I

TR.

K
at

■ mis :

0

5

Be Hchill
th, :1.162.7.3
NT: 218117

ii
he re
.




TE

EJ HEMLÅN

D. A. K R
BIBLK

STOCKH

HÖGSK

LITTERATURHI

SEMINAR

ESESESESEEESES

STOCKHOLMS I

UNIVERSITETS |

BIBLIOTEK
STOCKHOLM UNIVERSITY

30001 000151334

DDE

TTROLOWVADE.

MILANESISK BERÄTTELSE

FRÅN XVII:DE SEKLET,

BEARBETAD AF

ALESSANDRO MANZONI.

Ofv ersättning från Italienska Originalet.

Wrebje WDelen.

SCocssoss-

Tryckte Hos JOHAN Hörberg,
1 8 5 2.

CAP. XXV.

I Lucias födelseort och hela Lecco-trakten ta-
lade man den följande dagen icke om någonting
annat än om henne, den Onämnde, Erkebisko-
pen, samt en viss annan person, hvilken, ehuru
i allmänhet icke obelåten med att vara ett fö-
remål för folkets tal, likväl gerna vid detta
tillfälle sett sig förskonad derifrån: vi mene
härmed Don Rodrigo. Väl hade man äfven
förut tadlat hans uppförande; men det skedde
blott under enskilda, hemliga samtal: tvenne
personer måste sinsemellan vara mycket bekanta
för att våga ingå i ett dylikt talämne. Och
äfven vid dylika tillfällen yttrades icke någon
bestämd opinion; ty i allmänhet yttra sig icke
blott menniskorna mindre, då förtrytelsen ej
utan våda kan gifva sig luft, utan erfara i sjelf-
va verket densamma i mindre grad. Men nu,
hvem skulle väl hafva afhållit sig att tala om
en händelse, hvilken väckt ett sådant uppseen-
de,' hvaruti man sett Guds finger, och der
tvenne sådane personer spelade en så skön roll?
Den ene, hos hvilken en så modig kärlek till

3 D.	i
rättvisan sågs förenad med ett så högt anseende;
den andre, i hvilken öfvermodet i egen person
tycktes hafva förödmjukat sig och våldet kom-
mit för att nedlägga vapnen och gifva sig på
nåd och onåd. I jemförelse med sådane män,
kunde Don Rodrigo icke annat än förlora. Nu
insågo alla hvad det ville säga, att plåga oskul-
den för att kunna förnedra henne, att förfölja
henne med en så oblyg ihärdighet, så afsky-
värda försåt. Man gjorde vid detta tillfälle en
mönstring af denne herres alla öfriga streck,
och öfver allt detta yttrade man sig rent ut,
då nu hvar och en uppmuntrades af att finna
sig tänka lika med alla. Det var ett allmänt
knot; likväl med en viss försigtighet, i anseen-
de till de många bravi, han hade spridda i nejden.

En stor del af denna allmänna förtrytelse träf-
fade äfven hans vänner och smickrare. Man ytt-
rade sig med billig ovilja om Herr Podesta’n,
alltid blind, döf och stum för denne tyranns
gemena streck; men detta sades äfven i hemlig-
het, ty Podesta’n hade sina rättsbetjenter. Hvad
Doctor Azzecca-garbugli beträffar, som icke ha-
de något annat än munvighet och cabaler, jem-
te andra dylika clienter, nyttjade man ej med
dem så mycken skoning: man såg dem öfver
axeln och utpekade dem med fingret; så att
( 3 )
de för någon tid ansågo rådligast, att ej visa
sig ute.

Don Rodrigo, slagen såsom af åskan vid den-
na underrättelse, så oförmodad, så olika den
han från dag till dag, från stund till stund vän-
tade, höll sig innestängd i sitt slott i tvenne
dagar, ensam med sina hravi, för att smälta
denna förtret; den tredje reste han till Milano.
I händelse det endast varit fråga om folkets
prat, hade han tilläfventyrs stadnat qvar för
att trotsa detsamma, men hvad som förmådde
honom att resa var det säkra ryktet, att Kar-
dinalen skulle komma till orten. Den greflige
onkeln, hvilken af hela historien icke kände
mer än hvad Attilio sagt honom, skulle säkert
vid ett dylikt tillfälle hafva gjort anspråk på,
att Don Rodrigo visade sig ibland de första på
uppvaktning hos Kardinalen, och af denne of-
fentligen rönte det mest utmärkta emottagnings-
sätt: nu kan man lätt finna hvilka utsigter der-
till voro förhanden. För att alltså slippa ett
så förhatligt bryderi, steg Don Rodrigo upp
en morgon före solen, satte sig i en vagn, åt-
följd af Griso jemte andra bravi, och reste så-
som en flykting, likasom (må det tillåtas oss att
förhöja våra personer med någon lysande jem-
1*
( 4 )

förelse) Catilina ifrån Rom, uppblåst af harm
och med en dyr ed att snart återkomma, pä ett
annat sätt, för att utkräfva en förfärlig hämnd.

Emedlertid reste Kardinalen ikring på visita-
tioner i prestgårdarne, en för hvarje dag, til!
alla i Leccos område befintliga församlingar.
Den dagen han väntades till Lucias födelseort,
hade en stor del af innevånarne begifvit sig ut
på landsvägen för att möta honom. Vid in-
gången till byn, nära Agneses hus, var en triumf-
båge upprest af stänger, med störar tvärtöfver,
beklädd med halm och mossa, samt prydd med
gröna löf af mustörne med dess röda bär;
framsidan af kyrkan var sirad med tapeter;
från hvarje fenster hängde täcken, lakan och
barnlindor, uppfästade i draperier ; med ett ord,
alla de nödvändighetsvaror, som möjligen kun-
de få ett utseende af öfverflöd och prakt. Vid
aftonringningen (den vanliga tiden för Federigos
ankomst till kyrkorna) begåfvo sig äfven de,
som stadnat qvar i husen, gubbar, qvinnor och
barn honom till mötes, dels hoptals, dels i ra-
der, med Don Abbondio i spetsen, misslynt
midtunder den allmänna glädjen, dels af bull-
ret, som förvirrade honom, dels af en hemlig
fruktan, att qvinnorna kunnat sqvallra, och han
således nödgas göra reda för vigselfrågan.
( 5 )

Nu syntes Kardinalen, eller rättare sagdt den
folkhop, i hvars midt han befann sig i sin bär-
stol, omgifven af sin svit; ty af allt detta såg
man ingenting annat, än ett tecken i luften
öfver allas hufvuden, ett stycke af korset, som
bars af den på en mulåsna ridande kaplanen.
Den hop, som kom med Don Abbondio, skyn-
dade i oordning att förena sig med den andra :
Kyrkoherden, efter att flere gånger hafva ro-
pat: ”Sakta; ordentligt;” vände sig förtretad
om; och oupphörligt mumlande: ”Hvilken ba-
"bylonisk förbistring," begaf han sig till kyr-
kan, under det den ännu vartom, och stadnade
der för att vänta. Kardinalen nalkades, utde-
lande välsignelser med handen och sjelf välsig-
nad af folket, hvilket personerna i sviten hade
yttersta möda att hålla på afstånd. Redan i
början af hans embetstid, vid det första hög-
tidliga inträdet i Domen, hade skockningen om-
kring hans person varit så stor, att man fruk-
tat för hans lif; och några af kavaljererna,
som voro honom närmast, hade dragit sina svärd
för att skrämma och drifva undan folket. Så
vilda och obändiga voro den tidens seder, att
man äfven, då det kom an på att visa en Bi-
skop vördnadsbetygelser i kyrkan, var nära att
skrida till blodsutgjutelse. Och detta försvar




( 6 )

hade tilläfventyrs icke varit tillräckligt, såframt
icke tvenne prester, starke och modige, tagit
honom på sina armar och burit honom ifrån
kyrkoporten ända fram till högaltaret. Under
alla de visitationer, han sedermera förrättade;
skulle man utan skämt kunna räkna delta för-
sta inträde i kyrkorna ibland de af honom ut-
Stånd na faror.

Äfven i denna inträdde han med svårighet ;
han gick fram till altaret, och höll derifrån,
enligt sin vana, först en kort bön, derpå ett
litet tal till de närvarande om sin kärlek till
dem, sin ifver för deras salighet, samt huru
de borde bereda sig till morgondagens guds-
tjenst. Sedan begaf han sig till Kyrkoherdens
hus och frågade denne, jemte mycket annat,
om Renzos sinnelag och uppförande. Don Ab-
bondio sade, att det var en något häftig, envis
och vildsint yngling. Men, då han härom närma-
re och bestämdare tillfrågades, var han slutli-
gen nödsakad att svara, att det var en heder-
lig karl, samt att äfven han icke kunde begri-
pa, huru han i Milano kunnat begå alla de
skändligheler, som man här i orten påbördade
honom. ”Hvad flickan beträffar,” återtog Kar-
dinalen, ”tror ni äfven, det hon nu med sä-
"kerhet kan begifva sig till sitt hem?” "För
( 7 )

”närvarande," svarade Don Abbondio, ”Kan bon
”visserligen komma hit; men för framtiden,”
tillade ban sedan med en suck, ”fordrades der-
”till, att Ers Höga Nåde beständigt vore här,
eller åtminstone nära.” ”Herren är alltid nä-
”ra,” sade Kardinalen: "För öfrigt vill jag va-
”ra betänkt på att sätta henne i säkerhet." Och
han gaf genast befallning om, att man följan-
de dagen, bittida på morgonen, skulle afsända
en bärstol, jemte en följeslagare, för att afhäm-
ta de begge qvinnorna.

Don Abbondio utkom, ganska nöjd, att Kar-
dinalen hade talat om de begge unga, utan att
af honom fordra räkenskap för hans vägran af
vigsel. — Han vet alltså ingenting — sade han
för sig sjelf: — Agnese har således tegat: för-
undransvärdt! De komma väl nu att träffas,
men innan dess vill jag gifva henne en ytterli-
gare föreskrift. Han begrep icke, den stackars
mannen, att Federigo hade undvikit detta äm-
ne, just af den orsaken, att han ville tala vid
honom derom mera omständligt, vid lägligare
tillfälle, och innan att gifva honom sin förtjen-
ta skrapa, önskade han höra hans skäl. Men
den fromme prelatens planer angående Lucias
bostad hade blifvit onyttiga: sedan vi lemnade
henne, hade vissa händelser inträffat, hvilka vi
nu gå att berätta.
De begge qvinnorna hade, under de få da-
gar de ‘tillbringade i den gästfrie skräddarens
hus, återgått, så mycket som stod i deras magt,
hvar och en för sig, till deras fordna lefnads-
ordning. Lucia hade genast bedt om arbete;
och här, likasom i klostret, satt hon afsides i
en kammare och sydde, långt ifrån alla nyfik-
nes blickar. Agnese gick ut då och då; emel-
lanåt tillbringade hon sin tid i dottrens säll-
skap med att laga kläder. Ju hedröfligare äm-
net för deras samtal var, desto förtroligare vo-
ro dessa: begge voro beredda på en skilsmes-
sa; alldenstund lammet naturligtvis ieke kunde
återvända till ett ställe, så nära vargens kula:
och när, på hvad sätt skulle väl denna skils-
messa slutas. Framtiden var dunkel, outran-
sakelig; förnämligast för den ena af dem. Ag-
nese fastade likväl dervid några glada gissnin-
gar: att Renzo väl slutligen, 'såframt icke nå-
gon olycka händt honom, skulle låta höra af
sig, och, i händelse han funnit arbetsförtjenst
och en varaktig bostad, hvarföre skulle man
icke kunna resa till honom och stadna qvar der.
Med dylika förhoppningar sökte hon ofta trö-
sta dottren, hvilken erfor lika mycken smärta
att höra dem, som att svara deruppå. Den
vigtiga hemligheten hade hon alltid hållit slu-
( 9 )

ten inom sig; det var väl plågsamt för henne
att nyttja förställning emot en så god mor, men
hon tillbakahölls oemotståndeligt af blygsel och
de betänkligheter, vi ofvanföre nämnt, och så
förflöt den ena dagen efter den andra. Hennes
planer voro vida olika modrens, eller rättare
sagdt, hon hade inga sådana; hon hade öfver-
lemnat allt åt Försynen. Hon sökte derföre låta
samtalet falla, eller gifva det en annan vänd-
ning; eller ock förklarade hon sig i allmänna
ordalag icke mer önska någonting bär i verl-
den, utom att snart återförenas med sin mor;
oftast kommo tårar henne till hjelp, i stället
för ord.

"Vet du, hvarföre det synes dig så," sade
Agnese: ”derföre, att du lidit så mycket, och
”tror det vara omöjligt-, att allt ännu kan vän-
”da sig till det bästa. Men öfverlemna allt åt
”Gud; och .... Låt blott en enda stråle af
”hopp lysa, och säg sedan om du ej mera tän-
”ker på någonting.” Lucia kysste modren och
gret. För öfrigt hade snart emellan dem och
deras värdfolk en förtrolig vänskap uppstått;
och hvar skulle den väl uppstå,, om icke emel-
lan välgöraren och den som åtnjuter välgernin-
gar, då begge äro goda menniskor? — Agnese
hade i synnerhet mycket att språka med vär-
dinnan. Skräddaren gaf dem emellanåt en li-
ten förströelse med sina historier och morali-
ska afhandlingar: särdeles under middagsmålti-
den hade han alltid något vackert att berätta
ur Helgonalegenderna..

Få mil ifrån denna by bodde på landet ett
högtförnämt par ; Don Ferrante och Donna Pras-
sede; slägtnamnet har som vanligt stadnat qvar
i den anonyme författarens penna. Donna Pras-
sede var en gammal dam, mycket benägen, att
göra godt: visserligen det värdigaste föremål,
hvarmed en menniska kan sysselsätta sig; men
hvilket, likasom allt annat,, ganska lätt kan miss-
förstås. För att göra det goda, måste- man först
känna det,, och i likhet med: allt annat i den
svaga menskligheten, kunne vi icke känna det
annorlunda än midtunder våra passioner, i mån
af vårt omdöme och våra idéer; hvarmed det
ofta ej står så särdeles väl till. Emellan Don-
na Prassede och hennes ideer var samma för-
hållande, som, enligt hvad. man påstår, alltid
bör vara emellan vänner; hon hade ej många,
men dessa få. var hon mycket, tillgifven.. Nu
fanns det olyckligtvis ibland, detta lilla antal
ideer ganska många förvända; och dessa voro
icke dem hon. var minst' tillgifven. Det hände
henne derföre att anse för godt och nyttigt det
som icke var det, att dertill använda medel,
hvilka snarare kunnat lyckas på andra sidan,
eller anse sådana för tillåtlige, hvilka ingalun-
da voro det, i stöd af en viss dunkel förutsätt-
ning, att den som gör mer än sin skyldighet,
äfven må kunna öfverskrida sina rättigheter; det
hände henne att icke se det verkliga i en sak,
eller att se det som icke fanns der; jemte myc-
ket annat dylikt, hvilket kan hända och hvil-
ket händer alla, äfven de hästa; men Donna
Prassede hände det för ofta, och understundom
allt det uppräknade på en gång.

Vid underrättelsen om Lucias märkvärdiga
händelse, blef hon nyfiken att få se henne; och
skickade en vagn, jemte en gammal kusk, att
hämta mor och dotter. Den sistnämnda drog
på axlarne och bad skräddaren, hvilken anmäl-
de detta, att göra deras undskyllan. Ända hit-
tills, då det endast varit fråga om personer af
ringare stånd,. hvilka kommo för att göra be-
kantskap med den underbara flickan, hade skräd-
daren gerna gjort henne en dylik tjenst; men
vid detta tillfälle syntes- honom motsträfvighet
vara ett slags uppror.. Han gjorde så många
miner, så många utrop, sade, alt åt de stora
säger man icke nej, att det kunde göra, deras
lycka, samt att Donna Prassede, oberäknadt
allt annat, var ett helgon; uträttade, med ett
ord, så mycket, att Lucia måste gifva vika,
hellst som Agnese bekräftade alla dessa skäl.
Då de ankommit till slottet; emottogos de af
damen vänligt och med många lyckönskningar;
hon gjorde dem frågor, hon gaf dera råd, allt
med en viss nästan medfödd myndighet, likväl
förmildrad af så många ödmjuka uttryck, så
mycken välvilja, så mycken fromhet, att Ag-
nese nästan genast, och Lucia innan kort bör-
jade känna sig lättade ifrån denna tryckande
vördnad, hvilken hennes förnäma sätt att vara i
början ingifvit dem; jade funno deruti ett visst
behag. Korteligen, då Donna Prassede hörde,
att Kardinalen åtagit sig att skaffa Lucia en
tillflyktsort, erbjöd hon sig, lifvad af begäret
att på en gång underlätta och förekomma den-
na goda afsigt, att taga flickan i sitt hus, hvar-
est icke någon annan tjenst skulle åläggas hen-
ne, än att biträda i vissa handarbeten. Och
hon tillade, det hon ville meddela hans Höga
Nåde detta beslut.

Utom den omedelbara fördel, den unga flic-
kan. skulle kunna draga af ett sådant kärleks-
verk, såg Donna Prassede och hade för afsigt
en annan, tilläfventyrs mer vigtig, enligt hen-
nes tanke; nemligen, att leda en förvillad hjer-
( 13 )

na och återföra den på rätta vägen. Ty ända
sedan första gången hon hörde talas om Lucia,
hade hon fått i sitt hufvud, det en flicka, hvil-
ken kunnat förlofva sig med en skälm, en Lof,
måste hafva något hemligt fel. Lucias besök
hade bekräftat denna öfvertygelse. Väl syntes
hon Donna Prassede en beskedlig flicka; men
det var likväl åtskilligt att dervid anmärka.
Detta nedböjda hufvud med hakan ända ner
emot halsen, denna svarslöshet, eller dessa drö-
jande och likasom tvungna svar skulle möjli-
gen kunna betyda blygsamhet; men beteckna
säkert mycken envishet: det är ej svårt att gis-
sa, det detta lilla hufvud, äfven har sina nyc-
ker. Och detta ögonblickliga rodnande och des-
sa qväfda suckar .... De tvenne stora ögonen
behagade ingalunda Donna Prassede. Hon var
fullt öfvertygad, som om hon fått veta det af
säker hand, att alla Lucias olyckor voro ett
himmelens straff för hennes kärlek till denne
skälm, samt en varning att helt och hållet
lösrycka sig derifrån; och i följe häraf beslöt
hon att medverka till ett så godt ändamål. Ty
hela hennes sträfvande hade till föremal, som
hon beständigt upprepade för andra och för sig
sjelf, att utföra himmelens vilja; men, genom
ett olyckligt misstag, var ofta hvad hon kal-
( 14 )

lade himmelen blott hennes egna nycker. Den-
na nyssnämnda biafsigt aktade hon sig likväl
noga att pä minsta sätt gifva tillkänna. Det var
en af hennes hufvudreglor att, föri att kunna
bringa en plan till ett lyckligt slut, det för-
nämsta vilkoret i de flesta fall är, att icke lå-
ta märka densamma.

Mor och dotter sågo på hvarandra. Då den
smärtsamma nödvändigheten att skiljas åt var
gifven, syntes detta anbud dem begge ganska
antagligt, om äfven blott för det nära grann-
skapet emellan detta ställe och deras by; i följd
hvaraf de, i värsta fall, åtminstone nästa som-
mar, då damen flyttade ut på landet, skulle
komma hvarandra närmare och äfven någongång
råkas. Då de i hvarandras ögon läste bifallet,
vände de sig begge till Donna Prassede med
dessa slags tacksägelser, som gifva tillkänna,,
att man antager ett gjprdt anbud. Hon förnya-
de sina vänskapsbetygelser och sina löften , samt
sade, att hon snart skulle skicka dem ett bref
till Kardinalen. Sedan qvinnorna rest, lät hon
Don Ferrante skrifva brefvet, af hvilken, såsom
varande en lärd man, hon betjenade sig såsom
sekreterare vid vigtiga tillfällen. Don Ferrante
använde deruppå all möjlig möda; och lemnan-
de conceptet åt sin hustru att renskrifva, för-
( 15 )

manade han henne att noga iakttaga ortogra-
phien, hvilket var en af de många saker han
studerat, och en af de få, hvaruti han hade att
befalla i sitt hus. Donna Prassede afskref brefvet
med mycken omsorg och afsände det till skrädda-
rens boning.. Detta tilldrog sig två eller tre dagar
innan Kardinalen skickade efter qvinnorna. Som
han ännu icke gått i kyrkan då de anlände,
stego de af vid presthuset, der man fått befall-
ning att genast införa demi Kaplanen, hvilken
först fick se- dem, uträttade detta uppdrag, i
det han derjemte i största hast sökte gifva dem
en liten undervisning om huru de skulle kalla
Kardinalen: någonting som han alltid plägade
göra, då det kunde ske utan den förres vet-
skap.. Det var för den. stackars mannen en be-
ständig plåga att se den ringa ordning, som i
detta afseende rådde omkring Kardinalens per-
son: ”Allt härrör,” sade han, ”af den välsig-
”nade mannens: alltför stora nedlåtenhet.” Och
han berättade sig hafva hört med sina egna
öron flere än en gång, huru man svarat den-
ne: ja, herre och nej, herre.

I detta ögonblick samtalade Kardinalen med
Don Abbondio om församlingens angelägenheter:
så att den sednare icke, som lian önskat, fick
tid att gifva qvinnorna. sina, föreskrifter,. En-
dast i det han vid utgåendet gick dem förbi,
kunde han medelst en vink gifva dem tillkänna,
att han var ganska nöjd med deras förhållande,
samt att de skulle fortfara att lika beskedligt
tiga. Efter vänliga nickningar å ena sidan, samt
djupa nigningar å den andra, framtog Agnese
brefvet och räckte det till Kardinalen, sägandet
"Det är ifrån Donna Prassede, hvilken säger, att
”hon mycket väl känner Ers Nåd, Nådigste Her-
"re; såsom naturligtvis, så förnämt folk emel-
”lan, alla måste känna hvarandra. Ni får väl
”se, då Ni läst det . . .” "Godt," sade Fe-
derigo, sedan han läst brefvet och dragit me-
ningens honing ur Don Ferrantes alla blommor.
Han kände familjen tillräckligt, för att vara
viss på, att Lucia bjudits dit af godt hjerta,
och der skulle vara i säkerhet för sin förfölja-
res försåt och våld.

”Emottag stilla och undergifvet äfven denna
"skilsmessa och den osäkerhet, hvaruti J nit
"befinnen er,” tillade han derpå: "Tviflen ej,
”att Gud vill styra allt till ett lyckligt mål,
"och varen förvissade om, att Hans vilja alltid
"är och blir för er det bästa.” Han gaf nu
Lucia särskildt några vänliga förmaningar, sade
dem begge några tröstande ord, välsignade dem,,
och lät dem gå. Då de kommo ut på vägen.
funno de sig omgifna af en mängd vänner af
begge könen, ja nästan hela socknen, som vän-
tade dem och hemförde dem likasom i triumf.
Alla qvinnor täflade att lyckönska, beklaga, frå-
ga dem; och alla blefvo ganska ledsna, dâ de
hörde, att Lucia skulle resa dagen derpå. Män-
nerne erbjödo dem sina tjenster; hvar och en
ville hålla vakt om natten utanföre deras hus.

Alla dessa vänskapsbetygelser förvirrade Lu-
cia; men på visst sätt fann hon sig väl deraf,
emedan de något litet skingrade de tankar och
minnen, hvilka midtunder allt detta sorl väck-
tes hos henne, vid denna dörr, i dessa rum,
vid åsynen af alla dessa föremål. Vid klock-
ringningen, som förkunnade gudsljenstens bör-
jan, begåfvo sig alla till kyrkan, och då man
gick derifrån, fördes de nyligen återkomna på
nytt i triumf. Efter gudstjenstens slut under-
rättades Don Abbondio, som skyndade att till-
se, om Perpetua ställt allt i ordning för mid-
dagsmåltiden, att Kardinalen ville tala vid ho-
nom. Han skyndade genast till sin höge gästs
rum, hvilken lät honom komma sig helt nära.
"Herr Kyrkoherde," började han, och dessa
ord utsädes på ett sätt, som gaf tillkänna, att
de utgjorde början till ett långt och alfvarsamt
samtal: ”Herr Kyrkoherde, hvarföre har ni icke
"sammanvigt denna Lucia med sin trolofvade
‘‘fästman ?”

De hafva således sqvallrat i morse, —-tänkte
Don Abbondio; och svarade mumlande: ”Ers
"Höga Nåde lärer säkerligen hört talas om all
”den förvillelse, som uppstått i denna sak ; oord-
”ningen har varit så stor, att man ej hittills
”kunnat och icke ens nu kan få någon reda
”deruppå: hvilket äfven Ers Höga Nåde kan
”sluta deraf, att flickan, efter så många äf-
”ventyr, är här likasom afett under; och hvad
”ynglingen beträffar, hvilken äfven undergått
”mångahanda äfventyr, vet man ej ens, hvar han
"uppehåller sig.” "Jag frågar,” återtog Kar-
dinalen, "om det är sannt, att ni, innan alla
”dessa händelser, vägrat att förrätta vigseln,
"då ni dertill blifvit uppfordrad, på den öfver-
”enskomna dagen, och i händelse så är, vill jag
”veta orsaken. ""‘I sanning .... om Ers Höga
"Nåde visste .... hvilka tillsägelser . ... hvil-
”ka förfärliga befallningar jag fått att icke om-
”tala . . . .” Och här tvärstadnade han med en
uppsyn, som vördsamt gaf tillkänna, att det
icke vore grannlaga att vilja veta mer. "Men!"
sade Kardinalen med ovanlig sträng blick och
röst, "det är er Biskop, som, till följe af sin
”pligt och till ert eget rättfärdigande, nu vill
( 19 )

"höra af er orsaken, hvarföre ni icke gjort det
"som enligt lagarne var er skyldighet alt gö-
"ra?" — "Nådigste Herre,” sade Don Abbondio,
darrande, "så var icke min mening... Men det
"syntes mig, att, då saken är så invecklad,
”varat så länge och icke mer kan hjelpas, det
”vore onödigt att vidare befatta sig dermed.
”Dock, dock, jag vet, att Ers Höga Nåde icke
”vill förråda en af sina arma kyrkoherdar. Ty,
"Ers Höga Nåde kan icke vara öfverallt; och
"jag är här blottställd .... Likväl, om ni så
”befaller, vill jag säga er allt.” ”Tala! jag ön-
”skar ingenting hellre, än att finna er oskyldig.”

Nu började Don Abbondio att berätta den
bedröfliga historien; men han förteg hufvud-
personens namn och sade i stället: en förnäm
herre; lemnande sålunda försiktigheten det en-
da offer, som under dylika omständigheter stod
i hans magt. ”Och ni had. icke något annat
”skäl,” frågade Kardinalen, efter att noga hafva
hört allt. ”Har jag tilläfventyrs icke förkla-
”rat mig tillräckligen tydligt,” svarade Don Ab-
bondio: ”Vid lifsstraff har man förbjudit mig
”att förrätta denna vigsel.” ”Och detta synes
”er ett giltigt skäl att underlåta en dyr pligt?”
”Jag har alltid sökt att göra min pligt, äfven
”i trots af alla besvärligheter, men då det gäl-
”1er lifvet! . . .”
( 20 )

"Och då ni anmälde er hos Kyrkan," sade
Federigo med ännu strängare röst, "för att
"iklädas detta kall, gick hon då i borgen för
"ert lif? Sade hon er, att de med detta kall
"förknippade skyldigheter skulle vara fria från
"all fara, eller sade hon er, att der faran vid-
"loge, pligten skulle upphöra? Eller sade hon
"er icke uttryckligen motsattsen af allt detta!
"Underrättade hon er icke, att man skulle skic-
"ka er såsom ett får ibland ulfvarne! Visste ni
"icke, att det fanns onda menniskor, hvilka det,
"som ni var skyldig att göra, möjligen kunde
"misshaga? Den, af hvilken vi halve läran och
"exemplet, Han, till hvars efterföljd vi låte kalla
"oss, och sjelfve kalle oss herdar; som kom till
"verlden attulöfvaett herdekall, utlofvade Han
"oss, någon säkerhet för våra lif? Om det blott
"vore fråga om att frälsa, att bevara detta
"några dagar till r denna jord, pä kärlekens
"och pligtens bekostnad, hvad gjordes det da
"behof af den heliga smörjelsen, händernas på-
"läggande, prestembetets nåd? Verlden kunde
"ju meddela oss denna kraft, denna lära. Hvad
"säger jag? o blygsel! verlden sjelf förkastar
"densamma: verlden har äfven sina lagar, som
"föreskrifva det goda, som föreskrifva det onda;
"äfven den har sitt evangelium, ett evangelium
( 2t )

”af högmod och hat; och tillåter icke, att kär-
"leken till lifvet må vara ett skäl att öfverträda
”sina pligter. Den tillåter det icke; och blir
"lydd. Och vi! löftets söner och förkunnare!
"Hvad skulle det blifva af Kyrkan, om detta
”ert språk vore alla edra medbröders? På hvad
”punkt skulle hon väl nu stå, om hon uppträdt
"i verlden med dylika läror?”

Don Abbondio stod med nedsänkt hufvud:
hans själ fasthölls inom dessa argumenter, lika-
som en kyckling i falkens klor, hvilka hälla
honom upplyftad i en högre region, en luft,
den han aldrig förr andats. Då han insåg, att
likväl någonting borde svaras, sade han öd-
mjukt, men ingalunda öfvertygad: "Nådigste
”Herre, jag har då orätt. Om lifvet icke bör
”tagas i beräkning, då har jag ingenting att
”säga. Men då man har att göra med visst
”folk, som hafva magien i händerna, och som
”icke vilja höra skäl, inser jag icke hvad man
”skulle kunna uträtta, om man äfven ville sät-
”ta sig till motvärn.”

"Känner ni då icke den läran: att lida för
”rättvisans sak är vår seger? Och om ni icke
”vet detta, hvad predikar ni då; hvaruti är ni
"lärare? hvilkét är det glada budskap, ni för-
”kunnar de fattiga? Hvem fordrar af er, att ni
(	22	)

"skall öfvervinna våld med våld? Säkerligen skall
"man icke fråga er en dag, om ni förmått hej-
”da de mägtige; ty dertill fick ni hvarken kal-
‘lelse eller medel. Men väl skall man fråga
"er, om ni användt de medel, som stodo i er
"magt, att göra det som var er föreskrifvet,
”om äfven desse mägtige hade den djerf heten
"att förbjuda er det."

Äfven helgon hafva sina griller, — tänkte
undertiden Don Abbondio: — allt detta vill
blott säga, att tvenne unga personers kärlek lig-
ger honom mer om hjertat, än en fattig prest-
mans lif. — Och hvad honom beträffar, hade
han gerna önskat, att samtalet nu slutats; men
han såg Kardinalen vid hvarje paus afvakta ett
svar, en bekännelse, ett rättfärdigande, med ett
ord, någon förklaring. ”Jag upprepar det, Nå-
"digste Herre,” svarade han derföre, ”jag kan
”hafva orätt .... Mod kan man icke sjelf gif-
"va sig.”

”Och hvarföre, skulle jag kunna fråga er,
”har ni då iklädt er ett embete, som ålägger
”er såsom pligt, att kämpa emot tidehvarfvets
”passioner? Men hvarföre, vill jag hellre fråga
”er, har ni icke betänkt, att, då i detta kall
”mod är er så nödvändigt för att kunna upp-
”fylla edra skyldigheter, en Gud finnes, hvil-
"ken ofelbart skall gifva er det, när ni bönfal-
”1er derom ? Tror ni, att alla dessa tusende
”martyrer af naturen hade mod? att de hade
”ett medfödt förakt för lifvet? så många yng-
"lingar, som nyss börjat njuta detsamma, så
”många gamle, vane att klaga öfver, att det
”var så nära sitt slut, så många unga flickor,
”så många mödrar? Alla hade likväl mod; eme-
”dan modet var af nöden och emedan de trod-
"de. Då ni känner er svaghet och edra skyl-
"digheter, har ni tänkt på att bereda er till de
”brydsamma förhållanden, i hvilka ni möjligen
”kunde komma, i hvilka ni nu verkligen kom-
”mit? Ack, om under alla dessa år af edert
"herdekall, ni har älskat (och huru skulle ni
”väl ha kunnat annat) er hjord, om ni vid den-
”samma fästat ert hjerta, edra omsorger, ert
”högsta nöje, borde väl icke mod fattas er, då
”deraf göres behof: kärleken är modig. Nå väl,
”om ni älskade dem, dessa, som äro anförtrod-
”da åt er andliga vård, dessa, som ni kallar
”edra barn; när ni nu såg tvenne af dem ho-
”tade tillika med er, då, ack! då borde, lika—
”som den köttsliga svagheten kom er att dar-
”ra för er egen skull, kärleken kommit er att
”darra för deras. Ni skulle hafva blygts för
”den förra fruktan; ni skulle hafva bedit om
( 24 )

"kraft att besegra den, ty den var en frestel-
”se; men denna heliga, ädla fruktan för an-
"dras skull, för edra barns, den borde ni haf-
"va hörsammat, den borde icke hafva lemnat
"er någon ro, äggat er, nödgat er att taga i
"betänkande, att göra allt hvad som stod i er
"magt för att afvända den fara, som hotade
"dem . . . Hvad har då denna fruktan, denna
"kärlek ingifvit er? Hvad har ni gjort för des-
”sa personer? Hvad har ni tänkt?

Och han tystnade härvid, i afvaktan på svar.

Cap. xxvi.

Don Abbondio, som undertiden sökt hafva några
svar i beredskap på mindre bestämda frågor,
häpnade vid denna, och sade icke ett ord. Och
äfven vi, uppriktigt sagdt, med manuscriptet
framför oss och pennan i handen, och som icke
hafva någonting annat att kämpa med, än våra
perioder och ingenting annat att frukta än vå-
ra läsares tadel; äfven vi känne en viss motvil-
ja att här fullfölja; vi finne någonting hemskt
i detta upprepande, hvilket i allmänhet kostar
så liten möda, af så många vackra föreskrifter
om mod, kärlek, verksamt nit för andra, jemte
ett
( 25 )

ett obegränsadt uppoffrande af sig sjelf. Men
efter att hafva tagit i betraktande, att detta
allt uttalades af en man, hvars handlingar bu-
ro vittnesbörd orn hans ord, fortgå vi oförfä-
radt i vår berättelse. ,

"Ni svarar icke," återtog Kardinalen. ”Ack,
"om ni, å er sida, gjort hvad kärleken, hvad
”pligten af er fordrade, då skulle ni, ehvad
”vändning än saken tagit, icke nu varit svars-
”lös. Ni inser således sjelf, af hvad art ert
"handlingssätt varit. Ni har lydt orättfärdig-
”heten, med försummande af hvad pligten bjöd.
”Ni har lydt den till punkt och pricka: för er
”visade den sig, i afsigt att förklara er sin ön-
”skan, men den ville förblifva okänd för dem,
”som skulle hafva kunnat taga sig till vara der-
”emot, och sätta sig i säkerhet; den ville icke
”väcka uppseende, den hade behof af hemlig-
”het för att beqvämligen kunna låta sina för-
”såtliga och våldsamma planer mogna; den be-
”fällde er öfverträdelse och tystnad: och ni har
"öfverträdt, ni har tegat. Nu frågar jag er,
"om ni icke gjort någonting mer; nu skall ni
"säga mig, om det är sannt, att ni tagit er till-
”flykt till falska förevändningar för er vägran,
"i afsigt att ej nödgas yppa rätta anledningen.”

3	D.	2
( 26 )



Här tystnade han åter för att afvakta ett svar.
— Äfven detta hafva de alltså sqvallrat om —
tänkte Don Abbondio; men tycktes icke hafva
någonting att svara, i följe hvaraf Kardinalen
fortfor: "Det är då sannt, att ni sagt dessa
olyckliga en osanning, för att hålla dem i den-
"na okunnighet, detta mörker, hvaruti orätt-
"färdigheten ville se dem .... Jag nödgas då
”tro det; det återstår mig då ingenting annat,
”än att rodna deröfver med er, samt att hop-
"pas, det ni skall begråta det med mig. Ni
"ser nu, hvarthän denna omsorg för det timli-
”ga lifvet har hragt er. Store Gud! och lik-
”väl anförde ni nyss detta till er ursäkt. Den
”har hragt er . . . vederlägg fritt dessa ord,
”om de synas er orättvisa, hvarom icke, emot-
”tag dem med hälsosam blygsel . . . den har
”bragt er derhän, att bedraga de svaga, att
”ljuga för edra barn.”

Så går det, — sade åter Don Abbondio för
sig sjelf: —denne satan, — härmed menade han
den Onämnde, — slöt han i sina armar, mig
deremot ger han en så hård skrapa för en enda
liten lögn, sagd blotti afsigt att frälsa mitt lif.
Men förmän ha alltid rätt. Det är mitt olyck-
liga öde, att alla skola öfverfalla mig, äfven
”helgon. — Och högt sade han: ”Jag har felat.
"jag inser, att jag felat; men hvad skulle jag
”då göra i en så brydsam ställning?” "Det frå-
”gar ni ännu? Har jag då icke sagt er det?
”Behöfde jag väl säga er det? Ni skulle hafva
”haft kärleken, min son, ni skulle hafva bedit.
"Då skulle ni hafva erfarit, att orättfärdigheten
”väl kan hota, väl kan slå, men ingalunda gif-
”va befallningar; då skulle ni, i enlighet med
"Guds lag, hafva förenat det som menniskor
”ville åtskilja; ni skulle hafva bevisat dessa
”olyckliga, oskyldiga varelser den tjenst, som
"de hade rättighet att af er fordra: för följ-
"derna skulle Gud hafva svarat, ty ni hade åt-
”lydt hans bud; då ni i stället åtlydde en an-
”nans befallning, iklädde ni er sjelf ansvaret för
”följderna; och, store Gud! hvilka följder! . . .
”Felades er tilläfventyrs all mensklig hjelp, stod
”er då ingen utväg till räddning öppen, om ni
”blott velat se er omkring, tänka deruppå, söka
”derefter? Det lärer väl icke vara er obekant,
”att dessa olyckliga, om de blott blifvit vigde,
”beslutat fly ifrån den mägtiges åsyn, samt re-
”dan utsett en tillflyktsort. — Men, oberäknadt
”detta, påminde ni er då icke, att ni hade cn
”förman? Och huru skulle väl denne kunna ha
”magt att förebrå er för försummandet af edra
( 28 )

"pligter, om han icke derjemte hade en för-
"bindelse att biträda er i deras uppfyllande?
"Hvarföre har ni icke underrättat er Eiskop
”om de hinder, som ett afskyvärdt våld ville
‘lägga i utöfningen af ert embete?” —

Detta var ock Perpétuas mening! — tänkte
Don Abbondio förargad, och det som, midtun-
der detta samtal, lifligast sväfvade för honom,
var bilden af dessa bravi och tanken på, att
Don Rodrigo var frisk och sund, samt inom få
dagar skulle återkomma stolt, triumferande och
uppbragt. Och om äfven detta språk, som
han nu hörde, gjorde honom förvirrad och in-
gaf honom en viss fruktan, beherrskade likväl
icke denna honom helt och hållet, eller hin-
drade hans tankar att sätta sig upp deremot;
ty Kardinalen använde ju ändå icke såsom skäl
hvarken bössa, svärd eller bravi. ”Hvarföre
”föll ni icke på den tanken,” fortfor denne,
”att, om ock ingen annan tillflyktsort stode
”öppen för dessa orättvist förföljda, jag likväl
”gerna skulle bafva emottagit dem och satt dem
‘i säkerhet, om ni blott gifvit dem anvisning
"på mig. En Biskop bör ju åtaga sig de öf-
"vergifna såsom sin egendom, såsom det vig-
”tigaste föremål, om icke för hans kall, åtmin-
"‘stone för hans välgerningar? Och hvad er be-
"träffar, skulle jag hafva rönt ett lifligt bekym-
"mer för er skull; jag skulle icke gifvit mig
"någon ro, förrän jag blifvit förvissad om, att
"man ej rört ett hår på ert hufvud. Skulle
"jag icke haft utvägar att sätta ert lif i säker-
"het? Och denne man, som var så djerf, tror
”ni icke, att han skulle hafva mist något af
‘‘denna djerfhet, om han fått höra, att hans
”nedriga planer voro kände äfven annorstädes,
”kände af mig, att jag vakade och hade beslu-
”tat att till ert försvar använda alla medel, som
”stodo i min magt? Visste ni icke, att om men-
”niskan ofta, tyvärr, lofvar mer än hon kan
”hålla, hon äfven icke sällan hotar mer än
"‘hon är sinnad att verkställa? Visste ni icke,
”att orättfärdigheten stödjer sig icke allenast på
”sina egna krafter, men äfven på andras lätt—
”trogenhet och klenmodighet?"

Detsamma sade ju Perpetua — tänkte ånyo
Don Abbondio, utan att taga i betraktande, det
denna märkliga öfverensstämmelse emellan hans
tjenstepiga och Federigo Borromeo, vid bedö-
mandet af hvad han kunnat och bordt göra,
vittnade starkt emot honom.

"Men ni,” fortfor Kardinalen, ”har icke sett,
”eller icke velat se annat än er egen timliga
"fara; hvad under då, att ni funnit denna så


( 3o )

"förfärlig, att ni dervid förgätit allt annat?”
”Det kommer deraf, att jag med mina egna ögon
"sett dessa ansiglen," undföll det Don Abbon-
”dio att svara; "med egna öron hört dessa ord.
"Ers Höga Nåde talar väl; men om Ni befunne
”er i en fattig Kyrkoherdes ställning och sjelf
"varit blottställd för sådant....” Knappt hade
han utsagt dessa ord, förrän han bet sig i tun-
gan; han märkte, att förargelsen fört honom
för långt och sade för sig sjelf: — Detta får
jag väl dyrt umgälla. Men då han oroligt upp-
lyfte sin blick, blef han högeligen förvånad att
se denne mannens anletsdrag (denne mannens, -
hvilken det aldrig lyckades honom att lära sig
förstå) öfvergå ifrån en straffande och värdig
stränghet till ett sorgset och tankfullt alfvar.

"Sådan är tyvärr,” sade Federigo, "vår tun-
"ga, bedröfliga lott. Vi äre nödsakade att strängt
"af andra fordra hvad vi sjelfve tilläfventyrs
"icke äro beredde att göra: vi måste dömma,
"rätta, bestraffa; och Gud vet hvad vi sjelfve
”i samma händelse skulle göra, hvad vi i dyli-
"ka fall redan gjort! Men ve mig, om jag skul-
"le taga min svaghet till mått för andra, till
"rättesnöre för min lära. Sannt är dock, att,
"hvad läran beträffar, måste jag vara för an-
"dra en eftersyn och icke göra mig lik pha-


( 31 )

”riseerne, hvilka pålade andra odrägliga bördor,
"utan att sjelfve vilja röra dem med ett finger.
"Nå väl, min son och min medbroder! efter-
”som de styrandes förseelser äro mer kände för
”andre, än för dem sjelfve; om ni har er be-
"kant, det jag, af fruktan eller af andra skäl,
”försummat någon af mina pligter, säg mig det
"nu öppet, rätta mig; pä det att, der exemp-
‘let felat, erkännandet åtminstone icke må för-
”summas. Förebrå mig fritt mina svagheter;
”och då skola orden, som gå ifrån min mun,
"få mera kraft, ty ni skall lifligare erfara, att
”de icke äro mina, utan Hans, som kan gifva
"både er och mig nödig kraft att handla efter
”deras föreskrift.”

Ack, hvilket helgon! men hvad han kan plå-
ga, äfven sig sjelf! — tänkte Don Abbondio:
beständigt vill han utforska, uppröra, ransaka
och tadla; äfven sig sjelf. — Derpå sade han
högt: ”Huru, Nådigste Herre, vill Ni skämta
”med mig? Hvem känner icke Ers Höga Nådes
”starka själ och oförfärade nit!” Och för sig
sjelf tilläde han: — man känner det, tyvärr,
alltför väl. "Jag bad er icke om ett loford,
”som kommer mig att darra,” sade Federigo;
"Gud känner alla mina brister och de, som jag
"sjelf känner, äro nog att oroa mig, Men jag
( 32 )

"hade velat, jag skulle vilja, att vi begge för-
"ödmjukade oss inför Honom, på det vi begge
"sedermera må kunna förtrösta på Honom. Jag
”skulle önska, för er egen skull, att ni insåge,
”huru föga öfverensstämmande ert uppförande
”varit, och ert språk är med den lära, ni pre-
”dikar, och efter hvilken ni en gång skall döm-
”mas.” ”Allt förenar sig att förkrossa mig,” sa-
de Don Abbondio: ”Men dessa personer, som
”anmält allt detta, sade de äfven, att de hem-
”ligen gjort inbrott i mitt hus för att öfverra-
”ska mig och olagligen ingå ägtenskap."

"De sade det, min son! men det smärtar mig,
”det förskräcker mig, att ni ännu vill söka ur-
”säkta er; att ni tror er kunna ursäkta ert för-
”hållande genom att anklaga andra; att ni an-
”klagar andra för det som borde utgöra en dei
”af er bekännelse. Hvem har satt dem i fre-
”stelse att göra det som de gjorde? Hade de
"väl sökt denna olagliga utväg, om den lagliga
”icke varit dem stängd? Hade det väl fallit dem
”in att bedraga sin Kyrkoherde, om denne emot-
”tagit dem väl, om de fått hjelp och råd af
”honom; att öfverraska honom, såframt han ej
”sjelf hållit sig undan. Och dessa gifver ni
”likväl skulden? Och ni misstycker, att de, ef-
”ter så många olyckor, ja i sjelfva olyckan,
”utgjutit sin klagan för deras, för er själaher-
”de? Verlden vill icke höra den förtrycktes kla-
”gan, den bedröfvades jemmer; sådant är dess
”sätt, men vi! Hvad skulle det för öfrigt gag-
”nat er, att de tegat? Hade ni då velat, att
”saken, som den nu är, komme för Guds dom-
”stol? Är detta icke för er ett nytt skäl att äl-
”ska dessa personer, att de gifvit er tillfälle att
”höra er förmans uppriktiga mening, att de gif-
”vit er medel i händerne att till en del godt-
”göra den stora skuld, i hvilken ni står hos
"dem? Ack! om de äfven skulle hafva retat,
”förolämpat, förtörnat er, ville jag ändå bedja
”er (och behöfde jag bedja er derom) att älska
”dem, just af denna orsaks skull. Älska dem,
”emedan de hafva lidit, emedan de ännu lida,
”emedan de äro svage; älska dem, emedan ni
”sjelf har behof af en förlåtelse, till hvars er-
”hållande deras böner mägtigt kunna bidraga.”

Don Abbondio teg; men det var icke mer den-
na halstarriga tystnad, som icke vill låta sig
öfvertygas: han teg, såsom en, hvilken har mer
att tänka, än att tala. De ord, han hörde, vo-
ro oväntade slutföljder, nya tillämpningar af en
lära, äfven i hans själ djupt inrotad och obe-
stridd. Främmande lidande, ifrån hvars be-
traktande hittills alltid omsorger för egen sä-
( 34 )

kerhet af hållit honom, gjorde nu på honom ell
nytt intryck. Och om han icke erfor alla de
samvetsförebråelser, talet åsyftade (ty fruktan
var alltid tillhands för att tjena honom till ad-
vokat), erfor han likväl några sådana ; han kän-
de ett visst missnöje med sig sjelf, ett medlidan-
de med andra, en blandning af rörelse och för-
virring. Han var, om vi få begagna denna jem-
förelse, likasom den fuktiga och krossade veken
af ett ljus, hvilken, satt emot lågan af en stor
fackla, i början endast ryker, fräser och spra-
kar; men slutligen antändes och brinner. Han
skulle hafva anklagat sig högt, han skulle haf-
va ‘gråtit, såframt ej tanken på Don Rodrigo
hindrat honom derifrån; men likväl visade han
sig åtminstone så mycket rörd, att Kardinalen
märkte, det dess ord ej varit utan verkan.

"Då nu," fortfor denne, "den ene är lands-
”flyktig, den andra i begrepp att öfvergifva sitt
”hem, och begge olyckligtvis hafva giltiga skäl
”att hålla sig långt derifrån, utan hopp att nå-
"gonsin här mera återförenas, oaktadt det var
"Guds vilja att förena dem, hafva de icke mer
”behof af er; ni har tyvärr icke mer något till-
”fälle att göra dem godt, ej heller kunna våra
"kortsynta blickar ana något sådant i framti-
"den. Men hvem vet, om icke en harmhertig
( 35 )

"Gud vill bereda er en sådan tröst? Ack, låt då
"icke tillfället undfly! uppsök detsamma, var
"uppmärksam deruppå och bönfall hos den Hög-
"ste derom.” "Det vill jag icke underlåta, Nå-
”digste Herre, det vill jag visserligen icke under-
”låta,” svarade Don Abbondio med en röst, på
hvilken man hörde, att den kom ifrån hjertat.

"Rigtigt, min son, rigtigt," utbrast Federi-
go; och slöt med en värdighet, full af välvilja:
”Himmelen vet, huru gerna jag skulle hafva
”önskat att tala till er på ett annat sätt. Beg-
”ge hafve vi länge lefvat: himmelen. vet, hvad
”det kostat på mig att med förebråelser nöd-
”gas belasta dessa gråa hår; huru mycket hell-
re hade jag icke velat trösta mig med er öf-
ver våra gemensamma bekymmer, öfver våra
”gemensamma sorger, samt tala om det saliga
”hopp, hvilket vi begge redan äro så nära. Gif-
"ve Gud, att de ord, som jag nödgats begagna
emot er, må tjena till ert och mitt bästa. Måt-
te Han icke en dag af mig fordra räkenskap,
‘ att jag bibehållit er på en plats, der ni gjort
”ett så olycksaligt felsteg. Låtom oss återvin-
na den förlorade tiden: midnatten är nära;
”Brudgummen kan icke länge dröja; hållom vå-
’ ra lampor itända. Hembärom åt Gud våra
hjertan, uudergifna, öppna för alla goda in-
( 36 )

”tryck ; på det Han må värdigas uppfylla dem
”med denna kärlek, som godtgör det förflutna,
”som försäkrar det tillkommande, som med vis-
”het fruktar, förtröstar, sörjer och fröjdas, som
”under alla skiften och förhållanden gifver oss
”den kraft, af hvilken vi hafve ett så stort be-
”hof.” Efter att hafva sagt detta, steg han
upp och lemnade rummet; Don Abbondio följ-
de honom.

Nu återstår att berätta, huru Donna Prasse-
de följande morgonen kom enligt öfverenskom-
melse att afhämta Lucia och göra sin uppvakt-
ning hos Kardinalen, hvilken ifrigt och med
många loford anförtrodde denna åt hennes vård.
Lucia slet sig ifrån sin mor under många tå-
rar, lemnade det lilla huset och sade för an-
dra gången farväl åt sin födelseort med denna
känsla af dubbel bitterhet, som vi erfare, då
vi öfvergifve ett ställe, som mer än allt annat
var oss kärt, och som numera icke kan vara
det. Men afskedet ifrån modren var icke det
sista; ty Donna Prassede hade sagt, att hon
ännu några dagar ämnade vara qvar på sin landt-
gård, hvilken icke var belägen mycket långt
derifrån; och Agnese lofvade sin dotter att gå
dit, för att gifva och emottaga ett ännu sorg-
ligare farväl.
( 37 )

Kardinalen var äfven i begrepp att resa, för
att begifva sig till en annan kyrka, då Kyrko-
herden i den församling, der den Onämndes slott
var beläget, anlände och begärde att få tala
med honom. Han infördes och framräckte en
rulle och ett bref ifrån denne herre, hvaruti Fe-
derigo bads att öfverlemna till Lucias mor ett-
hundrade scudi i guld, som befunnos i rullen,
för att tjena till hemgift åt flickan, eller till
det bruk, som syntes dem begge lämpligast;
han bad honom äfven säga dem, att, i hän-
delse de någongång trodde sig kunna behöf-
va hans hjelp, -den stackars flickan mer än väl
visste, hvar han bodde; och för honom skulle
detta vara ett af de mest kärkomna besök. Kar-
dinalen lät genast kalla Agnese, meddelade hen-
ne detta uppdrag, hvilket hon åhörde med en
blandning af förvåning och tillfredsställelse; han
lemnade henne rullen, hvilken hon utan myc-
ket krus emottog. ”Gud belöne denne herre,”
sade hon! ”jag vill bedja Eders Nåd tacka ho-
”nom mycket å mina vägnar. Men nämn in-
”genting derom för någon menniska, ty folket
”här i byn är så afundsamt .... Men ursäkta
”mig; jag borde väl begripa, att en sådan man
”som ni icke lärer sqvallra om dylikt; men...
"ni förstår mig.”
( 38 )

Nu gick hon hem, helt stilla, som om ingen-
ting händt, stängde sig inne i sitt rum, vecklade
ut rullen och betraktade med förundran, i en
hög uppstaplade, och såsom sin egendom-, alla
dessa zechiner, hvaraf hon tilläfventyrs aldrig
sett mer än en i sender, och äfven detta säl-
lan; hon räknade dem, bemödade sig fåfängt
att sammanhålla alla hundrade i en rad, som
i hvarje ögonblick lossnade och halkade undan
hennes ovana händer; sedan hon ändteligen fått
tillsammans en rulle, lade hon den i ett klä-
de, knöt ihop det, band ett snöre deromkring,
och stoppade det i sänghalmen. Det öfriga af
dagen tillbringade hon att grubbla och uppgö-
ra planer för framtiden. Sedan hon gått till
sängs, låg hon länge vaken, ty hennes tankar
voro fastade på de hundrade, som hon hade
inunder sig: då hon somnat, såg hon dem i
drömmen. I dagbräckningen steg hon upp och
begaf sig till den landtgård, der Lucia befann
sig. Denna å sin sida hade, oaktadt hennes
förenämnda motvilja att tala om löftet ingalunda
minskats, likväl nu beslutat att gifva modren
förtroende deraf i detta samtal, hvilket, för en
lång tid åtminstone, skulle blifva det sista.

Knappt hade de fått tillfälle att vara ensamma ,
förrän Agnese med fryntlig uppsyn, men låg
( 39 )

röst, som om någon varit närvarande, för hvil-
ken hon önskade, att det icke blefve bekant,
sålunda började: ”Jag har någonting högst vig-
”tigt att säga dig,” och fortfor nu i berättelsen
om den oförmodade lyckan, "Gud välsigne den-
”ne herre,” sade Lucia: ”ni har således så
”mycket ni behöfver och kan äfven göra godt
"åt andra.” ”Huru!” svarade Agnese: "inser du
”icke allt hvad vi kunne uträtta med så myc-
”ket penningar? Hör på, jag har ingen annan
"än dig här i verlden, än er begge, kan jag
"väl säga, ty Renzo har jag ju länge ansett
"som en son. Mitt enda bekymmer är, att det
”händt honom någon olycka, eftersom han icke
"låter höra af sig: men hvarföre skall man då
"alltid tro det värsta? Låtom oss hoppas, att
”denna fruktan är ogrundad. För min egen del
"hade jag väl gerna önskat, att mina ben stad-
”nat i min fädernejord, men då du nu icke me-
”ra kan bo der, för denne bofvens skull, ja
”vid blotta tanken på att hafva honom så nära,
"min hemort blifvit mig vidrig: och med er
"trifves jag dessutom öfverallt. Jäg hade förr
”beslutat att följa er, äfven till verldens ända;
"och jag har alltid stått fast vid detta beslut;
"men hvad kan man göra utan penningar? Be-
"griper du nu? Dessa fyra scudi, som den stac-
( 4o )

"kars gossen med så mycken möda samlat, har
"polisen tagit; men i stället har Herren välsig-
"nat oss med denna skänk. Derföre, så snart
"han får tillfälle att låta oss veta, om hanlef-
"ver, hvar han är, m. m., kommer jag att häm-
”ta dig. Fordom hade väl detta haft sina svå-
"righeter för mig, men olyckan gör oss raska
"och erfarna; jag har färdats ända till Monza,
"och jag vet hvad det vill säga att resa. Jag
"tager med mig en förståndig man, en slägtin-
J’ge, till exempel Alessio från Maggianico: jag
”reser i sällskap med honom, och .... di
”förstår? . . . .”

Men då hon märkte, att Lucia, långt ifråi
att uppmuntras häraf, blef än mera sorgsen,
afbröt hon sitt tal och sade: ”Men hur är det

”med dig? synes dig ej detta vara det bästa?”
"Stackars mamma,” utbrast Lucia, i det hon
kastade sina armar omkring hennes hals och lu-
tade sitt gråtande ansigte i hennes sköte. ”Hvad
"är det,” frågade på nytt modren ängsligt. ”Jag
”hade bordt säga er det förut,” sade Lucia, i
”det hon upplyfte hufvudet och blef något lug-
"nare; ”men jag har icke haft hjerta dertill:
”beklaga mig.” ”Men säg då, hvad är på fär-
”de?” ”Jag kan icke blifva denne olyckliges
"hustru! ”Huru? huru?”
Lucia började nu, med nedsänkt hufvud, fläm-
tande bröst och sakta rinnande tårar, likasom
en, hvilken berättar en olycka, som icke mera
kan hjelpas, att yppa sitt löfte; och bad tillika
med hopknäppta händer sin mor om förlåtelse,
att hon tegat ända tills nu; hon besvor henne att
icke omtala det för någon menniska, samt att
biträda, stärka henne att uppfylla hvad hon
lofvat. Agnese var häpen och bestört. Hon
ville i böijan bli ond öfver denna förbehållsam-
het emot henne; men snart qväfde alfvarsamma
tankar på sjelfva förhållandet denna personliga
harm; hon ville förebrå henne sjelfva saken,
men detta syntes henne vara att skjuta skulden
på himmelen: så mycket mer, som Lucia bör-
jade att åter berätta, lifligare än någonsin, den-
na nattens fasa, den hemska förtviflan hon er-
farit, samt denna oförmodade räddning, som
följt på det så högtidligt gifna löftet. Och un-
dertiden föll det modren in flera exempel, som
hon hört berättas, om underbara och förfärli-
ga straff, som följt på öfverti ädelsen af dylika
löften . . . Sedan hon stått en stund, stum af
förvåning, sade hon: "Nå väl, hvad vill du då
”nu göra?” "Nu," svarade Lucia, ”skall väl Gud
”sörja för mig; Gud och Madonnan. Jag har öf-
"verlemnat mig i deras händer; de hafva hit-
"tills icke öfvergifvit mig: de skola icke heller
"öfvergifva mig nu, då... Den enda nåd, som
"jag för egen del, näst min salighet, begär, är
”att komma tillbaka till er: och detta skall Gud
”säkert förunna mig, ja, jag tror fullt och fast,
”att han förunnar mig det. Ack, heliga Jung-
”fru! . . denna dag . . i denna vagn ... i säll-
”skap med dessa menniskor, . . hvem skulle då
”hafva kunnat säga mig, att de förde mig till
”den som dagen derpå skulle föra mig i edra
”armar?” ”Men hvarföre sade du icke detta ge-
”nast för din mor?” sade Agnese med en viss
förtrytelse, likväl mildrad af välvilja och med-
lidande. ”Beklaga mig; jag hade icke hjerta der-
”till .... och hvartill hade det väl tjenat att
"bedröfva er förut?" ”Och Renzo?” sade Agnese,
i det hon skakade på hufvudet. ”Ack!” utro-
pade Lucia, i det hon hastigt spratt till, ”jag
”får icke mera tänka på denne olycklige. Gud
”hade icke så beslutat .... Det tycktes, som
”om Han velat hålla oss skilda ifrån hvarandra.
”Och hvem vet dessutom, om han lefver? men
”nej, nej : Herren har säkert bevarat honom
"ifrån alla faror, och lärer nog göra honom
’’lycklig, ja kanske lyckligare, utan mig.” "Men
"emedlertid," återtog Agnese, ”hade man med
”dessa penningar, såframt icke du förbundit dig
( 43 )

"för alltid, väl kunnat finna utväg för allt det
"öfriga." "Men dessa penningar,” återtog Lu-
cia, ”hade vi ju icke fått, såframt ej jag till-
”bragt denna rysliga natt der .. . Det var Guds
‘‘vilje, att allt inträffade så och ej annorlunda:
”ske hans vilje,” Och här bortdogo orden i
tårar.

Vid detta oväntade argument blef Agnese tank-
full. Efter ett ögonblicks förlopp återtog Lu-
cia, qväfvande sina snyftningar: "Nu, då det
”redan skedt, måste man villigt underkasta sig;
"och ni, min stackars mor, ni kan bjelpa mig
"på tvenne sätt: först, att bedja Gud för er
”arma dotter, och sedan .... måste väl denne
”olycklige veta detta. Gör mig äfven denna
”tjenst : endast ni kan uträtta densamma. Då ni
”fått veta, hvar han befinner sig, låt en person
”skrifva till honom.... huru allt tillgått, hvar
”jag varit, hvad jag lidit; att det varit Guds
”vilje; att han bör ställa sig tillfreds, samt att
"jag aldrig kan blifva någons maka. Och låt
”honom rigtigt inse förhållandet; att jag gjort
”ett ordentligt löfte .... Då han får höra, att
”det var till Madonnan, som löftet skedde ....
”han har ju alltid varit from .... Och, så
”snart ni får underrättelser ifrån honom, låt
"skrifya till mig, låt mig veta, att han är frisk
( 44 )

”och sund; och sedan... låt mig ingenting mera
"veta.”

Agnese försäkrade med mycken rörelse sin
dotter, att allt skulle ske så, som hon önskade.
”Jag vill säga er ännu en sak,” återtog denna:
"Denne olycklige, om han icke haft det miss-
”ödet att kasta sina tankar på mig, skulle icke
’’hafva lidit det som nu händt honom. Han har
”blifvit utkastad i vida verlden : man har för-
”stört för honom hans framtid, man har tagit
”hans egendom, den lilla summa han samlat:
”och hvad har gifvit anledning till allt detta?..
"Och vi hafva nu så mycket penningar! Ack,
”mamma! eftersom Herren har välsignat oss med
”så mycket, och ni sade ju, att ni betraktade
”den olycklige som er . . . ja som er son; gif
”då honom hälften deraf; säkert skall Gud ändå
”icke låta oss någonting felas. Sök att skaffa er
”en pålitlig person, med hvilken ni kan skicka
”honom penningarne, ty hvem vet, om han
”icke tilläfventyrs kan hafva ett stort behof der-
”af!” ”Välan, godt!” svarade Agnese: ”det vill
”jag göra. Stackars gosse! Tror du, att dessa
”penningar gifva mig så mycken förnöjelse? Sannt
"är dock, att jag var ganska förnöjd, då jag
”kom hit. Nog af, jag vill skicka honom dem;
-”stackars gosse! men tro icke, att han får myc-
”ken glädje af dem.”
( 45 )

Lucia tackade sin mor för detta snara och
oegennyttiga samtycke med en tacksamhet, en
innerlighet, som nogsamt gaf tillkänna, det hen-
nes hjerta var mer fästadt vid Renzo, än hon
sjelf tilläfventyrs trodde. "Och hvad skall jag
"då, arma qvinna, företaga mig utan dig?” sade
Agnese, gråtande. "Och jag utan er, min äl-
"skade mor? hvad skall det väl blifva af mig
"hos främmande menniskor? der nere i detta Mi-
”lano? . . . Men Herren skall vara med oss
”begge, och skall snart återförena oss. Om
"åtta eller nie månader skole vi återse hvaran-
"dra här; och då, ja äfven förr, som jag hop-
"pas, skall Han hafva styrt allt till vår ömse-
"sidiga hugnad. Öfverlemnom allt åt Honom!
”Framgent vill jag bedja Madonnan om denna
”nåd. Om jag hade någonting annat att erbju-
”da henne, skulle jag gerna gifva henne det;
"men hon är ju så barmhertig, att hon säkert
"ändå manar godt för mig.”

