen av den främre Orientens samt grekernas och romarnes histo-
ria såsom »gamla tiden» och de germansk-romanska folkens
historia såsom den efter denna »forntid» följande »medeltiden»
och »nya tiden».

Varje lärobok i världshistoria är nämligen som bekant ännu
enligt gammal vana indelad uti »gamla tidens» (eller »forntidens»)
historia, »medeltidens» historia och »nya tidens» historia. »Forn-
tiden» delas oftast, mer eller mindre tydligt, uti den »orienta-

164
liska» och den »klassiska» eller österländska och grekisk-romer-
ska »forntiden». »Medeltiden» börjar med de germanska folk-
vandringarna, således ungefär med 400-talet, och anses räcka
fram till omkring 1500, där de stora geografiska upptäckterna,
renässans och reformation anses utgöra vägskälet mellan »me-
deltiden» och »nya tiden».

Större världshistoriska arbeten av nyaste datum följa ännu
denna tradition. Sålunda finna vi ett av dem, Ullsteins Welt-
geschichte, indelat i de fyra huvudavdelningarna »forntiden», »me-
deltiden», »Orienten» och »nya tiden». Det enda säregna här
är, att under »forntiden» sammanfattas människans »förhisto-
ria» med den grekisk-romerska »forntiden», under det att den
främre Orientens »forntid» behandlas tillsammans med Indiens,
Islams, Kinas och Japans historia i en avdelning, som är satt
efter »medeltiden». Dessa tvenne anordningar äro tydligen
ett förvärrande av det traditionella felet och bidraga att ytterli-
gare stegra förvirringen.

Grundfelet är naturligtvis, att man givit benämningen »forn-
tid» eller »gamla tiden» åt såväl grekernas som romarnes hela
historiska utveckling; eller att man använt de nämnda termer-
na om dessa tvenne nationalhistoriska utvecklingsförlopp och
därjämte om egypternas, babyloniernas, assyriernas och perser-
nas samt några andra främre-orientaliska folks hela historiska
utveckling.

Ordet »medeltid» har härigenom kommit att beteckna germa-
nernas historia från tiden för deras äldsta kända kultur- och
samhällsförhållanden fram till deras övergång från feodalstat till
en mer eller mindre absolutistisk, nationell enhetsstat. Med
denna låter man då »den nya tiden» börja.

Det rätta vore naturligtvis att låta grekisk eller romersk eller
egyptisk eller babylonisk historia vara vad den är, d. v. s. i
sig själv varken »forn» eller »gammal,» utan rätt och slätt den
grekiska eller romerska eller egyptiska eller babyloniska sam-
hälls- och kulturutvecklingens historia från äldsta till nyaste
kända stadium, med andra ord från dessa folks »forntid» till
deras »nya tid». Och det enda riktiga torde vara att behandla
germanernas, romanernas, kelternas och slavernas historia på
alldeles samma sätt. D. v. s. icke som någon »medeltid» med
en »ny tid» efter, utan såsom dessa folks kultur- och samhälls-
utveckling från äldsta till nyaste kända förhållanden eller stadier.

165
Då undgår man orimligheten, att germanernas forntid behand-
las såsom en del av »medeltiden», under det att grekernas och
romarnas feodalstater och efter dessa följande, delvis absolu-
tistiska, delvis demokratiska, i varje fall högst »modernt» utse-
ende samhällsförhållanden rubriceras såsom »forntid».

Vad det kommer an på är ju att iakttaga, dels att mellan de
äldsta och yngsta kända samhällsförhållandena i Egypten, Sinear,
Grekland, Rom, Germanien ligga serier av sociala, politiska,
ekonomiska och kulturella utvecklingsstadier, samt dels att
dessa serier av sociala perioder i hög grad överensstämma med
varandra, i trots av att de framträda hos olika folk och uti
olika tidevarv, enligt den absoluta kronologien.

Genom dylika iakttagelser har historieforskningen slutligen
kommit därhän att urskilja en »urtid» samt en »forntid» och
en »medeltid» och slutligen även en »nyare tid» i så väl baby-
loniernas och egypternas som grekernas och romarnes samt germa-
nernas och kelternas och slavernas historia. Egyptisk, grekisk,
romersk, germansk »medeltid» är typologiskt samma sak: adels-
välde, feodalstat, av territorialmagnater försvagad konungamakt,
maktkamp mellan krona och adel och mellan denna och de
lägre stånden.

Att, samtidigt med att man talar om den egyptiska, grekiska
eller germanska »medeltiden» i motsättning till den egyptiska,
grekiska eller germanska »forntiden», använda termen »forntid»
om hela den egyptiska eller grekiska historien samt termen
»medeltid» om germanernas historia från och med deras »forn-
tid» till och med deras »medeltid» blir ju i hög grad virrigt.

I den absoluta tiden sammanfaller romarnes »nya tid» med
germanernas »forntid». Självklart är, att denna senare, under
och efter det romerska rikets förstörelse, icke är någon fort-
sättning på den förra. Att germanerna togo en del kultur i
arv efter romarne och grekerna, det är naturligtvis en hel an-
nan sak.

Ett bland de mindre lyckade försöken att komma ifrån denna
förvirring kan här omnämnas, emedan det ganska klart belyser,
vad som bör och vad som icke bör vara principen för grup-
peringen av världshistoriens fakta eller ledtråden i en världs
historisk framställning.

166
I Helmolts Weltgeschichte har traditionen visserligen radikalt
övergivits, men blott för att ersättas med ett alldeles omöjligt
schema av geografisk typ. Enligt detta nödgas vi studera värl-
dens folks historia i följande märkvärdiga »ordning» : Amerika,
Stilla oceanen, Océanien och Östasien, Indiska oceanen, Väst-
asien, Afrika, Medelhavsländerna, Östeuropa och Östersjöländerna,
det romanska och germanska Europa, Västeuropa till 1800 och
efter detta år.

I förordet av 1899 heter det på följande sätt om denna ar-
betsplan, vars syfte var att »icke blott tillåta utan t. o. m. er-
fordra uppbyggandet av en hela mänsklighetens historia».
»Såsom den till invändningar minst inbjudande grundsatsen för
anordningen framträdde efter mognaste övervägande och sam-
vetsgrannaste prövning av alla möjligheter grupperingen en-
ligt etno-geografiska synpunkter.»

Att de olika avdelningarna i detta verk var för sig kunna
vara och till stor del äro synnerligen värdefulla skall icke för
ett ögonblick ifrågasättas. Men lika litet kan det bestridas, att
ifrågavarande »grundsats för anordningen» av det världshisto-
riska stoffet uti allra högsta grad »måste inbjuda till invänd-
ningar». Jag vill här blott understryka den »invändningen»,
att »anordningen» bortsopat varje spår av den enda möjliga
grundtanken uti en metodologiskt och realt bärkraftig plan för
en världshistoria: den utvecklingshistoriska nämligen. En världs-
historisk framställning, som icke redan genom grunddragen av
sin uppbyggnad klart och tydligt vittnar om, att en uti det
fundamentala gemensam utvecklingens lag härskar i alla folks,
alla samhällens, alla kulturers liv och öden, förfelar sitt vikti-
gaste intellektuella syfte, förlorar fundamentalt i sanningshalt.

* .

Mänskligheten existerar i rummet och i tiden eller, med andra
ord, geografiskt och historiskt.

Med mänsklighetens geografiska förskingring hänger hennes
etniska splittring samman. De skilda världstrakternas olika
klimat och olika övriga naturförhållanden hava främjat och för-
verkligat urmänsklighetens anlag för kroppslig och själslig diffe-
rentiering. Dessutom verka de geografiska förhållandena stabili-
serande, konserverande på de sålunda uppkomna olika människo-

167
typerna, raserna och folken. Vad som slutligen blir stereotypt
hos ett människoslag och genom årtusenden håller sig tämligen oför-
ändrat, det ha vi den geografiska faktorn, »rummet», att tacka för.

Härutinnan står denna uti rak motsättning till den andra
huvudfaktorn i människans tillvaro: tiden, den historiska fak-
torn. All förändring är i tiden och har i tiden sitt mått. Allt
liv är förändring, en i någon riktning, »uppåt» eller »nedåt»,
»framåt» eller »bakåt», fortskridande förändring.

Visserligen kunna de lägre, rent fysiologiska livsprocesserna
och de vanemässiga psykiska företeelserna förefalla mekaniska
eller åtminstone starkt mekaniserade. Från en sida sett kan
livet förefalla som en ständig upprepning av ett kretslopp, ett
pendlande kring ett jämviktsläge. Men kretsloppet förskjuter sig
ständigt i viss riktning; pendelns rytm och jämviktsläge ändra
sig oavlåtligt. Varje människoindivid födes olik varje annan,
och om hon får leva länge nog, genomlöper hon en i typologiskt
avseende bunden serie av kroppsliga och själsliga förändringar,
som vi kalla för hennes »liv» eller hennes »utveckling».

I ett folks, ett samhälles, en stats tillvaro går det till på lik-
nande sätt. I mycket är ett folks existens mekaniserad och
upplöst i skenbart lika, periodvis återkommande händelser eller
förlopp. Varje folk är dock olikt varje annat folk och undergår
en oavbruten, om ock under skilda tider olika snabb förvand-
ling allt ifrån begynnelsen av sin tillvaro såsom en grupp av
släkter, vilken skilde sig mer och mer från sin stam för att
leva sitt eget liv. Har det nya folkembryot gry i sig, råkar
det ej ut för någon tidig katastrof och äro naturförhållandena
ej övermäktigt hinderliga, skall en social och kulturell livsut-
veckling äga rum, vilken uppvisar en i typologiskt avseende
bunden serie av samhällsbildningar och kulturformer.

Denna typseries grunddrag återfinnas nämligen hos alla folk,
som ej i förtid gått under eller stannat i växten; liksom den
mänskliga individualutvecklingens typserie återfinnes hos alla
mänskliga individer, så till vida som de få leva länge nog eller
ej äro patologiskt abnorma.

Historien — världshistorien och nationalhistorien — är skild-
ringen av det sociala och kulturella växandet. Historiens
kvintessens är den sociala och kulturella typserien eller serien
av samhällets och kulturens allmänna utvecklingsformer i deras
för varje folk något avvikande gestaltningar.

168
Förstå vi, att ordet »tid» inom livets sfär har en helt annan
betydelse än på det livlösas eller mekanikens gebit; fasthålla
vi vid att gestalta vårt begrepp »tid» i enlighet med det levan-
des, och särskilt i enlighet med människans, hennes samhällens
och hennes kulturs sätt att vara, då faller det av sig självt, att
icke geografien eller »rummet», utan allenast »tiden» eller ut-
vecklingens typiska gestaltning för oss kan utgöra det centrala
i världshistorien.

Historieskrivning är till sitt väsen tidsskildring; en beskriv-
ning över tiderna, skedena, som folken genomlevat. De geo-
grafiska förhållanden, i vilka folken levat eller leva, kunna för
historikern aldrig ha annat än en sekundär betydelse. Att han
ej får försumma dem är självklart. Att göra ett särskilt larm
om denna enkla sak är omotiverat och kan, såsom fallet Hel-
molt visar, radikalt leda bort historiesystematiken från dess rätta
vägar.

*	*

En fördjupad historieforskning måste förr eller senare leda
fram till upptäckten, att »urtiden», »forntiden», »medeltiden»,
»nya tiden» o. s. v. icke äro episoder, som timat en gång och
sedan aldrig mera återkomma, utan att de äro varandra lag-
bundet följande typformer för samhällets och kulturens gestalt-
ning hos alla folk. Även om ett folk socialt och kulturellt
stannat i växten eller relativt tidigt gått under, så att det ännu
i dag står kvar i sin »urtid» eller »forntid» eller upphörde att
existera sedan det nått sin »forntid» eller »medeltid», ligger
häri intet mot vårt påstående stridande.

»Barndom», »ungdom», »mogen ålder», »ålderdom» upphöra
ej att vara universella, varandra lagbundet följande typformer
uti människoindividens liv eller utveckling, därför att många
individer dö i sin barndom eller ungdom eller därför att en
eller annan, patologiskt förolyckad, förblir i viss mån infantil,
ehuru han lever till hög ålder. En olikhet, som för övrigt en
gång för alla bör avskräcka från all oförsiktig användning av
analogier uti historievetenskapen och sociologien, är naturligtvis
den, att en ras eller ett folk kan stanna kvar på ett tidigt ut-
vecklingsstadium årtusen längre än en annan ras eller ett annat
folk, utan att på minsta sätt ha förlorat sin förmåga att normalt
fortsätta sin samhälls- och kulturutveckling.

169
Redan hos »historieskrivningens fader» Herodotos och ger-
manernas romerska skildrare Tacitus — således i femte år-
hundradet före och första efter vår tidräknings början — fram-
träder ett gryende medvetande om, att det »barbari», som de
beskriva hos vissa främmande folk, icke var någon oföränderlig
egenskap hos dessa och icke alltid saknats hos deras egna, mer
eller mindre högt civiliserade landsmän.

Då »germanerna» själva hunnit så långt, att de började skriva
historia, stodo de genast inför uppgiften att skildra tvenne i
tiden åtskilda grupper av historiska förlopp: grekernas och
romarnes och deras orientaliska föregångares samt de germansk-
romanska folkens historia. Härigenom förbereddes upptäckten
av de universella historiska utvecklingsstadierna. Och ju djupare
man inträngde uti så väl »antikt» som »modernt» samhällsliv,
desto närmare kom man den stora upptäckten.

Mäktigt främjades densamma sedan genom historieforskningens
utsträckande till den bortre Orienten samt genom etnologien
och slutligen, på det mest avgörande sättet, genom arkeolo-
gien.

Icke nog med att mängden historiskt utforskade och i sina
närvarande förhållanden beskrivna folk härigenom starkt ökades,
så att ett omfattande material för jämförande sociologisk och
kulturhistorisk forskning började föreligga. Den av arkeologien
åstadkomna utvidgningen av det historiska perspektivet fick
avgörande betydelse. »Forntiden» visade sig vara sammansatt
av en hel rad utvecklingsstadier — en äldre stenålder, en yngre
stenålder, en kopparålder, en bronsålder, en järnålder — vilka
alla återfunnos hos de mest skilda folk, som senare nått upp
till en högre odling än den för »järnåldern» betecknande. Och
etnologerna började påvisa, att de på jordklotet ännu ganska
rikligt förekommande »vildarne» intet annat äro än folk, som
alltjämt leva i sin äldre eller yngre stenålder eller i en brons-
eller järnålder.

Härav uppstod nu behovet att bakom »forntiden» urskilja en
»urtid», d. v. s. ett äldre och primitivare »barbari» än det som
t. ex. Tacitus upptäckte hos de med honom samtida germanerna.
Och ju mera så väl etnologien som arkeologien följde de spår,
som leda tillbaka in i de primitivaste stadierna av mänsklig till-
varo, desto tydligare blev det, att här föreligger ett ofantligt
fält för forskningen. Den primitiva människans, urtidsmänniskans
170
tillvaro måste räkna flera årtusen, än forntids- eller medeltids-
människans tillvaro räknar århundraden.

Utvecklingen var tydligen långsammast på de tidigaste stadi-
erna, men dessa voro så mycket mera avgörande för hela fort-
sättningen. Och ehuru det erbjuder utomordentliga svårigheter
att i någon mån skingra dunklet kring människans begynnelse
och första stapplande, men ojämförligt betydelsefulla steg på
den väg, som leder till allt högre samhällsliv och kultur, börjar
det bli mer och mer klart, att denna människans egentliga »ur-
tid» eller »förhistoria» i sig innesluter en lång rad av utveck-
lingsstadier, som i viktiga avseenden skilja sig från varandra,
i det de innebära en fortskridande förädling av människans
kroppsliga och själsliga kännetecken samt en ständigt växande
ansamling av materiella och andliga kulturvärden.

De nyare forskningarna i den kontinentaleuropeiska, särskilt
sydvästeuropeiska äldre stenålderskulturen har börjat göra oss
hemmastadda i de långa tidrymder, då Nordeuropa var isbetäckt
och inlandsisens rand stod nere vid Rhenmynningen, Thüringer
Wald och Erzgebirge. Vi veta nu, att lägre människoraser
och lägre odlingsstadier under denna tid efterföljdes av ädlare
raser och högre kultur i de trakter, som vi nu kalla Belgien
och Frankrike samt mellersta och södra Tyskland. Period följde
efter period med allt bättre bearbetning av flintan och allt mång-
faldigare verktygsformer. Bakslag i utvecklingen äga rum. En
tid av rik utveckling avlöses av ett nedgångens och stillaståen-
dets skede, vilket i sin ordning slutligen följes av en ny blomst-
ring.

Ät denna mångfald av varandra avlösande kulturperioder —
alla före den sista och definitiva avsmältningen av den nord-
europeiska inlandsisen! ■—■ anse sig så väl geologer som arkeo-
loger i allmänhet icke kunna tillmäta en kortare tidrymd än ett
hundratusental år. Många förmena 500,000 år vara ett blyg-
samt minimum. Siffrans absoluta storlek är dock ur principiella
synpunkter likgiltig. Även om det slutligen stannar vid ett
någorlunda bevisligt tidsavstånd å »blott» 200,000 år mellan
oss och de äldsta obestridliga spåren av människan och hennes
verk, så kvarstår dock det historievetenskapligt väsentliga. Och
det är, att detta längsta skede av människans utveckling var en
äldre stenålder, ett paleolitikum, omfattande en stor mångfald
av olika kulturperioder, uppstigande från yttersta primitivitet

171
till en i många avseenden häpnadsväckande höjd av teknisk
skicklighet och andlig alstringskraft.

Först efter denna äldre »urtid» träda vi in i den yngre sten-
åldern med dess imponerande rad av ingalunda kortvariga kul-
turperioder. Det stora historiska skede, som vi benämna »forn-
tiden», begynner redan i den yngre stenåldern.

*	*

*

Den hittills konsekventaste tillämpningen av det arkeologiska
periodsystemet på periodiceringen av det egna fäderneslandets
historia har genomförts av de nordiska, särskilt de svenska
arkeologerna och historikerna. Främst är härvid naturligtvis
att nämna Oscar Montelius, som även för främmande länder —
särskilt Italien, Grekland och främre Orienten —• varit och är
banbrytaren på detta område.

Redan skolungdomen får sålunda i Sverige lära sig, att deras
fädernesland före sin medeltid, som vanligen räknas från 1050
e. Kr., har en mycket lång och innehållsrik »forntid». En egen-
domlighet för denna svenska »forntid», jämförd med de flesta
andra folks, är att den har en fullt bestämd gräns bakåt i
tiden.

Då Sverige under sista istiden var helt och hållet isbetäckt,
anger tiden för det svenska istäckets definitiva avsmältande det
tidigast möjliga skedet för människors invandring och bosätt-
ning i vårt land. Nyare geologiska forskningar, särskilt pro-
fessor G. De Geers, synas bereda möjligheter för en på realiteter
grundad, om ock blott ungefärlig, beräkning av den svenska
inlandsisens slutliga avsmältning. Denna skall enligt De Geer
ha börjat i nordvästra Skåne för omkring 14,000 år sedan, så-
ledes ungefär 12,000 år före vår tidräknings början.

Alldenstund vi veta, att många trakter av den isfria delen
av Europa voro bebodda under istiden, ha vi att räkna med,
att det var Mellaneuropas dåvarande invånare, som började be-
folka vårt lands sydliga delar, sedan dessa blivit beboeliga. Då
De Geer beräknar, att iskanten för omkring 9,000 år sedan dragit
sig tillbaka ända till nordligaste Dalarna, södra Jämtland och Lapp-
marken, och då klimat- och växtlighetsförhållandena synas ha
varit relativt gynnsamma redan så tidigt, föreligger, som vi sett,
en viss sannolikhet för, att vi kunna datera vårt lands »ur-

172
tid» eller »forntid» åtminstone från omkring år 7,000 f. Kr. Mon-
telius fordrar ju i själva verket några årtusen mer.

Huruvida de första invandrarne söderifrån voro identiska med
det nuvarande, germanska, svenska folkets äldsta förfäder i
vårt land, är naturligtvis en helt annan fråga. Att redan vid
den yngre stenålderns början, omkring 5 000 år före Kristi fö-
delse enligt Montelius, de nuvarande svenskarnas förfäder bodde
här i landet anses dock vara visst. Vi ha således för det svenska
folkets vidkommande att räkna med en bebyggelsetid på minst
omkring 7 000 år i Sveriges land. Sannolikt voro dock redan de
första invandrarne »germaner».

Utav dessa sju tusen eller fler år av svensk historia tillhöra
minst fem eller sex vår »urtid» och »forntid». Det blir åtmin-
stone åtta årtusen, som komma på »urtidens» och »forntidens»
lott, om våra förfäder voro med redan bland de första invand-
rarna söderifrån. I varje fall omfattar hela vår övriga historia
•—■ »medeltiden» och den »nya tiden» —• blott omkring ett år-
tusen och kanske högst en tiondel av vårt lands hela historia.

Den förunderliga missproportionen mellan »urtid»-»forntid» och
senare tid skulle naturligtvis ha blivit ännu mycket större, om
icke, tack vare istidens egendomliga förhållanden just uppe i
norra Europa, Sverige vore ett relativt ungt nybyggareland,
vilket började bebos först mot slutet av Europas äldre sten-
ålder. Länder vilka, såsom Frankrike och Sydtyskland, voro
bebodda under hela eller åtminstone en stor del av istiden och
under denna hade sin äldre stenålder, uppvisa naturligtvis en i
proportion härtill så mycket längre »urtid».

I detta sammanhang kan det framhållas, att företeelsen och
begreppet äldre stenålder framför allt tillhöra mellersta och
södra Europa (så väl som många andra trakter av världen),
men ha relativt litet med vår svenska »urtid» att skaffa. Spåren
av den äldre stenåldern äro relativt få och osäkra i Sverige;
kanske icke minst därför, att istidens avslutning redan utgör det
för arkeologerna ännu ganska oklara övergångsskedet mellan
äldre och yngre stenålder i Europa. Sverige hann icke att
riktigt vara med om den äkta äldre stenåldern.

Studiet av svensk arkeologi måste därför ovillkorligen kom-
pletteras med studiet av den mellan- och sydeuropeiska för att

173
ej giva en alldeles falsk bild av vad vårt släktes eller den vita
rasens eller vår germanska folkstams »urtid» och äldre »forntid»
egentligen inneburit av materiell och andlig utveckling. Det
svenska periodsystemet för »forntiden» kan bjuda på en fyllig
serie av utvecklingsskeden inom den yngre stenåldern, koppar-
åldern, bronsåldern och järnåldern. Vilja vi veta, vilka den
äldre stenålderns perioder äro, måste vi vända oss till franska
och tyska och andra, utländska arkeologer.

174
DET HISTORISKA

PERIODPROBLEMET

DÅ UPPTÄCKTEN, ATT ALL HISTORIA — VÄRLDS-
historia eller nationalhistoria eller specialhistoria (såsom
ekonomisk historia, konsthistoria o. s. v.) — innebär en fort-
skridande förändring av samhälle och kultur, är lika gammal
som det historiska reflekterandet och den historiska forskningen
själva, är det självklart, att urskiljandet av historiska perioder
eller skeden icke kan vara någon nyhet. Oklart har det histo-
riska periodbegreppet föresvävat redan de tidigaste historikerna
och har sedan varit underkastat åtskilliga omvandlingar.

I bibeln och inom den äldre kristendomen finna vi en perio-
dicering av mänsklighetens historia ur den religiösa utvecklingens
synpunkter. Denna troddes skola leda fram till ett religiöst
idealtillstånd på jorden av ena eller andra slaget, »det utvalda
folkets» världsvälde, »messiasriket» eller »det tusenåriga riket».
Det historiska periodbegreppet var således här teleologiskt.

Redan under renässansen uppfanns världshistoriens periodi-
cering uti »gamla tiden», »medeltiden» och »nya tiden». Grund-
tanken var nu, att den grekisk-romerska kulturen (»gamla tidens»
andliga odling) efter medeltidens fruktansvärda »natt» skulle
återväckas till liv och sedan leva evinnerligen i den »nya tiden».
Även detta periodbegrepp var tydligen teleologiskt. Så mycket
mer förvånande är den seghet, varmed historikerna av facket
fasthållit vid det enkla och ytliga periodschemat, allt under det
att de naturligtvis så småningom inlagt en annan, oftast mer
eller mindre klart teleologisk betydelse uti detsamma än den ur-
sprungliga.

Impulserna till välbehövliga reformer kommo här som så ofta
utifrån, från icke strängt fackmässiga kretsar; till stor del från
etnologer, arkeologer, nationalekonomer och sociologer. Det är
dock icke min avsikt att i detta sammanhang söka skriva det
historiska periodproblemets litteraturhistoria. Jag vill begränsa

175
mig till att antyda arten av några få bland de nyare försök att
periodicera världshistorien, vilka synas mig särskilt värda be-
aktande.

*	*

Först dock några ord om det historiska periodbegreppet
självt. Ty även beträffande detta råder intill denna dag bland
historiker av facket så väl som inom andra kretsar en underlig
oklarhet. En oklarhet, som till stor del synes ha sin grund uti
ett undermedvetet fasthållande av den numera alldeles föråldrade
teleologiska kärnan uti bibelns och renässansens periodbegrepp.

Detta var, som vi sett, tillskuret i enlighet med tron, att ett
visst samhälls- eller kulturtillstånd, vars art man på förhand
kände, skulle bli slutresultatet av den pågående historiska för-
ändringen eller utvecklingen. Egentligen kunde man på detta
sätt få fram blott två eller tre historiska perioder: en förberedelse-
period (såsom hos bibelns profeter) eller en mönsterperiod (såsom
hos renässansens filosofer) samt mål- eller slutperioden (»messias-
riket» i bibeln, den antika kulturens nya välde i renässansen)
och möjligen mellan dessa en övergångsperiod, såsom »medel-
tiden» mellan »gamla tiden» och »nya tiden».

En av övernaturliga makter eller människan själv åstadkom-
men ändamålsenlighet i överensstämmelse med en på
förhand uppgjord plan ansågs känneteckna det historiska
förloppet. Dettas perioder voro intet annat än de etapper, uti
vilka en sådan, fram till ett visst mål strävande utveckling måste
sönderfalla. Åtminstone voro perioderna två: vägen till målet
och det uppnådda målet eller måltillståndet självt.

Radikalt felaktig i denna historieuppfattning är självfallet tron,
att ett kommande historiskt utvecklingsstadium kan vara på
förhand känt eller av människan kan målmedvetet bestämmas,
samt att tidigare och senare historiska skeden förhålla sig till
varandra som medel och ändamål. Det är ju detta åskådnings-
sätt vi benämna historievetenskaplig teleologi.

Motsättningen till denna är grundtanken, att samhällets och
kulturens förvandling genom seklerna är en fundamentalt ny-
bildande, en skapande process, uti vilken människoandens egen
fortskridande, oförutsebara förvandling är den avgörande faktorn.
Blott så till vida som den historiskt handlande människan kan
profetera om sin egen framtida sociala och kulturella förmåga

176
och dess verkningar, förmår hon rätt angiva, varthän den på-
gående historiska utvecklingen strävar.

Men objektivt sett är det en självmotsägelse att profetera
om den historiska framtiden, att fastställa ett mål för den på-
gående historiska utvecklingen eller att uppfatta historien i
överensstämmelse med ändamålsenlighetsprincipen. Ty historisk
utveckling är, utifrån betraktad, en förändring, som ej kan förut-
ses eller målsättas, en förvandling som ej är på förhand ordnad
enligt ändamålsenlighetsprincipen. Det ser blott ut som den
vore detta, då man betraktar den baklänges — d. v. s. från ett
visst skede ser tillbaka på den utveckling, som faktiskt ledde
fram till det skede, där man för tillfället i tanken eller i verk-
ligheten befinner sig.

*

Den historiska periodindelningen är alldeles icke vad t. ex.
Harald Hjärne anser den vara, ett blott »vetenskapligt
hjälpmedel, avsett att underlätta uppfattningen av den fram-
ställda utvecklingens sammanhang». Det förråder en fullständig
felsyn både på den historiska utvecklingens egen natur och på
periodbegreppet, då denne berömde historiker fortsätter på
följande sätt. »Periodindelningen har således ingen egen tillvaro
inom själva utvecklingen, som ständigt fortgår utan avbrott.
Denna indelning har blott betydelse för framställningen och
kan därför ordnas på olika sätt för samma slags kulturutveckling,
allt efter framställningens omfattning och ändamål. Ingen dylik
anordning kan göra anspråk på ständig giltighet under alla för-
hållanden och för alla ändamål. En viss periodindelning kan
på sin höjd betecknas såsom vetenskapligt möjlig, ej såsom den
enda möjliga, med uteslutande av andra.»

Ungefär lika gärna kunde naturforskaren säga, att artbegreppet
eller artindelningen av djur- och växtvärlden endast är »ett
vetenskapligt hjälpmedel, avsett att underlätta uppfattningen av
den framställda utvecklingens sammanhang», och att artindelnin-
gen således »ingen egen tillvaro har inom själva utvecklingen, som
ständigt fortgår utan avbrott». Arterna kunna »ordnas på olika
sätt»! Ingen artindelning »kan göra anspråk på ständig giltig-
het»! En viss artindelning »kan på sin höjd betecknas såsom
vetenskapligt möjlig, ej såsom den enda möjliga»!

Varje fortskridande förändring, om den varar länge nog, leder

12.	Steffen^ Världsåldrarna. I

177
slutligen till något som är mer eller mindre väsentligt olikt be-
gynnelsen eller det valda utgångsläget — alldeles som nutidens
människa eller häst är mer eller mindre väsentligt olik sina
förfäder i ett visst tidigare geologiskt skede. Dessa i utveck-
lingen framträdande typolikheter äro realiteter — materiella reali-
teter i djurvärlden, andliga realiteter i samhällets och kulturens
värld. De äro livets och livsutvecklingens realaste realiteter.
De äro livets och livsutvecklingens egentliga reala kännetecken,
väsentliga verkligheter. Att upptäcka och beskriva dem är
icke ett vetenskapens »hjälpmedel» eller en dess efemära »an-
ordning», utan är vetenskapens fundamentaluppgift.

De historiska perioderna äro det historiska samhället, den
historiska kulturen, liksom djurarterna äro djurvärlden. När
jag säger »liksom», förbiser jag naturligtvis icke skillnaden
mellan andlig och materiell realitet. Vad jag menar är, att det
icke finns något annat sätt för historievetenskapen att troget
beskriva den sociala och kulturella utvecklingens realitet än att
upptäcka och beskriva dess perioder och deras inbördes utveck-
lingssammanhang, liksom det icke finnes något annat sätt för
naturvetenskapen att troget beskriva den zoologiska utvecklingen
än att upptäcka och beskriva djurarterna och deras utvecklings-
sammanhang. -

En utveckling är en utveckling av varandra i tiden följande
typer, eller den är icke alls. Typserien är utvecklingens resul-
tat. Typerna äro utvecklingens avslöjande steg för steg av sitt
eget innersta väsen.

Att, såsom Hjärne säger, den historiska utvecklingen »ständigt
fortgår utan avbrott» är tämligen tvivelaktigt och alls icke
väsentligt för begreppet »utveckling».

Kanske står en biologisk eller social utveckling stilla eller i
det närmaste alldeles stilla i årtusenden eller århundraden.
Kanske gör en biologisk eller social utveckling då och då en
spurt, som ser ut som ett språng. Kanske gör den någon gång
ett verkligt språng. Vad veta vi om den saken? Hur kunde
vi ha rätt att dogmatisera om arten av en kontinuitet, som vi
ännu veta så litet om och som vi dock ej kunna fatta annat än
styck vis?

Då Hjärne säger, att »periodindelningen således ingen egen

178
tillvaro har inom själva utvecklingen, som ständigt fortgår utan
avbrott», kan det dessutom förefalla som han menade, att det
funnes en logisk eller real motsättning mellan »period» och
»utveckling, som ständigt fortgår utan avbrott».

Det är i själva verket mycket vanligt, att de historiska »pe-
rioderna» uppfattas uti analogi med materiella klossar, vilka ha
skarpa kanter och sidor och ohjälpligt isoleras från varandra
genom mellanliggande, om än så tunna luftlager! I verklighe-
ten, den historiska eller sociala och kulturella, förhåller det sig
annorlunda.

Då vi studera ett folks eller en stats eller en folk- eller stats-
grupps tillstånd under en längre tid, flera århundraden eller
årtusenden, iakttaga vi förändringar uti samhällsskick och od-
ling, d. v. s. tydliga olikheter hos dessa uti skilda tidsavsnitt.
Det gäller då för forskaren att genom möjligast grundliga iakt-
tagelser bestämma, vilka olika arter eller typer av samhälls-
byggnad och odling som föreligga under den totala tidrymd,
vilken blivit föremål för undersökningen.

Att bestämma, vad som är en särskild historisk art eller typ
eller period och vilken hela serien av historiska typer eller pe-
rioder är i ett givet fall, det blir historieforskarens svåraste och
viktigaste uppgift. Densamma är dock icke så svår i verklig-
heten, som den kan förefalla helt abstrakt sett. Då forsknings-
materialet är så rikligt, att den historiska verkligheten låter sig
någorlunda klart överskådas under en längre tid, framträda
periodtyperna i regel med stor tydlighet.

Tvivel kan visserligen ofta uppstå, huruvida mellanstadierna
mellan de mest utpräglade typerna böra behandlas såsom sär-
skilda typer eller ej. Men det spelar ingen stor roll ur det
exakta vetandets och det samvetsgranna sanningssökandets
synpunkter, huruvida ett mellan- eller övergångsstadium rubri-
ceras såsom sådant eller såsom en särskild huvudtyp. Här
kommer fortsatt forskning naturligtvis att verka så väl sofrande,
då de först urskilda perioderna blivit för många, som komplet-
terande, då man till äventyrs på forskningens tidigare stadier
urskilt för få.

De skilda forskarnes olika personliga synpunkter och fack-
intressen komma att framkalla avvikelser i resultatet av deras
arbete med periodindelningen av ett och samma folks historia
under en given tidrymd. Men även i detta avseende måste

179
den med tiden växande mängden av undersökningar beträffande
samma historiska företeelser slutligen verka utjämnande och
kompletterande, varförutom arbetsmetoderna kunna förväntas
efter hand bli både bättre och enhetligare.

Några skarpa gränser mellan huvudperioder finnas i regel
icke, utom då yttre våld hastigt gjort slut på ett samhälle och
en kultur för att lämna plats åt en helt annan samhälls- och
kulturtyp, segrarens. Men någon ovisshet om huvudperiodernas
art och antal behöver icke därför existera. Osäkerheten gäller
blott (och icke heller alltid), varest gränsen bör dragas mellan
tvenne varandra följande huvudperioder. Ofta föreligger ett
mellanskede, bestående av en serie från varandra nästan omärk-
ligt avvikande övergångsformer, liksom uti prismats färgband
mellan tvenne rena huvudfärger. Det blir då riktigast att tala
om perioder och om övergångsskeden mellan dessa.

För att ej överhövan komplicera de kronologiska beteckning-
arna för perioderna kan det vara lämpligt att genom ett såsom
»ungefärligt» karaktäriserat årtal beteckna eller symbolisera
gränsen mellan tvenne huvudperioder. Då Montelius säger, att
gränsen mellan bronsålderns första och andra period i Sverige
är »ungefär» eller »omkring» 1550 f. Kr., så menar han därmed,
att det finns ett övergångsskede mellan de för första och andra
perioden fullt typiska kultur- och samhällsformerna samt att
detta övergångsskede är att söka på båda sidor omkring år
1550 f. Kr., under det att åren 16 0 0 och 15 0 0 eller 16 5 0 och
1450 fullt och helt tillhöra första och andra perioden respek-
tive.

Forskarens oförmåga att utpeka ett exakt gränsår mellan två
perioder betecknar ej en vetenskaplig svaghet hos honom, utan
hos den som kräver en sådan orimlighet. Denne bevisar med
sitt meningslösa anspråk på »exakthet», att han ej förstått, vad
en historisk period är och vad ett historiskt utvecklingsför-
lopp är.

Inom varje historisk specialvetenskap är grunden för period-
indelningen självfallen.

För den politiske historikern eller »historikern» i ordets van-
liga mening bli statsformens och rättsordningens uppkomst och
förändringar forskningens egentliga föremål. Han delar ett
lands historia i perioder uti enlighet med de stora förändring-
arna av politisk författning och rättstillstånd. Om möjligt söker
han sig så långt tillbaka i folkets urtid eller forntid, att han
kan spåra själva begynnelsen av statsmakt och rätt. Utveck-
lingen av hövdingskap i fred och i krig blir måhända utgångs-
punkten. Sedan kommer småkonungarnas eller stam- och folk-
landskapskonungarnas tid. Därefter det första storkonunga-
dömets. Menes’, Hammurabis och Karl den Stores riken äro
exempel. Detta patriarkaliska forntidsvälde sönderfaller i en
feodalstat med eller utan monarkisk dekoration. Efter denna
lösa statsform följer ett nytt starkt storkonungadöme, mycket
olikt det äldre; ty vi äro nu, vad det moderna Europa beträffar,
inne i merkantilismens och den sig konsoliderande nationalstatens
tid, som i sin ordning avlöses av konstitutionalismens och demo-
kratismens.

Av denna art blir det politiska periodschemat. Termerna »urtid,»
»äldre forntid», »yngre forntid», »medeltid», »nyare tid», »nyaste
tid» få då ungefär betydelsen » primitiv demokrati », »småkonunga-
döme», »äldre storkonungadöme», »adelsstat», »nyare stor-
konungadöme», »modern konstitutionalism och demokrati».
Den fortskridande forskningen kommer naturligtvis att fördjupa
och sannolikt också att öka antalet av de distinktioner, som
ligga till grund för denna periodindelning. I sina grövsta drag
har den dock hittills verifierats av den politiska historieforsk-
ningen; även i den mån denna utsträckts utanför Europa och
Medelhavsområdet.

Till och med rent etnologiska forskningar hava, såsom sig
bör, bekräftat det antydda periodschemat. Man har i Amerika,
Afrika och Océanien bland urinvånarne konstaterat icke blott
primitiva hövdingadömen, utan även småkonungadömen samt
storkonungadömen, såsom i Mexiko, Peru och Centralafrika
och på Madagaskar, och slutligen kanske även ansatser till adels-
stater, såsom i Polynesien.

Att Japan exemplifierar hela periodschemat har bekräftats av
så väl inhemska som europeiska vetenskapsmän. Tvivel råder
blott därom, huruvida det nuvarande Japan skall betraktas så-
som ett motstycke till merkantilismens eller till konstitutio-
nalismens Europa. Kanske en mellanform föreligger, betingad
därav, att Japans sociala och kulturella utveckling under det
senaste halvseklet (efter 1868) till stor del bestått uti efterhärm-

181
ning av europeiska mönster, dock utan att förlora känningen
med den nationella grunden. Somliga anse dock, att Japan
genom sin härmning av Europa har överhoppat ett utvecklings-
stadium, det absolutistisk-merkantilistiska i så fall.

Problemer av särskilt typologiskt intresse erbjuda Kina och
Indien. Det förefaller som den politiska utvecklingen i dessa
länder exemplifierade en återgång från adelsstat till den äldre
typen av storkonungadöme eller ett upprepat pendlande mellan
dessa två utvecklingsformer av statslivet.

Båda företeelserna — ett »överhoppande» av en period eller
en »återgång» till en tidigare utvecklingsform — innebära
naturligtvis intet mot de historiska periodernas och den sociala
utvecklingens begrepp stridande. Vi böra ju konstruera våra
begrepp i enlighet med erfarenheten, så att de otvunget rymma
denna. Om verkligheten uppvisar vissa oregelmässigheter vid
sidan av en allmän regel, är det vetenskapsmannens sak att
lugnt notera detta sakförhållande och att utan onödigt dogmprat
ändra sina begreppskonstruktioner, ifall han ej förut uti dessa
lämnat plats för ifrågavarande »undantag».

Periodteorien utsäger i sig själv intet annat, än att all histo-
risk utveckling är framträdandet i den astronomiska tiden hos
ett och samma folk av en serie sociala och kulturella typer.
Att vi upptäcka en viss sådan serie vara mycket allmän är en
sak. Att vi upptäcka fall, som delvis bekräfta men delvis ut-
göra undantag från denna regel, är en annan, i sig varken mer
eller mindre märkvärdig sak.

Den ekonomiske historikern periodicerar naturligtvis enligt
socialekonomiska, icke enligt politiska, grunder. Sexualhistori-
kern periodicerar i enlighet med könsförbindelsernas, äktenska-
pets, familjens, släktsamhällets hos ett och samma folk historiskt
framträdande typserier. Religionshistorikern ger oss den period-
indelning, som avspeglar religionslivets utveckling hos ett folk
från de primitivaste till de högsta typerna.

Konsthistorikern följer ett folks konstutveckling, om möjligt
från den äldre stenålderns grottmålningar och bensniderier ge-
nom den yngre stenåldern samt koppar-, brons- och järnåldrarna
fram till s. k. »historisk» tid och sedan vidare tvärs igenom

182
dennas olika perioder — t. ex. »äldsta nationell stil», »romansk
stil», »tidig gotik», »senare gotik», »ungrenässans», »högre-
nässans», »senrenässans» (eller »barock»), »rococo», »empire»,
»biedermeier», »klassicism» o. s. v. ända fram till våra dagars
virrvarr av »ismer» (»realism», »naturalism», »symbolism»,
»verism», »futurism» och vad de allt heta).

Vetenskap och moral, sällskapsliv och sport, seder och moder,
skönlitteratur och musik, verktygs- och vapenteknik och mycket
mer, som tillhör människans samhällsliv och kultur, kan och
bör studeras historiskt och skall då alltid bekräfta grundupp-
fattningen, att deras historias väsen och innehåll är en serie
varandra i tiden följande typer eller former, vilka dela utveck-
lingsförloppet i lika många »perioder».

Vilken grund för periodindelningen — den politisk-rättsliga,
den socialekonomiska, den sexualhistoriska eller en kulturhisto-
risk — bör anses som den allmängiltigaste eller mest funda-
mentala?

Denna fråga har starkt upprört sinnena inom särskilt de stats-
vetenskapliga och nationalekonomiska samt sociologiska fack-
kretsarna och framkallat både onödigt långa och onödigt hetsiga
fejder. Skråmässig trångsynthet har väl härvid spelat sin roll.
Men även tron, att en synnerligen viktig vetenskaplig princip-
fråga föreligger. Man har nämligen tämligen allmänt utgått från
uppfattningen, att i människans utveckling, särskilt hennes sam-
hällsutveckling, förhärskar en enda fundamental drivkraft. En-
ligt de äldsta föreställningarna är denna antingen politisk, eko-
nomisk eller religiös.

Allt ifrån historié- och samhällsforskningens begynnelse hos
grekerna intill närvarande ögonblick har det varit vanligt att
låta begreppet stat omsluta begreppet samhälle och att betrakta
statsutvecklingen som det primära och samhälls- och kulturut-
vecklingen som det sekundära. »Historia» har i regel varit
liktydig med statshistoria — politisk historia, författningshisto-
ria, krigshistoria, dynastihistoria. På senare tider har det vis-
serligen mer och mer blivit på modet att bifoga en del kultur-
historiska och allmänna samhällshistoriska upplysningar till den
statshistoriska framställningen. Men detta medgivande åt en

183
sig sâ småningom ändrande uppfattning av historiens väsen fram-
häver egentligen blott så mycket skarpare den gamla grundtanken,
att det politiska är det bestämmande uti historien över huvud.

Mot denna ensidighet ha i senare hälften av det nittonde århund-
radet en del nationalekonomer, främst bland dem socialisten
Karl Marx och hans anhängare, reagerat med stor energi. Grund-
tanken är här, att den ekonomiska utvecklingen är bestäm-
mande för all samhälls- och kulturutveckling. Och inom den
ekonomiska utvecklingen anses den tekniska vara det funda-
mentala. Det skulle sålunda vara den moderna maskintekniken,
i motsättning till handverktygstekniken före 1750, som vore
yttersta grunden till våra nuvarande samhälls- och kulturförhål-
landens väsentliga avvikelser från tiden före 1750.

I grunden är denna ekonomistiska eller, något vilseledande
»materialistiska» kallade, historieuppfattning lika gammal som
historiefilosofien över huvud. Vi påträffa den redan i Platons
Politeia och sedan i många följande »utopier». Endast genom
att ordna de ekonomiska samhällsförhållandena på visst sätt
ansåg man sig kunna möjliggöra och trygga det idealsamhälle,
som man eftersträvade eller utmålade. Var man determinist i
stället för utopist, trodde man att den objektiva nödvändighe-
ten, icke det mänskliga godtycket, behärskar världshistorien,
blev slutsatsen således den, att endast av en nödvändigt kom-
mande ekonomisk omvälvning vore en social och kulturell ny-
daning att vänta.

För teologer, metafysiker och logiker låg det naturligtvis nära
att tro religiösa eller intellektuella faktorer vara de ytterst be-
stämmande i världshistorien. Hos judiska profeter och kristna
kyrkofäder finna vi tillräckligt med exempel på den naiva, reli-
giösa historiekonstruktionen. Såsom religiöst-intellektualistisk kan
Auguste Comtes betecknas. Människans andliga utveckling
bestämmer hennes sociala och kulturella, säger Comte. Och
han påstår, att denna andliga utveckling uppvisar tre stadier —
det teologiska, det metafysiska och det positiva. Följaktligen
finna vi i världshistorien tre motsvarande huvudperioder. I den
första, den teologiska, upptäcker Comte tre underperioder i fe-
tischismens, polyteismens och monoteismens. Den teologiska
perioden slutar enligt Comte omkring år 1300 e. Kr. Den me-
tafysiska varar mellan 1300 och 1789. Den tredje, positiva, hör
egentligen framtiden och profetian till.

184
Allt detta teoretiserande, och tyvärr ofta även dogmatiserande,
om en viss fundamental faktor i världshistorien har kommit den
grundligare och mer omfattande moderna historié- och samhälls-
forskningen i förväg och kan således icke stödja sig på denna ;
åt vilken måste överlämnas att i sinom tid värdesätta själva frå-
geställningen samt att slutligen eventuellt godkänna denna och
besvara frågan.

*	*

Det är dock redan nu klart, att staten är endast en bland
många arter av samhälle och att statsbegreppet således lika li-
tet får överordnas samhällsbegreppet, som det får identifieras
med detta senare. Världshistorien är till stor del statshistoria,
men även väsentligen något helt annat. Det hela, som bör in-
nefattas i det allmänna begreppet historia, kunna vi tills vidare
omskriva med uttrycket »samhällets och kulturens historia».
Då äro stat, ekonomi, religion, äktenskap, andlig odling, säll-
skapsliv, sport, seder och moder inneslutna; och allt eventuellt
uteglömt kan otvunget inneslutas.

För det historiska periodproblemet innebär denna uppfattning,
att vi vid fastställandet av de världshistoriska periodernas känne-
tecken utan förutfattad mening böra låta oss ledas av den verk-
lighet, som forskningen förmår avslöja för oss. Så ofta som
utvecklingsserien av det politiska samhällslivets kännetecken
visar sig synnerligen klart karaktärisera ett historiskt förlopp,
kan det naturligtvis vara lämpligt att giva de historiska perio-
derna benämningar lånade ur statslivets evolution. Dock måste
ständigt tillses, att icke någon social eller kulturell utveckling
av annan art blir undanskymd genom en sådan, politisk, perio-
dicering. Visar sig detta vara fallet, måste en annan, sig till
verkligheten bättre anslutande grund för periodindelningen ut-
arbetas.

För de tidigaste och längsta historiska perioderna — de »för-
historiska» eller rent »arkeologiska» — saknas oss, i följd av
forskningsmaterialets egendomliga beskaffenhet, ofta varje möj-
lighet att tillämpa en politisk periodindelningsgrund. Den kan
ej komma i fråga för tider, från vilka vi ha i behåll endast
verktyg, vapen, bilder, smycken, skelettdelar, husrester, avskrädes-
högar och dylikt.

185
Lika litet kan den politiska periodiceringen vara användbar,
då vi studera de ännu levande primitivaste folken. I deras
samhällsliv har staten ännu icke hunnit bli en klart utpräglad,
starkt framträdande faktor. Detta i viss mening förstatliga
samhällsliv uppvisar många olika och. betydelsefulla utvecklings-
stadier. Men de måste kännetecknas enligt sitt eget väsen,
som icke är politiskt, utan i vida högre grad sexuellt, ekonomiskt
och kulturellt. Teknikens utveckling får här särskilt uppmärk-
sammas. Mindre för sin egen skull än för att möjliggöra jäm-
förelser med de arkeologiska forskningsresultaterna.

Det är icke av fritt val, som vi periodicera årtusenden av
mänsklig historia enligt något så blodfattigt som typerna av
flintknivar, flintyxor eller bronsnålar. Men man är glad att ha
dem i brist på bättre. »In der Not frisst der Teufel Fliegen.^
Då de ännu existerande »vildarna» ge oss möjlighet att studera
något mer och instruktivare än deras grävkäppar och bågar
m. m., böra vi naturligtvis till det yttersta utnyttja tillfället.
Snart är det oåterkalleligt för sent.

186
NYARE FÖRSÖK ATT

PERIODICERA VÄRLDS-

HISTORIEN

Bland nyare försök att periodicera
världshistorien är det nyss antydda av Auguste Comte
(1798 —1859) ett av de tidigaste. Närmast efter honom är Her-
bert Spencer (1820 — 1903) att nämna, ehuru han icke försöker
någon direkt historisk tillämpning av sitt sociologiska utveck-
lingsschema.

Då Spencer gör till sin uppgift att inom sociologien, liksom
inom biologien, psykologien och etiken, tillämpa evolutionismens
princip, hade man visserligen kunnat hos honom vänta en strängt
historisk sociologi. I stället ger oss Spencer en helt och hållet
analytisk och teoretisk sådan. Det kommer för Spencer icke
an på att studera den sociala utvecklingen historiskt-realistiskt-
deskriptivt, utan blott att bevisa, att en social utveckling exi-
sterar och att på densamma kan tillämpas den av honom upp-
funna allmänna evolutionsformeln.

Enligt denna består utvecklingen uti det sig utvecklande tingets
fortskridande förändring till större kvantitet, större sammanhåll-
ning, större mångfald av olika sammansättningsdelar och högre
grad av organisering eller ordnad samverkan mellan differen-
tierade delar eller organer.

Samhället är ett »aggregat» av mänskliga individer. Detta
består på det primitivaste utvecklingsstadiet av ett fåtal personer.
En enda enkel liten grupp av män, kvinnor och barn, en hord,
bildar ett löst fogat, föga organiserat samhälle, som med mini-
mum av arbetsdelning lever helt för sig. Spencer menar, att
här äro samhällsmedlemmarnas antal, deras sammanhållning,
deras inbördes olikhet och det helas gestaltning som organisa-
tion av individer med olika uppgifter i högsta grad minimala.
Samhällsutvecklingen består däruti, att ett sådant enkelt, oorga-
niserat ursamhälle, vilket är föga olikt andra sådana ursam-

187 .
hällen, växer ut efter årtusenden till en storstat med många
millioner medborgare, vilka äro delade uti talrika stånd, klasser,
yrken, fack samt fast organiserade genom lagar, seder, moral,
fria organisationer, fri tävlan och dessutom sammanhållna genom
gemenskap i blod och i land, i språk, traditioner och kultur.
En sådan stat är icke blott en större människomassa än den
primitiva horden. Storstaten är också socialt och kulturellt
»heterogenare», »koherentare» och »definitivare» — för att an-
vända Spencers egna uttryck.

Spencer konstruerar nu helt schematiskt en fyragradig socio-
logisk utvecklingsskala: enkla samhällen, sammansatta samhällen,
dubbelt sammansatta samhällen, trefaldigt sammansatta samhällen.
De »enkla» äro sådana primitiva horder, som vi anträffa bland
eldsländare, australier, veddas, dyaker m. fl. »vilda» folk. De
»trefaldigt sammansatta» exemplifieras av Spencer med »det
gamla Mexiko, Assyrien, Egypten, Rom» och även med det
nuvarande »England, Tyskland, Frankrike, Italien, Ryssland».
»Möjligen ha dock några av dessa nått ett ännu högre stadium
av utveckling», tillfogar han försiktigtvis och ej utan synner-
ligen goda skäl!

En annan indelning av samhällena hos Spencer är den uti
samhällen av »krigisk typ» och samhällen av »ekonomisk typ».
Indelningsgrunden är nu frågan om det sociala organsystem —
det militäriska eller det ekonomiska — som förhärskar inom
samhället som ett helt och påtrycker detta sin stämpel. Ar
samhället främst inrättat för att krigiskt bekämpa andra sam-
hällen eller för att livnära sig självt? Den »krigiska typen»
utmärker sig enligt Spencer genom tvångsorganisering i det
inre; den »ekonomiska typen» genom frivillig inre organisering.

Såsom en tredje, i framtiden möjligen uppkommande sam-
hällstyp framhåller Spencer den, uti vilken varken krig eller
ekonomi spela huvudrollen, utan »högre verksamheter», d. v. s.
kulturarbetet.

Spencer lämnar det genomgående oklart, i vilka världshisto-
riska skeden vi ha att söka de olika samhällstyper, som han
definierar. Någon verklig periodicering av världshistorien finna
vi sålunda icke hos Spencer. Hans sociologiska utvecklings-
schema skulle icke heller i sin aprioristiska torftighet och på-
fallande overklighet taga sig särdeles väl ut, om man med det-
samma gjorde ett tillämpningsförsök i sådan riktning. Såsom
den mycket bekante — numera kanske mer omtalade än läste
— utvecklingsfilosofen och utvecklingssociologen kunde han
dock icke, lika litet som Comte, helt förbigås i detta samman-
hang. Om icke för annat, så därför att det var nödvändigt att
konstatera, att denne evolutionist och sociolog egentligen icke
har någon annan betydelse för problemet om världshistoriens
perioder än den, som ligger uti hans allmänna bidrag till strä-
vandena att giva utvecklingstanken en central plats i samhälls-
vetenskapen.

Med Spencers evolutionism komma vi emellertid icke långt
och med hans sociologi föga längre. Både utvecklingsteorien
och samhällsforskningen måste läggas på en helt annan bog, än
författaren av First Principles och Principles of Sociology drömde
om.	*	*

*

Vid sidan av Comte och Spencer, främst bland den evolu-
tionistiska sociologiens förberedare i vår tid, framstå några måls-
män för etnologien och den jämförande rättsforskningen såsom
vägröjare för den sociologiska typologien och periodiceringen
av världshistorien. Bland namn, som här i första rummet kunna
antecknas, äro den schweiziske juristen J. J. Bachofen (1815 —
1887), den nordamerikanske etnologen L. H. Morgan (1818 —
1881) och de engelska rättshistorikerna sir Henry Maine (1822
—1888) och J. F. Mc’Lennan (1827—1881) samt den engelske
antropologen sir Edward B. Tylor (1832).

Genom Bachofens, Morgans och Mc’Lennans forskningar uti
de äldsta formerna för det mänskliga äktenskapet samt familje-
och samhällslivet aktualiserades frågan, huruvida den på familje-
faderns maktställning grundade (»patriarkaliska») familjen, med
arvföljd och namnföljd genom fadern samt tendenser till mono-
gami (egentligen monogyni), vore det ursprungliga tillståndet.
De nämnda forskarne väckte uppseende genom att förneka
denna vedertagna uppfattning och genom att söka påvisa till-
varon av ett äldre utvecklingsstadium av äktenskapet, familjen
och samhället. Detta sociala tillstånd före »patriarkatet» kallade
Bachofen något vilseledande för »matriarkat». Han kunde i
själva verket icke bevisa, att det var fråga om något egentlikt
kvinnovälde eller modersvälde i motsats till männens eller fä-
dernas ledande ställning i samhället. Men han trodde sig, i
likhet med Morgan och Mc’Lennan, ha upptäckt, att barnen
ärvde och togo namn efter modern och hennes släkt, icke efter
faderns, och att kvinnan över huvud på detta tidigare utveck-
lingsstadium av samhällslivet hade en mer betydande ställning
än senare, uti »patriarkatets» tid.

En del sociala förhållanden inom »matriarkatet» syntes giva
stöd för antagandet, att detsamma förutgåtts av ett ännu primi-
tivare socialt utvecklingsstadium. Detta skulle då ha känne-
tecknats därigenom, att äktenskapet ingicks eller äktenskapligt
samliv ägde rum icke mellan blott en man och blott en kvinna,
utan mellan en hel grupp av män och en hel grupp av kvinnor.
Det sexuella livet skulle således ha varit oreglerat eller »pro-
miskuöst» inom ett sådant gruppäktenskap. Faderskapet kunde
icke upptäckas eller fastställas. Det enda vissa var blodsbandet
mellan modern och hennes barn. Dessa räknades därför såsom
tillhöriga modern och hennes släkt. En man var som individ
»legalt» barnlös. Vilket icke hindrade, att männen såsom grupp
visste att barnskaran var deras, och att de utövade makten över
så väl barn som kvinnor.

Det är i detta sammanhang alls icke fråga om att närmare
belysa eller kritisera denna teori och dess motståndare, teorien
att det mer eller mindre klart monogama (monogyna) äktenska-
pet är människans urtillstånd. Vad här kommer an på är blott
att betona, vilken utomordentligt stark impuls till fortsatt forsk-
ning uti det mänskliga samhällets typhistoria, som utgick från
dessa verkliga eller inbillade upptäckter och den mycket livliga
lärda diskussion, som de framkallade. Hur det än månde för-
hålla sig med äktenskapets utvecklingshistoria, så kvarstod dock
att man upptäckte massor av ytterst primitiva och egendomliga
samhällsförhållanden, av vilka med nödvändighet måste slutas,
att det finns en lång serie av olika sociala utvecklingsstadier i
tiderna bakom de genom vanlig historieforskning konstate-
rade.

»De moderna samhällsförhållandena», skriver Morgan i sin
märkliga bok Ancient Society, »hava sina rötter i barbariets peri-
od, och genom denna härleda de sig från en ännu tidigare pe-
riod, vildhetens». Då han kallar det »moderna» samhälls- och
kulturtillståndet för »civilisationen», får han sålunda fram följande
tre huvudperioder i människans utvecklingshistoria: »vildheten»,
190
»barbariet», »civilisationen». De två första uppdelar han var-
dera i tre underperioder: det »lägre», det »mellersta» och det
»högre» stadiet av »vildheten» och »barbariet». I allt bli så-
lunda sju världsåldrar att urskilja enligt Morgan.

Tydligt utan vidare är ju, att detta periodschema vilar allt
för mycket på » Zahlenspieler ei». Icke heller förbättras intrycket
allt för mycket, då vi erfara, hur Morgan skiljer de olika peri-
oderna åt. Vildhetens lägre stadium rymmer »mänsklighetens
första barndom».- Vildhetens mellanstadium börjar med eldens
användning och upptäckten av fiskens matnyttighet. Uppfin-
ningen av pil och båge markerar början av vildhetens högre
stadium. Det lägre barbariet har sin begynnelse med uppfin-
ningen av lergodstillverkning. Barbariets mellanstadium
börjar på det östra halvklotet med tämjandet av husdjuren och
på det västra med majsodlingen och jordbruk medelst bevatt-
ning samt användningen av lufttorkat tegel och sten för byggna-
der. Järnets tekniska användning inleder barbariets högre sta-
dium. Vad slutligen civilisationen angår, låter Morgan den
begynna med uppfinningen av ett fonetiskt alfabet och skriv-
konsten.

Av större intresse, om än mycket omstridd, är Morgans pe-
riodicering av äktenskapets historia. Han anser sig kunna be-
visa tillvaron av fem utvecklingsstadier. Det första, primitivaste,
kännetecknas av att en grupp bröder är gift med en grupp
systrar. Detta kallar Morgan för the consanguine family, blods-
gemenskapsfamiljen. På näst högre stadium finna vi bröder i
gemensamt äktenskap med kvinnor, som ej äro systrar, samt
systrar i äktenskap med män, som ej äro bröder. Detta tillstånd
benämnes the pitnahian family eller punalua-äktenskapet i enlig-
het med en bland Havjis infödingar bruklig beteckning på denna
eller en liknande institution. Det tredje utvecklingsstadiet är
enligt Morgan the syndyasmian family, en äktenskapsform som
formellt består uti engifte, men ett sådant principiellt utan att
mannen och hustrun äro exklusivt hänvisade till varandra. Nu
komma vi fram till den »patriarkaliska familjen», vilken Morgan
anser i typiska fall vara polygyn, således innebärande en mans
gifte med flera kvinnor. Denna anordning kan dock icke uni-
versellt genomföras på grund av könens naturliga likhet i antal
och emedan den utesluter ett flertal män från äktenskapet. Uti
det femte stadiet, den monogama familjens, ha vi däremot att

191
göra med en allmängiltig form av äktenskapet. Principiellt är
mannen hänvisad blott till sin hustru, liksom denna blott till sin
man; men i praktiken existera åtminstone för mannens del dess-
utom sedvänjor, som erinra om äldre tiders lösa och obundna
könsförbindelser.

Dessa olika utvecklingsstadier av äktenskapet fördelar Morgan
på de olika sociala utvecklingsperioderna: den lägre, mellersta
och högre vildheten, det lägre, mellersta och högre barbariet
och civilisationen, vilka sålunda bli kännetecknade i socialsexu-
ellt avseende.

Dessutom underkastas statens och egendomens samt produk-
tionsteknikens utveckling en ingående analys. Vad staten an-
går, urskiljer Morgan blott tvenne huvudsakliga utvecklingssta-
dier: släktstatens och territorialstatens. Parallell härmed löper egen-
domens utveckling från gemensamhetsegendom till en privat-
egendom, som slutligen omfattar icke blott lösören och bostäder
utan även jorden. Släktstaten, som tillhör vildhetens och barbari-
ets perioder, benämner Morgan icke stat, utan samhälle [society^
societas\ Han reserverar ordet stat {state, civitas} för den på
territorialmakt och privategendom grundade, »civilisationens»
period tillhörande staten.

Skillnaden mellan dessa tvenne utvecklingsformer av staten
är stor och ur många synpunkter intressant. Vildhetens och
barbariets släktstat »är grundad på personer och rent personliga
förhållanden». En skala av släktskapsgrupper bygger upp stat
och samhälle. Morgan nämner bland dessa blodsbandsorganisa-
tioner: gens, phratry, tribe och nation, eller ungefär: släkt, ätt,
stam, folk.

Så länge denna samhällsorganisation uti mindre och större
blodsbandsgrupper består, använder Morgan termen ancient society
uti motsättning till modern society, som är territorialstatens och
privategendomens samhällsform. I denna senare äro samhälls-
banden ej längre rent personliga utan dessutom territoriella.
I ancient society tillhörde den enskilde samhälle och stat uteslu-
tande genom sin ätt, sitt blod. I modern society betyder ätte-
ledningen principiellt intet mer uti detta avseende. Med släkt-
skapen eller blodet får det förhålla sig hur det vill. Man är
medborgare såsom »skriven» i den eller den territoriella »försam-
lingen» eller helt enkelt såsom född i landet.

Hur vetenskapen slutligen än må döma om detaljerna i Mor-

192
gans sociologiska periodsystem, så kvarstår dock hans mycket
djupa syn på grundolikheten mellan de urgamla blodsbands-
organisationerna, ätternas samhälle och stat, och den »moderna»
samhällsbyggnad, som har sin begynnelse redan i den senare
medeltiden och får sin fullt typiska gestaltning under den ma-
skintekniska storindustrialismens tidevarv, i det 19:de århundra-
det. Morgan hade själv levat såsom medborgare i ancient society,
i det han lät adoptera sig av Irokes-indianerna för att såsom en
av dem studera deras samhällsskick och föreställningsvärld.
Omedelbart ur livet hämtade han stoffet för sina uppfattningar
beträffande de egendomliga och invecklade, uteslutande på verklig
och föregiven förvantskap grundade samhällsförhållandena bland
»barbarer» och »vildar».

En senare, mognare etnologisk forskning har i mycket be-
kräftat hans iakttagelser och slutsatser. Och i det stora hela
har vår kunskap om äktenskapets historia och det primitiva
släktsamhällets organisation icke hunnit längre, än att de som
förneka och bejaka det mänskliga äktenskapets monogamiska
ursprung fortfarande utgöra tvenne varandra med friskt mod
bekämpande vetenskapliga partier.

Då nu äktenskapets, släktsamhällets, ättstatens historia utan
tvivel är ett fundamentalt kapitel i världshistorien, kunna vi,
trots materialets många brister, dock icke komma förbi dessa
frågor, som Morgan var en bland de första att bringa i samband
med problemet om perioderna i mänsklighetens utveckling.

*

Sir Henry Maine, född i Indien, var under sju år juridisk
medlem av den engelska centralregeringen i Indien. Härige-
nom lärde även han uti livet känna ancient society och fick så-
lunda som rätts- och socialhistoriker impulserna till sina betydelse-
fulla iakttagelser över de uråldriga indo-europeiska bykommu-
nerna, deras ursprung i en »barbarisk» forntid, deras liv och
författning och deras »feodalisering» uti medeltiden. De socio-
logiska likheterna mellan de äldsta engelska och över huvud
gammalgermanska bykommunerna samt de indiska blevo före-
mål för Maines studier. Dessa utsträcktes till jämförelser mellan
the process of feudalisation i Indien och England.

De djupgående skiljaktigheterna, uti samhällsbandets och

13.	Steffen^ Världsåldrarna. 1.

193
samhällsandans art, mellan de indo-europeiska folkens sociala till-
stånd före och efter feodalstaten kommo även genom Maines
forskningar i ny belysning. Det visade sig allt tydligare, att
den vanliga, ensidigt politiska, militäriska och dynastiska historie-
forskningen med inre nödvändighet kommit att förbise eller i
hög grad försumma fundamentala drag uti folkens verkliga histo-
riska utveckling.

Den nationalekonomiska historieforskningen i England samt i
Tyskland, Ryssland, Frankrike och andra länder tog i det 19:de
århundradets sista decennier upp dessa socialhistoriska forsk-
ningstrådar, som börjat spinnas av etnologer och rättshistoriker
icke blott i Amerika och England, utan även på Europas kon-
tinent, framför allt i Tyskland. Verk sådana som K. Th. von
Inama-Sterneggs Deutsche Wirtschaftsgeschichte (1879 och senare)
samt Maxime Kovalevskys Ökonomische Entwicklung Europas
(1901 och senare) kunna, förutom åtskilliga likartade engelska
och franska verk, nämnas såsom typiska bidrag till en välbe-
hövlig ekonomisk-sociologisk komplettering av den politiska
historieforskningen. Mitt eget arbete Studien zur Geschichte der
englischen Lohnarbeiter (I—III, igoi—1905) utgör ett försök till
en strängast möjligt genomförd periodicering av Englands eko-
nomiska och sociala historia mellan 1250 och 1890.

Ju mera våra insikter uti folkens samhällsutveckling på detta
sätt började närma sig tillbörlig mångsidighet och en verklig
fullständighet, desto tydligare blev det, att denna utveckling
fortskridit uti en serie av mer eller mindre skarpt skiljaktiga
stadier samt att dessa icke låta sig studeras och kännetecknas
enbart ur statshistorikerns traditionella synpunkter. Den politiska
författningen under en given period av ett visst folks historia
har till bakgrund vissa drag av detta folks nedärvda organise-
ring uti familjer, ätter, stammar, stånd, klasser, kommuner,
ekonomiska yrkesgrupper o. s. v. Inom skalet av politiska
former lever nationen ett sexuellt, socialt, ekonomiskt, kulturellt
liv, som ej är härlett ur de politiska anordningarna och därför
lätt förbises, om de politiska synpunkterna förhärska eller ensamt
leda forskaren. I detta nationens icke politiska samhällsliv och
dess fortskridande förändringar framträda de för olika historiska
utvecklingsperioder kännetecknande dragen ofta vida skarpare
än uti stats- och författningshistorien.

En juridisk-sociologisk-ekonomisk studie över medeltiden, sådan

194
som t. ex. Paul Vinogradoffs Villainage in England (1892), ger
oförlikneligt mycket väsentligare bidrag till utformandet av det
världshistoriska begreppet »medeltid», än några författnings-
historiska, krigshistoriska eller dynastihistoriska undersökningar
och skildringar förmå. Vad som gör »medeltiden» till ett uni-
versellt skede i folkens historia, en världshistorisk period av den
mest typiska art, det kunna vi lära känna icke enbart genom
att studera feodalstatens politiska uppkomst genom erövring
eller genom de territoriella ämbetsmännens växande makt och
självständighet, utan framför allt genom att utforska, hur folkets,
de »livegnas» äldre sociala och ekonomiska tillstånd för-
vandlas därigenom, att den territoriella, för ekonomiska ända-
mål starkt utnyttjade adelsmakten insköts mellan konung och
folk.

Ett sådant studium av ett folks medeltid inifrån det sociala
folklivets kärna, i stället för utifrån dess politiska hölje, förut-
sätter likvisst, att även de föregående perioderna i nationens
historia studerats på liknande sätt samt att metoden genomföres
också för de följande perioderna. Ett visst världshistoriskt skede
kan icke i grund utforskas isolerat från de övriga, just därför
att det icke är någonting självständigt, utan endast en länk i en
kedja, ett moment i en rörelse, en övergång, ett stadium uti en
livsförvandling — såsom t. ex. en persons »ungdom» är över-
gången mellan hennes »barndom» och »medelålder» och tillsam-
mans med dessa bildar stadier i hennes oavbrutna förvandling
från ett foster till en åldring.

Mellan samhälle och kultur — mellan å ena sidan sådana
företeelser som äktenskapet, familjen, ätten, stammen, staten,
rättsordningen, hushållningen och å andra sidan religion, ve-
tenskap, konst, moral — förefinnes en real skillnad, som inbjuder
till en viss vetenskaplig arbetsdelning. Samhällsvetenskaperna
kunna sammanföras till en grupp för sig och kulturvetenskaperna
till en annan. Att söka hålla dessa tvenne grupper skarpt isär
bleve dock varken nyttigt eller nöjsamt; bland annat därför att
det ofta är omöjligt att avgöra, om en företeelse inom männi-
skans andliga livsområde bör rubriceras såsom »samhälle» eller
såsom »kultur». Äro t. ex. sedvänjor och moder »samhälle»

195
eller »kultur»? De äro tydligen bådadera — sociala och kultu-
rella företeelser på en gång. Något socialt finnes i all kultur
och något kulturellt i allt socialt.

Det sociala i allmänhet är varje själslig påverkan eller växel-
verkan mellan mänskliga individer. Har denna påverkan sexu-
ell, politisk, rättslig, ekonomisk, religiös, pedagogisk, etisk inne-
börd, tala vi om sexuellt, politiskt, rättsligt, ekonomiskt, reli-
giöst, pedagogiskt, etiskt samhällsliv; det vill säga att det är
fråga om äktenskap, familj eller ätt, stat och rättsordning,
folkhushåll eller privathushåll, kyrka och skola.

Det kulturella i allmänhet är varje odling och stegring eller i
viss mening inriktad utveckling av mänskliga själsförmögenheter
och själs verksamheter. Den etiska kulturen förädlar individens
hållning gentemot livet och tillvaron i allmänhet. Den sociala
kulturen gäller kvaliteten av de personliga förhållandena män-
niskorna emellan. För den religiösa kulturen står arten av
människans tro på och förhållande till högsta, osinnliga makter
i fråga. Den intellektuella kulturen är utvecklingen av männi-
skans kraft att tänka och veta, och den estetiska är odlingen
av hennes konstdrift.

Helt visst är det högsta i kulturen städse någonting rent
personligt. För att nå högst i religion, etik, konst, vetenskap
måste man vara född med den stora gåvan. Men snillet är,
om än på sitt mycket avvikande sätt, »ett socialt djur» liksom
alla andra människor, och kan ej undgå att mer eller mindre
vara »barn av sin tid», d. v. s. »barn» av den sociala och
kulturella utvecklingen fram till hans egen tid. De stora geni-
erna skapa visserligen i regel icke med tanke på samhälle och
medmänniskor; men deras verk bli dock slutligen i någon mån
andras eller allas egendom, en beståndsdel uti samhällets all-
männa kultur.

På detta sätt verkar geniet såsom faktor i en kulturens, med
samhällets delvis parallellt löpande utveckling, ehuru geniet självt
icke är en produkt av samhällets eller kulturens utveckling.
Vi kunna i alla historiens skeden förvänta, och iakttaga faktiskt
också, geniets häpnadsväckande, kulturens allmänna ram vid
tillfället vida överskridande prestationer. »Det personliga» är
och förblir »det högsta i historien», då det är av mäktigaste
art. Men historien är icke blott geniernas sporadiska uppträ-
dande, vilket utgör historiens salt, utan är även de mer eller

196
mindre ogenialiska massornas leverne samt framåt- eller uppåt-
och bakåt- eller nedåtskridande i social och kulturell standard
under årtusendenas lopp.

*	*

*

Att världshistorien är kulturernas utvecklingshistoria lika väl
som samhällenas ger den ett dubbelt innehåll och historieforska-
ren en dubbel uppgift. Då det finns en samhällsformernas och
teknikens arkeologi, bör det också finnas en kulturens arkeologi.
Vid sidan av samhällsutvecklingens perioder böra vi kunna
konstatera kulturutvecklingens perioder. Och det blir ett pro-
blem för sig att avgöra, i vilken mån de två periodserierna syn-
kronisera.

Bland banbrytande genialiska kulturarkeologer intar E. B. Tylor
ett framstående rum. Hans förnämsta verk Primitive Culture
(1871) handlar visserligen till mer än hälften om religionens
arkeologi. Men detta är icke en tillfällighet eller en ensidighet
hos författaren. All »primitiv kultur» är religion eller starkt
religiöst färgad. Religionen är det moderssköte, ur vilket veten-
skap och konst och moral i tidernas morgon framsprungit. Det
är först senare som dessa blivit »världsliga». Ursprungligen
voro de alla heliga och mystiska, liksom deras moder, religionen,
ännu.

Vetenskapens begynnelse heter mytologi och magi. Och en-
ligt Tylor är animismen — tron på själar och andar — all reli-
gions ursprungsstadium och i viss mån också dess kärna hela
utvecklingshistorien igenom. Mellan myter, magiska konst-
stycken och andetro finnas hos den primitiva människan inga
klara gränsmärken. Hon skiljer icke principiellt mellan sig
själv och naturen, mellan levande och livlösa ting, mellan dröm
och verklighet, mellan avsiktlig handling och mekanisk händelse.
Hon känner icke objektiv regel eller lagbundenhet. Allt som
händer är ett godtyckligt handlande av väsen med en själ eller av an-
dar, liksom hennes egna ingripanden i världsordningen äro ett
sådant godtyckligt, tämligen regellöst handlande av en med själ
utrustad kropp.

På detta sätt blir tillvaron fruktansvärt intressant, men också
ganska hemsk och äventyrlig. Det blir ett oändligt besvär att
handla på rätta sättet gentemot alla synliga och osynliga »makter».

197
Kunskaper och skicklighet av rätta sorten äro högeligen av nö-
den. Icke underligt, att de i myter och magiska konster kunniga
få en social maktställning, som vida överstiger, vad de genom
kroppskrafter, krigisk duglighet, social organisationsförmåga
och tekniska färdigheter eller »hederligt arbete» kunnat för-
skaffa sig.

För Tylor stod det tidigt levande klart, att de arkeologiska
och yngre kulturföreteelserna »kunna klassificeras och ordnas
stadium efter stadium uti en sannolik utvecklingskedja». Han
ansåg det möjligt att »behandla hela mänskligheten såsom ett
homogent helt med sina olika delar ställda uti olika kulturella
utvecklingsstadier». Den nu levande »vilden», med verktyg och
vapen blott av trä, ben, horn och sten, är kulturarkeologiskt
identisk med de germanska folkens förfäder i ett visst stadium
av deras stenålder, i trots av att årtusenden och de mest djup-
gående rasolikheter skilja dem och nutids »vilden» åt.

198
LAMPRECHTS OCH
B R E Y S IGS PERIOD-
SYSTEMER

Att behandla ett folks hela sociala och
kulturella historia från avlägsnaste urtid intill närvarande ögon-
blick såsom en fortlöpande serie av utvecklingsstadier i stigande eller
sjunkande riktning eller attframställahela mänsklighetens historia så-
som en till sitt innersta väsen enhetlig, men kronologiskt och etno-
logiskt-geografiskt splittrad utveckling av samhällsliv och kultur,
detta var en vetenskaplig arbetsuppgift, som under århundra-
den och särskilt under det 19:de seklet förberetts på de mest
olika sätt och inom nästan alla humanistiska vetenskaper. Den
naturvetenskapliga utvecklingslärans genombrott med Darwin
och Spencer på i860—70-talen bidrog utan tvivel kraftigt att
främja den historiska evolutionismens mognande fram mot sekel-
skiftet. Det var då som Karl Lamprecht skrev sin Detitsche
Geschichte (1891 och senare) och Kurt Breysig arbetade med
sin Kulturgeschichte der Neuzeit (1900 och senare) och Geschichte
der Menschheit (I, 1907) samt gav oss den nya historieskrivnin-
gens program uti arbetet Der Stufenbau und die Gesetze der Welt-
geschichte (1905).

Lamprecht anknyter närmast vid de nationalekonomiska teo-
retikernas och historikernas periodindelning (särskilt Lists och
Hildebrands), men han söker samla hela den social-kulturella
nationalutvecklingen omkring en enda huvudlinje. Denna är
»nationalmedvetandets» utveckling från urtidens »mytologisk-
symboliska» former fram till nutidens »subjektivistiska» gestalt-
ning.

Kontinentalgermanernas urtid slutar enligt Lamprecht omkring
350 e. Kr. De två nästa perioderna. 350—800 och 800—1150,
visa oss nationalmedvetande i dess »typiska» gestaltning före och
under storkonungadömet. Perioden 1150—1500 är det adligt
och borgerligt »konventionella» nationalmedvetandets tid. Med

199
perioden 1500 — 1750 äro vi inne i det »individualistiska» natio-
nalmedvetandets period, under det »subjektivismens» skede leder
fram till våra dagar.

Meningen är, att den mänskliga själsutvecklingens perioder
äro avgörande för världshistoriens periodicering. Ett folks soci-
ala och kulturella utvecklingsstadium avspeglar eller koncentre-
rar sig uti en viss psykologisk form för medvetandet om arten
av medborgarnas sociala sammanhang med varandra. Hur tänker
man sig och hur tolkar man samhörigheten mellan hordens, stam-
mens, nationens medlemmar?

Tidigast tillgripes en härstamningssaga, vilken »symboliskt»
tolkar uppkomsten och arten av blodsbandet mellan hordens
medlemmar. Senare, i stammarnas period, diktas och memore-
ras ett epos, i vilket stammens urfäder och hjältar och tidiga
öden besjungas. Man är redan på väg att sätta ihop en folkets
historia och att ge samhörigheten en historisk förklaring. I ur-
tiden och stammarnas tid är det blodsbandsgruppen (horden,
ätten, stammen), som har »personlighet», icke den enskilde.
Han hämtar sitt personlighetsmedvetande ur ättens. Och dennas
personlighet är avbildad uti ättesagan, ättens epos. Genom att
tro på och låta sig inspireras av denna ursprungssaga eller
hjältedikt, blir den enskilde samhällsmedlemmen i sina grund-
stämningar, föreställningar, strävanden samstämd med alla andra,
vad samhälls- och kulturlivets huvudfrågor angår.

I den tidigare och senare medeltiden (800—1150 och 1150 —
1500) splittras nationalsamhället uti olika stånd med skilda av-
arter av national- eller samhällsmedvetande. Riddaren, den
andlige, borgaren, bonden — alla ha de ett starkt ståndsmed-
vetande, men ofta ett svagt nationalmedvetande. Ännu står
icke personligheten på egna ben. Man identifierar sig med sitt
stånd och har sin ära förankrad i dess ära. Och denna för-
värvas vanligen genom födelsen, åtminstone för riddarens och
bondens, de två äldsta ståndens, vidkommande.

Först med 1500-talet börjar den lösgjorda, på sig själv anvi-
sade individualpersonlighetens — individualismens och subjek-
tivismens — tid. Lamprecht kallar medeltidsmänniskans andliga
bundenhet inom sitt stånd för »konventionalism». Då dessa band
lossas och i merkantilismens tid ersättas med statens stränga för-
mynderskap över nationalsamhället, bli individens andliga gränser
flyttade och tendera nu att sammanfalla med nationens som ett helt.

200
Efter 1750, med den borgerliga liberalismens och demokratis-
mens genombrott uti samhällsteorien och senare även i den
politiska praktiken, börjar den enskilde att allt mindre känna
sig nationellt bunden eller över huvud fjättrad av yttre andliga
band. Härmed är vägen öppnad, pä gott och ont, för den
högsta grad av tankens, känslans och viljans frihet och de
personliga krafternas stegring och verksamhet. Solidariteten
med samhället blir nu frigjord från övertro och vill ej längre
vara någon moraliskt blind underkastelse inför traditionens på-
bud.

Att Lamprecht med sin socialpsykologiska periodicering av
Tysklands historia lyckats skapa ett system av bestående värde
synes mig i hög grad tvivelaktigt. Det förefaller mig som hans
grepp på psykologisk-historiska fakta över huvud icke var det
lyckligaste. Många grundtankar och enskildheter i hans stora
verk äro dock av obestridligt värde. Helt visst har han icke
förgäves gjort sig till förkämpe för den djärva och djupa tanken,
att »den historiska sociologien skall bliva den humanistiska
forskningens grundvetenskap».

*	*

*

Stadigare fotfäste för ett fortsatt arbete med världshistoriens
periodicering erbjuda Kurt Breysigs verk. De begreppsveten-
skapliga förarbetena för en systematisk, enligt evolutionistiskt
periodsystem uppbyggd världshistoria äro på ett förträffligt sätt
utförda i hans Aufgaben und Masstäbe einer allgemeinen Ge-
schichtsschreibung (1900). I skriften Der Stufenbau und die Gesetze
der Weltgeschichte bli de av Breysig urskilda världhistoriska
huvudperioderna med stor utförlighet definierade. Härigenom
vinnes äntligen full klarhet om periodiceringstankens hela inne-
börd för historieforskningen. Vill man ytterligare fördjupa sig
i Breysigs uppfattning av problemet, gives därtill gott tillfälle
uti så väl hans Kulturgeschichte som hans Völker ewiger Ur-
zeit.

»Det egentliga temat, vilket behärskar världshistoriens symfoni
som en evig melodi, synes mig icke vara staternas ständiga
uppåtstigande och nedgång eller konungarnas och fältherrarnas
liv och verk, såsom tre årtusendens historiker icke tröttnat att
förkunna», skriver Breysig. »Icke heller räknar jag hit de and-

201
liga strömningarna i vetenskapen, såsom upplysningstiden och
efter denna Comte och Buckle ville ha det, eller i konst och
religion, såsom det för vår egen tid, med dess lutning åt det
mystiskt-ofattbara, vill synas. Jag tror snarare, att blott det
sociala eller om man vill sedliga förhållandet människorna emellan,
reducerat till sin allmännaste formel, kan erbjuda det evigt gamla,
alltid nya stoffet för historiska betraktelser. Historiens vikti-
gaste problem utgöres av de förhållanden, vilka med starkare
eller svagare band omsluta den enskilde, varje människa, dig
och mig, och fjättra varje dödlig vid de närmaste tingen.»

Vill historieforskaren dela sitt ämne, kan det vara fråga blott
om att isärhålla »folkens och människornas sociala beteende och
deras andliga liv, men såsom enhet kan historieforskningen
icke vara annat än en vetenskap om båda i oupplöslig före-
ning». Härigenom blir den psykologiska uppfattningen överord-
nad den sociologiska. »Ty vad är historien slutligen annat
än viljans, känslans, tänkandets, de andliga funktionernas historia?»

Att göra enbart historiens absoluta kronologi eller enbart
geografiska eller enbart etnologiska förhållanden till ledtråd och
indelningsgrund för en världshistorisk framställning har visat
sig vara förfelat. Den rätta historiska översikten och inblicken
uti mänsklighetens utveckling erhålles blott genom att fasthålla
grundtanken, »att världshistoriens innehåll utgöres av en serie
tillstånd, vilka låta påvisa sig i samma följd hos alla folk och
folkdelar, men vilka icke alla folk genomlevat ännu». Under det
somliga ännu stå kvar i sin barndom, ha andra hunnit fram
till mognare åldersstadier.

Världshistorien kan liknas vid en trapp-pyramid. Olika folk
stå på olika, lägre eller högre trappsteg av social och kulturell
utveckling. I det stora hela är det alltid samma trappsteg de
stiga upp för, nedifrån räknat. De som hunnit högst hittills,
ha väl i regel delvis en större ursprunglig begåvning att tacka
härför, en rasskillnad mellan dem och de ännu på låga trappsteg
kvarstående folken. Men det är icke uteslutet, att många av
dessa senare i sinom tid kunna fortsätta vandringen uppåt.

En intressant uppgift blir då att undersöka, huru alla jordens
nu levande raser och folk fördela sig på de olika världshistoriska
»trappstegen» eller utvecklingsstadierna. Vi skola måhända
finna, att alla huvudstadier äro representerade, från de lägsta
till de högsta historiskt kända.

202
I anslutning till den äldre historieskrivningen urskiljer Breysig
sex världshistoriska utvecklingsstadier eller perioder: urtid, forn-
tid, tidigare och senare medeltid, nyare tid, nyaste tid. För
kontinentalgermanerna anser han, att urtiden slutar omkring 400
e. Kr. och att forntiden räcker till goo samt att medeltidens
tvenne skeden skiljas genom året 1150. Den nyare tiden börjar
1494 och den nyaste tiden 1789.

Tillämpas periodschemat på Grekland (närmast Aten), få vi
först konstatera, att urtiden är okänd. Breysig antar, att dess
slut möjligen kan sättas omkring 1500 f. Kr. Forntiden varar
till 1000 f. Kr. Den tidigare medeltiden faller mellan 1000 och
7 50, den senare mellan 7 50 och 500 f. Kr. Atens nyare tid
omfattar blott 500—400 ungefär. Dess nyaste tid varar från
omkring 400 till 30 f. Kr.

Vad Rom angår, äro både forntid och urtid okända. Roms
äldre medeltid förlägger Breysig ungefär mellan 753 och 500
f. Kr. samt den yngre medeltiden mellan 500 och 330. Såsom
Roms nyare tid räknar han skedet 330—133 f. Kr. och såsom
dess nyaste tid perioden 133 f. Kr. till 476 e. Kr.

*	*

-	-	*

De olika, universella utvecklingsstadierna definierar Breysig
provisoriskt på följande sätt.

»Urtidsstadiet är det utvecklingsskede, som omfattar mänsk-
lighetens till största delen för våra blickar dolda begynnelse
och slutligen leder fram till ett tillstånd av primitivt folkvälde,
som ännu föga inskränkes genom de alltid förhandenvarande
ansatserna till enskildas maktställning. Denna tidsålder känne-
tecknas genom en vidsträckt utbredning av gemensamhetshus-
hållningen, som blott sällan inskränkes av de enskildas individu-
alhushållning, vidare genom jaktens och fiskets övervägande
betydelse, vilken endast långsamt tillbakatränges av hackbruket
och det lätta åkerbruket. Vid fortsatt utveckling iakttaga vi
blodsförvantskapsorganisationer utöver separatfamiljens omfatt-
ning samt en enkel kult av de dödas själar, dyrkan av en
mångfald djur- och människoandar och så småningom fram-
trädande gudagestalter. Detta utvecklingsstadium är för övrigt
rikt på understadier.

»Forntidsstadiet kännetecknas genom framträdandet av politisk
envåldsmakt samt genom statsmaktens inre och yttre utvidgning
i form av grundandet av allt större och mäktigare konungariken,
vidare genom en ofta, men icke alltid rikare utveckling av
folkhushållningen, i synnerhet på stadshandelns och stadshant-
verkets område. Det uppstår en högadel och en tjänsteadel.
På religionens område växa nu gudagestalterna allt högre och
tendera att sammansmälta för att närma sig monoteismen.
Konsten kännetecknas genom hjältesångernas utveckling samt
genom uppförandet av väldiga, om ock något primitiva bygg-
nadsverk.

»Medeltiden innebär inom det statliga livet en tillbakagång
av konungamakten, ett försvagande och splittrande av stats-
makten, samt kännetecknas på klassutvecklingens område av
adelns uppstigande till härskarställning samt av framträdandet
av ett självständigt och statlig makt eftersträvande borgerskap.
Det andliga livet på detta stadium karaktäriseras på ett avgö-
rande sätt i troslivets historia genom en aningsfullt mystisk
fördjupning av föreställningarna om Gud och tillvaron, främ-
mande för forntidsstadiet. Inom konsten iakkttaga vi skapandet
av de sirligaste och konstrikaste byggnadsstilar samt av hjälte-
sångernas vidare utveckling och uppkomsten av en högre konst-
lyrik.

»Den nyare tiden leder, efter statens försvagande genom
adeln under medeltiden, till en utomordentlig förstärkning av
statsmakt och statssinne så väl i det inre som i det yttre.
Denna utveckling antar ofta formen av en ny och oinskränkt
konungamakt, men gestaltar sig stundom även såsom ett helt
eller halvt, men nu statligt sammanslutet adelsvälde. Statskri-
gen och erövringarna ökas på ett iögonfallande sätt. Då han-
del och industri hittills saknats, erfara de nu en stark utveckling.
Klasstrider och klassomvälvningar förekomma i påfallande
ringa utsträckning. Troslivets intensitet minskas märkbart
under inflytande av en framträdande intellektualism. Vetenska-
pen i egentlig mening uppstår nu. Skådespelet såsom konstart
skapas. Målarkonst, skulptur och arkitektur uppleva en ny
blomstring.

