77 T
v 1
AA o

-r hre” A 1 111 y " "1.4
eh‘)fys‘
s 207 .

26

0,Ac t
pr
“A.

Pr A"
wop?" ha

vaPRS
.SP/sfos
etrsroan)
37)£45

IP

* 2	;

P‘y “
1/7321
au" * ase

8065 00150 5329




——"?” % MlYW- Pa “WA wsnothn .tomumma/ar
FRIHANDELN

OCH

PROT E K T IONIS M E N

NU FÖR TIDEN.

AF

CARL RYDQVIST.

STOCKHOLM
TRYCKT l CENTRAL-TRYCKERIET
1878.
“CAlvg
Frihandeln och protektionismen nu för tiden.

Sedan några år, eller efter det de af Frankrike på 1860-talet
afslutade liandelstraktater med de fiesta af Europas öfriga länder
uppsagts af Frankrike, och således så väl detta land, som de förut
medkontraherande, återfått friheten att bestämma sina tullafgifter
efter hvad dem godt och nyttigt synes, har flerestädes uppstått
och fortgår ännu en ganska skarp strid emellan handels- och
näringsintressena, emellan den s. k. frihandeln och protektionismen.
Ännu för tio år sedan skulle man knappast kunnat tro på möjlig-
liefen af en så väldig strid emellan anhängarne af det ena och
andra systemet. Långt förut hade BASTIAT och den mängd skrift-
ställare, synnerligast i Frankrike och Fngland, som omfattat hans
åsigter, teoretiskt velat bevisa, till den »komplettaste evidens»,
hela absurditeten af skyddstullar; att dessa helt enkelt voro stri-
■dande mot »sunda förnuftet», och att inga andra än de s. k. finans-
tullarne, hvilka uteslutande afsågo beredande af statsinkomst, kunde
af »sunda förnuftet» gillas, eller åtminstone tills vidare tolereras.
Detta tema har sedan decennier varierats i oändlighet af desse
snart sagdt oräknelige skriftställare, hvilka under denna tiden upp-
trädt med afhandlingar i den politiska ekonomien, och att icke
hela den civiliserade verlden redan slopat sina tariffer i hänseende
till skyddstullarne och antagit sådane med enbart finansiella be-
stämmelser, det är åtminstone icke den BASTIATSKA skolans fel.
Emellertid ha folken, deras representationer och regeringar all-
männeligen icke velat lyssna åt dessa frihandelsapostlar, och sedan
de flesta länderna i Europa numera återfått sin sjelfbestämnings-
rätt i detta hänseende, har man fått upplefva och får så godt som
dagligen bevittna händelser, hvarom frihandelsvännerne icke ens
kunnat drömma.

1
Vi anse nu tiden verkligen vara inne, att på dessa förhållanden
fästa den svenske, tänkande läsarens uppmärksamhet. Tulltariffen
här, såsom nära nog sagdt allestädes, utöfvar det mest väsendt-
liga inflytande ej mindre på statsintraderne, än äfven på industrien
och handeln, och då så är, går det sannerligen icke an, att längre
lägga armarne i kors, låtsa som om ingenting inträffat och före-
går i den öfriga verlden, utan blindt förlita sig till de mått och
steg, som det kan behaga någon maktegande att vidtaga. Vår af-
sigt är således, att i korta drag angifva den nuvarande ställningen
i åtskilliga andra länder, hvad angår de förhållanden, som betingas
af eller stå i närmaste samband med de befintliga tulltarifferne.

Frankrike.

Då detta land, i senare tider, i ekonomiskt hänseende, utöfvat
ett mäktigt inflytande på Europas fleste stater, ja, nära nog sagdt,
dikterat lagarne för dessa länders tullförhållanden, torde det vara
lämpligast att först framlägga grunddragen för den franska tull-
lagstiftningen, hvad angår tarifferne.

Kort efter utbrottet af den »stora revolutionen» började natio-
nalförsamlingen sysselsätta sig med tullfrågan, och efter långvariga
undersökningar och debatter antogos slutligen 1791 in- och ut-
förselstariffer, hvilka, på papperet åtminstone, ej stadgade några,
orimliga tullsatser, hvad angick till införsel lofgifna varor, neml.
högst 15 % af värdet, men deremot innehöllo 21 införsels- och 32
utförselsförbud för sådane artiklar, som antingen täflade med den
motsvariga franska industrien, eller voro af vigt för denna att
inom landet tillgodogöra. Grundsatsen, som högt uttalades, var
således i första rummet att skydda och uppmuntra den franska
industrien, i det andra att bereda statsinkomst.

Denna tulltaxa, eller 1791 års general-tariff, är ännu, efter 86
år, med få undantag, gällande eller den lagliga, och de sedermera,
synnerligast från och med 1860, tillkomna handelsfördragen undan-
tag från regeln. Alla revolutioner sedan 1789 ha respekterat den
generaltariffen, och de länder, t. ex. Förenta Staterna, Spanien och
3

Ryssland (intill 1874), som ej velat afsluta .handelstraktater med
Frankrike, äro än i denna stund underkastade bestämmelserna i
denna 1791 års generaltariff. Åtskilliga förändringar i densamma
lia visserligen tid efter annan egt rum, men en mängd sådana i
den andan, att både import- och exporttullar utbytts mot förbud,
hvarmed synnerligast konventet slösade, så att t. ex. år 1837 in-
förselsförbuden uppgingo till ett antal af 484, utförselsförbuden
till 94. Och den ännu gällande allmänna eller generaltariffen inne-
håller 34 införselsförbud, eller 13 flera än i 1791 års, hvaribland
för sådane artiklar som raffinad socker, glasvaror i allmänhet, bom-
ullsgarn, ofärgadt ullgarn, bomullsväfnader, yllevaror i allmän-
het etc. etc.

Att vidare fortsätta historiken om franska tullagstiftningen
från 1791 till den tid på 1850-talet, då något mera liberala grund-
satser började göra sig gällande, skulle föranleda en vidlyftighet,
som här ej vore på sin plats. Endast så mycket må nämnas, att
under det att, jemlikt ingångna fördrag, tullbestämmelserna vexlade
för olika länder vid olika tidpunkter, så att en särskild tulltaxa
var gällande nära nog sagdt för hvarje land, med hvilket Frank-
rike hade kommersiel beröring, ordnades allt detta efter den sekel-
gamla, Colbertska grundsatsen: skydd för den inhemska industrien
i första rummet, statsinkomst i det andra, hvarför ock tullintra-
derne då, likasom allt fortfarande, och ännu i denna tid, utgjort
en mindre betydlig del af statsverkets inkomster; äfvensom att tid
efter annan införts en mängd lättnader och uppmuntringar till
franska handelns och industriens fromma, såsom exportpremier,
drawbacks, restitution af konsumtionsafgifter, ansenliga subven-
tioner åt posten (öfver hafven) och åt 3 sjöfartskompanier, några
millioner i årliga premier för storsjöfisket, tullfrihet för s. k. »Im-
portations temporaires», lån till jordbruket och industrien etc. etc.,
hvilka alla lättnader och understöd, till största delen ännu fort-
gående, medfört för statskassan uppoffringar af åtskilliga millioner
fr. om året.

Såsom nyss nämnts började något mera liberala åsigter göra
sig gällande på 1850-talet. NAPOLEON III och mr ROUHER, först
handels- och sedermera premier-minister, hyste s. k. frihandels-
åsigter, neml. i fransysk mening, och under tiden till början af
1860 minskades således både in- och utförselstullarne på åtskilliga
artiklar, upphäfdes exporttullarne för en mängd andra och införsels-
afgifterne på alla råämnen, äfvensom rörliga skalan för spanmåls-
"AA” : I " XBeG ' um"”X" * • 1 ri — * . "I Aben*.

4

importen, hvilken ersattes af en moderat, fix tull. Handelsför-
dragen, först med England 1860 och sedermera med de fiesta
andra europeiska länder, underhjelpte och fortsatte i en niera libe-
ral anda den reform i tullagstiftningen, som NAPOLEON flera år
förut påbörjat.

Troget sina gamla grundsatser, att i afseende på tullväsendet
sätta franska industriens intressen i första rummet, skydda denna
industri mot utländsk medtäflan i alla hänseenden så, som för
handen varande omständigheter syntes fordra, och att icke med-
gifva något land fördelen af traktats uppgörelse med mindre detta
minskade sina införselsafgifter för alla sådane artiklar, som voro
föremål för export från Frankrike, upprättades nu under 1860—1865
handelsfördrag, gällande för 10 ä 12 år. På frihandelns teori
om nyttan och nödvändigheten åf tulltariffernes uppgörande utan
alla vilkor och förbehåll af reciprocitet etc., fäste således Frank-
rike i dessa fördrag icke ringaste afseende; skyddstullarnes maxi-
mum bestämdes visserligen till 30 % fix tull och till 25 % af
värdet, men uppgick i verkligheten till vida högre belopp för åt-
skilliga artiklar, såsom gjut- och stangjern, bomullsgarn etc.; tull-
frihet för fabriksvaror beviljades allenast för sidenvaror, i hvilken
industrigren intet land kunde med Frankrike, den tiden åtminstone,
täfla, och de tryckande sjöfartslagarne bibehöllos. Som emellertid
desse senare befunnos vara aldeles olämplige för Frankrikes allt
mer och mer tillväxande utrikeshandel, nedsattes en komité af
framstående män, bland hvilka mr POUYER-QUERTIER, — en af Frank-
rikes förnämste industriidkare och den erkände chefen för derva-
rande protektionister, — var en af ledamöterne; och sedan denna
komité arbetat någon tid, samtidigt med de af svensk-norska rege-
ringen utsedde underhandlare i Paris för uppgörande af en handels-
och sjöfartstraktat med Frankrike, afgaf nämnde komité sin be-
rättelse, som den 6 Juni 1865 föredrogs i lagstiftande församlin-
gen och i hufvudsaken helt enkelt föreslog följande stadgande:
»De tonnageafgifter, som drabba främmande fartyg vid ankomsten
till kejsarrikets hamnar, skola upphäfvas från och med 1 Jan. 1867»;
hvarefter författning härom påföljande år eller 1866 utkom, gällande
för hela verldens sjöfartsidkande nationer, således äfven för dem,
som icke afslutat handelsfördrag med Frankrike, t. ex. Ryssland,
Spanien och Förenta Staterna. De svenske underhandlarne på-
skyndade emellertid allt hvad de förmådde uppgörelsen af den
kombinerade handels- och sjöfartstraktaten, hvilken senare för oss
5

var den ojemförligt vigtigaste, eller rättare sagdt ensamt af vigt,
och följden blef den, att denna kombinerade traktat afslöts redan
i Febr. 1865, eller icke fullt fyra månader innan den franska
komitén afgaf sitt betänkande om sjöfartslagarnes upphäfvande i
detta land.

Onekligt är nu, att Frankriltes handel och industri under tiden
från 1860, sedan en mera liberal tulltariff gjort sig i allmänhet
gällande, utvecklat sig högst ansenligt; likväl icke i den förvå-
nande grad, i jemförelse med förhållandena före 1860, som man
mångenstädes velat låta påskina.

Om denna delen af frågan vilja och behöfva vi emellertid icke
vidare yttra oss. Allt nog: »hela verlden» känner och erkänner,
att Frankrike sedan början af 1860-talet, oaktadt eller i följd af
sina skyddstullar för införseln, i en mängd riktningar högst be-
tydligt utvecklat sin industri, sin handel och rörelse, och samlat
en så enorm förmögenhet, att förlusten af c:a 10 milliarder fr.
på kriget mot Tyskland med lätthet kunnat bäras. Man skulle då
vilja föreställa sig, att Frankrike, under så lyckliga förhållanden,
vore benäget att ytterligare fortgå på den liberala, eller frihandels-
vägen, och detta så mycket hellre, som en nära nog sagdt otalig
mängd mer och mindre framstående franske skriftställare i natio-
nalekonomi både i böcker, tidskrifter och tidningar (att ej tala om
representanter, handelskamrar med flere), i långliga tider påyrkat
och velat bevisa, att fullständig handelsfrihet, — utom hvad angår
de s. k. fiskaliska tullarne, — vore hvad Frankrike vid denna tid-
punkt behöfde. Vi skola nu i korthet göra redo för, huruledes
förhållandena i den delen för närvarande gestalta sig.

Innan tiden för de af Frankrike med främmande makter af-
slutade handelsfördrag gått till ända, började desse senare under-
handla i Paris om ingåendet af nya sådana fördrag. Dessa under-
handlingar med Fngland, Italien, Belgien, Schweiz, Sverige m. fl.
ha fortgått i åratal, men ännu icke ledt till något resultat, och
detta af orsaker, som nu skola angifvas.

I April 1875 utfärdade dåvarande franske ministern för åker-
bruket och handeln, vicomte DE MEAUX, ett cirkulär till handels-
kamrarne, i hvilket han begärde svar på följande 4 frågor: l:o)
hvilka äro de lättnader eller ökningar, som en revision af tull-
tarifferne bör medföra? 2:0) bör man föredraga tullar efter värdet,
eller fixa? 3:0) är det möjligt att tariffernes omredigering skall
kunna bereda tillväxt i tullintraderne för skattkammaren? och
"s Bna K‘ssatu-a” " * A ** w * . *I A bon*, rmaje

6

4:o) är den konventionella (fördrags-) tariffen att föredraga framför
en ny, allmän (generel), etablerad genom lag?

54 handelskamrar och 24 konsultativa för konster och manu-
fakturer besvarade dessa frågor, hvarvid ett stort antal af de först-
nämnde, synnerligast i hamnarne och vinländerna, tillskrefvo han-
delns och näringarnas så betydliga tillväxt sedan 1860 traktaterne;
andra åter, såsom Lille, ansågo resultaten ej ha motsvarat för-
hoppningarna, samt att en stor del af utvecklingen vore att till-
skrifva de ökade kommunikationerna.

46 handelskamrar, hvaribland Paris, Lille, Havre, Marseille,
Elbeuf, Montpellier och Bordeaux, och 15 konsultativa kamrar ut-
talade sig för traktaternes förnyelse, eller för konventionella tariffer;
hvaremot 14 handelskamrar, bland hvilka Rouen, Roubaix, Amiens
och S:t BiHer föredrogo en generaltariff och påyrkade, att denna
måtte baseras på de nu verksamma konventionella.

Största antalet uttryckte den önskan, att en revision skulle
föregå afslutandet af nya traktater och föranleda undersökningar,
i hvilka allas intressen tillgodoseddes.

28 handels- och 9 konsultativa kamrar uttalade sig för speci-
fika afgifter (Paris, Rouen, Havre, Nancy, Marseille, Elbeuf m. fl.),
hvaremot 9 handels- och 3 konsultativa kamrar (Valenciennes,
Sedan, Montpellier m. fl.) föredrogo en tariff, stödd på värde-
principen. Största antalet var således för de fixa afgifterna, eme-
dan dessa bäst motarbetade bedrägerier, och genom dem undvekos
tidsutdrägt, tvister och många tullformaliteter; men de skyndade
tillägga, att alla afgifter ad valorem borde bibehållas när det vore
möjligt att etablera en bestämd relation mellan varans vigt och
värde; äfvensom att, i samma mån som de specifika afgifterna ut-
sträcktes, borde man uppställa talrika och detaljerade kategorier,
så att varans verkliga värde så vidt möjligt måtte kunna utrönas.
De som förordade värdeprincipen representerade hufvudsakligen
väfnadsindustrien (se ofvan).

Största delen af kamrarne föreslog i öfrigt i medeltal skydds-
tullarne till 10 %, men undantag gjordes för metallurgien, mine-
raloljor samt linne- och bomullsväfnader, som kunde tillstädjas
högre skyddstull.

Sedan dessa svar ingått -afgaf omförmälde handelsminister i
Febr. 1876 en berättelse till republikens president, Mac MAHON, i
hvilken han fäste uppmärksamhet derå att, med få undantag, han-
delskamrarne i franska handelns intresse och genom dess mest
7

autoriserade representanter påyrkat fortvaron af sakernas nuva-
rande skick. De MEAUX tillstyrkte således, att man borde upp-
göra nya fördrag och nya tariffer, grundade på nu befintliga för-
drag och konventionella tariffer, men föreslog, att dessförinnan
borde frågan underställas pröfning af »le Conseil superieur du
commerce, de l’agriculture et de l’industrie», och tillade: »Vi ha
frågat handelskamrarne; vi böra nu fullfölja och fråga den högre
konseljen.»

Till denna högre konselj för handeln, åkerbruket och indu-
strien, som utgöres af 63 ledamöter, alla utnämnde af regeringen,
och i hvilken ett stort antal är hennes egna funktionärer (förre
finansministern under mr THIERS såsom den nuvarande republikens
förste president, eller mr POUYER-QUERTIER, är naturligtvis så godt
som sjelfskrifven ledamot af denna konselj), öfverlemnades nu frå-
gan, hvarefter, under den nye handelsministern, mr TEISSERENCDE
BORTS ordförandeskap, konseljen debatterade och voterade om de
blifvande tariffbestämmelserna. Vid dessa förhandlingar inträffade
nu de märkliga förhållandena, dels att, under behandlingen åtmin-
stone af de vigtigaste tullfrågorna, aldrig ens hälften af konseljens
ledamöter deltog i omröstningen; dels att den protektionistiska
sidan segrade vid alla dessa voteringar, och dels slutligen att ord-
föranden — handelsministern — synes i dem alla hafva uppträdt så-
som protektionist. Och likväl var denne medlem af ett kabinett,
i hvilket då varande chefen eller Premierministern, mr JULES SIMON,
var komplett frihandlare, och finansministern, mr LEON SAY, i det
närmaste detsamma, allt i fransk mening1. Voteringarna utföllo
exempelvis sålunda, att

»Surtaxe des Entrepots» 2 gillades af 19 mot 9.
Bibehållande af jerntullarne d:o af 17 mot 12.

