P ' . w p. 89 (9 P- co - es, ■ Kungl. Vetenskapsakademiens Bibliotek STOCKHOLM 50 30001 004791499 Stockholms Universitet ORMHISTORIER AF IR J. OSEN. LUND 1885, FR. BERLINGS BOKTRYCKERI OCH STILG JUTERI. Fördomarne mot ormarne äro lika gamla och envisa som synden: Ormen bodde i kunskapens träd; han kände och bjöd på dess frukt. Han bjöd den yr- vakna, okunniga menskligheten på vetande. — Otack blef verldens lön. Menniskans ögon öppnades dock. — Emel- lertid sof hon länge med öppna ögon. — Men trädet växte; dess grenar sträckte sig öfver hela jorden och buro riklig frukt. — En hvar började äta frukten. Blicken blef allt mer och mera. vaken. — Vantron såg ej längre spöken på ljusa dagen. Fördomarne slumrade in. — Frukten föll öfver allt i god jord utom i — Småland, eller också hafva det landets barn bitit för litet uti den, eller fått bara kar- ten. Vantron börjar der resa hufvudet och gnugga sig i ögonen. — Fördomarne ruska på sig och vakna åter i Värend. — Bidrag till ormarnes historia spridas derifrån och låta som om de vore ihopkokade i någon jettegryta kort efter syndafloden. Ehuru det är ovisst, om flere bidrag af samma art mottagas med tacksamhet, vill jag dock på försök med- dela allmänheten några dylika ur min samling från skilda håll •— men tillika för jemförelsens skull derefter anföra i de mest pålitlige författares ord i frågan om ormarnes ut- seende i allmänhet på närmare håll och för öppna ögon samt ett och annat om dessa kräldjurs vanor och ovanor. I de få fall, då mina egna iakttagelser kunna lemna någon upplysning, skola de inflickas på sitt ställe. Till sist följer ett referat af en Brasiliansk afhand- ling, som i hög grad belyser ämnet. Det torde icke finnas något enda djur, om hvilket menniskan tänkt och sagt så mycket som om ormen allt- ifrån den stund han besvek hennes stammoder Eva och till vår tid. — Det är dessutom högst besynnerliga saker, som om honom blifvit utfunderade ifrån Apollos strid med den gräslige Python, från Midgårdsormens och Lindormens dagar till senare tider, då den stora Hafsormen och Lind- ormen åter dyka upp ur Nordsjön och sjön Yen, * och så- dana saker hos oss och annorstädes af menigheten på fullt allvar påstås som t. ex. följande: Espingen (en yngre huggormhona) är den giftigaste orm, som finnes, näst Ormslån, äfven kallad Kopparor- men (en fullkomligt oskadlig ödla utan ben). Snokarne hvifta med den giftiga «gadden» (tungan), när de bli arga. Ormar mjölka kor så att dessa sina. En slagen orm förföljer alltid till sin dödsstund den som slagit honom och dör ej förrän solen går ned, hvar- efter den öfverlefvande maken eller makan egnar sitt lif åt hämnden. I gödselhögar hittas ägg, som tuppen värper der, för att de skola kläckas af värmen — sjelf har han annat att göra än att ligga på dem — och som man sett små ormar komma ut ur dessa ägg, påstås det, att tuppägg alltid innehålla en orm. Tänk hvad tuppen skulle bli * Om Draken eller Lindormen etc. af G. O. Hyltén- Caval- lius 1884. 4 förargad på snoken, om han finge höra, hur denne ställer till åt honom! — Det påstås likväl, att vissa gamla ut- lefvade tuppar ej äro alldeles utan skuld till detta prat *. Det händer (i synnerhet hände det förr), att ormar ur hövålmar slinka in i sofvande slåtterkarlar och pigor, som dock snart kunna locka ut dem med en skål mjölk, men stundom äfven qväljas af dem länge, mest vid ny- tändningar **. Skrämda ormungar tros draga sig tillbaka genom mor sins gap och gömma sig i hennes matsmältnings- verkstad till dess faran är öfver. Jag misstänker starkt, att de i sådant fall krypa ur askan i elden, och att den ömma modren) kallblodig som hon är, smälter dem som annat ormyngel med god smak. — Men, hvad under om gemene man tror på en så förslagen moderskärlek i ormmo- drens bröst, då en af vetenskapens öfverstar ännu i början af vårt århundrade sprider ut slikt: «När jag på en gångstig på afstånd fick sigte på en Boiquira eller skallerorm, närmade jag mig så varsamt som möjligt; men hur stor blef ej min förvåning, då * Se Duméril Erpétologie Générale. Tome VII, p. 558. Se äfven uti tidskriften Miscellanea Curiosa Medico-Physica Academiae Naturse Curiosorum sive etc. Ann. III. (1672) pag. 354. «De ovo gallinaceo serpentifero» af D:r Simon Schultz. ** Uti «Miscellanea Curiosa» etc. 1677, pag. 262 etc. finnes äfven en 6 sidor lång, sorglustig historia med titel: «De serpente e corpore rejecto», som beskrifver huruledes Doktor Johan Chri- stian Fromman ur den sjukliga enkan Barbara Bretterin med medikamenter dref ut en alnslång mörkblå orm, dock ej ge- nom munnen af fruktan för qväfning; han kunde nemligen genom användande af olika medel efter behag få ormen, att stiga upp åt bröstet eller gå utför. — På grund af diagnosen, sjukdoms- förloppet och patientens utsago var doktorn fullt säker på sin sak; men beklagade, att han var frånvarande, då ormen efter 14 dagars behandling en vacker natt lemnade enkan. 5 jag i samma ögonblick, som jag lyfte armen, för att slå honom, såg honom röra sig och skallrande öppna sitt stora gap, för att deri mottaga fem små ormar af en skrifpennas tjocklek. — Öfverraskad af denna ovän- tade syn drog jag mig tillbaka och gömde mig bakom ett träd. — Efter några minuter, då djuret trodde sig och sin afföda utom all fara, öppnade det åter sin mun och släppte ut de små, som gömt sig der. Jag visade mig ånyo: ungarne återvände till sin tillflyktsort, och modren kom undan med sin dyrbara skatt bland växterna, mellan hvilka hon dolde sig» *. Och så vidare, o. s. v. Nästan allt, som under tidernas lopp blifvit sagdt om orihar, är sagdt till deras nackdel, till och med Guds ord: «qvinnans säd skall söndertrampa ormens hufvud», och till följd af en förklarlig, till och med förlåtlig motvilja, ja fasa för dessa tysta, lurande, stundom giftiga, och vissa ögonblick snabba kräldjur hafva de blifvit fö- remål för vårt hat och förföljas nästan alla af alla. — Äfven då de dyrkats, hvilket mångenstädes skett, har detta oftast berott på den fasa, de ingifvit, sällan på beundran. Men dessa djur äro ej obeskedligare mot menniskan an andra djur äro; det är derför obeskedligt af oss, att vara giftiga just emot ormarne. — Dessa önska nog intet högre än att få vara i fred och äro utan tvifvel lika rädda för oss som vi för dem. — Öfver hufvud taget är det få af ryggradsdjuren, som utan att vara eller tro sig blifva anfallna angripa en påklädd menniska; det är knappast fallet med några andra än den Bengaliska tigern, som blifvit så väl bekant med vårt i hans hemland så talrika slägte, vidare lejonet, någon ilsken tjur, hungriga vargar, krokodiler, alligatorer och hajar. Men millioner äro de Palisot de Beauvois. 6 insekter, maskar och andra ännu lägre djur, ju lägre dess värre, som angripa skada och döda oss. . Ormarne kunna till och med vara oss af synbar nytta till exempel genom att fånga råttor, insekter och andra s. k. skadedjur. En resande, Schouten, talar om en ormart i Malabar i Ostindien, som lefver af råttor m. m. och derför af Holländarne kallas Råttfångaren. Detta för menniskan fullkomligt oskadliga djur går in öfver allt i husen, för att söka sin föda. Det äter bland annat äfven insekter, och derför afsänder man sällan en skeppslast ved från Malabars hamnar utan att sända med några af dessa or- mar, som anställa jagt efter insekterna *. Ormarne vunno äfven hos de gamla Egypterna fullt erkännande för den nytta de gjorde på sädesfälten, i ett fall till och med allt för mycket i det att den farliga glasögonormens lika farliga kusin, Naja Haje, på ett oförsvarligt sätt skyddades, så att han förökade sig ofantligt; han till och med dyr- kades. De gamla sagorna och äfven historien hafva ofant- ligt mycket att berätta om ormar; den ena berättelsen är befängdare än den andra. Redan i de flesta gamla folkslags myter representerar ormen ofta det ondas princip, men man tilläde honom äfven, ehuru mera sällan, goda egenskaper. I vår bibel säges han vara upphofvet till den första synden och men- niskans fall. Bibeln berättar äfven, att Herren som ett straffande ondt sände brännande ormar bland de knor- rande Israels barn i öknen, så att mycket folk blef dödt. * Histoire Générale Des Voyages. edit. in 12 Vol. 43. De- scription du Malabar. 