»Den nyaste tiden behärskas i statligt avseende av motsätt-
ningen mellan en framträngande folkmakt och en stegrad eller
nu pånyttfödd monarkism. Världsriken utbreda sig och utveckla
en hittills okänd makt och den nya caesarismens prakt. Denna

204
motverkas av folkmakten, som aldrig varit starkare sedan urti-
den och stöder sig pâ en exempellös stegring av handeln och
industrien samt folkhushållningen över huvud. Betydelsefulla
politiska faktorer bli nu den enormt rika högre borgarklassens
makt och det lägre, av den växande stordriften tryckta borger-
skåpets missnöje. En mer eller mindre utpräglad pånyttfödelse
av troslivet kämpar med den allt starkare utbredda otron. Före-
ställningslivet behärskas, om icke helt så åtminstone vad utveck-
lingsriktningen angår, av en empirisk och beskrivande detalj-
forskning och en realistisk konst.»

*

Breysig betonar, att dessa historiska begreppsbestämningar
äro »ytterst grova» och »rent provisoriska» samt att de »häfta
vid företeelsernas yta och i ingen mån nedtränga uti dessa sjä-
lens djupare förändringar», vilka äro de egentliga grundfakta
uti all historisk utveckling. Dock menar Breysig, att uti denna
hans perioddefinitioners »ytlighet» och »grovhet» ligger en för-
tjänst, nämligen den att göra dem »otvetydiga» och »obegränsat
giltiga».

De »yttersta mål», som historieforskningen bör eftersträva,
ligga dock enligt Breysig icke på den rent deskriptiva forsk-
ningens fält, utan just på begreppskonstruktionens och systema-
tikens eller »teoriens», såsom det vanligen kallas. Han tror
att det i grunden blott är historieforskningens oerhört om-
fattande material och därför mycket långsamma fortskridande
till en tillräckligt fullständig behärskning av detta, som hittills
tvingat historikerna att vara skildrare i stället för begrepps-
forskare, systematiker, teoretiker.

Den nuvarande historievetenskapen kommer en gång att er-
sättas med »en lära om den historiska utvecklingens former
och vägar, en teori för de historiska processernas mekanik».
Då ha historia och etnologi blivit ett.

205
AG VILL ICKE UNDERLÅTA ATT OMEDELBART
starkt ifrågasätta, huruvida det är en lycklig tanke eller for-
mel att, såsom Breysig, tala om »de historiska processernas
mekanik». Hos Breysig saknar jag över huvud detta skarpa
betonande av de principiella olikheterna mellan mekaniska och
psykologiska företeelser och vetenskaper, som enligt min mening
är av fundamentalaste betydelse vid diskussionen om historie-
vetenskapens vidare utveckling genom nya metoder och nya mål.

Begreppssystemet inom en ren själsvetenskap, såsom samhälls-
och kulturhistorien, måste vara i grund olikt begreppssystemet
inom en ren materievetenskap, såsom fysik och kemi, astronomi
och matematik. Detta beroende därpå, att de båda arterna av
verklighet, den psykiska och den materiella, enligt all erfarenhet
äro grundolika. Här gäller det icke minst just de i historie-
forskningen fundamentala begreppen »tid» och »period».

I den mekaniska, kemiska, astronomiska världen är all tid lika,
alla lika stora tidsavsnitt likvärdiga. Detta emedan de fysika-
liska och kemiska processerna bestå däruti, att samma elemen-
tära händelser förekomma omigen i det oändliga. Då en på
visst sätt upphängd pendel svänger fram och åter, är detta i sina
elementer alldeles samma företeelse, vare sig det händer år 3000
f. Kr. i Memfis eller år 1900 e. Kr. i Berlin. Då ett stycke
zink löses i svavelsyra, är detta samma företeelse, vare sig an-
ordningen åstadkommes i mitten av 1200-talet av Albertus Mag-
nus eller i mitten av 1800-talet av Justus von Liebig.

I den psykiska och historiska tillvaron däremot är all tid olika,
alla lika stora tidsavsnitt olikvärdiga. De själsliga och historiska
»processerna» utgöra en fortskridande förändring, aldrig en
upprepning. Detta är betydelsen av ordet »utveckling». Vad
som hände historiskt i Memfis år 3000 f. Kr. är med nödvän-
dighet någonting psykiskt annat, än vad som hände år 1900
e. Kr. i Berlin.

206
De »historiska processerna» ha icke någon »mekanik», ty de
ha en evolution. Liksom de fysikalisk-kemiska processerna icke
ha någon evolution; de ha blott en mekanik.

Fysikaliska och kemiska perioder kunna alltid anordnas så,
att samma händelse upprepas i varje period. Historiska perioder
kunna aldrig så ordnas. Varje historisk period är till sitt inne-
håll med nödvändighet olik varje annan. De två periodbe-
greppen, fysikens och historiens, äro således olika, liksom de
två tidsbegreppen, det mekaniska och det psykiska, över huvud
äro det.

*	*

*

Skall det finnas en begreppsvetenskap och en systematik in-
om historievetenskapen, måste det bli fråga om en helt annan
klass av begrepp och en helt annan art av systematik, än vi
förefinna i materievetenskaperna och matematiken. Skola vi
formulera världshistoriens »lagar», måste vi ha klart för oss,
att dessa »lagar» måste bli formler, som koncist beskriva en
evolution, en förändring utan upprepning; under det att fysikens
och kemiens »lagar» äro formler, som koncist beskriva händelser,
vilka i det oändliga identiskt återkomma eller låta sig identiskt
återanordnas.

Den som säger, att världshistoriska lagar finnas, är ofta en
teoretisk materialist, vilken utgår från, att allt som finnes är
atomrörelse och efter tillräcklig utforskning kan beskrivas såsom
atomrörelse, d. v. s. sammanfattas i en matematisk-mekanisk
formel. Man överflyttar det mekaniska lagbegreppet på histo-
rien — vilket vore rätt, om det, såsom han tror, funnes blott
ett lagbegrepp. Men nu är det absolut orätt, därför att till-
varon enligt erfarenheten uppvisar tvenne arter av lag (frånsett
den politisk-juridisk-sociala arten), nämligen mekanisk lag och
psykisk eller historisk lag.

De som förneka tillvaron av världshistoriska lagar, göra sig
ej sällan skyldiga till samma misstag som den teoretiske materia-
listen, i det de med lag mena mekanisk lag och förbise, att
de fysikalisk-kemiska lagarna ej äro de enda naturlagarna.

I naturen finnes liv- och livsutveckling, lika väl som inom
människans samhälle och kultur. Erfarenheten ger ej stöd för
antagandet av en till grunden gående väsensskillnad mellan livet
i naturen och livet i människan. Allra minst som forskningen

207
visar, att människan utvecklats ur naturen. Redan i naturen
är grundolikheten mellan mekanisk lag och psykisk lag för
handen.

Sant är däremot, att själsutvecklingen hos människan gått så
oändligt långt utom alla i naturen förekommande mått, att det
blir vetenskapligt fullkomligt berättigat att skilja mellan livs-
evolutionen i naturen och livsevolutionen hos människan eller
mellan natur och människa. Men man får icke göra denna
distinktion identisk med skillnaden mellan mekaniska och psy-
kiska företeelser!

Det går sålunda icke an att förneka världshistoriens lagbunden-
het, därför att världshistorien icke har någon mekanisk lag-
bundenhet. Växt- och djurrikena uppvisa, även de, en annan
än den mekaniska lagbundenheten, nämligen en evolutionär så-
dan. Och med denna är världshistoriens besläktad.

Växt- och djurlivets lag är förkroppsligad uti serierna av ut-
döda och levande växt- och djurarter. Livets lagbundenhet i
naturen är lagbundenheten i växt- och djurartseriens former.
Livets lagbundenhet i historien är de universella, sociala och
kulturella utvecklingsformernas lagbundenhet.

Konstaterandet av ett allmängiltigt historiskt periodsystem är
konstaterandet av en historisk lag. Den typ av lag, som det
här är fråga om, den evolutionära, är den för historien, liksom
för livet över huvud, karaktäristiska.

*	*

*

Det kan möjligen vid ett flyktigt påseende förefalla som en
motsägelse att tala om frånvaron av upprepning såsom den
historiska evolutionens kännetecken och att exemplifiera denna
sats med en periodserie, som »upprepar» sig hos alla folk.

Här gäller det dock endast att beakta, att vad som utsagts
om frånvaron av upprepning gäller den historiska evolutionens
förlopp, icke dess förekomst.

Varje historiskt evolutionsförlopp är ett sådant hos ett visst
folk eller en viss krets av nationer. Hela mänskligheten har
aldrig, så långt vår kunskap förmår tränga tillbaka i tiden, varit
indragen uti en enda, samtidigt från stadium till stadium fort-
skridande social och kulturell utveckling. På sin höjd kunna
vi antaga, att något dylikt varit fallet uti människosläktets be-

208
gynnelse, innan olika människoraser hunnit bildas — i fall vi
över huvud äro benägna att göra antagandet om människans
ursprungliga rasenhetlighet.

Erfarenheten lär, att de olika människoraserna och folken
ingalunda samtidigt genomlupit den universella skalan av sociala
och kulturella utvecklingsstadier. Alla ha gjort en början; men
de ha hunnit olika långt, då de bli föremål för historikerns iakt-
tagelser, dessa må nu ha utförts år 1900 f. Kr. eller år 1900
e. Kr. Därför ser det i ett givet ögonblick ut, som jordens olika
folk företedde en upprepning av samma skådespel — den histo-
riska evolutionen — men alla mer eller mindre på olika stadier
av skådespelets förlopp.

I grunden föreligger icke heller uti denna företeelse någon
upprepning. Det är fundamentalt samma livsprocess, människans
fortskridande andliga evolution från »vildens» primitivitet till
den högre kulturmänniskans relativa mogenhet, som fortgår inom
hela människosläktet samtidigt, men icke samtidigt på sam-
ma stadium.

* . *

En annan fråga är den, huruvida det icke dock finnes drag
uti världshistorien eller uti varje folks särskilda historia, vilka
äro av mekanisk typ och, liksom allt verkligen mekaniskt eller
materiellt, uppvisa drag av upprepning, ständigt återkommande
av samma läge eller tillstånd.

Sådana drag finnas i riklig mängd, men de äro icke känne-
tecknande för det själsliga såsom sådant, utan endast för den
materiella miljö, uti vilken vi städse förefinna det själsliga inbäddat.

Alla fysiologiska företeelser äro blandat materiella och vitala;
oftast med stor övervikt för de materiella kännetecknen. Fysio-
logien kan därför i stor utsträckning studeras såsom en materie-
vetenskap, såsom kemi och fysik. Vilket icke hindrar, att det
blir ett avsteg från verklighet och sanning att behandla fysiolo-
gien såsom en blott materievetenskap.

Med den fysiologiska psykologien, sinnesförnimmelsernas och
vissa andra kroppsverksamheters psykologi, förhåller det sig på
liknande sätt, ehuru med mindre övervikt för det materiella ele-
mentet. Själslivet mekaniseras i vissa avseenden genom sinnes-
organens, nervernas och hjärnans fysiologiska eller fysikalisk-
kemiska sätt att fungera.

14.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

209
Genom sin kropp är människan över huvud bunden vid hela
den övriga materiella tillvaron, sådan den är gestaltad på vårt
världsklot. Och genom denna materiella bundenhet av hennes
tillvaro blir densamma starkt mekaniserad. Vi nödgas t. ex.
äta och sova med en daglig regelbundenhet, som erinrar om en
ångmaskins behov av bränsle, vatten och vård — ehuru den
icke behöver vila. Men dessa mekaniska regelbundenheter och
upprepningar äro icke kännetecknande för det själsliga som
sådant, utan för det kroppsliga såsom sådant.

Människans ekonomiska verksamhet är intet annat än hennes
åtgärder för tillfredsställandet av kroppens behover genom de
medel, som den materiella miljön, den livlösa och levande natu-
ren, ställer till förfogande. Därav folkens avhängighet av geo-
grafiska och klimatiska förhållanden och naturförhållanden över
huvud.

Denna avhängighet är mycket betydelsefull, men den utgör
icke livets eller det själsligas eget väsen. En fattig diktares
beroende på ett mål potatis för att kunna alstra ett odödligt
skaldeverk är icke det karaktäristiska uti detta senare. Poetens
mekaniska bundenhet vid potatisen hindrar icke, att i hans verk
finnes något absolut nytt och enastående, något som aldrig var
och aldrig återkommer. Och det är detta, icke tvånget att för-
tära potatis, som är det kännetecknande för människan såsom
själsligt fenomen, då hon råkar vara ett poetiskt geni.

De människor, som icke äro genier, äro mer ensidigt meka-
kaniska i sina livsyttringar, men äro dock alltid något funda-
mentalt annat än verkliga maskiner eller fysikalisk-kemiska
laboratorier.

Att studera människolivets och den historiska utvecklingens
mekanisering genom geografiska och klimatiska förhållanden
blir en viktig uppgift för sig. Men man upptäcker icke på
detta sätt det karaktäristiska för människolivet och den hi-
storiska utvecklingen. Detta karaktäristiska är icke mekaniskt,
utan vitalitet, icke bundenhet, utan frihet, icke upprepning, utan
evolution av ständigt nytt. Och detta vitala, fria, evolutionära,
nya angår historikern som sådan i första rummet. I andra
rummet må han syssla med människolivets, av kroppslighet
och naturförhållanden betingade, mekaniska, eller rättare meka-
niserade, drag.

*

210
msdsenss

Det finns en olikhet mellan de materiella och de psykiska
företeelsernas lagbundenhet, som ur vetenskaplig synpunkt
mer än något annat kännetecknar väsensskillnaden mellan de
tvenne arterna av verklighet.

Då vi genom systematiska iakttagelser förvärvat ett visst mått
av kunskap om de mekaniska, akustiska, optiska, elektriska, ke-
miska och även de fysiologiska företeelserna, äro vi i stånd att,
med stöd av en del redan kända fakta, förutsäga andra fakta,
som ännu icke iakttagits eller först framdeles kunna inträffa eller
komma att inträffa.

Astronomen förutsäger med största noggrannhet stjärnhimmelns
utseende från en viss punkt på jorden i något framtida ögon-
blick vilket som helst, åtminstone vad de hittills iakttagna
himlakropparnas läge beträffar. Fysikern och kemisten äro i lik-
nande lycklig belägenhet. Kemisten har till och med varit i
stånd att angiva fundamentala egenskaper hos ännu icke upp-
täckta grundämnen och har fått förutsägelsen noga bekräftad,
då dessa sedan verkligen upptäcktes; alldeles som astronomerna
kunnat påstå tillvaron av oupptäckta himlakroppar, som sedan
också befunnits vara tillstädes, där de enligt beräkning borde finnas.
Även fysiologen kan med framgång profetera en hel del, ehuru
icke fullt med den osvikliga trygghet som fysikern och kemisten.

Med full rätt gäller det inom materievetenskaperna som ett
väsentligt kriterium på vetenskapens mogenhet, att sådana för-
utsägelser av kommande händelser äro möjliga. I själva verket
innebär detta intet annat, än att man upptäckt de materiella
förloppens grundegenskap att i det oändliga identiskt upp-
repa sig eller återkomma, och att man ser sig i stånd att lita
på och praktiskt tillämpa denna upptäckt, då det gäller kom-
mande händelser. Helt naturligt är ingenting annat äkta »lag»
för materieforskaren än en regelmässighet, bundenhet, förutsäg-

barhet av denna art.

Så långt är allt gott och väl. Men nu börjar
ligen då själsforskaren tror sig kunna tillämpa
kriterier på sitt forskningsområde för att kunna
tande av äran att kalla sin vetenskap för en

trasslet. Näm-
alldeles samma
komma i åtnju-
»sann» eller en

»mogen» vetenskap med »verkliga» lagar. Han härmar materie-
forskaren genom att begära av sig själv att, liksom denne,
kunna förutsäga kommande händelser. Detta som kriterium
på »mogenhet» och tillvaron av »lagbundenhet».

:

211


Ett gott exempel ger oss Henry Thomas Buckle (1821 —1862)
i sin länge obegripligt överskattade History of Civilisation in
Englayid (1857 och 1861). Han anmärker, att olikheten i »mo-
genhet» hos vetenskapen om »naturen» och vetenskapen om
»människan» »är så stor, att under det fenomenernas regelbunden-
het och förmågan att förutsäga dem ofta anses vara självklar,
t. o. m. i ännu obevisade fall, då det gäller fysiken, så gäller
en dylik regelbundenhet icke blott ej såsom självklar, utan den
förnekas till och med, då fråga är om historien».

Här ligger ett särskilt hinder i vägen för den, som vill »höja
historien till samma nivå som andra vetenskaper». Historikern
måste undanröja fördomen, att det finns något i de historiska
förloppens väsen, »som alltid måste dölja för oss deras framtida
gestaltning». Egentligen kunde historikern nöja sig med att
påpeka, att denna dogm »står i strid med det obestridliga för-
hållandet, att inom alla andra kunskapsområden ökad kunskap
beledsagas av ett ökat förtroende till den regelbundenhet, var-
med under lika omständigheter samma händelser måste följa
varandra».

Buckle vill icke nöja sig med att lämna historievetenskapen
»i dess närvarande empiriska tillstånd». Han vill »höja den till
rangen av en verklig vetenskap» (eller »naturvetenskap»).

Först diskuterar han frågan, »huruvida människornas och så-
ledes även samhällenas handlingar behärskas av fasta lagar eller
äro resultat av slumpen eller av ett övernaturligt ingripande».
Sedan tar han dogmerna om den fria viljan och predestinationen
i betraktande. Slutsatsen blir, att en helt annan grundåskåd-
ning måste vara den rätta, den nämligen, att de mänskliga
handlingarna kunna »förutsägas med ofelbar säkerhet», då vi
fullständigt känna deras »antecedentier» och »rörelselagar».
När vi noga känna en människas »karaktär» och »omständig-
heter», kunna vi förutsäga, vad hon kommer att taga sig till i
ett visst läge. Ty någon »fri vilja» finns inte; lika litet som
någon gudomlig förutbestämning av allt som skall hända.

»Antecedentierna» äro antingen i människans själ eller utan-
för denna. Det gäller att studera båda. Äro de båda kända,
så kan människans handlingar i givna situationer förutsägas.
Dessa äro materialierna för en sann historieforskning.

»På ena sidan ha vi människans själ» (Buckle tycks dock
mest tänka på hennes intelligens blott), »lydande sin egen till-

212
varos lagar och, då den ej påverkas utifrån, utvecklande sig
enligt sin organisations villkor. På andra sidan ha vi vad som
kallas för naturen, även den lydande sina lagar ...» De två
växelverka. Resultatet blir världshistorien. •

* , *

Buckles tydliga misstag ligger naturligtvis däruti, att han
förbiser evolutionens faktum hos människan (liksom i den levan-
de naturen). Det hjälper ej den vetenskapliga profeten att kän-
na de mänskliga »karaktärerna» och deras »antecedentier» och
miljöer, då dessa karaktärer eller själar äro underkastade utveck-
lingens lag och då själsutvecklingens kännetecken är att
frambringa det absolut nya och oförutsebara.

Då vi blicka tillbaka uti ett redan avslutat historiskt utveck-
lingsförlopp, ser det visserligen »lagbundet» ut, om man så vill,
men aldrig förutsägbart. Hela den historiska förutsägbarheten
inskränker sig därtill, att vi kunna förutse huvuddragen av en
kommande utveckling så till vida, som den kan förväntas upp-
repa det väsentliga av en redan timad utveckling. Vi kunna
förutse, att son och dotter skola genomlöpa samma fysiologisk-
psykologiska typstadier, som fadern och modern och män och
kvinnor i allmänhet inom folket i fråga genomlupit. Vi kunna
förutse, att en stam av vildar, om den finge utveckla sig några
årtusen ostörd av högre civilisationer och om den över huvud
hade tillräcklig utvecklingskraft, skulle uppvisa ungefär samma
kulturella och sociala typstadier, som enligt historisk erfarenhet
kännetecknat alla hittills längst hunna folk.

Men vi få ej förbise, att vi aldrig kunna förutsäga den psy-
kiska utvecklingen själv. Om vi icke på förhand genom erfaren-
het visste, att den mänskliga 2-åringens psykiska typ hos nu-
tida europeiska folk regelmässigt avlöses av 14-åringens och
dennes av 30-åringens (om vederbörande får leva), så skulle vi
aldrig på grund av några andra kunskaper kunna förutsäga
just denna typutveckling, denna typserie. På samma sätt för-
håller det sig med den sociologiska och kulturhistoriska typse-
rien. Sedan den en gång är där, kunna vi förutsäga dess upp-
repning i vissa fall. Men vi hade aldrig kunnat förutsäga den
själv. Således icke heller dess vidare fortsättning.

Åtminstone ej såsom vetenskapsmän och teoretiker. För den

213
sociala och kulturella praktikern ligger saken så till vida annor-
lunda, att han kan vilja något beträffande mänsklighetens fram-
tid och att han kan lyckas att i någon mån förverkliga sin
vilja. Vet han vad han vill och lyckas han, då har han likväl
endast i oegentlig mening vetat något om den historiska framtiden.
Han kunde nämligen icke på förhand veta, om han skulle lyckas.
Ingen Alexander, Caesar eller Napoleon vet, om han lever i
morgon för att förverkliga sina planer av i dag. Och det är
ju för övrigt alls ej detta slags vetande, som Buckle och dylika
historiska teoretiker avse.

Historievetenskapen måste alltid förbli rent empirisk, vaddess
kärnproblem, den historiska evolutionens väsen och riktning,
beträffar. Om man söker efter en logisk eller matematisk for-
mel, som för alla tider kännetecknar människans utveckling, så
vet man icke vad »logik», »matematik» och »utveckling» äro i
sig själva och i förhållande till varandra. Och nöjer man sig
med en deskriptiv, empirisk formel, men gör man anspråk på
framtidsgiltighet för denna, så förbiser man, att den historiska
utvecklingen enligt sitt väsen måste bringa något helt annat i
morgon än den bragte i går.

Historiens lag kan vara endast en sammanfattning av den
världshistoria som varit; en sammanfattning av dess förlopp från
typ till typ, från stadium till stadium, från världsålder till världs-
ålder.

Om historien vore »behärskad»(!) av en lagbundenhet av den
fysikalisk-kemiska typen, vore mänskligheten i allmänhet och
historieforskaren i synnerhet mycket att beklaga. Sådant innebure
en idiotisk Langeweile så absolut mördande, att det vid detta
laget nog icke längre existerade någon mänsklighet och ännu
mindre några historiker.

214
VÄRLDSHISTORIEN ÄR INTET ANNAT ÄN MÄNNI-
skosjälens fortskridande förändring från en utgångspunkt,
som ännu ej var fullt mänsklig, fram till alltmera utpräglad
mänsklighet.

Begreppen »mänsklig» och »mänsklig utveckling» äro således
historieforskningens tvenne fundamentalbegrepp. Denna är en
av de kunskapsvägar, som erbjuda sig, då vi söka vetenskap-
ligt lära känna oss själva. Historikern studerar oss i vår ut-
veckling, ger oss den kunskap om allt mänskligt, som är att
vinna genom att iakttaga och beskriva gången av människans
genom seklerna långsammare eller snabbare fortskridande för-
ändringar.

En annan kunskapsväg än denna historiska är den psykolo-
giska analysens. Genom densamma tränga vi ned på djupet
av en given människotyps eller personlighets väsen. Varje så-
dan typ eller personlighet har dock historiskt sin givna plats,
är intet annat än en länk i den historiska kedjan, en mer eller
mindre betydande detalj uti det väldiga historiska panoramat.
Först då detta är givet, eller åtminstone tecknat i sina grund-
drag, får det fint utmejslade typ- eller personlighetsporträttet
sitt högsta kunskapsvärde. Individualbilden kräver sin histo-
riska bakgrund såsom en oumbärlig komplettering, vilken allena
kan ge oss ett begrepp om typens eller personens betydelse
eller värde uti tillvarons stora sammanhang.

Den historiska forskningen säger oss vad mänsklighetsut-
veckling är —- absolut och till skillnad från all annan livsut-
veckling på vårt världsklot. Först genom studiet av människo-
samhällets och kulturens utveckling kunna vi vinna en djupare
inblick uti livets, själslivets och livsutvecklingens väsen över
huvud. En sådan inblick är icke att uppnå genom biologiska
forskningar allena. Är livet på jorden fundamentalt något en-
hetligt, framsprunget genom evolution ur en gemensam begyn-
nelse, så äro också allt livs djupaste hemligheter uppenbarade
uti dess högsta förgrening, människans evolution.

215
Först härmed kan vår vetenskapliga världsbild över huvud
bli enhetlig och avrundad. Den livlösa materiens väsen måste
ses i belysning av den levande materiens, och omvänt. En
möjligast långt driven materieforskning ger aldrig en fullständig
världsbild och kan aldrig grunda en bärkraftig världsåskådning,
därför att det själsligas egenart måste saknas i denna »natur-
vetenskapliga» bild och åskådning av tillvaron. Det hjälper ej
den »naturvetenskaplige» filosofen, »naturfilosofen», att draga in
i sin tankekrets den biologiska evolutionen vid sidan av fysikens
och kemiens fakta. Något väsentligt av tillvaron fattas fort-
farande; det allra väsentligaste ur vår mänskliga synpunkt, näm-
ligen vår egen själslighet.

Dennas utvecklingsformer studerar historikern och når där-
med fram till tvenne de största kunskapsmål. Det ena är att
giva begreppen liv och utveckling deras rätta och fulla inne-
börd, i det biologens arbete kompletteras genom historikerns,
som i sig upptagit psykologens och sociologens. Det andra är
att genom ett möjligast fördjupat evolutionsbegrepp vetenskap-
ligt belysa dettas motsättning, materiebegreppet, och därmed
tillvarons väsen över huvud. Ty något annat än materia (eller
energi) och liv känner vetenskapen ej.

På detta sätt arbetar världshistorikern samman med natur-
forskaren så väl som med psykologen och samhälls- och kultur-
livets analytiker och specialister. Han arbetar samman med all
annan forskning för att slutligen främja det högsta kunskaps-
målet: den möjligast omfattande och fördjupade världsåskåd-
ningen.

*	*

*

Det duger dock icke för historikern att av vad material som
helst konstruera ett evolutionsbegrepp och sedan tillämpa detta
på världshistorien. Vi måste vinna själva utvecklingsbegreppet
ur vår psykologiska och historiska erfarenhet, för att kunna
vara förvissade om, att det är användbart vid beskrivandet av
just den fortskridande förändring, som världshistorieforskaren
gör till föremål för sin undersökning.

I växt- och djurrikets historia iakttaga vi helt visst en evo-
lution. Och fakta framtvinga uppfattningen, att människans
förfäder voro djur och att således människans evolution är en
förgrening från djurrikets. Men liksom utvecklingen inom växt-

216
världen uppvisar starka olikheter med utvecklingen inom djur-
världen, ehuru växter och djur måste antagas ha uppstått ur
samma urform av liv, så framträda också mycket djupgående
olikheter mellan människans och djurens själsutveckling.

Dessa senare olikheter äro så stora, att man velat frånkänna
djuren en »själ», i fall ordet »själ» skall användas om männi-
skans säregna art av själslighet. Och helt visst ligger det nå-
got berättigat i den tanken, att människosjälen är så särartad,
att den kräver att terminologiskt skarpt skiljas från djurets typ
av själ. Denna är ju åter mycket olik växtens. Åtminstone
vad högre djur och högre växter beträffar.

Om vi, för att beteckna vissa klasser av fakta, betjäna oss
av orden »växtsjäl», »djursjäl», »människosjäl», måste vi vara
medvetna om, att ett sådant språkbruk visar både vilse och
rätt. Det är riktigt så tillvida, som det framhåller, att det
hos växter, djur och människor iakttages företeelser av en art,
som saknar motsvarighet i den övriga, den icke levande, den
blott materiella, den fysikalisk-kemiska, tillvaron. Språkbruket
är dock falskt i den mån det kan föranleda till förbiseende av
de ofantliga reala skiljaktigheterna mellan växtens, djurets och
människans själslighet.

Dessa skiljaktigheter lära vi känna framför allt genom att
studera evolutionen inom växtriket, djurriket och människans
samhälle och kultur. Vi iakttaga då, att växt- och djurevolu-
tionerna innebära stora kroppsliga förvandlingar och framträdan-
det av en ofantlig mångfald i hög grad olika kroppsliga former,
under det att de själsliga differentieringarna och fortlöpande
förändringarna äro relativt mindre betydande. Hos människan
förhåller det sig alldeles tvärtom.

Kroppsligt har hon intill denna dag även hos de högst ut-
vecklade raserna relativt litet avvikit från den typ, som känne-
tecknade dem bland hennes förfäder, vilka ännu voro djur. (Var-
med naturligtvis icke skall vara sagt, att denna kroppsliga för-
ändring hos människan ej är högst avsevärd, absolut taget, och
synnerligen viktig att studera.) Själsligt däremot har människan
skilt sig från djurriket så långt, som betecknas i minimum av
det psykiska avståndet mellan de högsta eller de intelligentaste
vilda djurarterna och de lägsta »vilda» människoraserna. Det
maximala avståndet blir dock oerhört mycket större. Nämligen
då vi indraga en Platon, en Aristoteles, en Michelangelo, en

217
Beethoven, en Goethe i jämförelsen. Däremot få vi ej komma
med våra kloka husdjur (hundar, hästar, elefanter m. fl.), ty de-
ras tama klokskap funnes ej utan människans och är således
icke en evolution inom djurriket såsom sådant.

* . *

Någon den minsta verkligt vetenskapliga »förklaring» av
själslivets och själsutvecklingens fakta förmå vi tillsvidare ej.
prestera. Vi ha som vetenskapsmän intet annat att göra för
närvarande än att iakttaga och anteckna dessa så troget som
möjligt.

Själslivets »förklaring» såsom intet annat än en högre kom-
plicering av atomrörelse och molekylarsammansättning eller
energiomvandling må ju förefalla naturforskaren synnerligen
lockande, då den, om den lyckades, innebure segern för en
rent naturvetenskaplig eller rättare materievetenskaplig (»mate-
rialistisk») världsuppfattning. Så vitt hittills kan skönjas, är
detta försök dock dömt att stupa på den faktiska grundskilj-
aktigheten mellan materiella eller energetiska och vitala eller
psykiska processer; en väsensolikhet som är innefattad i mot-
sättningen mellan de energetiska processernas eviga återkomst
och de psykiska processernas eviga fortskridande eller mellan
de materiella rörelsernas fundamentala riktningslöshet och de
själsliga förändringarnas fundamentala inriktning.

Begreppet »mål» (för en rörelse eller förändring) saknas i
den fysikalisk-kemiska världen, alldenstund alla tillstånd och
förändringar principiellt äro likvärdiga och reversibla och alla
tidsavsnitt principiellt äro av alldeles samma betydelse. Begrep-
pet utveckling, sådant det måste fattas enligt psykologisk erfa-
renhet, innebär motsatsen härtill, nämligen en målsträvande eller
inriktad, icke reversibel förändring; en förändring, uti vilken
alla tidsavsnitt således äro olikvärdiga.

Så länge vetenskapen icke känner någon brygga mellan
dessa tvenne huvudarter av tillvaro, är det intet annat än meta-
fysik (materialistisk metafysik) att dogmatisera om en monism
på materievetenskaplig grundval. En evolutionistisk monism
är naturligtvis ännu sålänge lika metafysisk. (Till en sådan hör
dock icke Spencers s. k. »evolutionism», som är rent materialistisk
och således i grunden alls icke någon verklig evolutionism.)

218
Komma vi någon gång fram till en monistisk världsuppfatt-
ning, synes det dock vara sannolikare att vi göra det från
själslivets och evolutionens än från materiens och repetitionens
utgångspunkt. Att en fortskridande, inriktad och i denna me-
ning målsträvande förändring ömsom uppåt och ömsom nedåt
eller ömsom framåt och ömsom bakåt i utvecklingsskalan nästan
avstannar och stelnar samt mekaniseras till ett likmässigt pend-
lande fram och åter omkring ett visst jämviktsläge, synes tänk-
bart. I varje fall lättare tänkbart, än att det mekaniska pend-
landet rycker upp sig till en inriktad, entydig rörelse eller för-
ändring.

Skulle entropilagen visa sig ha giltighet, vilket ju innebure
att alla materiella eller energetiska tillståndsförändringar beled-
sagas av definitiv värmeutjämning och därmed av en definitiv
minskning i möjligheterna till nya förändringar, så vore hela
den materiella tillvaron intet annat än ett fortsatt nedsjunkande
från intensivare till allt mindre intensiva rörelser, tillstånd och
tillståndsolikheter. Man skulle då kunna komma fram till en
mycket besynnerlig och hopplös monism, en sådan som i hela
tillvaron såge intet annat än ett sjunkande, ett stelnande från
liv till materia (eller energi) och från energetisk differentiering
till entropiens platta »värmedöd».

Inför möjligheten av sådana hemska avvägar kan det vara
klokt för vetenskapsmannen att tills vidare avstå från att beträda
de metafysiska stigar, vilka allena synas kunna leda fram till
en monistisk världsbild. Det återstår då intet annat än att för
närvarande stanna utanför både monism och metafysik och att
lugnt tills vidare låta den dualism gälla, som erfarenheten ger
vid handen, då den visar oss å ena sidan den materiella eller
energetiska världens repetitioner och å andra sidan den vitala
eller psykiska världens evolution. Genom att fördjupa våra
kunskaper om de fundamentala olikheter, som här föreligga,
kunna vi i varje fall intet annat än främja vetenskapen uti dess
mest centrala område, där den anknyter till metafysik, filosofi,
religion.	.

*

Det är i varje fall endast såsom evolutionist fullt och helt,
som historikern förmår lösa sin stora uppgift uti vetenskaper-
nas konsert; endast genom att fatta världshistorien som en

219
evolution av sociala och kulturella typer, som en serie av sam-
hällets och kulturens utvecklingsstadier.

Den urgamla tanken om världshistorien som en serie världs-
åldrar bär uti sig en kärna av djupaste sanning, vilken det är
den moderna historikerns högsta uppgift att giva en central plats
inom vetenskapen. Något annat sätt att vetenskapligt skildra
mänsklighetsutvecklingen, än att upptäcka och beskriva världs-
åldrarna, sådana de framträda uti alla folks historia och när-
varande tillstånd, gives icke, ty världsåldrarna äro de olika
sociala och kulturella tillstånd, vilkas uppkomst, blomstring, för-
fall och avlösning av varandra utgöra den mänskliga evolutio-
nens form och innehåll.

Begreppet världshistorisk period eller världsålder måste ge-
staltas så, att det ger ett fullödigt uttryck åt allt det väsentliga
uti de världshistoriska scenförändringarna, det universella histo-
riska utvecklingsförloppet. Detta är dock möjligt endast för
den historiker, som från början förstått rädda sig undan den
falska begränsning eller konstruktion av utvecklingens begrepp,
som tränger sig fram från naturvetenskapligt håll. Därav nöd-
vändigheten här av en kortfattad uppgörelse med den materi-
alistiska metafysiken och dess förvanskning av evolutionsbe-
greppet.

Då vi nu gå att i sina grunddrag studera världsåldrarna från
de tidigaste skönjbara till den yngsta, vilken måhända börjat
med 1914—18 års världshistoriskt enastående krigiska konflikt,
stå vi fria från bindande förpliktelser gentemot alla tidigare
världshistoriska periodindelningar och historiska teorier. Menin-
gen är att göra upptäcksresan genom arkeologiens, etnologiens,
historiens, samhälls- och kulturvetenskapernas anhopningar av
fakta utan annan vägledning än evolutionstanken, sådan denna
i det föregående historiskt exemplifierats och av mig i min Socio-
logi kunskapsteoretiskt preciserats.

Vi skola icke söka bekräftelse för något på förhand uppställt
periodschema, utan skola låta våra iakttagelser fritt gestalta pe-
riodserien så väl vad periodernas art som deras antal be-
träffar.

Undersökningens värde kan icke sökas i angivandet av den
enda rätta världshistoriska periodindelningen, ty historieveten-

220
skåpens framsteg måste städse komma att bestå uti förändrin-
gar i periodiceringen, och vi äro ännu endast vid begynnelsen
av en fullt medveten strävan att uppbygga den världshistoriska
framställningen i enlighet med den världshistoriska evolutionens
förlopp från stadium till stadium. Det måste här som i alla
andra fall vara nog för vetenskapsmannen att söka vinna ett
eller annat forskningsresultat, som i sig innebär ett framsteg
uti vetande och kan tjäna till utgångspunkt för ytterligare
framsteg.

*	*

*

I grunden är vetenskapligt arbete sitt eget ändamål, kultur.
Vi forska icke blott för forskningsresultatets, utan även för forsk-
ningsarbetets egen skull. Detta är en verksamhet, som kan och
bör stegra våra andliga krafter över huvud, icke blott de intel-
lektuella.

All forskning bringar oss ju i en särskilt intim beröring med
ett stycke verklighet. Vi lära icke blott känna och förstå denna
bättre. Även vårt känslo- och viljeliv måste påverkas av den
närmare bekantskapen. Av naturforskaren vänta vi med rätt,
att han har en mer än vanligt varm känsla för naturen, att han
drives i sitt arbete av denna och att hans arbete fördjupar den.
På samhällsforskarens förhållande till samhällslivet ha vi lik-
nande anspråk. Och att hos historikern förväntas historiskt
sinne, historisk känsla och fantasi, är självklart.

Det är icke här platsen att söka ingå på någon jämförelse
mellan naturstudiets och samhällsstudiets kulturvärde. De två
värdeklasserna äro nog inkommensurabla. Att en principiell
motsättning kan framträda mellan naturvetarens syn på sam-
hälle och kultur och samhällskunskaparens egen, därom vittnar
dock den naturvetenskapliga materialismens djupgående mot-
sättning till den psykologiska evolutionismen. Två grundskilj-
aktiga världsåskådningar brottas här. Skulle den förra kunna
anses lämplig för naturforskaren, så råder dock icke något tvi-
vel om, att den är särdeles olämplig för samhällsforskaren.
Och är det en av alla människors största livsuppgifter att »lära
känna sig själva», blir valet mellan den energetisk-naturveten-
skapliga och den psykologisk-kulturvetenskapliga grunduppfatt-
ningen av tillvaron icke tvivelaktig. Den förra är rent oduglig
för den kulturellt intresserade känn-dig-själv-strävaren, ty den

2 2 1
hjälper honom icke längre än tvärsigenom en utforskning av
den mänskliga kroppsligheten, mekaniskheten, kemismen, fysio-
logismen.

Det är dock icke denna, som särskilt kännetecknar oss såsom
människor, såsom samhällsbyggare och kulturskapare. För män-
niskan såsom sådan — d. v. s. såsom något annat och mer
än ett djur, en växt eller en sten — är det rätt angeläget att
icke stanna i djur-, växt- och stenstudiet, utan att komma vidare,
fram till det psykologiska och evolutionära hos henne själv.

*	*

*

Därför kan för människan intet kunskapsföremål vara av dju-
pare intresse, intet skådespel mer gripande, intet problem vita-
lare än hennes eget släktes ursprung och förvandlingar, ljusa
och mörka öden genom tiderna, segrar och nederlag i livets
strid, vinster och förluster av kultur och högsta livsvärden.

Vare sig vi vilja eller ej, veta det eller icke, äro vi själva
aktörer i detta underbara drama på gott och ont, av stort och
smått, högt och lågt, som sedan oräknade årtusen uppföres i
många akter och med många scenförändringar, men utan avbrott
av handlingens tråd, på denna enda livets skådebana i den
oändliga världsrymden, som vi ha någon egentlig aning om.

Vi äro själva med mitt inne i världshistoriens handling och
moral och bära ansvar för dennas fortsättning och halt. Med-
vetandet härom ger den enskilde känslan av ansvaret att leva
och väcker behovet att veta och förstå något om det stora
sammanhanget. Detta tillhör han genom blodsband och kultur-
traditioner, vilka förlora sig där borta i en forntid så avlägsen,
att icke ens ett förbleknat och brustet minne av en saga för-
täljer om den.

I det oändliga historiska perspektivet upptäcker den enskilde
sin egen litenhet, men också mänsklighetens underliga, tragiska
storhet. Hennes fundamentala främlingsskap och otrygghet i en
fientlig värld. Och därjämte hennes ovissa idealkamp med sig
själv för att av människan dana något som är förmer än människan.

Tvenne tyska skalder tolkade i oförlikneliga ord detta män-
niskans dubbelöde, detta världshistoriens dubbla vittnesbörd om
människans ödesbundenhet och om hennes utvecklingskamp med
sig själv.

222
Om det ena sjunger Hölderlin i Hyperions Schicksalslied.

■»Doch uns ist gegeben,
Auf keiner Stätte zu ruhn;

Es schwinden, es fallen

Die leidenden Menschen

Blindlings von einer

Stunde zur andern,

Wie Wasser von Klippe

Zu Klippe geworfen,

Jählings ins Ungeivisse hinab.»

Om det andra diktar Friedrich Nietzsche Aus hohen Bergen.

»Ein andrer ward ichl Und mir selber fremdb
Mir selbst entsprungen?

Ein Ringer, der zu oft sich selbst bezwungen ?
Zu oft sich gegen eigne Kraft gestemmt,
Durch eignen Sieg verwundet und gehemmt ?»

223

URTIDENS
VÄRLDSÅLDRAR

i.

MÄNNISKANS
BEGYNNELSE

i 5. Steffe

GEOLOGISKA OCH PALE
ONTOLOGISKA
VÄRLDSÅLDRAR

UR MÄNNISKANS EGEN OCH HENNES HISTORI-
kers synpunkter markerar människans begynnelse en ny
period i livets historia på vårt världsklot. Är teorien om dettas
ursprungliga glödande tillstånd riktig, existerade jorden, innan
livet fanns på densamma, och hade då redan hunnit genomgå
många förvandlingar. Människans historia är omsluten av livets
och livets av jordens, liksom dennas av vårt solsystems.

För att finna en fast, icke godtyckligt vald utgångspunkt för
människans historia, måste evolutionisten söka fotfäste någon-
städes i livets historia på jorden och därmed även i dennas egen
historia.

Paleontologerna, livets förhistoriker, vilkas forskningsmaterial
utgöres av mer eller mindre »förstenade» djur- och växtlämnin-
gar uti olika geologiska skikt, indela den del av jordens geolo-
giska historia, vilken hittills allena uppvisat säkra spår av livets
tillvaro, uti fyra huvudperioder. Dessa benämnas, från livets
begynnelsetid räknat: primärtiden, sekundärtiden, tertiärtiden
och kvartärtiden eller helt enkelt period I, II, III, IV. Period
I är sålunda livets forntid, period II livets medeltid, period III
livets nya tid och period IV livets nyaste tid eller nutid här på
jorden.

Med de geologiska perioder, som föregingo paleontologernas
period I, ha vi icke här anledning att särskilt uppehålla oss.
Några allmänna anmärkningar kunna vara nog.

De gängse uppfattningarna om de allra tidigaste geologiska
skedena, jordens »urtid», grunda sig icke egentligen på geolo-
giska, utan nästan helt på astronomiska eller astrofysikaliska
och astrokemiska iakttagelser.

227
Utanför vårt världsklot, ute i världsrymden, iakttaga vi i
huvudsak följande arter av himlakroppar: vår sol, vårt solsy-
stems större planeter (med sina månar) samt småplaneter och
kometer, dessutom lysande fixstjärnor, till vilka vår sol är att
räkna, samt mörka fixstjärnor, vidare de utanför vårt solsystem
kringirrande kometerna och andra celesta vagabonderna samt
slutligen de stora lysande massorna, vilka i starka teleskop dels
upplösa sig uti täta grupper av fixstjärnor, dels icke upplösa
sig, utan visa sig bestå av glödande gasmassor.

Granska vi vårt eget planetsystem ur mekaniska och kemiska
synpunkter, faller det i ögonen, att solens, planeternas och må-
narnas 'rörelse omkring sina axlar och omkring solen (resp, pla-
neterna) uppvisar samma riktning, samt att planetbanorna ligga
ungefärligen uti solekvatorns plan, och att alla solsystemets
kroppar äro sammansatta av ungefär samma, för oss här på
vår jord välbekanta kemiska grundämnen. Dessa återfinna vi
genom Spektralanalysen även uti fixstjärnorna och nebulosorna.

Sammanställas alla dessa fakta, och söka vi efter en hypotes,
som ger dem en enhetlig fysikalisk-kemisk förklaring och sam-
tidigt kan belysa vår jords uppkomst och geologiska utvecklings-
historia, så ligger den av Kant (1724—18 0 4) och Laplace (1749
■—-1827) oavhängigt av varandra formulerade uppfattningen mycket
nära. Man antar, att vårt solsystem ursprungligen varit en ne-
bulosa, en enhetlig, glödande, roterande gasmassa, som genom
avkylning uppdelat sig uti ringar, vilka sprungit sönder och
bildat planeterna och deras månar under bibehållande av rota-
tionen kring den ännu glödande centralmassan (solen).

Jordens »urtid» skulle då utgöra skedet mellan det glödande
tillståndet och t. ex. den grad av avkylning, som tillstadde
vattengasen att förtäta sig och bilda de första haven på jordytan.
Skilsmässan mellan »land» och »vatten» skulle således markera
början av jordens andra stora geologiska skede, jordens »forn-
tid». Men den egna, inre värmen kan ännu ha varit betydlig
så väl i landet som i vattnet, ehuru nödvändigtvis åtskilligt un-
der + 100° C i detta senare.

Detta gäller ju dock blott jordens yta. I det inre måste jor-
dens ursprungliga egna värme naturligtvis länge ha hållit sig
mycket högre och allra högst längst inne. Ar hypotesen riktig,
bör ett liknande förhållande mellan jordytans och jordkärnans
temperatur förefinnas ännu i dag. Kärnan kan vara glödande,
FIG. 54. pansarfisk (asterolepis) frân DEVON-TIDEN.

ehuru ytan nu har avsvalnat till en kyla, som redan skulle
omöjliggöra livets tillvaro på densamma, om icke värmeinstrål-
ningen från solen funnes.

*	*

*

Den icke av luft och vatten och i vatten lösliga salter bestå-
ende, »fasta» jordytans stelnande innebar bildandet av de allra
äldsta geologiska formationerna eller stenarterna. Möjligen äro
dessa ännu okända för vetenskapen. Åtskilligt tyder nämligen
på, att de viktigaste hittills kända äldsta bergarterna — gnej-
serna — undergått omvandlingar och ursprungligen varit iden-
tiska med den eruptiva bergarten granit, även den sammansatt
av huvudsakligen kvarts, glimmer och fältspat.

På denna äldsta kända bergart, »urberget», äro alla övriga
kända geologiska formationer uppstaplade. Mellan urbergets
gnejs och de äldsta kambriska avlagringarna ligga åtminstone
fyra väldiga geologiska formationer, under vilka land och hav
flera gånger växlat plats på stora delar av jordytan. Detta
långa skede kallas det proterozoiska. . I själva verket måste
det antagas, att livets begynnelse på jorden faller inom denna
period. Men de direkta bevisen genom försteningar äro ännu
mycket osäkra. Vi måste därför här lämna denna geologiska
tidsålder ur räkningen, ehuru den ingalunda får gälla som verk-
ligt »livlös» eller saknande en livsutveckling.

Av så mycket större vikt för livets och människans historiker
är det att känna de med de paleontologiska perioderna i tiden
sammanfallande geologiska skedena. Dessa äro, nedifrån det
äldsta räknat, i primärtiden följande: kambrium, silur, devon,
karbon, perm; i sekundärtiden äro de trias, jura, krita; i terti-
ärtiden: eocen, oligocen miocen, pliocen; i kvartärtiden : diluvium
och alluvium eller istiden och den geologiska nutiden. (Jämför
den bifogade översiktstabellen.)
Jordens och livets utveckling.

Geologiska och paleontologiska perioder från och med de första, fullt säkra
spåren av livsformer.

Paleontologiska perioder.	Geologiska perioder (efter den »azoiska»).	Karaktäristiska livsformer
I.  Primärtiden.	i. Kambrium.	Fullt säkra spår av livsformer. Äldsta kända svampdjur, koraller, tagghudingar, maskar, armfotingar, musseldjur, snäckdjur och led- ! djur. Trilobiternas »storhetstid». Alla djur- rikets huvudgrupper, utom ryggradsdjuren, representerade.
	2. Silur.	Ryggrads djuren börja. Broskfiskar, pansar- fiskar, ganoider m. fl. Skorpioner. Första insekter. Väldiga kryptogamskogar.
	3. Devon.	Fiskarna äro »skapelsens herrar».
	4. Karbon.	Amfibier och reptilier. De första spindlarna. Rätvingar och nätvingar. Växtvärldens »stor- hetstid».
	5. Perm.	Rik utveckling av insekter och kräldjur.
II.  Sekundärtiden.	i. Trias.	Äldsta ben fiskar. Kräldjuren äro under sekun- därtiden »skapelsens herrar». Spår av primitivaste däggdjur.
	2. Jura.	Jätteödlornas »storhetstid». Fåglarnas be- gynnelse. Primitiva däggdjur.
	3. Krita	Stark utveckling av ben fiskarna. Däggdju- rens äldre former. Korallernas, radiolarer- nas och musslornas »storhetstid».
III.  Tertiärtiden.	I. Eocen.	Stark utveckling av däggdjuren (i hela ter- tiärtiden). Första framträdande av insekt- ätare, fladdermöss, rovdjur, valdjur, gnagare, trögdjur, halvapor.
	2. Oligocen.	
	3. Miocen.	Omstridda spår av människans begynnelse. Apor.
	4. Pliocen.	Sannolika spår av människans begynnelse. Apor.
IV.  Kvartärtiden.	I. Diluvium (is- tiden).	Flera människoraser kända. Paleolitiska kulturperioder.
	2. Alluvium (den geologiska nutiden).	Neolitiska och senare kulturperioder.

230
Visserligen påträf-
far geologen hela den-
na serie av bergarter
ingenstädes uti orub-
bad och fullständig
följd uppstaplad ovan-
på den förkambriska
delen av jordskorpan,
det s. k. urberget, vil-
ket bildar det mäkti-
gaste lagret av sten-
massor bland alla geo-
logiska formationer el-
ler avlagringar. Icke
dess mindre står det
fast, att vi här ha att
göra med universella
eller nästan univer-

FIG. 55. DEN VÄXTÄTANDE JÄTTEÖDLAN (igua-
nodoii) från KRIT-TIDEN.

Den mätte omkr. 10 meter från nosen till svansspet-
sen. På ett enda ställe i Belgien ha 23 skeletter hittats.

sella skeden uti jordskorpans historia allt ifrån den tid, då
livet sannolikt ännu icke kunde existera på densamma. Man
har uppskattat, att de lämningar av livsformer förande geologiska
avlagringarna tillsammans skulle uppvisa en mäktighet på över
20,000 meter, om de tänkas ligga över varandra på ett ställe.

Det är sålunda ett övermåttan storartat, om ock icke synner-
ligen lätt tillgängligt museum, som geologen öppnar åt paleon-
tologen, då denne söker utforska livsutvecklingens förlopp på
vårt världsklot.

*	*

De för kambriumtiden karaktäristiska fossilerna, t. ex. de då
mycket framträdande kräftliknande trilobiterna, visa oss dock
ingalunda livet i dess primitivaste former. I själva verket äro
alla djurrikets stora grupper, utom ryggradsdjuren, redan repre-
senterade. De allra tidigaste livsformerna ha sannolikt icke
lämpat sig för fossilbildning eller ha lämnat avtryck, som äro
allt för svåra att igenkänna såsom sådana. Möjligen ha de
försteningar av äldsta levande väsen, som existerat i avlagringar
äldre än kambrium, blivit förstörda genom senare tillstötande,
universella geologiska processer.

I silurtiden intaga redan skorpioner en beaktad ställning vid

231
sidan av trilobiterna. Dessutom är silurtiden i livets historia
kännetecknad av sina väldiga kryptogam skogar. De äldsta
ryggradsdjuren äro vid silurtidens slut redan på skådeplatsen,
uti de jordytan då till stor del betäckande varma haven näm-
ligen. Det är fiskar, men utan ben och fjäll, underliga fiskar
med brosk i kroppen och hornplattor eller pansar utanpå den-
samma. Ännu i devontiden anträffa vi av ryggradsdjur blott
sällsamma fiskar. Dessa äro nu »skapelsens herrar».

I karbontiden framträda de första lantryggradsdjuren, de äld-
sta amfibierna och reptilierna. Denna periods utomordentligt
yppiga skogar av ålderdomliga jätteväxter, trädormbunkar och
fräkenväxter, lämnade materialet för våra sedan 1700-talets ut-
gång så högt värderade stenkol.

Trias- och juratiderna äro de jättelika, skrämmande land- och
havsödlornas hemska världsålder. Av juratidens jätte-skräck-
ödlor nådde många 20 meters längd och somliga nära det dubbla,
så t. ex. gigantosaurus africamis med sina 36 meter från nosen
till svansspetsen. Lårbenet av en i Förenta Staternas juraav-
lagringar funnen skräcködla, atlantosaurus kallad, är längre och
tjockare än en fullvuxen man av ordinära proportioner. Åtskil-
liga av dessa vidunder voro på det mest fantastiska sätt utstyrda
med rysliga taggar, horn, sköldar och plåtar på huvud, rygg
och sidor. Det torde kunna betraktas som en lycka för männi-
skans så väl själsliga jämvikt som kroppsliga jämnmått, att hon
icke var samtida med dessa sagolikt ohyggliga bestar. Redan
den relativt moderata djurvärld, uti vilken människan faktiskt
gjorde sin entré, synes ha gjort ett tillräckligt våldsamt intryck
på hennes fantasi och bidrog utan tvivel länge att göra hennes
fysiska kamp för tillvaron hårdare och brutalare, än vi nu
kunna ana.

En del av juratidens ödlor voro på olika sätt genom extre-
miteternas och svansens form avpassade för en primitiv flygtek-
nik. Det är också i denna geologiska period vi iakttaga de
övergångsformer mellan ödlor och fåglar, som måste betraktas
såsom utgångspunkter för hela den senare fågel världens utveckling.

I krittiden går det utför med reptiliernas stormakt. Men för
allehanda smärre och större vattendjur är nu den gyllene tiden
— för koraller, musslor, radiolarier, foraminiferer o. s. v., vilkas
kalkhöljen och kiselskeletter bildat bankar, öar, berg, hela mäk-
tiga geologiska skikt.

232
Nu, vid sekundärtidens
utgång, är de första dägg-
djurens tid inne. Och vid
övergången till tertiärti-
den bli spåren av detta
djurvärldensslutliga herre-
folk allt talrikare. Det
börjar blygsamt nog med
pungdjur, insektätare, flä-
dermöss och smärre rov-
djur samt med en del i
vattnet eller havet levande
former, särskilt valdjur.
Själva tertiärtiden är dägg-

FIG. 56. flygödlor (rhamphorhyachus OCH
pterodactylus) från juratiden.

djurens blomstringstid.

Deras formrikedom blir storartad så väl

kvantitativt som kvalitativt. Och det är betydelsefullt, att vi nå-

gonstädes i mitten eller mot slutet av denna djurlivets varmblo-
digaste period sannolikt ha att söka människans begynnelse eller
åtminstone hennes omedelbara föregångare inom djurriket.

På gränsen mellan tertiärtiden och kvartärtiden, i det istiden
inledande skedet, samt under kvartärtidens förra hälft äro även

mycket försiktiga och skeptiska forskare benägna att medgiva
människans begynnande tillvaro såsom högst sannolik. Fullt
bevisad anses den äkta människans existens allmänt vara från

och med mitten av kvartärtidens första huvudskede, istiden
eller diluvium.

Den geologiska och paleontologiska huvudperiod, som vi
kalla kvartären och dit vi räkna även hela skedet efter istiden,
inklusive nutiden, är således människans speciella världsperiod,
liksom primärtiden var växternas, trilobiternas och fiskarnas,
samt sekundärtiden var korall- och skaldjurens och ödlornas
samt tertiärtiden var däggdjurens.

Det synes dock sannolikt att forskningen slutligen definitivt
tilldelar människan även en god del av tertiärtiden. I samband
med denna fråga bli vi omedelbart ställda inför spörsmålet,
var es t i utvecklingen människolikheten är tillräckligt stor, för
att vi skola kunna tala om människans begynnelse. Vilka äro
egentligen kännetecknen på människan såsom sådan, till skill-
nad från det människolikaste djuret bland hennes förfäder?
Naturligtvis kan frågan om människans förekomst i tertiärtiden

233
visa sig vara starkt avhängig av sättet att besvara denna fråga
om kriteriet på den äkta människan.

Då detta antropologiska principspörsmål är av grundläggande
betydelse för samhälls- och kulturhistorikern, återkomma vi till
detsamma i det följande.

*

Den geologisk-paleontologiska forskningen kan sålunda icke
avslöja för oss spåren av livets allra äldsta utvecklingsstadier
på vårt världsklot. Bakom de mångfaldiga och relativt högt
organiserade livsformer, som vi upptäcka i primärtidens första
skede, kambrium, måste antagas ha legat en mycket lång utveck-
ling. Det fragment av livets drama, som vi kunna överblicka
—■ från och med kambrium till och med alluvium — vittnar
dock med stor vältalighet om en starkt stigande utvecklings-
kurva: från korallers, sjöliljors, trilobiters, sniglars, maskars,
armfotingars livsnivå upp till människans.

Uti ett fundamentalt samband med denna livets stigande evo-
lution tvärs igenom fjorton geologiska perioder stå de stora
samtidiga geografiska och klimatologiska förändringarna. De
tvenne sista i ordningen av dessa, istidens och efteristidens, upp-
levdes av människan och ha utan tvivel varit mäktiga yttre
faktorer uti hennes utveckling allt ifrån de tidigaste stadier, som
vi för närvarande förmå skönja.

Då vi här icke ha anledning att fördjupa oss i teorierna om
land- och vattenfördelningen och värmeförhållandena under de
förkambriska skedena, blir det nog för våra syften att angiva
några huvuddrag av de sannolika stora förändringarna uti kon-
tinentalmassornas och världshavens fördelning samt uti värme-
förhållandena från och med den kambriska tiden.

Växt- och djurvärldens så väl som slutligen även människans
förfäders och hennes egen geografiska spridning kan tydligen
icke rätt förstås utan att ställas i samband med de väldiga änd-
ringarna i storkontinenternas läge. Starka klimatförändringar
på hela jorden eller inom vissa världsdelar måste dessutom ha
främjat eller hämmat och på visst sätt inriktat många växt-
och djurarters och människans egen utveckling samt framkallat
betydande förskjutningar i arternas geografiska fördelning.

Kort sagt : livets stora vandringar på jorden kunna rätt upp-

234


FIG. 57. EN AV HÄSTENS STAMFÄDER MED TRE HOVAR (llipparion} FRÄN
.	MIOCEN-TIDEN.

fattas, blott då vi beakta de i olika geologiska perioder myc-
ket olika geografiska vandringsmöjligheterna och klimatologiska
vandringsmotiverna. Och utan att veta något om livsformernas
vandringar, människorasernas inräknade, äro vi ur stånd att rätt
förstå deras utvecklingsöden, och vad människan beträffar hennes
sociala och kulturella historia.

En viss anpassning i enlighet med omgivningens geografiska,
klimatologiska och biologiska karaktär är kännetecknande för
alla växt- och djurarter, människan icke undantagen. För hen-
nes del kommer till en sociologisk anpassning, i det folken, sam-
hällena öva inflytande på varandra i rent socialt och kulturellt
avseende — icke minst genom krig och erövring.

Många kännetecken hos en människoras eller ett folk måste
sålunda förbli obegripliga eller oförklarade, så länge vi icke veta,
genom vilka länder rasen eller folket eller förfäderna vandrat
och i vilka de dröjt långa tider och mottagit djupa kroppsliga
och själsliga inflytelser. Att uppfatta en rastyp eller folkkarak-
tär såsom anpassningSprodukt (så till vida som den över huvud
är detta) blott av förhållandena i det närvarande eller sista hem-

235
landet, kan innebära mycket stora förbiseenden och missupp-
fattningar, som felrikta hela framställningen av ifrågavarande
människotyp och dess kultur. Ett tidigare ursprungsland kan
ha satt djupa spår uti folklynnet. Ett i urtiden genomvandrat
land kan ha haft liknande verkan.

Ett folks psyke kan uppvisa en mosaik av vitt skilda, mäk-
tiga naturinflytelser, då urfäderna under årtusendens lopp genom-
vandrat trakter med mycket olika yttre livsbetingelser. I själva
verket veta vi ju, att många av nutidens nordfolk kommit söder-
ifrån och att mer än ett sydfolk har ett starkt inslag av nordiskt
blod.

Det är icke nog, att människan enligt en inre nödvändighets
lag förändras, även om hon i årtusenden förblir uti samma om-
givning. Denna ändrar sig ofta klimatologiskt och sociologiskt.
Och dessutom ändrar folket stundom omgivning genom sina
vandringar.

236
DE STORA GEOGRAFISKA
OMVÄLVNINGARNA SAMT
DJUR-OCH VÄXTVÄRLDENS
ALLMÄNNA UTVECKLING

I MITTEN AV DEN KAMBRISKA TIDEN, PRIMÄRTI-
dens första skede, lågo de norra och västra delarna av det nuva-
rande Europa enligt geologernas uppfattning under ytan av ett hav,
som sträckte sig västerut till Nordamerika och där betäckte större
delen av Förenta Staternas nuvarande område. I norr om
detta hav fanns en kontinent, som hade sin östkust strax utan-
för Norges och Irlands nuvarande västkuster samt med sin land-
massa betäckte hela nuvarande Nordatlanten, Grönland och östra
Kanada. I söder och öster om det kambriska Atlanterhavet låg
en annan stor kontinent, som omfattade Ryssland, Väst- och
Sydasien, västra Océanien, Nordaustralien, Afrika, södra nuva-
rande Atlanten och norra Sydamerika.

Under silur- och devontiderna inkräktar havet ännu mer i
Europa och Nordamerika. Denna väldiga sydkontinent, som an-
tages ha förenat Sydasien, Australien, Afrika och delar av Syd-
amerika i en landmassa, förblir dock tämligen oförändrad. Detta
anses gälla även karbon- och permtiderna. Under dessa stiger
emellertid största delen av Europa, utom Ryssland, upp ur havet.
Nu bildas de flesta av Mellaneuropas urgamla bergskedjor norr
om Alperna och Pyreneerna, dessa således icke medräknade.
England, Belgien, Tyskland o. s. v. få sina dyrbara stenkolsla-
ger. Klimatet under karbontiden måste ha varit mycket varmt
och fuktigt ända långt upp över norra polcirkeln. Under permtiden
hade Mellaneuropa ett torrt, men fortfarande varmt klimat.

Vi komma nu in i sekundärtidens trenne skeden —trias, jura
och krita — med deras mycket märkliga omvandlingar av för-
hållandena mellan land och hav. Triastiden anses i huvudsak
bibehålla den gamla landfördelningen mellan en nordlig och en

237
sydlig kontinent. Havet mellan dessa omfattade i slutet av Trias-
tiden på östra halvklotet nuvarande Medelhavet med starka ut-
vidgningar på Sydeuropas och Nordafrikas bekostnad samt med
en tämligen smal förlängning öster ut tvärs över Asien på lin-
jen Mindre Asien, Persien, Afganistan, Himalaja, Birma, Siam.

Mot slutet av juratiden har en stor scenförändring ägt rum.
De två huvudkontinenterna äro nu uppbrutna i huvudsakligen
trenne stora landpartier vardera. I norr utgöra Skandinavien,
Finland och Östersjöns gebit med dettas södra strandländer en
centralkontinent för sig. I öster om denna bildar huvudmassan
av Asien en annan kontinent, och vad västern beträffar, antar
man att Nordamerika, Grönland, Island och Brittiska öarna, med
mellanliggande nuvarande havsområde voro förenade till ytter-
ligare en kontinent. I söder iakttaga vi ett stort fastland, som
omfattar Sydamerika och Afrika med mellanliggande nuvarande
havsområde. Öster härom förmodas tillvaron av ett fastland
med Madagaskar i sin sydliga och Ostindien inneslutet i sin
norra del. Australien, Nya Guinea och Nya Zeeland voro sanno-
likt förenade uti en sydöstlig kontinent. Mellan de afrikanska
och skandinaviska fastländerna ligga talrika större öar, marke-
rande höjder, där Mellan- och Sydeuropa nu finnas.

Denna fördelning av land och vatten torde i huvudsak ha ut-
märkt även slutet av krittiden, dock med den olikheten, att Afrika
och Sydamerika nu voro skilda genom ett hav och att ytterli-
gare stora delar av Europa, såväl som Nordafrika, kommit under
vattenytan.

Klimatet var under triastiden i Mellaneuropa torrt och varmt,
men uti jura- och krittiden ett tropiskt öklimat. Det varma
klimatet sträckte sig då ända upp till Grönland och synes över
huvud ha behärskat nästan hela jorden.

*	*

Med tertiärtiden komma vi in i en geografisk och klimatolo-
gisk värld, som mera omedelbart intresserar oss, då densamma
blev skådeplatsen för däggdjurens högsta utveckling och därmed
också för framträdandet av människans omedelbara förfäder, om
icke t. o. m. av henne själv.

Under eocentiden bilda Europa och Nordamerika en kontinent
samt Afrika och Sydamerika sannolikt en annan. Europa och
Asien antagas ha varit skilda genom ett vatten, som gick fram
ungefär utefter östra sidan av nuvarande Uralbergen och skar
tvärs igenom till nuvarande Indiska havet. Sydeuropa liksom
Västasien lågo till största delen under Medelhavets yta, likaså
Nordafrika.

I oligocentiden drog sig havet bort från det mesta av Syd-
europa, men översvämmade i stället Nordtyskland och södra
Skandinavien. Under miocentiden bröt havet in mellan Europa
och Nordamerika. Medelhavet blev genom landhöjningar i syd-
västra Asien skilt från Indiska oceanen. I Mellaneuropa drog
sig havet undan. Nordamerika fick landförbindelse med Syd-
amerika.

På detta sätt uppstod den nuvarande typen av stora konti-
nenter: en västlig (amerikansk) och en östlig (euro-asiatisk-afri-
kansk) storkontinent, i stället för den nordliga och sydliga, som
synas ha kännetecknat de äldre förhållandena.

Det i vår kulturs historia så viktiga Medelhavet fick dock icke
fullt ut sin närvarande gestaltning förr än efter tertiärtidens slut.
Stora, ännu icke avslutade landsänkningar förorsakade avbrytan-
det av en del landförbindelser mellan Afrika och Europa, vilka
existerat under tertiärtiden.

Först i tertiärtiden, särskilt i dess miocena period, bildades
jordens för närvarande mest betydande bergskedjor : Pyreneerna,
Alperna, Apenninerna, Karpaterna, Kaukasus, Himalaja, Klip-
piga bergen och Anderna. Vulkanismen var länge mycket livlig,
icke minst omkring den nordliga Atlanten och i Sydskandinavien.

Europas medeltemperatur anses i eocentiden ha varit 10° C.
varmare än nu. Polarländerna hade ett klimat, som liknade
Sydeuropas närvarande. Värmen avtog långsamt under denna
period. I oligocentiden och början av miocentiden var Europas
klimat dock ännu subtropiskt. Mot slutet av pliocentiden, när-
mast före istidens inbrott, hade Europa synbarligen ungefär
samma klimat som i vår tid. Istiden, det märkvärdiga skedet
mellan pliocentiden och den geologiska nutiden, innebar icke
någon extrem temperatursänkning. En medeltemperatur, som
med blott 5° eller 6° C. understeg nutidens, var nog för att
möjliggöra Nordeuropas och norra Mellaneuropas samt Nord-
asiens och norra Nordamerikas isbetäckning.

*	*

*

239
Det är för oss av intresse att något i detalj iakttaga växt- och
djurvärldens gestaltning i tertiärtidens olika perioder, särskilt
därför att vi härigenom erhålla den nödvändiga förberedelsen
för en riktig uppfattning av den botaniska och zoologiska om-
givning, uti vilken människan slutligen framträder. Vi kunna ju
för övrigt ännu icke med någon visshet säga, huruvida denna
människans begynnelse ej bör antagas ligga så långt tillbaka
som i den mellersta tertiärtiden, d. v. s. i oligocen- eller åtmin-
stone miocentiden.

Av det redan sagda beträffande eocentidens varma klimat föl-
jer, att det icke ligger något överraskande däruti, att man från
denna period påvisat skogar av palmer, bananer, brödfruktträd,
lagerträd, magnolior, fikonträd o. s. v. i Mellaneuropa ända upp
till Östersjön. Där funnos ju ännu inga Alper, som skilde syd
och nord i Europa. Vi ha att i huvudsak tänka oss ett slätt-
land med kullar, men utan höga berg. Först efter de nya bergs-
kedjornas uppkomst, mot slutet av miocentiden och under plio-
centiden, drogo sig de subtropiska växtformerna bort från Mel-
laneuropa och ersattes av nordligare arter, tills slutligen Europas
flora före istiden fick ungefär samma karaktär, som den har nu,
efter istiden.

Vad de norra polartrakterna beträffar, är det tydligt, att träd-
gränsen ännu så sent som i miocentiden gick minst tio bredd-
grader nordligare än nu, d. v. s. att den gick upp till Novaja
Semljas nordspets och det inre av Spetsbergen, i stället för att,
såsom nu, stanna ungefär vid polcirkeln eller något norr om
Arkangelsk i Nordryssland. I Grönland har man på Disko-ön,
under 70:de breddgraden eller betydligt mer än 10 breddgrader
norr om nuvarande trädgränsen, funnit lämningar av magnolia,
lager, vin, valnöt, platan, kastanje, bok, ek o. s. v. I det ännu
nordligare under 8o:de breddgraden belägna Grinnell-land norr
om Nordamerika äro rester av lind, alm, hassel, björk och barr-
träd påvisade. Avståndet till nuvarande trädgräns är här lika
stort som distansen mellan Stockholm och Syrakusa på Sicilien.
Vill man i det nuvarande Nordamerika komma till trakter med
en vegetation motsvarande miocentidens i Grinnell-land, måste
man draga sig ned söderut, ungefär den dubbla nämnda distan-
sen eller till omkring 40:de breddgraden eller ännu längre.

*

240
Vända vi oss till djurvärlden, erbjuder sig först iakttagelsen,
att den del av densamma, som i utvecklingsskalan står under
ryggradsdjuren, redan i början av tertiärtiden hunnit antaga
samma prägel som den bär för närvarande. Leddjurens, maskar-
' nas, blötdjurens och de ännu lägre provinsernas klasser, ordningar
och släkten voro i eocentiden huvudsakligen desamma som nu,
men arterna voro andra. Det är inom artutvecklingen som ter-
tiärtidens fossiler, i den mån någorlunda fullständiga serier inom
samma släkte kunnat sammanställas, närmast belysa uppkomsten
av nutidens lägre djurvärld. Nästan endast arter av nutidstyp
äro representerade uti de pliocena avlagringarna. Arternas geo-
grafiska . utbredning var däremot naturligtvis en annan, så till
vida som en del länders klimatförhållanden då voro olika mot nu.

Bland ryggradsdjuren avveko tertiärtidens fiskar, groddjur,
kräldjur och fåglar föga från nutidens. Sekundärtidens jätteödlor
och andra egendomliga former av väldiga kräldjur synas ha dött
ut, innan den egentliga tertiärtiden börjar.

De starkaste avvikelserna, då man jämför sekundär- och ter-
tiärtiderna, uppvisa däggdjuren. De hade icke hunnit stort längre
än till sin begynnelse såsom »urdäggdjur» och pungdjur vid
sekundärtidens utgång, även om deras allra äldsta spår gå myc-
ket längre tillbaka. Under tertiärtiden utveckla de hastigt hela
sin storartade rikedom av ordningar, släkten och arter.

Från den äldre eocentiden känner man »urrovdjur», »urhov-
djur», »urhalvapor» samt insektätare och gnagarelika djur, för-
utom de äldre formerna såsom pungdjur och kloakdjur. Dessa
den äldre eocentidens former av vår tids rovdjur, hovdjur, halv-
apor och gnagare bildade dock icke ännu tydligt skilda ord-
ningar, utan stodo varandra i många avseenden ganska nära.
Differentieringen fortskred steg för steg under hela tertiärtiden
och framför allt under dess tidigare skeden. Denna geologiska
huvudperiod ger därför några av de bästa stöden för den bio-
logiska utvecklingsläran och detta särskilt på de högsta livsfor-
mernas område.

Vid eocentidens utgång hade rovdjur, hovdjur och halvapor
hunnit att skarpt utprägla sina olika kännetecken och att upp-
dela sig i en mångfald släkten och arter. Nästa mycket tydliga
etapp i däggdjurens utveckling iakttaga vi uti de yngre miocena
avlagringarna, särskilt i Europa. Typmångfalden är nu med ens
större än någonsin, och hela däggdjursfaunan har ett i åtskilliga

16.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

241
avseenden annat, vida »modernare» utseende än tillförene. Vi
äro ju också nu inne i en tidsålder, som på goda grunder kan
antagas ha bevittnat människoförfädernas uppkomst och vidare
utveckling.

Den yngre miocentidens djurlämningar i Europa bevisa tillva-
ron av ett hästdjur med tre tår samt hjortar, giraffer, antiloper,
elefanter, tapirer, noshörningar, svin, rovdjur av halvt hundlik,
halvt björnlik typ, hyenor, kattdjur samt halvapor och apor.
Tvenne antropoida apor äro kända i Europa. Av elefanter fun-
nos tvenne former: dinoterium med nedböjda betar i underkäken
och mastodonten, som vad betarnas plats och form beträffar mera
liknade nutidens elefanter.

Europa, Asien och Nordafrika hade under miocentiden en i
hög grad likartad fauna. Närmast denna stod den nordameri-
kanska med delvis egendomliga typer. Sydamerika och Austra-
lien hade sina särskilt egendomliga, även sinsemellan olika sam-
lingar av djurformer.

Övergå vi nu till tertiärtidens sista period, pliocentiden, finna
vi Europas fauna ännu mer »moderniserad». Mastodonten och
tapiren äro utdöda. Däremot anträffas talrika nya släkten, t. ex.
hästen, oxen, buffeln, björnen, hunden, elefanten, flodhästen, hjor-
ten. Visserligen ha dessas dåtida arter ännu kvar åtskilligt av
äldre perioders kännetecken, och inga av dem äro nu oförändrade
vid liv; men det ytterligare steget i riktning mot nutidens typer
är dock omisskänneligt.

Av denna pliocena fauna ha några former dött ut, bland dem
mastodonten, den tretåiga hästen och några björn- och kattdjur.
Andra ha lämnat Europa och förefinnas nu i Afrika och Syd-
asien uti mer eller mindre förvandlad gestalt. Tydligen stodo
dessa förändringar av djurvärlden i samband med den tempera-
tursänkning, som under pliocentiden börjar göra sig gällande
särskilt i Europa — med den följd att denna världsdels klimat
vid kvartärtidens början sjunkit ned till vår tids nivå från att ha
varit subtropiskt.

242
ISTIDENS UNIVERSELLA
KLIMATREVOLU-
TIONER

OM KANTS OCH LAPLACES TEORI FÖR JORDENS
uppkomst är riktig, har vårt världsklot börjat med en pe-
riod av stor, så småningom avtagande inre värme. Intet synes
stå i vägen för antagandet, att denna inre värme avsevärt bi-
drog till jordskorpans, särskilt havets och de andra vattenansam-
lingarnas temperatur, då livet började spira på jorden. Om livs-
frön förts hit från världsrymden och genom denna från andra,
liv bärande himlakroppar, är väl en i sin temperatur av sol-
värme och av årstidsväxlingar i någon mån oavhängig, lämpligt
varm fuktighet att betrakta som ett gynnsamt villkor för sådana
sporers eller andra mikroskopiska livsformers bevarande och
första vidare utveckling.

De kambriska, siluriska och devoniska djur- och växtformerna
synas genomgående tyda på ett tämligen varmt och delvis tro-
piskt klimat över största delen av jordytan. I karbon- och
permtiderna ha vi, som vi sett, att räkna med varmfuktiga och
varmtorra perioder i Europa och andra världsdelar. Vad sedan
trias-, jura- och krittiderna angår, råder intet tvivel om att kli-
matet var både synnerligen varmt och likmässigt över nästan
hela jorden.

Detta är sålunda utgångspunkten för tertiärtidens klimatut-
veckling, vilken börjar i eocentiden med ett Europa, vars medel-
temperatur med 10° C. översteg nutidens, och efter en fortskri-,
dande avkylning slutar i pliocentiden med nutidstemperatur i
vår världsdel.

Mot denna jordens sannolika klimathistoria uti den tämligen
höga och konstanta värmens tecken ter sig den äldre kvartär-
tidens (d. v. s. diluvialtidens, pleistocentidens eller istidens) långa,,
om också ingalunda oavbrutna, köldperiod såsom ett i hög grad
överraskande fenomen, vars särskilda förklaring man gärna skulle.

243
vilja känna. Med orsaksförklaringen blir det dock av naturliga
skäl klent beställt. Vi få i huvudsak nöja oss med att studera
istidens förlopp samt dess verkningar på växt- och djurvärlden
och människans tillvaro.

*	*

*

Någon tvekan har varit rådande därom, huruvida istiden yt-
terst borde uppfattas såsom en period av temperatursänkning el-
ler nederbördsökning, i det båda företeelserna anses ha kunnat
framkalla nedisningen. Avgörandet synes ha fallit till förmån
för antagandet, att en temperatursänkning, ehuru blott en rätt
måttlig sådan på något mer än 5°, utgjorde fenomenets kärna.

Denna temperatursänkning har man försökt giva så väl astro-
nomiska som geologiska och fysikaliska förklaringar. Några
forskare ha tänkt sig, att periodiska ändringar av jordens maxi-
mala avstånd från solen kunnat vara orsaken. Men nedisnin-
gens unika förekomst och underliga förlopp, dess egen, helt ore-
gelmässiga periodicitet, strider mot en sådan hypotes. Samma
svårighet möter väl tanken på en periodisk ändring av jord-
axelns lutning eller av köldpolernas läge, såsom istidens orsak.

Från geologisk synpunkt har man tänkt sig, att väldiga änd-
ringar i havens och kontinenternas konfigurationer och inbördes
proportioner kunnat vara orsaken. Arrhenius har däremot fram-
kommit med hypotesen, att jordatmosfärens kolsyrehalt skulle
varit underkastad starka förändringar, t. ex. genom växlingar i
den vulkaniska verksamheten, och att de härigenom uppstående
ändringarna i luftens värmeabsorberande och värmebehållande
förmåga skulle utgöra orsaker till omslag från varmt till kallt
klimat och tvärt om. Häremot har invänts, att den vulkaniska
verksamheten i Sydfrankrike och vid Rhen var mycket ansenlig
mitt under en lång isperiod, d. v. s. att en stor atmosfärisk kol-
syreökning, tvärt emot Arrhenius’ teori, sammanföll med en be-
tydlig köldstegring.

Möjligen erbjuder teorien om en ofantligt långsam periodisk
förflyttning av polerna den bästa förklaringen för själva grund-
fenomenet, om också icke för perioderna inom istiden. Enligt
en sådan teori, av D. Kreichgauer, skulle nordpolen under större
delen av istiden ha befunnit sig i trakten av Baffins land och
Sydgrönland. Under tertiärtiden skulle den ha rört sig från

244
FIG. 58. KARTA ÖVER ISENS STÖRSTA UTBREDNING I EUROPA UNDER
ISTIDEN.

ra

-V

Efter Gerard De Geer.

Alaska till Baffins land och under den senare istiden samt efter
densamma ha stigit utefter Grönlands östkust upp till sitt när-
varande geografiska läge.

Äro istidens orsaker sålunda synnerligen ovissa, framstå där-
emot dess faktiska huvuddrag så mycket odisputablare.

Huvudfaktum är, att efter pliocentidens utgång blevo Nord-
europa, Nordasien och Nordamerika samt de sydligaste trakterna
av Sydamerika jämte delar av Nya Zeeland och vissa andra län-
der betäckta av en »inlandsis» av samma karaktär som den,
vilken nu täcker t. ex. Grönland. Samtidigt blevo jordens alla
högsta bergskedjor centra för glaciärbildningar, vilka i omfatt-
ning ofantligt överträffade vad för närvarande är att iakttaga i
detta avseende, då sådana över huvud förekomma. Många berg
i varma länder, som numera sakna snötoppar eller äro snö-
täckta blott vintertiden, hade under istiden sina sidor varaktigt
glaciärtäckta.

245
Det väldiga, sammanhängande landistäcket av enorm mäktig-
het synes sålunda visserligen ha varit en egendomlighet huvud-
sakligen för den västra, europeisk-amerikanska, sidan av norra
halvklotet samt för vissa delar av det södra. Men istidens tem-
peratursänkning var icke därför ett lokalt fenomen, utan, som
den samtidiga, exceptionella glaciärutvecklingen i högfjällen över
hela jordklotet bevisar, en universell terrestrisk företeelse.

Då landisen i Europa hade sin största utbredning, betäckte
den hela Skandinavien och Finland samt större delen av Ryss-
land, ungefär ned till mellersta Volga och Djneper, nordtyska
slätten fram till foten av de mellantyska bergen, hela Holland
och de Brittiska öarna med undantag av området söder om
Thames. Dessutom var Island fullständigt begravet under ett
istäcke. I Nordamerika voro hela Kanada samt Förenta Sta-
terna ut över 38:de breddgraden, nästan så långt ned som vid
Ohios sammanflöde med Mississippi, höljda av is. Det ameri-
kanska istäcket, vars omfattning uppskattas till mellan 15 och
20 millioner kvadratkilometer, var sålunda vida större än det
europeiska. Detta anses bero därpå, att nedisningens utgångs-
område var större och låg närmare till på den amerikanska si-
dan än på den europeiska.

Här, i Europa, är det de högbergiga delarna av Sverige och
Norge, som åtnjuta den tvivelaktiga äran av att ha varit den
geografiska utgångspunkten för hemsökelsen. Från Kölen och
de sydnorska fjällen utstrålade ett stycke ut över den nuvarande
Nordatlanten samt tvärs över Nordsjön och Östersjön det is-
täcke, som höljde de nyss nämnda europeiska landområdena.
Denna sammanhängande ismassa beräknas vid sin största ut-
bredning ha uppgått till ej mindre än 70 millioner kubikkilo-
meter i volym. Istäckets största tjocklek i Sverige anses ha
nått 2,000 meter och i Danmark 1,000 meter samt vid avsmält-
ningskanten längst ned i Tyskland flera hundra meter.

Det näst största glaciärområdet i Europa utgjorde Alperna.
Dessas högsta spetsar stucko visserligen upp över den stora,
sammanhängande iskupolens yta, men denna betäckte hela Schweiz
samt södra Bayern, Tyrolen, nordligaste Norditalien och en del
av nuvarande Frankrike fram till Rhône. I Cevennerna funnos
självständiga glaciärcentra, likaså i Pyreneerna och inne i Spa-
nien samt i Böhmen, Ungern och på Balkan. Närmast utanför

246
Europa kunna Kaukasus, Libanon och Atlasbergen nämnas så-
som glaciärcentra.

I Asien voro Himalaja och Transbajkalien medelpunkter i
sannolikt rätt ansenliga glaciärgebit. I Nordsibirien funnos.
några mindre isområden med egen karaktär. Av brist på större
nivådifferenser i terrängen var nämligen istäcket här i huvudsak
stillastående. De särskilda, för istidens studium betydelsefulla
företeelser, moränbildningar, rullstensåsar o. s. v., vilka blevo
en följd av istäckets framglidande över berggrunden, saknas så-
ledes till stor del i Nordasien.

För en klar uppfattning av nedisningens utbredning i Europa
är det dessutom av vikt att beakta, att det europeiska fastlan-
det före och under istiden sannolikt uppvisade strandlinjer, som
delvis rätt avsevärt avveko från de närvarande.

Norr om Norge, Finland och Ryssland anses landet ha sträckt
sig långt ut i det närvarande Ishavet. Norges västkust torde ha
gått fram ett gott stycke ute i den nuvarande Atlanten, ehuru
parallellt med den nutida kusten. I stället för den nuvarande
Nordsjön finna vi ett landområde, som förenar Sydnorge, Dan-
mark och Holland med varandra och med England. Detta Nord-
sjöland fortsätter med en smal tunga norr ut i Atlanten och inne-
sluter Island och Grönland samt omsluter i sydväst fullständigt
även Irland. Här antages kusten ha gått från sydvästra Irland
nästan rakt ned till Biskajavikens innersta hörn, innebärande att
i Engelska Kanalens ställe fanns en bred landbrygga mellan
Nordfrankrike och Sydengland.

I Medelhavet iakttaga vi en landförbindelse mellan Spanien
och Marocko samt mellan Tunis och Sicilien och mellan denna ö
och Syditalien. Adriatiska och Egeiska havens platser voro in-
tagna av land. Korsika och Sardinien voro förenade med var-
andra och med Italien, liksom Balearerna med Spanien och
Cypern med Mindre Asien. I följd härav var det nuvarande
Medelhavet en insjö och dess yta blott ungefär hälften av den
nutida; varförutom landbron mellan Afrika och Italien delade
gebitet uti ett västligt och ett östligt insjöområde. Även Svarta
havet och Kaspiska havet voro mycket mindre än nu.

Att Östersjön i denna avlägsna tid också var en insjö fram-

247
FIG. 59. KARTA ÖVER DEN MAXIMALA NEDISNINGEN AV NORRA AMERIKA.
Den grova linjen Över Förenta staterna utmärker isens sydgräns. Isens rörelser
markeras genom pilarnas riktning. (Chamberlain och Salisbury.)
går ju av det sagda. Den synes ha bestått endast av en lång-
smal sjö mellan Gottland och Kurland samt Aland och Danzig-
buktens grannskap. Mellan Sydnorge och Jutland låg en annan
insjö, där Skagerack nu är som djupast.

I själva verket ger varje fysisk-geografisk karta över Europa,
vilken genom färgschatteringar klargör de olika havsdjupen kring
kusterna, en god föreställning om, huru vetenskapen föreställer
sig Europas konfiguration vid tertiärtidens slut. Om vi i fast-
landet inräkna de närvarande havsdjup, som understiga 200 me-
ter, komma vi redan ganska nära pliocentidens kustlinje. I en
del fall, särskilt längst i norr och längst i söder, är det dock
nödvändigt att gå ut ända till 1,000 meter-linjen för att komma
fram till den forna europeiska kust, som under och efter istiden
nedsjunkit under havsytan.

Då vi i den senare tertiärtiden ha att söka människans när-
maste förfäder eller kanske urmänniskan själv, är det naturligt-
vis av stor betydelse att beakta dessa tertiärtidens, mot de nu-
varande så starkt avvikande geografiska förhållanden. Europa,
Afrika, Asien och Amerika (via Island och Grönland!) utgjorde
en sammanhängande landmassa. Vandringar kunde äga rum
icke blott mellan Nordafrika och Sydeuropa, utan även mellan
den nuvarande kontinenten och de Brittiska öarna samt mellan
dessa och Island, Grönland, Nordamerika. Detta senare åtmins-
tone så länge som temperaturen uppe i Grönland ännu ej hun-
nit att sjunka ned under den för ett någorlunda milt klimat känne-
tecknande nivåen.

Särskilt värd uppmärksamhet ur kulturarkeologiska synpunkter
är den omständigheten, att tertiär-och istidernas Medelhavsgebit
var så mycket landrikare och med bekväma torra kommunika-
tionsleder bättre utrustat än det nuvarande. Här funnos tyd-
ligen fordom vida rikare naturliga utvecklingsmöjligheter för en
begynnande mänsklig odling, än vad de geografiska och klima-
tiska förhållandena under de sista tio årtusendena giva vid han-
den, hur gynnsamma dessa än tydligen varit enligt arkeologiens
och den senare kulturhistoriens vittnesbörd.

*	*

Det har här hittills varit tal om »istiden», med vilket ord man
bör beteckna hela skedet från den första kvartära nedisningens

249
»början» till den sista kvartära issmältningens »slut». Varvid
begreppen »början» och »slut» naturligtvis måste förnuftigt an-
passas efter de verkliga förhållandena. En istid finns ju ännu
kvar i Grönland, på Spetsbergen, i Alperna, vid Sydpolen och
annorstädes. Då det diluviala istäcket definitivt dragit sig till-
baka till grannskapet av de nutida glaciärernas och snötoppar-
nas »eviga» köldregioner, var den egentliga istiden slut. Sedan
ha väl i allmänhet »den eviga snöns» regioner långsamt mer
och mer krympt samman.

Sålunda fattad utesluter termen »istiden» icke, att det inom
detta långa skede förekom perioder av mer eller mindre vittgå-
ende issmältningar och nya nedisningar. Dessa perioder inom
»istiden» kallas vanligen för »istider» — eller första, andra, tredje,
fjärde istiden med mellanliggande första, andra och tredje »mel-
lanistid» och en slutlig, det hela avslutande, »avsmältningsperiod».

För att få en klar uppfattning av dessa egendomliga förhål-
landen inom istiden måste nordbon bortse från sina nationella
erfarenheter och synpunkter. Dét har nämligen icke lyckats att
i Sverige få fram några fullt klara bevis för mer än kanske
högst tvenne nedisningar med sin mellanistid. Något tydligare
äro dock förhållandena i Nordamerika och England och ännu
klarare i Nordtyskland. Det är likväl framför allt i de schweizi-
ska Alperna, som mycket sorgfälliga och omfattande geologiska
undersökningar bevisat, att istiden därstädes ingalunda var en
enda oavbruten köld- och isperiod.

Man har genom studiet av de schweiziska istidsglaciärernaS
dalutgrävningar, moränbildningar och avlagring av grus, sand
och lera bevisat tillvaron av fyra skilda nedisningsperioder med
tre mellanliggande avsmältningsskeden. Dessa nedisningsperioder
eller istider betecknas antingen genom nummer (i till 4) eller ge-
nom användandet av namnen på de dalgångar, där deras typiska
kännetecken först fastställdes. Första istiden i Alperna kallas
sålunda för Günz-istiden, den andra för Mindel-istiden, den tredje
för Riss-istiden och den fjärde för Würm-istiden. Första mellan-
istiden får då benämningen Günz-Mindel-mellanistiden; o. s. v.

