eld — 104 es ,rg -.. tt Ad » —MV ’s - seen) J - - ", 0 0 So. . " / - ■ - »/. 7 STOCKHOLMS I UNIVERSITETS ! BIBLIOTEK t EJ HEM ssassssas A a PHILOSOPHISK EHLENHENTAR-CURS. AB "SneGman. —. §. 26. Den i Bestämning utgångna Begrepps-Allmänheten Särskiljer sig Jrån sig såsom blott Allmänhet, Allmän- begrepp. Men å andra sidan ar Bestämningen identisk med det Allmänna» Den bestämda Tanken således, såsom Förnuftsbegrepp, både icke är ocb är identitet af All- mänhet och Bestämning. Denna motsägelse Utgör För* nufts - B e greppets Dialektiks Exempel. I §:n gjorda korta exposition visar en motsägelse i sjelfva Förnuftsbegreppet. Men klart är, att, då Begrep- pets momenter äro de anförda, Begreppet, såsom deras identitet, skiljer sig från både det ena och det andra af dem. Notioner, som uttrycka denna motsägelse, äro t. ex. nytta, lycksalighet, fullkomlighet, i allmänhet alla de notioner, som blott uttrycka en saks relativa motsvarighet mot ett förutsatt begrepp (ett ändamål). Dessa notioner angifva icke sjelfva Allmän-Begreppet, till hvilket Bestäm- ningen (den bestämda saken, handlingen o. s. v.) hänfö- res, men uttrycka dennas motsvarighet och icke motsva- righet mot det förra. Detsamma, som är nyttigt i ett af- seende, är onyttigt i ett annat, nyttigt i den enas tycke och onyttigt i den andras. Sålunda kan allt vara nyttigt och allt onyttigt, fullkomligt och ofullkomligt, o. s. v. Bum, Af det anförda linnes, att denna ståndpunkt i 36 Förnuftsbegreppet utgör det subjectiva godtyckets, me- nandets, bedömandets ståndpunkt. Denna är i Begreppets natur gifven och innebär, att äfven Begreppen Rätt, San- ning o. s. v. i sina bestämningar bero af det tänkan- de och villjande Subjectets göra och låta, men att de då hztnna nedsättas till en blott relativ bestämdhet. §• 27. Det sanna i denna motsägelse är, att Förnuftsbegrep- pet, då det utgår i (är) Bestämning, åter upphäfver (icke är) denna bestämning; d. ä. att Förnuftsbegreppet är en Process af Bestämningar, af hvilka hvar och en är en med Allmän-Begreppet identisk Bestämning, och åter som sådan negeras, men i denna sin negation (en annan Bestämning) är samma Allmänhet. Som en sådan Pro- cess är Bestämningen det Allmänna. Anm. Blir det fråga om, hvarifrån t. ex. Rättsbegrep- pet har sin bestämdhet, sin bestämda betydelse, så kan der- på svaras, att det är bestämdt, genom att ega en förnuf- tig verklighet i Samhället, historien o. s. v. Men Rätts- bestämningarne äro föränderliga, olika för olika nationer och tider. Rättsbegreppet kan derföre icke bestämmas utaf dessa, utan det måste redan i sig Vara bestämdt. Dess natur är derföre, att vara i sig bestämdt, men tillika utgöra cn fortgående Process af sig upphäfvande Rätts- bestämningar. §. 28. Då vi sagt, alt Förnuftsbegreppet såsom Allmänhet utgår i Bestämning (§. 25), men att denna i Bestämning utgångna Allmänhet skiljer sig från det ursprungliga mo- mentet af Allmänhet (§. 26), Jörhåller sig ju äfven det Allmänna^ såsom detta ursprungliga moment, nega- tivt till Bestämningen^ skiljer sig från denna. Sjelfva momentet af Allmänhet är derföre negation, Bestämnings och dess utgående i Bestämning är öfvergång från Be- 37 stämning till Bestämning, Process af Bestämningar. Som en sådan Process är derföre äfven det Allmänna Bestämning. Anm. Detta är den andra sidan af Förnufts-Begrep- pets utveckling. Allmänbegreppet för sig är nämligen icke ett abstractum, som skulle stå utom sin verklighet. Processen af Bestämningar, utan Allmän-Begreppet är samma process som bestämningen. Så är Rättsbegreppet icke en blott allmän Definition på det Rätta, utan det är den actus, process, utveckling, som utgöres af sjelfva Rättsbestämningarna, q. Pet Immanenta Begreppet, §. 29. Således äro både Allmänhet och Bestämning sam- ma Process, och hvardera momentet är inom sig iden- titet af Allmänhet och Bestämning. I denna utveckling är Förnuftsbegreppet Immanent Begrepp. Det är den bestämda Tanke, som icke blott uttrycker, att det All- männa är med Bestämningen identiskt, utan äfven att denna identitet utgör så väl Bestämningens som det All- männas bestämdhet. Exempel. Exempel utgöra de förutnämda notionerna: Sanning, Rätt, äfvenså Förnuft, Skönhet, Ande, Stat o, s. v. Sanning t. ex. är icke blott sanning i allmänhet, utan en bestämd sanning. Men det sanna i en bestämd sanning är dess överensstämmelse med all sanning, sanning i all- mänhet; och sanning i allmänhet är åter samma den be- stämda sanningens och all sannings överensstämmelse. Sådana begrepp, emedan de uttrycka en i bestämningen inneboende, i denna sig förverkligande Allmänhet, äro Immanenta Begrepp. §. 30. . . Uti del immanenta begreppet är identiteten mellan 38 Allmänhet och Bestämning utvecklad sålunda, alt hvarde- ra af dessa Tankens momenter för sig endast har bety- delsen alt vara denna Identitet. Detta är den högsta bestämdhet, hvartill analysen af Tankens Natur förer. Den immanenta Tanken uttrycker derföre Tankens sanna natur. Denna är Bestämningens och det Allmännas utvecklade identitet. Anm. Att här ingen vidare utveckling kan ske, finnes deraf, att det immanenta Begreppets båda momenter, All- mänhet och Bestämning, hvardera äro samma Identitet af Allmänhet och Bestämning, som det immanenta Begreppet sjelft. En Analys af någotdera bland dessa momenter skulle derföre leda till samma Resultat, som det redan vunna, blifva cn repetition af den redan skedda utvecklingen. Tankens Begrepp, eller Begreppet xax 2§oxny, §. 31. Resultatet af den hittills skedda Tankens utveckling blir således detta, att Tanken är identitet af Allmänhet eeh Bestämnings men är denna Identitet, genom att vara den Process, den actus, hvaruti det Allmänna öfver- går i Bestämning, och Bestämningen upphäfver sig samt är det Allmänna. Det är denna dubbla öfvergång, som utgör det Immanenta Begreppet, och densamma, fattad så- som öfvergång, Process, är B e g repp et zer 250x77, T‘a n- k ens Begrepp. Denna act, denna process, ut- gör Begreppets tredje moment, Begrepps-E n s ki l d h e- ten, hvilken således är sjelfva förknippningen af Begrep- pets tvänne öfriga momenter, Bestämningen och del All- männa. Anm, 1. För upplysandet at denna Begreppets natur finnes intet annat Exempel än Tanken sjelf, — Tanken far dock ieke fallas blott såsom den tänkandes, Subjectets, 39 tanke, ehuru äfven Subjectets tänkande är samma process som Tanken såsom begrepp. Men äfven det förnuftiga Objectet, den objectiva verkligheten, är denna Process; ty det är endast genom en sådan det subjectives, Tänkandets, och det objectivas, det tänktas, identitet, som det Imma- nenta Begreppet har sin betydelse. Ty på den frågan: hvad är förnuftigt, sannt, rätt? kan intet annat svar gifvas, än: förnuftet är verkligheten, nämligen den förnuftiga verklig- heten, ocb denna är det verkligas överensstämmelse med begreppet förnuft. Likaså sanning och rätt. Med ett ord: det är förnuftigt, sannt och rätt, att förnuft, sanning och rätt äro förverkligade: och det verkliga är denna det för- puftigas, sannas och rättas verklighet. Denna dubbla Pro- cess utgör äfven den förnuftiga Tanken, Tanken i sin san- ning. Begreppet, Tänkandet, är icke en godtycklig före- ställning hos den Tänkande, utan denna föreställnings öf- verensstämmelse med verkligheten, med det tänkta Obje- ctet. Det verkliga Objectet är icke en tillfällig exsistens, utan det exsisterandes öfverensstämmelse med tänkandet, ined begreppet såsom den Tänkandes tänkande. Anm. 2. Om derföre Begreppet exempelvis uppfattas såsom T'ânkçindets Process hos det Tänkande Subjectet, bör dervid ieke glömmas, att det tänkta objectet är sammet process. Nu består subjectets tänkande uti en öf- vergång ifrån den ena bestämda Tanken till den andra. Tanken i allmänhet, Tänkandet, utgår i en bestämd Tan- he, men är icke blott denna ena bestämda Tanke, utan äfven andra bestämda Tankar. Tänkandet öfvergår såle- des från den ena bestämda Tanken och upphäfver sin be- stämning. Det är denna Process, som gör Subjectet till tänkande Subject, Enskildhet, Individ. Men Objectet är samma Process. Objectet är icke en bestående Bestäm- ning, utan öfvergång från Bestämning till Bestämning och sålunda en allmänhet *). Derigenom är objectet Verk- ligt, Enskildt, Individual fibject. Denna Objectets Na- tur har i föregående utfeekling framträdt olika på Tän- kandets olika ståndpunkter, men alltid såsom Bestämnin- gens upphäfvande.På Abstractionens ståndpunkt var •) Detta visar sig empiriskt i alltings föränderlighet och förgänge lighet; - men sjelfva förgängligheten är det eviga- 40 Objectet öfvergång från Bestämning till Bestämning i o- ändlighet; på Reflexionens, öfvergång från den oväsendt- liga Bestämdheten i den väsendtliga; på Förnufts-Begrep- pets ståndpunkt, öfvergång från Allmänhet till Bestämning, men till en med det Allmänna identisk, sig upphäfvande. Bestämning. Det är Mart, att detta blott exempelvis kan fattas om Objectet i sig, emedan utvecklingen varit den llena Tankens^ men denna utveckling är, som sagdt, så väl det tänkande Subjectets som det tänkta Objectets. Allmän Anmärkning. Benämningarne Abstract Begrepp, Reflexions-Begrepp och Förnufls^Begrepp fordra en närmare förklaring, hvilken vi tills nu uppskjutit, för att genom jemförelse kunna göra densamma tydligare. De utlrycka öfyer hufvud, hvar och en för sig, he- la den Process, soin utgör utvecklingen af deras natur. Så betyder Abstract-Begrepp icke hvar och cn qualitet, o. s. v., som sådan, icke den ena eller andra enskilda notionen. Ty ingen sådan notion uttalar, hvad saken i sin förnuftiga Verklighet är, d. ä. de innehålla intet Begripande. Men, då en sådan notion fattas såsom uttryck för hela Abstractions- processen, d, ä, såsom Abstractionens actus, såsom eii Abs- traetions-Bestänming och såsom sig Upphäfvande Bestämning, då utgör hon äfven ett uttryck för Begreppet såsom Abstract, ehuru hon tillika innebär, att Begreppet, såsom Abstract Be- grepp, är ett otillräckligt, ändligt, sig upphäfvande begripande. Detta röjer sig ännu tydligare i Reflexions-Begreppet. Ty detta har till sitt uttryck dels en notion i tvänne särskilda be- märkelser, dels tvänne skilda notioner (se §§. 18,19). Dessa båda utgöra Reflexions-Begreppet, då de tillika fattas såsom Utgörande sjelfva Reflexions-processen. Sålunda är det ett egentligare uttryck, att kalla de notio- ner, som utmärka färg, form o. g, v,, för Abstraeta Bestäm- ningar eller blott Abstraeta Notioner. Likaså kunna de no- tioner, som nttrycha Reflexions-Allmänhet och -Bestämning, benämnas: lleftecterade-AUmänna och Reflecterade-Bestänida Notioner. Annorlunda förhåller det sig med Förnufts-Begreppet. Denna benämning är tautologish, emedan allt begripande bör vara förnuftigt, ehuru vi här användt honom till skilnad från det Abstraeta och Reflexions-Begreppet. Hithörande notioner kun- 41 na derföre benämnas blott Begrepp. Ty en sådan notion ut- säger allt, livad saken är. T. ex. det Rätta uttalar allt, livad hvarje rättsenlig handling innebär, och om denna han intet an- nat sägas, än alt hon är Rätt; hvarföre äfven öfver dessa no- tioner icke finnas några andra, som innehålla ett mer bestämdt begripande. För öfrigt finnes, att de Abstraeta notionerna utmärka det blott sinnliga och förgängliga. De Reflecterade-Bestämda no- tionerna uttrycka också det sinnliga, men såsom en vppenba^ reise af något beslående, för hvilket åter de Reflecterade-All- männa notionerna äro ett uttryck. De egentliga Begreppen, Förnuftsbegreppen, uttala deremot icke något blott sinnligt, icke heller något, som skulle utgöra en från det sinnliga skiljd, bestående verld, utan den bestående Process, som utgör det sinnligas förgänglighet. Ty det är t. ex. Sanningens be- stånd, att hvarje tid har sin sanning, känner och erkänner san- ningen, samt att denna, under det satser och systemer, in- divider och nationer, ramla och förgås, fortlefver och utveck- lar sig i ständigt nya former. ANDRA AFDELNINGEN. LÄRAN OM OWDÖMET. s. 32. Begreppet, Tankens begrepp, är Enhet af sina mo- menter. Allmänhet och Bestämning. Denna Enhet är Process och utgör, såsom sådan, begreppets tredje mo- ment; Enskildheten. Detta tredje moment är Tankens sanna B estämdh at. Tanken är derföre bestämd Tan- ke, men en bestämd Tanke, som är process, hvars be- stämdhet är process, öfvergång. Förklaring. Begreppets moment af Enskildhet är tankens process, dess utveckling, är sjelfva Tänkandet. Alt tänkandet icke är en blott handling af den tänkande, är derföre uttaladt i Begreppet. Här är nämligen uttaladt, att Tanken är sjelf- va tänkandet. Detta är här Tankens bestämdhet, d. ä. Tanken är bestämd Tanke såsom tänkandet. Anm. Bestämd Tanke har nu derföre i det följande icke blott betydelsen af en notion, ett bestämdt ord, utan utmärker tillika en Tankens process, en öfvergång från no- tion till notion, således ett förhållande mellan flera notio- ner. Begrepps-Enskildheten kan äfven fattas såsom det Tänkande Subjectet, den tänkande Individen, eller såsom det enskilda Objectet; men då böra så väl Subjectet som Objectet fattas såsom process, öfvergång från bestämning till bestämning. §. 33. Den bestämda Tanken är derföre Omdöme. Orn- 43 dôme t är Begrepps-bestämdhet, d. ä. det uttrycker den bestämda Tanken såsom process^ såsom Tankens Actus, Tänkandet. — Den bestämda Tanken, såsom process, är öfvergång från en bestämd Tanke till en annan, men en öfvergång, som uttrycker Begreppets bestämdhet, d, ä, Begrepps-Enskildheten, Enheten af Allmänhet och Bestäm- ning. Omdömet är derföre ett uttryck af denna Enhet, och dess allmänna Schema är: Bestämningen är det ^4ll- männa. Förklaring, Den bestämda Tanken är, i stället för en notion, nu mer en bestämd Tankens act, ett bestämdt sätt att tän- ka. — Hvarje notion är för det tänkande Subjectet icke blott denna notion, utan den tänkande gör sig, som man vanligen säger, om denna notion ett visst begrepp. Här betraktas äfven de skilda notionerna ur denna synpunkt, men med den skilnad likväl, att detta sätt att uppfatta en notions betydelse icke är subjectivt, utan beror af Tän- kandets natur. - Anm. Man kan fatta skilnaden mellan Läran om Begrep- pet och följande Afdelningar af Logiken sålunda: att i den förra utredes notionernas skilda betydelse, i de sednare den Tankens Act bestämmes, hvarigenom dessa notioner uppkomma och bildas. — I dessa sednare afdelningar fin- nes derföre det egentliga beviset, hvarföre icke flera eller färre slag af notioner gifvas än de anförda. — Derföre utvecklar t. ex, närvarande Lära om Omdömet de skilda slagen af Omdömen, det ena ur det andra, och visar så- lunda notionernas genetiska uppkomst, det är, huru dessa frambringas uti och genom Tänkandet, §. 34. Omdömets utveckling är väl å ena sidan en fortsätt- ning af den Tankens analys^ som utgör Läran om Be- greppet. Men, emedan hvarje Omdöme uttrycker en Tän- kandets process, den ena bestämda Tankens öfvergång i 44 den andra, uttrycker detsamma äfven en förknippning, Synthesis, af bestämda Tankar. Förklaring. Det anses med rätta för tanklöst, att använda ord och notioner, för hvilka man icke gjort sig någon reda. I dagligt tal begagnar likväl något hvar en mängd ord, hvilkas bestämdhet han ofta föga utredt. — Men i en ve- tenskaplig bevisning eller i hvarje annan framställning, som gör anspråk på att vara öfvertygande, fordras, att al- la förekommande notioner äro noga bestämda. Det är med en sådan bestämdhet uppfattad, som hvarje notion innebär ett Omdöme. Till denna bestämdhet kommer den Tänkande, såsom Eftertanke, genom att analysera de skil- da notionerna. Men en sådan Analys förutsätter en Synthes^ genom hvilken hvarje notion fatt den bestämd- het, som Eftertanken analytiskt ur densamma utveck- lar. — Ja, hvarje Analys är, emedan den gifna notio- nen derigenom får en ny bestämdhet, tillika en Synthes-, d. ä. denna nya bestämdhet förknippas derigenom med den gifna notionen, med denna, sådan hon var löre ana- lysen. — Men omdömet är ett uttryck för denna förknipp- ning, hvars tillvaro i Analysen icke är uttalad, uti den bestämda Tanken, utan endast af en vitre betraktelse kan uppfattas. §. 33. Då Omdömets allmänna Schema är: Bestämningen är det Allmänna, utgöres Omdömet aj tvänne bestäm- da Tankar, hvilkas öfvergång i hvarandra Omdömet uttrycker, och hvilka genom denna öfvergång hafva sin betydelse. Dessa bestämda Tankar hafva fått benämnin- gen: Subject och Prédicat, af hvilka det förra utmärker Bestämningen, det sednare det Allmänna. — Eller: Sub- jectet är den bestämda Tanke, hvars öfvergång i en annan Omdömet uttrycker-, Pr edi c a tet är den bestäm- da Tanke, uti hvilken den förra öfvergår. —■ Uttryc- 45 ket for sjelfva öfvergången ar Cop ula n: är; hvilket l^ara liar en olika betydelse, allt etter det olika förhål- lande mellan Subject och Prédicat, som det uttrycker. Anm. Hvad här blifvit kalladt Omdömets Allmänna Schema, är den gemensamma formeln lör omdömets både natur och uttryck, Omdömet i ord utsagdt. Detta Sehe- ma är likväl icke constant, så vida äfven omdömen finnas, hvilkas uttryck är: Bestämningen är Bestämning, samt: det Allmänna är Bestämning. — Men dessa Omdömen inne- bära, just emedan de upphäfva Omdömets allmänna form, äfven sjelfva Omdömets upphäfvande, dess öfvergång i ett nytt slag af Omdöme. — Den sednare förklaringen öfver Subjectets och Predicatcts natur är derföre ett allmänna- re gällande Schema för Omdömet samt uttrycker Subjectets och Predicatcts inbördes förhållande äfven i dessa, från det anförda Schemat afvilande. Omdömen. — Subject och Prédicat äro för öfrigt benämningar, som vunnit häfd i Logiken. — De kunna som sådana bibehållas, ehuru de- ras betydelse förändras med sjelfva Omdömet. lHärk! Hvarje grammatikalisk Sats är icke derföre äfven ett Omdöme. En berättande sats, t. ex. klockan är elfva, är ett Omdöme endast i sådant fall, att han vore ett af- görande öfver sjelfva satsens sanning eller falskhet, d. a. i fall fråga vore att bedöma, t. ex. hvad timtal det i en viss tidpunkt är. Ett Omdöme utgör alltid ett sådant be- dömande. Hvarje Omdöme är sålunda en Definition, e- huru icke i den mening, att det vore ett blott utsägande, af livad en gifven notion är, beroende af en om denna notion fömit fattad mening, opinion. Genom definitio- nen, bestämmandet, framgår tvärtom först sjelfva den defi- nierade notionen. — T. ex. Omdömet: Gud är helig, är ett omdöme, en definition, endast derigenom, att det ger ordet Gud en betydelse (den af Helighet). — Såsom ett blott uppräknande af en bland de hos Gudomen förutsatta egenskaper, är detta en Sats, ett talesätt, icke ett omdö- me. Definitioner äro derföre af jemnt lika många slag som Omdömena. Alla Omdömen äro definitioner, äfven i det hänseende, att de äro uttryck för begreppets natur, Begreppsbestämdheter. 46 A. Det Abstraete Omdömet. a. Positiva Omdömet. s. 36. Omdömet^ emedan det är Begrepps-bestämdhet, i ert bestämd Tanke ultalar Begreppets natur, är omedelbar enhet af Allmänhet och Bestämning. Denna enhet är omedelbar, ty hon är det gilna, omedelbara, resultatet af Tankens utveckling såsom Begrepp. IIvarken Subject el- 1er Prédicat hafva derföre här ännu någon annan betydel- se än den, att med hvarandra sammanfalla, utgöra en o- medelbar Enhet. Förklaring. Begreppets natur är val i det föregående utveckladi; men denna utveckling är så till vida formal, att begrep- pets momenter: Allmänhet, Bestämning, Enskildhet, endast beteckna Begreppet såsom Tänkandets allmänna process, utan att Uppvisa denna process i de bestämda Tankarna. Omdömets utveckling är nu ett sådant uppvisande, huru denna process framträder i den bestämda Tanken, d. ä. huru genom honom de skilda slagen af bestämda Tankar uppstå. Resultatet, hvarifrån betraktelsen bör utgå, är Begreppets moment af Enskildhet, och detta innehåller blou: alt Bestämningen ar det Allmänna. Då detta Re- sultat uppfattas, sådant det är, innebär det endast detta Iara, nämligen att Bestämningens /tarå är det Allmän- nas Kara. Märk! Då här och i det följande talas om Peijreppet, för- stås dermed icke ett Begrepp, en bestämd Tanke, ulan Tankens Begrepp, Begreppet Kac e^oy^v. §■ 37. Då nu Omdömets allmänna Schema är: Bestämnin- gen är det Allmänna, kunna vi använda detta äfven för det omedelbara omdömet. Bestämningen^ Omdömets 47 Subject, har här ingen annan betydelse än den, attva~ ra det Ållmänna, och detta, Prédieatet, har till bety- delse, att omedelbart sammanfalla med Bestämningen. Omdömet är sålunda Positivt Omdöme, ty det ar af sig sjelf beroende, uttrycker icke någon förmedling. Förklaring. Det Positiv* omdömet är lika litet en blott jakande sats, som omdömet i allmänhet är eh Sats. Det positiva ligger icke i uttrycket, i orden, utan i sjelfva den Syn- thes, som utgör Omdömet. Uttrycker Omdömet en skil- nad mellan Subject och Prédicat, så äro dessa negativt till hvarandra hänförda, förmedla hvarandra, och Ömdö- met är icke positivt, ehuruväl det kan vara jakande ut- tryckt. Det Omdöme, hvars Subject och Prédicat ome- delbart äro ett, uti hvilket dessa med hvarandra samman- falla, är det enda, som icke innebär någon negation, och som derföre är positivf Anm. 1 anseende dertill, att det Positiva Omdömet icke uttalar någon skilnad mellan Subject och Prédicat, är det lilgilltigt, hvilkenderas ställe Bestämningen och det All- männa företräder. Det är först längre fram, denna skil- nad inträder, och predicate får betydelsen, ätt i förhållan- de till Subjeetet vara det Allmänna. Det allmänna Sche- ma‘t är derföre här användt endast för likformighetens skull, men har ingen inverkan på sjelfvä Omdömets na- tur, är ett för detta likgilltigt uttryck, i hvars ställe man äfven kan säga: Subjeetet är predicatet. §. 38. Det Positiva Omdömet utsäger således, att Bestäm- ningen omedelbart är det Allmänna. Hiess Subject har i— sig ingen betydelse, är ett tomt ord. Dess Prédicat, som ger Subjeetet betydelse, som utsäger, hvad Subjeetet är, har till betydelse att omedelbart sammanfalla med Subjeetet. 48 Förklaring. Exempel för det Positiva Omdömets predicater äro alla Abstracta Bestämningar (se §. 9, följ.). Skilnaden i dessas betydelse här, såsom Omdömets Predicater, och den, de ega uti Analysen af den bestämda Tanken, be- står deri: att dessa nationer har uttalas i Omdömets natur och sålunda sjelfva utgöra en Begreppets, Tänkan- dets, bestämdhet. Dessa notioner utgöra derföre äfven sjelfva Tänkandets predicater. Sålunda framstå de ieke blott såsom ett slag af bestämda Tankar, jemte andra slag, utan såsom Tänkandets första act, uti hvilken detta utta- lar sin natur. ^dnM. För det tänkande Subjeetet utgöra dessa no- tioner äfven historiskt de första, uti hvilka den länkande anden yttrar sig. De hafva den natur, att anden icke vet sig skiljd från dem såsom sina Tankar, utan omedelbart är ett med dem. Men likaså äro de äfven omedelbart sam- ma sal som det object, de beteckna, oeli hvilket derföre är ett sinnligt Object. Det är blott denna sednare sida, som visar sig vid Tankens analys. Här framstår äfven den förra; oeli dessa notioner äro derföre en product af Tänkandets actus, hvilken likväl icke lian fattas särskild från sjelfva producten. Ty det kan väl sägas, att dessa notioner äro de första bestämda Tankar, hvilka den tän- kande anden frambringar; men å andra sidan är den tän- kande anden intet annat, än dessa bestämda Tankar, fat- tade uti sin letvande utveckling, d. ä. sin i det föregående utvecklade, oändliga bestämbarhet. §. 39. Men det positiva Omdömets prédicat är genom sjelfva sin betydelse: att nämligen vara en bestämd Tan* ke, som omedelbart sammanfaller med det i sig Bestäm* ningslösa (Subjeetet), äfven skildt från Subjeetet. Sub- jeetet är sitt prédicat, men är också icke detta prédi- cat. Det positiva Omdömet öfvergår i det Negativa. Förklaring. Denna öfvergång kan fattas sålunda, alt predicatet, 49 emedan det år en allmän notion, utgör prédicat för en mångfald af Subjecter och således icke sammanfaller med delta ena Subject. Som i det positiva Omdömet Sub- jeelet har sin betydelse, sin bestämdhet, genom predicatet, är detsamma i—sig, utan afseende på predicatet, be» stämnzngslöst^ Predicatet åler är en bestämd Tanke. Det innebär en motsägelse, att den bestämda Tanken är ett med det Bestämningslösa. Uttrycket: Bestämningen är det allmänna, användt för det positiva omdömet, är, som sagdt, blott formait, och Bestämning betecknar bär det i—- sig Bestämningslösa. ^4nm. Likasom det Positiva Omdömets predicat har sin betydelse genom sjelfva Omdömet, förknippningen af Sub- ject och prédicat, likaså beror af denna förknippning det- ta Omdömes nu anförda öfvergång till Negativt Omdöme. Ty förknippningen af Subject och predicat, såsom ett med hvarandra, måste förutsätta en förutgående åtskilnad dem imellan, hvilken åtskilnad det Negativa Omdömet ut- talar. För den yttre betraktelsen kan Omdömets utveck- lingi allmänhet uppfattas såsom beroende derpå: att hvarje Subject har en mångfald af predicater, äfvensom hvarje predicat tillkommer flera Subjecter; hvårföre predicatet al- drig utsäger allt, hvad Subjeetet är. b. Negativa Omdömet. §• 40. Det IVegativa Omdömet utsäger: att Bestäm- ningen icke är det allmänna, d. ä. att Subjeetet har en Unnan bestämdhet än predicatet. Dess Subject är ifrån predicatet åtskildt. Dess predicat har den betydelse, att vara en annan bestämd Tanke än Subjectet, att bestäm- mas af Subjectets bestämdhet. Förklaring. I allmänhet uttrycker det Negativa Omdömet en åt- skilnad mellan Subject och Predicat. Men det innehåller äfven, emedan det är elt Omdöme, ett bedömande, att Snellman, Logik, 4. 50 Predicatet icke tillkommer Subjectet, utan att detta har ett annat predicat, ehuru obestämdt, hvilket. Så innebär t. ex. Omdömet: detta är icke gult, att del ifrågavarande Subje- ctet har en annan färg, än den gula. Sjelfva -predicatet får härigenom sin betydelse: t. ex. det gula är en annan färg, än den färg, som tillkommer det Subject, hvars färg det gula icke är. §. 41. Emedan nu Subjectet i det Negativa Omdömet får en annan bestämdhet än Predicatets, och sjelfva Predi- catet endast har betydelse såsom negation af denna be- stämdhet, innebär detta: att Subjectet eger ett annat Predicat, än det Negativa Omdömet. Derigenom upp- kommer åter ett positivt Omdöme, men hvilket äjvenledes åter blir negativt, emedan äfven det nya predicatet är skildt från sitt Subject, och så i oändlighet. Förklaring. T. ex. omdömet: delta är icke gult, innebär, att Subjectet detta är en annan färg, t. ex. den röda. Här förutsättes således det positiva omdömet: detta är rödt. Men det röda är icke detta, icke detta röda, det är: pre- dicalet är skildt från Subjectet och måste negeras genom omdömet: delta är icke rödt, utan t. ex. grönt, o. s. v. i oändlighet. Då vidare det ursprungliga predicatet, här det gula, har sin betydelse genom att icke vara Subje- ctet, här det röda, det gröna, o. s. v., blir predica- tet i oändlighet bestämbart, förändrar betydelse genom hvarje nytt Omdöme; t. ex. det gula kan i oändlighet begränsas och blir en oändlighet af nuancer. Anm. 1. 1 denna det positiva och negativa Omdömets ömsesidiga öfvergång uti hvarandra framstår den Tänkan- dets Act, hvarigenom den abstracta Bestämningen har sin betydelse. I läran om det Abstracta Begreppet uppvisas väl, att den abstracta Bestämningen är den bestämda Tan- feens första bestämdhet; men betraktelsen utgår dervid från ' den bestämda Tanken såsom ett gifvet Tänkandets inne* håll. Här åter framgår den bestämda Tanken sjelf ur 51 Tänkandet, såsom actus (allt tänkande). Tankens Begrepp. Om således delta här skall anses som en förutsättning, nå- got gifvet, är denna förutsättning blott den, att Tän- bandet, Tanken, såsom Tänkandets process, gilves, utan att derigenom några bestämda Tankar, notioner, äro gifna. Anm. 2. Här är också stället att härmare upplysa, hu- ru Begreppet och Omdömet utmärka bådö det tänkande Subjectets sätt att tänka och det tänkta Objectets sätt alt blifva bestämdt Object Det är nämligen detsamma, att uttyda t. ex. omdömet: detta är gult, ined: detta gifna, sinnliga föremål är notionen det gula, som att säga: det* ta mitt, den Tänkandes, f^ara (i detta nti) är notionen det gula. Detta oindöme utsäger således icke mindre, hvad den Tänkande är, såsom tänkande, än hvad objcctet är såsom tänkt. Att den tänkande är en mångfald af äfven ändra bestämda Tankar, likasom Objcctet en mångfald af ändra Bestämningar, utsäges i det negativa omdömet. Bå- da äro omedelbart dennä vexling af position och negation. Historiskt (phenomenalt) visar sig detta hos barnet, hvars första notioner äro abstracta bestämningar, notioner om sinnliga föremål, och hos del siliäiliga Objcctet, som är en ständig vexling af qualiteter. T. ex. ett gult föremål är icke i detta nu samma gula färg som i ett annat mt^ utom det, att det i hvarje punkt är ën annan nuance af det gula, och att åter hvarje punkt är en oändlighet af punkter. c. Oändlir/a Oindömeit .8. 42. Uti denna vexling af Positiva och Negativa Omdö- men är det bestående: atl hvarje Predicat för Subjectet negeras, och således Subjectet hänföres endast på sig sjelfts Häraf uppslår elt omdöme, som är både Negativt och Positivt, det Oändliga Omdömets Det Oändliga O m d ö m e t Utsäger negativt^ ätt Sub/ectet är intel predicat-, det är derföre i och med detsamma positivt: Sub^ jeclet är Subj&ctett Förklaring. Det rena resultatet, af det Positiva och Negativa 52 Omdömets ömsesidiga förhållande, är, att det ena af dem öfvergår i det andra, att derföre så väl det ena som det andra åter negeras. Subjectet är l. ex. icke det gula, utan det röda; icke det röda, utan det gröna o. s. v. ; d. ä. Subjectet är ingen allmän färg, utan blott sin egen, uteslutande färg, detta Subjectets färg. Härvid bör an- märkas, att, i alla dessa exempel på qualitative bestäm- ningar, negationen i allmänhet lyder: icke denna t. ex. färg, och att således det jakande uttrycket för denna ne- gation äfven kan vara en blott nuance af den ifrågavaran- de färgen. Likaså i öfriga exempel. JHärk! Det Oändliga Omdömet har äfven blifvit kalladt Limiterande Omdöme, emedan det begränsar Subjectet, ute- sluter detsamma från allt predicat. Det är äfven Identiskt Omdöme, emedan deri ligger den betydelse, att Subjectet är intet annat, än sig sjelft = A är A. §. 43. Det Oändliga Omdömet saknar nu Omdömets allmän- na form: Bestämningen är det Allmänna, hvilken i det po- sitiva och negativa omdömet förefinnes, ehuru blott för en yttre betraktelse. Ty predicatet i dessa är en allmän notion; Subjectet deremot ett Detta; den allmänna notio- nen i ett bestämdt Omdöme. Det Oändliga Omdömet deremot utsäger, att Bestämningen är sig sjelf, att Be- stämningen är Bestämning, och är derföre intet Om- döme. Förklaring. Detta bör sålunda fattas, att det Oändliga Omdömet, såsom Abstract Omdöme, icke mer är något Omdöme. Ty att t. ex. säga: detta är detta gula, är elt uttryck, som icke utan monstration, utan sinnlig varseblifning, kan förstås. Detta gula är det i ord outsägliga, obeskrilliga. Den satsen: detta är detta, kan icke heller sägas utgöra något bedömande-, ty genom en sådan sats har man in- genting utsagt om Subjectet. 53 8- 44. Men derigenom är icke Omdömet, som sådant, upp- löst, utan blott det Abstracta Omdömet. Endast dess predi- cater frånsägas Subjectet i det Oändliga Omdömet. Detta innebär ännu, att Subjected hänjärdt på sig sjelft., är sitt predicat, d. ä. att Bestämningen, på sig reflecterad, är det Allmänna. Uti detta Omdöme finnas således ännu' dessa tvänne Momenter: l:o att Subjectet är uteslutande, negativt hän- fördt till andra Bestämningar; samt, 2:o, att det är pä sig hänfördt och uti denna reflexion på sig har sitt predicat. Anm. Detta resultat är det samma, som resultatet af det Abstracta Begreppets Analys. Det skiljer sig från identiteten af Subject ocb Predicat i det positiva Omdö- mot derigenom, att denna identitet är omedelbar, då dere- mot Subjectet i det oändliga Omdömet är på sig återböjdl ur sina predicater, d. ä. genom dessas upphäfvande såsom predicater, * SS. Refexions-Omdömet. a. Det enkla Reflexions-Omdömet, §. 45. Reflex ions- Omdömets Subject är icke mer ett förutsatt delta, utan den till andra Bestämningar negativt hänförda, uteslutande, Bestämningen. Dess predicat åter är Subjectets egen inre natur, den All- männa, väsendtliga Beskaffenhet, som Subjectet är in- om sig, på sig reflecteradt. Vi benämna denna Re- flexion Enkel, emedan Subjectet här är ett gifvet Sub- ject, och endast predicatet beror aj Beflexionen. Förklaring. Reflexions-Omdömets Subject är det negativa mo- ? 54 mentet, dess predicat det positiva momentet, i det Oänd- liga Omdömet. Det förra är hvad i Läran om Reflexions- Begreppet biifvit kalladt den bestämda Tankens Reflexion i ett annat, det sednare är den bestämda Tankens Reflexion på sig, Predicatet är nödvändigt predicat, emedan det utmärker en väsendtlig beskaffenhet hos Subjectet, som detta eger, oberoende af något annat än sig sjelft. Märk! Väsendtlig beskaffenhet är icke detsamma som qualitet. Den förra är, såsom Predicat, Subjectets Reflexion på sig, den sednare sammanfaller omedelbart med Subjectet. 1) Det Singulars Omäömct- s. 40. Den uteslutande Bestämningen är ett enskildt Ting, Den väsendtliga Beskaffenheten är en Tingets Bestånds- del, dess innehåll, Reflexions-Omdömet är derföre ett Sin gul är t Omdöme, hvars Subject är ett enskildt Ting, och hvars predicat är en Tingets Beståndsdel. Märk! Ehuru, här och i det följande, Subjeetet är en Enskildhet, en individualitet, står det likväl till predicatet endast i förhållande af Bestämning och Allmänhet. Denna Enskildhet motsvarar icke Éetjrepps-Euskildheten, hvilken uh tjöres af sjelfva Optdö/net. Förklaring. Det Abstracta Omdömets predicater utmärka icke en Beståndsdel, ty denna sammanfaller icke med föremålet, som deraf består. Subjectet är derföre icke heller här ett obestämdt Detta, utan en från andra enskilda, genom ett bestämdt innehåll, bestämda egenskaper o. s. v., skild Enskildhet. T. ex. detta Ting är Tråd; detta Ting är Sten; detta Ting är Neusubstans o. s. v. Hit kunna äf- ven föras alla de predicater, som blott utmärka ett visst slag, såsom; detta Ting är papper; delta är kläde o. s. v. Subjectet i dessa omdömen är ett enskildt Ting och kan äfven betecknas med skilda notioner, t. ex. detta bord är sten, träd o. s. v. Predicatet är en sjelfva Tin- get tillhörande beskaffenhet, men är samma Tingen gen- 55 omgående innehåll, utan afseende derpå, om del före- kommer i detta ena, eller äfven i andra Ting. Tiaget har likväl, oberoende af andra Ting, denna beskaffenhet, är såsom reflecteradt på sig detta innehåll. Anm. Det Abstracta Omdömet går ut på att utveckla, livad Subjectet är, emedan detta omedelbart är betydelse- löst. 1 Reflexions-omdömet deremot är Subjeetet gifvet, ett enskildt Ting; men predicatet uttrycker bär omedelbart icke, att det är det allmänna, emot Subjectet, såsom en Bestämning. Predicatets väsendtlighet är en fordran, som Utvecklingen af Reflexions-omdömet bör förverkliga. 1 det Abstracta Omdömet sker Subjectets utveckling genom Pre- dicatets gifna betydelse; i Reflexions-omdömet utvecklas tvärtom predicatet genom den gifna betydelsen hos Sub- jectet. §• 47, Ut det singulära Omdömet är väl Predicatet en"Be- ståndsdel hos ett Ting. Men Tinget är detta Tiiig- genom att utesluta andra Ting, förhålla sig negativt till dessa. Dessa andra Ting hafva åter andra Beståndsde- lar. Det Singulära Omdömet förutsätter derföre ett Om- döme, hvars predicat uttrycker en Beskaffenhet hos Tinget i förhållande till andra Ting, en Egenskap. Förklaring Subjectet i det Singulära Omdömet, det ■ Enskilda Tinget, är enskildt genom att negera, att utesluta, alla andra enskilda Ting. Det förutsätter derföre dessa. Nu uttala väl det Singulära Omdömets Predicater en beskaf- fenhet hos Tinget, men icke en sådan, som uttrycker det ta Tingets förhållande till andra enskilda Ting. Genom denna beskaffenhet skiljes icke det enskilda Tinget från andra Ting. Det enskilda Tinget kan bestå af mångahanda materier; t. ex. detta bord af sten eller träd, denna bok af papper eller pergament o. s, v. Men i de enskilda Tin- gens åtskilnad från hvarandra ligger äfven nödvändigheten att öfvergå till predicater, som uttrycka denna åtskilnad. 56 §. 48. Men sålunda upphör äfuen Sub/ectet att vara ett enskildt Ting. Ty det enskilda Tinget Jår, genom sitt förhållande till flera andra Ting af olika beskaffenhet, sjelft en mångfaldig beskaffenhet. För hvarje ny be^ ska/fenhet åter blir äfven Tinget ett Annat Ting. Det ifrågavarande förutsatta Omdömets Subject blir derföre: flera, enskilda Ting. Förklaring, Då Tinget betraktas i förhållande till andra Ting, förhåller det sig till dessa såsom till Ting al den ena el- 1er andra beskaffenheten. Utgör denna beskaffenhet en egenskap bos Tinget, d. ä, uttrycker bon ett förhållande mellan Tingen, så måste det enskilda Tinget för hvarje nytt förhållande älven ega en annan beskaffenhet, vara annorlunda beskaffadt, och således vara elt annat Ting. Hvarje egenskap tillkommer derföre flera enskilda Ting, desto flera, ju färre förhållanden hon uttrycker, och tvärtom. T, ex. egenskapen att flyga tillhör flera Enskilda (Fog- larna). En Enskild (en Svan) eger älven denna egen- skap. Men i förhållande till en annan Enskild (Örn) e- ger han egenskapen att simma.Detta nya förhållande gör, alt den förra Egenskapen omfattar flera Enskilda (loglar) än den sednare. Se nedanf. 2) Det Particulära Omdömet. §. 49. Det Particulära Omdömet är det Omdöme, som utsäger-, att flera enskilda Ting hafva en beskaf- fenhet, som icke eges af flera andra Ting. Dess Sub- ject är det enskilda Tinget såsom mångfald. Dess predicat är en uteslutande Fgenskap-, ty predicatet till- kommer Subjectet endast i förhållande till andra Subje- 57 eler och uttrycker derföre elt Tingens förhållande till och inverkan pä hvarandra. Förklaring. Subjectet i detta Omdöme uttryckes genom bi-orden Flera, Några, Vissa, o. s. v. Predicatet är en Egen- skap, som uteslutande tillkommer vissa Ting. T. ex. Några Ting (stenar) äro magnetiska; Flera (vexter) äro giftiga; Vissa (menniskor) äro ondsinta, o. s. v. Hit hö- ra äfven. de i föregående §. anförda exemplen. Här ut- trycker Subjectet alltid en mångfald af Ting. De äro väl i—sig af ett bestämdt slag, t. ex. vexter, djur etc.; men dessa notioner äro bär anteciperade och utmärka en- dast en från andra skild mångfald af Ting. Predica- terna i dessa omdömen äro notioner, hvilka uttrycka en vissa Ting uteslutande tillkommande Egenskap, då dere- mot det Singulära Omdömets predicater endast utmärka en Beskaffenhet hos ett enskildt Ting, utan afseende der- på, huruvida denna äfven tillkommer andra enskilda Ting eller icke. Dessa predicater uttrycka vidare vissa Tings förhållande till andra, t. ex. magnetisk: att dessa Ting attrahera jern; giftig: all Tingen skada djur; flyga, sim- ma: skilda sätt alt förändra läget i förhållande till andra Ting, i rummet o. s, v. Anm. Hvarje, positivt uttryckt, Particulärt Omdöme för- utsätter ett annat, negativt uttryckt, Particulärt Omdöme; t, ex. vissa vexter äro giftiga; andra vexter äro icke gif- tiga. Det Positiva och Negativa Omdömet förefinnas så- lunda till formen inom Reflexions-Omdömet, Men de äro icke här hvarandra upphäfvande, utan hvarandra förutsät- tande Omdömen. Detta är en utveckling af den betydel- se, det positiva och negativa omdömet ega uti det Oänd- liga Omdömet, såsom limiterande och identiskt Omdöme 58 Det negativt uttryckta Particulära Omdömet är negativt endast i förhallande till det motsvarande positivt uttryckta omdömet, men är i—sig likaså positivt som »letta. Ty det uttrycker endast, att andra enskilda Ting halva en annan uteslutande egenskap. För korthetens skull begagnas här orden: hafva, ega o. s. v., såsom copula, i stället för va- ra. De äro också utmärkande för Reflexions-Omdömet, hvars subject är skildt från predicatet och, såsom Ting, har en egenskap. Men det Abstracta Omdömets Sub- ject är en qualitet, sammanfaller med sitt predicat. §. 50. Men det Particulära Omdömets predicat, emedan dlet är en uteslutande Egenskap hos en mångfald af en- skilda Ting, tillkommer icke blott en obestämd mångfald af Ting, utan en mängjald, som begränsas aj andra klasser af enskilda Ting. Hvarje Subject, i ett Particu- lärt Omdöme, är derföre en sluten Totalitet af en- skilda Ting. Förklaring. Om man betraktar det Particulära Omdömets sub- ject i dess förhållande till predicatet, utmärka dess bi- ord: flera o. s. v., en viss klass af enskilda föremål, hvilka hafva en gemensam Egenskap till predicat. T. ex. några djur framföda ungar, är ett Omdöme, hvars predicat uteslulande tillkommer en viss klass af Ting, och hvilket är gemensam Egenskap för alla till denna klass hörande enskilda Ting. Anm. Ehuru förhållandet mellan Subject och predicat är det hufvudsakliga i allt Omdöme, kan likväl delta för- hallande uppfattas endast genom en betraktelse af an- tingen Subjectets eller Predicatets betydelse. Här, i det enkla Reflexions-Omdömet, är, såsom ofvan blifvit nämdt, betraktelsen fäst vid Subjeetet. Ty Reflexions-Omdö- mets predicat är Subjectets Reflexion på sig, Subjectets egen natur. 1 det Particulära Omdömet är det Subjectets ■ natur, att vara uteslutande, som äfven gör predicatet till en uteslutande Egenskap. 