s.

I

, ■ i, •

gr










EWSEEESESEEESEE

d STOCKHOLMS

g UNIVERSITETS

S BIBLIOTEK

• EEl—— —

i STOCKHOLMS

I UNIVERSITETS
ur BIBLIOTEK

ih

A


STOCKHOLM UNIVERSITY

30001 0001513 8

TBOLOTVADDLo

MILANESISK BERÄTTELSE
FRÅN XVII:DE Seklet,

BEARBETAD AP

ALESSANDRO MANZONI.

Öfv ersättning från Italienska Originalet.

Första Beleih

SCOCssess.

TRYCKTE HOS JOHAN HönBERG,
1852.
o”

o)

>
Af alla de Fitterhetsar ter, i hvilka man sedan
lång tid tillbaka sökt uppdela det Skönas om-
råde och bestämma gränsorna för dess yttrin-
gar, är Romanen onekligen den i var tid med
största begärlighet omfattade, den ibland alla
samhällsclasser mest kända. Den är det, och
måste vara det, till följe af sin natur och sin
närvarande utbildning, sasom svdfvande pa
gränsen af den idealiska verlden och den så
kallade verkliga. Dess uppgift är nemligen,
ätt i en klar, lefvande, trogen spegel uppfat-
ta lifvets brokigt rörliga, mångfaldigt vexlan-
de gestalter. Uämti skulle man alltsa kunna
anse den äga en viss likhet med Dramat, hvil-
ket äfven, som bekant är, har till föremål.,
att i en harmoniskt ordnad och begränsad bild
framställa det mest karakteristiska ämne för
Poesien: förnuftiga varelser i handling. Ge-
nom sjelfva arten af deras natur och yttrings-
sätt skilja sig likväl dessa begge vitterhetsslag
i betydlig mån ifrån hvarandra. Ty, då det
hufvudsakliga, oeftergifliga vilkåret för all
dramatisk konst är enhet i handling — denna
II

enhet må nu s'öhas antingen i hjeltens karalc~
ter, en mäktig passion, eller ock någon all-
män, verldshistorisk händelse — beniödar sig
deremot romanförfattaren att ordna och till
ett helt förbinda de händelser, passioner och
karakterer, dem han valt till föremål för sin
behandling, f^äl fordrar man äfven här en
viss enhet; men denna är af en mera fri, episk
art. Hvad sjelfva utförandet åter beträffar,
vill kännaren i de tajlor, dem Melpomene el-
ler Thalia uppställer, beundra ej mindre teck-
ningens säkra och genomförda hållning, än
färgarnas bestämdhet och glans: i Romanens
deremot nöjer man sig med mera Jlygtiga ut-
kast, samt mattare brytningar af skuggor och
dagrar. Ren tragiska eller komiska konstens
alster fordra dessutom att höras, ses: en Ro-
man kan deremot, som hvar och en vet, en-
dast läsas.

Emellan de gamles Epos och den nyare Ro-
manen hafva några konstdomare velat finna
ett visst syskontycke. Detta gäller dock blott
om formen. Ty, hvad innehållet beträffar,
är väl epopéen, den en genialisk författare *)
kallar "en lefvande farna,” af en vida mer

*) N. F. Biberg. Inträdestal i Vitt. Hist, och Anti-
qvitets-Academien.
III

omfattande, man sliulle nästan kunna säga
politisk karakter, än Romanen, hvilken, äfven
då den inträder på historiens gebiet, endast
sysselsätter sig med det inre lifvet.

Fill man nu f ölja den historiska utvecklin~
gen af denna vitterhets art på spåren, igenfin-
ner man dess första upphof i de Nomnanni-
ska riddarromanerna, hvilka likväl mera kun-
na betraktas såsom en i episk form ajfattad,
romantisk behandling af detta hjeltemodigafolks
sagor, än hvad man i nyare tider förstått un-
der benämningen Roman *). Då i R~:de och
14: de seklerna konsten och vetenskapen pånytt-
f öddes inom Italien, intogo visserligen i dess
litteratur Boccaccios noveller ett utmärkt rum^
men dessa äro dock, oaktadt deras i stilistiskt
hänseende stora och allmänt erkända förträff-
lighet, föga annat än angenämt berättade,
putslustiga äfventyr, ofta af den mest sjelfs-
våldiga art. ^iran af att först hafva utbil-
dat den nyare Romanen i dess egenskap af

*) Öfver detta ämne har nyligen i Frankrike ut-
kommit en högst läsvärd afhandling, vittnande
om det berömvärda nit, som nu börjat yttra sig
i detta land, att uppsöka dess länge förgätna hi-
storiska och esthetiska urkunder: Sur les epopées
francaises du XILeme siécle par Ed. Quinet. Re-
vue de Paris. Tom. XXVI. pag. 129.
IV

karakters och sedeskildring tillkommer ostridigt
Don Quijotes snillrike författare, hvilken så-
väl genom detta odödliga arbete, söm genom
sina tolf valda noveller, framstår såsom ett
verkligt classiskt mönster, hittills ouppnadt,
och tilläfventyrs oupphinneligt.

Lång tid derefter uppgick i England en lysan-
de period för arbeten af detta slag. Det Bdl,
tiska folklynnets naiva humor afspeglades troget
i Fieldings, Sternes, Smollets och Goldsmiths
romaner. — I Frankrike hade man dels, med
uppmärksamheten uteslutande ägnad åt thea-
terns alster, ej särdeles bearbetat förenämn-
de af delning af litteraturen, dels var oek na-
tionens sedeförderf, hvilket redan i början af
i8-.de seklet nått sin culminationspunkt, ett
föga tillfredsställande, fastän ej sällan begag-
nadt ämne för vitter behandling.

Fände vi nu i fortgangen af denna öf-
versigt våra blickar till Fyskland, möter oss
snart flägten af en djupare, rikare, mera lif-
gifvande ande, bestämd att bortrensa alla
osunda dunster såväl inom vitterhetens, som
vetenskapens område. Fran detta land ha-
de den religiösa regenerationen utgått: här
framalstrades nu ock den litterära 5 måhända
en naturlig, fast sen frukt af den förra. En
V

medelpunkt fiir Europa, ej mindre i intellec-
tuellt, än i geographiskt hänseende, kan Tysk-
land i sanning nu, likasom fordom Hellas,
betraktas såsom vishetens och bildningens fo-
sterland. ^ifven till den diktart, med hvil-
ken vi här egentligen sysselsatte oss, spridde
sig snart detta välgörande inflytande. Goethe,
den mäktige lagstiftaren inom Snillets verld,
der han meddelade sina bud, ieke i döda reg-
ier, utan genom oförgängliga alster af den ri-
kaste diktningsförmåga, började sin lysande
bana med en roman: IVerther. Det missför-
stånd, de usla efterhärmningar, hvartill den-
na ryktbara bok gaf anledning, kunna inga-
lunda förminska dess egentliga förtjenst, att
vara den mest sanna, friska och fulländade
målning af de förfärliga strider, den slutliga
förstörelse, som den mäktigaste af alla pas-
sioner förmår åstadkomma i ett ytterst finkäns-
ligt hjerta, en lågande, sig sjelf förtärande
fantasi.

Länge dröjde det, innan en roman i något
annat land så uteslutande ådrog sig tidens
uppmärksamhet, då slutligen en gvinna fram-
stod att häruti täfia med den store Tyske
skalden. Ne ekers undransvärda dotter vå-

16
VI

gade detta djerjva försök, och ffick, en ny
Pythia, att Jör tid och efterverld uppenbara
hvad hennes örnblick skådat i Konstens och
menniskohjertats Alldraheliyaste.

Innan kort se vi en ny revolution inträffa
i Romanens historia: FTalter Scott uppträder;
och med honom antager den en historisk ka-
rakter. Inseende det f öga poetiska i vår tids
seder, sökte han att ur det förflutna framkal-
la bilder af mera individuell hallt, mindre
af nött ansigtsprägel; och han lyckades häruti
på ett sätt, hvilket lika mycket vittnar om ett
med outtömlig rikedom skapande snille, som
om ett till alla delar fullständigt utbildadt mä-
starskap. Den lysande framgång, hans verk
öfverallt vunno, hade till följd, att innan kort
knappt någon enda Romanförfattare inom Eng-
land, Frankrike eller Tyskland sågs uppträda,
som icke i mer eller mindre mån, med eller
utan afsigt, af honom tillegnade sig något i
form, stil, eller åtminstone ton.

Äfven på närvarande arbete kan tilläfventyrs
sistnämnda anmärkning i vissa afseenden läm-
pas, oaktadt författarens utmärkta talent och
nationella ståndpunkt visserligen höja honom
öfver hopen af eflerhärmare. A. Manzoni,
redan förut känd och värderad såsom lyrisk
VII

skald, gjorde genom denna bok ett försök att
i Italien införa den historiska romanen och
rönte dervid af sina landsmän ett stormande
bifall. Detta torde ej af alla delas. Kriti-
kens stränga fordringar af enhet skola må-
hända icke här tillfredsställas. ^4t hufvud-
handlingen, skulle man kunna invända, lem-
nas ju för liten vigt och utrymme: episoder-
na rycka oftast till sig det förnämsta intres-
set. Vi vilje ej häröfver fälla något yttran-
de^ en enda anmgrkning må dock vara oss
tillåten. Månne ej för denna möjliga brist
på enhet en ersättning gifves i den mäktiga,
inflytelserika känsla, hvilken, lik en osynlig
ledtråd, genomgår hela berättelsen. Denna
känsla är ingalunda, som vanligt, kärleken:
det är denna varma, orubbliga tro, som öf-
verallt så skönt uppenbarar sig hos de begge
hufvudpersonerna.

livad öfv ersättning en beträffar, hoppas vi,
det de derutiförekommande mångfaldiga ojemn-
heter och brister måtte mildt bedömmas, åt-
minstone af alla dent, som känna svårighe-
terna af att på Svenska öfverflytta ett arbete
ifran Italienskan: det sednare språkets prakt-
fulla välljud, dess rikedom på betydelsefulla
diminutiver, dess i oupphörliga gerundier sling-
VIII

rande periodbyggnad. För öfrigt sträcba sig
våra anspråk och önskningar blott derhan,
att läsaren snart måtte, med förgätande eller
öfverseende af allt detta, i sjelfva boken fin-
na en rik och nöjsam ersättning för detta
på en gång vidlyftiga och fragmentariska fö-
retal.

ÖFVERSÄTT AREN.
INLEDNING.

)	— istorien kan i sanning betraktas såsom
"ett ärofullt krig emot Tiden, eftersom hon,
"ryckande ur dess händer de år, hvilka, lika-
"som fjettrade, ja förmultnade, der legat göm-
"de, uppkallar dem till lif, mönstrar dem och
"på nytt uppställer dem i slagtordning. Men
”de lysande kämpar, som på denna bana skör-
"da palmer och lagrar, hemföra såsom byte
”intet annat än det ståtligaste, det förnämsta,
"då de med sitt bläck, likasom balsamera fur-
”stars, potentaters och de förnämas dater, och
”med snillets finaste nål utsticka de trådar af
"guld och silke, som bilda en sammanhängande

*) Detta och det följande, hvaruti den person, som
förmenas först hafva upptecknat dessa händelser,
införes talande, lemnar ett prof af den inom Ita-
lienska vitterheten på Sextonhundratalet rådande
karakter och skrifsätt, utmärkta för en invecklad
tankegång', sökta bilder och en styf sirlighet. I
Litteraturhistorien kallas alla författare från den-
na period med ett gemensamt namn Secentister.

Öfv. Anm.

I
( 2 )

"väfnad af minnesvärda handlingar. Men det
”är ej min ringhet förunnadt, att uppstiga till
”dylika föremål, till dessa farliga höjder, dit
”vägen slingrar sig genom de politiska förhål-
”landenas irrgångar och krigstrumpeternas gny:
”jag vill blott, då till min kunskap kommit
”några anmärkningsvärda tilldragelser, om äf-
”ven endast personer af föga betydenhet och
”af handtverksklassen deri förekomma, lemna
”de efterkommande en hugkomst deraf, i det
"jag helt enfaldigt och naturligt derom går att
”göra en framställning eller berättelse. Uti den-
”na får man inom en inskränkt theater skåda
”hemska tragedier af grymhet, scener af sublim
”ondska med mellanspel af dygdiga handlingar
”och englaren godhet vid sidan af verkligt djef-
”vulska planer. Och i sjelfva verket, då man
”tager i betraktande, att dessa våra bygder äro
”under Hans Catholska Maj:ts vår Konungs skydd,
”hvilken är den Sol, som aldrig går neder, och
”att, med lånadt ljus, likasom en oförminskad
”Måne, den Hjelte af ädel stam belyser dem,
”hvilken för närvarande derom har vården; att
”vidare de Högloflige Rådsherrar likasom fix-
”stjernor och de andre hedervärde öfverhets-
”personer såsom planeter sprida sitt ljus åt alla
”håll, sålunda bildande ett det aldraherrligaste
( 3 )

"himlahvalf, lan jag ej på annat sätt förklara
"dess förvandling till ett helfvete af mörksens,
”ondskans och grymhetens gerningar, som af
”vilda sällar allt mer och mer föröfvas, än ge-
"nom djefvulens synnerliga konst och list, efter-
”som mensklig ondska ensamt ej skulle förmå
”emotstå så många hjeltar, som med Argus-
”ögon och Briarevs-armar oaflåtligen sträfva för
”det allmännas bästa. I anledning häraf skola,
”vid upptecknandet af denna händelse, som in-
”träffat under min späda ungdom, slägtnamnen
”på goda skäl förtigas, oaktadt de fleste perso-
”ner, som der spela en roll, hafva försvunnit
”från verldens skådeplats, då de begåfvo sig
”under Parcernas lydno; detsamma vill man
”iagttaga med orterne och endast i allmänhet
”dem beteckna. Dock skall ingen kunna anse
”detta såsom en ofullkomlighet i berättelsen
”och lyte i detta mitt foster, så framt ej en
”sådan Criticus är en person rent af tom på all
"philosophi: hvad åter beträffar dem, som der-
”med äro förtrogne, inse de lätt, att ingenting
”felas i sjelfva väsendet af nämnde berättelse.
”Ty då det är en solklar och ej heller af någon
”bestridd sak, att namnen icke annat äro än en-
”dast och allenast tillfälligheter” ....

I*
( 4 )

Men om jag nu äfven lyckligen genomgått
den verkligt hjeltelika mödan, att renskrifva
nämnde historia ur denna matta och stympade
handskrift, och, som man brukar säga, fram-
dragit den i ljuset, skall väl ock någon finnas,
som uthärdar att läsa densamma?

Detta tvifvel, uppkommet under den mödo-
samma tolkningen af ett kludderi, som följde
på ordet ”tillfälligheter”, kom mig att afbryta
renskrifvandet och mer allvarsamt tänka på det
som nu vidare vore att göra. Det är väl sant,
sade jag för mig sjelf, under det jag genom-
bläddrade manuscriptet, det är väl sant, att
denna skur af sökta infall och rethoriska figu-
rer icke så oafbrutet fortgår genom hela arbe-
tet. Vår gode Secentist *) har i början något
litet velat pråla med sin talang; men sedan blir
stilen under loppet af berättelsen och ofta lån-
ga stycken igenom, mera naturlig och mera
jemn. Kan väl vara, invänder man, men huru
trivial, incorrect, ledsam är han icke! Lombar-
diska idiotismer i öfverflöd, språkets talesätt
oriktigt använde, godtycklig grammatik, led-
vridna perioder. Och sedan här och der en
viss Spansk prydlighet; och hvad som är ännu

*) Se föregående not.
värre, i de mest skakande, de mest rörande de-
lar af historien, vid hvarje tillfälle dä det kom-
mer an på att väcka undran eller eftertanke,
med ett ord, vid alla dessa ställen, som väl
fordra något litet rethorik, men en fin, var-
sam, smakfull, rethorik, försummar han aldrig
att der anbringa den honom egna, sådan vi sett
den här i början. Och derpå, förenande med
förundransvärd skicklighet tvenne till utseendet
hvarannan mest motsatta egenskaper, är han i
Stånd att vara på en gång rå och affecterad på
samma sida, i samma mening, ja i samma ord.
Se! svulstiga deklamationer, sammansatta af tung-
rustade solecismer osh öfverallt denna tråkighet,
full af anspråk, som är det egna hos alla 172de
Seklets Författare i detta land. I sanning! detta
är ej att bjuda vår tids läsare på: de äro der-
till för mycket kloka, för mycket utledsna vid
detta slags ytterligheter. En lycka alltså, att
denna goda tanke föll mig in genast vid början
af detta olycksaliga arbete; nu tvår jag derföre
mina händer.

Men just i begrepp att slå ihop min lunta
och öfvergifva den, smärtade det mig ändå, att
en så skön historia skulle för alltid blifva bé-
grafven i glömska; ty mig åtminstone (läsaren
skali tilläfventyrs derom döma annorlunda) har
( 6 )

den förefallit ganska interessant. Hvarföre, tänk-
te jag, skulle man ej kunna begagna händelser-
nas kedja i manuscriptet och endast omarbeta
dictionen. Då härvid ej något förnuftigt "hvar-
”före” framställde sig, var mitt beslut snart fat-
tadt. Och detta är uppkomsten till närvarande
bok, den jag framställer med en upprigtighet,
värdig sjelfva bokens vigt.

Men några af dessa händelser, vissa bruk,
skildrade af vår författare, syntes oss sa egna,
så besynnerliga, för att ej säga värre, att in-
nan vi dertill kunde sätta tro, vi först ville
anlita andras vittnesbörd; och vi ha gjort oss
den mödan att forska i tidens memoirer för att
upplysa oss om, huruvida verlden verkeligen då
hade sin gång på detta vis. Denna forskning sking-
rade alla våra tvifvelsmål; vid hvarje steg stötte
vi på dylika saker, ja än besynnerligare: och
det som syntes oss mest afgörande är, att vi
verkligen återfunno några personer, hvilkas till-
varo vi, då utom detta manuscript aldrig någon
underrättelse derom till oss kommit, i sjelfva ver-
ket betviflat. Och vi skole vid tillfälle anföra
ett och annat af dessa vittnesbörd, till bestyr-
kande af vissa saker, hvilkas sanning läsaren pa
grund af deras sällsamhet, kunde vara frestad

alt förneka.
( 7 )

Men då vi nu såsom oduglig förkasta vår
författares stil, hvad hafva vi gifvit såsom er-
sättning? Häri ligger svårigheten.

Hvar och en, som på eget bevåg inlåter sig
i, att förändra en annans arbete, åtager sig
derigenom på sätt och vis skyldigheten att gif-
va en sträng redogörelse för sitt eget: detta är
en regel de faclo och de jure, hvilken vi in-
galunda tänka undandraga oss. Tvertom hade
yi, för att sjelfmant rätta oss härefter, noggrant
ärnat göra redo för det af oss antagna skrifsätt;
och derföre hafve vi, under arbetets fortgång,
sökt att gissa alla möjliga förekommande kriti-
ker, i afsigt att dem alla på förhand vederläg-
ga. Icke heller skulle svårigheten legat häruti,
eftersom (vi böre säga det till sanningens beder)
ingen enda kritik framställde sig, att icke den
möttes af ett triumferande svar, af detta slags
svar nemligen, hvilka, om icke upplösa frågor-
na, dock förändra dem. Ofta satte vi äfven
tvenne recensioner i håret på hvarandra, och
läto den ena piska upp den andra; eller ock
upptäckte vi vid grundlig undersökning och
uppmärksam jemförelse att, så olika de än sken-
bart tycktes vara, de dock voro sins emellan
beslägtade, hegge uppkomne af obekantskap med
de händelser och principer, hvarpå omdömet
( 8 )

horde grundas: Och efter att hafva till deras
stora förvåning sammanfört dem, öfverlemnade
vi dem begge åt sitt öde. Svårligen lärer väl
någon författare så ögonskenligen bevisat sig
hafva rätt. Men hvartill allt detta? — När vi
ändteligen framsökt alla dessa inkast och svar
för att uppställa dem i en slags ordning, skulle
dessa ju slutligen, bevars väl! hafva utgjort en
hel bok. I anledning häraf uppgifva vi denna
plan, af två skäl, hvilkas giltighet läsaren vis-
serligen lärer inse: det första, att enbok,skrif-
ven for att förklara en annan, ja stilen i en
annan, torde synas en löjlighet: det andra att
hvad böcker beträffar, en i sönder kan vara
nog, om ej förmycket.



CAP. I.

Den gren af Como-sjön, som vänder sig åt sö-
der emellan tvenne oafbrutna bergskedjor, med
alla sina fjärdar och vikar, allt efter som de
förra utskjuta eller böja sig in, afsmalnar nä-
stan på en gång och antager lopp och utseende
af en flod, mellan en bergsudde på höger hand
och en stor ås gent öfver; och den bro, som
der förenar begge stränderne, tyckes göra den-
(9)

na forvandling än märkbarare för ögat, och be-
teckna den punkt, hvarest sjön upphör och Adda
å nyo tager vid, för att sedermera återtaga
namn af sjö, der stränderne på nytt aflägsnande
sig, låta vattnet utbreda sig och afstadna i nya
fjärdar, nya vikar. Floden , bildad af trenne stri-
da strömmars vattenmassa, nedstiger, stödd på
tvenne närliggande berg, det ena nämndt efter S:t
Martino, det andra på Lombardisk dialekt il
Resegone af sina många små spetsar i rad, hvil-
ka verkligen gifva det likhet af en såg: så att
ingen, vid första anblicken, endast ståndpunk-
ten tages framifrån, såsom till exempel från de
bastionerne i Milano, hvilka vetta åt norr, icke
genast kan af detta enkla kännemärke urskilja
det i denna långa och breda bergssträcka från,
andra berg af mindre märkligt namn och mera
vanlig form. Ett godt stycke igenom fortskri-
der floden med ett långsamt och jemnt fall;
derpå bryter den sig fram mellan kullar och
dälder, sluttningar och slätter, allt efter ber-
gens form och vattnens kraft. Den yttersta
kanten, afskuren af bergbäckarnas mynningar,
består nästan blott af grus och småsten; de öf-
riga af åkerfält och vingårdar besådda med bor-
gar, viilar, gårdar; här och der lundar, som
sträcka sig uppföre berget. Lecco, den förnäm-
( 10 )

sta af dessa borgar och som gifvit namn åt trak-
ten, ligger ej långt från bron, vid stranden af
sjön, ja till en stor del i sjelfva sjön då vatt-
net är högt: i vår tid är det en stor köping,
som är på vägen att blifva stad. På den tiden,
hvarunder de händelser inträffade, hvilka vi gå
att beskrifva, ägde denna redan då betydande
köping, ett befäst slott och i följd deraf en com-
mendant, jemte en ständig garnison af spanska
soldater, som undervisade landets döttrar och
qvinnor i modesti; då och då mindre vänligt
klappade deras män, deras fäder på skullrorne,
och vid sommarens slut aldrig försummade att
vandra ikring i vingårdarne, för att bortrensa
de öfverflödiga drufvorna och för bönderne lät-
ta vinskördens besvärligheter. Från den ena till
den andra af dessa köpingar, från höjderne ner
till sjön, emellan höjderne, nedanföre skiljda af
små dälder, gingo då, och gå ännu många små
vägar, än branta, än jemna, än sakta sluttande,
stängde för det mesta af murar, sammansatta
af stora klapperstenar, och här och der bekläd-
de med åldrig murgrön, som, förtärande mur-
bruket, sätter sig i dess ställe och sammanhål-
ler muren, hvilken derigenom sålunda skönt
uppgrönskar. Någongång äro dessa vägar för-
djupade och likasom begrafna mellan murarna,
så att vandrarn, seende uppåt, ej upptäcker an-
nat än himmelen jemte en och annan bergspets-
På andra ställen äro de terrassformade eller lö-
pande kring randen af en slätt, eller skjutande
ut från sluttningen såsom en lång stege, under-
stödde af murar, som utåt lodrätt uppstiga likt
bastioner, men inåt vägen endast uppgå till höj-
den af ett bröstvärn; och der kan vandrarens
blick irra öfver de mest omvexlande och tju-
sande utsigter. På ena sidan ser man sjöns blåa
yta, genomskuren af näs och uddar, och vid
stränderne landskap, hvilka vågen upp-och ned-
vända återspeglar; på andra sidan Adda, som
knappt utgången ur brons hvalfbågar, ånyo ut-
breder sig till en liten sjö, sedermera afsmalnar
och forlanges ända till horisonten i skimrande
bugter: mot höjden bergens hopstapläde mas-
sor, som hänga öfver åskådarens hufvud: inun-
der honom den odlade sluttningen, landskapen,
bron: midtemot sjöns andra strand, och der
ofvanföre berget, som stänger henne.

På en af dessa småvägar återvände lång-
samt hem från en spatserfart, vid dagens slut
den 7 November år 1628 Don Abbondio ***,
kyrkoherde i en af de orter, vi här ofvan an-
tydt.1 Vår författare uppger icke en gång den-
nas namn: alltså redan tvenne hemligheter. Stil-
( 12 )

la läste han sitt breviarium *) och ofta tillslöt
han det mellan den ena psalmen och den andra
öfver högra handens pekfinger, qvarhållande det
der såsom märke; sedan läggande begge hän-
derna på ryggen, och den högra med den halft
tillslutna boken inuti den venstra, fortsatte han
sin gång med nedslagna ögon och lemnade fullt
gehör åt de makliga föreställningar, som hade
kommit att anfäkta hans, själ, under det han
med läpparna frammumlade för sig sjelf sin af-
tonbön. Lemnande dessa tankar, upplyfte han
ögonen mot berget, som höjde sig midt öfver,
och betraktade mekaniskt den knapt nedgångna
solens, ljus, som, framstickande mellan öppnin-
garne på det motstående berget, målades här
och der på de framskjutande klipporna, likasom
i breda och ojemna sträckor af purpur. Efter
att på nytt hafva öppnat handboken, och der-
ur läst en ny ramsa, ankom han. till en. vänd-
punkt af vägen, hvarest han alltid plägade lyf-
ta ögonen ur boken, ochse framför sig; så gjor-
de han äfven nu. Härifrån gick vägen rakt fram
omkring 60 steg och delade sig derpå i tvenne
gångstigar i form af ett 3; till höger gick den
uppföre berget, och var den väg, som ledde till

*) En slags handbok inom Romersk-Chatolska kyrkan.
( 13 )

prestgården: den venstra grenen gick ner i da-
len ända till en bäck; och på denna sida upp-
reste sig. muren ej högre än till fotvandrarens
midja. De inre murarne af de tvenne stigarne,
i stället att förena sig i en vinkel, slutades i ett
■litet capell, hvaruppå voro målade åtskilliga
långa ormande figurer, ändande sig i en spets,
hvilka efter konstnärens mening och i innevåna-
renas ögon skulle föreställa flammor; och mel-
lan dessa vissa andra oförklarliga figurer, hvil-
ka borde föreställa själar i skärselden: själarne
och flammorna, tegelfärgade på gråaktig grund,
rappningen här oeh der affallen. Kyrkoherden,
efter att hafva vändt om hörnet, och, som van-
ligt, rigtat sin blick åt capellet, märkte något,
som han ej väntat sig, och ej önskat se. Tven-
ne karlar stodo, den ena midt emot den andra,
der gångstigarne, så till sägandes, sammanlupo:
den ene grensle öfver den låga muren, med ett
ben hängande utom och den andra foten på vä-
gen; hans, kamrat upprätt, stödd emot muren,
med armarne i kors öfver bröstet. Drägten,
hållningen och det som man, derifrån Kyrko-
herden stod, kunde urskilja af ansigtet, lemna-
de ingen tvifvel öfrig om deras lefnadsyrke. De
hade begge omkring hufvudet ett grönt nät,
som föll ner öfver venstra axeln och slöts i en
( 14)

Stor tofs; derifrån utgick öfver pannan en ofant-
lig lugg: tvenne långa mustacher, krökte i än-
darne: tröjans nedra kant uppbars af ett blankt
lädergehäng, hvarvid hängde på hakar tvenne pi-
stoler: ett litet kruthorn hängde ner öfver brö-
stet, såsom en prydnad: på högra sidan af de
stora och vida byxorna, en liten ficka, hvarur
framstack skaftet af en dolk: en pamp på ven-
stra sidan med ett stort genombrutet fäste af
messingsplåtar, arbetade till en namnchiffer, sli-
pade och blanka: vid första anblicken gåfvo de
sig tillkänna såsom hörande till brwvoslii^tet *).

Detta slägte, nu helt och hållet försvun-
net, var då i sin fulla blomma i Lombardiet,
och redan ganska gammalt. För dem, som ej
derom gjort sig någon föreställning, se här styc-
ken ur några autentika handlingar, som kunna
upplysa om dess förnämsta characlerer, de kraf-
ter som sattes i rörelse, för att utöda dem, och
öm dess sega och kraftiga lif.

Redan den 8 April år 1583 se vi Don Car-
los Aragon, Furste af Castelvetrano, Hertig af

*) Bravo: Så kallas i Italien vissa utom lagens skydd
varande personer, hvilka hafva till lefnadsyrke,
att för andras räkning emot lön eller betalning,
begå hvilken våldsamhet som helst.

Öfv. ^nm.
( 15 )

Terranuova, Markis af Avola, Grefve af Bur-
geto, StorAmiral och StorConnetabel af Sici-
lien, Ståthållare i Milano och Hans Catholska
Majestäts GeneralCapitain i Italien, "tillfyllest
"upplyst om det odrägliga elände, hvaruti den-
”na stad Milano har lefvat och ännu lefver för
"dessa banditers och lösdrifvares skull,” emot dem
utgifva ett forvisningsplakat. "Han anser och
"förklarar alla dem vara under detta placat in-
"hegripne, och såsom banditer och lösdrifvare
"böra fasthållas, hvilka, vare sig främlingar el-
"ler landsens barn, icke hafva någon näring el-
"ler handtverk ... men deremot med eller utan
"lön hålla sig till någon riddare eller ädling,
"officer eller köpman . . . för att hålla honom
"ryggen fri, eller i sjelfva verket, som man kan
"förmoda, för att lägga försåt för andra men-
"niskor.” . . • Alla dessa förständigar han, att
de inom 6 dagars förlopp böra rymma landet,
hotar de gensträfvige med galererne, och till-
erkänner alla rättvisans tjenare de mest vidsträck-
ta och obestämda fullmagter till detta påbuds
handhafvande. Men följande året den 12 April,
låter nämnde Herre, då han förmärkt, det den-
na stad ännu är uppfyld "med bemälte perso-
"ner . . . hvilka ånyo begynt lefva som de förr
"lefde, med oförändradt yrke och oförminskadt
( 16 )

■ ”antal” ett nytt circulair utgå, lika kraftigt och
märkeligt, hvaruti bland andra förordnanden
■ föreskrifves:

”Att hvar och en, eho det vara må, så
”väl stadsbo, som främmande, hvilken af tvenne
"vittnen styrkes vara okänd, och allmänneligen
"hållen för en bravo, om ock ej bevisas kun-
”de, det han något brott begått. . . må endast
”för detta rykte om sig, af berörde domhaf-
”vande, och af hvilken som hellst bland dessa,
"ransakningsvis kunna ställas under tortur . . .
"och oaktadt han ej skulle om sig bekänna nå-
"got brott, i alla fall skickas till galererne på
"3 år, för blotta ryktet och namnet af bravo,
"som ofvan." — Och detta allt jemte det öfri-
ga, som är uteslutet, emedan "Hans Excellens
"har beslutat göra sig. lydd af hvarjom och
"enom."

Då man hör så stolta och säkra ord af en
så uppsatt herre, beledsagade af sådana föreskrif-
ter, får man lust att tro, det vid blotta ljudet
deraf, alla banditer försvunnit från jorden. Men
vittnesbördet af en herre, icke mindre tillförlitlig,
ej mindre begåfvad med namn , kommer oss att tro
motsattsen. Denne är Don Juan Fernandez de
Velasco, Connetabel af Castilien, Hans Maj:ts
ÖfverKammarherre» Hertig till staden Frios,
Grefve till Haro och Castelnovo, Herre till
Slottet Velasco och de sju Infanternas af Lara,
Guvernör öfver Majland etc. Den 5 Juni anno
1593, förständigar han dem, äfvenledes upplyst,
"till huru stor skada och förargelse banditerne
"och lösdrifvarne äro, och den olycksaliga ver-
”kan dylikt folk kan åstadkomma emot det all—
"manna bästa och i trots af lagarne, det de
”inom sex dagars förlopp, måtte lemna landet,
"upprepandes ungefärligen samma uttryck och
"föreskrifter som hans företrädare. Ytterligare
"af den 20 Maj anno 1598, underrättad till sitt
"hjertas stora bedröfvelse, det antalet af såda-
"na personer i denna stad och land tilltager allt
"mer och mer, oeh att man om dem, natt och
"dag ej hör af annat än hugg och slag med be-
"rådt mod gifne, mord, stölder och alla andra
"slags brott, hvartill de befinnas vara så myc-
"ket mer villige, som de veta sig vara skydda-
"de af sina chefer och gynnare” . . . föreskrif-
ver han på nytt samma botemedel, med för-
ökad dosis, som man plär göra i elakartade
sjukdomar. "Så må derföre hvar och en,” til-
lägger han slutligen, "vakta sig att till någon
"del bryta mot närvarande circulair, emedan
"han i stället för nåd skall erfara Hans Exeel-
”lens’ stränghet och vrede" ... då det är afgjordt
och beslutadt, att denna formaning är perem-
torisk och blifver den sista.

Af denna mening var likväl cj Don Pedro
Enriquez de Acevedo, Grefve af Fuentes, Be-
fälhafvare och Guvernör i Majland; ej var han
af denna mening, och på goda skäl. "Tillfyllest
"upplyst om det elände, hvaruti denna stad och
"land lefver för de många banditers skull, af
"hvilka den öfverflödar .... och hafvandes för
"afsigt, att helt och hållet utrota detta så för-
”derfliga ogräs," utgifver han den 5 Decem-
ber 1600, en ny varning, full af kraftiga före-
skrifter, "med det fasta beslut, att de, med all
"möjlig stränghet och utan hopp orn mildring,
"till punkt och pricka skola gå i verkställighet."

Man får dock ingalunda tro, att han egna-
de sig häråt med samma goda vilja, som han
förstod använda, då det kom an på att anstifta
cabaler, och sammanbringa fiender mot sin sto-
re motståndare Henrik IV; eftersom historien i
detta afseende förmäler, huru han mot denne
Konung lyckades beväpna Hertigen af Savojen,
som genom honom förlorade mer än en stad;
huru han förmådde Hertigen af Biron till en
sammansvärjning, hvari denne miste hufvudet,
men hvad detta så förderfliga ogräs, nemligen
banditerne, beträffar, är deten sanning, att det
( 19 )

fortfor att frodas den 22 September år 1612.
Under denna dag tänkte Don Giovanni Mendoza,
Marquis af Hynojosa , KammarJunkare , Guver-
nör etc., allfvarsamt på att upprycka det med
rotterne. I detta ändamål affärdade han till Pan-
dolfo och Marco Tullio Malatesti, Konungens
boktryckare, den vanliga kungörelsen, tillökt och
förbättrad, att de måtte trycka den till bandi-
ternes utrotande. Men desse lefde ännu för att
uthärda lika, och än starkare stötar af Don Go-
mez Suarez de Figueroa, Hertig till Feria, etc.,
Guvernör etc. Men då de ändå ej dödades af
dessa slag, hade Don Gonzalo Fernandez de Cor-
dova, under hvars styrelse Don Abbondios spat-
sergång inträffade, funnit sig nödgad att omar-
beta och på nytt utfärda den vanliga kungörel-
sen emot banditerna, den 5 October anno 1627
d. v. s. ett år, en månad och tvenne dagar före
denna märkvärdiga tilldragelse.

Dock var denna ej den sista, men vi tro oss
ej böra omnämna de följande, emedan de ej böra
till perioden för vår berättelse. Vi vilja blott
antyda en enda af den 13 februarii år 1632,
hvaruti "Hertigen af Feria”, för andra gången
Ståthållare, underrättar oss, ”att de största oger-
”ningar hafva till upphofsmän de såkallade ban-
”diterna.” Detta är tillräckligt, att förvissa oss
( 20 )

om, att på den tiden, livarom det här handlar,
ännu fanns banditer.

Att de två ofvanföre beskrifna stodo der
för att vänta på någon, var alltför klart, men
det som mindst behagade Don Abbondio var,
att han af vissa åtbörder märkte, det den vän-
tade var han sjelf. Ty, vid hans åsyn, hadede
sett hvarandra i ansigtet, höjande hufvudet med
en rörelse, hvaraf man kunde förstå, att begge
på en gång sagt: det är han! — Den som satt
grensle hade rest sig upp, sättande foten på
marken; den andre hade lemnat muren; och
begge gingo nu rakt emot bonom. Han åter,
med sitt breviarium bestandigt öppet, så som
om han läste, såg upp, för att utforska deras
rörelser; och blifvande varse, att de kommo
rakt emot honom, ansattes han på en gång af
tusen olika tankar. Han frågade sig hastigt,
om icke mellan banditerne och honom der var
någon utgång från vägen till höger eller venster,
men kom straxt ihåg, att en sådan ej fanns. Han
tänkte hastigt öfver, om han skulle ha försyn-
dat sig mot någon mägtig, någon hämndgirig,
men äfven i denna sinnesoro lugnade honom nå-
got litet hans samvetes tröstrika vittnesbörd:
banditerna nalkades emedlertid, betraktande ho-
nom skarpt. Han lyfte venstra handens pekfin-
( 21 )

ger och langfinger till halskragen, liksom för att
bringa den i ordning, och förande dem kring
halsen, vände han undertiden ansigtet tillbaka,
idethan med det samma vred på munnen, och
tittade från ögonlocken så långt han kunde, om
ej någon skulle komma; men han såg ingen.
Han kastade en blick öfver den lilla muren,
utåt fältet; ingen menniska; en annan mera var-
sam framåt vägen; ingen utom banditerne. Hvad
var att göra? att vända om, var för sent: att
taga till fotter var det samma som att säga: kom
efter, ja värre. Då han nu ej kunde undvika
faran, gick han den till mötes, emedan dessa
ögonblick af ovisshet voro så pinsamma för honom,
att han endast önskade att förkorta dera. Han
påskyndade sin gång, läste en vers med hög röst,
gjorde sin uppsyn så lugn och glad han möjli-
gen kunde, bemödade sig att åstadkomma ett
småleende, och när han befann sig midt för
de tvenne hedersmannen, sade han i sin själ:
nu gäller det, ochgjorde tvärt, halt. "Herr Pa-
stor!” sade den ene af dem, seende honom i an-
sigtet.

"‘Hvem söker mig?" svarade hastigt Don Ab-
bondio, idet han lyfte ögonen från boken, och
. höll den utbredd och nerfälld med bägge hän-
derna.
( 22 )

»Ni har för afsigt,” fortfor den andre med
hotande och vredgad blick, lik en som öfverra-
skar någon underordnad, i begrepp att begå ett
skurkstreck, "Ni har för afsigt att i morgon
"sammanviga Renzo Tramaglino och Lucia Mon-
”della 1”

”Det vill säga,” svarade Don Abbondio med
darrande röst, ”det vill säga, Herrarne äro män
”af denna verlden, och veta ganska val, hur
"det der går till. En fattig Kyrkoherde lägger
"sig ej deri; folket gör upp sina aftal sinsemel-
"lan, och sedan komma de till oss, liksom de
"skulle gå till ett växelcontor; och vi .... vi
"äro det allmännas tjenare.”

"Nå väl;” sade banditen med låg röst, men
med den högtidliga tonen af en order, ”detta
”giftermål får ej ske, hvarken i morgon eller
"någonsin.”

"Men mine herrar,” återtog Don Abbondio
med den milda och behagliga rösten af någon,
som vill öfvertalaen otålig, ”men, mine Herrar,
"täckens J sätta er i mina kläder. Om saken
"berodde af mig, . . . J insen väl, att mig lig-
"ger det ej om hjertat” ....

”Välan,” af bröt banditen, ”komme det an
"på att prata, vore Ni säkert vår mästare. Vi
( =3 )

"förstå oss ej derpå och vilja det icke heller.
"Ni år varnad, Ni förstår oss.”

"Men Herrarne äro för billige, för förstån-
"dige." . . .

”Men,” afbröt denna gång den andre stall-
brodren, som ända dittills ej hade talat, ”men
”vigseln får ej bli af, eller” . . . och härvid
utfor han i en dugtig ed, ”eller kommer den
”som förrättar densamma ej att ångra sig, ty
"dertill får han ej tid och” . . .

”Sakta, sakta,” återtog den förre talaren,
”herr Pastorn känner verldens sätt; och vi äro
”hederligt folk, som ej vilja göra honom något
”ondt, om han tar reson. Herr Pastor! Hans
"Nåd Don Rodrigo, vår herre helsar er kärli-
gen.”

Detta namn var i Don Abbondios själ, lika-
som, midtunder en nattlig storm, en blixt, som
hastigt och oredigt upplyser föremålen och ökar
fasorna. Instinktlikt gjorde han en djup bugning
oeh sade: ”Om J kunden bevisa mig” . . .

"Åh, bevisa er, som kan latin!” afbröt å
nyo banditen, med ett leende på en gång tölp-
aktigt och vildt. — ”Det blir er sak och fram-
"för allt yppa ej ett ord om de varningar vi
"gifvit er för ert eget väl; annars .... hm. -
”det skulle vara detsamma som att förrätta den-
( 24 )

"na vigsel. Nå, hvad vill Ni, vi skola säga Hans
"Nåd Don Rodrigo i ert namn!”

"Min vördnad” ....

"Tydligare, Herr Pastor” ....

"Beredd, stadse beredd till hörsamhet." Och,
i det han uttalade dessa ord, visste han ej rik-
tigt sjelf, om han gaf ett löfte, eller sade en
vanlig höflighet. Banditerne togo det eller låt-
sade taga det i den allfvarsamaste mening.

”Förträffligt, god natt nu, Herr Pastor,”
sade en af dem, i begrepp att gå tillika med
sin kamrat. Don Abbondio, som få ögonblick
förut, hade velat ge sitt öga för att slippa dem,
skulle nu gerna ha förlängt samtalet och un-
derhandlingarne. ”Mine Herrar,” begynte han,
i det han tillslöt boken med begge Ilanderne,
men desse, utan att mer höra på honom, togo
samma väg, som han kommit och aflägsnade sig
sjungande en visa, hvilken jag ej vill uppteck-
na. Den stackars Don Abbondio stadnade qvar
en stund med öppen mun, såsom förtrollad,
sedan tog ock han den af de två vagarne, hvil-
ken ledde till hans hus, släpande del ena be-
net efter det andra, som tycktes honom vara
behäftade med kallbrand, och i ett själstill-
stånd, hvilket läsaren lättare skall förstå, efter

att
( 25 )

att hafva något mera lärt känna denna persons
sinnesart och tidernas förhållande, hvarunder
han kommit att lefva.

Don Abbondio var (som läsaren redan märkt)
icke född med ett lejonhjerta. — Men ända ifrån
sina första år hade han bordt märka, att den
farligaste ställning i dessa tider var ett djurs
Utan klor och betar, och som ändå ej kände
någon lust att bli uppätet. — Lagens magt be-
skyddade ej för någon del den stilla, oförarg-
lige medborgaren, och hvilken ej ägde andra
medel att injaga skräck hos andra. — Icke der-
före, att det feltes lagar och straff emot en-
skildt våld. — Det var tvärtom en syndaflod af
lagar; brotten voro uppräknade och uppdelte
med den nogaste utförlighet; straffen orimligt
stora, och om detta ej synes tillräckligt, de
kunde ökas från hvarje särskildt fall allt efter
sjelfve lagstiftarens och hundrade executorers
godtfinnande: rättegångsordningen åter endast
beräknad på att befria domaren från allt det
som kunde vara honom till hinders vid utfär-
dandet af en straffdom: de stycken, som vi an-
förtur påbuden emot banditerne, lemna derpå
ett litet men troget prof. I trots af allt detta
eller snarafe till en del just i anledning häraf

2
( 26 )

tjente dessa förnyade och förstärkta påbud till
intet annat än att i svullstiga ordalag bevittna
dess upphofsmäns oförmåga; eller om de åstad-
kommo någon annan verkan, var det förnäm-
ligast att ytterligare försvåra de mångfalldiga.
prejerier, som de fredlige och svage ledo af för-
tryckarne samt att öka dessas list och våld.
Strafflösheten var organiserad, och hade rötter,
hvilka förordningarne ej kommo åt, eller ej kun-
de upprycka.. Dessa voro vissa dassers skydds-
orter och privilegier, dels erkände af de lagli-
ge authoriteterne, dels tålde med trumpen tyst-
nad, eller förnekade med tomma försäkringar,
men af dessa classer och nästan af hvarje in-
dividu i sjelfva verket bibehållne och försvara-
de med all den verksamhet och ömtålighet, som
interesset och en falsk hederskänsla ingifva. Den-
na straflöshet, hotad och anfallen, men inga-
lunda förstörd af påbuden, skulle naturligen vid
hvarje hotelse, hvarje anfall, använda nya kraf-
ter och nya försigtighetsmått för att bibehålla
sig. — Så skedde det ock; och då påbuden emot
våldsverkarne utkommo, sökte desse i deras verk-
liga styrka nya och mera tjenlige utvägar för
att fortsätta det som nyss blifvit förbudet. Väl
kunde dessa påbud vid hvarje tillfälle fjettra
och trycka den saktmodige medborgaren, som
var i saknad af egen magt och utan skydd; ty
i samma mån de hade alla menniskor under Upp-
sigt för att förekomma och straffa alla brott,
underkastades alla den enskildes rörelser tusen
embetsmäns och rättsbetjenters godtyckliga vil-
ja. Men den som, innan han begick brottet,
hade tagit sina mått och steg för att i lid und-
komma i ett kloster, i ett palats, der polisbe-
tjenter aldrig skulle vågat sätta sin fot; den
som, i saknad deraf, endast bar ett livre', hvil-
ket förmådde någon mägtig familjs eller ett helt
stånds fåfänga att skydda honom, denne var fri
i sina handlingar och kunde tryggt le åt hela
förordningsväsendet. — De åter, hvilka det ålåg,
att låta verkställa dem, tillhörde dels genom
födsel den privilegierade classen, dels berodde
den deraf genom clientskap; begge hade, af
uppfostran, interesse, vana, exempel, antagit
dess grundsattser, och skulle visserligen vaktat
sig att stöta sig dermed af vördnad för ett styc-
ke papper, uppsatt i gathörnen. De personer
deremot, hvilka det omedelbara handhafvandet
vidkom, skulle, hade de ock varit djerfva som
hjeltar, hörsamma som munkar och fromma som
martyrer, icke kunnat gå i land dermed, så un-
derlägsne, som de voro i antal mot dem med hvil-
( 28 )

ka de skulle inlåta sig i strid, och med den ofta
förnyade vissheten att öfvergifvas af dem som
in abstracto eller så till sägandes, i theorien
befallde dem att handla. Men dessutom voro
desse personer de mest förkastade och dåliga
varelser på sin tid; deras tjenst var illa ansedd
äfven af dem, som hade skäl att derföre rädas,
och deras titel var blifven ett öknamn. Helt na-
turligt var det alltså, att dessa, istället för att
våga, ja bortkasta sitt lif i ett omöjligt före-
tag, höllo sin overksamhet fal, sago genom fing-
ren med de mägtige, och förbehöllo sig utöf-
ningen af den afskydda magt, som de ändå in-
nehade, endast vid de tillfällen, då det ej var
någon fara i att undertrycka, det vill säga för-
trycka fredliga och försvarslösa menniskor.

Den som vill förolämpa, eller som i hvart
ögonblick sjelf fruktar att blifva förolämpad,
söker naturligtvis allierade och kamrater. Der-
före var i dessa tider enskildes slräfvande att
förenas i classer drifvet till sin höjd, äfvensom
att bilda nya, och att skaffa, hvar och en i
sin mån, större inflytande åt dem han tillhör-
de. — Presterskapet var vaksamt att försvara
och utvidga sina fri- och rättigheter, Adeln si-
na privilegier, Krigsståndet sina friheter. Köp-
männen, Handtverkarne, voro inskrifne i mä-
( 29 )

sterskap och brödraskap, de lagfarne bildade
en forening, ja sjelfve läkarne en corporation.
Hvar och en af dessa små oligarchier hade sin
särskilda och egna magt; i hvar och en af dem
ägde den enskilde fordelen af att, i mån af sitt
anseende och skicklighet, för sig begagna mäng-
dens samlade krafter. De ärligaste begagnade
sig af denna fördel endast till försvar; de listi-
ge och brottslige använde den att åvägabringa
skurkstreck, hvartill deras personliga utvägar
ej befunnos tillräckliga, och att försäkra sigom
frihet för straff. Men styrkan af dessa särskil-
da föreningar var sinsemellan mycket olika; och
förnämligast under fälttågen, utöfvade den rike
och våldsamme ädlingen, med en tropp af ban-
diter och omgifven af bönder, invande genom
gammal häfd, interesserade uti, eller tvungne,
att betrakta sig nästan såsom husbondens under-
såtare och soldater, en magt, hvilken svai li-
gen någon annan corporation der hade kunnat
emotstå.

Vår Don Abbondio, utan börd, utan rike-
dom, utan mod, hade alltså, ända ifrån barn-
domen sett sig försatt i detta samfund, likasom
ett lerkäril, tvunget att resa i sällskap med fle-
re andre käril af jern. Han hade derföre vil-
ligt lydt sina föräldrar, som önskat, att han
( 30 )

blefve prest. Att säga sanningen, hade han ej
mycket tänkt på det embetes forbindelser och
ädla ändamål, hvaråt han egnade sig: vissheten
att kunna lefva med någon beqvämlighet, och
att komma in i en aktad och mägtig dass, ha-
de synts honom vara tvenne skäl, mer än till-
räckliga för ett sådant val. Men ett stånd, det må
vara hvilket som helst, hjelper ej, skyddar ej den
enskilde, annorlunda än till en viss grad: intet
enda frikallar honom från skyldigheten, att bil-
da sig ett eget lefnadssystem. Don Abbondio,
oupphörligt försänkt i tankar pa sin egen sä-
kerbet, bekymrade sig ej om dessa förmåner för
att derigenom vinna utvägar att mycket verka,
eller något litet våga. Hans system bestod för-
nämligast deruti, att undvika alla tvistigheter,
och att gifva vika i dem han ej kunde undgå.
Han bildade en afväpnad neutralitet i alla de
krig, som utbröto omkring honom, från de på
den tiden ganska täta stridigheterna mellan pre-
sterskapet och verldsliga magten, de lika tä-
ta tvistigheterne mellan krigsbefälet och adeln,
adeln och embetsmannen, banditerne och sol-
daterne, ända ner till slagsmålen tvenne bönder
emellan, uppkomne af ett ord och afgjorde med
knifvar eller knytnäfvar. Om han af nödvän-
digheten tvangs att ta parti mellan tvenne stri-
dande, höll han sig till det starkare, dock all-
tid bakom vid trossen, och sökte visa den an-
dre, att han ej frivilligt var hans fiende: han
tycktes säga honom: men hvarföre har Ni ej
förstått vara den starkare? då hade jag tagit ert
parti. Genom att hålla så väl med de mägtige,
genom att öfverskyla deras tillfälliga och nyck-
fulla streck, med undergifvenhetsbetygelser mö-
ta sådane, som härflöto från ett mer allfvarligt
och berådt uppsåt och med bugningar och fryat-
liga miner nödga äfven de häftigaste och spot-
skaste att skänka sig ett smålöje, när han möt-
te dem ute, hade den stackars mannen lyckats
att passera sina Go är, utan synnerliga stormar.

Dock icke så, alt han ju äfven ej hade sin
lilla galla i kroppen; och den beständiga öfuin-
gen i tålamod, nödvändigheten af att så ofta
gifva andra rätt, så många bittra bitar, sväljda
i tysthet; allt detta hade skärpt det till den
grad, att, om han icke då och då kunnat gif-
va den något litet luft, skulle hans heisa sä-
kerligen deraf lidit. Men som det likväl fanns
i verlden och ej längt borta personer, hvilka
han ganska väl visste vara ur stånd att göra
något ondt, så kunde han på dem utgjuta den
länge dolda onda vätskan och bereda äfven åt
sig det lilla nöjet att vara litet underlig och
orättvist stormande. Äfven var han en sträng
censor af dem, som ej iakttogo samma lefnads-
plan, som han, likväl endast då, när ett dylikt
censorskap kunde utöfvas utan någon , äfven den
aflägsnaste, fara. Den slagne var till det mind-
sta oförsigtig, den mördade hade enligt hans
tanke alltid varit en orolig menniska . .'. Hos
alla dem, som sökt förfäkta sina rättigheter emot
någon mägtig man, och dervid satt armar och
ben i sticket, fann alltid Don Abbondio något
fel, hvilket ej var svårt, efter som rätt och orätt
icke kunna sönderdelas med en så skarp egg,
att ju icke på hvardera sidan något litet blir
' qvar af begge slagen. I synnerhet utfor han
mot dem af sina embetsbröder, som på eget
bevåg togo de svages, förtrampades parti emot
den mägtige förtryckaren. Detta kallade han
att emot contant köpa sig ledsamheter, att räcka
benen åt hundarne; ja han yttrade med stränghet,
att detta var ett inblandande i verldsliga ting
till förfång för det heliga embetets värdighet.
Och emot dessa predikade han , dock alltid mel-
lan fyra ögon, eller i en liten krets, med sa
mycket större häftighet, som desse voro kände
för att aldrig illa uppta sådant, som blott rör-
de dem personligen. Han hade en favoritsen-
tens, hvarmed han alltid stämplade sina samtal
( 33 )

i dylika ämnen: att en hederlig man, som ser
sig för och håller sig inom sina skrankor, hän-
der det aldrig några ledsamheter.

Efter allt detta kunna lätt mina 25 läsare
föreställa sig, hvilket intryck på den olyckliges
själ, detta möte skulle göra, hvilket vi nyss om-
förmält. —• Det förskräckande i dessa grymma
ansigten, dessa grymma ord, hotelsen från en
herre, känd för att ej hota förgäfves, denna
lugna lefnadsplan , som kostat honom sa många
års arbete och tålamod, nu förstörd i ett ögon-
blick, allt detta var ett svårt steg, betänkligt
att taga, ett steg, hvarifrån ingen utväg syntes
honom möjlig: alla dessa tankar surrade vildt
omkring i Don Abbondios hjerna. Om man kun-
de affärda Renzo med ett vackert nej; men han
lär väl vilja ha skäl; och hvad har jag Väl i
Guds namn att svara honom; Och . . . den-
ne har äfven ett hetsigt lynne; ett lam, om
ingen rör honom, men om man vill motsäga
honom . . • då ... ack! Och sen, och sen,
förtrollad i denna Lucia, kär som .... Ungt
folk, som förälskat sig, emedan de ej visste, hvad
de skulle ta sig till.; vilja gifta sig och tänka
ej på någonting annat, bry sig ej om de led-
samheter, hvaruti de försätta en stackars heder-
lig man. Ack jag olycklige! kan man se, att
( 34 )

dessa tvenne otäcka figurer just skulle ställa sig
i vägen för mig och söka gräl med mig! Hvad
har jag att göra med allt detta? Är det jag, som
vill gifta mig? Hvarföre ha de ej snarare gått
att tala vid . . . vänta litet: elt besynnerligt
öde, att det som borde göras faller mig in först
ett ögonblick efter sedan tillfället gått förbi.
Om jag straxt hade bedt dem att gå med sin
beskickning till .... Men härvid märkte han,
att ångern öfver att ej ha varit rådare och hjel-
pare i det orätta, i sig sjelft var någonting högst
orätt; och nu vände han sina tankars hela vre-
de mot den andre, som kommit att sålunda för-
störa hans frid. Han kände ej Don Rodrigo
annat än till utseendet och ryktet,, och hade
aldrig haft att göra med honom annat än att
nedböja hakan mot bröstet och hatten mot mar-
ken, de få gånger han mött honom på vägen.
Det hade händt honom, att vid mer än ett till-
fälle försvara denne herres anseende emot dem,
som med låg röst, under suckar och mot höj-
den vände blickar, förbannade något af hans
streck: hundrade gånger hade ban sagt, att det
var en aktningsvärd riddare. Men nu påminde
han sig med harm alla de titlar, som han al-
drig hört gifvas denne af andra, utan att i hast
afbryta med ett ”fy!” Ankommen under dessa
tankars strid till porten af sitt hus, som var i
ändan af byn, satte han hastigt in i låset nyc-
keln, som han redan hade i handen, öppnade,
gick in, läste noga igen, och ifrig att komma i
säkert sällskap, ropade han genast: "Perpetua!
”Perpetua!” begifvande sig till den lilla salen,
der hon nu troligen befann sig för att duka
bordet till aftonmåltiden. Perpetua var, som
alla lätt inse, Don Abbondios tjenstehjon: en
trogen och tillgifven tjenarinna, som förstod att
lyda och befalla allt efter omständigheterna, tå-
la, när det kom an på, husbondens brumman-
de och besynnerligheter, och i sin ordning låta
honom känna sina egna, hvilka dag från dag
blefvo tätare, sedan hon passerat det i kyrko-
möten bestämda fyratietalet, ogift, efter egen
utsago, emedan hon vägrat alla henne gjorde
anbud, eller ock, som hennes vänsystrar sade,
emedan icke en katt velat ha henne.

”Jag kommer,” svarade Perpetua, i det hon
satte ner på bordet, på sin vanliga plats, den
lilla flaskan med Don Abbondios favorit-vin,
och gick långsamt emot dörren; men hon ha-
de knappt hunnit salströskeln, förrän han in-
trädde der med så osäkra steg, så mörk upp-
syn och så förställda anletsdrag, att det icke en-
gång behöfts Perpetuas vana ögon, för att vid
( 36 )

första anblicken märka, att något högst utom-
ordentligt förefallit.

"Gud bevare oss! hvad är det at er, min
”herre och husbonde?” —

”Ingenting, ingenting,” svarade Don Ab-
bondio, i det han föll helt andtruten i en län-
stol.

”Huru, ingenting? Och detta vill Ni säga
"mig? Så som Ni ser ut: hvad är det? Någon-
”ting märkeligt har inträffat.”

”Ack! för himmelens skull! När jag säger
”ingenting, vill det säga, antingen att det ingen-
”ting är, eller något, som jag ej kan säga.”

”Som Ni icke en gång at mig kan säga?
”Hvem skall väl då ha omsorg om Er helsa?
”Hvem ge Er råd?” • . .

”O ve! tig och laga icke till något, gif mig
”blott ett glas af mitt vin.”

”Och Ni kan påstå, att ingenting händt er ”
sade Perpetua, idet hon fyllde glaset, och höll
det sedan qvar i handen, så som om hon ej ville
gifva det annat än till belöning för det föl tro-
ende, hvarpå han så länge lät henne vänta.

”Gif hit, gif hit,” sade Don Abbondio i det
han tog af henne glaset med darrande hand och
tömde det derpå med största hast, liksom om
det varit ett medicament.
( 37 )

”Vill Ni då, att jag skall nödgas efterfråga
”i trakten, hvad som händt min husbonde” sade
Perpetua, stående framför honom med handlof-
varne emot hofterne och armbågarne framåt
samt betraktade honom skarpt, likasom om hon
ville från hans ögon suga hemligheten.

”För Guds skull, intet sladder nu, intet
”larm: det gäller, det gäller lifvet!

”Lifvet?”

”Lifvet!”

"Ni vet väl, att jag, vid de tillfallen, då
"Ni sagt mig någonting uppriktigt i förtroende,
"alldrig har” . . .

"Förträffligt! liksom när” ....

Perpetua märkte, att hon slagit an en orätt
sträng; hvarföre hon ock hastigt ändrade ton.
»Min goda husbonde,” sade hon med rord och
”rörande stämma, jag har alltid variter tillgif-
ven; och om jag nu är nyfiken, är det af nit,
”emedan jag skulle vilja hjelpa er, gifva er ett
"godt råd, muntra ert sinne” ....

Säkert är, att Don Abbondio kanske kände
lika stor lust, att yppa den sorgliga hemlighe-
ten, som Perpetua, att få veta den: derföre,
efter att hafva allt svagare tillbakaslagit hennes
förnyade och ifriga anfall, efter att hafva låtit
henne mer än en gång svära på, att hon ej


( 38 )

skulle sladdra om saken, förtäljde han henne
ändteligen med många pauser, många ack och
och ve, den ynkliga händelsen. När det kom
till det hemska namnet på den, som utfärdat
befallningen, måste Perpetua svära en ny och
än högtidligare ed; och Don Abbondio föll, da
han utsagt detta namn, ner mot stolskarmen,
med en djup suck och upplyfte sina händer med
en på en gång befallande och bedjande åtbörd,
i det han sade: "För himlens skull.”

”Store Gud!” ropade Perpetua. "Ack hvil-
”ken skurk! hvilken bof! hvilken gudlös men-
”niska!"

”Vill du liga, eller vill du helt och hallet
”ruinera mig."

”Åh! här äro vi ensamma, ingen hör oss.
"Men hvad tänker Ni nu göra, min stackars
herre?”

”Kan man se,” sade Don Abbondio med
sticken ton: "kan man se, hvilka sköna rad
"hon ger mig! hon kommer med frågor, hvad
"jag tänker göra, hvad jag tänker göra? likasom
"hon vore i bry deri, och jag skulle frälsa henne
"derutur.”

"Men ! jag hade väl ock mitt lilla råd; men”..

"Men låt oss höra.”
( 39 )

”Mitt råd vore att, som alla säga, det vår
"Erkebiskop är ett helgon, en man med kraft,
”och som ej rädes för stygga fysionomier, och
”om han kan sätta an en af dessa våldsverkare
"för att försvara en Kyrkoherde, underlåter
”han det visst icke; jag ville säga, och jag säger,
”att Ni borde skrifva till honom ett vackert
”bref, för att underrätta honom hurusom” . . .

”Vill du tiga? vill du tiga? Passa dessa råd
”för en man i min ställning? När jag väl fått
”ett skott i benet ... det Gud förbjude! Kan
”Erkebiskopen taga ut det?”

”Åh! Kulor kastas ej bort som confekt: och
”illa vore det, om dessa hundar skulle bitas alla
”gånger de skälla. Och jag har alltid sett, att
"man bär respect för den, som visar tänderna
"och håller sig rak, och just derföre, att Ni
"aldrig vill säga er mening, äro vi komne der-
”hän, att alla menniskor, med förlof" • • •

”Vill du tiga?”	.

"Jag tiger ju; men det är ändå visst och
”sannt, att när folket kommer under fund med,
”det en menniska alltid, vid alla tillfällen är
"färdig att stryka segel” . . .

”Vill du tiga? Är det nu tid till dylika
"dumheter l”
( 4o )

»Godt: Ni får väl tänka derpå i natt; men
"tag emedlertid ej så illa vid Er, och förstör
"ej er hälsa; ät en bit."