7 och Moses fick befallning att göra en kopparorm och resa upp honom för ett helsobringande tecken. Ariman, som lånade en orms skepnad, sökte förgäf- ves att öfvervinnä sin motståndare, Ormuds, hvilken re- presenterar det goda i de gamla persernas dualism. Man tror, att grekerna såsom allegorisk figur valde en stor orm dödad af Apollos pilar, för att dermed be- teckna de förderfliga dunster, som uppstego ur gyttjan efter Deukalions syndaflod, eller de årliga öfversvämnin- garne, och endast kunde skingras af solen. Denna orm, Python} blef solguden Apollos och hans prestinnors i Delphi attribut samt förutseendets och siareförmågans sin- nebild. Något liknande torde hafva gifvit upphof till sa- gan om Lerneiska Hydran, som dödades af Herkules och dennes följeslagare lolas. Tvedrägtens gudinna, Discordia, hade händerna väp- nade med ormar; Furiernas gissel och Eumenidernas hår utgjordes af sådana. Såsom klokhetens och omtänksamhetens sinnebild blef ormen Eskulapu ständiga attribut, medicinens och magiens emblem. De tvenne ormar, som omgifva Mercurii staf uttrycka vältaligt hvad de vilja Säga. — En orm, som biter sig i stjerten och bildar en cirkel utan början och slut, valdes till evighetens symbol; ormarnes hastigt och likformigt upprepade rörelser för att komma framåt blefvo en bild af tidens snabba lopp och seklernas följd, det ena oupphörligt på det andra, och en orm blef Saturni attri- but. Fabeln om Jupiter, som förvandlade sig till en orm, för att vinna föremålet för sin ömma låga jemte många ändra sådana visa, att de gamle tillskrefvo ormen de mest olika egenskaper, att samma varelser enligt deras åsigt i sig förenade styrka, rädsla, skönhet och fasa väckande former, mildhet, klokhet, list, falskhet m. m. 8 På sådana omständigheter som de nämnda beror en del af de oräkneliga misstag, som vanställa ormarnes hi- storia. En del af det stora antal fabler, som uppdiktades i menniskoslägtets barndom och genom de klassiske för- fattarne kommit till efterverlden, hafva blifvit gängse och trodda på grund af den auktoritet, man ej tvekat att med- gifva dessa skriftställare. För att bevisa detta, är det nog att erinra om, att flere yngre skrifställare i sina arbeten upprepat t. ex., att svin döda ormar, för att äta upp dem, att ormar anse mjölk för en läckerhet, till och med mjölka med flera fullkomliga fantasifoster, som sågo ljuset på Ari- stoteles’ och Plinii tider och fortplantat sig från Europa till Amerika och andra delar af jorden *. Plinius härle- der t. o. m. namnet Boa af Bos (oxe, ko), emedan boa- * Ett af dessa af alla omtalade, men af ingen sedda drag ur ormarnes lif berättades i förra århundradet från Förenta Staterna af Prof. Pehr Kalm och trycktes t. o. m. bland vetenskapliga handlingar. Deruti ligger ingenting underligt; men det under- liga är, att Kalm tar saken på fullt allvar. Han säger: «Ehuru modig och farlig denna orm (en Skallerorvi) är, så att han aldrig viker ur vägen för någon människa, samt att både människor och oskäliga kreatur fasa för honom, så har han dock uti Svinen sina öfvermän. Så snart han blifver varse något Svin, fäller han alt sitt mod, och begifver sig strax på flygten, lika- som han viste, att svinet vore hans underkufvare. Svinen äro mycket snåle efter Skallerormen, känna honom på lukten långt ifrån, ränna efter honom, och så snart de få sigte på honom, sätta de borsten i vädret, maka sig alt närmare och närmare til och ändtligen rusa til och hugga honom. När de få honom i munnen skaka de honom starkt, och äta upp honom, utan att taga någon skada deraf; dock lemna de alltid hufvudet orördt. De äta denna ormen gerna; men om andra ormar i America sä- gas de ej bry sig stort. När någon i Norra America går att upptaga ett Nybygge, der mycket Skallerormar äro i näjden, för- ser han sig strax med en hop svin» etc. K. Vet. Ak:s Hand- lingar. 1753 sid. 66. 9 ormarne troddes mjölka kor; andra äldre författare gilla denna härledning, men på den grund att Boa är så stor att hon slukar Bos. Hos de båda författarne läser man äfven, att Mangusten eller Mungos (ett litet rofdjur, Her- pestes Mungos Wagn.) till skydd för ormbett bepansrar sig med dy och äter en viss växt, som ormarne afsky; denna fördom har bibehållit sig i flere trakter i Ostindien. Den växt, som Mungos påstås äta, för att betaga ormarne aptiten, är enligt Kämpfer Ophiorhiza Mungos (beslägtad med Chinabuskarne) enligt andra Aristolochia Indica, hvil- ken ormtjusarne i dessa trakter påstå sig begagna med fördel; Russels undersökningar hafva visat, att alltsammans är falskt. ' Jag nämnde, att exempel på ormdyrkan finnas många: Hos de gamla Egypterna var ormen fruktbarhetens sinnebild. Under form af en orm omgifven af en cirkel eller slingrande sig kring en glob afbildade de guden Cneph, skapelsens ande eller själ, den lifgifvande kraften. Detta folks prester förvarade i templen lefvande ormar, och be- grofvo dem efter deras död i helgedomarne. Ophiterna, en kristen sekt, inrättade en gudstjenst, hvilken i synner- het skilde sig från de andra Gnostikernas derigenom att de tillbådo en lefvande orm; de sågo i detta djur en bild af visheten. Mejicanernas högste gud, Vitzilipuzili^ höll en orm i sin högra hand och hans altaren och tempel pryddes af ormfigurer. Detta gamla folk dyrkade nemligen Boa con- strictor L., emedan han ansågs förutse stora oväder, pester, krig och andra allmänna olyckor, och påstods förutsäga dem med starka hväsningar. Men det var ej blott en from och stilla dyrkan, som egnades guden. Hans bild omgafs och hedrades ej blott med moln af välluktande ångor utan äfven, för att blidka hans vrede, IO med strömmar af menniskoblod — ett af de många ex- emplen på de himmelsskriande omenskligheter, till hvilka religionen gifvit upphof. Till och med spaniorerna, tro- ligen jordens mest religionsgalna och sålunda grymmaste folk, kunde ej utan fasa se de högar af hufvuden och ben, som omgåfvo ormgudens bild, och dock begingo de sjelfva vida större gräsligheter för sin santa fé. Invånarne på Malabars och Mossambiks brän- nande kuster hafva dyrkat ormen lika väl som Aztekerna vid Mejicos sjö. Vid Cananor i Malabar blef furstens se- kreterare biten af en Cobra de Capello eller glasögonorm. Hans följeslagare följde honom tillbaka till staden, dit äf- ven ormen fördes i ett kärl. Fursten, som blef rörd af denna olyckshändelse, lät genast tillkalla Braminer, hvilka föreställde djuret huru dyrbart en så trogen tjenstemans lif var för staten. Till bönerna lade de hotelser; de förklarade för ormen, att, om den sjuke omkom, skulle de båda brännas på samma bål; men ormen var obe- veklig, och den bitne dog af giftet. — Fursten kände bit- tert denna förlust. Som han emellertid kom att tänka på, att den döde möjligen hade gjort sig skyldig till någon förseelse, som ådragit honom gudarnes vrede, lät han ur palatset utbära kärlet och ormen och befallde, att denne skulle frigifvas sedan han gjort honom en mängd ursäkter och visat honom djupa vördnadsbetygelser *. En annan resande vid namn Bosman berättar 1705 från Guinea-kusten i Afrika, att negrerne derstädes dyrkade en stor orm (antagligen Pyihon Sebce Dum)) De uppförde åt sin gud särskilda byggnader, der hans egna prester skötte honom; höga och låga kommo vissa * Histoire Générale. Des Voyages. edit. in 12. Vol. 43. De- scription du Malabar. II tider på året och bragte honom skänker. Unga flickor, hvilka presterna utpekade såsom besatta af en ond ande, nödgades tillbringa en viss tid i templet, för att befrias från sitt onda. Antalet af offer, som undergingo denna skamlösa behandling, steg stundom till tusenden, och ut- komna ur sin fångenskap var det dem vid lifsstraff för-, bjudet att yppa hemligheterna vid deras mystiska botande. Grefve de Lacépéde berättar detsamma i sin citerande resanden Desmarchais, som be- skrifvit denna kult hos negrerne i konungariket Juida, och man finner i denne resandes berättelser andra stycken, som bevisa, att denna Python njöt så stort anseende bland negrerne på Guldkusten, att han afgjorde slagtningars ut- gång och att hans närvaro var nödvändig för att stadfä- sta valet af en ny konung. Pehr Kalm säger om en art Skallerorm i Nord- amerika : «Då de svenske först kommo till Amerika, hade Vil- larne den vidskeppeliga seden (som de ännu hafva längre in i landet); att de ej ville dräpa någon Skallerorm, utan då de råkade ormen i skogen låto de honom ligga i fred, sägande dessa ord: Gack du din väg, jag vil gå min. Men sedan de blefvo varse, att Européerna utan barmher- tighet slogo dem ihjäl, och ej hade någon olycka derföre, och at desse ormars antal deraf ansenligen minskades, började de äfven, at ej mera vara så misskundsamme mot dem» *. Japanernas monumenter och minnesmärken hos flera andra folkslag, som fingo grunden till sin bildning från Asiens äldste invånare, intyga, att ormen likaledes i deras religiösa mysterier spelat en mer eller mindre framstående * K. Vet. Akad:s Handl. 1753. sid. 186. rol; men tiden och samfärdseln med Européerna hafva nu troligen afskaffat dylika plägseder öfver allt. Om jättestora ormar hafva i alla tider funnits vidun- derliga historier. Den största orm kring hela jordens ring är nog Midgårdsormen; men han har yngre, ganska akt- ningsvärda slägtingar bland andra den stora ormen från det alltid stora Norge, hvilken omtalas af Olof den Store, eller Olaus Magnus och lär hafva varit 200 fot lång och 20 fot tjock, om det var i omkrets eller tvärmått förmäler icke historien. Uti sin Historia Natur alis, en skattkammare full af curiosa, hvilken många ophidiologer beskattat och på hvil- ken de tyvärr äfven ofta litat som på guld, har Plinius samlat en del ormhistorier. Han berättar, att Regulus och hans soldater under första Puniska kriget vid floden Bagrada i norra Afrika råkade ut för en 120 fot lång orm, som de måste betvinga med belägringsmaskiner liksom en stad, (»b allis tis tormentisque, ut oppidum aliquod. expu- gnata serpens-»^ Plinius tillägger, att ormens skinn och käkar förvarades i ett tempel i Rom till Numantiska kri- get, sålunda till en tid, som ej var särdeles långt afläg- sen från den, då han skref. I samma kapitel säger han äfven, att i Rom under kejsar Claudii tid dödades en Boa, i hvars buk man fann ett helt barn. — Såsom be- kant är finnas så kallade Boaormar icke i Europa * och den ifrågavarande var säkerligen Italienarnes Cervone eller Scorzone, Europas största orm, en from snok, som finnes vid Rom. Det är väl möjligt, att han slukade det lilla barnet; men då var det «yngre än de flesta». Likaledes i samma kapitel skrifver Plinius, att en Metrodorus talat * Eryx jaculus, som föres till Boceida, finnes i Grekland, men behöfver här knappast nämnas, bland annat derför, att han ej blir längre än ett barn. 13 om en ofantlig orm i Pontus, som drog ned foglar, hvilka dock flögo ganska högt, i sitt öppna gap. En i mycket så kunnig författare som Lacepéde trodde ännu år 1789 på denna historia och antog, att ormens attraktionskraft låg i hans dåliga andedrägt. Om så var, så voro väl offren asfoglar, som väntade sig ett godt mål, men La- cépéde vill förklara saken så, att ormen med sin ande- drägt förgiftade eller qväfde sitt byte trots afståndet, så att det föll som stekta sparfvar i munnen på honom. Diodorus från Sicilien har en lång historia om en nära femtio fot lång orm, som grasserade i trakten af Alexandria på Ptolemeernas tid. Ptolemeus hade utsatt ett högt pris åt den, som kunde fånga odjuret, och jägare gingo sig att jaga det; men det skulle de ej hafva gjort, ty ormen slukade en tvärt, slog ihjel en till med stjerten och dref de andra på flykten. En annan gång lyckades de öfverlefvande, somliga till häst, att med list taga ho- nom i ett nät vid hans håla och föra honom bunden till hufvudstaden, der hans stolta böljor satte sig efter en lång fasta. De som närmare vilja hafva reda på de gamles kän- nedom om ormarne, kunna rådfråga den lärde Konrad Gesners arbeten, och i dessa finnas äfven samlade de fle- sta berättelser, man har antecknat om dessa djur under medeltiden. Äfven den nyare naturhistorien talar om ormar, som äro allt annat än naturliga i fråga om storlek och andra förhållanden. Uti tidskriften Miscellanea Curiosa etc. * kan man läsa, • att vid Lausanne i Schweitz kort förut hade fångats en så stor orm, att han var tjock som observatorns båda * Dec. II ann. I. (1683). 