59 s. 31. Denna Totalitet är i del Particulära Omdömet en blott fordran. Ty förhållandena mellan de skilda klas- serna af enskilda Tins' äro Oändlisa- och bestämman- det af hvarje klass blir här en progress i oändlighet. Li- kaså motsvara ieke det particulära Omdömets predicater en sådan totalitet; ty de uttrycka endast ett visst^ be- stämdt Jörhållande. F ö rklaring. De några Ting, som hafva en gemensam Egenskap, förhålla sig negativt till andra Ting med en annan Egen- skap. Men dessa relationer äro otaliga, och dessa några Ting hafva derföre en oändlig mångfald af Egenskaper, som uttrycka sådana förhållanden. T. ex. de vexter, som äro giftiga, kunna dessutom hafva egenskapen att färga grönt, att utmagra jorden o. s. v., hvilka predicater, alla, Uttrycka dessa vetters förhållande till andra icke-giltiga, icke-färgande Ting, samt derföre äfven uttala dessa vexters inverkan på djurorganismen, på de Ting, hvilka af dem färgas gröna, på jordmånen o. s. v. §• 52. En sådan fordran på en Totalitet hos Subjectet, hvilken uti det Particulära Omdömet ännu icke är uttryckt, innebär: alt detta Omdöme förutsätter ett annat omdöme^ hvars Subject är de enskilda Tingen såsom tillhörande en bestämd Totalitet af Ting. Dettas Predicat måste då vara en Beskaffenhet, som icke blott afser Subjec- tets yttre förhållanden till andra Ting, utan ultalar de i denna Totalitet inbegripna Tingens Inre Väsende, Förklaring. Det Particulära Omdömets predicater äro blott rela,-^ tiva^ uttrycka förhållanden. De äro äfven hvar för sig i oändlighet bestämdbara, emedan serien af de Ting, som 60 utgöra Subjectet, icke är en afslutad Totalitet, utan blott en progress dertill, en fordran derpå. Så är t. ex. notionen tyngd en egenskap, sona är blott relativ, och derföre är äfven det Lätta Tinget tungt i förhållande till andra Ting. Likaså är förgift i vissa förhållanden sin motsats, det helsosamma o. s. v. Men för Tingen, såsom en i sig sluten Totalitet, kunna icke dessa relativa predicater gäl- la, utan här inträder fordran på ett Predicat, hvilket till- kommer Tingen, såsom tillhörande denna Totalitet, hvilket utgör hvarje Tings Väsendtliga natur. Både Subject och Predicat i det Particulära Omdömet hänvisa derföre på elt nytt Omdöme, med så beskaffadt Subject och Predicat, som ofvan blifvit anfördt. Anm. Det Singulära Omdömet motsvarar, livad vi uti Lä- ran om Reflexions-Begreppet kallat den bestämda Tankens Reflexion på—sig. Men denna öfvergår, i det Particulära Omdömet, till Reflexion i ett annat. Denna är derföre, såsom en Tänkandets act, blott yttre Reflexion, ehuru likväl icke i den mening, att hon vore del tänkande Sub- jeetets Reflexion öfver ett gifvet yttre Object. Ty den- na yttre Reflexion är Tankens egen, beror af förhållandet mellan de notioner, som utgöra Omdömets predicater. Hon är derföre icke blott det tänkande Subjectets sätt al t tän^ Jca, utan äfven Objectets sätt att vara, sådant detta är som tänkt, icke blott åskådadt Object. 8) Det Universala, eller Kategoriska,Omdöme t, §. 53. - Det IJniv er s ala Omdömet utsäger t att det jEnskilda har en Beskaffenhet, som tillkommer det sam- samma, såsom en Totalitet af Enskilda. Detta Omdö- mes Subject är det Enskilda, såsom Totalitet, såsom AUa Enskilda-, dess predicat är Tingens Inre fräsende, den Beskaffenhet, Tingen ega i och för sig, såsom ut- görande en inom sig sluten Totalitet, utan förhållande till andra, utom denna varande, ting. 61 Förklaring. Ett sådant Omdöme är t. ex.: Alla djur hafva be- gär. Sub/ectet i detta Omdöme: Alla djur, utmärker icke en blott mångfald, såsom det Particulära Omdömets subject, utan en afslutad Totalitet^ som begränsas af sjelfva Predicatet. Ty detta uttrycker en Beskaffenhet^ hvilken gör Subjectet till hvad det är, och hvars bety- delse icke beror af Subjectets förhållande till andra Ting. Ty begäret, driften, tillhör alla djur, utan afseende på de- ras förhållande till andra Ting eller till hvarandra. Ett sådant predicat tillkommer äfven det enskilda Tinget så- som Totalitet sålunda, att det har samma betydelse såsom predicat för det Enskilda som för Alla. Begäret är sam- ma Beskaffenhet hos individen, som hos alla djur. Den Totalitet, som utgör Subjectet, är derföre icke en summa af enskilda Ting, utan det Enskilda såsom alla enskilda. Vidare exempel på sådana Omdömen äro: Alla djur haf- va jri rörelse; Alla Organiska väsenden halva egenskapen alt fortplanta sig; Alla metaller den att bilda oxider; Alla menniskor äro tänkande — o. s. v. Anm. 1. Epithetet Alla, hvilket i detta omdöme utmär- her subjectet, betyder, såsom är anfördt, icke en summa af de Enskilda. Ty Allheten, såsom summa af Enskildheter, är en oändlig progress. En sådan Totalitet tillhör Abs- tractionen. Hon blir aldrig fulltalig och är derföre likty- dig med: Några, Flera, Många, o. s. v. Reflexions-Allle- ten beror deremot icke alls på antalet af de Enskilda. Ty här utgöra en eller flera Enskilda samma Totalitet, A. ä. den ena Enskildas väsende är detsamma som fleras. Totaliteten beror icke ensamt af Subjectet, utan af Sub- jectets och Predicatets inbördes förhållande, af sjelfva Omdömet. Och detta uttrycker, att hvarje Enskild är samma Totalitet. Detta skall nedanföre, vid den närmare utredningen af Subjectets och Predicatets förhållande, blif- va tydligare. Anm. Q. Det Universala Omdömet är en återgång från den yltre Reflexionen, från Tingets Reflexion i (förhållan- de till) andra Ting, och uttrycker åter en Tingets Refle- xion på sig. Men Tinget är här denna Reflexion på sig, genom sin Reflexion i andra’ dylika Ting; d. ä. Tingets 62 Reflexion i andra Ting är detsamma, som dess Reflexion på sig, emedan dessa andra Ting- endast äro samma Predicat, som Tinget sjelft. Predicatet i det Universa- la Omdömet är nämligen icke en egenskap hos Tinget, i förhållande till andra Ting. Det uttrycker icke hel- ler en Tingets inverkan på andra Ting, utan Tingets e- get inre väsende, en Egenskap, som yttrar siy inom sjelf- va Tinyet. Ty, att t. ex. begäret har ett yttre föremål, hör icke till dess betydelse, såsom en djursjälens Beskaf- fenhét. Emedan likväl denna Tingets Réflexion på sig är dess återgång till sig från Reflexionen i ändra Ting, gäller -predicatet icke blott det enskilda Tinget, som så- dant, utan både det enskilda Tinget och andra Ting. Märk! Den vdnliyeil så kallade Refexions-Allmänlielen är derföre blott den yttre Reflexionens Allhet, ett större eller inindré antal af Enskildas g. 54. Vid närmare betraktande af det Universala Omdömet finnesi att dess Subject och Predicat sammanfalla^ d. är uttrycka samma sak. Ty: Alla Enskilda ar detsam- ma som hvarje Enskild. Och, då här det Enskilda icke betraktas i förhållande till andra Enskildheter, förefinnes här ingen åtskilnad mellan de Enskilda. Hvar och en af dem är samma Predicat, samma Inre Väsende, och det Enskilda är intet annat än detta, har i sig ingen annan betydelse, än den predicatet uttrycker. — Predicatet ut* trycker derföre detsamma som Subjectet^ eller: är endast elt annat uttryck för Subjectet. Förklaring. De anteciperade uttrycken: Alla djur^ alla menniskor, hvilka redan tjenat till att utmärka de skilda Några uti det particulära Omdömet, hänvisa alla till ett nytt Omdö- me, hvilket utgör en förutsättning for detta Omdöme. Men de ega här ingen annan betydelse än predicatets. Så- lunda betyder t. ex. Alla djur hafva begär9 intet an- 63 hat än: (illa begîlrande Uro begUr. Ty notionen: dju^ har för oss äinnu ingen annan betydelse, än den att va- ra begär. Vidare utmärker detta: alla djur, så väl en Enskild, som flera enskilda. Likaså bar predicatet: begilr^ den betydelse, att vara både ett djur ocb flera djur^ d. ä. ett begär och flera begär. Det universala Omdömet är sålunda, i afseende på innehållet, fullkomligt Tautologiskt. Det Universala Omdömets predicater uttryc- ka alla en förmåga hos Subjectet, den allmännaprincip, som utgör det enskildas lif och utveckling. Egenskapen hos Tinget är Tingets sätt att inverka på andra Ting. Men förmågan förutsätter icke elt något, hvarpå hon in- verkar, utan jörmågan producerar, skapar ur sig sjelf. Utvecklar sig. Förmågan är derföre ett predicat, soni tillkommer Subjectet, oberoende af andra Subjecter, men som charakteriserar detsamma, ger det en bestämd cha- rakter, hvilken utmärker, till hvilket slag af föremål Sub- jeclet hörer. §. 55. Men imellan Subject och Predicat, dessa tvänne ut- tryck för samma sak, finnes ännu en åtskilnad i betydel- se. Predicatet är nämligen en Subjectets beskaffenhet, som är Subjectet helt och hållet. Men denna Beskaflen- het, Predicatet, har tillika betydelsen att vara det Ur- sprungliga, Uillkoret för Subjectet, hvarigenom Sub- jectet är, hvad det är; hvaremot Subjeetet är det Secun* dära och Betingade, Predicatet är det enskildas Inre Väsende, hvilket uppenbarar sig, har sin yttre exsislens, i Subjectet. Förklaring. Begäret är en förmåga hos djuret; Tänkandet, så- Som förstånd, en förmåga hos menniskan. Men här, der notionerna: djur, menniska, icke hafva någon annan be- tydelse än predicatets, vill detta säga: att t. ex. begäret är en förmåga alt uppenbara sig sjelf såsom del Enskilda 64 (djuret); likaså: att Tänkandet är förmåga alt exsistera såsom den tänkande (menniskan). 8. 56. Uti alla Arter af det Enkla Reflexions-Omdömet är sambandet mellan Subject och Predicat nödvändigt, så vida Subjectet inojn sig är den Beskaffenhet, hvilken Pre- dicatet uttrycker. Men i det Universala Omdömet är Pre- dicatet samma sak som Subjectet, d. ä. Subjectet är här intet annat än sitt Predicat. Denna Identitet utgör ett icke blott af yttre Reflexion beroende nödvändigt samband mellan Subject och Predicat. Predicatet är icke blott en Beskaffenhet inom Subjectet, utan Subjectets hela Beskaffenhet. Detta inre Nödvändiga sammanhang, mellan Subject och Predicat, gör det Universala Om^ dömet till K a te g or is k t Om d ö m e, Nödvändighets- - Omdöme. Förklaring. Tingets Beståndsdelar och Egenskaper tillhöra väl nödvändigtvis Tinget; men, om den ena eller andra egen- skapen i Tinget uppfattas, är tillfälligt. Principen deremot, som gör Tinget till hvad det är, som gör, alt Tinget till- hör en bestämd Totalitet af Ting, beror icke af den ena eller andra uppfattningen. Tänkandet t. ex. är icke en bland menniskans egenskaper, utan är det, som gör men- niskan till menniska, till en med öfriga individer af släg- tel lika individ. Tänkandet är vidare icke ett visst slags tänkande hos den ena individen, ett annat hos den andra, utan är samma princip, samma actus, hos den ena, som hos den andra individen, och som hos hela slägtet. Ofvergången från det Universala Omdömet (se §. 55) beror derpå, att här Subjectet icke mer är gifvet, ulan förulsätter Predicatet såsom sitt villkor. Sjelfva det Nödvändiga förhållandet mellan Subject och Predicat åter- står, så alt det sednare befingar det förra; men ingende- ra är det gifna, endast förhållandet dem imellan är gifvet. 65 b. Det Ilypothetlsha Omdömet. §. 57 a. Hypothetiska Omdömet är det omdöme, som utsSger, att af tvänne eæsistenser det enas vara är det andras vara^ d. ä.: alt, om ,A är^ sa är B. Detta Om- döme förutsätter intet såsom gifvet. Det uttrycker endast elt förhållande mellan tvänne, af hvilka det ena är vill- kor för det andra, men utan att bestämma, det någotdera af dessa tvänne är. Märk! I Hypothetiska Omdömet benämnes villkoret H y- pothesis, l7örsats, det Betingade Thesis, Eftersats. Om • är (Försats), är B (Eftersats). 1) Det rent Formata Hypothetiska Omdömet. §. 57 b. Omedelbart är nu det Hypothetiska Omdömet Rent formait och innehållslöst. Som sådant utsäger det, att all Exsistens är ett förhållande af Hillkor och Hill* korligt^ af Grund och Följd. Detta omdöme är en de- finition på Exsistensen och uttalar dess allmänna natur: att det ena Exsisterandes Vara har sin grund i det andras. Förklaring. Det förhållande, delta Omdöme uttrycker, är förhål- landet af Grund och Följd. Man säger: allting har ett grund, det vill säga, det ena Tinget har sin grund i det andra. Detta fattas vanligen sålunda: att ett Ting har Grund för siti Exsistens, då denna Grund erkännes af det Tänkande Subjectet. T. ex. i omdömet: om solen ski- ner, så är det ljust, skulle solens sken vara en grund för den nödvändiga följden ljuset, sålunda, att det förra anta- gandet älven gör det sednare för den tänkande nödvändigt. Såsom beroende af erfarenhetsbevis^ är delta antagande en Slutledning. Såsom omdöme utsäger det endast: att Sn^Uman, Rmjik, 51 6G solens sken är ett villkor för ljuset; eller blott: alt solens sken, det ena exsisterande, är (föremålets) belysning, det andra exsisterande. Anm. I det anförda exemplet beror den rätta åsigten deraf, att man icke förutsätter det tänkande Subjectet och det tänkta objcctet, såsom skilda från sjelfva Tanken. Hvad denna i sig innebär, är det enda nödvändiga. Lju- set bar t. ex. en mångfald af grunder. Så kan man äf- ven säga: om ögat ser, är det ljust. Likaså har solens sken mångfaldiga följder; t. ex. om solen skiner, smäl- ter snön. Men till alla dessa combinationer måste tilläg- gas en mångfald af andra villkor. T. ex. solens sken ger ljus, om det icke afbrytes af ett ogenomskinligt föremål. Eller: detta antagandes sanning gäller blott detta bestämda föremål, hvarpå solen skiner, men intet annat. Men lika- så kan man säga: om det är ljust, skiner solen; nämli- gen i den mening: om intet annat sken upplyser föremå- let. Det enda sanna i allt detta är derföre, att dessa an- förda exsistenser till hvarandra stå i förhållande af villkor och villkorligt. Detta är Exsistensens natur. §. 58. Att det ena Exsisterandes Vara är grundadt i det andras, innebär äfven, att Exsistensen är ett mångfaldigt sammanhang af villkor och villkorligt. Hvarje Exsislens är Grund för hvarje annan, och hvarje Exsistens har der- före en Totalitet af villkor, hvilken utgör dess Grund. Men denna Totalitet af villkor beror af det ena Exsi- sterandes förhållande till en Totalitet af Exsistenser. Dessa åter hafva Alla ett förhållande till det ena Exsi- sterande, hvilket utgör deras Grund. Såhtnda hafva de enskilda Exsisterande en gemensam Grund till silt villkor. Förklaring. Då, hvad det formait Hypothetiska Omdömet utsäger om all exsistens, uppfattas för hvarje Exsisterande, ut- 67 göres detta af tvänne momenter: det ena dess bestämdhet såsom grund', det andra dess bestämdhet att vara följd. I sin allmänhet är Exsistensen det ena Exsisterandes för- hållande till det andra. Men detta förhållande tillkommer dessa båda och utgör deras gemensamma grund. T. ex. solskenet, såsom grund för ljuset, har sjelfva delta förhål- lande till grund lör sin exsistens, likasom detta förhållande äfven utgör ljusets grund. Det exsisterandes bestämda Grund är derlöre: att detsamma har en grund; om uti förhållandet till en eller flera Exsistenser, är likgilltigt. Således är det också en Följd af denna Grund. Det en- skilda Exsisterande har sålunda den med Totaliteten af Exsisterande gemensamma Grund, att de stå till hvaran- dra i ett förhållande af Villkor och Villkorligt. Anm. Den antagna formen för detta omdöme: Om grun- den är, så är följden, är likgilltig. Ty detta uttycher: att Grundens Vara är Följdens Vara, samt att hvarje Exsi- stens är detta förhållande. 2. Det Reala Hypothetiska Omdömet. §. 59. Hypothetiska Omdömet är således icke blott rent for- mait, utan bar bestämdhet, är Realt genom att uttrycka det Exsisterandes gemensamma, allmänna natur. Det ut- säger, som sådant: att det Exsisterande är betingadt aj ett för Totaliteten af Exsisterande gemensamt villkor, d. ä. att det Exsisterande är Yttring af en Kraft, som framgår i en Totalitet af Exsistenser. Förklaring. Ett sådant, för Exsistensen såsom Totalitet af Exsi- sterande gemensamt, villkor uttrycker notionen: Kraft, För- måga. I den vanliga formen uttryckt, skulle delta Om- döme lyda: Om Kraften är, så är Yttringen; om Förmå- gan är, så är Producten; d. ä. Kraftens Vara är Yurin- gens Vara. Exempel äro: de Magnetiska, Elektriska, Attractions-, Repulsionskrafterna; Tankeförmågan, Begär- förmågan o. s. v. Dessa notioner uttala en allmän na- 68 tur hos det Enskilda, hos de skilda producterna af kraf- ten eller förmågan; nämligen den, att vara den ena eller andra Kraftens Yttringar. T. ex. de elektriska phenome- nerna förklaras vara yttringar af den elektriska kraften, och denna omfattar en Totalitet af yttringar. §. 60. Här inträder uti omdömet åter skilnaden mellan Sub- ject och Predicat, såsom Bestämning och Allmänhet. Pre- dicatet uttrycker det Allmänna, för en Totalitet af Be- stämningar gemensamma, villkoret. Detta har vidare be- tydelsen att vara det Väsendtliga^ för Bestämningen till Grunden liggande; hvaremot Bestämningen är blott en Bestämning bland Totaliteten af Bestämningar, en för- svinnande bestämning, ett phenomen. Förklaring. Subjectet, det Exsisterande, är phenomen, en ovä- sendtlig, försvinnande Bestämning, emedan, i Totaliteten af Bestämningar, en eller flera Bestämningar äro likgillti- ga. T. ex. Tankeförmågan är samma förmåga af Tan- kar, oberoende af dessas större eller mindre antal. I to- taliteten af Tankar, såsom product af denna förmåga, är hvarje enskild Tanke oväsendtlig och likgilltig. Alt Be- stämningen är Phenomen, beror således deraf, att Tolali- teten icke är en summa af Enskilda. §. 61. Men det gemensamma, Väsendtliga, villkoret (kraf- ten) har derföre betydelsen, att i hvarje Phenomen (yttring) vara totalt närvarande och utgöra det, hvari- genom Phenomenet är, hvad det är. Phenomenet åter är, såsom enskild Exsistens, det jörsvinnande, men, såsom öj- vergång från Phenomen till Phenomen, det bestående, sjelf- va det väsendtligas Exsistens. Förhållandet mellan vill- 69 kor och villkorligt är derföre det ena Exsisterandes för- svinnande och öfvergång i det andra, och denna öfver- g'ång är det väsendtliga och bestående. Förklaring. Kraften innebär intet annat, än hvad som i den för- svinnande yttringen blir ett yttre, uppenbarar sig. Men, emedan denna är försvinnande, är kraften äfven en annan yttring, och så i oändlighet. Det sanna häruti är således, att kraften är den ena yttringens försvinnande och öfver- gång i den andra. Förhållandet mellan villkor och vill- korligt öfvergår härigenom åter i ett förhållande mellan de Exsisterande, men sålunda, att ett Exsisterandes försvin- nande är villkoret för det andras Exsistens. Anm. 1. Länge ansåg man det så kallade dynamiska förhållandet för basis till all theori i Naturvetenskaperna, och antagandet af en kraft var derföre detsamma, som en förklaring på Phenomenet. Nu mer har man insett, att det- ta antagande intet förklarar, emedan kraften ej inne- bär något annat, än dess yttring, och man fattar kraften nu endast såsom ett uttryck för Totaliteten af Yttringar. Detta är också det rätta i saken, om nämligen Totaliteten icke fattas såsom oändlig serie; ty då blir kraften ett uttryck för det outsägliga. Men, fattas Totaliteten i sin sanning, så beteck- nar kraften endast den process, som utgöres af den ena yttringens försvinnande och den andras uppkomst. Anm. 2. Det Oändliga kan icke fattas vara utom änd- ligheten, ty då begränsas detsamma af det ändliga och är sjelft ändligt. För att vara Oändligt måste derföre det Oändliga fattas såsom del ändligas lindlighet, d. ä. sjelfva denna Actus, att det ^Andliga är ändligt, försvinner, utgör det Oändliga. Det timligas förgänglighet är det E- viga. Likaså är Phenomenet icke en bestående Exsistens e- mot Kraften, såsom ett annat bestående. Phenomenet är såsom Phenomen försvinnande, och denna process, Pheno- menets försvinnande, är det bestående, är Kraften. Men det ena Phenomenels försvinnande är det andras uppkomst; ty negation af det Exsisterande är ett annat Exsisterande. Det ena Phenomenet öfvergår derföre, genom att försvin- 70 na (vara verkligt phenomenalt), i elt annat, och Kraften är sålunda äfven Phenomenets uppkomst. Deraf följer: att Kraf- ten är den dubbla processen af det ena Phenomenets för- svinnande och det andras uppkomst, d. ä. det enas öfvergång i det andra. Så t. ex. är Tankeförmågan in- tet annat än en sådan process af bestämda Tankar. Lika- så den Magnetiska Kraften en process af Magnetismens Phe- nomener. Vid denna process är det icke fråga om en serie af Phenomener, ty ett Phenomens försvinnande är samma process, som allas. 3) C a usalltets- Omdömet. §. 62, Caiisalïtets-0 m dö m et är det omdöme, som utsäger: att det ena Exsisterande är det andra, d. ä. alt det ena Exsisterandes öfvergång i det andra utgör det- tas Exsistens. Del förra är Orsak, det sednare E'erkan. Orsak och Verkan förhålla sig icke såsom Allmänhet och Bestämning, utan båda äro Bestämningar, och det Allmän- na är dessas öfvergång i hvarandra. Förklaring. Della Omdöme innebär förhållandet mellan Orsak och Verkan. Dess uttryck är; om Orsaken är, så är Fterkan, d, ä, Orsaken är (öfvergår uti) verkan. För- hållandet mellan Kraft och Yttring har till Resultat: all Kraften är den ena Yttringens öfvergång i den andra. Men sålunda är kraften orsak. Orsaken kan nu fattas så- som en Exsistens, hvilken uppenbarar sig, såsom verkan, i en annan Exsislens. Eller; orsaken utgör alla de reala villkoren för en Exsistens, sammanfattade i en notion och således utgörande en annan Exsistens i förhållande till den- na ena Exsistens. Men denna Exsistens kan, utom sitt för- hållande såsom orsak, hafva ett mångfaldigt innehåll, hvilket här icke kommer i betraktande. Likaså med den Exsistens, hos hvilken verkan framträder. Här betraktas båda endast i förhållande af Verkande och Verkan, Or- 71 saken upphör att vara Orsak, i och med detsamma hon öfvergår i Verkan, d. ä. såsom en Exsistens öfvergår Or- saken i en annan, i Verkan. Så t. ex. är hettan orsaken till vattnets förvandling i gas; en oförsigtig handling or- saken till ett lidande o. s. v. Men i dessa verkningar öf- vergår sjelfva orsaken och upphör alt vara en egen Exsi- stens. T. ex. den värme, som förorsakar vattnets eva- poration, bindes af vattengasen; handlingen, så vielt han förorsakar lidandet, fortfar att vara verksam i lidandet, är detta. Anm. Grund och följd är äfven ett förhållande mellan skilda Exsistenser. Men dessa qvarslå för medvetandet såsom skilda, i ett fortfarande förhållande af villkor och villkorligt. Deremot är en Exsistens, så vidt hon utgör orsaken till en annan, icke mer skild från denna, utan har i densamma förverkligat, hvad hon är såsom orsak. En Exsistens, såsom (/rund till en annan, är en samman- fattning af mångfaldiga materier, egenskaper o. s. v. och utgör såsom sådan en Förutsättning lör Följden. Men en Exsistens, såsom orsak, är en bestämd verksamhet, som öfvergår och fortsätter sig i en bestämd verkan. §. 63. Orsaken är samma innehåll som Verkan. I denna förverkligas intet annat, än hvad redan i orsaken innehål- les. Skilnaden mellan båda är endast den: att Orsaken är det förutsatta, ett prius, verkan det af en förutsätt- ning beroende, ett posterius. Men orsaken är likaså or- sak, endast i förhållande till sin verkan, förutsätter så- ledes J^erkan, så att Vierkan är Orsakens Orsak. Förklaring. Då det t, ex, säges, att menniskan är sina handlin- gars orsak, innebär detta: att handlingen, sådan denna i verkligheten framträder, funnits i menniskans medvetande. Ilvad derlöre handlingen är såsom fulländad, är han äf- ven redan i villjan, i afsigten. Han är i sednare fallet, såsom möjlig handling, hvad han i del förra är såsom 72 verklig. Men handlingens möjlighet förutsätter redan dess verklighet, nämligen för tanken, i begreppet; ty el- jest vore icke handlingen möjlig, och menniskan kunde icke vara en orsak til! hans verklighet. Det är sålunda, som orsaken förutsätter verkan. Anm. Vanligen skiljer man orsaken, såsom ett prius i tiden, från hennes verkan. Men det är klart, att orsaken icke upphör att vara verksam, förrän verkan upphört; ty eljest vore hon icke den rätta orsaken, en tillräcklig or- sak till den ifrågavarande verkan. Också är t. ex. men- niskan sina handlingars orsak först derigenom, att hon handlar, d. ä. sedan handlingen är fullbordad, är verklig. För en blott yttre Reflexion är orsaken äfven verkan, näm- ligen af en annan orsak, och så i oändlighet. §• 64. Orsaken förutsätter sålunda i verkan endast sig sjelf. Det är samma allmänna innehåll, hvilket särskiljer sig i tvänne, hvarandra förutsättande, momenter. Villkor et och det villkorliga äro här icke blott samma sak^ utan villko- ret är älven sjelft villkorligt och har det villkorliga till sitt villkor. Men derigenom öfvergår det Hypothetiska Omdömet i ett nytt omdöme, som utsäger: att samma Allmänhet är skilda, hvarandra förutsättande, men med hvarandra Identiska, Bestämningar. Anm. Då det allmänna uttrycket för Hypothetiska Om- dömet är: om A är, så är B, — är detta nu mer sålunda ut- veekladt, att detta är samma uttryck, som: om B är, så är A- Men derigenom är också identiteten af bådas va- ra uttryckt, emedan båda äfven ömsesidigt äro villkor för hvarandra. Omedelbart är, 1 Hypothetiska Omdömet, Vill- koret det Allmänna, det Villkorliga deremot Bestämning Detta är äfven uttryckt i förhållandet af Kraft och Yttring. Men i det Resultat, till hvilket detta omdöme förer, äro bada momenterna samma Allmänhet; eller: det Allmänna är icke här blott det i båda momenterna gemensamma, ut- an momenternas ömsesidiga förutsättning är det Allmänna. 73 c. Del Disjimetiva Omdömet. . §• 63. Resultatet af det Hypothetiska Omdömet är: 1:o att Bestämningarne ömsesidigt förutsätta hvarandra; att det Allmänna är hvarje Bestämning, såsom en sådan förutsätt- ning. Förhållandet af orsak och verkan är upphäfvet och har öfvergått uti vexelverkan, ömsesidig förutsättning. Orsak och verkan äro nu mer en och samma verkande^ lefvande, princip^ uti hvarandra förutsättande och ute- slutande momenter. Förklaring. I det formala hypothetiska omdömet finnes ingen skilnad mellan Allmänhet och Bestämning. Uti det reala hypothetiska omdömet deremot är Kraften det Allmänna i förhållande till Yttringen, såsom en Totalitet af Bestämnin- gar. Causalitets omdömet uttrycker ett förhållande mel- lan Bestämningar, men hvilka äro samma Allmänhet såsom ett gemensamt innehåll. Orsak och Verkan äro samma sak. De förutsätta vidare hvarandra ömsesidigt; således uppllör deras förhållande af orsak och verkan, och de äro endast det Allmänna uti skilda, hvarandra förutsättande, Be- stämningar. Resultatet innehåller derföre fordran på ett Omdöme, som uttrycker ett sådant förhållande mellan All- mänhet och Bestämning. §. 66. Det Disjunctiva Omdömet utsäger nu: att det Allmänna är antingen den ena eller den andra Bestäm- ningen^ d. ä. att det Allmänna är hvarandra förutsättande Bestämningar. Dess Subject öv det Allmänna, såsom hvarje Bestämning. Dess Prédicat är samma Allmänhet, såsom hvarandra förutsättande Bestämningar. En sådan Allmän- het är Slägtet. Slägtels hvarandra uteslutande Bestämningar åter äro Arter. Det Disjunctiva Omdömet uttrycker der- före, alt Slägtet är antingen den ena eller andra Arten. 74 Förklaring. Slägtbegreppet har denna betydelse. Det uttrycker en Allmänhet, en Totalitet af Individer, men är tillika hvar- 1 je Individ. T. ex. menniskan är en menniska och alla menniskor. Men i Slägtbegreppet innebålles äfven, att Slägtet är hvarandra förutsättande Bestämningar, det är, att Slägtet är en bestående åtskilnad, Disjunction. Såsom bestående åtskilnad är Slägtet en Art (Species). Ty individen, såsom blott individ, är förgänglig; men såsom art är individen en bestående slägtets Bestämning, hvilken från sig utesluter andra arter. Disjunctiva Omdömet ut- säger derföre t. ex. icke: menniskan är antingen den ena eller andra Individen, utan menniskan är antingen den ena eller andra Arten. Häri säges väl, att Arterna ute- sluta hvarandra, men tillika, att Slägtet är både den ena och andra Arten. Anm. 1. Det Disjunctiva Omdömet är det, som utgör grunden för allt Reflexions-omdöme. Det är, emedan in- dividen är ett slägte, som har egenskaper, förmågor, o. s. v. Redan i det enkla Reflexions-omdömet utgör derföre slägtet Subject, men endast såsom en, flera, alla Individer. Äfven det Hypothetiska Omdömet har här sin sanning, i den mening, att Slägtet är sitt eget villkor; en orsak, hvilken har sig sjelf till verkan, d. ä., är sin egen orsak. Men Slägtet får icke fattas såsom blott Totalitet (af In- divider). Det är väl Totalitet af Arter, men är äfven hvar- je art. Det vill säga; Slägtet är i hvarje Nu totalt Släg- te. Såsom bestående af Individer, är Slägtet en oändlig process i Tiden; men såsom bestående af Arter är Slägtet i hvarje nu fulländadt. - Märk! De genom antingen — eller skilda predicaterna, i det Disjunctiva Omdömet, benämnas membra disjun- ct a, Skilj elemmar. Anm. 2. Man har velat reducera skiljelemmarna till blott tvänne, så att det disjunctiva omdömet skulle kunna upplösas i tvänne satser, en jakande och en nekande. T. ex. Lärkan är antingen skogslärka eller icke skogslärka. Men det är klart, alt detta: icke skogslärka, innefattar öfri- ga arter af slägtet lärka. 75 8- 67. Men det Allmänna, som är antingen den ena eller den andra Bestämningen, är derföre äfven så väl den ena som den andra. D. ä. om Slägtet är antingen den ena eller andra, måste det vara båda dessa arter. Ty eljest upphör det Disjunctiva Omdömet att vara ett cm- döme; d. ä. dess prédicat utsäger icke, hvad Suhjectet är, utan blir en blott godtycklig förmodan. Slägtet är icke blott den ena eller andra arten, utan hvarje art. Förklaring. Omdömet: Omen är antingen hafsörn eller landtörn, innebär: alt örnen både är en hafs- och en landtörn. Sub- jectet är här nämligen icke en enskildhet, en individ, ut- an sjelfva Slägtet, såsom både en individ och alla indi- vider. Det Disjunctiva Omdömet kan icke ega något an- nat Subject. Algörandet derom, hvilken art Individen, så- som en blott Enskildhet, tillhör, beror af sinnlig varse- blifning och kan bestämmas i oändlighet, så att arterna blifva lika många som Individerna. Anm. Det vanliga sättet, att betrakta det Disjunctiva Omdömet, har sin grund uti en bristande insigt i Tankens natur. Ty man skiljer då icke mellan de bestämda tan- karnas olika betydelse. Då man t. ex. säger: detta före- mål är antingen gult eller ieke-gult, supponerar nian blott, att endera af dessa predicater skall tillkomma Sub- jectet. Men i sjelfva verket har det ifrågavarande före- målet någon annan bestämd färg, än den gula, och är icke blott den möjlighet af andra färger, som uttryckes i nega- tionen icke-gul. Om åter föremålet är gult, är det äf- ven icke gult^ ty det har icke samma gula färg, som ett annat föremål, d. ä., det är endast detta bestämda gula, icke det gula i allmänhet. Ett sådant omdöme bestämmer derföre icke något om föremålets färg. Likaså är omdö- met: denna sats är antingen sann eller icke-sann, såsom om- döme, ett nonsens. Ty det innefattar icke något bedömande, utsäger ingenting öfver Omdömets Subject, utan kan endast uttrycka ett tvifvel, en ovisshet, hos den tänkande. 76 ' S- 68. Emedan nu Slägtet är så väl den ena som den an- dra af arterna, måste sjelfva Slägtbegreppet bestäm- ma arterna^ d. ä. det allmänna måste innehålla principen för sin Bestämning. Predicate är en Totalitet af hvaran- dra uteslutande arter, och, emedan Slägtet är hvarje art^ innehålles äfven Totaliteten af arter uti sjelfva Slägt- begreppet och är af detta bestämdt. Förklaring. Denna fordran^ att arterna höra bestämmas af Slägtet, ligger uti det Disjunctiva Omdömets natur. Ty Slägtet är hvarje art, och, hvilka arterna äro, beror derföre af, bvilka arter Slägtet är. T. ex. om örtslägtet Rosa är flera eller färre arter, beror af sjelfva Slägtets natur, så- som ett lefvande, sig sjelf producerande, slägte. ^tnm. Hvad som i allmänhet benämnes ett visst slag af föremål, är ieke ett slägte. Så utgöra t. ex. hus, bord, bok, o. s. v. vissa slag af föremål, hvilka skiljas från andra, genom mångfaldiga godtyckliga kännetecken. Men dessa no- tioner innebära icke ett eget lif, sjelfbestämning, såsom slägt- är lefvande är i denna slägte, bestämmer sig sig sjelf, såsom en art. begreppet. Ty slägtet till Individualitet, men Slägtet är sina bestämda arter, icke flera eller färre; men blotta föremål af ett visst slag kunna sönderfalla i flera eller färre arter, allt efter den synpunkt, ur hvilken des- sa bestämmas. Det är också icke här fråga om Slägtets arter, sådana dessa t, ex. i den ena eller andra Naturalhi- storien upptagas, utan om slägtet såsom Begrepp. Och slägtet, såsom sådant, måste innehålla lagen eller princi- pen för sina arter, så att denna bestämmer gränsen för va- riationerna hos individerna af slägtet, §. 69. Denna bestämdhet är icke uttryckt i det Disjun- cliva Omdömet. Den innehålles i detsamma endast såsom en fordran^ ett Böra. Emedan nu slägtet, såsom To- talilet af arter, är det exsisterande Slägtet, och det Disjunctiva Omdömet endast uttrycker en fordran på det- tas motsvarighet mot Slägtet såsom Begrepp (Slägtbe- greppet), öfvergår detta omdöme i ett annat, hvilket för- utsätter Begreppet och till detta hänför Exsistensen. Förklaring. Det ligger i sakens natur, att hvarje slägte till sina arter bör vara bestämdt. Men, emedan Slägtet, i hvarje Nu, har sin Exsistens i dessa arter, utgöra de ett fö- remål för den sinnliga varseblifningen, och uttrycket för slägtbegreppet blir deraf beroende, d. ä. det uttrycker en- dast approximativt hvad slägtet är. Slägtbegreppet är derföre ett förutsatt begrepp, i förhållande till hvilket det exsisterande Slägtet betraktas, och all uppfattning af släg- tet (hvarje notion, som uttrycker ett slägte) närmar sig mer eller mindre till Begreppets Bestämdhet. Anm. Man har fordom lagt särdeles vigt på det Disjunctiva Omdömet och i dess form, utan åtskilnad, in- pressat alla möjliga notioner. Så t. ex. skulle satserna: Menniskan är antingen förnuftig eller icke-förnuftig, gul eller icke-gul, lång eller icke-lång o. s. v., alla afgifva predicater till begreppet menniska, af hvilka endera nöd- vändigt skulle tillkomma detsamma, med uteslutande af det andra. Men, såsom ofvan blifvi t anfördt, kunna sådana satser dels alldeles icke utgöra något omdöme, d. ä. icke innebära något bedömande. Så är t. ex. förnuftig ett prédicat, hvil- ket i och för sig tillkommer menniskan, och den anförda satsen innehåller, att menniskan är menniska eller något annat. Dels äro sådana satser blott subjeetiva bedöman- den; t. ex. lång och icke-lång äro af det subjeetiva tycket beroende predicater och kunna häda utsägas om samma Subject. Utan afseende på det absurda i satser, sådana som t. ex. sanningen är rund eller icke-rund, finner man, att vid slika omdömen icke alls fråga blir om Tankens na- tur, d. ä., om beskaffenheten af de notioner, hvilka sålun- da sammanställas; och ett sådant förfarande förtjenar väl namn af tanklöshet. Ett Subject, om hvilket utsäges, att det är antingen det ena eller andra predicatct, bör också 78 i sjelfva verket vara båda dessa predicater. Ty, är det en- dast fråga om det subjeetiva tycket, så är detta för allt Tänka och allt Omdöme lilgilltigt. §. 70. Men härigenom öfvergår äfven Reflexions- omdömet i allmänhet till ett nytt slag af Omdöme. Rellexions-om- dömet uttalar nämligen: att del Exsisterande, på sig re- flecteradt, har en väsendllig Beskaffenhet. Men det om- döme, på hvilket det Disjunctiva Omdömet hänvisar, ut- säger: att det Exsisterande hänför sig till sitt Begrepp^ såsom till en Jörutsättning för sjelfva Exsistensen. Detta omdöme är derföre Begrepps-omdöme. C. Begrepps-Omdömet. §. 71. Begrepps omdömets Subject är Exsistensen i förhål- lande till Begreppet, d. ä. det Reala^ Verkliga. Dess prédicat är Begreppet^ såsom Norm för Exsistensen, d. ä. det i förhållande till Suhjectet Ideala. Begrepps- Omdömet utsäger derföre: att Realiteten motsvarar Begreppet. Förklaring. Först i Begrepps-omdömet visar sig Omdömets na- tur, att vara ett bedömande, nämligen ett bedömande öfver Bestämningens förhållande till det Allmänna, Sa- kens till Begreppet. Man har från äldre tider plägat anföra det såsom ett critérium på sanning, att Begreppet skulle öfverensstämma med Saken. Här bar detta den be- tydelse, att Begreppet är det ursprungliga, och att sakens öfverensstämmelse dermed utgör det i saken sanna och förnuftiga. I det Abstract Omdömet är Saken ett Mera^ än Begreppet, d. ä. Suhjectet är ett annat, än hvad pre- dicatet uttrycker. I Reflexions-omdömet innebär Begrep- pet ett Mera än Saken, d. ä. predicatel är en allmän Be- 79 skaffenhet, som tillkommer flera Subjecter än det ifråga- varande. Begrepps-omdömet fordrar åter: att Sak och Begrepp, Bestämning och Allmänhet, Subject och Prédi- cat skola sammanfalla och med hvarandra öfverensstämma, men gör härvid Begreppet, det Allmänna, Predieatet, till det förutsatta, hvilket det Reala, Bestämningen, Suhjectet bör motsvara. a. Det Ässertoriska Omdömet. §. 72. Begrepps-omdömet utsäger nu omedelbart: att det Reala motsvarar Begreppet^ d. ä. att det Exsisteran- de är en realisation, ett förverkligande, af hvad dess be- grepp innebär. Förklaring. Begrepps-omdömet omedelbart vill säga: Begrepps- omdömet såsom Resultat af det Disjunctiva Omdömets ut- veckling. Detta innehåller, att Slägtet, såsom Totalitet af Arter, exsisterande Slägte, bör motsvara Slägtbegreppet. Detta allmänna förhållande, mellan det Exsisterande och Begreppet, uttryckes icke i det Disjunctiva Omdömet, utan innehålles blott i detsamma såsom en fordran. Det har derföre sitt uttryck i det omedelbara Begrepps-omdö- met. T. ex. omdömet: Själen är odödlig, utsäger, att en Exsistens motsvarar sitt begrepp, men tillika, att detta är ett förutsatt Begrepp, hvars realiserande utgör den ifrå- gavarande Exsistensen. I detta omdöme uttalas icke en Själens egenskap o. s. v., utan endast, att hon är för- verkligandet af ett förutsatt begrepp om själen. §. 73. . Sttbjectet i detta Omdöme är en exsisterande Enskild- het, men icke blott ett enskildt Ting, utan en Enskildhet^ såsom realisation af ett Begrepp. Predieatet är ett ut- tryck för det förutsatta Begreppet, som utsäges vara realiseradt, förverkligadt, i Exsistensen, och har den be- 80 tydelse, att vara det förutsatta, hvaraf Exsistensens verk- lighet beror, det i Exsistensen sig realiserande Begreppet. Omdömet är A s s er tor iskt^ innehåller ett blott jiåstå- endej emedan predieatet är en förutsättnings hvars be- tydelse icke beror af Subjectets, ulan tvärtom ger Subje- etet dess enda betydelse. Förklaring. Det Assertoriska Omdömets Subject måste alltid ut- trycka det Enskilda, såsom tillhörande ett bestämdt slag af föremål. Detta, detta Ting, det Exsisterande o. s. v., kun- na icke här vara uttryck för Subjectet. Ty detta bör ut- trycka, att Predieatet i detsamma är realiseradt, d. ä. alt det är Slägtet såsom en individ. Likväl är slägtet i det- ta omdöme endast den bestämdhet, hvilken predicatet-ut- trycker. Så utmärker t. ex., i omdömet: Menniskosjälen är odödlig, Subjectet (Själen) en exsisterande af slägtet; men Själen, såsom slägtet, uppfattas här blott under den ena bestämdheten: odödlighet. Vidare exempel på sådana predicater äro: Lif, Frihet, Natur, Ande, Rätt o. s. v., med ett ord, alla notioner, som uttrycka det öfversinnliga, fattade, såsom gifna, förutsatta begrepp, hvilka utgöra en norm för det Exsisterandes öfverensstämmelse med Begrep- pet. Så är omdömet: Handlingen är Rätt, ett asserto- riskt omdöme, endast så vida i detta omdöme är fråga om det Rättas begrepp, oberoende af positiv Lag och den handlandes afsigt o. s. v. Likaså omdömet: menniskan är fri, då med frihet förstås begreppet om frihet, såsom oberoende af dess sätt att i verkligheten exsistera. §. 74. Men, emedan Predicatets Begreppet, är en förutsätt- nings är det problematiskts om det ifrågavarande Subjectets verkligheten, motsvarar detsamma eller icke, Subjectet är väl ett realiseradt Begrepp, en verklighet ; men det återstår ännu alt afgöra, af hvilket Begrepp det- samma är en Realisation. Emot det ena Assertoriska 81 Omdömet kan, med lika skäl, ett annat påstående sättas. Detta Omdöme öfvergår derföre i ett nytt Omdöme, hvars prédicat både är och icke är i Suhjectet reali- seradt. Förklaring. Detta har icke den betydelse, att det t. ex. vore o* afgjordt, om en handling är ett förverkligande af friheten, af det Rätta o. s. v., utan den, att en handling kan vara rätt och dock orätt. Just emedan Begreppet är en förut- sättning, beror dess verklighet af en mångfaldig tydning. Deraf heter det t. ex. summum jus summa inju- ria. Begreppet är, såsom en gifven norm för verklig- heten, äfven något blott tillfälligt och subjectivt. Så öf- vergår Omdömet till ett blott subjectivt bedömande, en subjectiv åsigt. Begreppet, sålunda fattadt, oberoende af det verkliga, är, hvad man plägar benämna det Abstract Be- greppet, t. ex. det abstracta Rättsbegreppet, de abstracta Begreppen om Lif, Natur, Ande, Frihet, Odödlighet. Dessa Begrepp äro väl Abstractioner från den gifna Verk- ligheten, men hafva likväl denna till sin motsats. Det Abstracta Begreppet deremot, sådant detta i det föregåen- de visat sig vara, sammanfaller med den sinnliga verk- ligheten och skiljer sig icke från denna. Det utgör som sådant det Abstracta Omdömets prédicat. Anm. Af det anförda inses, att, först i Begrepps-om- dömet, omdömet visar sig vara ett fritt bedömande, en Tankens fria verksamhet. Men detta lår icke fattas i den mening, att detta bedömande vore blott en, af det tänkan- de Subjectet anställd, jemförelse mellan Objectet och dess begrepp, såsom en den tänkandes tanke. Ty detta om- döme uttrycker likaså mycket objcctets natur, nämligen att objectet är i sig deladt uti sitt begrepp och sin verklig- het. Så är t. ex. det lefvande, djuret, vexten, en process alt realisera lifvet såsom sitt begrepp. Likaså är t. ex. det exsisterande rätta, såsom en handling, en process att förverkliga Rättsbegreppet. Men livarken det lefvande el- ler handlingen förverkliga sitt Begrepp, såsom sådant, utan Snellman, Lmjik, 6. 82 endast såsom ett Lif, ett bestämdt Rätt, d. ä. de både mot- svara ocb icke motsvara Begreppet. Deruli består äfven sjelfva Objcctets Subjectivitet, tillfällighet och ändlighet. b. Det Problematiska Omdömet. §. 75. Det Problem at i sk a Omdömet utsäger, att verkligheten både motsvarar och icke motsvarar sitt Be- grepp. Bess Subject är en exsisterande verklighet, men hvilken, emedan hon äfven icke motsvarar begreppet, är en försvinnande, phenomenal, verklighet. Dess prédicat är ett uttryck för det verkligas motsvarighet och icke- motsvarighet mot Begreppet. Förklaring. Detta omdöme är, likasom det Particulära, både Po- sitivt och Negativt. Dess Prédicat är icke sjelfva Be- greppet, hvars förverkligande Subjectet är och icke är, utan ett uttryck för detta Subjectets dubbla förhållande till Begreppet. Subjectet är en eller flera blotta En- skildheter, som både äro och icke äro verkliga. Sådana Subjecter äro: denna handling, detta djur, några metal- 1er, flera vexter o. s. v. Afvenså de notioner, som ut- trycka djurlifvets functioner, t. ex. att gå, att sofva, en viss sinnesstämning, t. ex. att vara barmhertig, att älska, hata o. s. v. Predicater äro sådana notioner, nyttig, god, lycksalig, fullkomlig, o. s. v. T. ex. Denna metall är nyttig; att hata är ondt; Denna handling är god. Någ- ra menniskor äro lycksaliga o. s. v. Alla dessa omdö- men äro af den natur, att de uttrycka Subjectets öfver- ensstämmelse med ett förutsatt begrepp, men kunna äfven ega motsatta predicater, som uttrycka samma Subjecters omotsvarighet mot Begreppet. T. ex. denna metall är (i ett annat hänseende) skadlig; Att. hata (t. ex. synden) är godt. Denna handling är (för afsiglens skull) ond; Någ- ra menniskor äro (emedan deras fordran på lycksalighet är en annan) olyckliga. 