D:o af »admissions temporaires» d:o af 22 mot 9.

D:o af tullen på saltad fisk, 48 fr. för 100 kilogr.3

1 Äfven i den senaste ministeren af Dec. 1877 är mr TEISSERENC
handels- oeh mr LEON SAY finansminister.

2 Det är märkligt, att bibehållandet af denna surtaxe för nederlags-
gods äskats af alla de franska hamnarna, således äfven af Marseille och
Bordeaux, eljest i högsta grad »frisinnade».

3 Då Frankrike sedan mer än 200 år antagit och följt de grund-
satserne, icke allenast att skydda de inhemska näringarna mot utländsk
medtäflan, utan äfven att direkt understödja sådane industrigrenar, som
deraf ansetts vara i behof, är helt naturligt att fiskerinäringen i begge
Vidare föreslog konseljen:

ölming af tullen på bomullsgarn och väfnader med 1/10, hvarigenom
afgiften för desse senare skulle blifva 18 % af värdet samt
för vissa indiska väfnader 40 % 1.

dessa hänseenden tillgodosetts. Sä t. ex. har till uppmuntran af storsjö-
fisket sedan länge utbetalts premier till fartygsrederierna, uppgående till
21/, å 3 mill. fr. om äret, och särskildt understöd beviljades 1875 af
marinförvaltningen till de fiskare å kusten af Bretagne, som ville lägga
sig till däckade storbåtar efter en ny modell; hvilket anslag redan med-
fört lyckliga verkningar. I tullhänseende åter skyddar Frankrike sitt
fiske sålunda, att införseln af saltad fisk är belagd med en afgift af 48
fr. för 100 kilogr., hvilken tullsats kan anses såsom nära nog prohi-
bitif, då Norge kan leverera samma qvantitet af den varan till 55 fr.,
eller för allenast 7 fr. högre pris än franska tullen. Men här gäller
frågan en stor förvärfskälla, och allra minst en sådan blir i Frankrike
obeaktad. Värdet ensamt af detta lands hafsfiske uppskattades neml. år
1874 till 731/,, 1875 till 771/20 och 1876 till 889/10 millioner fr., och
detta fiske sysselsatte sistnämnda år 79,676 personer och en tonnage af
152,916, under det att Norge (enligt BROCH: »Kongeriket Norge og det
Norrske folk») väl sannolikt hade ett något större antal med storsjöfiske
sysselsatte innevånare (78,703 efter 1865 års folkräkning), men värdet,
på fiskplatserna, af detta fiske uppskattades i medeltal åren 1866—1870,
1871—1874 och 1866—1874 till allenast resp, millioner kronor 19,25;
22,65 och 20,74.

Det franska storsjöfisket omfattar hufvudsakligen: sill i departe-
mentet Cherbourg samt vid ön Terre-Neuve (i depart. Brest) vid hvilken
äfven engelsmän och amerikanare fiska; kabiljo, makrill och sardiner vid
Terre-Neuve och sardiner i depart. Lorient; hvarförutom ett betydligt
kabiljofiske idkas vid Island. Qvantiteten af fiskad kabiljo, sill, makrill,
anjovis och åtskilliga andra fisksorter uppskattades 1876 till 109 1/2 mil-
lioner kilogr.; 18 7 5 fiskades långs efter kusterna 9806/10 millioner sar-
diner, sålde till 121/, mill. fr., 1876 åter 1,1984/0 millioner, afyttrade
för 161/, mill. fr. Likaså är afkomsten utaf det färska fisket (flundra,
lax etc.) i ständigt tilltagande, och qvantiteten ostron, som hemtats från
de inhägnade ställena för deras tillväxt, har tilltagit från 34 millioner
år 1870—1871, värda 21/2 mill. fr., till 774 millioner år 1875—1876,
värda 138/10 mill. fr.

1 Såsom bevis på, med hvilken ytterlig försigtighet, till förmån för
de särskilda industriella intressena, Frankrike uppgjort de hittills gällande
konventionella tarifferne, må anföras, att desse innehålla icke mindre än
17 olika tullsatser, från 15 cents till 3 fr. 25 cents per kilo för enkelt
bomullsgarn, 4 fr. 25 för tvinnadt. Och i dessa tullsatser har den
»högre konseljen» ändock föreslagit förhöjning med 1/10.

Skyddstullen å linnegarn åter, nu utgående med 1,3 6 å 25 % af
värdet, har väl föreslagits till bibehållande, men i stället för 6 skulle
denna artikel hädanefter få 9 kategorier vid tullbehandlingen.
9

ölming å ris från 1/2 till 1 fr. per 100 kilogr.

D:o å hvetemjöl (från Italien) från 3 till 6 fr. per d:o d:o.

D:o å apelsiner och torra frukter från 1/2 till 6 fr. d:o d:o.

Dio för arbetad marmor (från Italien) och för murtegel (från
Belgien).

D:o för yllevaror, synnerligast klädo (drap) med 2/10 af nuva-
rande beloppet (10 % af värdet), hvilket beslut fattades,
märkligt nog, på förslag af en ledamot från Marseilles
handelskammare.

Det torde ej vara behöfligt att fortsätta listan på de af den
»högre konseljen» förordade nya tullbestämmelser. Allt nog: hela
detta förslag är hållet i fullständigt proteldionistisli anda, efter de
i Frankrihe nu gällande åsigterna hos det flertal, som utöfvar in-
flytelse på lagstiftningen, och kan i det stora hela ej betraktas,
annorlunda än såsom ytterligare ett såsom behöfligt ansedt steg
till skydd för vissa delar af den inhemska industrien; hvarom ock
alla fransmän, som hysa i fransk mening liberala eller s. k. fri-
handelsgrundsatser, äro enige. Vid ett par af de här ofvan an-
gifna förslagen, hvilka för Sverige ega ett särskildt intresse, vilja
vi nu här något uppehålla oss.

I den ännu gällande franska allmänna eller general-tariffen
äro tullsatserne för

100	kilos	tackjern	______ fr.	4	å	4,40

»	»	smältstycken _____________ »	7	a	7,70

»	»	stangjern	och rails______ »	10	å	15,40

»	»	stål _____________________ »	30	å	118,00

Dock egde det undantag rum för Sverige^ d. v. s. för det svenska
stangjernet, att detta belädes allenast med fr. 7 a 7,70 tull (efter
flaggornas beskaffenhet).

TraktatstuTlarne, från 1860, blefvo åter för tackjern fr. 2,00,
smältstycken fr. 2,75, för stangjern och rails fr. 6 och för stål fr. 13

Det förtjenar slutligen påpekas, livad beträffar tullsatserne å de
textila, eller spånads- och väfnadsartiklarne, att ms RAOUL DUVAL och
BALSAN för någon tid sedan, efter uppdrag af regeringen, bereste Eng-
lands fabriksdistrikter, och efter der anstälda undersökningar kommo till
det resultat, att den engelske fabrikanten ej hade mer än 3 å 4 %
fördel mot den franske. Väl erhålles bränslet för bättre pris i England
än i Frankrike, men arbetspriset vore i det förra landet mycket högre,
och arbetstiden vida mindre, eller 91/2 timmar dagligen i England, 12
timmar i Frankrike.
10

å 25. Som emellertid utförseln från Sverige till Frankrike af tack-
och gjutjern samt stål aldrig varit af någon betydenhet, och den
franska handelsstatistiken dessutom sedan länge sammanslagit alla
dessa artiklar, hvad Sverige beträffar, eller upptagit dem under en
enda rubrik, vilja vi här uppehålla oss allenast vid frågan om
stangjernet.

Sedan 1865 har Sverige skolat betala traktatstull, 6 fr. för
100 kilos, eller 1 franc a 1 fr. 70 cents mindre än före nämnde
tid, således c:a 1 krona 86 öre per sv. centner, — en i sanning
ganska hederlig tullafgift för en kalfförädlad vara (än mera tryc-
kande naturligtvis för engelskt, belgiskt m. fl. stangjern och rails).
Emellertid blef förhållandet det, att nämnde dryga tullsats i många
år ej behöfde erläggas för mera än en obetydlig del af svenska
stångjernsexporten på Frankrike; hvartill åter orsaken var följande:

Redan 1836 bemyndigades franska regeringen att medgifva
»temporär, tullfri införsel af utländska produkter som, efter att
hafva undergått något arbete för hand i franska fabriker, under
deras nya form exporteras eller läggas på nederlag inom 6 månader»
(från införseln af råämnet). Och skulle för tullfrihetens beviljande
utfärdas qvittenser, försedda med borgen (»acquits a caution»).

Dessa s. k. »Importations temporaires», motsvarade af »Produits
réexportés», omfattade, till en början, några få artiklar, men ut-
sträcktes tid efter annan till flere, och genom ett dekret 1843 jem-
väl till metaller, hvarefter en mängd modifikationer egt rum i hän-
seende till den delen af författningen om »Importations temporaires»
etc. Ännu 1856 var berörde metall in- och utförsel obetydlig, men
från 1860 tog den ansenliga proportioner. Förut hade allenast
verkstäderne och fabrikerne vid belgiska gränsen och La ULancke
dragit parti af författningen; nu började äfven de i norra och södra
Frankrike och vid Medelhafskusten belägna att deltaga i dessa
»Importations» etc., och de kunde desto hellre begagna sig af
denna förmån, som författningarna den tiden ej fordrade, för ré-
exporten af de förädlade artiklarne, att dessa skulle vara identiska
(af samma råämnen som de motsvariga importerade), utan blott
■eqvivalenta (i hänseende till vigt). Och så uppstod trafiken i stort
med »acquits a caution». Följden af detta s. k. eqvivalentsystem
blef åter, att metallinförseln intill 1870 i medeltal gick med 87 %
till norra Frankrike, men exporten af produkterna med 75 % från
södra delarne af landet. Nu uppstodo under flera år de häftigaste
strider mellan de intresserade uti den norra, s. k. naturliga metall-
11

urgiska zonen, och den södra, mellan förfäktarne af det »identiska»
och »eqvivalent»-systemet, så att t. ex. år 1868 frågan härom de-
batterades 9 dagar i senaten. Slutligen afgjordes den 1870 till
förmån för det identislia, hvarigenom exporten af »objets en fer»
minskades från 53,000 till 14,000, af jernbleck från 14,000 till
4,700 tons. Och bibehållande af samma system har nu förordats
af den »högre konseljen».

De sålunda före och efter år 1870 gällande olika systemen
inverkade, så som naturligt var, ganska märkligt på Sveriges ut-
försel till Frankrike af stångjern. 1864, eller året före handels-
fördragets afslutande, var priset på »acquits ä caution» allenast 2
francs per 100 kilogr., eller fr. 8 å 13,40 lägre än de då gällande
tullsatserne i generaltariffen; och under riklig tillgång på dylika
qvittenser varierade detta pris sedermera under åren 1865—1870
mellan fr. 2,2 5 och fr. 3 för de 3 kategorier, hvaruti jerninförseln
numera är indelad, neml. l:o smältstycken; 2:o) fyrkant och platt
stångjern jemte rundjern af vissa dimensioner, och 3:o finjern.
Hvaraf således inhemtas, att Sverige under denna tiden för sin
hufvudsakliga utförsel till Frankrike af 2:a kategoriens effekter
■(stangjern m. m.) betalade högst hälften af traktatstullen (6 fr.).

Efter 1870 åter har förhållandet i detta hänseende förändrat
sig sålunda, att redan 1871 blef priset på »acquits» för 2:a kate-
gorien fr. 2,50 ä 4 fr., 1872—73 fr. 2,50 å 3,50, 1874 fr. 2,70 å
4,50, 1875 fr. 3,50 å 5,50, och 1876 fr. 4,25 å 5,50; hvarjemte
»acquits» för l:a och 3:e kategorierna under de senaste åren
varit svåråtkomliga, nära nog omöjliga att få köpa.

Den fördel svenske exportörerne eller franske importörerne af
svenskt stångjern haft af handeln med »acquits å caution» synes
således ha gått förlorad, och om ej Frankrike sjelfvilligt, med af-
seende på sina egna intressen i stort, minskar den nu utgående
högst dryga tullen på i fråga varande artikel (ty att det landet, i
likhet med England, Tyskland och Sverige, skulle ännu på lång-
liga tider bevilja tullfrihet låter knappast tänka sig), så torde vi
fortfarande få betala den enorma tullen af 1 krona 86 öre per ctr
för en halfförädlad vara af så ringa värde, som stångjern nu för
tiden. Att märka är dock, att under det att priset på qvittenser
år för år stigit på den senaste tiden, har qvantiteten importeradt
sv. stångjern etc., som förbrukats i Frankrike och upptages under
rubriken »Commerce Special», under samma tid ökats rätt betyd-
ligt och uppgått
12

från 1,8 millioner kilogr. år 1869

till 13,7	»	»	» 1875.

De motsvariga siffrorna i »Commerce General» äro vida högre,
såsom omfattande jemväl det sv. stångjern etc., som transiterat:
genom Frankrike till Spanien, Italien och Schweis.

Några ord slutligen rörande denna, eller jernfrågan.

Enligt en fransk skriftställare i national-ekonomien, TOUSSAINT
Loua, kan verldsproduktionen af tack- och gjutjern nu för tiden
uppskattas till 13,622,000 metriska tonneaux, hvaraf kommer på

Stora Britannien _______________________________ 46,5	%

Förenta Staterna _______________________________ 13,6	»

Tyskland ________________________________ 12,1	»

Frankrike ______________________________________ 10,6	»	etc.

Under sitt stränga skyddstullsystem har således Frankrike upp-
arbetat sig till det fjerde i ordningen af de jernproducerande
länderna, då åter Sverige intager det 8:de med blygsamma 2,5 %,
eller icke fullt fjerdedelen mot Frankrike. Och äfven under de
senaste, för jernhand teringen i allmänhet ogynsamma åren har den
franska tillverkningen af halfförädlade varor stigit ganska ansen-
ligt, neml. af

Stångjern	från	0,432 1	år	18 71	till	0,784	år	18 7 5

Rails	»	0,122	»	0,152	»	1874

Stål	»	0,079	»	0,239	»	1875

Jernförädlingen i detta ords vidsträcktaste betydelse har således
i Frankrike tagit en »gigantisk utsträckning», (såsom grefve Bu-
tenval, en af de mest framstående franske frihandlarne, uttrycker
sig), och detta synnerligast på Englands och Skottlands bekostnad.
Så hade, enligt handelskammarens i Paris berättelse för 1876, im-
porten från St. Britannien af tackjern, hvarå tullen utgör 40 %
af värdet, fallit från 40,000 tons 1872

till 27,000 » 1874;

af stångjern, hvarå tullen är 35 % af värdet, införts från England
allenast 167 tons under år 1874, under det att Frankrike samma
år af samma vara exporterat 20,822; af rails införts nämnda år
allenast 3 tons från England, och af stålrails intet från sistnämnda
land åren 1871—74, något från Belgien, hvaremot Frankrike 1874
exporterat 12,125 tons af den varan. Och såsom exempel på ef-

1 I millioner tonn. métr.
13

fekten af de nuvarande (traktats-) tullafgifterne för stål, eller 13 å 25
fr. för 100 kilogr., anför en engelsk skriftställare, att södra franska
jernvägskompaniet i Mars 1876 tillhandlade sig stålfjedrar hos en
fransk firma cftor 45 fr. 55 cents för 100 kilogr., levererade i
Bordeaux, under det att engelskt fjederstål, förtulladt i Bordeaux,
■efter den tidens pris skulle kosta 50 fr. per 100 kilogr., d. v. s.
att franska, färdigberedda stålfjedrar kunde der säljas för fr. 4,4 5
per 100 kilos mindre än engelskt stål i stänger. Tullen å maski-
nerier, 6 ä 10 fr. för 100 kilos, är mycket invecklad, utgår efter 30
kategorier och varierar mellan 60 och 500 fr. per ton (för knifsmide
■efter 15 % af värdet); och resultatet är det, att de franske till-
verkarne nu kunna undersälja de engelske hvad angår både spinn-
maskiner och lokomotiver, hvaraf utförseln från Creuzotverken m. fl.
är rätt betydlig till åtskilliga länder (inclusive Sverige, der t. ex.
Creuzot för några år sedan gjorde ansenligt lägre anbud på leve-
rans af den under byggnad varande nya jernbron vid Stockholm,
än det svenska, som antogs). Slutsatsen af allt detta är emellertid,
att under det långvariga, konseqvent iakttagna systemet med höga
skyddstullar (att ej tala om förbuden enligt nuvarande allmänna
tariffen), har Frankrike blifvit äfven ett af verldens största jern-
tillverkande och metallförädlande länder: att derifrån nu för tiden
exporteras både tackjern, stångjern, rails och stål etc. jemte maski-
nerier, redskap och mångahanda andra finare metallarbeten, hvaraf
tydligen framgår, att priset å alla dessa varor, i följd af täflan
inom landet, allt mer nedgått; och slutligen, att allt detta oaktadt,
har skyddstullen å »métaux bruts», som 1791 ansågs vara till-
räcklig om den bestämdes till 10 % af värdet, nu, 1877, af den
»högre konseljen» föreslagits till tro å fyraduhbelt detta belopp.