14 mycket tjocka lår tillsammans. Observatorn tillägger, att denna orm var monstruös och hade öron; och det är an- märkningsvärdt, att i alla de osäkra och föga utförliga berättelser, man hört från södra Frankrike om ofantliga ormar, äro dessa alltid försedda med ' öron, ehuru ingen enda af vetenskapen känd ormart har yttre öra, Andreas Cleyerus skref på samma tid från Batavia ett sedermera i samma tidskrift tryckt bref, som innehåller mycket smått och godt, af hvilket följande torde vara det dyrbaraste. I konungariket Aracan på gränsen af Benga- len såg man på stranden af en flod en ofantlig orm, som kastade sig öfver en mycket stor vild oxe, « Urobubalus-», och ställde till ett hiskligt uppträde under sin strid med detta förfärliga djur. På ett godt kanonhålls afstånd kunde man höra, huru det knakade i oxens ben, då de krossades af hans fiende, («. . . frågor os stum in bubalo comminutorum ad distantiam tormenti bellici maj oris. hoc est quousque globzis e tali tormento periingere potest, a spectatoribus sat eminus stantibus exaudiri potuit^). Ch. Owen skref uti Essay On Nat. Hist. 1742, att man vid Batavia funnit ormar af 50 fots längd. En Spanior, pater Jos. Gumilla, som reste i Sydame- rika på 1700-talet, har mycket märkliga saker att förtälja om Orenocos natur alhistoria: «Jag såg lefvande Jagande ormar och andra som voro döda och fann, att de hade så grofva tänder som den värsta vindthund. Den tiden, jag var i Amerika, grep en af dessa ormar en arbetare om hälen. Som denne var en modig karl fattade han tag om första träd, som var till hands, och utstötte förfärliga skrik. Man sprang till stället, för att hjelpa honom, men när ormen fann sig an- satt, bet han ihop tänderna, klippte af hälen och flydde som ett skott». 15 På följande sida: «Man förvånar sig ej öfver att dessa ormar nå en så omåttlig storlek, om man betänker, att dessa länder äro ödemarker betäckta af omätliga skogar . . . Pater Simon berättar, att aderton Spaniorer, som hade kommit in uti Coro-skogen i Venezuela, trötta af vandringen satte sig på en af dessa ormar i tro att han var en gammal kullfallen trästam, och att djuret, när de minst väntade det, bör- jade marschera, hvilket förorsakade stor öfverraskning». En tredje sådan mycket troende men mindre vetande pater med namnet Montoya berättar om Jagande ormar från Paraguay, att han en dag såg en sådan, hvars huf- vud var stort som hufvudet på en kalf och som fiskade på stranden af en flod. Ormen började med att kasta ut fradga ur gapet och i vattnet. Sedan dök han ned med hufvudet och blef så en stund orörlig; men plötsligt öppnade han åter gapet och slukade en massa fisk, som fradgan tycktes locka dit — Hist. Gén. Des Voyages Vol. 55. Att ormen är listigare än alla andra djur på marken, tyckes framgå äfven af följande berättelse af en resande forskare: «Man finner på Moluckerna stora ormar, som äro mer än 30 fot långa och tjocka i proportion ... De som sett dem försäkra, att, när de sakna föda, äta de en viss ört, som den naturliga instinkten lärt dem att känna. Ofvanpå detta stiga de upp i trän på hafsstranden och spotta der ut hvad de hafva tuggat. * Genast sluka åtskil- liga fiskar detta och få sig ett rus, så att de ligga orör- liga på vattenytan och blifva ormarnes byte». — Hist. Gén. Des Voyages Vol. 31. * Ormar kunna ej tugga. I en beskrifning öfver en nutida större vetenskaplig expedition läses, att de resande i Manila sågo en lefvande Boa consirictor^ som var 48 fot lång och 7 tum tjock. — Det är att hoppas, att ingen af de naturforskare, som medföljde expeditionen, såg denna uppgift innan den lem- nades till trycket, ty den art, som senare tidens, 1800- talets, zoologer allmänt kalla Boa constrictor Linné och som blott finnes i det tropiska Amerika, når högst 12 —14 fots längd — men: «wenn Jemand eine Reise thut, so kann er was erzählen». Det stycke uti resbeskrifningen, som rör upptäckten af den stora Boan, är i flera hänseenden så roligt, att det torde böra öfversättas i sin helhet: «Dagen innan vi lemnade Manila hade vi tillfälle att i en andligs hus i förstaden S:a Cruz se en lefvande Boa constrictor af 48 fots längd och 7 tums tjocklek. Denna jettereptil befann sig sedan 32 år i en stor trälår och njöt en så sorgfällig omvårdnad, att han till och med hade öfverleft patern och nu utbjöds till salu af arfvin- garne. Det tröga, nästan ständigt orörliga, på sand lig- gande djuret fick mat blott hvar fjerde månad och intog då vanligen ett lefvande svin på ett centner utan att dock öfverlasta sin mage». — Reise der Novara 1857—1859 Beschreibender Theil von D:r KARL von SCHERZER. — Det är påtagligt, att författaren är en skämtare ej blott till namnet! Men ormar kunna ej allenast blifva långa utan äfven bra tjocka, om man far tro resanden Artus; ty enligt hans iakttagelser voro ormarne på Guldkusten i Afrika i all- mänhet ej blott 20 fot långa utan äfven 5 eller 6 fot tjocka (i omkrets?), och mycket större funnos. Han såg äfven en, som, ehuru blott tre (3) fot lång, var tillräck- 17 lig börda för sex man *. — Den måtte ha varit ovan- ligt tät! En vanlig åsigt om ormarne äfven bland mera bildade personer är att det händer, att' de förfölja folk. Sådana påståenden erinra mig alltid om första scenen i Troll- flöjten, der hjelten Tamino kommer inrusande och skri- ker: «En gräselig orm mig i spåren förföljer, re’n närmar han sig etc.» — Det finnes nog intet enda exempel på att en orm löper efter ett större byte, kanske med un- dantag af de i sitt element snabba Asiatiska Hafsormarne (Hydrophidce) och en landorm, som följer en annan, sva- gare orm, en förskrämd råtta, eller en hoppande padda. —• Dessa rofdjur liksom många andra lägga sig i stället på lur och kasta sig blixtsnabbt öfver sitt byte, och just deruti ligger deras styrka, hvilket de nog inse. Emellertid händer det, att en eller annan för folk fullkomligt oskadlig art förföljer en, i synnerhet om han retas. Detta lär enligt grefve Castelnau **, som reste i Nordamerika 1836, vara fallet med den då allmänna Black Snake, Coryphodon constrictor (L) Dum., en 7—8 fot lång, 1 1/2 tum tjock, ofvan svartblå orm af familjen Colubridce. — Om denne oroas, anfaller han och förföl- jer. Negrerna bruka roa sig med att reta honom; han löper då efter dem såsom han brukar göra med sina små byten och försöker bitas. Under de tre år, jag tillbragte i det otroligt ormrika Brasilien, såg jag ej mer än en enda gång, hvarom mera nedan, att en orm förföljde en menniska, och hörde ej heller sägas, att någon mer än samma oskadliga art före- * Hist. Gen. Des Voyages. Vol. 14. ** M. F. Castelnau : Sur les moeurs de certains ophidiens, uti Comptes Rendus etc. de 1’Académie des Sciences T. XIV, p. 492—495. Paris 1842. 2 18 tager sig en för ormar i allmänhet så farlig sak. Och hvad skulle en 4 till 6 fot lång och 2 till 3 tum tjock orm (de giftiga blifva ytterst sällan större) med en 5—6 fots karl att göra? Till och med de stora Boaormarne, som kunde hafva någon fördel af att anfalla menniskan undvika henne säkerligen alltid. — Att ormar aldrig rufva på hämd, tror jag mig kunna försäkra. Allt detta hindrar icke en Fransman vid namn Biard, hvilken för några år sedan reste i Brasilien som fotograf och målare (han målade bland annat t. o. m. kejsarens porträtt) att i sin resbeskrifning skildra, huruledes han i provinsen Espiritu Santo blef förföljd af en Surucucu *, en af de största och giftigaste ormar man känner; och på en för- träffligt utförd teckning, hvilken varit värd att illustrera en sannare skildring, synes, huru besten kommer dän- gande efter artisten ur ett kärr med vidöppen mun och egadden» ute. — Mannen tyckes dock lätt låta förblinda sig af förskräckelse, ty han berättar äfven, huruledes han förut en skum afton vid hemkomsten en god stund brot- tades med sin egen mannequin i en korredor i kejserliga palatset i Rio, i hvilket han var inqvarterad; han trodde sig ta fast en tjuf. Det är sådana resandes iakttagelser, som i synnerhet äro egnade att förvilla hemmavarandes åsigter om främ- mande lands natur; konstnärer med sin för naturens skön- heter och fasor öppna blick och sin skapande förmåga torde äfven vara värst. — Men äfven sansade och kompetente forskare lita under sina resor någon gång på de opålit- liga innebyggarnes vilseledande uppgifter, som sedan utan att sofras spridas vid hemkomsten och tagas för kontant. Ett löjligt misstag, hvarvid dock ett afsigtligt bedrä- geri var med i spelet, begicks på detta sätt af Fr. Has- * Lachesis mutus (L) Dum. Han kallas äfven Urutu. 