Med dessa och flere dylika, ofta upprepade
ord af klagan och tröst, saknad och undergif-
venhet, böner om tystnad, och försäkringar der-
om, efter många tårar, långa och förnyade om-
armningar skilde sig slutligen mor och dotter,
med löfte att återse hvarandra sednast nästa
höst, likasom det alltid sker i dylika fall, och
( 46 )

likasom om uppfyllandet berodde på oss sjelfva.
En lång tid gick förbi, utan att Agnese fick
någon underrättelse ifrån Renzo. Hvarken bref
eller bud kommo ifrån honom: alla i byn eller
i trakten, som hon kunde fråga derom, visste
ingenting mer än hon sjelf.

Hon var icke heller den enda, som anställde
en dylik fåfäng efterforskning: Kardinal Fede-
rigo, hvilken icke blott såsom en tom höflighet
sagt till de båda qvinnorna, att han ville in-
hämta upplysning om den olycklige ynglingen,
hade i sjelfva verket genast skrifvit för att få
kunskap härom. Då han återkommit till Milano
från sin embetsresa, hade han fått svar, hvar-
uti man sade honom, att man icke kunnat få
någon anvisning på bemälte person; att han väl
någon tid uppehållit sig i en viss by, hvarest
han uppfört sig helt stilla, men att han en mor-
gon helt oförmodadt försvunnit derifrån; att en
hans slägtinge, hos hvilken han der bott, icke
visste hvad det blifvit af honom; att man en-
dast kunde anföra vissa hvarannan motsägande
rykten, som voro i omlopp, såsom till exempel:
att ynglingen tagit värfning till Levanten, rest
till Tyskland, omkommit under öfvervadandet
af en flod. Sednare utspridde sig dessa och
dylika rykten äfven i trakten af Lecco, och
( 47 )

kommo till följe deraf för Agneses öron. Den
arma qvinnan bemödade sig på allt sätt att ut-
forsla, hvilket af alla dessa vore det tillförlit-
ligaste, att kunna uppsöka deras källor, men
hon lyckades aldrig att finna någon annan, än
detta ”inan säger,” hvilket än i dag anses till-
räckligt att bevittna så många uppgifter. Ofta
hade man knappt berättat henne ett sådant
rykte, förrän en annan person kom att säga
henne, att detta ej var sannt och deremot med-
dela henne ett annat, lika sällsamt eller olycks-
bådande. Alla voro ock lika ogrundade: se här
rätta förhållandet.

Guvernören af Majland och GeneralCapitenen
i Italien, Don Gonzalo Fernandez de Cordova
hade för Venetianska Residenten i Milano yttrat
sitt synnerliga missnöje, att en skälm, en stråt-
röfvare, en anstiftare af plundring och mord,
den ryktbare Lorenzo Tramaglino, hvilken, un-
der sjelfva polisens händer, åstadkommit upp-
ror, för att undkomma med våld, blifvit upp-
tagen och herbergerad på Bergamos område.
Residenten hade svarat, det han icke visste nå-
gonting härom; men att han ville skrifva till
Venedig, för att kunna gifva Hans Excellens
nödig upplysning i denna sak. I Venedig hade
man till hufvudregel, att underlätta och hjelpa




( 48 )

de Majländske silkesarbetare, som kunde finnas
vara hugade att öfverflytta till Bergamos om-
råde, samt att i följe deraf vidtaga sådana an-
stalter, att deder funno åtskilliga fördelar och
framförallt den, utan hvilken alla andra äro
ett intet, nemligen personlig säkerhet. Men li-
kasom, då emellan tvenne stora en strid upp-
står, en tredje deraf alltid drager någon för-
del, så underrättades nu Bortolo i förtroende,
man vet ej af hvem, att Renzo icke sågs väl
på denna ort, och att denne gjorde klokast att
begifva sig till någon annan fabrik, samt för
någon tid ombyta namn. Bortolo begrep hvar-
om frågan var, invände ingenting häremot, om-
nämnde saken för sin kusin, tog honom med sig
i en vagn, förde honom till ett annat nytt sil-
kesspinneri, femton mil derifrån, och anmälde
honom, under namn af Antonio Rivolta för
ägaren, hvilken äfven var ifrån Majland och en
af hans gamla bekanta. Denne tvekade icke,
oaktadt tiderna voro onda, att emottaga en ar-
betare, hvars skicklighet bestyrktes af en så
förståndig man. Sedermera var han ganska nöjd
alt hafva antagit honom i sin tjenst, utom att
i början ynglingen syntes honom vara något döf,
ty då han ropade: Antonio! fick han ofta icke
något svar.	Kort
( 49 )

Kort derpå ankom en befallning, i fredliga
ordalag ifrån Venedig till Polismästaren i Ber-
gamo, att inhämta och aflemna underrättelse,
om uti hans domsaga, och uttryckligen i en
viss by, funnes en så beskaffad person. Polis-
mästaren, efter att hafva gjort efterforskningar
på sådant sätt, som han förstått, att man ön-
skade dem, inlemnade ett nekande svar, hvilket
öfverskickades till Residenten i Milano, för att
sedan öfversändas till Don Gonzalo. Efter den-
na händelse felades icke nyfikna, som ville veta
af Bortolo, hvarföre ynglingen ieke mera fanns
hos honom, och hvart han hade tagit vägen.
På den första frågan svarade denne: "Han har
”försvunnit.” För att tillfredsställa de mera
enträgne, utan att låta dem misstänka verkliga
förhållandet, hade han åter funnit på den ut-
väg att undfägna dem med förenämnde under-
rättelser; likväl såsom osäkra rykten, hvilka
han sjelf blott hört berättas, utan att äga nå-
gon närmare kännedom derom. Men då han
blef tillfrågad på Kardinalens vägnar, likväl
utan att man nämnde denne, men med ett visst
utseende af vigt och hemlighet, blef Bortolo
orolig, och ansåg det så mycket mer nödvändigt
att begagna sig af sina vanliga svar; ja, då han

3 D.

3
( 50 )

hörde, alt det var på en förnäm mans befall-
ning, utgaf han på en gång alla de underrät-
telser, han förut tryckt hvar för sig i nyssnämn-
de olika upplagor.

Man må dock ej föreställa sig, att en så för-
näm herre som Don Gonzalo egentligen hade
någonting alt skaffa med en fattig silkesarbeta-
re, alt han, tilläfventyrs underrättad om den
vanvördnad och de ohöfviska ord, som denne .
tillåtit sig emot den moriske konungen med ked-
jan om halsen, deröfver velat utkräfva hämnd;
eller att han anselt honom vara en så farlig
person, att han äfven flyende måste förföljas
och icke ens frånvarande få lefva, i likhet med
den romerska senatens förhållande emot Hanni-
bal. Don Gonzalo hade alltför många och allt-
för vigtiga statsangelägenheter i sitt hufvud, för
alt synnerligen bekymra sig om Renzos gernin-
gar; och om han syntes deruti taga någon del,
härrörde detta af en underbar förening af om-
ständigheter, i följd hvaraf denne olycklige yng-
ling befann sig, utan att vilja det och utan att
veta det, hvarken då eller sedermera, genom
en fin och osynlig tråd sammanhänga med nyss-
nämnda vigtiga statsangelägenheter.
Cap. XXVII.

Mer än en gång hafve vi redan kommit i
tillfälle att i förbigående omnämna det krig,
som då rasade, i anledning af arfföljden efter
Hertig Vincenzo Gonzaga, den andre af detta
namn. Men nu erfordras, för att kunna förstå
denna berättelse, en fullständigare kännedom
härom.

Vi nämnde, att vid denne Hertigs död den
till bans efterträdare, i egenskap af närmaste
slägtinge, först utropade Carl Gonzaga, öfver-
hufvud för en yngre gren, som flyttat öfver
till Frankrike, der den innehade hertigdömena
Nevers och Rhetel, inträdt i besittningen af Man-
tua, samt Montferrat. Spanska regeringen, som
under hvilka vilkor som hellst ville från dessa
begge län utesluta den nye fursten, och för detta
uteslutande hade behof af ett skäl (ty att föra
krig utan skäl vore ju orättvist) hade förklarat
sig vara en beskyddare af de anspråk, hvilka
en annan Gonzaga Ferrante, Furste af Guastal-
la förmenade sig hafva på Mantua, samt Carl
Emmanuel, Hertig af Savojen, jemte Margaretha
Gonzaga,Enkehertiginna af Lothringen, på Mont-
ferrat. Don Gonzalo, af samma familj, som el
( 52 )

granCapitaiiOj*} som bar dennes namn och redan
gjort kriget i Flandern, samt nH hade en syn-
nerlig lust att anföra ett sådant i Italien, var
tilläfventyrs den som mest underblåste lågan
för att upptända deltat och hade undertiden,
med egenmägtig tolkning af nyssnämnde rege-
rings afsigter samt förekommande dem, med
Hertigen af Savojen afslutat en anfalls- och del-
ningstraetat rörande Montferrat; och lätt erhål-
lit Grefven-Hertigens stadfästelse deruppå, i det
han öfvertygat denne, att eröfringen af Casale
vore ganska lätt, som likväl var den bäst för-
svarade plats i den åt Konungen af Spanien ut-
fästade delen. Men han förklarade högtidligt i
dennes namn, det han ej ville eröfra länderne,
utan endast seqvestrera dem, i afvaktan på Kej-
sarens utslag; hvilken emedlertid, dels pä an-
dras föreställningar, dels af egna skäl, nekat den
nye Hertigen investituren, samt förständigat ho-
nom att i dess händer öfverlemna de tvistiga
länderna såsom qvarstad, hvilka sedan, efter
båda par ter nes hörande, skulle gifvas i län åt
den som befunnes hafva rätt. Härtill hade ieke

*) Så kallades, som bekant är, den i Ferdinand VI:tes
krig emot Morerne så ryktbare härföraren Gon-
zalo de Cordova.

ÖJv. Anm.
( 53 )

Nevers velat beqväma sig. Han saknade ej hel-
ler betydande vänner. Kardinalen af Richelieu,
Venetianska rådet och Påfven. Men den först-
nämnde, då sysselsatt med belägringen af Ro-
chelle, invecklad i ett krig med England, samt
hindrad genom Enkedrottningen Marias af Me-
dici parti, hvilken af vissa skäl ej gynnade hu-
set Nevers, kunde icke gifva annat än förhopp-
ningar. Venetianerne ville ej sätta sig i rörel-
se, icke ens förklara sig, förrän en Fransk här
nedstigit till Italien; undertiden hjelpte de i hem-
lighet Hertigen sä mycket som stod i deras
magt, samt uppehöllo Madridska hofvet och
Guvernören i Milano med försäkringar, anbud
och föreställningar, fredliga eller hotande, allt
efter omständigheterna. Urban VIII anbefallde
Nevers åt dess vänner, medlade till hans för-
mån hos fienderne, samt gjorde fredsförslag:
att skicka troppar i fält, ville han ej höra ta-
las om.

Sålunda kunde de begge, som ingått ett of-
fensift förbund med hvarandra, med så mycket
större säkerhet börja det beslutade företaget.
Carl Emmanuel hade å sin sida inryckt i Mont-
ferrat; Don Gonzalo hade med mycken ifver
börjat belägringen af Casale, men han fann ej
der all den tillfredsställelse, han hade väntat
sig; ty man må ej föreställa sig, att i krig vä-
gen alltid är beströdd med rosor. Sedan lång tid
understöddes han icke af hofvet med alla de
medel, han fordrade; hans bundsförvandt åter
understödde honom förmycket: det vill säga,
alt han, efter att hafva tagit den del, som ho-
nom tillkom, började tillgripa den, som var be-
stämd åt Konungen af Spanien. Häröfver blef
Don Gonzalo högeligen förbittrad, men fruk-
tande, att, om han yttrade sin harm, Hertigen
af Savojen, lika skicklig i intriger och ombyt-
lig i traktater, som tapper på slagfältet, skulle
öfvergå på Frankrikes sida, nödgades han se
igenom fingrarne med detta, svälja sin förtret
och hålla god min. Belägringen drog dessutom
ut på tiden, samt gick illa, dels i följd af de
belägrades raska, kloka och beslutsamma för-
hållande, dels emedan han hade ringa manskap,
dels ock, enligt några historieskrifvare, för de
många felstegs skull, till hvilka han gjort sig
skyldig. Hvad den sistnämnda omständigheten
beträffar, lemne vi den i sitt värde, och anse
densamma, i händelse saken ock verkligen så
förhållit sig, såsom en lycklig tillfällighet, om
den kunnat gifva anledning till, alt vid detta
tillfälle några menniskor mindre blifvit döda-
de, stympade eller Jytte, ja, oberäknadt allt
( 55 )

dlr

annat, om äfven blott taken i Casale lidit nå-
got mindre skada. Under dessa brydsamma för-
hållanden, ankom underrättelsen om upploppet
i Milano, dit han således måste begifva sig i
egen hög person.

I den berättelse, som gjordes honom om för-
loppet deraf, omnämndes äfven Renzos uppro-
riska och bullersamma flykt, de verkliga eller
förmenta händelser, som gifvit anledning till
hans häktande, samt att han flyktat till Berga-
mos område. Denna sednare omständighet fä-
stade Don Gonzalos uppmärksamhet. Från ett
helt annat håll hade han blifvit underrättad,
att man i Venedig gladt sig öfver upploppet i
Milano; att man ända ifrån början der trott,
att han skulle blifva nödsakad att uppbryta sitt
läger vid Casale, samt att man der beständigt
talade om, huru nedslagen och brydd han vo-
re deröfver; så mycket mer som straxt efter
denna händelse, den af denna Republik så myc-
ket efterlängtade och af honom så mycket fruk-
tade underrättelsen ankommit, att Rochelle gått
öfver. Och som han var ganska stött, både så-
som krigare och statsman, att dessa herrar hy-
ste en sådan tanke om hans förhållande, sökte
han alla tillfällen att kunna betaga dem denna
tro, samt att öfvertyga dem genom exempel,
att han icke förlorat något af sitt fordna mod;
ty att uttryckligen säga: jag är icke rädd, är
detsamma som att säga ingenting. Ett bättre
sätt är att visa sig missnöjd, att klaga, att be-
svära sig: och derföre, då Venetianske Residen-
ten kom att göra sin uppvaktning och tillika ge-
nom hans utseende och sätt att vara utforska,
huru han vore till mods, (så spetsfundig var den
gamla Republikens politik) yttrade Don Gonza-
lo, efter att hafva talat om upproret lösligen
och i en ton, som om han redan funnit utväg
för allt, sitt misshag öfver Renzos upptagande
på Bergamos område. Sedermera sysselsatte han
sig icke vidare med en så obetydlig och i hans
tanke redan afgjord sak; och då lång tid der-
efter svaret anlände till lägret vid Casale, dit
han återvändt, och der han hade helt annat att
tänka på, upplyfte han och skakade på hufvu-
det, likasom en silkesmask, som söker efter sitt
blad; grubblade en stund, för att lifligare åter-
kalla i sitt minne denna händelse, hvilken nu
blott föresväfvade honom såsom en skugga ; på-
minde sig slutligen saken, erindrade sig äfven
flyktigt och oredigt personen; öfvergick sedan
till andra ämnen och tänkte icke mera deruppå.

Men Renzo, hvilken ingalunda kunde förmo-
da en så lycklig glömska, lefde en tid, utan
andra tankar, eller rättare sagdt, utan annan
omsorg, än att förblifva okänd. Man kan lätt
föreställa sig,, huru lifligt han önskade att lem-
na qvinnorna underrättelser ifrån sig och sjelf
få några sådana ifrån dem; men detta möttes
af tvenne vigtiga svårigheter. Först, att han
vore nödsakad att förtro sig till en skrifvare,
ty sjelf kunde den stackars ynglingen hvarken
skrifva, eller ens läsa, i ordets vidsträcktaste
betydelse. Han måste således lemna en tredje
person del af sina angelägenheter, af en så far-
lig hemlighet: och en man, som förstod att
föra pennan, och till hvilken man äfven kunde
förtro sig, var ej så lätt att finna i dessa tider;
särdeles på en ort, der han ej hade några be-
kantskaper. Den andra svårigheten var att få
något bud; en person, som reste just åt detta
håll, som ville åtaga sig brefvet, samt rigtigt
framlemna detsamma; alla dessa vilkor voro svå-
ra att finna förenade i en enda person.

Ändteligen lyckades han, efter många efter-
forskningar och försök, att finna en person, som
ville skrifva för honom. Men, som han ej viss-
te, om qvinnorna ännu voro i Monza, ansåg
han bäst att innesluta sitt till Agnese adresse-
rade bref uti ett kuvert med utanskrift til! Pa-
ter Christoforo, jemte några rader till denne.
Skrifvaren åtog sig äfven att bestyra om fram-
slaffandet af detta paket; han gaf det till en
person, som på något afstånd skulle resa förbi
Pescarenico; denne åter lemnade det med mån-
ga tillsägelser om skyndsam fortkomst till det
närmast sistnämnde ställe belägna herberge på
vägen; som paketet var ställdt till ett kloster,
kom det visserligen fram dit; men hvad seder-
mera blef deraf, har man aldrig fått veta. Då
Renzo ej fick något svar, lät han skrifva ett
nylt b ref ? ungefärligen lika lydände med det
första, och inneslöt detsamma i ett annat, ställdt
till en af hans bekanta i Leeco, Han sökte och
fann en annan budbärare ; denna gången fram-
kom brefvet till sin ägarinna. Agnese trafvade
genast till Maggianico, lät sin kusin Alessio lä-
sa och förklara detsamma : uppgjorde i beråd
med denne ett svar, hvilket han satte på pap-
peret; man fann utväg att öfversända det till
Antonio Rivoltas boningsort: allt detta skedde
likväl ej så hastigt,, som vi berättat det. Renzo
bekom brefvet och besvarade det snart. Med
ett ord, emellan dessa begge personer uppstod
en brefvexling, visserligen icke snabb eller re-
gelbunden, men likväl, om ock med vissa mel-
lanskåf, jemnt fortsatt.

Det första brefvet, skrifvet i Renzos namn.
innehöll flere ämnen. Först och främst en be-
skrifning om flykten, kortare än den vi i det
föregående gifvit, men också mera osamman-
hängande; sedan en berättelse om hans nuva-
rande omständigheter, hvarutur Agnese och hen-
nes dragoman icke voro i stånd att draga nå-
gon klar och tydlig mening: att han hemligen
blifvit underrättad, att han ombytt namn, att
han vore i säkerhet, men måste hålla sig dold;
allt detta var i och för sig för dem föga fatt-
ligt, och uttrycktes dessutom i brefvet på ett
nästan chifferlikt språk. Derpå förekommo oro-
liga, ömma frågor angående Lucias öden, jem-
te dunkla och sorgsna vinkar om de rykten,
hvilka kommit ända till Renzo. Sist ovissa och
aflägsna förhoppningar, planer för framtiden
och deremellan löften och böner att icke svi-
ka den gifna förbindelsen, att bibehålla friskt
mod, samt att afvakta tid.

Innan kort fann Agnese en pålitlig budbä-
rare, med hvilken hon kunde skicka Renzo ett
svar, jemte de femtio scudi, dem Lucia gifvit
honom. Vid åsynen af så mycket guld visste
han icke hvad han skulle tänka, och med sin-
net upprördf af en förvåning och en oro, som
icke lemnade rum för någon glädje, skyndade
han att uppsöka skrifvaren, för att låta denne

i " "Hi

Is

Ii
( 6o )

tolka brefvet, samt för att få nyckeln till en
så besynnerlig hemlighet. I skrifvelsen beskref
Agnese, efter att först hafva beklagat sig öf-
ver otydligheten af Renzos bref, en viss per-
sons (så uttryckte hon sig) bedröfliga historia;
derpå gjorde hon reda för de femtio scudi; se-
dan talade hon om löftet, i en paraphras, bi-
fogande slutligen i mera klara och tydliga or-
dalag det rådet, att ställa sig tillfreds och icke
mera tänka häruppå.

Föga felades, att Renzo härvid gifvit sin vre-
de luft på den läsande tolken: han darrade,
ryste, blef ursinnig öfver det som han förstått,
och det som han icke kunnat förstå. Flere gån-
ger lät han för sig omläsas den sorgliga skrif-
velsen, i det han än trodde sig inse den bätt-
re, än tyckte sig deruti finna mörkt det som
i början förekommit honom mest klart. Och i
denna passionernas feber ville han, att skrifva-
ren genast skulle fatta pennan och svara. Ef-
ter de kraftigaste uttryck af medlidande och
fasa öfver Lucias öden, fortfor han att sålun-
da dictera: "‘Skrif, att jag aldrig skall ställa
”mig tillfreds; att man icke bör gifva dylika
"råd åt en sådan som jag; att jag icke vill rö-
”ra penningarne, att jag skall hålla dem i för-
”var till flickans hemgift; att flickan skall blif-
"‘va min; alt jag icke vill veta af något löfte;
”att jag väl hört sägas, att Madonnan hjelper
”de betryckta och manar godt för dem, men
"att hon skulle hafva för afsigt att åstadkom-
”ma förargelse och förmå folk att bryta sitt
”ord, det har jag aldrig hört; och så kan det
”omöjligt vara; att vi med dessa penningar sko-
”la sätta hushåll här; samt att, oaktadt jag
”för närvarande befinner mig i en brydsam ställ-
’’ning, detta ar ett oväder, som snart skall lug-
”na sig.” Agnese bekom riktigt detta bref, samt
besvarade detsamma; och brefvexlingen fortfor
på det sätt, som vi nyss beskrifvit.

Lucia, då hon genom modren fått hora, att
en viss person lefde, vore frisk och sund, samt
underrättad om förhållandet, kände en stor lätt-
nad., och önskade nu blott, att han skulle glöm-
ma henne, eller för att uttrycka oss närmare
sanningen, att han ville bemöda sig om att
glömma henne. Å sin sida fattade hon väl
hundrade gånger om dagen ett dylikt beslut;
och använde äfven alla medel att bringa det-
samma i verkställighet. Hon var outtröttelig i
sitt arbete och sökte deruppå fästa alla sina
tankar; men plötsligt framställde sig Renzos bild
för hennes själ och då började hon att i sitt
inre läsa böner. Men denna bild, likasom om
( 62 )

den velat drifva gäck med henne, framställde
sig sällan ensam; den blandade sig hemligt med
flere andra, så att hon icke märkte, att den
insmugit sig i hennes hjerta, förrän den redan
en tid varit derinne. Lucias tankar voro na-
turligtvis ofta hos modren, och då kom den
idéella Renzo helt stilla att utgöra den tredje
i sällskapet, likasom den réella så många gån-
ger gjort. Så förenades denna bild med alla
personer, alla ställen, alla minnen af det för-
flutna. Och när den stackars flickan någongång
började grubbla öfver sin mörka framtid, syn-
tes den äfven då, om ock blott för att säga:
jag skall ej då vara hos dig. Men, oaktadt det
var ett fåfängt försök att icke alls tänka på
honom, lyckades likväl Lucia till en viss grad
att mindre fästa sina tankar deruppå, och äfven
mindre lifligt än hennes hjerta hade önskat.
Hon skulle hafva lyckats bättre häruti, om hon
varit den enda, som önskat det. Men Donna
Prassede, å sin sida helt och hållet sysselsatt
att rycka hans bildur hennes själ, hade dertill
icke funnit något bättre medel, än att ofta tala
derom. ”Nå väl!” sade hon till henne: ”vi vil je
"ju icke mera tänka på denne: icke så?" ”Jag
”tänker icke på någon,” svarade Lucia.

Donna Prassede lät sig icke afspisas genom
( 63 )

ett dylikt svar, utan invände, att, för att be-
visa detta, fordrades gerningar, icke blott ord;
samt utbredde sig omständligt öfver flickors be-
synnerliga vana, hvilka, sade hon ”så snart de
”fästat sitt tycke vid en vidlyftig sälle (och så-
”dane äro de mest begifna på) vilja de icke mera
”skiljas derifrån. Om ett anständigt, förnuftigt
”parti med en hederlig,, förmögen man af nå-
"‘gon oförmodad händelse går om intet, då
”trösta de sig snart; men var det fråga om en
"vettvilling, då är förlusten oersättlig.” Och
nu började hon ett loftal öfver den stackars
frånvarande, denne skälm, som kommit till Mi-
lano för att plundra och mörda, samt ville
förmå Lucia att bekänna alla de bofstreck, som
denne, enligt hennes tanke, måtte hafva begått
på sin hemort.

Lucia, med rösten darrande af blygsel, smär-
ta och all den förtrytelse, som kunde äga rum
i hennes fromma sinne, bedyrade, att på deras
hemort hade man aldrig talt annat än väl om
denne olycklige yngling. Hvad äfventyren i Mi-
lano beträffar, försvarade hon honom äfven på
grund af den kännedom , hon hade om honom
och hans uppförande ända ifrån barndomen.
Hon förmenade sig försvara honom endast af
christlig pligt, af kärlek till sanningen, såsom
sin nästa. Men af alla dessa urskuldanden drog
Donna Prassede nya slutföljder, för att öfver-
tyga Lucia, det hennes hjerta ännu vore fästadt
vid honom. Och upprigtigt sagdt, är det svårt
att säga, huru saken verkligen förhöll sig. Den
förhatliga skildring, som denna gamla fru gjorde
af den olycklige ynglingen, uppväckte, likasom
på trots, i den unga flickans själ lifligare och
tydligare än någonsin den föreställning, som en så
lång bekantskap der bildat; de med möda qväf-
da hågkomsterna återvaknade i mängd; afskyn
och föraktet återkallade så många gamla be-
vekelsegrunder till aktning och sympatin; det
blinda och häftiga hatet gjorde hennes medli-
dande än starkare: och utom dessa känslor,
hvem vet, huru mycket det kunde vara eller
icke vara af en viss annan, hvilken så lätt in-
smyger sig i våra hjertan jemte de förra. Här-
med må nu vara huru som helst; å Lucias sida
fortsattes aldrig samtalet länge, ty orden upp-
löstes snart i gråt.

Om det varit ett gammalt agg, som bevekt Don-
na Prassede att behandla Lucia på detta sätt, hade
tilläfventyrs dessa tårar besegrat den förra och
kommit henne att tiga; men, som hon talade i en
god afsigt, fortfor hon raskt, utan att låta sig rö-
ras: likasom bönfallande suckar och skrik kunna
uppehålla en fiendes vapen, men icke fältskärns
knif. Icke heller bibehöll den fromma Lucia ef-
ter dessa ordvexlingar någon egentlig förtrytelse
emot sin stränga läromästarinna, hvilken för öf-
rigt behandlade henne på det vänligaste sätt,
och äfven häruti gaf tillkänna ädla afsigter.
Likväl kände hon en sådan gäsning i sinnet, ett
sådant uppror i tankar och känslor, att det
fordrades ieke ringa tid och möda, innan hon
kunde återkomma till sitt förra lugn.

En lycka för henne, att hon icke var den
enda, hvilken Donna Prassede ville göra godt,
och att i följd deraf dylika ordvexlingar icke
kunde inträffa så ofta. Utom de öfriga perso-
nerna i huset, allesammans hjernor, hvilka i
mer eller mindre mån hade behof af att ledas
och styras, hade bon äfven fem döttrar; ingen
af dem hemma, men som likväl förorsakade
henne mer hufvudbry, än om hon haft dem
alla hos sig. Tre af dem voro nunnor, tvenne
gifta; i följd hvaraf Donna Prassede naturligt-
vis fann sig hafva trenne kloster och tvenne hus
att öfverse: ett stort och inveckladt företag,
och så mycket svårare, som de begge männer-
ne, understödde af fäder, mödrar och bröder;
de begge abbedissorna, understödda af andra
auctoriteter, samt en mängd nunnor, icke ville
( 66 )

erkänna ett sådant öfverinseende. Det var ett
krig, eller rättare sagdt fem krig, väl hemliga
och förda med en viss belefvenhet; men ihär-
diga och alltid vaksamma : på alla dessa ställen
var man beständigt på sin vakt att undvika hennes
inblandning, att icke lemna hennes råd tillträ-
de, att slingra sig undan hennes enträgna frå-
gor, att, så mycket som möjligt, hålla henne
i okunnighet om allt hvad som föregick. Jag
förbigår alla de tvistigheter och svårigheter,
hon mötte vid ledningen af andra, för hennes
interesse helt och hållet främmande angelägen-
heter: det är ju bekant, att man oftast med
våld måste göra menniskor godt. Det enda
ställe, der hennes nit med fullkomlig frihet
kunde röra sig och verka, var hennes eget hus:
här var hvar och en till alla delar henne un-
derdånig, undantagandes Don Ferrante, med
hvilken hon stod i ett högst eget förhållande.

Likasom alla lärda älskade han hvarken att be-
falla, eller att lyda. Han tillät gerna hustrun taga
husbondeväldet i alla husets angelägenheter, men
sjelf ville han derföre ingalunda vara tjenare. Om
han någongång på begäran tjenade henne med
sin penna, var det, emedan han fann sitt nöje
deruti; för öfrigt kunde han äfven vid sådana
tillfällen säga nej, om han icke var öfvertygad
( 67 )

om det som man ville låta honom skrifva. "Be-
"styr sjelf derom," sade han dä ; "gör det sjelf,
”eftersom saken synes er så klar.” Donna Pras-
sede, efter att fåfängt någon tid sökt draga
honom ifrån detta passiva tillstånd till verksam-
het, hade slutligen inskränkt sig till att ofta
knota öfver honom, samt kalla honom en tank-
lös menniska, en man efter sitt eget hufvud,
en lärd; en titel, som, jemte harm, uttryckte
ett visst välbehag.

Don Ferrante tillbragte många timmar om
dagen i sin studerkammare, hvarest han hade
en ansenlig samling af böcker, föga mindre än
trehundrade volumer: allesammans valda, de
mest värderade arbeten i olika ämnen; i alla
var han mer eller mindre hemmastadd. I astro-
logien ansågs han med skäl för mer än dilettant;
ty han ägde deruti icke blott dessa generiska
notioner och denna allmänna kunskap om in-
flytanden, aspecter och conjunctioner; men han
förstod äfven att tala, med sakkännedom och
såsom ifrån en catheder, om de tolf himlahu-
sen, de lysande och de mörka kretsarne, om
exaltation och dejection, öfvergångar och re-
volutioner, med ett ord, om denna vetenskaps
mest säkra och minst bekanta hufyudprinciper.
Han hade äfven mer än medelmåttiga kunskaper
( 68 )

i vettenskapens historia, han visste vid tillfälle
att anföra de ryktbaraste förutsägelser, sonj
slagit in, samt skarpsinnigt och lärd t tala om
andra ryktbara förutsägelser, hvilka icke slagit
in, för att bevisa, det felet icke var vettenska-
pens, utan den persons, som icke förstått an-
vända densamma.

Af de gamles philosophi hade han lärt så
mycket, som kunde anses vara tillräckligt, och
lärde dagligen mer genom läsningen af Diogenes
Laertius. Men som man, hvad dessa systemer
vidkommer, huru förträffliga de än må vara,
icke gerna kan erkänna dem alla; och man
för att vara philosoph måste hafva en favorit-
författare, så hade Don Ferrante utvalt Ari-
stoteles, hvilken, brukade han säga, hvarken
är antik eller modern; han är philosoph, och
ingenting vidare. Han ägde äfven åtskilliga ar-
beten af dennes skickligaste och skarpsinnigaste
efterföljare ibland de nyare: hvad hans mot-
ståndares åter beträffar, hade han aldrig velat
läsa dem, för att icke bortkasta sin tid; ej hel-
ler köpa dem, för att icke bortkasta sina pen-
ningar. För öfrigt, oaktadt Don Ferrante ibland
de lärda ansågs vara en fulländad peripateticus,
tyckte han sig likväl sjelf icke hafva tillräcklig
kännedom i denna philosophi; och mer än en
gång hörde man honom med mycken blygsam-
het erkänna, att grundväsendet, verldssjälen och
tingens natur icke voro så lätta att begripa,
som man skulle kunna tro.

Hvad philosophia naturalis vidkommer, ha-
de han behandlat den mera såsom tidsfördrif
än studium; sjelfva Aristoteles skrifter i detta
ämne hade han snarare genomögnat, än grund-
ligen läst: icke destomindre var han i stånd att,
med tillhjelp af dessa, vissa underrättelser, hän-
delsevis uppsnappade ur afhandlingar i allmän-
na philosophien, jemte några arbeten af mindre
betydenhet, vid tillfälle underhålla ett sällskap
af bildade personer med samtal om flere enkla
tings märkliga krafter och egenheter; i det han
på det nogaste beskref sirenernas och fogeln
phénix’ utseende och vanor; förklarade huru
salamandern kan lefva i elden utan att brinna;
huru daggdropparne blifva till perlor i snäckor-
nas sköte; huru kameleonten föder sig af luft;
huru af den under seklernas lopp långsamt hård-
nade isen christallen bildas; jemte flere af na-
turens underbaraste hemligheter.

I magien hade han inträngt djupare, då denna,
enligt vår anonyme auctors utsago, var en myc-
ket mera känd och mera nyttig vettenskap, och
i hvilken facta äro af vida större vigt och lät-
( 7° )

tare kunna bestyrkas. Det behöfs knappt näm-
nas, att han med ett sådant studium aldrig haft
någon annan afsigt, än att tillfredsställa sin vett-
girighet, samt rigtigt känna magernes arglistiga
konster för att kunna vara på sin vakt deremot.
Och förnämligast med ledning af den store Mar-
tino Delrio (en af de utmärktaste skriftställare
i dylika ämnen) var han i tillfälle att vetten-
skapligen kunna tala om kärlekssignerier, söf-
▼ande signerier, samt sådana, som hafva till
föremål att skada andra menniskor, jemte de
oräkneliga underafdelningar af dessa trenne huf-
vudclasser, livilka man tyvärr, säger vår auc-
tor, ser utöfvas i våra dagar, med så högst be-
dröfliga verkningar.

Icke mindre vidsträckta och grundliga voro
hans kunskaper i historien, särdeles den all-
männa. Men hvad är väl historien, sade ofta
Don Ferrante, utan politiken? En vägvisare,
som oupphörligt går utan att hafva någon, åt
hvilken han kan visa vägen, och som således
förgäfves bortkastar sina steg; likasom politi-
ken utan historien kan jemföras med en per-
son, som vandrar utan att veta vägen. Der-
före var i hans boksamling en särskild hylla
ägnad åt författare i statsläran. Tvenne böc-
ker skattade likväl Don Ferrante högst, och
( 7t )

långt öfver alla andra i detta ämne: den ena,
Il Principe (Fursten) af den ryktbare floren-
tinske sekreteraren Macchiavelli; visserligen en
skälm, sade Don Ferrante, men djupsinnig: den
andra, La Ra^ione di Stato (Statsskälet) af den
icke mindre ryktbare Giovanni Botero; en he-
derlig man, sade han, men spetsfundig.

Men om Don Ferrante i alla dessa vettenska-
per kunde kallas lärd, fanns det en, i hvilken
han förtjenade titel af professor: nemligen lä-
ran om ridderskapet. Han talade icke blott
med verklig öfverlägsenhet i detta ämne; men
då han ofta uppfordrades att medla i heders-
saker, gaf han alltid ett bestämdt utslag. Han
hade i sin boksamling, och man kan säga, i sitt
hufvud de utmärktaste författares arbeten i dy-
lika ämnen.

Härifrån öfvergår vår anonymus sedan till de
sköna vettenskaperne, men vi börje att tvifla,
huruvida läsaren verkligen lärer hafva synnerlig
lust att följa honom vidare i denna mönstring,
ja vi frukte, det vi redan ådragit oss beskyll-
ningen för pedantisk afskrifning, hvad oss sjelfve
beträffar, samt med nämnde auctor delat egen-
skapen af tråkighet, då vi godtroget följt ho-
nom ända hit i ämnen, för den hufvudsakliga
berättelsen helt och hållet främmande, och i
( 72 )

hvilka han troligtvis icke utbredt sig så mycket
i annan afsigt, än att pråla med lärdom och
visa, det han icke var efter sin tid. Men lem-
nande det skrifna i sitt värde, vilje vi utelemna
det öfriga, för att återkomma på vår berättel-
ses vägt så mycket hellre, som vi der hafve
ett godt stycke att genomvandra, utan att träffa
någon af våra personer, samt ännu längre, in-
nan vi möta dem, i hvilkas öden läsaren säker-
ligen mest tager del, i fall han annars tager
någon del i alltsammans. Ända till hösten af
följande året 1629, förblefvo alla dessa, somliga
af fri vilja, andra af tvång, ungefärligen på
samma fot, som vi lemnade dem, utan att hvar-
ken någonting skedde eller gjordes, som kunde
vara värdt att omtalas.

Denna höst kom nu, under hvars lopp Agnese
och Lucia uppgjort att träffas, men en storpu-
blik händelse omintetgjorde denna plan: och
detta var visserligen en af dess minst betydliga
verkningar. Sedermera följde deruppå andra
stora tilldragelser, hvilka likväl icke medförde
någon märkelig förändring i våra personers öde.
Slutligen nåddes de, ja ringare personer än de,
af nya, allmännare, förskräckligare olyckor: li-
kasom en stor, öfver hela länder jagande storm,
; det
( 73 )

idet den upprycker träd med rötterne, aflyfter
tak och tornspetsar, samt förströr dem som
stoft, äfvenväl bortför de bland gräset gömda
halmstrån, uppsöker i alla skrymslor de torra
och lätta blad, hvilka ditförts af mildare vin-
dar, och tager dem med sig i den allmänna
förstörelsen.

Nu måste vi äfven här, på det att de enskilda
händelser, som återstå oss att berätta, må synas
klara och tydliga, nödvändigt förutskicka en be-
rättelse om de allmänna, i det vi äfven här vilje
gå något längre tillbaka.

Cap. XXVIII.

Efter upploppet på S:t Martinsdagen tycktes
det, som om öfverflödet återvändt till Milano,
likasom genom en förtrollning. Brödbodarne
voro rikligen försedde; priset likasom i de mest
fruktbärande år; mjölet i förhållande dertill.
De, som tillbringat dessa begge dagar att ropa,
eller åstadkomma oväsende af mera betänklig
art, hade nu all anledning att fröjda sig; och
de underläto det icke heller, så snart skrämseln
för arresteringarne upphört. På torgen, i gat-
hörnen och på krogarne, var det en allmän

3D.	4
glädje, ett lyckönskande, ett halfhögt skrytande
öfver, att man nu funnit rätta sättet att bringa

‘ brödet till lågt pris. Midtunder all denna glädje
förmärktes likväl en viss oro, en aning, att det
icke skulle räcka länge. Man bestormade bagarne
och mjölhandlarne; alla, som hade några pen-
ningar i behåll, förvandlade dem i bröd och
mjöl; man förvarade detta i kistor, kaggar,
kittlar. I det man sålunda täflade om att njuta
af dessa närvarande fördelar, gjorde man icke
blott deras längre varaktighet omöjlig, (ty det
var den i alla fall) utan försvårade äfven ett
ögonblickligt fortfarande deraf. Nu utgaf An-
tonio Ferrer den 15 November "på Hans Ex-
”cellens’befallning” en förordning, hvaruti alla,
som hafva säd eller mjöl i sina hus, förbjudas
att köpa dessa begge varor, mycket eller litet,
samt alla utan undantag, att köpa bröd för mera
än tvenne dagars behof, ”vid vite af kroppsstraf
”och böter allt efter Hans Excellens’ godtfinnan-
’’de;” och derjemte en ny föreskrift för bagar-
ne att hålla sina bodar väl försedde med bröd, 5
”vid vite af fem års galerer, ja än längre, allt
”efter Hans Excellens’ godtfinnande." Man måste
hafva en liflig inbillningskraft, för att kunna |
föreställa sig en sådan förordning, satt i verk-
ställighet; och hade alla de, som då kommo ut,
( 75 )

äfven ägt kraft och verkan, skulle säkert her-
tigdömet Majland varit nödsakadt att skicka ut
lika mycket folk på hafvet, som i våra dagar
StorBrittanien.

Pöbeln hade velat åstadkomma öfverflöd me-
delst plundring och mordbrand; de lagliga myn-
digheterne ville bibehålla det genom gaierstraff.
Dessa medel voro sinsemellan ganska öfverens-
stämmande; men huru litet <fe hade att göra
med ändamålet, inser läsaren lätteligen: hvad
de uträttade till detsarnmas ernående, skall man
få se i det följande. Det är äfven lätt att se,
och icke onyttigt att anmärka, hvilket nödvän-
digt sammanhang äger rum emellan alla dessa be-
synnerliga förordnanden: det efterföljande var
alltid en oundviklig följd af det föregående, alla
åter af det första, hvaruti man åsalte brödet
ett pris, så vida olika det som skulle hafva
uppkommit af sakernas natur. Mängden har
alltid ansett och alltid måst anse ett dylikt bo-
temedel lika enligt med billighetens fordringar,
som enkelt och lätt att verkställa: det bör ej
förefalla oväntadt, att denna, under en svår tids
bekymmer och nöd, önskar, anropar och om
möjligt är sjelf vidtager sådana mått och steg.
I samma mån som följderna sedermera blifva

4
kännbara, måste vederbörande godtgöra det onda
genom nya lagar, hvarigenom menniskorna för-
bjudas att göra detsamma, till hvilket de i kraft
af de förra hade full rättighet. Må det här
tillåtas oss att i förbigående göra en märkelig
jemförelse. I ett land och en tid, begge oss
nära, i den bullersammaste och mest anmärk-
ningsvärda tidepunkt af nyare historien ägde,
under likartade förhållanden, dylika mått och
steg rum; de ägde rum, till blygd för den ti-
dens vida högre upplysning, och de kunskaper,
som då funnos samlade i Europa, tilläfventyrs
mer i detta land, än i något annat: och det
förnämligast derföre, att den stora folkmassan,
till hvilken dessa kunskaper icke kommit, i läng-
den förmådde göra sin mening gällande, och,
som man der säger, binda händerna på lag-
stiftarne.

Man kan således, för att återkomma till vårt
ämne, vid betraktandet af detta förhållande,
anmärka tvenne hufvudsakliga frukter af upp-
loppet: först och främst en förskingring, ja en
verklig förstörelse af lifsmedlen under sjelfva
oväsendet; för det andra, så länge tariffen va-
rade, en omåttlig, öfverdådig och slösande con-
sumtion af detta obetydliga sädesförråd, som
likväl måste räcka till den nya skörden. Utom
( 77 )

dessa allmänna följder, kan man tillägga fyra
personers aflifvande, hängde såsom hufvudmän
för upploppet, tvenne framför det bageri, der
det först utbrast, de tvenne andra vid ändan af
den gata, der Vicariens hus var beläget.

För öfrigt äro de historiska underrättelserna
ifrån denna tid så ofullständiga, att man icke
ens får någon kunskap om, när och pä hvad
sätt denna våldsamma tariff upphört. Man fin-
ner likväl hos flere häfdatecknare en skildring
af landet och förnämligast af staden under
loppet af den sednare vintern och våren, då
verkliga orsaken till den allmänna nöden, eller
rättare sagdt, nöden sjelf verkade utan uppehåll,
och i hela sin fruktansvärda magt. Se här i
korthet denna sorgliga skildring.

Vid hvarje steg, stängda bodar; fabrikerna
till största delen öde; gatorna företedde ett högst
bedröfligt skådespel, en oupphörlig följd af elän-
de, ett beständigt smärtornas hemvist. De som
förr varit tiggare till profession utgjorde minsta
antalet, och tvistade nu, sammanblandade och
förlorade i den stora hopen af sådana, om all-
mosor med personer, af hvilka de fordom ofta
emottagit dem. Lärgossar och gesäller, afske-
dade af bodägarne och köpmännen, hvilka, se-
dan deras dagliga vinst minskats eller upphört,
( 78 )

mödosamt lefde af sina öfverskott och capitaler;
sjelfva bodägarne och köpmännen, för hvilka
affärernas upphörande hlifvit deras undergång;
arbetare af alla slags manufacturer, allehanda
konster, de allmännaste likasom de mest för-
finade, de mest nödvändiga likasom de öfver-
flödigaste, sågos irrande från port till port,
från gata till gata, stående i gathörnen, lig-
gande på stenarne, längsefter husen och kyr-
korna; jemmerligt tiggande eller tvekande emel-
lan behofvet och en ännu icke qväfd blygsel,
utmagrade, förslappade, skälfvande af hunger
och köld i gamla utslitna, kläder, men hvilka
hos många ännu buro spår af fordna tiders väl-
stånd ; likasom ock midtunder den närvarande
lättjan och förnedringen förmärktes vissa tec-
ken af verksamma och oberoende vanor.

Ibland denna beklagansvärda hop sågos äf-
ven tjenare, entledigade af sina husbönder, se-
dan dessa nu hlifvit urständsatte att i ett så-
dant år underhålla sin vanliga stat. Och till
livar och en af dessa olika behöfvande hörde
en mängd andra, vana till en del att lefva af
de förres förtjenst: qvinnor, barn, gamla för-
äldrar, åtföljande dem som förr födt dem, eller
kringspridde på andra håll för att tigga. Der
funnos äfven, och igenkändes på de okammade
( 79 )

hårluggarne, på slarfvor af präktiga kläder, eller
på någonting visst egeti hållning och åtbörder,
på denna prägel, som menniskans lefnadssätt
intrycker i hennes anletsdrag, i samma mån ut-
märkt och framstickande, ju ovanligare det för-
ra är, många af bravoslägtet, hvilka, sedan de
genom de allmänna olyckorna förlorat sin brotts-
liga födkrok, gingo ikring för att tigga sitt bröd.
Späkte af hungern, endast i böner täflande med
andra, framsläpade de sig nu genom samma
stad, der de så länge spatserat med styf nacke,
vild och misstänksam blick, klädde i prunkande
och brokiga livréer, försedde med rika vapen,
prydde med fjäderbuskar och doftande af väl-
lukter; och framräckte ödmjukt samma hand,
hvilken de så många gånger upplyftat till öfver-
modigt hot eller förrädiska hugg.

Men det oftast förekommande, ohyggligaste,
hvimlet bestod af stadsboerne, som vandrade,
en och en, parvis, i hela familjer, män, hu-
strur med små barn på armarne eller på ryggen,
ledande de större vid handen; de gamla följde
efter. Några hade, sedan deras hus hlifvit plun-
drade af soldaterne på inqvarteringar eller i
durchmarscher, flyktat derifrån i förtviflan, och
ibland desse sågs en och annan, hvilken, för att
uppväcka större medlidande och likasom skryta
( 8o )

af sitt elände, framvisade blånader och skråmor
efter de hugg och slag, de fått under försvaret
af det lilla de ägde qvar, eller då de med möda
räddat sig undan en blind och djurisk tygellös-
het. Andre åter, hvilka undsluppit detta en-
skildta plågoris, men hlifvit förjagade ifrån hus
och hera af de tvenne, hvarifrån intet ställe
var befriad!., nemligen missvexten och skatterne,
då mera tryckande än någonsin, för att tillfreds-
ställa krigets såkallade behof, kommo stundligen
till staden, såsom till den sista tillflyktsorten
och ett gammalt säte för välmåga och from
välgörenhet. Man kunde urskilja de nyligen
ankomne, icke blott på deras tveksamma gång
och enfaldiga uppsyn, utan fastmer på ett ut-
tryck af harmsen förvåning, att finna en sådan
fullhet af elände, der de hade trott sig blifva de
enda föremålen för medlidande och endast till
sig draga allas blickar, allas gåfvor. De öfrige,
som sedan längre tid vandrade ikring eller be-
bodde stadens gator, buro i anletsdrag och åt-
börder stämpel af en mera hemsk, mera orolig
bestörtning. Olika i kläder eller rättare sagdt
i trasor och äfven i utseende, midtunder den all-
männa förödelsen: kalkhvita ansigten ifrån låg-
landet, bronzfärgade ifrån skogsbygden, röd-
lätta ifrån bergen, alla magra och förtärda,
( 8r )

med insjunkna ögon, vild och vansinnig blick,
håret okammadt, skägget långt och styggt: skin-
net låg skrynkadt öfver de seniga brösten, som
skymtade fram ur de söndriga kläderna. Icke
mindre smärtsam var åsynen af en tidigare be-
segrad natur, en mera hjelplös vanmagt och öf-
vergifvenhet, som skönjdes hos personer af sva-
gare kön och ålder.

Här och der, på gator och korsvägar, längs-
efter murarne, samt under takrännorna sågos
läger, bestående af förtrampad och sönderhac-
kad halm samt smutsiga trasor. Och denna
eländiga anstalt var likväl en barmhertig gåf-
va, en hvilostad, beredd åt några af dessa us-
lingar, för att der luta sitt hufvud Öfver nat-
ten. Då och då såg man äfven om dagen en
och annan der ligga utsträckt, hvars lungor och
ben trötthet och hunger utmattat: ofta bar
denna bedröfliga säng ett lik: ofta nedsjönk plöts-
ligt den utmärglade och qvarlåg död midtpå ga-
tan. Öfver någon af dessa olyckliga såg man
äfven en och annan vandrare eller granne lu-
tande sig ner, bevekt af ett ovilkorligt medli-
dande. På några ställen syntes en med mera
klokhet ordnad^hjelp, skickad af en hand, rik
på medel, och van att göra godt i stort : det
var den fromme Federigos hand. Han hade ut-

17


. so

( 82 )

sett sex prester, hos hvilka en varm och ihär-
dig menniskokärlek understöddes af en stark
kroppsbyggnad; han hade fördelat dem i par
och bestämt för hvar och en af dessa en tre-
djedel af staden att genomvandra med bärare
bakom sig, lastade med flerehanda slags mat,
andra finare och verksammare styrkemedel, samt
kläder. Hvarje morgon begåfvo de sig ut på
gatorna åt olika håll, och gåfvo åt hvar och
en all den hjelp, han kunde behöfva. Några,
som redan kämpade med döden och icke voro
i stånd att emottaga föda,, fingo åtminstone re-
ligionens sista tröst och hjelp. Ät dem, för
hvilka matvaror ännu kunde vara af någon nyt-
ta, utdelades tunna soppor; åt de öfriga, som
voro utmärglade af en långvarigare hunger, gaf
man likörer och starka viner, och tillika utde-
lades kläder åt dem, hvilkas nakenhet var mest
i ögonen fallande.

Det behöfs väl ej sägas, att Federigo icke in-
skränkte sina omsorger till denna yttersta grad
af lidande, ej heller väntat deruppå för att
hjelpa. Hans varma och verksamma mennisko-
kärlek hade behof af att känna allt, undsätta,
der han ej kunnat förekomma, antaga, om man
så får säga, lika många former som nöden sjelf.
Han hade gjort stora uppköp af säd och af-
( 83 )

sändt en stor myckenhet deraf till de mest be-
höfvande orter i stiftet; och som hjelpen var
långt ifrån att uppgå emot behofvet, skickade
han äfven dit en myckenhet salt. ”Med denna
”vara,” säger Ripamonti, i det han berättar nyss-
nämnda omständighet, ”förvandlas ängens örter
”och trädens bark till föda för menniskor.” Han
hade äfven lemnat säd och penningar till sta-
dens kyrkoherdar; sjelf genomvandrade han dess
qvarter, utdelande almosor; i hemlighet under-
stödde han flera behöfvande familjer; i Erke-
biskopliga palatset kokade man dagligen en stor
myckenhet ris; och enligt en samtida historie-
skrifvares utsago utdelades der hvarje morgon
2000 skålar soppa.

Men alla dessa yttringar af ett välgörande,
hvilket man i sanning kan kalla stort, då man
tager i betraktande, att de kommo från en en-
da man, och endast af egna tillgångar (ty Fe-
derigo vägrade alltid att göra sig till utdelare
af andras allmosor-;) allt detta,, tillika med an-
dra gåfvor från enskilda händer, jemte det un-
derstöd, som Decurionernes råd hade bestämt
till de nödlidande, var i förhållande till behof-
vet knappt och otillräckligt. Under det sålun-
da genom Kardinalens understöd lifvet förläng-
des för några olyckliga, nära att dö af hun-
ger, uppnådde åter andra yttersta gränsen af
lidande; på åtskilliga håll blef eländet slutli-
gen dödligt, då barmhertigheten, söm nödsa-
kades göra ett val, väl ieke förgätit, men för-
bigått de i mindre mån lidande! öfverallt om-
kommo menniskor, från alla orter skyndade
man till staden. Här hade visserligen 2000 af
de uthungrade, som voro starkast och mest öf-
vade att skaffa sig rum, förvärfvat en så stor
portion soppa, att de icke omkommo af hun-
ger den dagen; men flera tusende andra, som
blefvo i saknad deraf, afundades dessa, man
kan knappt säga lyckligare, då ibland dem,
som ingenting fått, ofta voro de sednares hust-
rur, barn eller föräldrar. Och under det på
trenne ställen i staden några af de mest hjelp-
löse upplyftades från marken, styrktes och för-
sörjdes för någon tid, såg man på hundrade
andra ställen personer falla ned, försmägta, ja
äfven uppgifva andan, utan hjelp och lindring
i sitt elände. Hela dagen hörde man på gator-
na ett oredigt sorl af jemmerligt tiggeri; om
natten ett klagande mummel, då och då af-
brutet af ett plötsligt vrålande, långa och dju-
pa suckar, qvidande böner, hvilka slutades i
gälla skrik.

Det är anmärkningsyärdt, att, under ett så
stort öfvermått af lidande, under så många oli-
ka anledningar till klagan, aldrig något försök
gjordes, aldrig något rop höjdes till uppror:
åtminstone finner man ej den ringaste vink der-
om. Och likväl funnos ibland dem, som, lefde
oeh dogo på detta sätt, en stor mängd menni-
skor, uppfostrade till någonting helt annat än
att lida; der funnos äfven många af dem, hvil-
ka S:t Martinsdagen sä högljudt låtit höra af
sig. Man må ej tro, att de fyra olyckliges ex-
empel, hvilka lidit straffet för alla, verkade
detta: hvad intryck kunde väl minnet af dessa
afrättningar göra på en irrande och samman-
lupen myckenhets sinnen, hvilken såg sig sjelf
likasom dömd till en långsam död, ja hvilken
redan led densamma? Men så äro vi arma men-
niskor i allmänhet beskaffade, att vi uppsatte
oss, harmsne oeh förtviflade emot vanliga olyc-
kor; men i stillhet underkasta oss den yttersta
nöd; vi fördrage, väl icke undergifne, men med
Stum häpenhet rågan af det som man i början
hade ansett för odrägligt.

Den lucka, som dödligheten hvarje dag gjor-
de i denna beklagansvärda hop, ersattes dagli-
gen i fullt mått: det var ett oupphörligt till-
lopp ifrån nästgränsande orter. Och emedler-
tid reste likväl härifrån dagligen de gamle in-
( 86 )

nevånarne; somliga för att undandraga sig åsy-
nen af så mycket elände; andra utvandrade åter,
sedan nya tiggare slagit dem, om man så får
säga, ur fältet, på det sista förtviflade försö-
ket att begära hjelp på andra håll. En och
annan,, hvars sista krafter med tagits af svält, '
föll ned på vägen och blef liggande der, efter
att hafva utandats sin sista suck: ett sorgligt
olycksteeken för sina kamrater i eländet,, ett
föremål af fasa, kanske af förebråelse, för an-
dra resande; ”Jag såg,” skrifver Ripamonti,
"på vägen, som går omkring murarne,. liket af
"en qvinna i liggande ställning . . . Gräs, till
"hälften söndertuggadt, hängde ur hennes mun,
”oeh de grönaktiga läpparne tycktes ännu göra
”ett förtvifladt försök .. . . Hon hade ett knyte
"på axeln och vid bröstet hängde ett litet barn
"i sin linda, hvilket med gråt gaf tillkänna sitt
”behof af föda . . . Och medlidsamma perso-
”ner tillkommo, hvilka upplyfte den lilla olyck-
"lige ifrån marken och tillfredsställde hans be-
"hof, uppfyllande sålunda en moders första pligt.”

Denna blandning af prakt och trasor, af öf-
verflöd och elände, ett vanligt skådespel i van-
liga tider, hade nu’ helt och hållet upphört.
Trasorna och eländet hade nästan öfversvämmat
allt; och hvad som skilde sig derifrån var blott
( 87 )

en tarflig enkelhet. Man såg ädlingar gå i enk-
la, ja ofta utslitna kläder; några, emedan de
allmänna orsakerna till eländet hade uttömt äf-
ven deras rikedomar, andra åter, emedan de
antingen fruktade att med prakt och ståt upp-
reta den allmänna förtviflan, eller blygdes att
håna det allmänna eländet. Dessa trumpne mäg-
tige, alltid helsade med krypande höflighets-
betygelser och vane att resa med ett stort föl-
je af bravi, gingo nästan ensamme, med ned-
sänkt hufvud, med en.uppsyn, som tycktes bed-
ja om frid. Andra, hvilka äfven under sina
lyckliga dagar haft ett mera mildt tänkesätt och
ett mera höfligt sätt att vara, syntes nu äfven
förvillade, bestörte och likasom slagne genom
den beständiga åsynen af ett elände, hvilket
öfversteg, icke blott all möjlig hjelp, utan äf-
ven, om man så får säga, sjelfva medlidandet.
Och knappt sågs någon medlidsam person tryc-
ka en gåfva i en uslings hand, förrän det rundt-
omkring, uppstod,en strid emellan andra uslin-
gar; de, hvilka ännu hade någon kraft qvar,,
trängde sig fram för alt tigga med än mera
enträgenhet; de mest utmärglade,, gubbarne och
barnen utsträckte sina magra händer; mödrar-
ne upplyfte på afstånd och framräckte sina
gråtande skötebarn, illa höljda i trasiga lindor,
och hopkrumpne af vanmagt i deras händer..
Så förflöt vintern och våren: och redan ha-
de SundhetsTribunalet sedan någon tid föreställt
Förrådscommissionen faran af smitta, som före-
stod staden genom de inom densamma så tätt
sammanpackade folkmassorna; och föreslog nu,
att de omkringirrande tiggarne skulle upptagas
i åtskilliga klosterherbergen. Under det man
öfverlägger om detta förslag, ökas likens antal
på gatorna allt mer och mer; i samma mån ökas
ock bekymret, medlidandet, faran. I Förråds-
commissionen föreslår man, såsom det lättaste
och skyndsammaste medel, den utvägen att
samla alla tiggare, friska och sjuka pä exi on-
da ställe, nemligen i Lazarette!, oeh att der fö-
da dem och bota dem på allmän bekostnad';
och detta förslag antages till trots af Sundhets-
tribunalet, som häremot invände, att, då frågan
vore om en så stor folksamling, man härige-
nom skulle öka den fara, man ville förebygga.

Lazareltet i Milano är en byggnad med fyra
nästan lika sidor, utanföre staden till venster om
den såkallade östra porten, skild ifrån bastio-
nen genom stadsgrafven, en circumvallations-
väg, samt en annan liten graf, som omgifver
sjelfva byggnaden. De tvenne större flyglarne
utgöra ungefär 500 steg; de andra begge något
mindre; alla äro på yttre sidan fördelade i små
( 89 )

rum på en enda botten; på inre sidan löper
rundtomkring trenne flyglar en jemn, hvälfd
portik, understödd af små, smala colonner. Rum-
men voro omkring 288 till antalet: i vår tid
har en stor öppning, gjord på midten jemte en
mindre i ett hörn af den sidan, som följer längs-
efter stora landsvägen, borttagit några deraf.
På den tiden, under hvilken vår historia infal-
ler funnos der endast tvenne ingångar. Midt-
uppå den inre borggården, hvilken för öfrigt
är helt och hållet tom, står ett litet åttkantigt
tempel. Första ändamålet med hela denna bygg-
nad, hvilken börjades år 1489 var, som sjelfva
namnet ger tillkänna, att vid förekommande fall
der upptaga de af pesten smittade; hvilken far-
sot redan långt före denna tidepunkt äfvensom
länge derefter brukade infinna sig några gånger
under loppet af hvart århundrade, än i ett, än
ett annat af Europas länder. Vid den tid, hvar-
om vi tala, tjenade lazarettet endast till en ne-
derlagsort för confiskerade varor.

För att inrätta det till sin nya bestämmelse,
öfverskred man nu den vanliga ordningen; och
sedan man i största hast utrymt huset, samt
iakttagit hvad som var föreskrifvet, utlemnades
alla varorne på en gång. Man lät utbreda halm
i alla rummen, man gjorde uppköp af lifsmedel.
( 90 )

samt inbjöd i en allmän pålysning alla tiggare
till denna tillflyktsort. Många skyndade sjelf-
mant dit; alla de som lågo sjuka på gatorne
och torgen fördes dit; inom få dagar befanns
der af begge slagen öfver tretusen personer.
Men ett vida större antal utgjordes af dem,
som icke begagnade sig deraf. De fleste, trot-
sande inbjudningen, fortforo att i elände släpa
sig genom staden. Då man märkte detta, an-
såg man lämpeligt alt öfvergå ifrån vänliga an-
maningar till våld. Man skickade ut rättsbe-
tjenter, hvilka skulle drifva tiggarne till laza-
rettet och bundne ditföra de motsträfvige; för
hvar och en af dessa utfästes åt de förra en
belöning af tio styfver; så sannt är det, att äf-
ven under den största allmänna nöd folkets me-
del aldrig saknas, då det kommer an på att
använda dem till dåraktiga ändamål. Och än-
skönt många tiggare rymde ur staden, för att
annorstädes åtminstone i frihet gå att söka sitt
uppehälle eller siti död, var likväl denna slags
jagt så lycklig, att innan kort antalet af de
upptagne, såväl gäster som fångar, uppgick till
nära tiotusende.

Man kan förmoda, att qvinnor och barn her-
bergerades i särskilda qvarter, oaktadt anteck-
ningar ifrån denna tid icke nämna ett ord der-
om. För öfrigt lärer man säkert icke saknat reg-
lor till ordningens vidmagthållande; men hvar
och en kan lätt föreställa sig, hvilken ordning
väl kunde fastställas och bibehållas, hellst på
den tiden och under dylika förhållanden, i en
så stor och olikartad samling af folk, der de
frivillige funno sig sammanblandade med de nöd-
tvungne, de, för hvilka tiggeriet var en nöd-
hjelp, en sorg, en skam, med dem, för hvilka
det var en konst och en vana, de, som upp-
växt i åkerbrukets och handelns ädla verksam-
het, med dem, hvilka hlifvit uppfostrade på ga-
tor och krogar, till lättja, bedrägerier och brott.

Huru nu alla dessa bott och legat tillsam-
mans, derom kan man göra sig ett bedröfligt
begrepp, om man ock icke hade bestämda un-
derrättelser om förhållandet; men dylika sak-
nas ej heller. De lågo sammanpackade, hop-
staplade tjugu till trettio i hvar och en af des-
sa små celler, eller under portikerna på ett lä-
ger af murken och stinkande halm, eller ock
på sjelfva gården: ty det var visserligen före-
skrifvet, att halmen skulle vara frisk och till-
räcklig, samt ofta ombytas; men i sjelfva ver-
ket var den knapp och dålig, samt ombyttes
icke. Man hade likaledes förordnat, att brödet
skulle vara af göd beskaffenhet: ty hvilken sty-
( 92 )

reise har väl någonsin sagt, att man skulle till-
verka och utdela dåliga varor? men hvad som
icke under vanliga omständigheter hade kunnat
åstadkommas, äfven för ett mindre vidsträckt
behof, huru skulle man nu kunna erhålla det
vid detta tillfälle och för denna massa af folk?
Det sades, att brödet på lazarettet var förfal-
skadt med tunga och ieke födande ämnen: och
man har tyvärr full anledning att tro, det den-
na klagan icke var ogrundad. På vatten var
äfven brist, nemligen friskt och helsosamt vat-
ten: det skulle hämtas nr den kanal, som sköl-
jer byggnadens murar; denna var låg, stilla-
stående, här och der äfven gyttjig, och blef
sedermera än sämre genom närheten af en sä
stor och så osnygg mängd af folk.

Utom alla dessa orsaker till dödlighet, hvilka
voro så mycket farligare, som de verkade på
osunda kroppar, kan man tillägga en högst oblid
väderlek: ihärdiga regn, som följdes af en än
mera ihärdig torka, och derjemte en tidig och
häftig hetta. Till det öfriga onda kom nu äfven
längtan efter de gamla vanorne, sorgen öfver
de älskade, man förlorat, oroliga hågkomster af
de frånvarande, jemte så många andra sinnes-
rörelser af nedslagenhet eller raseri; dessutom
den oupphörliga fruktan och åsynen af dödlig-
( 93 )



heten, hvilken af så många orsaker blifvit all-
män, och som sjelf utgjorde en ny och mäg-
tigt verkande orsak. Det bör ej väcka förun-
dran, att dödligheten tillväxte och herrskade på
denna instängda ort till en sådan grad, att den
slutligen antog utseende och hos mänga äfven
namn af pest: vare sig, att alla dessa orsaker
i förening endast ökade verksamheten af ett
blott epidemiskt inflytande; eller ock, att en
verklig smitta vore förhanden, hvilken i de af
hunger, dålig föda, omåttlighet, osnygghet, ar-
bete och förnedring utmattade och förberedda
kropparne finner de nödvändigaste vilkoren för
att uppkomma, få näring samt utbreda sig, el-
ler att smittan först utbrutit i sjelfva lazaret-
tet, hvilket, som det synes af en mörk och
ofullständig berättelse, var SundhetsTribunalets
läkares mening; eller att den redan förut i hem-
lighet funnits, (hvilket tilläfventyrs synes mest
sannolikt, då man betänker, huru ,länge den
allmänna hungersnöden hade räckt,) och att
denna farsot, en gång inkommen på lazarettet,
der utbredt sig med ny och förfärlig snabbhet,
i följd af den täta sammanpackningen af krop-
par, dem mångfaldiga andra orsaker gjort tjen-
liga att emottaga smitta. Hvilken af alla des-
sa gissningar än må vara den rätta, visst är,








( 94 )

att dagliga antalet af de, som dogo på laza-
rettet, inom kort tid öfversteg etthundrade.

Under det nu allt var uppfylldt af trånsju-
ka, förskräckelse, klagan och knot, herrskade
i FörrådsCommissionen blygsel, förvirring och
ovisshet. Man rådslog, man inhämtade Sund-
hetsTribunalets mening; man fann ingen annan
utväg, än att upphäfva allt hvad man förut
gjort med så många tillrustningar, så mycken
kostnad, så många våldsamheter. Man öppna-
de lazarettet, samt återgaf friheten åt alla fri-
ska, som der voro qvar, och hvilka nu skynda-
de derifrån med en ursinnig glädje. Staden gen-
ljudade åter af det fordna sorlet, hvilket lik-
väl nu var svagare och mera af brutet; man
återsåg denna hop, som förekom än glesare och
mera eländig, säger Ripamonti, då man tänkte
på de orsaker, som vållat dess minskning. De
sjuka flyttades till S:t Maria della Stella, på den
tiden ett tiggarhospital; och de fleste omkom-
mo der.

Emedlertid började ändtligen åkrarne att hvit-
na till skörd. Tiggarne ifrån landsorten utvan-
drade och gingo hvar och en på sitt håll till
den så efterlängtade skörden. Den fromme Fe-
derigo gjorde vid detta tillfälle en ytterlig an-
strängning och hans menniskokärlek .uppfann ett
( 9^ )

nytt medel: åt hvarje landtman, som infann sig
vid Erkebiskopliga palatset lät han gifva en
^iulio (ett slags mynt) samt en lia.

Med skörden upphörde slutligen nöden: död-
ligheten, den må nu hafva varit epidemisk eller
smittsam, aftog dagligen, men fortfor likväl
ända in på hösten. Denna led till sitt slut;
då plötsligen ett nytt plågoris hotade landet.

Många vigtiga händelser af det slag, som
egentligen få namn af historiska, hade under-
tiden inträffat. Kardinal Richelieu, efter att,
som vi redan nämnt, hafva intagit Rochelle och
i största hast afslutat fred med England, hade
i Franska konseljen föreslagit och med sitt mäg-
tiga förord utverkat, att man kraftigt skulle
understödja Hertigen af Nevers; och tillika öf-
vertalat Konungen sjelf att i egen hög person
anföra armeen. Under det man rustar sig här-
till, antyder Grefven af Nassau, kejserlig kom-
missarie, den nye hertigen i Mantua, att öfver-
lemna sina stater i Ferdinands händer, hvilken
i vidrigt fall skulle skicka en krigshär att in-
taga dem. Hertigen, hvilken i mer förtviflade
omständigheter hade vägrat att antaga så hårda
och så osäkra vilkor, vägrade det nu så mycket
mer, uppmuntrad af hoppet om snar hjelp från
Frankrike; detta nej insveptes likväl, så myc-
( 96 )

ket som möjligt i de artigaste ordalag, jemte
anbud om en mer formlig, i fall sä fordrades,
men mindre dyrköpt undergifvenhet. Kommis-
sarien hade rest, med hotelse, att man snart
skulle skrida till våldsammare mått och steg.
I mars hade verkligen Kardinal Richelieu, jem-
te Konungen kommit i spetsen för en armee,
samt hedt Hertigen af Savoyen om fritt ge-
nomtåg; i början afgjordes ingenting, men ef-
ter en träffning, som utfallit till Fransmännens
fördel, hade man afslutat ett fördrag, hvaruti
Hertigen, ibland annat, utfäst, att Cordova skul-
le upphäfva belägringen af Casale; förbindande
sig, i händelse den sednare vägrade detta, att
förena sig med Fransmännen för att angripa
hertigdömet Majland. Don Gonzalo, som äfven
tyckte sig på sådant sätt slippa för godt köp,
hade brutit upp sitt läger vid Casale, hvarest
genast en Fransk trupp intågat till garnisonens
förstärkning.

Det var vid detta tillfälle, som Achillini skref
till Konung Ludvig den ryktbara sonetten, som
börjas sålunda:

Sudatej o fochij a preparar metallic *)
jemte en annan, hvaruti han uppmanade ho-

nom,

*) Arbeten, lågor! att tillverka metaller.
E

( 97 )

nom, att snart företaga det Heliga Landets be-
frielse. Men ödet vill, att poeters råd aldrig
efterföljas: Richelieu hade i stället beslutat att
återvända till Frankrike för angelägenheter, som
syntes honom af mera vigt. Girolamo Soranzo,
sändebud ifrån Venetianska Republiken, anför-
de väl de kraftigaste skäl för att afvända detta
beslut, men Konungen och Kardinalen, hvilka
lika litet gåfvo vika för hans prosa, som för
Achillinis verser, återvände med större delen af
hären och qvarlemnade endast sextusen man till
bevakning af passen och för att upprätthålla för-
draget.

Under det denna här aflägsnade sig åt ena
hållet, närmade sig Ferdinands, under Grefve
Collaltos befäl, från ett annat; den hade redan
öfversvämmat Graubünden och Veltlin , och ru-
stade sig nu att rycka ner på Majlands slätter.
Oberäknadt all den förskräckelse, underrättelsen
om ett dylikt tåg förorsakade, gick äfven det
bedröfliga ryktet i omlopp, att denna armee
hade pesten, hvaraf på den tiden ibland de
tyska trupperne alltid fanns en liten smula,
som Varchi säger, då han talar om den, hvil-
ken, ett århundrade förut, genom dem utbredt
sig i Florens. Alexander’ Tadino, en af Sund-









is

3 D.

5

I
( 98 )
hetstribunalets ledamöter, hade blifvit ålagd
af denna kommitté, att föreställa Guvernören
den rysliga fara, som förestod landet, i händel-
se dessa trupper fingo fritt tåga genom passen
till Mantua, som ryktet gick. Af hela Don
Gonzalos förhållande finner man, det han hade
en synnerlig lust att skaffa sig ett rum i hi-
storien, hvilken ock i sjelfva verket icke kunde
underlåta att sysselsätta sig med hans handlin-
gar; men (som ofta händer) kände hon icke,
eller brydde sig ej om att anteckna ett drag,
hvilket var mest värdt uppmärksamhet och håg-
komst, det svar nemligen, som han vid detta
tillfälle gaf åt denne doctor Tadino. Han sva-
rade, att han ej visste hvad man borde göra;
att de bevekelsegiunder af intresse och ära,
enligt hvilka denna krigshär satt sig i rörelse
voro af mera vigt, än den framställda vådan;
att man det oaktadt borde söka att mota den-
samma, så godt man kunde, och emedlertid hop-
pas på Försynen.

För att nu mota densamma, så godt man
kunde, föreslogo de begge läkarne i Tribuna-
let, att det vid de strängaste straff skulle för-
bjudas att köpa någon slags vara af de solda-
ter, som kommo att tåga genom landet; men
det var icke möjligt att för ordföranden göra
( 99 )
begriplig nödvändigheten af en dylik föreskrift.
”En beskedlig man,” säger Tadino, "som icke
”ville tro, att dödsfara för många tusen per-
”soner skulle kunna uppstå af gemenskapen med
”detta folket och deras varor.” Vi anföra detta
drag, såsom en af denna tidens många egenhe-
ter; ty säkerligen lärer det väl, så länge Sund-
hets-Tribunaler funnits, aldrig händt någon
ordförande i en sådan, att yttra en dylik me-
ning; i fall man annars kan gifva det namn af
mening.

Hvad åter Don Gonzalo beträffar, var detta
svar en af hans sista embetsåtgärder här; ty
missödena under det krig, som till största de-
len anstiftades och utfördes af honom, vållade,
alt han samma sommar miste sin post. Vid
hans afresa ifrån Milano inträffade någonting,
hvilket, enligt Here samtida skriftställares utsa-
go, för första gången i denna stad lärer hafva
händt en person, som innehade en sådan plats. Då
han gick ut ifrån det såkallade stadspalatset, med
ett stort följe af ädlingar, möttes han af en
mängd personer ibland den lägre folkklassen,
hvilka dels ställde sig i hans väg på gatan, dels
gingo emot honom, skrikande, och före vitande
honom i de gröfsta ordalag den hungersnöd,

5*
(	100	)

de lidit i följd af de tillståndsbref, lian utfär-
dat, som de sade, att föra ut ur landet hvete
och ris. Hans vagn, hvilken kom efter, öfver-
föllo-de icke blott med ord, utan stenar, kål-
strånkar, alla slags skal, med ett ord, all den
ammunition, som vanligen brukas vid dylika fö-
retag. Undanstötte af vakten drogo de sig till-
baka, men skyndade i stället till Ticinoporten,
genom hvilken han kort derpå skulle resa i sin
vagn. Då denna anlände, åtföljd af många an-
dra, kastades på dem alla, dels med händer,
dels med slungor, ett hagel af stenar. Längre
gick det likväl icke.

I hans ställe utnämndes Markisen Ambrosio
Spinola, hvars namn redan förut i de Flandri-
ska krigen vunnit denna militäriska ryktbarhet,
hvilket det ännu innehar. Emedlertid hade den
tyska armeen erhållit bestämda order att an-
falla Mantua; och i september månad inryckte
den i hertigdömet Majland.

Härarne voro på denna tiden ännu till stör-
sta delen sammansatte af äfventyrare, värfvade
af de såkallade condottieri (ett slags partichefer)
i den ene eller den andre furstens namn, under-
stundom äfven i sitt eget, för att sedan utbju-
da så väl sig sjelfve som manskapet till salu.
Mer än af solden, lockades menniskorna till detta
( 1o1 )

handtverk af hoppet om byte, samt tygellös-
hetens alla förmåner. En ordentlig krigstukt
ann man ej i någon här; den hade ej heller
så lätt kunnat förenas med de många anförar-

es oberoende magt. Desse voro dessutom, hvar
för sig, ingalunda stränge vårdare af krigstuk-
en, och hade ej heller, som man lätt inser, om
le äfven velat, kunnat lyckas uti att införa och
bibehålla densamma; ty soldater af denna art
skulle antingen hafva gjort myteri emot en ny-
helsälskande general, som fått i sitt hufvud att
afskaffa plundring, eller ock lemnat honom en-
sam qvar vid sina fanor. Dessutom, som fur-
starne, då de hyrde dessa trupper, mer togo i
beräkning att få mycket folk, än att afpassa
antalet efter deras förmåga att betala, hvilken
vanligen var ganska ringa-, utföll ock solden
vanligtvis sent, knappt och ojemnt; och bytet
i de länder, hvilka man bekrigat eller genom-
tågat, blef således likasom en i tysthet öfver-
enskommen fyllnad i denna brist. Föga min-
dre ryktbart än Wallensteins namn, är ju hans
yttrande: att det är lättare att underhålla en
armee af hundratusen man, än en, som blott
består af tolftusen. Den, om hvilken vi nu ta-
la, var dessutom till en stor del sammansatt
af soldater, hvilka under hans befäl förhärjat
( 102 )

Tyskland i det såkallade trettioåriga kriget: detta
var nu redan elfte året, som det hade räckt. Man
kan nästan säga, att denna krigshär äfven stod
under hans befäl, ty dess anförare var en af
hans fordna vicarier, och hvad de andra gene-
ralerne beträffar, hade de fleste kommenderat
under honom; och deribland befunnos mer än
en af dem, hvilka, fyra år derefter, skulle bi-
draga att leda honom till det olyckliga slut,
som hvar och en känner.

Armeen bestod af åttatusen man fotfolk och
sjutusen ryttare; och under sitt tåg från Velt-
lin till Mantuanska området, hade den att föl-
ja Addas hela lopp genom de tvenne grenarne
af sjön, derpå densamma såsom flod ända till
dess utflöde i Po ; och sedermera återstod det
dem ett godt stycke väg längsefter den sist-
nämnda: inalles åtta dagsmarcher inom hertig-
dömet Majland.

En stor del af innevånarne flyktade upp till
bergen, med sitt kostbaraste husgeråd och sina
kreatur; somliga stadnade qvar, antingen för
att vakta någon sjuk, eller för att frälsa huset
från vådeld, eller ock för att vakta dyrbarheter,
som man gömt eller gräft ner; andre åter, eme-
dan de icke hade någonting att förlora, ja äfven
spetsbofvar, hvilka endast hade för afsigt att


( 103 )



förvärfva. När den första sqvadronen ankom
till sitt inqvarteringsställe, spridde den sig ha-
stigt i byn och trakten derikring och började
genast att plundra: allt hvad som kunde förtä-
ras eller bortföras, försvann; att ej tala om
den förstörelse, som drabbade det öfriga, de
fält, som ödelädes, de hus, som uppbrändes,
de hugg, slag och våld, som föröfvades. Al-
la försök att frälsa sin egendom misslyckades
vanligtvis, ja gjorde ofta det onda värre. Sol-
daterne genomsökte noga alla gömställen i hu-
sen, nedrefvo murarne, upptäckte lått i träd-
gårdarne den nyligen uppgräfna jorden; gingo
ända upp på bergspetsarne, för att röfva boska-
pen, stego ner i grottorna under ledning af nå-
gon ibland dessa spetsbofvar, som vi nyss om-
talat, i afsigt att uppsöka någon der gömd ca-
pitalist, hvilken de plundrade, släpade hem,
och medelst hotelser och misshandlingar tvin-
gade att upptäcka den förborgade skatten.

Ändteligen rustade de sig till aftåg; aftågade
ock verkligen: pä afstånd hörde man ljudet af
trummor och trumpeter bortdö: nu följde här-
uppå några timmar af hemskt lugn; och sedan
samma olycksaliga trumslag, som förkunnade
en ny trupps ankomst. Desse, hvilka icke fun-
no något qvar att röfva, förstörde nu med så
mycket större ifver det lilla, som återstod, upp-
brände möbler, dörrar, bjelkar, här och der
äfven sjelfva husen; plågade och misshandlade
med än vildare raseri folket, och sålunda steg
det onda allt mer och mer under tjugu dagars
förlopp; ty i så många sqvadroner var arméen
fördelad.

Colico var den första ort i hertigdömet, som
öfverfölls af dessa afgrundsandar; sedan kasta-
de de sig på Bellano; derifrån inträdde de och
spridde sig i Valsassina, samt utbredde sig der-
på öfver Leccos område.

CAP. XXIX.

Här finne vi ibland de olycklige, som blifvit
uppskrämde af delta oväsende, några af våra
gamla bekanta. Den som ej sett Don Abbon-
dio den dagen, då på en gång alla nyheterna
utspridde sig om härens inryckande, annalkan-
de och framfart, känner ej rätt hvad oordning
och förskräckelse vill säga. De korama, de ut-
göra trettio- fyrtio- femtiotusen man; de äro
onda andar, arianer, antichrister; de hafva plun-
drat Cortenuova, antändt Primaluna; de äro nu
sysselsatte att ödelägga Pasture, Barsio; de haf-
va låtit se sig i Balabbio; i morgon äro de här:
sådana voro de rykten, som gingo från mun
till mun ; och derjemte såg man menniskor öm-
som springa, ömsom tvärstadna, stormande råd-
pläga, i villrådighet antingen de skulle fly, el-
ler stadna qvar; samlingar af qvinnor, som tröst-
lösa refvo sitt hår. Don Ahbondio, hvilken fram-
förallt hade beslutat att fly, såg i hvarje ut-
väg, hvarje tillflyktsort, oöfvervinnerliga hinder
och fasansfulla faror. "Huru skall det ske?”
utropade han: ”Hvart skall man taga vägen?”
Bergen, oberäknadt svårigheten att komma dit,
voro icke säkra: redan hade man fått veta,
att lansknektarne likt kattor uppklättrade till
sådana ställen, der de näppeligen kunde hafva
någon anledning eller hopp att förvärfva byte.
Sjön svallade högt; en stark vind blåste deröf-
ver; dessutom hade de fleste båtkarlarne, i fruk-
tan att blifva tvungne att öfverföra soldater el-
ler tross, flyktat med sina båtar till andra stran-
den: några få, som stadnat qvar, hade seder-
mera afgått, öfverfulla med folk; och man sa-
de, att dessa, besvärade af den tunga lasten och
stormen, i hvarje ögonblick hotade att sjunka.
För dem, som önskade komma undan, var det
omöjligt att finna hvarken vagn eller häst: till
fots hade Don Ahbondio icke förmått vandra
långt och fruktade dessutom att upphinnas på
( 106 )

vägen. Gränsen mot Bergamo var ingalunda så
aflägsen, att ju ej lians ben förmått bära ho-
nom dit på en gång; men ryktet hade redan
spridt sig, att man ifrån Bergamo i största hast
afsändt en sqvadron Venetianska trupper, som
skulle ströfva längsefter gränsen, för att hålla
lansknektarne i styr; och dessa soldater voro
djeflar i menniskogestalt; i intet afseende bättre
än de andra. Den stackars mannen sprang ikring
i huset, förvirrad och nästan ursinnig; han skyn-
dade efter Perpetua, för att med hennes till-
hjelp fatta ett beslut; men Perpetua, sysselsatt
att hopsamla det kostbaraste bohaget och dölja
det på vinden, gick hastigt förbi, ledsen, bråd-
skande, med händer och armar fulla, samt sva-
rade: ”Jag vill blott sätta dessa saker i säker-
"het; sedermera skole väl vi göra detsamma som
"alla de andra." Don Ahbondio ville hålla hen-
ne qvar och med henne öfverlägga om de oli-
ka utvägar, som kunde vidtagas; men hon, if-
rigt sysselsatt, sjelf rädd och förtretad öfver
husbondens rädsla, var under dylika förhållan-
den mindre medgörlig än någonsin. "Alla an-
"dra hjelpa sig fram så godt de kunna, låtom
"oss äfven göra detsamma. Ni duger icke, med
"förlof sagdt, till någonting annat, än att hin-
"dra annat folk. Tror ni icke, att äfven andra
( 107 )

"önska att bevara sitt skinn oskadt? Ni kunde
"väl vid detta tillfälle hjelpa mig något litet, i
”stället för att följa mig på hälarne, endast för
”att gråta och vara mig till besvär.” Med des-
sa och dylika svar affärdade hon honom, eme-
dan hon redan beslutat att, sä snart denna stor-
mande förrättning lyckligen och väl slutats, fat-
ta honom vid armen, likasom ett litet barn, och
släpa honom med sig upp på något berg. Se-
dan han sålunda blifvit lemnad allena, gick han
till fenstret, tittade ut, lyssnade; och dä han
såg någon gå förbi, skrek, han med en till hälf-
ten gråtande, till hälften förebrående röst : ”Gör
"er stackars Kyrkoherde den tjensten att skaf-
”fa honom någon häst, någon mulåsna, någon
”boricka. Är det väl möjligt, att ingen vill hjel-
”pa mig! Invanten mig åtminstone, att jag må
”kunna komma i samma sällskap. Viljen J lem-
”na mig i dessa hundarnes händer? Veten J icke,
”att de till största delen äro lutheraner, hvilka
”anse såsom ett ganska förtjenstfullt verk att
”dräpa en prest? Viljen J lemna mig här att
”lida martyrdöden? O, hvilka menniskor!”

Men till hvilka yttrade han dä ’dessa ord?
Till männer, som gingo förbi, krökte under
bördan af deras torftiga husgeråd, den ene,
drifvande framför sig sin lilla ko, den andre
( 108 )

släpande efter sig sina barn, hvilka äfven voro
lastade med så mycket de förmådde bära, och
qvinnor, bärande på armen dem som icke kun-
de gå. Somliga gingo sin väg fram, utan att
svara, eller se upp; andra sade: ”Ack, herre!
”gör som vi; lycklig ni, som icke har någon
”familj att tänka på; hjelp er sjelf.” ”Ack, jag
”olycklige! utbrast Don Abbondio: O, hvilka
”stenhårda hjertan! Det ges ingen barmhertig-
"het, hvar och en tänker blott på sig sjelf; och
”på mig vill ingen tänka. Och han gick till-
”baka att uppsöka Perpetua.” Aha, ni kommer
i rättan tid, ”sade denna till honom: ”Än pen-
‘‘ningarne då ?” ”Hur skole vi bära oss åt" ”Gif
”dem åt mig; jag vill skynda att gräfva ner
”dem här i trädgården vid huset, jemte duk-
”tygen.” ”Men. . . .” ”Men, men, gif hit; be-
”håll några styfver för oförutsedda händelser,
”och lemna allt åt mig.”

Don Abbondio lydde, gick till kofferten, fram-
tog sin lilla skatt och lemnade den åt Perpe-
tua, hvilken sade: ”Jag vill gräfva ner dem i
”trädgården, vid foten af fikonträdet;” och gick.
Hon återkom kort derpå med en stor korg,
hvari befanns ett munförråd; derjemte en liten
tom korg; i bottnen på den sednare inlade hon
skyndsamt sin husbondes linne, i det hon sa-
( 109 )

de: "Ert Breviarium vill niväl åtminstone bära
"sjelf." "Men hvart skole vi gå?” "Hvart gå
”alla de andra? Låtom oss framförallt begifva
"oss på vägen; och der får man väl se och hö-
”ra hvad som är att göra.” Härvid inträdde
Agnese, äfven försedd med en liten korg på
ryggen och med utseende af en person, som
kommer att göra ett vigtigt förslag.

Agnese, hvilken äfven beslutat att icke af-
vakta dylika gäster, hellst som hon var ensam
i huset och ännu ägde qvar af den Onämndes
gåfva, hade under någon tid varit i villrådig-
het angående stället, dit hon borde taga sin
tillflykt. Under det hon nu var sysselsatt att
här och der förborga det som hon icke kunde
föra med sig, och tänkte på sina scudi, som
hon hade insydda i snörlifvet, påminde hon sig,
att den Onämnde, jemte dessa, skickat henne
de frikostigaste anbud om hjelp; hon påminde
sig allt hvad hon hört berättas om hans slott,
hvilket vore belägetpå en så säker ort, och dit
ingen annan än himmelens fåglar utan ägarens
vilja och vetskap kunde komma; och hon beslöt
derföre att anhålla om en tillflyktsort derstädes.
Hon grubblade på sättet, huru hon skulle gifva
sig tillkänna för denne herre, och härvid föll
henne Don Abbondio i sinnet; hvilken, ända
( IIO )

sedan sitt nyligen anförda samtal med Erkebi-
skopen, alltid gifvit henne synnerliga försäkrin-
gar om sin välvilja, och detta så mycket upp-
riktigare, som han kunde göra det, utan att
stöta sig med någon, och då, i anseende till
det långa afståndet från de begge unga, äfven
möjligheten var ganska aflägsen, att man skulle
göra honom någon begäran, som kunde hafva
satt denna välvilja på ett hårdt prof. Hon för-
modade, att under denna allmänna villervalla,
den stackars mannen måste vara än mera be-
svärad och förskräckt, än hon sjelf, och att detta
förslag således äfven skulle synas honom för-
träffligt; och kom derföre nu, i afsigt att fram-
ställa detsamma. Då hon fann honom med Per-
petua, gaf hon dem begge del af förslaget.

”Hvad säger du derom, Perpetua?” frågade
Don Abbondio. "Jag säger, att det är en in-
”gifvelse från himmelen, samt att man icke bör
”försumma tiden, utan genast sätta benen i
”rörelse.” ”Och sedan . . .?” ”Och sedan, och
”sedan; då vi väl äro der, finna vi oss säkert
”nöjda. Man vet nu med säkerhet, att denne
”herre icke önskar någonting annat, än att tjena
”sin nästa; och skall tvifvelsutan med nöje der
”gifva oss en tillflyktsort. Till detta ställe,
”beläget på gränsen och nästan i luften, komma
( III )

"säkerligen ej några soldater. Och dessutom få vi
"äfven der mat tillräckligt; ty deruppe på ber-
”gen skulle vi, sedan denna lilla Guds gåfva tagit
"slut," och i det hon så talade, lade hon förrå-
det i korgen uppå linnet, ”befinna oss i en ganska
"kinkig belägenhet.” ”Men är han då omvänd, är
”han verkligen omvänd?” Huru, kan man ännu
”tvifla derpå, efter allt hvad man vet, efter allt
”hvad ni sjelf sett?” ”Och om vi på sådant
"sätt sjelfmant ginge i fällan?” ”Fällan? Med
”dylika skrupler skulle man ju aldrig komma
”till något afgörande beslut. Hederliga Agnese!
"Ni har just haft en förträfflig tanke.” Och nu
satte hon korgen på ett litet bord, stack in
sina armar i remmarne ock lyftade den pä ryg-
gen. ”Skulle man icke kunna,” sade Don Ab-
bondio, ”skaffa sig någon karl, som följde med
”oss för att tjena sin Kyrkoherde till skydd? Om
"vi händelsevis skulle möta en af dessa skälmar,
”hvilka tyvärr i temligen stort antal ströfva
”ikring, hvad hjelp kunnen J då gifva mig?”
"Åter en undflykt för att öda tiden!” utbrast
Perpetua. "Nu har ju hvar och en sina egna
”angelägenheter att tänka på. Friskt mod! skyn-
”da att hämta ert breviarium samt er hatt; och
”låtom oss sedan gå.” Don Abbondio gick,
återkom snart med sitt breviarium under armen,
hatten på hufvudet och pilgrimsstafven i han-
den; och nu gingo de alla tre ut genom en li-
ten port, som ledde till kyrkogården. Perpetua
stängde porten, mer för att icke försumma ett
gammalt bruk, än att hon hyste något synner-
ligt förtroende för låset och bräderna, samt stop-
pade nyckeln i sin ficka. Don Abbondio kasta-
de, i det han gick förbi, en blick åt kyrkan
och mumlade emellan tänderne: ”Folket tillkom-
"mer det att skydda henne, eftersom hon tjenar
”till deras nytta. Om de hafva någon kärlek
”för sin kyrka, skola de väl vara betänkta der-
"på; i annat fall, blir felet deras.”

De togo vägen öfver fälten i största stillhet,
tänkande hvar och en på sina öden, och seen-
de sig omkring, särdeles Don Abbondio, om
man skulle upptäcka någon misstänkt gestalt,
eller annars någonting, som kunde antyda fara.
Ingen menniska mötte dem: folket var antingen
hemma i sina hus för att vakta dem, packa in
och gömma saker, eller ock ute på de vägar,
som förde rakt till bergen.

Efter att hafva suckat i Here omgångar, och
derpå låtit undfalla sig ett och annat utrop,
började Don Abbondio att i mera sammanhang
knota öfver sitt öde. Han kastade hela skulden
först på Hertigen af Nevers, hvilken, då han
( 113 )

rätt väl kunnat stadna qvar i Frankrike, der
lefva ett angenämt lif och spela en furstes roll,
ändå, i trots af hela verlden, nödvändigt ville
blifva Hertig af Mantua; vidare på Kejsaren,
som bordt hafva förstånd för de andra och låta
strömmen gå sin gång, utan att fasta, afseende
på småsaker; om Pehr eller Paul blefve Hertig
af Mantua, vore ju han likafullt alltid kejsare.
Mest förargade han sig öfver Guvernören, hvil-
ken det tillkommit att göra allt hvad som stått
i hans magt för att aflägsna dylika plågoris
från landet, men nu i stället dragit dem dit:
allt af begär till krig. ”Det vore i sanning väl,”
sade han, "om dessa herrar sjelfva vore här för
"att se och erfara, huru angenämt det är. Det
"blir för dem ett drygt ansvar! Men emedlertid
"får den lida, som helt och hållet är oskyldig
"i allt detta.” "Lemna nu allt detta folket i
”fred,” sade Perpetua; "ty desse komma säker-
"ligen icke till vår hjelp. Det som snarare
"gör mig ledsen är ... ." "Ivad är det då?”
Perpetua, hvilken under denna vandring haft
tillfälle all helt makligt föra sig till minnes
den i största hast skedda nergräfningen, började
nu att klaga öfver, det hon förgätit somliga
saker, illa gömt andra, och så vidare. ”Skönt!”
sade Don Abbondio, hvilken småningom blifvit
( 114 )









. si





sâ lugnad för Iifsfaran, att han nu kunde oro-
as af farhåga för sin egendom: "Skönt! Hvar
”hade ni då edra tankar?” "Huru!" utbrast
Perpetua, i det hon ett ögonblick tvärstadnade
och satte händerne i sidorne, så mycket korgen
tillät henne det: ”Huru! ni kommer nu att
"göra mig dylika förebråelser, då det var just
”ni, som förbryllade mig, i stället för att bi-
”träda mig och ingifva mig mod! Jag har kan-
”ske tänkt mer på husets egendom, än på min
”egen; jag har icke haft någon, som kunde
”hjelpa mig; om någonting skulle gå illa, har
"jag ingenting att säga: jag har gjort mer än
"min skyldighet.” Agnese afbröt denna tvist, i
det äfven hon började tala om sina olyckor,
och beklagade sig, icke så mycket öfver sina
mödor och förluster, som öfver den svikna
förhoppningen att återse sin Lucia: ty det var,
som man påminner sig, just denna höst, hvar-
uppå de begge gjort räkning: ej heller var det
troligt, att Donna Prassede skulle fara ut på
landet under dylika förhållanden ; snarare hade
hon rest derifrån, i händelse hon befunnit sig der;
i likhet med hvad alla andra landtbor gjorde.

Åsynen af denna trakt upplifvade än mera
hos Agnese dessa tankar, och gjorde hennes
saknad ännu bittrare. Sedan de lemnat gång-







-97
( 115 )

stigarne, som ledde öfver fälten, hade de tagit
stora landsvägen, densamma, hvaruppå den stac-
kars qvinnan för så kort tid återfört sin dotter
hem, efter att någon tid med henne hafva vi-
stats hos skräddaren. Och redan blef man byn
varse. ”Skole vi gå att göra ett besök hos detta
”beskedliga folket,” sade Agnese. ”Och derjem-
”te hvila något litet,” svarade Perpetua, "ty jag
"börjar nu tröttna vid denna korgen, och vill
”dessutom äta en bit.” ”Med förbehåll, alt vi
”icke förlora tiden,” återtog Don Abbondio;
”ty vi hafva ingalunda företagit denna resa för
”vårt nöjes skull.” De blefvo emottagna med
öppna armar och man återsåg dera med nöje;
deras närvaro påminde Ju om en god gerning!

Agnese omfamnade den beskedliga hustrun och
föll dervid i en häftig gråt, hvilket var henne
en stor lättnad; samt besvarade med snyftningar
de frågor, som hon och hennes man gjorde
angående Lucia. ”Hon befinner sig bättre än
”vi,” sade Don Abbondio: "hon är i Milano,
”långt ifrån dessa vedervärdigheter:” ”Aha! Ni
”befinner er på flykten således, herr Kyrko-
”herde?” sade skräddaren. ”Visserligen,” sva-
rade på en gång husbonden och pigan. "Jag
”beklagar er.” ”Vi äro på vägen,” sade Don
Abbondio, ”till den Onämndes slott.” ”Det var
4

{









( 116 )

”ett klokt beslut: der aren J lika säkre som
”i paradiset." "Fruklen J då ingenting här?"
sade Don Abbondio.

"Jag vill säga er saken, herr Kyrkoherde:
”vi bo. Gudi vare lof, förmycket långt bort
"ifrån fiendernas väg. I värsta fall, har man
”att vänta sig en liten påhelsning, det Gud för-
"bjude: men i alla händelser är det ännu tid:
"man bör först inhämta underrättelser från de
”olyckliga orter, der de egentligen komma att
”göra sig hemmastadde.” Man beslöt att stadna
bär för att taga någon hvila; och som måltids-
timman var inne, sade skräddaren: Mitt herr-
”skap! om J viljen göra mitt ringa bord den
”äran, så kan jag bjuda er en temligen god
”anrättning.” Perpetua sade, att hon hade nå-
gonting i sin korg, hvarmed man äfven kunde
fördrifva hungern. Efter något krus å ömse
sidor, kom man öfverens att uppduka allt på
en gång och sedan äta tillsammans.

Barnen hade med stor glädje samlats ikring
Agnese, deras gamla vän, I största hast be-
fallde skräddaren en liten flicka att skala fyra
kastanjer af de tidigast mogna, hvilka voro
upplagda i en vrå; samt derpå steka dem. ”Och
”du,” sade han till en gosse, "gå du till träd-
”gården, och skaka på persikoträdet, så att det
( 117 )

"faller ner något frukt, och bär sedan hit fyra
"stycken: gå nu.” "J förstån mer än väl detta
”handtverk.” Sjelf gick han att slå upp en
kagge vin; hustrun äter att hämta duk; Per-
petua framtog sitt förråd; man lagade hordet
i ordning: en grof duk och ett skänkfat af
oägta porslin vid hedersplatsen för Don Abbon-
dios räkning, jemte en kuvert, som Perpetua
hade nedlagt i korgen; det dukades; man satte
sig och åt, om ock ej under någon synnerlig
glädje, likväl med vida större, än hvar och en
af gästerne väntat sig denna dagen.

”Hvad säger ni, herr Kyrkoherde, om en dy-
”lik förödelse?” sade skräddaren: ”Jag tycker
”‘mig läsa historien om Morernes krig i Frank-
”rike.” ”Hvad skall jag säga? Äfven detta skulle
”alltså drabba mig!" ”Men ni har valt en god
”tillflyktsort,” återtog den förre: Och sällskap
”finner ni der säkert; ty man har redan hört,
”att mycket folk flyktat dit, och att ständigt
”nya ankomma.” "Jag vill hoppas,” sade Don
Abbondio, ”att vi blifva väl emottagne. Jag
”känner denne förträfflige herre, och då jag
”förra gången hade den äran att vara i hans
”sällskap, bemötte han mig så artigt!” ”Och
”hvad mig beträffar,” sade Agnese, ”har han
"låtit säga mig genom Kardinalen, att, om jag
(	)
funne mig i behof af någonting, jag genast bor-
‘‘de vända mig till honom." ”En stor och herr-
"lig omvändelse!” återtog Don Abbondio; ”Och
”han framhärdar äfven deruti, icke så? han
”framhärdar ju deruti.” Skräddaren började nu
att utförligt tala om den Onämndes fromma
vandel, och huruledes han, ifrån att vara ett
plågoris för hela nejden, blifvit dem alla en
föresyn och en välgörare, ”Och hans husfolk ...."
återtog Don Abbondio, hvilken mer än en gång
hört talas derom, men aldrig blifvit förvissad
om rätta förhållandet. ”Till största delen af-
”skedade,” svarade skräddaren: ”och de, som
”qvarstadnat, hafva på ett märkvärdigt sätt för-
”ändrat lefnadssätt!" Derpå begynte han att
med Agnese påminna sig Kardinalens besök.
”En stor man,” sade han, ”en stor man! skada
”blott, att han var här så kort, att jag ej kunde
”visa honom någon liten ärebetygelse." Sedan
man stigit upp ifrån bordet, lät han dem be-
trakta ett graveradt porträtt öfver Kardinalen,
hvilket han hade upphängt öfver en dörr, den
höga personen till ära, och äfven för att kun-
na berätta alla ankommande, att det ej var
träffadt; eftersom han varit i tillfälle att på nä-
ra håll och i största beqvämlighet se Kardina-
len i detta samma rum. ”Det är ändå en slags
”åminnelse,” tilläde han.
( 119 )

Don Abbondio påskyndade afresan; skrädda-
ren åtog sig att skaffa en vagn, som skulle fö-
ra dem till foten af berget; lian gick genast
ut att uppsöka en sådan, och återvände innan
kort att anmäla, det den var i antågande. Han
vände sig derpå till Don Abbondio, och sade
till honom : "Herr Kyrkoherde ! om ni önskar
”att medföra ditupp några böcker, för att för-
"korta tiden, kan jag, arme man, tjena er här-
”uti, ty äfven jag roar mig något litet att lä-
"sa. Visserligen icke sådant, som kan vara er
”värdigt, endast allmänna böcker; men likväl..."
”Tack, tack,” svarade Don Abbondio: "omstän-
”digheterna äro nu sådana, det man knappt har
”rådrum att tänka på det som är föreskrifvet.”

Skräddaren hade icke talat annat än sanning
för Don Abbondio, hvad den Onämnde beträf-
far. Från den dagen, då vi lemnade honom,
hade han städse fortfarit uti det som han då
föresatt sig. Samma mod, som han fordom
yttrat i förolämpningar och sjelförsvar, bevi-
sade han nu genom att underlåta så väl det
ena som det andra. Han hade bortlagt alla
vapen och gick beständigt ensam, beredd att
möta de möjliga följderna af så många begång-
na våldsamheter, och öfvertygad, att det vore
att anse såsom en ny, om han nu ville använda
( 120 )

våld i försvaret af ett så skuldbelastadt lif. Detta
oaktadt, hade han nu förblifvit lika oantastad,
som under den tiden, då han till sin säkerhet
hade väpnat så många armar jemte sin egen.
Minnet af den fordna vildheten och åsynen af
hans nuvarande sagtmodiga väsende, det som
borde hafva qvarlemnat så många anledningar
till hämnd, och det som nu gjorde densamma
så lätt, sammanstämde att till hans förmån väc-
ka och bibehålla en beundran, hvilken förnäm-
ligast tjenade honom såsom skyddsbref. Det
var den mannen, som ingen förmått förödmju-
ka, och som förödmjukat sig sjelf. Förtrytel-
sen, fordom skärpt genom hans trots och an-
dras fruktan, skingrades nu för denna så nya
ödmjukhet: de förolämpade hade erhållit, ovän-
tadt och utan någon fara, en upprättelse, som
de icke kunnat lofva sig af den fullständigaste
hämnd, tillfredsställelsen att se en sådan man,
sjelf sörjande öfver sina fel, och deltagare, om
man så får säga, i deras egen harm. Under
denna sjelfvalda förnedring hade hans Utseende
och sätt att vara fått, utan att han sjelf visste
det, ett ännu stoltare och ädlare uttryck; ty
derutur framlyste nu, mera än förr, frånvaron
af all slags fruktan, Äfven det råaste och envi-

saste
( 121 )

saste hat kände sig likasom bundet och hållet
i vördnad genom folkets aktning för den ång-
rande och välgörande mannen. Denna var så-
dan, att han ofta fann sig nödsakad att undan-
bedja sig de ärebetygelser, som honom bevisa-
des, samt måste bemöda sig, att ej förmycket
i sitt ansigte och sina åtbörder låta framlysa
sin inre känsla af ånger, att ej förnedra sig för-
mycket, på det han ej måtte blifva förmycket
upphöjd. I kyrkan hade han utvalt sig det
nedersta rummet, och ve den, som skulle hafva
fördristat sig att intaga detsamma: det hade
varit likasom att tillvälla sig en hedersplats.
Att förolämpa denne man, eller att bemöta
honom med missaktning, hade ansetts icke al-
lenast såsom en låghet, utan såsom ett helge-
rån: och sjelfva de personer, för hvilka denna
allmänna känsla kunde tjena till återhåll, del-
togo sjelfva deruti i mer eller mindre mån.

Dessa och andra orsaker afvände ock ifrån
honom regeringens mera aflägsna åtal och för-
skaffade honom, äfven ifrån detta håll, en sä-
kerhet, hvaruppå han sjelf ingalunda tänkte.
Hans rang och slägtförbindelser, hvilka i alla
tider varit honom ett skyddsvärn, var det nu
så mycket mer, då vid detta på en gång ly-

3 D.	6
( 122 )

sande och vanfrejdade namn nu fastades den
personliga aktningen och omvändelsens ära. Em-
betsmännen och de stora hade, jemte folket,
publikt fröjdat sig deröfver; det hade äfven
varit högst besynnerligt att instämma en person
för rätta, hvilken varit föremål for så många
lyckönskningar. Dessutom kunde en regering,
invecklad i beständiga krig, och ej sällan olyck-
lig i striden emot våldsamma och ofta förnyade
uppresningar, anse sig nöjd om den blefve be-
friad ifrån sina besvärligaste fiender, utan att
just gå att uppsöka nya: så mycket mer, som
denna omvändelse hade till följd skadeersättnin-
gar, som staten icke var van att erhålla, än
mindre att fordra. Att plåga ett helgon syn-
tes ej något tjenligt medel att afskudda sig
skammen öfver att ej hafva förmått undertrycka
en våldsverkare; och det straff, man kunde
hafva låtit honom undergå, skulle icke haft
annan verkan, än att afskrämma hans likar ifrån
att förändra lefnadssätt. Den del, som Kardi-
nal Federigo haft i omvändelsen och dennes
namn, som härvid var förbundet med den om-
vändes, tjenade förmodligen äfven den sednare
såsom en välsignad sköld. Och i denna tingens
och meningarnes ställning, under dessa egna
förhållanden emellan den andliga och verldsliga
( 123 )

magten, kunde det på visst sätt synas som om
i försoningen med den ena, läge, om ej frikän-
nelse, åtminstone glömska frän den andras sida;
då den förra ensam förmått åstadkomma en af
begge önskad verkan.

Sålunda blef denne man, öfver hvilken, i
händelse han fallit, stora och små täflande skul-
le hafva störtat sig, i afsigt att förkrossa ho-
nom, nu då han sjelfmant gaf sig, skonad af
alla och ärad af många.

Sanntär, att många funnos, hos hvilka denna
bullersamma förändring måste uppväcka helt
andra känslor, än tillfredsställelse: alla dessa
stallbröder i brottet, hvilka nu förlorade en
sådan skyddsmagt, hvaruppå de varit vane att
räkna, hvilka nu funno sina sedan länge hop-
spunna trådar på en gång afskurna, kanske i
samma ögonblick, då de afvaktade underrättel-
sen omen lycklig utgång. Vi hafva redan sett,
hvilka olikartade känslor denna omvändelse för-
orsakade hos de af husfolket, som då befunno
sig nära sin herre, och som hörde den från
hans egen mun: förvåning, sorg, nedslagenhet,
harm; allt, med ett ord, utom vanvördnad och
hat. Detsamma inträffade med de öfriga, hvil-
ka han hade utspridda på åtskilliga poster;

6*
( 124 )

detsamma inträffade ock med de förnämare med-
brottslingarne, då de fingo veta den förfärliga
underrättelsen; allt af samma orsaker. Det me-
sta af detta hat drabbade dock Kardinal Fe-
derigo. De betraktade honom såsom en per-
son, hvilken fiendtligt inblandat sig i deras an-
gelägenheter; den Onämnde åter hade endast
yelat frälsa sin själ; ingen hade rätt att deröfver
beklaga sig.

Efterhand hade sedermera de flesta af hus-
folket, då de icke kunde beqväma sig till den
nya lefnadsordningen, lemnat sin tjenst. Ibland
dem, som förmått vänja sig vid det nya lefnads-
sättet eller ock omfattat det af fri vilja, hade
de fleste, bördige från dalen, återvändt till
åkerbruket, eller till de handtverk, som de lärt i
sin ungdom, men sedan öfvergifvit; de som voro
från andra orter qvarstadnade i slottet för den
inre tjenstgöringen ; alla likasom vaknade till ett
nytt lif på samma gång som deras husbonde,
och tillbringade sin tid, likasom han, utan att
hvarken göra eller lida orätt, värnlöse, och
ändå allmänt aktade.

Men när, vid de Tyska truppernas inbrott,
några flyktingar från de öfverrumplade eller
hotade orterne ankommo till slottet, att be-
gära en tillflyktsort, gladdes han högeligen, att
( 125 )

dessa samma murar nu uppsöktes såsom ett
skydd af de svaga och förtryckta, hvilka under
så lång tid betraktat dem på afstånd, som om
det varit en ofantlig fogelskrämma; samt emot-
tog de fördrifne med godhet eller snarare med
ett uttryck af tacksamhet; lät göra bekant,
att hans hus skulle stå öppet för alla, som der
ville söka sin säkerhet, och var genast betänkt
på att sätta icke blott detta, men äfven dalen
i försvarstillstånd. Han samlade de få tjenare,
som blifvit qvar hos honom, talade om det
goda tillfälle Gud nu gaf dem och honom sjelf
att användas till sina medmenniskors tjenst, och
med den gamla herrskarestämman, som uttryck-
te vissheten om att blifva lydd, förkunnade han
dem i allmänhet det som han önskade få verk-
ställdt, och föreskref dem framförallt, huru de
skulle förhålla sig, på det folket, som komme
dit för att söka skydd, icke säge i dem annat
än vänner och försvarare. Derpå lät han bära
ner ifrån ett vindsrum vapen af alla slag, hvilka
sedan någon tid lågo der sammanhopade; och
utdelade allt emellan dem; lät säga sina bönder
och förpaktare i dalen, att alla, som dertill
voro hugade, skulle infinna sig på slottet, för-
sedde med vapen; åt dem, som icke voro ut-
rustade dermed, skänkte han sådana; han utsåg
( 126 )

vissa, hvilka skulle vara likasom officerare, och
hafva de öfrige under sitt befäl; han förlade
poster vid ingången och på åtskilliga ställen i
dalen, vid slottsbacken och portarne; han be-
stämde timmarne och sättet för vaktombytet,
likasom i ett läger, eller likasom han fordom
sjelf här plägat göra under de förra våldsamma
tiderna.

I ena hörnet af detta vindsrum befunno sig,
skilda ifrån den öfriga hopen, de vapen, som
han sjelf burit: den förr omtalade ryktbara
karbinen, musköter, svärd, pampar, pistoler,
större och mindre dolkar sågos kringspridde
på golfvet eller stödda mot väggen. Ingen af
tjenarne lade handen deruppå; men kommo öf-
verens att fråga sin herre, hvilka han önskade,
att man skulle lemna honom. ”Ingen,” svarade
han; och, vare sig löfte eller föresatts, förblef
han beständigt obeväpnad, i spetsen för denna
slags besättning.

Under samma tid hade han satt i rörelse
andra män och qvinnor ibland husfolket och
sina underhafvande, för att bereda boningar i
slottet åt så många menniskor som möjligt,
uppställa sängar, madrassei’ och halmbäddar i
salarne, som nu förvandlades till sofrum. Och
han hade gifvit befallning att anskaffa lifsmedel
( 127 )

i öfverflöd till de gästers behof, som Gud täck-
tes sända honom, och hvilkas antal i sjelfva
verket ökades allt mer och mer. Sjelf var han
undertiden aldrig sysslolös; till alla ställen ha-
stade han att förlägga, visitera och förstärka
poster, att se och lata se sig, att bibehålla allt
i ordning, med ord, med blick, med sin blotta
närvaro. I huset, ute på vägen, emottog han
sjelf alla kommande, som han mötte; och alla
betraktade honom med hänryckning, glömman-
de för ett ögonblick alla de lidanden eller far-
Lågor, som jagat dem hit; och vände sig ännu
en gång om för att betrakta honom, då han
redan skilt sig ifrån dem och ensam fortsatte
sin väg.

Gap. xxx.

Oaktadt det största tilloppet icke var på den
sidan, hvarifrån våra flyktingar närmade sig till
dalen, utan vid det motstående passet, började
de likväl i den andra allen att träffa kamrater
på resan och i olyckan, hvilka från större och
mindre gångstigar uppkommo på stora vägen.
Under dylika omständigheter blir man snart be-
kant med alla, som man träffar. Hvarje gång
vagnen upphunnit någon fotgängare, gjorde man
( 128 )

à ömse sidor frågor och svar. Somliga hade,
likasom dessa, flyktat utan att afvakta soldater-
nes ankomst; somliga hade hört trummorna och
pukorna; andra äter hade sett dem, och afmå-
lade dem så, som förskrämdt folk vanligen pläga
beskrifva.

”Vi äro ändå lyckliga,” sade de begge qvin-
norna: "Vår egendom må fritt gifvas till spil-
"lo; sjelfva äro vi åtminstone ur all fara.” Men
Don Abbondio fann ej någon anledning att fröj-
da sig häröfver; tvertom började detta stora
tillopp af folk att göra honom rädd. ”Ack hvil-
”ken olycka!” mumlade han till qvinnorna, i ett
ögonblick, då ingen annan var tillstädes: "Kun-
”nen J icke begripa detta: att samla så mycket
”folk på ett ställe är ju detsamma som att vil-
”ja draga soldaterne dit med våld? Alla göm-
”ma, alla bortföra sina saker, i husen blir in-
”genting qvar: de skola alltså tro, att skatter-
”na befinna sig här. De komma säkert hit. Ack
”jag olycklige! hvart har jag begifvit mig!”
”Hvad kunna de väl hafva att göra häruppe?”
sade Perpetua: ”de hafva ju äfven sin väg att
"gå. Och dessutom har jag alltid hört sägas,
”att under faror det är bättre att vara många
”till antalet.” ”Många?” återtog Don Abbon-
”dio: ”arma qvinna! Vet ni ej, att hvar och en
‘landsknekt svarar emot hundrade af dessa. Och
”dessutom, om de äfven ville göra en dårskap,
”vore det ju ett förträffligt nöje att befinna sig
”uti en batalj. Ack jag olycklige! Det hade va-
"rit bättre att begifva sig till bergen. Hvarfö-
”re vilja alla sammanträffa på ett ställe! . . .
”alla skynda hit, den ena efter den andra, li-
”kasom dumma får.” "På sådant sätt,” inföll
”Agnese, ”skulle äfven dessa kunna säga det-
”samma om oss.” ”Tig, tig,” sade Don Ab-
bondio: ”Det som är gjordt är gjordt: vi äro
”redan här, nu måste vi ock stadna qvar. Ske
”Försynens vilje: himlen styre allt till det bästa.”

Men det blef än värre, då han vid inträdet i
dalen märkte en stark post af beväpnade. Han
betraktade dem sneglande: Ack jag olycklige!
— tänkte han: — se hvilka dårskaper de före-
taga sig. Det kunde ej ske annorlunda : jag ha-
de bordt vänta detta af en 'dylik man. Men
hvad vill han då göra? vill han förklara krig?
vill han spela en Konungs roll, denne? Ack jag"
olycklige! Då hvar och en annan önskade kunna
gömma sig under jorden, söker denne på allt
möjligt sätt göra buller och sticka i ögonen på
folk; det tyckes, som om han ville inbjuda
dem hit!

"Ser ni nu, herr husbonde,” sade Perpetua,
( 130 )

”att här finns tappert folk, som är i stånd att
”försvara oss: må nu fritt soldaterne komma."
"Tig,” svarade med låg, men vredgad stämma
Don Abbondio: ”tig; ty ni vet ej livad ni sä-
"ger. Bed himmelen, att soldaterne må skynda
‘"‘sig bort, eller åtminstone icke få veta, hvad
”man här företager sig, och att man sätter det-
"ta ställe i försvarsskick, likasom en fästning.
"Vet ni icke, att soldaters handtverk är att in-
”taga fästningar? De önska ingenting hellre;
”att gå till storms är för dem likasom att gå
"till bröllopps; ty allt hvad de finna tillhör dem
"och besättningen låta de springa öfver klingan.
”Ack jag olycklige! Nog af, jag vill se till om
”det icke gifs något medel att sätta sig i säker-
”het på någon af dessa jordvallar. I en slagt-
”ning taga de mig säkert icke!” ”Är ni nu äf-
”ven rädd för att blifva försvarad och hjelpt .. .”
begynte Perpetua åter; men Don Abbondio af-
bröt henne buttert, likväl alltid med låg röst:
"Tig; och akta er att omtala delta samtal. Kom
"ihog, alt man här alltid måste hålla god min
”och gilla allt hvad man ser.”

Vid Malanotte funno de en annan post af
.beväpnade, för hvilka Don Abbondio ödmjukt
tog af sig hatten, sägande emedlertid i sitt hjer-
ta: aj, aj, jag har kommit i ett verkligt läger.
( 131 )

Här stadnade vagnen: nian steg ur; Don Ab-
bondio begaf sig jemte sina följeslagerskor upp-
före backen, utan att säga ett ord. Åsynen af
dessa ställen återväckte i hans fantasi, jemte de
närvarande bekymren, minnet af allt hvad han
förra gången här lidit. Och Agnese, hvilken
aldrig förr skådat dessa ställen, och deraf ska-
pat sig i sin själ en fantastisk bild, som fram-
ställde sig för henne, hvarje gång hon tänkte på
det som der tilldragit sig, erfor nu, då hon
såg dem sådana de i verkligheten voro, lika-
som ett nytt och än lifligare intryck af dessa
sorgliga minnen. "Ack, herr Kyrkoherde!” ut-
ropade hon, "då jag tänker på, att min stac-
”kars Lucia har vandrat denna samma väg. . . .”

”Vill ni tiga? oförståndiga qvinna!” skrek Don
Abbondio henne i örat: "är det skickligt att nu
”nämna dylikt? vet ni icke, att vi befinna oss
"i hans hus? Det är en lycka, att nu ingen hör
”er, men om ni talar på detta sätt . . ." ”Hur
”så?” sade Agnese, nu då han är så from!...”
”Tig,” återtog Don Abbondio hviskande . . . .
”Tror ni, att man oförsynt kan säga äfven de
”fromma allt hvad som flyger en genom huf-
‘‘vudet? Tänk snarare på att tacka honom för
"det goda, han gjort er.” ”Ack! häruppå var
"jag redan betänkt: tror ni icke, att äfven jag




( 132 )

"känner något litet af hvad höfligheten fordrar?"
"Höfligheten består uti att icke säga sådant,
"som möjligen kan misshaga, minst åt personer,
”som icke äro vana att höra sådant. Detta är
"en förnäm herres hus: hit komma folk af alla
”stånd och vilkor: varen derföre försigtiga: vä-
”gen edra ord och sägen framförallt ej många,
”utan endast då nödvändigheten det fordrar; ty
”att tiga skadar aldrig.” ”Ni gör saken värre
”med alla edra farhågor . . ." var Perpetua i
begrepp att säga, men Don Abbondio ropade
henne ett ”tyst” i örat och aftog i detsamma
hastigt hatten, samt gjorde en djup bugning;
ty då han tittade upp, hade han märkt den
Onämnde, som kom ner för att möta dem. Den-
ne hade äfven sett och igenkänt Don Abbondio,
och skyndade sig emot honom.

"Herr Kyrkoherde,” sade han, då han kom
honom närmare, ”jag hade önskat att tillbjuda
”er mitt hus vid ett mera gladt tillfälle; men
”i alla fall är jag nöjd att i någon mån kunna
”tjena er.” ”1 förlitande på Eders Nåds syn-
”nerliga godhet,” svarade Don Abbondio, ”har
”jag tagit mig den friheten att under dessa be-
"dröfliga omständigheter komma hit, och, som
”ni ser, har jag äfven fördristat mig alt med-
"föra sällskap; detta är min hushållerska . . .”
( 133 )

”Hon är välkommen,” sade den Onämnde. "Och
"detta," fortfor Don Abbondio: "är en qvinna,
"hvilken Ers Nåd förr gjort godt: modren till
"‘henne, som . . . denna flicka, som . . .” ”Till
”Lucia,” sade Agnese. "Till Lucia,” utropade
den Onämnde, i det han med nedslagna ögon
vände sig till Agnese: "jag skulle göra er godt!
”barmhertige Gud! Det är ni, som gör mig
”godt, då ni kommer hit till mig, i detta hus.
”Var välkommen. Ni medför hit Guds välsig-
”nelse.” ”Ack,” sade Agnese, ”jag kommer blott
”för att göra er besvär. Dessutom” fortfor hon,
i det hon närmade sig till honom hviskande:
”har jag att tacka er för . . ."

Den Onämnde af bröt dessa ord, i det han
ifrigt begärde underrättelser om Lucia; och se-
dan han inhämtat dessa, vände han sig om för
att beledsaga sina nya gäster till slottet.

”Har krigsfolket ankommit till er by?” frå-
gade den Onämnde. "Nej, herre!” svarade Don
Abbondio: ”jag har icke velat afvakta dessa
”afgrundsandars ankomst.” "Nå väl, fatta nu
”mod,” återtog den Onämnde. . . ”ty nu är ni
”i full säkerhet. Hit upp komma de väl icke;
”och om de skulle vilja försöka detta, äro vi
”beredda att emottaga dem.” "Vi skola hop-
”pas, att de icke komma,” sade Don Abbondio.
"Och jag hör,” tillade han, i det han pekade
med fingret åt de berg, som i en ring omgåf-
vo dalen; "jag hör, att äfven åt detta håll en
"hop krigsfolk ströfvar omkring, men . . ."
"Det är sannt,” svarade den Onämnde, "men
”tvifla ej, att vi ju äfven äro beredda pä dessa.”

Således midt emellan två eldar, — sade Don
Abbondio för sig sjelf. Då de inkommit i slot-
tet, lät Borgherren föra Agnese och Perpetua
till ett rum i det för qvinnorna bestämda qvar-
teret. I männernas qvarter befanns en liten vå-
ning, bestämd för de prestmän, som möjligen
kunde ankomma till slottet. Den Onämnde dit-
förde i egen person Don Abbondio, hvilken var
den förste, som deraf tog besittning.

Vid pass tre veckor vistades våra flyktingar
i slottet midtuti en beständig rörelse, samt i
ganska talrikt sällskap, som under de första ti-
derna allt mer och mer ökades; men utan att
något synnerligt märkvärdigt föreföll. Ingen
dag gick förbi utan allarm. Vid hvarje under-
rättelse utskickade den Onämnde spejare; och
om så behöfdes tog han med sig något folk,
hvilket han alltid hade i beredskap till dylika
ändamål, och gick med dessa utom dalen åt
det håll, hvarest man hade uppgifvit, att fa-
ran var förhanden. Och det var en märkelig
( 135 )

anblick att se en hop banditer, beväpnade från
hufvud till fotter, och i god ordning likasom
soldater, anföras af en obeväpnad man. Vanligt-
vis befanns det blott vara soldater, som utgått
på rof, och som flyktade innan man upphann
dem. Men en gång, under det man jagade ef-
ter några af dem för att gifva dem en varning
att icke mer komma åt detta håll, fick den
Onämnde underrättelse, att en närbelägen liten
by hade blifvit anfallen och plundrad. Det var
landsknektar af åtskilliga regementen, hvilka blif-
vit efter för att söka byte, samlat sig i en trupp,
och nu gingo att oförmodadt anfalla de byar,
som voro belägna nära armens qvarter; de plun-
drade innevånarne och pålade dem äfven con-
tributioner. Den Onämnde höll ett kort tal till
sina soldater och lät dem marchera emot byn.

De ankommo dit oväntade: skurkarne, som
icke trott sig finna annat än byte, lemnade nu,
då de sågo sig anfallna af ordnade och strids-
färdiga trupper, halfva rofvet och skyndade
bort, utan att samlas åt det håll, hvarifrån de
kommit. Han förföljde dem ett stycke väg;
derpå lät han göra halt, i händelse någonting
vidare skulle höras af, och återvände slutligen
hem. Och då han tågade igenom den frälsta
bvn, är det omöjligt att beskrifva, med hvilka
( 136 )

rop af bifall och välsignelse man emottog sina
befriare och deras ädle anförare.

I slottet, midtibland denna sammanrafsade myc-
kenhet, olika till stånd, vilkor, kön och ålder,
uppkom aldrig någon oordning af betydenhet.
Den Onämnde hade förlagt vakter på åtskilli-
ga ställen, hvilka alla hade till föremål att hin-
dra möjliga oordningar, med detta nit, som hvar
och en ådagalade i de mål, för hvilka man bor-
de göra honom redo. Sedan hade han bedt de
andlige och de mest ansedda ibland de der för-
samlade att gå omkring och vaka häröfver. Och
så ofta han möjligen kunde, gick han äfven sjelf
att låta se sig öfverallt; men äfven i hans från-
varo tjenade åtankan på den person, i hvars
hus man befann sig, såsom en tygel för dem,
som deraf kunde hafva behof. Dessutom voro
de alle flyktingar, och således i allmänhet be-
nägna till fridsamhet: tanken på hus och hem,
slägtingar eller vänner, som man qvarlemnat i
faran, de för sinnena nedslående oroligheter,
som kommo utifrån, underhöllo och förökade
denna stämning.

Der funnos dock äfven lättsinniga menniskor,
som sökte att muntert tillbringa dessa dagar.
De hade öfvergifvit sina hus, emedan de icke
hade ansett sig nog starka att försvara dera;
( 137 )

men de kände ingen lust att sucka och gråta
öfver sådant som icke kunde bjelpas, ej heller
att föreställa sig, och i fantasien åskåda den
förödelse, som de snart skulle få se med egna
ögon. Familjer, som förr känt hvarandra, ha-
de rest dit tillsammans eller träffats der; nya
vänskapsförbindelser hade uppkommit och mäng-
den hade delt sig i slutna sällskap, alltefter oli-
ka vanor och lynnen. De, som hade pennin-
gar och voro försigtiga, gingo ner i dalen för
att äta middag, hvarest man för detta ändamål
i största hast inrättat krogar och värdshus. Åt
dem, som sjelfva ej ville, eller ej kunde bestå
omkostnaderna, utdelades i slottet bröd, soppa
och vin: utom några bord, som dagligen an-
rättades för de personer, som Borgherren ut-
tryckeligen låtit bjuda; och våra bekanta voro
ibland detta antal.

Agnese och Perpetua hade, för att på något
sätt kunna förtjena sitt bröd, önskat att bli an-
vända i de tjenster, som en så vidt utsträckt
gästfrihet fordrade; och härmed tillbragte de
en stor del af dagen, det öfriga att samspråka
med några vänner, som de förvärfvat eller med
den stackars Don Abbondio. Denne hade in-
genting att göra, men hade likväl aldrig led-
samt; fruktan höll honom sällskap. Fruktan
( 138 )

för någon egentlig öfverrumpling hade väl nu
hos honom försvunnit; men bilden af det när-
gränsande landet, på alla sidor öfversvämmadt
af soldater, de vapen och beväpnade, som han
alltid såg i omlopp, ett hefästadt slott, tanken
på så många oroligheter, som i hvarje ögonblick
kunde uppstå i en sådan belägenhet, allt för-
orsakade honom en obestämd, allmän, oupp-
hörlig fasa; oberäknadt den oro, som tanken
på hus och hem hos honom väckte. Under he-
la den tiden, han vistades på detta ställe, af-
lägsnade han sig aldrig ett stenkast derifrån,
och satte aldrig sin fot utföre backen. För alla
sina kamrater i olyckan gjorde han djupa bug-
ningar eller vänliga helsningar, men umgicks
med ganska få: oftast samtalade han med de
begge qvinnorna; för dem gick han att utgju-
ta sitt hjerta, oaktadt han ej sällan fölls i ta-
let af Perpetua, och äfven af Agnese utskäm-
des. Vid bordet åter, der han uppehöll sig
kort och talade högst litet, hörde han nyhe-
terna om den förfärliga durchmarschen, hvilka
dagligen anlände. Man tvistade om, hvilka rege-
menten voro de mest vildsinta, huruvida fotfol-
ket vore värre än rytteriet, eller tvertom; man
upprepade, så godt man kunde, vissa af anfö-
rarnes namn, man berättade deras förra fält-
( 139 )

tåg, man uppgaf stationerne och marscherne.
Framförallt sökte man att få underrättelse om
de regementen, hvilka efterhand passerade Lec-
cobron, emedan dessa kunde betraktas såsom
redan gångna, och således verkligen utur lan-
det. Nu har Wallensteins rytteri gått öfver,
nu Marradas fotfolk, nu Anshalts ryttare och
Brandenburgska infanteriet; derpå Montecuculis
och Ferraris ryttare; ytterligare Altringer, Fur-
stenberg och Colloredo; sedan Croaterne, Tor-
quato Conti och andra; slutligen äfven, till all
lycka Gallas, som var den siste. Venetianer-
nes flygande sqvadron hade nu äfven aflägsnat
sig; och hela landet var således på alla punk-
ter fritt. Redan hade de personer, som voro
ifrån de först anfallna och plundrade orterne,
börjat att utrymma slottet; och alla dagar fo-
ro menniskor derifrån, likasom man, efter en
höststorm, från de lummiga kronorna af ett
högt träd, ser fåglarne, som der tagit sin till-
flykt, utflyga åt alla håll. Våra trenne flyk-
tingar voro de sista att bege sig af, och detta
enligt Don Abbondios uttryckliga önskan, hvil-
ken befarade, att, i händelse han nu genast
återvände till sitt hus, der i trakten ännu fin-
na qvar några landsknektar, som skilt sig ifrån
sina regementen och blifvit efter arméen. Få-
( 140 )

fängt yttrade och upprepade Perpetua, att, ju
längre man dröjde, desto lättare blefve det för
skälmarne i nejden att göra inbrott i huset för
att bemägtiga sig det öfriga ; då det var frå-
ga om lifvet, hade alltid Don Abbondio öfver-
handen.

Den till afresan utsatta dagen, lät den Onämn-
de hålla en vagn i beredskap vid Malanotte,
i hvilken han, för Agneses räkning, låtit lägga
ett förråd af linne. Derpå tog han henne af-
sides och gaf henne på nytt en rulle af scudi
för att ersätta den förstörelse, hon skulle finna
hemma i sitt hus; oaktadt hon, läggande han-
den på sitt bröst, flera gånger försäkrade, att
hon der ännu hade qvar af de gamla.

"När ni nu träffar er fromma, olyckliga Lucia...”
sade han slutligen till henne: "Jag är viss på,
"att hon heder för mig, eftersom jag gjort henne
"så mycket ondt ; säg henne då, att jag tackar
”henne, och förlitar mig på Gud, att hennes
"böner äfven skola nedkalla en rik välsignelse
"öfver henne sjelf.” Sedan följde han sina tre
gäster ända till vagnen. De afreste och stad-
nade, enligt öfverenskommelse, likväl ganska
kort, vid skräddarens hus, hvarest de hörde
berättas hundrade saker om durchmarschen: de
vanliga historierna om tjufnader, misshandlingar,
tt uppstiga i vag-

tet af hvad de

än att bortföra

vagnen

något hör

af honom sin arm

ycket hört omtalas: tomma

ömse sidor till vagnsdörrarne för att tigga all

mosor.

Med dylika bilder för ögonen, samt i afvaktan

, jerngallren
sönderslagna
trasor, spill-
en tung luft,
som uppsteg

andre äter klagade gemensamt: och
rullade förbi, utsträcktes händer på

vingårdar, icke såsom efter skörden, utan såsom
efter ett hagel och en storm, som kommit på
en gång: vinqvistarne på marken, förflyttade
och förtrampade ; pålarne uppryckte, jorden
beströdd med spillror, löf och unga skott; trä-

orenligheter, än att, så godt man kunde, lag:
dörrarne; sonlige sågos gråta, hvar för sig

ror, hoptals utsådda efter vägen
en ännu tjockare, stinkande rök,
ur husen; landtfolket sysselsatt,

plundringar och andra skändligheter: men här
hade lyckligtvis inga landsknektar låtit se sig.
”Ack herr Kyrkoherde!” sade skräddaren, i det

den toppade, häckarne förstörde
bortförde. I byarne åter sågos
dörrar och fönsterkarmar, foder,

nen: ”Man kan utgifva böcker på tryck öfver
”en dylik förödelse.”

Då våra resande kommit ett stycke på vägen,
började de att med egna ögon märka något Ii-


( 142 )

på, att finna samma förhållande hemma i deras
hus, anlände de dit, och funno i sjelfva verket
hvad de väntat. Agnese lät urlasta sakerna i
ett hörn af gården, som nu blifvit det snygga-
ste ställe i huset; derpå började hon att sopa
detsamma, samt hopsamla och rengöra de få
saker, man lemnat henne qvar; hon tillkallade
en snickare och en smed för att sätta dörrarne
i stånd; sedan framtog hon det skänkta linnet,
räknade i hemlighet de nya zeccbinerne och
utbrast för sig sjelf: jag har, som man säger,
fallit på fotterna: lofvad vare Gud, Madonnan,
och denne fromme herre!

Don Abbondio och Perpetua inträdde i prest-
huset utan att behöfva nycklar; vid hvarje
steg i förstugan känna de allt mer och mer en
osund fuktighet, en sjuklukt, en giftig ånga
möta dem; med handen för näsan närma de sig
till köksdörren; de gå in på tå, osäkra, hvar
de skola sätta fotterna för att undvika de osnyg-
gaste ställen af den stinkande halm, som be-
täcker golfvet; och de kasta nuen blick ikring
rummet. Ingenting fanns der helt; men lem-
ningar och sönderbrutna stycken af livad som
fordom varit der och på andra ställen syntes
öfverallt: dun och fjädrar af Perpétuas höns,
linnelappar, lösa blad ur Don Abbondios ca-
lendrar, bitar af kökskärl, allt i en hög eller
kringspridt. Endast i spisen kunde man upp-
täeka spår af en stor förödelse hopade på ett
ställe, likasom en mängd ideer, som måste för-
stås inunder, i en långsträckt period hos någon
nymodig författare. Der sågs nemligen en qvar-
lefva af släckta bränder, hvilka fordom tycktes
hafva varit en stolskarm, en bordsfot, en skåp-
dörr, ett sängbräde, en tunnstaf, hörande till
det lilla fat, der det vin förvarades, som plä-
gade stärka Don Abbondios mage. Det öfriga
bestod af aska och kol; och med dessa samma
kolen hade förstörarne till sin förlustelse full-
kluddat murarne med figurer, åt hvilka de be-
mödat sig att medelst vissa fyrkantiga mössor,
tonsurer, samt breda physiognomier, gifva ett
visst presterligt utseende, och på allt sätt sökt
göra förfärliga och löjliga: en afsigt, som, i
sanning, icke kunde slå felt för dylika konst-
närer. ”Ack, hvilka bestar!” utropade Perpe-
tua och Don Abbondio, och skyndade ut ge-
nom en annan dörr, som förde till trädgården.
Här andades de ut och gingo rakt till fikonträ-
det; men innan de hunno dit, sågo de jorden
nyligen uppkastad, och uppgåfvo dervid på en
gång ett skrik; då de framkommit, funno de i
sjelfva verket i stället för skatten endast tomma
( 144 )

hålet, der den legat. Nu uppstod en liten tvist!
Don Abbondio började alt förebrå Perpetua,
det hon gömt illa; man kan lätt tänka, att
denna icke lemnade tillvitelsen obesvarad: se-
dan den ene och den andra tappert skrikit en
stund, begge med ena armen utsträckt, och pek-
fingret rigtadt emot öppningen, återvände de
tillsammans hem under ömsesidigt knot. De ha-
de mycket besvär att låta rengöra huset, och
de måste länge bo likasom i ett läger, innan
man efterhand kunde anskaffa nya dörrar, möb-
ler och husgeråd, till hvilket allt Agnese för-
sköt penningar.

Sedermera blef denna olycka under någon tid
ett frö till ytterligare ledsamma trätor; ty Per-
petua hade med full säkerhet fått veta, att nå-
gra af hennes husbondes saker, som man trott
vara bortröfvade af soldaterna, i stället voro i
behåll, samt oskadade, hos personer i byn; och
hon bad nu enträget sin husbonde att återfor-
dra sin egendom. Någonting mera brydsamt
kunde man svårligen föreslå Don Abbondio,
emedan hans saker befunno sig i händerna på
skälmar, det vill säga, de slags menniskor, med
hvilka det låg honom mest om hjertat att va-
ra i frid.

”‘Men
”Men om jag nu icke mera vill höra talas
"om dessa saker,” sade han. ”Skall jag lata
”pina mig till döds, derföre att man plundrat
”mitt hus?” ”Jag säger er,” svarade. Perpetua,
"att man skulle kunna taga ögonen ur hufvudet
"på er. Att stjäla af andra är synd, men af
”er är det en synd att icke stjäla." ”Hvilka
”dårskaper!” återtog Don Abbondio: ”Vill ni
”tiga?” Perpetua teg, men icke så snart; och
allt tjenade henne sedermera såsom en förevänd-
ning att börja på nytt igen.

Andra, än lifligare bekymmer väcktes hos
honom, då han fick höra, att spridda soldater
dagligen fortforo att marschera förbi; hvarföre
han alltid befarade, att få se någon sådan kom-
ma för sin port, hvilken han i hast låtit laga
och med mycken omsorg höll tillbommad; men
lyckligtvis inträffade aldrig någonting sådant.
Dessa farhågor hade ännu icke upphört, då en
ny kom att oroa hans upprörda sinne.

Men här vilje vi lemna den stackars mannen
å sido: det blir nu fråga om någonting helt
annat, än hans enskilda farhågor, några byars
elände eller en hastigt öfvergående olycka.
CAP. XXXI.

Pesten, som SundhetsTribunalet fruktat möj-
ligen kunna inkomma i Majland med de Tyska
trupperne, hade nu i sjelfva verket, som be-
kant är, dit inkommit; och det är likaledes be-
kant, att den icke stadnade der, utan angrep och
förödde en stor del af Italien. Ledde af den träd,
som genomlöper vår historia-, gå vi nu att berätta
de förnämsta tilldragelserna under denna lands-
plåga; det vill säga, inom Majland, eller, rättare
sagdt, nästan uteslutande inom Milano. Och i
denna beskrifning är det ingalunda vårt syfte-
mål att endast framställa det tillstånd, hvaruti
våra personer komma att befinna sig, utan tilli-
ka att göra bekant, i den mån utrymmet och
vår förmåga det tillåter, en mera märkvärdig,
än känd del af vårt fäderneslands historia.

Ibland alla samtidiga berättelser finnes ingen,
som, i och för sig, är tillräcklig att derom
gifva ett någorlunda sammanhängande och ord-
nadt begrepp; likasom ej heller någon finnes,
som ens_ förmår hjelpa forskaren att bilda sig
ett sådant. Medelst flitiga undersökningar och
jemförelser emellan så väl tryckta, som outgifna
beskrifningar, samt officiella documenter, hafva
vi sökt åstadkomma, väl icke hvad vi skulle
( 147 )

hafva önskat, men åtminstone någonting, som
hittills ej är gjordt. Det är ingalunda vår af-
sigt att anföra alla publika handlingar, lika li-
tet alla de i ett eller annat afseende minnes-
värda tilldragelser. Långt mindre tilltro vi oss
att härigenom bespara dem, som skulle vilja
göra sig ett mera fullständigt begrepp om sa-
ken, läsningen af originalhandlingarne: vi känne
mer än väl, hvilken lefvande, egendomlig, ome-
delbar kraft det är i dessa slags skrifter, de
må vara författade och utförda på hvad sätt söm
hellst. Vi hafva endast försökt att urskilja och
bestämma de allmännaste och vigtigaste händel-
serna, att uppställa dem iden ordning och följd,
som sakens natur fordrar, att anmärka deras öm-
sesidiga verkningar, och sålunda framställa, tills
vidare, och sä länge ingen annan gifver oss nå-
gonting bättre, en kort, men klar och samman-
hängande beskrifning på denna landsplåga.

Ofver hela den landssträcka, som hären ge-
nomgått, hade man funnit lik i husen, lik på
vägen. Snart började här och der enskilda per-
soner, ja hela familjer, att sjukna och dö af
häftiga, besynnerliga åkommor, med symptomer,
okända för de fleste af de lefvande. Det fun-
nos blott få personer, som förr sett någonting
7*
( 148 )

dylikt: de nemligen, som ännu kunde minnas
den pest, som, femtiotre år förut, äfven hade
ödelagt en stor del af Italien, och särdeles Maj-
land, hvarest den kallades och ännu kallas
S:t Carlos pest. Så mägtig är den Christliga
kärleken! Midtibland sä många och så vigtiga
minnen afen allmän olycka, förmår hon fram-
visa namnet af en enskild man; ty hon ingaf
denne man känslor och handlingar, mera min-
nesvärda än sjelfva olyckorna; hon förmår för-
vara det i sinnena, till ett kännetecken för alla
dessa händelser, emedan hon i alla infört ho-
nom handlande, såsom en ledare, en hjelpare,
en föresyn, ett sjelfvilligt offer; af den stora,
gemensamma olyckan bildade hon för denne man
likasom ett embete, samt gaf den namn efter
honom, likasom en hans eröfring eller upptäckt.

Öfverläkaren Ludovico Settala, hvilken icke
allenast sett denna pest, men äfven vid dess
botande varit en af de mest verksamme och
djerfve medarbetare, och som nu, då man be-
farade dess annalkande, var på sin vakt och
sysselsatt med efterforskningar, anmälde den
20 October i SundhetsTribunalet, det smittan
otvifvelaktigt utbrustit i byn Chiuso (den sista
på Leccos område, nära Bergamogränsen). Här-
vid fattades likväl icke något beslut, såsom man
inhämtar af Tadinos beskrifning.
Snart inkomma dylika underrättelser ifrån
Lecco och ifrån Bellano. Nu beslöt Tribunalet,
och ansåg tillräckligt, att afsända en commissa-
rie, som på vägen skulle medtaga en läkare i
Como, och jemte honom besöka de uppgifna
orterne. Begge läto antingen af okunnighet,
eller af andra skäl, inbilla sig af en gammal
barberare i Bellano, att denna slags sjukdom
icke var pesten, utan på några ställen en van-
lig verkan af dunster, hvilka höstetiden uppste-
go ur träsken, på andra åter en verkan af den
hungersnöd och de besvärligheter, man utstått
under Tyskarnes genomtåg.

Men då oupphörligen ytterligare dödsbud in-
kommo från åtskilliga håll, afsändes tvenne com-
missarier för att taga saken i betraktande och
besörja om nödiga mått och steg: förenämnde
Tadino och en auditor i Tribunalet. Då desse
ankommo hade det onda redan spridt sig så
mycket, att bevisen företedde sig sjelfmant,
utan att man behöfde uppsöka dem. De be-
sökte Leccos område, Valsassina, stränderne af
Comosjön ; och öfverallt funno de slängda går-
dar, innevånarneflyktade ut på fälten eller
förströdde; ”och vi sågo,” säger Tadino, "mån-
”ga, nästan vilda varelser, bärande i händerne,
"den ene myntha, den andre vinruta, somlige
”rosmarin, andre ett krus ättika.” De efter-
frågade antalet af de döda, och det befanns
vara ofantligt; de undersökte de sjuka samt
liken, och öfverallt anträffades pestens svartblå,
förfärliga kännemärken. De inskickade genast,
i bref, dessa sorgliga nyheter till Sundhets-
Tribunalet, hvilket, vid deras emottagande, som
skedde den 3o October, ”beslöt,” säger Tadino,
”att föreskrifva pass, i afsigt att ifrån staden ute-
”stänga de personer, som kommo ifrån de orter,
”der smittan yppat sig;" och, under det förord-
ningen uppsattes, gaf man på förhand befallnin-
gar derom till tullbetjeningen.

Emedlertid vidtogo commissarierne i största
hast de i mån af deras kunskaper och magt
lämpligaste anstalter; och återvände i det sorg-
liga medvetandet af sin oförmåga att bota och
hämma ett ondt, som redan vunnit så mycken
styrka och utsträckning. Sedan de den 14 No-
vember anländt till staden och inlemnat mundt-
lig och skriftlig rapport till Tribunalet, fingo
de befallning att begifva sig till Guvernören
och för honom framställa sakernas tillstånd. De
reste och återkommo med det svaret: att dessa
underrättelser gjort honom ganska ledsen, samt
att han deröfver betygade sin högeliga bedröf-
velse; men att krigets omsorger voro af mera
( 15t )

vigt. Två eller tre dagar derefter lät Guver-
nören, den 18 November, utgå ett circulär,
hvaruti han anbefallde publika fröjdebetygelser,
i anledning af Prins Carls, Konung Philip IV:des
äldste sons födelse, utan att ana, eller utan att
bry sig om faran af ett stort menniskotillopp
under dylika omständigheter.

Denne man var, som vi redan vid ett annat
tillfälle nämnt, den ryktbare Ambrogio Spinola,
skickad egentligen för att utföra detta krig, samt
godtgöra Don Gonzalos misstag, och äfven att
vid tillfälle regera; och vi vilje, äfven tillfäl-
ligtvis här nämna, att han dog få månader der-
efter i detta samma krig, som lag honom så
ömt om hjertat; och han dog, icke af sår, und-
fångna på slagfältet, utan i sin säng af sorg och
förargelse öfver de förebråelser, förföljelser och
ledsamheter af alla slag, som han fått uppbä-
ra af dem han tjenade. Historien har beklagat
hans ödeochtadlat vederbörandes otacksamhet;
den har med mycken omsorg beskrifvit hans mi-
litäriska och politiska företag, berömt hans för-
utseende, verksamhet och ihärdighet: den må
äfven undersöka, hvartill han begagnat allt
detta, då pesten hotade, ja anföll en folkmas-
sa, lemnad i hans vård, eller rättare sagdt, i
hans våld.
( 152 )

Men hvad som, oberäknadt allt klander, min-
skar vår förvåning öfver detta hans förhållan-
de, livad som väcker en ny och lifligare för-
våning, är denna samma folkmassas förhållande,
hvilken, ännu icke träffad af smittan, hade så
många skäl att befara densamma. Då dessa un-
derrättelser ankommo ifrån de byar, som bilda
ikring staden nästan en halfeirkel i en linie,
som på några punkter icke är längre aflägsen
derifrån, än 18 till 20 mil, hvem skulle icke
tro, att de der uppväckte en allmän rörelse,
ett hopande af väl eller illa förstådda försig-
tighetsmått, eller åtminstone en verksam häp-
nad? Och likväl, om tidens urkunder öfverens-
stämma i någonting, är det i ett gemensamt vitt-
nesbörd, att något sådant icke var att förspör-
ja. Hungersnöden under det föregående året,
soldaternas utpressningar, en nedslagen sinnes-
stämning syntes vara mer än tillräckliga skäl att
förklara den allmänna dödligheten: i gathörnen,
på krogarne, i husen, emot togs hvar och en, som
framkastade ett ord om fara, som omnämnde
pesten, med tviflande begabbelser och harmset
förakt. Samma otro, eller rättare sagdt, sam-
ma blindhet och halsstarrighet rådde i Senaten,
i Decurionernas råd, hos alla embetsmän.

Det är bekant, att Kardinal Federigo så snart
han fick höra första utbrottet af smittan, an-
befallde i ett herdabref sina Kyrkoherdar att
hos församlingarne inskärpa vigten och skyldig-
heten att yppa alla dylika händelser och att
lemna ifrån sig alla smittade eller för smitta
misstänkta saker: och äfven detta kan räknas
ibland hans berömvärda egenheter.

Sundhetstribunalet anhöll om försigtighetsan-
stalter, om hjelp : allt var nästan fåfängt. Och
i sjelfva Tribunalet var nitet långt ifrån att
svara emot behofvet: det var, som Tadino fle-
ra gånger försäkrar, de begge läkarne, hvilka,
öfvertygade om farans vigt och närhet, satte lif
i detta samfund, hvilket åter i sin ordning skul-
le bringa de öfriga i verksamhet.

Vi hafva redan sett, huru man vid första
underrättelsen om pesten gick lamt till väga i
anstalter, ja äfven i undersökningar: nu vilje
vi anföra ett annat bevis på en långsamhet 7
icke mindre märkvärdig, om icke tilläfveniyrs
nödtvungen, i följd af de hinder, som de hög-
re embetsmännen lade emot dylika åtgärder.
Nämnde passförordning, beslutad den 30 Octo-
ber, expedierades nemligen icke förr än den 23
i följande månaden, och kungjordes- icke förr
än den 29. Pesten var då redan i Milano..

Tadino och Ripamonti hafva. velat uppteck-
( 154 )

na namnet på den som först ditförde densam-
ma, jemte flera omständigheter angående per-
sonen och händelsen: och i sanning, daman be-
traktar första begynnelsen till en stor olycka,
i hvilken offren långt ifrån att kunna uppräk-
nas vid namn, knappt kunna ungefärligen ut-
sättas till antalet efter hvarje tusende, erfar man
ett visst eget intresse att känna dessa första få
namn, som möjligen kunnat blifva upptecknade
och förvarade: denna slags utmärkelse, denna
förmånsrätt i den allmänna förödelsen gör, att
vi finne i dessa personer och i vissa omständig-
heter, för Öfrigt högst obetydliga,, någonting
visst på en gång olycksfullt och minnesvärdt.

Begge dessa häfdatecknare säga, att det var
en italiensk soldat i spansk tjenst: i allt öfrigt
äro de icke ense, ej ens hvad namnet beträffar.
Det var, enligt Tadino, en viss Pietro Antonio
Lovato, inqvarterad på Leccos. område; enligt
Ripamonti, en viss Pier Paolo Locati, inqvar-
terad i Chiavenna. De äro äfven af stridiga
tankar angående dagen för hans inträde i Mi-
lano: den förre utsätter det till den 22 Octo-
ber, den sednare till samma dato i följande må-
nåden, och man kan härvid hvarken rätta sig
efter den ene eller den andre. Beggedessa tids-
uppgifter stå i motsägelse med andra, vida mer
tillförlitliga.
Härmed må nu vara huru som hellst, denne
olycksalige och olycksbärande soldat inkom med
en stor packe af kläder, dem han köpt eller
stulit af Tyska soldater; samt tog qvarter i en
slägtinges hus, i östra-ports-förstaden, nära ka-
pucinerklostret; knappt anländ dit, sjuknadehan;
fördes till hospitalet; der väckte en böld, som
man upptäckte under armhålet misstankar hos
dem, som skötte honom, om sjukdomens verk-
liga art; på fjerde dygnet afled han. Sundhets-
tribunalet lät afskilja och instänga familjen inom
huset; hans kläder och den säng, hvaruti han
legat på hospitalet, uppbrändes. Tvenne uppas-
sare, som der skött honom, och en from munk,
som biträdt honom, insjuknade äfven inom få
dagar, alla tre i pesten. Den misstanke, som
man der ända ifrån början haft angående sjuk-
domens natur, och de i följd deraf vidtagna
försigtighetsmått åstadkommo dock den verkan,
att smittan der ej vidare utbredde sig. Men
soldaten hade qvarlemnat utom detta hus ett
frö, som icke dröjde att slå rötter.

Den första person, hvaruppå den visade sig,
var ägaren af det hus, der han bott, en viss
Carlo Colonna, lutspelare till profession. Nu
fördes alla hyresgästerne i detta hus, på Sund-
hetstribunalets befallning, till Iazarettet, hvar-
( 156 )
est de flesta lades till sängs; några dogo innan
kort af uppenbar smitta.

I staden hade det frö, som der utsatts genom
umgänget med dessa personer, deras kläder och
husgeråd, af slägtingar, hyresman och tjenare,
undandragne den af Tribunalet anbefallde un-
dersökningen och elden, och än mer det nya,
som inkom till följd af sjelfva befallningarnes
olämplighet, försummelsen i deras handhafvan-
de och skickligheten att dem förtyda, långsamt
och i hemlighet börjat att slå rötter under he-
la den öfriga delen af året och de första må-
naderna af det följande, 1630. Efterhand såg
man, än i det ena, än i det andra qvarteret
en och annan person insjukna, en och annan
dö; och sjelfva sällsyntheten af dessa fall af-
lägsnade misstankar om pesten, samt stärkte
allt mer och mer allmänheten i denna förstoc-
kade,. denna mördande säkerhet, att pesten icke
funnes här, att den icke ett ögonblick här fun-
nits. Äfven Here läkare bildade ett .echo till
folkets röst (var denna kanske äfven här Guds?)
och beledde dessa dystra profetior, dessa ho-
tande varningar af några få; och hade i bered-
skap namn på allmänna sjukdomar, för att be-
teckna all slags pest, som de tillkallades alt bo-
ta, den må hafva visat sig under hvilka symp-
tomer som hellst.
( 157 )

De underrättelser, hvilka om dessa sjukdoms-
fall inlupo till Sundhetstribunalet, voro van-
ligtvis sena och obestämda. Fruktan för laza-
rettet skärpte allas fintlighet: de sjuka förställ-
de sig, man bestack dödgräfvarne; äfven af de
lägre tjenstemännen i sjelfva tribunalet, samt
af de personer, som skickades att undersöka
liken, skafade man sig för betalning falska at-
tester. Då tribunalet vid alla upptäckter, som
man lyckades att göra, anbefallde klädernas
förbränning, tog husen i beslag, skickade famil-
jerna till Iazarettet, är det lätt att gissa, hvil-
ken allmän förtrytelse måste uppstå emot detta
samfund hos adeln, köpmännen, och folket, då
alla voro öfvertygade om, att man anställt dessa
förföljelser utan grund och. utan ändamål. Det
förnämsta hatet drabbade de begge läkarne, vår
ofta nämnde Tadino och Senatorn Settala, Öf-
verläkarens son: det gick så långt, att dessa
hädanefter icke kunde gä öfver torgen, utan att
anfallas af ovett eller stenar. Och visserligen
var det en. märkvärdig ställning, den hvaruti
dessa män befunno sig, nemligen att se en för-
färlig landsplåga närma sig, sjelfve på allt sätt
bemöda sig att afvända densamma och dervid
finna, utom de sjelfva saken tillhörande svårig-
heter, hinder från alla håll i viljorna, samt der-
jemte vara ett mål för det allmänna skriket och
anses för sitt fäderneslands fiender.

Öfverläkaren Ludovico Seltala, af nära 80 års
ålder, fordom Professor i läkarekonsten vid uni-
versitetet i Pavia, sedan i moralfilosofien i Mi-
lano, författare till många då högt skattade
verk, ryktbar genom de kallelser, han fått till
åtskilliga andra cathedrar i Ingolstadt, Pisa,
Bologna och Padua, och genom sin vägran att
emottaga alla dessa, var säkerligen en af de
mest ansedda män på sin tid. Han var lika
högt aktad för sin vandel, som för sin lärdom,
och lika älskad, som beundrad, i anseende till
den christeliga barmhertighet, han visade i att
bota och hjelpa de fattiga. Hvad som hos oss
stör och minskar den känsla af aktning, som
alla dessa förtjenster väcka, men som då måste
göra densamma än mera allmän och stark, är,
att den stackars mannen deltog i sina samtidas
allmännaste och olycksaligaste fördomar. Och
likväl var detta stora anseende, som han åtnjöt,
icke allenast otillräckligt att besegra den all-
männa meningen, hvad pesten vidkom, men kun-
de icke en gång frälsa honom ifrån förolämp-
ningar af denna folkklass, som lätt öfvergår
ifrån omdömen till yttringar och verkliga hand-

lingar.
( 159 )

En dag, då han for ut i bärstol att besöka
sina sjuka, började folket att skocka sig ikring
honom, skrikande, att han vore hufvudman för
dem som nödvändigt ville, att pesten skulle va-
ra i omlopp; att det var han, som uppskräm-
de staden med sin dystra uppsyn och sitt lån-
ga skägg: alltsammans för att skaffa läkarne för-
tjenst. Trängseln och raseriet ökades allt mer
och mer: bärarn, som insågo omöjligheten att
försvara sig, flyktade med sin herre i en dess
väns hus, hvilket lyckligtvis var beläget nära
derintill. Detta hände honom, emedan han sett
klart, sagt sanningen och velat frälsa frän pe-
sten många tusende menniskor: när han der-
emot genom ett olycksaligt råd medverkade att
låta martera, med tänger knipa, och för troll-
dom bränna en stackars olycklig qvinnsperson,
emedan en hennes husbonde kände besynnerli-
ga magplågor, och en annan förut varit föräl-
skad i henne, lärer han hos allmänheten hafva
skördat nya loford som vis, och, hvad som är än
värre, ansetts förtjent af sitt folks tacksamhet.

Men emot slutet af mars begynte, först i östra-
ports-förstaden sedan i alla stadens qvarter, sjuk-
domarne att förökas, äfvensom dödsfallen, med
sällsamma anfall af spasmer, hjertklappningar,
sömnsjuka, yrsel, jemte de vanliga olyckliga kän-
netecknen, svartblå färg o eh bölder: sjelfva döds-
fallen ej sällan plötsligen inträffande utan något
förutgående sjukdomstecken. De läkare, som ne-
kat smittans tillvaro, men nu likväl voro nödsaka-
de att gifva ett generiskt namn åt den nya sjuk-
domen, började nu kalla den elakartade, pest-
artade febrar: en eländig vändning, eller rät-
tare sagdt ordrytteri, och som ändå åstadkom
mycket ondt; ty då man en gång erkänt verk-
liga förhållandet, föranledde man härigenom
folket att tvifla på det som var af mesta vigt
att tro och att inse, nemligen, att sjukdomen ut-
breddes genom vidrörande. Embetsmännen bör-
jade nu, likasom en person, som uppvaknar ur
en djup sömn, att gifva mera gehör åt Sund-
hetstribunalets fordringar och förslag, samt no-
gare handhafva dess edikter.

I Lazarettet, der folkmassan, oaktadt den för
hvarje dag till en tiondedel minskades, likväl
dagligen öfverhufvud tillväxte, var det ett svårt
företag att fastställa tjenstgöringen och lydna-
den, att vidmagthålla den föreskrifna afsöndrin-
gen, med ett ord, att der vidmagthålla, eller
rättare sagdt,. der införa den af Sundhetstribu-
nalet anbefallda styrelse i ty ända ifrån första
början hade allting der varit i oordning, till föl-
je af tygellösheten hos de många instängda, samt,
( 16r )
tjenstemännens vårdslöshet och efterlåtenhet. Tri-
bunalet och Decurionerne, som icke visste livad
de skulle företaga sig, beslöto att vända sig till
Kapucinermunkarne, med anhållan att ibland
dessa skulle utses en tjenlig person att styra
detta vanvårdade rike. Man föreslog dem till
befälhafvare en viss Pater Felix Casati, en
man af mognare år, hvilken åtnjöt ett stort
rykte af christlig kärlek, verksamhet, mildhet,
jemte själsstyrka, och allt detta, efter hvad följ-
den utvisade, väl förtjent; och till dess biträ-
de, och såsom en slags minister, en viss Pater
Michel Pozzobonelli, en ännu ung man, men
sträng och alfvarlig i tankar likasom i uppsyn.
Dessa begge antogos med bifall; och den 3o
mars gjorde de sitt inträde på Lazareltet.

SundhetsPresidenten förde dem ikring, lika-
som för att taga huset i besittning; och sedan
han sammankallat uppassarne och tjenstemän-
nen af alla slag, förklarade han i dessas när-
varo Pater Felix för president på stället, samt
innehafvare af den högsta magt och myndighet.
I samma mån, som den olycksaliga samlingen
sedermera förökades, ditkommo äfven andra Ka-
pucinermunkar ; och de blefvo der förestånda-
re, biktfader, förvaltare, sjukvaktare, köksmä-
stare, garderobs vak tare, tvättmästare, med ett
ord, allt hvad som kunde finnas nödigt. Pater
Felix, alltid trägen, alltid vaksam, gick ikring
natt och dag, i portikerne, i rummen, på fäl-
tet, ofta med en staf i handen, ofta endast i
sin tagelskjorta; han uppmuntrade och ordnade
tjenstgöringen, stillade oordningar, förlikte kla-
gomål, hotade, straffade, näpste, tröstade, af-
torkade och utgjöt tårar. I första hörjan ådrog
han sig pesten; blef botad, och återtog med
ny munterhet sina förra åligganden. De fleste
af hans medbröder förlorade här sina lif, alla
med glädje.

Visserlig en var en dylik diktatur en sällsam
utväg; sällsam, såsom sjelfva olyckan, såsom ti-
derna : och i saknad af andra bevis, skulle detta
enda vara oss nog, såsom ett prof af en högst
rå och illa sammansatt samfundsordning. Men
dessa munkars mod, verksamhet och sjelfupp-
offring förtjena ickedestomindre att ihågkom-
mas, med aktning, med rörelse, och med den-
na slags tacksamhet, man erfar, likasom en för
alla och alla för en, vid stora tjenster, som be-
visas den ena menniskan af den andra. Att dö
för att göra godt, är någonting i och för sig
ädelt och vist, i alla tider, under alla förhål-
landen. "Ty om desse fäder icke funnits der,”
säger Tadino, ”hade säkerligen hela staden va-
( 163 )

"rit förlorad; ty märkeligt är, att desse fäder,
"utan någon hjelp ifrån stadens sida, eller åt-
”minstone en ganska ringa, förmått, endast ge-
"nom egen flit och omtanka, underhålla i laza-
"rellet så många tusende fattiga.”

Äfven ibland folket begynte denna hårdnac-
kenhet att vilja förneka pesten ge vika, i sam-
zaa mån sjukdomen utbredde sig: och den ut-
bredde sig nu för allas ögon, medelst smitta
och umgänge; så mycket mera som den, efter
att någon tid endast hafva rasat ibland den fat-
tigare dassen, började att träffa mera kända
personer. Ibland dessa förtjenar Öfverläkaren
Settala, såsom den då mest ansedde, att här näm-
nas. Han sjelf, hans hustru, tvenne barn, sju
personer af husfolket insjuknade i pesten. Sjelf
räddades han, jemte ett af barnen; de öfriga
dogo.

De personer, hvilka med så mycken säkerhet
bestridt, att i deras grannskap, ja midtibland
dem fröt till ett ondt funnits, som genom na-
turliga medel lätt kunde sprida sig och åstad-
komma allmän olycka, voro nu, då de icke vi-
dare kunde neka dess spridande, så mycket mer
benägne att dertill uppsöka någon annan orsak,
ja att antaga den första, som kunde förekom-
ma. Olyckligtvis var en sådan redan förhan-
den i cle folksägner, som då voro allmänt gäng-
se, ieke allenast här, utan i hela Europa, nem-
ligen giftblandningar, helfvetiska stämplingar,
menniskor, sammansvurna att utsprida pesten
medelst smittsamma gifter och signerier. Detta
och dylikt mer hade man redan trott under
flera andra pestsjukdomar ; äfven under den
som inträffat ett halft århundrade förut. Här-
till kommer, att redan föregående året en skrif-
velse ankommit, undertecknad af Konung Phi-
lip den IV, till Guvernören, hvaruti man un-
derrättade denne, att fyra fransmän undkom-
mit från Madrid, efterspanade, såsom misstänk-
te att kringsprida giftiga, pestaktiga salfvor:
han horde vara på sin vakt, i händelse desse
möjligen skulle ankomma till Milano. Guver-
nören hade meddelat Senaten och Sundhetstri-
bunalet denna skrifvelse; för ögonblicket synes
man icke hafva fästat något synnerligt afseende
häruppå. Men sedan pesten redan utbrustit
och man erkänt densamma, kunde . lätt minnet
af denna underrättelse i folkets sinnen tjena till
stöd för den obestämda misstanken om något
brottsligt anslag; den kunde äfven utgöra första
anledningen till en dylik misstankes uppkomst.
Men tvenne händelser, den ena alstrad af en
blind och otämd fruktan, den andra af en viss
( 165 )

oförklarlig ondska, förvandlade denna obestäm-
da farhåga för ett möjligt anslag till en miss-
tanke, och hos många till full visshet om en
verklig sammansvärjning. Några, hvilka om af-
tonen den 17 maj tyckt sig se vissa personer
gå ikring i domkyrkan, sysselsatte att smörja
en afplankning, hvilken tjenade att afskilja de
för de särskilda könen bestämda platser, läto
om natten utbära ur kyrkan denna afplankning,
jemte en mängd bänkar; oaktadt SundhetsPre-
sidenten, som skyndat dit med fyra sakkunnige
män, undersökt afplankningen, bänkarne, vig-
vattenskaren, och icke funnit något, som kun-
de bekräfta den enfaldiga misstanken om något
giftblandningsanslag, hade, för att lugna andras
inbillade farhågor, förklarat, det man endast
behöfde tvätta förenämnde afplankning. Denna
mängd af hopade saker åstadkom ett mägtigt
intryck af fasa hos folkmassan, för hvilken
hvarje föremål så lätt blir ett bevis. Det sa-
des och troddes allmänt, att man i domkyr-
kan smort bänkar, väggar, ja ända till kloek-
repen. Och detta sades icke blott då: alla sam-
tida underrättelser, hvilka anföra denna händel-
se, tala derom med full säkerhet.

Följande morgonen möttes stadsboernas ögon
och sinnen af ett nytt, ännu besynnerligare, än
( 166 )

mera betydande skådespel. I hvarje del af sta-
den såg man husportarne och murarne bestruk-
na med en slags gulhvit smörja, ditsatt likasom
med svampar. Ripamonti, hvilken ofta, då det
är fråga om dylika smörjelser, beler, och än
oftare begråter folkets lätttrogenhet, försäkrar
sig vid detta tillfälle sjelf hafva sett nämnde
påstrykningar, och beskrifver dem utförligt. I
ett bref till Guvernören berättar Sundhetstri-
bunalet saken i samma ordalag; der talas om
undersökningar, om rön, som blifvit gjorda med
detta ämne på hundar, utan några olyckliga verk-
ningar; der tillägges, att dess öfvertygelse vo-
re, "det dylika upptåg snarare blifvit föranled-
"de af okynne, än brottsliga afsigter.” De an-
dra. samtida underrättelserna, antyda oberäknadt
deras vittnesbörd för händelsens sanning, att i
första början Here haft den öfvertygelsen, dét
denna påstrykning skett på narri och af okyn-
ne, ingen omtalar någon, som skulle hafva nekat
densamma; och de skulle säkert hafva nämnt
derom, i händelse några sådana funnits, om ock
endast för att stämpla dem såsom besynnerliga
menniskor. Jag har ansett lämpeligt att här
anföra och sammanställa dessa omständigheter,
till en del föga kända, till en del helt och hål-
let obekanta, angående en ryktbar dårskap; ty i
förirringar, och förnämligast i mängdens förir-
ringar synes mig vigligast att anmärka just den
väg, de följt, de skengrunder och medel, hvar-
igenom det lyckats dem att få inträde i sin-
nena och dem beherrska.

Staden, redan förut uppskakad, råkade nu i
full förvirring: husägarne brände de smorda
ställena med itänd halm; de förbigående stad-
nade, ryste, och skälfde af raseri. Främlingar-
ne, misstänkte endast i denna egenskap, och på
den tiden lätte att igenkänna af sin drägt, fast-
höllos på gatorna af folket, och fördes i fän-
gelse. Man anställde förhör med de häktade,
deras anklagare, samt vittnen; man fann ingen
enda skyldig: sinnena voro ännu mägtiga att
tvifla, att öfverväga, att begripa. Sundhets-
tribunalet utfärdade ett plakat, hvaruti belö-
ning utlofvades förden, som kunde angifva upp-
hofsmännen till nämnde företag.

Under det Tribunalet var sysselsatt att ef-
terforska, hade många ibland folket, såsom of-
ta händer, redan funnit. Ibland dem, som an-
sågo det vara en giftig smörjelse, ville somliga
anse det såsom en hämnd af Don Gonzalo för
de förolämpningar, han lidit vid sin afresa, an-
dra såsom ett påhitt af Kardinal Richelieu, för
att utöda Milano, och derpå utan möda kunna
( 168 )

bemägtiga sig detsamma; andra åter uppgåfvo
såsom upphofsmän Grefven af Collalto, Wallen-
stein, en eller annan af Milanos ädlingar.

Flere funnos äfven, som vi nyss nämnt, hvil-
ka häruti endast sågo ett illvilligt upptåg, och
tillskrefvo det studerande, ädlingar, eller offi-
cerare, som i ledsam overksamhet dvaldes vid
Casales belägring. Då man sedermera icke blef
varse, som man tilläfventyrs fruktat, att någon
allmän smitta och förstörelse genast följde här-
uppå, hade detta troligtvis till följd, att den
första förskräckelsen för ögonblicket lugnades,
och att hela saken blef, eller syntes blifva glömd.
För öfrigt fanns en viss hop menniskor, som
icke ännu voro öfvertygade, att någon pest vore
i omlopp. Och alldenstund, så väl i Iazarettet,
som i staden några blefvo botade, sades det
(det är alltid upplysande att få veta de sista
argumenterne afen mening, i strid mot förnuf-
tet) af folket, och äfven af många partiska
läkare, att det icke vore någon verklig pest,
emedan alla i denna händelse skulle hafva dödt.
För att betaga dem allt tvifvel, uppfann Sund-
hetstribunalet en utväg, i enlighet med behofvet,
ett sätt att tala till sinnena, sådant som dessa
råa tider kunde fordra eller ingifva. På en af

Pingst-
( 169 )

Pingsthelgedagarne plägade stadens innevånare
samlas på S:t Gregorii kyrkogård utom Östra
porten, att bedja för dem, som dödt i den förra
pesten, hvilkas kroppar der voro begrafne, och
som man fann i denna andaktsöfning en anledning
till förlustelse och fåfänga, syntes hvar och en
der i sina bästa kläder. Samma dag, hade ibland
andra en hel familj dödt af pest-en. På den
timma, då folket talrikast var samladt, fördes
nu, på Sundhetstribunalets befallning, midt-
ibland vagnar, ridande och fotgängare, liken af
denna familj till nämnde kyrkogård, nakna, på
en vagn; på det folkmassan, med egna ögon,
deruti skulle kunna åskåda pestens tydliga kän-
nemärken och förfärliga insegel. Ett anskri af
fasa höjdes öfverallt, der vagnen för fram; ett
långvarigt mummel hördes, der den hade pas-
serat, ett annat mummel föregick densamma,

I första början alltså, ingen pest, alldeles in-
gen, på inga vilkor: det var ej ens tillåtet att
uttala detta ord. Derpå, pestartade febrar:
tanken gör här ett snedsprång, och omstöpes.
i en adjectif form. Sedan, icke verklig pest;
väl en såkallad pest, men endast i visst afse-
ende; icke just alldeles pest, men någonting,
hvartill man ej förmår gifva ett annat namn.

3 D.

8
( 17° )

Sluteligen, otvifvelaktig och ojäfaktig pest: men
nu har en antian föreställning fästat sig dervid,
nemligen giftblandning och trolldom, som för-
ändrar och förvexlar den uttryckliga meningen
af détord, som man nu icke mera kan återkalla.

Man behöfver ej, som jag tror, vara synner-
ligt hemma i ideernas och ordens historia för
att finna, det flera genomgått ett dylikt lopp.
Många äro likväl ej, tack vare Försynen, afen
sådan art, samt en sådan betydenhet, och som
förvärfva sin giltighet för ett så dyrt pris, eller
vid hvilka så maktpåliggande omständigheter
äro fastade. Man skulle likväl kunna, så väl
i stora, som små förhållanden, till någon del
undvika denna så långa oeh så slingrande om-
väg derigenom, att man antoge den sedan länge
föreslagna methoden, att betrakta, höra, jem-
föra, tänka, innan man talar.

* Men att tala är en i och för sig så mycket
lättare sak, än alla de nyss uppräknade tillsam-
mans, att äfven vi, jag menar, vi menniskor i
allmänhet, äro ganska mycket att beklaga.

C A P. XXXII.

Då det blef allt mer och mer svårt att upp-
fylla hvad de sorgliga omständigheterna fordra-
( 171 )

de, hade man i Decurionernes råd fattat det
beslut att vända sig till Guvernören, för att hos
honom söka understöd och bistånd. Spinola
gaf till svar sorgebetygelser, jemte nya förma-
ningar: det smärtade honom att icke kunna
vara tillstädes i staden, för att ägna alla sina
omsorger till dess understöd; men han hoppa-
des, att desse gode herrars nit skulle uppfylla
allt hvad som erfordrades. Ingenting vidare af-
gjordes: väl ägde nya beskickningar rum, äfven-
som frågor och svar; men vi finne éj, att män
kommit -till några närmare resultater. Någon
tid derefter, då pesten häftigast rasade, ansåg
Guvernören lämpeligt att i öppet bref öfverflytta
sin magt och myndighet på StorKansleren Ferrer,
emedan han sjelf, som han skref, måste syssel-
sätta sig med krigets utförande.

Liktidigt med detta beslut, hade Decurionerne
fattat ett annat, nemligen, att anhålla hos Kar-
dinalErkebiskopen, att man måtte företaga en
högtidlig procession, för att bära ikring staden
S:t Carlos lik. Den fromme prelaten vägrade
detta af många skäl. En dylik blind tro på ett
godtyckligt medel misshagade honom, och han
fruktade att, i händelse verkan ej svarade emot
förhoppningarne, hvilket han äfven befarade,

8*
tron skulle kunna forbytas i begabbelse. Han
fruktade ytterligare, alt, "om dylika smörjare
"funnos," processionen skulle erbjuda dem ett
rikt tillfälle för deras brottsliga afsigter: "fun-
”nos åter inga sådana,” kunde likväl en så stor
folksamling icke annat än ytterligare utbreda
smittan: ”hvilket sednare vore en vida verkli-
”gare fara.” Ty misstanken om smörjningar,
hvilken under någon tid saktat sig, hade nu
emedlertid vaknat å nyo, allmännare och mera
rasande, än någonsin förut.

Man hade på nytt sett, eller trott sig se
smörjelser på murar, portarne af publika och
enskilda hus, ja äfven på porthammare. Ny-
heten om dessa upptäckter flög från mun till
mun, och, som det vanligtvis händer då man
är starkt intagen af någon farhåga, gjorde blotta
åhörandet samma verkan, som sjelfva åsynen
kunnat åstadkomma. Sinnena, nu mer än nå-
gonsin förbittrade genom närvaron af det onda,
omfattade med full ifver denna tro; ty vreden
är benägen att straffa, och vill hellre, såsom
en utmärkt författare i ett dylikt ämne sinnrikt
anmärkt *), tillskrifva sina olyckor at menni-
skors ondska, hvaremot den kan uttömma sin

*) P. Verri, Betraktelser öfver torturen.
skicklighet i att plåga, än anse dem härflyta
från ett ursprung, som fordrar och får under-
gifveuhet. Fina, hastigt verkande, genomträn-
gande gifter voro ord, mer än tillräckliga att
förklara sjukdomens häftighet, samt alla dess
mest invecklade och olikartade fall. Man på-
stod detta gift vara sammansatt af paddor, or-
mar, de pestsmittades fradga, med ett ord, allt
hvad den mest barbariska och illskefulla fan-
tasi kan uppfinna vederstyggligt, eller afsky-
värdt. Härtill lade man nu trolldomskonsterna,
hvarigenom alla verkningar blefvo möjliga, hvar-
je motskäl förlorade sin kraft och alla svårig-
heter upplöstes. Om verkningarne 'icke ome-
delbart följt på den första smörjelsen, insåg man
nu orsaken dertill; den hade nemligen endast
varit ett felaktigt försök med ännu icke fullt
kraftiga gifter: nu hade konsten nått sin full-
ändning, och viljorna blifvit mer härdade i de-
ras helfvetiska föresatser. Den, som hädanef-
ter ännu ville påstå, att det endast varit ett
skämt, eller neka tillvaron af en sammansvärj-
ning, ansågs såsom en förblindad, en hårdnac-
kad sälle, eller kunde möjligen råka i misstan-
ke att med flit vilja undanhålla sanningen för
allmänheten, ja stämplas som medbrottsling, som
smörjare.- det sistnämnda ordet bekom snart en
allmän, högtidlig, förfärlig betydelse. Med den-
na öfvertygelse, att smörjare verkligen funnos,
var det nästan ofelbart, att man snart skulle
upptäcka några sådana: alla ögon voro på sin
vakt; hvarje rörelse kunde väcka misstankar.
Och misstanken blef lätteligen visshet, visshe-
ten raseri.

Ripamonti anför tvenne exempel häruppå, 'med
den anmärkning, att han utvalt dem ibland de
många, som inträffade alla dagar, icke såsom
de vildaste, utan emedan han, tyvärr, kunde
tala om dem begge såsom åsynavittne.

På en viss högtidsdag i S:t Antonios kyrka,
ville en åttatieårig gubbe, efter att knäböjande
hafva bedit, sätta sig upp; men afdammade först
med sin kappa bänken. "Se! gubben smörjer
bänkarne!" utropade med en mun några qvin-
nor, som blefvo detta varse. Folket, som be-
fann sig tillstädes i kyrkan (i kyrkan!) skoc-
kade sig ikring den gamle: man sliter af ho-
nom dess hvita hår, man knuffar honom med
händer och fötter, man släpar ut honom half-
död, i afsigt att föra honom i fängelse, för do-
maren, på sträckbänken. "Jag såg honom slä—
”pad på detta sätt,” säger Ripamonti; ”aldrig
”fick jag veta någonting om utgången, men jag
”förmodar, att han icke mer än några ögon-
”blick kunnat öfverlefva en dylik behandling,”
Den andra händelsen, som inträffade dagen
derpå, var lika sällsam, men icke så bedröflig.
Trenne unga fransoser, en vetenskapsman, en
målare och en mechanicus, som reste tillsam-
mans för att se Italien, för att der studera an-
tiquiteterna och för att söka tillfälle till för-
tjenst, hade närmat sig till någon af Domens
yttre delar, och stodo der i uppmärksam åskåd-
ning. En förbigående stadnade, derpå flere;
man bildade en krets, för att hafva ögat på
desse, hvilka drägt, hårklädsel, renslar, antyd-
de vara främlingar, och, hvad som var än vär-
re, fransmän. Likasom för att förvissa sig, att
det vore marmor, utsträckte desse handen för
att vidröra väggen. Mer behöfdes ej. De om-
ringades, grepos, misshandlades, och drefvos
med hugg och slag till fängelset. Lyckligtvis
är Justitiæpalatset beläget icke långt ifrån Dô-
men; och afen ännu lyckligare tillfällighet för-
klarades de vara oskyldige, samt lössläpptes.

Och dylikt hände icke blott i staden: rase-
riet hade spridt sig, likasom smittan. Vandra-
ren, som träffades af bönder på sidan af stora
landsvägen, den obekante, hos hvilken man fann
någonting besynnerligt, misstänkt, i utseende, i
klädedrägt, ansågos genast för smörjare: på för-
sta angifvelsen af hvilken som hellst, på ett
barnsblotta rop kom man i rörelse och skyn-
dade till stället; de olycklige bestormades med
stenar, eller grepos och fördes med våld i fän-
gelse. Och fängelset var, ända till en tid, att
betrakta såsom en fristad.

Men Decurionerne, ingalunda afskräckte ge-
nom den vise prelatens vägran, förnyade sina
böner, hvilka pä ett bullersamt sätt understöd-
des af den allmänna rösten. Han framhärdade
ännu någon tid i sin föresats, samt sökte afrå-
da: så mycket, men icke mer förmådde en en-
da mans förstånd emot tidens anda och mäng-
dens enträgenhet. I detta meningarnes tillstånd,
med en föreställning om faran, då ännu gan-
ska dunkel, bestridd, samt vida aflägsen ifrån
den af oss insedda ögonskenlighet, är det ej
svårt att begripa, att hans goda skäl kunde,
äfven hos honom sjelf, blifva besegrade af an-
dras dåliga. Huruvida nu i detta eftergifvan-
de en viss viljans svaghet hade någon del el-
1er icke, är en af menniskohjertats hemligheter.
Om man dock i något fall synes böra få skrif-
va ett misstag på förståndets räkning, och der-
ifrån frikalla samvetet, är det väl då, när frå-
gan är om de få menniskor, i hvilkas hela van-
del framlyser en beslutsam lydnad för samve-
tets bud, utan afseende på timliga interessen.
( 177 )

Han gaf alltså vika för dessa böner, samtyck-
te, att processionen skulle för sig gå, samtyck-
te ytterligare till den allmänt yttrade önskan,
att den kista, der S:t Carlos jordiska lemnin-
gar hvilade, sedermera skulle blifva utställd i
åtta dagars tid, till folkets åskådande, på hög-
altaret i Domen.

Man finner ej, att Sundhetstribunalet eller
någon annan magt härvid gjort ett dylikt mot-
stånd, eller dylika föreställningar. Nämnde Tri-
bunal anbefallde endast några försigtighets-
mått, hvilka, utan att hämma faran, antydde,
att man kände densamma. Man utgaf stränga-
re stadganden rörande personers inträde i sta-
den; och för att göra sig viss om handhafvan-
det deraf lät man hålla tullportarne stängda t
likasom man äfven, i afsigt att från folkförsam-
lingen utestänga de smittade och för smitta miss-
tänkte, lät igenspika portarne på de i beslag
tagna husen, hvilkas antal berättas hafva upp-
gått till vid pass femhundrade.

Trenne dagar användes till förberedelser : den
II Juni, som var den utsatta dagen, satte pro-
cessionen sig vid dagbräckningen i rörelse ifrån
Domen. Främst gick en stor skara af folk, till
större delen qvinnor, höljande sina ansigten i
vida slöjor, flera barfotade och klädda|i säckar.
( 178 )

Derpå följde skråen, företrädda af deras fanor,
brödraskapen i drägter, olika till snitt och färg;
vidare munkord name,, sedan verldsliga prester-
skapet, hvar och en med tecknen af sin vär-
dighet, och bärande i handen ett itändt vax-
ljus. Midtuti, i glansen af de tätaste facklor-
ne, vid det starkaste ljudet af psalmerne, fram-
skred kistan under en rikt prydd himmel',, samt
bars skiftevis af fyra kaniker, klädde i full hög-
tidsdrägt. Genom kristallväggarne såg man den
vördade gestalten, hvars lemmar voro höljda i
lysande, biskoplig skrud, hufvudet, prydt af
mitran ; och i dess stympade och förvandlade
former kunde man ännu urskilja ett och annat
spår af de fordna anletsdrag,en, så som de före-
ställas på porträtten, såsom några personer på-
minde sig hafva sett dem i lifstiden. Bakom den
afsomnade herdens jordiska qvarlefvor (säger Ri-
pamonti, från hvilken. vi förnämligast hämtat
denna beskrifning) och honom närmast, likasom
förr i förtjenster, börd och rang, så äfven nu
i lekamlig måtto, gick Erkebiskop Federigo.
Häruppå följde den öfriga delen af presterska-
pet, derefter de civila embetsmännen i stats-
drägt; sedan adeln, somlige i prunkande klä-
der, såsom för att derigenom ådagalägga sin
andakt, andre i penitentdrägt, till tecken af bot
( 179 )

och bättring, eller barfotade, klädde i säckar,
med kåporna kastade öfver ansigtet; alla med
stora facklor i händerne. Slutligen en mängd
folk af alla stånd och åldrar.

Hela vägen, der processionen skulle gå fram,
var festligt prydd; de rika hade framtagit de-
ras präktigaste husgeråd, façaden af de fattiga-
res hus hade blifvit utsirade af deras mera för-
mögna grannar, eller på allmän bekostnad; löf-
viga grenar voro anbragte dels i stället för pryd-
nader, dels öfver sjelfva prydnaderne; från alla
håll hängde tailor, inskrifter, deviser; framför
fönstren voro uppställde vaser, antiker och an-
dra kostbara saker; öfverallt facklor. Ifrån mån-
ga af dessa fönster åskådade de instängde sjuk-
Iingarne högtidligheterna och blandade sina bö-
ner med de förbigåendes. De andra gatorna vo-
ro tysta och öde; endast några få personer lyss-
nade ifrån fönstren till det försvinnande sorlet;
andre, och deribland sågos äfven nunnor, ha-
de gått upp på taken för att derifrån på långt
håll kunna upptäcka kistan, sviten, eller åtmin-
stone någonting. Processionen gick igenom sta-
dens alla qvarter: vid hvarje gathörn eller torg
gjorde man ett uppehåll, i det man satte ner
kistan vid de kors, som på alla dessa ställen
blifvit uppresta af S:t Carlo under den förra
( 180 )

pesten och hvaraf ännu några äro i behåll: man
återvände i eke till Domen förrän på eftermid-
dagen.

Och se! den följande dagen, under det den-
na förmätna förtröstan ännu herrskade, ja, hos
många en fanatisk visshet, att processionen skul-
le hafva gjort ända pä pesten, tilltogo dödsfal-
len ibland alla folkelasser, i alla delar af sta-
den, på en gång, och till sådan grad, att nä-
stan ingen enda faans, som icke ville söka an-
ledningen dertill i sjelfva processionen,. Men de
fleste tillskrefvo denna verkan, icke åt den sto-
ra folkskockningen, icke åt de ofta förnyade,
tillfälliga beröringarne, utan åt den lätthet, som
smörjarne der funnit att i stort utföra sina brotts-
liga afsigter. Det sades, att desse, blandade i
folkmassan, med deras salfvor bestrukit alla per-
Soner, som. kommit dem nära. Men som detta
icke syntes vara en tillräcklig grund till en så
stor, och i alla folkelasser utbredd dödlighet;
och då, efter hvad som synes, det ej varit möj-
ligt, icke ens för misstankens så klarsynta blick
att upptäcka några slags fläckar på marken; så
tog man, för att kunna förklara denna omstän-
dighet,. sin. tillflykt till ett medel, redan då gam-
malt, och. allmänt trodt i hela Europa, nem-
ligen giftiga och förhäxande pulfver; man sade
att dylika pulfver, utströdda längsefter vägen
och förnämligast på de ställen, der tåget stad-
nat, fästat sig vid skörten af kläderne, och än
mer vid fotterna, hvilka på denna dagen till
största delen varit nakna. ”Man såg," säger en
samtida författare, "på sjelfva processionsdagen
”fromheten sammanträffa med gudlösheten, tro-
”lösheten med uppriktigheten, förhärdelsen med
”hotfärdigheten.” Oeh i stället för allt detta,
var det blott det arma menniskoförnuftet, som
kämpade med sjelfskapade skräckbilder.

Från denna dag var smittan i jemnt stigan-
de: innan kort fanns det nästan icke ett enda
hus, som den ej anstuckit; innan kort steg; folk-
mängden på lazarettet, ifrån 2, till12,000: i det
följande gick den, enligt nästan allas intygande
ända till 16000 personer. Den 4 juli, gick an-
talet af de dagligen döda till 500. Någon tid
derefter, då sjukdomen stod på sin höjd, dogo
hvar dag, enligt en allmännare beräkning, 1200
till 1500 menniskor: om vi få tro Tadino öf-
vergick deras antal någongång 3500.

Man kan lätt föreställa sig Decurionernes be-
kymmer härvid, hvilka det nu ålåg att sörja
för de allmänna behofven, att afhjelpa allt hvad
som ännu kunde afhjelpas under den allmänna
förödelsen. Dagligen måste man besätta lediga
( 182 )

platser, dagligen öka antalet af alla slags pu-
blika tjenare. Desse voro: 120 Monatter; så
benämndes med ett uråldrigt, af ett obekant
ursprung härledt ord, de personer, som be-
stämdes till den mödosammaste och farligaste
tjenstgöringen under pesten, nemligen, att af-
hämta liken frän husen, gatorna, lazarettet,
höra dem till grafvarne och begrafva dem, bära
eller leda de sjuke till lazarettet, sköta dem der,
bränna eller rengöra smittade eller för smitta
misstänkta persedlar. 2:0 Apparitorer_, hvilkas
förnämsta syssla bestod uti att gå framföre vag-
narne och medelst ringning i en liten klocka
anmana de förbigående att draga sig undan.
3:0 Commissarierj hvilka hade uppsigt öfver de
förenämnde, och sjelfve stodo under Sundhets-
tribunalets omedelbara, befäl. Man måste yt-
terligare hålla lazarettet försedt med läkare,
fältskärer, medikamenter, lifsmedel, alla de in-
strumenter, som tillhöra ett sjukhus; man må-
ste inreda nya rum för nya behof. Man lät till
detta ändamål i hast uppbygga kojor af träd
och halm på Iazarettets inre gård, ett nytt så-
dant, som kunde rymma1-4000 personer, upp-
fördes äfven, bestående af kojor, med en bräd-
stängsel. Och då detta ansågs otillräckligt, be-
slöt man att bygga tvenne nya; man lade äfven
( 183 )

hand dervid, men de blefvo, i saknad af me-
del, ofulländade. Medel, menniskor, mod, för-
minskades, i samma man behofven tillväxte.

Icke nog, att verkställigheten aldrig svarade
emot förslagen och befallningarne; icke nog,
att många, äfven de allmännast erkända behof
nitiskt, ja äfven ordkargt, besörjdes; slutligen
sjönk man ock till den grad af vanmagt och
förtviflan, att man icke ens utfärdade något
slags stadgande rörande flere af de mest öm-
mande och angelägna.. Så till exempel omkom-
mo, i brist af skötsel, en stor myckenhet barn,
hvilkas mödrar dött af pesten. Sundhetstribu-
nalet föreslog, att man skulle anstalta .om en
tillflyktsort för dessa, och för fattigare barna-
föderskor, men ingen hjelp erhölls. ”Icke de-
"stomindre," säger Tadino, ”måste- man än mer
”beklaga stadens Decurioner, hvilka funno sig
”besvärade af en soldathop, som utan tygel
”och hejd framfor i det arma hertigdömet, så
”mycket mer, som man icke kunde få någon hjelp
”af Guvernören, ulan endast det svar, att det
”nu vore krigstider, och att soldaterne måste
”väl behandlas.” Så vigtigt var det alt intaga
Casale! Så skön syntes segrens ära, oberoende
af den orsak och det ändamål, för hvilka man
stridde 1
( 184 )

Då nu den stora graf, som man låtit göra
nära lazarettet, den enda, som för tillfället
fanns, var fylld med lik, och de nya der och
på alla ställen förblefvo obegrafna, hade slut-
ligen embetsmännen, efter att förgäfves hafva
sökt armar till det sorgliga arbetet, blifvit nöd-
sakade att förklara, det de icke mera visste
hvad de skulle företaga sig. Det är ej heller
så lätt att inse, hvilken utgång saken kunde
hafva fått, såframt icke en utomordentlig hjelp
kommit. 1 SundhelsPresidenten bönföll, förtvif-
lad, med tårari ögonen, om hjelp hos de begge
ädle munkarne, hvilka innehade styrelsen öfver
lazarettet; och Pater Michele åtog sig att inom
fyra dagar fästaden fri ifrån lik ; samt utfästade
sig att inom åtta dagars förlopp, icke allenast
hafva afhjelpt det närvarande behofvet, utan
äfven det som den mörkaste blick i framtiden
kunde förutse. Åtföljd afen embetsbroder, samt
några tjenstemän, som Presidenten till detta
ändamål gifvit honom, gick han utom staden
att anskaffa bönder; och dels genom Tribuna-
lets anseende, dels genom den aktning, som hans
ordensdrägt och tal väckte, lyckades han att
hopsamla tvåhundrade, hvilka han fördelade till
gräfning på trenne, ifrån hvarannan aflägsna
ställen; sedan utskickade han ifrån lazarettet
( 185 )

Monatter för att uppsamla de döda; så att, på
utsatt dag, löftet befanns vara uppfylldt.

Vid ett tillfälle- blef lazarettet i saknad af
läkare, men medelst anbud af stora arfvoden
och hedersposter lyckades man, icke utan möda
och tidsutdrägt, att afhjelpa detta behof. Man
led ofta brist på lifsmedel till en sådan grad,
att det befarades, det man kunde omkomma der
äfven af hunger; och mer än en gång, under
det man förgäfves sökte anskaffa lifsmedel eller
penningar, ankom vid det lägligaste ögonblicket
hjelp i öfverflöd, en oväntad gåfva af någon
enskilds gifmildhet: ty, midtuti denna likgil-
tighet för andras nöd, som uppkommer af den
beständiga farhågan för egen säkerhet, funnos
sinnen, städse oförtrulna i barmhertighet, per-
soner, hos hvilka barmhertigheten väcktes, då
alla jordiska fröjder upphörde; personer, som,
rörde af ett fromt medlidande, modigt åtogo
sig omsorger, till hvilka de af ingen pligt voro
kallade.

Den allmännaste och mest nitiska trohet i
uppfyllandet af de svåra pligter, som omstän-
digheterna kräfde, se vi dock framlysa hos de
andlige. På lazaretten, i staden, saknades al-
drig deras biträde: hvarhellst någon led, voro
de alltid tillstädes; alltid såg man dem midti-
( 186 )
bland de försmägtande, de döende, sjelfve ej
sällan försmägtande och döende: andlig hjelp,
äfven om möjligt timlig, sparade de aldrig;
hvilken tjenstgöring som hellst förrättades af
dem gerna. Mer än sextio Kyrkoherdar, en-
dast inom hufvudstaden , omkommo af smittan:
vid pass åtta niondedelar af hela personalen.

Federigo var för alla, hvilket man kunde
vänta af honom, en föresyn. Då nästan hela
hans erkebiskopliga svit och betjening dödt om-
kring honom, och han besvors af slägtingar,
af höga embetsmän, af närgränsande furstar,
att draga sig undan faran till någon afsides be-
lägen stad, förkastade han dessa råd och böner,
med samma mod, hvarmed han skref till sina
kyrkoherdar: ”Varer beredde att öfvergifva detta
”timliga lif, hellre än att öfvergifva desse, hvilka
"J boren anse såsom eder slägt, såsom edra barn :
"gån med kärlek pesten till mötes, som om den
”vore ett nytt lif, en belöning, hvarje gång J
"derigenom kunnen vinna en själ för Christus.”
Han försummade intet försigtighetsmålt, såframt
det ej hindrade honom i utöfningen af sina plig-
ter: i detta afseende gaf han äfven föreskrifter
och reglor till presterskapet ; men derjemte bryd-
de han sig ej om, och syntes icke ens märka
faran, då man för det godas skull måste gå
( 187 )

densamma till mötes. Utan att tala om de and-
lige, med hvilka han alltid hade gemenskap,
dels för att prisa och ordna deras nit, dels för
att afsända dem till poster, der andra omkom-
mit, ville han dessutom, att tillträdet till hans
person skulle stå öppet för alla dem, som kun-
de behöfva hans hjelp. Han besökte lazaretten,
han for genom staden med hjelp åt de olyckli-
ge, som voro innestängde i husen, och stadnade
vid portarne, under fönstren, för att åhöra de-
ras klagan, samt i stället meddela dem några
tröstens och kraftens ord. Han lefde och ver-
kade, med ett ord, midtuti pesten, sjelf för-
vånad till slut att oskadd hafva undkommit
densamma.

Så ser man alltid, under publika olyckor,
en tillväxt, en, om man så får säga, förfining
i det goda; men derjemte saknas tyvärr aldrig
en tillväxt, vanligtvis ännu allmännare, i det
onda. Och en dylik var ock vid detta tillfälle
att anmärka. De skälmar, hvilka pesten sparat
och icke förskrämt, funno i den allmänna för-
virringen, i den publika magiens slapphet, ett
nytt tillfälle till verksamhet, och tillika en ny
visshet om strafflöshet. Ja, sjelfva handhaf-
vandet af den publika magten befann sig till
en stor del i de argaste skälmars händer. Till
lïlonatt- och ^/iparitorïjenster anmälde sig van-
ligen inga andra, än personer, hos hvilka lyst-
naden efter rof, och tygellöshet, förmådde mer
än fruktan för smitta, mer än all medfödd fasa.
Man hade gifvit desse de strängaste föreskrifter,
hotat dem med de strängaste straff, satt dem,
som vi nyss nämnt, under uppsigt af commis-
sarier: öfver alla dessa voro i hvarje qvarter
embetsmän och ädlingar förordnade, med full
myndighet att summariskt förfara vid alla till-
fällen, då det gällde ordningens vidmagthållande.
Denna författning ägde full kraft och verkan
ända till en tid : men då dödsfallen tilltogo, och
de qvarlefvande dels flyktade, dels förstumma-
des af häpnad, började desse, särdeles monat-
tef'ne att känna sig frie ifrån all tillsyn. De
inträdde i husen som herrar, eller rättare sagdt,
som fiender; och utan att tala om deras rof-
lystnad och det sätt, hvarpå de behandlade de
olyckliga varelser, som pesten tvingade att gå
genom dylika händer, lade de äfven dessa smit-
tade och brottsliga händer på friska personer,
barn, föräldrar, hustrur, män, under hot att
släpa dem till lazarettet, såframt de icke löste
sig derifrån med en viss summa penningar. En
annan gång satte de taxa på sina tjenster, i det
de vägrade att bortföra de redan förruttnade
kropparne, såframt de ej erhöllo ett visst antal
scudi. Man påstod, och Tadino bekräftar denna
uppgift, att monatter och apparitorer med flit
läto smittade kläder falla ifrån vagnarne för att
derigenom utbreda och underhålla pesten, som
blifvit för dem en inkomstkälla, ett medel att
herrska, en högtid. Andra spetsbofvar åter, ut-
gifvande sig för Monatter, bärande små kloc-
kor fastade vid fötterne, hvilket man föreskrif-
vit de förre till ett kännetecken och derjemte
såsom en varning att komma dem nära, inträng-
de i husen och föröfvade der allt möjligt våld.
I några, som stodo tomma eller ock endast be-
boddes af en och annan försmägtande eller dö-
ende, inbröto de såsom röfvare för att göra by-
te; andra åler öfverrumplades af rättsbetjenter,
hvilka der begingo tjufnader, och oordentlighe-
ter af alla slag.

I samma mån som ondskan, tillväxte ock vid-
skepelsen: alla de redan i mer eller mindre grad
rådande förvillelserna hämtade nu af skaknin-
gen i sinnena en utomordentlig kraft, och fingo
än mera vidsträckta och förhastade tillämpnin-
gar. Alla tjenade att stärka och förstora den-
na hufvudvidskepelse angående smörjelserna,
hvilken, i sina verkningar, i sina utbrott, ofta
var, som vi redan nämnt, en ny ondska af ett
annat, än olyckligare slag. Bilden af denna
inbillade fara intog och plågade sinnena långt
mera än en verklig och närvarande. ”Och un-
”der det,” säger Ripamonti, ”de strödda liken
"eller hoparne af lik, hvilka alltid voro de lef-
”vande för ögonen och för fötterne, bildade
”likasom en enda stor begrafningsplats, låg det
”likväl något ännu bedröfligare, en ännu stör-
”re publik vederstygglighet i denna ömsesidiga
”förbittring, alla dessa tygellösa och vidunder-
”liga misstankar.... Man misstänkte icke blott
”grannen, vännen, gästen, men dessa namn, des-
”sa kärlekens band emellan man och hustru,
”emellan far och son, emellan den ena brödren
”och den andre, fingo nu en förfärlig betydel-
”se; och, rysligt och förödmjukande att omta-
”la! sjelfva det husliga bordet, sjelfva ägta sän-
”gen fruktades såsom försåt, såsom gömställen
”för nyssnämnde giftiga hexerier."

Den inbillade omfattningen, vidunderligheten
af sammansvärjningen förvillade alla omdömen,
skakade alla det ömsesidiga förtroendets grund-
pelare. Utom äregirigheten och vinningslyst-
naden, hvilka man i början ansett vara smör-
jarnes bevekelsegrunder, inbillade man sig och
trodde i det följande, att desse uti sjelfva smörj-
ningen funno ett visst djefvulskt nöje, ett visst
oemotståndligt behag. Sjuklingarnes yttranden
under yrseln, hvilka anklagade sig sjelfva för
hvad de hade fruktat af andra, ansågos såsom
uppenbarelser och gjorde allting troligt, alla
menniskor misstänkta. Och vida mer än ord,
borde man anse såsom ett bevis, om det nå-
gongång hände, att de pestsjuke under sin yrsel
efterhärmade de åtbörder, hvaraf, enligt folkets
tro, smörjarne begagnade sig: hvilket kan vara
ganska troligt, och tillika tjena att förklara den
allmänna öfvertygelsen och de ofta förnyade in-
tyganden, som vi finne hos åtskilliga skriftstäl-
lare. På samma sätt se vi under den långa och
olyckliga tiderymd, då man anställde legala un-
dersökningar i hexerimål, huru de anklagades
icke alltid med våld uttvingade bekännelser myc-
ket bidrogo att befordra den mening, som var
herrskande rörande dessa; ty när en mening
vunnit ett vidsträckt och långvarigt herravälde,
uttrycker den sig på alla möjliga sätt, försöker
alla möjliga medel, genomgår alla öfvertygelsens
grader, och svårligen tro alla menniskor i läng-
den, att något besynnerligt sker, utan att slut-
ligen någon kommer, hvilken inbillar sig hafva
åstadkommit detsamma.

Ibland alla de historier, som denna dårak-
tiga vidskepelse rörande smörjelserne framalstra-
( 192 )

de, förtjenar en att omnämnas, för det anse-
ende den erhöll, och den fart, med hvilken den
utspridde sig. Det berättades, väl icke af alla
på samma sätt, men ungefärligen så, att en viss
person på en viss dag sett en vagn, bespänd
med 6 hästar, stadna på platsen framför Dô-
men, och inuti densamma, midtibland ett stort
följe, en förnäm herre, med stolt utseende, men
svartmuskig och solbränd, med lågande ögon,
rakt uppstående hår, och ett drag af hot öfver
munnen. Åskådaren bjöds att taga plats i vag-
nen och uppsteg der: efter någon liten omväg
hade man gjort halt och stigit ur vid porten
af ett palats, der han, inträdande jemte de an-
dra funnit sköna och förfärliga saker, ödemar-
ker och lustgårdar, hålor och präktiga salar;
och derinne spöklika gestalter, sittande till
råds. Slutligen hade man visat honom stora
kistor, fulla med penningar, och sagt, att han
skulle få derutur förse sig med så mycket han
åstundade, om han derjemte ville emottaga ett
kärl med salfva, och dermed gå ikring staden
för att smörja. Då han vägrat detta, hade
han i ett ögonblick befunnit sig på samma ställe,
der man afhämtat honom. Denna historia, som
här allmänt troddes ibland folket, och enligt

Ri-
( 193 )

Ripamontis utsago icke just förkastades af åt-
skillige lärde, genomlopp hela Italien och äfven
andra länder: i Tyskland gjorde man ett koppar-
stick deröfver : Kurfursten af Mayntz begärde
i bref upplysningar af Kardinal Federigo, hvad
man måste tro om de förunderliga saker, som
berättades ifrån Milano, och fick till svar, att
det endast vore drömmar.

Af samma hallt, om icke helt och hållet af
samma natur, voro de lärdes drömmar; de åstad-
kommo ock lika förfärliga verkningar. De fle-
ste af dem funno på en gång ett förebud och
en orsak till dessa olyckor i den komet, som
man sett år 1628 och i en conjunction emellan
Saturnus och Jupiter.

Af folkets sägner upptogo de bildade det som
kunde förenas med deras idéer, af de bildades
mening åter upptog folket allt hvad som det
deraf kunde fatta, och detta på sitt eget van-
liga sätt; och af alltsammans utbildades en
osmält, vidunderlig massa af publika dårskaper.

Men hvad som uppväcker än större förvå-
ning, är att se läkarne nemligen de läkare, som
ända ifrån början hade trott på pestens tillva-
ro, förnämligast Tadino, hvilken uttryckligen
sagt och förklarat, att det vore en verkelig pest,

3	D.	0
( 194 )

att den fortplantades genom vidrörande, samt
att en allmän smitta ofelbart skulle följa, om
man icke vidtoge några anstalter deremot, att
se honom sedermera ur dessa samma verknin-
gar hämta vissa bevis för de giftiga och för-
hexande salfvornas tillvaro; han, som hos före-
nämnde Carlo Colonna, den andre, som i Mila-
no dött af pesten, hade anmärkt yrseln såsom
en sjukdomen tillhörande egenskap, att se ho-
nom sedermera anföra, såsom ett prof på smör-
jelserna och den helfvetiska sammansvärjningen,
följande händelse: att tvenne vittnen påstodo sig
hafva hört en af deras sjuka vänner berätta,
huruledes en natt vissa personer kommit till ho-
nom på hans kammare för att tillbjuda honom
helsa och penningar, om han ville smörja hu-
sen i trakten, och huru de vid hans förnyade
vägran bortgått och i deras ställe endast en varg
varit qvar under sängen och trenne stora kat-
tor ofvanpå, hvilka ända till dagens ankomst
stadnat der. Om detta sätt att draga slutsatser
anträffats hos en enda person, skulle man kun-
na tillskrifva detsamma någon särskild enfald
eller lättsinnighet hos denne, och det skulle än-
då utgöra ett föremål, värdt att omnämnas ; men
alldenstund många deltogo deruti, tillhör det
menniskoförståndets historia; och man finner der-
( 195 )

af, huru en ordnad och förnuftig följd af idéer
ofta kan blifva rubbad genom en annan idé-
följd, som kastar sig i vägen för den förra. Den-
ne Tadino var för öfrigt en af de mest ansedde
män på sin tid.

Tvenne namnkunnige och förtjente skriftstäl-
lare, Muratori och Verri hafva intygat, att Kar-
dinal Federigo tviflat på smörjelsernas verklig-
het. Gerna hade vi önskat att tiil hans stora
och älskade minne kunna lägga ett ännu full-
ständigare loford och framställa den ädle prela-
ten häruti, likasom i så mycket annat, upphöjd
öfver mängden af sina samtida; men vi äro i
stället nödsakade att på nytt hos honom anfö-
ra ett exempel af den allmänna opinionens väl-
de äfven öfver de ädlaste sinnen. Man har sett,
åtminstone efter det sätt, hvaruppå Ripamonti
anför hans tankar, huru han i början verkligen
hyst tvifvelsmål, sedermera höll han alltid fö-
re, att efterlåtenheten, okunnigheten, fruktan,
begäret att urskulda den långa försummelsen att
vidtaga nödiga försigtighetsmått emot smittan,
hade en stor del häruti ; att mycket vore öfver-
drifvet, men tillika, att någonting deraf verke-
ligen ägde grund. I Ambrosianska Bibliotheket
förvaras ett litet arbete, skrifvet af hans egen
*

9
hand rörande denna pest; och vi vilje här an-
föra derutur ett af de många ställen , der en så-
dan mening röjer sig. "Om sättet att bereda
"och utsprida dessa salfvor talade man mycket,
"och på olika sätt; af hvilket vi anse något så-
"som sannt, annat åter synes oss helt och hål-
”let uppdiktadt.”

Likväl funnos några, hvilka ända till slutet,
och äfven sedermera, hade den öfvertygelsen , att
alltsammans var drömmar: och man känner detta,
icke genom dem sjelfva, ty ingen var nog djerf
att för publiken framställa en mening, sä stri-
dande emot dess egen; utan genom de skrift-
ställare , som begabba, tadla eller vederlägga den-
na öfvertygelse, såsom en fördom hos några få,
en irring, som man icke vågar att framställa i
öppen strid, men som likväl fanns; man känner
det äfven genom en person, som hämtat sina
uppgifter från sjelfva traditionen. "Jag har träf-
"fat klokt folk i Milano,” säger den gode Mu-
ratori, ”som inhämtat tillförlitliga underrättel-
”ser af sina föräldrar, och som icke voro fullt
"öfvertygade om, det händelsen med de giftiga
”salfvorna verkligen ägde grund.” Man ser, att
detta var en hemlig bekännelse af sanningen,
ett yttrande, sagdt i förtroende; sundt förnuft
fanns väl deruti, men höll sig gömdt af fruk-
tan för allmänna opinionen.
( 197 )

Embetsmännen, hvilkas antal dagligen förmin-
skades, och som på allt möjligt sätt besvärades
och förvillades, använde nu all den lilla vak-
samhet och beslutsamhet, de hade qvar, att kom-
ma dessa smörjare pä spåren. Och tyvärr trod-
de de sig mer än väl hafva lyckats att finna dem.

De domar, som häruppå följde, voro visserli-
gen icke de första i sitt slag: man kan icke ens
betrakta dem såsom en sällsynthet i lagfarenhe-
tens historia. Ty det är bekant, att i åtskilli-
ga af Italiens städer, under loppet af detta och
föregående seklet, flera olyckliga på en gång blif-
vit instämde och dömde till straff, ofta af den
mest grymma natur, såsom bevisligen förvunne
att hafva fortplantat pesten med pulfver, salf-
vor eller hexerier. Men händelsen med före-
nämnde smörjelse i Milano, likasom det tilläf-
ventyrs var den, hvarom ryktet spridt sig mest
vidt ikring och längst varade, så var det ock
tilläfventyrs af alla den, som erbjuder de mesta
anledningarne till anmärkningar, emedan man
deraf har i behåll de mest utförliga och vid-
lyftiga dokumenter. Och oaktadt en berömd
skriftställare (Verri) sysselsatt sig med detta äm-
ne, har det likväl synts oss, som om historien
skulle kunna gifva anledning till en ny bearbet-
ning. Men detta är icke en sak att kunna ut-
( 198 )

redas i få ord; och att behandla den med den
utförlighet, som den förtjenar, skulle leda oss
för långt. Dessutom skulle läsaren, efter att haf-
va fästat sig vid dessa händelser, säkerligen icke
bry sig om att vidare känna dem som återstå
i vår berättelse. Men förbehållande oss beskrif-
ningen af de förra i en annan skrift, vilje vi
nu ändteligen återvända till våra personer för
att i det följande oafbrutet ledsaga dem ända
till slutet.	-

Cap. XXXIII.

En afton, emot slutet af Augusti månad, just
då pesten stod på sin största höjd, återvände
Don Rodrigo hem till sin boning i Milano, be-
ledsagad af sin trogne Griso, en af de få ibland
allt husfolket, som blifvit vid lif. Han återkom
ifrån en förening af vänner, som brukade kom-
ma tillsammans att roa sig, för att skingra be-
dröfvelsen öfver de onda tiderna: hvar je gång
tillkommo några nya ledamöter, under det åt-
skilliga af de gamle saknades. Denna dag ha-
de varit en ibland de gladaste; och ibland an-
nat hade han uppväckt sällskapets högljudda lö-
je genom ett slags liktal öfver Grefve Attilio,
bortryckt af pesten tvenne dagar förut.
( 199 )

Under vandringen hemåt kände han en olust,
en nedslagenhet, en mattighet i benen, en svå-
righet att andas, en inre hetta, som han gerna
helt oeh hållet velat tillskrifva vinet, nattvaket,
årstiden. Han var tyst under hela vägen, och
det första ord, han sade efter ankomsten hem,
var en befallning till Griso att upptända ljus i
rummet. Då de kommo 10, märkte Griso genast,
huru husbondens ansigte var förändredt och upp-
hettadt, ögonen utstående och skarpa, samt höll
sig på afstånd: ty under dessa tider hade hvar
och en varit i tillfälle att, som man säger, bil-
da sig ett läkareöga.

"Jag mår väl, gå," sade Don Rodrigo, hvil-
ken läste i Grisos min den tanke, som for ho-
nom genom hufvudet. "Jag mår förträffligt;
"men jag har kanske druckit något förmycket.
"Der var ett hvitt starkt vin, som .... men
"efter en dugtig blund skall allt vara förbi. Jag
"är mycket sömnig . . tag bort det der ljuset,
"som sticker mig i ögonen . . . som plägar mig
”förfärligt.. !" ”Alltsammans följder af det hvi-
”ta vinet,” sade Griso, i det han alltid höll sig
på något afstånd. "Men lägg er snart, ty söm-
”nen skall säkert göra er godt.” ”Du har rätt:
”om jag blott lyckas att få sofva . . . För öf-
"rigt mår jag väl. Sätt här för alla händelser
(	200	)

"klockan nära intill, om jag i natt skulle be-
"höfva någonting: och var på din vakt, i fall
”du får höra mig ringa. Men jag tror icke, att
"det skall blifva af nöden . . . Bär fort bort
"det förbannade ljuset," återtog han derpå, un-
der det den förre fullgjorde befallningen, när-
mande sig så litet som möjligt. ”För f—n i
"våld, hvilka plågor det förorsakar mig!" Gri-
so tog ljuset, önskade sin herre en god natt,
och gick hastigt, under det den sednare drog
sig hastigt under täcket.

Men täcket syntes honom tungt, som om
det vore ett berg. Han kastade det ifrån sig
och lade sig ner att sofva; ty han var i sjelf-
va verket mycket sömnig. Men knappt hade
han lyckt sina ögon, förrän han plötsligt spratt
upp, likasom om en förtretlig person kommit
att gifva honom en stöt; och han kände sin het-
ta och oro tilltaga. Han lät sina tankar falla
på augustimånaden, på vinet, på sin omåttlig-
het; gerna hade han velat gifva dem skulden
för alltsammans; men med dessa ideer förenade
sig alltid sjelfmant en annan, hvilken på den
tiden var förbunden med alla de öfriga, hvil-
ken förekommit i alla samtal under dryckeska-
laset, eftersom det var vida lättare att göra spe
deraf, än att skilja sig derifrån: nemligen, pes.tcn.
(	201	)

Efter en långvarig kamp insomnade han slut-
ligen och begynte oroas af de dystraste och mest
osammanhängande drömmar. Snart tyckte han
sig vara i en stor kyrka, der han framträng-
de midtigenom en stor myckenhet af folk; han
visste icke, huru han kommit dit, ej ens huru
någonting dylikt kunnat falla honom in, särde-
les på denna tid; och grubblade för sig sjelf
deröfver. Han betraktade de kringstående; alla
hade de utmärglade, askfärgade ansigten, med
stirrande ögon och hängande läppar; allesam-
mans menniskor, hvilkas kläder föllo i stycken;
och ur slarfvorne framskymtade fläckar och böl-
der. ”Gif rum, pack!” tyckte han sig ropa, i
det han såg åt porten, som var långt derifrån,
och beledsagade ropet med hotande åtbörder,
utan att likväl göra den minsta rörelse, utan
snarare dragande sig undan för att icke vidrö-
ra dessa orena kroppar, hvilka sjelfva redan
alltför mycket vidrörde honom från alla håll.
Men ingen af desse olycklige syntes röra sig ur
stället, icke ens hafva hört hans ord; utan träng-
de sig tvertom närmare på honom: en af dem
tyckte han isynnerhet med armbågarne och nå-
gonting annat klämma honom på venstra sidan,
emellan hjertat och armhålet, hvarest han kän-
de en smärtsam och likasom förtyngande stick-
ning. Förbittrad , ville han lägga handen till svär-
det; och nu syntes det honom, som om detta ge-
nom trängseln blifvit skjutet upp ifrån lifvet ; och
att det vore fästet, som, tryckte honom på detta
ställe; men då han lade handen deruppå, fann
han icke der något svärd; och sjelfva vidrörandet
förorsakade honom en ännu häftigare smärta. Han
bråkade, ängslades, och ville skrika högre, då han
i detsamma blef varse, huru allas ansigten vän-
de sig åt ett håll. Han tittade äfven ditåt, såg
en predikstol, och derutur någonting kullrigt,
glänsande uppskjuta; derpå en kal hjessa tydli-
gen skönjas, sedermera tvenne ögon, ett ansig-
te, ett långt hvitt skägg, en munkgestalt, syn-
lig ända till gördeln: det var Pater Christoforo.
Don Rodrigo tyckte, att denne, efter att haf-
va kastat en strålande blick rundtikring hela
samlingen af åhörare, fastade den på honom
sjelf, upplyftande tillika handen, alldeles i sam-
ma ställning, som han antagit vid deras sista
möte i slottet. Nu utsträckte äfven denne häf-
tigt handen oeh gjorde en rörelse likasom för
att störta fram att fatta denna i luften höjda
arm; ett ljud, som doft sorlade i hans hals,
utbröt i ett högt tjut; och han vaknade. Nu
lät han armen falla, som han i sjelfva verket
hade upplyftat; det kostade honom någon mö-
da att återfå sansningen, att riktigt öppna ögo-
nen; ty skimret af den redan länge uppgångna
dagen plågade honom ej mindre, än ljusskenet
aftonen förut; ban igenkände sin säng, sitt rum;
han insåg, att allt hade varit en dröm: kyr-
kan, folkmängden, munken, allt hade försvun-
nit; allt utom en sak: smärtan på venstra si-
dan. Tillika kände han en plågsam, häftig hjert-
klappning, ett susande i öronen, en inre faetta,
en tyngd i alla lemmar, värre än när faan lade
sig till sängs. Han tvekade en stund att be-
trakta det plågade stället; slutligen blottade
han det, kastade en hlick deruppå och ryste:
han såg der en stygg svullnad af svartaktig
violettfärg.

Mannen såg sig vara förlorad: fruktan för
döden bemägtigade sig honom, och i en till-
äfventyrs ännu högre grad, fruktan att blifva
monatternes rof, att blifva förd till lazarettet.
Och under det han grubblade öfver sättet att
kunna undvika detta förfärliga öde, kände han
sina tankar fördunklas, kände ögonblicket nal-
kas, då han endast skulle hafva så mycket med-
vetande qvar, som behöfdes för att förtvifla.
Han fattade klockan och skakade den häftigt.
Nu syntes Griso, hvilken stått på lur. Han stad-
nade på ett visst afstånd ifrån sängen; betrak-
( 204 )

tade uppmärksamt sin herre och blef förvissad

om hvad han redan aftonen förut hade miss-

tänkt.

”Griso!" sade Don Rodrigo, i det han mödo-
samt satte sig upp i sängen: "Du har ju alltid
”varit mig trogen.” "Ja, herre.” "Jag har all-
"tid gjort dig godt.” "Det är sannt.” "Till dig
"kan jäg förtro mig...!” "Ja, för f—n i våld!”
”Jag mår illa. Griso.” "Det har jag märkt.”
"Om jag blir frisk, vill jäg göra dig långt me-
?ra godt, än jag någonsin gjort tillförene."

Griso svarade ingenting, och stod i afvaktan,
hvarthän alla dessa förberedelser skulle leda.
”Jag vill icke förtro mig till någon annan än
”dig,” återtog Don Rodrigo: ”Gör mig en tjenst,
”Griso.” ”Befall,” sade denne, besvarande detta
ovanliga tilltal med den vanliga formeln. ”Vet
”du, hvar fältskären Chiodo bor?” ”Ja, det vet
”jag ganska väl.” "Det är en hedersman, hvil-
”ken, om man blott betalar honom väl, håller
”hemligt de sjukas tillstånd. Gå till honom:
”säg honom, att jag vill gifva honom fyra, sex
”scudi för hvart besök, ja än mer, om han så
”önskar; att han må komma snart ; ställ nu till
"försigtigt, så att ingen får spaning härom.” "Väl
”uttänkt,” sade Griso: "jag går, och vill genast
”vara tillbaka." "Hör på. Griso: gif mig först
( 205 )

”litet vatten. Jag förgås af törst och hetta.”
"Nej, herre," svarade Griso: "Ingenting utan
”doktorns föreskrift. Var lugn: i blinken är jag
”åter här med Chiodo.” Sedan han sagt detta,
gick han ut och slog igen dörren efter sig.

Den nedbäddade Don Rodrigo följde honom
i inbillningen till Chiodos hus, beräknande ste-
gen och tiden. Då och då vände han sig öm
för att se åt sin venstra sida; men bortvände
genast med rysning ansigtet derifrån. Efter nå-
gon tid började han lyssna efter, om fältskären
skulle komma: och denna ansträngda uppmärk-
samhet hämmade för ett ögonblick känslan af
hans lidande och förskingrade hans bekymmer.
Plötsligen får han höra ett aflägset klockljud,
men som syntes komma ifrån rummen, icke från
gatan. Han lyssnar nu med mera spänd upp-
märksamhet; det höres starkare, tätare, och der-
jemte en stampning af fotter: en förfärlig miss-
tanke faller honom in. Han sätter sig upp i
sängen och lyssnar: han hör ett doft buller i
nästa rum, likasom då man varsamt sätter ner
en tyngd: han kastar benen ur sängen såsom
för att stiga upp, tittar åt dörren, ser den öpp-
nas, ser tvenne utnötta och smutsiga drägter,
tvenne afskyvärda ansigten, med ett ord, tven-
ne monatter visa sig och träda fram; ser en.
( 206 )

skymt af Grisos ansigte, hvilken, dold bakom
en halföppen dörr, stadnat för att betrakta ut-
gången.

”Ack, nedrige förrädare! . . . Bort, pack!
”Biondino! Carlotto! hjelp! man mördar mig!"
skriker Don Rodrigo; sticker ena handen under
hufvudgärden för att söka en pistol, fattar den;
men vid hans första skrik hade monatterne
skyndat fram till sängen; den behändigaste af
dem rycker pistolen ur hans hand, kastar den
ifrån sig, slår ikull honom, håller honom qvar
i sängen och ropar, i det han skär tänderne,
med ett blandadt uttryck af raseri och hån:
”Aha, skurk! bemöter du så monatterne, tri-
”bunalets tjenare! dem som göra barmhertig-
hetsverk!” "Håll honom väl fast, tills vi få ho-
”nom bort,” sade kamraten, i det han gick till
en koffert. I detsamma inträdde Griso och be-
gynte jemte denne att uppbryta låset.

”Bof!” vrålade Don Rodrigo, sneglande på
den förstnämnde, samt sjelf nedtryckt af monat-
ten och stretande emellan dennes seniga armar.
"Låt mig blott döda denne skurken;” sade han
derpå, ”gören sedan med mig hvad eder ly-
ster.” Sedan begynte han på nytt med höga
rop tillkalla sina andra tjenare; men förgäfves:
ty den afskyvärde Griso hade skickat dem långt
bort, med förmenta befallningar ifrån husbon-
den, innan han gått att göra monatterne det
förslaget att komma till denna förrättning och
dela rofvet. ”Var stilla, var stilla,” yttrade
till den beklagansvärde Don Rodrigo den handt-
langaren, som höll honom fast i sängen. Sedan
vände han ansigtet åt dem, som plundrade, ro-
pande: ”Handlen som hederligt folk!”

"Du! du!” röt Don Rodrigo emot Griso, hvilken
han såg sysselsatt att uppleta och taga fram pen-
ningar och kläder, samt utdela dem. ”Du ! efter så
”många..! Ack afgrundens herre! Än kan jag bli
”frisk ! ja, jag kan bli frisk !” Griso sade icke ett
ord, och vände sig så litet som möjligt åt det
håll, hvarifrån dessa ord kommo. "Håll honom
■”väl fast,” sade den andre monatten: ”han är
”rasande.” Den olycklige blef det nu i sjelfva
verket. Efter ett ytterligare och än mera häf-
tigt försök att ropa och vrida sig lös, föll han
på en gång i en slags vanmagt och domning:
han stirrade likväl ännu såsom en förhexad,
samt gjorde då och då en och annan ryckning,
utstötte ett och annat verop.

Monatterne togo honom, den ene i fötterne,
den andre i axlarne, och gingo att sätta ner
honom på en handbår, som de lemnat i nästa
rum; derpå återvände en af dem alt afhämta
( 208 )

bytet, hvarefter de upplyftade sin olycksali-
ga börda, och buro densamma derifrån. Griso
stadnade qvar, för att i största hast af åter-
stoden utvälja hvad som kunde passa för ho-
nom; af alltsammans gjorde han ett knyte och
gick. Väl hade han aktat sig att vidröra mo-
natterne eller att af dem vidröras; men i ifvern
att söka, hade han sedan frän ett ställe nära
sängen tagit husbondens kläder, och utan att
så noga tänka deruppå, skakat dem för att se
efter, om der funnes penningar. Han fick lik-
väl tillfälle att tänka deruppå följande dagen,
då han, muntrande sig på en krog, plötsligt
fattades afen rysning, synen förmörkades, kraf-
terna aftogo och han föll ner på stället. Öf-
vergifven af sina kamrater, kom han i monat-
ternes händer, hvilka, efter att hafva plundrat
allt redbart han hade på sig, kastade honom
på en kärra, der han afled, innan man hann
framkomma till det lazarett, dit hans herre
blifvit förd.

Lemnande den sistnämnde i detta qvalens hem-
vist, vilje vi nu gå att uppsöka en annan af
våra personer nemligen Renzo, som vi lemnade
på det nya silkesspinneriet under namn af An-
tonio Rivolta,

Han hade varit der vid pass fem eller sex
( 209 )

månader; hvarefter, sedan kriget utbrustit emel-
lan Republiken och Konungen af Spanien, samt
i följe deraf alla farhågor för inflytanden ifrån
Milano upphört, Bortolo skyndat att hämta ho-
nom derifrån och taga honom hem till sig, dels
emedan han var honom bevågen, dels ock eme-
dan Renzo såsom af naturen flitig, samt skick-
lig i detta handtverk, skulle vara i en fabrik
af stor nytta för factotum, utan att någonsin
sjelf kunna göra anspråk på denna syssla, eme-
dan han var okunnig i skrifkonsten. Renzo ha-
de sedermera stadnat qvar hos honom på arbe-
te. Mer än en gång, ja mer än två gånger,
särdeles då han nyss emottagit dessa olycksaliga
bref ifrån Agnese, hade han fått det infallet
att bli soldat, samt på sådant sätt sluta sitt lif:
och tillfällen saknades icke; ty just under den-
na mellantid hade Republiken flere gånger va-
rit i behof af att värfva manskap. För Renzo
hade frestelsen ofta varit så mycket starkare,
som man äfven talade om att inrycka i Maj-
land; och naturligtvis syntes det honom någon-
ting skönt att få komma hem, återse Lucia,
och hafva en förklaring med henne. Men Bor-
tolo hade med goda skäl förmått afleda honom
ifrån detta beslut. Understundom beslöt Renzo
att gå hem förklädd, och under ett falskt namn.
(	210	)

Men äfven härifrån förstod Bortolo alla gån-
ger afhålla honom, medelst skäl, dem man lätt
kan gissa.

Då pesten sedan utbrustit på Majländska om-
rådet, och, som vi redan nämnt, på sjelfva
gränsen emot Bergamo, dröjde det ej länge,
förrän den äfven här utbredde sig, och . . . .
blifven ej förskräckta härvid, mine läsare, ty
jag är ej sinnad att gifva er en historia om
denna: för dem, som önska någon sådan, finnes
en, skrifven på regeringens befallning af Lo-
renzo Ghirardelli. Jag ville blott säga att äfven
Renzo ådrog sig pesten, botade sig sjelf, det
vill säga, vidtog ingenting deremot; var nära
döden, men hans starka kroppsförfattning be-
segrade sjukdomens häftighet. Med lifvets åter-
komst vaknade ock i hans själ med mer än van-
lig styrka och bitterhet lifvets alla bekymmer,
önskningar, förhoppningar, minnen, planer; med
andra ord, han tänkte nu mera än någonsin på
Lucia. Hvad skulle det väl blifva af henne i
dessa lider, då sjelfva lifvet var att betrakta
såsom ett undantag. Och att, på så föga af-
stånd, icke veta någonting härom. Och när
äfven denna ovisshet blifvit skingrad, om jag
ock finge veta, att Lucia vore vid lif, återstod
likväl alltid denna andra svårighet, detta dunkla
( 211 )

löfte. — Jag vill gå, ja, jag vill gå att på en
gång blifva upplyst om alltsammans, — sade han
för sig sjelf, och sade det redan innan han ännu
var i stånd att stå på benen. Om hon blott
lefver. Ack, om hon ändå lefde! Att finna
henne, är jag säker på; jag vill höra en gång
af hennes egen mun, huru det förhåller sig med
detta löfte, jag vill låta henne inse, att hon
icke kan uppfylla det, och sedan för jag henne
bort med mig, henne och den stackars Agnese,
om hon lefver! ty hon har alltid velat mig väl,
och jag är öfvertygad om, att hon ännu vill
det. Än arresteringsdomen då? åh! de ha annat
att tänka på, de få, som ännu lefva. Äfven här
gå ju personer ikring löse och ledige, hvilka
äro antastade för värre saker. Gäller denna
säkerhet då endast för skälmar? Och i Milano,
säga alla, råder det en vida större förvirring.
Man bör ej försumma ett så skönt tillfälle, —
(nemligen pesten! man finner häraf, huru denna
olycksaliga instinkt att hänföra allt till våra
egna intressen ofta kan gifva åt orden en falsk
betydelse!) —ett dylikt återkommer aldrig mer!

Knappt var han i stånd att gå, förrän han
skyndade att uppsöka Bortolo, hvilken ända
hittills lyckats att undgå pesten, samt vidtog
alla försigtighetsmått. Renzo gick ej in i huset,
( 212 )

utan kallade honom med ett rop ifrån gatan
till fönstret. "Aha!" sade Bortolo: ”Du har då
”kommit med lifvet derifrån. Du bör skatta
"dig lycklig!” "Ännu är jag något litet matt i
"benen, som du ser, men hvad faran beträffar,
"är jag säker. ”Ack, hvad jag gerna skulle vilja
"vara i dina kläder. I ordet: jag mår väl, trod-
"de man sig fordom hafva sagt allt; men nu
”betyder det föga. När man är så lycklig att
"kunna säga: jag mår bättre; det vill jag kalla
"ett skönt ord!”

Efter att hafva gjort kusinen några goda önsk-
ningar för framtiden, gaf Renzo honom del af
sitt beslut. "För denna gång vill jag ej afråda
"dig att gå, och måtte himlen välsigna dig,"
svarade denne: "Sök blott att undvika polisen,
”likasom jag vill söka att undvika smittan; och
"såframt detta, med Guds hjelp lyckas för oss
"begge två, skola vi vä! återse hvarandra.” "Åh,
"jag kommer säkert tillbaka: och, om möjligt,
‘‘icke ensam! Nog af; jag hoppas det bästa.”
”Tag fritt de dina med dig, ty, om Gud vill,
”skola vi alla arbeta, och hafva då sällskap af
”hvarandra. Om du blott återfinner mig vid
”lif och denna förbannade farsot upphört!” ”Vi
”skole återse hvarandra; vi måste återse hvar-
”andra!” "Jag upprepar; om Gud så vill!”
( 213 )

Under några dagar företog sig Renzo att spat-
sera, för att pröfva och stärka sina krafter;
och knappt tyckte han sig vara mägtig att van-
dra ett stycke väg, förrän han rustade sis till
resan. Han band under kläderna en gördel,
och lade deruti dessa femtio scudi, som han
aldrig rört, och hvarom han ej gifvit förtroende
åt någon, icke en gång åt Bortolo; han tog
några få quattriner, dem han dag från dag
genom ett hushållsamt lefnadssätt hopsparat;
under armen bar han ett knyte med kläder; i
fickan lade han en orlofssedel, under Antonio
Rivoltas namn, hvilken han för alla händelser
skaffat sig af sin förre husbonde; i den ena af
böxfickorna stoppade han en stor knif, hvilket
var det ringaste vapen, som en hederlig karl
i dessa tider kunde bära; och han begaf sig på
vägen, i slutet af Augusti, trenne dagar efter
sedan Don Rodrigo blifvit förd på lazarettet.
Han tog vägen åt Lecco, emedan han ville,
innan att äfventyra en resa till Milano, göra ett
besök i sin födelseby, der han hoppades att
träffa Agnese vid lif, och att till en början af
henne få upplysning om något litet af hvad han
önskade få veta.

De få, som tillfrisknat ur pesten, voro i sjelfva
verket att anse, midtibland den öfriga folkmäng-
( 214 )

den, såsom en privilegierad class. En stor del af
de öfrige försmäktade eller låg på dödsbädden;
och de, som ända hittils förblifvit orörde af far-
soten, lefde i en bestäpdig ängslan; försigtige, vak-
samme gingo de med afmätta steg, med dyster
uppsyn, på en gång hastigt och tvekande: ty
allting kunde för dem vara ett dödligt vapen.
Desse deremot, nästan säkre på sin sak, ty att
för andra gången få pesten var icke blott säll-
synt, ulan fastmer att betrakta såsom ett mira-
kel, gingo midtunder sjelfva pesten lugne och
frimodige; likasom riddarne i en viss period af
medeltiden, hvilka jernklädde öfverallt der jern
kunde hafva plats, ridande på gångare, äfven
i full rustning, ströfvade ikring på äfventyr,
midtibland hopar af fotgångande borgare och
bönder, hvilka, för att motstå och afvärja sla-
gen, icke hade annat än slarfvor.

Med en dylik frimodighet, likväl förminskad
genom bekymmer, dem läsaren redan känner,
och genom den ofta förnyade anblicken af den
allmänna nöden, vandrade Renzo hemåt, under
en skön himmel, genom ett skönt land, men
utan att träffa, sedan han gått långa sträckor i
den bedröfligaste enslighet, annat än några ge-
stalter, snarare vandrande skuggor, än lefvande
menniskor, eller ock döde, som fördes till graf-
( 215 )

ven utan begrafningsceremonier, utan ljudet af
högtidliga lik-psalmer. Omkring middagstiden
stadnade han i en lund, för att äta ur en mat-
säck, som han fört med sig. Frukter stodo
honom till buds längsefter hela vägen, vida mer,
än han hade af nöden, fikon, persikor, plommon ,
äplen, så mycket han önskade; han behöfde
blott gå in i en vingård och sträcka ut handen,
för att skaka dem af grenarne, eller uppsamla
de mognaste ifrån marken, hvilken dermed var
betäckt under träden: ty året var ovanligt rikt
på frukter af alla slag, och nästan inga funnos,
som hade uppsigt deröfver: klara drufvor öf-
verskylde nästan rankorna och voro upplåtna
åt den först kommande.

Vid aftonklämtningen upptäckte han sin fö-
delseby. Vid denna syn kände han, änskönt
han borde vara beredd deruppå, en viss hjert-
klappning: han bestormades på en gång af en
mängd sorgsna minnen och sorgsna aningar: han
tyckte sig ännu hafva i öronen dessa hemska
klockslag, hvilka beledsagat honom under hans
flykt ifrån byn: och tillika förmärkte han en
dödstystnad, som der för närvarande tycktes
herrska. En ännu lifligare sinnesoro erfor han
vid inträdet på kyrkogården; och än värre vän-
tade han sig vid slutet af vägen: ty stället, der
( 216 )

han beslutat att stadna, var just detta hus,
hvilket han fordom varit van att kalla Lucias.
Nu kunde det på sin höjd få namn af Agneses;
och den enda nåd, han af himlen begärde, var
att finna henne vid lif och helsa. Till detta
hus begaf han sig derföre att bedja om natt-
herberge, under förmodan, att hans eget nu-
mera väl icke vore bebodt af andra, än lekat-
tor och råttor.

För att alltså komma dit, utan att behöfva
gå igenom byn, tog han af på en bakväg, just
densamma, på hvilken han den märkvärdiga
natten kommit i godt sällskap, för att öfver-
rumpla kyrkoherden. Ungefärligen halfvägs, hade
man på ena sidan Renzos vingård, på den an-
dra hans lilla hus; så att han i förbifarten kun-
de gå in i dem begge, för att något litet efterse,
i hvilket skick hans egna angelägenheter stodo.

Under gåendet tittade han framför sig, på en
gång önskande och fruktande att få se någon
menniska; och efter att hafva gått några steg,
blef han i sjelfva verket varse en man i skjor-
tan, sittande på marken, med ryggen stödd emot
en jasminhäck, och med ett uttryck af sinnes-
förvirring i sina åtbörder: häruppå, likasom
på anletsdragen, tyckte han sig igenkänna den

stac-
( 217 )

stackars Gervaso, hvilken såsom vittne biträdt
i det olyckliga företaget. Men då han kom när-
mare, märkte han, att det var den fordom så
liflige Tonio. Sjukdomen hade, i det den på
en gång beröfvade honom kropps- och själskraf-
ter, utvecklat i hans ansigte och åtbörder ett
litet, förr omärkligt drag af likhet emellan ho-
nom och den fånige brödren.

”Ack, Tonio!" sade Renzo, i det han stad-
nade framför honom: ”är det du?" Tonio upp-
lyfte sina ögon till honom, utan att röra huf-
vudet. ”Tonio! känner du mig icke?” ”Den
"som af ödet är bestämd dertill, han får den;”
svarade Tonio, hvarefter hans mun förblef öp-
pen likasom förut. ”Har du pesten, stackars
”Tonio?”

"Den som af ödet är bestämd dertill, han får
"den," återtog denne med ett visst vansinnigt
leende. Renzo, som såg, att han icke skulle
få något annat svar, fortsatte sin väg, än mera
sorgsen. Nu såg han plötsligt någonting svart
skymta fram från ett hörn och nalkas honom:
han igenkände snart häruti Don Abbondio. Den-
ne vandrade steg för steg, och då han kom
närmare, kunde man af hans askbleka ansigte,
samt af alla hans åtbörder sluta, att äfven han

3 D.	10
( 218 )

utstått en storm. Han såg ock framför sig, som
om han sökt igenkänna någon: han tyckte sig
finna något utländskt i drägten ; och denna drägt
vittnade om en Bergamobo.,

Det är han utan tvifvel — sade han för sig
sjelf, och upplyfte sina händer emot himmelen
med en rörelse af förundran och missnöje, i
det käppen, som han hållit i högra knytnäfven,
förblef hängande i luften, och man såg de stac-
kars armarne skaka i rockärmarne, hvarest de
fordom knappt fått rum. Renzo skyndade sig
med en bugning honom till mötes, ty om de
ock skilt sig åt så, som vi sett, var det likväl
hans kyrkoherde.

”Är ni här, ni?” utropade denne. ”Som ni
"ser. Vet ni ingenting om Lucia?” ”Hvad vill
”ni, att jag skall veta om henne? Hon är i Mi-
”lano, ifall hon ännu lefver. Men ni . .?” ”Och
”Agnese?” ”Hon har gått att bosätta sig i Val-
"sassina, hos sina slägtingar i Pasturo: man sä-
”ger, att pesten der icke gör så mycken skada,
”som här. Men ni, säger jag . ." ”Detta gör
”mig ledsen. Och Pater Christoforo . . har han
’’återkommit till dessa trakter?” "Nej bevars;
”derom har man icke hört talas. Men ni . .”
”Äfven detta gör mig ledsen.” ”Men ni, säger
”jag, hvad har ni att göra här, för Guds skull?
( 219 )

”Vet ni då ingenting om denna arresteringsdom?"
”Hvad angår det mig ? Man har nu annat att
”tänka på. Och vet man då ingenting med
”säkerhet . . .?”

”Hvad vill ni, att man skall veta? nu finnes
"här hvarken menniskor eller annat att taga
”reda på. Men att nu komma hit, efter denna
”arresteringsdom, just i gapet på odjuren, är
”det väl förnuftigt? Lyd en gammal mans råd,
”som vill er väl: bind till edra skor, och skynda,
"förrän någon får se eder att återvända dit,
”hvarifrån ni kommit; och om man redan sett
”er, skynda då så mycket mer. Tycker ni, att
”denna luft är passande för er? Vet ni icke,
”att man vändt upp och ner på allt hos er .. .”

”Jag vet det mer än väl: de skurkarne! Men
”jag bryr mig ej derom. Och en viss person,
”lefver han ännu? är han här?” "Jag har ju
”sagt er, att här finnes ingen menniska, jag har
”ju sagt er . . ." ”Jag frågar er, om han är
”här, denne man, som ni vet.” ”Ack, för Guds
”skull! tala ej så. Är det väl möjligt, att ni
”efter så många öden ännu har qvar denna vilda
”eld?” "Är han här, eller är han icke här?”
”Han är icke här. Men pesten, min son, pesten!”
”Om det icke vore någonting annat än pesten

10
( 220 )

”här i verlden . . . jag menar, livad mig be-
"träffar: jag har haft den, och är hotad.” "Nå,
"nå! är icke detta en varning? när man und-
”kommit någonting dylikt, synes det mig, att
”man borde tacka himmelen, och icke gå att
”uppsöka vidare äfventyr. Gör som jag säger .. ”
"Ni har äfven haft den, herr Kyrkoherde, om
”jag icke bedrar mig.” ”Om jag haft den! det
”var en afskyvärd plåga: jag har blifvit räddad
”likasom genom ett under; men ni ser, huru
”den tilltygat mig. Nu hade jag just behof af
”något litet lugn, jag började just må litet bätt-
"re ... I himlens namn, hvad vill ni då göra
”här? Vänd tillbaka . . .” "Herr Kyrkoherden
"frågar: hvarföre kommer ni? Jag har kommit,
"säger jag er, för att återse hus och hem.’’
"Ert hus . .!" "Vill ni säga mig en sak: hafva
"många menniskor dött här . . .?

"Ack, ack!” utbrast Don Abbondio; och bör-
jande med Perpetua, gjorde han nu en lång
uppräkning af personer och hela familjer. Renzo
hade väl väntat sig någonting dylikt, men då
han hörde så många namn af bekanta, slägtin-
gar, vänner, stod han sorgsen, med nedlutadt
hufvud, och utropade tid efter annan: "stac-
"karskarl! stackars qvinna! stackars menniskor !”
"Ser ni,” fortfor Don Abbondio, "det är icke
(	221	)

"slut ännu. Om de öfverlefvande icke varda
"förståndiga denna gången och bortjaga alla
"griller ur hufvudet, få vi snart ej långt till
”verldens ända.” ‘‘Lugna er; jag tänker ej stad-
”na här.” ”Ack, lofvad vare Gud för denna eder
”goda föresalts! Och ni vill således icke spela
"mig något spratt, värre än det första?” "Frukla
”ej. Jag vill dock, förmoda, det ni icke säger
”för någon, att ni sett mig. Ni är prestman,
”jag är edert skriftebarn: ni lärer väl icke vilja
”förråda mig.”

”Jag förstår,” sade Don Abbondio förtretad:
”jag förstår. Ni vill göra er sjelf olycklig, och
”mig äfven. Jag förstår, jag förstår.” Och
under det han ännu mumlade emellan tänderna
de sista orden, satte han sig i rörelse på hem-
vägen.

Renzo stadnade qvar en stund, sorgsen och
missnöjd, samt grubblade på huru han skulle
få ett annat herberge. På den af Don Abbondio
upplästa liklistan befanns en bondfamilj, bortryckt
af pesten utom en enda yngling, ungefärligen
af Menzos år, och dennes barndomskamrat. Till
denne beslöt han vända sig för att söka husrum.

Han hade nu kommit nära sin vingård, och
redan på afstånd kunde han genast sluta i hvil- -
ket tillstånd den befann sig. Icke en vinqvist.
icke eit löf af hvad han lemnat der, syntes
öfver muren. Han gick till öppningen (af stäng-
sel fanns ej mera ett spår), han kastade en blick
rundtomkring sig: arma vingård! Under tvenne
vintrar hade folket i byn gått att hämta brän-
sle på den stackars ynglingens mark, som de
uttryckte sig. Visserligen syntes ännu spår ef-
ter den gamla odlingen: här och der skott och
telningar af mullbär, fikon, persikor, plommon;
men detta allt var förqväfdt af ett nytt, skif-
tande och frodigt slägte, uppkommet utan hjelp
af menniskohand. Der sågs en samling af näss-
lor, ormbunkar, vildhafra, och flere dylika plan-
tor; sådana nemligen, hvaraf landtmän på alla
orter bilda en särskild class, benämnande dem
ogräs. Det var ett hvimmel af blad, blommor
och frukter, af hundrade olika färger, former
och ställningar: majsax, fruktklaser, flockar af
hvita, röda, gula och blå blomkronor, tistlar
med deras sträfva blad och kalkar, hvarifrån
dels tofsar af hvita och purpurfärgade blommor
utgingo, dels små, lätta silfverdun lösryckte sig,
bortförda af vinden. Här hade en handfull
åkerbindor, uppklättrande i några nya mullbärs-
skott, helt och hållet betäckt dessa med sina
mot jorden stödda, hängande blad, och från
toppen af det lilla trädet svajade deras hvita,
(	223 )

veka blomklockor: der hade en brionia med dess
röda bär innästlat sig emellan de nya skotten
af ett vinträd, hvilket äter, i saknad af fastare
stöd, i sin ordning fästat sina qvistar vid denna;
och nu drogo de hvarandra ömsesidigt ned åt
jorden, likasom det ofta händer de svaga, då
den ene vill taga den andra till stöd. Öfverallt
sågs der murgrön, hvilken slingrade sig ifrån
den ena plantan till den andra, gick upp och
ned, böjde tillbaka sina grenar eller utsträckte
dem, allt efter omständigheterna; och växande
framför sjelfva porten, tycktes det som om den
ställt sig der enkom för att hindra sjelfva ägaren
att komma in.

Men han kände ej någon lust att inträda i
en dylik vingård, utan begaf sig till sitt hus,
i det han tog vägen genom trädgården. Här
trampade han under sina fötter hundradetals af
de nya innevånare, hvarmed den var befolkad
och öfverskyld likasom vingården. Han satte
foten på tröskeln till en af de små kamrarne,
som voro på nedra botten: vid ljudet af hans
steg uppstod en förvirring, ett flyktande korsvis
ibland en mängd stora råttor, hvilka nu gömde
sig under den massa af orenlighet, som betäckte
hela golfvet: häruti igenkändes landsknektarnes
säng, i sitt vanliga skick. Murarne voro sön-
( 224 )

derslagna, smutsiga, nedrökta: taket behängdt
med spindelväf. Någonting annat fanns der icke.
Rifvande sig i hufvudet, begaf han sig nu äfven
härifrån, gick tillbaka igenom trädgården, i det
han begagnade samma gångstig, han nyss sjelf
bildat, och ankom till det lilla hus, hvarest
han utsett sitt nattherberge.

Aftonen hade emedlertid inbrutit: hans vän
satt utanför porten på en träbänk, med armarne
i kors öfver bröstet, samt ögonen rigtade åt
höjden, såsom en man, slagen af olyckor och
förvillad af ensamheten. Då han hörde någon
nalkas, vände han sig om för att titta efter
hvem det kunde vara, och efter hvad han tyckte
sig igenkänna i skymningen emellan grenarneoch
löfven, sade han med hög röst, i det han steg
upp: ”är det då ingen annan att tillgå: har jag
"ej arbetat tillräckligt i går? Låt mig nu vara
"i stillhet.” Renzo, som icke visste hvad detta
skulle betyda, svarade honom medelst att ropa
honom i namn.

"Renzo . . .” sade denne, på en gång utro-
pande och frågande. "Just han,” sade Renzo,
och nu skyndade de sig emot hvarandra. ”Är
”det verkligen du,” sade vännen, då de kom-
mit hvarannan nära: ”ack, hvad jag är glad att
"se dig ! Hvem skulle väl hafva trott någonting
( 225 )

”sådant? Jag ansåg dig vara Paolino, dödgräf-
”varen, som alltid plågar mig med böner att
”vara honom behjelplig. Vet du, att jag blif-
’’vit ensam? ensam! ensam såsom en eremit.”

"Jag vet det mer än väl," Sade Renzo. Vex-
lande sålunda sorgebetygelser, frågor och svar
i mängd, blefvo de tillsammans i det lilla hu-
set. Här var vännen sysselsatt, likväl utan af-
brott i samtalet, att något litet fägna Renzo, så
godt man kunde under denna torftighet och
dessa onda tider. Han satte vattnet på elden
och började att tillreda Polenta n*} men lemnade
sedan kräklan åt Renzo att röra deruti och giek
sin väg. Snart återkom han meden bytta mjölk,
ett litet stycke saltadt kött, ett par getostar,
samt fikon och persikor; och då allt var i ord-
ning, slog man polentan på ett skärbräde, och
satte sig tillsammans vid bordet, tackande hvar-
annan å ömse sidor, den ene för besöket, den
andre för välfägnaden. Och efter en frånvaro
af nära två år sågo de sig nu på en gång vara
långt förtroligare vänner än de sjelfve förmodat
på den tiden, då de träffades alla dagar; ty,
säger här manuscriptet, dem begge hade nu
vederfarits sådana saker, som komma menniskan

») Polenta = en slags gröt, tillredd antingen af

kastanjer eller majsmjöl.

Öfv, Anm,
( 226 )

att känna, hvilken balsam för själen välviljan
är, såväl den man sjelf erfar, som den man
finner hos andra.

Visserligen kunde ingen hos Renzo fylla Ag-
neses rum, eller trösta honom öfver hennes
frånvaro, icke blott i anseende till den gamla
och synnerliga tillgifvenhet, han för henne hy-
ste, men äfven derföre, att ibland alla de äm-
nen, hvaröfver han längtade att få upplysning,
ett fanns, hvartill endast hon hade nyckeln.
Han var en stund i villrådighet, huruvida han
icke först borde gå att besöka henne, eftersom
hon bodde på så föga afstånd derifrån; men då
han tog i betraktande, att hon i sådant fall
icke skulle få veta någonting om Lucias till-
stånd, stadnade han vid sitt första beslut, nem-
ligen att genast förvissa sig härom, att möta
det stora profvet, och sedan lemna modren
underrättelse om alltsammans. Men äfven af
vännen fick han höra mycket, hvaröm han va-
rit i okunnighet, angående Lucias öden, de henne
gjorda förföljelser, samt huru Don Rodrigo för-
skrämd rest derifrån och icke mer låtit se sig
på denna orten; med ett ord, hela den inveck-
lade gången af händelserna. Hvad polisen åter
beträffade, kunde han nu mera vara lugn. Po-
desta’n hade dött af pesten: rättsbetjeningen
( 227 )

hade äfven till större delen vandrat all verldens
väg; de få, som voro qvar, hade annat att
tänka pä, än dylika gamla historier.

Han berättade äfven för vännen sina öden och
fick till utbyte hundrade berättelser om arméens
durchmarsch, smörjare och underverk. "Det är
-”stygga saker,” sade han, i det han förde Renzo
till ett af de små rummen, som pesten beröfvat
innevånarne, ”saker, som man aldrig trott sig
"få se, saker, som göra, att man aldrig mer
”under hela sin lefnad kan få någon glädje;
”men det är likväl en tröst att tala derom med
”en vän.”

I dagningen voro begge uppe; Renzo sågs nu
komma resfärdig, med sin gördel dold under
tröjan, och knifven i fickan, för öfrigt lätt ru-
stad och utan packning; knytet hade han lem-
nat i förvar hos sin värd. "Om det går mig
”väl,” sade han till denne: ”om jag återfinner
”henne vid lif, om . . . nog af., .jag kommer
”hit i återvägen ; jag skyndar till Pasturo att
’’lemna den stackars Agnese goda underrättelser,
"och sedan, och sedan . . . Men om olyckligt-
”vis, det Gud förbjude .. då vet jag icke hvad
”jag skall göra, hvart jag skall gå: visst är,
”att man på denna orten icke skall få se mig
”mera.” Och i det han så talade, stående på
tröskeln af dörren, som ledde utåt fältet, upp-
lyfte han sitt hufvud emot höjden, och be-
traktade med en blandning af rörelse och sorg-
senhet sin födelsebygds morgonrodnad, som han
nu icke på lång tid skådat,. Vännen tröstade
honom med goda förhoppningar, ville nödvän-
digt, att han skulle medtaga något litet mun-
förråd för dagen, följde honom ett stycke på
vägen och tog afsked af honom med nya lyck-
önskningar,

Renzo vandrade helt sakta, emedan han en-
dast ville komma Milano så nära som möjligt
denna dag, för att följande morgonen i god tid
kunna gå in i staden, och genast börja sina
efterforskningar. Resan aflopp utan äfventyr;
Likasom han gjort dagen förut, stadnade han
på vanlig tid i en liten lund, för att styrka sig
och hämta andan. Då han. gick igenom Monza ,
förbi en öppen bod, hvarest brödkakor voro
utställda,, begärde han ett par kakor, för att i
alla händelser icke finna sig alldeles blottställd.
Bodägaren, förmanade honom att ej komma in,
samt räckte ut på en liten spade en skål med
vatten och ätticka, jemte tillsägelse att låta
penningarne falla deruti, hvilket ock skedde-;
derpå räckte han honom med en slags tång de
begge brödkakorne, den ena efter den andra,
hvilka Renzo stoppade i fickan..
( 229 )

Vid den inbrytande aftonen anlände han till
Greco, utan att likväl känna dess namn; oeh
som han, dels i följd af det lilla han ännu kun-
de komma ihåg af dessa ställen sedan förra re-
san, dels med beräkning af det stycke väg han
kunde hafva gått ifrån Monza, gjorde den slut-
sattsen, att han nu måste vara ganska nära sta-
den, vek han af ifrån stora landsvägen, för att
på fälten uppsöka någon cascinotto, der han
kunde tillbringa natten; ty med värdshusen vil-
le han icke hafva någonting att göra. Han fann
mer än han sökte, han blef varse en uthugg-
ning i en häck, som omgaf gården till ett hol-
länderi; han inträdde. Ingen menniska var der
tillfinnandes: i ena hörnet märkte han en stor
pelaregång med en mängd hö derinunder, hvar-
emot en pinnstege var upprest; han såg sig än
en gång rundt ikring, steg derpå oförskräckt
upp, lade sig ner för att bär tillbringa natten,
insomnade genast och vaknade icke förrän i gry-
: ningen. Så snart han vaknat, kröp han på fy-
ra fötter till brädden af denna stora säng,
stack ut hufvudet, och, då han ej. såg någon,
steg han ner, der han klifvit upp, gick ut, der
han kommit in, [drog åstad på småvägar, ta-
. gande Domen till sin ledstjerna, och framkom,
sedan han gått ett litet stycke, under .Milanos
( 230 )

murar, emellan Österporten och Nya porten,
helt nära den sistnämnda.

-	Cap. xxxiv.

Angående sättet att få inträde i staden, hade
Renzo hört omtalas, det stränga befallningar
voro utgifna att icke insläppa någon utan sund-
hetspass; men att det i sjelfva verket vore gan-
ska lätt att komma in för hvar och en, som
någorlunda kunde hjelpa sig fram och passa på
tiden. Så var det ock; och oberäknadt de all-
männa orsaker, till följe hvaraf på dessa tider
alla befallningar lamt verkställdes; oberäknadt
de särskilda omständigheter, som försvårade ett
strängt handhafvande af denna, befann sig Mi-
lano för närvarande på en sådan punkt, att man
icke kunde inse, hvartill det skulle tjena att
vakta staden, och hvem man hade att befara;
ty hvar och en, som komme dit, kunde snara-
re anses vårdslös om sitt eget lif, än vådlig för
stadsboernas. I följd häraf var Renzos plan att
försöka komma in genom den första port han
anträffade; och i fall han der möttes af nå-
got hinder, gå utanföre ikring murarne, ända
tills han funne en annan, som vore mera till-
gänglig.
Framkommen till murarne stadnade han allt-
så der en stund för att se sig ikring. Men på
höger och venster hand upptäckte han ingenting
annat, än tvenne delar afen krokig gata, midt-
emot sig åter en mur; ingenstädes något spår
af lefvande varelser; utom att man från ett stäl-
le af vallen såg uppstiga en tät pelare af en
mörk , tjock rök, hvilken, i samma mån den höj-
de sig, blef allt bredare, och sönderföll i sto-
ra kulor, hvilka sedan förlorade sig i den stil-
la gråa luften. Det var kläder, sängar, och
andra smittade persedlar, som man uppbrände:
dylika bedröfliga bål anställdes beständigt på
alla ställen af stadsmurarne.

Vädret var tungt, luften tjock, himlen öfver-
allt insvept i ett jemnt, orörligt moln eller töc-
ken, hvilket tycktes vilja hindra solen att lysa,
utan att likväl lofva regn; fältet utikring till
en del ouppodladt, ingenstädes fruktbart; all
grönska förtorkad, icke ens en daggdroppa pä
de vissnade och affallande bladen. Dessutom
förorsakade denna enslighet, denna tystnad, så
nära en stor massa af menniskoboningar, en ny
bestörtning hos den orolige Renzo, och gjorde
hans tankar ännu dystrare.

■ Sedan han stått en stund sålunda, tog han af
till höger, och gick, utan att veta hvart, fram
( 232 )

emot Nya porten. Snart träffades hans öra af
en ringning i små klockor, och derpå en och
annan menniskoröst. Han gick framåt: i det han
vände om hörnet af bastionen, blef han på pla-
1 nen framföre tullporten varse ett litet trähus,
och vid öppningen en vakt, stödd på musköten,
med en matt och vårdslös uppsyn: längre bort
var en stängsel af pålar, och i bakgrunden sjelf-
va porten. Men tätt framföre öppningen befann
sig i detta ögonblick ett bedröfligt hinder, nem-
ligen en på marken ställd handbår, hvaruppå
tvenne monatter lade en olycklig, för att bära
honom derifrån: det var Lufvudmannen för tull-
närerne, hos hvilken kort förut pesten yppat
sig. Renzo stadnade på stället för att afvakta
slutet: då tåget gått, och ingen syntes till för
att stänga dörren, begaf han sig hastigt fram-
åt; men vakten ropade emot honom med en
hotande blick: "Halt!" Ynglingen stadnade tvärt,
såg på denne, framtog, en half ducaton, och
visade honom densamma. Denne, antingen att
han redan haft pesten, eller emedan han min-
dre fruktade denna, än han älskade halfva du-
catoner, vinkade åt Renzo, att han skulle kasta
till honom myntet; och då han säg detta, ha-
stigt flyga ner vid sina fötter, hviskade han:
"Gå fort igenom,” Renzo lät icke säga sig detta
( 233 )

tvenne gånger; han gick igenom staketet, gick
igenom porten, och vandrade framåt, utan att
någon märkte det, eller bekymrade sig derom;
då han, efter att hafva gått vid pass fyratio
steg, hörde ett ytterligare, ”halt,” som en tull-
när skrek efter honom. Detta låtsade han icke
förstå, och i stället för att ens vända sig om,
påskyndade han sin gång. "Halt!" skrek på
nytt tullnären, men med en röst, som uttryckte
mer vrede än beslutsamhet att göra sig lydd ;
ryckte på axlarne och återvände i sitt lilla hus,
mera mån om att ej närma sig förmycket till
de förbigående, än att blanda sig i deras an-
gelägenheter.

Gatan, som tager sin början straxt inom den-
na port, gick då, som nu, rakt fram till den
kanal, som kallas ”Naviglio:” på ömse sidor
sågos häckar eller trädgårdsmurar, kyrkor, klo-
ster och några få hus; i ändan af denna ga-
ta var ett kors upprest, kalladt S:t Eusebios
kors. Och hur mycket än Renzo såg sig om-
kring, upptäckte han dock ingenting annat än
detta kors. Men snart märkte han till höger,
i den såkallade S:t Theresas alle' en borgare,
som kom gående just åt detta hållet. En chri-
sten menniska ändteligen! — sade han för sig
sjelf, och tog hastigt af på denna gata för att
( 234 )



få upplysning af mannen. Denne mönstrade
noga med en viss misstänksam blick, den sig
närmande främlingen; så mycket mer, då han
märkte, att den sednare kom rakt emot ho-
nom. Renzo tog af sig hatten, då han kom-
mit närmare, och hållande den i venstra han-
den, lade han knytnäfven af den andra i hatt-
kullen, och gick rakt emot den okände. Men
denne tog ett steg med stirrande ögon, upplyf-
tade en knölpåk, som han bar, med en värj-
spets i stället för doppsko, och vändande den-
na emot lifvet på Renzo, skrek han: "Bort!
"bort! bort!”

"Aha!" skrek nu ynglingen i sin ordning, be-
täckte sig, vände den ohöflige ryggen och full-
följde sin väg.

Borgaren fortsatte äfven sin, darrande i hela
kroppen, samt då och då seende sig tillbaka.
Och då han kommit hem, berättade han, hu-
ru han träffat på en smörjare, med en mild,
ödmjuk uppsyn, men falska, gemena anletsdrag,
med smörjasken, eller pulfverstruten i sin hand,
som var gömd i hattkullen, för att kasta på
honom, såframt han ej förstått hålla mannen
på afstånd. "Om han kommit mig ett steg när-
”mare,” tillade han, ”hade jag ränt värjan ige-
”nom honom, innan den skurken hunnit kom-


( 235 )

"ma mig på lifvet. Olyckan var, att vi befun-
"‘no oss på ett så ensligt ställe; ty om” det händt
"i midten af Milano, hade jag tillkallat folk och
”låtit gripa honom. Säkerligen hade man då
”funnit dessa vederstyggligheter i hatten. Men
”som jag var alldeles ensam, man emot man,
”borde jag skatta mig lycklig att kunna rädda
”mig sjelf, utan att öfverdådigt blottställa mig
"för någon större fara; ty en smula pulfver kan
"lätt kastas och dessa slags menniskor äga en
"synnerlig färdighet, samt hafva dessutom djef-
"vulen på sin sida. Nu ströfvar han väl ikring
"hela Milano: hvem vet, hvilka olyckor hän
"kan åstadkomma!” Så länge han lefde, uppre-
pade han denna händelse, så ofta man talade
om smörjare, och tilläde: ”De, som ännu på-
"stå, att alltsammans icke ägde någon grund,
"må blott icke säga detta åt mig, som sett nå-
"gonting dylikt med mina egna ögon.”

Renzo åter, långt ifrån att kunna ana, hvil-
ken fara han undgått, och upprörd mer af harm,
än af fruktan, tänkte under vägen på detta be-
mötande, och gissade väl ungefärligen den fö-
reställning, som borgaren hyst om hans afsig-
ter; men saken syntes honom så orimlig, att
han för sig sjelf gjorde den slutsattsen, det den-
ne måste hafva varit någon halftokig menniska.
( 236 )

Detta börjas illa, — tänkte han dock: — det
tycktes, som om en olycksbådande planet led-
de mina steg, här i Milano. Vid första inträ-
det går allt lyckligt; och sedan, då jag väl är
inkommen, mötes jag öfverallt af ledsamheter.
Nog af . . med Guds hjelp . . om jag blott fin-
ner henne . . . ack! då skall allt annat vara
glömdt.

Under vandringen framåt, såg han sig ikring,
om han skulle kunna upptäcka någon lefvande
varelse; men han blef ej varse någonting annat,
än ett vanställdt lik i en liten kanal. Nu hör-
de han några rop, som tycktes vara rigtade åt
honom; och i det han vände sina blickar åt det
håll, hvarifrån ljudet kom, varseblef han, icke
långt derifrån, på altanen af ett litet enstaka
hus, en olycklig qvinna, omgifven af några barn;
hvilken, oupphörligt ropande, vinkade åt honom
att komma närmare. Han skyndade dit, och då
han framkommit till stället, sade qvinnan: ”Ack,
”min gode yngling, gör mig den tjensten, för
”édra stackars dödas skull, att underrätta com-
"missarien, det man glömt oss här. Man har
”innestängt oss här i huset såsom misstänkta,
”emedan min stackars man har dödt; man har
”igenspikat porten, som ni ser; och sedan i går
”morse har ingen kommit att gifva oss mat:
( 237 )

”under hela denna tiden har jag icke kunnat
"finna någon christen menniska, som velat be-
”visa mig denna barmhertighetstjenst: och dessa
"små barn dö af hunger.

”Af hunger!” utropade Renzo; grep med han-
den i sina fickor och sade, i det han framdrog
de begge brödkakorna! ”se här! se här! skicka
”ner någonting att upphämta dem.” ”Gud be-
"löne eder: vänta ett ögonblick,” sade qvinnan,
och gick att söka en liten korg, jemte ett rep.
Härunder påminde sig Renzo de brödkakor, han
funnit under korset vid sitt förra besök i sta-
den, och tänkte: — se: detta är att betrakta
såsom en ersättning, och tilläfventyrs bättre, än
om jag skulle hafva funnit rätta ägaren; ty detta
är en verkligt god gerning. ”Hvad commissa-
”rien beträffar, min goda qvinna,” sade han der-
på, i det han lade brödkakorna i korgen, ”kan
”jag icke tjena er häruti, ty jag är en främling,
”och har inga bekantskaper här i staden. Men
”om jag träffar på någon härom kunnig, samt
"höflig person, vill jag berätta honom er hän-
”delse.” ,

Qvinnan bad honom att göra detta, och sade
honom namnet pä gatan, på det han skulle kun-
na gifva andra anvisning deruppå. "Ni skulle
”äfven,” återtog Renzo, ”som jag tror, kunna
( 238 )

"göra mig en verklig barmhertighetstjenst, utan
”att besvära er sjelf. Kan ni upplysa mig om,
”hvar ett visst adeligt hus, tillhörigt en af des-
"sa förnäma herrar här i Milano, (här sade han
"Don Ferrantes namn) är beläget?” ”Väl vet jag,
”att ett dylikt hus finnes,” svarade qvinnan:
"men hvar det ligger, vet jag icke. Då ni kom-
”mer längre in i staden, träffar ni väl någon,
”som kan upplysa er härom. Och kom då ihåg
"att tala vid honom äfven om oss.” ”Tvifla ej
”derpå,” sade Renzo, och gick vidare.

Vid hvarje steg förnam han ett buller när-
ma sig, ett buller af hjul och hästar, jemte en
ringning i små klockor, samt då och då pisk-
slängar och skrik. Han tittade framför sig,
men såg ingenting. Då han hunnit fram till
ändan af den krokiga gatan, och kommit upp
på S:t Marcustorget, var det första, som föll
honom i ögonen, tvenne uppresta stockar, jem-
te ett rep och några blocktrissor; och han igen-
kände snart häruti (ty det var en i dessa tider
ganska vanlig sak) den afskyvärda torturmachi-
nen. Den var upprest på detta ställe, och icke
allenast här, utan på alla större torg och ga-
tor, på det att de deputerade för hvarje qvar-
ter, försedde i detta afseende med den mest
godtyckliga magt, omedelbart skulle kunna dit-
( 239 )

sätta alla, som syntes dem förtjena bestraffning,
antingen innestängda personer, som gått ut ur
husen, eller tjenare, som icke åtlydt order, el-
1er i allmänhet hvilken som hellst.

Under det Renzo nu betraktar detta redskap,
ser han från hörnet af kyrkan en karl fram-
komma, som ringde i en liten klocka: det var
en apparitor; och bakom honom tvenne hästar,
hvilka med långsträckta halsar och matta ben
släpade sig fram med möda, dragande en lik-
vagn, derefter en annan, hvaruppå flere följ-
de: på ömse sidor om hästarne sågos monatter
uppmana dem till skyndsamhet medelst pisk-
slängar, hugg och svordomar. Liken voro till
största delen nakna, några illa höljda i trasiga
lakan, samt hopstaplade och blandade om hvar-
annan, likasom en sammangyttrad massa af or-
mar, som långsamt röra sig i vårvärmen; ty
verkligen sågos ock vid hvarje sten, hvarje stöt,
dessa bedröfliga hopar på ett ohyggligt sätt ska-
kas och upplösas, hvar vid man såg hufvuden
hänga ner, långa qvinnohår släpa i marken, ar-
marne skilja sig och falla på hjulen5 visande
för det redan af rysning betagna ögat, huru
ett dylikt skådespel kunde blifva än mera för-
färligt och motbjudande.

‘ Ynglingen hade stadnat i hörnet af torget vid
( 240 )
skranket af kanalen, och bad undertiden för
dessa okända döda. En ryslig föreställning for
såsom en blixt genom bans själ: — kanske der,
jemte dessa, derinunder . . . Ack, Herre Gud!
låt detta icke vara sannt! låt mig icke mera
tänka deruppå.

Så snart liktåget försvunnit, satte han sig i
rörelse, gick tvertöfver torget och tog vägen
längsefter kanalen till venster, utan annat skäl
härtill, än att tåget gått åt det andra hållet.
Seende sig omkring, alltid i afsigt att träffa
någon, af hvilken han kunde begära upplys-
ning, varseblef han i andra ändan af gatan en
prest, klädd i liftröja, med käpp i handen, stå
nära en stängd port, med örat lutadt emot nyc-
kelhålet; och kort derpå sågs han upplyfta han-
den, såsom till välsignelse. Renzo gissade, det
han nyss slutat att bikta någon, hvilket ock så
förhöll sig; och sade för sig sjelf: — Om icke
en gång en prest, midtunder en presterlig för-
rättning, hyser någon menniskokärlek, barmher-
tighet och höflighet, kan man tryggt säga, att
alla dessa egenskaper icke mera finnas på jorden.

Emedlertid kom presten, som skilt sig från
porten, emot det stället, der Renzo befann sig:
han gick med mycken varsamhet, midtpå ga-
tan.
( 241 )

tan. Då Renzo kommit på några stegs afstånd,
tog han af sig hatten och vinkade, att han ön-
skade tala vid honom, men stadnade i detsam-
ma för att låta honom förstå, att han icke på
ett oförsynt sätt alltförmycket ville närma sig
honom. Denne stadnade äfven för att höra,
men satte sin käpp framför sig i marken, så-
som för att deraf hilda sig ett hålverk. Renzo
framställde sin hegäran, hvilken presten upp-
fyllde, icke allenast derigenom, att han sade
honom namnet på gatan, der huset var belä-
get, men äfven gaf honom någon anvisning orn
vägen, då han märkte, att den stackars yng-
lingen behöfde detta mer än väl.

"Gud bibehålle eder vid helsan i dessa tider,
”och alltid,” sade Renzo: och i det denne satte
sig i rörelse för att gå, tilläde han: ”ännu en
"bön," och omnämnde för honom den stackars
glömda qvinnan. Den hederlige presten tackade
ynglingen, att han gifvit honom detta tillfälle att
kunna göra sin nästa ett så högst nödvändigt
bistånd, sade, att han derom ville underrätta
vederbörande, och gick.

Renzo begaf sig äfven af, efter en bugning,
och sökte under gåendet, att för sig sjelf upp-
repa anvisningen om vägen, för att så litet soni

3 D.

I i
( 242 )

möjligt vidare behöfva fråga. Men man kan näp-
peligen föreställa sig, huru svårt detta blef för
honom, icke så mycket i anseende till det för-
bryllande deruti, som af en ny oro, som nu
uppstått i hans själ. Denna anvisning om vägen
var just det, som så förvirrade honom. Det var
denna underrättelse, hvilken han sjelf önskat och
begärt, hvarförutan han ingenting kunde uträt-
ta; man hade ej heller derjemte sagt honom
någonting, som kunde innebära ett förebud, än
mindre en misstanke om olycka ; men, under-
ligt nog! just denna klarare föreställning om ett
närliggande mål, der ett mägtigt tvifvel skulle
lösas, der han skulle få höra uttalas de orden:
hon lefver: eller ock: hon är död; denna före-
ställning betog honom så lifligt, att han i detta
ögonblick hellre skulle hafva önskat vara i oviss-
het om alltsammans, ja, att nyss hafva begynt
denna resa, hvars slut han nu gick till mötes.
Han återhämtade sig likväl snart och sade till
sig sjelf: om jag nu börjar att gifva vika för
dylika barnsliga betänkligheter, huru skall det
då gå sedermera? Härigenom temligen lugnad,
fortsatte han sin väg till det inre af staden.
Renzo råkade just att taga vägen genom en af
de mest förstörda och vanställda delar deraf.
Farsotens raseri och stanken af de hopade Ii-
( 243 )

ken hade i denna trakten nödgat de få öfver-
lefvande att flytta: så alt under det vandrarens
blick smärtsamt betogs vid åsynen af denna en-
slighet och öfvergifvenhet, sårades hans öfriga
sinnen af spåren och öfverlefvorna efter dess
nya innevånare. Renzo påskyndade sina steg,
uppmuntrande sig med den tanken, att hans
mål icke kunde vara så nära, och i hopp att
innan han hunne dit scenen åtminstone till nå-
gon del skulle förändras; och i sjelfva verket
kom han icke långt derifrån till ett ställe, som
på visst sätt ännu kunde kallas de lefvandes stad:
men ack, hvilken stad, hvilka lefvande! Af miss-
tankar och af fruktan voro alla portar åt gatan
stängde, utom de som stodo vidöppna, emedan
husen voro obebodda, eller blifvit‘"plundrade;
andra åter igenspikade och förseglade utanföre,
emedan derinom personer funnos, som dött el-
ler insjuknat i pesten; på somliga var med kol
ritadt ett kors, såsom ett tecken för monatter-
na, att der funnos döda att af hämta. Öfver-
allt syntes blodiga trasor, smittad balm eller
kläder och lakan, utkastade genom fenstren;
någongång äfven kroppar af personer, hvilka
antingen plötsligen aflidit på gatan, eller hal-
kat ur vagnarna, eller ock blifvit utkastade ge-
*

11
( 244 )

nom fenstren: så hade olyckans ihärdighet och
raseri förvildat sinnena, och kommit dem att
glömma alla borgerliga pligter! Sedan öfverallt
hvarje gny af verkstäder, hvarje buller af vag-
nar, hvarje utrop af säljare, hvarje samtal emel-
lan fotgängare upphört, afbröts denna dödstyst-

* nad sällan af något annat än likvagnarnes skram-
mel, tiggarnes böner, de sjukas jemmer, de yran-
des tjut och monatternas skrik. I gryningen, vid
middagstiden, om aftonen gaf en klocka från
Domen teeken att läsa vissa böner, dem Erke-
biskoppen anbefallt: detta ljud besvarades af
klockorna i de andra kyrkorna; och då såg man
personer komma i fenstren för att gemensamt
bedja; då hördes ett sorl af röster och suckar,
hvilket ingaf en sorgsenhet, likväl blandad med
en slags hugsvalelse.

Vid denna tid hade tilläfventyrs två tredje-
delar af stadsboerne dött, en stor del af de öf-
riga hade flyktat eller insjuknat, tilloppet uti-
från helt och hållet afstadnat; ibland de få åter,
som gingo ute, hade man svårligen kunnat an-
träffa någon enda, hos hvilken icke förmärktes
någonting visst besynnerligt, vittnande om en
bedröflig tingens vexling. Man såg högt upp-
satte män vandra utan kappa och öfverrock,
hvilket då ansågs oundgängeligen höra till all
( 245 )

anständig klädedrägt, presterne utan kaftan,
munkarne utan kåpor; med ett ord, alla såda-
na kläder aflagde, hvilka genom sina skört kunde
vidröra någonting eller gifva tillfälle för smör-
jarne. (hvilket sednare mer fruktades än allt an-
nat.) Långa skägg, orakade hakor sågos ofta,
emedan barberarne kommit i misstanke, allt se-
dan en af dem vid namn Mora blifvit häktad
och dömd såsom ryktbar smörjare. De flesta
höllo i ena handen en käpp; en och annan äf-
ven en pistol, såsom varning för dem som skul-
le vilja korama för nära; i den andra välluk-
tande pastiller, kulor af metall eller trä, ur-
hålkade och uppfylde med svampar, doppade i
ättika; och dessa förde de då och då till nä-
san, eller höllo dem der beständigt. Somliga
buro vid halsen en liten flaska med qvicksilf-
ver, öfvertygade, att denna metall hade förmå-
ga att insupa och afvända alla pestartade dun-
ster. Ädlingarne genomströfvade icke allenast
gatorna utan det vanliga följet, men sågos äf-
ven med en korg på armen gå att sjelfve för-
skaffa sig det för deras uppehälle nödvändiga.
Vännerne, då någongång tvenne sådana möttes
lefvande på galan, helsade hvarandra på afstånd
med tysta och hastiga nickningar. Under gåen-
det var hvar och en sysselsatt att undvika de
dödliga och osnygga saker, hvarmed marken var
beströdd: hvar och en sökte att hålla sig midt-
på gatan af fruktan för någon olycksalig tyngd,
-som kunde komma ned ifrån fenstren; samt af
fruktan för de giftiga pulfver, hvilka man, som
det sades, lät falla derifrån på fotgångarne, ja
af fruktan för sjelfva väggarne, som kunde vara
smorda. Så såg man okunnigheten, än säker, än
försigtig, båda delärne i otid, nu hopa ängslan
på ängslan och väcka falska farhågor, i stället
för de förnuftiga och helsosamma, som man i
början försmått.

Midtunder denna förödelse hade Renzo redan
vandrat en god del af sin väg, då han på fle-
ra stegs afstånd ifrån den gata, der han skulle
taga af, derifrån hörde ett oredigt sorl närma
sig, hvafuti man kunde urskilja den vanliga för-
färliga ringningen. Då han kommit på gatan,
hvilken var en af de största och bredaste, blef
han varse midtpå densamma fyra tillslutna vag-
nar: och likasom man på en sädesmarknad ser
ett gående och kommande af folk, ett i- och
ur-lastande af säckar; sådan var trängseln på
detta ställe: monatter, som skyndade in i husen ;
mönatter, som kommo derifrån med en börda
på axlarne och lade den på någon af vagnarne:
somliga i röd drägt, andra utan detta känne-
( 247 )

tecken, många med ett än förhatligare, nemli-
gen fjäderbuskar och bandrosor af olika färger,
som dessa uslingar buro likasom en högtidlig
prydnad midtunder den allmänna bedröfvelsen.
Ifrån ett och annat fenster hördes då och då
en jemrande röst ropa : "hit monatter !" Och med
ett ännu hemskare ljud utgick ifrån det olyck-
saliga hvimlet en sträf röst till svart "straxt,
”straxt!” Eller ock var det grannarnes klagan,
samt böner att skynda, hvaruppå monatterna
svarade med gräsliga svordomar.

Renzo påskyndade sin gång, så snart han
kommit in på gatan, med föresats att icke be-
trakta dessa hinder annat an så mycket, som
var nödvändigt för att kunna undvika dem; då
hans kringirrande blick träffade ett föremål,
som väckte ett synnerligt, oemotståndligt med-
lidande, så att han nästan omedvetet stadnade.

Från en af dessa portar nedsteg ett frun-
timmer och närmade sig till vagnarne, hvars
utseende bar vittne om en redan något fram-
skriden, men ingalunda försvunnen ungdom; och
der framlyste ännu en fägring, väl skymd, men
icke förstörd genom ett långvarigt bekymmer
och en dödlig mattighet; det var denna på en
gång veka och majestätiska fägring, som är egen
för det Lombardiska blodet. Hennes gång var
( 248 )

mödosam, men icke vacklande; ögonen utgjöto
icke några tårar, men buro vittne om att haf-
va mycket gråtit; det var i denna sorg någon-
ting visst fridsamt och djupt, hvilket vittnade
om en själ, som fullkomligt kände, men äfven
var mägtig att bära densamma. Men det var
icke blott hennes utseende, som midtibland detta
elände gjorde henne till ett synnerligt mål för
medlidande, och för henne allena återväckte
denna känsla, som nu mera nästan dött ut i
menniskornas hjertan. Hon höll i sina armar en
liten flicka af omkring nio års ålder, död, men
ordentligt och prydligt klädd, med håret benadt
öfver pannan, i en hvit, ytterst renlig klädning,
som om dessa händer smyckat henne till en se-
dan länge utlofvad fest, hvilken nu slutligen
blifvit beviljad såsom en belöning. Hon bar
henne, icke i liggande ställning, men upprätt
sittande på ena armen, med bröst mot bröst,
alldeles som om det varit en lefvande; såframt
man ej sett en liten hand af vaxblek hvithet
hänga ned på ena sidan med en viss liflös tyngd,
och hufvudet luta sig öfver modrens axel med
ett lugn, djupare än sömnens: modrens, sade
vi, ty om äfven de begge ansigtenas likhet icke
bevittnat denna slägtskap, skulle man ändå tyd-
ligen hafva läst det i det enda af de två, hvar-
uti ännu en känsla afspeglades.
Nu såg man en vederstygglig monatt närma
sig till fruntimret, och göra min af att taga
bördan ur hennes armar, likväl med en viss
ovanlig vördnad, med en viss ovilkorlig tvekan.
Men hon, dragande sig något litet tillbaka, lik-
väl utan att visa tecken hvarken till vrede el-
ler förakt, sade: "nej! kom icke vid henne nu;
"jag vill sjelf lägga henne på vagnen: tag det-
"ta." I det hon så talade öppnade hon ena han-
den, visade en börs, och lät den falla i monat-
tens uträckta hand. Derpå fortfor hon: "Lof-
"va mig att icke rubba det minsta i hennes klä-
"der, eller låta någon annan göra det, samt att
"begrafva henne såsom hon nu är.”

Monatten lade till svar häruppå handen på
hjertat; derpå skyndade han med en nästan vörd-
nadsfull ifver, som väcktes hos honom, mera ge-
nom den nya känsla, som nu likasom beherr-
skade honom, än genom den oväntade skänken,
alt göra rum på vagnen förden lilla döda. Frun-
timret gaf denna en kyss på pannan, lade ned
henne der såsom på en säng, lagade allt i ord-
ning, utbredde öfver henne en hvit linneduk,
och sade dessa sista ord: ”farväl, Cecilia, hvila
"i frid! i afton skola äfven vi komma för att
”sedermera alltid vara tillsammans. Bed emed-
"lertid för oss; jag vill ock bedja för dig och
( 250 )

”för de andra.” Sedan vände hon sig på nytt
till monatten, och sade: "då ni går förbi här
”vid aftonringningen, kan ni komma upp för
”att äfven afhämta mig, ja, icke blott mig.”

Med dessa ord gick hon tillbaka i huset, och
efter ett ögonblick syntes hon i fenstret, hål-
lande på armen en annan, yngre flicka, ännu
'lefvande, men med dödstecknen i sitt ansigte. En
stund betraktade hon den äldsta dottrens så fö-
ga högtidliga likfärd, ända tills vagnen satte sig
i rörelse, så länge den ännu var synlig, tills
den slutligen försvann. Och hvad hade hon nu
annat att göra än att lägga ner på sängen den
enda älskling, som nu återstod henne, och se-
dan lägga sig vid dess sida för att dö tillsam-
mans? likasom den redan på sin stjelk fullt ut-
slagna blomman sjunker på samma gång som
den ännu i sin kalk invecklade knoppen för skör-
darens lia, som fäller till marken ängens alla
plantor.

”0 Herre Gud!” utbrast Renzo: ”hör hennes
”bön! tag henne till Dig! henne och detta hen-
”nes barn: de hafva lidit nog! de hafva lidit
”nog!” Sedan han hämtat sig från denna säll-
samma rörelse, hör han från nästa gata ett ore-
digt sorl af befallande röster, matt jemmer, län-
ge uthållna verop, qvinnosnyftningar och barn-
skrik. Han gick vidare med den vanliga hem-
ska och sorgliga oron i sitt hjerta.

Framkommen till gathörnet, såg han en oor-
dentlig hop komma emot sig; och han stadna-
de der, tills den hunnit förbi. Det var en trans-
port af sjuka, som fördes till Lazarettet; som-
liga drifne dit med våld under fåfängt motstånd,
fåfänga rop, att de ville dö i sin säng och med
vanmägtiga förbannelser besvarande deras led-
sagares, monatternas svordomar och befallnin-
gar; andra åter vandrade tyste, utan någon syn-
lig smärta, utan något hopp, likasom vansinni-
ge: qvinnor med dibarn hängande vid halsen:
barn, hvilka, uppskrämda af skriken, af befall-
ningarne, af delta sällskap mer än af den dunk-
la tanken på döden, högt ropade efter sina mö-
drar och deras trogna vård, samt bönföllo att
få stadna qvar i det kända hemmet. Ack! den-
na mor, hvilken de trodde sig hafva lemnat sof-
vande i sin säng, hade tilläfventyrs kastat sig
deruppå, hastigt anfallen af sjukdomen, beröf-
vad sansningen för att föras på en vagn till La-
zarettet, eller till grafven, i händelse vagnen
framkom några ögonblick sednare. Kanske ock
hade modren, (en olycka, värd än bittrare tå-
rar) helt och hållet sysselsatt med sina egna li-
danden, glömt allt annat, äfven sina barn, och


( 252 )

hade nu blott en enda tanke: den att få dö i
lugn. Dock såg man ännu, midtunder denna
allmänna förvirring, ett och annat exempel af
ståndaktighet och medlidande: föräldrar, syskon,
barn, makar, hvilka understödde sina älskade
och uppmuntrade dem med tröstande ord; ja
icke allenast fullvuxna personer, men små gos-
sar och flickor, hvilka ledsagade sina yngre sy-
skon och med manlig rådighet och fromhet för-
manade dem att vara [lydige, försäkrade dem,
att man nu begaf sig till ett ställe, der andra
skulle taga vård om dem för att göra dem friska.

Midtunder den bedröfvelse och medlidande,
som alla dessa syner väckte hos vår vandrings-
man, plågades han af ett än närmare bekym-
mer. Huset måste vara helt nära i grannskapet,
och hvem vet, om icke ibland allt detta fol-
ket . . . Men då hela folkmassan gått förbi,
och delta tvifvelsmål upphört, vände han sig
till en monatt, som kom efter, samt frågade
denne om gatan, der Don Ferrantes hus var
beläget. "Drag åt fanders, bondlurk,” var sva-
ret, som han erhöll. Han brydde sig ej om att
svara; men då han några steg derifrån blef var-
se en kommissarie, som slöt tåget, och hade en
något menskligare uppsyn, gjorde han honom
samma fråga. Denne vinkade med en käpp åt
( 253 )

det hall, hvarifrån han kom, och sade: "första
"gatan till höger, sista adliga huset till venster."

Med en ny, än häftigare sinnesoro i hjertat
drog ynglingen ditåt. Då han kommit på ga-
tan, upptäcker han snart detta hus ibland de
andra, som voro lägre och oansenligare; när-
mar sig porten, som är stängd, lägger handen
på hammaren och håller den deruppå, likasom
på en urna, innan hän derutur ville draga den
lott-, som skulle afgöra hans lif eller död. Änd-
teligen lyfter han på hammaren och slår oför-
skräckt ett slag på porten.

Efter några ögonblick öppnas ett fenster; en
qvinna sticker ut hufvudet, med en misstänk-
sam blick, som tyckes säga: monatter? röfvare?
kommissarier? smörjare? djeflar? "Mitt fruntim-
mer,” sade Renzo, sväfvande på målet: "är här
”en ung landlflicka i tjenst, vid namn Lucia?”
”Hon är icke här mera, gå,” svarade qvinnan,
i begrepp alt stänga fenstret, "Vänta ett ögon-
blick, för Guds skull! Finns hon icke här mera?
”Hvar är hon då?” "På Lazarettet;" och här-
vid ville hon på nytt tillsluta fenstret. ”Ett
”ögonblick ännu, för Guds skull! Har hon pe-
”sten?” ”Ja visst, är det då någonting nytt,
”gå.” ”Vänta, hör på, var hon mycket sjuk?
”Huru längesedan är det . . .?” Men underli-
”den hade fenstret verkligen blifvit stängdt. Mitt
”fruntimmer, ett enda ord af barmher tighet!
”För edra stackars dödas skull ! Jag begär ju in-
"genting annat af er: hör hit!” men det var
som att tala till muren.

Bedröfvad af underrättelsen och förargad öf-
ver detta bemötande, fattade Renzo än en gång
hammaren, och sålunda stödd emot porten, strök
han och vred den förra i handen, upplyfte den
för att på nytt häftigt knacka, men den blef
hängande i luften. Under denna sinnesrörelse vän-
de han sig om för att se efter, om han skulle
kunna upptäcka någon granne, af hvilken man
tilläfventyrs hade att vänta någon redigare un-
derrättelse, någon ledning, något ljus. Men den
första och enda person, han blef varse, var en
annan qvinna, vid pass tjugu steg derifrån, hvil-
ken, med en uppsyn, som uttryckte fruktan,
hat, otålighet och ondska, med stirrande ögon,
som tycktes på en gång vilja betrakta honom
och se bort, vidt uppspärrande munnen, lika-
som i begrepp att häftigt skrika, men tillika
hållande andedrägten, upplyftande tvenne ma-
gra armar, utsträckande och åter tillslutande
sina skrynkiga, krökta händer, som om hon ve-
lat draga till sig någonting, uppenbarligen gaf
tillkänna, det hon ville tillkalla folk, dock så,
( 255 )

att icke en viss person skulle märka det. Då
deras blickar möttes, spratt hon till, likasom
af förvåning, hvarvid hon blef än fulare.

"Huru, för f—n i våld," begynte Renzo, i
det äfven han utsträckte sina händer emot qvin-
nan; men denna, som nu förlorat hoppet att
oförtänkt kunna gripa honom, gaf härvid luft
åt det rop, som hon ända hittills undertryckt:
”En smörjare! tag fast honom! tag fast smör-
”jaren!” Hvem? jag! tig, lögnaktiga trollpacka!"
skrek Renzo; och tog ett skutt ditåt för att
skrämma henne och komma henne att tiga. Men
han blef i detsamma varse, att han snarare bor-
de tänka på sin egen säkerhet. Vid qvinnans
skrik lopp folket till från flera håll. I samma
ögonblick öppnades på nytt fönstret, och sam-
ma ohöfliga qvinnsperson, om hvilken vi nyli-
gen talat, visade sig der, och skrek likaledes:
”Tag fast honom, tag fast honom; ty det är
"säkerligen en af dessa bofvar, som stryka ikring
"för att smörja hederligt folks portar.”

Renzo insåg i blinken, att det vore rådligare
att hasta derifrån, än att stadna qvar för att
rättfärdiga sig; han tittade sig omkring åt flera
håll för att se, hvarest minsta folkmängden vo-
re : och ditåt begynte han nu springa. Med ett
slag sköt han undan en person, som stängde
( 256 )

honom vägen; med en häftig stöt för bröstet
kastade han en annan, som kom emot honom,
flera steg tillbaka ; och skyndade i galopp fram-
åt, med en senig knytnäfve i luften, tillreds för
alla dem, som skulle vilja hindra hans fart.
Framför honom var gatan tom; men bakom
ryggen hörde han allt starkare ljuda i sitt öra
de förfärliga skriken: ”Tag fast smörjaren!” och
derunder stegen af de snabbaste förföljarne allt
mer närma sig. Harmen blef raseri, ångsten för-
tviflan; hans ögon skymdes likasom af en slöja;
han grep efter sin dolk, drog den ur slidan,
gjorde halt, vände sig om, blickade på sina
motståndare med en uppsyn, den vildaste och
gemenaste, han någonsin begagnat, och svän-
gande med utsträckt arm i luften det blixtran-
de stålet, skrek han: "Kom fram, hvilken af
”er, som har mod dertill, pack! och jag vill gif-
"va honom en verklig smörjelse med detta.”

Men med undran och en dunkel känsla af
tröst, blef han varse, att hans förföljare redan
stadnat ett stycke derifrån, likasom tvehågsne,
och att de, ännu beständigt vrålande, med upp-
lyftade händer gjorde vissa tecken af förskräc-
kelse, som tycktes rigtade åt personer, som be-
funno sig på långt afstånd, bakom honom. Han
vände sig om och upptäckte icke långt derifrån
( 257 )

en rad af de vanliga likvagnarne med deras van-
liga följe; och på andra sidan en skock af men-
niskor, som gerna frän sin sida skulle hafva ve-
lat angripa smörjaren och omringa honom; men
uppehöllos af samma hinder som de öfrige. Då
han sålunda såg sig emellan tvenne eldar, föll
det honom in, att just detsamma, som utgjor-
de de andras fasa, för honom kunde Llifva ett
räddningsmedel; han insåg, att det nu ej vore
tid att visa sig kinkig; stack derföre dolken i
skidan igen, fortsatte sitt lopp emot vagnarne,
gick förbi den första, och blef på den andra i
ordningen varse en rymlig plats. Han mättar,
gör ett hopp, och är uppe, stående på högra
foten, med den venstra och begge armarne i
luften.

"Bravo! bravo!” utropade med en mun mo-
natterne, af hvilka några följde tåget till fots,
andra suto på vagnarne, andra åter på sjelfva
liken, supande ur en stor flaska, som gick om-
kring i laget. ”Bravo ! Ett vackert hopp !” "Du
"har kommit alt ställa dig under monatternes
”beskydd; nu är du lika säker, som om du vo-
”rc i kyrkan,” sade till honom en af de tven-
ne, som befunno sig på vagnen, dit han kastat
sig. Fienderna hade till största delen vid tå-
gets annalkande vändt ryggen till och flydde,
( 258 )

likväl beständigt skrikande: ”Tag fast honom!”
En af dem drog sig mera långsamt tillbaka,
stadnade då och då, samt vände sig, i det han
visade tändren , med hotande åtbörder emot
Renzo, hvilken ifrån vagnen besvarade detta,
i det han slog med knytnäfvarne i luften. "Lem-
, ”na denna omsorg åt mig,” sade till honom en
monatt; ryckte från ryggen af ett lik ett smut-
sigt skynke, hopvecklade det hastigt, fattade
det i en af ändarne, lyfte det likasom en slun-
ga emot de halsstarrige och gjorde min af att
kasta detsamma, skrikande: ”Vänta litet, pack!”
Härvid vände de alla med rysning tillbaka, och
Renzo såg icke mer af sina 'fiender någonting
annat, än ryggar och hälar, hvilka lustigt dan-
sade om i luften.

Ibland monalterne uppstod nu ett triumfskri,
en stormande salfva af skratt, ett länge uthål-
let ”uh,” såsom för att beledsaga denna flykt.
”Ha, ha! ser du? förstå icke vi rätta sättet att
”beskydda hederligt folk?” sade samme monatt
till Renzo: ”en af oss är mera värd, än hun-
”drade af dessa pultroner.” ”Jag har i sanning
”er att tacka för mitt lif,” svarade denne: "Ta-
”la ej derom,” återtog monatten: "Du förtjenar
”det: man ser, att du är en braf gosse. Du
”gör rätt deruti, att du smörjer detta pack:
( 259 )

"smörj dem, utrota dem, ty de duga till in-
"genting, utom då de äro döde; till lön för det
"mödosamma lefnadssätt vi före, förbanna de
"oss, och säga sig vilja, så snart pesten tagit
”slut, hänga oss allesammans. Men de skola
”sjelfve taga slut, långt innan pesten; då blif-
"va monatlerne ensamme qvar för att sjunga
‘‘vicloria, och föra ett muntert lif i Milano.”

”Lefve pesten! må packet förgås!" utropade
en annan; och vid denna vackra skål satte han
flaskan till munnen under vagnens stötar, tog
en klunk, räckte den sedan åt Renzo, sägan-
de: "Drick vår skål.” "Jag önskar eder alla
”af godt hjerta lycka och välgång,” sade Ren-
zo: ”men jag är icke törstig; jag känner ingen
”lust att dricka i detta ögonblick.” "Du har
”varit mycket rädd, som det synes,” sade mo-
natten. "Du ser ut att vara en beskedlig karl;
”smörjare hafva icke sådana ansigten.” "Hvar
”och en arbetar så godt han kan,” sade en an-
nan. ”Gif mig flaskan,” sade en af dem, som
gingo till fots, vid sidan af vagnen: ”Jag vill
”dricka en skål till min husbondes ära, som be-
”finner sig här i detta ädla sällskap, der, just
”der, som jag tycker, i den vackra, af folk
”uppfyllda vagnen.” Och med ett visst vildt,
helfvetiskt smålöje pekade han härvid på en
( 260 )

vagn, som körde näst framföre. Derpå gaf han
sitt ansigte ett uttryck af alfvar, än mera falskt
och bofaktigt, gjorde en bugning åt denna si-
dan, och återtog sålunda: "Tillåter ni, min go-
"de husbonde, att en stackars monatt smakar
"på detta vin ur er källare? Det är vi, som
"hjelpt er i vagnen för att föra er på en lust-
”färd till landet. Och dessutom är ju vin skad-
"ligt för förnämt folk: vi arme monatter åter
”hafva förträffliga magar.” Nu vände han sig
till Renzo, såg honom skarpt i ansigtet, och
sade med ett visst uttryck af föraktligt medli-
dande: ”Den djefvul, med hvilken du ingått
”kontrakt, måste hafva varit ganska ung; ty,
”såframt icke vi varit tillhands, för att frälsa
”dig, hade han lemnat dig i sticket.” Och
under kamraternas högljudda löje, förde han
härvid flaskan till munnen.

”Än vi då? Än vi då?” skreks det af flere
röster från den andra vagnen. Den förstnämnde
skälmen lemnade, sedan han först sjelf druckit så
mycket han ville, den stora flaskan till dessa sina
stallbröder, hvilka låto den gå emellan sig, ända
tills den slutligen kom till en af dem, hvilken,
efter att hafva tömt den, svängde den i luften
ett par gånger och krossade den sedermera emot
gatstenarne, skrikande: ”Lefve pesten!” Efter
dessa ord begynte han att sjunga en af deras
visor; och genast beledsagades hans röst af alla
de öfrigas i denna vidriga chorus. Den helfve-
tiska musiken, blandad med ljudet af klockorna,
skramlet af vagnarne, hästtrampet, återljudade
i gatornas ödsliga stillhet, inträngde i husen och
uppfyllde de få innevånarnes hjertan med en
hemsk, tryckande känsla.

Men hvad är så vederstyggligt, att det icke
någongång kan komma till pass? att det icke
vid något tillfälle kan synas önskansvärdt? Fa-
ran, som inträffat ett ögonblick förut, hade
låtit Renzo finna dessa dödas och dessa lefvan-
des sällskap mer än drägligt; och nu var denna
musik nästan angenäm för hans öron, emedan
den befriade honom från dylika samtal. Ännu
uppfylld af ångest och högst förvirrad, tackade
han emedlertid i sitt hjerta Försynen att hafva
blifvit frälst ur en sådan fara, utan att hvarken
sjelf lida, eller göra andra något ondt, han bad
Denna nu äfven vara honom behjelplig att be-
fria sig ifrån dessa sina befriare; och â sin sida
var han på sin vakt, såg än på de sistnämnde,
än på vägen för att afpassa tillfälle att i tyst-
het halka ner, utan att gifva dem anledning att
göra något buller, någon förargelse, som kun-
de uppreta de förbigående.
( 262 )

Nu tyckte han sig plötsligen, i vändningen
om ett hörn, igenkänna ett af de ställen, der
han förra gången gått förbi: han säg sig om
mera uppmärksamt, och igenkände detsamma
på flera teeken. Det var samma väg, på hvil-
ken han vid pass tjugu månader förut i sakta
mak kommit och med största brådska återvändt.
Han drog sig genast till minnes, att en väg
derifrån gick rakt fram till lazarettet; och att
han nu sålunda befann sig på rätta vägen, utan
sitteget bemödande, utan någon anvisning, syn-
tes honom vara en synnerlig vink af Försynen
och ett lyckligt förebud för det återstående. I
det samma möttes vagnarne af en kommissarie,
hvilken ropade åt monatterne att stadna, samt
gaf dem några andra befallningar: nog af, man
gjorde halt, och musiken förvandlades till ett
stojande samtal. En af de begge monatter,
som befunno sig på Renzos vagn, hade hoppat
ur: Renzo sade till den andre: "Jag tackar er
"för er godhet: Gud vedergälle eder detta,” och
skyndade ner på andra sidan.

”Gå, gå, stackars smörjare,” svarade denne:
”du är säkert ej den, som kommer att förstöra
”Milano.” Lyckligtvis var der ingen, som kun-
de höra detta. Tåget hade stadnat på venstra
sidan om corso’n: Renzo skyndar åt andra sidan ,
( 263 )

och smygande sig längsefter muren, lunkar han
fram emot bron; går öfver densamma, följer
den välbekanta vägen genom förstaden, igen-
känner kapuciner-klostret, är nära tullporten,
ser framskymta hörnet af lazarettet, kommer
igenom skranket; och nu öppnar sig för honom
den yttre utsigten af detta ställe: knappt en in-
ledning, en profbit af det hela, och dock re-
dan ett stort, mångskiftande, obeskrifligt skå-
despel.

Längsefter de begge flyglarne, som framställa
sig för åskådaren åt detta håll, var ett oordent-
ligt hvimmel; der var ett tilllopp, en trängsel,
en stockning: sjuke, som tropptals gingo till
lazarettet; somlige lågo på brädden af grafvarne,
som äro på sidan af vägen; antingen att kraf-
terne icke varit tillräckliga att föra dem inom
byggnaderne, eller ock att de i förtviflan rymt
derifrån, och sedermera krafterne likaledes fe-
lats dem att gå vidare. Andre sjuke irrade
spridde ikring, som om de varit känslolöse för
lidandet, och flere hade helt och hållet för-
lorat sans och förnuft; den ene var ganska
ifrigt sysselsatt att berätta sina fantasier för en
usling, som låg förkrossad af sjukdomen; en
annan var rasande; en tredjes ansigte hade ett
beständigt leende uttryck, som om han bevistat
da



( 264 )

ett högst muntert skådespel. Men det sällsam-
maste profvet afen dylik hemsk glädtighet var
ett högt och oaflåtligt sjungande, som tycktes
komma ifrån denna bedröfliga folkmassa, och
öfverröstade alla andra ljud: en mllanella (en
slags national-visa), hvars innehåll var en glad
och skämtande kärlek; och då man lät sina
blickar följa ljudet för att upptäcka hvem som
kunde vara glad i dessa tider, på detta ställe,
fick man se en usling, hvilken sittande i all
maklighet längst ner i grafven, som sköljer la-
zarettsmuren, sjöng med full hals och näsan i
vädret.

Renzo hade knappt gått några steg längsefter
byggnadens södra sida, förrän ett ovanligt larm
uppstod ibland denna hop, jemte de aflägsna
ropen af se pä! tag fast! — Han reser sig på
tå, tittar framför sig och ser en usel häst i
fyrsprång, och på dess rygg en ännu uslare
ryttare: det var en ursinnig, hvilken, då han
sett djuret löst och utan uppsigt vid en vagn,
hastigt sprungit upp deruppå, och nu bultande
dess hals med knytnäfvarne, samt begagnande
hälarne såsom sporrar, galopperade barbacka;
han förföljdes af vrålande monatter; och allt-
sammans höljdes i ett moln af dam, som för-

lorade sig i fjerran.

Så-
( 265 )

Sålunda ankom ynglingen, redan häpen och
tröttad af eländet, till porten af ett hus, der
tilläfventyrs mer sådant fanns hopadt på en enda
punkt, än summan af allt hvad han skådat spridt
på hvart och ett af de ställen, dem han nyli-
gen besökt. Han framgår till porten, inträder
under hvalfvet, och står ett ögonblick orörlig
midtuti portiken.



Cap. xxxv.

Läsaren må nu föreställa sig lazarettets område
befolkadt med sextontusen pestsmittade; denna
yta helt och hållet uppfylld, än med kojor och
tält, än med vagnar, än med folk; de begge
ändlösa sträckorne af pelaregångar till höger och
venster betäckta, fullproppade med sjuka eller
lik, utsträckta på bäddar eller på blotta hal-
men, och öfver hela detta nästan oöfverskådliga
läger ett buller, en rörelse, likasom ett hafs
svallning; i det inre åter ett gående och kom-
mande, ett stadnande, ett springande, ett ned-
lutande, ett uppstående af tillfrisknande, feber-
rasande, uppassare. Sådant var det skådespel,
som på en gång mötte Renzos blickar och fast-
höll honom der, häpen och betagen.

3 D.	12

i
8

109 ,

St

: ;.

r


( 266 )

Ifrån porten, der han stadnat, ända till det
lilla templet i medelpunkten, och derifrån till
den andra porten midtemot, var en gångstig,
ren ifrån kojor och alla slags grundfasta hinder;
och der röjdes mycken ifver att bortföra vagnar
och göra rum; han såg tjenstemän och kapu-
cinermunkar, hvilka hade uppsigt öfver denna
förrättning, och derjemte drefvo undan personer,
som der icke hade någonting att göra. Fruk-
tande att på samma sätt blifva bortkörd, trängde
Renzo sig rakt fram emellan kojorna.

Han gickframåt, hvarhellst han såg något
rum att sätta sin fot på, ifrån koja till koja,
i det han stack in hufvudet i hvar och en af
dessa, och utanföre noga betraktade alla läger-
ställen, samt menniskornas ansigten, tärda af
lidandet, eller sammandragna af kramp, eller
ock orörliga i döden, om han deribland skulle
finna detta ena, som han likväl bäfvade att här
igenfinna. Men han hade redan gått ett godt
stycke väg, och ofta förnyat dessa sorgliga
efterforskningar, utan att han lyckats få se en
qvinna; hvaraf han slöt, att de måste befinna
sig i en särskild afdelning. Häruti var hans för-
modan rigtig; men om sjelfva stället hade han
hvarken någon kunskap, eller kunde ens gissa
sig dertill. Dl och då mötte han tjenstgörande,
( 267 )

lika skilde i utseende, åtbörder och klädedrägt,
som de bevekelsegrunder voro olikartade och
motstridiga, hvilka meddelade alla en jemnlik
styrka att lefva i dylika befattningar: hos som-
liga qväfvandet af alla medlidsamma känslor,
hos andra åter ett nästan öfvermenskligt med-
lidande. Men af ingen ibland dessa var han fre-
stad att begära upplysning, för att ej sjelfmant
utsätta sig för något hinder; och beslöt att på
egen hand gå vidare, ända tills han ankomme
till qvinnornas bostad. Och under gåendet för-
summade han icke att spanande se sig omkring;
likväl måste han då och då bortvända sin blick,
sårad och likasom förbländad af alla dessa li-
danden. Men hvartåt vända densamma, der den
ej komme att hvila på andra eländets föremål?

Sjelfva luften och himlen förökade fasan af
dessa syner. Dimman bade småningom blifvit
tätare och skockat sig i stora moln, hvilka,
mörknande allt mer och mer, gåfvo åt allt lik-
het af skymningen under en storm, såframt ej,
mid tuppå denna hemska, låga himmel solens
bleka skifva framskymtat, likasom bakom en-tät
slöja och spridt ikring sig ett matt, rökigt sken, i
det den derjemte förorsakade en dåf, tryckande
hetta. Då och då hörde man, midtunder det all-

,	‘12*
( 268 )

manna, utbredda sorlet, en djup, likasom af-
bruten och osäker klang af toner, och med all
möjlig uppmärksamhet var man ej i stånd att
urskilja hvarifrån det kom; man skulle hafva
kunnat tro det vara ett aflägset skrammel af
vagnar, hvilka plötsligt stadnat. På fälten rundt-
omkring sågs ej en trädqvist röra sig, icke en
fågel begifva sig dit att hvila, eller uppflyga
derifrån: endast svalan syntes plötsligt öfver ta-
ket af byggnaden, sväfvade ner på sträckta vin-
gar, likasom för att bestryka marken; men höjde
sig hastigt, förskräckt af detta hvimmel, och
flydde. Det var ett af dessa luftskiften, hvar-
under, midtibland ett sällskap af resande, ingen
finnes, som bryter tystnaden; då jägaren van-
drar tankfull, med blicken fästad på jorden,
och bondflickan på fältet upphör med sin sång,
utan att sjelf märka det; denna stormbådande
väderlek, då naturen, likasom orörlig i sitt ytt-
re, men skakad af en inre kamp, synes un-
dertrycka allt lefvande, och lägga en viss tyngd
på alla föremål, på hvilan, ja, på sjelfva exi-
stensen. Men på detta åt lidandet helgade rum
såg man personer, redan i strid med sjukdomen,
duka under för ett nytt, tryckande lidande; man
såg hundradetals menniskor plötsligt blifva värre ;
och derjemte var nu den yttersta kampen än
( 269 )

smärtsammare, och till råga på plågorna, sue-
karne än mera qväfde; och tilläfventyrs hade
på denna ort ingen timme gått förbi, sä smärt-
sam som denna.

Redan hade ynglingen vandrat ett godt styc-
ke fruktlöst genom denna irrgång af kojor, då
han midtibland de olikartade klagoropen bör-
jade att urskilja en sällsam blandning af barn-
skrik och bräkande; han anlände slutligen till
ett söndrigt plank, ifrån hvars inre detta utom-
ordentliga ljud kom. Han lade örat emot en
bred öppning emellan tvenne bräder, och såg
en instängd plats, här och der beströdd med
kojor, och så väl i dessa som på det lilla fäl-
tet märktes icke den vanliga sjukvården, utan
små barn, lagda på dunbäddar, hufvudkuddar,
eller ock utbredda lakan och filtar; härvid voro
ammor och andra qvinnor sysselsatta; och, hvad
som mer än allt annat ådrog sig och fasthöll
hans blick, getter blandade med dessa, såsom
deras medhjelparinnor : ett barnhospital, sådant
som tiden och rummet kunde medgifva. Det
var i sanning någonting nytt, att se ett af dessa
djur, fredligt stående öfver något af barnen
och gifva detsamma di, ett annat åter skynda
sig efter ett skrik, likasom med moderlig kän-
sla stadna hos den lilla skrikaren, söka att lägga
( 270 )

sig vid hans sida, bräka, och bete sig som om
hon ville be någon komma dem begge till hjelp.

Här och der suto ammor med barn vid brö-
stet; somliga med ett sådant uttryck af kärlek,
att tvifvel väcktes hos åskådaren, huruvida de
blifvit ditlockade af vinsten, eller icke snarare
af denna frivilliga menniskokärlek, som går att
uppsöka behofven och plågorna. En af dem
slet med en sorgsen uppsyn ett gråtande barn
från sin förtorkade barm, och gick, ledsen, att
uppsöka något djur, som kunde intaga hennes
plats. En annan åter såg med en blick, hvar-
uti det renaste välbehag lyste, på barnet, som
insomnat vid hennes bröst, och kysste det sagta,
i det hon lade detsamma på en dunbädd i en
af kojorna. En tredje blickade skarpt åt him-
melen, i det hon lemnade sitt bröst åt den di-
ande främlingen, med ett visst uttryck, väl icke
af liknöjdhet, men af djup begrundning; hvar-
uppå tänkte hon väl, med denna åtbörd, med
denna blick, om icke på ett eget barn, hvil-
ket tilläfventyrs kort förut hade dragit sin nä-
ring af detta samma bröst, som tilläfventyrs vid
detsamma utandats sin sista suck?

Andra, äldre qvinnor voro sysselsatta med tjen-
ster af ett annat slag. Somliga skyndade fram
vid skriket af något uthungradt barn, upptog
( 271 )

det och bar det till en get, som betade vid en
hög af friskt gräs, och räckte det till dennas
spenar, på en gång bannande och smekande med
rösten det oerfarna djuret, på det att detta
villigt skulle läna sig till denna tjenst. En an-
nan hastade att skjuta undan en get, hvilken
trampade på ett litet barn: en tredje bar ikring
sitt barn, vysjande det i sina armar, i det hon
än sökte söfva det med sång, än lugna det med
ljufva ord, och tilltalade det med ett namn,
som hon sjelf påhittat. I det samma ankom en
kapucinermunk med ett snöhvitt skägg, hvil-
ken ledde tvenne skrikande barn, hvilka han
nyss afhämtat ifrån deras aflidna mödrar, och
en qvinna skyndade att emottaga dem, samt
gick ikring, sökande ibland folkhopen och hjor-
darne för att snart finna någon, som kunde va-
ra dessa i mors ställe.

Mer än en gång hade ynglingen, drifven af
sin oro, lemnat öppningen för att gå sin väg,
och sedan på nytt fört ögat dit för att titta
ännu ett ögonblick. Ändteligen begaf han sig
derifrån och gick framåt längsefter brädväggen.
Under det han nu såg framför sig för att få
upplysning om vägen, möttes hans blickar af
en plötslig, öfvergående, ögonblicklig syn, hvil-
ken häftigt betog hans själ. Han såg på unge-
( 272 )

fär hundrade stegs afstând en Kapucinermunk
gå förbi, och genast förlora sig emellan tälten,
en kapucinermunk, hvilken äfven på detta af-
stånd och så flygtigt sedd, i gång, i åtbörder,
i växt hade den största likhet med Pater Chri-
stoforo. Med en ifver, som man lätt kan före-
ställa sig, skyndade han åt detta håll, och sökte
fram och tillbaka, ända tills han med innerlig
fröjd återsåg samma gestalt, samme munk; han
ser honom på föga afstånd, huru han, kom-
mande ifrån en stor kittel, gick med en skål i
handen fram emot en koja; sedan ser han ho-
nom sätta sig ned, göra ett korstecken öfver
skålen, som han hade framför sig, och seende
sig omkring, lik en person, hvilken alltid är
på sin vakt, börja att äta. Det var i sjelfva
verket Pater Christoforo.

Dennes historia, ifrån det ögonblick vi förlo-
rade honom ur ögnasigte ända till detta möte,
kan berättas i få ord. Han hade aldrig begif-
vit sig ifrån Rimini, såframt ej den i Milano
utbrustna pesten erbjudit honom tillfälle till det
som han alltid så mycket önskat, nemligen att
gifva sitt lif för sina bröder. Han anhöll med
mycken ifver att blifva återkallad för att tjena
och bistå de pestsmittade. Den greflige onkeln
hade dött, och för öfrigt var tiden mer i behof
( 273 )

af sjukvaktare än politici; så att hans begäran
blef uppfylld utan svårighet. Han skyndade ge-
nast till Milano, kom till Lazarettet, och ha-
de nu varit der vid pass trenne månader.

Men Renzos glädje att sålunda återfinna sin
gode munk blef icke ett ögonblick ren och
oblandad: jemte ovissheten, att det verkligen
var han, erfor han ett smärtsamt intryck, då
han märkte hur förändrad han blifvit. Ställ-
ningen krökt och likasom sörjande ; ansigtet blekt
och afmagradt; i allt röjdes spår af en utmat-
tad natur, en förstörd och sjunkande kropp,
hvilken i hvarje ögonblick måste uppehåHas ge-
nom en ny själsansträngning.

Äfven han betraktade uppmärksamt ynglin-
gen, som kom emot honom, och som utan att
ännu våga tala, med åtbörder sökte att’göra
sig sedd och igenkänd. ”Ack, Pater Christo-
"foro!" sade han sedan, då han kom honom så
nära, att han kunde höras utan att behöfva
skrika.

”Du här!” sade munken, i det han satte skå-
len på marken och steg upp. ”Hur mår ni, Pa-
ter? hur mår ni?” ”Bättre än alla dessa olyck-
”liga, som du här ser,” svarade munken': och
hans röst var matt, ihålig, förändrad likasom
allt det öfriga. Endast ögat var såsom fordom,

.I5


( 274 )

ja nästan än mer lifligt och strålande: likasom
om menniskokärleken, stegrad nu, då det led
emot slutet, och glad att känna sig nära sitt
ursprung, förlänat detsamma en eld, klarare
och renare än den som sjukdomsbräckligheter
småningom började att der släcka. ”Men du,”
fortfor han, ”huru har du kommit hit? hvar-
”före kommer du att sålunda trotsa pesten?”
”Jag har redan haft den; himmelen vare lof-
”vad. Jag kommer . . . för att fråga efter.. •
”Lucia ..." ”Lucia ! Är Lucia här?” ”Hon är här:
”åtminstone hoppas jag till Gud, att hon ännu
”är här.” ”Är hon din hustru?” ”Ack, käre
"Pater, hon är visst icke min hustru. Ni vet
”således ingenting af hvad som händt?” "Nej,
”min son: sedan Gud aflägsnat mig ifrån eder,
”har jag icke fått veta någonting; men då nu
”Han skickar dig till mig, bekänner jag upp-
”riktigt, att jag högeligen önskar alt få upp-
”lysning derom. Men . . . och förvisningsdo-
"men?" "Ni vet alltså allt hvad man gjort mig?”
"Men du, hvad gjorde då du?” ”Hör mig; om
”jag sade, att jag uppfört mig förståndigt, den
”märkvärdiga dagen i Milano, skulle jag tala
”osanning; men något ondt har jag icke begått.”
”Jag tror dig, och jag trodde detta äfven för-
”ut.” "Nu vill jag då berätta eder allt.”
( 275 )

"Vänta,” sade munken, gick några steg ut-
om kojan och ropade: "Pater Victor!’’ Kort
derpå framkom en ung kapucinermunk, till
hvilken han sade: ”gör mig den tjensten, Pa-
”ter Victor, att se efter äfven â mina vägnar
”dessa våra olyckliga, under det att jag stad-
"nar qvar här en stund, samt att ni, i händel-
‘‘se någon frågar efter mig, må hafva den god-
”heten att ropa mig. Särdeles en viss person,
”som ni vet, om han skulle gifva det minsta
"tecken att återkomma till sansning, vill jag för
”all del genast derom blifva underrättad.”

Den unge munken svarade, att han så ville
göra, och den gamle vände sig till Renzo och
sade: ”låtom oss gå in här. Men . . .” tilläde
han hastigt, i det han sladnade: ”du synes mig
”ganska matt: du måste hafva behof af att äta.”
"Det är sannt,” sade Renzo: "då ni lommer mig
”att tänka derpå, påminner jag mig, att jag är
”alldeles fastande.” ”Vänta,” sade munken; tog
en annan skål och gick |att fylla densamma vid
stora kitteln; kom tillbaka och räckte den jem-
te en sked åt Renzo, lät denne sitta ned på en
halmbädd, som tjenade honom till säng, sedan
gick han till en kagge, som stod i ett hörn
och slog i ett glas vin, hvilket han satte på
ett litet bord framför sin gäst, återtog derpå
sin egen skål och satte sig ned vid hans sida.
”Ack, Pater Christoforo!" sade Renzo: "till-
"kommer det väl er att göra dylika tjenster?
”Men ni är alltid densamme. Jag tackar er af
"allt mitt hjerta." "Tacka icke mig,” sade mun-
ken: ”detta är de. olyckligas ägodel; men äfven
”du är ju en olycklig i detta ögonblick. Säg
"mig nu. det som jag icke vet, säg mig någon-
”ting om vår olyckliga flicka; och sök att göra
"det med få ord; ty tiden är kort och göro-
"målen många, som du ser.

Renzo började nu, under det han åt, att be-
rätta Lucias historia: huru hon blifvit uppta-
gen i ett kloster i Monza, huru hon blifvit röf-
vad derifrån . . . Vid föreställningen om så mån-
ga lidanden och sä många faror, vid tanken på,
att sjelf hafva varit den, som skickat den stac-
kars oskyldiga flickan till detta ställe, blef den
gode munken högst orolig, men han lugnades
snart åter, då han hörde, huru underbart hon
blifvit räddad, återgifven åt sin mor, och af
denna sjelf lemnad i Donna Prassedes vård.

"Nu vill jag tala om mig sjelf," fortfor be-
rättaren och förtäljde i korthet sin färd till Mi-
lano, sin flykt derifrån, och huru han sedan
alltjemnt varit långt skild ifrån hemmet, och
att han nu, då alla förhållanden voro förän-
drade, fördristat sig att dit återvända; att han
( 277 )

icke träfat Agnese hemma, samt huru ban i
Milano fått veta, att Lucia befann sig på La-
zarettet. "Och nu är jag hitkommen," slöt han,
-"för att uppsöka henne, se om bon lefver, ocb
"om hon ... ännu vill hafva mig .. . emedan ..,
"understundom . , ." "Men på hvad sätt har
"‘man anvisat dig hit," frågade munken: "har du
"någon kunskap om stället dit man fört henne,
"och tiden, då hon kommit?” ”Ingen, käre Pa-
”ter; jag vet ingenting, utom att hon är här;
”i fall hon ens ännu är qvar, det Gud gifve!"’
"Stackars gosse! Men hvilka efterforskningar har
”du då hittills gjort här på stället?” "Jag har
• ”oupphörligen vandrat omkring; men ibland al-
”la dessa föremål har jag nästan icke sett nå-
”gonting annat än karlar. Jag har väl gjort den
”slutsattsen, att qvinnorna måste befinna sig i
”en särskild afdelning; men jag har aldrig lyc-
”kats komma dit: om så är, kan ni väl nu sä-
"ga mig.” ”Vet du icke, min son, att det är
”förbjudet att inträda på detta ställe för perso-
”ner af mankönet, som der icke hafva någon
”befattning?” "Nå väl, hvad kan då hända mig!”
”Regeln är billig och christlig, käre son, och
”om ock olyckornas tyngd och myckenhet icke
”tillåter, att man kan iakttaga den med all till-
”börlig stränghet, är väl detta.ett skäl för en
( 278 )

"hederlig man att öfverträda densamma?” ”Men,
"‘Pater Christoforo!" sade Renzo: ‘Lucia borde
.”vara min hustru, ni vet på hvad sätt vi blif-
”vit skilda; jag har nu i tjuge månaders tid tå-
‘ligt lidit; jag har kommit hit, blottställande
”mig för så många faror; och nu . . .”

"Jag vet icke hvad jag skall säga," återtog
munken, besvarande snarare sina egna tankar,
än ynglingens ord: "du kommer i en god af-
”sigt; och gifve Gud, att alla de, som hafva
”fritt tillträde till detta ställe, der skickade sig
”såsom jag kan lita på, att du skulle göra. Gud,
”hvilken säkert välsignar denna din ihärdighet i
"böjelse, denna din trohet i att älska och upp-
”söka henne, som Han gifvit dig; Gud, som är
”strängare än menniskor, men äfven mera öf-
”verseende, lärer ej fästa sig vid det som är af-
"vikande ifrån regeln i detta ditt sätt att söka
”henne. Kom blott ihåg, att för ditt förhål-
"lande på detta rum vi begge skola komma att
"stå till ansvar, väl icke för menniskor kanhän-
"da, men tvifvelsutan för Gud. Kom hit.” I
det han så talade, steg han upp och jemte ho-
nom Renzo, hvilken, under det han lyssnat till
den gamles ord, emedlertid för sig sjelf beslu-
tat att icke, som han först föresatt sig, omnäm-
na Lucias löfte. Om han nu får höra äfven
( 279 )

detta, — tänkte han, — skall han säkert för
mig uppställa flera svårigheter. Antingen igen-
finner jag henne; och då få vi alltid tillräcklig
tid att tala härom: eller ock ... och då! hvar-
till tjenar då alltsammans?

Munken förde honom till öppningen af kojan,
samt återtog: ”hör mig: vår Pater Felix, som
”är Intendent öfver detta lazarett, för i dag till
"en annan quarantainesort de få tillfrisknade, som
"här befinna sig. Ser du denna kyrka i mid-
”ten ...” och härvid pekade han med sin magra
”och darrande hand till venster i den dimmiga
luften på kupolen af det lilla tempel, som höj-
de sig öfver de eländiga tälten, och fortfor:
”derikring samlas de nu för att utgå i proces-
"sion ur den port, hvarigenom du förmodligen
”kommit in.” ”Ack, det var derföre, som de
”voro sysselsatte att göra rum på vägen.” "All-
”deles: och du måste säkert hafva hört några
"slag af klockan.” "Ett har jag hört.” "Det
"var det andra: vid det tredje skola alla vara
”församlade; Pater Felix vill tala till dem nå-
”gra ord, och sedan skall han med dem begif-
"va sig på vägen. Gå dit vid detta tecken ; sök
”att ställa dig bakom folkmassan på sidan om
”gångstigen, hvarest du, utan att åstadkomma nå-
‘gon storing, obemärkt kan se dem gå förbi;
( 280 )

”och se då efter .. . se. då efter, om hon fin-
”nes deribland. Om det ej varit Guds vilje,
”att hon befinner sig deribland, så finner du åt
”detta håll,” härvid pekade.han åt den flygeln,
som de hade midtemot sig: "åt detta håll af
”byggnaden och en del af fältet utanföre, den
”boning, som är bestämd åt qvinnorna. Der får
”du se ett staket, som skiljer nämnda qvarter
”ifrån detta, på flera ställen genombrutet och
”öppet, så att du finner ingen svårighet alt kom-
”ma in. Sedan du väl fått inträde, lärer.säkert
”ingen säga något åt dig, såframt du ej sjelf
”gifver anledning till misstankar; men i händel-
”se man skulle vilja göra någon svårighet, säg
”blott, alt Pater Christoforo känner dig och
”skall svara för dig. Sök henne der; sök hen-
”ne med förtröstan och . . . med undergifven-
”het. Ty kom väl ihåg, att det är någonting
”högst märkvärdigt, som du kommit att här sö-
”ka, nemligen en lefvande på lazarettet! Vet du
”väl, huru många gånger jag. sett denna min
”arma hjord bytas om! huru många jag sett
”bortgå, huru få jag sett tillfriskna! . . Gå,
”men var beredd att göra en stor förlust . . ."

”Jag förstår,” afbröt honom Renzo med vil-
da blickar och mörk uppsyn: ”jag förstår! Jag
”går: jag vill se, jag vill söka på alla ställen,
( 281 )

"ifrån kroppåsen ned till grunden, öfver hela
”lazarettet. . . och om jag ej finner henne . .."

”Och om du ej finner henne,” sade munken,
med uttryck af en alfvarlig väntan och med en
varnande blick. Men Renzo, hos hvilken den
redan i hans hjerta upplågande vreden fördunk-
lade synen och qväfde den tillbörliga vörd-
naden , upprepade och fortfor: ”om jag ej fin-
”ner henne, vill jag söka att få rätt på en viss
”annan person. Antingen i Milano, eller i hans
"röfvarslott, eller i verldens ända, eller i djef-
"‘vulens boning vill jag finna honom, denne us-
”ling, som skilt oss. Om denne bofven icke
”funnits, vore Lucia sedan tjugu månader min;
”och om vi varit bestämda att dö, hade vi åt-
”minstone fått dö. tillsammans. Om han ännu
"ar här i lifvet, vill jag finna honom . . ."

"Renzo!" sade munken, i det han fattade ho-
nom vid ena armen, betraktande honom än me-
ra strängt. ”Och om jag finner honom,” fort-
for denne, helt och hållet förblindad af vre-
den, ”om pesten icke redan straffat honom . . .
”den tiden är nu förbi, då en poltron, omgif-
”ven af sina bravi, kunde sätta hederligt folk i
"förtviflan och sedan tryggt skratta derât: en tid
”har kommit, då menniskorna mötas ansigte emot
"ansigte: och ... nu vill jag skipa rättvisa.”

Ii

"


( 282 )

- "Olycklige!" utbrast Pater Christoforo med en
röst, som hade återtagit hela sin fordna fullhet
och välljud: "olycklige!" skrek han, och hans
mot bröstet nedböjda hufvud hade höjt sig,
kinderna färgades af den fordna lifliga rodna-
den, och i ögonens eld låg någonting förfärligt.
"Se hil, olycklige!” Och under det han med
ena handen häftigt skakade Renzos arm, peka-
de han med den andra framför sig, betecknan-
de sä många föremål han möjligen kunde af
det sorgliga skådespel, som omgaf dem. "Se här
”hvilken Han är, som straffar. Han, som döm-
"mer, och sjelf icke dömmes. Han, som agar
”och förlåter! Men du, jordmask, du vill skipa
”rättvisa! Vet du hvad rättvisa är? Gå, olyck-
”lige! gå! Jag hoppades ... ja, jag hoppades,
”att Gud innan min död skulle hafva skänkt mig
"den trösten att få höra, det min stackars Lu-
”cia vore vid lif; kanske äfven se henne, och
”af henne få det löftet, att hon ville sända en
"bön till den graf, der jag hvilar. Gå, du har
”beröfvat mig detta hopp. Gud har icke lem-
”nat henne qvar på jorden för dig; och du har
”väl icke den djerfheten att tro dig förtjena, det
”Gud tänker på att trösta dig. På henne har
”Han tänkt; ty hon är en af dessa själar, åt
”hvilka evig hugsvalelse är förvarad. Gå! jag
( 283 )

”har icke tid att niera åhöra dig.” Och i det
han så talade, stötte han ifrån sig Renzos arm,
och begaf sig till en koja.

”Ack, Pater!” sade Renzo, i det han gick
efter honom med en bönfallande min: ”vill ni
”skicka mig ifrån er på detta vis?” "Huru!"
återtog kapucinern med icke mindre sträng röst:
”Vågar du väl göra anspråk på, att jag skulle
”stjäla min tid ifrån dessa bedröfvade, som vän-
”ta, att jag skall tala till dem om Guds förlå-
"telse, för att åhöra dina utbrott af raseri, di-
”na förslag till hämnd? Jag har hört dig, då
"du begärde tröst och ledning; men nu hyser
”du hämndens känsla i ditt hjerta: hvad vill du
”af mig? gå! På detta rum har jag sett föro-
”lämpade dö, som förläto; förolämpare, som
”suckade öfver att ej kunna förödmjuka sig för
”den förolämpade: jag har gråtit med dem alla;
”men hvad har jag att göra med dig?”

”Ack, jag förlåter honom ! jag förlåter ho-
”nom uppriktigt, jag förlåter honom för alltid!”
utbrast ynglingen. "Renzo!" sade munken med
mildradt alfvar: ”tänk väl deruppå, och säg
”mig huru många gånger du förlåtit honom.”
Och sedan han stått en stund, utan att få svar,
nedböjde han plötsligen sitt hufvud, och åter-
tog med lugnare stämma: "Du vet, hvarföre
( 284 )

”jag bär denna ordensdrägt! Renzo tvekade att
”svara. ”Du vet det," återtog den gamle. ”Jag
”vet det,” svarade Renzo. "Äfven jag har ha-
”tat, jag, som nu bannat dig för en tanke, ett
”ord; den mannen, som jag hatade, som jag af
"hjertat hatade, som jag hatade sedan långe,
”honom dödade jag.” ”Ja, men det var ju en
"våldsverkare , en af dessa . . ."

- "Tig," afbröt munken: tror du, att, i fall
för sådant gåfves någon ursägt, jag icke skulle
”hafva funnit den under loppet af dessa trettio
"år? Ack! om jag nu kunde ingjuta i ditt hjer-
”ta den känsla, som jag sedan alltid haft, och
”ännu har för denne mannen, som jag hatade!
”Om jag kunde det! jag? Men Gud kan det:
”Han skall göra det!... Hör, Renzo; Han vill
”dig mer väl, än du sjelf: du har kunnat tänka
"på hämnd; men Han har tillräcklig kraft och
”barmhertighet att hindra dig derifrån. Han
”bevisar dig en nåd, hvaraf jag ej befanns va-
”ra värdig. Du vet, du har sagt det så mån-
”ga gånger, att Han förmår sätta gräns för en
"mägtig våldsverkare; men vet, att Han äfven
”förmår sätta gräns för en hämndgirig. Och
”emedan du är fattig, emedan du är den för-
”olämpade, tror du, att Han icke kan försvara
”emot ditt våld en menniska, som Han skapat
( 285 )

"efter sitt beläte? Du kan hata och derigenom
"göra dig olycklig; du kan med denna enda
"känsla från dig afvända all välsignelse. Ty
”ehvad öde än väntar dig, var säker, att allt
”skall för dig blifva ett straff, ända tills du
"förlåtit, förlåtit så, att du aldrig mer behöf-
”ver säga: jag förlåter honom.”

"Ja, ja,” sade Renzo, rörd och förvirrad: ”jag
”inser nu, att jag aldrig verkligen förlåtit ho-
”nom, jag inser, att jag talat som ett vilddjur,
”och icke som en christen: och nu med Guds
”hjelp deremot förlåter jag honom af allt mitt
"hjerta.” "Och om du finge se honom ?” ”Jag
”ville be Gud att förläna mig tålamod, samt
"röra hans hjerta.” ”Skulle du komma ihåg,
"att Herren icke befallt oss att förlåta våra
"fiender. Han har sagt oss, att vi skulle älska
"dem? skulle du komma ihåg, att Herren älskat
"denne så högt, att Han för honom utgifvit sitt
"lif?” ”Ja, med Hans hjelp.” "Nå väl; kom då
"att se honom. Du har sagt: jag vill finna ho-
"nom; du skall finnna honom. Kom, och se
"honom, emot hvilken du kunde bibehålla hat,
"hvilken du önskade allt ondt, ja, sjelf ärnade
"verkställa det, honom, öfver hvars lif du ville
"göra dig till herre." Nu fattade han Renzos
hand, tryckte den med en ynglings hela kraft,
( 286 )

och gick. Denne följde honom utan att våga
göra honom några vidare frågor.

Efter ett kört stycke väg, stadnade munken
vid öppningen af en koja; såg Renzo i ansigtet
med en blandning af alfvar och ömhet, och
drog honom in med sig. Det första, som vid
inträdet föll i ögonen, var en sjuk, som satt
på halm i andra ändan af rummet, hvilken icke
syntes lida af plågor, utan fastmer kunde anses
vara nära sitt tillfrisknande: då denne blef varse
patern, ruskade han på hufvudet, såsom för
att neka till något: patern nedböjde härvid silt
med ett uttryck af sorg och undergifvenhet.
Renzo varseblef emedlertid tre eller fyra sjuke,
samt urskiljde deribland en vid väggen, på en
dunbädd, insvept i ett lakan, med en ridderlig
kappa öfver sig i stället för täcke: han betrak-
tade honom nogare, igenkände Don Rodrigo,
och tog ett steg- tillbaka; men munken drog
honom till foten af bädden, och pekade på
mannen, som låg utsträckt deruppå. Den olyck-
lige låg orörlig; ögonen vid t uppspärrade, men
utan någon blick; ansigtet dödsblekt och beströdt
med svarta fläckar; läpparne svarta och upp-
svällda: man skulle hafva ansett det vara an-
sigtet af. ett lik, såframt ej en våldsam kramp
der gifvit tillkänna en envis lifskraft. Bröstet
( 287 )

höjdes då och då med en mödosam flämtning;
högra handen, som framstack ur kappan, tryck-
tes emot hjertat med en ansträngning af de
krökta fingrarne, hvilka voro helt gulbleka och
i ändarne svarta.

”Du ser!” sade munken med låg och högtid-
lig röst. "Här är ett föremål för hämnd, här
■”ock ett föremål för medlidande. Samma kän-
”sia, som du nu erfar för denne man, hvilken,
”jag medger det, förolämpat dig, skall Gud,
”hvilken du äfven förolämpat, hafva för dig.
"Välsigna denne, och du är sjelf välsignad. Se-
’’dan fyra dagar är han här, sådan du ser ho-
”nom, utan att gifva tecken till känsla. Må-
”hända är Herren villig att förläna honom en
”timma till bot och bättring; men vill måhän-
”da att du, jemte denna oskyldiga flicka, beder
”Honom derom; måhända håller han sin nåd
"i förvar för din ensamma bön, ett bedröfvadt
”och undergifvet hjertas bön. Måhända denne
”mannens räddning och din egen nu beror på
”dig, på en känsla hos dig af förlåtelse, med-
”lidande .... kärlek !” Nu tystnade han, knäppte
ihop händerna, samt lutade hufvudet deröfver,
såsom för att bedja: Renzo följde hans exempel.

Några få ögonblick hade de varit i denna
ställning, då det tredje klockslaget ljudade. Begge
( 288 )

satte sig på en gång i rörelse, såsom efter aftal,
och gingo ut. Frågor gjordes lika litet af den
ene, som försäkringar af den andre: deras blic-
kar talade. "Gå nu,” återtog munken, "gå, be-
”redd att göra en stor förlust, att prisa Gud,
”utgången af dina efterforskningar må blifva
”hvilka som hellst. Och kom, i alla händelser,
"att lemna mig del deraf; vi skola prisa honom
"tillsammans.”

Härvid skildes de utan vidare samtal; den
ene återvände dit, derifrån han kommit; den
andre begaf sig till templet, hvilket icke var
beläget mer än ett stenkast ifrån detta ställe.

Gap. XXXVI.

Hvem skulle väl hafva sagt Renzo en timme
förut, att midtunder en dylik efterforskning,
vid annalkandet af de tvifvelaktigaste och mest
afgörande ögonblick, hans hjerta skulle vara
deladt emellan Lucia och Don Rodrigo? Och
så förhöll det sig ändock: denna gestalt kom
att blanda sig med alla de kära eller förfärliga
bilder, som hoppet och fruktan skiftevis för
honom framställde under vägen; orden, som
han hört vid foten af denna bädd, lade sig
emel-
( 289 )

emellan de tvifvel, med hvilka hans själ käm-
pade; och han kunde icke sluta en bön för den
lyckliga utgången af det stora företaget, utan
att dermed förena den, som han påbegynt i ko-
jan, och som klockslaget afbrutit.

Det åttkantiga templet, höjande sig några
trappsteg ifrån marken i midten af lazaretts-
gården, var öppet åt alla sidor, utan annat
stöd, än af pilastrar och kolonner; en, om man
så får säga, genombruten byggnad; så att det
i medelpunkten uppresta altaret kunde ses ifrån
alla fönster i sjukrummen, och nästan ifrån alla
håll af fältet.

Renzo hade knappt begifvitsig på vägen förr-
än han såg Pater Felix stå i templets portik;
och ynglingen märkte genast af dennes min, det
han redan begynt sin predikan. Då Renzo fram-
kommit dit, stadnade han, öfverskådade allt
med en blick; men såg icke annat, än en mängd
af hufvuden, tätt tillsammans, likasom stenarne
på ett torg. I midten sågs en del, beläckta med
näsdukar eller slöjor: på denna punkt fästade
han mest sina blickar; men då han ej lyckades
der upptäcka någonting, rigtade äfven han sina
åt samma håll, som alla de andra. Han blef
betagen och rörd vid åsynen af den talandes

3 D.	i3
( 290 )

vördnadsbjudande gestalt; och med den grad af
uppmärksamhet, som han under dylika förhål-
landen kunde bibehålla, åhörde han följande
stycke af denna högtidliga predikan.

”Låtom oss ägna cn tanke åt de tusende sinom
"tusende, som vandrat ut derigenom;" och med
fingret lyftadt öfver axeln, pekade han bakom
sig på porten, som leder till S:t Gregorios kyr-
kogård, hvilken då var, kan man säga, en enda,
stor graf: "Kastom en blick på de tusende si-
”nom tusende, som ännu äro qvar, i plågsam
”ovisshet, hvarthän de skola komma; kastom
”en blick på oss sjelfve, vi, som till så ringa
"antal härifrån utgå. Välsignad vare Herren!
"Välsignad i sin rättvisa, välsignad i sin barm-
”hertighet.! välsignad i döden, välsignad i rädd-
”ningen! välsignad i detta urval, som han velat
”göra af oss! Ack, hvarföre har han velat det,
”mina barn, om ej för att förvara åt sig ett
"litet folk, förbättradt af olyckor och brinnande
"af tacksamhet? om icke till den ändan, att då
"vi nu mera lifligt känne huru lifvet är en hans
"skänk, vi må akta det såsom någonting af Ho-
"nom gifvet, samt använda det till sådana verk,
"som kunna utgöra ett för Honom behagligt
"offer? om icke till den ändan, att minnet af
"våra lidanden må göra oss medlidsamma och
( 291 )

"hjelpsamma emot vår nästa? Men desse, i hvil-
"kas sällskap vi hafva lidit, hoppats, fruktat;
"ibland hvilka vi qvarlemne vänner, slägtingar,
"och som ju alle för öfrigt äro våra bröder;
”de ibland dem, som se oss draga hädan midt-
”ibland sig, må de, i det de tilläfventyrs hämta
”någon tröst vid den tanken, att man äfven
”härifrån kan utgå med lifvet, hämta uppbyg-
”gelse af vårt sätt att skicka oss. Må Gud
"förbjuda, att de hos oss förmärka en stojande
”glädje, en köttslig glädje öfver att vi und-
”gått denna död, emot hvilken de ännu käm-
”pa. Må de se, att vi draga härifrån, lofsä-
”gande för oss, och bedjande för dem; och må
”de kunna säga: äfven efter att hafva vandrat
”ut ifrån detta rum, komma dessa våra bröder
”ihåg oss, och skola fortfara att bedja för oss
”olyckliga. Låtom oss med denna vandring be-
”gynna en lefnad, full af kärlek. Må de, som
”återkommit till sin fordna kraft, läna en bro-
"derlig arm åt de svaga; understödjen de gam-
”le, J unge, J, som förlorat edra barn, skåden
”här rundtomkring eder alla dessa barn, som
”blifvit utan föräldrar! varer det för dem! Och
”denna kärlekstjenst skall, i det den godtgör
”edra synder, äfven mildra edra sorger.”
Det dåfva sorl af suckar och snyftningar, som
gick i jemnt tilltagande ikring församlingen, häm-
mades här plötsligt, då man såg predikanten
fästa ett rep om sin hals, samt falla på knä;
och i djup tystnad afvaktade man hvad han nu
skulle hafva att säga,

"Hvad mig beträffar,” sade han, ”jemte alla
”mina medbröder, hvilka utan all vår förtjenst
"blifvit utvalde till det höga privilegium att
"tjena Christus i eder, beder jag er ödmjukt
"om förlåtelse, i fall vi ej värdigt uppfyllt ett
"så dyrt kall. Om tröghet, om köttets olärak-
"tighet gjort oss mindre uppmärksamme på edra
"behof; om en obillig otålighet, om en brotts-
"lig förtrytelse någongång låtit oss visa er en
”ledsen och sträng uppsyn; om någongång den
"ovärdiga tanken, att J voren i behof af oss,
"förmått oss att icke behandla er med all till-
"börlig ödmjukhet; om vår svaghet förledt oss
"till någon handling, som varit er till förar-
"gelse; förlåter oss. Så förlåte ock Gud eder
"alle edra brister, och välsigne eder.” Nu gjor-
de han ett stort korstecken öfver församlingen,
och steg upp.

Renzo, lika tårögd, som om han sjelf varit
en ibland dem, af hvilka denna sällsamma för-
låtelse blifvit begärd, drog sig åt sidan, och
( 293 )

gick att ställa sig vid en koja, och stadnade
der för att vänta, till hälften undangömd, med
kroppen tillbakalutad, och hufvudet framböjdt,
med en häftig hjertklappning, men derjemte en
viss ny och egen förtröstan, uppkommen, som
jag tror, af den rörelse, hvaruti predikan och
åsynen af den allmänna rörelsen försatt honom.

Nu kom Pater Felix, barfotad, med repet
om halsen, samt bärande i sina händer ett
högt, tungt kors; ur det bleka, afmagrade an-
sigtet framlyste pâ en gång ånger och själs-
styrka; han gick med långsamma, men säkra
steg, såsom en person, hvilken vill skona an-
dras svaghet. Tätt efter honom följde de större
barnen, de fleste barfotade, högst få helt och
hållet klädde, en och annan i blotta linnet.
Derpå kommo qvinnorna, nästan alla med ett
litet flickebarn vid handen, och sjungande skif-
tevis Miserere; och det matta ljudet af deras
röster, det bleka och tynande i deras ansigten
hade förmått väcka medlidande äfven hos den,
som befunnit sig der, blott såsom åskådare.
Men Renzo betraktade, undersökte, från led till
led, från ansigte till ansigte, utan att öfver-
hoppa ett enda; ty processionens långsamma
gång lemnade honom fullt tillfälle dertill. Man
fortfar att gå fram; han fortfar att betrakta,
beständigt förgäfves; han sneglade på hopen,
som ännu återstod, men som minskades oupp-
hörligt: nu äro blott få leder qvar; der är den
sista; alla hafva gått förbi; endast okända an-
sigten. Med hufvudet lutadt emot ena axeln,
lät han sin blick följa denna skara, under det
männerne gingo förbi. En ny förhoppning väcktes
hos honom, då han såg, att efter dessa några
vagnar kommo, som förde de tillfrisknade, hvil-
ka ännu icke hade styrka att gå. Här kommo
qvinnorna sist; och äfven detta tåg framskred
så långsamt, att Renzo likaledes kunde mönstra
alla dessa, utan att någon enda undföll honom.
Han undersöker den första vagnen, den andra,
den tredje, och så vidare, alltid lika fruktlöst,
ända till den sista, bakom hvilken endast följde
en annan Kapucinermunk, med en alfvarlig upp-
syn, samt en staf i handen, såsom uppsynings-
man öfver tåget. Det var denne Pater Miche-
le, hvilken, som vi förr nämnt, hade blifvit gif-
ven till medhjelpare åt Pater Felix i styrelsen
öfver lazarettet.

Sålunda skingrades helt och hållet detta ljuf-
va hopp. Det lyckligaste, som nu kunde hän-
da honom, var att träffa Lucia sjuk. Men då
nu detta närvarande hopp i all sin liflighet in-
tog den förra fruktans plats, fästade han sig
( 295 )

med sin själs alla krafter vid denna svaga tråd;
han gick fram på vägen, och begaf sig ät det
håll, hvarifrån processionen kommit. Då han
hunnit till foten af det lilla templet, knäböjde
han pä yttersta trappsteget; och här gjorde han
en bön till Gud, eller, rättare sagdt, en mängd
af osammanhängande ord, afbrutna fraser, [ut-
rop, ifriga önskningar, klagorop, löften: ett af
dessa tal, som man icke häller till menniskor,
emedan desse icke hafva nog skarpsinnighet att
förstå dem, eller tålamod att åhöra dem; deras
hjerta är icke nog stort att dervid känna med-
lidande utan hån.

Han steg upp, något lugnad; efter en icke
lång vandring, upptäckte han det staket, hvar-
om munken hade talat: der märktes stora öpp-
ningar, alldeles så, som denne sagt; han gick
in igenom en af dessa, och befann sig i qvin-
nornas qvarter. Vid de första stegen han der
tog, blef han varse en klocka liggande på mar-
ken; en sådan, som monatterne brukade bära
vid fotterna, jemte sina små snören; nu föll det
honom in, att ett dylikt instrument skulle kun-
na tjena honom såsom pass på detta ställe; han
upptog den, såg sig tillbaka, om ingen märkte
honom, band den på sig, samt började genast
sina efterforskningar.




( 296 )

Redan hade han gått ett stycke väg frukt-
löst och utan några slags äfventyr, då han bak-
om sig fick höra ett, ”hollah!” ett rop, som tyck-
tes vara rigtadt åt honom. Han vände sig om,
och såg på något afstånd en commissarie, hvil-
ken vinkade åt honom, och skrek: "Der borta
"i rummen har man behof af hjelp."

Renzo förstod genast, hvem man ansåg honom
vara, och att klockan gifvit anledning till miss-
taget; han ångrade nu, att han endast tänkt på
de olägenheter, som detta tecken kunde bespa-
ra honom, och icke på dem, han derigeuom
kunde ådraga sig; men i samma ögonblick in-
såg han, huru han skulle kunna befria sig ifrån
mannen. Han vinkade flere gånger åt denne,
såsom för att säga, det han hört befallningen,
och nu gick att efterkomma densamma, samt
skyndade ur hans åsyn, fram emellan kojorna.
Då han tyckte sig hafva kommit tillräckligt långt
bort, beslöt han att befria sig ifrån anlednin-
gen till detta bryderi; och för att verkställa
detta, utan att blifva sedd, ställde han sig i
ett smyghål emellan tvenne kojor, hvilkas bak-
väggar voro vända emot hvarandra. Han lutar
sig ner för att upplösa snörena, och under det
han sålunda står, med hufvudet lutadt emot
ena kojans halmvägg, når en menniskoröst der-
( 297 )

ifrån hans öra ... O himmel! är det väl möj-
ligt? Hela hans själ är i detta öra: han håller
andedrägten .. .. Ja, ja! det är hennes röst!...
"Hvarföre skulle vi frukta?” sade denna ljufva
röst: ”vi hafva ju öfverstått vida värre saker,
"än ett oväder. Han, som skyddat oss ända hit-
”tills, skall äfven skydda oss nu.”

Att Renzo härvid ej uppgaf ett rop, var
icke af fruktan att gifva sig tillkänna, det var,
emedan han icke hade förmåga dertill. Knäna
svigtade under honom, synen förmörkades; men
delta räckte blott ett enda ögonblick; i det nä-
sta var han pä fotter, muntrare, kraftigare än
någonsin; i trenne skutt skyndade han ikring
kojan, kom till dörren, såg henne, som hade
talat, såg henne uppe pä golfvet, lutande sig
öfver en säng. Hon vänder sig om vid bull-
ret, ser upp, tror sig drömma, betraktar ho-
nom mera uppmärksamt, och utropar: ”Ack,
”store Gud!”

”Lucia! har jag då funnit dig? ja, jag har
”funnit dig! det är verkligen du! du lefver!”
utbrast Renzo, i det han framträdde, darran-
de. ”Ack, store Gud!” återtog Lucia, än me-
ra darrande: ”du? hvad betyder detta? på hvad
”sätt? hvarföre? pesten!” "Den har jag haft.
”Och du ... !” "Ack ! äfven jag. Och min mor... ?”
”Jag har icke sett henne, emedan hon befinner
"sig i Pasturo; men jag tror, att hon mår väl.
"Men du ... . Hvad du ännu är blek! hvad
”du ser svag Ut! Botad dock; du är ju botad?”
”Herren har behagat låta mig ännu en tid va-
”ra qvar på denna jord. Ack, Renzo! hvarföre
”är du här?”

”Hvarföre?” sade Renzo, i det han kom henne
allt närmare: ”frågar du mig hvarföre? Hvar-
”före jag kommit hit! Behöfver jag väl säga dig
”detta? Hvem annan har jag väl att tänka på?
”Heter jag icke mer Renzo? Är icke du mer
”Lucia?” ”Ack, hvad säger du! Men har icke
”min mor låtit skrifva till dig . . .?” ”Jo; ty-
”värr. Sköna saker att skrifva till en stackars
”bedröfvad flykting, till en yngling, hvilken al-
”drig på något sätt förolämpat dig!” ”Men Ren-
”zo! Renzo! då du visste; hvarföre då komma!
”hvarföre?” ”Hvarföre komma? Ack, Lucia!
”hvarföre komma, säger du? Efter så många
”löften! Äro då vi icke mer desamme som för-
"ut? Kommer du ej mer ihåg?”

”Ack, Herre Gud!” utbrast Lucia smärtsamt,
i det hon hårdt hopknäppte sina händer och
upplyftade sina ögon emot himmelen: ”hvarfö-
”re har du icke visat mig den nåden att taga
”mig till Dig ... ! Ack, Renzo! hvad har du
( 299 )

"gjort? Se, jag började hoppas att . . . med
”tiden- . . . jag skulle blifva glömd . • ." "En
"skön förmodan! sköna saker att säga mig midti
"ansigtet!” "Ack, hvad har du gjort! Och på
”detta rum ! midtibland dessa uppträden af fa-
”sa! här, hvarest man icke gör annat än dö,
”har du kunnat . . . !” ”För dem som dö må-
”ste man bedja Gud och hoppas, att de kom-
”ma till ett saligt rum; men det är ingalunda
”billigt, icke en gång för denna orsak, att de,
”som lefva, skola lefva i förtviflan . . .” ”Men
"Renzo ! Renzo ! du tänker icke på hvad du sä-
”ger. Ett löfte till Madonnan!” ”Men jag säger
”dig, att dylika löften betyda ingenting.” ”Ack,
”Herre Gud! hvad säger du? Hvar har du va-
”rit under hela denna tid? Med hvilka menni-
”skor har du umgåtts? Hur talar du?"

”Jag talar som en god christen, och om Ma-
”donnan tänker jag bättre än du; ty jag tror,
”att Hon icke älskar löften!, som göras till an-
”dra menniskors skada. Om Madonnan Sjelf ta-
”lar, ack då! Men hvad var då alltsammans?
”endast en tom inbillning af dig sjelf. Vet du
”hvad du bör lofva Madonnan? Lofva henne,
”att vi skola gifva vår första dotter namnet
”Maria: detta är äfven jag färdig att lofva; dy-
”lika löften äro förnuftigare och förorsaka in-
”gen menniska skada.”






ek













tel



( 30o )

"Nej, nej, säg icke så: du vet icke livad du
"säger, du vet icke hvad det är att göra ett
”löfte; du har aldrig erfarit någonting sådant.
”Lemna mig för Guds skull!" Och härvid gick
hon hastigt ifrån honom tillbaka mot sängen.
”Lucia." sade han, utan att röra sig ur stället:
"säg mig åtminstone, säg mig: om detta skäl
”icke hade varit . . . Skulle du då blifva den-
”samma för mig?"

"Hjertlösa menniska!” svarade Lucia, i det
hon vände sig om, och med möda återhöll sina
tårar: ”om du nu komme mig att säga onyttiga
”ord, ord, som skulle plåga mig; ord, tilläfven-
”tyrs syndiga, blefve du väl då nöjd? Gå, ack
”gå, glöm mig: vi voro ju icke bestämda för
”hvarandra. Vi skola återse hvarandra derup-
”pe: man blifver väl ändå ej så länge qvar på
”denna jord. Gå, sök att låta min mor få ve-
”ta, det jag är botad, att Gud äfven bistått
"mig här, att jag har funnit en from själ, den-
”na hederliga qvinna, som är mig i mors stäl-
‘‘le; säg henne, att jag hoppas, det hon blifvit
”bevarad ifrån denna farsot, och att vi skola
”återse hvarandra, när och så som Gud vill. Gå,
”för Guds skull, och kom icke ihåg mig . . .
”utom då du ber Gud.” Och såsom en per-
son, hvilken icke har någonting vidare att sä-
ga, icke vill höra någonting vidare, såsom en,
hvilken vill draga sig undan en stor fara, bort-
gick hon än närmare till sängen, der qvinnan
låg, om hvilken hon nyss talat.

"Hör, Lucia, hör!" sade Renzo, utan att lik-
väl komma henne närmare. "Nej, nej; gå, för
"Guds skull!" "Hör på: Pater Christoforo ..."
"Huru?” "Han är här.” "Här! Hvar? Huru vet
"du det?” "Jag har nyss talat vid honom; jag
"har varit en stund hos honom: en andlig man
"af sådant anseende, tycker jag väl.. .” "Han
"är här! säkert för att hjelpa de stackars sju-
"ka. Men han sjelf? har han haft pesten?”

"Ack, Lucia! Jag fruktar, jag fruktar höge-
ligen . . .” och under det Renzo sålunda tve-
kade 'att uttala det för honom sjelf så smärt-
samma ordet, och som borde vara det än mer
för Lucia, hade denna på nytt lemnat sjukbäd-
den och nalkades honom: "jag fruktar, att han
"har den nu!” "Ack, den stackars fromme
"mannen! Men hvi kallar jag honom olycklig?
"Det är vi, som man måste beklaga! Hur mår
"han? ligger han till sängs? sköter någon ho-
"nom?" "Han går uppe, vandrar ikring, hjel-
"per andra; men om du finge skåda honom,
"huru han går, huru han ser ut!" "Ack! han
"är här!” "Här, och icke långt borta : icke längre
"än ifrån mitt hus till ditt . . . om du kommer
"ihåg . . •” ”O Heligaste Jungfru!”

”Ja, föga mer. Och du kan väl tänka, att vi
”talat mycket om dig! Han har sagt mig sa-
”ker . . . Och om du visste hvad han låtit mig
”se! Du skall få höra; men nu vill jag börja
”med att säga dig hans egna ord. Han sade mig,
”att jag gjorde rätt att komma hit för att upp-
”söka dig, och att Herren gerna ser, det en
"yngling handlar sålunda, och sjelf skulle hjel-
”pa mig att finna henne; hvilket, som vi sett,
”äfven inträffat: och denne man är ju ett hel-
”gon. Du ser således . . .” "Men om han ta-
”lat sålunda, är det derföre, att han ännu ej
”vet . . .” ”Huru vill du, att han skall veta
”sådant, som du gjort på eget bevåg, utan nå-
”gons föreskrift och råd? En så hederlig man,
”en så förståndig man, som han är, kan visst icke
”ens ana dylika saker. Men det som han låtit
”mig se . ., .!” Och här berättade han sitt be-
sök i kojan. Lucia, oaktadt hon på denna be-
dröfliga vistelseort fått vänja sig vid de våld-
sammaste intryck, blef härvid betagen af fasa
och medlidande.

”Och äfven vid detta tillfälle,” fortfor Ren-
zo: ”har han talat som ett helgon. Han har
”sagt, att Herren tilläfventyrs beslutat att gif-
( 303 )

”va denne olycklige nåd; men vill, att vi sko-
‘la bedja tillsammans derom . . . Tillsammans!
"hör du?" "Ja, ja; vi skola bedja, hvar och en
"på det ställe, dit Herren behagar sända oss:
”bönerna förstår Han nog sedermera att förena.”
”Men jag upprepar ju för dig hans egna ord!”
”Men, Renzo! han vet icke . . ."

”Men begriper du då icke, att då ett helgon
”talar, det är Gud, som talar genom honom,
”och att han icke skulle, hafva talat så, om det
”icke verkligen borde tillgå sålunda . . . Och
”denne olyckliges själ! Visserligen har jag be-
”dit, och skall ännu bedja för honom af hjer-
”tat, jag har bedit, som om det varit min egen
”broder. Men huru vill du, att denne olyck-
”lige skall få någon ro i en annan verld, om
”icke denna sak här nere ställes till rätta; om
"icke det onda, han begått, blifver godtgjordt?
”Om du nu gifver vika, då är ju allt som för-
”ut: han har lidit sitt straff här nere . . .”

"Nej, Renzo! nej. Gud vill icke, att vi gö-
”ra det ondt är, på det Han må fä tillfälle att
”visa barmhertighet : låt Honom råda häruti:
”hvad oss beträffar, är det vår (skyldighet att
”bedja Honom derom. Om jag dött den märk-
”värdiga natten, hade ju Gud ändå kunnat för-
”låta honom? Och nu då jag blifvit befriad...”
( 304 )

"Och din mor, den stackars Agnese, som alltid
"ville mig så väl, och som så mycket önskade
”att få se oss hustru och man, har icke äfven
”hon sagt dig, att detta var en förvänd tanke?
"Hon, som vid flera andra tillfällen öfverbevi-
”sat dig; ty i vissa fall tänker hon vida förnuf-
”tigare än du..." ”Min mor! tror du, att min
”mor skulle råda mig att hryta ett löfte! Men
”Renzo! du vet icke hvad du säger.” "J qvin-
"nor förstån icke dylika saker. Pater Christo-
”foro har sagt mig, att jag skulle återvända till
”honom för att berätta honom, om jag funnit
”dig. Jag går: låtom oss höra hans tanke: det
”som han skall säga . . ." ”Ja, ja; gå till den
”fromme mannen: säg honom, att jag ber för
”honom, att han äfven må bedja för mig; ty
”jag behöfver det mer än väl. Men för Guds
”skull, för din egen skull, för min skull, åter-
"kom icke mera hit för alt plåga mig, — för
”att fresta mig. Pater Christoforo skall nog för-
"klara för dig saken, och återgifva dig sinnes-
”lugn; han skall nog förstå att ställa dig till-
”freds.”

”Ställa mig tillfreds! tänk ej derpå. Du har
”redan en gång förut låtit skrifva till mig detta
”fördömda ord, och jag vet hvilka lidanden det
”förorsakat mig; och du har ännu hjerta att
( 305 )

"för mig upprepa detsamma. Men jag säger dig
"för sista gången, att jag aldrig vill ställa mig
"tillfreds. Du vill glömma mig; men jag vill
"icke glömma dig. Men jag bedyrar dig, att
"om du kommer mig att förlora förståndet, jag
"aldrig mer skall återvinna detsamma. Farväl
"då, mitt handtverk , farväl, min hederliga berg-
"ning. Du vill tvinga mig att blifva ursinnig
"för hela min lifstid, och som en ursinnig skall
"jag hädanefter lefva . . . Och denne olycklige!
”Gud vet, att jag förlåtit honom af allt mitt
"hjerta; men du . . • Du vill alltså låta mig
"tänka för hela min lifstid, att om denne icke
"varit?... Lucia! du sade, att jag skulle glöm-
"ma dig, att jag skulle glömma dig! Huru skall
"detta tillgå? På hvem tror du, att jag tänkt
"under hela denna tid?. . . Och efter alla des-
"sa öden, alla dessa löften! Hvad har jag då
"gjort dig, sedan vi lemnat hvarandra. Är det
"derföre, att jag lidit så mycket, som du be-
"handlar mig på detta sätt? är det derföre, att
"jag varit olycklig? är det derföre, att denna
”verldens barn hafva förföljt mig? är det der-
"före, att jag så länge varit landsflyktig, öfver-
"gifven, skild ifrån dig? är det derföre, att jag,
"så fort jag möjligen kunnat, kommit hit för
"att uppsöka dig?"
( 306 )

Lucia utropade, då gråten tillät henne att
tala, i det hon på nytt hopknäppte sina händer
och upplyftade emot himmelen sina i tårar ba-
dande ögon : ”O Heliga Jungfrui hjelp mig Du!
"Du vet, att sedan denna natten jag aldrig till-
”bringat ett ögonblick sådant som detta. Du
"hjelpte mig då; hjelp mig äfven nu!" "Ja, Lu-
"cia; du gör rätt uti att anropa Madonnan; men
"hur kan du tro, att Hon, som är så god, Hon,
"barmhertighetens moder, kan finna nöje uti att
"låta oss lida . . . mig åtminstone . . . för ett
”ord, som undfallit dig i ett ögonblick, dâ du
"icke rätt visste hvad du Sade? Tror du, att
"Hon hjelpt dig dä, för att sedan lemna oss
”begge i sticket? . . . Men om nu allt detta
”endast är en undanflykt; om rätta orsaken är
"den, att jag blifvit dig förhatlig . . . säg mig
"det då, . . . tala rent ut."

"För Guds skull, Renzo! för dina arma dö-
”das skull, upphör, döda mig icke . . . Det
”vore ingalunda någon god gerning. Gå till
”Pater Christoforo, helsa honom från mig, men
"kom ej mera hit tillbaka.” ”Jag går, men tänk
”ej, att jag ju icke skulle vilja återvända! Jag
”skulle återvända, om jag äfven ginge till verl-
”dens ända, ja, jag skall återvända.” Och här-
vid försvann han.
( 307 )

Lucia gick att sätta sig, eller snarare sjönk
till marken nära sängen; och stödjande hufvudet
deremot, fortfor hon att häftigt gråta. Qvin-
nan, som hittils legat med öppna ögon och
öron, likväl utan att tala ett ord, frågade nu
hvad detta uppträde, denna tvist, denna gråt
skulle betyda. Men tilläfventyrs frågar läsaren
nu å sin sida, hvem denna qvinna är, och för
att tillfredsställa honom häruti behöfva vi ej
många ord.

Det var en förmögen köpmansfru af omkring
3 års ålder. Inom få dagars förlopp hade hon
sett sin man och alla sina barn dö hemma hos
sig: kort derpå äfven sjelf angripen af den all-
männa farsoten och flyttad till lazarettet, hade
man fört henne till denna koja just på samma
tid som Lucia, efter att hafva, utan att sjelf
märka det, besegrat sjukdomens våldsamhet och
flera gånger ombytt rumkamrater äfven utan
sin vetskap, började att tillfriskna och återvinna
sansningen, den hon förlorat ända ifrån sjuk-
domens första utbrott, då hon ännu vistades i
Don Ferrantes hus. Kojan kunde icke rymma
mer än tvenne innevånare: och emellan dessa
begge öfvergifna, förskräckta varelser, ensamma
midtibland hela denna folkmassa, hade snart
uppstått ett innerligt förhållande, en tillgifven-
( 308 )

het, hvilken knappt hade kunnat uppkomma af
ett långvarigt umgänge. Innan kort hade Lucia
varit i stånd att kunna bevisa små tjenster åt
den andra, hvilken varit ganska illa sjuk. Nu
då äfven denna öfverstått faran, gjorde de hvar-
andra sällskap, uppmuntrade och vaktade hvar-
andra skiftevis, samt hade gjort ett löfte att på
en gång utgå ur lazarettet, och hade kommit
öfverens om att ej heller sedermera skiljas åt.
Köpmansfrun, hvilken hade lemnat huset, bo-
den och kassan, allt i bästa skick, i vård åt en
sin bror, Sundhetskommissarie, befann sig nu
vara en ensam och sorgsen ägarinna af vida mer
än hon behöfde för att beqvämligen lefva, och
ville derföre behålla Lucia hos sig såsom en
dotter eller syster, hvartill denna hade samtyckt
med innerlig tacksamhet emot henne och För-
synen; men med vilkor, att hon först derom
finge underrätta sin mor och afvakta dennas
bifall. För öfrigt hade hon enligt sin vanliga
förbehållsamhet aldrig nämnt ett ord, hvarken
om sin förlofning, eller sina besynnerliga äf-
ventyr. Men nu, under en sådan våldsam kän-
slornas strid, hade hon lika stort behof att ut-
gjuta sitt hjerta, som den andra kände lust att
få del af hennes förtroende. Och tryckande
med båda sina händer den andras hand, bör-
( 309 )

jade hon genast att uppfylla dess åstundan utan
annat uppehåll, än det som snyftningarne åstad-
kommo i hennes sorgliga tal.

Renzo skyndade emedlertid till den fromme
munkens boning. Han fann kojan; Patern fann
han icke; men sedan han ströfvat ikring i nej-
den, blef han honom varse i ett tält, der han,
lutad emot marken och nästan liggande fram-
stupa, var sysselsatt att trösta en döende. Renzo
stadnade i tyst väntan. Kort derpå såg han
honom tillsluta ögonen på denne olycklige, der-
på resa sig på knä, bedja ett ögonblick och
stiga upp. Nu skyndade ynglingen fram och
gick honom till mötes.

”Ack!” sade munken, då han såg honom kom-
ma: ”nåväl?” ”Hon är här: Jag har funnit hen-
"ne!” "I hvilket tillstånd?” ”Botad, eller åtmin-
"stone uppe ifrån sängen.” ”Herren vare lofvad !”
"Men . . ,” sade Renzo, ”här är nu ett annat
”bryderi:” ”Hvad menar du dermed?"

”Jag menar, att . . . Ni vet hur from den
”stackars flickan är; men understundom är hon
”något litet envis i sina en gång fattade beslut.
”Efter så många löften, efter allt hvad som
”händt, säger hon nu, att hon icke kan gifta
"sig med mig, och hvarföre? jo, emedan hennes
"inbillning under denna förskräckelsens natt blif-
( 310 )

"vit upphetsad, och hon, som man säger, gjort
”ett löfte åt Madonnan. Ett oförnuftigt infall,
”icke så? Sådana saker kan passa för dem,
‘‘som ha förstånd och skäl att göra dem; men
"för oss vanligt folk, som icke förstå huru
■”dermed skall tillgå . . . gälla ju icke dylika
”löften?” ”Är hon mycket långt härifrån?” "Ack
”nej; några få steg på andra sidan om kyrkan.”
”Vänta mig här ett ögonblick, sade munken:
”sedan skola vi gå tillsammans.” ”Är det er me-
”ning att låta henne förstå...” ”Jag kan nu in-
”genting säga härom, min son; jag måste först
”höra hvad hon kan hafva att säga mig.”

”Jag förstår,” sade Renzo, och stod med ögo-
nen fastade mot jorden och med armarne i kors
öfver bröstet, sväljande sin plågsamma ovisshet.
Munken gick att på nytt uppsöka denne Pater
Victor, bad honom att än en gång uppfylla sin
plats, inträdde i sin koja, kom ut derifrån med
en korg på armen, vände sig till den väntande
och sade till honom: ”låtom oss gå;” och gick
sjelf förut, begifvande sig till samma koja, dit
de nyligen gått tillsammans. Denna gången lem-
nade han Renzo utanföre; gick sjelf in, återkom
efter ett ögonblick, och sade: ”Ingen förändring!
”låtom oss bedja; låtom oss bedja!” Sedan åter-
tog han: ”nu får du visa mig vägen.” Och här-
vid begåfvo de sig genast af.
( 3n )

Luften hade mörknat allt mer och mer, och
bebådade nu en viss och föga aflägsen storm.
Täta blixtar genombröto det tilltagande dunk-
let och belyste med en ögonblicklig glans de
långa sträckorna af portikernas tak och hvalf-
bågar, templets kupol, samt kojornas låga tak-
resningar; och de hastigt derpå följande åsk-
knallarne lupo dånande ifrån den ena ändan af
himmelen till den andra. Ynglingen gick fram-
åt, uppmärksam på vägen, och med själen full
af orolig väntan, samt tvungen att sakta sin
gång för att afpassa den efter sin medvandrares
kr after, hvilken, trött af mödor, försvagad af
sjukdomen, plågad af den qväfvande värmen,
gick med svårighet, upplyftande då och då till
himmelen sitt förtorkade anlete, likasom för att
der söka en friare andedrägt.

Renzo stadnade, då de fått kojan i ögnasigte,
vände sig om, och sade med darrande röst:
”Här är hon.” De inträda . . . "Se der äro
”de!” säger qvinnan isängen. Lucia vänder sig
om, stiger hastigt upp, går emot den gamle,
och utropar: "Hvem ser jag! Ack, Pater Chri-
”stoforo !”

"‘Nå väl, Lucia! ur hvilka faror har icke
”Herren räddat dig ! Nu bör du icke ångra att
”ständigt hafva hoppats på honom.” ”Ack, nej!
( 312 )

”Men ni, Pater? Bevars, huru förändrad ni är!
"Hur mår ni?” "Som Gud vill, och som genom
"Hans nåd äfven jag vill,” svarade munken med
glad uppsyn. Nu tog han henne afsides, och
tilläde: "Hör på: jag kan icke stadna qvar mer
"än några få ögonblick. Är du färdig att för-
”tro dig till mig såsom fordom?” ”Ack! är ni
”icke alltid min far?” "Nå väl, min dotter;
”hvad betyder detta löfte, hvarom Renzo nämnt
”för mig?” "Det är ett löfte, som jag gjort till
”Madonnan, att aldrig gifta mig.” ”Men be-
”tänkte du väl då, att du förut var bunden
”genom ett löfte?” "Då det var fråga om Gud
”och Madonnan . . .! har jag icke tänkt der-
"uppå." ”Herren, min dotter, upptager nådigt
"offer och skänker, då vi göra dem af vårt
”eget. Det är vårt hjerta, vår vilja, som Han
”önskar; men du kunde icke erbjuda Honom en
”annan menniskas vilja, med hvilken du redan
”ingått i förbindelse.” ”Har jag då handlat illa?”
"Nej, min stackars flicka, tänk icke häruppå:
”jag tror fastmer, att den heliga Jungfrun med
”välbehag ansett ditt bedröfvade hjertas goda
”afsigt, och framställt densamma å dina vägnar
”för Guds thron. Men säg mig; har du aldrig
"rådfört dig med någon öfver denna sak ?” ”Jag
”trod-
‘‘trodde det icke vara någonting ondt, för hvil-
”ket jag behöfde bikta mig: en god handling
”åter bör man ju, som vi vete, icke omtala.”
"Är det icke något annat skäl, som afhåller dig
”ifrån att uppfylla det löfte, du gjort Renzo.”
”Hvad detta beträffar . . . för min del . . .
”hvilket skäl skulle jag väl hafva ... ? Jag vet...
”ingenting annars,” svarade Lucia med en tve-
kan, som förrådde någonting helt annat, än
osäkerhet i beslut; och hennes efter sjukdomen
ännu bleka ansigte upplågade på en gång af
den lifligaste rodnad.

”Tror du,” återtog den gamle, idet han slog
ner ögonen, ”att Gud gifvit sin Kyrka magt att
”lösa förbindelser, dem menniskorna ingått med
”Honom?” ”Ja, jag tror det.” ”Du vet ock, att
”vi, åt hvilka själavården är anförtrodd på detta
”rum, af Kyrkan blifvit utrustade med dess
”fulla magt och myndighet; och att jag i följd
”deraf, så fort du blott begär det, förmår lösa
"dig ifrån alla förbindelser du genom detta
”löfte kan hafva åtagit dig.” "Men är det icke
”syndigt att undandraga sig, att ångra , ett löfte ,
”som man gjort åt Madonnan? Då gjorde jag
”det af upprigtigt hjerta .. .” sade Lucia, häf-
tigt skakad af ett så oförmodadt.... hopp, vilje

3 D.	14
( 314 )

vi kalla det, och å andra sidan af en fruktan,
som blifvit stärkt af alla de tankar, hvilka se-
dan länge utgjorde hennes själs förnämsta sys-
' selsättning.

"Synd, min dotter?” sade Patern: ”Skulle det
”vara en synd att taga sin tillflykt till Kyrkan,
”och af dess tjenare begära, att han måtte göra
”bruk af den magt, han af henne emottagit,
”och hon af Gud? Jag har sjelf sett, huru J
”begge blifvit ledde till denna förening; och,
"i sanning, om någongång jag tyckt mig finna,
”att tvenne personer af Gud bestämts för hvar-
”andra, var det vål J, är del väl J: nu inser
"jag icke, hvarföre Gud skulle vilja skilja er.
”Och jag välsignar Honom, att Han gifvit mig,
”ovärdige, magt att tala i Hans namn. Och
. ”om du begär af mig, att jag skall förklara dig
”fri ifrån detta löfte, skall jag icke draga i
.”betänkande att göra det; ja, jag önskar fast-
”mer, att du måtte begära detta.”

”Då . . . ! då . . ! begär jag det,” sade Lucia
med en blick, icke mera skymd af någonting
annat än blygsamhet.

Munken tillkallade nu med en vink ynglingen,
hvilken stod i andra hörnet af rummet, och
då denne kommit närmare, sade han med hög
röst till Lucia: ”1 stöd af den magt, jag af
( 315 )

"Kyrkan innehar, förklarar jag dig fri ifrån
"ditt kyskhetslöfte, upphäfvande det obetänkta
"deruti, och lösande dig ifrån alla de förbin-
”delser du derigenom kan hafva åtagit dig.”
Läsaren kan lätt föreställa sig, hvilket intryck
dessa ord gjorde på Renzo. Han tackade lifligt
med ögonen den som uttalat dem; och sökte
genast, men fåfängt Lucias.

"Återgå med säkerhet och lugn till dina förra
”känslor,” fortfor kapucinern: "begär åter af
”Herren samma nåd, hvarom du fordom bad
”honom, den nemligen, att blifva en from hu-
”stru; och lita på, att Han skall skänka dig den
"i rikare mått efter alla dessa bedröfvelser."
”Och du,” sade han, vändande sig till Renzo,
”kom ihåg, min son, att, då Kyrkan gifver
”dig denna maka, hon icke gör detta för att
"förskaffa dig en timlig och verldslig tröst, hvil-
”ken, om den äfven skulle kunna vara ren och
”oblandad, likväl en gång skulle sluta med stor
”sorg, i skilsmässans ögonblick; utan för att
”leda eder begge på den hugsvalelsens väg,
”som icke tager någon ända. Älsker hvarandra
’’såsom kamrater på resan, med tanken på, att
”J en gång måsten skiljas, men med hopp att
”återförenas för alltid. Tacker himlen, som

14*
( 316 )

‘ledsagat eder så långt, icke genom stormande
"och snart öfvergående fröjder, utan genom mö-
"dor och elände, för att göra eder beredde till
"en stilla och förnuftig glädje. Om Gud skän-
"ker eder barn, varer angelägne om att upp-
”fostra dem till Hans tjenst, att hos dem in-
”gjuta kärlek till Honom och alla menniskor;
”och då skolen J leda dem väl i allt det öfriga.
"Lucia! har denne sagt dig,” härvid pekade han
på Renzo, ”hvem han här sett?” ”Ja, pater,
”han har sagt mig det!”

”J skolen bedja för honom! Tröttner ej der-
”med. Och äfven för mig skolen J bedja! . .. .
”Mina barn! jag vill, att J må hafva ett minne
”af den stackars munken.” Härvid framtog han
ur sin korg en dosa af vanligt trädslag, men
svarfvad och polerad med en hos Kapucinern
munkar egen noggrannhet, och fortfor: "Här
”inom denna förvaras öfverlefvorna af detta
”bröd .... det första, jag begärde såsom all-
”mosa; detta bröd, om hvilket J säkert hört
”talas! Jag lemnar det nu åt eder: bevaren det:
”visen det för edra barn! De inträda i en ond
"verld, i en bedröflig tid, midtibland de hög-
”modige och våldsamme: sägendem, att de all-
"tid må förlåta! förlåta allt! och att äfven de
”må bedja för den stackars munken !”
Nu räckte han dosan åt Lucia, som emottog
den med samma djupa vördnad, som om det
varit en relik. Derpå återtog han med lug-
nare röst: "Säg mig nu; hvar tänker du söka
"din tillflykt, då du utgår härifrån? Och hvem
"skall föra dig till din mor, den Gud måtte
"hafva täckts bibehålla vid lif?” ”Denna goda
”fru är mig undertiden i mors ställe: vi skola
"utgå härifrån tillsammans, och sedan vill hon
"tänka på det öfriga.” ”Gud välsigne henne,”
sade munken, i det han närmade sig till sängen.
"Äfven jag tackar er," sade enkan, ”för den tröst,
"ni skänkt dessa olyckliga varelser; oaktadt jag
"räknat på att alltid få behålla hos mig denna
"kära Lucia. Men emedlertid vill jag behålla
"henne; jag vill följa henne till hennes födelse-
"ort, öfverlemna henne åt hennes mor; och,”
tilläde hon med låg röst, "bestå hennes utstyr-
"sel. Jag har mer än jag behöfver, och af dem
"som med mig skulle njuta deraf, har jag ingen
"qvar."

"Sålunda," svarade munken, "kan ni på en
"gång göra ett Herranom behagligt offer och
"en god gerning åt er nästa. Denna flicka an-
"befaller jag icke åt er, emedan jag redan ser,
"huru dyrbar hon för er blifvit: nu återstår
"blott att lofva Gud, hvilken förmår visa sig
( 318 )

"en fader, äfven i sin tuktan, och som deruti,
’’att han här fört er tillsammans, gifvit er ett
”så tydligt prof af sin kärlek för er hegge.
‘‘Och nu," återtog han sedan, vändande sig till
Renzo, och fattande honom vid handen: ”haf-
”va vi begge ej mera någonting här att göra:
”vi hafva redan- varit här alltför länge. Låtom
"oss gå!” ”Ack, Pater.” sade Lucia; ”Skall jag
”någonsin återse er? Jag är botad, jag, som icke
”gör någonting godt här iveriden, och ni...!”

”Sedan lång tid tillbaka,” svarade den gamle
med mild, alfvarlig stämma, ”har jag bönfallit
”hos Herren om en stor nåd, den nemligen, att
‘‘få sluta mina dagar i min nästas tjenst. Om
”Han nu behagar uppfylla denna hön, böra alla
”de, som hafva mig kär, hjelpa mig alt tacka
”Honom derföre. Säg nu Renzo hvad du vill
”låta din mor veta.” ”Berätta henne hvad du
”sett,” sade Lucia till sin trolofvade: ”Att jag
”här funnit en annan mor, att jag skall komma
”hem till henne så fort som möjligt, samt att
”jag hoppas till Gud, att då finna henne frisk.”
”Om du behöfver penningar,” sade Renzo, "så
”har jag här alla dem du skickat mig, och ...!”
"Nej, nej,” afbröt enkan: ”Sådant har jag ju,
”långt mer än jag behöfver.” ”Låtom oss gå,”
återtog munken. ”Ett snart återseende, Lucia ... !
( 319 )

”och er äfven, goda fru,” sade Renzo, som icke
fann ord att uttrycka hvad han i detta ögon-
blick kände. "Hvem vet, om Herren förunnar
”oss den glädjen att fä återse hvarandra ännu
"en gång alla tillsammans!” utropade Lucia.
”Vare Han alltid med eder, och välsigne eder,”
sade Pater Christoforo till de begge qvinnorna;
och lemnade jemte Renzo kojan.

Aftonen var icke långt borta, och utbrottet
af ovädret syntes ännu närmare än förut. Ka-
pucinern erbjöd på nytt den husville ynglingen
att herbergera honom för denna natt i sin torf-
tiga boning. ”Sällskap kan jag icke hålla dig,”
tilläde han; ”men du skall åtminstone få tak
”öfver hufvudet.”

Men Renzo kände hos sig en brinnande lust
att gå; och brydde sig ej om att längre qvar-
stadna på ett dylikt ställe, då det ej tilläts ho-
nom att återse Lucia, och han icke ens fin-
ge vara tillsammans med den fromme munken.
Hvad tiden och vädret beträffade, kan man
tryggt säga, att natt och dag, solsken och regn,
zefirer och nordanvindar voro för honom ena-
handa i detta ögonblick. Han tackade derföre,
men sade, att han så fort som möjligt ville
begifva sig på vägen till Agnese.

Då de kommit ut på vägen, tryckte munken


( 320 )
hans hand, och sade: "Om du finner henne,
"det Gud gifve, denna goda Agnese, helsa hen-
‘‘ne äfven ifrån mig, henne och alla dein, som
”ännu lefva och ihågkomma Broder Christofo-
”ro, att de må bedja för honom. Gud ledsage
”dig, och välsigne dig, nu och alltid.” Ack,
”bäste Pater . . .1 vi återse väl hvarandra?"

"Deruppe, hoppas jag.” ,Och med dessa ord
skilde han sig ifrån Renzo, hvilken stadnade
för att betrakta honom, ända tills han såg honom
försvinna; sedan skyndade han sig till porten, i
det han kastade de sista medlidsamma blickarne
öfver det bedröfliga fältet. Der var en utom-
ordentlig rörelse: man såg vagnar släpas fram
och tillbaka, monatter löpa af och an, tälten
lagas i ordning, de sjuke varligt smyga sig till
de sistnämnda och till portikerna, för att söka
skydd emot det inbrytande ovädret.

Gap. XXXVII.

Renzo hade ock verkligen knappt gått igenom
lazarettsporlen, förrän han märkte ett slags ha-
gel af stora, glesa droppar, hvilka, återstudsande
emot den hvitgrå, torra landsvägen, uppdrefvo
ett fint dam; snart förvandlades de till ett or-
dentligt regn; och innan han hann till allen,
( 321 )

föll det ner såtals. Ynglingen, långt ifrån att
oroas häraf, vadade i regnet, fröjdande sig åt
denna uppfriskande svalka, detta plaskande, det-
ta susande i örter och löf, hvilka alla rördes,
droppade, uppgrönskade, skimrade; han drog
några djupa, fulla andetag, och i denna natu-
rens stora upplösning kände han likasom mera
fritt och mera lifligt den, som nyss ägt rum i
hans öde.

Men huru mycket renare och fullare skulle
icke denna glädje hafva varit, om han hade
kunnat ana det som man insåg få dagar deref-
ter: nemligen, att detta regn bortförde, bort-
sköljde, om man så får säga, smittan; att från
denna tid lazarettet, oaktadt det just ej åter-
ställde alla sina innevånare ibland de lefvandes
antal, åtminstone ej mera skulle uppsluka nå-
gra nya; att man efter cn veckas förlopp skulle
få se husportarne och bodarne återöppnade,
samt nästan icke mera höra talas om någonting
annat än quarantaines-anstalter ; och att af pe-
sten endast några få spridda qvarlefvor skulle
återstå; dessa spår, som alla farsoter lemna ef-
ter sig för någon tid.

Vår vandrare gick alltså muntert framåt, med
själen uppfylld af dagens händelser; men midt-
ibland allt detta elände, alla dessa vederstygg-
ligheter, alla dessa faror, framstod alltid den
tanken: jag har funnit henne; hon är botad,
hon är min! Och dä gjorde han ett hopp,
hvarigenom han åstadkom en stänkning rundt-
omkring sig, lik en nyss ur vattnet uppsprungen
pudel; understundom nöjde han sig med att
något litet gnugga händerna; och fortsatte der-
uppå sin väg, med mera ifver än förut. Då
han såg på vägen, upptog han, om man så får
säga, de tankar, som han lemnat der om mor-
gonen och dagen förut på ditresan, och med
mesta nöje just desamma, som han då sökt att
bannlysa ur sin fantasi, nemligen tviflen, svå-
righeterna att finna henne, att finna henne vid
lif, midtibland så många döda och döende. Och
jag har funnit henne vid lif! — slöt han. Han
återförsatte sig i de vigtigaste ögonblicken, de
förfärligaste ovissheterna under loppet af denna
dag, han såg sig med denna porthammare i
handen: är hon här, eller är hon icke här?
och det så föga glädjande svaret; och att knappt
hafva tid alt svälja detta, förrän han blef öf-
verfallen af dessa galna skurkar; och lazarettet
sedan; detta haf, der du ville söka henne! Han
förde sig till minnes det ögonblick, då proces-
sionen af de tillfrisknade slutat att gå förbi;
hvilket ögonblick! hvilken hjertfrätande harm
( 323 )

att icke finna henne der! Och qvinnornas qvar-
ter! och der borta, bakom denna koja, att få hö-
ra, då han minst väntade sig det, en välbekant
röst, hennes röst! Att få se henne! Att få se
henne uppe! Men hvartill allt detta? ännu åter-
stod ju denna svårighet angående löftet, kinkiga-
re än någonsin. Äfven denna blir upplöst. Och
detta olycksaliga, rasande hat emot Don Rodri-
go, hvilket förvärrade alla sorger och förgifta-
de all tröst, äfven det är ju släckt. Man skulle
näppeligen kunna tänka sig en större lycksalighet,
än hans, såframt ej ovissheten rörande Agnese
varit, jemte bekymret öfver Pater Christoforo.