83 S. 76. Emedan nu Predicatet uttrycker, att Subjectet både motsvarar och icke motsvarar Begreppet, innebär delta, att Subjectet endast är ett öfvergående moment Jör Be- greppets realiserande, d. ä. att Begreppet är ett förut- satt Ändamål, till hvilket Subjectet förhåller sig, såsom medlet för Andamålets förverkligande. Förklaring. Alla de anförda exemplen uttrycka detta Subjectets förhållande till ett förutsatt ändamål. Hvad som är nyt- tigt, godt o. s. v. är detta, emedan det motsvarar sitt än- damål. En Sak (Realitet) kan i ett afseende vara nyttig, i ett annat onyttig, för ett ändamål fullkomlig, men för ett annat ofullkomlig, o. s. v. Deraf synes väl, att än- damålet för hvarje fall är olika; men denna obestämdhet ligger uti sjelfva Begreppet. Det är detsamma som att säga: Ändamålet är ett, men medlen för dess realisation mångfaldiga.. Ty äfven sålunda motsvarar hvarje realise- radt medel Ändamålet blott till en del, till en annan åter icke. Det är derföre omöjligt alt säga, hvaruti det nyt- tiga, fullkomliga o. s. v. består, utan detta beror, för. hvarje fall, af det förutsatta ändamålet. Anm. Att det sagda äfven gäller notionerna: godt och ondt, bör icke förefalla främmande. Ty äfven det mora- liskt goda är blott beroende af det handlande subjectets insigt och afsigt samt kan derföre äfven vara ett ondt, det orätta, t. ex. inför lagen. Det goda deremot, såsom sed» lighet, är både i sin afsigt och inför lag rätt samt är, som sådant, icke prédicat i det problematiska omdömet. Men denna betydelse är icke heller ordets genuina bemärkelse, ty i denna uttrycker denna notion endast den goda afsig- ten, ändamålet. §. 77. Men Begreppet, såsom förutsatt ändamål, är det o- bestämda och är, som sådant, aldrig realiseradt. Då lik- väl hvarje Subject, all Verklighet, äfven är ett realise- 84 radt ändamål, nämligen förverkligar ett för hvarje Kerb“ lighet bestämdt ändamål^ har Begreppet sin bestämd- het uti sjelfva J^erklighetcn. Det problematiska omdö- met öfvergår sålunda i ett omdöme, som utsäger, att verk- ligheten sjelf bestämmer sitt Begrepp och som sådan är det förverkligade Begreppet. Förklaring. T. ex. uti omdömet: detta djur är nyttigt, är det förutsatta ändamålet väl icke uttryckt och derföre obestämdt; men delta ändamål kan icke vara något annat, än en be- stämd djurets beskaffenhet, d. ä. en bestämmelse hos sjelf- va djuret, hvilken tillhör djurets begrepp. Om en hand- ling är god, har en god afsigt, beror af sjelfva handlin- gen; ty afsigten är det begrepp, hvars verklighet hand- lingen är. Det handlande Subjectet inser naturen af sin afsigt, först genom att betrakta handlingen in concreto, i hennes verklighet, i hennes förhållanden till andra verk- ligheler. c. Det ^podicliska Omdömet. §. 78. A p o die tis ka O m d ö m e t utsäger: att det Verk- liga^ emedan det är Begrepps-Bestämningf motsvarar Begreppet^ d. v. s. att verkligheten, genom att vara en bestämd, så och så beskaffad, verklighet, är det förverkli- gade Begreppet. Subjectet är således här en Verklig- het, som uttrycker Begreppet såsom bestämdt', Predi- catet är ett uttryck jör denna identitet af Begreppet och det Verkliga. Förklaring. Det Problematiska Omdömets resultat är: att det verk- liga icke är en realisation af ett förutsatt, godtyckligt, än- damål, utan att det i sig har sitt ändamål, genom alt för- verkliga Begreppet på ett bestämdt sätt. Detta resultat, 85 uttaladt i del Apodicliska Omdömet, lyder: det Enskilda, såsom en Slägtets Bestämning, en Art (se §. 66), motsva- rar sitt Begrepp. Predicater, som uttrycka en sådan Be- greppets realisation i verkligheten, äro t. ex. förnuftig, skön, Sedlig, Sanning, Verklighet. Afvenså de för det Assertoriska Omdömet uppgifna predicater: Lif, Frihet o. s. v., då de uppfattas såsom identitet af Begreppet och det Verkliga, såsom i den lefvande individen verkligt lif, i handlingen verkliggjord frihet. Sådana predicater ut- trycka icke blott det verkligas motsvarighet mot ett till- fälligt ändamål, utan att det verkliga sjelft är sitt ända- mål, d. ä. att Begreppet är ändamål, endast sådant (i den bestämdhet) det uti det verkliga är realiseradt. T. ex. denna menniska, så och så beskaffad, är skön. Det vill säga: Del Enskilda, Individen (Denna), såsom en Art (så och så beskaffad) af Slägtet (Menniska), är det reali- serade Begreppet, är Enskildhet, såsom det i Bestämning utgångna Allmänna. Anm. Ett sådant Omdöme är den högsta definition, ty det uttalar Tankens, Begreppets, natur, uti förhållandet mellan dettas trenne momenter; Allmänhet, Bestämning och Enskildhet. Detta motsvarar äfven den vanliga for- dran på en definition: att den nämligen bör uppgifva Slägtet och Arten. Men häraf visar sig äfven, hvilka no- tioner som utgöra en sådan definition, äfvensom hvilket de fin i tum (det definierade) är en sådan definition mäg- tigt. Att något är skönt, sedligt, förnuftigt, är en defini- tion, som sammanfaller med det definierade, helt och hål- let uttrycker, hvad detta är. Men att säga: detta är gult, rundt, syre, jern, o. s. v., utgör en definition, som i oänd- lighet fordrar ytterligare definitioner. Detta Ting är en form för det och det innehållet, detta phenomen är yttring af en kraft o. s. v., äro äfvenså definitioner, uti hvilka det definierade betraktas, än såsom sammanfallande med sitt begrepp, än åter såsom från detsamma skildt, d. ä. än såsom innehåll, än såsom form o. s. v. 8. 79. Sålunda sammanfalla, i det Apodictiska Omdömet, Subject och Prédicat. Ty Subjectet utsäger för sig. 66 all Begreppet, emedan det är samma bestämdhet som det verkliga, är verklighet. Predieatet har åler ingen annan betydelse, än denna redan i Subjectet uttryckta Begrep- pets och det Verkligas Enhet. Subjectet är för sig ett Omdöme, och Predicatet uttalar detta Omdöme i en be- stämd Tanke, i ett Begrepp. Förklaring. Uti omdömet: denna Tanke,, så och så bestämd, är förnuftig, innebär Subjectet: att den bestämda Tanken är sitt Begrepp (Tankens Begrepp), emedan båda äro samma bestämdhet. Detta Subject kan äfven uttryckas sålunda: den Tänkande är- Tänkandet (Begreppet xcti 2§0xn), e- medan båda äro en bestämd Tanke. Detta utgör den Tänkandes förnuftighet, och detta prédicat har ingen an- nan betydelse, än den Subjectet redan uttalar. Vidare exempel: Denne medborgare, emedan han är sådan och sådan (t. ex. emedan hans villja öfverensstämmer med la- gens bud), är sedlig. Här utsäges redan i Subjectet, hvad Sedlighet är: nämligen Medborgerligbetens (Samhäl- lets) Begrepp, förverkligadt i en Medborgare, emedan bå- da äro samma sak: den fria villjans öfverensstämmelse med Lag. Anm. Lika litet som i det föregående kan här blifva fråga om: huru dessa predicater: Förnuft, Sedlighet o. s. v., skilja sig från hvarandra. De äro till sin logiska bety- delse af samma natur, och skilnaden dem imellan beror det på Andens Philosophi alt utreda. Ordet Verklighet är äfven anfördt som ett sådant prédicat; ty Begreppets och det Verkligas identitet är den sanna verkligheten, §. 80. I anseende till denna Subjectets och Predicatets iden- titet, är Omdömet, som sådant, upphäfvet. Men, då Sub- jectet ännu sålunda skiljer sig från predicatet, att det för- ra för sig är ett omdöme, som uttalar det sednares bety- delse, är Omdöme^ å andra sidan, ännu för handen - 87 i Subjectet. Delta omdöme skiljer sig likväl från om- dömets allmänna natur. Ty det sammansluter Verklighe- ten och Begreppet, icke genom den enkla copulan: är, ut- an genom en särskild Bestämdhet, som utgör Begreppets och det Enskildas identitet. D. ä. delta omdöme innehål- ler Beviset (demonstrationen) för denna identitet och är der- före Slutledning. Märk! Denna särskilda bestämdhet är Bestämningen, sär- skild fran Enskildhet och Bllmänhet. 1 Slutledningen upphör det omedelbara förhållandet mellan Subject och Prédicat, hvilka här förmedlas af en niedelterm. Här upphör också derlöre det Enskildas betydelse, att vara blott Bestämning (se §. 46, Märk!), och det får sin sanna bemärkelse: att va- ra det Allmänna såsom Bestämning (se §. 31). Förklaring. Derigenom, att Predicatet uti en notion uttalar, livad Subjectet utsäger i form af omdöme, kastas det Apo- dicliska Omdömet sålunda om: att Subjectet blir en utveck- ling af predicatets betydelse. Omdömets resultat beror derlöre på uppfattningen af Suhjectet. Delta innebär nu elt omdöme, som likväl derigenom skiljer sig från det van- liga Schema’t, att den det Verkliga och Begreppet (det Enskilda och Allmänna) förenande Copulan sjelf är en bestämd Tanke, icke blott det abstracta Vara. T. ex. Denna subjeetiva Ande (menniskoanden), såsom Sjelfmed- vetande, är förnuftig. I detta omdöme utsäges: att för- nuftighet betyder Andens i allmänhet och den Subjeetiva Andens gemensamma natur att vara Sjelfmedvetande, d. ä. att Anden är endast såsom Sjelfmedvetande, samt att denna Ande är Ande endast såsom Sjelfmedvetande. No- tionen Sjelfmedvetande är derföre här den Copula, som förenar verklighet och Begrepp. Anmärkning. Den niedelterm, som här ersätter Omdömets abstracta Copula, kan äfven fattas sålunda: att, i allt bedömande, det är den bedömande, det tänkande Subjectet, som sammanhåller Sub- 88 AS jeet och prédicat, och att således medeltermen är sjelfva be- dömandets, sjelfva handlingens, utgående i eu bestämd tanke. Men, då den rena tanken, Begreppet, är sjelfva Tänkandet, är detta liktydigt med, att här Begreppet utgår i Omdömet, uti en bestämd Tanke. A4 PMA" TREDJE AFDELNINGEN. LÄRAN OM SLUTLEDNINGEN. s. 81. SI titled n ing en (syllogismus) är, i sin all- männaste definition, det uttalade Begreppet^ d. ä. Be- greppet, sådant delta i Omdömet blifvit ultaladt. Förklaring. Begreppet är nämligen i det Apodictiska Omdömet uttaladt såsom enhet af sina momenter. Detta uttalande bör likväl icke fattas blott subjectivt, såsom den Tänkan- des uttalande af Begreppets natur. Tvärtom är den Tän- kande, såsom förnuftig, sjelf det uttalade Begreppet. Li- kaså är all verklighet i sin sanning denna enhet af Be- greppets trenne momenter, såsom uttalad, d. ä. verkliga gjord. T. ex. Sedligheten är Rättsbegreppets (det All- männas) öfverensstämmelse (enhet) med afsigten (Bestäm- ningen, det Rätta såsom fri villja, bestämdt Rätt) hos en individ (i det Enskilda). Likaså är ett naturföremål Släg- tet, såsom en Art, uppenbarad i det individuala. En så- dan verklighet utgör det sanna äfven i den sinnliga verk- ligheten, hvilken, såsom blott sinnlig, är overklig och för- gänglig. Det sinnligt Enskilda är till färg, form, sam- mansättning, materia, egenskaper, kraft o. s. v. förän- änderligt och omvexlande. Men, såsom en individ, hvilken utgör det bestämda slägtet, är äfven det sinnliga indivi- duum en förblifvande, sig lik verklighet, och, uppfattad som sådan, är sinnligheten förnuftig. §. 82. Omdömet är bestämd Tanke. Begreppet, uttaladt i omdömet, är således den bestämda Tanken i öfverensstäm- 90 melse med Tankens Begrepp, <1. ä. den Begreppsenliga bestämda Tanken, Jet förnuftiga. Slutledningen är der- före det förnuftiga ^ax l^y_r\v. F ö r klaring. Detta innehålles äfven i den allmänna föreställningen, alt det förnuftiga är det, som öfverensstämmer med för- nuftets lagar. Men förnuftets lag kan ieke vara någon annan än sjelfva Tankens Begrepp, Tänkandets allmänna natur. Den bestämda Tankens, det bestämda vetandets, öfverensstämmelse med Begreppet måste derföre vara det förnuftiga. §. 83. Hvad nu skilnaden mellan Omdömet och Slutlednin- gen angår, så visar denna sig formalt deruti: att omdö- met består af tvänne termer (Subject och Prédicat), Slut- ledningen åter af trenne Termer (termini), nämli- gen Omdömets Subject och Prédicat samt eu dessa för- medlande Medelterm. Denna förmedling utgör det för Slutledningen utmärkande. Medeltermen utsäger nämli- gen, hvarföre Subjectet är sitt prédicat, d. ä. han utgör ßeviset för de öfriga Termernas öfverensstämmelse. Märkl Dessa trenne Termer benämnas vanligen: Efter- term (termi n u s min o r), Medellerm (termi n u s m c- dius). Förterm (terminus major). T. ex. Denna men- niska (Efterterm) är, såsom menniska (Medelterm), förnuftig (Förterm). Benämningen För- och Efter-Term har sin grund deri, att den förra utgör Begrepps-allmänheten och som så- dan ligger till grund för den sednare, del Enskilda. Han är ock, såsom Slägtbegrepp, en allmännare notion än den- - na, hvaraf det Latinska major och minor. Formait inne- håller ock Slutledningen trenne Omdömen: Öfversatsen (propositio major), Ifndersatsen (propositio mi- nor) och Slutsatsen (conclus io), t. ex. OfuersatSi Menniskan (alla menniskor) är förnuftig; Undersats; Cajus (denna menniska) är en menniska; a 91 Slutsats: Alltså (ergo)är Cajns förnuftig. —Af dessa be- nämnas Ofversats och Undersats med ett gemensamt namn Premisser, d. ä. för Slutsatsen förutsatta Satser. Ehuru denna formalism är onödig, och Slutledningen rät- tare uttryckes t. ex.: menniskan är, såsom menniska, förnuf- tig, kan detta formulär likväl tjena till schema för de an- förda benämningarna: Efterterm o. s. v., Ofversats o. s. v. Dervid bör likväl icke fästas den vanliga föreställningen, att Slutledningen vore en af flera Tänkandets actus sam- mansatt process. Ty, likasom den bestämda Tanken är ett Omdöme, är omdömet i sin sanning en Slutledning (se Anm.). Alla äro samma Tänkandets Actus. Förklaring. Bevisningen, förmedlingen, är det i Slutledningen förnuftiga, och hela läran om Slutledningen är dennas ut- veckling till en medelterm., som verkligen utgör identite- ten af de båda yttersta Termerna (Eltertermen och För- termen). Att fälla ett omdöme om en sak är, äfven enligt den vanliga föreställningen, blott den talandes yttrande af sin mening i ämnet. Men, att bevisa delta Omdömes san- ning, är att förvandla detsamma från en blott mening till en i sig förnuftig öfvertygelse. Anm, All bestämd Tanke är ett Omdöme. Hvarje no- tion är en sammanfattning’ (synthesis) af flera notioner. Den förra är Subjectet, de sednare predicatet i det Om- döme, som utgör denna notion. För Analysen af ett be- grepp förutsätles derföre en Synthes, hvarigenom dessa predicater äro förbundna med det gifna begreppet. Men denna Synthes (Omdömet) förutsätter ännu en utvecklad nödvändiyhet för enheten af Subject oeh predicate ty el- jest är denna enhet tillfällig och godtycklig. Denna ut- vecklade nödvändighet ligoer i bevisningen. Derföre öf- vergår äfven allt Omdöme först till en försäkran, en As- sertion. Men, emedan denna är en blott förutsättning, som fordrar bevis, öfvergår omdömet till en sådan bevisning i det Apodictiska Omdömet. Bevisningen kan väl fattas så- som omdömets rättfärdigande inför det tänkande Sub- jectet och derföre dess sanning såsom beroende af er- kännande. Men ett sådant erkännande blir ytterst en c o n- sensus gentium, och bevisningen sålunda i oändlighet 92 fortgående. Man bör derföre ihogkomma, att Slutlednin- gen, likasom Omdömet, icke är blott ett det tänkande Sub- jectets sätt att tänka, utan tillika utgör det objectivt exsi- sterandes förnuftiga natur, den förnuftiga Verkligheten. Bevisningen beror derföre icke på den ena eller andra Tänkandes erkännande, utan hon består ytterst uti det sub- jeetiva erkännandets förverkligande, d. ä. dess utgående i en i och för sig förnuftig verld af Tankens bestämningar. Historiskt visar sig detta sålunda: att hvarje uti individens vetande upptaget begrepp har sin betydelse genom årtu- sendens föregående utveckling af detsamma. Om det sinn- liga, likaså om sin egen tillvaro, har individen en ome- delbar visshetj men, för att uttala och veta, hvad hvardera är, är han beroende af det traditionala. individens för- nuftighet består nu i att för sig utveckla hvarje sålunda mottaget begrepp, d. ä. att utsäga det omdöme, detsamma in- nebär, och inse dettas förnuftiga nödvändighet, bevisa detsam- ma. Det vill säga: Individen fortgår till erkännande af det i begreppet gifna, förnuftiga. 1 sig är begreppet redan ett sådant erkännande, nämligen historiskt af andra individer. Dessas erkännande är för individen en gifven yttre verk- lighet. Individens tillgörande vid denna utveckling består således blott deri, att han i sitt vetande upptager denna verklighet såsom förnuftig, eller, hvilket är detsamma, sjelf kommer att tillhöra den förnuftiga verkligheten. §. 84. De trenne Termerna i Slutledningen äro Begreppets trenne momenter: Enskildhet^ Bestämning och Allmän- het. Hvilken betydelse de i förhållande till hvarandra e- ga, beror af Slutledningens utveckling. Men i hvarje särskild Slutledning är likväl mellan dessa momenter den åtskilnad: att det enskilda betecknar ett individual! Detta, ett Exsisterande, ett Verkligt. Det Allmänna åter ut- märker det begrepp^ som är ett Detta, uti Exsistensen uppenbarar sig och i det Verkliga är förverkligadt. Be- stämningen slutligen uttrycker begreppet, sådant detta i 93 det Enskilda immanerar, d. ä. det bestämda sätt och vis, på hvilket begreppet i det Enskilda är, manifeste- rar sig, är förverkligadt. Anm. (Se §. 80, Märk!) Bestämningen, i det anförda förhållandet till Allmänhet och Enskildhet, har äfven blif- vit benämd det Särskilda, Särskildhet (Besonderheit), emedan bestämningen är det bestämda Allmänna, som sär- skiljer sig från det Allmänna, såsom Totalitet af Bestäm- ningar. A. Wen Formala Slutledningen. ‘ §. 85. Slutledningen är, omedelbart, såsom resultat af om- dömets utveckling, endast Formal S lutledning, e- medan dess Termer icke hafva något gifvet Innehåll, ut- an blott förhållandet mellan Termerna är gifvet, näm- ligen det: att Bestämningen är det förmedlande mellan det Enskilda och Allmänna, hvilket äfven innebär dessa Ter- mers allmänna betydelse (se föregående §.), att nämligen Bestämningen är förmedlande, det Enskilda och Allmänna förmedlade Termer. Förklarin g. Den betydelse, Subject och Prédicat ega i det Apo- dictiska Omdömet, tillhör dem blott såsom delar af detta Omdöme. I Slutledningen qvarstår icke denna deras be- tydelse. Ty, hvad som gör Apodictiska Omdömet till Slut- ledning, är den Medelterm, som förbinder Subject och Prédicat, således blott det allmänna förhållande: alt Sub- jectet icke omedelbart är sitt Prédicat, utan förmedelst en annan bestämd Tanke, hvilken uttalar Subjectets och Pre- dicatets enhet. §. 86. . Då omedelbart Slutledningen utsäger: att det Enskil- da, såsom Bestämning, är det Allmänna, äro väl så- 94 lunda det Enskilda och Allmänna med hvarandra förmed- lade; men det Enskilda är icke förinedladt med Bestäm- ningen, Bestämningen icke med det Allmänna. Och utan en sådan förmedling innebär icke Slutsatsen, alt det Enskilda är det Allmänna, någon nödvändighet. Märk! 1 det följande betecknas för kortheten skull det En- skilda med E, Bes lämningen med B och det Allmänna med Aj således det omedelbara Slutledningens schema med E. B.A. Eller: B är A E är B Alltså är E.A. F ö r k laring. T. ex. i Slutledningen: Cajus är, såsom menniska, förnuftig, innebär slutsatsen, Cajus är förnuftig, ingen nöd- vändighet, bevisar ingenting, emedan den stödjer sig på tvänne blott supponerade Premisser: nämligen att menni- skan i allmänhet är förnuftig, samt att Cajus är en men- niska. Förr än sanningen af dessa båda Premisser är be- visad, genom tvänne nya Slutledningar, d. ä. förrän Sub- ject och Prédicat i Premisserna äro förmedlade genom nya medeltermer, är icke heller Slutsatsens sanning bevisad. §. 87. För denna förmedling finnes nu i Slutledningen inga andra Termer, än de redan gifna, hvilka således hvar för sig komma att utgöra Medeltermen. Härigenom uppstå de trenne Syllogistiska figurerna: E.B.A; A.E.B och B.A. E; d. ä., likasom Bestämningen utgör det förmedlan- de imellan det Enskilda och Allmänna, så förmedlas det Allmänna och Bestämningen af det Enskilda, samt Be- stämningen och det Enskilda af det Allmänna. Förklaring. Om man uti det i förklaringen till föregående §. an- förda exemplet t. ex. skulle förmedla notionerna i Ölversat- sen: Menniska och förnuftig, genom Medeltermen An- 95 de, uppstode en ny Slutledning: Menniskan är, såsom Ande, förnuftig. Uti denna nya Slutledning uppstode då samma förhållande, som i den förra, alt nämligen dess Medelterm, Ande, livarken är förmedlad med ERtertermen, • Menniska, eller med Förtermen, förnuftig. Samma för- hållande uppstår, om en ny notion antages till att förmed- la notionerna i Undersatsen: Cajus är menniska. Denna förmedling blir sålunda en process i oändlighet, och den i fråga varande Slutsatsen: Cajus är förnuftig, blir aldrig bevisad; d. ä. kan aldrig innebära någon förnuftig nöd- vändighet. Det enda, som återstår, och hvilket äfven sjelf- va Slutledningen ger vid handen, är, att förmedla Medel- termen och Eftertermen genom Förtermen, uti Slutled- ningen: Menniskan är, emedan hon är förnuftig, en en- skild menniska (Cajus), samt Medeltermen och Förtermen genom Eftertermen, uti Slutledningen: Menniskan (Släg- tet) är, såsom en enskild menniska, förnuftig. Utvecklin- gen af det anförda utgör Läran om den Formala Slutled- ningen. a. Första Sylloijistiska Figuren E. B. A. §. 88. Den första Syllogistiska Figuren utsäger-, att det Enskilda, såsom Bestämning, är det Allmänna. Dess Schema är derföre E. B. A. Emedan denna figur är den första, således utgör en omedelbar Slutledning, är E. bär omedelbar Enskildhet, ett Detta. B. är likaså ome- delbar Bestämning, och undersatsen E. B. lyder derfö- re: Det Enskilda är en omedelhar Bestämning, d. ä. detta är en abstract Bestämning (se §. 9). Förklaring. Den Abstracta Bestämningen är en Qualitet o. s. v., som sammanfaller med sjelfva föremålet (se Ex. §. 9, följ.). — Orsaken till detta omedelbara förhållande mellan Efter- term och Medelterm ligger i sjelfva slutledningen, emedan denna endast förmedlar Efterterm och Förterm. Efter- 96 termen, det Enskilda, har derföre i undersatsen ingen an- nan betydelse, än den Bestämningen uttalar. §. 89. Uti öfversatsen^ B. A., utsäges lika omedelbart, att Bestämningen är det Allmänna. Men, emedan Bestämnin- gen är abstract och sålunda en negation af andra Bestäm- ningar, skiljer han sig äfven fran det Allmänna, d. ä. B sammanfaller icke omedelbart med A. Förklaring Det är här i öfversatsen, som den formala slutlednin- gens ofvan antydda brist på förmedling framträder. T. ex. i slutledningen: Detta är, såsom detta bestämda gula, gult, sammanfaller väl föremålets bestämda färg (det så och så nuancerade gula) med sjelfva föremålet, B med E. Men denna bestämda färg är bestämd, emedan hon är detta gula, icke något annat gult. Hon sammanfaller derföre heller icke omedelbart med det gula i allmänhet, d. ä: B. är icke omedelbart A. Slutledningen förutsätter väl och utsäger en sådan omedelbar enhet mellan Bestämning och Allmänhet; men detta motsäges af dess utveckling. Be- stämningen är, såsom abstract, en serie af Negationer. För hvarje negation är han derföre annorlunda bestämd, har en ny betydelse (se §. 10). T. ex. detta bestämda gula blir, genom att icke vara delta, icke detta o. s. v. i o- ändlighet bestämbart. För hvarje ny bestämdhet bar det äfven ett nytt förhållande till det gula i allmänhet, och delta får derigenom sjelft en ständigt ny betydelse. D. ä. ju bestämdare nuancerna af det gula uppfattas, desto be- stämdare blir äfven delta sjelft. ^Inm. Sådana slutledningar, som det anförda exemplet, äro de, för hviika den formala slutledningen har någon sanning och tillämplighet. Detta exempel uttrycker: att det Enskilda, emedan det är abstract Bestämning, serie af negationer, är en allmän qualitet. Sålunda är Slutledningen, redan såsom blott formal, icke blott en förklaring öfver det Abstract» Begreppets natur, ulan hon innehåller äf- 97 ven beviset, hvarföre den bestämda tanken omedelbart är abstract (qualitet o. s. v.), nämligen för det han är ne- galion. Tillika utvisar denna Slutledning formalismen uti all omedelbar sammanställning af öfriga notioner, för alt af dem bilda en Slutledning. Ty medeltermen, omedelbart antagen, kan i oändlighet variera och ger för hvarje så- dan förändring en ny Förterm. T» ex. i st. f. alt säga: Cajus är mennisha, kan älven sägas: Cajus är ett djur, Caj >.ts är ondsint, sedlig, o. s. v. allt efter behag: då hvar och en af dessa notioner sammansluter det Enskilda (Cajus) med skilda Predicater, hvilka derföre bero af blott god- tyeldiga antaganden. §. 90. Slutsatsen, E. A., som utsäger, alt det Enskilda är det Allmänna, har den betydelse: att E. (emedan del är B.) äfven är A. Men detta A. är det från Bestämnin- gen skilda Allmänna (se föreg. §.). Det uttrycker der- före en annan abstract Bestämning än B. Slutsatsen Utsäger sålunda, att det Enskilda är en annan Bestäm- ning, än den ursprungliga Bestämningen. Resultatet af utvecklingen blir: alt E. är B., och att E. är A., d. v. s. alt både Bestämningen och det Allmänna äro skilda, abs- tracta Bestämningar, hvilkas enhet det Enskilda är. Förklaring. T. ex. i Slutledningen: Detta, såsom detta bestäm- da gula, är gult, utgör salsen: detta är gult, Slutsats. Men i denna slutsats har det gula icke mer betydelsen af det gula i allmänhet, utan är det från det bestämda gu- la (B. Bestämningen) särskilda gula, är en mångfald af gult, hvaraf ingen enda nuance är helt och hållet detta gula, som utgör det enskilda föremålets färg. Då likväl, i Slutsatsen, det gula göres till det Enskildas prédicat, har delta endast den betydelsen, alt Betta, ehuru det är be- stämdt gult, tillika är en mångfald af nuancer; eller med andra ord: att det bestämda gula är bestämdt, genom att Snell ma n, Logik, 7. vara i oändlighet bestämbart, öfvergä i en oändlighet af nuancer. Det enskilda är derföre så väl denna bestämda qualitet B. som en obestämd mångfald af qualiteter, A. Ann. Så äro äfven i Slutledningen: Cajus är, såsom mennisha, förnuftig, då hon blott formait betraktas, både mennisha och förnuftig tvänne skilda predicater, hvilka till- komma Subjectet Cajus. Deras samband sinsimellan uttalar icke Slutledningen annorlunda, än derigenom, att båda äro predicater till samma Subject, d. ä. att båda fin- nas såsom qualiteter hos en Enskildhet, Cajus. b. Andra Syllogisliska Figuren A. E. B. §. 91. Den andra Syllogistiska figuren utsäger.” att det All- männa, såso7ii Enskildhet, är Bestäinning. Dess Schema är sålunda A. E. B. Men A. betyder ieke här en All- mänhet, under hvilken B. vore subsumerad såsom dess Bestämning, utan A. utmärker en mångfald af Abstra- eta Bestämningar, hvilken utgör E. jemte den ena Be- stämningen B. Förklaring. Förklaringen härölver finnes i det föregående. Det anförda exemplet borde här lyda: Det gula (såsom mång- laid af nuancer) är, såsom detta Enskilda (föremål), det- ta bestämda gula. Men detta bestämda gula, t. ex. det halmgula, det rostgula, är en dylik mångfald. Slutled- ningens premisser äro derföre blott tvänne satser: Detta är detta gula, och: Delta är ett annat gult; E. är B., och E. är A. §. 92. I anseende dertill, alt både A. och B. äro abstracts bestämningar, är det likgilltigt, hvilkendera uti Premis- serna betraktas såsom Förterm eller Efterterm. Det vä- 99 sendtliga är: all det Enskilda, såsom Medelterm, är det gemensamma för båda Extremerna, hvilka, såsom skilda abstracta Bestämningar, inhœrera i, finnas uti, det En- skilda. Men en sådan gemensam inhcerens i det Enskil- da är tilljällig. Ty det omedelbart gifna Enskilda (det sinnliga) är en tillfällig enhet af Bestämningar. Det är nämligen tillfälligt, att dessa Bestämningar finnas förenade i det Enskilda, Förklaring. Då det Enskilda göres till del förmedlande mellan det Allmänna och Bestämningen, utsäges derigenom, att det Enskilda är Allmänhet, men också'Åv Bestämning. Så har t. ex. Slutledningen: det gula är, såsom detta En- skilda, det halmgula, den betydelse: att detta Enskilda (fö- remål) är det gula, samt alt detsamma äfven är del halm- gula. Det Enskilda är sålunda tvänne skilda qualiteter. Dessas sammanvaro i delta enskilda föremål är så till vi- da tillfällig, alt det halmgula äfven är en mångfald af nu- ancer (och det är tillfälligt, hvilken af dem del Enskilda är), samt all föremålets gulhet i allmänhet heror af den- na nuancering hos föremålet. Ty det gula i allmänhet kan icke definieras, likaså litet som det halmgula, utan blott uppvisas och påpekas hos det enskilda föremålet. På samma sätt är hvarje blott formal slutledning beskaffad, uti hvilken del Enskilda utgör medeltermen. Att t. ex. menniskan vore förnuftig, emedan Cajus är en menniska och är förnuftig, är likaså tillfälligt; ty den enskilda men- niskan såsom blott individ kan t. ex. vara vansinnig, d. ä. oförnuftig. . _1nm. Denna figur är, emedan Medeltermen är Subject i båda premisserna, den vanligen så kallade tredje figuren. Dess Schema är: E. är B. E. är A. Alltså är A. B. Hvarföre den heldre bör betral- tas som den andra, än såsom den tredje figuren, dertill finnes skälet i den gjorda utvecklingen. För den sednare åsigten har man också aldrig anfört något annat bevis, än 100 det, alt man först, som det kallats, omvändt Öfversatsen i den första figuren, hvarigenom den andra uppstått, samt sedan omvändt Undersatsen, hvilken operation gifvit den tredje figuren. §. 93. Slutsatsen, A. är B., i denna Syllogistiska figur, må- ste derföre äfven vara tillfällig. Men, emedan E. (det En- skilda) är det gemensamma för A. och B., zitsäger äf- ven Slutsatsen: att det Allmänna är Bestämning, eme- dan båda hafva en gemensamhel i det Enskilda, af hvil- ken äfven det Enskilda utgöres. Resultatet blir sålunda, att Termerna sammanfalla, så till vida, som en gemen- samhet i dem finnes. Denna gemensamhet är det Ter- merna genomgående Allmänna, hvilket sålunda blir det förmedlande. Medelterm. Förklaring. I ofvan anförda exempel är det enskilda föremålet enhet af det gula och den bestämda nuancen. Det gula är derföre denna nuance, så vida som föremålets bestämda färg är det gemensamma för det gula i allmänhet och den- na nuance. Det gula, såsom en sådan gemensamhet, är en allmänhet, hvilken inhærerar både i Bestämningen och del Enskilda samt förmedlar dessa. På samma sätt vore menniskans förnuftighet, såsom utgörande en qualitet hos en individ, blott den grad af förnuft, som hos denna in- divid förefinnes, och detta uti ett bestämdt Nu i tiden, e- medan individen endast sålunda är en sinnlig Enskildhet. Anm. Slutsatsen, A. är B., såsom sats, måste vara eit Parliculärt Omdöme. T. ex. det gula är till en del (så vida det i denna Enskildhet förefinnes) denna nuance. ■ Slutsatsen är också derföre både positiv och negativ. (Se §. 49, Anm.) Det gula är denna nuance, men också icke denna, utan en annan. Likaså skulle i Slutledningen: Förnuftigheten, såsom utgörande individens qualitet, äf (liktydig med) menniska. Slutsatsen lyda: Några förnuf- tiga (varelser) äro menniskor, och således äro några icke 101 menniskor. Denna dubbelhet utmärker det i Slutsaten tillfälliga. Men denna här gjorda förklaring öfver Slut- satsens, i den andra syllogistiska figuren, beskaffenhet är en helt och hållet yttre Reflexion, hvilken som sådan icke utsäges i Slutledningen; ty for dennas natur är det lilgill- tigt alt betrakta hennes Premiser och Slutsats såsom positiva eller negativa, universala eller partieulära omdömen o. s. v. Den i §:n gjorda utvecklingen är den enda, som utsäger denna Slutlednings natur, hvaremot det partieulära omdö- met endast för den yttre Reflexionen rättfärdigar Slutsat- sen, såsom Subjectivt rigtig och bevisande. c. Tredje Syllogistiska Figuron B. A. E. §. 94. Den tredje Syllogistiska Figuren utsä- ger: att Bestämningen^ såsom det Allmänna^ är det Enskilda^ och dess Schema är B. A. E. Medeliermen A. har här betydelsen att vara det gemensamma i alla Slutledningens Termer, således att vara icke blott sig sjelft utan äfven B. och E. Förklaring. Då t. ex. det gula fattas såsom detta föremåls färg, är det tillika en bestämd nuance, det halmgula o. s. v. Det gula är då detta föremåls färg, emedan det e denna bestämda punkt, som utgör föremålets färg, sammanfaller med det halmgula. I denna enhet med sin nuance utgör det gula sjelfva föremålet. Men äfven nuancen är endast i denna enhet (i denna bestämda punkt, såsom detta gula) en föremålets qualitet och utgör, utom densamma, en an- nan färg hos andra föremål. Det är således endast det gula, såsom det gulas och nuancens enhet, som samman» sluter nuancen med föremålet. Anm. Ut skilda satser är denna Slutlednings Schema B. är A. E. är A. Alltså är B. E. Det utgör den vanligtvis så ballade an- dra figuren, med omvänd Ofversats. 102 S. 95. Sålunda äro oekså de öjriga Termerna, B. och E., icke mer i förhållande af en omedelbar qualüet och det föremål, hvarmed qualiteten omedelbart sammanfaller, utan båda äro föremål med en gemensam natur, A., och så- Jedes båda från hvarandra skilda Enskildheter, Förklaring. ‘ T. ex. det gula är det gemensamma för denna be- stämda färg och det halmgula. Men detta, det balmgula, är inom sig en mångfald af nuancer, af andra bestämda färger. Denna mångfald, såsom negation af den ifrågava- rande bestämda färgen, såsom ett icke-detla, utgör ett annat föremål af en med detta föremål gemensam natur. Del för- medlande Allmänna är gemensam natur, icke blott omedelbar qualitet, emedan det tillkommer B. och E., icke hvardera för sig och omedelbart, utan båda gemensamt, således tillkommer det ena, förmedladt af det andra. På samma sätt är förnuf- tigbeten, såsom det, hvilket gör Cajus till menniska, det lör Cajus och menniskan (andra menniskor) gemensamma, deras allmänna natur. - §. 96. ; Slutsatsen: B. är E,, är ett blott formait uttryck för den härtills saknade förmedlingen mellan dessa Ter- mer: likasom i försia figuren: E. är A., i den andra: A. är B., ulgöra den formala Slutsatsen. Slutsatsen utsäger i sjelfva verket; att B. är E,^ emedan A. är bådas ge~ mensamma natur. Men Jör sig är B. ett icke-E. De äro skilda, oeh, endast så vida båda äro A., är den ena, hvad den andra är. Resultatet är; att E. (både E. och B,, hvardera för sig), del Enskilda, är A., det Allmänna, e- medan delta är en för de Enskilda gemensam Bestäm- ning, B. — Härigenom är Slutledningens ursprungliga Schema, E. B. A., återstäldt. 103 Anm. 1. Slutsatsen i denna Syllogistiska figur, for sig betraktad, såsom sats, är ett Oändligt Omdöme: B är ett iche-E, eller B är B, E är E. TUlägg. Sjelfva Slutledningen, fattad i sitt resultat, blott med af- seende på Termernas enhet, utan afseende på deras negativa förhållande till hvarandra, utgör den Nathematiska Slut- ledningen, A. A. A.; d. ä. De, som äro desamma med en och samma, äro sinsimellan desamma (l:sta Axiomet). — Den- na Slutledning liar sin nödvändighet uti den tredje Syllogisti- ska Figuren (se 8. 94); men hon innebär tillika, att Slutled- ningens yttersta Termer äro skilda, just emedan Medeltermen uttrycker det i dem båda gemensamma; äfvensom att Medel- termen, såsom det i båda gemensamma, är skild från båda. Från denna Termernas Negalivitet, deras qualitativa åtskilnad, abstraherar Mathematiken och uppfattar blott deras Abstra- eta Identitet. . Anm. 2. I den formala Slutledningen har, i sin tour, hvarje Term utgjort Slutledningens Medelterm. Detta, e- huru ännu endast för en yttre jemförelse, uttrycker Slut- ledningens sanna natur. Ty endast genom en sådan öm- sesidig förmedling är någon bevisning möjlig, äfvensom all förnuftig verklighet är en sådan sammanslutning af Be- greppets trenne momenter. Det exsisterandes sanning lig- ger ieke utom det exsisterande sjelft och han icke genom en, för detsamma yttre, bevisning inses. Dess verklighet är, att motsvara sitt begrepp, och dessas enhet förmedlas icke af ett tredje utom dem båda, utan det förmedlande är deras öfvergång i hvarandra. T. ex. det kosmologiska beviset för Guds exsistens är icke bevisande derigenom, att Gud, såsom verldens orsak, eller denna såsom verkan, vore det förmedlande imellan det Andliga och Oändliga, utan det ändligas ändlighet, förgänglighet, dess egen na- tur, är det Oändliga. Det är sålunda sjelfva den process, hvarigenom det Andliga upplöses och förverkligar sig så- som ändligt, som utgör det Oändliga, och detta är samma det Ändligas försvinnande. Denna Begreppets, det Oänd- ligas, och Exsistensens, det Andligas, ömsesidiga förutsätt- ning utgör således här det bevisande. 104 1 Es. Keflexiens-Slutledzingesn. §. 97. I den formala Slutledningen är sjelfva Slutsatsen öf- ver hufvud icke bindande på grund af den förmedling, som utgör premisserna, utan har i sig sin gilltighet och för- klarar blott Slutledningens natur. I den tredje Syllogi- stiska figuren framträder denna formalism sålunda; att Slutsatsen för sig är blott formal, men hänvisar på en förmedling, hvarigenom han är en nödvändig consequens. Denna förmedling består deri: att Slutledningens Sledel- term är en, Jör Slutsatsens båda Yttersta Termer ge- mensam^ i dessa Refieeterad, bestämdhet, som sålunda utgör det nödvändiga och bindande i Slutsatsen. En så beskaffad Slutledning är derföre Re fl e x ions - S l u t- le dn ing. Anm. Först i denna Slutledning framstår Slutsatsen såsom en nödvändig följd af Premisserna, ehuru äfven här utvecklingen beror af i premisserna bristande bevisning för denna nödvändighet. Men i den formala Slutledningen hafva Termerna i Slutsatsen ett af Medeltermen oberoen- de omedelbart förhållande till hvarandra. Så uttrycker, i första figuren. Slutsatsen: E. är A., blott, att A. är en ome- delbar qualitet hos E., utan annat förhållande till Medel- ‘termen. B., än att också denna är E. ’s qualitet. 1 Reflexions- Slutledningen åter är Medeltermen reflecterad uti de båda Extremerna, så att han utgör dessas gemensamma innehåll, deras Reflexion på sig. a. Den Enkla Reflexions-Slutledningen. 1) I n d u c t i o n s Slutted n in g . §. 98. Omedelbart sammanslutes, i Rellexions-Slutledningen, det Ensliilda med det Allmänna, förmedelst Bestämnin- 105 g an. såsom Jör en mångjald af Enskilda gemensam Bestämdhet. Hon är sålunda Inductions- (eller Er- farenhets-) Slutledning: emedan många Enskilda (B.), af ett visst slag, äro A., är äfven denna Enskilda (E.) A. Förklaring. Inductions- eller Erfarenhets-Slutledningen uttryckes vanligen sålunda: emedan flera enskildheter, c, d, e, haf- va en viss allmän beskaffenhet, ega äfven alla af samma slag denna beskaffenhet. T. ex. emedan alla meoni- skor, som hitintills lefvat, varit dödliga, måste alla men- niskor öfver hufvud vara dödliga. Ilär uttrycker Me- deltermen ieke blott en mångfald af individer, utan indi- vider af ett visst slag, d, ä. en för dessa individer ge- mensam bestämdhet, som skiljer dem från andra slag af individer. Denna antecipation ligger i sakens natur, eme- dan många Enskilda, med en gemensam beskaffenhet, ut- göra ett andra Enskildheter uteslutande slag. Men i slut- satsen är icke heller fråga om Slägtet som sådant, utan om öfriga Individer af slägtet, utom dem öfversatsen upp- tager. Slutsatsen gäller derföre blott om hvarje ny indi- vid, oeh epithetet Alla utmärker t. ex. här icke den af- slutade Totaliteten af menniskor, utan blott en serie af flera eller färre individer. §. 99. Medeliermen i denna Slutledning är: många Enskilda, såsom tillhörande ett bestämdt slag. Förtermen är en Vä- sendtlig beskaffenhet, som tillägges det Enskilda, Efterter- men, emedan många af det gifna slaget hafva denna be- skaffenhet. Men beskaffenheten tillhör många endast der- igenom, att hon tillkommer hvarje Enskildhet. För hvar- je Enskildhet bland dessa många förutsattes derföre samma Slutsats: att det Enskilda är det Allmänna. Så- lunda är sjelfva Slutsatsen förutsatt i premisserna. 106 räcklig enskilda Förklari n’g . Att Inductions-Slutledningen aldrig innebär någon till- bevisning, inses lätt deral, alt Alla, , är en oändlig serie, och att således na blott approximativt kan anses tillkomma det Enskilda. såsom många ; det Allmän- T. ex. alt alla härtills lefvande menniskor varit dödliga, innebär blott, att, så vidt den Tänkandes kunskap sträcker sig, dödligheten varit menniskans lott. Huruvida detta prédicat tillkommer en bestämd menniska, beror derföre blott af den Tänkandes subjectiva öfvertygelse och erfa- renhet, men ieke af denna Slutledning. Ty, skulle det be- ro blott af Slutledningen (såsom bevis), så erfordrades, att man redan om den första indioiden i serien gjort samma slutsats^ hvilken nu grundas på de mångas be- skafenhet. Att t, ex. c, d} e äro A (se Förklar, t. fö- reg. §.); förutsätter redan, att w är A. Ty c är A, e- medan d, e, x äro A; d är A, emedan c, e, x äro A O, S. V, §. 100. Det, hvarpå Slutsatsen beror, är derföre icke, alt det Allmänna tillkommer många Enskilda, utan det Ena En- ‘ skildas inre öfverensstdmmelse med det Andra utgör grun~ den, hvarföre ett prédicat, som tillkommer det sednare, äfven tillkommer det förra. Förklaring, Den motsägelse, som ligger uti Inductions-Sluiledain- gen, gör, att hennes slutsats är en blott yttre Reflexion, och derföre den nödvändighet, som förbinder Efterterm och Förterm, en blott yttre nödvändighet, nämligen det tän- kande Subjectets tillfälliga erfarenhet. Men i denna Slut- ledning innehålles redan den förutsättning, att de enskilda i visst afseende överensstämma, hvarföre de äfven i ett annat hänseende anses lika; d. ä. här förutsättes hos de En- skilda en inre gemensam natur, till följe hvaraf ett predi- cat, som tillkommer den ena individen, äfven slutas till- komma den andra. Så innebär t. ex., uti Slutledningen: «alla menaiskor, som hitintills lefvat, hafva dödt, alltså 107 måste Cajus dö», sjelfva uttrycket, all Cajus har en med de öfriga individerna gemensam (ßlennisko-^ natur, till följe af hvilken han är dödlig. ^inm. Naturnödvändigheten, såsom en blott yttre magt (hvad man benämt naturens eviga lagar), är en sådan Slut- ledning. Naturen är en fortgående serie af phenomener, hvilka sjelfva äro en förutsättning, för den lag, af hvars ordnande magt de borde ulgöra en product. Dessa pheno- mener äro derföre lika mycket tillfälliga som nödvändiga. Så äro t. ex. alla väderlekens skiftningar tillfälliga, ehu- ruväl de måste anses beroende af allmänna naturlagar. Li- hasa är hvarje individ af ett slägte, ehuru hunden vid en allmän typ för slägtet, likväl öppen för mångfaldiga tillfäll liga afvikelser. Till och med himlakropparnas rörelsela- gar bero af en blott induction; och, då Astronomien upp- visar lagarna för solsystemet, bygger hon dessa på en so- lens Status quo, hvilken likaså väl är tillfällig som nöd- vändig, ty han är "omedelbart gifven. Med alt förklara allt det, som skulle ulgöra en afvikelse från dessa lagar, för oändligt litet = 0, gör hon sjelfva lagen bestående. Ty eljest blefve regeln blott ett uppräknande af de i 0- ändlighet olika phenomenerna. 2) Slutledningen ex Analogia, §. 