19 selqvist och inflöt i Acta Upsdliensia år 1744. — I Egyptens städer träffade man förr ofta så kallade ormtju- sare, hvilka för den nyfikna mängden förevisade lefvande exemplar af den oskadliga och fromma ormen Eryx Ja- culus (L) Dum., som de utgåfvo för Cerastes, en farlig huggorm med hornlika bildningar vid ögonen, och sade sig hafva tämt. På en sådan Eryx fäste de nemligen i köttet ofvanför ögonen klor af foglar eller små däggdjur, hvilka klor vuxo fast och tillvuxo. — Detta var ett slags animal ympning liknande den, som göres i vissa hönsgår- dar, der sporrarne tagas från benen på kapuner, fästas på kammens plats och tillväxa. — Det var efter en individ, hvars hufvud på detta sätt var beväpnadt med två horn, som Hasselqvist beskref sin art Anguis Cerastes, hvilken sedan i vetenskapliga arbeten gifvit upphof till så många annars öfverflödiga ord. I detta fall var orsaken såsom sagdt var ett afsigtligt bedrägeri af infödda charlataner, men vanligen äro infö- dingarne lika oskyldiga till sin missvisning som kompas- sen till sin; de veta ej bättre; dock torde de verkliga na- turbarnen, vildarne, vara mera klarsynta än de krämare, som röfvat deras land och ej hafva ögon för annat än guld. Som exempel på huru föga Brasilianernes naturhi- storiska iakttagelser äro att lita på må nämnas de upp- gifter, jag fick, visserligen ej om någon orm, men om ett flygande odjur med det nätta namnet Jiquiiiranaboya. — Alla öfverensstämde deruti, att djuret flög, var 4—6 tum långt och dödade så godt som på fläcken. Somliga sade, att det kom med så stark fart, att det fastnade med sitt horn i en trädstam, om det mötte en sådan, hvilket kom mig att gissa på någon stor skalbagge — men, en skal- bagge med så giftigt horn! — Andra påstodo, att def hade en giftig gadd (ferräo) i kroppens bakre del, hvilket 20 kom mig att tänka på en bålstor geting. En öfverste och en medic. doktor höllo på den förra åsigten, en apote- kare med flere på den senare, hvilken jag var mera be- nägen att hylla. — Ormarne hade väl folket bättre reda på, men ej närmare än att många ansågo Korallormen för en af de farligaste. — Denna orm är nog giftig, men har så liten mun, att han ej kan bita en, om man ej räcker ut tungan åt honom, eller sticker in ett finger i hans mun; näsan går ej dit. Folk tycks i allmänhet älska att tro det som låter besynnerligt. Liksom man litat på resandes öfverdrifna skildringar af jetteormar, har man sålunda äfven trott på be- rättelserna om försvinnande små och förfärande giftiga ormar, som sola sig i präktiga blomkalkar och med en säker död hota en hvar, som vågar bryta blomman. Visserligen finnes det i både gamla och nya verlden små giftiga ormar, af blott en fots längd t. ex. någon art af Elaps, Purina (Pseudoelaps)^ men dels uppehålla de sig på marken bland gräs, dels äro de så klent utrustade med mun och tänder, att de svårligen kunna blifva farliga för en menniska. Det är nog sant, att giftet kan variera i styrka och att små djur kunna vara mycket ettriga — man tänke på getingar, skorpioner m. fl. — men på det hela taget kan man säga, att ett ormbett är farligare ju större ormen är, emedan de stora tänderna tränga djupare och tillgången på gift är större hos de stora arterna. — Engelsmannen Gunther, som gifvit ut ett stort arbete öf- ver Ostindiens ormar *, säger till och med, att bettet af en orm, som ej är öfver 2 fot lång, är sällan dödande for en fullvuxen person. * Reptiles of British India London 1864. 21 Ännu smärre ormar än Elaps finnas äfven, t. ex. Typhlops, ja så små som metmaskar, men lika oskadliga som dessa. De hafva intet gift och kunna ej bita folk, dm de ville aldrig så gerna. De lura aldrig i prunkande och doftande blomkronor, utan hålla sig blygsamt under stenar eller i hål, som de göra i fuktig jord, och föra def ett indraget lif. En hvar har hört talas om ormtjusare och tjusande ormar; det magiska i saken torde i båda fallen vara föga annat än rädsla å den «tjusade» partens sida. Ormtjusare finnas ännu i Ostindien, Persien, Egyp- ten. De Ostindiska draga från stad till stad, för att mot betalning förevisa exemplar af den lifsfarliga Glasögonor- men, Portugisernas Cobra de Capello, hvilken de säga sig hafva lärt att dansa *. Om dessa dansmästare säger Kämp- fer ** ungefär så: När en Indier vill tämja en glasögon- orm och inöfva honom, slår han omkull det kärl, hvaruti han hållit honom fången, går emot honom med en käpp, hindrar honom att fly och utmanar honom till en strid, som ormen ofta är den förste att börja. I samma ögon- blick som denne är i begrepp att göra sitt språng och * Denna orm, Naja tripudians (^Merr) SM., har fått sitt artnamn just af denna så kallade dans; tripudiare betyder hoppa, dansa. Namnet Glasögonorm har gifvits honom derför att de flesta individer på öfre delen af halsskinnet hafva en teckning, som mycket liknar en pince-nez. Det Portugisiska namnet åter har han fått af sin förmåga att spänna ut halsskinnet som ett slags brätten hvilka till och med kunna dragas öfver hufvudet. Cobra betyder orm och Capello ett slags hufvudbonad, hufva. — Äfven de andra Naja-arterna vidga något halsens skinn, likaså arter af de närstående Nyholländska och Ostindiska slägtena Hoplocephalus och Öphiophagus m. fl. samt Sydamerikas Xeno- don severus (L) Schl., hvilken ej är giftig. ** Amoenitates Exotica. — Fasc. III Obs. IX, 22 hugga till sträcker Indiern fram kärlet såsom en sköld, mot hvilken djuret stöter sin nos, hvilket förmår det att draga sig tillbaka. Denna kamp fortfar en qvart eller en half timma allt efter som djurets uppfostran är mer eller mindre fulländad. — Misslyckad i sina anfall och skadad af kärlet upphör ormen att hugga, men stödd på den ihop- rullade stjerten med större delen af kroppen upprät, hals- skinnet utspändt och munnen vidöppen så att gifttän- derna synas vaggar han fram och tillbaka utan att taga sina gnistrande ögon från skölden, som skadat honom. — Läraren som är mycket mån om att ej trötta honom för mycket genom denna öfning, af fruktan att han skall bli för rädd och vägra, att en annan gång inlåta sig i striden, vänjer honom småningom att resa sig mot kärlet, till och med emot nakna handen och med kroppen följa alla dess rörelser med stolt hållning men utan att någon- sin våga rusa fram af fruktan att bli sårad. Handens rö- relser, och sålunda äfven djurets, åtföljas af en sång i samma takt, och hela striden får utseende af ett slags dans. Det är således med dessa förfärliga djur som med nästan alla andra, att fruktan kufvar dem; huru tjusade de äro vill jag lemna derhän. Men man får ej tro, att Indierna till den grad lita på verkningarne af denna fruktan, att de ej söka afväpna den fiende, mot hvilken de skola strida. Kämpfer säger vidare, att ormtjusarne hvarje eller hvarannan dag mycket noga uttömma ormarnes gift, som bildas i körtlar i öfver- käken och sedan utgjutes genom de fårade gifttänderna. De reta derför ormarne, att upprepade gånger bita i ett stycke tyg, eller någon annan mjuk kropp, som suger till sig deras gift. Sedan de beröfvat dem giftet, vaka de noga öfver att de ej få någon föda, som gifver dem fri- ska men dödande vätskor. Ett bepröfvadt sätt att göra 23 ormarne oskadliga är äfven att på förhand bryta ut deras gifttänder, hvilket charlatanerna göra genom att häftigt draga till sig det tygstycke, som de reta ormarne att bita uti. Berättelserna om ormtjusare äro likväl mycket olika. Dumeril intager i sitt stora arbete Erpétologie Gétiérale. VII 2 en intressant skildring af en ormtjusares förevisning ombord på ett franskt fartyg. Skildringen är tagen ur en dagbok förd af M. Natalis Rondot, medlem af en han- delskommission, som af franska regeringen sändes till China: ro Juli 1844. Trincomale (Ceylon). «K1. 6 på aftonen kom en Indisk jonglör ombord . . . Korgen ställes på däcket och öppnas. En Cobra de Capello ligger hopkrupen på bottnen. Jonglören slår sig ned på några stegs afstånd och börjar spela en långsam, klagande, monoton sång på ett slags liten klarinett. Ormen rör så småningom på sig, rätar ut sig och reser sig. Han lik- som sitter på stjerten, hvilken är hoprullad i spiral. Han lemnar ej korgen. Snart börjar han visa sig orolig och sö- ker taga reda på, hvar han befinner sig, blir ännu oroligare, vidgar och spänner ut sina hattbrätten (halsskinnet), blir häf- tig, blåser starkt, snarare än hväser, sticker ofta och hastigt ut sin smala och klufna tunga, tycks gång på gång vilja kasta sig framåt liksom för att nå jonglören; ofta spritter han till, eller gör snarare hastiga skutt. Ibland rör han på sina brätten, ibland håller han dem styfva. Jonglören har sina ögon oupphörligt fästa på ormen och fixerar ho- nom på ett sällsämt sätt. Efter en stund, ungefär io— 12 minuter, blir ormen mindre rörlig, han lugnar sig och vaggar sedan, som om han följde med musikantens lång- samma och enformiga tempo, och rör med ytterlig liflig- het sin tunga; småningom blir han försatt i ett slags sof- vande tillstånd. Hans ögon, hvilka förut gåfvo akt på 24 jonglören, liksom ville han. öfverraska honom, hafva blif- vit så godt som orörliga och förhexade af dennes blick. Indiern begagnar ormens tillfälliga domning för att sakta närma sig honom utan att upphöra med spelet och vidrör hans hufvud först med näsan och sedan med tungan. Ehuru detta är gjordt i ett ögonblick, spritter ormen der- under upp ur sömnen, och jonglören har knappast tid att hoppa baklänges, för att ej nås af ormen, som kastar sig öfver honom med raseri». «Under det jonglören håller på att sluta och lugna ormen anländer en af korvettens