*	*

Då det låter sig bevisas, att flera olika äkta människoraser och
många olika kulturer existerade i Sydfrankrike, Belgien och mel-

250
lersta samt södra Tyskland, så väl som annorstädes i Europa,
under en senare del av istiden eller kanske under hela istiden,
blir det naturligtvis av största vikt att beakta det nu framhållna
märkliga draget i istidens historia.

Istäckets totala avsmältning, temperaturens stigande, växt- och
■djurvärldens förvandling i riktning av större artmångfald på stora
geografiska områden måste ha inneburit en väsentlig förbättring
av tillvaron för de människostammar, som levde i nedisningsge-
bitets grannskap. Deras kroppsliga, sociala och kulturella ut-
veckling kunde näppeligen annat än stimuleras genom en sådan
gynnsam förändring av naturförhållandena. Omvänt kan det an-
tagas ha blivit ett bakslag eller åtminstone ett stillastående uti
människans fysiska och andliga utveckling, då klimatet åter för-
sämrades och det allt liv bortsopande istäcket åter skred fram
över länderna. Hade människan ena gången lockats till vand-
ring norrut i den vikande inlandsisens spår, tvangs hon nu till
återtåg åt söder.

På detta sätt kan det ha gått till för en i Mellaneuropa samt
Sydväst- och Sydösteuropa levande mänsklighet eller förmänsk-
lighet; fram och åter uti ej mindre än fyra omgångar! Kanske
det ur psykologiska synpunkter är berättigat att föreställa sig,
att en sådan egendomlig, under ofantliga tidrymder utsträckt
serie av påverkningar, om densamma till stor del träffade samma
människoras eller samma grupp av nära varandra levande raser
och stammar, måste hava främjat en säregen kroppslig och själs-
lig utveckling. Möjligen skulle vi då uti istidens inverkan på
den mellan- och sydeuropeiska mänskligheten hava att söka en
kraftigt bidragande orsak till uppkomsten av de människotyper
och de former av kulturutveckling, vilka mycket tidigt, redan i
paleolitisk tid, började framträda såsom kännetecknande för Syd-
Västeuropa och Medelhavsområdet samt, sedan isen dragit sig
bort från Nordtyskland och södra och mellersta Skandinavien,
även för dessa nordliga trakter.

Naturligtvis läte sig icke a priori utsägas något om den över-
vägande gynnsamma eller ogynnsamma verkan av en sådan
märkvärdig uppfostringsfaktor som serien av istider i Mellan-
europa. Men uteslutet är icke, att den i det stora hela övat ett
stimulerande inflytande, främjande den mänskliga anpassnings-
förmågan och framdrivande en mångfald finare kroppsliga och
själsliga anpassningsformer. I Europa påskyndades då utveck-

251
lingen av en kroppsligt känsligare och själsligt rörligare mänsk-
lighet, under det att människoraserna i de världstrakter, vilka ej
hade att uppvisa så starkt växlande naturförhållanden, fortskredo
ofantligt mycket långsammare i sin utveckling. .

Det skulle då existera ett mycket djupgående inre samman-
hang uti den europeisk-nordafrikansk-västasiatiska mänsklighetens
utveckling allt ifrån istidens paleolitiska kultur intill våra dagars
politiska, ekonomiska och kulturella världsläge, vilket känneteck-
nas just av de europeiska folkens obestridliga härskareställning.
Som vi skola se, är icke heller ur arkeologiska synpunkter till-
varon av en kontinuitet mellan den äldre stenålderns höga syd-
väst-europeiska kultur och den senare neolitiska tidens högkultur
kring det östliga Medelhavet utesluten. Och det är ju direkt
från denna senare, som viktiga elementer i vår moderna odling
kunna härledas.

Har den äldsta sumeriska kulturen ett självständigt östligt ur-
sprung, är det icke uteslutet, att detta leder tillbaka till central-
asiatiska istidsförhållanden, analoga, såväl som samtidiga, med
de europeiska.

252
SVERIGES ISTID OCH SAM-
MANKNYTNINGEN AV NU-
TIDENS KRONOLOGI MED
ISTIDENS

VILKA UPPFATTNINGAR I DESSA FRÅGOR EN
framtida forskning än kan komma att bekräfta, är det dock
knappast tvivel underkastat, att Europas nutida folk och kultur
hava sina rötter uti en mänsklighet och en odling, som, möjligen vid
sidan av andra människoraser och kulturer, förefunnos i Europa re-
dan under något eller några av istidens senare skeden. Det blir där-
för, i samband med istidens studium såsom en rent geologisk före-
teelse, av stort ras- och kulturhistoriskt intresse att utröna, hu-
ruvida det finns några möjligheter att anknyta vår egen absoluta
tidräkning till bestämda perioder inom istiden. I den mån nå-
got sådant visar sig vara görligt, sättes historieforskningen i
stånd att förlänga sitt kronologiska system ett stycke bakåt in
uti människans verkliga urtid, och serien av tidigare historiska
världsåldrar kan så småningom erhålla den önskliga bakgrunden
av en i sina huvuddrag någorlunda tillförlitlig absolut kronologi.

Det är framför allt Gerard De Geers geologiska forskningar
på den svenska istidens område, som under senare tid avsevärt
närmat oss detta mål. Den metod De Geer använt är så egen-
domlig, så helt hans egen, och resultaterna så överraskande
och epokgörande, att det kan ha sin särskilda betydelse att
med hans egna ord angiva några grunddrag av hans tankegång
och arbete på detta område. • I en liten uppsats med titel »En
förhistorisk tideräkning» skrev han år 1908 följande.

»Den enda tideräkning, som hittills varit möjlig, är den histo-
riska, som grundar sig på omedelbara historiska anteckningar
av ett eller annat slag och som sammanknyter vår tid med
gångna tiders händelser några eller undantagsvis så mycket
som fem till sex tusen år tillbaka i tiden.

253
»Väl har man gjort flera försök att med ledning av den
hastighet, med vilken vissa förändringar i naturen, såsom ut-
skärningen av vattenfallsdalar, avsättningen av deltabildningar
och flodslam o. s. v., under en bekant tid fortgått, söka upp-
skatta de tidrymder, under vilka desamma också förut pågått,
allt sedan vissa förhistoriska tilldragelser inträffade. Men sådana
enstaka tidsbestämningar bilda ju ingen verklig tideräkning och
hava dessutom vid närmare granskning befunnits ej blott myc-
ket ungefärliga utan i hög grad otillförlitliga.

»Emellertid inses lätt, av vilket intresse det vore, om man
särskilt för de skeden, som närmast föregått de historiska, kun-
de skaffa till stånd en sammanhängande tideräkning. Dessa
förhistoriska tider kännetecknas ju bland annat av de hittills
oförklarade, förvånande klimatförändringar, vilka föranlett isti-
dens uppkomst och upphörande, och genom vilka flera av jor-
dens viktigaste kulturländer efter hand erhållit hela sin nutida
växt- och djurvärld och snart sagt hela sin nuvarande natur,
varjämte människan såsom sådan under samma skede först fram-
trätt och slagit in på den utvecklingsbana, som till sist skulle
förskaffa henne herraväldet över jorden.

»Nu har det just med avseende på detta tidsskede genom
geologiska forskningar i vårt land befunnits, att naturen själv
dragit försorg om upprättandet av en högst märklig, kronologisk
urkund, i vilken för en tid av flera årtusenden för vartenda
år finnes angivet, hur mycket istidens väldiga istäcke smält undan,
samt härmed, huru det klimat,-som betingat denna avsmältning,
växlat och huru det så småningom utvecklat sig till det nuva-
rande.

»Inom vissa av vårt lands lägre delar, som förut varit havs-
botten, förekommer nämligen en i sitt slag ganska egendomlig
avlagring, som blivit kallad den varviga leran, emedan den be-
står av varvtals regelbundet återkommande smålager med olika
sandhalt och färg. Dessa varv förete en icke ringa likhet med
årsringarna hos träden och förf, av dessa rader har därav för-
anletts till en serie undersökningar, som med avseende på isti-
dens kronologi lett till de resultat, vilka här i korthet med-
delas.

»Genom talrika mätningar i Ronnebytrakten år 1879 och
sedermera i andra delar av landet utröntes, att ifrågavarande
lervarv voro så regelbundet utbildade, att de svårligen kunde

254.
ann

FIG. 6o. HAVETS UTSTRÄCKNING ÖVER SVERIGE OCH FINLAND SAMT EN DEL
AV KARELEN, INGERMANLAND OCH ESTLAND OMEDELBART EFTER INLANDS-
ISENS AVSMÄLTNING.

Efter G. De Geer och J. J. Sederholm.

GEN .STAB .UT. AN ST.











motsvara någon annan period än den årliga. I medlet och slutet



av
ligt
tas.

att

1880-talet kunde med stöd av undersökningarna redan tyd-
angivas, huru en kronologi för istiden skulle kunna utarbe-

Men det var först på hösten 1904 som tillfälle yppade sig
i Stockholmstrakten göra ett mera omfattande försök att



genomföra denna plan. Utgången blev så gynnsam, att under-
sökningarna nästa sommar med biträde av ett tjugutal studenter,
från högskolorna i Stockholm och Uppsala utsträcktes utefter
en linje tvärs över hela Uppland—Södermanlandshalvön. Som-
maren 1906 fortsattes undersökningen åt ömse håll, dels ända

"i

119DSem

255
ned till det sydligaste Sverige, dels upp till mellersta Norrland.
Efter några år 1907 utförda kompletteringsarbeten har därför
nu en omkring 800 km. lång linje, tvärs igenom hela den inom
Sverige belägna delen av det forna isområdet, blivit så att säga
steg för steg undersökt.

»Om undersökningens förutsättningar och arbetsmetod må
följande här anföras. Den nu omtalade varviga leran är mot
istidens slut avsatt i det dåtida baltiska ishavet utanför kanten
av den i detsamma utmynnande landisen samt av de älvar, som
kommo framströmmande under istäcket. I deras mynningsvalv,
där vid utflödet i havet älvarnas strömstyrka och transportför-
måga hastigt minskades, avlagrades det tyngre material de med-
fört, eller rullstensgrus och sand, då däremot den fina leran
ännu kunde föras med betydligt längre ut i havet. Under den
varmare årstiden, då från landisen väldiga massor av smält-
vatten nedströmmade genom älvarna, förmådde dessa i havet
utföra både mera och’grövre material än under vintern, då av
lätt insedda skäl deras vattenmängd var högst betydligt minskad.
Härigenom uppstod årligen den växling mellan grövre och finare
skikt, som utmärker lerans årsvarv.

»För varje år smälte därjämte landisens kant undan ett stycke
—i våra trakter mot norr — varigenom havet kunde följa efter,
och det följande årets lervarv således utöver det föregående kom
att sträcka sig ett motsvarande stycke åt samma håll, ungefär
såsom varje takspån sträcker sig ett stycke förbi det under-
liggande. Allt efter som åren voro mer eller mindre varma,
smälte isen undan ett mer eller mindre långt stycke, och i samma
mån växlade isälvarnas vattenmängd och mäktigheten av de
årsvarv, som av dem avsattes.

»Genom att å varandra närbelägna punkter, vanligen med
en kilometers mellanrum, uppmäta årsvarvens mäktighet samt
genom att med grafiska diagram göra mätningarna överskåd-
liga har det lyckats att jämföra växlingen vid de skilda punkter-
na och att igenkänna hela följden av olika mäktiga årsvarv.
Härigenom har det varit möjligt att följa de skilda varven från
punkt till punkt och sålunda avgöra, utefter vilken linje vart
och ett av dem har sin nordgräns, det vill säga, var ishavet
vid de särskilda varvens bildningstid begränsades av landisens
kant. Denna har därför i lervarvens nordgränser för varje år
efterlämnat trogna avgjutningar av sitt läge och sin form och

256
har sålunda i själva verket tjänstgjort såsom en jättestor själv-
registrerande värmemätare.

»Den undersökta långa linjen tvärs igenom Sverige har nu
visat, att den årliga avsmältningen av isranden inom Skåne och
Blekinge uppgått till endast omkring 50 m., och att således
klimatet då ännu varit jämförelsevis kallt. Därmed stämmer
också väl överens, att de växtförande lager, som inom dessa
delar av landet blivit avsatta närmast efter isens avsmältning,
innehålla endast nordliga former.

Inom Småland och södra Östergötland ökades den årliga
avsmältningen till 100—150 m., tydligen på grund av den fort-
gående klimatförbättringen och här träffas i torvmossarnas un-
dersta lager redan åtskilliga mera tempererade arter.

»Tvärs igenom Dalsland, Väster- och Östergötland sträcker
sig en serie utpräglade ändmoräner eller grus- och blockvallar
av det slag, som avlastas, där randen av en landisbildning till-
räckligt länge förblivit stillastående. Här framgår också av
lerundersökningen, att israndens återtåg varit avbruten under
ett par århundraden av en kallare mellantid, då tillförseln av ny-
bildad is förmådde ersätta den årliga avsmältningen.

»När denna senare omsider åter började få överhand och is-
randens slutliga återtåg därför ånyo påbörjades, var dock under
den första milen dess årliga hastighet blott 20 m. Snart nog
fortgick dock klimatförändringen betydligt raskare, så att den
årliga avsmältningen redan i Södertörn vanligen uppgått till
100—200 m. för att exempelvis vid Stockholm stiga till 250
och vid Uppsala till 300 m. samt i södra och mellersta Norrland
ofta till 300—400 m. Den betydliga temperaturstegring, som
förmått framkalla en så förvånande hastig avsmältning av det
ofantliga istäcket, förklarar också, att det inom mellersta Sverige
ej är den förkrympta arktiska växtligheten, utan i stället tallsko-
gen och dess följeslagare, som omedelbart efter isen tagit det
dåvarande landet i besittning.»

På detta sätt hade det lyckats De Geer att år efter år följa
förloppet av den svenska inlandsisens avsmältning från en viss
linje i sydvästra Skåne, där den från Tyskland tillbakavikande

17.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

257
iskanten stått stilla omkring ett halvt årtusen. Han hade följt
istäckets avsmältning, till dess iskanten förflyttat sig upp till
Norrland och bildade en nästan rak linje, vilken skar över nord-
ligaste Dalarna och gick fram ungefär på gränsen mellan å ena
sidan Härjedalen—Jämtland samt å andra sidan Medelpad—
Ångermanland för att därefter tämligen nära följa landskaps-
gränsen mellan Västerbotten och Lappland till ungefär Pajala
vid Torne älv. Med detta nordliga och höga läge av inlands-
isen, vilket lämnade icke blott södra och mellersta Sverige, utan
även hela det norrländska kustlandet fritt för bebyggelse, anser
De Geer istiden vara avslutad. Själva tidpunkten för avslut-
ningen markerades ytterligare därigenom, att istäcket drog ihop
sig till en smal barriär något öster om Östersund i Jämtland,
samt därigenom att en bakom densamma belägen stor issjö
slutligen bröt igenom och sålunda klöv den svenska inlandsisen
uti tvenne delar. Tidsavståndet mellan denna händelse och land-
isens begynnande avsmältning i västra Skåne var bestämt till
omkring 5,000 år.

Nu återstod för De Geer uppgiften att beräkna tidsavståndet
mellan den sålunda bestämda avslutningen på istiden och vår
egen tid eller att med vår tidräkning sammanbinda tidräkningen
för landisens avsmältning mellan Sydskåne och Jämtlan d-linjen.
Genom att själv studera avlagringarna i bäckenet efter den år
1796 fullständigt torrlagda Ragundasjön i sydöstra Jämtland och
sålunda komplettera iakttagelser, som något tidigare gjorts inom
Angermanälvens dalgång av en De Geers lärjunge, lycka-
des det att inom sannolikt ganska snäva felgränser lösa det
intressanta kronologiska problemet.

Resultatet blev, att tidpunkten för den stora jämtländska is-
sjöns genombrytning av isbarriären i trakten mellan Östersund
och Ragunda bestämdes ligga ungefär 6,500 år före vår tidräk-
nings början eller runt 8,500 år före närvarande ögonblick.
Därmed är således tidsavståndet mellan våra dagar och den
svenska inlandsisens begynnande avsmältning från linjen Ängel-
holm—Eslöv—Ystad i Skåne bestämt till 5,000 + 8,500 år eller
13,500 ungefär.

De 5,000 år, vilka sålunda beteckna istidens avslutningsskede
i Sverige, har De Geer indelat uti olika perioder, vilka han an-
knyter till den del av istidens avslutning, vilken föregick Sveri-
ges befrielse från istäcket och avspelade sig i Nordtyskland och

258
DT)

SISTA ISTÄCKETS

AVSMÄLTNING

100 0.

--	Di	dnniqlnoinla	okuki.

—	•*	gelladiala	•

•**•	"	finiglaciale	*

•----)	pestolaciala.	»

-.-- 3,4Haw.
....Undmetanev.

vut Senglacint kustlinje.

~n Mulia kuolinje.

FIG. 61. FORTSKRIDANDET AV DEN SISTA INLANDSISENS AVSMÄLTNING FRÅN
Nordtyskland och sydskandinavien upp till det inre NORRLAND.

Efter Gerard De Geer, Populär Naturvetenskaplig Revy 1914.

Avsmältningen under det »gotiglaciala» skedet (11,500 — 8,500 t Kr. ungefär) ägde
rum mellan de med —- 5000 och —2 0 0 0 betecknade linjerna. Omkr. år 10,5 0 0
Danmark. Sålunda kallar han det »daniglaciala» skedet den
period, under vilken isen avsmälte frän den sista nedisningens
yttersta gräns inne på den jutska halvön och i Nordtyskland
»tvärs över det gamla Dania». Då blevo en del av Nordtysk-
land, hela Jutland samt Schlesvig-Holstein och Fyen befriade
från istäcket. Därefter följer det »gotiglaciala» skedet, som be-
tecknas av israndens tillbakagång från det övriga Nordtyskland
och Danmark samt från västra Skåne tvärs över Götaland till
linjen Strömstad—Visingsö—Landsort: Det »finiglaciala» eller
»skandiglaciala» skedet innebär iskantens förflyttning härifrån
till Jämtland-linjen, varigenom Svealand och det lägre Norrland
frigjordes. Därefter tar det »postglaciala» skedet vid, räckande,
geologiskt sett, fram ända till vår tid.

Den gotiglaciala tiden varade i omkring 3000 år (omkring
ii500—8500 f. Kr.) och den finiglaciala omkring 2000 år (unge-
fär 8500—6500 f. Kr.). De Geer har tecknat en avsmältnings-
karta över vårt land, på vilken iskantens ungefärliga läge vart
5oo:de år mellan 11500 och 6 5 0 0 f. Kr. är markerat. Man ob-
serverar sålunda vid första ögonkastet, hur mycket långsammare
avsmältningen försiggick upp över Götaland än senare, över
Svealand och det lägre Norrland, i det att 500-årslinjerna ligga
rätt nära varandra i det sydliga, men tämligen glest i det nord-
liga området.

Hela tidrymden från den sista nedisningens maximum till våra
dagar benämner De Geer den senkvartära tiden och indelar den
närmast uti de tvenne huvudperioderna »den senglaciala tiden»,
fram till isbarriärens genombrytning i Jämtland omkring år 6500
f. Kr., och den »postglaciala tiden» efter 6500 f. Kr. Den när-
maste arbetsuppgiften för istidskronologen vore sålunda att unge-
färligt fastställa den absoluta tidpunkten för »den senglaciala
tidens», d. v. s. den sista istidens, början. Hur många årtusen
och århundraden, ungefär, infaller denna före det för avsmält-

f. Kr. stod iskanten vid märket — 4 0 0 0 och omkr. år 10,000 f. Kr. vid linjen —-3000.
Avsmältningen under det »finiglaciala» skedet (8,500—6,500 f. Kr. ungefär) ägde
rum mellan de med — 2000 och + o (c. 6,000 a. Chr.) markerade linjerna. Ar-
talet 6,000 bör här utbytas mot 6,500 f. Kr. Punkten + o är belägen i sydöstra
Jämtland, mitt emellan Östersund och Ragunda. Linjen — 1000 betecknar iskan-
tens läge omkr. 7,500 f. Kr. De grovt tecknade strandkonturerna ange fördelningen
av land och hav omedelbart efter istäckets avsmältning. Det streckade gebitet uppe
i Norrland utvisar den återstående inlandsisens omfattning, då istiden slutat omkr.

6,500 (eller i avrundat tal 7,000) f. Kr.

260
ningens fortgång från islinjen Ängelholm—Konga — Eslöv—Holm-
by—Öved i Skåne bestämda, geologiskt ungefärliga, d. v. s.
på några få århundraden när osäkra årtalet 11500 f. Kr.?

Att enligt De Geers eller en liknande metod lösa denna upp-
gift synes icke vara en omöjlighet för den moderna geologen.
Och icke vore det väl heller rådligt att profetera om omöjlig-
heten att med den absoluta kronologien slutligen tränga ännu
längre tillbaka uti den till sina orsaker fortfarande så hemlig-
hetsfulla, men genom sina fysiska verkningar och sin kultur-
historiska betydelse obestridligt lika väl dokumenterade som
högintressanta period av människans tidigaste utveckling, som
vi kalla istiden.

261




DET SVENSKA LANDETS
OCH KLIMATETS HISTORIA
I SENGLACIAL TID









För den svenske historikern är det NATUR-
ligtvis av särskilt intresse att beakta, vad geologer och
paleontologer ha att meddela beträffande Sveriges geografi samt
djur- och växtvärld under och närmast efter inlandsisens avsmält-
ning i värt land.

Man räknar med tvenne istider såsom klart konstaterade i
Sverige. Under den första av dessa var hela Skandinavien täckt
av det två till tre kilometer höga istäcke, vars sydrand gick
fram på gränsen mellan norra och mellersta Tyskland. Uti en
sedan följande avsmältningsperiod eller mellanistid med högre
temperatur blev en del av vårt land isfritt; hur stor del är dock
ännu oklart. Den härefter följande nya nedisningen anses ha
bragt isranden ned ända till den nuvarande tyska Östersjökust-
linjen eller något sydligare, men möjligen ha lämnat någon del
av Jutland och Sydsverige isfria. Det övriga Nordtyskland samt
Östersjöprovinserna, Ryssland, England och Irland förblevo i
varje fall nu isfria.

Då denna sista inlandsis avsmälte i Sverige, blottade den i
vårt land en helt annan fördelning av land och hav än den när-
varande. Det nedanför den vikande landisen svallande ishavet
betäckte vida områden av den yta, som nu utgör en i alla av-
seenden mycket viktig del av vår fädernejord, nämligen det mel-
lersta Sverige med sin bördiga jord och sina stora insjöar (Vä-
nern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren), båda minnen från istidens ut-
gång. Linjen mellan Orust (i Bohuslän) och Åland skar då mitt
igenom en bred havsarm, som förenade Nordsjön och Östersjön
och hade sin norra strand långt uppe i Värmland, Västmanland
och Dalarna samt sin sydstrand nere i sydligaste Västergötland
och norra Småland. Vidare är att märka, att Hallands, Skånes,

262
Blekinges, Smålands och hela Norrlands kuster gingo mycket
längre in i landet än för närvarande. Av Bohuslän, Dalsland,
Västergötland, Närke, Östergötland, Södermanland, Uppland och
Gästrikland samt Hälsingland, Medelpad och Ångermanland fanns
sålunda omedelbart efter inlandsisens försvinnande ganska litet
eller alls intet annat än enstaka uddar, öar och holmar ovan havs-
ytan. Detta Sveriges tidigaste geografiska tillstånd under och
strax efter sista issmältningen betecknas såsom »ishavstiden» el-
ler »yoldiatiden» efter den då vid våra stränder förekommande
ishavsmusslan yoldia arctica.

Nästa geografiska period kännetecknas av en stark landhöj-
ning, som förvandlade icke blott de nuvarande Bältena och Öre-
sund med omgivningar till land, utan även delar av Mellansve-
rige, särskilt i Bohuslän och kring Vättern. Härigenom avbröts
förbindelsen mellan Nordsjön och Östersjön. Denna senare blev
en insjö med genom issmältningen rikligt tillfört sötvatten. Efter
en då i Östersjön levande sötvattenssnäcka, ancylus fluviatilis,
benämnes denna period y>ancylustiden».

Detta skede blev dock, geologiskt talat, ej synnerligen lång-
varigt. En stor landsänkning i sydvästra Skandinavien ägde
rum och skapade de nuvarande Bältena och Öresund, genom
vilka Nordsjöns saltvatten fick tillträde till Östersjön. Denna
kallas nu i sitt nya tillstånd litorinahavet efter en i detsamma
levande saltsjösnäcka, litorina litorea, och det nya skedet benäm-
nes »litorinatiden».

Ännu länge under denna period förblevo stora delar av Sve-
riges närvarande östra kustlandskap nedsänkta under havsytan,
däribland mycket av Södermanland, Uppland och det norrländska
kustlandet. Men frånsett den nämnda landsänkningen i söder,
fortsatte landhöjningen, särskilt i de mellersta och nordliga om-
rådena, tills slutligen, synbarligen i andra årtusendet före vår
tidräkning, någonting liknande de nuvarande yttre strandkon-
turerna började framträda. Som bekant fortfar dock den nord-
ligare landhöjningen ännu i vår egen tid, med en meter i år-
hundradet vid Kvarken och med nära en halv meter per år-
hundrade vid Stockholm för närvarande.

En höjdkarta över Sverige ger genom de linjer, vilka beteckna
nuvarande terräng med 100—200 meters höjd över havsytan, en
ganska god föreställning om vårt lands strandlinjer under yoldia-
tiden eller landisens avsmältningsskeden och omedelbart efter.

263
Vad som då höjde sig över ishavets yta är i huvudsak fort-
farande vårt lands högre terräng; och den lägre, bördigaste mar-
ken utgöres av den dåtida havsbotten, som sedan blivit torrt
land, ehuru med en utomordentlig rikedom på sjöar.

Då för 13,000 till 14,000 år sedan inlandsisens kant några år-
hundraden stått stilla i Skåne (såväl som på de danska öarna
och i Nordtyskland) samt slutligen började definitivt draga sig
tillbaka norrut över Götaland, hade de från istäcket befriade de-
larna av Skåne ungefär samma klimat som Sydgrönland nu. Det
fanns blott en rent arktisk flora invid själva iskanten. Den var
av samma typ som de arktiska trakternas och högfjällens is-
randsflora ännu i dag. Bland karaktäristiska, uti fossilt tillstånd
i Skåne funna, till denna s. k. dryasvegetation hörande växter
kunna nämnas fjällsippan (dryas octopetala), fjällvidet (salix po-
laris) samt, såsom mellanled till nästa vegetationstyp, dvärg-
björken (betula nana). I det kalla smältvattnet trivdes en myc-
kenhet lägre djurformer, och dessa gåvo näring åt massor av
arktiska simfåglar — alldeles som fallet ännu är i polartrakterna,
där inlandsisen stupar ned i havet eller har en landremsa mellan
sig och detta.

Efter den arktiska dryasfloran följde omedelbart den andra ve-
getationstypen i ordningen, »björkregionen», då isranden dragit
sig tillräckligt undan norrut. »Björkskogen var ej långt borta»,
skriver De Geer. Det är fråga om ett bälte av glasbjörk, betitla
odorata, med dess följeslagare aspen samt sälg (salix caprea),
gråvide (salix aurita), en [juniperus communis) o. s. v. Bland
kärr- och vattenväxter märkas starrarter (carex), sjösäv (scirpus
lacustris), gäddnate (potamogeton natans) och den vita näckrosen
(mymphœa alba).

Den tredje vegetationstyp, som invandrade till Sydsverige och
utbredde sig norr ut, då inlandsisen drog sig mer och mer un-
dan och klimatet blev allt mildare i det isbefriade området, var
furuskogens. »Bakom det glesa, ljusa björkskogsbältet», skriver
professor Sernander, »bredde sig en tät mur av furuskog. Hack
i häl trängde den fram efter björkregionen på dess färd mot
norr och till fjälls. I Danmark växer tallen nu ej alls vild —
enen och idegranen äro de enda barrträden i den danska floran

264
— men intet är vanligare i de danska torvmossarna än att få
se hela mängder av furulämningar grävas upp ur deras djup.»
Kråkbär och mjölon växte i dessa urgamla skogar av tall [pinus
silvestris], i vilkas närhet almen (ulmus montana) ej sällan före-
kom såsom den närmaste och något senare invandrade följesla-
garen. Under furuperiodens senare del förekommo enligt Ser-
nander i södra Sverige även hassel (corylus avellana) och klibbal
(alnus glutinosa) insprängda i tallskogarna eller de strandsnår,
som skilde dessa från försumpningarna.

De tvenne vegetationsskedena efter dryasfloran med sitt ark-
tiska klimat, d. v. s. björkskogarnas och tallskogarnas invand-
ringsperioder i Sverige, betecknas av Sernander såsom »mer eller
mindre obestämda», vad de klimatiska förhållandena beträffar.
Han synes dock acceptera beteckningen »subarktisk» för denna
klimatperiod, vilken i geografiskt avseende sammanfaller med
ancylustidens äldre skede, under det att den arktiska dryasperio-
den av honom rubriceras såsom sammanfallande med yoldiatiden.

Under ancylustidens senare skede blir södra och mellersta Sve-
riges klimat torrt och varmt eller »borealt». Nu invandrar eken
(quercus pedunculata) i Danmark och Skåne och når slutligen upp
till Närke åtminstone.

Med detta fjärde stadium i den svenska växtvärldens utveck-
ling under och efter istäckets avsmältning ha vi avlägsnat oss
mellan sex och sju tusen år från den period i det 12:te årtusen-
det f. Kr., då isranden började vika tillbaka norrut från sitt läge
nere vid linjen Ängelholm—Eslöv—Ystad i Skåne. Vi ha således
närmat oss det skede före eller omkring året 5000 f. Kr., vilket
i geografiskt avseende bildar övergången mellan ancyltisüAen och
HtorinaWå&n samt innebär, att den senare ancylastidens torra och
varma klimat förvandlas till ett maritimt och milt klimat, »san-
nolikt med varma och långa höstar» (Sernander) under den äldre
litorinatiden. Den »boreala» klimatperioden flyter över uti den
»atlantiska». Arkeologiskt sett äro vi med tiden omkring 5000
f. Kr. framme vid den sannolika dateringen för fynden i Magle
mosse vid Mullerup på Sjælland (Danmark) d. v. s. några år-
hundraden före begynnelsen av de danska kjökkenmöddingarnas
period.

*	*
*

265
Det bör för fullständighetens skull i detta sammanhang tillfo-
gas, att århundradena omkring år 7000 f. Kr. kunna betraktas
som det ungefärliga gränsskedet mellan yoldiatiden och ancyliis-
tiden, d. v. s. mellan den arktiska dryasperioden och den sub-
arktiska betula- och pinusperioden i Sydsverige. Vårt lands
yoldiatid faller således ungefär mellan 11500 och 7000 f. Kr.
och dess ancylusdd mellan omkring 7000 och 5000 f. Kr., un-
der det att såsom litorinadd kan gälla hela tiden efter 5000
f. Kr., så vida man icke vill såsom en särskild period urskilja
den efter en i Östersjön levande nutida havsmussla uppkallade
limnæaüder\, vilken då får anses börja omkring det 7:de århundra-
det f. Kr.

Det gotiglaciala skedet, under vilket isranden rörde sig från
sydvästra Skåne till mellersta Västergötland och södra Östergöt-
land, flyttar oss, som vi sett, i tiden från omkring 11500 f. Kr.
till omkring 8500 f. Kr., och det finiglaciala skedet, då isranden,
efter att några århundraden legat stilla på linjen Strömstad—
Visingsö—Landsort, gick tillbaka till sydöstra Jämtland och Lapp-
lands östra gräns, bringar oss ju fram till omkring 6500 f. Kr.
Därmed att vi i vår klimat- och vegetation shistoriska översikt
passerat gränsen mellan den boreala och den atlantiska perioden,
som sammanfaller med gränsen mellan de geografiska ancylus-
och litorinaperioderna, ha vi i själva verket redan kommit unge-
fär halvtannat årtusen in uti den postglaciala tiden.

Vårt land hade omkring 5000 f. Kr. i mer än sex årtusenden
legat befriat från inlandsisen, vad de sydligare landsdelarna, sö-
der om Vättern, beträffar. Det mellersta Sverige, från Vätterns
sydspets till Siljan, hade då i åtminstone tvenne årtusenden varit
tillgängligt för vegetation, djurliv och människan själv.

Med andra ord: de vegetations- och klimathistoriska under-
sökningarna bevisa, att Sverige var fullt beboeligt för människan
ända upp till gränsen mellan Svealand och Norrland under en
period, som ligger långt mer än gooo år tillbaka i tiden, från
det närvarande ögonblicket räknat.

I själva verket är vårt lands främste arkeolog, Oscar Mon-
telius, av denna mening, i det han låter övergången mellan Sve-
riges äldre och yngre stenålder äga rum uti skedet mellan ancylus^
tiden och litorinadden. »Tiden från människans första uppträ-
dande i Sverige, till dess att höjningen av landets södra del un-
der litorinadd&n började, plägar kallas ’den äldre stenåldern’;

266
den återstående delen av stenåldern kallas ’den yngre stenåldern’»
— skriver han i sina »Minnen från vår forntid» (1917). Och
därsammastädes tillfogar han, att »säkerligen mer än 10,000 år
hava förflutit sedan det ögonblick, då svensk jord första gången
trampades av människofot».

*	*

Den äldre litorinaüAer\., mellan ungefär 5000 och 3000 f. Kr.,
kännetecknas såsom vegetationsperiod i Sverige genom en rik
utveckling av lövskogar, i vilka ek (quercus pedunculata) och
lind (tilia parvifolia) förhärska samt boken (fagus silvatica) nå-
got senare invandrar.

Under den därpå följande senare litorinatiden (som genom tiden
omkring. 700 f. Kr. avgränsas mot limnæa\Âà&r) har Sverige en
»subboreal» klimatperiod med, enligt Sernander, »ett torrt och
varmt klimat såsom i mellersta Ryssland». Åtskilliga av Sve-
riges nutida mera värmeälskande trädarter, t. ex, ask, lönn, alm,
lind, vandra under denna »postglaciala värmetid» betydligt
längre norrut, än vi finna dem för närvarande. Sålunda påträf-
fas hasselnötter massvis uti Ångermanlands torvmossar, ehuru
hasselbusken numera ej förekommer så nordligt. Liknande är
förhållandet med förekomsten av svartnade ekstammar i nord-
liga torvmossar.

Ett intressant bevis för klimatets gynnsamma gestaltning un-
der det varma skedet i de tredje och andra årtusendena före
vår tidräkning är förekomsten i södra och mellersta Sveriges
torvmossar av sjönötens (trapa natans} fossila frukter. I vår tid
måste man gå ända ned till södra Europa för att finna denna
matnyttiga växt uti allmän förekomst.

Uti den postglaciala värmetiden infalla i Sverige tvenne utom-
ordentligt betydelsefulla perioder av stigande och hög kultur,
nämligen slutet av den yngre stenåldern med kopparåldern samt
hela vår bronsålder. Tiden från omkring 3000 till omkring
1800 f. Kr. är dösarnas, gånggrifternas och hällkistornas tid.
Den svenska bronsåldern daterar Montelius från omkring 1800
till omkring 600 f. Kr. Värmetiden var sålunda gynnsam icke
blott för växt- och djurlivet i vårt land, utan måhända även för
människan och hennes andliga utveckling.

Det är därför icke utan svårmod som kulturhistorikern anteck-

267
nar begynnelsen av ett nytt, kallare och fuktigare klimat vid
övergången mellan vår bronsålder och järnålder, således mellan
700 och 600 f. Kr. Icke nog med att det äldre, varma klima-
tet nu definitivt upphör i vårt land, för att slutligen efterträdas
av det kalla och fuktiga »subatlan tiska» klimat, som varit rå-
dande i Sverige under de sista tvenne årtusendena. I perioden
från omkring 400 till omkring 150 f. Kr. sjönk medeltempera-
turen i vårt land efter all sannolikhet t. o. m. avsevärt under
dess närvarande nivå — i så fall en fruktansvärt plötslig och
stark kontrast mot de föregående varma klimatförhållandena.

Detta, geologiskt talat visserligen icke mycket långvariga, men
synbarligen hastigt påkomna sannolika maximum av den post-
glaciala klimatförsämringen har inom vetenskapen blivit kallat
för vår »fimbulvinter» uti anslutning till en urgammal legend
om en köldperiod eller mycket sträng och nästan oavbruten
vinter uti något skede av vårt folks forntid.

Om »fimbulvintern» skriver Sernander, att »den medförde de
mest omfattande förändringar i den nordeuropeiska växtvärlden.
Den postglaciala värmetidens växtgränser förskötos ett par bredd-
grader mot söder, och i fjällen sjönk trädgränsen åtminstone
200 meter. Fimbulvinterns fuktiga och kalla tid övergår utan
gräns i nutiden, som kanske företer ett jämförelsevis mera torrt
klimat. »

Fimbulvintern är en stor övergångsepok — mellan litorina^å och
limnœa\Àâ., såväl som mellan varm subboreal och kall subatlan-
tisk tid och mellan bronsålder och järnålder. Den står vid in-
gången till vår »historiska» tid, om vi datera denna från, de
äldsta skriftliga urkunder, som i senantiken nämna vårt land
och folk.

*	*

Djurlivets invandringshistoria i Sverige är ännu icke så väl
utforskad som växtlivets. Några intressanta drag äro dock att
notera.

I de skånska torvmossarna ha hittats skelettdelar av ren, älg,
kronhjort, rådjur, vildsvin, björn och bäver samt av uroxen och
bisonoxen.

Av dessa försvann renen från hela det södra Sverige »långt
före den äldre stenålderns slut» enligt Montelius. Då denne an-
ser, att den yngre stenåldern i vårt land börjar »under det 4:e

268
årtusendet, måhända ännu tidigare», måste uttrycket »långt före
den äldre stenålderns slut» tolkas såsom betydande åtminstone
omkring tvenne årtusenden tidigare. Renen torde nämligen, i
likhet med åtskilliga andra arktiska djur, hava lämnat södra
Sverige under ancylustidens första skede, den »subarktiska» pe-
rioden, således väl senast i det. sjunde årtusendet före vår tid-
räkning. Det torra och varma »boreala» klimat, som i det sjätte
årtusendet avslutar ancylusüàeri, kan näppeligen ha lockat renen
att stanna i Sydsverige. Isranden hade ju då definitivt flyttat
sig upp till södra Jämtland och sydöstra Lappland.

Särskilt intressanta äro fynden i Sydsverige av tvenne forn-
världens jättar inom oxsläktet: den fullständigt utdöda uroxen,
från vilken vår tamboskap antages härstamma, samt den i västra
Ryssland och Kaukasus ännu fåtaligt fortlevande visenten eller
europeiska bisonoxen, en släkting till sin amerikanska namne.
Då vi i följande kapitel kasta en blick på den djurvärld, som
omgav människan i Sydfrankrike och angränsande trakter under
istiden, årtusenden före israndens begynnande sista återtåg från
sydvästra Skåne, skola vi där åter anträffa uroxen och visenten
samt på ett visst stadium av klimatutvecklingen även renen.

*	.	*

Om vi sammanställa Sveriges geografiska med dess klimatiska
och biologiska historia från och med den sista isavsmältningens
början i Skåne, observera vi, att de fyra stora naturrevolutionerna
fortgingo samtidigt. Landets befrielse från isen, det vid is-
avsmältningen under ishavsytan nedsänkta landets delvisa upp-
stigande över densamma, klimatets övergång från arktisk
köld till mellan- eller sydeuropeisk värme, en alltmera värme-
älskande floras och faunas invandring i landet — allt detta
försiggick på en gång mellan skedet omkring 11500 f. Kr.
och tiden omkring 700 f. Kr., ehuru med olika hastighet under
olika perioder och med avräkning för kortare mellantider av
stillestånd eller återgång.

Under det första långa, gotiglaciala skedet, den arktiskayoldia-
tiden (11500—8 5 0 0 f. Kr.) vinnes visserligen intet annat, än
att Skånes mer höglänta inre trakter samt det småländska hög-
landet med sina annexer inåt sydöstra Västergötland och norra
Blekinge befrias från istäcket och erhålla en arktisk växt- och
djurvärld.

269
Men från och med tiden omkring 8,000 f. Kr. ökas värmen
hastigt, isavsmältningens tempo stegras ofantligt och livets for-
mer mångfaldigas snabbt. Samtidigt börjar landhöjningen i Syd-
sverige att göra sig allt mera märkbar. Mellan 8000 och 7000
f. Kr. leder den i söder till att Sydsverige får landförbindelse
med Tyskland över Danmark samt i norr till Sydsveriges land-
förening med Nordskandinavien. Då isranden omkring 7000
f. Kr. nått upp till linjen Kongsvinger—Siljan—Härnösand, äro
vi redan inne i den begynnande ancylustiden, med sin hastiga
värmestigning.

Då landsänkningen i söder omkring 5000 f. Kr. inleder en
ny geografisk och klimatisk period, litorinatidens första, mari-
tima skede, är vårt lands geografiska gestaltning i huvudsak
given, om ock de inre och yttre strandkonturerna ännu länge
flyttade sig, och den egentliga istiden är sedan ett årtusen eller
mer förbi. De stora kvarblivna glaciärerna uppe i Lapplands
högfjäll hindra icke att litorinatidens klimat blir vida varmare
och mer livsfrämjande, än det nutida är.

Vad som i klimatiskt hänseende timat i vårt land från och
med det 7:de århundradet före vår tidräknings början är ett bak-
slag, en återgång till de mindre gynnsamma förhållanden, som
vi måste antaga ha existerat under den mellersta ancylustiden
eller för omkring 8,000 år sedan.

270
FRÅGAN OM MÄNNISKO-
SLÄKTETS URHEM

OM OCK DE GEERS BERÄKNING AV TIDSAVSTÅN-
det mellan den sista isavsmältningens början i Skåne och
närvarande tid i ett eller annat avseende kommer att komplette-
ras eller korrigeras genom senare forskningar, synas dock hans
metod och hans tillämpning av denna vara så tillförlitliga, att
resultatets grova drag, sådana dessa nu föreligga och i det före-
gående återgivits, kunna betraktas såsom i det närmaste defini-
tiva. Detta så mycket mer, som de förträffligt överensstämma
med resultaterna av de svenska paleontologernas, klimathistori-
kernas och arkeologernas forskningar.

• Härmed är likväl ännu icke mycket vunnet — annat än på
det rent metodologiska området — för lösandet av frågorna om
den äldre stenålderns längd och de äldsta människorasernas ålder,
uppkomst och öden över huvud.

För att komma till grundade åskådningar i dessa spörsmål,
mås.te vi vidga synfältet från att omfatta blott Skandinavien till
att omsluta hela Europa och till sist även alla de övriga världs-
delarna. Skandinaviens isbetäckning sammanhänger ju med hela
norra Europas nedisning, vilken var samtidig med Nordamerikas
och andra trakters och med omfattande glaciärbildningar uppå
och invid alla jordens högsta berg.

Icke heller istiden såsom sådan får begränsa vår synkrets, då
fråga är om människosläktets ålder och uppkomst. Istiden är
ju blott en episod i jordens långa geologiska historia; en episod
mellan tertiärtidens utgång och den geologiska nutiden (alluvial-
tiden). Att människan kan ha uppstått redan långt före istiden,
uti någon av tertiärtidens perioder, är. på grund av en del skäl
snarare mer än mindre sannolikt, än att hon haft sin begynnelse
uti istiden. Avgörandet av frågan står dock naturligtvis fullt
öppet, till dess starkare bevis än hittills hunnit att hopa sig för
den ena eller andra av dessa tvenne hypoteser beträffande det
geologiska skedet för människans tillblivelse.

27 i
Frågan, huruvida vi ha rätt att betrakta just Europa såsom
människosläktets vagga, kan i sin ordning näppeligen slutgiltigt
avgöras, förr än de övriga världsdelarna bli minst lika grund-
ligt utforskade i paleontologiskt och arkeologiskt avseende som
Europa hittills. Med undantag för vissa delar av Nordamerika,
och några mindre områden i Sydamerika, Nordafrika, Västasien
och Japan, är i den övriga världen ännu föga eller intet undan-
gjort för lösandet av denna stora forskningsuppgift. A andra
sidan synas icke heller några avgörande skäl föreligga mot upp-
fattningen, att människans begynnelse kan ha ägt rum uti det
geografiska gebit, som nu motsvaras av Europa, Nordafrika och
sydvästra Asien, och att Europa, möjligen gemensamt med Nord-
afrika, slutligen varit skådeplatsen för de äldsta högre människo-
rasernas tidigaste kulturframsteg.

*	*

*

O

At spörsmålet om människosläktets ålder, geologiskt och annor-
ledes räknat, skall jag i det följande söka att på olika sätt ge
den belysning, som forskningen för närvarande medger. De
nyare geologiska och arkeologiska iakttagelserna och upptäck-
terna tala sitt eget språk — tydligen mer och mer hänvisande
oss till att räkna vårt släktes tillvaro uti mycket stora årtal.

Frågan, vilken världstrakt bör gälla såsom människosläktets
vagga, är visserligen ännu långt från avgjord, men synes dock
genom senare tiders forskningar ha kommit i ett relativt enkelt
och klart läge. I viss mån hänger densamma ihop med spörs-
målet om människosläktets biologiska enhetlighet, åt vilken här
må ägnas några ord, ehuru även den i ett följande kapitel får
sin särskilda belysning vid handen av det arkeologiska materialet
— i detta fall mänskliga skelettrester, som hittats med eller utan
tillhörande artefakter.

Aro alla utdöda och levande människoraser intet annat än varie-
teter inom en och samma art? Eller finns det flera människo-
arter, som uppstått i olika tidsskeden uti olika världstrakter och
som härstamma från skilda, om ock närbesläktade, arter inom den
urtidens djurordning, från vilken så väl människor som apor
hava sitt ursprung?

Då dessa frågor av antropologerna besvaras olika, beror det
därpå, att så väl utdöda som levande människorasers delvis

272
ganska djupgående kroppsliga, och så långt de kunna konstate-
ras även själsliga, avvikelser inbjuda till tvenne avvikande ut-
vecklingshistoriska förklaringar. Enligt den ena, äro de i sin
kroppsbyggnad, sina själsliga förmögenheter och sin kultur pri-
mitivaste eller, om man så vill, djurlikaste människoraserna ätt-
lingar av andra antropoida djurarter (eller av någon viss sådan
djurart) än de i kroppsligt och själsligt avseende mera typiskt
mänskliga och uti kulturutveckling i allmänhet ojämförligt längre
komna människoraserna. Enligt den andra uppfattningen här-
stamma alla människoraser, utdöda och levande, från alldeles
samma antropoida djurform.

Olikheten mellan kroppsligt och själsligt lägre och högre folk
är enligt den förra hypotesen grundad uti de olika antropoida
människoförfädernas avvikande fonder av anlag och utvecklings-
krafter; och enligt det senare antagandet uteslutande däruti, att
somliga stammar stannat i utvecklingen på något av dess lägre
eller lägsta trappsteg eller, då det gäller utdöda raser, gått under
i kampen för tillvaron, innan de hunnit upp till något högre
fysiskt eller andligt stadium; under det att andra människoraser
relativt snabbt och obehindrat fortsatt sin kroppsliga och själs-
liga utveckling fram till vår egen tid.

Resultatet kan ha blivit detsamma, vare sig den ena eller den
andra hypotesen är berättigad — nämligen just den mångfald av
lägre och högre kroppsliga och själsliga människotyper, som
arkeologer och etnologer ha att förelägga antropologerna till
närmare studium.

Vi iakttaga faktiskt, så väl bland de av arkeologerna uppda-
gade utdöda som bland etnologernas ännu levande raser, en stor
skillnad mellan å ena sidan småväxta folkstammar med relativt
litet utrymme för hjärnan, stor pannvulst, grova käkar, svagt
utvecklad haka och en lägre, något djurlik gestaltning även av
andra kroppsdelar, särskilt de lägre extremiteterna; å andra sidan
iakttaga vi mer högväxta folk med rymlig hjärnskål, mera typiskt
mänsklig form på panna, käkar, haka och lemmar. Australier,
Melanesiens papuas, Ceylons veddas, Sydafrikas buschmän, Su-
matras kubustammar, Malajiska halvöns senoifolk så väl som de
äldsta arkeologiskt påvisade människoraserna (t. ex. Heidelberg-
människan och Neandertalmänniskan) äro tydliga representanter
för en lägre, en primitivare och kanske även mindre utvecklings-
kraftig mänsklighet. Däremot är det oomtvistligt, att arkeolo-

18.	Steffen, Världsåldrarna. I.

273
gernas aurignacras och etnologernas »kaukasier» eller »indoeuro-
péer» och »semiter» eller deras »germaner» och »romaner» oveder-
sägligen företräda en mera specifikt mänsklig, en i allo högre
och utvecklingsdugligare typ.

*	*

*

Det inre sammanhanget mellan spörsmålet om platsen för män-
niskans begynnelse och frågan om människosläktets biologiska
enhetlighet ligger uppenbarligen däruti, att en från flera antro-
poida djurarter härstammande, sålunda biologiskt och genetiskt
icke enhetlig, utan i olika verkliga »arter» splittrad mänsklighet
med stor sannolikhet skulle ha icke ett, utan flera geografiska
uppkomstområden; varförutom möjligheten ligger nära, att de
olika människoarterna icke uppstått samtidigt, utan vore var-
andra olika även i ålder. Alla dessa förhållanden äro sannolikt
enklare, om människoraserna alla härleda sig från en enda ur-
ras och denna från en enda antropoid djurform. Hur människo-
varieteternas olikheter i begåvning och yttre öden än senare må
ha gestaltat sig, måste dock den egentliga urmänniskan sanno-
likt ha uppstått i blott en trakt av världen och i blott ett visst
tidsskede. Att det redan tidigt inom denna urmänsklighet upp-
stod varieteter eller ansatser till olika raser såsom följd dels av
starka variationer i begåvning, eller kanske t. o. m. i patologiska
tillstånd, och dels av iråkade avvikande naturomgivningars in-
flytelser, är ju icke uteslutet.

Huruvida det förefaller sannolikt, att de på detta senare sätt
uppkomna fysiska och psykiska differenserna mellan lägre och
högre raser kunnat bli lika ansenliga som de enligt den förra
hypotesens förutsättningar alstrade, får överlämnas åt antropo-
logerna att avgöra. Likaså spörsmålet, huruvida de mest ex-
trema rasolikheter, som faktiskt iakttagits inom den utdöda och
levande mänskligheten, äro av den djupgående beskaffenhet, att
de som sin förklaring kräva vissa rasers härstamning från olika
antropoida djurarter.

I avvaktan på antropologernas mera enhetliga ställningsta-
gande till dessa frågor kan det för våra studieändamål här vara
nog att framhålla, att böjelsen att tvådela mänskligheten i en
grupp av lägre, stagnantare och primitivare raser och en annan
grupp av högre, utvecklingskraftigare och mer framåtskridna

274
raser tydligen är uti tilltagande bland antropologer och etnolo-
ger. Samtidigt härmed har man inom dessa fackkretsar mer
och mer börjat fästa blickarna på Afrika och Europa såsom
det kontinentblock, vilket sannolikt varit skådeplatsen för män-,
niskans begynnelse och äldsta kultur.

* ■	*

*	.

En hel del geologiska och etnologiskt-antropologiska skäl anses
numera tala emot antagandet, att människan skulle uppstått på
det södra eller på det västra halvklotet.

Allt sedan tertiärtidens början har sydhemisfären varit land-
fattig och nordhemisfären landrik. Av de långt ned på det södra
halvklotet befintliga kontinenterna eller kontinentdelarna har en-
dast Afrika allt sedan miocentiden, således sedan den senare de-
len av tertiärperioden haft oavbrutna landförbindelser med andra
kontinenter. Sydamerika var i mitten av miocentiden genom
havet isolerat från Nordamerika. Att Australiens isolering genom
havet går långt tillbaka, ända till tertiärtidens början, därom
vittna denna kontinents geologiska och biologiska förhållanden
mycket tydligt. Den inhemska -australiska djurvärlden är som
bekant synnerligen fornåldrig och primitiv, i det den uppvisar
endast trenne representanter för den högre, utöver pungdjuren
hunna däggdjursutvecklingen, nämligen två lågt utvecklade män-
niskoraser och en säregen hundvarietet (dingo).

»Ingen människa tvivlar på, att australierna icke kunnat uppstå
i Australien; för något sådant fattas alla möjligheter», skrev
Virchow 1894; och den vetenskapliga opinionen ansluter sig även
för närvarande ganska enhälligt till honom i denna punkt. Tas-
maniern samt australien! och hans dingo äro sena invandrare sjö-
ledes från den norr om den australiska kontinenten befint-
liga, densamma med Asien förenande övärlden, till vilken sjö-
förbindelsen väl långt bort i tiden varit betydligt kortare ännu,
i följd av att det australiska fastlandet då sträckte sig längre
norrut. Havet mellan Nordaustralien och Nya Guinea väster om
Torres-sundet är delvis mindre än 100 meter djupt. Det blott
130 kilometer breda, synnerligen örika Torres-sundet självt upp-
visar blott några tiotal meters djup. Här har funnits en färde-
väg, en gång tillgänglig för en primitiv människa och hennes
hund, ehuru icke för något annat högre däggdjur. Rasförvant-

275
skapen särskilt mellan den äldsta australiska urbefolkningen, de
nu utdöda tasmanierna, och Nya Guineas papuas samt Moluk-
kernas och Filippinernas negritos är i själva verket icke tvivel-
aktig.

Att Sydamerika befolkats norrifrån, från den nordamerikanska
kontinenten, lär vara lika obestridligt, som att denna erhållit sin
av blott tvenne raser bestående urbefolkning, indianer och eski-
måer, genom gamla landförbindelser i norr och nordost med
Europa och i nordväst med Asien. Om landbryggan före is-
tiden mellan Norge—Skottland—England—Tyskland och Island
—Grönland—Nordamerika har redan förut talats. Vad Behring-
sundet angår, är det knappa 50 meter djupt och mindre än 100
kilometer brett. En helt ringa forntida landsänkning skulle här,
liksom i Torres-sundet, ha inneburit försvinnandet av en gammal
landförbindelse mellan tvenne världsdelar.

Om sålunda de amerikanska och australiska kontinenterna icke
kunna komma, i fråga såsom mänsklighetens urhem, återstår en-
dast den europeisk-asiatisk-afrikanska kontinenten. Denna anses
av geologerna visserligen i början av tertiärtiden ha varit- delad
genom havet uti en afrikansk, en europeisk och en asiatisk kon-
tinent, men åtminstone från och med miocentiden existerar den
nuvarande konfigurationens huvuddrag, vilket består däruti, att
de tre världsdelarna bilda ett enda fastlandsblock, uti vilket så
väl Medelhavet som Röda havet ha karaktär endast av vikar
eller f. d. insjöar.

Om vi i våra forskningar efter människans begynnelse av
paleontologiska och arkeologiska skäl icke behöva gå längre
tillbaka i den geologiska utvecklingen än till mitten av tertiär-
tiden, d. v. s. miocentiden eller möjligen även den senare oligo-
centiden, ha vi att räkna med så väl Asien som Europa och
Afrika såsom skådeplatsen för människans begynnelse, i det vi
i första hand måste lämna oavgjort, uti vilken del av detta kon-
tinentblock människovardandet ägde rum. Nästa steg i proble-
mets behandling blir dock att undersöka, vilka sannolikheter som
tala för, att den ena eller andra trakten av denna storkontinent
bör betraktas såsom mänsklighetens urhem — under förutsätt-
ning att detta varit blott ett enda.

:	*

*

276
Av gammalt och ända till nyligen — allt ifrån de första lärda
tolkningarna av den bibliska skapelsesagan fram till några av
Haeckels lärjungar — har man med en viss traditionell förkärlek
sökt i Asien efter människosläktets vagga. Bibelns auktoritet
har härvid spelat en stor roll. Försöken att på dessa områden
harmoniera religionslära och vetenskaplig teori ha länge hållit i.

En annan avsevärd, ehuru nästan obeaktad faktor är det psyko-
logiska faktum, att vi européer ha en stark drift att alltid söka
de märkvärdigaste tingen i något möjligast avlägset och främ-
mande fjärran, långt borta från oss själva och våra alldagliga
omgivningar, i någon för oss mera »mystisk» och »sagolik»
trakt av världen. Det är äkta europeiskt och framför allt ger-
manskt att rent instinktivt leta efter mänsklighetens vagga i
Asien — då det icke lyckas i Australien eller Svdamerika eller
på Grönland eller med någon hypotetisk kontinent mellan Indien
och Madagaskar. Det skulle aldrig falla en asiat in att så där
a priori söka det forntidsheligaste utanför det egna rashemmet.

Den av européer uppfunna rasbeteckningen »indo-européer»
och dess derivater är i detta hänseende betecknande. Vi, liksom
indierna själva, veta, att de med oss rasbesläktade indierna äro
ganska sena invandrare nordvästifrån till Indien. Likväl ange
\ i rasförvantskapen med en ordställning, som ger indierna före-
trädet och suggererar, att det är européerna, som härstamma från
indierna i stället för dessa från européerna. Och detta, ehuru
det i Europa finns minst lika fornåldriga ariska språk och språk-
rester som i Asien, och ehuru det egentliga Asien lika tydligt är
mongolernas eller de gulas egen världsdel som Europa, tillsam-
mans med Nordafrika och Västasien, är Medelhavsfolkens eller
den vita, europeisk-semitisk-hamitisk-kaukasiska rasens.

Om geologernas uppfattning, att det mellan Europa och Asien
i eocentiden existerade ett brett vatten, förenande Norra ishavet
med Indiska oceanen, slutligen visar sig vara riktig, kan häri
sökas ett gott stöd för att, då det gäller människans allra äldsta
historia, förkasta termen och begreppet »europeisk-asiatisk» såsom
allt för starkt betonande det närvarande landsammanhanget mel-
lan Europa och Asien och dess politiska och kulturella betydelse.
Europa är alls icke det blotta annex till Asien, som en del mo-
derna »antropogeografer» och »geopolitiker» velat göra det till.
Såsom urhem för vissa människoraser är Europa tydligen minst
lika självständigt som Asien. Ha asiater (mongoler) brutit in

277
i Europa, så ha ännu mycket tidigare européer brutit in i
Asien.

Det är dock nödvändigt att korrigera den traditionella av-
gränsningen mellan Europa och Asien, då man betraktar dessa
världsdelar ur de stora mänsklighetshistoriska synpunkterna;
Den sanna ras- och kulturhistoriska gränsen mellan de två världs-
delarna bör visserligen följa Uralbergen och Uralfloden samt
Kaspiska havets östkust, men bör sedan, från Kaspiska havets
sydöstra hörn, skära östligt in i Asien till Ganges mynning.
Gränsen bör därefter löpa i sydvästlig riktning genom Främre
Indien, avskärande halvöns sydöstra, av dravidafolk bebodda
hörn, för att tvärs över Indiska oceanen nå Afrikas östkust
ungefär där denna skäres av ekvatorn.

I Afrika går sydgränsen för det europeisk-asiatisk-afrikanska
ras- och kulturgebitet från nämnda punkt nordvästligt till Kartum
ungefär och därefter nästan rakt västligt till Atlantiska oceanen,
där Afrikas västkust skäres av den 2o:de nordliga breddgraden.

På detta sätt bli iraniernas och indiernas länder samt semiter-
nas och hamiternas sammanslutna méd européernas — kring
Medelhavet såsom en ideell medelpunkt.

Denna historié- och kulturgeografiska korrektur för begreppet
»Europa» mera intimt än hittills skett samman med de ras- och
kulturhistoriska begreppen »Nordafrika» och »Västasien». Det
av semiter och hamiter bebodda Nordafrika liksom det semitiska
Arabien och det iraniska Persien samt det »ariska» Indien höra
mänsklighets-historiskt samman med Europa. Att ett asiatiskt
folk fått fast fot i Mindre Asien hindrar icke denna avgräns-
ning; lika litet som turkarnas, magyarernas, finnarnas, lapparnas,
kirgisernas m. fl. icke »indo-europeiska» folks existens i vissa
delar av Europa kan försvaga denna världsdels karaktär av
»europeisk» i etnologisk och kulturhistorisk mening.

Europa bör sålunda uppfattas såsom nordgebitet inom ett sär-
skilt ras- och kulturområde. Till detta förhåller sig det ariska
Indien i varje avseende blott som ett annex.

Även begreppet »Orienten» blir på detta sätt riktigställt. Det
finns en främre och en bortre, en västlig och en östlig »Orient»,
en hamitisk-semitisk-iranisk-arisk-indisk och en mongolisk. Mellan
dessa går en djup antropologisk och kulturell klyfta. Däremot
är den psykiska motsättningen på intet vis så stor mellan det
ovan definierade Nordafrika och Västasien.

278
Ras- och kulturområdet i fråga kan tämligen korrekt betecknas
som Medelhavsgebitet, men är för övrigt svårt att ge en en-
hetlig benämning, som ej våldför den traditionella geografiska
nomenklaturen. Ras- och kulturhistoriskt spela gebitets nord-
liga och nordöstliga samt sydligaste trakter ingen roll. Vad det
historiskt kommer an på är Sydskandinavien, England och Ir-
land, hela Mellan- och Sydeuropa (utom det inre av Ryssland)
samt det grekisk-romansk-germansk-keltisk-slaviska Europa och
den västliga Orienten. Den själsliga väsensolikhet, som här fin-
nes, har oftast överdrivits och feltolkats — så att man fått ett
stort besvär med att förklara t. ex., huru grekerna kunde vara
på en gång så äkta västerländska till kynnet och så starkt av-
hängiga av »orientaliska» inflytelser uti sin så väl yngre som
äldre kultur. Alla européer ha en stark dragning till västorien-
talisk kultur och natur. Den europeiska kulturen från och med
den yngre stenåldern står under västorientaliskt inflytande. Den
europeiska religionen är västorientalisk sedan halvtannat årtu-
sende.

Att här icke existerar någon mycket djupgående psykisk ras-
motsättning är lika uppenbart, som att de olikheter, som finnas,
snarast är o själsliga väsensskiljaktigheter mellan Nord och Syd,
inneslutande Nordens lika outrotliga som obesvarade kärlek
till Södern. Nordmänniskan i Europa har sydblod, sydlängtan,
sydförståelse; icke tvärtom. Den västliga Orienten är för Europa
den befryndade Södern. Den verkliga Östern är mongolisk
och oss helt främmande.

*	*

*

Sedan en förberedande granskning av de geografiska och etno-
logiska förhållandena sålunda mer eller mindre definitivt begrän-
sat sökandet efter människans urhem till de tre sedan mitten av
tertiärtiden uti en storkontinent sammanslutna världsdelarna
Europa, Asien och Afrika, framträder frågan, enligt vilka prin-
ciper letandet bör fortsättas för att eventuellt kunna leda fram
till utpekandet av något särskilt område inom denna storkonti-
nent eller i dess nu under havsytan nedsänkta grannskap såsom
det geografiska området för människovardandet.

Avgörande härvid blir i främsta rummet, huru vi söka be-
stämma begreppet människa eller, med andra ord, draga gräns-

279
linjen mellan den äkta människan och hennes människolika för-
fäder inom djurriket. Denna uppgift kan stöta på stora svårig-
heter, om ett flertal mellanformer mellan människan och män-
skolika djur upptäckas. Ännu sämre ställt blir det, om sådana
mellanformer blott kunna otydligt spåras och genom bristen på
fullständiga lämningar giva oss oklar ledning för gåtans lösande.

Visa oss resterna av tidiga, men obestridligt äkta människo-
raser tillbaka till relativt avlägsna geologiska perioder, få vi med
andra konfigurationer av hav och kontinenter att göra än de
sedan miocentiden givna, med nutidens någorlunda överensstäm-
mande. Detta kan i sin ordning ytterligt komplicera eller nästan
olösliggöra problemet om upptäckandet av människans urhem.
Är detta sedan länge helt täckt av oceanens vatten, blir det
näppeligen möjligt att någonsin lämna ett direkt bevis för rik-
tigheten av en hypotes, som utpekar en viss, fullständigt oåt-
komlig fläck av jordytan såsom mänsklighetens vagga.

Klart är, att den bevisade förekomsten inom ett geografiskt
område av möjliga människoförfäder, utdöda antropoida djur-
arter, kan vara en vägledning för sökandet och ett stöd för en
eventuell hypotes om ett sådant områdes roll vid människovar-
dandet. Men å andra sidan kan den mer eller mindre rikliga
förekomsten av sådana djurarter vara totalt missvisande, i det
att faktiskt intet människovardande ägt rum, där det sålunda
synes oss möjligt eller sannolikt. À andra sidan är det icke ute-
slutet, att vandringar, kanske framkallade av geologiska och
geografiska omvälvningar, kunnat förflytta en vardande mänsk-
lighet långt bort från hennes närmaste antropoida förfäder och
släktingar. En sådan tidig biologisk isolering kan ha främjat
människoutvecklingen i dess första stadier. Resultatet bleve då,
att vi kunde finna denna tidigaste mänsklighets fossila ben till-
sammans med massor av olika fossila djurlämningar, blott icke
sådana, som bevisa något beträffande människans härstamning.

Inför sådana svårigheter synes den säkraste metoden vara,
icke att främst söka vägledning uti förekomsten av antropoida
djur, utdöda eller levande. Det blir tryggare att låta de fossila
människobenen, som efter hand hittas, samt kännetecknen på
de lägsta ännu levande eller nyss utdöda människoraserna, möj-
ligen med hjälp även av embryologiska fakta, provisoriskt be-
stämma den kroppsligt primitiva, avgjort djurlika, men också
avgjort äkta mänskliga människans typ. De fossila fynden böra

280
själva ange, med vilka geografiska områden och geologiska peri-
oder vi ha att göra. Människotypen, landet och tiden bli be-
stämda i ett sammanhang.

Om slumpen eller ett stort, för oss ännu dolt historiskt sam-
manhang icke på länge skulle spela oss i händerna de allra tidi-
gaste människorasernas fossila ben, utan lämningar endast av
något yngre och högre utvecklade, ehuru ännu mycket primitiva
människor, så finns ju intet annat att göra, än att ge sig till
tåls och leta vidare. Ar det däremot mer eller mindre »hän-
delsevis» så, att den världsdel, där den arkeologiska forskningen
hittills kunnat bedrivas intensivast, Europa nämligen, också varit
åtminstone ett bland huvudgebiterna inom människovardandets
geografiska område, så ha vi hopp om att relativt fort och sä-
kert komma fram till det utstakade vetenskapliga målet. Villig-
heten att erkänna detta som uppnått, när vi en gång hunnit så
långt, bör då icke hämmas genom någon europeisk mani att ej
kunna tro det egna hemlandet om att vara det ur mänsklig och
historisk synpunkt märkvärdigaste landet på jorden.

281
ISTIDENS VAXT- OCH
DJURVÄRLD, SÄRSKILT
I MELLANEUROPA

VÅR NÄRMASTE UPPGIFT BLIR SÅLUNDA ATT
fullfölja den påbörjade undersökningen av istidens naturför-
hållanden för att därigenom klargöra de säregna naturomgiv-
ningar, uti vilka de äldsta hittills kända människorna levde och
rörde sig.

, På detta sätt fortskrida vi från jordens egen, geologiska,
geografiska och klimatologiska historia till det förmänskliga och
slutligen med människan samtidiga livets historia. Männi-
skans begynnelse är ju blott ett sent kapitel inom denna senare.
Sedan, då människans skilsmässa från naturen hunnit bli klar,
är människans fortsatta historia en sak för sig, vid sidan av
naturens, ehuru icke utan växelverkan med denna.

Vi skola icke »konstruera» människan, sådan hon enligt ut-
vecklingsteorien »borde» vara, om hon härstammade från den
ena eller andra hypotetiskt angivna människolika djurformen.
Det är nämligen numera klart, att de för närvarande existerande
sådana djurarterna, de antropoida aporna, alls icke äro några
människoförfäder, utan på sin höjd ett slags mycket avlägsna
människokusiner. Den högsta berömmelse, som gorillor, oran-
gutanger, schimpanser m. fl. kunna göra anspråk på, är att på
mycket långt håll ha med oss gemensamma förfäder. Men
dessa och våra närmare stamfäder äro sedan länge utdöda, och
vi äro för vår bekantskap med dem hänvisade till fynd av deras
fossila ben — alldeles som fallet är med vår kännedom om de
äldsta människorna själva. Även om embryologi, blodreaktioner
och anatomiska och fysiologiska kännetecken utpeka vissa apdjur
såsom människans närmaste nu levande släktingar, är härmed
nästan intet vunnet för vår kunskap om människans stamträd,
alldenstund detta är att söka uti ifrågavarande apdjurs stamträd,
282
som är minst lika pro-
blematiskt som vårt
eget. Naturligtvis äro
fossila apförfäder väl-
komna för människo-
forskaren; men han är
ännu angelägnare att
påträffa något som tyd-
ligen är en fossil män-
niskostamfader.Vi söka
icke numera någon »fe-
lande länk» mellan oss
och samtida apor eller
ens mellan oss själva
och fossila apor. Den
»felande länk», som vi
söka, är en övergångs-
form mellan oss och

ett djur, som sannolikt
icke var någon apa,
men väl var, eller var

FIG. 62. SKELETT AV JÄTTETRÖGDJUR {Mylodon}.

11

.	Efter Weltall tend Menschheit.

släkt med, stamfadern till de människo-

lika aporna så väl som till människorna. Det i evolutionismens
barndom litet hastigt påkomna antagandet, att människoförfä-
derna voro aplika, kan visa sig innebära en avsevärd villfarelse.
Vi ha i förstone icke rätt att antaga annat, än att de voro djur-
lika och människolika på en gång.

Här, såsom så ofta då det gäller människoforskning, äro na-
turvetenskapsmannens vägar de mindre direkta och framkomliga,
ja de mindre pålitliga, vad utgångspunkt och riktning beträffar.
Människan är visserligen given såsom resultatet av en evolution
inom och utifrån djurriket. Men vi kunna icke genom att leta
i djurriket hitta den punkt, där hennes evolution startade. Vi
måste utgå från henne själv och följa hennes spår tillbaka så
långt sig göra låter, ända in i djurriket om möjligt. Ha vi på
detta sätt slutligen anträffat ett djur, som är människans stam-
fader, så blir den vidare efterforskningen efter förfäderna, d. v. s.
de ännu tidigare, naturligtvis ett rent naturvetenskapligt problem,
som gärna och med obegränsat förtroende överlämnas åt veder-
börande.

*
Ehuru åt framtida arkeologiska och paleontologiska forsk-
ningar måste överlämnas att slutgiltigt avgöra om Europas roll i
mänsklighetens tidigaste historia och därmed också om de äldsta
i Europa gjorda människofyndens rätta plats i mänsklighetens
evolution, äro vi hänvisade till att huvudsakligen inom Europas
gränser fortsätta våra studier över människans begynnelse. Så
som förhållandena nu ligga, i det vi känna Europas istid och
istidsmänniska samt istida växt- och djurvärld ojämförligt bättre
än någon annan världsdels, är det självfallet att vi, utan förut-
fattad mening i principfrågorna, skola koncentrera vår upp-
märksamhet framför allt på vår egen världsdel. Sålunda nu
närmast för att iakttaga den omgivning av växter och djur, uti
vilken de äldsta kända människorna levde.

I motsats mot vad fallet är med Sverige och Skandinavien
över huvud, kunna vi för de icke av nedisningen hemsökta
mellaneuropeiska länderna tämligen noga angiva de mot istidens
skarpt kontrasterande klimatförhållandena under de tertiära peri-
oderna. I den första av dessa, eocentiden, beräknas av Ober-
maier, att Frankrike och angränsande länder haft + 25° C. års-
medeltemperatur mot + 11° C. i våra dagar. Vintrarna voro
mildare än de nordafrikanska för närvarande, och vegetationen
var subtropisk, i mycket erinrande om den, som nu anträffas i
trakter av inre Afrika och södra Asien. Redan nästa skede,
oligocentiden, kännetecknas av något kyligare vintrar. De löv-
fällande träden vinna terräng. Medeltemperaturen beräknas
ännu till + 22° C. Under miocentiden har mellersta Europa
ungefär samma klimat som Madeira nu. I det sista tertiärske-
det, pliocentiden, har medeltemperaturen på slätterna sjunkit till
+ 14° C. Med den första fulländade nedisningen från Alperna
och Pyreneerna så väl som från Skandinavien och de Brittiska
öarna i kvartärtidens början sjunker den årliga medeltempera-
turen i Sydfrankrike starkt och torde i den tredje istiden, Riss-
istiden, då utsträckningen av Europas istäcke nådde sitt maxi-
mum, icke ha överstigit + 7° C.

Härigenom bortsopades tertiärtidens präktiga vegetation från
de isfria trakterna av mellersta Europa. Frankrikes och Syd-
tysklands slätter förvandlas, åtminstone vad vegetationens huvud-
karaktär beträffar, till tundror sådana som de närvarande sibi-
riska omkring Obs och Jeneseis mynningar. Floran blir ark-
tiskt-alpin. Densamma antages till en del ha vandrat in i Nord-

284
och Mellaneuropa och
ned till Alperna och Py-
reneerna samt trakterna
kring Karpaterna och
Kaukasus från Altaiber-
gen inne i det nordli-
gare inre Asien. Alper-
na voro dock själva ur-
hemmet för en flora av
denna art, vilken under
istiden spred sig ned till
Sydtyskland och vid is-
täckets avsmältning följ-
de med norr ut in i Skan-
dinavien och t. o. m. upp
till Island.

Då klimatet långsamt
förbättrades vid inlands-
isens återtåg mot norr,
ha vi att även i det
mellersta Europa före-
ställa oss en sådan grad-
vis invandring av allt
mera värmeälskande
växter, som vi iakttagit
i Sverige under och ef-
ter istäckets avsmält-
ning. Såsom ett särskilt

FIG. 63. DEN JÄTTELIKA, VINGLÖSA MOAFÅ-
GELN [dinornis ingens), restaurerad.

Bredvid den på Nya Zeeland ännu levande, vinglösa
kivifågeln. Efter Obermaier.

te

—ee.

"ht

-ra



övergångsstadium mellan arktisk och nutida flora i Mellaneuropa
betraktar Obermaier Steppvegetationen, vilken i första hand er-
satte tundrans. Detta skulle innebära, att klimatet blev torrt un-
der en tidig del av det postglaciala skedet. Steppvintern är kall
och stormig, sommaren kort men varm. Steppfloran består av
gräs- och starrarter och en del andra växter, även buskar och
träd, av ringa höjd. Markytan är rik på stoft och sand, som
stormarna föra omkring. De av sådant sammanblåst stoft bildade
sten- och jordarterna, de s. k. lössformationerna, uppstodo delvis
nu i mellanistider och i den äldre postglacialtiden och spela en
icke ringa roll i de avlagringar, under eller uti vilka några av
de tidigaste spåren av människans tillvaro upptäckts.

285
Dessa postglaciala tundror och stepper uti den terräng, som
av istäcket eller av kölden i dess närhet en gång förvandlats till
kala eller blott arktiskt bevuxna stenöknar, få vi dock icke söka
på Alpernas och Pyreneernas sydsidor. Där verka sol och sö-
dervärme att snögränsen flyttas upp i höjden, för närvarande
ända till 3,000 meter högt över havsytan. Under istiden beräk-
nas snögränsen här ha legat föga mindre än 2,000 meter högt,
vadan skogen t. ex. i Norditalien även under en a.v istiderna
kunde nå upp för bergsluttningarna ända till 1,000 meter över
havet. Glaciärer och skog möttes här under istiden, så som
fallet är ännu i dag på vissa ställen, t. ex. i nordvästligaste
Nordamerika, i Alaskabergen.

I mellanistiderna stiger medeltemperaturen, och klimatet blir
åter varmt, om än icke så varmt som i den äldre tertiärtiden,
så dock mångenstädes varmare än- i nutiden. Detta gäller icke
blott trakter, dit inlandsisen aldrig nådde, utan även stora delar
av det under istiderna glaciärbetäckta området. Aven härom
vittna de fossila växtfynden i Mellaneuropa.

Uti ett tufflager nära Paris har man funnit talrika växtavtryck
från tredje mellanistiden, bland annat av lager och fikon flaunts
canariensis och ficus carica) samt av buxbom och judasträd
(buxus sempervirens och cercis siliquastruvfi, växter som icke längre
förekomma i vilt tillstånd uti denna trakt. Vid Innsbruck på
en höjd av 1,150 meter över havet ha upptäckts växtlämningar,
sannolikt ävenledes från den tredje eller sista mellanistiden, in-
nehållande åtskilliga arter, som numera förekomma endast på
mycket varmare och sydligare platser; så t. ex. rhododendron
ponticum, som nu icke växer vild nordligare än i Sydspanien,
Kaukasus och kring Svarta havet.

*	*

Samma eller i många, avseenden ännu mer slående vittnesbörd
om naturförhållandenas oerhört våldsamma växlingar fram och
åter under de fyra istiderna och de tre mellanistiderna — d. v. s.
mellan tertiärtidens utgång före första nedisningen och den geo-
logiska nutidens början med inlandsisens sista avsmältning —
giva oss de fossila resterna av istidens djurliv i England, Belgien,
Frankrike samt mellersta och södra Tyskland, vartill kommer
Sibirien såsom särskilt givande fyndort för vissa, där senare än

286
annorstädes kvarlevan-
de representan ter för den
äldre kvartärtidens djur-
värld.

Den äldsta fauna i
Mellaneuropa, som istids-
forskaren stöter pä, är en
mer eller mindre riklig
representation för den
sista tertiärperiodens,
pliocentidens, djurvärld.
Hit höra sådana elefant-

FIG. 64. SKELETT AV MAMMUT {elephas pti-
migenius).

arter som sydelefanten (elephas meridionals) och fornelefanten (ele-
phas antiquus\ vilka tillsammans med den merckska noshörningen
^rhinoceros merckiï) och flodhästen ^hippopotamus major} samt den
sabeltandade tigern [machairodus latidens} påträffats i Frankrike
och England och delvis även i Tyskland och andra trakter av
Mellaneuropa. Den subtropiska typen är ännu klart utpräglad
hos denna yngsta tertiära och äldsta kvartära djurvärld. Enligt
en del forskare förekommo dessa värmeälskande djur även under
alla mellanistiderna uti Västeuropa. De allra flesta hithörande
djur äro nu utdöda såsom arter, men i många fall leva deras
mer eller mindre avlägsna anförvanter ännu uti tropiska
länder

Fornelefanten var det största av alla hittills kända lantdägg-
djur. Rygghöjden uppgick till fem meter, och de blott svagt
böjda betarna nådde ofta i längd samma mått samt en fjärdedels
meter i tjocklek vid roten. Hals och kranium samt frambenen
voro enormt grovt byggda, tydligen uti harmoni med de ofant-
liga betarnas längd och tyngd. Huden var naken såsom hos
alla tropiska elefantdjur. Detta gäller även istidens noshörning
och flodhäst i Västeuropa. Den senare överträffade i storlek
sannolikt de väldigaste nutida flodhästarna uti Kamerun. Det
storvuxna kattdjur, som levde tillsammans med dessa kolossala
tjockhudingar, hade i överkäken tvenne sabelformade hörntänder,
som sköto ut två eller tre decimeter och måste ha utgjort ett
fruktansvärt angrepps- och sönderstyckningsvapen, i jämförelse
med vilket de ungefär lika stora nutida tigrarnas och lejonens
beväpning förefaller klen.

Vända vi nu blicken från de varma istidsperiodernas nästan

287
tropiska urskogar, floddalar och sumpmarker till de svalare men
icke arktiska skedenas stepper och dessas randskogar samt till
de lägre bergstrakternas hålor och grottor, förefinna vi en djur-
värld, som står det nutida Europas betydligt närmare och ge
nom åtskilliga av sina arter uppvisar en stor anpassningsförmåga
för alla klimat, varma så väl som kalla. Hit höra den vanliga,
bruna björnen {ursus arctos} och hans utdöde frände, den ännu
större och starkare grottbjörnen [ursus spelaeus}. Uti grottor i
England, Frankrike, Tyskland, Schweiz, Mähren, Polen, Tyrolen
ha grottbjörnens spår och lämningar massvis upptäckts. Nära
Kufstein i Tyrolen hava uti en håla hittats omkring 400 exem-
plar, varav hälften voro fullvuxna, delvis mycket gamla djur.
Man har trott sig kunna konstatera, att bergshålorna med sär-
skild förkärlek uppsöktes av åldringarna för att få dö i frid och
av de dräktiga honorna för att ostörda få föda avkomman till
världen och ägna denna den första vården. I varje fall utövade
istidens grottbjörn tydligen en stark konkurrens med varje an-
nat djur, som samtidigt önskade frekventera bergens håligheter.
Och sådana djur funnos icke få. Grotthyenan [hyaena spelaea}
och grottlejonet [felis spelaea}, båda tydligen nordiska anpass-
ningsformer av sina släkten, samt varg och räv hörde till det
blandade och föga gemytliga rovdjurssällskap, med vilket männi-
skan, då hon uppträdde på skådeplatsen, hade att kämpa om
den livsviktiga förmånen av grottornas skyddande tak och väggar.

I öppnare skogstrakter vid de stora floderna i Frankrike,
Tyskland, Ungern och Sydryssland trivdes under tempererade
klimatperioder talrika hjortarter, bland dem den utdöda jätte-
hjorten [cervus megaceros}, som nådde två meters höjd över ryggen,
och vilkens ofantliga, skovelformade horn ofta uppvisa en bredd
på nära tre och en halv meter mellan de yttersta spetsarna.
Där stora gräsmattor eller prärier utbredde sig i närheten av
vattendrag, betade hjordar av uroxe, tamboskapens stamfader, och
bison [bos primigemus och bos priscus}-. väldiga vildmarksdjur,
vid sidan av vilka vår största och grövsta moderna boskap,
om den då existerat, skulle förefallit dvärgartad och synnerligen
» tam ».

*	*

*

Återstår
nas fauna.

nu att beakta steppernas och slutligen även tundror-

288
wry

Efter Obermaier.

FIG. 65. MAMMUT.

t

- -

19. Steffen^ Världsåldrar na. I.





289
Bland steppdjuren märkas främst flera antiloparter, vildåsnan
(fqms hemionus] och vildhästen [equus caballus\ tamhästens ur-
sprung. Hästen förekom i flera varieteter, särskilt en större
och en mindre och möjligen även en randig, men var alltid
småväxt relativt till de grövre moderna avkomlingarna. Att
vildhästen, liksom uroxen och bisonoxen, strövade omkring uti
ofantliga hjordar i istidens Mellaneuropa och slutligen blev ett
av människans mest omtyckta jaktbyten, därom vittna särskilt
åtskilliga fyndorter i Frankrike. På en enda av dessa, Solutré
vid Saône, ha arkeologerna konstaterat lämningar av mer än
100,000 vid jakt dödade exemplar. Den moderna motviljan för
hästkött delades på intet sätt av våra mera avlägsna förfäder
eller mänskliga föregångare i Europa.

Istidsstepperna voro visserligen hemsökta av kalla, stormiga
vintrar, men hade dock, som redan framhållits, intet arktiskt
klimat. In uti dettas skeden, d. v. s. nedisningsperioderna,
komma vi genom att studera de mellaneuropeiska istidstundror-
nas fauna. Dennas typdjur är den köldälskande renen (rangifer
tarandus}-, dessutom arter av lemmeln {myodes torquatus och myo-
des obensis} samt fjällräven [canis lagopus'}, myskoxen [pv.ibos
moschatus}, och numera alpina djur som stenbocken {capra ibex\
gemsen (capella rupicaprd} och murmeldjuret [arctomys marmotta).
Vid sidan av dessa ännu existerande, utpräglat nordliga och
köldälskande djur anträffa vi dock under istidens kalla perioder
även en del sällsamheter, nämligen sydländska värmeälskare
som anpassat sig för tundrornas bistra vintrar och livet i när-
heten av de oöverskådliga isslätterna. Sådana sydlänningar i
permanent vinterskrud äro mammuten eller nordelefanten (elephas
primigenius), och istidens sibiriska noshörningsarter (rhinoceros
tichorhinus samt elasmotherium).

Mammuten, en jätteelefant med tjock och lång, rödaktig hår-
beklädnad och ofantliga, fantastiskt uppåtsvängda betar, var
hemma i hela Västeuropa, även i England, samt i Central- och
Östeuropa, men tycks icke ha nått Skandinavien. Dessutom
utbredde sig mammuten över Sibirien och norra Kina samt
vandrade över trakten av närvarande Behringssundet iri i norra
Nordamerika. I alla dessa länder äro hans fossila ben och be-
tar funna, ofta mer eller mindre bearbetade av människohand.
Det allra nordligaste Sibirien och de fordom med fastlandet
förenade sibiriska öarna ha dessutom ända fram till våra dagar

290
bevarat talrika fullständiga lik med kött, hud och här av mam-
muten så väl som av andra utdöda istidsdjur. Detta konser-
veringsunderverk beror därpå, att dessa trakter ännu ha i behåll
stycken av istidens glaciärer, »fossila isfält», över vilka den
arktiska stormvinden hopat tjocka lager av stoft och sand, var-
igenom de skyddats mot avsmältning under sommarsolens bleka
strålar. Mammuter och andra istidsdjur, som nedsjönko och
drunknade i svagt isbetäckta, sedan fullständigt tillfrusna och
av glaciären höljda kärr vid flod- eller havsstränderna, blevo
på detta sätt fullständigt skyddade mot värme, sol och luft un-
der alla de årtusenden, som skilja deras liv från vårt.

*	*
*

I Nordamerika levde under istiden, utom mammuten, en be-
släktad elefantart {elephas americanus} samt den amerikanska
mastodonten [inastodon ohioticus), vilkens europeiska anförvanter
dogo ut redan i slutet av tertiärtiden. Den istida gemenskapen
av däggdjursfauna i Europa och Nordamerika var visserligen
ganska utpräglad och väl närmast att tillskriva landförbindelsen
över Nordasien; men en del för det europeiska gebitet mycket
karaktäristiska arter, t. ex. noshörning, flodhäst, grottbjörn och
grotthyena, ha hittills icke upptäckts i Nordamerika. Och å andra
sidan funnos här talrika, för det västliga halvklotet egendom-
liga högre djurformer, såsom tvättbjörnen, det kanadiska träd-
piggsvinet [erethizon dors atum} och en stor bäverart samt tvenne
tapirarter. Härtill komma en del invandrare under istiden från
Sydamerika.

Kännetecknande för denna senare världsdels istida djurvärld
äro jättelika trögdjur och bältor {grypotherium, megatherium,
glyptodon o. s. v.). Det oerhört grovt byggda trögdjuret megat-
herium närmade sig i storlek en nutida elefant.

Den australiska kontinenten hade under istiden samma faunis-
tiska egendomlighet som i senare tider före människans och
australierhundens samt, senare, européernas ankomst, nämligen
den att sakna högre däggdjur än pungdjur och kloakdjur. Ut-
märkande för istiden är, såsom minne av en ännu äldre värld,
även här många arters jättelika storlek. Ett av istidens växt-
ätande australiska pungdjur, diprotodon, var föga mindre än en
nutida noshörning. Likaledes egendomliga för Australien voro

291
de väldiga vinglösa fågelarterna, av vilka några, tillhörande
släktet dinornis, nådde fyra meters höjd. Dessa förekommo
även på Nya Zeeland och synas icke ha dött ut där, genom in-
födingarnas utrotningsjakt, förr än i det i8:de århundradet.

*

I det vi slutligen återvända till Europa kan det, såsom för-
stärkning av naturbakgrunden för våra studier över istidsmänni-
skans väsen och tillvaro, vara av intresse att enligt Obermaier
sammanfatta några huvuddrag av Europas däggdjursbestånd
under det långa, växlingsrika skedet mellan tertiärtidens utgång
och inlandsisens definitiva avsmältning.

Vi anteckna först utdöda djurarter. Av dessa kunna följande
värmedjur nämnas: den sabeltandade tigern, sydelefanten, forn-
elefanten, merckska noshörningen; alla utdöda före den fjärde
(sista) istiden. Vidare följande kölddjur: grotthyena, grottlejon,
grottbjörn, jättehjort, mammut, sibirisk noshörning; samtliga först
efter den sista istiden.

Följande arter existera ännu, men utvandrade till andra
trakter, än de levde i under istiden. Till Södern ha utvandrat:
lejonet, leoparden, piggsvinet, den randiga hyenan, den afrikan-
ska flodhästen. Till arktiska områden ha utvandrat: fjällräven,
järven, myskoxen, renen, lemmingen. I Alperna ha tagit sin
tillflykt: gemsen, stenbocken, murmeldjuret. På de östliga
stepperna finna vi saiga-antilopen, vildhästen, vildåsnan, den
röda vesslan, steppmurmeldjuret.

I sina istida (eller mellanistida) europeiska utbredningsom-
råden ha kvarstannat eller återvandrat följande arter: igelkotten
(erinaceus vulgaris}, näbbmusen {sorex vulgaris}, mullvaden {l.alpa
europaed), vargen [canis lupus}, räven (canis vtilpes}, vildkatten
}felis catus ferus}, lodjuret {felis lynx}, den bruna björnen (ursus
arctos}, grävlingen (meles taxus}, mården (jnustela martes}, vesslan
fïustela vulgaris}, hermelinen (inustela hermined}, fiskuttern (lutra
vulgaris}, vildsvinet (sus scrofa ferus}, uroxen (bos primigenius},
som utrotats först i »historisk» tid, bisonoxen (bos prisats}, som
ännu lever i några skyddsområden, älgen (cervus alces}, dovhjorten
(cervus damd}, rådjuret (cervus capreolus}, haren (leptis timidus},
bävern (castor fiber}.	.

292
TIDENS LÄNGD.

ENHETEN FÖR HISTO-
RISK TIDMÄTNING

INTET GER KANSKE EN ÅSKÅDLIGARE BILD AV
istidens underliga växlingar och långvarighet än föreställ-
ningen, att en hel växt- och djurvärld upprepade gånger utvandrat
från och invandrat till samma trakter. Vi måste bland annat
tänka oss, att jättelika tropikdjur, ursprungligen inhemska i Mel-
laneuropa, tre eller fyra gånger drevos bort söderut av tempe-
raturfallet och den framryckande inlandsisen och trenne gånger
läto sig lockas tillbaka igen, då isen smälte bort, klimatet åter
blev varmt och marken omsider åter täckte sig med en yppig
vegetation.

Tydligen vore det orimligt att räkna med korta tidrymder, då
fråga är om sådana radikala revolutioner inom eller förflyttningar
av en hel växt- och djurvärld. Om mycket olika hastigheter
obehindrat låta sig tänkas för de rent fysikaliska och geologiska
förändringarna, är sådan godtycklighet icke rimlig, när det gäl-
ler biologiska företeelser av väldigaste proportioner. Visserligen
kan livet förintas hur hastigt som helst, men en växt- och djur-
värld låter icke återkalla sig inom godtyckligt kort tid. Geolo-
gerna må ansvara för, vilka tidrymder de på fysikaliska grunder
vilja utmäta åt de olika istiderna. Men det får icke förbises, att
dessutom mellanistiderna kräva ett rundligt tillmätt antal av år-
tiotusenden vardera; ty under dessa mellanistider skall den värme-
älskande vegetationen ha tid att återinvandra i Mellaneuropa och
att locka till sig de växtätande djur, som i sin ordning utgöra
existensvillkor för rovdjuren.

Då vi i facklitteraturen läsa, att åtskilliga geologer, som syss-
lat med uppskattningar av istidens längd, nästan förbisett, att
det icke blott är perioder för landisens herravälde, utan även
skeden för dess totala frånvaro i vissa trakter av Europa, som

293
måste tagas med i räkningen, kunna vi väl med skäl misstänka,
att dessa tidsuppskattningar utfallit allt för knappt. Icke kan
det heller synas berättigat att, såsom några geologer göra, fram-
ställa den totala tidrymd, »som man vill tillmäta istiden», såsom
med alldeles samma rimlighet uppskattbar till antingen 300,000
år eller 1,000,000 år. Ett allsidigt avvägande av de biologiska
så väl som geologiska händelser, om vilka här är fråga, bör
kunna, om ock icke leda till en så god tidsberäkning, som den
De Geer på rent geologiska grunder genomfört för Sveriges

senare istid och tidigare postglacialperioder, så åtminstone föra

fram till en stadgad uppfattning därom, att tiden mellan den
första eftertertiära nedisningens början i Europa och den sista
inlandsisens återgång till Nordskandinaviens högfjäll måste upp-
skattas icke i två eller tre, utan i tio eller fler århundratusenden.

Det är ju över huvud intet idealiskt vetenskapligt tillstånd att
behöva gissa på detta sätt uti en fråga av fundamental vikt.
Och många av huvudfrågorna, t. ex. den om istidernas antal

och mellanistidernas karaktär, debatteras ju ännu inom fack-

kretsarna. Men det kan lika litet vara någon dygd att orimligt
underuppskatta de tidrymder det är fråga om, som att obefogat
och fantastiskt överskatta deras längd. Rädslan för de stora tids-
talen är vetenskapligt icke mer tilltalande än den otyglade siffer-
fantasien. Förebråelsen för »överdrifter» måste kunna bevisas
vara befogad för att imponera på den kritiske iakttagaren. Något
giltigt »bevis» ligger icke uti den tysta förutsättningen, att 100,000
år i sig självt är en rimligare tidrymd än 1,000,000 år, då det
gäller sådana geologiska och biologiska omvälvningar, som is-
tidsforskaren sysslar med.

*	•

Då den belgiske arkeologen A. Rutot 1904 uppskattar den
första istiden till 50,000, den andra till 44,000, den tredje till
40,000 och den fjärde (sista) till blott 5,000 år eller sammanlagt
blott 139,000 år, må Obermaier med skäl beteckna beräkningen

såsom »säkert mycket för låg» •— »i all synnerhet som de

långa mellanistiderna nästan alldeles lämnats ur räk-

ningen».

Det skede av den sista istiden, som upptages blott av issmält-
ningen mellan Sydskåne (där det gotiglaciala skedet börjar) och

294

pwrnmocearrs
Sydjämtland, har ju av De Geer beräknats till 5,000 âr. Den
sista nedisningen gick in i Tyskland nästan till linjen Hamburg
—Berlin—Thorn (där det daniglaciala skedet börjar). Avsmält-
ningen mellan denna linje och den sydvästskånska, d. v. s. av-
smältningen under det daniglaciala skedet, måste ju ha sin tid,
den också. Av smältningshastigheten under det gotiglaciala
skedet och våglängden mellan Skånelinjen och Hamburg—Thorn-
linjen att döma, kan det daniglaciala skedet icke ha varat kor-
tare tid än 3,000 år; vadan minimum för den sista istidens senare
period eller avsmältningsskede, om denna istids sydgräns antages
vara densamma som det daniglaciala skedets, blir 8,000 år.

Då har dock icke medräknats tiden för istäckets framryckning
efter den närmast föregående mellanistiden, lika litet som någon
tid för istäckets kvarliggande uti sin maximala utsträckning eller
i någon annan större omfattning. Det kan väl synas rimligt att
för dessa tvenne faser tillsammans åtminstone icke anslå mindre
tid än för den tredje fasen, avsmältningen ensam. Då äro vi
för hela den fjärde istiden uppe i ett minimum av 16,000 år
eller mer än tre gånger Rutots 5,000 år, uti vilka kanske även
en smula mellanistid är instoppad!

Denna rena minimiberäkning är naturligtvis gjord uteslutande
för att bevisa orimligheten av Rutots uppskattning, icke för att
i sig själv söka ens närmelsevis angiva den sannolika siffran, som
utan tvivel måste sättas flera gånger större. G. Steinmann, som
tillgodogör sig De Geers forskningar och metod, beräknar 40,000
år för slutet av diluvialtiden, från landisens sista framryckning på
sluttningarna av de skandinaviska fjällen till dess återkomst dit
efter att ha varit nere i Nordtyskland, varförutom hela post-
glacialtiden intill våra dagar är inräknad i de 40,000 åren. Även
denna uppskattning är dock, som vi strax skola se, sannolikt
mycket för låg.

Den kanske främste nu levande istidsforskaren, professor A.
Penck, anser att 500,000 år äro minimum och 1,000,000 år kanske
maximum för den tidrymd, som vi på vetenskapens närvarande
ståndpunkt måste tillmäta diluvialtiden, således hela tiden från
den första eftertertiära klimatförsämringen och nedisningen fram
till närvarande stund.

Om vi nu med Steinmann beräkna blott 40,000 för den sista
istiden tillsammans med postglacialtiden, vilken senare ju av De
Geer beräknas omfatta 8,500 år fram till nuvarande ögonblick,

295
innebär detta, att föga mer än 30,000 år komma på den fjärde
istiden själv. Skulle vi akceptera denna uppskattning och i övrigt
tillämpa samma ungefärliga proportionsschema för istidernas och
mellanistidernas varaktighet, som L. Pilgrim begagnar sig av,
komma vi fram till en totalsiffra för istiden på blott omkring
225,000 år eller endast hälften av Pencks minimum. För att nå
detta måste således Steinmanns siffra fördubblas — om Pilgrims
tidsproportioner inom den totala istiden skola bibehållas. Upp-
skattningen, vars värde må synas rätt tvivelaktigt, får då föl-
jande utseende uti avrundade tal.

Första	istiden........................... 100,000	år

Första	mellanistiden ..................... 25,000	»

Andra	istiden.......................... 55,000	»

Andra	mellanistiden ..................... 65,000	»

Tredje	istiden ........................... 75,000	»

Tredje	mellanistiden ..................... 45,000	»

Fjärde	istiden ........................... 65,000	»

Den totala istiden 430,000 år

Slutsumman blir således ändock något mindre än Pencks mini-
mum, vilket senare enligt Hildebrandt snarare behöver höjas än
kunna tåla vid en reduktion. Och summan utgör blott tredje-
delen av Pilgrims egen beräkning. Dessutom är att märka, att
postglacialtiden, som i viss mån kan sägas motsvara en fjärde
mellanistid, icke är medräknad. Den skulle ju, om vi med De
Geer räkna postglacialtiden från omkring 6,500 f. Kr., höja slut-
siffran till runt 440,000 år, som då angåve det ungefärliga tids-
avståndet mellan tertiärtidens slut och våra dagar. Min egen
uppfattning är, att tabellens totalsiffra (summan år för hela is-
tiden) bör åtminstone fördubblas, och att delsiffrornas inbördes
proportioner böra avsevärt ändras i flera fall.

*	*

Här torde vara platsen att framhålla, att begreppet »istidens
slut» och »postglacialtiden» (eller det efteristida skedet) ingalunda
alltid formuleras med nödig klarhet i den geologiska facklittera-
turen.

Någon annan noggrann tidsberäkning för istidens slut än De

296
Geers, har jag icke kunnat finna. Det blir därför ofta mycket
ovisst, vad en del istidsgeologer mena, då de tala om »istidens
slut». Stundom torde de mena den tidpunkt, vid vilken inlands-
isen och glaciärerna i de trakter, med vilka de särskilt
sysselsätta sig, dragit sig tillbaka till en punkt, som ej allt
för avsevärt avviker från nyare tiders eller nutidens förhållan-
den. Klart borde dock vara, att istiden icke slutar vid olika
tidpunkter på olika ställen. Den är en allmän och i grunden
enhetlig terrestrisk företeelse.

Ibland läser man hos samme istidsforskare, dels att »den geo-
logiska nutiden» börjar, då den fjärde istiden (Würm-istiden)
slutar, och dels att, »såsom övergångsperiod till den geologiska
nutiden ansluter sig till Würm-istiden en längre postglacialpe-
riod, d. v. s. ett efteristida skede». Om den sista uppfattningen
akcepteras, blir det ju nödvändigt att få veta, varest ungefär
tidsgränsen mellan »postglacialperioden» och »den geologiska
nutiden» går. Därom meddelas emellertid intet.

Obermaier framhåller, att snögränsens istida läge i Mellan-
europa under den nutida snögränsens ger ett värdefullt medel
för studiet av »postglacialperioden». Under de fyra istiderna
låg snögränsen i Alperna och Sydtyskland 1,200 till 1,300 me-
ter lägre än nu. Omedelbart efter sista istiden, med dess snö-
gräns 1,200 meter under modern nivå, iakttaga vi fyra olika
skeden, vilka tillsammans utgöra Obermaiers » postglacial tid ». Han
kallar dessa för Achenstadiet, med snögränsen 700 meter
under nutidsnivån, Bühlstadiet med 900 meter, Gschnitz-
stadiet med 600 meter och Daunstadiet med snögränsen 300
meter under modern nivå. Klimatet växlade således fyra gånger
under »postglacialtiden», innan »den geologiska nutidens klimat
uppnåddes. Vi ha att göra med ett milt, ett kallare, ett mildare
och ett ännu mildare klimat, innan vår tids snögräns och klimat
äro uppnådda.

Detta skulle då vara »postglacialtidens» begrepp, till skillnad
från »den geologiska nutidens». Oklart förblir dock, hur denna
postglacialtids början och slut förhålla sig till den tidpunkt, om-
kring 6500 f. Kr., som De Geer bestämt såsom istidens slut.

Då vi i det följande skilja mellan »postglacialtid» och »geolo-
gisk nutid», följa vi emellertid Obermaiers definition, sådan den
här angivits.

*	.	*

297
Den schweiziske arkeologen O. Hauser uppställer följande tids-
schema, tydligen främst eller nästan uteslutande på arkeologiska
grunder.

Första istiden............................... —	— år

Första mellanistiden ................................ —	— »

Andra	istiden............................ 20,000	»

Andra	mellanistiden ..................... 40,000	»

Tredje	istiden............................ 90,000	»

Tredje	mellanistiden .................... 100,000	»

Fjärde	istiden............................ 30,000	»

Uppskattningarna äro således hos Hauser synnerligen låga,
vad andra och fjärde istiderna och andra mellanistiden beträffar,
men relativt höga för tredje istiden och särskilt tredje mellan-
istiden. För första istiden och första mellanistiden har Hauser
inga beräkningar, ehuru han anser att artefakter äro funna även
från dessa perioder och t. o. m. uti de sista tertiärskedena.

Skulle man komplettera Hausers schema med någorlunda pro-
portionella siffror för första istiden och första mellanistiden —
säg 85,000 år för den förra och 15,000 för den senare — erhol-
les blott 290,000 år för den totala istiden eller föga mer än
hälften av Pencks minimum. De övervägande arkeologiska
synpunkterna synas sålunda leda till en avsevärt lägre uppskatt-
ning av istidens längd än de rent geologiska minimalberäkning-
arna. Då det här är fråga om en rent geologisk företeelse, inom
vars ram de arkeologiska måste inpassas, kan det icke vara
tvivelaktigt, att vitsord främst måste givas åt geologernas upp-
skattningar.

En arkeolog såsom Hugo Obermaier, vilken tydligen är syn-
nerligen väl orienterad även på de paleontologiska och antro-
pologiska områdena, avger såsom sitt slutomdöme, att »en rela-
tivt mycket hög totalsiffra för samtliga fyra istider och tre
mellanistider har en stor sannolikhet för sig», detta oberoende
av frågan, huruvida den första istiden (Günz-istiden) förlägges in
i den sista tertiärperioden (pliocentiden) eller tillräknas kvartär-
tiden och därmed den totala istiden, såsom detta begrepp van-
ligen fattas, skilt från tertiärtidens.
Som vi sett kan denna »relativt mycket höga totalsiffra» näp-
peligen sättas lägre än 500,000 år. För de ur arkeologiska syn-
punkter viktigaste istidsperioderna — d. v. s. de fjärde och tredje
istiderna samt de tredje och andra mellanistiderna — kunna då
måhända de i det föregående med anslutning till Pilgrims tids-
proportioner och med totalsiffran 430,000 slutande provisoriska
uppskattningar få tjäna såsom någon vägledning. Jag menar
vägledning för det kronologiska tänkande eller åtminstone unge-
färliga mätande, som nu en gång är oskiljaktigt från studiet av
en företeelse vars själva väsen är dess ofrånkomliga rela-
tion till tiden. Vad postglacialtiden och senare delen av
fjärde istiden angår, ha vi ju dess bättre De Geers kronologi att
lita till.

Människans begynnelse och tidigaste kultur- och samhällsut-
veckling äro historiska händelseförlopp i alldeles samma mening
som hennes senare utveckling och öden. Det är utan tvivel
vetenskapligt riktigare att så vitt möjligt på förhand göra sig
reda för, vad slags tidsmått våra gissningar böra röra sig om,
än att sedan under studiets fortgång redlöst driva omkring på
den kronologiska aritmetikens villande hav; ena gången kanske
vettskrämd av en siffra, som vid närmare undersökning av fack-
män skulle förklaras vara ganska minimal; andra gången må-
hända godtroget sväljande en fantastisk överdrift.

Om vi i det följande finna skäl för antagandet, att människan
existerade i den andra mellanistiden, innebär detta enligt vårt
geologiska tidsschema, att mänsklighetens ålder för närvarande
icke kan understiga en kvarts million år eller ungefär hälften
av den halva million år, som i minimum måste antagas ha för-
flutit från tertiärtidens slut till vår egen tid.

Uppställes sedan på ena eller andra grunden hypotesen, att
människan har sin begynnelse redan inne i tertiärtiden, så ha
vi åtminstone klart för oss, att det då av geologiska skäl
är sannolikt, att människans ålder mycket avsevärt överstiger
500,000 år.

Den arkeolog, som ej på förhand klarat upp denna punkt
med sig själv, kan möjligen bli frestad att tro på tertiärtidsmän-
niskan och samtidigt söka lugna sitt mer eller mindre ömtåliga
kronologiska samvete med ett stilla antagande, att det dock
rör sig om en affär på högst 100,000 år, kanske mycket mindre.

299
Vi veta nu, att ett sådant kronologiskt billighetsresonemang är
den rena orimligheten enligt geologien.

Till spörsmålet om den historiske människoforskarens rätta
kronologiska hållning hör också frågan om den enhet han bör
mäta tiden med.

Ett år är en kronologisk enhet, som i sig själv saknar rela-
tion till människans väsen och liv och särskilt hennes livs-
längd.

Ett år är perioden för ett jordvarv omkring solen. Ett dygn
är perioden för en jordrotation. Under ett år och ett dygn upp-
lever människan vissa växlingar i belysnings- ock klimatför-
hållanden samt uti växt- och djurvärldens tillstånd. Detta an-
går ju hennes liv. Men frågan förblir fullständigt öppen, huru-
vida det ligger i människans eget väsen att, om hon får vara
någorlunda i fred för yttre åverkan, uppleva 100 år, 36,500
dygn, eller 1,000 år, 365,000 dygn.

Dock beror det helt och hållet på besvarandet av denna fråga,
huruvida 100 år eller 1,000 år eller 1,000,000 äro »en korttid»
eller »en lång tid» i mänsklighetens historia. I sig själv säger
1,000,000 år mänsklighetshistoriskt absolut ingenting. Lika litet
som 1,000,000 sekunder. Siffrans historiska och mänskliga be-
tydelse ligger uteslutande uti svaren på frågorna: hur många
normala mänskliga livslängder och släktled rymmas in-
om i ,000,000 år?

Vad människan kan uppleva och faktiskt upplevat under en
viss astronomisk tidrymd — därpå kommer det allena an för
historikern. Om människan behöver 20 år för att bli kroppsligt
och själsligt fullvuxen och ytterligare 50 år för att komma fram
till seniliteten, kan hon omöjligt uppleva ett fullständigt männi-
skoöde under kortare livstid än 70 år. Detta under förutsätt-
ning, att vi icke räkna även det fullständiga upplevandet av den
kroppsliga och själsliga nedgången såsom hörande till ett full-
bordat människoöde. Då kunna vi komma fram till 90 år eller
något mer som den mänskliga livslängdens fulla mått — från-
sett de variationer inom olika raser och allmänmänskliga utveck-
lingsstadier, vid vilka vi här icke ha anledning fästa avseende.

Räcker det kroppsligt och själsligt fullgångna personliga män-

300
niskolivet i normala fall uti omkring 70 år — i varje fall icke
mycket mindre eller mycket längre — då utgöra 70 år (eller
det antal, som vi i detta avseende komma överens om) en verk-
lig tidsenhet ur historiska synpunkter. Tidsenheten är då tagen
ur människans egen tillvaro. Den består av ett mänskligt
»livsvarv» eller en mänsklig »livsrotation», icke av något oss
människor i sig självt så ovidkommande som ett jordvarv kring
solen eller en rotation av jorden kring sin axel.

En million år betyder då mänsklighetshistoriskt någonting
alldeles bestämt, nämligen en tidslängd, inom vilken något mer
än 14,000 fullständiga människoliv rymmas utan att i tiden till
någon del täcka varandra. Möjlighet för fjorton tusen varandra
följande, fullständiga mänskliga livslopp och serier av livserfaren-
heter! Detta har samhälls- och kulturhistoriskt en klar mening
och en betydelsefull mening.

På samma gång iakttaga vi, att 1,000,000 år förlorat sin
skräckinjagande myckenhet. Talet 14,000 låter sig överskådas.
Det kan representeras genom den icke överväldigande längden
av ett snöre på 14 meter. En millimeter, som visserligen är
liten, men dock lätt att uppfatta med blotta ögat, är då enheten
uti de 14,000. Där ha vi då helt åskådligt och överskådligt
antalet av varandra följande mänskliga livslopp, som rymmas
inom ramen av 1,000,000 år. Alls ingenting svindlande.

En annan räknemetod är av särskilt värde ur olika utveck-
lingshistoriska synpunkter. Vilja vi veta, hur många gånger
personliga arv av kroppslig och själslig art samt social och
kulturell tradition och fostran i genomsnitt överflyttas inom en
viss tidrymd — t. ex. ett århundrade eller ett årtusende —
blir det tydligen nödvändigt att räkna antalet av släktled, som
normalt och genomsnittligt uppstå under loppet av så många
år.

Vanligen räknar man släktledet till 30 år eller, för den be-
kvämare räkningens skull, jämt ett tredjedels århundrade. Det
vill säga, att man uppskattar avståndet mellan födelseperioderna
inom trenne varandra följande släktled — föräldrar, barn och
barnbarn — till genomsnittligt 33,33... år. Barnen födas, in-
nan föräldrarna äro 33 år och efter denna deras ålder, men

301
ungefär i lika myckenhet före och efter. Och så vidare från
släktled till släktled.

Betydelsen av en lång serie generationer för människans fort-
skridande personliga kroppsliga och själsliga förändringar, hen-
nes utveckling som art, och betydelsen för hennes anhopning
av sociala och kulturella uppfinningar, hennes utveckling som
samhällsvarelse, är uppenbar. Stora, djupgående förändringar
av den normala personlighetstypen och kulturtypen skola sanno-
likt kräva hopningen av ett visst urval bland relativt många
släktleds variationer, mutationer, uppfinningar och erfarenheter.
Kunna vi räkna med förändringar språngvis (så kallade muta-
tioner) i många fall, så måste vi å andra sidan enligt universell
biologisk och historisk erfarenhet i talrika andra fall konstatera
långvarigt stillastående och även perioder av tillbakagång.
Mutationsteorien ändrar således intet däri, att forskaren i all-
mänhet måste räkna med långa tidrymder, d. v. s. talrika ge-
nerationer, såsom villkor för stora förändringar inom ett mänsk-
ligt evolutionsförlopp.

Antalet mänskliga släktled under 1.000,000 år är blott 3 0,0 0 0;
under 100,000 år endast 3,000. Om en millimeter får symbo-
lisera ett släktled, kan ett snöre på 30 meter räcka för att åskåd-
liggöra tidsavståndet mellan oss och våra förfäder, mänskliga
eller icke, för 1,000,000 år sedan. Om en 30 meter lång tapet-
rulle spännes, med baksidan utåt, kring väggarna i en kvadra-
tisk sal med litet mer än 7 meters golvlängd, blir det möjligt
att i kronologisk ordning anteckna allt det viktigaste som hänt
inom mänskligheten under 1,000,000 år. Det bleve visserligen
blott en millimeter utrymme på längden för varje generation;
men pappersrullens bredd kan ju utnyttjas för att notera rela-
tivt samtidiga händelser; och det bleve nog under många år-
tusenden icke särdeles mycket att anteckna för vart särskilt
släktled.

Mycket av vetenskapsmännens och allmänhetens skräck för
de stora geologiska, arkeologiska eller »förhistoriska» årtalen
torde sålunda bero därpå, att man icke beaktat nödvändigheten
av att välja en lämplig tidsenhet för historisk tidmätning, samt
därpå att man ej observerat, att det astronomiska året i sig självt
är synnerligt olämpligt såsom historisk tidsenhet. Däremot är
det en klar historisk mening i en tidsenhet på t. ex. 70 år eller
33 år — ett personligt livslopp eller ett släktled. Användas

302
dessa specifikt historiska tidsenheter, försvinner sifferskräcken
av sig själv. Det blir aldrig fråga om några ohanterligt stora
tal uti historiska undersökningar, även om dessa kunna sträckas
flera hundra tusen år tillbaka i tiden.

303
SPÅRET AV URMÄNNISKAN

Hur många dunkla punkter, som än må
återstå för vetenskapen att uppklara beträffande istidens
förlopp och varaktighet samt klimatiska och biologiska förhållan-
den, står det dock utom allt tvivel, att det här är fråga om en
särskild, utomordentligt skarpt kännetecknad och i vissa stycken
noga utforskad geologisk period, samt att vi uti densamma ha-
va att söka människans begynnelse eller, om denna skulle visa
sig tillhöra ett ännu avlägsnare geologiskt skede, åtminstone
några av människans tidigaste utvecklingsstadier.

Forskningen uti människans urhistoria är hänvisad till att i
första rummet fastställa, vilken del av denna som tillhör istiden.
Nästa fråga blir eventuellt den om tertiärtidens människa eller
människolika föregångare till människan. Sedan återstår att
söka knyta samman vårt vetande om istidsmänniskan med våra
kunskaper om den nu levande mänskligheten och dess historia
tillbaka i tiderna.

Denna senare kunna vi med hjälp av skriftliga urkunder och
någorlunda likvärdiga dokumenter av annan art delvis följa från
nutiden sex eller sju årtusen tillbaka i tiden, d. v. s. in i det
femte årtusendet före vår tidräkning. Vi ha då i Sinear och
Egypten kommit tillbaka till en kopparålder, ett slutskede av
den yngre stenåldern. Den yngre stenålderns begynnelse i dessa
länder eller deras dåvarande kulturs moderländer, måste vi för-
lägga minst ytterligare tvenne årtusenden tidigare, således in
i det sjunde årtusendet före vår tidräkning. I Sverige skulle den
yngre stenåldern enligt Montelius börjat först omkring år 5000
f. Kr.

Frågan är nu, huruvida våra kunskaper om istidsmänniskan
och hennes kultur låta kronologiskt sammanbinda sig med den
yngre stenålderns begynnelse, eventuellt i det sjunde eller åttonde
årtusendet före vår tidräknings början. Eller är det så, att

304
sednrndrg

zeo’th
“..
"It -get.

— Ed
_
*as

FIG. 66. UNDERKÄKEN FRÅN MAUER VID HEIDELBERG.

Efter O. Schoetensack.

de yngsta istidsdokumenterna måste anses tillhöra ännu mera
avlägsna årtusenden?

Vi beräkna ju, enligt De Geer, att istiden slutar omkring år
6500 f. Kr., då inlandsisens sydkant hunnit draga sig tillbaka
till Sydjämtland för att där genombrytas av den stora jämt-
ländska issjön. Tidsbestämningen för istidens slut överensstäm-
mer således ganska noga med antagandena om tiden för den
yngre stenålderns början.

Det är dock att märka, att hela Europa, för att ej tala om
Nordafrika och Sydvästasien, åtskilliga årtusenden tidigare upp-
hört att ha några skarpare klimatiska känningar av den sista
nedisningen. Under de tvenne årtusenden, som istäcket behövde
för att draga sig undan från södra Vättern till södra Jämtland,
var den nordeuropeiska inlandsisen redan begränsad till blott
det inre Nordskandinavien och Nordvästfinland och kan ej längre
ha hindrat en gynnsam förändring av klimatet och en rik utveck-
ling av växt- och djurliv i Mellan- och Sydeuropa samt i söder
och öster om Medelhavet. I dessa trakter måste vi sålunda
räkna med relativt goda yttre förhållanden för människans till-
varo under flera årtusenden före den sista istidens slut.

Frågan är, hur många? Om vi uppskatta den sista istidens
längd till i minimum mellan 60 och 70 tusen år samt taga i
betraktande, att inlandsisen då aldrig gick längre ned än till
det nordligaste Nordtyskland och sannolikt lämnade dessa trak-

20. Steffen^ Världsåldrarna. I.	20=
ter några årtusenden innan isranden nådde Sydskåne, kan det
icke förefalla osannolikt, att klimatförbättringen i Mellan- och
Sydeuropa hann bli mycket avsevärd åtminstone 10,000 år före
istidens slut, d. v. s. minst omkring 15,000 år före vår tidräk-
nings början.

I själva verket tendera de nyaste arkeologiska forskningarna
— såsom i ett av de följande kapitlen skall visas —• mer och
mer att bekräfta tillvaron av ett obrutet sammanhang mellan
istidens människa så väl som kultur och nutidens, särskilt i Sydväst-
europa och Medelhavsområdet. Detta i viss motsättning till den
äldre och t. ex. ännu av Hauser fasthållna uppfattningen, att
det ifrågavarande arkeologiska materialet uppvisar en »lucka»
mellan istiden och den yngre stenåldern.

Ar kontinuiteten bevisligen obruten, blir det naturligtvis dub-
belt lönande att studera istidens mänskliga dokumenter. En
del av dem visa oss då våra egna rasförfäder och deras kultur
uti världsåldrar, som väl måste antagas vara att finna allra minst
100,000 år, d. v. s. omkring 3,000 mänskliga generationer eller
1,430 fullständiga mänskliga livslängder (å 70 år), tillbaka i tiden.

Det anses ju för synnerligen »adligt», »uradligt» rent av, att
kunna räkna sina anor i omkring 20 led, d. v. s. 700 år, såle-
des t. ex. från år 1900 tillbaka till år 1200 e. Kr. Upptäcka vi nu
långt borta i istiden européer av en oss själva mycket närastå-
ende ras; européer, som absolut, så väl som relativt till sina
mänskliga samtida, omisskänneligt visa en lika »adlig» typ som
vår egen relativt till jordens flesta övriga nu levande människo-
raser; då äro vi ett gott stycke på väg att dokumentera våra
»anor», vår vita, europeisk-nordafrikansk-sydvästasiatiska mänsk-
lighets »uradliga» stamtavla för så många generationer, att det
rasbiologiskt och kulturhistoriskt knappt spelar någon roll, om
vi felräkna oss på några hundratal »anor». Det är ju dock fråga
blott om ungefärliga minimisiffror, bakom vilka vi tills vidare äro
hänvisade att ana den väldiga verkligheten.

*	.	*

*

Tvenne huvudarter av mänskliga dokumenter bjuda oss de i
istidens geologiska avlagringar grävande arkeologerna. Näm-
ligen rester av människan själv och rester av hennes tekniska
verksamhet. Fossila människoben och av människohand om-
formade eller åtminstone åverkade naturföremål.

306
Den efter de allra tidigaste spåren av människans tillvaro
forskande arkeologens stora konst blir då att avgöra, om vissa
funna skelettdelar äro mänskliga eller ej och om vissa upphittade
flintstycken eller liknande äro eller icke äro formade av männi-
skohand. Dessutom måste han ju kunna ojävigt bevisa dessa fynds
tillhörighet till vissa geologiska avlagringar. Ty endast härigenom
blir fyndens datering möjlig, dä det är fråga om mycket avlägsna
tider samt ting, vilkas ålder man icke på annat sätt kan fast-
ställa.

Helt naturligt kräva de fossila lämningarna av människans
egen kropp främst vår uppmärksamhet. De fossila resterna av
istidens människor ha också nu hunnit att bli så talrika, att
deras studium verkligen väsentligt främjar vår uppfattning om
människans kroppsliga beskaffenhet uti ett relativt tidigt stadi-
um av hennes utveckling från en människolik djurform.

Obermaier gav 1912 följande förteckning på »de viktigaste,
säkert bevisade» istida och äldsta efteristida människolämningarna
i Europa. Varvid dock är att märka, att fyndens här angivna
placering i vissa istider och mellanistider må stå för Obermaiers
egen räkning. Sannolikt bör en förflyttning längre tillbaks i is-
tiden äga rum i åtskilliga fall.

i.	Från andra mellanistiden (mellan 185,000 och 2 5 0,0 0 0 år
f. Kr. enligt vårt minimischema för istidens kronologi) skulle
härröra den i Mauer vid Heidelberg (Tyskland) funna fossila
underkäken.

2.	Tredje mellanistiden (mellan 6 5,000 och 110,000 år f. Kr.
enligt vårt schema) skulle tillhöra människoresterna i Krapina
(Kroatien) och gravarna i Le Moustier (Dordogne, Frankrike).

3.	Från fjärde istiden (mellan 7,000 och 65,000 år f. Kr. en-
ligt vårt schema) vore att anteckna följande fossila människofynd.
Gravarna i La Ferrassie (Dordogne), La Chapelle-aux-Saints
(Corrèze) och Spy (Belgien) samt underkäkar i Malarnaud (Ariège),
Petit-Puymoyen (Charente), Arcy-sur-Cure (Yonne); alla dessa
således Frankrike; samt i La Naulette (Belgien), Schipka (Mähren),
Ochos (Mähren).

Kranierna från Neandertal (Tyskland), Tilbury (England) och
Gibraltar (Spanien) höra hit. Men de geologiska fyndförhållan-
dena synas ej vara fullt klara; vadan det blir ovisst i vilken is-
tid eller mellanistid de böra inordnas.

4.	Från de tidigaste skedena efter den fjärde istidens slut,

307
d.	v. s. från Obermaiers postglacialtid, skulle härröra följande
fynd av fossila människorester*

a.	De negroida gravlämningarna i Grotte des enfants i Men-
tone samt övriga fossila skeletter i Mentone (italienska rivieran).
Gravar i Cro-Magnon (Dordogne), Combe-Capelle (Périgord),
Laugerie-Haute (Dordogne), allt i Sydfrankrike.

b.	Gravar vid Brünn och Predmost i Mähren.

c.	Gravar i Laugerie-Basse (Dordogne), La Madeleine (Dor-
dogne), Chancelade (Dordogne), Duruthy (Les Landes), Les
Hoteaux (Ain) och isolerade kranier i Le Placard, Mas-d’Azil
m. fl. ställen i Frankrike.

d.	Slutligen en stor anhopning av kranier i Ofnet (Bayern)
och skeletter i Mas-d’Azil (Ariège, Frankrike).

Fynden äro sålunda här ordnade i fyra huvudgrupper och i tids-
följd. Jag förbigår för ögonblicket grupp i. Grupperna 2 och
3 anser Obermaier tillhöra ett tidigare skede av den »äldre
paleolitiska tiden». Denna skulle då sluta med den sista
istiden (den fjärde eller Wür m-istiden) — en uppfattning vars
tvivelaktiga berättigande senare skall belysas.

Sedan, med den »postglaciala» övergångstiden, vars klimat
var mildare än istidernas, men kallare än nutidens, komma vi,
likaledes enligt Obermaiers kronologi, in i det senare skedet
av den äldre stenåldern, den »yngre paleolitiska tiden». Här,
i huvudgrupp 4, iakttaga vi fyra undergrupper (a, b, c, d).
De två första av dessa grupper, a och b, tillhöra enligt Ober-
maier det tidigaste, relativt milda skedet av postglacialtiden
i(Achen-stadiet). Fynden i den tredje gruppen (c) äro att tillräkna
den kalla, andra postglacialperioden (Bühl-stadiet). Med den fjärde
gruppen (d) äro vi inne i de milda tredje och fjärde postgla-
ciala klimatskedena (Gschnitz- och Daun-stadierna).

Med det fjärde postglaciala skedet (Daun-stadiet) äro vi dock
redan utanför den egentliga paleolitiska tiden och inne uti en
övergångstid till den neolitiska, vilken Obermaier kallar »proto-
neolitisk». Då vi lämna även denna, för att från geologernas
postglaciala övergångstid komma in uti »den geologiska nutiden»,
taga vi också steget in uti den egentliga yngre stenåldern.

*

308
FIG. 67 , GEOMETRISK TECKNING AV UNDERKÄKEN FRÅN HEIDELBERG.

Dessutom dylik av recent europé och av afrikaneger, sedda i normal lateralis. Alla
käkarna orienterade i alveolarplanet (sammanfallande för dem alla) och med den
sista, äkta kindtanden gemensam.

--------- Heidelberg........... Recent europé. ----------- Neger från Afrika.
Efter Schoetensack och G. Backman. Skala 2/3.

Så långt tillbaka som uti den tredje istiden — således perio-
den mellan andra och tredje mellanistiden — placerar O. Hauser
sin stora upptäckt, som han kallat homo mousteriensis hauseri, samt
människorester från La Quina (Charente) och La Chapelle aux
Saints (Corrèze) i Frankrike.

Några fynd från den tredje istiden omnämnas däremot icke
av Obermaier i det nyss anförda sammanhanget. Tydligen exi-
stera inga sådana för Obermaier. Han anser det i själva verket
vara klart, att den äldre paleolitiska människan icke kan spåras
längre tillbaka än in i den tredje (sista) mellanistiden.

»Likväl är urmänniskan säkert äldre i Europa», tillfogar han.
Det har, med andra ord, i vår världsdel existerat en äldre kul-
tur än den äldre paleolitiska. Den äldre stenålderns (icke ens
dess tidigare skedes) människa och kultur äro icke de äldsta.
Det finns en världsålder, i mänsklighetshistorisk mening, före
den äldre stenålderns begynnelse.

Denna uppfattning grundar sig, nu närmast i antropologiskt
avseende, på det såsom huvudgrupp i ovan anförda fyndet från
Heidelberg, tillskrivet den andra mellanistiden eller en ännu äldre

309
diluvial period och ännu 1912 rubricerat såsom den äldsta lämning
av en människas kropp, vilken vi över huvud känna.

Heidelbergunderkäken hittades i oktober 1907 vid byn Mauer,
io km. sydöst om Heidelberg och 6 km. söder om Neckarge-
münd på sydgränsen av Odenwald. Här finnas diluviala avlag-
ringar, vilka äro välkända för geologerna och paleontologerna
under benämningen »Mauer-sand». På ett djup av 24,1 meter
under markytan gjordes här fyndet under en grävning, varvid
ständigt gavs akt på den utgrävda sandens paleontologiska in-
nehåll.

Vad den i »Mauer-sanden» konstaterade djurvärlden beträffar,
kan anföras att de där funna talrika arterna av land- och vatten-
mollusker numera till största delen saknas i sydvästra Tyskland
men återfinnas i östra Europa. Klimatet antages därför vid
Mauer-sandens uppsvämning ha varit mera kontinentalt än nu.
Dessutom har i denna sand upptäckts lämningar av följande djur-
arter: en lejonart (möjligen grottlejonet), en storvuxen vildkatt,
en vildhund (canis neschersensis), en småvuxen björn (ursus
arvernensis), en stor björnart (ursus deningeri), föregångare till
grottbjörnen (ursus spelaeus), vildsvinet, en jättelik älg, ädelhjor-
ten, rådjuret, en art bisonoxe, vildhästen, den etruskiska nos-
hörningen (rhinoceros elruscus\ som är en föregångare till rhino-
ceros merckii, samt fornelefanten och bävern.

Den nämnda stora björnarten och den etruskiska noshörningen
bevisa, att Mauer-sanden är äldre än den tredje mellanistiden.
Tvivelaktigt synes däremot vara, huruvida Mauer-sandens fauna
uppvisar livsformer, som tydligt erinra om tertiärtidens sista
skede (pliocentiden). De, som förneka tillvaron vid Mauer av
så ålderdomliga former, anse att Mauer-underkäken tillhör den
mellersta diluvialtiden. För den, som är av motsatt mening,
föreligger sannolikheten, att detta fragment av en människo-
kropp härrör från en tidigare diluvialperiod, således relativt i
närheten av tertiärtidens slut. Fyndet, som är införlivat med
Heidelbergs universitetsmuseum, har, enligt sakkunskapens enhäl-
liga omdöme, på ett synnerligen förtjänstfullt och grundligt sätt
beskrivits i en stor publikation av O. Schoetensack (1908).

Var nu denne homo heidelbergensis verkligen en människa?
Vetenskapens svar på denna fråga har blivit obetingat jakande.
Icke ett än så människoliknande djur, utan en verklig människa
har varit ägaren till fyndstycket. På samma gång vittnas likväl

310
om detta, att det »genom föreningen av primitiva kännetecken
överträffar alla hittills bekanta mänskliga käkar». Närmast
kommer en fossil underkäke från Spy i Belgien. Denna kan
uppfattas såsom en något högre, harmonisk utveckling av
Heidelbergformen. Fynden i Krapina (Kroatien) däremot upp-
visa ensidiga variationer på eller utvecklingar av Heidelberg-
typen och kunna betraktas såsom tillhörande sidolinjer i rasut-
vecklingen från den senare.

Med homo heidelbergensis äro vi i närheten av människans och
de människolika apornas gemensamma stamfader. Förgreningen
å ena sidan åt människans typ och å andra sidan åt de män-
niskolika apornas hade ägt rum, innan Heidelberg-människan upp-
stod. Denna var på människosidan, en av de äldsta produkterna
av utvecklingens tudelning. Upptäckte vi Heidelberg-människans
förfäder, skulle de synas oss varken särskilt människolika eller
särskilt aplika, utan snarast i någon mån och lika mycket båda-
dera. Vi skulle skåda en varelse, som uppvisade tydlig släkt-
skap med Heidelberg-typen, men dock icke längre kunde känne-
tecknas såsom människa och lika litet såsom apa. Denna ur-
varelse bar inom sig möjligheterna för uppkomsten av båda
livsformerna — människans och apornas.

Det avgörande beviset för Heidelberg-käkens sanna mänsk-
lighet anses ligga uti de fulltaligt bibehållna tänderna. Dessa
visa icke minsta spår av en starkare utveckling av hörntän-
derna, såsom t. ex. hos gorillan eller orangutangen, utan äro
fullkomligt lika jämna och harmoniska i formen som en nutida
människas. De äro visserligen större än en modern europés,
men icke större, utan snarare mindre än en normal nutida
australiens eller annan kroppsligt lika primitiv nutidsmänniskas
tänder.

Heidelberg-människan har tydligen i kampen för tillvaron
icke haft mera påfrestande bruk för sina tänder än de lägsta
nu levande människoraserna, vilka visserligen använda och
måste använda sina tänder uti ofantligt mycket mångsidigare
och grövre arbete, än för den moderna kulturmänniskan kan
komma ifråga.

Det förunderliga är nu, att Heidelberg-människans käkben är
enormt grovt och massivt samt dessutom alldeles i saknad av
framspringande hakparti. Dessa tvenne drag äro i hög grad
djurlika och människoolika. Hakpartiet skulle närmast erinra

311
om detsamma hos gorillan. Den uppåtriktade grenen av käken
däremot läte förmoda, att vi hade att göra med någon stor
varietet av gibbon. Redan den nutida australiern har en under-
käk med väsentligt smäckrare byggnad och med ett tydligt hak-
framsprång.

Heidelberg-käkens fruktansvärda grovlek kan, av tänderna
att döma, icke ha varit ett livsvillkor för ägaren, utan måste
betraktas såsom ett arv, satt på avskrivning, emedan icke längre
nyttigt utan snarare hinderligt uti livskampens nya gestaltning.
Det existerade i detta käkben utrymme för mycket större tänder
än som funnos där. Detta utrymme var nu en onödig börda,
som skulle avvältras i den mån den blev vitalt hinderlig eller
gjorde intrång på den ökade nutrition, som krävdes för andra,
i utveckling stadda delar av kraniet, väl främst hjärnskålen,

För Heidelberg-människans kroppslighet i övrigt äga vi inga
dokumenter och lika litet angående hennes själslighet, Några
artefakter, som kunna ställas i samband med Heidelberg-käken,
ha nämligen icke upptäckts.

All vår kunskap om en hel världsålder — en särskild typ av
människoraser och den dem tillhörande kulturtypen — är såle-
des hitintills (1918) begränsad till ett enda fossilt ben av en
människa. Detta, dock dess bättre, så karaktäristiskt och viktigt
som en oskadad underkäk med en fullständig rad av friska, hela
tänder. Varförutom vi känna den terräng, det klimat och den
djuromgivning samt det geologiska skede, uti vilka en repre-
sentant för denna urgamla, äldsta kända mänsklighet levde.

De geologiska, paleontologiska och arkeologiska vetenskaper-
nas metoder äro dock numera så säkra och deras rön så tal-
rika och samstämmande, att det lugnt kan påstås, att med detta
skenbart oansenliga fynd en synnerligen god början är gjord
för vårt vetande om våra mänskliga förfäder och om mänskliga
livsvillkor allra minst 7,000 människogenerationer tillbaka i tiden.
Är icke denna siffra, såsom av geologiska skäl dock synes san-
nolikt, mycket för låg, skulle omkring 7,000 varandra i tiden
följande variationer och överflyttningar från föräldrar till barn
av kroppsliga och själsliga personlighetsarv och kulturtraditioner
ha varit tillräckliga för att slå en brygga över den enorma klyf-
tan av lekamliga, andliga och kulturella skiljaktigheter emel-
lan den andra mellanistidens och nutidens invånare vid nedre
Neckar i sydvästra Tyskland.

312
Den geografiska slumpen inom vårt arkeologiska upptäckare-
arbete hittills har fogat det så, att andra mellanistidens eller ett
ännu tidigare geologiskt skedes och nutidens heidelbergare bli-
vit symboler för denna äldsta och denna nyaste mänsklighet, vilka
sammanlänkas genom det vördnadsbjudande och underbart inne-
hållsdigra galleriet av människohistoriska världsåldrar.

313
ISTIDENS MÄNNISKORASER

I STORT SETT HAVA DE ARKEOLOGISKA OCH AN-
tropologiska istidsforskningarna hittills lärt oss att känna trenne
— men blott trenne — huvudvarieteter av människan (homo
sapiens) eller huvudgrupper av människoraser. Dessa äro homo
heidelbergensis, homo neandertalensis samt homo recens.

Denna tredelning förutsätter, att forskningen kommer att be-
kräfta antagandet om särdeles djupgående olikheter mellan Hei-
delberg-människan och Neandertal-människan. Visar sig denna
uppfattning icke vara hållbar, då vi eventuellt lära känna den
urgamle heidelbergarens skelett fullständigare och kanske även
något av hans materiella kultur, skulle blott tvenne fundamentala
människogrupper återstå: Neandertal-gruppen och den nutida
mänskligheten. Göras nya fynd, som bevisa tillvaron av en
mänsklighet, vilken slutgiltigt intar den plats mellan Neandertal-
människan och så väl människans som apornas förfäder, vilken
vi här tillskrivit Heidelberg-människan, återinträder ju tredel-
ningen av mänsklighetens utveckling, från djur till nuvarande
typ, i sin rätt.

I själva verket kan det näppeligen råda någon tvekan där-
om, att man med orätt givit Neandertal-människan de latinska
benämningarna homo primigenius och homo antiquus. Neander-
talaren är nämligen till sin för oss hittills kända kroppsbyggnad
alldeles icke så extremt eller ensidigt primitiv eller djurlik, att
det skulle kunna förefalla sannolikt, att han verkligen är den
tidigaste eller primitivaste äkta människa, som någonsin existerat.
Intages icke denna plats av heidelbergaren, måste den med all
sannolikhet ha varit utfylld av någon annan, ännu okänd mänsk-
lig varelse, äldre i utvecklingen än neandertalaren. I denna
riktning pekar även det faktum, att antropologerna hos de pri-
mitivaste nutidsraserna, t. ex. de nyligen utdöda tasmanierna,
ansett sig kunna påvisa åtskilliga kroppsliga egendomligheter,
som måste vara ursprungligare och äldre mänskliga kännetecken
314
än motsvarande drag hos Neandertal-rasen. Dennas föregångares
blod skulle då ha lämnat spår efter sig i nutidsmänskligheten.

Ett annat spörsmål, till vilket jag strax återkommer, är det,
huruvida ej någon särskild istida ras utjämnar den antropolo-
giska klyftan mellan neandertalaren och nutidsmänniskan. Hur
denna fråga besvaras beror väsentligen på den grad av själv-
ständighet ur rassynpunkten, som man tillskriver de hittills upp-
täckta istida mellanformerna mellan Neandertal-människan och
de nu existerande variteterna inom människosläktet. Och här
gäller det att taga ståndpunkt till själva rasbegreppet.

I grunden menar man ju med »ras» intet annat än en grupp
inom mänskligheten (eller inom en djurart), vilken uppvisar så
betydelsefulla kroppsliga och själsliga särkännetecken, att den
bildar en tydlig form för sig eller särskild utgestaltning av ar-
tens allmänna, gemensamma drag. Meningen med rasbegreppet
är att inom detsamma sortera endast de allra väsentligaste,
mest djupgående olikheter, som upptäckas inom människosläktet.
Sedan må åt en uppdelning av raserna i grupper och under-
grupper — rasvarieteter, nationaliteter o. s. v. — överlämnas att
in i de mindre väsentliga enskildheterna fullfölja systematise-
ringen.

Fasthålla vi vid denna grundsyn på rasbegreppet, blir den
första huvudfrågan, huruvida mänskligheten uppvisar många
eller få egentliga raser. Svaret blir, att dessa äro relativt få.

Jag kan dock vid studiet av den antropologiska litteraturen
för min del icke komma bort från intrycket, att en fullt klar
och definitiv utprägling av rasbegreppet ännu saknas, och att
ordet användes i olika bemärkelser av etnologer och arkeolo-
giska antropologer.

Sätten att rasindela den nu levande mänskligheten äro ju
nästan lika många som de forskare, vilka sysslat med uppgiften.
Om man t. ex. urskiljer fyra högre utvecklade raser — nämli-
gen den »vita» (europeisk-nordafrikansk-sydvästasiatiska), den
»gula» (nord- och östasiatiska eller mongoliska), den »svarta»
(Afrikas negrer) och den »röda» (Amerikas indianer) — samt
därjämte några lägre utvecklade raser, nämligen uraustralier,
papuaner, ainer, koikoiner, veddafolk m. fl., så kan man otvivel-
aktigt stödja en sådan indelning på ett förnuftigt, relativt enkelt
och klart rasbegrepp och ur själva indelningen vinna gott stöd
för detta.

315
47 y

7

g.

Net
.—I
2y",)
2t.s

• 1, =

•	" n A27

: Ps V ■ • . 1

AdeRme 21/

'

(ni
uheite wer*

es

Br , -X *
. . . — -

FIG. 68—69.	UPPTILL KRANIUM AV NEANDERTAL-MÄNNISKA OCH NEDTILL

AV CRO-MAGNON-MÄNNISKA.

Båda utgrävda av O. Hauser och återgivna efter hans fotografier. Kontrasten mel-
lan pannans, hjässans och käkarnas gestaltning hos de två människoraserna är på
dessa bilder mycket iögonfallande.
Tillvaron av en massa blandraser eller övergångsformer kan
ej verka logiskt eller sakligt störande. Lika litet det eventuella
påvisandet, att alls inga »rena» raser existera. »Renheten» är
likgiltig. Den får gärna vara större eller mindre eller obefintlig.
Det kommer blott an på, att mycket väsentliga drag faktiskt
skilja huvudmassorna av människor åt inom de grupper, som vi
kalla för raser.

Ej heller få vi kasta rasbegreppet över bord för nomenkla-
turens skröplighets skull. De »vita», »gula», »röda», »svarta»
äro blott bekväma slagord eller symbolord, bakom vilka dölja
sig en massa betydelsefulla kännetecken, om vilka antropolo-
gernas och etnologernas skrifter närmare upplysa. De »vita»
förtjäna i grunden sitt namn, i trots av att så många av dem
ha mörk hy, svart hår och bruna ögon. Likaså de »svarta»,
ehuru deras barn födas med vit hud. Likaså de »gula», ehuru
nyanserna i gult här äro många. Värre är det med de »röda»,
som egentligen lära vara ljusbruna med olika inverkningar av
solbränna. Det står dock fast, att de »röda» äro urgamla i
Amerika och antropologiskt synnerligen likartade alltifrån det
nordliga Nordamerika ända ned till det sydligaste Sydamerika.
Deras möjliga avlägsna frändskap med de »gula» förenklar ju
det stora rasproblemet. Åtskilliga antropologer äro av den me-
ningen, att mänsklighetsträdets äldsta huvudgrenar äro blott tre:
en »vit» (själva stammen) och en »röd»-»gul» samt en »svart»
sidogren.

*	*

Frågan är dock, huruvida det vore lämpligt att tillämpa ett
sådant rasbegrepp som det nu angivna på det arkeologisk-antro-
pologiska forskningsmaterialet. Detta består ju uteslutande av
skeletter och skelettdelar samt, såsom hjälp för bedömandet av
de själsliga rasolikheterna, av vissa slags verktyg, vapen och
konstverk. Tydligen ger oss ett sådant material icke en när-
melsevis lika fyllig bild av raskännetecknen, som den nu levande
mänskligheten skänker forskaren. Det är nog därför med full
rätt, som den arkeologiske antropologen vanligen betjänar sig
av ett vida mer summariskt eller omfattande rasbegrepp. Han
måste låta sig vägledas uteslutande av fossila ben och flintsaker
eller dylikt och bör ej urskilja finare rasnyanser, än ett sådant
material otvunget avslöjar.

317
Det torde därför vara riktigast, såsom t. ex. Hörnes och Ober-
maier göra, att urskilja blott tvenne (eller, med heidelbergaren,
trenne) istida huvudraser: homo neandertalensis och homo crô-
magnonensis. Det senare namnet betecknar då den äldre, is-
tida varieteten av homo recens, den nyare människan i motsätt-
ning till den äldre. Den nu levande mänskligheten, med alla
sina olika raser och rasblandningar, bildar den yngre, nutida
varieteten av samma huvudras. Med andra ord: den nu levande
mänskligheten fanns såsom ras, cro-magnonras, redan i istiden,
nämligen under dennas senare skeden. Före dess framträdande
existerade i istiden en annan ras, neandertalarens.

Tillämpa vi denna rasindelning för istiden och efteristiden
gemensamt, finns det naturligtvis intet som hindrar, att vi inom
istidens mänsklighet — bland neandertalare så väl som bland
crô-magnonare — isärhålla så många rasvarieteter, som forsk-
ningsmaterialet och en sund urskillningsförmåga kunna ge an-
ledning till.

För undvikande av oklarhet kan det dessutom vara väl att
märka, att de arkeologiska huvudraserna utvecklingshistoriskt
sett äro fullt jämförliga icke med de nu levande huvudraserna,
utan snarare med dessa sammangrupperade till en enda högre
enhet eller rasgrupp eller till två eller tre sådana rasgrupper.
Differentieringen inom människosläktet har under och efter is-
tidens slutskeden blivit ofantligt mycket mångfaldigare, men
ofta också mindre djupgående, än den var under istiden själv.
Vad som var en relativt föga varierande ras under större delen
av den senare istiden, har sedan dess blivit en samling av mer
eller mindre tydligt avvikande människotyper.

Skarpast framträder detta förhållande, då vi, i motsättning
till Neandertal-rasen och de ännu äldre människoraserna, gruppera
ihop Cro-Magnon-rasen och hela den efteristida mänskligheten
till en enda ras. Vägledande äro härvid uppenbarligen mera
djupgående kännetecken än de, som anses skilja vår tids män-
niskoraser. Uttrycket »nutida mänsklighet» är kronologiskt icke
avsett att omfatta endast den geologiska nutiden eller post-
glacialtiden, utan även så mycket av istiden, som uppvisar en
människotyp eller en grupp av människoraser, väsentligt likartad
med den. nu levande mänskligheten.

Vad som betraktas såsom väsentligt härvid äro sålunda vissa,
mera fundamentala kroppsliga kännetecken, än de vilka nu

3 18
skilja t. ex. den typiske Skandinaviern och den typiske austra-
liern eller papuan åt. Men fastställandet av sådana känne-
märken, som skilja alla neandertalare från alla »nutida» män-
niskor, motsäges självfallet icke därav, att t. ex. de relativt ny-
ligen utdöda tasmanierna (således en ras inom den »nutida»
mänskligheten) stå neandertalarna ofantligt mycket närmare, än
skandinavierna eller tyskarna göra. Inom varje rasgrupps rå-
märken finnas lägre och högre mänskliga utvecklingsstadier.
Då neandertalarna stå biologiskt lägre än nutidsmänniskorna,
är det att vänta, att bland dessa senare skall finnas raser, som
bilda övergångsstadier mellan de högre eller högsta nutidsmän-
niskorna och neandertalarna. Och det är i själva verket denna
mellanställning som tasmanierna, australierna, papuanerna m. fl.
ganska tydligt markera.

På liknande sätt förhåller det sig med neandertalraserna och
den gamle heidelbergaren eller hans eventuella ersättare genom
nya fynd och forskningar. Vissa neandertalraser stå honom
närmare än andra, erinra mer om en övergångsform till denna
primitivaste urmänniska, vi hittills känna. Det är väl på denna
grund, som en del istidsarkeologer dela neandertalarna uti en
»äldre» och en »yngre» ras eller grupp av raser samt låta hei-
delbergaren ensam representera den »äldre» rasen eller ras-
gruppen.

*

Hela den säregna grupp av istida människotyper, som sam-
manfattas under benämningen Neandertal-människan, har blivit
betecknad på detta sätt efter ett redan 1856 gjort, synnerligen
märkligt fynd.

Vid Düsseldorf inflyter i Rhen en bäck, Düssel, vilken grävt
sig en på sina ställen mellan 50 och 60 meter djup, trång dal-
gång uti kalkavlagringar från den devoniska (tredje) perioden
av primärtiden. Den Rhen närmaste delen av denna smala
dal eller klyfta benämnes Neandertal. Här finnas åtskilliga ur-
gamla grottor i dalväggarna. Tvenne av dessa grottor äro be-
lägna på 20 meters höjd över dalbottnen och 34 meter under
dalväggens översta kant. Den ena grottan hade en smal terrass
framför ingången och var tillgänglig på en stig uppifrån slätten.

Den andra, mindre grottan var 5 meter djup, 3,3 meter bred
och 2,6 meter hög och ursprungligen åtkomlig blott genom en

319
smal gång eller klyfta uppifrån. Här bedrevs emellertid bryt-
ning av den devoniska kalkstenen, och följden var, att de här-
med sysselsatta arbetarna 1856 hade trängt fram till de båda
grottorna och började förstöra dem. I den mindre grottan fun-
no de klippgolvet betäckt med ett 1,5 meter högt lager av
hårdnad lera med inblandat grus, vilket uppenbarligen inspolats
uppifrån genom den nyss omnämnda gången eller klyftan. På
0,6 meters djup i denna fyllning upptäcktes ett mänskligt ske-
lett; enligt uppgift liggande i grottans längdriktning med huvu-
det vänt mot ingången. De fossila benen voro så fast inbäddade
i den hårda leran, att de till en början alls icke uppmärksam-
mades, utan kastades ned i dalbotten tillsammans med leran och
gruset. Först då ett par mänskliga armben kommo i dagen,
märkte man vad som var å färde; men nu för sent för att rädda
hela skelettet, om det över huvud från början varit fullständigt.
Vad som kunde tillvaratagas av detsamma var: kraniets hop-
sittande pann- och hjässben, de båda lårbenen, ett helt överarm-
ben och en del av det andra (vänstra), ett fullständigt och ett
fragmenterai armbågsben, ett strålben, ett stycke av bäcken-
benet, en del av ett skulderblad, ett nyckelben och delar av
fem revben. Dessa ärevördiga reliker finnas nu i museet i Bonn.

Om aldrig något annat fynd av samma slag blivit gjort i
Europa, skulle vi stannat i stor ovisshet så väl beträffande dess
geologiska ålder som dess raskännetecken. Det saknades ju
vetenskaplig kontroll vid själva utgrävningen. Och de osteo-
logiska besynnerligheter, ur moderna anatomiska synpunkter,
som denne förste neandertalare uppvisade, kunde man åtminstone
försöka (med vad inre berättigande förblir väl dock högst tvi-
velaktigt!) att tolka såsom patologiska missbildningar. Neander-
tal-människan har visserligen fått sitt vetenskapliga namn från
fyndet i Neandertal; men det är en stor mängd andra fynd av
fossila människoben, däribland flera fullständiga skeletter, som
låtit inför våra ögon uppstå icke blott en allmän, istida män-
niskotyp med neandertalarens väsentliga kännemärken, utan en
hel grupp av människoraser, som utgöra variationer eller olika
utvecklingsstadier av denna typ. Det är dock fullständigt i
•överensstämmelse med det inom istidsarkeologien brukliga namn-
skicket, att man betecknat hela denna stora diluviala människo-
grupp med den från det första fyndet lånade benämningen.

*	*

*

320
Nästa mer epokgörande fynd voro de, som dels 1879 och
dels 1885—86 gjordes i socknen Spy i provinsen Namur (Belgien).
På sluttningen av en skogsklädd kulle, vid vars fot en bäck
slingrar sig, upptäcktes här en grotta med framför liggande
terrass; båda rika på lämningar från olika skeden av istiden.

Inne i hålan synas inga människoben ha hittats, men desto
talrikare djurben och paleolitiska, särskilt gammalpaleolitiska,
handkilar och andra typiska istida former av stenverktyg och
stenvapen. Bland djurlämningarna voro grotthyenan och vild-
hästen starkast representerade, dessutom mammut och sibirisk
noshörning i myckenhet; sparsammare grottbjörn, uroxe, bison-
oxe, ren, ädelhjort, kanadisk hjort, varg, räv och, i ringa mängd,
grottlejonet.

Dessa fynd gjordes 1879. Utgrävningarna 18 8 5—8 6 gällde de
dittills orörda kulturlagren framför grottans ingång, »terrassen»,
och utfördes med stor omsorg av trenne vetenskapsmän. Man
konstaterade tillvaron av tre skilda avlagringar. Den över-
sta av dessa bestod på ytan av en stor massa grus och inunder
detta av ett omkring en meter tjockt, gulbrunt lerlager, i vilket
hittades rester av hjort, mammut och björn samt stenverktyg
från den äldre stenålderns senare skede. Närmast under detta
lerskikt upptäcktes ett »benskikt», delvis omkring en tredjedels
meter tjockt, innehållande rester av sibirisk noshörning, mam-
mut, grotthyena, vildhäst samt, i mindre mängd, jättehjort, ka-
nadisk hjort, uroxe, bisonoxe, ren, vildsvin och, ännu sällsyntare,
grottbjörn och grotthyena. Om människans tillvaro vittnade
här eldstäder och verktyg av yngre paleolitisk typ.

Märkligast var dock det tredje, djupast belägna, nästan ome-
delbart på klipphällen vilande kulturlagret, som delvis hade en
meters mäktighet. Det bestod i huvudsak av lera med sten-
skärvor och rester av mammut, vildhäst, sibirisk noshörning,



grotthyena, uroxe,

ren, hjort och grottbjörn. Här i detta

understa lager och i detta sällskap fann man tvenne mänsk-
liga skeletter, vilkas läge på det noggrannaste fastställdes.
De voro båda delvis krossade, tämligen ofullständiga och något
förskingrade. Man konstaterade dock, att högra handens ben
på båda skeletterna delvis voro inbäddade i samma lerstycken,
som bevarade fragmenter av kraniet. Även trodde man sig på
det ena skelettet kunna konstatera, att det legat på höger sida
med huvudet åt öster och fotterna åt väster, sannolikt i den

21. Steffen, Världsåldrarna.

321
hopkrupna ställning, som en sovande ofta intar. Liknande, se-
nare gjorda fynd i Frankrike göra det otvivelaktigt, att i Spy
förelågo tvenne gravar (således avsiktligt begravda lik) från
den paleolitiska tiden. Nedstörtandet av delar av bergväggen
förklarar, varför skeletterna krossats och delvis bragts ur sitt
ursprungliga läge. Av de i samma skikt som människobenen
inbäddade stenverktygen att döma, tillhöra dessa Spy-människor
slutet av den äldre stenålderns tidigare skede, d. v. s. möjligen
mitten eller senare delen av den tredje istiden (Riss-istiden).

Redan detta fynd kompletterade på ett synnerligen värdefullt
sätt Neandertal-upptäckten. Skelettresternas läge i geologiskt
och paleontologiskt avseende var denna gång säkert fastställt.
Dessutom hade man nu hittat en mängd människoben, som
saknades i Neandertal-fyndet. Noggranna anatomiska jämförel-
ser mellan de fossila benen från Neandertal och Spy bevisade,
att här föreligga olika exemplar av samma istida människoras
eller av tvenne varandra närastående diluviala människoraser.
Liknande fynd från grottan La Naulette i Belgien, från Malarnaud,
La Chapelle-aux-Saints och Arcis-sur-Eure i Frankrike, Schipka
i Mähren (Österrike), Krapina i Kroatien och flera andra orter
hava bekräftat, att Neandertal- och Spy-människorna samt dessa
sistnämnda fynd representera en säregen diluvial mänsklighet,
som sannolikt var delad i ett flertal raser och utbredd över ett
stort geografiskt område samt existerade under mycket långa
tidrymder. Dessa sträckte sig sannolikt åtminstone från och
med tredje istiden till in uti den fjärde; således enligt vår mini-
miräkning i runda tal mellan 180,000 och 40,000 f. Kr. eller ett
minst bortåt 140,000 år långt skede under istidens senare perioder.

Det senaste, mycket uppseendeväckande fyndet av en Neander-
tal-människa gjordes av O. Hauser 1908 nära byn Le Moustier
vid floden Vézére, som inmynnar i Dordogne 120 kilometer ös-
ter om Bordeaux. Hauser har i sitt 1917 utgivna arbete Der
Mensch vor 100,000 Jahren (191 8 i sv. övers.) med stor åskåd-
lighet beskrivit denna upptäckt.

Redan 1898 började Hauser sina istidsarkeologiska forskningar .
i Vézère-dalen, en trakt av Sydfrankrike, väster ut från Auvergne,
som visat sig vara utomordentligt rik på istida boplatser, jakt-
marker, verkstäder och gravar. Hauser utsträckte efter hand
sina undersökningar till icke mindre än 30 rikt givande fynd-
orter vid Vézére och Dordogne (distriktet Périgord), innan år
1908 hans hängivna arbete kröntes med den stora framgång,
som upptäckten av en neandertalare uti geologiskt och arkeolo-
giskt orubbat läge innebar.

Så snart Hauser i mars 1908 varskodde närheten av ett män-
niskoskelett, där en av hans utgrävningar fortskred, tillkallade
han en kommitté från grannskapet, som i maj intygade tillvaron
av människoben nere i de gamla geologiska avlagringarna. Med
själva utgrävningen väntade Hauser, trots sin stora och lätt
begripliga otålighet, ända till i augusti, då det lyckades honom
att till fyndplatsen sammankalla ett antal tyska vetenskapsmän,
bland dem antropologen Klaatsch, arkeologen Kossinna och et-
nologen Karl von den Steinen — alla berömda namn.

I deras närvaro och under direkt personlig medverkan av
Klaatsch blevo betydande delar av ett mänskligt skelett frigjorda
från de hårda sand- och stenmassor, i vilka de lågo inbäddade.
Kraniet kunde, om än i bitar, nästan fullständigt lösgöras och
sammanfogas; desslikes de båda lårbenen, ett skenben, ett över-
armben, ett strålben och ett armbågben. Den döde låg i sov-
ställning på högra sidan med huvudet lutat mot högra armbå-
gen. Huvud och arm vilade mot platta stenar. Vid vänstra
handen låg en präktigt arbetad handkil av flinta samt en rund
flintskrapa. Dessutom funnos kring skelettet andra tillhuggna
flintstycken och en mängd djurben, som delvis buro brandspår.

*	*

*

Det anses fullt obestridligt, att Hauser här påträffat en orörd
grav från istiden. Lika litet tvivelaktig lär skelettets raskarak-
tär vara.

Alla neandertalarens typiska kännetecken finnas hos detsamma.
Bland annat: en väldig valk av pannbenet över de mycket stora
och runda ögonhålorna; ett starkt framskjutande överkäkben;
mycket bred näsöppning;, en tung och grov underkäke, lång,
men nästan utan framsprang (haka); skarpt sluttande, låg panna;
mycket ansenlig utveckling bakåt av hjäss- och nackben; stora,
präktiga, i allo rent mänskliga tänder; synnerligen korta och
grova överarm- och lårben; starkt böjda strålben.

323
Vad nu beträffar neandertalarens övriga allmänna, av olika
fynd bestyrkta kännetecken, så var kroppshöjden ej synnerligt
stor, sannolikt ej mer än 160 cm. hos den fullvuxne mannen
och omkring 148 cm. hos kvinnan; under det att nutidens euro-
péer för närvarande uppvisa i genomsnitt omkring 170 cm. för
mannen och 158 cm. för kvinnan. De värnpliktiga svenska 21-
åringarna mätte 1911 —13 i genomsnitt 172 cm. Hos vedda-
folket däremot lär mannens längd i medeltal ej överstiga 155
cm.; och hos de egentliga nutida »dvärgfolken» i det inre Afrika
och annorstädes sjunker mannens kroppslängd till 140 cm. och
mindre.

Neandertalaren var således en tämligen småvuxen, men inga-
lunda pygméartad människa, med en i övrigt synnerligen grov
och kraftig kroppsbyggnad. Rak hållning och raka ben kunde
han näppeligen skryta med. Ansiktet var djuriskt, men händer
och fötter, liksom tänderna, rent mänskliga. Ehuru kraniet
uppvisar en sådan märkvärdig förening av formkännetecken,
som radikalt skilja det från nutidsmänniskans, synes dess inre,
för hjärnan disponibla rymd ingalunda ha varit liten. Den upp-
skattas till omkring 1,230 kubikcentimeter, under det att ett
modernt kranium av liknande omfång skulle uppvisa omkring
1,550 kbcm. och en stor apa högst 600 kbcm.

Neandertalarens hjärna var således icke liten och absolut icke
aplik, ehuru utvecklad mera i nackens än i pannans och hjässans
regioner. Han var tydligen ingen »tänkare», men väl en män-
niska med starka, fina sinnesorganer, vilket ju i sig självt dock
är mera djurlikt än speciellt mänskligt. Av underkäkens brist
på haka och andra egendomligheter har man dragit slutsatsen,
att Neandertal-människans talförmåga måste ha varit minimal.
Att denna grundläggande mänskliga förmögenhet dock icke helt
saknats, bevisas likväl av åtskilligt, som vi känna om neander-
talarens kultur.

De väldiga, noslikt framskjutande käkarna erinra starkt om
en tid, då dessa voro ett djurs vapen och verktyg, snarare än
anpassade blott för födans tuggande och för formandet av ett
ljudspråk. Den lågväxta, klumpiga människovarelsen av Neander-
tal-typ var sannolikt genom sina sinnesorganer utomordentligt
väl utrustad för ett primitivt jägarliv. Syn, hörsel, väderkorn
och slughet fingo ersätta, vad som saknades honom i fysisk
styrka och naturlig beväpning uti livskampen med sådana med-

324
tävlare som grottlejon, grottbjörn, noshörning, elefant, uroxe
och visent.

Av icke ringa intresse vore att veta, huruvida Neandertal-
människans kropp var aplikt luden eller mänskligt naken. Här-
om sakna vi tyvärr för närvarande all kunskap. Denna brist i
vår kännedom om vår märkvärdiga istida föregångare kan väl
för övrigt aldrig avhjälpas på annat sätt än genom upptäckten
av något konstverk, en teckning eller ett snideri, från istiden,
som omisskänneligen föreställer en människa och avslöjar hem-
ligheten om en eventuell hårbeklädnad. Frånvaron av antyd-
ningar om en sådan behöver dock ej vara bevisande, ty av
tekniska skäl utelämnar den primitiva konstnären ofta föremålets
hårbeklädnad.

I visst sammanhang med denna fråga är det av intresse att
dryfta spörsmålet om de klimatförhållanden och länder, i vilka
Neandertal-människan levde. Härvid gäller det naturligtvis först
att bestämma de skeden av istiden, i vilka vi kunna anse neander-
talarens tillvaro bevisad eller sannolik.

En del arkeologer låta neandertalaren framträda redan i den
första mellanistiden; andra, t. ex. Obermaier, icke förr än i den
tredje istiden. Man är dock tämligen enig om, att Neandertal-
rasen icke utdog fullständigt förr än i förra hälften av den
fjärde istiden, om den över huvud är alldeles utdöd. Enighet
råder således därom, att Neandertal-människan »levat länge på
jorden» och varit med om så väl kalla istider som varma mellan-
istider. Det finns därför näppeligen hållbara skäl för att, såsom
Gaston Backman gör, helt i allmänhet förklara denna människo-
typ för »en utpräglat köldälskande människoras». Den gode
neandertalaren har naturligtvis nolens volens fått anpassa sig för
kölden, då en ny istid bröt in och tillfälle ej gavs att fly till
sällare jaktmarker; men vi veta av kulturlämningarna, att han
trivdes gott även i varma mellanistider.

Ej heller ha vi verkliga skäl att, såsom återigen Backman,
fabulera om neandertalarens oerhört dystra levnadsförhållanden
och ogement bistra kamp för tillvaron. Kanske, mer än något
annat, kraniets mörka uppsyn och skelettets klumpighet sugge-
rerat denna ensidigt kamp-för-tillvaro-teoretiska uppfattning.
Visserligen hade neandertalaren sällskap med allehanda väldiga
och vildsinta fornvärldsdjur. Men det kan ej råda minsta tvivel
om, att han var hundra gånger slugare än dem alla tillsamman-

325
tagna och att han kände och uppskattade sin egen andliga över-
lägsenhet. Han hade redan utfört det övermåttan djärva pro-
metevska stordådet att fånga och tämja elden. Med den
satte han skräck i alla urskogens djur och rensade bergens grottor
för att inreda dem till varma och trygga människoboningar.

Han förfärdigade olika stenverktyg av olika typer och inga-
lunda av de allra primitivaste former, ehuru han var en »gam-
malpaleolitiker». Han hade ett samhällsliv, om det ock ej höjde
sig över hordens stadium. Han begravde sina döda; gav dem
vapen och mat med på resan till skuggornas eller drömmarnas
land. Det eviga problemet om livet och materien hade redan
börjat sysselsätta hans vaknande människoande.

Beträffande Neandertal-människans geografiska utbredning får
man naturligtvis yttra sig med stor försiktighet, så länge, för-
utom andra världstrakter, Östeuropa, Sydvästasien och Nord-
afrika icke äro närmelsevis lika väl genomforskade som Mellan-,
Väst- och Sydeuropa. Hittills ha neandertalspåren konstaterats
ojämförligt talrikast i Frankrike, Sydengland, Belgien och de
närmaste trakterna av Tyskland samt mindre talrikt inåt Ungern
och nedåt västra Medelhavet (Italien, Spanien, Portugal) samt i
Nordafrika, Sydvästasien och pâ en del andra ställen. Det före-
faller, som Sydfrankrike varit rasens huvudkvarter och utstrål-
ningscentrum under mycket långa tidrymder.

*	*

Hörnes skriver 1909 i sin Natur- und Urgeschichte des Menschen
(I, 244): »alla kvartära kranier och skelettrester, som icke upp-
visa primigenius-îoxxn^^ d. v. s. neandertalarens, »kännetecken,
äro att räkna till den nu levande människoformen, homo recens
eller homo sapiens, och bevisa att denna levde i Europa redan
under istiden, men visserligen i dess senare och senaste skeden,
dock» (då) »sannolikt i mycket större antal än homo primi-
genius. »

I det jag för ögonblicket förbigår de av Hörnes urskilda
■ »övergångsformerna» mellan homo neandertalensis och homo recens
— bestyrkta genom fynden i Brüx (Böhmen) Galley Hill (Syd-
östengland) och Brünn —• vill jag nu framhålla några av de
viktigare hittills kända dragen hos den istida representanten för
nutidens mänsklighet. Först må då, såsom motstycke till det
ovan skildrade fyndet av en neandertalare, nämnas ett av Hauser
1910 vid Combe Capelle (i samma distrikt som Le Moustier)
gjort fynd, vilket, även det, utgrävdes i närvaro och med bi-
stånd av Klaatsch.

Hauser ger sin 1908 upptäckta neandertalare den latinska be-
nämningen homo mousteriensis hauseri och den 1910 i Combe
Capelle funna nyare rasen homo aurignacensis hauseri. Det bi-
drar till större reda, att icke använda dessa eller liknande be-
teckningar, utan att fasthålla vid namnet homo primigenius eller,
ännu bättre, homo neandertalensis för Neandertal-människan, som
omfattar alla raser av Neandertal-Spy-typ, samt att, såsom Hör-
nes gör, giva namnet homo recens åt Hausers upptäckt av 1910
och åt alla med denna typlika diluviala raser samt dessutom åt
de nutida människoraserna.

En särskild fråga blir den, huruvida benämningen homo sapiens
skall användas om människan över huvud, således om så väl
homo primigenius och dennes eventuella mänskliga föregångare
som om homo recens, eller endast om denna sistnämnda. Vi
bestämma oss här för det förra alternativet, i olikhet med den
nyss citerade Hörnes. Homo sapiens är människan över hu-
vud, till skillnad från djuret.

Då det är nödvändigt att inom homo recens urskilja de diluvi-
ala eller istida raserna från de efteristida eller nutida, betecknas
de förra vanligen såsom Crö-Magnon-raserna. Antropologerna
äro tämligen eniga om, att de under namnet Cro-Magnon-rasen
sammanförda istidsmänniskorna alla tillhöra de yngre istidsperi-
oderna jämte postglacialtiden, samt att de måste betraktas såsom
stamfäder för de nutida människoraserna. Däremot råder större
tveksamhet om släktskapsförhållandet mellan Neandertal-männi-
skan och Cro-Magnon-människan. Somliga antropologer för-
neka, andra bejaka den senares härstamning från den förra.

Hausers fynd av 1910 uppvisade en vida mindre benvalk över
ögonhålorna, än neandertalarna alltid äga, och hade en bättre
välvd panna, rymligare hjärnskål, mindre ögonhålor samt en väl
utbildad haka, mindre tänder och ett rakt strålben. Redan en
flyktig blick på de båda av Hauser utgrävda kranierna över-
tygar om neandertalarens stora primitivitet och relativa djurlik-

327
het och den andra rasens avgörande framsteg i den riktning,
där vi återfinna vår egen, nutida mänsklighet.

Om Cro-Magnon-rasen gör Hörnes följande (I, 247) allmänna
iakttagelser. »I senglaciala avlagringar i Västeuropa har man
funnit ett antal mänskliga skeletter och skelettrester, som upp-
visa en enhetlig kranie- och kroppsform och till största delen
nära ansluta sig till de mellaneuropeiska formerna av istidens
Jiomo recens. Fynden visa nästan undantagslöst, att det varit
fråga om kraftigt byggda, medellånga eller högväxta människor
med kort, brett ansikte, mycket starka käkar, tydlig benvulst
över ögonbrynen, men vackert formad panna och rymlig, täm-
ligen lång och smal hjärnskål. Då denna människoform låter
påvisa sig från det västliga Medelhavets stränder (Mentone) till
mellersta Mähren uti grottor och gamla jordavlagringar, synes
den utgöra en särskild, tämligen vittutbredd europeisk människo-
ras. Dess närmaste släktingar, kanske verkliga, oblandade kvar-
levor av den gamla rasen själv, finnas ännu i dag bland Nord-
västafrikas blonda berber och fortlevde länge i de Kanariska
öarnas nu utdöda urbefolkning (guancherna). Den fyndort, efter
vilken Quatrefages och Hamy hava givit denna människoform
namnet Cro-Magnon-rasen, är en boplats under ett klipptak vid
byn Crô-Magnon i Vézère-dalen nära Les Eyzies och andra be-
römda fyndorter här (Dordogne, Frankrike).»

Cro-Magnon-typen är, jämförd med neandertalaren, tydligen
vida mindre hänvisad till de blotta sinnesorganerna och slug-
heten och vida mer till en i utveckling stadd intelligens såsom
vapen i kampen för tillvaron. Hos denna ras eller rasgrupp är
den specifikt mänskliga karaktären och livslinjen starkare betonad
än hos Neandertal-människan. Pannan är visserligen ännu täm-
ligen låg och valkig och käkpartiet framskjutande; men kraniet
är på mycket god väg att antaga de ädlare former, som känne-
teckna särskilt den nutida vita mänskligheten.

Möjligen föreligga i en del fossila människofynd lämningar av
raser, som utgöra övergångsstadier i en utveckling från Nean-
dertal-typen till Cro-Magnon-typen. Klaatsch var t. o. m. av
den meningen, att nutidens australien äro att anse som en mellan-,
form mellan neandertalaren och den högre, moderna mänsklig-
heten eller någon dennas föregångare i utvecklingen, således en ras
inom Cro-Magnon-gruppen. Spår av neandertalblod skulle således
ännu förekomma i fullt igenkännelig gestalt inom människosläktet.

328
Då synes det ju också naturligt, att man velat påvisa den
ena eller andra Cro-Magnon-rasens tämligen oförändrade fortbe-
stånd uti någon primitivare nutida människoras. Eskimåerna,
bland andra, ha på detta sätt blivit utpekade såsom ett sannolikt
föga förändrat Cro-Magnon-folk, vilket kanske redan i sista
mellanistiden, möjligen under påtryckning från andra, mera kri-
giska folk, flyttat från sina äldre hemländer i mellersta Europa
upp till Grönlands och Nordamerikas polartrakter på de då
förefintliga landbryggorna mellan Frankrike och England, mellan
Skottland, Island och Grönland och mellan Grönland och Nord-
amerika.

En särskild märkvärdighet är den arkeologiska upptäckten av
en dvärgartad, negerliknande istidsras i Sydeuropa. I grottor
nära Mentone, på italienskt område men mycket nära franska
gränsen, har man på nära 8 meters djup i de diluviala kultur-
lagren funnit skeletter efter småväxta, negerlika människor (den
s. k. Grimaldi-rasen). De ha av antropologerna satts i stam-
förbindelse med så väl australierna som Afrikas nutida dvärg-
raser. Förekomsten i Sydeuropa av negroida människorester är
intressant, redan därför att den visar, att Nordafrika och Syd-
europa under istiden sannolikt utgjort ett sammanhängande be-
folkningsområde, inom vilket de redan då tydligt isärutvecklade
negroid-afrikanska (d. v. s. mellan- och sydafrikanska) och speci-
ellt europeiska typerna blandats med varandra.

Grimaldi-upptäckten synes göra det sannolikt, att den typupp-
delning inom mänskligheten, vilken vi beteckna såsom de nu
levande människoraserna, helt eller delvis har sin begynnelse
redan ganska långt tillbaka i istiden, före eller omkring begyn-
nelsen av dennas antropologiskt och kulturellt yngre skede, där
Crö-Magnon-människan börjar uppträda som konkurrent till Ne-
andertal-människan. I så fall skulle homo recens kanske redan
från begynnelsen haft en tendens till den splittring i diverge-
rande typer, som dokumenteras genom de oss välbekanta kropps-
liga och själsliga olikheterna mellan vita, gula, röda och svarta
människor, mellan Medelhavsmänniskornas europeiska, mongo-
lernas asiatiska, indianernas amerikanska och negrernas afrikanska
typ — för att här nämna blott dessa.



329
80

>
Co

C
O
80
to

C
c
3

ro
co
C

co
60
oC3

O
0.
0)
CS

oct
C

O

>
Q.
O.
B

•
O

3
C
U

C
o

O
C
E
to
t.

—2

g

c

U)
U.

0.
c
O

0.
co
C
O

S3
c
O
U.
O

o

C
c

c
E

d
U.
U.

:0

t

E

—
(.

o
,Nd

U.

c
to
M

()

c

E

c3

0.

U.

8

cd

U.

O

8
O

s

8
o
U.

co
0.

e
o
0.

O 3

U. >

- 8

A o

0

'c

C

8s

co

$—4	U.

9	o

—	8

5

8
c.
C.

:

Co
g
Ô

203 (y

$ C.

c

0. of^

$ C.

CV O

.0 t
E o

e
(o
M
.()

c
:0y
>

C

8

o

‘0
co
O.

V
o
—
U2

Co
60
OC

co j.
> 1
— 0

O
O

o,
J.

0
k
O
0.
C

cd
60
c
o
60
C
ocd
2

.3

3

:e

2
E

2

‘o
O

:c3
C

U.

N
u)
(o
s

o)
3
s

O

F
:c

I :o
O C
m B

O
E

ic

O

C

:rt

3
bn

:O

0)

bo
co
Co

C

Co
,0
:0
S
co

co
60
C
De fossila människoben, som påträffats
i geologiska avlagringar, vilka äro äldre än den tredje
(sista) mellanistiden, synas undantagslöst tillhöra Neander-
tal-rasen eller en ännu äldre mänsklighet. Enligt somliga for-
skare framträder redan i den tredje mellanistiden den andra,
»modernare» människotypen; enligt andra är detta icke fallet
förr än med den fjärde (sista) istidens början. Några förmena
t. o. m., att det icke inträffade förr än efter istidens slut. Detta
påstående torde dock bero på en felaktig uppfattning av istidens
begrepp eller varaktighet. Denna slutar icke då den »slutat»
i Mellaneuropa, d. v. s. då istäcket dragit sig bort från Tysk-
land och sydligaste Skandinavien. Istiden slutar först, då isranden
hunnit upp till södra Jämtland och östra Lappmarken.

I det den senistida mänskligheten endast långsamt mer och
mer undantränger den äldre istida människan, neandertalaren,
bildar den i kronologiskt avseende en länk mellan denna och
den efteristida människan, nutidsmänskligheten. Det blir därför
en uppgift för vetenskapen att utreda den senistida människans
släktförhållanden så väl till neandertalarne som till oss själva.
Vad detta senare problem beträffar, måste det naturligtvis lösas
i anslutning till forskningen uti de närvarande rasförhållandena
inom mänskligheten.

Dessa äro ganska brokiga och visa starka avvikelser i kropps-
ligt och själsligt avseende mellan vissa nu levande folkgrupper
eller raser. Delvis är det här fråga om skillnaden mellan å ena
sidan fysiskt och andligt primitivare, vissa istida människotyper
kroppsligt och kulturellt mera närastående raser och å andra
sidan sådana, som genom sin kroppsbyggnad och odling tydligt
markera ett vida högre utvecklingsstadium.

Tillvaron i nutiden av lägre och högre människoraser är utan
tvivel ett faktum, som kan ställas i samband med istidens ras-
förhållanden, inbjudande till tolkningen, att de nutida lägre ra-
serna äro relativt litet förändrade kvarlevor av istidens mänsk-

332


jedes s,
2

FIG- 70. KRANIUM AV EN AUSTRALIER.

Efter H. Kiaatsch, Entstehzcng und Ent^mckelung des Me?ischengeschlechies^ s. 337.



lighet, under det att de högre nutidsraserna med större energi
och framgång fortsatt evolutionen sedan istidens senare skeden
och därför uppvisa i alla avseenden större olikheter vid jäm-
förelse med sina istida förfäder. Uteslutet är ju icke heller,
att den skarpa rasmotsättning, som redan den senare istiden upp-
visade uti de djupgående fysiska olikheterna mellan neander-
talarne och Cro-Magnon-rasen, på ena eller andra sättet fort-
lever inom den nutida mänskligheten. Kanske icke eller åt-
minstone icke enbart som en olikhet mellan skilda raser, utan
företrädesvis såsom en stark variabilitet mellan mycket pri-
mitiva rasdrag och högre sådana inom en och samma ras, in-
om ett och samma folk.

I detta sammanhang är det av intresse att observera, att
antropologer och etnologer under senare tider, utan hänsyn till
problemet om härstamningsförhållandet mellan nutidens och is-
tidens människor, mer och mer närmat sig uppfattningen, att
vi inom den närvarande mänskligheten måste urskilja trenne
rasgrupper, vilka väsentligt avvika från varandra icke blott så-

333
som »lägre» och »högre», utan även såsom besittande en större
eller mindre kroppslig och själslig variabilitet.

En av dessa rasgrupper utmärker sig genom relativt primi-
tiva kroppsliga och själsliga drag och pä samma gång genom
en synnerligen stor variabilitet. Hit höra australier (med vilken
beteckning jag här åsyftar vissa synnerligt primitiva australiska
stammar samt tasmanierna), vidare papuaner (Nya Guinea) och
melanesier, ainer (norra Japan), vedda- och dravidafolken (i det
sydliga och inre Dekan i Ostindien) m. fl., möjligen även vissa
raser i det inre Afrika (koikoin- och akkafolk). En annan ras-
grupp omfattar folk med så väl lägre som högre kropps- och
kulturtyper, men kännetecknas av en mindre utpräglad fysisk
och andlig variabilitet inom varje särskild ras eller folkstam.
Hit böra de rasren are »gula» och »röda», d. v. s. mongoliska
(östasiatiska) och indianska (eller amerikanska) folken räknas;
även Afrikas egentliga negrer (Sudan-negrer och Bantu-negrer).
Japanerna kunna såsom ett utpräglat biandfolk icke helt räknas
hit; däremot sannolikt eskimåerna. Den tredje och sista ras-
gruppen bildas av de på en gång i allo högt utvecklade och
genom stor variabilitet utmärkta folken. Dessa äro de »vita»,
de ledande europeiska, sydvästasiatiska och nordafrikanska folken
av »arisk», semitisk och hamitisk stam.

Den enda mera betydande ras som på detta sätt blivit oklassi-
ficerad är den »bruna», malajiska, vilkens utbredningsområde
sträcker sig från västra Madagaskar över den indiska övärlden
ända till östligaste polynésien samt genom blodblandning in i
svdöstligaste Asien och Japan. Variabiliteten är här större än
bland de rasrenare »gula» grannarna norr om Sundaöarna, och
utvecklingsnivån är vida högre än hos de mörka grannarna i
söder, på Nya Guinea och den australiska kontinenten.

En sådan gruppering av den nutida mänsklighetens raser och
folk avser naturligtvis närmast icke att angiva dessas inbördes
frändskap, utan endast att framhålla fördelningen av vissa grund-
egenskaper — nämligen variabilitet och hittills ådagalagd ut-
vecklingskraft. Osannolikt är dock icke, att även en del här-
stamnings- och blodsbandsförhållanden framträda på detta sätt.
Det är måhända så, att variabilitet och utvecklingskraft äro

334


K y -

m. .	"

FIG. 71. AUSTRALIER.

Efter H. Kiaatsch, Entstehung ztnd Entwickelung des Menschengeschlechtes, s. 315.

grundfaktorer, vilkas spontana framträdande då och då, här
och där inom mänskligheten sammanhänger med uppkomsten
av olika raser och folkstammar. Vi ha här en utvecklingsfaktor
vid sidan av de yttre naturförhållandena, men utan tvivel ännu
mera djupgående till sin betydelse än dessa.