101. Den Analogiska. (eller Likhets-) Slutlednin- gen utsäger: att det enskilda, emedan det har en be- stämd inre natur, är det Allmänna. Emedan till den bestämda inre naturen (B.) hörer en Egenskap (2.), och en Enskildhet (E.) har denna inre natur, har hon äfven den ifrågavarande Egenskapen. Förklaring. Likasom man uttryckt Inductions-Slutledningen sålun- da, alt hon saknat en bestämd medelterm, så har man van- ligen gifvit Slutledningen ex analogia fyra termer. 108 då man sagt: föremål, som överensstämma i många hän- seenden, öfverensstämma älven i alla öfriga hänseenden, D. ä. t. ex. tvänne föremål, a, h, halva många gemen- samma egenskaper, v; a har äfven egenskapen x; alltså har b egenskapen x. Men della vii! icke säga annat, än att vissa egenskaper, en sammanfattning af egenskaper, v, hafva ett nödvändigt samband med andra, a, och alt således en individ, b, som eger de förra, äfven måste e- ga de sednare. T. ex. bolm-örten, såsom en så och så beskaffad vext, är giftig. Fogeln, såsom så och så be- skaffad, flyger. Uti sådana Slutledningar beror Slutsat- sen icke deraf, att det Enskilda har en likhet med någon annan Enskildhet, utan i följd af det Enskildas gifna na- tur slutes: att detsamma eger en egenskap. Att del t. ex. heter; Fogeln, icke blott denna, eller detta, har sam- ma grund som uti Inductions-Slutledningen, att näm- ligen en Enskildhet, som antages hafva en bestämd all- män natur, derföre äfven tillhör ett visst slag af En- skilda. Det anförda exemplet skulle enligt det vanliga Schema’t lyda; Alla, så och så beskaffade, varelser flyga; Denna individ (Fogeln) har en sådan beskaffenhet; Alltså flyger fogeln. §. 102. För att Slutsatsen måtte vara sann, fordras nu, att det Allmänna är en egenskap, som tillhör det Enskildas inre natur. Detta innebär, att Totaliteten af de Enskil- da, som hafva denna gemensamma natur, äfven bör ega den ifrågavarande egenskapen, Öfversatsen, B. är A, förutsätter således äfven här Slutsatsen. Ty, att egen- skapen i och för sig tillkommer den gemensamma natur, som gör, att det Enskilda tillhör ett slag af Enskildheter, förutsätter: att hela delta slag, och således äfven den i- frågayarande Enskildheten, eger denna egenskap. 109 Förklaring. I ofvan anförda exempel måste den antydda Beskaf- fenheten (B.) hafva ett sådant förhållande till den ifråga- , varande Egenskapen (A.), alt denna tillkommer hela det slag af Enskilda, som genom en sådan beskaffenhet ut- märkes. Uti denna förutsättning innehålles då äfven, alt delta Enskilda (E.) eger Egenskapen, d. ä. här förutsättes sjelfva Slutsatsen. Inductions-Slutledningen bevisar, genom många Enskildas beskaffenhet; den Analogiska Slutlednin- gen, genom Allas (såsom Totalitet), ehuru denna Allhet ut- tryckes uti en bestamdket^ såsom allas gemensamma na- tur. Den förra innebär blott en yttre nödvändighet uti de förutsatta Enskildas (mångas) förhållande till en En- skildhet (hvarje af de öfriga); den sednare uttrycker en inre nödvändighet, derigenom att det Enskildas inre natur är densamma som Allas. §. 103. Emedan således Slutsatsen redan förutsättes för Of- versalsen, är bevisningen i denna Slutledning otillräcklig. Men i densamma innehålles formait: att, emedasi det enskil- da i sig är, hvad Totaliteten af Enskilda är, detsam- ma äfven har en Bestämdhet, som tillkommer denna To- talitet. Denna nya Medelterm, som sammansluter det Enskilda och Allmänna, är sjelfva Slägtet, hvilket är Sa väl en Enskild som alla Enskilda. Amu Både i Inductions- och den Analogiska Slutlednin- gen äro Subject oeh Prédicat i Undersatsen omedelbart hänförda till hvarandra. I den förra föres det Enskilda Omedelbart till samma slag som de många; i den sednare tillägges det Enskilda lika omedelbart en inre natur, hvar- igenom detsamma hän föres till ett bestämdt slag. 1 båda fallen är således Slaget, Slägtet, det förutsatta, ehuru blott såsom mångfald af Enskilda eller såsom en inre natur hos det Enskilda. 110 &)Den Kategoriska Slutledningen. §. 104. Den Katagoriska Slutledningen utsägert alt det Enskilda^ såsom tillhörande Slägtet^ är det All- männa. Likasom föregående arter af Rellexions-Slutlednin- gen, står äfven denna under det Allmänna Schema’t E.B.A. för den första Syllogistiska Figuren. Ty Slägtet, såsom Medelterm, sammansluter här det Enskilda med en allmän Bestämdhet, hvilken tillkommer hvarje Enskild, och hvars immanens i det Enskilda utgör sjelfva Slägtet. Förklaring. En ren Kategorisk Slutledning år t. ex. Denna menniska är, såsom menniska, tänkande; Menniskoanden är, såsom ande, fri o. s. v. I dessa Slutledningar utgö- ra Förtermerna: tänkande och fri^ sjelfva Slägtets, men* niskans, andens, natur. De äro så till vida det Allmän- na, A. i förhållande till Medeliermen B. De tillkomma också den Enskilda, E., såsom Predicater, emedan Slägtet immanerar uti, är verkliggjordt, i den Enskilda. Så är menniskan tänkande, endast derigenom, att hon i sig upp- tager slägtets vetande oeh af detta bindes. Likaså är den subjectiva Anden fri, icke såsom djursjäl, eller såsom blott begär, utan såsom den objectiva andens tjenare, d. ä. så- som i handling förverkligande det objectivt rätta och för- nuftiga. ^dnm. Slägtet har i allmänhet detta förhållande till indi- viden, att vara det objectiva och bestående, emot den sed- nare, såsom det blott subjectiva och försvinnande. T. ex. Ande, såsom Slägtbegrepp, . utmärker ieke alla subjectiva andar, utan den objectiva anden, såsom i hvarje nu och i hvarje individ totalt närvarande. §. 105. Den Allmänhet, som i denna Slutledning utgör För- term, är en bestämdhet hos Slägtet. Hon uttrycker sjelf- va Slägtets charakter, den lefvande Princip, hvarigenom 111 Släglet är, hvad det är, och bennes Immanens bos det En- skilda gör, att detta tillhör Slägtet. Derför utgör hon det gemensamma innehåll^ hvilket genomgår alla Slut- ledningens Termer. Förklaring. Tänkandet, frihet, äro t. ex. sådana notioner. De uttrycka den lefvande och verkande princip, hvarigenom menniskan är menniska. Sålunda utsäga de äfven Släg- tets natur, och Slägtet (Medeltermen) är denna princip, såsom genom Individerna fortgående process, och Indivi- den samma princip såsom Exsisterande i hvarje Nu. En sådan Allmänhet utgör derföre äfven ett för alla Termer- na gemensamt innehåll, hvilket i Medeltermen är Slägtet, process af individer, i Eltertermen en Individ. §. 106. Men äfven här förutsättes Slutsatsen för Ofversat- sen. Ty Slägtet är hvarje Individ, och principens närva- ro i Slägtet förutsätter dess närvaro uti individen. Dock, emedan Slägtet är process, öfvergång från Bestämning till Bestämning (se §. 66), innebär denna förutsättning en- dast, att EJtertermen^ det Enskilda, såsom process af En- skilda, innehålles i Medeltermen (Slägtet). Slutledningen öfvergår derföre i den nya form: att det Allmänna är det Enskilda, genom alt vara ett annat Enskildt, d. ä. principen (Grunden, Villkoret) är i en individualitet för- verkligad, endast genom alt vara en öfvergång från indi- vid till individ. Anm. Att Slägtet, såsom en blott summa af individer, aldrig vore fulltaligt, d. ä. att Slägtet sålunda aldrig vore verkligt, är i det föregående anfördt. Då Slägtet åler fat- tas såsom sjelfva processen, öfvergången från individ till individ, är detsamma i hvarje Nu lika totalt. Sjelfva det factum, att individen förgår, utgör Slägtets bestånd, ty sjelfva detta factum är bestående. 112 §. 107. Vi hafva benämt ofvan anförda trenne arter af Slut- ledning enkel Reflexions-Slulledning^ emedan uti dem Medeltermen väl refleeteras i Extremerna såsom ett in- nehåll, hvilket äfven tillkommer dem; men Medeltermen utirveker icke, att han innehåller Extremerna, icke, alt han är på sig reflecterad såsom innehållande dessa. Uti efterföljande Rellexions-Slutledningar är äfven delta sédna- re moment uttryckt. b. Den Hypolhetiska Slutledningëii> §. 108. Den Slutledning, som utsäger: att det ^dllmännä^ emedan det är en omedelbar Bestämning, en Enskild- het, äfven är en annan Bestämning, är H y p o t h e tis k Slutledning. Det Allmänna är här villkoret för Bestämningen, men är detta villkor, endast genom att redan sjelf vara Bestämning, således genom att öfvergä från den ena Bestämningen till den andra. Förklaring. Vanliga formeln för den Hypolhetiska Slutledningen är: Om A är, så är B; nu är A; alltså är B. T. exi om solen skiner, så värmer hon; Nu skiner solen; alltså värmer hon. Uti denna Slutledning innehåller Ofversat- sen det Allmänna Villkoret för Slutsatsen, såsom en af delta villkor beroende exsistens. Men tillika är detta vill- kor elt villkor för denna exsistens, endast genom att sjelf vara en omedelbar exsistens; hvarföre äfven Undersatsen utsäger, alt detta villkor exsisterar i ett Nu. Det All- männa. Villkoret, Solens sken, utsäges här derföre vara detta bestämda sken, hvilket äfven är denna bestämda Vär- me, öfvergår i en annan exsistens. Solens sken är såle- des denna öfvergång från ljus till värme, d. ä. är det Allmänna, genom alt vara öfvergång från Bestämning 113 till Bestämning. Exemplet lyder derföre: Solens sken, så. som delta bestämda sken, är äfven denna bestämda värme. §. 109. Medeltetmeh i denna Slutledning är det Allmänna såsom en omedelbar Enskildhet. Eftertermen åter är li- kaså en Enskildhet, men en annan Enskildhet och såle- des en negation af den förra Enskilda, Bestämning. Den- na Slutledning står derföre under Schema’t: A.E.B., den andra Syllogistiska Figuren. §. 110. Men, emedan Eftertermen, såsom negation, utesluter Medeliermen, är äfven denna en negation, en uteslu- tande Bestämning. Denna Slutledning innehåller således, att det Allmänna är: l:o hvarandra uteslutande Bestäm- ningar, 2:0 en Bestämning, men 3:0 öfvergång från Be- stämning till Bestämning. Det Allmänna blir sålunda det alla Termerna i Slutledningen genomgående och förmed- lande. Förklaring. Det. bevisande i Hypolhetiska Slutledningen ligger icke i Öfversatsen, såsom en Allmän Regel; ty sålunda förutsätter denna redan Undersatsens nödvändiga sam- manhang med Slutsatsen. Öfversatsen: Om solen skiner etc. förutsätter: att hvarje detta sken, i detta Nu, åstad- kommer Värme. Men slutsatsens sanning beror derpå, att Sakens begrêpp, hvilket i öfversatsen framställes, mot- svaras af dess exsistens i detta Nu, d. ä. att Begreppet, det Allmänna, är denna omedelbara Bestämning, hvilken Undersatsen uttalar, och derföre äfven är en förmedlad Bestämning, i Slutsatsen. Men denna Medeltermens o- medelbarhet upphäfves åter, emedan densamma och Efter- termen äro hvarandra uteslutande Bestämningar; d. ä. i Snellman, Logik, 8. 114 det anförda exemplet, solens värme är en lika omedelbar Bestämning, som dess ljus, och båda äro äfven af hvar- andra förmedlade. Denna den omedelbara och förmedlade Bestämningens identitet utgör det Allmänna. Vidare e- xempel kunna bildas af de vid det Hypothetiska Omdömet anförda notioner. T. ex. Om den Magnetiska Kraften är, så är dess Yttring; Kraften Jinnes i detta Exsisteran- de (denna sten); alltså attraheras jernet deraf o. s. v. c. Oen Disjunctiva Slutledningen. §. 111. I den Disjunctiva Slutledningen utsäges nu: att det Allmänna är en Totalitet af hvarandra u- teslutande Bestämningar^ men äfven en Bestämnings och således öfvergång från Bestämning till Bestämnings eller tvärtom: öfvergång från Bestämning till Bestäm^ nings och således en Bestämning. . Förklaring. Den Allmänhet, som innefattar Totaliteten af Bestäm- ningar, är Slägtet. Totaliteten af uteslutande Bestäm- ningar åter äro Slägtets arter (se. §. 67). Den Disjun- ctiva Slutledningen lyder derföre: Slägtet är antingen A^ Bf C o. s. v.; Slägtet är A, alltså är Slägtet icke B^ icke C o. s. v. eller tvärtom, Slägtet är icke B^ icke C o. s. v.; alltså är slägtet A. Det är i Öfversatsen: Släg- tet är antingen den ena eller andra, således så väl den ena som den andra arten; i Undersatsens Slägtet är den* na bestämda Art; och i Slutsatsen: Slägtet är icke denna Art, icke denna o. s. v., således en uteslutande Enskild- het, Individ (se §. 10) och, såsom sådan, öfvergång från Bestämning till Bestämning. Detta sednaste kan sålunda förtydligas; att Slägtet, såsom en uteslutande Bestämning, är icke blott en Art, utan en fortgående process af ne- gationer och således för hvarje negation en ny Bestäm- ning, process af Bestämningar. 115 §. 112. Den Disjunctiva Slutledningen uttalar öfver hufvud Begreppets natur, emedan det är samma notion, Slägt- begreppet, hvilken i Öfversatsen uttalas såsom tned sig identisk Allmänhet (emedan Subject och Prédicat äro här identiska: Slägtet); i Undersatsen såsom Bestämning (en Art); och i Slutsatsen såsom process af det Allmän- nas öfvergång i Bestämning och Bestämningens upphäfvan- de (öfvergång i en ny Bestämning), d. ä. såsom Enskild- het. Det är denna Termerna genomgående identitet, Slägtbegreppet, som gör hvar och en af dem till förmed- lande; hvarföre äfven Undersats och Slutsats här kunna omkastas. Denna Slutledning står derföre under tredje Syllogistiska Figurens Schema: B.A.E. Förklaring. Både Undersats och Slutsats kunna här vara Slutsat- ser. Äfvenså kan Undersatsen lyda: Slägtet är B-, och Slutsatsen: alltså icke A, icke C. o. s. v. Sålunda inne- håller Undersatsen: Slägtet är A, är B, är C, och Slut- satsen det motsvarande: Slägtet är icke B, C, d. ä. är A; icke A, C, d. ä. B; icke A, B, d. ä. C. Detta in- nebär, att här alla Slutledningens Termer till sitt innehåll sammanfalla. Denna identitet utgör det i dem Allmänna och förmedlande, hvarföre äfven Schema’t: B.A.E. här en- dast utmärker, att de trenne Termerna förmedlas af en alla genomgående Allmänhet, hvilken i hvarje Slutlednin- gens sats (i Premisser och Slutsats) utgör Subjectet. Anm. Vi hafva ofvanföre (§§. 67 och 69, Anm.) anfört den vanliga åsigten af det Disjunctiva Omdömets natur och uppvisat det blott formala i sådana membra disjun- ' e t a som gul och icke-gul, sann och icke-sann o. s. v. Vi lemna derföre detta och fästa oss endast vid, hvad man i allmänhet anser för det bevisande i den Disjunctiva Slut- ledningen. T. ex. Blomslägtet Potentilla är antingen P. verna, anserina, argentea 0. s. v.; En Potentilla (denna 116 blomma) tillhör species tmserhia^ alltså tillhör hon icke venia, argentea o. s. v. filed en sådan Slutledning är nu egentligen ingenting bevisadt. Ty sjelfva Slutsat- sen beror här icke af Premisserna, som sådana, utan af den bevisandes subjectiva ïitsago, att den ifrågavarande blomman tillhör det bestämda species, anserina. Det enda förnuftiga, allmängilltiga och bevisande, som i en sådan Slut- ledning finnes, är: att Slägtet dr (d. ä. är helt och hållet) den bestämda arten anserina och således utesluter öfriga arter. Men detta uteslutande innebar: att, då arten anse- rina utesluter, skiljer sig från verna, har hon sin be- stämda exsistens (sina bestämda beståndsdelar, egenskaper ‘o. s. v.); att hon vidare, såsom skild från argentea^ har en ytterligare bestämdhet samt, för det tredje, skiljer sig från det, som utgör dessa båda Sednare arters bestäm- da åtskilnad, hvarigenom åter cn ny bestämdhet uppstår. D. ä. genom delta uteslutande är Slägtet cn individ, är en enskild blomma (ett omni modo der t er mina- tum). Sålunda bevisar den Disjunctiva Slutledningen, att Slägtet är Art och, såsom sådan, individ, genom att utreda Slägtets, Artens och Individens inbördes förhållan- de, deras betydelse. Om man fattar Slutledningen i all- mänhet innehålla beviset för de i Omdömet gifna defini- tioner, innehåller hvarje särskild art af slutledning ett sådant bevis, ehuru först den Disjunctiva Slutledningen uppvisar en Allmänhet, som fullkomligt motsvarar Bestäm- ningen och bevisar, hvarföre och hvarigenom denna mot- svarighet finnes. Derigenom utvisar denna Slutledning, att Slägtbegreppet är den notion, hvilken utgör det Exsi- sterandes högsta definition, samt att det beslående i all Exsistens är en sådan ömsesidig förutsättning af Begrep- pets momenter. §. 113. Men den Disjunctiva Slutledningen innehåller iöfver- satsen en förutsättning, nämligen: Slägtbegreppets be^' stämda Totalitet af Bestämningar, för hvilken sjelfva Begreppet icke uttrycker någon princip (se §. 69). Dess Undersats och Slutsats bestämma gemensamt samma To- 117 talilcl af Bestämningar och förutsättas sålunda i öfver- satsen^ men förutsatta^ å sin sida, redan densamma så- som gifven i öfversatsen. Denna ömsesidiga förutsättning innebär, att Exsistensen har samma Bestämdhet som Be- greppet, d. ä. att Begreppet är samma Act att be- stämma sig som Exsistensen^ och sålunda att Begreppet^ såsom Actus, i och för sig är i Exsistensen realiseradt, Verkligt. Anm. Slägtbegreppet utsäger icke, hvilka och huru många dess arter äro. Säger man nu, att arterna blott af den Subjectiva erfarenheten kunna bestämmas, så blir deras antal godtyckligt. Man måste derföre förutsätta, att arternas bestämmande in concreto är samma nödvändi- ga process, som Begreppets bestämdhet. Denna förut- sättning är en fordran på Begreppets och Verklighetens Identitet, C. Förnufts-Slutledningen. §. 114. Förnufts-Slutledningen uttalar-, att det Verkliga är Begreppet, emedan det Verkliga är sam- ma Bestämningens act som Begreppet. Detta är ome- delbart ett uttryck, för hvad det Disjunctiva Omdömet in- nebär i sitt Resultat. a. Beu Bssertoriska Slutledningen, §. 115. Förnufts-Slutledningens Medelterm är sålunda ome- delbart Begrepps-Bestämningen, det är de Bestämningar, uti hvilka begreppet utgår. Dess Förterm är sjelfva All- mänbegreppet, Begrepps-Allmänheten, och dess Efter- term är det Enskilda, såsom i och för sig det förverk- 118 ligade Begreppet, såsom en omedelbar Verklighet. Denna Slutledning motsvarar derföre Schema’t: E. B. 4. Förklaring. En sådan Förnufts-Slutledning är t. ex.: denna hand- ling, emedan hon innehåller dessa bestämningar, och dessa äfven äro Rättsbegreppets Bestämningar, är Rätt (detRätta). Här förutsättes i Medeltermen, att Bestämningarne äro det Rättas egna, äfvensom att dessa utgöra det i handlingen förnuftiga och verkliga, det, hvarigenom handlingen, såsom en Exsistens, är Verklighet, realiseradt Begrepp. §. 116. Men i denna Slutledning är sjelfva Begrepps-Be- stämningen, Medeltermen, i förhållande till Begreppet sjelft, ett förutsatt antagande, ett blott påstående. Ty, att Bestämningen är Begreppets egen, är här icke bevisadt, icke genom något förmedladt. Slutledningen är derföre Assertorisk. Men, e- medan Begreppet endast genom sina Bestämningar har sin betydelse, är här Begreppet sjelft endast ett förut- satt Begrepp. I förhållande till eftertermen, det Enskilda, är åter Medeltermen lika omedelbar. Nu har det Verk- liga omedelbart en mångfaldig bestämdhet, och att Me-, deltermen utsäges vara det, i denna mångfald, begrepps- enliga, är sålunda godtyckligt. Bestämningen är väl i det Enskilda omedelbart gifven; men, att han tillika är Begrep- pets Bestämning, är Problematiskt, kan vara och icke vara. Förklaring. Att det enskilda är verkligt, är det Realiserade Be- greppet, innehålles i den Disjunctiva Slutledningen. Men den omedelbara verkligheten (en gifven handling, en gif- ven bestämd tanke o. s. v.) innehåller en mångfald af bestämningar, och det beror derpå, hvilka bland dessa be- 119 slämningar motsvara begreppet (t. ex. begreppet Rätt, Förnuft o. s. v.). Anm. Här framträder den formala Slutledningens be- stämda Termer; men de hafva här tillika ett bestämdt in- nehåll. Förnufts-slutledningen hvilar på det Resultat af föregående utveckling, att det verkliga i och för sig är för- ■ nuftigt, har samma förnuftiga nödvändighet som dess be- . grepp. Men i den omedelbara Förnufts-Slutledningen, der • det Enskilda är en omedelbar verklighet, beror begreppets bestämdhet, dess definition, af det verkligas bestämdhet, och hon blir derföre tillfällig och godtycklig. Den Asser- toriska Slutledningen svarar i allmänhet mot det så kalla- de Indirecta Beviset. Ty man supponerar i detta ett begrepp och bevisar, att dess consequenser strida mot en, som det heter, allmänt antagen sanning. D. ä. man för- utsätter en omedelbar verklighet, cn gifven sats, hvilken man anser för Begreppsenlig, och förklarar alla Begrepps- bestämningar, hvilka ieke ur denna kunna härledes, lör falska. Men sålunda gör man det supponerade Begrep- pets bestämningar beroende af denna förutsättning. Lika- så kan hit föras den vanliga Analytiska Methoden, ehurn man, uti denna, hos det begrepp, hyarifrån analysen ut- går, direct förutsätter ett (jifvet innehåll, gifna bestäm- ningar. , b. Den Problematiska Slutledningen, §. 117. Uti den Assertoriska Slutledningen beror beviset yt- terst på det Enskilda, det omedelbart Verkliga. Delta är det Realiserade Begreppet. Det måste således också innehålla Begreppets Bestämningar och är derföre det för- medlande, Medelterm. Denna nya Slutledning lyder: att Begreppet är Bestämningen, emedan Begreppet är det J^erkliga, och detta innehåller Bestämningen. Men denna Slutledning är Problematisk, emedan Medel- termen, det Verkliga, innehåller en mångfald af Bestämnin- 120 gar, ceh således oafgjordt är, hvilka bland dess Bestämningar äro Begreppets, Slutledningens Schema är: A.E.B. Förklaring. En sådan Slutledning är t. ex. Det Rätta är, eme- dan denna handling är god (d. ä, emedan hon har en god afsigt), de Bestämningar, hvilka i handlingen inne- hållas. Eller: Sanningen är, emedan denna sats är viss, heror på öfvertygelse, de i Satsen innehållna Bestämnin- gar. Det är klart: att en sådan bevisning endast är blott Subjectiv, och alt t, ex. handlingen äfven kan vara Orätt, och satsen osann. Anm. Denna Slutledning uttrycker endast den Subje- ctiva Vissheten, men innehåller icke någon allmängilltig be- visning. Hon är likväl, likasom den föregående, nödvän- digt moment, emedan äfven den Subjectiva Vissheten, så- som den Tänkandes Rättighet att afgöra öfver saunt och osannt, såsom öfvertygelse, tillhör en förnuftig insigt. För öfrigt är denna ståndpunkt af bevisning densamma med den vanliga Synthetiska Melhodens. Ty denna suppone- rar ett begrepp och förbinder med detsamma bestämnin- gar, hvilka bero af förutsatta gifna begrepp. Genom dessa förmedlas begreppet och dess bestämning, hvilken derfö- re likaså är ett gifvet begrepp. Sådan är t. ex. den Syn- thetiska Methoden i Mathematiken. De satser, hvilka här förmedla Suppositionen med det, som bör demonstreras, bero ytterst af obevisade A.Aomer. Att älven förut bevi- sade satser med så mycken lätthet användas i det Mathe- matiska beviset, kommer deraf, att Mathematiken abstra- herar från all qualitativ åtskilnad, och således en allmän formel kan lämpas till alla förekommande fall. Uti Logi- ken, och i Philosophien öfver hufvud, der hvarje form äf- ven har sitt bestämda innehåll och af detta beror, kan ett sådant abstract förfarande icke ega rum. Likväl leder Mathematiska bevisningen, just emedan hon är så abstract, icke till en sats och dess motsats, förr än i läran om gra^ der och digniteter, der äfven en qualitativ bestämning inträ- der. Ty der t. ex. är Va = + a eller — a. Hit hörer äfven den Dlrecta Bevisningen i allmänhet. Ty denna beror, likasom Mathematikens Syuthetiska method, af U 121 nade Medeltermer, som förmedla mellan Premisser och conclusion; äfvensom denna ofta Isan vara ett för Pre- misserna helt och hållet främmande begrepp. Med olika Mellantermer kunna derföre (utom Mathematiken) genom en sådan bevisning de mest olika conclusioner dragas ur gamma premisser. §. 118, Medeltermen i den Problematiska Slutledningen, det Verkliga, är således blott det skenbart verkliga, en pheno- menai verklighet. Ty dess verklighet beror derpå, att det öfverensstämmer med Begreppet. Det förutsätter sålunda Begreppet, såsom den magt, hvilken åter upphäjver det skenbart J^erkliga och realiserar sig, utgör den sanna Verkligheten. Be grepps-Bestämningen åter är en dylik Process af Bestämningar, hvilkas immmanenta magt Begreppet är. Begreppet är derföre det förmedlande mellan det Enskilda och Bestämningen. . Förklaring. Denna öfvergång beror derpå: att den Problemati- ska Slutledningen upphälver det Verkliga såsom det reali- serade Begreppet. Ty denna Slutledning nedsätter det verkliga till en blott Möjlighet (^kan och kan icke vara, se Förklar. §. 117). Att detta sker, dertill ligger grun- den i det verkligas omedelbarhet (se §. 115). Endast så- som förmedladt af Begreppet är det verkliga verkligt, I det anförda exemplet förutsattes redan handlingen, för att vara god, öfverensstämma med det Rätta, sjelfva Rätts- begreppet såsom gilvet. Hvilka det Rättas bestämningar (det bestämdt Rätta) äro, beror också derföre icke af hand- lingen, utan af Begreppet, Rättsbegreppet. Anm. Det anförda innebär, att bevisandet bör vara bundet vid Begreppets, vid tankens, natur, och att således Begreppets bestämningar, definition, icke få bero af en tillfälligt upplagen Medelterm, utan att utvecklingen af 122 ' hvad i sjelfva Begreppet förefinnes, utgör den förnuftiga . bevisningen, hvarigenom så väl definitionen far en för- nuftig nödvändighet, som den subjectiva öfvertygelsen blir förnuftig. Ty Subjectets tänkande är samma process - som Begreppets egen utveckling. c. Den ^podictisla Slutledningen. §. 119. . Den Apodictiska Slutledningen utsäger nu: att det Enskilda är Bestämningen^ emedan Begrep- pet är den magt^ som både gör det Enskilda till hvad det är, och som i Bestämningen utvecklar sig. Ejter- termen, det Enskilda, är icke mer här en omedelbar verklighet, utan Begreppets Verklighet, dess immanens i en Bestämning. Förtermen, Bestämningen, är Begrep- pet såsom Tota litet, bestående process, af Bestämnin- gar. Medeltermen är Begreppet, såsom förutsatt Be- grepp, men är blott sin egen förutsättning, den i det Enskilda och Bestämningen immanenta magt, hvilken utgör bådas Identitet. Förklaring. En sådan slutledning är: handlingen är en realisation af det bestämda och bestående Rätta, emedan Rätisbe- greppet är det i båda Identiska, d. ä. utgör bandlingens förnuftiga frihet (det som gör handlingen till handling) och det beståendes bestånd. Eller: den Tänkandes öfver- tygelse är en bestående sanning, emedan sanningen, som sådan, utgör den Tänkandes förnuftighet och i den be- stämda sanningen är totalt närvarande. Med ett ord: i denna Slutledning utsäges, att beviset för det Subjectivas och Objectivas öfverensstämmelse ligger uti sjelfva Begreppet. Ty Eftertermen är här en Tankens act, är detsamma som det tänkande Subjectet i hvarje Nu, och Förtermen är den bestående processen af Tankens Bestämningar, detsamma 123 som det, för Subjectet gifna^ Objectivt förnuftiga (an- dra Tänkande Subjecters medvetande). Denna öfverens- stämmelse är det förnuftiga xat e^oy^v, och hon uttalas i Begreppet. I Anm. Det i förklaringen sist anförda kan fattas både Subjectiyt och Objectivt. Det tänkande Subjectet är näm- ligen inom sig, i sitt medvetande, en verld af gifna Tan- Isens Bestämningar och tillika i hvarje Nu en Tankens act, . en bestämd Tanke, hvars öfverensstämmelse och Förnuf- tiga sammanhang med öfriga Bestämningar utgör den Tän- handes förnuftighet; hvarföre äfven denna ena bestämda Tanke i sig innehåller och ur sig utvecklar all bestämd Tanke. Likaså är, Objectivt, t. ex. den djuriska Orga- nismen så beskaffad, att hvarje organ förutsätter alla de öfriga, är både medel och ändamål samt inom sig är sam- ma organismens act som alla dessa. Staten är på samma sätt en Totalitet af gifna institutioner, hvilka i hvarje Nu äro en bestämd utvecklingsact (i ett menskligt medvelan- de). Den Apodictiska Slutledningen uttalar, hvad Slutled- ningen i allmänhet är, det förnuftiga, emedan här Förterm och Efterterm, hvardera inom sig, äro samma actus, sam- ma Identitet af Allmänhet och Bestämning, och hvilken • Identitet åter i Medeltermen har sitt uttryck. §. 120. • • Men sålunda har Begreppet likasom en dubbel verk- lighet: först uti Eftertermen^ såsom en Bestämning; för det andra uti Förtermen, såsom all Bestämning. Slut- satsen utsäger, att båda äro Identiska, och denna deras Identitet blir således Begreppets sanna verklighet. Be- viset för deras Identitet är Begreppet, såsom gifvet Be- grepp. Men Begreppet är ett sådant bevis endast gen- om att uttala det i Förterm och EJtertérm Identiska^ d. ä. genom att utsäga, hvad hvardera i sin sanning är, och förutsätter således sin verklighet. D. ä. Begrep- pet förutsätter således sig sjelft såsom verkligt, men är 124 tillika en förutsättning för sin verklighet. Efterterm, Medelterm och Förterm äro sålunda samma Identiska process. Förklaring. Detta är den högsta utveckling, Slutledningen kan få. För det sanna i hvarje sak finnes ingen annan bevisning än den, som beslår i utvecklingen af dess Begrepp. Sålun- da förutsättes väl sjelfva Begreppet såsom gifvet. Men Be- greppet utgöres ieke af denna omedelbarhet, utan är hvad det är genom sin utveckling, genom bestämmandet, definition, Såsom gifvet Begrepp förutsätter det derföre å andra si- dan redan sjelfva utvecklingen. Detta visar sig väl sålun- da, att den ena bestämda nottonen bör vara utvecklad ur en annan och åter ur sig utveckla en ny notion; sådan har inom Logiken den rena Tankens utveckling varit. Men i sjelfva verket är äfven hvarje ny notion en förutsättning för den föregående, och den första förutsätter således hela serien^ likasom den af denna förutsättes. En sådan Begreppets utveckling utgör den Philosophiska flethoden, Hlärk! En bevisning, som ingenting förutsätter, benäm- nes a priori; den deremot, som utgår från en förutsättning, a posteriori. Men, då man fordrar, att sanningen bör vara apriorisk, icke bero af någon förutsättning, är sjelfva denna fordran en förutsättning, d. ä. Sanningens apriori^ tet är ett, antagande, är aposteriorisk. Man förutsätter så- lunda redan, hvad sanning är, för att komma till sanningen. Anm. Det anförda kan ytterligare förklaras derigenom, att det Objectiva, menskligheten genomgående och bestå- ende, förnuftiga är samma eviga Förnuft, som Individens, det tänkande Subjectets, hvilket icke är en blott förmåga, utan en förnuftig insigt idet Objectiva och bestående samt en förnuftig verksamhet, handling, för det förnuftigas för- verkligande, g. 121. o A ena sidan sammanfalla här alla Slutledningens Ter- mer, och Sjelfva Slutledningen är sålunda upphäfven. 125 Men å andra sidan är denna Termernas Identitet Be- greppet, och den Logiska utvecklingen återgår så- lunda till sin utgångspunkt. Begreppet, den rena Tan- ken, är gifvet Begrepp. Det utvecklar sig till en Serie af Bestämningar, men upphåfver dessa och återgår till sig sjelft. Dessa trenne Momenter äro äfven Begreppets trenne Momenter: Allmänhet, Bestämning och Enskildhet, och utgöra den Philosophiska Methoden. TRYCKFEL: Sid. rad. 5 — 13 nfr. 17 — 10 ofr. 20 — 6,7 — — - 8 - — — 20 — 31 — 6 — 32—7 nfr. - _ 4 — 39 — 5 ofr. 46 — 13 — 76 — 15 — 85 — 4 — — — 5 — 92 — 2 — 94 — 8 — 106 — 3 nfr. 112 — 8 — — — 17 — står: läs: vigt vigt, förening förening, endast äro uttryck äro uttryck endast definieras definieras, är är: bestämning Bestämning slägtet «lagtet, å- Å- tänktas. Tänktas, utveekladt; utvecklad; . ejelf , sjelft förnuftig, Förnuftig, skön. Skön, likasom lika med det den slutas slutes »jelf sjelft sjelf sjelft Ik INNEHÅLL. INLEDNING...................... sid. 7. FÖRSTA AFDELNINGEN. LÄRAN OM BEGREPPET........sid. 10. A. Det Abstraeta Begreppet. .... — 10. a. Abstractionm. .... —• 13. b. Den Abstraeta Bestämningen, ... — 15s c. Abstractionens Upphäfvande. . . . — 21. K. Reflexions-Eegreppet..................I— 24. a. Reflexionen. » . . . . • ■ —: 24, b. Reflexions-Begreppet, såsom Allmän- hel och Bestämning. . . . . . . — 20. c. Reflexionens Upphäfvande. . . . . — 31. C. Förnufts-Eegreppet................... . — 33. a. Det Omedelbara Förnufis-Begreppet. — 34. b. Förnufts-Begreppets Dialektik. . . — 35. c. Det Immanenta Begreppet......— 37. Tankens Begrepp, eller Be- greppet xat 2§oznv. . --.— 38. ANDRA AFDELNINGEN. LÄRAN OM OMDÖMET................— 42. A. Det Abstracta Omdömet...........— 46. a. ^Positiva Omdömet...............— 46, b. Negativa Omdömet. . ... . — 49. C. Oändliga Omdömet. .....'. —- 51. B. Reflexions-@mdömet. ...... — 53. a. Det Enkla Reflexions-Omdömet. . . — 53. 1) Det Sin gulära Omdömet. . . — 54. 2) Det Partie u lära Omdömet. — 56. 3) Det Universala, e lier Kate- goriska., Omdömet. • , . • — 60. 127 b. Det Itypotlietiska Onulömet. . • . sid. 65. 1) Det rent Formata Hypotheti- s k a O m d ö me t. .........— 65. 2) Det Reala Hypothetiska Om- dömet ................... . . . — 67. 3 ) C a u s a l i t c t s - O m d ö m c t. . . . — 70. c. Det Disjunctiva Omdömet. . . . — 73. C. Begrepps-Omdömet. ....................— 78. a. Det ^tssertoriska Omdömet. ... — 79. b. Det Problematiska Omdömet. ... — 82. c. Apodictiska Omdömet. ..... — 84. TREDJE AFDELNINGEN. LÄRAN OM SLUTLEDNINGEN. ... — 89. A. Den Formala Slutledningen. • • — 93. a. Första Syllogistiska Figuren E. B. A. — 95. b. Andra Syllogistiska Figuren A. E. B. — 98. c. Tredje Syllogistiska Figuren B. A. E. — 101. •B. Keflexions-Slutledningen. • • . — 104. a. Den Enkla Beflexions^Slutledningen. — 104. 1) Inductions- Slutledningen. . — 104. 2) Slutledningen ex Analogia. — 107. 3) Den Kategoriska Slutled- ningen. ..........................— 110. b. Den Hypothetiska Slutledningen. . — 112. c. Den Disjunctiva Slutledningen. . . — 114. C. Förnufts-Slutledningen.............. — 117. a. Den Assertoriska Slutledningen. . — 117. b. Den Problematiska Slutledningen. . — 119. c. Den Apodictiska Slutledningen. . . — 12%. 15 gra PHILOSOPHISE AF STOCHHHOLNA, Zacharias H Æ G g s trö N, 1840. TREDJE HÄFTET, (i* É "s lärobok RÄTTSLÄRAN, AF Johan @@lilhelnt Snellman. STOCKHOLM, Zacharias Hœ g g s tr ö m} 1840. -S Pp. i nr — FÖRORD. 4 anseende till den mycket öfverklayade svåriyhelen att kun- na intränga i den Hegelska Specidattonen, tillstyrker Förfat- taren sina Läsare, att göra början med detta Tredje Häfte. Ty Rättslärans innehåll utgöres af redan bekanta och objectivt exsisterande bestämningar, vid hvilka derföre eftertanken har en fastare hållpunkt, genom att jemföra den här gjorda fram- ställningen med Läsarens egna föreställningar om saken. De delar, uti hvilka denna Eättslära afviker från Hegel’s «Philosophie des Rechts», äro förnämligast läran om det Subjectivt Rätta och om Medborgerliga Samhället. I afseende å den förra har förf, icke heller kunnat förena sig med M i- chelets framställning deraf, i hans «Das System der Phi- losophischen Moral» , emedan den i förf:S tanka icke är nog bfndqnde, i synnerhet hvad hiifvudafdelningarna beträffar. I läran om det Medborgerliga Samhället har förf., med förbigå- ende af de specielare bestämningarna för arbetet, corporatio- nen o. s. v., sökt att endast ställa i dagen det på denna stånd- punkt sedliga och bestående. Alt läran om staten blifvit be- handlad med så mycken korthet, har sin grund till en del i nödvändigheten att inskränka bokens omfång, men hufvudsaki ligast i för fillfallet bindande skäl, hvilka icke här kunna fram- ställas, men till hvilka förf, varit förbunden alt lyssna. Åtminstone för detta Häfte vågar väl förf, utbedja sig en recension i Sverige. Sjelf bär han lätt del största missöde, en arm scribent träffa kan, det att se sitt arbete ignoreradt. Men han hyser om vig len af den sak, för hvilken han bjudit till att arbeta, en lika så hög tanke, som hans förtroende till egna krafter är ringa. INLEDNING, S- I. Rätts lär an är vetenskapen om Rätts-idé en ^ d. ä. om Rättsbegreppet och dess förverkligande. nm, Skilnaden mellan Begrepp och Idé tillhör det Logiken att utveckla. Här kan förhållandet dem imellan endast exempelvis förklaras. Så är Rättsbegreppet det Rätta, betraktadt i dess allmänhet, endast såsom en giften notion. Men till Begreppets natur hörer, att det bestäm- mer sig, utgår i en mångfald af Bestämningar (definitio- ner). Dessa Begreppets Bestämningar utgöra dess verk- lighet. Så är Rättsbegreppet verkligt, bestämdt, i det en- skilda, villjande Subjectets (menniskans) sedliga medvetan- de. Men denna verklighet är verklig endast derigenom, att den öfverensstämmer med det Allmänna Rätishegrep- pet. En sådan öfverensstämmelse imellan Subjectets vill- ja och det Rätta är det Rättas idé, uti hvilken derföre det Rätta i sin allmänhet, Rättsbegreppet, och det Rättas tillvaro, såsom Subjectets villja, utgöra momenter. Här- på stödjer sig Rättslärans indelning uti Läran om det abs- tract Rätta, Läran om subjectivt Rätt, och Läran om det sedligt Rätta. I §. II. Rättsläran är en del af philosophien och har sin ut- gångspunkt i Psychologien, eller Läran om den Subjectiva Anden. Rättsbegreppet är derföre här en gifven notion, hvars nödvändighet i sistnämda vetenskap är bevisad. Så- dant detta begrepp i denna vetenskap framgått, är det Rätta (justum) den förnuftiga T^illjan. Anm. Philosophien upptager inga begrepp, således ingen speciel philosophisk vetenskap, på måfå; utan hvarje begrepp bör framgå utnr sjelfva utvecklingen af ett före- gående, och således äfven hvarje särskild del af philoso- phien i en föregående hafva sin nödvändighet. Så har be- 8 greppet Rätt och Rättsläran sin grund i utvecklingen af den Subjectiva Andens Begrepp och närmast i begreppet Villja. Här kan blott anföras, att läran om den Subjeeti- va Anden är en utveckling af Andens begrepp, hvars be- stämning och Verklighet är det Rätta. Rättsläran är der- före, i sin helhet, vetenskapen om den Objectiva Anden, Andens Begrepp såsom verkligt, bestämdt. Andens Idé, såsom enhet af den Subjectiva och Objectiva Anden, är den Absoluta Anden. . §. III. . Villjan är den Subfectiva ^nden såsom Sjelfbe-, stämning, d. ä. såsom magt alt bestämma ett innehåll, hvilket Anden vet vara sitt eget. Förnuftig är villjan genom att göra detta, innehåll förnuftigt^ till ett system af förnuftiga Bestämningar. Uti en sådan förnuftighet består villjans Frihet^ emedan sålunda Villjans sjelfbe- stämning sammanfaller med innehållets egen utveckling. 'Anm. Alla dessa satser äro lånade från Psychologien. Del är såsom förnuftigt tänkande, den Subjectiva Anden gör vetandets gifna innehåll till sitt eget och finner sitt Tänka vara samma process, som iimelial'ets egen utvcck- ling. Såsom villja, sjelfbeslänning, har åter den Subjeeti- va Anden omedelbart ett innehåll af skilda begär, öfver hvilkas tillfredsställande han bestämmer. Men begären ul- tränga hvarandra, och villjan är af dem bunden. Genom att förallmänliga dem, d. ä. genom att såsom reflecte-, rande villja uppfatta det i begären allmänna och väsendtli- ga, befriar sig villjan från begärens öfvermagt och gör sig elt af dem oberoende ändamål, till hvilket hon bestämmer sig. Della ändamål är ytterst sjelfva Filljans frihet, och Anden förverkligar detsamma, genom alt erkänna den and- liga verkligheten, Andens objectivt exsisterande skapelser, för förnuftig. §. IV. Den fria Filljan är derigenom sjelf Objectiv _n- des en verld af Andens förnuftiga Bestämningar, det Fät- ta. Rättsläran kan derföre äfven definieras såsom veten-^ skap om den fria villjans verklig-het. Anm, Rätts-Begreppet sammanfaller sålunda ined den Fria Villjans, och det Rättas förverkligande är Villjans fri- het såsom verklig, det är förnuftig. Vanligen menar man med den Fria Villjan endast Godtyeke, Villjan såsom magi att göra och låta. Sålunda är villjan endast frihet att till- fredsställa det ena eller andra begäret. Men villjan är icke innehållslös. Äfven såsom det abstracta Jag, då hon abstra- herar ifrån allt bestämdt vetande, alla känslor och begär, förulsättet' villjan detta innehåll och är sålunda af detsam- ma bestämd (se Psychol. §. 46). Såsom godtycke är der- före villjan alltid bunden vid en bestämning (en drill, be- gär o. s. v.) och är blott frihet att från denna gifna he- slämning öfvergå till en annan. Godtycket är således för det första byndet vid sin utgångspunkt. För det andra är äfven den bestämning, hvilken godtycket väljer, och till hvilken det öfvergår, likaså en gifven bestämning, d. ä. ett af godtycket oberoende villjans innehåll, ett begär, en föreställning o. s. v. Godtycket är sålunda, långt ifrån att vara frihet, den högsta ofrihet. Ty det är bundet vid ett ofritt innehåll, hvarifrån det icke kan befria sig, är be- roende af det gifna och tillfälliga, d. ä. af den lumpnaste nödvändighet. Den förnuftigt fria villjan bestämmer dere- mot sjelf silt innehåll, genom att vara förnuftig, d. ä. gen- om alt inse det förnuftiga sammanhanget i delta innehall och bestämma sig, handla, i öfverensstämmelse dermed. g V. Då det Rätta är den verkligt fria villjan, såsom elt förnuftigt System af Rättsbestämningar, bör öfver allt inom Rättsläran föreställningen om medfödda, naturliga, rättigheter, om en medjödd pligtkänsla o. s. v. allägs- nas. Ty det hos menniskan medfödda är begäret, och detta är i sig lika oförnuftigt som den blott naturliga kän- slan, för hvilken det är tillfälligt, om hon öfverensstämmer med det Rätta eller icke. Anm. Det anförda upphäfver iche det gamla: «att Gud 10 inplantat Lagen i menniskans samvete, ehuru detta icke skett genom den lekamliga födelsen. Alt menniskan har en föreställning om Rätt och Orätt, förrän hon genom specula- tion bringar densamma till klar insigt, är en följd deraf, att hon lefver i Samhället, och att deltas bestämningar öfver det Rätta omedvetet ingå i hennes känsla. Det Rätta blir för henne sålunda sed, vana, men af det subjectiva tycket oberoende; och hennes dänsla har anspråk på att gälla, endast då hon öfverensstämmer med den allmänna, förnuf- tiga villjan, med det Rätta i och för sig. 5CE: osreesnRReRRTmeEFSSS FÖRSTA AFDELNINGEN. LÅRAN OM DET ABSTRACT RÄTTA, ELLER NATUR-RÄTTEN. s. 1. Den Fria Filljan sammanfaller omedelharl med det Rätta (se §. IV), så alt ingen åtskilnad är imellan det villjande Subjectet (den Subjectiva Anden såsom vill- jande) och villjans Innehåll (det Rätta, såsom en mångfald af Rättsbestämningar). Förklaring, Villjan är fri, endast genom att göra sitt innehåll förnuftigt och i dettas förnuftiga sammanhang se sin egen förnuftighet och frihet. Således öfvergår Villjan sjelf till ett innehåll af villjans förnuftiga Bestämningar (det Rätta, Rättsbestämningar). Detta begrepp om Villjan är resultat af Läran om den Subjectiva Änden och är derföre här, i Rättsläran, omedelbart. Här är derföre Villjan detsamma som sjelfva dess innehåll, dess förnuftiga Bestämningar, det Rätta. Så har t. ex. egendom, såsom en Rättsbe- stämning, såsom egande-rätt, den betydelse, att den Fria Villjan omedelbart är egande-rätt, icke den, att Villjan har denna rätt. o §• 2. . Såsom sådan är den Fria Villjan Person, en uteslu- tande, sig bestämmande Fri Fillja. Förklaring. Menniskan, såsom villjande Subject, har ett mångfal- digt innehåll af villjans bestämningar, mångfaldiga kän- slor, begär, insigter, afsigter, ändamål o. s. v. Ifrån allt delta abstraherar den Abstracta Rätten. Ty, då här vill- jan icke är skiljd från sitt innehåll, kan det icke heller här sägas, att villjan har ett sådant innehall och sjelf vo- re magien att förverkliga detsamma (sina afsigter, ända- mål). Vidare är villjans innehåll här blott det Rätta och dess Bestämningar. Då nu villjan med detta innehåll sam- man faller, är hon blott den ena eller andra, uteslutan- de Rättsbestämningen, och villjans sjelfbestämning är icke bestämmande magt öfver ett innehåll, utan det Rättas e- gen utveckling. Att säga: Villjan är person, är derföre detsamma som alt säga: det Rälta är person. §. 