officerare. Han vill se Indiern föra sina läppar till djurets fjälliga hjessa och den stackars fan börjar spela sitt entoniga stycke och på sitt sällsamma sätt fixera ormen. Men denne är i ytterst upp- retadt tillstånd, och ingenting verkar på honom; han vill rusa ut ur korgen, och locket måste på». «Vi tvifla på att ormen har sina gifttänder qvar och att det verkligen är någon fara för Indiern att nalkas ho- nom. Vi lofva vår man en spansk piaster, om han låter ormen bita två hönor. Man tar en svart höna, som stre- tar ifrigt emot, och ger henne åt ormen. Denne reser sig till hälften, ser ett ögonblick på hönan, biter och släpper henne. Sex minuter efteråt (uret i hand) får hon upp- kastningar sträcker benen ifrån sig och dör. Den andra hönan ställes framför ormen; han hugger henne två gån- ger, hon dör inom åtta minuter». Egyptens ormtjusare påstå sig härstamma från de gamla Psyllerna, ett folk i Libyen, som sade sig kunna bota bett af giftiga ormar, af hvilka de sjelfva hade intet att befara. — De förevisa vanligen en annan art, Naja Haje, och deras konst består, såsom de säga, uti att för- vandla ormen till en staf och lära honom att spela död. När de skola visa detta, spotta de i hans gap, tvinga ho- 25 nom att tillsluta det och lägga honom på marken. Lik- som för att gifva honom en sista förmaning lägga de sedan ena handen på hans hufvud, hvarpå ormen genast blir styf och orörlig och får ett slags stelkramp. Slutligen väcka de honom på det sätt, att de gripa honom i stjer- ten och rulla denna starkt mellan sina händer. Geoffroy de S:t Hilaire, som sett detta, har öfvertygat sig, att dessa fenomener endast bero på ett starkt tryck på Hajes nacke, hvilket ej underlåter att frambringa åsyftad verkan. S:t Hilaire berättar på ett mycket spetsigt sätt om ett lyckadt försök han gjorde att göra efter en trollkarls konster, öf- ver hvilken djerfhet denne, som sjelf var närvarande, blef mägta förskräckt. — Dessa jonglörer rycka ut tänderna på Haje innan de tämja och förevisa honom. Jemför Andra Mose Bok kap. 7 vers. 8—12: Och Herren talade till Moses och Aron: När Pharao säger till eder: Bevisen edra under, så skall du säga till Aron: Tag din staf och kasta honom för Pharao, att han varder en orm. Då gingo Moses och Aron in till Pharao och gjorde såsom Herren hade bjudit dem, och Aron kastade sin staf för Pharao och hans tjenare, och han vardt en orm. Då lät" Pharao kalla visa och svartkonstiga; och de Egyptiska trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar. Och hvardera kastade sin staf ifrån sig, och vordo ormar deraf; men Arons staf uppslukade deras stafvar. Ingen upplyst menniska kan väl numera tro, att or- mar ega någon tjusande förmåga, som drager det ena djuret efte.r det andra i deras gap. Bytets sätt att bete sig kan helt naturligt förklaras genom en sannolik rädsla. Det är visserligen sant, att flertalet djur tyckas vara fullkomligt okunniga om den fara, som hotar dem, då de 26 befinna sig nära sådana djur som ormar; man har sett foglar gå på sådana reptiliers kropp, hacka dem i hufvudet, nagga dem och förtroligt lägga sig vid deras sida; men •det kan ej förnekas, att ett djur, som oförmodadt blir öf- verfallet af en så fruktansvärd motståndare, när det ser hans hotande ställning och snabba rörelser, måste gripas af en fasa, som i första ögonblicket beröfvar det all för- måga att undvika det olycksbringande hugget. Vi se ju huru en fogelhund på afstånd inverkar på en rapphöna. Hon «trycker»; hon vågar ej göra en rö- relse för att fly af fruktan att förråda sin närvaro, hon synes hindrad af en magisk kraft, det tycks henne omöj- ligt att undvika en så öfverhängande fara; men aldrig har jag hört någon säga, att hunden tjusar fogeln. På samma sätt ser man huru djur af olika grupper inom ryggradsdjuren plötsligt gripas af fruktan, darrnin- gar, konvulsioner eller allehanda tecken till svaghet vid blotta åsynen af en orm, i synnerhet om det är en giftig art af någorlunda storlek. — Jag har t. ex. en gång för- gäfves sökt sporra en häst förbi en skallerorm, som dock låg ett godt stycke ifrån min väg; hästen stod stilla och darrade ända tills dess ormen slutat att skallra och lång- samt dragit sig tillbaka. En annan gång gjorde en mul- åsna ett sådant hopp med mig öfver en redan ihjälsla- gen individ af samma art, att jag var nära att bli på platsen. Man har enligt Duméril och Castelnau sett ekorrar och foglar, som borde kunnat rädda sig, plötsligt hoppa till med ett skri, förlora jemnvigten och falla från gren till gren till foten af ett träd, der en orm orörlig vän- tade dem. Sådana fall torde dock helt naturligt kunna förklaras på det sätt, att djuret förut blifvit bitet af den lurande ormen, hvilket fullkomligt öfverensstämmer med 27 de giftigaste ormarnes sätt att bemägtiga sig ett rof; de hugga det nemligen först och låta det sedan gå till dess giftet verkat. Men samme Duméril, hvilken måste anses för fullkomligt tillförlitlig, berättar, att han en gång of- fentligt skulle göra ett experiment, för att visa den hastiga och dödande verkan ett huggormbett har på små foglar. Han höll en steglitsa i handen med största varsamhet, men så snart fogeln fick se ormen föll hon genast död till marken. Att små djur, då de märka sig hotade af en farlig orm, kunna blifva så skrämda, att de förlora all besin- ning, är en sak hvartill jag varit åsyna vittne *: Under en botanisk fotvandring i provinsen Minas Geraes i Brasilien kom jag en dag till en gles och tem- ligen låg skog, så kallad Capoeira, der yxan och elden förr gått fram. Skogen var åter något så när uppvuxen, marken bevuxen med högt gräs, och en och annan hög, halfmultnad stubbe stod qvar. På toppen af en sådan i jemnhöjd med mitt hufvud växte några yfviga mossor, som jag tänkte insamla; men midt ibland mossan fick jag se en liten vacker råtta med klara, spelande ögon och stora tunna öron, som sågo rosenröda ut, emedan solen sken midt igenom dem. Hon satt alldeles stilla medan jag en god stund betraktade henne. Jag hvisslade, hon satt stilla. Jag tog ett grässtrå och petade på henne, hon satt stilla. Jag strök henne på ryggen med handen, hon rörde ej en lem, men såg dock som hastigast på mig. Min förvåning steg, ty hon såg alldeles frisk ut, och jag var just i begrepp att taga henne i närmare skärskådande, då jag i detsamma fick höra ett prassel helt nära mig i * P. Kalm har i K. Vet. Ak:s Handl. 1753 åtskilligt att säga om ormarnes förmenta tjusningsförmåga, som han betraktar alldeles fördomsfritt. 28 torra löf och otydligt såg och hörde någonting tungt och långt sakta glida genom gräset i rigtning från mig och stubben. I samma ögonblick försvann råttan som en pil- Det som gled genom gräset var en större orm, hvilken alldeles hade förskrämt råttan, så att hon ej det ringaste frågade efter en obekant naturforskare förr än den be- kanta faran var förbi. Ormen var utan tvifvel, att döma efter det lilla jag såg af form och färg, en Urutu (La- chesis mutus) Amerikas, troligtvis jordens, största giftiga orm, han blir enligt Spix mer än 10 fot lång och i fot i omkrets. Denna art, som ej är ovanlig i trakten, lef- ver gerna på dylik mark, äter råttor m. m. och är mycket trög troligen i medvetande af sin fasansfulla magt; han anses af invånarne vara farligare än skallerormen. Denne deremot uppehåller sig hellre på soligare ställen, når ej heller på långt när sådan storlek som Urutu och skallrar dessutom vanligen när man nalkas honom. Boa constric- tor är sällsynt i trakten och gröfre bygd och lifligare färgad. Någon annan orm af denna storlek och så trög att han ligger stilla flera minuter, då man kommit honom alldeles på lifvet, finnes ej i Brasilien att gissa på. Ett är säkert; både lilla råttan, jag och stora ormen blefvo rädda, jag kanske icke minst. I sammanhang med de många andra fördomarne i fråga om ormar torde böra nämnas något om de oräk- neliga medel mot ormbett, som okunnigheten och dess ständiga följe vidskepelsen hafva användt. Om man betänker huru många trollkarlar, prester, qvacksalfvare, kloka gubbar och gummor i alla tider ockrat på sina medmenniskors lättrogenhet, inser man utan vidare, att de ej skulle försumma ett så ypperligt tillfälle till denna synd som en stackars ormbiten likes tillstånd 29 erbjuder och att botemedlen skulle blifva lika många som ömkliga och löjliga. Växtriket har som vanligt fått släppa till de flesta medikamenterna, och väl är det, ty dess egenskaper äro i allmänhet ej så farliga i händerna på qvacksalfvare som stenrikets. De botemedel, som hemtats ur djurriket, äro uteslu- tande löjliga. Dessutom hafva användts blandningar så skad- liga, att de hade tagit lifvet äfven af den friskaste karl. Att de gamle använde en mängd örter mot ormbett, är klart. På Plinii och Galeni tid voro redan många så- dana berömda. På 1500-talet uppräknar Gesner öfver 100 arter. — Linné omnämner många dylika helsoväxter, bland hvilka de ryktbar aste äro: Ophiorhiza Mungos, Asclepias gigantea, Po lyg al a Senega^ Chiococca densifolia, Aristo- lochia Indica och serpentaria. Om ormarnes fiender bland djuren och botemedlen mot deras'gift säger han: «En välvillig styresman gaf Indierna Ichneumon och Ophior- hiza, Amerikanerne Svinet och Seneka, Européerna Stor- ken samt olja och alkali», (dimperans beneficus homini de dit Indis ichneumon em cum ophiorhiza', Americafiis suem cum seneg a', Europceis cicpniam cum oleo ei alcali.