Han anlände till Sesto i skymningen: regnet
tycktes ej vilja upphöra. Men som han kände
sina ben vara kraftigare än någonsin, tänkte
han icke ens på någon natthvila. Det enda
behof, som han nu kände, var en stark mat-
lust; ty efter denna lyckliga utgång hade han
väl varit i stånd att smälta någonting mera,
än kapucinerns knappa sopp-ration. Han såg
sig omkring efter en bagarbod, blef varse en
sådan, samt fick tvenne brödkakor med tång
och vanliga ceremonier. Den ena stoppade han
i finkan, den andra emellan tänderna, och gick
vidare.

Då han gick igenom Monza var det nalt;
men det lyckades honom ändå att komma ur
staden genom den porten, som ledde till rätta vä-
gen. Denna väg, fördjupad emellan tvenne vallar,
hade man i detta ögonblick kunnat kalla, om
içke en flod, åtminstone en kanal; och vid hvar-
je steg, hål och polar, så att man kunde skatta
sig lycklig att ej lemna qvar sina skor, ja nå-
gongång äfven sjelfva fotterna. Men Renzo hjelp-
te sig, så godt han kunde, utan otålighet, utan
svordomar, utan ånger; i tanken på, att hvarje
steg, huru mycket det än kostade honom, förde
honom framåt, samt att regnet och mörkret väl
skulle upphöra, när det Gud sä behagade. Huru
han betedde sig vid korsvägarne, för att alltid
finna rätta vägen, skall jag ej med visshet kunna
säga; ty han sjelf, hvilken plägade berätta sin
historia ganska omständligt, ja långsträckt (och
allt förmår oss att tro, det vår anonyme auc-
tor hört densamma mer än en gång från hans
egen mun) försäkrade, då man talade härom,
att han icke kunde påminna sig denna natt
annat än såsom om han tillbringat den hemma,
i sin säng. Visst är, att han i dagningen fann
sig vara nedkommen till stranden af Adda.

Det regnade oupphörligen, men sedan någon
tid hade det ifrån en syndaflod förvandlats till
vanligt regn, och derifrån till ett stilla, fint,
( 325 )

jemnt duggande: de höga, glesa molnen bildade
väl en slöja öfver himmelen, men lätt och ge-
nomskinlig; och det späda dagsljuset tillät Ren-
zo att beskåda landet rundtomkring. Inom den-
na synkrets låg hans födelseort; och hvad han
dervid kände, är omöjligt att beskrifva. Jag
vill blott nämna, att dessa berg, det närliggan-
de Resegone, hela Leccos område syntes honom
hafva blifvit hans egendom. Han kastade äfven
en blick på sin egen person, och fann sitt ytt-
re något olika emot hvad han trodde det va-
ra: allting skrynkadt och likasom fastlimmadt
på kroppen: ifrån hjessan till medjan, allt vått
och drypande; ifrån medjan ner till hälarne,
endast smuts och gyttja. Och, i fall han fått
se sig hel och hållen i en spegel, med kanter-
na af sin hatt uppblötta och slokiga, det rak-
nade håret liggande ner i ansigtet, skulle han
hafva blifvit än mera förundrad. Hvad trött-
heten beträffar, hade han ingen känning deraf:
morgonsvalkan, som nu tillkom efter nattens ky-
la, och det lilla badet väckte blott hos honom
en häftig åtrå att gä fortare.

Han kommer till Pescate : nu följer han längs-
efter det sista stycket af Adda, hvarvid han ka-
staren sorgsen blick åt Pescarenico; han går öf-
ver bron och anländer öfver vägar och åkrar
(

)





innan kort till den gästfrie vännens boning. Den-
ne, hvilken, nyss uppstigen, stod i dörren för att
betrakta väderleken, upplyftade sina ögon på
denna gestalt, sä vät, så lerig, ja, så smutsig,
och tillika så liflig och munter: i hela sin lifs-
tid hade han aldrig sett en menniska värre till-
tygad och mera förnöjd.

"Aha!" sade han: ”redan härigen? och i detta
”väder? Hur har det gått?” "Hon är der: hon
”är der.” ”Frisk?” ”Botad, hvilket vill säga
”mer. Derföre har jag att tacka Gud och Ma-
”donnan, så länge jag lefver. Men stora hän-
”delser hafva förefallit, underbara händelser:
”jag vill sedermera berätta dig alltsammans.”
”Men hvad du ser ut!” ”Rätt hygglig, icke
"så?" "Upprigtigt sagdt, tycker jag, alt du skul-
”le kunna använda det öfverflödiga vattnet på
”den öfra delen af din kropp att aftvätta den
”öfverflödiga smutsen på den nedre. Men vän-
”ta, vänta; jag vill upptända åt dig en dagtig
”brasa.” ”Det säger jag ej nej till. Vet du,
”hvar regnet anföll mig? just vid lazarettspor-
”ten. Men det gör ingenting: vädret följer sin
”väg, och jag min."

Vännen gick, och återkom med en mängd
torrt ris; lade det på spisen, och med tillhjelp
af några bränder, som blifvit qvar sedan före-
gående aftonen, uppstod snart deraf en präktig
låga. Renzo hade undertiden tagit sin hatt af
hufvudet, och efter att hafva skakat den några
gånger, kastat den på marken: likaledes tröjan,
hvilket sednare icke gick så lätt. Derpå tog
han ur byxfickan sin knif, hvars fodral var så
uppblött, alt det tycktes hafva legat på byke;
han lade den på ett bord, och sade: ‘äfven
”denna har blifvit illa tilltygad; men det är
”regnets fel! Herren vare lofvad . . . Allt har
”gått lyckligt! . . Jag vill säga dig allt seder-
”mera.” Och härvid gnuggade han sina hän-
der. "Gör mig nu en annan tjenst,” tilläde han:
”gå att hämta hit knytet, som jag lemnade der-
"uppe" Då vännen återkommit med detta, sa-
de han: ”jag föreställer mig, att du nu måtte
”vara hungrig: att dricka har väl ej felats dig,
”kan jag förstå, under vägen; men på matva-
”ror deremot , . .” "Jag har fått tillfälle att
”köpa tvenne brödkakor i går afton; men det
oaktadt ,i.

"‘Lemna denna omsorg åt mig,” sade vännen,
slog vatten i en gryta, och tilläde; "nu går jag
"att mjölka; då jag återkommer med mjölken,
”lär väl vattnet vara i ordning; och vi få en
”god polenta. Du kan emedlertid i godt mak
"laga dig i ordning." Renzo klädde af sig, se-
dan han blifvit ensam, aftorkade sig samt böt
om kläder ifrån hufvud till fotter. Vännen åter-
kom, och gick att sysselsätta sig med polentan:
Renzo satte sig emedlertid ned för att vänta.

"Nu känner jag, att jag är trött," sade han:
”det är ock ett ansenligt stycke väg! Men det
"gör ingenting. Ack, hvad detta Milano är för-
"ändradt! Nog af; jag vill berätta dig allt . . .
‘‘Hon är der, hon skall komma hit, hon skall
"blifva min hustru, och pesten må fortfara el-
”1er icke, vill jag, att vi åtminstone några tim-
"mar skola vara glada.”

För öfrigt höll han det löfte, som han gif-
vit sin vän, nemligen att berätta honom sina
äfventyr under loppet af dagen; sä mycket mer
som denne, då det fortfor att regna, beständigt
höll sig inom huset; dels sittande vid sin väns
sida, dels sysselsatt med förberedande arbeten
till vinskörden, hvarvid Renzo icke försumma-
de att biträda honom; ty han var, som han sjelf
plägade säga, af dem, hvilka snarare tröttna att
göra ingenting, än att arbeta. Han kunde lik-
väl icke afhålla sig ifrån att göra en liten ut-
flygt till Agneses hus för att återse ett visst
fönster, och för att äfven der något litet gnug-
ga händerna. Han gick, återkom obemärkt, och
lade sig i tid. Han steg äfven upp i god tid
( 329 )

den följande morgonen; och då han såg, att
regnet upphört, oaktadt luften ännu icke klar-
nat, begaf han sig på vägen till Pasturo.

Han ankom dit bittida; ty han hade icke
mindre brådska och lust alt hinna fram, än
våra läsare tilläfventyrs hafva. Han frågade ef-
ter Agnese, fick höra, att hon var frisk, hvar-
efter man gaf honom anvisning på ett litet en-
staka hus, der hon bodde. Han gick dit, ro-
pade henne vid namn ifrån gatan: vid ljudet af
denna röst sprang hon hastigt till fönstret; och
under det hon stod med vidöppen mun, färdig
att framföra något ord, något ljud, förekom
Renzo henne häruti, sägande: "Lucia är botad:
"jag har sett henne i förgår: hon helsar er;
”hon kommer snart. Och dessutom har jag sä
"många saker att säga er.”

Betagen af förundran öfver hans åsyn, af glädje
öfver underrättelsen, och otålig att få veta mer,
började Agnese än ett utrop, än en fråga, af-
brytande sig sjelf oupphörligen: derpå sade hon,
utan att ihågkomma de försigtighetsmått, hon
sedan länge var van att iakttaga': ”Jag kom-
"mer straxt för att öppna.” "Vänta! än pesten
"då?" sade Renzo; ”ni har icke haft den, tror
"jag." ”Icke jag: och ni?" "Jag har haft den;
"men ni bör vara försigtig. Jag kommer ifrån
( 33o )

"Milano, och har varit, som ni skall få höra,
"i smittan ända öfver öronen. Det är väl sannt,
"att jag ombytt kläder från hufvud till fotter;
"men detta förbannade tyg fastnar understun-
”dom, som om det vore hexeri. Och eftersom
"Herren har bevarat er ända hittills, så vill jag,
"att ni skall vara försigtig tills smittan upphört;
"ty ni är vår mor: och jag vill, att vi alla till-
”sammans nu skola lefva en tid gladt och lugnt,
”såsom ersättning för det myckna lidande, vi
”utstått; åtminstone jag.” ”Men . . .” begynte
Agnese! "Åh!" af bröt Renzo: ”nu hindra oss
”icke mera några men. Jag vet hvad ni vill
”säga; men ni skall få höra, ni skall få höra;
"om men är nu mera icke någon fråga. Låtom
”oss gå till något ställe i fria luften, der man
”kan tala med hvarandra i allsköns beqvämlig-
"het, utan fara; och då skall ni få höra allt.”

Agnese gaf honom anvisning på en trädgård,
som var bakom huset; att han skulle gå in der-
uti, sätta sig på en af de bänkarne, som stodo
midtemot hvarandra; hon skulle snart komma
ner och sätta sig på den andra. Detta skedde;
och resultatet af samtalet blef, att alla tre skul-
le bosätta sig i Bergamo: hvad tiden beträffa-
de, kunde man icke afgöra någonting derom,
emedan det berodde på pesten och andra om-
( 331 )

ständigheter: då faran vore förbi, skulle Ag-
nese återvända hem för att der invänta Lucia,
eller ock skulle Lucia invänta henne der:- un-
dertiden skulle Renzo ofta göra besök i Pastu-
ro för att se sin mor, som han kallade henne,
och underrätta henne om hvad som kunde fö-
refalla.

Innan han gick, erbjöd han äfven henne pen-
ningar, sägande; ”här har jag, som ni ser, dessa
"50 scudi: äfven jag har gjort ett löfte, nemli-
"gen att icke röra dem, förrän saken blifvit af-
”gjord.” "Nej, nej," sade Agnese: ”jag har än-
”nu penningar qvar, mer än som behöfs för mig:
”behåll ni edra, de komma väl till pass då
”man skall sätta hushåll.” Renzo återvände med
denna ytterligare tröst, att hafva funnit en för
hans hjerta så dyrbar person frisk och sund.
Han stadnade det återstående af dagen, jemte
natten, i sin väns hus; dagen derpå var han åter
i rörelse, men åt ett annat håll, nemligen till
sitt nya fädernesland.

Här träffade han Bortolo vid god helsa, och
med mindre fruktan, än förut, att förlora den-
samma; ty under dessa få dagar hade sakerna
äfven här tagit en lyckligare vändning. Insjuk-
nandet hade blifvit mera sällsynt, sjukdomarne
voro icke mera desamma: icke mera dessa döds-
( 332 )







bådande svarta fläckar, icke denna häftighet i
symptomerna, endast febrar till större delen in-
termittenta, på sin böjd en och annan färglös
pestknöl, hvilken botades likasom en vanlig böld.
Redan antog landet ett annat utseende; de öf-
verlefvande började gå ute, räkna hvarandra
och göra ömsesidiga sorgebetygelser och lyck-
önskningar. Man talade redan om att åter be-
gynna arbetena: husbönderne voro redan be-
tänkta på att söka arbetare, förnämligast i de
handtverk, der de sednares antal äfven innan
smittans utbrott hade varit knappt, hvilket var
fallet med silkeshandteringen. Renzo, utan att
göra några stora anspråk, lofvade sin kusin (lik-
väl under betingande af vanliga vilkor) att åter
taga arbete hos denne, då han skulle komma
med hustru för att bosätta sig på denna ort.
Emedlertid anstaltade han om de nödigaste för-
beredelserna: han försåg sig med en rymligare
boning, en sak, som nu blifvit så lätt och sä li-
tet kostsam, samt försedde den med möbler och
husgeråd, för denna gång tillgripande skatten,
likväl utan alt deruti göra någon synnerlig af-
bräck, ty allt fanns nu i största öfverflöd och
för godt pris.

Efter några dagars förlopp återvände han till
sin födelseort, hvilken han äfven fann märkbart
( 333 )

förändrad till sin fördel. Han skyndade genast
till Pasturo, fann Agnese utan fruktan, och fär-
dig att komma hem när som hellst; han förde
henne alltså dit. Agnese återfann allting i sam-
ma skick, som hon lemnat det. Så att hon i
sanning kunde säga, att för denna gång, då det
kom an på en arm enka och en oskyldig flic-
ka, englarne hållit vakt om huset. ”Hvem skul-
”le hafva sagt mig,” utbrast hon: "då jag ar-
”betade sä mycket på att få i ordning Lucias
”utstyrsel: du tror dig arbeta för Lucia, stackars
‘‘qvinna! Du arbetar för den, som du icke kän-
"ner: himmelen vet, i hvilka personers händer
‘dessa tyger , dessa kläden skola komma: de, som
”voro ämnade för Lucia åter, den utstyrsel, som
"i sjelfva verket kommer Lucia till godo,, skall
”en from själ draga försorg om, som du ännu
”icke känner, ja icke ens vet, att hon är till.”

Agneses första omsorg var, att i sin torftiga
boning bereda det bästa möjliga herberge för
nämnda fromma själ: sedan gick hon att söka
sig silke att nysta; och med sin härfvel förkor-
tade hon tiden. Renzo å sin sida framlefde in-
galunda i sysslolöshet dessa dagar: lyckligtvis
hade han lärt sig tvenne handtverk; han åter-
gick nu till sina landtmanna-göromål. Dels bi-
trädde han sin värd; dels odlade han och ren-
( 334 )

sade Agneses lilla trädgård, hvilken i hennes
frånvaro helt och hållet blifvit vanskött. Hvad
hans egen jord beträffade, tänkte han icke der-
uppå, sägande, att den var likasom en illa till-
tygad peruk, samt att det fordrades mer än
tvenne armar att sätta den i ordning igen. Han
satte icke sin fot deruppå, ej en gång inom sitt
hus; ty det skulle hafva gjort honom ondt att
se denna förödelse; och han hade redan fattat
det beslut att göra sig af med alltsammans för
hvilket pris som hellst, och att i sitt nya fä-
dernesland använda köpeskillingen.

Om i allmänhet de som blifvit vid lif betrak-
tades såsom personer, uppväckta ifrån de döda,
var han i dubbelt afseende föremål för folkets
undran: alla bemötte honom vänligt, och ön-
skade honom lycka, hvar och en ville af ho-
nom sjelf höra hans historia. Härvid skall man
tilläfventyrs invända: hur gick det med landsför-
visningsdomen? Det gick förträffligt: han tänkte
nästan icke mer deruppå, i förmodan, att de,
som skulle kunna hafva verkställt densamma,
icke heller mera tänkte deruppå: och han be-
drog sig ej häruti. Och detta härrörde icke
allenast af pesten, hvilken hade förändrat så
många förhållanden; men det var en hos den-
na tiden egen sak, hvilket man har haft till-
( 335 )

fälle att se på mer än ett ställe i denna histo-
ria, att utslag emot personer ofta blefvo utan
kraft och verkan, såframt ej något mäktigt hat
blandade sig deruti, eller såframt de ej blifvit
verkställda i första början; likasom muskötku-
lor, hvilka, om de icke träffa, nedfalla på mar-
ken, der de icke göra någon menniska skada.
Menniskans verksamhet är inskränkt inom trån-
ga gränsor; och allt det som var förmycket i
det anbefallda, skulle naturligtvis motsvaras af
ett för litet i verkligheten.

Dem, som önska känna Renzos förhållande
till Don Abbondio under denna väntans tid,
svara vi, att begge höllo sig på afstånd ifrån
hvarandra: den sednare af fruktan att få höra
den gamla visan om giftermålet; och vid blot-
ta tanken deruppå såg han i sin inbillning, på
ena sidan Don Rodrigo med dess bravi, på an-
dra sidan Kardinalen med dess argumenter: den
förre åter, emedan han beslutat icke tala der-
om förrän i det afgörande ögonblicket, då han
icke ville äfventyra att förut göra honom oro-
lig, låta honom anföra nya svårigheter, samt
inveckla saken medelst onyttigt prat.

Vi vilje låta läsaren genomgå hela denna tid
i ett ögonblick, då vi i korthet nämna, att, få
dagar efter Renzos besök på lazarettet, Lucia
( 336 )

utgick derifrån, jemte den goda enkan; att, då
en allmän quarantaine blifvit anbefalld, de un-
dergingo denna tillsammans, instängda i den
sistnämndas hus; att en del af denna tid använ-
des att laga i ordning Lucias utstyrsel, hvar-
vid denna efter något krus sjelf måste lägga
hand; och att sedan quarantainen upphört, en-
kan lemnade boden och huset i vård åt Kom-
missarien, sin broder; och att man sedan ru-
stade sig till resan. Vi skulle äfven nu på en
gång kunna tilllägga: de afresle, de ankommo,
och så vidare; men med all vår benägenhet att
tillfredsställa läsarens önskningar om skyndsam-
het, är det likväl trenne omständigheter, till-
hörande denna tidepunkt, som vi icke vilja för-
bigå i tystnad; och hvad tvenne åtminstone be-
träffar, tro vi, att läsaren sjelf skall anse oss
hafva handlat rätt häruti.

Den första är, att då Lucia åter började att
för enkan omtala sina äfventyr mera fullstän-
digt, och då mera uttryckligt vidrörde Signo-
ra’n, som hade upptagit henne i klostret vid
Monza, fick hon af den förra höra saker, hvil-
ka, i det de gåfvo henne nyckeln till många
hemligheter, uppfyllde hennes själ med en smärt-
sam och skygg förundran. Enkan sade henne,
att
( 337 )

att denna olyckliga, efter att hafva fallit i miss-
tankar för grofva brott, på Kardinalens befall-
ning blifvit förd till ett kloster i Milano; att
hon der efter flera utbrott af raseri ångrat sig,
samt anklagat sig sjelf, och att hennes nuva-
rande lefnadssätt var ett sjelfvaldt straff, sådant,
att ingen, med mindreänatt döda henne, skulle
hafva kunnat uppfinna någonting mera strängt.
De som önska att mera omständligt lära känna
denna sorgliga historia, finna den upptecknad
hos Ripamonti.

Det andra är, att Lucia, då hon frågade alla
kapucinermunkar, hon hade tillfälle att räka
på lazarettet, efter Pater Christoforo, der fick
höra, med mera smärta, än förundran, det han
dött af pesten.

Slutligen hade hon äfven, innan sin afresa,
gerna önskat fä höra någonting om sina fordna
beskyddare, och att, som hon sade, bevisa dem
sin skyldiga vördnad, i händelse de ännu lefde.
Enkan förde henne till huset, der de fingo den
underrättelsen, att begge gått samma väg, som
de fleste. Hvad Donna Prassede beträffar, har
man sagt allt, då man säger, att hon var död;
men som Don Ferrante varit en lärd man, har
vår anonymus ansett nödigt att mera utförligt

3 D.	15
( 333 )
orda derom; och vi vilje här på eget bevåg
afskrifva något af hvad hos den sistnämnde finnes
upptecknadt.

Han berättar alltså, att Don Ferrante, vid
första ryktet om pesten, vâr en af de bestäm-
daste, och äfven sedermera en af de ihärdi-
gaste att neka densammas tillvaro; icke med
blinda rop, såsom folket, utan med förnufts-
slut, om hvilka ingen åtminstone skall kunna
säga, att det feltes dem consequent sammanhang.
"In rerun natura,” (I tingens natur) sade han,
"finnes blott tvenne slag: substanser och acci-
"denser; och om jag nu bevisar, att smittan icke
"kan vara någotdera af dessa begge, har jag
"ju dermed bevisat, att den icke är till, att det
‘är ett blott hjernspöke. Här äro dessa bevis.
"Substanserna äro antingen andliga eller kropps-
"liga. Att smittan skulle vara en andlig sub-
"stans, är en galenskap, hvilken ingen lärer
"vilja förfäkta; så att det är onödigt att tala
"derom. De kroppsliga substanserna åter äro
"antingen enkla, eller sammansatta. Nu är smit-
"tan icke någon enkel substans; hvilket kan
"bevisas i fyra ord. Icke är den luft, ty, om
"så vore, skulle den icke öfvergå ifrån den ena
"kroppen till den andra, utan så fort som möj-
"ligt återflyga till sin spher igen. Icke är den
( 339 )

”vatten, ty då skulle den väta, och blifva upp-
"sugen af vindarne. Icke är den eld, ty då
”skulle den bränna. Icke är den jord ; ty den
”skulle i detta fall vara synlig. Lika litet kan
”den vara en sammansatt substans; ty den må-
"ste då nödvändigt kunna afficiera synen eller
"‘känslan; och hvem har väl sett denna smitta,
”hvem har väl vidrört henne? Det återstår så-
"ledes att undersöka, huruvida den kan vara
”accidens. Detta vore en ännu orimligare för-
”utsättning. Dessa herrar doctorer säga oss, alt
”den öfvergår ifrån den ena kroppen till den
”andra.; ty detta är deras favoritsats, detta den
”förevändning, de begagna, att utgifva alla des-
"sa förnuftsvidriga föreskrifter. Om vi nu an-
”taga den vara accidens, skulle den då anses
”för en öfverförd accidens, hvilket innebär en
”motsägelse; då det i hela philosophien icke fin-
”nes någon allmännare, tydligare sats, än den-
”na; att en accidens icke kan öfvergå ifrån ett
”subjekt till ett annat. Om de åter, för att
”undvika denna Scylla, vilja säga, att det är en
”ursprungligen frambragt accidens, fly de ifrån
”Scylla, för att stranda på Charybdis; ty, om
”den är ursprungligen frambragt, kan den na-
"turligtvis icke öfvergå, eller sprida sig, som

15*
( 34o )

”desse likväl obetänkt påstå. Sedan man fast-
”ställt förenämnde principier, hvartill tjenar det
”väl då att orda så mycket om karbunklar,
”och mera dylikt?”

”Endast sliddersladder," inföll härvid en viss
åhörare.

”Icke så, icke så,” återtog Don Ferrante:
"detta har jag ingalunda sagt: vettenskapen är
"alltid vettenskap, man måste blott förstå att
"rätt använda densamma. Karbunklar, violetta
”bölder, svarta fläckar, m. m. äro allesammans
"aktningsvärda ord, hvilka hafva deras rigtiga
"och vackra betydelse; men jag säger blott, att
"de här icke höra till saken. Hvem nekar väl
"sådana tings möjlighet, ja att de verkligen fin-
"nas? Allt beror på, hvarifrån de skola här-
"ledas.”

Här förekom en kinkig punkt, äfven för Don
Ferrante. Så länge han endast anfallit läkar-
nes mening rörande smittan, träffade han öfver-
allt välvilliga, saktmodiga, vördnadsfulla Öron;
ty man kan knappt föreställa sig, hvilket anse-
ende en lärd till profession har, då han för
andra vill bevisa en sak, om hvilken de redan
förut äro öfvertygade. Men då han började vil-
ja bevisa, att dessa läkares förvillelse icke be-
stod deruti, att de påstodo, det en allmän och
( 341 )

förfärlig sjukdom funnes; men deruti, att de
orätt angåfvo dess grund och verkningssätt; då
fann han, i stället för lyssnande öron, uppro-
riska och envisa tungor; då var det icke till-
fälle att predika., och hans lära kunde icke
mera utdelas annat än i smärre portioner.

"Den sanna orsaken ligger för öppen dag,”
sade han: ”och äfven de samma nödgas erkän-
”na dess giltighet, hvilka underhålla den andra
”orimliga meningen . . . Må de neka, om det
”står i deras förmåga, denna olycksaliga kon-
”junktion, hvaruti Saturnus och Jupiter nu stå
”till hvarandra. Och när har man väl någon-
’’sin hört omtalas, att inflytelser sprida sig...
”Och J viljen väl ej heller, mine herrar, neka
”inflytelsernas verklighet? Viljen J neka mig,
”att det finnes stjernor, eller tron J, att de sit-
”ta deruppe för att göra ingenting, likasom en
”mängd knappnålar i en nåldyna? . . . Men det
”som jag icke kan begripa, är, att dessa her-
"rar läkare först erkänna, att vi befinna oss un-
”der en elak konjunktion, och sedan oförsynt
’komma att säga oss: vidrör ej det här, vidrör
”ej det der, och J skolen vara säkre! Likasom
”om detta undvikande af jordiska kroppars ma-
"teriella vidröring, skulle kunna afböja himla-
"kropparnes andliga inflytande! Och allt detta
ii

(

)

"fjäsk att uppbränna gamla trasor! Stackars
"folk! Viljen J bränna Jupiter, viljen J bränna
"Saturnus?"

His frétas, det är, på dessa grunder, nyttjade
han icke något försigtighetsmått emot pesten ;
han insjuknade i densamma, gick till sängs, gick
döden till mötes, skyllande alltsammans, likasom
en af Metastasios hjeltar, på stjernorna.









CAP. XXXVIII.

En vacker afton, hör Agnese en vagn stadna
utanföre porten. — Det är hon, utan tvifvel! —
Det var ock verkligen hon, jemte den goda en-
kan: man kan lätt föreställa sig de ömsesidiga
glada heisningarne.

Följande morgonen, anländer Renzo i god tid, .
okunnig om hvad som händt. Hans åtbörder och
ord, då han nu fann henne lifslefvande fram-
för sig, öfverlemna vi åt läsarens inbillnings-
förmåga. Lucias glädjeyttringar åter voro af
den art, att man snart kan göra redo för dem.
”God dag: hur mår du?” sade hon med ned-
slagna ögon, och utan att skifta färg. Man bör
derföre ej tro, att Renzo fann detta emottag-
ningssätt förmycket torrt, och upptog det illa,
Han ansåg det för hvad det verkligen var, och
( 343 )

likasom man ibland bildadt folk har en taxa
på komplimenter, så insåg han ock ganska väl
hvad som borde förstås under dessa ord. För
öfrigt var det lätt att se, det hon hade tvenne
sätt att uttala dem, det ena för Renzo, det an-
dra för alla öfriga personer, dem hon var i till-
fälle att träffa.

”Jag mår alltid väl då jag ser dig,” svarade
ynglingen.

"Vår stackars Pater Christoforo . . . .!" sade
Lucia, ”bed för hans själ, oaktadt man kan va-
”ra nästan säker, att han i denna stund beder
”för oss deruppe.” ”Jag väntade mig detta, mer
”än väl,” sade Renzo. Och detta var ingalun-
da den enda sorgliga sträng, som anslogs un-
der loppet af detta samtal. Men hvad betydde
detta? ämnena må hafva varit hvilka som hellst,
syntes honom ändå alltid blotta samtalandet yt-
terst angenämt. Likasom dessa ostyriga hästar,
hvilka stadna tvärt, upplyfta den ena foten ef-
ter den andra, sätta den tillbaka på samma stäl-
le, göra tusen upptåg, innan de taga ett steg
framåt, men sedan på en gång fatta galopp och
löpa, såsom burna af vinden, så hade tiden blif-
vit för honom : förut syntes honom minuterna
timmar; nu timmarne minuter.

Enkan, långt ifrån att vara sällskapet till be-
( 344 )

-I

1









svär, intog deruti ett ganska vigtigt rum: och
Renzo hade väl aldrig, då han första gången
såg henne på sjuksängen, kunnat tro henne va-
ra af ett så sällskapligt och gladt lynne. Men
ett lazarett och den landtliga naturen, döden
och ett bröllop äro ock ganska olika föremål
för sinnet. Agnese hade hon redan gjort sig
till vän; med Lucia var det ett nöje att se hen-
ne, på en gång öm och skämtande, och huru
hon på ett artigt och otvunget sätt brydde hen-
ne, just så mycket som behöfdes for att gifva
mera lif åt dennas rörelser och ord.

Renzo sade, att han nu ändtligen ville gå till
Don Abbondio, för att med honom öfverens-
komma om vigseln. Han gick dit, och sade med
en viss min af vördsam ironi : ”Herr kyrkoher-
"‘de! har ni nu mistat denna hufvudvärk, för
”hvars skull ni sade er icke kunna viga oss. Nu
”är det tid; fästmön är här, och jag är hitkom-
"men för att höra, när det kan falla er lägligt;
”men för denna gång vill jag bedja er att ej
”länge dröja.” Don Abbondio svarade väl ej,
att han icke ville; men började att tveka, att
andraga vissa ursäkter, att göra vissa förslag:
hvartill tjenar det, sade han, att offentligt låta
utropa sitt namn, då man är dömd till lands-
förvisning? saken kan ju lika väl ske på ett an-
nat ställe; och mera dylikt.
• ”Jag förstår,” sade Renzo: "Ni har ännu qvar
"något litet af denna hufvudvärk. Men hör på,
”hör på.” Och nu började han beskrifva, i
hvilket tillstånd han sett den stackars Don Ro-
drigo; och att han troligen nu redan hade af-
lidit. "Vi böra hoppas,” slöt han, ”att Herren
”bevisat honom barmhertighet.” — ”Detta hör
”icke hit,” sade Don Abbondio: ”har jag väl
”nekat? . . . jag talar pä goda skäl. För öf-
”rigt, som du vet, så länge menniskan ännu har
”en gnista lif qvar .... Betrakta mig: jag är
”ju lik en bräckt rö; äfven jag har varit när-
”mare de döda, än de lefvande: nu är jag lik-
”väl här, och såframt inga nya bekymmer på-
”komma . . . kan jag väl hoppas att få lefva än-
”nu en liten tid. Vissa menniskor hafva ett så
”häftigt temperament. Men, som jag säger, hör
”detta ju icke till saken.”

Efter några dylika yttranden, lika litet af-
görande, strök Renzo på foten, återvände till
sitt sällskap, gjorde sin berättelse och slutade
med dessa ord: ”Jag gick min väg, ty jag var
”trött af detta tal, samt fruktade att förlora
”tålamodet och blifva ohöflig. Jag ser, att detta
”kommer att draga ut på tiden: det är då bätt-
”re att lyda hans råd, att gifta oss der vi än-
”då sedermera skola lefva.” ”Vet ni, hvad vi
( 346 )

"skola göra?” sade enkan: ”mitt förslag är, att
”vi qvinnor gå att göra ett nytt försök, för att
”se om vi kunna förmå något mera Öfver ho-
”nom. Så får jag derjemte det nöjet att lära
”känna denne man, om han verkligen är sådan
■”ni beskrifver honom. I eftermiddag skola vi
”gå dit, för att icke öfverraska honom så ha-
”stigt igen. Och nu, herr fästman, kan ni föra
”oss ut att spatsera; jag har en synnerlig lust
”att på närmare håll skåda dessa berg, denna
"sjö, hvarom jag hört så mycket talas; ty det
”lilla jag redan deraf sett synes mig vara nå-
"gonting ganska herrligt."

Sedan man spatserat och ätit, gick Renzo ha-
stigt bort, utan att säga hvart. Qvinnorna stad-
nade en stund att språka och öfverenskomma
om sättet att bete sig med Don Abbondio; och
slutligen gingo de till storms. Nu är jag fast,
— sade han för sig sjelf; men höll god min;
fröjdade sig att återse Lucia, heisade vänligt
på Agnese och komplimenterade det främmande
fruntimret. Han bjöd dem sitta ner; derpå in-
gick han i det vanliga taleämnet, om pesten.
Det drog ut på tiden: ända ifrån första ögon-
blicket hade de begge äldre qvinnorna afpassat
tillfälle att framrycka med det väsendtligaste:
slutligen bröt en af dem isen. Men förgäfves.
( 347 )

Don Abbondio låtsade ej höra på detta örat.
Han sade visst icke rent ut nej, men man såg
honom på nytt göra omsvep och undanflykter,
samt öfvergå till bisaker. ”Man måste,” sade
han, ”först få denna landsförvisningsdom upp-
”häfven. Upprigtigt sagdt: att, så länge denna
”ännu äger full kraft och verkan, utropa från
”altaret namnet Lorenzo Tramaglino, skulle jag
”icke med lugnt samvete kunna göra: jag älskar
”honom förmycket dertill; jag skulle frukta att
”dermed göra honom en otjenst. J insen väl
”detta.”	-

Nu begynte, dels Agnese, dels enkan, att be-
strida dessa skäl; Don Abbondio åter att upp-
repa dem under en annan form: det blef ett
beständigt dacapo. Nu inkom plötsligt Renzo,
med säker gång och en nyhet tecknad på sitt
ansigte, sägande; "Markisen af *** är anländ.”
”Hvad betyder detta? Anländ, hvart?” frågade
Don Abbondio, i det han steg upp. ”Till sitt
”slott, hvilket fordom var Don Rodrigos; ty
”denne Markis har af honom ärft det, genom
”fideicomiss, som de kalla det; så att det är
”ganska säkert. Och denne markisen skall va-
”ra en förträfflig man.” "Så är det,” sade Don
Abbondio: "jag har mer än en gång hört ho-
”nom omtalas såsom en verkligt adelsherre, så-
( 348 )

"som en man af den gamla goda tiden. Men
"är det då sännt?...” "Sätter ni tro till klocka-

”rens intygande?” ”Hur så?” ”Emedan denne sett
"honom med sina egna ögon. Hör ni? Ambro-
”sius. Han väntar här utanföre." ”Låtom oss
”höra,” sade Don Abbondio. Renzo gick att
kalla klockaren. Denne bekräftade saken till
alla punkter, tilläde några upplysande omstän-
digheter, upplöste alla tvifvelsmål, samt gick
derpå sin väg.

"Ack! han är då död! han är då verkligen
”död!” utbrast Don Abbondio. "J sen, mina
”barn, att Försynens straffande hand slutligen
”hinner visst folk. Detta är någonting högst
”märkvärdigt; en stor hugnad för denna stac-
”kars ort! Vi skola ej mera se honom färdas
"ikring, åtföljd af sina spetsbofvar, med den-
”na raka ställning, denna högdragna blick, med
"hvilken han betraktade folket, likasom om alla
”endast voro till för hans skull. Och nu är han
"ändå icke mera på denna jord, der vi lefve
”lugne och nöjde. Han skall icke mera skicka
”dylika helsningar till hederligt folk. Han har
”varit oss alla till en stor förargelse: nu kun-
”ne vi utan fara säga delta.” ”Jag har förlåtit
”honom af allt mitt hjerta,” sade Renzo.

”Du gör rätt deruti; det är din skyldighet,”
( 349 )

svarade Don Abbondio: "men man kan ändå tac-
"ka himlen, att vi sluppit honom. Nu, för att
”återkomma till våra egna angelägenheter, upp-
"repar jag åter för er: gören hvad J sjelfve tron
”vara det bästa. Om J viljen, att jag skall vi-
”ga er, är jag färdig dertill; om J ansen det
”för er nyttigare, att det sker annorstädes, har
”jag ingenting deremot. Hvad landsförvisnings-
”domen beträffar, inser äfven jag, att, då nu-
”mera ingen finnes, som vill göra.er skada, man
”ej synnerligen behöfver bekymra sig deröfver:
”särdeles sedan vi fått detta nådiga circulair,
”angående den höge infantens födelse. Och pe-
”sten sedan! pesten! den har ju förändrat så
”många förhållanden! Så att, om J viljen . . .
"i dag är det thorsdag . . . om söndag lyser
”jag för er i kyrkan; och sedan kan jag hafva
"den hugnaden att sammanviga er.” "Ni vet,
”att vi hitkommit just för denna orsak,” sade
Renzo. ”Godt; jag skall tjena er häruti; och
"jag vill genast gifva Hans Eminens del der-
"af.” "Hvem är Hans Eminens?” frågade Agnese.
"Hans Eminens,” svarade Don Abbondio, ”är vår
"KardinalErkebiskop, den Gud bevare.” "Jag
"ber er om förlåtelse,” återtog Agnese: ”ty, än-
”skönt jag blott är en stackars okunnig qvinna,
”kan jag försäkra er, att man ej kallar honom
( 350 )

"så; ty när vi för andra gången gingo att ta-
"la vid honom, likasom jag nu talar med er,
"tog mig en af dessa herrar prester afsides, och
”lärde mig, huru man skulle umgås med Kar-
"dinalen, samt att man skulle kalla honom Ers
"Höga Nåde.”

”Och nu, om man åter ville gifva er en dy-
”lik lärdom, skulle man förmana er att kalla
”honom Eminens: förstår ni? Ty Påfven, hvil-
"ken äfvenledes Gud måtte bevara, har befallt,
"sedan juni manad innevarande år, att man skall
”gifva Kardinalerne denna titel Och vet ni väl,
"hvarföre man fattat detta beslut? Jo, emedan
"man sett, huru mycket titeln Ers Höga Nåde
”fallit, åt huru många den nu gifves, denna
”benämning, som fordom endast ägde rum för
"de nyssnämnde och vissa furstar: och nu for-
”drar hvar och en densamma! Och hvad ville
"ni väl man skulle göra? Taga den ifrån alla?
"Det hade endast haft till följd besvär, förtry-
"telse och ledsamheter. Påfven har alltså här-
"uti vidtagit en förträfflig utväg. Framdeles skall
"man småningom börja att gifva Eminenstiteln
"åt Biskoparne; derpå önska abboterne densam-
"ma; sedan prostarne; slutligen kanikerne . .
"Och kyrkoherdarne?" sade enkan.

"Nej, nej,” återtog Don Abbondio: "till kyr-
"koherdarne kommer aldrig ordningen: frukta
"ej, att man skämmer bort kyrkoherdarne; de
"få nöja sig med titeln Ers Vördighet ända till
"verldens ända. Men låtom oss nu återvända
”till vårt förra taleämne: om söndag skall jag
”lysa för er i kyrkan; och undertiden, veten J
”väl, hvad jag tänkt på, för att tjena er? Un-
"dertiden skole vi begära eftergift för de andra
”begge gångerna. De måtte hafva fullt upp att
”göra, der nere i Domkapitlet, att utdela så-
”dana dispenser, om det på alla ställen tillgår
”såsom här. För söndagen har jag redan tre,
”utan att räkna er: och emedlertid kan väl en
”och annan tillkomma. Hädanefter får man väl
”se, hur det kommer att gå; lusten är nu väckt;
’’snart lärer väl ingen menniska vilja förblifva
”ogift. Perpetua begick verkligen en dårskap
”att dö just nu; ty detta är rätta tiden, då äf-
"ven dylika varor kunna finna afnämare. Och i
”Milano, min fru, föreställer jag mig, att sam-
”ma förhållande väl äger rum?”

”Alldeles: ni kan tänka, att förlidne söndag,
”endast i min församling, femtio giftermål blif-
”vit utlyste.” ”Som jag sagt, verlden vill ej
”taga slut.” ”Och ni, min fru! har icke nå-
”gon fjäril börjat fladdra omkring er?" ”Nej,
”nej, jag tänker icke derpå, och vill aldrig tänka
( 352 )

"derpå." "Ja, ja, ty ni vill vara ett origi-
”nal. Äfven Agnese, ni skall få se; äfven Ag-
”nese . . .”

"Nå, nå, ni har lust att skämta,” sade denna.
”Ja, visst har jag lust att skämta: och det synes
"mig, att nu ändteligen tiden är kommen dertill,
”Vi hafva genomgått svåra öden, icke sannt,
”mina unga vänner? Hvad dessa fyra återstående
”dagar beträffar, kan man väl hoppas, att de
”skola blifva något mindre bedröfliga. Men
”lycklige J! som, såframt ej några olyckor
”inträffa, ännu hafva tid qvar att tala om för-
”gångna lidanden! Jag deremot, stackars gubbe...
”skälmar kunna dö; ur pesten kan man tillfrisk-
”na; men emot åren finnes icke något boteme-
”del : och som man säger: senectus ipsa est nior-
JJbus. (Ålderdomen är sjelf en sjukdom.”) "Nu,”
sade Renzo, "må ni tala så mycket latin ni vill,
”numera gör det mig ingenting.” "Du är ännu
”ond på latinet, du: vänta, vänta, jag vill bota
”dig derföre: då du kommer framför mig, jem-
”te denna flicka för att höra läsas öfver er vissa
”ord på latin, vill jag svara dig: du älskar icke
”latinet, gå då härifrån. Hvaba?”

”Ack! jag vet ju icke hvad jag säger,” återtog
Renzo: ”en sådan latin gör mig icke någon oro:
”det är en ärlig, helig latin. Jag talar om
( 353 )

"denna nedriga, verldsliga latin, som förrädiskt
"smyger sig fram under loppet af ett samtal.
Till exempel (nu törs jag väl säga det, då allt
"är förbi) denna latin, som ni talade, just här
"i detta hörn, för att låta mig förstå, det ni
"icke kunde viga oss, och att dertill fordrades
"andra saker, och så vidare, skulle ni nu vilja
"öfversätta den för mig.”

"Tig, narr, tig: man måste icke på nytt om-
"röra dessa förhållanden; ty om vi nu skulle
”företaga oss att öfverräkna allt, vet jag icke,
”hvem som skulle blifva den andra skyldig.
”Jag har förlåtit allt: låtom oss icke mera tala
”derom: men J hafven spelt mig stygga streck.
”Hvad dig beträffar, undrar jag icke derpå,
”ty du har alltid varit en liten spetsbof; men
”denna flicka, hvilken är likasom ett lugnvat-
”ten, detta lilla helgon, hvilken man skulle
”kunna tro det vara en synd att ens betrakta!
"Men jag vet väl, hvilken lärt henne detta; jag
”vet nog, jag vet nog.” I det han så talade,
vände han med en lätt skakning sitt pekfinger
emot Agnese; och man kan knappt föreställa
sig, med hvilken godhet, med hvilken älskvärd-
het han gjorde dem dessa förebråelser. Före-
nämnda underrättelse hade gifvit honom en
munterhet, en talförhet, som man på lång tid
( 354 )

icke sett hos honom; och vi skulle ännu vara
långt ifrån slutet, om vi ville anföra allt det
öfriga af detta samtal, som han förlängde, i det
han mer än en gång qvarbjöd sällskapet, då
det var färdigt att resa, och uppehöll det ännu
en stund i sjelfva yttre porten, oupphörligt
pratande.

Följande dagen, fick han ett besök, lika ovän-
tadt, som angenämt, nemligen Markisen, om
hvilken man nyss talat: en person midtemel-
lan mannaåren och ålderdomen, hvars utseende
var likasom ett insegel på allt det goda, som
ryktet sade om honom: öppet, välvilligt, lugnt,
ödmjukt, värdigt; och derjemte någonting, som
bar vittne om en undergifven sorg.

"Jag kommer,” sade han, ”med helsningar ifrån
”KardinalErkebisköpen.” ”Ack, hvilken ned-
”låtenhet af er båda.” "Då jag gick att taga
"afsked af denne ojemförlige man, hvilken he-
”drar mig med sin vänskap, omnämnde han för
”mig tvenne unga förlofvade i denna församling,
”som hafva måst lida för min stackars slägtinges,
”Don Rodrigos skull. Hans Eminens önskar att
”derom få någon underrättelse. Lefva de ännu?
”Hafva deras angelägenheter blifvit iordning-
”ställde?” ”Allt är i ordning. Jag hade ämnat
”att derom skrifva till Hans Eminens; men nu,
( 355 )

”då den hedern vederfares mig . . ." "Äro de
"här?" "Ja, och skola, så fort sig göra låter,
”blifva hustru och man.” ”Jag anhåller, att
”ni ville säga mig, om man kan göra dem någon
”tjenst, samt, om så är, lämpligaste sättet der-
”till. Under denna allmänna olycka har jag
”förlorat mina tvenne enda söner, jemte deras
”mor, och har fått trenne betydliga arf. Redan
”förut hade jag vida mer än jag behöfde: att
”förskaffa mig ett tillfälle att väl använda detta
"öfverflöd, särdeles ett tillfälle, sådant som detta,
”är således, som ni kan förstå, att göra mig
”en verklig tjenst.”

"Gud välsigne er! hvarföre äro icke alla så-
”som ni . . .? Nog af; äfven jag tackar er af
”hjertat på dessa mina barns vägnar. Och ef-
"tersom Ers Nåd uppmuntrar mig dertill, har
”jag en plan att meddela er, hvilken, som jag
"hoppas, skall vinna ert bifall. Ni bör alltså
"veta, alt dessa goda menniskor hafva beslutat
"att begifva sig till en annan ort för att bo-
"sätta sig, och ämna i följd deraf sälja den lilla
”fasta egendom, som de här hafva. En person
"af Ers Nåds rang kan ej känna huru förhål-
”landet är med fattigt folk, då de blifva nöd-
"sakade att göra sig af med sin egendom. De
”råka alltid slutligen i händerna på någon skälm,
( 356 )

"hvilken, om tillfallet sä medgifver, i början
"gerna vill köpa en viss lägenhet, men då han
"får höra, att den andra har behof att sälja den,
"drager han sig tillbaka och låtsar vara min-
"dre angelägen derom; nu måste man skynda
"sig efter honom, och erbjuda honom egendo-
"men för en nödpenning: särdeles under sådana
"förhållanden, som dessa. Herr Markisen inser
"redan, hvarthän mitt tal skali leda. Den nyt-
"tigaste tjenst, som Ers Nåd kan göra detta
"folket, är att befria dem ur denna förlägenhet,
‘‘derigenom att ni köper det lilla de äga. Upp-
"riktigt sagdt, har jag äfven dervid mitt lilla
"intresse, nemligen, att jäg derigenom får till
"medlem i församlingen en sådan man som
"Herr Markisen; men Ers Nåd gör i denna sak
"hvad honom godt synes, jag har nämnt detta
"för att uppfylla er önskan.”

Markisen berömde mycket detta förslag, tac-
kade Don Abbondio, och bad honom att sjelf
uppgöra ett ganska högt pris, samt förökade
dennes förundran, då han föreslog honom att
tillsammans gå till Lucias hus, der man troli-
gen äfven skulle träffa fästmannen.

Don Abbondio, öfvermåttan glad, som man
lätt kan föreställa sig, föll under vägen på ett
nytt förslag, och yttrade detsamma för Marki-
( 357 )

sen. "Eftersom Ers Nåd är så benägen att gö-
"ra dessa menniskor godt, skulle man kunna
”göra dem äfven en annan tjenst. Ynglingen
"har blifvit fälld genom en slags landsförvis-
"ningsdom för något streck, som han gjort i
"Milano för tvenne år sedan, under det märk-
"värdiga upploppet, hvaruti han äfven fann sig
”inblandad, utan någon ond afsigt, endast af
”okunnighet, likasom råttan i fällan: till en
”verklig ond gerning är han visst icke i stånd:
”jag kan tryggt försäkra detta, ty jag har sjelf
”döpt honom och sett honom växa upp. Herr
”Markisen åtnjuter, som billigt är, ett högt an-
”seende i Milano, både såsom en förnäm man,
”och såsom en förträfflig menniska . . . Nej,
”nej, låt mig tala; ty sanningen vill hafva fritt
”språk.-Etc förord af en sådan person, som ni,
”är mera än hvad som behöfs för att erhålla
”en fullkomlig frikallelse.”

”Äro inga svårare bevis förhanden emot den-
”ne yngling?” "Nej, bevars; det vill jag ej för-
”moda. Man har visserligen hårdt ansatt ho-
”nom i första ögonblicket; men nu tror jag, att
”alltsammans är att betrakta såsom en tom for-
”malitet.” ”Om så är, blifver saken lätt; och
”jag åtager mig den gerna,”

De träffade verkligen Renzo, jemte de trenne
( 358 )

qvinnorna. Man kan lätt föreställa sig dessas
bestörtning: ja, jag tror, att sjelfva de nakna
och skråfliga väggarne, fönsterna, borden och
kökskärlen förundrade sig öfver att ibland sig
emottaga en så utomordentlig gäst. Denne lif-
vade samtalet, i det han talade om Kardinalen
och andra ämnen med öppenhjertlig vänlighet,
och tillika med en fin varsamhet. Snart kom
man till det nyssnämnda förslaget. Don Abbon-
dio, ombedd af denne att bestämma priset, steg
nu fram, och efter mycket krus och ursäkter,
nämnde han slutligen en i hans tycke orimligt
hög summa. Köparen sade, att han â sin sida
var ganska nöjd dermed, och såsom om han
hade hört orätt, upprepade han dubbla sum-
man; han ville icke veta af någon rättelse här-
uti, och afbröt allt vidare tal, i det han bjöd
sällskapet att äta middag i sitt slott, dagen efter
brölloppet, då man ordentligt skulle upprätta
köpebrefvet.

Ack! — sade Don Abbondio för sig sjelf, då
han återkommit hem: — om pesten alltid och
öfveralbt haft sådana verkningar, vore det en
verkelig synd att tala illa derom: ja man kun-
de nästan önska sig en för hvar mansålder, om
man äfven sjelf skulle blifva nödsakad att för
någon tid uthärda sjukdomen.
( 359 )

Kort deruppå följde tillåtelsen och frikallel-
sen: den högtidliga dagen var inne. De begge
trolofvade vandrade med triumferande säkerhet
till kyrkan, der de från Don Abbondios läppar
hörde läsas öfver sig vigselorden. En ny, och
för dem än mera märkvärdig triumf var resan
till slottet följande dagen; och man kan lätt
föreställa sig, hvilka tankar gingo genom deras
hufvuden, då de vandrade uppföre denna backe,
då de inträdde genom denna port; och hvilka
anmärkningar alla, hvar och en på sitt sätt,
dervid skulle göra. Markisen emottog dem vän-
ligt, förde dem i en liten vacker sal, satte de
unga makarne till bords, jemte Agnese och bor-
garfrun; och innan han sjelf gick att spisa med
Don Abbondio i ett annat rum, ville han en
stund bevista detta första gästabud, och hjelp-
te äfven sjelf till att betjena dem. Efter mål-
tiderna uppsattes kontraktet af en doktor, likväl
ej Azzeccagarbugli. Denne hade dött i pesten.

Under återvägen föreföll ingen annan olägen-
het än den, att Renzo fann sig något besvä-
rad af den tunga penningepåse, han bar. Men
mannen hade, som man vet, gjort vida besvärli-
gare resor än denna. Jag förbigår det icke obe-
tydliga bekymmer, han erfor vid tanken på för-
månligaste sättet att använda dessa penningar.
( 360 )

Om man sett alla dessa projecter, som gingo
genom hans hufvud, alla drömmar, alla stri-
der; om man hört alla skäl för och emot, an-
gående valet emellan jordbruket och handeln,
skulle man hafva trott sig der finna tvenne aka-
demier ifrån förra århundradet, tvistande med
hvarandra i detta ämne. Och saken var för ho-
nom vida mer kinkig och magtpåliggande; ty
som det blott var frågan om en enda menni-
ska, kunde man icke göra den invändningen:
hvartill tjenar det att välja? man kan ju använ-
da begge delarne; ty medlen äro på det hela
taget desamma och det är med dessa ting, lika-
som med benen, att man kommer fortare med
två än med ett enda.

Nu tänkte man icke på någonting annat, än
att packa in saker och att rusta sig till resan,
familjen Tramaglino till sitt nya fädernesland,
och enkan till Milano. Många voro tårarne,
tacksägelserna och löftena att snart åter träf-
fas. Icke mindre öm och tårfull var Renzos
skilsmessa ifrån sin gästfria väns familj: och
man får ej heller tro, att afskedet ifrån Don
Abbondio gick kallt till väga. Alla tre hade
städse bibehållit en viss vördnadsfull tillgifven-
het för deras kyrkoherde, och denne hade i
sjelf-
( 361 )

sjelfva verket alltid velat dem väl. Det är dessa
olycksaliga intressen, som störa välviljan och
förtroendet menniskor emellan.

Gm någon nu frågar, huruvida de icke kän-
de en viss saknad att skilja sig ifrån sin födel-
seort, ifrån dessa berg; svara vi, att så visser-
ligen förhöll sig; ty hvad sorger beträffar, kan
man tryggt säga, att sådana finnas öfverallt.
Det är likväl anledning att tro, det denna hos
dem icke var särdeles stark, eftersom de skulle
hafva kunnat bespara sig densamma derigenom
att de stadnat qvar hemma, då nu de tvenne
förnämsta hindren deremot, nemligen Don Ro-
drigo och landsförvisningsdomen voro undan-
röjda. Men redan sedan lång tid tillbaka vo-
" ro alla tre vane att betrakta det landet, till
hvilket de nu färdades, såsom sitt hem. Ren-
zo hade ingifvit qvinnorna detta tycke, då han
berättat för dem de stora förmåner, som ar-
betare der funno, och utförligt beskrifvit det
angenäma lefnadssätt, man der förde. För öf-
rigt hade de alla framlefvat bittra stunder i
det land, till hvilket de nu vände ryggen; och
sorgliga minnen sluta alltid med att i menni-
skans sinne väcka afsmak för sjelfva de stäl-
len, som de återkalla. Och om nu dessa stäl-
3 D.	16

WAI ■	' ‘oyaaai 4 P - ■ AEE
( 362 )

len äro vår födelseort, ligger tilläfventyrs just
häruti någonting bittert och plågsamt. Äfven
barnet, säger bär vårt manuscript, b vilar ger-
na på ammans sköte, samt söker med begär-
lighet och förtroende det bröst, som så huldt
närt det ända hittills; men om amman, för att
afvänja den lilla, bestryker det med malörts-
saft, så bortvänder barnet sina läppar derifrån,
återkommer väl dit på nytt några gånger, men
lemnar slutligen den moderliga barmen, väl grå-
tande, men lemnar den dock.

Hvad skall väl nu läsaren säga, då han får
höra, att de knappt hunnit anlända och bosätta
sig i det nya landet, förrän Renzo der möttes
af flerehanda ledsambeter. Visserligen endast
obetydligheter; men det behöfs så litet att störa
ett lyckligt tillstånd! Se här i korthet saken.
Allt hvad man der talat om Lucia, lång tid
innan hon dit anländt den omständigheten, att
Renzo så mycket sträfvat, alltid ståndaktig,
alltid trogen, för att vinna hennes hand; kan-
ske ock ett och annat ord af någon vän, par-
tisk för honom och för allt hvad honom till-
hörde; allt detta i förening hade väckt en viss
nyfikenhet att få se flickan och en viss hög
föreställning om hennes skönhet. Nu vet man,
huru en dylik föreställning är beskaffad: fan-
tastisk, dåraktig, säker på sin sak: sedermera
vid pröfningen kinkig, spotsk: den finner aldrig
hvad den sökte, ty den visste icke sjelf hvad
den egentligen ville; och låter dyrt betala sig
för allt det smicker den gifvit utan skäl. Då
nu denna Lucia uppträdde, begynte många,
hvilka tilläfventyrs trott, att hon skulle hafva
verkligt guldhår och verkliga rosenkinder, att
draga på axlarne, rynka på näsan, och säga:
”Är det denna? Efter så lång väntan, efter så
"mycket tal, väntade man väl sig någonting mer !
”Hvad är det då? En bondflicka, likasom så
"många andra. Sådana, ja, långt vackrare fin-
”nas ju öfverallt.” Då man sedan kom till
smärre omständigheter, anmärkte den ene ett
fel, den andre ett annat: ja några funno hen-
ne ful.

Men så länge ingen sade Renzo detta midti
ansigtet, åstadkom det icke något ondt. Hvad
som åstadkom förargelse, hvad som uppref ett
djupt sår, var vissa personers beställsamhet,
hvilka derom underrättade honom: och Renzo —
sådan är menniskornäs svaghet — upptog det
ganska illa.

Men man skulle kunna säga, att pesten åta-
git sig omsorgen att skingra alla hans bekym-
mer. Denna hade bortryckt ägaren till en an-
( 364 )

nan silkesfabrik, belägen nästan vid Bergamos
tullport; och arfvingen , en ung slösare, som i
hela den stora byggnaden icke fann någonting,
som kunde roa honom, hade beslutat att sälja
den, äfven för halfva värdet; men han ville
hafva penningarne alla på en gång, för att
genast kunna använda dem i improductiva kon-
sumtioner. Då saken kom för Bortolos öron,
skyndade han att bese egendomen, samt upp-
gjorde priset: billigare vilkor skulle man ieke
kunnat önska sig; men den omständigheten, att
betalningen skulle ske kontant, omintetgjorde
allt, ty hela hans förmögenhet, långsamt sam-
lad genom besparingar, var långt ifrån att upp-
gå till denna summa. Han gaf derföre mannen
ett halft löfte, återvände skyndsamt, gaf sin
kusin del af saken, och föreslog honom, att gå
in i bolag med sig. Ett så herrligt förslag
upplöste Renzos alla ekonomiska tvifvelsmål;
ban bestämde sig genast för handelsyrket, och
sade ja. Man begaf sig dit tillsammans, och
uppgjorde köpet. Då nu de nya ägarne kom-
mit i besittning af sin egendom, blef Lucia,
hvilken icke var väntad der, icke allenast fri
ifrån klander, utan äfven omtyckt; och Renzo
fick veta, att Here än en yttrat: "Har ni sett
”denna vackra baggiana*}, som nyligen är hit-

*) Se Andra Delen: pag. 160.
( 365 )

"kommen?" Det smickrande adjectivet lät ho-
nom fördraga substantivet.

Af den förargelse, han på förra stället utstått,
bibehöll han en nyttig lärdom. Hittils hade
han alltid varit något förhastad i sina omdömen,
samt gerna häcklat andras hustrur, jemte myc-
ket annat. Nu insåg han, att orden göra en
helt olika verkan i andras öron, än i vår egen
mun. och vande sig derföre att sjelf först gran-
ska dem på det sednare stället, innan att utta-
la dera.

Man må likväl ingalunda tro, att ju ej äfven
här en och annan ledsamhet föreföll. Menni-
skan (säger vår anonyme auctor: och J kännen
af erfarenhet, att denne har en besynnerlig
smak i liknelser; men hållen ändå till godo
denna; den blifver den sista) menniskan är, så
länge hon vistas på denna jord, lik en sjuk,
som befinner sig i en mer eller mindre obeqväm
säng och ser rundtomkring sig andra sängar,
jemna, släta, väl bäddade: nu föreställer han
sig, att man der måste ligga förträffligt. Men
om det lyckades honom att få byta om, har
han knappt hunnit lägga sig i den nya, förrän
han börjar känna än ett strå, som sticker fram,
än en hårdhet, med ett ord, ungefärligen sam-
ma olägenheter som förut. Och derföre, till-
( 366 )

lägger han, borde vi mera tänka på att göra
väl, än att må väl: och derigenom skulle vi
slutligen, på det hela taget, äfven må bättre.
För öfrigt, fortfar han ytterligare, voro dessa
goda menniskor hädanefter befriade ifrån sorger
och bekymmer af den art och våldsamhet som
dem vi nu skildrat: allt ifrån denna tid var de-
ras lefnad en af d lugnaste, lyckligaste, afunds-
värdaste; och i följd deraf, för våra läsare,
i fall vi skulle vilja befatta oss med dess be-
skrifning, af den mest dödande tråkighet.

Innan första ägtenskapsåret gått till ända,
framkom till ljuset en liten underskön varelse,
och likasom för att genast gifva Renzo tillfälle
att uppfylla sitt frikostiga löfte, var det en
flicka; och läsaren kan lätt föreställa sig, att
man gaf henne namnet Maria. Snart tillkommo
flere andra, så väl af det ena, som det andra
könet. Och alla dessas håg blef rigtad till det
goda; Renzo ville, att de alla skulle lära sig
alt läsa och skrifva, sägande att, eftersom dy-
lika bedrägliga konster funnos till i verlden,
äfven hans barn borde begagna sig deraf.

Det var nöjsamt att höra honom sjelf berätta
sina äfventyr: och han slutade alltid med att
omtala de stora ting, han derunder lärt, för
att kunna handla klokare i framtiden. "Jag har
( 367 )

”lärt," sade han, "att aldrig sjelfmant kasta
"‘mig i brydsamma förhållanden: jag har lärt
"‘att icke predika på torgen: jag har lärt att
"icke dricka mer än som behöfs: jag har lärt
”att icke hålla porthammare qvar i handen,
"då man är omgifven af folk med upphetsad
"inbillning: jag har lärt att icke binda en liten
"klocka fast vid fotterna, utan att hafva tänkt
"på, hvilka följder deraf kunna uppstå.” Och
en mängd dylika saker.

Men Lucia, utan att finna denna lära falsk
i sig sjelf, var dock icke rätt nöjd dermed;
hon tyckte sig dunkelt inse, att någonting der-
uti felades. Trött att beständigt höra uppre-
pas samma visa, och att hvarje gång grubbla
deruppå, sade hon en dag till sin moraliseran-
de man: "Än jag då, hvad har jag då lärt?
"Jag har ju icke gått att uppsöka bekymrens
"de hafva tvertom kommit att uppsöka mig?
"Såframt du ej vill påstå,” tilläde hon, mildt
leende, ”att min dårskap bestått deruti att äl-
”ska dig och lofva dig min tro.”

Renzo blef i början förbryllad vid denna in-
vändning. Efter en lång, gemensam undersök-
ning, gjorde de den slutsallsen, att olyckor väl
ofta uppkomma genom eget förvållande; men
att den varsammaste och skuldfriaste vandel icke
( 368 )

skyddar emot dem, och all, då de komma,
antingen sjelfvållade, eller utan vår skuld, en
fast förtröstan till Gud förmår mildra dem och
göra dem verksamma till hjertats' förbättring.
Denna satts, oaktadt funnen af obildade men-
niskor, har synts oss så rigtig, att vi icke dra-
git i betänkande att här gifva den sitt rum,
emedan den utgör likasom kärnan af hela den-
na historia.

Om nu denna förskaffat er något nöje, tän-
ken med godhet på den anonyme auctorn, och
äfven något litet på utgifvaren! Men om det i
stället händt oss att trötta er, varen försäkra-
de, att detta icke skett med uppsåt.

SLU T.

Tryckfel.
Sid.	3g	rad.	22	stäv,	nära,	läs:	nära, har
—	183	—	7	—	nitiskt	—	niskt

224	—-12	—	förvillad	—	förvildad

273	—	7	—	ovissheten	—	vissheten
Nattlån

2

lv

19.

ly

[ Man
Mar
Tre
lit

r

I.

BT 2/1




-il.

teg

nie












Q

O
Co

m

o
o
9
0

O
D
m

C
Q
O
5

Co

>,

O

C

C
O
O)
C
3

()
O
d
E
c
O

O

<f)

C.
O
C