Såsom ofvan nämnts uppgjorde den »högre konseljen», i hvil-
ken större delen af de industriella och handelsintressena voro re-
presenterade, ett förslag till generaltariff, hufvudsakligen grundadt
på de sedan 1860 gällande handelsfördragen, men i hvilket, såsom
vi ock visat, åtskilliga tullsatser, synnerligast för garn och väf-
nader, höjdes; men konseljen uttalade tillika den åsigten, att denna
generaltariff nödvändigt borde anses såsom ett maximum, och lät
påskina, att många tullbestämmelser upptagits till en, äfven i kon-
seljens tanke, allt för hög siffra, allenast för det ändamålet, att
bereda de franske underhandlarne medlet att erhålla eftergifter af
främmande makter derigenom, att Frankrike gjorde dem eftergifter
i de tullsatser, som generaltariffen innehöll. Altså är detta för-
CER

ME AAn.A.AEi

WA.MEAMP LM” T. • 1 *i 4 "e "I AWA

14
slag en ren protest, i dubbel mening, mot Bastiatsha skolans
åsigter om lämpligheten och skyldigheten att godkänna frihandels-
grundsatserne per se, eller utan afseende på förhållandet till främ-
mande makter. Och aldeles samma grundsats om lämpligheten
och behofvet för Frankrike af konventionella tariffer hade förut
uttalats af den stora majoritetens handelskamrar.

Detta den »högre konseljens» förslag till generaltariff fram-
lades nu af regeringen till representationens godkännande i början
af 1877, jemte ett förslag till öppnande af underhandlingar om en
ny konventionel tariff; men samtidigt förklarade regeringen offici-
elt till de främmande makterna, att den gamla (sedan 1860) kon-
ventionella tariffen, icke den nya generaltariffen skulle tjena till
grund för underhandlingarna. De ofvan nämnda tariff-förslagen,,
som inlemnats till deputerade kammaren, blefvo af samma kammare-
bordlagda, hvarefter, såsom bekant, denna kammare upplöstes och
hela tullfrågan tills vidare fick hvila.

Under tiden, eller sedan flera år, hade underhandlingar begynts
med de främmande makter, som med Frankrike afslutat handels-
fördrag, och först och främst med England, som för detta ändamål
sände särskilda sakkunnige män till Paris. Förhandlingarna härom
pågingo, med några afbrott, i längre tid, hvarefter franska rege-
ringen å sin sida utsåg ytterligare fem sakkunnige män och intres-
serade i de frågor, som rörde jern-, bomulls- och ylletillverknin-
garna, — alla mer och mindre protektionistiskt sinnade och i spet-
sen för dem mr POUYER-QUERTIER, — att biträda de franske under-
handlarne. Någon öfverenskommelse kunde sedermera ej tillväga-
bringas, hvadan underhandlingarna med England afbrötos. Och
enahanda blef förhållandet i hänseende till de andra främmande-
makter, som begynt underhandlingar. De för dem alla till ända,
lupna konventionella handelsfördragen ha emellertid prolongerats,,
att gälla intill olika tidpunkter 1878.

Så står denna sak i närvarande ögonblick, och det slutliga
resultatet är icke svårt att förutse. Agitationen i protektionistisk
riktning fortgår, och i Febr. 1878 hölls i Paris ett stort möte med
jernverksegare, kolgrufveegare, manufakturister, skeppsredare m. fl.,
för att grunda en association med ändamål, »att öppna förbindelser
med de offentliga myndigheterna (regeringen och representationen)
i syfte att upplysa dem om franska handelns verkliga intresse,,
och kalla deras uppmärksamhet på farorna af ytterligare nedsätt-
ning af tullarne, enär vissa industrigrenar äro otillräckligt skyd-
15

dade af de nu gällande tarifferne, och andra, såsom skeppsintresset,
öfverlemnade till utländsk täflan, utan vederlag af något slag».
Och samtidigt hade den af senaten utsedda komité, för att under-
söka orsakerna till den nuvarande kommersiella förlägenheten,
hållit två sammanträden, som skulle fortsättas, vid hvilka ena-
handa begäran om skydd framstälts af alla hos komitén hörda per-
soner; bomullsspinnare från Vogeserne, sammets- och yllefabri-
kanter från Amiens och Roubaix, jutefabrikanter m. fl. från Nor-
mandie. Af alla de förhållanden, hvarå vi här ofvan velat fästa
uppmärksamhet, framgår nu tydligt hvad detta slutliga resultat i
tullfrågan skall blifva. Om det politiska Frankrike hädanefter
kommer att styras, för längre eller kortare tid, af någon fraktion,
tillhörande yttersta högern, eller yttersta venstern, eller af någon
mellan dem varande nyans af politisk opinion, är fullkomligt lik-
giltigt för det ekonomiska Frankrike, hvad angår tullförhållandena..
Om grundvalarne för dessa förhållandens reglering synas alla par-
tier vara ense, och dessa grundvalar heta: iakttagande af Frank-
rikes intressen i hvar enda detalj, och någon eftergift, der en sådan
saklöst anses kunna ega rum, allenast mot full ersättning på annat
håll från de främmande makterna, synnerligast till förmån för den
franska vinutförseln. För detta i så många ekonomiska hänse-
enden ovanligt gynnade land är ock denna afsättning af stor be-
tydelse, då produktionen kan uppskattas till 56 millioner hekto-
liter (1875 var den närmare 84 millioner), motsvarande omkring
3,900 millioner sv. kannor. Det troliga är således, att represen-
tationen kommer att antaga både en generaltariff, hufvudsakligen
öfverensstämmande med den »högre konseljens» af regeringen fram-
lagda förslag, äfvensom en konventionel tariff, likaledes i enlighet
med de af regeringen föreslagna grunder, att gälla för de främ-
mande länder, hvilka äro benägna att underkasta sig Frankrikes
alla fordringar för ingåendet af nya handelsfördrag. I detta hän-
seende har förslaget till generaltariff uppstälts så, att en icke obe-
tydlig »prutmån» förefinnes, synnerligast hvad angår artiklarne
jern och väfnader (förnämligast af bomull, jemte garn), och kommer-
Fngland att godkänna förslaget i dessa delar, blir sannolikt det
nya handelsfördraget med detta land grundvalen för traktatsupp-
görelserna med de öfriga utländska makterna. Men alla måste
bereda sig på att få dyrt köpa alla de lindringar i införselsafgif-
terna, som Frankrike kan komma att bevilja, under fortsatt, strängt,
iakttagande af sitt skyddstullsystem.
16

Ryssland

har, som bekant, sedan början af 1820-talet omfattat skyddstull-
systemet, och gör det fortfarande. Ännu i 1857 års tariff funnos
några in- och utförselsförbud, men alla väsendtliga sådana, med
■undantag för införsel af bränvin på fat, upphäfdes i 1868 års tariff.
Denna ändrade nu en mängd af de förut gällande tullsatserne,
höjde åtskilliga och minskade andra, så att det verkligen är svårt
att säga, om nämnde, nu gällande tariff i sjelfva verket är mer
eller mindre protektionistisk än 1857 års1. Det vissa är emeller-
tid, att skyddstullarne ännu äro, i allmänhet sagdt, ganska höga,
för vissa varor ända till 30 å 35 % af värdet (således ändock
vida lägre än för åtskilliga artiklar i franska och nordamerikanska
tarifferne), äfvensom att tullintraderne sedan 1868 stigit icke obe-
tydligt, eller från millioner silfver-rubel 37,8 under nämnda år till
53,8 år 1872. Och beräknades de i 1875 års budget till 62,3,
men i 1876 års allenast till 54,5. Kostnaden för tulluppbörden
uppgår blott till 5 ä 51/2 % af bruttoinkomsten.

Några andra mera märkliga förändringar i 1868 års tariff ha,
oss veterligen, icke inträffat än att för artikeln »tobak i blad eller
packor» införselstullen höjts år 1877 högst ansenligt. Ryssland
betraktas derför och måste numera anses såsom ett af de mest
protektiva land i Europa. I afseende åter på en viss del af tull-
lagstiftningen, eller den som rörer införseln af jernvägsmateriel,
ha några tilldragelser i senaste åren egt rum, som förtjena stor
uppmärksamhet.

Ryssland, — det europeiska, hvarom här ensamt är fråga, —
eger ganska betydande mineralrikedomar, hvaribland förträffliga
.jernmalmer i guvernementen Perm, Orenburg och Wiatka i Östra
Ryssland, samt flera mindre grufvor i åtskilliga delar af Stor-
Ryssland; hvarförutom i senare tider upptäckts ymniga mineral-

1 Bland förhöjningar pä finanstullar må anföras den ä älsklings-
drycken champagne, hvaraf införes ärligen c:a en million buteljer. Tull-
satsen härå stegrades frän 90 kopek till en rubel, d. v. s. till 2 kronor
82 öre per butelj, under det att Sverige nedsatt sin motsvariga tull frän
58 till 18 öre.
17

tillgångar i Södra Ryssland {Kherson, Odessa, Bessarabien etc.),
samt stenkol (anthracit) på kusterna vid Azowslca sjön, mellan
floderna Dnieper och Donets, flerstädes i Stor-Ryssland, i Kau-
kasus och Siberien. Läget af dessa mineralskatter — i östra och
nordöstra samt sydliga delarne af det vidsträckta landet —• gjorde
emellertid att, äfven med begagnande af de många och storartade
flod- och kanalsystemen för transporten, denna ändock blef sär-
deles besvärlig, långsam och kostsam. Det oaktadt, och innan
beslutet att förse Byssland med jernvägar i stor skala börjat vinna
tillämpning i dessa delar af riket, utbildade sig jernindustrien i
åtskilliga rigtningar, synnerligast i Stor-Ryssland, och till den grad,
att ensamt maskin-verkstäderne år 1867 utgjorde ett antal af 167,
med ett tillverkningsvärde af mer än 15 mill. rubel. De inhemska
fabrikerne kunde emellertid ännu denna tiden på långt när icke
tillfredsställa de ofantliga behofven af jernfabrikat utaf alla slag,
och allra minst anskaffa de högst betydliga qvantiteter jernvägs-
materiel, som erfordrades för att innan kort bringa det först ut-
stakade, stora jernvägsnätet till stånd och dymedelst sammanbinda
ej mindre Norra Byssland, från S:t Petersburg, med Östersjöpro-
vinserna, Moskau, östra provinserna samt länderna vid Svarta
hafvet och Azowska sjön, än äfven de förnämsta jernvägslinierna
sins emellan. Regeringen har således sedan länge funnit sig nöd-
sakad, ej mindre att medgifva tullfri införsel af maskiner och mo-
deller för åkerbruket, fabrikerne och handtverkerierna, äfvensom
för malmer, än äfven att bevilja restitution af belöpande tullaf-
gifter för sådant tack-, gjut- och stångjern, jemte stål, — hvad
sistnämnde artikel beträffade intill dess 1868 års tariff blef gäl-
lande, •— som förarbetades vid de ryska fabrikerne. Och hvad
särskildt angår landets jernvägar, hvilka alla, med undantag af två
mindre vigtiga linier, numera egas af privata bolag, har regeringen
till åtskilliga af dessa kompanier lemnat understöd eller subven-
tioner i form af lån på längre eller kortare tid, äfvensom särskildt
materiel (skenor, lokomotiv, vagnar etc.), så att, efter det veder-
börliga återbetalningar egt rum, staten redan vid 1872 års slut af
jernvägsbolagen hade att fordra:	.	.

Pund st. _________________________________ 507,637

Metall-rubel __________________________ 12,059,954
Pappers-rubel ________________ 34,446,467.

Under ofvan angifna förhållanden har värdet af Bysslands
metallurgiska industri stigit från 281/3 millioner rubel år 1863, till
2
18

731/, millioner år 1874, eller i det närmaste tredubblats på dessa
11 år; hvilken tillväxt hufvudsakligen egt rum i Stor-Ryssland

från	mill._______________ 20,884
till	» _______________   45,051
hvaraf i guvernem. JHos~kau_____från___» 	 1,764
till	» _______________    7,570
Petersburg______________________från____________________» ____________ 11,532
till	» _________________ 19,990
samt________________i Ost-By s siand____________från__________» 	 5,369
till	» _________________ 18,701
hvaraf	i_____________________Perm_________________från_______________» ________ 2,689
till	» _________________ 12,224
• och i Wiatka från » ___________________________________ 1,273
till	»	   4,111

Jernvägslängden har åter ökats
från verst1 _________________________ 6,450 år 1869
till »____________________________________________________ 17,658 » 1876
d. v. s. nära tredubblats på 7 år2.

1 1 verst motsvarar ungefär 1/10 sv. mål.

2 Den förmodan har i Sverige offentligen uttalats, att orsaken till
det finansiella tryck, som äfven i Ryssland under de senaste åren för-
sports, skulle vara att söka, till stor del, i den omständigheten, att de
under denna tid i så stor skala byggda jernvägar icke bära sig, icke hafva
så särdeles mycket gods att frakta, och således vore i saknad af relativt
betydande inkomster. Frågan härom, eller om bruttoinkomsten på de
ryska jernvägarne, kan vara intressant nog att känna, helst om jemförelse
anställes mellan dessa och de svenska jernvägarnes bruttointrader, och vi
vilja derför i den frågan meddela några faktiska uppgifter.

1872 hade ryska jernvägarne, trafikerade å 12,861 verst, eller c:a
1,287 sv. mil, i inkomst af resande etc. 35 mill. och af varor etc. 611/,
mill., uti intrader af alla slag mill. rubel 101,697. Och ungefär ena-
handa är fortfarande det relativa förhållandet mellan inkomsterna för
resande och varor. Sagda år var således bruttointraden på de ryska jern-
vägarne i medeltal per sv. mil---------------------------- kr 223,000.

1876 var åter hela inkomsten på ryska jernvägsnätet,
c:a 1,765 sv. mil, mill. rubel 146,207, som motsvarar i
medeltal per sv. mil ------------------------------------- » 233,000.

1872 höllo de trafikerade svenska statsbanorna i
längd 115,7 mil. Bruttoinkomsten var af resande etc.
mill. kronor ------------------------------------   3,855

af gods etc. -------------------------------------- 5,223

diverse --------------------------------------------  132

9,210

som motsvarar per mil------------------------------------- »	79,000.
19

Det är klart, att under ett så brådstörtadt fortskyndande af
det ryska jernvägsnätet — hvaraf likväl landet ensamt i militä-
riskt hänseende haft oberäkneliga fördelar under 1877 års krig
mot Trirliiet — kunde omöjligen de ryska jernförädlingsverken
fylla landets behof af jernvägsmateriel — alla andra erforderliga
jerneffekter oberäknade; och man anslog derför för 2 år sedan,
eller 1875, behofvet ensamt af jernvägsskenor till 15 millioner
pud 1, hvaraf högst 3 millioner kunde då tillverkas inom landet.
Emellertid hafva förhållandena på de senaste åren, sedan jernvägs-
nätet utsträckts derhän, att erforderligheterna för inhemsk jern-
tillverkning i stor skala kunna med lätthet och till billigare pris
erhållas, högst väsentligt förändrats och nya anläggningar för
jerntillverkning ytterligare på flera ställen kommit till stånd. Ryska
regeringen, trogen sina protektionistiska grundsatser, ansåg likväl,
att ännu andra mått och steg erfordrades för att upphjelpa den
ryska jernindustrien, och nedsatte för detta ändamål en komité i
slutet af 1875. Och sedan denna afgifvit sin berättelse framstälde,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiténs förslag, finans-
ministern v. Reutern sina åsigter i detta ämne sålunda:

att för framtiden tullfri införsel från utlandet af jernvägs-
skenor ej må tillstädjas;

att i blifvande koncessioner för jernvägar vederbörande kom-
panier må åläggas att för hälften af behöfliga skenor begagna
ryskt fabrikat;

De enskilda lokomotivbanorna hade samma är i ut-
sträckning 58,8 mil med inkomst af resande etc. 0,932
gods ______________________________________________ 3,421
diverse _________________________________________________________________________________________________________________________________ 0,116

4,469
som motsvarar per mil____________________________________ kr. 76,000.
Medeltalet per mil af samtliga banorna __________________ »	79,000.
1876 trafikerades 143,6 mil svenska statsbanor med
en bruttoinkomst af mill. 16,609, motsvarande per mil---_» 115,600.

Och samma är uppgick de trafikerade enskilda loko-
motivbanornas medellängd till 187 mil, hvarä bruttoin-
komsten var 10,871, som motsvarar per mil________________ »	58,000.

Samtliga banorna ä 330,6 mil gäfvo alltså i medel-
tal per mil _____________________________________________ »	83,000.

Reflexionerna göra sig sjelfva.