3. Personen, såsom uteslutande, sig bestämmande Vill- ja, utesluter från sig alla andra personer, d. ä. all annan villja, såsom något för sig yttre. Han hänför sig derföre till dessa negativt, såsom till en yttre, sinn- lig verld. Förklaring- . En åtskilnad mellan villjande Subjecter uppslår först då, när den villjande ifrån sig skiljer villjans innehåll så- som sill. Person är villjande Subject i allmänhet. Men såsom sammanfallande med en Rättsbestämning är Vill- jan uteslutande, d. ä. utesluter öfriga Rättsbestämningar såsom andra vilijor. Dessa hafva endast betydelsen, alt Vara en för den uteslutande villjan, för personen, yltre, främmande verld af bestämningar. Men det för Anden Yltre är Naturen, det sinnliga. För personen har derfö- re en främmande Villja betydelse, endast i och genom det sinnliga. T. ex. villjan är, såsom egande-rätt, verklig i ett be- stämdt Ting, d, ä. i en bestämd egendom. Denna bestäm- da egendom är personens, såsom denna person. Han u- tesluter derföre all annan Egande-rätt, alla andra Ting så- som Egendom. Derigenom utesluter han äfven andra Vill- jor, hvilka i dessa Ting äro förverkligade såsom egan- de-rätt. Anm. Personligheten är detsamma som det abstracta Jaget i Sjelfmedvetandet. Individen kan ifrån sig uteslu- 13 ta sitt kroppsliga Jag och allt sitt medvetandes innehåll, alla sina känslor, begär, föreställningar o. s. v. och lik- väl veta sitt Jags identitet, utsäga sitt: Jag är Jag. Men hvarje individ är ett dylikt Jag är Jag. D. ä.) om man abstraherar från all bestämning hos individerna, allt särslildt innehåll i deras medvetande, sammanfaller den ena in- dividen med den andra, blir samma Jag. Just det, som skulle utgöra individens högsta individualitet, Jag’et, gör, att individen sammanfaller med alla individer. Sa äfven med Personligheten. Personen är en person och alla per- soner. Men i begreppet om person innehålles tillika: att person är den villjande såsom objectiv ande, d. ä. såsom ett system af Rättsbestämningar. Personen är derföre så- som en Rättsbestämning (eller Villjans bestämning) skiljd från andra bestämningar. Dessa äro det för personen ytt- re, dess negation, och derföre Andens negation, Materien, det sinnliga« §. 4. Det Rätta är derföre omedelbart Personlig eller Abstract Rätt, d. ä. den fria Killjans förverkligan* de såsom person. Det är abstract Rätt, emedan del är förverkligande af den fria villjan såsom blott person, d. ä. abstraherar ifrån allt särskildt Killjans innehåll (se §. 1), ifrån den villjandes särskilda begär, behof, in- sigter, afsigter o. s. v. och således äfven ifrån all åt* skilnad imellan de villjande Subjecterna. Förklaring Den abstracta Rättens bestämningar äro gällande för alla villjande Subjecter, utan afseende på deras särskilda beskaffenhet, hehof, tillfredsställelse o. s. v. Abstracta Rätten gäller derföre absolut, så att all annan Rätt än Personens är lör honom likgilltig. Tillägget 1. Från ofvan framställda begrepp om personlig- heten bör skiljas den utvecklade personlighet, som utgör An- dens odödlighet. Ty här är begreppet om menniskan, såsoni person, den abstracta, innehållslösa personligheten, hvilken först 14 har att utveckla sig till ett innehåll; hvaremot den conûreid personlufheten är sjelfva vetandets oeli villjandets innehåll, så- som den förnuftiga och sedliga Substans, hvars i sig lefvande utveckling utgör det i menskligheten bestående och o förgäng- liga. - Tillägget 2. Den Abstracta Rätten har vanligen blifvit kallad Natur-Rätt, dels derföre, att man föreställt sig dess bestäm- ningar såsom gällande i ett naturtillstånd utom Samhället, dels för det man betraktat dem som så kallade natdrligaj medfödda, rättigheter. Båda dessa betraktelsesätt äro origtiga. Om det sednare är taladt i §. V. Del förra är en tom supposition, emedan menniskan aldrig kan såsom förnuftig och berättigad exsistera utom Samhället. Det är tvärtom här, som äfven des- sa så kallade naturliga rättigheter blifva gilltiga. Vi hafva lik- väl upptagit namnet Natur-Rätt, jemte det här använda, för att hänvisa till den hittills vedertagna åsigten. s 5. Läran om Abstracta Rätten kan sålunda sägas vara vetenskapen om personliga Rättigheter (jura). Såsom sådan innehåller bon endast Rättsförbud^ bestämmer, be- gränsar, personens Rätt. Men hon utsäger lika myc- ket, hvari personligheten består, och bestämmer sålunda den Villjandes Pligler (officia) såsom Person; hvarföre alla hennes bestämningar äfven äro Rättsbud. Hon är på samma gång en utläggning af Rättsbudet: Kar Personl och af Rättsförbudet: Förnärma icke Personeni Anm. Vanligen fattar man förhållandet imellan Rättig- het och Pligt sålunda: att en rättighet hos den ena menni- skan motsvaras af en pligt hos den andra. Så skulle t. ex. min egande-rätt motsvaras af andras pligt att respe- ctera densamma. Men rättighet och pligt sammanfalla i sjelfva verket hos samma individ, ieke blott så, att indivi- den såsom person, för det han har egande-rätt, är skyl- dig att respectera egande-rätten hos andra, utan äfven sålunda, att sjelfva egande-rätten för individen är lika mycket en pligt som en rättighet. Det är personens pligt 15 att förvärfva sig egendom, emedan först derigenom han blir person, förverkligar sin personlighet oeli får en sida, hvaruti lians personlighet af andra kan erkännas. Rättig- het och pligt äro i den Abstracta Rätten omedelbart för- enade, och hvardera af dessa notioner för sig betecknar endast oegentligt den Abstracta Rättens bestämningar. 8. 6. . Abstracta Rätten är till sitt innehall objectiv och allmängilltig^ men till sin form subjectiv och godtyck- lig. Detta bör dock ieke förstås sålunda, som vore sjelf- va methoden, utvecklingen, tillfällig. Det är tvärtom gen- om dennas förnuftiga nödvändighet, som innehållet är all- mängilltigt och förnuftigt. Men, emedan den Abstraeta Rätten abstraherar ifrån allt särskildt innehåll hos det villjande subjectet (se §. 4), blir han sjelf ensidig och subjectiv. Dess utveckling leder derföre till uttalandet af denna en- sidighet och uppvisar: att det abstract Rätta, consequent utfördt, är det Orätta. Anm. Det blott subjectiva, det endast af det tänkande och villjande subjectet beroende och godtyckliga, och det blott objectiva, det gifna och omedelbara, äro båda lika till- fälliga och ensidiga. Denna ensidighet vidlåder den Abs- tracta Rätten formelt, ty han är det rätta såsom ome- delbar rätt. Men han är, såsom en nödvändig utgångs- punkt och förutsättning för följande rätts-sphercr (det sub- jectivt och det sedligt rätta), till sitt innehåll nödvändig, e- huru detta innehåll först inom det sedligt rätta har en för- nuftig verklighet. Märk! 1 afseende på de ofta förekommande notionerna subjectiv och objectiv bör derföre iakttagas, när dessa ord föregås af ordet blott, då de alltid utmärka ofvannämda en- sidighet. I öfrigt är Objectiv ett vedertaget uttryck, för att beteckna det sanna, förnuftiga och verkliga i en sak, i mötsats mot det blott subjectiva menandet. 10 1 A. Den omedelbara Egande-Rätteni. (M o dus originarius adquire ii di.) a. Besittningstagande af Egendom^ (Occupatio.) 187. . • Emedan villjan, såsom person, endast hänför sig till en för sig yttre, och derföre sinnlig, verld (se §. 3), är denna i förhållande till personen opersonlig och rättslös. Ftiljan förhåller sig till denna verld såsom till ett ting öfver hufvud, en rättslös sak, i motsats till den berätti- ga de villjan, Personen, Förklaring. Att i den Abstracta Rätten Villjan förhåller sig endast till yttre Ting och genom dem till andra Vilijor, är i §. 3 uppvisadt. Här gäller det blott att inse nödvändigheten deruti, att Tinget i förhållande till Personen är rättslöst. Detta följer redan omedelbart deraf, att Personligheten är det enda Rätta, den enda Rättsbestämning, hvartill det Rätta utvecklat sig, och alt således allt annat, allt för personen yttre, i förhållande till personlighetens absoluta rätt, är rättslöst. ^dnm. Rättslösa Ting äro icke blott de så kallade dödä Tingen, utan äfven djuren. Ja, sjelfva menniskans andeli- ga och lekamliga förmåga, hennes kunskaper, färdigheter, kropp, helsa och lif, äro i denna betydelse rättslösa Ting. Menniskan är också derföre den enda varelse, som kan beröfva sig lifvet, ty hon är person. : §. 8. , Personen förhåller sig till Saken negativt, utesluter henne ifrån sig såsom rättslös. Men genom detta negativa förhållande är Personen af Saken bestämd. Ett sådant yttre bestämmande är elt band på Villjans Frihet, så- som Sjelfbestämning, och Personen är derföre en process 17 ütt tipphäfva detta yttre band och för sig förverkliga Sa- kens rättslöshet. Förklaring. Saken är väl för personen något yttre och oväsendi- ligt; men just det, att Personen skiljer sig från Saken, att Personen är icke-Sak, gör, att han af Saken, af något för sig främmande och yttre, är bestämd. Då likväl uti Personens begrepp innehålles hans oberoende af allt ytt- re, är delta en motsägelse, hvars häfvande personen, är. ^dmn. Detta är i allmänhet menniskans förhållande, såsom villjande. Hon förutsätter en yttre, sinnlig natur, öfver hvil- ken hon vet sig hafva magt, och bemödar sig lilväl att kufva denna natur, likasom vote den sj elfständig. Tvärtom för- utsätter hon, såsom tänkande, naturens sjelfständighet, men handlar tvärt emot denna förutsättning, genom att tänka sig, uti sig upptaga, denna natur såsom det i och för sig o- sjelfständiga. Nämda Process består deri, alt den Personliga Vtlil- jan utgår i Saken^ tager denna i Besittning (posses- si o) och i densamma gör sig gällande såsom Egan- de-rätt (dominium). Saken är således Personens E- gendom^ och sjelfva denna act, process, är Besittnings- tagande (occupatio). Förklaring. Delta uttryck: att Villjan utgår i saken, är detsam- ma som alt villjan gör saken till ett medel för sin frihet, och alt således sjelfva saken får en af den fria villjan bero- ende bestämmelse. En sak såsom Egendom har derföre, utom sitt sammanhang med öfriga Ting genom naturnöd- vändigheten, ett förnuftigt ändamål, är en länk uti den förnuftiga villjans bestämningar. " Tillägtj. Man har skiljt mellan juspossessionis och jus p o s s i d e n d i, så att den förra utmärker personens rätt genom Snellman, Rältslära. . «2. 18■......................................................... den blott factisha besittningen (possessio), hvaremot den sed- nare är af den facliska besittningen oberoende, på Rättsgrun- den stödd, egande-rätt. Anm. Alt menniskan gör Tinget till sin egendom, är ic- ke något tillfälligt, utan en nödvändig utveckling af hen- nes personlighet. Först genom att besitta egendom liar hon sin fria viUja för sig förverkligad uti sitt herravälde öfver naturen och, såsom nedanföre skall visas, uti detta herravälde sitt erkännande af andra menniskor. Häri lig- ger äfven grunden, hvarföre den ekonomiskt oberoende i Samhället aktas- ocb eger statsborgerliga rättigheter fram- för den beroende. Ty genom sitt oberoende har ban vi- sat sig vara, som det beter, man för sig. 1) Lekamligt Tillgripande. §• 10. Emedan Personen förhåller sig till ett för sig yttre Ting, är älven Personen för Tinget yttre^ en sinn- lig enskildhet, kroppsligt exsisterande menniska. Perso- nens förhållande till Tinget är sålunda det blott sinnliga, att menniskan lekamligen tillgriper en sak såsom sin Egendom. Förklaring. Redan i Psychologien är det utreddt, att den Subje- ctiva Anden är enhet af den i en kropp exsisterande Sjä- len och Sjelfmedvetandet (se Psychol. §. 22). Men i den abstracta personligheten, såsom omedelbart resultat, är den lekamliga exsistensen upphäfven i delta enda begrepp. Ï personens förhållande till det yttre Tinget blir personen sjelf äfven en exsistens utom Tinget och såsom sådan en sinnligt exsisterande individ. Tillägg. Ivad man kallat commimio bonorum och tolkat såsom alla menniskors rättighet att bemägtiga sig en förut her- relös Sal (res nullius), uttrycker endast Personens absolu- ta Rätt öfver Saken. De båda reglorna: res nulUus cedit primo occupanti och prior tempore potior jure, äro gilltiga så- som uttryck för denna absoluta rätt, men gälla icke för att afgöra den ena personens företrädesrätt för den andra. Här 19 är nämligen icke fråga om ett förhållande mellan skilda perso- ner, utan blott om personens förhållande till Tinget. Anm. Här, likasom öfver allt i den Abstracta Rätten, inses lätt, att dessa bestämningar i ett utbildadt samhäl- ' le icke äro absolut gällande såsom rättsgrunder. Så har t. ex. i det utbildade Samhället ingen medborgare occupa- tionsrätt, i den mening, att han genom blotta tillgripande af ett Ting skulle blifva dess égaré. Occupationen inne- bär derföre endast menniskans allmänna Rätt öfver de ytt- re Tingen, den i sig rättslösa Saken. 2 ) F orma t i on. §. 11. För att sålunda tillgripa en sak, fordras, att perso- nen redan eger sin kropp och sina lemmar i sin magt. Vidare stå de yttre Tingen i ett mångfaldigt sammanhang med hvarandra (se Log. §. 18), och det enas tillgripande blir för Personen ett medel att bemägtiga sig det andra. Både Personens begagnande af sin kropp oc/i af yttre Ting såsom medel för occupation utgöra Formationen. Förklaring. Menniskans första bildning är den, att bon bemägti- gar sig sin kropp oeh uti dess fria rörelse förverkligar sin frihet. En sådan bildning förulsättes redan för tillgripan- det af yttre Ting. Barnet kan icke hvarken rigla sin blick eller sin hand mot ett bestämdt föremål eller närma sig delta, ulan härtill erfordras för detsamma vana och bildning. Vidare har hvarje Sak, såsom yttre Ting, en mång- fald af accidenser, med Tinget sammanhängande andra Saker, hvilkas samband måste upphäfvas, för alt gen- om Sakens tillgripande göra Saken till personens egen- dom. Dertill kommer, att det omedelbara kroppsliga till- gripandet är inskränkt till ett ringa utrymme, men deri- genom, alt Tingen begagnas såsom instrumenter till dess förrättande, får ett större omfång. De Ting, hvilka begagnas såsom instrumenter, erfordra, i sin ordning, en formation 20 för sitt ändamål. Delta kan utsträckas i mån af menni- skans stigande bildning samt allt mer och mer göra henne till herre öfver naturen och dess krafter. Anm. Formerandet, bearbetandet, har såsom occupation af egendom en vidt omfattande betydelse. Djurens täm- jande, jordbruk, alla mechaniska skickligheter o. s. v. höra hit. Genom formationen kan menniskan äfven få e- gendomsrätt Öfver delar af elementariska föremål, såsom t. ex., genom uppbyggandet af en qvårn, öfver vattnet eller vinden. Men genom formerandet utsträcker menniskan ic- ke blott sin egendomsrätt till äfven sådana föremål, hvil- ka hen i anseende till deras beskaffenhet icke genom ome- delbart tillgripande kan få i sitt våld, utan vinner äfven en förnuftigare egendomsrätt öfver den blott tillgripna Sa- len. Ty genom formerandet gör hon saken till ett me- del för sina ändamål och fortfarande användbar för sin nytta. Genom formerandet får också sjelfva saken en prä- gel af den fria villjan och är i sig sjelf icke mer ett blott naturföremål. Tillägg. Man har benämt en sak, hvilken Personen eger genom omedelbar occupation, för principale, och de Ting, som genom sitt sammanhang med denna blilva Personens e- gendom, för accessoria. Häraf regeln: Accessorhim segui- lur Principale. 8) B etec knande. g. 12. Men genom formation antager sjelfva Saken en ny yttre skepnad, hvilken betecknar densamma såsom en persons egendom. Personens sinnliga närvaro är ic- ke nu mer erforderlig, för att göra saken till hans E- gendom, utan saken är i sig sjelf ett uttryck af personen, såsom fri villja. Saken gäller nu blott i den betydelse, hvilken personen likasom inlagt i densamma. Hon har förlorat sin omedelbara egendomlighet och är blott me- del, d. ä. hon gäller blott genom sitt användande, be- gagnande. 21 Anm. Ett tecken, hvarigenom något utmärkes såsom en persons egendom, kan vara ett bomärke, namn o. s. v. Ett sådant slags betecknande är blott tillfälligt och kan ic- ke heller utsträckas till alla ting. Men genom formationen bär Tinget på sig ett tecken, hvarigenom det utrycker en af personen beroende bestämmelse. Äfven menniskans e- gen kropp får ett bestämdt uttryck, en charakter, derigenom att han utbildas ander utförandet af hennes ändamål. Man- nen är derföre vanligen mer betecknad både till utseende och åtbörder än qvinnan, likasom i allmänhet en verk- sammare person har ett mer egendomligt uttryck, än den overksamme. b. Begagnande af Egendom. (Usus fr net us.) 1) Sakens Substans, 8:13. Be g (i g nan de t af Egendom består deri, att per- sonen ger saken en bestämmelse. Begagnandet innebär derföre, att personen för sina behof, till sin tjenst an- vänder det substantial i Saken, dess egenskaper, kraf- ter o. s. v. Tillägg. Man har orätt skilj t mellan dominium dire- c t u m, egendomsrätt till Sakens Substans (proprie tas), oeh do- minium ut ilis, rätt tdl dess begagnande, såsom tvänne slag af Egande-rätt, hvilka göra saken till egendom. Begagnandet hör väsendtligen till all egendomsrätt och kan endast temporärt (genom lån, lega) tillkomma en annan person än den directa egaren. Sakens Substans såsom egendom är just dess gagne- lighet, dess användande, och således eger Personen Saken blott genom begagnandet. Det temporära öfverlåtandet af Saken åt en annans begagnande är också i sjelfva verket äfven ett Sakens begagnande af egaren (såsom t. ex. för att vinna le- gan, eller en mottjenst, eller tacksamhet, för alt visa ett prof af vänskap o. s. v.). Skilnaden imellan nsics, blotta begagnan- det, och fruetus, produeten af Saken, beror på en för egan- de-rätten likgilltig, yttre reflexion. Genom skilda sakers olika egenskaper ega de en o- lika användbarhet, susom egendom, såsom medel för sin bestämmelse. Detta Sakernas förhållande till villjans bestämmande utgör deras Kärde (pretium). Först såsom medvetande af Sakens värde har personen medve- tandet af Sakens nullitet i sig sjelf, och Saken gäller en- dast såsom ett tecken för det värde, hvari personen ser sin egande-rätt. F örklaring. Likasom Personen i allmänhet genom Sakens begagnande är verklig égaré, så har han, genom att förallmänliga sa- ken och uppfatta henne under ett bestämdt värde, gjort Sa- ken till ett blott uttryck för sitt fria bestämmande och har således i henne sin frihet för sig objectiverad. Sakens vär- de beror nämligen icke af hennes naturliga egenskaper, utan al dessas användbarhet för personen, således af den be- tydelse, personen, genom sin occupation, formationen o. s. v., gilvit saken. 3)S a k e n s Till fä 11i g h c t . ■ . §■ 15. Genom Sakens nedsättande till ett blott uttryck för värdet, är blotta Saken för egande-rätten likgilltig, och personen kan draga sin villja ur denna sak med bibehål- lande af sin Egande-rätt, som består i värdet, icke uti sjelf- va besittningen. Hvilken sak som helst kan vara ett ut- tryck för samma värde.Personen är derföre makten att vpphäfva Saken såsom Egendom, att föryltra henne, och Saken såsom sådan är det tillfälliga, det accidentala. ^dnm. Uti läran om Egendomens begagnande är perso- nen likasom bunden vid saken, oeh Villjan kommer i betrak- 23 tande, endast sådan hon i sahen finnes objectiverad, såsom i denna utgången. Derigenom, att egendomen, såsom vär- de, skiljes från sjelfva sahen, befriar sig äfven villjan från sitt beroende af denna, drager sig tillbaka på sig och lem- nar saken såsom det tillfälliga och lilgilltiga. Detta upp- häfvcr likväl icke den förnuftiga nödvändigheten af Egen- dom, såsom ett förverkligande af Villjans frihet. Tvärtom är Saken personens egendom först derigenom, att hon af personen kan föryttras, §. 16. Såsom ett Corollarium af öregående följer: att endast en sådan Egendom kan f^ryttras^ uti hvilken Würdet kan skiljas från sjelfva Saken. Personens andeliga och lekamliga förmåga kan derföre endast temporärt^ uti den yttre, enskilda^ handlingen och dennas product, föryltras. Ty Totaliteten af Personens verksamhet ut^ör sjelfva den- na förmåga, d. ä. från totaliteten af denna verksamhet kan icke förmågan, såsom hennes värde, särskiljas. För- mågan är det ovärderliga. Förklaring, Vi hafva här benämt förmågan, alt verka, handla, handlingens värde. Detta bör så förstås, att den fria Villjan, såsom denna förmåga, endast i handlingen är verk- lig. Handlingen är derföre äfven handling blott såsom den fria Villjans product, d. ä. såsom hennes verklighet, och har jör personen endast som sådan ett värde, Att föryttra, från sig bortkasta, all handling, vore derföre för personen detsamma som att icke handla, icke halva fri villja, d. ä. att upphäfva sjelfva personligheten, Här- med vore äfven handlingens sedliga varde (hvarom fram- deles) upphäfven. Ty detta förutsätter villjans frihet. O- förytterliga äro derföre t. ex. menniskans ölvertygelse, personliga frihet, lif. Likasom personen icke kan för- yttra sin egande-rätt öfver hufvud, utan att upphäfva sin personlighet (ty Personen är först såsom egande-rätt verk- lig), likaså kan han icke föryltra produeten af hela sia 24 111 verksamhet. Men, likasom hvarje enskild egendom (denna bestämda Sa/i) är förytterlig, likaså är hvarje enskildpro- duct af Personens ver ksamhet förytterlig. Vterksqmheten^ såsom kraft, förmåga, är skiljd Jrån denna bestämda yttrings emedan hon är if ven andra yttringar-, men verk- samheten sammanfaller med Totaliteten af yitringar, är in- tet annat än denna Tulalilet. Anm. Att menniskan, såsom statsborgare och tillhörande elt Samhälle, i vissa fall måste uppoffra både öfvertygelse, personlig frihet och lif, gör intet intrång i det ofvan an- förda. Ty sedligheten är redan i sig sjelf uppoffring af den omedelbara personligheten. Såsom Statsborgare är menniskan en tjenare för den Sedliga Idéen, hvars verk- lighet Staten är, och har deruti sin verkliga frihet. Här är endast fråga om det för den omedelbara personen, så- som denna person, förytterliga, och, hvad som till Idéens tjenst hör uppoffras, är likväl ieke beroende af denna Per- sons villja. D, ä. här är endast fråga, om menniskan sjelf eger rätt att bortkasta öfvertygelse, frihet, likasom hvarje annan egendom, och denna fråga besvaras här sned nej. - c. Föryttring af Egendom. (Ab ali en atio.) s.17. F öry ttrin g af egendom består deri, att’ personen tager sin villja ur Saken, d. ä. upphörer att i Saken gö- ra sin Egande-rätt gällande, hvarigenom Saken föryttras, å- ter blir ett för personen blott yltre Ting. Föryttringen är ett likaså nödvändigt moment i förverkligandet af villjans frihet som Besitiningstagandet. Ty derigenom bevisar personen icke blott sin Rättighet öfver den gifna, rätts- Jösa Saken, utan gör Saken rättslös. §. 18. En sådan föryttring är omedelbart personens öfver- 25 lemnande af saken såsom sin, så alt denna blir utan e- gare (derelictio). TiUäijg. Deperditio, d. ä. då en person förlorar en sak och sålunda går miste om besittningen deraf, hörer, emedan det är något tillfälligt och af den fria Villjan oberoende, icke till Rättsläran. HHjd (usucapio) är en genom långvarig be- sittning förvärfvad Egande-rätt (adquisitiv häld), eller genom en så kallad derelictio t a c i t a förlorad Egande-rätt (exstinetiv häfd). Häfdens gilltighet såsom Rätt beror af den borgerliga lagstiftningen, som för häfden bestämmer en viss prescriptions- tid. Häfden bar sin rättsgrund endast i omöjligheten, att efter en längre tids förlopp inför lag afgöra öfver mitt och ditt. §. 19. Men, då personen icke förhåller sig till Saken öfver hufvud såsom sådan, utan till Saken såsom det rätts- lösa emot den fria villjans Rätt (se §. 8), står den förylt- rade Saken åter i motsats mot den fria villjan och bör som sådan negeras, d. ä. åter blifva egendom. Föryttrin- gen innebär derföre icke blott, att Personen öfverlemnar Saken, utan alt han öfverlemnar henne såsom Egendom, d. ä. öfverlåter Saken till Egendom åt en annan person (se §. 3) genom Aftal. Förklaring. Personen föryttrar Saken, upphör att i henne hafva sin Egendom. Men det yttre Tinget, Saken, är ett för per- sonen i allmänhet yttre band, hvaraf Personen bestäm- mes. Likaså är personen sträfvandet alt upphäfva denna bestämning. Saken fortfar derföre att tillhöra samma pro- cess af besittningstagande som förut, d. ä. förblifver E- gendom. Och, då personen föryttrat densamma såsom sin Egendom, är Saken genom sjelfva föryltringen en annans Egendom. B. Egande-rätt genonn Aftal. (M o d u s derivativus adquirendi.) §. 20. Vid öfverlåtandet af en Egendom från Person till Person fordras: 1:0 att båda dessa Personers Villja i afseende på Egendomen är öfverensstämmande, d. ä. att Saken såsom Egendom är uttryck för en gemensam villja’, 2:0 att den mottagande, likasom den öfverlåtande Perso- nens Villja är fri, emedan saken endast sålunda är det i förhållande till personerna rättslösa, samt 3:0 att Saken är ett yltre, rättslöst ting, är förytterlig (se §. 16), eme- dan blott en sådan är föremål för Personens godtycke. Förklaring. Villjans öfverensstämmelse hos de båda Personerna är icke öfverensstämmelse med en förutsatt Lag, icke en sed- lig villja, som skulle erfordra godtyckets subordinerande under det Rätta, den allmänna villjan. Denna öfverensstäm- melse är blott en tiltfällig gemensamhet i tvänne perso- ners godtycke *), hvilken också derföre uppenbarar sig uti en tillfällighet, ett yttre tillfälligt Ting. Men, oaktadt den- na tillfällighet, är sjelfva acten, processen, nödvändig (se föreg.), såsom en utveckling af Egande-rätten, hvari- genom denna får ett ömsesidigt erkännande hos de båda personerna, så att den ena erkänner den andras Rätt öfver den rättslösa Saken. TiUlUjtj. Momentet af villjans gemensamhet benämnes Sam- tycke (consensus); den öfverlåtandes samtycke är ett Löfte (p r o m i s s i o ), och dens, till hvilken han öfverlåter Egendomen, ett Antacjaiide (acceptât i o). Aftal angående en oförytterlig egendom kallas pactum t u r p e. *) Vi begagna här notionen Godtycke i betydelsen af demie per- sonliga Villja, i förhållande till en annan persons J^illja, eme- dan cn sådan villja till sin grund är godtycklig villja, såsom framdeles skall visus. 27 §. 21. Den act, hvarigenom nu tvännepersoners fria Lili- ja blir en gemensam Villja. och såsom sådan utgår i Sa- ken, gör Saken till Egendom, är AJt a I, Contract (p a- ctum). Denna act innebär en motsägelse, nämligen den, alt personens godtycke skall vara en annan persons villja, men är tillika sjelf, emedan den är en nödvändig Rälts- bestämning, den faetiska lösningen af denna motsägelse. Förklaring. Ehuru den, som föryltrar Egendomen, redan förut är dess égaré, har Saken i Besittning och rättighet till dess Begagnande, är likväl sjelfva öfverlåtandet elt nödvändigt mo- ment i hans Egande-rätt, hvarigenom han förverkligar sin Rätt öfver Saken och visar sig med denna ega magi att göra och låta. Den motsägelse, som ligger i aftalet, är af samma orsak nödvändig, emedan Sakens ölverlåtande så- som Egendom förutsätter en annan person, med hvars fria villja den öfverlåtandes villja är gemensam. Denna mot- sägelse innebär likväl i sin utveckling contractels upp- lösning. Anm. Det kunde synas, som contraetet ieke vore en Rätts- bestämning, icke vore rättvist, emedan det i sig innehåller en motsägelse och sålunda innebär fröet till sin upplös- ning. Men ett sådant frö till sitt upphäfvande innebär re- dan Besitiningstagandet af egendom, hvarföre det äfven nödvändigtvis öfvergår till sin motsats, egendomens Förylt- ring. Och likväl äro båda Rätt. Likaså är både contra- etets ingående och dess upphäfvande Rätt. Men det, att så väl Besitiningstagandet som Contraetet här hvilar på God- tycke, utgör det i dessa aeter af den fria villjan Orätta. Den Abstracta Rättens natur uttryckes derföre i det gamla: summum jus summa injuria. Det Orätta och Godtycket blir den yttersta af den Abstracta Rättens bestämningar. Först i Staten, der egendom icke är beroende af god- tycke, der besittningstagande och contract ske i öfver- ensstämmelse med gifna lagar, har Egande-rätten sin helgd, 28 . S- 22. Som uti Aftalet personen afträder en egendom, men tillika just genom detta afträdande gör sin Egande-rätt gäl- lande, kan den motsägelse, Aftalet innebär, äfven uttryckas sålunda: att Aftalet är en act, hvaruti personen förverk- ligar sin Egande-rätt genom att upphäfva densamma. Emedan äfven den, som mottager egendomen, tilllrädaren, derigenom erkänner den öfverlåtandes, afträdarens, Egan- de-rätt till samma egendom, gäller ofvannämda uttryck älven för tillträdaren. Det väsendtliga uti Aftalet är der- före: att Aftalet utgör ett erkännande af Personens E- gande-rätt och derföre af Personens Rätt öfver hufvud. Anm. Erkännandet är den ytterligare utveckling, som E- gande-rätten i Aftalet erhåller. Personens rätt erkännes här likväl icke omedelbart, utan uti dess yttre tillvaro, i Egen- domen: såsom öfver hufvud, på den Abstracta Rättens stånd- punkt, deu ena personen icke omedelbart förhåller sig till den andra annorlunda, än förmedelst den för båda ytt- re Saken. Tilläijg. De båda Personerna i Aftalet benämnas Contra- henter (paciscentes). Den gj orda skilnaden mellan sj elfva öf- verenskommetsen (s tipula tio) och dess uppfyllande, egendomens reala öfverlåtande (p r æ s t a t i o), är här likgilltig, emedan frågan nn mer icke angår sjelfva besittningen af saken (possessio), utan erkännandet, Egande-rätten (dominium). En dylik blott tillfällig åtskilnad är den imellan muntligt och skriftligt aftal. §. 23. Omedelbart, såsom resultat af Läran om Egendomens begagnande, innebär Aftalet endast: att den ena personen föryttrar en Egendom^ hvilken derigenom blir en an- nans-^ G âfv o- Aft al. . Anm. Vid bestämmandet af de särskilda slagen af Aftal ligga de allmänna kategorierna för egande-rätten, Besitt- ningstagande och Begagnande af Egendom, till grund. Öl» 29 vergangen från det ena’ slaget till det andra bör likväl, såsom öfver allt i philosophien, fattas sålunda, att det, till hvilket öfvergången sker, är elt uttryck för det, hvari- från man öfvergår, och således en vidare utveckling af detta. a. Gåfvo-Äftal. (Pactum unilaterale.) §. 24. Gåfv o-Aftalet är det aftal, hvarigenom den ena personen blott föryttrar en Egendom, och den andra blott tager samma Egendom i Besittning. Uti detta aftal är båda personernas villja fullkomligt godtycklig, och det gemensamma hos båda contrahenterna är endast det ömsesidiga erkännandet af hvarandras Egande-rätt och Per- sonlighet. Tillägg. Detta Aftal har blifvit kalladt pactum unila- terale, emedan blott endera contrahenten afträder, den andra mottager egendomen. Det kallas också p a c tu m b e n e fi c um, emedan det å afträdarens sida plägar hafva välvillja till sin moraliska bevekelsegrund. Förklaring. Saken, hvarom aftalet sker, är Egendom till följe af det gemensamma erkännandet, såsom ena contrahentens rätt att föryltra och den andras att taga Egendomen i Besittning. Detta Aftal visar deruti godtycklighet, att sjelfva föryltringen och mottagandet endast beror al ende- ra parten, icke af båda. 1) Skänk- g. 25. . Skänk (donatio) är det Gåfvo-aftal, hvaruti Af- trädarens och Tillträdarens Besittning af Egendomen utesluta hvarandra^ så att Besittning af Egendomen ic- 4 30 ke är gemensam, således det gemensamma erkännandet icke är uttryckt i sjelfva saken.. Förklaring. D. v. s. Saken är här icke såsom gemensam Besitt- ning ett uttryck för den gemensamma Villjan; båda per- sonerna besitta icke Saken tillika, 2) Län. §. 26. Men till Aftalet hörer, att Saken är Egendom genom båda Contrahenternas Villja. Lånet (commoda tum) är ett sådant Aftal, hvarigenom båda Contrahenterna be- sitta saken sålunda^ att aftradaren har sjeljva saken^ men tillträdaren det temporära begagnandet. Lån utan renta (mutuum) är Lån af penningar, en Sak, som betecknar Sakens allmänna värde, och som derföre kan ersättas i en annan lika gällande Sak. Förklaring. ■ Öfvergången sker derigenom, att Aftalet såsom Skänk icke motsvarar Begreppet om Aftal, till hvilket det hörer, alt Saken är Egendom genom den gemensamma Villjan, d. a. att den gemensamma Villjan utgår, yttrar sig i Sa- ken. Hvarföre Begagnandet endast kan vara temporärt, se §. 13, Tillägget. . Z} Anförtrodd Egendom. Inlag. , §. 27. Lånet förutsätter, att låntagaren, tillträdaren, låter utlånaren, afträdaren, behålla full magt öfver Saken i hennes totalitet, hvarföre Saken endast är en åt låntagaren an- förtrodd Egendom (depositum). Men sålunda har äf- ven tillträdaren^ genom att vårda Egendomen, åt egaren 31 af stått sin tjenst^ såsom sin egendom, och aftalet öfver- gått i Bytes-aftal. Förklaring. Det i denna paragraph anförda bör icke fattas sålun- da, som vore Lånet ett biott Depositum. Men redan i Lånet ligger fordran på Låntagarens tjenst. Depositum skiljer sig från Lån derigenom, att mottagaren af Saken (depositarius) egentligen är Långifvare, nämligen lånar inlemnaren (deponens).sin tjenst, utan att derföre halva begagnandet af Saken. Öfvergången till Bytes-aftalet är blott formal, så att mottagaren af Saken äfven är den föryttrande och tvärtom. b. Byt es-^flal. (Pactum bilaterale.) §. 28. Det aftal, hvarigenom den ena contrahenten är éga- ré, och den andra blott har det temporära begagnandet af Saken, motsvarar icke Aftalets begrepp, enligt hvilket Sa- ken är Egendom genom bådas gemensamma villja, så att båda böra hafva samma egande-rätt. By tes - af tal et är nu sådant aftal, hvarigenom bå- da contraheyiterna äro af- och tillträdare af Egendo- men^ och således bådas villja är i Saken uttryckt. Det ömsesidiga erkännandet i Bytes-Aftalet består deri, att båda contrahenterna^ genom en gemensam villjans Act, både taga egendomen i besittning och f öryltra den. Tillägg. Delta Aftal kallas pactum bilaterale, emedan båda contrahenterna föryltra egendom och båda taga egendom i Besittning. Pact u m o n e r o s u m hallas det, emedan båda con- tralienterna derigenom, oberoende af någon moralisk bevekelse- grund, till hvarandra afträda egendom, och båda således åtaga sig en förbindelse. Ånm. Det motsägande deri, att en Egendom bör med full egande-rätt tillhöra tvänne personer, upplöses derigen- 32 om, att det i Bytes-aftalet är J^ardet, som utgör den ge- mensamma, båda contrahenterna tillhörande och genom bå- das villja bestämda, Egendomen (se nedanf.). 1 ) Byte och Köp- §. 29. Den Egendom, hvars föryttring och mottagande ut- gör Bytes-aftalet, består väl i tvänne sinnligt skilda Sa- ker. Men det gemensamma i denna Egendom är dess fjärde. Byte (permutatio) består derföre deruti, alt contrahenterna gemensamt bestämma Sakens värde och ömsesidigt föryttra och mottaga Saken^ såsom ett ut- tryck af detta värde. Köp (emtio 8 vend i t io) är ett byte, uti hvilket Saken å köparens sida utgör ett öfverenskommet tecken för Sakens värde i allmänhet, penningar. Anm. Köp är ett mer motsvarande uttryck för Bytes- aftalet än det enkla Bytet, emedan Bytesmedlet, pennin- gen, i sig endast är ett uttryck för Sakens Värde. Sjelf- va penningens uppkomst kan derföre anses hafva sin grund uti bemödandet att uttrycka, hvad Bytes-aftalet innebär: att det nämligen angår Sakens värde. Uti Bytes-aftalet kan det sägas, att personen på samma gång blir, förblifver och upphör alt vara égaré af egendomen, 2 ) Lega. §. 30. Men i bytet är det icke samma Sak, som genom Contrahenternas Villja göres till egendom. Och att Sa- ken, såsom Egendom, bör tara ett uttryck för bådas vill- ja, tillhör Aftalet (se §. 26). Delta sker, när båda Con- trahenterna göra samma sak till en gemensam, så alt den ena eger saken, den andra dess temporära begagnan- de, mot ett öfverenskommet uttryck för värdet af be- 33 agnandet} Lêga^ hyra. Delta är Lego-Aftal (lo ca- tio 8° conductio). Lån mot Renta är elt Lego-Aftal, genom hvilket Långifvaren (creditor) till Låntagarens (debitor) be- gagnande upplåter penningar, mot en öfverenskommen Ren- ta (usura). Förklaring. Alven i Lego-Aftalet är hvardera Contrahenten af- och tillträdare, så att den, som afträder Sakens begag- nande, utlegaren (locator), också mottager dess värde i Legan, älvensom Hyresmannen (conductor) mottager be- gagnandet och afträder hyran. Det ligger väsendtligen i Lego-aftalet, alt hyran bör vara bestämd i penningar, e- medan blott i dessa värdet af begagnandet kan bestäm- mas, äfven för de minsta tidsdelar, likasom för det i o- ändlighet bestämbara Värdet. - 3) A ib e t s- L c g a . §. 31. Likasom det enkla Lånet (se §. 26) förutsätter, att låntagaren i den lånade Saken aktar långifvarens Egande- rätt, likaså förutsätter Lego-aftalet en yttring af hyres- mannens krafter för omsorgen om den hyrda Saken, hvil- ken han jemte hyran presterar åt Sakens égaré. Det af- tal, hvarigenom en person upplåter sin tjenst till en annans temporära begagnande^ mot en öfverenskommen Arbetslega, Lön^ är Arbets- A ft a l. Anm. Det är klart, att delta aftal endast kan sträcka sig till förytterlig egendom, således blott till ett inskränkt begagnande af personens förmåga, antingen denna in- skränkning uttryckes uti en viss, bestämd tid (locatio o- per ar um), eller uti bestämda producter (locatigope- ris) af förmågan. Snellman, Riillslära, .3. TiltäiJiJ. Man plägar skilja mellan användandet till en an- häns tjenst af kroppens krafter (oper æ i 11 i b € r a 1 e’s) och af själskrafterna (o p e r æ liberales). I förra fallet källas legan inere c s, i det sednare honorari u m. c. Caulioti. (Pactum aecessoriu m.) g. 32. Redan uti G&fvo-Aftalet (§§. 24 och 25) och an mer i alla slags Bytes- Aftal innehålles, utom det ömsesidiga erkän- handel af Egande-rälten, fordranpå ett noggrannt bestäm- inande af Aftalet^ så att den ena personens villja punkt- ligt öfverensstäm mer med den andras. Ty utan ett så- dant bestämmande är de båda Contrahenternas villja ické gemensam. Denna fordran, uttryckt i ett sarskildt af- tal^ hvarigeriom endera Contrahenten förbinder sig, alt dess villja skall öfue^ensstäminä med (vara densamma som) den andra contrahentens, utgör C au tiori. Tillägg. Caution benämnes päctuiii a c e c s s ö r i • m (Iti- aftal), emedan det utgör ett Aftal, angående stipulationerna i ett annat altal. Caution antages vairligen vara af trenne slag: J^ité (el a tis is la poena lis), Tant (pignus oppignoratus) och Martien (l i d cj ussio). Ett fjerde. Gisslan (præs ta t i o obsidis), är «tt aftal om en oförytterlig rättighet (om personlig frihet), pactum turpe, och kan endast gälla i Staten, såsom uppoffring för fäderneslandet. I positiva lagen bestämmes vanligen Bor- iren på trenne sätt: pro parte rata; pro parte certa; in solidu m. Anm. Det synes, som det här vöre nödvändigt att skil- ja mellan Stipulation oeh Prestation. Men det sednare vore da endast det fortfarande erkännandet af Aftalet. Ty om den blott yttre Prestationen han här icke blifva fråga: Denna bör supponeras ske i och med sjelfva stipulatio- wen. Men fordran på Aftalets fortfarande innehålles i bå- da de sednare arterna, så väl Gafvo- som Byles-altal. 35 C. Rätt och Orätt. S. 33. Den gemensamma villjan^ hvari de båda personernas villjor uti aftalet förena sig, står, såsom en Tankens be- Stäntning^ i ett mångfaldigt förhållande till andra Bestäm- ningar och beror, som sådan, af en mångfaldig tydning. Vidare är den sak, som genom denna gemensamma villja göres till Egendom, ett yltre Ting och slår likaså i ett mångfaldigt sammanhang med andra Ting, hvarföre äf- ven Sakens omfång, beskaffenhet o. s. v. i oändlighet kan begränsas och bestämmas. Förklaring. Det i paragraphen anförda har sin bevisning i Lo- giken. Det är också lätt inseddt, huru i ett Aftal, om också uppgjordt med den noggrannaste bestämdhet i or- den, hvar/e ond lemnar rûm får en mångfaldig tyd- ning. Likaså finner man utan möda, hvilken skiljaktig- het i meningar kan uppstå vid algörandet, huruvida den yilre Saken motsvarar Ordet. Ånm. Man bör härvid abstrahera från den borgerliga lagens blid ocli dess bestämmande af så väl ordens soni sakens betydelse. Endast genom alt förutsätta ett sådant äf godtycket oafbängigl bestämmande, kan aftalet blifva rättsenligt ocli oberoende af det subjectiva menandets tyd- ning. Men i den Abstracta Rätten handlas endast om Al- talet, såsom beroende af tvänne Personers fria villja, d. ä. såsom en act af denna villja, och hvarje aftal har ock- så derföre bär ingen annan tydning, än den, som denna Villja, godtycket, ger detsamma. 8. 34. För denna tydning finnes nu intet annat afgörande, än de tvänne personers, som ingått Aftalet. Hvardera personen är då lika berättigad att tyda Aftalets be- 36 stämningar, och den enas orätta tydning har samma rätt att gälla, som den andras rätta. Men såiunda blir det Orätta en Rätts bestämning, d. ä. näst de tvänne satser- na: det Rästa är Egande-rätt, och det Rätta är Aftal (be- ror af överenskommelse), följer den tredje: det 'Rätta är Orätt. dnm. Här inträder det ofvan (§. 21) anförda: summum jus summa injuria. Detta likväl ieke blott i den vanliga menin- gen, att mensklighet och särskilda bevekande omständig- heter kunna fordra ett efterskänkande af Personens Rätt, utan i den betydelsen, att det Rätta in abstracto, Perso- nens Rätt, i och för sig är det Orätta. För Personens Rält finnes nämligen intet annat afgörande, än personens eget, och detta är i oeh genom sin godtyckliga natur det Orätta. Man må derföre tänka sig det abstract Rätta så- som en sammanfattning af menniskans medfödda Rättighe- ter, eller, hvilket är detsamma, såsom det begrepp om det Rätta, hvilket finnes i hvarje menniskas förnuftiga medve- tande, så leda båda dessa uppfattningar till det resultat, att allt, hvad individen försäkrar och yrkar vara det Rät- ta, äfven såsom sådant bör gälla. Att tala om en rättig- het, som tillkommer aila menniskor, är att låta det Rätta bero af hvarje menniskas bedömande. Men detta bedö- mande kan vara så väl falskt som sannt, yrka både på Rätt och Orätt. a. Omedelbart Oräll. - §. 