"Jag får väl tänka derpå," svarade Don
Abbondio brummande, "visserligen skall jag tän-
"ka derpå, bör jag tänka derpå.” Han reste
"sig upp och fortfor: "jag vill icke äta nagot,
"ingenting: jag har andra funderingar: också
"jag vet, att det tillhör mig att tänka derpå.
"Och detta skulle just hända mig."

"Svälj åtminstone ner några droppar till,
sade Perpetua i det hon slog uti. "Ni vet, att
"detta gör godt åt er mage."

»Åh! Här fordras andra medikamenter, här
"fordras andra medikamenter.”

I det han så sade, tog han ljuset, mumla-
de mellanåt: "en liten bagatell! för en heder-
»lig karl som jag! och hur skall det gå i mor-
"gon?” jemte flera dylika klagorop och begaf
sig till sitt rum för att lägga sig. På tröskeln
stadnade han ett ögonblick, vände sig om till
Perpetua, lade pekfingret på läpparna, och sade
med långsam och högtidlig röst: "för Guds skull,
och försvann i det samma.
CAP. II.

Man berättar, att Prinsen af Condé sof godt
den natten, som föregick slaget vid Rocroi:
men för det första var han mycket trött, för
det andra, hade han redan gifvit alla nödiga
föreskrifter och stadgat det som borde göras
för morgondagen. Don Abbondio deremot vis-
ste blott, att morgondagen skulle bli batalj-
dag; derföre tillbragtes en god del af natten i
ängsliga rådplägningar. Att hvarken göra af-
seende på den skurkaktiga anmaningen eller ho-
telserne, och ändå förrätta vigseln, var en ut-
väg, som han icke engång ville sätta i fraga.
Att förtro Renzo det som förefallit, och med
honom söka någon utväg. . . Gudbevars! "Låt
”ej ett ord undfalla er . . . annars . . . hm"
hade en af banditerna sagt, och Don Abbondio,
då han hörde detta ”hm” återskalla i sitt inre,
långt ifrån att tänka på att öfverträda en sådan
befallning, ångrade sig äfven att hafva sladdrat
för Perpetua. Att fly? hvart? och sedan? Hvil-
ka ledsamheter och hvilket ansvar! Vid hvarje
utväg, som han förkastade, vände sig den stac-
kars mannen åt andra sidan. Det parti, som
syntes honom bäst, var att vinna tid och uppe-
hålla Renzo med fagert tal. Lyckligtvis föll
( 42 )

det honom in, att få dagar feltes till den för
bröllopp förbjudna tiden, — och om jag kan
under dessa få dagar uppehålla denne pojke,
har jag sedan 2 månader på mig; och på 2
månader kan mycket ske. Han öfvertänkte hvil-
ka förevändningar skulle kunna användas; oeh
oaktadt de syntes honom något lumpna, tröstade
han sig dock med den tanka, att hans anseende
skulle låta dem synas vara af tillbörlig vigt,
och att hans mognare erfarenhet, skulle gifva
honom fördelar öfver en okunnig yngling. La-
tom oss se, sade han för sig sjelf; han tänker
på kärleken; men jag tänker på mitt skinn: jag
är således den, som har mest att förlora, att
förtiga, det jag är den klokaste: min kära gosse,
— du är plågad af din passion, kan väl vara;
men jag vill ej blanda mig deruti. Sedan han
sålunda stadgat sina tankar till ett beslut, kun-
de han änteligen tillsluta ögonen: men hvilken
sömn! hvilka drömmar! banditer, Don Rodrigo,
Renzo, småvägar, klippor, flykt, förföljelse, ef-
terlysningar, bössskott.

Det första uppvaknandet efter en olycka,
och i en brydsam ställning, är ett bittert ögon-
blick. Sinnet, nyss uppskakadt ur sömnen, åter-
går till det förflutna stilla lifvets vanliga ideer;
men tanken på den nya sakernas ställning möter
( 43 )

oss snart, trotsigt; och missnöjet dermed är
så mycket lifligare, vid denna ögonblickliga jem-
förelse. Efter att hafva smakat det bittra här-
af, gick Don Abbondio straxt igenom nattens
planer, stadfästades deruti, ordnade dem bättre,
steg upp, och satte sig att vänta Renzo, på en
gång rädd och otåligt

Lorenzo, eller, såsom alla kallade honom,
Renzo, lät icke länge vänta på sig. Knappt syn-
tes honom stunden inne, att skickligtvis kun-
na inställa sig för Kyrkoherden, förr än han
gick dit med den glada brådskan af en 20-årig
yngling, som samma dag får gifta sig med den
han älskar. Ända ifrån gosseåren hade han va-
rit fader- och moderlös, och var till profession
silkesspinnare, en handtering, sa till sägandes,
ärftelig inom hans familj; temligen indrägtig
under de föregående åren, men nu redan i för-
fall, dock icke så, att ju ej en skicklig arbetare
deri kunde finna sin hederliga utkomst. Arbetet
minskades dag från dag, men den beständiga
utflyttningen af arbetare till de nästgränsande
staterna, ditlockade af löften, privilegier, och
stora löner, förorsakade, att det likväl aldrig
feltes afsättning fördern, som qvarblefvo hem-
ma. Dessutom ägde Renzo ett litet hemman,
som han lät sköta och sjelf skötte de tider, da
( 44 )

han ej var fästad vid sin rock, så att han i sitt
stånd kunde anses för välmående. Och oaktadt
detta firet var ännu hårdare, än de föregående,
och att man redan började röna verklig missväxt,
hade dock han, som, allt sedan han kastat sina
ögon på Lucia, hade blifvit en god hushållare,
försett sig tillräckligt med lifsmedel, och behöf-
de ej tigga sitt bröd. Han kom alltså in till
Don Abbondio i högtidsdrägt, med fjädrar af
olika färg i hatten, sin dolk med dess sköna
fäste i byxfickan, med en viss högtidlig och
tillika trotsig min, då vanlig äfven hos de fred-
ligaste menniskor. Don Abbondios osäkra och
hemlighetsfulla emottagningssätt bildade en be-
synnerlig motsats till ynglingens säkra och gla-
da hållning.

Han har väl något att grubbla på, tänkte
Renzo for sig sjelf, derpå sade han i "Jag har
"kommit, Herr Kyrkoherde, för att fa veta vid
"hvilken timma det faller Er lägligt att vi in-
"finna oss i Kyrkan.”

"Hvilken dag menar Ni?"

"Huru, hvilken dag? Påminner Ni Er icke,
"att i dag är den utsatta dagen?”

"I dag?” återtog Don Abbondio, såsom om
han hörde talas derom för första gangen. "I
"dag, i dag . .. haf tålamod, i dag kan jag inte.”
( 45 )

"I dag kan Ni inte! hvad har då händt."

"För det första, mår jag ej rätt väl, ser Ni."

»Jag beklagar, men till det som Ni har
”att göra, fordras så li ten tid och så liten mö-
da” . . .

”Och sedan och sedan” . . .

"Och sedan, hvad menar Ni, Herr Kyrko-
”herde?”

”Och sedan är det hinder.”

"Hinder! Hvad kan det vara för hinder?”

»Ni måste vara i mina kläder, för att be-
"gripa huru många hinder förekomma i dylika
”fall, huru mycket ansvar. Jag är för god,
”jag tänker blott på att undanrödja svårigheter-
"na, att lätta allt, och göra andra till viljes:
”och så försummar jag min skyldighet, och se-
»dan vankas det skrapor och det som värre är.

"Men i himlens namn, låt mig ej vänta så
”länge, och säg mig ändteligen hur saken för-
"håller sig.”

”Vet Ni huru otaligt många formaliteter
"äro nödiga för att förrätta en vigsel eftei alla
"reglor ?”

"Ja det lär jag väl veta," sade Renzo, som
begynte blifva het, "dermed har Ni redan tillräc-
"keligt i dessa dagar plågat mig. Men nu, är ej
"allt i ordning? Är ej allt gjordt, som göras skulle?
”Allt, allt, efter Er tanke; men haf tå-
"lamod, jag är en narr, som försummar min skyl-
”dighet, för att ej göra folk ledsna. Men nu . ..
”Nog af, jag vet hvad jag säger. Vi stackars
”Kyrkoherdar befinna oss emellan hammaren och
”städet; J ären otålige; jag beklagar Er: stac-
"kars gosse! och mine förmän. . . Nog af, man
”kan ej säga allt, och vi äro de, som komma
”att plikta derföre.”

”Men vill Ni förklara mig en gång, hvil-
"ken ytterligare formalitet måste iakttagas, som
”Ni säger; och den skall genast fullgöras.”

”Vet Ni hvilka hinder vid äktenskap äro
”att märka?”

”Hur vill Ni, att jag skall veta det?”

"'Error, conditio, votum^ cos,natiOj crimen,,
^cultus disparitasj vis, ordo . . Si sis affinisE. SJ

”Gör Ni narr af mig, hvad vill Ni jag skall
”göra med Ert latinorum."

”Alltså, om Ni ej känner detta, haf tåla-
"mod, och förlit Er på dem, som veta mer.” ...
”Nå?” . . .

”Nå! käre Renzo, förifra Er ej, jag är fär-
”dig att göra... allt som beror af mig. Hvad

*) Misstag, stånd, löften, slägtskap, brott, olikhet
i religion, våld, det heliga ståndet .... Nu är
han skyld ....
51

( 47 )

»mig beträffar, ville jag se Er nöjd; jag menar
”ock väl med Er! . . . När jag tänker på, hu-
"ru väl Edra angelägenheter stodo; hvad feltes
”Er? Nu kom denna lust att giftas.” . . •

”Hvad är detta för ett tal,” utbrast Renzo
med en uppsyn, på en gång häpen och förargad.

”Jag menar . . . haf tålamod • . . tänkte
”jag säga. Jag ville se Er nöjd.”

”Med ett ord?” . • .

”Med ett ord, käre son, mitt fel är det
”icke; jag har ej gjort lagen, och innan vi få
”förrätta en vigsel, äro vi pligtige att anställa
”mångfaldiga efterforskningar, för att förvissa
”oss om, det inga hinder äro förhanden.”

”Men vill Ni då en gång säga mig, hvil-
”ket hinder nu uppkommit?”

”Haf tålamod, sådane saker kunna ej på
”ögonblicket afgöras. Det är ingen fara, som
”jag hoppas; men i alla händelser, höre vi an-
”ställa dessa efterforskningar. Texten är klar och
"tydlig: antequam matrimonium denunciet • . )•

”Jag har ju sagt Er, att jag ej bryr mig
”om någon latin.”

”Men

jag måste väl förklara för Er” • •

»Men äro icke dessa efterforskningar redan
'gjorde?”



*) Innan lysning kan äga rum.
( 48 )

”Jag har icke gjort alla, som jag bordt,
"‘säger jag Er."

”Hvarföre har Ni ej gjort dem i tid? Hvar-
"före säga mig, att allt var slut? Hvarföre vän-
"ta till” ....	.

”Kan man se! Ni förebrår mig min alltför
”stora godhet. Jag har undanröjt allt, för att
”fortare kunna tjena Er: men . . . nu har jag
"fått . . . nog af, jag vet väl.”

"Och hvad vill Ni, jag nu skall göra?”

”Hafva tålamod några dagar. Käre son,
"några dagar äro ej hela evigheten: haf tålamod.”

”Huru länge?”

Vi äro på god väg, tänkte Don Abbondio;
och höfligare än någonsin, sade han: "Iå väl,
”inom fjorton dagar skall jag söka till” . . . .

”Fjorton dar! Se det var någonting nytt!
”Allt det som Ni velat, har skett, dagen var
"utsatt, dagen kommer; och nu säger Ni mig,
"att jag skall vänta 14 dagar till ... Fjorton..."
återtog han derpå med höjd och vredgad röst,
i det han sträckte ut armen och slog med knyt-
uäfven i luften; och hvem vet, hvilken förban-
nelse han fästat vid detta tal, om ej Don Ab-
bondio hade afbrutit honom, tagande honom
vid handen med rädd ech ifrig vänlighet: ”Nå,
o
na 2

,
( 49 )	.

"na, förhetsa Er ej, för Guds skull. Jag skall
"se till, jag skall söka till, inom en vecka” ...

”Och hvad skall jag säga Lucia?”

"Att det var jag, som gjort ett misstag.”

”Och folkets prat?”

»Säg bara, att jag gjort ett felsteg af för-
”mycken brådska, förmycken godhet: Kasta
”hela skulden på mig. Kan jag gå längre? Far-
”väl, på en vecka.”

”Och inga hinder sedan?”

- ”Jag säger Er ju” . . • •

”Nå väl: jag vill vara stilla för en vecka,
”men kom väl ihåg, att, då denna är förbi, jag
"ej mer vill låta nöja mig med tomt prat. Er
"tjenare emedlertid.” Och sedan han sagt detta
gick han sin väg, helsande Don Abbondio min-
dre djupt än vanligt, och gaf honom ett ögon-
kast , mer talande än vördsamt.

Då han kommit ut på vägen, och missnöjd
vandrade af till sin fästmös hus, återkommo
hans tankar, midtunder förargelsen, på detta
samtal, hvilket han fann allt mer och mer be-
synnerligt. Don Abbondios kalla och besvära-
de emottagningssätt, hans pa en gång tvungna
och otåliga tal, de tvenne gra ögonen, som all-
tid, under det han talte, irrade hit och dit,

3
( 5o )

såsom om de fruktade att möta de ord, som
utgingo ur hans mun, denna latsade okunnig-
het om det så uttryckligen öfverenskomna gif-
termålet, och framförallt detta ständiga anty-
dande af något stort och vigtigt, oaktadt han
aldrig tydligt yttrade sig, alla dessa samman-
förda omständigheter låto Renzo komma pa den •
tanken, att det var någon annan hemlighet der-
inunder, än den Don Abbondio hade velat lata
förstå. Ynglingen stod ett ögonblick villrådig,
om han skulle gå tillbaka, för att ansätta ho-
nom skarpare, och förmå honom att tala tyd-
ligare; men då han såg upp, blef han varse
Perpetua, som gick fraraföre honom och inträd-
de i en liten trädgård, några få steg ifrån huset.
— Han ropade åt henne, att hon skulle öppna
den lilla porten; påskyndade sina steg, upp-
hann och qvarhöll henne vid utgången, samt
stadnade i afsigt att kunna utspana någonting
mera bestämdt, och begynte ett samtal med
henne.

”God dag, Perpetua: jag hoppades, att vi
”i dag skulle göra oss glada tillsammans.”

”Ja, ja; men ske Guds vilje, min stackars
"Renzo" . . . •

”Gör mig en tjenst: Herr Kyrkoherden har
”dukat upp för mig vissa skäl, som jag ej kun-
( 51 )

”nat rätt begripa: förklara Ni mig tydligare,
”hvarföre han ej kan eller ej vill gifta oss i dag.”

"Ack! tycker Ni, att jag kan veta min Her-
”res hemligheter.”

Sade jag icke, att det var någon hemlighet
derinunder, tänkte Renzo; och för att få fram
den, fortfor han: ”Nå, Perpetua, vi äro ju go-
”da vänner; säg mig det Ni vet; hjelp en fat-
”tig gosse.”

”Det är en stor olycka att födas fattig,
”min kära Renzo.”

”Det är sannt,” återtog denne, som allt-
mer befästades i sina misstankar, och sökte kom-
ma närmare på saken, ”det är sannt; men ar
"det Presternas sak att illa behandla de fat-
”tiga ?”

”Hör på, Renzo; jag kan ingenting säga;
"emedan . ... jag ingenting vet; men det som
”jag kan försäkra Er om, är, att min husbonde
"aldrig vill göra orätt, hvarken åt Er, eller åt
någon annan; och hans skuld är det icke.

"Hvilkens skuld är det då?” frågade Ren-
"zo, med en viss likgiltig min, men med klap-
pande hjerta och spetsadt öra.

”Jag säger Er ju, att jag ingenting vet...
"För att försvara min husbonde, kan jag väl ta-

3*
( 52 )

"la, ty det gör mig ondt att höra, det han skyl-
”les för att göra någon menniska ledsamhet. Stac-
"kars man! om han felar, är det af förmycken
"godhet. Det ges väl här i veriden skurkar;
”mägtige, gudlöse menniskor" . . . .

Mägtige, skurkar, tankte Renzo; härmed
menas väl ej hans förmän. "Nå," sade han der-
på, under det han med möda dolde sin stigan-
de rörelse, ”nå, säg mig, hvem det är.”

”Ack! Ni vill förmå mig att tala, och jag
”kan icke tala, emedan jag ingenting vet: när
”jag ingenting vet, är det detsamma, som om jag
”svurit, att tiga. Om Ni ock lade mig på sträck-
”hanken, skulle Ni ej få ett ord ur munnen på
”mig. Farväl; detta är förlorad tid för oss hegge.”
Idet hon sade detta, gick hon hastigt in i träd-
gården, och stängde porten. Renzo, sedan han
svarat henne med en nick, återvände helt sak-
ta, på det hon ej genom ljudet af hans steg
skulle märka den väg, han tog; men då han
var nog långt borta, för att ej kunna nås af
den goda qvinnans öron, påskyndade han sin
gång; i ett ögonblick var han vid Don Abbon-
dios port, gick in, lopp rakt till den lilla sa-
len, hvarest han lemnat honom, träffade honom
der och gick emot honom med en trotsig upp-
syn och gnistrande ögon.
( 53 )

»N&, nå! hvad betyder detta?” sade Don
Abbondio.

"Hvem är denne mägtige," sade Renzo med
tonen af en, som önskar få ett bestämdt svar:
”hvem är denne mägtige, som ej vill, att jag
”äktar Lucia?”

”Hvad? hvad? hvad?” stammade den stac-
kars öfverraskade, hvars ansigte hastigt blifvit
bvitt och slappt, likt en trasa, som nyss kom-
mit ur byket. Och beständigt stammande, gjor-
de han ett hopp ur sin länstol, för att komma
till dörren. Men Renzo, som hade att vänta
sig denna rörelse, och som stod på lur, skyn-
dade dit före honom, stängde den och stoppa-
de nyekeln i fickan.

”Aha! vill Ni nu tala, Herr Kyrkoherde?
”Alla känna min händelse utom jag sjelf. Jag
”vill äfven veta den, för fan i våld, jag ock.
"Hur heter han?”

"Renzo! Renzo! tänk efter hvad Ni gör;
”tänk på Er själ.”

”Jag tänker bara på, att straxtfå veta det;
”nu på ögonblicket.” Och härunder lade han,
utan att sjelf märka det, handen på dolkskaf
tet, som framstack ur hans ficka.

"Barmhertighet," utropade Don Abbondio
med matt röst.



|L



5
( 54 )

"Jag vill veta det."

”Hvem har sagt Er?" . . .

»Nej, nej; inga vidare undflykter. Tala
"tydligt och genast.”

”Vill Ni min död?”

”Jag vill veta det som jag har rätt att
”fordra.”

"Men, om jag talar, är jag dödens man.
"Mitt lif fordrar Ni väl icke?"

"Tala derföre?”

Detta ”derföre” utsädes med en sådan kraft,
Renzos ansigte blef sa hotande, att Don Abbon-
dio icke engång kunde tänka sig möjligheten
af att vägra.

”Lofvar Ni mig, svär Ni mig,” sade han,
"att icke tala om det för någon menniska, att
”aldrig säga . . . •?"

”Jag lofvar Er, att jag gör en dårskap, om
"Ni ej genast säger mig hans namn.”

Vid denna nya besvärjelse framstapplade
Don Abbondio med uppsyn och blick af en per-
son, som har tanddoctorns tång uti munnen:
”Don . . . ."

”Don?” upprepade Renzo, liksom för att
hjelpa patienten att uttala resten, och han stod
lutad med ögat mot den andres mun, samt med
armarne utsträckte och knytnäfvarne bakom sig.
( 55 )

"Don Rodrigo!" sade den tvungne, vägan-
de på hvar och en af dessa få stafvelser, och
uppslukande consonanterne, dels af förvirring,
dels emedan han, som sökte att begagna den
lilla uppmärksamhet, som var honom öfrig att
sammanjemka den ena fruktan med den andra,
tycktes vilja låta ordet halka bort och försvin-
na i samma ögonblick, han nödgades ut dermed.

"Ack, den hunden,” vrålade Renzo. ‘ Och
"på hvad sätt! Hvad har han sagt Er för att... "

”Huru? På hvad sätt?” svarade Don Ab-
bondio med nästan föraktlig röst, emedan han,
efter ett så stort offer, tyckte sig på visst sätt
hafva blifvit den andres borgenär. "På hvad
”sätt? Jag skulle önska, det hade händt Er i
”stället för mig, ty jag har för ingen del der-
”med att göra; då skulle Ni säkert ej haft så
”många griller i hufvudet." Och nu begynte
han med rysliga färgor afmåla det fasliga mo-
tet ; och då han derunder allt mer och mei
försporde den stora vreden, som rasade i hans
inre, hvilken ända hittills hade legat dold och
öfverskyld af hans rädsla, och då han med det-
samma varseblef, huru Renzo, på en gång ond
och förvirrad, stod orörlig med nedsänkt huf-
vud, fortfor han tappert: "Ni har gjort en vac-
"ker gerning! Ni har gjort mig en vacker tjenst!
( 56 )

"Ett sådant streck mot en hederlig man; mot Er
”Kyrkoherde, i hans eget hus! på ett heligt rum!
"Ni har burit Er väl åt. Endast locka ur mig
”min olycka, Er olycka! som jag dolde för Er
”af försigtighet, för Ert eget väl! Och nu, när
"Ni vet det? Jag vill väl se, hvad Ni tänker
"göra mig! .... För Guds skull, detta är ej
”narri. Här gäller ej rätt eller orätt, här gäl-
”ler våld. Och, när jag denna morgon gaf Er
”ett godt råd . . . genast kom Ni i raseri. Jag
"tänkte, både för mig och Er; men hur går
”det? — Öppna åtminstone; gif mig min nyc-
"kel.”

"Jag kan ha felat” svarade Renzo Don
Abbondio med mildrad röst, men hvaruti väl
märktes hatet mot den upptäckte fienden. "Jag
"kan ha felat; men lägg handen på hjertat och
"tänk Er i mitt ställe.”	,

Under dessa ord hade han tagit fram nyc-
keln ur fickan och gick att öppna. Don Ab-
bondio höll sig bakom honom, och under det
den andre satte nyckeln i låset, ställde han sig
bredvid honom, upplyfte med en ängslig och
alfvarsam min för hans ögon högra handens tre
främsta fingrar, liksom för att i sin tur kom-
ma honom till hjelp, och sade: "Svär åtmin-
"stone ....
( 57 )

”Jag kan ha felat, och ber Er förlåta mig,"
svarade Renzo, i det han vred pa dörren, i be-
grepp att gå ut. Svär ....,” återtog Bon
Abbondio, fattande honom i armen med dar-
rande hand. "Jag kan ha felat,” upprepade
Renzo, slitande sig lös ifrån honom, sprang
bort, som om han varit rasande, och afbröt så-
lunda striden, hvilken annars, i likhet med en
tvist i litteraturen, philosophien eller andra ve-
tenskaper, hade kunnat räcka sex århundraden,
allt efter som hvar och en af parterne endast
besvarade sitt eget argument.

”Perpetua! Perpetua!” skrek Don Abbondio,
efter att fåfängt hafva ropat på flygtingen. Per-
petua svarar ej: Don Abbondio visste ej mera,
hvar han var hemma.

Mer än en gång har det händt personer af
större betydenhet än Don Abbondio, att befin-
na sig i så ledsamma bryderier, i en sådan o-
visshet om råd, att den bästa utvägen synts
dem vara, att gå till sängs med feber. Detta
parti behöfde ej Don Abbondio söka efter, ty
det erböd sig af sig sjelf. — Den föregående
dagens förskräckelse, nattens ängsliga vaka, fruk-
tan efter det sista besöket, villrådighet för fram-
tiden, åstadkommo denna verkan. Ledsen och
förslappad, hvilade han sig i sin länstol, bör-
.58)

jade känna en liten rysning i benen, såg med
en suck på sina naglar, och ropade tid efter
annan, med darrande och förtretad röst: "Per-
"petua!" Hon kom slutligen ined ett stort kål-
hufvud under armen, och med modig uppsyn,
som om ingenting händt. Jag spar mina läsare
klagoropen, sorgebetygelserna, anklagelserna, för-
svaren, alla: ”Ingen annan än Ni kan ha sqvall-
”rat,” och alla: ”Jag har ej sagt något,” med
ett ord, allt det orediga i detta samtal. Vi vil-
je blott säga, att Don Abbondio befallde Per-
petua, att väl stänga porten, ej sätta foten
derutom; och att, om någon skulle klappa på,
svara, det Kyrkoherden låge till sängs och ha-
de feber. Derpå gick han långsamt uppför trap-
porna, sägande vid hvart tredje steg, "är det
”gjordt,” och lade sig verkligen till sängs, der
vi nu lemna honom.

Renzo gick emedlertid med ejemna steg
hemåt, utan att hafva beslutat, hvad som bor-
de göras, men med ett raseri i sin själ, mäg-
tigt att låta honom begå någonting ovanligt
och förskräckeligt. Öfversittare, våldsverkare,
alla de som i någon mån göra andra orätt, äro
skyldige icke allenast till det onda, de sjelfve
begå, men äfven till de vanarter, hvartill de
föra de förorättades sinnen. Renzo var en fred-
lig yngling, och som afskydde blodsutgjutelse;
en redlig yngling, och som hatade allt svek; men
i dessa ögonblick klappade hans hjerta endast
för mord, hans själ var allenast sysselsatt med
att utstudera ett förräderi.

Han hade velat löpa till Don Rodrigos Slott,
fatta honom vid strupen, och . . . men nu på-
minde han sig, att detta var, likasom en fästning,
besatt med banditer inom och med vakt utom;
att endast väl kända vänner och tjenare der fritt
kunde ingå, utan att mönstras från hufvud till
fot; att en okänd arbetare ej skulle kunna sätta
sin fot dit utan en undersökning, och att han
isynnerhet der kanske skulle vara alltförmyc-
ket känd. Han uppgjorde för sig i tankarne,
huru han skulle taga sin bössa, gömma sig bak-
om en häck, i väntan att denne väl en gång
skulle gå förbi ensam, och under det han med
vild förnöjelse fördjupade sig i denna föreställ-
ning, tyckte han sig i sin inbillning höra någon
komma, denne kom: nu upplyfte han sakta hufvu-
det ; han igenkände bofven, fällde ner geväret, sig-
tade, tryckte af, såg honom falla och kämpa med
döden, kastade till honom en förbannelse och lopp
mot gränsen, för att sätta sig i säkerhet. Och
Lucia?—Knappt hade detta ord fallit in midt-
ibland dessa onda luftbilder, förrän alla de bättre
( 6o )

tankar, hvarvid Renzos själ var van, i mängd
dit återkommo. Han påminde sig sina föräldrars
sista förmaningar, han påminde sig Gud, Madon-
na och Helgonen, han tänkte på den tröst, som
han så ofta hade rönt, vid att finna sig skuld-
fri, på den fasa, han så ofta rönt vid underrät-
telsen om ett mord; och han vaknade ur denna
blodiga dröm med förskräckelse, med samvets-
agg, och tillika med en slags glädje öfver att
han endast drömt. Men tanken på Lucia, huru
många tankar förde icke den med sig? . . . Så
många hopp, så många löften, en så tjusande
framtid, som han ansett så viss, och denna så
efterlängtade dag. Och på hvad sätt, med hvilka
ord förkunna henne en sådan nyhet? Och sedan,
hvad var att göra? Huru skulle hon blifva hans,
i trots af denne orättvise mäktiges våld? Och
midtunder allt detta, gick i hvarje ögonblick,
ieke en verklig misstanke, men en plågsam skug-
ga genom hans själ. Detta streck af Don Ro-
drigo kunde ej härröra af annat än en oren
passion för Lucia. Och Lucia? Att hon skulle
hafva gifvit denne den minsta anledning, den
obetydligaste uppmuntran, var en tanke, som
icke ett ögonblick kunde stadna inom Renzos
hufvud, men visste hon derom?... Kunde han
hafva fattat denna nedriga passion, utan att hon
( 61 )

märkt det? Skulle han ha gått så långt, utan
att förut ha sökt förföra henne på något sätt?
Och Lucia hade ej sagt ett ord derom åt ho-
nom, åt sin fästman.

Uppfylld af dessa tankar, gick han fram
mot sitt hus, som var beläget midt i byn, och
efter att hafva tillstängt det, begaf han sig till
Lucias, som var i byns andra ända. Detta hus
hade en liten gård framför sig, som skiljde det
från vägen och var omgifven med en låg mur.
Renzo gick in på gården, och hörde ett blan-
dadt och jemnt stoj från ett rum i öfra våningen.
Han föreställde sig, att det var leksystrar och
grannqvinnor, komna att lyckönska Lucia; och
ville ej visa sig vid detta tillfälle med denna
nyhet inom sig och på sitt ansigte. En liten
flicka, som befann sig på gården, lopp emot
honom ropande: brudgumen! brudgumen!

”Tyst Bettina, tyst!” sade Renzo. "Kom
”hit; gå upp till Lucia; tag henne afsides, och
”hviska henne i örat . . . men så att ingen hör
”det, ingen misstänker något, gå ... "Säg henne
”att jag har att tala vid henne, att jag väntar
”henne i nedra kammaren, och att hon må kom-
”ma straxt.” Den lilla flickan gick hastigt upp-
for trapporna, glad och stolt öfver att hafva
ett hemligt uppdrag att uträtta.
( 62 )

Lucia gick i detta ögonblick fullprydd utur
moderns händer. Vänsystrarne sletos om bru-
den, och ville med våld tvinga henne att låta
se sig; hon åter försvarade sig med den hos
bondflickor något vilda blyghet, i det hon af
armbågen gjorde en sköld för ansigtet, lutan-
de det mot bröstet, och sammandrog de långa,
svarta ögonbrynen, under det likväl munnen
öppnade sig till ett småleende. De svarta hå-
ren, delade ofvanföre pannan i en hvit och fin
bena, föllo bakom nacken i många hvarf af flä-
tor, genombrutna af långa silfvernålar, hvilka
omkring henne bildade likasom strålar af en
gloria, såsom landtflickorna i Majland ännu bru-
ka. Omkring halsen hade hon en kedja af gra-
nater, omvexlande med guldknappar i filigrams-
arbete: hon bar ett vackert lif af blommigt
brokat med ärmarne lösa och hopfästade med
granna band: en kort klädning af spunnet silke
med mycket små och täta veck, tvenne röda
strumpor, tvenne tofflor, äfven af silke med bro-
derier. Utom detta, som var den egna prydna-
den för brölloppsdagen, hade Lucia denna dag-
liga, som tillhör en blygsam fägring, då förhöjd
och ökad af de olikartade känslor, som stodo
målade på hennes ansigte; en liflig glädje, mil-
drad af en lätt förvirring, detta stilla vemod,
( 63 )

somej sällan visar sig på brudars fysionomi, och
som, utan att förminska deras skönhet, gifver
dem en egen karakter. Den lilla Bettina skyn-
dade till sällskapet, nalkades Lucia, lät henne
listigt förstå, det hon hade något att säga henne
och hviskade henne i örat sitt uppdrag. "Jag går
"bort, ett ögonblick, men kommer straxt tillbaka,”
sade Lucia till qvinnorna och gick hastigt ner. Då
hon blef varse Renzos förändrade uppsyn och
osäkra hållning, sade hon, icke utan en hemsk
aning, ”hvad är på färde?"

”Lucia!” svarade Renzo, ”för i dag är allt
”förbi, och Gud vet, när vi kunna blifva hustru
”och man."

"Huru,” sade Lucia, helt häpen. Renzo be-
rättade i korthet morgonens händelse. Hon lyss-
nade ängsligt: och då hon hörde Don Rodrigos
namn, utropade hon rodnande och darrande,
"ack, skulle det gå så långt!”

”Du visste således?”... sade Renzo. "Allt-
"för väl,” svarade Lucia, ”men ända derhän!"
"Hvad visste du?”

"Kom mig nu ej att tala, kom mig ej att
"gråta, jag går att kalla min mor och att af-
"skeda qvinnorna. Vi behöfva vara allena.”

I det hon gick, mumlade Renzo ”du har
"aldrig sagt mig någonting härom.”
( 64 )’

”Ack, Renzo! svarade Lucia, i det hon
vände sig om ett ögonblick, utan att stadna.
Renzo förstod ganska väl, att detta namn, utta-
ladt i detta ögonblick, med denna ton af Lucia,
ville säga detsamma som: ”kan du förmoda, att
”jag skulle hafva tegat, om jag ej dertill haft
”goda och rena skäl?”

Emedlertid hade den goda Agnese, (så hette
Lucias moder) som fattat misstankar och Llifvit
nyfiken af hviskningen och dottrens försvinnan-
de, gått ner, för att se livad som var ä färde.
Dottern lemnade henne qvar med Renzo, åter-
vände till de samlade qvinnorna, och under det
hon antog en så lugn uppsyn och röst, som hon
någonsin kunde, sade hon: ”Herr Kyrkoherden
"är sjuk, och i dag blir ingenting af.” Sedan
hon sagt delta, helsade hon dem alla hastigt
och gick. ner.

Qvinnorna afträdde och skilde sig åt, för att
herätta det som händt, och förvissa sigom, att
Don Abbondio verkligt var sjuk. Sanningen här-
af qväfde alla de misstankar, som börjat uppsti-
ga i deras hjernor, och yttra sig på ett af bru-
tet och hemlighetsfullt sätt i deras tal.
( 65 )

CAP. III.

Lucia kom in i nedra kammaren, då Renzo
höll på att ängsligt underrätta Agnese om det
som hön lika ängsligt åhörde. Begge två vände
sig nu till den, som kände saken bättre än de,
och af hvilken de väntade en förklaring, som
icke kunde vara annat än smärtsamt midtun-
der denna sorg, och i mån af den olika kärlek,
som hvar och en af dem hyste för Lucia, låto
begge två framsticka ett olikartadt missnöje,
emedan hon förtegat för dem någonting, och
än mer, någonting sådant. Agnese, fastän begär-
lig att höra dottren tala, kunde dock ej afhålia
sig att göra henne en förebråelse. ”Att ej säga
”din mor ett ord om någonting sådant!”

"Nu vill jag säga er allt,” svarade Lucia,
torkande sig i ögonen med förklädet.

”Tala, tala! tala, tala!” ropade på en gång
modren och brudgumen.

"Heligaste Jungfru," utropade Lucia, ”hvem
”kunde tro, att det skulle gå ända derhän?"
Och med en af tårar afbruten stämma, berätta-
de hon, hurusom få dagar förut, under det
hon återvände från ett spinnsällskap, och blifvit
efter sina kamrater, Don Rodrigo, i sällskap med
en annan Herre hade ridit förbi henne; att den
( 66 )

förre hade sökt uppehålla henne med, som hon
sade, ingalunda fagert tal; men att hon, utan
att lyssna dertill, hade påskyndat singång och
upphunnit sina följeslagerskor, och undertiden
hade hon hört den andre herrn högt skratta,
och Don Rodrigo säga: låt oss slå vad. Dagen
derpå hade de äfven befunnit sig på vägen, men
Lucia hade då varit midtibland sina kamrater
med nedslagna ögon; och den andre herrn hade
gapskrattat, och Don Rodrigo sagt: få se, få se.
”Ack Herre Gud!" fortfor Lucia, ”denna dag var
"den sista spinndagen. Jag berättade genast” ...

”För hvem berättade du det,” frågade Ag-
nese, emotseende, icke utan en liten förargelse,
namnet på den gynnade förtrogne.

”1 hemlig bigt, för Pater Christoforo, mam-
”ma,” svarade Lucia med mild, bedjande röst.
”Jag berättade honom allt, sista gången, som
"vi gingo tillsammans ur Klosterkyrkan: och
”om Ni kommer ihog det, tog jag mig denna
"morgon före än det ena än det andra, för att
"dröja så länge tills annat folk i orten kommo,
"gående åt samma håll, för att få följa med
"dem, ty allt sedan detta möte, var jag så fasligt
"rädd för stora landsvägen.”

Vid Pater Christoforos vördade namn, mil-
drades Agneses vrede. "Du har gjort rätt,” sade
( 67 )
hon "men hvarföre icke äfven berätta det för
"din mor?"

Lucia hade dertill haft sina tvenne goda
skäl: det ena, att icke bedröfva eller förskräc-
ka den goda qvinnan genom något, som hon
ändå icke kunde hjelpa, det andra, att icke ut-
sätta denna händelse, hvilken hon önskade be-
grafven i djup glömska, för vadan att kring-
löpa i allas munnar: så mycket mer, som Lu-
cia hoppades, att hennes bröllop skulle qväfva
i sin början denna afskyvärda förföljelse. Af
dessa tvenne skäl anförde hon endast det först-
nämnda.

»Och hvad dig beträffar,” sade hon derpå,
vändande sig till Renzo med rösten af en per-
son, som vill öfvertyga en vän om, att han haft
orätt; ”och borde jag väl nämna detta för dig:
"du vet nu mer än tillräckligt.”

”Och hvad har Patern sagt dig?" frågade
Agnese.

"Han sade mig, att jag skulle påskynda
"bröllopet, så mycket jag kunde, och emedler-
"tid hålla mig inne, att jag skulle mycket bed-
"ja Gud; och att han hoppades, det denne, då
"han icke såg mig, ej vidare skulle bry sig om
”mig. Och det var då, som jag tvingade mig,”
fortfor hon, i det hon på nytt vände sig till



172
( 68 )

Renzo, dock utan alt se honom i ansigtet och
derunder starkt rodnade, "det var då, som jag
”ställde mig angelägen, och som jag bad dig
”att skynda på och göra bröllopet innan den
”utsatta tiden. Hvem vet hvad du kan hafva
”haft för tankar om mig? Men jag gjorde det
”i god mening, och höll för visst .... och
”var denna morgon så långt ifrån alt tänka”..
Här afbrötos Lucias ord genom en strid flod af
tårar.

”Ack, den skurken! Den fördömda menni-
”skan! Den lönnmördaren!” utropade Renzo,
springande fram och tillbaka genom rummet, i
det han då och då strök skaftet på sin dolk.

”Ack hvilket bryderi, barmhertige Gud!” ut-
ropade Agnese. Ynglingen stadnade hastigt fram-
för den gråtande Lucia; han betraktade henne
med en min af vild och sorgsen ömhet, och sa-
de: ”delta är det sista streck, som denne bof-
”ven skall begå.”

”Ack nej, Renzo, för himmelens skull!” ro-
pade Lucia. "Nej, nej, för himmelens skull!
”Det ges en Gud äfven för de fattiga, hur vill
”du, att Han skall bistå oss, om vi göra det
”ondt är?”

"Nej! nej, för himmelens skull,” upprepade
Agnese. ”Renzo,” sade Lucia med ett uttryck
( 69 )

af hopp och lugnare beslutsamhet, "du har ett
"handtverk och jag kan arbeta: låtom oss gå
”så långt bort, att' denne aldrig mer får höra
"af oss"

"Ack Lucia! och sedan? Vi äro ju icke
”ännu hustru och man, tror du , Kyrkoherden
”skall tillåta oss att så lefva: den karlen? Om
"vi ändå vore gifta, och då .

Lucia föll å nyo i gråt, och alla tre fort-
foro att tiga, försänkta i en nedslagenhet, som
bildade en sorglig motsats till den festliga pryd-
ligheten i deras kläder.

"Hör på, barn, gif akt på mig,” sade ef-
ter en stund Agnese. "Jag har kommit till verl-
"den förrän Ni, och jag känner den något li-
"tet. Man får ej förmycket förskräckas. Djef-
"vulen är ej så stygg, som de utmåla honom;
"för oss stackars folk tyckas härfvorna så in-
"trasslade, emedan vi ej förstå att taga rätt på
”tråden, men ofta kan ett råd, ett blott ord af
"en man, som är lärd ... jag vet väl, hvad jag
"vill säga. Gör som jag säger, Renzo; gå till
"Lecco, sök rätt på Doctor Azzecca-^arlu^Uj *J
"berätta för honom .... Men kalla honom ej
"så, för Guds skuli: det är ett öknamn. Man

*) En som sliter tyistiga saker.
( 70 )

"måste säga Herr Doctor .... Hur heter han
”nu igen? Ack! jag vet ej rätta namnet: alla
"menniskor kalla honom så. Nog af, fråga bara
”efter den långa, magra, flintskallige Doctorn,
”med röda näsan, och ett hallonmärke på kind-
"benet.”

”Jag känner honom till utseendet,” sade
Renzo.

"Godt,” fortfor Agnese: ”det är en förun-
"derlig man! Jag har sett flera än en, intrass-
‘lade i sina affairer, liksom en orre i nätet, och
”som ej visste, hvart de skulle vända sig, och
”efter en timmas samtal mellan fyra ögon med
"Doctor Azzecca-garbugli (akta Er väl, att kalla
"honom så) har jag sett dem, säger jag, le åt
”alltsammans. Tag dessa fyra kapuner, stackars
"ungar, hvilka jag skulle vrida halsen af till
"kalaset i afton, och bär dem till honom; ty
”man får aldrig komma tomhändt till dessa
”herrar. Berätta honom hela förloppet; och Ni
”skall få se, att han bums skall säga Er saker,
”hvilka aldrig skulle fallit Er in, om Ni ock
"grubblat derpå ett år.”

Renzo omfattade gerna detta förslag, Lu-
cia gillade det ock, och Agnese, stolt öfver att
ha gifvit det, tog de arma djuren det ena ef-
ter det andra ur hönsgården, lade ihop deras
( 7I )

åtta ben, som om det varit en blomsterqvast,
snodde tillsamman och band dem med en se-
gelgarnsstump, och lemnade dem i banderne på
Renzo, som, efter att ha vexlat några tröste-
ord, gick ut genom en bakport i trädgården,
för att ej bli sedd af pojkar, som kunde sprin-
ga efter honom och ropa: brudgumen! brud-
gumen! Så lopp han öfver fälten, eller, som
de der säga, gårdarne, vandrade på gångvägar-
ne, rasande, tänkande på sin olycka, och öf-
verläsande hvad han skulle säga Doctor Azzec-
ca-garbugli. Läsaren må sjelf dömma om, huru
de arma djuren skulle befinna sig under resan,
sålunda hopbundna och hållna vid fotterna, med
hufvudet ner, i handen på en menniska, hvil-
ken, upprörd af olika passioner, med åtbörder-,
ne beledsagade de tankar, som vildt gingo ge-
nom hans själ, och då han, i vissa ögonblick af
vrede, mod, eller förtviflan, sträckte ut armen
med kraft, fingo de grufliga stötar, och deras
fyra hängande hufvuden dansade ikring, hvilka
undertiden sökte hacka hvarandra med näb-
bafne, hvilket ofta nog händer kamrater i
olyckan.

Anländ till köpingen, frågade han efter
Doctorns boning, man viste honom derpå, och
han begaf sig dit. Vid inträdet försporde han
( 72 )	.

hos sig denna försagdhet, som illiterat folk plä-
ga röna i närvaro af en herreman och en lärd;
han glömde alla de ord, som han beredt sig
på; men han såg på kapunerne och fattade
mod. Inkommen i köket, frågade han pigan,
om man kunde få tala vid Herr Doctorn. Pi-
gan blef varse djuren, och van vid dylika skan-
ker, lade hon banderne derpå, oaktadt Renzo
höll dem undan, emedan han ville, det Doc-
torn skulle se och märka, att han hade någon-
ting åt honom. Doctorn kom in, just under det
pigan sade: "Gif hit, och gå in i studerkam-
maren.” Renzo gjorde en djup bugning för
Doctorn, som emottog honom vänligt med ett:
"kom, min gosse” och förde honom in i kabi- |
nettet. Tre väggar af detta rum voro behäng-
de med porträtter af de tolf Gesarerne, den fjer-
de betäcktes af en stor hylla med gamla och
dammiga böcker: midt i rummet ett bord, la-
stadt med anföranden, suppliker, libeller, cir-
culairer; deromkring tre till fyra rörstolar, och
på ena sidan en stor armstol med en hög och
fyrkantig karm, hvars hörn slutades i tvenne
prydnader af trä, som höjde sig liksom ett par
horn; för öfrigt beklädd med kalfskinn med 1
stora nubbar, af hvilka några, som för lång tid

se-
( 73 )

sedan fallit bort, lemnade i frihet kanterna af
skinnet, som här och der var sammanrulladt.
Doctorn var i nattrock, det vill säga, höljd i
en svartaktig toga, hvilken i många år tjent
honom, då han på statsdagar reste till Milano
för att tala i någon betydande sak. — Han till-
stängde dörren och ingaf ynglingen mod med
följande ord: ”Min Gosse, säg mig nu Er hön-
"delse.”

"Jag ville säga Er ett ord i förtroende.”

”Här är jag ju,” sade Doctorn: ”tala.” Och
härvid satte han sig i länstolen. Renzo, ståen-
de framför bordet, vred hatten mellan händer-
na och begynte: "Jag ville veta af Er, som
”studerat . . . .”

"Säg mig saken som den är,” afbröt Doctorn.

"Ni får ursäkta mig, Herr Doctor t vi fat-
” tige kunna ej tala väl. Jag ville derföre veta .,."

”Välsignadt folk! så ären J alle: i stället
"för att förtälja saken, viljen J fråga, emedan
»J hafven edra planer i hufvudet förut.”

”Ursäkta mig, Herr Doctor. Jag ville ba-
”ra veta, om det ar straff på, att hota en Kyr-
”herde, på del han ej må förrätta en vigsel.”

”Jag förstår, (sade Doctorn för sig sjelf,
"men förstod i det hela ingenting). Jag för-

4
( 74 )

»står." — Och antog härvid en allfvarsam min,
men ett allfvar, på en gång medlidsamt och fjä-
sligt; bet ihop läpparne, och yttrade ett ore-
digt ljud, som antydde en känsla, hvilken se-
dan tydligare uttrycktes i följande ord. En
”allfvarsam casus, min son, en benig casus. Ni
”gjorde rätt, alt Ni kom till mig. Det är en
”tydlig casus, omrörd i hundrade förordningar,
”och .... se här, i ett circulaire för förlidet
”år af nuvarande Herr Guvernören. Straxt,
”straxt, Ni skall få se och ta på det.”

I det han sade delta, steg han upp ur sin
länstol, och rörde med händerna i detta cbaos
af papper, omskakande dem fran botten, som
om han vannat säd i en skäppa.

"Hvar är den nu? Kom fram, korn fran.
”Man nödgas hafva så många saker för händer!
”Men här är den säkert, ty det är en förord-
”ning af betydenhet. Ack! se här, se här.’ Han
tog den, uppvecklade den, såg på datum, an-
tog en ännu allfvarsammare min och utropade:
”Af den 15 October 1627! Alldeles; det är af
”förlidet år: ett friskt circulair; det är just så-
”dane, som injaga mesta förskräckelse. Kan Ni
”läsa, min gosse?”

"Något litet, Herr Doctor.”
( 75 )

"Nå väl, följ efter mig med ögonen och
"Ni skall få se."	;

Och hållande plaeatet högt upp i luften,
begynte han läsa, i det han frammumlade nå-
gra ställen med största hast, och vid andra der-
emot, klart och tydligt uttänjde sin röst, allt
efter omständigheterna.

"Oaktadt man, genom placatet af den 14
”December 1620, utfärdad t af Hertigen af Feria
”och stadfästadt af Signor Don Gonzalo Fer-
"nandez de Cordova, &c. &c., med stränga och
”ovanliga mått och steg sökt förekomma de
”våldsamheter, prejerier och godtyckliga hand-
”lingar, som några fördrista sig att begå mot
”Hans Majtts trogne undersåtare, ha dock
”de på mångfaldigt sätt förnyade oordningar-
”ne, och den illvilja, &c. &c., stigit till den
”höjd, att den satt Hans Excellens i nödvän-
”dighet att, &c. &c. — Hvarföre han, efter
”Senatens och en Giuntas ombepröfvande, fun-
”nit för godt, att hosföljande utfärda låta. Och
”för att begynna med de egenmäktiga handlin-
”garne, då erfarenheten bevittnar, huruledes
”många, såväl i staden, som i byarne, hör
”af detta land, våldsamt anställa prejerier och
”undertrycka de svaga på mångahanda sätt, så-

4*
( 76 )

"som till exempel, att förmå dem till nödtvung-
"na köp och hyresafhandlingar, &c. &c.;" nå,
se här, hör JVi- "till att ingå eller icke ingå
”äktenskap.” "Nå! 1 al

"Det är min händelse,” sade Renzo.

"Hör på, hör på, det kommer andra saker;
”och sedan skole vi betrakta straffet.” "Nu är
”det styrkt, eller ock icke styrkt, genom vitt-
”nen, att någon vikit från den orten, der han
”har sin bostad, &c., nu vill denne betala en
"skuld, må då ingalunda den andre uppehålla
”honom; nu vill en annan gå till sin qvarn:"
”allt detta har ej att göra med oss. Ack! här
"ha vi det:” ”att tvinga en prest att underlå-
”ta det som han i kraft af sitt embete är skyl-
"dig att göra, eller göra det som ej honom till-
"kommer.” Hvaha.?

”Det synes som de skulle ha gjort påbuden
”enkom för mig.”

”Ja! är det icke sannt?" hör på, hör på:
”och andra dylika våldsamheter, som bedrifvas
”af vasaller, ädlingar, borgare, sämre folk.”
”Ingen har kommit undan, alla stå här: det är
”likasom en Josaphats dal. Hör nu på straf-
”fet ” Oaktadt alla dessa och andra dylika onda
”gerningar äro forbudne, har ickedestomindre
”Hans Excellens, då det var af nöden, att strän-
( 77 )

”gare lägga hand härvid, dock ingalunda upp-
"häfvande det som &c.härmedelst förordnat
”och påbjudit, det alla ordinarie domare i detta
"rike måtte dömma dem, som i någon man öfver-
”träda nämnde stadgar, eller andra lika lydande,
”till böter och kroppsstraf, ja till landsförvis-
"ning, galerer, samt äfven döden .... en li-
ten bagatell.' ”allt efter Hans Excellens’ eller
"Senatens godifinnande, och i förhållande till må-
”len, personerne och omständigheterne: och allt
”detta oåterkalleligen och strängeligen.’ "Är detta
"ej nog, hvaba? Och här ser Ni underskrifter-
"ne: Gonzalo Fernandez de Cordova; och läng-
”re ner: Platonus; och ytterligare: Vidit Fer-
”rer: här felas ingenting.”

Under det Doctorn låste, följde Renzo lång-
samt efter med ögonen, sökande att få reda på
den verkliga meningen och att betrakta de hel-
gade ord, hvilka nu, som han trodde, skulle
blifva hans stød. Doctorn förundrade sig, då
han såg den nya dienten mera uppmärksam
än förskräckt. — Hvad denne är hårdnackad,—
sade han för sig sjelf. ”Aha!” sade han derpå:
"Ni har ändå låtit raka af Er luggen. Det var
”förståndigt, men då Ni ville anförtro Er åt
"mig, var det ej af nöden. Saken är allfvarsam,
( 78 )

‘‘men Ni vet ej, hvartill mitt mod kan förmå
”mig, om så fordras."

För att begripa detta Doctorns utfall, må-
ste man veta, eller påminna sig, att på den
tiden banditerne till profession och våldsverka-
re af alla slag brukade en lång hårlugg, som
de drogo ner öfver ansigtet som ett visir, då
de anföllo hvilken som hellst, vid de tillfällen,
då de ansågo nödvändigt att förställa sig, och
företaget var af det slaget, som på en gång er-
fordrade våld och list. Förordningarne hade ej
heller förbisett detta bruk. "Hans Excellens
”(Marquisen af Hynojosa) förordnar, det hvar och
”en, som har sitt hår så långt, att det betäc-
”ker pannan till och med ögonbrynen, eller
”nyttjar flätor, antingen framföre eller bak-
"om öronen, må böta trehundrade scudi; och
"i händelse af oförmögenhet att betala, straffas
”med 3 års galerer första gången, men händer
”det andra gången, vare han, utom de redan
”nämnda, förfallen till ännu större böter och
”kroppsstraff, allt efter Hans Excellens’ godt-
”finnande.”

"Dock tillåter han, att i händelse af skal-
‘lighet eller annan skälig orsak, såsom märke
”eller sår, sådane må kunna, till prydnad och
”för sin helsas skull, nyttja så långt hår, som
( 79 )

"behöfves för att dölja dylika lyten, men ock-
"så intet mer; börande de laga sig väl till va-
»ra, att de ej öfverskrida den oundgängeliga
”nödvändigheten, för att ej dymedelst ådraga sig
”det för de öfriga öfverträdarne utsatta straffet.”

”Och likaledes befaller han barberarne, vid
”vite af hundrade scudi eller tre slag af repet
‘»på allmän plats, ja än större kroppsstraff, efter-
”godifinnande som ofvan, att de ej låta dem,
”som de klippa, ha qvar något slags flätor, lug-
”gar, lockar, eller längre hår än vanligt, hvar-
"ken i pannan, ej heller som bindlar eller bak-
”om öronen, men att alla må vara lika, som
”ofvan, utom i händelse af skallighet eller an-
”dra lyten, såsom redan nämndt är." Denna lufv
var således på visst sätt en del af beväpningen





och ett kännemärke på översittare och lösdrif-
vare; hvilka derföre också allmänt kallades luf-

var.

Denna benämning är ännu qvar, i lindri-

gare
finns

»|

mening, i vår dialect: och tilläfventy 15
ingen af mina milanesiska läsare, som ej

sel

påminner sig i sin barndom hafva hört antin-
gen föräldrar eller lärare, eller någon vän i hu-
set, eller någon tjenare, säga om sig: "Lufven
"är i honom. Det är en liten lufver.” "Sanner-
”ligen, på tro och ära,” svarade Renzo, "jag
"någonsin i mitt lif burit lugg.
( 80 )

”Nu är det slut,” svarade doctorn, ruskande
på hufvudet med ett småleende, på en gång
illparigt och otåligt. "Om Ni ej har förtroende
”till mig, är det slut oss emellan. Den som
"ljuger för doctorn, ser Ni, min gosse, han är
"en dåre, som får lof att tala sanningen inför
"domaren. För sin advocat måste man herätta
"saken klart och tydligt: oss tillhör det sedan
"att få den invecklad. Om Ni vill, jag skall
"hjelpa er, måste Ni säga mig allt, från A än-
"da till Z, med hjertat i hand, såsom för er
"bigtfar. Ni bör nämna mig personen, af hvil-
"ken Ni fått befallningen: det är naturligtvis
"en man af betydenhet; och i denna händelse
”vill jag gå till honom på uppvaktning. Jäg
"skall ej säga ett ord om, ser Ni, att Ni sagt
"mig, det han skickat Er: lita derpå. Jagskall
”säga honom, att jag kommer för att anhålla
"om hans beskydd för en stackars yngling, som
"man smädat. Och vi skolä tillsammans vid-
"taga de tjenligaste mått och steg för att få
"ett hederligt slut på denna sak. Ni förstår väl
"att, i det han drar sig sjelf ur spelet, drar han
"ock Er. Om deremot Ni gjort skälmstycket
"på eget bevåg, nå väl, jag öfvergifver Er ej
"derföre: jag har frälsat flere andra ur värre
”ledsamheter . . . Endast att Ni ej förolämpat
( 81 )

"någon man af betydenhet, Ni förstår, åtager
»jag mig att rädda Er ur bryderiet: med nå-
»gon liten kostnad, kan tänka. Ni måste tala
«om för mig, hvem den förolämpade, som man
»säger, är, och i förhållande till den goda man-
»nens stånd, character, lynne, får man väl se,
»om man antingen bör hålla honom i styr med
"högre beskydd eller skaffa honom en criminal-
»process på halsen och sålunda ge honom my-
»ror i hufvudet; ty, ser Ni, om man bara rätt
»förstår att handtera circulairen, är ingen brott-
"slig och ingen oskyldig. Hvad Kyrkoherden
»beträffar, skall han väl, om det är en förnuf-
»tig man, hålla sig undan; om det åter vore
»ett brushufvud, ha vi väl utvägar äfven för
»sådana. Ur alla intriger kan man frälsas, men
dertill fordras en klok man: och Er sak är
»allfvarsam; allfvarsam, säger jag Er: lagen ar
»klar, och om saken skulle afgöras mellan do-
"maren och Er, komme det, oss emellan sagdt,
»att gå hett till väga. Jag talar som vänt man
»måste betala sina skälmstycken: om Ni vill ga
»rundt tillväga både med penningar och upp-
»riktighet, sätta tro till den som vill Er Väl,
»lyda, göra allt hvad man föreslår Er ... •

Under det hela denna ramsa flödade från
Doctorns läppar, stod Renzo och betraktade
( 82 )

honom med en gapande undran, lik en arbe-
tare, som står på torget och ser, huru en task-
spelare, efter att hafva stoppat in i munnen
blår på blår; derur drager band på band, oc:
så oupphörligt. Men då han ändteligen märkte
hvad Doctorn ville säga, och hvilket misstag
denne'begått, klippte han af bandet i munnen
på honom med följande ord: ”Ack, Herr Doc-
"tor, huru har Ni förstått det? Saken forhaller
”sig alldeles tvertom. Jag har ej hotat någon;
"jag befattar mig ej med sådana saker: fråga
”blott hela orten, skall Ni få höra, att jag aldrig
"haft att göra med Polisen. Andra hafva be-
"gått ett skälmstycke emot mig; och jag kom-
”mer till Er för att få veta hvad jag har att
”göra, för att erhålla rättvisa; och jag är gan-
”ska nöjd att ha fått se detta circulair.”

"För fan i våld!” utropade doctorn, i det
han vidt uppspärrade ögonen. ”Hvad betyder
”detta mischmasch? Så är det; så ären J alle:
"är det icke möjligt, att Ni- kan säga saken
”rent ut?”

"Men, Herr Doctor, förlåt mig; Ni har ej
‘‘gifvit mig tid dertill; nu vill jag berätta er
”saken, sådan den förhåller sig. Ni bör veta
"då, alt jag i dag skulle gifta mig med” och
härvid sväfvade Renzo på målet, ”att jag skulle
( 83 )

”gifta mig med en flicka, hvilken jag derom
"vidtalt redan under loppet af förlidne sommar;
"och i dag, som jag säger Er, var den med
”Herr Kyrkoherden öfverenslomnS dagen, och
”ailt var afgjordt. Se! då begynte Herr Kyr-
”koherden att komma fram med vissa undflyk-
"ter . . . nog af, för att ej trötta Er, jag fick
”honom att tala, som rätt och billigt var; och
”han bekände för mig, det han blifvit för-
”bjuden vid lifsstraf att förrätta vigseln. En
”mägtig, Don Rodrigo.”

"Nå nå,” afbröt genast Doctorn, i det han
sammandrog ögonbrynen, rynkade pa den röda
näsan och forvred munnen, "Fy då, hvarföre
”kommer Ni och bråkar med dylikt dumt prat?
”Fören sådant språk Er emellan, J som ej för-
”stån att väga edra ord; men kommen ej fram
”dermed till en hederlig man, som vet hvad
”de betyda. Gå, gå, Ni vet ej hvad Ni säger:
”jag lägger mig ej ut för pojkar; jag vill ej höra
”någon så prata i vädret.”

”Jag svär” . . .

”Gå, säger jag Er: hvad vill Ni jag skall
”göra med Edra eder! Jag lägger mig ej deruti:
”jag tvår mina händer.” Och härvid begynte han
gnugga och vrida sina händer, som om han
verkligt tvättat dem. "Ni bör mera välja Edra
( 84 )

”uttryck: på detta sätt kommer man ej att öf-
”‘verfalla en hederlig man."

"Men hör då, men hör då," upprepade
Renzo fåfängt: Doctorn, oupphörligt skrikande,
dref honom med begge händerna emot dörren:
och då han väl fått ut honom, slog han den
vidt upp, ropade på pigan och sade: "gif ge-
”nast denne karl tillbaka det som han fört
"med sig: jag vill ej hafva något, jag vill ej ha
"något." Denna hade aldrig, så länge hon va-
”rit i detta hus, någonsin uträttat en dylik be-
”fällning: men den utsädes med så afgörande
ton, att hon ej tvekade att lyda. Hon tog de
fyra arma djuren och gaf dem åt Renzo med en
min af föraktligt medlidande, som tycktes vilja
säga: du måste ha begått en stor dumhet. Renzo
ville krusa, men Doctorn var obeveklig; och
den förre, förundrad, förbryllad, och mer för-
argad än någonsin, nödgades återtaga det för-
smådda offret, bege sig bort, och återvända till
byn, för att herätta för qvinnorna den sköna
frukten af sin utfärd.

Qvinnorna, efter att med bedröfvadt hjerta,
hafva utbytt bröllopskläderna mot den anspråks-
lösa hvardagsdrägten, begynte under hans från-
varo att på nytt rådpläga; Lucia under snyft-
ningar och Agnes med suckar. Sedan den sed-
( 85 )

nare ulförligen ordat om den stora nytta, man
kunde vänta sig af Doctorns råd, sade Lucia,
att man borde se sig om efter alla möjliga ut-
vägar; att Paler Christoforo var en man, hvil-
ken icke blott kunde råda, utan ock hjelpa,
då det kom an på alt bispringa fattigt folk;
och att det skulle vara en god sak alt kunna
låta honom få veta det som förefallit. "Ja visst,”
sade. Agnese, och begge satte sig nu att tanka
på bästa sättet dertill; ty, att de ensamma skulle
gå till det två mil derifrån belägna klostret, var
en sak, som de i dag ej hade velat våga: och
säkert skulle ingen klok menniska hafva gifvit
dem detta råd. Men under det de öfvervägde
hvad som nu borde göras, hördes ett klappan-
de på dörren, och derjemte ett lågt, men tyd-
ligt Deo gratias. Lucia, som gissade hvem det
kunde vara, sprang att öppna, och genast efter
en bugning inträdde verkeligen en kringvand-
rande verldslig Kapuciner, med sin påse öfver
venstra axeln och hållande dess öppning hop-
vriden och sammandragen med begge händerna
öfver bröstet. "Ack, se broder Galdino!” sade
begge qvinnorna. "Herren vare med Edei,
sade munken, ”jag kommer for att få valnötter.”

”Gå efter valnötter för de goda fäderne,”
sade Agnese. Lucia steg upp, och begaf sig till


( 86 )	-

andra rummet; men innan hon gick in dit, stad-
nade hon bakom ryggen på Galdino, som stod
rak i samma ställning som förut, och i det hon
lade pekfingret på munnen, gaf hon modrenen
blick, som bad denna tiga; ömt, bönfallande;
men icke utan en viss myndighet.

Munken, som på afstånd skarpt betraktade
Agnese sade: ’’än brölloppet då, det borde ju
”ske i dag 5 jag blef varse i byn en viss förvir-
"ring, likasom någonting, som skulle betyda en
”nyhet. Hvad har händt?”