1	1 pud nära 39 sv. skälp.
20

att hos inländska fabriker göra rälsbeställningar att levereras
under loppet af 3 ä 5 år; och

att öfverlåta till finansministern och ministern för kommuni-
kationsväsendet att bestämma, hvilka nedsättningar böra ega rum
i jernvägstarifferna för transport af stenkol, malm, stangjern m. m.
Och har detta den ryske finansministerns program sålunda blifvit
förverkligadt, att i Mars 1877 utkom en författning som bestämde,
att så väl de nu befintliga som äfven blifvande jernvägsbolag
skola förbinda sig, att hädanefter köpa all sin materiel (från och
med skenor till och med vagnar och lokomotiv) af inhemslca
fabrikanter, men ryska bolag för tillverkning af jernvägsmateriel
deremot berättigas tullfritt införa dertill nödiga materialier, samt
derförutan tillerkännas premier och understöd. Hvaraf således be-
finnes, att ryska regeringen utsträckt skyddssystemet i hänseende
till jernvägsmateriel vida utöfver v. REUTERNS förslag, och, hvad
som är än mera att beakta, att ryska jernförädlingsindustrien under
den protektiva lagstiftningen redan upphunnit den ståndpunkt, att
Uyssland kan anskaffa åtminstone större delen erforderligheter för
sitt vidt utsträckta jernvägsnät af inhemslca tillverkningar.

Såsom ofvan nämnts har skyddstullsystemet, tid efter annan
något modifieradt, i Ryssland gjort sig gällande sedan mer än 50
år, och det vill synas af alla tecken, som skulle detta land ej vara
sinnadt att öfvergifva nämnda system och omfatta de s. k. frihan-
del sgrundsatserne. Det må nu tillses, hvilket inflytande tillämp-
ningen af dessa grundsatser kan anses hafva haft på landets indu-
striella och kommersiella förhållanden.

Hvad då först de industriella beträffar, så bör, till en början,
anmärkas, att inom vissa delar af Ryssland tillverkas, såsom hus-
slöjd, väfnader och några slag jernsmiden i mycket stor skala.
Främst bland dessa tillverkningar af husfliten stå bomullsväfnader
för den stora förbrukningen (kaliko, nankin etc.), som beräknades
redan år 1864 sysselsätta 32,000 arbetare i städerne och 350,000
på landet, och som i allmänhet anses så väl till pris som qvalitet
kunna täfla med de motsvariga utländska artiklarne. I livad mån
denna gren af husslöjden sedermera stigit är oss icke bekant, men
att denna stegring ej varit obetydlig kan slutas deraf, — äfven
med allt afseende å den högst ansenliga tillväxten af bomulls-
väfnader såsom fabriksgren, hvarom mera här nedan, •— att in-
förseln till Ryssland af råvaran, eller bomull, stigit i värde från
222/, mill. rubel år 1864 och 16*/, mill. år 1865 till 54 mill. år
21

1874 och 521/, mill. år 1875. Äfvenså tillverkas linne- och hamp-
väfnader i betydliga qvantiteter såsom husslöjd, och derförutan
spik-, knif- och finsmide i åtskilliga orter.

Vidare må erinras, att i de uppgifter om ryska fabriks-
industrien, som kommit oss tillhanda från statistiska central-
komitén i Petersburg, och hvarom här nedan formales, upptages
icke antalet fabriksarbetare och icke heller sådana industrigrenar,
som äro underkastade accis, neml. salt-, socker-, bränvins- och
tobakstillverkningarna, hvilka näringsgrenar åter äro af stor be-
tydenhet. Sålunda producerades 1872 salt från grufvor, källor
och sjöar__________________________________________ mill. pud 39,7
hvitbetssoclcer i 236 fabriker med 88,134 arbetare

och utaf mill. 12,2 betor__________________________ »	»	7,4
bränvin ______________________________________________________________________________________-______________________________________________________________________________________________________________________________ » vedros1 29,9
hvaraf 25 millioner för inhemska konsum-
tionen och som betalt accis; samt tobak å
85,148 plantager och 40,197 deciatiner2 jord » pud 2,2 7
hvarför i accis erlagts mill rubel 8,76.

Värdet af de hufvudsakliga, i ofvannämnda statistiska upp-
gifter specificerade och i 50 guvernement befintliga fabriks-
tillverkningarna utgjorde åter under åren 1863—1874 i millioner
_____________________________________________ 214,5_____466,2
hvaraf Ylleindustrien __________________________________ 37,3	51,3

Linne- d:o ________________________________ 8,o	22,9

Hamp- d:o _____________________________________ 4,2	6,8
Bomulls- d;o _________________________________ 39,1	119,9
Silkes- d:o ___________________________________ 4,5	8,1
Tryckta och färgade bomullsvaror 21,i_________35,1
Papper ________________________________________ 6,1	11,3
Snickeriarbeten________________________________ 4,1	18,1
Läder och skinn ______________________________ 17,4	34,8
Produkter af talg_____________________________ 19,9	24,6
Glas och kristall _____________________________ 4,8	8,6
__________________________________________________________________________________________________ 3,9	11,9
Metallurgiska industrien _____________________ 28,3	73,4
Kemiska produkter _____________________________ 5,6	11,9
Diverse fabriker ______________________________ 3,4	9,1

1 1 vedro = 0,12 3 hektoliter.

2 1 deciatin = 1,09 25 hektar.
pw tOWA .. *e mmLBEia vT CW» im=r» "LW A Pi a a “mm A “ourrs

22

Hvaraf således befinnes, att totalvärdet af fabrikstillverknin-
garna under de 12 omförmälda åren ökats med 117 %, samt att
denna ökning förnämligast visat sig i linne-, bomulls-, snickeri-
och metallurgiska industrigrenarne. Tages nu härjemte i betrak-
tande värdet af 'husslöjdens tillverkningar: att dessa lemna syssel-
sättning åt mer än 400,000 arbetare, och att antalet fabriksarbetare
redan 1867, då fabrikatens värde uppskattades allenast till mill.
rubel 266,4, uppgick till 357,700, hvadan nu för tiden sannolikt
mer än en million ryske arbetare1 torde vara sysselsatte i de olika
industrigrenarne, så är oförnekligt, att stora inhemska intressen
äro beroende af det tullsystem, som i Ryssland gör sig gällande.

Hvad slutligen angår Rysslands utrikeshandel, så uppskattades
värdet i mill. rubel af

Importen	Exporten	Tillsammans
åren 1861—1865 i medeltal ... 138,2	160,7	299,o
»	1874		 440,1	411,2	851,3

»	1875	_______________ 498,8	360,6	859,4

oberäknadt de asiatiska ryska länderna, för hvilka importen under
sistnämnda begge år upptages i värde till respektive mill. rubel
20,5 och 20,8, samt exporten till resp. mill. rubel 10,3 och 9,5.

Man finner således, att under det gällande skyddstullsystemet
värdet af utrikeshandeln under de 10 åren till och med 1875 ökats
högst ansenligt, eller med nära 200 %, en tillväxt som, jemförel-
sevis, är vida större än de flesta andra både större och mindre
länders under samma, för den materiella utvecklingen så ovanligt
gynsamma tid kunnat förete.

Obestridligt är emellertid, att ett finansielt tryck sedan länge
hvilat öfver Ryssland; att den ryska riksbanken allt sedan dess
grundläggning 1860 icke kunnat till pari invexla sina sedlar, äfven-
som att vid vissa tidpunkter, synnerligast efter fallet af den kolos-
sale svindlaren d:r STROUSSBERG, en mängd betalningsinställelser
egt rum bland de finansiella notabiliteterne etc. Men utom det
att dessa mer och mindre omfattande kriser aldrig öfvergått landet
i dess helhet, så att verkningarna deraf försports hos massan af
folket, äfvensom att sedan medlet af 1860-talet en mängd stor-
artade bank- och andra kreditanstalter uppvuxit, hvilka onekligen

1 Vi ha sett en uppgift 1870, som specificerar antalet arbetare i
ryska industrien till mer än 6 millioner, hvilken uppgift åter torde vara
mycket öfverdrifven.
23

gjort handeln och industrien stora tjenster och i betydlig mån mil-
drat verkningarna af de finansiella kriserne, vore det helt enkelt
absurdt, att vilja tillskrifva det gällande tullsystemet ens någon
del i det finansiella trycket. Nej! De begge stora orsakerna till
detta tryck heta krig och jernvägar. De finansiella följderna af
Krim-kriget hvila ännu blytungt på ryska skattkammaren, räntorna
ensamt till utlandet för de härför upptagna statslånen, äfvensom
för senaste årens skuldsättningar i och för byggandet inom kort
tid af de stora jernvägslinierna, uppsluka en stor del af vinsten
på ryska exporten, och derförutom har man nödsakats upptaga
flera inhemska lån och utsläppa massor af riksbankens kreditsedlar.
Slutligen har 1877 års krig mot Turkiet redan föranledt uppta-
gande af två inhemska lån å 300 mill. rubel och ett utländskt å
100 mill., hvarigenom räntan å statsskulden ökats med 2,338,000
pund st., och derförutan utsläppt en ofantlig massa pappersmynt,
som vållat, att ensamt förlusten på vexling vid liqvider af den
utländska skulden anslås för 1878 till pund st. 1,233,000. Dessa
äro, som sagdt, hufvudorsakerna till det finansiella trycket, hvar-
med tullväsendet haft intet att skaffa. Deremot kan man icke
underlåta den anmärkningen, att under det att arbetare-oroligheter
och »strejker» nu för tiden låta sig förspörja i så många andra
länder, afhöres ingenting dylikt från Ryssland. Den stora massan
arbetare derstädes, både i fabriks- och husslöjdsväg, synes fort-
farande hafva full sysselsättning, och det åter i följd, till stor del
åtminstone, af det gällande tullsystemet.

Österrike—Ungern.

Enär Ungern hufvudsakligen, nära nog uteslutande, är ett jord-
bruksidkande land, och någon nämnvärd fabriks- och annan indu-
stri således derstädes aldrig funnits, Österrike åter sedan långliga
tider haft en högt utbildad industri, ej mindre i väfnader af en
mängd slag och i metallarbeten, än äfven i glas- och porslins-
varor, papper m. m., har följden af dessa stridiga intressen i eko-
nomiskt hänseende (hvarom här ensamt är fråga) blifvit, i all-
24

mänhet taladt, att ungrarne hysa frihandels-, österrikarne åter pro-
tektionistiska åsigter. Ömsesidiga eftergifter ha emellertid gjort
det möjligt att etablera en för begge rikshalfvorna gemensam tull-
tariff, och 1865 afslötos handelsfördrag med de flesta europeiska
länder, 1868 med Tyskland. Tiden för gällande kraften af dessa
fördrag har redan gått till ända för en del, och det för Öster rike
vigtigaste, eller det med Tyskland ingångna, skulle upphöra att
gälla vid 1877 års slut.

Likasom i de flesta andra af Europas industriella länder, äfven-
som i Förenta Staterne, uppblomstrade handeln och industrien i
Österrike högst ansenligt under de senaste åren på 1860-talet till
och med 1872. På kort tid förvärfvades kolossala rikedomar, en
mängd etablissement öfvergingo till bolag med ofantliga kapi-
tal, hvilka bolag skördade mycket höga utdelningar; öfver allt
uppstodo manufakturverk af alla slag. Men — man öfveransträngde
sig, här såsom flerestädes, »spekulationen» på orimliga vinster i
nästan alla möjliga företag blef allt för vild; öfverproduktion i en
mängd industrigrenar inträffade 1871 —1873, och så timade höst-
tiden sistnämnda år, och märkvärdigt nära nog samtidigt i flere
delar af Tyskland samt i Förenta Staterne, en reaktion, en kris —
i Österrike kallad »krach» — af den mest våldsamma art, som
hade till följd nedsättning af varuprisen, stockning i marknaden
och otaliga bankrutter1, och hvilkens verkningar ännu på flera-
handa sätt äro känbara.

Under sådana förhållanden skulle frågan om förnyelse eller
förkastande af de särskilda handelsfördragen pröfvas och afgöras.
En ganska stark agitation i protektionistisk rigtning började nu
utveckla sig, och första följden af dessa anfall på de befintliga för-
dragen blef ett särskildt aftal, i slutet af 1876, med Fngland om
införselstullen å bomulls- och yllevaror, enligt hvilket, hvad de
förstnämnde artiklarne beträffar, tullsatserne å några fördubblades,
såsom å släta, färgade väfnader, å tät väfnad med mönster samt
å musslin, och på öfriga specificerade 11 slag bomullsväfnader
höjdes med 25 å 33 1/2 % mot den dittills eller till 1876 års slut
gällande tariffen. På yllevaror åter, specificerade under 9 rubriker,
höjdes införselstullen med 33 1/3 % allenast för »allmänna qvali-
teten», för de öfriga med 10 å 20 %.

1 Man har uppskattat förlusten ensamt pä 85 kompanier, som bank-
rutterat under ären 1873—1876, till c:a 500 mill. kronor.
25

Sedermera, eller under loppet af 1877, har den protektionis-
tiska agitationen tilltagit i styrka och omfång och flera möten
hållits i Pveichenberg, Prag, Wien, Brünn, Olmütz etc., der fabri-
kanternes åsigter gjort sig gällande. Anfallen ha här rigtats huf-
vudsakligen mot förnyelsen af handelsfördraget med Tyshland, enär
denna skulle medföra förnyelse af fordragen med alla de andra
magterna. Och är härvid särskildt anmärkningsvärdt att Ungern,
som lemnat sitt samtycke till tariff-frågan för att få medgifvanden
af Österrike i afseende på andra indirekta skatter m. m., utan af-
seende å sina frihandelsåsigter i allmänhet fordrat icke allenast
hög tull på spanmål, som importeras till Ungern från Byssland
och Rumänien, utan jemväl betydlig nedsättning af vintullen i
tyska tariffen. Tyskland åter, som ej vill medgifva denna ned-
sättning, fordrar upprätthållandet af de nu gällande tullsatserne på
väfnader etc. samt minskning af den österrikiska jerntullen. Och
slutligen äska Österrike-Ungern, att tullen skall erläggas i guld,
oansedt dessa länder ännu icke sjelfva antagit den rena guldstan-
darden, och dessutom sedan länge icke invexlat sina banksedlar
mot metallisk valuta; — ett vilkor, som efter nuvarande förhål-
landen skulle höja hela tariffen med 12 %.

Underhandlingar i detta ämne mellan de resp, magternas om-
bud ha fortgått i längre tid, och tre gånger afbrutits och återtagits,
hvarefter de tyska underhandlare i slutet af Okt. 1877 lemnade
Wien. Framtiden får nu visa, om en medling mellan de stridiga
intressena kan komma till stånd. Det mellan dessa länder gällande
handelsfördrag har emellertid blifvit prolongeradt till d. 1 Juli 1878.

Under tiden, d. v. s. under sommaren och hösten 1877, syssel-
satte sig regeringen med utarbetande af en för de begge rikshälf-
terna — Österrike och Ungern — gemensam eller autonom tull-
tariff, gällande för alla länder, med förkastande således af alla
speciella handelsfördrag eller konventionella tariffer; •— en grund-
sats som likaledes hyses af furst BISMARCK, men är motsatt den
i Frankrike i detta hänseende rådande. Och sedan uti en för
begge rikshälfterna i slutet af Oktober hållen ministerkonselj i
Buda-Pesth det beslut fattats, att afbryta underhandlingarna med
Tyskland, framlade regeringen den 10 Nov. för riksrådet förslag
till ny, för hela riket gemensam tariff, öfverensstämmande med de
protektionistiska åsigter, som uttalats vid de ofvannämnda mötena,
och hvilka den tiden delades af flertalet i deputerade kammaren;
hvarvid särskildt är att märka, det den cisleitanske eller öster-
26

rikiske handelsministern, mr CHLUMECKY, öfvergaf de åsigter i en
mera liberal rigtning, som han i 20 års tid förfäktat, och biträdde
de mera avancerade protektionisternes.

Opinionen var nu visserligen förberedd på framläggande från
regeringens sida af den nya autonoma tariffen, att underställas de
cisleitanska och ungerska riksdagarne, i en mera protektionistisk
anda, än de hittills gällande tarifferne; men de förändringar, som
nu föreslogos, voro vida större än man väntat, och från flera håll
ropades derför högt, att »protektionismen har vunnit komplett
seger, reaktionen mot de senaste 15 årens handelspolitik är radi-
kal». Härmed må nu förhålla sig huru som helst så bör dock,
innan man bryter stafven öfver detta af den österrikiska regerin-
gen nyligen framlagda förslag till tulltaxa, uppmärksamheten rätt-
visligen fästas å detta lands finansiella förhållanden.

Sedan långliga tider, hufvudsakligen i följd af forna lerig och
en deraf föranledd enorm statsskuld, har Österrilee laborerat med
dåliga finanser, med en statsskuld, som 1876 beräknades till 2,724
millioner floriner 1, och med en årlig, icke obetydlig brist vid bud-
getens uppgörande; och äfven Ungern har en statsskuld, till stor
del härrörande från de i senaste tider gjorda jernvägsanläggningar,
som för sagda år uppskattades till mer än 500 millioner. Det
säger sig emellertid sjelf, att ett land, äfven med så stora ekono-
miska resurser som Österrike-Ungern (den för begge rikshälfterna
och synnerligast för Ungern så särdeles rika spanmålsskördén 1877
ansågs lemna öfver 100 millioner fl. mer än under vanliga år), icke
förmår på längd hålla ut med årliga brister i budgeten på mång-
faldiga millioner, utan måste vara betänkt på att härför sätta en
gräns; och om statsutgifterna ej kunna, bland annat af politiska
skäl, i väsentlig mån minskas, så måste försök göras att på lämp-
ligt sätt öka statsinkomsterna. Nu har Österrike, oberäknadt sina
salt- och tobaksmonopol, en direkt beskattning å närmare 88
millioner (enligt 1876 års budget), accisafgifter å 60 mill. etc etc.,
men af tullen allenast 18 mill. på en inkomst i helt af brutto
3731/, millioner, mot utgifter å 404.

Det var under sådana förhållanden ganska naturligt, att öster-
rikiska regeringen ville, sedan hon i tullväg hade fått fria händer,
försöka att skaffa landet på denna indirekta väg en betydligt ökad
statsinkomst, hvilken hon ock beräknat till 171/, millioner. Hon

1 1 Florin = 1 krona 7 4 öre.
27

har således i förslaget till den nya, gemensamma tariffen i fråga
satt, bland annat, förhöjning af tullen på kaffe från 16 till 24 fl.,
på thé från 10 till 15, på petroleum till 8, på vin i fastage från
8 till 12 fl. och på buteljer från 8 till 20 fl., allt per 100 kilogr.;
och vidare, i protektionistisk rigtning, höjning af tullen å bomulls-
och ylleväfnader med 162/3, 40, 50 å 55 % utöfver de nu utgående
beloppen, samt på fina sidenväfnader från 160 till 300 fl., på tjock,
slät d:o från 120 till 200 fl., allt per 50 kilogr.

Det är antagligt att österrikiska regeringen, med samtycke af
den ungerska, lyssnat allt för mycket till agitationerna från pro-
tektionismen ; säkert, att en storm i motsatt rigtning utbröt, efter
förslagets offentliggörande, från medelklassen eller förbrukarnes
sida, hvilka väl, efter livad vi ega oss bekant, ej så mycket kla-
gat öfver de höjda tullarne på textila ämnen, men så mycket mer
öfver den förhöjda kaffetullen och förhöjningarna på nödvändig-
hetsvaror, såsom petroleum etc. Men om medelklassen i utbyte
mot de förhöjda tullafgifterna i stället vill åtaga sig någon annan,
t. ex. förhöjd direkt beskattning, derom förmäles intet.

Så står tullfrågan för närvarande i Österrike-Ungern, och
hennes slutliga lösning kan i detta ögonblick ej beräknas.

Tyskland.

Tarifferne för tyska tullföreningen voro stödda på ganska mo-
derata protektionistiska åsigter, och sedan kejsardömet kommit till
stånd utfärdades d. 1 Okt. 1873 en ny tulltaxa, i hvilken ej mindre
produkterne från jordbruket och boskapsskötseln, med undantag
för några dylika, såsom ost, smör, kött och svin, blefvo tullfria
till införsel, än äfven nedsättningar i införselstullen för några
fabriksalster egde rum; hvaremot åter tullförhöjningar etablerades
för några andra dylika varor. Denna tariff var emellertid i egent-
lig mening ingenting annat än en ny redaktion af den gamla, som
utbytte thaier och silfvergroschen för tullafgifterna mot riksmark.
28

I denna för tyska riket nu gällande tariff ha, oss veterligen,
några andra förändringar af vigt icke inträffat, än att, sedan in-
förselstullen å tackjern borttagits, från 1877 års början jemväl
smidt och valsadt jern i stänger, jernvägsskenor, vinkeljern, rå- och
cimentstål, gjut- och raffineradt stål, jern- och stålplatter och bleck,
jern- och ståltråd, jern till grofva beståndsdelar af maskiner och
vagnar öfver 50 punds vigt, ankare och kettingar etc. blifvit tull-
fria vid införsel. Att bedöma verkningarna häraf för den tyska
jernindustrien är naturligtvis allt för tidigt, då allenast på ett års
erfarenhet något tillförlitligt omdöme i frågan ej kan grundas.
Men det vissa är, att Tyskland, som i flere trakter har ymniga
både jern- och stenkolsgrufvor, och sedan länge haft de mest stor-
artade, verldskunniga fabriker för jernförädling i en mängd rigt-
ningar, ända till synålstillverkning, har upparbetat sin jernfabrika-
tion till den grad, att detta land numera är det tredje i ordningen
af verldens alla jernproducerande stater, och således bör kunna
uthålla täflan på detta fält utan behof af någon skyddstull, och
detta så mycket hellre, som def redan vidt utsträckta jernvägs-
nätet, i förening med vattenvägarne, i hög grad underlättar varu-
forslingen till billigt pris. Emellertid gjorde de tyske protektio-
nisterne under 1877 års riksdag ett försök att få införselstull åsatt
gjutet och arbetadt jern, jernvaror i allmänhet, verktyg och maski-
ner m. m., men framställningen härom, som motarbetades af finans-
ministern, mr Camphausen, blef af riksdagsmajoriteten afslagen.

Tullagstiftningen i Tyskland fortgår således i moderat pro-
tektionistisk rigtning, och den våldsamma kris, som öfvergått flere
af de tyska staterne, synnerligast Preussen, sedan slutet af 1873,
och föranledts der, såsom i Österrike, af spekulationsraseriet i likt
och olikt {dGründungenP), har med tullförhållandena ej haft något
att skaffa.
29

Spanien

har längst och ifrigast upprätthållit forbudssystemet, sedan detta
öfverallt i det öfriga Europa — med undantag för Frankrike hvad
angår de stater, som ej velat ingå handelsfördrag med detta land
— öfvergifvits; och ännu i 1863 och 1865 årens tariffer hade
Spanien, oberäknadt åtskilliga införselsförbud af väsentlig vigt,
faststält, i allmänhet sagdt, mycket höga tullsatser till förmån för
den inhemska industrien. Det långvariga förbuds systemet öfver-
gafs emellertid i tariffen af den 12 Juli 1869, och sedan den tiden
är det blott den djupa okunnigheten, hvilken ej begriper skilnaden
emellan orden »prohiber» och »protéger», som kan hålla tal om
prohibitismen och pröhibitister. Förbud för införsel af vanliga han-
delsartiklar har sedan sistnämnda år, med undantag för Frank-
rike i nyss omförmälda hänseende, icke funnits i någon europeisk
tulltariff, än mindre i Förenta Staternes, der forbudssystemet aldrig
varit gällande, och man torde derför åtminstone numera få slippa
att höra pratas om »pröhibitister» från våra riksdagsbänkar och i
vår press.

Som sagdt: 1869 ändrade Spanien i väsentlig mån sitt dit-
tills följda tullsystem, och öfvergick till ett som borde kunna be-
traktas såsom moderat protektionistiskt. Hufvudbestämmelserna i
nämnda års tariff voro nemligen: upphäfvande af alla utförsels-
förbud och af alla differentialtullar, hvad angår flaggorna; upp-
häfvande likaledes af alla införselsförbud, utom hvad angår sådane
artiklar, hvilkas cirkulation är i strafflagen förbjuden; införselstulls
erläggande efter tre kategorier, eller a) extraordinära, för dittills
till införsel förbjudna varor, utgående med 30, högst 35 % af
varuvärdet; b) fiskaliska tullar, 15 % af värdet, och c) s. k. ba-
lanstullar. Och skulle de extraordinära tullafgifterna vara oför-
änderliga under sex år (till 1875 års slut) samt derefter gradvis
minskas under 7—12 år, tills de nedgingo till fiskalstullarne, 15 %.
Grundprincipen för tullreformen var således, att småningom och
betänksamt öfvergå från det gamla systemet, med förbud och höga
skyddstullar, till ett moderat protektionistiskt. Men härvid gjordes
ett tillägg i författningen, som i betydlig mån kunde inskränka
. 30

verkningarna af de i henne stadgade principer, neml. det, att rät-
telse i klassifikationen af de under de trenne kategorierna upp-
förda varorna skulle kunna ske hvart tredje år genom värderings-
kommissioner; ett tillägg som, efter hvad man påstår, redan haft
den verkan, att de successiva tullnedsättningarna för första kate-
goriens artiklar, som bort ega rum, ännu åtminstone icke full-
ständigt genomförts.

I den sålunda gällande tariffen gjordes en förändring genom
författningen af den 22 Juli 1877, hvilken redan den 1 Aug.
samma år vann tillämpning, och som medgaf tullnedsättning för
åtskilliga artiklar, införda från de stater, hvilka behandlade Spanien
såsom ett af de »mest gynnade länder». Denna tariff var uppdelad
i 2 kolumner, den första (gällande för nyssnämnda länder) inne-
hållande i allmänhet mycket höga tullsatser och tillsammans be-
tydligt öfverstigande de i 1869 års lag fixerade bestämmelser; den
andra kolumnen åter ännu högre, eller differentialtullar för de
länder, som ej behandlade Spanien såsom en af de mest gynnade
stater, hvilka länder utgjordes af England, Frankrike och Förenta
Staterne. Fördelarne af den nya författningen tillföllo nu, på be-
kostnad af exportörerne från de sistnämnda länderna, hufvudsak-
ligen Tyskland, Belgien och Schweiz, och inom kort uppstodo de
häftigaste klagomål i så väl den engelska som franska pressen
samt inleddes underhandlingar med Spanien från dessa länder;
hvaremot Förenta Staterne helt enkelt svarade Spanien med en
supplementär tullafgift å 2 shill. st. per tonne för alla varor af
spanskt ursprung, eller handlade alldeles på samma sätt mot Spa-
nien som mot Frankrike, då detta land åter införde »Surtaxes de
pavillon».

Hufvudafsigten med i fråga varande 1877 års författning, hvad
England beträffar, synes hafva varit, att förmå detta land, genom
dess uteslutande från förmånen af de spanska tullminskningarna,
att mindre styfmoderligt behandla Spanien, hvad angår införseln af
vin derifrån till England. Tullbestämmelserna i sistnämnda land
för vin ha neml. sedan länge varit 1 sh st. per gallon för sådant,
som innehåller mindre än 26 grader sprit enligt SYKES hydrometer,
men deremot 2 sh. 6 d, eller 150 % högre afgift, för vin med 26
å 42 0 sprithalt. Denna stora skiljaktighet till förmån för de lätta
franska, men nackdel för de sprithaltiga spanska vinslagen har
Spanien länge öfverklagat, och framtiden får nu utvisa hvad af-
seende England vill fästa å dessa klagomål. Brittiska regeringen
31

befinner sig utan tvifvel i en ganska kritisk ställning i afseende
på denna fråga, då Spanien på ena sidan fordrar likställighet i
tullsatserne och Franlcrilie på den andra äskar betydlig nedsätt-
ning af vintullen å 1 sh st., men tullintraderna för vin i det för-
enade konungariket nu för tiden uppgå till pund st. 1,755,000, eller
c:a 32 millioner kronor.

Hvad nu slutligen beträffar det inflytande, som det i långliga
tider och intill 1870 herskande prohibitivsystemet, och derefter det
nu gällande systemet af införselsfrihet mot i allmänhet höga tull-
afgifter, må hafva utöfvat på Spaniens industri och utrikes handel,
så finnes, oss veterligen, inga statistiska uppgifter, förtjenta af
någon uppmärksamhet, hvarå en jemförelse emellan förr och nu
skulle kunna grundas hvad angår de spanska industriella förhål-
landena. Väl har man fått veta från ett och annat håll, i allmänna
ordalag, att detta land på de senaste tjugu åren skall hafva lyft
sig till en förvånande höjd i industri och rikedom, i mån som
jernvägsanläggnin garna derstädes utsträckts 1, äfvensom att Spaniens
utrikeshandel vunnit en nära nog sagdt underbar tillväxt, hvilket
yttrande för några år sedan lärer hafva fälts af Englands sände-
bud i JUadrid. Några fakta till stöd för dessa uppgifter, hvad
industrien angår, ha åter, efter hvad vi veta, icke lemnats. Der-
emot offentliggör spanska regeringen sedan länge förhållandena
hvad utrikeshandeln angår, men af dessa uppgifter kan visserligen
icke slutas till någon »underbar tillväxt». Det visar sig neml. af
statistiken i detta hänseende, att värdet i millioner pund st. varit af

Importen	Exporten
1857			 15,55 	 11,68
i medeltal 1865—1869 	 17,2 2 	 15,7 6
1870 	 20,87 	 15,98
1871	 14,35 	 15,19
1872 	 12,70 	 18,69
1873 		12,4 7 	 22,5 6
1874 	 15,28 	 16,12

Hvarvid likväl bör märkas, att uppgifterna för åren 1872—1874
icke afse de trakter af landet, som den tiden voro intagna af'
Carlisterne.

1 Jernvägslängden i Spanien uppskattades 1875 till e:a 535 sv. mil
och 200 mil voro dä ytterligare under byggnad.
32

Spanien, som under många tiotal af år nästan oupphörligt
utstått de häftigaste inre skakningar (att ej tala om upproret på
Cuba), i följd af politiska hvälfningar, partistrider, tvedragt och
slutligen inbördes krig, har sedan några år haft lugn inom landet.
Det skall nu visa sig, om detta får fortfara, huruvida nämnda, i
många hänseenden af naturen så rikt begåfvade land i verklig-
heten kominer att gå framåt i industrielt och merkantilt hän-
seende.

Förenta Staterne i Norra Amerika.

Det finnes intet land i hela verlden, som under detta århun-
drade, i hänseende till handelspolitiken eller, rättare sagdt, i af-
seende på tullbestämmelserna, ombytt åsigter så ofta och så grund-
ligt som Förenta Staterne. Allt efter som de motsatta partierna,
eller frihandlerne ■— i amerikansk mening neml., i enlighet hvar-
med 20 % skyddstull anses vara »frihandel» ■—■ och protektioni-
sterne, hvilka fordrat vida högre skyddstullar åtminstone för den
stora mängd varuartiklar, som kunna komma i täflan med de mot-
svariga inhemska, innehaft den beslutande magten i kongressen,
ha i detta hänseende motsatta tullsystem gjort sig gällande 1818,
1824, 1834—1835, 1842, 1847 och .1861, eller skyddssystemet
efterträdts af frihandelssystemet, och tvertom. Sedan sistnämnda
år, då en ny tulltariff antogs den 2 Mars med, i allmänhet sagdt,
vida högre skyddstullar än i något europeiskt land, med undantag
möjligen för Spanien, ha visserligen tid efter annan åtskilliga modi-
fikationer i tullbestämmelserna egt rum, men de flesta och af den
öfvervägande vigten likväl i ytterligare protektionistisk rigtning.
Karakteren af de sedan 1861 och ännu gällande tulltarifferne i
Förenta Staterne är således helt enkelt den, att genom enorma
tullafgifter försöka omöjliggöra införseln från alla andra länder af
alla sådana varor, som kunna täfla med den inhemska tillverknin-
gen eller äro af beskaffenhet, att möjligen kunna inom eget land
tillverkas.
33

För ett rättvist bedömande af detta tullsystem då det först
infördes, eller 1861, böra dock tagas i betraktande de politiska
och ekonomiska förhållanden, som den tiden voro rådande inom
unionen. Redan i Dec. 1860 hade Södra Carolina ur densamma
utträdt, och detta exempel följdes i påföljande Jan. månad af sex
andra syd(slaf)stater, så att redan då ett inbördeskrig syntes blifva
■oundvikligt. Med blicken fäst härå, måste ökade statsinkomster
anskaffas till den s. k. rebellionens undertryckande, och det är
antagligt, att uppnåendet af detta mål var hufvudmotivet för ofvan-
nämnda kongressbeslut, icke antagligt, att de nordöstra staterne,
i hvilka redan då en tillväxande manufakturindustri blomstrade,
skulle kunnat förmå mellan- eller centralstaterne och samtlige de
vestra, i hvilka dylik industri knappast ännu förefinnes, att blott
till förmån för de förre åtaga sig en så dryg tullbeskattning, som
då infördes. Och att detta var hufvudmotivet visas än ytterligare
af de högst betydliga stegringar af tullafgifterna, som under de
påföljande krigsåren, 1862—1865, vidtogos.

Det var således i första rummet för att bereda Förenta Sta-
terne ökade statsinkomster i stort, att betäcka de oerhörda krigs-
kostnaderna samt betala ränta på och amortering af den enorma,
nya statsskulden, som kongressen åtog sig den så betydligt för-
höjda tullbeskattningen, jemte en mängd andra särdeles tryckande
både direkta och indirekta skatter; och derför bör ock först tillses,
i hvad mån tulltarifferne sedan 1861 verkat i den afsedda rigt-
ningen. Det befinnes då, vid jemförelse af förhållandena i detta
hänseende före, under och efter inbördeskriget, att tullintraderne
uppgått under finansåret till 1 Juli (i millioner dollars1 i guld)

1860 ______________________________ 53,187
1865 ______________________________ 84,928
1871 _____________________________ 206,275
1875 ___________________________   157,167

Varande härvid att märka, det tullen å kaffe och thé, hvaraf im-
porterades t. ex. under finansåret till 30 Juni 1875 för värdet af
resp, millioner dollars 501/, och 221/2, upphäfdes 1872, hvarigenom
naturligtvis tullinkomsterna i helt ansenligt förminskades. Onek-
ligt är således, att under de högligen protektiva tarifferne sedan
1861, och oaktadt den systematiska smugglingen i stort från Kanada,

1 1 dollar == 3 kronor 76 öre.

3
34

ha tullintraderne efter nämnde tid flerdubblats. och i ganska märk-
bar mån bidragit dertill, att den i följd af inbördeskriget åsam-
kade, oerhörda, statsskulden, som efter detta krigs slut eller 30/,

1866 uppgick till mill. dollars____________________________ 2,773
nedgått 1 Dec. 1877 till __________ 2,046
och således minskats i kapital med_ 727

sedan belöpande, tills helt nyligen särdeles dryga räntor blifvit
betalda. Alldeles oförnekligt är således, att de i hög eller högsta
grad protektiva tullbestämmelser, som i Förenta Staterne varit
gällande sedan 1861, haft den verkan, som åsyftats, hvad angår
statsfinanserne. Vi skola nu taga i betraktande den inflytelse
detta tullsystem kan anses hafva utöfvat på landets industriella
och kommersiella förhållanden.

Hela värdet af den amerikanska industriens produkter upp-
skattades, i millioner dollars, till

år	1850 ________________________________ 1,019

»	1860 ________________________________ 1,900

»	1877 _______________________________  4,000

Till denna enorma tillväxt hafva i icke oansenlig mån bidragit
sådana fabrikationer, som äro amerikanernes egna uppfinningar och
med tullsystemet ej hafva något att skaffa, t. ex. symaskinerne,,
hvarmed Förenta Staterne förse »hela verlden», och på hvilken
industrigren oerhörda rikedomar samlats; och vidare, nu förtiden,
manufaktur-industri af, nära nog sagdt, alla möjliga slag, hvilken
åter, i allmänhet taladt, åtnjuter en skyddstull af 60 å 100 %
utaf varans värde. Att nu ingå i en mera utförlig beskrifning af
allenast de hufvudsakliga, mest framstående amerikanska industri-
grenarnes oerhörda utveckling sedan 1861, skulle föranleda en vid-
lyftighet, som här ej vore på sin plats. Allt nog, denna utveck-
ling har, såsom nyss nämnts, visat sig på nästan alla industriella
områden, äfven sådana der andra länder, t. ex. England, Franlc-
rike och Schiveiz, varit afgjordt öfverlägsna, såsom t. ox. i jern-
förädlingsindustrien (af inhemska materialier), bomulls- och siden-
väfnader, ur m. m.; och verldsexpositionen i Filadelfia 1876, hvil-
ken besöktes, bland andra, af sakkunnige fackmän från nästan alla
länder på jordklotet, ådagalade tillfyllest de jettelika framsteg som
tagits och den höga industriella ståndpunkt hvarpå Förenta Sta-
terne nu för tiden sig befinna. Vid några få af de mera bety-
dande industrigrenarne vilja vi emellertid här fästa uppmärksamhet.
Ännu för 20 år sedan, under det då rådande liberala eller
s. k. frihandelssystemet, var införseln till Törenta Staterne af jern-
varor utaf alla slag högst ansenlig. Amerikanerne egde emellertid
inom eget område, och ensamt i Pennsylvanien, de rikaste till-
gångar i hela den kända verlden af anthracitkol, de mest rika
tillgångar på särdeles goda jernmalmer och leror, jemte koppar,
zink etc. Dessa ymniga källor för etablerande af en industri i
stort ville nu Förenta Staterne göra sig till godo, och stadgade
derför först 1861 ganska dryga införselsafgifter för jernartiklar af
alla slag, från tackjern, stångjern och jernvägsskenor ända till de
finaste jern- och stålvaror, samt ökade dessa afgifter sedermera
1865 och partielt äfven efter den tiden. De ville alltså, till en
början, småningom göra sig så godt som oberoende af all tillförsel
från utlandet af ofvannämnde artiklar, och ansågo sig härtill ega
så mycket större anledning, som England öfversvämmade dem med
tackjern, stångjern och jernvägsskenor af den mest usla beskaffen-
het, eller med, som de uttryckte sig, »Cinder-Iron» (askejern) och
»Rubbish» (utskottsjern), hvilket företrädesvis var af menligt in-
flytande för de i kolossal utsträckning anlagda jernvägarne.

Med den företagsamhet, ihärdighet och öfverlägsna mekaniska
skicklighet, som utmärka nordamerikanen, greps nu verket an, och
inom kort tid uppstodo en mängd de mest storartade anläggningar
för tillverkning och förädling af jern, masugnar, valsverk och
fabriker af en mängd olika slag.

Följderna häraf ha blifvit, att införseln af allt hvad jernar-
tiklar heter så godt som år för år i betydlig grad minskats, under
det att den amerikanska exporten af åtskilliga jernkram var or, så-
som sågar, yxor, filar, knifvar, snickeri- och stenhuggeriverktyg
etc., hvilka äro af en utmärkt qvalitet, går till »hela verlden», så-
ledes jemväl till London, Sheffield och Birmingham, och fördel-
aktigt täfla med desse senares tillverkningar på verldsmarknaden;
hvarför ock Sheffield-manufakturisterne höstetiden 1876 anhöllo
om britiska kabinettets bistånd för att shydda dem mot öfver-
svämningarna af »Yankees».

Den föreställningen är nog allmän, och uttalas städse af den
Bastiatsha skolans anhängare, att höga skyddstullar ovilkorligen
skola medföra de resp, varornas betydliga stegring i pris inom
eget land; ty utan medtäflare från utlandet kan, säga de, tillver-
karen inom eget land åsätta hvad pris han behagar på sin pro-
dukt. Man besinnar emellertid icke, att så snart det verkligen
36

lönar sig att upprätta industriella etablissement, och hopp före-
finnes om skyddande tallagars bestånd, så blifva dessa anläggnin-
gar ingalunda några monopol, utan uppstår en täflan mellan
industriidkarne inom eget land, som håller priset vid jemnmått;
äfvensom att det helt enkelt blir omöjligt att hålla oskäligt höga
priser inom hemlandet, om den resp, tillverkningen vunnit sådan
utsträckning, att åtminstone någon del deraf måste exporteras.
Ty väl låter tänka sig — och Englands handelshistoria visar det
bäst — att ett land i någon viss industrigren kan exportera varor
med förlust, eller med andra ord sälja dem för lägre än tillverk-
ningspriset m. m., således till lägre än det inhemska priset, för
att härigenom, om möjligt, ruinera sina utländske medtäflare; men
på längd duger ej den taktiken.

Af särdeles intresse är det derför att förnimma, hvad ameri-
kanska jernhistorien i detta hänseende har att förkunna.

Det befinnes då, att t. ex. utländska, d. v. s. engelska, stål-
räls kostade, innan amerikanerne anlade verkstäder för denna ar-
tikel, per ton dollars 225 i »currency» eller pappersmynt (motsva-
rande den tiden dollars 150 i guld), men föll, i mån som den in-

hemska fabrikationen tilltog, till____________-_______________ 96,3 8
motsarande i guld_____________________________ 79,oo
äfvensom att, sedan fix tull år 1870 åsatts nämnda vara
med dollars 28 per ton, bästa stålräls af amerikansk till-
verkning ytterligare nedgått till_____________ 60,oo

Vidare att amerikansk spik numera säljes till vida lägre pris
än tullbeloppet för den varan;

att då engelska sågar på 1840-talet kostade i Förenta Sta-
terne dollars 15,7 5 å dollars 19 per dussin, såldes amerikanska
sågar 1876 i' England för dollars 10,50;

att engelska yxor tillförene i Förenta Staterne betingade ett
pris af dollars 24 å 48 per dussin, men att detta pris, i följd af
den amerikanska tillverkningen, oupphörligt nedgått ända till dollars
8 ä 10; äfvensom att de bästa amerikanska yxorna såldes 1876
till dollars 9,50 currency och exporterades i stora qvantiteter till
utlandet.

Slutligen må nämnas, att Förenta Staterne år 1850 egde alle-
nast 5 verkstäder för stålberedning. 1861 och de följande åren
stegrades införselstullen, och följden har blifvit, att stålpriset nu
för tiden är mycket lägre än 1861, att konsumtionen inom landet
fyrdubblats samt att den inhemska produktionen betydligt öfver-
37

stiger införseln. 1874 kostade bästa engelska stål i B oston per

skålp. _______________-_______________________ 17 å 18 cents
amerikanskt stål samtidigt derstädes__________ 15	å	151/,	»
men sedan tullen ökats 1875 med 10 %, föll
priset å engelskt stål i Boston till _________ 14	å	141/,	»

i guld, och å amerikanskt i »currency» till___ 14	å	15	»

Att framdraga flera exempel på verkningarna af det ameri-
kanska systemet med oupphörligt stegrade skyddstullar, hvad angår
jern- och ståltillverkningen och förädlingen, torde vara öfverflödigt.
Allt nog: Förenta Staterne ha under detta system i nämnde indu-
strigrenar tagit jettesteg framåt, är numera den andra (näst efter
Stora Britannien) i ordningen af de stater, som i stort egna sig
åt dessa produktionsgrenar, ha allt mindre och mindre behof af
import från utlandet af varor i denna väg, och komma efter all
sannolikhet, under nu befintliga förhållanden i de länder, som med-
gifva tullfrihet för införseln af jern- och stålvaror, att småningom
mer och mindre fullständigt öfverflygla dem alla med dessa artiklar.

Den andra stora industrigren, som det höga skyddstullsyste-
met frammanat, är bomullsväfnader för massan af befolkningen.
Äfven i denna handtering ha ofantliga kapital i senare tider ned-
lagts och de mest storartade fabriksanläggningar kommit till stånd,
så att år 1875, under trycket af den svåraste kris, anslogs qvan-
titeten af den bomull, som för de amerikanska fabrikerna användes,
till 600 millioner engelska skålp. 1, motsvarande 14 skålp. eller c:a
50 yards i medeltal för hvarje invånare (af 43 millioner). Också
ha Förenta Staterne i denna industrigren redan kommit så långt,
att den numera obetydliga införseln af dylika väfnader är unge-
färligen lika med den motsvariga exporten, och de taga för af-
gjordt, att genom aftal med vederbörande jernvägsbolag om ned-
sättning i fraktkostnaden. kunna bringa det derhän, att sydsta-
ternes bomullsskördar till största delen, om ej helt och hållet,
skola kunna upparbetas i de andra staterne till garn och väfnader,
och produkterne sedermera säljas till så billigt pris både öfver
Atlantiska hafvet och Stilla Oceanen, att icke ens engelsmännen
dermed på längd skola kunna uthålla täflan.

I korta drag ha vi nu sökt beskrifva den amerikanska fabriks-
industriens oerhörda tillväxt efter antagandet af 1861 års tariff
och skyddstullarnes oupphörliga stegring efter nämnde tid. Följer

1 93,76 engelska skålp. = 100 svenska.
38

så i ordningen att tilise, i hvad mån detta tullsystem kan anses
hafva utöfvat inflytande på Förenta Staternes utrikeshandel och
skeppsfart m. m.

Under de 6 åren före inbördeskrigets utbrott, eller under åren
1855—1860, steg värdet af både in- och utförseln oupphörligt, med
undantag allenast för år 1858, eller för:

Importen	Exporten

från lägst mill. dollars____________ 261 ________ 275

till högst _________________________ 362 ________ 400

Det var klart, att under de fem krigsåren skulle åter dessa
värden ansenligt sjunka, och under det sista af dessa, eller 1865,
föll ock importvärdet till ______________________________ 234

export- d:o ______________________________________________ 194.

Efter nämnda år, och under inflytelsen af de sedan 1861 gäl-
lande tarifferne, ha in- och utförselsvärdena förhållit sig som följer,
från och med 1870, neml. för:

Importen	Exporten

1870 __________________________________________ 462,3	  450,9
1871 _________________________________________   541,6	  541,2
1872 ___________________________________________ 640,3	   524,o
1873 __________________________________________ 663,6.	  6O7,o
1874 ___________________________________________ 595,8	  652,9
1875 ___________________________________________ 553,9	  605,5
1876 ___________________________________________ 476,6	  596,9

Man finner häraf, att värdet af både in- och utförseln ansen-
ligt stegrats i jemförelse med förhållandena före inbördeskriget;
att maximum för importen uppnåddes 1873, för exporten 1874,
hvarefter, i följd af krisen, minskning egt rum på begge hållen,
synnerligast hvad angår införseln; och slutligen, att värdet af ex-
porten mer och mindre betydligt öfverstigit importvärdet under
åren 1874—1876. Dock bör härvid icke förbises, att i dessa vär-
den ingå in- och utförseln af ädla metaller för icke obetydliga
belopp, neml. för importen lägst 13,7, högst 28,4 millioner dollars,
och för exporten lägst 56,5, högst 98,4 millioner; hvilket med
andra ord vill säga, att Förenta Staterne efter inbördeskrigets slut
ännu icke förmått betala räntor och amortering af den ofantliga
statsskulden, de särskilda staternes äfvenledes ganska ansenliga
och jernvägsbolagens m. fl:s än större gäld till utlandet med öfver-
skottet på handelsbalansen, utan måst betäcka bristen med utförsel


39

af ädla metaller; hvartill åter, hvad unionens skattkammare be-
träffar, tillgångar funnits i de uti guld dit ingående tullafgifterne.

Anställes vidare jemförelse emellan förhållandena före 1861
och de nu befintliga, hvad angår Förenta Staternes stieppsfart och
handelsflotta, så befinnes, att under året 1858—59 utgjorde:

Antalet fartyg	Af tons

Inkommande amerikanska______________ 12,035 __________ 5,265,648

Utländska _______________________... 10,532 __________ 2,540,387

Tillsammans	22,567 _________ 7,806,035

Utgående amerikanska _________________  12,277	  5,297,367

Utländska _______________________..... 10,427 ________ 2,618,388

Tillsammans	22,704 _________ 7,915,735

Amerikanska handelsflottan syssel-	■
satte således	den tiden		  24,312	  10,563,815
mot utlandets			 20,959 	 5,158,775
d. v. s. 2/, af samtliga tonnagen, och detta i följd af fartygens
öfvervägande större drägtighet.

Under året 1874—1875 var åter förhållandet följande:

Antalet fartyg	Af tons

Inkommande amerikanska_________________ 9,586	  3,154,517

Utländska __________________________   13,604	  6,627,508

Tillsammans	23,190 _________ 9,782,025

Utgående amerikanska __________________ 8,667	  3,291,374

Utländska ______________________..... 12,013 _________ 7,465,795

Tillsammans	20,680 _______ 10,757,169

Amerikanska handelsflottan syssel-
satte alltså det året allenast ...	18,253 	 6,445,891
mot utlandets	 25,617	  14,093,303

och hade således minskats sedan 1859 hvad antalet fartyg be-
träffar med 25 % och i hänseende till drägtigheten med 60 %,
under det att utlandets ökats med 25 % hvad angår fartygs-
antalet och med nära 200 % i afseende på drägtigheten. Och
ungefär enahanda har förhållandet varit sedan 1872.

Obestridligt är derför, att amerikanska handelsflottan deklinerat
högst betydligt sedan 1859, och lika obestridligt, att hufvudorsa-
kerna härtill äro att söka i de amerikanska sjöfartslagarne och i
40	'

det öfverdrifvet höga skyddstullsystem, som för skeppsbyggarne
försvårat och fördyrat begagnandet af utländska materialier m. m.
Obeaktadt bör emellertid icke lemnas, att Förenta Staternes han-
delsflotta, detta allt oaktadt, ännu intager det andra rummet i
ordningen hvad angår både seglande och ångfartyg, enligt byrå.
»Veritas-» uppgifter för 1877, som sålunda specificera:

Seglande fartygens:

Antal	Tons

Brittiska ___________________________ 17,765 ______ 5,526,930

Förenta Staternes ___________________ 6,307 _______ 2,146,731
Norska_______________________________ 4,13 5 ______* 1,352,949
Alla uppräknade länders _____________ 51,912_______  14,799,130

Ångfartygens:
Brittiska 	   3,133	  3,283,910

Förenta Staternes ______________________ 542	   674,036
Franska ________________________________ 272	  319,179
Alla uppräknade länders ______________ 5,471	  5,507,677

Och vidare är det mycket möjligt, att ej säga högst troligt,
att sedan priset å inhemska materialier för skeppsbyggnad i all-
mänhet sagdt under de senaste åren betydligt nedgått, och arbets-
lönerna likaledes, så skola amerikanerne, med den drift och före-
tagsamhet, som utmärka dem, innan kort komma att utveckla en
storartad verksamhet äfven på de områden, hvarom här är fråga.
Det säkra är åtminstone, enligt amerikanska uppgifter, att byg-
gandet af jernfartyg i Förenta Staterne tilltagit ansenligt sedan
1872; att de amerikanske konstruktørerne för detta ändamål anlagt
masugnar, valsverk och nya verkstäder; att priset på amerikanskt
jern minskats med mer än hälften, och var 1877 nära lika med
de europeiska marknadernes; att koppar produceras till export,
samt att handarbetet, som kan anslås till 70 % af kostnaden för
en ångbåt, reducerats derhän, genom användande af maskiner, som
ej begagnas i England, att det kan sättas på lika fot med priset
i Europa.

Men, säger man, om än oförnekligt är, att Förenta Staterne
efter inbördeskrigets slut 1865 i en alldeles enorm skala utvidgat
sin fabriksindustri i en mängd olika rigtningar; att utrikeshandeln
41

efter nämnde tid stigit högst ansenligt; att exporten af jordbruks-
produkter, oberäknadt de förnämsta artiklarne, eller bomull och
spanmål, tilltagit i förvånande grad hvad angår fläsk, kött, läder,
smör, ost etc., samt att under ifråga varande tidsperiod upptäckts'
och bearbetats dels de rikaste silfvergrufvor i Nevada och några
andra af de vestligaste staterne och territorierna, dels ock berg-
oljelager, hufvudsakligast i Pennsylvanien, hvilka produkter ensamt
genom utförseln till utlandet tillskyndat Norra Amerika hundra-
tals millioner dollars m. m. Om än allt detta icke kan förnekas,
säger man, så är dock lika oförnekligt, att Förenta Staterne från
höstetiden 1873 till slutet af 1877 fått upplefva en ekonomisk kris,
som i uthållighet och vidsträckthet icke haft sin like i detta land.
Hvilka kunna nu orsakerna hafva varit till denna märkliga till-
dragelse ?

Både i och utom Förenta Staterne hafva vidt skilda åsigter i
detta ämne uttalats af framstående statsmän och skriftställare i den
politiska ekonomien. Vi skola nu, till en början, meddela det om-
döme i frågan, som yttrats af mr DAVID A. WELLS, hvilken nu för-
tiden i Förenta Staterne lika ostridigt intager första rummet bland
kämparne för frihandeln (i amerikansk mening) som hans mot-
ståndare, mr H. C. Caorey förnämsta platsen bland protektioni-
sterne. På hösten 1876, och således tre år efter krisens utbrott,,
höll mr WELLS ett föredrag om orsakerna till den dåvarande eko-
nomiska förlägenheten, och tillskref denna

först och främst den stora utsträckningen af arbetsbesparande
masliiner och processer, hvilka väl med tiden kunde blifva gag-
nande, men under tiden beredde lidande för många.

An värre vore den sammanlagda kapitalförlust, som verlden
på de senaste 10 till 15 åren fått vidkännas. Sedan 1861 hade
verldens nationalskuld växt med 2,000 millioner pund st., hvaraf
blott 12 % nedlagts i gagnande och produktiva företag. Af För-
enta Staternes skuld på 440 millioner pund st. hade blott 4 %
sålunda blifvit använda, men 88 % för krigsväsendet, förstörda,
vägar och broar etc. (om de återstående 8 % nämndes ingenting).
Nära samma belopp (440 mill. pund st.) hade derstädes upptagits
i skatter, som likaledes blifvit illa använde, och absolut förlust
hade uppstått på en mängd dåliga företag. Kapitalet i Förenta
Staternes jernvägar vore 439,6 millioner pund st., men minst halfva
antalet jernvägslinier hade ännu icke lemnat någon profit, under
42

det att af den fonderade och andra jernvägsskulden å mill. pund
st. 491,8 omkring en fjerdedel numera ej kunde honoreras.

Det dåvarande ekonomiska tillståndet måste utan tvifvel till
stor del tillskrifvas det omåttliga byggandet af jernvägar, och
genom landets öfversvämmande med pappersmynt frambringades
först spekulationsfebern.

Vidare vore den enorma tillväxten af skatter i Förenta Sta-
terne ett stort hinder för rörelsen. Skatterne till federalstyrelsen
hade sålunda från 1870 till 1874 tillväxt med 4 % per år, och
än större vore do särskilda staternes och kommunernes. De förres
skulder uppgingo 1875 till 328 mill. dollars, hvaraf 164 millioner
icke honorerats (»defaulted»), och municipalskulderna öfverstego
800 mill. dollars. Sammanräknade beskattningen hade åter stigit
från 5 dollars per caput år 1861 till 13 dollars år 1876.

Slutligen hade den verksammaste orsaken till förekommande
af handelns tillväxt varit den sedan 1860 rådande ytterliga protek-
tion, såsom en del af Förenta Staternes nationella fiskaliska politik.

Så långt mr WELLS. För vår del anse vi det af honom så-
lunda uttalade omdöme om orsakerna till den numera, efter hvad
det vill synas, öfverståndna amerikanska krisen vara väl grundadt,
att han slagit »hufvudet på spiken». Det skulle emellertid blifva
-allt för vidlyftigt att här kommentera alla förutnämnde, af mr
WELLS uppstälde satser. På några af dem önska vi likväl få fästa
särskild uppmärksamhet.

Nutidens amerikaner utveckla en uppfinningsförmåga och skick-
lighet i praktisk-mekanisk väg, som sannolikt öfverträffa hvarje
lands i Europa, och ensamt inom eget land, med en oerhörd yt-
vidd och 43 millioner invånare, ha. de ett vidsträckt och lönande
fält för tillgodogörandet af sina uppfinningar. Deras sträfvan har
nu, i senaste tider, gått ut på, att i hänseende till frambringande,
forsling m. m. af alster af alla slag och i alla tänkbara rigtningar
ersätta menniskokraften och skickligheten med masltinJcraften, och
de ha i den vägen redan tagit jettesteg till målets uppnående.
Så — för att taga ett enda exempel »i högen» ■— ha de anlagt
storartade urfabriker, der allt, från skrufvarne till boetten och
visarne, göres med maskiner, hvilka arbeta med den yttersta nog-
grannhet, så att uret kan regleras utan att verkmästaren, så att
säga, behöft se på detsamma; under det att t. ex. i Schweiz urets
alla delar göras för hand. Följden har ock blifvit den, att då in-
förselstullen jemte frakt etc. uppskattas till 25 å 30 % af värdet,
43

importvärdet för scluceiser-tir år för år minskats sedan 1872, då
det utgjorde mill. fr. 18,3 till 4,4 år 1876, samt att antalet i
Amerika tillverkade ur stigit från 100,000 år 1863 till 250,000 år
1876 (midt under krisen). Och på samma sätt åt en mängd andra
håll. Oupphörligt uppfinnas nya, arbetsbesparande och ändamåls-
enliga maskiner, hvilka säljas till billigt pris och spridas öfver allt
i landet. Men tydligt är nu, att då både jordbruket och alla de
■öfriga näringarna sålunda kunna få så godt som alla för dem be-
höfliga arbeten verkstälda både billigare och bättre af maskiner,
än af menniskokraft, så skall den senare bli allt mer umbärlig.
Detta har ock blifvit händelsen. Hundra tusentals arbetare ha
härigenom, och genom stockningen i affärsverksamheten i följd af
öfverpro duktion i fabriksväg, kommit i saknad af sysselsättning,
råkat i armod och ansträngt sig för att kunna utvandra från det
land, som i långliga tider. mottog årligen flere hundra tusen emi-
granter. Nu förmodar mr WELLS, att denna ofantliga utsträckning
af arbetsbesparande maskiner och processer skall med tiden blifva
gagnande, och framtiden kan väl komma att gifva honom rätt i
denna förmodan hvad angår Förenta Staterne, med deras omätliga
resurser i så många- hänseenden, men relativt högst obetydliga
befolkning.

Det lider intet tvifvel, att de enorma skyddstullarne sedan
1861 å 60 å 100 % af värdet (för ylletäcken t. ex. 95 %) varit
den verksammaste sporren till den oerhörda utsträckningen af in-
dustriel verksamhet intill hösten 1873. Fabrikanterne gjorde an-
senliga vinster, en hvar, som egde eller kunde skaffa sig kapital
på kredit (till stor del i utlandet), anlade fabriker för spånad,
väfnad, jernarbeten etc., arbetslönerna höjdes, verksamheten var
ofantlig och emigranter tillflödade under det sista af dessa år, eller
1873, till ett antal af 422,500. I denna enorma produktion låg
emellertid en stor öfverdrift, enär alla dessa varor ej kunde för-
brukas inom landet, och icke heller, till större delen, exporteras,
■emedan utlandet den tiden tillverkade likartade artiklar med mindre
kostnad.

Denna öfverproduktion, i förening med den sedan länge fort-
gående jernväffsfebern, måste, förr eller senare, föranleda en eko-
nomisk kris af allvarligaste beskaffenhet. Innan vi öfvergå till
beskrifning af denna kris, vilja vi först yttra oss om det ameri-
kanska jernvägsväsendet.
44

De 37 stater enligt 1870 års census, hvaraf unionen består.

intaga en yta i engelska qv.-mil af_____________________ 1,804,351
och de 10 territorierna___________________________________________________________________________________________________ 1,206,019

Tillsammans 3,010,370'

oberäknadt floder och sjöar å __________________________ 240,000

Denna oerhörda yta, med, i allmänhet sagdt, utmärkt god jord-
mån och de mest ymniga tillgångar på stenkol, jern, bergolja etc.,
motsvarar 7,540,000 qvadrat-kilometer; och då t. ex. Franltrilie^
med hvilket land jemförelse väl kan anställas, hvad angår de na-
turliga förmånerne, icke håller mer än 528,577 qv.-kilom., med
en folkmängd af något öfver 36 millioner, borde Förenta Staterne
kunna lemna uppehälle åt minst 500 millioner menniskor. Men
ännu ha de icke hunnit till tiondelen af detta antal.

Det är nu tydligt att amerikanerne, med den företagsamhet
och spekulationsanda, som hos dem förefinnas, skulle i stor skala,
hängifva sig åt begäret att, till samfärdselns, industriens och be-
folkningens fromma, på kortast möjliga tid bygga jernvägar. Detta,
har ock blifvit händelsen, och hvad jernvägslängden beträffar hade
således Förenta Staterne redan 1873 ________________ kilom. 108,671
under det att Itela Europa då icke hade mer än...___»	165,000
(enligt L. KERRILIS). Och jemlikt -»Foors manual of the Railroads
of the United States» för 1877—1878, hade jernvägslängden under
10 år ökats sålunda (i engelska mil) vid slutet af

	1867 -	- 1876
New-England-staterne 		...	 3,938	5,694
Central-	d:o 			 9,555	15,085
Vestra	d:o 			 15,226	37,055
Södra	d:o 			 10,126	16,676
Stilla Oceanens d:o 			 431	2,960

39,276 74,470

Förenta Staterne hade således på dessa tio år nära fördubblat,
sin jernvägslängd, och denna var vid 1876 års slut utsträckt till
c:a 11,460 sv. mil.

Kastar man nu en blick på den amerikanska jern vägskartan
så befinnes, å ena sidan, att ganska många nära nog parallela
linier anlagts i några stater, synnerligast de östra, hvilka jern-
vägar icke allenast täflat med hvarandra om transporten af resande
och varor, och detta till den grad, att frakterna nedsatts till ytter-
lighet, hvarigenom de ruinerat hvarandra, utan jemväl haft vatten-
45

vägarne till starka medtäflare; men ock på andra sidan, att om
-endast ytvidden tages i betraktande, och jernvägar böra anläggas
utan afseende på befolkningens antal, industriens ståndpunkt och
afståndet till närmaste hamn (vid Atlantiska hafvet och Stilla
■Oceanen), så fordras ännu en ofantlig utsträckning af de ameri-
kanska jernvägarne.

Med tillhjelp af den in- och utländska krediten hade nu det
brådstörtade byggandet af jernvägar företagits. Men i Sept. 1873
bankrutterade bankiren JAY-COOKE, och dermed började krisen.
Dennes fallissement diskrediterade de amerikanske jernvägarne;
utländingarne ville ej vidare belåna jern vägsaktier och obligationer;
en hel mängd jern- och kolgrufvor måste upphöra med eller be-
tydligt minska sin verksamhet; likaså masugnarne och mångfaldiga
fabriker i hvarjehanda rigtningar, genom hvilket allt, såsom natur-
ligt var, tillfälle till arbetsförtjenst äfvenledes på mångfaldiga håll
minskades och arbetslönerna i hög grad blefvo nedtryckta m. m.

Poob uppgifver, att på hösten 1876 voro icke mindre än 691
jernvägslinier trafikerade, men att af dessa allenast 166, med ett
tillskjutet kapital af 1,047 mill. dollars och 24,829 miles trafikerade
banor, gifvit aktieegarne någon utdelning. De öfriga, som han här
anslår till 46,930 miles i längd, eller 2/3 af hela jernvägsnätet, och
för hvilka aktieegarnes kapital uppginge till 2,150 mill. dollars
(motsvarande c:a 8,000 mill. kronor), hade åter icke lemnat bolagen
den ringaste utdelning. Enligt »Commercial Chronicle» hade redan
i början af 1875 ej mindre än 122 jern vägsbolag varit oförmögna
att betala ränta på sina intecknade skulder å 567 mill. dollars,
eller c:a 2,130 mill. kronor, och under perioden 1872—1876 kal-
kylerades fallissementen till c:a 2,891 mill. kronor, hvaraf något
mer än hälften drabbat utländska, återstoden amerikanska fordrings-
egare; allt för belån ta jern vägsaktier och obligationer, samt obe-
räknadt den ofantliga kapitalförlusten på sjelfva aktierna 1. Och

1 Hela antalet fallissement m.	m. uppgift	res åter	ha varit:	
	1873	1874	1875	1876
Antalet.					5,183	5,830	7,740	9,092
Medeltalet af passiva i pund st....	44,085	26,625	25,960	21,020
Antalet i staden Newyork 		644	645	957	887
Medeltalet af passiva derstädes ...	143,843	50,510	51,769	37,479
Således hade antalet bankrutter oupphörligt stigit, minst				likväl i
Newyork, under det att medeltalet	af passiva	än mera	fallit, d.	v. s. att
den s. k. »paniken» sedan hösten	1873 allt	mer tryckt på de relativt		

mindre förmögna klasserna.
46

amerikanaren MOORE yttrar, att industriel egendom, som under
perioden 1860—1870 representerade ett värde af 200 millioner
dollars, försålts för 1/4 af primitiva värdet; att ingen nu för tiden
(1876) lånar åt industrien, under det att kapital ingalunda fattas,,
det senaste nationallånet å 4 % till pari framkallat talrika sub-
skriptioner, och de välkända bankerne betala allenast 11/, % för
depositioner ä vista. Slutligen må nämnas, att under de senaste,
för jernvägsbolagen och dessas kreditorer i allmänhet så olyckliga,
åren, en mängd jernbanor blifvit, efter utmätning, försålda; att.
sådana försäljningar egt rum äfven. i JPennsylvanien, oaktadt denna,
stats relativt betydliga folkmängd, högst fördelaktiga läge, ofant-
liga naturliga förmåner och inom kort tid mångdubblade industri-
ella och kommersiella verksamhet1; att köpeskillingen vid dessa,
exekutiva auktioner ofta på långt när icke betäckt vederbörande
bolags skulder: att, enligt Poob, de trafikerade jernvägarne lemnat
i bruttoinkomster (millioner dollars) för:

	Gods etc.	Resande	Netto- inkomster
1873 			 389,035 		137,384 .....	..... 183,810
1874 			 379,466 		..... 140,999 .....	..... 189,570

hvilken bruttoinkomst motsvarar ungefärligen 188,000 kronor per
sv. mil af dåvarande jern vägslängden; äfvensom att, äfvenledes
enligt Poob, nettoinkomsterna för 1876 endast uppgått till mill.
dollars 186,453, oaktadt godstransporten nämnda år var öfver 6
millioner tons större än 1875, hvaremot bruttointraderna varit
2,823 millioner mindre än sistnämnda år; hvilket åter, efter vårt
förmenande, åtminstone till stor del föranledts af den betydligt
ökade jernvägslängden.

Vi ha nu, efter vår uppfattning af förhållandena, yttrat oss
om orsakerna till den fyraåriga krisen i Förenta Staterne, hvad
angår de andelar i samma kris, som må kunna tillskrifvas maskin-
väsendet, protektionismen och jernvägarne. Denna kris anses emel-
lertid, enligt både amerikanska och engelska uppgifter, numera i
det närmaste vara öfverstånden, och framtiden får nu visa om
amerikanarne förmå icke allenast återtaga sin under de fyra senaste
åren så betydligt förlamade industriella verksamhet, utan än vidare

1 Ensamt Filadelfia hade 1874 ett invänareantal af 800,000, c:a
9,000 fabriker, som sysselsatte 145,000 personer, och ett produktions-
värde af c:a 1,444 millioner kronor.
47

utvidga henne i samma oerhörda progression, som före Sept. 1873,
och samtidigt fortsätta jernvägsbyggandet i stor skala. Utan tvif-
vel kommer bibehållandet eller väsentligare förändring af de gäl-
lande tullbestämmelserna att i förra hänseendet utöfva betydligt
inflytande, men då ungefär halfva antalet af den nuvarande kon-
gressen anses hylla protektionistiska åsigter, andra hälften vara
s. k. frihandlare, kan utgången omöjligen förutses i händelse en
strid på lif och död emellan dessa partier kan komma att utkämpas.

England.

Sedan flera århundraden har en grundtanke genomgått Eng-
lands handelspolitik, den neml. att Försynen utsett detta land till
den stora verltstaden för hela verlden; att derför alla öfriga länder
på hela jordklotet icke böra befatta sig med någon slags förädlings-
industri, utan allenast med jordbruk, boskapsskötsel, fiske och an-
dra s. k. naturliga näringar, men skicka till England sina råämnen
af alla, slag, af beskaffenhet att kunna förädlas, manufaktureras,,
och äfvenledes vissa halfförädlade varor, hvarefter England be-
näget vill exportera sina fullfärdiga fabrikat till vederbörande.
Denna fixa idé, denna verkliga monomani ha engelsmännen sedan
århundraden så insupit med modersmjölken, att äfven eljest heder-
ligt och intelligent folk bland dem icke kan begripa, huruledes.
någon på allvar vill bestrida satsens rigtighet, vill bestrida att
England rättvisligen och ensamt bör tillkomma »grädden», hela
den öfriga verlden åtnöja sig med »vasslan». Icke ens Frankrike
har, enligt deras förmenande, eller rättare sagdt; fasta tro, någon-
sin bort befatta sig med manufaktur i hvad väg som helst, och
så nyligen som 1876 yttrade härom den kort derefter aflidne mr
WALTER Bagehot, hufvudredaktör för »Economist», frihandlare par
excellence och ostridigt en af nutidens mest framstående skrift-
ställare i den politiska ekonomien, i sin afhandling i »Fortnightly
Reviev» om ADAM SMITH följande:

»Naturen hade bestämt detta land {Frankrike) då (i slutet
af 18:de seklet) som i dag, att vara ett stort jordbrukande land,
48

en stor producent och en stor exportör af säd och vin; men lag-
stiftarne bemödade sig sedan flera generationer (likasom i England;
vår anm.) att göra landet, tvärt emot dess bestämmelse, till en
manufakturplats. De, likasom många samtida, hade öfverraskats
af den stora roll, som de sjöfartsidkande nationerna Holland och
■Stora Britannien spelade, oaktadt sin relativa svaghet, i den euro-
peiska politiken; insågo, att dessas inflytande härrörde från deras
rikedom, och att denna åter härrörde lika mycket från deras sjö-
handel, som från manufaktur-industrien, och derför hade de be-
slutat, att äfven Frankrike skulle erhålla handel till sjös och ma-
nufakturer (och deröfver kunde mr Bagehot verkligen förvåna sig!
vår anm.). De betungade i följd häraf med prohibitiva afgifter
•eller hög-skyddstull den utländska industriens produkter (men öfver-
träffades den tiden, eller i slutet af förra århundradet, vida vägnar
af Englands mångfaldiga införselsförbud och höga skyddstullar;
vår anm. 1), under det att de medgåfvo premier åt enahanda ar-
tiklar af nationalproduktionen, och de försökte, oaktadt böjelsen i
det franska lynnet för hemmavaro, att grunda aflägsna kolonier
(som naturligtvis endast borde vara England tillåtet; vår anm.).
Efter den då allmänt gällande grundsatsen, borde dessa kolonier
vara marknadsplatser för moderlandet och afsättningsorter för
■dettas produkter (fullkomligt efter Englands och Hollands mön-
ster; vår anm.). Man tillät dem ej fabricera för egen räkning
■(just så som England gjorde då med sina kolonier i Norra Ame-
rika; vår anm.), och man nödgade dem att importera på franska
fartyg de nödvändighets- och lyxvaror, som de kunde önska sig

1	Hvad denna fråga beträffar må anföras följande yttrande 1790 i
franska konstituerande församlingen af deputeraden för Paris mr DE BOIs-
LANDRY, hvilken var den tidens mest framstående frihandlare i Frankrike:
ytEngland står i spetsen för förbudssysteraet = England har upp-
funnit de prohibitiva . lagarne, och gått längst både i teorien och prak-
tiken. Engelsmännen ha mångfaldigat i oändlighet försigtighetsmåtten
mot öfverträdelser, uppmuntrat angifvelser, tillåtit husvisitationer både
dag och natt, stadgat enorma böter och stränga straff för förbrytelser i
tullväg; och likväl finnes ej något land, der man smugglar mer än i
.England. Före handelsfördraget (med Frankrike gällande från 1 Jan.
1786) voro nästan alla varor från Frankrike förbjudna till införsel, men
insmugglades i ofantliga qvantiteter. Samtidigt med votering af prohibi-
ti va lagar voro parlamentsledam öterne klädde i franskt kläde och buro
batist från Valenciennes, och deras fruar likaledes klädda i franska tyger,
spetsar och paryr.»
49

från Europa (alldeles så som England gjort sedan navigations-
lagarnes införande för många sekler sedan eller redan under
RICHARD II:s regering, och hvarmed fortsattes ända till år 1849;
vår anm.), — Så långt mr BAGEHOT.

I enlighet med denna grundåsigt, som anser det vara otill-
börligt om ett land, der t. ex. bomullsplantan trifves förträffligt,
skulle vilja sjelf, åtminstone till eget behof, förädla bomullen till
garn och väfnader af hvarjehanda slag, utan fordrar, att råvaran
först skall forslas tusentals mil till England och dess produkter
derefter återföras till bomullens hemland, och att således den ofant-
liga förädlingsvinsten skall stoppas i engelsmännens fickor — i en-
lighet härmed har England handlat och vandlat sedan mer än tre
århundraden och användt alla möjliga medel för uppnåendet af det
mål, som dess handelspolitik sålunda åsyftade att ernå, neml. in-
och utförselsförbud, höga skyddstullar, förbud för kolonierna att
befatta sig med förädlingsindustri af hvad slag som helst, de för
utlandet mest tryckande sjöfarts- och spanmålslagar, förhärjande
krig mot Kina då detta land dristade försvara sina kuster mot
den i stort och ordentligt organiserade engelska smugglingen af
opium till kinesernes förgiftande etc. etc. Och då allt detta icke
hjelpte, då oaktadt förhuden ända till början af 1840-talet för ut-
försel från England af mekaniska spånads- och väfnadsmaskiner,
äfvensom (enligt CAREY) förbudet för utflyttning af sådane meka-
niske arbetare, som kunde tillverka dylika maskiner, de brittiska
maskinerierna blefvo i mindre partier i olika fartyg utsmugglade
från de engelska hamnarna (på detta sätt tillkommo t. ex. de i
Sverige först anlagda spinnerierna); då både spånads- och väfnads-
industrien, jemte åtskilliga andra industrigrenar, tid efter annan
allt mer utvecklades i flera europeiska länder äfvensom i Förenta
Staterne, och England således fann sina bemödanden att verksamt
motarbeta denna industriella rigtning i utlandet vara fåfänga; då
insåg hon nödvändigheten att byta om system, att upphäfva navi-
gations- och spanmålslagarne och i öfrigt införa frihandelsgrwid-
satsen i sin tullagstiftning. Långt innan nämnda systemombyte
inträffade på 1840-talet hade England funnit, att detta steg var
oundvikligt, och derför i åratal utsändt ordentliga emissarier för
att predika för och öfvertyga hela den öfriga verlden om förträff-
ligheten af frihandelsgrundsatserne; och kort efter det nya syste-
mets införande organiserades, för enahanda ändamål, ett sällskap,
Cobden-ldulben, hvilken, enligt hvad dess president, mr POTTER,
4
50

i Jan. 1878 gaf tillkänna vid ett sammanträde med den franska
»Societé d’Economie politique», redan uppoffrat 10,000 pund st. för
spridandet af sina frihandelsläror, och har talrika utgreningar i en
mängd europeiska länder, äfvensom i Förenta Staterne m. fl. Redan
på 1820-talet yttrade en framstående parlamentsledamot till då-
varande Premierministern HUSKISSON: »det är enfaldigt af oss, att
försöka öfvertyga andra nationer, att de böra förena sig med oss
i antagandet af frihandelsgrundsatserne. Andra nationer känna,
lika väl som den ädle lorden, att hvad vi förstå med frihandel är
hvarken mer eller mindre än att, medelst de stora fördelar, vi
besitta, få monopol på alla deras marknader för vår manufaktur,
och förebygga för dem möjligheten att någonsin kunna blifva
manufakturerande nationer»; och i ett officielt dokument, som först
år 1854 på brittiska underhusets befallning offentliggjordes, yttrades
följande:

»De arbetande klasserne i detta land, synnerligast i jern- och
koldistrikten, känna litet till de ofantliga förluster deras princi-
paler frivilligt vidkännas i dåliga tider i afsigt att förstöra utländsk
täflan och vinna den utländska marknaden. Under sådana tider-
ha de uppehållit sina arbeten med uppoffring af 3- å 400,000 pund
st. under 3 a 4 år. Skulle »strikes» lyckas under längre tid, kunde
de stora kapitalhopningar ej längre ega bestånd, som medgifva
några få af de mest rike kapitalisterne att nedtrycka all utländsk
täflan i tider af stort betryck, och att uppehålla rörelsen innan
det utländska kapitalet kan samlas till sådan utsträckning, som
möjliggör täflan i pris med något hopp om framgång. De stora
kapitalen i detta land äro de stora krigsinstrumenten mot främ-
mande länders täflande kapital, och äro de mest väsentliga in-
strument som nu återstå för u,pprätthållandet af vår manufaktu-
rerande öfvermagt. De öfriga: billig arbetslön, öfverflöd på rå-
ämnen, kommunikationsmedel, skickligt arbete, äro i snabb tillväxt
i andra länder.»

Som sagdt: sedan det visat sig vara omöjligt, att upprätthålla
det seklergamla systemet af förbud och höga skyddstullar, de mest
tryckande sjöfartslagar och en mängd andra restriktioner, öfvergick
Fngland till det nya, eller frihandelssystemet, väl vetande, att om
det kunde lyckas henne förmå de andra nationerna att följa hennes
exempel, så hade hon allt att vinna af detta systemombyte, enär
införseln af utländska fabrikat af alla slag, med .undantag af siden-
varor, för 30 år sedan var till den grad obetydlig, att den icke
51

ens omförmäldes i de långa förteckningarna på importvaror, men
England deremot var öfvermägtigt i kapitalstyrka (se ofvan), samt
redan egde en under förbuds- och skyddssystemet uppammad
fabriksbefolkning, som, under då befintliga förhållanden, i skick-
lighet, drift och uthållighet var öfverlägsen de flesta öfriga natio-
ners; alla andra för England i hög grad gynsamma omständig-
heter att förtiga. Sjöfartslagarne upphäfdes således, genom påtryck-
ning från Amerika och Tyskland, och den s. k. frihandeln kom till
stånd på 1840-talet.

Men hvad betyder då egentligen detta trollord: frihandel?
Afses dermed tullfri in- och utförsel af alla slags varor, såsom
förhållandet är i frihamnarna? Eller möjligen, att en tariff med
ytterst låga införselsafgifter för alla varor, som ej äro tullfria,
skall anses såsom bevis på »fri handel»? Eller att tullfrihet för
en mängd artiklar, som kunna komma i täflan med utlandets, af
samma slag, men skyhöga tullar för andra, s. k. kassa-artiklar,
jemte fortfarande införsel sförhud för vissa andra samt en enorm
skyddstull för ännu andra, skola utgöra kännemärkena på »fri
handel»? Enda.st så vida den sistnämnda definitionen godkännes
kunna engelsmännen än i denna stund anses vara ett »frihandlande»
folk. Se här bevisen.

Eöre medlet af 17:de århundradet idkades tobaksodling i sjelfva
England med stor fördel. Men 1652 förbjöds all tobaksplantering
i anseende till statskassans behof af tullinkomsterna för nämnda
vara, och detta förbud fortfar ännu. Lagen härom utsträcktes lik-
väl icke till Irland, der tobaksodlingen betydligt tilltog före 1830;
men då tullinkomsten för tobak redan den tiden uppgick till 41/,
millioner pund st., och England ingalunda i något hänseende, minst
i industrielt, bortskämt »systerön» med några förmåner, ens de
mest naturliga, stadgade WILHELM IV förbud för tobaksodling
äfven i Irland. All tobak, som förbrukas i det förenade konunga-
riket, kommer således från utlandet, och den förtullade införseln
deraf har stigit från 8 mill. eng. skålp. år 1789 till 481/, mill.
skålp. år 1875, neml. tobaksblad; ty införsel af tobaksstjelk, hvar-
ifrån bladen borttagits, antingen denna manufakturerats eller icke,
likasom tobaksstjelkmjöl, är fortfarande förbjuden. Nu är tydligt,
att England varit i sin goda rätt att vidtaga nyssnämnda bestäm-
melser och andra restriktioner i samma väg, såsom att snus och
negrohead endast få importeras i kärl om 200 å 80 skålp., cigarrer
ej under 100 skålp. nettovigt och i fartyg af minst 120 tons dräg-
52

tighet, tobak och snus införas allenast till vissa hamnar etc.; äfven-
som att åsätta tobak och tobaksmanufaktur hvilka och huru höga
införselsafgifter som helst; men lika tydligt är ock, att om Eng-
land stadgat särskild införselstull för råvaran, tobaksblad, och sär-
skild, vida högre sliyddstull för manufakturen, så har hon der-
igenom ådagalagt, att hon icke är frihandlare, utan protektionist
när något af hennes stora »intressen» bör tillgodoses. Och detta
är just hvad som inträffat. Sedan länge har neml. införselstullen
varit och är fortfarande

	Pund st.	Sh.	Pence
för tobaksblad, 	  hvilken afgift, enligt M’CULLOCH, mot- svarar 1,200 å 360 % af varans värde;	1 skålp. 0,	3,	0,
för Cigarrer 		»	0,	5,	o,
» Cavendish eller negrohead		»	0,	4,	6,
» Snus 	-		»	0,  0,	3,  4,	9 å  6.
All slags tobaksmanufaktur är	således i England »skyddad»		

af införselsafgifter, som uppgå till 25 å 662/, % af den alldeles

enorma tullen på råvaran. Och effekten häraf har blifvit, att t. ex.
1875 förtullades

Tobaksblad________________________________________ skålp. 481/, mill.

Manufaktur och snus ______________________________ »	38/10 »

d. v. s. blott 1/16 af råvaruimporten; hvaremot Englands tobaks-
fabrikanter, under skyddet af högst dryga införselsafgifter för ut-
ländske medtäflare, kunde det året manufakturera ej mindre än
48’/, mill. skålp. blad.

Äfven å spritvaror är införselstullen i England mycket hög,

		Pund st.	Sh.	' Pence
neml. å bränvin och genever		per gallon	1 0,	10,	5,
för andra spritdrycker		»	0,	10,	2,
under det att accisafgiften för de				
inom landet tillverkade utgör...	»	0,	10,	o,
tullen på eau de cologne och andra				
parfymer				»	0,	14,	0.

1 57,57 Imperial Standard Gallons = 100 sv. kannor.
53

Men dessa betala inga särskilda accisafgifter när de tillverkas
inom landet. Alltså finnes äfven här en skgddstiill af 4 sh st.
per gallon.

Importtullen för vin utgör åter, efter hvad förut blifvit nämndt,
1 sh. per gallon (för franska, rhenska, ungerska m. fl.), men 2 sh.
6 pence (för spanska, portugisiska etc.). Fransmännen uppgifva,
att af deras lands årliga vinproduktion å c:a 60 mill. hektoliter
allenast 4 ä 5 millioner äro af finare qvalitet och högre pris, 55 a
56 millioner deremot ordinärt vin, som säljes till så lågt pris på
produktionsorterna, att detta för t. ex. Medelhafsvinet (Cette etc.)
är allenast 8 å 30 fr. per hektoliter. För ordinära viner utgör
alltså engelska införselstullen 100 a 300 % af värdet på produk-
tionsorten, och samma tull erlägges för 600 fr. som för 10 fr. vin.

Till följd af de enorma tullarne på artiklarne tobak och sprit-
varor har England funnit sig nödsakadt att icke allenast hålla en
högst vidsträckt kustbevakning, medelst tulljakter, som år 1866
(vi sakna uppgifter för en senare tid) kostade 274,119 pund st.
eller c:a 5 millioner kronor, utan ock ett mycket stort antal upp-
syningsmän till lands. Och likväl, såsom högst naturligt är under
engelska förhållanden, bedrifves, enligt M’CULLOCH, fortfarande be-
tydlig smuggling af tobak och bränvin, och uppblandas den förra
med åtskilliga skadliga ämnen. Vidare har detta system af sky-
höga tullar för vissa s. k. kassaartiklar medfört behofvet af en
tullagstiftning i öfrigt, som i stränghet söker sin like. Om således
fartyg på vissa afstånd från brittiska kusten befinnas innehafva
spriter samt tobak af alla slag i mindre än lagbestämda qvanti-
teter (packor och kärl), äro både fartyg och varor förbrutna; kastas
varor öfver bord inom 100 miles från kusten, är fartyget förbrutet;
lägger fartyget ej till, då tullflaggan hissas på kustbåten, aflossar
denne först ett signalskott, och skjuter derefter ansvarsfritt på
fartyget; tulltjensteman, som dertill är berättigad, kan hålla, nu-
mera endast vid dagsljus, undersökning i hus, bodar, källare, maga-
sin m. m. efter smuggladt gods etc. etc. Men då inkomsten, af
den förtullade importen anslogs

1865—66 1875—76

för tobak till millioner pund st____________ 6,232 _____ 7,835

spritdrycker »	»	___________ 3,507 ____ 6,144

fäster man på ofvannämnda förhållanden föga, om något afseende.
Slutligen förtjenar anmärkas, att enär förtärandet af starka drycker
54

inom landet under de senare åren tilltagit så ansenligt att, på sätt
nyss visats, den förtullade importen af spritvaror på tio år nära
fördubblats, samt att accisen på den inhemska tillverkningen stigit
från (beräknade) mill. pund st	 10,997 under året 1865—66
till »	»	»	_ 15,625	»	1875—76

så liar England funnit sig kunna, ensamt genom dessa betydligt
ökade intrader på spritvaror, borttaga importtullen på socker, som
1866 kalkylerades till 51/3 mill. pund st., jemte tullen å några
andra artiklar af mindre väsentlig vigt; hvaremot hon ännu icke
funnit sig föranlåten, att genom successiv minskning af de skyhöga
tobakstullarne minska den högst betydliga, demoraliserande smugg-
lingen. 1

Vi ha nu, i korthet, tecknat de mest framstående dragen i
Englands handelspolitik, och behöfva icke vara vidlyftige hvad
angår skildringen af det landets industri, handel och sjöfart sedan
det nya systemet antogs. Ty det är väl bekanta saker för en
hvar, som åt detta ämne egnat ringaste uppmärksamhet. