STOCKHOLMS UNIVERSITET ■HIIHIIIIIIIIIIIII 30001 003911668 STOCKHOLM GUSTAF F. STEFFEN DEMOKRATI OCH MAKTPOLITIK 8 1+9 DEMOKRATI OCH MAKTPOLITIK AV GUSTAF F. STEFFEN STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG Copyright. Albert Bonnier 1927 STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1927 FÖRSTA KAPITLET. Demokrati och världshistoria. 1 likhet med varje annan form för samhällets organisa- tion och styrelse måste demokratien bedömas enligt vår erfarenhet om dess goda och dåliga verkningar på den enskilde, samhällslivet och kulturen. Det kan icke obe- roende av erfarenheten antagas, att människans själs- lighet är sådan, att hon städse lever bättre och lyckligare i en demokrati. Lika litet befogat är ett dylikt antagande beträffande fåväldet eller enväldet eller annat odemo- kratiskt samhällsskick. För sociologen, i ännu högre grad än för andra forskare, gäller dock att de erfarenhetsrön, som han måste övertaga från andra, icke kunna räknas såsom fullt likvärdiga med den egna omedelbara iakttagelsen. Sociala verkligheter äro späckade med lögn och skymda genom förställning och hemlighetsmakeri. Varje vetenskapligt otränad iakt- tagare av samhällslivet är genom fördom och partiskhet och genom partriotism och klass- eller privatintresse bunden och förblindad, oftast utan att själv ana detta. Samhällsforskaren måste därför betrakta allt »histo- riskt» forskningsmaterial och än mer alla berättande historieverk som ett träsk, där sanningssökaren ohjälpligt trampar ned sig, om ej alltifrån början av promenaden yttersta försiktighet iakttages. Hellre må han vara allt- för kritisk, än icke kritisk nog. Att vi svårligen kunna 6 DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA uppskatta den historiska litteraturens och det mesta historiska källmaterialets sanningsvärde lågt nog — förr- än trägna granskningar i särskilda fall bragt oss på bättre tankar — behöver naturligtvis icke göra något intrång på den estetiska njutningen av »god litteratur». Är den väl berättade sagan inte sann, så kan den ju likväl vara rolig att höra. Sociologen har därför ej annat val än att lita på sig själv och att uppöva sitt kritiska verklighetssinne genom att söka möjligast intim kontakt med den sociala verk- lighet, i vilken han själv lever. Hans personliga sociala erfarenheter böra ingå i grundvalarna för all hans sociala forskning. Faran, att han även i detta fall felar genom en alltför personlig syn på tingen, föreligger helt visst. Men då alldeles samma slags fara är för handen vid användandet av ett forskningsmaterial, som samlats och gestaltats av andra personligheter i äldre, nyare eller nyaste tid, kan han trösta sig med att det för en forskare dock är vida uppbyggligare att falla offer för egen än för andras vrånghet och blindhet. Och det är ju dessutom rikligt sörjt för, att denna senare fara av ingen fullt kan undvikas. Ingen sociolog eller historiker kan helt undgå att använda material, som är personligt färgat på ett sätt som han ej förmår kontrollera. Även det statistiska studiet av massföreteelser går i sista instans tillbaks på individuella iakttagelser, där den personliga felkällan ej alldeles saknas, ehuru vetenskapen i regel anser sig kunna lämna den å sido, därför att den drunknat i »de stora talens» harmoni eller disharmoni. Tillämpas dessa principer på studiet av demokratismen, blir slutsatsen den, att detta studium, hur omfattande och allmängiltigt det än må läggas, utan omsvep måste söka fotfäste i det stora demokratiska drama, som vi själva upplevat — således i första rummet världshändelserna DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA 7 efter 1913, uti vilka den nutida demokratismen framträder i främsta planet som en historieformande faktor. Detta drama avslöjar måhända moralisk och intellek- tuell svaghet inom arbetardemokratien ej mindre än hos andra samhällsgrupper och politiska trosriktningar. Har socialdemokratien i en stor världshistorisk kris saknat förmåga att leva upp till sitt eget ideal? Är för mänsklig- heten värdet av detta ideal problematiskt? Helt visst är all vår moderna demokrati såsom verk- lighet annorlunda, än den ser sig själv såsom ideal. Dess mest framgångsrika ledare äro kanske delvis mycket effektiva vilseledare. Detta behöver ej minska deras betydelse för en demokratisk folkrörelse. Men deras värde för nation och mänsklighet kan i övrigt visa sig vara övervägande negativt. * Demokratien är lika gammal som människosläktet och lika problematisk och ofrånkomlig som människans eget väsen överhuvud. Likväl ha ingalunda alla världsåldrar, alla samhällets utvecklingsstadier varit demokratiska. Även fåvälde och envälde äro urgamla, ständigt återkommande gestaltningar av maktutövningen inom samhälle och stat. Någon mekaniskt regelbunden växling mellan demokra- tiskt och odemokratiskt samhällsskick kan dock icke skönjas. Ej heller ha alla folk visat lika starka anlag för demokrati. En del stora kulturfolk synas ha trivts bäst i patriarkalisk-oligarkiska statsformer; liksom andra i demokratiska. Räddning mot inbrytande förfall och hotande undergång har vunnits lika litet genom en- och fåvälde som genom folkvälde. Som världshistorisk verklighet är demokratismen så- ledes sannolikt varken mer eller mindre än likvärdig med 8 DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA antidemokratismen. Helt annorlunda förhåller det sig med demokratismen som ideal. Jag skall icke här våga försöket att ur dessa synpunkter analysera forntid, medeltid och nyare tid. Det må denna gång vara nog med iakttagelsen, huruledes den för nutiden säregna samhällsutvecklingen alltifrån sitt genombrott i slutet av 1700-talet påverkats av en dels borgerlig och dels proletärisk, i båda gestaltningarna från begynnelsen framträdande demokratisk idealism, som steg för steg omsatts i tvenne allt mer djupgående och sinsemellan avvikande arter av samhällelig verklighet — varvid den borgerliga demokratismen haft ett långt försprång framför den proletäriska. Härmed skall ingalunda vara sagt, att nutidens demo- kratiska verkligheter, de må vara borgerliga eller prole- täriska, visa någon större likhet med nutidens demokra- tiska idealer. Men visst är, att de fyra här antydda existensformerna av demokratism slutligen blivit vår tids allt behärskande samhälls- och kulturproblem. * Det världshistoriska förloppet har ställt vår tids mänsk- lighet inför en på samma gång ny och urgammal situation. Helt visst livsfarlig, om uti begreppet liv inlägges ett värdekrav; något mer än föreställningen om ett fortsatt vegeterande. I sin ständiga kamp för stigande utveckling — vilket icke är alldeles detsamma som en kamp för tillvaron — ha folken och kulturerna mött sitt öde i något särskilt kulturproblem, som måst lösas vid fara att livets pulsar eljest domnat och att då även kraften att möta en yttre fiende måst svika. Sålunda har under- gångens tragiska ögonblick närmat sig, då uppgiften var att förnya kulturens livsblod. DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA 9 Historien avslöjar en obevekligt mordlysten sfinx, som av sin Oidipos kräver svaret på en gåta, vilken innesluter någon av människotillvarons djupaste hemligheter. Lik- som den grekiska sagans vandrare, måste i sinom tid varje folk, varje särpräglad civilisation, varje kulturkrets fram- träda för att i en ödesstund lösa sitt livs gåta eller, kanske för alltid, träda tillbaks uti det mörker, där människoanden tvinar och slocknar. I grunden finnas här blott tvenne alternativ. Oidipos är eller är icke mannen, som i sitt bröst bär en given livsgåtas lösning. Men vilketdera han är, det erfar han själv och världen först då hans öde fullkomnas utefter de linjer han själv vid sitt livs skiljoväg utstakat. Någon mekanisk »naturnödvändighet» existerar icke här. Men väl den ödesbestämdhet, som bor i en särpräglad själsart och vilja hos en ras,, ett folk eller en härskande klass. Egenrättfärdighet och självöverskattning, en blind lusta att härska och förkväva andras livsmöjligheter äro några av de nationella karaktärsdrag, med vilka intet folk lyckats leva länge. Nationer och kulturer i tusental hava utplånats från jordens yta — stundom redan i sin barndom eller ungdom, stundom i sin mannaålders fulla kraft. Någon gång har väl en blind naturkatastrof eller en lika blind, blott krigstekniskt överlägsen erövrare tjänstgjort som bödel. Oftast iakttaga vi dock en sjukdom till döds, just då själskraften hos ett folk skulle bestå ett avgörande prov. Själva Grekland ägde icke snille nog, själva Rom hade icke handlingskraft nog inför just det livsproblem, som var slutligt avgörande. I båda fallen gällde det halten av samhällsordningens och kulturens själsliga urgrund, icke värnet mot yttre våld. Efter århundraden av lysande segertåg upp mot kulturens och maktens höjder, till sist dock en absolut oförmåga att ur eget själsdjup hemta 10 DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA upp rätta svaret på något kulturens eller samhällets livsproblem, som det är varje framåtskridande folks öde att i sinom tid möta och ej komma förbi. Stundom se vi dock något gammalt kulturfolk, som i den kritiska stunden klokt bevarar sin existens genom att retirera till tidigare, mindre exponerade positioner. Livsgåtan löses baklänges. Livet räddas, men med för- lorad glans och spännkraft. Vår tids mänsklighet möter sitt öde uti brottningen med demokratismens och världsfredens, det sociala och etiska idealets urgamla problemer. Miljön är visserligen ny — den tekniska, ekonomiska, sociala, världspolitiska miljön. Men problemets kärna är av samma art nu som förr. Ännu en gång kräves det av nationer och samhälls- klasser att hava sådant stål i karaktären, som äntligen betvingar ett gåtfullt mänsklighets öde, sådan klarhet i blicken, som genomtränger sekelgamla dimmor av klass- fördomar och folkhat, sådan god vilja som skapar en livsfrämjande fred inom och mellan samhällena. »Frid på jorden» är icke den slutgiltiga formeln, om ej tillägget »en god vilja» följer. Då våra pacifister predika fred under försiktig avhållsamhet från alltför närgången kritisk granskning av de inre och yttre samhällsrelationer, som världsfreden blivit dömd att omsluta och bevara efter den 28 juni 1919, göra de sig saken alltför bekväm. Eller ock tilltro de sig att i all stillhet kunna såsom »god» nog erkänna denna världsfreds reala innehåll. Vilket är ännu mer komprometterande. Valet och värde- sättningen i de politiska realiteternas värld äro freds- viljans kärna och avgöra, hur många procent humbug och ondska, d. v. s. frön till ofred, som realiter ingå i densamma vid ett givet tillfälle. Naturligtvis är fredsvillkoret »en god vilja» alltjämt en fantastisk utopi. Och medgivas måste ju, att vi sakna all DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA 11 särskild anledning till någon förtröstan, att vår Oidipos skall visa sig i stånd att lösa sfinxens gåta just nu. Men det ligger ingen utopism i ett försök att se sfinxen rakt i ögonen. * En viss äldre skola av moral- och samhällsfilosofer har inför dessa politiska grundproblemer gjort halt med slutformeln : människan är ofrånkomligt dum och ondskefull; man får vara glad, om de inre och yttre samhällskrigen icke bli mer idiotiska och brutala med varje nytt århundrade av stegrad teknisk och ekonomisk utveckling. Färska tecken i den riktningen saknas ju dess värre alls icke. Mot dessa beska och en smula känslotorra realister marschera tvenne skaror av mer eller mindre känslofulla idealister fram. Båda tro att människan har möjligheter till förnuft och godhet icke blott i smått, utan även inför de världshistoriska avgörandena. Men för den ena ligga dessa möjligheter i det förflutna och för den andra i framtiden. Att vår tids lösning på världssfinxens gåta icke gärna kan bestå uti ett återvändande till forntidens demokra- tiska släktsamhälle eller patriarkaliska storkonungadöme eller till den medeltida adelsstatens ofria ståndsordning eller till nyare tidens absolutism, äro nog de flesta med om. Men den naiva tron på förfädernas enastående nobless och klokhet är outrotlig hos somliga. Det finns ännu gott folk, som tappar besinningen, då det blir tal om Hellas eller Rom — fullt och fast troende att vårt ideal är där tillfinnandes; d. v. s. hos nationer, som gingo under, bortsopades från jordens yta, just i följd av en funda- mental inkompetens, mot vilken vi nu för vår egen del söka boten, teoretiskt och praktiskt. Invändningen, att 12 DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA antiken alltjämt lever kvar i det kulturarv, som vi haft förstånd att plocka upp, måste bemötas med påpekandet, att detta är en förtjänst hos oss och icke hos antikens ledande folk. Den stund i mänsklighetshistorien skall en gång sannolikt komma (om den ej redan nu är över oss), då ingen ny vandrare finns, fö-r att upptaga manteln efter en Oidipos, som — liksom Hellas och Rom —■ vid korsvägen mött sin sfinx och blivit svaret skyldig. Idealisterna med idealet i framtiden ha det angenämare, såtillvida som all framtid är oviss och lätteligen kan för- läggas så långt borta, att vi åtminstone slippa uppleva att bli komprometterade genom den bristande överens- stämmelsen mellan vårt ideal och verkligheten. Då är det likväl rätt synd om framtidsidealistens efterlevande lärjungar, som ej vilja släppa mästarens ideal, men ej heller kunna helt förneka den verklighet, i vilken de själva leva och med vilken de dock slutligen måste göra upp räkningen. Sådana framtidsidealister och deras överlevande efter- sägare finna vi massvis bland framåtskridandets prin- cipiella förkämpar; bland liberaler, demokrater, socialister, socialdemokrater. Marxisterna påstå visserligen, att just deras profet ingalunda var någon idealist, utan en hän- synslös realist och strängt objektiv vetenskapsman. Det kan dock icke förnekas, att denne trodde på tillvaron av orubbliga »naturlagar» för samhällsutvecklingen, och att han ansåg sig själv hava rätt formulerat dessa och därmed riktigt angivit arten av en med visshet kommande samhällstyp. En nyare samhällsvetenskap ser häri en materialistisk övertro och en »vetenskapligt» maskerad idealism eller utopism. ■ Karl Marx blev socialistisk demokrat främst i följd av ett personligt, rent etiskt patos. Till grunden upprörd i sitt moraliska medvetande, då han studerade prole- DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA 13 tariatets lidandes historia och iakttog proletäreländet omkring mitten av det 19 : de århundradet, uppfann och konstruerade Marx med hegelianska metoder en historisk utvecklingsteori, i vilken det moderna proletariatet blev hjälten, som genom att befria sig själv ur kapitalismens bojor definitivt befriar mänskligheten. På kapitalist- och klass-samhällets ruiner skall »det i arbetarerevolutionen till härskande klass uppstigande proletariatet» bygga upp ett samhälle, utan privatkapitalistisk »utsugning» av egendomslösa arbetare och utan klassolikställighet; »en association, vari vars och ens fria utveckling är villkor för allas fria utveckling». Tydligare kunna, ett etiskt ideal och en social utopi icke formuleras än här i Marx’ »Kommunistiska manifest» av 1848. Det vetenskapliga beviset för tillvaron av en utveck- ling fram mot ett socialistiskt samhälle sökte Marx visserligen giva oss. Men på alltför många punkter har den faktiska samhällsevolutionen sedan Marx’ dagar redan klart jävat hans åskådning. Och han angav aldrig, vad han egentligen positivt menade med »socialism». Vi få blott en negativ belysning av saken; d. v. s. veta, att privatkapitalismen skall gå under genom sin egen ofrån- komliga utveckling. Vad slags ekonomisk organisation skall ersätta den, ansåg sig Marx icke kunna närmare tydlig- göra. Det får utvecklingen i sinom tid visa, menade han. Annorlunda ställde sig Marx till demokratismens pro- blem. Hans teori om den kommande proletärdemokratis- men är mycket klar och definitiv. Jag återkommer till den framledes, ty dess häpnadsväckande maktpolitiska innebörd och ödesdigra praktiska verkan inom arbetar- rörelsen utgöra faktorer av första rang i våra dagars politiska liv och kiv. 14 DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA Demokratien har visserligen alltid förefallit och fram- träder i våra dagar mer än någonsin såsom »en problema- tisk karaktär». Men härmed skall i första hand endast vara utsagt, att demokratismen ej är av bättre virke än aristokratismen och autokratismen, vilkas nära frändskap med mörkrets makter världshistorien kraftigt bestyrker. Demokratien som verklighet är, liksom sina två nu nämnda kusiner, blott ett stycke mycket skröplig männi- skonatur. Men numera — åtminstone efter världskriget och kanske i ännu högre grad efter de franska och enten- teistiska »freder», som avslutade detsamma och inledde ett nytt krig »med andra medel» — äro vi ju tämligen väl beredda att erkänna, att allt vad mänsklig psyke heter är ett outgrundligt virrvarr av kvaliteter, bland vilka egenkärlek, övermod, hyckleri och lögnaktighet städse spela roller av första rang, då situationerna äro verkligt allvarliga. Återstår frågan, huruvida demokratien såsom verktyg för politiskt och socialt utvecklingsarbete är svagare eller riskablare än någon annan politisk eller social ism. Detta senare problem är tydligen det praktiskt av- görande. Visserligen få vi ej slå oss till ro med vår mänskliga natur sådan den är. Strävandet att förbättra den är självändamål, tillvarons salt, helt oberoende av framgångens eventuella tvivelaktighet. Men frågan är, om vår i det stora hela kanske tills vidare ofrånkomliga allmänmänskliga skröplighet behöver föranleda oss att använda ett sämre politiskt medel eller ett skadligare socialt system, än som kunde stå oss till buds, om vi blott spände viljans bågsträng litet hårdare än i vardags- lag är brukligt. Är demokratismen ett absolut såväl som relativt underhaltigt politiskt medel och socialt system? Förmå vi överhuvud välja här? Inför frågor av denna art böra vi i historieforskningen DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA 15 kunna finna någon liten vägledning, dock med förbehåll för forskarnas ofrånkomliga personliga fördomar och nationellt eller socialt betonade intressesynpunkter samt forskningsföremålets nationella säregenheter. * Dessa senare må först ett ögonblick beaktas. Måste det bli demokraten kusligt till mods inför t. ex. åtskilliga av den stora franska revolutionens principer, gärningar och verkningar, kan å andra sidan icke för- nekas, att detta skräckdrama var nationellt franskt och sålunda blott delvis av allmänmänsklig art. Historikerna av facket ha hittills, icke minst då de laborerat i antidemokratismens tjänst, satt ett fullkomligt oförsvarligt likhetstecken mellan den stora franska revolutionen och demokratisk revolution överhuvud. Det finns lika många och lika skarpt skilda typer av demokrati som det finns nationallynnen. Franska och ryska revolutioner ha i övervägande grad uppvisat samma fundamentala nationella lynnesdrag som de franska och ryska auto- kratier, vilka av dem störtats. En demokrati eller autokrati är i första rummet nationellt egenartad, och i andra rummet mer eller mindre allmängiltigt demokratisk eller autokratisk. Därav det franska visdomsordet: plus ça change, plus c’est la même chose. Ännu aldrig har ett adligt fåvälde, en rikemansoligarki eller ett på arv eller val grundat envälde hindrat att regeringssättet vanprytts genom dessa blott alltför mänskliga drag, som måste tillskrivas även demos. Världshistoriens gräsligaste brutaliteter och jämmerligaste svagsintheter förekomma ej mindre på få- och enväldets än på folkväldets konto. Varje form av maktutövning över stat och samhälle har avslöjat något av »massans psyko- 16 DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA logi» i detta ords sämre och sämsta mening, vilken som bekant dock icke är dess enda. Då Axel Oxenstierna talade om den ringa visdom, var- med världen styres, tänkte han nog icke på några moderna arbetardemokratier. Och då John Maynard Keynes 270 år senare sade, att international politics is and always has been a scoundrel’s game (A Revision of the Treaty, s. 135), hade han tydligen i ögonsikte icke blott de stor- politiska avgörandena åren 1918—19 eller enbart det politiska intrigspelet i samband med världskriget över- huvud, utan därjämte en vida mer omfattande historisk erfarenhet. Den saken torde således vara klar. Ingen förnuftig och verklighetstrogen syn på demokratien, utan en fullt realistisk och därför, dess värre, ganska låg etisk upp- skattning av mänsklig psyke i allmänhet och samtliga de olika maktutövningssystemernas politiska och moraliska värde i synnerhet. Då demokratien som verklighet be- finnes ligga på ett mycket lägre plan än demokratien som ideal, är det blott fråga om ett upprepande av den universella erfarenhet om de förunderligt stora distan- serna mellan mänskliga idealer och mänskliga verkligheter överhuvud. * Men demokratismen är ju alls intet enhetligt — ens bortsett från dess historiska variationer. Borgerlig och proletärisk demokratism äro olika, såtillvida som allt borgerligt och allt proletäriskt grenar ut i helt skiljaktiga riktningar från en gemensam samhällelig existensgrund. Arbetarklassens kamp för att höja sin samhällsställning ger upphov till en helt säregen typ av demokratism. Detta DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA 17 är med bindande nödvändighet betingat dels av arbetarens egendomliga ekonomiska och sociala läge i det nutida samhället samt dels av det synbarligen för mången sär- deles överraskande faktum, att arbetarna äro människor i gott och i ont liksom vi andra. Varmed jag vill hava sagt, att det är en enkel och klar orimlighet att uti ett samhälle, som är grundat på den ekonomiska indivi- dualismens frigjordhet, av de egendomslösa lönarbetarna begära mindre egoism och maktlystnad, mindre klass- betonad trångsynthet än som faktiskt i regel presteras av grosshandlare, fabrikanter, bankdirektörer, godsägare och annan »överklass». Saken ligger precis tvärtom. Hos dem, som sedan länge haft den bättre ställningen vad ekonomien, maktfrågan och bildningen beträffar, borde förutsättas det klarare sociala förnuft, den finare etik, som eventuellt i någon mån skulle kunna vägleda arbetar- klassen upp till dess egen högre andliga nivå. När hörde vi våra borgerliga politiker, nationalekonomer och journalister diskutera arbetardemokratismens problem ur sådan synvinkel? De överlämna sig vanligen handlöst åt sin häpenhet över arbetarnas tendenser till en viss ekonomisk monopolism och skråanda och politisk klass- egoism. »Skall detta vara demokrati ?» Likväl lära det borgerliga affärslivet och den borgerliga politiken bära till synes precis samma kännetecken. Arbetarrörelsens faktiska demokratism stämmer synner- ligen illa med ett visst ideal av demokrati såväl som med all borgerlig demokrati. Då kan ju samhällets »undergång» icke vara alltför långt borta! Tiden är förvisso ur led och den offentliga moralen tarvligare än någonsin. Även inom arbetarvärlden. Men icke botas detta onda genom att förväxla ideal och verklighet och genom att systematiskt förbise den ofrån- 2. — Steifen, Demokrati och maktpolitik. 18 DEMOKRATI OCH VÄRLDSHISTORIA komliga skiljaktigheten mellan arbetardemokrati och borgar demokrati samt bådas ofullkomligheter, då de mätas med en måttstock lånad från någon allmän filo- sofisk betraktelse över demokratismen i ett samhälle, där alla samhällsklasser kunna och vilja underordna sig det helas väl. ANDRA KAPITLET. Demokrati och storpolitik. Vore nutidens arbetardemokrati problematisk blott genom sin artskiljaktighet från den borgerliga demo- kratismen och den allmänna politiska demokratismens ideal, bleve frågan om socialdemokratiens och fackföre- ningsrörelsens värde för samhälle och kultur likväl med inre nödvändighet en av de mest förvecklade och genom sociala fördomar och särintressen grumlade, som det nutida samhällslivet kan uppvisa. Men det är icke nog härmed. Spörsmålet om den etiska halten och det sociala värdet av den nutida arbetarrörelsen säregna demo- kratism har ytterligare komplicerats genom de enastående stormiga och förmörkade tidsförhållanden, uti vilka arbetarklassens genombrott till politisk maktlikställighet med de andra samhällsklasserna ägde rum. För den som söker intet annat än den historiska sanningen, möjligast fördomsfritt eftersträvar kontakt med verklikheten, oberoende av partiprogrammernas och parti- intressenas fingervisningar, framträder en helt annan bild av det världshistoriska händelseförlopp, inom vilket det arbetardemokratiska genombrottet ägde rum, än den segrande arbetardemokratien själv utmålar och vid- kännes — behärskad av sin legitima vilja att leva, strida och segra. Vår nya demokrati blev ett barn av sin tid icke minst därütinnan, att den lät sig fjättras och tagas i släptåg 20 DEMOKRATI OCH STORPOLITIK av ententens allt utom proletäriskt demokratiska, i själva verket rent kapitalistiskt storpolitiska intressen och strä- vanden. Självfallet voro dessa i verkligheten snarast fördärvliga för arbetarklassen. Men ententens statsmän och propagandachefer förstodo att slugt maskera sina syften såsom dels arbetardemokratiska och dels ideal- demokratiska. Detta blev en storpolitisk nödvändighet, alldenstund arbetarklassens sympatier och bistånd visade sig vara oumbärliga för ententens rent militära och politiska seger. För övrigt voro ju de ledande västliga ententemakterna åtminstone borgerliga demokratier, ehuru behärskade och ledda av nationalister och imperialister med en på krig inställd expansionspolitik. Att använda den allmänna demokratismens idealer som lockbete å arbetarklassen låg alltför nära till hands för att kunna försummas, när det gällde att slå ned sådana motståndare som central- makterna, vilkas mest ödesdigra otidsenlighet låg just däri, att de ännu icke riktigt hunnit med i den stora demokra- tiska omsvängningen och följaktligen voro synnerligen oskickliga i den ententeistikt demokratiska diplomatiens och propagandans ädla konst — en till svindlande höjd uppdriven skicklighet att bedriva maktpolitik under konsekvent användande av en demokratisk, pacifistisk och allmänt idealistisk fraseologi. Arbetardemokratien var icke andligt rustad och övad att motstå sådana förförelsekonster, när de understöddes av en allmän krigspsykos. För dem som icke omedelbart drunknade uti demokra- tisk krigspsykos stod det redan i augusti 1914 ganska klart, att världskriget var på en gång ett krig med vissa DEMOKRATI OCH STORPOLITIK 21 nationers och stormakters expansion och maktökning som mål och ett krig för demokratismens spridning till vissa länder med verkligt eller inbillat odemokratisk författ- ning. I detta senare syfte samverkade borgerlig demokrati med arbetardemokrati, ehuru dessa båda eljes på viktiga punkter principiellt äro skarpa motståndare till varandra. Och ej nog härmed. Dessa båda demokratiska partier i alla länder, även neutrala, gjorde gemensam sak med den stormaktsgrupp, ententen, vars ledande statsmän förde ett rent imperialistiskt krig mot länderna med odemokratiska institutioner, d. v. s. centralmakterna. Även en stor del av dessa senares demokratiska partier ställde sig helt eller delvis på ententesidan — så gott sig göra lät under krig och krigslagar. Det gällde att kämpa för demokratien mot dennas »sista fästen i Europa». Naturligtvis voro den demokratiska ententens världs- kloka och diplomatiskt skickliga statsmän alls icke sena att upptäcka och utnyttja detta enastående tillfälle, som innebar intet mindre än att de demokratiska partierna i alla länder, även inom centralmakterna, hungrade och törstade efter dessa senares nederlag för att kunna demokratiskt reformera dem. Konststycket var i grunden enkelt och lätt, ty det hörde till de mest invanda taktiska manöverfinterna för en statsman i en gammal demokrati av västeuropeisk typ. Man släppte lös en åska av alla de kraftigaste demokra- tiska lockfraserna och lagade sorgfälligt — åtminstone före och vid krigsutbrottet — att alla ens handlingar utåt buro ett möjligast starkt sken av harmoni med demokratiens rättfärdighets-, freds-, frihets-, jämlikhets- och broderskapsidealer. Att få även ryssen, den absolut oumbärlige fransosvännen, att någorlunda dansa med i denna galopp var ju ett problem. Men för statsmännen vid Quai d’Orsay är intet omöjligt, då uppgiften helt 22 DEMOKRATI OCH STORPOLITIK faller inom ramen av deras gamla traditioner och utom- ordentliga, nationellt säregna politiska begåvning. Dessutom gick det i grunden icke annorlunda till ens, då Förenta Staternas lika idealistiske som demokratiske Wilson slutligen drog in sitt stora och mäktiga land i krigets virvel. * För det folkligt enkla och förenklande känslotänkande, som är ofrånkomligt hos de stora demokratiska massorna, var det oemotståndligt lockande att få demokratismens argaste fiender •— såsom vilka centralmakterna allmänt gällde •— överbevisade, dömda och exemplariskt straffade och helst för alla tider grundligt oskadliggjorda. Vilket bland annat ville säga, att de borde avmonarkiseras och avväpnas samt uppdemokratiseras. Det enastående brott, som skulle ge tillfälle för sådan världshistorisk rättegång, kunde enligt sakens natur, då ett allmänt krig faktiskt utbrutit, icke vara något annat än ett enda: nämligen »anstiftandet av kriget»; ett i preussiskt imperialistiskt vanvett företaget »över- fall» på hela den djupt fredliga demokratiska »världen» (inklusive tsarens Ryssland!), för att militaristiskt över- svämma densamma och utrota all frihet och demokrati och all annan kultur än den tyska från Potsdam. Den tyska kulturen från Weimar lär nämligen vid tillfället ha varit avliden — enligt bästa demokratiska kulturauk- toriteters enstämmiga och naturligtvis fullt tillförlitliga utsago. Demokratismens partitagande i världskriget hänger sålunda med ofrånkomlig ödesbestämdhet på en enda skör tråd, som alla trogna ententeistdemokrater i det längsta fromt inbilla sig vara oslitlig som en evig naturlag — den demokratiskt självklara tesen om centralmakterna, DEMOKRATI OCH STORPOLITIK 23 särskilt Tysklands ledande statsmän och högsta militära myndigheter, såsom krigets »anstiftare» och tesen om Tysklands »överfall» på sina fredliga grannar. I sitt föredrag i Hornsbergs hage utanför Stockholm den 15 augusti 1915 (utgivet å Tidens förlag 1915) betonar Hjalmar Branting, att »man uti Väst-Europa enstämmigt och utan någon skiljaktig mening betraktar» kriget »som ett tyskt överfall mot dem, som velat bevara och behålla freden» (sid. 8). Då Branting nio år senare, den 6 juni 1924, med ett hälsningstal inleder svenska socialdemokratiens partikongress i närvaro av åtskilliga utländska partirepresentanter, låter han sig angeläget vara att framhålla, att »kriget gick sin gilla gång» (!) »med det gynnsamma och ofrånkomliga resultatet, att det blev en uppgörelse med krigets anstiftare. Revolutionen följde och störtade monarkismens gamla fästen i Ryssland och Tyskland». (Socialdemokraten, 8 juni 1924, uppl. B.) Den 3 mars 1921 var av Lloyd George i London å ententens vägnar officiellt avgiven följande förklaring. »För de allierade är det tyska ansvaret för kriget grundläggande. Det är den grundval, på vilken Versaillestraktatens byggnad blivit uppförd ; och om detta erkännande» av Tysklands skuld till kriget »av- böjes eller efterskänkes, är traktaten förstörd... Vi önska därför en gång för alla göra fullt klart, att det tyska ansvaret för kriget måste behandlas av de allierade såsom en chose jugée.» Slå vi upp Versaillestraktaten, finna vi ju också mycket riktigt, att dess artikel 231 har följande lydelse. »De allierade och associerade regeringarna förklara och Tysk- land» (som då, 28 juni 1919, var en mycket »folklig» republik) »erkänner, att Tyskland och dess allierade äro ansvariga för att hava förorsakat alla de förluster och skador, som de allierade och associerade regeringarna 24 DEMOKRATI OCH STORPOLITIK och deras undersåtar lidit såsom en följd av det krig, vilket påtvingats dem genom Tysklands och dess allierades överfall (a été imposée par l’agression de l’Allemagne et de ses alliés)». * De dokumentariska bevisen mot anstiftare- och över- fallstesernas sanningsenlighet voro från början starka och ha efter hand blivit överväldigande samt ökas ständigt. Det återstår för våra, såsom ententens hänförda med- löpare komprometterade demokrater, socialister, pacifister och »intellektuella» idealister intet annat än valet mellan tvenne onda ting. Antingen måste de erkänna, att de skulle låtit kriget gå »sin gilla gång» och skulle ideellt hjälpt till att besegra centralmakterna oberoende av »anstiftaretesen» eller »överfallstesen», blott för att genom ett allmänt krig befria världen från den antidemokratism, som dessa stater ansågos representera. Den utvägen torde dock vara stängd för våra pacifister. Och socialdemokraterna äro ju alla pacifister och mer eller mindre radikala nedrustare. I annat fall nödgas de demokratiska enten- teisterna till slut bekänna eller stillatigande låta vara medgivet, att de gjort sig skyldiga till en grov villfarelse, vilken bottnar i den verklighetsfrämmande tron, att moderna storborgerliga demokratiers statsmän principiellt varit och äro mindre chauvinistiska, expansionslystna och krigsvilliga än ledarna av nutida storborgerliga stater med odemokratisk författning varit. Det djupast avgörande är dock en stats egna livsintressen i ett givet ögonblick och dessas mer eller mindre skeva avspegling i de ledande statsmännens medvetanden. I verkligheten är det alltid statsmännen, som, då de DEMOKRATI OCH STORPOLITIK 25 anse det önskligt eller nödvändigt, förleda folken till krig eller tvinga in dem i krig. Härutinnan föreligger blott den principiella skillnaden mellan demokrati och icke demokrati, att på ledarna av demokratier ställas högre anspråk såsom för ledare, demagoger, om de skola lyckas genomdriva sin vilja. Vad folkens egen ursprungliga krigs vilja beträffar, är den ojämförligt mer betingad av nationallynnet än av statsförfattningen. Ett krigiskt nationallynne har alltid, och med rätta, gällt som fransmännens och engelsmännens »stolthet». * Nutidsdemokratismens ödesdigra felgrepp just vid sitt utträde på världsteatern är förvisso icke enastående i historien och på intet sätt stridande mot demokratiens egen verkliga natur. Jag talar här naturligtvis endast om demokratismen som verklighet, icke som ideal. Och jag vågar, med stöd av gamla och nya erfarenheter, vidgå att även socialdemokratien såsom verklighet saknar större likhet med socialdemokratien som ideal. Huruvida detta betingas av fel i verkligheten eller fel i idealet eller fel i båda, må bli föremål för en senare undersökning. Att arbetardemokratierna och deras ledare i nästan alla länder — neutrala och Tyskland självt inräknade — löpte med i den vilda hetsen mot Tyskland, berodde dock ingalunda blott på politisk naivitet. Den goda viljan, uppfattningen av det egna intresset, var här som alltid slutligt avgörande. Ententens motståndare ansågos vara även demokratismens. Den lilla svårigheten!, att även tsarens Ryssland kämpade för ententens krigsmål och därmed helt oblygt avslöjade dess verkliga beskaffenhet, blev efter tre krigsår lyckligt undanröjt genom nederlag, revolution och demokratisering 26 DEMOKRATI OCH STORPOLITIK för det heliga Ryssland. Att demokratien aldrig givit uttryck åt någon tacksamhet gentemot Tyskland för denna oerhörda välgärning är ju märkvärdigt.' Hade ententens varmaste önskan 1914 gått i uppfyllelse, innebärande de segrande ryska arméernas intåg i Berlin, skulle entente- segern visserligen även då varit en triumf för nationalism och imperialism, men näppeligen därjämte för demokra- tien. Dennas framgång var beroende på Rysslands neder- lag. Och detta fick demokratien till skänks av sin livligt hatade och öppet bekämpade fiende, Tyskland. TREDJE KAPITLET. Demokratisering som maktpolitiskt problem. Den rysk-fransk-engelska ententens och dess syd- och sydösteuropeiska medhjälpares och skyddslingars expansions- och revanchekrig mot centralmakterna var det världshistoriska tillfället, som arbetarrörelsen an- vände för att snabbare än eljes varit möjligt svinga sig upp till en inrepolitisk maktställning av första rang. Demokratiens närmaste krigsmål var Tysklands militära nederlag — såsom förberedelse för det slutliga krigsmålet, en tysk demokratisk revolution. Denna demokratiska krigsspekulation gynnades av en märklig tur. År 1917 beseglas Rysslands nederlag genom en bolschevistisk revolution, grundligare garante- rande mot tsarismens återkomst, än en blött borgerlig revolution förmått. Samma år inträda Förenta Staterna i kriget under den store demokratiske teoretikern president Wilsons idealistiska överinseende. Därmed får principen om Tysklands demokratisering en ännu mer framskjuten plats bland krigsmålen, än det är sannolikt att England eller Frankrike (eller Ryssland!) skulle givit densamma, om de ostörda fått behålla ledningen vid krigets av- slutning. Wilson som pådrivare av Tysklands demokratisering är ett särskilt kapitel, och icke det minst komprometterande, uti historien om demokratiens krigföring mot Tyskland inom ententekrigets ram. 28 DEMOKRATISERING SOM MAKTPOLITISKT PROBLEM Att ett demokratiskt genombrott äger rum i samband med ett förlorat krig hör till de världshistoriskt normala företeelserna. Ovanligt och för situationen 1918 i höggrad karakteristiskt är däremot, att den segrande fienden dikta- toriskt påbjuder demokratiseringen. Vi känna dennes mora- liska och idealistiska svepskäl för en så sällsam taktik — krigspropagandadogmen om de kejserliga tyska myndig- heternas moraliska ovärdighet att förhandla med en Wilson. Ententens reala, d. v. s. rent maktpolitiska skäl för demokratiseringskravet hava händelserna efteråt visat främst vara Frankrikes förhoppning om den tyska stats- organismens försvagande och, om möjligt, sönderfallande i följd av den tvedräkt mellan samhällsklasser, partier och, framför allt, grupper av delstater, som ett hastigt framtvunget antagande av västeuropeiska författnings- former sannolikt skulle framkalla. * Beräkningen var helt visst välgrundad. Hos det tyska folket finnas lynnesdrag, som försvåra dess kamp för tillvaron på den storpolitiska arenan. I samma olyckliga riktning verkar en viss tillbakablivenhet uti den inre- politiska utvecklingen. Båda sidorna av situationen böra beaktas, om förloppet av det tyska demokratiska genom- brottet och dettas sammanhang med det storpolitiska händelseförloppet 1918 och 1919 skola framstå med full klarhet. Välbekant är ju att inom Tyska rikets befolkning saknas ett starkt, enat nationalmedvetande, motsvarande det franska, brittiska eller italienska. De tyska delstaterna och grupperna av delstater representera lika många olika, till ej ringa del mot varandra politiskt avoga varianter av germanskt kynne. Utlänningen får till sin häpnad DEMOKRATISERING SOM MAKTPOLITISKT PROBLEM 29 ännu i dag mottaga den tyska självbekännelsen, att mecklenburgare, hamburgare, rhenländare, sachsare, bayrare främst och med blodets värme känna sig såsom mecklenburgare o. s. v. och endast i andra rummet, och vida mer platoniskt, som rikstyskar. Erinrar man sig dessutom, att alla dessa arter av tyskar äro absolut och relativt klent begåvade såsom politiska varelser och minst av allt besitta någon riktig instinkt för utrikes- politik, kan det ej hjälpas att Tysklands förmåga av storpolitisk självbevarelse måste förefalla dess vänner såsom ett särdeles bekymmersamt problem. Att speku- lera i tysk separatism och tysk inrepolitisk söndring erbjöd sig för Tysklands fiende ännu 1919 som den mest näraliggande taktiken. Resultatet visade dock, dess bättre, att Bismarcks skapelse hunnit skjuta så pass djupa rötter i den tyska folksjälen, att en av Frankrikes ömma månhet om tysk »självbestämningsrätt» beskyddad separatism på västgränsen var dömd att obevekligt slås till marken av befolkningen där den fostrats. Ännu mer förvecklad är den sociala splittringen inom den tyska samhällskroppen. Tyskens brist på sinne för såväl politiska realiteter som politisk måttfullhet, hans blinda svärmeri ofta nog för helt omöjliga politiska idealer, det politiska och nationella dödsförakt, varmed han fordrar dessas förverkligande i enlighet med logikens strängaste normer, äro nationella drag, som giva tyskt inrepolitiskt liv dess säregna kaotiska och ej sällan nästan hopplöst verklighetsfrämmande prägel. Det finns i Tyskland alltid och mest i tider av nationell oro och fara en massa sociala grupper och politiska partier, som med brusande hänförelse kämpa för rena orimligheter, åtgärder som förverkligade ofelbart skulle bringa samhälle och stat fram till eller ett stycke utför undergångens brant. Denna landsfördärvliga brist på socialt och politiskt 30 DEMOKRATISERING SOM MAKTPOLITISKT PROBLEM verklighetssinne har hittills kännetecknat den sociala och politiska »högern» i lika hög grad som »vänstern»; men icke heller denna senare mindre än den förra. Och ju längre mot »höger» eller »vänster» ett parti stått, desto längre bort från en för nationen gagnelig realpolitik eller livsmöjlig politik av samverkan till det helas bästa har man där varit. Även här har riksintresset, national- intresset kommit i andra eller tredje rummet. Samhälls- klassen eller partiet eller idealet måste i första rummet och till varje pris främjas. * Företeelser av denna art iakttagas visserligen i alla länder, men näppeligen någonstädes i så extrem gestalt- ning som i det abstrakta tänkandets, idealismens och den kulturella individualismens land. Egenskaper, som på kulturens gebit äro en styrka, bliva nationellt livsfarliga i politiken. Den »alltyska» nationalismens fantastiska skrävel om våldspolitik och annektioner före och under världskriget skänkte åt ententens krigspropaganda det allra härligaste »bevismaterial» för Tysklands blodiga plan att erövra och underkuva »världen». Den socialdemokratiska och kommunistiska vänstern lät samtidigt intet vara osagt, som kunde inför utlandet möjligast eftertryckligt bekräfta legenden om det av Tysklands härskande och ansvariga instanser förberedda och världen påtvingade angrepps-, överfalls- och erövringskriget. De båda antipoderna och dödsfienderna — alltyskar och »Spartakus»-socialister — hade naturligtvis rakt motsatta synpynkter och önskemål med avseende å kriget; men de samverkade lika troget som oavsiktligt uti att främja och stärka fiendens angrepp och i att grundligt skada de olikartade intressen, som DEMOKRATISERING SOM MAKTPOLITISKT PROBLEM 31 de var för sig ville tjäna. Enligt deras egna syften bedömda, voro deras ord och handlingar i lika mån politiskt oförnuftiga. För den tyska nationen och den tyska staten voro de lika skadliga. En betydelsefull skillnad fanns dock, oavsett olik- heterna mellan å ena sidan feodal och storborgerlig och å andra sidan proletärisk och socialrevolutionär trosbe- kännelse och intressepolitik. * Det tyska folket i gemen lider, liksom det svenska, högst allvarligt av brist på den trygga nationella själv- känsla, som utgör ett oumbärligt vapen i kampen för tillvaron mot andra nationer; särskilt då dessa, i likhet med angelsaksiska, romanska och slaviska folk, snarast äro överdrivet rikt utrustade uti ifrågavarande hänseende. Den mot det egna samhällskicket principiellt kritiska och på internationell förbrödring inställda arbetardemokratien hemfaller ojämförligt lättare och grundligare åt denna speciellt germanska själssvaghet, än de mer traditions- bundna, konservativa, med egendom och makt rikligast utrustade samhällsklasserna. Driften att omåttligt klandra sin egen nation och att kritiklöst lovprisa andra nationer är ett tyskt och ett svenskt lynnesdrag, som i sådan livsfarlig utprägling knappt återfinnes hos något enda annat folk. Och det är tysk och svensk demokratism förbehållet att härutinnan fira besinningslösa orgier av smutskastning mot det egna och blind dyrkan av det främmande just uti sådana tider, då svåra konflikter med andra, starkt självmedvetna och övermodiga nationer borde göra det till en nationell självbevarelseplikt av första rang att åtminstone med kylig realism noga avväga den egna nationalitetens och 32 DEMOKRATISERING SOM MAKTPOLITISKT PROBLEM samhällsordningens fel och förtjänster mot de andra nationaliteternas och staternas. Såväl borgerliga demokrater som mer eller mindre starkt »vänster»-betonade arbetardemokrater i Tyskland bedrevo under världskrigets svartaste år en mot det egna landets institutioner, myndigheter och härskande klasser riktad propaganda, som i sin fanatiska ensidighet närmade sig gränsen av besinningslöshet. För dessa politiska hysteriker uti det mot en värld av fiender på fyra fronter kämpande Tyskland existerade de nationa- listiska och militaristiska lasterna blott i Tyskland. Aldrig en tanke på orättfärdigheten och oförnuftet, att göra ett enda folk — det egna — till ensam bärare av samtidens mest typiska politiska syndfullhet. En- tentens vildaste propagandapåfund om tysk brottslighet och ententeistisk helighet möttes ingenstädes av en mer glödande trosiver än i Tyskland självt. * Inom massan av tyskarnas egna antityska krigs- och hetslitteratur må här i förbigående endast nämnas den av blint politiskt hat och rusig nationell självanklagelse- fanatism inspirerade boken J’accuse! Von einem Deutschen, utgiven anonym i Lausanne 1915 och några månader senare samma år i svensk översättning på Tidens förlag i Stockholm. Detta, det svenska socialdemokratiska partiförlaget, framhåller i sin anmälan på bokens omslag, att det digra verket på över 400 sidor under de 5 första månaderna av sin tillvaro utgått i 121,000 exemplar på holländska, franska och engelska såväl som tyska; svenska upplagan ej medräknad; samt betonar med all rätt, att »ingen som läser boken skall kunna betvivla att den är skriven av en DEMOKRATISERING SOM MAKTPOLITISKT PROBLEM 33 tysk partriot» ■— »sannolikt jurist, f. d. ledamot av tyska Riksdagen och f. d. medlem av ett moderat borgerligt parti». »Patrioten» kännetecknas i detta fall av den orubb- liga övertygelsen, att de tyska statsmännen gjorde allt för att framtvinga och ententens statsmän allt för att hindra krigets utbrott, samt att de förra ljögo lika regel- mässigt som de senare talade rena sanningen. Det behöver knappast framhållas, att detta opus häl- sades med entusiasm av den svenska socialdemokratien, därför att det med sådan enastående schvung bekräftade den redan 1915 fullt stadgade svenska socialdemokratiska partidogmen om Tysklands skuld till kriget. I Social- Demokraten (nov.—dec.) skrev signaturen A. E—g. trenne långa och hänförda artiklar under titeln Den stora boken, »ett stort arbete, vars betydelse och verkningar måste bli oerhörda». »Allt sedan krigsutbrottet har man i pinande ångestfullhet längtat efter ett verk, som kunde tolka, vad tusende ville men icke förmådde säga.» Här förelåg det verket nu äntligen — från en tysk patriot. Uppenbarligen lade också ententens krigspropaganda tacksamt händerna på detta synnerligen lyckliga fynd och sörjde med osparda medel för dess spridning över jordklotet, de neutrala länderna och Förenta Staterna icke undantagna. Författarens namn har sedermera blivit bekant. Hans uppsåts ärlighet finns, såvitt jag kunnat se, ingen an- ledning att betvivla. Här må blott en liten anmärkning göras mot påfundet att, då en uppriktig patriot under brinnande krig utslungar vad han tror vara mördande anklagelser mot sitt eget fäderneslands hela statliga ledning, använda en utländsk fras såsom verkets titel. Vilken osmaklighet, vilket ovärdigt mischmasch av tyskt och antityskt i detta: »J’accuse! Von einem Deutschen»! För den synbarligen hederlige, men idealistiskt obalan- 3. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 34 DEMOKRATISERING SOM MAKTPOLITISKT PROBLEM serade tysken var i detta särskilda fall det oheliga exklu- sivt tyskt. En nation, där enligt erfarenheten en sådan psyke är typisk, om ock långt från allenarådande, må visserligen sägas vara en fara för världsfreden. Icke därför att den nationen hatar eller angriper andra folk. Utan genom att hypnotisera de andra, mer normalt egenrättfärdiga och härsklystna, folken till angrepp mot självanklagaren. »Vilken fasansfull fara för andras trygghet och frihet måtte icke tysken vara, då hans egna, som dock helt visst av välgrundad patriotism icke släppa fram hela sanningen, kunna resa sådana enastående anklagelser mot honom!» Så resonerar av ofrånkomlig nationell in- stinkt en fransman, en engelsman, en amerikan. Tyskens passion för att, liksom svensken, omåttligt klandra sitt eget och enfaldigt prisa andra folks lynnen och anord- ningar, kan en angelsaksare eller roman icke fatta. Lika litet som han kan förstå, att sådan perversitet är frånsidan av en exceptionellt stark, men också utomordenligt naiv och världsfrämmande idealitet. När sådana idealister av tysk typ få avgörande in- flytande på sitt lands öden, blir det mycket svårt för detta land att i kampen för tillvaron skydda sig mot mäktiga grannar av mer realistisk läggning. Såtillvida som på de demokratiska idealisterna ankom, blev Tysk- land under och efter världskriget med blind konsekvens fört fram till undergångens brant. Räddningen kom från en del realpolitiker, som dess bättre finnas även i Tysk- land och t. o. m. icke fullständigt saknas ens inom den tyska socialdemokratien. Men självklart är, att dylika tyska socialdemokrater med ett visst mått av nationell självbevarelsedrift icke blevo nådigt behandlade av ententens socialdemakratiska beundrare — i Tyskland, i de krigförande länderna och i de neutrala staterna. DEMOKRATISERING SOM MAKTPOLITISKT PROBLEM 35 Icke minst framträdde den svenska socialdemokratiens chef som deras heligt vrede och moraliskt överlägsne tuktomästare. I sin flammande iver för antidemokratis- mens nederlag och utrotande i Tyskland, synes Hjalmar Branting stundom ha förbisett, att ententens stormakter, trots deras borgerliga demokratism, utgjorde en skara maktpolitiska fribytare, vilkas alltför fullständiga seger över Tyskland måste hota det tyska folkets existens och arbetarklassens emancipationssträvanden och dessutom åvägabringa ett nytt ostabilt världsläge, som alls ej kunde innebära den efterlängtade garantien för världs- freden. FJÄRDE KAPITLET. Demokratisk idealism från U. S. A. Året 1918, under vilket centralmakterna, men ingalunda ententemakterna, upphöra att vara krigförande parter, fingo vi den 8 januari lyssna till president Wilsons Address to Congress, hans »fjorton punkter» — av vilka de flesta utgjorde ett högeligen idealistiskt och sannt demokratiskt program för krigets mål och ett önskvärt fredsavtals innehåll. Ingen hemlig diplomati, inga hemliga internationella överenskommelser. I möjligaste mån frihandel; lika handelsvillkor för alla folk, som ansluta sig till freds- fördraget. Fri, vidhjärtad, absolut opartisk reglering av alla koloniala anspråk under fullt hänsynstagande till infödingarnas intressen. Italien och ett återupprättat Polen skola erhålla gränser i strängaste överensstämmelse med nationalitetsprincipen. Självbestämningsrätt åt alla folken i det gamla Österrike-Ungern. Bildandet av ett allmänt folkförbund. President Wilson fortsatte den 11 februari 1918 denna sin vackra agitation för en demokratiskt och moraliskt idealisk fred. I den kommande freden skall »icke finnas plats för annektioner, kontributioner eller såsom straff pålagda skadestånd». »Nationernas självbestämningsrätt får icke vara någon blött fras». De territoriella nyanord- ningarna måste gagna de av dem berörda befolkningarna, och få icke bestämmas av rivaliserande staters maktkamp DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. 37 och maktkompromisser. Den 4 juli kräver president Wilson ännu en gång, att storpolitiska frågor få avgöras »endast på grundval av det berörda folkets fria samtycke» och »icke för att tillfredsställa ett annat folks maktbegär eller materiella intressekrav». Den 27 september har president Wilson ytterligare stegrat sina anspråk på den kommande världsfredens etiska halt. »Opartisk rättvisa åt alla folk, oberoende av våra sympatier och antipatier mot vissa av dem.» »Det får icke finnas några på separat- intressen grundade, mot allas gemensamma intressen stridande sammanslutningar eller överenskommelser inom Nationernas Förbund.» Detta skall gälla även det eko- nomiska livet, den internationella handeln. Den övertygade demokratiske idealist, som på detta sätt gjorde världen underkunnig, hur han ville gestalta ett blivande fredsavtal, hade, genom att i april 1917 kasta in sitt väldiga och rika land i världskrigets rent militära kraftmätning, mer än någon annan statsman bidragit till att förmörka Tysklands utsikter att komma ur kriget utan ett förkrossande nederlag. Mot sådan svindlande övermakt, som centralmakterna till slut hade att räkna med, fanns nu, efter Förenta Staternas inträde i kriget, även i allra gynnsammaste fall intet annat att hoppas på än en militärt oavgjord utgång i den allmänna avmattningens och krigsledans tecken. Avgörandet låg faktiskt helt i president Wilsons hand. Han sade sig önska en fred, vars bestämmelser icke skulle präglas av en segrares hämnd och övermod mot den besegrade; och han försäkrade intet annat efter- sträva än fred i rättvisans, försoningens och demokra- tismens anda. Han ställde Tyskland en sådan fred i utsikt på villkoret, att Tyskland avlägsnade sina gamla makthavare och klart påbörjade sin demokratisering. Kraftigare hjälp åt demokratismen inom ett av svält och 38 DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. blodförlust sedan fyra år utpinat folk, bokstavligen om- givet av en värld av fiender, låter sig näppeligen tänkas. Visserligen hade Tyskland i mars 1918 lyckats tvinga den f. d. ententemakten, sedermera sovjetmakten, Ryss- land att nedlägga vapnen, men i stället blev Tysklands bundsförvant Bulgarien den 29 september nödgad utgå ur kriget genom att fullständigt underkasta sig ententens villkor för vapenstillestånd, under det att Turkiet vandrade samma väg den 31 oktober och Österrikes upplösning i en mängd nya, delvis klart ententevänliga stater ägde rum i samma skede, d. v. s. i senare hälften av oktober. * Samtidigt härmed — således under omedelbar på- verkan av såväl Wilsons lockande fredsplaner som av krigslägets försämring, även i väster, och hungerblocka- dens allt intensivare nedbrytande verkningar på den tyska civilbefolkningen — försiggår den gamla regimens störtande och genombrottet av en blandat borgerlig och proletärisk demokratism i Tyskland samt inledandet och avslutandet av förhandlingar med president Wilson an- gående vapenstillestånd och fred. Kejsar Vilhelm ger den 30 september sitt samtycke till bildandet av en parlamentarisk »folkregering», i vilken även socialdemokrater skulle ha säte. Den demokratiskt sinnade prins Max av Baden blir rikskanslär den 3 oktober. Två dagar senare gör han en hänvändelse till president Wilson angående vapenvila och fred, i det han såsom grundval för bådadera godtar såväl Wilsons »fjorton punkter» som dennes kompletterande uttalanden av 14 februari, 4 juli och 27 september 1918. President Wilson svarar den 8 oktober genom att begära dels ett uttryckligt antagande av villkoren i de DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. 39 »fjorton punkterna» och senare uttalandena samt dels en försäkran, att diskussionen skulle gälla endast ifråga- varande principers praktiska tillämpning. Dessutom gjordes de tyska arméernas tillbakadragande ur Frankrike och Belgien till villkor för vapenvilan. Tyska regeringen samtyckte i alla delar härtill den 12 oktober. Den 14 oktober kom president Wilson fram med nya krav — bland annat att den tyska regeringen skulle klart demo- kratiseras och att u-båtskriget skulle upphöra före vapen- stilleståndet. Dessa villkor blevo likaledes, den 20 oktober, utan förbehåll antagna av tyska regeringen. Därpå tillkännagav president Wilson den 23 oktober, att han, »efter att hava emottagit den tyska regeringens högtidliga och uttryckliga försäkran om ett förbehållslöst godtagande av de fredsvillkor, som angivits i de fjorton punkterna och senare uttalandena», givit de allierades regeringar del av notväxlingen, på det att de måtte kunna låta sina militära rådgivare utarbeta vapenstille- ståndsvillkoren. Förutsättningen var, att dessa regeringar »voro benägna att sluta fred i enlighet med de angivna villkoren och principerna». Denna gång antydde Wilson klarare än förut, att kejsarens tronavsägelse borde föregå vapenstilleståndet. Slutligen, den 5 november, överlämnade president Wilson genom sin utrikesminister, Robert Lansing, till tyska regeringen det definitiva meddelandet, att de allierade regeringarna, »med nedan angivna förbehåll förklarat sig villiga att sluta fred med Tysklands regering på grundval av sådana freds- villkor, som angivits i presidentens skrivelse till kon- gressen den 8 januari 1918» (de fjorton punkterna) »samt presidentens i senare offentliga uttalanden tillkännagivna principer». Förbehållen bestodo däri, att frågan om »havens frihet» enligt Englands vilja uteslöts från freds- 40 DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. förhandlingarna, och att det nu tillfogades ett vilkor om Tysklands skadeståndsskyldighet. Detsamma hade följande lydelse : »Tyskland skall icke blott utrymma, utan även ekonomiskt återställa de ockuperade områdena och skall gottgöra all skada som dess krigsföring till lands, till sjöss och i luften tillfogat de allierades civil- befolkning och dennas egendom.» Detta avtal mellan Wilson och tyska regeringen den 5 november 1918 ingicks »under omständigheter av ovanligt högtidlig och bindande art», alldenstund Tysk- land samtyckte till »att göra sig värnlöst uti förlitan på avtalets hållfasthet» (J. M. Keynes, The Economic Conse- quences of the Peace, London 1920, s. 55). Då avtalet bröts, såväl uti vapenstilleståndsvillkoren som uti freds- traktaten, innebar detta att Wilson komprometterade icke blott sig själv, utan även den demokratiska princip för utrikespolitiken, som nu skulle bestått sitt avgörande världshistoriska eldprov. * Utan tvivel hade en omvälvning, behärskad av parla- mentarismens och demokratismens anda, kommit till stånd i Tyskland efter nederlaget, såväl till följd av ententens demokratiskt stiliserade, inom det tyska folket kraftigt verkande krigspropaganda, som på grund av länge förberedda och tillväxande, helt självständiga demo- kratiska strömningar av olika art inom de tyska medel- klasserna och arbetarklasserna. På de mest radikalt sinnade av dessa senare utövade dessutom den ryska revolutionen och i Tyskland energiskt bedrivna ryska revolutionspropagandan ett mäktigt inflytande. Nu kom härtill, att Wilson uttryckligen gjorde viss demokratisering av Tyskland till ett oeftergivligt villkor för den med DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. 41 dagligen stigande intensitet efterlängtade freden, samt att denna fred, likaledes på grund av Wilsons ingripande, vinkade med oanade etiska och humana härligheter i den allmänna folkförsoningens tecken — formligen garan- terade genom bindande utfästelser uti själva avtalet om vapenstillestånd. Tyskarna kunde den 11 november 1918 visserligen icke veta, att de lockades in i en fälla. Men de borde hava anat detta. Främst därför, att ententens propaganda alltifrån krigets första ögonblick gjort till sin hörnsten anklagelsen, att Tysklands maktägare i alla avseenden voro krigets verkliga upphovsmän. Tyska riket hade, sades det, gått i spetsen för och framtvingat Europas ruinerande militarisering och hade ständigt övermodigt hotat Europas fred. Slutligen, 1914, hade Tyskland, för att tillfredsställa ett brutalt chauvinistiskt begär att »erövra och underkuva världen», planmässigt, med klar ond vilja förberett och lössläppt ett världskrig i det ögonblick, som de »alltyska» nationalisterna och militaris- terna ansågo lämpligast. En förfärligare brottslighet än denna hade världshistorien aldrig uppvisat. Ett sådant oerhört »brott mot mänskligheten» måste i all rättfärdig- hets namn exemplariskt bestraffas; och detta framför allt på sådant sätt, att brottslingen för all framtid miste förmågan att skada. »Världen» måste nu en gång för alla »tryggas åt demokratien» och »civilisationen skyddas» definitivt mot sin värsta fiende. Skulle denna väldiga omkastning av »världens», »demokratiens» och »civlisationens» läge verkligen genom- föras med ett så enkelt medel, som att det kejserliga Tyskland förvandlades till en parlamentarisk republik med grundligt demokratisk författning? Det av svält och krigets övriga fasor utpinade tyska folket lät sig övertygas att så var meningen. Neutrala såväl som tyska entente- 42 DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. fanatiker främjade med glödande iver denna mycket fromma tro. Att i det avgörande ögonblicket, början av november 1918, tvivla på Wilsons goda vilja och förmåga att framdeles hålla vad han nu lovat, gällde i sådana idealistiska kretsar som liktydigt med det uslaste av allt, nämligen ett förstucket anhängarskap av det »brotts- liga» kejserliga Tyskland självt. Det »skyldiga» fåtalet i Tyskland skulle bortjagas och straffas. Det tyska folket skulle omslutas av ententens demokratiska brodersfamn samt, utan andra repressalier än det ofrånkomliga krigsskadeståndet och skyldigheten att återställa, vad som förstörts på krigsskådeplatsen, intagas i det av Wilson utlovade Nationernas Förbunds frihets-, freds- och jämlikhetsparadis. * Att det tyska folkets stora massa hängav sig åt en naiv tro på Wilson må gälla som ett betecknande drag uti såväl detta folks som demokratiens psykologi. President Wilson drog dock själv försorg om, att den vidunderliga illusionen — i sitt, slag lika grotesk som ententens egen hela anklagelsefabel mot Tyskland — blev illa tilltygad redan genom hans egen umgängeston under förhand- lingarna om vapenstilleståndet. Sedan blev den vackra drömmen helt söndertrasad genom ententens brutala behandling av Tyskland under den långa vapenvilan, vilken omedelbart gestaltades som en fullt värdig för- beredelse till »freds»diktatet i Versailles. Vad så många tyskar, ännu ovana vid den demokratiska storpolitikens synpunkter och metoder, fullständigt för- bisågo i november 1918 var ett i demokratiskt styrda, av nationalistiska statsmän behärskade stormakter alldeles självklart faktum. Nämligen att sådana »moraliska» DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. 43 anklagelser som de, vilka riktades mot Tysklands kejser- liga regim, främst måste ha en rent maktpolitisk härkomst och uppgift. Att främja den internationella moralen voro Frankrikes, Rysslands och Englands ledande statsmän av årgången 1914 särdeles litet lämpade för. Ehuru det demokratiska tidsläget tvang dem att salvelsefullt prata moral. Det var för dem en storpolitisk uppgift av första rang att med sådana väl valda talesätt vinna världens demokratiers samveten och hjärtan för ett storartat maktpolitiskt övervåld icke blott mot det kejserliga Tyskland, utan mot Tyskland självt, det tyska landet och folket. Ryska, franska och engelska maktpolitiska krigsmål voro av mer omedelbart intresse för dessa statsmän än en regimväxling i Tyskland — även om en sådan kunde synas önsklig för att maktpolitiskt försvaga Tyskland. En taktik av denna art var ju ologisk — skall invändas av dem, som ännu icke närmare känna den verkliga människan i politiken. Men för »folket» och »demokratien» har motsägelsen mellan politiska ord och handlingar ännu aldrig utgjort något hinder för en av djupare drifter betingad politisk tro. Dessutom är ej uteslutet, att det finns självbedragare i god tro även bland statsmän — delvis åtminstone. På bara fromt självbedrägeri, moraliskt hyckleri mitt i onda gärningar, kan dock ingen storpolitiker leva. Hans verk måste nämligen skötas med viss klar medvetenhet för att lyckas. Ett orubbligt faktum är i varje fall, att läran om den tyska kejserliga regeringens skuld till krigets anstiftande och utbrott fått motivera icke blott en del klumpiga försök att »bestraffa» Tysklands gamla maktägare, utan även ständigt andragits såsom den rättvisa grunden för en sådan misshandling av Tyskland och det tyska 44 DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. folket efter demokratiseringen, som traktaten i Versailles ofrånkomligt innebär, frånsett dess brutala tillämpning eller överträdande från Frankrikes sida vid skilda tillfällen. De ärevördiga västeuropeiska demokratierna hava i dogmen om Tysklands skuld till kriget funnit en omistlig och sannt idealisk grundval icke blott för själva Tysklands skymfliga behandling och exemplariska bestraffning, utan även för dess stympning, utplundring, försvagande ända till vanmakt och halvsuveränitet och nedflyttning, så länge sig göra låter, till lägre klass inom nationernas samfund. Allt detta icke utan samband med samma ärevördiga demokratiers egna frodiga rovlystnad och outrotliga självförhävelse. * President Wilson, mönstret för en demokratisk statsman och idealist, grundlägger själv traditionen att icke behandla det demokratiserade Tyskland med större för- synthet, än det kejserliga hade ansetts förtjäna i enlighet med skulddogmen. Under de långvariga vapenstillestånds- förhandlingarna bibehåller han en högmodig diplomatisk umgängeston, ett åtsidosättande av eljes vanlig, åtmin- stone formell respekt för motpartens människovärde. Denna liya demokratiska sedvänja, tillkommen helt för Tysklands räkning, upprätthålles troget av ententen även inom Nationernas Förbund ända fram till den tid, 1925 och 1926, då Tysklands upptagande i Nationernas För- bund äntligen klart framstår som en ofrånkomlig livs- betingelse för de egenrättfärdigas demokratiska samfund självt. Den amerikanske förkämpen för »folkens självbe- § tämmelser ätt» och »en fred utan segrare och besegrade» DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. 45 visade sig i november 1918 kunna stramt utnyttja en segrares maktställning. Hans demokratiska idealism krävde icke blott, att Tysklands gamla regeringssystem ögonblickligen slopades, utan även att den nya demo- kratiska tyska regeringen genom Wilsons not av den 5 november hänvisades till marskalk Foch för erhållande av besked om de exakta villkoren för vapenvilan. Natur- ligtvis kunde en fransk marskalk inte fordra mindre, än ett tyskt återtåg till h ög r a Rhenstranden samt en möjligast fullständig omedelbar avväpning till lands. Faktiskt krävdes mer. Bland annat utlämnandet av krigs- flottan och en stor del av Tysklands rullande järnvägs- materiel. Senare fordrades även utlämnandet av den värdefullaste delen av Tysklands handelsflotta och jord- bruksmaskiner m. m. Vapenvilan kom till stånd den 11 november 1918 och traktaten i Versailles undertecknades den 28 juni 1919. Först några dagar efter sistnämnda datum upphävdes den svältblockad, med vilken ententen sålunda snart i fem år på effektivaste sätt fört ett mördande krig mot hela det tyska folket, särskilt mot dess kvinnor, barn, åldringar och sjuklingar. Helt visst en för mången demokratisk idealist oväntad »demokratisering» av själva krigssättet; motbjudande även då kriget ännu främst syntes gälla det kejserliga Tysklands »brottslingar»; men hur skulle metoden nu, efter vapenstilleståndet, kunna ursäktas, sedan Tyskland jagat bort sina gamla härskare och formligen bekänt sig till demokratismens evangelium? Det kunde näppeligen vara fråga om annat, än att ententen ville hålla även det demokratiska Tyskland uti samma möra tillstånd, som svältblockaden lyckats framkalla i det kejserliga Tyskland. Den moraliska och fysiska upp- mjukningen genom fortsatt svält ansågs — kanske med rätt — nödvändig för att betrygga t. o. m. ett demokratiskt 46 DEMOKRATISK IDEALISM FRÅN U. S. A. Tysklands ödmjuka underkastelse inför ett sådant »freds»- diktat som det i Versailles. * Gott och väl, kan man invända, sådan är maktpolitiken, stormaktspolitiken — nu som fordom. Visserligen. Men det var fråga om något annat. Nämligen en stor demo- kratisk idealist från U. S. A. och den demokratiska arbetarrörelsen i Europa samt dessas moraliska och politiska andel i världskriget och de fredsavtal som slutade detta. Utan en förkrossande anklagelsetes hade det icke varit möjligt att ge sken av rättfärdighet och demokratisk dygd åt en sådan behandling av Tyskland, som utmättes vid vapenstilleståndet, i Versaillestraktaten och, särskilt av Frankrike, efter »freden». De mest fanatiserade anhängarna av denna anklagelsetes hava varit de »radikalaste» libe- ralerna, demokraterna, socialdemokraterna och kommu- nisterna -— icke minst i Tyskland. De tyska socialdemo- krater, som förhöllo sig mer besinningsfulla eller, i enstaka fall, kritiskt misstroende, blevo föremål för angrepp från mer »radikala» och »proletäriskt» sinnade partivänner. Även en socialdemokratisk partichef i ett neutralt land, såsom Hjalmar Branting, kunde tillåta sig att på det skarpaste klandra de tyska socialdemokrater, vilka,såsom t. ex. dr. Albert Südekum, vågade ha en annan föreställning om det kejserliga Tysklands politiska och militära ledare, än ententens krigspropaganda kunde godkänna. Situationen har blivit moraliskt kritisk för demokratien och arbetarrörelsen, sedan historieforskningen fått hand om den kuriösa partidogmen. Dess definitiva vetenskap- liga vederläggande kan på längden icke med tystnad förbigås av en politisk och social rörelse, som vill mar- DEMOKRATISK IDEALISM FRÂN U. S. A. 47 schera i spetsen för sanning och rätt och det moraliska framåtskridandet. Utan tvivel äro Frankrikes och Englands maktpolitiskt intresserade statsmän bättre ställda i detta fall. De ha, i krigarens »lovliga» avsikt att skada och segra, begagnat sig av demokratien och dess önskemål som verktyg och ha visserligen hycklat vida mer demokratism än de sutto inne med, men moraliskt ansvariga för demokratisk principtrohet äro de näppeligen. För att åter förskaffa Frankrike dess »legitima övermaktställning» i Europa må de mot Tyskland tillämpade metoderna vara goda nog, men helt visst icke för att grundlägga rättens, frihetens, fredens och den demokratiska broderskärlekens herra- välde i Europa eller i världen överhuvud. FEMTE KAPITLET. Det demokratiska genombrottet i Tyskland. Händelserna i Tyskland före, under och omedelbart efter den månadslånga förhandlingen med president Wilson angående vapenvilan — tiden mellan 5 oktober och 11 november 1918 — ådagalägger, att den tyska demokratismens slutliga frammarsch till ledareställning noga sammanfaller såväl med annalkandet av det militära nederlaget som med fortskridandet av uppgörelsen med den mäktige och fordringsfulle amerikanske demokraten. Här föreligger en växelverkan mellan de olika tyska demokratiska partiernas strävan att förverkliga sina egna delvis skarpt motstridiga idealer och deras av folkets lidanden skärpta tvång att möjligast snabbt tillmötesgå den man, som hade i sin hand att medgiva eller vägra fredsförhandlingar och samtidigt gjort sig känd som en bekännare av den mest högtflygande demokratiska idealism. Det tyska demokratiska genombrottet var ofrånkomligt uti den sålunda givna situationen, men icke dess mindre bemängt med många och djupgående svårigheter. Dessa må först ett ögonblick kräva vårt beaktande. Demokratismen har övertygade motståndare och bittra fiender i alla länder, även i sina båda västeuropeiska moderländer: England och Frankrike. Men situationen blir en helt annan i stater som dessa, där demokratismen sedan länge är den legitima styrelseformen, än i ett DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 49 land som Tyskland under världskriget, där de demokra- tiska formerna för statslivet icke ännu hade följdriktigt genomförts. Den tyska riksdagsvalrätten var visserligen redan före 1918 demokratisk, men ej den preussiska. Bismarcks väldiga statsmannagärning innebar egendomliga själv- motsägelser, då den betraktas ur den kommande, ound- vikliga demokratiseringens synvinkel. Skapandet 1871 av riksenheten och riksdagsvalrätten och påbörjandet under 1880-talet av den storslagna arbetarförsäkringslagstiftningen voro insatser uti demokra- tiseringsprocessen av oberäknelig betydelse. Men samme statsman genomdrev 1878 den folkupphetsande och sam- hällssöndrande undantagslagen »mot socialdemokratiens strävanden», vilken mer än något annat främjade de socialdemokratiska arbetarmassornas sammansmidande till ett välorganiserat, stramt disciplinerat, av oförsonligt hat mot den bestående statsordningen fanatiserat politiskt parti. Ett parti av verklighetsfrämmande dogmatiker och dogmtroende, utan möjlighet att på fredlig väg steg för steg förverkliga något väsentligt av sina vittgående demo- kratiska och socialistiska idealer. Lika visst som de tyska socialdemokraterna ådagalade en svår brist på politiskt verklighetssinne genom att blott alltför villigt spela denna, dem av Bismarck påtvungna roll av politiska teoretiker, utan den för deras egen skolning nödvändiga, positivt inriktade politiska prak- tiken, lika visst avslöjade Bismarck hos sig själv och hela den i Preussen härskande junkerklassen en funda- mental brist på sannt statsmannaskap, då han genom socialistlagen med polisbatongen inhamrade i de tyska arbetarnas medvetande, att de såsom demokrater och socialister måste stå hopplöst utanför det bestående tyska samhället. 4. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 50 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND För preussiskt junkerförstånd var tydligen omöjligt att fatta, hur oumbärligt för den tyska statens inre hållfasthet det faktiskt var, att möjligast mildra den ofrånkomliga psykiska spänningen mellan de storindusti- ella lönarbetarna, denna nya, enormt hastigt växande samhällsklass, och Preussens tvenne gamla ledande klasser: junkrarne och de högre ämbetsmännen. Den ödesdigra situationen karakteriseras dessutom därav, att storborgarklassen, industrialiseringens ledare, visade sig vara politiskt minst lika obegåvad som någon annan samhällsklass i Tyska riket och dessutom i högre grad politiskt ointresserad än de flesta andra. Fältet var sålunda blott alltför väl preparerat för en i sämre mening »preussisk», hela Tysklands framtid undergrävande politik mot arbetarklassen. Det berodde icke blott på Bismarck personligen, att han tog sin tillflykt till ett såväl de styrande som de styrda brutaliserande våld, som innebar ett junkermässigt förbiseende av det »imponderabla», rent själsliga faktum, som utgjorde problemets kärna. Junkrar i alla länder ha haft svårt att lära sig att skiljaktigt behandla folk och fä på sina gods. Den tyska arbetarklassen lät sig icke polizeimässig piskas in i junkerstatens fållor, som en boskapshjord låter sig av godsherrens drängar fösas in i stallarna på ett pommerskt eller mecklenburgiskt gods. Bismarck var dock långt från enbart en naivt feodal lantpatron. Han ägde en utomordentlig begåvning för den högre politiken och diplomatien och tillräcklig övning i dessa. Han var ett politiskt geni, som, då så syntes honom nödigt, kunde samvetslöst strejka mot junkerismen och visste att tillägna sig en dosis tidsenlig »demokratisk» visdom. Dess värre åldrades Bismarck, innan han hunnit klart se, att en ur medborgarsynpunkt klokt bemött socialdemokrati var ett oumbärligt komplement till såväl DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 51 en försonande socialpolitik som en inåt och utåt tryggande rikspolitik. Då den store rikskansleren omsider under sömnlösa nätter våndades vid tanken på en kommande sammandrabbning mellan centralmakternas koalition, som han själv skapat till försvar för sitt riksbygge, och koalitionen av de kringliggande stormakterna, vilken han förgäves sökte hindra, hade det väl för en yngre politiker legat nära till hands att överväga, huruvida icke riksdagsvalrätten lämpligen kunde kompletteras genom införandet av ytterligare någon droppe demokratiskt »gift» i den tyska rikskroppen — såsom ett medel att höja dennas motståndskraft, stegra nationens själv- bevarelsevilja vid den avgörande utrikespolitiska krisen i en framtid. I stället sneglade den åldrande Bismarck åt det asiatisk- ryska hållet för att söka ökad kraft i kampen mot demo- kratien såväl som mot Frankrike och England. Och då riksdagsvalen 1890 inbragte Bismarcks egna regerings- partier förlusten av 85 riksdagsmandater, men social- demokraterna vinsten av 24 nya mandater och 764,000 nya röster (relativt till närmast föregående val, 1887), ville Bismarck, i motsättning till kejsar Vilhelm II, ytterligare förskärpa socialistlagen, när dennas giltighet samma år måste av riksdagen förnyas. Vid denna punkt och då ytterligare frågor av socialpolitisk natur skulle förberedas, skiljdes den gamle rikskanslerens och den unge kejsarens vägar. Bismark trädde för alltid tillbaka från det offentliga livet, och socialistlagen blev ett halvt år senare icke förnyad. Däremot påbörjades 1891 enligt kejsar Vilhelms önskan en utveckling av den tyska arbetarskyddslagstiftningen, tack vare vilken Tyskland inom detta betydelsefulla gebit av demokratisk samhälls- ordning vid världskrigets utbrott hunnit i jämnhöjd med föregångslandet på området, England. 