35. Det Orätta är omedelbart Personens egen villja i strid med en annan persons, ehuru under erkännande aj den gemensamma villjan (i Aftalet) såsom det Ratta. Sålunda är det Orätta omedelbart Orätt, eller hvad man äfven kallat Civilt Orätt. Denna orättvisa är så- som sådan hos personen omedveten, och han yrkar sin villjas rält, hj han /inner sin Villja öjverensstäm- ma med det Riitta. Olikheten mellan de båda Personer- nas Villja benämnes Rätts-collision. Förklaring. Uti en Rälts-collision erkänna båda parterna det Rät- ta som sådant, och frågan är endast den, hvilkendera som eger tillräckliga Rättsgrunder för sin öfvertygelse. En så- dan Rättsgrund kan bär endast vara omedelbar Egande- rätt eller Aftalets lydelse. Men den förra, både såsom Besittningstagande och .Begagnande, afger en rättsgrund endast såsom häfd. Öfver denna står Aftalet, oeh det är derföre i synnerhet delta, sorn i förhållande till perso- pens egenvillja utgör det Rätta. Anm. I Abstracta Rätten finnes intet afgörande öfver Rätt och Orätt. Personens villja är här det enda gällan- de, och det Rätta är endast, hvad personen erkänner så- som sådant. Att derföre den Personliga Villjan får namn af det Orätta, beror blott derpå, att denna Villja är i strid sned en annan persons Villja. För att afgöra öfver Rätt och Orätt fordras en tredje Villja, hvilken icke är blott personlig, utan absolut gällande öfver all blott personlig Villja. Detta sker i Borgerliga Samhället genom en stad- gad Lag, som afgör öfver mitt oeh ditt, och öfver hvars be- stämningar ingen högre Rätt finnes, 1) . Bedrägeri. §. 36. Det Rätta, hvilket den Personliga villjan erkänner och vill göra gällande, är likväl blott elt supponeradt, for- dradt, Rätt, hvilket endast synes personen vara det Rät- ta. Alt nu personen vill det blott skenbart Rätta, ut- gör Bedrägeriet. Personen erkänner äfven här det Rätta, men blott såsom det, hvilket han inför en annan Person kan göra gällande. Olvergången från Civilt Orätt till Bedrägeri beror derpå, att, i det förra, personens tydning af det Rätta ock- så ytterst constituerar, hvad Rätt är; ty öfver denna tyd- ning finnes här intet algörande. Det Rätta, såsom be- roende af denna tydning, kan derföre väl äfven vara det i sig Rätta, men likaså lätt vara blott skenbart Rätt, en- dast synas Personen såsom det Rätta, oeh såsom Rätts- grund, bevisning, blir denna tydning alltid endast sken- bar. Det ligger derföre i sakens natur, att Personens bestämmande af det Rätta blir det skenbart Rätta, oeh att villja ett sådant Rält är bedrägeri. ^inm. Bedrägeriet förutsätter elt medvetande derom, att det föregifvel Rätta är Orätt, och innebär sålunda ett er- kännande af det Rätta, men med afsigt att kringgå detsam- ma. Det är derföre, bedrägeri straffas af allmän Lag, un- der det att Civilt Orätt icke anses för straffbart. Men af- sigten och det subjectiva medvetandet är icke fråga om på denna ståndpunkt. Den rätta synpunkten är här: att det Rätta är bedrägeri, d. ä. att bedrägeriet är berättigadt. Den abstracta Rätten leder ytterst till detta Resultat och upphäfver sig såsom Rätt. Tillägg. En Besittning till följd af bedrägeri kallas; pos- ges sio in justa, m a 1 æ f i d c i; h varemot en Besittning på grund af civilt orätt kallas: possessio inj u s t a, b o n æ fi d e i, c) Brotl. . §• 37. Men den Villja, som endast vill det skenbart Rätta, vill derigenom äfven göra sig till den högsta Norm, för hvad Rätt är. Den personliga villjan, sålunda constitue- rad till absolut Rätt, är Brott, ty hon upphäfver både den Omedelbara Egande-rälten och Aftalet, således den fria villjans tillvaro, det Rätta, såsom den fria Villjans bestämningar. — Brottet, såsom ett upphäfvande af den fria Villjan, är Tvång, Rättskränkning. 39 Förklaring. las p o Emedan i Bedrägeriet Personen förverkligar sin Vill- ja såsom det skenbart Rätta, blir derigenom allt Rätt äf- ven blott skenbart; ett phenomen, hvaruti det Väsendtli- ga är Personens Villja, som förverkligar sig, gör sig gäl- lande såsom Rätt. Ilvad som stämplar delta förverkligan- de af Personens villja till Brott, är, att detsamma upp- häfver de Rättsbestämningar, uti hvilka samma personli- ga Villja redan såsom Egande-rätt är förverkligad, nämli- gen den Omedelbara Egande-rätten och Aftalet. TilVåtjg. Den Besittning, som förvärfvas genom Brott, Lal, sscssio injusta violenta. Tillägg till Läran om det Orätta. Vid alla ofvan anförda slag af Orätt gäller, i afseende på det Orättas förverkligande, det i §. 33 anförda. Det orätta kan nämligen afse antingen sjelfva Aftalet eller subsumtionen af den yttre Saken under Aftalets bestämningar. Omedelbart Orätt och Bedrägeri inskränka sig likväl blott till en orätt tyd- ning af dessa momenter; men Brottet upphäfver och förkaslar så väl sjelfva Aftalet som Salen såsom Egendom och sträcker sig derföre äfven till den Omedelbara Egande-rälten. Dels utaf Aftalets, dels af Sakens skilda natur bero ock så derföre de skilda slagen af Orätt, Bedrägeri och Brott, lvil- ka den positiva Lagen specificerar. Emot personen kan Orätt begås endast i det yttre, i hans egande-rätt till sin kropp, till den yttre produeten af sin förmåga, till en yttre sak öfver huf- vud. Endast i dessa kan hans personlighet förnärmas. Sådana Rättskränkningar äro injuria, Oförrätt, och c a 1 nm n i a, Sniii- delse. Den förra indelas i verbalis ocb realis; den sednare i tacita ocli expressa. Afyen en inj n ri a verb ali s och en ea- lumnia expressa äro, så vidt de angå personen såsom Person, en kränkning af hans Rätt till Aftal eller Rätt till Besittning af Egendom o. s. y. Ty t. ex. ett kränkande tillmäle i afse. ende på individens charakter kränker icke hans personlighet, ut- an hans värde såsom sedlig menniska, d. ä. såsom tillhörande Samhället. Det är också, dels i Läran om det Subjeelivt Räl- ta, dels i Samhällsläran, de Rättsbestämningar hafva sin plats, hvilka man i Natur-Rätten vanligen uteslutande benämt Per- sonliga Rättigheter. S- 38. Del Orätta, såsom Brott, är tvång, elt band på Vill- jans Frihet. Det berättigar derföre Tvånget, gör Tvång till Rätt. Då Brottet förnekar Villjans Frihet, är det, såsom Orätt, sjelft ett blott sken af Rätt, emot hvilket Villjans Frihet är det Rätta i dess sanning. Brottet for^ drar ingen annan Hält än Tvangs och Hämden är upp^ fyllandet af denna fordran. Men, då Brottet är en nega- tion, ett förnekande af det Rätta och åler sjelft af Häm- den negeras, är detta ett formait återställande af det Rätta^ hvarigenom Brottet göres till elt blott skenbart upphäfvande af det Rätta, af villjans frihet. Anm. Det är denna Brottets natur, att vara tvång, som ligger till grund för straffrätten. — Straffet kan derföre anses såsom den brottsliges personliga rättighet, hvarigen- om han såsom person respecteras och erkännes. Ty sjelf- va straffet är elt erkännande deraf, att Tvång är Rätt, och är derföre samma förverkligande af det Rätta som Brots tet. Men här, i den Abstracta Rätten, är straffet blott Hämd. Brottets upphäfvande, för sig fattadt, är åter ett nytt brott. Endast i Staten är Straffrätten, såsom den allmänna, förnuftiga villjan, mägtig att upphäfva Brottet och återställa det Rätta samt till följe deraf rättmätig, S. 39. Men, emedan Hämden åter är en yttring af den per- sonliga Villjan, Sjelfhämd, är bon en hy negation af det Rätta och krälver ny hämd. Det Rälta blir sålun- da en oändlig progress, uti hvilken den personliga villjan förverkligar och åter upphäfver det Rätta. Det bestående i denna process är sjelfva denna Rillja såsom magt att göra både Rätt och Orätt. Den personliga villjan re- flecteras derigenom på sig sjelf, såsom denna magt, att 41 bestämma öfver det Rätta, och är sålunda Subject, Subje- cliv Villja, Fork I ari n g . Det närmare i denna öfvergång upplyses af det föl- jande. Det väsendtliga är, alt Personen i det Orätta har sin magt öfver det Rätta för sig objectiverad, men i Häm- den åter ser det Rättas magt öfver sig. Personen fattar sig derföre såsom maol att göra och låta, men erkänner tillika, att hans görande såsom Orätt förintas; hvarföre i hans medvetande om sin Frihet tillika innehålles en for- dran på denna frihets öfverensstämmelse med det Rätta, Men sålunda vet sig likväl Personen vara det Rättas verk- liggörare, och det är detta dess medvetande, som utgör dess Subjecti vitet, : Allmän Anmärkning, Genom denna utveckling at det Abstract Rätta äro lil- väl dess bestämningar icke förklarade för ogilltiga. Det är endast visadt, att de förutsätta Subjectiviteten, såsom Subjectets erkännande af det Rätta, för att blifva beståen- de och gilltiga. Egendomens Besittningstagande och Be- gagnande, Aftalet o. s, v, äro nödvändiga bestämningar, hvillas förverkligande såsom Rält äfven bör utgöra Sub- jectets sträfvande. De äro således nödvändiga aeter af den fria villjan. Men i den abstraction, uti hvilken de här blifvit fattade, gifva de inga resultater, förverkliga icke det Rätta. Ty de inbegripa icke jemte Personens Rätt äfven det Subjectivt Rätta och kunna derföre med delta komma i strid samt af Subjcctet, såsom magt att göra och låta, upphäfvas. Att för menniskans frihet fordras egen- dom, aftal om egendom o, s. v-, qvarstår derföre såsom en sanning; men, att det på denna abstracta ståndpunkt kunde bestämmas, huru egendom göres verklig eller afta- let bestående, detta förnekas här. Likaså förnekas här, alt Egande-rälten vore det enda Rätta eller ens sådan Rätts- bestämning, som inför allt Rätt kunde bestå. Här uppvi- sas derföre, att Subjectets rätt att göra Rätt och Orätt redan i sig är ett högre Rätt, än Egande-rätten. Det stöd derföre, som den positiva lagstiftningen har ur den Abstra- 42 cta Rätten, hestår endast deri; att Egande-rätt i allmänhet är förnuftig och för Villjans frihet nödvändig, samt att de notioner, hvilka uttrycka, hvari Egande-rätten består (Begagnande, Föryttring, Aftal etc.), äfven i den positiv? lagen måste gälla såsom förnuftiga bestämningar. D=a ANDRA AFDELNINGEN. LÄRAN OM DET SUBJECTIVT RÄTTA, ELLER MORALEN. 8.40. Den fria Villjan såsom Person sammanfaller omedel- bart med det Räta (se §. 2). Man den fria Villjan upphäfver denna sin omedelbarhet och skiljer sig såsom Orätt frun det Hälla. Derigenom reflecteras den fria. Villjan på sig såsom Subjectiv ViUja, i motsats till det Rätta, Rättsbestämningarna, såsom den Objectivity med det Rätta sammanfallande, Fria Villjan. ^diijn. Den i denna §. upptagna sida af Subjectiviteten, som endast är en ytterligare förklaring af §§. 38 och 39, ut- gör den blott negativa sidan af Subjectets frihet. Alt sålunda det Orätta, Brottet, är den subjectiva Frihetens utgångspunkt, innebär endast, att mennislan först såsom medvetande af Godt och Ondt är fritt, vetande och villjan- de Subject. Det onda blir väl sålunda’ en nödvändig för- utsättning för villjans frihet. Men äfven såsom en sådan nödvändighet är det onda ett blott slen (phenomen; sc §. 38), och i Subjectets medvetande om det Onda ingår der- före äfven medvetandet om det Ondas nullitet, såsom ne- gation af det Rätta. §■ 41, Men den på sig rellecterade Fria Villjan är icke blott det Orätta, utan äfven det Orättas upphäfvande (se §§. 38 och 39), och vet sig således vara magten att göra både flått och Orätt samt således äfven mugt att förverkliga det Ilätta, Såsom sådan är den Fria Vill- jan Subject Denna den fria Villjans Reflexion på sig utgör Sub- jectets medvetande om sig, såsom villkor för det Rättas verklighet. Subjectiviteten är derföre icke det blott sub- jectiya och tillfälliga, utan utgör den fria villjans innersta rot samt det yttersta villkoret för det rättas förverkligan- de. Subjectiviteten är den punkt, från hvilken all hand- ling utgår, och genom dess Beslut (Entschluss, öpp- nande, utveckling) förverkligas det Rätta, s. 42. Genom att på sig reflecteras, fattar sig den Fria Vill- jan såsom ett innehull af Villjans bestämningar, hvilka utgöra hennes sjelfbestämning, hennes Beslut^ samt sär- skilja från sig det Rätta, såsom en förutsatt Qbjecti- vitet (se §. 40), Förklaring. Det är såsom negation af det Rätta, som Subjeetet på sig reflecteras (se §. 39). Subjeetet särskiljer sig der- före från det Rätta. I denna åtskilnad är Subjeetet mag- ten att göra eller icke göra det Rätta, d. ä, att bestäm- ma sig i öfverensstämmelse eller motsägelse med det Rät- ta. I)essa Subjectets Sjelfbestämningar äro dess vill- jas innehåll, dess drifter, begär, känslor, föreställningar. Men mot detta innehåll står det Rätta, icke såsom Rätt öfver hufvud, utan såsom en Objectivitet, hvilken Subje- etet bestämmer, och i hvilken Subjeetet förverkligar sin villjas innehåll. Anm. Ur Psychologien bör det vara bekant, att Veta och Villja icke äro skilda processer hos den Subjectiva Anden. Menniskans tänkande är sjelfbestämning, och hennes vill- E jande är medvetandet i en bestämd föreställning, tanke o. b. v. Subjectets innehåll är derföre ett innehåll af så väl Vetandets som Villjandets bestämningar. Personen kan fat- tas såsom det Abstracta Jaget, hvilkel utgör allt Sjelfmed- vetande, såsom en Individ och alla Individer^ men Subj- 45 Stet ät delta bestämda Jmj, med dessa bestämda känslor, begär, behef, insigter och afsigter. §• 43. I Subjectets begrepp, såsom magt att göra och låta, innehålles: att Subjeetet sträfvar alt upphäfva denna åt- skilnad imellan sin Villjas innehåll och Objectiviteten; ty Subjectets fria Lilija inskränkes genom denna förutsätt- ning. Det Räita är derföre, på denna ståndpunkt, ett Böra Ftara, såsom Subjectets fordran på sitt innehålls öfverensstämmelse med det förutsatta Objectiva. Det Rätta såsom sådant är det Subjectiv t Rätta. Förklaring. Subjectets förhållande till den förutsatta Objectivité» ten är detsamma som Personens till den yttre, sinnliga. Saken (se §. 3). Sjelfva åtskilnaden utgör en yltre be- stämdhet, hvilken Subjeetet sträfvar att upphäfva. Öfver allt i läran om det subjectivt Rätta bör utvecklingen fat- tas såsom utveckling af denna Subjectets fordran alt för- verkliga sin subjectiva frihet. Tillägg. Moral (af mos) är en öflig benämning på den- na del af Rättsläran, läran om det Subjectivt Rätta. Den har äfven blifvit benämd Ethik (af 29oç) och Sedelära. Men al- la dessa benämningar äro missledande, emedan hithörande Rättsbestämningar icke utgöra det Sedligt Rätta. Ty för hand- lingens Sedlighet fordras, alt densamma är så väl moralisk som legal, d. ä. att den icke allenast är Subjectets fria handling, dess öfvertygelse och beslut, utan äfven öfverensstämmer med det Rätta, förverkligar det Objectivt Rätta. Annu olämpligare är benämningen Eligtlära, emedan här alla Rättsbestämningar äro så väl Subjectets Rättigheter som dess Pligter. Anm. Subjeetet, såsom ett omedelbart innehåll af före- ställningar och begär, förhåller sig till det Objectiva: 1:o såsom till en yttre, sinnlig verld; 2:0 såsom till andra Sub- jecters villja; 3:0 såsom till det i och för sig Rätta. Den- 46 ha anticiperade öfyerblick har i det följande sitt rättfärdi- gande a §• 44. Det Subjectivt Rätta är öfver hufvud lika mycket Sub- jectets Rättighet som dess Pligt. Det är én Rättighet^ emedan det är en Realisation af Subjectets frihet; men det är Pligtz emedan denna Realisation fordrar, ätt Subje^ etet inskränker sina omedelbara drifter och begär samt gör sin frihet förnuftig. Tillägg. Denna §., jemförd tried §. 5, lemnar den allmän- na definition: att R ätlig het är det llätla. såsom den frid Pilljans fordran på en niotsùàrânde Perklighét^ Pligt är det Rätta, såsom det förderkligade Rättas foddränpå den fria Pill- jans förnuftighei. . 1 läran om det Subjectivt Rätta utveckla sig Rättighet och Pligt älven till c o r r e I a t a, så att Rättsbestämningen äri ut- trycker en Rättighet, än en Pligt. s. 43. Tvärt emot hvad som blifvit anfördt om det abstract Rätta (se §. ö), är det Subjectivt Rätta till sin Fornt Objectivt, emedan dess bestämningar Utgöra formen för det Objectivt Rättas tillvaro, men till sitt Innehåll Sub/e* etivt, emedan bestämningarne äro Subjectets bestämnin- gar. D. V. s. det Rättas Idé, Sedligheten, har sin till- varo i ett Subject, i dess föresatser och afsigter; men sed- ligheten beror likväl icke af Subjectets bestämmande. Den- na del af Rättsläran framställer derföre det Rätta, utveck- ladt till en motsats imellan den Subjectiva och Objectiva Villjan (se §. 40). 47 A. Subjectets Rätt. §. 46. Subjeetet, såsom magt att förverkliga det Rätta, är handlande Subject, d. ä. Subjectets gerningar äro fri-^ villiga handling art Sålunda sina gerningars jrid orsak, har Subjeetet äfven Rätt, att i sina gerningar se endast sin egen Fria Filljas verk, d. ä. Subjectets handlingar förutsätta Tillfäknände (imputa tio). Förklaring. Med Subjectets Rättighet, att bestämma sig till hand- ling, följer äfven dess rättighet att i sina handlingar icke erkänna något annat än sin egen fria villja. Häruti be- slår Imputationen, hvilken derföre icke är blott andra Sub- jecters, eller lagens, berättigande att tillräkna det handlan- de Subjeetet dess handlingar, utan Subjectets egen rättig- het, ätt i sina handlingar erkännas, och dess pligt mot sig sjelf, att för dem ansvara. Ann. I läran om det abstract Rätta kan den fria Vill- jans förverkligande icke benämnas VifljånS handling, eme- dan den fria Villjan såsöm person Omedelbart sammanfal- ler med sjelfva Rättsbestämningen. Besittningstagande, Föryttring af egendom o. s. v. kunna derföre blott få namn af den fria Villjans görande, en act af fri Villja, geming. Men här särskiljer sig Subjeetet, såsom beslut, afsigt in. in., ifrån sin gerning, som jemte sina följder är en pro- duct af detta beslut, en handlintj. Denna för Subjeetet yttre veild af handlingar är den förverkligade Subjectiva villjan, men är just derigenom äfven en, Subjeetet motsatt, Objectivitet, hvilken Subjeetet redan för sitt beslut förut- Sätter. T. ex. Subjeetet har en afsigt och realiserar den- samma i yttre handling. Denna tillhör då en yttre verld och utvecklar i henne sina följder. För att nu i handlingen se sin handling, måste Subjeetet hafva förutsett alla dessa följder och således hafva förutsatt den för sig yttre Ob- jeetivitelen. 48 §. 47. Såsom på sig reflecteradt, är Subjeetet ett inne- håll, dels af föreställningar om en yttre verld, dels af naturliga begär och behof, hvilka för sitt tillfredsstäl- lande förutsätta denna yttre verld. Subjeetet förhåller sig derföre till denna verld såsom magt att i henne göra sin Rätt gällande, i henne utträda i handling. Anm. Uti Anmärkningen till föreg. §. finnes ett i af- seende på Subjectets förhållande till den yttre verlden an- lördt exempel. Såsom omedelbar naturdrift är begäret et t blott djuriskt begär. Såsom sådana uttränga begären hvar- andra, och Subjeetet har i deras tillfredsställande icke sin frihet (se Psychol. §. 42). Subjeetet uppfattar derföre, såsom reflecterande och tänkande, det i begären väsendt- liga och förnuftiga och befriar sig från dem såsom blotta - naturdrifter. Men denna uppfattning är beroende af Sub- jectets insigt och vetande, således af dess uppfattning och föreställningar om den yltre, omgifvande verlden. Vida- re beror sjelfva begärets förnuftiga tillfredsställande, i den yttre handlingen, af en dylik insigt. Endast djuret drif- ves af begäret såsom instinct; men menniskan tillhör det, att uppfatta detsamma i en bestämd Tanke, och det är så- som sådan, äfven begäret är ett beslut till handling. a. Den frivilliga Handlingen. 8. 48. Subjectets Rätt är derföre att handla fritt och obe- roende, alt fritt bestämma öfver sin villjas innehåll, obe- roende af så väl delta som af den förutsatta yltre verlden. Denna Subjectets Rätt alt fritt bestämma sitt innehåll utsör det i dess handlins- fr in illi o a, Förklaring. Detta är den menniskans rätt till andelig frihet, hvil- ken vanligen plägar föras till Abstracta Rätten, ehuru men- niskan såsom blott person ännu icke är på sig redeeterad, icke bestämmer sig till handling. Strängt taget, kan i delta 49 fall intet absolut tvång exsistera, ty det är blott i anse- ende till sin kropp och yttre egendom, menniskan kan tvin- gas; men Anden är magten att äfven i bojan vara fri. Till följe af menskliga svagheten, gör likväl all borgerlig lagstiftning en skilnad mellan' den fullkomligt frivilliga och den aftvungna handlingen. Likaså är del klart, alt t. ex. den vansinnige icke kan anses handla frivilligt, hvarföre äfven tvång emot honom är berätligadt. Anm. Emedan Läran om Imputation i den borgerliga lagen är så vigtig, komma vi oftare i läran om Subje- elets rätt att fästa oss vid lagens bestämningar, churn de i och för sig sjelfva icke tillhöra denna ståndpunkt af Rätts- begreppets utveckling. Hela läran om skilnaden mellan fri- villiga och ofrivilliga handlingar är, philosophisht laget, o- egentlig, emedan all handling är frivillig, och detta således endast utgör en definition på handling i allmänhet. Blott om frivilliga gerningar kan det derföre talas, ehuru äfven dessa endast i Psychologien hunna komma i betraktande; ty de innebära en förnekning af all villjans frihet och så- ledes all Rätt. Naturnödvändighet, själs- och kroppssjul- dom, yttre våld o. s. v. kunna medföra gerningar, som icke äro Subjectets frivilliga handlingar. Men dessa böra derföre iche alls benämnas handlingar, utan ofrivilliga gerningar. b. Handling af Föresats. 1) Föresats. §• 40. . Emedan handlingen är den fria villjans inverkan på en gilven yttre verld, slår han äfven i ett mångfaldigt sammanhang med andra yttre exsistenser. Det är då Subjectets Rätt att i Handlingen icke erkänna annat, än hvad som legat i Subjectets vetande och villja, va- rit dess jör esats. Förklaring. Att Subjeetet icke erkänner något annat i handlingen än sin föresats, vill säga, att handlingen är en yttring af Snellman, Rättslära, * 50 Subjectets fria Villja, endast så vida Subjectet afvetat ger- ningens yttre förhållanden och velat såsom sådan utföra honom. T. ex. om, vid alskjutandet af ett gevär, geväret springer sönder och förorsakar skada, frisäger sig Sub- jeetet från ansvaret för denna skada, emedan gevärets sprängning ieke legat i dess föresats, d. ä. emedan Sub- jeetet hvarken afvetat den möjliga orsaken till gevärets o- hållighet eller velat afskjuta geväret såsom osäkert eller bristfälligt. 2) Kåda. §• 50. Hvad deremot Subjeetet icke afvetat af den yttre Handlingens förhållanden och följaktligen icke heller velat är blott Tillfälligt (casus), och det är Subjectets rätt att icke erkänna delta såsom yttring af Subjectets fria villja. Detta sker derföre icke af föresats, utan af Häda. Hnm. Det Tillfälliga i handlingen är omedelbart allt det, som icke legat i den handlandes vett och villja. Men så väl detta negativa bestämmande af det Tillfälliga som den omedelbara notionen om föresatsen äro underkastade närmare bestämmande i följande §. Subjectets här uttalade Rätt är derföre icke såsom sådan beslående, utan dess rätt både såsom föresats och våda har i sin sanning endast den betydelse, som den i följande närmare utveckling erhåller. 3) Kå11ande ■ §. 51. Men handlingen, såsom tillhörande den yttre Exsi- stensen, slår i ett mångfaldigt sammanhang af grund och följd (se Logiken, §. 57, If. Det i förhållande till Subjectets föresats tillfälliga kan således likväl i sig vara handlin- gens nödvändiga följd. Det är Subfectets Rätt att er- kännas för förnuftiga fri Villja, således för i stånd att förutse alla handlingens förhållanden. Del hörer vidare si till Subjectets Begrepp, att Subjectet fritt bestämmer sig, och således, att Subjectet såsom handlande icke beror af någon tillfällighet. Det är derföre också Subfectets ratt att erkännas såsom, vållande äfven till handlin- gens följder. Förklaring. Dessa tvänne momenter, Subjectets förnuftighet och frihet, kräfva, att Subjectet icke erkänner någon tillfällig- het utom sin föresats, ty sålunda blefve 1:o Subjectets ve- tande tillfälligt, emedan sjelfva föresatsens innehåll vore lika tillfälligt som öfriga, handlingen rörande, omständigheter och förhållanden ; 2:0 vore Subjectets sjelfbestämning bunden af det i Föresatsen Tillfälliga. Subjectet bör således, för att handla fritt, lio känna alla förhållanden och omstän- digheter, med hvilka handlingen sammanhänger, och be- räkna dennas följder, samt 2:0 derefter rätta sitt beslut, så att detta icke blir beroende af blott den ena eller den an- dra tillfälligtvis uppfattade omständigheten. Och detta är Subjectets Rätt, emedan Subjectet är den fria Villjan så- som magt alt förverkliga det Rätta, det som bör vara. Î det till §. 49 anförda exemplet är derföre icke Subje- ctet utan tillräknande för den skada, som gevärets spräng- ning kan förorsaka, i händelse sprängningen berott af ge- värets dåliga beskaffenhet eller någon annan omständighet, hvilken Subjectet kunnat och bordt förutse samt vid sin handling taga i betraktande. Subjectet skulle derföre i så- dant fall hafva culpa, vara till skadan vållande. Endast då Subjectets görande icke är en frivillig gerning (se §. 48, Anm.), kan en verklig våda, c a s u s, ega rum, då ock- så ingen imputation kommer i fråga. T. ex., om gevä- ret blifvit aflossadt af en åskstråle, eller genom att af en Subjectet hastigt påkommen sjukdom falla till marken o. s. V. Men, hafva dessa omständigheter af Subjectet bordt förutses, så är handlingen ett vållande. TiUcigg. Äfven den skada, som åstadkommes af Subjectet tillhörande egendom, är af Subjectet mer eller mindre vållad. Ty Subjectet har såsom person saken i sin magt, har i Saken lagt sin Villja och bör för sin Villjas medelbara yttringar 52 ansvara. Exempel äro: t. ex. den skada, som förorsakas gen- om ett Subjectet tillhörande djur, af brist på nödig försigtig- liet; den skada, ett barn, en själssjuk o. s. v. kan tillfoga sig med ett Subjectet tillhörande vapen m. m. Men i synnerhet här kan verklig våda inträffa, emedan den yttre egendomen äfven är utsatt för mångahanda yttre tillfälligheter. Anm. Borgerliga Lagen skiljer vid straffbestämmelser mellan föresats och vållande, emedan straffbarheten måste vara större hos den, som afvetat de omständigheter, gen- om hvilka skadan förorsakats, än hos den, som af oefter- tänksamhet icke känt dem. 1 medborgerliga samhället gif- vas också mångfaldiga omständigheter, hvilka inverka på tillräknandet. Hit höra t. ex. brott mot police-stadgar, utfärdade till att förekomma olyckor, vid hvilka tillräknan- det beror af Subjectets presumerade kunskap om dessa stadgar. Likaså kan tillräknandet, der Subjectet haft fö- resats eller äfven blott varit vållande, bero af handlingens afsigt, ändamål o. s. v., hvarom nedanföre. c. Handling med Afsigt. §. 52. Vällandet beror deraf, att Subjectet bör inse alla med handlingen förknippade yltre omständigheter och vid sitt beslut iakttaga dem. Men dessa alla äro en oändlig serie och kunna aldrig såsom sådana af Subjectet kännas. Subjectet uppjattar derföre det i handlingen väsendtliga och Substantiala samt vill dettas förverkligande^ gör detta till sin A f s ig t. Förklaring. Denna uppfattning af det i handlingen väsendtliga består deri, att Subjectet subsumerar handlingen under en allmän notion, en bestämd föreställning, med ett ord, utsäger, hvad handlingen är, ger honom ett namn. T. ex. den handlingen, att afskjuta ett gevär, under notionerna: förlustelse, glädjeyttring, anfall, försvar o. s. v. Sub- jectet sammanfattar under en sådan allmän kategori allt 53 hvad det i handlingen vill förverkliga, och detta utgör dess Afsigt. Anm. Föresats och Afsigt skilja sig derföre sålunda: att den förra är den omedelbara uppfattningen af den hand- ling, hvilken såsom beslut ligger i Subjectets villja, med alla dess enskildheter; den sednare åter subsumerar alla dessa enskildheter under en allmän notion. Så, i det anför- da exemplet, ligger det t. ex. i den skjutandes föresats, att taga detta bestämda gevär, rigla detsamma så eller så, aflossa det i det eller det ögonblicket o. s. v.; men alla dessa enskilda föresatser sammanfalla t. ex i den ena af- sigten bos Subjectet, att öfva ‘sjelfhämd. Afsigten in- begriper sålunda alltid Föresatsen. §. 53. Det är då Subjectets Rätt, att i handlingen intet annat erkänna, än hvad soni varit dess Afsigt. Lika- som det är Subjectets Pligt, såsom förnuftigt, att icke handla ajsigtsläst. Tillä(/g. En ond afsigt benämnes i allmänhet dolus, handling med berådt mod, Uppsåt. Man har dock i lagstift- ningar gjort skilnad mellan dolus directus och indi- rectus. Det sednare skulle då utmärla en icke afsigtlig rätts- kränkning, hvilken är följd af en afsigtlig, ond handling. Det- ta inträffar t. ex., då yttre omständigheter hindra Subjectets öfverläggning , såsom i rus, passioneradt tillstånd, fara o. s. v., hvilket i allmänhet benämnes brådskilnad. Härpå grundar sig t. ex. skilnaden mellan dråp och mord. Men, ehuru borger- liga lagen här stadgar lindrigare straff, beror detta endast af ett nödigt afseende på mensklig svaghet. I begreppet om afsigt finnes icke en sådan skilnad. Ty Subjectet bör så- som förnuftigt väsende äfven handla enligt en förnuftig afsigt, d. ä. bär i sin afsigt vara af yttre omständigheter obundet och i denna uttala handlingens hela natur. Ar afsigten icke ond, men följder af handlingen inträffa, som innebära en rättskränk- ning, så hänföres detta af borgerliga lagen till culpa. Men en handling af ond afsigt, som haft tillfälliga, olyckliga följ- der, hörer, såsom ofvan blifvit nämdt, till dolus indire- c lus. T. ex. äfven gevärets aflossande af en åskstråle, då 54 derigenom skada åstadlommnes, och afsigten varit sjelthämd, betager handlingen icke Charakteren af dolus. Men, likasom den nyss anförda skinaden afser menskliga villjans svaghet, då känslan eller begäret äro stegrade, afses här den mensh- liga insigtens bristfällighet. i båda fallen går således nåd för rätt. Uppenbart är, att den goda afsigten aldrig är en till- rächlig ursäkt, ehuru den af anförda skäl kan föranleda gra- der i tillrälnandet. Likaså kan t. ex. en mordbrand icke blif- va mindre imputabel derigenom, att mordbrännaren blott haft föresatsen att med röken af elden svärta en punkt af husets vägg. Ty det är Subjectets pligt att uppfatta sin handling i dess allmänhet, att alltid handla afsigtligt. Likasom det är Subjectets rättighet, att dess handlingar må tillräknas, ja, äf- ven straffet är en sådan rättighet, och Subjectet äras uti straf- fet såsom förnuftigt väsende. §. 54. Men äfven Afsigten innehåller endast ett Böra-Va- ra (das Sollen); först subjectivt, såsom subjectets for- dran på afsigtens förverkligande i handlingen; sedan ob- jectivt, såsom fordran på förnuftighet i Subjectets af- sigt. ^fverenssiäniinelseii mellan Afsigten och Hand- lingen är derföre ett ändamål, hvars realiserande ut- gtir-Subjectets verksamhet. Emedan nu afsigten inne- håller en fordran på villjans förnuftighet, är denna Sub- jectets verksamhet både Tankens och Hilljans, Anm. Redan i det föregående har det Subjectivt Rätta varit ett sådant Böra-Vara, ebarn det varit uttryckt blott subjectivt, såsom subjectets Rätt. Men afsigten ut- trycker äfven en pligt hos Subjectet att göra föresatsens innehåll, och således sin Villjas innehåll, förnuftigt. Uti afsigten innehålles derföre, att Subjectets Rätt är ett än- damål, hvilket ytterst är det Objectivt Rätta och förnuftiga, I, Subjectets Frihet och det Rätta. §■ 53. Subjectet, såsom handlande, har sålunda ett ändamål. hvilket det söker alt realisera. Detta ändamål är öfver hufvud öfverensstämnielse mellan den Subjectiva Kill- jans innehåll och den förutsatta Objectivité ten (se §. 43). Förklaring. Fordran på en sådan överensstämmelse innehålles i Afsigten, både såsom Subjectets Rättighet och Pligt. Villjans innehåll är i allmänhet sjelfva Afsigten. Den ob- jectivitet, till hvilken denna hänför sig, är dels den yttre sinnliga, dels andra Subjecters villja, dels del Objectivt Rätta. Det speeiela i Villjans innehåll beror af dess för- hållande till denna Objectivitet. Anm. Ofvannämda öfverensstämmelse bör fattas i dubbel mening, både såsom ändamål för Subjectets verk- samhet, att med sitt inre conformera det yttre, och såsom dess sträfvande alt bestämma sitt inre i öfverensstämmel- se med den förutsatta Objectiviteten. a. Lyclisalujheten, såsom Andamål, §. 56. Den Subjectiva villjans innehåll är omedelbart sjelf- va fordran på öfverensstämmelse mellan det Inre och Ytre, Denna fordran är Beg'äret (se Psychol. §. 41, m. Anm.), Såsom begärande är Subjectet sinnligt ex- sisterande menniska och förhåller sig till det yttre ob- jeetet. Det Subjectiva begärets öfverensstämmelse med del Objectiva är tillfredsställelse, Lycksalighet. Förklaring. Med begäret förstås Begären collectivt, alla Begär. Begäret kan icke annorlunda definieras, än såsom fordran på öfverensstämmelse mellan Menniskans gifna Subje- ctiva innehåll och den yttre Objectiviteten. I sjelfva ut- vecklingen af den Subjectiva friheten innehålles således äf- ven begärets nödvändighet, och det är Subjectets Rätt att hafva begär och tillfredsställa dem. Det blott sinnliga Begäret förhåller sig också blott till del sinnliga Objectet. 56 1) Begärens Tillfredsställande. 22. j4nm. Den moral, som yrkar begärens totala qväfvan- de, borttager för Subjectet all möjlighet till handling. En sådan moral stadnar och derföre vid Hinduernas tomma och overksamma beskådning. En annan sak är, att begä- ren böra förnuftigt tillfredsställas. Men för all mensklig handling fordras, att Subjectet i handlingen har ett in- téresse, ehuruväl icke detta bör utgöra handlingens enda princip. $. 57. Men Begärets tillfredsställande såsom ändamål har en oändlig mångfald af medel, och Subjectet bortryckes helt och hållet i dessa. En sådan försunkenhet i Begärets till- fredsställande består i en öfvergång från medel till medel, en vexling af Lust och Olust, utaf hvilken Subjectet hindes samt derigenom upphör att fritt bestämma sina handlingar. Subjectet nödgas derföre, för att rädda sin frihet, alt bestämma öfver begärets tillfredsställande, d. v. s. det är Subjectets Pligt att göra Begärets till- fredsställande till sin förnuftiga, afsigt. Förklaring. Den moraliska förbindelsen att beherrska Begären be- ror derpå, att Subjectet eljest förlorar sin frihet. Psycho- logiskt framträder denna nödvändighet sålunda, att det ena Begärets tillfredsställande uttränger det andras samt derigenom motsäger fordran på alla begärs tillfredsstäl- lande, upphäver lycksaligheten såsom ändamål; Tillägg. Hit höra alla de pligter, hvilka menniskan har i anseende till kroppess. De kunna innefattas under den ge- mensamma kategorien Måttlighel (temperantia). Äfven Menniskans pligt, att icke förkorta sitt lif, följer häraf; ty det- ta är att upphäfva alla villkor för hennes frihet. Färdigheten uti alt uppfylla en pligt benämnes Dygd. Alla de pligter, menniskan i afseende på begärens tillfredsställande har att upp- fylla, motsvaras derföre af en dygd: Så äro t. ex. måttlighet 57 i mat och dryck, kyskhet o. s. v., så väl pligter som dygder. Som vidare, på denna ståndpunkt*). Dygden är en blott for- drad färdighet i pliktens uppfyllande, är Dygden endast det rätta medium, måttan, i begärens tillfredsställande: in me- dio consistlt vi r tus. Hvar je dy g fl ligger derföre mellan ett plus och ett m i n u s, hvilka båda äro laster. Exempel äro: Slöhel (känslolöshet), JtTåttlighet, Omåttlighet. Detta utgör grunden för pligternas indelning i positiva och negativa pligter, i Rättsbud för Dygden och Rättsförbud för Lasten. Anm. En systematiserad Pligt- och Dygdelära beror på den historiska uppfattningen af menniskans begär och drifter, af hennes mångfaldiga förhållanden till den yttre naturen, till andra menniskor o. s. v. Men dessa kunna i oändlighet fördelas, allt efter den yttre Reflexionens för- måga och behag. En sådan vetenskap är derföre ingen philosophisk disciplin. Likaså är förhållandet med Asee- tiken, läran om uppfostran till Dygd, och Kasuistiken, lä- ran om collision mellan olika Pligter. Här, i Läran om det Subjectivt Rätta, kunna endast Principerna för de o- lika slagen af pligter uppställas, såsom momenter i den Subjectiva villjans utveckling, samt för hvarje, fall Pligter och Dygder blott exempelvis anföras. SSärk! Att Notionen Pligt i det följande ofta förekom- mer i st. f. den hittills använda Katt, har sin grund deri, att, i denna afdelning af det Subjectivt Rätta, det Rätta fram- träder som en fordran på Subjectet. Men detta utesluter icke, att hvad som är Pligt icke äfven är Rättighet. Likaså nyttjas i det'följande orden Moralitet, Moralisk Förpligtelse o. s. v. i bemärkelsen af det Subjectivt Rätta, emedan des- sa benämningar äro häfdvunna. Men de böra dock icke fat- tas såsom liktydiga med Sedlighet. 2) Fullko mlighet. §. 58. Begärets förnuftiga tillfredsställande förutsätter, eme- dan de yttre Tingen äro medel för detsamma, 1:0 att Sub- jectet inser det förnuftiga i Tingen^ har ett upplyst *) Dygd nyttjas nämligen äfven i bemärkelse af sedlighet, det sed- ligt Rätta såsom sed hos Subjectet. 58 förstånd. Som vidare Subjectet, genom att utgå nr sig i handling, underkastar sig den yttre verldens tillfälligheter, är det dess pligt, 2:0, att vara fast i sin afsigt, ega en fast villja i afsigtens fullföljande. Brister det ena el- ler andra, så är Subjectet till sin frihet bundet. Förenin- gen af båda dessa momenter är F u lIk om li g he t. Förklaring. Den förra af dessa fordringar är en utveckling af hvad som redan innehålles i Afsigten (se §. 53). Den sednare beror derpå, alt den yltre verld, i hvilken Sub- jectet tillfredsställer Begäret, realiserar sitt ändamål, är för Subjectet Yttre och främmande, följer sina egna lagar. Uti denna kunna derföre menniskans planer bero af lycka eller olycka, och det är Subjectets pligt, att mo- digt möta hvad som händer, utan alt derföre uppgifva sitt ändamål. Tillägg. Ofvan anförda bestämningar omfatta menniskans pligter i afseende på hennes Själ. Pligtens bud lyder: Perfice te ut medium, perfice te ut finem. Det sednare uttrycker, att fullkomligheten i och för sig är ändamål, utgör lycksalighet. Dessa pligter och dem motsvarande dygder kunna uppfattas under de tvänne kategorierna Fishet (Sapientia) och Mod (fortitudo, virtus); Visheten, såsom hlott medel till lyck- salighet, är Klokhet (prüden t i a). Till klokheten hör äfven ett rigtigt användande af Egendom, Sparsamhet o. s, v. Anm, Bland de mångahanda indelningarne af pligter upptagas vanligen äfven pligter i afseende på Egendom. Dessa kunna icke vara andra, än de i Abstracta Rätten upp- tagna Rättsbestämningar. Ett annat är, om Egendomen betraktas såsom medel för lycksalighet eller fullkomlighet; men då hafva sådana pligter äfven sin plats under dessa kategorier, 3) Subjectets Erkännande, §. 59. Fordran på Fasthet i afsigter förutsätter redan, att 59 Subjectets ändamål kan, men också icke kan realiseras. Men Subjectets frihet fordrar ändamålets förverkligande. Delta sker, då Subjectet fattar sjelfva Realisations-pro- cessen såsom ändamål samt uppoffrar det omedelbara begärets tillfredsställande, men behåller Aran^ sitt Er- kännande^ såsom fritt och förnuftigt Subject, Förklaring, Uti den af Subjectet oberoende, yttre verlden kunna dess planer stranda. Men genom sjelfva sträfvandet, verk- samheten, härdar menniskan sitt sinne, och begärets till- fredsställande är icke mer väsendlligt för hennes lycksa- lighet. Aran är då den formala ersättning, i hvilken hon finner sin tillfredsställelse. TiUäfjtj. Man betraktar med rätta kärleken till äran som en pligt och en dygd, likasom å andra sidan hedern som en menniskans rättighet. Såsom realiseradt ändamål, lycksalighet, betraktas äran i uttrycket: allt är förloradt utom äran. Hon är en frukt af arbete och ansträngning samt förutsätter derföre insigt och fast villja. Såsom varaktig sinnesstämning hos en menniska, hvilken förmår uppoffra begärens tillfredsställande, är kärleken till äran Själsstorhet (magnitud o a nim i) eller, i Christlig mening, Ödmjukt Sinne (Resignation). Att till själsstorhet äf- ven hörer glömska af oförrätter, häntyder derpå, att äran förut- sätter erkännande af andra. Denna dygd, såsom alla andra, består i måtta, och en narr kan sätta sin ära i minsta småsak. Anm. Af det föregående synes, huru egoismen, det eg- na interesset, Begärens tillfredsställande, ehuru väsendtligt moment i den Subjectiva frihetens utveckling, likväl icke gäller såsom moralisk princip, utan har sitt berättigande först genom att vara medel till fullkomlighet, och ytterli- gare till Subjectets erkännande såsom Subject. . 8. 60. Uti Aran framstår det Rätta åter såsom Subjectets rättighet. Hon är vidare icke en rättighet öfver det yttre sinnliga föremålet, utan Subjectets rättighet att erkän^ 60 nas af andra Subjecter, Och, som denna Rättighet, på närvarande ståndpunkt, är det Rätta, innebär hon äfven en Pligl för det ena Subjectet att erkänna det andra. Sub- jectets väl. Lycksaligheten, beror således ytterst på alla Subjecters väl, Allmänt Väl. Tillägg. Hela denna afdelning om Lycksaligheten innefat- tar livad som vanligen benämnes Menniskans Pligter mot sig sjelf. Den förutsätter, såsom visadt är, läran om Allmänt Väl, d. ä. om menniskans pligter mot andra. Denna förutsättning innebär: att menniskans pligter mot sig sjelf endast äro berät- tigade derigenom, att hon har pligter mot andra. D. v. s. den högsta lycksalighet är den, att Subjectet underordnar sig och sina begär det Allmännas väl. Denna uppfattning af lycksaligheten utgör också innehållet af de förnämsta på Lyck- saligheten grundade Moralsystemer. b. Allmänt Päl. 1) R ätt visa. . §. 61. . Subjectets frihet fordrar ett erkännande af dess Rätt och förutsätter således pligten för Subjectet 2 allmän- het att erkänna Subjectets Rätt. Detta ömsesidiga er- kännande är A lim än t Väl såsom Rätt, Rättvisa. Rättighet och Pligt framträda här skenbart såsom corre- lata, så att det ena Subjectets rättighet är det andras pligt; men i sjelfva verket är Subjectets pligt äfven en rättighet, så att pligten^ att erkänna andras Rätt^ är Subjectets rättighet^ att i det Allmännas väl se sin Lycksalighet. Tillägg. Hit höra de så kallade negativa pligterna mot andra menniskor, Rättvisans pligter. De kunna derföre sam- manfattas under den gemensamma kategorien Rättvisa (j u s t i- tia). Rättsbudet lyder: Ilvad J villjen, att Menniskorna skola göra Eder, det görer J ock dem! — Deras allmänna indelnings- 61 grund är densamma, som för menniskans pligter mot sig sjelf. Härvid förekommer likväl, att dessa pligter icke hafva motsva- rande dygder annorlunda, än i pligtens faetiska iakttagande för hvarje enskildt fall. Delta härrör deraf, att de icke äro grun- dade i något begär eller någon drift, utan utgöra ett för Sub- jeetets frihet nödvändigt band på begären i allmänhet. Of- vergangen till dem beror ock på uppoffrandet af Begärens tillfredsställande (se §. 59). De utgöra det första öfvergångs- momentet från Subjectiv Rätt till det Sedligt Rätta. De upp- tagas derföre äfven i den borgerliga lagen såsom förbud att skada andra, t. ex. till kroppen, till egendom, till själen, till äran, godt namn och rykte. Anm. Hedendomen Isände öfver hufvud, utom de sjelf- viska pligterna, inga andra än dessa. Häraf Stoikernas fyra eardinaldygder. Det är i allmänhet endast på Sub- jectivitetens ståndpunkt, som Rättvisans pligter kunna e- ga skenet af att stå lägre än t. ex. välvilljans. Ty här är deras princip endast den Subjectiva friheten, Subjectets fordran på erkännande. Inom det Sedligt Rättas spher hafva de sin rätta plats, såsom grundade både på legalitet, handlingens öfverensstämmelse med det Rätta såsom gif- ven lag, ocli på moralitet, handlingens frihet, såsom pro- duct af Subjectets fria villja, icke af tvång. Detta är ock- så grunden, hvarföre här inga subjectiva pligter och dyg- der komma i fråga. Ty det sedliga har i sig sitt mått, är icke ett blott medium, och för den sedlige finnas icke mer några pligter. Det tillhör dessutom Subjectiviteten, egoismen, att finna sig bättre i det utomordentliga, än i det sedvanliga. Att göra en barmhertig gerning är också en vida lättare sak, än att göra hvar man rätt, hvilket for- drar både insigt och fast villja. 2 ) F ä tv ilIj a. §. 62. Denna Subjectets rättighet, att i pligtens uppjyl~ lande mot andra hajva sin tillfredsställelse, utgör Fä l- villja. Välvilljans pligter uttrycka derföre en högre fri- het hos det handlande Subjectet, genom alt tillfredsställa, 62 üga intéresse-, älvensom deras utöfning ger Subjectet ett berättigande, nämligen till tacksamhet, och således till till- fredsställelse äfven derigenom, att andra göra Subjectets Interesse till sitt eget. Förklaring. Att hvarje pligt äfven är en rättighet, innehålles väl också uti Rättvisan, men endast för en yttre Reflexion. Uti Välvilljan deremot synas icke ens Rättighet och Pligt vara ömsesidiga, d. ä. Subjectet har omedelbart icke Rät- tighet till andras välvillja, men är berättigadt att i välvill- jans utöfning söka sin tillfredsställelse, äfvensom Subjectet dertill har en moralisk förbindelse, för att befria sig Irån de band, Rättvisans pligter pålägga detsamma, emedan de icke tillika tillfredsställa det egna Interesset. Tilläge/. Välvilljans pligter kallas ock positiva pligter. Här inträder åter förhållandet imellan pligt och dygd. Den allmänna kategorien är: t^älvillja, Kärlelc, och Rättsbudet lyderi ^llska din nästa såsom dig sjelf! Sådana pligter äro t. ex. välgörenhet, sanningskärlek, goda exempel, eftergifvenhet, för- sonlighet, Christelig ödmjukhet o. S. v. ^inm. Denna ståndpunkt är till sitt innehåll den Christ- na moralens, ehuru här endast uppfattad från dess Subje- etiva sida, såsom Subjectiv Rätt. Objectivt är dess prin- cip kärleken till Gud; och denna ståndpunkt förutsätter der- före denna högre princip, såsom kärlek till det Goda, men innehåller tillika det subjectiva momentet, Subjectets lyek- salighet. Välvilljans utöfvahde är en uppoffring af lyek- salighet för att vinna lycksalighet. Det beror nämligen på någon uppoffring hos Subjectet, men ger i stället till- fredsställelsen af ett godt samvete. 3) I ö cl r ä 11. S. 63. Men Suhjectets Rättighet att i Pligtens utöfning hab va sin tillfredsställelse upphäfver sjelfva pligten, då Sub- jeetet för densamma borde uppoffra sin fria villja, sjelfva sin 63 Subjectivitet. Denna Subjectets rätt att föredraga sin Subjectivitet framför Pligten mot andra är Nödrätt^ Förklaring. Välvilljan innebär alltid en uppoffring hos Subjectet, nämligen af Suhjectets egna begär och egna fördelar; men för denna uppoffring finnes en gräns, uppoffringen af sjelf- va Subjectiviteten. Ty derigenom upphäfver Subjectet fö- remålet för välvilljan, Subjectiviteten, jemte det, som gör välvilljan till välvillja, nämligen den Subjectiva tillfreds- ställelsen i pligtens utöfning. Hit hörer: att för Välvill- jan såsom ändamål använda orättvisa medel, låta ändamå- let helga medlen; att uppoffra lifvet, Subjectivitetens vill- kor, sin öfverlygelse o. s. V. Märk! Vi hafva här begagnat Nödrätt i en vidsträckta- re bemärkelse än vanligt, då man endast användt detta ord för att beteckna Subjectets absoluta Rättighet att bibehålla sitt lif, framför dess pligt att utöfva rättvisa eller välvillja. Men äfven i andra fall är Subjectets Rätt densamma; t. ex. i frågan om alt befrämja rättvisan eller rädda en annan från brott genom brott. Tillägg. Nödrätten innefattar äfven Nödvärn, der till och med nästans lif blir rättslöst emot Subjectets eget. På denna ståndpunkt är således Subjectets Rätt den högsta. Men det Sedligt Rättas spher är öfver Subjectets Rätt, och uti densamma gäller icke ens Subjectets Rättighet till sitt lif, utan detta måste för det Rätta uppoffras. Men der blir icke fråga om uppoff- ring af rättvisan, emedan Sedligheten är det i och för sig Rät- ta och förnuftiga. §. 64. Nödrätten upphäfver sålunda välvilljan ocb med henne del Rätta såsom Allmänt väl. Han är en återgång till Subjectets Rätt, men icke såsom blott lycksalighet, utan såsom villkor för det Rätta. Det Rätta, hvilket till och med ställer Subjectets Rätt, såsom villkor, högre än ällmänt Kal, är det Goda, 64 ths i (3 i F o r k 1 a r î ng. Ehuru Nödrätten^ som ställer menniskan öfver plig- ten mot andra, är ett uttryck af Subjectets Rätt, gör han likväl Sîibjectets Rätt gällande endast såsom medel för det Rättas förverkligande., Subjectets pligt är icke mer pligten till Allmänt Väl, utan förpligtelsen till den fria Villjans förverkligande öfver hufvud. Det Rätta är sålunda blott det Rätta såsom ett Bör^Kara^ det Rätta såsom Ideal, det Goda. ^tnm. Nödrätten är det enda fall af collision mellan pligter, som i den Subjectiva Rätten kan komma i fråga. Alla öfriga collisioner, hvilka en yttre Reflexion i casui- stiken uppställer, reducera sig, på den Subjectiva Rättens ståndpunkt, till denna Subjectets absoluta Rätt. Såsom i Tillägget till föregående §. blifvit antyddt, är det Sedligt Rättas ståndpunkt den enda, der dessa collisioner kunna få en af den subjectiva Reflexionen och godtycket oberoende lösning. c. Det Goda. §. 65. Subjectet fattar derföre det Rätta, det som bör vara. icke blott som Subjectets ändamål, lycksalighet, eller så- som ett ändamål för alla Subjecter, Allmänt Väl, utan er- känner det Rätta såsom ändamål i sist^ d. ä. erkänner det Rätta sjelft vara Subjectets ändamål, i jörhållande till hvilket Subjectets handlingar blott äro medel. Det Rätta, sålunda uppfattadt, är det Goda. Förklaring. ‘ Likasom det moraliskt Rätta öfver hufvud endast är en fordran, ett Böra-Vara, så äfven det Goda. Men det Goda är icke en fordran hos Subjectet, ett blott Sub- jeetets ändamål, utan är det, af Subjectet oberoende, gif- na Rätta. Subjectet är sålunda blott ett medel för det Goda, genom alt i sitt velande upptaga och i sin hand- ling uppenbara detsamma. En sådan Subjectets verksam- 65 het Hr derföre afven gifven (af del gfna Goda bero- ende), och Subjectets begär, tillfredsställelse o. s. v. äro för densamma likgilltiga. §. 66. 1 Men det Goda, såsom blott ändamål, är ett Ideal, hvilket aldrig är förverkligadt, blott är en process från, medel till medel. Subjectet åter, såsom blotta medlet till det Godas förverkligande, är en process af handlingar, af hvilka ingen är det Goda, och förverkligar således icke det Goda. Denna motsägelse har sin lösning deruti, alt det Goda i sig är samma jirocess från medel till medel som Subjectet, och således Subjectet i sig är det förverkligade Goda. Förklaring. Denna lösning af motsägelsen är endast en uppfalt- ning af det i det Goda och Subjectet verkliga och för- nuftiga. Det Goda förverkligas nämligen icke i någon Subjectets handling, icke heller i alla tillsammantagna, e- medan dessa utgöra en oändlig serie. Återstår alltså för det Goda ingen annan verklighet, än sjelfva processen, öfvergången från medel till medel. Det Goda är derföre i sig förverkligadt, behöfver icke Subjectets tillgörande. Men Subjectet är Just denna samma process, emedan Subjectet i hvarje nu endast är den ena eller andra hand- lingen. Det Goda sammanfaller sålunda med Subjectet, och Subjectet är det Goda. ^inm. På det Subjectivt Rättas ståndpunkt är det anförda den högsta Rältsbestämning. Det Goda är, såsom blott ändamål, det outsägliga, till hvilket menniskan väl mer och mer närmar sig, men som aldrig blir helt och hållet förverkligadt. Men sålunda är det Goda bloll idealt. blott Subjectivt. Det sammanfaller derföre med Subje- ctiviteten, och Subjectets verldicjhet är det Godas veiklicj- het. Jemför härmed, hvad som i §. 38 blifvit sagdt om Snellm a n2 Riittslära, 5. 66 det Orättas skenbarhet och nullitet. Den onda handlin- gen är likaså ett blott skenbart upphälvande af det Goda, som sjelft upphäfves och försonas, och tillhör således icke det verkliga. C. Subjectet, såsom det Rätta, eller Samvetet. a. Den moraliska Känslan. §. 67. Subjectet^ såsom det förverkligade Goda^ är Sam- vete. Samvetet är Subjectets förverkligade Rätt, Sub- jectet, såsom det Rätta. I sitt samvete har menniskan det yttersta afgörandet, för livad Rätt och Orätt är, äf- vensom sin högsta lycksalighet i ett godt Samvete. Ome- delbart är Samvetet icke skildt från Subjectet, emedan Subjectet icke är skildt från det Goda, och såsom sådant är Samvetet moralisk känsla. Förklaring. Det Rätta, hvilket, såsom Lycksalighet, Allmänt väl, det Goda, endast utgjort ett Böra, ett ändamål, till hvars realiserande Subjectet sträfvat, är i samvetet det förverk- ligade Rätta, det realiserade ändamålet. Såsom Samvete är Subjectet icke mer skildt från det Rätta, såsom ett Böra-Vara. Men derföre är äfven Subjectiviteten, som så- dan, upphäfven, är icke magt att göra Rätt eller Orätt, Utan är af Samvetet såsom en omedelbar känsla bunden vid det Rätta. Anm. Samvetet är, likasom det Goda, omedelbart och gifvet. Det är derföre, Samvetet kallas medföddt, en ome- delbar gåfva af Gud. Samvetet är sålunda likasom en mo- ralisk instinct, oeh Subjectet kan lika litet afvika från dess kraf som djuret från instineten. 1 samvetets kraf är derföre icke fråga hvarken om Rättighet eller Pligt. Men, att denna känsla, för det Rätta, är otillräcklig att bestäm- ma handlingen, och att Samvetet, i sin sanning, förutsät- ter en annan spher af det Rätta, än moralens, skall i det följande blifva klart. 67 b. Godt acli Ondt. §. 68. Men Subjectet är process af handlingar (se §. 66) och i hvarje nu en handling. Samvetet särskiljer sig der- före, såsom den allmänna känslan för det Rätta, från hvarje enskild handling. Den ena handlingen åter skiljer sig från den andra, har ett från denna skildt innehåll. Delta handling-ens skilda, innehåll innehålles icke i den moraliska känslan, såsom sådan, d. ä., denna känsla ger icke handlingen dess innehåll. Men häruti Ugger möj- ligheten dertill, att handlingen i sig (till sitt innehåll) kan vara God eller Ond, ehuru han af Samvetet såsom känsla gillas. Förklaring. Emedan Subjectet är en fortgående Serie af hand- lingar, särskiljer sig sjelfva Subjectet i ett mångfaldigt innehåll, så att Subjectet i ett Nu är ett innehåll, i ett annat ett annat innehåll. Samvetet, såsom blott känsla, är endast känsla Jör det Rätta i allmänhet, utan afseende på det ena eller andra innehållet, som vid hvarje nu i hand- lingen utgör det bestämda Rätta, Rättsbestämningen. Handlingens innehåll är för den blott moraliska känslan således likgilltigt. T. ex. det är för den blott moraliska känslan likgilltigt, om jag ger en tiggare en skilling eller fullgör mitt ämbetes åligganden. Söderhafs-öboens kän- sla uppröres ioke af en stöld, Indianens icke af grymhet mot en besegrad fiende. Men denna likgilltighet för hand- lingens innehåll utgör möjligheten af det Onda. Anm. Den moraliska känslan. Samvetet ÇHjertat), åbe- ropas ofta såsom högsta domare öfver Rätt och Orätt. Detta är äfven det i saken rätta, emedan hvarje menni- ska ytterst med sitt Samvete afgör öfver sina handlingar. Men denna Subjectets högsta frihet är också blott Sub- jectiv. Ty det beror på, hvilken grad af sedlig bild- ning den moraliska känslan eger. Religionsfanatismen, 68 111tasom den politiska, är ett sådant åberopande af län- slan; men båda begå de gröfsta brott på hennes räkning. c. Det Sedliga Samvetet» §. 69. Sålunda blir handlingen ett af Samvetet oberoende hand på Samvetets frihet, dess fria afgörande öfver det i handlingen Rätta. Detta tvång sträfvar Samvetet att upphäfva, och det innehåller derjöre fordran pä ett innehåll^ öfverensstämmande med handlingens, hvilket in- nehåll är det i och för sig Rätta, det S e dl i g t Rätta» Ett samvete, hvars Innehåll är det sedligt Rätta, är Sedligt Samvete. Förklaring. Som den blott moraliska känslan är känsla för det Rätta i allmänhet, men icke bestämmer deröfver, om hand- lingen i sig är ond eller god, blir denna okunnighet hos Samvetet samvets-oro, förtviflan o. s. v. Ur denna belägenhet kan samvetet räddas endast derigenom, att det för hvarje bestämd handling förmår afgöra öfver det i handlingen Rätta eller Orätta. För att bestämma öfver handlingen, fordras derföre, alt Samvetet är bildadt Sam- vete, har ett bestämdt vetande om godt och ondt. Anm. Det anförda förbjuder icke, att Samvetet verkar såsom en omedelbar känsla; ty detta sker, när det Godas utöfning hos menniskan blifvit en vana, Sed. Men, såsom den blotta driften att göra Rätt, är Samvetet otillräckligt. Det är godt och väl, att det Rättas nödvändighet alltid och allestädes blifvit erkänd; men för hvarje individ for- dras en bestämd insigt, uti hvad Rätt och Orätt är. Och denna insigt beror af olika tider och samhällen. TREDJE AFDELNINGEN. LÄRAN OM DET SEDLIGT RÄTTA, ELLER SAMHÄLLSLÅRAN. g- 70. D et^S e dl i g t Riitta är det förverkligade Rät- ta, en bestående utveckling af Rättsbestämningar, hvil~ ka, såsorn ett gifvet Objectivt innehall, i det tänkande och villjande Snbjectet hajva sin espsisterande form. ^dnm. Denna definition på det Sedligt Rätta är blott ett uttalande af livad det Sedliga Samvetet innebär. Ty, såsom detta, är Snbjectet icke blott medvetande af och erkänner det Rätta, men upptager ock i sig, såsom ett gifvet innehåll, hvad det Riitta är. Sedligheten kan också fattas såsom den magt, livilken ordnar och styr menniskans görande och lå- tände, så att det onda, hon gör, försvinner och förgår, och endast det goda qvarstår samt genomgår tiderna. För in- dividen är Staten i hvarje Nu denna magt, och indivi- den göres till sedlig genom att i sig upptaga den herr- skande national-andan samt göra Statens institutioner och lagar till sitt medvetandes innehåll. Denna sedlighetens magt är den genom menshligheten fortgående bildningen, livilken, i hvarje Nu, endast uti individens tanke och hand- ling har sin tillvaro, men för hvilken den ena eller andra individens tillvaro är likgilltig; hvarföre äfven hvarje indi- vid tjenar denna magt endast för ett Nu samt sedan upp- löses och lemnar rum för andra individer, hvilka i ett an- nat Nu äro denna magts redskap. Hon är likväl i hvarje Nu fulländad och totalt tillvarande, och individen är såle- des icke blott ett medel för hennes verkliggörande, utan är sjelf denna magt såsom verklig, Märk! Notionen Form får derföre här endast fattas såsom innehållet i hvarje Nu, och Innehållet såsom sjelfva proces- sen, öfvergången från form till form. . §. 71. Det Sedligt Rätta har derföre dessa trenne M omen- ter: Det är 1:0 del Objectivt Sedliga, den objectiva för- nuftiga Villjan, som utvecklar sig uti och genom Subje- cternaj 2:0 det Sedliga Snbjectet, den subjectiva Villjan, såsom medvetande al det Sedligt Rätta och förverkligande detsamma; samt 3:0 Enheten af dessa momenter, iden- titeten af den Objectiva och den Subjectiva VItiljan så- som Process. Förklaring. I det första momentet fattas Sedligheten såsom den Sedliga Substans, hvilken genomgår Individerna och i dem har sin verklighet, sin modus exsistendi; i det an- dra, såsom ett sedligt Individuum, hvilket utgör Substan- sens sjelfmedvetande, i hvilket denna vet sig och exsiste- rar; i det tredje, såsom verklig, bestående sedlighet, men hvars bestånd är dess jortgående process, att verkliggö- ra sig i en individ och åter upphälva denna sin verklig- het samt vara verklig i en annan individ. §. 72. Menniskan är derlöre sedlig Person, genom att upplatta del förnuftiga i del bestående, i sig upptaga den Objectiva, jörnuftiga Killjan samt göra denna till sin Fria Fillja, emedan hon endast sålunda är fri, har fri Villja. Hennes handlingar, såsom sedlig, äro Sed, en sedlig vana. Anm. Så länge menniskan blott följer sina böjelser och begär, är hon af dessa bunden. Likaså är lagen, Rättsbe- stämningen, för henne etl band, så länge hon blott för Lagens skull följer dess bud. Hon måste derföre, för det första, vara herre öfver begäret och, för det andra, söka inse det i lagen förnuftiga samt göra dess bud till sin fria villjas bestämning. Derigenom blir Rättsbestämningens förverkli- gande, uppfyllandet af lagens bud, hos henne en vana, sed, och lagen upphör att som sådan för henne exsiste- ra, upphör att vara elt band på hennes frihet, T. ex. 71 Rättsbestämningen, att respectera andras egendom, förbudet att stjäla, är ett band för den osedliga; men för den bil- dade menniskan är det detsamma, om denna lag finnes el- ler icke, ty hon låter icke bli att stjäla derföre, att lagen förbjuder det, utan derföre, att det af benne anses såsom osedlig’t. Nu kan denna insigt i det bestående Rättas förnuf- tighet vara en blott känsla, föreställning, o. s. v. eller ett förnuftigt, på skäl och bevis grundadt, vetande. Det är derföre, som sedligheten icke blott är en i allmänhet omed- veten Sed, ett blott sedligt sätt och vis att tänka och hand- la, utan äfven till sin genesis, sin uppkomst, kan vara omedveten. Det är bildningens natur, att omedvetet in- tränga i menniskans sinne, och först på en mer utveck- lad ståndpunkt af bildning inträder den Reflexionsprocess, som pröfvar den mottagna bildningen och, genom att bi- bringa menniskan öfvertygelse, insigt i det mottagnas för- nuftighet, gör densamma till hennes egendom. Men det beter: ars longa, vita brevis, och menniskan får derföre åtnöja sig med insigt i det allmännaste af sin bild- ning, så att mycket återstår, hvilket hou i sitt lefverne föl- jer och iakttager, blott emedan det är allmän sed och äf- ven hos henne sjelf öfvergått till en sådan. Häribiand finnes mycket smått oeh obetydligt, som ingen undersök- ning förtjenar. Men äfven mycket gifves, i afseende hvar- på menniskan ej kan conformera sin öfvertygelse med an- tagen sed. Detta är oftast ett bevis på bristande bild- ning, och Staten, såsom den Objectiva Villjan, är den magt, som qväser egoismen och anspråken i de fall, der denna olika öfvertygelse sätter sig mot dess institutioner. 1 det mindre väsendtliga har han sin tuktomästare i åtlöjet. Tillägg. Som det Rätta är liktydigt med den Fria Villjan, och menniskan är sedlig, genom att villja det Sedligt Rätta, är Sedligheten den Fria Filljan, som vill den fria Filljan, d. ä. villjans sanna Frihet. §. 73. Det Sedligt Rätta är sålunda äfven enhet af det Abstract Rätta ock det Subjectivt Rätta. Båda hafva i sedligheten sin beslående sanning och gilltighet, del för- 72 M ra såsom bestående institutioner (Räutsbestämningar, La- gar) angående Egendom, Rätt och Orätt o. s. v., det sed- nare såsom S objecte Is insigt i dessas förnuftighet och med dem öfverensstämmande föresatser, afsigter, pligler o, s. v. Egentligen upphör således här pligten, sorn sådan, emedan den sedlige handlar af Jri sed, icke bunden af pligt. Det förstås likväl, alt för menniskan, såsom detta Subject, det Sedligt Rätta i sig är pligt. Tillägfj. Här han nu närmare inses, hvad ofvanföre (§§. 6 och 45) blifvit nämdt om innehållets Objectivitet och Sub- jectivitet. Det abstract Rätta är nämligen det Rätta (eller den Fria Villjan), betraltadt såsom gifvet begrepp, såsom omedelbart Object för betraktelsen. Men just denna Omedelbara Obje- ctivilet gör, att det Rätta blir Orätt, blott Subjectivt (den fria villjan blir godtycke), oeh att sjelfva den subjectiva formen, såsom Orätt, öfvergär till innehåll. D. ä. det blott Objectiva är äfven det blott Subjectiva. Likaså är det Subjectivt Rätta del Rätta såsom omedelbart Subject, likasom den betraktandes betraktelse öfver det Rätta i silt inre (sin Fria Villja). Men det Subjectivt Rätta, ehuru en utveckling af det Rätta bos det omedelbara Snbjectet (af deltas Fria Villja, Godtycket), är lik- väl icke det omedelbart Rätta, emedan begreppet om det Sub- jectivt Rätta framgått ur, är förmedladt af, det abstract Rätta, Det Subjectivt Rätta utmärker derföre alltid ett förhållande till det Objectivt Rätta. Delta förhållande utgör dess utveckling, objeetiviteten i dess form, hvilken äfvenså utvecklas till inne- håll, till Objectiva Rättsbestämningar, det Objectivt Rätta, Men denna Objectivitet är icke omedelbar, icke blott Objectiv, utan är enhet af den Objectiva och Subjectiva Villjan, d. ä, det Sedligt Rätta. Anm. «En sedlig handling är den, som eger både leqa- litet och moralitet», är en gammal definition på sedlig- het, livilken öfverensstämmer med det i §:en anförda. Det är samma utsago om det Rätta, som den om sanningen, alt sanning är överensstämmelse mellan begreppet och salen. Den enlict af legalitet och moralitet, som uti Lä- ran om Rättvisans piigtcr (se §, 61, m. Anm.) utgör hand- lingens charakter, är i afseende på innehållet subjectiv. Ty 73 fordran på öfverensstämmelse, mellan Subjectets afsigt och det förutsatta Rätta, gäller der endast det Rättas be- grepp, det abstract Rätta. Här deremot är det Objectivt Rätta, hvarmed Subjectets Villja bör öfverensstämma, det Objectivt Sedliga, det Rätta såsom förverkligad Objectiv Villja, i bestående Rättsbestämningar, Lagar. Det är der- före överensstämmelsen med dessa, som här utgör den sed- liga handlingens legalitet, och deras fria efterföljd af Sub- jectet, som utgör dess moralitet. Såsom något i och för sig gifvet, må här anmärkas, att bolstafven icke utgör lagen, ehuru, å andra sidan, väsendtligt är, att lagen äfven är skri f- ven och formait sanctionerad Lag. Men den skrifna la- gen bör, för att gälla, vara upptagen i samhällsmedlem- marnes medvetande oeh hos dem gälla såsom sed, vara lefvande lag. Såsom för detta Subject, med dessa natur- iiga begär och drifter, är för den enskilda menniskan Sed- ligheten en fortsatt process att handla sedligt, att i det e- na eller andra hänseendet göra pligten till Sed, hvarföre för henne alltid mycket återstår, hvaraf hon känner sig bun- den såsom af en pligt, för den menskliga svagheten ofta tung att uppfylla. §• 74. Emedan det Sedligt Rätta är en sådan Enhet aj det Abstract Rätta, det Rättas begrepp, ^h det Subjectivt Rätta, det uti ett Subjects villja exsisterande Rätta, är det Sedliga detPomss. Den Objectiva Villjan (se ss. 71, 72) har, i förhål- lande till det enskilda Subjectets Villja, sin tillvaro (såsom Sed) i andra enskilda Subjecters Villja. Subjectets Sedlig- het består derlöre deruti, att Snbjectet i sin f^illja upp-^ lager dessa andra Subjecters Villja och sålunda gör denna till en allmän villja. Denna den Allmänna Eill-, jans verklighet uti en Totalitet af Subjecter är S a m^ / ä lie, 74 Förklaring. En sådan Totalitet beror icke af ett större eller min- dre antal Subjecter. Hon utmärker endast, att alla de Subjecter, hvilkas villja är samma Allmänna Villja, utgö- ra Samhället. Tillägcj. Det är af anförd orsak, som läran om det Sed- ligt Rätta fått namn af Samhällslära, hvilken benämning äf- ven vi antaga. Ty Samhället är sålunda detsamma som det Sedligt Rätta öfver hufvud; endast att den förra uppfattnin- genutgår från den subjectiva sidan, nämligen den, att all Sed är Sed hos en mångfald af Subjecter. Dc skilda mo- menterna i det Sedligt Rättas utveckling kunna också derföre betraktas såsom skilda slag af Samhällen. Benämningen Allmän Killia nyttja vi uti det följande i här angifna bemär- kelse, så att det betyder den Samhället utgörande villjan, i motsats mot den enskilda villjan, Subjectets villja. Den All- männa Villjan motsvarar då det Sedligt Rätta, uppfattadt un- der dess tredje moment (se §. 71). - • A. Familjen, ellerdet Naturliga Samhället, i s. 76. “ Öfvergången till begreppet Sedlighet skedde från notionen om det sedliga Samvetet. Uti detta finnes in- gen skilnad mellan den Subjectiva och Objectiva Villjan, bvilka derföre här omedelbart äroeN, .med hvarandra o- medelbart sammanfidlp;^^^^^^K^^e/ZMa omedelbar- het är Familj. hos Subjectel^ en omedelbar känsla, liable k. Förklaring. Sedligheten är alltid en Allmän Villja hos en To- talitet af Subjecter (se föreg. §.). Denna Allmänna Villja, såsom omedelbar Sed hos Subjectet, är den sedli- ga känslan, kärleken. En Totalitet af Subjecter, hos hvil- ka den Allmänna Villjan exsisterar i denna form, är en Familj, ett genom kärlek förenadtSamhälle. Anm. Familjebandet utgöres icke af den medvetna plig- 75 ten att öfva Rättvisa eller Välvillja, ehuruväl också denna i lifvet ofta Lan träda i kärlekens ställe. Men sådant ut- märker redan en upplösning af familjen. Det utgör blott ett band på egen villjan och är derlöre äfven ett rädd- ningsmedel för familjen i de stunder, då, till följe al men- niskosinnets ombytlighet, harmonien mellan familjens med- lemmar blifvit störd. Men det sanna bandet är den ome- delbara känslan, utan all reflexion. Modershjertat öfver- väger och refleeterar icke öfver sitt förhållande till barnet, likasom barnens kärlek till föräldrarne icke är en följd af öfvertygelse oeh insigt. Uti intetdera fallet uppstår nå- gonsin tanken derpå, att det kunde vara annorlunda. Likaså är det med förhållandet mellan makar, eller bör åtminstone så vara. Men man säger vanligen, att denna kärlek icke lar vara oförnuftig. Dermed förstås då, att den bör vara sedlig, att den bör exsistera hos en i öfrigt sedlig menniska. Ty denna känsla utgör icke all Sedlig- het. Menniskan tillhör icke blott familjen, utan äfven det Medborgerliga Samhället och Staten, oeh bör förena sin känsla för familjen med sina medvetna pligteremot dessa. Likväl bör icke familjen fattas såsom ett blott medel för Staten, såsom ändamål. Familjen är i sig sitt ändamål och förutsätter Staten, likasom hon af denna förutsattes. Tillägq. Familjen är naturligt Samhälle, både för det hon grundar sig på känslan, och emedan hon utgör den för- nuftiga formen för tillfredsställandet af en naturdrift, löns- driften, samt den dermed sammanhängande instinctlika kärlek för fostret, hvilken äfven tillkommer djuret. Hos den o- bildade och osedliga menniskan stadnar det också endast vid denna drift och dess djuriska tillfredsställande. «. ^iktenskapet. §. 77. Den omedelbara känslan är naturligt begär, böjelse. Dennas tillfredsställande fordrar, att böjelsen är ömse- sidig, och beror derföre af individernas fria val, af tvänne villjors fria förening i en gemensam villja. Men del naturliga begäret är ett band på Subjectets frihet 76 (se §. 57). Den Subjectiva villjan måste derföre befria sig från beroendet aj begäret, och den gemensamma villjan vara en förnuftig, sedlig villja. Förklaring. . Det i §:en anförda är en återgång till det Subjectivt Rätta, så att den sedliga villjans utgångspunkt blir Sub- jectets frihet. Detta utgör i allmänhet utvecklingen af det Subjectivt Rätta. Orsaken till denna återgång är den, att den sedliga känslan, såsom omedelbar, är naturlig känsla. Ty naturen är öfver hufvud det Omedelbara, det gifna, li- kasom hos menniskan del Omedelbara är hennes sinnliga natur, med dess drifter och begär. Men här, likasom öf- ver allt i philosophien, har den notion, till hvilken tanken öfvergår, betydelsen att vara förutsatt, ligga till grund för den, från hvilken tanken utgår. Hvarföre äfven här sedligheten utgör grunden för den Subjectiva villjans fri- het och dermed för äktenskapet. Som begärens dödande leder till ofrihet, till upphäfvande af all fri handling, föl- jer af det föregående, att äktenskaps ingående är en sedlig menniskas pligt, §. 78. En sådan förening af tvänne sedliga villjor gen- om en ömsesidig sedlig böjelse (kärlek) är Äkten- skap. Till äktenskapet hörer derföre, l:o, att det är fritt, en ömsesidigt uttalad fri villja, 2:0 att denna villja är sedlig känsla, kärlek. Ânm. Med en högre bildning hos nationerna följer äf- ven en större altning för det svagare könet, qvinnan, oeh dermed fordran på äktenskapets ingående till följd af kärlek, icke genom våld eller köp (pactum). Att likväl denna kärlek icke får vara den blott sinnliga driften, be- styrker erfarenheten, emedan valet af föremål för dennas tillfredsställande är något helt och hållet tillfälligt. Detta är äfven fallet med den vanliga ungdomskärleken, hvilken, fastän omedvetet, endast är en yttring af begäret, ehuru han sedermera kan öfvergå till en sedlig kärlek. För öfrigt utbildas 77 den sedliga kärleken mer och mer under äktenskapet, får form af sed ocli vana samt befrias från naturdriften. Så kallade raisonnerade äktenskap äro derföre, om de ingas en- dast af öfvertygelse om ett blifvande sedligt förhållande, oftast de lyckligaste. §. 79. Som sålunda till äktenskapet hörer en uttalad gemen- sam villja, är detsamma i detta hänseende ett aftaL Men delta, lemnadt åt contrahenternas tydning, upphäfver sig (se §. 34). Äktenskapet erfordrar derföre den bor“ gerliga lagens sanction, en tredje villjas afgörande. Och, som det andra momentet i äktenskapet är den sedliga kän- slan, som af den fria villjan uttalas, eger äktenskapet äfven en religiös helgd. ^inm. Likasom fordran på sanction af en i och för sig allmän, af det subjectiva godtycket och menandet o- beroende, villja här förutsätter det Medborgerliga samhäl- let och dess lagstiftning, förutsätter äfven äktenskapets sedliga moment, som utgör det förras innehåll, en annan ståndpunkt i andens utveckling, den religiösa. Det ut- märkande i denna är den Absoluta Andens närvaro i Sub- jectets innersta, såsom känsla. Dennas yttre exsistens är kyrkan, församlingen, hvilken såsom samhälle äfven är en Totalitet af Subjecter. Den allmänna villja, som utgör detta samfund, är såsom känsla närvarande i hvarje dess medlem. Sedligheten, sådan hon lefver i familjen, förut- sätter detta samfund, hvars gemensamhet endast är kän- slans, den Christliga kärlekens, och härför sig sedlig helgd genom att i detsamma upptagas. Om den religiösa cere- monien finnes eller icke, beror af kyrkans institutioner; men 'väsendtligt är, att äktenskapet såsom sedligt af kyrkan cr- kännes. Det är också i familjen som Stat och Religion, det Medborgerliga Samhället och det Religiösa, äro i ome- delbar beröring med hvarandra, genom dop, barnauppfo- stran, nattvardsgång, vigsel och jordfästning. Äktenskapet är till sin natur ingånget för lifvet, åtminstone tills bar- nen utträdt ur familjen, och denna upplöst sig, då, äfven för det återstående af lifvet, vanan binder makarne tillsam- 78 man. Men, emedan till äktenskapet hörer en uttalad fri villja hos makarne, kan, der kärleken såsom det i äk- tenskapet substantiala saknas, detta betraktas såsom blott aftal, ocli Borgerliga lagen blifva skiljedomare makarne imellan. b. Familjens ÉxsistenS. §. so. ' ■ Likasom Barn äro den naturliga följden af äktenskap, så är äfven Jörhållandet mellan föräldrar och barn etl ytterligare utveckling af äktenskapets Sedlighet. Uti barnen se föräldrarne sin kärlek förverkligad och exsiste- rande^ oeh denna öfvergår från en ömsesidig kärlek till en kärlek för samma föremål. Kärleken innebär i allmän- het elt uppoffrande af egoismen. Genom kärleken till ba^ nen är detta fulländadt, emedan denna kärlek icke är byggd på genkärlek makarne imellan (icke ens på gen- kärlek af barnen) och likväl är ett uttryck af deras ge- mensamma villja. Anm. Hos barnen se föräldrarne, båda, sin lekamliga varelse förnyad, äfvensom genom den gemensamma vår* den ocli uppfostran, sina andeliga förmögenbeter bos bar* nen sammansmälta till en exsistens, en subjectiv tillvaro. Genom barnen vinna derföre båda, lekamligen och ande* ligen, ett i menskligheten fortgående gemensamt lif. Man kunde derföre säga, att äktenskapets sedliga moment är an* dens sträfvande till odödlighet. §. 81. Genom äktenskapet förenas de båda makarnes villja till en gemensam villja, och de utgöra en sedlig person. De hafva också derföre en gemensam Egendom, såsom det, hvari personligheten förverkligar sig. Denna får i- genom den gemensamma omsorgen om barnen, för hvil- ken han är ett villkor, betydelsen af Jamilje egendom. 79 Genom egendomen har Familjen en yttre exsistens och elt erkännande af andra såsom en person. I afseende på egendomen öfvergår redan den omedelbara känslan till Re- flexion. Ànm. 1. Hvad man benämt persona moralis, gäl- 1er egentligast familjen. Äfven Staten Isan fattas sålunda, emedan äfven uti honom den Subjectiva villjan är en allmän, sedlig villja. Men t. cx. ett Bolag är icke en persona, emedan det icke är en gemensam sedlig villja, utan blott personligt aftal. Anm. 2. Utförligare bestämningar, till det anförda, äro, att mannens verksamhet sträcker sig till förvärfvandet, qvinnans till ordnandet oeh bevarandet af egendomen. Hvad som inskränker qvinnan blott till familjen, är dels hennes naturliga svaghet, hvarigenom hon såsom Moder delar fostrets behiof af hjelp och omvårdnad, dels det, att hon för sin lycksalighet uppoffrar sin ära, hvilken deremot just är det som mannen räddar nr begärets strid (se §. 59). För hen- ne är derföre familjen ändamål; hvaremot mannen äfven ut- om densamma behåller sin Subjectiva frihet och sålunda ännu har ändamål i Medborgerliga samhället och Staten. Till dessas vinnande bidrager qvinnan medelbart genom sin Verksamhet inom familjen. §. 82. Uti barnens uppfostran vinner föräldrarnes gemen- samma sedliga villja en sedlig exsistens, sålunda att de- ras gemensamma andeliga förmögenheter hos barnet sam- mangjutas. Här afnötes också all egoism hos makarne, emedan hvardera ger barnet sin bästa andeliga del, sin för- nuftiga insigt och sin sedliga villja. Det erkännande, fa- miljen har uti egendomen, är blott personligt; men uti bar- nens erkännande, såsom förnuftiga och fria Subjecter, haf- va äfven föräldrarne sin sedliga Subjectivilet erkänd. Den reflexion, som i egendomens vård och förvärfvande upplö- ser den omedelbara känslan, öfvergår i barnens uppfo- 80 stran till en förnuftig insigt i dessas sedliga bestämmelse och utvecklar den blotta känslan till medveten Sedlighet. Anm. All uppfostran är tvång, emedan lion består i tyg- lände af begären oeh således i den blott djuriska egois- mens qväsande. Men all uppfostran är äfven kärlek, e- inedan lion beror af barnets hjelplöshet i lekamligt och ande- ligt hänseende. Lydnad är derlöre det enda, hvartill bar- net måste tvingas; men dess utveckling i öfrigt till lekam- lig färdighet eller kunskaper och sedligt skick bör ske gen- om kärlek. Att genom physiskt tvång söka bibringa bar- net en insigt, är lika oförnuftigt, som att genom stryk sö- ka lära det att gå eller tala. c. Familjens üpplösntnfji §. 83. Men den ståndpunkt, som utgör familjens högsta ut- veckling, nämligen föräldrarnes i barnens sedlighet exsi- sterande gemensamma sedliga villja, utgör äfven familjens upplösning. Ty genom sin sedlighet är barnet sjelft för- nuftigt och fritt Subject. Barnet upphör sålunda att va- ra barn, bestämmer sjelft sina handlingar och bildar en egen familj. Kärleken öfvergår i en för dessa särskilda familjers bestånd gemensam allmän villja, hvilken utgör det Medborgerliga Samhället. Ànm. Huru långt i allmänhet föräldrars magt öfver sina barn bör sträcka sig, är en fråga, som först kan uppkomma, då kärleken i familjen saknas, och således familjen i sed- ligt hänseende är upplöst. Delta måste då af Samhällets lagar bestämmas. Hufvudregeln måste blifva, att intet är föräldrarne tillåtet, som motarbetar barnens sedliga utveck- ling. För dennas befrämjande eger Samhället att i för- äldramagten göra ingrepp. Till denna sedliga utveckling hörer ett vaknadt sjelfmedvetande, hvarmed följer anspråket alt handla efter egen insigt och gälla såsom fritt Subject. Denna tidpunkt är den, då uppfostran i familjen upphör, och bildningen genom samhällslifvet vidtager. Äfven den 81 physiska styrkan är vid denna tidpunlit. utvecklad och an- tyder, att tvånget i familje-uppfostran bör upphöra, samt att endast, hvad Lärleken kan verka, ännu är hos föräldramag- ten i behåll. Allmän Anmärkning. I läran om familjen, likasom i den följande utvecklingen af det Sedligt Rätta, gäller framställningen en bestående Objectiv verld af Andens bestämningar. Denna framställ- ning får derföre utseende alt vara ett blott uppvisande, af livad som i denna Andens verld förefinnes ocli gäller. Men, då ett sådant uppvisande består uti en utredning af det i hvarje gifven institution förnuftiga, fordrar detta, att äfven det förnuftiga sammanhanget mellan dessa institu- tioner utredes, d. ä. att den enas nödvändiga utveckling ur den andra, oeh således dess förnuftiga nödvändighet, bevisas. Det conereta innehållet eger i sig en oändlig mångfald af relationer sinsimellan, hvilka som sådana äf- ven oändligt kunna variera, icke blott i förhållande till in- dividens tillfälliga synpunkt, utan äfven i sig sjelfva äro olila utbildade, i förhållande till graden af bildning uti olika tider och olika länder. Men utvecklingen af denna det sedligt Rättas utbildning tillhör historien. Här kan blott blifva fråga om det allmänna och förnuftiga uti allt familj e-förhållande, allt samhälle o. s. v.,hvarunder äfven alla in concreto cxsisterande Samhällens institutioner hunna subsumeras, ehuru såsom företrädesvis tillhörande än en ståndpunkt i utvecklingen, än en annan. Så gifvas samhällen, hvilkas inrättning är ett outveckladt familjelifs, andra, som hufvudsakligen stå på det Medborgerliga Sam- hällets ståndpunkt. Men af denna olikhet är den philoso- phiska undersökningen oberoende, ehuru äfven hon måste Vara ett barn af sin tid oeh dennas bildning. I. Det Medborgerliga, eller det Lagbundna, Samhället. §. 84. Genom familjens upplösning öfvergår den sedliga kän- slan i reflexion öfver ömsesidiga Pligter och Rättigheter. Snçllman, ïlïdtslüra, 6. 82 De skilda familjernas medlemmar hafva utom familjen sitt erkännande i familjens egendom och såsom sedliga personer. Detta ömsesidiga erkännande är en allmän Villja, hvilken, såsom individerna genomgående sedlig magt (se §. 70, Anm.), utgör det M e db or g er H g a S am- häll et. Denna magt är, objectivt fattad, Samhällets Lagar och, subjectivt^ Medborgarens aktning för Lagen. Anm. Inom det Medborgerliga Samhället, likasom inom familjen, kan individen lösrycka sig från Sedlighetens magt. Familjen har inom sig intet medel alt tillintetgöra en sådan osedlighet, utan förutsätter i detta hänseende det Medborgerliga Samhället oeh dess lagar. Men i detta Sam- hälle är den Allmänna Villjan, såsom sådan, en för indi- viden, för den enskilda villjan, gifven magt (se följ. §.) oeh ar derföre äfven mägtig alt annihilera individens osedlighet, såsom för den Allmänna, sedliga, villjan ovä- sendilig oeh rättslös. Det Medborgerliga Samhället inne- bär derföre äfven sådana Rättsbestämningar (Straffrätter), som förutsätta individens osedlighet; men sjelfva dessa be- stämningar utgöra sedlighetens vidmagthållande och det o- sedligas upphäfvande. Märk! Då man talar om Samhälle, utan vidare epithet, förstås dermed vanligen det Medborgerliga Samhället; såsom dess medlem, är Individen blott Medborgare^ såsom tillhö- rande Staten, är han Statsborgare. Afven Lagstiftningen skiljer vanligen mellan blott medborgerliga och statsbor- gerliga rättigheter. §. 85. Men, jemte delta erkännande i det medborgerliga Sam- hället, är hvarje Medborgare, såsom familje-medlem *), elt Förklaring. *) Här uppfattas hvarje medborgare äfven såsom familjemedlem, ty han har rättigheter i det Medborgerliga Samhället endast såsom sed/ig Person, med ett sedligt ändamål, icke såsom Person öfver hufvud. De behof, här nämnas, äro derföre icke de blott na- turliga begärens tillfredsställande, utan sträfvandet till något i oeh för sig sedligt ändamål, i förhållande till hvilket begären 83 på sig Reflecteradt Subject, med mångfaldiga behof, hvil- ka han egergRätt alt se uppfyllda. Den Allmilnnd Dill» jan är der/öre något för individen gifvet, yttre ochför sig bestående, emot hans Enshilda villja. Anm. Ï samhällslefnaden njuter också en gift person, icke blott i umgänget; utan äfven i lagstiftningen, många fö- reträdesrältigheter framför den ogifta; ocb thetta med Rät- ta. För öfrigt är det en, för tiden, nog allmänt spridd o- kunnighet, alt anse Samhällsinrättningen bero af ett aftal, och medborgaren såsom en abstract person. Denna åsigt liar sin uppkomst från de Franska Eneyllopedisterna (ïtous» Seaii) ocb spriddes i Europa genom Franska revolutionens proclamerande af Menniskans Rättigheter. Hvart denna åsigt leder, finnes af läran om det Abstract Rätta. 1 Med- borgerliga Samhället förlorar den ärelöse och brottslingen sina Medborgerliga Rättigheter; men han upphör derlöre icke att vara abstract person och såsom sådan berättigad. Äfven detta utvisar, att hans medborgerliga rättigheter ic- ke äro grundade i den blott abstracta personligheten, ic- ke utgöra, hvad man gerna kallar så, naturliga rättigheter. a. Den Positiva Lagen. - g. 86. Den allmänna villj'an i det Medborgerliga Sam» hället är en, i afseende på Individen gifven, Positiv Lag. Lagen är, såsom sådan, en mångfald af Rättsbe- stämningar. Han är ett uttryck af den allmänna villjan, genom livilken individen har sitt erkännande såsom med- borgare, och i hvilkens erkännande åter individens med- borgerlighet består. Den Positiva Lagen kallas ock Bor- gerlig Lag. äro nedsatta till blott medel. Här, i den vetenskapliga ntveck- lingen, utgör dot Individens Reflexion på sig, att han vet sig o* medelbart tillhöra det naturliga Samhället, familjen, och således i sig hafva ett sedligt ändamål, utom sitt förhållande till andra I individer i det Medborgerliga Samhället. 84 Anm. Positiv är lagen, ty han är för individen gif- ven. Man kan säga, att individen ieke vet, hvarifråi la- garne komma, utan de ulgöra för honom en gifven magt, hvaraf han med eller mot sin villja kufvas. Ty deras ur- sprung kan väl, för hvarje nation, antagas vara historiskt (ehurn icke detta ens kan constateras); men deras tillvaro i menskligheten liar ingen attan början än slägtets egen, d. ä., öfver hufvud ingen början, emedan slägtet är totalt i hvarje nu. Afven hvarje skenbart ny lagstiftning är blott en utveckling af redan bestående lag. TiUiiejg. Häraf har det Medborgerliga Samhället äfven namn af det lagbundna. Ty dess Sedlighet hvilar blott på lagar. Staten åter har en annan grund för sill exsistens än blotta Lagarne, nämligen déss medlemmars Sedlighet, såsom en lef- Vande national-anda. §. 87. Likasom individen är medborgare, genom att erkän- ha Lagen, så är Lagen, såsom allmän Villja, endast i- genom detta erkännande, d. ä. Laffens verklighet är, att han är medveten och erkänd. Härigenom är äfven individens Subjectivilet uti Lagen gällande; ty, om också ett erkännande hos den ena eller den andra individen är för lagen likgilltigt, förutsätter denne likväl, att han erkän- nes af Individer öfver hufvud, och den ena individen är lika nödvändig härvid för lagens verklighet sont den andra. . Förklaring. Delta vill säga, för det första: alt lagen bör Harel kungjord, kunna kännas af alla, således skrif ven lag-, för det andra: att alla äro lika inför Lagen. Afven detta sednare har derföre icke sin grund i den Abstracta Rät- ten, utan i sjelfva lagens begrepp, emedan Lagen öfver hufvud måste vetas och erkännas af individen. ytnm. Af det anförda följer äfven, alt hvarje medborga- re bör supponeras känna samhällets lagar; hvaraf den 85 gamla regeln: îgnorantia juris nocet. 1 de länder, uti hvil- ha Lagstiftningen är så invecklad, att densamma endast han kännas af de rättslärda (såsom t. ex. process-ordnin- gen i England), bör hon äfven af detta skäl anses för o- utvecklad; ty lagarne äro och böra vara föremål för hvar- je medborgares kunskap, både derföre att de angå hans sedliga exsistens, och emedan uti dem nationens vishet och sedlighet lefver och verkar, . s. 88. ' Individens nyssnämda förhållande till lagen innebär möjligheten deraf, alt individen icke känner eller erkän^ ner Lagen. Detta är, å ena sidan, för Lagen oväsendt- ligt; men, å den andra, fordrar Lagen nödvändigt er- kännande och är magten att göra sig gällande öfver individens villja (se §. 84). En sådan Lagens açtus är Lags k ip n in g. TiUäac/. Lagskipningen innehåller tvänne momenter: det ena är bestämmandet af sjelfva den enskilda handlingens na- tur, species facti, målets rubricerande; det andra är den enskilda handlingens subsumerande under en gifven lagens bestämning. Ingendera arten får bero af godtycke, emedan lagskipningen är en act af den allmänna villjan, utan sjelfva Lagskipningen bör vara Lagenlig. 1 förra hänseendet fordras Bevisning, en- ligt en gifven rättegångsordning, hvilken likaså bör vara Itänd och erkänd lag; ehuru här ytterst måste bero på domarens sätt att ransaka ocb alt uppfatta bevisen, äfvensom på vilinets subjectiva försäkran. Eden. För det sednare momentet, hvil- ket alltid mindre måste bero af domarens insigt, bör endast lagens bolstaf gifva ett rättesnöre. Men det är synnerligast i förra hänseendet, som flera instanser, samt ytterst benåd- ningsrätten, äro nödvändiga. Ty sjelfva saken, hvarom tvistas, eller handlingen, hvilken beifras, äro, såsom tillhörande det ytt- re sinnliga, underkastade en mångfaldig tydning, hvartill vid brott ännu kommer Subjectets i oändlighet nuancerade beve- kelsegrunder, vållande, afsigt o. s. v. Emedan i båda hänseen- dena afgörandet ytterst beror på en individualitet, bör äfven hvar och en för sig ega att bedöma lagskipniiigen, och 86 denna bör vara offentlig. Men, som åter hvarje menskligt afgö- rande öfver Rätt och Oräll måste hafva en högsta btsltms, bör individen, likasom han måste lata sin Rätt bero af denna, äfven för densamma böja sin öfvertygelse om det Rätta, ty derigenom ärar han Lagens majestät. §. 89. Men Lagskipningen är ieke blott elt uttryck af den Allmänna villjans magt öfver den Enskilda villjan (indivi- den), utan, emedan den Enskilda villjan ingår i den All- männa, d. ä. emedan Lagen är, genom alt kännas och erkännas af Individen, ullryckes i Lagskipningen äj~_ ven den Allmänna villjans magt att göra den Enskilda villjans Rätt gällande. Dennas Rätt är i det medbor- gerliga Samhället Medborgare-Rätt. dnm. Afven Straß-Rätten är elt sådant erkännande af individens Rätt (se §. 53, Tillägget). Det i §:n anförda är, såsom inses, elt återupptagande af, hvad som blifvit fram- stäldt i §. 86; men, hvad som der uppvisades ligga i be- greppet om Lagen, utgör här dess verklighet uti Lagskipnin- gen. Ty denna utgör lagens tillvaro, ieke allenast såsom magt Öfver den enskilda villjan, utan äfven såsom magt att göra den enskilda villjan gällande, så vidt nämligen denna är sedlig, öfverensstämmer med den Allmänna villjan, med Lagens bud, b. Medboryarens llätt. 1) Medborgarens Personliga Rätt. §. 90. Individen är, såsom medlem i det Medborgerliga Sam- hället, en Sedlig Person och har, som sådan. Rätt att förverkliga sin personlighet i Egendom, d. ä. att ärfva och förvärfva, hvilken Medborgarens Personliga Rätt ef Lagen skyddas och göres gällande, Alt individen en- dast såsom sedlig person har denna Rätt, vill här säga, så vida han känner och erkänner Lagen, den allmänna villjan, ^nm, (Se Anm. till §. 85.) 87 S- 91. Individerna måste, för all uppfylla sina behof (e §. 85), arbeta och sålunda vinna delaktighet i Samhällets ge- mensamma förmögenhet. Den Egande rätt, hvar och eu sålunda^ genom formation, altal o. s. v., förvärfvat^ skyddas af La gen^ som i delta hänseende är Civil Lag. Hit höra således alla det abstract Hättas bestäm- ningar, hvilka här genom den Positiva Lagen erhålla sin ytterligare bestämdhet. Hnm. Den Abstracta Rättens bestämningar bero såle- des, för att vara gällande oeh icke leda till godtycke, af den positiva Lagen; ehuru, å andra sidan, denna i de för- ra liar sina allmänna principer. En del af dessa bestäm- ningar, t. ex. det kroppsliga tillgripandet, kunna likväl icke Lomma i fråga i ett utveckladt, lagbundet Samhälle. Ty i detta beror all egande-rätt väsendtligen på Aftal. Men det begrepp om Aftal, äfvenså om Begagnande, Föryttring o. e. v., som i läran om den Abstracta Rätten utvecklas, måste äfven bär hafva sin gilltighet, emedan en sak, i sitt begrepp, endast kan på ett sätt uppfattas. Den Positiva Lagen upplöser endast den motsägelse, begreppet in- nebär, genom att, såsom gällande magt, mellan indivi- derna afgöra öfver Rätt ocli Orätt och icke lemna detta afgörande åt individens tydning. S- 92. Som här den Enskilda villjan kommer i strid med La- gen, utgör detta icke ett förnärmande af den allmänna villjan, ett icke-erkännande, utan endast en bristande kun- skap om sjelfva Lagen, eller också en bristande insigtji den ifrågavarande sakens natur. Men, emedan Lagskipning ytterst beror af Subjectets insigt och beslut (se §. 88, Tillägget), kan den rättsökande individen kringgå och missleda domarens insigt. En sådan den enskilda villjans 88 Sämne) yllring är Bedrllgeri (se §. 36) och är elt förnärmande af Lagen i dess tillvaro, i Lagskipningen, Ànm. Bedrägeriet förutsätter både kunskap om och er- kännande af sjelfva Lagen såsom det Rätta. Det afser endast att bedraga Lagsliparen, uti det moment af Lag- slipningen, som består i bestämmandet at Species fa- e t i. Således erkänner bedragaren lagen, men erkänner icke dess tillvaro, såsom upphöjd öfver det Subjectiva godtyc- ket, erkänner icke Lagens helgd i Lagskipningen. 2) Medborgarens Subjectiva Rätt. s. 93. Bedrägeriet är elt förnärmande mot Lagen, Men e- mot Lagen, såsom den allmänna villjan, är den enskilda villjan oväsendtlig; ty lagen beror icke af den ena eller andra individens erkännande (se §. 87). Lag-en är der- före makten att negera, upphäjva, iifverlrädelsen och är såsom sådan Criminal- lag (Straffrätt). Anm. Förnärmandet mot Lagen är en negation af det Rätta; straffet negerar denna första negation ocli återstäl- 1er derigenom det Rätta (se §. 38, Anm.). Skulle lagens verklighet bero deraf, att inga öfverträdelser skedde, så vore lagen ieke lag. Likasom synden är kommen i verb den genom lagen, så är lagen genom synden, genom Sub- jectets rätt att göra och låta, §. 04. Genom Samhällets Straffrätt uppehälles icke blott den Allmänna villjan^ det Rätta. Individen har^ då han icke erkänner Lagen, sjelf afsagt sig sitt eget er- kännande såsom sedlig och derigenom begått ett Brott. Men uti straffet erkännes hos individen ännu hans Rätt såsom fritt Subject, med en förnuftig afsigt o. s, v. (se §§. 38, S3, Tilläggen). Anm. Det är endast i det orätta, som den positiva La- gen erkänner Subjeetiviteten, icke i det Rätta. Ty det 89 goda hos Subjectet erkännes blott såsom mildrande för- brytelsen. Och det negativa erkännande, som ligger der- uti, att Lagen icke beifrar en Rättsenlig handling, gäller endast handlingens legalitet, icke dess moralitet, i Brottet erkännes också i allmänhet Subjectets frihet ocli förnuf- tighet; ty Subjectet vill här sätta sin villja öfver den all- männa, vill våld och tvang, och får sin villja fram i Straf- fet, hvilket äfven till sin natur är våld och tvång. Tillägff. Som förbrytelser mot lag äro brott mot Samliäb let, ieke blott emot individen, oeh endast i förra hänseendet straffas, bestämmes graden af straffbarhet äfven utaf hand- lingens farlighet för Samhället. A ena sidan ger detta brottet en svårare charalter; men å den andra blir straffet mildare, i mån af Samhällets inre styrka ocli fasthet emot det enskilda godtycket, §. 95. Nödrätten, hvilken äfven inför den positiva lagen gör sig gällande såsom Nödvärn, innebär Subjectets äfven öfver den positiva lagens stadganden upphöjda Rätt (se §, 63). Erkännandet af dess rättmätighet är äfven ett er- kännande af det Borgerliga Samhällets förbindelse alt vår- da oeh skydda individen, genom att positivt sörja för hans nödvändiga behof. Och, som nödrätten gäller icke för in- dividens skull, utan emedan Subjectet är villkor för för- verkligandet af det Rätta såsom ändamål (se §. 64), är Nödrättens gilltighet ett erkännande af Subjectets Sedlighet, af individens sedliga villja. Anm. Ieke mindre nödvärnets absoluta Rätt, än den rättighet till nåd för rätt, som nödrätten i allmänhet ger, hänvisar på en Subjectivitet öfver och utom lagen. Den- na är den sedliga villjan, den Subjectiva villjan, som vill det Rätta, villjans frihet (se §. 72, m. Tillägget). Detta hän- lyder äfven på ett Samhälle öfver det medborgerliga, der Sedligheten är lag, nämligen på Staten. Nödvän- digheten af benådning, hvilken i synnerhet här framträder, är en appell till ett samvetets afgörande, som jemnar det 90 i lagen ojemna och förliker den enskilda villjans Rätt med den Allmännas. 3) Medborgarens liât t såsom Sedlig. §. 96. JDet sedliga hos individen^ sådant det här framgått, består nu mer icke blott deruti, att individen erkänner den positiva lagen, utan deri, att individen öfver hufvud har det Rätta till ändamål, och således här det Sedligt Rät- ta. Han har, såsom sådan, Rätt till sina medborgares er- kännande, d. ä. bör af dem såsom sedlig aktas och äras. jdnm. Denna rätt till heder är, hvad som i allmänhet benämnes lUedborgeiligt förtroende. Detta vinnes icke genom blott laglydnad, utan innefattar ett förlitande till individens sedliga charakter. Likaså förloras det icke ens genom för- brytelse mot lag, om icke förbrytelsen anses varit af van- hederlig natur. Uti inskränktare mening hörer hit den person- liga aktningen.i umgänget, hvilken äfven anses böra vara oberoende af egendom och andra yttre villkor. Afven den är en aktning för det hos menniskan sannt menskliga, hennes förnultighet oeh sedlighet, hvilka till och med till sin möjlighet äras hos den vansinnige och den af passio- nen förnedrade, genom samhällets vård om deras timliga be- stånd. §. 97. Det ömsesidiga erkännandet af en sådan Medbor- garens Rätt, hos en Totalitet af individer, utgör C o m- mun en. Principen för den communala lagstiftningen är derföre den : att åt hvarje dess medlem öfverlåta ett blott af hans sedliga medvetande (Samvete) beroende inflytande uti communens angelägenheter. Ànm. Hit höra communalstyrelser, freds- eller för- liknings-domstolar, compromisser, Jury’er o. s. v. Al- la dessa institutioner äro beroende af medborgerligt för- troende. Uti Communen har äfven Individens Subjecti- 91 vitet elt högre erkännande. Ty Iiär aktas den goda afsig- ten i och för sig, icke blott såsom mildrande moment i förbrytelsen. Vidare hörer hit communens vård om sina fattiga, värnlösa barns uppfostran o. s. v. Dessa commu- nens skyldigheter äro beroende, dels af individens directa arbete för communen, genom att mottaga dess förtroende- uppdrag, dels af hans erkännande af communen, genom dess medlemmar visadt medborgerligt förtroende, samt ytterst af individens pligt, alt, så länge han det förmått, bidraga till en dylik omvårdnad. Tillägcj. Vi sammanfatta under benämningen: communen, äfven Cor/Joralioneu, ehuru man vanligen med den förra för- stått endast en local Corporation, en Totalitet af individer, förenade genom sin boningsplats, sin gemensamma vistelseort, samt deraf beroende närmare beröring med hvarandra ocli ge- mensamhet i interessen. Corporalionen, i egentlig mening, be- ror deremot af likhet uti arbete samt häraf följande likstäm- mighet i interessen. Men det ena af dessa momenter ingri- per i det andra. Så måste t. ex stads- eller lands-conunuiteii, hvardera, till hnfvudsaklig del bestå af individer aj' samma yrhe. Likaså utgöres Corporationen af dem, som idka samma yrke, på en bestämd ort. Här gäller det endast att visa nöd- vändigbeten al en sådan institution, som den vi kallat com- mun, i allmänhet. Mångfaldiga omständigheter, i den nyare tidens både andeliga bildning och utveckling af arbetet samt arbetsmedlen, synas antyda den fordna corporationens upplös- ning och den locala communens ensamma välde. Det är likväl ett bland tidens icke minst svåra problemer, att genom den sednare ersätta den förras för sin tid många och stora fördelar. c. Staten, såsom det iff edborgerliga Samhällets Grund. . — 8. 98. . . - Så väl den Civila som den Criminala lagskipningen hänvisa på en magt utölver den Allmänna villjans, sådan denna är i det Medborgerliga Samhället, Denna magt framställer sig här såsom ett högre erkännande af Indivi- den, än det han eger såsom blott medborgare, och den- 92 na högre Rätt har visat sig vara den Sedliga villjans Rätt såsom Sedligt Samvete. s. 99. Men i Nödrälten, likasom ytterligare i communens åliggande att vårda individens äfven timliga behof, fram- träda individens rättmätiga anspråk på Behofvens upplyk lande utöfver hvad den Civila oeh Criminala lagen förmå, genom att blott skydda hans egande-rätt och frihet. In- dividen bör genom sitt arbete blifva delaktig af den alhnclnna förmögenheten (se §. 91). Denna hans Rätt bör således af Samhällets lagar icke blott tillåtas, utan Samhället bör cfven Positivt bereda individen tillfälle till Arbete. Detta utgör föremålet för den Ekonomi- ska Lagstiftningen. Den Ekonomiska Lagstiftnin- gen är likväl icke blott uttryck af en Samhällets pligt e- mot Individen, utan af Samhällets pligt emot sig sjelf emedan individens arbete äfven frambringar förmögenhet, således är ett arbete föv Samhället. Anm. Civila Lat/en har blott till bestämmelse att skipa Rätt mellan Individerna. ‘ l)en Criminala verkliggör den Allmänna villjans rätt mot Individen, d. ä. skipar Rätt mellan Samhället och Individen. Men den Ekonomiska Lagstiftningen är ett Samhällets bestämmande af sitt eget bestånd. Uti denna är derföre den Allmänna villjan re- flecterad på sig sjelf såsom ett Samhälle emot andra Sam- hällen. Den Civila lagen dömer t. ex. mellan Samhället och den enskilde och betraktar då Samhället såsom blott individ. Likaså dömer den Criminala öfver den enskilda villja, som ställer sig utom den Allmänna, d. ä. upprätt- håller den allmänna Villjan emot den Enskilda. Men den Ekonomiska Lagen afser på samma gång det helas och in- dividens interesse, ty han betraktar dem såsom iden- tiska. 93 §. 100. Individens arbete för sig och Samhället kan uppfattas under trenne former: a) det omedelbara arbetet på jorden, för att frambringa dess producter; b) förädlingen af dessa producter, till att göra dem för menniskans behof använd- bara; c) det directa arbetet för Samhället, genom vårdan- det af dess angelägenheter. Dessa trenne arbetssätt bilda äfven trenne skilda klasser af medborgare, trenne Ståndi Jordbrukarens^ Borgarens och Ämbetsmannens, hvilka äfven till lynne (genium) och seder skilja sig från hvar- andra. Dessa trenne stånd samt deras i hvarandra ingri- pande förhållanden bestämma för den Ekonomiska Lag- stiftningen trenne skilda spherer. Anm. 1. Vid den anförda indelningen af stånden bör märkas, alt densamma icke blott beror af en yttre Reflexion, ehuru densamma till en del förutsätter Staten såsom ett andra stater uteslutande Samhälle. Så förhåller sig jord- brukaren (i allmänhet råämnes-producenten) i sitt arbete omedelbart till den gemensamma förmögenheten, till Sam- hällets omedelbara besittning, jorden; Borgaren (Handiver- Laren, Frabrikanten, Handlanden) afser i sin verksamhet nationalförmögenheten i förhållande till, förmedlad af, an- dra nationers förmögenhet; Ämbetsmannen åler har till i ' spher för sin verksamhet Samhällets institutioner, såsom 3 Utgörande dess sjelfbestånd mot andra Samhällen, d. ä. Samhället på sig refleeteradt. - Anm. 2. Till den Ekonomiska Lagstiftningen bör äfven Samhällets Police/örfattnhig, såsom afseende alt afvända och förekomma det vådliga, icke blott för Samhället, utan äfven för Individen. Denna inrättning bör då fattas i den mer vidsträckta bemärkelse, enligt hvilken hon afser, så väl ätt förekomma det allmänna lugnets störande, oordningar, soin att skydda individen mot hvarje tillfällig inskränkning i hans arbete och i uppfyllandet af hans nödvändiga behof. Detta afseende på framtiden utgör i allmänhet den Ekono- miska Lagstiftningens character. 94 §. 101. Det väsendtliga i den Ekonomiska Lagstiftningen år, att Samhället i densamma endast har sig sjelft till fö- remål och ajser Individens Rätt, endast så vida denna tillika är Samhällets. Derigenom är l:o Samhället på sig refleeteradt, såsom ett bestående Samhälle emot andra Samhällen; 2: o är Individens Rätt, såsom Med- borgare, nedsatt (eller upphöjd) till Samhällets Rätt', 3:0 är den allmänna villjan här icke mer en blott gemen- sam villja, utan sammanfaller med den Enskilda, den Objectiva med den Subjectiva. Såsom denna den Allmän- na villjans enhet med den Enskilda, är Samhället Stat. Änm. Principen för den Ekonomiska Lagstiftningen bör derföre sökas i Samhällets sjelfbestånd såsom Stat. 1 den inre lagstiftningen består detta i vården af de särskilda Ståndens interessen, emedan hvarje Stånds Interesse är Samhällets eget; den yttre, som afser förhållandet till andra stater (Tull-lagstiftning etc.), har för ändamål Sam- ballets oberoende af dessa. Till omsorgen härför saknar individen insigt, ehuru hans eget sjelfbestånd oupplösligt är förbundet med Samhällets. Att den Ekonomiska Lag- stiftningen anses för ett band på individens frihet, ligger nära, emedan hon icke obetingadt erkänner medborgarens hvarken Personliga eller Subjectiva Rätt, utan förutsätter dessas subordinerande under Staten. Men lika litet som medborgaren får yrka sin Rätt till egendom eller lif, då Staten är i fara, likaså litet får han sätta sin Rätt emot Samhällets, då det gäller att förekomma faran. Härpå livilar all Medborgare-rätt. Ty Samhällets sjelfständig- het är ett nödvändigt villkor, lvarförutan medborgaren icke kan göra sin Personliga eller Subjectiva Rätt gällan- de. Likaså har individen en absolut Rätt att finna utrym- me för sitt arbete och uppfyllandet af sina behof. Men hans arbete ger honom del i den redan för handen varan- de allmänna förmögenheten, som - genom seklers arbete frambringats, och han förökar densamma icke blott såsom 95 sin, utan såsom en Ael af den tdlmünna förmÖgenneteilf samt således på ett sätt, som han stå tillsammans med öf- riga delar af denna allmänna förmögenhets förkofran. Allmän Anmärkning. 1 det Medborgerliga Samhället har sedligheten sin till- varo endast för en yttre Reflexion, såsom den allmänna villjans öfverensstämmelse med Pluralitetens, de flesta in- dividers gemensamma villja. Den Enskilda villjan han der- före här uppträda emot den gemensamma, såsom emot al- la öfriga individers; oeh det afgörande öfver Rätt och O- rätt ar samma allmänna villja, såsom gifven Lag. D. a. Lagen, såsom elt förutsatt uttryck af den allmänna villjan, afgör äfven öfver den i hvarje Nu exsisterande allmänna villjan såsom Pluralitetens villja. Derföre upphör Lagen att vara Lag, då han stiftas för tillfället, om han också vore ett uttryck af de flestas villja. Denna den allmänna villjans, såsom bestående Rätt, förutsättning för den blott gemensamma villjan är en förutsättning af Staten, den för- verkligade Sedligheten, för det Medborgerliga Samhället, hvilket endast är processen att hos individen förverkliga det Sedliga. C. Staten, eller dlet Sedliga Samhället. • §. 102. Sedligheten, som hos Subjectet i familjen är blott känsla, kärlek, är i det Medborgerliga Samhället aktning lör Lag. Men, likasom familjen för sitt bestånd förutsät- ter det Medborgerliga Samhället, såsom elt ömsesidigt er- kännande af familjernas Rätt, förutsätter detta i Lagen en i och för sig förnuftig och sedlig villja. §. 103. Men, du Lav-en endast såsom känd och erkänd är Lag och likväl i det Medborgerliga Samhället är Mag- ten att göra sig gällande mot den Enskilda villjans erkännande j förutsätter det Medborgerliga SamhäL 96 Ißt en Allniün villjay soin 8 oeh för sig i den Enskildct villjan är verklig, medveten och erkänd. ^inm. På det Medborgerliga Samliällets ståndpunkt kan väl Lagen fattas såsom mångaS gemensamma villja emot en enskilds villja. Men Lagen vore då endast den stars tarés rätt, och Samhället vore i hvarje Nu upplöst. Det innchålles derföre i Lagens begrepp, att han är en villja, äfven öfver de flestas gemensamma villja, lika mägtig all göra den ena enskildas Rätt gällande emot alla öfrigas, som tvärtom. Det blir derföre lilgilltigt, om Lagen erkännes af blott en individ bland tusende eller af de öfriga 999. Den enda upplösning af dennä motsägelse, som finnes, är derföre den, alt Lagen i sig är förnuftig och såsom sådan äfven är medveten och erkänd, d. ä. att Lagen i och för sig innebär erkännandet, samt alt den enskildas eller mån- ga enskildas icke-erhännande, för Lagen som sådan, är o- väsendtligt (se §. 88). Men på det Medborgerliga Sam* hällets ståndpunkt finnes icke detta uttryckt, utan delta förutsätter en sådan den Allmänna (Objectiva) och Ena skilda (Subjectiva) villjans Identitet. . g. 104. Denna förutsättning innehåller trenne momenter: a^ Sedligheten såsom Magt att förverkliga sig; b) densain“ ma såsom uttalad i bestämda Institutioner [Rättsbestäm- ningar]; c) dessa Institutioners Erkännande, af det tän- kande och villjande Subjectet, såsom den exsisterande sed- liga Magien, d. ä. såsom endast af denna magt beroen- de, icke af det enskilda Subjectets afgörande öfver Rätt och Orätt. §. 103. Nämda trenne momenter uttala Statens begrepp. Staten är derföre Sedligheten, såsom i oeh för sig af Subjectet erkänd och i bestående Institutioner uttalad. 97 Förklaring. - Staten är det i och för sig Rätta. lian är a), såsom Sedlig magt, det genom seklerna fortgående Allmän- na jörnufiet, hvilket b) uti de Staten utgörande Indivi- dernas medvetande omedelbart lefver^ såsom bildning och Sed, National-anda, samt c) är uttaladt i Statens bestå- ende Institutioner och författning. Statens Institutioner böra likväl ieke fattas blott såsom den skrifna författnin- gen. De utgöra sjelfva exsisterande Magter, såsom lag- stiftande mUgt, verkställande magt o. s. v. Dessa haf- va sin verklighet, genom alt af nationen erkännas och åt- lydas; men detta erkännande beror icke af individernas subjectiva afgörande, utan af bildningens magt uti indi- viden, hvilken såsom Sed hos honom gjort sig gällande, oeh hvarigcnom han är sedligt Subject. Individens med- vetande är derföre en uppenbarelse af samma Sedliga, 'magt, hvilken i Statens institutioner uttalar sig3 och dennä sedliga magt är det förmedlande mellan dessa Institutioner oeh det individuela medvetandet. Men å ändra sidan är Individens vetande oeh villjande det, som förmedlar den Allmänna sedliga magien med Institutio- nerna, i dessa uttalar sitt sedliga medvelande; likasom åter Statens Institutioner utgöra förmedlingen mellan den sedliga magten och Individen, emedan det är gen- om dessa Institutioners bestånd, som individen har sin bildning och sitt sedliga medvetande. Denna ömsesidiga förutsättning och förmedling, hos dessa Statens trenne momenter, gör Staten till hvad han är, det absolut Rät- ta och Förnuftiga. De motsvara, i den ordning, de i §. 104 blifvit anförda, Begreppets trenne Momenter: All- mänhet, Bestämning och Enskildhet. Ann. 1. Att en högre ordning, än blotta Lagskipningens och Laglydnadens, styrer Staterna, inses lätt. Skulle Sam- hällsordningen endast bero af lagarna, så funnes i en na- tion lika många brottslingar som individer. Ty, ehuru det är en fordran på lagen, att ban bör vara känd och er- känd, utgöra likväl i hvarje nation de individer, som icke känna lagens stadganden, det stora flertalet. Den religiö- Snellman, Hätlslära, 7. 98 sa bildningen i de flesta Christna stater ersätter denna o- kunnighet. Men det gifves mångfaldiga lagbud, som iche kunna subsumeras under den bibliska lagens bud, men hvilla, ehuru okända, likväl efterlefvas och iakttagas. Allt detta visar, att det icke är den bestämda Lagstiftnin- gen, som utgör Statens bestånd, utan den till Sed vordna andan i denna lagstiftning, oeh sjelfva Lagen är endast ett uttryck af denna andas fortgående utveckling. Kunska- pen om lagen är derföre icke liktydig med lagllolhet. Ty den sedliga menniskan visar genom sitt lefverne, att hon känner och erkänner lagen, ehuru å andra sidan för den sedlige ingen lag finnes: «Dem rättfärdigom är ingen lag satt.» En annan sida af saken är den, att det tillhör bild- ningen, att menniskan kommer till kiiskap om sitt lands lagar och institutioner, emedan på en sådan kunskap dessas förnuftiga utveckling beror; och det är hvarje men- niskas pligt att efter förmåga dertill bidraga. Detta är tillika en utveckling af menniskans sedlighet; ty derigenom öfvergår den omedvetna seden till en medveten förnüftig öfvertygelse. Det är derföre icke en blott fafänglig lust, ali i ordnandet af Statens angelägenheter få deltaga, som gör, att i hvarje Stat, i mån af Nationens stigande bild- ning, anspråken stiga på ett sådant deltagande. Men i de Stater, uti hvilka dessa ansprak icke finnas, är, å an- dra sidan, detta ett bevis, att National-andan ännu icke hunnit den grad af bildning, som till ett sådant allmänna- re deltagande fordras. Denna bildning är då concentre- rad bos flera eller färre individer, hvilka utgöra den sty- rande aristokratien, men hvilkas villja likväl är bunden af det allmänna Nationalmedvetandet; emedan en lagstiftning, som icke uttrycker dennä anda, blir en död bokstaf och icke åtlydes. Anm. 2. Af det anförda inses äfven lätt, huru absurd läran, om Statens beroende af elt contract, ett Aftal, är. Väl kunna altal finnäs mellan styrande och styrda, t., ex. angående Regentens civil-lista, statens utgifter i allmänhet, Regentens Rättigheter o. s. v.; men på uessa aftal beror icke Statens tillvaro. De kunna ofta vara tillfälliga, kun- na finnas eller icke finnas, utan att detta utgör något vill- kor för Staten eller Nationalmedvetandet. För ölrigt, en- ligt livad ofvanföre blifvit visadt, är det först genom den 99 positiva Lagens bestämningar, som ett aftal blir gilltigt och bestående, och ett aftal för Statens grundande förut- sätter redan Staten, d. ä. Staten finnes utom Aftalet. Con- sequenserna af ett sådant antagande visa äfven dess orim- lighet; ty i Aftalet borde då alla de Statens medlemmar hafva deltagit, som kunna säga Ja eller Nej, och hvarje ii y medlem vore af detsamma icke bunden. Den Statens nödvändiga exsistens, som förutsattes i detta antagan- de, innchålles äfven i det betraktelsesätt, som uppfattar Staten såsom sedligt Samhälle. Sålunda måste äfven Staten fattas af hvarje dess medlem, emedan icke allenast gränsen för hvarje Stats uppkomst faller inom Sagans mörker, utan äfven dess slut af intet menskligt vetande kan förutses. Denna nödvändighet utvecklar sig i vetenskapen derill, att Staten, såsom den förnuftiga Verldsandens fortgående utveckling, fortlefver i historien, ehuru Stater uppslå oeh försvinna. g. 106. Af det föregående upplyses det förhållande, i hvilket så väl Familjen som Medborgerliga Samhället stå till Sta- ten. Den Sedlighet, hvilken såsom National-anda gen- omtränger individerna uti deras förhållande till Staten, lef- ver uti familjen såsom känsia, sedlig kärlek, och uti det Medborgerliga Samhället såsom aktning för Lagarna, lag- lydnad. Ty familjeförhållandet, likasom Medborgerlighe- ten, beror af hvarje Nations ståndpunkt i bildningen. Uti familjen sammanfaller den sedliga magten (se §. 101), såsom Sed, omedelbart med Subjectets medvetande af det Sedliga, kärleken. Uti det Medborgerliga Samhället skil- jer sig denna magt såsom Lagens magt, Lagens helgd, från del Subjectiva medvetandet, såsom laglydnad, kun- skap om och erkännande al Lagen. I Staten är det sam- ma sedliga magt, hvilken hos Subjectet är närvarande så- som Sed, National-anda, och öjvergßr i Statens beståene 100 de objectiva institutioner, såsom uttryck af national-andan; äfvensom dessa äro verkliga genom att i Nationens medvetande upptagas och sålunda bilda National-andan. Tillcigg. Vi hafva benämt Staten det Sedliga Samhället, icke i den mening, som vore icke Sedligheten det band, hvil- ket äfven sammanhåller Familjen och det Medborgerliga Sam- hället. Men dessa uttrycka icke såsom Samhällen, såsom or- ganisalioner af det Sedliga, sin princip. Sedligheten. Familjen t. cx. har såsom Samhälle ett ändamål, barnens uppfostran; det Medborgerliga Samhället har öfver hufvud uppfyllandet af samhällsmedlemmarnes behof till ändamål. Men Statens Instil tutioner äro icke medel för individernas bildning, utan sjelfva Uttryck af denna bildning, och äro sålunda i sig sitt än- damål. a. Inre Stats-Iiätt, g. 107. " Statens Institutioner äro verkliga, lefvande och ver- kande, Statsmagter^ uti hvilka Staten har sin tillvaro, och hvilka äro uttryck af den hos Statsborgarne lefvande Na- tional-andan. Omedelbart äro dessa Institutioner: Sta- tens organisation inom sig, såsom ett slutet helt, Sta ts- J örf a t tnin g en. Läran om en Stats inre författning är, såsom vetenskap, Inre Stats-Rält, ehuru äfven sjelfva denna författning, såsom Bestämningar af det inom Sta- ten Rätta, kan få namn af Inre Statsrätt. Anm. Att Statsförfattningen bör vara skriftligen utta- lad, är lika nödvändigt, som den skrifna Lagen i allmän- het; emedan det tillhör hvarje Stalsborgare att känna För- fattningen. Men bär förstås med Statsförfattning icke den skrifna Urkunden, utan de i denna föreskrifna Institutio- nerna, såsom Statens verksamma organisationer. §. 108. . Institutionerna^ i Staten hajva en med National 101 andan fortskridande tifveckling, äro i hvarje Nu en så- dan utvecklings-process, och det första diomen tet i Statsjör^ fattningen^ den första Statsmagten, är 1) L a g s t if t an- de klagten. Härunder inbegripes då icke allenast sjelfva Statsförfattningens ordnande, utan äfven det Medborgerliga Samhällets Lagstiftning, den Civila, Criminala och Ekonomi- ska Lagstiftningen, Anm. Hvem den Lagstiftande magten I en Stat tillkom- mer, beror af Nationens olila ståndpunkt i bildning. Be- stämmandet häraf är likaså litet tillfälligt, som det öfriga i Lagstiftningen, Endast i en Stat, som är underkastad främmande välde, der således national-andan är utdöd el- ler slumrar, kan det tänkas, att Lagstiftningen är uti orät- ta händer, i afseende på Nationen. Men i hvarje sjelfstän- dig Stat är Lagstiftaren de facto äfven Lagstiftare de jure ; ty sjelfva denna function är en Stats-institution och såsom sådan ett uttryck af National-andan. Afven i de tider, då Lagstiftande magten uppträder i en ny form, hvilken jämförelsevis anses för den rätta, endast utvecklar denna, hyad som redan förefinnes af den relativt orätta Lagstiftningen, oeh är, om bon sjelf tillkommit i laglig ordning, framkallad genom den sednarc Lagstiftande mag- tens tillgöranden. Se vidare §. 105, Anm. 1. S. 109. Att Lagstiftningen består uti Institutionernas med na- tional-andan fortgående utveckling, vill säga, alt national- andan för hvarje ståndpunkt af sin utveckling i Lagstift- ningen uttalar sitt medvetande. Men Lagstiftningens ut- gångspunkt för hvarje Nu är den från en föregående ståndpunkt gifna Lagen, och National-andan har således i denna sin rot, d. ä. National-andans egen utveckling beror af den redan gifna Lagstiftningen. Detta insti- tutionernas förhållande till national-andan utgör 2) Hega^ r in g s m a g t en. . 102 Anm. Likasom Institutionerna äro ett uttryck af Natio- nal-andan, likaså är denna till sin utveckling beroende af Institutionerna, d. ä. bildas och utvecklas genom dessa. Detta sednarc moment utgör i allmänhet Regering-småsten såsom process. Lagstiftningen uttalar det i National-an- dan Allmänna, ty all bestämning (allt uttalande, Ordet) ar allmänhet; Regeringen åter subsumerar det särskilda (Familjens bestånd. Medborgarens behof, Statsborgarens bildning) under det Allmänna. Men genom denna sub- sumtion förallmänligas det enskilda interesset, de särskil- da behofven, den tillfälliga bildningen och bringas till öf- verensstämmelse med det allmänna. Historiskt visar sig detta så, att den relativt mer bildade delen af en nation genom Lagstiftningen och dess tillämpning, Regerin- gen, lyfter den mindre bildade delen till samma stånd- punkt af bildning, som den sjelf innehar. Men des- sa mer bildade upplyfta derigenom äfven sig sjelfva: eller National-andans utveckling är icke blott partiel, ut- an genomgår hela Nationen. Denna nya utveckling utgör åter grunden för en ny Lagstiftning o. s. v. Sålunda kan det icke sägas, hvarken att National-andan eller Institutio- nerna äro blott medel; ty de äro medel till sin egen utveck- ling. Icke heller äro båda tillsamman medel, för ett utom dem varande ändamål; ty sjelfva nyssnämda process utgör den Sedliga Magien, såsom det i vexlingen blifvande och iden- tiska, hvilken således i hvarje Nu är realiseradt ändamål, §. 110. Genom dessa båda processer, Lagstiftningen och Re- geringen, är Statep, en inom sig sluten, på sig beroen- (le, Organism. Staten är sålunda negation af allt yttre beroende, uteslutande från sig alla andra Stater. Såsom sådan är Staten 3) Souverain Magt. Förklaring. Staten är genom den dubbla processen på sig refle- çterdd, har genom honom medvetande om sitt absoluta obe- roende och sin Individualitet. Likasom Subjectets Relle- XtW på sig, såsom delta jag, tillika är en Reflexion ut- 103 åt, elt uteslutande af alla andra Subjecter, samt således innebär och förutsätter andra Subjecter, så är äfven Sta- tens medvetande om sin individualitet en förutsättning af andra Staters exsistens. TiUäcjti. Emedan sålunda i Statens begrepp innehiålles dess individualitet, och hvarje dess institution är en lefvande och verkande magt uti individer, hvilkas vetande oeh villjande är dennä magts utöfning, är äfven den Souveraina Maejten verksam uti en Individ, Regenten. Som vidare Statens Sou- veraina magt i sig innefattar den Lagstiftande och Regerings- magten, är äfven Regentens villja det J^ürde, varigenom Lagen blir Lag, och dess verkställande blir verklighet. Ty all handling beror ytterst af den Subjectiva villjans beslut, och äf- ven i Staten skulle allt stadna vid en evinnerlig Rådplägning, om icke någon innehade magten att uttala beslutet och magten alt göra beslutet till handling. Detta inskränker icke Lagens objectivä magt såsom det öfver alla individer upphöjda. «1 en välordnad Monarchi tillkommer blott Lagen den objectiva si- dan, hvartill Monarchen Ondast har att foga det Subjectiva ’Jag vill’.» Anm. De citeräde orden äro Ilegels, som härpå äfven grundar nödvändigheten af Regeringsmagtens ärftlighet. Han tillägger: «det behöfves en menniska, som säger Ja och sätter pricken på J». Uti allä Stater är detta behof erkändt, Regenten må kallas Kejsare, Konung, President o. s. v. b. Yttre Slatsrätti s HL . ; Den souveraina Staten utesluter från sig andra souve- raina Stater och står sålunda i ett förhållande till dessa. Delta förhållande förutsätter Staternas ömsesidiga erkän- nande af hvarandra såsom souveraina, oberoende Sta- ter. Detta erkännande utgör 1) Stats-förbundet el- 1er Sta ts-för dr a g e t. Yttre Stats-Rält har en dub- bel betydelse, likasom den Inre, oeh utmärker både sta- 104 ternas actuela, ömsesidiga förhållanden, såsom Rältsbe- stämningar, och vetenskapen derom. Änm. Fördrag Stater imellan kunna hafva ett mångfal- digt beslämdt innehåll, såsom Freds- och Handelstractaler, Offensiva och Defensiva förbund o. s. v. Men deras all- mnänna chärakter är det ömsesidiga erkännandet af souve^ raineleten. g. 112. Men detta erkännande är endast en fordran, hvars uppfyllande beror af de skilda Staternas godtycke. Ty dessa förhålla sig omedelbart till hvarandra såsom Indivi- der, utan någon Ritt, hvilken, såsom Uttryck af deras ge- mensamma villja, eller såsom Cn gifven Rättsbestämning, vore öfver hvarje Stals absoluta Rätt. Ett teke-erkän^ nantie af en annan Stats souverainetet beror derjörö af hvarje Stats behaga och f^ålclet ar det enda afgörande mellan Staternas ömsesidiga Rätt. En sådan strid för o- beroendet oeh souveraineteten är 2) Kriget. Anm. Staten kan sälla sitt erkännande i hvilket inne- håll som helst (se Anm. vid föregående §.), och det beror på hvarje annan Stats godtycke att erkänna eller icke er- känna dessa anspråk. §. 113. Kriget ar, såsom Våld, underkastadt en tillfällig ut- gång och kan, med lika krafter å ömse sidor, fortfara t oändlighet. Det ligger dessutom i sakens natur, att hvar- dera af de krigförande Staterna icke skyr någon ansträng- ning för att vinna ett erkännande. Denna möjlighet af Krigstillståndets jemna fortfarande tvingar Staterna att bibehålla en möjlighet för freden, uti en gemensam 3) Folkrätt. Till dennas bestämningar hörer: respecte- randet af ömsesidiga Sändebud, samt, i bildade Stater, 105 Krigets förande mot hvarje lands krigsmagt, icke mot dess öfriga invånare o. s. v. Anm. Alla dessa, den Yttre Statsrättens bestämningar fordra motsvarande institutioner inom hvarje Stat, för att i fred oeh krig bibehålla sitt sjelfständiga oberoende. c. Kerldshistorien. * §• 114. Den Absoluta Rätt, sona den ena Staten har emot den andra, innebär äfven hvarje Stats undergång såsona souverain och oberoende Slat. Hvarje Stats styrka alt bibehålla sin tillvaro beror likväl icke af den blott råa kroppsliga styrkan, utan af Statens inre utveckling. En Stats fall och upphörande är derföre den mögligare bild- ningens seger; och denna den menskliga bildningens, den förnuftiga Verlds-andens, fortgång öfver Staters fall och förstörelse är V^erldshislorien^ uti hvilken äfven hvarje Stats sedliga bildning fortlefver och verkar. Snellman, Rällslära^ RATTELSER: Sid. 38 — rad- 10 nfr. stars c) läs: c- 45 - 13 — eJog ë&oç 51 - 9,10 - då också ingen då icke heller någon 64 - 8 ofr. Bür-Kar a Bära-^Kar a oxen enos 15 nfr. vara vara, 71 - 9 - han han (egoismen) 78 - 14 — äfvensom äfvensom, 87 - 8 - Som Då . 92 - 4 - allmänna Villjan Allmänna villjan 101 - 7, 8 - i Lagstiftningen uttalar uttalar i Lagstiftningen INNEHÅLL. INLEDNING.................sid. 7. FÖRSTA AFDELNINGEN. LÄRAN OM DET ABSTRACT RÄTTA, ELLER NATUR- RÄTTEN............... sid. 11. A. Hen Omedelbara Eganndle-Kätten. . — 16. a. Besittningslagande af Egendom. . . — 16. 1 ) Lekamligt Tillgripande. ... — 18. 2 ) Fo r m a t i o n..................— 19. ^'j Betecknande. . , ................................ ,............,................................— 20. b. Begagnande af Egendom. . . . . — 21. 1) Sa kens Sub s t ans. . . . ; . . . — 21. 2) Sakens Tärde. • . , , : e . . — 22. 3) Sakens Tillfällighet. ... i . — 22. C. Föryttring af Egendom. . . ... . —• 24. B. Egande-Bätt genom Aftal. . . . . — 26. a. Gåfvo-Aftal.....................—- 29. 1 ) S k ä n k.........................— 29. 2) Là n. .....................« . . — 30. 3) Anförtrodd Egendom- Inlag. . — 30. b. Bytes-^lftal..........• . . — 31. - 1 ) By te och Köp......................— 32. 2) Leg a. . .... , ..... . . — 32. 3) Arbets-Lega.............. * . . — 33' c. Caution. ......... > — 34. C. Kätt och Orätt.......................... — 35. a. Omedelbart Orätt. ...... — 36. b. Bedrägeri. ...... J e 3 — 37. c. Brott................................. 38. Tillägg till Läran om det Orätta. — 39. ANDRA AFDELNINGEN. LÄRAN OM DET SUBJECTIVT RÄTTA, ELLER MO- RALEN............................. .,,,.... - 43. A. Subjectets Kätt....:..— 47. a. Den frivilliga Handlingen.............— 48, b. Handling af Föresats. ,.,,", — 49. . 108 1) Föresats.................... . sid. 49. 2 ) Vå d a....................... - 50. 8) Fållande...................... — 50. c. Handling med ^ifsigt..............— 52. - B. Subjectets Frihet ocin det Kätta. . — 54. a. Lycksaligheten, såsom Andamål. . . — 55. 1) Begärens Tillfredsställande. . — 56. 2) Fullkomlighet.................— 57. 3) Subjectets Erkännande. . . . —58. b. Allmänt Kal...................... — 60. DRätteisa.............. . . . ■ — 60. 2) Fälvillja.....................- 61. 3) Niidrätt..........-............- 62. c. Det Goda. ...................— 64. C. Subjectet, såsom det Rätta, eller . Samvetet. **•••• **..•... — 66. ■ a. Den moraliska Känslan..............— 66. b. Godl och Ondt................... — 67. c. Det Sedliga Sainvelet.............— 68. TREDJE AFDELNINGEN. LÄRAN OM DET. SEDLIGT RÄTTA, ELLER SAMHÄLLS- LÄRAN......................- • • ............— 69. A. Familjen, eller det Naturliga Sam- hället..................................— 74. a. Äktenskapet. . *..................— 75. b. Familjens Exsistens. ...... — 78. e. Familjens Upplösning. .......— 80. B. Det Medborgerliga, eller det Lag= bundna. Samhället. -.... — 81. • a. Den Positiva Lagen.................... . — 83. ' b. Medborgarens Rätt........................— 86. 1) Medborgarens Personliga Rätt- — 86. 2) Medborgarens Subjectiva Rätt. — 88. 3) Medborgarens Rätt såsom Sedlig. — 90. C. Staten, såsom det Medborgerliga Samhäl- lets Grund...........................— 91- C. Statem, eller det Sedliga Samhället. — 95. d. Inre Stats-Rält...................— 100. b. Yltre Stats-Rätt. ....... — 103. C. Perldshistorien...................— 105. I 71 i w ! hi is Verii / IA . 4 s be : o -" } of1 ' ) N D O D (D C UJ 0 O 7 U (D C V 0 D <. 0 (Q (D D Q O (D 2 3 C s C ■— O O O