Den starka variabiliteten, kroppslig och andlig, hos en tidig
människogrupp är tydligen en fundamental förutsättning för
uppkomsten under årtusendenas lopp av olika människoraser,
folklynnen och högre kulturer. Såsom en ytterlighetsform av
variabiliteten kunna vi betrakta »mutationen» — d. v. s. det
skenbart eller verkligt oförmedlade, språngvisa framträdandet av
nya, tydligt ras- eller artbestämmande egenskaper med tendens
till varaktighet genom ärftlig överflyttning i fortsättningen. Den
holländske naturforskaren Hugo de Vries iakttog, att kring en
plantering av växten oenothera lamarkiana spontant bildade sig
grupper av nya varieteter eller arter, vilka sedan fortplantade
sig som särsilda arter, liksom moderarten. De Vries anser, att
denna artbildande variabilitet förverkligas endast periodvis med
långa »lugna» eller artstabila mellantider, under vilka de rent
individuella variationerna visserligen fortsätta, men utan att leda

335






till nya ärftliga former, som bryta sig ut ur den gamla artens
formkrets. Vi böra således enligt mutationsläran skilja mellan
å ena sidan de individuella variationer, som utgöra en föränder-
lighet inom artegenskapernas ram, och å andra sidan de indivi-
duella variationer, som gå ut över ifrågavarande ram. Denna
senare art av variabilitet, mutationen, kan betecknas såsom en
variabilitet hos arten såsom sådan eller den variabilitet hos det
levande, varigenom arter, ordningar, klasser inom djur- och
växtriket uppstått.

Så väl variabiliteten i allmänhet som särskilt mutation äro
oförklarade grundegenskaper hos det levande och i lika mån
oförklarliga som livet självt.

Att för organismernas variabilitet och mutationer söka en tillfyl-
lestgörande orsak i de materiella förhållandena utanför dem kan icke
vara mer berättigat, än att på samma yttre håll söka orsaken till li-
vet självt. Vissa yttre betingelser må vara oumbärliga för att ten-
densen till variationer eller mutationer skall kunna förverkligas
hos en organism — alldeles som vissa värme-, ljus-, fuktighets-
och födoämnesförhållanden i omgivningen äro oundgängliga vill-
kor för, att organismen över huvud skall kunna förverkliga sin
tendens att leva vidare, sedan den en gång börjat leva. Men
livet eller tendensen att leva är dock en särskild egenskap hos
det levande självt, vilken saknas hos den icke levande materien
och ingalunda låter sig tolkas såsom en egenskap hos eller på-
verkan från organismens materiella omgivning. Denna senare
kan dock, därigenom att de yttre levnadsförhållandena gestaltas
på ena eller andra sättet, föranleda ett urval bland de hos en
organism spontant framträdande variationerna. Individer med
variationer av viss typ få en fördel i kampen för tillvaron, ha
bättre utsikter att överleva och fortplanta sig och att på kom-
mande släktled förärva sina nya så väl som gamla egenskaper
än vad fallet är med individer utan variationer av denna typ.

Att de levande individerna dessutom direkt påverkas av de
yttre förhållandena är ju uppenbart. Men frågan är, huruvida de
sålunda »förvärvade» nya egenskaperna hos en individ överflyttas
på avkomman — i andra fall än då en spotan variation eller
mutation samverkar med dylik vttre påverkan eller åverkan.
Denna fråga synes böra besvaras nekande. Yttre påverkningar,
som icke sammanfalla med eller gynna och fasthålla organismens
egna spontana variationer, övergå icke i arv på avkomman.

336



“hr
Regeln är således den, att hundar icke födas svanslösa, därför
att deras föräldrar och förföräldrar i många släktled fått sina
svansar avhuggna. Vilket icke hindrar, att det hos en svans-
huggen eller icke svanshuggen hundras skulle kunna framträda
en spontan tendens att bli svanslös eller stubbsvansad och att
denna variation (mutation) kunde främjas genom systematiskt
urval från hunduppfödarnes sida.

För frågan om människorasernas och de olika kulturernas
uppkomst är således den spontana variabilitetens växlande före-
komst, mer eller mindre ojämna fördelning inom människosläktet
förr och nu, av stor betydelse. Människans förfäder måste ha
varit djur med alldeles ovanligt stor »variationsbredd», och
denna grundegenskap måste ha gått i arv till människan själv,
ehuru icke i samma grad till alla de raser, i vilka mänskligheten
delat sig.

Hur den stora »variationsbredden» eller starka variabiliteten
sammanhänger med en relativt stor utvecklingskraft i kroppsligt
och själsligt avseende är klart blott såtillvida, att den senare
tydligen icke kan finnas utan den förra. Minskas denna, varia-
biliteten nämligen, så minskas enligt erfarenheten också utveck-
lingskraften. Rasen har i sitt mera variabla utvecklingsskede
kanske hunnit upp till en relativt hög kultur; men nu avtar
variabiliteten, individerna födas mer och mer likformiga till
kropp och själ, samtidigt minskas det sociala och kulturella fram-
stegets tempo, folket bibehåller måhända sin höga kultur, men
stegrar den icke vidare under långa tidrymder. Så synes det
ha gått t. ex. i Egypten och Kina. Möjligen är även den röda
rasen, Amerikas »röda» indianbefolkning, ett exempel på ringa
eller tidigt minskad variabilitet och därmed sammanhängande
svag eller tidigt förlorad utvecklingskraft.

Ett föga variabelt folk och en stabil, konservativt stelnad
kultur må utan tvivel ha sin säregna, förnäma skönhet och även
en stor betydelse för mänskligheten som ett helt. Men det är
fara för, att en sådan förstelnad ras eller kultur blir bortsopad
av livets ström, om andra delar av människosläktet ännu ha
bevarat så väl den nödiga variationsbredden som den starka
utvecklingskraften.

: ■	*

2 2. Steffen^ Världsåldrarna. I.

337
Av alla nu levande raser är den »vita» eller arisk-semitisk-
hamitiska och särskilt dennas europeiska gren den på en gång
variablaste och ojämförligt utvecklingskraftigaste. De »vita» ha
varit med om att skapa Egyptens, Sinears, Syriens, Persiens,
Indiens, Arabiens, Nordafrikas, Mindre Asiens och Europas
kulturer. I Europa räkna de greker, italiker, kelter, germaner
och slaver bland sina folkstammar, vad forntiden beträffar sanno-
likt även kreter och etrusker. Anglosachserna i Europa, Amerika
och andra världsdelar äro, liksom Amerikas romaner, förgre-
ningar från den vita europeiska människostammen.

Att spåra den »vita» människan in i istiden, tillbaka till hen-
nes stamfäder och dessas tidiga kultur för 100,000 eller 2 0 0,0 0 0
år sedan är därför en av människoforskningens angelägnaste och
mest lockande uppgifter. Var och när framträdde de »vita»
såsom en särskild variant av mänskligheten? Vilka voro då de
»vitas» syskonstammar? Hurudan var den gemensamma fäderne-
stammen? Ar den »vita» mänskligheten en rak fortsättning av
mänsklighetens urgamla huvudstam eller en sidogren från
denna?

Så långt vårt vetande för närvarande går, ha vi skäl att an-
taga, att den »vita» mänskligheten har sitt urhem just där den
gamla kärnan av henne ännu finnes, nämligen på landmassorna
kring Medelhavet, ungefär mellan 50:de och 30:de breddgraderna.
Om skedet för hennes första framträdande äro ännu blott giss-
ningar möjliga. Men dessa visa oss allra minst 50,000 år till-
baka i tiden, in uti den sista istiden, möjligen så långt tillbaka
som till den sista mellanistiden, således enligt minimiräkning
ända till bortåt 100,000 år före vår tid.

Den »vita» rasens väldiga fysiska och psykiska variabilitet —
vida överstigande de »gula», »svarta» och »röda» rasernas —
talar för sannolikheten av, att dessa senare äro sidogrenar på
människoträdet eller specialiseringar i olika riktningar av män-
niskoarten, under det att den »vita» rasen är att betrakta som
en fortsatt utveckling av huvudstammen, en allmän förädling
av denna, snarare än någon ensidig särutveckling.

Det är då icke av rashögfärd, som den »vite» placerar sig
själv uti centrallinjen av mänsklighetsutvecklingen, utan för att
giva verklighet och sanning sin rätt, även då dessa kunna före-
falla angenäma eller smickrande. Hur härmed kan anses för-
hålla sig är för övrigt en smakfråga. I regel anses det mera

338
förnämt och aristokratiskt att vara högt specialiserad, strängt
typifierad, något stelnad och fallen för konservatism. Då äro
de finaste »röda» och »gula» avgjort mera förnämliga människor
än de livskraftigaste »vita» (ehuru det nog även bland dem
finnes nationaliteter som stelnat aristokratiskt). Vad de »svarta»
(Sudan- och Bantunegrerna) beträffar, äro de visserligen en tyd-
ligt specialiserad människoart, men varken fysiskt eller själsligt
uti riktning av en finare och mognare mänsklighet, snarare
motsatsen: ett förgrovande av vissa fysiska drag och ett fast-
nande i en frodig sensualitet och oförgänglig puerilitet.

Med denna uppfattning av de nutida huvudrasernas beskaffen-
het harmonierar då förträffligt, att det ännu finnes en mängd
mycket primitiva raser, vilka, såsom t. ex. australier och ainer,
förena en mycket stor variabilitet med en synnerligen svag ut-
vecklingskraft och dessutom, i en del kroppsliga och själsliga
varianter, uppvisa en häpnadsväckande likhet med vissa ännu
existerande fysiska och psykiska varianter inom den »vita» ra-
sen. Det är i hög grad betydelsefullt, att antropologer och etno-
loger så ofta framhållit, att vissa kännetecken hos uraustralierna
mycket likna Neandertal-människans, under det att andra drag
hos dem äro karaktäristiska för en del av våra rent europeiska
folktyper, icke minst vissa nordiska.

Även australiern och de honom närmast liknande nu levande
primitiva folken skulle då tillhöra centralstammen i mänsklighets-
trädet. Den stora skillnaden mellan honom och européen vore
huvudsakligen den, att han tidigt förlorat den starka utvecklings-
kraften och genom sin isolering på en geologiskt och biologiskt
»gammalmodig» kontinent blivit uppmuntrad uti sin tendens att
stå stilla. Att den geografiska isoleringen icke kan gälla som
enda orsak till australierns tillbakablivenhet bevisas därav, att
honom antropologiskt närstående folk, ehuru icke geografiskt
isolerade, ävenledes stannat kvar på ett synnerligen lågt kultur-
stadium.

Slutsatsen beträffande släktskapsförhållandet mellan nutidens
och istidens människoraser blir tydligen den, att så väl den
äldre som den yngre istidsrasen, så väl Neandertal-människan
som Crö-Magnon-människan, ehuru i ojämförligt övervägande

339
grad denna senare, givit upphov till de så väl högre som lägre,
variablare och stelare rastyper, som vi iakttaga inom den nutida
mänskligheten (då vi med »nutid» förstå åtminstone de sista
20,000 åren). Då vi ännu äro endast i begynnelsen av vår kän-
nedom om istidens människoraser, är det naturligtvis riktigast,
att vi tillsvidare nöja oss med sådana allmänna, endast det allra
väsentligaste sammanfattande slutsatser, överlämnande åt den
fortsatta forskningen att så småningom fylla i detaljerna.

340
MÄNNISKA

OCH DJUR.

NATUR OCH KULTUR

DÅ HEIDELBERG-KÄKEN UTAN TVEKAN SKULLE
uppfattas som tillhörande en människolik apa, i fall icke
tänderna varit rent mänskliga och därmed helt olika någon
människolik apas, och då Neandertal-människans kranium och
övriga benbyggnad utan tvivel är i någon mån djurlik, närmast
aplik, blir frågan om människans förfäder och närmaste släktin-
gar inom djurriket ett aktuellt spörsmål även för arkeologen
och historikern. Vi kunna, ehuru icke naturforskare, omöjligt
nöja oss med att stanna på halva vägen inför ett sådant upp-
slag.

Kan det antagas, att heidelbergaren och neandertalaren här-
stamma från ett djur av samma typ som de nu levande män-
niskolika aporna — gorillan, Schimpansen, orangutangen, gibbo-
nen? Naturforskare och antropologer besvara ju denna fråga nu-
mera enhälligt med ett bestämt nej. Självklart är, att grunden
härför icke kan vara den, att dessa djur stå lägre i utveck-
lingen än människan, t. ex. därigenom att de sakna människans
skarpa differentiering mellan armar och ben, händer och fötter,
utan grunden är den motsatta, nämligen att de nu levande män-
niskolika aporna delvis äro allt för högt eller specialiserat ut-
vecklade, för att någon av dem skall kunna vara stamfader
till en heidelbergare eller neandertalare. Detta betyder intet an-
nat, än att vissa deras organer, t. ex. tänderna, äro mer ut-
vecklade i en speciell djurisk riktning än neandertalarens mot-
svarande organer. Dessa äro mindre differentierade, de stå en
äldre, ursprungligare, i viss mån mellan djur och människa
bättre balanserande typ närmare.

Det gäller således att söka denna äldre människolika aptyp
eller ännu icke apartade djurtyp. Antropologerna och zoolo-
gerna kunna med ledning av neandertalarens kännetecken och

341
de redan kända härstamningsförhållandena bland de högre dägg-
djuren ganska noga förutsäga, hur den fossila människolika apa
eller människolika djurform över huvud måste vara byggd, som
skall kunna godkännas såsom en sannolik stamfader för män-
niskan. I sista hand bör det icke vara fråga om någon apa alls,
utan en däggdjursform, som är den närmast ursprungligare före
både apa och människa.

Det fossila fynd, som hittills kommit dessa teoretiska anspråk
närmast, gjordes 1894 på Java av en holländsk läkare vid namn
Eugen Dubois. Det bestod av ett hjärnskålstak, ett lårben, ett
stycke av en underkäke och tre lösa kindtänder, påträffade till-
sammans med ben av elefant, flodhäst, noshörning, hyena m. fl.,
synbarligen alla tillhörande nu utdöda arter. Att fyndet har på
en gång en viss aplikhet och en viss människolikhet har knap-
past bestritts. Men osäkert är, om de olika benen tillhört sam-
ma individ. Och deras geologiska ålder, som upptäckaren för-
läde till mitten eller slutet av tertiärtiden, har senare flyttats
ned ett gott stycke in i diluvialtiden.

Dubois kallade sin upptäckt för pithecanthropus erectus, den
upprättgående apmänniskan. Resultatet av de mycket ingående
anatomiska undersökningarna, utförda av flera bland samtidens
främsta anatomer, zoologer och antropologer, blev bland annat
följande. Hjärnskålstakets panna har en starkare lutning bakåt
än neandertalarens, och hjässbenets främre del är också lägre
och plattare. Ögonbrynsvalken anses vara mer aplik än nean-
dertalarens. Hjärnskålens rymdinnehåll beräknas till 850—900
kubikcentimeter, mot högst 600 kbcm. hos de största aporna och
1,230 kbcm. hos neandertalaren. Detta ytterligt viktiga känne-
tecken ställer således Dubois’ »apmänniska» långt över aporna
och närmare människan än någon apart. Kroppslängden har
beräknats till ungefär samma mått som det för neandertalaren
normala. Lårbenet är icke blott vida mer människolikt än ap-
likt, utan t. o. m. något rakare än neandertalarens och visar,
att »apmänniskan» redan i det närmaste måste ha förvärvat den
upprätta gångställning, som är människan egen. Hjärnskålens
form och storlek göra även detta sannolikt.

Slutsatsen blir, att ifrågavarande »apmänniska» intar en mellan-
ställning mellan människa och apa och att neandertalaren intar
en mellanställning mellan »apmänniskan» och nutidsmänniskan.
Ordet »mellanställning» är dock i en viktig punkt tvetydigt i

342
detta sammanhang. Det lämnar oavgjord den betydelsefulla
frågan, huruvida »apmänniskan» från Java är neandertalarens
stamfader eller dennes stamfaders kusin eller helt enkelt bara
kusin, liksom formuleringen ovan icke avgör, huruvida vi mena,
att neandertalaren är nutidsmänniskans stamfader eller blott är
en äldre, mindre utvecklad avkomling från en för dem båda
gemensam stamfader. De fyra olika möjligheterna åskådliggöra
Schwalbe och Hörnes på följande sätt.

i.

Nutidsmänniskan.

T

Neandertalaren.

A

» Apmänniskan ».

2.

Nutidsmänniskan.

1

| —>N ean der talare n.

—»Apmänniskan».

3-

Nutidsmänniskan.

A

Neandertalaren.

A

—7» Apmänniskan».

4-
Nutidsmänniskan.

1

Neandertalaren.

T

I—>» Apmänniskan».

Då, som vi sett, sannolikhet finnes, att åtminstone en del
neandertalblod ingår i den nutida mänskligheten, måste vi välja
mellan alternativen i och 4 eller tills vidare betrakta båda
dessa som möjliga. Endast nya fynd kunna avgöra, huruvida
»apmänniskan» från Java verkligen tillhör vår stamlinje eller
blott betecknar en från denna utgången sidogren, som tidigt
utslocknat. Försiktigast torde vara att tills vidare bestämma
sig för det senare alternativet och att sålunda utesluta pithec-
anthropus från människans stamträd. Mycket olik »apmänniskan»
uti de kroppsdelar, som vi känna av denna, kan dock den
verklige människostamfadern, i »apmänniskans» genealogiska
närhet, icke ha varit.

343
1	en avgörande punkt belyser »apmänniskan» från Java utan
tvivel, hur det tillgick vid människovardandet. Lårbenets form
hos denna varelse gör det sannolikt, att han haft en minst lika
upprätt hållning som neandertalaren, och detta i trots av att
hans hjärnskål var omkring en tredjedel mindre rymlig än den-
nes. Således ha människans förfäder först utvecklat de skelett-
former, som betinga och sammanhänga med den upprätta ställ-
ningen. Senare har hjärnskålen fått den form och volym, som
vi förefinna hos Neandertal-människan. Människan blev en
varelse med genomförd arbetsdelning och formspecialisering
mellan armar och ben, händer och fötter, samt med någorlunda
lodrätt hållen ryggrad, huvudet lyftat och ansiktet vänt från
jorden mot horisonten och skyn, innan hennes hjärnskål blev
mänskligt rymlig och hennes själsliv tog en högre vändning.
Homo var erectus, innan han blev sapiens.

Människohanden, över vars ändamålsenlighet och skönhet vi
äro så stolta, är urgammal och djurisk. De äldsta, primitivaste
däggdjuren hade efter all sannolikhet fyra, med fem treledade
fingrar utrustade, handlika extremiteter, användbara både för fyr-
fotagång och att gripa eller klättra med. Detta såsom arv efter
en amfibielik förfader av vars handlika extremiteter åtskilligt är
i behåll hos många av de ännu levande ödlorna och groddjuren.
Jämför man med människans skelett å ena sidan en hästs eller
hunds och å andra sidan en grodas, faller det skarpt i ögonen,
att grodskelettet, ehuru det i så många viktiga avseenden är
mycket mera olikt människoskelettet än de högre däggdjurens
äro, likväl förefaller mera människolikt i vissa avseenden. Det
är, som om man såge det primitiva, ytterligt förenklade och
delvis stympade schema, ur vilket människoskelettet är härlett
och som detta senare i viss mån står närmare än hästens eller
hundens gör.

Hovdjuren och de flesta rovdjuren äro tågångare, men deras
förfäder trampade på hela foten. Alla senare däggdjur, utom
människor och apor, hava omvandlat den amfibiska urhanden,
eller rättare urhandfoten, till ett högt specialiserat ställflyttnings-
organ, ehuru stundom med viss frihet för de främre extremi-
teterna att göra någon tjänst som händer, t. ex. för att hålla
eller stycka födan och föra den till mun. Även en del apor
ha specialiserat händerna till klätter- och hängredskap. Ensamt
människan har fullt troget bevarat den primitiva däggdjurs-

344
handen, eller handfoten,
arvet från amfibierna, och
dess möjligheter för ut-
veckling till ett ytterligt
smidigt och känsligt grip-
organ.

Människofoten däremot
är mycket ny och ännu
relativt ofullkomlig. Män-
niskan har nämligen fort-
skridit vida längre än
aporna i de bakre extremi-
teternas anpassning till spe-
ciella gång- och ståredskap.
I det man om de män-
niskolika aporna sagt, att
de använda sina fyra hän-
der även som fyra fötter
och härutinnan hållit en
medelväg, gäller om män-

(Efter Klaatsch.)

FIG. 72. SKELETT AV EN MÄNNISKOHAND.

niskan, att hon slutligen helt specialiserat sina bakre händer till
gångredskap, under det hon redan mycket tidigt förfinade sina
främre händers karaktär av gripredskap. Huruvida människo-
foten någonsin varit ett mera speciellt klätterredskap än han-
den, lär vara tvivelaktigt.

Människan är således alldeles ensam om att i mera egentlig
mening äga både händer och fötter. I händerna har hon be-
varat en dyrbar primitivitet hos sina djuriska urfäder. Med
utvecklingen av människofoten och en ändring av vissa andra
kroppsdelar har hon löst det i sitt slag biologiskt enastående
konststycket att giva en däggdjurskropp vertikal hållning på
släta marken i stället för den allmänna, djuriskt hori-
sontala.

Då människan går, äro hennes ögon och hjärna fria att för-
rätta orienteringstjänst och att syssla med annat än gåendet —
friare än något annat däggdjurs. Detta beror på den upprätta
hållningen och de främre extremiteternas fullständiga frigörande
från marken och gångarbetet. Armar och händer hava hos
människan blivit ögats och hjärnans speciella tjänare för finare
och mera komplicerat arbete, sedan grovarbetet att hålla krop-

345
pen stående, gående och sittande helt överlämnats åt de bakre
extremiteterna.

Den för en rätt uppfattning av människans väsen till skillnad
från djurets, djupt betydelsefulla lärdomen av historien om män-
niskohanden och människofoten måste kompletteras genom stu-
diet av vår kropps övriga organer och deras motsvarigheter
hos högre och lägre, oss mera eller mindre närstående, levande
och utdöda djurarter. Genomgående finna vi, att människo-
kroppen är full av primitiva eller utvecklingshistoriskt tidiga
drag, så väl som sena långt drivna specialiseringar.

Vår tandbyggnad, t. ex., är närmast kännetecknande för ett
urgammalt däggdjur, som ännu icke bestämt sig för att bli
rovdjur, gräsätare eller gnagare, utan försiktigt och opartiskt
håller sig till varjehanda och helst relativt lättuggad mat —
frukt, saftiga eller mjöliga rötter, mjuka smådjur, ägg, fisk,
kött o. s. v. Människan lät ej förleda sig till att göra tänderna
till ett vapen och slapp därigenom undan gorillans och orang-
utangens bestialiska hörntänder. Våra hörntänders anspråks-
löshet äro ett sant mänskligt adelsmärke, och vissa av våra
kindtänder äro ett med rörande trohet sedan den äldre tertiär-
tiden bevarat arv från lika avlägsna som enkla förfäder, en kon-
trast mot t. ex. kattdjurens fruktansvärda, relativt sent för-
värvade »rovtänder».

Hemlighetsfull är människans säregna hårbeklädnad. Den
finns ju såsom fina »ullhår» över hela kroppen, men är redu-
cerad till osynlighet överallt, där de flesta andra däggdjur, även
de människolika aporna, bära sin tjockaste päls. Och, tvärt om,
där dessa våra kusiner äro nakna — i ansiktet, i axelhålorna
och vid könsorganen — där har människan råkat bli försedd
med en mer eller mindre stark och grov hårväxt. Är det ej
märkligt, att en luden och bestialisk gorilla- eller orangutang-
hane skall vara relativt slät i ansiktet, om han ock har litet
hakskägg, under det att mången europeisk konstnär, filosof
eller statsman skulle, vad hårigheten beträffar, se ut som den
vildaste lägre »skäggapa», om han ej rakade eller annorledes
skäggfriserade sig? Och hur går det i regel med vår förfinade
estet, filosof eller politiker på äldre dagar? Armar, ben och

346
bröst bli täckta av en tät och yvig hårbeklädnad, som utan
tvivel ger ett hemskt aplikt eller djuriskt utseende åt hans kan-
ske eljes tämligen välbildade kropp. Tack vare vår lovvärda
sedvana att i vardagslag gå fullständigt klädda, märka vi i um-
gängeslivet föga av detta underliga bevis för vår inre djurlikhet.
Men den finns där likväl och måste spela sin roll i det intimare
privatlivet.

Hemligheten blir ännu hemlighetsfullare, då vi iakttaga, hur
denna mer eller mindre aplika ludenhet fördelar sig på män-
niskosläktets olika nu levande raser. Den ojämförligt starkaste
ludenheten över hela kroppen finna vi bland några av så väl de
kulturellt allra högsta som de kulturellt allra lägsta människo-
raserna; sålunda bland germaner, kelter, romaner och slaver
samt Sydasiens arier å ena sidan och bland uraustralier och
Nordjapans och Sakalins ainer å den andra. Näst dessa kom-
ma negrerna. Bland de minst besvärade med en sig över hela
kroppen spridande grov hårväxt äro mongoler och indianer,
således de »gula» och »röda».

Även skäggväxten och rikedomen på huvudhår äro olika hos
de skilda människoraserna. Australier och vissa folk i det ek-
vatoriala Afrika äro ungefär lika skäggiga som européerna och
de indiska arierna. Araber, Mikronesier och Nya Zeelands ma-
orier hava stark skäggväxt, men föga eller alls ej ludna kroppar.
Könsorganernas hårbeklädnad är relativt svagt utvecklad hos
vissa ganska lågt stående folk, t. ex. sydamerikanska indianer,
och framträder först i en relativt sen levnadsålder, under det
andra, själsligt mycket högre utvecklade folk utmärka sig ge-
nom det motsatta kännetecknet.

En tydlig könsolikhet gör sig ju genomgående gällande på
detta område; i det att t. ex. de europeiska kvinnorna i regel
alldeles sakna de europeiska männens tendens till allmän luden-
het. Vittspridd är för övrigt kvinnans överlägsenhet över man-
nen vad huvudhårets varaktighet och längd beträffar. Dock
förefinnas även här rasolikheter och undantag. Hos nordasiater,
australier, invånarne på Stilla havets öar och de lägre, mörk-
hyade folken i Afrikas och Asiens sydliga delar saknas i regel
skillnad mellan huvudhårväxtens yppighet hos man och kvinna.
Båda könen äro lika rikt utrustade eller lika korthåriga. Där
det är gammal sed, att männen gå med kortklippt hår, blir det

347
naturligtvis svårt att konstatera, om någon olikhet i tendensen
till hårlängd verkligen finnes mellan dem och kvinnorna.

*	*

*

Den utvecklingshistoriskt och allmänt mänsklighetspsykologiskt
betydelsefullaste sidan av spörsmålet om människans hårbekläd-
nad framträder dock först, då man, såsom Hans Friedental gjort
i sitt stora arbete Das Haarkleid des Menschen (1909), närmare
studerat, hur det förhåller sig med människans ullhårighet och
hennes övriga hårbeklädnad. Det visar sig då, att människo-
hudens ullhårighet hela livet igenom måste betraktas såsom en
kvarhållen primitivitet, vilken ger människan en fysiologisk
undantagsställning icke blott bland de högsta däggdjuren
utan inom djurrikets högre klasser över huvud.

De flesta håriga djur erhålla redan före födelsen eller strax
efter densamma en päls, som motsvarar det vuxna djurets var-
aktiga hårbeklädnad. Blott ganska få däggdjur födas nakna
eller med en betäckning av ullbår, vilken dock inom relativt
kort tid bortfaller, i det den ersättes med den för djurarten ut-
märkande definitiva hårbeklädnaden. Människan har, som bekant,
under ett visst skede före födelsen en tät ullhårbeklädnad, vilken
i vanliga fall utbytts mot en glesare och finare vid födelsen.
Det är emellertid icke detta, som är det märkliga, utan i första
hand förhållandet, att den för den nyfödda utmärkande ullbe-
klädnaden i normala fall stannar kvar hela livet igenom hos
kvinnan och till stor del även hos mannen. Härtill kommer om-
ständigheten att då, såsom åtminstone hos mannen i regel sker,
ullhårigheten senare i livet, under och efter uppnådd mogenhets-
ålder, delvis ersättes med en hårbeklädnad av annan art, denna
förvandling av hårigheten från dess ungdomsform till
dess mogenhetsform aldrig blir avslutad. Ju äldre man-
nen blir, desto hårigare blir i regel hans kropp, utan att denna
företeelse kan bringas i samband med seniliteten, som är en
sak för sig. Men något definitivt slutstadium av denna utveck-
ling framträder icke. Den avklippes av individens överhand-
tagande senilitet eller av hans död, långt innan den kan sägas
ha närmat sig en avslutning.

Den hårbeklädnad, som särskilt hos mannen, vid mognare år
på en stor del av kroppen ersätter den ungdomliga ullhårigheten,

348
är av annan beskaffenhet än denna senare och överensstämmer
väsentligen med huvudets och ansiktets, axelhålornas och köns-
organens hårbeklädnad. Friedental skiljer denna senare fram-
trädande hårtyp under beteckningen terminalhår, från den för
fostret, ungdomsstadiet och kvinnokroppen samt människokrop-
pen över huvud kännetecknande primitiva ullhårigheten. Termi-
nalhåren börja sålunda hos människan på huvudet redan i den
tidigaste barnaåldern och ha en andra utvecklings- eller sprid-
ningsperiod vid könsmognaden samt, särskilt hos mannen, en
tredje, oavslutad, under fortsättningen av livet.

*	*

För människan är sålunda, i detta så väl som i så många
andra fysiologiska och psykologiska avseenden, kännetecknande
en viss, hos individen hela livet igenom bibehållen primitivitet
och ungdomlighet, en bibehållen utvecklingsförmåga, en från-
varo av definitivt utvecklingsmål, en frånvaro av slutgiltighet i
hela livsloppet. Människan har i sitt fysiologiska väsen och
tillstånd ännu kvar en stark anslutning till sitt ursprung långt
nere i djurriket och ger oss därjämte bilden av en ännu på-
gående, ännu oavslutad utveckling av arten såsom sådan.

Detta i skarpaste kontrast till de flesta nu levande högre
djurarter. Hos dessa äro rudimenterna efter deras lägre, avlägs-
nare förfäder oftast nästan helt borta. De ha definitivt avlägs-
nat sig från tidigare, allmängiltiga, mångsidigt utvecklingsdugliga
biologiska former och ha slagit in på speciella bivägar, från
vilka ingen vidare utveckling synes tänkbar. Så t. ex. äro
hästens underliga entåiga fötter bevisligen blott de kvarblivna
långfingren uti en avlägsen stamfaders femfingriga fötter eller
händer, vilka äro däggdjursextremiteternas av människan relativt
trognast bevarade urform och universalform. En vidare utveck-
ling från entåigheten synes omöjlig. Ett högt specialiserat verk-
tyg för en enda arbetsuppgift har blivit skapad. Hästfoten är
det idealiska gångredskapet för en snabblöpare på slät, halvhård
mark; själva motsatsen till det universalredskap, som människan
utan stora ändringar förvandlat den primitiva, från början uni-
versellt anlagda däggdjurshanden till.

Grundskillnaden mellan människans (och i någon mån även
apornas) främre extremiteter och de övriga djurens är frånvaron

349
hos människan, men tillvaron hos de andra av handens utveck-
ling till ett ensidigt specialiserat verktyg. Och detta drag utgör
en genomgående grundolikhet mellan människa och djur. Män-
niskan har bibehållit den ursprungliga däggdjurskroppen relativt
primitiv och fri från ny specialisering av organerna, under det
att de flesta övriga däggdjuren och andra högre och lägre dju-
ren av sina kroppar gjort specialverktyg för särskilda arbetsupp-
gifter uti kampen för tillvaron.

Djuren sakna icke verktyg och teknik. Men de låna icke verk-
tygen utifrån. De ha förvandlat sig själva, sina extremiteter,
sina tänder o. s. v., till de verktyg, som de behöva. Följaktli-
gen ha de blivit organiskt bundna vid det levnadssätt och den
arbetsteknik eller kampteknik, för vilka varje art specialiserat
sin kropp.	.

Människan ensam har slagit in på den alldeles motsatta vä-
gen. Hon har avstått från det bekväma organiska specialverk-
tyget och har nöjt sig med ett organiskt universalverktyg, män-
niskohanden, som kan användas på oändligt många sätt, men
icke duger i något enda fall som egentligt specialverktyg.

Människohanden är universalverktyget att tillverka special-
verktyg med. Människan nöjer sig icke med ett eller två special-
verktyg, som djuret måste, då det förvandlat sina extremiteter
och käkar till dylika. Hon skaffar sig en ändlös mångfald av
redskap genom att med handen förvandla bitar av den yttre
materien —• stenar, metaller, växter, djurkroppar — till sina verk-
tyg och vapen. Människan överger djurets bundna, utsikts-
lösa organiska teknik och slår in på den yttre mekaniska
teknikens väg med dess obegränsade möjligheter.

Detta är betydelsen av människans brist på medfödda försvars-
och skyddsmedel, betydelsen av hennes naturliga kroppsliga
värnlöshet. Hennes säregna lösning av verktygsproblemet för-
utsätter dock tillvaron hos henne av ett mycket högt speciali-
serat materiellt verktyg — organet för tänkandet och själslivet
över huvud. Människohanden vore en värdelös primitivitet, utan
människohjärnan. Det är denna, som uppfinner de yttre, materi-
ella verktyg, som handen formar.

I sina tidigare stadier synes utvecklingen hos människan av
den upprätta hållningen (de bakre extremiteternas differentiering
till exklusiva gångredskap) och av hjärnskålen ha förlupit paral-
lellt eller ömsesidigt betingat varandra. Därom tordepithecanthro-

350
pus erectus vittna. Huvud-
skålens och ansiktets utveck-
ling fram till den nuvarande
högre typen fortsatte dock
länge och på ett mycket be-
tydelsefullt sätt, sedan diffe-
rentieringen mellan händer
och fötter, armar och ben
var fullständig och den upp-
rätta gången helt och hållet
förvärvad. Och utan tvivel
fortsätta huvudskålens och
hjärnans utveckling ännu i
dag, åtminstone inom den
vita rasen.

FIG. 73. HANDSKELETT AV ETT PRI-
MITIVT ROVDJUR FRÅN DEN ÄLDRE TER-

TIÄRTIDEN.

Likheten med människohanden är ännu tyd-
lig. Tummen längst till vänster. (Efter
Klaatsch, Die Enimickelutig des Menschen-
geschlechtes.

Genom att hos sig själv
alltjämt driva vidare den ut-

veckling av hjärnan, som apornas och människans gemensamma
förfäder påbörjat, har människan i själva verket fortsatt en univer-
sell utvecklingslinje inom djurriket. Paleontologien visar nämligen,
att hjärnans storlek i förhållande till kroppens är mindre, ju längre
vi gå tillbaka i ryggradsdjurens historia. De äldsta geologiskt
kända däggdjuren ha knappt större hjärna än reptilier av samma
stor leksklass. Sedan ökas däggdjurshjärnans, särskilt stora hjär-
nans relativa storlek fram mot den geologiska nutiden, men är
mindre hos de primitivare än hos de högre nu levande dägg-
djurstyperna.

Hos den fullvuxna människan är hjärnans vikt omkring 1/46 av
kroppens, under det den är mindre än detta hos alla andra dägg-

djur, med undantag av några små aparter. De med männi-
skan i kroppsstorlek jämförliga aparterna överträffar hon däremot
mycket avsevärt i hjärnans relativa vikt. Det är väl således sna-
rast en senare under utvecklingen inträffad minskning av inten-
sivt trädklättrande djurs kroppsvikt, som förklarar den abnormt
höga relativa vikten av hjärnan hos sådana små aparter som Rebus')
rullapan och {ateles} spindelapan. I absolut vikt överträffas män-
niskohjärnan endast av elefanternas och de större valdjurens.

351
Frågan är nu, huruvida dock icke skillnaden mellan människa
och djur är ofantligt mycket större, vad hjärnans funktioner än
vad dess storlek, dess absoluta eller relativa vikt och volym,
beträffar. Det ligger då närmast till hands att tänka på, att
människohjärnan utan tvivel är mycket mera invecklat byggd
än någon aphjärna eller någon djurhjärna över huvud. Skulle
människans själsliv ej vara mer överlägset djurens, än människo-
hjärnans materiella konstruktion (om vi kände den) visade sig vara
överlägsen aphjärnan eller en annan för jämförelse utvald djur-
hjärnas byggnad?

Vissa antropologer, t. ex. Hörnes, förklara uttryckligen, att
»den andliga skillnaden mellan människa och djur icke kan vara
större än den kroppsliga». »Det kan vara fråga blott om en
gradskillnad, icke någon väsensskillnad eller olikhet till ursprunget. »
Denna uppfattning vidhålles, »ehuru finheterna i hjärnans inre bygg-
nad ännu förbli en hemlighet för forskningen».

Jag tror för min del, att man ej i detta sammanhang får tala
om »väsen» och »ursprung» i samma andedrag. Att människo-
hjärnan till sitt ursprung är en djurhjärna och till sin materiella
konstruktion icke kan vara annat än en högre komplicering
av den högsta typen av djurhjärna synes mig vara vetenskapligt
oförnekligt. Men lika vetenskapligt klart synes mig vara, att
det strider mot erfarenheten att förneka tillvaron av en väsens-
skillnad mellan det högsta själslivet i djurriket och de högsta
gestaltningarna av människans själsliv.

Naturligtvis skulle det behöva särskilt utredas, vad som här
får betecknas som »gradskillnad» och vad som måste gälla som
»väsensskillnad». Mellan fysikalisk-kemiska och psykiska före-
teelser finns enligt erfarenheten en väsensskillnad, icke en blott
gradskillnad. Av denna art är icke skillnaden mellan djurens
och människans själsliv. Det vore stridande mot erfarenheten
att påstå, att djuren äro blotta maskiner och att människan en-
sam är något mer än detta. Där liv finnes i naturen, där fin-
nes också något som är väsenslikt med människans liv. Men
frågan är nu, huruvida det icke måste erkännas, att livsutveck-
lingen uppvisar tvenne vitt skilda huvudområden, nämligen män-
niskans högre, i ständig utveckling varande själsliv å ena sidan
och alla andra, lägre gestaltningar av liv (även hos människan
själv) å den andra sidan. Tydligen är hjärnan, särskilt stora hjär-
nan, sådan den utvecklat sig ensamt hos människan, organet för

352
det högre och högsta, speciellt
mänskliga själslivet (så väl som
också för en del äldre och lägre
själsliga funktioner).

Det synes mig orimligt att
söka vidhålla, att de störstamänsk-
liga geniernas själsliv eller den
högsta mänskliga kulturen intet
annat är än en mera komplice-
rad företeelse av samma art som
myrornas, elefanternas, apornas
själsliv, likom människogeniernas
hjärnor äro blott mera komplice-
rade apparater av samma allmänna
typ som djurhjärnan och speciellt
aphjärnan. Orimligheten torde
ha sin grund uti förbiseendet
av det faktum, att jämförbar-
heten mellan hjärnorna, såsom
varande materiella ting eller appa-
rater, icke bevisar tillvaron av

w

— 1

s I

FIG. 74. SKELETTET AV ETT LEJONS
FRAMFOT.

Tummen längst till vänster.

(Efter Klaatsch.)



någon jämförbarhet mellan dessa
hjärnors intellektuella och övriga
själsliga funktioner eller mel-
lan de andliga verksamheter, för

vilka dessa hjärnor äro säte och verktyg.

Man tycks på naturforskarehåll frukta, att den utan tvivel
vetenskapligt oomkullkastliga och bland annat av den här av
mig icke särskilt framdragna embryologien bekräftade teorien
om människans härstamning ur djurriket på något sätt skulle

bli rubbad eller överändakastad genom medgivandet, att två in-
telligenser eller två själstyper kunna skilja sig åt vida mer, än
de ifrågavarande individernas eller arternas hjärnor skilja sig åt
till sin allra finaste byggnad. Bakom en sådan misstanke döljer
sig tydligen en egendomlig metafysisk, alls ej vetenskapligt
grundad uppfattning. Den nämligen, att de vid hjärnan bundna
själsliga livsyttringarna — instinkt, känsla, vilja, tanke — äro
företeelser av samma allmänna typ som mekanisk rörelse, värme,
elektricitet, kemisk energi o. s. v. Utan denna »materialistiska»
teori svävar det ovan anförda resonemanget helt och hållet i luften.

23.	Steffen, Världsåldrarna. I.

353
Undanröjes den materialistiska metafysiken, återstår intet an-
nat än att erkänna, å ena sidan att människan härstammar från
ett djur och att hennes hjärna är en ytterligare komplicerad och
utvecklad djurhjärna, samt å andra sidan att de högre och högsta
gestaltningarna av människans själsliv och kultur alls icke kunna
uppfattas såsom blott till »graden» skilda från det i djurvärlden
förekommande själslivet. Här föreligger en ny och tydlig vä-
sen sskiljaktighet. Och lika tydligt erfarenhetsmässigt är, att
denna utomordentligt djupgående skiljaktighet mellan livet i na-
turen och människans högsta själslighet och kultur är fullt för-
enlig med det strängaste fasthållande vid evolutionismen och män-
niskans djurhärstamning. Häruti kan ingen metafysisk tro eller
lära ändra något ur vetenskapens synpunkter,

*	:

*

Om vi en stund försökte betrakta människan icke med hen-
nes egna ögon, utan så att säga med naturens, med den öv-
riga djurvärldens, skulle vi nog genast upptäcka, att människan
är något abnormt, »onaturligt» i både kroppsligt och själsligt
avseende, ehuru oändligt mycket mer det senare än det förra.

Hennes upprätta gång är ur denna, naturens egen synpunkt
monstruös. Att hålla ryggraden (eller ryggen) vertikal i stället
för horisontal och att balansera på två fötter i stället för på fyra
(eller fler) är ett fantastiskt, ett äventyrligt och enastående revolu-
tionärt tilltag. Att aporna smått börjat med orimligheten är
knappt någon förmildrande omständighet. De ha ju ändock ej
kommit stort längre än till en viss skicklighet i konsten att sitta
på bakbenen. Då de gå, hjälpa de till med armarna, mer eller
mindre på gammalt gott och normalt fyrfotavis.

Lika orimlig är människans brist på naturliga skyddsmedel
och vapen. Naken (pälslös) och utan klor eller huggtänder, ho-
var eller horn! Icke ens hoppfötter för att fly med! Hon kan
varken klättra, simma eller flyga! Visserligen har hon starka
bakben med vador, som sakna motstycke i naturen; och hon
kan träna upp sig till Marathon-löpare, men dennes prestationer
äro dock ingenting mot en hästs. Och tydligt är, att de starka
benen egentligen äro till för den upprätta hållningens skull, icke
för springkonstens.

Ännu värre är, att människans ungar födas hjälplösare än alla

354
andra däggdjursungar, utom pungdjurens, men dessa ha ju moderns
pung att bo i. De taga dessutom längre tid än alla andra att
bli självständiga och fullvuxna. En miserabel situation uti den
hårda kampen för tillvaron!

Om »naturen» nu kunde fortsätta denna kritik av sitt sist-
födda och ur naturens egen normalsynpunkt underligt vanartade
barn, skulle visserligen en helt annan, för människan fördelakti-
gare sida av medaljen vara att taga i skärskådan, men också en
sida, där sammanhanget mellan gestaltningen av livet i naturen
och hos människan synes brista helt och hållet.

Den nakna människovarelsen bor i alla köld- och värmezoner
och skyddar sig bättre mot isvindar och solhetta än något djur.
Hennes ytterligt hjälplösa ungar bli bättre vårdade och uppfost-
rade än något djurs. Intet djur, om det än förvandlade alla sina
extremiteter och tänder till fruktansvärda angreppsvapen och
försedde huvud och kropp med dubbla rader av horn och sköl-
dar, skulle vara närmelsevis så väl beväpnad som en normal
tiger- eller elefantjägare i nutiden — för att icke tala om män-
niskans krigsutrustning, hennes kulsprutor och kanoner, hennes
skyttegravar och fästningar, hennes sjövapen och luftvapen.

Människan saknar myrans och bäverns förträffliga naturliga
verktyg, men hon har skaffat sig otaliga sinnrika handverktyg
och arbetsmaskiner. Människan är ej så stark som valen eller
elefanten, men hon kan med sina ångmaskiner, elektricitetsma-
skiner, explosionsmotorer och sprängämnen utöva godtyckligt
stor kraftverkan var och när hon behagar. Hon kan ej löpa
som hästen eller flyga som albatrossen eller simma som delfin en ;
men hon har expresstågen på sina järnvägar; hon har flygma-
skiner och oceanångare.

Människan är icke en lika foglig och instinktbestämd samhälls-
varelse som termiter, myror och bin; men hon har uppbyggt
egyptiska, babyloniska, romerska och andra storstater och en
verklig världshandel och världshushållning. Människan skall väl,
sedan hon lyckats ställa till med ett världskrig, som engagerade
de flesta av jordens folk och länder, också en gång lyckas ge
någon gemensam social organisation åt hela mänskligheten.

Naturkrafterna har människan med sin tankes kraft gjort till
sina tjänare. Hon är genom sin själslighet bestämd att bli nar
turens herre, jordens obestridde härskare. Genom sin andliga
kraft har hon framför sig en obegränsad vidare utveckling

355




av makt och välstånd, kunskap och kunnighet, sedlighet och
kultur.

På detta sätt är det, som människans evolution fortsätter na-
turens evolution. Fortsätter den och bildar ett nytt rike, kultu-
rens, vid sidan av det gamla, naturens.

Natur och kultur bilda en sammanhängande evolution. Likväl
är kulturen ej något som rymmes inom naturens begrepp. I
det att det mänskliga själslivet övergår till kulturliv, uppstår nå-
got nytt, något som saknas bland naturens aktualiteter och på
sin höjd kan sägas finnas i naturen, uti den levande naturen
nämligen, som en slumrande potentialitet.

Kulturforskaren tillkommer det att förstå och erkänna, att män-
niskans historia och hennes kulturs historia äro fortsättningar på
naturens historia och livets i naturen historia. Men i icke mindre
grad är det hans uppgift att uppdaga och fastslå, varutinnan na-
tur och kultur äro olika, vad nytt som har hänt i världen,
därmed att människoanden började omgestalta tillvaron på
vårt världsklot.











356
MÄNNISKOVARDANDET

OCH MÄNNISKANS
STAMTRÄD

DÅ MÄNNISKANS HÄRSTAMNING UR DJURRIKET
först framställdes såsom en vetenskapligt grundad, bland
annat genom arkeologiska, paleontologiska och embryologiska
fakta bestyrkt, ofrånkomlig teori, blev densamma, som naturligt
är, föremål för en hel del »populära» missuppfattningar. En av
de grövsta bland dessa synes utgå från den underliga tanken,
att alla högre organismer enligt utvecklingsläran måste härstamma
från alla lägre. Eftersom människan är den högst utvecklade
av alla organismer, kommer man då mer eller mindre oklart eller
konsekvent till föreställningen om hela djurvärlden såsom män-
niskans stamfader eller föregångare i den upp till henne ledande
utvecklingen. Därmed vore ju hela utvecklingsteoriens orimlig-
het klar; ty människan kan icke gärna tänkas härstamma från
skalbaggar, fjärilar, abborrar, kråkor, tigrar och hästar. En något
förmildrad form av denna tokskap är åsikten, att teorien om
människans djurhärstamning skulle innebära, att hon hade de nu
levande aporna, eller vissa arter av dem, till förfäder. I grunden
är detta lika mycket en missuppfattning av det mänskliga här-
stamningsproblemets innebörd och faktiska läge som det virriga
talet, att vi »enligt darwinismen» egentligen måste räkna alla
djur bland våra fäder, eftersom alla djur stå på ett lägre utveck-
lingsstadium än vi.

Grunden till missuppfattningar av denna art är den, att man
föreställer sig den biologiska utvecklingen från lägre till högre
former fortskrida utefter en enda linje. Intet kan mindre mot-
svara verkligheten än en så enkel logisk konstruktion.

Ju mer forskningen uti de levande väsendenas biologiska sam-
hörighets- och härstamningsförhallanden fortskridit, desto tydligare
har det blivit, att tvenne grundfakta föreligga och måste isär-
hållas. Det ena är utvecklingens fortskridande från enklare,

357
lägre, till mer invecklat byggda, högre organismer. Det andra
är utvecklingens splittring på allt flera grenar. Genom utveck-
lingens fortskridande ha lägre organiserade djur blivit förfäder
till högre organiserade, primitivare till mera specialiserade, och
ett visst djur har slutligen blivit människans stamfader. Genom
utvecklingens splittring uti olika förgreningar har det uppstått
en mångfald av inbördes mycket olika högre utvecklade och
högst specialiserade organismer, som förhålla sig till varandra
såsom mer eller mindre avlägsna »kusiner», men ingalunda som
förfäder till efterkommande.

Sådana, för närvarande högst utvecklade biologiska »kusiner»,
d. v. s. arter som bilda ändpunkter hitintills på olika huvudgre-
nar av livsträdet, kunna sägas förhålla sig till varandra såsom
lägre och högre organismer, då vi taga de ifrågavarande huvud-
grenarnas allmänna kännetecken i betraktande. Men samtidigt
kunna vi ha anledning erkänna, att båda arterna, var och en
inom ramen av sin typ, äro mycket högt specialiserade och kom-
plicerade livsformer; och mången gång är den djurart, som till-
hör en viss, lägre huvudgren, i åtskilliga avseenden mera spe-
cialiserad, högre utvecklad, än en djurart som bildar en av spet-
sarna på en annan, högre utvecklingsgren.

Sålunda är det intet tvivel underkastat, att en tiger, en örn,
en abborre, en myra inom ramen av sin organismtyp är lika högt
utvecklad som människan eller i vissa avseenden t. o. m. avgjort
högre utvecklad än människan. Härigenom förnekas dock icke,
att människan är förmer än ett rovdjur, eller att ett däggdjur är
en högre organism än en fågel eller fisk, eller att ett ryggrads-
djur står högre än ett ryggradslöst djur.

Den biologiska utvecklingen har slagit in på ett flertal vägar
av olika valör och har fullföljt alla dessa evolutionsvägar fram
till mycket höga grader av fullkomlighet, d. v. s. specialisering
och invecklad anpassning för kampen för tillvaron. Dessa det
organiska livets stora utvecklingsriktningar pläga kännetecknas
enligt något olika grunder inom djur- och växtriket. Vad djur-
riket angår, tar man främst i ögonsikte olikheterna i djurkrop-
parnas byggnad eller byggnadsplan.

Först gäller det dock att avgöra, varuti skillnaden mellan växt
och djur består. Hur lätt denna uppgift än kan vara, då de
högre formerna inom de båda stora livsrikena jämföras med var-
andra, så blir den ömtålig nog, då vi komma ned till de allra
lägsta djuren och växterna. Där börja växternas och djurens
kännetecken att flyta samman. Många forskare anse, att detta
gränsland mellan växt- och djurrikena måste uppfattas som ett
tredje huvudområde av livsformer.

I stort sett är dock grundskillnaden mellan växt och djur klar.
Den är främst näringsfysi ologisk och lokomotorisk. Växten för-
mår livnära sig uteslutande av oorganisk substans — vatten,
gaser, mineraliska salter — under påverkan av solljuset. Detta kan
icke djuret. Det måste få växtföda, såvida det icke lever av
andra djur. Djuret är en parasit på växtvärlden eller en parasit
på andra djur.

Växten är den livsform, som gjort orörligheten i rummet till
princip och rörligheten till undantag. Med djuret förhåller det
sig tvärt om. Växten låter födan komma till sig, sedan den
genom lämplig fröspridning lagat, att växtindividerna få lämp-
liga levnadsorter. Djurindividerna äro så mycket i rörelse främst
för att uppsöka födan.

Sannolikt ha växter och djur en gång uppstått på vårt världs-
klot ur samma urorganism, som var enklare byggd än ett en-
celligt djur eller en encellig växt är nu. Nödvändigt för den
biologiska utvecklingslärans bestånd är detta antagande natur-
ligtvis icke. Om livet kommit till den från glödhetta avsval-
nande jorden utifrån världsrymden i form av en massa mikro-
skopiska sporer, hitburna av »strålningstrycket» eller annorledes,
föreligger ju också möjligheten, att dessa sporer redan från bör-
jan varit differentierade i de tvenne olika riktningar, som känne-
teckna djurliv och växtliv. I varje fall står fast, att livet redan
på ett mycket tidigt utvecklingsstadium uppvisar två eller tre
huvudgrenar : en animalisk, en vegetabilisk och möjligen en
neutral, mellanliggande.

För oss kommer det här blott an på att fastslå, att utsändan-
det av skilda grenar från huvudstammen sedan fortgått såväl
inom djurvärlden som växtvärlden, detta samtidigt med att ut-
vecklingen av högre organiserade och mera specialiserade orga-
nismformer fortgått. På detta sätt måste det antagas, att inom
djurriket, för att här hålla oss blott till detta, de sju eller åtta
olika »provinserna» eller grundtyperna uppstått: urdjurens, svamp-
djurens, nässeldjurens, tagghudingarnas, blötdjurens, maskarnas,

359
leddjurens och ryggradsdjurens. Och på liknande sätt ha inom
ryggradsdjuren, för att nu hålla oss till blott denna »provins»,
genom en ny förgreningsprocess uppstått de fem »klasserna»:
fiskar, groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur, inom vilka alla
åter en ytterligare förgrening ägt rum. Däggdjursstammens nu
levande grenar äro de tretton »ordningarna»: kloakdjur, pung-
djur, trögdjur, insektätare, fladdermöss, gnagare, valdjur, elefan-
ter, hovdjur, säldjur, rovdjur, apor och människan.

Inom varje sådan djurordning iakttaga vi ytterligare, ännu
»finare» förgreningar: uti »underordningar», »släkten», »arter»,
»raser», »varieteter», »ätter». Och icke nog härmed: den sista
och ytterligast specialiserade förgreningen av de levande vä-
sendena är individen. Inom avkomman från samma föräldrar
finnas alltid olika kombinationer och utpräglingar eller variatio-
ner av ättens, varietetens eller artens allmänna egenskaper i lika
stort antal som själva antalet avkomlingar. Ingen levande individ
är fullständigt lik en annan, icke ens då de framgått ur samma
moderssköte.

I denna antydning av det biologiska förgreningsproblemets
beskaffenhet har den nu levande djurvärlden tagits till exempel.
Men klart är, att densamma ej kan ge en fullständig och riktig
bild av förgreningsprocessens verkliga förlopp och resultat under
de geologiska tidsåldrar, som sett djurlivet utvecklas på vår pla-
net. Vi känna ej alla provinser, klasser, ordningar och arter av
djur, som existerat på jorden. Och många, som vi genom geo-
logien och paleontologien känna, men som sedan länge äro ut-
döda, ha ju icke medtagits i den nu givna skissen. Denna är
således säkerligen mycket torftig i jämförelse med verkligheten
och kanske även i åtskilligt missvisande, i det bortfallna och av
oss okända grenar och länkar skulle, om de insattes på sin rätta
plats, ge ett annat utseende åt ett eller annat drag av bilden.

Djurvärlden bör således symboliseras med ett mäktigt träd,
som redan nere vid roten utsänder ett antal starka huvudgre-
nar. På var och en av dessa (»provinserna») ha vi att tänka
oss olika mängder av grova bigrenar (»klasserna»), från vilka i
sin ordning smalare bigrenar utskjuta, och var och en av dessa
bildar ett knippe av ännu finare förgreningar.

360
Djurens livsträd har till formen en viss likhet med det primi-
tiva sydamerikanska barrträdet araucaria, som ofta anträffas hos
oss i växthus och trädgårdar. Det är icke ett träd med tillväxt
ensidigt på höjden, d. v. s. med rak stark stam och relativt
svaga grenar, såsom t. ex. granen uppvisar; utan en utbildning
åt alla riktningar ovan jord, genom förgrening redan nere vid
jordytan och en fortsatt förgrening av huvudgrenar och bigre-
nar. På detta sätt uppstår ett nästan kupolformigt virrvarr av
grenar av första, andra, tredje, fjärde graden o. s. v., ur vars
mitt eventuellt något höjer sig i rakt uppåtstigande från roten, en
huvudgren eller centralstam, även den rikt förgrenad i sina lägre
partier, men slutande i en tydlig, hög spets, som kröner det
hela.

Fråga vi nu, hur vi mera i detalj hava att föreställa oss dju-
rens utvecklingsträd och, uti detta, särskilt människans stamträd,
måste vi naturligtvis vara beredda på att uti facklitteraturen
finna många olika, delvis varandra motsägande svar samt en stor
ofullständighet hos dem alla. Annat är ju icke att vänta, då
den ifrågavarande forskningen ännu är mycket ung, och materi-
alet, särskilt det paleontologiska, oundvikligen uppvisar stora
luckor. Varken paleontologien eller embryologien ger oss en
närmelsevis fullständig bild av människans eller något annat
däggdjurs stamträd.

Att de förstenade lämningarna av nu levande djurarters för-
fäder i tidigare geologiska perioder icke kunna vara särdeles
tullständiga, faller av sig självt, då för döda djurkroppars
förstening gynnsamma yttre förhållanden kunna ha förekommit
blott här och där och blott tillfälligtvis lett till något resultat.
Varförutom ryggradsdjurens förfäder, så tillvida som deras krop-
par voro helt mjuka, ju över huvud knappt kunna förväntas ha
lämnat många tydliga spår efter sig i de med dem samtida,
äldre stenarterna.

Vad embryologien, vetenskapen om fosterutvecklingen beträf-
far, är ett gott studiematerial visserligen icke alldeles oåtkom-
ligt. Men frågan är, om icke detta i sig självt är ofullständigt
ur just de synpunkter, som intressera oss här. Tydligen upp-
visar däggdjurets fosterutveckling, människans icke undantagen,
vissa drag, som måste tolkas såsom minnen från artens utveck-
ling genom de geologiska tiderna. Men meningarna äro olika
beträffande de slutsatser, som få dragas ur dessa fakta.

361
Enligt Ernst Haeckels formulering av den »biogenetiska grund-
lagen» är »fosterutvecklingen ett utdrag ur artutvecklingen»,
»ontogenien är en rekapitulation av fylogenien», eller utförli-
gare: »de former, som den individuella organismen uppvisar under
sin utveckling från äggcellen till mogenheten, är en kort, sam-
manträngd upprepning av den långa rad av former, som känne-
tecknat organismens eller artens förfäder alltifrån den tid, då
livet över huvud framträdde på vår planet».

Vore nu fosterutvecklingen en fullständig upprepning av art-
utvecklingen, skulle vi ju med mikroskopets och de anatomiska
instrumenternas hjälp slutligen kunna uppdaga människans här-
stamning. Haeckel betonar emellertid, att det embryologiska
materialet i själva verket ger oss blott »ofullständiga, förändrade,
rubbade, förfalskade» serier av utvecklingsformer. Och Hertwig,
t. ex., framhåller, att »vissa likheter mellan embryonala former
alls icke tillstädja några slutsatser beträffande gemensam här-
stamning» samt att »de ontogenetiska stadierna» (d. v. s. de
embryonala formerna) i själva verket »icke äro att till sitt väsen
vetenskapligt tolka såsom upprepningar av de former, som följt
varandra hos den långa raden av förfäder».

Hertwig menar härmed, att t. ex. människans närvarande ägg-
cell och människans encelliga förfäder, amöborna, visserligen
båda äro att beteckna som encelliga livsformer, men att de dock
äro mycket olika. Urtidens amöba kunde frambringa endast
andra amöbor. Nutidens människoägg frambringar en människa.
Häri ligger en biologisk skillnad, en skillnad just ur utveckling-
ens synpunkt. Vi kunna icke på tvenne enkla organismer ome-
delbart iakttaga, huruvida de verkligen äro så likvärdiga, som
de förefalla. Deras fullständiga utveckling måste iakttagas, innan
frågan om deras likhet avgöres.

Mot denna Hertwigs argumentering kan dock invändas, att
dessa urtidens amöbor, ur vilka ryggradsdjuren, däggdjuren och
slutligen människan utvecklades, dock måste sägas ha haft icke
blott vad Hertwig kallar för »anlag» att producera »blott amöbor»,
utan även »anlag» att i sinom tid producera även människan.
Grundskillnaden mellan de uramöbor, som efter långa geologiska
perioder av utveckling gåvo upphov till människan, och de
amöbor, som nu äro människans fortplantningsceller, är således
egentligen blott den, att de förra behövde årmillioner, under det
de senare behöva blott några veckor eller månader för att ut-

362
vecklas till en människa. Och i själva verket utsäger Haeckels
»biogenetiska grundlag» intet annat än detta, i det den betonar,
att Ontogenesen hastigt och i utdrag rekapitulerar fylogenesen.

*	*

*

Trots det myckna, som forskningen ännu icke kunnat utreda
eller delvis kanske aldrig kan uppklara, äro vi redan nu i stånd
att utan allt för stor risk för grova villfarelser teckna några
huvuddrag av människans stamträd. Dessa konturer av män-
niskans utvecklingshistoria visa sig, blott vi anlägga de rätta
synpunkterna på dem, vara av utomordentligt intresse för en
mera djupgående uppfattning av människans verkliga väsen och
av hennes ställning till de övriga levande varelserna.

Då människan i fosterutvecklingen börjar sin tillvaro som ett
encelligt djur, uppkommet genom sammanflytning av den man-
liga spermacellen med den kvinnliga äggcellen, måste hon anta-
gas i stamutvecklingen ursprungligen tillhöra hela djurstam trädets
lägsta provins: de encelliga urdjuren.

Nästa stadium i fosterutvecklingen är urcellens delning uti ett
mindre antal likvärdiga celler, vilka äro förenade till en encellig
hinna, bildande en ihålig kula (groddblåsa, blastula]. Denna kan
uppfattas såsom en koloni av likvärdiga, encelliga djur. I djur-
riket motsvaras denna groddblåsa närmast av den näst lägsta
provinsen: svampdjuren.

Därigenom att groddblåsan tillväxer och dess ena hälft instjäl-
pes eller insjunker i den andra, uppstår en skål- eller säckfor-
mig organism, ett säckdjur eller en gastrula, bildad i första hand
av tvenne cell-lager, inom vilka nu en arbetsdelning mellan mat-
smältningsceller och skyddsceller börjar uppstå, i det att det inre
lagret övertar magens eller tarmens och senare lungornas funk-
tioner och det yttre lagret hudens samt senare hjärnans och ner-
vernas. Kanten mellan det inre och yttre cell-lagret bildar säck-
djurets mun. Det hela är intet annat än en fritt levande mage
av enklaste konstruktion; icke längre en blott koloni av likvär-
diga celler eller encelliga djur; men icke heller långt avlägsen
från denna utvecklingsform på vägen mellan det encelliga och
det flercelliga djuret.

Närmast motsvaras fosterutvecklingens gastrula-stadium för när-
varande av djurrikets tredje provins nedifrån räknat: nässeldju-

363
ren. De enklast byggda bland dessa, t. ex. sötvattenspolypen
{kydra), hava icke avlägsnat sig alltför långt från den här an-
tydda, enkla urtypen. En del nya komplikationer i byggnaden,
särskilt de s. k. nässelorganen, ställa dock nässeldjurens pro-
vins såsom ett helt något vid sidan av den utvecklingslinje, som
ledde upp till människan. Hæckel nämner »den ännu levande
pewnatodiscus^ såsom »en trogen bevarare av urbilden », gastrula-
djuret.

Ehuru naturligtvis inga nu levande urdjur (encelliga djur) eller
svampdjur (kolonier av encelliga djur) eller nässeldjur (enkla säck-
djur) kunna betraktas såsom annat än förgreningar från utdöda
djurformer, bland vilka människans stamformer funnits, blir det
dock riktigt att ställa dessa tre lägsta provinser inom djurriket
såsom sådana uti ett nära sammanhang med människans stam-
träd. Människans avlägsnaste förfäder ha på trenne olika ut-
vecklingsstadier tillhört de allmänna, urtida formtyper, om vilka
vissa urdjur, svampdjur och nässeldjur närmast erinra.

De tre provinserna tagghudingar, blötdjur och leddjur äro där-
emot att betrakta som förgreningar av djurlivet, inom vilka inga
av människans förstadier finnas. Här ha vi att göra blott med
mycket avlägsna »kusiner», icke med förfäder eller med förgre-
ningar från de stammar, ur vilka våra förfäder framsprungit.

Däremot synes mycket tala för, att vi måste inordna provinsen
maskar [vermes] bland våra direkta förfädersstadier, efter gastrula-
stadiet (nässeldjursstadiets närmaste föregångare). Hæckel an-
tar, att ur en gren av fornvärldens gastrulaAinr närmast ut-
vecklat sig primitiva plattmaskar (platoder, plathelminthes), som
givit upphov till högre mask djur, ur vilka i sin ordning fram-
gått den äldsta och primitivaste formen av de s. k. chorda-A^-
ren. Det är dock här, där vårt stamträd passerar maskstadiet,
som de största luckorna i det forskningen till förfogande stående
materialet synas föreligga. Talrika utdöda grupper av förfäder
måste antagas ha existerat i denna del av stamträdet; men då
de sannolikt till stor del varit djur utan hårda kroppsdelar, som
kunnat bevaras genom förstening, finns nog ringa utsikt för nya
större upptäckter på området.

Såsom ryggradsdjurens närmaste föregångare och stam-
fader betecknas numera de s. k. manteldjuren [tunicatå], till vilka
släktena salpa, cynthia, botryllus, clavellina och ordningen ascidiœ
höra. Dessa märkvärdiga havsdjur hava oftast en säck- eller

364
krukformad kropp av mycket enkel byggnad och omgiven av
ett egendomligt, mjukare eller härdare, ofta ganska tjockt hölje
(»manteln»). Pä grund av sin mjuka kropp räknades de förr
till blötdjuren, men avvika i själva verket avsevärt från dessa,
särskilt genom fosterutvecklingen, som hos manteldjuren uppvi-
sar gestaltningar av högre ordning, vilka närmast tillkomma
ryggradsdjuren.

Larven av t. ex. ascidiæ har en broskartad oledad rygg-
sträng av samma slag som hos det lägsta nu levande rygg-
radsdjuret, lansettfisken {amphioxus}, och lansettfiskens egen larv
har dessutom i många avseenden stor likhet med ifrågavarande
manteldjurs larver. Lansettfisken kan på samma gång uppfattas
som den lägsta ordningen bland fiskarna och som representant
för en särskild provins inom djurriket, ryggsträngdjurens
(chordaternas). Övergången mellan lansettfisken och de lägsta
nu levande egentliga fiskarna, broskfiskarna (dit hajarna och
rockorna höra), bildas av rundmunnarna, för vilka nejonögat är
representant.

Då den broskartade oledade ryggsträngen uppträder i de äkta
ryggradsdjurens, även människans, fosterutveckling såsom ett
förstadium till ryggraden, finnes anledning att betrakta ryggsträng-
djuren såsom ryggradsdjurens förfäder. Såsom ryggsträngdju-
rens närmaste föregångare skulle då de äldsta manteldjuren kunna
betraktas. Dessas härkomst från vissa livsformer bland mas-
karna betraktas av biologerna som sannolik.	.

På detta sätt vore, tills vidare och delvis blott hypotetiskt,
människans stamträd någorlunda klart i sina grunddrag från det
encelliga djurets utvecklingsstadium upp till de tvenne urtida
djurtyper, som nu representeras av lansettfisken och nejonögat.
Från dessa går utvecklingslinjen över till de nuvarande broskfiskar-
nas (selachiernas) och störfiskarnas (ganoidernas) äldsta förfäder,
och därmed blir forsknings- och bevisningsmaterialet betydligt
rikligare och mångsidigare, än vad det är för de många bety-
delsefulla utvecklingsstadierna upp till ryggsträngdjuren. Vi få
nämligen nu god hjälp av de förstenade djurlämningar, som
paleontologerna samla och studera. Redan i de äldsta petrifi-
katförande geologiska avlagringarna, primärtidens siluriska forma-

365
tioner, finna vi representanter för broskfiskarna och störfiskarna.
Därefter följa lungfiskarna ^dipnoï} i de devoniska lagren och de
första amfibierna i de karboniska. Det embryologiska och nutida
forskningsmaterialet kompletteras sålunda genom försteningar,
som visa, huru många av de äldsta djurformer, vilkas tillvaro
embryologien gör sannolik, faktiskt varit beskaffade åtminstone
i yttre måtto och vad skelettet beträffar.

Av särskilt intresse äro den ofantligt avlägsna devontidens
mycket talrika lungfiskar, alldenstund i Australien, Afrika och
Brasilien ännu, såsom »levande försteningar», existera avkomlingar
av desamma, synbarligen mycket litet förändrade under de år-
millioner, som måste ha förflutit sedan devontiden. Lungfiskarna
ha två bröst- och två bukfenor, som till läge och gestaltning
erinra om en första ansats till fyra extremiteter. Till kropps-
formen närma de sig de i vatten levande stjärtgroddjuren, de s. k.
vattenödlorna, med deras hoptryckta, fisklika stjärt och fenlika
ryggkam. Lungfiskarnas simblåsa, med sina utbuktningar och
blodkärl, liknar en ödle- eller groddjurslunga samt möjliggör and-
ning i fria luften, då vattnet torkar ut i de floder eller sjöar,
där lungfisken lever.

Det märkligaste är dock, att vissa nu levande lungfiskars yngel
på ett tidigt utvecklingsstadium nästan fullständigt liknar grod-
ynglet, vilket ju med sina gälar, sin fenklädda simstjärt, sin brist
på yttre extremiteter av högre typ och sitt liv i vattnet doku-
menterar sig som ett fiskdjur för tillfället åtminstone. Lungfiskar-
nas och groddjurens byggnad och embryologi peka således åt
samma håll — nämligen en nära släktskap dem emellan. Utveck-
lingen från den delvis i vattnet levande och delvis i fria luften
andande lungfisken till ett periodvis i vattnet och på land levande
stjärtgroddjur är det icke svårt att föreställa sig.

Härmed är också ett avgörande steg taget att begripa ett av
de stora underverken i människans och de övriga däggdjurens
utvecklingshistoria, nämligen ryggradsdjurens begynnelse som
havsdjur och vatteninvånare över huvud och deras senare upp-
stigande på torra landet för att helt och hållet bli landdjur. Det
mänskliga embryots, av anatomen His bekräftade utvecklings-
stadier med två, tre och fyra gälfåror på båda sidorna av huvu-
det måste uppfattas som ett förbleknat biologiskt minne från den
ofantligt avlägsna tid, då våra förfäder ännu voro vattendjur av
fisktyp.

366
Om huvuddragen av människans stamträd på forskningens
närvarande ståndpunkt få anses vara ungefär de nu angivna
mellan någon viss encellig organism och något av de äldsta,
åtminstone delvis på land levande och med primitiva lungor an-
dande ryggradsdjuren, faller det i ögonen, att denna, tidigare
del av människans stamutveckling sannolikt förlupit i en rela-
tivt rak linje och med ett ringa antal stora mutationer eller funda-
mentala omkastningar av grundtypen. Dessa mutationer bli blott
sex mellan människans encelliga stamfäder och hennes amfibie-
stamfader.

Den första mutationen består uti den enklaste flercelliga orga-
nismens uppkomst (typen svampdjur). Den andra mutationen
betecknas av den begynnande arbetsdelningen bland de sam-
levande cellerna (gastruladjuren med sötvattenspolypen, hydra, som
en av de närmaste nu levande representanterna). I tredje muta-
tionen uppnås de primitiva plattmaskarnas typ. Med den fjärde
äro vi framme vid ett manteldjur, och med den femte har chorda-
eller ryggsträngdjurets typ uppnåtts, d. v. s. den första, men
avgörande ansatsen till ryggradsdjuret vunnits. Utvecklingen
har nu nått fram till den primitivaste fisktypen, som på samma
gång är ryggradsdjurets äldsta representant: ett djur, vars ske-
lett består endast av en ledad broskstav utefter ryggmärgen och
alls ingen eller en ringa ansats till hjärnhåla; pariga extremiteter
saknas; likaså käkar och tvådelning av näsöppningen (lansett-
fisk- och nejonögatyperna). Den äkta fisktypen uppnås genom
en sjätte mutation, som fortsätter skelettets utveckling och bring-
ar tvenne par extremiteter samt begynnelsen till nya inre or-
ganer, som senare vidare utvecklas hos groddjuren, kräldjuren
och däggdjuren. Den sjunde mutationen, från fisktypen till grod-
djurstypen, bringar de för övergången från vattenliv till land-
liv främst nödiga organförändringarna: lungorna, de fyra sim-
extrem itetern as förvandling till fyra femfingriga gång- och grip-
extremiteter samt en vidare utveckling av hjärta och blodkärls-
system.

Sedan livet på torra landet, uppe i den fria luften och uti det
direkta solskenet börjat, få hjärnan, nerverna och sinnesorga-
nerna större och mångsidigare uppgifter och erfara i harmoni
därmed en stark utveckling. Med livsmiljöns radikala föränd-
ring sammanhänger även, att fosterutvecklingen och vården om
ungarna hos människoförfäderna taga en ny vändning efter amfi-

367
biestadiet. Äggläggningssystemet övergives slutligen hos dägg-
djuren; såvida detsamma över huvud kännetecknat dessas förfä-
der bland de primitiva amfibierna och primitiva fiskarna och cJwrda-
djuren. Ar äggläggningen verkligen den äldre utvecklingsfor-
men, så synes den ha följt med ända in i det utvecklingsstadium,
där digivningen redan börjat, vilket då de märkvärdiga, ännu
äggläggande däggdjuren, kloakdjuren {inonotremata}, bevisa. Dess-
utom är att märka, att både myrpiggsvinet och näbbdjuret ha
en verklig näbb av samma typ som hos fåglarna. Det senare
djuret har dessutom fotterna försedda med simhud. I den inre
och yttre organbildningen äro hos dessa sällsamma varelser kräl-
djurens och däggdjurens och i viss mån även fåglarnas känne-
tecken blandade om varandra.

Fortsätta vi nu människostamträdet uppåt, från amfibietypen,
bli näppeligen mer än två eller tre nya mutationer att anteckna,
beroende på huruvida vi med Hæckel låta människans stam-
träd passera genom reptilietypen eller huruvida vi med andra
forskare, t. ex. Klaatsch, antaga att människan härstammar di-
rekt från amfibier och att reptilierna utgöra en förgrening vid
sidan av den utvecklingskedja, som leder upp till människan.

Vilka de däggdjurstyper äro, som fylla luckan mellan männi-
skans anfibiestamfader och henne själv, kan ännu icke faststäl-
las. De nyare embryologiska, fysiologiska och anatomiska forsk-
ningarna göra det emellertid mer och mer sannolikt, att dessa
mellantyper varit helt få. Människan har i sin kropp och foster-
utveckling bevarat så många synnerligen primitiva drag, att det
förefaller uteslutet art hon bland sina förfäder skulle kunna ha
ett flertal högre däggdjurstyper. Dessa senare äro i själva ver-
ket genomgående mer specialiserade, högre utvecklade än män-
niskan är i många kroppsliga avseenden.

Hur ofullständiga och osäkra resultaterna av forskningen be-
träffande människans stamträd hittills än varit, framlyser dock
med tilltagande klarhet och bestämdhet det betydelsefullaste fak-
tum, varom här över huvud kan vara fråga, nämligen att släkt-
förbindelsen mellan människan och de lägsta djurens stora grup-
per — urdjurens, svampdjurens, nässeldjurens, maskarnas, man-
teldjurens — är synnerligen direkt och tydligen förmedlad genom
möjligast få länkar av primitiva chorda-djur, fiskdjur och grod-

368
djur. Människan är till sin biologiska typ alls icke någon sen-
född, ytterligt förfinad och specialiserad varelse. De flesta in-
sekter och andra leddjur samt fiskar, fåglar och nu levande dägg-
djur och många utdöda kräldjur överträffa människan i detta
avseende. De äro biologiskt mer »aristokratiska», ha mera tunt
»blått» blod än hon och äro därför också mindre dugliga för
vidare utveckling. Människosläktet skjuter sina rötter rakt ned
uti djurlivets primitiva urgrund, har trognast av alla högst ut-
vecklade levande väsen bevarat dennas rikedom av primitiv varia-
bilitet och utvecklingskraft.

Hemligheten med människans enastående överlägsenhet inom
organismernas värld, hennes rang av naturens krona och herre
ligger sålunda alldeles icke däruti, att hon biologiskt avlägsnat
sig från sitt ursprung längre än andra levande väsen, utan tvärtom
däruti att hon bättre än de andra högt utvecklade bevarat sam-
bandet med livets urgrund. Ur den hämtar hon kraften till obe-
gränsad vidare utveckling.

Människans kraft att höja sig över naturen hämtar hon ur
sin exceptionellt rika fond av bevarad primitiv naturlighet och
icke ur något försvagande eller avskärande av bandet, blodsban-
det, som binder henne vid den övriga organiska världen. Så
snart hon slår in på denna senare väg, hota överförfining, över-
specialisering, urartning, undergång.

Kulturen är därför en livsfara för människan, på samma gång
som den är hennes väsens växt och fulländning. Faran ligger
uti ett fastnande i, en allt för grundlig anpassning för högt spe-
cialiserade kulturformer. Faran är, att människan då blir too
good to live eller för »fin» att orka leva stort längre. Det är
icke genom att slösa med sina krafter, som människan hotar sin
egen existens, utan genom allt för stor snålhet med dem, en
allt för ensidig utveckling av dem och ett allt för konservativt,
trögt fasthållande vid det uppnådda resultatet.

Människan är en varelse, som kan hålla sig sund och stark
blott genom att ständigt börja omigen, ständigt sträva, ständigt
variera och vara primitiv, jordbunden, allt under det hon höjer
sig till högsta själslighet och förfining. Intet, som är sunt och
starkt naturenligt, får någonsin bli henne främmande. Hon får
aldrig oåterkalleligt förälska sig i vad hon uppnått, aldrig abso-
lut förneka sitt »ringa» ursprung, sin »plebejiska» urnatur.

24.	Steffen, Världsåldrarna. I.
MÄNSKLIGHETENS ÅLDER

OM VI MED NAMNET PRIMATER BETECKNA SÅ-
väl människan och aporna som dessas gemensamma när-
maste förfäder, innebär den här företrädda uppfattningen, att ut-
vecklingsvägen mellan urdäggdjuren och urprimaterna är relativt
kort och direkt och likaså mellan urprimaterna och urmänniskan.
Den rikedom av delvis högt utvecklade former, som däggdjuren
i allmänhet och icke minst aporna uppvisa, utgrenar sig vid sidan
av människostamträdet, ingår icke i detta. Urmänniskan ankny-
ter tämligen direkt till urprimaterna och dessa till urdäggdjuren.

För frågan om människosläktets ålder är utan tvivel denna,
på iakttagelserna över människokroppens många, från primitiva
förfäder bevarade drag grundade uppfattning betydelsefull. Det
i kroppsligt avseende karaktäristiskt mänskliga hos människan
är till stor del urgammalt arv, såsom t. ex. handen, och blott
till en del helt nytt, såsom t. ex. foten. Redan såsom ett rela-
tivt primitivt däggdjur var människans stamfader utrustad med
en mängd kännetecken, som ännu, relativt litet modifierade, äro
utmärkande för människan och dessutom numera delvis äro sär-
skilt eller ensamt karaktäristiska just för henne.

Det i djupare biologisk mening säreget mänskliga är mycket
äldre än människan själv såsom släkte eller art. Och då utveck-
lingsstadierna mellan det primitiva däggdjuret och människan
tydligen icke äro många, blir det sannolikt, att de närmaste för-
stadierna före människan sträcka sig mycket långt tillbaka i ti-
den och att människan själv har en vida högre ålder, än man
hittills vanligen velat tillmäta henne. Under en stor del av de
huvudsakligen inom tertiärtiden fallande tidrymder, som bevittnat
den långt gående specialiseringen inom vissa däggdjursordningar
— t. ex. apornas, rovdjurens, hovdjurens, gnagarnas — har män-
niskan måhända icke starkt förändrat sig annorledes än genom

370
förbättrandet av den upprätta hållningen och genom hjärnans
tillväxt och komplicering samt därmed sammanhängande för-
ändringar av hjärnskålens och ansiktets benbyggnad. Det senare
är förändringar, som fortsatt under kvartärtiden och delvis fort-
sätta ännu i dag.

Klaatsch anser, att då »människokroppens mycket ursprungliga
beskaffenhet icke längre kan betvivlas, blir förläggandet av män-
niskovardandet till den förra delen av tertiärtiden en oundviklig
slutsats». »Om vi också icke ännu», fortsätter han, »kunna be-
stämt utpeka den ifrågavarande perioden — eocentiden eller
oligocentiden — så kunna vi dock bevisa, att människan redan
var utvecklad i miocentiden. De fossila resterna av Europas
människolika apor i den mellersta tertiärtiden bevisa, att prima-
terna då utvecklat sina sista förgreningar, i det att redan former
existerade, som mycket liknade nutidens gibboner och gorillor.
Men om dessa varelser redan då hade tillryggalagt den långa
utvecklingsväg, som deras ensidigt specialiserade omgestaltningar
av urtypen betingar, är det klart, att den med eocentidens kän-
netecken utrustade människan för länge sedan hade blivit färdig
med sina relativt ringa sista förändringar.»

Argumentet stöder sig således på förutsättningen, att en långt
gående specialisering av en primitiv urtyp måste taga längre tid
eller åtminstone minst lika lång tid som den svagare modifiering
av samma urtyp, vilken framträder hos en annan avkomling av
urtypen. Då människan är en i kroppsligt avseende mindre för-
ändrad urprimat än gibbonen eller gorillan, och då dem mycket
närastående människolika apor bevisligen existerade i Europa
under de mellersta skedena av tertiärtiden — oligocentiden och
miocentiden — kan den av människans stamfäder, som levde
under samma perioder, icke i kroppsligt avseende allt för mycket
ha avvikit från den äldre kvartärtidens människa — heidelber-
garen eller neandertalaren. I själva verket förlägger Klaatsch,
såväl som Schwalbe, heidelbergaren till tertiärtidens sista skede,
pliocentiden; under det att Obermaier icke vill låta honom upp-
träda förr än i mitten av kvartärtiden, närmare bestämt andra
mellanistiden.

*	*

*

Om den primitivaste människan existerade redan långt borta
i tertiärtiden, t. ex. redan i dess andra skede, oligocentiden, ha

371
vi att mäta mänsklighetens ålder med helt andra mätt eller tid-
rymder, än om frågan är att förlägga människans uppkomst till
något än så tidigt skede av kvartärtiden (istiden således). Vad
beträffar tidrymden från den första istidens början intill närva-
rande stund ha vi, som förut nämnts, att välja på gissningar
mellan något mindre än en halv million år upp till en million.
Jag har i det föregående nöjt mig med en minimi beräkning på
något mer är 400,000 år, men är, om särskilda sakskäl därför
tala, beredd att räkna med dubbla denna siffra eller något mer.

Uppskattningarna av tertiärtidens längd röra sig vanligen om-
kring 20,000,000 år. En så hög beräkning nödvändiggöres icke
minst av de väldiga geografiska och klimatiska förändringarna
under detta geologiska huvudskede. Det behöver blott erinras
om, att den gamla landförbindelsen mellan Europa och Nord-
europa upphör så sent som i tertiärtidens tredje skede, miocen-
tiden, då samtidigt Nordamerika blir genom land förenat med
Sydamerika. I samma relativt sena period, miocentiden, börjar
Medelhavet att få någonting liknande sin närvarande avgräns-
ning; och, märkligast av allt, nu först når uppresningen av de
stora europeiska, asiatiska och amerikanska bergskedjorna (Al-
perna, Himalaja, Anderna o. s. v.) sitt maximum och sin av-
slutning. Eocentidens avlagringar upplyftas under miocentiden
i Alperna omkring 2,500 meter över sin ursprungliga nivå. Tertiär-
tidens tropiska klimat i Europa blev först mot slutet av miocen-
tiden och under pliocentiden långsamt förändrat till ett tempe-
rerat och svalt — såsom övergång till den nu inbrytande första
istidens köld. Även en del djurordningar, särskilt de högre
däggdjuren, undergingo i den senare tertiärtiden stora förvand-
lingar. Hästens äldre stamfader, anchitherium, lever i den tidigare
miocentiden, och hans yngre stamfader, hipparion, lever i den
senaste miocentiden. Av elefantens föregångare lever dinothé-
rium i den sista miocentiden och mastodon i pliocentiden.

Ställd i relation till sådana fakta, förefaller geologernas upp-
skattning av tertiärtidens längd till omkring 20,000,000 år näppe-
ligen överdrivet hög. Möjligen måste minst 5 millioner år av
totalsummans 20 millioner tilldelas ensamt miocentiden. För
pliocentiden kan man tydligen nöja sig med omkring 2 millio-
ner år.

En primitiv mänsklighet eller mycket människolika eller män-
niskonära stamfäder, som uppstått redan i oligocentiden och ge-

372
nomlevat hela miocentiden, skulle således för människosläktet
sannolikt innebära en ålder på omkring 10 millioner år. Det
vill säga omkring 300,000 varandra följande släktled. Framflytta
vi människovardandets begynnelse till miocentidens mitt, erhålla
vi omkring 6 millioner år som mänsklighetens närvarande ålder,
eller 180,000 släktled.

**
*

Nu hänger naturligtvis i denna diskussion mycket därpå, hur
vi tänka oss den kroppsliga och själsliga avgränsningen mel-
lan den primitiva människan och hennes närmaste djurstamfader.
Att en skarp gränslinje ej kan komma i fråga är självklart. Allra
helst som vi måste tänka oss människoförfäderna i viss mån
människolika ända långt tillbaka till urprimaterna. Problemets
lösning kan naturligtvis icke logiskt konstrueras, utan måste
anstå, till dess eventuella fynd av fossila människorester i ter-
tiära avlagringar sprida vidare ljus över saken.

I grunden har kanske frågan, huruvida ett visst eventuellt
fossilfynd skall klassificeras som tillhörande en mycket primitiv
människa eller ett människan mycket närastående stamfaderdjur,
icke någon avgörande betydelse. I detta sammanhang äro för-
fäder lika goda och intressanta förfäder, vare sig de luta litet
mer åt djursidan eller litet mer åt människosidan. Av största
principiella betydelse är däremot att från människan och hen-
nes förfäder klart urskilja alla från dessa senare utgångna sido-
grenar, till vilka vi måste räkna de människolika aporna samt
tillsvidare åtmistone kunna hänföra även pithecanthropus.

De urprimater, vilka obestridligen voro djur, men, i motsats
till andra urprimater, besutto kraften att utveckla sig till män-
niskor samt slutligen även gjorde detta, äro för oss i detta
sammanhang lika märkvärdiga som någon deras senare, mer
människolik eller helt till primitiv människa vorden avkomling.
Redan en neandertalare av den tidigare och primitivare sorten
och ännu mer en heidelbergare stod oss sannolikt så fjärran i
själsligt avseende, att gradskillnaden mellan honom och hans
närmaste djurstamfader nog ej blir större än mellan honom
och oss.

Förfäder millioner år tillbaka i tiden ha vi säkert. Om vi nå-
gonsin komma att närmare lära känna dem, är nu omöjligt att
förutsäga. Huruvida vi betrakta dem som oss mycket närastå-

373
ende djur eller såsom från oss mycket avlägsna primitiva män-
niskor blir en vetenskaplig detaljfråga, genom viiken begreppet
människa, till skillnad från begreppet djur, visserligen kommer
att vinna en ytterligare fördjupning och precisering. Men ju
längre vi eventuellt komma i detta avseende genom upptäckten
av de verkliga övergångsformerna mellan äkta djur och äkta
människa, desto tydligare skall det väl bli, att ett tredje begrepp,
ett övergångs- eller mellanbegrepp här göres behov: djuret med
en mängd av de ensamt för människan karaktäristiska kropps-
liga dragen och med den enastående utvecklingsriktningen fram
mot människan. Då detta djur, vilket var en urprimat eller
någon av dennas nära avkomlingar i rätt nedstigande led och
för närvarande måste betecknas som the missing link mellan
människa och djur, är att söka på den direkta vägen mellan
människan och de äldsta primitiva däggdjuren och därför
sannolikt skall visa sig tillhöra den mellersta eller t. o. m. den
äldre tertiärtiden, förflyttas det egentliga, kanske över mycket
långa tidrymder utbredda människovardandet till ett skede, som
ligger flera millioner år före vår egen tid, måhända minst ett
halvt tiotal millioner år.

Det till människovardande strävande blodet och den till mänsk-
lighet strävande formen äro i varje fall utan tvivel ofantligt
gamla. Människan är ingen ny eller sen utvecklings»tanke» i na-
turen. Hon är »planlagd» eller »tillämnad» redan i och med de
primitiva däggdjurens första framträdande; och den utvecklings-
gren, som slutligen kom att bära henne såsom sin yttersta spets,
blir tidigt en gren för sig — omgiven av syskongrenar, men
självständig gentemot dessa.

Det är en underlig och betydelsefull tanke, att vårt släkte
måhända sett Europas och Nordamerikas en gång förenade kon-
tinenter skiljas genom hav, sett Anderna, Alperna och Himalaja
höja sig mot skyn, sett Medelhavet bli en vik mellan Europa,
Afrika och Asien och genomlevat en klimatrevolution, som för-
vandlade Europa från ett tropiskt varmt till ett arktiskt kallt
område, med arktisk i stället för tropisk växt- och djurvärld.
Dessa oerhörda förändringar i miljön måste ha lämnat djupa
spår hos en varelse, vars själsliv visserligen ännu ej nått upp
till den nutida mänsklighetens ens i dennas lägre nivåer, men
dock måste ha varit mycket för mer än något djurs eller något
annat djurs.

374
375

c

C
c

O
O.

TO
B

60
C
:rt

O
C
co

O
C
O

O
C
O

O
C
O

O
60
C

D

c
co
O

Co

O

C
O
‘0

C
O
0

C

Co

—
U.

C
O
O

C
O
‘0

C
O
C

C
O
0

C
co

O

2

C
Co
O

2

C
co
O

2

C
Q

o
00

C
Q

o

W

co
60
c

c

C
Co
P

83

•
o

0

c
co

C
O

o

U.

o

0

>

c

O .