52 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND Socialpolitiken var dock icke ensam det tillräckliga botemedlet mot den tyska arbetarklassens, efter tolv års undantagslagstiftning djuprotade främlingskänsla gent- emot den tyska staten. De ständigt växande och inom sitt parti systematiskt skolade arbetarmassorna hade ännu icke ens börjat erhålla ett sådant inflytande på statens affärer, att de kunde på fulla allvaret känna sig som fria och med övriga samhällsklasser likaberättigade tyska medborgare. Den tyska arbetarklassens politiska främ- lingsskap och undersåtliga omyndighet uti förhållandet till staten blevo icke undanröjda av det kejserliga Tyskland, d. v. s. överhuvud icke upphävda förrän genom revolu- tionen 1918. Arbetarnes vilja att försvara den kejserliga tyska staten var sålunda med inre nödvändighet synnerligen bräcklig och visade sig helt otillräcklig i världskrigets slutliga krisögonblick — då det syntes möjligt att på en gång vinna demokrati och fred, blott fiendens krav på ett radikalt uppgivande av hela den gamla statsformen och alla dess försvarsmedel snabbt uppfylldes. * De egendomslösa, för lön tjänande kroppsarbetarna utgjorde i Tyskland vid världskrigets utbrott omkring tre fjärdedelar av samtliga, inom jordbruk, industri och handel förvärvsverksamma medborgare. Redan 1907 hade antalet lönarbetare utgjort 17,800,000 av de i allt till 24,600,000 uppgående förvärvsverksamma individerna i Tyska riket. Summan för det socialdemokratiska partiet vid riks- dagsvalet avgivna röster nådde 1912 4,250,000 och in- bragte 110 riksdagsmandater. Samtliga vid riksdagsvalet 1912 avgivna röster utgjorde 12,208,000, vilket var 84,5 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 53 procent av de röstberättigade. Mer än en tredjedel av de röstande understödde således socialdemokratien. Men det är tydligt, att en stor del av de på den tyska social- demokratiens riksdagskandidater sålunda röstande voro medlöpare, snarare än verkliga socialdemokrater. De sina medlemsavgifter regelmässigt betalande socialdemokra- terna uppgingo 1913 till icke mer än 983,000, d. v. s. avsevärt mindre än fjärdedelen av de 1912 socialdemo- kratiskt röstandes antal. Mången övertygad socialdemokrat lät sig väl av hänsynen till sina ekonomiska privatin- tressen och sin sociala ställning hindras att öppet ansluta sig till partiet. Men å andra sidan stämmer det förträffligt med tyskt politiskt kynne, att massor av icke-socialister röstade med socialisterna blott av ovilja mot regeringen och regeringspartierna och för att möjligast radikalt demonstrera mot dessa eller skada dem. Under det de socialdemokratiska väljarmassorna så- lunda tydligen voro allt utom enhetliga vad politisk övertygelse angår, stod det icke heller ens inom den tvättäkta socialdemokratien särdeles väl till i fråga om enighet i de teoretiska och taktiska huvudfrågorna. Allt sedan partiets uppkomst 1863 och fram till 1891 hade lassalleanskt »moderata» och marxistiskt »radikala» upp- fattningar kämpat med varandra. Senare, efter marxis- mens seger, uppstod en strid mellan revolutionära och reformistiska marxister; en strid, som stadigt tilltog i styrka fram till världskrigets utbrott. Detta berodde ytterst därpå, att Marx’ teori innehåller såväl läran om ett ound- vikligt kommande sammanstörtande av det kapitalistiska samhället som ock ett medgivande, att arbetarklassen varken behöver eller bör förhålla sig passiv under den »naturnödvändiga» utvecklingen fram till katastrofen. Arbetarna kunna, ansåg Marx, inom kapitalismens ram i viss utsträckning genom fackföreningsrörelse och social- 54 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND politik skydda sina levnadsstandards och främja en politisk utveckling i demokratisk riktning. Bådadera synas nödvändiga, därför att arbetarklassen enligt Marx har till uppgift att vid den sociala revolutionens utbrott övertaga den politiska makten och samhällets ekonomiska ledning. Politisk och ekonomisk duglighet och träning torde ej sakna sin betydelse i en sådan situation. Å andra sidan kan tonvikten huvudsakligen läggas på den ofrånkomliga, katastrof ar tade, socialt helt nydanande revolution, varom Marx profeterar. Då synes det främst viktigt, att den mänsklighetsfrälsande revolutionen ej försumpas genom ett lamt reformistiskt plåstrande, och att proletariatet ej tappar bort sin oumbärliga revolu- tionära anda och klassmedvetenhet under strävan att inrätta sig möjligast bekvämt för stunden i det bestående, dödsdömda samhället. Ehuru det sålunda fanns möjligheter för åtminstone tvenne teoretiska och taktiska utvecklingslinjer redan inom marxismens egna råmärken, kunde det icke på längden undvikas, att den reformistiska linjen av mer realistiska andar drogs ut vida längre, än den konse- kventa marxismen medgav, om än under bibehållande av en möjligast intim, fortsatt kontakt i övrigt med Marx’, uti arbetarklassens medvetande så framgångsrikt inskärpta åskådningssätt. Något avsevärt inflytande på den praktiska politiken kunde dock icke ens denna, av marxistisk dogmatik mer obundna socialdemokratiska reformism vinna, så länge det tyska »folket» systematiskt hölls nere i »undersåtlig» politisk omyndighet av sin von Oben styrda »överhetsstat». Fram till 1914 förblev den tyska socialdemokratien uti det väsentliga i sitt förhållande till riksdagen och riks- regeringen en politiskt vanmäktig agitationsorganisation, som oavbrutet ökade sina väljarskaror och riksdags- DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 55 mandater och ständigt betonade sin principiella opposi- tionsställning gentemot hela det »bestående systemet» samt dogmatiskt förnekade varje djupare solidaritet med detta; allt under det att läran om intressegemenskapen med arbetarklasserna i andra länder starkt framhävdes. Intet socialdemokratiskt parti var så ensidigt teoretiskt intresserat och så naivt internationalistiskt sinnat som det rikstyska. Uti delstaternas lagstiftande församlingar och i det kommunala livet samt inom fackföreningarna härskade dock mångenstädes en mera realpolitisk anda även bland socialdemokraterna. På rikspolitiken kunde detta dock icke utöva något inflytande. Denna behärskades oför- änderligt av partiets vid valurnan städse »segerkrönta, på klasskampens princip grundade taktik». D. v. s. såtillvida som densamma icke stördes av den både inom och utom partiet starkt växande »vänstern», vilken efter hand allt häftigare agiterade för »parlamenta- rismens» ersättande med en »direkt revolutionär aktion», förberedd genom politisk storstrejk och en till våld uppfostrande syndikalism. Som ledande förkämpar för denna »nya taktik», vilken naturligtvis förklarades vara den enda rättroget marxistiska, framträdde under åren före världskriget i främsta ledet tvenne personer, Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, som senare blevo de främsta agitatorerna för radikal tysk självuppgivelse i världskriget. * Självklart är, att världskriget måste verka i högsta grad tillspetsande på principmotsättningarna inom den tyska socialdemokratien. De radikalt revolutionära blevo mer dogmatiskt radikala och besinningslöst revolutionära än någonsin, särskilt sedan de kommit under påverkan av 56 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND ententens, även för deras räkning skickligt tillrättalagda krigspropaganda samt senare (efter november 1917) fått kontakt med den ryska bolschevistiska revolutionen, vilken av goda skäl betraktade det som sin egen livssak att omedelbart rycka den tyska arbetarklassen med sig och att på så sätt lika grundligt undanrödja all »bestående samhällsordning» i det »brottsliga» Tyskland som i det heliga och lyckliga Ryssland. För de avgjort reformistiskt och realpolitiskt orienterade tyska socialdemokraterna — partiets »högra» flygel — stod det visserligen fullt klart, att den tyska arbetar- klassen, trots bristen på demokratism inom det kejserliga Tyskland, dock hade omistliga samhällsvärden att skydda mot det förödande bolschevistiska barbariet. Ej heller hade dessa tyska »högersocialister» av sin principiella oppositionsställning till de härskande kretsarna i Tysk- land låtit sig förledas att vid krigsutbrottet helt blunda för krigslystnaden, erövringslustan och det imperialistiska expansionsbegäret inom de härskande kretsarna i Ryss- land, Frankrike, England och andra ententeländer. Oklarare förhöll sig »centern» inom den tyska social- demokratien — dogmatiskt marxistisk och främmande för all annan politik än agitationspolitiken och en rent negativ opposition mot de maktägande. Mången insåg och erkände visserligen även på detta håll, att kriget i verkligheten framtvingades av Ryssland, med Frankrikes ihärdiga och kraftiga stöd, och att England hellre lät detta ske, än att genom en intervention i Ryssland eller Frankrike störa sina egna, mot Tyskland riktade stor- politiska förbindelser med de tvenne nämnda länderna. De tyska centersocialisterna besutto dock icke någon obegränsad motståndskraft mot ententepropagandan och ententeistiskt verksamma socialistchefer i neutrala länder såväl som i fiendeländer. DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 57 De ledande tyska socialdemokraterna visade sig efter hand vara i rätt hög grad behärskade av den allmänna nationaltyska benägenheten att ägna mer uppmärksamhet åt kampen mot egna landsmän än mot fienden på andra sidan riksgränsen. Då de härskande kretsarna i Tyskland med synnerligen goda skäl vägrade att tro på ententens uppriktiga freds villighet och ädla avsikter med ett besegrat Tyskland, blev det så mycket angelägnare för den offici- ella tyska socialdemokratien att affischera en övertygelse av motsatt art. Särskilt hade den fromma tron på möjlig- heten av en »Verständigungsfrieden», samförståndsfred, med England varma anhängare under kriget bland tyska socialdemokrater såväl som inom den borgerliga vänstern i Tyskland. Ej därför att man verkligen nämnvärt kände eller förstod Englands politiska temperament. Utan därför att man a priori var djupt förvissad om, att de ledande kretsarna i Tyskland måste ha orätt och vara i allo behärskade av politisk vrånghet, då det gällde ett sådant spörsmål. Icke kunde ett demokratiskt England vara stor- politiskt brutalare än ett odemokratiskt Tyskland! Läran om demokratismens politisk-moraliska överlägsenhet stämplade ett sådant antagande som en absurditet. * Den av Karl Liebknecht ledda socialdemokratiska vänstern ställde sig vid krigsutbrottet i augusti 1914 omedelbart uti motsättning till partimajoritetens beslut att i riksdagen bevilja krigskrediterna och att i viss utsträckning under kriget utbyta Oppositionstaktiken mot samverkan med de övriga riksdagspartierna och med regeringen; den s. k. »borgfreden». I november 1914 bröt Liebknecht fullständigt med borgfredspolitiken, och i mars 1915 vägrade 23 av den socialdemokratiska riks- 58 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND dagsgruppens 100 medlemmar att rösta för ny krigskredit. Då riksdagen för femte gången måste bevilja dylik, röstade 20 socialdemokrater mot all vidare krigskredit. Den socialdemokratiska vänstern dolde icke längre sina förhoppningar på ett tyskt nederlag, som skulle inleda den tyska arbetarrevolutionen. I mars 1916 kom det till formlig partiklyvning. Vänstern konstituerade sig som särskilt riksdagsparti under be- nämningen »Socialdemokratiska arbetsgemenskapen»; och i april 1917 grundades »Tysklands oavhängiga socialdemo- kratiska parti» vid sidan av det gamla partiet. Under revolutionen 1918 fortskred partiklyvningen, i det att från det »oavhängiga» partiet avskilde sig dettas egen vänsterflygel, »Spartakusförbundet», som nu antog namnet »Tysklands kommunistiska parti» och fick till ledare Liebknecht, Luxemburg, Ledebour och den ryske bolsche- viken Radek, genom vilken samarbete med Lenin och det officiella revolutionära Ryssland upprätthölls. Den tyska arbetarrevolutionen började med myterier på krigsfartygen i Kiel. Dessa antogo större omfång den 28 oktober 1918 och hade den 4 november hunnit utveckla sig till allmänt uppror, som omfattade hela flottan och garnisonen i Kiel. Under de närmast följande dagarna spridde sig revolutionsrörelsen söder ut. Republiken proklamerades i München. Kejsar Vilhelm avsade sig tronen den 9 november. Detta skedde såsom en omedelbar följd av den redogörelse för stämningen bland arméns manskap, som generalstabs- överste Heye på generalkvartermästare Gröners order framlade inför kejsaren. De officiella urkunderna till vapenstilleståndets förhistoria meddela, att Heye den 9 november infann sig hos kejsaren såsom ombud för 39 högre frontofficerare — generaler och regementschefer — och avgav följande förklaring. »Trupperna äro ännu Ers DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 59 Majestät trogna, men de äro utmattade och håglösa och längta endast efter vila och fred. Mot hembygden låta de sig icke kommenderas; icke ens om Ers Majestät går i spetsen. De marschera icke heller mot bolschevismen. De vilja endast och allenast ha vapenstillestånd, ju förr dess hellre.» Därmed hade således fronthärens manskap följt flottans manskaps exempel såtillvida, att krigets omedelbara upphörande ovillkorligen krävdes och tjänst- göring mot arbetarrevolutionen i Tyskland absolut för- vägrades. * Den ofta framträdande, fanatiska iver, varmed ledande socialdemokrater i olika länder, icke minst i Tyskland och Sverge, velat och alltjämt vilja göra gällande, att den demokratiska och revolutionära fredsagitationen bakom den tyska härens front och inom densamma under krigets senare skede absolut icke uppmjukat stridsviljan bland manskapet och rakt ingenting haft att skaffa med det slutliga militära sammanbrottet, är ju ett rent löjligt försök att bondneka inför klara fakta. I Tyskland har man givit benämningen '»Dolchstoss» åt det faktum, att de tyska arméernas, d. v. s. manskapets, stridsvilja slutligen bröts ned genom ententens och den internationella socialdemokratiens förenade agitatoriska verksamhet — med rikligt bistånd inifrån det tyska folket självt; naturligtvis särskilt, men icke enbart, från vänster- socialistiskt håll. Det blev tysk och svensk socialdemokrati förbehållet att göra en partidogm av osanningen, att ingen »dolkstöt» i ryggen på den tyska försvarsmakten existerat. Saken är dock icke slut härmed. Den har en vida allvarligare sida. Här föreligger ett fortsättande, in i fredstiden, av den demagogiska strategi, varmed social- 60 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND demokratien förhjälpte ententen till seger och allt frän krigets begynnelse ställde arbetardemokratiens genom- brott uti intimaste avhängighetsförhållande till en möj- ligast fullständig militärisk seger för ententen. Följden kunde efter det militära krigets avslutande genom den efterlängtade ententesegern bli blott en för den i sam- band härmed till ny maktställning uppstigande arbetar- demokratien. Denna hade nu ideellt kommit i en beroende ställning till »de stora västeuropeiska demokratierna», främst den efter kriget ledande europeiska stormakten Frankrike. För konsekvensens skull har det synts nöd- vändigt att i det längsta fortfarande dölja inför de demo- kratiska massorna, att Frankrike och England voro och äro bekajade med samma slags storpolitiska syndfullhet, som man under kriget varit så ivrig att påbörda Tyskland och Österrike ensamma. Vad särskilt Frankrike angår, besörjde ju dock dess ledande demokratiska statsmän, att sanningen kröp fram mycket snart efter den franska »fredens» upprättande. Tvånget att möjligast välvilligt och »förstående» bedöma Frankrikes efterkrigspolitik mot Tyskland har utan tvivel varit generande nog för socialdemokratien. Men icke minst partidogmen om det tyska kejsardömet som den brutale, erövringsgalne angriparen och den franska demokratien som det menlösa och ädla offret har gjort en öppen och klar omsvängning till sanningens favör hart när omöjlig. Socialdemokratiens skeva ställning i detta fall har ytterligare förvärrats, sedan Frankrikes nya västliga dra- banter alls icke funnit det nödvändigt att dröja med att låta den demokratiska helighetens vackra mask falla till marken, då den började bli obekväm för den nationalism, för vilken demokratismens, rättens och frihetens seger 1918 så fördomsfritt och grundligt banat vägen. * DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 61 I Berlin var arbetarrevolutionens och republikens seger avgjord den 10 november 1918. Samma dag bildades den första rent socialdemokratiska regeringen med Ebert som chef och tvenne andra högersocialister (Scheidemann och Landsberg) samt trenne vänstersocialister (Haase, Dittmann och Barth) såsom medlemmar. Bakom denna blandade provisoriska regering stodo arbetarmassorna med sina »arbetar- och soldatråd» enligt ryskt mönster såsom primära revolutionsmyndigheter. Övriga samhällsklasser såväl som den gamla regimens myndigheter förhöllo sig i allt väsentligt passiva. Man lät revolutionsstormen störta den gamla ordningen, syn- barligen i känslan av dennas ohållbarhet för ögonblicket och omöjligheten att med ens avgöra, vad som kunde bevaras och försvaras. Detta vitala problem fick lösas under de närmaste månaderna genom en »naturlig ut- veckling» inom det tyska folkets politiska medvetande. Någon verklig ledare, stor eller liten, framträdde ej på någondera sidan; lika litet bland de revolutionära som bland de antirevolutionära. Trots detta räddade sig Tyskland från bolschevismens förödelse och kaos. Den tyska demokratismen bestod sitt första eldprov, då den omintetgjorde de ryskt inspirerade vänstersocialisternas försök att i det obegränsade fortsätta med »proletariatets diktatur» och att definitivt övergå till det tyska samhällets styrande genom en proletärhie- rarki, uppbyggd på »arbetar- och soldatråd» och stödjande sig på en kommunistiskt sinnad proletärarmé. I början av januari 1919 kom det till en kris uti kraftmätningen mellan högersocialistisk demokratism och vänstersocialistisk proletärdiktatur. Upphetsade av sparta- kistisk-bolschevistiska agitatorer ropade folkmassor på Berlins gator »leve Liebknecht och Haase», »ned med Ebert och Scheidemann». En serie blodiga gatustrider utkäm- 62 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND pades. Regeringstruppernas befälhavare, socialdemokraten Gustav Noske — av sina kommunistiska motståndare kallad »blodhunden» och icke mycket mildare bedömd av socialdemokratiens ententeistiska ledare i vissa neutrala länder — lyckades slutligen göra sig till herre över situationen. I sin skildring av revolutionsförloppet (Von Kiel bis Kapp, 1920, s. 75 —76) framhåller Noske, att Karl Liebknechts och Rosa Luxemburgs fanatiska agitation kom den relativt oblodigt började tyska revolutionen att för en tid »urarta till ett borgarkrig med alla dess gräslig- heter», förövade av socialister och proletärer mot socia- lister och proletärer, såväl som av dessa mot borgerliga och tvärtom. Det bekanta mordet på de två nämnda agitatorerna ägde rum den 16 januari 1919 i sammanhang med denna kamp mot bolschevismen inom den tyska revolutionsrörelsen. * Tack vare detta, av en grupp högersocialister främjade avgörande, blev den tyska arbetarrevolutionen definitivt överförd uti demokratiska farvatten och upphörde därmed att vara enbart en arbetarrevolution. Det tyska folket består icke enbart av arbetare, lika litet som det består enbart av socialdemokrater. I den konstituerande national- församlingen, vilken tillkom på grundval av en allmän valrätt, som socialdemokratien själv skapat, fingo »höger»- socialisterna 163 och de »oavhängiga» vänstersocialisterna blott 22 mandater. Det katolska »kristliga folkpartiet» (förut »centrum») erhöll 88 och det borgerligt liberala »tyska demokratiska partiet» 75 platser. De tvenne kon- servativa och mer eller mindre öppet monarkistiska partierna — »tysknationella folkpartiet» (förut tysk-kon- servativa m. fl.) och »tyska folkpartiet» (förut national- liberala) — fingo 42 och 21 mandater vardera. DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 63 Trots allt framträdde den vänstersocialistiska minori- teten i början av mars 1919 med en programförklaring, som kännetecknade detta parti såsom anhängare av en samhällsordning byggd på arbetarråd och proletariat- diktatur. De 163 socialistiska demokraterna voro således i minoritet — ställda mot 22 socialistiska diktaturan- hängare och 226 »borgerliga». Av dessa senare kunde kanske endast ett mindretal betraktas som fullt sadelfasta demokrater — för att här förbigå den principiellt (men icke alltid praktiskt) mindre väsentliga frågan om monarkism och republikanism. Efter många stridigheter bildade majoritets- eller högersocialisterna och en del av vänster- socialisterna ett enhetligt parti — »Tysklands förenade socialdemokratiska parti» — under det att resten av vänstern stannade utanför såsom »Tysklands kommu- nistiska parti». Det politiska parti, som genom revolution störtade den gamla regimen och framtvingade en demokratisk republik, blev en minoritet inom denna. * . Den provisoriska socialdemokratiska revolutionsrege- ringens första regeringshandling var bekräftande av det den 11 november avslutade vapenstilleståndet mellan Tyskland och ententen. Andra regeringshandlingen var det den 12 november utfärdade »upprop till tyska folket», vari »den ur revolutionen utgångna regeringen, vars politiska ledning är rent socialistisk», tillkännagav som sin avsikt »att förverkliga det socialistiska programmet». »Med lags giltighet» proklamerades därpå en rad demokratiska och socialpolitiska reformer utan minsta socialistisk an- strykning. Sin slutliga nya demokratiska författning fick den tyska republiken dock i eke färdig och antagen förrän 64 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND den 11 augusti 1919. Något »förverkligande av det socialistiska programmet» blev uti fortsättningen aldrig fråga om annorledes än i form av några principiella deklarationer, särskilt i författningens 5 : te kapitel, samt i gestalt av förberedande utredningar och förslag om socialisering. Några rent lokala och mycket efemära försök att förverkliga en eller annan revolutionsteoretikers lika oklara som praktiskt omöjliga privata socialiserings- planer förekommo därjämte. Den genom revolutionsregeringens »upprop till tyska folket» av 12 november 1918 och republikens författning av 11 augusti 1919 vunna demokratiseringen var däremot mycket grundlig. »Uppropet» införde omedelbart »den lika, hemliga, direkta allmänna valrätten, enligt proportionalismens sy- stem», för alla offentliga val och gav valrätten »åt alla minst 20 år gamla manliga och kvinnliga personer». Fullständig yttrandefrihet, tryckfrihet, församlingsfrihet och föreningsfrihet samt religionsfrihet och frihet från censur infördes. Tjänstehjonsstadgan och den särskilda lagstiftningen beträffande jordbruksarbetarna upphävdes. Senast från 1 januari 1919 skulle åtta timmars maximal- arbetsdag gälla. Den nya riksförfattningen är given av tyska folket självt och tillkännager, att Tyska riket är en republik och att »statsmakten utgår från folket». Republikens högsta politiska myndighet består, utom av riksdagen, av en rikspresident, vald av hela tyska folket för en sjuårs- period, och av en, av riksdagens förtroende beroende riksregering, vilkens chef, rikskansleren, omedelbart ut- nämnes av rikspresidenten, under det att övriga ministrar utnämnas av denne enligt rikskanslerens förslag. »Parla- mentarismen» är således lika perfekt som republikanismen. Härtill kom som extra demokratisk garanti, att de av DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 65 riksdagen beslutade lagarna kunna bli föremål för direkt allmän folkomröstning, varuti mer än hälften av de röstberättigade måste deltaga. Domarkåren är oavhängig och underkastad endast gällande lag. Domare tillsättas på livstid och kunna avsättas endast i enlighet med lagens bestämmelser. Alla tyskar äro lika inför lagen. Män och kvinnor hava principiellt lika rättigheter och plikter som statsborgare. Alla stånds- och adelsprivilegier upphävas. Nya adelstitlar få ej förlänas; ej heller ordnar vidare av staten utdelas. En tysk får icke mottaga titel eller orden av främmande regering. I övrigt gälla de uti »uppropet» av 12 november 1918 angivna medborgerliga fri- och rättigheterna. Ämbetsmännen tillsättas på livstid och kunna avsättas endast i laga ordning. Religionsfriheten är fullständig. Statskyrkan är av- skaffad. Folkhushållningen grundas på avtalsfrihet och privat- egendom. Expropriation får äga rum blott i det allmännas intresse och enligt lag samt mot passande ersättning åt ägaren. Socialisering och jordpolitik skola vara angelägen- heter för rikslagsstiftningen och skola bedrivas enligt den allmänna nyttans synpunkter från fall till fall. Fideikom- misserna skola avskaffas. Lönarbetet står under Rikets särskilda beskydd. Arbetare och arbetsgivare åtnjuta såsom sådana full föreningsfrihet. Arbetarna skola ha rätt att, tillsammans med arbetsgivarna och likaberätti- gade med dessa, reglera lön- och arbetsförhållandena och att medverka till produktionens utveckling. För detta ändamål skola särskilda organisationer av arbetarna inom företagen (»företagsråd» o. s. v.) upprättas (»industriell demokrati»). 5. — Stetten, Demokrati och maktpolitik. 66 DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND Uti en engelsk tidning (Manchester Guardian, Recon- struction, oktober 1922) skrev den tyske socialdemokraten Rudolf Breitscheid, att »revolutionen på en enda natt brakte allt som den tyska arbetarklassen och socialde- mokratien fåfängt eftersträvat under årtionden». Demokratismens principer segrade sent, men fullstän- digt. En annan fråga blev, hur den demokratiska praktiken kunde gestalta sig inom ett folk, som till mycket stor del var varken republikanskt, demokratiskt eller parlamen- tariskt sinnat, och därför ansåg, att vapenstillestånds- villkoren och fredsvillkoren voro ett för högt pris att betala för en så tvivelaktig förmån, som den demokratiska statsvälvningen innebar. Å andra sidan voro de tyska arbetarna och socialdemo- mokraterna övertygade, att så stor demokratisk vinst aldrig hade kunnat inhöstas, om kriget icke slutat med en fred i det otvetydiga nederlagets tecken. Det var manskapets, således arbetarklassens, vägran att vidare göra krigstjänst inom flotta och armé, som gjorde slut på kriget — utan annan hänsyn än den att vinna fred och att genomföra demokratiseringen. Fredsvillkorens beskaffenhet och verkningar kommo i andra rummet eller togos med i räkningen endast såsom de av entente- propagandan och Wilson givna, för ett demokratiskt hjärta mycket lockande förhands formuleringarna och löftena. Delvis, vad vapenstilleståndsvillkoren beträffar, bestodo dessa löften visserligen av bindande utfästelser. Att dessa skulle brytas av löftesgivarna, kunde de tyska social- demokraterna näppeligen tänka sig. Överraskningen blev tragisk. »Den tyska socialdemo- kratien», skrev Breitscheid i ovan citerade tidningsartikel, »betraktar Versaillesfreden som outhärdlig och outförbar, men motsätter sig varje försök att med våld bryta sönder DET DEMOKRATISKA GENOMBROTTET I TYSKLAND 67 densamma eller att med list undandraga sig dess upp- fyllande». Han »hoppas, att ententen och särskilt Fran- krike i sinom tid skall komma till bättre insikt». Den tyska socialdemokratien »litar på, att arbetarpartierna i alla, länder skola samverka med densamma uti agitation för fredsfördragets revidering». SJÄTTE KAPITLET. Segern för västeuropeisk demokrati. I sin 1920 utgivna bok The making of reparation and economic sections of the Treaty har amerikanen B. M. Baruch — en framskjuten medlem av Förenta Staternas diplomatiska representation vid fredsförhandlingarna i Paris 1919 — ägnat inledningskapitlet åt några reflexioner över »de psykologiska faktorerna vid fredstraktatens utar- betande». Han betonar här, att »det primitiva hämnd- begäret» var ett bland de dominerande dragen, och att ententens hopp att kunna låta Tyskland gälda »krigets ekonomiska efterräkning» var det andra förhärskande psykologiska momentet. »Situationen var icke ägnad för lidelsefria överläggningar». »Den offentliga meningen i ententeländerna var upphetsad till glödhetta av hat, misstro och fruktan.» »Det kan således lätt inses, hur omöjligt det var att komma fram till ett fredsfördrag, fritt från lidelser och känslan av begången orätt.» »De olika ländernas politiska ledare hade tid efter annan utlovat lättnad uti den efter kriget hotande tunga beskatt- ningen. Dessa löften voro i många fall grundade på falska och överdrivna föreställningar om Tysklands betalningsförmåga.» »Ententens ledare», fortsätter den amerikanske diplo- maten, »hade samtyckt till en fred på grundval av presi- dent Wilsons tal 8 januari 1918 (innehållande de ’fjorton punkterna’) och i enlighet med de principer för uppgörel- SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI 69 sen, som nedlagts i hans följande offentliga utlåtanden i frågan. Dessa grundsatser hade icke formulerats i Tysk- lands intresse, utan för att främja ententens bästa och för att för framtiden trygga freden åt hela mänskligheten». Icke dess mindre blev England efter vapenstilleståndet under Lloyd Georges ledning skådeplats för en av otyglat tyskhat inspirerad valkampanj, genom vilken de engelska kraven mot Tyskland i hög grad förskärptes. Och »den franska regeringen fann det omöjligt att under månaderna mellan vapenstilleståndet och fredsslutet förmå den franska deputeradekammaren att antaga några omedel- bara skatteförslag». »Må Tyskland betala först.» Frankrikes »ekonomiska krigsbörda måste i första rummet bäras av Tyskland». »Det låter egendomligt», anmärker Baruch, »men är sannt, att freden föreföll mycket lockande under kriget, men nästan förhatlig sedan kriget slutat. För en ytlig iakttagare av fredskonferensen kunde det förefalla, som många av deltagarna i denna föredrogo kriget med alla dess fasor framför varje fred, som gåve dem mindre än de begärde. Deras fordringar hade sin grund i ett djuprotat, nästan outrotligt hat och i kravet att bli skyddade mot framtida faror». »Händelserna kunde visserligen haft ett annat förlopp, och ett annat fredsfördrag kunde kommit till stånd», anmärker Baruch, »om en del kritiker då haft mod, insikt och fasthet nog att göra sina närvarande uppfattningar gällande bland sina representanter i Paris». Inom den amerikanska delegationen saknades ingalunda allvarliga strävanden av den antydda, mildrande arten; »men det var omöjligt att alldeles frigöra fredsfördragets planläggare från hämndbegärets och själviskhetens anda». Versaillestraktatens innehåll enligt bokstaven är en sak för sig och ofrånkomligt en angelägenhet av den mest ödesdigra art för Europas framtid. Men bakom bokstaven 70 SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI står den anda, som dikterat och tillämpar traktatens juridiska formler och som har sitt eget liv, sin egen ut- vecklingshistoria. Därför kan den amerikanske konferens- medlemmen med allt skäl tillfoga : »traktatens historia slutar icke den 28 juni 1919, utan snarare börjar först den dagen». * Denna uppfattning bekräftas av hela det psykologiska händelseförloppet före, under och efter Versaillestraktatens tillkomst — ända fram till närvarande stund. Att de angelsaksiska folken långt hastigare tillnyktrat efter den ännu 1919, 1920 och ett par senare år våldsamt härjande krigspsykosen, än vad fallet varit med fransmännen, är självfallet. Men lika självklart är, att den anda, i vilken just Frankrikes statsmän och folk betrakta traktaten och söka tillämpa densamma, måste bli avgörande för frågan, huruvida det med nya konflikt- och krigsorsaker laddade »fredsfördraget ofrånkomligt skall leda Europa fram till en ny katastrof. Ett franskt fasthållande av fördragets bokstav och anda blir det främsta hindret för Europas återvändande till en livsmöjlig ordning för de internatio- nella samlevnadsförhållandena på såväl ekonomiens som politikens gebit. Är det demokratiska Frankrikes natio- nella psyke sådan, att den, ledd av en småningom mog- nande bättre insikt och stämning, slutligen relativt fri- villigt offrar sitt eget mest karakteristiska verk, Versailles- fördraget och dess samtidiga motsvarigheter, och nöjer sig med ett mindre mått av »prépondérance» för att skänka Frankrike, Europa i övrigt och världsfreden ett ofrån- komligt minimum av existensbetingelser? De romanska folkens storpolitiska historia i allmänhet och Frankrikes i synnerhet uppmuntrar icke till ett opti- mistiskt svar på frågan. Men vill man bedöma situationen SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI 71 vid handen av det dagligen framskridande storpolitiska händelseförloppet, kan i varje fall intet vara angelägnare än att ständigt behålla i minnet det nuvarande europeiska lägets själva utgångspunkt — Versaillestraktatens bokstav och franska anda. Genom avslöjanden från amerikanska statsmäns sida, men även och icke minst genom en lång rad offentliga uttalanden av ledande franska politiker — t. ex. Poincaré, Clemenceau och Tardieu — har efter 1919 någon flik av den täta hemlighetsslöjan kring förhandlingarna i Paris 1919 mellan Wilson, Lloyd George och Clemenceau blivit lyftad. Det synes nu otvivelaktigt, att Versaillestraktaten, sådan den är, verkligen utgör en kompromiss — mellan å ena sidan ett mycket vittgående program för Frankrikes maktexpansion på Tysklands bekostnad, särskilt uti Rhenlandet, och å andra sidan dessa president Wilsons principiella proklamationer, som de allierade rege- ringarna den 5 november 1918 förklarade sig villiga att lägga till grund för fredsavtalet och som uteslöto såväl annektioner som överhuvud det makt- politiska ordnandet av territoriella frågor, utan hänsyn till de därigenom berörda befolkningarnas egna önsk- ningar. Främst framstår som ett faktum, att Frankrike tvingades av Förenta Staterna och England att avstå från den åtrådda och icke minst av marskalk Foch fordrade annektionen av hela vänstra Rhenstranden. Ä andra sidan är det numera uppenbart, att vissa i Versaillestraktaten formulerade bestämmelser samt de efter fredsslutet inom ententen utvecklade och tillämpade principerna och metoderna för fördragets tillämpning likväl lämnat möjligheter öppna för Frankrike att, even- tuellt utan formellt våld eller juridiskt traktatbrott, steg för steg söka förverkliga en del av det ursprungliga, i Versailles genom Wilsons och Lloyd Georges ingripande 72 SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI väsentligt beskurna politiska och territoriella expansions- programmet. Närmast intresserar oss således att från fullt autentiskt håll — d. v. s. från den store demokraten Clemenceau själv och de honom i Versailles och senare närmast stående franska politikerna — erhålla upplysningar om de franska uppfattningar och strävanden som icke kunde av Clemenceau fullständigt genomdrivas under rådpläg- ningarna med Wilson och Lloyd George i Paris 1919, men dock lämnade mycket betydelsefulla spår efter sig både i själva traktaten och, än mer, uti andan och metoderna för dennas tillämpning. * »Sedan fredsfördraget undertecknades», skriver Tardieu i sin bok La Paix (Paris 1921; sid. 393—400), »har en svår förebråelse riktats mot den regering, som skänkte oss segern» (Clemenceaus). »Man säger: denna regering har frälst Elsass-Lothringen; har befriat Saarområdets fransmän» (!?) »och brakt dess gruvor i Frankrikes ägo; har ockuperat vänstra Rhenstranden; har påtvingat Tyskland stränga militära och ekonomiska fredsvillkor; har återtagit Kongo; har tillförsäkrat Kamerun, Togo och Syrien åt Frankrike. Allt detta är bra. Men det betyder intet. Varför? Därför att alla dessa vinster sakna värde, så länge man låter det Tyska rikets enhet bestå». »Den dåvarande franska regeringens chef», fortsätter Tardieu, »har avgivit svaret på denna förebråelse», nämligen genom Clemenceaus uttalande den 11 oktober 1919 i franska senaten. Clemenceau sade sig icke vilja förneka, att det vore i Frankrikes intresse att ej längre vid sina östra gränser hava 60 millioner tyskar. Men de äro nu en gång där. Och Frankrike kan icke inlåta sig på det hopplösa SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI 73 och »dåraktigt okloka» försöket att med våld och emot det tyska folkets vilja bryta sönder den tyska riksenheten. Denna skulle blott stärkas genom ett sådant experiment. Däremot »är det att hoppas», yttrade Clemenceau, »att händelserna icke skola stanna vid den punkt, där fredsfördragets författare läm- nat sake n». »Den genom fredstraktaten skapade situa- tionen kommer att utveckla sig vidare. Vi skola iakttaga och bedöma vad som händer och vi skola draga fördelar därav.» »Hoppet att Tyskland politiskt upplöser sig, så, att ett allmänt tyskt krig mot Frank- rike ej mer kan bli möjligt» må vara tillåtet, ty Frankrike »ämnar icke därav göra ett medel för sitt herravälde» (»des instruments de domination»).1 Tardieu tillägger (sid. 400) förklarande, att det sålunda blott kan vara fråga om »att utnyttja en politisk upp- lösningsprocess i Tyskland, om en sådan inställer sig», och att detta var »de allierade regeringarnas gemensamma uppfattning»; »så självfallen», »att Clemenceau i sitt tal den 11 oktober 1919 kunde säga att ’frågan var löst av konferensen, nästan innan den blivit framställd’». Clemenceau instämde med Lloyd George uti uppfattningen, att ’det rätta sättet att arbeta för Tysklands politiska upplösning, om denna vore möjlig, vore att icke inblanda sig i den saken’» (sid. 420). Vad beträffar den ifrågavarande mycket märkliga prin- cipen om icke-inblandning i Tysklands likväl så livligt efterlängtade politiska upplösning, intog dock, enligt Tardieus framställning av Clemenceaus politik, Frankrikes hållning gentemot såväl Sydtyskland som Rhenlandet en betydelsefull undantagställning. Rhenlandet är att uppfatta som ett undantag icke blott 1 Jag har framhållit de mest betecknande fraserna genom att sätta dem med spärrad stil. 74 SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI faktiskt genom ockupationen, utan även principiellt. Den franska fredspolitiken utgick, enligt Tardieu, i detta sär- skilda fall från uppfattningen, att Tyska riket verkligen var moget för själ vupplösning. »Vad beträffar västra Rhenlandet», skriver Tardieu (sid. 417), »ha vi sett, huruledes Englands obevekliga motstånd, följt av Förenta Staternas, stängt vägen för den självständighetspolitik» (politique d’autonomie), »som Frankrike anbefallde uti det enda distrikt, varest densamma måhända var omedel- bart möjlig». Med »politique d’autonomie» menas här naturligtvis skapandet av en från Tyska riket helt lösgjord Rhenstat, vars »självständighet» måste vara av sådan art, att Frankrike kunde uppfatta den som »en garanti för sin trygghet» — en inom det europeiska statssystemet visserligen eljes icke vanlig och för det folkrättsligt så viktiga begreppet »autonomie» något komprometterande anordning. Det för fransk storpolitisk mentalitet så utomordentligt karakteristiska dokument, som vi nu studera, exempli- fierar ju för övrigt i rikt mått den »högre diplomatiens» säregna språkbruk. Man säger »autonomie», därför att man hoppas att detta ord skall fånga publiken (»folkens rättsmedvetande»); men man menar intet annat än att ur Tyskland skära ut en fransk lydstat. Vad slutligen angår Sydtyskland — varest år 1919 den underbare, bland ententeneutrala socialdemokrater livligt beundrade tyske patrioten Kurt Eisner från fransk sida uppfattades som ett synnerligen gynnsamt symtom (liksom den store tyske patrioten Dorten i Wiesbaden) — ger oss Tardieu med strålande »patriotisk» naivitet föl- jande värdefulla upplysning. »Den franska regeringen hade», säger han, »den andra maj 1919 föreslagit, att Bajern och de tyska stater, som undertecknat freden i Frankfurt 1871, skulle tillkallas för att underteckna för- SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI 75 draget i Versailles. Den kommitté, som den 4 maj fick i uppdrag att yttra sig om detta förslag, förkastade dock detsamma med alla röster mot Frankrikes» (sid. 418). »Allt vad Frankrike kunde uppnå var, att uti inledningen till fredstraktaten insattes några ord, som, i trots av nationalförsamlingens i Weimar beslut om Tyska rikets enhet, bemyndigade till återupptagandet av diplomatiska förbindelser mellan ententens regeringar och de särstater, som voro medlemmar av Tyska kejsarriket. I enlighet med denna bestämmelse upprättades 1920 en fransk beskickning i München» (sid. 419). Då Tyskland var avväpnat och vid tillfället, under Versaillesfördragets förberedande, ännu hölls i svält- blockad, kunde man ju tillåta sig varjehanda åtgärder »i trots av nationalförsamlingens i Weimar beslut om Tyska rikets enhet». För Frankrike var lockelsen att åtminstone något tumma på »Tyska rikets enhet» alldeles oemotståndlig under de givna, relativt gynnsamma för- hållandena. * Clemenceau blev naturligtvis efter fredsslutet våldsamt angripen av en politiskt inflytelserik fransk opinion — ännu mer oklokt tyskhatande än han själv och Tardieu — därför att han, »till slut nöjt sig med en reduktion av de» franska »krav, som till en början framfördes». Han söker därför i ett långt företal till Tardieus här anförda bok La Paix för- svara sig med, att han dock faktiskt ernådde det mesta, som för tillfället var möjligt. På samma gång förklarar han, att Tardieu i sin bok »ännu en gång gjort sig väl förtjänt» om hans (Clemenceaus) »idéer» beträffande världskrigets sanna orsaker, Tysklands verkliga avsikter före kriget och fredstraktatens egenskap att vara »det vackraste försök att åstadkomma en varaktig fred endast 76 SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI på rättens grund» (»la plus belle tentative d’une paix durable par les seules forces du droit», sid. XXXI). »Det finns intet klarare utmejslat internationellt brott än det angrepp, som Tyskland riktade mot Frankrike den 2 augusti 1914. Det har aldrig funnits ett mer överlagt sådant brott», förklarar Tardieu på de tre första raderna av sin bok. Den tyska »invasionen var frukten av ett halvt århundrades beräkning». För Clemenceau var världskriget »en maktkamp mellan det moderna Tyskland och de folk som ägde viljan att rädda världens oberoende» (sid. XXIX). Han upplyser oss om, att »det är Bernhardi som sagt, att kriget intet annat är än fredspolitikens fortsättande med andra medel». Själv kan han, Clemenceau, »icke finna detta vara annat än det brutala konstaterandet av verkligheten». »Efter det förfärliga krig, som påtvingades oss» (»nous fut imposée», Versaillestraktatens egen odödliga terminologi!), »kan vår fredspolitik» efter ett sådant krig »vara annat än den nödvändiga fortsättningen av den jämviktspolitik, som förde alla civiliserade folk över i vårt läger, då tyskarna försökte beröva Frankrike rätten att leva?» (sid. XVI). »Jag konstaterar och vill vidhålla», fortsätter Clemenceau, »att fredsfördraget i enlighet med Bernhardis egen sats, liksom alla fredsfördrag, icke är och icke kan vara annat än ett fortsättande av kriget ända fram till det fullständiga genomförandet av dess mål» (sid. XIX). Icke dess mindre är Versaillesfreden »en rättvisans och hederns fred». Enligt Clemenceau var Tysklands ombud, Brockdorff- Rantzau, som av sitt samvete såg sig förhindrad att underteckna Versailles traktaten, »helt skrudad i brutal fräckhet», då han vågade »anklaga oss», fransmännen, »för att ’hata’ Tyskland, när vi vägrade att låta dess bödlar skära halsen av oss». Då ett ombud för Tyskland vid behandlingen av fredstraktaten gör de allierade upp- SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI 77 märksamma på nödvändigheten att före förhandlingarna »söka bot mot segerns psykos» (»se guérir de la maladie de la victoire»), finner sig Clemenceau, till det yttersta upprörd, stå ansikte mot ansikte med ett »rasande vilddjur» (»brute en délire») och uttrycker sin uppriktiga tacksamhet mot »ce digne Boche» för att icke ha lämnat kvar ringaste möjlighet »d’illusion sur le cas allemand» (sid. XXII). Det måste ju medgivas, att den store franske demo- kraten, om vi identifierade honom med hans landsmän, hos oss andra skulle lämna kvar synnerligen ringa möj- lighet d’illusion sur le cas français. Med stolthet betonar han som sin förtjänst om fredsverket i Versailles, att Frankrike »icke har avstått från dagens ädla erövringar för att nöja sig med frasernas bedrägliga dimbilder» (sid. XXIV), och karakteriserar därmed förträffligt den fransknationella demokratismens mycket grundliga seger över Wilsons akademiska demokratism från U. S. A. Särdeles belåten är vår radikale franske demokrat över sin dominerande andel uti uppdragandet av de många nya riks- och nationalitetsgränserna i Versailles- traktatens och dess brodertraktaters Europa. »Des fron- tières de liberté» lär Wilson ha kallat dem, kanske i någon okunnighet om de reala förhållandena i vår världsdel. Clemenceau, som vet bättre, instämmer denna gång allra hjärtligast uti sin amerikanske trätobroders och traktatkompanjons uppfattning. Att dessa »frihets»- gränser planmässigt i hög grad sönderstycka den tyska nationen och fördela så många bitar som möjligt på »för evigt» upprättade statsområden med icke-tyska majori- teter, glömmer dock den glänsande franske demokraten och frihetshjälten att särskilt nämna. Han har i hastig- heten t. o. m. förgätit, att den våldsamt frihetsälskande franska demokratien förbjudit tyskösterrikarne att ens 78 SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI kalla sitt land för tyskt och, ännu mer, att själva fritt avgöra, om de skola förena sin lilla stat med det stora Tyska riket. Däremot vore det kanske obilligt begära, att en Cle- menceau skulle haft någon »idé» om den national- ekonomiska skadegörelse, som det av överspända franska stormaktsbegär dikterade nya politiska uppde- landet av en mängd mycket gamla, statligt organiserade hushållningsområden måste innebära. De enligt Frankrikes önskan tillskapade nya staterna hava naturligtvis troget följt Frankrikes eget lysande exempel, bl. a. vad beträffar tullpolitiken, d. v. s. uppresandet av tullmurar och lik- nande »frihets»barriärer, som numera försvåra eller av- Skära varubytet och samarbetet, där detsamma före kriget sedan århundraden varit alldeles obehindrat och fått framkalla en storartad nationalekonomisk arbetsdel- ning i enlighet med givna naturbetingelser och befolk- ningsförhållanden. * Ingen sansad historié- och samhällsforskare ens dröm- mer om, att en ledande statsman eller aktiv politiker i en demokrati, särskilt i en modern demokrati, vid vik- tigare tillfällen i allo menar vad han säger; ehuru han förvisso i regel vill bli uppfattad just så, som om han verkligen menat vad han sagt. En gammal parlamentarisk och journalistisk knytnävskämpe och kall människoförak- tare som urdemokraten Clemenceau kan icke i verklig- heten vara så naiv, som vill synas av hans här citerade företal till Tardieus något onyktra bok La Paix, vilken lika gärna kunde hetat La Guerre Prochaine. Men en Clemenceau, den målmedvetne, viljestarke franske demo- kratihövdingen och patrioten, har naturligtvis »avlyssnat SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI 79 folkmeningen». Han vet, hur det skall trumpetas, för att den franska demokratien skall tro, tänka och vilja, vad han själv anser vara nödvändigt. Själv har han för många och bittra erfarenheter av ett långt livs beröring med sina kära landsmän, för att kunna överdrivet uppskatta deras politiska dygder. Dock tror han utan tvivel, att nationell egenkärlek och hatfullt förtal av tyskarna äro nödvändiga för Frankrikes tillräck- liga självbevarelse gentemot Tyskland. Det är omöjligt att Clemenceau eller någon annan fransk politisk ledare från årtiondena före världskriget kan vara okunnig om den franska utrikespolitikens kraf- tiga, helt frivilliga och målmedvetna andel i tillskapandet av den konstellation av stormaktssträvanden och stor- makts en tenter, som slutligen frampressade världskrigets utbrott. Men han tror helt visst, att fabeln om Tysklands osläckliga begär att mörda och uppäta Frankrike och därav betingade lömska och blodtörstiga överfall 1914 på det helt oskyldiga och oförberedda Frankrike varit och är nödvändig, för att den franska nationen skall kunna hos sig själv vidmakthålla sådan storpolitisk vita- litet, som erfordras för dess bestånd vid sidan av en, dess värre obestridligt särdeles livskraftig, tysk nation. Då Clemenceau bland sina andra »idéer» även gick och bar på den, att Tyska rikets befolkning ur fransk synpunkt var ett tjugutal millioner för stor, fann han utan tvivel uti denna sköna franska tanke ett stöd för sin Versaillespolitik, gående ut på att den tyska nationen — då förintandet av 20,000,000 tyskar dess värre icke med visshet läte sig helt förverkligas — åtminstone skulle för all framtid noga fördelas i möjligast talrika och fullt »autonoma», d. v. s. av Frankrike möjligast effektivt »beskyddade» stater, helst sådana där andra, garanterat franskvänliga och tyskfientliga nationaliteter härska. Som 80 SEGERN FÖR VÄSTEUROPEISK DEMOKRATI stormaktspolitiskt ideal är ju en fantasi av denna typ ej mer skrämmande än sä många andra »idéer», fram- sprungna ur fransk tro på den ofelbara egna rätten till prépondérance. Men då det sköna idealet förverkligas i en rad »freds»traktater, blir situationen högst allvarlig och berör livsintressen av ännu större omfattning än de närmast avsedda. Dessa livsintressen måste omsider effektivt reagera och skapa en världsordning av helt annat slag än de franska »fredernas». Innan Versailles- freden hunnit bli tio år gammal kan tydligt märkas, att denna Europas emancipation från fransk prépondérance är i full gång. Kraftdemokraten Clemenceau byggde på lösa sanden, då han försummade det enastående tillfället att inleda en på rätt och sanning grundad försoning mellan Frank- rikes och Tysklands folk. SJUNDE KAPITLET. Nederlaget för amerikansk idealism. Fruktansvärd är kontrasten mellan den radikale franske demokraten Clemenceaus självbekännelser i företalet till Tardieus bok och dessa manifestationer av demokratisk idealism, vilka utgöra innehållet i president Wilsons »punkter» och i hans andra offentliga uttalanden 1918, till vilka av Förenta Staternas utrikesminister i klara ord hänvisades såsom grundläggande den 5 november 1918 vid förberedelsen av vapenstilleståndet och normerandet av de kommande fredsbetingelserna mellan ententen och Tyskland. Den världshistoriska tragiken ligger härvid icke enbart i en allmängiltig motsättning mellan politisk realitet och politiskt ideal, utan i ojämförligt högre grad däruti, att Wilsons principer ingalunda voro blott »litteratur», utan en litteratur, som genom krigspropaganda, högtidliga proklamationer och bindande avtal faktiskt blev infogad uti grundvalarna till den nya världsfredens väldiga bygg- nadsverk. Likväl bedrägligt och blott provisoriskt infogad, i det att den, trots bindande avtal, uti sina principiellt väsentliga delar förnekades under det slutliga konstrue- randet av fredsverkets grund och murar. President Wilsons avsikters ärlighet behöver icke be- tvivlas. Men han hade konstruerat sina idealer för demokratisk storpolitik, utan att taga nödig hänsyn till den normala politiska människonaturen och utan att 6. ■— Steffen, Demokrati och maktpolitik. 82 NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM närmelsevis tillräckligt känna de speciella storpolitiska realiteterna i den världsdel, Europa, där hans ideal i första hand skulle förverkligas. Han lät i Paris sin idealism slås till marken såväl av den normala politiska brutaliteten som av dessa oförutsedda och för honom främmande, säreget europeiska realiteter. Att så skulle ske var visserligen icke en överraskning för dem, som iakttagit den amerikanske presidentens mycket normalt realistiska skötsel av Förenta Staternas utrikespolitik under de två år och åtta månader av världskriget, innan han förklarade Tyskland krig. Vi bevittnade här en i hög grad oneutral, men icke därför mindre normal, neutralitetspolitik, kännetecknad därav, att den amerikanska opinionen hejdlöst hängavs åt den av England energifullt dirigerade och utövade entente- propagandan, under det att det amerikanska affärslivet lika hejdlöst hängavs åt leveranser för ententen. Denna senare hängivenhet utmynnade i en så oerhört omfattande amerikansk affärsverksamhet på kredit för ententens räkning såsom krigförande, att ett politiskt lindebarn kunnat draga den ofrånkomliga slutsatsen om vad som hända skulle. Segrar icke ententen definitivt inom rimlig tid — skulle bemälda politiska lindebarn utan tvekan ha sagt sig — måste U. S. A. gå med i kriget för att rädda sina kredi- torer från bankrutt och sig själv från en förlust av alltför många milliarder dollars att kunna bäras med jämnmod av ett sannt dollarland. Däremot skulle vårt storpolitiska lindebarn, för sin själs renhets skull, nog ha aktat sig att fabulera alltför häftigt om den amerikanska idealis- men som drivfjädern till det amerikanska härnadståget 1917—1918 över Atlanten. Sådana fantasier få över- lämnas åt de politiska partierna och deras ledare, även demokratiska sådana, som väl veta vad de måste »tro» NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM 83 för att kunna uppnå sina föresatta maktpolitiska mål. Det slags idealism, som låter sig väckas, formas, exalteras och dirigeras fram till bestämda politiska mål av en Harmsworth, enNorthcliffe Press, har verkligen särdeles litet att skaffa med den idealitet, som vi möta i president Wilsons »punkter» och »uttalanden». Dessa ha klangen av äkthet och må gärna inom det rimligas gränser och med all tillbörlig ära gälla som speciellt amerikanska. Att denna idealism i det avgörande ögonblicket lämnades i sticket av sin upphovsman, av- slöjar hös denne samma allmänmänskliga dubbelnatur, som redan hans kuriösa neutralitetspolitik gentemot Tysk- land så kraftigt belyst. * Den giftmättade politiska atmosfären i Paris under fredskonferens en 1919 blev Wilsons överman. Redan valet av Paris till konferensplats, i stället för t. ex. en schweizisk stad såsom först avsågs, var ett första nederlag för Wilsons principer och en betydelsefull seger för andan i den kommande »franska» freden; vilken anda bäst karakteriserades genom ett ord av den engelske tidnings- mannen dr. E. J. Dillon : »constructive phrases and de- structive acts» (The Peace Conference, London 1920 (?), sid. 95). Dr. Dillon var likväl en av de obetingat troende uti kardinalfrågan om Tysklands »skuld till kriget». »Att Tyskland rikligt förtjänar sitt straff, kan icke förnekas»; skriver han (sid. 390). »Tysklands brott var utan mot- stycke.» Men Dillon hade sin varelse i Paris under freds- konferensens många månader och var tydligen icke någon partislav, som för sitt levebröds eller sin politiska livs- gärnings eller bådaderas skull behövde kväva sitt samvete, 84 NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM lägga band på sin omdömesförmåga och förfalska sina framställningar av klara fakta. »Aldrig», skriver han (s. 99), »stod i Europa politisk sanningskärlek uti lägre kurs än under fredskonferensen». »Med slösande hand ströddes sand i ögonen på allmänheten; ett sandmoln av halvsanningar, slugt blandade med osanningar.» »Fyra och ett halvt års oavbrutet, planmässigt ljugande för att vinna seger hade ur hela det politiska livet utrensat allt vad sanning och god tro heter. Fakta behandlades som plastisk lera, att formas enligt talarens eller den skrivan- des syften. Löften avgåvos, icke därför att det utlovade var nyttigt eller önskvärt, utan för att vinna den allmänna meningen för en viss politik, eller för att skapa och vidmakthålla en viss opinion mot de allierades fiender. Vid parlamentsval och vid parlamentens debatter åtogo sig statsmännen uppgifter, som de i åtskilliga fall visste vara omöjliga att genomföra. Så t. ex. förekom det i de allierades länder, att ministrar förpliktade sig att tvinga tyskarna att betala icke blott skadestånd, utan även alla de allierades krigskostnader.» »Det uppenbart sannings- lösa gällde som högst patriotiskt och som ett legitimt politiskt medel — för staterna såväl som för partierna. Dikter hallstämplades som sanningar, och rena fantasier utprånglades som fakta.» »Aldrig tidigare hade den ödes- digra teorien, att villfarelser kunna vara av nytta, till- lämpats så systematiskt som under kriget och vapenstille- ståndet.» (Sid. 100). Att i en sådan miljö ens lägga fram till beskådande något så »barnsligt» som de »fjorton punkterna» måste anses vara, vad deras principiella innehåll beträffar, må ha förefallit en statsman med Wilsons fint blandade realistisk-idealistiska läggning rätt svårt. Hans egen utrikesminister tillkännagav i slutet av augusti 1919, således kort efter freden i Versailles, att de »fjorton NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM 85 punkterna» aldrig blevo diskuterade under fredskonferen- sen» (cit. av Dillon, sid. 407). Om detta är riktigt, vilket ej garanteras, innebär det dock icke, att åtskilliga av »punkterna» ej delvis förverkligades genom fredstrakta- terna. Men vad som sålunda blev världspolitisk verklighet var, utom förslaget om Nationernas Förbund, icke pro- grammets idealistisk-demokratiska substans, utan det speciella kravet att göra nationalitetsgränserna till stats- gränser. Såsom det tyska folkets skydd mot segrarnas våld och skadelystnad och såsom pioniärer för en sant demokratisk världspolitik äro Wilsons »punkter» att räkna bland dessa »morer», som av den skicklige regissören nådigast tillåtas att försvinna från skådebanan, sedan de gjort sin tjänst. »Tjänsten» bestod här däruti, att de lockade det tyska folket att vapenlöst överlämna sig åt ententen, för att stympas och fjättras i frihetens, demokratismens och rättens heliga namn. Utan rätten att straffa Tyskland som krigets upphovsman, står visserligen ingen Versailles- traktat hållbart grundad — på annat än lögn och våld, om nu dessa verkligen kunna utgöra en solid grundval för världens politiska organisation i vår demokratiska tid. Det vore synd om demokratien, ifall så illa skulle vara. Då Wilson vid fredskonferensen lät de demokratiskt idealistiska delarna av »punkt»programmet för nationernas politiska och ekonomiska mellanhavanden falla under bordet, kunde detta, så länge konferensen ännu arbetade, utåt knappast märkas, ty »stormakterna bibehöllo krigs- censuren under konferensen» såsom ett komfortabelt skydd mot alla störande inflytelser utifrån den allmänna meningens sida. (Dillon, sid. 100). Principen om diploma- tiens arbete i offentlighetens renande och stärkande ljus var den första att överträdas. Härmed, eller egentligen redan med vapenstilleståndets iscensättande och innehåll, 86 NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM inaugurerades icke blott den segrande västerländska demokratismens återfall uti äldre, mer »barbariska» tiders politiska sedvänjor, utan därjämte ett högst iögonfallande förråande av dessa. Med »rättens» och »civilisationens» seger över det kejserliga Tysklands »barbari» blevo de internationella politiska umgängesformerna, naturligtvis främst gentemot de besegrade, långt mer ociviliserat maktpolitiska och hänsynslöst rättskränkande, än de varit sedan ett århundrade eller mer. * Trots Wilsons uppseendeväckande flykt från sin egen idealism, då denna skulle förverkligas på annat sätt än genom att under kriget moraliskt mjuka upp och vid fredsslutet storpolitiskt bedraga det tyska folket, är det för den moderna demokratismens historiker av intresse att iakttaga, vad världen härigenom förlorade, och vad det praktiska resultatet av den amerikanske överdemo- kratens underbara ingripande uti Europas mest vitala inre angelägenheter slutligen blev. Den första av den amerikanske presidentens »punkter» uppställer som bekant det demokratiska kravet, att diplo- matien och utrikespolitiken skola arbeta i offentlighetens ljus, och att de politiska internationella fördragen skola förberedas och utarbetas på samma öppna sätt. Intet hemlighetsmakeri, som låter statsmännen intrigera ihop internationella politiska överenskommelser och anord- ningar, vilka sedan serveras som fullbordade fakta för folken att vanmäktigt och i blindo acceptera. Vi veta, hur denna moraliskt förträffliga, men politiskt kanske något opraktiska princip tillämpades i Versailles. Icke nog med att de fem »förnämsta allierade och associerade makterna» avskilde sig från de övriga tjugutvå »allierade NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM 87 och associerade makterna», utan dessutom avskilde sig bland de fem »förnämsta» slutligen trenne, representerade av de mycket stora och berömda demokraterna Wilson, Clemenceau och Lloyd George. De bildade en sluten konklav, som ensam i allra största hemlighet och med obegränsad maktfullkomlighet genomdiskuterade och be- slutade hela fredsverkets huvudkrav. Den store franske förkämpen för pressens frihet, Georges Clemenceau, till- lämpade nu det mest konsekventa system för pressfri- hetens undertryckande, som Frankrike bevittnat sedan tredje kejsardömets dagar (Dillon sid. 100-101). Punkten numro två, om världshavens och all sjöfarts »frihet» i krig såväl som fred, vill England, who rules the waves, naturligtvis ej vara med om. Den tredje punkten, som syftar åt universell frihandel var dömd att möta liknande omedgörlig opposition •— men denna gång främst i själva U. S. A. Fjärde punkten rullar upp frågan om allmän begränsning av rustningarna. Här blev det självfallet Frankrike, som, åtminstone vad stridskrafterna till lands och i luften beträffar, gjorde det kraftigaste och segaste motståndet; som vanligt av obehärskad skräck för Tyskland och av urgammalt begär att hålla Tyskland nere i maktlöshet. Femte punkten talar om »en fri, vidhjärtad och absolut opartisk reglering av alla koloniala krav». Denna mycket idealiska punkt belyses med allra blodigaste ironi av Versaillesfördragets artiklar 118—158, genom vilka Tysk- land, utan kompensation och utan att de förlorade ekonomiska värdena gottskrivas på Tysklands skuldkonto till de allierade, berövas alla sina kolonier — uttryckligen till förmån för »de allierade och associerade huvudmak- terna». »Tyskland avstår, till de allierade och associerade huvudmakternas förmån, alla sina rättigheter och anspråk med avseende å sina besittningar på andra sidan haven» 88 NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM (artikel 119). Dessutom går Tyskland utan vidare cere- moni förlustig sina fördragsenliga rättigheter i Kina, Schantung, Japan, Siarn, Marocko, Liberia, Egypten, Turkiet och Bulgarien. Enligt Versaillestraktatens artikel 118 »avstår Tyskland från alla rättigheter, anspråk och privilegier, som hittills av någon som helst grund till- kommit Tyskland gentemot de allierade och associerade makterna»; denna gång således icke blott gentemot de fem »huvudmakterna»! Vilket ju alltsamman klarligen innebär en oerhört »fri, vidhjärtad och opartisk reglering» av »koloniala krav». För att intet skall fattas i detta vackra förverkligande av en idé om internationellt bro- derskap, har från ententens sida med allvarlig uppsyn försökts att motivera bragden med en särskilt för ända- målet konstruerad teori om Tysklands oförmåga att sköta kolonier. Punkterna sex, sju och åtta handla om de tyska armé- ernas bortdragande från Ryssland, Belgien och Frankrike samt om »gottgörandet av den rättskränkning, som av Preussen förövades 1871 mot Frankrike vad beträffar Elsass-Lothringen, vilken orätt gjort världsfreden osäker i nära femtio år». Resultatet av denna gottgörelse lär, enligt Wilson, skola bli att »världen ännu en gång till allas gagn skall kunna leva uti trygghet». Intressant är ju det här på förhand och något naivt gjorda indirekta och oavsiktliga medgivandet, att Ver- saillestraktaten, såtillvida som densamma faktiskt i långt högre grad än Frankfurtfreden ändrar en århundraden gammal politisk karta på ett »rättsligt» synnerligen tvivel- aktigt. sätt, måste vara späckad med »rättskränkningar». Man nödgas emotse därav följande långvarig »osäkerhet för världsfreden». Vi få icke påräkna, »att världen skall kunna leva i trygghet» igen, förrän Versaillestraktaten i dessa, hänseenden blivit grundligt ändrad. NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM 89 Troligen har amerikansk naivitet här ovetandes avslöjat ett stycke sanning om nutid och framtid; hur kompro- metterande denna sanning än må vara för Versaillestrak- tatens egen amerikanske upphovsman. Det lär dock finnas uttalande av denne — efter hemkomsten till U. S. A. •— vilka visa, att hans slutliga uppfattning av Frankrikes politik i Versailles år 1919 alls icke var olik hans upp- fattning av Tysklands politik i Frankfurt år 1871. För övrigt låter ju redan Wilsons punkt numro åtta förstå, att Frankrikes orubbliga krav efter 1871 att återfå Elsass- Lothringen, »gjorde världsfreden osäker i nära femtio år». Varmed är givet det mest betydelsefulla uppslag till ett rationellt historiskt utforskande av Frankrikes tungt vägande andel i den agression, genom vilken la guerre, världskriget, a été imposée på Tyskland. * I »punkt» nio kräver Wilson, att »Italiens gränser skola ändras i enlighet med nationalitetsförhållanden, som Idart kunna, fastställas». Resultatet blev, att den store ameri- kanske idealisten gav Italien en »strategisk» gräns, vilken, utan hänsyn till invånarnas egna önskningar, överflyttat ett ansenligt område med delvis rent tysk befolkning (Sydtyrolen) från tyska Österrike till Italien. Och följden härav har blivit politiskt våld för att utplåna ett ger- manskt folks nationalitet. De svenska demokrater, som aldrig tröttnade att i moralens och rättens namn pro- testera mot den tyska politiken i Lothringen och Schleswig, hava funnit lämpligt att förhålla sig stilla inför fenomenet i Sydtyrolen. Kanske därför att detta står uti ett vitalt inre och yttre sammanhang med »rättens, civilisationens och demokratiens» seger — så ärofullt bekräftad och ut- nyttjad genom fredsdiktaterna år 1919. 90 NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM Wilsons »punkt» tio fordrar, att »folken i Österrike- Ungern med första skola erhålla möjlighet till autonom utveckling». Och i Versaillesfördragets artikel 80 läsa vi, att Tyskland måste »erkänna Österrikes oavhängighet» och »obetingat respektera» densamma samt »erkänna att denna oavhängighet är oförytterlig, utom med Folkför- bundsrådets bifall». Genom vilken fina omskrivning tyska Österrike berövas självbestämmelserätt uti en av sina mest vitala politiska angelägenheter, förhållandet till Tyska riket. Ententens särskilda fredsdiktat för Österrike innehåller nämligen motsvarande tvångsbestämmelser, likaledes under sken av en paragraf om »autonomi». Var- med den nydemokratiska världens uppfostran till rätt och sanning och respekt för andras frihet naturligtvis på ett utomordentligt sätt främjats av de stora demokraterna och frihetshjältarna Clemenceau, Wilson och Lloyd! George. De Wilsonska punkterna elva, tolv, och tretton vilja sörja för Rumäniens, Serbiens, Montenegros, Turkiets och Polens autonomi i enlighet med principen, att nationali- tetsgränserna skola bestämma statsgränserna. Den ameri- kanske frihetsivraren lärde sig senare, under samarbetet med Clemenceau i Paris 1919, att nämnda princip bör komma i skymundan då det gäller uppbyggandet av en barriär av möjligast tyskfientliga, i förhållandet till Frank- rike möjligast avhängiga stater utmed Tysklands östra gräns och borta i sydost. I detta specialfall bör Tysklands försvagande genom stora tyska befolkningars införlivande med främmande stater vara den obetingat främsta prin- cipen. Kunna Frankrikes nya bundsförvanter öster och sydost om Tyskland — som utgöra en blyg ersättning för den sorgligt förlorade tsarryske bundsförvanten — dessutom stärkas genom att med sig införliva ryska, ungerska och andra främmande befolkningar, så är intet annat än gott att - säga om den saken, i trots av den NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM 91 eljest mycket heliga nationalitetsprincipen och Wilsons eljest i sanning förträffliga punkter elva, tolv och tretton. Återstår således endast punkt fjorton, för vars slutliga genomtrumfande Wilson offrade de andra, för så vitt de icke kunde förverkligas på Tysklands bekostnad. Som bekant kräver den fjortonde punkten »bildandet av ett allmänt förbund av nationer i enlighet med en särskild överenskommelse och i syfte att i lika mån giva små och stora nationer garanti för deras politiska oberoende och territoriella integritet». Det finns bevis för att den amerikanske idealisten icke heller här uppnådde precis vad han åsyftat. Ett »Nationernas Förbund» blev dock upprättat genom en urkund i 26 »artiklar». Denna urkund undertecknades inom kort av fyrtiofem stater. * Utomordentligt egendomligt och betydelsfullt är, att Nationernas Förbunds stiftelseurkund formellt införlivades med Versaillestraktaten, som i övrigt är dels fredsför- draget med Tyskland, uti 373 »artiklar», och dels en urkund i 41 »artiklar», varigenom Nationernas Förbunds internationella socialpolitiska organisation, Internationella Arbetsbyrån, upprättas. Den lista på nationer, vilken avslutar Förbundets stiftelseurkund, är delad i tvenne avdelningar, den ena omfattande de »ursprungliga med- lemmarna av Nationernas Förbund, fredsfördragets signatärmakter», och den andra »de stater, som inbjudits att ansluta sig till Förbundet». Bland Nationernas Förbunds »ursprungligamedlemmar» och bland de till anslutning inbjudna staterna finnes icke Tyskland. Likväl måste Tyskland formellt godkänna Förbundets stiftelseurkund genom att underteckna freds- traktaten, av vilken stiftelseurkunden utgör »del I» eller 92 NEDEBLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM »artiklarna» 1—26. Å andra sidan äro Amerikas Förenta Stater antecknade såsom numro ett bland »Förbundets ursprungliga medlemmar, fredstraktatens signatärmakter», men vägrade sedermera att godkänna sitt medlemsskap av Förbundet och stannade sålunda ävenledes utanför, ehuru signatärmakt i Versaillesfreden. Ett sammanhang mellan de två dokumenterna både finns och finns icke alltså. I grunden är det väl främst fråga om ett försök att giva fredstraktaten en visserligen ytterst välbehövlig, men dock föga effektiv politisk och moralisk »helgelse» genom att låta densamma inledas av en urkund, som i sin ordning har till inledning en rad högmoraliska politiska principer. I praktiken har det till övervägande del gått alldeles tvärtom. Nationernas För- bunds liv och leverne har hittills i främsta rummet kraftigt behärskats av den politiska och moraliska anda, som kännetecknar fredstraktaten mellan ententen och Tyskland. Då Nationernas Förbund utfäster sig att »garantera internationell fred och trygghet», är det naturligtvis icke fråga om någon abstrakt fred och trygghet, utan meningen — helt visst i främsta rummet Frankrikes mening — är att skydda och bevara Versaillesfreden och de denna beledsagande »frederna», d. v. s. den nya storpolitiska anordningen av de europeiska folkens liv, och att som ett omoraliskt hot mot »freden» kunna utdöma varje för segermakterna misshagligt försök att ändra den nya fördelningen av länder och befolkningar och internatio- nella. rättigheter och förpliktelser. Att fred principiellt, i regel, är bättre än krig, torde de flesta medge. Men därav följer icke, att det internationella livsläge, som en viss fredstraktat dikterar, är moraliskt, politiskt, ekonomiskt möjligt att i längden uthärda. Om ett fredligt samliv mellan nationerna kan NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM 93 tryggas endast genom att lämna sådana livsfientliga internationella missförhållanden orubbade, därför att en viss, dominerande stormakt för sitt herraväldes skull fordrar detta, blir freden en moralisk orätt och blir en förstörelse av liv och livsmöjlighefer liksom kriget, ehuru med andra medel, med annan teknik. Den som vill garantera fred och trygghet är ovillkor- ligen skyldig visa, åt vad slags mellanfolklig och nationell livsordning han vill att fred och trygghet skola garanteras. Visar det sig då, att freden ifråga faktiskt är ordnad genom en Versaillestraktat och dess brodertraktater, måste anmärkas att begreppet fred grovt missbrukats för att vinna garanti åt vissa nationers fortsatta krig- föring »med fredliga medel» mot vissa andra, nämnda traktater med våld underkastade nationer. * Att för sådana ändamål organisera ett Nationernas Förbund, är icke att förverkliga Wilsons krav i hans fjortonde »punkt», ty denna talar allsickeomfreden utan om friheten som det primära. Nationernas Förbund lovar bland annat, att »i all offentlighet underhålla internationella förhållanden, som grunda sig på rättvisa och heder» och att »låta rättvisan härska» folken emellan. Man observerar, att la justice här omnämnes två gånger och l’honneur en gång. I sitt offentliga principuttalande den 27 september 1918, således sex veckor före vapenstilleståndet, fordrar president Wilson »en opartisk rättvisa, som icke innebär något särskiljande mellan dem, gentemot vilka vi önska vara rättvisa, och dem, gentemot vilka vi icke önska vara rättvisa». Samtidigt förklarar han, att det »icke kan få förekomma några ligor eller allianser eller separatfördrag 94 NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM eller särskilda överenskommelser mellan nationer, som tillhöra Nationernas Förbund». Redan tidigare, den 11 februari 1918, utdömde han alla »annektioner, kontribu- tioner och i bestraffningssyfte pålagda skadestånd» såsom beståndsdelar av de kommande fredsavtalen. Den seger Wilson hemförde genom upprättandet av Nationernas Förbund har i verkligheten visat sig icke vara någon seger för diplomatiens offentlighet eller för rättvisa i förhållandena mellan folken. Ligor, allianser och separatfördrag mellan stater tillhörande Nationernas Förbund ha upprättats i mängd, främst under Frankrikes ledning och i dess intresse, d. v. s. som garanti för Tysklands fasthållande i det statliga svaghets- och omyndighets tillstånd som Versaillestraktaten föreskriver. Tyskland har sedan den 28 juni 1919 icke varit en suve- rän stat, utan har från utländskt håll måst tåla enastående kränkande inblandning i sina vitalaste inre och yttre angelägenheter. Ett läge och en behandling, som i en demokratisk tid borde vara »moraliskt» otänkbara, utom möjligen som ett barbariskt straff för något oerhört brott mot mänskligheten. Detta brott kan icke vara något annat än det påstådda brottet att ha vållat världskriget och att hava »överfallit» Ryssland och Frankrike. Då den franska statskonsten, därtill nödd och tvungen, accepterade den sista fjortondelen av den amerikanske idealistens demokratiska punktprogram, blev Nationernas Förbund från begynnelsen och tills vidare ett verktyg för Frankrikes syften och blev, genom att få sina statuter införda i Versaillestraktaten, ansvarigt för den an- klagelse mot Tyskland, artikel 231 i Versaillesfördraget, på vilken »rättfärdigheten» av Tysklands stympande, obe- gränsade betalningsskyldighet och systematiskt minskade suveränitet grunda sig. NEDERLAGET FÖR AMERIKANSK IDEALISM 95 Kan Nationernas Förbund avkasta detta ok, öppnar sig måhända vägen för en utveckling fram till något som liknar vad Wilson avsåg med denna sin skapelse. I så fall slutar den världshistoriska kraftmätningen i Paris 1919 mellan den franske realpolitikern och den amerikanske idealpolitikern likväl med den senates seger. ÅTTONDE KAPITLET. Den franska fredens demokratiska anda. Demokratiska franska statsmän tröttna icke att med belåtenhet och stolthet såsom »den franska freden» prokla- mera 1919 och 1920 års fredstraktater i Versailles, St. Germain, Sèvres, Trianon och Neuilly — av den segrande ententen dikterade för Tyskland, Österrike, Turkiet, Ungern och Bulgarien. Dock beklagas i Frankrike själv- fallet, att särskilt Versaillestraktaten icke kunde bli fullt så fransk som tillbörligt varit. »Sedan århundraden är det Frankrikes privilegium att representera rättvisan och friheten» — eller, för att återge originaltexten med dess hela enkelhet och kraft hos den store demokraten Clemenceaus trogne medhjälpare André Tardieu (S. 516) : »la France, par un privilège séculaire, signifie justice et liberté: c’est la flamme de son rayonne- ment». »I världens ögon är och förblir Frankrike män- niskorättigheternas land», fortsätter Clemenceaus vän och lärjunge. »Pour le monde, elle est et elle reste le pays des Droits de l’Homme.» För den demokratiske franske statsmannen är det icke blott mycket viktigt, utan även höjt över allt tvivel, att »le monde» har samma höga upp- skattning av allt franskt som Frankrike självt. Härutinnan är Tardieu typiskt fransk. Men i sin patriotiska iver glömmer han denna gång ett allmänt och säkerligen även av honom själv känt och erkänt historiskt faktum — »människorättigheternas» stolta härkomst, både som stats- DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 97 filosofisk idé och som statsrättsligt faktum, från de angelsaksiska, själsligt mer än halvt germanska folken öster och väster om Atlanten. »I världens ögon», som icke alltid se partriotiskt franskt, utan stundom allmänt mänskligt på tingen, har den stora franska revolutionens teatraliska gester och frasmakeri, patologiska blodtörst och vidriga intrigvälde samt alltför snabba culbutering uti en extremt centralistisk diktatur i själva verket bi- dragit att något misskreditera »människorättigheterna» och den politiska andan i det land, som så gärna vill smickra sig självt genom att kalla sig deras privilegierade fädernesland. Den vältaliga propaganda för egen ryktbarhet och ära, som Frankrike bättre än något annat land förstått att upprätthålla genom seklerna och som i alla länder funnit så många uppriktigt troende själar, har bidragit att åt den franska revolutionen i slutet av 1700-talet skänka ett falskt anseende såsom ett slags allmänmänsklig föregångs- och mönsterrevolution. Under det att den i verkligheten var ett med nationellt franska defekter starkt bemängt specialfall inom den grupp av typbesläktade, ofta helt fredliga och oblodiga statsomvälvningar, som överallt i den västerländska världen inleda konstitutio- nalismens och demokratismens tidevarv såväl före som efter den franska revolutionen. Då fransk statskonst sedan länge vant sig att vinna framgångar i den internationella politiken på den solida grundvalen av högröstad självöverskattning, blev meto- dens fortsatta tillämpning under världskriget en så given sak, att den knappt väckte mer särskild uppmärksamhet än väder och vind. »Världen» var fullt beredd att lyssna till det franska axiomet, att »rätten kom till herravälde» med Frankrikes seger över Tyskland 1918. I världskriget var, fortsätter Tardieu, »universum delat uti tvenne 7. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 98 DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA läger genom en enkel idé, som det enklaste förstånd liar fattat : kampen mellan frihetens» franska »och våldets» tyska »makter» (sid. 515). * Den begåvade och energiske franske patrioten André Tardieu har, som bekant, såväl före som efter 1914 beklätt ledarställning inom sitt lands politiska liv — som chef för utrikesavdelningen i Le Temps efter 1902, som ledamot av deputeradekammaren 1914—24 och åter 1926, som fransk överkommissarie i Washington 1917, som Clemenceaus minister för de »befriade områdena» 1918—20 och som fransk delegerad vid fredsförhandling- arna i Paris 1919. Han talar därför med synnerlig auktoritet, då fråga är om andan i fransk utrikespolitik och speciellt i Versaillestraktaten. Vad denna beträffar meddelar hans här citerade bok La Paix mer eller mindre (sannolikt mindre) avsiktligt en mängd upplysningar, hur traktatens bokstav från fransk sida varit avsedd att tolkas. Vilket är synnerligen värdefullt både för forskaren och politikern, då man har med detta världshistoriska, samtidens storpolitiska läge gestaltande dokument att göra. Ty, karakteristiskt nog, har det hittills lyckats fransk statskonst att hemlighålla hela den väldiga material- eller »motiv»samling, som ligger bakom Versaillestraktatens bokstav och i talrika fall ensam kan vägleda till en fullt säker tolkning av traktatens bokstav. Men detta hör utan tvivel till den franska vitsen — att denna bokstav efter stundens poli- tiska. behov slutligen skall kunna tolkas än på ena, än på andra sättet — strängt då Frankrikes maktställning är god, mildare då motsatsen är fallet, t. ex. i följd av finansiell svaghet eller utrikespolitiska besvärligheter DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 99 vid Medelhavets stränder. Vår franske statsman — Cle- menceaus högra hand i Paris 1919 under bådas kamp mot Wilson och Lloyd George, för att göra Versaillesfreden till en verkligt »fransk» fred — befann sig emellertid i ett kinkigt läge år 1921, då han skrev sin förträffliga upplysningsbok La Paix. Han måste, angripen av en mäktig och ännu mer självmedvetet patriotisk fransk opinion än den han själv representerade, söka försvara Clemenceaus och sitt eget verk mot anklagelsen, att detta icke genom sina 373 »artiklar» om Tysklands stym- pande och försvagande, tillräckligt energiskt åtsidosatt Wilsons nationalitetsdoktriner, då dessa stått i vägen för Frankrikes »trygghet» och »legitima övermakt». An- klagelsen måste ju erkännas vara sakligt befogad. Frank- rike var tyvärr icke ensamt om att författa traktaten i Versailles — och de övriga fredstraktaterna, vilka under- förstås såsom inneslutna i diskussionen. Tardieu söker därför erinra sina alltför otåliga och fordrande landsmän om detta sakläge. »Det var», säger han, »nationalitetsidéen, som kallade folken till vapen; och freden kunde icke förneka denna idé» (sid. 515). Vilket dock kanske var en klen tröst för våra franska patrioter, då den av Frankrike åstundade, men av Wilson såsom alltför »punkt»vidrig avböjda franska annektionen eller franska »befrielsen» av hela vänstra Rhenstranden mellan schweiziska och holländska gränserna dessvärre icke kom till stånd. Det är ju, sorgligt nog, intet ovanligt att människor få lida för sina mer eller mindre frivilliga dygder. »När man representerar en princip, är man skyldig att göra uppoffringar för densamma. Men det finns uppoffringar som betala sig», tröstar Tardieu (sid. 516). Och till dessa »sacrifices qui paient» hör onekligen Versaillestraktaten. 