-») Brasilianerne använda ännu utom många andra väx- ter äfven arter af Arisiolochia och Chiococca^ men stryka dock oftast med på kuppen — kuren lyckas, men patien- ten dör. Lacépéde anför uti Histoire Nat. des Serpens, såsom det tyckes på fullt allvar, en resandes iakttagelser på Skallerormen i Paraguay (samma art, som finnes i Bra- silien, Croialus horridus Linl)x «Skallerormen är ingen- städes så allmän som i Paraguay. Man ser der, att, när hans tandkött är fullt af gift, lider han grufligt, och, för att göra sig af med detta, anfaller han allt hvad han möter . . . Verkan af giftet är särdeles häftig; stundom 3° flyter blodet ymnigt ut ur ögon, näsa, öron, mun och vid nagelrötterna; men motgifter fattas ej. Man använder framför allt och med framgång en sten, som man kallar San Paulo^ bezoar och lök, som tuggas och läggas på såret. Djurets eget hufvud och lefver, som man äter, för att rena blodet, äro icke mindre berömda läkemedel, etc.» I Ostindien satte man förr stort förtroende till kraf- ten hos vissa små glatta, lins- eller mandelformiga ste- nar af mer eller mindre gråblå färg. Dessa , hvilken ungefär betyder: vid förvårens utgång krypa de ut ur sitt skinn. En egendomlig öfverhudbildning är skallran i stjert- spetsen hos slägtet Crotalus. Denna skallra bildas på samma sätt som hornslidan kring «qvicken» på kor. Hos skallerormarne äro de tre sista stjertkotorna sammanvuxna till ett enda bakåt hastigt afsmalnande litet benstycke, och kring detta bildar sig ett mycket tunnt, skyddande horn- lager afdeladt i 3 af rännor tydligt skilda ringar eller valkar af bakåt aftagande storlek, den sista minst. Under detta lager bildas så småningom (till nästa hudömsning?) ett nytt, som skjuter det förra bakåt och med sina 2 främre valkar blir sittande löst, men outdragbart, inuti detta äldre, nu tomma, lagers 2 främre valkar o. s. v. Det är så- lunda blott den främsta, vidaste, valken, som synes ut- vändigt på skallran, utom på det äldsta lagret, som sitter i hennes spets och är minst. — Jag eger skallror med från 8 till II sådana lager, eller särskilda stycken, af hvilka skallror 2 äro tagna af stora individer. Schlegel uppgifver dock ehuru med tvekan efter Seba, att man funnit skallror, som bestått af 42 sådana stycken, och Kalm berättar efter hörsägner, att i Nordamerika funnits skallror med 30, ja 41 «ringar» *, uppgifter, som låta otroliga för den, som vet, hur bräckliga dessa skallror äro. Skallran i sin helhet är plattad med en grund mid- telränna längs de båda platta sidorna, som stå vertikalt och hos en vuxen Crotalus horridus till omkretsen äro jemnbreda och hastigt afsmalna till en trubbig spets. Hos andra arter har skallran något olika form. Till färgen är hon gråaktig, ytan glatt. Den största af de skallror, * K. Vet. Akad:s Handl. 1752 sid. 315. 59 jag eger, är 6,5 centim. lång, 1,6 cent, bred, o,s cent, tjock. När skallran sättes i rörelse, uppkommer ett ljud snar- likt det som höres, då man skakar en torr ärtbalja med ärter uti. Ormarne låta endast höra detta ljud, när de bli retade eller rädda. De lägga sig då i spiral med främre delen af kroppen upprät och stjerten något lyftad. Jag skulle en gång gå öfver en bäck med gräs- och busk- bevuxna stränder, men vid något buller, jag gjorde, fick jag från andra stranden höra det välbekanta ljudet af en ^.Cascaveb^ hvarför jag retirerade. I detsamma slutade skallrandet. Jag såg ej ormen, men började kasta små- sten åt det håll, hvarifrån jag hört honom, och vid hvarje kast började han åter skallra; först efter en god stund lät han ej vidare höra af sig; han hade då säkerligen i sin ordning retirerat. Brasiliens Lachesis mutus, som af flere författare blif- vit förd till slägtet Crotalus, har ingen skallra, men fjällen nära stjertspetsen äro små och taggspetsade, och sjelfva spetsen är nästan syHJRk. — Nya Holland eger en om- kring 3 fot lång huggorm, Acanthophis ccrastinus Cuv., hvars stjert äfven slutar med en tagg, som är hård och omkring 2 linier lång; men man känner ingen orm, hvars stjertspets är försedd med hullingar såsom man ofta far se drakar och basilisker * afbildade. Ormarnes muskelapparat är oaktadt kroppens enkla form mycket sammansatt, och muskelstyrkan är hos en del arter ganska stor. Eunectes^ Python och Boa krossa ref- ben på djur, som äro betydligt tjockare än de sjelfva, och resanden Boie berättar enligt Schlegel, att en Python mo- lurus, som man fångat och släppt in i en bur bestämd * Se Miscellanea Curiosa etc. Dec. I, Ann. III, p. 202. Georg, Wolfg. Wedelius de Basilisco. 60 för vilda djur, tog sig ut ur denna genom att bryta sön- der jerngallret; hur starkt detta var, är dock svårt att veta. Huru starka vissa ormar än må vara, är dock ingen särdeles uthållig i sina rörelser, och han behöfver det ej. Med undantag af de ofta nämnda hafsormarne, som ej sällan anträffas flera mil ute i öppna sjön, göra dessa djur Inga längre vandringar, och när de vandra ett stycke, för att flytta till annan jagtmark, eller då de förfölja något djur, som de möjligen hafva utsigt att upphinna, är deras lopp ej hastigare än att en frisk menniska mycket väl kän springa ifrån dem (ehuru de löpa ^ventre ä terre^), kanske med undantag af några trädormar, som äfven bland gräs äro ytterst snabba, samt Dromicus cursor Dum. af fam. Colubridoe^ som finnes i Sydamerika och Vestin- dien och når en meters längd; men alla dessa äro oskad- liga. Men äro de ej snabba eller uthålliga i loppet, visa de deremot i det ögonblick, de kasta sig öfver ett byte, en förvånande spänstighet. Mexicanerne kalla en Crota- lus-art Ecacoatl, hvilket betyder vinden, och i Brasilien är ett stående uttryck: ielastico comp o cascaveh (elastisk som skallerormen). Jag har ej sett skallerormen hoppa, ehuru jag såsom nämndt är såg honom många gånger i Brasilien; men deremot såg jag Jararaca göra det. En gång slog jag en yngre individ midt öfver kroppen med en lämplig käpp, som jag hade till hands; men ehuru han blef gan- ska illa tilltygad, hoppade han nästan ögonblickligen 2—3 fot åt det håll, der jag stod. — En annan gång gick jag jemte en inföding ett litet stycke från huset, der jag bodde, på en gångstig genom högt gräs, då jag plötsligt fick se mannen, som gick före mig, kasta sig baklänges, och i detsamma hoppade en orm midt öfver stigen åtminstone tre fot öfver marken. Vi hade intet annat vapen än en 61 vedyxa med oss; men jag hann springa hem och hemta en bössa innan ormen begaf sig i väg och sköt honom. Det var ett omkring 4 fot långt exemplar af Bothrops Jararaca (Jararac'-ussu). Orsaken till de öfverdrifna föreställningärne om ormarnes snabbhet torde ligga i deras sätt att röra sig, i deras jemförelsevis stora rörlighet trots frånvaron af ben. Dessa masklika men dock smidiga rörelser måste leda en förut uppskrämd fantasi på villovägar. Det finnes perso- ner, som till och med spritta till, när de få se en dagg- mask börja kräla. En estetiker kallar säkerligen sådana rörelser fula och tror sig dermed hafva förklarat, hvarför de äro oss vidriga; men den naturliga förklaringen ligger deruti, att rörelserna förfalla oss oförklarliga och farliga. Det som förefaller obegripligt eller ovisst, det som ses i dunklet förefaller oss nemligen alltid farligare än annat. Det är helt enkelt sjelfbevarelsedriften, som gör, att man hoppar till, - när man far se en krälande mask eller en slingrande orm; ju mer öfverraskad man blir, desto högre blir hoppet. — Ingen kan väl bli verkligt rädd för en mask och frukta att bli upphunnen af honom, men när man ser en orm genom samma slags mystiska rörelser komma ganska fort framåt, skjuter fantasien ännu större fart, och snart går ormen hur fort som helst. Vare sig ormarne slingra sig fram på marken, i trän eller i vattnet, sker rörelsen på ungefär samma sätt och är ej svårare att förklara än gåendet med ett eller flera par ben. — Som vi sett äro refbenen mycket rörliga och icke med sin främre ända fasta vid något bröstben, men väl vid hudens insida förmedelst muskler. När refbenen nu röras framåt eller bakåt det ena efter det andra, draga de med sig huden och de långa tvärgående bukplåtar, som täcka denna utvändigt. Dessa plåtar kunna äfven 62 ställas något på kant, hvarvid det är bakre randen som lyftes, och hela bukskinnet med sina tvärgående plåtar kunde liknas vid en persienne eller spjelgardin, som kan öppnas och slutas, hvarje plåt svarar mot en spjela i gar- dinen. — Genom denna anordning blir hvarje bukplåt liksom en fot; den bakre randen blir ett stöd vid fram- åtskridandet, hvilket äfven till det mesta gäller om sidor- nas fjäll, och derigenom hindras rörelsen bakåt. Man skulle kunna säga, att ormarne hafva lika många fötter som ref- benspar, ty hvar och en af dessa plåtar rör sig den ena efter den andra såsom fotterna på en tusenfoting och mot- svaras ju af ett helt par refben *. Men trots denna mängd af häfstänger skulle ormarne blott kunna kräla långsamt framåt, om de icke hade ett verksammare fortskaffningsmedel. När de vilja röra sig något snabbare, kröka de större eller mindre delar af kroppen i horizontala ** cirkelbågar, låt oss -antaga half- cirklar. När en sådan halfcirkel är bildad, tages bakre ändpunkten af denna till stöd och halfcirkeln sträckes ut till en rät linea, hvarvid hela den del af kroppen, som ligger framför denna ändpunkt, skjutes framåt. Hvarje gång reptilen upprepar denna rörelse, tar han så att säga ett steg så långt som ungefär hälften (närmare 5/g) af den krökta kroppsdelens längd. Dessa cirkelbågar äro större eller mindre, flere eller färre, bildas fortare eller lång- sammare allt efter individens art, storlek, proportioner, styrka och lynne. Under det ormarne utföra dessa rö- * Se vidare om dessa ref bensrörelser i en afhandling med fig. af Sir Everard Home uti Philosophical Transactions 1812 p. 163. ** Bothrops lanceolatus ^MerrP) Wagl.^ Fransmännens Fer de La7ice^ på Martinique brukar enligt Morean de Jonnés, «Monogr. du Trigonocéphale des Antilles», äfven kröka kroppen i vertikala bågar. 63 relser, bära de sitt hufvud så mycket högre ju starkare och ifrigare de äro. Men emedan deras ansigte bildar rät vinkel mot ryggraden, skulle . de ej kunna använda sitt gap, skulle de endast trefvande taga sig fram, då de rest främre delen lodrätt, om de icke böjde halsen så att huf- vudet i alla fall far en horizontal ställning. Då vissa ormar i stället för att en längre eller kor- tare tid slingra sig framåt medelst upprepade muskelan- strängningar vilja med ett hopp förflytta sig från ett ställe till ett annat, rulla de sig i en spiral i stället för att bilda cirkelbågar; i midten och ofvanpå denna spiral ligger huf- vudet. Så att säga samlande all den muskelkraft, de vid gåendet skulle använda på en hel mängd upprepade rö- relser, rulla de plötsligt upp sin spiral och kasta sig dit de vilja snabbt som en pil och ofta flera fot långt. Nå- gon gång ehuru sällan lära de göra flera hopp i rad, men lägga sig då ej i fullständig spiral. H. Schlegel anför, dock med reservation, efter kap- ten Riess och den berömde resanden Burchell, att kapko- loniens mest fruktade huggorm, Vipera arietans, ej är farlig alls, om man står framför honom, emedan han har för vana, att hoppa baklänges, när han anfaller; — i sanning en bakvänd taktik! Bland andra knep, som okunnigheten påbördat or- marne, är äfven den att de bita sig i stjerten och hjula. — Det är svårt att fatta, hur de, som göra och offentliggöra sådana rön, för dét första se och för det andra tänka sig att saken går till. — Ställ ett tunnband mot en vägg, så går det lika fort som hjulormen. Efter hvad ofvan blifvit sagdt är det sjelfklart, att vissa ormar äro viga klättrare och huru klättringen till- går. De som helst lefva i trän, äro vanligen mycket smala 64 och långsträckta, för att lättare kunna slingra sig om stammar och grenar. — När en orm skall gå ned ur ett träd, släpper han sig någon gång från en mindre höjd ned på marken, hvaraf han till följd af sin elasticitet ej har något men. De stora arterna af familjen Boceidce. fånga ej sällan sitt byte på det sätt, att de hänga med sin böjliga stjert snodd omkring en låg gren och. kasta sig ned öfver förbigående djur. De slägten, som uteslutande vistas i vatten, vricka sig fram med stjerten, hvilken såsom nämndt är, är plattad som ett årblad. • En långvarig vistelse i vatten skulle dock blifva allt- för tröttsam till och med omöjlig för ormarne, om de ej kunde- göra sig lättare än detta element. En hel mängd ormar hafva derför en del af den långa lungan inrattad till en luftbehållare. Denna är i synnerhet utvecklad hos de ofta nämnda Hydrophidce, der han gör samma tjenst som simblåsan hos fiskarne; men äfven andra kunna i sin lunga magasinera en hel mängd luft och simma och dyka med lätthet. Sådant är förhållandet med den vanliga snoken, hvaraf han fått artnamnet Natrix (simmerska); men om han förföljes länge och hindras att komma i land, trött- nar han till slut, sjunker och drunknar. — En del arter kunna i vattnet afpassa sin vigt så noga, att de äro i stånd att hålla sig stilla under vattenytan, der de lura på fiskar m. m. Det är troligt, att ormarne växa nästan hela sitt lif och blifva ganska gamla. När de nyss kommit ur ägget, äro de tjockare i förhållande till längden än sedermera. I början växa de ganska fort och antaga snart smärtare former. Gunther * berättar, att en Python reiiculaius lefde 15 år i Zoological Societys menageri i London. * Reptiles of British India. 65 När han kom dit, ansågs han vara 4 år och var då om- kring 11 fot lång; han växte i 10 år och blef 21 fot. — Enligt Lenz * fortplanta sig våra ormar på 4:e året, hvarefter de tillväxa mera på tjockleken än på längden. Dessa arters parning försiggår de första varma da- garne af April eller Maj, och 3—4 månader derefter läg- gas äggen. Såsom nämndt är har jag anledning tro, att äfven Skallerormen i Sydamerika parar sig vid den var- mare tidens inbrott, emedan jag fann hans ägg i slutet af Februari. — Åtta sådana ägg kommo af en händelse att ligga en stund i solen, och inom en fjerdedels timma framkläcktes lika många lifliga ungar af några tums längd. — Jag ville förvara dem för studier; men de massakre- rades genast och kastades i en eld af en grymt vidskeplig mulatt, som svor vid alla helgon, att så länge ungarne funnos i huset, skulle deras föräldrar gå på vakt och icke släppa någon dj. . . öfver förstubron. Vid parningen slingra sig ormarne omkring hvaran- dra så att de ibland se ut som en enda kropp med två hufvuden, eller som ormarne kring en merkuriistaf, hvilket var kändt redan af de gamle Grekerne och Romarne **. Enligt Lenz *** förblifva de i detta läge flere timmar. * Schlangenkunde. ** Aristoteles talar härom, och.Plinius upprepar efter ho- nom: «Coeunt complexu adeo circumvoluta sibi ipsa, ut una exi- stimari biceps possit». Men han tillägger, löjligt nog, att honan biter hufvudet af hanen och att några ungar födas redan på tredje dagen derefter samt att de öfriga af otålighet äta sig ut genom modrens sidor och så hämnas sin faders mord: «Vipera mas caput inserit in os, quod illa abrodit voluptatis dulcedine. . . Eadem tertia die intra uterum catulos excludit; deinde singulos singulis diebus parit, viginti fere numero, Itaque caeteri tarditatis impatientes perrumpunt latera occisa parente». — Plin. Hist. Nat. Lib. X. *** Schlangenkunde. 5 66 Ormarne lägga dels ägg, dels föda de lefvande un- gar. Skilnaden är ej stor; den beror blott på huru länge äggen stanna i modrens kropp och huru starkt skalet är. Man har påstått, att alla giftiga ormar föda lefvande un- gar, men detta är långt ifrån sant. Ett bevis härför lemna bland annat de 8 ofvan omtalade äggen, hvilka utom all fråga voro lagda af en skallerorm; jag såg nem- ligen sjelf ormen, som de tillhörde, aflägsna sig från stället, der jag tog dem, en grop i en ofantlig, rutten stock. Vår vanliga snok lägger ägg, de båda andra Skan- dinaviska ormarne föda lefvande ungar. Huggormen tros t. o. m. häraf hafva fått sitt namn, Vipera, af Romarne. Vipera skulle vara härledt af vivipara (en som föder lef- vande ungar). En annan tolkning finnes äfven; men detta hör ej hit. Ormägg hafva icke kalkskal utan äro omgifna af en tjockare eller tunnare, pergamentartad hinna. Stundom äro flera i en rad sammanhållna af en gemensam hinna i form af ett halsband. Till formen och naturligtvis äfven till storleken äro de mycket olika hos olika arter. Mo- dren lägger dem omsorgsfullt på ett för kläckningen lämp- ligt ställe, der värme finnes, såsom i gödselhögar, bland fuktiga löf eller på sand, dock ej i direkt solsken, på det att den omgifvande hinnan ej må hårdna; det är till och med bevisadt, att hon Stundom ligger på dem. Duméril har ett mycket intressant stycke om en Ostin- disk orms sätt att fortplanta sig: «Man förvarar och föder med omsorg i det menageri, som hör till vårt museum i Paris, flera ormar af stora di- mensioner; Pythons ä deux raies^> (Python molurus (L) Gray). «Den i:a Januari 1841 fann man en af hanarne kopulerad med en hona. Flera andra kopulationer egde rum till slutet af Februari . . . Från den 2:a Febr., då 67 denna hona slukade 4 kilogr. rätt oxkött och en kanin, förtärde hon ingenting till den 6:e Maj eller samma dag, hon började lägga ägg. Under denna tid tilltog hennes volym betydligt. Läggningen varade 3 1/2 timme, och 15 ägg lades. Dessa ägg, som i början voro aflånga, blefvo. sedan kortare och tjockare. De voro helt och hållet skilda från hvarandra». «Denna mor var innesluten ensam i en trälår, som stod på nedifrån uppvärmda ylletäcken, hvilka lågo på en tunn planka genomborrad af en stor mängd hål. Värmen fördes dit och bibehölls förmedelst kopparlådor fyllda med varmt vatten, som man bytte om efter behof. Ormhonan samlade dessa ägg i en hög och lade sig ihoprullad of- vanpå i form af ett lågt hvalf, på hvars högsta del huf- vudet befann sig». «Denna hona låg så på sina ägg under 2 månaders tid, till den 3:0 Juli, då deras kläckning egde rums . . . — Ungarne voro 52 centim. långa, men 16 dagar senare voro de redan 80 centim., ehuru de ej ätit någonting». D:r Cantor berättar från Java om Acrochordus Ja- vanicus, att en hona på 25 minuter födde 27 lefvande ungar af 48 centim:s längd, som genast voro mycket rör- liga, hade mycket utbildade tänder och redan ville bitas *. Emedan ämnet till fostret, embryot, i ormägget nå- gon gång är dubbelt, händer det, att missfoster kläckas fram. Monstruositeten består vanligen deruti, att fostret har 2 hufvuden, mera sällan 2 stjertar. Francisco Redi fann på 1600-talet på Arnos strand nära Pisa en lefvande liten orm med 2 hufvuden och halsar. Denna blef dock blott några veckor vid lif. En omständighet vid hans död är särdeles märkvärdig, nemligen att det högra hufvudet = D:r Theod. Cantor, Catalogue of Reptiles Malay. 1847. 68 dog 7 timmar föredet venstra. Många liknande fynd äro gjorda i alla tider. — Redan Aristoteles, Aelianus och Aldrovandi tala om sådana sammanvuxna foster, och dy- lika torde hafva gifvit upphof till de gamla sagorna ora flerhöfdade vidunder. Olika ormarters sinnelag är mycket olika. De gif- tiga, i synnerhet Crotalidce och Viperidce, äro omöjliga att tämja, och ej heller är väl någon särdeles angelägen att få. ett sådant husdjur eller sällskap; ett undantag torde vara slägtet Elaps. Deremot finnas flera af de icke gif- tiga, som blifva mycket tama, och det ser någon gång ut som om de vore tillgifna. Lacépéde, som har en synnerlig benägenhet att samla kuriosa, men föga förmåga att sofra de uppgifter, han anför, berättar åtskilligt härom. I sin artikel om Zamenis viridiflavus (Wagl.) Dum., en i södra Frankrike och Ita- lien allmän, grön och gul snokar t, säger han *: «Denna orm blef så tillgifven sin matmor, att han slingrade sig kring hennes armar liksom för att smeka henne, gömde sig under hennes kläder, eller hvilade vid hennes barm. Igenkännande hennes kära röst kom han till henne, när hon lockade på honom. Han följde henne troget, kände till och med igen hennes skratt och vände sig emot henne, när hon gick, liksom för att afvakta hen- nes befallningar». Samme naturforskare, Bomare, såg en dag «denna fromma och förtroliga orms egarinna kasta honom i vattnet, under det hon for i en båt utför en stor ström. Det trogna djuret sam lydigt sin kära egarinnas röst efter båten, som bar henne ■— ------------men trött af de ansträngningar, det gjort, drunknade det snart». * Citerande en naturforskare, Hr Valmont de Bomare. — Hist. Nat. Des Serpens. 69 Lacépéde har äfven en lång historia om en annan liten orm, som han kallar la Couleuvre des Dames och Coluber domicellarum *, säkerligen en Elaps och sålunda en giftig art. Han säger: «Damerna på kusten af Malabar, der han (ormen) är mycket allmän liksom i de flesta andra trakter af In- dien, söka att värma detta lilla djur, då det tyckes vilja domna af för stark kyla under regntiden och oväder. De lägga det i sin barm, de förvara det der utan fruktan, till och med med nöje, och den lilla ormen, hvilken dessa omsorger tyckas behaga, återgifver dem smekning för smekning», etc. Luigi Metaxa påstår, att Europas största orm, den förut omtalade snoken Elaphis qnadriradiatus, som är allmän i mellersta Italien, äfven är den frommaste, säll- skaplig och intelligent. Men vi behöfva ej gå så långt som till Malabar eller ens till Italien, för att finna fromma och tama ormar. Våra båda inhemska snokar äro myc- ket saktmodiga och lätta att tämja såsom man kan se bland annat i Nils. Skand. Fauna. Så väl giftiga som icke giftiga, så väl otämjbara som tama ormar visa en anmärkningsvärdt olika grad af liflig- het. — Detta kan vara oss temligen likgiltigt, då det är fråga om de icke giftiga slägtena, men i fråga om de giftiga är det af yttersta vigt; det är verkligen en lifsfråga, hvilket jag vill söka att bevisa. * Lacépéde, som vid utgifvandet af Hist. Nat. Des Serpens fördelade ormarne i 8 slägten, af hvilka tre nu räknas till ödlorna, sålunda egentligen blott 5, kallade nästan alla ormar för Couleu- vre eller Coluber (Snok). — Af sina 182 arter för han nemligen 154 till detta slägte; han för t. ex. dit Elaps, Naja, Irigonocephalus, Vipera, Python — och Boaarter m. fl., giftiga och icke giftiga om hvarandra. — 70 Om Brasiliens Uriitu vore så qvick i rörelserna och så snar att anfalla som dess Jararaca^ funnes t. ex. jag säkerligen ej längre bland de lefvandes antal. Urutii torde vara den farligaste men äfven trögaste af alla giftiga ormar. Jag omtalade redan, då det var fråga om ormar nes för- menade tjusningsförmåga, att jag en lång stund mig ove- tande stod alldeles bredvid en sådan helvetesmaskin på ungefär så stort afstånd som hans egen kroppslängd utan olyckshändelse. Se här ett annat fall: Ej långt ifrån samma ställe gick jag året förut helt långsamt på den. gräsbevuxna stranden af en bäck. Vid ett tillfälle stannade jag, för att taga några qvistar af ett träd, och när jag efter en lång stund och mycket bråk lyckats böja ned en gren med foucen (en krokknif med långt skaft), kastade jag denne på marken. Som jag i detsamma hör ett prassel vänder jag mig om, för att se om foucen halkar utför backen bakom mig, men får i stället till min förvåning och häpnad se en bit af den breda ryggen på en Urutii, som krälar ur en starrtufva en half aln från min ena fot till en annan lyckligtvis längre bort belägen tufva. Om detta hade varit en Jararaca, hade hon hoppat rätt på mig genast, och det hade nog äfven Urutii gjort, om jag kommit med fart; men nu resonnerade han väl som så; den der kan jag vara lugn för, han tycks höra till de stilla i landena. Chi va piano, va sano. Chi va presto, . mtiore lesto. Så säger Italienaren'; det är på sven- ska ungefar: Skynda långsamt. Skallerormarne äro föga mindre tröga än detta slägte. Dock synes den lilla Crotalus miliarius L, hemma i Nord- 7 I amerikas sydstater, der han fruktas nästan mer än de större arterna, vara lättretligare än dessa; — alldeles som det är med smått och stort folk. Ett par slägten af familjen Crotalidse nemligen Bo- throps och Trigonocephalus, hafva flera arter, som blifvit ökända för sin argsinthet. En af dessa, Bothrops Jara- raca^ är redan ofta nämnd. En annan är Trigonocepha- lus piscivorus (Lacép) Dum. i de södra Förenta-staterna, den enda art i familjen, som man har sett gå i vatten; han skall äfven vara den enda af denna familj, som går i trän. — Denne lär ofta vara den anfallande och fruktas derför af negrerna i risplanteringarne mera än skallerormarne. En af samma skäl lika, om ej mera fruktad art är Bothrops lanceolatus^ en mer eller mindre gul ända till 6 fot lång best, hvilken på Martinique, såsom sagdt är, af Frans- männen kallas Fer de Lance, äfven Vipere jaune. Han var på nämnda ö så allmän, att 1826, då ett pris af 1/2 franc sattes på hans hufvud, dödades på tre månader 700 stycken. De lifligaste af alla arterna torde vara vissa trädormar, som äro förvånande viga och snabba, men lyckligtvis ej farliga för menniskan. I allmänhet äro de mycket rädda af sig och fly genast, så snart man närmar sig dem; men jag har en gång sett ett oförklarligt exempel på motsatsen. I trakten söder om Santos kom jag ridande i en af dessa temligen lågväxta och glesa kustskogar med sandig mark, som kallas Restingas. Marken mellan träden var bevuxen med mossa eller fotshögt gräs och här och der med låga busksnår. Det såg ut som om någonting en stund slingrade sig i gräset och snåren parallelt med min väg. Jag ökade farten något. Slingrandet fortfor, hvar- för jag stannade, för att taga reda på hvad det var. I detsamma fick jag se en lång, grön, under gulaktig orm, som kilade genom en buske tätt vid min sida och tycktes 72 vilja äntra uppför mitt högra ben. Jag såg väl genast, att det icke var någon af de giftiga arterna, men ledd af den instinktartade motvilja, som vidlåder oss alla, slog jag dumt nog till honom med ridspöt, hvarvid han försvann som en pil, och i nästa ögonblick satt han ett stycke upp i ett träd och såg på mig med ett par stora ögon. Det är obegripligt hvad han kunde hafva för skäl att förfölja mig; det finnes intet annat att gissa på än nyfikenhet, men äfven detta förefaller oantagligt. Så vidt jag i hastigheten kunde se, var han ungefar 5 fot lång och 1 tum tjock. Infödingarne kalla dessa långa, smala trädormar Cobra Cipö. (Cipö betyder en smal klängväxt, lian). — Antagligen var denna efterhängsna orm en individ af den för sin dubbla ryggkam redan omnämnda Herpctodryas carinatus, af familjen DryophilidcR. Jag hörde sedan till min förvåning, att ungefar det- samma, som händt mig, hade händt andra personer i Brasilien; och att döma af beskrifningen var det samma art, eller någon närstående, som förföljde dem, alltid utan att göra ringaste skada. Utom det för hvarje art egendomliga temperamentet visar äfven samma individ vid olika tillfällen olika humör. — Vid parningstiden äro dessa kallblodiga varelser ovan- ligt hetlefrade såsom många, kanske de flesta, högre djur; och man har observerat, att de äfven i betydlig mån taga intryck af väder och vind, luftens värmegrad, elek- tricitet m. m. Likasom menniskans farligaste fiende är menniskan, torde äfven ormarnes farligaste fiender vara ormarne sjelfva, näst menniskan likväl. Det utrotningskrig, som vi oupp- hörligt fört och komma att föra mot dessa så kallade arffiender, måste leda der hän, att de förr eller senare utrotas under jordytans fortgående uppodling, brukande 73 och bebyggande. Vi se, hur sällsynta ormarne redan äro i Europas och Nordamerikas odlade delar. — I Brasilien gå tusen under den tid på året, då qvadratmil efter qva- dratmil af den så kallade campon (skoglöst land) brännes, för att sedan under regntiden alstra bättre bete åt krea- turen. Vidsträckta skogar fällas äfven oupphörligt för plantering af kaffe och annat och blifva bränsle till or- marnes bål. Liknande är äfven förhållandet i Australien och i Asiens och Afrikas beboeliga trakter. — Härtill kommer ock, att ormar nästan alltid dödas med skott, hugg och slag hvar de af oss träffas. Men utom i menniskan och sitt eget slägte hafva or- marne äfven en mängd fiender bland andra djur. I Eu- ropa dödas de af gräfsvinet, igelkotten, vesslan, mården, hillern, ufven, ormvråken, gladan, korpen, storken och i synnerhet ormörnen (Circaetus brachydactylus Bechst) i södra Europa, som hufvudsakligen lefver af ormar, dem han försigtigt lär gripa strax bakom hufvudet med ena foten och längre bakåt med den andra. — En för or- marne farlig fiende är i Sydryssland, Ungern och Dal- matien Pseudopus serpentinus Mer/-., en 2—3 fot lång, ormlik, bepansrad ödla utan framben och blott med spår till bakben. På den hetare delen af vår jord hafva de ännu värre fiender uti Ichneumon eller Faraokatten (Herpestes Ichneu- mon L) i Egypten, Mangusten ell Mungos (Herpestes Mun- gos Wagn) i Ostindien, Zibeth-katten (Viverra Zibetha L) i Ostindien och på de stora asiatiska öarne. Vidare ätas de äfven af en mängd foglar såsom Argalan (Ciconia ar- gala Tem.) och framför allt af Gypogeranus Secretarius Illg., af olika nationer kallad än Sekreteraren för sina långa nackfjädrar, än Ormätaren, än Budbäraren (le Mes- sager) för sina långa plåtklädda styltbens skull. — Denne 74 tämjes till och med i Kapkolonien, för att döda ormar och råttor kring husen. Le Vaillant * egnar honom föl- jande loftal;