0 8

V 0
c P

O

2

0

‘O
C
B

O
O
O
o

90

O
-
d
‘0

C

Co
—

U.

E

C
:rt

20
0

,Q ■

C >

S C

0 C

c 9

O

co
—

0.

E
C
:d

C

O c

O O

U.

'c

C
:c3

C

G
co

0.

G
C
:d

G

C
co
,

'g

C
:d

U.

’g

C
:c3
2

E
C
:c3
2

U.

c
co

U)

o
o

O

O

co
N

0.

60
o
o
O

60

co
—

U.

60
o
o
O
0

G
:c3
E

C

9

o

2

Människovardandet och de geologiska perioderna.
(Mycket osäkra och ungefärliga uppskattningar.)












Den själsliga vakenheten, mottagligheten, anlagsrikedomen, an-
passningsförmågan måste, lika väl som den själsliga utvecklings-
kraften eller skaparekraften, ha varit vida större hos människans
förfäder än inom de likåldriga sidogrenar, som bära de nu exi-
sterande högre ordningarna inom däggdjurens klass. Ty inom
dessa sidogrenar försiggick den gemensamma däggdjursstamfa-
derns specialisering, stelnande, inslumrande uti den säregna rikt-
ning, som vi icke minst på de högre utvecklingsstadierna be-
teckna såsom djurets, till skillnad från människans.

Vad det här kommer an på är icke så mycket människans
själsliga utvecklingsgrad på människovardandets tid, som fast-
mer det faktum, att hennes psyke dock i dessa avlägsna tider
av stora naturrevolutioner gick havande med den kommande
mänsklighetens själ. I denna kunna från den långa, växlingsrika
urtiden vara gömda dunkla men starka minnen, som utgöra be-
tydelsefulla, oförklarade grunddrag i det nu levande släktets
säregna böjelse eller anlag att känna, sträva, skåda, tänka, tro,
hoppas.

Arkeologer äro fullt eniga om att erkänna tillvaron av säkra
spår av människan så långt tillbaka som uti den andra mellan-
istiden. Härigenom blir människosläktets, genom klara fakta
bevisade ålder i minimum omkring en kvarts million år, möjligen
en halv million år, allt efter som vi räkna omkring en halv
eller en hel million år för hela istiden.

Jag har i min minimiberäkning, med omkring 430,000 år för
hela istiden, räknat med 65,000 år för den andra mellanistiden
och förlagt densamma mellan 250,000 och 185,000 f. Kr. I en
beräkning för istiderna i alpområdet av Penck, uti vilken han
antager hela istidens längd till 500,000 år, ger han den andra
mellanistiden icke mindre än 175,000 år och förlägger den till
mellan 300,000 och 125,000 f. Kr. För L. Pilgrim, som utgår
från en tidrymd av 1,300,000 år för hela istiden, omfattar den
andra mellanistiden 190,000 år och ligger mellan 7 60,000 och
570,000 f. Kr. De flesta geologer betrakta i själva verket den
andra mellanistiden som den längsta av de tre istiderna. Penck
ger i sin nyssnämnda beräkning blott 50,000 år åt den första
och 20,000 år åt den tredje (sista) mellanistiden samt 50,000 år

376
åt vardera av de första och andra istiderna och 55,000 år åt
den tredje samt 40,000 år den fjärde (sista) istiden.

Den fasta utgångspunkten för forskningen uti människans be-
gynnelse . och tidigaste utvecklingsstadier blir i varje fall tills
vidare den andra mellanistiden. De för denna karaktäristiska
arkeologiska fynden representera emellertid redan en så pass hög
kultur, att de omöjligt kunna gälla såsom kännetecken för mänsk-
lighetens begynnelse över huvud. En långt primitivare vapen-
och verktygsteknik måste antagas hava föregått den andra mel-
lanistidens. Logiken och utvecklingsteorien tvinga oss sålunda
att giva människosläktet en högre ålder, än vad de äldsta, abso-
lut oomtvistliga fynden hitintills berättigat till. Vi måste bakom
andra mellanistiden — i istidens ännu äldre skeden och even-
tuellt även i tertiärtiden, åtminstone i dennas senare perioder —
söka efter fossila människoben och framför allt efter lämningarna
av en vapen- och verktygsteknik, som leder fram till' den för
andra mellanistiden utmärkande.

377
DEN FÖRPALEOLITISKA
(EOLITISKA) TIDEN

ED DEN ANDRA MELLANISTIDEN ÄRO VI,
arkeologiskt sett, inne i den äldre stenåldern, den pa-
leolitiska tiden, och närmare bestämt uti det äldre skedet av
denna mycket långa kulturperiod.

Inom detta första eller äldre skede av den äldre stenåldern
urskilja arkeologerna trenne huvudperioder, Chelles-perioden,
Acheul-perioden och Moustier-perioden,- så benämnda efter tren-
ne franska fyndplatser: orterna Chelles (vid Marne öster om
Paris), S:t Acheul (utanför Amiens vid Somme) och Le Moustier
(i Vézère-dalen, Dordogne). Såsom chellisk, acheulisk och mouste-
risk kultur eller vapenform o. s. v. beteckna vi sålunda trenne
varandra följande stadier i den äldre paleolitiska kulturens ut-
veckling. Ofta talas även om en förchellisk kultur (préchellécn)
och om en äldre och en yngre acheulisk kultur, varförutom
specialisterna urskilja ett flertal underperioder inom vardera av
dessa gammalpaleolitiska huvudperioder.

Penck förlägger de chelliska och acheuliska perioderna till
den andra mellanistiden och den mousteriska till tredje istiden.
Häri instämma Hauser och Reinhardt. Hörnes däremot anser,
att de chelliska, acheuliska och mousteriska kulturperioderna
äro förbi redan före den andra mellanistiden och att de sålunda
tillhöra första istiden, första mellanistiden, och andra istiden eller
tiden mellan 450,000 och 300,000 f. Kr. enligt Pencks ovan an-
förda kronologiska minimischema.

*

Vad det nu först kommer an på är dock icke att studera
den äldsta gammalpaleolitiska kulturen, den chelliska eller för-
chelliska, utan att närmare granska spörsmålet om den gam-
malpaleolitiska kulturens föregångare.

378
För nordbon och den nordiske arkeologen kan ju detta pro-
blem te sig ganska fantastiskt, alldenstund Skandinaviens äldsta
stenålderskultur tillhör blott den yngsta delen av den äldre
stenåldern, är ett led endast i den paleolitiska tidens avslutning.
Den paleolitiska kulturen hade nere i Syd- och Mellaneuropa
hunnit långt in i sitt yngre skede, då Skandinavien ännu var
helt betäckt av den sista istidens väldiga inlandsis. Vi nordbor
ha över huvud haft rätt litet med den paleolitiska kulturen att
skaffa och detta lilla, som sagt, endast med dess yngsta ut-
löpare.

Det för den chelliska kulturen mest karaktäristiska vapnet-
verktyget är en grovt tillslagen handkil eller handvigg av flinta.
En naturlig flintboll, hälst så pass stor att den icke kan helt
omslutas av den knutna människohanden, har genom slag med
en annan naturlig flintboll fått ena sidan eller ändan tillspetsad
samt har eventuellt motändan så tillhuggen i rundad form, att
den kan ligga bekvämt och fast i den omslutande människo-
handen. De naturliga flintbollarnas runda form gör dem ofta
utan vidare lämpliga att hålla i handen och att slå med, utan
att skada handen. Men skulle icke blott en krossverkan, utan
en större, skärande eller huggande verkan av slaget uppnås
mot en djurkropp eller människokropp, borde en av flintknölens
runda sidor tillspetsas och skarpkantas. Detta är med målmed-
vetenhet och icke ringa skicklighet utfört i den chelliska hand-
kilen.

Att vi här skulle ha att göra med människans absolut äldsta
eller första vapen eller verktyg är alldeles otänkbart. För det
första kan icke flintan ha varit det allra äldsta verktygsmateri-
alet, och för det andra kan icke den chelliska handkilen ha varit
flintans tidigaste bearbetnings- och användningsform. Iakttagelser
över de primitivaste nu levande folkens utrustning med vapen
och verktyg ådagalägga, att människan måste ha rätt grundligt
lärt sig att använda trädgrenar och musselskal samt ben, horn
och käkar eller tänder av djur såsom vapen och verktyg, innan
hon i större utsträckning började experimentera med tillslagning
av stenar.

*	*

*

Att lämpligt stora stenar, där sådana förekommo på jordytan
eller vid stränder, redan från början användes som tillhyggen i

379
sin naturliga, obearbetade form, jämsides med trädgrenar, mussel-
skal o. s. v., är otvivelaktigt. Sä väl de nu levande människo-
lika apornas beteende understundom som de primitivaste nutids-
folkens vanor bevisa detta. Användandet av ett oförändrat
naturföremål såsom verktyg är ett självständigt utveck-
lingsstadium av tekniken och är över huvud teknikens
äldsta utvecklingsstadium, vilket människan har gemen-
samt med en del djur. Det nästa utvecklingsstadiet av tekni-
ken är kännetecknande ensamt för människan och består uti till-
verkningen av verktyg.

Djur bygga bon, men de tillverka icke verktyg. Den
tekniska råämnesförädling eller råstoffbearbetning, som före-
kommer i djurriket, sker antingen på rent fysiologisk väg i
munnen eller magen eller förmedels djurens egna yttre organer,
deras naturliga verktyg, vilka även, liksom de eventuella för-
ädlingsprodukterna, användas vid bobyggandet. Så förhåller
det sig t. ex. med steklarnas, särskilt binas, bobyggande.

I psykiskt, intellektuellt avseende är steget ofantligt stort, ja
fundamentalt, mellan en sådan rent instinktiv, av den egna kropps-
byggnaden och de egna fysiologiska processerna betingad stoff-
förädling och bobyggnadsverksamhet å ena sidan och en än så
primitiv tillverkning av verktyg å den andra. Vi stå här inför
varken mer eller mindre än den intellektuella grundskillnaden
mellan djur och människa.

De allra intelligentaste djuren, t. ex. apor och elefanter, kom-
ma så långt, att de någon gång tillgripa ett yttre ting, en gren
eller en sten, för att med detta ting förlänga eller förstärka ett
naturligt organ eller verktyg, armen eller handen eller snabeln.
Det går dock aldrig därhän, att denna »organförlängning»,
detta kompletterande av ett naturligt verktyg förmedels ett
yttre ting, blir en vanemässig sak.

Vanan och den ständiga övningen uti att uppleta, tillgripa
och använda främmande ting för verktygsändamål äro dock ett
nödvändigt förstadium till verktygstillverkningen, emedan först
en sådan vana och övning förmå framkalla och utprägla verk-
tygets idé eller själva begreppet verktyg hos dettas användare.
Det är här fråga om uppkomsten av en helt ny syn på de yttre
tingen, en rent mänsklig syn, utan varje motsvarighet i djurriket.

Djuret intresserar sig av olika grunder för de yttre tingen.
Bland dessa finnas artkamrater, matnyttiga ting av olika slag,

380
farliga ting, fiender, som måste undvikas, vackra ting som locka
med granna färger, eller ting, som utströmma ljuvliga dofter,
o. s. v. Men det är alltid fråga om ett omedelbart intresse
— om också icke alltid ett omedelbart behov, såsom då fåglar
bygga ett rede för de ännu icke lagda äggen eller ekorren
samlar vinterförråd av föda.

Att syssla med tillverkandet av det yttre verktyget är där-
emot ett blott medelbart, indirekt intresse. Häri ligger det psy-
kiskt avgörande draget. Verktygstillverkningen är en omväg,
en senväg fram till det egentliga målet. Att tillverka verktyg
är att syssla med något, som icke direkt tillfredsställer något
kroppsligt eller själsligt konsumtionsbehov. Verktygstillverk-
ningen är arbete i helt annan bemärkelse än att söka efter fö-
da, jaga ett matnyttigt byte, bygga ett bo, tillverka smycken
eller kläder eller tända en eld. Födan stillar genast hungern,
smycket pryder, kläderna och elden värma och skydda omedel-
bart. Här är det den omedelbart i utsikt stående behovtillfreds-
ställelsen, som driver till verksamheten eller arbetet. Att möda
sig med tillverkningen av ett verktyg är en helt annan sak.
Handkilen, skrapan, borren, yxan, mejseln, dolken mättar inte,
smyckar icke, värmer icke, skyddar icke. Sedan jag tillverkat
den, måste jag arbeta ytterligare, arbeta med den, för att bli
mättad, smyckad, klädd, värmd.

För att den vardande människan skall vilja möda sig med
tillverkning av verktyg erfordras, att hon förut vant sig att
använda yttre verktyg, som ej behöva tillverkas, utan kunna
tillgripas och användas sådana som de äro av naturen. Här-
igenom uppstår intresset för verktygsanvändningen, och ur detta
intresse kan intresset för och tålamodet med verktygstillverk-
ningen uppstå.

Tanken, att jaktens mödor i framtiden bli mera lättade ge-
nom användningen av den tillslagna än den naturliga flintan,
måste ligga till grund för det målmedvetna och svåra arbetet
att åt en flintboll ge en viss form, som är väsentligt olik dess
naturliga. En tanke av denna art är exklusivt mänsklig. Den
mer eller mindre människolika förfader, som först började tänka
denna tanke eller handla i enlighet med denna motivering, var
icke längre ett djur, utan en människa, hur »aplik» han än må
ha varit i yttre måtto.

*	*

*

381
FIG. 75. FAGNISKA EO LIT ER FRÂN OLIGOCENA (SÅLEDES RELATIVT TI-
DIGA TERTIÄRA) AVLAGRINGAR I BONCELLES VID LÜTTICH.

Efter A. Rutot och H. Obermaier.

Möjligen började denna själsförvandling eller grundläggande
själsutveckling ännu tidigare än eldens användning. Eldskräc-
ken är utmärkande för de högre däggdjuren, så väl som många
andra djur. De insekter, som så oemotståndligt lockas av ljuset,
att de flyga in i lågan och förbrännas, äro uti detta samman-
hang betydelselösa undantag. Även människans förfäder måste
ha lidit av eldskräck, ty de kunde icke ha haft annat än över-
vägande obehagliga och hemska erfarenheter av eldens framfart
och verkningar på nära håll. En första mildring av denna
skrämsel uppstod kanske i de genom blixten eller lavaströmmar
avbrända skogar, där människan omedelbart efter branden fann
väl rostade och smakliga lik av större, matnyttiga djur — bi-
sonoxar, elefanter o. s. v. Här var ett tillfälle, under århund-
radenas eller årtusendenas lopp, att lära grunderna av mat-
beredning genom eld och värme. Och att sådana tillfällen ej
saknades i miocentiden och långt senare, veta vi. Jorden ge-
nomgick då ett långt skede av starkaste vulkaniska verksam-
het. Detta oavsett vad som alltid var att lära av åska och
blixt.

Att i smått infånga och tämja elden, att göra de glödande
kolen till ett slags husgeråd och den brinnande veden till kock och
lampa och väktare mot farliga djur och onda andar — det var
ett stordåd av mod, uppfinningsförmåga och företagsamhet. Ingen

382
djursjäl är ens avlägset i stånd till dylikt. Prometevs’ gärning
är en av dem, som gjort människan till människa i sitt inre, icke
blott i yttre, teknisk måtto.

Sedan elden länge varit fången och tam •— hur länge kunna
vi ej ana — blev den ett verktyg, som man tillverkade, näm-
ligen genom att gnida träpinnar mot varandra och ha murket,
torrt trästoft tillhands, där det börjar ryka. Möjligen var dock
tanken att tillverka eld lättare vunnen än tanken att forma en
flintknöl till en vigg. Elden är dock en omedelbar nyttighet
så väl som en medelbar. Den värmer och lyser utan vidare,
på samma gång som den är verktyg för det hårda och sega
oxköttets uppmjukande eller fiskens smakförbättring eller en
del växtämnens förvandling till hälsosam mat. Och sedan man
väl lärt sig att utan skada handskas med elden, befanns den
utan allt för stort besvär kunna vara till hands när som hälst.

*	*

*

Rikta vi nu blicken speciellt på de äldsta stenverktygen, blir
det av särskild vikt och särskilt intresse att isärhålla de två
första utvecklingsskedena: de alldeles obearbetade stenverkty-
gens skede och den begynnande bearbetningens skede. Det
ena måste långsamt ha lett över uti det andra. Såsom ett
mellanstadium mellan en användning av stenar vilka som helst
av viss storlek i deras naturtillstånd och bearbetningen av ste-
narna till vissa typer av verktyg ha vi att betrakta den period,
under vilken människan lärt att bland de i naturen förekom-
mande arterna och formerna av smärre stenar utvälja vissa så-
som de för givna arbetsuppgifter lämpligaste. Samtidigt med
att människan fann på att använda skarpa djurtänder, musslor
eller musselskärvor, hela djurkäkar, splittror av djurben och
horn o. s. v. såsom skär- och skrap- eller huggverktyg, måste
hon för samma ändamål ha tillgripit de skarpkantade eller
spetsiga småstenar, som lågo omkring på sjö-, flod- och havs-
stränder eller uti uttorkade flodbäddar eller i ansamlingar av
morängrus eller kring vulkaner.

Vi ha att tänka oss den tidigaste, mera vallösa stenanvänd-
ningen såsom blott tillfällig. En sten tillgreps och användes på
det ställe, där dess tjänst råkade behövas, och då verket var
utfört, bortkastades den igen eller fick ligga kvar på platsen,

383
för att kanske aldrig mer komma i bruk. Med det mer eller
mindre sorgfälliga utväljandet av särskilt formade stenar för
givna ändamål måste tendensen att behålla och upprepade gånger
använda samma särdeles lämpliga stenbit ha utvecklat sig.

Många av vår tids primitivaste människor gå alldeles nakna
och ha knappt några bostäder samt en blott mycket torftig
utrustning av verktyg och vapen. Till den enkla utrustningen
hör dock nästan alltid en påse eller väska eller korg av skinn
eller flätverk, uti vilken så väl »hemma» som under strövtåg
och vandringar förvaras en del underligt småskräp, vilket i
själva verket till stor del består av obearbetade naturföremål
av varjehanda slag, vilka användas såsom verktyg för olika
ändamål.

Att människans hushållning tidigast varit en »samlarehus-
hållning», utan produktion i ordets tekniska mening, i det att
människan, liksom djuren, nöjde sig med att insamla naturens
fritt erbjudna gåvor, ha nationalekonomerna länge haft klart
för sig. De ha dock uteslutande haft i ögonsikte uppsamlandet
av konsumtionsnyttigheter, framför allt födan. Men i själva
verket börjar människan även sin karriär som »kapitalist», d.
v. s. ägare av materiella, rörliga, producerade produktionsmedel,
såsom »samlare». Hennes första verktyg äro uppsamlade, oför-
ändrade naturföremål, icke tekniskt producerade. Och innan
hon ens samlar verktyg i form av oförädlade naturföremål,
tillgriper och släpper hon dem under inflytande av ögonblickets
krav.

*	*

Det är sålunda en på förhand given sak, att de arkeologer,
som bedriva forskningar uti mänsklighetens vapen- och verk-
tygsteknik före den andra mellanistiden och före det chelliska
utvecklingsstadiet, måste räkna med tillvaron av alldeles obe-
arbetade stenverktyg, utvalda eller icke utvalda ur de av natu-
ren erbjudna formerna, så väl som med tillvaron av synner-
ligen primitivt bearbetade dylika av en från den chelliska klart
särskiljbar, ursprungligare typ. Lika tydligt är, att arkeologien
här måste komma in uti synnerligen svårlösta eller delvis näs-
tan alldeles olösliga problemer. Obearbetade stenar, som bära
tydliga spår av att hava varit av människor använda såsom

384
vapen eller verktyg, bereda ju inga svårigheter. Men ofta
måste, dessa spår av användning vara allt utom tydliga eller
otvivelaktiga. Och det kan ofta ifrågasättas, huruvida icke i
själva verket naturprocesser av ena eller andra slaget faktiskt
framkallat den åverkan, som mycket väl kan ha åstadkommits
genom användning från människans sida.

Denna tvetydighet kan, egendomligt nog, omfatta de icke
blott i naturtillståndet använda, utan även de bearbetade ste-
narna. Det har nämligen, märkligt att säga, visat sig, att i
vissa fall kunna rena naturprocesser »bearbeta» vissa stenar på
ungefär samma sätt som primitiva människor skulle göra, då
de sökte tillskapa verktyg av allra enklaste typer. Det är här
fråga om flintknölarna och den sönderslagning, som de erfarit
så väl från naturkrafternas som från den förchelliska männi-
skans sida.

Vi äro sålunda inne på den berömda »eolit»-frågan, vilken
framkallat så häftiga meningsbrytningar mellan några av sam-
tidens främsta arkeologer, och varav Obermaier, bland andra,
givit en så utförlig och livlig, om än icke opartisk framställ-
ning i sin Mensch der Vorzeit.

Benämningen »eolit» är ämnad att angiva, att det är fråga
om stenar, som spelat en roll i mänsklighetens morgonstund.
De äldsta eoliterna äro funna massvis uti oligocena avlagringar,
således uti den andra i ordningen av tertiärtidens fyra huvud-
perioder. Aro dessa eoliter verkligen människoverk, så är män-
niskans tillvaro före den långa och händelserika miocentiden
bevisad. Människosläktets morgonstund rycker då kanske mer
än tio millioner år tillbaka uti tidernas dunkel. Människan eller
hennes till det yttre ännu »aplika» föregångare voro då ett av
de allra äldsta eller tidigast i relativt färdig form framträdande
bland de högre däggdjuren. En möjlighet, som embryologien,
anatomien och fysiologien ju också i ej ringa mån bestyrka,
men som vissa motståndare till eolit-teorien, t. ex. Obermaier,
synas förbise. Eoliterna vore verkligen underbara minnen från
tidernas mer än sagolika morgontimmar, räknade i årmillioner.

Stenarna i fråga äro i de flesta fall små flintstycken, som se
ut som de vore helt grovt tillslagna för att kunna tjänstgöra som
ytterst primitiva skrap- eller skärverktyg eller dylikt. Deras
form jävar icke, att den kan vara tillkommen genom människan.
Men frågan är, om den bevisar, att den är det eller måste

25.	Steffen, Världsåldrarna. I.

385
vara det. Att den lärda diskussionen härom blivit en smula het
beror nog icke blott på problemets stora svårighet och ofantliga
människohistoriska intresse, utan även på en stundom något oklar
frågeställning och på förhand given personlig benägenhet att
gynna den ena eller andra tolkningsmöjligheten.

Ledaren för dem, som anse de oligocena och övriga tertiära
samt tidiga kvartära eoliternas karaktär av människoverk vara
obestridligt bevisad, är belgaren A. Rutot, från början geolog,
senare stenåldersarkeolog. Han har åtskilliga arkeologer på sin
sida, bland dem O. Hauser, samt även naturvetenskapsmän såsom
M. Verworn och H. Klaatsch.

*

Att det för alla stenåldrar ojämförligt viktigaste verktygs- och
vapenmaterialet av sten var flintan har sin grund i denna sten-
arts egendomliga beskaffenhet. I de allra äldsta, förpaleolitiska
och paleolitiska perioderna synes den ha varit den enda eller
nästan enda använda stenarten. I den senare paleolitiska tiden
och under den yngre stenåldern komma i tilltagande grad vul-
kaniska stenarter och slutligen även en del hårda, i vatten av-
lagrade, t. ex. sandsten, uti användning, tydligen uti samman-
hang med en sig allt mer utvecklande teknisk kunnighet och
skicklighet hos människan.

Då människan eller hennes närmaste stamfader över huvud
började handskas med stenar såsom verktyg, var flintan framför
alla andra stenarter bestämd att bli det första och allmännaste
verktygsmaterialet. Detta helt enkelt därför att flintan i långt
högre grad än någon annan sten redan under påverkan av
rena naturkrafter ofta antar verktygsliknande former samt
gör detta ävenledes under inflytelse av den allra råaste
behandling från människans sida. Flintans tekniska egenska-
per äro i själva verket synnerligen egendomliga och måste noga
beaktas uti sammanhang med det enastående viktiga vetenskap-
liga problemet om människans allra tidigaste utveckling och tek-
nik. Eolitfrågan hade omöjligt kunnat bli så trasslig som den
är, om ej flintan faktiskt »av naturen» stundom antoge ungefär
samma former, som den primitivaste mänskligheten måste ha
sökt giva den. Och det är i högsta grad sannolikt, att flintans
verktygslika naturformer varit de första vägledarna eller mönst-
ren för den äldsta mänskliga flintverktygstillverkningen.

386
Flintan, stundom i arkeologien benämnd med sitt latinska namn,
silex, är i kemiskt avseende detsamma som kvarts och dennas
avart bergkristallen, nämligen kiselsyra (anhydriden Si O,), men
förorenad av järnoxid, kalk, kali, litet vatten och organiska äm-
nen samt försteningar av lägre organismer. Den förekommer
vanligen i form av knölar från en ärtas till ett människohu-
vuds storlek, inbäddade i eller genom atmosfärens och vattnets
åverkan lösgjorda från de väldiga avlagringar eller berg av krita,
efter vilka den yngsta av sekundärtidens trenne huvudperioder
fått sitt geologiska namn. Om människan uppstått i tertiärtiden
och då börjat använda flintan, är det ett egendomligt samman-
träffande, att själva flintan, geologiskt talat, kommit till omedel-
bart förut, även den en relativ nyhet på vårt världsklot således.

Flintbollarna äro vanligen omgivna av en vit, krithaltig skorpa.
Deras form, förekomst och egenskaper stå i samband därmed,
att de uppstått genom förruttnelse av klumpar av döda lägre
havsdjur, vilka varit utrustade med skeletter av kiselsyra och
vilkas kroppar innehållit organiska, lösliga kiselsyreföreningar.
Vid förruttnelsen upplöstes dessa, och kiselsyran utfälldes i olös-
lig form samt fick under denna utfällningsprocess den egendom-
liga, halvt kristalliniska, halvt amorfa konsistens, vilken betingar
att den vid slag varken springer sönder som en kristall eller låter
godtyckligt dela sig som en metall, utan håller en egendomlig
medelväg i detta avseende. Flintan antar vissa former, då den
krossas; men av dessa former är det lätt att bilda andra, god-
tyckligt valda.

Flintans hårdhet är densamma som kvartsens, men de meka-
niska egenskaperna, varpå just här framför allt ankommer, äro i
övrigt helt andra. Flintan är spröd som en kristall och ger lik-
som en sådan skarpkantiga brottytor, då den sönderslås. Men
brottytorna bli icke plana utan alltid svagt böjda. Vid slag på
en flintboll avspringa antingen halvrunda, musselformade flisor
eller fjäll, delvis av minimal storlek, eller ock smala, svagt böjda
flisor eller lameller. Liknande verkningar uppnås genom tryck,
som med en annan flinta eller sten utövas uti den riktning, i
vilken flintan har en naturlig benägenhet att lösa upp sig i lamel-
ler eller flisor. Har man till en viss grad behandlat en flintboll
på ena eller andra sättet, kan resultatet bli, att man behåller i
handen en »kärna» med svagt svängda sidor och kanter samt
en samling böjda, skarpkantade lameller, som låta sig läggas

387
kring kärnan; liksom man på en sönderplockad lök kan lägga
tillbaka bladen över varandra kring det kvarblivna centrum.

Det är sålunda ganska lätt att av en rund flintboll erhålla
skarpkantiga och spetsiga flisor och skivor och att dessutom få
i behåll en mer eller mindre fullständigt tillformad kärna med
skarpa kanter och ett spetsigt utsprång. Genom lätta slag med
en annan flinta mot dessa kanter och spetsar låta de utan svå-
righet rätta till sig på ena eller andra sättet. Slagen avskilja
helt små musselformade flisor och kunna därför steg för steg
leda fram till den önskade formförbättringen. Man kan få en
sågkant, om man vill, men även en ganska jämn knivegg. En
skarp spets eller en tveeggad klinga ernås genom symmetrisk
bearbetning på vardera sidan av flintkärnans mittellinje. En till-
plattning av klingans sidor ernås genom att låta slagen långsamt
»skala» dessa.

*	*

■	*

Det är en självklar sak, att flintans egendomliga förekomst-
sätt — mest i lösa, smärre bollar och ofta på flod- och havs-
stränder eller landytor, där vatten och vittring förstört de krit-
formationer, i vilka flintbollarna legat inbäddade —• så väl som
flintans märkliga sätt att reagera mot slag, tryck och kross-
verkan över huvud måste leda till, att flintan stundom skall
förefinnas icke blott uti brottstycken, vilket ju alla stenarter göra,
utan i brottstycken, som i hög grad erinra om de allra primiti-
vaste former, vilka människan gav åt detta material, då hon
först började att tillforma detsamma i verktygssyfte. Dessa na-
turformade flintstycken blevo helt visst av människan ofta an-
vända sådana de voro, sedan hon över huvud börjat nyttja hårda,
spetsiga och skärande föremål av varjehanda slag som verktyg
eller vapen. Att en del verktygslika flintstycken, hittade i ter-
tiära och tidiga kvartära avlagringar, bevisligen icke behöva
vara formade av människohand, bevisar således ej, att de icke
varit av människor använda såsom verktyg. Men lika litet är
det möjligt att bevisa, att de faktiskt varit detta — såvida icke
samtidigt andra fyndförhållanden göra sådant otvivelaktigt.

Här föreligger således en möjlighet och en frestelse för allt
för entusiastiska eolitvänner att påstå mer än de kunna bevisa.
Nämligen då de eventuella flintverktygen bevisligen kunnat

388
fâ sin form genom rena naturprocesser. Dock är det utan vidare
klart, att bevisningen härvid ofta måste vara ganska tvivelaktig.
Då eolitforskaren förklarar sig upptäcka åtminstone vissa slag-
ytor och former eller »rättelser», som bevisa att givna flint-
stycken från tertiärtiden eller den tidigare kvartärtiden icke eller
icke helt och hållet äro naturprodukter vad formen beträffar, är
det svårt att förstå, hur hans vedersakare alltid skall kunna
ojävigt motbevisa honom på en sådan punkt.

Visserligen ha några av eolitteoriens motståndare gjort ex-
perimenter med tillverkning av eoliter på »naturligt» sätt — i
det de låtit smärre, orörda flintbollar krossas och slås mot var-
andra i vatten, stundom efter att ha utsatt dem för stark värme
eller stark kyla •— och de försäkra, att resultaterna av dessa
experimenter, de sålunda fragmenterade flintbollarna, fullstän-
digt likna de typiska äkta eoliter ur tertiära och kvartära la-
ger, på vilka eolitteoretikerna stödja sig. Det är dock för den
utanförstående svårt att tro, att icke avsiktligt tillhuggna ste-
nar i ett eller annat avseende skulle skilja sig från de genom
naturkrafter eller människans experimenter rent naturformade.
Särskilt har det påpekats, att den avsiktliga tillslagningen av
flintan måste tendera att framkalla en viss ensidighet eller lik-
formighet uti inriktningen av de uppkomna brottytorna. Om den
flinta, som bearbetas, en stund oförändrat fasthålles med ena han-
den, under det den slås eller pressas med en i den andra han-
den hållen flinta eller sten, bli en del brottytor nödvändigtvis i
viss mån parallella eller likriktade. En stark utprägling av detta
drag synes böra kunna tydligt skilja en avsiktligt tillslagen flinta
från en rent slumpvis, »naturligt» fragmenterad sådan. Men
å andra sidan måste ju medgivas, att icke ens detta krite-
rium blir effektivt, om den avsiktliga bearbetningen är ytter-
ligt primitiv, d. v. s. mycket ofullständig samt relativt planlöst
utförd.

Möjligen har eolitforskningen ännu icke hunnit att tillräckligt
förfina sina bevismetoder. För den utanförstående förefaller det
i varje händelse som ytterst sannolikt, att en högt specialiserad
forskning skall kunna ojävigt fastställa, att en del även mycket
primitiv mänsklig åverkan på ett flintstycke kan vara blott av
mänskligt ursprung, hur det än förhåller sig med samma flint-
stycke i övrigt. Här erfordras tydligen en fackskicklighet à la
Sherlock Holmes; och den som icke besitter denna, kan lätt gå
taS

men

) )0.

A) er

FIG. 76.

FLINTVERKTYG AV EOLIT-TYP FRÂN TASMANIEN SAMT TVENNE

EOLITER UR TERTIÄRA

LAGER I EUROPA (KENT OCH CANTAL).

Efter H. Klaatsch och H. Obermaier.

för längt i skepticism, lika väl som han kan låta sig förledas till
att se människoverk, där intet sådant föreligger.

*	s:

*

Bland de övriga invändningar, som från arkeologiskt håll gjorts
mot teorien om de tertiära och tidiga kvartära fragmenterade
flintornas karaktär av människoverk, förtjäna följande att anföras.

Eoliterna förekomma icke, säger Obermaier, hopade på helt
snävt begränsade områden, vilka kunna uppfattas såsom boplat-
ser i egentlig mening, som fallet är med de paleolitiska och
neolitiska fynden. Eoliterna finner man massvis över vidsträckta
trakter, där de geologiska förhållandena betinga tillvaron av flinta,
som genom floders inverkan lösgjorts ur kritbäddarna, Man

390
nödgas således, för att kunna vara med om den eolitiska teorien,
antaga att eolit-tidens befolkning levat ganska talrik eller utom-
ordentligt länge just i sådana nejder, synbarligen utan att försöka
utbreda sig över angränsande trakter. Härtill kommer, säger
man, att eoliterna i tekniskt avseende icke undergå den minsta
förvandling eller utveckling från den tidigare delen av tertiär-
tiden ända långt in i kvartärtiden. Det eolitiska kulturskedet
skulle således, om det över huvud existerat, utmärka sig för ett
nästan ofattbart stillastående, åtminstone på flintteknikens område.
Dessutom är det egendomligt, att inga skelettrester av männi-
skor påträffats bland eoliterna, ehuru dessa ofta äro rikligt upp-
blandade med fossila lämningar av den tertiära eller ungkvartära
djurvärlden.

På dessa invändningar måste väl i främsta rummet svaras, att
de påstådda fakta näppeligen kunna betraktas som fullt defini-
tiva. Att eoliter icke förekomma utanför de stora eolitterrängerna
låter sig väl över huvud knappt bevisas. Frågan öm eoliternas
eventuella formutveckling kan ju komma i nytt ljus genom för-
djupade och mer omfattande studier och nya fynd. Bristen på
fynd av fossila människoben är i viss mån kännetecknande för
alla de äldsta arkeologiska perioderna och kan vilken dag som
hälst bli avhjälpt. Eolitforskningen gör över huvud intryck av
att hittills ha bedrivits blott sporadiskt och att befinna sig i sina
begyn nelsestadier.

Eoliter i större mängder ha hittills iakttagits i Belgien, Frank-
rike, England och Tyskland — således i de europeiska länder,
som givit det rikaste utbytet även av paleolitiska fynd — samt
utom Europa förnämligast i Nordafrika, särskilt Egypten, vilka,
områden ju arkeologiskt ansluta sig till det paleolitiska Europa.
Men någon fullt systematisk genomsökning av dessa länder har
ännu mindre ägt rum vad eoliterna än vad de paleolitiska läm-
ningarna beträffar.

Att eolitmänniskorna levat företrädesvis i vissa terränger och
att de under mycket långa tidrymder bibehållit samma ytterst
primitiva flintteknik — bestående dels uti användningen av de
naturligt formade flintorna och dels uti en begynnande tillslag-
ning, som ej gav stort mera resultat än den naturliga fragmen-
teringen — förefaller icke omöjligt eller osannolikt. Vi känna
icke dessa människors eller halvmänniskors egendomligheter och
levnadssätt och ej heller deras speciella naturomgivningar och

391
livsbetingelser. Allt detta skall nu först utforskas. Att utgå
från något obestyrkt antagande, att ej mycket stora olikheter i
dessa avseenden mellan en eolitisk och en paleolitisk mänsklighet
ha kunnat förefinnas, måste betraktas såsom mer eller mindre
innebärande ett förutgripande av vad som skall bevisas.

Detta gäller, som ovan redan berörts, väl också de paleonto-
logiska invändningar mot eolit-teorien, vilka höjas därför att
denna kommer oss att antaga tillvaron av en människolik eller
män nisko vardande varelse uti ett skede av tertiärtiden, vilket
ännu ej bevittnat framträdandet av många bland de högre, nu
existerande däggdjursordningarna. Vi ha alls icke rätt att an-
taga, att människan är lika ungsom dessa eller yngre. Det finns
viss sannolikhet för, att hon är äldre. Om man, såsom Penck
och Obermaier, ser något »äventyrligt» eller »svindlande» uti
bilden av en begynnande mänsklighet i den tidigare tertiärtidens
djuromgivning, innebär detta blott, att man på förhand bundit
sig vid ett annat, av forskningen ännu långt från slutgiltigt be-
kräftat föreställningssätt.

*	*

Det är påvisat — av Rutot och Klaatsch bland andra — att
uraustralier och tasmanier intill våra dagar haft en flint-teknik,
som i intet skiljer sig från den, vilken tertiärtidens eoliter skulle
kunna representera. Detta gäller i själva verket enligt de mest
kompetenta iakttagare även åtskilliga andra nutida, mycket pri-
mitiva folk.

Klaatsch har under en forskningsresa i Australien bekräftat och
fördjupat de av tidigare, engelska vetenskapsmän gjorda iaktta-
gelserna över tasmaniernas och australiernas ytterligt primitiva
stenteknik. Han skriver härom bland annat följande. »Under
det att man i Europa är böjd att betrakta de s. k. eoliterna från
Sydenglands pliocentid, från Cantals miocen och från Belgiens
oligocen såsom stenteknikens allra lägsta stadium, måste desamma
i själva verket förefalla såsom tillhörande ett ganska högt ut-
vecklingsstadium, då de jämföras med de mycket enklare
verktyg, som för en stor del av Australiens urinvånare utgöra
de enda» (stenverktygen?) »och som sakna varje retuschering
eller annan formgivning. Det är fråga dels om sådana enkla
flintsplittror, som uppstå vid sönderslåendet av en större flintboll,

392
och dels om hela flintbollar, som använts såsom verktyg sådana
de voro eller efter att blott ett stycke avslagits från dem» (var-
igenom en skarp, användbar kant erhölls). »På sådana flintor
skulle knappt någon kunna se, att de äro verktyg eller av män-
niskohand påverkade; och ingen skulle kunna bevisa detta, om
ej verkliga förhållandet framginge ur de lokala och andra om-
ständigheter, som känneteckna fynden.»

»Dessa flintor», fortsätter Klaatsch, »utgöra huvudmassan av
vad man finner i dessa musselskalhögar, som på stora sträckor
förekomma utmed Australiens östra och södra kuster såväl som
utmed Tasmaniens. Sidneys omgivningar erbjödo mig ett rikt
arbetsfält. Av en museumstjänsteman i Sidney fördes jag till
en verktygsplats vid Bellami, söder om staden vid kusten. På
långa sträckor förekomma här i dynernas sand tusentals flint-
skärvor, till vilka materialet sammanförts från avlägsna ställen.
Delvis kan man ännu igenkänna flintarbetarnas eldplatser; och
vinden, som far fram över dynerna, blottar än här, än där spå-
ren av människans gamla verksamhet, vilken måste ha sträckt
sig över ungefär lika långa tidrymder, som betingat uppkomsten
av de väldiga musselskalhögarna på den sönderslitna och med
bergshålor rikt utrustade kusten i trakten invid Sidney. I dessa
musselskalhögar återfinner man samma typer av flintsplittror jämte
mänskliga skelettrester. Det är klart, att alla flintskärvor, som
ligga i sådana kulturlager — tillsammans med musselskal och
ben av fisk och små pungdjur — tillhöra de forna grottinvånar-
nas verktygsutrustning.»

Klaatsch framhåller upprepade gånger, att i Australien före-
ligger, delvis åtminstone, ett föreolitiskt stadium av flinttekniken,
i det den avsiktliga bearbetningen av de naturliga flintbollarna
dels är ingen alls (desamma ha blott slitits vid användningen
såsom verktyg) och dels består uti avslåendet av blott ett eller
två stycken för vinnandet av en skarp kant. Ett högre och i
egentlig mening eolitiskt utvecklingsstadium synes Klaatsch ha
förefunnit på Tasmanien, där de nutida eoliterna förekomma
t. o. m. talrikare än de tertiära på Rutots belgiska fyndplatser.

Då nu Klaatsch av sina australiska och tasmaniska iakttagel-
ser och av formlikheten mellan de av australierna ännu eller helt
nyligen eller för blott några århundraden eller årtusenden sedan
använda flintverktygen och Europas tertiära eoliter drar slutsat-
sen, att dessa senares karaktär av verktyg och människoverk

393
måste anses bevisad, så kan visserligen med skäl invändas, att
ett sådant bevisningssätt icke är absolut bindande. En god san-
nolikhet för riktigheten av Klaatschs uppfattning av de tertiära
eoliterna ger det dock, så vitt jag kan se. Och jag måste för-
klara mig alldeles ur stånd att fatta Obermaiers logik, då han
absolut vill vända om saken, och ur det australiska materialet
hämtar ett nytt stöd för sin egen misstanke, att de tertiära eoli-
terna samtliga äro blotta naturprodukter, med vilka människan
aldrig haft någon som helst beröring. Obermaier vet sig näm-
ligen här ej bättre råd än att upprepa argumentet, att tanken
på en med de tertiära eoliterna samtida mänsklighet förefaller
»äventyrlig» och »svindlande» med hänsyn till den samtida, ter-
tiära däggdjursvärldens relativa primitivitet!

För mig synes den viktigaste och i allo intressanta slutsatsen
vara den, att vi i Australien och på Tasmanien ha att göra med
människor, som ännu ofantligt mycket längre än tertiärtidens
eventuella eolitiker med stel konservatism fasthållit vid den allra
primitivaste flinttekniken. Och bevisligt är ju, att dessa uraustra-
lier och tasmanier samtidigt levat uti en mycket primitiv
däggdjursomgivning, bestående av idel pungdjur och kloak-
djur, om man undantager hunden, dingo, vilken kan ha anlänt
relativt nyligen, i varje fall långt, långt senare än de första män-
niskohorderna.

I Australien finnas onekligen vissa beröringspunkter mellan å
ena sidan en icke längre allt för ursprunglig, men orubbligt stilla-
stående mänsklighet och å andra sidan en eolitisk flintteknik och
en däggdjursvärld, som intet vet av de högre däggdjursordning-
arna. Skulle icke något liknande, vad en vida äldre mänsklig-
het beträffar, ha kunnat förekomma i tertiärtiden? För min del
kan jag i en sådan tanke finna varken något »äventyrligt» eller
»svindlande».

Obermaier utbrister, att det av Rutot erkända tekniska stilla-
stående inom den tertiära mänskligheten, vilket eoliternas rela-
tiva oföränderlighet gör sannolikt, »innebär en absolut motsägelse
mot varje utvecklingslag, sådan denna obestridligen är utpräg-
lad inom hela skapelsen». Häremot måste dock en kraftig pro-
test uttalas, icke minst vad principen beträffar. Vi lära känna
»skapelsens utvecklingslag» endast genom en serie erfaren-
heter, som alla måste gälla lika mycket, när de äro lika väl be-
styrkta. Om tertiärmänniskans eller tasmanierns tekniska stilla-

.394
stående är ett väl bekräftat faktum, så ingår detta faktum uti
»skapelsens utvecklingslag», och denna får formuleras därefter.
Att söka bekämpa fakta med »lagar» är den vetenskapligt upp-
ochnedpåvända världen.

#

För övrigt är kanske bristen på utveckling inom det eolitiska
kulturskedet delvis mer skenbar än verklig. De australiska fyn-
den visa ju, att människan använde alldeles obearbetade flint-
bollar och sådana, som genom ett enda styckes avslagning fått
blott en skärkant, innan hon kom ens så långt som till den art
av planlöst, otypiskt, men i bokstavlig mening mångsidigt bear-
betade eoliter, vilka utgöra huvudmassan av Rutots fynd. Var
stillaståendet långvarigt på detta stadium, kan förhållandet möj-
ligen sammanhänga därmed, att en utveckling av flinttekniken
länge var obehövlig på grund av, att verktyg av högre typ
uppfunnos och tillverkades av något annat material — trä, ben,
horn eller dylikt organiskt ämne — vars förgänglighet omöjliggjort
eller gjort ytterst sällsynt deras bevarande ända fram till våra
dagar.

Slutligen framställer sig den frågan, huruvida icke den even-
tuella frånvaron av eoliter eller deras mycket sparsamma före-
komst i vissa länder har någon beviskraft. Varför skulle natur-
krafterna icke i de under istiden obeboeliga länderna ha fram-
bragt liknande massor av eoliter efter inlandsisens slutliga för-
svinnande, som i de under istiden så väl som under tertiärtiden
beboeliga länderna? Danmark och Skåne äro ju synnerligt flint-
rika länder. Varför äro de icke proportionsvis lika eolitrika
som Sydengland, Belgien, Nordfrankrike? Skulle detta möjligen ha
sin grund däruti, att istiden sopat bort spåren av den tertiära
människan i Danmark och Skåne och hindrat henne att åter-
vända till dessa länder förr än långt efter den eolitiska kultur-
periodens slut? Eolitfattigdomen i Norden kan möjligen bevisa,
att människan haft större andel än naturkrafterna uti produk-
tionen av Rutots eoliter.

395
VÄRLDSÅLDRAR FÖRE
DEN ÄLDRE STEN-
ÅLDERN

ET STORA PROBLEMET OM MÄNNISKANS FRAM-
trädande i tertiärtiden och icke i dennas allra sista, utan
mera avlägsna, mellersta skeden är tydligen ännu långt från
löst. Eolitforskningen skall dock sannolikt, trots sina stora inre
svårigheter, kunna närma oss målet genom att slutligen på ett
vetenskapligt oomtvistligt sätt avgöra, huruvida en del obe-
stridligt i pliocena eller miocena tider formade flintstycken erhål-
lit några av sina slagytor genom människohand eller över huvud
genom en avsiktligt verktygsformande varelses påverkan.

Beträffande människans tillvaro i den tidiga kvartärtiden, före
den andra mellanistiden, behöva vi knappt ha några bekym-
mer, hur än Heidelberg-fyndet blir definitivt placerat i geolo-
giskt och arkeologiskt avseende. Beviset föreligger redan i den
chelliska kulturens höga utvecklingsnivå. Ingen kan drömma om
att förneka de typiska chelliska flintformernas rent mänskliga
ursprung; och ingen kan på allvar våga påstå, att människans
uppkomst och uppkomsten av denna helt speciella kulturnivå
skulle kunna vara samtidiga företeelser. Det vore att nydikta
sagan om Pallas Atenes födelse, mogen och färdigrustad, ur
Zevs’ huvud.

Även en eolit-teoriens motståndare såsom Hörnes betonar,
att han »principiellt intet har att invända mot eoliterna». »De-
samma måste t. o. m. uppställas såsom ett logiskt postulat, ehuru
beviset ännu är otillräckligt. Helt visst måste före skapandet
av de första konstgjorda verktygen ha förflutit oerhört långa
tidrymder, under vilka för urmänniskans förfäder den oformade,
godtyckligt upplockade stenen var det enda, men oavbrutet an-
vända verktyget, deras enda angrepps- och försvarsvapen, som
de ständigt medförde vid sökandet efter födan och tillgrepo så
snart de lämnade sina skyddade tillflyktsorter.»

396
Obermaier avslutar sin långa eolitundersökning med att fram-
hålla, att »ehuru Heidelberg-käken», som han förlägger till andra
mellanistiden, »icke beledsagas av några spår av människans
tekniska verksamhet, står det likväl redan nu fast, att vi måste
antaga tillvaron av förpaleolitiska, d. v. s. eolitiska kulturstadier
mellan den andra och den tredje mellanistiden; kulturstadier, som
vi ännu icke förmå att känneteckna på ett noggrant och säkert
sätt, emedan det samtidigt med dem förekommer naturformade
flintor, som på ett förvillande sätt likna konstformade. Helt
säkert använde dock redan Heidelberg-människan en mycket
enkel och primitiv uppsättning av stenverktyg, vilka vi måste
föreställa oss av alldeles samma beskaffenhet som natureoliterna
eller de nutida vildarnas eoliter. — — — — Den tertiära män-
niskan är ännu icke bevisad. Men därmed är ingalunda bevi-
sat, att hon alls icke skulle ha existerat.»

Det är väl också som sig bör, att de tidigaste världsåldrarna
skola vara höljda i dunkel — ett dunkel, som vetenskapen utan
tvivel efter hand skall lätta mer och mer, men som den dock
sent om någonsin skall kunna fullständigt genomtränga. Torites
les origines sont obscures har en filosof (Auguste Comte) sagt; och
ordet har nog så väl sin exakt-vetenskapliga som sin filosofiska
giltighet. Då man tänker sig in i, vad människovardandet, ut-
vecklingen från djur till människa, måste ha inneburit i form
av växlande mellanstadier mellan djuriskt och mänskligt själs-
liv, djurisk och mänsklig teknik och levnadsordning, är det näppe-
ligen möjligt annat än att vara beredd på en tilltagande oklar-
het och mångtydighet hos själva de upptäckta dokumen-
terna — dessa må nu utgöras av fossila ben eller flintverktyg
eller annat — då man tränger längre och längre tillbaka i tiden
bakom de äldre paleolitiska skedena.

Det ligger i sakens egen natur, att de fullt säkra bevis på
människans tillvaro och verk, som ännu gammalpaleolitikens ut-
forskare kunna och böra uppställa, alls icke bli användbara
på fynden från de ännu äldre mänskliga utvecklingsperioderna.
Om de paleolitiska arkeologerna förklara, att endast deras meto-
der att bevisa, vad som är människoverk, få gälla inom arkeo-
logien eller förhistorien över huvud, överskrida de tydligen sin

397
vetenskapliga befogenhet. Likväl är det just detta, som de
stundom göra.

Så t. ex. vill R. R. Schmidt se »ett obestridligt bevis för till-
varon av mänsklig stenbearbetning blott i det systematiska
arbetssätt, som träder oss till mötes uti den paleolitiska tidens
konventionella formskapelser och teknik». J. Déchelette sä-
ger, att »det sanna kännetecknet på en av människan tillslagen
flinta får sökas varken i tillvaron av slagytor eller slagställen
eller ens i de uti flintkanten förekommande smärre brottytorna
(’rättelser’ eller retoucher) — — — —. Den förhistoriska forsk-
ningen kan såsom positivt faktum, såsom arkeologiskt dokument
erkänna blott de tillslagna flintor, vilkas former äro på en gång
tillräckligt invecklade och tillräckligt beständiga för att bilda
verkliga industriella typer.»

Det är dock klart, att den vardande människan icke kan ha
börjat med ett »systematiskt arbetssätt» eller med »konventio-
nella formskapelser» eller med »invecklade» och »beständiga»
»industriella typer». Det osystematiska, okonventionella, primitivt
enkla, obeständiga, otypiska måste ha kännetecknat den mänsk-
liga teknikens verkliga begynnelse. Förhistorien kan väl, så-
som sann vetenskap, icke avstå från att erkänna dessa tidi-
gaste mänskliga konstprodukter såsom »positiva fakta», därför
att de, som var att vänta, äro verkligt primitiva, i hög grad
dunkla och tvetydiga.

Rom byggdes icke på en dag. Den mänskliga förhistorien
är visserligen ännu icke någon färdig vetenskap, men får icke
därför löpa bort från sina grundläggande problemer. De veten-
skapliga metoderna och begreppsbestämningarna måste anpassas
efter forskningsföremålets natur. Det är icke vetenskapligt att
slå in på den motsatta vägen och förklara, att ett visst, på möj-
liga nya uppslag erkänt rikt forskningsmaterial icke kan bear-
betas, därför att det absolut icke låter behandla sig enligt de
för ett helt annat forskningsmaterial lämpliga synpunkterna.

Den vetenskapliga striden om eoliterna har i varje fall redan
frambragt ett mycket »positivt» och för mänsklighetshistorikern
avgörande resultat. Det nämligen, att en gränslinje eller rättare
ett gränsskede mellan tvenne huvudperioder i människans ut-
vecklingshistoria måste urskiljas vid ingången till den äldre paleo-

398
litiska perioden. Denna upptäckt är av grundläggande bety-
delse för hela vår uppfattning av mänsklighetsutvecklingen.
Först genom denna upptäckt, att människan ingalunda börjar
med den äldsta paleolitiska kulturen, utan redan vid dess begyn-
nelse genomgått en mycket lång och för all framtid avgörande
utveckling, få vi det rätta perspektivet på hela människoproble-
met och hela människohistorien. Nu först blir det klart, vad
tiden spelat för roll uti denna, vad slags tidsmått vi böra mäta
med, då vi vilja skilja primitiva från mognare världsåldrar; och
nu först kunna själva begreppen »primitivitet» och »mogenhet»
börja klarna för historikern.

Att det hittills icke varit allt för väl beställt i detta avseende
har ovan framgått, bland annat av uttalanden av en berömd geolog
och en berömd förhistoriker, för vilka ett människovardande borta
i tertiärtiden tedde sig som en »äventyrlig» och »svindlande»
föreställning. Om man av en fullt utbildad flygare fordrar, att
han skall vara fri från svindel och. obehaglig »äventyrs»-känsla
på alla uppnåbara distanser över jordytan, bör man på lika goda
grunder kräva av en förhistoriker, att han förblir vid normala
vätskor inför de största tidsdistanser, som mänsklighetsutveck-
lingen till äventyrs kan bjuda på.

Begynnelsen av de äldsta skriftliga eller likartade urkunderna
infaller hos vissa folk — t. ex. sumerer och egypter — uti själva
början av metalltiden, d. v. s. i slutet av den yngre stenåldern,
då denna övergått till en kopparålder. Så kallad »historisk»
tid och stenålder anknyta sålunda direkt med varandra. Den
»historiska» tiden sammanfaller till sitt ursprung och sitt förlopp
med metalltiden — åtminstone vad beträffar de folk, vilka voro
banbrytarne för den europeisk-nordafrikansk-sydvästasiatiska kul-
tur, från vilken vår egen är omedelbart utgången. Vad det
i första hand ytterligare kommer an på att utreda är således
huvudskedena inom stenåldern och utvecklingen före alla sten-
åldrar, om människan icke blev människa i och med användan-
det av stenar som verktyg. Vi ha länge förstått att skilja den
yngre från den äldre stenåldern, neolitikum från paleolitikum.
Och inom paleolitikum ha vi lärt oss att klart isärhålla ett lång-
varigt yngre och ett långt äldre huvudskede. Nu börja vi även
upptäcka och förstå den utomordentligt djupgående olikheten
mellan å ena sidan den förpaleolitiska tidens människa och kul-
tur och å andra sidan den paleolitiska tidens.

399
Som icke minsta tvivel råder därom, att den äldsta paleoli-
tiska kulturen föregåtts av en mycket långvarig och avgörande
kroppslig och andlig utveckling inom människosläktet, kunna vi
ej undvara en självständig beteckning för tiden före den paleo-
litiska. Då erbjuder sig väl mest otvunget benämningen eoli-
tisk tid. Dock under förbehåll, att denna term ej får anses
innebära någon teori om eoliterna, utan endast teorien om till-
varon av en betydelsefull världsålder före den paleolitiska.

I den paleolitiska tidens begynnelse är människan redan fullt
och helt vorden människa — hur djupgående de förvandlingar
i kroppsligt och själsligt avseende än må vara, som återstå innan
den högre nutidsmänniskans nivå är uppnådd. Redan den äldsta
paleolitiska kulturen uppvisar ett »systematiskt arbetssätt» och
»konventionella formskapelser» samt »invecklade och beständiga
former», »verkliga industriella typer».

Vad som kännetecknar den eolitiska (förpaleolitiska) tiden är
tydligen icke tillvaron utan uppkomsten av allt detta typiskt
mänskliga. Således människovardandet i ordets mest egentliga
bemärkelse. Eller annorlunda uttryckt: det mest avgörande och
väldiga som över huvud timat i det organiska livets historia,
sedan livet självt började på vår planet, nämligen uppkomsten
av den från alla andra mest skiljaktiga livstypen: människan,
som icke längre är djuret utan själsdjuret och mer och mer blir
själs varelsen.

*	*

*

De tidiga världsåldrarna äro utvecklingshistoriskt de vida
betydelsefullaste. Då de eolitiska, paleolitiska och neolitiska sta-
dierna äro tillryggalagda, har allt det väsentligaste redan
hänt, som hitintills över huvud timat i människans tillvaro. Därav
de vanliga historikernas illusion, att egentligen ingenting hän-
der; »intet nytt under solen»; eller att det, som händer i histo-
rien, är en serie av enastående, i grunden tämligen sammanhangs-
lösa uppträdanden av enastående personligheter. Sådana finnas
och har det alltid funnits, även i stenåldrarna; men det gäller
att förstå dem i deras organiska sammanhang med mänsklighets-
utvecklingen och att icke låta dem skymma bort denna.

Visst och sant är, att under de sex tusen år, som nu kunna

400
överblickas såsom »historiskt» dokumenterad tid, har icke fram-
trätt någon enda personlighet, vars inflytande på mänsklighetens
art och beskaffenhet, kultur och levnadssätt kan närmelsevis
jämföras med vad utvecklingen från eolitisk till paleolitisk och
från paleolitisk till högsta nutida kultur innebär. De allra största
religiöst, politiskt, intellektuellt, estetiskt skapande personlighe-
terna voro i alla tider arvingar, »barn av sin tid», arbetade
med ett ofantligt, redan givet kulturmaterial och kunde endast
påskynda och modifiera en utveckling, som redan före dem var
i gång och som skulle fortsatt dem förutan, ehuru icke alldeles
så som, tack vare dem, verkligen skedde. Folkens tacksamhets-
skuld till sina största andar är mycket stor, men den har genom
mytbildningen ofta starkt överdrivits, i det att vinsten av en
genom århundraden eller årtusenden fortskridande kulturutveck-
ling slutligen tillskrivits en hövding eller profet, som snarare
sammanfattade eller fullbordade den redan timade utvecklingen
än i egentlig mening påbörjade en ny. Det nya, som sedan
verkligen kom, växte åter långsamt fram under tidernas lopp
och blev i regel sällsamt olikt det ideal, som periodens store
inledare uppställt såsom rättesnöre för framtiden.

Raserna och folken själva, såsom biologiska och själsliga sam-
manhang av släktled genom årtusendena, äro genierna, som om-
danade mänskligheten och skapade kultur. Deras andliga frukt-
barhet och makt visar sig uti uppkomsten i deras mitt av stora
personligheter, men även uti förmågan att stadigt fasthålla och
djupt tillgodogöra dessas nya uppslag, samt dessutom också uti
en mera »demokratiskt» grundad, genom seklerna jämnare fort-
skridande alstring och anhopning av kulturvärden. De största,
mänsklighetshistoriskt betydelsefullaste andliga kraftolikheterna
inom mänskligheten framträda icke mellan snillet och medelmåt-
tan inom samma folk, utan mellan skilda folk och raser. Det
är här, inom den förhistoriska och nutida etnologien, vi ha att
uppdraga den mänsklighetshistoriskt avgörande skillnaden mel-
lan starkt och svagt begåvade, andligt fruktbara och andligt
sterila människor.

Om snillet icke vore en hela rasens eller folkets egen inre
kraft, som lever och växer genom årtusendena, skulle det nog
icke existera alls och skulle, om det kunnat uppstå, sakna varje
möjlighet att verka uti historien. Denna den stora personlighe-
tens historiska verkan uti samhälle och kultur är, liksom snillet

26.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

4OI
självt, beviset för folkets, rasens genialitet, andliga fruktsamhet
och skaparekraft.

*	*

. En varelse, som genom århundratusen reser upp sig från dju-
rets fyrfotahållning, frigör sina händer från ställförflyttningsar-
betet, vidgar sin hjärnskål, förstorar och komplicerar sin hjärna,
av djurläten skapar mänskliga språk, vilka bli allt rikare på fint
avtonade uttrycksmedel för en oändlighet av föreställningar, be-
grepp, åskådningar, stämningar, en sådan varelse höjer sig så-
som geni oändligt mycket högre över djuren, än någon mänsk-
lig personlighet någonsin andligt höjt sig över sin ras eller sitt
folk. Skapandet av människan är människans ojämförligt största
andliga bragd. Och denna hör uteslutande de tidigaste världs-
åldrarna till. Kanske i viss mening enbart den eolitiska tiden,
under vilken det för oss hart när omätliga avståndet mellan
högsta djurtyp och primitivaste människotyp tillryggalades.

Detta skede är till sitt utvecklingshistoriska innehåll olikt alla
andra, tidigare och senare, därför att det innebär själva upp-
komsten av det kroppsligt och själsligt mänskliga. Före eoli-
tikum ha vi att räkna med en blott biologisk, icke med en kultu-
rell utveckling. Människans förfäder äro ännu blott djur bland
djuren, om ock de förnämligaste bland dessa och stadda uti sta-
dig marsch fram mot människovardandet. Efter det stora eoli-
tiska skedet återstå blott några smärre slutetapper av den kropps-
liga utvecklingen fram till den nutida mänsklighetens högre typer.
Aven på det andliga området är det typiskt mänskliga redan
uppnått vid den paleolitiska tidens början, ehuru den vidare ut-
vecklingen fram till högsta nutidstyp är vida längre och bety-
delsefullare i andligt än i kroppsligt avseende.

Att vi kunna och måste periodicera människans utvecklings-
historia från och med den paleolitiska tidens begynnelse beror
främst på en egenart hos människans själsliga eller kulturella
utveckling — egenarten att fortskrida från typ till typ av sam-
hällsliv och kultur.

I den eolitiska tiden existerar icke ännu denna andligt typ-
präglande kraft, men den uppstår. Aro de eolitiska verktygen
i stort sett otypiska, så är dock att förvänta, att de allra sista
utlöparna av den eolitiska tekniken skola uppvisa en begyn-

402
nande avvikelse från denna regel och därmed närma sig den
äldsta paleolitiska tekniken. Så är också enligt Rutot och Klaatsch
fallet. De äldsta kvartärtida formerna av eoliter »uppvisa en
ännu enklare teknik» än de yngsta, vilka delvis äro samtida med
den äldsta chelliska (d. v. s. äldsta paleolitiska) kulturen.

Nu har Rutot visserligen sökt urskilja en mängd olika perio-
der inom den eolitiska tiden, varvid han uteslutande tar hänsyn
till dessa »eoliter», vilka av honom betraktas såsom bevisligen
varande av människor tillslagna och använda verktyg. Men
det är att märka, att, med det undantag som nyss påpekats, hos
Rutot är fråga blott om rent geologiska perioder, icke tek-
nisk-typologiska sådana. Den belgiske geologen-arkeologen har
blott antecknat, i vilka geologiska avlagringar han upptäckt sina
eoliter, och har givit dessa senare namn efter de viktigare fynd-
platserna, så att varje namn motsvarar ett visst geologiskt skikt.
På detta sätt har han fått följande tabell över sina eoliters geo-
logiska lagerföljd.

I.	I tertiärtiden.

i.	Fagniska eoliter (Hautes-Fagnes och Boncelles i Ardennerna
söder om Lüttich) — mellersta oligocentiden.

2.	Thenayiska eoliter (Thenay, Loir-et-cher, Frankrike) — senare
oligocentiden.

3.	Cantaliska eoliter (Cantal, Aurillac, Frankrike) — senare mio-
centiden.

4.	Kentiska eoliter (Kent, England) — mellersta pliocentiden.

5. Saint-Prestiska eoliter (Saint-Prest, söder om Chartres, Frank-
rike) — senare pliocentiden.

II.	I kvartärtiden.

_ .................... —	,	. pliocentidens slut;

6.	Reutehska eoliter Reutel, öster om Ypres L ...	,	.
första istidens början.

7.	Maffliska eoliter (Maffle, vid Ath, Flandern) — första istiden.
8. Mesviniska eoliter (Mesvin i Flandern) — första istiden.

9.	Strépyiska eoliter (Strépy, vid Haine, Flandern) — första mel-
lanistiden.

Rutot och andra arkeologer förlägga de äldsta paleolitiska ty-
perna till den första mellanistiden, uti omedelbar anslutning till

403
de yngsta eolitiska fynden, varefter, under den andra mellanis-
tiden och tredje istiden samt återstående skeden av istiden, de
övriga paleolitiska typerna följa varandra. Efter de strépyiska
eoliterna kommer sålunda den chelliska typen av paleolitiska
verktyg samt därefter den acheuliska, båda i första mellanis-
tidens senare skeden; o. s. v.

Om vi såsom äldsta »historiska» datum betrakta året 4241 f.
Kr., då den astronomiskt grundade tidräkningen infördes i Egyp-
ten, omfattar den »historiska» tiden omkring 6,000 år. Räkna
vi 1,000,000 år tillbaka i tiden, komma vi, enligt de förut av
oss gjorda antagandena, på sin höjd bort till tertiärtidens av-
slutning och 1:sta istidens början. Stanna vi här under anta-
gandet, att människovardandet började först så sent, kan det
sålunda bli fråga om att vid jämförelse mellan den »historiskt»
dokumenterade eller kända delen av människans historia och
denna senares hela utsträckning i tiden ställa talet 6,000 vid
sidan av talet 1,000,000; eller ock, om vi räkna med mänsk-
liga släktled (trenne på århundradet) i stället för med astronomi-
ska år, talet 180 vid sidan av talet 30,000.

Grafiskt åskådliggjort innebär detta, att de »historiska» 6,000
åren eller 180 släktleden måste symboliseras med blott sex milli-
meter, för att mänsklighetens totala ålder skall kunna symboli-
seras med en för tabellarisk framställning dock så pass ansenlig
längd som en meter. Vilja vi. symboliskt talat, inom ramen av
en meterlängd överblicka vårt släktes hela historia, så krymper
hela den långa och oändligt skickelserika tid, som förflutit mel-
lan grundandet före Menes av de första storkönungadömena i
Egypten och världskrigets avslutning, samman till någonting så
»osynligt» och ohandterligt smått som sex millimeter. För att
kunna disponera åtminstone ett meterlångt papper för diagram-
matiseringen eller tabelleringen av de viktigaste perioderna eller
händelserna mellan Menes’ föregångare och världskrigets avslut-
ning, måste vi, om vi vilja bibehålla samma skala för männi-
skans övriga historia, tillgripa en serie hopklistrade tapetrullar
på tillsammans 167 meters längd, vilket i sin ordning ju blir
ohandterligt stort.

Om någon skulle anse det lämpligare att med tillhjälp av ett

404
tidsmått åskådliggöra den »historiska» tidens försvinnande liten-
het i jämförelse med mänsklighetens sannolika totala ålder, er-
bjuder sig tankeexperimentet att inom tidrymden av ett enda
dygn sammanpressa det historiska händelseförloppet mellan år-
tusendet före Menes och världskriget. För vart och ett av de
6,000 åren stode blott 14,4 sekunder till förfogande. Mänsklig-
hetens totala historia vore då att tänka såsom utbredd över
nära 167 dygn. Vore hela mänskligheten att jämföra med en
mänsklig individ, fullvuxen men ännu ung, på 30 år, bleve en
fyra-årig fortvaro av världskriget liktydig med en sjukdomskris
på blott en timmes och fyra minuters varaktighet uti den män-
niskans liv; och hela väldshistorien från årtusendet före Menes
till världskriget bleve en episod, utbredd över nära 66 dygn
— ett äventyr på något mer än två månaders varaktighet i
30-åringens liv.

Visserligen voro dessa sista tvenne äventyrsmånader händelse-
rika nog. Men deras många sensationer äro dock i livshisto-
risk vikt och betydelse alldeles icke att jämföra med sådana
händelser som dessa, att man över huvud födes till världen,
att man lär sig att gå och tala, att man mognar till man eller
kvinna, att man tillägnar sig fundamenterna av mänsklig kultur
och lär sig leva ett ordnat, komplicerat samhällsliv. Allt detta
var vår »30-åring» färdig med i årtusendet före gamle stor-
konung Menes av Egypten.

Skulle vi nu vilja framhålla ett särskilt drag uti människans
själsutveckling såsom mer än alla andra tydligt åskådliggörande,
vilka enorma avstånd människan i själva verket tillryggalagt
inom andens värld under de tidrymder, som geologer, arkeolo-
ger och historiker tillmäta åt henne, så kan detta icke bli nå-
gon teknisk färdighet, hur betydelsefull och klart dokumente-
rande utvecklingen av denna än är. En vida finare prövosten
på människoandens växt och mogenhet besitta vi utan tvivel i
språket. Uti språket avspeglas människans liv i naturen och
i samhället, hennes själs verksamhetssätt. Språket är utan all
jämförelse det mest underbart invecklade och effektiva verktyg,
som människan skapat, och på samma gång det, vilket trognast
vittnar om hennes själsliga väsen.

Dess värre kunna vi ej följa språkens utveckling tillbaka genom
årtusendena och in i istiden, så som vi kunna följa verktygens
och vapnens. Vi ha ännu knappt mer än några aningar om,

405
vad en språkutveckling genom många årtusen egentligen inne-
burit eller hur den försiggått. Har det här vanligen varit fråga
om ett någorlunda jämnt fortskridande? Eller ha perioder av
stillastående omväxlat med perioder av intensiv, revolutione-
rande utveckling? Sannolikt ofta nog det senare. Men då vore
för historikern värdefullt att veta, under vilka sociala och andra
förhållanden en sådan plötslig, stor språkmutation ägt rum.

Det är nödvändigt att erinra om vår djupa och synbarligen
till största delen helt obotliga okunnighet inom detta och andra,
det andliga livets arkeologi, så att vi icke inbilla oss, att det
forskningsmaterial, som omständigheterna bjuda oss — fossila
ben och fossila verktyg — är tillfredsställande därför att det
är det enda åtkomliga. Vi komma väl alltid att förbliva i
den plågsamma och underliga belägenheten att, trots ett inten-
sivt intresse för vårt eget släktes tidiga öden och en obegrän-
sad villighet att ägna möda åt deras utforskande, nödgas leva
uti djup okunnighet beträffande nästan alla vitalt betydelsefulla
drag av människovardandet och de tidigaste världsåldrarnas
kännetecken.

406
URTIDENS

VÄRLDSÅLDRAR

n.

VÄRLDSÅLDRAR INOM
DEN ÄLDRE STENÅLDERN
ï_

seeped
























DERNS KLIMATISKA OCH
KULTURELLA HUVUD-
SKEDEN

VÄL ANLÄND FRAM TILL DEN ÄLDRE STENÅL-
derns tidigaste skeden, har arkeologen fast mark under föt-
terna. Dock kunna, som vi sett, en del irrfärder på vägen till
detta hans terra firma icke besparas honom. Gör man nämligen
allvar av att behandla människovardandet, människans uppkomst
genom fortskridande utveckling inom en djurgrupp och utöver
denna, såsom ett vetenskapligt problem, blir det ju icke blott till-
låtligt utan en oavvislig plikt för forskaren att taga all möjlig
hänsyn redan till ett forskningsmaterial, som enligt sin natur
omöjligt alltid eller ens i flertalet fall kan bära otvetydigt
vittnesbörd om den vardande människans tillvaro. Såsom ännu
icke fullt typiskt mänsklig, kan denna icke ha lämnat i allo sä-
kert människolika spår efter sig. Men då vetenskapen är ute
för att spana efter just dessa spår, kan den icke lämna dem å
sido för deras osäkerhets skull. Deras vetenskapliga behandling
blir svår och kanske länge i viss mening föga givande; men
omöjlig är den icke, och undgås kan den ej heller.

Forskningsvägen fram till de äldsta fullt säkra människospåren
måste oundvikligen gå fram över geologiska och geografiska
vidder, där »eoliter» eller liknande flertydiga dokumenter före-
komma rikligt nog, men där det absolut ojäviga bevismaterialet,
om det över huvud finnes, uppenbarar sig blott ytterst sällan
och slumpvis. Ha vi en gång dessa villsamma perioder bakom
oss, blir skådespelet med ens ett helt annat. Vi veta nu, att
den äkta människan är där, en hur långt avlägsen tid det än
må gälla. Vi ha bevisen framför oss uti fossila ben, som blott
kunna ha tillhört människor, eller i formade stenar, som vittna
om mänskliga tankar och avsikter, eller i brandspår, som intet

409
djur och ingen naturtillfällighet kunnat lämna efter sig, eller i
avfalls- och skräphögar och allehanda »kulturlager» eller, något
längre fram i tiden, rent av i prydnader och konstverk, som
visa, att människan älskat skönhet och lyx och haft en stark,
lekande fantasi allt ifrån mycket tidiga utvecklingsstadier. Det
är redan långt borta i den sista istiden ingalunda något kamp-
för-tillvaro-fattighjon, ingen tryckt slavtyp, utan en i all sin pri-
mitivitet kraftig, expansiv, lekfull, fantasirik varelse, som vi spåra
uti arkeologiens fullt säkra urkunder.

:}:	::

Dessa äldsta kulturlämningar förläggas av olika arkeologer och
geologer olika långt tillbaka i istiden, om vars olika skedens an-
tal och längd man dessutom har avvikande uppfattningar.

Då de äldsta paleolitiska (chelliska och acheuliska) kulturläm-
ningarna av t. ex. Penck förläggas till den andra mellanistiden
och av t. ex. R. R. Schmidt till den tredje eller sista mellan-
istiden, beror detta icke på oklarhet och oenighet beträffande de
olika kulturernas samtidighet med vissa grupper av värme- eller
köldälskande djur och halvtropiska eller halvarktiska växtlighets-
förhållanden. På den punkten är man ganska enig. Däremot
dela sig meningarna, då det blir fråga om att geologiskt tolka
växt- och djurvärldens såväl som kulturens förändringar.

R. R. Schmidt förklarar, att »de chelliska och acheuliska kul-
turernas tillhörighet till samma mellanistid lika litet kan veder-
läggas, som att den mousteriska och den yngre paleolitiska kul-
turen tillhöra den sista istiden och början av dennas slutskede».
I själva verket inskränker sig enigheten dock därtill, att de chel-
liska och acheuliska kulturskedena tillhöra en mellanistid, obe-
stämt vilken, samt att den mousteriska kulturen tillhör en istid,
likaledes obestämt vilken. Likaledes är man, vad den senare
paleolitiska tiden beträffar, enig om, att den aurignakiska kul-
turen faller i ett varmare och den magdaleniska i ett kallare
skede. Men frågan är, om det varmare aurignakiska skedet var
en verklig mellanistid eller blott en relativ värmeperiod inom en
istid (den sista).

Penck anser, att en ny mellanistid och en ny istid måste an-
tagas vara orsakerna till de klimatväxlingar och förändringar av
växter och djur samt människans kultur, som iakttagas efter

410
den mousteriska kulturperioden, d. v. s. efter den äldre paleoli-
tiska kulturens slut. För R. R. Schmidt stâr det däremot klart,
att vida lindrigare klimatväxlingar än de, som framkallas av nya
mellanistider och nya istider, kunna ha åstadkommit de för-
ändringar i Mellaneuropas växt- och djurliv och kultur, som
utmärka de yngre paleolitiska skedena (de aurignakiska, solutré-
iska, magdaleniska). Schmidt hänvisar till, att den sista (fjärde)
istiden (den s. k. Würm-istiden) i Alperna icke avslutas med en
jämn övergång till det varmare klimat, som i det stora hela ut-
märkt den geologiska nutiden (efteristiden). Dels uppvisar Würm-
istiden själv tvenne köldmaxima med en varmare mellantid (kal-
lad »Laufen-Schwankung»), och dels förekomma under övergången
till den geologiska nutiden ej mindre än trenne köldåterfall (be-
tecknade såsom »Bühl-Stadium», »Gschnitz-Stadium» och »Daun-
Stadium»); visserligen ej alltför svåra och av tilltagande lindrig-
het, men dock, enligt Schmidt, ansenliga nog för att förklara de
biologiska och kulturella företeelser, som tarva en förklaring.
Före dessa köldåterfall hade temperaturen stigit ansenligt under
en ganska lång tid (den s. k. »Achen-Schwankung»).

Den äldre paleolitiska tidens djurvärld kännetecknar Schmidt
såsom y>antiquus-îà\m?L med primigeniusn, vilket innebär före-
komsten av tvenne elefantarter, nämligen elephas antiquus och
elephas primigenius eller fornelefanten och urelefanten.

En ganska fullständig överblick överR. R. Schmidts periodicering
av särskilt det äldre paleolitiska kulturskedet (det chellisk-acheu-
lisk-mousteriska) ger den bifogade stora tabellen, som torde an-
vändas som vägledning för den följande framställningen i detta
och nästa kapitel.

De paleolitiska huvudperioderna beskrivas av Déchelette sum-
mariskt på följande sätt.

»Den chelliska eller tidiga paleolitiska perioden kan också kal-
las flodhästens, i det den kännetecknas av en värmeälskande
djurvärld och ett på samma gång varmt och fuktigt klimat. I
kulturellt avseende utmärker sig detta skede genom ett mandel-
formigt flintverktyg, som är tillslaget på båda sidor. Till den
chelliska perioden ansluter sig den acheuliska såsom en över-
gångstid, karaktäriserad av ett redan något svalare klimat och

411
De äldre (chelliska, acheuliska och mousteriska) paleolitiska kulturperi-

Istidsperiod	Geologiska lager	Människoras	Djurvärld	Kulturperioder  *	
Tredje mel- lanistiden eller  Riss-Würm- mellanis- tiden.	Äldre lössformation. Diluvialsand och diluvialgrus.	Neandertal-  rasen.	Yngre antiquusfauna med elephas antiqicus^ rhinoceros Mercki^ Hippopotamos major 0. s. v.	Förchellisk.	
				Tidig chellisk.	
				Högchellisk.	
			Den yngre primige- niusfaunan tillsammans med den yngre anti- quusfaunan. Dessutom equus cahallzcs^ sues scrofa ferus^ felis an- tiqua., felis spelaea o. s. v.	Tidig acheulisk.	
				Högacheulisk.	
				Senacheulisk.	
r  Fjärde is- tiden eller Würm- istiden.	Floddalarnas »låg- terrasser».  Den yngre lössfor- mationens bas. (Den äldre lössfor- mationens lerbild- ningszon.) Bostadsgrottornas lägre paleolitiska lager.	Neandertal-  rasen.	Den yngre primige- niu/sfaunan förhärskar.  Den arktiskt alpina djurvärlden framträder först i de två sista mousteriska perio- derna.	in.  2  0  o E  80	Combe- Capelle- kultur.
					Primitiv mouste- risk.
				Högmouste- risk.	
				Senmouste- risk.	

412
oderna enligt R. R. Schmidt, Die diluviale Vorzeit Deutschlands.

	Bearbetningssätt	Kulturens utbredning					
Verktygstyper		—0 C c	o  —”	c O 60 o M	— C C bo C  a	=  'c  co 0.  0.	c 1  O.  o  s  9  i  O
Primitiva skrap- och skärverktyg. Hand- kilens förstadier (blott delvis avslagen krusta).	Rå bearbetning.		+	+	+	+	
Första framträdande av den spetsiga, mandelformiga handkilen med tjock bas och oregelmässig egg. Dessutom skrap-, skär- och borrverktyg.	Grov, oregelmässig yt- behandling; grova av- slag.		+	4-	+	+	
Handkilens blomstring. Första fram- trädande av breda, ovala, platta handki- lar. Förbättrade skrap- o. skärverktyg.	Likmässigare ytbehand- ling genom stora av- slag.		+	+	+	+	
Breda, rundade former av handkilen förhärska. Små verktyg, lika med i föregående period.	Fin ytbehandling ge- nom små, fina avslag.	+	+	+	-1-		
Lätta, spetsigt ovala handkilar. Fint arbetade skrap- och skärverktyg.	Små, fina avslag; gra- derade.		+	+	+	+	
Små, smala, tunnspetsade handkilar m. fl. former.	Små, fina avslag; gra- derade.	+	+  +	-			+
Små, hjärtformiga handkilar m. m.	Handkilarna ofta ore- gelmässigt bearbetade. Småverktygen (spetsar) sorgfälligt tillslagna.						
Primitiva, rått tillslagna verktyg.	Grov bearbetning av yta och kant.	+	+	+	+		
Stora, symmetriskt formade, spetsiga handkilar förhärska.	Likmässig tillslagning av kanten. Förbättrad ytbehandling.		+	+	+		+
La-Quina-industrien.	De kupiga skraporna ha graderad finavslag- ning över större delen av ytan.	+	+	+	+	+	+

413
av en verktygstillverkning, som liknar den föregående periodens,
men uppvisar ett sorgfälligare utförande. Den mousteriska eller
mellersta paleolitiska perioden är mammutens skede. En köld-
älskande djurvärld anger nu, att temperaturen sjunkit och klima-
tet blivit kallt och fuktigt. De mousteriska flintverktygen äro
vanligen bearbetade blott på ena sidan.

»De solutréiska och magdaleniska perioderna äro tvenne ske-
den inom rentiden, d. v. s. inom den senare paleolitiska tiden.
En torr köld har nu följt på den fuktiga kylan. Från de kalla
trakterna nedstiga representanterna för steppfaunan såsom renen
och saiga-antilopen. Det hårda klimatet tvingar människan att
anstränga sin tankeförmåga för att tillförsäkra sig existensmedlen.
Därför börjar nu en synnerligen viktig tid i den primitiva män-
niskans utveckling. Från de chelliska och mousteriska perio-
derna ha vi nästan intet annat kulturdokument än den tillslagna
flintan. Under rentiden icke blott ökas människans verktygs-
utrustning plötsligt med en mångfald föremål av flinta, ben,
horn, utan även konstdriften vaknar nu hos grottmänniskorna
under inflytande av religiösa föreställningar. Sniderier och mål-
ningar uppstå, vilkas upptäckande utgör en av den modärna
arkeologiens mest oförutsedda och märkliga bragder.

»Som vi skola se, har man nyligen mellan de mousteriska
och solutréiska kulturlagren upptäckt en särskild kulturtyp, vil-
ken utgör inledningen till rentiden och benämnes den aurig-
nakiska. Såsom övergångsskede mellan äldre och yngre sten-
ålder måste, enligt E. Piettes forskningar, infogas den aziliska
perioden, med vilken den alluviala kvartärtiden eller geologiska
nutiden börjar.»

Jag bifogar Déchelettes ganska enkla synkronistiska tabell
över de geologiska och arkeologiska huvudperioderna.

För den på denna avgörande punkt mycket behövliga större
fullständighetens skull vill jag nu anföra, vad R. R. Schmidt
säger om förhållandet mellan de stora klimatväxlingarna och de
epokgörande kulturförändringarna under den paleolitiska tiden.

»Den för oss betydelsefullaste följden av istidens stora klima-
tiska växlingar är dessas inflytande på människans kroppsliga
och kulturella utveckling. De undersökningar över de geologiska

414
Uop[gU3]S ajpi^ U9Q

9
co
C
O

0

00

0.
e
O

E

o

O

ort
C
9
w

o

6
C

O

c
to

>
co

D

o

%
o

o

O
S
9

d

O

L.

O

C
©

U.
C
O
‘0

O
3
0

U.
C
O

3
s

00

C
ort

9

0

:O

83

83
>

ci
C

3
(

o
o

O

O
A

0)
C
O

C
O

O
Q.

3
>

3
C

c
N

()
b
O
o
O
N
u
«

e
D
o

c
M

bn
o
c
O
5

O

e
O
Q

E

rt

i.

on

O
o
O
80

e
O
Q

o

—

t)
C

O
o
C
D
‘O

=
Q.
O
U.
o

—
tn

8

0
3
O
>

8
8
To
2

0
o
2

O

C ‘

0 0
c •
rt

P

rt

e
O





avlagringarna, vilka givit oss klarhet om klimatväxlingarna, visa,
huru bosättningen rättat sig efter dessa senare, och vi erhålla
insikt i förhållandet mellan bosättningen i grottorna och i det
fria. I de kallare perioderna, såsom den mousteriska under den
sista istidens kallaste del och den magdaleniska under Bühl-
stadiet, förefinna vi blott sällan paleolitiska boplatser i det fria.
Den mousteriska perioden, såsom varande den kallaste, kan med
rätt betecknas som grottboningarnas blomstringstid. De aurig-
nakiska och solutréiska perioderna, med sitt visserligen ännu
kalla, men i jämförelse med den mousteriska tiden dock tempere-
rade klimat, uppvisa talrika bosättningar under fri himmel. Där-
emot föredraga magdalentidens människor, liksom den mouste-
riska tidens, att bo i grottor och hålor. Blott helt få boplatser
i det fria från magdalentiden äro kända.-----------------Från de

chelliska och acheuliska perioderna, vilka tillhöra en varmare
mellanistid, känna vi nästan endast friluftsboplatser — -— ■—.»

»Med den klimatförändring, som leder in i den sista istiden
och den mousteriska perioden, följer icke blott förändringar i
bosättningssystemet och levnadssättet, utan även i verktygstek-
niken. De äldre boplatserna under de chelliska och acheuliska
tiderna lågo på flodsträndernas terrasser med sina ofta mäktiga,
kiselrika grusbankar. Följaktligen var det möjligt att slösa med
flintmaterialet. Handkilsty.pen gynnades. Då grottorna uppsöktes
under den mousteriska tiden, blev det åtminstone i många trak-
ter nödvändigt att hushålla med de stora flintbollarna. Man
knappar in på tillverkningen av de stora flintverktygen. An-
vändningen av de avslagna flisorna blir nu viktigare. På detta
sätt leder den mousteriska perioden över till den yngre paleoli-
tiska tidens klingor och besläktade typer av flintverktyg.

»Den paleolitiska befolkningens sammanträngning i de trånga,
på grottor rika bergsdalarna framkallade icke blott en omgestalt-
ning och specialisering av verktygstekniken samt en social och
estetisk utveckling. Det tätare sammanboendet måste dessutom
leda till en varaktig förändring av befolkningens levnadssätt.
Ett rörligt jägar- och nomadliv efterträdde de tidigare paleoli-
tiska människornas bofasta tillvaro. Om de senare paleolitiska
folkens långa vandringar vittna bland annat fynden av snäckor,
som såsom smycken förts av den vandrande människan från
Västeuropa till vår världsdels inre trakter.

»Dessa olikheter mellan äldre och yngre paleolitisk kultur för-

27.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

417
klara å ena sidan, varför den tidigare paleolitiska handkilskultu-
ren frän mellanistiden är sä svagt representerad öster om Rhen
och i Östeuropa, samt å andra sidan varför de yngre paleoli-
tiska kulturerna äro så likmässigt utbredda från Spanien till djupt
in i Ryssland och t. o. m. över Tysklands, under sista istiden
föga inbjudande nejder.

»Såsom en förutsättning för denna, klimatväxlingarna följande
kulturutveckling ha vi dock att betrakta en kroppslig utveckling
hos människan. Den långskalliga urrasen, neandertalaren, iakt-
taga vi från den äldre diluvialtiden till in i sista istiden. Nean-
dertalaren är den gammalpaleolitiska kulturens bärare. Men
denna ras har icke förmått stiga upp till den högre kulturnivå,
som uppnåddes av den yngre paleolitiska tidens befolkning med
sin rika, av jägarlivet inspirerade konst och sina mångskiftande,
högt utvecklade begravningsformer. Hypotesen, att neandertal-
rasen var samtida med en högre, den nutida mänskligheten nära-
stående ras var grundad på felaktiga iakttagelser över avlag-
ringsförhållandena. Först i den sista mellanistiden, i den acheu-
liska perioden, iakttaga vi neandertaltypens begynnande vidare-
utveckling (i Krapina-fynden), vilken företrädesvis kommer till
uttryck i sista istiden hos den mousteriska kulturens bärare
(Spy-människan m. fi.). I den senare paleolitiska tiden, då den
sista istidens maximum är överståndet, möta vi för första gången
högre utvecklade människotyper, vilka kännetecknas genom fyn-
den i Crö-Magnon, Brünn, Combe-Capelle, och den senpaleoli-
tiska tidens sista typ, den från Ofnet. Här ha vi att göra med
de mellan- och nordeuropeiska rasernas första utvecklingsstadier
upp till en högre andlig nivå.»

418
DE TIDIGARE ARKEO-
LOGISKA PERIODERNA
INOM DEN ÄLDRE STEN-
ÅLDERN

ET ÄR NU PÅ SIN PLATS, ATT VI TAGA NÅGOT
närmare kännedom om de tidigare arkeologiska perio-
derna inom den mycket långvariga och oändligt betydelsefulla
äldre stenåldern. Redan detta tidigare paleolitiska huvudskede
rymmer ju, som vi redan sett, åtminstone tvenne långa världs-
åldrar med de mest djupgående förändringar av klimat och
övriga naturliga miljöförhållanden samt med en däremot sva-
rande stor omkastning av mänsklighetens, särskilt den europeiska
mänsklighetens levnadssätt och utveckling.

»Vi finna», säger Obermaier, »de första säkra industriella
bevisen för människans tillvaro i en mellanistid, nämligen-------
— — i den mellan tredje och fjärde istiden sig inskjutande tredje
mellanistiden. Man har kallat detta första kända kulturstadium
inom den tidigare delen av den äldre stenåldern för det ‘chel-
liska’ efter den klassiska fyndplatsen Chelles, en liten stad öster
om Paris i departementet Seine-et-Marne.»

Otto Hauser anser sig i Vézéredalen i Sydfrankrike ha upptäckt
en ännu äldre, säker kulturtyp, som han kallar förchellisk och,
tydligen i anslutning till Pencks uppfattning, anser ha tillhört
såväl första mellanistiden som andra istiden, under det han för-
menar, att Rutots yngsta eoliter äro hemma i första istiden.
Hauser räknar emellertid med endast omkring 200,000 år mellan
»nutiden» (2000 e. Kr.) och andra istidens början. Hans schema
över istidernas och de paleolitiska kulturperiodernas längd får
det utseende, som tabellen å sid. 416 utvisar. För översiktlighe-
tens skull har jag medtagit Hausers beräkningar av även de
övriga, yngre arkeologiska perioderna. Vissa egendomligheter
i denna senare del av schemat skola framdeles belysas.

419
Hauser förlägger således det chelliska kulturstadiet till den
andra mellanistiden, icke till den tredje som Obermaier. Och
han låter den andra mellanistiden börja för omkring 180,000 år
sedan samt vara i omkring 30,000 år. Med dessa, väl delvis
på något osäker vetenskaplig grund vilande beräkningar böra
jämföras Pencks, av arkeologer ofta anlitade beräkningar. För
honom börjar den andra mellanistiden omkring 270,000 år till-
baka i tiden från närvarande ögonblick räknat och räcker om-
kring 140,000 år.

Ett av A. G. Högbom angivet försök av Penck och Bayer
att parallellisera dennes istidsschema för Alpområdet och de pa-
leolitiska kulturperioderna har ungefär det utseende, som bifogade
tabell utvisar. Här har man fått plats för såväl den acheuliska
som den chelliska kulturen i Pencks långa andra mellanistid.
Fullständigt överensstämma Hausers och detta schema därutinnan,
att de båda förlägga den mousteriska kulturen till tredje istiden
och den solutréiska och magdaleniska till fjärde istiden. Hos
Penck kommer den chelliska kulturen visserligen något längre
bort i tiden än hos Hauser, men skillnaden är ej stor i anseende
till beräkningarnas mycket hypotetiska karaktär. Omkring
200,000 år före vår tid, i andra mellanistiden, ha vi enligt såväl
Hauser som Penck att räkna med den chelliska kulturens tillvaro.

*	*

*

Här må inskjutas några ord om de bland arkeologerna
brukliga benämningarna på den äldre stenålderns såväl som
den eolitiska tidens och delvis även den yngre stenålderns pe-
rioder.

Den ifrågavarande terminologien är för de arkeologiskt olärda
så obegriplig och avskräckande som möjligt. Icke nog med,
att man konsekvent fasthållit vid den museumsmässiga bekväm-
lighetsutvägen att uppkalla perioderna efter de orter, där typiska
fynd tillfälligtvis först gjordes. Dessa orter bära i de flesta fall
franska namn, som verka konstiga för icke-fransmän — Chelles,
Saint-Acheul, Le Moustier, La Micoque, Aurignac, Solutré, La
Madeleine o. s. v. Och till råga på olyckan har arkeologien i
alla språk bibehållit icke blott det franska ortnamnet, utan även
dettas franska adjektivform såsom namn på den åsyftade
arkeologiska perioden. På detta sätt ha vi i den germanska

420
litteraturen fått in sådana obegripliga monstruositeter som tag-
nien, kentien, strépyien, chelléen, acheuléen, moustérien, aurig-
nacien, solutréen, magdalénien, tardénoisien o. s. v. för väldiga
huvudskeden i mänsklighetens urtida utvecklingshistoria.

Om den vetenskapliga terminologien i detta fall vore blott
en skråangelägenhet, kunde ett sådant, otroligt »lärt» och hem-
lighetsfullt namnsystem ju passera oanmärkt. Men nu gäller det
ett ämne av allra djupaste allmänintresse; och därför är också
kravet på en lättfattlig, saken klart karaktäriserande terminologi
ofrånkomligt. Till en början kunna ju åtminstone de franska
adjektivformerna av germaner ersättas med germanska, så att
t. ex. vi svenskar få den äran att mera allmänbegripligt tala om
chellisk kultur eller mousterisk verktygstyp eller aurignakisk
teknik i stället för att upprepa de intetsägande orden »chelléen»,
»moustérien», »aurignacien». Men man bör naturligtvis skynd-
samligen gå ett steg längre och giva de ifrågavarande kultur-
perioderna namn, som angiva typiska och särskiljande drag
hos dem.

Härvid erbjuda sig dels klimat- och geologiförhållanden, dels
teknikens utvecklingsstadier, dels eventuellt geografiska sprid-
ningsförhållanden och rasskiljaktigheter. Om t. ex. den »chel-
liska» kulturperioden tillhör en halvtropisk mellanistid och sanno-
likt den andra mellanistiden samt tekniskt kännetecknas av den
äldsta grovslagna handkilen och uppbäres av en äldre gren av
neandertalrasen, så bör det finnas möjligheter att finna benäm-
ningar, som enkelt och klart utsäga något av allt detta bety-
delsefulla; under det att uttrycken »chellisk» eller »chelléen»
utsäga rakt ingenting mer än beteckningen »i» eller »A» eller
»NN» skulle göra, d. v. s. ingenting alls begripligt för den utan-
förstående, och för fackmannen blott det »nummer» eller »sig-
nalement», som han lärt sig utantill såsom del av sin vetenskaps
speciella teckenspråk. Om kemisten envisades att för »vatten»
icke vidkännas något annat namn än »väteoxid» eller för »kok-
salt» endast »natriumklorid», hade vi i vissa fall någon motsva-
righet till det franska namnskicket för den äldre stenåldern.

Den nordiska arkeologien har hållit sig tämligen fri från det
egendomliga franska systemet för konstruerandet av arkeologiska
period- och typbeteckningar, i det den vanligen givit utveck-
lingsskedet namn efter dess mest karaktäristiska tekniska faktum
— så t. ex. då vi tala om vår döstid, vår gånggriftstid, vår

421
O
o
o

80
c

o
o
o

o

o
o
o

O

o
o
O.
o

o
o
o
o

O
c
o
o

O
o
o

o
O
o
o

o
o
o

o
o
o
o

O
C
o(d

1
C
o

o
o

©
o

o
o
o

O,
S
S
&

O
60
c

C
O
©

o
o
ce

co
C
60

d
N
t.

o
o
O.
o
CO)

O
o

O

O

E
M
300

o
o
o

g
o

en
e
Co

o
o
o

o

o
o
o
o

o
o
o
o

CA
M
0
s
O

A.

ce
s

o
o
o
o

E
©

«

co
s

«
E
O
r
0
0.
0.
C

O
2

o
O
o
o
co.

N

o
o
o
o

O
E

b.
S
S
€

o O

O, "

2 1
s
O |

£ 5
D
80

:©
T
hällkistetid och avstått ifrån
att uppkalla stora, universella
kulturtyper och kulturperio-
der efter namnen på nutida
gårdar, byar och köpingar i
konungariket Sverige. Men
vi ha ju i vårt land intet att
göra med de många och långa
urtidsperioder, som tillhöra
tiderna före inlandsisens slut-
liga avsmältning mellan Nord-
tyskland och Norrland. Den
fått utifrån, alldenstund saken,
vårt land främmande.

FIG. 77. CHELLISKA HANDKILAR.

Efter G. Backman, Människans förhistoria.

paleolitiska terminologien ha vi
de paleolitiska kulturerna, äro för

Vad det nu, rent sakligt, närmast gäller är att iakttaga grund-
dragen av den äldre paleolitiska kulturens utvecklingsgång.
Denna är i huvudsak känd som ett fortskridande av flinttek-
niken genom trenne stora utvecklingsstadier, benämnda det chel-
liska, det acheuliska och det mousteriska, eller tydligare den
grovslagna handkilens, den äldsta relativt Anslagna, tunna flint-
klingans och den äldsta grottboningskulturens tid. Geologiskt
är det fråga om en mellanistid och en istid; möjligen den andra
mellanistiden och den tredje istiden. Klimatiskt börja vi med
halvtropiska förhållanden och en däremot svarande växt- och
djurvärld och sluta med kölden och livstorftigheten mer eller
mindre i närhet av kanterna till de tvenne enorma istäckena,
det nordliga, skandinaviska och det sydliga, alpina. Vad rasen
beträffar, torde det vara samma primitiva människa, som vi ha
att göra med under de kanske tvenne hela århundratusen, vilka
denna äldre del av den äldre stenåldern omfattar.

»Den chelliska människans verktygsutrustning eller industri
var föga formrik och mycket primitiv», skriver Obermaier. »Om
vi ock måste förutsätta, att hon ägde verktyg och vapen av
trä, d. v. s. käppar, klubbor o. dyl., som av naturliga skäl spår-
löst försvunnit, så är det dock visst, att hon ännu icke förstod
att bearbeta djurben, horn eller elfenben. Vi äga av chelletidens
människa blott rätt tillslagna handkilar och några andra, täm-

423
ligen formlösa verktyg av flinta, ur vilken torftiga begynnelse
likväl de kommande tidernas kultur långsamt, men i stadigt
uppstigande linje utvecklade sig.»

Chelletiden var varm, vintrarna milda, klimatet något fuktigt;
skogsvegetationen sydländskt yppig- Människan levde då i
Frankrike omgiven av flodhäst och fornelefant, Mercks noshör-
ning, den sabeltandade tigern, hjort, häst och bison. I Små
horder genomströvade människorna skogarna, letande efter allt
lättåtkomligt ätbart och kanske understundom fällande större djur,
väl mest med tillhjälp av fallgropar och snaror. Elden var redan
i bruk för matberedning och som skydd nattetid mot farliga rov-
djur. Något husdjur fanns ej. Icke ens hunden hade börjat
ansluta sig till människan.

Floddalarna voro särskilt omtyckta. Där fanns icke blott det
för människor och djur lika livsviktiga vattnet att tillgå, utan
även fisk och andra vattendjur. På flodstränderna lågo dessutom
hopar av flintbollar, det bekväma materialet för framställandet
av periodens stenverktyg, bland vilka vi främst uppmärksamma
chelletidens standard av verktyg och vapen i ett, den stundom
spetsigare och mer skarpkantade, stundom trubbigare handkilen,
ett mycket variabelt universalinstrument, som i kommande tider
blev stamfader för olika grenar av mer specialiserade verktyg
och vapen. Den arkeologiska benämningen »handkil» eller »hand-
vigg» skall ange, att verktyget sannolikt i allmänhet användes
utan skaft, således genom att omedelbart hållas i handen. För
denna uppfattnings riktighet talar den i regel tjocka, klumpiga
och i ena ändan rundade formen samt den ofta rätt ansenliga
storleken och tyngden. Exemplar på 20 cm. längd och 500 g.
vikt äro ej sällsynta. Den alltid mycket grovt och ganska ore-
gelmässigt tillslagna chelliska handkilen måste ju för övrigt upp-
fattas såsom en ej allt för avlägsen avkomling av det ännu pri-
mitivare verktyg, vilket bestod uti blott en passande stor och
lämpligt naturformad sten, vilken upptogs från marken och utan
bearbetning fick tjäna att förstärka människohandens slagkraft,
då denna behövdes för trädgrenars avslående, för födans bere-
dande, jaktbytets dödande eller i strid mot medmänniskor.

Obermaier skiljer mellan en tidigare, primitivare och en se-
nare och mognare, »egentlig» chellisk industri, men anser, att
tidsavståndet mellan dem »ej kan vara allt för stort», då de
»övergå i varandra och förekomma i samma geologiska avlag-

424
ring». Det förefaller som denna ti-
digare chelliska kulturs »småfor-
mer» stundom ganska mycket lik-
nade de så starkt omtvistade eolit-
erna vad beträffar den allmänna
formlösheten och den helt obetyd-
liga bearbetningen, vilken senare
Obermaier dock i detta fall, då ju
fynden förekomma i nära samman-
hang med äkta chelliska typer, alls
icke betvivlar vara verklig, d. v. s.
av människan avsiktligt åstadkom-
men. » Stenknackaren var ännu i
högsta grad avhängig av de till-
fälliga former, som uppstodo genom
en rå slagteknik. Han förmådde
ännu icke framkalla några be-
stämda grundformer.» Här ha vi,

FIG. 78. SMÄRRE CHELLISKA
FLINTVERKTYG.

Efter H. Obermaier, Der Mensch
der Vorzeit.

i de tidigare chelliska sten-

verktygen, »urmänniskans äldsta hittills kända stenverktygsutrust-

ning».

I den franska fyndorten Saint-Acheul vid Amiens såväl som
i Chelles och annorstädes vila geologiska och arkeologiska lager
av en väsentligt avvikande typ omedelbart ovanpå dem, som
innehålla den chelliska periodens dokumenter. Dessa närmast
högre och yngre avlagringar inom den äldre stenåldern benäm-
nas de acheuliska. Vad de i dem funna flintverktygens former
och framställningssätt beträffar, är det fråga om ett långsamt
men otvetydigt fortskridande från den chelliska teknikens primi-
tiva stadium till ett väsentligt högre.

Att vi här ha att göra med ett stort nytt skede i mänsklig-
hetens historia bevisas redan av växt- och djurvärldens mycket
djupgående förändringar. De värmeälskande arterna försvinna
nu från Mellaneuropa under en övergångstid med allt mer sval-
nande klimat. Fornelefanten, ett tropiskt djur, ersättes slutligen
med en halvt arktisk anförvant, mammuten, den värmekära
Merckska noshörningen med en sibirisk släkting. Uppstod och
blomstrade den chelliska kulturen tydligen under en lång, fro-

425
dig värmeperiod mellan tvenne istider — sannolikt istidens
andra värmeperiod, mellan den andra och den tredje istiden ■—
så är det icke mindre klart, att den acheuliska odlingen leder
oss fram till slutet av denna värmetid och in på gränsen till
eller ett stycke in uti en ny istid, enligt Penck den tredje, även
Riss-istiden kallad (Obermaier anser det vara fråga om den fjärde
istiden, Würm-istiden). Klimat och naturliv få slutligen de för
steppen, med dess skarpa växlingar mellan sommarhetta och
vinterköld, utmärkande dragen. Hästen blir nu människans
främsta jaktbyte under ett långt skede.

Denna klimatförsämring hindrade uppenbarligen icke män-
niskans andliga utveckling. Densamma fortskrider till dess uti
den acheuliska periodens yngre skede en verktygsform framträ-
der, som lämnat långt bakom sig allt vad den chelliska tiden
förmått frambringa. Detta är den yngsta acheuliska »handki-
len», som genom en redan högt uppdriven slagteknik blivit så
tunn, spetsig och skarpkantad, att den nu snarare måste kallas
för en dolk eller kniv. Att den ej sällan ända till bräcklighet
tunnarbetade flintklingan stundom varit skaftad — som yxa,
dolkyxa, dolksvärd eller spjut — är väl icke uteslutet.

Den efter byn La Micoque i Vézéredalen (Sydfrankrike) upp-
kallade kulturformen betraktas av Obermaier som en avart inom
den acheuliska odlingen, under det att Hauser förlägger den till
en senare period och låter den bilda en övergång mellan de
mousteriska och aurignakiska perioderna, således mellan äldre och
yngre paleolitisk tid över huvud.

*	*

*

Under det att den yngre acheuliska kulturen tydligen allt mer
närmar sig en köldperiod, är det intet tvivel underkastat, att
arkeologernas nästa stora, allmänt erkända kulturskede helt till-
hör en istid med alla dess bistra levnadsförhållanden för växter,
djur och människor. Enligt Penck och Hauser äro vi nu inne
i den tredje, enligt Obermaier i den fjärde istiden och därmed
uti en av den europeiska mänsklighetens grottperioder.

Livet ute i det fria, på prärier och stepper, vid vattendragen,
på kanten av urskogen, invid bergväggarna är den primitiva
människans privilegium uti ett varmt klimat. Hon kan nattetid
och vid oväder nöja sig med det primitiva skydd, som klipp-

426
utsprång, snår och
skuggrika trän eller
enkla vindskärmar
eller provisoriskaris-
hyddor förmå skän-
ka, då lägerelden
dessutom vid behov
värmer eller håller
undan rovdjuren.
Att krypa in i skyd-
dande hålor synes

FIG. 79. ACHEULISKT FLINTREDSKAP.

Bilden visar en handkil och det antagliga, greppet vid
dess användning. Efter G. Backman, Människans för-
historia.

människan under dessa gynnsamma klimatförhållanden haft gan-
ska litet smak för. Hon börjar som friluftsvarelse, för att först
under trycket av en oförutsebar, oundkomlig klimatrevolution låta
sig drivas in i mörkret under ett skyddande klipptak, mellan
trygga bergväggar. Har hon redan i bättre tider hållit till uti
floddalar, där lodräta klippväggar erbjudit vindskydd på ena si-
dan eller utspringande klipptak skänkt henne trevnad, skall hon
nu, då vintern blir kall, snörik och lång, börja finna bergväggar-
nas djupare hålor och grottor tilltalande, i den mån de erbjuda
ett eljest ej åtkomligt, någorlunda effektivt värn mot köld och
väta, storm och snö.

Visserligen finns det grottor, som äro alldeles obeboeliga på
grund av sin starka fukt- och vattenrikedom på golvet, i taket,
på väggarna, och i många grottors historia ha torra och våta
perioder växlat. De sjukliga förändringar, som då och då iakt-
tagits på fossila så väl människo- som djurben i urtida grott-
avlagringar intyga också, att grottor långvarigt bebotts, trots
de ohälsosamma verkningarna av vätan på de inre bergväggarna.
Det finns ju dock ej anledning att tro, att den kroppsligt grövre
och själsligt mindre utvecklade människan för 100,000 år sedan
var mera nogräknad i bostadsavseende än de millioner av den
vida högre utvecklade nutida mänskligheten, vilka, såsom »vil-
dar» eller civiliserade, alltjämt bebo fuktdrypande, mörka och
även i många andra avseenden högeligen osunda bostäder —
delvis t. o. m. alltjämt av grottans eller jordhålans art.

Relativt torra grottor funnos säkerligen här och där under
långa skeden. Med ständigt brinnande eldar kunde även en fuk-
tig håla bli dräglig nog. Att röken skulle avsevärt stört trev-

427
naden är icke att antaga, då den bevisligen icke gjort det uti
en mycket senare mänsklighets mycket mindre rymliga bostä-
der. I det inre av hålor, som sträcka sig mer än 20 eller 30
meter in i ett berg, råder även den kallaste och längsta vinter
samma milda temperatur, som knappt gör en eld nödvändig för
annat än matlagning.

Att rovdjur — bland andra grottlejon, grotthyena och grott-
björn — i massor bebodde grottorna före och under människans
grott-tid är bevisat. Åldriga björnar, lejon, hyenor kröpo undan
i de välkända bergshålorna för att ostörda lykta sina dagar. Hela
lager av självdöda rovdjurs fossila ben täcka golven i många
gamla grottor. Stundom omväxla sådana benlager med män-
niskans efterlämnade kulturlager. Det är sålunda tydligt, att den
äldre stenålderns människor i Mellaneuropa och Sydeuropa ofta
måste erövra sina grottboningar från dessas äldre invånare, vilka
tillhörde den tidens mest fruktansvärda rovdjur, samt att det var
nödvändigt även att stadigt försvara grottbostäderna mot dessa.
Så snart människan avlägsnade sig varaktigt, tog rovdjursvärl-
den sina mörka tillhåll åter i besittning.

De talrikaste europeiska grottorna finna vi i Karpaterna, i
Alperna och Apenninerna, i de tyska, schweiziska och franska
Jurabergen och kritformationerna samt i åtskilliga belgiska och
västtyska floddalar och bergstrakter. Särdeles viktiga för vår
kännedom om de äldsta, paleolitiska grottmänniskorna och deras
kultur äro en del bergshålor i departementet Dordogne i Syd-
frankrike. Här har en liten i bergväggen inklämd ort på några
få hus, Le Moustier uti Vézéredalen, fått giva sitt namn åt det
märkvärdiga mänskliga utvecklingsskede, det »mousteriska»,
varom nu är fråga och som måhända omfattat ett halvt århundra-
tusen eller ej mindre än omkring halvtannat tusen släktled.

I tekniskt avseende kännetecknas den mousteriska kulturen
icke genom någon vidare utveckling av den urgamla chelliska
flinthandkilen, som ju dessutom redan i den yngre acheuliska
tiden nått sin högsta förfining. Handkilens form och tillhugg-
ning blir, tvärtom, så tydligt försummad eller förråad i den
mousteriska perioden, att det med stöd av detta märke ensamt
vore svårt att tro den mousteriska kulturen vara yngre än den

428
acheuliska. Någon med
den hemska klimatförsäm-
ringen sammanhängande
tillbakagång av kulturen
i vissa avseenden ägde
kanske rum, men icke dess-
mindre också åtskilliga
betydelsefulla framsteg. I
detta avseende äro på det

FIG. 80. MOUSTERISKT FLINTVERKTYG.

Efter G. Backman, Människans förhistoria.

tekniska området att betrakta de nu allt talrikare och sorgfälli-
gare utförda s. k. »småformerna» av flintverktyg —- skrapor,
prylar, knivklingor, sågblad, spetsar för kast- och stötvapen

o. s. v.

Den mousteriska människan — en äkta neandertalare i Frank-
rike för 100,000 år sedan eller mer — levde alltjämt såsom
fiskare, jägare och samlare uteslutande på naturens fria gåvor,
ehuru dessa nu, under en lång istid, blevo avsevärt torftigare än
de varit förut under närmast föregående varma skede. De mou-
steriska kulturlagren i och omedelbart utanför eller omkring pe-
riodens bostadsgrottor innehålla, förutom de karaktäristiska sten-
verktygen, massor av allehanda djurlämningar, främst ben av
vildhästen, bisonoxen, uroxen och renen samt i andra rummet
av myskoxen, gemsen, stenbocken, hjorten. Icke heller »stor-
vilt» av det mest imponerande slag saknas. Den mousteriske
neandertalaren i Frankrike möttes på sina strövtåg av sådana
giganter som mammuten, den sibiriska noshörningen och jätte-
hjorten och hade väl ständigt den väldiga grottbjörnen till granne.
De fossila måltidsresterna på bostadsgrottornas golv synas visa,
att även dessa den dåtida djurvärldens aristokrater kunde falla
offer för den sluge och påpasslige tvåbente jägaren.

Att det bakom neandertalarens låga, valkiga panna rymdes
möjligheter för ett gryende mänskligt tankeliv bevisas icke blott
av stenverktygens många ändamålsenliga och genom skicklig
bearbetning vunna former, utan även av åtskilligt annat. Så t. ex.
utgöra de i grottorna funna, från människornas måltider härrö-
rande djurbenen vanligen, särskilt då det gäller större djur, ett
alldeles bestämt urval av vissa kroppsdelar, vilkas matnyttighet
eller läckerhet skattades högst. De kulinariskt missaktade kropps-
delarnas ben saknas regelmässigt. Man styckade det nedlagda
villebrådet redan ute på jaktplatsen för att spara arbete vid hem-

429
forslingen, och man lämnade kvar de mindre köttiga och märg-
rika partierna. Tydligen var märgen högt skattad. De stora
»märgpiporna» äro i regel sprängda på längden genom slag med
stenverktyg. Under en istids långa och kalla vintrar måste ju
också behovet av fet föda ha varit stort; varförutom djurens fett,
hjärna och märg nog också voro värdefulla såsom toalettmedel
•— för ingnidning av huden.

Otvivelaktigt sammanhänger de mousteriska grottornas rike-
dom på kulturdokumenter med de goda neandertalarnas älsk-
värda likgiltighet för vad vi kalla snygghet inomhus. Hade den
tidens husmödrar varit lika noga som nutidens med att åtmins-
tone en gång varje vecka eller månad grundligt rensa stugans
golv från samlat skräp — avgnagda ben, förkolnade eldbränder,
skärvor efter stenarbetet, förbrukade och bortkastade verktyg
och vapen o. s. v. — skulle vi icke nu haft att tillgå dessa för-
vånande rikhaltiga och vältaliga kulturlager, vilka skikt efter
skikt otvetydigt vittna om, hur en viss grotta under längre eller
kortare perioder varit bebodd århundrade efter århundrade, år-
tusen efter årtusen, långt innan någon primitiv förtrupp av den
»historiskt» och etnologiskt kända mänskligheten infann sig i det
nuvarande Frankrike, den klassiska skådeplatsen för många av
antikens, medeltidens och nutidens mest epokgörande samman-
drabbningar mellan folken.

* * *

Det allra märkligaste med de mousteriska grottfynden är dock,
att man uti omedelbart sammanhang med dem, d. v. s. framför
en bostadsgrottas ingång eller inne i dennas golv, funnit fossila
ben av människan själv. Hit hör sålunda O. Hausers, i det före-
gående omtalade fynd 1908 av en neandertalynglings skelett
framför den »lägre» grottan i Le Moustier. Samma år upptäckte
fransmännen Bouyssonie och Bardon i La Chapelle-aux-Saints i
Sydfrankrike skelettet av en medelålders man av neandertalras
uti en sänka i golvet av en på mousteriska lämningar av alla
slag synnerligen rik grotta. Detta, liksom Hausers fynd, är av
de främsta arkeologiska och geologiska auktoriteter på det kraf-
tigaste vitsordat såsom absolut övertygande. De vid upptäckten
ostörda avlagringsförhållandena lämna intet tvivel övrigt om

430
FIG. 81. MOUSTERISKA FLINTVERKTYG.

Efter O. Hauser, Människan för 100,000 âr sedan.

1

7

Bhdun



skeletternas tillhörighet till samma period som djurlämningarna,
flintsakerna och de geologiska skikten omkring desamma.

Ytterligare märkligt är, att det i båda fallen sannolikt är fråga
om lik, som med avsikt och omsorg blivit begravda av mer
eller mindre uppriktigt sörjande efterlevande. Härom synes vittna
i åtminstone ena fallet skelettets tydliga sovställning (på ena si-
dan med uppdragna ben och armar) samt lägrets tillredning för-
medelst flata stenar såsom ett slags säng. Dessutom förekom i
båda fynden en rik utrustning av liken med verktyg och vapen
och mat samt t. o. m. toalettsaker (prydnader och tatuerings-
eller sminkmedel).

Här, i detta primitiva gravskick från en avlägsen istid, ha vi
ett rent själsligt dokument, lika väl som uti flintteknikens for-
mer och arbetsmetoder och i urvalet av hemsläpade djurdelar.
Liksom vi av flintklingorna, flintskraporna och flintprylarna måste
sluta oss till en med vår egen besläktad teknisk tankeförmåga
och händighet hos deras tillverkare, så kunna vi ej undgå att
av det i sovställning bäddade liket med sina vapen, verktyg,
smycken och födoförråder draga vissa slutsatser om de urtida
begravningsförrättarnes tankar och avsikter.

Med en sådan behandling av ett lik är det näppeligen för-

431
enligt, att de efterlevande betrakta den döda människan såsom
intet annat än en död djurkropp, vilken antingen är matnyttig
eller bör skaffas å sido såsom besvärlig eller skräpande. Vad
man nu än tänkte om de döda djuren, så är det mycket sanno-
likt, att man icke ansåg den döda människans tillvaro, d. v. s.
hennes liv och behov av vapen, verktyg, föda, smycken, vara
alldeles slut, då hon dog. Liket synes ej ha behandlats såsom
oåterkalleligen dött, ej såsom en klump ohjälpligt livlös materia,
utan snarare såsom en levande människa, vilken somnat. Icke
somnat på det bland levande vanliga sättet, visserligen. Men
väl dock icke oåterkalleligen förlorat förmågan att leva, att
handskas med vapen och verktyg och att njuta av livets goda.

*

Möjligen är dock denna, inom vetenskapen vanligaste före-
ställning om den mer eller mindre klart religiösa motiveringen
för en sådan urtida begravning, som vi påträffat i Le Moustiers
och Saint-Chapelles istidsgrottor, allt för komplicerad. En klart
utpräglad tro på ett liv efter detta behöver i varje fall alls icke
ha förelegat hos den mousteriska människan — lika litet som
en sådan tro alltid kan förutsättas hos de lägsta nu levande
människoraserna. Det är alldeles nog att hos den primitivaste
människan förutsätta en viss, fundamental oklarhet eller osä-
kerhet beträffande skillnaden mellan ett levande och ett livlöst
föremål, mellan liv och död.

Denna dunkla och starka känsla av osäkerhet om vad som
egentligen inträffat, då en människa dör, måste vara synner-
ligen mäktig, då det är fråga om en blodsförvant och välkänd
kamrat uti livets fröjder och sorger. Enligt tröghetens lag, som
till en viss grad behärskar även själslivet, vägra de efterlevan-
des känsla och fantasi att omedelbart efter dödsfallet erkänna
döden (förvandlingen från levande till livlös) såsom ett fullt av-
slutat och orubbligt faktum. Vid liket fasthänger de efter-
levandes känsla av, att en människa behöver vapen, verktyg,
föda, prydnader. Och man är ej säker på, att den nyss i gott
eller ont så verksamma medmänniskan icke kan fortsätta att
verka gott eller ont, åtminstone någon tid efter döden. Bäst
är således att behandla liket i överensstämmelse med dessa möj-
ligheter eller sannolikheter — för att ej bli föremål för den dödes

432
berättigade vrede och hämnd, så länge han ännu finns i när-
heten, ännu kan »gå igen».

Förstärkas måste dessa föreställningar genom den primitiva •
människans allmänna benägenhet att filosofera utefter rakt mot-
satt linje mot den moderne, naturvetenskaplige materialisten. Då
denne senare tror sig till punkt och pricka veta, vad »materia»,
det livlösa är för något, och tror sig kunna »förklara» livet så-
som en högre komplicering av livlös eller materiell tillvaro, be-
härskas den primitiva människans tankeliv av den motsatta grund-
tendensen. Man är själv ett levande väsen — ett föremål som

känner,
liv mer
ett djur
ett träd

begär, strävar, handlar, tänker — följaktligen finns det
eller mindre överallt, i alla föremål, alla kroppar. Då
eller en människa rör på sig och då en sten rullar eller
svänger sina grenar, är det i grunden samma sak, närn-

ligen en av livsvilja framkallad rörelse, en rörelse med begär,
strävan, tanke bakom.

Huruvida någon av dessa tolkningar av den mousteriske nean-
dertalarens gravskick är den rätta eller ej kan i detta samman-
hang vara tämligen likgiltigt, liksom frågan svårligen låter sig
någonsin fullt säkert avgöras. Vad det kommer an på är blott,
att här obestridligen någon rent mänsklig uppfattning av just
döden och livet föreligger ojävigt dokumenterad redan för en
mänsklighet, som levde då ett istäcke höljde hela norra Europa
och nu för länge sedan fullständigt utdöda arter av elefanter,
noshörningar, hjortar, oxdjur och rovdjur höllo till i mellersta
och södra Europa.

28.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

433
DE ÄLDRE PALEOLITISKA

KULTURSTADIERNAS GEO-
GRAFISKA UTBREDNING

DE ÄLDRE PALEOLITISKA ELLERCHELLISK-
acheulisk-mousteriska kulturstadierna ha vi såtillvida först
studerat i Frankrike, emedan de där äro starkt och typiskt repre-
senterade samt blivit relativt noga utforskade. Ett spörsmål av
största intresse blir dä nödvändigtvis det, huruvida alldeles samma
kulturutveckling — från den grova chelliska handkilen fram till
de olika slagen av mousteriska småverktyg i flinta — kan på-
visas även i andra länder, med eller utan dessa stora förändringar
av klimat och djurvärld, från den chelliska tidens halvt tropiska
till den mousteriska periodens nästan arktiska förhållanden, som
kännetecknade förloppet i Frankrike.

Svaret på denna fråga är, att spår av de ifrågavarande äldre
paleolitiska kulturskedena existera i alla världsdelar, men att de
ingalunda överallt varit samtida uti den absoluta kronologiens
mening. Det har ju till helt nyligen funnits och finnes ännu
»vilda» folk, som leva i en äldre stenålder och i sin verktygs-
och vapentekniks chelliska eller mousteriska utvecklingsstadier,
ja i vissa fall på en obestridligen ännu äldre och primitivare
nivå än den tidigaste äldre stenålderns, d. v. s. på ett förpaleo-
litiskt eller eolitiskt stadium av teknikens historia.

Blicka vi först omkring oss uti Europa, kunna vi där konsta-
tera en ansenlig, ehuru ingalunda jämn utbredning av chellisk-
mousteriska kulturer under en varm mellanistid och därpå föl-
jande kall istid. I många trakter av västra, södra och östra
Asien äro alldeles samma kulturformer från samma geologiska
skeden påvisbara. Detta gäller även Nordafrika, ehuru vi här
befinna oss så långt från de stora istidsglaciärerna och på samma
gång så nära ekvatorn, att klimatförhållandena under istiden blott

434
svagt återspegla de väldiga naturrevolutionerna uppe i Europa och
i vissa delar av Asien. I Nordamerika, där nedisningen var ännu
väldigare än i Europa, finnas spår av så väl en typisk istids-
fauna som av en samtidig, typisk istids- och föristidskultur.
Men å andra sidan förvirras läget i Amerika något därigenom,
att där flerstädes, liksom även över huvud i Australien, stenål-
dern fortsatte ända till helt nyligen, då européerna kommo och
revolutionerade alla inhemska kulturförhållanden. Detsamma gäl-
ler ju om vissa delar av Afrika och Asien.

Vända vi nu blicken först till Europa utanför Frankrike,
är naturligtvis att beakta, att några spår av människans till-
varo under en viss istid ej kunna förefinnas uti länder, som
under samma istid voro täckta av inlandsisen. Dessutom är
det ytterst sannolikt, att nedisningen bortsopat spåren av den
mänskliga odling, som existerat på det geografiska området
i fråga före ifrågavarande nedisning, eventuellt under en lång
och varm föregående mellanistid. Man lär ännu känna blott ett
fåtal undantag från denna senare regel; i det att istäcket på
t. ex. några ställen i mellersta Tyskland skonat rester av en
kultur, som tillhör det närmast tidigare mellanskedet mellan tvenne
nedisningar. Då vi erinra oss, att den största nedisningen i
Europa betäckte hela Skandinavien och största delen av Ryssland
samt Nordtyskland till Thüringerwald, England ned till Thames,
hela norra Belgien och dessutom det närvarande Alpgebitet
och dess gränstrakter samt flera andra bergsområden, är det ju
självklart, att de europeiska nejder, där vi få hoppas att finna
lämningar av äldre paleolitisk kultur, kunna vara att söka endast
i de återstående mellan- och sydeuropeiska länderna eller land-
bitarna.

Från Nordfrankrike kan den bergiga, vallonska delen av Bel-
gien varken geografiskt eller arkeologiskt särskiljas. De bel-
giska arkeologernas forskningar ha också till fullo bestyrkt över-
ensstämmelsen mellan så väl de eolitiska som de äldre paleoli-
tiska förhållandena på båda sidor om den nutida fransk-belgiska
gränsen. Bland gammalpaleolitiska belgiska kulturorter är grot-
tan vid Spy ryktbarast, tack vare fyndet därstädes av de i det
föregående omnämnda människoskeletterna av neandertaltyp. Lik-

435
som i Sydfrankrike ha vi här sannolikt att göra med verkliga,
sorgfälligt tillredda gravar från vårt släktes urtid.

I Tyskland är byn Taubach nära Weimar en klassisk fynd-
ort för äldsta paleolitiska kulturformer och har sedan 1876 varit
föremål för talrika forskares undersökningar. Av mänskliga skelett-
rester har mycket litet upptäckts, men den allra tidigaste chelliska
kulturen synes vara representerad genom en del primitiva flint-
verktyg. Djurvärlden är densamma som i Sydfrankrike och
uppvisar samma förändringar från varma till kalla typer, under
det kulturens utveckling fortskrider från det chelliska till det
mousteriska stadiet. Bland övriga gammalpaleolitiska fyndplat-
ser i Tyskland äro Ehringsdorf (likaledes vid Weimar), Hundis-
burg (vid Magdeburg), Vöklinshofen (vid Kolmar), Achenheim
(vid Strassburg) och Sirgenstein i Wurtemberg särskilt att nämna.

Det skulle leda oss för mycket in i enskildheter att diskutera
de olika gammalpaleolitiska kulturformernas utbredning i Tysk-
land. R. R. Schmidts klassiska arbete, Die diluviale Vorzeit
Deutschlands, bör studeras av den, som närmare intresserar sig
för denna del av ämnet. Tydligen är den äldsta gammalpaleo-
litiska kulturen blott sparsamt representerad väster om Rhen.
Schmidt säger t. o. m. på ett ställe, att »den gammalpaleoli-
tiska utvecklingens första länk, den chelliska kulturen, hittills
icke kunnat påvisas på tyskt område». Han anser de äldsta
paleolitiska lämningarna i Tyskland tillhöra en tidig form av den
acheuliska kulturen.

Det äldsta mänskliga dokumentet från Tyskland synes hittills
vara den fossila människokäken från Mauer vid Heidelberg. Och
den är enligt Schmidt ofantligt mycket äldre än den äldsta paleo-
litiska kulturen. Den hänföres stundom av Schmidt helt obe-
stämt till »äldre diluvium». Han anser dock tydligen, att Heidel-
berg-människan tillhör den andra mellanistiden, till vars karak-
täristiska värmeälskande djurvärld i Europa fornelefanten och den
etruskiska noshörningen räknas. '

Från den andra mellanistidens heidelbergare och ända fram till
den acheuliska kulturen, i övergångsperioden mellan den tredje
mellanistiden och den fjärde istiden, skulle då uti Tysklands
arkeologiska dokumenter föreligga en lucka — om man frånser
e olitern a.

436
Bland österrikiska fyndorter står Krapina i Kroatien främst
och är över huvud en av de märkvärdigaste hittills kända. En
vid en bäck belägen bergshåla har här visat sig utomordentligt
rik på så väl mänskliga skelettdelar som gammalpaleolitiska verk-
tyg och de för kulturskedet i Europa kännetecknande, utdöda djur-
arterna. Verktygsfragmenterna uppgå till över 1,000 och uppvisa
nära i oo tydligt urskiljbara former. De fossila människobenen äro
mer än 500 stycken och måste ha tillhört minst 10 personer av båda
könen och olika åldrar, från småbarn på under 2 år. Någon urtida
begravningsplats är det dock denna gång icke fråga om. Dessa
människoben äro uppenbarligen lämningar efter en eller flera
mänskliga måltider, i det de ligga blandade med kol och
djurben och, liksom dessa senare, alla äro kluvna eller krossade
för åtkomsten av märgen samt i ett flertal fall även bära tyd-
liga brandspår. Och det är sålunda nog — man vore frestad
säga tyvärr! — intet tvivel underkastat, att den gammalpaleoli-
tiska Krapina-människan var kannibal. Om hon förtärt sina egna
självdöda anhöriga eller infångade och ihjälslagna främlingar är
knappast möjligt att avgöra. Att hon var en särdeles primitiv
människa i kroppsligt avseende äro antropologerna ense om.
De räkna henne till den äldsta neandertaltypen -— äldre än nean-
dertalaren i Le Moustier och ännu äldre än den i Spy. Blott
heidelbergaren uppvisar en ännu ålderdomligare och kanske en
mycket mera primitiv typ, tillhörande ett långt äldre kulturskede
än det äldsta gammalpaleolitiska.

Av ungefär samma ålder som Spy-människan torde den mänsk-
liga varelse vara, som kvarlämnat sin underkäke i Schipka-hålan
i Mähren, vilken 1879—83 var föremål för sorgfällig utforskning.
Kulturlagret i denna grotta är mycket rikt på så väl djur som
verktygsrester och brandspår. Man räknade omkring 3,000 kvart-
sitfragmenter, delvis tydligt formade till verktyg, vilka omöjligt
kunnat komma in i grottan och ned i dess djupa kulturlager på
annat sätt än genom människan. Grottlejon, grotthyena, panter,
grottbjörn, mammut, bison, uroxe, sibirisk noshörning, vildhäst,
ren, gems och många andra djurarter ha påvisats i Schipka-
grottan, ordnade i olika lager från olika klimatperioder. I det
lägsta, äldsta lagret, där människokäken låg, saknas de köld-
älskande djurarterna.

I Ryssland, Schweiz, Spanien och Portugal ha gammalpaleoli-
tiska fynd gjorts, men hittills endast mycket sparsamt. Däremot

437
ha de chelliska, acheuliska och mousteriska kulturformerna, till-
sammans med den för dem typiska djurvärlden konstaterats på
många platser i Italien, från Alperna ända ned till de sydligaste
bergsuddarna. På ön Capri ha anträffats gammalpaleolitiska verk-
tyg av så väl flinta som kvartsit, stenarter som måste ha dit-
förts av människan, då de eljest ej finnas på ön. Fynden före-
kommo uti sällskap med fossila ben av fornelefant, flodhäst m. fl.
här eller över huvud utdöda djurarter samt voro täckta av ett
nära tre meter högt vulkaniskt lager. Den äldre mänsklighet,
vilken lät locka sig till det sköna Capri, som på den tiden nog
ännu icke var en ö, utan en från fastlandet utskjutande bergs-
udde, blev sålunda vittne till och kanske också offer för väldiga
vulkaniska utbrott.

Viktigast av alla Italiens gammalpaleolitiska fyndorter ha dock
hittills varit de förut omtalade stora strandgrottorna vid Mentone,
»Barngrottan» och »Furstegrottan», även Grimaldigrottorna kal-
lade. De mellan 10 och 16 meter mäktiga kulturlagren be-
visa, att människan hållit hus här under ofantliga tidrymder. I
Furstegrottan ensamt har man räknat omkring 20,000 stenverk-
tyg och stycken tillverkningsavfall blandade med de fossila be-
nen av sådana tropiska djurarter som fornelefanten, den Merck-
ska noshörningen och flodhästen. Häremot borde, enligt förhål-
landena i Mellaneuropa, ha svarat en chellisk kultur. Så är lik-
väl icke fallet. Kulturtypen är senmousterisk, står sålunda på
gränsen mellan de äldre och de yngre paleolitiska skedena. Den
italienska Rivierans klimat var tydligen, liksom i våra dagar,
nordafrikanskt varmt under åtminstone de tidigare skedena av
de senare istiderna så väl som under mellanistiderna och, abso-
lut taget, betydligt varmare än i nutiden. Det är, framhåller
Obermaier, först då dessa Riviera-grottors kulturlager uppvisa
klart utpräglade yngre paleolitiska (aurignakiska) kulturtyper, som
den varma djurvärlden ger vika för en kall dylik. Men då har
också neandertalrasen sett sina bästa dagar. Den yngre paleoli-
tiska människorasen, Cro-Magnon-typen, har framträtt på skåde-
platsen. Den mer eller mindre negerlika mänsklighet av s. k.
Grimaldi-typ, som upptäckts i Mentone-grottorna, tillhör den äldsta
Cro-Magnon-rasen och står sålunda den nutida mänsklighetens
lägre typer väsentligt närmare än ens de yngre neandertalarne
gjorde.

438
Är denna tolkning av fynden i Mentone-grottorna riktig, så
ger den en vägledning för bedömandet av de nordafrikanska
och sydvästasiatiska gebiternas natur- och kulturförhållanden i
gammalpaleolitisk tid. Att denna geologiska och arkeologiska
periods djurvärld i åtskilligt ser annorlunda ut i Nordafrika än
i Europa kan bero på väsentliga klimatolikheter och behöver
icke betyda, att den gammalpaleolitiska kulturen ej var sam-
tidig för hela det europeisk-nordafrikansk-sydvästasiatiska om-
rådet. Buffel, kamel, dromedar, giraff och en del antiloparter
spela en betydande roll i Nordafrika under istiden, då däremot
de i Europa så framträdande stora rovdjuren göra sig mycket
mindre bemärkta.

Om de gammalpaleolitiska verktygstyperna i Nordafrika och
Sydvästasien fälla arkeologerna omdömet, att de äro »absolut
identiska» med de europeiska. De chelliska handkilarna av flinta
och kvartsit och de till samma eller närmast yngre kulturskeden
hörande skraporna, prylarna, klingorna o. s. v. äro formade
och arbetade på alldeles samma sätt i Marocko, Algeriet, Tuni-
sien, Egypten, Somalilandet, Syrien, Mindre Asien, Främre In-
dien som i Spanien, Frankrike, Belgien, Sydtyskland, Italien.
Ja, detta gäller även Bortre Indien och Japan. Också där hava
den chelliska handkilen och de densamma beledsagande primi-
tiva typerna av stenverktyg samt de följande, högre acheuliska
och mousteriska kulturformerna haft sin tid under den geologiska
perioden närmast före den nuvarande, kvartära eller alluviala.

Från Sydengland och Mellantyskland ända till Japan och In-
dien i öster och sydost samt långt ned i Afrika måste under
istiden ha varit utbredd en primitiv mänsklighet, som möjligen
redan var eller börjat bliva splittrad i olika rasgrenar med av-
vikande begåvning och livskraft, men som dock i många vitt
skilda länder ungefär samtidigt stod på samma allmänna intel-
lektuella utvecklingsnivå och väl också i många fall samtidigt
uppvisade identiska kulturformer. Att icke heller de båda stora
amerikanska kontinenterna saknade denna tidiga kultur under
istiden kan numera anses säkert. Detsamma gäller om Austra-
lien.

Redan under istiden ■— det må nu vara fråga om den andra
eller den tredje mellanistiden eller de med dem samtidiga geo-

439
logiska skedena i olika världsdelar — hade människan hunnit sprida
sig över jordens dä existerande stora kontinenter. Att ett ome-
delbart utvecklingssammanhang förefanns mellan t. ex. de chel-
liska kulturformerna på östra och västra halvkloten och i Au-
stralien är icke därmed påstått och föreligger icke heller som
någon inre nödvändighet. Vi ha här att göra med tekniska for-
mer och arbetsmetoder av sådan enkelhet och ursprunglighet,
att de måste ha kunnat uppfinnas flerfaldiga gånger inom olika
människostammar i skilda världsdelar, utan minsta påverkan av
tidigare uppfinnare på senare. Förutsättningen är blott en viss,
mycket sannolik eller rent av bevislig enhetlighet uti alla män-
niskorasers kroppsliga och intellektuella byggnad och utveckling
samt uti deras materiella behover och mineraliska omgivningar.

Antagandet, att mänskligheten var vida mer enhetlig så väl
etnologiskt som kulturellt i denna avlägsna urtid, än vad fallet
varit och är i »historisk» tid, är utan tvivel berättigat; dock sä-
kerligen ännu mer på det kulturella än det etnologiska områ-
det. Redan det faktum, att vi uti nutiden ännu hava kvar i
livet kulturer, som i många avseenden måste antagas stå rela-
tivt nära de gammalpaleolitiska, bevisar att mångfalden av sam-
tidigt existerande kulturstadier och kulturtyper starkt tilltagit
under utvecklingens lopp. Det äldre har aldrig helt försvunnit
ur livet. Ju fler utvecklingsstadier, som hunnit tillryggaläggas
av de snabbast framåtskridande folken, desto brokigare har
jordklotets kulturkarta i ett givet skede blivit. Det ligger såle-
des intet överraskande i upptäckten, att den gammalpaleolitiska
kulturen, då den ännu var den yngsta och högsta existerande,
var utbredd över nästan hela den isfria delen av såväl det västra
som det östra halvklotet. De ännu äldre och primitivare kul-
turformerna inom mänskligheten kunna ju icke på långt när ha
varit så talrika då, som de blivit sedan de flesta raser och folk
lämnat de chelliska och mousteriska kulturstadierna mer eller
mindre långt, delvis kan det synas nästan oändligt långt bakom sig.

Det är visserligen en verklighet, icke en historisk-optisk villa,
att människans värld var långt enhetligare så väl som enklare i
urtiden, än den sedan blivit och nu är. Icke dess mindre böra
vi redan nu vara på vår vakt mot den tendens, som i historie-
forskningen så väl som i optiken lätt gör sig gällande, nämligen
att uppfatta de genom det stora avståndet osynliga eller otyd-
liga detaljerna i bilden såsom betydelselösa eller alls icke exi-

440
sterande. Vi ha ju på detta stadium av vår vandring genom
världsåldrarna ännu att göra med ofantligt avlägsna tider, om
också icke fullt de allra avlägsnaste, som kunna förekomma. Fres-
telsen att se otillbörligt »förenklande» på det nödvändigtvis myc-
ket fragmentariska såväl som primitiva forskningsmaterial, som
erbjuder sig, ligger därför mycket nära.

441
DEN UNGPALEOLITISKA
TIDENS ALLMÄNNA KÄN-
NETECKEN

UR KLIMATISKA SYNPUNKTER KAN SKILLNA-
den mellan den tidigare och den senare delen av den äldre
stenåldern i Europa enklast sägas bestå däruti, att vi i det förra
skedet ha att göra med en förvandling från varmt till kallt kli-
mat — d. v. s. en värmetid (en mellanistid), en övergång till
kyla och en köldperiod (en istid) — under det att det senare
paleolitiska skedet uppvisar motsatsen eller en visserligen icke
jämnt fortskridande förändring från istidsköld till ett mer eller
mindre varmt tempererat klimat. Efter de tre stora gammal-
paleolitiska europeiska kulturperioderna — den chelliska, den
acheuliska och den mousteriska, i Mellaneuropa tillhörande en
halvtropisk, en tempererad och en arktisk klimatperiod — fram-
träda trenne stora ungpaleolitiska kulturperioder. Dessa äro :
den aurignakiska, under vilken det mellaneuropeiska klimatet över-
går från arktiskt till tempererat; den solutréiska med en ytter-
ligare temperaturstegring; den magdaleniska, under vilken ett åter-
fall i kallare klimatförhållanden äger rum.

Det är dessa trenne ungpaleolitiska klimatperioder, som av
geologerna tolkas på olika sätt, i det att somliga, t. ex. Penck
och Reinhardt, anse de aurignakisk-solutréiska periodernas värme
vara att tillskriva en hel mellanistid och den magdaleniska perio-
dens köld en hel ny istid; under det att andra, t. ex. R. R.
Schmidt, hålla före, att alla de ungpaleolitiska kulturperioderna
tillhöra en och samma istid (den fjärde, sista), till vilken även
den mousteriska kulturen samt övergångsstadierna mellan ung-
paleolitisk och neolitisk kultur äro att räkna.

Inom denna fjärde istid förekommo, menar man på det sist-
nämnda hållet, upprepade omslag i klimatförhållandena, omslag,
som dock ej få tolkas såsom nya istider och nya mellanistider.
Dessa klimatväxlingar i den fjärde istiden äro enligt R. R. Schmidt

442
följande: (i) köldmaximum i förra hälften av den mousteriska
perioden; (2) värmestegring, »Laufenschwankung», i mitten av
den mousteriska perioden; (3) nytt köldmaximum i slutet av den
mousteriska perioden; (4) värmestegring under den aurignakiska
perioden; (5) värmemaximum, »Achenschwankung», under den
solutréiska perioden; (6) köldåterfall, »Bühlstadium», i den mag-
daleniska perioden. De ytterligare tvenne köldåterfall, »Gschnitz-
stadium» och »Daunstadium», som i Alperna iakttagits under
temperaturens stegring till nutidsnivå, tillhöra icke längre den
egentliga ungpaleolitiska tiden, utan övergången mellan denna
och den neolitiska tiden.

Om de tvenne stridiga uppfattningarna schematiseras, få de
således följande utseende:



Det sista gammalpaleolitiska skedet och de ung-
paleolitiska perioderna samt de sista istiderna
enligt Reinhardt.

Geologiska perioder	Ku Itzi rp er io der
Tredje istiden.	Mousterisk kultur.
Tredje mellanistiden.	Aurignakisk och solutréisk kultur.
Fjärde istiden.	Magdalenisk (och azilisk) kultur.

Det sista gammalpaleolitiska skedet och de ung=
paleolitiska perioderna samt istidsförhållandena
enligt R. R. Schmidt.

Gcologiska. perioder		Ku Itzcrperi o der
c O  0  Q  8  —	Första köldmaximum.	Tidigare mousterisk kultur.
	»Laufenschwankung. (Värme.)	Mousterisk högkultur.
	Andra köldmaximum.	Senare mousterisk kultur.
	Värmestegring och »Achenschwankung» (värmemaximum.)	Aurignakisk och solutréisk kultur.
	Återfall i köld. (Biihlstadium.)	Magdalenisk kultur.

443
De yngre paleolitiska kulturskedenas längd relativt till de äldres
uppskattas olika av olika forskare. Hörnes synes vara av den
meningen, att ungefärlig likhet råder dem emellan. De flesta
geologer och arkeologer hava dock, och tydligen på goda grun-
der, den uppfattningen, att det äldre- skedet är det vida längre.
De yngre paleolitiska kulturperioderna kunna, enligt så väl Pencks
och Reinhardts som R. R. Schmidts beräkningar, knappt om-
fatta mer än en femtedel eller högst en fjärdedel av den totala
tidslängd på kanske mellan 250,000 och 300,000 år, som vi måste
tillmäta hela den paleolitiska tiden. Likväl vill det redan nu, i
trots av vår ännu mycket nya och ofullständiga utforskning av
dessa avlägsna världsåldrar, synas som vi skulle kunna bilda oss
en mening om utvecklingens snabbhet och betydelse under dessa
tvenne avlägsna tidsåldrar.

Framsteget var väl i allmänhet, om ock ingalunda alltid, syn-
nerligen långsamt i år räknat under mänsklighetens allra äldsta
tider, grundläggningstiderna för människans kroppsliga och själs-
liga väsen över huvud. Kanske detta delvis har något samband
därmed, att de stora geologiska förändringar, som ombilda män-
niskans livlösa och levande miljö och därmed ändra de yttre kraf-
ter som påverka henne, fortskredo långsammare förr. Tertiär-
tidens sista, miocena och pliocena, skeden, måste ha varat i flera
millioner år, under det att den pliocenperioden följande istiden
väl räckte betydligt mindre än en million år samt skedet efter
istidens slut (d. v. s. efter istäckets avsmältning ända till det
inre av Norrland) räknar mindre än 10,000 år. Hur väldiga de
totala naturrevolutionerna under den senare tertiärtiden än må ha
varit, så bragte dock varje årtusen högst sannolikt vida mindre
förändringar då, än under den klimatiskt så utomordentligt oro-
liga istiden. Särdeles växlingsrik var i varje fall den sista isti-
den med sina kastningar mellan varma och kalla perioder, innan
istidskölden slutligen uppgav sitt herravälde över vår värld — för
den gången.

Om sålunda »året krympt samman», »tiden gått allt fortare» i
människans livsmiljö, alltifrån människovardandets tider räknat,
så är det icke mindre sant, att vårt släktes egen, inre utveck-
ling, det själsliga vaknandet, uppstigandet ur djurets andliga
mörker och bundenhet, framåtskridandet till mänsklig klarhet och
frihet ökat sitt tempo under tidernas lopp. Även för vårt inre
liv ha åren och dagarna blivit kortare — i den bemärkelsen, att

444
»tiden är lång», då föga händer inom varje solvarv, under det
»tiden är kort», då nya och märkliga händelser rycka oss snabbt
och oemotståndligt med sig från dagens eller årets första till
dess sista ögonblick.

Det ligger ingen underskattning av de tidiga utvecklingsstadier-
nas oändligt djupa, grundläggande betydelse däri, att vi erkänna
att de slösat med tiden. Svårt är för övrigt att avväga, hur värdet
av den tidiga, tröga, enformiga utvecklingens resultat förhåller
sig till värdet av den senare, snabba, växlingsrika. Med lång-
samheten och enformigheten vill man gärna associera grundlig-
het och med snabbheten och växlingen ytlighet. Dock kanske
icke alltid med så god rätt.

Med alla dessa reservationer för omdömets materiella och princi-
piella vanskligheter akceptera vi uppfattningen, att mänsklighe-
ten tillryggalade kanske lika långa vägsträckor av andlig ut-
veckling under den äldre stenålderns relativt korta senare, som
under dess relativt långa tidigare skede.

Visserligen förblir den yngre paleolitiska människan i många
avseenden kvar på samma primitiva stadium av materiell odling
som hennes föregångare. Hon har ännu ej uppfunnit konsten
att slipa sina stenverktyg. Hon har ännu icke något husdjur.
Icke ens hunden har ännu blivit hennes jaktkamrat och läger-
väktare. Hon är ännu en nomadiserande jägare, fiskare och sam-
lare, som lever uteslutande på naturens fria gåvor, utan spår av
jordbruk. Men stentekniken gör vissa, om ock än icke allt för
märkvärdiga framstég. Och nu börja bevisen för tillvaron av
en verktygsteknik med horn och ben till material. Fanns en
sådan tidigare, under den paleolitiska tidens äldre skeden, så ha
i varje fall inga tydliga spår av densamma kunnat upptäckas
hittills.

Att materialets förgänglighet i regel omöjliggjort bevarandet
från de avlägsnaste världsåldrarna av vissa tekniska typer före-
faller mycket sannolikt. Särskilt måste detta gälla verktyg och
vapen av trä, så till vida som sådana verkligen ingått i mänsk-
lighetens äldsta utrustning. Horn och ben äro ju vida motstånds-
kraftigare. Och då faktiskt horn- och benartefakter massvis be-
varats från den yngre paleolitiska tiden, är det svårt att förstå,

445
varför de icke skulle, om än i mindre utsträckning, ha blivit
kvar även från de äldre paleolitiska perioderna, om de över hu-
vud varit i bruk under dessa.

Frågan, huruvida en trä-, ben- och hornålder allmänt före-
gått eller sammanfallit med den allra tidigaste stenåldern — den
eolitiska eller för-paleolitiska — är väl ännu icke mogen för sin
lösning genom direkt arkeologisk bevisning. Hittills arkeolo-
giskt outforskade länder kunna möjligen bringa nya uppslag.
Rent logiskt synes det ju synnerligen sannolikt, att den vardande
människan plockade upp och använde råa tillhyggen av trä och
kanske även av ben och horn samtidigt med att hon på detta
sätt började tillgodogöra sig lämpliga stenar.

Däremot förefaller teorien om en stenfri trä-horn-och-benål-
der ganska osannolik och konstlad. Icke minst, då vi nu kom-
mit till insikt om, att all stenålder börjar med den tillfälliga an-
vändningen av obearbetade stenar av lämplig storlek och förm,
samt att denna användning i sig själv ledde fram till den primi-
tivaste bearbetning eller tillslagning, som förekommit. Den mo-
derna etnologiens eventuella vittnesbörd på denna punkt kan
näppeligen vara avgörande —■ av skäl, som jag framdeles kom-
mer att närmare utveckla. Det finnes nämligen en betydelse-
full skillnad mellan de lägsta nu levande naturfolkens kulturella
primitivitet å ena sidan och de eolitiska och paleolitiska världs-
åldrarnas före och under istiden å den andra sidan; en ofantlig
skillnad i det absoluta tidsläget och utvecklingslaget, som gör
jämförelser ytterst vanskliga.

Det är därför ingalunda av slentrian, utan på grund av en
övertygelse om att sakskälen tala därför, som jag fasthåller vid
beteckningen »stenålder» (eolitisk, paleolitisk, mesolitisk, neo-
litisk tid) för människans tidigaste dokumenterade utvecklings-
skeden. Något hinder för att tillskriva vederbörlig betydelse
åt den äldsta tekniska användningen av trä, ben och horn inne-
bär denna terminologi icke.

Den märkvärdigaste kulturella nyhet, som den yngre paleoli-
tiska tiden bringar, är dock icke den begynnande (eller ymni-
gare) tekniska användningen av ben och horn vid sidan av sten,
utan något helt annat, vida mera andligt — en stark konstut-

446
veckling nämligen. Vi äro nu framme vid den underbara vänd-
punkt i människans själsliga historia, då hennes väsen börjar
helt otvetydigt avslöja sin fundamentala expansivitet och fantasi-
rikedom, sin lekfullhet och skaparekraft, sitt grubblarelynne och
sin tendens att återspegla miljön.

Prydnader och konstalster börja nu att spela en stor, ja
en häpnadsväckande snabbt stegrad roll uti massan av upptäckt
arkeologiskt material. Såsom konstnär tycks senpaleolitikern i
Sydvästeuropa vara ett sant »underbarn». Så snart han upp-
täckt sin konstdrift, ilar han hastigt igenom de allra primitivaste
utvecklingsfaserna av en stelt, med raka och geometriskt böjda
linjer sparsamt ornerande konst. Möjligt är dock, att han alls
icke besvärar sig med dessa »tråkiga» småskoleformer av konst-
närsförberedelse. Det vill synas, som han genast från begynnel-
sen gripit sig an med att »på fri hand» teckna och skulptera
efter »levande modell» — medmänniskor, särskilt kvinnliga så-
dana med yppiga former, så väl som vänner och fiender inom
djurens formrika värld.

Icke nog härmed. I ungpaleolitiken når konsten att avbilda
människan sin höjdpunkt långt före konsten att avbilda dju-
ren. De underbart livssanna ungpaleolitiska kvinnostatyetterna
äro nästan alla säkert från aurignakisk tid, således från ung-
paleolitikens första skede; under det att de i sitt slag icke mindre
märkvärdiga djurmålningarna av högsta fulländning tillhöra det
sista, det magdaleniska skedet. Egendomligt är, att människo-
avbildandet synes ha råkat i förfall, då djurframställningen nådde
som högst. Däremot finns det redan från aurignakisk tid syn-
nerligen fina ristningar föreställande djur — t. ex. noshörningar
och elefanter.

Sinnet för formen, det levandes svällande, böljande, än mäk-
tigt groteska, än mäktigt sköna form, härskar enväldigt i ung-
paleolitikerns unga konst. Redan som lärling kastar han sig i
armarna på allsköns »realism» och »naturalism» och befinner sig
synbarligen oändligt väl därav. Med en för våra begrepp svind-
lande hastighet når den djärve ungpaleolitiske hällristaren, ben-
snidaren och freskomålaren i Sydvästeuropa fram till ett sant
mästerskap uti konsten att med levande kraft i bild återgiva det
karaktäristiska hos olika djurarter — deras former och färger,
deras rörelser, deras samlade väsen i kamp och vila.

Här, när det gäller Sydfrankrikes, Norditaliens, Nordspaniens

447
ungpaleolitiska konst, klicka alla kamp-för-tillvaron-funderingar
och mekaniska steg-för-steg-teorier om framåtskridandet. Och
det förnumstiga påståendet, att »naturen icke gör något språng»
visar sig ånyo falskt, vad den starkt levande naturen beträf-
far. Men det är, närmast åtminstone, ingalunda nu fråga om
»mänskligheten i allmänhet», utan om vissa folk i ett visst ut-
vecklingsstadium i en viss geografisk och klimatisk omgivning.
Djupgående jämförelser måste anställas mellan den yngre paleo-
litiska tidens konst i Sydvästeuropa och i andra trakter samt
mellan denna ungpaleolitiska konst och nutidens primitiva konst,
för att det skall kunna bli klart, huruvida de ungpaleolitiska
djurmålningarna i vissa av Europas grottor äro att uppfatta som
utslag av enastående genialisk begåvning hos ett visst folk eller
som ett allmänt stadium uti vårt släktes konstutveckling.

448
DE TRENNE HUVUDSKE-
DENA INOM DEN SENARE
PALEOLITISKA TIDEN

DEN TIDIGASTE UNGPALEOLITISKA KULTUREN,
den aurignakiska — så uppkallad efter en fyndort, byn
Aurignac i departementet Haute-Garonne i Sydfrankrike — an-
sluter sig på flintteknikens område till den sista gammalpaleoli-
tiska kulturen, den senmousteriska. Dennas karaktäristiska verk-
tygstyper förekomma blandade med nya, desamma mycket nära-
stående typer. Det är mest fråga om tämligen små och tunna,
skickligt, men icke särdeles fint tillslagna flintklingor av ganska
växlande former och tydligen bestämda för olika ändamål — att
skära, skrapa, borra, rista, stöta, hugga, sticka med o. s. v.

Arkeologerna fästa här såsom eljest särskilt avseende vid de
äldre och nyare metoder för finslagning (»retuschering») av kan-
ter, eggar och spetsar, som förekomma vid sidan av de olika
metoderna för formgivningen av flintstycket genom grovslagning.
Då vi tala om »flintstycket», avses härmed dels den ursprung-
liga flintbollen och dels de skilda, större eller mindre från denna
avslagna bitarna. De äldsta, chelliska, handkilarna samt de flesta
av deras senare avkomlingar i form av större eller grövre verk-
tyg och vapen av klubb-, yx- och svärdtyp tillslogos i regel
direkt ur den odelade flintbollen. De smärre, tunnare verktyg
däremot, som senare uppstodo i stor typmångfald, bildades van-
ligen genom finslagning av de olika stycken, som uppstodo vid
en större eller medelstor flintbolls sprängning genom grova slag.
Då slutligen ofantligt små, blott några få centimeter långa flint-
verktyg, s. k. mikroliter, kommo i bruk, blev det möjligt att så-
som råmaterial tillgodogöra helt minimala flintbollar och små-
skärvor från större flintbollars bearbetning.

Under det att den aurignakiska tidens flintteknik icke kommer
längre än till en sorgfällig finslagning av stenklingans hela egg,
äger ett nytt framsteg rum i nästa period, den solutréiska,

29.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

449
d.

FIG. 82. AURIGNAKISKA FLINTREDSKAP FRÅN SYDFRANKRIKE.

Efter O. Hauser. Människan för 100,000 år sedan.



så benämnd efter fyndorten Solutré vid Mâcon i det franska de-
partementet Saône-et-Loire. Finslagningen sprider sig nu från
eggen över klingans hela yta, vilken får en tunt prismatisk
gestalt med en ofta synnerligen elegant, »lagerbladsformad» kon
tur. Formen tyder på, att vi ha att göra med spjutspetsar eller
dolkklingor. Om sättet för skaftningen synes dock för denna
avlägsna period ingenting med bestämdhet kunna utsägas.

Liksom den aurignakiska perioden indelar man även den so-

450
lutréiska uti trenne un-
derperioder. För såväl
den mellersta solutréiska
som den mellersta aurig-
nakiska underperioden
är utmärkande, att den
för hela huvudperioden
karaktäristiska flinttek-
niken då står på sin
höjdpunkt. Slutskedena
äro sålunda i båda fallen
dekadanstider för den

säregna kultur eller stil, FIC. 83. SKIFFERSTYCKE MED INRISTADE
som huvudperioden ut-NOSHÖRNINGSBILDER.
vecklat. Denna upp- Aurignakisk arbete från Sydfrankrike. Efter
komst, blomstring och	H. Breuil och H. Obermaier.
nedgång av en säregen
kulturform är över huvud att betrakta som ett bevis för, att vi
verkligen ha att göra med en självständig kulturperiod, ett
huvudskede inom den mänskliga odlingens långa utvecklings-
historia. Denna består däruti, att kulturstilar avlösa varandra.

Då det går framåt, är det högre, ädlare stilar, som ersätta
lägre, råare. Varje stil eller kulturtyp genomlever sitt eget
liv, sin egen livskurva, uppvisar sålunda i regel först en pri-
mitivare, uppåtgående linje, därefter en hög nivå av mognad
och ofta nog slutligen en sjunkande linje, under vilken stilfor-
men urartar och slutligen avtynar, dör.

Det är livets art att på detta sätt röra sig framåt, uppåt i en
böljegång av ständigt växlande, än stigande, än sjunkande typer.
Dessas förgänglighet är blott frånsidan av livets eviga fruktsam-
het, outtömliga kraft att föda nya livsformer, nya typer av mänsk-
lig kultur såväl som av växter och djur.

Den tredje och sista ungpaleolitiska huvudperioden benämnes
den magdaleniska efter grottan La Madeleine i kommunen Tur-
sac uti det sydfranska departementet Dordogne. Nu avlösas den
solutréiska periodens relativt blida klimatförhållanden av en ny
köldperiod — det så kallade »Bühlstadiet», om vi antaga, att

4SI
det ej kan vara fråga om någon ny, egentlig istid, utan att hela
ungpaleolitiken rymmes inom ramen av den fjärde istidens se-
nare del.

Det blir under den magdaleniska tidens förra hälft för kallt i
Sydfrankrike t. o. m. för mammut och sibirisk noshörning, som
trivts där gott under de närmast föregående skedena. Renen
förekommer däremot i stor myckenhet och har givit de franska
arkeologerna anledning att tala om en »rentid» i deras land.
Fjäll-lemmeln höll renen sällskap vid stränderna av Dordogne
under dessa bistra tider, som dock voro överståndna redan vid
magdalentidens utgång. Då följer renen den vikande kölden och
isen tillbaka norrut igen och ersättes i Frankrike av hjorten.
Klimatet där blir allt mildare och närmar sig nutidstypen.

Den magdaleniska tidens sydfransmän tvungos under åtskilliga,
kanske omkring tio, årtusenden att anpassa sig för de nutida fjäll-
lapparnas eller eskimåernas levnadssätt. Men slutligen grydde en
ny tid med den återvändande värmen. Den sista av de många
och långa paleolitiska världsåldrarna hade slutat med magdalen-
tiden. Övergångsformer mellan äldre och yngre stenålder fylla ut
flera årtusen, sedan den magdaleniska kulturen utslocknat och innan
den äldsta, otvetydigt kännetecknade neolitiska kulturen framträtt.

Den långa magdalentiden bevittnar ingen renässans av det
under solutrétidens mellersta skede så blomstrande flinthantver-
ket. Visserligen användas flintverktyg i stor omfattning och
talrika typer, men de äro relativt enkelt, om ock ofta synnerligen
skickligt arbetade. Talrika flintverktygstyper äro nu tydligen
avsedda för den bearbetning av horn och ben, uti vilken mag-
dalenkulturen når en fulländning, vars tämligen blygsamma för-
beredelser vi iakttaga i de aurignakiska och solutréiska perio-
derna. De pilspetsar, spjutspetsar, harpuner, nålar, prylar, pryd-
nader och konstverk av elfenben, renhorn och ben, som vi äga
från den magdaleniska kulturens blomstringstider, prisas av arkeo-
logerna såsom sanna mästerstycken av teknisk färdighet och god
smak. Samtidigt når, på grottväggarna, den fria och ädla må-
larkonsten denna förunderliga kraft och fulländning, som väcker
häpnad, icke blott då den jämföres med de äldre skedenas bild-
konst, utan även då man ställer den vid sidan av många föl-
jande årtusendens, ja hela den neolitiska tidens produktion på
konstens område.

452
Istidens, den paleolitiska ti-
dens hemlighetsfullt urgamla
och sagolikt långlivade kultur
kulminerar i sitt slutskede,
den magdaleniska perioden,
det tredje ungpaleolitiska ske-
det. Den nya, starkare and-
liga utvecklingskraft, som
otvetydigt skiljer den yngre
från den äldre paleolitiken,
är utan tvivel i främsta rum-
met att tillskriva en rent bio-
logisk utveckling inom mänsk-
ligheten, en ny rasutveckling,
framträdandet av en ny män-
niskovarietet. Denna nykom-
ling är den människoras, som
stundom kallas aurignakisk
och i regel crö-magnonisk eller
kännetecknas som rastypen
från Brünn, Crô-Magnon och
Combe-Capelle m. fl. fynd-
orter. Den utgör, som i det
föregående framhållits, ett stort
biologiskt framsteg upp över
neandertalarens, den gammal-
paleolitiska människans nivå.
Ungpaleolitikern, cro-magno-

Ar
["20/50
anam.

FIG. 84. OLIKA TYPER AV LAGER-
BLADSFORMADE FLINTKNIVAR ELLER
FLINTSPETSAR FRÂN DEN SOLUTRÉ-
ISKA PERIODEN.

Efter Mortillet och G. Backman.

naren, är den nutida mänsklighetens direkta stamfader och i
kroppslig och själslig typ redan ej allt för mycket olik oss själva.

Jag vill icke här inlåta mig på det bland fackmännen ännu
starkt debatterade spörsmålet om de olika »raserna» eller varie-
teterna inom Cro-Magnon-rasen. Sålunda betecknas stundom
Aurignac-människan som en ras för sig, den negerliknande Gri-
maldi-människan såsom en andra självständig ras, Crô-Magnon-
människan såsom en tredje och Solutréperioden som ett skede
för varjehanda rasblandning. Osannolikt är väl icke, att en del
antropologer förbise, att rasbegreppet måste gestaltas olika för
olika allmänmänskliga utvecklingsskeden och att de äro allt för
ivriga att upptäcka särskilda »raser», då endast normala varia-

453
FIG. 85. HARPUNER AV
RENHORN FRÅN DEN

MAGDALENISKA TI-

DEN I FRANKRIKE.
Efter Cartailhac och
G. Backman.

behärskade skede.

tioner inom en och samma ras föreligga.
Dessutom är tydligen rasbegreppet ännu
så flytande, att skillnaden mellan tvä raser
och mellan tvenne variationer inom samma
ras ej alltid uppfattas på samma sätt av
olika antropologer.

Ej heller skall jag fördjupa mig i spörs-
målet, huruvida neandertalaren verkligen
försvann från skådeplatsen vid övergången
från gammalpaleolitisk till ungpaleolitisk
tid, eller huruvida han fortlevde under
denna senare, ständigt mera undanträngd
av den nya rasen och i vissa fall mer och
mer uppblandad med denna, men aldrig
fullständigt utplånad. Även i denna fråga
äro auktoriteterna ännu så oeniga, att den
utanförstående endast med tvekan kan in-
taga en fullt bestämd ståndpunkt.

Provisoriskt vill jag, såsom redan av det
föregående framgått, antaga, att det är
riktigast att tala om blott en egentlig ung-
paleolitisk ras, den crô-magnoniska, uti mot-
sättning till den gammalpaleolitiska, nean-
dertalaren, samt att denne visserligen grund-
ligt undanträngdes, men dock icke spårlöst

försvann uti den paleolitiska tidens senare, av cro-magnonaren

Av största intresse vore naturligtvis att veta, om den ung-
paleolitiska människorasen uppstått, kanske genom några starka
mutationer eller utvecklingssprång, ur den gammalpaleolitiska;
eller om dessa båda huvudraser hava något gemensamt ursprung
långt borta i dunklet före den paleolitiska tiden. I förra fallet
kan den ungpaleolitiska människan, cro-magnonaren, tänkas un-
der den gammalpaleolitiska tidens senare skede ha uppstått i
Europa, ungefär i de trakter, där vi finna de äldsta starka spå-
ren av hans tillvaro. Om det senare antagandet är det rätta,
däremot, torde väl vara sannolikast, att ungpaleolitikern invandrat

454
till Europa från någon angränsande
världsdel — Asien eller Afrika. Då
skulle den tydliga kvalitetsskillnaden
mellan äldre och yngre paleolitisk kul-
tur ha sin grund icke blott däri, att en
ny, högre utvecklad ras framträder som
kulturbärare i Europa, utan även uti en
omfattande och oändligt betydelsefull
folkvandring. Denna vore då den
första stora folkvandring, som vi kunna
spåra i mänsklighetens historia — en
folkvandring kring Medelhavet från
öster till väster eller från söder till norr
under den äldre stenåldern.

Ännu är väl det antropologiska ma-
terialet, i form av fossila mänskliga ske-
lettdelar, allt för torftigt för denna
frågas avgörande till förmån vare sig
för teorien om cro-magnonarens utveck-
ling ur neandertalaren (här i Europa
eller annorstädes) eller de båda rasernas
syskonskap eller kusinskap och den
förras senare invandring till Europa.
För vår uppfattning av människans fort-
satta variabilitet och utvecklingskraft

|

FIG. 86. MAGDALENISKA
FLINTREDSKAP.

Långsmala spån med ena kan-
ten finslagen. Efter Capitan,
Breuil m. fl.

under den paleolitiska

tiden vore det dock av största betydelse att veta, om den nutida
mänsklighetens förfäder uppstått ur den gamla neandertalrasen
eller ur en med denna ungefär jämngammal, vida äldre utgre-

ning från släktets urstam.

Det vill synas, som arkeologiska fakta icke lade något hinder
i vägen för den förra teorien, utan snarare rätt starkt stödde
denna. Något språng i teknikens utveckling under de senmou-
steriska och tidiga aurignakiska skedena framhålles, så vitt jag
kunnat finna, ingenstädes av arkeologerna. En utveckling äger
rum, men med fullständigt bevarande av kontinuiteten med för-
ändringarna inom den gammalpaleolitiska tiden. Om icke fynden
i aurignakiska, solutréiska och magdaleniska gravar och grottor
bevisat, att den ungpaleolitiska människan kroppsligt var annor-
lunda skapad än den gammalpaleolitiska, skulle teknikens för-
ändring och konstens uppsving, hur överraskande stora dessa

455
FIG. 87. SYNÅLAR
AV BEN FRÅN DEN

MAGDALENISKA

PERIODEN.

Efter Cartailhac
och G. Backman.



än äro, näppeligen ha kunnat framkalla upp-
fattningen, att en annan människoras uppträtt
på skådebanan.

Den ungpaleolitiska, särskilt den så märkvär-
diga magdaleniska kulturens utbredning avviker
i stort sett ganska avsevärt från den gammal-
paleolitiska kulturens.

»I sin högsta utprägling», skriver Hörnes,
»är den magdaleniska kulturen ett allt för spe-
cialiserat kulturstadium, för att vi skulle kunna
vänta oss att finna detsamma utbrett över större
delar av jorden eller ens över alla under istiden
beboeliga trakter av Europa. Likväl är den ty-
piska magdalenkulturens utbredningsområde stort
nog, i det att det omfattar Västeuropa (Eng-
land, Belgien, Frankrike, Spanien) och sträcker
sig över Schweiz och västra Tyskland till Öster-

rike, Mähren och västra Polen. Däremot saknas den magda-
leniska kulturen, liksom renen, nästan fullständigt i Italien och
på Balkan-halvön. Det är ju i själva verket fråga om en kul-
tur, som kännetecknar högre jägarstammar i ett nordiskt klimat.»

Hörnes’ mening synes sålunda vara, att vi icke kunna vänta
att finna den magdaleniska kulturen typiskt representerad i trak-
ter så sydliga, att de även under istiderna voro för varma för
den köldälskande renen och ej lämpade sig för en sådan nästan
arktisk kulturapparat som den magdaleniska i sin fullt typiska
gestaltning. Enligt denna uppfattning skulle det ligga ett verk-
ligt berättigande uti den franska benämningen »rentiden» (åge
de renne) för den magdaleniska perioden. Med hänsyn till det
viktiga spörsmålet om kulturens ursprungsländer och platserna
för dess högsta blomstring under den yngre stenåldern, vilken
ju i sin ordning omedelbart ansluter sig till »historisk» tid, är
det i varje fall av stort intresse att redan nu observera, att den
magdaleniska, den högsta och yngsta paleolitiska kulturen mer
eller mindre fullständigt saknas i det egentliga Syd- och Sydost-
europa samt i de södra och östra Medelhavsländerna, där den
högst utvecklade neolitiska kulturen hade ett av sina geografiska

456
FIG. 88. I SYDFRANKRIKE OCH NORDSPANIENS GROTTOR FUNNA TECKNIN-
GAR FRÂN DEN MAGDALENISKA TIDEN,
vilka antagligen föreställa tält eller hyddor.

huvudområden, under det att Skandinavien var ett annat sådant.
Centralhärden för den högsta blomstringen av magdalenisk kul-
tur var i varje fall Sydfrankrike och östra Nordspanien, således
vissa områden på båda sidor om Pyrenéerna.

Obermaier kallar Sydfrankrike för den ungpaleolitiska högkul-
turens, magdalenkulturens, »egentliga moderland», vad konsten
beträffar, under det att de kringliggande länderna »såsom peri-
feriska provinser, huvudsakligen ha en andel av periodens prak-
tisk-materiella odling».

En utgrening av magdalenisk kultur från Pyrenéerna nedåt
Spanien har påvisats genom nyare forskningar. I Belgien är
det de talrika grottorna kring Dinant, Namur och Lüttich, som
lämnat det rikaste utbytet. Vad England beträffar, har i några
av Devonshires och Derbyshires grottor påvisats otvetydiga spår
av magdalenisk konst och verktygsteknik. Bland den franska
ungpaleolitikens östliga »periferiska provinser» är Schweiz rikast

457
på konstprodukter av magdalenisk typ. Därnäst kommer Öster-
rike (Nedre Österrike, Böhmen och Mähren) samt närbelägna
delar av Polen och Ryssland.

Göra vi nu ett språng söderut, till Nordafrika och Sydväst-
asien, saknas visserligen icke fullständigt arkeologiska fynd, som
kunna tolkas såsom ungpaleolitiska, särskilt icke i Mindre Asien
och Syrien samt i Egypten. Men den geologiska dateringen
blir nu ofta ytterst osäker, och även de arkeologiska typerna
äro stundom svårtydbara. Då fynden kunna rubriceras såsom
tillhörande de ungpaleolitiska typerna, saknas i Syd- och Ost-
asien samt i Australien och dess övärld varje möjlighet att av-
göra, huruvida de även tillhöra istidens geologiska skede. De
torde ofta vara vida yngre. I varje fall giva de från Europas
även under istiden starkt avvikande klimatförhållandena i dessa
trakter nödvändigtvis en annan karaktär åt tekniken, än vad
den europeiska »rentiden» gjort.

Vi få naturligtvis över huvud icke vänta, att övergångsperio-
derna mellan den tidigare delen av den äldre stenåldern och
den yngre stenåldern överallt på jorden skola ha inträffat vid
samma absoluta tidpunkter (d. v. s. i samma geologiska skeden)
eller att de överallt måste uppvisa alldeles samma typdrag,
ehuru dessa senare dock alltid måste vara att finna på linjen
mellan paleolitiska och neolitiska typer. I själva verket vill det
synas, som om ungpaleolitiken och övergången från denna till
neolitiken starkt utvecklades till kulturella särtyper endast
under inflytande av vissa senistida köldförhållanden, vilka gjorde
sig avsevärt kännbara blott i närheten av den nordeuropeiska
inlandsisen eller nära de från höga bergskedjor (Pyrenéerna,
Alperna, Karpaterna, Kaukasus, Himalaja) utstrålande glaciä-
rerna. I de länder, där istiden ej bragte sådana halvt arktiska
klimatförhållanden, synes övergången från gammalpaleolitisk till
neolitisk kultur vara vida direktare eller mera oförmedlad.

Egendomligt nog har man hittills varken i Nordamerika eller
i Sydamerika, där istiden dock mångenstädes bragte stora kli-
matförändringar, funnit några tydliga spår av en ungpaleolitisk
kultur. Då den mest typiskt europeiska ungpaleolitiken, mag-
dalenkulturen, i varje fall tillhör en köldperiod och istidens allra

458
sista skeden, under det att gammalpaleolitikens äldsta spar sä-
kert gå långt tillbaka in i istiden, kan oregelmässigheten i ung-
paleolitikens typgestaltning och utbredning delvis bero därpå, att
istidens avslutning innebar klimatologiska processer av olika art
icke blott i olika zoner utan även i olika världstrakter med
samma zonläge.

Det principiellt viktiga resultatet av dessa iakttagelser är, att
ungpaleolitiken, såsom världsålder eller mänskligt utvecklings-
stadium betraktad, näppeligen tillhör samma höga rangklass som
gammalpaleolitiken och, såsom vi i det följande skola se, även
neolitiken. Den äldre stenålderns senare kultur antar icke över-
allt och alltid en fullt självständig gestalt vid sidan av den äldre
stenålderns tidigare och den yngre stenålderns kultur, och den
måste kanske över huvud betraktas snarare såsom en övergångs-
form mellan tvenne huvudformer, än som en självständig huvud-
form av mänsklig utveckling och odling.

459
UNGPALEOLITISKA GROT-
TOR, GRAVAR OCH KUL-
TURLAGER

ATT MÄNNISKOR, SOM LEVAT MÅNGA TIOTUSEN-
tal år före vår tid, över huvud lämnat efter sig spår, vilka
kunnat bevaras till våra dagar och låta sig någorlunda exakt
tolkas i det ena eller andra avseendet, är ju det grundläggande
faktum, varpå all forskning beträffande vårt släktes tidigaste
kroppsliga och kulturella utvecklingsstadier över huvud bygger.
Om ej människoben kunde förstenas eller annorledes genom
många årtusen bevara sin ursprungliga form och om ej stenar
eller ben och horn hade tillformats eller eljest omisskänneligt
påverkats av våra tidiga förfäder, skulle vi nu intet ha kunnat
veta om deras tillvaro.

Vårt kunskapsbegär låter sig dock icke tillfredsställas enbart
med vetandet, att människan med en från vår egen mer eller
mindre avvikande kroppsbyggnad och verktygsteknik otvivel-
aktigt existerade för mycket länge sedan. Vi vilja, om möjligt,
veta hur länge sedan detta var. Och då vi hitta de fossila be-
nen av flera olika, numera ej existerande människoraser samt
verktygstyper, vilka tydligen tillhöra många olika tidsskeden eller
utvecklingsstadier av tekniken, vilja vi ha klarhet om den inbör-
des tidsföljden mellan de olika människoraserna och tekniska
eller kulturella utvecklingstyperna. Helst vilja vi naturligtvis
vara i stånd att någorlunda exakt datera dem, om vi ock för
de avlägsnaste tiderna varken behöva eller kunna hoppas
någonsin uppnå större kronologisk exakthet än den, som inne-
bär att felgränsen i dateringen av ett visst tidigt kulturskede
är reducerad till några få årtusen. Ju närmare vi komma vår
egen tid, desto större anspråk på en minskning och begränsning
av den kronologiska osäkerheten måste vi naturligtvis uppställa.
Ha vi slutligen kommit fram till tider, vilka ej kunna vara mer
än mellan 10,000 och 2 0,0 0 0 år avlägsna från nutiden, gäller

460
det att eftersträva en
snabb ökning av den
kronologiska exakthe-
ten för att slutligen
kunna anknyta de yng-
sta ungefärliga datering-
arna till de äldsta fullt
säkra historiska data,
såsom t. ex. den astro-
nomiskt grundade tid-
räkningens införande i
Egypten år 4241 f. Kr.
eller för 6,159 år sedan
då detta skrives (1918
e. Kr.).

Om urtidens männi-
skor ständigt fört ett
så fullkomligt kringflac-
kande liv, att morgon-
dagens lägereld aldrig
tändes på samma ställe
som gårdagens och den
ena medlemmen av hor-
den aldrig fick sina ben
överantvardade åt den
sista vilan på samma
ställe som någon annan

7

ta

■ oriel 65

-"Aj)i

FIG. 89. INGÅNG TILL EN UNGPALEOLITISK
GROTTBONING I EN FLODDAL VID LYTTICH I

BELGIEN.

Efter Fraipont.







medlem eller någon annan människa över huvud, skulle det
med all sannolikhet sett ganska illa ut med våra möjligheter att
utreda, huru de utdöda människoraserna och kulturerna förhöllo

sig till varandra vad relativ ålder och absolut tidsföljd beträffar.

En ledtråd hade visserligen även i detta fall funnits, nämligen
den geologiska. Då det kan påvisas, att vissa typer av män-
niskoben eller verktyg förekomma inbäddade endast i vissa geo-
logiska avlagringar, blir den för dessa senare fastställda tidsfölj-
den och (eventuellt) absoluta åldern självfallet avgörande även
för de ifrågavarande arkeologiska fyndens tidsföljd och ålder.
De geologiska lagrens skiktning över varandra, »stratifikation»,
möjliggör tillämpningen av den »stratigrafiska» metoden i arkeo-
logien, redan därför att mycket gamla mänskliga lämningar, om

461
de fått ligga orörda sedan de föllo till marken eller överantvar-
dades åt jorden, måste vara omgivna av geologiska formationer,
som entydigt vittna om ifrågavarande lämningars relativa och
absoluta ålder.

Lyckligtvis är dock, som vi veta, den stratigrafiska .metodens
användbarhet inom arkeologien icke uttömd härmed. De äldsta
kända mänskliga lämningarna — bestående av människoben,
verktyg, vapen, smycken, arbetsavfall, köksavfall o. s. v. — äro
mycket ofta själva »stratifierade». De bilda avlagringar eller
skikt alldeles som de geologiska formationerna, tillsammans med
vilka de förekomma. Denna stratifikation av arkeologiska fynd
beror därpå, att urtidsmänniskan under långa tidrymder haft
sin lägereld, sin boplats, sin verkstad, sin begravningsplats på
samma ställe, där sålunda spåren av människans liv fått hopa
sig. Och icke nog härmed. Sådana boplatser ha ofta blivit
använda omigen under långa tider, sedan de kanske i århundra-
den, ja årtusenden, stått övergivna. På detta sätt har mången
boplats varit använd och övergiven av människan åtskilliga gån-
ger under tidrymder, som enligt klara geologiska och klimato-
logiska vittnesbörd, omöjligt kunna ha omfattat mindre än flera
tiotusental år.

Det är utan tvivel främst istidskölden vi ha att tacka för denna,
ur arkeologisk synpunkt så välkomna företeelse. Hade klimatet
i Europa och överallt annorstädes ständigt förblivit tropiskt eller
halvtropiskt, skulle människan, så länge hon stod kvar på det
paleolitiska kulturstadiet, sannolikt sällan eller aldrig avbrutit
sina jakt- och samlarströvtåg och övergått från ett vandringsliv
till ett bofast levnadssätt. Spåren av hennes tillvaro skulle då
varit mycket glest och relativt likmässigt fördelade över stora
områden samt i följd därav svåra att hitta och igenkänna. I en
del varma länder — såsom t. ex. i de nuvarande öknarna kring
Egypten och i det inre av Ceylon — finner man i själva verket
stundom paleolitiska verktyg kringströdda här och där på mar-
ken uti sedan urminnes obebodda trakter. I en del fall härröra
dessa fynd säkerligen från ofantligt avlägsna tider, då, under
andra förhållanden vad växt- och djurvärlden beträffar, männi-
skan strövade omkring här, aldrig kvarblivande länge på någon
viss plats. Det var, som vi veta, den stora klimatförsämringen
under istiden i vissa världstrakter, vilken tvang människan i
dessa att söka skydd och att varaktigt bosätta sig under

462
Vers

C

Caz.

Maßstab 1: 2.780.000.

Bor

731 Buge

-G.

mme. si01” Monponz
. Als 1nTU eer

FIG. 90. ÖVERSIKTSKARTA ÖVER VÉZÈREOMRÂDÊT.

klipputsprång och i bergshålor, såtillvida som sådana erbjödo
sig. »Terrassen» under klipptaket eller framför grottan och
dennas golv blevo då de oss här redan välbekanta platser, där
med nödvändighet spåren av många mänskliga släktleds liv ho-
pade sig för att i sinom tid inbäddas uti samtidigt och senare
uppstående geologiska avlagringar.

Då grottkulturens högsta blomstring tillhör det ungpaleolitiska
skedet, ingår uti studiet av detta senare, att vi ägna särskild
uppmärksamhet åt periodens mycket omfattande och märkvär-
diga grottdokumenter. För sammanhangets skull kunna vi dock
icke undgå att vid våra besök på några av de ryktbaraste bland
dessa fyndplatser taga i betraktande även de där befintliga läm-
ningarna av gammalpaleolitisk kultur. Det vetenskapligt bety-
delsefullaste i hela vår undersökning är ju att iakttaga, hur världs-
åldrar avlösa varandra. Då den jordhög, som vi undersöka,
innesluter lämningar från flera, vitt skilda tider, böra vi således
aldrig underlåta att särskilt beakta detta faktum, även om vårt
huvudsyfte för tillfället är att utvidga vår kunskap om blott

463
vissa perioder — i detta fall de ungpaleolitiska och särskilt den
sista av dessa, den magdaleniska.

Det är några norditalienska, sydtyska och sydfranska grot-
tor, som främst kräva vår uppmärksamhet. Till någon del ha
vi redan i det föregående lärt känna den ena eller andra av dem.
Sålunda göra vi början med de s. k. Grimaldi-grottorna och er-
inra oss, att de äro att finna på den fransk-italienska Medelhavs-
rivieran mellan Mentone och Ventimiglia, där den nuvarande
gränsen mellan Frankrike och Italien går ut i havet, dock ett
litet stycke in på det italienska området.

Här, såsom i allmänhet på Rivieran, stupa bergen brant ned
i havet. På sina ställen ha nedstörtade klippor bildat smala,
av havet sköljda terrasser vid bergväggens fot. Innanför en
sådan naturlig terrass, på ett tjugutal meters höjd över havsytan
finna vi på det angivna stället sex eller sju bergshålor, tätt invid
varandra och alla med öppningarna rakt ut mot havet, således
åt söder, samt inträngande till olika, delvis ansenliga djup i ber-
gets inre.

Det var varma, soliga boplatser, även under en istid, som ur-
tidens människor här förefunnit av naturen utrustade med rym-
liga gemak, under vilkas klipptak man var skyddad icke blott
mot en istidsvinters värsta rusk, utan även mot fientligt sinnade
djur och medmänniskor. Om urmänniskans mycket långvariga
vistelse här vittnar ju dels blotta mäktigheten av kulturlagren,
vilken i de största grottorna uppgår till 10 och 16 meter, samt
dels dessas sammansättning av skikt från helt olika geologiska
och kulturella tidsåldrar. »Varma» och »kalla» djurgrupper, flod-
hästens och renens, omväxla med varandra i dessa kulturskikt, i
det att de nedersta och äldsta tydligen tillhöra ett halvtropiskt och
de yngsta och översta ett relativt kallt klimat. Samtidigt förändrar
sig kulturen från den mousteriska till den magdaleniska typen, vil-
ket innebär att grottornas användning av människan började un-
der den gammalpaleolitiska tidens långvariga sista, kyliga skede,
som i dessa gynnade trakter dock ej blev så arktiskt som längre
norr ut, samt slutade långt inne i den ungpaleolitiska tiden, då
klimatet, efter en varmare mellantid, hunnit bli svalt igen och
blivit kallt nog för att godkännas av renen.

Det äldsta kulturlagret vilar omedelbart på grottornas klipp-
golv, sådant detta tedde sig, sedan havet, vilket fordom stod
högre vid Rivieran än nu, upphört att spola in i dessa bergs-

464
hålor. I den s. k. »Barn-
grottan» räknar man minst
fjorton olika skikt från det
ursprungliga klippgolvet
upp till det kulturlager, i
vilket man fann en grav
med tvenne barnskeletter
tillhörande en aurignak-
isk eller något yngre kul-
turtyp inom ungpaleoliti-
ken. Dessa fjorton eller
ursprungligen, innan den
moderna mänskligheten
började röja inne i grot-
tan, ännu fler avlagringar
voro icke alla »kulturfö-
rande», utan i många fall
ömsom helt »sterila» och
har stått obebodd under

Le Moushier

LaMadeleine +

Tursac

Gorge denfert.

. LeRoc 1
LaugerieHaure •,

LeRoE Peyzac

Grotte von
ont de Gaume

FIG. 91. KARTSKISS ÖVER PLATSEN FÖR
DE RYKTBARA PALEOLITISKA KULTURFYNDEN
I VÉZÈREDALEN, DEP. DORDOGNE, SÖDRA
FRANKRIKE.

ömsom fulla av människospår. Grottan
långa tider mellan kulturperioder, un-

der vilka den av människan användes. Från väggar och tak
ha stenmassor nedstörtat under dessa mellantider eller i själva

början av dem, fördrivande människan, och tidtals ha vilda djur
huserat i grottan och självdött där, lämnande sina ben åt den
nutida paleontologen att studeras.

I »Barngrottan» ligga tio eller elva, olika tider tillhörande eld-
städer och askavlagringar över varandra. Och icke nog här-
med. Dels inbäddade i dessa eldstadsskikt och dels instuckna

mellan dem finna vi en hel rad av gravar från skilda perioder
— icke mindre än fyra regelrätt tillredda gra var över varandra
och med »kulturskikt» eller »sterila» lager emellan dem. En
genomskärning av grottans jordgolv, sådant detta vilar på den
ursprungliga klippan, ger således den märkvärdiga bilden av en
serie mänskliga boningsrum och gravar, staplade ovanpå varandra
till en höjd av tio meter. Generationer, som genom årtusen va-
rit skilda från varandra, hava här levat och begravt sina döda
ovanpå sina föregångares avfallshögar och gravar. En samling
skikt på sju meters mäktighet skilde den yngsta från den äldsta
graven i »Barngrottan».

Den äldsta, djupast, men dock två meter över det ursprung-
liga klippgolvet belägna graven innehöll tvenne skeletter — av

30.	Steffen^ Världsåldrarna. I.

465
en gammal kvinna och en yngling pä omkring 16 år. De voro
begravna tätt invid varandra i hopkrupen ställning på en eld-
stad av flata stenar. Kring huvudena hade byggts ett skydd
av kantställda stenar och täckplattor. Ett 70 cm. högt »sterilt»
jordlager över denna grav visar, att grottan länge, väl århund-
raden, varit övergiven av människor, innan en ny bosättning
ägde rum. Åven denna kulturperiod, kännetecknad genom ett
tjockt asklager, slutar med en begravning. Denna nya grav inne-
håller en högväxt man, utsträckt på ryggen. Även här har huvu-
det en stenplatta till skydd.

De nästa fem meterna jordlager, i höjden räknat, äro rika på
lämningar av verktyg och eldstäder, men även på »sterila» mel-
lanlager. Slutligen, i det tionde stora asklagret nedifrån, påträffa
vi åter en grav, denna gång innehållande skelettet av en kvinna.
I avlagringarna över henne, slutligen, således närmast den nu-
tida jordytan, ehuru en eller annan meter under dennas ursprung-
liga nivå, påträffades de tvenne barnskeletter, vilka, såsom det
första på stället gjorda sensationella fyndet, fingo ge anledning
till den märkvärdiga grottans populära och vetenskapliga benäm-
ning, »Barn grottan».

I ytterligare tre av de bred vidliggande grottorna ha mänsk-
liga skeletter blivit upptäckta uti olika djup under de nuvarande
golvytorna; sålunda 6.e meter djupt i den närmaste, 8.4 meter
djupt i den följande och på 3.9 meters djup i den därefter östli-
gaste av dessa grottor. Tillsammans hittades ej mindre än sju
skeletter av fullvuxna samt en barngrav i de ifrågavarande tre
bergshålorna. Grimaldi-grottorna ha sålunda i allt skänkt oss läm-
ningarna av mer än ett dussin mänskliga individer. Alla dessa
voro medlemmar av den, i motsättning mot Neandertal-rasen,
såsom cro-magnoniskt (även aurignakisk och grimaldisk) beteck-
nade människotypen, och alla tillhörde den ungpaleolitiska kul-
turen. Några människoben synas icke ha funnits i grottornas
gammalpaleolitiska kulturskikt.

Ett intressant drag är den rikedom på prydnader, som bäres
av Grimaldi-grottornas paleolitiska människor — av barn så väl
som av män och kvinnor. Bland dessa prydnader intages ett
framstående rum av genomborrade havssnäckor, tillhörande arten
nassa neritea. På »Barngrottans tvenne barnskeletter iakttog
man massor av dessa snäckor strödda tätt ikring höft- och lår-

466
benen. Antagandet är, att de va-
rit fastade på skörten eller korta
kjolar, som liken varit iförda, då
de gravlades. Vid några av de
vuxnas huvudskålar funnos lik-
nande snäcksamlingar, vilka san-
nolikt smyckat huvor eller bildat
hårprydnader i form av bindlar.
Halsband och armband samt knä-
band så väl som huvudprydnader
av dessa snäckor och av hjort-
tänder och fiskkotor iakttogos i
flera fall. Dessutom var det tyd-
ligt, att liken utrustats med en
del verktyg och vapen.

Beträffande gravskicket är vi-
dare att framhålla, att man i flera
perioder synes ha befunnit sig
uti ett övergångsstadium mellan
seden att blott nedgräva eller
jorda liket och att tillreda en pri-
mitiv, kanske jordhöljd stenkista
åt detta. I sådant fall synes liket
ha nedlagts på den flata härden
eller i dennas asklager. Sten-
sättningen kring liket samman-
hängde väl därmed, att man öns-
kade både att överge grottan ef-
ter begravningen och att skydda
liket mot rovdjur. Akta, djup-
grävda gravar förekommo dock
även i dessa grottor, men tillhö-
rande andra skeden än de kist-
lika gravarna. En vidare egen-
domlighet är, att liken ofta lades
på en bädd av röd järnockra och
även höljdes med detta ämne,
som sedan under tidernas lopp
färgat de fossila benen röda. Nå-
gon rensning och färgning av

3,20

6,10

0.7%)

FIG. 92. GENOMSKÄRNING AV DE
ARKEOLOGISKA AVLAGRINGARNA I
EN AV GRIMALDIGROTTORNA

(»BARNGROTTAN») VID MENTONE.

Efter Villeneuve och Obermaier.

A. Mousterisk eldstad. B. Räster. av
rovdjur. C. Lager av aska. D. Eld-
stad. E. Dubbelgrav. E1. Eldstad och
kulturlager. F. Eldstad och grav. G. Eld-
stad och kulturlager. H. Lager av aska.
I. Nedstörtade klippblock. J. Eldstad
och kulturlager. K. Lager av aska.
L. Eldstad och kulturlager. M. Kul-
turlager med grav.

Den i texten omnämnda barngraven
befann sig högst uppe i ett skickt, söm
saknas .på bilden. .	.

467
skelettet före begravningen anse arkeologerna icke ha ägt rum.
Lika litet synes något säkert fall av likbränning föreligga.

*

Från Medelhavets solbadade liguriska kust styra vi stegen till
övre Donaus skogiga bidalar. Här, i de schwabiska Jurabergen,
ha talrika paleolitiska boplatser på flodstränderna, invid berg-
väggarna samt utanför och inne i kalk- och sandstensgrottor blivit
upptäckta och vetenskapligt undersökta. Särskilt har professor
R. R. Schmidt i Tübingen gjort sig bekant genom mönstergilla
arkeologiska undersökningar i dessa trakter. Bland de av honom
i hans monumentala verk Die diluviale Vorzeit Deutschlands be-
skrivna fyndplatserna äro Sirgenstein, väster om Ulm, och Of-
net, nära Nördlingen, särdeles märkliga.

Den 45 meter höga, lodräta Sirgensteinklippans fot ligger 35
meter över vattenspegeln av den lilla Ach-floden, ett av Donaus
otaliga biflöden i detta högland. Klippans lägre del blev i ur-
tiden utholkad av Ach, som då var en väldig älv. På detta sätt
uppstod ett välvt klipptak, som mot regn och vind någorlunda
skyddar en 7 meter bred och 14 meter lång ramp eller »terrass»,
vilken i sin ordning bildar ett slags förgård till den väldiga grotta,
som här öppnar sig uti bergväggen med en 5.5 meter bred och
2 till 4 meter hög port. På 12 meters avstånd från denna, inne
i berget, kröker sig hålan nästan rätvinkligt åt höger för den
inträdande och fortsätter sedan uti ansenlig höjd och med en
bredd på omkring 5 meter ytterligare 20 meter eller mer i ber-
gets inre. Naturen hade sålunda här mitt inne i urskogen åt
stenåldersmänniskan tillrett en idealisk bostad med förgård åt
söder och den öppna floddalen samt med en ljus hall och ett
väldigt, mot kyla och rusk och fiender lätt värnat inre gemak.

I själva verket har människan från de äldsta till de yngsta
tider hållit hus i denna naturboning. Schmidt fann, att människo-
spåren omfattade allehanda världsåldrar alltifrån den äldre sten-
åldern till medeltiden och nutiden. Detta ehuru kulturlagrets
mäktighet i grottans inre uppgick till föga mer än två meter.
De olika kulturskedena äro sålunda markerade genom tämligen
tunna skikt. Stor omsorg erfordrades därför vid verkställandet
av utgrävningsarbetet för fastställandet av de olika avlagringar-
nas kännetecken.
Det visade sig, att i hålans inre förefunnits tertiärtida avlag-
ringar till stor höjd från klippgrunden, innan människan tog grot-
tan i besittning. Över det yngsta tertiära lagret hade ett om-
kring 0.15 meter tjockt, »sterilt» skikt från något skede av is-
tiden utbrett sig. Först ovanpå detta finna vi de äldsta här
förekommande paleolitiska avlagringarna och eldstäderna. Dessa
tillhöra det yngsta, kalla gammalpaleolitiska skedet, det mouste-
riska. Över desamma ligga trenne- väl karaktäriserade aurig-
nakiska skikt och över dem i sin ordning ett solutréiskt. Grot-
tans ungpaleolitiska bosättningshistoria avslutas, som sig bör,
med ett magdaleniskt kulturlager.

Något spår av den yngre stenåldern var ej att upptäcka. Grot-
tan synes ha stått övergiven efter istidens slut ända till brons-
åldern. Då, i det andra årtusendet före vår tidräkning, uppstår
ett nytt kulturlager, det översta och yngsta, som växer i höjden
under järnåldern och medeltiden.

Den äldsta mousteriska kulturen i Sirgenstein-grottan repre-
senteras av nära 1,000 flintsaker, som alla känneteckna en syn-
nerligen primitiv teknik. De senmousteriska verktygen, omkring
500, stå däremot tekniskt i bättre överensstämmelse med den
väst- och sydeuropeiska kulturen från samma skede. Ur de
aurignakiska skikten bragte Schmidt över 1,200 stenverktyg i
dagen och dessutom några, visserligen rätt blygsamma mänsk-
liga fossiler, nämligen trenne människotänder, funna i det äldsta
aurignakiska lagret. Intressant är dessutom Schmidts upptäckt
här, att de aurignakiska grottinvånarna hittade eller uppgrävde
en del mousteriska flintsaker, som de underkastade en ny bear-
betning i enlighet med teknikens högre ståndpunkt uti deras egen
tid. Bland annat lär skillnaden mellan mousterisk och aurigna-
kisk patina på flintan kunna anföras som bevis för riktigheten
av denna iakttagelse.

Samlingen ur det solutréiska skiktet omfattar 700 stenverk-
tyg —• till vilka här, liksom i det föregående, icke räknas flint-
avfallet, ehuru detta stundom bär spår av användning. Från
den sista paleolitiska perioden, den magdaleniska, härröra över
1,000 flintverktyg. I det tidigare skedet av denna period äro
artefakterna blandade med ben av mammut, ren, stenbock, vild-
häst, varg, räv, fjällemmel och grottbjörn — en erinran om att
den paleolitiska tidens egendomliga, än »varma» än »kalla» djur

469
FIG. 93. SKELETTERNA I DUBBELGRAVEN UTI. »BARNGROTTAN»
VID MENTONE.

Efter Verneau.

värld nu sett sina bästa dagar och är i utdöende för att så små-
ningom lämna rum för nutidens europeiska fauna.

Den av Schmidt undersökta grottan i Ofnet, egentligen Gross
Ofnet, på gränsen mellan Würtemberg och Bayern invid Nörd-
lingen är märkvärdig förnämligast genom de i densamma upp-
täckta, mycket fyndrika gravarna från den aziliska perioden

470
— kulturskedet närmast efter det magdaleniska. Beträffande
Ofnet, liksom Sirgenstein och åtskilliga andra paleolitiska grott-
boningar, formales det att hålans ingång varit delvis barrikade-
rad genom ett eller ett par stora klippblock. Huruvida dessa
måste betraktas som av naturen tillfälligtvis placerade där eller
som ditförda av människan, för att tjäna till skydd mot påträng-
ande djur och medmänniskor, framgår dock icke av beskriv-
ningarna.

Schmidt urskiljer här nio skikt, tillsammans höjande sig 2.5
meter över grottans ursprungliga klippgolv, vilket delvis var
täckt med lösa stenblock tillhörande juraformationen. Över dessa
var dolomitsand lagrad till något mer än en halv meters höjd.
Här hittades mammutbetar och ben av en noshörning, rhinoceros
tichorhinus, samt spår av hyena. Nästa lager innehåller talrika
spår av arktiska gnagare, särskilt fjäll-lemmingen, samt flint-
verktyg av tidig aurignakisk typ. Därefter kommer ett skikt
med senare aurignakiska typer samt, ovanpå detta, ett solutréiskt
kulturlager, och sedan, ytterligare ett steg i höjden, ett sjätte
lager, innehållande dokumenter av en sen-magdalenisk kultur.

Omedelbart på detta sistnämnda kulturskikt vilade ett blott
5 cm. tjockt kulturlager av säregen beskaffenhet. Det innehöll
bland annat föremål av flinta, ben och horn, vilka Schmidt identi-
fierat med den aziliska tidens typer, samt ben av älg, hjort, vild-
svin och lejon [felis leo\ Denna fauna och andra märken föran-
leda Schmidt att förlägga skiktet till »diluvialtidens utgång och
själva begynnelsen av den geologiska nutiden». Därmed äro då
de i detta skikt funna märkliga gravarna placerade uti den
arkeologiska och geologiska relativa kronologien. Längre går
icke Schmidt. Skulle vi här tillämpa De Geers absoluta krono-
logi för istidens slutskede, under hänsynstagande till den nya
värmeperiodens hastigare insteg i Sydtyskland än i Skandina-
vien, torde vi komma till resultatet, att de aziliska gravarna i
Ofnet tillhöra något av årtusendena omkring tidpunkten 15000
f. Kr.

Gravarna i fråga bestodo av tvenne med röd järnockra ut-
klädda gropar, i vilka talrika mänskliga kranier blivit nedlagda
uti grupper och i en viss ordning, i det att alla hade ansiktena
vända åt samma håll, nämligen åt väster. I den ena graven
funnos 27 kranier, i den andra 6. Avståndet mellan de båda
gravarna var blott en meter. Icke mindre än 20 kranier till-

471
hörde barn samt 9 kvinnor. Således voro blott 4 män bland
de begravna, och ingen av dessa hade uppnått hög ålder.

Kranierna hängde alltid ihop med de två eller tre översta
halskotorna. Schmidt konstaterar spår av, att huvudets avskiljande
från bålen utförts efter döden medelst flintknivar. Han tror icke,
att de begravna individerna blivit slaktade eller offrade eller dö-
dade i ett krigiskt överfall eller att deras kranier blivit rensade
från mjuka delar före begravningen. Något spår av skada, som
skulle tillfogats huvudena före döden, förefanns icke. Ej heller
några brandspår. Tydligen voro icke heller alla huvuden be-
gravna samtidigt. Man hade efter hand nedlagt nya huvuden
uti sorgfälligt ordnade kretsar kring de tidigast begravna. Här
föreligger enligt Schmidts mening ett exempel på en egendom-
lig, men för sin tid normal begravningssed, vilken måste ha
inneburit, att de dödas huvuden begravdes för sig och deras
övriga kroppsdelar förbrändes eller underkastades något annat
förfarande. Huruvida detta senare varit av kannibalisk art för-
blir väl ett öppet spörsmål, även om man medger, att det ute-
slutande är fråga om individer, som ljutit en naturlig död. Tänk-
bart är, menar Schmidt, att man på grund av religiösa föreställ-
ningar samlade de dödas huvuden på en såsom helig betraktad
ort, vilken i detta fall var Ofnet-grottan.

För uppfattningen, att det är fråga om normalt avlidnas pie-
tetsfulla begravning talar dessutom omständigheten, att kvinno-
och barnhuvudena varit rikt försedda med prydnader, då de ned-
lades i gravarna. Icke mindre än 200 genomborrade hjorttänder
och 4,000 genomborrade musselskal lågo under, på och tätt invid
kranierna. Dessa föremåls läge visade ofta alldeles otvetydigt,
att det är fråga om prydnader. »Ett femårigt barns kranium»,
skriver Schmidt, »bar en tät huva av hundratals genomborrade
snäckor, som om en kärleksfull hand lagt densamma över den
dödas huvud.» Hjorttänderna hade varit förenade till halsband
för de vuxna. Det beräknas, att de här förekommande hjorttän-
derna måste härröra från icke mindre än 100 olika djur.

»Massgravarna i Ofnet», skriver Schmidt, »äro visserligen ett
fynd av enastående slag; men det begravningsskick, som vi
här iakttaga — huvudets begravning för sig, användandet
av järnockra som likbädd och riklig utsmyckning av de döda
— är, som vi skola se, ett för den äldre stenåldern känne-
tecknande bruk, vilket är fullkomligt främmande för den yngre

472
Aurignakisk

Medeltid
Jamålder
Bronsålder

42

FIG. 94. GENOMSKÄRNING, VISANDE AVLAGRINGARNA I OFNET-GROTTAN.
Efter R. R. Schmidt.

stenåldern och hittills iakttagits blott i det yngre paleolitiska
skedet.

»Redan i den mousteriska tiden iakttaga vi ett av religiösa
föreställningar påverkat begravningsskick, bestående i likets ned-
grävning. I den äldre ’rentiden’» (varmed Schmidt här synes
mena de aurignakiska och solutréiska skedena så väl som det
magdaleniska) »uppstår en större mångfald av begravningssätt,
såsom i främsta rummet de 16 skelettfynden i grottorna vid
Mentone bevisa. Någon regel för de paleolitiska likens ned-
läggning i förhållande till väderstrecken synes icke ha existerat.
Seden att begrava hela liket är rådande ända till slutet av den
paleolitiska tiden. Likaså bruket att omgiva liket med ett lager
av järnockra, ett bruk, som börjar i Grimaldi- och Crô-Magnon-
grottornas aurignakiska skikt och återfinnes t. ex. i Brünns solu-
tréiska lager och slutligen anträffas även i Mas d’Azils aziliska
gravar. Samma utsmyckning och utrustning av liken, som ut-
märker gravarna i Ofnet, anträffa vi i hela den ungpaleolitiska
tiden; och denna överensstämmelse utsträcker sig till och med
till anordningen av enskildheterna i gravarna. Även i barngra-
ven vid Mentone var ett barns huvud betäckt med en huva av
musselskal. Mycket vanlig i aziliska gravar är användningen
av hjorttänder som smycken, ett bruk som vi känna redan från
Grimaldi-grottornas aurignakiska gravar. Den rikliga använd-

473
ningen av musselskal som likprydnader är rent av ett känne-
märke på den tardenoisiska kulturen i Västuropa. Först med den
magdaleniska tidens begynnelse förekommer en särskild begrav-
ning av huvudet jämte en fullständig begravning av den övriga
kroppen. Dessvärre har vetenskapen tidigare ägnat föga upp-
märksamhet åt denna sistnämnda paleolitiska begravningssed.
Piette har tolkat dylika isolerat funna kranier, hjässben och käkar
såsom rester efter kannibaliska måltider.»

Vad beträffar det egendomliga draget, att kranierna i Ofnet
alla hade ansiktena vända mot väster, mot solnedgången, fram-
håller Schmidt, att här måste föreligga en för Ofnet utmärkande
lokal egendomlighet i begravningsskicket. De flesta paleolitiska
gravar i grottor ha likets ansikte vänt mot grottans ingång. Men detta
är icke fallet i Ofnet. »Vare sig en partiell förbränning av liket
ägt rum samtidigt med huvudets separata begravning», fortsätter
Schmidt, »eller om huvud och kropp begravts vid olika tider,
är det tydligt, att vi här ha att göra med ett högt utvecklat be-
gravningssätt med religiös motivering, vilket vi återfinna dels
hos de gamla kulturfolken, såsom egypterna, och dels hos de
nutida naturfolken; ett gravskick, som ger anledning till många
jämförelser och tolkningar.»

Då det helt och hållet saknas spår av, att det folk, som be-
gravt sina döda i Ofnet-grottan, också levat eller bott i grot-
tan, ligger det nära att antaga, att grottan uteslutande var en
helgedom och såsom sådan använd till begravningsplats i den
aziliska kulturperiod, som gravarna och deras kulturskikt till-
höra. Ar detta antagande riktigt, såsom väl ock är mycket sanno-
likt, så ha vi nu, i vårt studium av mänsklighetsutvecklingens
perioder, kommit fram till ett av de mest betydelsefulla väg-
skälen.

Vi stå vid utgången av den äldre stenålderns långa evolutions-
skede, vilket har sin begynnelse i det dunkel, som omhöljer den
föregående, eolitiska, ännu kanske icke helt mänskliga utveck-
lingsperioden. Och vid den paleolitiska tidens slut, dit vi nu
hunnit fram, skönja vi redan spår av ett högre själsliv.

Närmast är det fråga om sannolikheten av religiösa föreställ-
ningar, som återspeglas i ett mycket egendomligt, icke längre i

474
egentlig mening »primitivt» gravskick. Dessutom måste vi göra
klart för oss, att tillvaron av ett heligt rum, i vilket vid olika tid-
punkter, kanske under flera släktled, de dödas huvuden nedlades
till den sista vilan, förutsätter en högre organisering av samhälls-
livet än den allra primitivaste. Denna aziliska kultur, som vi
sålunda börjat göra bekantskap med i Ofnet-grottan, är icke längre
primitiv i den mening, som den gammal-paleolitiska kulturen,
således ännu den mousteriska kulturen, var det. Under de ung-
paleolitiska skedena — i aurignakisk, solutréisk och, slutligen,
magdalenisk tid — hade inom åtskilliga folk människoanden sta-
digt och allt snabbare rört sig framåt. I de magdaleniska och
aziliska perioderna har själsutvecklingen hunnit så långt, att
jämförelser mellan dessa världsåldrars högst utvecklade stammar
och nutidens äldsta kulturfolk eller lägsta nu levande raser redan
framtvingas av de fakta, hur sparsamt tillmätta dessa än må
vara, som den arkeologiska forskningen lämnar oss i händerna.

De gamla egypterna trodde, att de dödas rike låg i väster,
dit Ofnet-folket vände sina dödas ansikten. Även bland histo-
riskt välkända forntida folk och nutida lägre kulturfolk och »vil-
dar» iakttaga vi seden att avskilja huvudet från liket för att be-
vara det på särskilt sätt, under det att kroppen styckas, förbrän-
nes, överlämnas åt rovfåglar eller bisättes på annan ort. Dessa
bruk ha sin grund i vissa föreställningar, dels om de dödas liv,
behover och önskningar i sin nya tillvaro och dels om deras
förmåga att skada eller gagna de efterlevande. För dessa blir
den dödes huvud stundom något heligt och i magisk eller reli-
giös mening nyttigt, under det att samtidigt den dödes kropp
snarast betraktas såsom farlig genom sin tendens att »gå igen»,
»spöka» eller över huvud mer eller mindre ovälkommet hemsöka
de platser, där han levat. På sådan grund kan den dödes huvud
behandlas med stor pietet, under det att hans kropp förstöres
på ena eller andra sättet med tanke på att hindra »spökandet».

Då, i förbindelse med det ena eller andra gravskicket, en be-
gravningsplats blir helig eller en helig plats blir begravningsort,
uppstår ett nytt och starkt band mellan ett samhälle (en hord,
en stam, ett folk) och en viss ort samt mellan samhällets med-
lemmar inbördes, i det att dessa alla nu äro religiöst bundna vid
orten i fråga och därför komma att hålla samman på ett annat,
starkare sätt, än de eljest skulle gjort.

Redan i den äldre stenåldern försiggår sålunda sannolikt en

475
religiös och social utveckling, som leder fram till den för de kom-
mande världsåldrarnas kultur och statsliv så oändligt betydelse-
fulla institution, vilken består däruti, att en urgammal helig plats,
där urfäders ben vila och vid vilken folkets äldsta föreställningar
om övernaturliga makter och väsen lokaliserat sig, blir symbolen
för folkets kulturella och sociala enhet och stundom även centrum
för den genom århundraden och årtusen organiserande och ska-
pande kulturella och politiska makten inom folket och staten.
Dennas äldsta huvudstad är ofta en urgammal tempelstad och
gravstad för den härskande dynastien eller kasten så väl som
hela folkets heligaste ort — en vallfärdsort och platsen för de största
religiösa festerna.

476
KONSTENS STORHETS-
TID I DEN ÄLDRE STEN-
ÅLDERN

ANNU RIKARE FYND AV UNGPALEOLITISK KUL-
tur än Rivierans och Schwabens grottor hava Sydfrankrikes
och Nordspaniens lämnat. Dessa uppenbara på det mest över-
raskande och fulländade sätt tillvaron av en hög och egenartad
konstutveckling i vissa trakter av Europa under den äldre sten-
ålderns senare skeden.

Ristningarna och målningarna på grottväggarna i de syd-
franska departementerna Dordogne och Ariège och i de nord-
spanska provinserna Santander, Aragonien och Catalonien vidga
i utomordentlig grad de kunskaper, som vi ur annat material,
framför allt verktyg, småskulptur och prydnader, äga beträffande
den äldre stenålderns kultur, särskilt dess konst. Något isolerat
underverk inom den ungpaleolitiska konsten är det icke fråga
om. De sydvästeuropeiska grottmålningarna äro utan minsta
tvivel intet annat än en förgrening och höjdpunkt av den ungpaleo-
litiska konsten i Europa över huvud. I sin kulturpsykologiska
och utvecklingshistoriska grundkaraktär äro de identiska med
den bildkonst från samma tid, som fyndplatser i Österrike, Syd-
tyskland, Nordfrankrike, Belgien, Sydengland och andra länder
hittills givit oss mer eller mindre rikliga prov på.

Det märkliga med de ungpaleolitiska klippmålningarna i Vé-
zére-dalen, i grottorna norr och söder om Östpyrenéerna samt
i de nordcastilianska kusttrakterna vid Biscayaviken är icke, att
de falla ut ur ramen för den ungpaleolitiska konst, som vi eljest
känna, utan att de innebära en högsta stegring av denna. Här
ha några estetiskt ovanligt rikt begåvade folk levat under istidens
senare skeden. Konstnärliga begåvningar av hög rang hava
uppstått bland dem och lämnat efter sig en del mästerverk, som
genom lyckliga yttre förhållanden blivit bevarade, delvis nästan
oförändrade, genom årtusendena ända fram till våra dagar. Myc-

477
FIG. 95. KVINNOHUVUD I ELFENBEN.
FRÅN AURIGNAKISK TID.

Funnet i Brasseinpouy (Sydfrankrike)
Efter Piette och Obermaier.

ket har naturligtvis gått förlo-
rat. Men tillräckligt är kvar, för
att vi skola veta, att bildkons-
ten redan i den äldre stenåldern
hade en storhetstid, vilken — i
djupaste mening och utan över-
drift, men med tillbörlig hänsyn
tagen till det allmänmänskliga
utvecklingslagets förskjutning
under de senaste 20,000 åren el-
ler mer — kan sägas vara jäm-
förlig med varje senare kons-
tens storhetstid.

Det allmänmänskliga draget, att konsten har perioder av blomst-
ring och förfall, båda kanske i grunden lika oförklarliga, en er-
farenhet, som de senaste fem eller sex årtusendenas kända konst-
historia så skarpt inpräglar, framträder fullt klart inom den euro-
peiska mänskligheten redan långt före istidens slut. Detta är
väl i grunden den märkligaste lärdomen av de ungpaleolitiska
grottfynd, åt vilka vi nu skola ägna vår uppmärksamhet.

Vézère-floden mynnar in i Dordogne 120 kilometer rakt östligt
om Bordeaux. På en kort sträcka, omfattande blott 10 kilometer
av Vézéres lopp, räknat nordostligt från den lilla orten Les Ey-
zies, ligga här flera av de ryktbaraste och mest givande paleo-
litiska fyndorter, som man hittills känner, sammanträngda i Vé-
zére-dalen själv och i dennas bidalar. Le Moustier, La Made-
leine, Crô Magnon, La Micoque, Font de Gaume, Les Comba-
relies, Laugerie Basse anträffa vi här tätt invid varandra. Två
eller tre paleolitiska världsåldrar och den ungpaleolitiska män-
niskorasen, som efterträder den gammalpaleolitiska neandertala-
ren, hava erhållit sina vetenskapliga benämningar från dessa
fyndorter. Det kan således icke råda något tvivel därom, att
denna trakt av Sydfrankrike åtminstone periodvis var bebodd i
urtiden under loppet av åtskilliga tiotusental år, sträckande sig
över den senare gammalpaleolitiska och hela den ungpaleolitiska
tiden, samt att den var ett folkcentrum och en kulturhärd av
första rang under vissa skeden, särskilt under den senare delen

478
av ungpaleolitisk tid. Vézéredalen mellan Les
Eyzies eller Cro Magnon samt La Madeleine och
Le Moustier är kulturhistoriskt att jämställa med
Eufrats gamla deltaland och med Nilens nedre
lopp. Skillnaden är dock den, att sumerers och
egypters äldsta fornkultur blomstrade för blott
6,000 år sedan, under det cro-magnonarnes hög-
kultur i Vézéredalen och kring Pyrenéerna måste
vara fyra gånger så gammal.

Då det kulturhistoriska perspektivet utökas
från det äldsta, sen-neolitiska Sumer och Egyp-
ten till det magdaleniskt-paleolitiska Vézére,
vidgas icke blott tidskretsen högst ansenligt för
vårt vetande om mänsklig teknik och konst
och levnadsform. Den mer omfattande tids-
horisonten omspänner en helt annan verklig-
het, en annan människovärld, än den trängre.

« 2 -

FIG. 96. TORSO I

Vi lära något väsentligt nytt, då studiet av vårt elfenben av ung
släktes äldre historia flyttas från Eufrat och Nilen kvinna.
till Vézére och Pyrenéerna. En fornåldrigare, en Aurignakiskt ar-
yngre mänsklighet införlivas med kulturhistorien, .

pouy. Efter Piette
den stora mänsklighetshistorien. Föreställningen och Obermaier
om vår arts väsen, sådant detta kan avslöja sig
självt endast i sin egen fortlöpande utveckling alltifrån yttersta
primitivitet, fördjupas, kompletteras, då en konstens storhetstid
omkring femton tusen år före det äldsta kända Sumer och
det äldsta kända Egypten framträder för våra blickar.

Hermann Klaatsch har i sin Entwickehmg des Menschengeschlech-
tes givit en åskådlig skildring av ett besök i grottorna Les Com-
barelles och Font de Gaume.

Vid Les Eyzies mynnar ån La Beune in i Vézére. De två
ifrågavarande grottorna ligga vid tvenne bäckar, som i sin ord-
ning i detta grannskap flyta ned i La Beune. »Ingången till
grottan Combarelles», skriver Klaatsch, »skyles av en liten bond-
gård, genom vilkens hönshus man kommer till den dörr, som
nu stänger grottan. Denna utgöres till en början av en mycket
trång och så låg gång, att man efter ett stycke väg måste fär-

479
das krypande i densamma. Grot-
tans närvarande golv är dock
icke identiskt med det, som de
primitiva konstnärerna trampade,
då de utförde sina väggmålnin-
gar. Ett minst metertjockt stalag-
mitskikt betäcker det gamla gol-
vet, vilket förklarar, varför man
hittills icke upptäckt några flint-
verktyg eller dylikt i grottan.
Även väggarna äro på många
ställen betäckta med kalksinder-
lager, vilka delvis betäcka mål-
ningarna. I den 234 meter långa
grottans första hälft saknas dessa
alldeles, under det att den an-

FIG. 97 , KVINNOTORSO I ELFENBEN dra, längre in belägna hälften
FRÅN BRASSEMPOUY.	är betäckt av dem.

Aurignakiskt arbete.	»Ögat måste först vid stearin-
ljusskenet vänja sig vid linjerna
och fårorna, som utgöra djurbildernas konturer. Man upptäcker
dem dock genast, då ljuset faller på dem från vänster, och de
måste hava blivit utförda i denna belysning. Delvis äro bilderna

inristade till en halv centimeters djup, men några äro endast helt

lätt skisserade. Först upptäcker man djurens extremiteter, sedan
kroppens och huvudets konturer. De flesta bilderna äro av mått-
lig storlek, föga mer än en meter i höjd; somliga äro mindre.
Det i grottan Les Combarelles oftast avbildade djuret är hästen.
Den är återgiven med sådan naturtrohet, att man kan urskilja
icke blott åldersolikheter utan även två olika raser. Utom den

tjockhuvade hästen, som även återfinnes inristad på djurben, före-
kommer en annan häst med finare kroppsbyggnad. Vidare igen-
känner man renen, stundom mycket livfullt tecknad i språng,
samt stenbocken och ox- och antilopartade djur, däribland ett
mycket sällsamt, som erinrar om gnun; slutligen även mammu-
ten, av vilken professor Capitan räknade fjorton exemplar, och
vilken jag vid ett enda flyktigt besök kunde fastställa i flera
stycken. De långa manarna voro tydligt markerade. Snabeln
var mestadels böjd bakåt.

»I det stora hela äro teckningarna i Les Combarelles enklare

480
FIG. 98. KVINNOBILD I TALKSTEN.

Tidigt ungpaleölitiskt (aurignakiskt) arbete från en av Grimaldigrottorna vid
Mentone. Efter S. Reinach och H. Obermaier.

• ‘ 1

-, ■ — . i.,),”

och ofullkomligare än de i Font de Gaume. För att komma till
denna grotta stiga vi uppför bergväggen på högra sidan av Beu-
nes redan omnämnda bidal. På en smal stig kommer man i
tjugu meters höjd över dalbottnen till ingången, varest ett mäk-
tigt klippblock gör intryck av att hava tjänstgjort som ett slags
bord. I början är denna grotta bred och smyckad av stalak-

31.	Steffen, Världsåldrarna. I.

48 I
FIG. 99. GRAVYRER

C- titer. Därefter följer en
- mycket trång och låg
gång. Sedan man pres-
-% sat sig fram genom
denna, befinner man sig
i en gång av genom-

snittligt 2 till 3
bredd och en
höjd av 5 till 6
7)4 Det är mycket

meters
högsta
meter,
lättare

PA RENHORN,

föreställande människor iklädda djurmasker. Från
Magdalenisk tid. Efter Cartailhac.

här än i Les Combarelles
att varsebliva djurbil-
derna. Mäktiga brunröda

fläckar på klippväggen
visa sig vid närmare på-

seende framställa visentens kropp, vars konturer särskilt mar-
kerats genom svart färg och genom inristning.

»Vi hava här att göra med verkliga målningar. Färgämnena
äro järnockra och mangansvart, såsom professor Moissan fast-
ställt genom fysisk och kemisk undersökning. Visenten före-
kommer i övervägande antal. Professor Capitan räknade 49

visenter samt 4 renar, 4 hästar, 3 antiloper och 2 mammutar.
Återgivandet av djurens rörelser och av huvudenas linjer står

på ett mycket högre utvecklingsplan än i Les Combarelles.
Många bilder, såsom de båda renarna, äro mästerverk. Det
skämtsamma uttrycket ’Louvre paléolithique’ är icke utan berät-
tigande. Överraskande är, huru klippväggens ojämnheter ut-

nyttjats för att höja det plastiska intrycket av djurkropparna.
Ett utsprång på klippväggens halva höjd har använts för att
utmärka den mark, på vilken djuren tänkas beta. Streck, som
korsa över djurkropparna, skola utan tvivel antyda vegetationen.
Mycket tydligare än i Les Combarelles och i större antal konsta-
terar man trekantiga, takliknande figurer, som utan tvivel före-
ställa de hyddor, i vilka människorna bodde. En mängd andra
tecken kunna ännu ej tydas. En jämförelse mellan de båda grot-
torna leder till slutsatsen, att deras målningar sannolikt tillhöra olika
perioder. Icke blott olikheter i tekniskt avseende, utan även skilj-
aktigheter i djurvärlden, särskilt mammutens sparsammare före-
komst i Font de Gaume, leda till slutsatsen, att denna grottas
målningar uppstått senare än teckningarna i Les Combarelles.

482
»Genom dessa bety-
dande konstverk kom-
pletteras i mänga av-
seenden den bild, som
vi kunna göra oss av
Dordogne-dalens invå-
nare vid istidens slut.»
(Uttrycket får icke här
fattas i Gerard De Geers
mening!) »Men nya frå-
gor uppstå tillika, vilka
vi ännu icke kunna be-
svara. Varifrån kommo
dessa människor och
vad föranledde dem att
utvälja just denna trakt
till uppehållsort? Ar
orsaken att söka i de

FIG.

IOO. GRAVYRER PÅ GROTTVÄGGEN I

ALTAMIRA (NORDSPANIEN),

föreställande män iklädda djurmasker. Magdale-
niskt arbete. Efter Cartailhac och Breuil.

skyddande hålorna i kalkstensklipporna,

som gjorde tillvaron dräglig även under ogynnsamma väder-
leksförhållanden? Grottmålningarna visa oss, att människorna

ingalunda bodde uteslutande i grottorna och under de utskju-
tande klippartierna. De ägde redan tältartade bostäder, som
de kunde uppföra var de behagade. Vézèredalens dragnings-
kraft berodde väl på ett annat förhållande, varpå dr Berne i
Paris gjort mig uppmärksam.» Professor Klaatsch hänsyftar

här på de mycket gynnsamma tillfällen till drivjakt eller hets-
jakt på visenten, renen och andra matnyttiga djur, som det stora
platålandskapet ovanför Vézéredalen erbjöd genom att inbjuda
till villebrådets drivande ut på platåns kant, där det med tjän-
liga medel, t. ex. eld, massvis kunde skrämmas att störta sig ut-
för den lodräta klippvägg, som stupar ned i floddalen.

De första paleolitiska grottmålningar, om vilka den vetenskap-
liga världen erhöll kännedom, voro dock icke dessa sydfranska,
utan de nordspanska i Altamira uti kommunen Santillana del
Mar, provinsen Santander. Grottan upptäcktes redan 1868 av en
jägare, och undersöktes 1875 och senare av den spanske arkeo-
logen Marcelino de Sautuola. Först 1879 blev en av väggmål-

483
ningarna upptäckt, icke av Sautuola själv, utan av hans lilla
dotter, som gjorde fadern uppmärksam på några djurbilder på
en klippvägg inne i grottan.

Vid närmare undersökning upptäcktes en mängd i svart, brunt
och rött målade visenter och andra djur i olika ställningar och
varierande i storlek från något över en till något över två me-
ter. Då Sautuola 1880 offentliggjorde denna upptäckt, uttalades
tvivel om, att målningarna kunde vara lika gamla som de i grot-
tans kulturlager funna spåren av istida människor. Det ansågs
omöjligt, att målningarna kunnat bibehålla sig under flera årtu-
sen i grottans fuktiga atmosfär. Och vad kunde meningen med
målningar djupt inne i den kolmörka grottan ha varit? Resul-
tatet av denna fackmännens skepticism var, att hela saken föll
i glömska, till dess en fransk arkeolog 1895 upptäckte liknande
målningar i en grotta vid Dordogne.

Att Altamira-grottans och de senare upptäckta spanska och
franska grottornas djurmålningar icke kunde tolkas såsom pro-
dukter av en modern skämtare eller svindlare framgick emeller-
tid av åtskilliga omständigheter. Grottingången i Altamira hade
under långa tider varit fullständigt igenrasad till 1868, då man
röjde på platsen framför grottan. Liknande var förhållandet med
den först upptäckta franska grottan. Över väggmålningarna i
Altamira funnos tunna lager av en kalkutfällning, vilken tydligen
var mycket gammal. I åtskilliga franska och spanska grottor
visade det sig, att de geologiska och arkeologiska avlagringarna
på grottgolven nått en ansenlig höjd och skylde de nedre de-
larna av grottornas väggar. Ej sällan gingo väggmålningarna
ned ända till det översta golvlagret och avskuros av detta. Då
nu dessa högst belägna avlagringar undanröjdes, upptäcktes det,
att bilderna fortsatte nederst på klippväggen, där denna varit
dold under skikt, som avsatt sig på golvet under och efter istiden.

Härtill kommer, att grottmålningarna med största naturtrohet
framställa en mängd utdöda djurarter, som visserligen så små-
ningom blivit till stor del kända för vetenskapen oavhängigt av
grottmålningarna, men dock delvis just genom dessa eller med
hjälp av dem. Det skall ha varit stora massor av otroligt lärda,
skickliga, noggranna och flitiga skämtare, som roat sig i dessa
talrika franska och spanska grottor — de äro nu omkring 40
stycken! — och sedan aldrig brytt sig om att skörda frukterna
av sin arkaistiska konstid. Emellertid äro de många mobila

484
485

0
—
2

w
A
Z

6

a
0
2

M
0.

z
a

-

o
N
H
Z
a
U.

P
1
J.
konstverk, som upptäckts i samma grottor — sniderier i ben
och horn och ristningar på lösa stenplattor eller benskivor —
utförda i alldeles samma stilarter och framställa alldeles samma
djur, som väggmålningarna. Och dessa mobila konstverks höga
ålder bevisas genom deras läge i ostörda geologiska och arkeo-
logiska avlagringar på grottornas ursprungliga klippgolv.

I själva verket försvinner varje skymt av en möjlighet att för-
neka dessa grottmålningars paleolitiska ålder, då de bli noga stu-
derade och deras otvetydiga väsenslikhet med den övriga paleoli-
tiska konsten uppdagas. Det blotta faktum, att grottmålningarna
uppvisa alldeles samma växlingar mellan primitivare och mog-
nare konststilar samt tekniska metoder, som de mobila konst-
verken av paleolitisk ålder, bevisar den fullständiga samhörig-
heten mellan de på väggarna målade och de i eller utanför grot-
torna i jorden funna produkterna av istidsmänniskornas konst-
färdighet.

Bland de av Obermaier 1910 uppräknade 38 då kända grot-
torna i Europa med ristningar och målningar av obestridlig
paleolitisk ålder finnas nio i departementet Dordogne, fem i de-
partementet Ariège, således i Sydfrankrike, samt tio i provinsen
Santander och fyra i provinsen Oviedo i Nordspanien. Ej mindre
än 33 av de 38 grottorna äro, åtminstone vad målningarna be-
träffar, upptäckta efter år 1900. Sannolikhet är således för han-
den, att ytterligare upptäckter komma att göras under fortsatt,
härpå inriktad forskningsverksamhet.

Mångenstädes torde dock resultatet bliva, att endast spår av
målningar kunna upptäckas, eller att man blott kan gissa, att
målningar en gång existerat. Även i de grottor, som äga den
rikaste och bäst bibehållna utsmyckningen med målningar, har
det nämligen visat sig, att stora delar av denna otvivelaktigt
blivit förstörda genom väta och andra atmosfäriska inflytelser.
En regelbunden erfarenhet är den, att väggarna närmare grott-
ingången äro kala eller uppvisa blott otydliga spår av teck-
ningar eller målningar, under det att sådana i utmärkt bibehållet
skick överflöda längre in i de delar av grottan, som varit bättre
skyddade eller fullständigt värnade mot utifrån inträngande fukt
och kyla. På inre ställen, där vatten sipprat ned över grott-

486

fflMOi
FIG. 102. HÄST OCH HIND (TECKNADE OVANPÅ VARANDRA) SAMT
VILDSVIN. MAG DA LEN IS K T ARBETE.

Från Altamiragrottan.

Efter Cartailhac och Breuil.

väggen, äro dennas, i övrigt mer eller mindre väl bevarade mål-
ningar naturligtvis förstörda. Sålunda fragmenterade fresker höra
till det vanliga.

Som ett underverk förefaller det icke dess mindre, att så myc-
ket kunnat bli kvar till vår tid, delvis i förträffligt skick. Detta
måste bero dels därpå, att luften hållit sig relativt torr så väl
som likmässigt varm i det inre av många grottor, till vilkas
väggar och tak de eljest inne i bergen så vanliga vattenflödena
icke vunnit tillträde. Förhållandet inne i de mycket djupa syd-
franska och nordspanska grottorna synes vara av ungefär samma
art som i Egypten, där luftens utomordentliga torrhet tillåtit, att

487
en mängd målningar och andra lättförgängliga saker frän
avlägsen forntid kommit'välbehållna i våra händer, under det
de eljest skulle varit förintade eller till oigenkännlighet van-
ställda.

Dock beror det nog icke enbart härpå, att teckningar och po-
lykroma målningar, vilka utfördes för kanske minst 20,000 år
sedan, fortfarande äro i behåll. Den av de urtida konstnärerna
använda tekniken har också sin andel uti det antikvariska un-
derverket. Att djupare ristningar eller gravyrer i den släta berg-
väggen äga en nästan obegränsad beständighet, då stenen icke
är allt för mjuk och utsatt för stark frätning eller nötning, är
ju självklart. Vad som tarvar förklaring är, att konturteckningar
och en- eller flerfärgade målningar, utan ristade konturer och
detaljer eller oberoende av sådana, kunnat motstå tidens tand.
Detta beror utan tvivel därpå, att de använda färgämnena —
gul och röd järnockra samt mangansvart — äro i hög grad ke-
miskt beständiga samt att även bindemedlet varit mycket mot-
ståndskraftigt eller vid sin kemiska upplösning lämnat färgämnet
uti fast förening med klippväggen. Bindemedlet var sannolikt
något djurfett, varmed färgämnet blev sammanrivet. Kanske
ytterligare mineraliska beståndsdelar varit med vid färgbered-
ningen och bidragit till färgens utomordentliga förmåga att i
obegränsad tid häfta vid bergväggen.

Om de verktyg, som tjänstgjort vid utförandet, kan man näppe-
ligen bilda sig fullt klara föreställningar. Sannolikt är det fråga
om pinnar av olika grovlek och mjukhet, stundom kanske för-
sedda med bihang av hår eller ull, varigenom deras tjänlighet
som penslar ökats. Uteslutet är väl icke, att de blotta fingrarna,
med vilkas nedsmutsande det väl icke togs så noga inom is-
tidens mänsklighet, ofta användes både som ritstift och penslar.

Att det över huvud var möjligt att rista, rita och måla bilder
långt inne i den kolmörka grottan måste naturligtvis ha berott
därpå, att man, långt innan det blev fråga om freskomåleriet,
hade förstått att inrätta sig för att vistas eller leva där. Be-
lysningsproblemet måste ha varit löst, innan dess tillämpning i
konstens tjänst kom i fråga. En del fynd i grottgolvens kultur-
lager ge anledning att tro, att flata, svagt urholkade stenar av
lämplig storlek användes såsom olje- eller tranlampor. Även är
ju möjligt, att något slags tjärstickor eller fettbloss användes för
detaljbelysning eller som mobilt lyse. Den huvudsakliga ljus-

488


489

Z
ox
C.
C.

Z

U.

Z —
o
0. C.

2 2

U.

Q —
— Z

pr

1.

bih I • ’
djomeny.

t 0 -sirat

-2 We

."


källan var måhända en på golvet uppgjord eld, då utrymmes-
förhållandena inne i grottan medgåvo detta.

I själva verket äro arkeologerna eniga om, att de ifrågava-
rande grottmålningarna äro tydligt synliga blott i belysning från
visst håll, och att de måste ha utförts uti en motsvarande belys-
ning. Att denna ej kan ha varit stark är självklart. Men då
ögat vant sig vid det svarta mörkret djupt inne i en grotta, är
det känsligt för mycket svaga belysningseffekter. Och urmän-
niskan var nog van att anstränga sin synkraft i nattens halv-
dunkel, även utanför grottorna.

Den franske arkeologen H. Breuil har ägnat särskild upp-
märksamhet åt frågan om de olika tekniska metoder och stil-
arter, som förekomma inom det paleolitiska grottmåleriet, och
har därvid sökt utreda de olika stilarnas relativa ålder. En god
hjälp uti detta vanskliga arbete har varit det egendomliga för-
hållandet, att ej sällan samma stycke av grottväggen använts
flera gånger för anbringandet av teckningar eller målningar, utan
att de tidigare fullständigt utplånats. Härigenom har på samma
fläck uppstått ett virrvarr av bilder eller konturer, som ofta bli
mycket svåra att reda ut och föranlett åtskilliga missuppfatt-
ningar beträffande de avbildade djurens utseende. Professor
Breuil anser emellertid, att det i många fall kan avgöras, vilka
av dessa över varandra lagda bilder äro de äldre, och att man,
åtminstone delvis, på detta sätt kan komma fram till en relativ
kronologi för det paleolitiska grottmåleriets stilar, en teori för
de olika utvecklingsstadiernas tidsföljd.

Äldst är enligt Breuil den enkla, primitiva konturteckningen
av ett djur. Den kan vara utförd genom inristning eller genom
en målad linje i svart eller röd färg. Karaktäristiskt för detta
stadium är, att alla detaljer försummas och att proportionerna
stundom något överdrivas, ungefär som på barns teckningar,
samt att, liksom i dessa ofta är fallet, endast den ena, åt åskå-
daren vända sidan av föremålet framställes. Ett fyrbent djur
avbildas sålunda genom en konturlinje, vilken återger endast den
ena kroppshalvan och dennas tvenne extremiteter. De två bakom-
liggande äro utelämnade, liksom varje spår av plastisk eller per-
spektivisk framställning saknas.

490
Dock vore det, så vitt jag
kan finna, ett mycket stort
misstag att på allvar estetiskt
jämställa de paleolitiska rist-
ningarna och teckningarna i
Sydfrankrike och Norditalien
från denna period med barns
eller nutida naturfolks bild-
konst. Den paleolitiska kons-

FIG. 104. I BEN SNIDAT HÄSTHUVUD
från den solutréiska tiden i Sydfrankrike.

tens överlägsenhet är alldeles

påtaglig — redan på detta,

dess primitivaste stadium inom grottmåleriet. Förmågan att
livssant karaktärisera en djurform genom en enkel kontur-
linje står här icke längre på något barnsligt utvecklingsstadium
eller ens på det för de flesta nutida naturfolk utmärkande (bort-
sett från några få undantag). En rent genialisk blick för natur-
formens väsentliga drag och en underbar förmåga att återgiva
denna med mejseln eller penseln förefinnas redan här. Dessa
ristade och målade konturer på grottväggarna göra helt och
hållet intryck av begåvade och t. o. m. rutinerade konstnärers
flyktiga, ej fullt allvarligt menade skisser. Någon egentlig barns-
lig eller barbarisk tafatthet eller otymplighet är icke att upp-
täcka. Därtill är träffsäkerheten, den innersta natursanningen i

uppfattning och framställning alldeles för stor. Dessa tidigaste
grotteckningar äro, konsthistoriskt sett, lika förvånande som de
senare grottmålningarna, d. v. s. överraskande i den mening,
som allt framträdande av geni nödvändigtvis är en överraskning.

På grund härav är det i själva verket icke så underligt, som
det eljest kunde förefalla, att redan det andra utvecklingsstadiet,
enligt Breuil, betecknar ett mycket stort framsteg och i viss mån
redan en höjdpunkt av teknik och konstnärsförmåga inom det
sydfranska och nordspanska paleolitiska måleriet. Den plastiska
och perspektiviska illusionen är redan uppnådd, och det i icke
ringa fulländning, om ock de avbildade djuren sällan äro fram-
ställda annorledes än uti helprofil (d. v. s. så att jämnt ena kropps-
halvan, den vänstra eller den högra, är fullständigt vänd åt
åskådaren). Men nu tecknas alla fyra extremiteterna, perspek-
tiviskt riktigt. Detaljerna — såsom fötter, horn, ögon, öron,
svansar, manar — äro angivna på ett livfullt och naturtroget
om ock stundom tämligen flyktigt sätt. Starkt hårbetäckta
kroppsdelar och möjligen också randig färgteckning återgivas

491
FIG. 105. HÄST, SNIDAD I ELFENBEN.

Högm ag dalenis k t arbete från Lourdes (den
bekanta vallfartsorten i Sydfrankrike).
Efter Piette.»

med finare och grövre
streck. Lemmar och mus-
kelpartier intecknas med
starka linjer i kropps-
ytan, då de eljest skulle
bli otydliga, och denna
är nu ofta helt täckt med
färg. Den silhuettartade
konturteckningen har
övergått till en verklig,
perspektivisk och plas-
tisk målning, i det att

den pålagda färgytan uppvisar mörkare och ljusare schatte-
ringar, vilka med stor åskådlighet återgiv-a djurkroppens rund-
ning. Ehuru grottmåleriet på detta stadium ännu är mono-
kromt, är det icke fråga om färgade platta skuggbilder, utan om
verkligt måleri med åsyftad och uppnådd plastisk effekt. Arkeo-
logerna anse, att de ljusare partierna ernåtts genom bortskrap-
ning av den pålagda färgens övre lager.

Det tredje utvecklingsstadiet utmärker sig genom en mycket
högt uppdriven rist- eller gravyrkonst, men också genom en viss
återgång i måleriet, i det att färgytorna nu verka platta i stället
för plastiskt avtonade. Detaljbehandlingen är ofta mycket sorg-
fällig.

Det därpå följande fjärde stadiet betecknas av fackmännen som
den paleolitiska grottkonstens kulminationspunkt. Ristningarna
bli sällsyntare och minskas till formatet, men måleriet utvecklas
så mycket kraftigare. De plastiska effekterna komma åter till
heders, och nu förhöjas de genom användandet av flera färger,
vilka dessutom tjäna en strävan att uppnå större naturtrohet och
skönhet över huvud. Konturer samt vissa detaljer — hovar,
ögon, horn o. s. v. — tecknas ofta med svart, under det att
kroppsytorna äro målade i gult, rött, brunt och delvis även svart.
Stundom äro de målade bilderna på det omsorgsfullaste grave-
rade i vissa partier, t. ex. vad huvudets olika detaljer beträffar.
I denna polykroma stil äro de största och märkvärdigaste, hit-
tills kända paleolitiska grottmålningarna — t. ex. i Altamira och
Font de Gaume — utförda. Ett mäktigt och mycket egenartat
patos talar ur många av dessa praktfulla djurbilder. Man har
en känsla av, att en nutidsmänniska icke längre står naturen till-

492
FIG. 106. DOLK AV RENHORN
med handtaget skulpterat i form av ren med böjda framben och utsträckt huvud.
Magdaleniskt arbete från Laugerie Basse i Vézère-dalen. Efter Lartet och Christy.
räckligt nära för att se den i en så naivt heroisk belysning. Om
naturen kunde förhärliga sig själv genom bildkonst, skulle den
måla de väldiga visenterna så som en nordspansk paleolitiker,
den tidens Michel Angelo, gjort.

De första och andra utvecklingsstadierna anses tillhöra de au-
rignakiska och solutréiska skedena av den ungpaleolitiska tiden.
De tredje och fjärde falla inom det magdaleniska kulturskedet,
den äldre stenålderns yttersta tid.

Så t. ex. kunna ristningarna på väggarna i grottan Pair-non-
Pair i departementet Gironde med säkerhet hänföras till aurig-
nakisk tid och målningarna i Les Combarelles med nästan lika
stor visshet till solutréisk. Vad den högsta konstblomstringen i
Altamira och Font de Gaume beträffar, förlägges den vanligen
till ett senmagdaleniskt skede eller t. o. m. till själva utgången
av den magdaleniska perioden.

Därefter är det — skenbart eller i verkligheten — helt plöts-
ligt slut med den stora bildkonsten i urtidens Sydfrankrike och
Nordspanien och i Europa över huvud. En världsålder, eller
rättare en lång serie av världsåldrar, har gått till ända. En ny
tid skall komma. Den förberedes genom en viss nedgång i den
äldre kulturen, och till denna nedgång hör utan tvivel den stora
ungpaleolitiska bildkonstens fullständiga utdöende.

*	*

*

I allmänhet göra djurbilderna på grottväggarna intryck av att
vara regellöst, sammanhangslöst kringströdda. Det saknas dock
icke rader av visenter eller renar eller elefanter, vilka kunna
tolkas såsom försök att framställa hela hjordar eller grupper av
dessa djur. I övrigt föreligga sällan några antydningar till ge-
nomtänkt gruppering eller komposition. Varje enskilt djurporträtt
har i regel för konstnären varit en sak för sig.

493
FIG. 107. MAMMUT.

Gravyr på väggen av grottan Les Combarelles
vid Vézère-dalen i Sydfrankrike. Magdalenisk
tid. Efter Capitan.

Han har naturligtvis
tecknat och målat helt
och hållet ur minnet. Att
den paleolitiske målaren
»arbetat efter modell»
långt inne i den kolmörka
och ofta trånga grottan
är ju uteslutet, allra helst
då bilderna återgiva le-
vande elefanter, noshör-
ningar, visenter, renar,
lejon, björnar och vild-
hästar. Så mycket märk-
ligare är den utomordent-
liga naturtroheten och fina
karaktäristiken, så väl i

detaljer som vad totaluppfattning, uttryck och rörelse beträf-
far. Dessa urtidskonstnärer ha icke blott haft en stor för-
måga som tecknare och målare. De ha ägt en den mest intima
och levande kännedom om de varelser, som de ville avbilda.
Med en mycket högt uppdriven skärpa uti blick och uppfattning
hade de iakttagit dem i deras fria naturliv och hade fasthållit
dessa intryck med sådan styrka, att den inne i grottan målade
bilden ofta nästan skulle verka såsom en momentfotografi från
skog och mark, om ej samtidigt ett rent mänskligt, ehuru ej
modernt mänskligt, stämningsdrag gjorde sig så starkt gällande.

Att starka, fantasirika naturmänniskor, som därtill, i en värld
vimlande av högvilt, voro lidelsefulla och mästerliga jägare, ut-
fört och haft sina avsikter med dessa målningar, därom vittna
dessa själva på ganska otvetydigt sätt. Men vilka voro dessa
avsikter?

Ar det icke redan en fördom att ställa en sådan fråga? Skulle
ej det enkla, rätta svaret vara, att vår paleolitiker »så målat,
emedan så det roat honom att måla»? Helt säkert är detta det

enda riktiga grundsvaret på spörsmålet, varför dessa konstverk
och deras motsvarigheter inom skulpturen och småkonsten kom-
mit till. Intet annat än den rena lusten att skapa konst, att leka
fram konstverk kan vara den yttersta själsliga grunden för att
sådana konstverk uppstått. Förmågan fanns. Den hade grott
och växt under århundraden måhända. Därför måste en gång

494
dessa verk komma. Icke
i följd av något yttre
tvång, någon avsikt att
vinna nytta. Paleoli-
tikern beundrade, älskade
och fruktade sina livs-
kamrater ute i djurvärl-
den, och han kände dem
i grund och botten;
»han kunde dem utan-

fig. 108. GROTTLEJON.

Gravyr på grottväggen i Les Combarelles i Syd-
frankrike. Magdaleniskt arbete.

till» ; han såg dem i sin
fantasi lika klart och
sant som i verkligheten.
Och som han dessutom

var välsignad med konstdrift och konstnärskraft, tecknade och
målade han dem.

Icke dess mindre är det mycket sannolikt, att problemet icke
härmed får anses slutbehandlat. En mångfald motiver leda ofta
människans handlingar, även då ett härskande huvudmotiv finnes.
Hos den primitiva människan ingripa ständigt vidskepliga, sociala
och religiösa föreställningar uti hennes tankar och handlingar.
Hon är magiker. Hon tror, att hon kan »trolla», d. v. s. att hon
genom diverse hokus pokus kan tvinga de yttre tingen, icke
minst djur och medmänniskor, att foga sig efter hennes önsk-
ningar. Hon tror också på en långt intimare samhörighet mellan
sig själv och de yttre tingen, särskilt djuren, än som i verklig-
heten existerar.

Det finns därför goda skäl att antaga, att de ungpaleolitiska
grottmålarne trodde, att de tillförsäkrade sig ökad jaktlycka, då
de målade sitt jaktbyte på väggarna, i bild »fängslade» det där.
För denna hypotes talar bland annat omständigheten, att de
oftast avbildade djuren voro de sannolikt som villebråd begär-
ligaste: visenten, renen, hästen, elefanten, under det att t. ex.
björnen, vargen, lejonet äro relativt sällsynta.

Icke heller är det uteslutet, att vår ungpaleolitiker trodde sig
vara släkt med eller ha sina öden eljest olösligt förbundna med
ett visst djur (s. k. »totem»djur), och att han målade detta djur
med särskild förkärlek just därför.

En sådan konstens storhetstid, som vi lära känna i Altamira
och Font de Gaume, hade dock icke uppstått blott på grund av

495
ett folks tro på jägarmagi och totemdjur. En smula snideri och
måleri av tarvligaste hantverksart hade varit nog för alla blott
magiska ändamål. Någon egentlig konst hade det aldrig behövt
bli fråga om. Ännu mindre en konst, som utan gensägelse läm-
nar allt det bästa och högsta, vilket nu och nyligen levande na-
turfolk producerat och producera, långt bakom sig. Och likväl
voro även ungpaleolitikerna i Sydfrankrike och Nordspanien
»naturfolk». Någonting i mänsklighetens historia särskilt, ena-
stående, har således här förekommit.

Märklig var länge sällsyntheten av människobilder inom det
paleolitiska måleriet samt den vanligen mycket primitiva beskaf-
fenheten av dem, som upptäckts. Det kan synas, att djurmålare
sådana som de främsta i Altamira och Font de Gaume skulle
kunnat avbilda sina egna släktingar, kamrater och älskarinnor
på ett sätt, som inneburit de för oss mest sensationella uppen-
barelser om den magdaleniska människans gestalt, uttryck, klä-
der och sedvanor. Men av sådant blev länge mycket litet upp-
täckt.

Intill 1910 inskränkte sig detta lilla till några nästan mer ap-
lika än människolika profilteckningar samt en del framställningar
av människor iklädda dansmasker med djurform. Det synes dock
framgå av sir Arthur Evans’ föredrag i Newcastle 1916 inför
British Association, att betydande nya upptäckter gjorts mellan
1910 och 1916. Den engelske arkeologen säger, att »vi i Cogul
(i Katalonien) kunna iakttaga en religiös dans av nio kjolklädda
kvinnor omkring en kortväxt manlig gestalt, liknande en satyr»,
samt att i Alpéra förekommer en likaledes »kjolklädd kvinnlig
figur, som i någon religiös ceremoni lyfter bilden av ett slags
avgud». Obermaier synes dock anse icke uteslutet, att dessa
målningar äro neolitiska och således alls ej tillhöra de tidiga
världsåldrar, varom här är fråga.

Liksom för att direkt bemöta denna invändning fortsätter Evans
i sitt anförande på följande sätt.

»De kulturdrag, som man förr tillskrev endast den yngre sten-
åldern eller ännu senare perioder, hava, det ena efter det andra,
visat sig tillhöra även den paleolitiska människan i hennes sista
utvecklingsstadium. Med andra ord : vi ha nu slutligen upptäckt,

496
att den paleolitiska kons-
ten är rik på människo-
bilder. I Cogul äro de
en helig dans utförande
kvinnorna iklädda väl
tillskurna kjortlar, som
sluta tätt till vid livet
och falla ned i veck, un-
der det att vi i Alpéra
iakttaga samma kvinnor
klädda på liknande sätt,
men dessutom smycka-
de med fladdrande skärp.
På de målade grottväg-

FIG. 109. ELEFANT.

Konturteckning i rödfärg från Castillo-grottan
i Nordspanien.

garna i det närbelägna

Cuevà de Vieja äro kvinnornas kjolar längre och räcka upp
ända till brösten. Vi ha sålunda redan kommit långt bort från
Evas paradisiska nakenhet.

»Av alla hittills upptäckta väggmålningar från den äldre sten-
åldern är det de i Alpéra, som bragt oss den mesta nya kun-
skapen. Man skådar där hela jaktscener, i vilka bågskyttar,
visserligen ännu utan koger, spela den främsta rollen. Detta
var första gången bågskyttar visade sig i paleolitiska teckningar.
Några av dessa bågskyttar dansa i samma kroppsställning som
de australiska korroboreerna. Andra, utstyrda med fjädrar i hå-
ret, göra intryck av starkaste upprymdhet. Dessutom är det
mycket märkligt, att man i en del spanska grottmålningar ser
hundar eller schakaler följa jägarne, vilket visar, att dessa djurs
tämjande redan börjat. Man iakttar också skaftade yxor och
skickligt snidade stavar. I åtminstone ett fall förefinna vi två
grupper av bågskyttar vända mot varandra; utan tvivel ett be-
vis för tillvaron av ett socialt utvecklingsstadium, på vilket or-
ganiserad krigföring redan var möjlig ■—• — — —.

»Det kan icke vara tal om att bestrida dessa målningars till-
hörighet till istiden, hur mycket scenerna än må erinra om vida
yngre perioder i mänsklighetens historia. Dessa målningar till-
höra samma tid och skola som de sydfranska paleolitiska djur-

målningarna och äro stundom täckta av andra målningar av
paleolitisk typ. Dessutom finna vi bland de avbildade djuren
även älgen och visenten, vilka tillhöra de sista istidsskedena i

32. Steffeny Världsåldrarna. I.

497
FIG. IIO. BETANDE RENAR.

Magdaleniska målningar i svart färg från Font de Gaume
vid Vézéredalen.

dessa trakter, under det de alldeles saknas uti de neolitiska av-
lagringarna. »

Vi skola i det följande se, att efter bild-konstens utslocknande
med det magdaleniska kulturskedets slut endast en ornamen-
terande, med streck och cirklar och dylika geometriska mo-
tiver arbetande konst blev kvar. En begynnelse till denna rent
dekorativa och konventionella konst förefinna vi visserligen i den
magdaleniska periodens utsmyckning av de i horn och ben ar-
betade pilspetsarna, harpunerna och andra vapnen och verkty-
gen med allehanda inristade geometriska mönster. Men sam-
tidigt blomstrar en realistisk småskulptur med ben och horn som
material och likaledes en realistisk gravyrkonst, som är lik den
på grottväggarna samtidigt utövade, men i stället betjänar sig
av glättade renhornsbitar eller benstycken som material.

Då nu bildkonstens ursprung går tillbaka till den ungpaleoli-
tiska tidens äldsta skeden, synes det sannolikt, att den är äldre
än den dekorativa konsten, d. v. s. att människan, i Europa åt-
minstone, börjat avbilda levande väsen •— djur och medmänni-
skor och växter —■ innan hon började uppfinna och anbringa
ornamenter på sina verktyg och vapen, husgerådsartiklar och
sin egen hud. Möjligheten att materialets förgänglighet är orsak
till vår obekantskap med en eventuell, mycket tidig dekorativ
konst, utövad på trä, ben, horn och människans egen hud samt

498
FIG. III. MAGDALENISKA GRAVYRER
från Schweiz (Kesslerloch) föreställande renar.

i flätverk o. dyl., är ju att räkna med. Som vår kunskap för
närvarande är beskaffad, få vi likväl antaga, att avbildandet av
levande former är en äldre konst än uppfinnandet och utföran-
det av konventionella, geometriska ornamenter. En sak för sig
är dessutom, att dessa senare ofta nog uppstått genom förenk-
ling och konventionalisering eller stilisering av ofta använda bil-
der, som föreställt levande föremål eller delar av sådana.

Är bildkonsten sålunda äldre än Ornamentiken, så är åter inom
bildkonsten tydligen skulpturen äldre än tecknings- och målar-
konsten. Att plastiskt efterbilda en djurkropp eller en människo-
kropp vore då den tidigaste yttringen av mänsklig konstdrift.
Man grep sig först an med de svåraste uppgifterna eller, rät-
tare, med de konstuppgifter, som för vårt nuvarande sätt att se
och tänka förefalla svårast, men i grunden nog icke äro det
relativt till den mänskliga konstförmågan, sådan denna verkligen
är beskaffad och verkligen har utvecklat sig. Tankens vägar
och livets, evolutionens vägar äro icke desamma. Tanken har
en viss »medfödd» svårighet att rätt fatta och följa och beskriva
livsutvecklingens banor eller förlopp.

Bland de äldsta hittills kända konstverken finna vi ofta små-
skulpturer föreställande nakna kvinnokroppar eller, mycket säl-

32*. Steffen, Världsåldrarna. I.

499

—-
lan, människogestalter av annan typ. De tillhöra det tidigaste
av de ungpaleolitiska skedena, det aurignakiska och kunna där-
för knappast vara mindre än 50,000 år gamla. Hauser tror sig,
uti sina i det hela mycket blygsamt tillskurna tidsbestämningar
för de paleolitiska perioderna, böra förlägga det aurignakiska
skedet mellan 40,000 år och 30,000 före våra dagar.

Ett rikt fynd av kvinnostatyetter i elfenben från aurignakisk
tid har gjorts i den s. k. Påvegrottan uti kommunen Brassempouy
en Chalosse, tillhörande det sydfranska departementet Landes.
Det synes vara fråga om åtminstone sex olika, mer eller mindre
fragmenterade småskulpturer från åtta till tre eller fyra centi-
meters längd. Ett av dessa elfenbensfragment föreställer ett kvin-
nohuvud med en konstrik hårklädsel av flätor eller lockar eller
möjligen en huva av nätverk. Ansiktets yttre linjer — panna,
kinder, haka — samt halsen äro helt summariskt utförda; ögon,
näsa och mun blott antydda; möjligen ha dessa partier varit må-
lade. Som ett helt gör det lilla elfenbenshuvudet ett överras-
kande behagfullt intryck och vittnar redan om en icke ringa
teknisk färdighet. I motsats härtill äro ett par andra brottstyc-
ken från samma fyndort så barnsligt eller barbariskt enkelt ar-
betade, att man blott med möda kan gissa sig till, att det skall
vara fråga om partier av kvinnokroppar. Vida mindre primi-
tivt utfört och fullt tydligt i avseende å ämnet är ett annat elfen-
bensstycke, som visar en kvinnokropp från brösten, där någon-
ting liknande en gördel synes, till ett stycke nedanför knäna.
Lårens och underlivets former äro här givna med stor omsorg
och utan överdrifter. Det hela gör intryck av en studie efter
en ung modell med vackra, smärta former.

De två återstående kvinnostatyetterna från denna fyndplats,
Brassempouy, äro ännu märkvärdigare. Båda äro avbrutna strax
ovanför brösten och nere på halva låret eller hava över huvud
från början icke varit väsentligt fullständigare, än de nu före-
ligga. Om detta senare är fallet, ha vi att göra med skulptu-
rer, som aldrig avsett att återgiva annat än de delar av kvinno-
kroppen, som starkast intressera ur erotikens och moderskapets syn-
punkter. Den i plastiskt avseende utomordentligt djärva och lediga
formbehandlingen tyder, även den, i senare riktning. Brösten, un-
derlivet, lår och höfter äro framställda med starkaste betoning av
den mogna kvinnlighetens karaktäristiska former. I detta av-
seende föreligger dock en rent estetisk skillnad mellan de tvenne

500
FIG. I 12. GRAVYR PÅ KALKSTENSSKIVA

från Magdalenisk tid föreställande hästar. Efter Cartailhac
och Breuil.

skulpturerna. Den ena, ehuru återgivande mycket mogna for-
mer, är vida måttfullare samt uppenbarar över huvud, särskilt i
den vackra behandlingen av ryggpartiet, ett betydligt skönhets-
sinne. Den andra statyetten låter oss göra bekantskap med en
synnerligen ledigt arbetande konstnär, som frossat i att med kraft
återgiva möjligast väldiga kvinnliga former. Häpnadsväckande
hos dessa tvenne mästerliga aurignakiska skulpturer — i fullt ut
lika hög grad som hos de så mycket yngre magdaleniska grott-
målningarna av högsta typ — är den fullständiga frånvaron av
arkaisk stelhet, tafatthet eller onaturlighet. Ingen förenkling av
uppgiften genom rätlinighet och utelämnande av detaljer, så till
vida, som dessa över huvud intresserat konstnären. De mest böl-
jande linjer och ytor en kvinnokropp kan uppvisa äro återgivna
med en trohet och entusiasm och en duktighet, som erinra mer
om Rubens och Jordaens än om någon konstnär från den ger-
manska medeltiden.

Av samma allmänna typ, som dessa tvenne sistnämnda Bras-
sempouy-skulpturer, är en likaledes tidig ungpaleolitisk, ovanligt
väl bevarad statyett av mörk talksten från en av Grimaldi-grot-
torna vid Mentone. Här finns hela gestalten i behåll ända till
strax ovan knäna. Men åter är det blott de kvinnliga köns-
karaktärerna, som kommit till utförande; dessa dock med så myc-
ket starkare känsla och övertygelse. Huvudet saknar alldeles
både anletsdrag och egentlig form. Av armarna finns ej mer än

501
skuldrans och överarmens kontur. De väldiga brösten sitta myc-
ket lågt, liksom på flera, men ingalunda på alla hithörande konst-
verk. Omsorgsfullast formade äro åter lår, höfter, underliv.

Man har inom arkeologkretsar sysslat en hel del med spörs-
målet, huruvida dessa urgamla människoavbildningar kunna an-
ses ge oss några antydningar om rasegendomligheter hos mo-
dellerna. Särskilt har, t. ex. av Déchelette, framställts påståen-
det, att »de aurignakiska kvinnostatyetterna uppvisa mycket tyd-
liga drag av fettbildning kring länderna» {^des caractères stéatopy-
giqzies nettement accentues»), av samma typ som hos hottentott-
kvinnorna i våra dagar. Det har dock från andra håll påpekats,
att den hottentottiska steatopygien sammanhänger med en för
denna ras egendomlig, mycket stark insvängning av ryggraden
i ländtrakten. Någon sådan synes emellertid alldeles icke före-
ligga i de paleolitiska statyetterna. En stark fettbildning kring
höfterna förefinnes. Men ryggen är rak och, enligt europeiska
begrepp, vackert formad. Det torde sålunda vara mycket vilse-
ledande att inblanda hottentottiska rasmärken uti diskussionen
om de steatopyga kvinnobilder, som, härrörande från yngre
paleolitisk tid och senare perioder, hittats i mellersta och södra
Europa samt kring Egeiska havet och i Egypten och Syrien.

502

i
ANVÄND LITTERATUR

KAP. i. Hesiodos, Arbeten och dagar; övers av M. Boman, Stock-
holm 1813, vers 109—2 01 samt 6 3 5 — 6 4 0. — Hesiodos, Teogoni, v.
22 — 23. — Vergilius, Skrifter; övers, av G. J. Adlerbeth, I, Stockholm
1831, s. 23. — Ovidius, Metamorfoser; De fyra tidsåldrarna; övers,
av B. S. B., Stockholm 1914.

KAP. 2. Homeros, Odysséen, XIX, v. 172 —180; övers, av Erland
Lagerlöf, Stockholm 1908. •— Iliaden, XIII, v. 4 5 0—4 5 4; övers, av
Erland Lagerlöf, Stockholm 1912. — Iliaden, XIV, v. 315 — 328. —
Odysséen, XI, v. 568—571. — Hesiodos, Teogoni, v. 453 — 464, 477
—491, 938—954; övers, av R. Peppmüller, Halle 1896. —Herodotos,
Muser eller nio historiska böcker, I, kap. 171 — 173; övers, av Fr.
Carlstedt, Stockholm, 1832. — Tukydides, Det peloponnesiska krigets
historia, I, § 3—5. — Platon, Gorgias kap. 79 och 82. — Platon,
Lagar. §§ 624—626, 630—632, 706; ed. C. E. Ch. Schneider, Paris
1862. — Aristoteles, Politik, II, kap. IX—X. — Plularhos, Levnads-
skildringar, Tesevs. — BakyliSes, Dykareballaden, fragment ur Tesevs-
sagan; övers, av Wilamowitz.

KAP. 3. R. Dussaud, Les civilisations préhelléniques dans le bassin
de la mer égée, Paris 1914, s. 196—215. — U. v. Wilamowitz-Möl-
lendorff, Staat und Gesellschaft der Griechen, Berlin 1910, s. 2 och 9.
— / H. Breasted, Geschichte Ägyptens, Berlin 1911, s. 108—113.—
L. W. King, A History of Sumer ai.d Akkad, London 1916, s. 241
— 246, — Eduard Meyer, Geschichte des Altertums, Berlin 1913, I, 2,
S. 792.

KAP. 4. Sir Arthur Evans, Presidential Address to the British Asso-
ciation for the Advancement of Science, Newcastle-on-Tyne, 1916 —
Eduard Meyer, Gesch. d. Altertums, I, 2, s. 771—773. — Baumgarten,
Poland zmd Wagner, Die hellenische Kultur, Leipzig 1913, s. 32—46.
— Dussaud, Civilisations préhelléniques, s. 8—20. — The American
Exploration Society, Gournia, Excavations of the Wells-Houston-Cramp
Expeditions 1901, 1903, 1904, by Harriet Boyd-Hawes, Philadelphia
1908, inledningen.

KAP. 5. Wilhelm Dörpfeld, Troja und Ilion, Athen 1902, s. 26—35,
108 — 147, 175—182, 201—234. — Dussaud, Civilisations préhellé-
niques, s. 120—137.—Iliaden (E. Lagerlöfs övers.), VI, 312—324.—
Odysseen (E. Lagerlöfs övers.), XVII, 265 — 272. — Iliaden, XVIII,

503
573—594- — Baumgarten, Poland und Wagner, Die hellenische Kultur,
s. 47 — 57. — Ilesiodos, Herakles’ Schild (Peppmüller), särskilt 270-—
317. —Iliadeii, IX, 379—382. — Dussaud, Civilisations préhelléniques,
s. 181 —183.

KAP. 6. L. W. King, A History of Sumer and Akkad, s. 351-—
358. — Eduard Meyer, Geschichte des Altertums, B. I, 2; 3:dje
uppl., s. 433. — Bibeln, Första Mosebok, kap. 10, v. 9, 10; kap. II,
v. 27, 28, 31, 32; kap. 12, v. i, 4, 5; kap. II, v. 2 och 3. -—
Eduard Meyer, op. cit., s. 451—463, 475, 476. — L. W. King, op.
cit., s. 17—55, 84—95, roi, 102. — Bibeln, Första Mosebok, kap.
ii, v, 4—9.

KAP. 7. Ed. Meyer, op. cit., s. 535, 536. — L. W. King, op. cit.,
s. 243.

KAP. 8. A. Billerbeck, Susa, Leipzig 1893, s. 115 —118. — Bi-
beln, Esters Bok, kap. 1, v. i—9, kap. 2, v. 12—14. — O. Montelius,
Die älteren Kulturperioden im Orient und in Europa, Del II. — Billerbeck,
op. cit., s. 132 —152.

KAP. 9. Breasted, Geschichte Ägyptens, s. 25—47, 97—122. —
Ed. Meyer, Geschichte des Altertums, I, 2 (3:dje upplag.), s. 49, 58, 61,
64, 211. — E. A. W. Budge, Egypt in the neolithic and archaic
periods, London 1902, 56—88. — Oscar Msntelius, Die älteren Kul-
turperioden im Orient und in Europa, I, Stockholm 1903, s. 77—no.

KAP. 10. Henrik Schück, Rom, en vandring genom seklerna, Stock-
holm 1913, I, s. ii —19. — Oscar Montelius, Die vorklassische Chrono-
logie Italiens, Stockholm 1912, s. 176. — Benediktas Niese, Staat und
Gesellschaft der Römer, Berlin 1910, s. 208—217.

KAP. ii. O. Montelius, B. Sernander m. fl., Kronologiska översik-
ter till Europas förhistoria, Uppsala 1916, s. ii—18, 23. — G. De
Geer, Geochronologie der letzten 12000 Jahre, Geologische Rundschau,
III. 7, Leipzig 1912, s. 457—471. — G. De Geer, Om naturhistoriska
kartor över den baltiska dalen, Populär naturvetenskaplig revy, 1914,
h. 5—6, s. 189—200. — Emil Hildebrand m. fl., Sveriges historia,
Forntiden av O. Montelius, Stockholm 1903.

KAP. 12. Harald Hjärne, Inledning till Skandinaviens historia,
grundlinjer till föreläsningar vid sommarkurserna i Uppsala 1893. —
Gustaf F. Steffen, Den materialistiska samhällsuppfattningens historia före
Karl Marx, Stockholm 1914; Marx och Materialismen, Stockholm 1914.
— Auguste Comte, Cours de Philosophie positive, första uppl., Paris
1830—42; särskilt vol. IV, V och VI. — Paul Barth, Die Philoso-
phie der Geschichte als Soziologie, andra uppl., Leipzig 1915, s. 160
— 191.

504
KAP. 13. Herbert Spencer, The Principles of Sociology, vol. I, Lon-
don 1893, s. 576—585, 538 — 563. — Lewis Henry Morgan, Ancient
Society, Newyork 1877, s. 4—27. — Sir Henry Maine, Early Law and
Custom, ny uppl. London 1891, s. 192—231; Village-Communities
in the East and West, ny uppl., London 1890, s. 65—174. — E. B.
Tylor, Primitive Culture, 3:dje uppl., London 1891, vol. I, s. 1—69.
425—429.

KAP. 14. K. Lampiecht, Deutsche Geschichte, I, s. 4—20; III, s.
12, 210—214; VIII, i, s. 4—80; Ergänzungsband I, s. 379—427.
— Kurt Breysig, Aufgaben und Masstäbe einer allgemeinen Geschichts-
schreibung, Berlin 1900, s. VIII, 7, 31; Der Stufenbau und die Gesetze
der Weltgeschichte, Berlin 1905, s. 2—10, 65 ; Die Völker ewiger Urzeit,
Berlin 1907, s. 76—79, 81—83.

KAP. 15. H. Th. Buckle, History of Civilization in England, ny
uppl., London, Grant Richards, vol. I, s. 2 —18.

KAP. 16. G. F. Steffen, Sociologi, en allmän samhällslära, I och
IV, Stockholm 1910 —11.

KAP. 17 —19. Victor Madsen, Jordens Udviklingshistorie, Köpen-
hamn 1904. — Gaston Backman, Människans förhistoria, Stockholm
1911. — Hugo Obermaier, Der Mensch der Vorzeit, Berlin 1912. —
F. E. Geinitz, Die Eiszeit, Braunschweig 1906. — G. Steinmann, Die
Eiszeit und der vorgeschichtliche Mensch, Berlin 1917, 2:dra uppl. —
Emil Werth, Das Eiszeitalter, Berlin 1917, 2:dra uppl.

KAP. 20, 21. Gerard De Geer, En förhistorisk tideräkning, Upp-
sala 1908. — Gerard De Geer, Om naturhistoriska kartor över den
baltiska dalen, Stockholm 1914. — G. De Geer, Geochronologie der
letzten 12000 Jahre, Leipzig 1912. — G. De Geer, Om den senkvar-
tära tidens indelning, Stockholm, Geol. Fören. 1911. — G. De Geer,
Om Skandinaviens geografiska utveckling under istiden, Stockholm 1896.
— Gunnar Andersson, Svenska växtvärldens historia, Stockholm 1896.
— Rutger Sernander, Våra torvmossar, Stockholm 1916 (3:dje uppl.).
— R. Sernander m. fl., Kronologiska översikter till Europas förhistoria,
Uppsala 1916. — R. Sernander, Postglaziale Klimaschwankungen im
skandinavischen Norden, Gerlands »Beiträge», Leipzig 1912. — Oscar
Montelizis, Minnen från vår forntid, I, Stockholm 1917, texten s. i—7.

KAP. 22—30. Moritz Hörnes, Natur- und Urgeschichte des Men-
schen, Wien 1909, I och II. — Hugo Obermaier, Der Mensch der Vor-
zeit, Berlin 1912. — Hermann Kiaatsch, Entstehung und Entwickelung
des Menschengeschlechtes (H. Kraemer, Weltall und Menschheit, Bd.
II, Berlin und Leipzig). — C. H. Stratz, Naturgeschichte des Menschen,
Stuttgart 1904. — Wilhelm Leche, Människan, hennes uppkomst och ut-
veckling, Stockholm 1909. — Heinrich Michelis, Unsere ältesten Vorfahren,

505
Leipzig 1910. — Hans Friedental, Das Haarkleid des Menschen, Jena
1909. — Ernst Haeckel, Entwicklungsgeschichte des Menschen (i del I
av Ullsteins Weltgeschichte). -—- Oscar Hertwig, Allgemeine Biologie,
Jena 1909. — R. R. Schmidt, Die diluviale Vorzeit Deutschlands, Stutt-
gart 1912. — Joseph Dechelette, Manuel d’archéologie préhistorique, Bd.
I, Paris 1908.

KAP. 3I — 39. Hugo Obermaier, op. cit. — Moritz Hörnes, op. cit.
— R. R. Schmidt, op. cit. •— Joseph De'chelette, op. cit. — Arthur Evans,
op. cit. — Gaston Backman, Människans förhistoria, Del. I. — Högbom,
Sernander, Almgren, Wide, Montelius, Kronologiska översikter till Euro-
pas förhistoria. — O. Hauser, Der Mensch vor iooooo Jahren, Leipzig
1917. — J. H. Breasted, Geschichte Ägyptens, Berlin 1911. — Ed.
Meyer, Geschichte des Altertums, I, 2. — Hermann Kiaatsch, op. cit.
— G. De Geer, Geochronologie der letzten 12000 Jahre. — R. Ser-
nander, Postglaziale Klimaschwankungen. — Oscar Montelius, Minnen
från vår forntid, I, Stockholm 1917.



—

u--
ore • -==-"

1,
•mes.

-i, --

----- ne- a

.)






























O

O
(
m

O

O

O
0

O
O
m

C
O
O
5

s
O

>

C
C
O
o

C)
9
d
E
E
O
O

8

O
D

m

0)
C
C
O