100 DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA Frankrike »skulle förlorat sin ära och sin kraft genom att göra sin själ Bismarckisk», fortsätter Tardieu. Och likväl finns det — naturligtvis utanför Frankrike, men för övrigt i all världen — en skara historiskt insikts- fulla personer, som på goda grunder anse att åt Bismarcks minne icke göres full rättvisa, om man till- skriver honom sådan nationell hatfullhet och politisk oklokhet, som animera Versaillestraktatens 373, mot Tysk- land riktade »artiklar». Efter den 28 juni 1919 torde den tid vara förbi, då Bismarcks namn med någon framgång kunde brukas som ett från den internationella politikens svartaste avgrund lånat tillhygge i en storpolitisk argu- mentering. Den »patriotiska» franska värdesättningen av Bismarck är slutgiltigt avslöjad i all sin verklighets- främmande haltlöshet genom Clemanceaus »freds»verk, som enligt sin upphovsmans egen bekännelse grundar sig på uppfattningen, att Tyskland genom sitt nederlag 1918 mot en värld av fiender oåterkalleligt störtade ned från storhetens och maktens tinnar {»une chute irrémédi- able», sid. XXIV). I Bismarcks utrikespolitik •— även gentemot Frankrike efter 1870 — fanns det mer svängrum för principen leben und leben lassen. Och likväl — sådan är historiens odemokratiska ironi •— var den stundom brutale och okloke Bismarck en preussisk junker och tysk kejsartjänare; under det att den politiske vålds- mannen och tyskhataren Clemanceau åtnjutit den oskatt- bara förmånen att födas och under ett långt liv verka i en fri demokratisk republik, vilkens »institutioner» han själv förklarar vara »les plus belles du monde» (sid. XI); en demokrati, som städse betraktar sig själv och tror sig inför världen oföränderligt gälla såsom hela mänsklig- hetens ljus på vägen upp mot de humana »idéernas» moraliskt rena höjder. * DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 101 För att klart visa sina alltför Rationalistiska landsmän hur orättvist, även ur deras egen synpunkt, de bedömt Clemenceaus och Tardieus storverk, ger denne senare till slut en kort sammanfattning av de vinster Frankrike gjort genom Versailles traktaten. Han börjar naturligtvis med Elsass-Lothringen. »Vilken våldsfred skulle man kunna föredraga framför denna rättsfred, som Frankrike utformat sedan 1916 och som Frankrike undertecknat 1919; denna fred, som icke tvingar någon att bli fransman mot hans vilja? Elsass och Lothringen ha återvänt till den nationella härden befriade från alla skulder och pålagor» (sid. 516). Den skicklige franske statsmannen underlåter natur- ligtvis att här särskilt framhålla, att Frankrike, då det gällde Elsass-Lothringen, med en lika myndig som dygdig gest sköt åt sidan Wilsons den 4 juli 1918 formulerade demokratiska krav på »fritt bifall» från varje efter världs- kriget av en politisk gränsförskjutning berört folks sida. Fransk statskonst gav, i ersättning, Versaillestraktatens sektion om Elsass-Lothringen en kuriös formulering med blandat moraliska och juridiska fraser, genom vilka Frankrike synes vilja förneka, att Frankfurtfreden 1871, som dock bär Frankrikes underskrift, var ett Frankrike rättsligt bindande avtal, en förpliktande fredstraktat, emedan »Frankrikes rätt» blivit kränkt och de elsass- lothringiska riksdagsmännens i Bordeaux protester läm- nats utan avseende i Frankfurtfr eden. Artikel 51 och dess ingress i Versaillestraktaten hava följande lydelse. »I det att de höga fördragsslutande parterna erkänna den moraliska förpliktelsen, att gottgöra den orätt» (»/e tort»), »som Tyskland år 1871 begick såväl mot Frankrikes rättigheter som Elsass-Lothringens befolknings önskningar, då denna befolkning avskildes från sitt fädernesland i trots av sina representanters 102 DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA högtidliga protester uti församlingen i Bordeaux, äro de höga fördragsslutande parterna eniga om följande artiklar. Artikel 51. De områden, som avträddes till Tyskland på grund av» (»les territoires cédés à l’Allemagne en vertu de») »preliminärfreden i Versailles den 26 februari 1871 och freden i Frankfurt den 10 maj 1871, återställas under fransk suveränitet, räknat från vapenstilleståndet den 11 november 1918». Det vore ju dock en juridisk absurditet att förneka, att Tyskland på ett statsrättsligt normalt sätt erhöll verkliga »rättigheter» över Elsass-Lothringen genom freden i Frankfurt. Om ett dylikt förnekande av Tysklands rätt genom traktaten 1871 likväl är avsett, erhåller Tyskland prejudikat på sin rätt att i en framtid, efter återvunnen tillräcklig makt, behandla Versailles traktaten såsom i åtskilliga avseenden juridiskt icke bindande; ej minst emedan densamma kränker »la volonté des populations» och med brytande av givna utfästelser grundar enorma krav under framförandet av falska beskyllningar. Vadan det för Tyskland blir »une obligation morale de réparer le tort fait par» la France 1919. Därjämte får man i detta sammanhang måhända spörja, huruvida Tysklands formella juridiska samtycke till Versaillestraktaten verk- ligen är tillfullo rättsligt bindande, då detsamma med hot om yttersta våld avpressats ett genom vapenstille- ståndsvillkoren fullständigt värnlöst, till fri viljeyttring i berörda avseende följaktligen oförmöget folk — som före, under och efter fredstraktatens undertecknande högtidligt tillkännagav sig alls icke godtaga fundamentala punkter i den av motparten dikterade traktaten. Å andra sidan, då Versaillestraktaten tillskriver så stor vikt åt den elsassisk-lothringska folkmeningen, när det gäller år 1871 — betonande Elsass-Lothringens »repre- sentanters högtidliga protest uti nationalförsamlingen i DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 103 Bordeaux» 1871 — varför icke 1919 åt en politisk handling, som juridiskt obestridligt var ett återannekte- rande, giva åtminstone den enkla demokratiska och moraliska helgelse, som en folkomröstning kunnat inne- bära? Hade icke detta varit tillbörligt redan därför, att den elsassisk-lothringska befolkningen alldeles över- vägande är av tysk stam och till mer än 85 procent talar ett tyskt språk samt besitter såväl urgamla tyska kultur- traditioner som nyare inflytelser från fransk civilisation? I trots av Ludvig XIV : s övermodiga anhektioner i Elsass, varigenom slutligen även det kärntyska Strassburg 1681 kom i Frankrikes våld, förblev denna stad ännu ett århundrade senare en tysk kulturhärd, dit en Herder och en Goethe vallfärdade. Elsass är ett av dessa urgamla gränsländer som, om det får fritt välja, i grunden icke kan obetingat ansluta sig till någotdera av de båda »moderländerna» på vardera sidan. Kravet på en särställning med större självstän- dighet inom den franska staten, än den franska härsklyst- naden och centralismen vilja medge, har ju redan få år efter återföreningen med Frankrike framförts från elsassisk sida. Vad Frankrike självt beträffar är att märka, att återannekterandet av Elsass-Lothringen försämrat såväl Frankrikes strategiska gräns mot Tyskland som Frank- rikes nationella enhetlighet. * »Den rättsfred, som Frankrike utformat sedan 1916 och som Frankrike undertecknat 1919» har icke blott till sitt rätta fädernesland återfört Elsass-Lothringens 1,500,000 tysktalande alemanner och rhenfranker, utan har enligt Tardieu även »från det preussiska oket befriat Saar- områdets fransmän» (sid. 516). Detta låter ju som det 104 DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 1918—19 i Saarområdet funnits några avsevärda mängder fransmän bland medborgarne där och som om fredstraktaten föreskreve, att Saarområdets befolkning skulle »befrias från det preussiska oket». Som bekant är varken det ena eller det andra fallet. Artiklarna 45—47 i Versaillestraktaten ange blott, att »Tyskland till Frank- rike avträder den fulla och absoluta egendomsrätten till kolgruvorna i Saarområdet», samt att »regeringen över detta uppdrages åt en kommitté, som utnämnes av Nationernas Förbunds Råd och representerar Nationernas Förbund» (§§ 16 och 17 i bilagan); varjämte bestämmes (§ 34 i bilagan), att »Saarområdets befolkning femton år efter Versaillesfördragets ikraftträdande skall vara befogad att genom folkomröstning tillkännagiva sin önskan att få behålla sin genom fredsfördraget bestämda regeringsform eller att förena området med Frankrike eller att förena området med Tyskland». Karakteristiskt nog undviker fördragstexten att klart nämna vad det är fråga om, nämligen återförening med Tyskland, utan väljer en formel som låter föreningen med Frankrike framstå som ett likvärdigt alternativ vid sidan av återföreningen med Tyskland. På denna väg tar Tardieu ännu ett steg, då han ordar om »les Français de la Sarre libérés du joug prussien». Vilken svart »tysk intrig» hade icke en fransk statsman här upptäckt och vältaligt avslöjat, om det varit fråga om att nådigt låta en till språk och stam rent fransk befolkning efter femton års tvångsexpatriering välja mellan sitt franska fädernesland och införlivandet med den tyske arvfienden? Faktum är att Versaillesfördraget 1919 tvang 650,000 tyskar vid Saar att för en period av femton år dela öde med sina kolgruvor, d. v. s. att i femton år leva statligt skilda från sitt fädernesland, underkastade en regering, som till fyra femtedelar måste bestå av DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 105 utlänningar och faktiskt genom utnämningsintriger helt behärskats av Frankrike, som dessutom med trupper och ämbetsmän sörjt för att befolkningens känsla av franskt välde blivit tillräckligt intensiv. * Efter att på detta sätt för sina med Versaillesfreden missnöjda landsmän hava framhållit traktatens förtjänster ur politiska synpunkter vad Elsass-Lothringen och Saar beträffar, fortsätter Tardieu uppräkningen av Frankrikes vinster. »Rhen hålles ockuperad av Frankrike och dess allierade under femton år eller längre; Tyskland utlämnar 30,000 kanoner, 160,000 kulsprutor, millioner gevär; Tyskland underkastar sig främmande kontroll vad dess militärväsen och finanser angår. Tyskland avskaffar sin allmänna värnplikt och upplöser sin generalstab; Tyskland förlorar sina järngruvor i Lothringen och sina malm- och kolgruvor i de östra provinserna, junkrarnas stam- land; Tyskland lämnar med ett slag ifrån sig Bismarcks och Fredrik II : s erövringar; Frankrike får tillbaks Kongo; Marocko befrias; Togo, Kamerun och Syrien ha kommit under fransk uppsikt; det politiska block med 120 millioner invånare, som segraren av 1871 sammansmitt mot oss är krossat; Belgien har blivit vår allierade; Böhmen och Polen ha återuppstått som självständiga stater; Saar- områdets gruvor ha kommit i våra händer; vår produktion av järnmalm, stål och tackjärn har fördubblats; vår textilproduktion har ökats med en tredjedel; vårt jordbruk har fått Elsass’ kali till sitt förfogande; vår handelsflotta har ökats med 410,000 ton tyska fartyg; vår petroleum- politik har kunnat startas; vår utrikeshandel har blivit frigjord från de bojor, som freden i Frankfurt pålade densamma. Se där de resultater som uppnåtts. Var äro de fredsfördrag som givit oss mer? Om våra döende 106 DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA soldater vetat, att dessa vinster skolat uppnås genom deras uppoffringar, skulle de med fransk stolthet i lugn hava slutit sina ögon.» »Vad återstår att göra? En enda, men viktig sak. Att tvinga Tyskland att betala. De betalningar (restitutions), som Tyskland verkställt till Frankrike, uppgå till 9 milliarder guldfrancs; till Belgien uppgå de till 2 1/2 milliarder guldfrancs. De inbetalningar, som Tyskland verkställt till skadeståndskassan utgöra 8 milliarder guld- francs. Men våra skador och pensioner uppgå till mer än 200 milliarder guldfrancs; och av våra 600,000 förstörda hus äro blott 33,000 återuppbyggda. Det är nödvändigt att framtvinga de pengar, som Tyskland äger och kommer att äga mer och mer, och som Tyskland döljer för att icke behöva utlämna dem. Skulle den uppgiften överstiga våra krafter? ’Vi ha dock våra armar’, utropade Clemenceau, och även Viviani uppfordrar oss att icke tvivla på vår styrka.» Detta skrevs i februari 1921 för att bevisa, att freds- traktaten »kodifierar segern» (sid. 519) och att det är med orätt, som »Frankrike efter 1919 blott alltför ofta givit intrycket att frukta Tyskland» (sid. 518). Clemenceau ger uttryck åt samma tankar, då han (i sitt företal sid. XXX) säger, att »morgondagens fred icke kan grundas på annat än folkets förtroende till det verktyg, som segerns regering skänkt landet», och då han varnar för »de besegrade, men icke tillintetgjorda tyskarna, som, tack vare en sällsynt blandning av fräck skurkaktighet och stridslystnad, redan äro beredda att åter skaffa sig över- väldet» i Europa. * Detta är således pudelns kärna: fransk nationell oför- måga att se problemet Frankrike-Tyskland ur annan DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 107 synvinkel än »hegemoniens», det inbillade tvånget att välja mellan tysk eller fransk hegemoni. Skräcken för tysk och passionen för fransk hegemoni blir då ofrånkom- ligen de båda drivkrafterna i fransk politik mot Tyskland. Vilken av dessa drivkrafter är den primära och star- kaste? Enligt den franska historiens klara vittnesbörd, ha vi säkerligen främst att göra med fransk härsklystnad, begärelsen att själv utöva hegemonien i Europa eller åtminstone på Europas kontinent — under det att herra- väldet över världshaven, om än icke utan bekymmer, överlämnas åt England, »den lilla ön ute i Atlanten». Frankrikes »fruktan» för Tyskland är en sekundär och mer blandad psykisk företeelse. Dess sanna väsen av- slöjas genom ett dokument som Versaillestraktaten — typen för en fransk »seger»fred, fransk »hegemoni»fred. I första rummet låter dess många hundra paragrafer oss klart förstå, hur pass mycket Frankrike gärna skulle vilja försvaga, stympa, tillbakatränga, fjättra och instänga Tyskland för att kunna känna sig rätt »tryggt» och behagligt i utövandet av sin »prépondérance legitime». Den franska segerfredens dokument uppenbarar dessutom, helt oav- siktligt, en del hemligheter angående världskrigets upp- komst och upphovsmän och dessas motiver. Hur kunde den lokala konflikten mellan Österrike och Serbien 1914 svälla ut till ett världskrig? Icke enbart i följd av att Ryssland sedan länge kraftigt understödde de storserbiska strävandena att spränga sönder Österrike. Det krävdes åtskilligt mer. Helt visst hörde hit, att Ryssland ville utöva sin prépondérance legitime över Balkanslaverna, för att om möjligt slutligen befästa denna sin heliga »hegemoni» genom herravälde vid Bosporen. Men det avgörande momentet vid den österrikisk-serbiska konfliktens förutbestämda ut- 108 DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA vidgning till ett allmänt europeiskt krig var intet annat än Frankrikes »fruktan» för Tyskland. Ur denna fruktan hade redan länge framgått Frankrikes bindande politiska överenskommelser med och finan- siella hjälp åt Ryssland samt på sistone Frankrikes egna krigsrustningar ända till möjligheternas yttersta gräns. I mitten av 1914 kom slutligen Frankrikes kraftiga upp- muntran av den ryska inblandningen i tvisten mellan Österrike och Serbien. Vari bestod då särskilt år 1914 Frankrikes »fruktan» för Tyskland? Främst bevisligen uti ett just åren före världskriget oemotståndligt växande, efter Poincarés framträdande 1912 till feberhetta stegrat begär att återvinna Elsass- Lothringen och den 1871 samtidigt förlorade övermakt- ställningen på Europas kontinent. Dessutom i en utan tvivel verklig svaghetskänsla, betingad av det tyska folkets väldiga inre livskraft, som den franska nationen kände sig icke förmå uppväga genom sin rent yttre, jättelika koloniala expansion. Tyskland växte sig allt mäktigare; oavlåtligt inifrån. Hoppet att på Tysklands bekostnad förverkliga den franska begärelsen att återställa de båda ländernas ömsesidiga storpolitiska läge före 1871 skulle ofelbart blekna bort till intet, om rättelse (»revanche») ej kom snart. Tiden, freden, arbetade för Tyskland. Vad som skulle ske, måste ske snart. Även om det skulle kosta ett krig. Och hur skulle Frankrike överhuvud utan krig kunna komma tillbaks till sin ställning före 1871? Hur kan en nation på allvar eftersträva ett storpolitiskt mål, som absolut ej låter sig förverkligas utan krig, om den nationen ej är redo att slutligen vilja det enda tänkbara medlet: kriget? Redan Frankrikes klara erkännande, att aldrig hava DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 109 släppt kravet på Elsass-Lothringens återfående och sin forna övermakts återställande är, vid sidan av en mängd andra kända fakta, betydelsefullt för frågan om Frankrikes andel i skulden till världskrigets anstiftande och utbrott. För Frankrike var freden i Frankfurt 1871 aldrig en moraliskt och rättsligt bindande fredstraktat. Det visste vi förut genom franska patrioters proklamationer. Nu kunna vi i Versaillestraktaten läsa de torra ord, som öppet hävda samma märkliga princip — att ett visst fredsavtal icke är något verkligt fredsavtal för den ena undertecknande parten. De konsekvenser Tyskland härur kan draga beträffande Versaillestraktaten äro, som vi sett, självklara; men de äro icke angenäma för dem som fromt hoppas på en lång och ostörd världsfred i Versaillestraktatens skugga. * Frankrikes »fruktan» för Tyskland har naturligtvis tagit sig uttryck i ständiga bekymmer för tyska »intriger» och i ständig upprördhet över tyskt »hot». Politiska intrigörer och skrävlare finnas i alla länder. Frågan är blott hur pass stort inflytande de ha på sitt lands ansvariga statsmän och följdriktigt bedrivna stor- politik. Dess värre måste medges, att en gammal parla- mentarisk demokrati som Frankrike under årtiondena före världskriget var vida sämre ställt i detta hänseende än det »autokratiskt», »oansvarigt» styrda tyska kejsar- riket. Demokratisk parlamentarism är till nio tiondelar rege- ring genom intriger — i parlamentet, i ämbetsverken, i tidningsredaktionerna, i de politiska klubbarna, hemma hos de ledande politikerna, ämbetsmännen och journalis- terna o. s. v. Alltsedan 1789, och efter 1871 i stegrad 110 DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA grad, har Paris strålande självmedvetet gått i spetsen för världens framåtskridande uti demokratism av detta livfulla slag. Det franska temperamentet tillförsäkrade här åt Frankrike ett visst övertag över de trögare, något stelbent auktoritetstroende, formelbundna tyskarna, så- dana de voro före 1914. Skillnaden mellan Frankrike och Tyskland före världs- kriget blir i varje fall den, att de ansvariga och verkligt bestämmande statsmännen i Tyskland icke voro nödgade att »intrigera» sig fram till makt och avgörande åtgärder på sådant sätt som fallet mer än ett århundrade varit i det stora demokratiska föregångslandet med »les plus belles institutions du monde», som Clemanceau säger. Det kan ej hjälpas att det verkar en smula komiskt, då Quai d’Orsay beskyller Wilhelmstrasse för »intriger». Man har förvisso på båda hållen i rikt mått les défauts de ses qualitées. Men det är naivt att göra sig skyldig till förväxlingar i fråga om arten och fördelningen av défauts och qualitées i detta fall. Då Frankrike i sitt hjärta aldrig ville på allvar erkänna Frankfurtf reden, är det svårt att se, hur Tysklands blotta passiva fasthållande vid denna traktat kunde innebära annat än ett »hot» mot Frankrike — nämligen »hotet» om status quo. Måste icke själva den i Versailles 1870 upprättade tyska riksenheten från fransk sida gälla som ett permanent »hot» mot Frankrike? Då Tyskland »hotade» att låta Frankfurtfreden bestå och dessutom »hotade» att genom inre växt befästa sitt övertag i kraft och makt, var detta för franskt sätt att se saken liktydigt med att Tyskland »intrigerade» för Frankrikes tillintetgörelse och »världens erövring». Månne situationen hade varit väsentligt annorlunda, om Tyskland 1871 enligt den »brutale» Bismarcks önskan underlåtit att införliva det gammaltyska Elsass-Lothringen DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 111 med det nya Tyska riket? Frankrikes nederlag och förlust av övermaktställningen hade dock stått kvar efter 1871. Skulle ej detta varit anledning nog för Frankrike att fram till 1 augusti 1914 bedriva samma politik, som nu faktiskt fullföljdes? * Men franska folket var fredligt 1914. Även tyska folket, engelska folket, ryska folket o. s. v. . Helt visst vill »folket» inom en nation i regel icke börja krig mot en annan nation. Men »folket» vill stundom storpolitiska mål, som ej kunna uppnås utan krig. Då så är fallet, har dock »folket» inom nationen icke helt av sig självt uppställt och formulerat dessa mål. Det har folkets politiska ledare gjort — ofta mycket demokratiska ledare, som påstå sig intet annat hava till uppgift än att »avlyssna folkmeningen» och bringa denna i verkställighet. I de flesta fall blir det sålunda »ledarnes» sak både att i högst väsentlig mån tillverka folkmeningen och att sköta den politiska mekanismen i enlighet med den så produ- cerade folkmeningen. Är det åtrådda politiska målet slutligen uppnått, kanske efter oerhörda offer just för »folket» inom nationen, under det ledarne vunnit makt, ära och härlighet, uppstår stundom en mycket brydsam situation för de politiska ledarne. Det visar sig i den nyvunna situationen alldeles nödvändigt att omvända folkmeningen från en del av de doktriner, som nyss med ljungande vältalighet och under glödande upphetsning inplantats i densamma. Nu måste dessa heliga lärosatser bort igen såsom skadliga, ja rent omöjliga för fortsatt politiskt liv och leverne inrikes och internationellt. Att kraftigt förtala en främmande nation är ett medel att egga den egna nationen till en vid visst tilllälle som 112 DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA nödvändig ansedd kraftansträngning mot den förtalade. Men, då konflikten är utkämpad och fredlig samvaro mellan de två nationerna åter blir livsnödvändig, visar det sig länge svårt eller omöjligt att ur folkmeningen utplåna krigspropagandans »idéer» och verkningar, vilkas hemskt verklighetsfrämmande art nu framstår som högst besvärande för en sund realpolitik. Dessutom kan man billigtvis fråga sig, om folkens uppfattningar av varandra överhuvud, även i bästa fall, är annat än reflexer av egna begärelser? Vet franska »folket» någonting alls om tyska »folket» och tvärtom? Består icke »folkmeningen» om eller »folkstämningen» gentemot ett annat folk, även sedan den fasonerats av skickliga politiker, till nio tiondelar av intet annat än ett slags självkännedom, som i en för den nationella egenkärleken och det nationella maktbegäret lämplig omformning projekteras ut på detta andra folk som på en vit skärm och sedan i maktpolitikens tjänst får gälla som en trogen bild av detta främmande folks högst av- skräckande psyke? Ett intrigant och härsklystet folk vill i sin alltför kraftfulle granne — hur denna än må bära sig åt — oavlåtligt se främst en nedrig intrigmakare och en brutal erövringsgalning, för att genom denna åskådning förfoga över nödiga »moraliska» tillbyggen i maktkampen mot grannen. De inom varje stor nation befintliga politiska kannstöparna och skrävlarna kunna alltid ge något sken av berättigande åt dylika anklagelser — då de ej b 1 o 11 äro hatfantasier, reflekterade ut ur egen psyke. Versaillestraktaten, världsdemokratismens och humani- tetens franska »segerfred» utan like, sprider visst ljus över dessa dunkla spörsmål — ödesdigra för framtidens världshistoria, liksom de hade avgörande betydelse fram till olycksåret 1914. DEN FRANSKA FREDENS DEMOKRATISKA ANDA 113 Visar sig den gloriösa traktaten genom anda och bokstav alls icke innebära någon framkomlig väg till tryggad världsfred, utan avgjort vara en storpolitisk faktor av det motsatta slaget — och redan Frankrikes efter 1919 livligt fortsatta »fruktan» för Tyskland pekar mycket bestämt åt det hållet — skänker oss dock vårt studium av densamma åtminstone värdefull negativ vis- dom. Kännedomen om en irrväg betyder i politiken ofta ett gott steg till insikt, var den bättre vägen är att söka. 8. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. NIONDE KAPITLET. Fredsförbundets demokratiska idealism. Vore det sannt, att den oerhörda krigiska kraftmätning, som slutade 1918—19, intet annat var än en kamp för och mot demokratism och pacifism och nationernas frihet och självbestämmelserätt, borde »världen» i sanning ha kunnat bli »tryggad» åt demokratien, freden, och den nationella friheten. Dessa höga ideella värdens föregivna och officiella försvarare utgingo ur striden med fullständig seger. Det är näppeligen tänkbart, att världens ledande, äldsta demokratier — England, Förenta Staterna, Frank- rike — blott och bart genom oskicklighet i den ädla konsten att skriva fredsfördrag, trots ärligt goda avsikter skulle ha grundligt förfelat att rätt använda den stora segern, det enastående tillfället att förverkliga sin egen och hela världens längtan efter en trygg, varaktig fred, en fred i den äkta folkförsoningens och folkfrihetens och politiska rättfärdighetens tecken. Utan tvivel är det segraren, som nu sitter på de anklagades bänk, om världens närvarande fredstillstånd visar sig i hög grad sakna de nämnda värdefulla känne- tecknen. »Versaillesfördraget har skapat något stort nytt», för- klarade Frankrikes dåvarande utrikesminister, Aristide Briand, i ett stort tal inför Kammaren den 30 november 1926. »Fördragets kärnpunkt är Folkförbundets stiftelse- urkund, vilken insätter rättsliga procedurer och straff i FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM 115 stället för det våld, som varit grunden för alla tidigare fredsfördrag. Det vore ett brott att icke söka genomföra denna nya princip.» Här, i Versaillesf ördraget, är folkförbunds överens- kommelsen juridiskt hopsvetsad med fredsdiktatet för Tyskland. Vilket enligt fransk uppfattning innebär, att Versaillestraktatens våld mot Tyskland får en helt annan juridisk och politisk karaktär än »det våld, som varit grunden för alla tidigare fredsfördrag». Bland de ledande tankarna i 1919 års fredsverk fram- hållas av segrarna med stolthet följande trenne : den regellösa internationella maktkampens och krigets ersät- tande genom internationell organisation och rättsordning; alla nationaliteters frihet, att bestämma över sig själva; den demokratiska stats- och samhällsordningens seger över autokratism och annan ofrihet uti staternas inre liv. Som ersättning för den fria maktbalansen mellan rivali- serande storstater, allianser och ententer ha vi erhållit Nationernas Förbund. Märkvärdigt nog har rivalitet, allianser, ententer likväl icke upphört att även inom Nationernas Förbund existera som första klassens storpolitiska realiteter. Vilket kanske beror därpå, att vissa stora nationer fortfarande ej kunna undgå att frukta varandra och att eftersträva ett »jäm- viktssystem» såsom ett mindre ont än den ena eller andra ledande ententemaktens övervälde. Och hur länge dröjer det, innan Tyskland åter blir fruktansvärt för sina fiender av 1914—19? Nationernas Förbunds största uppgift blir således att möjligast fridfullt vårda den illa beryktade maktbalansen och att från fall till fall söka fredligt omgestalta denna. Ty den säregna maktbalans till Frankrikes fördel och på Tysklands bekostnad, som etablerades 1919, är snart en urvuxen tvångströja, som ofrånkomligen spränges, om 116 FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM den ej i god tid frivilligt ändras av de diplomatiska skrädderierna i Paris och Genève. I Nationernas Förbunds stiftelseurkund är denna grund- tanke med demokratisk formuleringsskicklighet beslöjad genom en formel, som utsäger att Förbundets uppgift består uti »att främja samverkan mellan nationerna och att garantera dem fred och trygghet». Ordet »fred» klingar naturligtvis rent och klart idealiskt. Men under begreppen »samverkan» och »trygghet» ligger utan tvivel mer än en realpolitisk hund begraven. Eller med andra ord : trots alla idealistiska fraser ha vi här att göra med den storpolitiska maktbalansen av år 1919 och senare. Ententen finns kvar inom Nationernas Förbund, men är icke fri från inre slitningar, som efter 1919 framkalla en omgestaltning av maktbalansen inom ententen — främst kanske Frankrike och Italien emellan. Tyngt av sitt transoceaniska imperium söker England, sedan det lyckats få Tyskland plundrat på dess kolonier, andel i världshandeln och krigsflottor, helt blygsamt hålla sig borta från Kontinentens affärer. Men allt har sina gränser, även engelsk blyghet i storpolitiska ting. Medelhavet är en omistlig länk i det brittiska imperiet. Och dess värre blir det i och omkring Medelhavet, som problemet om de »latinska systrarnas» nya maktbalans måste finna sin lösning — icke utan medverkan av vissa Balkanstater. Icke fullt så mystiskt som begreppet »samverkan» är den »trygghet», som Nationernas Förbunds statuter orda om. »Trygghet» för de genom traktaterna i Versailles, St. Germain, Trianon, Neuilly, Sèvres dikterade nya riksgränserna och övriga ententeprivilegierna på Central- makternas bekostnad. Samt helst litet till, i den mån den nya maktbalansen i Nationernas Förbunds hägn möjliggör rubbningar av nämnda traktater uti entente- FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM 117 makters intresse. Som skedde t. ex. då Polen fick ordna Wilna-frågan enligt sin önskan. - »Trygghet» för sådana storpolitiska anordningar och en sådan maktbalans, som 1919 års fredstraktater till- skapat, är naturligtvis synnerligen önskvärd för dem, som profiterat genom detta »freds»verk och nu under hänvisning till sin »freds»kärlek kunna tillbakavisa de mest berättigade anspråk på traktaternas revision. Man vill ju hoppas att icke ens en sådan fred skall rättas genom nytt krig. Dock måste utan tvivel en dag rättelse komma. Och till dess finns ingen »trygghet» i »freden», • alldenstund denna saknar sådan moralisk halt, som allena kan uppkalla mänsklighetens goda makter till dess försvar. Våra pacifister och demokratiska folkförbundspolitiker begå blott alltför ofta det fundamentala misstaget att i sina fredsmanifestationer stillatigande förbigå kardinal- frågan om det sedan 1919 bestående fredstillståndets politiska, rättsliga, etiska art och innebörd. Fredens upprätthållande skulle ej vara ett så fruktansvärt svårlöst problem, om det icke i världshistorien vore blott alltför gott om orättvisa och ohederliga, hela befolkningar för- tryckande freder, vilkas rättelse av de för tillfället mäktiga hotfullt tillkännagives vara liktydig med fredsbrott. * Nationernas Förbund lovar att »uti all offentlighet upprätthålla på rättvisa och heder grundade internatio- nella förbindelser» samt att »låta rättvisan härska». Men till denna sista fras fogas : »och att samvetsgrant iakttaga alla traktatförpliktelser i de organiserade folkens för- bindelser med varandra». Varmed frågan åter dyker upp, huruvida »alla» traktatförpliktelser »äro grundade på rättvisa och heder», eller huruvida de icke i väsentliga 118 FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM stycken innebära orättvisa och ohederlighet mot den ena fördragsslutande parten. . De demokratiskt dygdiga fraserna i Nationernas För- bunds statuter ha infogats uti ett komprometterande sammanhang med fredstraktater, som innehålla ovanligt många ovanligt litet dygdiga bestämmelser och deklara- tioner. Har detta skett, för att Förbundsstatuternas mora- liska formler skola suggerera föreställningen, att de traktater, som dessa formler och statuter inleda, Ver- saillestraktaten och dess brodertraktater, även de äro genomsyrade av samma nobla moraliska patos? Så mycket värre då för Nationernas Förbund och dess etiska standard. Om Versaillestraktaten kommer i sinom tid att råda blott en meningi inom »mänskligheten» — när denna hunnit tillnyktra från de sista resterna av krigs- psykosen. Men frågan återstår, huruvida Nationernas Förbund, den nya världsfredens väktare, skall självt visa sig i stånd till ett själsligt tillfrisknande av denna art? Skall Nationernas Förbunds mentalitet frigöras från 1919 års segerfreders mentalitet, måste Frankrike vara med. Men då blir det för Frankrike ofrånkomligen fråga om ett helt annat slags »försoning» med Tyskland, än man drömmer om i Raymond Poincarés filosofi — för att icke nämna Clemenceaus och hans ännu mer »patriotiska» landsmäns. Vilket begränsat värde Frankrike hittills ansett Nationernas Förbund äga som fredsgaranti enligt fransk intressesynpunkt, belyses klart av Frankrikes energiska separata allianspolitik och rustningspolitik efter 1919. Visserligen gör sig Förbundet genom sina statuters artikel 10 uttryckligen till en försvarare av »förbunds- medlemmarnas territoriella integritet och närvarande politiska oavhängighet gentemot varje angrepp utifrån». Och genom artiklarna 18—20 synes Förbundet vilja FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM 119 möjligast försvåra en av medlemmar vid sidan av Förbundet hoptimrad enskild allianspolitik. Men gentemot en stormakt av Frankrikes rang och anseende bedriver man icke juridiskt pedanteri inom Nationernas Förbund, vilket snart nog upptäckt, att dess makt och myndighet på sin höjd räcker till för att hålla småstater i schack — då de ej protégeras av alltför mäktiga storstater. * Utom genom moraliska deklarationer och artikel 10 vill Nationernas Förbund värna världsfreden genom minskning av krigsrustningarna (artikel 8) och genom skiljedoms- eller förlikningsförfarande förbundsmedlem- marna emellan (artiklarna 12—16) samt mellan dessa och utanförstående stater (artikel 17). Lättast att förverkliga har artikel 8 visat sig vara i ett särskilt fall — nämligen om man hit får räkna den redan genom vapenstilleståndsvillkoren 1918, således före Nationernas Förbunds tillkomst, framtvingade grundliga avväpningen av de besegrade folken, främst det tyska. Segrarna däremot hava icke gjort sig synnerlig brådska med att efterleva artikel 8. Frankrikes »avrustning» har bestått uti att med all kraft främja »lilla ententens» högst intensiva rustningar samt uti en väldig teknisk och organisatorisk förstärkning av sina egna rustningar. Ehuru Centralmakterna — utom Turkiet, som genom enastående kraftyttring lyckats bryta Sévre»fredens» bojor — måst avstå från alla de viktigaste elementerna i modern krigsberedskap (allmän värnplikt, generalstab, krigshögskolor, tungt artilleri, gränsfästningar, arsenaler, flygvapen m. m.), äger Europa efter ententesegern en vida mer omfattande och effektiv stridsrustning och 120 FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM krigsberedskap än som existerade 1914 och som anses så kraftigt ha bidragit till krigsutbrottet. Utgår man från en verklighetstrogen syn på världs- freden — att krig framkallas genom statsmäns och Nationers strävan att uppnå politiska mål, som i följd av andra statsmäns och nationers intressen och uppfatt- ningar ej kunna förverkligas utan krig — måste erkännas att den segrande demokratiens fredstraktater av 1919 skapat minst lika många och farliga krigsorsaker som de avlägsnat. Det kan näppeligen vara Nationernas För- bund beskärt att genom sin blotta existens avvärja denna nya krigsfara. Endast den verkliga rättelsen av det våld och den orätt fredstraktaterna innebära är slutgiltigt fredsbevarande. Och ej nog härmed. Det måste samtidigt lyckas att förhindra nya, utanför fredstrak- taternas ram fallande nationalpolitiska strävanden att utmynna i krigiska konflikter, i det att även dessa nya storpolitiska konflikts- och expansionsfrågor lösas på fredlig väg — med eller utan Nationernas Förbunds hjälp. Att enligt franskt mönster främst kräva av det fortsatta fredstillståndet, att intet för en viss maktställning väsent- ligt rubbas uti bestående fredstraktater, är liktydigt med att söka förekomma explosion av en ångmaskin genom att hindra säkerhetsventilen att fungera. Fiktionen om ententens och Frankrikes nobla försvars- krig för mänsklighetens högsta etiska och politiska värden var ett effektivt propagandamedel under kriget. Som grundval för världsfreden duger den fiktionen icke, ty det fredliga samlivet ställer dess bättre något högre krav än kriget på sanning och rättfärdighet. Ententens tilltag, att i fredstraktaterna kodifiera vissa av sin krigspropa- gandas bärande dogmer och att på dessa dogmer i traktaterna grunda reala politiska rättigheter för segrarna, gör det omöjligt att anse världsfreden vara 'tillbörligt FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM 121 tryggad, förrän sådana delar av fredstraktaterna blivit helt borttagna under klart erkännande av deras moraliska förkastlighet. Här föreligger tills vidare den främsta fredsbevarande uppgiften för Nationernas Förbund, om denna institution är något annat än en av de i världskriget segrande staterna behärskad organisation för upprätthållande av dessas, i fredstraktaterna formulerade och fastställda makt vins ter. * Hur litet verkligt fredstryggande Nationernas Förbund och de med detta samman vävda fredstraktaterna än äro, ha omvälvningarna och uppgörelserna av 1918—19 dock inneburit politiska vinster för Europas folk. En sådan vinst är den betydligt stegrade svårigheten för Ryssland, Frankrike och England samt Serbien och Italien att ställa till ett nytt världskrig för att »skydda» Serbien, »befria» Österrike-Ungerns icke tyska nationa- liteter och »frälsa» världen från den rikstyska autokratis- men, militarismen och världserövringslusten samt från diverse andra tyska ohyggligheter : tysk flottpolitik, tysk industrisupremati, tyskt kolonialvälde och tyskt förtryck av polacker i öster, elsass-lothringare i väster, schleswig-holsteinare i norr samt det tyska folket självt i gemen, såtillvida som detta före 1918 försmäktade av längtan efter republik och demokrati. Det har efter 1918 lyckligt och väl blivit omöjligt — om det finnes något omöjligt för demokratisk diplomati — att längre göra ett kejserligt Tyskland och ett kejserligt Österrike an- svariga för Europas vånda. Nu återstår intet annat, om Tyskland alltjämt skall »anklagas», än att anklaga det tyska folket självt — dess republik och demokrati. Det visar sig väl i sinom tid, att 122 FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM tysk republik och tysk demokrati äro långt mera tyska än i västeuropeisk mening republikanska och demo- kratiska. Ett nytt och oerhört »tyskt brott»! Då den för ententeistisk demagogi så bekväma särskill- naden mellan det »brottsliga» regerings»systemet» och det »oskyldiga» eller »missledda» folket i Tyskland icke längre kan med samma elegans som förr upprätthållas, blir situationen något brydsam för dem, som uttagit patent på »nationernas självbestämmelserätt». De rikstyska och österrikisktyska staternas ädla och fredliga grannar i öster och väster måste nu småningom göra klart för sig, huruvida det verkligen är tyska folket som sådant, vilket man har så otroligt svårt att sämjas med och att låta i frihet växa och frodas på sätt som anses tillbörligt för varje annat stort folk med full suveränitet. Men utan att Versaillestraktaten och St.-Germaintraktaten ändras, finns ingen full suveränitet för Tysklands och Österrikes folk. Vid sidan av det tyska folkets traktatsenligt fastställda förlust av politisk självbestämningsrätt, iakttaga vi återvunnen eller ökad politisk frihet för vissa andra nationer. Främst må erinras om frigörandet från Ryss- land av dess västliga icke ryska områden. Om denna sak talar man dock i ententekretsar mycket litet. Möjligen därför att detta frihetsverk icke ingick i den ursprung- liga demokratiska korstågsplan, uti vilken ententens eget heliga Ryssland — »ångvälten» på väg till Berlin, salig i åminnelse — hade så väsentlig andel. Egendomligt nog var det de kejserliga tyska arméernas underbara segrar över ententens väldiga hjälptrupper i öster, som skänkte Europa denna lättnad från det vidriga tryck, som tsarens Ryssland utövade över vår världsdels storpolitiska för- hållanden. Visserligen förblir dock Ryssland ett sannt Ryssland även utan en tsar — såsom sovjet-regimen klarligen bevisar. FREDSFÖRBUNDETS DEMOKRATISKA IDEALISM 123 Vad polackers, tjeckoslovakers och jugoslavers natio- nella och statliga emancipation anbelangar, är ett egen- domligt drag att observera. Befrielse verket har, åtminstone vad Polen och Tjeckoslovakien angår, slagit över uti en kraftig annektion av områden med främ- mande befolkningar. I stället för möjligast rena national- stater ha uppstått tvenne de starkast nationalitetsblandade stater Europa på länge kunnat uppvisa. Det återuppståndna Polen, med sin befolkning på 28,900,000 (1924), hyser blott 63 procent polsktalande invånare. De övriga 37 procenten utgöras huvudsakligen av vitryssar, ukrainare, litauer och tyskar. I Tjeckoslo- vakien talas tjeckiska av endast 64 procent bland de 14,200,000 invånarna (1925), under det att inom de 36 minoritetsprocenten finnas mer än 670,000 ungrare (magyarer) och omkring 500,000 ukrainare samt en tysktalande befolkning på ej mindre än 3,500,000 eller 25 procent av hela medborgarmassan. Dessutom lider sammanhanget mellan Tjeckien och Slovakien av en del nationella och geografiska motsättningar. Nationellt enhetligare är Jugoslavien (Serbien) med 88 procent serbisktalande invånare inom en befolkning på 12,500,000 (1924). De kroatiska och sloveniska dia- lekterna äro då inräknade med det serbiska statsspråket; liksom jag sammanfört slovakerna med tjeckerna till ett statsfolk, vars nationella enhetlighet må vara ett problem, som här icke upptages till diskussion. I själva verket är Serbien en stor vinnare genom världskriget, i det att dess areal ökats från 87- till 249,000 kvkm. och även folkmängden nära trefaldigats. Från Ungern har lösgjorts ett språkligt blandat område norr om Belgrad och Donau med 1,400,000 invånare. Från Österrike har åter tagits det 1908 annekterade Bosnien-Hercegovina med 1,950,000 invånare 1924 (S. De Geer, Det nya Europa). TIONDE KAPITLET. Demokratien som fordringsägare. Efter Nationernas Förbunds statuter som Partie I följer ententens fredstraktat med Tyskland som Parties II—XII uti en och samma urkund, som helhet benämnd Conditions de Paix. Som totalitet vill det lika intressanta som vidlyftiga dokumentet utan tvivel söka gälla såsom rättens, humani- tetens och rättfärdighetens, pacifismens och nationalitets- principens kodex särskilt för Tysklands räkning, fint och grannlaga anpassad efter tyska folkets speciella behov i dessa hänseenden. Några av de paragrafer, i vilka Versaillestraktatens sanna anda och verkliga »moraliska atmosfär» uppenbara sig kraftigast — inledningarna till artiklarna 227 och 231 om grunderna för straffbestäm- melserna och skadeståndsförpliktelserna — äro dessa fundamentala deklarationer, varigenom Tysklands ena- stående brottslighet och ententens enastående oskuld högtidligt och i rättsligt bindande form fastslås, för att sedan i all evighet kunna gälla som chose jugée. Man beundrar djärvheten, men icke visdomen, uti denna traktatmässigt formulerade och bekräftade blandning av blind egenrättfärdighet och klarsynt demagogi. För övrigt är traktaten en visserligen icke systematiskt, men dock ganska överskådligt ordnad samling av några hundra lagparagrafer om Tysklands landavträdelser, DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 125 förlust av kolonierna, avväpning, bestraffning för diverse brott, skadeståndsförpliktelse, övriga betalningsförplik- telser, förlust av egendom och ekonomiska rättigheter inomlands och utomlands och temporär eller permanent förlust av fördragsrättigheter och suveränitetsrättigheter utom och inom de nya riksgränserna. Att däremot intet nämnes eller stadgas beträffande tillämpningen av de- mokratismen, självbestämningsrätten och nationalitets- principen beror tydligen på särskilda omständigheter. Vi veta att Tyska rikets demokratisering var ett freds- villkor, som måste uppfyllas innan det överhuvud fick bli tal om någon fredstraktat. Och vad nationalitetsprin- cipen angår, hade ententens intresse helt naturligt till den grad koncentrerats på den odelat angenäma uppgiften att rensa Tyska riket från främmande nationaliteter, att ingen uppmärksamhet rimligtvis kunnat bli övrig för det motsatta nationalitetsproblemet — att, om icke främja, åtminstone ej hindra det tyska folkets, de tyska stam- marnas av dem själva åstundade sammanförande inom en nationellt homogen helstat. Såsom André Tardieu betonar (La Paix, sid 393) voro de verkligt patriotiska och av Wilsons idealism obundna fransmännen år 1919 tvärtom rent förtvivlade, emedan Clemenceau, kanske därför att han ej var helt allsmäktig vid tillfället, underlät att sönderhugga Tyska riket i ett lämpligt antal verkligt fria och oberoende småstater. Detta franska krav på »frihet» och »oberoende» för en tysk stam förverkligades likväl beträffande Tyskösterrike genom traktaterna i Versailles och St. Germain. I det fallet fanns den tillräckliga makten såväl som den mycket goda viljan. Och bådadera existerade i rik mått även när det gällde att skänka största möjliga fördelar och maktresurser åt Frankrikes nya vänner vid Tysklands 126 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE östgräns — de från Ryssland och Österrike lösgjorda slaviska staterna. Att irredentor skapa politisk oro och kunna leda till mycket allvarliga krigiska förvecklingar lär ingen, som har en aning om t. ex. Serbiens politik fram till världs- krigets utbrott, vilja förneka. Och det är ju tydligt att 1919 års fredsfördrag sörja för att vissa nationaliteter, som förr varit splittrade på olika stater, nu skola leva samlade inom sina särskilda nationalstater. Då måste finnas en särskild mening däri, att de besegrade folken och främst den tyska nationen gjorts till undantag uti detta principiellt och praktiskt så viktiga hänseende. * Den demokratiska ententens krigföring 1914—18 mot de »autokratiska» centralmakterna ger oss utan tvivel världshistoriens mest gigantiska exempel på de höga etiska idealernas och de noblaste politiska frasernas användande såsom krigsmateriel i syfte att förblinda och fördärva. Detta enormt ökade utnyttjande av sådan rent psykisk krigsteknik är ett demokratiskt drag. Demo- krati är regering med de regerades samtycke. Ett krig av demokratier, som föregives vara ett krig för demokra- tiens seger, måste i högsta måtto gestaltas såsom ett krig med de stora folkmassornas samtycke. De regerande måste vid sådant tillfälle mer än någonsin förstå konsten att vinna detta samtycke — d. v. s. att kraftigt övertyga massorna och ständigt på nytt skapa de för krigets fortsättande och segerrika slutförande lämpliga stäm- ningarna och föreställningarna inom massorna. I egenskap av demokratier hade Frankrike, England, Förenta Staterna därför under världskriget i högsta grad användning för ideal och moral såsom skyddande för- DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 127 klädnad kring de maktintressen, som drivit dem in i kriget. De suveräna folken ville vara moraliskt övertygade, att deras styrande gjorde »det rätta», då detta nu av nationernas massor krävde oerhörda offer, lidande, död, förödelse av mödosamt förvärvade materiella värden. Däremot synas icke ens de äldsta och mest upplysta demokratierna ännu ha kommit tillräckligt långt i sin egen moraliska evolution för att kräva och genomdriva någon annan moralisk hållning gentemot motståndaren under och omedelbart efter ett krig än som består däri, att man pådyvlar honom all för tillfället lämplig moralisk uselhet och brottslighet samt efter råd och lägenhet personligen behandlar honom som obotligt hemfallen åt moralisk spetälska. Ett synnerligen starkt intryck på det moraliska folkmedvetandet uppnåddes därigenom, att fienden ensam brännmärktes på detta sätt, och hela den övriga mänsklighetens samtidigt existerande moraliska brister och fel förtegos. Den för demokratiens primitiva psyke oumbärliga illusionen, att kämpa och lida i den absoluta rättens kamp mot den absoluta orätten, alstrades härigenom och upprätthölls så länge den erfordrades för att vinna kriget och dess maktpolitiska mål. Egendomlig för de västeuropeiska demokratiernas krig, med Rysslands hjälp, mot centralmakterna var dock icke blott denna enastående intensiva användning av »moralisk» taktik och ammunition, utan även det mot tidigare diplomatisk sedvänja stridande tilltaget att med oförsvagad energi fortsätta den »moraliska» krigföringen vid tillskapandet av fredstraktaten. Författandet av Ver- saillestraktaten gestaltades av ententen såsom segrarnas .egenmäktiga krigshandling; och traktatens innehåll ut- formades i fundamentala punkter som en fortsatt krigs- förklaring och krigföring mot de besegrade. Det vilda demokratiska patos och nya demokratiska barbari, som 128 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE här gjorde sig gällande, var tydligen även det ofrån- komligt förnippat med demokratiens roll denna gång såsom krigförande makt uti en föregiven försvarskamp mot avgrundens autokratiska makter och till skydd för sin egen existens samt »rättens» och »civilisationens» bestånd överhuvud. Versaillestraktaten dikterades för det tyska folket såsom straffdomen över dem, som gjort sig skyldiga till »det största brottet i mänsklighetens historia». * . Sedan vapenstilleståndet undertecknats, den 11 novem- ber 1918, dröjde det till den 18 april 1919, innan åt Tyskland inrymdes någon som helst befattning med fredsverket — och då endast i den formen, att Tyskland manades att den 25 april sända sina representanter till Versailles »för att där emottaga den av de allierade och associerade makterna fastställda texten för freds- preliminärerna». Då tyska regeringen ej utan vidare samtyckte härtill, utan fordrade verkliga förhandlingar, blev möjligheten av sådana från ententesidan vagt antydd. De togo sin början den 7 maj 1919 med ett sammanträde i Versailles mellan ententens och Tysklands delegationer, varvid Clemenceau å ententens vägnar dock tillkännagav, att »inga muntliga förhandlingar skulle ifrågakomma, utan måste alla» (Tysklands) »anmärk- ningar göras skriftligen». Dessa »anmärkningar», så långt de kunnat medhinnas, överlämnades av den tyska delega- tionen den 29 maj och besvarades den 16 juni av ententen. I några få punkter hade medgivanden av viss betydelse gjorts uti ententens svar; men nu avklipptes absolut alla vidare möjligheter för de tyska synpunkterna att göra sig gällande. Ententens fredsvillkor av den 16 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 129 juni skulle Tyskland antaga utan vidare villkor inom sju dagar. Därefter skulle eljes kriget mot Tyskland av ententen återupptagas. Följden blev att Tysklands då- varande regering och delegation i Versailles avgingo, hellre än att underteckna fredsfördraget. Den 22 juni beslöt Tyskland likväl att, vikande för hotet om ett nytt krig, antaga fördraget; dock under avböjande av »straff- bestämmelserna» i artiklarna 227—230. Då detta för- behåll genast förkastades av ententen, förklarade sig tyska republikens regering slutligen beredd att antaga och underteckna samtliga fredsvillkor, dock »utan att därmed vika från sin uppfattning om fredsvillkorens oerhörda orättvisa». , Denna fundamentala »orättvisa» består enligt tysk upp- fattning bland annat däruti, att åtskilliga av de politiskt och ekonomiskt betydelsefullaste bestämmelserna i trak- taten folkrättsligt sett utgöra ett klart och obestridligt löftesbrott. D. v. s. ett brytande av ententens bindande löften, att tillämpa de folkrättsliga och moraliska prin- ciper, som ententen icke blott ständigt utbasunat som sina upphöjda och rättfärdiga krigsmål, utan även, genom officiell anslutning till president Wilsons högtidliga och bindande deklarationer, strax före vapenstilleståndet och fredsförhandlingarnas början uttryckligen bekräftat såsom grundvalar för den kommande freden. Bland ententens, uti Versaillestraktaten inskrivna brott mot bindande utfästelser intages ett juridiskt synnerligen framträdande och ekonomiskt ytterst betydelsefullt rum av bestämmelsen i artikel 232 angående själva beräk- ningsgrunden för det skadestånd, som skulle komma att påläggas Tyskland. Det må då här åter erinras därom, att president Wilsons utrikesminister, Robert Lansing, den 5 november .1918 meddelade den tyska regeringen, att de allierade 9. —■ Steffen, Demokrati ock maktnolitik. 130 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE regeringarna »voro beredda att sluta fred med Tysklands regering på grundval av de i kongressbudskapet den 8 januari 1918 uppställda fredsvillkoren samt presidentens i senare offentliga uttalanden tillkännagivna principer». Härtill voro av Lansing dock fogade de särskilda villkoren, att Wilsons program för »havens frihet» på Englands uttryckliga önskan skulle bortfalla ur fredshandlingarna, samt, att de allierade skulle ha rätt att fordra, »att Tysk- land ersatte all skada, som tillfogats de allierades civil befolkning och dennas egendom genom Tysklands angrepp» (aggression) »till lands, sjöss och luften». I förlitan till detta, under ännu pågående krig uppgjorda preliminära avtal om fredsvillkoren, samtyckte Tyskland den 11 november 1918 till de vid Compiègne utformade vapenstilleståndsvillkoren, vilka inneburo att Tyskland omedelbart och fullständigt prisgav sin militära mot- ståndskraft till lands och sjöss och lät finden marschera fram till Rhen. Någon militär fara för ententen från det genom blockadens upprätthållande och faktiska skärpning fortfarande svältande Tysklands sida kunde det under fredsförhandlingarna icke förnuftigtvis vara tal om — bort- sett från rent demagogiskt frasmakeri. Ententen dikterade sin fred för en fullständigt värnlös och till det yttersta utmattad, genom revolution söndersliten motståndare. . Då fredstraktaten den 16 juni 1919 slutligen på- tvingades Tyskland till antagande utan varje villkor och inom sju dagar — med hot att kriget eljest skulle åter- upptagas — innehöll artikeln 232 och innehåller alltjämt, ett mot tidigare, förberedande avtal stridande tillägg till formeln att »Tyskland skulle ersätta all skada, som tillfogats de allierades civil befolkning» o. s. v. Tillägget har lydelsen: »och i allmänhet all skada, sådan denna definieras i bilagan I till denna artikel». Se vi efter i »bilaga I» till artikel 232, finna vi där, att även denna DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 131 bilaga uti sina fyra första paragrafer, liksom Lansings not av den 5 november 1918, talar endast om skada tillfogad civilpersoner och om »all slags dålig behandling av krigsfångar». Däremot har paragraf 5 jämte ingressen följande lydelse. »Av Tyskland kan enligt artikel 232 utkrävas ersättning»----»j ä m v ä 1 för skada tillfogad de allierade och associerade makternas folk» (»peuples»), för »alla pensioner och ersättningar av pensions natur till de militära offren för kriget till lands, sjöss och i luften, vare sig desamma blivit stympade, sårade, sjuka eller invalida, samt till dem, som äro ekonomiskt beroende på sådana krigets offer-—». De kapitaliserade värdena av sådana pensioner till f. d. soldater och dessas anhöriga skola kunna avfordras Tyskland. Enligt paragraf 6 skall Tyskland även gälda ententens kostnader för understöd åt sina egna arméers medlemmar ikrigsfångenskap och åt dessas an- höriga samt, enligt paragraf 7, ententens kostnader för understöd åt de mobiliserades och alla i armé- erna tjänande personers familjer. Detta märkliga tillägg till artikel 232 blev i mars 1919, under de djupt hemliga förhandlingarna i Paris mellan Clemenceau, Lloyd George och Wilson avpressad den senare. Enligt en medlem av Förenta Staternas delega- tion (Lamond, What really happened at Paris, sid. 272) sökte dock Wilsons amerikanska rådgivare »förklara för honom, att de icke kunde finna en enda lagkunnig medlem av den amerikanska delegationen, som skulle vilja utlåta sig till förmån för medtagandet av pensioner» i freds- traktaten. »Det skulle strida mot all logik.» D. v. s., en sådan utvidgning av artikel 232 kunde icke på något sätt bringas i moralisk, juridisk eller logisk harmoni med de allierades not angående vapenstilleståndet till Wilson i november 1918, i det att denna not klarligen avsåg en 132 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE begränsning av skadeståndets omfång, som genom tillägget till artikel 232 upphävdes. Men Wilson satt ju och kämpade med Clemenceau och måste offra många av sina »punkter» och åtskilligt mer för att rädda sin folkförbundsidé. Och Clemenceau å sin sida hade att, i den mån hänsynen till England och Förenta Staterna krävde, tygla franska patrioter av Poincarés och Fochs typ; patrioter, mot vilka Tardieu i boken La Paix söker försvara Clemenceau; patrioter,: vilka slutligen underkände Versailles traktaten såsom mycket för mild, då den icke definitivt styckade och slutgiltigt förslavade Tyskland på ett sätt, som absolut garanterade Frankrikes »trygghet» för all framtid. * Synnerligen egendomligt är, att ifrågavarande rent ekonomiskt så betydelsefulla tilläggsbestämmelser icke fått intaga sin enda rätta plats — i traktatens huvudtext, där dock hundratals ojämförligt mindre viktiga para- grafer trängas med varandra. Det är omöjligt att undgå frågan, huruvida denna iögonfallande redaktionella egendomlighet icke sammanhänger med det faktum, att ententen var i tvivel om sin rättsliga befogenhet att avfordra Tyskland pensioner åt invalida soldater och dessas anhöriga. För att nå sitt mål måste ententen tillgripa en särdeles egendomlig tolkning av begreppen »civil» och »militär» — en tolkning, som skulle tagit sig alltför märkvärdig ut, om den influtit i traktatens artikel 232. I en modern värnpliktshär finnas ju relativt få yrkes- militärer. Våra allra flesta militärer i krig eller vid krigstjänstövningar äro blott uppbådade civilpersoner, som, sedan de lämnat hären, åter avslöja sig som blotta DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 133 civilpersoner. Äro dessa värnpliktiga »militärer» eller »civila» ? Enligt Baruch och Keynes var Sydafrikanska Unionens representant vid författandet av Versaillestraktaten, general Smuts, en sannolikt fullt tvättäkta demokratisk statsman, just den man som lyckades formulera »det slutgiltiga argument» (för pensioner åt militärpersoner och deras anhöriga), »vilket vann allmänt bifall hos de s. k. Stora Fyra», d. v. s. Clemenceau, Lloyd George, Wilson och Italiens representant (Baruch, Making of Reparation, sid. 29). Uti sin vid tillfället författade prome- moria utgick Smuts från »de allierades not till president Wilson i november 1918, godkänd av Wilson och tyska regeringen uti deras förhandlingar om vapenstilleståndet». I denna not förklara »de allierade regeringarna, att, enligt deras uppfattning, Tyskland skall giva ersättning för all skada, som tillfogats de allierades civil befolkning och dennas egendom genom Tysklands angrepp till lands, sjöss och i luften». Efter en längre argumentering finner emellertid Smuts, »att det sunda förnuftet leder till den tolkningen av denna reservation, att måhända» (perhaps) »icke» (ententens) »direkta krigsutgifter kunna utkrävas från Tyskland, men att invalidpensioner åt avskedade soldater och pensioner för» (soldaters) »änkor och faderlösa och understöd till hustru och barn under soldaternas krigstjänst utgöra ersättning åt medlemmar av civilbefolkningen för skada, som denna lidit, vilken skada tyska regeringen är skyldig att gottgöra». »Vad staten utgivit eller utger för medbor- gare innan han blir eller blev soldat och sedan han upphört att vara soldat eller överhuvud för hans familj, det ingår i en ersättning för skada tillfogad civil befolk- ningen och måste gottgöras av tyska regeringen enligt 134 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE varje rättvis» (fair) »tolkning av den ovannämnda reserva- tionen.» (Baruch, Reparation, sid. 32.) Denna tolkning betecknas av Keynes (Revision, sid. 134) såsom »stridande mot ententens egna formliga ut- fästelser» och såsom »en handling uti den internationella omoralens anda». Det är här han gör den i sitt samband med demokratiens världshistoriska seger 1918—19 högst märkliga reflektionen : »international politics is a scound- rel’s game and always has been, and the private citizen can scarcely feel himself personally responsible» (sid. 135). Eller som en vän till Keynes uttryckte den demokratiska utrikespolitiska moralens princip : »då jag tillsammans med många millioner andra finner mig delaktig i ett brott, kan jag avfärda saken med en axelryckning». Icke dess mindre finns det t. o. m. i demokratier en del människor, som i ett fall av detta slag omöjligt kunna slingra sig från uppfattningen, att förnekandet eller ignorerandet av ett fördragsbrott alls icke utplånar detta senare, utan tvärtom ökar det med ett brott till, moraliskt fulare än det första. Om efter ett krig, som påstås ha utkämpats för att trygga de internationella avtalens helgd och försvara den internationella moralen, en utfästelse från segrarens sida tydligt talar blott om de skador kriget tillfogat civil- befolkningarna, borde under alla förhållanden, och särskilt med hänsyn till Nationernas Förbunds dygdiga stadgar, vara uteslutet att sedan i en annan, därmed erkänt sammanhängande statshandling all rimlig hithörande skillnad mellan begreppen civil och militär bortargumenteras eller ignoreras — uti anslutning till det obestridliga faktum, att de moderna värnpliktshärarnas soldater äro vanliga civila medborgare, innan de bli soldater, samt åter bliva vanliga civila medborgare, sedan de varit soldater. DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 135 Den sydafrikanske demokratens och den demokratiska ententens ändamålsenliga lagtolkning i detta celebra fall besitter icke blott ett egendomligt juridiskt och moraliskt intresse, utan även och i ännu högre grad ett praktiskt- ekonomiskt. För att möjligast lugna de hetsigare franska patrioterna och för att infria vissa Clemenceaus och Lloyd Georges och deras finansministrars krigspropagandalöften till de franska och brittiska demokratierna, måste ententens ledande statsmän förbehålla sig mycket fria händer vid utmätandet av Tysklands slutliga skadeståndsbetalningar. De franska och engelska regeringarna hade under kriget inför sina politiskt myndiga landsmän ofta och högtidligt försäkrat, att tyskarna skulle kunna tvingas att betala hela kalaset, vartenda öre kriget kostat ententen och mera till, blott man besegrade dem grundligt nog. Tysk- lands riktigt grundliga ekonomiska »utkramning» efter kriget skulle utgöra krönet av demokratiens och civilisa- tionens seger över »Kaisern» och hans »hunner». Ententens folk skulle hastigt komma till nytt välstånd genom den ström av guldmilliarder, som framtvingades ur de lika otroligt rika och välmående som baksluga och brottsliga tyskärne. Å andra sidan borde naturligtvis dessas besegrande och den fredstraktat som bekräftade segern innebära Tysklands såväl ekonomiska som politiska nedflyttning till möjligast låg maktställning, så att det aldrig mer skulle kunna inträffa att ett försök att »erövra världen», »underkuva mänskligheten» och »utrota civilisationen» gjordes från tyskt håll. Tysklands höggradiga ekonomiska försvagande, om möjligt för all framtid, ansågs vara ett självständigt önskemål, som syntes kunna förverkligas åt- minstone delvis därigenom, att ententen till sin egen ome- delbara fördel utkrävde största möjliga krigsskadestånd. 136 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE Dess värre blir det för vanligt sunt förnuft tämligen obegripligt, hur Tyskland, samtidigt med att fredstraktaten berövade denna stat stora delar av dess territorium och befolkning och viktigaste produktionsmedel, skulle kunna behålla sin förmåga att strax efter kriget och därefter under mycket lång tid framåt utgiva kolossala skade- ståndsbetalningar. Var det rimligt att på en gång efter- sträva. Tysklands största möjliga ekonomiska försvagande och största möjliga tyska skadestånd? Att båda syftena voro mycket lockande för segrarna, kan man förstå. Men var det ej nödvändigt att välja mellan dem? Eller att eljes avstå från att fullt förverkliga någotdera önskemålet? Det kunde också spörjas, huruvida Europas övriga nationer skulle i allo bli vinnare på att den tyska produk- tionskraften minskades? Hade icke en köpkraftig tysk marknad sitt stora värde för andra folk? Är icke ett folks förmåga att köpa utländska varor och ge ut pengar i främmande länder avhängig av dess eget produktiva arbetes värde och omfång? En annan sak borde även föranlett en smula eftertanke. Måste icke de så ivrigt eftersträvade maximala skade- ståndsbetalningarna, nationalekonomiskt sett, innebära tyska gratisleveranser, utom av pengar, framför allt av varor och direkt personligt arbete? Voro ententeländernas producenter, som dock måste leva på att arbeta och sälja, villiga att under årtionden bli utsatta för en sådan mördande konkurrens med tyska varor och tyska arbe- tare? Vad bleve av de enorma skadeståndsbetalningarna, om de länder, som skulle emottaga dessa, för att skydda sina egna näringar och näringsidkare genom tullar och förbud hindrade tyska varor och arbetare att komma in? DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 137 Det dröjde åtskilliga år, innan sådana ofrånkomliga reflexioner förmådde börja tränga fram genom de täta dimmorna av hämndbegär och segeryra. Länge såg det ut, som om några gränser icke existerade för de i entente- regeringarna utslagsgivande finansexperternas national- ekonomiska okunnighet och under kriget uppövade dema- gogiska sorglöshet. Särskilt lyckades det Frankrikes politiska och finansiella ledare under åren 1918—24 att avslöja den mest betänkliga brist på såväl insikt och omdömesförmåga som god vilja, när det gällde lösningen av nationalekonomiska problemer av så stora mått som det nu måste vara fråga om. Fredstraktaten i Versailles blev, vad skadeståndsfrågan angår, blott ett principprogram och nöjde sig med att på ovan angivna sätt bestämma grunderna för den tyska skadeståndspliktens allmänna art och omfång samt att, i artikel 233, skapa instans för frågans vidare behandling. »Beloppet av det skadestånd, som Tyskland sålunda skall utbetala, kommer att fastställas av en de allierades kommitté, kallad skadeståndskommittén.» »Denna kom- mittés ifrågavarande beslut skall vara formulerat och den totala skadesumman delgiven den tyska regeringen senast den 1 maj 1921.» Man förbehöll sig alltså nära två år för att vidare fundera på saken. »Samtidigt upp- ställer kommittén en betalningsplan, som anger tidpunk- terna och sättet för hela skuldens avbetalande inom en period av trettio år.» Detta avtal, liksom traktaten i övrigt, undertecknades den 28 juni 1919 och innebar den underbara oformlig- heten, att Tyskland i fredsdiktatet tvingades erkänna sig skyldigt och förklara sig villigt att såsom krigsskadestånd utbetala en totalsumma, om vars storlek icke ens mot- parten, ententen, hade bildat sig någon närmelsevis bestämd föreställning. 138 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE Icke nog härmed. Skadeståndskommittén — som fick sitt huvudsäte i Paris och måste bekostas av Tyskland, men »i vars beslut tyska regeringen helt och hållet saknar rätt att deltaga» (artikel 233, bilaga II, § 10) — är icke dess mindre alldeles obunden av varje skriven lag och särskild undersökningsprocedur (§ 11) och har »de mest vittgående» befogenheter att genomföra fredsfördragets skadeståndsbestämmelser (§ 12). Hit hör befogenheten att »pröva såväl Tysklands betalningsförmåga som det tyska beskattningssystemet». »Tyskland förpliktar sig att icke såsom fientlig handling betrakta de ekonomiska och finansiella förbud och represessalier» och »andra sådana åtgärder», som de allierade och associerade regeringarna .eventuellt tillgripa, »om Tyskland avsiktligt uraktlåter att fullgöra sina ur denna avdelning av fördraget härfly- tande förpliktelser» (§§ 17 och 18). . Kontentan av detta är, att skadeståndskommissionen kan ålägga Tyskland vidtaga viss ny lagstiftning och att Tyskland, om dess statsmakter uraktlåter att åtlyda sådan, dess suveränitet kränkande befallning, saknar rätt att »såsom fientlig handling» betrakta t. ex. en av ententen beslutad ny hungerblockad mot hela landet eller utsträckt ockupation av tyskt område eller handelspolitisk på- tryckningsåtgärd av liknande innebörd. Vilket allt således innebär, att Tyska rikets suveränitet och tyska folkviljans frihet av den idealiskt demokratiska och frihetsälskande ententen blivit i väsentlig mån minskade genom Ver- saillestraktaten — ända till dess det fabulösa skadestånd, som på grund av traktaten utkräves, blivit gäldat till hela ententens fulla belåtenhet. * DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 139 Skarpast framträder de ledande franska och engelska demokratiska statsmännens rent maktpolitiska och för- domsfritt demagogiska behandling av skadeståndsfrågan, då dennas trenne kardinalpunkter klart uppställas vid sidan av varandra och var för sig närmare skärskådas i belysning av kända fakta. Främst var det fråga om de politiska, moraliska och rättsliga fakta, som ansågos eller föregåvos vara själva grunden för ententens anspråk att överhuvud av Tyskland utbekomma ett krigsskadestånd. Dessutom framstod en arbetssam och äventyrlig uppgift att beräkna de ersätt- ningssummor, som de olika ententeländerna skäligen kunde anse sig ha rätt till. Slutligen gällde det att få en föreställning om storleken av de utbetalningar, som Tysk- land överhuvud kunde verkställa, om alla tjänliga tvångs- medel användes för att avpressa Tyskland det mesta möjliga. Den första och mest fundamentala frågan, hela freds- traktatens grundsten såväl som själva världskrigets ut- gångspunkt, sparar jag till sist. Den fordrar sitt särskilda kapitel, som måste innebära en slutlig uppgörelse med den ententeistiska demokratismen — i anslutning till jämförelser mellan dokumenterade politiska verkligheter och ententestatsmännens påståenden om den moraliska, rättsliga och politiska innebörden av sin egen och sina motståndares politik före, under och efter kriget. Beräkningen av de skadeståndsanspråk, som i enlighet med fredstraktatens artiklar 231 och 232 samt bilagan till denna senare, skulle tillkomma de olika i kriget deltagande ententeländerna och som enligt artikel 233 borde vara slutförd senast den 1 maj 1921, hade vid utgången av 1920 ännu icke hunnit bli färdig att fram- läggas för skadeståndskommittén. Talrika internationella konferenser sysslade under tiden med skadeståndspro- 140 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE blemet; och karakteristiskt är, att det första mer definitiva resultat som uppnåddes bestod däri, att man i Spa i juli 1920 enades om en plan för d e 1 n i ng e n av den fortfarande okända totalsumman. Frankrike skulle få 52 procent av densamma, Brittiska Imperiet 22 procent, Italien 10 procent, Belgien 8 procent o. s. v. Den 29 januari 1921 i Paris gick man ett betydelsefullt steg längre och formulerade en fullständig betalningsplan, enligt vilken Tyskland från den 1 maj 1921 till den 1 maj 1963, således under fyrtiotvå år, skulle som krigsskade- stånd dels betala 226 milliarder guldmark i en serie fasta annuiteter (nämligen 2 milliarder guldmark årligen under de första två åren, 3 milliarder under de tre nästa, 4 milliarder under följande tre åren, 5 milliarder under vidare tre år och slutligen 6 milliarder guldmark årligen under de därpå följande trettioett åren) samt dels årligen 12 procent av sin exports värde (i guld beräknat). Den 23 februari 1921 kunde skadeståndskommittén äntligen offentliggöra de sluträkningar, som nu inlämnats av Frankrike, Brittiska Imperiet, Italien, Japan, Belgien, Jugoslavien, Rumänien och Grekland samt tio andra stater, bland vilka senare må antecknas Siarn (över 9 millioner guldmark), Bolivien (16,000 pund sterling), Peru (över 56,000 pund sterling), Haiti (över 80,000 dollars), Kuba (801,000 dollars), Liberia (nära 4 millioner dollars). De fyra nämnda ententestormakternas samt Belgiens, Jugoslaviens, Rumäniens och Greklands krav uppgingo sammanlagt till 223,5 milliarder guldmark. Keynes (A Revision of the Treaty sid 117—118) beräknade att vid denna tidpunkt i allt framlades anspråk på omkring 225 milliarder guldmark. Av denna totalsumma utgjorde omkring 95 milliarder guldmark anspråk på pensioner och familjeunderstöd samt således omkring 130 milliarder guldmark krav för materiella skador. DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 141 Vad dessa senare angår, voro de utan ringaste tvivel oerhört övervärderade. Keynes (sid. 98—114) gjorde Frankrikes anspråk — i allt 99 milliarder guldmark, men därav 33 milliarder för pensioner och understöd — till föremål för ingående undersökning och kom till resul- tatet, att Frankrikes fordran på gottgörelse för materiell skada var två till tre gånger större än som motsvarade de verkliga förhållandena. Frestelsen att i stor stil »göra en affär» vid detta unika tillfälle var tydligen övermäktig. Såsom ett exempel, bland talrika som osökt erbjuda sig, må anföras, att Frankrike på sin räkning uppfört 293,733 helt och 296,502 delvis (låt oss, enligt Keynes, säga genomsnittligt till hälften) förstörda hus, i allt sålunda motsvarande ungefär 442,000 helt förstörda hus. I skadestånd härför göres anspråk på 16,768 millioner guldmark eller nära 40,000 guldmark per hus — »i huvudsak bondstugor, gruvarbetarekojor och hyreshus i småstäder». Tardieu och Loucheur voro dock ense om, att husen i t. ex. Lens-Courrières-distriktet före kriget i genomsnitt voro värda blott 5,000 guldfrancs per styck, men att det skulle kosta tre gånger så mycket att åter- uppbygga dem efter kriget — således 15,000 guldfrancs. Keynes anmärker (Revision, sid. 109), att även om man antar kostnaden femfaldigad efter kriget blir det blott 25,000 guldfrancs per hus, och att avståndet mellan denna summa och kravet på genomsnittligt 40,000 guld- mark dock är för våldsamt stort. För de förstörda möb- lerna och inredningarna uti dessa, huvudsakligen bönder och arbetare tillhörande boningar, beräknar det franska kravet dessutom genomsnittligt omkring 20,000 guldmark. Keynes har för att komma till detta genomsnitt räknat med ej mindre än 590,000 hus uti vilka möbler antagas helt förstörda. Den av Frankrike begärda totalsumman var i detta fall 11,417 millioner guldmark. Frankrikes 142 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE beräkningar av sina industriella skadors guldmarkvärde kännetecknas av samma otyglade begär att övervärdera och därigenom göra en vinst utöver det enligt Versailles- traktaten tillåtnas gränser. Vad åter beträffar Frankrikes och de övriga entente- ländernas krav på ersättning för militära pensioner och understöd är dess juridiska ohållbarhet i det föregående belyst. * Skadeståndskommittén, som kunde kosta på sig ett något större kvantum ansvarskänsla gentemot förnuft och verklighet än de ledande demokratiska statsmännen i allmänhet hade råd till under ifrågavarande förhållanden, offentliggjorde samtidigt ett påpekande, att kommittén ingalunda gjort dessa skadeståndsanspråk till sina egna, utan nu skulle börja pröva dem — föga mer än två månader före den dag då totalbeloppet enligt Versailles- traktatens artikel 233 senast skulle föreläggas Tyskland. Att denna traktatsenliga utfästelse ännu icke var upp- fylld, hade dock icke hindrat att den store demokraten Lloyd George den 3 mars 1921 å de allierade regeringar- nas vägnar utfärdat ett ultimatum, i vilket under väldigt uppbåd av moraliskt patos krävdes, att Tyskland skulle inom få dagar underkasta sig ententens beslut i Paris den 29 januari 1921 eller framlägga ett »lika tillfreds- ställande» eget förslag. T annat fall var det ententens avsikt att ockupera städerna Duisburg, Ruhrort och Düsseldorf på högra Rhenstranden samt att lägga beslag på Tysklands tullar m. m. Den 24 april 1921 överlämnade tyska regeringen till Förenta Staternas regering ett motförslag, uti vilket Tyskland förklarade sig redo att erkänna en total skade- ståndsskuld å 50 milliarder guldmark i nutidsvärde samt DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 143 att gälda denna genom årliga skedeståndsbetalningar i enlighet med sin förmåga upp till ett sammanlagt belopp av 200 milliarder guldmark. Strax härefter, den 30 april, således precis på sista dagen i enlighet med Versaillestraktatens utfästelse å ententens vägnar, förkunnade skadeståndskommittén, att densamma »kommit till det enhälligt fattade beslutet att till 132 milliarder guldmark fastställa det totala skadestånd, som Tyskland är skyldigt erlägga enligt Versaillestraktatens artikel 232» och hithörande bilaga I. Skadeståndskommittén hade såledas med 93 milliarder guldmark minskat de 225 milliarder, vartill de inlämnade räkningarna uppgingo. Detta efter en prövning av dessa skadeståndsräkningar, som dock även den utan tvivel var starkt påverkad av förhållandet, att »ingen förnuftig», d. v. s. med verklighet och fördragstrohet överensstäm- mande, »siffra närmelsevis skulle motsvarat folkets förväntningar i Frankrike och Brittiska Imperiet» (Keynes, Revision, sid. 98) eller i någon annan del av entente- världen — nu i maj 1921 lika litet som då Versailles- traktaten fick sin utformning. Demokratiens av ledarna upphetsade psyke behärskade situationen och krävde sin dryga tribut av rent oförnuft såväl 1921 som 1919. Enligt Poincaré, som en tid var skadeståndskommit- téns ordförande, tillkom beslutet om ett krav på 132 milliarder såsom en kompromiss mellan kommitténs franska och brittiska ledamöter. Dessa senare ville redu- cera totalbeloppet till 104 milliarder guldmark. (Keynes, sid. 119). Genom ett nytt ultimatum, daterat redan den 5 maj 1921, sökte man nu definitivt avgöra saken. Ententen hotade med ockupation av hela Ruhrdalen, om Tyskland icke före den 12 maj »utan förbehåll eller villkor» under- kastade sig en mängd olika föreskrifter, däribland skade- 144 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE ståndskommitténs krav på 132 milliarder guldmark, samt den nu bifogade betalningsplanen, enligt vilken dessa 132 milliarder uppdelades i trenne serier obliga- tioner å 12, 38 och 82 milliarder, av vilka de två första serierna, tillsammans således 50 milliarder voro avsedda för omedelbar emission genom skadeståndskommittén. Till dess den totala skulden av 132 milliarder guldmark blivit gäldad genom föreskriven räntebetalning och amor- tering, skulle Tyskland vara skyldigt årligen till kom- mittén inbetala två milliarder guldmark jämte 26 procent av sin exports värde varje år. * Menar man med skuldslaveri en med krigiskt våld indrivbar skuldfordran, som av fordringsägaren egen- mäktigt dikterats för gäldenären uti sådan omfattning, att denne sent eller aldrig skall kunna förmå genom avbetalningar utplåna skulden, måste erkännas att den 1918 segrande demokratien och »civilisationen» för att tillfredsställa »moralens» krav uppsåtligt inpressade Tyskland i det mest fantastiska skuldslaveri, som världs- historien känner sedan antikens dagar. Härutinnan ändrar den berömda Dawesplanen intet. Skadeståndskommitténs avgörande den 30 april 1921, att Tysklands totala skadeståndsskuld skulle uppgå till 132 milliarder guldmark, »hade intet att skaffa med Tysk- lands betalningsförmåga, utan avsåg endast att utgöra en rättvis anpassning av ententens anspråk i en- lighet med Versaillestraktatens skadeståndsbestämmelser» (Keynes, Revision, sid. 118). Då Tyskland 1871 tvang Frankrike att betala 5 milli- arder guldfrancs i krigsskadestånd, ansågs summan enorm, ehuru den snart visade sig med lätthet kunna gäldas. Ensamt Frankrikes bevarade förråd av ädla metaller DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 145 uppgick 1871 till omkring 5 milliarder guldfrancs värde. Varken någon direkt förmögenhetsförlust för de enskilda eller någon synnerligen hög beskattning av inkomst och konsumtion gjordes behov vid krigsskuldens betalande, som till mycket stor del kunde ordnas med tillhjälp av utländska krediter. I en not från den brittiska regeringen till den franska av den 11 augusti 1923 beröres detta spörsmål om olikheten mellan Tysklands krigsskuldkonto efter 1919 och Frankrikes efter 1871 och förnekas uttryckligen att här skulle föreligga jämförbara förhållanden. »Tyskland har» (i motsats till Frankrike 1871) »lidit under den fullständiga omöjligheten att erhålla utländska lån. Vilket särskilt berott därpå, att en så lång tid fått förflyta innan skadeståndskraven fixerats, och att hela världen måst känna sig oviss, huruvida Tyskland skulle vara i stånd att uppfylla dessa krav. Ehuru den brittiska rege- ringen ingalunda är tillfredsställd med Tysklands presta- tioner, är dock endast rättvist att erkänna, att Tyskland redan hitintills har uti faktisk skadeståndersättning och uti underhållskostnader för ockupationsarméerna betalt mer än dubbelt så mycket som 1871 avfordrades Frank- rike, vartill komma ytterligare ansenliga summor, som Tyskland betalt i sammanhang med utjämningsförfaran- det och olika förpliktelser enligt fredsfördraget». (Was Deutschland gezahlt hat, sid. 3.) Det var omöjligt att giva ens sken av förnuftighet åt kravet, att en nutidsskuld på 132 milliarder guldmark skulle av Tyskland, under normal räntebetalning å 5 procent per år, kunna avbetalas. »Delade meningar rådde dessutom, om vad fixeringen», 132 milliarder, »egentligen innebar : om den blott var ett maximum eller en verklig- hetsfixering» (D. Davidson, Tyska skadestdndsproblemet, Ekon. Tidskr. 1926, sid. 47). Värdet vid fixeringstid- 10. — Stelle n, Demokrati och maktpolitik. 146 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE punkten av en total fordran på 132 milliarder blir natur- ligtvis beroende på »betalningsplanen», d. v. s. bland annat på längden av den tidrymd, över vilken amortering skall utsträckas. Då den ekonomiska orimligheten i ententens fantastiska skadeståndskrav sålunda ändock ej blivit avhjälpt härmed, tillfogar såsom vi sett aktstycket ifråga (ententens betal- ningsplan i London 1921; jmfr. Keynes Revision, sid. 205—210) bestämmelsen, att Tysklands årliga betalningar skola utgå med 2 milliarder guldmark plus 26 procent av värdet av Tysklands export varje år. Här må erinras därom, att Keynes i december 1921 såsom sin »slutliga uppfattning» angav, att »110 milliarder guldmark skulle, enligt Versaillestraktatens bokstav, men utan hänsyn till Tysklands betalningsförmåga, kunna angivas såsom Tysklands skadeståndsskuld, därav 74 milliarder för militära pensioner och understöd, 30 milli- arder för skador åsamkade civilpersoner och deras egen- dom samt 6 milliarder för krigsskuld till Belgien». »Men», tillägger han, »detta är mer än Tyskland kan betala.» * I detta sammanhang är det upplysande att ett ögonblick återvända till Versaillestraktatens text. Vi finna där, hur grundligt ententens statsmän från början voro inställda på uppfattningen, att ententen, emedan Tyskland ställt till världskriget och därmed var upphovet till dess obe- räkneliga skadegörelse, rätteligen hade mer att fordra av Tyskland än detta land kunde tänkas förmå åstad- komma. Vi måste kasta en blick redan på skadestånds- kapitlets första artikel, 231, i trots av att vi för tillfället alls icke ämna uppehålla oss vid den därstädes formu- lerade grundteorien, att Tyskland genom överfall tvingade DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 147 enteilten till krig. Artikel 231 har nämligen följande lydelse. »De allierade och associerade regeringarna för- klara och Tyskland erkänner, att Tyskland och dess allierade bära ansvaret för att hava förorsakat alla förluster och alla skador, som de allierade och associerade regeringarna och deras medborgare lidit i följd av kriget, vilket påtvangs dem genom Tysklands och dess förbundnas överfall.» Liksom en vidlyftig inbrottstjuv och mordbrännare är moraliskt och rättsligt ansvarig för all skada han till- fogar alla sina fullständigt oskyldiga offer, bära nu Tysk- land och dess allierade ansvaret för hela ententens alla krigsförluster och all krigsskada. Vad skillnaden skall anses vara mellan »förluster» {pertes} och »skador» (dommages} i detta fall, behöver kanske icke här utredas. Synbarligen är meningen att de båda termerna skola ömsesidigt komplettera eller förstärka varandra för att åstadkomma en möjligast kraftig och omfattande totalitet. Sedan Tyskland, om än under protester, faktiskt under- tecknat och ratificerat denna paragraf, kan väl för en jurist näppeligen finnas tvivel om Tysklands ekonomiskt hart när oberäkneliga och geografiskt verkligt världs- omfattande skadeståndsskyldighet. Men ententen är human och nådig såväl som rättvis och klok. Detta framgår omedelbart av artikel 232. »De allierade och associerade regeringarna erkänna, att Tysk- lands resurser med hänsyn till dessas varaktiga förminskning i följd av detta fördrags övriga be- stämmelser, icke räcka för att fulständigt gottgöra alla dessa förluster och skador. Likväl fordra de allierade och associerade regeringarna, och Tyskland förpliktar sig därtill, att gottgörelsen skall givas» o. s. v. Ententen hade på detta sätt, tack vare tesen om Tysklands skuld till krigets utbrott, kommit 148 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE fram till en fordran, som i traktaten sägs vara mindre än full rättvisa kunnat kräva, men likväl, tack vare den fördragsvidriga »bilagan I», kan beräknas till så svind- lande belopp, att det mest tryckande skuldslaveri för Tyskland synes betryggat under oberäkneligt lång tid framåt. Det lär emellertid »vara sörjt för, att träden icke växa upp i himmelen». Till och med demokratisk och ententeis- tisk idealism, koncentrerad på den moraliska uppgiften att bestraffa »världshistoriens största brott» och att utmäta skadestånd åt »de oskyldiga offren» för brottet, upptäcker till slut, att den hårda verkligheten kräver viss begränsning av en så nobel idealsträvan. Den store franske demokraten Raymond Poincaré miss- lyckades i sitt politiskt och ekonomiskt anmärknings- värda försök att genom ockupationen av Ruhr, som började den 11 januari 1923 och icke upphörde förrän i slutet av juli 1925, frambesvärja ett förverkligande av det ekonomiskt omöjliga. Att Englands kronjurister på tillfrågan förklarade Poincarés ockupationsföretag trak- tatvidrigt, betydde mindre, ty England hade alltsedan den 28 juni 1919 funnit den högre politiska klokhetens och moralens bud innebära, att Kontinentaleuropas affärer tills vidare skulle överlåtas åt den franske bunds- förvanten. * Då Ruhrockupationen åstadkommit oöverskådlig mora- lisk och materiell skada jämnt ett år, under tilltagande oro inom bankvärlden i New York och London, började Poincaré svikta i sin hjältemodiga kamp mot det eko- nomiska förnuftet. Han tillät slutligen, att man sökte DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 149 utfundera en ekonomiskt realiserbar plan för utbekom- mandet av ett maximum av tyska skadeståndsbetalningar. Eftersom U. S. A. nu satt sig i rörelse — för att rädda sina fordringar hos Europas ententestater — var det tillbörligt, att denna nya skadesståndskommitté fick en amerikansk ordförande och blev benämnd efter denne, general Ch. G. Dawes, sedan 1924 Förenta Staternas vice president. Formellt måste dock initiativet utgå från ententens gamla skadeståndskommitté. På grund av dennas beslut den 30 november 1923 tillsattes tvenne internationella »expertkommittéer»; den ena (»första expertkommittén») för att utreda frågorna om »sättet att giva jämvikt åt Tyska rikets statsbudget och åtgärderna för stabilisering av den tyska valutan»; den andra (»andra expertkommittén») »för att ange, hur det tyska exporterade kapitalet skall kunna uppskattas och bringas tillbaka till Tyskland». Båda kommittéerna avgåvo sina utlåtanden den 9 april 1924. Ordförande i den förra var general Dawes, i den senare den engelske bankmannen Reginald McKenna. Kommittéerna ange sig som eniga i sina uppfattningar. Betänkandets delvis oklara och motsägelsefulla innehåll låter dock ana, att kompromisser mellan franska krav och angelsaksiska synpunkter varit oundvikliga. I sin missivskrivelse till skadeståndskommissionens ordförande betonar general Dawes, att hans kommitté »grundar sin plan på rättvisans, billighetens och de ömse- sidiga intressenas principer», och att det »icke är fråga om att bestraffa, utan att finna medlen för alla europeiska folks ekonomiska tillfrisknande». Som första grundtanke skall gälla, »att Tyskland år efter år måste betala skatter upp till gränsen av sin förmåga, alldenstund i följd av kriget Tysklands fordringsägare betala skatter upp till gränsen av sin förmåga». Något 150 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE bevis för detta senare påstående framlägges icke; lika litet för Frankrikes som något annat lands vidkommande. Principen synes emellertid blivit modifierad därhän, att »Tysklands skatter måste vara proportionsvis minst lika tunga som skatterna i något inom skadeståndskommis- sionen representerat land» (sid. 2 i missivskrivelsen och sid. 11 i betänkandet). Detta är den något otydligt ut- tryckta och, som det visar sig i fortsättningen, mycket tänjbara »principen för likställighet i beskattningshän- seende» mellan Tyskland och de andra länderna. »Mer än detta kan man icke förvänta. Bleve kravet mindre, skulle Tyskland undgå att dela den börda, som tynger de andra folken, och Tyskland skulle åtnjuta en orättvis fördel i den framtida konkurrensen på världs- marknaden.» Det tyska folkhushållet måste dock framför allt sättas i stånd att ekonomiskt tillfriskna och vidare utvecklas samt att producera ett växande överskott. Då detta sker, »måste de allierade länderna» genom lämpliga ökningar efter hand av Tysklands skadeståndsbetalningar »kunna utfå en andel av Tysklands växande välstånd» (sid. 12). »Kommittén tillbakavisar naturligtvis tanken, att ett full- ständigt tillfredsställande av Tysklands inrikesbehov skulle få betraktas som ägande rätt att i första hand ställa krav på Tysklands resurser, samt att de summor, som ställas till skadeståndets förfogande, skulle komma att utgöras endast av det överskott, som Tyskland kunde vara villigt att realisera» (sid. 9). »Tyskland måste intill den yttersta gränsen av sin förmåga (to the utmost limit of her capacity) uppfylla sina fördragsförpliktelser gentemot andra länder» (sid. V). Men å andra sidan kan man måhända på längden icke taga mer än som finns kvar, sedan »Tysklands oreducerbara minimum för egna inre behov» fråndrages. »Det belopp, som med trygghet DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 151 kan beräknas för skadeståndsbetalning, tenderar således att utgöra skillnaden mellan Tysklands största möjliga nationalinkomst och minsta möjliga utgifter för sina egna behov» (sid. 9). Här, i det principiellt avgörande momentet, har emel- lertid expertkommittén dess värre själv kommit fram till en gräns — nämligen gränsen för sitt uppdrag. »Det ligger utanför kommitténs befogenhet att fastställa en gräns för det antal år, varunder skadestånds- betalningarna skola fortgå enligt föreslagen index», »ty att bestämma, hur många annuité ter Tyskland överhuvud skall betala, vore ju att angiva det defini- tiva beloppet på Tysklands kapitalskuld till de allierade» (sid. 11). Följden härav är, att expertkommit- téns betalningsplan, trots alla välvilliga formler, får utseende av och eventuellt kan innebära det tyska folkets eviga årliga milliardbetalningsslaveri. Dessutom ger ur rent nationalekonomiska synpunkter expertkommitténs betänkande alls icke någon verklig klarhet eller full garanti uti huvudfrågan : huruvida det arbetande tyska folket, eller något annat folk vilket som helst, skulle kunna stå ut ens någon avsevärd tid med just den serie av årliga milliardbetalningar, som kommittén före- skriver delvis före och helt systematiskt från och med 1928—29. Att det av expertkommittén förslagna betal- ningsschemat, om överhuvud utförhart, skulle kunna vara förenligt med någon »uppblomstring» för den tyska arbetarklassen — faktiskt föga välsituerad före kriget och säkert avsevärt sämre ställd för närvarande — synes uteslutet. * En annan huvudpunkt i första expertkommitténs för- slag är, att »det tyska folkhushållets enhetlighet skall 152 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE återställas», och att »garantierna» för den nya överens- kommelsens utförande å Tysklands sida »skola vara eko- nomiska, icke politiska». »Om Tyskland med framgång skall kunna arbeta på sin valutas stabilisering och sin statsbudgets balansering, behöver Tyskland förfoga över det genom Versaillesfördraget fastställda tyska territoriets resurser och besitta ekonomisk handlingsfrihet inom det- samma» (sid. III). »För närvarande existerar faktiskt ett intrång på Tysklands fiskaliska och nationalekonomiska rättigheter över en del av dess geografiska område.» Kommittén »måste från första ögonblicket säga ifrån, att den varit ur stånd att finna några praktiska möjligheter att varaktigt stabilisera valuta och budget under sådana förhållanden, och vi anse det osannolikt att sådana möjligheter finnas». »Det synes oss omöjligt att åter- upprätta Tysklands kredit på såväl världsmarknaden som i den inre marknaden under nuvarande, här betonade förhållanden.» »Hela vårt betänkande är grundat på antagandet», att Tyska rikets ekonomiska och fiskaliska enhet återställes. (sid. 4). Kommittén har emellertid åter kommit fram till gränsen för sitt uppdrag. »Frågorna om politiska garantier och militärisk ockupation falla utanför kommitténs jurisdik- tion». Icke dess mindre framhålles, att kommitténs förslag är grundat på antagandet, att Tysklands ekonomiska liv för framtiden icke skall vara hindrat eller påverkat av någon annan utländsk myndighet eller organisation (foreign organisation) än den kontrollorganisation, som upprättas på grund av kommitténs eget förslag». Skall Tyskland likväl fortfarande delvis vara militärt ockuperat, måste således ockupationen — hur egendomligt detta än må förefalla — ovillkorligen inrättas så, att den icke »hindrar eller påverkar» det tyska folkhushållet. Och den hittillsvarande ockupationen måste »minskas» eller DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 153 »modifieras» med sådant resultat. Likväl är att märka, att om Tyskland underlåter att i allo uppfylla sina nya förpliktelser, skall omedelbart beslut kunna av de alli- erade fattas om arten av nya »sanktioner» och »dessas snabba och effektiva tillämpning» (sid. 4). Kommitténs »uppgift vore likväl hopplös, om Tysk- lands närvarande ekonomiska läge motsvarade Tysk- lands potentiella ekonomiska förmåga, ty då kunde Tysklands nationalproduktion icke på en gång fylla det tyska folkets eget behov och räcka till för betalning av Tysklands skulder till utlandet» (sid. 5). Det finns likväl hopp. Ty Tyskland har »en växande och flitig befolkning», »stor teknisk skicklighet» och en »rikedom på materiella tillgångar» (wealth of material resources). Något bevis för dessa »resursers» tillräcklighet i enlighet med de anspråk, som nu skola ställas på dem, antydes dock icke. Särdeles besynnerligt klingar i en national- ekonoms öron talet om det Tyska rikets »rikedom» på materiella resurser, sedan dessa enormt minskats genom Versaillestraktaten. * De källo r, ur vilka Tysklands skadeståndsbetalningar böra utgå enligt expertkommittén äro : rikets statsbudget samt därjämte järnvägarna och förädlingsindustrien. »Tyska rikets budget har, vad ordinarie utgifter beträffar, reducerats genom begränsningen av Tysklands rätt till militära rustningar samt, framför allt, genom det nästan fullständiga utplånandet av statens skuld till sina egna medborgare. Om Tyskland hade burit sin egen statsskuld på samma sätt som de allierade gjort och icke utplånat densamma genom en inflation, skulle Tyskland varit nödsakat att bland statsutgifterna upptaga 4,5 till 5 milliarder guldmark vid sidan av de närvarande 154 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE utgifterna för inre ändamål. Det kan således synas rättvist och praktiskt att göra ett tillägg uti Tysklands budget, ungefär motsvarande vad som förekommer i de allierades budgeter beträffande utgifter för kriget (ivar expenditure). Det finns dock en skillnad, i mer än blott ekonomisk mening, mellan en börda som består däri, att en summa tages från en del skattebetalare för att betalas till en annan grupp medborgare, och en börda som består däri, att hela nationen betalar en summa till utlandet, och det är svårt att bringa det förra slaget av börda i direkt relation till skadeståndspro- blemet». I förra fallet är det »i huvudsak fråga blott om ett överflyttande av inkomst från en medborgare till en annan inom samma land, och det är i blott ringa grad fråga om en ekonomisk börda från nationen som ett helt». Det är i detta fall icke fråga om en utgift, som ej kommer folkhushållet självt, utan endast andra folkhushåll till godo. »Den tyska statsskuldens utplånande genom inflationen, har i själva verket skett på de tyska medborgarnas bekostnad.» (sid. 39 och 40). Att de tyska skattedragarna icke nu längre behöva betala ränta och amortering på den åsyftade delen av statsskulden, innebär dock, att de tyska med- borgare, som lånat ifrågavarande pengar åt staten, för- lorat dessa. Folkhushållet har förlorat den värdesumma, varmed statens skuldkonto lättats. Efter att hava givit sitt erkännande åt detta sak- förhållande, kommer expertkommittén likväl till den egendomliga slutsatsen (sid. 40), att den tyska inre statsskuldens övervältrande från skattebetalare till stats- skuldförbindelsernas innehavare, »gör det både praktiskt och rättvist att pålägga en större utgift för andra krigs- skulder» (d. v. s. skulder till de allierade) »än eljes varit möjligt». DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 155 Vad beträffar de tyska järnvägarna såsom källa för skadeståndsbetalningarna, anmärkte expertkommittén, att för uppnåendet av högsta möjliga nettovinst skulle erfordras, att järnvägarna nu »befriades från tyska rege- ringens kontroll». »Såsom ägare har tyska staten i det förflutna främst skött sina järnvägar med hänsyn till den tyska industriens intressen och blott i andra rummet med hänsyn till uppnåendet av högsta möjliga nettovinst. Enligt de särskilda experternas uppfattning vore det nu nödvändigt att fullständigt bryta med denna gamla tradi- tion» (sid. 20). Vilket onekligen låter, som om de nämnda experterna ansågo, att den tyska industrien i sin inter- nationella konkurrenskraft före kriget alltför starkt gynnats av staten som järnvägarnas ägare och av den gamla statliga järn vägspolitiken, och att dessa »miss- förhållanden» nu, efter Versaillesfreden, ovillkorligen måste upphöra. Detta är synnerligen karakteristiskt för Versaillestrak- tätens och skadeståndspolitikens anda. Man lät sig intet tillfälle gå ur händerna, att såsom ett »missförhållande» beteckna och bekämpa varje åtkomlig faktor i Tysklands konkurrenskraft på världsmarknaden före världskriget. Bakom »de västliga demokraternas» långt mer föregivna än verkliga fruktan för tysk »militarism» och »världseröv- ring» låg det högst reala och utpräglat borgerligt kapi- talistiska. begäret att lamslå deras formidablaste konkur- rent å världsmarknaden. Daweskommittén förklarade sig uti nämnda punkt vara fullt ense med sina särskilda järnvägsexperter »och anbefallde, att de tyska järnvägarna förvandlades till ett aktiebolag», i vilket såväl enskilda som tyska staten skulle vara delägare. Kommitténs järnvägsexperter an- sågo dessutom »nödvändigt, att de allierade för sin del tillsätta en järnvägsfullmäktig för att övervaka, och, om 156 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE det blir nödvändigt, i de allierades intresse reglera den tyska styrelsens verksamhet». Denne de allierades järn- vägsfullmäktige skall, då han med hänsyn till skade- ståndsbetalningarna finner det nödvändigt, »övertaga den tyske järnvägschefens uppgifter och skall hava rätt att utfärda slutgiltiga befallningar», om minskade utgifter och höjda taxor, »i stället för att blott vidare diskutera med järnvägschefen eller järn- vägsstyrelsen» (sid. 93). * Den nya sedelutgivande centralbank, som första expert- kommittén upprättade, skall äga monopol på emissionen alv sedlar med laglig betalningskraft. Bankens chef och styrelse skola vara tyska. Men vid sidan av denna tyska styrelse [German Managing Board) skall finnas »en annan styrelse», kallad »allmänna styrelsen» [the General Board), som skall bestå av sju tyska och sju utländska medlemmar (en engelsman, en fransman, en italienare, en belgier, en amerikan, en holländare och en schweizare)». »Åt denna allmänna styrelse är överlämnad de befogen- heter beträffande organisation och affärsledning, genom vilka de skadeståndsemottagande nationernas intressen kunna beröras.» Särskild makt tillkommer en viss ut- ländsk medlem av »allmänna styrelsen». Han benämnes »fullmäktig. (Commissioner) och har slutliga ansvaret för Tysklands valutapolitik (sedelemission och bank- reserv). Denna vitala tyska angelägenhet lägges således till väsentlig del i en utlännings hand (sid. 6—8). Något liknande gäller i vissa sannolika fall beträffande högsta ledningen av den del av Tysklands beskattnings- väsen, som särskilt reserveras för skadeståndsbetal- ningarna (skatterna på sprit, öl, tobak och socker samt DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 157 tullarna). Expertkommittén föreslog (sid. 55 och 56), »att det tillsättes en fullmäktig för att övervaka och kontrollera skatteinkomsterna samt under honom en särskild fullmäktig för var och en av de fem skatte- arterna i fråga». »Om skatteintäkterna hota att bli otill- räckliga, blir det hans skyldighet att vidtaga varje möjlig åtgärd (every possible measure) för att öka dem». »Han ingriper sålunda direkt uti förvaltningen, för att reformera och leda densamma, endast om det blir nöd- vändigt samt så långt det blir nödvändigt.» Att en inför främmande regeringar ansvarig utlänning överhuvud kan tänkas få sådan makt — han och fem man under honom — i ett land, som icke formligen frånkänts sin suveränitet, det är ju särdeles karakteris- tiskt för Tysklands politiska och ekonomiska läge, sådant detta gestaltats av den ententekommitté, Daweskommit- tén, vilken fem år efter freden i Versailles, så mycket som Frankrike kunde förmås tillåta, ville rätta Versailles- traktatens politiska och ekonomiska orimligheter. Dawes- kommitténs förslag har, delvis med viss rätt, hälsats som en räddningsplanka för världshushållningen; men »demo- kratien» har naturligtvis aldrig observerat eller ock hastigt glömt, vilka vidunderliga ingrepp i tyska folkets bestäm- manderätt över sina egna vitalaste inre angelägenheter Dawesplanen faktiskt innebär. Då Tyskland, nu som tidigare, intet fritt val hade, blevo den 29 augusti 1924 Dawesplanen och de genom denna dikterade »Daweslagarna» godkända av tyska riksdagen. * Daweskommitténs schema för Tysklands årliga skade- ståndsbetalningar — vilka icke äro begränsade genom något »angivande av det definitiva beloppet på Tysklands 158 DEMOKRATIEN SÖM FORDRINGSÄGARE kapitalskuld till de allierade» — har följande utseende (sid. VI och VII och sid. 23—24). I. Perioden för moratorium. 1 : a året. 1,000 millioner guldmark. (1924—25) Tillgångar: ett utländskt lån och Tysklands järnvägar. 2 : a året. 1.220 millioner guldmark. (1925—26) Tillgångar: Tysklands järnvägar och industrier samt Tyska rikets budget. II. Övergångsperioden. 3 : e året. 1,200 millioner guldmark. (1926—27) Tillgångar : järnvägarna, industrierna, transportskatt, rikets budget. 4 : e året. 1,750 millioner guldmark. (1927—28) (Denna summa kan ökas eller minskas med 250 millioner guldmark.) Tillgångar samma som föregående år. III. Standardperioden. 5 : e året. 2,500 millioner guldmark (1928—29) Tillgångar samma som föregående år. Därefter under obestämd tid årligen 2,500 millioner guldmark plus ett tillskott i proportion till Tysklands eventuella ekonomiska uppblomstring. Värdet av Tysklands direkta varuleveranser till de allierade avräknas från ovan angivna årsbetalningar. I övrigt utgöras dessa i guldmark. Överflyttningen till de allierade av dessa väldiga årliga tillgodohavanden regleras på särskilt sätt med hänsyn DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 159 till den mycket överhängande ekonomiska faran för de allierade, för Tyskland och för hela världshushållningen av en blind, mekanisk värdeöverflyttning av så ofantliga mått. I själva verket är transfereringsproblemets förnuftiga lösning avgörande för hela planens förverkligande. Och ett betydelsefullt grepp är, att denna ytterligt invecklade och betydelsefulla, delvis sannolikt olösliga fråga blivit skild från spörsmålet om Tysklands skadeståndsbetal- ningar. Dessa har Tyskland skyldighet att år efter år likvidera, vare sig det äger rum stor eller liten eller alls ingen transferering till ententen och dess borgenärer. Vad som vid en viss tidpunkt icke kunnat transfereras, är likväl de mottagningsberättigade staternas egendom, ehuru kvarliggande i Tyskland uti en eller annan form. Egendomligt är att besinna, hur Tysklands ekonomiska läge och tillstånd gestaltar sig, om allt väldigare summor av icke transfererade skadeståndsmedel hopa sig i landet. Detta synes komma att innebära, att tyska produktions- medel, tysk förmögenhet, ehuru i yttre måtto fortfarande tillhörande den tyska folkhushållningen, faktiskt i ständigt tilltagande utsträckning övergår i utländsk ägo, med rätt för utlänningen att disponera över denna egendom och taga den till sig, när han finner det lämpligt. Skuldslaveriet enligt Versaillestraktaten blir genom Dawesplanen ordnat i enlighet med s. k. ekonomiskt »sunt förnuft», men blir icke mildrat till sin oförnuftiga eko- nomiska innebörd för Tyskland och har icke blivit be- gränsat till ett visst antal år. Som bekant är det icke normalt möjligt att genom årliga betalningar av 2,5 mil- liarder förränta och amortera en nutidsskuld på 132 milli- arder — icke ens om räntan sättes så lågt som 2 procent. * 160 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE Beträffande de olika tyska inkomstkällornas anlitande för de totala skadeståndsbetalningarna är följande att märka. Ur rikets budget (sid. 16—19) utgå 1925—28 växlande belopp samt 1928—29 och alla följande år 1,250 millioner guldmark samt, från och med 1929—30 ett tillskott i proportion till Tysklands eventuella ekonomiska upp- blomstring. Söm »garantier» för dessa betalningar ut- lämnas av Tyskland dess skatter på alkohol, tobak, öl, och socker och alla dess tullar. Tyskland får behålla endast vad dessa skatter eventuellt giva utöver de på budgeten vilande skadeståndsbeloppen. Av 'de tyska järnvägarnas (sid. 21) till 26 milliarder guldmark uppskattade kapital bliva i första rummet 11 milliarder beslagtagna som pant för skadeståndet. Från och med 1927—28 måste årligen utgå 660 millioner guldmark som ränta och amortering på detta kapital (å elva milliarder guldmark) och inbetalas på skadestånds- kontot. 1924—27 beräknas något lägre räntebelopp. Efter 1925—26 måste därutöver utbetalas 290 millioner guldmark årligen ur en särskild transportbeskattning. De tyska industrierna (sid. 29) belastas med en skuld- börda till skadeståndskommissionen på 5,000 millioner guldmark och skola från och med det fjärde året av schemats tillämpning betala 300 millioner guldmark årligen i ränta och amortering (de tre första åren mindre). Summan av allt detta blir 2,500 millioner guldmark årligen, vartill kommer det varierande tillägget i propor- tion till Tysklands eventuellt växande välstånd. * Den långa tiden av nära sex år mellan vapenstille- ståndets begynnelse i november 1918 och Dawesplanens DEMOKRATIEN SÔM FORDRINGSÄGARE 161 definitiva antagande i augusti 1924 hade av ententen ivrigt och framgångsrikt utnyttjats för att med stöd av Versaillestraktaten utsuga Tyskland — allt under en oavbruten och ljudelig jämmer över omöjligheten att förmå det fortfarande lömska och omoraliska Tyskland att i någon som helst rimlig mån inse och uppfylla sina solklara förpliktelser, som ju borde vara detta land minst sagt »heliga». Då Poincaré i januari 1923 beslutat skaffa Frankrike nya produktiva »panter» och sökte efter en juridisk formel för att motivera inmarschen i Ruhr, måste skadeståndskommittén stå till tjänst med ett konstate- rande av Tysklands »avsiktliga försummelse» att leverera tillräckliga mängder av skadeståndskol och telegrafstolpar. Talet om sådana »försummelser» tar sig egendomligt ut, då man med dem och de obetydliga värden det härvid var fråga om jämför Tysklands faktiska ekonomiska offer till sina fiender före Dawesplanen — efter vars ikraftträdande Tyskland fick vänta ytterligare nära ett. år, innan Ruhrockupationens förstörelse av materiella och moraliska värden äntligen upphörde. Redan under tiden fram till den 1 maj 1921 hade Tysk- land tvingats till betalningar, leveranser och avträdelser till ett värde, som av dr. F. Schröder, 1922 sekreterare i tyska finansdepartementet och samma år chef för tyska regeringens deputation till skadeståndskommissionen, upp- skattades till över 37 milliarder guldmarks värde (Man- chester Guardian, Reconstruction, VIII, september 1922, sid. 474—75). Hit höra bland annat följande särskilda poster: statsegendom (dock icke medräknad den i Övre Schlesien, Elsass-Lothringen, Eupen-Malmedy och de tyska kolonierna) 4,7 milliarder guldmark; Saargruvorna, l,i milliarder; vid de tyska truppernas återtåg i Nord- frankrike och Belgien kvarlämnade varor och förråder 3 milliarder; järnvägsmateriel i de avträdda gebiteina 11. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 162 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 1,6 milliarder; den överlämnade tyska handelsflottan 7,3 milliarder; »likviderad» tysk privategendom i främmande länder 11,7 milliarder. Värdet av Tysklands tvungna stenkolsleveranser till ententen före den 1 maj 1921 uppskattar Schröder till 475 millioner guldmark. Detta blir tillsammans nära 30 milliarder guldmark. Naturligtvis ha hithörande beräkningar utfallit mycket olika, allteftersom de utförts av olika parter i målet eller av utanförstående mer eller mindre neutrala auktoriteter. Sålunda beräknades värdet av Tysklands under de fem åren mellan den 11 november 1918 och den 31 december 1923 till ententen erlagda tribut av skadeståndskommittén officiellt såsom uppgående till 7,9 milliarder guldmark, under det att den franske nationalekonomen Charles Gide kom till 14 milliarder guldmark samt det ameri- kanska Institute of Economics till 25,8 milliarder guld- mark. Vad slutligen tyskarna själva angår, beräknade de 41,6 milliarder guldmark enligt en av professor Lujo Brentano utgiven broschyr (Was Deutschland gezahlt hat, Berlin 1923). En amerikansk tidningsman (Ch. H. Grasty) räknade med 15,4 milliarder guldmark och tillfogade : »Jag vågar påstå, att ingen, som ägnat någon uppmärksamhet åt de av mig här framlagda uppgifterna från skadestånds- kommissionen, skall kunna vara med om doktrinen, att Tyskland kommit ekonomiskt helskinnat ur kriget och nu med ett hånleende smyger sig från sin plikt att betala» (New York Times, den 15 april 1923). Den av Brentano utgivna tyska beräkningen (41,6 milliarder guldmark) »omfattar blott de prestationer, som enligt Versaillesfördraget få avräknas på skadestånds- kontot». Däremot äro i denna summa »icke inräknade de övriga prestationer, som icke få avräknas på skade- ståndskontot, men enligt sakens natur pålägga det tyska DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 163 folkhushållet lika tunga offer som de till skadeståndet räknade prestationerna». Dessa »övriga prestationer» vid sidan av skadeståndskon to t uppskattas till 14,3 milliarder guldmark för tiden mellan 11 november 1919 och 31 december 1922. Såsom en tredje post tillkommer ytterligare »den för- lust, som Tyskland lidit genom att prisgiva Rikets och statens egendom i Elsass-Lothringen och i de tyska kolonierna samt genom att bliva skilt från dessa och övriga avträdda områden. Här är det fråga om ännu en grupp av jättelika värdesummor». * Mot en sådan bakgrund av tyska skadeståndsbetal- ningar och andra tributer före Ruhrockupationens ekonomiska hemsökelser och före Dawesplanens ikraft- trädande, må man bedöma denna plan att in i en obe- stämd framtid genomföra ytterligare skadeståndsbetal- ningar. Allt vad Dawesplanen innebär av fortsatt tyskt skuldslaveri under lång tid bör gillas eller ogillas uti klart medvetande om Tysklands grundliga utsugning före den formella uppsnyggning av skadeståndsproblemet och det framtida betryggandet av betalningarna, som planen innebär. Problemet om Tysklands ekonomiska utplundring i enlighet med Versaillestraktaten är dock i verkligheten vida mer komplicerat. Tysklands avträdelser av land och folk och ekonomiska rättigheter i Europa och utom Europa inneburo, att ett förminskat, försvagat och ofritt Tyskland skall bära Dawesplanens jättebörda, sedan en liknande börda faktiskt uthärdats alltifrån vapenstille- ståndets avslutande till Dawesplanens ikraftträdande. Avbrottet i skadeståndsbetalningar under Ruhrockupa- 164 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE tionen mer än balanserades, dels av vad fransmännen genom våld och framtvingade avtal utpressade i Ruhr och dels av den extra ekonomiska skadegörelse för Rhenlandet och hela Tyska riket som ockupationen medförde. Några av Versaillestraktatens omedelbara ekono- miska verkningar på tyska folkhushållet bestodo däruti, att detta, relativt till 1913, berövades 13 procent av sin landyta och 10 procent av sin befolkning i Europa och därjämte förlorade 26 procent av sin stenkols- produktion, 75 procent av sin järnmalmsproduktion samt 16 procent av sin vete- och rågproduktion och 18 procent av sin potatisproduktion. Genom Övre Schlesiens slutliga delning mellan Tysk- land och Polen förlorade Tyskland 76 procent av sin stenkolsproduktion därstädes. Härtill anknöt sig en omedelbar förlust av områdets halva koks- och tack- järnsproduktion samt en till 73 procent uppgående förlust för Tyskland av gebitets stålproduktion. Förlusten i så stor utsträckning av de övreschlesiska stenkolsgruvorna var ett av de hårdaste slag, som genom Versaillestrak- tatens exekution tillfogades Tysklands industriella pro- duktionskraft. Tvångsöverlatelsen till franska staten av Saarområdets stenkolsgruvor hade ju redan förut avsevärt minskat Tysklands stenkolstillgångar. Detta områdes sten- kolsproduktion uppgick 1913 till 13 millioner ton. Den landyta, som efter freden återstod för Tyska riket, var således från början något tätare befolkad än Tyska rikets areal före 1914, men på samma gång proportionsvis mycket fattigare på sådana naturliga resurser som sten- kols- och järnmalmsgruvor samt kalitillgångar och åker- bruksjord. Denna senare minskades med omkring 14 procent. Av den vinodlande arealen gingo 24 procent över till Frankrike. DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 165 Föga mindre tungt vägande är förlusten av kolonierna och ekonomiska rättigheter, förbindelser och organisa- tioner i andra världsdelar — i det att ententens huvud- makter utan vederlag tillägnade sig, vad som sålunda fråntogs Tyskland. Det icke minst häpnadsväckande draget i Versaillestraktaten är den radikala hänsynslös- het, varmed Tyskland bit för bit, i paragraf efter para- graf avkläddes sin utrustning med produktionsmedel och produktionsförmåner utanför Europa, i världs- marknaden, i de råämnesproducerande transoceanska gebiterna, i kolonialvärlden och »intressesfärernas» regio- ner — allt under det att England, Frankrike m. fl. ytter- ligare förse sig, främst och direkt på Tysklands bekostnad. Traktatens fjärde avdelning bestämmer om »tyska rättig- heter och intressen utanför Tyskland». Detta sker, som vi sett, uti artikel 118 på ett mycket enkelt och summariskt, ytterligt negativt sätt. »Utanför sina gränser i Europa, sådana dessa fastställts genom föreliggande traktat, avstår Tyskland från alla rättigheter, anspråk eller privilegier inom eller över alla landom- råden, som tillhörde Tyskland eller dess allierade, samt avstår från alla rättigheter, anspråk och privilegier, som, på vilka grunder det än må ha varit, tillkommo Tyskland gentemot de allierade och associ- erade makterna». Dessutom förpliktas Tyskland »redan nu att erkänna och efterleva de åtgärder», som ententen, »eventuellt i samförstånd med tredje part, redan genom- fört eller kan komma att genomföra för att reglera de ur föregående bestämmelser uppstående förhållandena». Slutligen »förklarar sig Tyskland godtaga» de närmast följande artiklarna i fredsfördraget, »vilka ha avseende på vissa särskilda föremål». Bland dessa »föremål» märkas främst (artiklarna 119 —127) Tysklands alla kolonier — omfattande 2,707,000 166 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE kvkm. i Afrika och 245,000 kvkm. i andra världsdelar och med en befolkning före kriget å ungefär 12 millioner. Enligt artikel 119 »avstår Tyskland till de allierade och associerade huvud makternas förmån alla sina rättigheter och anspråk med avseende å sina besittningar bortom haven». Den tyska statsegendomen i de sålunda avträdda tyska kolonierna överflyttas till den stat, som i en eller annan form övertar kolonien i fråga, men värdet av denna statsegendom blir icke Tyskland tillgodoräknat såsom av- betalning på krigsskadeståndet. Ej heller övertaga de nya koloniala maktägarna eller kolonierna själva någon del av den på dessa vilande tyska statsskulden (traktatens avdelning IX). Uti allt detta behandlas Tysklands kolonier på samma sätt som Elsass-Lothringen enligt Versailles- traktatens artikel 56. De demokratiska och antiimperialistiska idealister, som i detta Tysklands systematiska bortträngande från en relativt till Frankrikes och Englands mycket blygsam maktställning i främmande världsdelar vilja se ett fram- steg i den allmänmänskliga frihetens, jämlikhetens och broderlighetens anda, kunna näppeligen underlåta att snarast sätta i gång ett korståg mot Frankrikes och Englands och andra ententemakters genom Versailles- traktaten ytterligare stegrade ekonomiska och koloniala imperialism. Att denna, efter Nationernas Förbunds till- komst, vad kolonialrovet från Tyskland beträffar delvis insvepts i »mandat»systemets mycket svagt skyddande förklädnad kan näppeligen förvilla så klarseende politiker som våra demokratiska ententeister och paragrafdyrkande folkförbundsentusiaster. * 212/32203" DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 167 Om man, efter studiet av Versaillestraktatens Parties II, III och IV samt VIII (»Tysklands gränser», »Politiska bestämmelser för Europa», »Tyska rättigheter och in- tressen utanför Tyskland» samt »Skadeståndsbestämmel- serna»), fortsätter att ägna uppmärksamheten åt traktatens rent ekonomiska krigföring mot Tyskland, blir det närmast Parties IX, X, XI, och XII (»Finansiella be- stämmelser», »Ekonomiska bestämmelser», »Lufttrafiken», »Hamnar, vattenvägar och järnvägar»), som intressera forskaren uti den nyaste demokratismens och humani- tetens egendomligheter och strävan att genom en första klassens statshandling, en ny grundlag för Europa, omsätta sig uti klar och fast, varaktig verklighet. Särdeles belysande för den nya internationella rätts- ordningens anda äro de i artiklarna 297 och 298 och de vid den tillfogade bilagorna utformade principerna för behandlingen av frågan om »enskildas egendom, rättigheter och intressen i fiendeland». Ett folk- rättsligt problem av djupgående betydelse får här sin »lösning». Artikel 297, moment b utsäger, att »de allierade och associerade makterna, såvitt traktaten i enskilda fall icke annorlunda bestämmer, förbehålla sig rätten att beslagtaga och likvidera all egendom samt alla rättig- heter och intressen, som vid traktatens ikraftträdande tillhörde tyska undersåtar eller bolag, som leddes av dem uti de allierade och associerade makternas länder eller kolonier, besittningar och protektorater samt uti de områden, som genom denna traktat blivit avträdda till dem». »Likvideringen skall utföras i enlighet med ifrågavarande stats lagar, och den tyske ägaren skall icke ha rätt att förfoga över egendomen, rättigheterna, eller intressena i fråga eller att belasta dem med någon skuld eller avgift, utan att först erhålla samtycke av den stat det gäller.» »Enligt denna lagstiftning fastställes 168 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE priset, eller kompensationen» (moment c). »Tyskland för- pliktar sig att åt sina undersåtar utbetala ersättning för dessas sålunda likviderade eller beslagtagna egendom, rättigheter eller intressen» (moment i). Ententen har rätt att i första rummet använda de genom likvidationen vunna beloppen till att betala ersättning åt enskilda bland sina undersåtar i sådana fall, då en betalning ur det allmänna tyska skadeståndet icke kan komma i fråga (bilagan, § 4, efter artikel 298). Översköttet kan sedan tillgodoskrivas Tyskland på det allmänna skade- ståndskontot. Det har från ententens sida framhållits, att skade- ståndsskuldens storlek under alla förhållanden skulle tvingat Tyskland att avyttra sina medborgares privata tillgodohavanden i fiendeländerna. Även om detta, mot all sannolikhet, blivit fallet, är det dock icke samma sak, om ägaren själv och dennes egen statsmakt eller om en fientlig stat, enligt sina krigslagar och med ensam rätt att bestämma priset, utför likvideringen. Enligt tysk uppskattning skulle värdet av den »egendom» och de »rättigheter» och »intressen», som sålunda med våld direkt och indirekt avhändes det tyska folket, uppgå till mer än 20 milliarder guldmark — eller åtskilligt mera än Tysklands egna direkta kostnader för kriget, exklusive fredstraktatens ekonomiska verkningar och krav. Gienom att till ententen nödgas avstå denna sina undersåtars privata egendom i utlandet, har det tyska folkhushållet förlorat en från utlandet härflytande års- inkomst på omkring 1 milliard guldmark, vilken hade kunnat komma Tysklands förmåga att betala skade- ståndet till godo. Vi stå här åter inför ett av dessa demokratiska och humana drag uti Versaillestraktaten, varigenom denna systematiskt försvagar den tyska produktions- och betal- DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 169 ningsförmågan — under delt att traktaten å andra sidan, då det gäller skadeståndet, vill både uppskatta detta långt högre än som motsvaras av Tysklands förmåga och i varje fall belastar den tyska folkhushållningen till det allra yttersta under en oöverskådlig framtid. Om åt Tyskland beräknats skäligt ekonomiskt vederlag för dess av ententens huvudmakter annekterade kolonier, och om ententen visat den i kapitalistiska samhällen vanliga respekten för privategendomen, även då det gällde tysk privategendom i ententeländer, skulle Tysk- land kunnat gälda ett ekonomiskt rimligt beräknat skade- stånd. Den juridiska skyldigheten härtill blir en annan fråga. Som saken nu faktiskt ligger, har skadeståndet blivit såväl orättmätigt högt beräknat som ock orättfärdigt motiverat (detta senare genom skuldanklagelsen i artikel 231), under det att sådana för Tyskland i detta fall särskilt betydelsefulla tillgångar, som koloniernas eko- nomiska värden och de tyska medborgarnas egendom i ententeländerna, blivit helt eller halvt föremål för rov, utövat, av den demokratiske fienden därför att denne hade makt att förfara helt enligt godtycke. * Avdelning XII, »hamnar, vattenvägar och järnvägar», gör en mängd högst märkvärdiga intrång på tyska folkets rätt som herre i eget hus. Artikel 323 förbjuder Tyskland att handelspolitiskt eller genom taxor o. s. v. gynna sina egna fartyg och hamnar framför fartyg och hamnar tillhörande ententeländerna. Detta kan t. ex. gälla konkur- rerande franska och belgiska fartygslinjer och hamnar. Genom artikel 327 tvingas Tyskland att i alla tyska hamnar och på alla tyska inre vattenvägar åt ententens 170 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE undersåtar, fartyg och varor medgiva samma förmåner eller behandling som åt tyska undersåtar, fartyg och varor. Detta kallas i traktaten på frihetens engelska språk för »freedom of navigation», men någon motsvarande »freedom» för tyska undersåtar, fartyg och varor i ententens hamnar eller på dess inre vattenvägar är det icke tal om. Genom artiklarna 331, 332 m. fl. »internationali- seras» (»sont délarés internationaux») Elbe från Mol- daus mynning nedåt, Oder från Oppas mynning nedåt, Memel från Grodno nedåt och Donau från Ulm nedåt. På dessa internationaliserade flodsträckor åtnjuta alla.staters medborgare, fartyg och varor rätt till samma behandling som strandstaternas egna och mest gynnad nations. Icke dess mindre få tyska fartyg endast med särskilt tillstånd regelmässigt trafikera mellan två ententehamnar. Tyskland måste, enligt artikel 339 utan varje rättslig motivering inom alla de nämnda flodområdena till de intresserade ententestaterna på ogynnsamma villkor avstå en del av sina flodfartyg — oberäknat vad som enligt skadeståndsbestämmelserna måste utlämnas. Elbe förvaltas av en »internationell kommission», i vilken England, Frankrike, Italien och Belgien äro repre- senterade vid sidan av de tyska strandstaterna och Tjeckoslovakien. I Oderkommissionen ha England, Frankrike, Sverge och Danmark representanter, utom Preussen, Polen och Tjeckoslovakien (artiklarna 340 och 341). På detta sätt är sörjt för, att Tyskland inom dessa internationella kommissioner kan överröstas — med tillhjälp av nationer, vilkas länder icke ha minsta geo- grafiska samband med ifrågavarande floder. Vad beträffar den redan före kriget existerande »europeiska Donaukommissionen», uteslutas ur den- samma »tills vidare», bland andra, även Tyskland, tyska DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 171 Österrike och Ungern, under det att »tills vidare» Eng- land, Frankrike och Italien samt Rumänien utgöra kommissionen (artikel 346). Däremot hava »de tyska strandstaterna» två representanter i »den internationella kommission», som skall förvalta den del av Donau nedanför Ulm, med vilken den »europeiska Donaukom- missionen» icke har befattning. Ifrågavarande internatio- nella kommission skall dessutom bestå av en representant för vardera av de andra strandstaterna samt av en representant för vardera av de icke-strandstater, som framledes bli representerade i den europeiska Donau- kommissionen (artikel 347). »Tyskland förpliktar sig», enligt artikel 349, i förväg »att erkänna de bestämmelser beträffande Donau, som komma att fastställas genom en konferens av de för ändamålet av de allierade och associerade makterna utsedda staterna, varvid represen- tanter för Tyskland kunna vara närvarande». Särskilt utförliga och för Tyskland ogynnsamma samt särskilt för Frankrike fördelaktiga äro »bestämmelserna om Rhen och Mosel» (artiklerna 354—362). Den »central- kommission», som till Tysklands nackdel skall ändra den hittillsvarande konventionen i Mannheim av 17 oktober 1868 och sedermera övervaka navigationen på Rhen samt få säte i Strassburg, får nu nitton medlemmar; därav fyra representanter för de tyska strandstaterna, samt två för England, två för Italien, två för Belgien, två för Holland och två för Schweiz. Frankrike, som erhåller fyra representanter utser dessutom kommissionens ord- förande. Huvudpunkten i traktatens bestämmelser om de tyska järnvägarna är på följande sätt formulerad i artikel 365. »Varor, som komma från de allierade och associerade makternas länder och äro destinerade till Tyskland eller transiteras genom Tyskland till de allierade och asso- 172 DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE cierade makternas länder, skola på de tyska järnvägarna med avseende å frakter» (o. s. v.) »och i varje annat avseende åtnjuta den gynnsammaste behandling, som kommer liknande varor till del på vilken som helst tysk järnvägssträcka uti inrikes trafik eller vid in-, ut- och genomförsel..» I detta, liksom så många andra fall, gör således traktaten ett starkt intrång på de tyska staternas självbestämmelserätt, vad rent inre tyska, särskilt eko- nomiska, angelägenheter beträffar. Detta drag av partiell ekonomisk omyndighet och av stympad suveränitet, som Versaillestraktaten i så rikt mått beskär Tyskland, accentueras i föreliggande fall ytterligare genom den kuriösa, skenbart ej alltför bety- delsefulla artikel 370, enligt vilken »Tyskland förpliktar sig att förse de tyska järnvägsgodsvagnarna med sådana inrättningar, att det blir möjligt att insätta vagnarna på de allierade och associerade makternas bansträckor, utan att hindra verkan av den genomgående bromsningsanord- ning, som under de närmaste tio åren efter traktatens undertecknande kan komma till användning uti de nämnda makternas länder». Tyskland är således fram till 1930 »förpliktat» till eventuellt mycket dyrbara och för Tyskland självt oändamålsenliga järnvägstekniska anord- ningar, som helt och hållet stå i beroende av vad främmande länders järnvägsförvaltningar behaga företaga och föreskriva. Under dessa förhållanden väcker det icke förvåning, att Tyskland med nätt nöd lyckades få struken en i trak- tatens först framlagda avfattning förekommande artikel om Kielkanalen, genom vilken denna icke blott, såsom enligt nu gällande artikel 380, »står under fullständig jämlikhet fri och öppen för handels- och krigsfartyg från alla, länder, som befinna sig på fredsfot med Tysk- land», utan varigenom dessutom vid tvister varje främ- DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 173 mande makt skulle erhållit rätt att påfordra tillsättandet av en internationell kommitté för kanalen. Denna anordning skulle eventuellt, i händelse av krig, kunnat hindra Tyskland att med avseende å trafiken i kanalen genomföra en sträng neutralitetspolitik med av- seende å transporter av krigsmateriel till krigförande makt. Det är betecknande att detta traktatens ursprungliga »internationaliserings»förslag fick bortfalla, då Tyskland i gengäld fordrade att alla andra kanaler och vatten- vägar av liknande betydelse för världssamfärdseln skulle behandlas på samma sätt. * Fredsfördraget avslutas dels med »garantier för trak- tatens genomförande» — innebärande bl. a. det militäriska besättandet med ententetrupper under femton år (eller längre) av Tyskland väster om Rhen jämte brohuvudena på högra Rhenstranden (artiklarna 428—32) — och dels med »blandade bestämmelser». Den första av dessa senare innebär, att Tyskland påförhand godkänner ententens kommande, den 28 juni 1919 ännu ej formulerade eller åtminstone ännu icke kända fredsfördrag »med de makter som kämpat på Tysklands sida», samt sålunda erkänner alla ententens kommande »anordningar beträffande den f. d. österrikisk-ungerska, monarkiens områden», särskilt de av ententen härvid fastställda nya statsgränserna och de nya staternas, för ententeistiska maktintressen så dyrbara »självständighet» (artikel 434). Traktatens allra sista artikel (440) försummar icke att genom ensidigt rätthaveri och ett klart markerande av Tysklands nya folksrättsliga undantagsställning ännu en gång förödmjuka det tyska folket. Tyskland måste på förhand förplikta sig att som slutgiltiga erkänna alla av DEMOKRATIEN SOM FORDRINGSÄGARE 174 någon av de allierade och associerade makternas Prize Court (prisdomstol) fällda domar och träffade anordningar med avseende å tyska handelsfartyg och tyska varor; men samtidigt »förbehåller sig» ententen rätten att revidera motsvarande tyska domstolars utslag och anordningar; varjämte Tyskland förpliktar sig »att antaga och utföra» de ändringar i nämnda utslag och anord- ningar, som sålunda eventuellt »anbefallas» från ententens sida. Denna ententens rätt att revidera tyska domstolars »utslag och anordningar» gäller, »vare sig det är fråga om ententens egna eller neutrala staters medborgares egendomsrättigheter». Det föreligger således en ensidig och suveränitetskränkande inblandning även uti Tysk- lands förhållande till neutrala stater. Det tyska mot- förslaget, att antingen utan vidare erkänna eller ock opartiskt pröva alla de fördragsslutande staternas samt- liga hithörande domstolsutslag, förkastades av den demo- kratiskt dygdiga rätts- och frihetsälskande ententen. ELFTE KAPITLET. En omyndig demokrati och stormakt. Den intensiva ekonomiska utplundring av Tyskland, vars art och omfång enligt Versaillestraktaten nu blivit antydda, medförde, som vi redan sett, en del statsrätts- liga konsekvenser av det mest betänkliga slag. Ententen gjorde egenmäktigt sådana intrång uti Tyska rikets bestämmelserätt över sina egna inre förhållanden, som syntes lämpliga för att trygga utförandet av traktatens ekonomiska krav, även då de visa sig faktiskt orimliga. Icke nog härmed. Bakom skadeståndskommittén och dess tjänsteutövning stå »de allierade och associerade regeringarna» med sina ekonomiska, politiska och militära maktmedel, vilkas godtyckliga användande för skade- ståndskravens genomdrivande Tyskland på förhand tvingats att under alla omständigheter icke betrakta och behandla såsom fientlig handling — hur skymflig, skadlig, oförnuftig och suveränitetskränkande den än må vara. I bilaga II, tillfogad artikel 233 av Versaillestrak- taten, finna vi en paragraf aderton med följande lydelse. »De åtgärder, till vilka de allierade och associerade regeringarna äro berättigade, om Tyskland avsiktligt icke uppfyller sina förpliktelser, och vilka Tyskland förpliktigar sig att icke betrakta som fientlig handling, kunna vara : ekonomiska och finansiella avspärrnings- och bestraffningsåtgärder samt överhuvud sådana 176 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT åtgärder som de nämnda regeringarna anse vara av omständigheterna påkallade.» Det torde vara svårt, att formulera en grundligare avsägelse av statlig självbestämningsrätt för vissa fall, vilkas inträffande den avsägelsen undertecknande staten eventuellt måste bli oförmögen att hindra, dels därför att motparten kan tolka bestämmelser och fakta efter behag och för att främja sina mot Tyskland fientliga planer — såsom Frankrike gjorde då Ruhrockupationen igångsattes — och dels därför att huvudkravet, skade- ståndsanspråket, är så tillrättalagt att det i vissa fall måste bli omöjligt att uppfylla detsamma. Såsom ytterligare ett belysande exempel må erinras därom, att skadeståndskommittén i sin plan av 1921 föreskriver upprättande av en »garantikommitté» — ut- görande »en särskild subkommitté», som skadestånds- kommittén tillsätter för att i Berlin och det övriga Tysk- land övervaka, att de tyska myndigheterna noga efterleva artikel 241 i Versaillestraktaten samt Londonavtalet av den 10 maj 1921. Nämnda artikel i fredstraktaten utsäger: »Tyskland utlovar att antaga, offentliggöra och hålla i kraft all den lagstiftning och alla de förordningar, som kunna vara av nöden för ett fullständigt genomförande av traktatens skadeståndsbestämmelser». »Garantikommittén har icke bemyndigande att in- blanda sig i den tyska statsförvaltningen», heter det; men omedelbart förut föreskrives, att »kommittén skall ha myndighet att vidtaga sådana åtgärder, som den anser av nöden för ett rätt fullgörande av sina, skyldigheter», som bestå i att »övervaka, kontrollera, verifiera» och om nödigt »korrigera» resultaten av tysk riksförvaltning på ekonomiska områden. All denna nedlyftning av Tyska riket uti lägre grad av suveränitet i samband med Tysklands möjligast grundliga EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 177 ekonomiska utplundring för tillfället och förslavande för framtiden utgör ett problem för sig, som måste få sin lösning i samband med något kommande, nytt ordnande av hela skadeståndsfrågan, då dennas närvarande »lös- ning», trots sitt inslag av amerikansk affärsslughet, allt- mer allmänt inses vara såväl juridiskt som ekonomiskt och moraliskt ohållbar. Men självfallet kunde världens demokrati, sedan den räddat sitt eget hotade liv och därjämte frälst civilisa- tionen och av ren idealism offrat sig i rättens kamp mot orätten, omöjligt nöja sig med att skipa endast sådan ekonomisk rättvisa, varom Versaillestraktatens hundratals utplundringsparagrafer vittna. Icke heller Tysklands de- mokratisering och nationalitetsprincipens stränga genom- förande för alla europeiska folk — utom de besegrade, och speciellt med undantag för den brottsliga tyska nationen —• kunde göra till fyllest, när världens demo- kratiers rättfärdighetskänsla var på allvar väckt och fått den franska demokratien till sin mest energiska och maktmedvetna tolk. Låt oss ej glömma, att även nedrustning och avväpning äro ett demokratiskt ideal i vår tid, och att en demokrati icke kan tåla något smussel med straffandet av brotts- lingar, allra minst då dessa av en överväldigande folk- opinion, en världsopinion rentav, enhälligt anses skyldiga till brottet att genom krig ha velat komma demokratien själv till livs. Versaillestraktatens bestämmelser om Tysklands av- väpning och strängt begränsade rätt att förse sig med försvarsmedel eller att överhuvud handskas med meka- niska och kemiska ting, som kunna bli farliga för dess fiender i ett kommande krig, äro således även de klart demokratiska krav. Desslikes, men icke minst, anspråket 12. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 178 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT på bestraffning av den speciella brottslighet, som Tysk- land på olika sätt påstås ha ådagalagt i och genom kriget 1914—18. * »Bestämmelserna över armén, flottan och luftvapnet» omfatta traktatens artiklar 159—213 (avdelning V). Såsom en sant demokratisk fredstraktat ägnar och anstår inledes hela denna avdelning med en dygdig pacifistisk principförklaring. »För att möjliggöra förberedandet av en alla nationer omfattande rustningsbegränsning», heter det, »förpliktar sig Tyskland att noga uppfylla följande bestämmelser om dess armé, flotta och luftvapen». »Artikel 159: de tyska stridskrafterna skola demo- biliseras och reduceras enligt följande före- skrifter. Artikel 160: (1) senast den 31 mars 1920 skall den tyska hären vara reducerad till högst sju infanteri- och tre kavalleridivisioner. Från denna tidpunkt räknat får den totala effektiva styrkan av alla tyska delstaters armé icke överstiga 100,000 man, däri inräknade officerarna och depåmanskapet. Armén skall vara bestämd ute- slutande för den inre ordningens upprätthållande och såsom gräns pol is. Antalet officerare, inklusive sta- berna och oberoende av dessas sammansättning, får icke överstiga 4,000.» Om maximum av tillåten beväpning, ammunition och materiel bestämma artiklarna 164—172 i minsta detalj. Den förstnämnda av dessa artiklar dekreterar uttryck- ligen, att Tysklands inträde i Nationernas Förbund icke skall kunna föranleda några ändringar i Tysklands underkastelse under avväpningsparagraferna eller några andra ändringar i dessa än Nationernas Förbund må besluta. Artikel 173 föreskriver, att »den allmänna värn- EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 179 plikten avskaffas i Tyskland» och att »den tyska armén får rekryteras och kompletteras endast genom värvning av frivilliga». »Soldater och underofficerare måste förplikta sig till tolv års oavbruten tjänst», och »nyanställda officerare måste vara i aktiv tjänst oavbrutet minst i tjugufem år». Enligt artikel 176 »avskaffas alla krigsakademier eller liknande tyska anstalter», och det får i Tyskland existera endast »sådana militärskolor, som äro oumbärliga för utbildandet av det antal offi- cerare, vilket erfordras för ersättande av dem, som fått avsked». Artikel 177 förbjuder uttryckligen tillvaron av andra tyska »undervisningsanstalter och universiteter samt krigarföreningar, skyttegillen, sport- och vandrare- föreningar och överhuvud varje slag av föreningar, utan hänsyn till medlemmarnas ålder, som befatta sig med militäriska angelägenheter» eller med att »utbilda eller låta utbilda eller öva sina medlemmar i vapnens bruk». »Alla mobiliséringsåtgärder eller förberedelser för dylika äro förbjudna. Inga slag av ersättningsformationer få finnas.» (Artikel 178). Dessutom (artikel 179) »f ö r- p 1 i k t a r sig Tyskland att icke till något främmande land sända eller där underhålla någon mission militaire, iiavale ou aéronautique». Men »denna bestämmelse in- skränker icke på något sätt Frankrikes rätt att rekrytera sin främlingslegion i enlighet med de franska militär- lagarna och föreskrifterna». Slutligen påbjudes slopandet av »alla tyska fästningar väster om en linje, som löper 50 km. öster om Rhen» och förbjudes därstädes »varje slags ny anläggning av befästning». Men »systemet av fästningsanläggningar vid Tysklands östra och södra gränser skola bibehållas i sitt närvarande tillstånd», vilket synes innebära att de icke få moderniseras eller utvidgas eller ersättas i enlighet med de nya riksgränsernas krav. 180 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT Härefter innehåller traktaten detaljerade tabeller över högsta tillåtna antalet soldater, officerare, vapen av olika slag o. s. v. som får existera inom varje del av tyska armén. Artiklarna 181—197 giva lika detaljerade föreskrifter om arten och största tillåtna omfattningen av Tysklands krigsflotta. Här må blott nämnas, att »inga undervattensbåtar' få förekomma». Förordningen om det tyska flyg- eller luft vapnet (ar- tiklarna 198—202) är i kärnpunkten lika kortfattad och innehållsrik som föreskriften om det tyska undervattens- vapnet. »Tysklands stridskrafter till lands eller sjöss få icke innesluta något flygvapen» (ne devront comporter aucune aviation militaire ni navale). »Intet styrbart ballongfartyg får behållas» inom Tysklands försvarsväsen (artikel 198). De krigsflygmaskiner, Zeppelinare m. m., som Tyskland vid krigets slut ägde, måste utlämnas till ententens huvudmakter i enlighet med ett detaljerat program. Alla hangarer för militära flygmaskiner och för Zeppelinare måste utlämnas (artikel 202). Men artikel 200 bestämmer, att ententens »flygmaskiner skola kunna landa i Tyskland, intill dess att de allierade och associ- erade arméerna fullständigt utrymt de av dem ockuperade tyska områdena». * Liksom Tysklands skadeståndsplikt innebär ett tribut- slaveri under främmande stater och har till följd en minskning av det tyska folkets rätt och makt att råda i sitt eget hus, innebära Versaillestraktatens avväp- ningsbestämmelser Tysklands underkastelse på ett lika vitalt område under främmande maktvilja samt en ständig inblandning av främmande staters representanter uti sådana inre tyska angelägenheter, som äro av en EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 181 för nationens trygghets- och frihetskänsla och normala självaktning ytterligt ömtålig art. En. stor nation blir med våld berövad förmåga och möjlighet att försvara sig, att värna sin heder och frihet mot övermodiga och härsklystna grannars föro- lämpningar, orättvisa beskyllningar och domar och hot med nya godtyckliga våldsåtgärder, på franska kallade sanctions. Samtidigt grundas den nya världsfreden på rättsuppfattningen, att den så behandlade nationen troget och fredligt måste uppfylla och upprätthålla just det internationella fördrag, som förslavar densamma och som i klar strid mot bevisade historiska fakta utpekar den såsom en brottsling framför alla andra. Och enligt demokratisk uppfattning är detta den solida grundvalen för en evig världsfred och för Nationernas Förbunds sunda utveckling till nationernas sanna brödraskap. Att en stat med sådana inskränkningar uti sitt hus- bondevälde hemma hos sig, som Versaillestraktatens skadestånds- och avväpningsbestämmelser samt före- skrifter om Tysklands vattenvägar, hamnar, järnvägar, lufttrafik m. m. innebära, icke kan rätteligen betecknas som en helt självständig stat, synes vara klart — hur än jurister och diplomater må lägga till rätta sina ändamålsenliga ordkonster. Men det kan invändas, att skadeståndsslaveriet måhända någon gång skall upphöra, och att Tysklands, av ententen befallda och kontrollerade avväpning ägt rum »för att möjliggöra förberedandet av en allmän begränsning av alla nationers rustningar». Toge man ett ögonblick denna fras för kontant mynt, återstode dock att spörja, med vad moralisk och juridisk rätt Tysklands självbestämningsrätt kränktes, därigenom att detta land tvingats att marschera fram på avrust- ningens farofyllda stig före alla andra nationer och att på obestämd tid leva värnlöst inom en ring av faktiska 182 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT fiender, som fortsätta att rusta sig upp till tänderna? Endast Tysklands särskilda brottslighet — dess bevisade enastående farlighet för världsfreden — kan moraliskt och rättsligt motivera en sådan undantagsbehandling såsom omyndig och av grannarna fjättrad och uti sitt eget land övervakad nation. Ententens och demokratiens argumenteringar av denna art — alla slutligen med nödvändighet bottnande i någon dogm om Tysklands speciella brottslighet och rättvisa bestraffning — måste underkastas en ingående gransk- ning. För tillfället må dock vara nog att erinra om en annan, helt fristående kränkning av den tyska nationens suveränitet. Nämligen förbudet för Tyska riket att till sig ansluta tyska Österrike och förbudet för denna senare stat att ingå i eller konstitutionellt ansluta sig till Tyska riket. I denna, den tyska nationens egen inre politiska ange- lägenhet skall det tyska folket inom de båda nämnda staterna sakna frihet och rätt att själva bestämma. Nationernas Förbunds Råds bifall erfordras i detta särskilda fall. Vilket är liktydigt med att Frankrikes och varje annan permanent rådsmakts bifall kommer att erfordras. Men då t. ex. Polen eller Tjeckoslovakien eller Belgien äro rådsmedlemmar, skola även de ha rätt att votera ned det tyska folkets fria viljeyttring i en dess egen inre livsfråga. Att detta enastående övergrepp mot ett stort folks frihet och självbestämmelserätt i Versaillestraktaten blivit insvept i en lömsk fraseologi om »oavhängighet» gör blott hela denna naket maktpolitiska affär moraliskt så mycket mer motbjudande. Den som kan glädjas åt en slug politisk formuleringskonst, som kastar en demokratiskt ; mjuk» slöja över en krass brutalitet, rekommenderas att lära sig Versaillestraktatens artikel 80 utantill, EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 183 »Tyskland erkänner och förpliktar sig att strängt respektera Österrikes oavhängighet inom de geografiska gränser, som skola fastställas genom fördrag mellan denna stat och de allierade och associerade huvud- makterna; Tyskland erkänner denna oavhängighet såsom oförytterlig, utom för det fall att Nationernas Förbunds Råd bifaller en förändring härutinnan.» Tyskland tvingades i Paris den 22 september 1919 att ogiltigförklara artikel 61 uti sin nya riksförfattning av den 11 augusti 1919, vari bestämts, att »Tyskösterrike efter sin anslutning till Tyska riket hade rätt till repre- sentation i riksrådet»; »Intill dess äga Tyskösterrikes representanter en rådgivande röst.» Fredstraktaten med Österrike i St. Germain den 10 september 1919 innehåller motsvarande »oavhängighets»- paragraf och påbjuder dessutom, att denna tyska stat skall vara och benämnas »republiken Österrike». Den republikanska författningen är således som fredsvillkor föreskriven av främmande makter, och dessa ha förbjudit det av en »oavhängig» stat valda, nationaliteten betonande namnet Tyskösterrike. Tyskösterrike hade redan den 11 november 1918 gjort en deklaration om anslutning till Tyska riket. * Man må i allmänhet, »teoretiskt», ha vilka meningar som helst angående sambandet eller särskillnaden mellan å ena sidan moralen, sådan enskilda i vår tid normalt måste uppfatta och efterleva den, och å andra sidan den moderna statens rätt och plikt att, om så erfordras, med effektivt våld och eventuellt undanskjutande av privatmoralens bud värna nationens frihet och trygga en för dess vidare utveckling nödvändig maktsställning. 184 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT Obestridligt är dock, att de demokratier, som i Versailles 1919 hade avgörandet i sina händer — Frankrike, Eng- land, Förenta Staterna — absolut icke ville eller kunde öppet och ärligt bekänna sig till principen, att enbart vapensegern över den tyska nationen gav dem rätt till en så ytterligt gående ekonomisk och politisk vålds- utövning mot det tyska folket och de båda nationaltyska staterna, Tyska riket och Tyskösterrike, som traktaterna i Versailles och St. Germain innebära. Säkerligen voro åtskilliga av de nämnda demokratiernas ledande stats- män under och efter kriget även av sina samveten förhindrade att ens i löndom inför sig själva giva sitt erkännande åt läran, att den våldsmakt, som segern skänkt, borde till det yttersta utnyttjas för segrarnas varaktiga maktökning och de besegrades varaktiga van- makt, alldeles oberoende av moralens bud och det etiska ideal, som är kärnan i vår civilisation och särskilt i kristendomen. Detta utesluter naturligtvis ingalunda, att samma demokratiska statsmän undermedvetet, mer eller mindre djupt fördolt för deras klarvakna jag, till stor del behärskades av rent maktpolitiska, moralisk hänsyn ute- slutande, nationella och professionella instinkter. »Right or wrong my country.» En stormakts utrikesminister eller ambassadör uti en sådan situation som i juli 1914 eller under 1919 är främst den ansvarige förtroende- mannen och yrkesmannen, som, utan privatmoraliska hänsyn, måste till det yttersta tillvarataga sitt lands maktpolitiska intressen, sitt folks maktställning i världen. Han är ej sin egen herre. Bråkar hans samvete, måste han tysta ned det eller avgå från sin post. Denna senare utväg valde några demokratiska engelska statsmän vid världskrigets utbrott. Men de beklädde varken utrikesministerns eller en EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 185 ambassadörs post. Uti 99 fall av 100 fortsätter dock vår moderne statsman tappert sin patriotiska pliktuppfyllelse och ämbetsmannagärning, under det han i ett sannt demokratiskt land med en vältalighet, som är om- vänt proportionell mot sanningsenligheten, inför allt folket och all världen bedyrar att samtliga högsta rätts- och moralprinciper tvinga honom att vidtaga hårda vålds- åtgärder — som i sinom tid tydligt avslöja sig såsom icke blott rent maktpolitiska, utan även moraliskt synner- ligen fördomsfria. Hur man än vänder på saken är det ofrånkomligt, att moderna demokratiers maktpolitiska våldsföretag utsmyckas med en möjligast frikostigt tilltagen idealistisk, pacifistisk och moralisk motivering. Särskilt de angel- saksiska demokratierna äro mycket noga med, att denna moraliska ritual städse punktligt efterleves. Våldsinstink- terna och maktlystnaden äro visserligen icke svagare hos dem än hos andra folk, demokratiska eller icke demokratiska. Men angelsaksarens moraliskt kultiverade rasinstinkt fordrar, att även mycket oheliga syften skola ernås under ivrig bekännelse och hyllning av det heliga. Synden börjar för honom först riktigt, då syndaren inför sig själv och andra erkänner att han syndar. Den odemokratiske Bethmann Hollwegs, tyske riks- kanslerns öppna erkännande 1914, att tyska härens inmarsch i Belgien var ett fördragsbrott, en orätt, verkade som en oerhörd skandal inom den angelsaksiska världen — där man dock enligt världshistoriens vittnesbörd inga- lunda saknar detta solida politiska verklighetssinne, som till sitt reala värde uppskattar den internationella rättens »papperslappar», då nationens mest vitala intressen synas stå på spel. Det ur demagogisk synpunkt visserligen alltför naiva, men likväl manligt hederliga uti Bethmanns bekännelse förbisågs grundligt eller misstyddes fullstän- 186 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT digt. Densamma utnyttjades frenetiskt uti den engelska krigspropagandan inför världsdemokratien som ett bevis för tyskens lägre moraliska nivå eller brist på all verklig moral. I den stilen bedrevs ententens moralkult vidare, under och efter kriget och uti själva fredstraktaterna. * Här intresserar oss nu närmast, i vilken mån Versailles- traktaten vittnar om sina upphovsmäns trängande behov och klara avsikt att åt traktatens strävan att försvaga, förslava och förnedra Tyskland giva karaktären av ett straff, rättmätigt avkunnat över en brottsling, som i strid mot internationell moral och rättsordning förberett, framtvingat och efter ett lömskt överfall sökt genomföra ett världsfamnande erövringskrig, däri »invecklande» ententens fem huvudmakter och tjugutvå småmakter. Denna undersökning är påkallad, därför att Versailles- traktaten bestämmer Tysklands läge ekonomiskt och politiskt och ständigt ånyo proklameras vara ett levande och förpliktande politiskt faktum av fundamental bety- delse; det nutida Europas första grundlag för nationernas samlevnad. Men en undersökning av denna art kan visserligen icke begränsas till Versaillestraktaten, ty dennas anda och bokstav måste tydas enligt deras samband med otaliga andra politiska dokumenter, som äro källorna för ut- forskandet av världskrigets förhistoria, utbrott och följd- företeelser. Ehuru nutidspolitiskt och moraliskt av största betydelse, är uppgiften främst rent historievetenskaplig och har till ovillkorlig förutsättning, att hithörande diplomatiska urkunder omsider i tillräcklig fullständighet blivit och bliva tillgängliga för forskningen. EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 187 Efter angivandet av namnen på de 27 ententemakterna såsom kontrakterande part å ena sidan och Tyskland å den andra tillfogar Versaillestraktaten några inlednings- ord, som meddela att ententens stater önska upprätthålla »en fast, rättvis och varaktig fred» i stället för »det krig, i vilket desamma efter varandra blivit omedelbart eller medelbart indragna». Envar, som tagit kännedom om de efter kriget hittills publicerade diplomatiska dokumenterna från tiden före kriget och under krigets fortgång, måste anmärka att de politiska realiteter, som traktaten här antyder med ordet »indragna» (entraînées) eller »invecklade» (involved), i själva verket bestodo däruti att ententemakterna »in- drogo» eller »invecklade» sig själva och varandra i kriget. Detta antydes verkligen icke på ett fullt adekvat sätt genom den använda frasen, som uppenbarligen vill suggerera, att Tyskland bär skulden för detta myckna ödesdigra »indragande» eller »invecklande» i världskrigets gränslösa elände — varigenom den lokala konflikten mellan Serbien och Österrike målmedvetet och hänsyns- löst steg för steg utvidgades till ett verkligt världskrig, en jättekatastrof, i vilken hela mänskligheten »indrogs». Denna suggestion åt alldeles fel håll fortsattes avsiktligt och i förskärpt form, då traktatens inledningsord ytter- ligare angiva, att världskriget »har sitt u r s p r u n g» (»a son origine») »uti Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien den 28 juli 1914, uti Tysklands krigsför- klaring mot Ryssland den 1 augusti 1914 och mot Frank- rike den 3 augusti 1914 samt uti invasionen i Belgien». Om en stat — särskilt en stat, som vet sig icke vara särdeles väl anskriven bland demokrater och pacifister — 188 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT finner sin existens hotad genom andra staters förbere- delser till fredsbrott och invasion, får naturligtvis intet hindra att motsvarande försvarsåtgärder vidtagas, och det är lika självfallet att dessa under givna förutsätt- ningar måste bestå uti en snabb, klokt inriktad militärisk offensiv. Den offensiva defensiven är stundom den enda förnuftiga, d. v. s. något hopp om framgång innebärande defensiven. Är det för den angripne möjligt och militäriskt lämpligt att flytta krigsskådeplatsen till angriparens eget land, bör han göra detta och har alls ingen anledning att »urskulda» sig, varken hos demokrater eller pacifister. Men det finns en sak, som den elementära politiska klokheten förbjuder en stat i sådant läge att företaga. Och det är att före sina angripare utsända krigsförkla- ringar. Detta blir nämligen av våra upplysta demokrater och klartänkande pacifister ofelbart tolkat och av fiendens propaganda vältaligt utbasunat såsom liktydigt med det verkliga och sanna upphovsmannaskapet till kriget självt. Det låter så demokratiskt självklart, att ett krigs verkliga början utgöres av den första krigsförklaringen i det kriget och att den första krigsförklararen är krigets egentlige upphovsman, den primäre krigs brotts- lingen. Att vara den förste som utfärdar krigsförklaringar är sålunda att göra sig demokratiskt mer opopulär än man till äventyrs redan kan vara förut. Och åtgärden är, demagogiskt sett, det kristallklara oförnuftet. Vid utbrottet av ett krig, för vilket de stora politiskt bestämmande eller medbestämmande folkmassorna, de- mokratierna, måste intresseras eller entusiasmeras, gäller det icke så mycket att vara som fastmera och framför allt att synas vara den angripne. Och detta heliga demokratiska »synas» fördärvar man ju ohjälpligt — även då man verkligen är den angripne — ifall man med sin EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 189 krigsförklaring förekommer motståndarens. Hellre då riskera offret av någon militärisk fördel, om man där- igenom kan tvinga motståndaren att bli den förste som formligen förklarar krig eller vidtager sådana andra krigiska åtgärder, som våra demokrater och pacifister måste begripa utgöra upphovet till ett krig, början av det verkliga krigsangreppet. Utan tvivel saknade Tysklands politiskt och militäriskt ledande instanser i mycket hög grad hithörande demo- kratiska insikter och demagogiska färdigheter, under det att särskilt Frankrikes och Englands politiska ledare voro fulländade mästare på området, samtidigt med att Rysslands diplomati sköttes med välkänd österländsk fördomsfrihet. * Före en närmare granskning av traktatens påstående, att världskriget har »son origine» uti de nämnda tyska krigsförklaringarna samt i den tyska invasionen i Belgien, torde vara på sin plats att se till, hur traktaten spinner vidare på samma dyrbara tanketråd. Härvid ha vi att vända oss till avdelningarna VII och VIII, »Straffbestäm- melserna» och »Skadeståndsbestämmelserna». Närmare angivet är det fråga om dessa avdelningars trenne inledningsparagrafer, artiklarna 227 och 228 samt 231. Den förstnämnda av dessa artiklar har i sitt första stycke följande lydelse. »De allierade och associerade makterna inlägga mot Vilhelm II av Hohenzollern, före detta tysk kejsare, offentlig anklagelse för svåraste brott mot den internationella moralen och de internationella fördragens helighet.» En särskild domstol, utnämnd av Förenta Staterna, England, Frankrike, Italien och Japan, skall över exkejsaren »fälla sin dom i enlighet med den internationella politikens högsta principer och med avsikt 190 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT att tillförsäkra aktning åt högtidliga förpliktelser och internationella avtal samt åt den internationella moralen». Domstolen »skall utmäta straffet»; och »de allierade och associerade skola till Nederländernas regering rikta en anhållan att utlämna exkejsaren, på det att han må ställas inför sina domare». De 27 ententestaternas högtidliga åtagande, att deras särskilt för exkejsare Vilhelm II : s räkning tillsatta domstol »skall fälla sin dom i enlighet med den inter- nationella politikens högsta principer» (»sur motifs inspirés des principes les plus élevés de la politique entre les nations»), måste ge intrycket att artikel 227 vittnar om stort självförtroende. Artikeln utsäger ju strax efter, att den tilltänkta domen skall »tillförsäkra aktning åt den internationella moralen». Det kan således icke bli tal om, att de dömande få göra någon principiell åtskillnad mellan »den internationella politikens högsta principer» och-»den internationella moralen». De 27 ententestaterna tiller- känna sig således och deras fem domare skola tillmäta sig själva förmågan att avgöra, vilka »den internationella politikens högsta principer» och »den internationella moralens» bud äro. Som kvalifikation för denna över- mänskliga uppgift kunna de 27 ententestaterna närmast åberopa fyra års krigspropaganda, vars osannfärdighet och likgiltighet för de andliga stridsmedlens moraliska kvalitet söka sitt motstycke i världshistorien. Men icke nog härmed. Artikel 227 om kejsar Vilhelms bestraffning ar ju en paragraf i Versailles traktaten. Författarna av artikel 227 ha näppeligen kunnat mena, att »de principer för den internationella politiken» och »internationella moralen», varom Versaillestraktaten som ett helt och i yarje detalj vittnar med sådan handgriplighet, skola utgöra ett undantag från de »högsta principer», enligt vilka traktatens artikel 227 föreskriver att kejsaren skall EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 191 rannsakas och dömas. Alltså kunna vi, genom studium av traktaten i övrigt, göra oss en rätt klar föreställning om ententens verkliga mening med nämnda idealiska fraser, ehuru det aldrig blev någon rannsakan och dom enligt artikel 227 — tack vare den holländska regeringens fasta och korrekta hållning i en klar internationell rätts- fråga, som icke lämnade något utrymme för ententens »etik» och maktspråk. Trots den sålunda avslöjade moraliska blindheten och förhävelsen döljer sig bakom de granna folkmötesfraserna ett mycket klart och »sunt» realpolitiskt syfte. Traktatens »etiska patos» måste anknyta till ententens demokratiska krigspropaganda. Med hänsyn till denna kunna sådana fraser icke saknas i Versaillestraktaten, även om de i sig själva äro aldrig så meningslösa och svårt kompro- metterande för sina författares eventuella anspråk på moralisk jämvikt och politisk klokhet. För att mobilisera världsdemokratiens — icke minst de talrika och mäktiga angelsaksiska demokratiernas — moraliska patos, för att kunna få dem att marschera, nära nog religiöst entusiasmerade, uti ett definitivt korståg mot Tyskland, måste de starkaste moraliska slag- ord, som de tjugusju ententespråken kunna åstadkomma, utnyttjas i den praktiska politikens, eller mer precist uttryckt, i krigspropagandans tjänst. Då Versaillestrak- taten är avsedd att »med andra medel» fortsätta kriget mot Tyskland — möjligast länge hålla detta land kvar i geografiskt stympat skick, i halvsuveränitet, i avväp- ning, i fantastisk tributskyldighet o. s. v. — var det en demokratisk-demagogisk nödvändighet att i traktaten hugfästa de moraliska anklagelser mot Tyskland, vilka på ett så avgörande sätt bidragit till den rysk-fransk- engelska ententens utvidgning över hela jordklotet och I 192 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT därmed, då även U. S. A. äntligen gick med, till segerns vinnande. * Genom artikel 228 tvingas Tyskland att »åt de allierade och associerade makterna medgiva befogenhet att ställa inför sina», de allierades, »militärdomstolar de personer, som anklagats för brott mot krigets lagar och bruk». Detta »utan hänsyn till eventuellt motsvarande förfarande inför tyska domstolar». »Den tyska regeringen skall åt de allierade och associerade makterna eller åt den bland dem, som det fordrar, utlämna alla personer, som an- klagats för att hava begått brott mot krigets lagar och bruk ...» De anklagade skulle vara tyska medborgare, i regel sådana som kämpat uti de tyska arméerna, stundom med- lemmar av dessas högre och högsta befäl. Anklagarna skulle vara Tysklands fiendeländers medborgare, i regel militärer, och påverkade av tyskhat, krigspsykos, propa- gandalögner. Domstolarna skulle vara fiendeländernas »militärdomstolar», för vilka patriotiska militära normer skulle bli avgörande. Fiendeländernas säregna lagar och straffsatser skulle äga tillämpning — med uteslutande av möjligheten att ett eventuellt brott finge bli slutdömt av tysk domstol enligt tysk lag. Principerna, att an- klagaren skulle vara domare i egen sak och att alla tyskar skulle kunna dömas enligt främmande lag och av utländska domstolar, formulerades med samma klarhet som befallningen till Tyskland att avstå från här berörda suveränitetsrättigheter över sina egna statsanhöriga och, på grund av oprövad främmande anklagelse, helt enkelt utlämna dem till sina fiender. Denna ohöljda kränkning av elementärt rättsmedve- tande och detta rättsligt genomförda försök att tillfoga EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 193 den tyska nationen den svåraste moraliska och politiska förödmjukelse, detta prov på nyaste »morale internatio- nale» är förevigat i den alltjämt gällande internationella rättsurkund, som inledes genom Nationernas Förbunds statuter, vilka proklamera medlemmarnas föresats att »öppet underhålla internationella förbindelser som grunda sig på la justice et 1’honneur». Är det »justice», att icke samtidigt åtminstone prin- cipiellt tillkännagiva och garantera ett lika energiskt rättsligt förfarande mot ententens egna krigsbrottslingar? Är den egentliga meningen, att »inför demokratien» dema- gogiskt påskina, att endast Tyskland hade krigsbrotts- lingar? De ryska arméernas gräsliga framfart i Ostpreussen förtegs eller förskönades naturligtvis på sin tid i entente- pressen, men kunde år 1919 näppeligen gälla som helt okänd ens i Paris. Och det rikliga principiella använ- dandet inom ententearméerna av exotiska och halvbar- bariska raselementer synes icke antyda någon fransk eller engelsk räddhåga att åt kriget giva karaktären av afrikansk och asiatisk grymhet och den impulsiva lag- löshet, som vi västeuropéer måste beteckna som krimi- nalitet. Åtminstone den engelska pressen sparade icke sig och sina läsare nöjet av hithörande, delvis helt visst överdrivna eller blott hopfantiserade ryslighets- skildringar, som ansågos bevisa asiatiska och afrikanska hjälptruppers utomordentliga värde och krigsduglighet. Någon moralisk bävan för krigsbrottslingar kom natur- ligtvis icke till synes i sådant sammanhang. Självklart är att företrädesvis de tyska arméerna kunnat bli föremål för hithörande anklagelser, huvud- sakligen därför att tyskarna hela det långa kriget igenom kämpade inne i fiendeland. Hade andra ententearméer än den ryska, även den blott en helt kort tid, åtnjutit 13. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 194 EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT samma rent militära fördel, som moraliskt innebär en fres- telse till maktmissbruk, skulle utan tvivel krigskriminali- teten inom ententens arméer i motsvarande mån stegrats. Detta bevisades tydligt nog senare genom såväl de vita som de färgade franska ockupationstruppernas förhållande till befolkningen i Rhenlandet under fredstid. * I sin fulla ordalydelse har artikel 231 såsom redan tidigare angivits följande utseende. »De allierade och associerade regeringarna förklara och Tyskland erkänner, att Tyskland och dess allierade äro ansvariga för att hava förorsakat alla de förluster och skador, som de allierade och associerade regeringarna och deras medborgare lidit i följd av det krig, som påtvingats dem genom Tysklands och dess allierades överfall.» De fyra ord, på vilka det sagdas mening främst synes hänga, äro i den franska originaltexten: »responsable», »pour les avoir causés» och »a été imposée» och »agres- sion.» Någon egentlig tolkningssvårighet torde icke före- ligga beträffande något annat uttryck än möjligen »agression». Den engelska texten har ordet »aggression». Tydningen av detta ord är absolut avgörande. Vad Tyskland erkänner sig »ansvarigt» för och erkänner sig hava »förorsakat», det sammanhänger med ett krig, som Tyskland erkänner sig hava »påtvingat» ententen genom sin, Tysklands (och dess allierades) »agression». Vad betyder här »agression»'! Voro Tyskland och dess allierade vid krigsutbrottet verkligen skyldiga till »agression»'! Mot vem? Mot »de allierade och associerade makterna»? Har Tyskland genom sin »agression», om en sådan föreligger, verkligen »imposed the war upon them», tvingat de allierade och associerade makterna till krig? EN OMYNDIG DEMOKRATI OCH STORMAKT 195 Franska dictionnaires tyda som bekant agression så- som ett anfall eller angrepp, vilket icke provocerats; under det att engelska dictionaries definiera aggression såsom den första handling, vilken leder till ett gräl eller en strid, ett fysiskt angrepp innan någon annan part i grälet övergått till handgripligheter. Alldenstund Versaillestraktatens båda texter — den engelska och den franska — äro juridiskt lika giltiga, få vi således välja mellan ordets franska betydelse, som utpekar den till agression skyldige såsom provokatör till grälet eller till kriget, och å andra sidan ordets, engelska betydelse, som lämnar frågan om provokationen mer oklar och fäster avseende huvudsakligen vid den fysiska våldshandling, som inleder ett handgemäng eller ett krig. En sammanjämkning av de båda betydelse- skiftningarna kan möjligen även komma i fråga. Kontentan av artikel 231 synes följaktligen vara, att Tyskland förklarar sig hava före någon ententestat utfört statshandlingar, som inneburit ett definitivt över- gående från fred till krig. Man kommer då närmast att tänka på det i traktatens inledningsord framställda på- ståendet, att Tysklands krigsförklaringar mot Ryssland och Frankrike (jämte Österrikes mot Serbien samt Tysk- lands infall i Belgien) utgöra världskrigets »origine». Följer man det franska språkbruket, innebär artikel 231 dessutom, att ententen fri tar sig från att hava provocerat Tysklands fredsbrott. Tyskland är krigsprovokatören — i sällskap med Österrike. I så fall utgör anklagelsen i artikel 231 en utvidgning av anklagelsen i traktatens inledningsord. Tyskland anklagas icke för ett blott angrepp, utan för ett överfall, utan någon giltig anledning eller utmaning från de överfallnas sida. TOLFTE KAPITLET. Demokratien som domare. Ett starkt skäl för tolkning av artikel 231 även på detta sist angivna sätt föreligger i ett annat hithörande dokument, nämligen det ultimatum av den 16 juni 1919, varigenom ententen sökte och lyckades att slutgiltigt tvinga det motsträviga Tyskland att frångå sina ändrings- förslag och att i oförändrat skick underteckna Versailles- traktaten. Denna senare, den nya demokratiska världsord- ningens legala grundsten, förelåg då i färdigt skick, men hade ännu icke fått legal giltighet. Med hot från ententens sida om återgång till fullt krigstillstånd skulle Tyskland nu skrämmas till det ödesdigra steget att erkänna denna traktat och att slutligen, genom ratificering, göra den till en för tyska staten såväl i dess inre liv som utåt bin- dande lag. Detta ententens krigshot nästan jämnt sju månader efter vapenstilleståndet och såsom sista påtryck- ningsmedel för att genomdriva de av ententen slutligt dikterade fredsvillkoren, ansågs helt naturligt behöva en särdeles kraftig moralisk och demokratisk motivering. I själva verket utformades denna motivering till ett av världskrigets märkligaste dokumenter — en den mest koncentrerade och djärvt otvetydiga officiella formu- lering av hela ententens, genom dess krigspropaganda välkända påståenden beträffande världskrigets historiska förutsättningar och orsakerna till dess utbrott samt krigets principiella innebörd för de demokratiska staterna och civilisationen eller mänskligheten överhuvud. DEMOKRATIEN SOM DOMARE 197 Denna i högsta möjliga grad auktoritativa formulering av ententeläran om världskrigets uppkomst samt mora- liska och politiska innebörd — läran om krigets karaktär av världsdemokratiens frihetskamp efter ett länge planlagt överfall från dess dödsfiendes sida — är icke en rättsligt bindande lag, som Versaillestraktaten, och har icke, såsom denna, accepterats och undertecknats av Tyska riket. Men det formidabla dokumentet anger högofficiellt, vad. ententen själv ville inför all världen anses tro om krigets sanna orsak och mening, då Tyskland slutligen med krigshot tvingades att rättsligt godkänna Versaillestraktatens förkrossande våld och beskyllningar. Såsom medel att tolka traktattexten, närmast begreppet agression i artikel 231, har dokumentet alltså en så avgörande betydelse, att det icke kan saknas vid be- handlingen av frågan om Tysklands juridiskt giltiga brännmärkande såsom brottsling mot mänskligheten i allmänhet och mot den principiellt fredliga och demokra- tiskt dygdiga ententen i synnerhet. * Dokumentet föreligger på uppdrag av tyska utrikes- departementet i en auktoriserad, officiellt granskad tysk översättning och ingår såsom del IV i en officiell doku- mentsamling med titel Materialien, betreffend die Friedens- verhandlungen. Special titeln på denna del IV, slutredigerad den 19 juni 1919, är Mantelnote und Antwort der Alliierten und Assoziierten Mächte auf die deutschen Gegenvorschläge. Ifrågavarande Antwort anges gälla die Bemerkungen der Deutschen Delegation zu den Fridens- bedingungen och blev den 16 juni 1919 i Paris av »fredskonferensens president» översänt till »den tyska delegationens president» greve Brockdorff-Rantzau, vid 198 DEMOKRATIEN SOM DOMARP. tillfället i Versailles. Med detta »svar» följde såsom Mantelnote eller missivskrivelse ententens utförliga mora- liska och politiska motivering för det avböjande svaret. Denna motivering är på samma gång ett formligt ultimatum, i det densamma avslutas på följande kristligt ödmjuka samt demokratiskt välvilliga och frid- samma sätt. »Slutligen måste de allierade och associerade makterna öppet förklara, att detta brev» (missivskrivelsen) »och den medsända promemorian» (svaret på de tyska mot- förslagen) »utgöra deras sista ord i denna angelägenhet.» De allierade ha »prövat» de tyska motförslagen och ha »gjort viktiga praktiska medgivanden, men måste upprätthålla fördragets» (Versaillesfördragets) »grundsat- ser». »De anse icke blott, att detta fördrag utgör en rättvis avslutning på det stora kriget, utan även att fördraget skapar grundvalen för de europeiska folkens samlevnad i vänskap och likställighet» och möjliggör eventuell framtida fredlig omreglering av förhållandena. Men fördraget »är icke grundat på ett allmänt ursäk- tande av händelserna 1914—1918», ty »om så hade varit fallet, hade icke någon rättsfred kommit till stånd». Versaillesfördraget »utgör dock ett ärligt och medvetet försök att i överensstämmelse med vapenstille- ståndsavtalet ’genomföra rättens herravälde på grund- val av de regerades samtycke och med fortsatt stöd av mänsklighetens organiserade offentliga mening’». Detta sista citat är här uppenbarligen hemtat från president Wilsons »punkter» eller motsvarande offentliga uttalanden. Vad de moraliskt och politiskt avgörande uttryckssätten angår, har jag här särskilt framhållit dem. Versaillestraktaten förklaras alltså vara »rättvis» och utgöra en »rättsfred», just därför att densamma icke »ursäktar» händelserna 1914—1919, icke underlåter att DEMOKRATIEN SOM DOMARE 199 giva Tysklands brottslighet dess fundamentala ställning uti den nya moraliska och politiska världsord- ningen. Härigenom »skapar fördraget grundvalen för de europeiska folkens sammanlevnad i vänskap och lik- ställighet». Världsfreden, såväl som världsrättvisan, är äntligen tryggad. Härefter avslutas missivskrivelsen med följande myn- digt förkunnade världsdom. »I denna mening måste freden antagas i sin nuvarande utformning eller avböjas. De allierade och associerade makterna fordra därför, att den tyska delegationen inom fem dagar, från detta meddelandes datum räknat, förklarar sig redo att under- teckna fördraget i dess nuvarande gestalt. Om den tyska delegationen inom angiven tid förklarar sig redo att underteckna fördraget i dess nuvarande gestalt, skola förberedelser träffas för fredens omedelbara underteck- nande i Versailles.» »Skulle en sådan förklaring icke avgivas, innebär denna notifikation samma meddelande, som innehålles i artikel 2 av överenskommelsen den 16 februari 1919 angående förlängningen av det den 11 november 1918 ingångna vapenstilleståndet, som förlängdes redan genom avtalen den 13 december 1918 och den 16 januari 1919. Nämnda vapenstillestånd upphör alltså i angivna fall, och de allierade och associerade makterna komma att tillgripa sådana åtgärder, som de anse vara nödvändiga för att framtvinga de av dem uppställda fredsvillkoren.» Versaillestraktaten är så obestridligt rättfärdig, icke minst ur »likställighetens» synpunkter och i sin moraliska bestraffning av Tyskland, att densamma, med gott demo- kratiskt samvete, kan förmedelst våld eller fortsatt krig genomdrivas, under förbehållslöst »stöd av mänsklig- hetens organiserade offentliga mening», världsdemokra- tiens högsta moraliska instans. * 200 DEMOKRATIEN SOM DOMARE Sedan den historiske forskaren fått ett sådant strålande demokratiskt »ultimatum» till livs, är han naturligtvis mer än någonsin intresserad att noga iakttaga allt det föregående uti dokumentet — i »svaret» såväl som i missivskrivelsen. Då det hela omfattar över 90 sidor i tryck, kan här endast det mest väsentliga helt kort angivas. För att uppnå största möjliga översiktlighet återger jag det viktigaste av innehållet i form av teser, som i dokumentets text återfinnas med hjälp av det vid varje tes noterade sidnumret. 1. De allierade och associerade makterna erkänna, att notväxlingen omedelbart före vapenstilleståndet den 11 november 1918 samt Wilsons fjorton punkter, med vissa modifikationer av den 27 september 1918 och av den 5 november 1918, måste utgöra »grundvalarna» för freds- fördraget. (Sid. 7.) Den bevisliga genomgående bristen på överenstämmelse mellan å ena sidan ententens utfästelser vid vapen- stilleståndets förberedande samt Wilsons fjorton punkter och å andra sidan Versaillestraktatens innehåll blir så- ledes härmed oavsiktligt erkänt vara ett klart avtals- brott av ententen. 2. »Centralmakterna äro ansvariga för kriget.» Det »angrepp» eller »överfall», för vilket »centralmakterna äro ansvariga» och som »avsåg att undergräva Europas trygghet», ger ententen rätt till skadestånd och freds- garantier. (Sid. 7—8.) Skadeståndskravets grundande på teorien om central- makternas skuld till kriget, erkännes således. Detsamma gäller detta krav på »fredsgarantier» för framtiden, vilket utnyttjats så, att Tyskland, frånsett skuldslaveriet och avväpningen, berövats väsentliga delar av sin suveränitet. 3. De allierade och associerade regeringarna vidhålla. DEMOKRATIEN SOM DOMARE 201 att de icke i något enda fall vid omgestaltningen av Europas politiska karta hava avvikit från nationalitets- principen eller grundsatsen om »alla klart bestämda natio- nella strävandens fullaste tillfredsställande». (Sid. 10.) Likväl vittna t. ex. vissa drag av Tysklands gränsför- hållanden i såväl väster som öster uti alldeles motsatt riktning. Såsom ock fallet är med förbudet för Österrike att självt ensamt bestämma om sin eventuella förening med Tyska riket. Och hur hade det rent tyska Sydtyrolen kunnat ansvarslöst skänkas åt Italien, om den nobla nationalitetsprincipen verkligen fått avgöra saken? 4. »Tyskland måste åter förvärva åt sig ett gott anseende», innan Tyskland kan insläppas i Nationernas Förbund. (Sid. 11.) Tysklands brottslingsskap understrykes alltså ännu en gång. 5. »Nationernas Förbunds statuter utgöra för de alli- erade och associerade makterna fredsfördragets grund- val.» (Sid. 12.) Skall detta betyda, att betryggandet av Versaillestrak- tatens efterlevnad och bestånd övervältras på Nationernas Förbund? 6. »Tyskland har så tydligt bevisat sin oduglighet såsom civiliserad kolonialmakt, att de allierade och associerade makterna omöjligt kunna medverka till ett andra försök i denna riktning eller taga ansvar för, att 13 till 14 millioner infödingar ånyo överlämnas åt ett öde, från vilket kriget befriat dem.» »Dessutom hava de allierade och associerade makterna ansett det nödvändigt att betrygga sin egen säkerhet och världsfreden gentemot en militärisk imperialism, som avsåg att skaffa sig stödjepunkter» i olika världsdelar »för att gentemot andra makter bedriva en politik av inblandning och skrämsel». (Sid. 25.) 202 DEMOKRATIEN SOM DOMARE Detta är en glänsande — och genom sina praktiska konsekvenser för ententens huvudmakter synnerligen lönande — tillämpning av den fundamentala demagogiska ententeprincipen, att fördöma och bestraffa Tyskland, såsom ensamt skuldbelastat, för synder som alla stormakter begått och begå, och som Tyskland på åtskilliga betydelsefulla områden bevisligen gjort sig skyldigt till i vida mindre utsträckning än sina an- klagare. Att tyskar klandrat den tyska kolonialförvalt- ningen, bevisar icke att klandret varit i allo berättigat och bevisar än mindre, att tyskarna visat sig vara mindre lämpliga som koloniägare än alla andra nationer. I detta sammanhang inställer sig ovillkorligen frågan om det för Europa olidliga däri, att det franska national- försvaret systematiskt stödjes på ett möjligast intensivt utnyttjande av afrikanskt soldatmaterial. 7. De allierade och associerade makterna »måste fast- ställa, att det oerhörda växandet av krigsrustningarna under de senaste årtiondena» före världskriget »p å- tvingats Europas stater av Tyskland». Detta land »bär härutinnan ansvaret». Tyskland var »angripare n». »De angripna» voro nödsakade att följa exemplet. (Sid. 28.) Äter en typisk ententedogm, nära besläktad med den nyss påpekade. I båda fallen leder en opartisk och grundlig vetenskaplig forskning till en helt annan upp- fattning än denna, på vilken Versaillesfördraget här officiellt förklaras vila. 8. Tysklands ansvar för världskriget blev bestritt av tyska fredsdelegationen — såväl vad be- träffar krigets förhistoria som dess utbrott. Men de allierade och associerade makterna kunde av det härvid framlagda dokumentariska bevismaterialet icke se sig föranledda att »på minsta sätt ändra de slutsatser, till DEMOKRATIEN SOM DOMARE 203 vilka de redan kommit», att »krigets omedelbara orsak var del överlagda, be slut, som blev fattat av de för den. tyska politiken i Berlin ansvariga personerna och deras bundsförvanter i Wien och Budapest; nämligen beslutet att genom hot om krig påtvinga Europas nationer en viss lösning av en europeisk fråga och beslutet att, om de övriga medlemmarna av den europeiska concerten vägrade, tvinga dessa genom omedelbar krigsförklaring». (Sid. 32.) Den allmänna ryska mobiliseringen mot såväl Tyskland som Österrike var »den omedelbara nödvändiga följden av den österrikisk-ungerska arméns mobilisering och krigsförklaringen mot Serbien, vilka åtgärder vunno Tysklands bifall». »Ansvaret» faller därmed på Tyskland, icke på Ryssland. Och Tyskland ökade sitt »ansvar» dels genom den hast, varmed krig förklarades mot Ryssland, och dels genom krigsförklaringen mot Frankrike. De allierade och associerade makterna hava, genom den tyska fredsdelegationens dokumenter och argumen- tering övertygats därom, att »hela den händelsekedja, som förorsakade krigsutbrottet, avsiktligt uttänktes och iscensattes av dem, som innehade högsta makten i Wien, Budapest och Berlin». »I de allierade och associerade makternas ögon utgöra dock händelserna under de kritiska dagarna i juli 1914 icke enda beviset för Tysklands skuld till världskrigets uppkomst. Krigets utbrott kan icke härledas ur ett plötsligt beslut, som blev fattat i en svår kris. Krigsutbrottet var det logiska resultatet av en politik, som Tyskland fullföljde sedan årtionden under påverkan av det preussiska systemet.» »Under det nittonde århundradets sista år och under det tjugonde århundradet, var Tysklands hela politik inriktad 204 DEMOKRATIEN SOM DOMARE på att åt Tyskland tillförsäkra en ställning, i kraft av vilken detta land skulle kunna härska och diktera.» (Sid. 34.) »Det är» likväl »icke avsikten med» ententens »memo- randum att teckna krigets diplomatiska förhistoria eller visa, huru Västeuropas fredliga nationer steg för steg genom tätt på varandra följande kriser, som provocerades av Berlin, drevos att förena sig till gemensamt försvar». »Det autokratiska Tyskland ville, under sina ledares inflytande, med all makt uppnå Suprematien. Europas nationer voro beslutna att försvara sin frihet. De ledandes i Tysklands fruktan, att deras planer på världs- herravälde skulle kunna tillintetgöras genom demo- kratiens växande flodvåg, drev dem att samla all sin kraft på att med ett enda slag nedbryta varje motstånd, i det de störtade Europa i ett världskrig.» »Tyskland blev under Preussens inflytande förkämpen för maktens och våldets, bedrägeriets, intrigens och grymhetens principer uti behandlingen av internationella angelägenheter.» (Sid. 35.) »Under flera årtionden har Tyskland oavbrutet bedrivit en politik, som hade till mål att utså hat och tvedräkt mellan nationerna, blott för att kunna tillfredsställa sitt eget själviska maktbegär. Tyskland har motarbetat det demokratiska framstegets och den internationella vänskapens strömning i hela världen. Tyskland har varit auto- kratiens främsta stödjepelare i Europa. Och då Tysk- land slutligen såg, att dess mål icke kunde uppnås på annat sätt, p 1 a n 1 a d e och började Tyskland detta krig, som haft till följd att millioner människor dödats och gjorts till krymplingar och att Europa ödelagts från dess ena ända till den andra.» »Riktigheten av denna anklagelse har det tyska folket erkänt genom sin revolution.» »På DEMOKRATIEN SOM DOMARE 205 den sålunda störtade regeringens huvud faller skulden för de sista fem årens», krigsårens, »fruktansvärda hän- delser». (Sid. 36.) »De allierade och associerade makterna måste upprepa, att de i världskriget se en avsiktlig, mot de euro- peiska folkens liv och frihet riktad för- brytelse.» Versaillestraktatens straffbestämmelser mot tyska krigsbrottslingar motiveras härav — »såsom medel att avskräcka andra, som kanske senare kunde komma i frestelse att följa de ifrågavarande tyska krigsbrottslingar- nas exempel». (Sid. 36.) * De allierade och associerade makternas »svar» på den tyska fredsdelegationens anmärkningar mot Versailles- traktaten fastslår sålunda ideligen med storsläggan, att traktatens grundval är och förblir ententens djupa och orubbliga övertygelse om det kejserliga Tysklands exklu- siva autokratism och dess, en fortsatt fredlig samlevnad mellan Europas nationer absolut omöjliggörande, politiska och moraliska skurkaktighet och härsklystnad. Tyskland har planmässigt förberett världskriget och avsiktligt provocerat detta i det för Tysklands världsväldesplaner gynnsamma ögonblicket. Allt i skarpaste motsättning till Västeuropas principiella demokratism och hela det enten- teistiska Europas, även Rysslands, obestridliga fredskärlek. Man skulle nu möjligen tycka, att det kunnat vara nog med denna de allierade och associerade makternas, av demokratiskt och ententeistiskt patos i behaglig förening mättade trosbekännelse. Så är dock ingalunda fallet. Det demokratiska bekännelse- och anklagelsenitet fortsätter att svämma över alla bräddar även i den missivskrivelse, som åtföljde »svaret» om Versaillestraktatens rättfärdighet 206 DEMOKRATIEN SOM DOMARE och humanitet och noggranna överensstämmelse med president Wilsons »fjorton punkter». Missivskrivelsen börjar med påpekandet, att den tyska delegationens anmärkningar mot Versaillestraktaten — att den innebär avtalsbrott och alls icke formulerar någon »rättsfred» — »bevisa, att delegationen fullständigt missuppfattat det läge, vari Tyskland befinner sig». »Följaktligen anse de allierade och associerade mak- terna nödvändigt att börja sitt svar med en klar framställ- ning av sitt omdöme om kriget, ett omdöme, som faktiskt och slutgiltigt är hela den civiliserade världens omdöme. Enligt de allierade och associerade makternas uppfattning är det krig, som utbröt den 1 augusti 1914, den största förbrytelse mot mänskligheten och folkens f r ih e t som en nation, vilken velat anses civiliserad, någonsin med klar avsikt- lighet begått. Under en lång följd av år hava de regerande i Tyskland, trogna den preussiska traditionen, eftersträvat överväldet i Europa... De hava eftertraktat maktmedel, som skulle sätta dem i stånd att behärska och tyrannisera, ett underkuvat Europa, på samma sätt som de härskade över och tyranniserade Tyskland.» »För att uppnå sitt mål, hava de», de regerande i Tyskland, »med alla till buds stående medel hos sina undersåtar inskärpt, att våld är rätt i internationella angelägenheter. De hava aldrig upphört att öka Tysklands rustningar till sjöss och lands och att sprida det lögnaktiga påståendet, att en sådan politik vore nödvändig, därför att Tysklands grannar avundades Tyskland dess blomstring och makt. De hava eftersträvat att i stället för vänskap utså fiendskap och misstro folken emellan.» (Sid. 77.) »Så snart deras», de regerandes i Tyskland, »förbere- delser voro färdiga, hava de uppmuntrat en i av- hängighet hållen bundsförvant att inom 48 timmar DEMOKRATIEN SOM DOMARE 207 förklara Serbien krig. Om detta krig, vars mål var kon- trollen över Balkan, visste de fullväl, att detsamma icke kunde lokaliseras, utan skulle utlösa det allmänna kriget. För att i dubbel måtto betrygga ut- brottet av detta allmänna krig, hava de undandragit sig varje försök till försoning och gemensam överläggning, tills det var för sent; och världskriget har blivit oundvikligt, detta världskrig, som de», de regerande i Tyskland, »hade anstiftat, och för vilket Tyskland ensamt bland alla nationer var fullständigt rustat och förberett». »Likväl inskränker sig Tysklands ansvar icke till att hava velat och 1 ö s s 1 ä p p t kriget. Tyskland är lika- ledes ansvarigt för det råa och omänskliga sätt, varpå kriget fördes.» (Sid. 78.) Detta långa citat bjuder på ett par intressanta ny- heter — nämligen att Tyskland i juli 1914 var »färdigt» med sina förberedelser just för världskriget, samt att Österrikes konflikt med Serbien gällde »kontrollen över Balkan», icke Österrikes egen integritet, och att Österrike av Tyskland »hölls i avhängighet». Härtill kommer den krönande trosbekännelsen, att, då bakom Österrikes serbiska problem låg intet annat än frågan om »kontrollen över Balkan», ett krig mellan Österrike och Serbien absolut »icke kunde lokaliseras, utan skulle utlösa det allmänna kriget». Utomordentligt dyrbar är här den fullständiga från- varon av minsta antydan om Rysslands politik och mobiliseringsåtgärder och dessas samband med det kuriösa fenomenet, att den österrikisk-serbiska konflikten i juli 1914 icke kunde lokaliseras, utan ödesbestämt måste svälla ut till ett allmänt europeiskt krig. Här föreligger ingenting mindre än en lika oavsiktlig som klar och bindande bekännelse från Frankrikes och Englands sida, 208 DEMOKRATIEN SOM DÖMARE -0 ih att de redan långt före världskrigets utbrott själva engagerat sig på Rysslands sida så grundligt, att Ryssland visste sig genom sin mobilisering mot Österrike och Tyskland kunna »utlösa det allmänna kriget» — en fin omskrivning för Frankrikes och Eng- lands, genom fördrag och avtal noga förberedda krig tillsammans med Ryssland mot Centralmakterna. I Petersburg och Paris sutto skickligare och dådkraf- tigare diplomater än den nominelle utrikespolitiske ledaren i London. De visste vida bättre än den för sitt eget undermedvetna jag dygdigt blundande sir Edward Grey själv, vart denne senare kunde drivas och hur detta skulle ske — till hans egen slutliga fulla belåtenhet. Hans engelska medhjälpare i Petersburg och London verkade målmedvetet i samma riktning — icke minst genom att skrämma honom för Englands storpolitiska »isolering», om Ryssland och Frankrike ensamma skulle föra kriget och därvid lyckas besegra Tyskland och spränga Österrike. »Vårt eget läge är mycket farligt, och vi måste välja, om vi vilja aktivt stödja Ryssland eller avstå från dess vänskap», telegraferade sir George Buchanan från Peters- burg på aftonen den 25 juli 1914 till sir Edward Grey. Men det är väl att märka, att dessa rader i telegrammet — och även åtskilliga andra komprometterande rader — u t e s 1 ö t o s vid telegrammets publicering i »Englands Vita Bok» i augusti 1914, såsom framgår av Englands fullständigare diplomatiska aktpublicering 1926, varom mer längre fram. * Innan missivskrivelsen äntligen avslutas med hotet, att efter fem dagar låta det redan sju månader gamla vapenstilleståndet upphöra, på det att Versaillestraktaten måtte kunna genomdrivas med ett nytt krig, inpräntas DEMOKRATIEN SOM DOMARE 209 ännu en gång, att »de allierade och associerade makterna tro den av dem föreslagna freden vara en r ä 11 s f r e d», »i överensstämmelse med de uti vapenstilleståndets ögon- blick erkända grundsatserna». (Sid. 82.) Men den demokratiska mänsklighetens moraliska patos krävde icke blott Tysklands anklagande och bestraffning, utan även Tysklands förläggande tills vidare i moralisk karantän — utanför Nationernas Förbunds heliga murar. »Med hänsyn till den närvarande stämningen bland världens nationer är det icke möjligt förvänta, att jordens fria folk genast slå sig ned uti likabe- rättigad gemenskap med dem, från vilkas sida de», jordens fria folk, »fått lida en så svår orätt. Att för tidigt taga ett sådant steg vore att hejda i stället för att främja den försoning, som alla önska.» (Sid. 85.) Det tyska folket uppmanas att genom de humana fredsvillkorens trogna uppfyllande och genom »uppgi- vandet av den aggressiva och söndrande politik, som framkallat kriget», bevisa att tyskarna »numera ha blivit ett folk, med vilket man kan leva i god grann- sämja». Här får man således viss klarhet om meningen med de tvenne termer — »de regerande i Tyskland» och »Tysk- land» •— som figurera om varandra i ententens nu analy- serade anklagelseskrifter. Eftersom det tyska folket, sedan de tillförene »regerande i Tyskland» blivit 1918 av tyska folket bortjagade och ersatta med extremt demokratiska personer och institutioner, likväl behöver genom några års underkastelse, ånger, bot och bättring bevisa sin sinnesförändring samt värdighet och förmåga att fredligt samleva med »jordens fria folk», måste anklagelsernas mening vara, att detta tyska folk självt varit och är starkt bekajat med sina förutvarande »regerandes» moraliska och politiska lastbarhet. 14. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 210 DEMOKRATIEN SOM DOMARE Enligt Versaillestraktatens inledningsord är den an- klagade l’Empire allemand et tous les Etals qui le composent, och enligt artikel 231 äro de anklagade l’Allemagne et ses alliés. Traktatens uttryck »l’Empire allemand», »the German Empire», är den här använda officiella beteckningen för Tyska riket, utan hänsyn till frågan, huruvida Riket vid fredsslutet var republik eller kejsardöme. Uttrycket motsvaras av den tyska benäm- ningen Deutsches Reich, vilken är lika för republik och kejsardöme och även användes uti den officiella tyska översättningen av traktaten. Varje försök, att på de ifrågavarande ställena i traktat- texten tolka in »det kejserliga Tyskland», i motsättning till »Republiken Tyskland», vore en naivitet utan hopp om framgång. Traktaten är och kan ej vara annat än ett fördrag mellan de 27 ententestaterna och republiken Tyska riket. Denna stat, och ingen annan, våldföres, beskylles, bestraffas genom traktaten. Då traktaten, i artikel 227, särskilt vill beskylla och bestraffa »Vilhelm II av Hohenzollern, före detta Tysklands kejsare» (den engelska texten använder det mer korrekta uttrycket »tysk kejsare»), vänder densamma sig särskilt till honom —• liksom därefter, i artikel 228, till övriga tyska »krigs- brottslingar» under den kejserliga regimen. Men ententens ultimatum av den 16 juni 1919 riktar sina beskyllningar mot »de regerande i Tyskland» och »de ledande i Tyskland» lång tid före kriget, vid krigsutbrottet och under kriget. Här är det således fråga om det kejser- liga Tysklands ledande, regerande personer och klasser. Är meningen i ententens ultimatum och i Versailles- traktaten, att republiken och demokratien Tyskland skall genom traktatens våld och beskyllningar straffas för det kejserliga Tysklands påstådda synder? Något annat är icke möjligt. Tysklands republikanisering och demokra- DEMOKRATIEN SOM DOMARE 211 tisering var ett av ententens villkor för inledandet av förhandlingar om vapenstillestånd och fred. Men någon lindring av de beskyllningar och det straff, som enligt ententens teori dock rätteligen skulle träffat det kejserliga Tyskland, är det icke tal om för republikens räkning. Denna uppfattning bestyrkes ur formella juridiska synpunkter av Clemanceaus meddelande till Brockdorff- Rantzau den 20 maj 1919. Denne senare hade i en skrivelse av den 13 maj hävdat, att den dåvarande, republikanska och demokratiska tyska regeringen och det tyska folket i november 1918 icke genom accepteran- det av skadeståndsförpliktelsen även accepterat ansvaret för kriget eller för det kejserliga Tysklands ledande personers handlingar. Clemenceau var dock av annan mening. Då tyska folket antog skadeståndsförpliktelsen, antog detsamma även »skadegörarens ansvar». Och då Tysklands republikanska regering accepterat Lansings formel av den 5 november 1918 — enligt vilken »för- pliktelsen till skadestånd härleder sig ur Tysklands över- fall till lands och sjöss och i luften» —• har det tyska folket »implicite, men otvetydigt, erkänt angrepps- och överfallstesens riktighet och sin egen ansvarighet». {Der Notenkampf um den Frieden in Versailles, del I, sid. 41; uti samlingen Materialien, betreffend die Friedensver- handlungen.) En behaglig sammanblandning av juridiskt och mora- liskt ansvar upprätthålles således av den store, ultra- demokratiske franske fredsstiftaren, och det är denna sluga demagogiska sammanblandning som går igen i »svaret» och »missivskrivelsen» av den 16 juni 1919. Sanningen är, att det tyska folket efter revolutionen för att få fred med ententen tvingades juridiskt övertaga ansvaret för det kejserliga Tysklands påstådda skuld till krigets uppkomst och utbrott, men häftigt protesterade 212 DEMOKRATIEN SOM DOMARE mot att påbördas moralisk delaktighet och ansvarighet i detta hänseende. Varförutom en mycket stor del av tyska folket, sannolikt majoriteten, hyste den fasta över- tygelsen, att även anklagelsen mot det kejserliga Tysk- lands ledare var grundfals k. Att tyska socialdemo- krater och borgerliga demokrater i största utsträckning voro av alldeles motsatt mening, vad denna sistnämnda punkt beträffar, och med brinnande iver omfattade ententens viktigaste lärosatser —• detta är det egendom- ligaste och för den nutida demokratiens psy- kologi betydelsefullaste draget i situationen. Icke dess mindre hörde det till ett av de stora numren i ententens, för demokratien tillrättalagda och även av »neutrala» socialdemokrater ivrigt applåderade krigspropaganda, att ententens krig sades icke vara ett krig mot det tyska folket, utan ett krig uteslutande mot det kejserliga Tyskland, dess preussiska anda och dess ledares brutala begär att utplåna den demokratiska fri- heten ur världen; liksom de lära totalt ha hindrat dennas uppkomst i Tyskland. Och då ententens ultimatum påstår, att »de regerande i Tyskland» »behärskade och tyranniserade ett underkuvat Tyskland», kan det ju förefalla, som meningen verkligen vore, att Tysklands folk, den stora massan av »be- härskade» och »tyranniserade» undersåtar, ansåges ha varit i ett annat politiskt och moraliskt läge än »de regerande» och därför även av freds traktaten bort be- handlas annorlunda än dessa senare. TRETTONDE KAPITLET. Demokrati och sanningskrav. Då de mot Tyskland riktade anklagelserna — vilka föregivas vara den moraliska och demokratiskt rättfärdiga grunden för politisk och1 ekonomisk ofrihet av den mest förnedrande och betungande art —• sålunda framstå fullt klara, icke blott enligt bokstaven, utan även enligt den deklarerade, avsedda juridiska och moraliska meningen med dem, återstår den slutliga och avgörande frågan, om anklagelsernas sanningshalt, deras överensstäm- melse med historisk verklighet. Detta spörsmål är varken juridiskt eller politiskt, utan rent vetenskapligt. Vilket icke utesluter, att vetenskapens avgörande skall leda till de mest vittgående juridiska och politiska konsekvenser. Ententens statsmän ha visserligen i det allra längsta högtidligt och officiellt tillkännagivit, att brottmålet mot Tyskland är slutgiltigt avdömt genom Versaillestraktaten och dess formella accepterande av Tyskland, sedan man den 16 juni 1919 ännu en gång satt kniven på dess strupe. Men en fullt rättsgiltig dom är en sak för sig, och vetenskaplig sanning är helt annan sak. Den lagligt giltiga domen kan vara ett monstrum av vrånghet redan ur rent juridiska synpunkter. Den bör då genom återupp- tagen eller ny rättegång kunna upphävas och ersättas genom en ny dom, som bättre tillgodoser anständig rättslig procedur och lagtolkning. Det är dock icke därmed 214 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV sagt, att den nya, juridiskt riktigare eller bättre domen på lång väg när når fram till sanningen om fallet i fråga. Detta beror på lagens och processordningens beskaffenhet och handhavande. För vetenskapen finns däremot ingen möjlighet att låta sig nöja, förrän sanningen helt avslöjats. Skulle detta mål ej kunna uppnås, därför att det oum- bärliga forskningsmaterialet förstörts eller förfalskats, blir det vetenskapens uppgift att konstatera förhållandet. Emellertid är den juridiska skillnaden stor mellan internationell rätt och nationell (inom en särskild stat gällande) rätt. Den förra är ett system av överenskom- melser mellan olika stater, vanligen suveräna, d. v. s. helt självbestämmande stater, åt vilket system genom avtal ges, såvitt det är praktiskt möjligt, rättsligt bindande kraft. Men denna »kraft» existerar blott så långt de olika staterna var för sig själva vilja detta eller av andra stater kunna med våld tvingas att efterleva avtalen, rättsreglerna. Någon till lydnad allmänt och ovillkorligt tvingande högsta maktinstans existerar icke i den inter- nationella världen — icke heller efter Nationernas För- bunds tillkomst. Det är tills vidare icke tänkbart, att alla stormakter, om de alla tillhörde Nationernas Förbund, skulle frivilligt och definitivt åt Förbundet skänka bort den mest vitala delen av sin suveränitet — rätten att våga livet för att skydda vad som i ett givet ögonblick av ett stort folk anses för allra högsta nationella livsin- tresse och livsvärde. Den internationella rätten förblir ett särskilt slags »lag», som möjligen efterleves, om konflikterna mellan staterna ej bli av allt för allvarlig art. I samma ögonblick detta senare händer, är varje internationell lag eller över- enskommelse blott »en papperslapp» för den stat, som tror sig nödgas riva sönder den för att värna eller främja högsta nationella värden. Att demonstrera moralisk fasa DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 215 då sådant händer — såsom t. ex. ententen och dess neutrala medlöpare gjorde vid Tysklands neutralitetsbrott mot Belgien och såsom ententen gör i Versaillestraktens anklagelse- och bestraffningsparagrafer — det är för- träfflig krigspropaganda, men har för dem, som verkligen veta vad det är fråga om, särdeles litet med sann moral att skaffa. Anklagarna veta, att de skulle handlat på samma sätt som den anklagade, om de befunnit sig i samma läge eller i tvingande nödläge. För den inre statliga eller nationella rätten däremot är kännetecknande, att den allmänt efterleves av med- borgarna i den stat där den gäller, och att statsmakten i normala fall har makt och vilja att ovillkorligt framtvinga efterlevnaden eller bestraffa brott mot lagen. * Ett fredsavtal efter ett krig kan vara ett verkligt avtal mellan tvenne stater, som vid fredsslutet måste ömse- sidigt respektera varandras önskningar och' maktmedel. Versaillesfr eden var dock icke ett sådant fredsavtal, utan dikterades av en till tänderna beväpnad, i maktresurser oerhört överlägsen segrare. Motparten var en avväpnad, utsvulten, genom fortsatt hungerblockad och genom ockupation till vanmakt nedpressad, i följd av revolution disorganiserad stat. Versaillestraktaten här skapat ett formellt rättsligt bindande förhållande mellan de 27 ententestaterna och Tyskland; men till sitt innehåll är detta rättsliga för- hållande, på några få undantag när, tillkommet enbart såsom en ententens — närmare bestämt Frankrikes, Englands, Förenta Staternas och Italiens — godtyckliga viljeyttring, utan hänsyn till Tysklands önskningar eller intressen. Vad traktatens politiska, moraliska och juri- 216 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV diska beskyllningar mot Tyskland angår, äro dessa hämtade ur de ledande ententestaternas förkrigspropa- ganda och1 krigspropaganda mot Tyskland; och i detta sitt »naturtillstånd» äro de av anklagaren själv, såsom lagstiftande domare, lagda till grund för domen. Samme domare är även ende och med mer än tillräckliga makt- medel utrustade exekutor av domen. Traktaten är en av dessa internationella lagar, som ur såväl reella som formella synpunkter böra korrigeras eller upphävas och ersättas genom nya rättsligt bindande avtal. Grundläggande för en revision av Versaillestraktaten måste bliva ett avgörande om sanningshalten av ententens, i dess ultimatum av den 16 juni 1919 och i traktatens inledningsord, om Tysklands krigsförklaringar, samt i artikel 231 formulerade anklagelser av moralisk och politisk art mot det kejserliga Tyskland före och under 1914. Dessa anklagelser utgöra grundstenen för traktaten, i det denna säges avsluta det krig, som det kejserliga Tysklands ledare enligt anklagelserna planlagt och militäriskt förberett på ett sätt som ingen annan stat samt till slut genom överfall framtvingat, för att slå världsdemokratien till marken, innan denna bleve för stark att besegras, och för att därigenom »härska över och tyrannisera ett underkuvat Europa, såsom de här- skade över och tyranniserade ett underkuvat Tyskland». * Äro dessa anklagelser mot Tyskland sanna? Helt eller delvis eller till ingen del? Vilka andra anklagelser mot Tyskland, än de som for- mulerats i Versaillestraktaten och i ententens ultimatum av den 16 juni 1919, hava spelat en betydelsefull roll i ententens förkrigspropaganda och krigspropaganda och DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 217 därigenom påverkat såväl den demokratiska världsopi- nionen före, under och efter kriget som ententens hållning vid fredsslutet? Det allra sista, som ententen och dess socialdemokra- tiska och demokratiska beundrare torde vara benägna att medgiva, är propagandan mot Tyskland före kriget, ty denna avslöjar ententens — särskilt Rysslands, Frank- rikes, Englands — aggressivitet före krigsutbrottet och1 ger dogmen om Tysklands skuld till kriget första grund- skottet. Men det är just på denna punkt, som dokumentet av den 16 juni 1919 säger ett avgörande ord —■ eller hjälper att leda in forskningen på rätta spåret. Det existerar såsom vi se i Die Grosse Politik 1871—1914 ett överflöd: på annat bevismaterial av liknande art. Det blir ofrånkomligt och av största principiella bety- delse att utreda, i vilken utsträckning och med vad prak- tisk politisk verkan, särskilt med hänsyn till världskrigets utbrott, alldeles samma grundsyn på Tyskland, som kännetecknade ententens krigspropaganda, be- härskade de ledande statsmännen inom ententens huvud- makter även långt före krigets utbrott. Explosionen av tyskhat vid världskrigets utbrott 1914 var väl för- beredd alltsedan 1871. Det kan vara lämpligt att såsom ententepsykos be- teckna den från tiden före, under och efter världskriget genom officiella dokumenter rikligt intygade, sjukligt stegrade fientligheten och hatfyllda misstänksamheten mot Tysklands storpolitiska existens, syften och åtgärder. Bakom denna upphetsade antityska stämning bland ententestormakternas ledande statsmän före krigsutbrottet låg främst samtliga dessa makters egna storpolitiska och ekonomiska expansionsbegär, för vars tillfredsställande en och samma stat i Europas mitt, nämligen Tyskland, syntes dem alla vara främsta hindret. 218 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV Tysklands odemokratiska inrepolitiska förhållanden kunde i grunden icke intressera ledarna av de stora västeuropeiska demokratierna, Frankrike och England. Men de erhöllo här till skänks ett genom överdrifter och osanningar lätt »förbättrat» och därigenom utomordentliga effektivt agitationsmedel för att mot Tyskland upphetsa de stora, demokratiskt sinnade folkmassorna — icke blott i dessa ententeländer själva, utan jämväl i neutrala länder och, icke minst, även i Tyskland, som på detta sätt kunde synnerligen effektivt bekrigas även inifrån. Det blir således ett särskilt problem att studera entente- psykosen såsom förkrigiskt faktum, ännu icke påverkad av tyska krigsförklaringar, tyskt infall i Belgien, tyska krigsförbrytelser m. m., och i sin begynnelse icke heller sammankopplad med det praktiska behovet att övertala världens demokratier till ententevänlig »neutralitet» eller att hetsa dem till att deltaga uti ett redan pågående krig mot Tyskland. * Hur ställer sig nu vår tids demokrati till dessa ytterligt aktuella problemer om historisk sanning och politisk osanning ? Det kejserliga Tyskland, allmänt gällande såsom anti- demokratismens starkaste fäste i Europa, här blivit be- segrat och i samband med nederlaget förvandlat till ett mer eller mindre renhårigt demokratiskt Tyskland. Har detta lyckats väsentligen därigenom, att bevisliga osan- ningar om det kejserliga Tyskland blivit utspridda och trodda inom all världens demokratier och även i Tyskland självt? Vad slags intresse visa nu våra f. d. krigförande och ententeneutrala demokratier för avslöjandet av de lögner, på vilka segern och det närvarande demokratiska världsläget grundats? Låter man sig alltjämt obetingat bindas av sina före och under kriget formulerade och DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 219 åratal efter fredsslutet fasthållna anklagelseteser mot kejsar Vilhelm och hans politiska och militära omgiv- ning? Eller får sanningskravet hemföra segern över parti- intresset och de nationella intressena? Sådana, för belysandet av den nutida demokratismens moraliska halt avgörande spörsmål inställa sig av sig själva, i den mån ett rikligt och ojävigt material för bedömandet av världskrigets orsaker framkommer i offentligheten; tillgängligt för envar och därför omöjligt att ignorera — ehuru detsamma i en del avgörande fall ger den besegrade, anklagade tyske antidemokraten rätt och den segrande, anklagande ententeistiske demokraten orätt. Måhända är det dock så, att en modern demokrati, trots sina många mänskliga svagheter — bland vilka motagligheten för propagandamakares samvetslösa väl- talighet är den mest ödesdigra — på längden omöjligt kan stå sanningen emot? Enskilda och sociala smågrupper kunna finna sin existens bunden vid lögnens försvar till det allra yttersta. De stora folkmassornas livsbetingelser måste vila på grundvalar så breda och djupa, att de nå ned till sanningens eller åtminstone till de praktiska, aktuella sanningarnas hälleberg. Med utgångspunkt från sådan teoretisk optimism må problemet i första hand begränsas till ett skärskådande av medlen att nå fram till möjligast väl grundade, verk- lighetstrogna svar på de skuldteser, som ententens propa- ganda och Versaillestraktaten gjort till sina moraliska och politiska fundamenter. Deras betydelse för samtiden har Lloyd George med en förträfflig, om ock något fan- tastisk bild karakteriserat, då han i ett av sina under Ruhrockupationen hållna politiska tal sade, att Versailles- traktaten är »ett fördrag, som i sina händer håller Europas öde under mången generation framåt» (Is it Peaces, sid. 218). , 220 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV Medlet att komma fram till sanningen kan icke vara något annat än en trägen, samvetsgrann, orädd veten- skaplig . forskning. Denna måste vara redo att godtaga varje resultat, som med logisk nödvändighet befinnes framgå ur ett pålitligt, fullständigt forskningsmaterial. Enda målet skall vara att i ljuset framdraga verkligheten och att låta verkligheten avslöja sig själv, sådan den varit och är. Allt beror således på möjligheten att finna de pålitliga och fullständiga urkunder, som angiva vad Europas ledande statsmän under ett visst skede före världskrigets utbrott trodde, tänkte, eftersträvade, företogo och1 genom- drevo uti storpolitiken — såväl inom sina egna länder, vad krigsrustningarna och ledandet av folkopinionens utveckling angår, som utåt i umgänget, förhandlingarna och avtalen med andra stater. Det skede, som vid studiet av världskrigets orsaker avgränsas, kan med särskild hänsyn till Tyskland och Frankrike icke börja senare än 1871. Världshistorien är ett obrutet händelsesammanhang. Varje försök att klar- lägga orsakerna till en viss historisk händelse, t. ex. världskrigets utbrott, under godtyckligt hänsynstagande till endast de samtidiga och omedelbart föregående för- hållandena måste leda till en icke verklighetstrogen upp- fattning. Att vid studiet av världskrigets uppkomst gå tillbaka endast till 1871 är naturligtvis icke idealet, utan en nödhjälp. Om forskaren får förutsättas icke vara eller icke låtsas vara alltför okunnig om världshistorien före 1871, låter sig dock metoden gott försvaras. En ny, sedan 1860-talet förberedd situation i europeisk stor- politik blir genom fransk-tyska kriget 1870—71 och genom freden i Frankfurt 1871 fullt färdig — såsom utgångs- punkt för fortsatt utveckling; närmast i skedet 1871—90, DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 221 »Bismarcks tic, därefter i en serie tämligen klart mar- kerade händelseförlopp fram till den 1 augusti 1914. * Vad som skulle erfordras, vore således främst att Europas stater ombesörjde tillräckligt fullständig och1 fullt sanningsenlig publicering av de i deras utrikes- ministerier eller hos andra offentliga myndigheter före- fintliga diplomatiska akterna och till innehållet likartade politiska dokumenterna från och1 med år 1871 intill världskrigets utbrott eller ännu hellre ända fram till något av de allra senaste åren. Ty åtskilligt som timade 1914 får sin klaraste belysning genom dokumenter från världs- krigets och fredstraktaternas år eller från ännu nyare tid. Tillsammans med redan publicerade hithörande ur- kunder — t. ex. fredstraktater och andra internationella avtal av statsrättsligt slag —■ skulle de föreslagna akt- publikationerna giva historieforskaren hans mest funda- mentala, om också icke enda nödvändiga, material. Då de i ett givet land förefintliga dokumenterna av detta slag till en del äro identiska med motsvarande dokumenter i vissa andra länders ägo, vore det nog att stormakterna och en eller annan av de smärre staterna utgåve sådana aktsamlingar. Men offentliggörandet genom trycket vore i varje fall nödvändigt, för att dokumen- terna skulle bli oinskränkt åtkomliga för forskning och kritik. Den enda stat som hittills, 1927, genomfört ett sådant publikationsprogram, är Tyskland. På uppdrag av Tyska rikets utrikesdepartement hava under åren 1922—26 Johannes Lepsius, Albrecht Mendelssohn-Bartholdy och Friedrich Thimme i 40 band publicerat departementets diplomatiska urkunder för skedet 1871—-1914 under titeln 222 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV Die Grosse Politik der Europäischen Kabinette 1871— 19U. Redan härigenom har den historiska utforskningen av den världshistoriska perioden 1871—1914 erhållit en ojämförligt solidare dokumentarisk grundval än den tidigare ägt. Intrycket är, att den »diplomatiska» slöjan framför skedets europeiska historia nu för första gången börjat bli verkligt lyftad. Den som vill underkasta sig studiemödan, vilken i detta fall visserligen ej är ringa, besitter hittintills saknade möjligheter att nästan från dag till dag följa den storpolitiska situationens föränd- ringar och läge under de 43 åren. Tyskland utövade då sin s. k. hegemoni, d. v. s. var i verkligheten en bland fem ledande stormakter, den starkaste kontinentala centralmakten i Europa. För egen del höll Tyskland fred i Europa och tog omsider en blott mycket blygsam del i den väldiga koloniala expansion och1 imperialism, som känneteckna Frankrike, Ryssland och England under perioden. Med överraskande klarhet avtecknar sig steg för steg uppkomsten och arten av den stormaktspolitiska spänning, runtom de båda germanska centralmakterna, vilken slutligen utlöste sig i världskriget. Åtskilliga av de före världskriget inom historieskriv- ningen gängse uppfattningarna om de storpolitiska strä- vandena och intrigerna 1871—1914 visa sig nu ha varit mer eller mindre felaktiga eller ofullständiga —■ oavsett sådana oförenliga vetenskapliga motsättningar, som ofta möta vid jämförelse mellan t. ex. franska och tyska histo- riska framställningar och teser. Och när slutligen denna dokumentsamling, särskilt dess sju sista band, konfronteras med ententens och Versaillestraktatens officiella anklagel- ser mot kejserlig tysk politik intill den 4 augusti 1914, blir det uppenbart, att vetenskapens slutliga dom uti målet mellan ententen och Tyskland kommer att få ett DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 223 helt annat utseende än den politiska och juridiska dom, som ententen egenmäktigt och, som det påstods och påstås, »slutgiltigt» avkunnade 1919 i sitt ultimatum av den 16 juni och i sin Versaillestraktat av den 28 juni. Ententens entusiastiska demokratiska och socialdemo- kratiska medlöpare uti beskyllandet och skymfandet av det kejserliga Tyskland komma utan tvivel härigenom i en svår belägenhet. Det blir slutligen nödvändigt att välja sanningen och förneka en mer eller mindre tillfällig partidogm samt att eventuellt offra något av den sympati, som man hittills haft glädjen åtnjuta bland ententens mäktige, särskilt i egenskap av »Frankrikes vän» enligt officiösa franska proklamationer. * Den väldiga, epokgörande tyska dokumentpublikationen Die Grosse Politik 1871—1914 hade en föregångare av vida mindre dimensioner, men likväl, för den period som densamma omfattar, av synnerligen stor betydelse. Omedelbart efter det att Tyskland den 9 november 1918 blivit republik och erhållit en rent socialdemokratisk regering, gav denna — synbarligen mycket angelägen att aktmässigt bevisa det kejserliga Tysklands, skuld till krigsutbrottet ■—- redan samma månad åt den social- demokratiske teoretikern Karl Kautsky uppdraget att, under medverkan av några fackmän, samla och utgiva de i tyska utrikesdepartementet befintliga dokumenter, som hade samband icke med världskrigets förhistoria utan endast med dess utbrott. På detta sätt blevo, oavsett tal- rika vidlyftiga »tillägg», 879 diplomatiska handlingar, daterande från och med den 15 juni till och med den 15 augusti 1914, samlade och 1919 offentliggjorda under titeln Die deutschen Dokumente zum Kriegsausbruch (i 224 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV fyra band). Det slutliga utgivandet besörjdes på rege- ringens uppdrag av general Max Montgelas och professor Walter Schücking, sedan hela samlingen reviderats till- sammans med Karl Kautsky och denne haft tillfälle att granska även korrekturarken. Samtidigt härmed gav regeringen befallning om verkställandet av den mer om- fattande, världskrigets hela 40-åriga förhistoria belysande dokumentsamling, som senare utgavs under titel Die Grosse Politik 1871—19U. Montgelas och Schücking hava kompletterat Kautskys samling, men icke ändrat något i denna utan Kautskys samtycke. De vitsorda dessutom sorgfälligheten i Kaut- skys grundläggande andel av arbetet. Såtillvida finner samlingens populära benämning, »die Kautsky-Papiere», sin förklaring. Olämplig är denna likväl, i det den kan ge intryck att samlingens vetenskapliga värde lidit intrång genom Kautskys bristande sakkunskap och välkända socialdemokratiska partiståndpunkt. Att varje misstanke i denna riktning dock är oberättigad, har intygats såväl av Montgelas och Schücking som från fackmannahåll; t. ex. av en preussisk historieforskare sådan som pro- fessor Hans Delbrück. En helt annan sak är frågan om det vetenskapliga värdet av de slutsatser, som Kautsky dragit ur sin doku- mentsamling och i november 1919 publicerat under titel Wie der Weltkrieg entstand. Här, liksom ock i Kaut- skys 1920 utgivna broschyr Delbrück and Wilhelm II, ett svar på professor Delbrücks kritik av Kautskys Weltkrieg, framträda dessa partifördomar som, trots nog- grann kännedom om en del dokumenter, för program- lydiga socialdemokrater försvåra en verklighetstrogen uppfattning av världskrigets utbrott och uppkomst. Att undersöka hithörande drag av demokratiens psykologi utgör dock en särskild uppgift, till vilken jag återkommer. DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 225 Här må blott tilläggas, att först Die Grosse Politik börjat ställa Die deutschen Dokumenten zum Kriegsaus- bruch i deras rätta sammanhang med det stora, till världskriget ledande historiska händelseförlopp, som kan sägas börja senast 1871, men absolut icke så sent som den 15 juni 1914. En värdefull komplettering i vissa punkter av de nämnda tvenne stora dokumentsamlingarnas vittnesbörd erhålles genom Weissbücher des Parlamentarischen Untersuchungsausschusses zur Vorgeschichte des Welt- krieges, tvenne häften 1920 och 1921, samt genom Berichte des Grossen Generalstabes an das Auswärtige Amt vom 28 und 30 Juli 191^, utgivna 1922. För övrigt räcker det naturligtvis icke med blott tyska dokumenter eller de diplomatiska urkunder, som for- skaren kan finna i tyska ämbetsverk och arkiver. Att förbise eller underskatta vikten av ententearki- vernas utforskande är redan det ett bevis på fördom och ett förbiseende av sakförhållandet, att ententen sitter på de anklagades bänk. Men det psykologiskt mest utmär- kande för den demokratiska formen av ententepsykosen är, att all uppmärksamhet, allt intresse, allt kritiskt patos koncentreras på tysk militarism, tysk imperialism, tysk nationalism och tyska »odemokratiska» metoder att sköta utrikes- och inrikespolitiken, under det att med fanatisk envishet förbises, att alldeles samma politiska olater existera och spela ledande roller inom stora och små ententestater. Då även många tyska och neutrala demokrater och socialdemokrater, stundom i lika hög grad som fiende- ländernas mest framskjutna chauvinister, ådagalägga denna egendomliga oförmåga att upptäcka den politiska ondskans förekomst annorstädes än just i det kejsar- trogna Tyskland, är det tydligt att här föreligger ett 15. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 226 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV problem inom den nutida demokratismens psykologi, vilket kräver ytterligare undersökning, på det att vi må komma till större klarhet om våra demokratiska samtidas' säregna själsliga läggning och förmåga att se och bedöma den politiska verkligheten sådan den verkligen är. Skulle möjligen någon del av denna psykologiska gåtas lösning vara att finna i t. ex. fransmännens över- lägsenhet över tyskarna vad beträffar umgängessättets förföriska älskvärdhet och självberömmets bländande vältalighet? All demokrati är såsom sådan dömd att starkt påverkas av den psykiska teknik, som briljerar i parlamenter, folkmötessalar och tidningsspalter. En nation med de större demagogiska talangerna vinner, relativt till en i detta hänseende klenare begåvad medtävlare, med lätthet demokratiernas förtroende, i trots av att samma talangfulla nations politiska gärningar ständigt stå i skärande motsättning till dess humana och demo- kratiska konfession. * Från republiken Österrikes statstryckeri i Wien ut- kommo 1919 trenne band Diplomatische Aktenstücke zur Vorgeschichte des Krieges. Publicerandet av Die poli- tischen Geheimverträge Österreich-Ungarns 1879—1914 börjades 1914 av A. F. Pribram. 'Rysslands bolschevikregering har sörjt för, att en mängd »hemliga» dokumenter ur det tsarryska utrikes- ministeriets arkiver blivit utgivna av trycket. Härigenom ha de mycket grova, men ingalunda enastående förfalsk- ningarna i Rysslands officiella dokumentsamling av 1914, omfattande tiden 23 juli — 6 augusti 1914 (nya stilen), blivit avslöjade och korrigerade. Dessutom ha vi härigenom erhållit en ny dokumentarisk belysning av Rysslands utrikespolitik och särskilt dess för de stora DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 227 västeuropeiska demokratierna synnerligen kompromette- rande förhandlingar och överenskommelser med Frank- rike och England i skedet 1910—1914. Av intresse är även Sovjets publicering av brevväxlingen 1894—1914 mellan kejsar Vilhelm och tsar Nikolaus. Tyska och franska översättningar av dessa och andra hithörande ryska dokumentsamlingar föreligga. Avsikten med de officiella österrikiska och ryska dokumentpublikationerna ha utan tvivel i huvudsak varit densamma, som drev den tyska revolutionsregeringen att låta Karl Kautsky sammanställa de diplomatiska doku- menterna i Berlin angående världskrigets utbrott — näm- ligen önskan att låta den gamla politiska regimens skuld till krigsutbrottet framstå. Genom en av dr. Friedrich Stieve på uppdrag av tyska utrikesministeriet i tysk översättning utgiven rysk doku- mentsamling, Der diplomatische Schriftwechsel Isvolskis (fyra band, 1924), har Alexander Petrovitsch Isvolskis utomordentligt effektiva medverkan vid världskrigets förberedelse och utbrott, åtminstone sedan han 1911 blev rysk ambassadör i Paris, kommit fram i dagsljuset. Vi se nu klart hur han i Paris skaffade sig ett betydelsefullt hemligt inflytande inom den nationalistiska franska pressen och inom den krets av revanchepolitiker, vars ledare vid världskrigets utbrott var Raymond Poincaré, republikens president. Hemma i Ryssland hade Isvolski de bästa förbindelser med de inom armén, utrikesministe- riet och hovet inflytelserika panslavistiska krigsivrare, vilkas mål var Österrikes sprängning, Tysklands tillbaka- trängande från stormaktsställningen, ryskt förmyndarskap över Balkanslaverna och ryskt välde vid Bosporen, och vilkas enda avsevärda hinder inom Ryssland utgjordes av den välvillige och fredligt sinnade, men karaktärssvage och inskränkte tsaren, som i sista hand regelmässigt 228 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV hemtade sina uppfattningar och beslut från sin omgiv- nings intalan. Friedrich Stieve har 1925 utgivit en sammanfattning av Isvolski-dokumenterna — Isvolski und der Weltkrieg — uti analogi med den »vägvisare» till aktsamlingen Die Grosse Politik 1871—191i, som Bernhard Schwertfeger utgivit sedan 1923 i en serie band under titeln Die Diplomatischen Akten des Auswärtigen Amtes 1871— 1914. * Rysslands, Frankrikes och Englands avgörande delak- tighet i världskrigets förberedande och utbrott förelåg i huvudsak aktmässigt bestyrkt redan 1914 för var och en som förmådde iakttaga de storpolitiska förvecklingarna, utan att låta sig vilseledas av partipolitiska eller natio- nella intressen och dogmer. De först efter 1914 tillgäng- liga hithörande diplomatiska dokumentpublikationerna hava i grunden endast mer och mer kompletterat det bevismaterial, som allt klarare fastlägger Rysslands, Frankrikes och Englands avgörande skuld till kriget. Klargörande i detta hänseende, åtminstone vad Eng- land angår, verkar det, att myndigheterna i London år 1926 — således sju år senare än publicerandet av Die deutschen Dokumente zum Kriegsausbruch — äntligen börjat utgiva en samling av British Documents on the Origin of the War. Utgivare äro G. P. Gooch och H. Temperley. Publikationen skall omfatta perioden 1898—1914. Den först publicerade volymen är numro XI, utgavs 1926 och bär undertiteln The outbreak of War. Foreign Office Documents June 28th ■— August 4th 1914. Dess utgivare är J. W. Headlam-Morley. Man har således börjat med slutet — d. v. s. de engelska diplomatiska dokumenter, som beröra krisen DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 229 från och med attentatet i Sarajevo till och med Englands krigsförklaring mot Tyskland den 4 augusti 1914. Av- sikten är att ytterligare tio volymer skola följa med dokumenter från tiden 1898—1914, varvid skedet 1904— 1914 lär komma att särskilt utförligt belysas. De 677 akter, som den elfte volymen innehåller, av- slöja att Englands i augusti 1914 offentliggjorda »Vita Bok» (eller Blå-Bok) Correspondence respecting the Euro- pean Crisis — innehållande 159 (i senare upplagor 161.) akter och vid krigsutbrottet prisad av alla ententeneutrala som allra fullkomligaste sanningsvittne — lika avsiktligt som skickligt ger en lagom stympad och' i mycket hög grad skev och vilseledande bild av ett händelseförlopp, vilket dock faktiskt vid tidpunkten i fråga var helt annor- lunda dokumenterat i the British Foreign Office och dess documents. Av säreget intresse vore att till jämförelse erhålla en fullt motsvarande fransk dokumentpublikation bör- jande med skedet juni-juli-augusti 1914. Skillnaden mellan å ena sidan det franska utrikesministeriets. »Gula Bok» av 1914 — Documents Diplomatiques, i allt 160 huvudakter plus ett femtiotal tillägg — och å andra sidan en sådan full- ständigare fransk dokumentsamling bleve sannolikt ännu större, än vad nu kan konstateras för Englands räkning. Det är betecknande, att The Times åt sin »auktoriserade» engelska översättning av Frankrikes »Gula Bok» gav undertiteln : How Germany forced the ivar. * Ett problem för sig utgör frågan om en pålitlig doku- mentering av Serbiens roll före och under världskrigets utbrott. De av forskningen ivrigt efterlysta serbiska publikatio- nerna av diplomatiska akter saknas fortfarande — liksom 230 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV de italienska. Och man kan fråga sig huruvida det finns utsikt att någonsin från Belgrad erhålla ett hithörande diplomatiskt dokumentmaterial av vetenskapligt värde. Likväl äga vi god kännedom om den storserbiska natio- nalismen, dess oförsonliga fientlighet mot Österrike och fanatiska iver att omöjliggöra varje sådan nationalpolitisk reform och omorganisering av Österrike, varigenom de storserbiska drömmarna om serbiska provinsers lösgö- rande från Österrike skulle omintetgöras. Det nationalis- tiska Serbien, liksom det panslavistiska Ryssland, hade till sin främsta aktuella uppgift gjort Österrikes spräng- ning och förintande som storstat — under samtidigt plan- mässigt bekämpande av dess reformering i riktning mot ökad självstyrelse för de olika nationaliteterna inom dubbelmonarkien. Därför ägde den storserbiska propa- gandan ett kraftigt och pålitligt stöd i den ryska imperia- lismen och panslavismen; särskilt sedan Isvolski och Sasonov under skedet närmast före världskriget allt be- stämdare givit den ryska utrikespolitiken en aggressiv inriktning mot Balkan och Österrike, under klart medve- tande att ett allmänt europeiskt krig härigenom fram- besvures. Den reformvänlige österrikiske tronföljarens mördande i Sarajevo den 28 juni 1914 hade visserligen sitt otve- tydiga samband med de storserbiska strävandena. Det gällde att innan det vore för sent undanrödja den person, som ansågs hava för avsikt att efter sitt uppstigande på den habsburgiska tronen giva monarkiens slaviska natio- naliteter en fri ställning, motsvarande den som Ungern sedan länge innehaft, och som sålunda syntes vilja taga vinden ur seglen för strävandena att skapa ett självständigt Storserbien på Dubbelmonarkiens bekostnad. DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 231 Mordplanen lyckades. Men mördarna voro österrikiska, icke serbiska, undersåtar, och de österrikiska juridiska myndigheterna synas i juli 1914 hava låtit delvis föra sig bakom ljuset beträffande den serbiska regeringens, den storserbiska propagandaorganisationens och de ser- biska myndigheternas verkliga förhållande till mordaf- fären. Detta likväl utan att kunna rubba den storpolitiskt välgrundade insikten inom ledande kretsar i Wien, att det sensationella mordet i varje fall borde utnyttjas såsom ett tillfälle för Österrike att äntligen definitivt tillbakaslå det storserbiska, mot den österrikiska statens integritet inriktade, sedan länge intensivt pågående underminerings- arbetet. Även i Berlin, och en tid i viss mån t. o. m. i London, hade man förståelse för denna synpunkt av rent självförsvar å Österrikes sida. Österrikes ultimatum och krigsförklaring mot Serbien, ingalunda enbart tillkomna i lättsinne och chauvinis- tisk yra, fingo på detta sätt en otillräcklig formell och officiell motivering. Furstemordet sköts i förgrunden, men den avgörande frågan om det politiskt ansvariga Serbiens förhållande till förbrytelsen lämnades oklar. Ryssland och Frankrike, och omsider även England och ententen i övrigt, kunde således tämligen plausibelt inför en om intrigspelet på Balkan otillräckligt infor- merad demokratisk världsopinion utmåla Serbien som ett litet harmlöst land, som under falsk förevändning blev överfallet och hotat till sin existens av en erövrings- lysten, krigsgalen stormakt. Längre fram blevo, i samma syfte, några ändamålsenligt stympade, hederligt sannings- enliga officiella österrikiska utlåtanden om de serbiska myndigheternas, år 1914 kanske ännu icke fullt bevis- ligt komprometterande förhållande till dramat i Sarajevo publicerade i Paris och med enorm effekt propagandistiskt utnyttjade mot Österrike. 232 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV Ett historiskt problem för sig är frågan om det berätti- gade eller oberättigade i Österrikes innehav av serbiska områden och i Serbiens strävan att förena alla serber i en nationell helstat. Men även om svaret måste utfalla gynnsamt för de serbiska kraven, återstår detta vidunder- liga faktum, att den serbiska frågans lösning enligt stor- serbiskt program skulle behöva kosta mänskligheten ett det mest oerhörda krigsoffer och kulturella bakslag, som världshistorien känner. Något sådant hade icke kunnat inträffa, om ej förverkligandet av de serbiska anspråken av vissa stormakter — Ryssland, Frankrike, England — utnyttjats för att sätta i verket en gigantisk krigisk aktion i eget intresse, mot Tyskland nämligen — vilken aktion i sin ordning upprullade hela mänsklighetens storpolitiska problemhärva, sådan den var tilltrasslad olycksåret 1914. Det mest tragiska draget i detta världshistoriska drama är dock, att de storpolitiskt revolutionerande fredsfördrag, som 1919 avslutade världskriget, lämnat mänsklighetens storpolitiska mellanhavanden minst lika hemskt tilltrass- lade och explosionsfarliga som de voro 1914. * Det belgiska utrikesministeriets arkiv har ofrivilligt fått leverera ett i hög grad betydelsefullt aktmaterial till belysning av världskrigets diplomatiska förhistoria så pass långt tillbaka som från och med 1897. Då tyskarna under världskriget höllo Bryssel ockuperat, funno de därstädes i utrikesministeriet ett stort antal mekaniskt mångfaldigade rapporter från de belgiska beskickningarna hos främmande makter, främst stormakterna. Kopiorna hade utförts och samlats för att ministeriet i Bryssel DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 233 skulle kunna hålla varje belgisk beskickningschef på någon mer betydande plats underrättad om kamraternas iakttagelser på andra platser; synbarligen för att på detta sätt skärpa vars och ens intresse och iakttagelseförmåga. Enligt en 1897 för ändamålet uppgjord plan skulle be- skickningschefernas rapporter, med förbigående av dags- nyheterna, koncentrera uppmärksamheten på »makternas avsikter, deras hållning, deras överenskommelser och oenighet». »Av dessa ting beror freden i Europa.» Vad sådana platser som »Belgrad, Bukarest, Aten» angår, skola beskickningarna »meddela eljest icke offentliggjorda, föga kända upplysningar, som insamlas på ort och ställe och äga ett faktiskt värde och därför mottagas med stor glädje av våra sändebud» på andra, större orter. Utrikesministeriet i Berlin utgav 1915 en mindre sam- ling, blott 119, från Berlin, London och Paris härrörande originaldokumenter, under titeln Belgische Aktenstücke 1905—191i. Senare, 1919, redigerade och publicerade Bernhard Schwertfeger på offentligt uppdrag en vida mer omfattande samling av det belgiska utrikesministeriets, på originalrapporterna grundade cirkulärskrivelser till de belgiska sändebuden. I vissa viktiga fall anföras även originalrapporterna. Den tyska publikationen, med titeln Zur europäischen Politik 1897—191^; Unveröffentlichte Dokumente (i fem band, Berlin 1919), är ett ordagrant återgivande på franska språket av hithörande belgiska dokumenter, »som belysa Tysklands ställning i den euro- peiska politiken» under perioden ifråga. Vi ha på detta sätt erhållit en mycket detaljerad, omkring 1250 trycksidor omfattande skildring från dag till dag av den fransk-ryska alliansens uppkomst och den éngelsk-tyska rivalitetens tillväxt i skedet 1897—1904, av Marocko-krisens förlopp och konung Edvard VII : s, mot Tyskland riktade storpolitiska aktivitet 1905—1907, 234 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV av den bosniska krisen, Agadir-episoden och albanska frågan 1908—-1911 samt av krigsagitationen och krigsrust- ningarna 1912—1914. Ett särskilt band, det 5: te, är ägnat åt de franska revancheidéernas och den ryska pansla- vismens utveckling alltsedan mitten av 1880-talet samt deras för världsfreden ödesdigra intensifiering under åren omedelbart före kriget. Icke nog härmed. Vad som skänker dessa förtroliga diplomatiska informationsurkunder deras främsta, mest säregna intresse är, att de återgiva hur det växlande storpolitiska läget efter 1897 tog sig ut för en småstat, som genom sitt geografiska läge mellan trenne rivali- serande stormakter var nödsakad att, i trots av sin garan- terade neutralitet, för egen del befara fruktansvärda hemsökelser i händelse av ett krig mellan dessa grannar. De belgiska diplomaternas klara insikt om den över- hängande faran för deras eget land, i händelse världs- freden bleve bruten, ger en ofta utomordentlig skarpsyn och fördomsfrihet åt deras iakttagelser och en epigramma- tisk, icke alltid ententevänlig skärpa åt deras formule- ringar av sina uppfattningar. * Summan av det hela är, att de belgiska diplomaterna i de ojämförligt flesta fall under de femton åren närmast före krigets utbrott ansågo världsfreden i främsta rummet hotad icke av Tyskland, utan genom den franska revanche- politiken, den ryska panslavismen och den av Edvard VII systematiskt genomförda taktiken att storpolitiskt och militäriskt kedja ihop stormakterna omkring Tyskland och Österrike till en övermäktig liga med aggressiva tendenser mot de germanska centralmakterna. Dessa ten- denser voro speciellt antityska vad Frankrike, England och DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 235 Ryssland angår, samt hade en anti österrikisk inriktning för Rysslands och Italiens vidkommande. Sprängkilen mot Österrike fann Ryssland i Serbien, som därigenom kom att intaga en central ställning i de storpolitiska målsträvanden som frampressade världskriget. Den belgiska diplomatien oroades framför allt därav, att Ryssland och' Frankrike utformade och fram mot 1914 med tilltagande intensitet eftersträvade storpolitiska mål, vilkas uppnående var otänkbart utan ett allmänt euro- peiskt krig. Något häremot svarande funno de icke i det officiella och utslagsgivande Tysklands storpolitiska hållning, hur oklok och särskilt i rent formellt avseende osympatisk densamma än understundom kunde te sig för dem. De ledandes i Tyskland krav på en allt starkare maktställning i världen för Tyska Riket innebar icke någon sådan direkt och ofrånkomlig fara för världsfreden som det franska revanche- och återerövringsprogrammet eller det rysk-serbisk-italienska strävandet att spränga sönder den österrikiska stormakten och hade icke heller karaktären av det engelska begäret att med storpolitiska medel hejda den tyska rivalens naturliga, inifrån folk- kraften kommande makttillväxt. Tysklands ostörda fort- satta inre kraftökning under en fortbestående världsfred utlovade fram till mitten av 1914 tydligt och klart en allt bättre »ställning i solen» åt Tyska Riket. Den som nöd- vändig ansedda utvidgningen av Tysklands intressesfärer i främre Orienten och1 annorstädes låg 1914 redan inom räckhåll genom en fredlig utveckling, som innebar sådan växande styrka, att skäliga kolonialpolitiska expansions- krav slutligen icke kunde utan orimlig risk av rivalerna övermodigt avvisas. Chauvinistiska nationalister och krigsfanatiker väs- nades väldeligen inom alla stormakter, den brittiska icke undantagen. Men de ägde i verkligheten ingen sådan 236 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV il omedelbart farlig faktisk maktställning i Vilhelm II :s Tyskland som i Poincarés Frankrike och i Isvolskis, Sasonovs och storfurst Nikolajs Ryssland just under åren före världskrigets utbrott. Icke heller uppvisade det tyska folket som ett helt en sådan aggressiv stridslystnad och övermodig självuppskattning, som känneteckna icke minst den engelska folksjälen. Härutinnan ändrades intet väsentligt genom kejsar Vilhelms nervösa temperament, oförnuftiga militaristiska storordighet och mycket iögonfallande brist på omdöme och takt uti det politiska umgänget med såväl egna med- borgare som understundom även med främmande makter. Men dessas ledare funno i hans imperialistiskt och militaristiskt bullrande fraser blott alltför ofta just de förevändningar för en ur helt andra motiver härrörande tyskfientlig politik, vilka behövdes för propagandan mot Tyskland inom demokratiska samhällen. Kejsar Vilhelms försök att hålla vänskap med Ryssland höjde icke hans aktier i demokratierna — ehuru dessa 1914 för egen del med glatt mod accepterade »den ryska ångvälten». Lika klart är att sämjan med Ryssland grumlades, då Tyskland av ren självbevarelsedrift måste vägra att obetingat ut- lämna. Österrike såsom rov åt Ryssland och dess syd- slaviska skyddslingar. Intet avslöjar klarare den speciellt franska och allmänt demokratiska svårigheten att sakligt bedöma kejsar Vilhelm än detta, att man som ren krigsgalenskap ut- skrikit hans under ett skede av krisen i Juli 1914 tempera- mentsfullt uttryckta gillande av Österrikes försök att genom en tillräckligt effektiv militärisk aktion hastigt göra slut på serbernas långvariga och farliga »under- jordiska» aggressivitet. Skulle Frankrike eller England gått till väga annor- lunda mot en främmande småstat, som gjort sig till DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 237 centrum för en, hela riksbyggnadens bestånd omedelbart hotande separatistisk rörelse? Likväl har det, tack vare de nya officiella dokument- publikationerna kommit att framstå som ytterst sannolikt, att kejsar Vilhelm den gången ändock redan från början, och icke blott sedan det var för sent, slagit in på en annan, från den österrikiska politiken skarpt avvikande taktisk linje, om han fått klart veta att England, obe- roende av frågan om Belgiens neutralitet, ämnade gå med Ryssland och Frankrike i ett krig mellan central- makterna och dessas tvenne grannar i öster och väster. * Det behöver näppeligen framhållas, att statsfördrag och diplomatiska urkunder icke giva en fullständig bild av det storpolitiska händelseförloppet. Dels avtalas en hel del muntligen statsmännen emellan, ofta med avsikt att skriftliga vittnesbörd om överenskommelsen icke skola existera. Dels blir möjligheten att fullt verklighets- troget tolka ett statsfördrag eller en diplomatisk urkund ej sällan avhängig av läsarens kännedom om massor av personliga och politiska eller juridiska fakta, som bilda dokumentets bakgrund. Av dessa skäl äga även en del dokumenter av helt annan typ utan tvivel ett visst värde för historieforskaren. Så t. ex. statsmännens självbiografiska anteckningar och utomstående iakttagares skildringar eller privata material- samlingar. Men om en kritisk blick är oumbärlig redan vid studiet av det direkt ur arkiverna hämtade statspolitiska urma- terialet, gäller det i än högre grad att läsa med ett tvivlande sinne och en psykologiskt inställd uppfattning, då världskrigspolitiker framträda och vittna om sig själva 238 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV och sina verk, eller då det ena eller andra landets medborgare på eget initiativ rikta litteraturen med nytt material eller nya utläggningar beträffande ett visst nutidshistoriskt händelseförlopp. Det främsta värdet i dylik litteratur ligger dock utan tvivel just uti det drag, som oftast klandras eller miss- tänkliggöres av de historievetenskapliga fackmännen —■ nämligen däruti att självbiografien, skildringen eller materialsamlingen härrör från en tid omedelbart inpå det skede, som framställningen gäller. Den historieveten- skapliga dogmen, att ett stort tidsavstånd mellan händelse och skildring är i hög grad ägnat att stegra »objektivi- teten» och i övrigt höja sanningsvärdet av en historisk framställning, är delvis tämligen klent grundad. Redan omständigheten, att forskaren ej har kommit eller ej längre kan komma i något slags omedelbar per- sonlig kontakt med de individer, vilkas själsliga egen- domligheter och verksamhet gåvo den historiska händel- sen dess avgörande drag, bör väcka starka betänkligheter. Har man känsla för all historievetenskaps karaktär av själsforskning och1 personlighetsforskning, säger det sig dock självt, att en historisk undersökning, som måste begränsas till studiet av de trycksaker och1 andra sociala kvarlevor, som gångna generationer eventuellt lämnat efter sig, måste uppvisa snävt begränsade möjligheter att komma fram till den levande sanningen, verkligheten sådan den var i livet självt. Att nöja sig med mindre kan vara ett hårt, ofrånkomligt tvång. Men något ideal av vetenskaplighet är det tydligen icke. Vetenskap är dock ej konsten att ofrånkomligt vara delvis okunnig, utan är konsten att möjligast noga veta vad som är eller vad som varit. (Feltolkningar eller felskildringar i följd av fördom och partiskhet äro som bekant icke uteslutna, därför att det DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 239 historiska förloppet i fråga ligger långt borta i tiden. Religiösa, politiska, nationella fördomar leva kraftfullt genom århundraden. Sådana vetenskapliga felkällor äro till för att övervinnas. Det finns således för forskaren, då han söker sitt material, lika litet något hållbart skäl att förkasta som att överskatta de massor av självbiografier och mer eller mindre privata undersökningar, som sett dagen efter 1918 och hava till föremål världskrigets politiska innebörd och demokratiens roll i detsamma vid sidan av eller i sam- verkan med nationalistiska passioner och imperialistiska strävanden. * Av lättfattliga skäl har man just i Tyskland — världens brottsling och straffånge i enlighet med Versaillestrak- taten — särskilt intresserat sig även för hithörande litte- ratur och forskningar. Som en systematiskt ordnad över- sikt kan nämnas Literatur zur Kriegsschuldfrage, utgiven 1926 av Alfred von Wegerer {Zentralstelle für Erforsch- ung der Kriegsursachen, Berlin). Fortlöpande månat- liga litteraturlistor, såväl som självständiga bidrag till problemets belysning, finner man i den likaledes av Alfred von Wegerer utgivna tidskriften Die Kriegsschuldfrage. Vid granskningen av dessa och liknande publikationer, även i andra länder, visar det sig att i många f. d. krigförande stater — icke blott i Tyskland, utan även i Förenta Staterna, England och Frankrike —■ intresset numera är mycket stort, då det gäller att utreda demokra- tiens verkliga roll i världskriget samt dettas verkliga politiska orsaker och innebörd, till skillnad från det myckna, idealiska som ententens propaganda affischerat. Detta intresse har varit i hastigt växande, sedan de 240 DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV stora tyska och ryska diplomatiska dokumentsamlingarna allt klarare ådagalagt, att det odemokratiska och kejserliga Tyskland i mycket mindre mån varit medskyldigt till världskrigets förberedelse och utbrott än de dygdiga demokratierna Frankrike och England —■ för att icke nämna det tsariska Ryssland. Dokumenterna tala i själva verket starkt för uppfatt- ningen, att ingen annan stat än Ryssland kunnat taga initiativ till att utvidga den lokala österrikisk-serbiska konflikten till en världsbrand. Men detta initiativ, fram- trädande i de ryska mobiliseringarna mot såväl Tyskland som Österrike, hade i sin ordning bevisligen icke kunnat framkomma utan ett storpolitiskt fördragsystem och diplomatiskt intrigspel, som fullständigt tryggade Frank- rikes och ställde i nästan säker utsikt Englands del- tagande vid Rysslands sida — ett deltagande betingat av de ledande franska och engelska statsmännens upp- fattning om sina länders speciella storpolitiska intressen. Det halvasiatiska tsardömet visade vägen — och de lika fria som vördnadsvärda västerländska demokratierna följde mycket villigt med, jublande över utsikten att snart med sina svarta och bruna såväl som vita trupper möta den asiatiska »ångvälten» i Berlin, noga uträknat precis under Brandenburger Tor. Ingen som tagit kännedom om urkunderna kan numera förneka, att Frankrike och England redan före den 28 juli 1914 faktiskt ägde säkra medel att avvärja världskata- strofen, samt att de från och med nämnda dag kunnat göra det i full samverkan med kejsar Vilhelm — vilken likväl av ententens krigspropaganda sedermera utpekades som världskrigets egentlige anstiftare. Men priset hade varit ett bestämt ställningstagande mot det panslavistiska Ryssland och dess fantastiska Balkanimperialism. Och det priset för världskrigets undvikande ville Europas DEMOKRATI OCH SANNINGSKRAV 241 äldsta stordemokratier absolut icke betala, emedan de behövde Rysslands vänskap för sina egna imperialistiska syften. Ledande franska och engelska statsmän argumenterade oclï handlade under krisen i juli 1914, som om Rysslands krigiska, världsfreden omedelbart hotande inblandning i Serbiens och Österrikes mellanhavanden vore ett oföränderligt drag i den eviga världsordningen, inför vilket såväl Österrike och Tyskland som även Frankrike och England hade intet annat val än att ödmjukt böja sig — för att ej »nödgas» störta sig in i ett krig m o t varandra, d. v. s. Frankrike och England (på Ryss- lands sida) mot Österrike och Tyskland! De franska och engelska demokratiernas vidunderliga hållning mot tsardömet är otänkbar annorledes än som betingad av deras på sitt sätt minst lika egendomliga ställningstagande gentemot Tyskland. Och vad detta senare faktum angår, belyses det fullt tillräckligt genom ententens fundamentala dogmer om Tysklands »överfall» på sina fredliga och oförberedda gramrar — för att »underkuva Europa», beröva »världens nationer» deras »frihet», nedslå världsdemokratismen och tillskansa sig »världshegemoni.» »Tyskland kunde icke tillfredsställas genom något mindre än uppnåendet av högsta autokra- tiska makt.» (Ententens not den 16 juni 1919, sid. 34.) 16. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. FJORTONDE KAPITLET. Amerikansk kamp för sanningen. Motiverna för utforskandet av politiska aktstyckens och proklamationers sanningshalt kunna vara av flera slag och äro väl i de flesta fall blandade, ehuru uti mycket växlande proportioner. Människan är icke företrädesvis tänkare, utan främst vilja och patos, och tänker därför sällan utan praktisk syftning och känslobetoning. Det finns dock även en vilja till sanningen för dess egen skull. Kanske likväl i sammanhang därmed, att uti stort sett och uti det långa loppet synes det endast vara sanningen som skänker frid och trygghet, inger mod och gör oss tillvaron så pass ljus den kan bli. Sökaren efter sanningen för dess egen skull vägrar att frivilligt leva i ett mörker som kan skingras, eller att trampa omkring i ett träsk då fast mark kan uppnås. Ett nytt storpolitiskt läge, som högtidligt förklarats vara grundat icke enbart på en ny militär maktfördelning, utan även på vissa moraliska och politiska principer och klart formulerade påståenden, är ett läge utan trygghet för sin egen fortvaro och utan trygghet för freden mellan folken, om de moraliska principerna svikits genom de nya internationella anordningarna och om dessa moti- verats med sanningslösa påståenden eller anklagelser. En del av den materiella makt, som upprätthåller ett sådant politiskt tillstånd, grundar sig på stora människo- AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 243 massors tro på principernas och påståendenas sannings- halt. Ramlar denna tro, smälter också en del av den ifrågavarande politiska övermakten bort; och situationen kan slutligen bli omöjlig att försvara mot ett yttre angrepp, som förut med lätthet skulle nedslagits. I ett läge av denna art befinna sig »de allierade och associerade makterna» eller så många av dem, som ännu verkligen på allvar hålla ihop omkring Versaillestraktaten och de ännu beståndande övriga »frederna» i orterna vid Paris 1919. Fyra stormakter och tjugutvå andra stater, bland dem Kina, stodo nämnda år »allierade och associe- rade» i krig mot Tyskland och till försvar för Frankrike — åtminstone delvis därför att de stora folkmassorna genom ententens krigspropaganda inspirerats av tro på de anklagelser och principer, som fingo sin definitiva officiella formulering i traktaten och i dokumentet av den 16 juni 1919. Sviker omsider denna tro, finns ju alltid den för be- väpnade stormakter mycket nära liggande utvägen att falla tillbaka på det rena våldet, utan andra principer än kampen för makten. Men fråga är, om ett sådant försök att värna »gällande internationella avtal» (!) skulle slå väl ut i den nya demokratiens tidevarv ett årtionde eller mer efter märkesåret 1919. Någon rysk »ångvält» står ej längre till Frankrikes förfogande i Tysklands rygg. Den ersättning, som Frank- rike sökt uppnå genom att väpna och vid sig binda de frigjorda västlaviska staterna, uppvisar många drag av osäkerhet och svaghet. Englands ekonomiska, koloniala och politiska inställning mot Tyskland är icke längre densamma som 1914. Oclï —■ vad som kanske betyder ännu mer — den numera mäktigaste av »de allierade och associerade», nämligen Amerikas Förenta Stater, kan näppeligen ännu en gång genom ekonomisk lockelse och 244 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN demagogisk idealpropaganda förvandlas till en hänförd ententist. iU. S. A. har vägrat att erkänna och taga ansvar för Versaillestraktaten och att ingå som medlem i Natio- nernas Förbund. Detta har härigenom blivit de europeiska segermakternas egen fredsliga till skydd för det nya storpolitiska läget — så länge samma segermakter förmå hålla fred inbördes. Segertraktaten och fredsligan hava erhållit ett inre samband, som ej lovar gott för världs- freden — hur man än må vända och vrida på det komplicerade problemet. * Den strängt vetenskapliga forskningen i sanningshalten av traktatens och dokumentets av den 16 juni 1919 mora- liska och rättsliga fundamenter är därför minst av allt någon blott »akademisk» fråga, utan har den största aktuella politiska betydelse, icke minst ur pacifistiska synpunkter. Den politiska maktfördelning mellan Europas stater, som anordnades i Paris 1919, kan under inga förhållanden bli av lång varaktighet. Den besegrade är vår världsdels rikast begåvade, kraft- fullaste och utvecklingsdugligaste folk, som med underbar snabbhet återvinner sin inre styrka. Tyskland kan icke låta sig nöja med några hänvisningar till »den bestående ordningen», om dennas förändring kräves såväl med hänsyn till sanning och rättfärdighet som därför att det tyska folkets livsintressen blevo, för att använda ett mycket milt uttryck, otillräckligt tillgodosedda 1919 — såväl absolut som relativt till vissa andra folks då ut- mätta ransoner av materiella resurser och storpolitisk myndighet. De europeiska nationer, som ha utsikter att bli mora- liskt upprättade och slutligen eventuellt även politiskt AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 245 gynnade genom forskningen uti Europas storpolitik före och under världskriget, drivas av ett starkt nationellt intresse att främja denna forskning — under det att motsatsen ofrånkomligt blir fallet med de stater, som i särskilt hög grad byggt upp sin nuvarande högre makt- ställning på doktrinerna i de nämnda statsrättsliga och diplomatiska urkunderna och därför önska, att dessa doktriner allt framgent få gälla som fullt sanna — eller åtminstone så pass sanna, som i en demokratisk tid må krävas för deras fortsatta legala giltighet. Revolutionsregeringarnas i Tyskland, Österrike och Ryssland inrepolitiska intresse av att blotta sanningen om den gamla regimen har, åtminstone vad Tyskland angår, omsider sammankopplats med ett utrikespolitiskt intresse, ty redan från världskrigets första ögonblick framstod för många tyska och neutrala (icke ententeneu- trala!) iakttagare såsom dels bevisligt och dels mycket sannolikt, att en mängd av ententens svåraste anklagelser mot Tyskland alls icke överensstämde med sanningen. Härigenom förklaras den allmänna tyska villigheten att öppna de diplomatiska arkiverna i Berlin. Ytterligare bevis för ensidigheten, överdriften och grundlösheten av vissa ententedogmer har man hoppats och lyckats att härigenom få framlagda. Vilket icke kan minska den epokgörande, rent vetenskapliga betydelsen av Die Grosse Politik 1871—1914 och andra officiella tyska publika- tioner av diplomatiska akter eller värdet av tyska fors- kares trägna övriga arbete på hithörande område. Samma storpolitiska realiteter, som skänkt ett patrio- tiskt intresse åt det tyska forskarnitet, ha utan tvivel verkat hämmande på det franska. Något omdöme om de båda nationernas allmänna sanningskärlek kan självfallet icke grundas på dessa, med en given politisk situation sammanhängande förhållanden. * 246 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN Relativt härtill befinna sig Förenta Staterna i en för opartisk vetenskaplig forskning gynnsam undantagsställ- ning, såväl bland de »allierade och associerade» som även vid jämförelse med de politiska partier i icke krigförande länder, vilka intagit en »ententeneutral», d. v. s. gentemot ententens läror utpräglat sympatisk och okritisk hållning. Rasfrändskapen med England betingade i Förenta Staterna en stor mottaglighet för den utomordentligt intensiva och målmedvetna engelska krigspropagandan, vilken dessutom gynnades därav att Englands herravälde över världshaven under kriget helt avspärrade Tyskland från Amerika — både intellektuellt och kommersiellt. De krigsgeografiska förhållandena gjorde sålunda Förenta Staterna till föremål för en genom England förmedlad, ensidigt ententeisk påverkan av moralisk, politisk och ekonomisk art — ledande fram till Wilsons inträde i kriget den 4 april 1917. Någon lust att varaktigt taga del i och ansvar för Europas krångliga och i Amerika blott ytligt och ofullständigt kända inre politiska affärer förefanns dock icke. Wilsons utomordentligt egenmäktiga sätt att själv ensam sköta fredsförhandlingarna, under åsidosättande av inflytelserika politiska faktorer i U. S. A., och det nederlag för hans »punkter», som fredstraktaterna faktiskt kommo att innebära, gjorde »frederna» föga popu- lära inom vida kretsar av den stora demokratien på andra sidan Atlanten. Man hade visserligen låtit sig dragas in i kriget —• men skyndade att »taga avstånd» från fredsverket, såtillvida som detta och Nationernas Förbund kunde binda Förenta Staternas händer i utrikes- politiskt avseende eller förplikta till vidare inblandning i rent europeiska angelägenheter. En ytterst ödesdiger sådan inblandning av världs- historiska mått hade dock oåterkalleligen ägt rum, i det att Förenta Staternas deltagande i kriget skänkt ententen AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 247 en obetingad seger, under det att kampen eljest tydligen hade måst sluta med båda parternas utmattning och »en fred utan segrare och besegrade». Att Wilson sålunda faktiskt åstadkom raka motsatsen till vad han sagt sig åsyfta, är ett faktum som icke kunnat undgå att i Amerika bereda marken för en kritisk hållning gentemot icke blott krigets och fredstraktaternas, utan även krigs- propagandans moraliska och politiska värde. * Redan sådana manifestationer av amerikansk uppfatt- ning som B. M. Baruchs The Making of Reparation (1920) och Robert Lansings bok om fredsförhandlingarna i Versailles (tysk upplaga 1921) intyga, att en del betänkliga svagheter i ententens sak tidigt blevo fullt klara för framstående och med världshändelserna personligt för- trogna amerikanare. Med förbigående av åtskilliga ameri- kanska verk, som äga intresse i detta sammanhang, må nämnas det av Frederick Bausman — »former member of the Supreme Court of the State of Washington» — 1922 utgivna arbetet Let France explain. Dess företal börjar med följande rader. »Under de tre senaste åren», således 1919—1921, »hava publicerats omkring ettusen dokumenter och diplomatiska skrivelser berörande de politiska förhållandena mellan Frankrike och Ryssland. Med fatal enformighet ha dessa urkunder bevisat, att Frankrikes regering mellan 1904 och 1914 gav sig hän åt den samvetslösa politik, som bedrevs av hov- kretsarne i Petersburg.» Då Frankrike ännu 1922 fortfor att »genomdriva för Europa ruinerande anspråk, som motiverades med Frankrikes kränkta oskuld», »kan intet åtgöras för att bringa Frankrike till förnuft, förrän san- ningen blivit känd och Frankrikes regering kommit till medvetande om att den är känd». (Sid. 5.) 248 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN »Vi amerikanare äro i själva verket djupt okunniga om Europas politiska förhållanden.» (Sid. 68.) »Hur ytterligt oriktiga voro icke vissa av de föreställningar, som vi i början av kriget trodde lika sanna som Bibeln!» (Sid. 65.) T. ex. den »heligaste» av alla ententepropagandans dog- mer: att den oförberedda och fredliga trippelententen fallit offer för ett länge planlagt och förberett, men likväl märkvärdigt nog oerhört oväntat tyskt överfall, åsyftande ingenting mindre än Europas underkuvande. (Sid. 66.) Lika illa står det till med den vackra lärosatsen, att »kriget för Frankrike var demokratiens krig mot auto- kratien». »Den minsta eftertanke borde hava för oss avslöjat denna absurditet.» »Må vi blott besinna vad Europas öde blivit, om Ryssland segrat i kriget.» (Sid. 70—71.) »Ja, detta var propagandan. Men det allra egendom- ligaste är, att denna till största delen började före kriget.» (Sid. 71.) Det existerade en »preparatory propa- ganda» inom ententeländerna och annorstädes, där dessas diplomati och press hade sina försänkningar — långt före världskrigets utbrott. Roten till denna underliga storpolitiska blomma ha vi närmast att söka i de hemliga avtal, som bundo Ryssland, Frankrike och England vid varandra så kraftigt, att Ryssland 1914 kunde provocera och börja kriget med trygghet för Frankrikes och Eng- lands deltagande — ehuru den av Ryssland för sina egna syften ihopkokade konflikten med Österrike i och för sig saknade vitalt intresse för både Frankrike och England. Bakom dessas varma, sega ryssvänskap dolde sig en helt egendomlig tresidig intressegemenskap, vilken hade mycket litet med pacifism, demokrati, serbisk frihet och belgisk neutralitet, men desto mer med militaristisk imperialism att skaffa. (Sid. 72—75.) AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 249 Med amerikansk klarhet och hänsynslöshet i uttrycks- sättet, och utan att skona sin egen nation, fortsätter där- efter Bausman hela sin digra bok igenom att vid handen av de honom tillgängliga diplomatiska urkunderna avslöja ententens fundamentala brist på såväl sanningskärlek som fredskärlek och icke minst dess brist på sådan verklig demokratisk humanitet, för vilken såväl den trogna ryssvänskapen som Versaillestraktatens fariseiska anklagelser, juridiska svek och maktpolitiska övergrepp borde varit moraliska omöjligheter. Världskrigets för- historia alltsedan 1870 upprullas och får sprida sitt ljus över fransk, rysk, engelsk, tysk politisk psyke. Under Tysklands så flitigt häcklade maktperiod 1871—1914 var detta land den enda europeiska stormakt, som icke inlät sig i stora krigsföretag, och Europa var i det skedet förskonat från ett allmänt europeiskt krig. »Men man har rätt att fråga, under vilket skede av de senaste trehundra åren Frankrike hållit fred med sina grannar, samtidigt med att den militära Suprematien i Europa legat uti Frankrikes händer?» (Sid. 59.) Denna vår amerikanske jurists fråga bör vara av särskilt intresse för det närvarande ögonblickets pacifister. Frankrikes nya militära supremati som den nuvarande europeiska fredens garanti? Skola det franska överväldet inom Folkförbundsrådet och det franska upprätthållandet av Versaillestraktaten kunna skänka oss en lång och ljuvlig europeisk fred? Kontrasten mellan det franska folkets fredlighet och detta folks typiska politikers världshistoriskt bevisade pacifistiska opålitlighet är högst kuriös och efter Ver- saillesfreden ytterligt betydelsefull. De demokrater och pacifister som förfäkta uppfattningen, att Europas fred blivit bättre tryggad därigenom att 1914 års trenne kejsar- dömen förvandlats till republiker och demokratier och 250 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN därigenom att Frankrike i stället för Tyskland blivit kontinentens starkaste militärmakt, äro skyldiga sig själva att undersöka, vad slags moralisk och politisk förmåga såsom fredens upprätthållare demokratien Frank- rike bevisligen äger. * Med förbigående av åtskilliga andra nordamerikanska, även kanadiska, forskare uti Europas storpolitik under det kritiska skedet före och efter 1914, må här särskilt nämnas de undersökningar som utförts av professorerna Sidnev B. Fay och Harry Elmer Barnes. Professor Fay har, bland annat, sysslat med entente- legenden om »kronrådet i Potsdam» den 5 juli 1914. Då Versaillestraktatens artikel 231 beskyller Tyskland för att genom, »överfall» hava tvingat in ententen i krig, och då denna senares ultimatum av den 16 juni 1919 påstår, att Tyskland »velat och lössläppt kriget» samt »ensamt bland alla nationer var fullständigt rustat och förberett för världskriget», är det en viss, starkt utnyttjad tes i ententens krigspropaganda, som spelar rollen av bevis. Denna tes utsäger, att kejsar Vilhelm den 5 juli 1914 höll ett »kronråd» i Potsdam, och att därvid an- ordnades de sista förberedelserna för världskriget, inne- bärande det definitiva beslutet om dettas snara »lössläp- pande». Närvarande vid detta »kronråd» påstodos ha varit »generalstabens och marinens chefer», »ledarna av de tyska storbankerna, järnvägarna och industrierna» och »nästan alla tyska ambassadörer på betydelsefulla poster samt dessutom rikskanslern och den ledande understats- sekreteraren i utrikesdepartementet». Kejsar Vilhelm säges »högtidligt ha frågat varje enskild av de närvarande: ’Är ni förberedd för kriget?’ Alla svarade ja, utom finans- männen, som sade sig behöva ytterligare två veckor för AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 251 att sälja sina utländska värdepapper och upptaga lån.» Och — mycket riktigt — den 23 juli, således icke fjorton, men aderton dagar efter denna »sammansvärjning, som förorsakade den största av alla mänskliga tragedier», överlämnades efter åtskilliga betänkligheter och uppskov Österrikes ultimatum till Serbien, vilket ultimatum följ- des den 28 juli av krigsförklaringen mot Serbien. Kejsar Vilhelm hade verkligen den 5 juli i Potsdam en konferens med den österrikiske ambassadören i riks- kanslerns och preussiske krigsministerns närvaro. Men hans önskan vid detta tillfälle var icke att under två eller tre veckor hålla tillbaka Österrike från avgörande mått och steg mot Serbien, utan tvärtom att påskynda dessa, om vilkas ofrånkomliga nödvändighet ur österrikisk synpunkt han var livligt övertygad. Bakom denna tanke låg kejsarens mycket felaktiga tro, att den österrikisk- serbiska konflikten kunde isoleras. Då detta ödesdigra misstag blev honom klart d. v. s. då han äntligen förstod den gemensamma och mot Tyskland riktade rysk-fransk- engelska krigsviljan — slog han med kraft in på motsatt taktik, gående ut på att eventuellt i viss utsträckning t. o. m. offra österrikiska intressen för att undvika Tysklands indragande i ett allmänt europeiskt krig på två eller tre fronter. Att helt utlämna Österrike åt Ryssland- Serbien kunde det däremot icke bli fråga om — ur rent tysk intresse- och säkerhetssynpunkt. Den ovan citerade framställningen av påståendet om ett »kronråd» i Potsdam den 5 juli 1914, vilket skulle ha fattat beslut om världskrigets »lössläppande», härrör från den amerikanske ambassadören i Konstantinopel, Henry Morgenthau, vilken säger sig ha fått historien direkt från den tyske ambassadören därsammastädes, Wangenheim. Som andra tyska vittnen för riktigheten av 252 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN Morgenthaus uppfattning anföras understatssekreteraren i utrikesdepartementet von dem Bussche samt en dr. Mühlen. Bland andra auktoriteter, som tro på Morgen- thaus och Wangenheims berättelse, må nämnas de franska historieforskarna E. Bourgeois och G. Pagès i deras verk Les Origines et les Responsabilités de la Grande Guerre (Paris 1921) sid. 74—76. Bland dessa franska forskares källor märkas —• utom en del diplomatiska urkunds- publikationer och Morgenthau-Wangenheim — holländska, franska och engelska tidningar samt den tyske social- demokraten Haase »och hans tidning Leipziger Volkszei- tung». I trots av de många tyska vittnena och de franska vetenskapsmännen, har det dock genom Die deutschen Dokumente zum Kriegsausbruch och Weissbücher des Parlamentarischen Untersuchungsausschusses zur Vorge- schichte des Weltkrieges samt Die Grosse Politik 1871— 191i (band 39) blivit omöjligt att upprätthålla den nu relaterade teorien om »kronrådet» i Potsdam. Enligt pro- fessor Fay är det numera klart bevisat, att intet »kronråd» eller liknande sammanträde den 5 eller 6 juli 1914 ägt rum i Potsdam eller haft något att skaffa med förberedan- det eller utbrottet av ett från Tysklands sida planlagt och eftersträvat allmänt europeiskt krig. Vilket självfallet icke utesluter, att kejsar Vilhelm den 5 och 6 juli 1914 före sin avresa till Norge med anledning av det oroande utrikespolitiska läget haft samtal med en eller annan tysk diplomat, militär eller finansman. »Det finns knappt ett sannt ord i Morgenthaus påståen- den», säger professor Fay. »De tyska ambassadörerna hos stormakterna voro »den 5 och 6 juli» alla på sina poster, utom Wangenheim. Moltke och Tirpitz voro borta på ferieresor. Likaledes Jagow, som först den 6 juli kom tillbaka till Berlin». Krupp von Bohlen-Halbach var den AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 253 5 juli icke i Potsdam, utan träffade kejsaren följande dag i Kiel, då denne där anträdde sin ferieresa till Norge. Ballin synes icke före den 20 juli hava erhållit medde- lande om faran av krigiska förvecklingar. Under det att amerikanaren Morgenthau utan förbehåll skänker tysken Wangenheim hela hedern att vara »kron- råds»historiens verklige upphovsman, tillfogar han (Mor- genthau) dock ur egen fatabur påståendet, att »alla stora börser visa, att de tyska bankledarna nyttigt använde mellantiden» (5 till 23 juli). »Tyskland utbytte sina innehav av värdepapper mot kontanta pengar för krigs- ändamål.» Professor Fay anser sig däremot kunna bevisa, att alla Morgenthaus hithörande uppgifter äro klart fel- aktiga samt att börsen i New York var oberörd ända till den 23 juli, då Österrikes ultimatum började oroa sinnena. (Tidskriften Die Kriegsschuldfrage, februari och maj 1925, sid. 88 och 315 resp.) * Det ur vetenskapliga synpunkter ojämförligt betydelse- fullaste amerikanska bidraget till den historiska san- ningens framgrävande ur världskrigets och storpolitikens dokumentmassor härrör dock från professor H. E. Barnes — i U. S. A. vitsordad som hundraprocentig amerikanare, fri från t. o. m. vetenskapliga personliga förbindelser med vare sig Tyskland eller Österrike och under kriget trogen vän av England och Frankrike. Hans närvarande upp- fattning utgör, såsom han själv säger, a revised judge- ment, ett ändrat omdöme och domslut gående i en riktning rakt motsatt hans egen tidigare syn på problemet. Detta är ett drag som genomgående kännetecknar entente- doktrinernas amerikanka kritiker. Dessa hade, liksom den amerikanska nationen i övrigt, ursprungligen i huvudsak låtit ententepropagandan helt bestämma sin uppfattning. 254 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN I maj 1924 publicerade Barnes uti tidskriften Current History (New York) en uppsats, Assessing the Blame for the World War, grundad på »alla åtkomliga urkunder». Redan denna undersökning utföll ogynnsam för ententens sak. Då professor Barnes sedan fullföljde sina forskningar med stöd av det dokumentariska material, som efter hand ytterligare blev publicerat, och på sommaren 1926 i New York utgav sin digra bok The Genesis of the World War, an Introduction to the Problem of War Guilt, visade det sig att obestridliga fakta drivit honom ytter- ligare ett steg längre i motsättning till de i Amerika och de europeiska ententeländerna allmänt gällande före- ställningarna om världskrigets uppkomst och politiska innebörd. Han är nu en av dessas skarpaste vetenskapliga motståndare. I företalet betonar Barnes, att hans bok »tillkommit i den bestämda övertygelsen, att problemet om ansvaret för världskriget icke främst är ett fackvetenskapligt spörs- mål, utan sammanhang med mänsklighetens praktiska angelägenheter». »Sanningen om världskrigets orsaker är en av samtidens mest vitala praktiska frågor; en grund- fråga uti hela det närvarande storpolitiska världsläget vilket är grundat på en orättfärdig fredstraktat, som i sin ordning uppbyggts på det mest okritiska godtagande av de allra grövsta bland krigstidens osanningar beträffande skulden till krigets uppkomst och utbrott.» (Sid. XI.) »I min bok», fortsätter Barnes (sid. XII och XIII), »förekommer intet bemödande att frikänna Tyskland från dess del i ansvaret för det internationella läge, som innebar en krigsfara för Europa, ehuru jag ingalunda tror det vara bevisligt, att Tyskland härutinnan bär större skuld än någon annan av de europeiska stormak- terna. Då jag lägger skulden på ’Frankrike’ och ‘Ryss- land’, menar jag med dessa konventionella uttryck, att AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 255 skuldbördan vilar på sådana män som Isvolski, Sasonov, storfurst Nikolaj, Poincaré, Delcassé, Paul Cambon, Viviani m. fl.» För att giva möjligaste överskådlighet åt sin under- söknings resultat har Barnes vid behandlingen av varje huvudproblem i några korta satser sammanfattat sina omdömen och sin sakliga bevisning. Här må några av dessa, varje kapitel avslutande satser anföras — utvalda för att belysa, hur sambandet mellan demokratism och ententeism ter sig för en amerikansk demokrat (med vilket senare uttryck jag självfallet icke avser den lika- lydande amerikanska partibeteckningen). Första kapitlet analyserar upp de olika klasserna av krigsorsaker i vår tid och påvisar, att en verkligt effektiv pacifism måste marschera fram på en mycket bred front. »Pacifisten», säger Barnes (sid. 27), »har vanligen varit en mycket ensidig världsförbättrare, som satt sin lit till något enstaka inbillat universalmedel, såsom avrustning, internationell skiljedom, internationella konferen ter — — — folkförbund, frihandel — — — o. s. v.». »Han borde förstå, att hans älsklingsidé kan bli nyttig blott som del av ett större helt, varigenom samtliga för- hållanden i vårt samhällsliv, som leda till krig, bliva bekämpade på ett följdriktigt sätt.» Åt »den allmänna historiska bakgrunden till året 1914» ägnar Barnes en ingående undersökning vid handen av de nya diplomatiska dokumentpublikationerna och finner, att Tyskland med orätt påbördats »ansvaret för det system av utmanande nationalism, imperialism, militarism och diplomatiskt hemlighetsmakeri, som under årtiondena före 1914 hotade den europeiska freden». »Krigsfaran i Europa mellan 1870 och 1914 härledde sig ur ekonomisk konkurrens, nationalism och patriotism, omfattande rust- ningar till lands och vatten och hemliga allianser staterna 256 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN emellan. Tyskland var oupplösligt intrasslat i detta euro- peiska system av internationella mellanhavanden, men var säkerligen i intet avseende sämre än de andra stor- makterna.» »De storpolitiska konfliktämnen, som främst ledde till kriget, voro Elsass-Lothringen och det franska revanchebegäret samt rivaliteter i främre Orienten och i Marocko.» År 1914 voro Ryssland, Frankrike och Eng- land diplomatiskt sammankedjade mot Tyskland, med initiativet till krig förlagt hos Ryssland och Frankrike. »De fransk-ryska militära förberedelserna fortsattes, och franska republiken var redo till krig för Balkanfrågan, tack vare en tidningspress som mutats med ryskt guld.» (Sid. 87—90.) I grunden utsäger den amerikanske forskaren här intet annat, än att själva uppkomsten och utvecklingen efter 1871 av en stark tysk nationalstat, ett kraftmedvetet Tyskt rike, omsider framkallade en gemensam, mot Tysk- land fientlig stämning och strävan hos Frankrike, England och Ryssland, varigenom freden i Europa förr eller senare måste bli till det yttersta hotad. Nykomlingen mitt bland de många maktlystna grannarna blev det gemensamma föremålet för dessas hätska rivalitetsinstinkter, vilka yppade sig inte minst såsom detta fanatiska storpolitiska förtal, vilket med oförminskad kraft återljuder i ententens ultimatum av den 16 juni 1919. »Världskrigets djupast liggande omedelbara orsak är att söka i Rysslands åstundan att bli herre över sunden mellan Svarta Havet och Medelhavet. Isvolski gjorde till sin livsuppgift att genomföra detta program, icke minst sedan han flyttat från utrikesministeriet i Petersburg till ryska ambassadörspalatset i Paris.» Efter en serie ur rysk synpunkt misslyckade diplomatiska manövrer blev han övertygad, att målet kunde uppnås blott genom ett stort europeiskt krig. »Vägen till Konstantinopel går över AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 257 Berlin.» Isvolski fann i Paris från och med år 1912 uti Poincarés och de med honom likatänkande franska re- vancheisternas begär att återvinna Elsass-Lothringen den nödvändiga anknytningen mellan en rysk och en fransk storpolitik, som uti Österrike och Tyskland mötte sina gemensamma, endast genom krig överkomliga hinder. Rysslands och Frankrikes anti tyska politik var redan sedan 1893 förberedd genom ett militäriskt samarbete, vilket 1912 kompletterades med marinavtalet. Poincaré skyndade 1912, så snart han fått makten i sina händer, att från Petersburg återkalla den fredsvänlige franske ambassadören Georges Louis, »för att ersätta honom med Delcassé, ledaren för den antityska riktningen i Frank- rike». Hur långt det ödesdigra politiska, samarbetet emellan Ryssland och’ 'Frankrike hunnit redan på våren 1914 framgår av överste Houses brev den 29 maj nämnda år till president Wilson: »så snart England ger sitt sam- tycke, komma Frankrike och Ryssland att kasta sig över Tyskland och Österrike». (Sid. 146—150.) För mordet den 28 juni 1914. på ärkehertig Franz Fer- dinand bära serbiska myndigheter, även medlemmar av dåvarande regeringen, en väsentlig del av ansvaret. Mordet sammanhängde med den serbiska nationalismens, av Ryssland uppmuntrade och mot Österrike riktade strävanden. »Det österrikiska kriget mot Serbien var icke ett europeiskt krig och gjorde icke ett sådant nödvändigt. Konfliktens utvidgande till ett allmänt europeiskt krig framkallades av Rysslands orättmätiga och oförsvarliga inblandning, som pådrevs av Frankrike.» (Sid. 220—224.) * 17. — S t ef ! e n, Demokrati och maktpolitik. 258 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN »Tyskland var alldeles icke ensamt ansvarigt för det storpolitiska system, som omkring 1912 ’delade Europa i tvenne beväpnade läger’. År 1914 fanns för Tyskland intet skäl att önska kriget, då dess samtliga storpolitiska mål kunde uppnås vida fullständigare genom freden, än som syntes möjligt genom krig.» ■ »Det finns ingen faktisk grund för legenden om kron- rådet i Potsdam den 5 juli 1914, varvid kejsaren påstås hava avslöjat sin gemena plan att störta Europa i ett allmänt blodbad.» Den handlingsfrihet och uppmuntran till snabbt och energiskt tillvägagående, som kejsar Vilhelm på krisens tidigare stadium gav åt Österrike, »kunna icke utgöra grunden för att på något sätt betrakta honom som an- svarig för kriget; ty Österrikes politik och åtgärder mot Serbien före den 25 juli, till vilka kejsaren uppmuntrade, förlänade intet tillräckligt moraliskt eller legalt berätti- gande åt den ryska mobiliseringen.» »Österrike förklarade krig mot Serbien, icke på grund av tysk hets, utan för att skapa ett läge, vilket skulle tillåta Österrike att undandraga sig det tryck, som Tysk- land började utöva för att tvinga Österrike att söka lösa sin konflikt med Serbien genom främmande förmedling och genom att konferera med Ryssland.» »Tyskland fattade icke på aftonen den 30 juli något beslut om krig», utan fortsatte att på diplomatisk väg arbeta för freden, tills underrättelsen den 31 juli inlöpte, att befallning om allmän mobilisering, riktad även mot Tyskland, utfärdats i Ryssland. »Det finns alls icke någon grund för Poincarés och sir Edward Greys påståenden, att militaristerna i Tyskland voro situationens herrar före aftonen den 31 juli, då den ryska aktionen gjort det praktiskt omöjligt att avvärja utbrottet av öppna fientlig- heter.» AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 259 »Ehuru de ryska, franska och engelska statsmännen och militärerna under åratal varit eniga därom, att den allmänna ryska mobiliseringen var liktydig med en rysk krigsförklaring mot Tyskland, och ehuru de väntat, att densamma genast skulle besvaras med en tysk krigsför- klaring, dröjde kejsaren, gripen av ångest för ett krig på två fronter mot en fruktansvärd övermakt, ännu i 48 timmar innan han utfärdade sin krigsförklaring — 48 tim- mar efter det slutgiltiga utsändandet av den ryska mobili- seringsordern, och sedan han i mer än 24 timmar väntat på svar från Ryssland på sitt tolvtimmarsultimatum.» »Kejsaren sökte nu» (den 1 augusti) »att begränsa kriget till östfronten och att tillförsäkra sig fransk och engelsk neutralitet. Men fransmännen hade redan 16 timmar tidigare telegraferat till Ryssland sin deklaration om krig mot Tyskland. Följande dag (den 2 augusti), två dagar innan Tyskland inryckte i Belgien, gav sir Edward Grey sitt löfte åt den franske ambassadören i London, inne- bärande att England skulle förena sig med Frankrike i krig mot Tyskland.» Det av Tyskland såsom olagligt erkända neutralitets- brottet mot Belgien »har alls icke något med ansvaret för världskrigets utbrott att skaffa. Engelsmännen och fransmännen hade liknande planer att inrycka i Belgien, men de tvingades att modifiera dessa», d. v. s. att upp- skjuta deras förverkligande, »för att kunna övervinna svårigheterna med Englands indragande i kriget 1914». Det gällde att giva den engelska folkopinionen det demo- kratiskt nödiga lockbete, som låg just däruti att Tyskland fick förekomma ententen vid öppnandet av de mili- tära operationerna på västfronten. »Det existerar intet bevismaterial, som ådagalägger att några av Tysklands ansvariga elementer önskade ett krig 1914. Kejsaren bemödade sig vida mer än någon 260 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN annan europeisk statsman under krisen för att avvärja den allmänna europeiska branden.» (Sid. 299—302.) I själva verket bevisa dokumenterna i åtminstone en punkt ännu mer än Barnes här synes ha observerat; nämligen att Tysklands krigsförklaring mot Ryssland ingalunda genomdrevs av militära myndigheter, utan hade sin grund i regeringens rent politiska uppfattning, att det nu ofrånkomliga kriget på två fronter, uti vilket Tyskland kunde rädda sig endast genom snabb aktion, måste offentligt markeras såsom i första rummet ett krig mot Ryssland. Det engelska löftet till Frankrike den 2 augusti var däremot icke så generallt avfattat som Barnes anger, utan var formellt begränsat till engelskt skydd för den franska kusten och handelsflottan. Detta i överens- stämmelse med tidigare avtal och anordningar England och Frankrike emellan beträffande fördelningen av deras flottors »vakthållning» — i följd varav England i god tid före världskrigets utbrott kunnat samla huvudmassan av sina sjöstridskrafter uppe i Kanalen och Nordsjön mot Tyskland. * »Poincaré besökte Petersburg i slutet av juli 1914 och ingav härvid de ryska militaristerna ny iver och nya förhoppningar samt upphetsade till och med tsaren. Han tillförsäkrade det ryska krigspartiet Frankrikes stöd i kampen mot Österrike, innan han fullständigt kände villkoren i Österrikes ultimatum till Serbien...» Under Poincarés och Vivianis återresa från Petersburg sände den senare »ett telegram från Reval till den vikarie- rande franske utrikesministern, i vilket han meddelade att Frankrike, liksom Ryssland, måste vara redo att taga ställning mot Österrike i dess konflikt med Serbien». »Från och med den 24 juli, då ryssarne fått kännedom AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 261 om Österrikes ultimatum till Serbien, började de, med kriget i ögonsikte, oavbrutna och oförminskade militära förberedelser och framförde dessa till deras logiska och ödesdigra slutpunkt i den allmänna mobiliseringsordern av den 30 juli. Den 24 juli betecknar således vändpunkten i det samtida Europas historia...», i det att Rysslands och Frankrikes ledande män nu direkt arbetade på att framkalla det allmänna europeiska kriget. »Varken frans- männen eller engelsmännen gjorde några invändningar mot de ryska militära åtgärderna; och fransmännen rådde sina ryska vänner t. o. m. att ännu mer skynda på, men att samtidigt ännu bättre hålla saken hemlig. Medvetet eller omedvetet lät sir Edward Grey Sasonov den 25 juli förstå, att England skulle godkänna den ryska mobili- seringen.» »Sasonovs förslag om ett fredligt diplomatiskt bi- läggande av striden» mellan Österrike och Serbien »gjor- des icke i god tro», utan »hade enbart till ändamål att vinna tid för genomförandet av Rysslands militära för- beredelser.» Hans »mest difinitiva och omfattande för- handlingsförslag framlades, sedan ordern om allmän mobilisering var utfärdad i Ryssland och därmed, som han väl visste, varje möjlighet till konfliktens fredliga lösning blivit utesluten», i trots av att »Österrike då äntligen givit efter för Tysklands och Englands krav på inledandet av diplomatiska förhandlingar med Ryssland, innan Tysklands ultimatum till Ryssland utlöpte». »Tysklands och Österrikes militära åtgärder mot Ryss- land började långt efter begynnelsen av Rysslands all- männa mobilisering, och intetdera av de tvenne länderna hade tagit ett enda steg av fientlig art mot Ryssland, innan ordern om allmän mobilisering var uttelegraferad över hela Ryssland. Tyskland tog icke ens då något för- hastat steg, utan väntade förgäves under 24 timmar på 262 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN svar på sitt 12-timmarsultimatim till Ryssland, innan tysk mobiliseringsorder utfärdades.» (sid.373—376.) I denna del av professor Barnes skildring framträder, såsom professor Paul Herre framhåller (Die Kriegsschuld- frage, september 1926, sid. 622), näppeligen tillräckligt klart, att Sasonovs krigsvilja i själva verket var starkt bunden vid villkoret, att England gjorde gemensam sak med Ryssland och Frankrike. På detta sätt fick sir Edward Grey slutligen sin avgörande andel i skulden för världskrigets utbrott. Hellre än att riskera Rysslands »vänskap», lät han ryssarna ostörda hållas, och t. o. m. uppmuntrade deras aggressivitet, allt under det han efter hand gjorde det möjligt för deras sluga diplomater att utleta, att England till sist dock skulle gå med på »rätt» sida. Frankrikes situation och1 taktik voro härutinnan fullt analoga med Rysslands. Och sir Edward skötte det diplomatiska spelet med Frankrike enligt samma hala och dolska principer och med samma ödesdigra resultat, som vi iakttaga vad Ryssland angår. »Frankrikes krigsmål, bland vilka flera godkändes av Ryssland redan i oktober 1914, inneslöte icke blott återvinnandet av Elsass-Lothringen, utan även annek- tionen av Saarområdet och upprättandet av en oavhängig Rhenstat under franskt protektorat.» Franska och engel- ska statsmän väntade sig en lätt och1 snabb seger för ententen över Tyskland — tack vare de ryska härmassor- nas marsch mot Berlin. »Vad som främst krossade denna plan, var ryssarnas oerhörda nederlag mot Hindenburg.» »Det franska folket var 1912 fredligt stämt, men lät sig 1912—1914 småningom, icke minst genom en av Ryssland finansierad, av Isvolski och Poincaré ledd fransk tidningspropaganda, vinna sig för tanken på ett krig om Balkan.» »År 1914 var dock inom det franska folket stämningen mot ett krig ännu så stark, att man AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 263 måste tillgripa bedrägeri, censur, våld och diplomatiska krokvägar för att kunna missleda den franska befolk- ningen till sådan grad, att osanningen om ett försvars- krig blev accepterad av allmänna meningen.» »Den franska utrikespolitiken leddes under krisen 1914 mer autokratiskt» — av Poincaré och ett halvt dussin med- hjälpare, bland dem Viviani — »än vad samtidigt var fallet med Rysslands, Tysklands eller Österrikes. Detta förhållande vederlägger grundligt Poincarés beständiga hänvisning till den franska demokratien såsom ett skydd mot krig och som en borgen för att Frankrike var oskyldigt år 1914». »Poincaré, Viviani och Messimy rådgjorde på aftonen den 29 juli» om Sasonovs meddelanden samma dag, sedan den första ordern om allmän mobilisering ut- skickats i Ryssland, »och beslöto att understödja den ryska politiken, ehuru de voro fullständigt på det klara, att detta betydde ett allmänt europeiskt krig och slutet på alla diplomatiska bemödanden att bilägga konflikten. Viviani avgav telegrafiskt löftet om fullständigt franskt stöd och rådde ryssarna samtidigt att så mycket som möjligt hålla sina krigsförberedelser hemliga för att vinna största ernåbara försprång framför tyskarna.» Isvolski telegraferade samtidigt hem till Petersburg i samma anda och tillkännagav, att Paul Cambon skulle bearbeta sir Edward Grey i enlighet med Sasonovs önskan om Eng- lands aktiva bistånd i det förestående kriget. »I trots härav telegraferade Poincaré den 31 juli till konung Georg, att Frankrike från början tillrått Ryssland moderation och att Ryssland i allo följt detta råd.» Likväl var Frankrike bevisligen »det första land, som officiellt meddelade» en annan makt (Ryssland) »sitt beslut att uppgiva de diplomatiska förhandlingarna och att gå i 264 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN krig». Under det att Ryssland var det första land, som skred till allmän mobilisering. »Sedan den franska regeringen beslutat sig för kriget, utförde den ett antal diplomatiska manövrer, för att ingiva Frankrikes, Italiens och Englands folk tron, att Frankrike rustade sig till ett rent försvarskrig. Hit hör den 30 juli humbugen med de franska truppernas tillbakadragande tio kilometer innanför gränsen samt uppskjutandet av mobiliseringsorderns utfärdande och beslutet att avvakta tyskarnas krigsförklaring — för att härigenom göra intryck på engelsmännen och undvika en debatt i offentligheten om Frankrikes förpliktelser på grund av förbundet med Ryssland. I trots av mobilise- ringsorderns fördröjande voro de franska krigsförbere- delserna oavbrutet i gång sedan den 24 juli.» »Frankrikes Gula Bok av 1914 var grundligare förfalskad, än någon motsvarande samtida samling diplomatiska urkunder. Varken Poincaré eller Viviani hava kunnat försvara sig, utan att taga sin tillflykt till de mest uppenbara och handgripliga förvrängningar av fakta eller undanflykter på vitala punkter.» (Barnes, sid. 437—443.) * »Nyckeln till Englands hållning under krisen 1914 är att söka i den engelsk-franska ententen, som utvecklades 1901—1914.» »Under skedet 1906—1912 utarbetade Eng- land sorgfälligt planer för sin militära och maritima samverkan med Frankrike mot Tyskland.» Här kan er- inras om den av Barnes icke särskilt nämnda militärkon- ventionen av den 20 juli 1911. »Den 22 november 1912 förpliktade sig sir Edward Grey principiellt att under- stödja Frankrike, om detta land bleve angripet av Tysk- land ...», vilket sedermera av Grey och Asquith flera gånger förnekades inför parlamentet. AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 265 Frankrikes politiska ledares trängande behov i juli och augusti 1914 att inför Englands folk och »världens demokratier» gälla såsom angripet, »överfallet», är där- med givet — frånsett hänsynen till de pacifistiska ström- ningarna inom den franska demokratiens själv. »I juni 1914 hade» de officiella storpolitiska »för- hållandena mellan England och Tyskland artat sig bättre än någonsin tidigare under de senaste femton åren.» »Möjligheten av ett närmande mellan England och Tysk- land oroade statsmännen i Frankrike och Ryssland. De beslöto att om möjligt framkalla en europeisk konflikt, innan England hunnit att glida ut ur trippelenteten.» »Grey var absolut besluten att draga in England i kriget på Frankrikes sida, om Frankrike gick med i kriget.» »Han gjorde intet allvarligt försök att återhålla Frankrike eller Ryssland. Och då deras aktion fram- kallade kriget, vägrade han att låta England stå utanför konflikten.» »Det enda sätt, på vilket England eventuellt kunnat hindra världskrigets utbrott, hade varit ett tillkänna- givande av sin neutralitet redan från krisens begynnelse.» Något sådant ingick dock icke i Greys intentioner. »Hela ordkampen om Belgiens neutralitet 1914 är för Greys och Englands vidkommande rent bedrägeri. Grey fann här en lämplig förevändning, som han till det yttersta tillgodogjorde i den höga moralens namn för att hetsa det engelska folket mot Tyskland.» »Efter den 2 augusti var det Greys egen ivrigaste önskan, att Tyskland skulle överfalla Belgien...», så att han skulle förfoga över det nödvändiga »moraliska» fältropet för att i enlighet med sitt redan fattade beslut kunna föra in den engelska demokratien i kriget. (Barnes, sid. 578—582.) Naturligtvis är icke härmed Englands förhållande till världskrigets förhistoria närmelsevis tillräckligt antydd. 266 AMERIKANSK KAMP FOR SANNINGEN Barnes förbigår detta problem, för att något ensidigt framhäva Greys rent personliga skuldandel. Grey var dock icke den ende engelske diplomat och politiker, som före och under krisen inverkade bestämmande på Englands utrikespolitiska kurs. * Av säreget intresse äro Barnes’ reflektioner över Förenta Staternas inträde i kriget och den officiella, demokratiska och idealistiska motiveringen för detta ödesdigra steg, vars världshistoriska följder vi ännu knappt kunna mer än dunkelt ana. »Förenta Staterna förhöllo sig 1870 vänskapligare mot Tyskland än mot någon annan europeisk stormakt. År 1914 var förhållandet alldeles omvänt.. Denna förändring av stämningen i Amerika hade främst förorsakats av ekonomisk rivalitet och imperialistiska motsättningar samt genom förhållandet, att de flesta tidningsmeddelan- den om Tyskland som nådde Amerika förmedlades genom den notoriskt tyskfientliga, av Harmsworth (Northchliffe) behärskade delen av den engelska pressen.» »Vanligen har man trott, att Tysklands övergång 1917 till oinskränkt undervattenskrig var den verkliga och enda grunden för Förenta Staternas inträde i kriget. Detta är likväl inte sannt. Redan ett år före januari 1917 hade Wilson beslutat att ingripa, så snart han kunde omvända det amerikanska folket till sin uppfattning. Det tyska undervattenskriget var en berättigad vedergällning mot England för dess kränkningar av folkrätten beträffande kontraband, fri sjöfart och blockad, och mot vilka rätts- kränkningar Wilson vägrade att protestera med tillräckligt eftertryck och allvar.» »Lusitania var en registrerad hjälpkryssare i brittiska AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 267 flottan och hade ombord 5,400 kistor ammunition, då den lämnade New York för sin sista ödesdigra resa. Passa- gerarna hade två veckor före fartygets avresa av den tyska regeringen blivit varnade för faran, och deras resa med» det ammunitionslastade »fartyget var ett brott mot Förenta Staternas lagar. Chefen för den tyska under- vattensbåt, som sänkte Lusitania, visste icke att han hade med detta fartyg att göra, då han avsköt den första torpeden. Då han därpå upptäckte fartygets, identitet, underlät han varje vidare angrepp. Under normala för- hållanden» — vilket här betyder: om fartyget ej haft en stor ammunitionslast ombord — »skulle Lusitania för- blivit flytande tillräckligt länge för att i trygghet ha kunnat överföra alla passagerarna i räddningsbåtarna.» Med dessa torra fakta, konstaterade av en amerikansk patriot och vetenskapsman, böra jämföras de hejdlösa demokratiska och pacifistiska utgjutelserna i »neutrala» länder mot Tyskland med anledning av Lusitaniakata- strofen. När erkänner en »demokrati» sina misstag och förlöpningar? »Den amerikanska bank- och affärsvärlden var mycket starkt ententeistisk och utövade ett kraftigt tryck för att uppnå Förenta Staternas uppslutning i kriget vid enten- tens sida. Dessa kretsars hållning övade sitt inflytande på den amerikanska pressen, som mycket allmänt behär- skades av ententens krigspropaganda.» »Det amerikanska ingripandet i kriget var helt en olycka för Förenta Staterna och för världen. Tyskland Ilade icke kunnat vinna en avgörande seger, om Förenta Staterna underlåtit att förena sig med ententen; och Tyskland bemödade sig sedan 1916 att uppnå en rättvis samförståndsfred. Det var de tilltagande utsikterna för Förenta Staternas ingripande, som uppmuntrade ententen 268 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN att tillbakavisa Tysklands, Wilsons och påvens freds- förslag.» »Det amerikanska ingripandet förlängde i onödan kriget med två år... och möjliggjorde den förfärliga Versailles- traktaten, som har fördröjt begynnandet av Europas ekonomiska tillfrisknande under ett årtionde och har åstadkommit nästan lika mycket förlust, elände och hat som kriget självt.» »Det tragiskt dåraktiga i Förenta Staternas krigsin- gripande belyses bäst genom Wilsons eget uttalande kort före sin död, i det han sade sig gärna skola se, att Tyskland förde krig mot Frankrike och eftertryckligt besegrade detta land.» (Barnes, sid. 645—649.) * Slutligen må här tillfogas de satser, med vilka pro- fessor Barnes avslutar sitt verk (sid. 683—684). »Bland de forskare, som sysslat med spörsmålet om ansvaret för världskriget, råder nästan blott en mening om det rent sakliga, ehuru meningarna beträffande sak- förhållandenas betydelse i viss mån avvika från var- andra.» »Det förhåller sig icke så som man tror i vida kretsar, att en del skriftställare, som ingående granskat det nya urkundmaterialet, fasthålla den uppfattningen om an- svaret för kriget, som var förhärskande mellan 1914 och 1920, under det andra stå på den s. k. ’revisionistiska’ ståndpunkten. Det finns icke någon kompetent och ärlig sakkunnig i frågan om ansvaret för världskriget, som icke är ’revisionist’.» »Det finns i intet land någon kompetent och kunnig historieforskare, som, efter ett grundligt studium av världskrigets förhistoria och utbrott, icke anser begreppet AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN 269 ‘skuld till kriget’, sådant detsamma formuleras i Ver- saillesfördragets artiklar 227 och 231, vara fullständigt falskt, vilseledande och orättvist.» »De nyligen» (1926) »publicerade engelska diplomat- urkunderna från kristiden 1914 bekräfta till fullo den revisionistiska uppfattningen av skulden till kriget.» Barnes stämning är likväl, frånsett dessa rent veten- skapliga forskningar, snarast fördomsfullt anti tysk. Han förklarade under ett föredrag i Berlin i juli 1926, att han anser Ryssland' och Frankrike vara de egentligen skyldiga och Österrike blott i tredje rummet skuldbe- lastat — alldenstund Österrike icke, såsom. Ryssland och Frankrike, eftersträvade ett allmänt europeiskt krig. I fjärde rummet, och tämligen likställda, vill Barnes pla- cera England och Tyskland, alldenstund båda under krisen 1914 ville undvika det allmänna europeiska kriget och, slutligen även Tyskland, ville förmå Österrike att söka lösa det serbiska problemet på de diplomatiska förhandlingarnas väg. Denna Barnes placering av Tyskland och England bredvid varandra i skuldregistret stämmer dock tydligen alls icke med de av honom själv framdragna sakför- hållandena. Dessa ställa Englands skuldandel i själva verket mycket nära Rysslands och Frankrikes, allden- stund England icke sökte på allvar tygla Ryssland och Frankrike och faktiskt hellre ville, gå med i kriget än »överge» Frankrike och riskera förlora Rysslands »vänskap». Tysklands ställningstagande till konflikten mellan Öster- rike och Serbien var betingat av det kända tvånget att söka skydda Österrike mot upplösning genom en samfälld serbisk och rysk —• storserbisk och panslavistisk — aktion som, om framgångsrik, skulle till det olidliga ökat den ryska faran på Tysklands östra gräns liksom den 270 AMERIKANSK KAMP FÖR SANNINGEN franska faran på Tysklands västra gräns. Häri förelåg ett klart tvång till självförsvar mot Ryssland, i högsta grad stegrat genom Frankrikes revancheism och krigs- förbund med Ryssland. Det var ej i påtvunget självförsvar, utan för att nedslå en rival på det ekonomiska området och för att vinna ökad makt, som England gick med i kriget på Rysslands och Frankrikes sida. Frågan om Tysklands förhållande till Belgien blev aktuell först genom ententens egen politik och krigiska aktion mot Tyskland. FEMTONDE KAPITLET. Engelsk sanningskärlek och maktpolitik. Kontrasten mellan de demokratiska massornas mora- liskt blinda patriotism och det rakryggade fåtalets mod och självständighet har i alla stora nationella kriser varit iögonfallande i England och Frankrike. Till »massorna» måste i en demokrati räknas de politiska ledarna — statsmännen, particheferna, tidningsmännen, tillverkarna av folkmeningen och på samma gång, för ledaremaktens skull, den sålunda fabricerade folkmeningens slavar. Det moraliskt och intellektuellt fria fåtalet måste avstå från makten för att freda sitt samvete, men vinner just därigenom i sinom tid en varaktigare maktställning än den demokratiske konjukturpolitikern, som bedrar sig själv med1 den demagogiska frasen om att »avlyssna folkmeningen». Inom den lilla skaran av lika sakliga som djärva engelska sanningssägare och verkliga folkuppfostarare efter 1914, och framför allt efter 1919, har världen lärt sig särskilt respektera en E. D. Morel och en .1. M. Keynes. i | : Ett märkligt, redan 1914 i New York publicerat inlägg i debatten om världskrigets uppkomst är boken Hoiv Diplomats make war, vars författare, Francis Neilson, anger sig 1910—15 hava varit ledamot av brittiska parla- mentet. Bland stora och ödesdigra krig, som inom det härvid möjligas eller tänkbaras gränser varit omedelbart 272 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK framkallade av ett litet antal diplomater och statsmän, intar världskriget utan tvivel ett av de allra främsta rummen. En knappast dussinet omfattande grupp av franska, engelska och ryska yrkesdiplomater, utrikes- ministrar och regeringschefer stå genom de hittills publi- cerade diplomatiska urkunderna klart kännetecknade såsom den världshistoriska katastrofens målmedvetna förberedare och direkta framdrivare. Och icke nog här- med. De sålunda komprometterade franska och engelska statsmännen tillhöra Europas, städse som mönster utpe- kade demokratier. Utrikesministrar och primiärministrar »med folkets samtycke», enligt den demokratiska teorin helt beroende på de politiska väljarnas förtroende, hava vid världskrigets förberedande och »lössläppande» sam- verkat med tsar-ryska statsmän under tillämpning av den gamla hemliga kabinettsdiplomatiens principiellt ode- mokratiska metoder för förhandlingar och beslut. Det egentligt demokratiska draget i detta groteska sorgespel framträdde till sist uti de ansvariga franska och engelska statsmännens välberäknade konstgrepp för producerandet av en allmän opinion, en »folkmening», som gillade och understödde deras självrådiga åtgöranden. Sannt demokratisk i världskriget var den gigantiska propa- gandahumbug, genom vilken folken — krigförande och neutrala — inspirerades med sådana vanföreställningar, som de ledande statsmännen ansågo behövliga för krigets framgångsrika genomförande. Sannt demokratisk var även den hat- och förtalspropaganda mot det kejserliga Tysk- land årtiondena före världskriget, varigenom detta för- bereddes såsom en samfälld aktion av fransk-engelsk imperialism och västeuropeisk demokratism, även arbetar- demokratism, riktad mot de odemokratiska germanska centralmakterna och samverkande med den tsarryska imperialismen. * ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 273 Sanningen kämpade 1914 och senare i en mördande motvind, icke minst då den representerades av Tysk- lands motståndare. Den ganska typiske engelske patrioten och tyskfienden professor Bertrand Russell har i sin kritik av professor Gilbert Murrays blinda, agitatoriska ententeism {The Policy of the Entente 1904—1914, A Reply to Professor Gilbert Murray) medvetet under kriget utsatt sig för faran att synas opatriotisk; men tron att därmed »snarare gagna än skada England» fick fälla utslaget (sid V). Att utan feg, patriotisk eller parti- politisk undfallenhet kämpa för sanningen är dock slut- ligen bästa patriotism och även på längden gedignaste tjänst åt det parti, vars grundåskådning man trots allt tror på. Karakteristisk för en engelsk eller fransk idealists glädjande förmåga att frigöra sig ur partidogmatikens bojor och talrika tyska idealisters sorgliga oförmåga av sådan rent personlig självständighet är E. D. Morels polemik mot de principiellt verklighetsfrämmande tyska pacifisterna, t. ex. dr. Alfred Fried, och en del ledande tyska socialdemokrater. Dessa framhärda att fromt tro på och ivrigt predika läran om Tysklands allenaskuld eller helt övervägande skuld till kriget, i trots av de sig mer och mer hopande ojäviga bevisen för denna läras grundliga brist på överensstämmelse med historisk verk- lighet. »Ingen som känner det nyare dokumentariska materialet», skrev Morel redan 1922 {Military Prepara- tions for the Great War. Fact versus Fiction, sid. 4), »kan alltjämt fortsätta påstå att världskriget avsiktligt planlades av Tyskland. Men mycket i detta material bevisar, att kriget med avsikt planlades av det tsaristiska Ryssland.» Det är därför Morel omöjligt att förstå de tyska socialistiska och borgerliga vänsterpartiernas lik- giltighet och passivitet i denna djupt moraliska fråga 18. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 274 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK av vitalaste betydelse för hela tyska folket; en allmänt nationell angelägenhet, som dock borde »väga tyngre för tyskarna än deras inbördes partistri- der». Morel dog i slutet av 1924 och visste således intet om de senare publicerade, för ententens trenne huvud- makter — Frankrike och England vid sidan av Ryss- land — ännu mer komprometterande diplomatiska ur- kunderna. Men hans vetande räckte till för övertygelsen, att Versaillestraktaten är grundad på grov osanning, och att världsfreden därför icke kan grundas på Versailles- freden (Military Preparations, sid 4). Utan sanning ingen verklig fred. Denna »revisionistiska» ståndpunkt har, i en mångfald personligt betingade modifikationer, efter hand vunnit terräng bland engelska historieforskare — såsom C. R. Beazley, W. H. Dawson, G. P. Gooch, J. H. Rose — och inom en ansenlig krets av engelska statsmän, diplomater, jurister — t. ex. lord Loreburn, W. S. Blunt och E. G. Jellicoe — samt i övrigt främst bland medlemmar av Union of Democratic Control och det engelska arbetar- partiet. Påbörjandet 1926 av utgivningen av Englands egna diplomatiska dokumenter till krigets förhistoria och utbrott — British Documents on the Origins of the War, 1898—1914; Edited by G. P. Gooch and Harold Temperley — skall utan tvivel ytterligare bereda mark för en omkastning av den engelska uppfattningen be- träffande tysk, engelsk, fransk och rysk skuld till världs- krigets förbrytelse. Den först publicerade volymen — Vol. XI, The Outbreak of War; Foreign Office Docu- ments June 28th ■— August 4th 1914; Collected and Arranged by J. W. Headlam-Morley —• har redan omiss- känneligt verkat i denna riktning. Att utgivaren själv eventuellt vägrar ansluta sig till en revision av skuld- ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 275 tesen i Versaillestraktaten verkar icke störande i ett land som England, där man står främmande för all skråmässig auktoritetsdyrkan. Snarare är Headlam-Morleys patrio- tiska konservatism i detta avseende ägnad att stärka tillförsikten, att hans volyms mördande bevisning mot Englands och ententens diplomater är intet annat än absolut ofrånkomliga sakförhållandens klara och oav- siktliga vittnesbörd. * Av volymens delvis högintressanta innehåll, varigenom Englands »Vita Bok» av 1914 {Great Britain and the European Crisis) på ett uppseendeväckande sätt komplet- teras, framgår framför allt otvetydigt, att England 1914, trots sir Edward Greys myckna tal om. sitt lands ovanligt »fria händer», var utomordentligt hårt bundet vid Ryss- land och Frankrike. Detta icke blott genom sympatier och formliga avtal, utan i ännu högre grad och på ett praktiskt avgörande sätt genom Englands djupgående intressemotsättningar såväl till F rankrike som, i främsta rummet, till Ryssland. De båda »vännerna» av 1914 voro Englands gamla arvfiender och världsmakts- konkurrenter — under det att Tyskland uppfattades i England som den nye fienden och1 för ögonblicket far- ligaste konkurrenten om världsmakten. Sämjan med Ryss- land ocll Frankrike var år 1914 för England utomordent- ligt dyrbar, för att ge England »fria händer»... mot Tyskland. I jämförelse med detta vitala nationella in- tresse spelade bevarandet av världsfreden en absolut underordnad roll för de ledande engelska statsmännen. Det gällde i det avgörande ögonblicket blott att dema- gogiskt-demokratiskt rädda skenet av hängivnaste kamp för freden in i det sista och att därvid med koncentrerad kraft pådyvla Tyskland hela skulden för 276 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK ett fredsbrott, som hade sitt verkliga upphov i Petersburg och Paris och sitt verkliga fasta stöd i London. De engelska statsmännens, genom publicerandet av dokumenterna från perioden mellan 28 juni och 4 augusti 1914 utomordentligt bjärt belysta skräck för Tysklands militarism och politiska världsväldesträvan var må- hända delvis äkta — och ej enbart den skyddande för- klädnaden för det enkla begäret att bli av med en nykommen konkurrent om världsekonomisk makt. Dock ha vi här utan tvivel främst att göra med det allmän- mänskliga psykologiska fenomenet, att man automatiskt tillskriver den besvärlige grannen just denna onda aggres- sivitet, som våldsammast jäser inom en själv. Det är den allmänna ententepsykosen årtiondet före kriget som här sticker fram. Ty med Frankrikes och Rysslands hållning mot Tyskland stod det icke annorlunda till. De ententeis- tiska föreställningarna om tysk militarism och världsväl- deslusta voro fantastiskt överdrivna och objektivt i hög grad verklighetsfrämmande — men, subjektivt sett, troget kopierade efter engelska, franska, ryska mönster. Under det att den tyska allmänheten stod oförstående och likgiltig inför t. ex. ett opus som general Bernhardis »Tyskland och nästa krig», slukades boken begärligt och med inten- siv, inbillad förståelse i England, Frankrike och Ryssland. Där åtnjöto även städse »alltyskarnas» värsta eldslukare en seriös uppskattning, som de förgäves fingo se sig om efter i sitt eget fädernesland — utom bland sina social- demokratiska och borgerligt demokratiska partifiender, vilka enligt den vanliga tyska partikampstaktikens prin- ciper måttlöst överdrevo sina mest extrema politiska motståndares politiska betydelse. Tyskarnas enastående oförmåga av enig nationell politik och deras motsvarande fenomenala förmåga av inbördes politiskt partihat och fanatisk politisk partikula- ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 277 rism överhuvud skapade den barocka situationen, att de yttre fiendernas, i okunnighet om Tyskland och blott på självkännedom grundade vrångbilder av tyska för- hållanden ofta mycket troget motsvarades av de ursinniga beskyllningar och skymford, som voro gängse tyska partier och samhällsklasser emellan. * Ur innehållet i 1926 års publicering av Englands diplo- matiska urkunder från veckorna mellan 28 juni och 4 augusti 1914 förtjäna dessutom särskilt framhållas tvenne saker. Dels några märkliga rader, som med numera, fullt klart syfte utelämnades ur vissa av de i 1914 års »Vita Bok» publicerade dokumenterna, nämligen brittiske ambassadören sir George Buchanans telegrafiska rapporter från Petersburg redan den 24 och 25 juli 1914. Och dels de av andre understatssekreteraren i brittiska utrikesdepartementet, sir Eyre Crowe, så sent som den 25 och 31 juli författade promemorior, som hade till uppgift att i sista stunden vägleda utrikesministern sir Edward Grey. Även några den 31 juli skrivna rader av utrikesdepartementets förste understatssekreterare, sir Arthur Nicolson, kunna i detta sammanhang med fördel uppmärksammas. Vi bli på detta sätt i tillfälle att något litet lyssna till de tre män — Buchanan, Crowe och Nicolson — söm närmast påverkade sir Edward under krisen och därigenom förhjälpte denne samvetsömme statsman att komma dit han ville komma. Ur sir George Buchanans telegram från Petersburg av den 24 juli 1914 uteslötos vid publiceringen 1914 följande rader (Vol. XI, sid. 80—81). »Utrikesministern» (den ryske, d. v. s. Sasonov) »och franska ambassadören meddelade mig förtroligt, att den franska republikens presidents» (Poincarés) »besök haft 278 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK till resultat att fastlägga följande punkter.» (1) Ryssland och Frankrike »äro fullt eniga om sin hållning beträf- fande de närvarande problemerna om upprätthållandet av freden och maktjämvikten i Europa, särskilt i Öst- europa». (2) »Man har beslutat att intervenera i Wien för att hindra, att där framställas krav på upplysningar eller åtgärder, som skulle innebära en inblandning i Serbiens inre angelägenheter och som av Serbien med rätt kunde betraktas såsom ett angrepp på dess suve- ränitet eller oavhängighet.» (3) »De genom förbundet mellan de båda länderna» (Ryssland och Frankrike) »pålagda förpliktelserna blevo högtidligt bekräftade.» Ur depeschens övriga innehåll, sådant det återgives i Vol. XI, må erinras om Buchanans meddelande, att Sasonov »uttryckt förhoppningen, att brittiska regeringen skulle förklara sig solidarisk med Frankrike och Ryss- land», samt att »den franske ambassadörens» i Petersburg »uttalande nästan gav intrycket, att Frankrike och Ryss- land voro beslutna att tillgripa starka åtgärder, även om vi» (England) »skulle neka att förena oss med dem». Dagen efter, den 25 juli, avsände ambassadör Buchanan ett nytt långt, »mycket förtroligt» telegram till Grey, ur vilket, bland annat, följande rader u t e s 1 ö t o s vid publiceringen 1914 {Vol. XI, sid. 94). »Utrikesministern» (Sasonov) »meddelade oss, att tsaren i dag på morgonen såsom ordförande i ministerrådet samtyckt till verkställandet av ett utkast till en kejserlig ukas, som skall offentliggöras först då utrikesministern anser att rätta ögonblicket för verkställandet är inne och som förordnar om mobiliseringen av 1,100,000 man. De nödvändiga inledande förberedelserna för mobiliseringen blevo dock omedelbart igångsatta.» I sammanhang härmed meddelar Buchanan, att han inför ryske utrikesministern Sasonov »uttryckte den all- ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 279 varliga förhoppningen, att Ryssland icke skulle bråd- störtat framkalla krig genom mobilisering (precipitate war by mobilising), innan Grey haft tid att använda sitt inflytande för att bevara freden». Erkännandet här, att rysk mobilisering kunde »brådstörtat framkalla krig», är ovärderligt. Då denna möjlighet slutligen blev ett faktum, sköt man skulden på det mordlystna Tyskland, som inte hade vett att låta Ryssland fortsätta mobilisera i fred mot Tyskland såväl som mot Österrike. Härefter telegraferar Buchanan på följande sätt. »Franske ambassadören meddelade då, att han emot- tagit ett antal telegrammer från» (franske) »vikarierande utrikesministern och att intet enda av dessa förrådde minsta tecken till obeslutsamhet samt att han var i stånd att giva excellensen» (Sasonov) »formlig försäkran, att Frankrike utan förbehåll ställde sig på Rysslands sida.» Något häremot svarande dokument existerar icke i Frankrikes »Gula Bok» av 1914, vilken således på denna punkt visligen tiger uti trogen överensstämmelse med Englands »Vita Bok» av 1914. Buchanan redogör vidare för situationen i Petersburg med följande ord. »Sedan han» (Sasonov) »tackat honom» (franske ambassadören), »vände han» (Sasonov) »sig till mig» (Buchanan) »med frågan : ’och hur står eder regering till saken?’ Jag svarade, att ni» (Grey) »ännu icke ansåge läget förtvivlat och att huvudsaken vore att vinna tid.» Denna sista fras av den brittiske ambassadören är, om än oavsiktligt, särdeles dyrbar. Vad Sasonov och det krigslystna Ryssland överhuvud behövde vid tillfället var verkligen, såsom från ryskt håll enstämmigt intygades, först och sist »att vinna ti d», på det att den med nödvändighet relativt tidskrävande ryska mobiliseringen skulle få nödigt försprång, innan en österrikisk eller tysk motmobilisering kom till stånd. Här få vi även veta, 280 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK att Sasonov vid tillfället anmärkte, att »Tyskland olyck- ligtvis var övertygat om att kunna räkna med Englands neutralitet». »Olyckligtvis!» Varför sade då icke sir Edward redan nu (25 juli) ifrån, att han ämnade gå samman med Ryssland ocll Frankrike, om det bleve krig? Sasonov tilläde, enligt Buchanan, att »han icke trodde att Tysk- land verkligen ville krig, men att dess» (Tysklands) »hållning» (gentemot Serbiens och Österrikes konflikt) »bestämdes av Englands». »Om England klart ställde sig på Rysslands och Frankrikes sida, skulle intet krig ut- bryta», fortsatte utrikesminister Sasonov, som ju hade klart för sig, att han ville ha »fria händer» mot Österrike. Varför tvekade Grey? Därför att han »omedvetet» ville det fransk-rysk-e n g e 1 s k a kriget mot Tyskland ? »Den franske ambassadören anmärkte», fortsätter Buchanan, »att franska regeringen önskade omedelbart erfara, om vår flotta vore beredd att spela den roll, som tilldelats densamma genom engelsk-franska marinöverens- kommelsen. Han kunde icke föreställa sig, att England icke skulle bistå sina båda vänner, som i detta fall gingo hand i hand.» Sir Edward och franska regeringen voro och äro naturligtvis angelägna, att denna den franske ambassa- dörens indiskretion skall få gälla som hans »blotta privata iakttagelse, utgången ur hans egen personliga tolkning av situationen» (Vol. XI, sid. 94, noten). Icke dess mindre finna vi, att Buchanan påpekar för Grey, att »vårt eget läge är synnerligen farligt, och vi komma att stå inför valet, huruvida vi vilja aktivt stödja Ryssland eller avstå från dess vänskap. Om vi lämna Ryssland i sticket, kunna vi icke hoppas att fortsätta det vänskapliga sam- gåendet med Ryssland i Asien, vilket är av så vital betydelse för oss.» ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 281 Biträdande understatssekreteraren, i brittiska utrikes- departementet sir Eyre Crowe hade dock redan den 25 juli nått full klarhet i denna fråga såväl som beträffande. Frankrikes fredsvänlighet. Den nämnda dagen inspi- rerades han av Buchanans tidigare här citerade telegram, det av den 24 juli, till en lång, åt Grey överlämnad kommentar, ur vilken följande må anföras. (Vol. XI, sid. 81 och 82). »Det ögonblick är nu förbi, då det kunde varit möjligt att räkna med Frankrikes understöd vid ett försök» från Englands sida »att hålla tillbaka Ryssland. Det är klart, att Frankrike och Ryssland äro beslutna att upptaga den dem tillkastade utmaningen.» Vilken »utmaning»? Att däremot Österrike verkligen ' fått sig »en utmaning tillkastad» är ett spörsmål, som blott helt flyktigt beröres i den följande frasen. »Vad vi än må tänka om de österrikiska anklagelserna mot Serbien, står det dock fast, att Ryssland och Frank- rike betrakta dessa anklagelser som förevändningar och anse det stora problemet definitivt upprullat: trippelalli- ansen mot trippelententen», sedan Österrike den 23 juli överlämnat sitt ultimatum till Serbien. Ett i sanning »diplomatiskt» sätt att angiva, att de storpolitiska ledarna i Ryssland och Frankrike redan före den 25 juli absolut beslutat att taga den serbisk-öster- rikiska konflikten till »förevändning» för att »upprulla det. stora problemet», d. v. s. föra ut trippelententen i krig mot trippelalliansen — vilken senares minskning genom Italiens avfall och övergång till ententen redan var en sak att hoppfullt räkna med. »Det vore», fortsätter Crowe, »enligt min mening opo- litiskt, för att icke säga farligt för England, att vi försökte genom framställningar i Petersburg eller Paris motverka denna» Rysslands och Frankrikes »uppfattning eller 282 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK sökte tilltrassla det klara» (!) »stridsläget.» »Vad det kommer an på är, huruvida Tyskland obetingat beslutat att just nu ha detta krig. Det är möjligt, att Tyskland kan föranledas att tveka, om det lyckas att hos Tyskland väcka farhågor, att kriget skall finna England på Ryss- lands och Frankrikes sida.» Bästa medlet att »hos Tyskland väcka» ifrågavarande »farhågor» anser sir Eyre Crowe vara »en befallning att försätta hela brittiska flottan i omedelbar krigsberedskap». De franska och ryska regeringarna borde omedelbart underrättas om ett beslut av denna art. Men icke den tyska regeringen? »Och detta vore i sin ordning bästa sättet att förhindra»... vad ? Utbrottet av ett världs- ' krig? Nej! »Att förhindra uppkomsten av ett mycket allvarligt läge mellan England och Ryssland»! Sir Eyre Crowe tycks verkligen ha anat, att den av honom rekommenderade engelska taktiken måste på det kraftigaste uppmuntra Rysslands och Frankrikes krigs- vilja. Men det bekymrar honom icke —• blott »uppkomsten av ett mycket allvarligt läge mellan England och Ryss- land förhindras». Han är i fortsättningen av sitt memo- randum t. o. m. angelägen betona, att han instämmer med Sasonov däri, att »England likväl förr eller senare blir indraget, i kriget», om detta blir av. »Våra intressen», fortsätter Crowe, »äro bundna vid Rysslands och Frankrikes i denna strid, som icke gäller besittningen av Serbien, utan är en strid mellan Tyskland, som strävar efter politisk diktatur i Europa, och de stormakter som önska behålla sin individuella frihet.» Den ententeistiska hatfantasien om »Tysklands strävan efter diktatur i Europa» — kärnan i ententens ultimatum av den 16 juni 1919 •— spökar här som förkrigiskt faktum, utan direkt samband med det tvingande demo- kratiska behovet av krigspropaganda. ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 283 Man förstår, varför diplomatiska dokumenter av denna art sorgfälligt höllos borta.från Englands »Vita Bok» 1914. Denna hade eljest förlorat högst betänkligt i »vithet»; denna bländande pacifistiska och moraliska vithet, som så hängivet beundrades av den ententeneutrala demokra- tien, även socialdemokratien, i all världens länder. * Sir Eyre Crowes minutes av den 25 juli avsluta dock icke hans bearbetning av sir Edward Grey, mannen med »de fria händerna». Han kommer med ett nytt memoran- dum den 31 juli och stödjes denna gång direkt genom ett kortare memorandum från sin chef sir Arthur Nicol- son. Orsaken är närmast, att sir Edward Grey och rege- ringen i övrigt alltjämt fördröja det av Crowe och Nicolson efterlängtade »avgörandet». (Vol. XI, 1926, sid. 227—229.) »Teorien, att England icke kan inlåta sig på ett stort krig, betyder att England avsäger sig sin rang av oav- hängig stat», skriver Crowe nu. »Argumentet, att det icke existerar någon skriftlig uppgörelse, som binder oss vid Frankrike, är riktigt. Någon avtalsmässig förpliktelse finns icke. Men ententen har grundats, stärkts, prövats och firats på ett sätt, som berättigar till tron, att ett moraliskt band smiddes. Ententens hela politik är meningslös, om den icke inne- bär, att England i en rättvis strid» (in a just quarrel) »ställer sig på sina vänners sida.» Således åter en kraftig lektion uti sanna innebörden av att äga »fria händer». »Ententen» — det är nu uttytt: right or wrong my friends! Ryssland, och Frankrike äro verkligen sir Eyre Crowe mycken tack skyldiga — om de eljest för egen del äro belåtna med världskriget och dess resultat. 284 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK Men sir Eyre Crowe hade icke varit någon engelsman, av mer eller mindre oblandad härstamning, och hade icke varit en engelsk diplomat, om han icke dessutom upptäckt, dels att moralen i ännu högre grad än politiken talade för Englands krigiska ingripande på Rysslands och Frankrikes sida, samt dels att moral och politik i detta fall fullständigt samm anföll o. »Jag litar på», skriver han, »att det skall erkännas vara vår plikt och vårt intresse att bistå Frankrike i nödens stund. Frankrike har icke sökt denna strid. Den har påtvingats Frankrike.» Poincaré kunde icke själv ha bättre formulerat »Frank- rikes ståndpunkt», än en understatssekreterare i brittiska utrikesdepartementet sålunda gjort, medveten om sin chefs, utrikesministerns, mottaglighet för stadig »mora- lisk» påtryckning. Hur en formulering av sanningen skulle tagit sig ut, är en helt annan sak, som de hit- hörande diplomatiska urkunderna visserligen med obarm- härtig klarhet belysa — men dock mer oavsiktligt. Sir Arthur Nicolson tillkännagav samtidigt, att »det syntes» honom »ytterst väsentligt, att vi genast utfärda befallning om arméns mobilisering, hur vi än sedan komma att förhålla oss till en intervention». Då sir Edward Grey nu genom en anteckning i margi- nalen tillkännager sitt gillande av den n a uppfattning, finner sig, betecknande nog, franske ambassadören i Lon- don samma dag, den 31 juli, på aftonen, föranlåten att telegrafera till Paris, att »sir Edward Grey är an- hängare av en omedelbar» engelsk »intervention». Dess värre måste dock ambassadören tillfoga, att brittiska regeringen misströstade om parlamentets bifall till en sådan åtgärd. Men ambassadör Cambon var nog icke alldeles obekant med den både i Frankrike och England förekommande ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 285 demokratisk-parlamentari ska sedvänjan, att en regering »i nödfall» handlar först, »skapar ett fait accompli», och ber parlamentet om lov sedan. Då är det visserligen för sent för parlamentet att ändra kursen; men regeringen har ännu god tid att genom ändamålsenligt utvalda och hopsatta, vältaligt framförda motiveringar för sitt hand- lingssätt vinna ett demokratiskt parlaments moraliskt och patriotiskt hänförda samtycke. Varefter, såsom skedde 1914, den fredsälskande demokratiens stora folkmassor snart äro fullt på det klara, att landets söner marschera ut till slagfälten i det allra heligaste korståg, som världs- historien någonsin känt. * Orsaken till, att den serbisk-österrikiska konflikten efter furstemordet i Sarajevo, i trots av Österrikes och Tysklands bemödanden, »icke kunde lokali seras», ligger sålunda även genom dessa engelska dokumenter i full dager både vad Ryssland-Frankrike och England beträffar. Och vi se, att dokumenter i Englands »Vita Bok» 1914 avsiktligt stympats just för att dölja dessa komprometterande fakta och för att därmed dölja, dels att Ryssland och Frankrike faktiskt togo Sarajevo- konflikten till förevändning för världskrigets »lössläp- pande», och dels att England, bundet av ren intresse- politik,' föredrog att icke söka hindra detta genom en, lägets enorma allvar motsvarande påtryckning i Peters- burg och Paris. Det fullt avsiktliga stympandet av dokumenterna i Englands »Vita Bok» är markerat i Vol. XI av 1926 genom den ständigt återkommande anmärkningen »para- phrased and parts omitted» (uti 1914 års publikation). Vad särskilt beträffar Buchanans indiskretion i telegrammet av 24 juli angående franske presidentens uppgörelser 286 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK i Petersburg vid besöket i juli 1914, uteslöts ju denna i »Vita Boken», men avslöjades dock delvis genom en typografisk malör redan i denna själv —• nämligen där- igenom att man i dess innehållsförteckning glömde att stryka hänvisningen till de komprometterande, tydligen i sista stunden strukna satserna uti Buchanans telegram, vilka med Sasonovs egna ord redogöra för det storpoli- tiska resultatet av Poincarés besök i Petersburg — inne- bärande ett ryskt-franskt avtal om inblandning i Sara- jevokonflikten, innan Österrikes ultimatum till Serbien var eller kunde ha varit känt av Sasonov och Poincaré. En annan, härmed sammanhängande dokumentstymp- ning av fundamental betydelse i Englands »Vita Bok» 1914, består som vi sett däri, att ur Buchanans telegram av den 25 juli utelämnats, bland annat även just rapporten om beslutet beträffande en rysk mobilisering av 1,100,000 man mot Österrike — under det att Österrike mobiliserat endast 480,000 man... mot Serbien, alls icke mot Ryssland. Den 30 juli telegraferade Buchanan, att icke blott det av honom dagen förut rapporterade utförandet av ordern om mobilisering mot Österrike beslutats, utan att man även beslutat »samtidigt börja förberedelser för allmän mobilisering». Även dessa rader uteslötos ur »Vita Boken». (Vol. XI, 1926, sid. 192.) Däremot innehåller denna under datum 31 juli ett synnerligen märkligt telegram från Buchanan av följande lydelse: »man har beslutat utsända orderna om den allmänna mobiliseringen» (dokument nummer 113); men vid detta telegram äro, liksom i alla övriga fall, i »Vita Boken» 1914 icke fogade några uppgifter om klockslaget för avsändandet och ankomsten. I dokumentpublikationen av 1926 är däremot angivet, att detta telegram anlände till London kl. 5,20 e. m. den 31 juli. Telegrammet ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 287 uppges varit inlämnat i Petersburg kl. 6,40 e. m. samma dag. En ren orimlighet. Utgivaren av dokumentpublika- tionen 1926, professor Headly-Morley anmärker, att »tele- grammets datum synes vara oriktigt» (Vol. XI, 1926, sid. 218) och tillägger, att »det slutliga avgörandet att giva order om allmän mobilisering beslöts av tsaren på eftermiddagen den 30 juli, och det officiella telegrammet innehållande mobiliseringsordern utfärdades kl. 6 samma afton. Mobiliseringsorderna uppsattes vid gatorna i Petersburg under natten (mellan den 30 och 31 juli). Följaktligen blev Buchanans telegram sannolikt avsänt 6,40 e. m. den 30 juli» (icke 31 juli). »Ankomsttiden är korrekt» (kl. 5,20 e. m. den 31 juli). Följaktligen skulle detta telegram med en underrättelse av den mest avgörande art ha varit på väg mellan Petersburg och London ej mindre än tjugutvå timmar och fyrtio minuter. Vilket, även med hänsyn till de då rådande exceptionella förhållandena, tyder på ett avsikt- ligt fördröjande. Såvida ett avsiktligt felaktigt angivande av tiden för ankomsten till London får anses vara ute- sluten. Att offentligt angiva den slutliga ryska allmänna mobiliseringen såsom beordrad ett dygn senare än den verkligen var, framstod 1914 som ett stort ententein- tresse, ett formidabelt demokratiskt propagandaintresse. Tyskland skulle ju kunna »bevisas» hava »överfallit» den djupt fredliga, intet ont anande ententen. Man påstod och vidhöll därför, att samtliga österrikiska och tyska mobiliseringar hade framtvingat såväl den partiella som allmänna ryska mobiliseringen såsom en ren försvars- åtgärd från Rysslands sida. Till yttermera visso bevisas dock felaktigheten av det ifrågavarande telegrammets officiella datering uti »Vita Boken» 1914, dels genom jämförelse med den vida kortare tid, som samtidigt andra diplomatiska tele- 288 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK grammer behövde mellan Petersburg och London, och dels genom ett senare, i London den 1 augusti kl. 3 e. m. från Buchanan emottaget telegram, vari denne säger: »kungörelserna med befallningen om allmän mobilisering anslogos den 31 juli kl. 4 på morgonen» (Vol. XI, 1926, sid 246). Men detta telegram uteslöts helt och hållet ur »Vita Boken» 1914. Det skulle ju hava bevisat, att beslutet om befallning angående allmän mobilisering i Ryssland omöjligt kunde ha blivit fattat först på efter- middagen den 31 juli. * Englands »Vita Bok» av 1914 fördöljer således avsikt- ligt och genom klart vilseledande stympning av doku- menterna, att sir Edward Grey den 30 juli tidigt på eftermiddagen visste, att förberedelserna för allmän mobilisering då redan hade beslutats i Petersburg, samt att han ungefär kl. 3 e. m. den 1 augusti visste, att kungörelserna med ordern om allmänn mobilisering an- slagits i Ryssland redan 35 timmar tidigare (kl. 4 på morgonen den 31 juli). ■ Alltså visste han även, att det tidigt på eftermiddagen den 31 juli i Berlin utsända tillkännagivandet om. »till- stånd av hotande krigsfara» icke var en provokation, utan var omedelbart framtvunget i Tyskland av den ryska kungörelsen med. ordern om allmän mobilisering i Ryssland. Icke nog härmed. Sir Edward hade den 31 juli på aftonen ett samtal med franske ambassadören i London, Cambon, och redogör för detta samtal i ett telegram till brittiske ambassadören i Paris. Telegrammet återfinnes under numro 119 i »Vita Boken» av 1914 och under numro 367 i dokumentpublikationen av 1926. Det visar sig nu, att man 1914 uteslöt tvenne komprometterande ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 289 satser, som återfinnas i publikationen av 1926. Dessa satser hava följande lydelse. »De sista underrättelserna», yttrade Grey till Cambon vid nämnda tidpunkt den 31 juli på aftonen, »meddela, att Ryssland anordnat full- ständig mobilisering av sin armé och flotta. Detta skulle, synes mig, påskynda en kris och kunde framkalla in- trycket, att Tysklands mobilisering framtvingades av Ryssland». . Tidigare sama dag, den 31 juli kl. 1,45 e. m., hade Grey emottagit ett telegram från brittiske ambassadören i Berlin, enligt vilket (Vol. XI, 1926, sid. 214) »tyske rikskansleren meddelat honom», sir E. Goschen, »att i enlighet med nyss ingångna upplysningar, ryssarna nedbränt sina gränsvakt- hus på tyska gränsen-------------», men att han, kansleren, »ej kunde erhålla full bekräftelse på denna underrättelse emedan den rysk-tyska gränsen blivit fullständigt spärrad» (av ryssarna). »Om, som han tror, underrättelsen är riktig, kan den endast innebära att ryssarna, betrakta krig som säkert och nu vidtaga militära åtgärder på tyska gränsen.» Kanslern tillfogade, att »han icke kunde lämna sitt land försvarslöst, under det att andra makter vunno tid.» Dessa satser äro uteslutna ur telegrammet i 1914 års »Vita Bok» (numro 108), och telegrammets text är i övrigt omredigerad på ett sätt, som avser att möjligast försvaga intrycket av de ryska krigsförberedelserna mot Tyskland. Det är sålunda redan på grund av dessa fakta omöjligt att undgå intrycket, att Grey — för att använda ett av hans egna självbiografiska uttryck — »instinktivt» ställde sig solidarisk med alla de åtgärder, genom vilka Ryssland och Frankrike tvungo Tyskland till dess krigsförklaringar. Denna Greys djupt ententeistiska solidaritetskänsla fram- träder måhända klarast i det yttrande, som han fällde under samtalet med franske ambassadören på aftonen 19. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 290 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK den 31 juli — beträffande Rysslands, honom bekanta definitiva åtgärder för den »fullständiga mobiliseringen av sin armé och flotta» — yttrandet att dessa åtgärder »make it appear that German mobilisation was beeing ■forced by Russia» (Vol. XI, 1926, numro 367, sid. 226.) Det ligger en underton av moraliskt bekymmer i denna fras. Icke över krigsutbrottet, som Grey visste att Ryss- land nu gjort oundvikligt. Utan bekymmer, att den entente- istiskt och demokratiskt-demagogiskt absolut oumbärliga propagandadogmen om Tyskland såsom den enda euro- peiska makt, av vilken ett världskrig kunde förberedas och »lössläppas», nu var i allvarligaste fara att bli omöj- liggjord genom klara fakta. Trots den franske ambassadörens iver att bearbeta Grey med sensationella och, som det då och senare visade sig, delvis helt fantastiska meddelanden om tyska krigs- förberedelser, hava inga av dessa erhållit tidigare datum än 30 juli. Däremot torde Grey den 31 juli icke kunnat sakna kännedom om den brittiske militärattachéns i Paris rapport av den 29 juli, enligt vilken »alla försiktighets- åtgärder, som föregå mobiliseringen, blivit vidtagna» i Frankrike, uti motsats till verkliga förhållandet i Tysk- land; »och det återstår nu blott att trycka på knappen för att inkalla de nödvändiga reservisterna...» Den brittiska militärattachén i Berlin, däremot, ställde sig ännu den 1 augusti i sin rapport tvivlande gentemot de franska påståendena, att inkallandet av tyska reservister börjat. * En politikers okunnighet, fördomar och diplomatiska manövrer kunna visserligen vara historiska fakta, men kunna ej ändra andra, givna historiska fakta. Englands diplomatiska dokumentpublikation av 1926 innehåller de kraftigaste bidrag till bevisningen av Rysslands och ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 291 Frankrikes primära skuld till världskriget och sprider samtidigt ett, milt sagt, egendomligt ljus över den mora- liska halten av Englands »Vita Bok» 1914 och över sir Edward Greys politiska personlighet — de båda sist- nämnda företeelserna sedda mot bakgrunden av Englands vördnadsvärda demokratiska statsskick, vid högtidliga och kritiska tillfällen alltid genombävat av djupaste moraliska patos. På detta dyrbara engelska demokratiska patos sparade i själva verket varken Grey eller Asquith under dagarna närmast före och efter Englands krigsförklaring, den 4 augusti, mot Tyskland. Sitt stora försvarstal i Under- huset den 3 augusti 1914 börjar Grey med en försäkran, att han och hans medhjälpare (således Buchanan, Crowe och Nicolson bland dem) »med största följdriktighet och ärligaste uppsåt och allt allvar i vår förmåga arbetat på att bevara freden». Grey lovade nu att »snarast möjligt offentliggöra dokumenterna över det arbete för att bevara freden, som vi utförde förliden vecka; och då dessa dokumenter blivit publicerade, hyser jag intet tvivel, att de för varje mänsklig varelse skola klargöra, hur energiska, ärliga och hängivna våra ansträngningar för fredens bevarande voro»... Grey syftar här på Englands »Vita Bok» av 1914, som kort efter utgavs och sedermera, genom 1926 års engelska dokumentpublikation, visat sig vara grovt och planmässigt förfalskad, bland annat genom det avsiktliga utelämnandet just av bevisen för detta avgörande faktum, att Ryssland genom sin allmänna mobilisering, mittunder förhandlingarna om fredlig upp- görelse, och utan att störas av England, »framtvingade Tysklands mobilisering». Sir Edwards demokratiska moral tillät honom att om sina sålunda, numera äntligen sanningsenligt dokumenterade »ansträngningar för fredens. 292 ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK bevarande» själv begagna uttrycken : »strenous and ge- nuine and whole-hearted». Även Asquith, i sitt tal uti Underhuset den 6 augusti 1914, hänvisar till den snart utkommande »Vita Boken» såsom bevis för Greys »nitiska och oavlåtliga» freds- strävanden. Den fjärde september uti ett tal i Guild Hall i London står Asquiths pacifistiska patos under fullt, högtryck. »Ingen man i världshistorien har mer oförtrutet och1 framgångsrikt» (!) »än min högt ärade vän» (sir Edward Grey) »arbetat på det mål, som är nutidens högsta intresse — en allmän och varaktig fred». »Vi arbetade med alla medel, som diplomatien kunde uttänka - - nästan frestande våra starkaste vänskapsband och förpliktelser, så att de voro nära att brista.» Det icke minst märkliga med nämnda »förpliktelser» var ju, att de sorgfälligt och med tillhjälp av mer än underliga ordkonster in i det sista av brittiska regeringen h e m 1 i g h ö 11 o s för det brittiska parlamentet. Det finns dock en makt i sanningen, inför vilken vi förr eller senare alla måste böja oss — bland annat för att icke bli ställda utanför möjligheten av vidare umgänge med våra medmänniskor. Lord Grey of Fallodon var kanske redan 1926 icke i fullt lika hög grad säker på »den tyska militarismens skuld till världskriget» och den ryska och franska militarismens oskuld, som sir Edward Grey påstod sig vara 1914 och sökte bevisa genom Englands- »Vita Bok» av 1914. På en bankett uti den engelska folkförbundsföreningen i november 1926 för- klarade lord Grey, att han nu vid närmare eftersinnande vore böjd att tro, att den storpolitiska propagandan kanske spelat en ännu större roll för världskrigets utbrott, än den tyska militarismen, och att krigets grundorsak vore att söka i de mot varandra uppställda stormakts- ENGELSK SANNINGSKÄRLEK OCH MAKTPOLITIK 293 grupper, i vilka Europa var delat 1914. Världskriget var resultatet av en lång maktpolitisk utveckling. Hur banalt och snarlikt en undanflykt ett sådant talesätt än i själva verket må vara, innebär det ju dock ett framsteg —■ genom att äntligen något lossa på den plumpa propagandadogmen om den tyska militarismen som världskrigets enda och sanna och verkliga orsak. Nästa steg i utvecklingen blir erkännandet, att ententens skräck- och hatfantasier om den tyska militarismen och kejsarmakten voro ojämförligt betydelsefullare orsaker till världskriget, än denna militarism själv. Därefter åter- står att påvisa de positiva storpolitiska maktbegär hos Ryssland, Frankrike och England, som sökte en skyd- dande »moralisk» och politisk förklädnad uti bemälda skräck- och hatfantasier. SEXTONDE KAPITLET. En officiell fransk sanningssökare. Uti en artikel om »Behandlingen i Frankrike av frågan om skulden till världskriget» (i marshäftet 1926, sid. 139, av Die Kriegsschuldfrage) anmärker fransmannen G. Demartial, att »rättvisans krav kunna tillfredsställas endast då en högtidlig revision av Versaillesfördraget river ned den byggnad av lögner och förfalskningar, genom vilka ententemakterna beskyllde Tyskland för att hava lössläppt ett krig, vars verkliga upphovsmän voro enten- temakterna själva». »Det gäller härvid icke Tysklands in- tresse», fortsätter Demartial — lika litet som det på sin tid för Picquart och Zola gällde Dreyfus’ personliga intresse. »Man måste fordra rättvisa för Tyskland i alla nationers intresse, ty rättvisan är ett allmänt värde, och varje folk är utsatt för faran att se grannens fanatism bryta ut mot sig eller att bliva bedraget av den egna rege- ringen. Om det genom internationell forskning fastställes, att de ryska och franska regeringarna förblindat sina folk genom falska underrättelser för att hetsa ut dem i kriget samt att i dessa regeringars diplomatiska publika- tioner lögnerna ligga lika tätt som hålen i ett såll och att nästan alla världens regeringar deltagit i dessa be- drägerier samt att det så kallade ’kriget för rätten’ var det största bedrägeri världen någonsin skådat, då skall detta enda ord ’krig’ i framtiden hos folken uppväcka en ångest för att åter visa sig så lätt bedragna och det skall bli svårare att hetsa dem mot varandra. Revisionen av Versaillesfördraget skall inge de lurade folken en hälso- EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 295 sam misstro mot sina regeringar; och därför är revisio- nen eftersträvansvärd.» Enligt Viviani var världskriget »den avgörande drabb- ningen mellan det ondas mörka och det godas strålande makter». Och Balfour påstod, att världskriget var »himme- lens krig mot helvetet». Båda dessa politiker voro strå- lande ljus vid Nationernas Förbunds tidigare möten i Genève. Deras utgjutelser bevisa, att en grundlig om- vändelse av Nationernas Förbund måste äga rum, innan denna »fromma församling» kan gälla som något slags garanti för världsfreden. Men hur står det till med Frankrikes »offentliga me- ning» i denna, icke minst för det franska folkets egen framtid högst vitala fråga? Den offentliga meningen i Frankrike behärskas alltjämt av de personer och den anda, som ställde det demokratiska Frankrike i allra främsta ledet bland världskrigets verkliga upphovsmän. »Vill man höra Herriot och Painlevé yttra sig på samma sätt som Poincaré och Millerand, behöver man blott tillräckligt hårt trycka på frågan om skulden till kriget.» »Den offentliga meningen kvarhålles ingenstädes i dju- pare okunnighet än här» i Frankrike (sid. 141). Demartial låter i sin här citerade artikel en vän fälla följande pessimistiska, omdöme. »Vad skall det tjäna till att bringa fram i dagsljuset sanningen om världskrigets ursprung? Vad Frankrike beträffar har ingen människa någonsin kunnat betvivla, att Frankrike kämpat på Ryss- lands sida för att göra upp räkningen med Tyskland. Tysklands så kallade överfall var följden av vårt inträde i kriget, icke orsaken till vårt inträde i kriget. De som icke inse detta, vilja icke inse det. De sluta öronen mot alla bevis, liksom de från början gjorde sig döva gentemot sitt eget förnufts och samvetes röst.» (sid. 131.) 296 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE Demartial själv ser dock situationen, trots allt, något mer optimistiskt. »Det stora flertalet fransmän var utan skuld.» De voro bedragna narrar. Folkens historia är deras lidandes historia, och deras lidandens historia är deras lättrogenhets historia. Icke för intet hava Viviani och Clemenceau, som trodde varken på Gud eller djävulen, kallat världskriget för ett korståg. Ty i världs- kriget finns verkligen något av ett korstågs stupida och blodiga mysticism. Denna demokratiens lättrogenhet och benägenhet för fanatism kan dock, må man hoppas, åtminsone i någon mån bekämpas genom att avslöja sanningen om det systematiska bedrägeri, som ingår i den »högre demokra- tiska diplomatiens och det demokratiska partiledarska- pets moraliskt allt utom renhåriga konst». Endast den klara insikten i statsmännens och partiledarnas funda- mentala moraliska och politiska ovederhäf tighet skulle i våra dagar kunna rädda Europas demokratier och nationer från ett återfall i ett nytt skändligt och för- störande krigselände. Sanningen om det demokratiskt organiserade samhällslivet är, man måste upprepa det, till slut ett ofrånkomligt livsintresse för de stora massorna — i motsats till vad förhållandet ofta synes vara be- träffande det i demokratier härskande fåtalet. Att demo- kratien härutinnan, vad ledarskapets moraliska halt angår, icke är bättre än de äldre formerna av fåvälde eller envälde må vara en överraskning för de politiskt naiva. Dess värre visar det sig i våra dagar allt klarare, att demokratiska ledare ofta äro lika egenmäktiga, men i sin taktik mer medvetet demagogiska än ledarna inom oligarkiska eller despotiska stater i regel varit. Detta helt enkelt därför att dessa senare enligt sakens natur icke haft behov av politisk lögnpropaganda och bedräglig demagogi uti närmelsevis samma utsträckning, som demo- EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 297 kratiska ledare hava eller anse sig hava. Despoten kunde kosta på sig en ärlighet, som demokraten icke har råd till, då han skall leda folkmassorna dit han vill ha dem. »Ingen fred utan sanning» skrev E. D. Morel. Detta ord innebär dessutom varningen, att alla förhållanden människor och människogrupper emellan, vilka grundas på osanningar, på den ena eller andra partens beljugande, med moralisk nödvändighet vila på lösa sanden. En fredstraktat, som vilar på falska beskyllningar och stödjer sig på lögnerna i ententens ultimatum av den 16 juni 1919, kan absolut icke grunda en varaktig fred. Den sakligt falska, formella undanflykten, att Versailles- traktatens skuldparagraf, artikel 231, motiverar »endast» Tysklands skadeståndsförpliktelser, hjälper icke ut ur dilemmat. Dels därför att denna undanflykt, såsom trak- tatens inledningsord och ententens ultimatum av den 16 juni bevisa, icke överensstämmer med sanningen, och dels därför att Tyskland icke kan underlåta att någon gång vid lämpligt tillfälle upptaga en diplomatisk diskussion om sin fortsatta rättsliga bundenhet vid ett löfte — löftet om enorma, utöver det ekonomiskt möjligas gränser betungande skadeståndsbetalning — vilket av- pressades det tyska folket med hot om yttersta våld och under bevisligt falska beskyllningar. Frankrike kommer helt visst i så fall att vidhålla sin formella »rätt» till alla genom Versaillestraktaten vunna fördelar och där- ibland även »rätten» till skadeståndets fortsatta utbeta- lande av Tyskland. Vart har då. »freden» tagit vägen? * Vid Sorbonne i Paris har efter kriget av la Société de l’Histoire de la Guerre anordnats föreläsningar över »kritiska studier uti urkunderna till världskrigets historia». Första läsårets föreläsningar av denna art höllos 1922 298 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE —23 av en därtill särskilt utsedd forskare, Pierre Renou- vin, bibliotekarie vid la Bibliothèque-Musee de la Guerre i Paris. Han utgav dessa föreläsningar 1925 under titeln Les Origines immédiates de la Guerre (28 juin — 4 août 19U). Synnerligen viktiga i detta verk fastställda fakta och därur dragna slutsatser kullkasta åtskilliga av det offici- ella Frankrikes och den internationella demokratiens, icke minst tyska och »neutrala» socialdemokratiers, mest om- huldade läror beträffande den tyska militarismens, natio- nalismens och imperialismens skuld till krigets uppkomst och utbrott. Den ärliga vetenskapliga forskningens, trots nationella fördomar och intressemotsättningar, här doku- menterade förmåga att tränga igenom till den objektiva sanningen är hoppgivande. Vi iakttaga en ofta fullständig överensstämmelse mellan resultaterna av Renouvins och amerikanska, engelska och tyska forskares undersökningar beträffande världskrigets förberedelser och utbrott. Men de tyska och »neutrala» partifanatiker äro att beklaga, som låtit och låta förleda sig att beljuga det kejserliga Tyskland på ett sätt, som efter hand från vederhäftigt håll måste bestämt tillbakavisas även inom de länder, vilka före, under och efter världskriget varit Tysklands bittraste fiender. * Några drag ur Renouvins värdefulla undersökning må här anföras. Den franske forskaren konstaterar inledningsvis, att »problemet om de omedelbara orsakerna till konflikten 1914 fortfarande behärskas av krigets anda» (sid. V). Att det numera är möjligt på ett vetenskapligt sätt ut- forska dessa orsaker beror främst därpå, att nytt diplo- matiskt material framkommit, sedan de krigförande 1914 publicerade sina diplomat»böcker», vilka i enlighet med EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 299 gängse bruk och stundens behov »till viss grad voro propagandaskrifter» (sid. VIII). De sexton kapitel, som Renouvins bok omfattar, be- handla bland annat attentatet i Sarajevo, notväxlingen mellan Wien och Belgrad, frågan om krigets begränsning till en serbisk-österrikisk kraftmätning, försöken att lösa konflikten på förhandlingarnas väg, Rysslands avgörande steg (den partiella mobiliseringen mot Österrike den 28 —29 juli samt den slutliga ordern om mobilisering även mot Tyskland den 30 juli), Tysklands därefter följande ultimatum till Ryssland och senare avgivna krigsför- klaring, då efter 24 timmar intet svar från Ryssland erhållits. Slutligen behandlar Renouvin även Englands, Italiens och Balkanstaternas hållning under krisen. Något särskilt kapitel om Frankrikes ställning och åtgärder finnes icke — vilket givetvis är en betänklig brist. Serbiska högsta militära myndigheters indirekta och direkta ansvar för mordet i Sarajevo medgives av Renouvin som bevisat (sid. 10). Den serbiska regeringens förhållande till den storserbiska propagandan diskuteras och medgives hava varit ett slags politiskt beroende- förhållande (Sid. 10.) Renouvin förkastar den sköna propagandahistorien om »kronrådet» i Potsdam den 5 eller 6 juli 1914 och finner intet bevis för någon överläggning och beslut om ett allmänt europeiskt krig, eller ens ett krig mot Ryssland ensamt, vid konferensen i Potsdam den 5 juli. (Sid. 26 och 27.) Vår franske historiker medger, att Tyskland icke hade någon andel i förberedandet, författandet eller avsändan- det av Österrikes ultimatum den 23 juli till Serbien. Tyskland betecknade formuleringen som alltför hård, men gillade grundtanken. (Sid. 40.) Denna bottnade i nöd- vändigheten för Österrike att denna gång genom militärisk påtryckning sätta stopp för de storserbiska strävandena — 300 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE en synpunkt, som Renouvin dock icke, beaktar. Överhuvud synes han, enligt vedertagen ententetradition, vara eller låtsas vara nästan totalt omedveten om det storpolitiska och militära tvångsläge, vari centralmakterna befunno sig på grund av sina många grannars aggressiva politik och formidabla militära maktmedel. Renouvin medger dock även, att man i Berlin under de första dagarna efter avlämnandet av Österrikes ulti- matum till Serbien kunde rimligtvis antaga, att England och Frankrike voro villiga att medverka till den öster- rikisk-serbiska konfliktens lokalisering, även om Ryss- lands taktik var den motsatta. (Sid. 55.) Det kan tilläggas, att så länge man, vad Rysslands ståndpunkt beträffar, hade blott Sasonovs förhandlings- vänliga fraser att hålla sig till, kunde tyske kejsaren och rikskanslern vara i viss mån ursäktade för sin naiva tro på även rysk fredsvillighet. Annorlunda såg saken ut, då underrättelserna om strävanden att få tsarens bifall till mobiliseringsåtgärder inlupo och besannades. Sir Edward Greys tvenne förmedlingsförslag utredas med klarhet av Renouvin, som med skärpa skiljer mellan deras helt avvikande innebörd. Det första, av den 24 juli, avsåg att Tyskland, England, Frankrike och Italien skulle medla i Wien och Petersburg och motsvarade Tysklands uppfattning, då detta land framför allt ville avvärja en öppen konflikt mellan Österrike och Ryssland. Det andra, den 26 juli daterade medlings- förslaget av Grey innebar, som Renouvin säger, »en obestridlig omsvängning» av Englands politik, i det att Grey nu föreslog ett omedelbart ingripande av de fyra stormakterna i den öst errik is k-serbiska kon- flikten (sid. 71 och 72) — vilket ur österrikisk och även ur tysk synpunkt var en helt annan sak och icke kunde undgå att väcka betänkligheter såväl i Berlin som i Wien. EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 301 Vid sidan av Renouvins utredning må här betonas, att den i samband med Greys konferensförslag av den 26 juli framträdande övergående meningsolikheten mellan Berlin och London får sin förklaring på detta sätt och uti förhållandet att Grey nämnda dag sannolikt var ofull- ständigt eller oriktigt underrättad om Belgrads mycket egendomliga, dubbeltydiga svar till Wien. Men genom senare publicerade dokumenter — delvis sådana som Renouvin måhända ej haft kännedom om — har det blivit i hög grad sannolikt, att Greys väl dokumenterade fruktan för en engelsk konflikt med Ryssland spelat den av- görande rollen vid avfattandet av hans andra medlings- förslag. Sasonov förstod under hela krisen att med mästerskap föra sitt äktryska diplomatiska dubbelspel.  ena sidan pådrev och band han Rysslands bunds- förvanter, England och Frankrike, samt vann tsaren för en mycket tidigt igångsatt, först partiell sedan allmän mobilisering, vilken senare, enligt franska maningar i det längsta skulle möjligast hemlighållas. Å andra sidan utvecklade han en mycket syn- och hörbar diploma- tisk aktivitet, som, i enlighet med den pacifistiske tsarens personliga önskningar, skulle kunnat främja konfliktens fredliga biläggande genom konferenser och medling. Här- med fortsatte Sasonov gladeligen och mer demonstrativt än någonsin, sedan han, såsom inkräktande på rysk handlingsfrihet, bestämt avböjt Greys första medlings- förslag, samt sedan han genom en, vad Ryssland självt angår oprovocerad partiell rysk mobilisering mot Öster- rike och genom en likaledes fullständigt oprovocerad allmän mobilisering mot Tyskland avsiktligt och full- ständigt omöjliggjort undvikandet av ett allmänt europeiskt krig. Detta senare utan minsta spår av protest från Frankrikes sida. Man var dock i Belgrad icke mindre förfaren än i 302 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE Petersburg uti den orientaliska stilen av diplomatisk konst. Vilket bäst bevisas av Serbiens svar på Österrikes ultimatum. Detta svar medgives av Renouvin (sid. 64) vid noggrant studium visa sig innehålla en del betydelse- fulla »villkor och restriktioner» uti »en moderat och glatt formulering», varigenom intrycket blir ett annat än vid en första, flyktig genomläsning. Oavsett Renouvins me- ning kan det förefalla, att aktstycket innebär ett mycket konstrikt beslöjande av Serbiens verkliga politik gentemot Österrike, i det att en illusion om ett i verkligheten obe- fintligt tillmötesgående väckes hos läsaren — åtminstone om viljan är god att tro på Serbiens oskuld och frid- färdighet. Denna numera, genom nya dokumentfynd fullt klara, ytterst betydelsefulla oärlighet i Serbiens svar förmådde man dock, egendomligt nog, varken i Berlin eller London genomskåda i det kritiska ögonblicket. Likaväl fasthöll man av näraliggande skäl i Wien sin djupa misstro mot Serbien och stod fast vid övertygelsen om nödvändig- heten för Österrike att nu i självförsvar äntligen stävja den storserbiska rörelsen. * I Berlin var den fullständiga texten till Serbiens svar på Österrikes ultimatum tillgängligt först sent på kvällen den 27 juli. Tysklands stöd för Österrikes krigiska in- gripande mot Serbien gällde det fallet att »Serbiens svar vore avvisande» — vilket det ock i grunden var, trots den försåtliga dimbildningen i dess fraseologi. Denna missledde dock, som sagt, icke blott Grey, utan i viss mån utrikesledningen i Berlin och torde, vid sidan av intrycket att Englands hållning nu blivit hot- full, bidragit till att Tyskland nu gjorde en »vändning» och på aftonen den 27 och på morgonen den 28 juli EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 303 började sina försök att påverka Wien för att hindra Österrike att stänga vägen till en fredlig uppgörelse. »Tyske kejsaren fördömer nu Österrikes omedgörlighet» och tyske rikskanslern fortsätter, som Renouvin fram- håller, under den 29 och 30 juli sina bemödanden att bevara världsfreden, ehuru han samtidigt vill möjligast undvika att i Wien framkalla intrycket av ovänlighet från Tysklands sida. Den tyske ambassadörens i Wien krigiska hållning hade icke stöd hos de avgörande instanserna i Berlin efter den 27 juli. (sid. 87, 90, 95, 96.) Att omslaget i Tysklands hållning skulle börjat redan den 27 vill Renouvin däremot icke helt medge (sid. 82). Då Österrike den 28 juli utsänt sin krigsförklaring till Serbien, fingo Tysklands maningar till Österrike formule- ringen : »halt i Belgrad». Renouvin påpekar, att enligt franska källor Sasonov den 2 juli erhållit fullmakt att fortsätta förhandlingar med Österrike även om Belgrad bleve ockuperat (sid. 100). Också England accepterade parollen »halt i Belgrad» såsom en möjlig grundval för fredlig avveckling av konflikten mellan Österrike och Ryssland. På Tysklands mycket berömda »skuldkonto» i denna del synes sålunda icke bli annat kvar än dels detta, att man i Berlin högst betydligt bättre än i London insåg och medgav Österrikes nödläge gentemot den storserbiska rörelsen och Österrikes behov av rask och avgörande aktion, samt dels att Tyskland, i motsats till England, hade ett mycket vitalt intresse av att Serbien och Ryss- land icke år 1914 eller senare skulle få spränga och krossa Österrike. Man trodde i Tyskland ej utan goda skäl, att en snabb och effektiv aktion av Österrike mot Serbien vore nödvändig. Men någon »militaristisk» eller »imperialistisk» krigshets har varken från början eller senare kännetecknat Tysklands hållning i den österrikisk- 304 EN OFFICIELL FBANSK SANNINGSSÖKARE serbiska konflikten — trots kejsar Vilhelms som vanligt bullrande, men ingalunda till någon världsbrand avsiktligt hetsande fraser. Bakom dessa såväl som bakom tyska utrikesministeriets uppfattningar dolde sig i själva verket in i sista ögonblicket en ur intellektuella och politiska, men icke ur moraliska synpunkter klandervärd underskattning av eller blindhet för Rysslands, Frankrikes och Englands gemensamma krigs vil ja, kraftigt inkapslad i deras bindande »entente». De dokumenter, som Renouvin trots ententeistisk fördom med vetenskaplig oförbehållsamhet framlägger, bevisa dessutom att kejsar Vilhelm icke personligen ledde Tysklands utrikespolitik under den kritiska perioden i juli och augusti 1914, samt att tyska generalstaben icke hade något inflytande vid utrikesledningens av- göranden, ehuru dessa senare inneburo ett ur militärisk synpunkt i hög grad betänkligt försenande av Tysklands motåtgärder, sedan Ryssland och Frankrike på ett av- görande sätt igångsatt mobiliseringar. * Frågan om tidsförhållandena mellan Rysslands slut- giltiga allmänna mobilisering och de åtgärder i Österrike och Tyskland, som av ententepropagandan påståtts moti- vera eller rättfärdiga Rysslands absolut avgörande steg, underkastas av Renouvin en utomordentligt noggrann analys — vars resultat är ett fullständigt förstörande, även i denna del, av anklagelserna mot Tyskland. Icke ens Berliner Lokalanzeigers falska uppgift den 30 juli om tysk mobilisering — vilken ju dock såsom bevisligt falsk ej kan belasta Tyskland — är det möjligt andraga som motiv för det sista ryska mobiliseringsbeslutet. Renouvin påvisar, att ryske ambassadörens i Berlin telegram om EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 305 notisen i Berliner Lokalanzeiger omöjligt under gynn- sammaste förhållanden kunde ha ankommit i Petersburg förrän allra minst en timme efter det ögonblick, då det slutliga och avgörande mobiliseringsbeslutet där under- tecknats av tsaren (sid. 149). Den franske forskaren anger här med ovanligt efter- tryck sin mening. »Jag tror», skriver han, »att under- rättelsen om den föregivna tyska mobiliseringen anlänt till Petersburg för sent att hava utövat inflytande på den ryska regeringens beslut.» Ententens tes i detta fall ut- säger däremot, dels att Lokalanzeiger-notisen framtvingat den ryska allmänna mobiliseringen, och dels att den falska notisen föranletts av tyska generalstaben för att provocera fram den ryska mobiliseringen. Den store, mer eller mindre tyske idealisten, patrioten och socialisten Kurt Eisner, hängivet beundrad även inom den svenska socialdemokratiens ledande kretsar, förklarade på sin tid, att »den tyska regeringen avsiktligt försenat avsändandet, från Berlin av dementierna» (meddelande Lokalanzeiger- notisens grundlöshet), på det att notisen skulle kunna utöva sin provokatoriska verkan i Petersburg (sid. 148). Som vanligt iakttaga vi en äkta eller föregiven tysk i främsta ledet, då det gäller att förtala och fördärva Tyskland. »Även om det skulle kunna råda tvivel om förhållan- dena vid avsändandet» av dementierna från Berlin... »måste likväl ententens traditionella tes övergivas» (sid. 149—50) fortsätter Renouvin. Slutligen formulerar denne frågan, »huruvida icke de från Paris utgående råden eller utlåtandena uppmuntrat den ryska regeringen att giva order om allmän mobilise- ring?» (Sid. 151.) Renouvin påstår här, att dokumenterna berättiga till uppfattningen, att »den franska regeringen 20. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 306 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE uttryckte som sin önskan att den allmänna ryska »mobili- seringen icke måtte beslutas» (sid. 154). Vivianis ifråga- varande telegram till franske ambassadören i Petersburg utsäger dock, enligt Renouvins eget citat, dels att »Frank- rike är beslutet att uppfylla alla sina förbundsplikter» och dels att Viviani »ansåg det opportunt att Ryssland i de försvars- och försiktighetsåtgärder, som ansågos nödvändiga, underläte att omedelbart företaga någon an- ordning, som skulle kunna ge Tyskland en förevändning att besluta en total eller partiell mobilisering av sina stridskrafter» (sid. 152). Att den förra delen av detta citat innebär en kraftig uppmuntran åt Sasonov att gå på ungefär hur långt som helst, torde icke av någon kunna förnekas. Citatets senare del innehåller en obestridlig saklig oriktighet. Vad Ryss- land förehade var icke några »försvars- och försiktighets-» utan rena, övermodiga angrepps»åtgärder». Detta torde Viviani och Poincaré vid den tidpunkten ha insett lika klart som hela världen vet det nu. Men professor Renouvin säger här ingenting — och kommer fram till sin Frankrike rentvättande formel. I verkligheten voro Ryssland och Frankrike uti gott samförstånd i färd med att genomföra sina icke av Österrike eller Tyskland provocerade krigs- förberedelser så tidigt, snabbt och »h emlig t» som möjligt. »I själva verket tog Sasonov allvarligt i över- vägande att hålla ordern om allmän mobilisering hemlig» tillfogar Renouvin och kursiverar ordet »hemlig». Dess värre var denna ovanligt utmärkta idé »icke möjlig att förverkliga av tekniska skäl» (sid. 158). På detta sätt får Renouvin en ny förlösande formel, som tydligen denna gång är menad att möjligast rentvå Ryssland, den älskade bundsförvanten av 1914. »Den ryska regeringen synes icke hava tagit intryck», varken från Berlin eller Paris; »det enda motiv som bestämde EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 307 Ryssland att företaga allmän mobilisering var det tekniska skälet (V argument technique)» (sid. 155). Det är svårt att icke rätt kraftigt draga på smilbandet, då ett dylikt »argument» framföres av en historiker, som vill tagas på allvar och till fullo också förtjänar att tagas på allvar. Det återstår dock för professor Renouvin att besvara den kinkiga frågan, vad slags politik han anser Sasonov, tillsammans med Viviani, hava »hemlig- hållit» bakom ifrågavarande »tekniska» skäl eller hänsyn, som Ryssland, med Frankrikes varma välsignelse; fann för gott att låta bli utslagsgivande eller med andra ord bli omedelbara orsaken till världskrigets utbrott? I sitt ovannämnda telegram till franske ambassadören i Petersburg anger Viviani inledningsvis, att Sasonov »fram- hållit att hans förberedelser» (mobiliseringsåtgärder) »företagits, först sedan Österrike mobiliserat åtta armé- kårer och vägrat att på fredlig väg reglera sitt mellan- havande med Serbien» (Renouvin sid. 152). Denna öster- rikiska mobilisering var dock alldeles icke riktad mot Ryssland, utan endast mot Serbien. Och ehuru dekretet utfärdades den 25 juli var den 28 juli bestämd som första mobiliseringsdag (Renouvin, sid. 156). »Det finns således anledning antaga, att ingen viktig åtgärd vidtagits» (av Österrike) »på den ryska gränsen, innan man fick underrättelse om den partiella mobiliseringen» (mot Österrike). »På denna åtgärd var Österrike berättigat att svara med en allmän mobilisering av sina stridskrafter. Efter någon tvekan blev denna fråga upptagen till be- handling, och beslut blev fattat under loppet av den 30 juli» (Renouvin, sid. 156). »Signaturen på och offentliggörandet av Österrikes order 308 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE om allmän mobilisering var således senare — visserligen blott några timmar senare — än Rysslands allmänna mobilisering» (Renouvin, sid. 159—60). I en not tillägger den franske forskaren: »vid tillfället trodde den franska regeringen, att den österrikiska allmänna mobiliseringen föregick den ryska» allmänna mobiliseringen. »Även Saso- nov uttalade denna uppfattning till Szapary, som pro- testerade.» Att Österrike med allmän mobilisering besvarade Ryss- lands partiella mot Österrikes gräns riktade mobilisering, innan man i Wien hunnit få »den mycket försenade underrättelsen» om Rysslands allmänna mobilisiring, berodde självfallet därpå, att Österrike redan mobiliserat en stor del av sina stridskrafter på sin gräns mot Serbien. Det återstod för Österrike rent »tekniskt» intet annat än en allmän mobilisering. Renouvin medger i själva verket, icke blott att Ryss- lands allmänna mobilisering, av tsaren bemyndigad tidigt på eftermiddagen den 30 juli, anordnades före Österrikes, utan erkänner även, att densamma icke hade sin grund i några som helst oroande underrättelser från Wien eller Rerlin, utan var, som vi sett, »motiverad ur militär- tekniska synpunkter» — d. v. s. av Rysslands önskan att vinna tid eller försprång för sitt relativt långsamma mobiliseringsarbete. Rysslands slutliga allmänna mobilisering måste, erkänner Renouvin vidare, »framkalla en likartad motåt- gärd i Tyskland» samt — i följd av de storpolitiska banden och avtalen — å andra sidan »i Frankrike för- anleda identiska mått och steg». »Den Allmänna ryska mobiliseringen hade försämrat villkoren för en» fortsatt »överläggning» om fredliga uppgörelser, anmärker Renou- vin slutligen (sid. 161—62). Om vi nu, med bättre skäl, använda oss av en sådan EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 309 »teknisk» syn på saken, varmed Renouvin lamt söker ursäkta Rysslands klart provokatoriska och av otvetydig krigsvilja bestämda allmänna mobilisering, blir slutsatsen ofrånkomligen den, att Ryssland genom sin allmänna mobilisering definitivt började de krigsoperationer, med vilka världskriget var ett givet faktum, som det nu ej längre stod i de båda stormaktsgruppernas förmåga att avstyra och vars vidare utveckling ej längre kunde hejdas. Detta främst tack vare Tysklands farliga strate- giska läge mellan Ryssland och Frankrike — vilket man naturligtvis till fullo insåg i Paris och Petersburg men sorgfälligt förteg eller förnekade samtidigt med ett fort- satt demagogiskt pratande om förhandlingsfrihet. Sasonovs av Viviani och Poincaré gillade stånd- punkt var således den, att Ryssland var berättigat att såsom en »försvar s- och försiktighetsåtgärd» mobilisera mot Österrike, därför att denna stat mobili- serat mot Serbien. Utan hänsyn till att en rysk mobilisering mot Österrike måste starkt oroa Tyskland och därmed upprulla frågan om ett världskrig. Eller ock just med tanke pä, att. denna eventualitet vore önskvärd och borde förverkligas. * Här är platsen att observera några betecknande drag uti det diplomatiska samspelet mellan Paris och Peters- burg de avgörande dagarna — den 30 och 31 juli. Professor Renouvin (sid. 146) bekräftar att under- rättelsen om Rysslands allmänna mobilisering nådde Quai d’Orsay kl. 11,30 e. m. den 30 juli. Men det är å andra sidan ett faktum, att Viviani, Frankrikes premiär- minister och utrikesminister i en person, enligt Frank- rikes »Gula Bok» av 1914, dokument numro 117, kl. 310 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 7 e. m. den 31 juli, således 19 timmar senare, uti samtal med tyske ambassadören i Paris försäkrade, att lian »ingalunda erhållit några meddelanden om den på- stådda fullständiga mobiliseringen av Rysslands armé och flotta». Detta, för den av Hjalmar Branting såsom san- ningsvittne så högt uppskattade Viviani ytterligt kompro- metterande faktum har i Frankrikes »Gula Bok» (1914) följande utseende. Vivianis telegram är riktat till franske ambassadören i Petersburg och börjar med orden: »Tyska regeringen beslöt i dag på middagen att träffa alla åtgärder för det s. k. krigstillståndet.» Vilket redan är en stilistisk förvrängning. Ty franske ambassadören i Berlin hade den 31 juli telegraferat till Viviani på följande sätt. »Herr von Jagow, som sänt bud på mig, sade mig nyss, att han till sin stora ledsnad nödgades meddela mig, att Tyskland, i betraktande av att hela den ryska hären mobiliserades, ansåg sig tvunget att till Rikets säkerhet vidtaga allvarliga försiktighetsmått. S. k. Kriegs- gefahrzustand har dekreterats, vilket tillåter myndig- heterna att, om de finna nödigt, proklamera belägrings- tillstånd, inställa driften inom vissa delar av statsför- valtningen och avspärra gränsen.» »Samtidigt begäres demobilisering i Petersburg såväl på den österrikiska som på den tyska sidan, enär Tyskland i motsatt fall skulle bliva tvunget mobilisera å sin sida.» Emellertid fortsätter Viviani sitt telegram till franske ambassadören i Petersburg uti följande ordalag. »Baron von Schön, som i afton kl. 7 meddelade mig detta beslut, tilläde, att regeringen samtidigt fordrar, att Ryssland skall demobilisera. Om den ryska rege- ringen icke inom 12 timmar givit ett tillfredsställande svar, skall Tyskland i sin tur mobilisera.» »Jag svarade den tyske ambassadören, att jag inga- EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 311 lunda erhållit några meddelanden om den ryska härens och flottans påstådda allmänna mobilisering, vilken den tyska regeringen anförde som skäl till de nya militära åtgärder, den redan i dag vidtager.» Renovuvin framhåller, att franske ambassadören i Petersburg, Paléologue, själv angivit kl. 4 e. m. den 30 juli som tidpunkten för tsarens bemyndigande till generalstabschefen att utsända ordern om allmän mobili- sering. Denna order inträffade t. ex. i Novgorod kl. 7,45 e. m. och i Warschau kl. 5,15 e. m. nämnda dag. Icke dess mindre finna vi, att nästa dokument i Frankrikes »Gula Bok», numro 118, är ett den 31 juli av samme franske ambassadör i Petersburg, Paléologue, avsänt telegram, som högtidligt underrättar Viviani om Rysslands allmänna mobilisering på följande helt och hållet mot bevislig sanning stridande sätt. »Med anled- ning av Österrikes allmänna mobilisering och de mobili- seringsåtgärder, som under de senaste sex dagarna i hemlighet men oavbrutet företagits av Tyskland, har allmän mobilisering av ryska hären blivit beordrad, då Ryssland icke utan största fara kan låta sig vidare överflyglas. I själva verket vidtager Ryssland endast militära försiktighetsåtgärder, som motsvara dem som tagits av Tyskland. Av tvingande strategiska skäl kunde ryska regeringen icke längre, i vetskap om att Tyskland väpnade sig, uppskjuta att förvandla sin partiella mobili- sering till en allmän.» Detta eko av Sasonovs röst, högst förvillande likt originalet i Petersburg, är i Frankrikes dygdiga »Gula Bok» så placerat, att det skall bekräfta föreställningen, att Viviani, Frankrikes utrikesminister, 19 timmar efter inträffandet i utrikesdepartementet i Paris av underrät- telsen om Rysslands allmänna mobilisering och minst 28 timmar efter dennas faktiska, igångsättande, verkligen 312 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE »ingalunda erhållit några meddelanden om» detta senare »påstådda» sakförhållande. Obarmhärtigt nog skriver Renouvin, som vi sett (sid. 155) : »Det enda motiv, som obestridligt framkallat be- slutet om allmän rysk mobilisering, och det enda som åberopas i ryska vittnens utsagor, vilka kunna tagas på fullt allvar, är det tekniska argumentet.» Den franske historikern underlåter visserligen, som sagt, sorgfälligt att utforska, vad slags politik, som dolde sig bakom detta »tekniska argument». Men han har här, kanske utan att själv märka det, hjälpt oss att konstatera en av de fundamentala oriktigheterna i Frankrikes »Gula Bok» av 1914. Det blev i Frankrike och uti ententens krigspropaganda den »officiella tesen», att Österrikes allmänna mobilise- ring, för att icke tala om Tysklands »hemliga krigs- förberedelser», föregått och motiverat Rysslands. Viviani upprepade denna »tes» ännu år 1922. * Ytterligare några ord må tillfogas angående problemet om de avgörande mobiliseringarnas ordningsföljd. Hur gick det till vid Frankrikes egen mobilisering? Vilken hållning intog därvid den högsta militära ledningen? Hur förhöll sig regeringen gentemot den militära påtryckningen? Renouvin framlägger en del belysande fakta. »På eftermiddagen den 31 juli var det i Paris känt, att Tyskland proklamerat ’tillstånd av hotande krigsfara’. Ministerrådet (i Paris) fick emottaga en not från general Joffre med krav på fullständig mobilisering av de östliga armékårerna.» »Kl. 5,15 e. m. beslöt ministerrådet att i de fem corps de couverture ’företaga de mest vittgående åtgärder’.» (Sid. 178.) EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 313 »Redan kl. 8 f. m. den 1 augusti anmälde sig Joffre åter. Han sade sig veta, att Tyskland under täckmanteln av ’tillståndet av hotande krigsfara’ faktiskt kunde genom- föra hela sin mobilisering» (sid. 178) — vilken ända- målsenliga teori av den tyska sakkunskapen förklaras vara komplett orimlig, om den verkligen anses syfta på militärtekniska realiteter. Joffre hotade nu att avgå från sin post, »om den allmänna mobiliseringen för- dröjdes längre». »Han inställde sig kl. 9 f. m. i minister- rådet och framförde sina förklaringar. Ingen gjorde in- vändningar. ‘Ingen protest, inga anmärkningar’ yttrade Messimy (krigsministern). Mobiliseringsordern under- tecknas och överlämnas till krigsministern, som skall expediera den kl. 4 e. m. På middagen (midi) ger Viviani till von Schön (tyske ambassadören) regeringens svar på (Tysklands) ultimatum : ’Frankrike skall handla i överensstämmelse med sina intressen’» (Renouvin, sid. 179). Den åtgärd från Tysklands sida, som här med tydlig tendens betecknas som ett »ultimatum», synes enligt Tysklands »Vita Bok» 1914 numro 27, 1 augusti, 1,05 e. m. (bilagorna), hava bestått i von Schöns »upprepade bestämda fråga, om Frankrike förblir neutralt vid ett tyskt-ryskt krig». Die deutschen Dokumente zum Kriegsaus- bruch (Kautsky) vol. III. numro 571 och 598, giva lika- lydande meddelanden. Numro 491 återger tyske riks- kanslerns telegram av den 31 juli kl. 3,30 e. m. till ambassadören i Paris. Detta börjar på följande sätt. »I trots av vår ännu pågående förmedlingsaktion och ehuru vi själva alls icke företagit några mobiliserings- åtgärder, har Ryssland anordnat mobilisering av hela sin armé och flotta, således även mot oss. Vi ha i följd därav förklarat ’hotande krigstillstånd’, varefter m o b i 1 i s e r i n g m å s te följa, om icke Ryssland inom 314 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE tolv timmar inställer alla krigsåtgärder mot oss och Österrike. Mobiliseringen betyder oundvikligen krig. V ar god och fråga franska regeringen om den- samma vill förbli neutral i ett rysk t- ty sk t krig. Svaret måste avgivas inom 18 timmar.» Den 1 augusti kl. 6 e. m. telegraferade tyske ambassadören i Paris till Berlin (numro 590); »hela franska arméns mobilisering beordrad lördag (1 augusti) kl. 5 e. m. Söndag (2 augusti) är första mobiliseringsdag». Tyske krigsministern anmälde den 1 augusti på eftermiddagen; »mobilisering» (den tyska) »beordrad, första mobilise- ringsdag den 2 augusti 1914» (numro 554). Ordern blev kl. 5 e. m. den 1 augusti undertecknad av kejsar Vilhelm (Tysklands »Vita Bok» 1914, sid. 17 i svensk översättning). * Jag återvänder nu till den franske historikerns fram- ställning av det ödesdigra händelseförloppet. »Mobiliseringstelegrammet», det franska, »är färdigt att avsändas», fortsätter Renouvin (sid. 179). »Generalstabens souschef, general Ebener, mottar det ur Messimys händer kl. 3,45 e. m.» den 1 augusti — ehuru i Tyskland kejsaren då ännu icke givit order om mobilisering. Ett strax efter kl. 3,45 e. m. av franske utrikesministern begärt uppskov med mobiliseringen fick av generalstaben till svar : »mekanismen har satts i gång». Redan den 31 juli kl. 5,15 e. m., innan Tyskland satt en enda armékår på krigsfot, utan endast proklamerat »tillstånd av ho- tande krigsfara», hade Frankrike dock i själva verket börjat »sätta mekanismen i gång» genom att mobilisera en fjärdedel av sin armé. Men på gatorna i Paris affi- scherades naturligtvis: »mobiliseringen är icke kriget»! (Renouvin, sid. 179.) EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 315 Renouvins undersökning visar således, i full överens- stämmelse med de nyare tyska dokumenterna, att Tysk- land icke förrän i krisens allra yttersta stund, sena re än R y s s la n d och F r a n k r i k e, vidtog några av- görande militära förberedelser för sitt skydd i ett allmänt europeiskt krig. Det har dokumentariskt visats, att man den 28 juli inom den franska generalstaben förvånades över, att de tyska krigsförberedelserna »icke . voro på långt när så framskridna som de franska». Ännu för den 29 juli intygar Renouvin (sid. 124), att endast »sekundära militära åtgärder», såsom återkallandet av permitterade militärer och bevakandet av järnvägarna, företagits i Tyskland. På eftermiddagen den 30 juli kon- staterar tyske rikskanslern, att »intet militärt avgörande skall träffas, förrän Wiens ställningstagande till medlings- förslagen blivit bekant» (Renouvin, sid. 124). Först kl. 4,40 e. m. telegraferar kejsar Vilhelm till kejsar Frans Josef, att han beslutat krig. Tyska förbundsrådets, enligt Riksförfattningens oumbärliga medgivande erhölls dock ej förrän på middagen den 1 augusti — och detta endast under förutsättningen, att tillfredsställande svar på Tysklands sista diplomatiska åtgärder (i Petersburg och Paris på e. m. den 31 juli) icke skulle framkomma. En välkommen komplettering av professor Renouvins framställning av den franska regeringens hållning den 1 augusti 1914 erhålla vi genom ryske ambassadörens i Paris, Isvolskis, telegram samma dag till ryske utrikes- ministern (Sasonov) i Petersburg. (Telegram numro 222. Fullständigt utelämnat i Rysslands »Orangegula Bok» 1914. Publicerat i G. von Rombergs skrift Die Fäl- schungen des russischen Orangebuches, Berlin 1922, sid. 45.) »Ert» (Sasonovs) »telegram om Tysklands krigsförkla- ring mot oss» (Ryssland) »har jag» (Isvolski) »erhållit 316 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE kl. 11 f. m. Jag meddelade dess innehåll omedelbart åt Republikens president» (Poincaré), »som genast samman- kallade ministerrådet. Poincaré förklarade för mig i de mest kategoriska ordalag, att såväl han själv som hela kabinettet vore fast beslutna att till fullo och helt upp- fylla de genom förbundsfördraget Frankrike pålagda förpliktelserna. Härvid uppstod dock en rad ytterst in- vecklade frågor av såväl politisk som strategisk art. Främst är att märka, att enligt den franska författningen er- fordras ett beslut av parlamentet för att en krigsförkla- ring skall kunna utfärdas. Men det kräves minst två dagar att få parlamentet samlat. Ehuru Poincaré icke tvivlar på arten av parlamentets beslut, skulle han dock föredraga att undvika en offentlig debatt om förbunds- fördraget» (mellan det demokratiska Frankrike och det asiatiskt autokratiska Ryssland). Isvolski låter således klart förstå, att Poincaré räknade med en fransk krigsförklaring mot Tyskland såsom ofrån- komlig konsekvens av »förbundsfördraget» och den före- liggande situationen. »Av denna orsak», fortsätter Isvolski, »och av betänk- ligheter som huvudsakligen gälla England, vore det bättre om krigsförklaringen icke utginge från Frankrike utan från Tyskland. Dessutom måste man betänka, att i dag är endast första dagen av den. franska mobilise- ringen och att det vore fördelaktigare för de båda för- bundna makterna» (Frankrike och Ryssland) »om de militära operationerna» (således Frankrikes angrepp mot Tyskland) »finge börja först sedan mobiliseringen hunnit fortskrida längre. För övrigt är Poincaré över- tygad, att Tyskland icke inväntar Frankrikes krigsför- klaring, utan oförtövat skrider till angrepp, utan att låta Frankrike fullborda sin mobilisering. Sedan ministerrådet EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 317 haft sin överläggning, skall Poincaré genast kalla mig till sig för att meddela mig resultatet.» Så går det till i en gammal vördnadsvärd västeuro- peisk demokrati, då fråga är om krigsförklaring och »lössläppandet» av ett allmänt europeiskt krig. Det är alldeles för tidsödande, och dessutom helt visst ej utan inre och yttre politiska vanskligheter, att låta parlamentet utöva sin författningsenliga bestämmanderätt i denna lilla angelägenhet, som Poincaré, Viviani och Joffre ju förstå så bra själva. Man »föredrar att undvika» parla- mentarisk offentlighet och debatt! Och man behöver ju tid för sin mobilisering, som helst ej bör störas av ett alltför tidigt fientligt angrepp. En hälsosam demokratisk tankeövning vore dessutom att just i detta sammanhang förnya genomläsningen av ententens ultimatum till Tyskland den 16 juni 1919. * Betydelsefullt är Renouvins medgivande (sid. 124), att den tyske »rikskanslern» den 29 juli i Potsdam »lyckats triumfera, provisoriskt, över generalstaben». »Intet stort militärt avgörande skulle träffas, förrän Wiens definitiva ställningstagande till medlingsförslagen vore känt.» Man får det motsatta intrycket, en »triumf för generalstaben», då man läser Renouvins redogörelser för det avgörande franska ministersammanträdet i Paris den 1 augusti. Natten före den dagen »hade», enligt Renouvin (sid. 180), »Messimy» (franske krigsministern) »sagt till den ryske militärattachén ’i en ton av entusiastisk upprik- tighet’, att franska regeringen beslutat kriget». Detta yttrande fälldes 16 timmar före den tyska krigsförkla- ringen mot Ryssland och 60 timmar före den tyska krigsförklaringen mot Frankrike. 318 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE Om Tysklands krigsförklaring mot Frankrike kl. 6,15 e. m. den 3 augusti säger Renouvin (sid. 197) : »sedan den 1 augusti var utgången ej mera tvivelaktig och de båda regeringarna», den franska såväl som den tyska, »visste det». »Den franska regeringen föredrog att hava att göra med ett angrepp (agression), som skulle göra det möjligt att undvika en debatt i par la men tet om den ryska alliansen, varvid den yttersta vänstern kunde låta ett olyckligt ord falla. De händelser, som känneteckna den 2 och 3 augusti, hava således blott ett sekundärt intresse för problemet om krigsut- brottet». I själva verket hade Frankrikes krigsförklaring mot Tyskland med all sannolikhet kommit den 4 augusti — om icke Tysklands krigsförklaring mot Frankrike före- kommit densamma. Renouvin förmenar t. 0. m. att »krigsförklaringen intet annat är än en formalitet». Detta »synes vara generalstabernas och även regeringarnas uppfattning i sina hemliga överläggningar» (sid. 181). I den démolira tiska tidningspressen jordklotet runt och i ententens krigspropaganda har saken dock framställts på helt annat sätt. Krigets verkliga upphovsman är den, som först utfärdar krigsförklaringar — således i detta fall Tyskland! Det demagogiska och propagandistiska utnyttjandet av motståndarens krigsförklaring är självfallet en ofrånkom- lig sak. Icke minst i högt utvecklade demokratier. Utan krigshets inom de stora folkmassorna kan en demo- kratisk regering icke med full förtröstan igångsätta ett krig, om vilket »folket» naturligtvis icke på förhand till- frågats eller ens av de demokratiska statsmännen anses kunna eller böra tillfrågas. Snarare gäller det för dessa statsmän att, sedan de själva beslutat och handlat och skapat ett fullbordat faktum, släppa lös sin allra bästa EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 319 vältalighet och hitta på sluga finter, som skola ingiva »folket» de »rätta» föreställningarna beträffande dessa beslut och fakta. Ett praktnummer av sådan demagogi — intensivt ut- nyttjat uti ententens krigspropaganda och enfaldigt repe- terad uti ententeneutrala demokraters och socialdemo- kraters hjälppropaganda — är Vivianis mycket berömda beslut, den 30 juli att »t i 11 b a k a d r a g a» de franska »trupperna» till en linje 10 km. innanför fransk-tyska gränsen. Det var i själva verket fråga om, att icke låta de mot Tyskland, utan provokation från Tysklands sida, nämnda dag mobiliserade fem franska armékårerna mar- schera fram ända till tyska gränsen. Renouvin talar (sid. 177) om »det ryktbara beslutet att hålla kvar (maintenir) de franska trupperna 10 km. från gränsen». Viviani ville, menar Renouvin, härigenom undvika ett franskt övergrepp mot tyskt område, (som ju skulle skadat »tesen» om Frankrikes fredlighet och oroat folk- meningen i England). »Ordern mötte intet motstånd från general Joffre, som begränsade sig till ’en anhållan, att icke vara förpliktad att tillämpa ordern följdriktigt’; vartill regeringen samtyckte.» Viviani betonade, att »de strategiska hänsynen» skulle vara avgörande vid tillämp- ningen och att »det blott var fråga om att hindra be- röring mellan de franska och tyska trupperna». »Be- täckningstrupperna» (les groupes de couverture) skulle icke förflytta sig bakåt», säger Renouvin. »Endast använd- ningen av kavalleripatruller blev omöjlig.» (Sid. 177). Renouvin anmärker, att denna försiktighet »på många punkter» begränsades därhän, att man närmade sig gränsen »på 4—5 kilometers avstånd». »De förestående operationerna blevo härigenom varken bragta i fara eller hindrade», intygar Renouvin (sid. 177—78). De talrika, militärt organiserade franska tull- och skogs- 320 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE tjänstemännen stannade kvar i den s. k. »utrymda» zonen. Trots förbud å ömse sidor förekommo, innan formellt krigstillstånd tillkännagivits, talrika militära rekogno- sceringar på tysk-franska gränsen. Härvid lära, enligt senare tyska undersökningar, de från fransk sida utförda överskridandena av gränsen varit vida talrikare, än de av tyskarna förövade. En fransk kårkommendant fick muntligen den förkla- ringen på ordern om 10-kilometerszonen, att den egen- domliga åtgärden vidtagits »av diplomatiska hänsyn». Det var ju, som Fabre-Luce säger [La Victoire, sid. 227) fråga om att »tillförsäkra sig den engelska grannens med- verkan» i världskriget. Sir Edward Grey var — vad beträf- far såväl själv regeringen som parlamentet — i allra största behov av demagogiska agitationsnummer för att få Eng- land med i kriget på Frankrikes sida. Hade detta miss- lyckats, skulle han demissionerat. Nu lyckades han, och det blev hans fredsvänliga kamrater i kabinettet som avgingo. I den franska generalstabens långt efter krigets slut offentliggjorda skildring och dokumentsamling (Les Armées Françaises dans la grande Guerre, Band I) finns, i bihanget, en från franske krigsministern härrörande rundskrivelse, daterad den 1 augusti 1914 kl. 5 e. m. Densamma har följande lydelse. »För att tillförsäkra oss våra engelska grannars medverkan, förblir det städse nödvändigt att icke låta patruller eller avdelningar över- skrida den allmänna linje, som bestämdes genom tele- grammet numro 129—3/11 av den 30 juli, utom då ett fullt tydligt angrepp föreligger.» Att Tyskland den 30 juli alls icke hade något mot Frankrikes partiella mobilisering svarande »gränsskydd» i väster, varken 10 km. från gränsen eller på åtskilligt EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 321 längre håll, det är ju en liten detalj, som väl inte kan intressera en god ententeist, icke ens en »neutral» sådan. * Vad fastställandet av själva fakta beträffar är således resultatet av professor Renouvins, en officiell fransk världskrigsforskares arbete, det otvetydiga beviset för osannfärdigheten av anklagelsen i ententens ultimatum av den 16 juni 1919, där det utsäges, att »de regerande i Tyskland», »för att dubbelt betrygga utbrottet av det allmänna kriget, hava undandragit sig varje försök till försoning och överläggning, tills det var för sent». Sedan följa, som vi veta, påståendena att »världskriget blev oundvikligt, detta världskrig, som de anstiftat, och för vilket Tyskland ensamt bland nationerna var fullständigt rustat och förberett» — påståenden, som icke äro mindre osanna, men icke omedelbart beröras av Renouvins undersökning. Ententeosanningen, att Österrikes mobili- sering mot Ryssland föregått Rysslands mot Österrike och saknat grund uti Rysslands militära åtgärder, veder- lägges ju däremot av Renouvin lika bestämt som osan- ningen om »kronrådet» i Potsdam den 5 eller 6 juli 1914 eller osanningen att Tyskland börjat mobilisera före Frankrike. Härmed kan den utanförstående, vetenskapligt intresse- rade låta sig nöja. Att Renouvin, såsom flertalet frans- män, och trots alla fakta behärskas av djupaste misstro och antipati mot tyskarna och en blind böjelse att, trots allt, synnerligen gynnsamt bedöma Frankrikes och Rysslands politik, kan icke rubba utan snarare stödja beviskraften av hans rent sakliga undersökning. Professor Renouvins politiska ståndpunktstagande lyser fram, då han t. ex. (sid. 115) söker rättfärdiga Rysslands 21. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 322 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE mobilisering mot Österrike, nämligen såsom en trots på- gående förlikningsarbete berättigad »replik» på Österrikes krigsförklaring mot Serbien. Karakteristiskt nog förbi- går Renouvin här, att i Ryssland anordnades allmän mobilisering redan den 29 juli — ehuru denna order åter upphävdes av tsaren, tack vare fredspåtryckning från Berlin.. Den franske historikern, liksom all princi- piell ententeism, godkänner Rysslands beslut att framkalla ett världskrig, hellre än att avstå från att »beskydda» Serbien och den storserbiska aggressiviteten mot Öster- rike. »Rysslands ställning var klar», skriver Renouvin (sid. 97). »Ryssland hade strax efter Österrikes ulti- matum sagt ifrån, att Ryssland icke kunde överge Balkan- slaverna. Sedan den 26 juli hade Ryssland börjat utföra sina militära förberedelser; varom man icke var okunnig i Wien och Berlin» — ehuru man där, kan det tilläggas, icke räknade med Englands såväl som Frankrikes vilja att följa Ryssland i dess lilla krig för att »icke överge Balkanslaverna». »Utförandet i Ryssland», fortsätter Renouvin (sid. 115), »av en partiell mobilisering mot Österrike gav åt den österrikisk-serbiska konflikten karak- tären av en europeisk konflikt». Vilket ju är så sannt som det är skrivet. Men därefter producerar professor Renouvin en fyra sidor lång apologi för Ryssland, världskrigets primära upphov. Till yttermera visso iakttaga vi, att professor Renouvin (sid. 162) icke vill se, att den tyska generalstaben på aftonen den 30 juli med full rätt yrkade på snabba tyska motåtgärder, då visshet vunnits om Rysslands allmänna mobilisering. En ur nationell säkerhetssynpunkt fullständigt oprovocerad mobilisering i Ryssland ur- säktas, men icke en möjligast starkt provocerad natio- nell skyddsåtgärd i Tyskland eller Österrike. Och likväl medger Renouvin att, enligt generalstabernas och rege- EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 323 ringarnas privata uppfattningar, Ryssland genom sin före någon annan stat anordnade och påbörjade allmänna mobilisering »övertog angriparens roll». »Mobilisering är krigsförklaring». Faktiskt har ju dessutom ententepropa- gandan sökt, stämpla Österrike och Tyskland som an- gripare genom den falska beskyllningen, att dessa länder skulle ha mobiliserat före Ryssland eller att Tyskland mobiliserat före Frankrike. Hur professor Renouvin, med hänsyn till sin egen utredning, i slutet av sin bok kan ententeistiskt rättroget fortfara att upptäcka Tysklands »angreppsvilja» uti tyska »tillbakavisanden av skiljedom och diplomatisk kompro- miss» är ganska svårt att förstå. Allra helst, då denna »angreppsvilja» samtidigt påstås vara avgörande för frågan om ansvaret för krigsutbrottet. Av alla ifråga- varande stater — Ryssland, Frankrike, England, Öster- rike, Tyskland — har ingen förhandlat längre utan krigs- förberedelser eller, trots provokation, dröjt längre med avgörande, fortsatta förhandlingar omöjliggörande krigs- förberedelser än Tyskland. Det veta vi nu. Icke minst tack vare en forskare sådan som Renouvin. Eller vill den franske professorn, i klar motsägelse mot sig själv, upprätthålla ententetesen uti den menlöse tsarens för- säkran i sista telegrammet till kejsar Vilhelm, att Ryss- lands allmänna mobilisering mot Tyskland-Österrike vore helt ofarlig och ingalunda behövde skada de pågående f örlikningsf örhandlingarna ? Tyskland hade, olikt Ryssland och Frankrike, intet storpolitiskt mål, som krävde krig för sitt uppnående. Intresset att skydda Österrike kunde leda in Tyskland i krig, endast då Österrike blev allvarligt hotat och livsfarligt angripet. Alldeles som sir Edward Grey för Englands räkning satte den ostörda vänskapen med Ryssland (och Frank- 324 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE rike) i främsta rummet framför världsfredens bevarande, gör nu vår vetenskaplige franske auktoritet, Renouvin, då det gäller Frankrikes förhållande till krisen 1914 och till den ryske förbundsbrodern. Han märker måhända alls icke att han därmed, oavsett klara fakta, för egen del förstör varje möjlighet att frikänna Frankrike från primärt ansvar för krigsutbrottet. Men detta, helt visst ofrånkomliga drag av nationell eller patriotisk fördom kan ej utplåna professor Renou- vins förtjänst att kraftigt hava bidragit till förstörandet av den högofficiella och Versaillesfred-fundamentala en- tentedogmen, att »Tyskland avböjt alla förmedlingsförslag tills det var för sent» — i följd av Rysslands definitiva allmänna mobilisering, som omöjligt kunde annat än göra slut på alla vidare förlikningsunderhandlingar. * Då Frankrike sålunda besitter en i patriotiskt hän- seende pålitlig och vetenskapligt förtjänt, genom långvarigt arbete på området redan beprövad forskare i världskrigets förhistoria, skulle det förefalla mycket egendomligt, om Frankrike icke slutligen följde Tysklands och Englands exempel och öppnade sina diplomatiska arkiver samt läte t. ex. Renouvin leda publiceringen av de franska dokumenterna från skedet 1870—1914 och särskilt akt- styckena från den kritiska perioden i juni, juli och augusti 1914. De franska diplomatiska urkunderna från tiden för själva världskriget och de härpå följande fredsför- handlingarna vore ävenledes särdeles välkomna såsom belysande ententens sanna själsart och strävan. T februari 1927 riktades av franska »föreningen för människorättigheterna» till franska regeringen en anhållan om igångsättande av ett dylikt publikationsföretag, och EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 325 den 20 april ingick från utrikesdepartementets general- sekreterare, M. Berthelot, ett omständligt svar på denna uppmaning. Departementet »fortsätter att förbereda» pub- likationen i fråga och det nödvändiga kopieringsarbetet »fortgår utan avbrott», men materialet är ofantligt om- fångsrikt. Härefter fortsätter M. Berthelot på följande sätt. »Vad beträffar de av eder nämnda publikationerna av andra regeringar, har ni säkerligen lagt märke till, att de flesta icke ha att göra med världskrigets år och de dithörande problemerna, utan med perioden före kriget.» Den 1926 utgivna engelska volymen är, påpekar M. Berthelot, Vol. XI av en serie, som skall belysa hela skedet 1898—1914. Men Vol. XI ger dokumenterna från den 28 juni till den 4 augusti 1914 »och börjar således med slutet». Nu tillfogar M. Berthelot några mycket märkliga, för »mentaliteten» vid Quai d’Orsay belysande rader. »Detta retrospektiva drag är ännu mer utpräglat i den tyska regeringens nyss avslutade ansenliga och nya publikation : Die Grosse Politik der Europäischen Ka- binette. Densamma går tillbaka till freden i Frankfurt 1871 och stannar, helt visst icke utan avsikt, vid den historiska period, då Tyskland a esquissé les gestes dévisifs qui rendarent la guerre inévitable, och denna publikation förefaller sålunda som ett försök att för- mildra dess» (Tysklands) »omedelbara ansvar genom ett avlägset ansvar, som det är svårare att fastställa och lättare att undandölja. Det är själva krigsperioden, som mitt departement skall taga hänsyn till i sitt publikations- företag.» (Jag citerar ur Die Kriegsschuldfrage, Berliner Monatshefte, juni 1927, sid. 591.) Härav synes ingen annan slutsats kunna dragas än den, att M. Berthelot är okunnig om eller (då detta är 326 EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE hart när otänkbart) vill ge sig sken av okunnighet därom, att Tyskland från början förfor på alldeles samma sätt som England sju år senare gjorde — nämligen först publicerade dokumenterna från juni-augusti 1914 och sedan dokumenterna från den föregående perioden (1871—1914). Enda skillnaden är, att tyskarna — oklokt nog! — givit tvenne olika titlar åt de båda, varandra kompletterande officiella dokumentsamlingarna. Den först (1919) publicerade, »som börjar med slutet», bär som bekant titeln Die deutschen Dokumente zum Kriegs- ausbruch och kallas populärt »Die Kautsky Papiere». M. Berthelot vidhåller emellertid, att Tysklands krimi- nella »ansvar» sträcker sig över såväl perioden 1871 —1914 som över de kritiska veckorna i juni, juli och augusti 1914. Och han ger icke ett klart löfte att publi- cera de franska dokumenterna ens från denna senare period, ty han använder uttrycket »la période de guerre elle-même». Vad kan den sålunda av sin egen upphovsman karak- teriserade franska publikationen komma att innehålla — om den verkligen begränsas till »själva krigsperioden»? Vi få väl då en del av krigföringens eller krigspsykosens mer eller mindre egentligt »diplomatiska» dokumenter. Hit skulle kanske höra samtliga europeiska krigförande nationers under kriget framträdande annektionsplaner samt särskilt de under kriget bekräftade, reviderade eller utvidgade avtalen mellan ententemakterna om vars och ens andel i det blivande krigsbytet — avtal, som till stor del uppfylldes genom de 1919 omkring Paris för den slagne motståndaren dikterade fredstraktaterna. Hit kan måhända även räknas en mängd av krigspropagan- dans påfund och operationer. Skall dylikt kunna avslöja det verkliga ansvaret för krigets uppkomst och utbrott? I sanning, man står undrande och spörjande inför EN OFFICIELL FRANSK SANNINGSSÖKARE 327 M. Berthelots fras : »c’est à la période de guerre elle- même que doit se rapporter la publication enterprise par mon département». Däremot är det mycket klart, att de demokratiskt och nationalistiskt betydelsefulla teserna om Frankrikes oskuld 1914 skulle ytterligare undergrävas genom en samvetsgrann publicering av samtliga fullständiga franska diplomatiska urkunder från juni, juli och augusti 1914 såväl som från perioden 1871—1914. Men vi veta alla och erkänna med glädje, att den franska nationens mora- liska mod är stort, då det gäller att framdraga sanningar, som från officiellt håll blivit illa misshandlade. Och sanningen kan till slut visa sig vara den klokaste poli- tiken. Det vill synas som Frankrikes .storpolitiska framtid ingalunda vore molnfri och måhända bäst tryggades genom ett verkligt samförstånd med vissa andra folk, ett samförstånd grundat på klart dokumenterade och allmänt erkända fakta och obestridliga sanningar. Krigs- propagandadogmer och Versaillesfreder kunna aldrig bli grundval för verkligt samförstånd och varaktig fred mellan stora nationer, allra minst mellan Frankrikes och Tysklands folk. SJUTTONDE KAPITLET. Sanningsvittnen inom svensk och tysk socialdemokrati. Scenförändringen är häpnadsväckande, då man vänder blicken från samlingarna av diplomatiska urkunder eller från vetenskapliga studier över dessa, såsom Barnes’ och Renouvins, till en del socialdemokratiska föredrag och skrifter eller tidningsartiklar och folkmötestal. I stället för den kritiskt sanningssökande iakttagarens saklighet, möfa vi här ett icke sällan till fanatism stegrat partitagande — mot centralmakterna och för ententen. Denna senares fantastiska krigspropagandadogmer och grundfalska anklagelseteser, sådana de slutligen fullt offi- ciellt framlades i ententens ultimatum till Tyskland den 16 juni 1919, återfinna vi hela världskriget igenom och långt efter dettas slut hos inflytelserika socialdemokra- tiska ledare samt såsom ett slags icke officiellt, provi- soriskt bihang till det socialdemokratiska partiprogrammet i vissa länder. Företeelsen blir icke mindre underlig, då det visar sig, att härutinnan ofta rådde en den allra skönaste harmoni mellan socialdemokrati och borgerlig demokrati eller radikal, kapitalistisk liberalism. Den 1914 och senare av Sasonov, Isvolski, Poincaré, Grey m. fl. ledda »ententen» mellan vissa imperialistiska och kapitalistiska stormakter var dock en sak för sig och socialdemokratien en helt annan sak samt den kapitalistiskt borgerliga, radikalliberala demokratismen SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 329 en tredje sak. Hur kunde de tre så komplett finna varandra, med sådan innerlighet sjunka i varandras armar, att ententens för världskrigets speciella behov och ändamål konstrikt tillrättalagda storpolitiska läro- system i alla sina huvuddrag, för tillfället åtminstone, blev socialdemokratiens och den borgerliga demokratiens? Svaret är ju givet. Den gemensamma fiendskapen till de tvenne kejsardömena i Europas mitt utgjorde bandet. Men detta ofrånkomliga svar på gåtan är icke ett mindre mysterium än gåtan själv. Ty ententen var icke blott ett helt annat politiskt och moraliskt väsen än social- demokratien. Ententen, som inneslöt Ryssland och ome- delbart leddes in i världskriget närmast av Ryssland, hatade Österrike och Tyskland av helt andra grunder än socialdemokratien kunde ha anledning till. Entente- staterna hade långt före juli 1914 funnit varandra i gemensamma maktpolitiska, imperialistiska, nationalistiska krigsmål. Några sådana hade icke socialdemokratien. Och likväl slöko talrika ledande socialdemokrater med största begärlighet den ententeistiska krigspropagandans lögner och medverkade, på sitt strängt pacifistiska sätt, med all makt och icke ringa effektivitet till central- makternas nederlag. Svaret på denna gåta är naturligtvis lika lättfunnet som svaret på den första. Kampen för Europas demo- kratisering lockade många socialdemokrater till intimaste gemenskap med ententen i dess kamp mot Tyskland. Ändamålet helgar medlen. Då tvenne göra samma sak, är det icke samma sak de göra. Det märkliga politiska konststycket underlättades där- av, att Frankrike och England voro demokratier, och därav att desamma såsom gamla och mycket vördnads- värda demokratier i grund och botten kunde utantill alla dessa demagogiska knep, genom vilka demokratiska 330 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI idealister kunna lockas med uti blodiga äventyr, som fullständigt strida mot deras principer, men likväl lova att främja deras intressen — maktintressen. Några oskyldiga offer för ententeimperialisternas förförelsekonster voro de ententeistiska socialdemokra- terna minst av allt. De visste vad de ville och förstodo att använda tillfället då detta erbjöd sig, men det hade komprometterat det socialdemokratiska programmet och alltför mycket splittrat partimassorna att öppet erkänna den realpolitiska beskaffenheten av fostbrödralaget med ententen. Därav nödvändigheten för den ententevänliga socialdemokratien att, i enlighet med ententens egen krigspropagandas utstuderat demagogiska förkunnelse, tillskriva ententen en moralisk och demokratisk, ja rent av pacifistisk helighet, som icke har något annat fel än att den fullständigt saknar grund i verkligheten, sådan denna var beskaffad före, under och efter världskriget och fortfarande i denna dag är beskaffad. I samma porportion som ententen, för att kunna, åtminstone för tillfället, gälla såsom socialdemokratiers anständige bundsförvant, måste förklaras möjligast fred- lig och oskuldsfull, var det självfallet en synnerligen kärkommen nödvändighet att utmåla det odemokratiskt regerade Tyskland som i utomordentlig eller enastående grad krigslystet och moraliskt skuldbelastat. * I ett på Tidens förlag utgivet föredrag i Hornbergs hage utanför Stockholm den 15 augusti 1915 talade Hjalmar Granting om »Arbetarklassen och världsläget». Det gällde, menade han, att trots »ofantligt stora svårig- heter» »återupptaga förbindelser mellan de krigförande ländernas arbetarklass» och att »för International ens skull SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 331 söka på nytt anknytning med vissa tyska partivänner» (sid. 7). Således icke för dessa senares egen skull. »Den svåraste punkten i allt vad som har varit är helt visst, att man uti hela Väs t- E ur o p a platt icke förstår, hur de tyska partivännerna kunde vid krigets utbrott handla såsom de gjorde, ställa sig solidariska med de övriga partierna och med den imperialistiska regeringen och understödja med sina voteringar för krigskrediten, vad man uti hela Väst-Europa enstämmigt och utan någon skiljaktig mening be- traktar som ett tyskt överfall mot dem som velat bevara och behålla freden.» (Sid. 8.) Bran ting hade således redan från krigets begynnelse full klarhet om det tyska överfallet på Tysklands grannar — samma tes som senare blev inskriven i V ersaillestraktaten. Såsom »masspsykos» kännetecknar han den tyska socialdemokratiens »av det väldiga militärrikets» »militära och civila myndigheter» i augusti 1914 suggererade »in- tryck utav att här äro vi kringrända, här bli vi över- fallna av fiender i öster och väster, som trakta efter vårt liv, och vi måste under dessa förhållanden värja vårt liv» (sid. 9). »Detta ytterligt ensidiga och frivilligt blinda betraktelsesätt av vad som hänt» (sid. 15) hoppas Branting nu — utan minsta misstanke om sin egen »ytterliga ensidighet» och »frivilliga blindhet» — att hans tyska partivänner snarast skola vänja sig av med. Och tills detta skett vill han varmt anbefalla överseende med de stackars vilseförda. »Om man vill vara rättvis, om man vill sätta sig in i, hur allt måste i det ögonblicket» (början av augusti 1914) »te sig för våra tyska partivänner, skall omdömet bli vida mildare» (sid. 11—12) över den tyska socialdemo- kratiens avgörande att »sluta upp vid sidan av rege- 332 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI ringen», i stället för att »behålla sin egen särskilda linje» (sid. 10). Vad slags linje? En försvarsnihilistisk? Gent- emot ryska »ångvälten»? De »tyska partivännerna» »visste ingenting om de sista åtgärderna för fredens bevarande från andra sidan» (ententens), »ingenting om anbudet, att Haagskiljedom- stolen skulle slita de återstående» (!) »tvistepunkterna i den serbisk-österrikiska konflikten, ingenting visste de om, att man alltjämt gjorde energiska ansträngningar från fransk sida för att förebygga, att någon mellan- kommande liten episod skulle göra brytningen ohjälplig. De visste ju intet om att Frankrike drog trupperna 10 km. från fronten överallt och genomförde detta med sådan skärpa, att t. o. m. på Vogesernas bergskant gynnsamma gränspositioner utrymdes och man gick tillbaka ned i dalarna under starka protester från den militära ledningen, som ansåg det vara vanvettigt att på det viset låta fienden få en fördelaktigare position än han förut hade — men det gjordes ändå, därför att man ville att ända intill det sista freds- viljan från den sidan skulle vara klar och uppenbar och icke kunna sättas i fråga.» (Sid. 12.) Jag har i dessa citat tillåtit mig att genom spärrad sats underlätta en jämförelse mellan Brantings sannolikt ur officiella eller officiösa franska källor direkt tagna framställning av fransk fredskärlek — icke minst Vivia- nis, för Englands räkning etablerade 10-km.-trick — och å andra sidan t. ex. Renouvins dokumentering och upp- fattning av huvudragen i händelseförloppet. Man skymtar redan här, hur hjälplöst den svenske socialdemokratiske partiledaren var hemfallen åt, hypnotiserad av särskilt den f r a n s k a krigspropagandan. * SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 333 De tyskar, och främst de tyska socialdemokrater, som nu, ett år efter krigets början, icke ville radikalt bortlägga sin ursprungliga, tyska syn pä världskrigets innebörd, orsaker och utbrott och anamma ententens, uti den saftigaste krigspropaganda instuvade uppfattning om egen rättfär- dighet, lida enligt Branting av »hypnos» och äro »frivilligt blinda» i sitt »betraktelsesätt av vad som hänt» (sid. 15). De »ensidigt tyska synpunkterna» (sid. 16) äro för Branting helt självfallet grundfalska — som hopplöst stridande mot de nationellt franska och övriga ententetis- tiska påståenden, om vilkas höga sanningsvärde Branting var så hjärtevarmt och förnuftsblint övertygad. Sitt hopp, att den tyska socialdemokratien efter hand allt allmännare skulle »slå in på en annan linje» än den i augusti 1914 upptagna, grundade Branting därpå, att den mycket revolutionäre dr. Karl Liebknecht »den 2 december» 1914 »bröt partidisciplinen och ensam röstade nej till den nya krigskrediten», samt på det glädjande faktum att hans exempel under 1915 vann efterföljd inom den socialdemokratiska partigruppen i tyska riks- dagen (sid. 16 och 17). Branting ansåg, »att den dag bör komma, då en riktigare uppfattning kan tränga igenom även bland mycket vidsträckta lager av den tyska social- mokratien likasåväl som bland de ledande kretsarna inom densamma» (sid. 16). Att »en riktigare uppfattning» behövde »tränga igenom» hos honom själv och de franska vänner, för vilkas påståenden han närmast gjorde sig till språkrör, synes Branting icke ens långt efter kriget haft minsta aning om. Med oförbehållsamt gillande för egen del konstaterar han, att »tyskarna taga mycket fel, om de tro att det skulle förefinnas en motsvarande stämning för snart fredsslut inom den franska socialdemokratien, som man i Tyskland kan tala om» (sid. 27). Branting var redan 334 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI nu, ett år efter världskrigets början, en anhängare av den i fortsättningen och ända till slutet fasthållna och vidare utvecklade uppfattningen, att krigets fortsättande vore att föredraga framför »en för tidig fred», en fred som icke innebure en fullständig seger för »de väst- europeiska demokratierna» över »den tyska militarismen». »En fred utan segrare och besegrade» var för demokraten Branting en styggelse i detta världshistoriska fall. Hans pacifism fick för tillfället maka sig undan för hans dogmatiska demokratiska antipati mot det politiska systemet i det kejserliga Tyskland. Härmed samverkade hans illusionsmättade sympati för Frankrike och England, som, »överfallna» av Tyskland, kämpade för sin »existens och räddning». Frankrikes och Englands och många andra folks »frihet», demokratismen själv, var nu hotad av tyskarna. Frankrikes socialdemokrater begärde blott, att tyskarna skola »låta andra leva och att de icke skola kräva världens organisering genom Tyskland mot de andra folkens vilja och till förfång för deras frihet» (sid. 29). »Det skall efter detta blodsår komma en frihetens vår och en möjlighet till samförstånd.» »Just genom att nu hålla ut och icke nöja sig med en fred, på vilka villkor som helst, orättfärdig och nedtrampande», skall den franska socialdemokratien möjliggöra att »detta krig skall komma att bliva det sista» (sid. 29—30). Ententepropagandatesen om »Tysklands strävan efter övervälde i Europa» och t. o. m. »något slags världshege- moni» spökar här hos Branting. Men då världskriget i sinom tid verkligen slutade med ett enastående »orätt- färdigt och nedtrampande» fredsslut, »en fred på vilka villkor som helst», synes slutsatsen berättigad, att Bran- ting och de med honom likatänkande — inom och utom svensk socialdemokrati — svårligen kunnat eller kunna vänta sig, att »detta krig skall komma att bli d e t SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 335 sista». Den segrande västeuropeiska demokratismen har i Versailles visat sig helt oförmögen att skapa den folkförsoningens fred, som ensamt kunde blivit en garanti för en bestående världsfred. Innan Europa verkligen fredligt arbetat sig upp ur det franska Versaillesträsket, torde drömmen om världsfreden vara blott en dröm. Det stora, avgörande provet återstår ännu — synbar- ligen snarare försvårat än underlättat genom »de väst- europeiska demokratiernas» obetingade seger. * Teorien om det tyska »överfallet» och Frankrike-Eng- lands »räddning» vill Branting — såsom framför allt arbetarledare och blott i andra rummet ententepolitiker — taga till intäkt för den på ententens sida kämpande arbetardemokratiens sociala framtidsförhoppningar. »Det är möjligt, ja antagligt», »att man har på överklassens sida kommit till bättre insikt om vad arbetarklassen betyder, särskilt om man tänker på Frankrike och Eng- land, vart landet skulle tagit vägen, om icke arbetar- klassen stått villig att offra liv och blod för dess» (landets) »existens och räddning» (sid. 34). Branting medger, »att arbetarklassens parti varit för svagt i alla länder, att det också här har saknats den k 1 a r s y n t b e t, som bort finnas och som skulle kunnat bidraga till att detta fruktansvärda krig hade blivit före- byggt». Men det är ju tydligt, att han, vad världskrigets utbrott angår, saknade denna »klarsynthet» inom »arbetar- klassens parti» blott i Tyskland och inom andra central- makter, men däremot icke i Frankrike eller England eller uti ententens länder i övrigt — Ryssland medräknat! Dock upptäckte Branting sådan ententeistisk »klarsynthet» hos de tyska partivännerna Haase, Bernstein, och Kautsky, då dessa deklarerade att »en verklig och var- 336 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI aktig fred är endast möjlig på grundval av fri överens- kommelse» (sid. 22 och 23). »Jag är viss om alltså», slutar Branting, »att vi alla äro ense om, att fredens sak är det, som vi vilja — men icke en fred, som bara blir vapenstillestånd med nya oändliga rustningar! Nej, vi vilja en fred, som skall betyda rättens och frihetens seger i världen» och därmed göra världskriget till »d e t sista kriget» (sid. 58 och 59). »Rättens och frihetens seger» var för Branting möjlig endast genom ententens fullständiga seger och Tysklands fullständiga nederlag. Och han kunde ju peka på enten- tens krigspropaganda, uti vilken lockfraserna om »rättens och frihetens seger», och »det sista kriget» spelade en av de förnämligaste rollerna. Och dock kan det — snart ett årtionde efter Versailles- traktatens undertecknande — med blott alltför mycket fog förefalla som världen erhållit endast »en fred, som bara blir vapenstillestånd med nya rustningar». Skillnaden är blott den, att intet kejserligt Tyskland numera kan beskyllas för att gå i spetsen för dessa rustningar. Det är ej längre möjligt att, som 1912—14 skedde, dölja och förneka Frankrikes ledarroll på detta gebit. Att Frankrike rustar mot ett nytt »tyskt överfall» är solklart. Och att detta faktum — eller denna fras — tillförsäkrar Frankrike alla sanna demokraters och trogna entente vänners sympati är också klart. Förberedes alltså ånyo en spelöppning av typen från 1914? Då är det på tiden att tala mycket tyst om demokratien som fredsgaranti. Brantings ententeistiska rättrogenhet blev den 24 mars 1916 dragen i tvivelsmål av ingen mindre än den mycket inflytelserika franska tidningen Le Temps. Anledningen SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 337 var en i Daily Chronicle publicerad intervju med Bran- ting, av vilken Le Temps ansåg framgå, att Branting »gjort gällande, att så länge det finns kapitalister, kommer det att finnas internationella svårigheter som kunna leda till krig» (Social-Demokraten, 20 april 1916; landsorts- upplagan?). »Detta är», fortsätter Le Temps, »förvisso en speciell socialistisk paradox, men den är alldeles särskilt tysk, ty den tenderar att lägga på samtliga käm- pande nationer en del av den tunga a n s v a r s b ö r d a, som tillkommer Tyskland ensamt. Om kriget hade sin orsak i vad man kallar ’den kapitalistiska regimen’, skulle det tyska brottet vara en förbry- telse, vari många hade del, och man skulle icke längre ha rätt att låta det tyska folket försona de illdåd, som begåtts i dess namn och med dess mora- liska och materiella medbrottslighet.» »För påräknade materiella fördelar och i världs härskarsträvan» har det tyska folket »gått med på alla illdåd och brott». (Spärrningen härrör från mig, här och delvis i de när- mast följande citaterna.) En medlem av Social-Demokratens redaktion (tydligen Branting själv) betonar till försvar och i motsats till Le Temps, att Social-Demokraten städse »med all tydlighet framhållit, att efter allt vad klara aktstycken och fakta giva vid handen måste huvudansvaret för vad som inträffat läggas på dem, som i Berlin och Wien hade avgörandet i sin hand». »Vi behöva knappt erinra om, att denna mening var enhällig inom Inte r- nationalen, ända tills krigstillståndet inträdde.» »Det fanns därför de bästa skäl att tacksamt be- gagna det tillfälle, som en intervju om Temps- artikeln erbjöd.» Resultatet blev ett långt telegram från Le Temps’ korrespondent i Stockholm, daterat den 4 april 22. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 338 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI och började med orden: »till svar på artikeln i Le Temps har herr Branting förklarat» (följande). »Jag har alltid framhållit», anges Branting ha yttrat, »att bland krigsorsakerna står i främsta ledet den tyska imperialismen, det begär efter herravälde och erövring, som i Tyskland präglar» (det står icke »präglade») »stämningen hos de härskande klasserna och som olyckligtvis också smittat av sig på en alltför stor del av arbetarklassen.» »Ingen regering bär ett så tungt ansvar som regeringarna i Berlin och Wien. Vad Frankrike och England angår, kan ingen opar- tisk, som tagit kännedom om de skilda diploma- tiska aktstycken som publicerats, bestrida att de velat freden och att de ända in i s ist a minuten gjorde allt för att bevara den.» Social-Demokratens redaktion, d. v. s. Branting själv, tillfogar att »ännu mindre än i fråga om den förra inter- vjun finns här anledning att säga annat, än att hela tankegången är fullt riktigt återgiven». Branting hade således icke spår av tvivel om till- förlitligheten av »de skilda diplomatiska aktstycken, som publicerats» av Frankrike och England. Han godtog därför med ett barns menlöshet dessa »diplomatiska akt- stycken» av 1914 såsom fullgoda bevis för att Frankrike och England »velat freden och att de ända in i sista minuten gjorde allt för att bevara den». Jag tar icke fel då jag påpekar, att Branting ingalunda var så naivt godtrogen, när det gällde de »diplomatiska aktstycken», som strax efter världskrigets början publi- cerades även i Berlin och Wien. Han hade ju ögonen öppna för »den tyska imperialismen»; ehuru han, åt- minstone vid passande tillfälle, så mycket kraftigare blundade för den franska och engelska. I numret för den 25 april 1916 av Social-Demokraten SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 339 (landsortsupplagan?) följer så »sista artikeln» i före- liggande fråga och är nu signerad »Hj. B-g.». Här upp- repar Branting, att det »helt enkelt är etthistoriskt fa k tum», »att de västerländska demokratierna sökte till det yttersta rädda freden», ett faktum »som icke blir mindre ostridigt sannt, därför att det står i strid med den officiella tyska versionen om det av grannarna ’lömskt överfallna’ Tyskland». Brantings »ostridigt sanna» »historiska faktum» är dokumentariskt bevisat icke överensstämma med historisk verklighet och sanning. Och omvänt har »den officiella tyska versionen om det av grannarna ’lömskt överfallna’ Tyskland» erhållit ett allt kraftigare stöd genom veten- skaplig forskning i ett rikare och tillförlitligare material av diplomatiska aktstycken, än Branting kände 1916. Le-Temps-korrespondentens intervju med Branting in- bragte denne Le Temps' erkännande, att denna tidning »på intet sätt velat tillskriva hr Hjalmar Branting någon sympati för en haltande fred». Men Brantings starkt betonade uppfattning, »att det måste bli det tyska folkets sak att självt oskadliggöra sina imperia- lister», ogillas fortfarande av Le Temps, därför »att en dylik uppfattning tenderar att hindra de allierade» (en- tenten) »från att fullfölja kriget till dess logiska slut» — d. v. s. fram till motsatsen till en »samförståndsfred» eller med andra ord fram till en ren Versaillesfred. Brantings uppfattning fick stöd av Pierre Renaudel, »en av de främst ledande inom den franska» socialdemo- kratiska »partimajoriteten», vilken kritiserade Le Temps’ hävdande av ententens rätt att själv, genom att »fullfölja kriget till dess logiska slut», tillintetgöra »den preussiska militarismen» och »tyska imperialism». Tacksam för detta stöd från fransk socialdemokratisk sida, understryker Branting ännu en gång, »att ententens fredsformel. 340 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI ‘krossandet av den preussiska militarismen’, icke får förstås så, att detta mål kunde på ett varaktigt och tryggande sätt vinnas utifrån, genom de allierades vapen. Tysklands folk måste vara med, om Europas fred skall kunna verkligt tryggas». Till sin stora glädje finner emellertid Branting, att »denna insikt, att kriget icke får föras efter nationalis- mens hatfyllda och orättfärdiga anspråk, utan tvärtom vägen måste hållas öppen för ett framtida närmande folken emellan, för övrigt i Västeuropa icke är enbart en socialistisk särmening, maktlös mot en kompakt borgerlig opinion». Asquith hade i ett av sina senaste tal (april 1916) »slagit an toner, som helt stå i samklang med den vidsynta politik Renaudel här ovan antytt». »Så sannt som detta enastående krig icke blott är en kamp mellan vapen, utan också mellan världsåskådningar, har hela den internationella socialdemokratien skäl att med stor tillfredsställelse hälsa de i vart fall på ena sidan om stridslinjen även från regeringarnas främste män kommande principiella förklaringar om krigsmålet, vilka helt stämma överens med de åskådningar om nationell och internationell rätt, som socialdemokratien av gammalt företrätt och mitt under krigslarmet på nytt med all energi bekräftat.» Brantings naivitet, att uti varje ententeistisk krigspropa- gandafras, som »helt stämmer överens med» hans egen ärliga politiska idealism, se ett fullt realt framtidslöfte, möter oss här med tragisk klarhet. Det var dock de demokratiska »regeringarnas främste män» »på ena sidan om stridslinjen», som 1919 genom Versaillestraktaten förverkligade sina »krigsmål». Och bland de tre — säger och skriver tre — demokratiska »främste män», som i Versailles hade alla de stora slutliga avgörandena helt i sina egna händer, befunno sig, utom en urradikal fransk SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 341 borgerlig demokrat, tvenne angelsaksiska storidealister och överdemokrater — Lloycl George och Woodrow Wilson — om vilkas definitiva framträdande såsom fullmäktiga världsdomare Branting helt visst icke vågade fantisera i april 1916 ens uti sina allra djärvaste idealdrömmar. Världskriget slutade med en mer utpräglad d e m o k r a- ti sk seger, än någon demokrat vågat hoppas. Och likväl blev fredsuppgörelsen sådan, att goda demokrater numera förläget mumla något om, att Versaillesfreden dock i varje fall är bättre, än vad vi fått av ett segrande Tyskland. Varvid med stor skicklighet förglömmes, att »ett segrande Tyskland» — i åratal avskuret från till- förseln av födoämnen och råämnen och till slut kämpande mot 27 ententestater, bland vilka befunno sig Förenta Staterna, Brittiska Riket, Frankrike, Italien och Japan — aldrig kunnat segra närmelsevis med den olycksbringande fullständighet som den världsomspännande, i mänskliga och materiella resurser oberäkneligt övermäktiga ententen. * Hur skarpt Branting än ogillade åtskilligt uti Versailles- traktaten och i ententepolitiken, även Frankrikes politik, mot Tyskland efter »freden», ändrade han dock intet i sin ursprungliga, ovan kännetecknade uppfattning av världskrigets orsaker, utbrott och principiella innebörd. Ehuru freden, även enligt hans egna medgivanden, full- ständigt avslöjade de västeuropeiska demokratiernas krassa imperialism och nationalism, vaknade aldrig en aning hos honom därom, att denna strängt demokra- tiska imperialism och nationalism — i samverkan rned den av Branting i detta sammanhang underbart milt behandlade tsarismen — i verkligheten haft ojämförligt större skuld i världskrigets förberedande och utbrott än den tyska imperialismen och nationalismen. 342 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI Det tycks aldrig ha lyckats Branting att klart tänka den enkla tanken, att nedkämpandet av de antidemokra- kratiska makterna i Tyskland visserligen må vara en demokratisk nödvändighet av första rang, men att detta faktum icke nödvändigtvis är realt förknippat med eller kan bevisa Tysklands skuld till världskriget. Han gjorde sig blind för den moraliska och politiska fara för fram- tidens europeiska demokratism som måste ligga däri, att Tyskland i detta sammanhang falskt beskylles och trium- viratet Ryssland—Frankrike—England falskt urskuldas. En episod sådan som Londonkonferensen 1921 om de tyska skadeståndsbetalningarna och ententens ultimatum med hot om ockupation av Rhur förorsakade visserligen Branting svåra bekymmer. Konferensen »utvecklar sig med en snabbhet och följdriktighet på den från början mot avgrunden lagda vägen, som ovillkorligen bringar i erinran diplomatiens roll under Europas ’svarta vecka’i juli 1914», skrev han i Social-Demokraten (landsortsupplagan) den 4 mars 1921. »Förstår man då alls icke hur högt spel det vore att nu, med världskrigets alla minnen och alla ouppfyllda löften om en fredens och rättens era som bakgrund, på nytt söka kommendera ut arméer och vädja till våldet som indrivare av fordringar, om vilka man icke ens försökt att i godo nå en överenskommelse?» — tillägger han. Men trots allt saknades det honom ingalunda en mycket långt gående »förståelse för Frankrikes ståndpunkt i själva skadeståndsfrågan» (Social-Demokraten, 15 sep- tember 1923), bakom vilken Branting alltid såg »ett djupt, rättskrav» — naturligtvis ytterst grundat i det med sanning och verklighet icke överensstämmande påståendet om Tysklands »överfall» på Frankrike och avsiktliga iscensättande av världskriget överhuvud. * SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 343 Vid »den fredsdemonstration, med vilken Sverges ar- betare» söndagen den 3 augusti 1924 »firade världskrigets tioårsminne» (jag citerar referatet i Social-Demokraten, landsortsupplagan, den 5 augusti 1924), »inledde Branting sitt föredrag med att erinra om de diplomatiska akt- stycken, som dag efter dag publicerats i Social-Demo- kraten och som belyst händelserna under de dagar, då världskriget förbereddes och utbrottet skedde. De intryck dessa aktstycken, alla officiella, måste ge är ett bekräf- tande av hur riktig den känslan var, som vi hade redan under de ödesdigra dagarna för 10 år sedan, den känslan nämligen, att faran för en sammanstötning mellan de oerhörda militärstyrkorna kom från centralmakterna. Alla försök som gjordes från engelskt håll in i sista stund att avvärja katastrofen gingo om intet. I det ljus, som sedan kastats över händelserna, är det också lätt att se, hur oberättigade de smädelser och de angrepp voro, som hela högerpressen i Sverge då gjorde mot dem, som icke hade samma intryck av händelserna, som man hade på den kanten. Social-Demokratens hållning inför världs- kriget har vunnit bekräftelse och visat sig vara den enda riktiga och enda hållbara.» »Själv hade jag, fortsatte Branting, tillfälle att ett år efter krigsutbrottet i ett tal, senare utgivet som broschyr, något utförligare framlägga, vad en internationell social- demokrati borde arbeta för och var ansvaret för de fruktansvärda händelserna borde från arbetarklassens gemensamma utgångspunkter läggas. Jag har med till- fredsställelse kunnat konstatera, att dessa synpunkter ännu i dag äro hållbara. Från världskrigets första dagar var det vi som dömde rätt. De, som övermodigt avfärdade oss som förblindade av ententesympatier och nedsvärtare av centralmakterna, ha fått orätt. Den hållning man intog på den andra sidan — ända fram till yrkandena på modig 344 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI uppslutning på Tysklands sida — skulle ha lett vårt land till namnlöst elände, om ej Sverges arbetarklass slagit vakt kring vår neutralitet och bevarat oss från kriget.» Ja, sådan är världens gång och en stor demokrats politiska klarsyn. Det har numera även i Frankrike »konstaterats», att Brantings »synpunkter» av 1914 voro alldeles ohållbara, och att det var han och de med honom likatänkande som dömde orätt. Bortsett från det obligata, men sakligt betydelselösa sidohugget mot den lika maktlösa som ovederhäftiga »aktivist»klicken, synes Branting mena, att en mindre ententevänlig neutralitet, än den han själv och socialdemokratien faktiskt representerade, skulle brag t oss i fara att indragas i kriget. Ehuru ententen särdeles ofullkomligt respekterade våra folksrättsliga rättigheter som neutral nation, var även detta godtyckliga »respek- terande» utan tvivel till god del avhängigt av den svenka socialdemokratiens principiella ententevänlighet, d. v. s. klart oneutrala, sympatimättande ställningstagande på ententens sida och stöd åt dess krigspropaganda — ett vapen, som i minst lika hög grad som kanoner och tanks främjade ententens seger. »Vi minnas från denna tid», fortsatte Branting, »hur Sarajevomordet på centralmaktssidan togs som en så gott som välkommen förevändning att slå till och krossa den propaganda, som hotade den onaturliga statsbildning som Österrike-Ungern då utgjorde. Man har visserligen velat förringa centralmakternas skuld genom att åberopa ryskt diplomatiskt intrigspel, som bl. a. gick ut på att kompromettera vissa franska politiker. Men även dessa aktstycken vittna om, att det ingalunda fanns någon vilja till krig hos ententemakterna. Även om några kretsar hade en annan mening, betydde detta ingenting gentemot SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 345 den bestämda fredsviljan i den franska politiken, mani- festerad in i det sista.» Såsom kontrast mot denna, numera även i Frankrike, England och U. S. A. betvivlade franska »fredsvilja» utmålar Branting den verklighetsfrämmande bilden av Tysklands hemska erövringsbegär. Men redan under kriget började, menar han, inom tyska folket en annan uppfattning göra sig gällande. »Bland centralmakternas folk arbetade sig emellertid, ehuru ytterst långsamt, fram en allt allmännare insikt om, att det icke var så helt med teorien att de överfallits och endast gått ut för att värja sitt land mot fienden. De började inse, att de bedragits av sina härskare, att de i själva verket förts ut i krig för att förverkliga stora drömmar om ett ut- vidgat Tyskland, om ett välde där tyska kejsartronen skulle skriva lag över hela världen.» Det skulle icke sakna intresse att från vederhäftigt ententetistiskt håll erfara, vad man där egentligen tänkt sig bakom dessa dunkla fraser om tyska »drömmar» eller »planer» att »skriva lag över» eller för »hela världen». Kan någon som helst förnuftigt real politisk mening inläggas i dylika fantastiska ordkombinationer? Äro »all- tyskarnas» prat före kriget och de tyska annektio- nisternas prat under kriget några bevis för, att den verkliga tyska statsledningen faktiskt planlagt eller fram- kallat världskriget? Hur förhöllo sig före, under och efter kriget franska nationalister och annektionister? Vilka voro deras förbindelser med den verkliga franska statsledningen 1914 samt före och efter 1914? Efter en vidräkning med den svenska högern, som lär varit »oförmögen att fatta andra synpunkter än de som komma över Berlin», heter det, att »denna förblindelse har ej minst framträtt genom den hets, som på sistone förts mot Frankrike. Dess åtgärder i Ruhr vill jag natur- 346 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI ligtvis ej ett ögonblick försvara, men man måste förstå dess önskan att påminna Tyskland om dess skyldighet, både moraliskt och enligt fredstraktaten, att börja ersätta den förödelse, som det bringat över grannlandet.» Ja, där ha vi den bottenlösa moraliska klyfta, som ständigt måste gapa mellan en sakligt riktig och en sakligt falsk föreställning om skulden till världskriget. Då Ryssland-Frankrike enligt det diplomatiska bevis- materialet äro världskrigets främsta upphovsmän och omedelbara föranledare, och då Frankrike, genom att moraliskt stödja Ryssland och militäriskt troget gå sam- man med Ryssland, självt dragit över sig kriget och krigets skada och elände, bortfaller »moraliskt» Tysklands »skyldighet» att stillatigande tåla territoriell stympning, ockupation, avrustning, och utländsk »kontroll» och Dawesbetalningar; och kvar står Tysklands mor al i ska »skyldighet» att vinna den grundligaste rättelse av en med våld påtvingad, moraliskt icke giltig »freds»traktat. * Kontrasten är stor mellan den svenske partipolitikern Brantings och den tyske teoretikern Karl Kautskys person- ligheter. Men som exponenter för socialdemokratisk stånd- punkt uti den världshistoriska kris, vilken slutligen för- vandlade även de germanska centralmakterna till demo- kratier, uppvisa de sådana goda intellektuella överens- stämmelser, som pläga känneteckna anhängare av samma politiska trosriktning. Att beteckna Kautskys mentalitet som typiskt tysk möter visserligen en del betänkligheter, både på grund av vissa framträdande drag i hans veten- skapliga verk och med anledning av hans mycket blan- dade — såsom han själv anger tjeckisk-polsk-italiensk- tyska — härstamning. Boren dogmatiker och, som han själv tror, ortodox och radikal marxist — ehuru Marx SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 347 själv nog skulle vägrat bekänna sig till den sortens marxism — har Kautsky i det längsta förhållit sig avvisande mot den från sydtyska socialdemokrater och Eduard Bernstein utgående »revisionismen» och reformis- men inom den tyska socialdemokratien. Bland fienderna till det kejserliga Tysklands politiska system var Kautsky en av de allra pålitligaste — men svek dock vid krigsutbrottet de kanske alltför fantasifulla förväntningar, vilka i Branting funno en så vältalig tolk. I en välskriven biografi med anledning av Kautskys 70-årsdag yttrade en medarbetare i Social-Demokraten (16 oktober 1924) bland annat följande. »Då världskriget, bröt ut, fanns Kautsky, trots sin ’radikalism’, på samma sida som de tyska socialdemokrater, vilka röstade för beviljandet av krigskrediterna. Inom partiet försökte han att under de svåra år som följde intaga en medlande ståndpunkt mellan de olika riktningarna. Allteftersom kriget skred fram och den tyska regeringens verkliga avsikter och ansvar för det skedda trädde klarare i dagen, växte oppositionen mot kreditbeviljandet. Kautsky anslöt sig till den kreditvägrande minoriteten liksom för övrigt Eduard Bernstein. Då brytningen blev full- ständig, följde Kautsky med det s. k. oavhängiga partiet. Fastän han under trenne år många gånger utövade en bitter kritik mot majoritetssocialisterna för deras politik, var han bland dem som sedermera kraftigast och ärligast ivrade för en återförening.» »I själva révolutionshändelserna under 1918 och 1919 spelade Kautsky icke någon större roll. Av den första rent socialistiska regeringen erhöll han emellertid ett viktigt uppdrag, nämligen att ur de öppnade regerings- arkivens djup upphämta dokumenten från krigsutbrotten. Redan på våren 1919 förelåg resultat i fyra böcker, inne- hållande omkring 900 dokument. Genom dem fick man 348 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI en verklig inblick i den kejserliga krigsdiplomatiens avskyvärda metoder och åskådningar. Kautsky hade gått till sitt verk med oväld och avsikt att söka sanningen. Han kommenterade dokumenten i en särskild skrift Wie der Weltkrieg entstand. Där avslöjades obarmhärtigt den vilhelmska politikens äventyrlighet och brottslighet.» * Vid ett grundligt studium av Kautskys, med oklander- lig vetenskaplig samvetsgrannhet kompilerade Deutsche Dokumente zum Kriegsausbruch (Berlin 1919) får man visserligen ett helt annat intryck än den citerade med- arbetaren i Social-Demokraten anger. Men det är icke fråga därom nu, utan om Kautskys egen uppfattning av dokumentsamlingens vittnesbörd, framlagd i boken Wie der Weltkrieg entstand (Berlin 1919). Med eftertryck konstaterar Kautsky, att spörsmålet, vilka »de personer och inrättningar» voro, som förorsakat »världskrigets förfärliga olycka», »icke blott är en veten- skaplig fråga för historikern», utan även »en i högsta grad praktisk fråga för politikern». »I dess», frågans, »besvarande ligger en» moralisk och politisk »dödsdom över dem, som befinnas vara upphovsmännen» till världs- kriget. Samma »dödsdom» gäller för det politiska systemet bakom dessa personer. Forskningen om världskrigets orsaker måste medföra »de mest långt gående konse- kvenser för statslivets gestaltning» (sid. 13). Detta är ju förträfflig praktisk idealism och radika- lism. Men vad inträffar, då det slutligen upptäckes och bevisas, att de storkapitalistiska västeuropeiska demo- kratierna, uti imperialistiskt motiverad samverkan med ryska tsardömet, voro världskrigets verkliga för- beredare och »upphovsmän»? Problemet förlorar då sin SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 349 idealistiska enkelhet och bekväma, ändamålsenliga demo- kratiska rätlinjighet, sin klara revolutionära logik, särskilt såtillvida som denna i just detta fall är riktad mot det kejserliga Tyskland. Att avkunna »dödsdomen» över detta senare alldeles oavhängigt därav, att det kejserliga Tyskland icke alls, eller icke på långt när i så hög grad som Frankrike och England, var världskrigets upphov - det låter sig väl göra ur demokratiska och revolutio- nära synpunkter. Dock var det icke nu för Kautsky fråga om just den saken, utan om spörsmålet, var vi ha de verkliga brottslingar, som bära skulden för världskrigets fasor och förödelser. Hur skall en demokratisk parti- hövding kunna avkunna »dödsdomen» över det politiska system och de statsmän, som verkligen voro världskrigets upphov, då det visar sig att detta politiska system och dessa statsmän alls icke i främsta rummet äro att söka, i Tyskland eller ens i Österrike och icke heller enbart i Ryssland eller på Balkan, utan även och alls icke minst i våra äldsta västeuropeiska demokratier och bland dessas av folket korade partiledare oeL mest illustra statsmän, regerande helt och hållet med folkets samtycke? Kan en demokrat fortfara att vara demokrat, ehuru han upptäcker, att Frankrike och England äro ojämförligt mer skyldiga till världskrigets olycka än det kejserliga Tyskland var? Detta är väl möjligt. Men han får antag- ligen då låta bli att avkunna »dödsdomen» över det. politiska system, inom vilket krigets upphovsmän kunnat födas, fostras, främjas till högsta maktställning och tillåtas att manövrera fram den slutligt avgörande stor- politiska och militära situationen — för att efteråt förskaffa sig de demokratiska och pacifistiska massornas patriotiskt hänförda bifall till den rent maktpolitiska gärningen. 350 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI För en. socialistisk demokrat, en socialdemokrat, finns dock en annan och, teoretiskt sett, mer närliggande utväg. Han är av sin politiska tro alls icke förpliktad att i alla väder hålla med den borgerliga, kapitalistiska demo- kratismen. Han kan och bör, enligt sin socialistiska över- tygelse, lägga om problemet till en motsättning mellan borgerligt kapitalistisk demokrati och socialistisk arbetar- demokrati. Eftersom de franska och engelska demokra- tierna äro klart imperialistiska världsvälden, helt be- själade av storkapitalistiska livsinstinkter, för vilka vapenbrödraskapet med tsarismens Ryssland var ett synnerligen normalt led uti en storkäpitalistisk och imperialistisk expansionspolitik, bör det icke vara svårt för en socialdemokrat att avkunna sin »dödsdom» över just den avvart av fransk och engelsk demokratism, som florerat under det senaste halvseklet och främst är ansvarigt för världskriget. Tron på det kejserliga Tysklands skuld har i själva verket rätt grundligt förblindat socialdemokrater som Branting ock Kautsky och de socialdemokratiska massorna bakom dem och förlett dem att ådagalägga ett synnerligen komprometterande överseende med den natio- nalism, imperialism och militarism, som ingå såsom inte- grerande beståndsdelar i fransk och engelsk demokratism sådan den är i innevarande världshistoriska skede. Men ursäkten finns ju till hands. Tron på det kejserliga Tysklands skuld till kriget var en socialdemokratisk partiangelägenhet. Ty med den tron som murbräcka kunde man hoppas att krossa den odemokratiska regimen i Tyskland — uppfattad som antidemokratismens sista starka värn i den västerländska världen. Och uppnåendet av borgerlig demokratism gällde, icke minst för Branting, som en nödvändig etapp på vägen fram till den socialis- tiska demokratismen. Men han var icke därför skyldig SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 351 blunda för faktum, att borgerliga demokratier av världs- väldestypen äro minst lika imperialistiskt samvetslösa i fråga om krigs förberedande och »lössläppande» som moderna borgerliga stormakter med kejserliga regeringar. Det verkar högst egendomligt, då ledande svenska och tyska socialdemokrater under världskriget envist affi- schera en sakligt ytterligt omotiverad tro på fransk och engelsk fredskärlek och utrikespolitisk humanitet — en tro, som hemskt men icke oväntat jävats av de diplo- matiska. urkunderna och av vapenstilleståndsvillkoren, fredsvillkoren och Tysklands behandling överhuvud efter 1918 * Blandningen av klarsyn och blindhet uti ställnings- tagandet till imperialismens problem framträder på ett koncentrerat och slående, ofta rent naivt sätt hos Kautsky. »Bismarcks efterföljare Caprivi», skriver han, »fortsatte ännu den gamla politiken, som hade bevarat freden i den övriga världens alla imperialistiska konflikter. Men då furst Bülow 1897 blev utrikesminister och senare, 1900, rikskansler och samtidigt Tipitz blev ledare av Rikets sjö-krigsdepartement, innebar detta en helt ny orientering av utrikespolitiken, övergången till en världs- politik, som, om densamma skulle ha någon mening, blott kunde betyda detta, att ett herravälde över världen genom Tyskland bleve upprättat!» (Sid. 17.) Man tittar efter två gånger, innan man tror sina ögon, att den nyktert torre teoretikern Kautsky kunnat skriva detta fantastiska nonsens. »Übergang zu einer Weltpolitik, die, wenn sie einen Sinn hatte, nur den haben konnte: Aufrichtung der Berherrschung der Welt durch Deutsch- land!» Då varken Englands eller Rysslands jätteimperialism 352 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI eller Frankrikes väldiga afrikanska imperialism — alla tre ständigt svällande — tycks ha inneburit något slags »Beherrschung der Welt» för någondera av dessa stor- makter, varför skulle då det mitt i Europa inklämda, alltför sent och blygt på koloniförvärvets bana startade Tyskland ej kunna ställa sig vid sidan av de tre äldre imperierna, utan att få sig påklistrad dårhusetiketten : »Aufrichtung der Beherrschung der Welt»7 Andra stor- makters imperialistiska avund och kamplust gentemot nykomlingen kunna visserligen ur propagandasynpunkt motivera en beskyllning av denna art. Men det är ju nu vetenskapsmannen Kautsky som talar. Den allra dyr- baraste delen av Kautskys resonemang följer emellertid här. Den befängda hetsfrasen antages icke blott som kontant mynt, utan användes helt fromt för att formligen ursäkta de tre andra imperiernas sammanslutning mot Tyskland — en inringningsorganisation, som blivit känd under benämningen en t en ten och vid världskrigets förberedande och utbrott spelat rollen av den ofrånkom- ligt till krig drivande kraften. Ingen av de tre entente- makterna hade ensam provocerat världskriget. Ingen av dem ville b r y t a sig ut ur e n te n t e n, för att u n d- v i k a att gå med de andra i deras provokation av världskriget. »I den mån som dessa nya tendenser» hos Tyskland »allt klarare trädde i dagen», fortsätter Kautsky, »åstad- kommo de en fullständig ändring av världens hållning gentemot Tyskland. Hade världen dittills varit imperialis- tiskt splittrad och hade Tyskland, enligt regeln divide et impera, just i följd därav varit dess mäktigaste faktor, trädde nu alla motsättningar mellan de enskilda staterna, i bakgrunden för den stora motsättningen till Tyska Riket, av vilket de alla kände sig hotade». Uti sin typiskt tyska iver att skuldbelasta Tyskland SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 353 och att beskedligt, kanske också med viss beundran, urskuldande bedöma alla andra stormakters imperialis- tiska instinkter och handlingar såsom ett slags ofrånkom- liga och relativt »oskyldiga» naturnödvändigheter, för vilka Tyskland städse borde lakejaktigt ödmjukt böja sig, förbiser den mycket lärde marxisten Kautsky, att »imperialismen» är ett ofrånkomligt, inifrån de eko- nomiska och sociala livsprocesserna betingat maktpoli- tiskt drag hos varje modern ekonomisk storstat — åt- minstone så länge densamma förblir privatkapitalistiskt organiserad och styrd. Huruvida en ekonomisk organisa- tion och ledning av annan typ skulle utplåna den impe- rialistiska vålds- och expansionstendensen, må här lämnas därhän, då vi därom intet annat veta, än att det bolschevikiska Ryssland troget bevarat ett slags imperialism — en socialrevolutionär propagandaimperia- lism, som manövrerar med diplomati och krigsrustningar på ett sätt icke olikt det tsaristiska Rysslands metoder. Lika ovetenskapligt ensidigt och mot Tyskland fördoms- fullt är Kautskys, ur ententens förråd av hetsfraser lånade tal om, att »alla» de andra stormakterna »kände sig hotade». Moderna imperier ha den iögonfallande egen- domligheten, att de alltid »hota» varandra och alltid känna sig själva »hotade» —■ tack vare sin universella ekonomiska expansivitet och sin fundamentala tendens att tillgripa våldsåtgärder för skyddandet och främjandet av »vitala intressen» och den »nationella äran». Tysklands egentliga, synd som stormakt var, att senare än alla de andra ha kommit in i den oundvikliga imperialistiska utvecklingen. Nykomlingen var som sådan, alldeles obe- roende av sina särskilda politiska åtgärder, ett nytt »hot» mot var och en av de imperialistiska grannarna och förenade därför dessa i ett gemensamt storpolitiskt intresse. Men sanningen är, att Tyskland alldeles icke 23. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 354 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI rustade mer snarare mindre än dess geografiska läge och världsekonomiska intressen nödvändigt krävde. Och Tysk- land höll dessutom efter 1871 fred i Europa vida bättre än t. ex. Frankrike någonsin i maktens dagar kunnat förmå sig till. Nykomlingen hade dock ett par iögonfallande nationella fel, som i en demokratisk tid enormt underlättade för gran- narna att upphetsa allmänna meningen mot honom. Han spred över hela världen förtal om sig själv. Detta var och är det förtal, varmed tyska partier och samhälls- klasser och tyska folkstammar ständigt bekriga varandra, utan att besinna detta inbördeskrigs utrikespolitiska verk- ningar och utan ett försök att hindra, att de vilda ömse- sidiga beskyllningarna inför utlandet fastna på den tyska nationen som ett helt samt utnyttjas såsom en dom, av- kunnad av denna nation över sig själv. Nära besläktad med denna tyska oart — bottnande i blind partifanatism och outrotlig partikuralism — är den bullrande, stötande jargong, som kommer tyska storpolitiska strävanden och åtgärder att synas, eller rättare höras, långt mer aggres- siva och »blodiga», än de vid ett sakligt bedömande visa sig verkligen, vara. För fientlig främmande propaganda är sådant ett härligt gefundenes Fressen. * Det ofrånkomliga kapitlet om ett föregivet kronråd i Potsdam den 5 juli 1914. ger Kautsky titeln Die Ver- schwörung von Potsdam. Och icke nog härmed. Nästa kapitel bär rubriken Die Verschwörer an der Arbeit. Vadan det alls icke kan råda något tvivel därom, att enligt Kautskys förmenande en »sammansvärjning» fram- kallade världskriget, och att denna »sammansvärjning» ägde rum i Potsdam den 5 juli — även om densamma icke precis hade karaktär av ett »krönråd». SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 355 Kautskys logiska vägar fram till denna klart orik- tiga uppfattning äro märkliga. Han medger till slut (sid. 50), att de samtal mellan kejsaren och en del personer, som ägde rum i Potsdam den 5 juli 1914, »säkerligen icke kunna betecknas som ett k r o n r å d». Men han tillägger i enlighet med tysk socialdemokratisk partijargong : »Vilhelm fattade, enligt allt vad vill synas, i denna ödesstund på egen hand sitt beslut». Ett påstående, som i detta fall fullständigt strider mot kända och avgörande fakta. Så långt hunnen på det sluttande planet, vill Kautsky beteckna överlägg- ningarna i fråga såsom ett »k r i g s r å d», vilket »man även kan benämna en sammansvärjning, åtminstone mot Serbien och Ryssland, om icke mot världens fred.» I belysning av vad vi nu veta och redan före 1919 kunde klart skönja, såväl beträffande Serbiens och Ryss- lands verkliga politik i juli 1914 som ock angående kejsar Vilhelms, tyska regeringens och tyska general- stabens verkliga hållning fram till krigsutbrottet, måste Kautskys tvärsäkra dogmatik, i alla väder fasthållande aprioritesen om kejsarens skuld till kriget, betecknas såsom rent grotesk. En »sammansvärjning» mot Serbien och Ryssland — bestående däri, att man i Potsdam begrep att Serbiens och Rysslands aggressiva politik mot Österrike innebar en tydlig fara för denna stat och därför icke kunde lämna Tyskland oberört! Vadan denna rörande serb- och ryss vänlighet? Innan han lyckats styra in i denna tyskfientliga kon- klusions räddande hamn, hade Kautsky kryssat åtskilliga slag på logikens villande hav. Han anser (sid. 48) att dokumenter och sannolikhet giva så mycket vid handen, att »man dock måste tro, att avsikten att lössläppa ett europeiskt krig icke då förefanns», vid överlägg- ningarna i Potsdam den 5 juli. Men han betonar i stället, 356 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI »att åt Österrike gavs fria händer till ett krig m o t Serbien» och tillägger : »vid fara att därmed framkalla ett krig med Ryssland». »Det hade varit höjden av tank- löshet», fortsätter Kautsky (sid. 49), »Om Bethmann och kejsaren den 5 juli verkligen icke tänkt vidare och icke hade övervägt möjligheten av ett europeiskt krig, som de frambesvurit genom sitt åtgörande» i den öster- rikisk-serbiska frågan. »Ett europeiskt krig, som de frambesvurit genom sitt åtgörande»! Kautsky förefaller här fullständigt omed- veten om det orimliga i hela sin argumentering. Hans stillatigande eller omedvetna förutsättning är, att Rys s- land ofelbart skulle »frambesvärja ett europeiskt krig» med anledning av den österrikisk-serbiska konflikten —• om Österrike icke avsto de från att efter Sarajevo- mordet söka en uppgörelse med Serbien och den stor- serbiska rörelsen och om Tyskland icke avs to de från att i denna angelägenhet »ge Österrike fria händer». Vi möta här hos den tyske socialdemokraten uti full blomning den västeuropeiskt demokratiska ententens eget underbara trick, att behandla Rysslands angrepp mot Österrike som en blind naturnödvändighet, om vilken alls ej resoneras; i stället för att bedömma Rysslands ingripande såsom vad det var — en åtgärd av aggressivaste imperialism, vilken klart medvetet provo- cerade ett allmänt europeiskt krig, för att genom det- samma uppnå bestämda imperialistiska krigsmål mot Österrike, på Balkan och vid Bosporen. Och allt detta under bindande avtal med Frankrike om dess deltagande på Rysslands sida. Varvid Frankrikes avsikt naturligtvis var att tillgodose sina egna »intressen» på Tysklands bekostnad. Var fanns »sammansvärjningen» mot Europas fred? SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 357 Att den tyska socialdemokratiens syn på kejsar Vilhelm var förmörkad av starkaste antipatier och fördomar, är självfallet. Partikampen drar sådant med sig. För att demokratiskt effektivt kunna bekämpa en person eller ett parti, måste man inför allt folket utmåla denna person eller detta parti långt svartare än som motsvarar verkligheten. Kejsarens självsvåldiga missbruk av sin yttrandefrihet underlättade i hög grad den partipolitiska vantolkningen av hans politik. Men en bedrövlig intellek- tuell och moralisk svaghet avslöjas, då de ledande inom såväl svensk som tysk socialdemokrati icke tveka att radikalt och envist blunda för Rysslands och Frankrikes redan i juli 1914 fullt uppenbara »sammansvärjning» mot hela Europas fred och detta med fullt klara krigsmål, Österrikes och Tysklands stympande, storpolitiska mål, som kunde uppnås blott genom ett allmänt krig. Att denna sammansvärjning alls icke var omöjlig att genom- skåda redan 1914 samt att densamma under de när- maste åren framträdde allt tydligare vid handen av då tillgängliga diplomatiska urkunder, bevisas av t. ex. mitt eget arbete Krig och Kultur (I—IV; 1914—1917). Senare framkomna officiella dokumenter ha ju på det eftertryckligaste än ytterligare bekräftat Serbiens och Rysslands primära och avgörande skuld till världs- branden. Så t. ex. kan åt socialdemokrater, som fort- farande instämma i de av Kautsky och Branting formu- lerade skulddoktrinerna, rekommenderas ett uppmärksamt studium av den genom professor Headlam-Morley 1926 utgivna serien engelska diplomatiska dokumenter från dagarna 28 juni till 4 augusti 1914, genom vilken pub- likation Englands »Vita Bok» av 1914 kompletteras och, vad dess avsiktligt vilseledande innehåll beträffar, nu sent omsider korrigeras. I här föreliggande sammanhang bör numro 265 i 358 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI Headlam-Morleys volym jämföras med sin motsvarighet i »Vita Boken», nämligen numro 79. Båda dessa doku- menter utgöra ett telegram från sir M. Bunsen, brittiske ambassadören i Wien, till sir Edward Grey, vilket är daterat den 29 juli 1914. Men numro 79 i 1914 års publikation omfattar endast tio rader. Den återstående delen av telegrammet, ett »förtroligt» tillägg av något större omfattning, var helt uteslutet ur 1914 års edition, så att läsaren den gången omöjligt kunde ana att tele- grammet bestått av mer än de 10 första raderna. Denna fortsättning återfinnes emellertid nu i numro 265 av 1926 års publikation, som ger oss telegrammet i sin fullstän- dighet. Innehållet av telegrammets fortsättning är följande. (Jag har här spärrat de ord, som synas mig vara av den mest avgörande betydelsen.) »Franske ambassadören» i Wien »rapporterar till franska regeringen, att han, genom bekännelse (admissions) av serbiska sändebudet» i Wien, »med vilket han stod i nära beröring intill sändebudets avresa den 26 juli, kom- mit till övertygelsen, att den växande jäsningen i dubb el monarki ens syd slaviska provinser var sådan, att den österrikisk-ungerska regeringen skulle nödgas antingen foga sig i dessa provinsers avfall eller göra en förtvivlad ansträngning att kvarhålla provinserna genom att eliminera Serbien såsom makt- faktor. Det serbiska sändebudet sade alltid, att tiden arbetade för Serbien; och han yttrade till franske am- bassadören, att de sydslaviska provinserna voro redo att inom tre år resa sig mot Österrike-Ungern, utan att Serbien behövde röra ens ett finger. Österrike-Ungern märker, att dubbelmonarkien icke läng re kan vänta och beslöt sig för kriget, från vilket densamma nu tydligen icke av något låter hålla SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 359 sig tillbaka. Den franske ambassadörens uppfattning är, att härav framgår, att konflikten icke är en följd av tysk anstiftan, och att konflikten icke obetingat visar, såsom många tror i Frankrike, att Tysk- land vill ett europeiskt krig.» Telegrammets 1914 av den engelska regeringen av- siktligt hemlighållna senare avdelning är således märk- värdig ur flera synpunkter. Densamma ansågs i Londons utrikesdepartement tyd- ligen olämplig för publicering med hänsyn till den public opinion, som man därvid ville framkalla 1914. Det ingick alldeles icke i sir Edward Greys och hans medhjälpares kalkyler, att rikta den engelska och europeiska allmän- hetens uppmärksamhet på ett serbiskt erkännande av serbisk aggressivitet och på Österrikes därav fram- kallade tvång att ställa sig på självförsvarets stånd- punkt. Man måste ju i London taga hänsyn till Peters burgs föregivna ömma känslor gentemot Ser- bien. Att sanningen fick maka åt sig hör ju till politikens, icke minst den demokratiska poli tikens,normala drag. Dessutom var dokumentets innehåll sådant, att London måste tveka att publicera detsamma 1914 av skyldig högaktning för känsligheten i Paris. Telegrammets se- naste passus anger ju, vad den franske ambassadören i Wien rapporterat till sin regering och slutar i denna del med den högst fatala upplysningen att, enligt franske ambassadörens uppfattning, tysk upphetsning av Öster- rike mot Serbien och tysk längtan efter ett europeiskt krig icke, »såsom många tro i Frankrike», »obetingat» kunde framdeduceras ur den verkliga situationen. I detta sammanhang är av intresse observera doku- mentet numro 93 i Frankrikes »Gula Bok» av 1914 — ett telegram av 29 juli från franske ambassadören i Wien till t. f. utrikesministern i Paris. Detta telegram 360 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI meddelar, att »hertigen av Avarna anser det mycket sannolikt, att en hotande allmän resning av Österrikes sydslaviska undersåtar påskyndat monar- kiens beslut» att angripa Serbien. »Han hängiver sig ännu åt förhoppningen, att en medling, sedan de öster- rikisk-ungerska arméerna vunnit en första framgång, men icke förr, skall kunna begränsa konflikten.» Huvudsaken är dock beviset, att brittiska utrikesled- ningen absolut icke i sin »Vita Bok» 1914 hade bruk för ett diplomatiskt aktstycke, som hävdar, att Österrikes aktion mot Serbien icke hade tysk krigshets till sin yttersta verkligt avgörande orsak, samt att skäl för tron, att Tyskland ville ett allmänt krig, icke förelågo. Man ser tydligt framför sir Edward Greys »fria händer» — hårt bundna vid Rysslands och Frankrikes krigs- vagnar. Och man anar det enorma djupet av hans varma och uppriktiga fredspatos, som kunde driva honom till en så energisk påtryckning — — — i Berlin; »naturligt- vis» icke i Petersburg och Paris. Telegrammet numro 265 i Englands dokumentsamling av 1926 är märkvärdigt ur ytterligare en synpunkt. Det avslöjar klart och tydligt, med vilket lättsinne tyska och svenska ledande socialdemokrater 1914 blundade för möjligheten, att en ödesdigert avgörande krigsvilja och krigshets kunde förefinnas annorstädes än i Tysk- land och Österrike, samt med vilken naivt tjänstaktig Selbstverständlichkeit samma tyska och svenska ledande socialdemokrater 1914 ställde sin storpolitiska kurs i trognaste överensstämmelse med »principer» och signaler från de ledande ententepolitikerna. Vad som för dessa senare var mer eller mindre, särskilt mindre renhåriga schackdrag uti den imperialistiska stor- politikens vanliga och ofrånkomliga spel, accepterades och utkolporterades av de socialdemokratiska medlöparna SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 361 såsom oskuldsfulla yttringar av uppriktig pacifism och hängiven demokratisk idealism — härskande i Paris och London, för att nu ingenting särskilt nämna om det dygdiga Petersburg. Att arbetarklassernas pacifism och demokratism, genom denna beblandelse med fransk och engelsk imperialism av kapitalist-demokratisk typ och med rysk imperialism av autokratisk-asiatisk art, ohjälpligt blamerade sig uti en av världshistoriens och demokratis- mens ödesdigraste kriser, synes aldrig ha fallit inom vederbörande »ledares» tankekrets. Man var så helt upp- tagen av att avslöja en inbillad »sammansvärjning» av Berlin och Wien, att man intet märkte — eller intet låtsades märka — av den verkliga »sammansvärjningen» mellan Belgrad, Petersburg, Paris, London. Rysslands, av Frankrike direkt uppmuntrade, av Eng- land aldrig med allvar avstyrkta ingripande i den serbisk- österrikiska konflikten är icke blott världskrigets verkliga begynnelse, utan även det. klaraste beviset för krigets rent maktpolitiska bakgrund för såväl Serbiens och Rysslands som Frankrikes och Englands del. Lockbetet för socialdemokratien var ju, att densamma kunde hoppas att med hjälp av Paris och London och, icke minst, Petersburg, störta antidemokratismens hög- borgar i Berlin och Wien. * Kautskys metod att, uteslutande i Berlin och Wien, efterspana »de sammansvurna i arbete» belyser han själv ofrivilligt och med all önsklig klarhet genom en oskuldsfull reflektion (sid. 53 och 54), tillfogad ett citat ur Tschirschkys rapport från Wien den 1.3 juli angående de långvariga förberedelserna för Österrikes ultimatum till Serbien. Tschirschky synes antaga, att noten skall 362 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI kunna överlämnas i Belgrad redan den 15 juli, »således ännu före Poincarés avresa till Petersburg». Här sätter Kautsky in med sin storpolitiska visdom uti följande ordalag. »Slumpen ville nämligen, att den franska republikens president just de dagarna avlade ett besök hos tsaren i dennes huvudstad.»! »Slumpen ville»! Var Kautsky verkligen så menlös och okunnig, att han ännu 1919 ingenting anade om Poincarés storpolitiska avsikter med sitt »besök hos tsaren i dennes huvudstad» just »de dagarna». Faktum är emellertid att den tyska, såväl som den svenska socialdemokratien från ledande håll redan på ett tidigt stadium av krisen blev inspirerad av en ententeistisk fromhet, som ypperligt karakteriseras genom Kautskys »slumpen ville nämligen» (»der Zufall ivollte es nämlich»). Då Österrikes ultimatum till Serbien dock dröjde ända till den 23 juli, upptäcker Kautsky att Tyskland och Österrike, de »sammansvurna», under tiden mellan den 6 och 23 juli voro strängt sysselsatta med att »att insöva Europa». Till ifrågavarande »Einschläferung» hör, enligt Kautsky, kejsar Vilhelms resa till Norge omedelbart efter samtalen eller överläggningarna i Potsdam den 5 och 6 juli 1914. Denna teori gör Kautsky visserligen en smula bekymmer. »Det är helt visst underligt, att kejsaren i en med faror så hotande situation begav sig ut på en Norgeresa.» Men »en sak är klar», denna reslust »antyder, vad som beslutats under ’överläggningarna’ i Potsdam» (sid. 49). Man hade vid dessa »gjort klart till batalj» mot Ryssland, menar Kautsky, och följaktligen, fortsätter han (sid. 72), hade kejsaren slutligen så bråttom att återvända igen från Norge, omedelbart efter överläm- nandet av Österrikes ultimatum till Serbien, emedan han »r ä k n a d e med världskrigets omedelbara utbrott». »Men Poincaré hade lika brått med hemresan som SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 363 X4458 Vilhelm, och i anseende till den farliga situationen med rätta» (sid 72). Då Kautsky finner, att kejsar Vilhelm företager en resa, som vore psykologiskt obegriplig, om Kautskys teori om kejsarens planer att vilket ögonblick som helst »släppa lös» ett världskrig, vore riktigt, drar han slut- satsen, att hans teori fullständigt stämmer, och att kejsarens ärende på resan var en rent kriminell Ein- schläferung Europas. En ny teori tillverkas sålunda för att stötta den första, då denna hotar att ramla. Men att den nya teorien är psykologiskt fullt ut lika omöjlig som den första, generar alls icke vår socialdemokratiske dogmatiker. I överensstämmelse med »partiets hävdvunna åskåd- ning» är Kautsky på förhand bergsäker på »Vilhelms» allenastående brottslighet, och kan därför med lätthet omtolka besvärliga fakta, så att dessa »bevisa» att »Vilhelm» var skyldig. »Vilhelms» våldsamma prat och åthävor underlätta naturligtvis i hög grad detta parti- politiskt så viktiga arbete för Kautsky. Att det under krisen i sista hand var varken kejsaren eller militären, som verkligen bestämde Tysklands utrikespolitiska kurs, förmår Kautsky givetvis icke upptäcka — ty den upptäckten skulle icke heller harmonierat med hans så- som partiledare förutfattade mening och hans partipoli- tiska syfte. »Icke mindre ivrigt hade», under kejsar Vilhelms Norge- resa, Österrike »bedrivit die Politik der Einschläferung Europas» (sid 72). Man riktigt hör hur »Europa» —■ Belgrad, Petersburg, Paris, London — storsnarkar under inflytelse av denna, från Berlin och Wien utstrålande kriminella hypnos före det lömska tyska »överfallet». Men, då »Vilhelm» plötsligt återvänder från Norge, vaknar den tyskvänlige Poincaré äntligen upp i Petersburg, dit 364 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI »slumpen» fört honom just under den kritiska veckan, och »med ratta» påskyndar även han nu sin hemresa ■— så att säga beledsagad på färden av den store tyske teoretikerns socialdemokratiska förtroendevotum. * Kautskys teoretiska taktik i krigsskuldfrågan överens- stämmer synnerligen noga med ententens, särskilt Frank- rikes och Rysslands. Österrikes förhållande till de slaviska nationaliteterna inom Österrikes egna gränser och söder om dessa av- färdar han enkelt och kategoriskt som olösliga (sid. 24—25). Men icke pä grund av de faktiska serbisk-ryska expansionsträvanden, som syftade till dubbelmonarkiens sprängning och undergång, utan emedan, enligt Kautskys enkla dogmatik, varje förnuftig politik »var omöjlig för de härskande i Österrike-Ungern», som »för att rädda staten måst handla mot sina egna ögonblicksintressen». Dock veta vi, att mordet i Sarajevo från nationalistisk serbisk sida var avsett som preventivåtgärd mot en efter den gamle kejsarens frånfälle omedelbart »hotande» omor- ganisering av dubbelmonarkien, varigenom den sydsla- viska befolkningen inom densamma skulle erhålla en självständighet motsvarande Ungerns, och varigenom de storserbiska strävandena följaktligen sannolikt helt skulle förlora sin tjuskraft för Österrikes sydslaver. Den ändamålsenligt utbasunade dogmen om Österrikes »obotlighet» är fundamental för ententens krigspropa- ganda, därför att angreppet mot Österrikes bestånd var murbräckan mot Tyskland. Samma slags logik inspirerade ledande tyska och svenska socialdemokrater, då de med glödande trosnit accepterade denna »obotlighets»tes. Skill-’ naden var blott den, att en Kautsky och en Branting SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 365 ville Österrikes och Tysklands »härskande klasser» till livs, för att ersätta dem med ett radikalt folkvälde — under det att ententen var mer angelägen om att ha ett par stormakter mindre i den europeiska »concerten». Var det verkligen för socialdemokratien nödvändigt att göra kampen för demokrati i Centraleuropa till ett slags ideellt krigsförbund med fransk och engelsk impe- rialism, samverkande — så länge Ryssland höll ihop — med tsaristisk och panslavistisk imperialism? Ett annat typiskt drag av överenstämmelse mellan Kautskys och ententens läror är, att han hela sin bok igenom fortsätter att ihärdigt tillskriva »Vilhelm» ett personligt avgörande inflytande på Tysklands utrikes- politik, vilket kejsaren bevisligen icke utövade, ehuru hans »randanmärkningar» i de diplomatiska urkunderna och andra verbala kejserliga kraftyttringar möjligen kunde inge en mindre kunnig och mindre noggrann historiker eller en antikejserlig agitator den oriktiga föreställning, som Kautsky så troget förfäktar. Han förhånar såsom rent nonsens a priori, att den österrikisk-serbiska konflikten skulle kunnat lokali- seras. »I verkligheten betydde det» (»strävandet att lokalisera kriget») »ett störande och saboterande av varje fredsaktion» (sid. 80). Och likväl blev t. o. m. sir Edward Grey vunnen för ett sådant »strävande»! »Kravet på lokalisering var således rätta medlet att rentav tvinga Ryssland till krig» (sid. 80). Vilken rörande förståelse hos en tysk socialdemokrat för den ryska imperialismens och nationalismens själanöd och livskrav! Ej nog med detta »sabotage». Österrike och Tyskland »saboterade alla medlingsförsök» ända till den 29 juli. Att Österrike och Tyskland kunde ha fullgiltiga själv- bevarelsegrunder för att avböja vissa från bevisligt 366 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI fientligt håll kommande »fredsaktioner» och »med- lingsförslag», kan omöjligt falla vår strängt vetenskaplige socialdemokrat och historiker in. Kautsky, har tydligt och klart skrivit sin bok Wie der Weltkrieg entstand i den partitrogna övertygelsen att kunna bevisa ententens teser om tysk »sammansvärjning» mot världsfreden, tyskt »sabotage» av alla fredsaktioner och tyskt »överfall» på Ryssland och Frankrike. Men han misslyckas steg för steg och måste i efterhand vid varje punkt halvt eller helt erkänna detta. Han måste ge till spillo den värdefulla sagan om kronrådet i Potsdam och trasslar in sig i psykologiska orimligheter, då han ovillkorligen skall rädda åtminstone något — »krigsförberedelserna» — som i agitationen mot Tyskland skall kunna gälla som ett användbart fragment av denna ententehistoria. På sin boks sista sida (sid. 182) tvingas han medge, att »Vilhelm som högste krigs- herre vid tillfället var helt enkelt förpliktad» att »träffa avtal med arméns och marinens chefer», innan han »anträdde sin Norgefärd». Kautsky har redan tidigare i sitt verk måst »konsta- tera en omsvängning av stämningen i Berlin, vilken började den 28 juli» (sid. 112). Denna »omsvängning» innebar, att Tyskland nu sökte begränsa Österrikes aktion mot Serbien, så att denna icke skulle kunna hindra en snar fredlig uppgörelse mellan Österrike och Serbien. Redan förut (sid. 48) har Kautsky ju måst erkänna, att »avsikten att lössläppa ett europeiskt krig icke då» (i Potsdam den 5 juli) »var för handen» hos Tysk- lands ledande män. Ehuru Kautsky här och där oklart, men icke utan »princip», sammanblandar den serbiska SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 367 och den allmäneuropeiska krigsfrågan, måste han dock i sista instans icke blott skilja dem, utan även släppa båda anklagelserna mot Tyskland — såväl den att hava direkt velat världskriget, som ock den att hava velat ett så hänsynslöst krig mot Serbien, att detta »måste» draga med sig ett allmänt krig. Hur envist föreställningen om centralmakternas brotts- lighet och ententens oskuld likväl hänger kvar i Kautskys socialdemokratiska medvetande belyses bjärt genom hans framställning av mobiliseringarna i det olika länderna och av motiverna för krigsförklaringarna. Han påstår (sid. 135), att Rysslands allmänna mobilisering ägde rum »samtidigt» med Österrikes, vilket icke är sannt. Den ryska ordern uttelegraferades till hela riket kl. 6 på aftonen den 30 juli (nya stilen), och den Österrikiska nådde generalstaben i Wien på middagen (kl. 12,23 e. m.) den 31 juli. Dessförinnan hade Ryssland anordnat en väldig partiell mobilisering mot Österrike ensamt — innan Österrike företagit någon annan mobilisering än den enbart mot Serbien riktade. Nu hissar Kautsky tvenne nya ententeistiska signaler, som motiveras med diplomatiska fraser, som de mobili- serande makterna pliktskyldigt serverade varandra. Mobili- seringarna »voro blott försiktighetsåtgärder, betydde ännu icke krig ; förhandlingarna skulle härigenom icke avbrytas» (sid. 135). Dessutom »hade det serbiska svaret till Österrike avlägsnat varje g rund» för ett österrikiskt »krig mot Serbien». Om det mycket ringa värdet av detta senare Kautsky omdöme äro vi numera i tillfälle att avgöra på grund av ett dokumentmaterial, som Kautsky icke kände 1919. Vad beträffar tesen »mobilisering är icke lika med krig» försöker Kautsky styrka den med allehanda närmare och fjärmare histo- riska exempel — under ett mycket noggrant förbigående 368 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI av de speciella politiska förhållanden, som i slutet av juli 1914 framtvingade ett helt annat sakläge. För Kautsky synes ingen vetenskaplig förpliktelse att intränga i den serbisk-rysk-franska politiken och i Englands för- hållande till Ryssland och Frankrike existera. Han finner naturligtvis Tysklands krigsförklaring till Ryssland »unzureichend begründet» (sid. 148). * Sedan professor Hans Delbrück kritiserat Kautskys bok i Preussische Jahrbücher (1920, sid. 71—100), fann Kautsky lämpligt att skriva ännu en bok om samma ämne, men under titeln Delbrück und Wilhelm II (1920). På tal om »den tyska skulden» till världskriget, dekla- rerar Kautsky nu : »jag kan här avlägga bekännelsen, att det gavs en tid, då jag gjorde tyska regeringen orätt». Han hade inbillat sig, att denna regering visste vad den gjorde, då den understödde Österrike mot Serbien, och han hade därav dragit slutsatsen, »att Tyskland velat världskriget 1914, planmässigt framkallat detta». »Detta krig var blott att förklara som ett preventivkrig.» (sid. 37.) »Jag blev mycket överraskad», fortsätter Kautsky, »då jag fick inblick i dokumenterna. Min ursprungliga upp- fattning visade sig vara ohållbar. Tyskland har icke planmässigt arbetat på världskrigets framkallande. Utan har till slut sökt undvika detsamma.» Summan av det hela är, att Kautsky blivit »den tyska regeringens försvarare mot ententen, då denna vill be- handla tyska regeringen som en stor förbrytare». Men »med desto mera eftertryck» har Kautsky »blivit den tyska regeringens anklagare inför det tyska folket». »Världs- krigets uppkomst visar oss i Tyskland, diktarnas och tänkarnas land och de högsta vetenskapliga prestatio- SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 369 nernas land, ett regeringssystem, som insatte i ledande politisk ställning personer av sådan oduglighet eller Streberhaftigkeit eller lättfärdighet, att dessa meningslöst störtade nationen i ett äventyr, ur vilket de slutligen icke visste någon annan utväg än krigsförklaringarna mot Ryssland och Frankrike, och genom vilket de kastat hela tyska folket ned i en avgrund» (sid. 37). Botemedlet för framtiden måste enligt Kautsky vara, att Tyskland »upphör att bedriva stormaktspolitik och i stället bedriver en sådan politik, som gjort Schweiz och Belgien välmående och fritt». Det var »de härskande klassernas i Tyskland andliga särart», som »förledde de härskande klasserna i ententens länder att diktera en fred, som. icke blott förhånar alla de grundsatser, för vilkas skydd dessa länder påstodo sig gå i kriget, utan t. o. m. hotat segrarna själva med lidanden och faror och icke låter en plågad värld komma till ro och livsmöjlighet» (sid. 55). ' Så vidunderligt enkel blir totaluppfattningen, då varje väderhäftig analys av ententens kynne, storpolitiska intriger och »sammansvärjningar» systematiskt försummas, och dess statsmän helt fromt betecknas såsom »förledda» av den tyska överklassens exklusiva och skräckinjagande psyke — ja, »förledda» ända därhän att dessa ententens statsmän, trots sin demokratism och idealism, »dikterade» en sådan monstruöst odemokratisk och oidealistisk freds- traktat som den i Versaille 1919. Har då den tyska överklassens förfärliga psyke rent farit in i de dygdiga entententepolitikernas demokratiska själar? Ett vackert motstycke till denna farsartat enögda socialdemokratiska historieskrivningskonst är det prak- tiska rådet till Tyskland att helt enkelt låta bli att bedriva stormaktspolitik! Om Kautsky varit en något undermålig by skolmästare, i stället för den allra lärdaste bland socialdemokratiska samhällsforskare, kunde han icke 24. — Steffen, Demokrati och maktpolitik. 370 SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI släppt fram en snillrikare och mer sannt vetenskaplig idé än denna. Dock har jag nog gjort byskolmästaren orätt. Han skulle ha tillräckligt bondförstånd att ögon- blicket efter — sedan hans hjärna framfött det granna hugskottet — fråga sig: ja; men hur skall det arma Tyskland bära sig åt — då det likväl är en stormakt, och icke är ett litet Schweiz eller ett litet Belgien? Och det skulle med all sannolikhet snart nog hos honom vakna en viss skamkänsla över gesten av nationell själv- förnedring uti Kautskys socialdemokratiskt tyska ide- alism. T. o. m. Nationernas Förbund visade bättre upp- fattning av storpolitikens realiteter, då Tyskland såsom stormakt »insläpptes» i den heliga församlingen i Genève. Då Kautsky (sid. 10) förklarar, att han skrev sin bok Wie der Weltkrieg entstand »icke som anklagare, utan som en historieskrivare, som vill utforska, hur tingen kommit», vill man gärna tro honom. Men han förbiser det välde, som socialdemokratisk partilära och social- demokratiskt partiintresse utöva i hans psyke. Han förbiser måhända även, att den art av maktpolitisk strävan, som lever och verkar inom socialdemokratien, ehuru teoretiskt helt olik den borgerliga demokratiens maktpolitiska kynne, i praktiken dock under vissa för- hållanden kan bli väsentligen ensartad med denna. Då socialdemokratien rent ideellt kastade sig in i det stor- politiska spelet på ententens sida för att krossa anti- demokratismen i Tyskland och Österrike, bedrev den egen maktpolitik i komprometterande samverkan med en maktpolitik av det borgerligt demokratiska slaget. Valet var fritt. Socialdemokratien hade icke på långt när i så hög grad som skedde behövt bli ententens, Tyskland förtalande medlöpare. Men då valet en gång träffats i enlighet med så ensidigt och osakligt entente- SANNINGSVITTNEN INOM SVENSK OCH TYSK DEMOKRATI 371 istiska doktriner, som Kautsky och Branting företräda, existerade det under kriget och länge efter kriget ingen möjlighet att undgå medansvar för och en ideell med- verkan i de borgerliga stormakternas (och Rysslands) maktpolitik gentemot Österrike och Tyskland. Det mora- liska ansvaret för Versaillesfreden bäres icke av ententen ensam. Socialdemokratien är, som ententens frivillige ideelle hjälpare, dörnd att bära en del av den bördan. Något liknande är fallet med de av sina demokratiska statsmän så skickligt manövrerade och inspirerade folk- massorna i ententeländerna. Att efteråt, sedan man genom att agitera mot en »för tidig fred» bidragit till den fullständiga ententeseger, vilken gjorde Versailles- freden möjlig, uti folkmötesresolutioner »taga avstånd» från Versaillestraktatens paragrafer, anda och konse- kvenser, är ren demagogi, har intet att skaffa med en ansvarsmedveten statskonst och statsmannagärning. ADERTONDE KAPITLET. Demokrati och maktpolitik. Den nya demokratiens livsproblem omfattar vida mer än demokratiens andel i den omstöpning av förhållan- dena nationerna och staterna emellan, som världskriget medförde och under det nya »freds»tillståndet i sinom tid kommer att ytterligare framkalla. Till kärnan av den nutida demokratismens gåta kunna vi framtränga blott genom att därjämte utforska omgestaltningen av staternas inre liv under de senaste årtiondena. Den uppgiften faller dock icke inom ramen för min under- sökning här. Denna hade till mål endast att belysa den egendomliga världshistoriska situation, uti vilken den nya demokratiens definitiva genombrott ägde rum. Denna situation innebar, att arbetardemokratien sam- verkade med den borgerliga demokratien för att lösa ett rent maktpolitiskt problem : krossandet av det kejser- liga Tyskland. För arbetardemokratien gällde det Tysk- lands demokratisering. För de västeuropeiska demokra- tiernas borgerliga regeringar var det fråga om nedbry- tandet av Tysklands stormaktsställning före 1914 — såsom innebärande ett »hot» och en »otrygghet» för deras egna stormaktsanspråk. Det dubbla målet uppnåddes till viss grad, åtminstone för tillfället. Men redan den nära framtiden är höljd i djupaste dunkel. Hur Tyskland mer definitivt kommer att te sig som demokrati veta vi ännu icke. Att Tyskland DEMOKRATI OCH MAKTPOLITIK 373 åter blir en stormakt med alldeles samma slags befogen- heter och utrustning som Frankrike, England, Italien, Förenta Staterna, Japan är däremot ganska visst. Den saken är i grunden tvistig blott som tidsfråga. Men tack vare Frankrikes säregna nationella menta- litet är den synbarligen också en maktfråga, som ånyo hotar världsfreden. Vid Nationernas Förbunds avrustningskonferens i Genève uti början av april 1927 blev det för första gången fråga om att pröva den juridiska och moraliska äktheten i inledningsorden till Versaillestraktatens drako- niska bestämmelser om Tysklands tvångsavrustning. »För att möjliggöra inledandet av alla nationers allmänna rustningsbegränsning förpliktar sig Tyskland ...» heter det där (ingressen till artikel 159). Kan det icke bli någon »allmän rustningsbegränsning», måste Tyskland således befrias från sitt nuvarande tvångsläge — för att bli demokratiskt likaställt med de andra stormakterna och de väl beväpnade makterna av andra rangklass vid Tysklands östgräns. Att Tyskland för all framtid skall vara avväpnat, under det att Frankrike fulländar sin totala militarisefing enligt radikalaste nya principer, synes ej vara en pacifistisk idé att i »trygghet» bygga på. Men vad säger man i Paris om den saken? För det första säger man där, att Versaillesfreden är rättvis, human och demokratisk samt helt inspirerad av Frankrikes djupa fredskärlek. Vilket måhända alltsam- mans är fullt sannt i enlighet med fransk mentalitet. Och i varje fall kan traktatens demokratiska karaktär omöjligt förnekas, då Clemenceau, Lloyd George och Wilson främst äro ansvariga för dess innehåll, såsom markerande världsdemokratismens seger över det »autokratiska» kej- serliga Tyskland. Vad beträffar den i traktaten utkristalliserade franska 374 DEMOKRATI OCH MAKTPOLITIK fredskärleken, bör denna naturligtvis förstås såsom en kärlek till den fred, som passar Frankrikes maktanspråk och ärelystnad, och står sålunda på intet sätt i motsats till den »krigiska demokrati», som sedan slutet av 1700- talet enligt fransmännens egen uppfattning kännetecknat Frankrike — i trots av de två napoleonska kejsarepiso- derna, krigiska även de. Då den häpnadsväckande nya lagen om hela nationens mobilisering i krigstid i början av mars 1927 antogs av franska parlamentet efter blott fyra dagars brådstörtade och helt ytliga debatter, för- klarades fenomenet av fransmännen själva därmed, att det ursprungliga krigiska draget i deras demokrati ånyo brutit fram med full styrka. Men — skall den troende pacifisten måhända invända — det är här fråga blott om självförsvar. Ja visst! Ett »för- svar» för detta »själv», som knäckt ryggraden på Tyskland och för alltid vill hålla denna bruten och lam. * Låt oss ett ögonblick återvända till Nationernas För- bunds avrustningskonferens i Genève i början av april 1927. Uti en ledande artikel bemötte Le Temps på följande klargörande sätt den tyske delegerades påpe- kande, att Tysklands avrustning ej kan med juridisk och moralisk rätt bli beståndande, om den förblir isolerad. »Vad han», greve Bernstorff, »vill påstå är i själva verket, att om icke andra makter effektivt avrusta, Tyskland skulle ha rätt att frigöra sig från Versailles- traktatens ’bojor’ och återtaga sin frihet i fråga om rustningar. Antingen skola de andra makterna avrusta såsom Tyskland har tvingats att göra, eller också skall Tyskland åter äga fria händer att väpna sig. Sådan är den tes, som Berlin städse hållit fast vid. Greve Bern- DEMOKRATI OCH MAKTPOLITIK 375 storffs förklaringar lämna intet tvivel övrigt på denna punkt. Han sade sig instämma i vad som vid konferensen yttrats om den allmänna värnpliktens förtjänster och dess nödvändighet för de stora demokratiska makterna. ‘Vi hoppas därför’, sade han, ’att man icke skall neka Tyskland den.’ Denna bekännelse bör hållas i minnet, då den kastar ljus över hela den politik Tyskland följer i nedrustningsfrågan. Greve Bernstorffs begår emellertid misstaget att icke förstå eller icke vilja förstå, att det icke i denna fråga kan tänkas någon jämlikhet, vare sig de facto eller de jure, mellan Tyskland och de andra staterna. De sista äga handlingsfrihet, men Tyskland har, efter att 1918 blivit besegrat, avväpnats genom ett fredsfördrag, som icke någon som helst internationell konferens äger rätt att överkorsa eller ändra. Det är mot denna mur som alla försök i sådant syfte, vilka Tyskland säkerligen skall vedervåga, komma att krossas. Och det är lyckligt att så är, ty Tysklands avrustning är, t. o. m. i den mycket tvivelaktiga omfattning i vilken den genomförts, en av grundvalarna för Europas fred.» (Svenska Dagbladet, landsortsuppl., den 5 april 1927.) Den franska »tesen» i denna angelägenhet förbigår så- ledes den i Versaillestraktaten formulerade rät t sposi- tionen — »för att möjliggöra...» — och dikterar i stället raka motsatsen till denna, nämligen »att det i denna fråga icke kan tänkas någon jämlikhet, vare sig de facto eller de jure, mellan Tyskland och de andra staterna». »Ingen som helst internationell konferens äger rätt att överkorsa eller ändra» Versaillestraktaten. Men Le Temps själv äger tydligen rätt härtill! »Mot denna mur» skola »alla de försök i sådant syfte, vilka Tyskland säkerligen skall vedervåga, komma att krossas.» 376 DEMOKRATI OCH MAKTPOLITIK Vi behöva ingen annan definition på begreppet »makt- politik» än en fransk »tes» sådan som denna. Vi kunna icke heller vara i minsta tvivel om soliditeten och varaktigheten av det närvarande fredstillståndet i Europa, då vi höra, att Tysklands sålunda karakteriserade av- rustning är »en av grundvalarna för Europas fred». Uttalandet i Le Temps visar blott alltför tydligt, att en avväpnad nation frestar dessa väpnade grannar till moralisk och juridisk hänsynslöshet och våldstaktik. För upprätthållandet av moral och rätt folken emellan er- fordras likställighet i maktmedel. Man kränker icke den, som man vet hava makt att eftertryckligt bestraffa kränkningen. Inom staterna kan man leva obeväpnad, därför att det finns en rättsordning, lika för alla, och därför att det finns makt bakom rätten. Problemet om möjligheten att organisera staternas samlevnad enligt samma system är ännu helt olöst. Intet folk med livsvilja kan riskera försvarslöshet just nu, blott på grund av den vackra tron att det problemet någon gång framledes kan få en lyckobringande positiv lösning. Som bidrag till denna goda lösning av militär- och fredsproblemet duger varken en påtvingad eller en frivillig isolerad avväpning — därför att densamma, som vi se, verkar i rakt motsatt riktning; kraftigt uppmuntrar till internationellt övervåld, i stället för att avhålla från sådant. Människonaturen, utgestaltad i statsvilja och nationell självmedvetenhet, är sådan. Måhända en oidealisk verklighet. Men icke dess mindre en verklighet. * Demokrati och maktpolitik trivas således blott alltför väl samman i det nutida Europa. Men vad har arbetar- DEMOKRATI OCH MAKTPOLITIK 377 demokratien gemensamt med det slaget av demokrati, som förkroppsligats i ententen före och efter året 1914? Skall man inom socialdemokratien allmänt söka rädda sin själ genom »resolutioner» och »protester»? Mot vad? Mot den form av demokratism, som ententen represen- terat före under och efter 1914? Detta vore ett prin- cipiellt förnekande av det partitagande i världskriget, som kännetecknade sådana socialdemokratiska ledare som t. ex. Branting och Kautsky. Eller skall socialdemo- kratien välja den demokratiskt bekvämare utvägen, att fasthålla sin under kriget så effektivt demonstrerade principiella tyskfientlighet och ententevänlighet och in- skränka sig till formuleringsskickligt avfattade »reserva- tioner» mot enstaka, alltför hårdsmälta yttringar av västeuropeiska demokratiers maktpolitik? Denna taktiska linje medför dock olägenheten, att vår arbetardemokrati vid nästa stora europeiska kris står psykiskt bunden på samma sida som 1914 och i följd därav åter kan bli tagen i släptåg av de gamla vördnadsvärda västliga demokratierna, då dessa ännu en gång ge sig ut på krigs- stigen för att tillgodose sina vällovliga imperialistiska intressen under det segerkrönta banér, som bär inskriften to make the world safe for democracy. Så länge denna senare taktiska linje fasthålles, är socialdemokratiens storpolitik en förnekelse av social- demokratiens eget politiska ideal och blir alltmer till skada för fredens och folkförbrödringens sak. Det visar sig, att en ententeistisk socialdemokrati är en sjuk demokrati. »En sjuk demokrati kan bli en lika allvarlig fara för världen som den vansinnigaste konung.» Så påstås (Svenska Dagbladet, 3 juli 1927, Landsortsupplagan) Förenta Staternas ambassadör i Paris ha yttrat sig på Memorial Day, med särskild syftning åt den ryska bolsche- vismen. Är citatet riktigt, synes det mig kännetecknas 378 DEMOKRATI OCH MAKTPOLITIK av amerikanskt drastisk träffsäkerhet och av amerikansk brist på finare historisk urskillning. En statsman från U. S. A. bör visserligen veta vad han talar om, då han präglar ordet »sjuk demokrati». Även om han såsom hundraprocentig amerikansk demokrat (i ordets europeiska, betydelse) icke drömmer om att offiellt låta sin diagnos gälla den stora republik, där modern demokratism för första gången blev en hel nations och en stats livs- princip. Men han synes ej observera, att de »vansinniga» konungarnas tid är ute och var förbi redan 1914. Vår tids monarker äro nyktrare, medgörligare, ofarligare än vår tids demokratiska ledare, uppstigna ur folkdjupet och utrustade med de verkliga maktmedlen. Här börjar emellertid ett annat och mer omfattande demokratiproblem, än det som varit föremål för vår uppmärksamhet i detta verk. Möjligheten, att demokratien icke alltid eller icke i den av ledarna förkunnade ut- sträckningen bringar folken frihet, fred och lycka, för- tjänar helt visst en särskild undersökning vid handen av den vida mer än hundraåriga erfarenhet, som vi själva, d. v. s. de moderna västerländska nationerna, kunna se tillbaka på och just nu intensivare än någonsin upplevat. Det gäller en fördjupad insikt i vår tids aktuellaste stora samhällsproblem. (Manuskriptet avslutades den 6 augusti 1927.) INNEHÅLL. I. Demokrati och världshistoria ....................... 5 II. Demokrati och storpolitik ........................ 19 III. Demokratisering som maktpolitiskt problem ......... 27 IV. Demokratisk idealism från U. S. A................... 3G V. Det demokratiska genombrottet i Tyskland .......... 48 VI. Segern för västeuropeisk demokrati ................. 68 VII. Nederlaget för amerikansk idealism ................. 81 VIII. Den franska fredens demokratiska anda ............. 96 IX. Fredsförbundets demokratiska idealism ............. 114 X. Demokratien som fordringsägare ................... 124 XI. En omyndig demokrati och stormakt.................. 175 XII. Demokratien som domare ............................ 196 XIII. Demokrati och sanningskrav ....................... 213 XIV. Amerikansk kamp för sanningen .................... 242 XV. Engelsk sanningskärlek och maktpolitik ............. 271 XVI. En officiell fransk sanningssökare ............... 294 XVII. Sanningsvittnen inom svensk och tysk socialdemokrati . . 328 XVIII. Demokrati och maktpolitik ....................... 372 h Q o 7 ( ( (D ( CD O. o (D 0 (Q CD 3 (D