”Kyrkoherden är opasslig, och man måste
”uppskjuta det,” svarade hon hastigt. Om Lu-
cia ej gjort nämnde tecken, hade svaret troligen
blifvit helt annorlunda. ”Och hur går det med
”kollekten,’’ sade hon derpå för att ombyta
talämne.

"Dåligt, kära mor, dåligt. Här är det allt-
”ihop,”'och i det han så sade, lyfte han påsen
från ryggen och skakade den emellan banderne.
"Här är det alltihop; och för att få tillsammans
”denna sköna skatt, har jag nödgats klappa på
"tio portar.”

”Men det är ett hårdt år, broder Galdino;
”och när man har ondt om bröd, mätes allt
”knappare.”	.
( 87 )

”Och för att få den goda tiden tillbaka,
”hvilket medel bör väl användas, kära Mor? All-,
”mosor. Känner Ni detta underverk med val-
”nötterna, som inträffade för många år sedan
"i ett af våra kloster i Romagna?”

"Nej, i sanning, berätta det nu.”

”Nå! Ni bör veta då, att der i klostret
”befann sig en af våra Ordensbröder, som var
”ett helgon och kallades Pater Macario. En
”vinterdag, under det han vandrade på en gång-
"stig genom ett åkerfält, tillhörigt en af klo-
”strets gynnare, också en hedersman, sag Pater
”Macario denne bredvid ett stort valnötträd,
”och fyra bönder med yxor, gräfvande ikring trä-
”det, för att få upp det med rötterne. Hvad
”gör Ni åt det stackars trädet? frågade Pater
”Macario. Ack, Pater! det har på flera år ej
”velat gifva mig några nötter, och nu hugger
”jag ner det till vedbrand. Gör icke det, gör
”icke det, sade Patern: vet, att detta år, kom-
”mer det att bära flera nötter än löf. Mannen,
”som visste hvem det var, som sade honom detta,
”befallde arbetarne, att de på nytt skulle kasta
”mullen öfver rötterne, och ropade till Patern,
”som fortsatte sin väg: Pater Macario, sa-
”de han till honom, hälften af frukten blir
”för klostrets räkning. Ryktet om denna pro-
( 88 )	'

"fetia spridde sig i nejden, och alla sprungo att
"betrakta valnötträdet. Der sågos det verkeli-
"ligen våren derpå först många, många blom-
”mor, oeh sedan många, många nötter. Den
"gode mannen hade ieke den glädjen att sjelf
"få räkna dem, ty han gick innan skörden att
"mottaga lönen för sin barmhertighet. Men
"underverket blef så mycket större, som Ni
"skall få höra. Den fromme mannen hade lem-
"nat efter sig en son, af helt annan sinnesart.
”Nu kom alltså vid skördetiden Insamlaren för
"att uppbära den hälft, som tillkom klostret;
"men ägaren låtsade ej veta deraf och hade den
"djerfheten att svara, det han aldrig hade hört,
"att Kapueinermunkar kunde göra nötter. Vet
”Ni Väl nu hvad som hände? En dag (märk väl
"detta) hade denne fritänkare bjudit några af
"sina vänner, honom lika i lynne, och, under
"det de drucko och skämtade, berättade han
"dem historien om valnötträdet, och gjorde sig
"lustig öfver munkarne. Dessa lättsinniga yng-
"lingar önskade få se detta omåttliga förråd af
"nötter; och han förde dem derföre till visthu-
"set. Men hör på nu: han öppnar dörren,
"går till det hörnet, hvarest man hade lagt det
"stora förrådet, och, i det han säger, ser Ni,
"ser han sjelf ditåt och ser . . . hvad för slag?
( 89 )

»En vacker hop af torra valnötslöf. Detta
"var ett mägtigt exempel. Och klostret, i stäl-
”let för att förlora genom denna vägrade all-
”mosa, vann derpå; ty efter en så märkelig
”händelse, inbringade nötinsamlingen så myc-
”ket, att en af våra välgörare, rörd till med-
”lidande för den stackars insamlaren skänkte
”klostret en åsna för att hjelpa honom hära
”hem nötterne. Och det blef sa mycket olja,
”att alla fattiga kommo att taga så mycket de
”ville; ty vi munkar äro likasom hafvet, som
"emottager vatten från alla hall för att sedan
”återgifva det åt alla floder.”

Nu återkom Lucia med förklädet så fylldt
af nötter, att hon knappt förmådde bära det, i
det hon höll ut dess begge ändar med ut-
sträckta armar. Under det att Galdino, sedan
han lyft ner påsen från ryggen, lade ner den
på marken och löste dess mynning för att in-
plocka den rikeliga allmosan, gaf modren Lucia
ett förvånadt och strängt ögonkast för hennes
slösande frikostighet, men Lueia besvarade detta
med en blick, som tycktes vilja säga: jag skall
rättfärdiga mig. Galdino utbröt i loford, i fö-
rebud, i löften, i tacksägelser, och sedan han
åter påtagit sig renseln, gick han sin väg. Men
Lucia ropade honom tillbaka, oeh sade: "jag
"skulle önska en tjenst utaf Er; jag skulle on-
dska, Ni ville säga Pater Christoforo, att jag
”har något angeläget att tala vid honom, och
”att han ville hafva den godheten att komma
”till oss, stackars menniskor, och det genast; ty
”jag kan icke komma till kyrkan,”

”Är det ej någonting annat? Icke en timma
”skall gå förbi, innan Pater Christoforo får ve-
”ta Er åstundan.”

”Jag förlitar mig derpå.”

”Tvifla icke.” Och, i det han så sade,
gick han bort, litet mer lutande, men nöjdare
än han kommit.

Då man hör en Ifattig flicka med så mycket
förtroende skicka efter Pater Christoforo, och
insamlaren antaga denna commission utan för-
undran och utan svårighet, må dock ingen före-
ställa sig, att denne Christoforo var en hvar-
dagsmenniska , en munk af det vanliga slaget.
Det var tvertom en man af mycket anseende
bland de sina och i hela nejden; men Kapuci-
. nernas ställning var sådan, att intet syntes dem
för lågt, intet för högt. Att tjena de fattige,
och tjenas af de mägtige, att inträda i palatsen
och hyddorna med samma ödmjuka och säkra
min, att ofta i samma hus vara ett föremål för
tidsfördrif, och en person, utan hvilken intet
( 91 )

kunde afgöras, att öfverallt begära allmosor
och sedan gifva dem åt alla dem som kommo
att tigga i klostret; en Kapucinermunk var van
vid allt detta. Då han gick på vägen, kun-
de han lika lätt träffa på en Furste,” hvilken
vördnadsfullt kysste kanten på hans ordensgör-
del, som på en hop pojkar, som låtsade vara i
handgemäng sinsemellan för att kunna kasta
honom skägget fullt med smuts. Ordet munk
utsädes på dessa tider med det bittraste förakt,
och Kapucinermunkarne vorö tilläfventyrs mer
än andra af sitt stånd föremål för de olikaste
känslor och erforo de mest olika behandlings-
sätt; ty, som de ej ägde någon förmögenhet,
buro en drägt, som vida mera afvek ifrån
den vanliga, och mera ex prof esso förödmjuka-
de sig, utsatte de sig ock mera för den vörd-
nad och det förakt, som dessa ting förmå väc-
ka, i mån af menniskornas olika lynnen och
olika tänkesätt. .

Sedan Galdino gått, utropade Agnese, "så
”mycket nötter, och nu i år!"

"Förlåt mig, mamma,” svarade Lucia, ”men
"om vi ej hade gifvit större allmosa än vanligt,
”hade Galdino ytterligare nödgats vandra ikring,
”Gud vet huru länge, innan han fått sin påse

”full; Gud vet, när han kunde hafva kommit
( 92 )

”tillbaka till klostret, och efter allt det prat
”han då skulle ha hållit och hört, Gud vet, om
"något qvarstadnat i hans minne . . .

"Nå! det var ett godt påhitt, och för öf-
”rigt bär arltid barmhertighet god frukt,” sade
Agnese, hvilken med alla sina små fel var en
god qvinna , och skulle, som man säger, kunnat
gå i döden för detta sitt enda barn, som ut-
gjorde hennes förnämsta glädje.

Undertiden ankom Renzo oeh kastade, vid
inträdet med en uppsyn, på en gång vredgad
och skamflat, kapunerne på ett bord; och det-
ta var de arma djurens sista missöde för den
dagen.

"Ni gaf mig ett vackert råd !” sade han till
Agnese. "Ni skickade mig just till en hedersman,
"till en, som verkligt hjelper fattigt folk” Och
nu berättade han sitt sammanträde med doc-
torn; Hon deremot, förbryllad öfver en så be-
dröflig utgång, ville söka bevisa, att rådet väl
var godt, men att Renzo blott ej måtte ha för-
stått sig på det rätta sättet; då Lucia afbröt
denna tvist med den underrättelsen, att hon
trodde sig ha funnit en bättre utväg. Renzo
upptog äfven delta hopp, såsom det händer dem
som äro i bedröfvelse och bryderi., ”Men om
”Patern,” sade han, ”ej hittar på någon utväg,
( 93 )

"skall jag sjelf hjelpa mig på ett teller annat
"sätt. Qvinnorna rådde till frid, tålamod, för-
sigtighet. ”1 morgon,” sade Lucia, "kommer Pa-
"ter Christoforo säkert, och J skolen fa se, att
"han väl hittar på någon utväg, som vi stae-
"kars menniskor aldrig kunnat föreställa oss."
»Jag hoppas det,” sade Renzo, ”men i alla hän-
“delser skall jag söka till, att sjelf eller genom
”andra taga mig rätt. Det ges väl rättvisa en
"gång här i verlden!"

Under smärtsamma samtal, oeh under gå-
ende och kommande, hade denna dag gått för-
bi och det började nu att mörkna. "God natt,”
sade Lucia sorgligt till Renzo, som ej kunde
förmå sig att gå. ”God natt,” svarade han, än
mera sorgligt. "Något helgon skall väl hjelpa
”oss,” återtog hon. ”Var talig och undergif-
”ven.” Modren anförde andra råd af samma
slag; och brudgumen gick bort med stor-
mande hjerta, upprepande beständigt dessa be-
synnerliga ord: "Det ges väl rättvisa en gång
"här i verlden!” Så saunt är det, att en men-
niska, tryckt af stora olyckor, ej mera riktigt
vet, hvad hon säger.
( 94 )

CAP. IV.

Solen syntes ej ännu pä horisonten, då Pater
Christoforo lemnade sitt kloster vid Pescarenico,
för att gå till det lilla hus, der han var vän-
tad. Pescarenico är ett litet ställe på venstra si-
dan af Adda, eller rättare sagdt, af sjön, få steg
nedanom bron: en liten grupp af hus, bebod-
da till det mesta af fiskare och prydda här och
der af flere slags nät, uthängda till torkning.
Klostret var beläget (byggnaden är ännu qvar)
utanföre, och midtemot ingången till byn: midt-
emellan gick vägen från Lecco till Bergamo.
Himlen var helt klar; allt efter som solen höj-
de sig bakom berget, såg man dess ljus stiga
ner från de motstående bergens spetsar, sedan
likasom utbreda sig med hast öfver sluttningar-
ne och i dalen: en lindrig höstvind, lösande
från grenarne de: förtorkade mullbärslöfven ,
förde dem ner till marken, få steg från, trä-
det. Till höger och venster, i vingårdarne,
på de ännu utbredda grenarne, lyste de i oli-
ka färgbrytningar rodnande löfven, och de
nyligen uppröjda tomtarne framstucko mörkt
och tydligt midtibland den hvitaktiga och af
daggdroppar gnistrande åkerstubben. Det var
ett gladt skådespel; men hvarje menniskoskep-
•	( 95 )



nad, som der rörde sig bedröfvade ögat och
tanken. Vid hvarje steg stötte man på trasiga
och utmagrade tiggare, dels grånade i detta
handtverk, dels tvungne af nöden, att uträcka
handen. De vandrade stilla vid Pater Christo-
foros sida, betraktande honom medlidsamt, och
oaktadt de ej hade något att vänta af honom,
ty en Kapucinermunk hade aldrig penningar,
gjorde de honom dock en tacksam bugning för
de allmosor, som de redan hade fått, eller
gingo för att få i klostret. Anblicken af de på
fälten spridde arbetarne var än mera smärtsam.
Somlige höllo på att så; glest, sparsamt och
ogerna, likt en som vågar något, hvilket är ho-
nom högst motbjudande; andre hand terade spa-
den likasom med möda, och uppkastade trump-
ne jordtorfvan. De magra vallflickorna, som vid
ett rep förde på bete sin ko, lika mager och
förtorkad som de sjelfva, sågo noga efter och
lutade -sig hastigt ner, för att frånsnilla denna
för familjens eget behof någon ört, hvilken hun-
gern hade lärt dem, att äfven menniskor kun-
de lefva af. Dessa syner förökade vid hvarje
steg munkens bedröfvelse, i det han vandrade
framåt med den sorgliga tanken i själen, att
han gick att höra någon olycka.

Men hvarföre tog denne så mycken del i


( 96 )

Lucias ode? Och hvarföre hade han på för-
sta anmaning satt sig i rörelse med så mycken
ifver, som om det varit på en kallelse från
Ordensgeneralen. Och hvem var denne Pater
Christoforo? — Vi nödgas besvara alla dessa
frågor.

Pater Christoforo * * * var en man när-
mare sextio än femtio år. Hans hufvud, helt
och hållet rakadt, så när som på den lilla rand
af hår, som midtpå omgaf det, liksom en kro-
na, enligt Kapucinernes bruk, höjde sig då och
då med en rörelse, hvari framlyste en viss stolt-
het och oro; men nedböjde sig snart ater af
ödmjukhet. Det långa, grå skägget, som be-
täckte hans kinder och haka, förhöjde än mera
de ädla dragen i den öfre delen af ansigtet,
hvaråt en återhållsamhet, redan från längre tid
invand, snarare hade gifvit mer värdighet, än
förminskat dess uttrycksfullhet. Hans tvenne in-
sjunkna ögon fästades för det mesta mot jorden,
men blickade ofta upp med plötslig liflighet,
liksom två ystra hästar, förda vid handen af
en kusk, hvilken de af gammal vana veta sig
ej kunna rå på, likväl då och då göra ett lu-
stigt hopp, som de genast få umgälla med en
dugtig ryckning på betslet.

Pa-
( 97 )

Pater Christoforo hade ej alltid sett så ut,
hade ej heller alltid hetat Christoforo: hans
dopnamn var Ludovico. Han var son af en
köpman i * * * (dessa asterisker härröra af vår
anonyme auctors försigtighet) hvilken, under
sina sista år, då han såg sig tillräckligt försedd
med ägodelar och denne var hans enda barn, hade
lemnat handeln, och börjat lefva som en förnäm
herre. Under detta sitt nya, makliga tillstånd,
uppkom hos honom en djup blygsel öfver hela
den tid, han användt att göra någonting här i.
verlden. Beherrskad af denna inbillning, ville
han på allt sätt komma menniskorna att glöm-
ma, det han någonsin varit köpman: han hade ve-
lat kunna glömma det sjelf. Men boden, balarne,
contoboken, alnen framtedde sig beständigt för
hans minne, liksom Banquos skugga för Mac-
beth, äfven midtibland bordets pomp och pa-
rasiternes smålöjen. Det vore omöjligt att be-
skrifva den möda, desse stackare måste göra
sig för att undvika hvarje ord, som kunde sy-
nas åsyfta värdens fordna stånd. En dag, för
alt blott anföra ett enda exempel, en dag vid
slutet af måltiden, midtunder den lifligaste och
uppriktigaste glädtighet, så att man ej skulle
kunnat riktigt säga, hvilkendera mera njöt, vär-
den alt ha tillställt allt, eller sällskapet att sluka
allt, begynte han med nedlåtande öfvermod, att
retas med en af dessa gäster, den beskedligaste
älare i verlden. Denne, för att instämma i sam-
ma skämtsamma ton, svarade , utan minsta skymt
af elakhet, med verkligt barnslig oskuld: "Ack
»jag är ju uppmärksam som en krämare." Man-
nen sjelf blef bestört vid ljudet af de ord, som
utgått ur hans mun: han betraktade med osä-
ker blick sin gynnares ansigte, hvarpå moln
börjat uppgå: begge hade velat återtaga sin
förra uppsyn; men det var för sent. De andre
gasterne tänkte hvar för sig på huru de skulle
kunna öfverskyla den lilla skandalen oeh afle-
da det onda; men, under det de tänkte, tego
de, och genom denna tystnad blef skandalen
än värre. Hvar och en undvek att möta de
andres blickar, alla märkte, att de voro syssel-
satte med den tanken, som de önskade dolja.
Glädjen försvann för den dagen, och den oför-
sigtige, eller för att tala billigare, den olyck-
lige bjöds icke mera. Så tillbringade Ludovi-
cos fader sina sista år i beständig oro, alltid i
fruktan att föraktas, utan att tänka på, att det
icke ligger något mera löjligt uti att sälja, än
att köpa, och att lan i så många år utöfvat
denna samma profession, som han nu skämdes
( 99 )

öfver, för folkets ögon, ocli utan samvetsagg.
Han lät gifva sin son en adlig uppfostran, ef-
ter den tidens sed; gaf honom lärare i veten-
skaper och ridderliga öfningar; och lemnade
honom vid sin död rik och ung. Ludovico ha-
de antagit adliga seder; och de smickrare, bland
hvilka han uppväxt, hade vant honom vid att
behandlas med mycken aktning. Men då han
ville söka umgänge med de förnämsta i staden
fann han förhållandet helt olika med det, hvar-
vid han var van; han märkte, att, för att lef-
va i deras sällskap, som han skulle ha önskat,
måste man från början gå i tålamodets och un-
dergifvenhetens skola, alltid ligga under, och
vid alla tillfällen svälja förtret. Ett sådant lef-
nadssätt öfverensstämde ej med Ludovicos upp-
fostran och natur. Han skilde sig förargad från
dessa menniskor. Men det var mot sin vilja,
som han höll sig derifrån; ty det syntes ho-
nom som om desse verkligen borde ha varit
hans kamrater; han hade endast önskat, att de
varit litet mindre hårdnackade och högdragne.
Då han, med denna blandning af dragnings-
kraft och hat, ej kunde närma sig dem förtro-
ligt, och dock ville ha att göra med dem i nå-
gon mån, företog han sig att täfla med dem i

5*
(	100	)

öfverflöd och prakt, och köpte sig sålunda mot
contant fiendtligheter, afvund och åtlöje. Hans
på en gång ädla och häftiga character hade
tidigt invecklat honom i andra allfvarsammare
tvister. Han kände en ofrivillig och uppriktig
afsky för prejerier och våldsamheter: en afsky,
som vunnit än mera styrka genom de personers
stånd, som på den tiden mest begingo dylika
streck; hvilka voro just de, som han hatade.
För att stilla eller sätta i rörelse alla dessa
passioner på en gång, tog han gerna den sva-
ges, den förtrycktes parti, sökte lägga hinder
för förtryckaren, inlät sig i en strid, fick der-
under en annan på halsen; så att han smånin-
gom kom att spela rollen af en beskyddare af
de förtryckte, en hämnare af oförrätter. För-
söket var vådligt; och man behöfver ej sätta i
fråga, om Ludovico derigenom ådrog sig fien-
der, trätor och bekymmer. Oberäknadt den
yttre kampen, plågades han dessutom bestän-
digt af inre strider; ty, då ett företag skulle
sättas i verket (att ej tala om dem, i hvilka han
dukade under) nödgades han sjelf använda man-
gen slags list och våld, som hans samvete se-
dan ej kunde gilla. Han måste omgifva sig med
ett betydligt antal bravi; och, så väl för sin
egen säkerhet, som för att hafva ett kraftigare
( Io1 )
biträde, nödgades han utvälja de djerfvaste, med
andra ord, de argaste, och lefva med skälmar
för rättvisans skull. Detta hade till följd, att
han mer än en gång, antingen modfälld efter
en bedröflig utgång, eller oroad af en annal-
kande fara, ledsen vid att beständigt vara pa
sin vakt, med vedervilja för sin omgifning, be-
kymrad för framtiden om sina ägodelar, som
dag från dag sinade bort i goda gerningar oeh
djerfva företag, kommit på den tanken att blif-
va munk; hvilket i dessa tider var den vanli-
gaste utvägen att komma ur förlägenheter. Men
det som förmodligen hela lifvet igenom förblif-
vit ett blott infall, blef ett stadgadt beslut ge-
nom en händelse, den allfvarsammaste och för-
skräckligaste, som någonsin händt honom.

Ilan gick en dag på en af gatorne i sin
fädernestad, åtföljd af en gammal factor, hvil-
ken hans far förvandlat till hofmästare, och
med tvenne bravi efter sig. Hofmästaren, som
hette Christoforo, varen man af omkring fem-
tie år, från ungdomen tillgifven sin herre, hvil-
ken han hade sett födas och af hvars lön och
frikostighet han med hustru och åtta barn lefde.
— På långt håll ser Ludovico en viss ädling
komma, Öfversittare och våldsverkare till pro-
fession, med hvilken han i hela sitt lif aldrig
( 102 )

talt ett ord, men som bittert hatade honom,
hvilken känsla han lika hjertligt besvarade:
ty detta är en ibland denna veridens förmåner,
att man kan hata och bli hatad, utan att känna
hvarandra. Denne kom, beledsagad af fyra
bravi, rakt emot honom, med stolta steg, upp-
lyftadt hufvud och munnen förvriden till en
högdragen och föraktlig min. Begge två följde
tätt efter muren; men Ludovico (märk väl detta)
hade den på höger hand, och detta gaf honom,
enligt ett gammalt bruk , rättigheten (huru långt
kunna ej rättigheter gå) att ej lemna nämnde
mur, för att ge rum åt hvem det vara må,
vid hvilken omständighet man då fästade myc-
ken vigt. Den ankommande ansåg deremot den-
na rättighet tillhöra sig såsom adelsman, och
att det tillkomme Ludovico att gifva vika, och
detta i kraft af ett annat bruk. Ty häruti,
likasom i många andra fall, herrskade tvenne
olika bruk, utan att det var afgjordt, hvilket-
dera var det rätta, hvilket gaf anledning att
hörja en strid, hvarje gång en hetsig vildhjerna
stötte på en annan af samma art. Dessa två möt-
tes nu, begge tätt vid muren, likt tvenne van-
drande basrelief-figurer. Då de befunno sig an-
sigte mot ansigte sade den kommande, i del han
rak och med stolt sneglande blick mätte Ludo-
( 103 )

vico, i en ton, som motsvarade orden: "Drag
"Er åt sidan.” "Gå Ni ur vägen sjelf,” svara-
de Ludovico, ”vägen är min.” "Med sadane
”som Ni, är vägen alltid min.” — "Ja visst, i
”fall övermodet hos Er och Edra likar vore
”lag för sådane som mig.

Följeslagarne å ömse sidor hade stadnat,
hvar och en bakom sin hufvudman, seende snedt
på hvarandra med händerne lagde på dolkarve,
och rustade till strid. Folket, som kom på ga-
tan, drog sig tillbaka och begaf sig på afstånd
för att se på saken: och dessa åskådares när-
varo upplifvade allt mer och mer de stridan-
des hederskänsla.

"Ur vägen, gemene handlverkare; eller skall
”jag en gång lära Dig den aktning, man är skyl-
”dig folk af mitt stånd.” "Ni ljuger, då Ni kal-
”lar mig gemen.” ”Ni ljuger, då Ni säger, att
”jag ljugit.” Detta svar var afgörande. ”Och
”om du vore adelsman, som jag,” tillade den-
ne herre, skulle jag bevisa Dig med svärd och
”sköld, att det är Du, som har ljugit.” ”Delta
”är en god undanflykt, hvarigenom Ni befriar
”Er från att med verk och handling styrka näs-
”visheten i Ert tal.” ”Kasta ner den skurken
"i smutsen,” sade ädlingen, i det han vände
sig mot de sina. ”Vi få väl se,” sade Ludo-
( 104 )

vico, i det han hastigt tog ett steg tillbaka,
och lade handen på svärdet. "Djerfve!" utro-
pade den andre, i det han blottade sitt eget:
"jag vill sönderbryta detta, sedan det blifvit
"fläckadt med Ditt låga blod."

Härvid rusade de på hvarandra; tjenarena
på ömse sidor störtade fram till sina herrars
försvar. Striden var olika, så väl till anta-
let, som derigenom, att Ludovico snarare sökte
undvika huggen och afväpna sin motståndare,
än döda honom; den andre deremot på allt sätt
önskade sin motparts död. Ludovico hade re-
dan fått ett dolkstygn af en bravo i venstra ar-
men samt en lätt skråma i ena kindbenet och
hans hufvudfiende rusade nu öfver honom för
att fullborda verket, då Christoforo, som såg
sin herre i den yttersta fara, rusade med sin
dolk öfver ädlingen. Denne vände nu hela sitt
raseri emot honom och genomborrade honom
med svärdet. Vid denna syn rände Ludovico,
liksom utom sig, sitt svärd genom lifvet på den
förolämpande, hvilken nedföll döende, nästan på
samma gång, som den olycklige Christoforo.
Adelsmannens bravi, då de sågo honom slagen
till marken, togo flykten, illa tilltygade: Lu-
dovicos åter, äfven i beklagligt tillstånd och
fulla med skråmor, då det ej var något mer
att göra, och de ej ville se sig innestängde midt
ibland folket, som nu redan lopp till, begåfvo
sig af åt ett annat håll: och Ludovico befann
sig sålunda ensam med dessa tvenne olyckskam-
rater för sina fotter, och midtuti en stor folkhop.

”Hur gick det? — En är på platsen. —
»Två äro de. — Han gjorde honom ett knapp-
”hål i buken.— Hvem är det, som är mördad?
"Den der mägtige. — Ack! heliga Maria, hvil-
”ken förstörelse! •— Den som söker, han finner.
— ”Ett ögonblick gäldar för alla de öfriga. —
"Så är det då slut äfven med denne. — Hvilket
”slag? — Detta lär väl bli en allfvarsam sak. —
”Och den andre olycklige! Barmhertige Gud!
”hvilket skådespel! — Fräls honom, fräls ho-
”nom. — Han är frisk och sund. — Se, hur
”han är tilltygad! han blöder starkt. Fly,
”stackars man, fly! Låt ej ta er.

Dessa ord, som hördes öfver alla andra i
hopens förvirrade sladder, uttryckte den all-
männa önskan, och med rådet kom äfven hjel-
pen. Striden hade förefallit nära en Kapuciner-
kyrka, en tillflygtsort, som hvar man vet, på
den tiden otillgänglig för polisbetjenter och för
hela denna massa af ting och personer, som
man kallade rättvisan. Den sårade mördaren för-
des eller snarare bars dit, nästan utan all sans-
( 106 )

ning af hopen; och munkarne mottogo honom
ur folkets händer, som anbefallte honom åt
dem med följande ord: ”Det är en hederlig,
"man, som råkat döda en högfärdig sälle: han
”gjorde det såsom sjelförsvar: vi ha släpat ho- '
"nom hit.”'

Ludovico hade aldrig förr än då utgjutit
blod; och oaktadt mandråp var på den tiden
någonting lika allmänt, som allas öron voro
vane att höra det berättas,, och allas ögon att
se det, var dock det intryck, han erfor vid
åsynen af den för hans skull dödade och den
af honom dödade, nytt och oförklarligt; det
var en uppenbarelse af för honom ända hittills
okända känslor. Fiendens fall, vexlingen i des-
sa drag, som i ett ögonblick öfvergingo från
trots och raseri till dödens högtidliga vanmagt
och stillhet, detta var en anblick, som plöts-
ligt förändrade mördarens, sinnelag. Då han
släpades till klostret, visste han knappt, hvar
han var, eller hvad som föreföll; och när han
återkom till medvetande, befann han sig i en
säng i sjukrummet, under klosterfältskärns vård
(Kapucinerne hade vanligen en sådan i hvarje
kloster) som. lagade i ordning linneskaf och bind-
lar för tvenne sår, som han fått i träffningen.
En af fäderne, hvars, särskilda åliggande det
( 107 )

var att bistå döende, och som ofta förrättat
en dylik embetspligt midtpå gatan, kallades
genast till stället, der striden förefallit. Åler-
kommen få ögonblick derefter, inträdde han i
sjukrummet, gick fram till sängen, der Ludo-
vico låg och sade till honom: "Trösta Er, han

t

”dog åtminstone lugnt,
”gära Er förlåtelse och
ord återgålvo helt och
olycklige Ludovico, och

och ålade mig att be-
gifva Er hans.” Dessa
hållet sansningen åt den
väckte hos honom än lif-

ligare och tydligare de känslor, som oredigt sam-
lats i hans själ; sorg öfver vännen, förskräckelse
och samvetsagg öfver det slag, som hans hand
vållat, och tillika ett ängsligt medlidande med
honom, som han dödat. ”Och den andre?” frå-
gade han munken ängsligt. ”Den andre hade
”redan aflidit, då jag kom.”

Undertiden hvimlade gatorne ikring klost-
ret och dess förgård af nyfikna menniskor: meh
de anryckande polisbetjenterne skingrade folket
och ställde sig på vakt på ett visst afstand från
portarne; dock så, att ingen kunde komina ut
obemärkt. En broder till den döde, tvenne ku-
siner och en gammal farbroder kommo äfven,
beväpnade från hufvud till fot, med stort följe
af bravi; och företogo sig att göra rund ikring,
betraktande med hotfulla och föraktliga blickar



t

ik

All


( 1o8 )

och åtbörder det gapande folket, som ej våga-
de högt säga: han är i säkerhet, men som ha-
de dessa ord tecknade på sina ansigten.

Knappt hade Ludovico hunnit samla sina
tankar, förrän han tillkallade den af bröderne,
som var biktfader och bad honom, att han skul-
le höra efter Christoforos enka och i hans namn
begära hennes förlåtelse, för det han, om oek
oskyldig, varit orsaken till hennes stora sorg;
och tillika försäkra henne, det han ville draga
försorg om familjen. Då han derpå öfverväg-
de sin egen ställning, kände han än lifligare och
allfvarligare tanken att blifva munk återkom-
ma, hvilken fordom sväfvat för hans själ: det
syntes honom, som om Gud sjelf hade fört ho-
nom på god väg dertill och gifvit honom ett
tecken af sin vilja, då han lät honom under
dessa förhållanden komma till ett kloster: och
hans parti var fattadt. Han lät kalla förestån-
daren och framställde för honom sin afsigt. Han
fick till svar, att man måste vakta sig för för-
hastade beslut; men att, om han framhärdade
deruti, det ej skulle vägras honom. Då lät han
genom en notarie uppsätta ett gåfvobrefaf allt
som han ännu ägde (hvilket ändå utgjorde en
vacker förmögenhet) till Christoforos familj: en
( 109 )
summa till enkan , såsom ny hemgift; det öf-
riga till barnen.

Ludovicos beslut kom väl till pass för hans
värdar, som för hans skull voro i temligt bry-
deri. Att skicka honom ur klostret, derpå öf-
verlemna honom åt rättvisan, eller, som vill
säga detsamma, åt sina fienders hämnd, var en
utväg, som icke engång kunde sättas i fråga.
Det hade varit att frånsäga sig sina egna pri-
vilegier, beröfva klostret sitt anseende hos alla
menniskor, ådraga sig alla Kapuciners i verl-
den förbittring, att de låtit allas rättigheter
kränkas, uppreta alla andliga myndigheter, hvil-
ka da betraktade sig såsom vårdare af nämnde
rättigheter. Å andra sidan hade den mördades
familj, sjelf mägtig, och stark genom förbin-
delser, bestämdt föresatt sig att erhålla upp-
rättelse; och förklarade för sin fiende hvar och
en som ville lägga hinder deremot. Berättel-
sen omtalar ej, huruvida den mördade legat dem
mycket om hjertat, lika litet, alt en tår för
hans skull utgjutits inom hela slägten: den sä-
ger blott, att alle brunno af ifver att få i si-
na klor mördaren, lefvande eller död. Genom
dennes antagande af Kapucinerdrägten förliktes
nu allt. Han gaf en slags upprättelse, han åla-
de sig en botöfning, han erkände sig i följe der-
af såsom den brottslige och drog sig sjelf ur
alla ledsamheter; det var, med ett ord, en fien-
de, som nedlägger vapnen. Den dödes slägtin-
gar kunde sedan, om dem så syntes, tro och
skryta öfver, att han blifvit munk af förtviflan
och af fruktan för deras hat. Att tvinga en
menniska till att beröfva sig sin förmögenhet,
att raka sitt hufvud, att gå med nakna fötter,
ätt sofva på halm, att lefva af allmosor, kunde
väl i alla fall synas en tillräcklig bestraffning,
äfven i de mest nogräknades ögon. Förestån-
daren af klostret gick med slug ödmjukhet till
den dödes broder och beskref, efter tusende
försäkringar om sin vördnad för det högtförnä-
ma huset och sin önskan att i allt möjligt göra
det till viljes, Ludovicos ånger och fattade be-
slut, yttrade höfligt sin mening, att familjen
dermed borde finna sig belåten, och lät derpå
varsamt och på ännu skickligare sätt förstå, att,
med eller utan deras samtycke, saken likväl
skulle för sig gå. — Brodren utbröt i raseri,
hvilket Kapucinern fritt lät yttra sig, i det han
tid efter annan sade: "Denna sorg är mer än
»billig.» Han lät förstå, det hans familj i alla
händelser väl kunnat skaffa sig upprättelse och
munken, hvad helst han ock härom tänkte, ne-
kade ej dertill. Slutligen önskade han, ja for-
drade såsom ett villkor, det hans brors mörda-
re snart skulle lemna staden. Kapucinern, hvil-
ken redan beslutat detta, sade, att så skulle
ske, låtandeden andre tro, om han så behagade,
att detta var en följd af hans befallning: och
så var allt afgjordt. Nöjd var familjen, som
härigenom slapp en besvärlig förbindelse; mun-
karne, att frälsa en menniska och tillika deras
privilegier, utan att göra sig fiender; älskare
af chevaleriets stadgar, att på ett så ärofullt sätt
se slutas en affär; folket, att se befrias ur nöd
en man, som det ville väl, och tillika få till-
fålle att beundra en omvändelse; nöjdast slut-
ligen af alla, midt i sin smärta, vår Ludovico,
som nu gick att börja en lefnad af botöfningar
och tjenster, hvilka kunde, om ej godtgöra , åt-
minstone försona det onda, han begått och mil-
dra samvetets svidande stygn. Föreställningen,
att hans beslut skulle tillskrifvas fruktan, gjor-
de honom för ett ögonblick ledsen, men han
tröstade sig snart dermed, alt äfven denna orätt-
visa mening vore för honom ett straff och en
slags försoning.. Sålunda iklädde han sig vid
trettio års ålder en kapucinerkåpa; och då
han, enligt bruket, borde lemna sitt namn
och antaga ett annat, valde han ett, som
ständigt skulle i minnet återkalla det som han





51“

r).
( 112 )
hade att försona; han kallade sig Broder Chri-
stoforo.

Knappt hade iklädningsceremonien för sig
gått, förrän föreståndaren af klostret antydde
honom, det han borde gå att tillbringa sin pröf-
votid i ***, sextie mil derifrån, och att han
skulle resa morgonen derpå. Den nye munken
bugade sig djupt, och utbad sig en nåd. "Til-
”låt mig, fader,” sade han, ”att, innan jag lem-
”nar denna stad, hvarest jag utgjutit menni-
”skoblod, hvarest jag lemnar qvar en grymt för-
”olämpad slägt, jag åtminstone må gifva den-
”samma upprättelse, jag åtminstone må betyga den
”min sorg, då jag ej kan godtgöra det onda, der-
”igenom att jag beder den mördades broder om
”förlåtelse, och, om Gud vill, utplånar hatet ur
”hans själ.” Föreståndaren syntes en sådan hand-
ling, oberäknadt dess synnerliga fromhet, böra
tjena att för alltid försona slägten med klost-
ret; han gick alltså rakt till brodern, att för
honom framställa Christoforos anhållan. Vid ett
så oväntadt anbud erfor denne, midtunder sin
förundran, en förnyad känsla af hat, likväl
blandad med välbehag. Efter att ett ögonblick
ha tänkt öfver, sade han: "Må han komma i
”morgon” och utsatte timman. Föreståndaren
( 113 )

gick tillbaka, för att meddela sin nye kloster-
broder den efterlängtade tillåtelsen.

Ädlingen insåg snart, att ju mera högtid-
lig och stojande denna undergifvenhetsbetygel-
se vore, desto större skulle hans anseende blif-
va inom slägten och hos publiken; och att den
skulle (för att nyttja ett af nyare tiders pryd-
liga uttryck) utgöra ett vackert blad i slägtens
historia. Han lät skyndsammeligen underrätta
alla slägtingarne, att, morgonen derpå vid mid-
dagstiden, de täcktes (så uttryckte man sig då)
komma till honom för att erhålla en gemensam
upprättelse. Klockan tolf hvimlade palatset af
herrskaper af olika stånd och kön: der var ett
trängande, ett svängande af stora mantlar, hö-
ga plymer, hängande svärd, en vaggande rörel-
se af spetskragar, stärkta och krusade, ett för-
virradt släp af brokiga långrockar. — Förma-
ken, gården och gatan voro fulla af tjenare,
pager, bravi och nyfikne. Christöforo sag den-
na tillrustning, gissade anledningen dertill, och
erfor en lätt rörelse; men ett ögonblick derpå
sade han för sig sjelf: — det är ju billigt: jag
mördade honom offentligen, i närvaro af så mån-
ga hans fiender: deri låg förargelsen; häruti
upprättelsen. Så inträdde han, med ögonen mot
jorden, med ordensbrodern vid sin sida genom
( 114 )

porten till detta hus, gick öfver gården midt-
ibland en folkhop, som betraktade honom med
en föga hoflig nyfikenhet; gick uppför trappor-
na, och kom, omhvärfd af en annan förnäma-
re hop, och följd af hundrade blickar, fram
till herrn i huset, hvilken, omgifven af de när-
maste slägtingarne, stod midt i salen, med ned-
fälld blick och hakan i luften, med venstra han-
den fattande svärdsfästet och med den högra
strykande mot bröstet kragen af manteln.

Man ser ofta i en menniskas uppsyn och
hållning ett uttryck, så omedelbart, man skulle
nästan kunna säga en utgjutelse af det inre sin-
nelaget, att, bland en mängd åskådare, endast
en mening kan äga rum angående detta sinne-
lag. — Broder Christoforos uppsyn och håll-
ning uttalade klart för alla de närstående, att
hanejblifvit munk, icke heller underkastat sig
denna förödmjukelse af menniskofruktan: och
detta vann för honom allas hjertan. Så snart
han blef den förolämpade varse, påskyndade
han sina steg, böjde knä vid hans fotter, lade
banderne i kors öfver bröstet, och sade, i det
han sänkte sitt rakade hufvud, dessa ord: "Jag
”är Eder broders mördare; Gud vet, att jag skul-
”le vilja återgifva Er honom på bekostnad af
”mitt blod: men då jag ej kau göra Er annat
( nä )

"än fruktlösa och sena ursäkter, bönfaller jag
”hos Eder, att för Christi skull, antaga dessa.”
Allas ögon voro orörligt fästade på munken och
den person, med hvilken han talade; allas öron
voro spända. När Christoforo tystnat, gick ett
sorl genom salen af medlidande och vördnad.
Ädlingen, som stod der med tvungen artighet
och dold vrede, blef betagen af dessa ord; och
lutande sig ner mot den knäböjande, sade han
med rörd stämma : ”Stig upp ; förolämpningen ...
”saken var i sanning .... men den drägt, Ni
”bär .... icke allenast detta, men ock för Er
”egen skull .... Stig upp, pater .... Min
”bror . . • jag kan ej neka detta . . . var en
”riddare .... var en menniskå . . . något li-
"tet förhastad .... något litet häftig. Men allt
”sker, som Gud beslutat. Låt oss ej mer tala
”derom... . Men, pater, Ni får ej vara i den-
”na ställning.” Och härvid fattade han honom
i armarne och lyfte upp honom. Christoforo,
stående, men med lutadt hufvud, svarade: "Jag
"kan då hoppas, att Ni gifvit mig Er förlåtel-
"se! Och om Ni ger mig eder, hvem skall väl
”då vägra mig sin? Ack! om jag finge höra af
"Er mun detta ord: förlåtelse!”

"Förlåtelse?” sade ädlingen. "Ni behöfver
"den icke mera. Men, eftersom Ni önskar det,
( 116 )

"så vill jag visst, visst förlåta Er af hjertat,
"äfvensom alle ...."

”Alle, alle!” ropade med en röst de när-
varande. Munkens anletsdrag förklarades till
uttrycket af en tacksam fröjd, hvaruti dock än-
nu framlyste en ödmjuk och djup ånger öfver
det som menniskoförlåtelse icke kunde godtgö-
ra. Ädlingen, besegrad af denna anblick och
hänryckt af den allmänna rörelsen, slog armar-
ne om Christoforos hals, samt gaf och emot-
tog fridskyssen.

Ett ”bravo, skönt!” skal lade nu från alla
håll af salen; alla satte sig i rörelse och träng-
des ikring munken. Emedlertid kom betjenin-
gen med en mängd af forfriskningar. Värden
närmade sig vår Christoforo, som gjorde tec-
ken att vilja taga afsked, och sade till honom:
"Pater, tag för Er något litet; gif mig detta
”prof af vänskap.” Och härvid skyndade han
att bjuda honom förr än alla de andra; men
denne drog sig tillbaka med en viss hjertlig mot-
sträfvighet och sade: "Sådant der är ej för mig
”nu mera; förbjude dock himlen, att jag skulle
”vägra Edra skänker. Jag är i begrepp att an-
”träda min resa: täckes Ni låta gifva mig ett
”bröd, på det jag må kunna säga mig hafva
"åtnjutit Er barmher tighet, ätit Ert bröd och
( 117 )

"fått ett tecken af Er förlåtelse." Ädlingen, rörd,
befallte, att så skulle ske; hvaruppå genast en
hofmästare i statslivrée framträdde, med ett
bröd på ett stort silfverfat, och bjöd det åt pa-
tern, som tog det, tackade och lade det i sin
korg. Han tog derpå afsked, och efter att haf-
va på nytt omfamnat herrn i huset och alla
dem som befunno sig nog nära, för att bemäg-
tiga sig honom för ett ögonblick, befriade han
sig från dem med möda; i förmaken nödgades
han slita sig lös från betjeningen, ja från ban-
diterne, som kysste fållen af hans klädnad, rep-
gördeln, kåpan; nerkommen på gatan, fördes han
liksom i triumf, och ledsagades af en mängd folk
ända till en af stadsportarne, der han gick ut
och begynte sin fotvandring till den ort, som
var bestämd för hans pröfvotid.

Den mördades broder och slägt, som trott
sig denna dag få smaka högmodets sorgliga
njutning, funno sig i stället uppfyllde af kärle-
kens oeh förlåtelsens rena fröjd. Sällskapet stad-
nade qvar ännu någon tid i ovanlig hjertlighet
och vänlighet, under samtal, dem ingen kun-
nat ana, då han kom dit. — I stället för den
gifna upprättelsen, den hämnade förolämpnin-
gen, nya planer till våldsamma företag, utgjor-
de noviziens. beröm, hans förlikning, hans vän-
( 118 )





liga saltmod talämnet. En viss person i sällska-
pet, som väl annars för femtionde gängen skul-
le ha berättat, hurusom Grefve Muzio, hans
far, hade, vid det vidibekanta tillfället, vetat
tukta Marquisen Stanislao, den ryktbare stor-
skrytaren, som hvar man vet, talte nu i stället
om en viss munk Simones botöfningar och un-
dransvärda tålamod, hvilken dödt många år
förut. Sedan sällskapet åtskilts genomgick vär-
den, ännu helt rörd, med förundran i tankar-
ne det som han hört, det som han sjelf sagt;
och mumlade mellan tänderne: — "Fan till
”munk! (vi böre ordagrannt anföra det han sa-
”de) — Fan till munk! om han hade legat på
"knä ännu en stund, hade jag nästan varit i
"stånd att be honom om ursäkt, för det han
"dödat min broder.” Vår berättelse anmärker
uttryckligen, att han från den dagen blef litet
mindre hetlefrad och något mera eftergifvande.

Pater Christoforo vandrade framåt med en
tröst, som han aldrig rönt sedan den förskräck-
liga dagen, till hvars försonande hela hans lif
nu borde helgas. Det var novizierna förbudet
att tala; och han efterkom utan svårighet den-
na föreskrift; så fördjupad var han i tanken på
de mödor, de försakelser och de förödmju-
kelser, han nödgats undergå, för att afböta
( 119 )

sin förseelse. Då han vid måltidstimman hvi-
lade ut hos en from man, åt han med en slags
vällust af förlåtelsens bröd: men han sparde
ett stycke deraf, och lade det i korgen, för
att förvara det till en ständig åminnelse.

Det är ej vår afsigl att göra en berättelse
om hans klosterlif: vi vilje endast nämna, att,
under det han alltid med stor lust och fli t upp-
fyllde de pligter, som vanligen honom tillkom-
mo, nemligen att predika och bistå döende, han
aldrig lät ett tillfälle gå forbi, då han kunde
utöfva tvenne andra pligter, hvilka han sjelf
ålagt sig: att förlika tvistigheter och beskydda
de förtryckta. Häruti ingick, utan att han sjelf
märkte det, till någon del hans ofvannämnda
gamla vana, och en lemning af de krigiska bö-
jelser, hvilka allt späkande och gisslande aldrig
helt och hållet förmått qväfva. Hans röst var
för det mesta låg och ödmjuk; men då det gäll-
de att strida för rättvisan och sanningen, upp-
lifvades den i ett ögonblick af hela den fordna
raskheten, hvilken, blandad och förmildrad af
ett visst högtidligt uttryck, som han fått af sin
predikovana, gaf åt denna röst ett högst eget
uttryck. Hela hans skick bar, likasom hans
uppsyn, vittne om en långvarig strid mellan en
liflig, häftig charakter och en deremot käm-
( 120 )

pande vilja, hvilken, för det mesta segrande,
alltid var på sin vakt och leddes af högre be-
vekelsegrunder och ingifvelser. En hans vän
och medbroder, som väl kände honom, hade
en gång liknat honom vid vissa ord, förmycket
tydliga i sin vanliga form, som personer, oak-
tadt de föröfrigt äro väl uppfödde, dock, när
passionen rasar, stammande uttala, med någon
viss bokstaf förändrad: ord, som äfven under
denna förklädning påminna om deras ursprung-
liga energi.

Om en fattig okänd flicka, stadd i Lucias
olyckliga belägenhet, hade begärt hjelp af Pa-
ter Christoforo, hade han säkert ofördröjeligen
infunnit sig. Nu, då det gällde Lucia, skyndade
han dit med så mycket större ifver, som han
redan kände och beundrade hennes oskuld, re-
dan länge darrat för möjliga faror och erfarit
en liflig förtrytelse öfver den gemena förföljelse,
hvars föremål hon blifvit. Härtill kom, att,
som han sjelf gifvit henne det rådet, att tiga
och förhålla sig stilla, hvilket han ansett vara
det bästa, fruktade han nu, att delta råd kunde
ha åstadkommit någon olycklig verkan; och
med det kärleksfulla nit, som var honom lika-
som medfödt, förenade sig vid detta tillfälle

den
( 121 )

den samvetsgranna oro, som ofta qväljer goda
men niskor.

Men, under det vi uppehållit oss med att
förtälja Pater Christoforos öden, har denne re-
dan kommit fram och visat sig i dörren; hvar-
vid qvinnorna släppte handtaget på nystfoten,
som surrande svängde ikring, stego upp och
sade med en röst: "Ack se. Pater Christoforo!
”Gud välsigne Er!”

CAP. V.

Nämnde Pater Christoforo stadnade tvärt T å
tröskeln, och knappt hade han kastat en blic .
på qvinnorna, förr än han kunde märka, att
hans aningar ej slagit felt. Hvarföre han, med
denna frågande ton, som anar ett bedröfligt
svar, sade, i det han upplyfte hakan med en
lätt rörelse på hufvudet bakat: "Nå väl?" Lu-
cia svarade med en ström af tarar. Modern
började göra ursäkter, för det hon vågat . . .,
men han gick fram, satte sig på ett litet bord
med tre fotter, och afbröt alla ursäkter i det
han sade till Lucia: ”lugna Er, min stackars
”flicka. Och Ni," sade han derpå till Agnese,
”berätta mig hvad som är å färde.” Under det

6
( 122 )

den goda qvinnan, så godt hon lunde, gjorde
sin sorgliga berättelse, skiftade munken flera
ganger färg, hvarunder han än upplyfte ögo-
nen mot himmelen, än stampade med fotterna.
Efter berättelsens slut, betäckte han sitt ansig-
te med begge händerna, och utropade: ”Ack
barmhertige Gud! hur långt . . . !” Men utan
att fullborda meningen, sade han i det han på
nytt vände sig till qvinnorna: ”Olyckliga! Guds
”hand har hemsökt Er. Stackars Lucia!” ”Ni
”vill väl ej öfvergifva oss. Pater?” sade Lucia
snyftande. ”Öfvergifva Er!” svarade han. "Sto-
"re Gud! och med hvad uppsyn skulle jag se-
”dan kunna utbedja mig något af Honom, om
"jag öfvergifvit Er?” "Ni i delta tillstånd! Ni
"som Han sjelf lemnar i min vård! förlora ej
"modet: Han skall bistå Er. Han ser allt: Han
”kan betjena sig äfven af en ringa man, som
"jag, för att omintetgöra en . . . Låt oss se,
”låt oss tänka efter, hvad man må kunna ta
"sig före.”

Under det han så talade, slödde han ven-
stra armbogen mot knät, lutade pannan i han-
den, och strök med den högra skägget och
hakan, likasom för att sammanhålla och för-
ena själens alla krafter. Men det uppmärksam-
maste begrundande tjente blott, alt låta ho-
( 123 )

nom än tydligare förstå, huru trängande och
invecklad saken var, och huru få, hur ovissa
alla medel deremot. Att komma Don Abbon-
dio att skämmas, och att låta honom förstå,
huru mycket han felar i sin pligt? Skam och
pligt äro ett intet för honom, då han är rädd.
Och att skrämma honom? Hvad medel har jag
att injaga honom en skräck, som för honom
vore mägtigare, än den af ett bösskott? Att un-
derrätta KardinalErkebiskopen och anropa hans
magt? Härtill fordras tid: och emedlertid? och
sedan? Om ock denna stackars oskyldiga flicka
blefve gift, skulle väl detta vara ett hinder för
denna menniskå...? Hvem vet, hur langt han
kan gå? Och att sätta sig emot honom? På
hvad sätt? .Ack! om jag kunde, tänkte den stac-
kars munken, om jag kunde hitkalla munkar-
na från mitt kloster, från Milano! Men! detta
är ej en vanlig händelse; man skulle lemna mig
i sticket. Denne ger sig ut för vän af klostret,
skryter af att vara Kapucinernas gynnare: och
hans bravi hafva ju mer än en gang kommit,
att söka skydd hos oss. Jag skulle befinna mig
ensam i leken; jag skulle få heta ett oroligt
hufvud, en krångelmakare, en som söker gräl;
och det som är mer, jag skulle tilläfventyrs kun-

6*
( 124 )

na genom ett i otid vågadt försök, förvärra
denna olyckligas belägenhet. Efter att noga
hafva öfvervägt hvad som kunde sägas för och
emot hvarje utväg, syntes honom den bästa va-
ra, att vända sig till Don Rodrigo sjelf, sö-
ka att afvända honom från sin gemena afsigt,
med böner, med hot om vedergällning i andra
lifvet; ja i detta, om möjligt vore. I värsta
fall skulle man åtminstone kunna på detta sätt
mera tydligt erfara, huru hallstarrig denne vo-
re i sitt orena förehafvande, komma hans af-
sigter något närmare på spåren, och derefter
rätta sitt förhållande.

Under det munken, sålunda höll på att
begrunda saken, hade Renzo, hvilken af skäl,
som hvar och en kan gissa, icke varit långt
borta från huset, visat sig i dörren; men då
han såg Patern försänkt i djupa tankar, och
att qvinnorna gåfvo honom tecken, att ej stö-
ra denne, höll han sig stilla på tröskeln. Då
munken upplyfte hufvudet för att meddela qvin-
norna sin plan, varseblef han honom, och hel-
sade honom på ett sätt, som utvisade en gam-
mal vänskap, som nu blifvit än innerligare ge-
nom medlidandet.

■ ”Ha de sagt Er . . ., Pater?” frågade ho-
nom Renzo med en rörd stämma. ”‘Ack! till-
( 125 )

"räckligt; och derföre är jag här." "Hvad sä-
»ger Ni om denne skurken...?" "Hvad vill Du,
»jag skall säga om honom? Han är långt bor-
»ta: hvartill skulle mina ord tjena? Jag säger
»Dig min Renzo, att Du bör förtro Dig till
"Gud, och Gud skall ej öfvergifva Dig.” " Väl-
»signade vare edra ord," utropade ynglingen.
"Ni är ej af dem, som alltid ge de fattiga oratt.
»Men herr Kyrkoherden och den der Doctorn...’
»Bry Dig ej så mycket om det, som ej kan tje-
»na Dig till annat än att plåga Dig onyttigtvis.
»Jag är en fattig munk; men jag säger Dig det-
»samma, som jag sagt dessa qvinuor: sa ringa
»jag än må vara, jag öfvergifver Er icke.» »Ack!
»Ni är ej såsom denna verldens vänner! De äro
"till intet nyttiga! Hvem hade ej trott på de
"försäkringar, som dessa gåfvo mig i den goda
»tiden; ack! ack! De voro färdiga alt gifva sitt
»lif för mig, och de skulle hafva försvarat mig
»mot djefvulen. Om jag skulle ha haft en fien-
»de . . .? jag hade endast behöft gifva det till-
»känna, och denne skulle ej länge ha ätit bröd.
»Och nu, om Ni sett hur de hålla sig undan ...

Härvid märkte talaren, i det han upplyfte ögo-
nen mot sin åhörares ansigte, att detta hastigt
mulnat, och han insåg, det han sagt en dår-
skap. Men då han ville godtgöra den, snärjde
( 126 )

och förvillade han sig allt mer och mer! ”Jag
”ville säga . . . jag forstår alldeles icke . . .
"med ett ord, jag ville säga . .

”Hvad ville Du säga? Huru? Du sökte allt—
"så, att förstöra mitt verk, redan innan det
"blifvit börjadt! Väl Dig, att Du i tid blifvit
"upplyst om Ditt misstag. Huru, Du gick att
"soka vänner . . . och hurudana vänner! . . •
"som ej hade kunnat hjelpa Dig, om de än ve-
"lat! Och Du var i fara att mista den Ende,
"som kan och vill hjelpa! Vet Du ej, att Gud
"är de bedröfvades vän, deras nemligen, som
"på Honom förtrösta? Vet, att spänna ut klor-
"na tjenar icke de svaga till något. Och om
"ock . . ." Härvid fattade han Renzo häftigt i
armen: hans uppsyn antog utan att förlora sin
värdighet, uttrycket af en högtidlig ånger, Lan
sänkte sina ögon mot marken, rösten blef lång-
sam och likasom kommen ur jordens djup: "och
"om det ock skulle tjena dem till något, detta
"är ett förskräckligt något.' Renzo! vill Du för-
"tro Dig till mig? hvad säger jag, till mig, us-
"le mask! arme munk! Vill Du förtro Dig till
"Gud?” ”Ack ja!” svarade Renzo. "Han är ju
"sannerligen Herren.” "Nå väl; lofvar Du mig,
”att Du ej vill anfalla, icke utmana någon, att
"Du vill låta Dig ledas af mig." "Jag lofvar
( 127 )

»det.» Lucia andades ut, med en djup suck,
som om en sten fallit henne från bröstet: och
Agnese sade: bravo, son! "Hör på, barn " åter-
tog Christoforo, "jag vill i dag gå att tala vid
»denne man. Om Gud rör hans hjerta, och
»gifver kraft åt mina ord, är det väl, hvar-
»om icke, lär väl Han låta oss finna en annan
»utväg. Varen emedlertid lugna och stilla, und-
”viken allt prat, visen Er icke ute. I afton,
»eller sednast i morgon, återsen J mig- Se-
dan han sagt detta, afbröt han alla tacksägel-
ser, och välsignelser, och gick. Han begaf,sig
till klostret, ankom i tillräcklig tid, för att
deltaga i sångchören, åt middag, och begaf sig
genast på vägen mot det rofdjurets kula, som
han företagit sig att tämja.

Don Rodrigos lilla slott reste sig friståen-
de, i likhet med en kåk, på spetsen af en bland
de många uddar, som uppfylla och förskona
denna kust. Vid denna beskrifning tillägger vår
Anonymus, att det var beläget (han hade gjort
bättre att rent af skrifva ut namnet,) något
högre upp, än de förlofvades vistelseort, om-
kring trenne mil derifrån aflägset, samt fyra
frän klostret. Vid foten af udden åt den sidan,
som vetter utåt sjön, låg en flock af små hus,
bebodde af Don Rodrigos underhafvande; och
( 128 )

denna utgjorde liksom en liten hufvudstad i hans
lilla rike. Man behöfde blott vandra derige-
nom, för att bli bekant med tillståndet och se-
derna i landet. Om man kastade en blick på
kamrarne i nedra våningen af husen, syntes hvar-
helst någon öppning var förhanden, hängande
från murarna, bössor, spadar, härfvar, halm-
hattar, nät och skjutväskor, allt om hvartan-
nat. Folket, som man der mötte, voro starka
och groflemmade karlar med en stor lugg,
som föll öfver hufvudet, och slöts i ett nät,
gubbar som, fastän de mist tänderna, dock all-
tid syntes färdiga att bita ihop tandköttet mot
den, som retade dem, qvinnor med karlavul-
na fysionomier och knöliga armar, tjenliga att,
vid första tillfälle, komma tungan till hjelp:
i sjelfva de på vägen lekande barnens blickar
och åtbörder, märktes någonting visst äfventyr-
ligt och trottsande.

Christoforo gick genom byn, steg uppföre
en liten vindeltrappa, och ankom till en liten
plan framföre slottet. Porten var stängd, till
tecken, att Husherren höll på att äta middag,
och ej ville bli störd. De få oeh små fönster-
na, som vette åt vägen, och hvilkas poster af
bofällighet lossnat och bortfallit, skyddades lik-
väl af stora jerngaller; de åter, som voro be-
( 129 )

lägna på botten, voro så högt från marken, alt
en menniskå knappt skulle kunnat räcka dit,
medelst att stiga upp på en annans axlar. Der
herskade en djup tystnad, och en främling skul-
le lätt kunnat föreställa sig, att detta hus vo-
re obebodt, så framt icke fyra kreatur, tven-
ne lefvande och tvenne döda, uppställda i sym-
metri utanföre, hade gifvit tillkänna, att der
funnits innevånare. Tvenne stora Gamar med
utspända vingar och hängande hufvuden, den
ena skallig och till hälften förtärd af tiden,
den andra ännu i godt stånd och med fjädrar,
voro uppspikade, en på hvardera af dörrposter-
na: och tvenne bravi, liggande utsträckta på
tvenne bänkar, till höger och venster, gjorde
vakt, i väntan på att inkallas, alt få smaka af
öfverlefvorna på Husbondens bord. Patern stad-
nade tvärt, likasom någon, som har beslutat
att vänta; men en af banditerna steg upp och
sade till honom: "Pater, Pater, kom fram Ni: här
”låter man ej Kapucinerna vänta: vi äro vänner
”af klostret, och jag har varit der vid vissa
"tillfällen, då luften utanföre ej skulle ha va-
"rit den sundaste för mig, och om de då stängt
”porten, hade jag varit illa deran.” I det han
så talade, slog han tvenne slag med hammaren.
Detta ljud besvarades snart inifrån med tjut af
( 13o )

bandhundar och pudlar; och fä ögonblick der-
efter kom en gammal tjenare, mumlande mel-
län tänderna; men då han såg Patern, gjorde
han en djup bugning, tystade djuren med hand
och röst, införde gästen på en liten gård, samt
tillslöt porten. Sedan ledsagade han honom till
en sal, och sade i det han betraktade honom
med en viss förundrad och vördnadsfull min:
"är Ni icke . . . Pater Christoforo från Pesca-
"renico?” "Jo.” "Ni här?” "Som Ni ser, min
”gode man.” "Då är det väl för att göra godt.
”Att göra godt,” fortfor han mumlande emel-
lan tänderna, i det han fortsatte sin väg, ”nå
”godt kan man göra öfver allt.” Sedan de ge-
nomgått två eller tre mörka salar, ankommo
de till dörren af matrummet. Härifrån hördes
ett oredigt sorl af gafflar, knifvar, glas, tenn-
fat, och framförallt missljudande stämmor, som
sökte öfverrösta hvarannan. Munken ville dra-
ga sig tillbaka, och tvistade vid dörren med
tjenaren för att få komma in i något annat rum
af huset ända tills måltiden vore förbi, då dör-
ren i detsamma öppnades. En viss Grefve Atti-
lio, som satt midt emot (detta var en kusin till
herrn i huset; och vi hafva redan omtalat ho-
nom, utan att nämna hans namn,) då han såg
ett rakadt hufvud, jemte en ordensrock, och
( 131 )

varseblef den goda munkens blygsamma afsigt,
skrek han: ”Aha! aha! Ni slipper ej ifrån oss,
”vördade fader: kom in, kom in.” Don Ro-
drigo, utan att just gissa till föremålet for detta
besök, hade dock gerna, ledd af en viss dun-
kel aning, varit det förutan. Men efter som
den tanklöse Attilio hade gjort denna uppma-
ning, passade det ej honom att draga sig ur
spelet, och han sade derföre: ”kom in Pater,
»kom in.” Denne framträdde, bugande sig för
värden och med begge händerna besvarande ga-
sternas helsningar.

Man vill vanligen (jag säger ej att detta ar
allas mening) föreställa sig den hederliga man-
nen i brottslingens närvaro med stolt panna,
säker blick, lätt hjerta, och flytande tunga. I
verkligheten erfordras dock, för att låta honom
antaga denna attitude, många omständigheter,
hvilka ganska sällan träffa tillsamman. Förun-
dren Er derföre icke om Christoforo med sitt
samvetes goda vittnesbörd, med den fasta öfver-
tygelsen om rättvisan af den sak, han kom att
förfäkta, med en blandad känsla af fasa och
medlidande för Don Rodrigo, likväl stod der
med en viss förlägen och ödmjuk uppsyn, fram-
för denne samme Don Rodrigo, som satt der i
sin länstol, i sitt eget hus, i sitt eget rike,
(i

( 132 )

"







omgifven af vänner, af hyllningar, och af sin
magts alla attributer, med en uppsyn, som kun-
nat qväfva ordet på läpparna hos hvilken som
helst, om det ock varit en blott begäran, så
mycket mera då ett råd, en varning, en före-
bråelse. Vid hans högra sida satt denne Gref-
ve Attilio, hans kusin, och om vi nödvändigt
måste säga det, hans stallbroder i utsväfningar
och våldsamheter, hvilken bade kommit från
Milano för att tillbringa några dagar på lan-
det hos honom. Till venster, och på andra
sidan af bordet sågs med uttryck af djup
vördnad, dock mildrad af en viss säkerhet, ett
visst sjelfförtroende, herr Podesta’n *) just den-
samme hvilken det efter theorien tillkom att
göra rättvisa åt Renzo Tramaglino, och att
på Don Rodrigo tillämpa ett af de merbemälte
straffen. Midtemot Podesta’n, med en vördnad,
an mera djup, än mera obegränsad, satt vår Doc-
tor Azzecca-gar bugli, i svart kappa oeh rö-
dare näsa än vanligt: midtemot de tvenne ku-
sinerne, två obetydlige gäster, om hvilka vår
historia blott förmäler, att de endast voro sys-
selsatte att äta, nicka på hufvudet, småle och



*) Podesta: en syssla i Italien, ungefärligen svaran-
de emot kronfogde eller domare hos oss.

Öfv. Anni^


( 133 )

gifva sitt bifall till allt, som någon af gäster-
na kunde säga, och som ingen annan mot-
sade.

»Bjud Patern sitta,” sade Don Rodrigo. En
tjenare kom fram med en fallstol, hvarpå Pa-
ter Christoforo satte sig, i det han gjorde var-
den några ursäkter, att han kommit på oläglig
timma: "jag skulle vilja tala vid Er mellan fy-
ögon 1 en Sak af betydenhet,” tillade han
sedan med saktare röst i örat på Don Rodri-
go. ”Godt, godt, vi få talas vid derom,” sva-
rade denne, ”men gif emedlertid Patern nagot
»att dricka.” Patern ville undanbe sig detta,
men Don Rodrigo skrek, i det han höjde rö-
sten midt i oväsendet, som på nytt begynt: "Neb
”för fan! icke får Ni göra mig denna skymf;
»det skall ej ske, att en Kapucinermunk lem-
”nar detta hus, utan att hafva smakat af mitt
‘vin, lika litet som en näsvis borgenär, utan
”att hafva försökt påkarna i mina skogar.” Des-
sa ord följdes af elt allmänt löje och afbröto
för ett ögonblick en fråga, som nu ganska varmt
afhandlades gästerna emellan. En tjenare, som
bar på en bricka en flaska vin, och ett långt
glas, likt en kalk, bjöd Patern detta, hvilken,
då han ej ville emotstå en så enträgen bjudning
af den mannen, som han hade så stort behof
af att göra sig bevågen, icke tvekade att slå i,
och begynte långsamt utdricka vinet.

”Tassos vittnesbörd gäller ej för Er, vör-
"dade herr Podesta’; tvertom bevisar det just
”motsatsen;” skrek Grefve Attilio på nytt, ”ty
”denne lärde man, denne store man, som på
”det nogaste kände alla Ridderskapets reglor,
”har låtit Argantes härold, innan han för de
”Christne Riddarne framställde utmaningen, först
”begära den fromme Bouillons tillåtelse . . .
"Men detta,” återtog Podesta’n, med lika skri-
kande röst, ”detta är ett öfverlopps-verk, ett
”blott öfverlopps-verk, en poetisk prydnad, ef-
”tersom härolden är till sin natur inviolabel enligt
”folkrätten, jure gentium: och utan att hehöf-
”va gå längre, säger ju ordspråket detsamma:
”En Ambassadör är fri från straff. Oeh ord-
”språk, herr Grefve, äro menniskoslägtets vis-
”het, och då ej sändebudet sagt något i sitteget
”namn, men endast skriftligen lemnat utmanin-
”gen . . •” ”Men vill Ni då ej begripa, att
”detta sändebud var en djerf åsna, som icke
”kände de första . . .?” ”Med herrarnas till-
”stånd,” afbröt Don Rodrigo, som ej skulle
önskat, att striden ginge för långt: "låtom oss
”lemna saken till Pater Christoforos ompröf-
”vande och nöja oss med hans utslag.” "Skönt,
( 135 )

»Förträffligt,” sade Grefve Attilio, hvilken tyck-
te det vara roligt nog, att låta en fråga i Rid-
derskapets reglor afgöras genom en Kapuciner-
munk; under det Podesta’n, hvilken mera för-
hetsat sig under striden, med möda lugnades
och gjorde en lätt grimace, som tycktes vd ja
säga: ”hvilka barnsligheter.” "Men efter hvad
"jag tycker mig hafva hört, "sade Patern, ‘ är
"detta ej saker, hvarom jag kan hafva någon
”kännedom.” "Detta är af de blygsamma få-
"dernas vanliga undanflygter," sade Don Ro-
drigo, ”men Ni slipper mig ej så lätt.” "N,
”nå! vi veta väl, att Ni ej kommit till verlden
"med kåpa på hufvudet, och att Ni har känt
"verlden. Nå nå. Det är fråga om . . " "Sa-
”ken är den,” började Grefve Attilio att skri-
ka. "Låt mig tala, som är opartisk, kusin,”
återtog Don Rodrigo. ”Se här förhållandet.
”En Spansk Adelsman skickar en utmaning tdl
"en Milanesisk Adelsman: budet som ej träf-
"far den utmanade hemma, lemnar fejdebref-
"vet till hans broder; nämnde broder läser ut-
"maningen och ger budet några käpprapp tdl
"svar. Nu är frågan...” "De föllo i god jord,
»de voro väl applicerade,” skrek Grefve Attilio.
"Det var en verklig ingifvelse • • ." "Af Djef-
»vulen,” tillade Podesta’n. ”Att slå en Ambas-
( 136 )

"sadör! en helgad person! Pater.' säg sjelf, är
"detta en ridderlig handling? Ja, Herre, rid-
"derlig;" skrek Grefven: ”tillät mig säga det,
"jag som bör känna, hvad som passar en rid-
”dare. Om det varit slag af knytnäfven, det
”hade varit en annan sak, men käppen oskärar
”icke någons händer. Det som jag ej kan för-
”stå är, att en sådan lurks rygg ligger Er så
"ömt om hjertat.” "Hvem har väl talt om hans
"rygg min herr Grefve. Ni lägger mig i mun-
”nen dårskaper, som aldrig fallit mig in. Jag
”talar om hans värdighet, icke om hans rygg.
”Jag talar framför allt om Ridderskapets reg-
"lor. Säg mig, jag ber Er, om de feciales^
"som de gamle Romare skickade att öfverlem-
”na sina krigsförklaringar till andra folk, begärde
”tillstånd att framställa sitt uppdrag: och visa
"mig en enda skriftställare, som omförmäler, att
"en fecialis någonsin fått bastonad.”

”Hvad, hafva de gamle Romarnes embets-
”män alt göra med oss? då tillgick allt annor-
”lunda, och i dylika ting, var detta folk vida
”efter oss. Men enligt det nyare Ridderskapets
”lagar, hvilket är det enda sanna, säger jag och
”påstår, att en budbärare, som vågar lemna
"en utmaning i en Riddares händer, utan att
"förut hafva begärt hans tillstånd dertill, är en
( 137 )

»äfverdådig sälle, violabel, violabilissimus, ba-
"stonabel, bastonabilissimus • • ." "Vill Ni då
”ej svara på mitt nyss anförda skäl?" ”Aldrig
”aldrig, aldrig.” "Men hör då, hör då, hör då.
”Att slå en obeväpnad är en förrädisk handling.
»Men budbäraren, hvarom här är fråga, var
”utan vapen. Ergo . . " ”Sakta, sakta Herr
”Podesta.” "Huru sakta?" ”Sakta, säger jag Er.
”Hvad är det Ni talar? En förrädisk handling
"är det, att såra en med svärdet bakifrån, eller
”att skjuta en i benet, och äfven för dessa fall
”kan det gifvas vissa talande skäl . . . men la-
”tom oss hålla oss vid saken.” Jag medgifver,
”att detta i allmänhet kan kallas förräderi? men
”att gifva några käppslängar åt en usling! Det
”vore skönt, om man skulle nödgas säga honom:
”akta dig, ty jag vill slå dig: liksom man säger
”till en adelsman: lägg handen på svärdet. Och
»Ni min gunstige herr Doctor, i stället för att
"göra mig miner, låta mig förstå, alt Ni är af
”min mening, hvarföre ej understödja mina skäl
”med er goda talegåfva, för att hjelpa mig,
”att få litet förnuft iskallen på denna Herren?”
”Jag . . •,” svarade Doctorn, förbryllad: jag
”njuter af denna lärda disput: och jag tackar
"mitt öde, som gifvit mig tillfälle, att ahora
”en så angenäm förnuftsstrid. Och sedan till-
( 138 )

"kommer det ej mig att gifva utslaget: hans
”höga Nåde har redan nämnt en domare . • .
”Patern här . . .” ”Det är sännt," sade Don
"Rodrigo, "men huru vill Ni, att domaren skall
"kunna tala, när parterna icke vilja tiga?” "Jag
"är stum som muren,” sade Grefve Attilio. Po-
desta’n gjorde äfven tecken att han ville tiga.
"Ack, ändteligen! Nu gäller det Er Pater/’ sade
”Don Rodrigo med ett till hälften skämtande
”allvar. ”Jag har gjort min ursäkt, då jag sade,
”att jag ej förstår mig derpå,” svarade Ghristo-
”foro, i det han lemnade glaset åt en tjenare.
"Magra ursäkter," ropade de bägge kusinerne:
"vi vilja höra er mening.” "Om så är, återtog
”munken, "så skulle min ringa tanka vara, att
”det aldrig funnes hvarken utmaningar, dylika
"sändebud, eller käppslängar." Gästerna betrak-
tade sig sinsemellan med förvåning. "Ack! det der
"duger ej,” sade Grefve Attilio. "Förlåt mig,
"Pater, det der duger ej. Man ser, att Ni ej
"känner ver Iden." "Han?” sade Don Rodrigo,
"ha! ha! han känner den, kusin lika väl som
”Ni? Säg sjelf, säg, om icke Ni också någongån
"slagit Er lös?”

I stället för att besvara denna välvilliga
uppmaning, sade Patern ett litet ord i hemlig-
het till sig sjelf: — detta gäller dig; men glöm
( 139 )

ej, munk, att du ej är här för din egen skull,
och att allt som rör dig ensamt, här ej ingår
i räkningen. "Kan väl vara," sade kusinen,
"men Patern . . . hur heter Patern.” ”Pater
»Christoforo,” svarade flere än en rost. "Men
”Pater Christoforo, min vördnadsvärdaste 83n-
”nare, med dessa grundsattser skulle Ni vilja
”vända upp och ner på verlden. "Inga duel-
ler, "inga bastonader! Farväl då, hederskänsla:
"stramöshet för allt gement folk. Lyckligtvis
"är denna förutsättning alldeles omöjlig.” Halt,
”Doctor,” inföll Don Rodrigo, som önskade allt
”mer och mer att afleda striden ifrån de första
"kämparne, ”halt, nu gällar det Er, som är
"mägtig att gifva rätt åt alla. Låtom oss nu
"se hur Ni bär Er åt, för att häruti gifva Pa-
”ter Christoforo rätt.” ”1 sanning,” svarade
Doctorn, i det han svängde gaffeln i luften,
och vände sig till Patern; ”jag förstår ejisan-
”ning, huru Pater Christoforo, som är på en
”gång en rättskaffens andans man och en man
”af verld, icke har tagit i betänkande, att hans
”mening, god, förträfflig och af mycken verkan
»på predikstoln, icke det minsta duger, vare
”detta sagdt med all tillbörlig aktning, i en
”ridderlig tvist. Men Patern vet bättre, än
”jag, att allting passar på sitt ställe, och jag

|


( 140 )

"tror, att han denna gång velat genom ett
"narri, undvika besvärligheten af att gifva ett
"bestämdt svar.” X

"Hvad skulle man väl kunna svara på skäl,
härledda ur en vishet, så gammal och ändå så
ny? Ingenting: och så gjorde ock vår munk.
Men Don Rodrigo, för att afbryta denna fråga,
gick att väcka en annan. ”Apropos,” sade hari,
jag har hört, att i Milano skulle gå rygten
”om fred.”

Läsaren känner, att man detta år, stridde
om thronföljden till Hertigdömet Mantua, hvil-
ket, vid Vinzenzo Gonzagas död, som ej efter-
lemnat manlig afkomma, Hertigen af Nevers,
dess närmaste slägtinge, satt sigi besittning af.
Ludvig XIII, eller rättare sagdt Kardinal Ri-
chelieu ville understödja honom deruti såsom
varande dess person mycket tillgifven och na-
turaliserad fransman: Filip IV eller rättare sagdt
Grefven af Olivarez, gemenligenkailad Grefven-
Hertigen ville icke ha honom der, af samma
skäl, och hade derföre förklarat honom krig.
Som nu detta hertigdömme var ett län af ty-
ska riket, så sökte båda partierna med intri-
ger, föreställningar, hotelser, förmå Kejsar Fer-
dinand II, det första, att han skulle bevilja den
nya Hertigen investituren; det andra, att han
( 141 )

skulle vägra honom denna, ja hjelpa till, att
jaga honom ur detta land.

»Jag skulle väl vilja tro,” sade Grefve At-
tilio, ”att saken kan komma till förlikning. Jag
”har vissa anledningar dertill . . • "Tro icke
”det, herr Grefve, tro icke det,” afbrot Pode-
sta’n. ”Jag tror mig känna förhållandet i den
”trakten; ty den Spanska herr Kastellanen, som
”af artighet är mig mycket bevågen, och så-
”som varande son till en af Grefven-Hertigens
”klienter, är underrättad om allt .... Jag
"säger Er, att jag dagligen har tillfälle att ta-
»la med vissa personer uti Milano; och jag vet
”af säker hand, att Påfven, ifrande för freden,
”har gjort anbud ... Så bör det vara, det är
»i sin ordning, Hans Helighet gör sin skyldig-
”het; en Påfve bör alltid stifta fred mellan
»Christna Furstar; men Grefven-Hertigen har
”sin politik ... och . . " ”Och och ... vet
»Ni min Herre, hur Kejsaren tänker i detta
”ögonblick? Tror Ni, att man ej har annat att
”tänka på här i verlden än Mantua? Det är mån-
”ga saker, att taga i betraktande, min Herre.
”Vet Ni till exempel till hvad grad Kejsaren
”kan i detta ögonblick förtro sig till den der
”Furst Valaistano eller Vallistai, hur han än
”må heta, och om ...” "Rigtiga namnet på
"tyska språket," afbröt åter Podesta’n, "är Vag-
"liensteino, som jag hört det flera gånger uttalas
”af vår spanska Kastellan. Men var dock vid
"godt mod, ty . . .”

"Vill Ni lära mig . . .?” utbröt häftigt
Grefven, men Don Rodrigo gaf honom tecken
ined knät, alt han för dess skull, skulle upp-
höra att motsäga. Denne teg, och Podesta’n,
lik ett skepp, som lossat sig från en sandbank,
fortsatte med fulla segel sitt vältaliga lopp.
" Vagliensteino gör mig föga bekymmer: ty Gref-
"ven-Hertigen har ögat på allt, är med i allt,
"och, om Vagliensteino vill sätta sig på sina hö-
"ga hästar, så skall väl han förstå att hålla
"honom i styr med godo eller ondo. Han har
"ögat öfver allt, säger jag, och långa armar,
"och om han har satt sig i hufvudet, som han
"verkligen gjort, oeh det med rätta, denne sto-
"re politikus, att Hertigen af Nevers icke får
"rotfasta sig i Mantua, så kommer aldrig nämn-
”de herr Hertig att der slå ner sina hopålar;
"och herr Kardinal Ricilih får ett streck i sin
"räkning. Han kommer mig just att le, den
"der gode herr Kardinalen, som vill stångas
"med en Grefve-Hertig, med en Olivares. Jag
"säger det för visst, att jag ville väl upplefva
"på nytt igen tvåhundrade år härefter, för att
( 143. )

»Fa höra, hvad efterveriden skall säga om det-
Nta löjliga anspråk. Härtill fordras annat, än
"blotta afunden, härtill fordras hufvud, och
»hufvuden, sådane som Grefven-Hertigens finnes
”det blott ett i verlden. — Grefven-Hertigen,
»mina Herrar,” fullföljde Podesta’n, alltid med
förlig vind, och litet förundrad, äfven han, att
ej träffa på någon klippa: ”Grefven-Hertigen är
"en gammal räf, sagdt med all skyldig vörd-
”nad, som skulle komma hvilken som helst att
”förlora spåret: och när han tyckes vilja gå åt
”höger, kan man vara säker på, att han slår
”en bugt åt venster: Derföre kan aldrig någon
”berömma sig af att känna hans planer; ja till
”och med de som skola utföra dem, sjelfva de
"personer som skrifva depecherna förstå ej ett
"ord deraf. Jag talar med en viss kännedom
"om saken; ty herr Kastellanen, den heder-
"mannen täckes ofta förtroget språka med mig.
"Grefven-Hertigen åter, känner precist, hvad
"som hopspinnes i alla andra hof; och alla des-
"sa stora politici, ty sådana finnas väl dugliga
"nog, det kan man icke neka, hafva knappt
”hunnit uttänka en plan, förr än Grefven-Her-
”tigen fått reda derpå, med sitt goda hufvud,
”sina lönnvägar, sina nät, utspända åt alla håll.
»Kardinal Riciliä, den stackars mannen, söker
( 144 )

"än hit, än dit, vädrar, svettas, bråkar: nå
”hur går det? då han ändteligen lyckats gräf-
"va en mina, finner han redan Grefven-Herti-
"gens contra-mina i fullt stånd . . .”

Himmelen vet, när Podesta’n sluteligen ha-
de tagit land, så framt icke Don Rodrigo, upp-
manad dertill af kusinens grimacer, vinkade åt
en tjenare, att han skulle bringa honom en viss
flaska. "Herr Podesta," sade Don Rodrigo, "och
"J, mine Herrar, En skål för Grefven-Hertigen,
"och J skolen sedan säga mig, om vinet är vär-
"digt personen.” Podesta’n svarade med en bug-
ning, hvaruti framlyste en känsla af enskild
tacksamhet, ty allt det, som gjordes eller sa-
des till Grefven-Hertigens ära, ansåg han på
visst Sätt, sagdt åt sig. "Lefve länge Don Gas-
"paro Gusman, Grefve af Olivarez, Hertig af
"San Lucar, Privato hos Konung Don Filip
"den store, vår Herre!” utropade han, i det
han höjde glaset.

För dem, som ej känna det, må anmärkas,
att Privato var en på den tiden bruklig term
att beteckna en Furstes favorit.

"Länge lefve han," svarade alla. "Bjud
"Patern,” sade Don Rodrigo. "Förlåt mig,”
svarade Patern: "men jag har redan öfverskri-

"dit
”Huru," sade Don Rodrigo, ”det gäller ju en
"skål för Grefven-Hertigen. Vill ni då. låta oss
”tro, att ni håller med Navarrinerne?"

Så kallades då på spe Fransoserna, i anled-
ning af de Furstar från Navarra, som alltifrån
Henrik IV hade beherrskat dem.

Vid denna uppmaning måste han dricka. Alla
gästerna utbrusto i loford öfver vinet, utom
Doktorn, hvilken med hufvudets upplyftande,
ögonens uppspärrande, läpparnes sammantryck-
ning, uttryckte långt mer, än han kunnat göra
med ord. "Nå hvad säger ni derom, Doktor?
frågade Dou Rodrigo. Doktorn svarade, i det
han drog ur glaset en näsa, rödare och mera
lysande än vinet deruti och med emphasis väg-
dehvarje bokstaf: "jag säger, förklarar och me-
"nar, att detta är en Olivarez ibland viner:
^’censui ct in eam ivi sententiam *), att en sådan
"dryck ej finnes i Konungens, vår Herres alla
"tjugutvå stater, hvilka Gud nådeligen bevare:
"Jag påstår och förklarar, att hans höga Nådes
"Don Rodrigos middagar öfvergå Heliogabali
"aftongästabud; och att hungersnöden för evigt

») Jag anser det så, och delta är min fulla mening.
( 146 )

”är bannlyst från detta slott, hvarest öfverflö-
”det vistas och har sitt säte.” "Väl sagdt, väl
"förklaradt, utropade gästerna i chorus: men
detta ord: hungersnöd, som han händelsevis
framkastat, fästade i ett ögonblick allas tankar
på detta sorgliga föremål, och alla begynte tala
om hungersnöden. Här kommo alla öfverens,
åtminstone i hufvudsaken; men oväsendet var
större, än om de alla varit af olika tankar. Alla
talade på en gång. "Det är ingen hungersnöd,"
sade en: ”felet ligger hos de store uppköpar-
”ne.” "Och bagarne," sade en annan: ”hvilka
”gömma säden.” ”Häng dem.” ”Ja väl, häng
”dem utan barmhertighet." ”Ja, efter orden-
”telig rättegång,” skrek Podesta’n. ”Hvartill rät-
”tegång,” skrek än högre Grefve Attilio. "Sum-
”marisk rättvisa. Tag tre, fyra, fem eller sex
”af dem, som enligt allmänna rösten äro kända
”såsom de rikaste och såsom de största skurkar,
”och häng dem. Exempel, exempel, utan exem-
”pel blir ingenting af. Häng dem, häng dem,
”och det skall rinna säd från alla håll.”

Den, som under en marknad, någongång fun-
nit sig i tillfälle, att njuta af den musik, som
åstadkommes af ett sällskap taskspelare, då,
emellan den ena och den andra sonaten, hvar
och en stämmer sitt instrument, och låter det
( 147 )

gnisla så mycket han kan , för att klart kunna
höra det midt under de andras buller, han kan
göra sig begrepp om samljudet af dessa diskur-
ser, om man så får kalla dem. Emellertid slog
man oupphörligt uti af detta vin; och dess be-
röm blandades, som billigt var, med sentenser
ur ceconomiska lagfarenheten , så att de ordsom
tydligast och oftast hördes, voro: ”ambrosia”
och "häng dem.”

Don Rodrigo betraktade emedlertid då och
då munken, och såg honom alltid orörlig sitta
qvar, utan att gifva tecken till otålighet eller
brådska, utan en åtbörd, som gaf tillkanna, att
han salt der för att vänta; men med en min,
som om han ej ville gå förr, än han blifvit
hörd. Gerna hade han bedt honom gå sin vag,
och sålunda sluppit detta samtal; men att afske-
da en Kapucinermunk, utan att hafva gifvit
honom gehör, var något, som ej hörde till reg-
lorna för hans politik. Då han nu ej kunde
undvika detta bryderi, beslöt han att snart gå
det till mötes, och befria sig derifrån; han steg
upp från bordet, och med honom hela detröd-
brusiga sällskapet, likväl utan att afbryta sitt
stoj. Sedan han bedt gästerna om ursägt, nal-
kades han med allvarsam blick munken, som
7*

|
genast bade stigit upp tillika med de andra,
och sade till honom: "Nu är jag till er tjenst,
"Pater,” och förde honom med sig i ett annat
rum.

C AP. VI.

”Hvaruti kan jag tjena er?" sade Don Rodri-
go, i det han blef stående midt i rummet. Så
föllo orden, men sättet, hvarmed de uttalades
tycktes vilja tydligt säga: ”se till, hvilken du
"har för dig, väg dina ord, och skynda dig.”

För att inge vår Christoforo mod, gafs det
ej något tjenligare medel, än att tilltala honom
på ett öfvermodigt sätt. Han, som nyss stod
der, förvirrad, som sökte efter ord, och lät
halka mellan sina fingrar kulorna på rosenkran-
sen, som han hade vid gördeln, som om han
hoppades i någon af dem finna sina koncepter,
kände vid detta Don Rodrigos bemötande ge-
nast flera ämnen komma sig öfver läpparna, än
han behöfde. Men, då han straxt derpå be-
sinnade, af huru mycken vigt det var, att icke
skada sin sak, eller, hvad som ville säga mer,
andras sak, ändrade och mildrade han de fra-
ser, som kommit honom i tankarna, och sade
varsamt och ödmjukt: "Jag kommer, att före-
”slå er en handling af rättvisa, att bönfalla om
"ett kärleksverk. Vissa illasinnade personer haf-
»va missbrukat Eders Nådes namn, för att skräm-
»ma en fattig Kyrkoherde och hindra honom
"från att uppfylla sin embetspligt, samt till att
”förorätta tvenne oskyldiga. Ni kan med ett ord
"bringa de förra på skam, återställa allt i sitt
”förra skick, och hjelpa dem, som lidit stor
”orätt. Ni kan det; och kan ni det . • . så bör
”samvetet, hedern . .

”Om mitt ‘samvete få vi talas vid, då jag
”tror mig behöfva derom taga er till råds. Hvad
"min heder beträffar, skall ni veta, att dess vår-
”dare är jag sjelf, och ensamt jag; och att jag
”betraktar hvar och en, som vågar försöka att
”med mig dela denna omsorg, lika med den
”djerfve, som förolämpar mig.”

Christoforo, som af detta tal märkte, det
mannen sökte, att till det värsta tyda.hans ord,
för att derigenom vända samtalet till tvist och
ej gifva honom tid att komma till saken, stärk-
tes deraf så mycket mera i sitt tålamod, beslöt
att svälja ned hvad helst den andra behagade
säga, och svarade derföre hastigt med under-
gifven ton: ”om.jag sagt något, som misshagat
”er, har detta säkerligen skett emot min vilja.
”Rätta mig då, näps mig, om jag ej vet att tala




















"som sig bör; men värdes höra mig. För Guds
"skull, den Gud, för hvars ansigte vi alle en gång
”skola framträda . . .” Och i det han så tala-
de,’ hade han tagit mellan banderne och höll
framför ögonen på sin vredgade åhörare det
lilla hufvud af trä, som hängde vid hans ro-
senkrans, .”envisas ej att vägra en så lätt rätt-
”visa, och som ni är skyldig dessa fattiga men-
”niskor. Betänk, att Gud alltid har ögonen på
”dem, och att deras förbannelser äro hårda
”‘deruppe. Oskulden är mägtig vid Hans . . ."
”Pater,” afbröt hastigt Don Rodrigo, ”den vörd-
”nad, som jag hyser för er ordensdragt är stor;
"men om någonting skulle kunna komma mig
”att glömma den, vore det, att se den pryda
"en person, som vågade komma att vara spion
”på mig i mitt eget hus.”

Detta ord framkallade en flamma på munkens
linder; men liknande en som sväljer ett bittert
medikament, återtog han: "ni tror visst icke
"sjelf, att en sådan titel tillkommer mig. Ni
”känner i ert hjerta, att det som jag nu gör
"här, hvarken är en låg eller föraktlig handling.
"Hör mig, Signor Don Rodrigo; och gifve Gud’
”att ej den dag må komma, då ni ångrar er,
”att ej hafva hört mig. Undskyll er ej med
"äran . . . och hvilken ära, Don Rodrigo! äran
( 151 )

"för menniskor! Men äran för Gud! Ni formar
"mycket här nere; men . . ." "Vet ni," sade
Don Rodrigo, i det han afbröt honom förargad,
men icke utan en viss rysning, "vet ni, att nar
»jag får det infallet att höra en predikan, kan
»jag liksom andra ganska väl gå i kyrkan. Men
»i mitt hus! Ack,” fortfor han med ett tvunget
hånlöje; "Ni anser mig för mer, än jas verkli-
”gen är. En Hofpredikanl! Det hafva endast
"Furstar.” "Och den Gud, som fordrar räken-
"skap af Furstar för de ord, som han låter dem
"höra i deras palats, den samme Gud, som nu
"bevisar er ett barmhertighetsverk , då han skic-
"kar en sin tjenare, ovärdig och eländig, det äi
"sannt, men likväl en Sin tjenare, att bedja för
"en oskyldig flicka . . . .” Med ett ord, Pater,
sade Don Rodrigo, i del han gjorde min af att
gå, "jag vet ej hvad ni vill säga: jag förstår
"blott, att det lär vara någon flicka, som myc-
”ket ligger er om hjertat. Gör dylika förtroen-
"den åt den som är road deraf; men våga ej att
"längre besvära en hederlig man. ’

Vid Don Rodrigos rörelse hade munken fram-
trädt, vördnadsfullt ställt sig framför honom
och svarade ånyo, men upplyftande händerna
såsom till bön, och tillika för att qvarhålla ho-
nom: "Hon ligger mig om hjertat, det är sannt,
( 152 )

"men ej mer än ni: begge dessa själar ligga mig
"mer om hjertat än mitt lif. Don Rodrigo! jag
"kan ej göra mera för henne än bedja Gud;
"detta vill jag göra af hjertat. Säg ej nej: vär-
"des ej hålla i ängslan och förskräckelse en fat-
"tig oskyldig flicka. Ett ord af er förmår allt.”
"Nå väl," sade Don Rodrigo, ”eftersom ni tror,
”att jag kan göra så mycket för denna person;
”eftersom denna person rör er så nära ....
"Nå Väl,” återtog Pater Christoforo ängsligt,
hvilken Don Rodrigos blick och uppsyn icke
tilläto att öfverlemna sig åt det hopp, som des-
sa ord tycktes förkunna. "Nå väl, råd henne
”då, att begifva sig under mitt beskydd. Då
”skall intet felas henne, och ingen skall våga
”oroa henne, så sännt jag är en riddersman.”

Vid ett så beskaffadt anbud utbröt munkens
förtrytsamhet, hvilken han ända hittills med
möda återhållit. Alla de vackra föresattserne om
försiglighet och tålamod försvunno; den-gamla
menniskan befann sig i öfverensstämmelse med
den nya, och vid sådane tillfällen kunde verk-
ligen Christoforo gälla för två. ”Ert beskydd,”
utropade han, i det han tog tvenne steg till-
baka, stödde sig häftigt på högra foten, lade
högra handen på höften, lyfte den venstra med
utsträckt pekfinger mot Don Rodrigo och ge-
( 153 )

nomborrade honom med tvenne lågande ögon:
"Ert beskydd! Väl, att ni sade mig det, att ni
”gjorde mig ett dylikt anbud. Ni har fyllt
"måttet; jag fruktar er ej mer.” ”Hvad bety-
”der detta tal, munk?” "Jag talar så som man
”bör tala till den, som är öfvergifven af Gud,
och icke mera kan injaga någon fruktan. Ert
”beskydd! Väl visste jag, det denna oskyldiga
"är under Guds beskydd; men ni, ni låter mig
”känna det med så mycken visshet, att jag ej
”mer har behof af andra bevekelsegrunder för
”att tala rent ut med er derom.” "Hurulidet-
”ta hus ... I” ”Jag har medlidande med detta
”hus, förbannelsen hvilar deruppå. Ni får väl
”se, huruvida Guds rättvisa kommer att bry
”sig om fyra hörnstenar och fyra banditer. Ni
”trodde, att Gud har skapat ett väsende efter
”sitt beläte, för att gifva er förnöjelsen att plå-
”ga det! Ni trodde, att Gud ej skulle förmå
”försvara henne! Ni har föraktat hans varning!
”Ni är redan dömd. Pharaos hjerta var för-
”stockadt, likasom ert; men Gud förstod att
”förkrossa det. Lucia är säker för er; jag säger
”er det, jag arme munk, och hvad er beträf-
”far, märk väl hvad jag säger. En dag skall
”komma . . . .”

Don Rodrigo hade ända hittils varit bedröfvad
4

( 154 )

af raseri och förvåning, och ej funnit ord, men
då han nu hörde en förutsägelse ljuda för sina
öron, förenade sig med förargelsen en aflägsen
och hemlighetsfull fasa. Hastigt fattade han den
i luften sväfvande hotande handen och skrek, i
det han höjde rösten för att afbryta den olycks-
bådande prophetens: "Gå ur min åsyn, förvägne
”usling, poltron i kapucinerdrägt.”

Dessa så bestämda ord lugnade i ett ögon-
blick Pater Christoforo. Vid begreppet om hån
och grofheter var i hans själ begreppet om tå-
lamod och tystnad så djupt och sedan så lång
tid fästadt, att vid denna compliment all slags
vrede och enthusiasm föll honom ur sinnet och
endast det beslutet qvarstadnade der, att lugnt
afhöra hvad helst Don Rodrigo kunde behaga
tillägga. Derföre drog han stilla sin hand ur
ädlingens klor, slog derpå ner hufvudet och
förblef orörlig, likasom midtuti stormens raseri
ett åldrigt träd alltid samlar på nytt sina gre-
nar, oeh mottager haglet, så som himlen skic-
kar det.

"Tiger du nu, skurk” fortfor Don Rodrigo;
"det anstår väl en sådan som du. Men tacka
”rocken, som bekläder din gemena rygg, och
"som frälsar dig från den undfägnad, som an-
”nars tillkommer dina likar, för att lära dem
”hålla tand för tunga. Ut härifrån, för denna
"gång ined benen förut; nå, låt se."

I det han så talade, vinkade han befallande
och föraktligt åt en annan dörr än den, hvar-
igenom de kommit; Pater Christoforo böjde huf-
vudet och gick ut, lemnande Don Rodrigo qvar,
att med häftiga steg mäta slagfältet. Sedan
munken stängt dörren efter sig varseblef han i
rummet, der han kom in, en person, som helt
sakta smög sig utefter väggen, liksom för att ej
märkas ifrån det rummet, der samtalet för sig
gått; och han igenkände den gamle tjenaren,
som emottagit honom vid stora porten. Denne
hade varit i huset i fyratie år, det vill säga
innan Don Rodrigo blifvit född; han hade kom-
mit dit i fadrens tjenst, hvilken varit en helt
annan menniska. Efter dennes död hade den
nye husbonden, som kört bort allt det öfriga
folket och skaffat sig nytt, likväl bibehållit den-
ne tjenare, dels emedan han redan var gammal,
dels emedan han, fastän till sinnelag och seder
honom helt olik, dock ersatte detta fel genom
tvenne egenskaper: en hög tanke om husets vär-
dighet, och en stor vana i ceremoniellet, hvars
äldsta bruk och minsta egenheter han mer än
någon annan kände. I husbondens närvaro skul-
le den stackars gubben aldrig vågat antyda, än
mindre visa sitt ogillande af det som han alla
dagar såg: det var med möda, som han för sina
kamrater deröfver mumlande tillät sig ett ut-
rop eller ett klander, hvaråt desse antingen
skrattade, eller äfven då och då kommo honom
att tala, i det de uppfordrade honom att hålla
en predikan och lofsjunga det gamla lefnads-
sättet der i huset. Hans kritiker kommo ej för
husbondens öron annorlunda än beledsagade af
det skämt, hvarmed man deröfver gjort sig lu-
stig; så att de äfven för honom blefvo mer ett
föremål för åtlöje, än förtrytelse. De dagar
åter, på hvilka man bjöd eller tog emot främ-
mande, spelade den gamle en allvarsam och be-
tydande roll.

Pater Christoforo betraktade honom i det han
gick förbi, helsade honom och fullföljde sin
väg; men gubben nalkades hemlighetsfullt, lade
pekfingret på munnen, och gjorde tecken att
följa sig i en mörk gång. Sedan han fört mun-
ken dit, sade han hviskande: ”Pater, jag har
”hört allt, och jag måste tala vider.” "Säg då
”fort, min gode man." Icke här: vi skulle va-
ra olyckliga, om husbonden märkte något ....
Men jag kan kanske få veta många saker; och
”jag skall söka att i morgon kunna komma till
”klostret.” ”Är det någon plan å färde?” "Nå-
( 157 )

"gonting är säkert i fråga: det har jag redan
”kunnat märka. Men nu vill jag vara på lur,
"och skall få veta allt. Låt mig bara göra som
”jag vill. Jag är i tillfälle att se och höra sa-
”ker . . . grufliga saker! Jag är här i ett hus! . ..
"Men jag ville gerna frälsa min själ.” "Gud
”välsigne er;” och i det munken helt sakta ut-
talade dessa ord, lade han sin hånd på tjena-
rens hufvud, hvilken oaktadt äldre än han, lik-
väl nu stod lutad framför honom i sonlig ställ-
ning. ”Gud belöne er,” fortfor munken: "för-
"summa ej att komma i morgon.” "Jag kom-
”mer,” svarade tjenaren: men gå nu snart och
.... för Guds skull .... förråd mig icke.
I det han talade och såg sig ikring, gick han
ut vid andra ändan af gången i en sal, som
ledde till gården; och då han såg fältet fritt,
ropade han åt munken att komma ut, hvars
uppsyn besvarade de sista orden langt tydliga-
re, än något bedyrande. Tjenaren pekade på
utgången och den andra gick utan alt vidare
säga ett ord.

Denne tjenaren hade lyssnat vid husbondens
dörr; hade han gjort rätt deruti? Och Christo-
foro, gjorde han väl rätt, att berömma ho-
nom derföre? Enligt de vanligaste och allmän-
nast antagne reglor, är ju detta någonting gan-
( 158 )



|



ska nesligt; men kunde ej detta fall betraktas
såsom ett undantag? Men gifvas väl några un-
dantag från så allmänt antagna reglor? Dessa
frågor må läsaren sjelf upplösa, om han så vill.
Vi tänke ej fälla eget utslag; det är oss nog,
att ha händelser att berätta.

Då Christoforo kommit ut på vägen och
vändt ryggen till denna kula, andades han fri-
are och skyndade sig ner utföre höjden med
lågande kinder, upprörd och skakad, som man
kan föreställa sig, af hvad han hört och sagt.
Men detta så oväntade anbud å tjenarens sida
hade för honom varit ett hjertstyrkande me-
del: det tycktes honom som om himlen häruti
gifvit ett synligt tecken af sitt beskydd. Seder
en tråd, tänkte han, som Försynen gifver mig
i händerna. I det han noga öfvervägade detta,
upplyfte han ögonen mot vestern, såg solen,,
som redan rörde vid spetsen af berget och märk-
te, att nu föga af dagen återstod. Oaktadt han
kände sina ben utmattade, af denna dagens mång-
faldiga besvärligheter, påskyndade han dock nu
sin gång för att kunna lemna sina olyckliga
vänner underrättelse om förloppet, och sedan
ankomma till klostret före natten; hvilket var
en af de bestämdaste och strängast handhafda
föreskrifter i Kapucinernes ordensregel.
( 159 )

Emedlertid hade, hemma hos Lucia, planer
blifvit bragte å bane och undersökte, öfver hvil-
ka det tillkommer oss att göra läsaren reda. Ef-
ter munkens bortgång hade de tre qvarblifvan-
de en stund tegat, Lucia sysselsatt att bereda
middagsmåltiden, Renzo åter, som i hvarje ögon-
blick ville gå, för att befria sig från, att nödgas
se henne så sorgsen, och som dock ej kunde
rycka sig derifrån; Agnese, efter utseendet, en-
dast fästande sin uppmärksamhet på nystfoten,
som hon lät surra ikring. Men i sjelfva ver-
ket grubblade den sistnämnda på ett visst för-
slag, och då det syntes henne tillräckligt mo-
get, bröt hon tystnaden med följande ord: "Hör
"på mina barn! om J viljen ha det mod och
"den skicklighet, som behöfvas, om J förtron
"er till er mor” (vid detta "er" spratt Lucia upp)
"åtager jag mig att frälsa er ur denna förlägen-
”het, bättre torde hända och fortare än Pater
”Christoforo, oaktadt han är ett helgon.” Lucia
studsade och såg på henne med en blick, som
uttryckte mer förvåning än tillförsigt vid ett så
ståtligt löfte; Renzo sade hastigt: ”Mod? skick-
"lighet? säg, säg hvad som bör göras ?"/ "Är det
”icke sannt,” fortfor Agnese, ”att om J väl vo-
”ren gifte, detta redan vore en god sak? Oeh
”att man då lättare funne utväg för resten?” ”Är
( 160 )

"det att tvifla på?” sade Renzo: om vi bara väl
”voro gifta . . . . Hela verlden är fädernesland,
"och två steg härifrån på Bergamos gebit emot-
"tagas de, som arbeta i silke med öppna ar-
”mar. Ni vet huru många gånger Bartholo, min
"kusin låtit bedja mig, alt komma dit till ho-
"nom, att jag skulle göra lycka, likasom han,
■ "och om jag ej lyssnat dertill, var det derföre
”att . . . nå hvad tjenar det att nu säga det...
”mitt hjerta var ju här. Sedan vi väl blifvit
”gifta, resa vi dit tillsammans, sätta hushåll,
"lefva der ifred och ro, frälste ur denna skur-
"kens klor, befriade från frestelsen att göra
"en dårskap. Är det icke sannt, Lucia?” ”Jo,”
sade Lucia: men på hvad sätt? ”Som jag sagt,”
återtog Agnese: ”mod och list; och saken är
”lätt.” ”Lätt,” sade de andra begge på en gång,
för hvilka den nyss på ett så eget smärtsamt
sätt blifvit temligen svår. ”Lätt, om man en-
"dast förstår att ställa rätt till,” återtog Agnese.
"Om J viljen höra på mig, skall jag söka att
”lära er, huru det skall gå till. Jag har hört
”klokt folk säga, och äfven sjelf sett prof derpå,
”att, för ett giftermåls giltighet, det väl for-
'dras en Kyrkoherde, men ej just hans bifall;
"han behöfver blott vara närvarande.” "Hur
"går det till?” frågade Renzo. "Hör på, skall
1

osssmin

»Ni få veta. Man måste skaffa sig tvenne vitt-
”nen, raska och som väl kunna sin roll. Man
”går till Kyrkoherden, svårigheten är att oför-
”tänkt komma på honom, så att han ej får tid
”att slippa undan. Mannen säger: Herr Kyr-
”koherde, detta är min hustru; qvinnan säger:
”Herr Kyrkoherde, detta är min man. Nu for-
”dras det att Kyrkoherden hör detta, att vitt-
”nena höra det; och äktenskapet är fullt gil-
”tigt, som om Påfven förrättat vigseln. Sa snart
”orden väl blifvit sagde, ma Kyrkoherden skri-
”ka, bråka, bli ursinnig, bäst han gitter; det
”betyder ingenting, J aren och förblifven hu-





"Är det väl möjligt!” utropa-
sade Agnese: ”döm nu, om,
år, som jag kom till verlden
ej lärt någonting mer. Saken
; ja så säker, att en af mina

"stru och man.”
de Lucia. "N&,"
”under de trettio
”förr än Ni, jag
”är som jag säger

”bekanta, som ville gifta sig
”emot föräldrarnes vilja, fick,

med en person.

då hon

sålunda

"gjorde, sin önskan uppfylld. Kyrkoherden, som
”fattat misstankar, var på sin vakt; men de beg-
"ge satarne förstodo att ställa sa fint till, att
”de ankommo i rätt tid, uttalade nyssnämnde ord
”och blefvo hustru och man, oaktadt den stac-
”kars flickan ångrade sig sedan efter trenne da-
”gars förlopp.”	.	•
( 162 )

Saken förhöll sig verkligen så, som Agne-
se berättat: de äktenskap som på detta sätt af-
slötos, voro då, och hafva ända intill våra da-
gar blifvit ansedda för giltige. Då likväl ingen
tog sin tillflygt till ett sådant medel, som icke
mött hinder på den vanliga vägen, så sökte Kyr-
koherdarne på allt sätt att undvika denna nöd-
tvungna medverkan, och då någon af dem lika-
fullt öfverraskades af ett sådant par, åtföljdt af
vittnen, använde han alla utvägar att komma
derifrån, likasom Proteus flydde dem, som med
våld ville tvinga honom att gifva sina orakelsvar.

”Ack, om det vore sannt, Lucia!” sade Ren-
zo, betraktande henne med en min af bedjande
otålighet. "Huru! om det vore sannt,” återtog
Agnese. ”Tror Ni också, att jag pratar i vä-
”dret. Jag bråkar min hjerna för er skull, och
"J tron mig icke: godt, godt; frälsen er ur
”förlägenheten, hur J kunnen: jag bryr mig ej
”mer derom.” ”Ack nej, öfvergif oss icke,” sa-
de Renzo. ”Jag talar så, ty detta synes mig
”vara en alltför stor lycka. Jag öfverlemnar mig
"åt er; jag betraktar er, som om ni vore min
”verkliga mor.”

Dessa ord skingrade Agneses ögonblickliga
vrede och kommo henne att glömma ett beslut,
som i sjelfva verket icke hade varit annat, än
( 163 )

blotta ord. "Men hvarföre då. Mamma," sade
Lucia med sin vanliga ödmjuka uppsyn, ‘ hvar-
»före har ej detta fallit Pater Christoforo in?"
"Fallit honom in," svarade Agneses ”tror du
»icke, att det fallit honom in? men han har ej
”velat tala derom.” ”Hvarföre icke, frågade
på en gång de unga tu. "Hvarföre icke . . .
"jo, om J viljen veta det, emedan munkarna
”säga, att detta i sjelfva verket är någon ting,
"som icke är rätt.” ”Hur är det möjligt att det
”icke är rätt, och dock anses för giltigt, nar
”det en gång har skett?” sade Renzo. ”Hvad
”viljen J, jag skall säga,” svarade Agnese: "an-
"dra hafva skrifvit lagen, som dem godt syntes;
”och vi, fattigt folk, kunna ej begripa allt.
”Och dessutom, bur mycket kan ej . . . Kan
”ni se; det är likasom, att ge en örfil åt sin
"nästa. Det är visserligen icke rätt, men sedan
”ni väl en gång gifvit den, kan icke sjelfva Påf-
”ven taga bort den.” ”Om det är någonting,
”som icke är rätt,” sade Lucia, ”så bör man ej
"göra det.” "Huru!” sade Agnese: "skulle jag
»väl vilja gifva dig ett råd, som vore emot Re-
”ligionens föreskrifter? Om det skedde emot dina
"föräldrars vilja, och för att gifta dig med en
"liderlig sälle, men då jag är nöjd dermed, och
"det sker för att få denne ynglingen till man;
( 164 )

"och dä den, som åstadkommit hela denna för-
"virring, är en skurk ; och Herr Kyrkoherden” ...
"Det är ju klårt som solen,” sade Renzo. "Det
"är ej värdt att tala om detta för Pater Chri-
"stoforo, förr än det är skedt," fortfar Agnese:
"men när saken är gjord och har lyckats, hvad
”tror du väl han skall säga? — Ack dotter! det
äi ett stort spratt ni spelt mig. Munkarna
‘ maste säga sa. Men varen förvissade om, att
”han i silt hjerta skall vara nöjd dermed.”

Lucia, utan att hafva någonting att svara på
dessa skäl, tycktes dock ej vara rigtigt tillfreds
dermed, men Renzo, som nu återfått modet sade:

Om sa är, kan man ju anse saken afgjord.”
"Sagta," sade Agnese. ”Och vittnena, och svå-
”righeten att träffa Kyrkoherden, som sedan
”tvenne dagar ligger i ide i sitt hus? Och att
"få honom att vänta? ty fastän han är trög till
"sin natur, kan jag försäkra er, att då han får
"se er komma i detta ärende, skall han bli qvick
"som en katt, och springa undan liksom djef-
vulen för vigvatten.” "Jag har hittat på ett
rad, ett godt rad,” sade Renzo., idet han slog
näfven i bordet, så att talrickarna hoppade,
hvilka voro uppställda för middagsmåltiden.
Och nu fortfor han att framställa sin tanke,
hvilken Agnese till alla delar gillade. ”Men
( 165 )

”det är ju ändå knep," sade Lucia ”det är icke
"‘rent spel. Ända hittills hafva vi handlat upp-
"riktigt; må vi ock hädanefter göra det; och
"Gud skall hjelpa oss, det har Pater Christo-
”foro sagt. Låtom oss höra hvad han säger.”
”Låt leda dig af den, som förstår,” sade Agnese
allvarsamt. ”Hvad behöfs det, fråga folk om
"råd? Gud säger: hjelp dig sjelf, så vill jag
”hjelpa dig. Patern kunde vi berätta allting
”efteråt.” ”Lucia!” sade Renzo, "vill du svika
"mig nu? Hafva vi ej ställt till allting på christ-
”ligt sätt? Skulle vi icke bli hustru och man?
»Hade icke Kyrkoherden utsatt at oss dag och
"timma? Och hvilkens skull är det, om vi må-
”ste taga vår tillflykt till ett litet konstgrepp?
»Nej du får ej svika mig. Jag går och kommer
”tillbaka med svar.” Nu helsade han Lucia
med en bedjande min, Agnese med ett bety-
delsefullt leende, samt lemnade dem hastigt.

Förtryck ger fintlighet, brukar man säga:
och Renzo, hvilken, på den raka och jemna
lefnadsbana, han hittills genomgått, aldrig fun-
nit sig i tillfälle, att mycket öfva sitt förstånd,
uttänkte nu en list, som kunnat göra heder åt
en lagkarl. För att fullfölja denna afsigt, gick
han directe till ett litet närbeläget hus, tillhö-
rigt en viss Tonio; och fann denne i köket, med

ij

|E11


knät stödt emot en pall vid spisen, och med
högra handen hållande i brädden af en gryta,
som stod på varm aska, samt med en krokig
slef rörarde i en gråaktig majsgröt. Modren,
en bror samt Tonios hustru, sutto ikring bor-
det; tre till fyra bara stodo omkring det, af-
vaktande måltidstimman. Men man märkte ej
här denna glädje, som anblicken af middags-
måltiden plägar väcka hos dem, som förtjenat
den med sitt arbete. Grötförrådet var lämpadt
efter de onda tiderna, icke efter de ätandes an-
tal och goda matlust. Och hvar och en af dem
tycktes, i det han sneglade och med afundsjukt
begär betraktade den gemensamma födan, länka
på det icke obetydliga stycke aptit, som man,
efter dess förtärande, skulle ha qvar. Under
det Renzo helsade på familjen, slog Tonio grö-
ten på ett skärbräde af bok, som stod i bered-
skap att emottaga den, och liknade en liten måne
i en stor krets af dirama. Icke destomindre,
sade qvinnorna höfligt till Renzo, ”vill ni ej
”taga en bit med oss?” En bjudning som landt-
mannen i Lombardiet aldrig underlåter att göra
hvar och en, som finner honom vid måltiden,
om ock denne vore en rik frossare, nyss upp-
stigen från bordet, och det vore frågan om si-
sta matbiten i huset.
"Jag tackar er, svarade Renzo, jag kom en-
"dast för att tala ett ord med Tonio, och om
”du vill, Tonio, kunne vi för att ej störa dina
”qvinnor, gå att äta på värdshuset och där ta-
"las vid.” — Detta anbud var för Tonio lika
angenämt somoväntadt, och qvinnorna sågo icke
ogerna, att en af medtäflarne till gröten, och
der till den farligaste, aflägsnade sig. Den bjud-
ne begärde icke något bättre, och gick, derföre
med Renzo.

Sedan de ankommit till värdshuset i byn, satt
sig ner helt makligt i en fullkomlig, ensamhet,
ty den allmänna nöden hade förjagat alla kun-
der från detta goda matställe, sedan man fram-
skaffat det lilla, som fanns och tömt en bägare
vin, sade Renzo med en hemlighetsfull min till
Tonio: "Om du vill göra mig en liten tjenst,
”så skall jag göra dig en stor.” "Tala, tala;
"befall blott," svarade Tonio, i det han slog i."
”1 dag skulle jag vilja gå i elden, för att tjena
"dig.” ”Du är ju skyldig Kyrkoherden 25 mar-
"ker för arrendet af hans åker, som du brukade
"i fjol.” "Ack Renzo! Renzo! du förstör all
"glädje för mig. Hvad talar du nu om? Du
”beröfvar mig aptiten.” "Om jag nämner denna
"skuld,” sade Renzo, "är det derföre att jag
”tänker, om du vill, skaffa dig utväg att betala
( 168 )

"den.” ”Är det väl sannt?” "Det är sannt. Nå,
»vore du då nöjd?” "Nöjd? För hin i våld; skul-
"le jag icke vara nöjd! Om det ej vore för något
"annat, an för att slippa se dessa miner och nick-
"ningar, som Herr Kyrkoherden gör mig hvar
"gång vi träffas. Och sä heter det alltid: Tonio,
”glöm ej: Tonio, när kommer ni till mig, för
”att uppgöra saken? Ja, det går sa långt, att
"då han under predikan ibland skarpt betraktar
”mig, är jag nästan rädd, och alt han midt i
”församlingen, ropar till mig: Nå hur går det
”med de 25 markerna? F-n besitta de 25 mar-
"kerna! Och sedan skulle han då ge mig till-
"baka min hustrus guldkedja, som jag straxt
”derpå skulle förvandla i gröt.’ "Men . . . men,
”men, om du vill göra mig en liten tjenst, så
”äro de 25 markerna tillreds,” "Nå sa säg da.”
"Men!" . . . sade Renzo, i det han lade pek-
fingret på läpparna. ”Är det sådant, som for-
”dras, du känner mig ju.” ”Herr Kyrkoherden
"föregifver åtskilliga eländiga ursäkter, för att
”draga ut på tiden med mitt giftermål; och jag.
”har bråd tom. Man har försäkrat mig att, om
"de båda förlofvade med tvenne vittnen, ga till
”Presten, och jag säger: detta är min hustru:
”och Lucia:-detta är min man, äktenskapet an-
”ses
( 169 )

”ses giltigt. Förstår du mig?” "Du vill då, att
”jag kommer som vittne?” ”Ja visst." "Och du
”vill betala för mig de 25 markerna?" "Ja."
"Skälm som sviker.” "Men man måste ha ett
”vittne till.” "Det skall jag skaffa. Min stac-
"kars bror Gervaso skall göra allt hvad jag sä-
”ger honom. Du ger väl honom drickspennin-
”gar?” ”Ja och ölpenningar dessutom,” svarade
Renzo. "Vi skola föra honom hit, att muntra
”sig med oss. Men förstår han ock, huru han
”skall bära sig åt?” "Det vill jag lära honom:
”du vet väl, att jag fått förstånd för oss båda.”
"I morgon då . . ." ”Godt.” ”1 skymningen . . •"
”Skall ske.”

”Men! . .” sade Renzo, i det han åter la-
de pekfingret på läpparna. "Bah! . ." svarade
Tonio, i det han lutade hufvudet mot högra
axeln och upplyfte venstra handen med en min,
som tycktes vilja säga: du gör mig orätt. "Men
”om din hustru frågar dig, som hon utan tvif-
”vel gör . . ." "Så får hon några små osan-
”ningar till svar; i detta hänseende, är jag min
”hustru så mycket skyldig, att jag ej vet om
”jag någonsin kan betala henne. Jag hittar väl
"på någon saga, att lugna hennes hjerta med.”
”1 morgon,” sade Renzo, ”skola vi ytterligare

8
( 17° )

"talas vid härom, för att rätt listigt kunna ga
"till väga.” Härmed lemnade de värdshuset,
under det Tonio begaf sig hem, öfvertänkande
den historia, som han ville uppdikta för sina
qvinnor, och Renzo gick att göra reda för de
mått och steg, han vidtagit.

Undertiden hade Agnese fåfängt sökt att
öfvertala dottren. Denna tog, vid hvarje skäl,
sin tillflykt till någon af dessa hegge invänd-
ningar; antingen är det orätt, och da bör man
ej göra det: eller, om sa icke är, hvarföre ej
omtala det för Pater Christoforo?

Renzo inkom helt triumferande, gjorde sin
rapport och slutade med ett alitij ett milane-
siskt utrop, hvilket vill säga detsamma som.
kan man hitta på något bättre? skulle detta
fallit Er in? och så vidare.

Lucia skakade sagta på hufvudet, men de
begge andra aktade i sin ifver föga deruppa,
likasom man plägar göra med ett barn, hvilket
man tror sig kunna lära begripa nyttan af en
sak, men som man med böner och magtsprak
sedan vill söka förmå till hvad man af detsam-
ma fordrar.

”Det går bra," sade Agnese: ”det går bra:
”men: . . . Ni har ej tänkt på allt.” ”Hvad fe-
"las då,” svarade Renzo. ”Och Perpetua? hen-
( 171 )

’ne har Ni ej tänkt på? Tonio och hans hror
"skall hon väl släppa in; men Er! men Er! beg-
”ge! säkert har hon befallning att hålla Er ifrån
”huset, likasom man håller pojkar från ett pä-
”ronträd med mogen frugt. Hvad skola vi då
"göra?" sade Renzo, som åter började grubbla.
”Ser Ni? jag vet ett råd. Jag skall gå med Er,
”och jag har ett sätt, att locka ut henne och
”uppehålla henne så att hon ej skall blifva Er
”varse, och J således lätt kunna komma in. Jag
”vill ropa ut henne och jag skall röra på en
”sträng ... Ni skall få se.” ”Gud signe Er,”
utropade Renzo: "Jag har ju alltid sagt, att Ni
‘‘är vårt stöd.” "Men allt detta tjenar till in-
”genting,” sade Agnese, ”om vi ej kunna öf-
”vertala den här flickan, som envisas att säga,
”att det är synd.” Renzo ryckte nu äfven i fäl-
tet med sin vältalighet: men Lucia lät sig icke
bevekas.

”Jag har ej någonting alt svara på Edra
”skäl,” sade hon: ”men jag ser, att för att gö-
”ra det, som Ni säger, nödgas man gå till vä-
”ga med list, konster och bedrägerier. Ack
”Renzo! så började vi icke. Jag vill bli din
”hustru, och det var henne omöjligt, att utsä-
ga detta ord, och yttra denna önskan, utan

8*
att dervid en hög rodnad spred sig öfver hela
ansigtet: "Jag vill bli din hustru, men i laglig
"ordning, på christligt sätt, vid altaret, öfver-
"lemnom allt åt Honom deruppe. Tror du ej,
”att Han kan finna utväg att hjelpa oss, bättre
"än vi sjelfva med alla dessa knep? Och hvar-
”före göra en hemlighet deraf för Pater Chri-
"stoforo?"

Tvisten varade ännu, och tycktes ej nära
att slutas, då skyndsamma steg af sandaler och
ljud af fladdrande kläder, likt det, som förnya-
de vindkast åstadkomma i slaka segel, förkun-
nade Pater Christoforos ankomst. Nu blef det
tyst; och Agnese hade knappt tid, att hviska i
örat på Lucia: ”akta dig väl att säga honom
"något.”

C AP. VII.

Pater Christoforo ankom, lik en god General,
som efter att hafva förlorat en vigtig slagtning,
utan egen skuld, sorgsen men icke modlös, tank-
full, men icke förbryllad, gifvande vika, men
icke flyktande, skyndar dit behofvet kallar ho-
nom, att befästa de mest blottställda platserne,
samla trupperne och meddela nya befallningar


”Frid vare med eder,” sade han i det han
inträdde. ”Af menniskor hafva vi icke något
"att hoppas, desto mer maste man förtro sig till
”Gud: och jag har redan ett tecken på Hans
”beskydd.”

Oakladt ingen af de tre väntat sig mycket
af Pater Christoforos försök, då det var någon-
ting mera ohördt, än sällsynt, att se en möglig
uppgifva ett favoritstrek, af blott eftergifven-
het för obeväpnade böner, utan att dertill tvin-
gas af en öfverlägsen styrka; så var dock den
hedröfliga vissheten derom ett dunderslag för
dem. Qvinnorna nedböjde hufvudet, meni Ren-
zos själ var vreden mägtigäre, än nedslagenheten.
Denna underrättelse träffade honom redan för-
bittrad och retad genom en följd af smärtsam-
ma öfverraskningar, felslagna försök, svikna hopp

Hili

och i delta ögonblick mest förargad öfver
eras vägran.

”Jag ville väl veta,” skrek han, i det
skar tänderna och höjde rösten, mer än

Lu-

han
han

någonsin gjort i Pater Christoforos närvaro,
"jag ville väl veta hvilka skäl den hunden an-
"ört, för alt påstå ... det icke min fästmö
"får blifva min brud.” ”Arme Renzo," svarade
munken med en ton af medlidande och med en
blick, som kärleksfullt bjöd frid: "Om den mäg-



.
( 174 )

"tige, som vill begå en orättvisa, alltid nödga-
”des dertill säga sina skäl, då skulle det ej gå
"som det går häri veriden." "Sade han alltså,
"den hunden, att han icke vill, endast emedan
"han icke vill?” "Han sade icke ens detta, ar-
"me Renzo! Det vore ju en lycka, om man,
"för att begå en orättvisa, öppet nödgades be-
"känna det.” "Men någonting har han väl sagt
"er: hvad sade han er då, den helfvetesbran-
"den?" "Hans ord?. . . jag hörde dem väl, men
"jag vill ej för dig upprepa dem. Den orätt-
"färdiges ord, som tillika har magten i händer-
"na, tränga igenom, men fly, som de kommit.
"Han kan förtörnas öfver, att du misstänker
"och på samma gång låta dig förstå, att din
"misstanke är grundad: han kan förolämpa och
"sedan visa sig förolämpad, förorätta och be-
"gära upprättelse, hota och beklaga sig, vara
"oförskämd och ändå ostraffelig. Fråga ej mer
"härom. Denne har hvarken utsagt denna oskyl-
"diga flickas eller ditt namn, han har ej en-
"gång visat sig känna er, han har ej sagt sig
"påstå någonting; men . . . men ändå har jag
"mer än väl kunnat förstå, att han är obevek-
"lig. Haf icke desto mindre förtröstan till Gud!
"Förlora ej modet, arma qvinnor: och du Ren-
"zo . . . ack! var viss, att jag nog kan sätta
( 175 )

”mig i din ställning, att jag känner det som fö-
»regår i ditt hjerta. Men, tålamod! Detta är
"ett magert ord, ett bittert ord för den som
"icke tror: men du . . .! vill du ej lemna Gud
"en dag, två dagar, ja den tid, Han kan an-
"se tjenlig, för att afgöra saken deruppe? Ti-
”den är Hans; och Han bar ju lofvat oss deraf i
”så rikt mått! Öfverlemna allt åt. Honom, Ren-
"zo, och vet . . . veten alle, att jag har en
”plan att hjelpa Er. För närvarande kan jag
”ej säga Er mer. I morgon kommer jag ej hit
”upp; jag måste vara i klostret hela dagen för
”er skull. Du, Renzo, laga, att du kan kom-
»ma dit: och i fall du, af någon oförutsedd
”händelse ej skulle kunna komma, skicka då en
”säker person, en förståndig gosse, genom hvil-
”ken jag kan låta er veta det som kan före-
”falla. Nu blir det natt; jag måste skynda till
”klostret. Mod! Förtröstan; och nu god natt!"

Sedan han sagt detta, gick han hastigt ut
och skyndade i fullt språng öfver den slingrande
och steniga lilla vägen, för att ej sent komma
fram till klostret, hvarigenom han utsatt sig
för en dugtig skrapa, eller det som besvärat
honom än mer, för en botöfning, hvilken för
morgondagen skulle ha hindrat honom att finna
( 176 )

sig färdig och beredd till det, som för hans
olyckliga vänners bästa kunde erfordras.

"Hlörde ni hvad han sade om någonting
", ... om en plan, som han har för att hjelpa
”oss?" sade Lucia. ”Man måste ha förtroende
"till honom, det är en man, hvilken, när han
”lofvar tie ... .” ”Det är troligen intet annat
"än . . .I” afbröt Agnese. ”Annars hade han
”väl talt tydligare, eller åtminstone tagit mig
”afsides, för att säga mig saken." "Slidder
”sladder! jag skall afgöra saken; jag skall af-
”göra den!” afbröt Renzo i sin ordning, i det
han ursinnig gick fram och tillbaka genom
rummet, och med en röst, med en uppsyn,
som icke lemnade någon tvifvel öfrig om me-
ningen af dessa ord. ”Ack Renzo!" utropade
Lucia. ”Hvad vill Ni säga?” utropade Agnese.
”Hvartill tjenar det att mera tala derom? Jag
”vill ge utslag i saken. Om han ock hade hun-
”drade, ja tusende djeflar i sig, består han
"väl ändå af kött och ben, äfven han.” "Nej,
”nej, för Guds skull . . . .!” började Lucia,
men gråten hämmade hennes röst. ”Sådana
”ord får man alldrig yttra, icke en gång på
”skämt,” återtog Agnese. ”Skämt,” skrek Renzo,
i det han blef stående midtför Agnese, som
satt, samt betraktade henne med rullande ögon.
( 177 )

"Skämt! Ni får väl se, om det är skämt." "Ack
»Renzo!” framstammade Lucia med möda emel-
lan snyftningarne, "sådan har jag aldrig förr
"sett dig.” "Nämn ej mer dylikt, för Guds
"skull," återtog Agnese hastigt, i det hon sänkte
rösten. "Kommer ni ej ihåg, huru många ar-
"mar han har till sin tjenst? Och dessutom...
"Gud hevare oss .... emot fattiga ges det
"alltid rättvisa.” ”Jag vill skipa rättvisan, jag!
"Nu är det tid. Saken är ingalunda lätt: det
"vet jag ock. Den lönnmördaren, den hunden
"är väl bevarad: jag vet det: men det gör ej
”till saken. Tålamod och beslutsamhet . . . .
"och en tjenlig stund kommer väl. Ja, jag vill
"skipa rättvisa: jag vill befria landet: huru
"många menniskor skola icke välsigna mig der-
"före . . . .! och sedan i tre språng . . . •!"

Den fasa, som Lucia kände vid dessa, än
tydligare ord, qväfde hennes gråt, och gaf hen-
ne mod att tala. I det hon ur händerna upp-
lyftade det gråtande ansigtet, sade hon till Ren-
zo med sorgsen, men säker röst: "Du är då ej
"mera angelägen om att få mig till hustru. Jag
"hade lofvat mig till en yngling med gudsfruk-
”tan; men til en menniska, som vore i stånd . ..
"Vore han ock säker för allt straff, all hämnd,
"vore han son till kungen...” "Nå väl!” skrek
( 178 )

”Renzo, med en uppsyn, vildare än någonsin:
"jag skall då ej få dig, men han icke heller.
"Jag blir utan dig här, och han hos...” "Ack
”nej! för all del, tala ej så, se ej så ut: nej
”jag kan icke se dig så,” utropade Lucia, grå-
tande, bedjande, knäppande ihop händerna; un-
der det Agnese oupphörligt ropade ynglingen
vid namn, och klappade honom på axlarne, ar-
marne, händerne för att stilla honom. Han be-
traktade ett ögonblick orörlig, tankfull, nästan
rörd, Lucias bedjande anlete ; derpå kastade han
med vilda blickar ögonen på henne, tog ett steg
tillbaka, sträckte ut armen och pekfingret emot
henne, och utbröt: J'Hon! henne vill han äga.
”Han skall dö!” "Och jag då, hvad har jag väl
”gjort dig, att du vill döda mig!” sade Lucia,
”i det hon kastade sig för hans knän. "Du!"
sade han med en ton, som uttryckte en vida
olika känsla, men likafullt en viss vrede: "Du!
”hvad godt har väl du gjort mig? Har jag ej
"bedt dig oaflåtligt? Har jag väl kunnat erhål-
”la . . .” ”Jo, jo,” svarade Lucia skyndsamt:
”jag kommer till Kyrkoherden i morgon, nu
”straxt, om du vill, jag kommer. Tag endast
”tillbaka det du nyss sade; jag kommer.” "Lof-
”var du mig det?” sade Renzo med en röst och
en uppsyn, som på en gång blifvit mildare:
( 179- )

"Jag lofvar dig det." ”Du har lofvat mig det.”
”Ack! Herre Gud, jag tackar dig!” utropade
Agnese, dubbelt belåten.

Hade väl Renzo, midtunder detta utbrott
af raseri, beräknat af hvad nytta för honom
Lucias förskräckelse kunde vara? Och hade han
ej användt något litet list, att uppstegra den,
för att draga fördel deraf? — Vår auctor för-
säkrar sig ej veta något härom; och jag tror,
att icke engång Renzo sjelf visste det. Säkert
är det, att han verkligen var högst uppretad
emo Don Rodrigo, och att han innerligt ön-
skade Lucias samtycke; och när tvenne starka
lidelser på en gång storma i en menniskas hjer-
ta, kan ingen, icke ens patienten tydligt ur-
skilja den enas röst från den andras, och med
säkerhet säga hvilkendera är den mägtigäre.

"Jag har lofvat dig det;” svarade Lucia
med en ton af rädd och öm förebråelse: ”men
"Du har ock lofvat mig, att ej åstadkomma
"någon förargelse, att anförtro dig till patern
». . . .” ”Hvad vill detta säga? För hvars skull
"har jag råkat i raseri? Vill Du nu ta igen di-
”na ord? Och komma mig att göra en dårskap?”
"Nej, nej,” sade Lucia, färdig att återfalla i
den förra förskräckelsen. ”Jag har lofvat, och
"tager ej något tillbaka. Men tänk efter på hvad
( 180 )

”sätt Du kommit mig att lofva. Gud gifve,
"det ej . . . .” "Hvarföre vill Du komma med
”onda spådomar, Lucia? Gud vet, att vi icke
"göra någon menniska orätt. Lofva mig åtmin-
”stone, att detta blir sista gången.”

”Det lofvar jag dig på tro och ära.” "Men
”håll det ock för denna gangen,” sade Agnese.

Här bekänner sig auctorn ej veta en sak;
nemligen: om Lucia ovilkorligen och till alla
delar var missnöjd med att hafva funnit sig nöd-
sakad att samtycka. Vi vilje, likasom han, lem-
na saken derhän. Renzo hade väl önskat för-
länga samtalet, och gemensamt öfverlägga om
hvad som borde göras dagen derpå: men det
var nu redan mörk t; och qvinnorna önskade
honom en god natt, då det ej syntes dem pas-
sande, att han på denna timma längre qvar-
blefve.

Natten blef ock för alla tre sa god, som
man kan vänta det af en, som följer pa en dag
af skakningar och bedrövelser; och som före-
går en dag, ägnad åt ett vigtigt, men osäkert
företag. Renzo lät sig ses i god tid, och öf-
verlade med qvinnorna eller rättare sagdt med
Agnese den stora planen för aftonen, i det de
ömsom framkastade och upplöste svårigheter,
förutsågo möjliga hinder, och började, än den
( 181 )

ene än den andre, att beskrifva saken, såsom
man berättar någonting redan skedt. Lucia hör-
depå; och utan att med orden gilla livad hon
icke kunde gilla i sitt hjerta, lofvade hon att
göra så godt hon kunde. ’ Går ni ner till klo-
”stret, för att tala vid Christoforo, som han
"bad Er om igår afton?” frågade Agnese Ren-
"zo. ”Bevars derifrån!” svarade denne. "Ni vet
»ju hvilka förb—de ögon Patern har: han skul-
”le läsa i mitt ansigte, likasom i en bok, att
"någonting är på färde; och om han skulle bör-
”ja göra mig frågor, vore jag illa deran. Och
”dessutom måste jag vara qvar här, för att skö-
"ta afFärerne. Vore det ej bättre, att ni skic-
”kade någon.” ”Jag vill skicka Menico. ’ "Må
”gjordt,” svarade Renzo och gick för att sköta
afFärerne, som han sade.

Agnese gick till granngården, att fråga
efter Menico: en liten munter gosse, småför-
ståndig nog för sina år, och hvilken medelst
kusiner och svågrar, råkade vara litet slägt med
henne. Hon utbad sig honom af föräldrarne,
likasom till låns för hela dagen, ”för en tjenst,
sade hon. Då hon väl fått honom, förde hon
honom i sitt kök, gar honom frukost, och be-
fallde honom att gå till Pescarenico, och visa
sig for Pater Christoforo, hvilken derpå skulle
( 182 )

slicka honom tillbaka med svar, då tid vore.
”Pater Christoforo, den vackra gubben som du
”vet, med hvita skägget, han, hvilken de kalla
"helgonet . . . .” "Jag förstår;” sade Menico:
"han, som alltid smeker barnen, och som da
"och då ger dem så vackra bilder.” ”Just han,
"Menico. Och om han ber dig vänta en stund
”vid klostret, får du ej springa bort: gå ej,
"för all del, med de andra barnen ner till sjön
"att kasta småsten i vattnet, eller att se på fisk-
"fångsten och leka med näten, som äro upp-
"hängde på muren till torkning, ej heller....”
"Bah, faster; jag är ju icke längre barn.” ”Godt,
”var förståndig, och när du återkommer med
"svar .... se hit, äro dessa två nya vackra pen-
”ningar för din räkning.” "Gif mig dem nu straxt,
"ty . . . .” "Nej, nej, då skulle du spela bort
”dem. Gå nu, och bär dig bra åt, så skall
"du få mera.” Under det återstående af den
långa morgonen föreföll åtskilligt, som icke li-
tet förökade de redan förut tillräckligt oroade
qvinnornas misstankar. En tiggare, hvarken ut-
märglad ellertrasig, som andra, med någonting
hemskt och dystert i sin uppsyn, kom in och
bad i Guds namn om allmosor, i det han ka-
stade ikring sig spanande blickar. Man gaf
honom ett stycke bröd, som ban mottog och
( 183 )

stoppade på sig med illa dold likgiltighet. Der-
på stadnade han qvar med en viss oblyghet och
tillika tvekande, samt gjorde många frågor,
hvaruppå Agnese skyndade att svara motsattsen
af verkliga förhållandet. Då han steg upp för
att gå, låtsade han ta miste om dörren, gick
ut genom den, som ledde till trappan, och sag
sig der hastigt omkring, så mycket han kunde.
Då de ropade efter honom: ”nå, nå! hvart gar
”ni nu, min gode man? häråt,” kom han till-
baka, och gick ut genom den dörren, man an-
viste honom, i det han bad om ursäkt med en
tillgjord ödmjukhet, som han sökte intvinga i
sina råa och vilda anletsdrag. Efter dennes
bortgång begynte åtskilliga andra besynnerliga
figurer att tid efter annan låta se sig. Hvilket
slags folk det var, hade man ej lätt att få reda
på, men omöjligen kunde man tro, att de verk-
ligen voro de hederliga vandringsmän, som de
ville synas. Somliga kommo in, under före-
vändning att fråga efter vägen, andre saktade
sin gång, då de kommo framför porten, och
sneglade öfver gården in i rummet, likasom nå-
gon, som, utan att misstänkas, vill betrakta
allt. Ändteligen emot middagen slutades denna
ledsamma procession. Agnese steg upp da och
då, gick öfver gården till porten vid vägen,
( 184 )

såg åt höger och venster, samt kom tillbaka
sägande: ”ingen menniska:" ett ord, som hon
med nöje uttalade och Lucia med nöje hörde,
utan att någondera tydligt kunde göra sig reda
hvarföre. Men hos begge två qvarblef en obe-
stämd sinnesoro, som bedröfvade dem, och dot-
tern i synnerhet, en betydlig del af det mod,
som hon hade i förvar för aftonen.

Det är likväl nödvändigt, att läsaren nu får
veta någonting mera bestämdt om dessa hem-
lighetsfulla spejare: och för att ordentligt un-
derrätta honom derom, nödgas vi taga ett steg
tillbaka i berättelsen, och uppsöka Don Rodri-
go, som vi lemnade i går efter middagsmåltiden,
ensam i en sal af sitt slott, vid Pater Christo-
foros bortgång.

Don Rodrigo, mätte, som vi sade, med
stora steg fram och åter salen, från hvars väg-
gar familjeporträtter ur åtskilliga generationer
hängde. Då han kommit fram lill ena vaggen
och derifrån vände om, såg han midtemot sig
en af sina förfäder, en krigare, sina fienders
äfvensom sine egna soldaters, med bister upp-
syn, det korta båret uppstruket i pannan , långa
och spetsiga mustascher, som sketo ut från
kindbenen, hakan på sned, hjelten sjelf i ståen-
de ställning, med ben och lår klädde i stål.
( 185 )

harnesk, armskenor, handskar, äfven af stal;
med högra handen stödd på höften och den
venstra på svärdfästet. Don Rodrigo betraktade
honom, och då han kommit fram under taflan
och vände om, hade han midtför sig en an-
nan af sina förfäder, i lifstiden domare, en
skräck för alla parter, hvilken satt på en hög
stol, beklädd med rödt sammet; sjelf var han
höljd i en vid, svart toga, och för öfrigt helt
och hållet svartklädd så när som på en hvit
halskrage i tvenne breda afsatser, fodrad med
upp och nedvända soblar (detta var ett särskildt
kännemärke för senatorer, och desse begagnade
sig deraf endast om vintern; detta är orsaken,
hvar före man aldrig skall finna ett porträtt af
en senator i sommardrägt). Mannen var gul-
blek, med ögonbrynen sammandragna, hade i
handen en böneskrift, och tycktes vilja säga:
vi skola tänka på saken. Här sågs en matro-
na, en skräck för sina sällskapsmamseller: der
en abbot, sina munkars skräck; allesammans
med ett ord personer, som injagat skräck, och
ännu från sina bilder uppväckte denna känsla.
Midtibland dessa minnen förargades och skäm-
des Don Rodrigo så mycket mer, ja han kun-
de ej förlåta sig, att en munk hade vågat kom-
ma inför hans ansigte med samma öfvermod.
( 186 )

som fordom Propheten Nathan för Davids. Han
uppgjorde en plan till hämnd, öfvergaf den der-
på, öfvertänkte, huru han på en gång skulle
kunna tillfredsställa sin passion och det som
han kallade sin heder; och ofta (märk väl detta)
då han hörde susa från sina öron början af pro-
phetian, ryste han ovilkorligen, och var nästan
färdig att uppgifva tanken på begge passioner-
nas tillfredsställande. Slutligen, för att dock
göra någonting, ropade han en tjenare och be-
fallde honom att han skulle göra dess ursäkt
för sällskapet, och säga det han var uppehål-
len af en angelägen affär. Då tjenaren kom till-
baka för att berätta, det herrarne rest, efter
att hafva vördsammeligen låtit helsa, frågade
Don Rodrigo, som ännu fortfor att spatsera
fram och tillbaka: "än Gref Attilio då?" "Han
"reste ut med de andre herrarne, Ers Nåd.”
”Godt: sex personer skola vara med i sviten på
”promenaden: fort. Svärdet, kappan, halten;
”fort.”

Tjenaren svarade med en bugning och gick ;
straxt derpå kom han tillbaka med det rika
svärdet, hvarmed hans herre nu omgjordade
sig; med kappan, som han kastade öfver axlar-
ne; med hatten, besatt med stora fjädrar, hvil-
ken han satte på sig och med ett slag vildt
( 187 )

tryckte ner på hufvudet: ett tecken till häftig
sinnesrörelse. Nu satte han sig i rörelse och
fann vid tröskeln de sex bravi, alla beväpna-
de, hvilka, efter att hafva uppställt sig i rad
och helsat, höllo sig bakefter honom. Buttra-
re, stoltare, dystrare än vanligt gick han ut
och tog vägen åt Lecco, midtibland blottade
hufvuden och djupa bugningar af bönderna,
som han träffade på: den oborstade, som dri-
stat behålla hatten på hufvudet, kunde skatta
sig lycklig, om någon af banditerne i sviten
nöjde sig med att slå den af. Don Rodrigo be-
svarade icke dessa helsningar. Äfven personer
af stånd helsade denne, som utan all fråga var
den mägtigaste ibland dem; och dessas helsnin-
gar besvarade han med afmält artighet. Da han
hågongång träffade på (hvilket icke i dag hän-
de) spanska castellanen, var bugningen lika å
ömse sidor» förhållandet var likasom mellan
tvenne potentater, hvilka icke hafva nagot att
göra med hvarandra, men för eliquettens skull,
visa heder åt den rang, som begge inneha. För
att något litet skingra sin förargelse och genom
ansigten och maner, vida olika munkens, gifva
en motvigt åt dennes bild, som oupphörligen
låg för hans själ, besökte Don Rodrigo i dag
ett hus, der ett sällskap var samladt, och hvar-
( 188 )

est han mottogs med denna kruserliga och vörd-
nadsfulla artighet, som man bevisar menniskor,
hvilka antingen äro mycket älskade, eller myc-
ket fruktade; och återvände ändteligen vid nat-
tens inbrott till sitt slott. Gref Attilio hade
just vid samma tid dit återkommit; och afton-
måltiden uppdukades, till hvilken Don Rodrigo
satte sig ner tankfull och talade föga.

”Kusin, när betalar ni vadet?” sade Grefve
Attilio med en illistig och nagot gäckande min,
då borden blifvit afdukade och gästerna rest.
"S:t Martins dag har ännu ej gått till ända.”
”Det är så godt, att ni betalar det nu genast,
”ty alla helgons dagar i almanachan skola gå
"förbi, förr än . . . "Vi få väl se. 'Kusin, ni
”vill spela politikuis: men jag begriper allt, och
”jag är så viss på, att ha vunnit vadet, alt jag
"är färdig att ingå ett nytt.” "Huru?" "Att
”pater . . . Pater . . . munken, med ett ord,
”har omvändt er.” "Detta är i sanning ett in-
"fall, värdigt er.” ”Omvändt, kusin, omvändt,
”säger jag er. Jag för min del gläder mig deråt.
”Det blir ett skönt skådespel, i sanning, att se
"er botfärdig och med nedslagna ögon! Och hvil-
”ken ära för denne Pater! Huru stolt och hög-
"bröstad lärer han ej hafva återvändt hem. Så-
"dana fiskar fångar man ej hvar dag, och icke
( 189 )

”i nät heller. Var viss, att han skall anföra
"er som exempel, och då han beger sig på nå-
”gon aflägsen mission, skall han tala om edra
”dater. Jag tycker mig just höra det.” Och
nu fortfor han, talande i näsan och beledsa-
gande orden med löjligt öfverdrifna åtbörder
och i predikoton: "På ett ställe här i verlden,
”hvilket jag på goda skäl förtiger, lefde, mine
”käre åhörare, och lefver ännu en utsväfvande
”herre, mer vän af flickor, än af fromma men-
”niskor, hvilken, van att öfverallt plocka blom-
”mor, hade kastat sina ögon på . . .” "Nog,
”nog,” afbröt Don Rodrigo,, på en gång skrat-
tande och förargad. ”Om Ni vill fördubbla
”vadet, är jag också färdig dertill." "Dj—n
”besitta! det är då ni, som omvändt Patern?”
”Tala ej om denne: och hvad vadet beträffar,
”det må S:t Martin afgöra." Grefvens nyfiken-
het var retad, han sparade inga frågor, men
Don Rodrigo förstod undvika dem alla, i det
han uppsköt allt till den afgörande dagen, ty
han ville ej å sin sida meddela planer, som
hvarken voro påbörjade, eller ens rigtigt upp-
gjorde.

Följande morgonen vaknade Don Rodrigo,
densamme som förut. Den gnista af anger, som
orden: ”det kommer en dag,” hade väckt i hans


( 19° )

inre, hade försvunnit tillika med nattens dröm-
mar och förtreten allenast återstod, än ytterli-
gare skärpt af samvetsagget öfve? denna flykti-
ga svaghet. De sednaste bilderna af triumftå-
get, bugningarne, jemte kusinens prat hade icke
litet bidragit att återgifva honom sitt gamla mod.
Knappt uppstigen, lät han kalla Griso. Vigti-
ga saker, sade för sig sjelf den tjenaren, som
fick denna befallning; ty förenämnde person,
var ingenting mindre än hufvudman för bandi-
terne, den samme, hvilken de vågsammaste och
skamlösaste företag ålades; husbondens förtrog-
ne, samt honom i alla skiften tillgifvenaf tack-
samhet och af intresse. Skyldig till bevisligt
mord, hade han för alt undandraga sig rättvi-
sans efterspaning, kommit att anropa Don Ro-
drigos beskydd, och denne hade, i det han tog
honom i sin tjenst, satt honom i säkerhet för
alla förföljelser. Sålunda hade den förre, ge-
nom att låta bruka sig till alla brott, som ho-
nom ålades, försäkrat sig om strafflöshet för
det första. För Don Rodrigo var allt detta af
icke ringa betydenhet, ty Griso, oberäknadt att
han utan jemförelse var den tappraste af he-
la bandet, utgjorde derjemte ett bevis på hvad
husbonden ostraffadt kunnat våga emot lagar-
( 191 )
na; så att hans magt derigenom förstorades i
verkligheten och i opinionen.

"Griso," sade Don Rodrigo: ”nu får man
"se, hvartill du duger. Innan morgondagen må-
"ste denna Lucia befinna sig i mitt slott.” ”Det
"skall man aldrig säga om mig, att Griso un-
"dandragit sig en befallning af sin nådige her-
"re och husbonde.” "Tag så många man, du
"kan behöfva, ordna och fördela dem, som dig
"bäst synes; endast att saken lyckas. Men vak-
"ta dig framförallt, att det ej sker henne nå-
"got ondt.” ”Herre, endast något litet förskräc-
"kelse, på det hon ej må göra för mycket bul-
”ler ... det kan ej gå af med mindre.” "För-
"skräckelse . . . jag förstår ... är oundvikelig.
"Men icke ett hår får krökas pä henne; och
"framför allt, må man på allt sätt visa henne
"aktning. Förstår du?” "Herre, man kan ej
"upprycka en blomma från dess torfva utan att
"vidröra henne.” "Men ingenting vidare, än det
"som nödvändigt måste ske. Det blir pa ditt
"ansvar. Och hur vill du ställa till?" "Jag
"höll just på att tänka derpå, Herre. Det är
"en lycka för oss, att huset är beläget i ändan
"af byn. Vi måste hafva ett ställe att rasta
"på: och ej långt derifrån, ligger just det der
"obebodda kyfket midt på fältet, samma hus
( 192 )

"som . . . Ers Nåd tanner ej den saken . . .
”ett hus som till en del brann upp för några
"år sedan och som de icke hade råd att repa-
"rera det, öfvergafs det, och nu spökar det
"der: men i dag är det ju ej Lördag, och jag
"skrattar åt hela saken. De vidskepliga bön-
"derne skulle ej vilja vistas der någon natt i
"veckan, om det ock gällde en skatt: så att vi
"tryggt kunna gå att lägga oss der, ty säkert
"skall ingen komma att störa vårt förehafvande."
"Nå, det är bra och sedan?”

Nu begynte Griso att föreslå, Don Rodrigo
att öfverlägga, ända till dess de gemensamt
hade kommit öfverens, att utföra saken, utan
att man komme upphofsmännen på spåren, äf-
vensom att med falska tecken vända misstan-
karne åt ett annat håll, förmå den arma Ag-
nese till tystnad, hos Renzo injaga en sådan
skräck alt sorgen förginge honom, likasom tan-
ken på att vända sig till rättvisan, ja till och med
lusten att beklaga sig; med ett ord, alla de
biknep, som ansågos nödige till utförandet af
hufvudknepet. Vi vilje ej fortfara med berät-
telsen om dessas samråd, ty, såsom läsaren får
se, äro de ej nödvändiga för att fatta det föl-
jande, och vi äro trötta att längre uppehålla

oss
( 193 )

oss och honom att höra dessa begge ledsamma
skälmar underhandla. Nog af, att under det
Griso var i begrepp att gä, för att lägga hand
vid verket, återkallade honom Don Rodrigo
och sade: "hör på, om händelsevis den der för-
”vägne bondlymmeln i afton komme i Edra klor,
”vore det ej illa, om man på förhand gåfve ho-
"nom en dugtig minnesbeta på ryggen; så skall
”den befallning som han i morgon får, att hål-
”la sig stilla, säkrare göra verkan. Men J må-
”sten ej uppsöka honom, ty derigenom kunden
"J hindras i vigtigare saker: du förstår mig?”
"Öfverlemna allt åt mig,” svarade Griso, i det
han bugade sig med en vördnadsfull och tilli-
ka sjelfklok min, och gick. Morgonen tillbrag-
tes med att recognoscera byn. Den förmente
tiggaren, som på nyssnämnde sätt hade inträngt
i huset, var ingen annan än Griso, som kom-
mit att efter ögonmålt göra sig bekant dermed:
de förmenta vandringsmännen voro hans stall-
bröder, hvilka för att kunna verka enligt hans
plan, maste hafva en viss kännedom om stäl-
let. Och sedan de gjort sina upptäckter, hade
de ej vidare låtit se sig, för att undvika miss-
tankar.

Så snart de alla återvändt till, slottet, af-
gaf Griso räkenskap, uppgjorde på en gång pla-

9
( 194 )

nen till företaget, fördelte rollerne och gaf fö-
reskvifter. Allt delta kunde ej ske, utan att
den gamle tjenaren, hvilken hade sina ögon och
öron öppna, märkte, det någonting vigtigt fö-
rehades. Medelst uppmärksamhet och efterfråg-
ningar, i det han uppsnappade en half under-
rättelse än här, än der, uttydde för sig sjelf
ett och annat otydligt ord, eller tolkade något
hemlighetsfullt steg, kom han så långt, att han
fick veta hvad som skulle ske denna natt. Men
då han blifvit upplyst derom, instundade redan
natten och en liten förtropp af bravi, hade re-
dan ryckt i fält, och begifvit sig på lur i den
förfallna byggnaden. Den stackars gubben, oak-
tadt han väl visste, hvilket farligt spel han spe-
lade, och dessutom fruktade att komma föi
sent med sin hjelp, ville dock icke svika; gick
derföre ut, under förevändning att taga sig frisk
luft och begaf sig så fort han kunde till klost-
ret för att gifva Pater Christoforo den lofvade
underrättelsen. Kort derpå satte sig resten af ban-
diterne i rörelse och gingo ner småningom, den
ena efter den andra, för att ej väcka uppseen-
de: Griso kom sedan och nu feltes ej mer, an
en ryssbår, som skickades till ruinen sednare på
aftonen. Så snart de hunnit samlas der, af-
skickade Griso tre bravi till byns värdshus: en
( 195 )

som skulle hålla vakt vid dörren för att ge akt
pä rörelserna utanföre, och att passa på ögon-
blicket, då alla innevånare gått till hvila; de
andra två borde sysselsätta sig inanföre med
att spela och dricka, likasom kunder, och skul-
le emellertid söka att utspana allt. Han sjelf,
jemte hufvudtruppen, qvarstadnade i bakhållet
för att vänta.

Den arme gubben trafvade ännu, de tre
spejarne ankommo på sin post, solen sjönk ner,
då Renzo inkom till qvinnorna och sade dem:
”Tonio och Gervaso äro här utanföre: jag går
”att äta qvällsvard med dem på värdshuset; och
”vid Ave-Maria-ringningen, skola vi komma att
"hämta Er. Friskt mod, Lucia, allt är ju gjordt
"på ett ögonblick.” Lucia suckade och svara-
de, ”ack ja, mod,” med en röst, som motsade
hennes ord.

När Renzo och hans begge kamrater an-
kommo till värdshuset, funno de der en viss
person, ställd på vakt, som intog hälften af
dörrn, stödd med ryggen mot en af dess po-
ster, med armarne i kors öfver bröstet och spe-
jande till höger och venster, i det han vi-
sade, än det svarta, än det hvita af sina
begge roffågelsögon. En låg barett af kar-

9*
( 196 )

moisinerrödt sammet, sittande på sned, betäck-
te hälften af hans hårlugg, hvilken var benåd
öfver en mörklagd panna och slutade i flätor,
hopfästade med en kam i nacken. Han hade i
ena handen en stor påk: egentliga vapen bar
han ej, nemligen som syntes, ty ett barn skul-
le endast vid åsynen af hans fysionomi, halva
dragit den slutsatsen att han bade under klä-
derna, så många som der möjligen kunde rym-
mas. Då Renzo kom honom nära, och var i be-
grepp att gå in, betraktade denne honom skarpt,
utan att gå ur vägen; men ynglingen, angelägen
att undvika alla frågor, såsom alla pläga, hvil-
ka hafva ett vanskeligt företag att utföra, sade
icke ens: gif rum, utan smög sig utefter andra
dörrposten och gick in med sidan förut, genom
öppningen, som lemnades af denna chariatid. De
begge kamraterne nödgades göra samma ma-
növer, för att komma in. Då de väl kommit
in , sågo de dennes stallbröder, hvilkas röst, de
redan utanföre hade hört, nemligen två bravi,
som sutto vid ett litet bord, spelte kort, skreko
begge på en gång och slogo i, den ena åt den
andra utur en stor flaska, som stod emellan dem.
Desse betraktade äfven de kommande, serdeles
en af dem, som höll handen upp i luften med
tre tjocka fingrar utbredda och munnen öpp-
( 197 )

nad till ett högt: ”Är du icke . . .” hvilka ord
äfven undföllo honom i delta ögonblick; säg
skarpt på Renzo, blinkande derpå åt sin kam-
rat, sedan åt den vid dörren, hvilken svarade
sned en nickning på hufvudet, Renzo, sons fat-
tat misstankar, och icke visste hvad han skul-
le tänka, betraktade sina begge gäster, sons om
han i deras ansigten, ville söka förklaring öf-
ver alla dessa miner; nsen deras ansigten ut-
tryckte ej annat, än en strykande matlust. Vär-
den såg honom i ansigtet, likasom för att in-
vänta hans befallningar: han tog denne med sig
i ett närbeläget rum och begärde in aftonmal-
tiden.

”Hvilka äro dessa främlingar?” frågade han
honom sedan med låg röst, da denne kom till-
baka med en grof duk under armen och en fla-
ska i handen. "Jag känner dem icke,” svarade
värden, i det han vecklade ut duken. Huru 2
"icke en enda?” "Ni vet väl,” svarade åter den-
ne, i det han med begge händerne utbredde
duken öfver bordet, ”att den första regel i vårt
"handtverk är att icke fråga efter .andras an-
”gelägenheter; ja, detta går så långt, att till
”och med våra qvinnor icke äro nyfikna. Vi
"skulle också få mycket att göra då med allt
”folket, som går och kommer: alltid likasom


"en frihamn: då det är ett godt år, menar jag;
”men låt oss vara vid godt mod, den goda ti-
"den skall väl en gång återvända. För mig är
"det nog, att mina kunder äro hederligt folk:
"hvilka de äro, eller icke äro, bryr jag mig
"alls icke om. Och nu vill jag bära till er
"ett fat med köttbullar, sådana ni förr aldrig
"ätit dem.” "Hur kan ni veta . . . ?” återtog
Renzo; men värden, redan på väg till köket,
fortsatte sin gång. Under det han der lagade
om kastrullen hvari de nyssnämnda köttbullar-
na befunno sig, nalkades honom sagta den af
banditerne, som så noga betraktat vår yngling
och sade till honom hviskander "Hvilka äro
"dessa karlar?" "Beskedligt folk härifrån byn,"
svarade värden, i det han slog ut kötlbullarne
på fatet. "Godt; men hur heta de? Hvilka äro
"de?” frågade denne enträget med sträf röst.
"Den ena kallar sig Renzo,” svarade värden,
äfven hviskande: "en beskedlig, välmånende,
"yngling; silkesarbetare, och som väl förstår
"sitt handtverk. Den andra är en bonde, som
"heter Tonio, en ärlig munter broder, skada
"att han ej har litet mera penningar; ty han
"skulle förstöra dem alla här. Den tredje är ett
"kräk, som gerna äter, när man bjuder honom.
»Med Er tillåtelse."
( 199 )

' Och härvid skyndade han med ett hopp
ut mellan ugnen och frågaren och gick med
fatet dit, det var ämnadt. "Hur kan ni veta,”
begynte Renzo ånyo när han sag honom kom-
ma, ”att det är hederligt folk, då ni icke kän-
”ner dem?” "På deras gerningar kära ni: på
”gerningarne känner man menniskan. De som
”dricka mitt vin utan att klandra det, som upp-
”visa på disken kungens porträtt, ulan alt pru-
”ta, som icke söka gräl med andra kunder, och
”om de hafva ett knifshugg att meddela någon,
"gå honom till mötes utanföre, långt ifrån värds-
”huset, så att den stackars värden ej kommer
”med i spelet; dessa äro hederligt folk. Men
”om man rigtigt känner sitt folk, sasom vi fy-
”ra känna hvarandra, är det visserligen bättre.
”Men hvad går det åt er, att vilja veta allting,
”ni som är fästman, och bör hafva annat att
"tänka på? och med dessa köttbullar framför
”er, som skulle kunna uppväcka döda?" Sedan
han sagt detta, återvände han i köket.

Vår auctor yttrar sig här, i det han gör
en anmärkning öfver dennes olika sätt att svara
på frågor, att denne man var så beskaffad, att
han i alla sina yttranden skröt af att i all-
mänhet vara vän af hederligt folk; men i verk-
ligheten visade han mycket mer artighet mot
(	200	)

dem, som hade rykte eller utseende af att va-
ra skälmar. Det var, som man ser, en man af
en ganska egen karakter.

Aftonmåltiden var ej serdeles munter. De
begge bjudna skulle gerna makligt velat njuta
deraf, men deras värd med tankarna fastade på
det som läsaren redan vet, samt ledsen och oro-
lig dessutom öfver de okändas besynnerliga för-
hållande, afvaktade otåligt tiden att bryta upp.
Man talade hviskande, af fruktan för dessa;
och det var ett afbrutet och förstämdt tal.

”Det är ändå en skön sak, utbrast plötsli-
"gen Gervaso, att Renzo vill taga hustru och
"dertill har behof af . . ." Renzo gaf honom
ett vredgadt ögonkast. ”Vill du tiga åsna!” sa-
de Tonio till honom i det han beledsagade den-
na titel med en stöt af armbågen. Samtalet gick
trögt från början till slut. Renzo, som sjelf
iakttog en sträng måttlighet, var angelägen att
med försigtighet slå uti åt sina begge vittnen,
ty han ville inge dem något litet mod, likväl
utan att göra dem yra i hufvudet. Då man
dukat af, och räkningen blifvit betald af den,
som minst förtärt, nödgades de ånyo gå förbi
samma ansigten, hvilka alla likasom första gån-
gen vände sig mot Renzo. Då han kommit nå-
gra få steg utom värdshuset, såg han sig om
och blef varse att de två, som han lemnat sit-
tande i köket följde honom: han stadnade med
sina kamrater, likasom han ville säga: Lat oss
se, hvad dessa vilja mig. Men dessa tvenne
stadnade äfven, då de märkte sig vara sedde,
talade sagta och gingo tillbaka. Om Renzo ha-
de varit nog nära för att uppsnappa hvad de
sade, skulle följande ord förefallit honom tem-
ligen besynnerliga: ”Det vore ändå en heder
"för oss, oberäknadt belöningen,” sade en af
banditerne, ”om vi vid återkomsten till slottet
”kunde berätta att vi gifvit en bastonad och
”detta på egen hand, utan herr Grisos upp-
”sigt.” ”Och dermed skämma bort hufvudsa-
"ken,” sade den andra. ”Se på, han har visst
”märkt någonting, han stadnar för att betragta
”oss. Ack, om det vore litet sednare! Låt oss
”vända om för att ej gifva anledning till miss-
”tankar. Du ser, att det kommer folk från al-
”la håll: vi skola låta dem gå, hvar och en till
"sitt bås.”

Ber var ock i sjelfva verket detta sorl,
som man hör i en by vid aftonens annalkande,
och som få ögonblick derefter ger rum för nat-
tens högtidliga hvila. Qvinnorna kommo från
fältet med dibarnen hängande vid halsen och
ledande vid handen de äldre barnen, hvilka de
förestafvade de vanliga aftonbönerna; männer-
ne kommo med sina spadar och hackor på ax-
larne. Från de öppna dörrarna såg man här
och der brasor lysa, upptända för de torftiga
qvällsvarderne: på vägen hörde man ömsesidi-
ga helsningar samt korta och bedröfliga samtal
öfver den dåliga skörden och årets elände: och
mer än orden hördes klockans klara och afmät-
ta slag, som förkunnade dagens slut. Då Ren-
zo såg att de tvenne Iyssnarne hade dragit sig
tillbaka; fortsatte han sin väg i den tilltagan-
de skymningen, i det han med låg röst gaf hvar
och en af bröderne än den ena, än den andra
föreskriften. De framkommo till Lucias hus,
då det redan var full natt.

Den tid, som föregår emellan första tan-
ken på ett förskräckligt förehafvande och det-
sammas verkställande (sade en utländsk förfat-
tare, som icke var utan snille), är en dröm,
full af skräckbilder och fasor. Lucia var se-
dan många timmar i en sådan drömlik ängslan;
och Agnese, sjelfva Agnese, upphofvet till he-
la planen, var tankfull och fann med möda ord
för att inge dottren mod. Men då stunden att
vakna är inne, stunden, då man måste lägga
hand vid verket, blir sinnet plötsligt förän-
dradt. På fasan och modet som der med hvar-
( 203 )

andra kämpade, följer nu en annan slags fasa
och ett annat slags mod: saken framträder för
själen, såsom en ny aldrig sedd syn: det som
man i början mest fruktade, synes ofta nu plöts-
ligen förefalla ganska lätt: ofta deremot för-
storas nu de hinder, som man förut knappt
märkt; fantasien studsar förskräckt, kroppslem-
marne neka sin tjenst och hjertat sviker de löf-
ten, som det med full visshet hade gifvit. Då
Renzo sagta knackade, fattades Lucia af en så-
dan fasa, att hon i detta ögonblick beslöt, att
hellre lida allting, ja för evigt skiljas från ho-
nom än att verkställa det fattade beslutet; men
så snart han visat sig och sagt: "här är jag,
"låt oss gå,” och då alla visade sig färdiga att
bege sig af utan att tveka, som om saken va-
rit oåterkalleligen bestämd, hade Lucia hvar-
ken tid eller mod att invända något, och lika-
som med våld släpad, fattade honl darrande
med ena armen modren, med den andra fäst-
mannen och begaf sig af med det på äfventyr
vandrande sällskapet.

Sagta, sagta, i mörkret, med afmätta steg,
gingo de ut ur porten och togo vägen utom
byn. Den kortaste vägen hade väl varit att gå
tvärt igenom byn, för att komma till andra
ändan, hvarest Don Abbondios hus var belä-
( 204 )

get; men de valde den andra för att ej bli sed-
de. På gångstigar, genom fält och trädgårdar,
kommo de när huset och skilde sig der ifrån
hvardra. De tvenne förlofvade stadnade bakom
hörnet af huset; Agnese stadnade ock der, men
litet längre fram, för att i tid vara till hands
att träffa Perpetua och bemägtiga sig henne;
Tonio tillika med den onyttige Gervaso, som
icke visste hvad han skulle göra af sig, och
hvarförutan de andra likväl icke kunde göra
någonting, framträdde modigt till porten och
ringde med hammaren.

"Hvem är der och på denna timma,” ro-
pade en röst ur fenstret, som öppnades i det-
samma: det var Perpetuas röst. ”Det är ju in-
"ga sjuka, efter hvad jag vet. Har det kan-
"ske händt någon olycka?” "Det är jag,” sva-
rade Tonio, ”med min bror, som hafva att ta-
"la vid herr Kyrkoherden.” ”Är detta en christ-
"lig tid,” svarade Perpetua buttert. ”Är detta
"passande? Kom igen i morgon.” ”Hörapå: det
”är osäkert om jag kommer tillbaka: jag har
"skaffat mig penningar och kom för att betala
"min lilla skuld, som ni vet: jag hade här tju-
”gufem vackra nya mark; men om det nu ej
"går an, kan jag väl vänta: jag vet väl hur jag
‘skall använda dem, och jag kommer tillbaka,
( 205 )

"då jag på nytt hunnit samla ihop denna sum-
"ma.” ”Vänta, vänta: jag går, men kommer
”straxt tillbaka. • Mén hvarföre kommer ni på
”denna stund?” ”Om ni kan förändra timman,
"har jag ingenting deremot: hvad mig beträffar,
"är jag nu här, oeh om ni ieke vill ha mig
”qvar, går jag min väg.” "Nej, nej vänta ett
"ögonblick; jag kommer straxt tillbaka med svar.”

Härvid slog hon igen fönstret. Nu skilde sig
Agnese från de förlofvade, och efter att hafva
hviskat till Lucia: ”mod!” det är blott ett ögon-
blick, det är likasom att låta taga ut en tand,
gick hon att förena sig med de begge bröder-
ne framför porten, och begynte språka rned
Tonio, så att Perpetua, då hon kom tillbaka,
och såg henne der, skulle tro, att hon händel-
sevis gått förbi, och att Tonio hade uppehål-
lit henne ett ögonblick.

C AP. VIII.

Garneades! Hvem var det? grubblade Don Abon-
dios för sig sjelf, sittande i sin stora länstol i ett
rum i öfra våningen med en liten bok framför
sig, då Perpetua inkom, att uträtta sitt upp-
drag. Carneades! detta namn tycker jag mig
hafva hört eller läst förut; det måste hafva va-
( 206 )

rit en lärd man från forntiden: namnet låter
så, men hvem var han? Så långt var den stac-
kars mannen ifrån att ana, hvilket stormväder
sammandrog sig öfver hans hufvud!

Man bör veta att Don Abbondio roade sig
hvar dag att läsa några rader, och en kyrko-
herde af hans grannar, som hade en liten bok-
samling, lånade honom den ena boken efter den
andra, den första som kom honom för händer-
na. Den som Don Abbondios i detta ögonblick
grubblade på, efter att hafva tillfrisknat från
sin förskräckelsefeber, eller rättare sagdt blif-
vit mera återställd, (åtminstone hvad febern be-
träffar,) än han ville låta andra tro, var ett lof-
tal till S:t Carlos ära, uppläst med mycken vär-
ma och hördt med mycken beundran, två år
förut, i Domen i Milano. Helgonet liknades der
i anledning af sin kärlek för vetenskaperne vid
Archimedes ; och ända hittills träffade Don Abbon-
dio ej på någon stötesten: emedan Archimedes
har skrifvit så herrliga saker, låtit höra sa myc-
ket af sig, att för att veta någonting om ho-
nom göres ej behof af serdeles vidsträckt lär-
dom. Men efter att hafva nämndt Archimedes,
begagnade sig talaren i en annan jemförelse af
nämnde Carneades, och här hade den läsande
fastnat på grund. Härunder kom Perpetua och
( 207 )’

anmälte Tonios besök. "På denna ovanliga tim-
"ma," invände äfven Don Abbondio. "Ja, så är
"det; de veta ej livad som passar sig: men om
"man ej smider medan jernet är varmt . . . .
"Om man ej passar på tillfället, hvem vet, när
”det väl kan yppa sig igen. Låt honom kom-
”ma . . . Men hör på! är Ni väl säker på, att
”det verkeligen är Tonio?” ”Ja, hvem skulle
”det väl annars vara, för hin i våld!” svarade
Perperua och gick ner, öppnade porten och
sade: ”nå hvar är ni då?” Nu visade sig To-
nio och i detsamma äfven Agnese, som helsade
Perpetua vid namn. ”God afton, Agnese,” sa-
de Perpetua, ‘‘hvarifrån kommer ni så här dags?”
”Jag kommer ifrån . . .” och härvid nämnde
hon en närbelägen by. ”Och om ni visste...”
fortfor hon: ”jag har uppehållit mig just för
er skull. ”Hur så”? frågade Perpetua, och
sade, idet hon vände sig till de begge bröder-
na, "gån in, jag kommer straxt efter.” "Eme-
”dan,” återtog Agnese, ”en qvinna, som ej kän-
”ner förhållandet, och likväl vill tala derom .. .
skulle ni väl tro det? envisades att säga, det
”ni ej gift er med Joseph Suolavecchio, och
”icke heller med Anselmo Lunghinga endast
”derföre, att de ej velat ha er. Jag deremot
”påstod, att ni afslog begges anbud . . . ”Ja',
( 208 )

"visserligen var det derföre. Ack den lögnerskan,
"den lögnerskan! Hvem var det?" "Fråga mig icke
"derom: jag vill ej åstadkomma ledsambeter.”
"Ni skall säga mig det, ni måste säga mig det:
"ack, den lögnerskan!” "Nog härom . . •; men
"ni kan icke tro, hvad jag var ledsen, att icke
"rigtigt känna hela historien, för att omständ-
”ligt kunna vederlägga henne.” "Hon ljuger,”
"sade Perpetua, nedrigt ljuger hon!” "Hvad
"Joseph beträffar, kände alla, och kunde tyd-

"ligt se, huru saken förhöll sig.. . Nå Tonio,

"låt dörren stå, och gå upp ni bara, jag kom-
mer straxt.” Tonio svarade innanföre, att han
så skulle göra, och Perpetua fortsatte ifrigt sin
berättelse. Midtföre Don Abbondios port gick

en liten väg emellan tvenne hus, hvilken icke
räckte längre än dessa, och sedan vek af utåt

fältet. Agnese gick ditåt, likasom hon velat
draga sig tillbaka, för att kunna språka mera
fritt, och Perpetua bakom henne. Då de ha-
de, vändt om hörnet och kommit till ett ställe,

hvarifrån man ej kunde se det som föregick

framför Don Abbondios hus, hostade Agnese starkt.
Detta var tecknet; Renzo hörde det, uppmun-
trade Lucia med en tryckning på armen ocb nu
skyndade äfven dessa begge pa ta fram fran sitt
hörn, smögo sig nerhukade, tätt efter muren,
( 209 )

kommo till porten, öppnade den varsamt; gin-
go båda tysta och nerlulade in i förstugan: der
väntade dem de begge bröderne. Renzo lade
sagta på klinkan: och alla fyra gingo uppföre
trapporna, i det de ej gjorde mer buller, än
om de varit blott två. Då de kommit upp i
öfra våningen, gingo de båda bröderna fram
till den dörren, som var på sidan om trappan;
de förlofvade höllo sig tätt invid väggen.

”Deo gratias," sade Tonio med hög röst. "To-
”nio, är det ni? kom in,” svarade rösten inan-
före. Denne öppnade dörrn, knappt så mycket
som behöfdes för honom och brodren att kom-
ma in, en i sender. Den strimma af ljus, som
plötsligt syntes genom öppningen och kastades
tvertöfver det mörka golfvet i förstugan, kom
Lucia att darra, likasom om hon blifvit upp-
täckt. Då bröderne inkommit, stängde Tonio
dörren bakom sig; de förlofvade förblefvo i
mörkret med spända öron och med återhållen
andedragt: det enda ljud,, som hördes, var sla-
gen af Lucias arma hjerta.

Don Abbondio satt, som vi nyss nämnt, på en
stol, samt höljd i en gammal nattrock, på huf-
vudet en gammal barett, lik en påfvemössa, som
bildade en carnisch omkring hans ansigte; vid
det sparsamma skenet af en liten lampa. Tren-
(	210	)

ne yfviga lockar, som skymtade fram under ba-
retten, tvenne tjocka ögonbryn, tvenne stora
mustacher, ett långt pipskägg, alltsammans silf-
verhvitt och spridt här och der öfver hans bru-
na och skrynkliga ansigte, kunde liknas vid snö-
iga buskar, framskjutande från en klippa i mån-
skenet.

"Aha! aha!” var hans helsning, i det han tog
af sig glasögonen, och lade dem i boken. "Herr
”Kyrkoherden tycker väl, att jag kommer sent,”
sade Tonio, i det han bockade sig, hvilket äf-
ven Gervaso, fast mera oskickligt, gjorde. "Ja,
”visst är det sent, ja olägligt på allt sätt. Vet
”ni, att jag är sjuk?” ”Ack, det gör mig ondt!”
”Jag är sjuk, det har ni säkert hört, och Gud
”vet, när jag kan låta se mig . . . Men hvar-
”före har ni dragit med er den der ... gossen?”
”Åh, så der för sällskaps skull, herr Kyrkoher-
de.” ”Godt; till saken.”

”Här äro de 25 nya dalerna med S:t Ambro-
”sius till häst deruppå,” sade Tonio, i det han
framtog en rulle ur fickan. ”Låt oss se,” sva-
rade Don Abbondio, och tog rullen, satte på
sig glasögonen, vecklade ut den, tog dalrarne,
vände dem på flera sidor, räknade dem ocb fann
dem oklanderliga. "Nu, herr Kyrkoherde ger
”ni mig väl tillbaka min Theklas halsked?”
(211 )

"Det ärrätt och billigt,” svarade Don Abbon-
dio och gick till ett skåp, satte i en nyckel,
och efter att hafva sett sig omkring, likasom
för att hålla tillbaka alle nyfikne, öppnade han
litet på dörren, uppfylde öppningen med sin
kropp, stack in hufvudet för att titta efter,
och ena armen för att taga ut panten; stängde
skåpet, tog af omslaget, och sade: ”nå, nu är
”det väl rigtigt?” vecklade in den å nyo och
”räckte den åt Tonio. ”Behagar ni nu," sade
denne, ”gifva mig svart på hvitt?” ”Också det!”
sade Don Abbondio: ”ni har reda på det, hör
”jag. Ack hvad folket blifvit misstänksamt! Sät-
”ter ni ej tro till mig?” "Huru, herr Kyrkoher-
”de, skulle jag ej sätta tro till er? Ni gör mig
”orätt. Men efter som mitt namn står i er bok,
”och ni alltså haft besvär att skrifva det en-
”gång, så . . . man vet ej hur länge man kan
”få lefva ...” ”Godt, godt,” afbröt Don Abbon-
dio i det han mumlande drog ut en liten låda
ur bordet, tog derutur papper, penna och bläck-
horn, och satte sig att skrifva, i det han med
hög röst upprepade orden allt efter som de
lemnade pennan. Undertiden ställde sig Tonio
och på hans vink Gervaso framför bordet, så
att de för den skrifvande skymde utsigten åt
dörren; och liksom af otålighet begynte de
'	( 212 )

skrapa med fotterna i golfvet för att gifva tec-
ken åt dem, som voro utanföre att komma in,
äfvensom för att derigenom dölja ljudet af de-
ras steg. Don Abbondio, fördjupad i sitt arbe-
te, märkte ej något. Vid bullret, som åstad-
koms af de fyra fötterne, fattade Renzo Lucias
arm, tryckte den sagta för att ingifva henne
mod, och satte sig i rörelse, släpande henne
efter sig, darrande och i ångestfull tvekan. De
gingo in helt sagta på ta, med återhållen an-
dedragt, och togo sin plats bakom de båda brö-
derne. Don Abbondio, som undertiden slutat sitt
arbete, gick än en gång igenom det skrifna,
utan att lyfta ögonen från papperet; nu veck-
lade han ihop det och sade: "är ni nu nöjd?
och i det han med ena handen tog glasögonen
af näsan, räckte han med den andra bladet till
Tonio, och såg upp i detsamma. Tonio, un-
der det han sträckte ut handen för att taga
det, drog sig undan åt ena sidan, Gervasö, på
en vink af honom, åt den andra: och se! nu
syntes midtuti, likasom vid en scenförändring,
Renzo och Lucia. Don Abbondio tittade upp,
såg dem, förskräcktes, förvånades, blef rasan-
de, tänkte efter, fattade ett beslut, detta allt
under den tiden som Renzo använde att uttala
följande ord: ”Herr Kyrkoherde, delta är min
( 213 )

”hustru i närvaro af dessa vittnen.” Hans läppar
hade ännu ej tillslutit sig, förrän Don Abbondio
redan låtit sitt qvitto falla, med venstra banden
fattat uti ocb upplyft lampan, med högra bort-
tagit duken som betäckte bordet och med häftig-
het ryckt den till sig, hvarvid han kastade på
golfvet bok, papper, bleckhorn och sanddosa,
och med ett hopp mellan länstolen och bordet,
närmat sig Lucia. Den stackars flickan med
sin ljufva röst, hvilken nu var helt darrande,
hade knappt kunnat få fram ”detta är . •."
förr än Don Abbondio utan krus kastade duken
öfver hufvudet på henne för att hindra henne
att uttala det öfriga. Och straxt derpå, sedan
han låtit lampan falla, som han höll i handen,
begagnade han sig äfven af den för att tätare
draga klädet öfver hennes ansigte, så att han
nästan qväfde henne, och under tiden skrek
han ursinnigt, som en sårad tjur: ”Perpetua,
”Perpetua, förräderi, hjelp.” Ljusveken, som
var nära att slockna på golfvet, kastade ett
matt och flämtande sken öfver Lucia, hvilken
på det högsta förskräckt, icke en gång sökte
göra sig lös, oeh stod der, lik en staty, model-
lerad i lera, öfver hvilken konstnären kastat en
våt duk. Då det blifvit alldeles mörkt, lemnade
Don Abbondio flickan och gick helt sagta att
( 214 )

söka den dörren, som ledde till ett inre rum,
fann den, gick in, stängde den innanföre, skri-
kande oupphörligt: ”Perpetua! hjelp, förräderi!
ut ur huset, ut ur huset.” I det yttre rummet
var allt i förvirring: Renzo, som sökte att få
tag i Kyrkoherden och famlade med händerna,
som om han lekt blindbock, hade kommit till
dörren, och klappade på, ropande: "öpna,öpna,
”gör ej buller. Lucia ropade på Renzo med
”svag röst, och sade bedjande: låt oss ga, för
”Guds skull!” Tonio, på fyra fötter, sopade
med händerna golfvet, för att få tag i sitt qvit-
to, Gervaso förbluffad, skrek och hoppade un-
der det han sökte efter dörren till trappan för
att komma i säkerhet.

Midt under detta tumult kunne vi ej af-
hålla oss, att här stadna ett ögonblick för att
göra en anmärkning. Renzo, som nattetid gjort
oväsende i en annans hus, som insmygit sig dit
i hemlighet och belägrade husägaren sjelf i ett
af rummen, har allt utseende af att vara en
våldsverkare; i sjelfva verket var han dock den
förorättade, Don Abbondio, öfverraskad, drif-
ven på flykten, uppskrämd, under det han i
lugn skötte sina angelägenheter, tycktes vara
offret; i verkligheten var det likväl han, som
gjort orätt. Så går det ofta bär i verlden . • .
( 215 )

så gick det till, vill jag säga, i 17:de århun-
dradet.

Den belägrade, då han såg, att fienden ej
gaf tecken att storma, öppnade ett fönster, som
vette åt kyrkogården och skrek: ”hjelp, hjelp!"
Det var ett herrligt månsken, skuggan af kyr-
kan och längre fram den langa och smala skug-
gan af tornet, utbredde sig mörk, orörlig, klär
öfver kyrkogårdens skimrande gräsmatta: man
kunde tydligt urskilja hvarje föremål, likasom
midt på dagen. Men så långt blicken räckte,
syntes ej tecken till någon lefvande varelse.
Nära kyrkomuren, och just åt den sidan, som
vände sig mot Prestgården, var en liten bygg-
nad, eller rättare kyffe, der klockaren bodde.
Denne väcktes ur sömnen af detta omåttliga
skrik, gjorde ett hopp i sängen, steg hastigt
upp, öppnade luckan försitt lilla fenster, stack
ut hufvudet med ögonlocken ännu tillslutne och
sade: ”hvad är å färde." ”Skynda, Ambrosius,
"‘hjelp: här är folk i huset,” skrek Don Abbon-
dio mot honom. "Jag kommer, jag kommer,”
svarade klockaren, drog in hufvudet, stängde
till luckan och oaktadt mycket förvirrad och
än mera skrämd, hittade han i ögonblicket pa
en utväg att skaffa mer hjelp än man bedt ho-
nom om, utan att sjelf blanda sig uti oväsen-
det. Han fattar i byxorne, som han hade på
sängen, tar dem under armen som om det varit
en chapeaubas och skyndar i fyrsprång utföre
en liten trätrappa, springer upp i tornet, griper
i tåget på den största af de tvenne klockorna,
som der befunno sig och börjar klämta.

Ton, ton, ton, ton; bönderne sätta sig
upp i sängen: ynglingarne, som ligga på hö-
skullen, lyssna och springa upp. ”Hvad är det?
"Hvad är det? Klämtning! Eldsvåda? Röfvare?
"Banditer?” Flera qvinnor råda, bedja sina män
att ej stiga upp, att låta de andre gå: somliga
stiga upp och gå till fönstret: poltronerne krypa
under täcket igen, likasom om de gåfvo vika
för bonerne: de nyfiknaste och tappraste gå
att hämta grepar och bössor för att löpa till
tumelplatsen: de andra hålla sig på afstånd för
att gapa. Men innan dessa kommit i ordning,
ja innan de vaknat, hade bullret nått andra
personers öron, som vakade icke långt derifrån,
hvilka voro uppe och klädde: banditerne på ett
håll, Agnese oeh Perpetua på ett annat. Vi
vilja först i korthet berätta det som de förra
gjort, ända från det ögonblick, då vi lemnade
dem, dels i ruinen, dels på värdshuset. De
tre som uppehållit sig på det sednare stället,
( 217 )

då de sågo alla dörrar i byn stängde och vägen
tom, gingo ut derifrån, låtsande vara i begrepp
att göra en lång resa, gjorde helt sagta en
rund omkring byn för att upplysa sig, om alla
gått till hvila, och i sjelfva verket träffade de
hvarken på någon lefvande varelse eller hörde
det aldraminsta buller. De gingo äfven förbi
Agneses lilla hus, och detta medan större var-
samhet: det var det mest tysta af alla, efter
som ingen menniska fanns der. Då begåfvo de
sig direkte till-ruinen och inkommo med sin
rapport till herr Griso. Genast satte denne på
sitt hufvud en stor hatt, öfver skuldrorne en
kåpa af vaxduk, besatt med musslor, tog i han-
den en pilgrimsstaf och sade: "Låtom oss gå
”raskt tillväga: varen tysta och uppmärksamma
”på mina befallningar,” satte sig sjelf i spetsen
för tåget, de andre följde; och innan kort korn-
mo de fram till huset på en annan väg än den,
hvarpå vårt lilla sällskap lemnat det, då de
begåfvo sig af på sitt tåg. Griso lät trup-
pen stadna några steg bakom, gick sjelf fram
att speja, och då han såg allt lugnt och stilla
ute, kallade han fram till sig tvenne af de si-
na, gaf dem befallning att i största tysthet klät-
tra öfver muren, som omgaf gården, och då

10
( 218 )

de kommit in der, ställa sig på lur i ett hörn
vid ett lummigt fikonträd, som han denna mor-
gon tagit märke på. Sedan detta väl var gjordt,
klappade han sagta på, i afsigt att ge sig ut
för en pilgrim, som gått villse och begära hus-
rum öfver natten. Ingen svarar: han klappar
hårdare, icke ett ljud, då han ropar till sig en
af sina karlar, skickar honom in på gården, på
samma sätt som de andra begge, med befall-
ning, att helt varsamt draga ifrån rigeln innan-
före, på det man kunde hafva fri in- och ut-
gång. Allt sker med största försigtighet och
med framgång. Nu ropar han till sig de öfri-
ge, går in med dem, befaller dem, att ställa
sig på lur i hörnet jemte de förra, läser igen
porten helt sagta, ställer der två poster innan-
före och går rakt på dörren till huset. Han
knackar nu äfven på denna, i stum väntan: han
hade god tid att vänta. Forsigtigt bryter han
äfven upp denna dörr; ingen säger innanföre:
hvem är der, ingen låter höra af sig; allt går
ju förträffligt. Framåt derföre, ”st;” nu ropar
han dem, som stodo vid fikonträdet och inträ-
der med dem i rummet på nedra botten, hvar-
est han samma morgon så svekfullt hade tiggt
sig till ett stycke bröd. Sedan tager han fram
fnöske, eldstål, flinta och svafvelstickor, tänder
( alg )

pä en liten lampa, stiger in uti ett annat inre
rum, för att förvissa sig om, att ingen är der:
der finns ej heller någon. Han återvänder, går
till trappan, tittar, lyssnar: öfverallt ensamhet
och tystnad. Han lemnar de begge andra så-
som vakt på nedra botten, tar med sig Grigna-
poco, en bravo från Grefskapet. Bergamo, som
endast borde lugna, hota, befalla, med ett ord,
vara den talande personen, på det Agnese ge-
nom hans dialekt skulle förmås att tro, det an-
fallet komme från detta håll. Med denne vid
sidan och de andra bakom sig, stiger Griso sagta
uppföre, förbannande i sitt hjerta hvart trapp-
steg, som knarrade, hvarje rörelse af karlarne
som gjorde något buller. Ändteligen har han
kommit upp. Här är villebrådet. Han skjuter
sagta på dörren, som leder till första rummet,
den ger sig undan, han tittar in genom öpp-
ningen; det är mörkt, han lägger örat intill,
för att höra om någon snarker, andas, knyster
innanföre: ingenting; framat alltså: han sätter
lanternan framför ansigtet, för att se utan att
bli sedd, öppnar dörren, blir varse en säng,
närmar sig den, sängen står bäddad med öfra
delen af täcket ordentligt utbredt öfver hufvud-
gärden. Han rycker på axlarne, vänder sig till
10*
( 220 )

sina kamrater, ger dem tecken, att han vill gå
att syna det andra rummet och att de skola
hälla sig tätt efter honom; han beger sig dit
med samma omständigheter, men finner allt på
samma sätt. "För fan i våld, hvad vill detta
”betyda,” säger han nu helt högt: ”har någon
”förrädisk hund spionerat på oss?”-Nu börja
de med mindre varsamhet att titta efter, 3 att
Stöka i alla hörn, och vända upp och ned på
huset. Under det dessa äro sysselsatte härmed,
hörde de båda, som höllo vakt vid stora por-
ten, utanföre från byn en person komma, när-
ma sig och trippa fram och åter med små, nät-
ta steg: de inbilla sig, att denne skall gå för-
bi; de hålla sig slilla, beredda på hvad som
hellst. Och nu stadna denne personens steg just
vid porten. Det var Menico, som skyndsamt
var i antågande, skickad af Parter Christoforo,
att förständiga de begge qvinnorna, att de för
Guds skull genast borde lemna huset och flyk-
ta till klostret, emedan . . . läsaren känner ju
redan orsaken. Nu fattar han i rigeln i begrepp
att bulta på, men känner härvid denna falla
sig i handen lossnad och sönderbruten. Hvad
är detta? tänker han och skjuter förskräckt på
dörren; denna öppnar sig, misstänksam sätter
han in ena foten och känner sig i ögonblicket
gripen af tvenne armar och tvenne låga röster
till höger oeh venster, som tilltala honom i en
hotande ton: tyst, eller du är död." Han der-
emot uppgifver ett rop: en af hans vaktare gif-
ver honom med sin stora näfve ett slag öfver
munnen, den andra lägger handen på en stor
knif, för att skrämma honom. Gossen darrar,
som ett asplöf och försöker icke ens att skrikaj
men i samma ögonblick skallar plötsligen genom
luften i dess ställe och med vida olika ljud, det
första slaget af klockan, som vi nyss nämnt och
derpå följde ett oupphörligt klämtande. Den,
som har ondt i sinnet, fruktar det värsta, sä-
ger ett Milanesiskt ordspråk: hvar och en af
de begge bofvarne tyckte sig i dessa klockljud,
höra sitt namn, förnamn och tillnamn, de släp-
pa Menico, fälla händerne, se hvarandra ga-
pande i ansigtet och springa till huset, hvarest
hufvudtruppen var samlad. Menico deremot,
skyndar ut ur porten som en pil och i fyrsprång
öfver gatan fram till tornet, der han efter all
anledning förmodade sig finna folk. På de an-
dra bofvarne, som stökade i huset upp och ner,
gjorde det förfärliga ljudet samma intryck ; de
komma i oordning, de knuffa hvarandra; hvar
och en söker den kortaste vägen för att komma
till dörren. Dessa voro dock allesammans be-
( 222 )

pröfvadt folk och vane att trotsa allt, men de
kunde ej hålla stånd emot en obestämd fara,
oeh som de ej på afstånd märkt, förrän de öf-
verraskades deraf. Det fordrades hela Grisos
myndighet att hålla dem tillsammans, sa att
det blefve ett ordentligt återtåg och icke en
vild flykt. Likasom hunden, hvilken vaktar en
skock svin, löper än hit, än dit till dem, som
sprida sig, nappar den ena vid örat och drar
den tillbaka i hopen, skjuter på en annan med
nosen, skäller i detsamma på en tredje, som
lemnar ledet; så fatfar ock pilgrimmen en af
dem, som redan nått tröskeln i håret, och ryc-
ker honom tillbaka; jagar med käppen ett par
andra tillbaka, som redan voro nära dörren,
ropar till de öfriga att de löpa efter näsan, så
alt han slutligen lyckas samla dem alla midtpå
gården. ”Halt, halt, pistolerne i handen, dol-
”kårne i beredskap, alla på en gång marsch: så
"kan det gå för sig. Hvem tror ni väl törs rö-
”ra oss, uslingar, om vi hålla oss tillhopa? Men
"om vi låta taga oss en i sender, då kunna äf-
"ven bondlymlarne rå på oss. Det vore skam!
"Följen mig och hållen er tillsammans.” Efter
detta korta tal satte han sig i spetsen och gick
sjelf först ut. Huset var, som vi sagt, i ändan
af byn: Griso tog den vägen, som ledde ut-
( 223 )

åt, och alla höllo sig efter honom i god ord-
ning.	.

Vi vilja låta dem gå och i stallet taga nå-
gra steg tillbaka, för att uppsöka Agnese och
Perpetua, hvilka vi lemnade bakom det nämn-
da hörnet. Agnese hade sökt att aflägsna den
andra från Don Abbondios hus så mycket som
möjligt; och ända till en viss punkt hade det
lyckats förträffligt. Men nu kora plötsligen den
gamla tjenarinnan ihåg, att hon hade lemnat
dörren öppen och ville derföre vända om. Här-
vid var ej någonting att invända: Agnese, för
att ej väcka misstankar, hade måst vända om
med henne, och följa henne efter, hvarunder
hon likväl sökte uppehålla henne, hvarje gång
hon såg henne inbegripen i berättelsen om alla
giftermålen, som blifvit uppslagna. Hon låtsa-
de visa henne mycken uppmärksamhet och tid
efter annan för att låta märka det hon höide
på, eller för att få samtalet i gång, sade hon:
”riktigt, nu förstår jag, det är solklart, och
”sedan, och han? och ni?” Men undertiden höll
hon ett annat samtal med sig sjelf. Månne de
väl nu kommit ut? eller äro de ännu qvar der
inne? Vi voro ändå alla tre bra enfaldiga, att
vi icke kommo öfverens om något tecken, att
underrätta mig, när saken lyckats. Det var rätt
( 224 )

dumt. Men nu är det gjordt, och det enda jag
nu kan göra, är att uppehålla denna, så godt
jag kan: det värsta, som kan hända, är att vi
förlora tid. Sålunda hade de ömsom gående,
ömsom stadnande, kommit nära Don Abbondios
hus, hvilket de dock icke sågo för det omnämnda
hörnets skull: och Perpetua hade vid ett vigtigt
ställe i berättelsen, nästan utan att märka det,
förmåtts att stadna, då plötsligt från höjden, i
den stilla luftrymden, under nattens högtidliga
tystnad Don Abbondios första ömkeliga skrik
hördes skalla: "hjelp, hjelp!”

"Barmhertige Gud! hvad har händt?” ropa-
de Perpetua, och ville springa. "Hvad är det?
"hvad är det?” sade Agnese i det hon fasthöll
henne vid klädningen. ”Barmhertige Gud! hör-
”de ni icke,” återtog denna, i det hon slet sig
lös. "Ivad är det? hvad är det?” upprepade
Agnese, fattande henne i ena armen.

"F—n till qvinna,” utropade Perpetua, i det
hon stötte henne ifrån sig, för att komma lös
och begynte springa. I samma ögonblick hör-
des ett mera aflägset, mera gällt, skrik: det
kom från Menico. ”Barmhertige Gud,” skriker
nu äfven Agnese och skyndar i fyrsprång efter.
Knappt hade de lyft benen, förrän klockan be-
gynte höras: ett slag, två slag, tre slag och så
( 225 )

oupphörligt: detta hade varit för dem likasom
en sporre, om de haft behof deraf. Perpetua
hinner fram några steg förut; under det hon
ar i begrepp, att fatta uti dörren och slå upp
den, öppnas den inifrån, och hon ser på trö-
skeln, Tonio, Gervaso, Renzo, Lucia, hvilka,
då de väl fått rätt på trappan, hade störtat ut-
före i fyrsprång och då de hörde den förfärli-
ga klämtningen, sprungo, som om de varit ra-
sande, att sätta sig i säkerhet.'

"Hvad är på färde? hvad är på färde?" frå-
gade Perpetua andtruten de begge bröderne,
hvilka besvarade frågan med en knuff och sprun-
go sina färde. "Och J, hvad vill detta säga,
"hvad gören J här?" frågade hon derpa det an-
dra paret, så snart hon igenkänt dem. Men
dessa skyndade äfven undan, utan att svara.
Perpetua, för att vara till hands, der hon mest
var af nöden, frågade intet vidare, utan sprang
hastigt in i förstugan och derpå varsamt fram
emot trappan.

De tvenne trolofvade, hvilka sålunda ej lyc-
kats blifva någonting mera, stötte nu på Ag-
nese , som anlände ängslig och bekymrad. Ack!
"aren J här," sade hon med långsam och uttänjd
röst. ”Hur gick det? hvad betyder klämtnin-
"gen? Jag tycker mig ha hört ... "Hemåt,
( 226 )

* .Am. “

I

"hemåt,” sade Renzo, "innan folket kommer."
Och de begåfvo sig af; men i detsamma, kom-
mer Menico springande, igenkänner dem, släl-
ler sig framför dem och säger, ännu helt dar-
rande, med nästan döende stämma: ”hvart gån
"J? vänden om, vänden om, hitåt, på den här
”vägen till klostret.” ”Är det du, som . . .?”
begynte Agnese: ”Hvad är det?” frågade Renzo.
Lucia, utan all fattning, teg och darrade. "Djef-
”vulen är i huset,” återtog Menico, andtruten.
"Jag såg dem allesammans, de ville slå ihjäl
"mig: Pater Christoforo har sagt: det gäller
”äfven er, Renzo; han sade, att ni genast skulle
”komma: ja, jag såg dem allesammans,, det är
”Guds försyn, att jag träffar er alla här: jag
"vill säga er det sedermera , då vi äro i säkerhet.”

Renzo, som var den redigaste af dem alle-
sammans, insåg att man i alla händelser borde
skynda sig sin väg, innan folket hann samlas;
och alt den säkraste utvägen vore den, som
Menico föreslog, ja snarare pockade på med all
den myndighet, som rädslan kan inge. Då de
kommit ut på vägen och voro utom all fara,
kunde man af gossen begära en tydligare för-
klaring. "Gå du framför oss,” sade han till
honom. "Låtom oss följa efter,” sade han till
qvinnorna. Nu vände de om, drogo sig hastigt
( 227 )

fram emot kyrkan, gingo öfver kyrkogården,
hvarest lyckligtvis det ännu ej fanns någon lef-
vande varelse, derpå genom en liten gång emel-
lan kyrkan och Don Abbondios hus, togo af den
första väg, som mötte dem, och sedan vidare
öfver fälten. De voro knappt vid pass femtio
steg borta, förrän folket begynte samlas på kyr-
kogården. De sågo hvarandra i ansigtet: alla
hade frågor att göra, ingen svar att gifva. De
först ankomne sprungo till kyrkodörren: den
var stängd. Nu sprungo de till tornet, och en
af dem tillade in genom ett litet fönster, i form
af en skottglugg och ropade: ”hvad är på färr
"de?” Då Ambrosius hörde en känd röst, lät
han repet falla och da han af bullret blifvit
förvissad om, att en mängd folk tillkommit,
svarade han: ”jag kommer straxt alt öppna.”
Nu iklädde han sig skyndsamt rustningen, som
han burit under armen; kom inifrån till kyr-
kodörren och öppnade den. ”Hvad betyder allt
”detta buller? hvad är det? — Hvad är det? —
Hvem är det?”

”Huru, hvem är det,” sade Abmrosius, som
med ena handen höll i dörren och med den
andra plagget, hvilket han med sådan hastig-
het pådragit: ”huru, veten J icke? De ha bru-
”tit sig in i Kyrkoherdens hus. Hör hit godt
( 228 )

"folk: hjelp.” Nu vända sig alla mot huset,
närma sig det flock tals, titta uppåt lyssna: allt
är tyst. Somliga springa till den yttre dörren:
den är stängd och tillbommad? de se uppåt:
icke ett fönster är öppet: icke ett ljud hörs af.
”Hvem är derinne? — Hollah, hollah! — Herr
Kyrkoherde! herr Kyrkoherde!”,

Don Abbondio, hvilken så snart han märkt
sina fienders flykt, dragit sig ur fönstret samt
stängt det, och som i detta ögonblick helt sag-
ta trätte med Perpetua, emedan hon lemnat
honom ensam i oväsendet, gick naturligtvis, då
han hörde sig ropas af folket, på nytt till fön-
stret, och då han såg denna manstarka und-
sättning, ångrade han sig, att hafva påkallat
den. ”Hvad har då händt! —• Hvad ha de gjort
er? Hvilka äro de? Hvarest äro de?” skreko på
en gång femtio röster. "Nu är här ingen mer: jag
"tackar er. Gån nu hem.” "Men hvilka voro
”de?” ”Liderligt följe, folk, som stryker ikring
”om nätterna; men nu ha de flytt: gån derfö-
"re hem: det är icke mera någon fara: en an-
”nan gång, mina barn: jag tackar er af allt mitt
”hjerta.” Så snart han sagt detta; drog han
sig tillbaka och stängde fönstret. Härvid be-
gynte några att knorra, andra att skämta, de
öfriga alt svära; somliga ryckte på axlarne och
( 229 )

gingo sina färde: då de i detsamma en person
ankommer, helt andtruten, som knappt kunde
få fram ett ord. Denne bodde nästan midtemot
Agneses bus ocb hade vid bullret begifvit sig
till fönstret och märkt på gården rörelsen bland
banditerne, då Griso sökte samla dem. Sa snart
denne återhämtat andan, skrek han: hvad gö-
"ren J här, gossar? här är icke f—n lös, det
"är der nere i ändan af gatan, vid Agnese Mon-
”dellas hus: beväpnadt folk har brutit in der,
”det synes som om de velat slå ihjäl en pil-
”grim; hvem vet hvad det kan betyda.”

”Huru? huru,” och nu begynner en bullersam
rådplägning. — "Man måste gå dit — Man måste
"se efter — Huru många äro de? — Huru många
"äro vi?—”Hvilka äro de?—"Gonsuln! Consuln!"
— "Här är jag,” svarar Consuln midt i bopen:
”här är jag ; men man måste hjelpa mig, man må-
”ste lyda. Först, hvar är Klockarn, ring, ring. —
"Fort: spring, någon af er till Lecco efter hjelp:
"kommen hit alla...” Somliga skocka sig till-
sammans, andra söka undkomma, och knuffa
sig fram bland folket; tumultet var stort, da
en person ankommer, som hade sett dem i stör-
sta skyndsamhet aftåga, och som nu skriker i
sin ordning: "skynden gossar: röfvarne draga
”bortmed en pilgrim: de äro redan utom byn:
( 230 )

"skyndom efter dem!" Vid denna underrättelse,
sätta de sig i rörelse i massa , utan att invänta
anförarens order, huller om buller ner utföre
gatan, alltefter som hären framrycker, sakta
flera af avantgardet sin gång, låta sig upphin-
nas, förena sig med hufvudstyrkan: de sista
skynda på dem: den oordentliga svärmen an-
länder slutligen till ort och ställe. Der voro
ännu färska och tydliga spår efter inbrottet:
dörren öppen, låsen frånbrulna, men våldsver-
karne hade försvunnit. Man inträder på går-
den, man går till husporten: man finner äfven
denna öppen och sönderbruten: man ropar "Ag-
"nese! Lucia, Pilgrim! Hvar bar pilgrimen ta-
”git vägen! Har väl Stefano drömt om denne
”pilgrim. Nej, nej, äfven Carlandrea har sett
”honom. Hollah, pilgrim! Agnese! Lucia!” In-
gen svarar, ”de hafva fört bort dem, de hafva
"fört bort dem.” Nu funnos der några af dem,
som höjde sina röster och föreslogo, att förfölja
våldsverkarne, sägande att detta var ett bof-
streck, och att det vore en skam för byn, om
hvilken skurk som helst straflöst skulle kunna
bortföra qvinnorna, likasom gladan bortsnappar
kycklingarne ifrån en obebodd loge. Ny rådpläg-
ning än mera stormande: men nu framkom en
person (och man har aldrig rigtigt fått veta hvem
(231 )

det var) med den underrättelsen, att Agnese
och Lucia hade salt sig i säkerhet i ett hus.
Underrättelsen spridde sig hastigt, blef trodd,
och nu talade man ej vidare om att jaga ef-
ter flyktingarne och hopen skilde sig åt i det
hvar en gick hem till sig. Der var ett sorl,
ett gap, ett bullande, och öppnande på por-
tarne, ett gående och kommande med lycktor,
efterfrågningar af qvinnor ur fönstren samt svar
från gatan. Då denna blifvit tom och öde, fort-
foro samtalen inom hus och dogo bort i gäsp-
ningar, för att begynna på nytt dagen derpå.
Alla upplysningar saknades, och hela saken syn-
tes vara glömd, då helt bittida morgonen der-
på Consuln, som stod på sin åker med hakan
stödd på händerna och dessa på den till hälf-
ten i jorden nedsatta spadan, med ena foten
deruppå; grubblande på den förflutna nattens
äfventyr, h vad man af honom fordrade och hvad
han kunde anse rådligt att göra, såg komma
emot sig tvenne karlar af temlig fräck uppsyn,
klädda i håret söm ett par frankiska Konungar
af äldsta stammen, och för öfrigt ytterst lika
de begge, som fem dagar förut hade anfallit
Don Abbondio, om de icke tilläfventyrs voro
just desamma. Med en än mindre höflig ton,
antydde desse Consuln, att han skulle akta
( 232 )

sig att hvarken till Podesta’n inberätta hvad
som händt, eller omtala rätta förhållandet i
händelse han derom blefve tillfrågad, eller sjelf
prata eller underblåsa böndernas prat,, så kärt
honom vore att dö sotdöd.

Våra flygtingar vandrade ett stycke väg raskt
framåt i tystnad, vändande sig om, än den ena,
än den andra, för att se efter, om ingen skulle
förfölja dem, allesamman i oro och bekymmer,
dels af flyktens besvärligheter, dels af den ut-
ståndna ovissheten och hjertklappningen, för-
treten öfver den olyckliga utgången, och den
dunkla farhågan för en ny anad fara. Mest
ängslades de af klockljuden, som oupphörligt
förföljde dem, och hvilka i den mån de af af-
ståndet blefvo allt svagare och dåfvare, tyck-
tes antaga en än mera sorglig och olycksbådan-
de ton. Ändtligen upphörde klämtningen. Som
dessa då befunno sig på ett ödefält, och man ej
hörde ett ljud i hela nejden, saktade de sin
gång, och Agnese var den första, som sedan
hon hämtat andan, bröt tystnaden r det hon
frågade Renzo hur saken gått oeh Menico om
det tumult, som förefallit i huset. Renzo be-
rättade i korthet sin sorgliga historia, och alla
tre vände sig derpå till gossen, som nu mera
omständligt upprepade Paterns råd och förtälj-
( 233 )

de hvad han sjelf sett och vågat, hvilket ty
värr än mer bekräftade detta råd. Åhörarne
begrepo mer än Menico kunnat säga: vid den-
na upptäckt fattades de af en ny rysning, stad-
nade alla tre ett ögonblick midt på vägen, vex-
läde sinsemellan blickar af fasa, och lade plöts-
ligt med en gemensam rörelse sina bänder än
på gossens hufvud, än på hans skuldror, lik-
som för att smeka honom, stillatigande tacka
honom, att han varit dem en skyddande engel,
visa honom det medlidande, som de kände, och
bedja honom om ursäkt för den ängslan, han
utstått, och den fara han trotsat för deras skull.
"Återvänd nu hem, på det de dina ej längre
”må vara i oro för din skull," sade Agnese till
honom; och ihogkommande de .tvenne pennin-
gar, som h’n lofvat, framtog h’n fyra och gaf
honom dem, tilläggande: "nog af, bed Gud,
"att vi snart må återse hvarandra: och då . .

Renzo gaf honom en ny daler och bad honom
ej omtala den beskickning, han haft fran Pa-
tern; Lucia smekte honom på nytt, tog afsked
af honom med sorgsen stämma och gossen hel-
sade dem alla rörd oeh vände om. De andra
fortsatte tankfulle sin väg, qvinnorna förut och
Renzo bakefter, likasom till skydd. Lucia höll
sig tätt till modrens arm och afböjde mildt och
( 234 )

skickligt den hjelp, som ynglingen erbjöd ken-
ne på de farliga ställena af denna obanade väg;
blyg inom sig, äfven under en så stor viller-
valla, att hafva varit så länge ensam med ho-
nom på clt så förtroligt sätt, oaktadt hon vän-
tade sig, att innan kort blifva hans maka. Nu
då denna dröm så bedröfligt försvunnit, ångra-
de hon sig att hafva gått så långt och midt-
ibland så många anledningar till fruktan, dar-
rade hon nu äfven af denna blygsel, som icke
uppkommer af det bedröfliga medvetandet om
något ondt, af denna blygsel, som icke förstår
sig sjelf, lik barnets fruktan som darrar i mörk-
ret, utan att veta hvarföre.

”Och vårt hus då,” sade plötsligt Agnese.
Men så vigtigt än det bekymmer var, som af-
tvang henne detta utrop, svarade ingen derpå,
emedan ingen kunde gifva henne ett tillfreds-
ställande svar. Tysta fortsatte de sin väg och
korrt derpå kommo de ändteligen fram på en
liten plats framför klosterkyrkan. Renzo gick
till kyrkdörren och sköt helt sagta upp den.
Dörren öppnades ock verkligen och månan, som
inträngde genom öppningen belyste det bleka
ansigtet och silfverhvita skägget på Pater Chri-
sloforo, som stod der väntande. Då han såg,
att ingen saknades, sade han: "Lofvad vare Gud
(235).

och gaf dem tecken, att gå in. Vid hans sida
stod en annan Kapucinermunk; detta var Sa-
cristanen, en veridslig klosterbroder, hvilken
han med böner och fornuftsgrunder förmått
att vaka med sig, att lemna dörren oläst och
stå på utpost, för att emottaga de arma flyk-
tingarne: och det fordrades icke mindre än Pa-
terns anseende och helgonarykte för att kunna
förmå denne till ett så obeqvämt, vådligt, och
lagstridigt steg. Så snart de inkommit, stäng-
de Pater Christoforo helt sagta dörren.

Nu kunde Sacristanen icke längre liga, utan
drog Patern afsides och hviskade honom i örat:
»Men Pater, Pater! nattetid ... i kyrkan . . .
”med qvinnfolk . . . stängda dörrar . .. ordens-
”regeln . . . men Pater!” Och härvid ruskade
han på hufvudet. Under det munken fram-
stammade dessa ord, tänkte I atei Christoforo,
kan man se om det hade varit en förföljd röf-
vare, då skulle broder Fazio säkerligen ej gjort
den minsta svårighet, men nu, då det galleren
oskyldig flicka, som undkommit rofdjurets klor...
___ »Dem renom är allting rent” sade han derpå
i det han vände sig till Broder Fazio, förgä-
tande, att han ej förstod latin. Men denna
glömska var just det, som gjorde verkan. Om
Patern förfäktat sin sak med bevis, hade det
( 236 )

ej felats Broder Fazio motbevis, och himmelen
vet, när och hur saken hade slutats. Men då
han hörde dessa ord, som tycktes äga en hem-
lighetsfull betydelse, och som så bestämdt utta-
lades, ansåg han dem böra innebära lösningen
af alla betänkligheter. Han lugnades derföre,
och sade: ”Godt; ni förstår detta bättre än jag.”
"Förlita er på mig,” svarade Pater Christoforo:
och, vid det dunkla skenet af lampan, som brann
framför altaret, närmade han sig flyktingarne,
som stodo der i oviss väntan, och sade till dem:
"Barn! tacker Herranom, som frälsat er ur en
"stor fara. Kanske just i detta ögonblick . . . .”
Och nu begynte han utveckla, det som han ge-
nom den lilla budbäraren endast antydt: ty han
hade ej någon aning om, att de visste mer der-
om än han sjelf, och förmodade, det Menico
hade träffat dem hemma i all ro, innan bandi-
terne dit hunnit ankomma. Ingen tog honom
ur sin villfarelse, minst Lucia, hvilken likväl i
hemlighet förebrådde sig denna förställning mot
en så vördnadsvärd man; men denna natt var
ägnad åt villervallor och svek.

"Efter allt detta," fortfor han, "insen J väl,
"mina barn, att denna trakt icke mera är någon
”säker vistelseort för er. Den är ert hem, er
"födelseort, J hafven icke gjort någon menniska
"förnär; men det är Guds vilja. Detta är en
"pröfning, barn: bären den med tålamod, med
”förtröstan, utan förbittring och varen förvis-
”sade, att den tid skall komma, då J skolen
”anse er nöjda med det som nu händt. Jag har
”varit betänkt på att skaffa er en tillflykts-
”ort för ögonblicket. Snart, som jag hoppas,
”skolen J kunna återvända utan all fara till
”edra hem; hur det än må gå, skall Gud vän-
”da allt till ert bästa, och jag skall bemöda
”mig att ej bli ovärdig den nåd, Han bevisat
”mig, då Han utvalde mig till sitt redskap att
”tjena er, Hans arma, dyra, betryckta barn.
”Ja,” fortfor han, vändande sig till de begge
qvinnorna, ”J kunnen stadna i***. Der sko-
"len J säkert vara utom all fara, och tillika
”icke långt borta från edert hem. Söken upp
”vårt kloster der, fragen efter föreståndaren, gif-
”ven honom detta bref: han skall blifva för er
”en annan Pater Christoforo, Och du, min Renzo,
”bör ock för ögonblicket sätta dig i säkerhet
”för andras och eget raseri. Bär detta bref
”till Pater Bonaventura från Lodi i vårt klo-
”ster vid östra porten i Milano. Han skall vara
”för dig en far, gifva dig sin ledning, skaffa
”dig arbete, tills du kan komma hit tillbaka
"att lefva i lugn. Gån nu ner till stranden af
( 238 )

"sjön, nära utloppet af Bione, en ström ej långt
"från klostret. Der sen J en båt ligga färdig;
"ropen då: båt hit! och om man frågar er för
"hvars räkning, så svaren: för St. Francescos.
"Denna båt skall upptaga er, föra er öfver till
"andra stranden, hvarest J skolen finna en vagn,
"som skall frakta er rakt fram ända till ***.

Den som härvid frågar, huru Pater Chri-
stoforo kunde så hastigt ha till buds alla dessa
medel att komma fort, både till vatten och
lands, visar derigenom, att han allsicke känner
vidden af den magt, som en Kapucinermunk
äger, hvilken står i rop att vara ett helgon. Nu
återstod att tänka på vården af husen. Patern
mottog nycklarne dertill och åtog sig att öf-
verlemna dem till de personer, som Agnese och
Renzo gåfvo honom anvisning på. Den förra
suckade djupt, då hon öfverlemnade sin, vid
tanken på, att huset i detta ögonblick var öp-
pet, att dj—In hade graserat der, och att möj-
ligen der ingenting funnes qvar att vakta.

"Innan J resen,’1 sade Patern: ”låtom oss al-
"lesamman bedja Herran, att Han må vara med
"eder nu på denna resa och alltid; och fram-
"förallt gifva er kraft, gifva er lust, att vilja
"det, som Han har velat..." I det han sa ta-
lade, knäböjde han midtuti kyrkan och alla de
( 239 )

öfriga följde hans exempel. Sedan de hade be-
dit några ögonblick i tysthet, uttalade han med
låg, men tydlig röst följande ord: ”Vi bedje
”Dig äfven för de olycklige, som bringat oss i
”denna bedröfvelse. Vi skulle sjelfve vara ovär-
”dige Din barmhertighet, om vi icke af hjertat
”ville anropa densamma för honom: han har sa
”stort behof deraf! Vi, i vårt stora betryck,
”hafve dock den trösten, att vi gå den väg Du
”oss anvisat: vi kunne offra Dig våra sorger;
”och de blifva då för oss en rik lön. Men den-
”ne! Han är Din fiende. Ack den olycksalige!
”han är i strid med Dig! Haf misskundsamhet
”med honom, o Herre, rör hans hjerta, gör
”honom Dig till vän, förläna honom allt det go-
”da, som vi för oss sjelfve kunne Önska eller
”begära.” Härvid steg han hastigt upp, lika-
som för att skynda på dem, och sade: "Gån
”nu, barn, det är ingen tid att förlora: Gud
”bevare eder, Hans engel ledsage eder: gån.”
Och under det de gingo, med en rörelse, som





1



ej finner ord, och ej heller behöfver dem,
lade Patern rörd: ”Mitt hjerta säger mig,
"vi snart skola återse hvarandra.” Så har
tid hjertat, för den som lyssnar deruppå.

til-

att
all-
nå-



gonting att säga om det tillkommande. Men
hvad vet då detta hjerta sjelft? Näppeligen nå-
got litet om det framfarna.

I
( 240 )

Utan att vänta på svar, bortgick Pater Chri-
Stoforo med stora steg; de resande lemnade kyr-
kan, hvars port Broder Fazio stängde och bjöd
dem farväl, äfven med rörd stämma. De öfriga
begåfvo sig derpå i tysthet ner till den strand,
som man anvist dem; de märkte der båten, vex-
lade lösen och stego uti. Båtkarlen, stående i
aktern, sköt ut från stranden med ena åran,
fattade derpå den andra, och roende med beg-
ge armarne, styrde han ut i öppna sjön gent
emot andra stranden. Icke en vindflägt var märk-
bar; sjön låg jemn, blank och helt orörlig, så
när som på en lätt darrning och vaggning, upp-
kommen af månan, som från höjden af himla-
hvalfvet speglade sig deruti. Man hörde endast
vågen matt bryta sig mot stenarne och stran-
den, det aflägsna sorlet af vattnet mellan hvalf-
bågarne under bron, och de jemna slagen af
årorna, hvilka klöfvo sjöns blåa yta och på en
gång droppande höjdes och sänktes. Vattnet,
som skars af båten, återförenade sig bakom
densamma och lemnade efter sig en krusad strim-
ma, som utsträckte sig ända ifrån stranden. De
resande betraktade tigande och med tillbaka-
vända blickar bergen och landen, än beglän-
sta af månan, än här och der höljda i djupa
skug-
( 241 )

skuggor. Man såg tydligt byarne, husen, ko-
jorne: Don Rodrigos slott, med dess platta torn,
som reste sig öfver de tätt byggda små bonin-
garne vid foten af bergsudden, liknade en röf-
vare, som stående upprätt i mörkret midtibland
en mängd personer, som ligga och sofva, ensam
vakar, grubblande på en illgerning. Lucia var-
seblef det och ryste; hon lät sitt öga sänka sig
öfver sluttningen ända ner till hennes födelseort,
såg uppmärksamt åt ändan af byn, upptäckte
der sin mors hus, upptäckte den lummiga kro-
nan af fikonaträdet, som höjde sig öfver gårds-
muren, upptäckte fenstret i sitt rum, och som
hon satt på botten af båten stödde hon nu arm-
bågen mot relingen, lade pannan deruppå lik-
som till sömn; men hon sof ej; hon gret stilla.

-Farväl! J berg, stigande ur vattnen mot him-
melen med edra uddiga hjessor; så välbekanta
för den som uppväxt bland eder, och förvarade
i djupet af själen, likt bilden af hans käraste
vänner; J strömmar, hvars brusning han så väl
igenkänner, likt ljudet af älskades röster; Jhvit-
skimrande villor, spridda bland klipporna, li-
kasom hjordar af betande får; faren väl! Hur
tung är vandringen för den, som uppväxt bland
eder och nu skall öfvergifva eder. — Äfven för

I I
( 242 )

den menniskas fantasi, som frivilligt lemnar eder,
dragen af hoppet att annorstädes göra siti lyc-
ka, förlora i afskedsstunden vinningslystnadens
alla drömmar, sia glans; hon förundrar sig öf-
ver att hafva kunnat förmå sig dertill, ja, han
skulle straxt vända om, så framt hon ej tänkle
en dag återkomma riktad med skatter. Sa snart
hon kommer ner på slatten, bortvänder hon
med ledsnad och afsmak sitt öga fran dess plat-
la enformiga yta; luften tyckes henne tung och
liflös; sorgsen och liknöjd inträder hon ide bul-
lersamma städerna; de tätt pa hvarannan hopa-
de husen, gatorna, som korssa hvarandra för-
tagai hennes tycke andedrägten; och midtibland
de af främlingar beundrade byggnaderna, tän-
ker hon med orolig längtan på det lilla åker-
fältet vid hennes fäderneby, på det lilla huset,
som hon redan sedan längre tid tillbaka kastat
sina ögon på, och som hon tänker köpa da hon
med rikedomar återvänder till sina bei g.

Men långt olyckligare den, som aldrig sträckt
sina önskningar, icke engång den flygtigaste läng-
tan utom dessa berg, den som inom dem för-
lagt alla sina planer för framtiden; och nu drif-
ves bort långt derifrån af ett grymt våld! Den
som på en gång ryckt ur sina käraste vanor
och störd i sina dyraste förhoppningar, lemnar
( 243 )

hemmets berg for att draga bort till främman-
de menniskor, hvilkas bekantskap han aldrig
sökt, och icke ens kan i inbillningen förflytta
sig till någon viss tid, bestämd för återkomsten.

Farväl! du min moders hus, der jag, sittan-
de i hemligt drömmeri , först lärde att från lju-
det af andras steg urskilja ljudet af den med
anande häfvan väntades. Farväl äfven du, för
mig ännu främmande boning, dit jag så ofta,
under vandringen der förbi, hemligt och ej utan
rodnad blickade: hvarest tanken så gerna ville
för framtiden skapa sig ett lugnt och stadigt
hem för huslig lycka. Farväl! du tempel, der
min själ så många gånger gladdes, sjungande
Herrans lof; hvarest en festlig ceremoni var
utfäst och beredd; hvarest hjertats hemligaste
suckar högtidligen skulle välsignas, och kärle-
ken bli pligt och få ett heligt namn, farväl!
Den som förlänade er all denna tjusning, är ju
närvarande öfverallt; och Han förstör aldrig
sina barns glädje, utan för att bereda dem en
större och vissare.

Af sådant innehåll, om icke just alldeles de-
samma, voro Lucias tankar och föga olika voro
de begge andra pilgrimernas, under det båten
närmade sig Addas högra strand.

*

ii
( 244 )

CAP. IX.

Vid stöten, som båten gjorde emot stranden
spratt Lucia upp, aftorkade hemligt tårarne och
reste sig upp likasom ur en slummer. Renzo
steg först ur, räckte derpå handen åt Agnese,
hvilken åter, då hon väl kommit upp på lan-
det, räckte den åt sin dotter och nu tackade
de alla tre båtkarlen med sorgsen vänlighet.
"Behöfs ej, behöfs ej;” dertill äro vi komne här
iveriden, att "hjelpa den ene den andre," sva-
rade han; och drog undan handen, nästan med
fasa, som om man föreslagit honom att stjäla,
då Renzo ville sticka deruti en del af de qvat-
triner, som han hade hos sig, och hvilka han
medhaft denna afton i afsigt att ädelmodigt be-
löna Don Abbondio för den tjenst denne mot
sin vilja skulle ha bevisat honom. Vagnen var
i ordning; formannen helsade på de trenne vän-
tade, lät dem stiga upp deruti, uppmuntrade
kreaturet med ett rop, derpå med en pisksmäll,
och for af. Vår auctor beskrifver icke denna
nattliga resa; förtiger äfven namnet på den lil-
la karavanens bestämmelseort; ja försäkrar sig
uttryckligen ej vilja säga det. Under fortgången
af berättelsen får man sedermera veta orsaken
till all denna förbehållsamhet. Lucias öden un-
( 245 )

der hennes vistande på denna ort befinnas vara
så nära invecklade i en viss persons hemliga äf-
ventyr, hvilken tillhörde en slägt, ganska mäk-
tig, som det synes, på den tiden då vår auctor
skref sin berättelse. För att uppgifva anlednin-
gen till denna persons besynnerliga förhållan-
de i ett serskild t fall, har han nödgats i kort-
het berätta dess föregående lefnadshistoria; och
familjen spelar deruti den roll, man får se, om
man vill läsa det följande. Häraf den arme man-
nens gränslösa försigtighet. Och-likväl (hivas
menniskorna ändå ofta kunna glömma sig) har
han. sjelf, utan att märka det, gifvit oss medel
i händerna att med säkerhet få veta det, som
han var så högst angelägen att hålla fördoldt.
På ett ställe i berättelsen, hvilket vi förbigå,
såsom ej nödvändigt till historiens fullständig-
het, undfaller det honom, att denna ort var en
ryktbar och gammal köping, hvilken det en-
dast feltes namn af stad; derpå nämner han
oförsigtiglvis, att Lambro flyter der förbi; vi-
dare att der är en prost. Efter sådane känne-
märken, gifves det väl icke i hela Europa nå-
gon medelmåttigt bildad menniska, som icke ge-
nast utropar: Monza! Vi skulle väl äfven kun-
nat framställa ganska grundade gissningar an-
gående familjens namn; men oaktadt den som
( 246 )

vi gissat på redan för lång tid tillbaka är ut-
död, anse vi dock bäst att helt och hållet för-
tiga det, för att icke engång utsätta oss för
faran att förolämpa de döda; samt för att lem-
na något ämne till forskning qvar åt de lärde.

Våra resande anlände till Monza kort efter
solens uppgång; formannen tog in pa ett värds-
hus och beställde der, såsom känd pa stället
och med värden, ett rum för de nya gasterne,
dit han ledsagade dem. Efter de vanliga tack-
sägelserna, sökte Renzo förmå äfven denne att
emottaga någon belöning; men han hade i lik-
het med båtkarlen, i syfte en annan mera af-
lägsen, men också mera rik; drog derföre lika-
ledes undan handen, och sprang, som om han
flytt, för att sköta om sin mulåsna. Efter en
sådan afton, och en sådan natt, till största de-
len genomvakad under nyssnämnda tankar, un-
der den beständiga farhågan för något oange-
nämt möte, i kylan af en mer än höstlig luft,
och under täta stötar af det obeqväma åkdo-
net; hvilka omildt uppskakade våra resandes
lifsandar, då de knappt hunnit något litet in-
slumra, tycktes det dem en förträfflig sak, att
kunna få hvila ut på en bänk, som stod sta-
digt, i ett rum, som någorlunda var skyddadt
mot väder och vind. De intogo här en liten
( 247 )

måltid, sådan som den dyra tiden, deras i för-
hållande till en osäker framtids möjliga behof
knappa tillgångar, i förening med en måttlig
aptit kunde medgifva. Alla tre påminte sig här-
vid det gästabud, som de tvenne dagar förut
väntade sig; och hvar och en suckade i sin
ordning djupt. Renzo hade gerna velat stadna
qvar åtminstone hela den dagen, för att se q in-
norna bosatta, samt vara dem till hjelp i bär-
jan; men Patern hade ålagt dessa, att genast
skicka af honom til! sin bestämmelseort. De
åberopade denna tillsägelse och hundrade andra
skäl: att folket skulle prata,att—skilsmässan
skulle bli desto smärtsammare, ju mer den för-
dröjdes, att han snart skulle kunna återkomma
att ge och få underrättelser; så att ynglingen
slutligen beslöt att resa. Sedan öfverenskom-
mo de utförligare om sina angelägenheter; Lu-
cia dolde ej sina tarar; Renzo återhöll med
möda sina och sade, i det han tryckte hardt
Agneses hand, med qväfd stämma: ”Farväl tills
”härnäst," och gick.

Qvinnorna skulle ha befunnit sig i betydlig
förlägenhet förutan den beskedliga formannen,
som hade befallning, att föra dem till klostret
och gifva dem den ledning och hjelp, de kun-
de behöfva. Ledsagade af honom begåfvo de
, ( 248 )

sig alltså till klostret, hvilket, som hvar man
’ vet, var beläget ett kort stycke väg utom Mon-
za. Då de framkommit till porten, drog for-
mannenpåklocksträngen, lät kalla Guardianen;
denne kom och mollog brefvet. "Aha! Pater
”Christoforo!” sade han, igenkännande handsti-
len. Uttrycket i rösten och rörelsen i hans an-
letsdrag gåfvo tydligt tillkänna, att han utta-
lade namnet af en förtrogen vän. Man bör här-
vid nämna, att vår gode Christoforo måtte i
sitt bref med mycken värme ha anbefallt ho-
nom qvinnorna, och ganska omständligt berät-
	lal deras öden, ty Guardianen visade tid efter
annan tecken af förundran och förtrytelse, lyf-
te ögonen från papperet och såg på qvinnorna
med ett uttryck af medlidande och deltagande.
Då han slutade läsningen, stod han en stund tank-
full, och sade derpå för sig sjelf: — man må-
ste vända sig till Signora’n: om hon blott vill
åtaga sig saken .... Derpå drog han Agnese
några steg afsides på en liten plats framför klo-
stret, gjorde henne åtskilliga frågor, dem hon
	nöjaktigt besvarade; vände sig derpå till Lucia
och tilltalade dem begge sålunda: ”Jag skall
”söka till, mina goda qvinnor, och jag hoppas
”kunna skaffa er en ganska säker och hederlig
”tillflyktsort, så att J mågen kunna säga, det


( 249 )

"Gud dragit försorg om er på bästa sätt. Vil-
"jen J komma med mig?” Qvinnorna jakade här-
till vördnadsfullt, och munken fortfor: "Följen
”mig till Signora’ns kloster. Hållen er likväl
»några steg bakefter, ty folket förtalar gerna,
”och Gud vet, hvilka sköna historier de kun-
”de hitta upp, om de fingo se Guardianen pa
"gatan med en vacker flicka .... med frun-
”timmer, vill jag säga.” I det han så talade,
gick han framåt. Lucia rodnade; formannen
smålog och såg på Agnese, hvilken äfven lät
ett ögonblickligt leende undfalla sig; och alla
tre satte sig i rörelse, så snart munken hunnit
fa något försprång, och gingo omkring tio steg
efter honom. Qvinnorna gjorde nu formannen
en fråga, den de ej vågat göra Patern, nemli-
gen, hvem denna Signora var.

”Signora’n, svarade denne, ”är en nunna, men
"icke en vanlig nunna. Icke i den mening, som
”vore hon abbedissa eller priorinna; hon är
”tvärtom, efter hvad de säga, en af de yngsta
”systrarne: men hon är af högadeligt blod, och
”hennes förfäder voro från urminnes tid stort
"folk, komne från Spanien, hvarest de bo, som
”hafva magten i banderne ; och de kalla henne
"Signora'n för att dermed lata första, att hon
”är ett förnämt fruntimmer; och hela landet


( 350 )

”Lallar henne så, ty de saga, att der i klostret
”aldrig funnits en dylik person; och hennes an-
”förvandter der nere i Milano hafva mycket an-
”seende nu för tiden, och äro af det folket,
”som alltid får rätt; och i Monza än mer, ty
”hennes far, oaktadt han ej bor der, är den
”förste i landet, hvarföre ock hon förmår allt
”inom klostret; och äfven annat folk visar hen-
”ne mycken aktning; och om hon åtager sig en
”sak, går den säkert igenom; och om denne
”gode munken lyckas få er under hennes vård,
"och hon vill taga sig er sak an, kan jag för-
"säkra er, att J skolen vara lika säkra som på
"ett altare.”

Anländ till stadsporten, som den tiden var
befäst med ett åldrigt torn och lemningar af
ett förfallet slott, hvilket tilläfventyrs knappt
tio af mina läsare kunna påminna sig hafva sett
i godt stånd, sladnade föreståndaren och vän-
de sig om för att se, om de följde honom; der-
på gick han in och begaf sig till klostret: då
han kommit dit, stadnade han ånyo på tröskeln
för att invänta det lilla sällskapet.. Ilan bad
formannen komma till Kapucinerklostret för att
hämta svar: denne lofvade. det och log afsked
af qvinnorna, hvilka med honom skickade mån-
ga helsningar och uppdrag till Pater Christo-
( 251 )

foro. Föreståndaren lät mor och dotter gå in
på klostrets yttre gård, införde dem i brefbä-
rerskans kammare, i hvars vård han anförtrod-
de dem, och gick sedan att anmäla dem. Nå-
gra ögonblick derefter återkom han glad att
säga dem, det de nu kunde komma med ho-
nom; och detta kom dem väl till pass, ty de
visste ej längre huru de skulle kunna undvika
hrefbärerskans ifriga frågor. Under det de gin-
go öfver en inre gård, undervisade förestån-
daren qvinnorna huru man borde skicka sig i
Signora’ns närvaro. "Hon tyckes vara er väl
"bevågen,” sade han ”och kan verka mycket
"till ert bästa. Varen ödmjuke och vördnads-
”fulla, svaren enkelt på de frågor, hon täckes
”göra er och när J ej blifven tillfrågade, för-
”liten er då på mig." De gingo in i en kam-
mare i nedra våningen, som ledde till talrum-
met: innan de inträdde dit, pekade förestån-
daren på dörren och sade sagta till qvinnorna:
der är hon, likasom för att föra dem till min-
nes alla de råd, han gifvit dem. Lucia, som
aldrig förr varit i något kloster, såg sig om-
kring, då de kommit in, hvarest damen vore,
för hvilken hon skulle niga, och då hon ej upp-
täcke någon, hlef hon helt yr i hufvudet; men
då hon märkte Patern gå fram åt ena sidan
( 252 )

och Agnese följa honom efter, tittade hon dit-
åt och varseblef en nästan fyrkantig öppning,
liknande ett hallfönster med tvenne lästa jern-
boramar, på ett afstand af 8 till 9 tum ifrån
hvarandra; och bakom dem en Nunna stående.
Hon tycktes vara omkring tjugufem år och hen-
nes anletsdrag intogo vid första anblicken ge-
nom sin skönhet, men det var en försmäktan-
de, förvissnad, ja man skulle kunna nästan sä-
ga, förstörd skönhet. En svart slöja, vågrätt
lagd öfver hufvudet, föll ner till höger och
venster på något afstand ifrån ansigtet; under
slöjan gick en mjellhvit bindel af linne midt-
öfver en panna af olika, men icke ringare hvit-
het, en annan bindel omgaf i veck ansigtet än-
da ner under hakan, äfvensom halsen, och ut-
bredde sig öfver en del af bröstet, der det be-
täckte randen af ett svart lif. Men denna pan-
na rynkades tid efter annan, likasom i smärtsam
kramp; och då sammandrogos de båda svarta
ögonbrynen med en hastig rörelse. Tvenne ögon,
äfven korpsvarta, fastades ofta förnämt forskan-
de på andra och nedsänktes åter plötsligen, lik-
som för att söka ett gömställe, i vissa ögonblick
skulle en uppmärksam betraktare trott dem sö-
ka kärlek, deltagande, medlidande; vid andra
tillfällen skulle hon trott sig der röja ögonblick-
( 253 )

liga tecken till ett åldradt och undertryckt hat,
en viss vild åtrå: då de voro stilla, orörliga och
ej gåfvo akt på något utom sig, skulle somli-
ga deruti ha forment sig se ett högdraget miss-
nöje, andra hade dervid misstänkt hemliga tan-
kars strid, samt närvaron af ett mägtigt be-
kymmer, förtroget med själen och utöfvande
större inflytande deruppå än alla yttre föremål.
De ytterst bleka kinderna voro fint och väl bil-
dade, men ganska infallne och förställda genom
långvariga fastor. Läpparne, fastän knappt öf-
vergjutna af en matt rosenfärg utmärkte sig
dock midtibland den öfriga blekheten: deras
rörelser voro, likasom ögonens, hastiga, lidiga
och fulla af ett visst hemlighetsfullt uttryck.

Hennes höga och sköna växt förlorade sig i
den vanliga tunga drägten, eller röjde sig på
ett obehagligt sätt i vissa, ojemna och raska
rörelser, föga passande för ett fruntimmer, än
mindre för en Nunna. I sjelfva klädedrägten
märktes här och der någonting visst, antingen
sökt eller vårdslöst, som tillkännagaf en ovan-
lig Nunna: hennes lif var uppfästadt med en viss
verldslig omsorg, och ifrån pannbindeln fram-
stack öfver ena tinningen något litet af en svart
hårlock, som utvisade antingen glömska eller
förakt för regeln, hvilken föreskref, att aldrig
( 254 )

låta det i den högtidliga invigningsceremonien
afklippta håret växa. Allt detta väckte ej nå-
gon förundran hos de båda qvinnorna, hvilka
icke voro vana att göra jemförelser emellan den
ena nunnan och den andra: och Patern, som
icke såg Signora’n för första gången, var, lika-
som alla andra , van vid det besynnerliga i hen-
nes skick och klädedrägt.

Hon stod, som vi nyss sagt, i detta ögonblick,
nära öppningen, matt stödjande sig deruppå med
ena handen, i det hon lade sina snöhvita fing-
rar mellan gallret, och med framlutadt ansigte
betraktade de inkommande. ”Värdiga Moder!
”nådigaste Signora!” sade föreståndaren, bu-
gande och med handen öfver bröstet: ”detta
”är den olyckliga flicka, för hvilken ni har lå-
”tit mig hoppas ert mägtiga beskydd, och detta
"är hennes mor." De begge qvinnorna nego
härvid flera gångor: Signora’n gjorde dem tec-
ken med handen att upphöra härmed, och sa-
de, vändande sig till Patern: ”detta är ett lyck-
”ligt tillfälle för mig, att kunna bevisa våra
”vänner Kapucinerne en artighet. Men,” fort-
far hon, ”berätta mig litet mera omständligt
”denna flickas historia , på det jag bättre må
”kunna se livad man kan göra för henne.” Lu-
cia rodnade och lutade ansigtet emot bröstet.
( 255 )

"Ni bör veta, värdiga moder . . .” begynte Ag-
nese; men föreståndaren tog med en blick or-
det ur munnen på henne och svarade: ”denna
”flicka, är mig anbefalld, som jag nyss sagt,
”genom en af mina medbroder. Hon bar nöd-
”gats i hemlighet resa ifrån sin födelseort för
”att undgå svåra förföljelser; och har för nå-
”gon tid behof af en tillflygtsort, hvarest hon
”må kunna lefva okänd, och ingen må våga
”att störa henne, om också . . ." "Hvilka fa-
”ror,” afbröt honom Signora’n, ”Pater förestån-
”dare, jag ber er, tala ej så gåtlikt. Ni vet att
”vi nunnor gerna höra omständliga berättelser.”
”Dessa faror äro af den beskaffenhet,” svarade
föreståndaren, ”att de för edra rena öron, vär-
”diga moder, svårligen kunna omröras . . ."
”Ack det är ganska sannt!" sade Signoran, rod-
nande. Var det blygsamhet? Den som märkt
ett ögonblickligt uttryck af trotsighet, som åt-
följde denna rodnad, hade kanske betviflat detta ;
och detta ännu mer, om man hade jemfört den
med den högröda färg, hvarmed Lucias kinder
tid efter annan öfvergötos. — "Man behöfver
”blott namnå,” återtog föreståndaren, ”att en
"mäktig ädling . ..icke allastora här i verlden
”bruka så Guds gåfvor till Dess ära och nä-
”stans nytta som Ers Nåd: en mäktig ädling, sä-
”ger jag, efter att länge hafva plågat denna
”flicka med ovärdiga låekelser, hade, då han
”såg dem alla vara fåfänga, den djerfheten, att
”med öppet våld förfölja henne, sä att den
”olyckliga har nödgats fly ifrån sitt hem."

”Kom närmare min flicka,” sade Signora’n till
Lucia, i det hon vinkade henne till sig med
handen. ”Jag vet, att Patern är en sanningens
"tolk; men ingen kan bättre än ni vara under-
"rättad om denna sak. Er tillhör det, att sä-
”ga oss, om denne ädlingens förföljelser verk-
"ligen voro er så förhatliga." Hvad närmandet
beträffade, lydde Lucia genast; men att svara,
det var en annan sak. En fråga i detta ämne,
om den äfven kommit från en af hennes likar,
skulle ha satt henne i förvirring; nu då den
gjordes henne af denna dam, och med eft viss
slags försmädligt tvifvel, beröfvade den henne
allt mod att svara. ”Signora . . . Moder . . •
”Värdigaste . . .” stammade hon och tycktes
icke hafva något annat att säga. Här trodde
sig Agnese, såsom den, hvilken dernäst säker-
ligen var den bäst underrättade, sig befogad,
att komma henne till hjelp. "Ers Nåd," sade
hon; "jag kan betyga, att denna min. dotter
”lika litet tålde denne ädling, som djefvulen
”vigvatten: ja man kan säga, att han sjelf var
( 257 )

”en djefvul; ni får förlåta mig om jag talar
”plumt, men vi äro enfalldigt folk. Det är en
"sanning att denna stackars flicka var förlofvad
"med en yngling af vårt stånd, gudfruktig och
"välmående; och om herr Kyrkoherden vore
"lite mera man för sig, . • . jag vet att jag ta-
"lar om en andans man, men Paler Christofo-
"ro, vän till Föreståndaren här, är det äfven,
”men derjemte en man, full af christlig kärlek
”och om han vore här, skulle han kunna be-
"vittna...” "Ni har ganska brådtom, alt tala,
"då man ej tillfrågar er,” afbröt henne Signo-
ra’n med ett högdraget och vredgadt uttryck i
sitt ansigte, som derigenom nästan vanställdes.
"Tig: jag vet nogsamt, alt föräldrar alitid haf-
’’va ett svar i beredskap i barnens namn!” Ag-
nese, förargad, gaf Lucia en blick, som tyck-
tes vilja säga: ser du hvad jag får lida, endast
emedan du ej kan tala. Föreståndaren gaf nu
äfven tecken med blinkande och nickningar åt
flickan, att tiden var inne att lägga bort all
blyghet och icke lemna sin stackars mor i stic-
ket. "Värdiga Signora!" sade Lucia, "allt hvad
"min moder sade er är rena sanningen. Den
"yngling med hvilken jag gjort aftal,” och här
glödde hennes kinder i purpur, "af fri vilja
"valde jag honom. Förlåt mig om jag talar
( 258 )

”ohöfvisk t, men det sker, på det ni ej må tän-
”ka illa om min mor. Och hvad den höga herrn
”.vidkommer (må Gud förlåta honom) ville jag
”hellre dö, än råka i hans våld. Och om ni
"nu visar oss den barmhertighelen, att sätta
”oss i säkerhet, eftersom vi äro bragta till den
"hårda nödvändigheten att anlita andra om skydd
"och besvära goda menniskor; var viss Signora,
”att ingen innerligare skall bedja för er, än vi
”arma qvinnor.”

”Er tror jag," sade Signoran ined förmildrad
röst. ”Men jag ville gerna höra er mellan fy-
”ra ögon. Icke derföre, att jag har behof af
”.ytterligare förklaringar eller bevekelsegrunder
"än dem, jag fått af denne Pater,” tillade hon
vändande sig till honom med en afmätt artig-
het. ”Tvertom” fortfor hon, ”har jag redan
"tänkt derpå; och se bär den utväg, som för
”ögonblicket efter min tanke kan användas. Klo-
”slrets brefbärerska har får några dagar sedan
"bortgift sin yngsta dotter. Dessa qvinnor skulle
"nu kunna intaga det rum, hon bebodde och
”uträtta samma småtjenster, som bon vid klost-
”ret. I sanning . . .” och här vinkade hon åt
föreståndaren, att han skulle närma sig gall-
ret, och fortfor sakta: "i anseende till den on-
"da tiden voro vi verkligen icke betänkta på
( 259 )

"att skaffa någon annan i denna flickas ställe;
»men jag vill tala vid Abbedissan, och på ett
"ord af mig ... på en förbön af ei’, Pater. ..
"Med ett ord, jag anser saken för åfgjord.” Fö-
reståndaren började att tacka, men Signoran af-
bröt honom, sägande: ”intet krus: äfven jag
”skulle önska, att vid förefallande omständig-
”heter kunna ha en rättighet till de fromma
”fädernes bistånd. Och för öfrigt,’ fortfor hon
med ett småleende, hvaruti framskymtade nå-
gonting visst försmädligt och bittert, "för öf-
”rigt äro vi ju bröder ock systrar!” Sedan hon
sagt detta, tillkallade hon en verldslig syster
(tvenne sådana voro såsom en serskild utmär-
kelse förordnade till hennes tjenst) och befallde
henne att härom underrätta Abbedissan, samt
låta kalla brefbärerskan till klosterporten, för
att med henne och Agnese vidtaga nödiga mått
och steg. Derpå lät hon den sednare taga af-
träde, tog afsked af föreståndaren och qvar-
höll Lucia. Föreståndaren följde Agnese till dör-
ren, gaf henne nya föreskrifter och gick att
skrifteligen om förloppet underrätta vännen Chri-
stoforo. Hon är rätt underlig, den der Signo-
ran, tänkte han för sig sjelf under vägen, samt
högst nyfiken! Men den som förstår att taga hen-
ne på rätta sidan, kan få af henne allt hvad
( 260 )

han vill. Min gode Christoforo väntar säkert
icke, att jag tjent honom så fort och så väl.
Den hederlige mannen! sådant är hans sätt: han
måste alltid hafva några planer att utföra; men
det sker endast till goda ändamål. Han bör
dock skatta sig lycklig, att han för denna gång
träffat på en vän, som utan så myckel buller,
utan så många omständigheter, i ett ögonblick
bragt saken till en lycklig utgång. Nu blir han
väl nöjd, den gode Christoforo och lärer sig in-
se, att också jag kan vara nyttig till någonting.

Signoran, hvilken i närvaro af en gammal Ka-
pucinermunk väl förstått att beherrska sina åt-
börder och ord, brydde sig ej mera om att för-
ställa sig nu, då han blifvit ensam med en
oerfaren landtflicka; och hennes talesätt blefvo
efter hand så sällsamma, att vi, i stället för
att här upprepa dem, tro det vara lämpligare
att i korthet berätta denna olyckliga qvinnas
föregående lefnadshistoria; nemligen så mycket,
som fordras att upplysa det ovanliga och hem-
lighetsfulla, som vi redan märkt hos henne och
att forklara bevekelsegrunderne till hennes hand-
lingssätt i det följande af vår berättelse.

Hon var yngsta dottrcn till Prins***, en
förnäm milanesisk herre, hvilken räknades för
en af de rikaste i staden. Men den höga före-
( 261 )

ställningen, han hysle om sin titel, kom honom
att betrakta sina ägodelar såsom ganska knap-
pa, ja nästan otillräckliga att underhålla dess
glans; och alla hans omsorger voro rigtade der-
hän att, så mycket på honom ankom, kunna,
åtminstone oförminskade bibehålla dem för evär-
deliga tider i en mans hand. Huru många barn
han haft, synes ej tydligt af historien; den upp-
lyser endast, att han ämnat låta alla de yngre
syskonen ingå i det andliga ståndet, på det he-
la förmögenheten oafkortad skulle öfvergå på
den förstfödde, bestämd att vidmagthålla famil-
jen, det vill säga, att bringa fram barnen till
verlden, för att sedermera i sin ordning få det
besväret att plåga dessa. Den olyckliga, hvarom
vår berättelse handlar, låg ännu i moderlifvet, då
hennes öde redan oåterkalleligen var afgjordt.
Det återstod endast, att afgöra om det skulle
bli en munk eller nunna. Då hon kommit till
verlden, ville Prinsen, hennes far, gifva ett
namn som omedelbart hänsyftade på hennes be-
stämmelse för klostret, och som burits af ett
helgon af hög börd, hvarföre han kallade hen-
ne Gertrud.

Dockor, klädda såsom nunnor voro de första
leksaker, man gaf henne i händerna; sedermera
små nunnebilder, i det man beledsagade gåfvan
med förmaning att väl akta densamma, såsom
någonting ganska dyrbart, och med den bekräf-
tande frågan: ”är det icke vackert, säg?” Då
Prinsen, eller Prinsessan, eller lilla Prinsen, hvil-
ken var den enda af sönerne som uppfostrades
hemma, ville berömma den lilla flickans lyckliga
utseende, trodde de sig dervid ej kunna uttrycka
sig bättre, än med de orden: "Du ser ut som
”en Abbedissa!” Ingen sade henne likväl rent
-ut: Du skall bli nunna. Detta var en tyst förut-
sättning, hvilken tillfälligtvis omrördes i alla
samtal, som angingo hennes framtid. Om nå-
gongång den lilla Gertrud uppförde sig sturskt
och trottsigt, hvartill hennes lynne var särde-
les benäget, sade man till henne: "Du är en
”liten toka; detta passar dig icke nu: så snart
”du blir Abbedissa, då får du commandostafven
"i dina händer, då kan du göra fult och vackert
”väder.” Vid andra tillfällen sade Prinsen, då
han ville klandra hennes allför fria sätt att
vara; "Nå, nå, dessa maner passa sig icke för
”en sådan som du: om du vill, att man en dag
”visar dig den aktning, dig tillkommer, så lär
”att bättre kunna styra dig: kom ihog att du i
”allt bör vava den första i klostret, ty hög börd
”har företrädet, hvart man kommer.” I följd af
dessa och dylika ord, fick den lilla fickan i sitt
( 263 )

hufvud, att hon nödvändigt skulle bli nunna;
men de som kommo från fadrens mun, gjorde
mer verkan än alla de öfrige tillsammans. Prin-
sens sätt att vara var i allmänhet sträft och
befallande, men, då frågan var om hans barns
framtid, röjdes i hans blick och i hvarje hans
ord en fasthet i beslut, en skygg svartsjuka
om magten, hvilken gjorde samma intryck, som
en blind naturnödvändighet.	,

Vid sex års ålder sattes Gertrud i samma
kloster, hvarest vi sett henne, för att uppfo-
stras, eller snarare, såsom en inledning till den
bestämmelse, man gifvit henne: och valet äf
detta ställe var icke utan afsigt. Den goda
formannen, som ledsagat de bägge qvinnorna sa-
de nyss , att Signorans fader var den förnämste
i Monza: och då vi sammanställa detta vittnes-
börd, det må nu äga hvilken giltighet som
helst, med några andra upplysningar, som den
anonyma auctorn här och där oförsigligtvit la-
ter undfalla sig, äro vi lätteligen i tillfälle, att
kunna upplysa, det han var en länsherre öfver
denna ort. Härmed må förhålla sig huru som
helst, visst är, att han der åtnjöt ett betydligt
anseende; och han tänkte, alt hans dotter der
snarare, än annorstädes, skulle behandlas med
de utmärkelser och de artigheter som lättare
( 264 )

kunde förmå henne, att utvälja detta kloster
till sin beständiga vistelseort. Han bedrog sig
icke heller häruti: den dåvarande Abbedissan
och några andra intriganta nunnor, hvilka plä-
gade blanda sig i allt, och hvilka för tillfället
befunno sig invecklade i vissa tvistigheter med
ett annat kloster och med en familj i orten,
blefvo ganska glada att vinna ett sådant stöd,
emottogo derföre med mycken erkänsla den ära,
man beviste dem, och motsvarade tillfullo de
afsigter, som Prinsen hade låtit förstå om sin
dotters qvarstadnande dersammastädes: afsigter,
hvilka för öfrigt till alla delar öfverensstämde
med deras eget intresse. Gertrud hade knappt
hunnit inträda i klostret, förr än hon kallades
den lilla Signoran; första platsen gafs henne
vid bordet och i sofrummet; hennes uppförande
framställdes såsom mönster för de öfrige; söt-
saker och smekningar utan ända; derjemte kryd-
dade med denna vördnadsfulla förtrolighet, som
så mycket smickrar barn, då de finna den hos
samma personer, som de se behandla andra barn
på det vanliga befallande sättet. Icke så, som
om alla nunnorna sammansvurit sig, att föra
den olyckliga i snaran: der funnos många en-
falldiga och fria från alla ränker, hvilka skulle
haf-
( 265 )

hafva ryst vid blotta tankan att uppoffra en
dotter åt egennyttiga ändamål; men alla dessa,
sysselsatta med sina serskilda göromål, märkte
dels icke alla dessa konster, eller kunde icke
urskilja det brottsliga deruti, eller ock tego
för att icke onödigtvis åstadkomma förargelse.
En och annan åter, som kom ihog, huru hon
sjelf på samma sätt blifvit förledd till det som
hon sedan ångrat, kände medlidande med den
arma oskyldiga och gaf detta luft i ömma och
sorgliga smekningar, hvarunder flickan var långt
ifrån att misstänka, det någon hemlig mening
vore dermed förenad: och saken gick sin van-
liga gång. Det hade tilläfventyrs gått så ända
till slut, om Gertrud hade varit den enda unga
flicka i klostret. Men ibland hennes uppfostrings-
kamrater funnos några, som visste, att de voro
bestämda att gifta sig. Den lilla Gertrud, upp-
född i föreställningen om sitt företräde, talade
stolt om sin tillkommande ställning som Abbe-
dissa och Furstinna af klostret och ville på allt
sätt för de öfriga blifva ett föremål för afund;
men såg nu med förundran och förtrytelse, att
hos de flesta af hennes leksystrar detta inga-
lunda var fallet. Vid sidan af de majestätiska,
men kalla och inskränkta utsigter, som förestån-

12
( 266 )

dareskapet i ett kloster kan ingifva, uppställde
dessa de brokiga och lysande bilderna af brud-
gummar , gästabud, baler, tornerspel, smicker ,
granna kläder, och vagnar. Dessa bilder för-
orsakade i Gertruds hjerna en rörelse, en upp-
svallning, lik den som skulle uppkomma i en

bikupa, om man ville ställa framföre densamma

en stor korg med nyplockade blommor. För-
äldrar och uppfostrarinnor hade närt och för-
ökat hennes naturliga fåfänga för att förmå
henne att finna behag i kloslerlefnaden, men
då denna passion uppäggades af föreställningar,
som närmare dermed voro beslägtade, omfatta-
de hon snart dessa med en häftighet, vida mer

liflig och frivillig. För att icke blifva efter

sina kamrater och på samma gang tillfredsstäl-
la sin nya böjelse, svarade hon, att i intet fall
någon kunde lägga slöjan pa hennes hufvud
utan hennes samtycke, att äfven hon kunde
välja sig en maka, bebo ett palats, njuta af
verlden, och detta i större mått än alla de öf-
riga; att hon kunde detta, om hon blott ville
det; att hon en gång skulle vilja det, att hon
ville det nu: och så var det ock i sjelfva ver-

ket. Tanken på nödvändigheten af hennes sam-

tycke, en tanke, som ända hittills legat obe-
märkt och gömd i djupet af hennes själ, ut-
( 267 )

vecklades nu, och uppenbarades i hela sin be-
tydelse. I hvarje ögonblick kallade bon den-
samma till hjelp för att i större maklighet kun-
na fröjda sig åt bilden af en glad framtid. På
denna föreställning följde likväl alltid ofelbart
en annan! den nemligen, att det blefve fråga
om att neka Prinsen, hennes far ett samtyc-
ke, som hon redan höll, eller låtsade hålla för
gifvet, och härvid var hon i sitt hjerta långt
ifrån den visshet, som så skrytsamt röjdes i
hennes ord. Hon jemförde sig då med sina
kamrater, som ägde en vida större visshet, och
nu kände hon sjelf med smärta samma afund,
som hon i början trott sig väcka hos dem. På
afunden följde hat: ofta utbröt detta hat i för-
akt, ohöfligheter, stickande ord; ofta förmåd-
de likheten i böjelser och förhoppningar att mil-
dra detsamma och alstra en skenbar och öfver-
gående fortrolighet. Ofta, då hon i alla fall
ville njuta någonting verkligt och närvarande,
gladdes hon åt de utmärkelser, som bevisades
henne och lät de Öfriga känna detta företräde;
ofta, då hon ej längre kunde uthärda att vara
ensam med sina farhågor och sina önskningar,
uppsökte hon undergifven sina leksystrar, lika-
som för att anropa dem om välvilja, råd och
12*
( 268 )

tröst. Midtunder dessä beklagansvärda strider
med sig sjelf och andra hade hennes barndom
förflutit och hon nalkades denna så vådliga ål-
der af lifvet, då en dunkel magt tyckes be-
mägtiga sig själen och förhöja, försköna, stär-
ka alla böjelser, alla tankar, ja, ej sällan om-
skapa dem och komma dem att taga ett nytt,
förr ej anadt lopp. Ilvad som Gertrud ända
hittills klarast skådat ibland sina bilder af fram-
tiden var yttre anseende och prakt: någonting
visst mildt och ömt, som från början blandat
sig deruti, lätt och likasom sväfvande, började
nu att utveckla sig och intaga första rummet i
hennes fantasis drömmar. Hon hade i det hem-
ligaste djupet af sin själ bildat sig likasom en
ljus tillflygtsort : dit flydde hon undan de ytt-
re föremålen, der upptog hon vissa gestalter,
underbart sammansatta af dunkla barndomsmin-
nen , det lilla, hon kunnat se af den yttre verl-
den, samt af det hon inhemtat under samtal
med sina leksystrar; med dessa gestalter umgicks
hon, tilltalade dem, och gaf sig sjelf svar i
deras ställe; der gaf hon befallningar och emot-
tog hyllningar af alla slag. Tid efter annan
kommo tankarne på religionen att störa dessa
lysande, men mattande inbillningsfester. Men
Religionen, sådan den blifvit denna olyckliga
flicka meddelad, och sådan hon uppfattat den-
samma, fördömde icke högmodet, utan helgade
det snarare, och framställde det såsom ett medel
att vinna jordisk lycka. Sålunda lösryckt från
dess innersta väsende, var det icke mera reli-
gion, utan endast en larf såsom alla de andra.
Under de mellantider åter, då denna larf intog
första rummet och uteslutande herrskade i Ger-
truds fantasi, inbillade sig den olyckliga, intagen
af dunkla farhågor och fattad af en dunkel
föreställning om sina skyldigheter, att hennes
afsmak för klosterlifvet och motsträfvighet för
sina föräldrars afsigter, angående valet afstand,
vore ett brott, och lofvade i sitt hjerta att för-
sona detta genom att sjelfmant innesluta sig i
klostret. Det var en lag, som föreskref, att
en flicka icke kunde bli antagen till nunna, utan
att förut hafva blifvit förhörd afen prest, som
kallades nunnornas Vicarie eller af någon annan
dertill utsedd person, på det man skulle kunna
vara förvissad om, att hon toge detta steg af
fritt val: och detta förhör åter kunde'icke äga
rum förr än ett år efter, sedan hon i en skrifte-
lig ansökning till nämnde Vicarie framställt den-
na sin åstundan. De nunnor, som atagit sig
den sorgliga pligten att på ett eller annat sätt
förmå Gertrud att ingå en förbindelse för lifs-
( 270 )

tiden, med den minsta möjliga kunskap af hvad
hon gjorde, vakle ett af dessa ögonblick, som
vi nyss nämnt för att låta henne skrifva och
underteckna en sådan ansökning. Och i afsigt
att lättare beveka henne dertill, underläto de icke
att för henne säga och upprepa, hvilket också
var sannt, att delta i värsta fall endast var en
tom formalitet, hvilken icke kunde hafva nagon
kraft och verkan, om icke ytterligare åtgärder
följde deruppå, hvilka åter berodde af henne
sjelf. Detta allt oaktadt, hade likväl ansöknin-
gen knappt hunnit fram till sin bestämmelseort,
förrän Gertrud redan ångrade, att hon skrifvit
den. Sedermera ångrade hon sjelfva denna an-
ger, och tillbringade sålunda dagar och måna-
der i en oupphörlig vexling af önskningar och
grämelser. Länge höll hon denna sin handling
dold för sina leksystrar, än af fruktan att ut-
sätta ett dygdigt beslut för motsägelser, än af
skam att yppa en dårskap. Slutligen segrade
lusten att utgjuta sitt hjerta och att söka råd
och tröst. I följd af ett annat stadgande fick
icke en flicka undergå detta förhör, angående
sin kallelse, utan att förut hafva vistats åtmin-
stone en månad utom det kloster, hvarest hon
hade blifvit uppfostrad. Ett år hade nu nä-
stan förflutit, sedan ansökningen blifvit afsänd,
( 271 )

och man hade underrättat Gertrud, att hon in-
nan kort skulle hämtas ur klostret och skic-
kas hem till sin fars hus för att vistas der den
bestämda månaden och vidtaga alla nödiga åt-
gärder till fullbordandet af det verk, hon nu
redanpåbegynt. Prinsen och den öfriga delen
af familjen ansågo saken lika viss, som om den
redan för sig gått; men detta var ej dottrens
mening: i stället för att vidtaga de följande ste-
gen, tänkte hon på, huru hon skulle taga till-
baka det första. I denna brydsamma ställning
beslöt hon att förtro sig till en af sina leksy-
strar, den frimodigaste af dem alla, och som
alltid hade djerfva råd i beredskap. Denna fö-
reslog Gertrud att skrifteligen underrätta sin
far, det hon ändrat sitt beslut; aldenstund det
feltes henne mod att vid tillfälle säga honom
midt i ansigtet ett tappert: jag vill icke. Och
som goda råd här i verlden sällan gifvas för in-
tet, lät rådgifverskan Gertrud betala detta med
otaliga speord öfver hennes enfaldighet. Bref-
vet uppsattes i sällskap med några förtrogna,
skrefs i smyg och afskickades på ett hemligt
och listigt sätt till ort öch ställe. Gertrud vän-
tade i högsta ångest på svar, hvilket likväl ute-
blef. Men några dagar derefter, tog Abbedis-
san henne afsides med en hemlighetsfull, led-
( 272 )
sen och medlidsam min, omnämnde i dunkla
uttryck, att Prinsen varit mycket ond, och att
hon måtte hafva begått någon obetänksamhet,
låtande henne likväl förstå, att, om hon blott
uppförde sig väl, kunde hon hoppas, det den-
na snart skulle bli förgäten. Den unga flickan
förstod allt och vågade icke fråga vidare.

Ändteligen kom den så mycket fruktade och
så mycket efterlängtade dagen. Oaktadt Gertrud
visste, att hon gick en strid till mötes, erfor
hon likväl en stormande glädje vid tanken på
att resa från klostret, att lemna dessa murar,
inom hvilka hon 8år varit innesluten, att rulla
i en vagn öfver fälten, att återse staden och
fädernehuset. Hvad striden beträffar, hade hon
redan under sina förtrognas ledning, fattat sina
mått och steg. Antingen vilja de tvinga mig
med våld, och då skall jag hålla stånd, vara
ödmjuk, vördnadsfull, men neka bestämdt: det
är ju endast fråga om att icke uttala ett annat
ja; och jag skall ej uttala detsamma. Eller ock
vilja de öfvertala mig med godo: och då vill
jag vara ännu fogligare, jag vill gråta, jag vill
bedja, jag vill röra dem till medlidande: med
ett ord, jag begär blott att icke blifva uppoff-
rad. Men såsom det ofta händer med dylika
förutseenden, inträffade hvärken det ena eller
det andra fallet. Dagar gingo förbi, utan att
kvarken fadren eller någon annan talte om an-
sökningen eller dess återtagande utan att man
gjorde henne något tillbud kvarken med smek-
ningar eller hotelser. Föräldrarne voro alfvar-
samma, surmulna, vresiga mot henne, utan att
någonsin säga henne orsaken. Man kunde endast
förstå, att de betraktade henne såsom en brottslig,
såsom en ovärdig: en hemlighetsfull förbannelse
tycktes hvila öfver henne och skilja henne från
familjen, med hvilken bon endast var tillsammans
så mycket som behöfdes för att låta henne kän-
na sitt beroende. Sällan och endast på vissa
bestämda timmar fick hon vara i föräldrarnes
och den äldste sonens sällskap. I dessa tre per-
soners samtal tycktes en stor förtrolighet råda,
som gjorde Gertruds förvirring än mera märk-
har och smärtsam. Ingen talade henne till; de
ord, som hon blygt framstammade föllo antingen
för döfva öron, eller besvarades med en tank-
spridd, föraktlig, eller sträng blick. Hon å sin
sida, som icke längre kunde uthärda en så
bitter och förödmjukande utmärkelse, var en-
trägen oeh sökte göra sig hemmastadd, men så
snart hon bönföll om kärlek, hörde man genast
framkastas några obestämda, men tydliga ord
öfver valet af stånd; man lät henne förstå, att
( 274 )

detta vore ett medel att återvinna familjens be-
vågenhet. Då nödgades hon, som icke på detta
vilkor ville vinna densamma, att draga sig till-
baka, att förneka sig äfven de första tecken af
välvilja, som hon så mycket efterlängtat, och
sjelfmant återgå i sitt banlysningstillstånd , hvar-
est. hon till råga på allt qvarblef med ett visst
sken af brottslighet.

Dessa intryck, som Gertrud erfor af de yttre
föremålen, gjorde ett smärtsamt afbrott mot de
leende drömmar, med hvilka hon så länge varit
sysselsatt och ännu i djupet af sin själ syssel-
sattes. Hon hade hoppats, att i det lysande
och mycket besökta fadershuset i verkligheten
kunna åtnjuta åtminstone något litet af de in-
billade herrligheterne; men hon fann sig bedra-
gen häruti. Instängningen var här lika sträng
och fullständig som i klostret; att gå ut endast
för ro skull sattes ej ens i fråga; och en fa-
miljen tillhörig läktare i en angränsande kyrka,
hvartill man direkte från huset kunde komma,
horttog äfven det enda möjliga tillfälle eller
förevändning att gå ut. Sällskapet var ledsam-
mare, mindre talrikt och icke så omvexlande,
som i klostret. Hvarje gång man anmälte främ-
mande nödgades Gertrud gå på sin kammare
med några gamla tjenarinnor: der åt hon äf-
( 275 )

ven vid de tillfällen, då hennes far gaf gästa-
bud. Betjeningen rättade sig i tal och åtbörder
efter herrstapets exempel och afsigter: och
Gertrud, som af egen böjelse hade velat be-
möta dem med en befallande och sjelfsvåldig
förtrolighet, och som i den ställning, i hvilken
hon nu befann sig, gerna skulle hafva sett,
att de å sin sida visat henne något prof af
välvilja och nedlät sig derföre att tigga derom,
skämdes sedan deröfver och bedröfvades allt
mer och mer att se sig behandlad med en up-
penbar likgiltighet, likväl åtföljd af en lätt
kruserlighet. Hon kunde dock ej undgå att
märka, det en Page, vida olik de öfrige, vi-
sade henne aktning och kände för henne ett
medlidande af ett eget slag. Denne gosses ut-
seende var det som Gertrud ända hittills sett
mest närma sig den tingens ordning, som hon
så ofta uppgjort i sin inbillning, samt de der
uppträdande idealiska gestalter. Småningom för-
spordes vissa egenheter i den unga flickans sätt
att vara: en stillhet oeh en oro, ej lik den
vanliga; det var som om bliekarne velat speja
kring hvarje föremål, utan att låta andra märka
det. Nu fastade man ögonen mer än någonsin
på henne: en vaeker morgon öfverraskades hon
af en kammarjungfru, under det hon höll på
( 276 )

att i smyg hopvika ett papper, hvaruppå hon
gjort bättre att aldrig skrifva någonting. Ef-
ter en liten ryckning hit och dit, kom pappe-
ret i kammarjungfruns händer, och derifrån i
Prinsens. Gertruds förskräckelse vid ljudet af
hans steg kan icke beskrifvas, icke anas: det
var hennes far: han var uppretad och hon
kände sig brottslig. Men då hon såg honom
med sammandragna ögonbryn och detta papper
i handen, hade hon velat vara 100 alnar un-
der jorden, så mycket snarare då i ett kloster.
Orden voro icke många, men förskräckliga: det
för ögonblicket henne antydda straffet var blott
arrest på sin kammare under den kammarjung-
fruns uppsigt, som hade gjort upptäckten; men
detta var blott ett litet profstycke, ett försig-
tighetsmålt för tillfället; för framtiden lät man
henne ana ett annat dunkelt, obestämdt, och
derföre så mycket fruktansvärdare straff.

Pagen blef, som billigt var, genast bortkörd;
och man hotade honom med något ännu värre,
om han skulle fördrista sig att någonsin omtala
hvad som förefallit. lernte denna tillsägelse gaf
Prinsen honom tvenne kraftiga örfilar för att
med detta äfventyr förbinda en åminnelse, hvil-
ken borde förtaga gossen all lust att skryta
deröfver. En förevändning att bemantla ent-
( 277 )

Jedigandet afen Page var ej svår att finna:
hvad dottren åter vidkom, sade man, att hon
blifvit sjuk. Hon förblef alltså ensam med klap-
pande hjerta, med blygsel, samvetsagg, samt
fruktan för framtiden, och till sitt enda sällskap
denna qvinna, hvilken hon hatade såsom ett
vittne till sin förföljelse och upphofvet till sin
olycka. Denna hatade åter i sin ordning Ger-
trud, för hvars skull hon nu fann sig tvungen
till en fångvakterskas besvärliga plikter och för
alltid emottog en farlig hemlighet i sin vard.

Det första stormande uppror, som ägt rum
i den unga flickans känslor, lugnades småningom;
men i den mån hvar och en af dem återkom
för själen, förstorades den der och qvarstadnade
för att plåga henne än mera obehindradt. Af
hvad art skulle detta straff vara, hvarmed man
obestämdt hotat henne? Det som syntes henne
troligast var att föras tillbaka till klostret i
Monza, för att åter uppträda der, icke såsom
den lilla Signoran, utan såsom en brottslig, och
der blifva instängd pa obestämd tid, under
sträng behandling! Det som gjorde detta be-
dröfliga förhållande för henne ännu bedröfliga-
re var tilläfventyrs fruktan för skammen. Alla
uttryck, alla ord i detta olycksaliga bref åter-
kallades ofta i hennes minne: hon förestälde sig
( 278 )

dem, skärskådade af en så oförutsedd läsare,
så olik den, till hvilken de voro ämnade såsom
svar; hon uppgjorde för sig möjligheten, att
de hade kunnat komma för modrens, brodrens
ögon, eller för hvilkens som hellst: och vid
jemförelsen med hvad som nu händt, syntes
henne allt aunat hafva varit af ringa betyden-
het. Bilden af honom, som varit första upp-
hofvet till hela förargelsen, kom ofta att oroa
den arma fången: och det är omöjligt att be-
skrifva, hvilken besynnerlig figur den gjorde
midtibland alla de andra, densamma så olika,
alfvarliga, kalla, hotande gestalterna. Men just
derföre, att hon icke kunde skilja honom från
dessa och icke ett ögonblick återgå till dessa
angenäma men flygtiga syner utan att genast mö-
tas af de närvarande bekymren, som deraf vo-
ro en följd, begynte hon småningom att mera
sällan dit återvända. Nu mera gästade hon hvar-
ken länge eller gerna bland dessa glada och ly-
sande drömmar från fordom: de voro förmyc-
ket stridande mot verkligheten, mot hvarje fram-
tida möjlighet. Det enda ställe, som Gertrud
kunde föreställa sig såsom en lugn och hedrande
tillflygtsort, och som ändå icke vore ett luft-
slott, var klostret, om hon ville besluta sig att
der för alltid inträda. Ett sådant beslut skulle
( 279 )

ju återställa allt i sitt förra skick, jemna alla
anspråk oeli i ögonblicket förändra hennes ställ-
ning. Emot detta förslag uppreste sig, det är
sannt, alla tankar och begär under en hel lef-
nadsperiod; men tiderna voro förändrade, och
vid jemförelsen med det som hon i vissa ögon-
blick ägde att frukta förekom henne såsom ett
paradis hennes framtida ställning i klostret, der
hon skulle se sig firad, ärad, lydd. Tvenne
känslor af vida olika slag bidrogo äfven emel-
lanåt att minska hennes fordna motvilja för klo-
stret; än var det samvetsagg öfver hennes fel-
steg och en fantastisk känsla af andakt; än var
det hennes högmod, förbittradt och retadt af
fångvakterskans bemötande, hvilken (dertill of-
ta, för att tala uppriktigt, uppfordrad af henne
sjelf} hämnade sig, dels genom att skrämma hen-
ne för det hotade straffet, dels genom att fö-
rebrå henne sin förseelse. Då hon sedermera
ville visa sig vänlig, antog hon en beskyddan-
de ton, vida mera sårande än sjelfva förolämp-
ningen. Under sådana omständigheter blef det
begär, som Gertrud dagligen kände, att kom-
ma ur dess, klor och i en ställning, som vore
öfver dess vrede och dess medlidande, sa lifligt
och så brinnande, att det kora henne att fin-
na behag i allt, som kunde leda till detsam-
mas tillfredsställande.
( 280 )

Efter fyra eller fem långa dagars förlopp,
tillbragta i fängelset, sprang Gertrud en mor-
gon, utledsen och gränslöst förbittrad öfver ett
af hennes fångvakterskas nyssnämnda streck, i
ett hörn af rummet, och med ansigtet gömdt
i sina händer, stadnade hon der en stund att
smälta sitt raseri. Nu kände hon ett mäktigt
behof att se andra ansigten, höra andra ord,
att på annat sätt behandlas; Hon tänkte på sin
far, på sin familj: vid denna tanke ryste hon
förskräckt tillbaka. Men hon kom nu ihog, att
det berodde af henne sjelf att i dem finna vän-
ner, och härvid erfor hon en plötslig glädje.
Deruppå följde en förvirring,, en utomordentelig
ånger öfver sin förseelse och en liflig önskan
att densamma försona. Icke så, att ju ej den-
na tanke äfven förut fallit henne in, men al-
drig förr hade den framställt sig för henne på
så nära håll. Hon. steg upp, gick till ett bord,,
återtog samma olycksaliga penna och skref till
sin far ett bref, fullt af enthusiasm, af ånger,
af bedröfvelse och af hopp, anropande hans
förlåtelse och förklarande sig vara oåterkalle-
ligen färdig till allt hvad han sedermera läck-
tes af henne fordra.
( 281 )

CAP. x.

Det ges vissa ögonblick, sårdeles i ungomsåren,
då hjertat är i en sådan stämning, att den rin-
gaste bön förmår af detsamma erhålla allt, som
har ett utseende af lycka och af offer: likasom
en nyss plockad blomma matt lutar sig öfver
sin veka stjelk, färdig att öfverlåta sina väl-
lukter åt den första kommande vind, som su-
sar henne förbi. Dessa ögonblick, som af an-
dra menniskor med blygsam undran borde vör-
das, äro just de, hvilka en egennyttig slughet
uppmärksamt utforskar och begagnar, för att
binda en vilja, som ej är på sin vakt.

Vid läsningen af detta bref, såg Prins ***
genast tillfället öppnadt för sina gamla, oförän-
drade planer. Han lät säga Gertrud, att hon
skulle komma till honom, och undertiden be-
slöt han att smida medan jernet var varmt. Ger-
trud kom, och utan att upplyfta ögonen till sin
far, kastade hon sig för hans fötter och för-
mådde knappt flämtande uttala ordet: "förlå-
”telse.” Han gaf henne tecken att stiga upp;
men svarade henne med en föga uppmuntrande
röst, att det ej var nog att önska eller begära
förlåtelse, detta vore ju en ganska lätt och
naturlig sak för den som funne sig brottslig
( 282 )

och fruktade för straff; med ett ord, att man
måste förtjena densamma. Gertrud fragade sakta
och darrande, hvad som vore att göra; härup-
på svarade Prinsen icke rent ut, men begynte
att tala vidt och bredt om Gertruds förseelse:
och dessa ord brände på den olyckligas själ li-
kasom när en rå hand öfverfar ett sar. Han
fortfor, sägande, att om äfven ... i händelse
att någonsin . . . han från början haft för af-
sigt att föra henne in i verlden, hon sjelf nu
lagt ett oöfvervinnerligt hinder deremot; all—
denstund en man af heder, som han, aldrig
skulle kunna förmå sig att till en annan man
af heder gifva en flicka, som pä sådant sätt
blottställt sig. Den arma åhörarinnan var så-
som förintad: nu förmildrade Prinsen smånin-
gom sin röst och sitt tal, sade vidare, att det
funnes botemedel och tillgift för hvarje fel; att
hennes var af det slag, hvars botemedel lättast
är att tillgå: att hon borde anse denna bedröf-
liga händelse såsom en vink, att verldslifvet vo-
re farligt för henne. "Ack ja!” utropade Ger-
trud, uppskakad af fruktan, förberedd genom
sin blygsel, och i detta ögonblick rörd af en
ovilkorlig ömhet. "Aha! äfven du inser nu så-
' ”ledes detta,” återtog Prinsen hastigt. "Nåväl,
”låtom oss ej tala mer om det förflutna: allt är
( a83 )

»glömdt. Du har tagit det enda hedrande och
"passande parti, som återstod för dig, men ef-
”tersom du tog det af fri vilja och af egen bö-
"jelse, tillkommer det mig att på allt sätt gö-
”ra detsamma för dig angenämt: mig tillkom-
"mer det att lata dig skörda hela fördelen och
”hela förtjensten deraf. Denna omsorg vill jag
»åtaga mig.” Och i det han sa talade, ringde
han på en liten klocka, som stod på bordet och
sade till betjenten, som inkom: ”gå genast efter
”Prinsessan och lilla Prinsen." Derpå fortfor han,
i det han vände sig till Gertrud: ”jag vill ge-
”nast meddela dem denna för mig så tröstan-
”de underrättelse; jag vill, att alla från denna
”stund behandla dig som du förtjenar. Du har
”hittills erfarit något litet af den faderliga sträng-
”heten; hädanefter skall du erfara din fars ode-
"lade ömhet." Vid dessa ord förlorade Gertrud
nästan all fattning. Än grubblade hon på, hu-
ru detta ja, som undfallit henne, hade kunnat
betyda så mycket, än tänkte hon på att fin-
na någon utväg att kunna återtaga det, eller
inskränka dess betydelse; men Prinsens öfver-
tygelse syntes så fast, hans glädje sa ömtålig,
hans vänlighet så vilkorlig, att Gertrud icke
vågade säga ett ord, som i minsta matto kun-
de störa densamma.
( 284 )

Innan kort anlände de tvenne efterskickade,
och då de sågo Gertrud der, betraktade de
henne med en osäker och förundrad blick.
Men Prinsen sade, med en glad och vänlig upp-
syn, hvilken borde tjena de andra till efterföljd:
"se här det förvillade fåret; och min önskan
"är, att detta må vara det sista ord, som åter-
”kallar ledsamma minnen. Se här familjens
”tröst. Gertrud har ej längre behof af råd;
”det som vi önskade för hennes eget bästa, har
”hon sjelfmant velat. Hon har beslutat, hon
”har låtit mig förslå, att hon har beslutat . . ."
Vid dessa ord höjde hon mot fadren en blick,
på en gång förskräckt och bedjande, likasom
för att begära anstånd, men han fortfor oför-
skräckt: ”att hon har beslutat taga slöjan.”
"Bravo! Skönt!" ropade på en gång modren
och sonen, och den ena efter den andra omfam-
nade Gertrud, hvilken besvarade detta bemö-
tande med gråt, som uttyddes vara glädjetårar.
Nu begynte Prinsen att omtala alla de mått
och steg, han tänkte vidtaga för att göra dott-
rens belägenhet glad och lysande. Han talade
om de utmärkelser, hon skulle åtnjuta i klos-
tret och i orten; att hon der skulle behandlas
såsom en Prinsessa, såsom en familjens repre-
sentant; att hon, så snart åldern det tillät, skulle
( 285 )

upphöjas till den högsta rang och undertiden
icke vara i något beroende, annat än till nam-
net. Prinsessan och lilla prinsen upprepade i
hvarje ögonblick sina lyckönskningar och bifalls-
tecken: Gertrud stod likasom i en dröm. ”Nu
"‘måste man bestämma dagen att resa till Monza,
”för att hos Abbedissan inlemna ansökningen,”
sade Prinsen. "Hvad hon skall bli nöjd! Ja,
”jag vågar säga, att hela klostret skall förstå
”att värdera den ära, som Gertrud bevisar det-
”samma. Men hör på ... vi kunna ju resa i
”dag.” Gertrud lär väl gerna vilja hämta litet
frisk luft. "Må ske,” sade Prinsessan. "Jag
”går att gifva befallning derom,” sade lilla prin-
sen. ”Men . . .” sade Gertrud sakta: ”vänta,
”vänta,” återtog Prinsen: ”låt henne bestämma
”detta, kanske hon ej känner sig stämd dertill
"i dag och hellre skulle vilja vänta tills i mor-
”gon. Säg, vill du, att vi resa i dag, eller i
”morgon?” ”1 morgon,” svarade Gertrud med
svag röst, ty hon tyckte sig ändå hafva vunnit
”något, då hon vann tid. ”1 morgon,” sade Prin-
sen högtidligt: ”hon har bestämt, att vi skola
”resa i morgon. Undertiden skyndar jag att bed-
"ja nunnornas Vikarie, att han bestämmer en
”dag till förhöret.” Sagdt och gjordt; Prin-
sen lemnade dem och gick verkligen sjelf, (hvil-
( 286 )

ket icke var en ringa artighet) till nyssnämde
Vikarie, hvilken lofvade komma om tvenne dagar.

Under den återstående delen af dagen hade
Gertrud icke två minuters ledighet. Hon hade
önskat att hvila sitt sinne efter så många skak-
ningar, och att, så till sägandes, låta sina tan-
kar klarna, göra sig redo för hvad hon gjort,
hvad som återstod att göra, hvad som hon egent-
ligen ville, för ett ögonblick sakta loppet af
denna machin, hvilken, en gång satt i rörelse,
skyndade framåt med så brådstörtande fart; men
det var omöjligt. Göromål och nöjen följde på
hvarandra utan afbrott. Efter detta vigtiga sam-
tal fördes hon i Prinsessans kabinett för att der
under hennes uppsigt klädas och putsas af dess
egen kammarjungfru. Hon hade knappt slutat,
förrän man kom att säga, det bordet var serve-
radt. Gertrud framgick emellan betjeningens
bugningar, hvilken tycktes fröjda sig öfver hen-
nes tillfrisknande, och fann några af de närma-
ste slägtingarne, hvilka i största hast blifvit bjud-
ne, henne till ära, och för att med henne gläd-
ja sig öfver tvenne goda nyheter: hennes åter-
vunna helsa och hennes nn mera afgjorda kal-
lelse.

Den lilla bruden (så kallades de unga flickor,
som voro bestämda att bli nunnor, och Gertrud
( 287 )

helsades, hvarhellst hon kom af alla med detta
namn) den lilla bruden hade fullt upp att göra
med att svara på alla de lyckönskningar, som
sades henne. Hon insåg visserligen, att alla des-
sa svar voro likasom ett antagande och en be-
kräftelse; men huru skulle hon kunna svara an-
norlunda? Sedan man afdukat bordet, varade
det ej länge, förrän promenadtimmen var inne.
Gertrud steg upp i en vagn med sin mor och
tvenne farbröder, hvilka man bjudit till mid-
dagen. Efter att hafva gjort den vanliga turen,
tog man af till Strada Marina, hvilken då gick
öfver den plats, der nu allmänna trädgårdarne
äro belägna, och som var den samlingsort, dit
den högre adeln åkte ut för att vederqvicka sig
efter dagens mödor. Farbröderne talade natur-
ligtvis mycket med Gertrud: och den ene af
dem, hvilken tycktes känna alla menniskor, alla
vagnar, alla livreer och alltid hade någonting
att säga om någon viss herre, något visst frun-
timmer, stadnade plötsligen midt i sitt tal och
sade, vändande sig till sin unga slägtinge: "Men
jag glömmer, att du ej har sinne för alla dessa
”dårskaper; du har gjort ett bättre val, och
”lemnar detta allt åt oss, arma verldsmenniskor ;
”du går ett heligare lif till mötes, och reser
”till paradiset med extrapost.” I mörkningen
återvände man hem; och betjenternc, som ha-
stigt nedkommo med facklor, anmälte, att myc-
ket främmande väntade deruppe. Nyheten hade
spridt sig vidt ikring; och slägtingar och vän-
ner kommo nu att lyckönska. Man inträdde i
samtalsrummet. Den lilla bruden var för alla
en afgud, en lekdocka, ett offer. Alla ville
bemägtiga sig henne: somliga utbådo sig , af
henne sötsaker, andra lofvade att besöka hen-
ne, den ene talade omen nunna, hvarmed han
var slägt eller bekant, den andre berömde Mon-
zas milda luftstreck; en tredje ordade med
mycken förnöjelse om det höga anseende, hon
der skulle komma att åtnjuta. De som ännu
icke kunnat närma sig Gertrud, hvilken var
likasom i belägringstillstånd, väntade på till-
fälle att komma fram och erforo ett slags sam-
vetsagg, innan de hunnit uppfylla denna skyl-
dighet. Småningom skilde sig sällskapet åt;
alla gingo sina färde utan något dylikt sam-
vetsagg, och Gertrud blef ensam med sin fa-
milj. ”Ändteligen,” sade Prinsen, ”har jag haft
”den tillfredsställelsen att se mimdotter behand-
”lad efter sitt stånd. Man måste också medgilva,
”att hon uppfört sig förträffligt och visat prof
"på, att hon utan svårighet, hvarhellst hon

”kom-
( 289 )

”kommer, lan intaga första rummet och vid-
”magthålla familjens anseende.” Aftonmåltiden
påskyndades, på det man desto snarare skulle
kunna skiljas åt och vara i ordning i god tid
den följande dagen.

Gertrud, bedröfvad, förargad och tillika nå-
got litet uppblåst öfver alla de hyllningar, hon
uppburit under loppet af denna dag, erindrade
sig nu allt hvad hon lidit af sin vakterska, och
då hon såg sin far så benägen att göra henne
till viljes i allt utom en enda sak, ville hon
begagna sig af den höga gunst, i hvilken hon
stod, för att åtminstone tillfredsställa en af de
passioner, som plågade henne. Hon visade der-
före en stor motvilja att vara tillsammans med
denna menniska och beklagade sig högeligen
öfver hennes bemötande. ”Huru!" sade Prin-
sen: "har hon felat i aktning emot dig! I mor-
”gon vill jag gifva henne en lexa, som hon icke
”så snart skall glömma. Emedlertid är det rätt
”och billigt, att en dotter, med hvars förhål-
”lande jag är så nöjd, icke må ha ibland sin
”omgifning personer, som misshaga henne.” Se-
dan han sagt detta, lät han kalla en annan qvin-
na, som han gaf befallning att passa upp på
Gertrud, hvilken emedlertid, då hon skulle ta-
13
( 290 )

ga i besittning den vunna upprättelsen, förun-
drade sig öfver att så litet njuta derutaf, i jem-
förelse med den längtan, hon haft derefter. —
Hvad som äfven emot hennes vilja bemägtigade
sig alla hennes tankar, var medvetandet af de
stora framsteg, hon denna dag gjort på vägen
till klostret, vissheten, att det nu skulle for-
dras vida större kraft och beslutsamhet att dra-
ga sig ur spelet, än som behöfts nagra dagar
förut, och som hon icke ens då känt sig äga.

Den qvinnan, som ledsagade henne på hen-
nes kammare var en gammal husets tjenarinna,
som förr varit lilla prinsens guvernant, hvilken
bon emottagit ur dess ammas händer och skött
ända till dess ynglingaår, och som utgjorde he-
/ la hennes nöje, hennes hopp, hennes ära. Hon
var lika glad öfver det som afgjorts i dag, som
om det bestämt hennes egen lycka; och Gert-
rud måste nu till råga på allt afhöra den gam-
las alla lyckönskningar, loford, rad. Hon om-
talade vissa af hennes fastrar och mostrar, som
funnit sig ganska väl af att halva blifvit nun-
nor, ty, som de varit af denna slägt, hade de
alltid kommit i åtnjutande af de första värdig-
heter, alltid förstått att bibehålla ett visst in-
flytande äfven utom klostret, och från deras
talrum med seger bestått i företag, hvaruti de
( 291 )

förnämsta damer legat under. Gumman hade
talat oupphörligen under det hon afklädde Gert-
rud, hon fortfor dermed, då denna redan lagt
sig; hon talade ännu, då flickan längesedan sof.
Ungdom och trötthet hade varit mägtigare, än
bekymren. Sömnen var tung, orolig, full af
svara drömmar, men stördes ej förrän af den
gamlas gälla stämma, som bittida på morgonen
kom att väcka henne, för att rusta sig till
resan åt Monza. "Upp, upp, Signora, min
”lilla brud: det är full dag; och innan Ni blir
”klädd och utrustad, fordras det åtminstone en
”timma ännu. Fru Prinsessan håller på att sti-
”ga upp; man har i dag väckt henne fyra tim-
”mar förr än vanligt. Lilla prinsen har redan
”gått ner till stallena, kommit tillbaka, och
”är nu färdig, när som hellst, att resa. Han
”är qvick som en unghare, den lilla saten:
”men! sådan var han redan som barn; jag vet
”det nog, jag, som burit honom på dessa mina
”armar. Men då det är fråga om resor, får
”man ej låta honom vänta, ty fastän han för
”öfrigt har det bästa hjerta i verlden , blir han
”då otålig och börjar bråka. Stackars barn ! han
"är att beklaga, det kommer af hans häftiga
”temperament; och för denna gang har han

•	13*
( 292 )

»väl ej så orätt, ty det är ju för er skull. Akte
"sig hvem det vara må, att under sadana ögon-
"blick röra honom! han bryr sig ej om någon
”menniska, undantagande Prinsen. Men en dag
"blir väl ock han sjelf Prins; så sent som möj-
”ligt likväl, höre vi hoppas. Skynda er, skynda
”er, min lilla Signora! hvarföre ser Ni på mig
"så förvånad? Så här dags borde Ni vara uppe
"ur sängen.” Vid beskrifningen af den otåliga
lilla prinsen, skingrade sig genast alla de tan-
kar, hvilka hopat sig i Gertruds nyvaknade sinne,
likasom en svärm sparfvar, då de få se ett åker-
spöke. Hon lydde, klädde sig skyndsamt, lät
frisera sig, och inträdde i salen, hvarest hen-
nes föräldrar och broder voro samlade. Man
lät henne sitta ner i en länstol, och det bjöds
henne en kopp chocolad, hvilket pa den tiden
betydde detsamma, som fordom hos Romarne
antagandet af toga virilis.

Då man anmälte, att vagnen var färdig tog
Prinsen sin dotter afsides och sade till henne:
”Välan, Gertrud, i går uppförde du dig väl:
”i dag måste du öfverträffa dig sjelf. Det gäl-
”ler att för första gången uppträda i det klo-
”ster och den stad, der du är bestämd att in-
”taga högsti rummet. Man väntar dig; allas
"ögon äro fästade på dig. Ett värdigt och
( 293 )

”otvunget väsende är det som fordras. Abbe-
”dissan kommer att göra dig den frågan, hvad
”du af henne önskar: detta är en öflig forma-
”litet. Du kan då svara, att din önskan är,
”att få anlägga nunnedrägten i det kloster, der
”du så kärleksfullt blifvit uppfostrad, der du åt-
”njutit så många prof af välvilja: hvilket äfven
”är rena sanningen. Uttala dessa få ord lätt och
”otvunget: på det de ej må säga, att man lagt
”dig orden i munnen, och att du ej skulle kun-
”na tala för dig sjelf. De goda systrarne hafva
”ej kunskap om hvad som förefallit: detta är
”en hemlighet, som hör ligga begrafven inom
”familjens sköte. Men antag icke en ångerfull
”och tvetydig uppsyn, hvilket kunde gifva an-
”ledning till misstankar. Visa dig värdig det
”ädla blod, som rinner i dina ådror: var höflig,
”blygsam; men kom väl ihåg att ingen der,
”undantagandes din egen familj, är öfver dig i
”rang.” Utan att vänta på svar, satte Prinsen
sig i rörelse; Gertrud, Prinsessan och lilla prin-
sen följde honom efter, gingo utför trapporna;
och i vagnen. Denna verldens sorger och veder-
mödor, och det lycksaliga klosterlifvet, i syn-
nerhet för flickor af hög börd, utgjorde sam-
talsämnet under vägen. Mot slutet deraf för-
nyade Prinsen sina föreskrifter och upprepade






( 294 )

för sin dotter den formel, som hon skulle be-
gagna i sitt svar. Då de inkommo i den lilla
staden, kände Gertrud en tryckning öfver brö-
stet; men i samma ögonblick tilldrogo sig
några herrar hennes uppmärksamhet, hvilka
låto' vagnen stadna och framsade några obetyd-
liga lyckönskningar. Man fortsatte derefter sin
väg och framskred långsammare mot klostret
midtibland de nyfiknas blickar, som lupo till
från alla håll på gatan. Då vagnen stadnade
framför de välbekanta murärne, den välbekan-
ta porten, kände Gertrud sitt hjerta än mer
beklämdt. Hon steg ur emellan tvenne rader
af folk, som betjenterne höllo på afstånd. Alla
dessa främmande ögon, som voro fästade på
den arma flickan, nödgade henne att oaflåtligen
gifva akt på sig sjelf: men mer än af alla de
öfriga, hölls hon i tvång af fadrens begge, hvil-
ka hon, oaktadt hon fruktade dem, likväl icke
kunde underlåta att i hvarje ögonblick betrak-
ta. Och dessa ögon beherrskade alla hennes
rörelser och åtbörder, likasom medelst en osyn-
lig tygel. Sedan man gått öfver den första går-
den och inkommit på den andra, såg man der
den inre klosterporten vidöppen och helt och
hållet uppfylld af nunnor. I första ledet syn-
tes Abbedissan, omgifven af de äldsta; bakom
( 295 )

henne de öfriga nunnorna, utan ordning, som-
liga på tå; längst bort novicerna, hvilka stigit
upp på pallar. Här och der syntes äfven några
ögon framblixtra, nagra ansigten framskymta
mellan nunnekåporna; det var de slugaste och
djerfvaste bland pensionnärerna, hvilka trängt
sig fram emellan nunnorna och lyckats skaffa
sig litet rum, för att äfven kunna fa se något.
Från denna hop hördes bifallsrop; och många
armar syntes röra sig, till tecken af glädje och
såsom en välkomsthelsning. Man framkom till
porten; Gertrud befann sig ansigte mot ansigte
med Fru Abbedissan. Efter de första höflig-
hetsbetygelserna , frågade denna henne med glad
och högtidlig röst: hvad hon önskade pa detta
ställe, der ingen funnes, som kunde neka hen-
ne någonting.

"Jag är hitkommen . . .” begynte Gertrud,
men då hon gick att uttala dessa ord, som nä-
stan oåterkalleligen skulle bestämma hennes öde,
betänkte hon sig ett ögonblick, och blef ståen-
de med ögonen fästade på mängden, som om-
gaf henne. Hon varseblef då en af hennes väl-
bekanta leksystrar, som betraktade henne med
en min, hvaruti förmärktes pa en gang medli-
dande och skalkaktighet, och tycktes vilja sä-
ga: aha! den stolta har likväl nu fastnat i nä-
tet. Denna syn upplifvade i hennes själ alla de
fordna känslorna, samt återgaf henne tillika nå-
got litet af hennes förra mod: och hon var i
begrepp att uppfinna ett svar, vida olika det
som man förestafvat henne. Men då hon i det-
samma, likasom för att pröfva sina krafter, be-
traktade sin fars ansigte, upptäckte hon der en
så hemsk oro, en så hotfull otålighet, att hon,
med en hastighet, som om hon velat taga till
flykten undan en förskräckelig syn, fortfor: ”Jag
”är hitkommen för att anhålla om tillåtelse att
”få antaga nunnedrägten i delta kloster, hvar-
”est jag så kärleksfullt blifvit uppfostrad." Ab-
bedissan svarade genast, det hon vore rätt led-
sen öfver, att lagarne i dylika fall förbjödo hen-
ne att på stället gifva ett svar, hvilket endast
borde vara en följd af en gemensam omröst-
ning systrarne emellan, och hvilken åter till-
stånd från högre ort borde föregå. —- Att Ger-
trud likafullt borde tillräckligt vara förvissad
om de känslor, man hyste för henne här, för
att kunna förutse, hurudant detta svar skulle
blifva; och att emedlertid ingen lag förbjöde
Abbedissan och systrarne att yttra den tillfreds-
ställelse, de erforo öfver denna anhållan. Här-
uppå hördes ett oredigt sorl af lyckönskningar
och bifallsrop. Straxt derefter kringburos sto-
( 297 )

ra fat, fulla med syltsaker, hvaraf man bjöd
först den lilla bruden, sedan hennes föräldrar.
Under det några af nunnorna sletos om henne
sjelf, andra sysselsatte sig med att säga artig-
heter ät Prinsessan och lilla prinsen, lät Ab-
bedissan bedja Prinsen, att han täcktes komma
till gallret i talrummet, der hon väntade ho-
nom. Hon var åtföljd af tvenne gamla nunnor
och, då hon såg honom komma, sade hon:
”Herr Prins! för att efterfölja reglorna . . . .
”för att uppfylla en oundgänglig formalitet, oak-
”tadt den vid detta tillfälle .... jag bör dock
”nämna det ... . att alla gånger en flicka an-
”håller om tillåtelse att anlägga drägten ....
"förestånderskan , hvilken jag ovärdiga för när-
”varande är .. . måste underrätta föräldrarne ...
”att i händelse .... dessa skulle vilja tvinga
”sin dotter, de då derigenom göra sig skyldi-
"ga till bannlysning. Förlåt mig . . . .” ”Godt,
”godt, vördade moder. Er noggrannhet förtje-
”nar allt loford; den är högst billig . • . Men
”ni lärer väl ej vilja tvifla på . . . ." ”Ack!
”kan ni väl tro, Herr Prins . . . jag har en-
”dast talat af plikt . . . för öfrigt . . ." "Sä-
”kert, Fru Abbedissa.” Efter att hafva vexlat
dessa få ord, bugade sig de begge talande för
hvarandra och skildes åt, likasom om begge
( 298 )

ogerna velat förlänga detta samtal, och gingo
att hvar för sig uppsöka sitt sällskap, den ena
inom, den andre utom klostermurarne. "Lå-
”tom oss gå,” sade Prinsen, ”Gertrud kommer
”snart i tillfälle att efter behag åtnjuta dessa

”systrars sällskap. För närvarande hafve vi nog
”länge varit dem till besvär.” Härvid gjorde
han en bugning och gaf tecken till afresan; fa-
miljen satte sig i rörelse, man förnyade höflig-
hetsbetygelserna och reste.

Gertrud hade under hemvägen ej särdeles stor
lust att tala. Förskräckt öfver det steg, hon
nu tagit, med blygsel öfver sin enfaldighet,
förtretad på andra och på sig sjelf, öfverräknade
hon med bedröfvadt hjerta de tillfällen, som
återstodo för henne att säga nej; och gjorde
sig sjelf ett svagt och dunkelt löfte, att hon
en annan, eller en tredje gång skulle visa sig
äga mera skicklighet och mod. Under alla des-
sa tankar, hade likväl ej förskräckelsen öfver
fadrens mörka blick ännu npphört; så att, da
hon genom ett flygtigt ögnakast gjort sig för-
vissad om, att ej något spår af vrede var qvar
på hans ansigte och hon deremot blef varse,
att han visade sig i högsta grad tillfredsställd
med henne, syntes henne detta en stor lycka,
och hon blef för ett ögonblick nöjd till sinnes.

agga
( 299 )

Så snart de hemkommit, följde på hvarandra:
först en lång klädsel, middagsmåltiden, några
besök; sedan promenaden, soireer och afton-
måltiden. Mot slutet af den sistnämnda väckte
Prinsen en annan fråga, nemligen valet af en
gudmoder. Så kallades en dam, som, dertill
ombedd af föräldrarne, blef den unga novicens
vårdarinna och ledsagerska under hela tiden
emellan ansökningen och antagandet af nunne-
drägten; en tid, som användes att besöka kyr-
korna, palatsen, aftonsällskaperne, villorne, de
heliga orterne: med ett ord, allt det märkvär-
digaste i staden och nejden; på det att de un-
ga flickorna, innan de gjorde sitt oåterkalle-
liga löfte, rigtigt skulle bli bekanta med alla
herrligheter, de gingo att försaka.— ”Man må-
”ste tänka på en gudmoder,” sade Prinsen: ”ty
"i morgon kommer nunnornas Vicarie för att
”uppfylla denna formalitet och genast derefter
”kommer Gertruds ansökning att i capitlet fö-
”reläggas nunnorna till antagande.” Under det
han sade dessa ord hade han vändt sig till Prin-
sessan; och denna, som ansåg detta vara ett
teeken att gifva någon i förslag, började: "skul-
”le man icke kunna . . .” Men Prinsen afbröt
henne: ”nej, nej, icke så: gudmodren måste
”framför allt behaga vår lilla brud; och om
( 300 )

"äfven allmänna bruket lemnar valet åt föräl-
”drarne, har likväl Gertrud så mycket omdö-
"me, så mycket förstånd, att hon väl förtjenar
"att göra ett undantag från allmänna regeln.”
Härvid vände han sig vänligt till Gertrud och
fortfor: "Alla dessa damer, som varit hos oss
”i afton, äga de erforderliga egenskaperna för
”att kunna göra en dotter af vårt hus en dylik
”tjenst; alla skola, som jag tror, anse för en
"heder att härvid komma i åtanka: välj nu sjelf."

Gertrud insåg ganska väl, att detta var det-
samma som att gifva ett nytt samtycke; men
anbudet gjordes med så mycken högtidlighet,
att en vägran skulle hafva haft utseende af för-
akt, och ett undanbedjande, af otacksamhet el-
ler stickenhet. Hon tog alltså äfven detta steg,
och nämnde det fruntimmer, som denna afton
mest behagat henne, det vill säga, den som pa
henne slösat de mesta smekningar, mest berömt
henne, samt behandlat henne på detta förtro-
liga, intagande och enträgna sätt, som under de
första ögonblicken af en ny bekantskap sa väl
härmar gammal vänskap. "Ett förträffligt val,”
utropade Prinsen,, som önskade och väntade
just denna. Vare sig händelse eller afigt, det
hade gått likasom när en taskspelare utbreder
en kortlek för edra ögon, ber er tänka på ett
kort, som han sedan skall säga hvilket det var,
men i sjelfva verket vändt dem så, att ni en-
dast fått se ett enda. Detta fruntimmer hade
varit så nära Gertrud hela aftonen, hade gjort
sig så vigtig för henne, att hon hade måst gö-
ra en särdeles ansträngning i inbillningen för
att kunna tänka på någon annan. Allt detta
fjäs var likväl icke utan afsigt: damen hade
sedan längre tid tillbaka kastat sina ögon på
lilla prinsen för att få honom till måg: derföre
betraktade hon denna familjs angelägenheter så-
som sina egna: och det var således ganska na-
turligt, att hon i den kära Gertruds öde tog en
lika nära del som hennes närmaste slägtingar.

Dagen derpå vaknade Gertrud med tankarne
fästade på examinatorn, som skulle komma; men
just under det hon grubblade på, om och när
hon skulle kunna begagna sig af detta så af-
görande tillfälle för att återtaga sitt löfte, lät
Prinsen kalla henne. ”Välan min dotter,” sade
han till henne: ”ända hittills har du uppfört
”dig ganska väl: i dag gäller det att kröna ver-
”ket. Allt hvad som hittills skett har skett med
”ditt samtycke. Om härvid något tvifvel upp-
”stått hos dig, någon falsk ånger, följder af ung-
”domsgriller, hade du bordt yppa detta förut;
”men på den punkt, hvarest sakerna nu stå,
( 302 )

”är det försent. Den hederlige mannen, som
”kommer hit nu på morgonen lär väl göra dig
”hundrade frågor öfver din kallelse, om du fri-
"villigt tagit detta steg, för hvad orsak, och
"Gud vet huru många omständigheter. Om du
"tvekar i ditt svar skall han uppehålla dig län-
"ge. För dig skulle detta endast hafva till följd
"ledsnad och tilläfventyrs en svimning, men det
"kunde äfven gifva anledning till andra alfvar-
"sammare olyckor. Efter alla de offenteliga
"mått och steg, som blifvit gjorda, skulle hvar-
”je den minsta tvekan, som förmärktes hos dig,
"kunna sätta min heder på spel, komma folket
"att tro, det jag tagit ett infall af dig för ett
"fast beslut, att jag hade gått till ytterlighe-
"ter, att jag hade varit i stånd till ... I en
"sådan händelse skulle jag finna mig nödsakad
"att välja emellan tvenne ledsamma utvägar:
"den ena att låta verlden fatta en dålig tanke
"om mitt uppförande: en utväg, som på intet
"sätt kan förenas med hvad jag är skyldig mig
"sjelf. Den andra vore, att yppa verkliga an-
”ledningen till ditt beslut och ...” Men då han
härvid blef varse, att Gertrud starkt rodnade,
att hennes ögon fylldes af tårar, och att hen-
nes anletsdrag sammandrogos likasom bladen på
en blomma under det qvalmiga lugn, som fö-
( 3o3 )

regår en storm, afbröt han detta samtal, och
återtog med glad uppsyn: "nå, nå, allt beror
"ju af dig sjelf, af ditt eget omdöme; jag vet,
”att du har mycket forstand, men jag å min
"sida måste förutse alla händelser. Låtom oss
”ej mer tala härom, och komma öfverens om,
”att du skall svara honom med frimodighet,
”och så, att ej några tvifvel uppstå i den go-
”de mannens hjerna. På sådant sätt skall du
”äfven fortare slippa ifrån alltsammans.” Och
nu, efter att hafva förestafvat henne några svar
på de frågor, som möjligen kunde komma å
bane, ingick han i det vanliga talämnet om al-
la de förmåner och nöjen, som väntade Ger-
trud i klostret och uppehöll henne härmed än-
da tills en betjent kom att anmäla examinatorn.
Efter ett kort upprepande af de vigtigaste punk-
terna, lemnade Prinsen sin dotter ensam med
honom, såsom i lagarna föreskrifvet var.

Den beskedlige mannen kom med den fulla
öfvertygelsen, att Gertrud hade en synnerlig
kallelse för det andliga ståndet, ty så hade
Prinsen sagt honom, då han kallat honom till
sig. Det är väl sannt, att den beskedlige Prest-
mannen, som väl visste, .att misstroendet var
en af de nödvändigaste egenskaper i hans em-
bete, hade till hufvudregel, att ej mycket tro
( 304 )

på dylika försäkringar och att vara på sin vakt
emot alla förutfattade meningar; men sällan in-
träffar det, att bestämda och öfvertygande ord
ur en persons mun, som har ett visst anseen-
de, icke ju utöfva ett visst inflytande på åhöra-
rens själ. Efter de vanliga höflighetsbetygel-
serna, sade han: ”min lilla Signora! jag kom-
"mer likasom djefvulen, för att väcka tvifvel
"öfver hvad ni i er ansökning uppgifvit såsom
”visst, jag kommer att framställa alla svårighe-
”ter och förvissa mig om, huruvida ni nogsamt
"öfvervägt desamma. Tillåter ni nu mig göra
"er några frågor?” ”Tala,” svarade Gertrud.

Den beskedlige prestmannen började nu att
förhöra henne enligt det i reglorna föreskrifna
formuläret. ”Känner ni i ert hjerta ett fritt,
'■otvunget beslut att blifva nunna? Har man ej
”användt hotelser eller lockelser? Har man ej
"begagnat sig af någon slags myndighet för att
"förmå er härtill? Tala, utan menniskofruktan
"och med all uppriktighet till en man, hvars
"plikt det är, att känna er verkliga vilja, för
"att kunna förekomma, att man på något våld-
"samt sätt inverkar på er.” Det sanna svaret
på en dylik fråga framställde sig hastigt för
Gertruds själ med en förfärlig klarhet. Men för
att gifva detta .svar, måste hon skrida till en
( 305 )

förklaring, yppa det, hvarmed hon blifvit ho-
tad, berätta en historia . . . Den olyckliga flic-
kan ryste förskräckt tillbaka för denna tanke
och skyndade att söka ett annat svar, som bättre
och fortare kunde rycka henne ur denna för-
lägenhet. "Jag tager slöjan,” sade hon, i det
hon dolde sin förvirring, ”jag tager slöjan fri-
”villigt, af egen böjelse.” ”Huru länge har ni
”hyst denna tanke, ”frågade presten vidare. ”Jag
”har alltid haft denna afsigt,” svarade Gertrud,
hvilken, sedan det första steget var taget, fick
allt mer och mer mod att vittna falskt emot
sig sjelf. ”Men hvilken är den förnämsta beve-
"kelsegrunden, som förmår er att blifva nunna.”

Den gode prestmannen visste ej, hvilken för-
skräckelig sträng, han härmed anslog; och Ger-
trud gjorde våld på sig för att ej låta sina anlets-
drag förråda den verkan, som dessa ord gjor-
de på hennes själ. ”Min bevekelsegrund," sa-
de hon, ”är att tjena Gud och att undfly den-
”na verldens faror.” ”Skulle det ej tilläfven-
”tyrs vara någon förtret? eller . . . tag ej illa
”upp detta ... någon nyck? Ofta kan en ögon-
”blicklig orsak göra ett intryck, som synes bö-
”ra räcka för evigt; men orsaken upphör, sin-
”net förändras, och då . . .” "Nej, nej,” svara-
de hastigt Gertrud: ”orsaken är den jag sagt.”
( 306 )

Vicarien fortfor enträget med sina frågor,
mer likväl för att till punkt och pricka upp-
fylla sin pligt, än derföre att han ansåg det
vara af nöden; men Gertrud hade beslutat att
bedraga honom. Utom den motvilja, hon kän-
de vid tanken på att göra den alfvarsamme och
hederlige prestmannen förtroende af sin svag-
het, honom, som syntes så vida skild ifrån att
kunna misstänka någonting sådant om henne,
insåg äfven den olyckliga, att han visserligen
kunde hindra henne att blifva nunna; men detta
var ock gränsen förden magt och det beskydd,
som han kunde utöfva öfver henne. Så snart
han gått, blefve hon ensam med Prinsen. Och
allt hvad hon sedermera komme att lida i detta
hus, skulle den gode prestmannen icke haft
den ringaste kunskap |om, eller, om han ock
vetat deraf, skulle han med den bästa vilja i
verlden icke kunnat göra annat, än beklaga
henne. Han tröttnade förr att fråga, än den
olyckliga att på sådant sätt svara: och då han
märkte, att hennes svar alltid voro i öfverens-
stämmelse med hvarandra, och han icke hade
någon anledning att betvifla deras uppriktig-
het, ändrade han sluteligen talämne och sade
det som han trodde mest lämpeligt att styrka
henne i hennes goda föresats; och efter att
( 307 )

hafva gladt sig med henne deröfver tog han
afsked. I det han genomvandrade salarna för
att gå ut, mötte han Prinsen, som tycktes lik-
som af en händelse gå der förbi och lyckön-
skade nu äfven honom öfver den goda sinnes-
författning, hvaruti han funnit dess dotter. Prin-
sen hade ända hittills varit i en plågsam oviss-
het; vid denna underrättelse hämtade han luft,
och glömmande sin vanliga alfvarsamma håll-
ning, gick han nästan springande till Gertrud,
öfverhopande henne med loford, med smeknin-
gar och med löften, allt med en hjertlig glädje
och med en till största delen uppriktig ömhet:
så underbart är menniskohjertat sammansatt.

. Vi vilje ej följa Gertrud under den oupp-
hörliga kretsgången af spektakler och lustbar-
heter. Vi vilje lika litet, omständligt och i
ordning beskrifva alla hennes själs tankar under
denna tiderymd: detta skulle bli en historia af
smärtor och tvifvel, förmycket enformig och
förmycket liknande det redan sagda. Natur-
skönheter, omväxlingen af nya föremål, det
uppfriskande nöjet att resa ut i fria luften gjorde
för henne än mera förhatlig tanken på det stäl-
le, hvarest hon slutligen skulle hamna för all-
tid. Än mera plågsamma voro för henne de
intryck, som hon erfor i stadens samqväm och
( 308 )■

fester. Åsynen af de brudar och fästmör, hvil-
ka man gaf denna titel i den mera vanliga och
ordagranna bemärkelsen, förorsakade henne en
odräglig afund och förtret; och ofta, vid an-
blicken af vissa andra personer, tänkte hon,
huru denna titel, om den gåfves henne sjelf,
skulle utgöra höjden af lycka. Ofta förorsaka-
de henne palatsens ståt, prydligheten i möbler,
samtalens festliga sorl ett sådant rus, ett sådant
begär efter ett njutningsrikt lif, att hon gjorde
sig sjelf ett löfte att taga sina ord tillbaka och
att hellre lida allting, än återvända till klostrets
kalla och döda skuggor. Men alla dessa beslut
bortblåste som rök, då hon fästade sina ögon
på Prinsens ansigte. Ofta åter förbittrades dessa
nöjen af tankan på, huru hon snart skulle öf-
vergifva dem för alltid; likasom den törstige
febersjuke förtretlig betraktar och nästan med
förakt skjuter ifrån sig det skedblad vatten, som
läkaren med prut förunnar honom. Emedlertid
hade nunnornas Vicarie ingifvit det nödiga be-
tyget, och nu kom tillåtelsen att hålla kapitlet
för Gertruds antagande. Kapitlet hölls, och
som man kunde vänta sig, bifölls hennes an-
sökning genom två tredjedelar af de hemliga
rösterna, hvilket enligt reglorna var nödigt; och
Gertrud blef antagen. Nu begärde hon sjelf.
( 309 )

trött af dessa långa qval, att få inträda i klost-
ret ju förr desto hellre. Naturligtvis satte sig
ingen emot denna hennes enträgenhet. Hon
fick således sin vilja fram, fördes med mycken
ståt till klostret och antog der nunnedrägten.
Efter 12 månaders pröfvotid, full af ånger och
saknader, var nu tiden inne för ordenslöftets
afläggande, det vill säga, det ögonblick var inne,
då det gällde antingen ett nej — nu långt me-
ra besynnerligt, mera oväntadt, mera anstötligt,
än någonsin förr, eller ock alt upprepa det sa
många gånger sagda ja; hon upprepade det, och
var nunna för alltid.

En af Christna religionens märkvärdigaste och
omedelbaraste egenskaper är den: att kunna
gifva ledning och frid åt hvar och en som,
vare sig under hvilket förhållande, i hvilken
afsigt som hellst, tager sin tillflygt till densam-
ma. Om det ges något botemedel för det för-
flutna, är det hon, som föreskrifvet och med-
delar detsamma , förlänar ljus och kraft att sätta
det i verket, det må kosta hvilken uppoffring
som hellst; om det åter icke ges något sådant,
lär hon sättet, att i sjelfva verket göra sig, så-
som menniskorna ordspråksvis uttrycka sig, af
nödvändigheten en lag. Hon lär oss att med
vishet fortsätta det som vi företagit af lättsin-
( 3io )

nighet, länkar vårt sinne att slutligen med be-
gärlighet omfatta det som blifvit oss ålagdt äf
våldet, och gifver åt ett förhastadt, men nu
oåterkalleligt val all den helighet, all den fast-
het, ja, för att tala rent ut, all den glädje,
som ensamt synas tillhöra en inre kallelse. Hon
är en så beskaffad väg, att ur hvilket bråddjup
som hellst menniskorna anlända dit och fort-
sätta sin vandring deruppå, kunna de sedan gå
densamma med säkerhet och lust, och med gläd-
je hinna ett saligt mål. På sådant sätt hade
Gertrud kunnat vara en from och med sin lott
förnöjd nunna, oaktadt det sätt, på hvilket hon
blifvit det. Men den olyckliga stretade i stället
under oket och led derföre så mycket mera af
dess tyngd och dess tryckningar. En oupphör-
lig saknad öfver den förlorade friheten , afskyn
för hennes närvarande ställning, ett mödosamt
irrande efter begär, som aldrig kunde tillfred-
ställas; sådana voro hennes själs förnämsta syssel-
sättningar. Hon gick i tankarna igenom det bittra
fordom, hon återkallade i minnet alla de omstän-
digheter, hvarigenom hon kommit, dit hon nu
var, och förstorade tusen gånger onyttigtvis i tan-
ken det som hon gjort i verkligheten; hon ankla-
gade sig sjelf för enfaldighet, andra för tyran-
ni och var på sådant sätt sig sjelf en plåga. Hon
( 3r )

afgudade på en gång och förbannade sin skönhet,
begret en ungdom, bestämd att förnötas i lång-
sama marter, och afundade i vissa ögonblick
alla fruntimmer , i hvilka vilkor, med 'hvilket
samvete som hellst, hvilka blott fritt kunde
njuta i stora verlden af dessa naturens skänker.

Åsynen af de nunnor, som hade medverkat
att förmå henne komma hit, var henne förhat-
lig. Hon påminte sig de konster, som dessa
användt dertill, och betaide dem derföre detta
med otaliga ohöfligheter, otaliga nycker, ja,
äfven med uppenbara förebråelser. Dessa nöd-
gades tåla detta, och tiga: ty Prinsen hade
visserligen velat tyrannisera sin dotter så myc-
ket, som var nödvändigt för att tvinga henne att
gå i kloster; men så snart han vunnit denna af-
sigt, hade han ej så lätt tålt, att andra gjort
anspråk på att få rätt emot en af hans närma-
ste: och vid det minsta larm, som hon skulle
hafva gjort, hade de lätt kunnat komma i fara
att förlora hans mäktiga beskydd eller till äf-
ven tyrs förvandla skyddsherren till fiende. Det
tyckes, som hon bordt känna en viss bevågenhet
för de andra systrarna, som icke hade lagt
hand vid denna smutsiga väfnad af intriger, och
som, utan att hafva önskat att få henne till
kamrat, likväl älskade henne såsom sådan, och
( 312 )

som, sjelfva fromma, arbetsamma och glada,
visade med sitt exempel, att man äfven här
icke allenast kunde lefva, utan äfven njuta.
Men dessa voro henne äfven förhatliga; och
detta af en annan anledning. Deras fromma
och förnöjda utseende förekom henne såsom en
förebråelse öfver hennes oro och nyckfulla upp-
förande; och hon underlät intet tillfälle, då
hon i deras frånvaro kunde förlöjliga dem, så-
som vidskepliga eller häckla dem såsom skrym-
terskor. Kanske hade hon för dem hyst mindre
motvilja, om hon kunnat veta eller gissa, att
de få svarta kulor, som hade befunnits i den
vas, som afgjorde hennes antagande, just af
dessa samma personer blifvit ditlagda.

Ofta syntes hon finna en tröst i att befalla,
att uppbära hyllningar inom klostret, att emot-
taga smickrande besök utifrån, att lyckas i ett
och annat företag, att slösa med sin gunst, att
höra sig kallas Signoran: men ack, hvilka trö-
stegrunder! Inseende deras otillräcklighet, hade
hon tid efter annan velat sluta sig till de öfriga
nunnorna och med dem njuta af religionens
tröstegrunder; men dessa äro ej tillgängliga för
andra än dem, som försaka all annan tröst:
likasom den skeppsbrutne, som vill fatta uti
den planka, som kan föra honom oskadd till

stran-
( 313 )

stranden, först bör släppa och öfvergifva sjö-
tången och qvistarne, vid hvilka han af ett
instinktartadt raseri fasthållit sig.

Kort efter ordenslöftets afläggande hade Ger-
trud blifvit förordnad till elevernas lärarinna;
man kan lätt tänka, huru dessa unga flickor
skulle befinna sig under en sådan handledning.
Hennes fordna kamrater hade alla lemnat klost-
ret: men hon hade qvar alla sina gamla passio-
ner; och eleverna fingo på ett eller annat sätt
erfara detta. Då hon påminde sig, att flera af
dessa voro bestämda just till det lefnadssätt,
hvartill hon förlorat allt hopp, kände hon mot
dessa arma fiickor ett slags agg, ja hämndbegär;
och hon förtryckte dem, retade dem och lät
dem på förhand betala de nöjen, hvaraf de en
dag skulle komma i åtnjutande. Den som i
dessa ögonblick hade hört med hvilken skol-
mästerlig vrede hon bannade dem för hvarje
det mindsta felsteg, skulle hafva ansett henne
för ett fruntimmer af mycket sträng, ja öf-
verdrifven gudsfruktan. Vid andra tillfällen
åter förrådde sig hennes afsky för klostret,
reglorna, subordinationen i utbrott af helt an-
nat slag. Då fördrog hon icke blott sina ele-
vers stojande yrhet, men uppmuntrade dem

14
( 314 )

dertill sjelf; hon deltog i deras lekar, och gjorde
dessa än mera vilda; hon ingick till en del i
deras samtal och ledde dem derunder vida läng-
re, än de sjelfva ifrån början anat. Om någon
af dem omrörde Abbedissans pratsamhet, bör-
jade Gertrud att omständligt efterapa denna,
och gjorde derutaf en komisk scen; hon här-
made den ena nunnans anletsdrag, den andras
kroppsställning: härvid skrattade hon omåttligt,
men det var af det slags löje, som ej kom af
hjertat. Så hade hon lefvat några år utan läg-
ligt tillfälle till andra afsteg; då hennes olyck-
liga öde ville, att ett dylikt tillfälle snart yp-
pades.

Ibland andra friheter och utmärkelser, hvil-
ka man förunnat henne såsom ersättning, för
det hon ej blifvit Abbedissa, var äfven den,
att bo för sig sjelf i en särskild afdelning af
huset. Denna del af klostret stötte till ett an-
nat hus, bebodt af en ung man, våldsverkare
till profession, en af de många, som på den
tiden med tillhjelp af sina bravi, och i förbund
med stallbröder af samma sinnesart, kunde än-
da till en viss grad trotsa lagar och öfverhet.
Vårt manuscript nämner honom blott Egidio-
— Denne hade från ett af sina fönster, som
vette ut åt en gård i denna afdelning af klost-
( 315 )

ret, sett Gertrud några ganger spatsera fram
och tillbaka och vågade en dag, snarare retad,
än afskräckt af det vågsamma och gudlösa i
delta förelag, tilltala henne. Den olyckliga sva-
rade. :—

Under de första ögonblicken erfor hon en
slags glädje, visserligen icke oskyldig, men gan-
ska liflig. I hennes själs tomhet hade nu en
mägtig, stadigvarande verksamhet inlrädt, lik.
en kraftig lifsluft; men den glädje, hon kände,
var lik denna styrkdryck, som forntidens sinn-
rika grymhet beredde åt dödsfångar för att gif-
va dem krafter att uthärda sträckbänkens qval.
Tillika förmärktes någonting nytt och eget i
hela hennes sätt att vara: hon blef på en gång
mera jemn, mera lugn, hon upphörde med si-
na begabbelser och sin klagan, hon visade sig
tvertom vänlig och artig, så att nunnorna glad-
de sig sinsemellan öfver den lyckliga förändrin-
gen; eftersom de voro långt ifrån alt kunna
ana verkliga anledningen dertill, och föreställa
sig, att denna nya dygd icke var något annat
än skrymteri, i förening med alla hennes förra
olater. Detta gyckleri, denna så till sägandes
utvärtes rentvagning varade dock ej länge, åt-
minstone med samma jemnhet och ihärdighet.

14*
( 316 )

Snart började de vanliga nyckerna att åter blif-
va synliga, förbannelser och begabbelser öfver
det klosterliga fängelset läto åter höra sig, och
uttrycktes ofta i ett språk, främmande för detta
rum och en sådan mun. Men på hvarje förse-
else följde en ånger, en ifver att genom smek-
ningar kunna godtgöra densamma. Nunnorna
fördrogo så godt de kunde alla dessa ombyt-
ligheter, och tillskrefvo dem Signoran’s nyck-
fulla och lättsinniga lynne.

För någon tid tycktes ingen närmare fråga
derefter; men en dag, då Signora’n, under en
ordvexling med en såkallad verldslig nunna,
i anledning af något obetydligt sqvaller, tillät
sig att skymfa denna omåttligt och utan uppe-
hör, tröttnade slutligen den andras tålamod,
sedan hon en stund tyst smält allt, och hon
lät undfalla sig, det hon hade sig bekant en viss
sak, och att hon skulle kunna i sinom tid yp-
pa densamma. Från detta ögonblick ägde ej
mera Signora’n något lugn. Icke långt derefter
väntades denna nunna en morgon förgäfves till
sina vanliga göromål: man gick för att söka
henne i hennes cell, men fann henne ej der;
man ropade henne med hög röst, intet svar:
man söker, man letar, man stöfvar, här och
der, upp och ner, från[källaren ända till tak-
( 317 )

foten; hon är ingenstädes till finnandes. Hvem
vet, hvilka gissningar deraf kunde hafva blifvit
en följd, såframt man ej under sjelfva sökan-
det upptäckt ett stort hål i trädgårdsmuren;
hvilket kom alla på den tanken, alt hon tagit
flykten derigenom. Man afsände ilbud på oli-
ka vägar för att sälta efter och upphinna hen-
ne, fåfängt; man fick aldrig den ringaste kun-
skap, hvar hon tagit vägen. Tilläfventyrs ha-
de man kunnat inhämta något mera derom, i
fall man, i stället för att anställa långväga ef-
terforskningar-, hade sökt på närmare håll. Se-
dan man mycket förundrat sig häröfver, ty in-
gen hade kunnat tro denna qvinna vara i stånd
till någonting sådant, slöt man, att hon måtte
hafva rest långt, långt bort. — Och emedan
en af nunnorna händelsevis en gång råkat säga:
”Hon har säkerligen flyktat till Holland,” sade
man och trodde äfven sedermera alltid i klost-
ret, att hon flyktat dit. Det synes dock ej,
som om Signora’n delat denna tanke. Icke der-
före, alt hon visade sig tvifla deruppå, eller
bestrida den allmänna meningen med några sär-
skilda skäl; om hon hade sådana, hafva säker-
ligen aldrig några skäl så väl blifvit förtegna;
ej heller fanns någonting, som hon så gerna
undvek att tala om, som denna historia, och
( 318 )

ingenting, som hon mindre brydde sig om, än
att lyfta på den slöja, som betäckte denna hem-
lighet. Men ju mindre hon derom talade, de-
stomera tänkte hon deruppå. Huru många gån-
ger om dagen framställde sig ej denna qvinnas
bild plötsligt för hennes själ, rotfästade sig der,
och ville ej skilja sig derifrån ! Huru många gån-
ger hade hon ej hellre velat se henne lifslef-
vande framför sig, än att städse hafva henne i
tankarne, natt och dag befinna sig i sällskap
med denna tomma, kalla, förfärliga bild! Hu-
ru många gånger hade hon icke velat tydligt
höra denna persons röst, ja hennes förebråelser,
hvilka hotelser de än kunnat innebära, hellre
än att beständigt i det innersta af sin själ för-
nimma den välbekanta röstens hemska susning,
och höra ord, hvilka hon ej förmådde besva-
ra, upprepade med en envishet, en outtrötte-
lig enträgenhet, som icke syntes tillhöra en lef-
vande.

Det var vid pass ett år efter denna händel-
se, som Lucia presenterades för Signora’n och
hade med henne detta samtal, vid hvilket vi
sladnade i vår berättelse. Signora’n fördubbla-
de sina frågor angående Don Rodrigos för-
följelse, och ingick i vissa omständigheter med
en djerfhet, som syntes, och nödvändigt måste
( 319 )

synas Lucia högst besynnerlig, som aldrig trott,
att nunnornas nyfikenhet kunnat sysselsätta sig
med dylika saker. Signora’n tycktes nästan gö-
ra narr af den stora fruktan, som Lucia alltid
hyst för denne herre, samt frågade henne, om
han var vanskaplig, eftersom hon var så rädd
för honom: det tyckes, som om hon skulle haf-
va funnit denna hennes envishet oförnuftig och
dåraktig, så framt hon ej haft en anledning der-
till uti det företräde, hon lemnade Renzo. Och
äfven rörande denne utbredde hon sig i frågor,
som förvånade den unga flickan och kommo
henne att rodna. Då hon sedan märkte, att
hon låtit sin tunga med förmycken frihet up-
penbara de tankar, som sysselsatte hennes hjer-
na, sökte hon rätta detta och tyda sitt prat till
det bästa; men detta hindrade ej, att Lucia
deraf bibehöll ett oangenämt intryck af förvå-
ning och en dunkel farhåga. Och knappt fick
hon tillfälle att vara ensam med sin mor, förr-
än hon yppade alltsammans för henne ; men Ag-
nese, såsom mera erfaren, upplöste med få ord
alla dessa tvifvelsmål och förklarade hela hem-
ligheten. ”Du bör icke förundra dig häröfver,”
sade hon: "Då du får lära känna verlden, lik-
"som jag, skall du inse, att dylika säker ej aro
”att undra på. Förnämt folk i allmänhet ha
( 320 )

”alltid något besynnerligt med sig. Man måste
”låta dem tala, i synnerhet då man har behof
"af dem; gifva sig utseende af att med myc-
"ken uppmärksamhet höra på, som om de sade
”någonting vackert. Hörde du icke, huru hon
”bannade mig, liksom om jag sagt någon stor
”dumhet. — Jag förundrade mig icke det rin-
”gaste deröfver. Så äro de alla. Och detta allt
”oaktadt, höre vi tacka Gud, att hon fattat
”tycke för dig och vill beskydda dig. För öf-
”rigt, när du en gång kommer ur detta betryck,
”om det då händer dig, att en annan gång haf-
”va att göra med förnämt folk, får du väl hö-
”ra mera dylikt.” — —•

• Önskan att göra sig Guardianen förbunden,
nöjet att i allmänhet beskydda, tanken på det
anseende, hvaruti ett sådant fromt kärleksverk
skulle sätta henne, en viss böjelse för Lucia,
och äfven en hugsvalelse, hon kände att göra
godt åt en oskyldig varelse, att hjelpa och trö-
sta förtryckta, allt detta hade i sjelfva verket
bestämt Signora’n att antaga sig de arma flyk-
tingarnes sak. I följd af de befallningar, hon
lät gifva, herbergerades de i brefbärerskans bo-
ning, som stötte till klostret och behandlades,
som om de varit antagne i klostrets tjenst. Mo-
dren och dottren gladde sig begge att så snart
( 321 )

hafva funnit en säker och hederlig tillflyktsort.
___ De hade äfven gerna önskat att der förblif-
va okända för hela verlden; men detta var ej
lätt i ett kloster: så mycket mindre, som det
fanns en man, hvilken fullt och fast beslu-
tat att skaffa sig underrättelser om den ena af
dem, och i hvars själ, jemte den gamla passio-
nen och förargelsen, nu äfven tillkom harmen
att hafva blifvit förekommen och bedragen. Vi
vilje nu lemna dessa qvinnor i deras tillflykts-
ort och återvända till denne mannens slott, i
det ögonblick, då han afvaktade utgangen af
sitt brottsliga företag.

CAP. XI.

Likasom ett koppel spårhundar, efter att för-
gäfves hafva jagat en hare, modstulna komma
till sin herre, med hängande hufvuden och svan-
sarne emellan benen, så återkommo ock i den
beskrifna, oroliga natten banditerne till Don Ro-
drigos slott. Han spatserade fram och tillbaka
i mörkret, i ett obebodt rum i öfra våningen,
hvilket hade utsigten åt slottsplanen. I hvarje
ögonblick stadnade han för att lyssna och titta
ut genom de öppnade fönstren, full af otålig-
het och icke utan en viss oro, icke endast af
( 322 )

ovisshet om utgången, utan äfven angående fö-
retagets möjliga följder; ty detta var det betyd-
ligaste och vågsammaste, denne hedersmannen
hittills lagt handen vid. — Han lugnades dock
vid tanken på de försigtighetsmått, man vidta-
git för att ej efterlemna något spår af hans
medverkan. — Hvad misstankarne beträffar,
skrattar jag deråt. Jag önskade väl veta, hvem
den djerfve skulle vara, som fördristade sig kom-
ma hit för att bli upplyst, om här på slottet
finnes någon flicka, eller icke. — Låt honom
fritt komma, den der bondlurken; han skall bli
väl emottagen. Må munken också gerna kom-
ma. Modren då? Låt käringen gå för f—n i
våld. Polisen då? Hvad bryr jag mig derom!
Podesta’n är ju en förståndig karl. — Och i
Milano då? Hvem bryr sig om dessa i Milano?
Hvem skulle gifva dem gehör? Hvem vet, hvil-
ka de äro? De äro ju likasom ett förkastadt
slägte på jorden, de hafva icke en gång en her-
re: de äro icke i någon menniskas tjenst. Friskt
mod alltså, ingen fruktan! — Hvad skall väl
Attilio säga i morgon! Han får väl se då, hu-
ruvida jag icke kan någonting annat än skryta
och prata. Och sedan .... om också någon
ledsamhet deraf skulle uppkomma .... hvem
vet? törhända någon af mina fiender skulle kun-
( 323 )

na vilja begagna sig af tillfället .... då skall
väl Attilio kunna gifva mig råd: det rör ju he-
la slägtens heder. — Men den tanke, hvarvid
han oftast stadnade, emedan han deruti fann
på en gång lugn för tviflen och en näring för
sin hufvudpassion, var tanken på alla de ar-
tigheter, alla de löften, han ville använda för
att beveka Lucia. — Hon lärer väl bii så rädd,
att befinna sig här ensam, midtibland dessa men-
niskor, dessa ansigten .... det enda hyggliga
här på stället är ju för tusan mitt egit ....
att hon sluteligen måste vända sig till mig,
förmå sig att bedja; och om hon bara börjar
be ... . — Under det han är sysselsatt med
dessa ädla beräkningar, hör han dån af häst-
fötter, går till fönstret, öppnar det något litet,
sticker ut hufvudet; det är de väntade. — Men
båren? För f—n i våld! hvar har båren tagit
vägen? Tre, fem, åtta; alla äro tillstädes; äf-
ven Griso; men icke båren: F—n besitta! Griso
skall stå mig till svars för allt. — Så snart de
kommit in, lade Griso af sig i en vrå af en
kammare i nedra våningen sin pilgrimstaf, sin
stora hatt och den lilla S:t Rochus-bilden, samt
gick att göra Don Rodrigo redo för sitt upp-
drag, hvilket säkert ingen i detta ögonblick af-
undades honom. — Denne väntade honom i än-
( 324 )

dan af salen, och dä han såg honom framkom-
ma med denna dumma och misslynta uppsyn,
som tillhör en lurad skälm, sade han, eller sna-
rare skrek emot honom: "Nå väl, herr storskry-
"tare, herr Kapten?” — "Det är hårdt," sva-
rade Griso, i det han stadnade med ena foten
på öfversta trappsteget, ”det är hårdt att skör-
"da bannor, då man arbetat troget och sökt
"göra sin skyldighet, ja äfven satt sitt eget skinn
”i fara.” ”Huru gick det till? Låt oss höra,
låt oss höra,” sade Don Rodrigo, och be-
gaf sig till sitt rum, dit Griso följde honom,
och genast gjorde en berättelse om allt hvad
han bestyrt, gjort, sett och icke sett, hört,
fruktat, och ställt till rätta; och han gjorde
det med den ordning, förvirring, osäkerhet och
bestörtning, som naturligtvis måste råda i hans
idéer. ”Du har ieke orätt och du har uppfört
"dig väl,” sade Don Rodrigo: ”Du har gjort
”allt hvad som stod i din magt; men . . . men,
”om det funnes en spion under detta tak! Om
"så är, och jag lyckas upptäcka honom, och
”det skall jag säkert, om det finnes någon, gif-
”ver jag honom i ditt våld; men det säger jag
"dig. Griso, att jag på ett rätt högtidligt sätt vill
"hafva honom näpst." "Äfven mig, herre,' sa-
de denne, "har en dylik misstanka fallit in:
( 325 )

”och om det vore sannt, om man lyckades upp-
"täcka en sådan erkeskälm, bör min herre och
”husbonde endast lemna honom i mina händer.
”Den som roat sig att låta mig tillbringa en
”sådan natt, tillkommer det mig ensam att ve-
"dergälla. Men, af alla hithörande omständig-
”heter, tycker jag mig finna, att någon annan
”villervalla är å färde, som man för närvaran-
”de icke kan inse. — I morgon, ädle herre,
"i morgon skole vi säkert fa reda deruppå.
”Man har väl intet känt igen er åtminstone?”
Griso svarade, det han hoppades, att detta ej
var fallet, och slutet på samtalet var, att Don
Rodrigo uppdrog honom trenne saker för mor-
gondagen, hvilka denne äfven af egen efterlan-
la kunnat inse. — Han skulle nemligen dagen
derpå i god tid afsända tvenne karlar för att
gifva Consuln en viss tillsägelse, hvilket verk-
ställdes såsom vi redan sett; tvenne andra till
det förfallna huset för att ströfva derikring och
hålla på afstand främmande folk, som möjligen
lunde taga den vägen, samt för alla nyfikna
blickar väl dölja båren ända till nästa natt, då
man skulle skicka att afhämta den, eftersom
det för närvarande ej gick an att göra någon ,
rörelse, som kunde gifva anledning till miss-
tankar; att derpå sjelf jemte några andra af de
( 326 )

mest djerfva och listiga karlarne, gå att inhem-
ta upplysningar om anledningarne till och ut-
gången af denna nattens villervalla. Efter att
hafva gifvit dessa befallningar gick Don Rodri-
go till sömns och tillät äfven Griso göra det-
samma, i det han afskedade honom med mån-
ga loford, hvaruti tydligen framlyste afsigten
att gifva honom upprättelse och på visst sätt
göra honom ursägt för de förhastade förebrå-
elser, hvarmed lian emottagit honom.

Följande morgonen var Griso å nyo ute i för-
rättningar, då Don Rodrigo steg upp. Han frå-
gade genast efter Grefve Attilio, hvilken, då han
fick se honom, antog en begabbande min och
skrek honom till mötes: "Sit Martins dag!" "Jag
”har ingenting att säga,” svarade Don Rodrigo,
i det han gick emot honom: ”Jag vill betala
"vadet, men det är ej detta, hvaruppå jag blif-
”vit mest narrad. Jag hade icke sagt er någon-
”ting härom, emedan min afsigt var att denna
”morgon göra er häpen af förvåning. Men...
"nog af; nu vill jag berätta er det.” "Den der
”munken har haft sin hand med i denna sak,”
sade kusinen, efter att hafva åhört honom med
uppmärksamhet, förvåning, och mera alfvar, än
man kunnat vänta af en sådan vildhjerna. "Den-
"ne munk," fortfor han, "med sitt krypande
( 327 )

”väsende, med sitt dumdristiga tal, anser jag
"för en bland dessa näsvisa pedanter, som blan-
”da sig i allting, och ni har icke haft förtro-
”ende för mig i denna sak?" Don Rodrigo be-
rättade nu sitt samtal med munken. ”Och ni
”kunde tåla detta," utropade Grefve Attilio:
”och ni lät honom gå, som han kommit?” ”Vill
”ni då, att jag skulle hafva dragit mig på hal-
”sen alla Kapucinermunkar i hela Italien?” ”Jag
”vet icke,” sade Grefve Attilio, ”om i ett så-
”dant ögonblick jag hade kommit ihog, att det
”funnits andra Kapucinermunkar i verlden, än
”denne öfverdådige sälle; men sakna vi då ut-
”vägar, att, om vi också hålla oss inom för-
”sigtighetens gränsor, kunna få upprättelse, äf-
”ven af en Kapucinermunk? Man måste förstå
”att i sinom tid fördubbla artigheterna emot
"hela Orden, och då kan man lätt ostraffadt
"gifva en af dess medlemmar några käppslän-
”gar.” ”Gör bara icke saken värre, än den re-
"dan är.” "Haf en gång förtroende till mig,
”och jag vill tjena er som en slägtinge och som
”en vän.” ”Hvad tänker ni göra?” ”Jag vet det
”icke ännu, men munkens sak vill jag med sä-
"kerhet åtaga mig. Jag vill tänka derpå och ...
"grefven, min herr onkel i hemliga rådet är
"den person, som måste göra mig denna tjenst.
( 328 )

”Den förträfflige onkeln! Hvad jag gläder mig
»hvarje gång jag kan sätta honom i verksam-
”het för min räkning, en politikus af denna
"kaliber! I öfvermorgon vill jag vara i Milano,
"och på ett eller annat sätt skall munken få
"sin lön."

Emedlertid kom frukosten, hvilken likväl icke
afbröt ett samtal, som rörde så vigtiga saker. Gref-
ve Attilio talade fritt och otvunget i saken, och
fastän han deruti visserligen tog den nära del,
som vänskapen för kusinen och det gemensam-
ma namneis heder fordrade enligt de ideer han
hyste om vänskap och heder, kunde han likväl
då och då icke afhålla sig ifrån att finna sin
väns och slägtinges missöde litet löjligt. Men
Don Rodrigo, hvars egen person det rörde och
som haft för afsigt att i största tysthet utföra
detta djerfva streck, hvilket nu deremot pa ett
så offentligt sätt gått om intet, var upprörd af
vida alfvarsammare känslor och fördjupad i vida
ledsammare tankar. ”Det lär bli sköna historier,
sade han, "som det der packet nu skall spri-
"da ut i hela nejden. Men hvad angår det mig?
"Hyad polisen vidkommer, skrattar jag deråt:
”man har ju inga bevis derpå, och om det ock
”funnes sådana, skulle jag likafullt skratta åt
"alltsammans: försigtigtvis har jag denna mor-
( 329 )

”gon låtit underrätta Consuln, det lian väl bör
”akta sig att göra anmälan om hvad som händt.
”Det skulle väl icke ha några betydande följder;
”men dylikt prat tröttar mig, då det fortsattes
”för länge. Det kan vara nog, att jag på ett
”så barbariskt sätt blifvit narrad.” "Ni bar
”gjort ganska väl,” svarade Grefve Attilio. "Den-
”ne er Podesta . . . för öfrigt den envisaste,
”den ledsammaste, den dummaste Podestä i hela
”verlden ... är likväl en hederlig karl, en
”man, som vet sin plikt; och särdeles då han
”har att göra med personer af stånd, måste
"han vara så mycket mer angelägen att ej sätta
”dem i förlägenhet. Om den der usle Consuln
"gör en anmälan, behöfver ju blott Podestan,
”såvida han är oss bevågen . . . ." ”Men ni
”sjelf,” afbröt Don Rodrigo med en viss hetta,
"ni skämmer bort min sak derigenom, att ni
”motsäger honom i allt, faller honom i talet,
"och äfven, då det kommer an på, gör narr af
”honom. Hvad angår det oss, om Podestan är
”ett tjurhufvud, då han för öfrigt är en he-
”derlig karl.” ”Vet ni, kusin,” sade Grefve
Attilio, i det han betraktade honom med en
förundrad och gäckande min, ”vet ni, att jag
”börjar tro, det ni verkeligen är litet rädd?
”Vill ni äfven taga saken med Podestan på en
( 33o )

”alfvarsammare sida ..."? "Nå, na, sade ni
"icke sjelf, att man måste hafva afseende på •."?
”Det sade jag: och då det kommer an på en
”sak af vigt, vill jag visa er, att jag ej sviker.
”Vet ni väl, hvad jag har mod att göra för
”er skull? Jag är i stånd till att personligen gå
”att besöka Herr Podestan. Aha! tror ni icke,
”att han skall bli nöjd med en sådan heder?
»Ja, jag är i stånd till att lata honom tala en
”hel halftimma om Grefven-Hertigen, om den
”Spanska Herr Castellanen , och att låta honom
"fä rätt i allting. Sedan vill jag framkasta ett
"löst ord om Grefven min onkel i hemliga rå-
”det: och ni vet hvilken verkan dylikt gör på
”Herr Podestan. Med ett ord, han har mera
”behof af vårt beskydd, än ni af hans medgör-
”lighet. Jag vill gå fogligt tillväga. Jag vill
”begifva mig dit och jag skall lemna honom,
”mera bevågen emot oss än någonsin.” Efter
dessa, och några dylika ord gick Grefve Atti-
lio ut på jagt och Don Rodrigo afvaktade med
otålighet Grisos återkomst. Vid måltidstimman
kom denne slutligen att afgifva sin berättelse.

Denna nattens villervalla hade förorsakat så
mycket buller, trenne personers försvinnande
ur byn var en så märkvärdig händelse, att de
efterforskningar, som anställdes, dels af delta-
( 331 )

gande, dels af nyfikenhet naturligtvis måste blif-
va mångfaldiga, ifriga och enträgna; å andra si-
dan voro de som hade sig saken bekant alltför
många för att alla vara ense om att tiga med
allt. Perpetua kunde icke sätta sin fot utom
dörren utan att bestormas af den ena eller den
andra, att hon måtte säga dem, hvem det ha-
de varit, som kommit att skrämma hennes hus-
bonde: och Perpetua, i det hon noga genom-
gick. och sammanjemkade alla omständigheter i
denna händelse och insåg, huruledes hon blifvit
narrad af Agnese, blef så förtretad öfver denna
trolöshet, att hon kände ett mägtigt behof att
gifva sitt hjerta luft. Icke derföre, att hon
beklagade sig för andra öfver den list, man
användt att bedraga henne: öfver denna om-
ständighet teg hon som muren; men det spratt,
man spelt hennes stackars husbonde, kunde hon
väl icke i tysthet förbigå; och framförallt, att
ett sådant spratt blifvit uppgjordt och salt i
verket af denna fromma flicka, denne hederli-
ge yngling och denna beskedliga enka. Don
Abbondio kunde visserligen strängt befalla och
hjertligt bedja henne att tiga; hon kunde vis-
serligen försäkra honom, att det ej var af nö-
den att hos henne inskärpa en så klar sak; visst
är dock, att en dylik hemlighet låg i den ar-
( 332 )

ma qvinnans hjerta likasom ungt vin tappadt
på en gammal och illa bandad tunna, hvilket
porlar, gäser och kokar, och såframt man ej
uttager sprundet, arbetar derinom så länge, att
det slutligen utgår i skum och silar fram ge-
nom öppningarne. Gervaso, hvilken knappt trod-
de det vara sannt, att han nu äfven ändteligen
visste något mer än andra, för hvilken det syn-
tes en icke ringa ära att hafva blifvit så skrämd,
och som, sedan han lagt handen vid något, som
hade ett utseende af brottslighet, tyckte sig haf-
va blifvit lika god karl som alla andra, brann
af begär att få berömma sig deraf, och fastän
Tonio, som alfvarligen betänkte alla möjliga
efterforskningar och den räkenskap, som kun-
de komma i fråga, gaf honom med knytnäfven
för näsan stränga förmaningar, var det dock ej
möjligt, att i hans mun qväfva alla ord. För
öfrigt kunde Tonio sjelf, efter att hafva på en
ovanlig timma varit utom hus om natten, då
han återvände hem med en ovanlig gång och
uppsyn, samt med en sinnesrörelse, som gjorde
honom benägen till uppriktighet, icke dölja
händelsen för sin hustru, hvilken å sin sida
ingalunda var döfstum. Den mest tystlåtne var
Menico, ty knappt hade han hunnit berätta för
sina föräldrar historien och ändamålet med sin
( 333 )

beskickning, så syntes det dem någonting så
förfärligt, att deras barn hade varit behjelplig
att störa en af Don Rodrigos planer, att de
näppeligen läto gossen sluta sin berättelse. Der-
på gåfvo de honom genast de mest kraftiga och
hotande förmaningar, att han skulle väl akta
sig att låta förmärka det ringaste härom: och
följande morgonen beslöto de, då detta ej syn-
tes dem vara tillräckeligt, att instänga honom
i huset på några dagar. Men sjelfva yppade
de sedermera, under samtal med folket i byn,
och utan att vilja låta förstå, att de visste mera
derom än andra, då man kom till den oförklar-
liga omständigheten angående de trenne olyck-
ligas flykt, likasom en redan bekant sak, att
dessa begifvit sig till Pescarenico. Så ingick
äfven denna omständighet i allmänna taleämnet.

Alla dessa underrättelser, lika lappar, sam-
manhopade och förenade på vanligt sätt, jemte
den frans, som naturligtvis under sjelfva sam-
manflickningen fästas deruppå, gåfvo anledning
till en historia af mer än vanlig visshet och
klarhet, och som kunde tillfredsställa äfven det
mest kritiska förstånd. Men banditernas inbrott,
en händelse, som väckt förmycket uppseende
för att i berättelserna kunna utelemnas, och hvar-
om ingen hade någon tillförlitlig kunskap, var
( 334 )

just det som gjorde historien mörk och intrass-
lad. Man mumlade mellan tänderna Don Ro-
drigos namn! häruti kommo alla öfverens, för-
öfrigt herrskade uti denna sak mycket mör-
ker och många olika meningar. Man tala-
de mycket om de begge banditerne, som hade
blifvit sedda på gatan i skymningen, och om
den andre, som stod i dörren af värdshuset,
men hvad ljus kunde man väl hämta afen så
mager omständighet? Man frågade väl värden,
hvilka personer varit hos honom den föregå-
ende aftonen; men värden påminte sig icke
ens, att han sett någon menniska denna afton;
och yttrade för öfrigt alltid, att ett värdshus
är likasom en frihamn. Framförallt förbryl-
lades deras hjernor och omdömen af den der
pilgrimen, som blifvit sedd af Stefano och Carl-
Andrea, denne pilgrim, som röfvarne ville mör-
da, och som hade gått bort med dem eller som
de hade bortfört. Hvad hade han att göra der?
Var det en god ande, kommen att hjelpa qvin-
norna; var det någon lögnaktig och elak pil-
grims vålnad, som alltid nattetid kom att för-
ena sig med dem, som drefvo samma handt-
verk som han sjelf i lifstiden; var det en lifs-
lefvande och verklig pilgrim, som desse hade
velat mörda, emedan han rustat sig till att göra
( 335 )

alarm i byn; var det (kan man se, huru giss-
ningarne ofta komma sanningen nära!) en af
dessa samma röfvare, förklädd till pilgrim. Man
gissade på så mångahanda saker, att hela Gri-
sos klokhet och erfarenhet icke hade förmått
upptäcka, hvem det varit, om han hade varit
nödsakad att utleta denna del af historien ur
de andras samtal. Men, som läsaren redan vet,
var det som gjorde saken invecklad för de an-
dra, just det aldratydligaste för honom. I det
han betjenade sig af detta, såsom en nyckel för
att uttyda de öfriga af honom omedelbart in-
hemtade underrättelserna, och med tillhjelp af
underordnade spioner, kunde han af allt detta
sammansätta för Don Rodrigo en temligen re-
dig berättelse. Han instängde sig genast med
denne och berättade för honom de arma äl-
skandes påbegynta streck, hvilket lätt förkla-
rade den omständigheten, att huset varit tomt
och att man ringt i klockan, utan att det be-
höfde misstänkas, att förrädare funnes i huset.
Han omnämnde deras flykt; och äfven härtill
var det lätt att finna mer än en anledning: an-
tingen de begge älskandes förskräckelse, då de
blifvit gripne på bar gerning, eller någon un-
derrättelse om inbrottet, hvilken blifvit dem
gifven, då man redan upptäckt detta, och
( 336 )

hela byn var i rörelse. Slutligen berättade
han, att de kommit undan till Pescarenico;
längre sträckte sig ej hans kunskaper. Det
fröjdade Don Rodrigo att vara viss om, det
ingen hade förrådt honom, och att se, det in-
ga spår förefunnos af hans medverkan deruti:
men detta var en kort och ringa glädje. "Flyk-
"tade tillsammans!” skrek han: ”tillsammans!
”Den fördömda munken! Den skurken!” Orden
kommo hesa ur hans strupe och hördes af-
brutna mellan tänderna, hvarmed han bet sig i
fingrarna, hans anblick var stygg likasom hans
passioner. ”Munken skall fa betala det. Griso.
”Jag är ej mer densamme som jag varit . . .
"jag vill få veta, jag vill träffa ... nu i afton
"vill jag veta, hvar de äro: förr far jag intet
”lugn i min själ. Fort till Pescarenico för att
”få yeta, för att få se, för att träffa. Fyra
"scudi nu genast, och mitt beskydd för alltid.
Griso ryckte således på nytt i fält, och redan
om aftonen af samma dag var han i tillfälle att
kunna lemna sin värdige husbonde den önskade
underrättelsen: se här sättet.

En af de största hugnader i detta lifvet är
vänskapen, och en af vänskapens förmåner är
åter den, att hafva någon, åt hvilken man kan
för-
( 337 )

förtro en hemlighet. Nu äror vänner, som man
vet, icke fördelta parvis likasom makar; hvar
och en har, i allmänhet sagdt, flera än en:
hvilket utgör en kedja, hvars yttersta länk in-
gen förmår finna. När derföre den ena vännen
vill skänka sig den trösten att utgjuta en hem-
lighet i den andras sköte, ingifver han derigenom
denne begärelsen att förskaffa sig samma tröst
i sin ordning. Han ber väl honom, det är sannt,
att icke omtala det för någon ; men ett sådant
vilkor skulle för den, som toge det efter orda-
lydelsen, omedelbart afbryta loppet af nyss-
nämnde hugnader.. Men allmänna bruket har
velat, att detta endast förbinder oss att icke
förtro hemligheten åt mer än en lika trogen
vän under samma vilkor. Sålunda vandrar hem-
ligheten från den ena trogna vännen till den
andra genom denna omäteliga kedja ända till
dess den slutligen når just dens eller deras öron,
för hvilka den som först gaf förtroendet hade
för afsigt, att den aldrig skulle komma. Van-
ligtvis komme den likväl att uppehålla sig en
god tid på vägen, om hvar och en icke hade
mer än två vänner : den som för honom berät-
tade, och den, för hvilken han berättat den
sak, som borde förligas. Men det ges vissa

■	15
( 338 )

privilegierade personer, som berätta saken för
hundrade; och dä en hemlighet kommer i hän-
derna på en dylik, blifva kretsarne sä hastiga
och så mångdubblade, att det icke är möjligt
alt vidare följa dem på spåren. Vår auctor har
icke kunnat med visshet veta genom huru mån-
ga munnar den hemlighet gått, som Griso hade
befallning att utleta: visst är, att den gode man-
nen, som beledsagat qvinnorna till Monza, träf-
fade, då han återkom med vagnen till Pesca-
renico vid aftonklämtningen, innan han ännu
nått tröskeln af sitt hus, en god vän, för hvil-
ken ban i största hemlighet berättade den goda
gerning, han gjort, och utgången deraf; visst
är ock, att Griso tvenne timmar derefter kun-
de skynda till slottet för att berätta Don Ro-
drigo, att Lucia och hennes mor hade flyktat
tilsett kloster i Monza och att Renzo hade
fortsatt sin väg ända till Milano.

Don Rodrigo erfor en brottslig glädje öfver
denna skilsmässa och kände dervid sina brotts-
liga förhoppningar något litet upplifvas. Han
grubblade hiruppå en del af natten och steg
upp i god tid följande morgonen med tvenne
planer, den ena fullfärdig, den andra i utkast.
Den första var, att genast afsända Griso till
Monza, för att inhämta närmare underrättelser
( 339 )

om Lucia, och få veta hvad man kunde våga,
Han lät derfo're genast kalla sin förtrogne, lade
i hans hand de fyra utlofvade seudi, berömde
honom på nytt för den skicklighet, hvarmed
han hade fortjent dem, och gaf honom den be-
fallning, som ban nyligen uttänkt.

”Signor .. .” sade Griso, tvekande. "Huru?
”Har jag ej talt tydligt.” ”Om ni ville skicka
"någon annan . . .” "Huru?" ”Ers Nåd! jag
"är färdig att uppoffra mitt lif för min husbon-
”de: det är min skyldighet, men jag vet också,
”att ni icke vill förmycket utsätta edra tjenares
”lif.” "Nå vidare?” ”Ers höga Nåd känner
'”ganska väl de få märken, som jag redan har:
”och . . . Här är jag under ers nåds beskydd;
”Herr Podestan är vän af huset; rättsbetjenter-
"ne hafva aktning för mig: och äfven jag å min
”sida ... det gör mig visst ringa heder ... men
”för att lefva i frid . . . bemöter jag dem som
”vänner. I Milano är ers nåds livree kändt;
”men i Monza är jag i stället förmycket känd.
”Och ers Nåd vet väl, att, (jag säger ej detta för
”att berömma mig,) den som kunde angifva mig
”för polisen eller öfverlemna mitt hufvud, skulle
”göra en god affär? Hundra seudi på en gång,
”och rättighet att ur fängelset befria tvenne
15*
( 34° )

»banditer." "Huru, för f-n i våld?” sade Don
Rodrigo: "du förekommer mig nu liksom en
”byracka, som knappt har mod att hugga efter
”benen på de förbigående utan att se sig om-
”kring efter husfolket till sitt beskydd, ocl
”som icke vågar sig fyra steg utom huset!”
»Jag tror mig, min herre och husbonde, hafva
”sagt mina skäl... "Alltså! Alltså,” upprepade
Griso raskt, då han nu blifvit bragt till det yt-
tersta, "alltså kan ers nad anse detta, som om
"det icke vore sagdt; mod som ett lejon, ben
»som en hare och genast färdig till afresan.
”Jag har ej heller sagt, alt du skall resa en-
"sam. Tag med dig ett par af de bästa kar-
Marne . • • friskt mod, och visa dig vara den
"gamle Griso. Huru! Då ansigten sådana som
"edra i stillhet vandra sin väg fram, hvem tror
”du finns, som icke gerna låter dem gå? Rätts-
"betjenterne i Monza måste hafva blifvit gan-
"ska ledsna vid lifvet, om de för 100 seudi
”vilja sätta det på ett så vågsamt spel. Och för
”öfrigt tror jag mig icke vara så litet känd der,
"att egenskapen af att vara i min tjenst, skulle
”räknas för ingenting.”

Sedan han sålunda något litet skämt ut Gri-
so, gaf han honom de vidsträcktaste och om-
ständligaste instructioner. Griso tog med sig
( 341 )

tvenne stallbröder och begaf sig af med en glad
och djerf uppsyn , men förbannande i sitt hjerta
Monza, brännmärken, qvinnorna och herrars nyc-
ker, samt vandrade framåt, lik en varg, hvil-
ken, drifven af hungern, med hopskrumpen buk
och spår af refbenen synliga i det gråaktiga
skinnet, nedstiger från sina berg, hvarest allt är
fullt af snö, varsamt framskrider på slätten,
ofta stadnar med ena tassen i luften och hvif-
tande med den lurfviga svansen,

med nosen lyft, han vädrar kring i vinden,
om han händelsevis känner lukten af menni-
skor eller af hästar, spetsar han de smala öro-
nen och ser omkring sig med tvenne blod-
sprängda ögon, hvaruti framlyser på en gång
begär efter rof och fruktan för förföljelse.

Don Rodrigos andra plan angick sättet att
ställa så till, det Renzo, sedan han väl blifvit
skild från Lucia, icke mer skulle återvända i
hennes grannskap och icke mer sätta sin fot
inom byn. Han tänkte på att låta utsprida ryk-
ten om hotelser och försåt, hvilka med tillhjelp
af någon god vän skulle komma honom till-
handa och förtaga honom all lust att återvän-
da till dessa nejder. Han insåg väl, att det
säkraste vore att kunna få honom förvist ur
landet: och, för att lyckas häruti, trodde han,
( 342 )

att lagliga vägar kunde vara honom till vida
större hjelp än öppet våld. Man kunde till ex-
empel med vissa tillsattser utmåla det i prest-
gården gjorda försöket, framställa det såsom
ett inbrott, en upprorisk handling, och med
doktorns tillhjelp låta Podesta’n första, det nu
en anledning vore för handen att emot Renzo
låta utgå en arresteringsorder. Men under des-
sa öfverläggningar fann han snart, att det icke
anstod honom att blanda sig uti denna smutsi-
ga sak och utan att vidare bråka sin hjerna
härmed, beslöt han att rådföra sig med dok-
tor Azzecca-garbugli, så mycket som nödigt
var för att låta honom förstå sin åstundan. Det
är så många förordningar, tänkte Don Rodri-
go, och doktorn är ju icke något dumhufvud:
han skall väl hitta på någon utväg, som kan
hjelpa mig, han bör väl kunna skaffa denne
usling någon ledsamhet pä halsen: annars vill
jag förändra hans namn. Men, (som det ofta
händer här i verlden) under det denne tänkte
på doktorn, såsom den skickligaste person att
kunna tjena sig häruti, bemödade sig en annan
person, hvars namn man svårligen kan gissa,
ined ett ord, Renzo sjelf, med mycken ifver att
tjena honom på ett annat sätt, vida säkrare och
skyndsammare, än det doktorn skulle hafva
kunnat uttänka.
( 343 )

Jag har mangen gång sett en liten älskvärd
gosse, mer liflig kanske, än tillbörligt var, men
som efter alla anledningar utvisade att med ti-
den bli en bra karl, jag har, säger jag, man-
gen gång sett en sådan, sysselsatt emot afto-
nen alt drifva hemåt en hjord af små ostindi-
ska grisar, hvilka han under loppet af dagen
fört på bete i en liten trädgård. Gerna hade
han velat få dem alla på en gång inom hus;
men det var en fåfäng möda: den ena sprang
till höger, och under det den lilla herden skyn-
dade att drifva honom tillbaka i skocken , bort-
sprungo andra till venster, ja, åt alla sidor.
Så alt han slutligen, efter att hafva något litet
förargat sig, rättade sig efter dem, drei först
in dem, som voro närmast dörren, gick sedan
hän att hämta de öfriga på en gång, allt ei-
ter som det passade sig. En dylik manöver
nödgas vi företaga med våra personer: efter
att hafva bragt Lucia i säkerhet, hafva vi skyn-
dat efter Don Rodrigo, och nu måste vi lem-
na honom, för att åt Renzo, som nu framstäl-
ler sig för vårt betraktande, uppsöka en bostad.

Efter den bedröfliga skilsmessan , som vi ny-
ligen berättat, vandrade han frän Monza till
Milano, i en sinnesförfattning, som hvar och
en lätt kan föreställa sig. Att skil a sig från
( 344 )

hemmet, och hvad som vill säga mer, ifrån
sin födelsebygd, och hvad som var aldravärst,
ifrån Lucia, att befinnna sig på öppen landsväg
utan att veta hvar han skulle luta sitt hufvud,
och allt för denne nedriges skull! Då denna
bild framställde sig för Renzos fantasi, öfver-
lemnade han sig helt och hållet åt sitt raseri
och begäret efter hämnd; men han återkallade
sedan i minnet den bön, som äfven han till-
sammans med den gode munken gjort i Pesca-
renicos kyrka; och då ångrade han sig i snart
återkom förargelsen med förökad styrka; men
då han fick se en bild på muren, tog . han af
sig hatten och stadnade ett ögonblick för att
på nytt bedja: så att under loppet af denna re-
sa han uti sitt hjerta dödat och återväckt Don
Rodrigo åtminstone tjuge gånger. Vägen, pa
den tiden helt och hållet begrafven mellan hö-
ga vallar, var smutsig, stenig och full med
djupa hjulspår, hvilka efter ett regn blefvo
bäckar, och der dessa icke fullt kunde rymma
vattnet, helt och hållet öfversvämmad, med ut-
seende af en pöl, samt nästan ofarbar. Vid så-
dana ställen, gick en liten brant gångstig lik-
som en trappa uppföre vallen och gaf tillkän-
na, att andra fotvandrare förut gjort sig en
väg öfver fälten. Renzo uppkom på en af des-
( 345 )

sa till ett högre ställe, såg sig omkring och
varseblef den ofantliga domen ensam på slätten,
likasom om den icke vore belägen midtuli en
stad, utan uppstode ur en ödemark, och glöm-
mande alla sina bekymmer, stadnade han för
att om äfven på långt håll kunna betrakta delta
verldens åttonde underverk, om hvilket han
hört så mycket talas ända från sin barndom.
Men då han efter några ögonblick vände sig
om och såg vid himlabrynen den uddiga kedjan
af berg, och deribland tydligt höja sig hans
kära Resegone kände han sig helt varm om
hjertat, stadnade något litet, blickade sorgset
ål detta håll, vände sig sedan bedröfvad om
och fortsatte sin väg. Småningom började han
sedan upptäcka klockstaplar, torn, kupoler och
hus; nedsteg då på vägen, vandrade en stund
framåt, och då han märkte sig icke vara långt
ifrån staden, närmade han sig till en vandrare
och sade, i det han bugade sig så höfligt han
någonsin kunde: ”med förlof, min herre.” ”Hvad
”vill ni, min gode gosse?” Skulle ni vilja säga
"mig den kortaste vägen till det Kapucinerklo-
”ster, hvarest Patei Bonaventura är tillfinnan-
des ?”

• Mannen, till hvilken Renzo vände sig, var en
förmögen innevånare i nejden, hvilken denna
( 346 )

morgon gått till Milano i egna angelägenheter,
och nu återvände utan att hafva kunnat uträtta
någonting, i största skyndsamhet, ty ban läng-
tade att komma hem; och hade gerna sett, att
han sluppit detta uppehåll. Detta oaktadt sva-
rade han ganska vänligt utan att gifva något
tecken af otålighet: "Läre son, der finnas flera
"än ett kloster: ni måste kunna säga mig mera
”tydligt, hvilket det är, som ni menar.” Ren-
zo framdrog nu ur barmen Pater Christoforos
bref och viste det för denna herre, hvilken, se-
dan han deruppå läst: östra porten, gaf honom
det tillbaka sägande: "Ni är på god väg, min
"kära gosse; klostret, som ni söker, är icke
"långt härifrån. Tag af på gångstigen till ven-
"ster: det är en genväg: innan kort skall ni be-
”finna er vid hörnet af en lång, låg byggnad:
”det är Lazarettet; följ längsefter grafven, som
"omgifver huset, och då kommer ni fram till
”östra porten. Gå in derigenom, och efter nå-
”gra hundrade steg, kommer ni på ett torg
”med vackra almar; der ligger klostret; man
”-kan ej taga felt derom. Gud vare hos dig,
”min kära gosse.” Han beledsagade dessa sista
ord med en vänlig rörelse med banden, och
gick sina färde. Renzo blef förvånad och för-
tjust öfver stadsboernas artiga sätt emot landt-
( 347 )

folk; han visste icke, att detta var en dag, på
hvilken mantlarne ödmjukade sig för tröjorna.
Han tog den väg, som blifvit bonom anvist,
och kom rigtigt till östra porten. På den tiden ,
då Renzo vandrade in genom denna port, gick
vägen utanföre, längs efter hela Lazarettsbygg-
nåden och rummet tillät ej heller någon annan
rigtning; sedan lopp den, trång och krokig, mel-
lan tvenne häckar. Stadsporten bestod af tven-
ne fyrkantiga pelare, med en öfverbyggnad för
att bevara sjelfva dörrarne; och på ena sidan
ett litet hus för tullbetjeningen. Bastionernas
grundvalar nedstego i en oregelbunden sluttning,
och i stället för ordentlig stenläggning var det
en skråflig och ojemn yta af skärfvor och snäc-
kor, kringkastade utan all ordning. Få steg
ifrån porten gick en liten kanal midtigenom ga-
tan, och delade den sålunda i tvenne krokiga
gränder, fulla med dam eller smuts, alltefter
olika årstider. — Just på det stället, der den
gata befinner sig, som kallas köpinggatan, flöt
canalen ut i en kloak och derifrån i den stora
grafven, som sköljer stadsmurarne. Der var en
pelare med ett kors ofvanpå, kallad S:t Dio-
nysii pelare: till höger och venster trädgårdar
med stängsel af häckar och deremellan små,
låga hus, mest bebodda af tvättare. Renzo inträ-
( 348 )

der, går framåt; ingen af tullbetjenterne säger
ett ord åt honom: hvilket syntes honom vara
någonting högst märkvärdigt, eftersom han af
de få från hans by, som kunde skryta af att
hafva varit i Milano, hört berättas förunderli-
ga saker om de undersökningar och förfrågnin-
gar, hvilka alla de blefvo underkastade, som
kommo från landet. Gatan var alldeles tom,
så att, i fall han icke hade hört ett aflägset
sorl, som förkunnade någon stor rörelse, han
lätteligen kunnat tro sig kommen till en öde
stad. I det han fortsatte sin väg utan att ve-
ta hvad han skulle kunna tänka härom, märk-
te han på marken vissa långa-hvita rader, li-
kasom af snö; men snö kunde det icke vara,
ty den faller icke i rader, ej heller vanligtvis
den årstiden. Han stadnade vid en af dessa,
betraktade den, tog deruppå, och blef upplyst
om, att det var mjöl. — Det måste vara ett
stort öfverflöd här i Milano, sade han för sig
sjelf, när man på sådant sätt hushållar med
Guds gåfvor. Och likväl har man berättat oss,
att det var missväxt öfverallt. Men då han efter
att hafva gått några steg vidare kom midtföre
pelaren, märkte han vid dess fot någonting än
mera besynnerligt; han såg på trappstegen af
fotställningen vissa kringspridda stycken, som
( 349 )

säkerligen icke voro stenar, och hvilka, om man
träffat dem på en bagaredisk, man icke ett
ögonblick skulle hafva dragit i betänkande att
kalla bröd. Men Renzo vagade icke sa snart
tro sina ögon; ty detta var ju ingalunda något
ställe för bröd. — Låtom oss se, huru härmed
hänger ihop — sade han ännu en gång för sig
sjelf; gick deruppå fram till pelaren, lutade sig
ner, tog upp ett: det befanns i sjelfva verket
vara en rund, ganska hvit brödkaka, sådan
som Renzo icke var van att äta, annat än pa
högtidsdagar. — Det är verkligen bröd! sade
han högt; så stor var hans förvåning; utströ
de detta på sådant sätt här i staden? och nu i
år? och besvära sig ej 'ens med att taga upp
det, då det faller på marken? Detta måste va-
ra ett Canaans land! — Efter tio mils vandring
i den kyliga morgonluften, retade dessa bröd,
då den första förvåningen gått förbi, mägtigt
hans matlust. — Skall jag ta några, öfverlade
han för sig sjelf: åh ja! de hafva ju lemnat
det här för hundarne; då måtte väl en kristen
menniska få smaka litet. I värsta fall vill jag,
om ägaren skulle komma, ärligt betala honom.
___ Under dessa tankar, stoppade han uti ena
fickan den kaka, han redan höll uti, tog sedan
en till, hvilken han stoppade i den andra, yt-
( 350 )

terligare en tredje, på hvilken han började äta,
och fortsatte sin väg, mera oviss än någonsin,
och längtande att bli upplyst om orsaken till
allt detta. Han hade knappt satt sig i rörelse,
förrän han blef varse några menniskor, som
kommo från det inre af staden, och han be-
traktade nu uppmärksamt dem, som först blef-
vo synliga. Det var en karl, en qvinna, och
några steg bakom en liten pojke, alla tre med
en börda på ryggen, som tycktes öfverstiga
deras krafter, alla tre af ett högst besynner-
ligt utseende. Mjöliga kläder, eller rättare, tra-
sor, mjöliga ansigten, hvilka dessutom voro
förvridna och blossande af hetta, en kropps-
ställning, som under gåendet icke allenast ned-
trycktes af bördan, men dessutom var ömkelig,
likasom om deras lemmar varit krossade och
sönderslagne. Mannen bar med yttersta möda
öfver halsen en mjölsäck, hvilken, söndrig här
och der, vid hvarje stöt, vid hvarje ojemn rö-
relse, gaf ifrån sig ett litet mjölregn. — Men
alldraoformligast var likväl qvinnans utseen-
de: en ofantelig mage, och derinunder hegge
armarne utsträckta, hvilka knappt tycktes kun-
na vara i stånd att understödja densamma, och
som liknade ett par krokiga grepär, som gå
ifrån halsen på en stor kruka; och under den-
( 35t )

nå mage framstucko tvenne ben, nakna ända
öfver knät, hvilka framskredo i en vaggande
rörelse. — Renzo betraktade allt detta nogare,
och blef varse, att den stora magen var hen-
nes kjol, som hon höll uppskörtad med så myc-
ket mjöl uti, som der kunde rymmas, och än
mera, så att ofta derutur föll på marken nå-
got litet. Gossen höll på hufvudet en korg,
full af bröd; men som han hade kortare ben
än föräldrarne, blef han småningom efter, och
under det han sökte upphinna dem, förlorade
korgen jemnvigten, hvarvid ett och annat bröd
föll derutur. ”Vill du kasta ut ett till, otäcké
”lätting . . .” sade modren, i det hon visade
tänderna emot gossen. ”Jag kastar ej ut dem $
”de falla af sig sjelfva. Hvad skall jag göra?"
svarade denne. "Det är en lycka för dig, att
”jag har händerna bundna,” återtog qvinnan,
i det hon gjorde en rörelse med knytnäfvarne,
såsom för att slå den arma gossen, och härvid
dammade det ut ett moln af mjöl, hvaraf man
kunnat baka vida mer än de tvenne bröd, hvil-
ka gossen i detsamma lät falla. ”Vänta, vän-
”ta,” sade mannen: ”låtom oss gå tillbaka för
”att plocka upp dem; i annat fall lärer väl nå-
”gon annan göra det. Vi hafva länge lidit: må
”vi derföre nu, då vi fått ett litet öfverflöd,
( 352 )

"njuta det i frid.” — Emedlertid tillkom folk
från landet; och en af dem närmade sig qvin-
nan och frågade henne: "Hvar tar man brö-
"det?” — ”Gå på, gå på,” svarade hon; och
då de voro tio steg derifrån, tillade hon brum-
mande: ”De der skälmarne från landet komma
"hit för att göra rent hus i alla bagarebodar
"och alla magasiner, så att till slut ingenting
"blir qvar för oss." — "Litet åt hvar och en,
"pratmakerska," sade hennes man. "Vi hafva
"ju nu öfverflöd."

Af allt detta och dylikt mera, som han såg
och hörde, började Renzo förstå, att han kom-
mit till en stad i uppror, och att denna dag
var en segrens dag, det vill säga; att hvar och
en tog så mycket, han någonsin ville och för-
mådde, samt lemnade hugg och slag i betalning.
— Hur mycket vi än önska att kunna framställa
vår arme bergsbo i ett förmånligt ljus, nödgar
likväl den historiska sannfärdigheten oss alt be-
känna, det hans första känsla härvid var glädje.
Han hade så litet att berömma sig af sakernas
vanliga gång, att han fann sig böjd att gilla allt
hvad som på ett eller annat sätt kunde ändra
densamma. Och för öfrigt lefde han, som in-
galunda varenman, upphöjd öfver sin tid, iden
fulla öfvertygelsen, eller rättare i den blinda
( 353 )

tron, då allmänt gängse, det bristen på bröd
förorsakades af uppköparne och bagarne, och
ansåg derföre alla utvägar rättvisa att ur dessas
händer rycka den föda, som de, enligt nyss-
nämnde tanka, grymt nekade åt ett helt folks
hunger. Han föresatte sig likväl att hålla sig
undan från oväsendet, och var glad att hafva
anvisning på en Kapucinermunk, hvilken skulle
kunna gifva honom skydd och ledning. Under
dylika tankar, och betraktande emedlertid de
nya eröfrare, som kommo lastade med rof,
tillryggalade han den korta väg, som återstod
för att komma till klostret.

Der, hvarest nu det sköna palatset med sin
höga altan står, var på den tiden, och var ännu
för icke många år sedan ett litet torg, och i
ändan af detsamma Kapucinermunkarnes kyrka
och kloster, med fyra stora almar framföre dess
fasade. Vi lyckönska, icke utan enviss afund,
dem af våra läsare, som icke hafva sett allt
detta i dess dåvarande skick: ty det antyder,
att de äro mycket unga, och således icke hafva
haft tid att göra många dårskaper. Renzo
gick rakt fram till porten, gömde i barmen den
halfva brödkaka, som han hade qvar, framtog
brefvet och höll det tillreds i handen, samt
drog på klocksträngen. Härvid öppnades ep
( 354 )

liten lucka, som var försedd med galler, och
derutur framstack hufvudet på brodren port-
vaktaren, för att fråga, hvem det var. — "En
"ifrån landet, som medför ett angeläget bref
”till Pater Bonaventura från Pater Christoforo.”
— ”Gifhit,” sade portvaktaren, idet han stack
handen mellan gallret. "Nej, nej," sade Renzo:
”jag måste lemna det i hans egna händer.”
"Han är ej i klostret.” — "Låt mig komma in,
"så vill jag vänta på honom,” återtog Renzo.—
”Gör som jag säger,” svarade munken: "gå till
”kyrkan och vänta der, så kan ni göra någon-
”ting nyttigt undertiden. — I klostret får man
”för närvarande icke inträde.” — Sedan han
sagt detta, stängde han luckan, Renzo stod
der flat med sitt bref i handen. Han gick nå-
gra steg fram emot -kyrkdörren för att efter-
komma portvaktarens råd, men straxt derpå
beslöt han att först kasta en blick på oväsendet.
Han gick öfver det lilla torget, framkom till
hörnet af gatan och stadnade, med armarne i
kors öfver bröstet, för att titta till venster åt
det inre af staden, hvarest folksamlingen var
tätast och mest stojande. — Lik en vatten-
hvirfvel drog den åskådaren till sig. — Jag vill
gå att se det der på närmare håll, tänkte han,
framtog på nytt sitt bröd och begaf sig, gna-
gande deruppå, åt detta håll. — Under det
han vandrar ditåt, vilje vi i möjligaste korthet
omförmäla anledningarne och första början till
denna folkrörelse.
Rättelser.

Sid. 137 rad.  — 150 —	8 sättes utrop sie dien efter "huru"	
	io står', hårda;	läs: hörda
.— i53 —	27 — bedröfvad;	— bedöfvad
— 158 —	5 — eget;	— något
•— 165 —	9 — kunde vi;	— kunne yi ju
— 166 —	6 — bara;	— barn
— 168 —	io utelemnäs "och"	
— 184 —	6 står: bedröfvade :	; — bcröfvade
_ .	.	23 efter "soldaters”	lör stå: skräck
— 186 —	6 står: frän;	läs: för	,
	 218 —	7 — han ropar;	— ropar han
— 231 —	7 — gap;	— rop
.— 233 —	17 — h’n	— hon
— 235 —	23 	 Dem renom&c.— Omnia mitnda	
		mundis
	25 — han	— denne
— 239 —	4 .—	de	— den
— 248 —	17 — slutade	. —- slutat
— 267 —'	8 — hon	— han
De öfriga fel täcktes Läsaren sjelf anmärka och rätta.		



4

alt:
18

vj
y
‘,41
k

sv..4,8324---

Manzoni.A

__Trol ofy ade - _ d. 1 • - S thm 1832
litt it
BT2I

lv
w.r ,

B.

* -
t

275

, * il -
w-

se.

-hov
v9 Bsg.
J.” t

I .7

#. ad.
y, As " "
1,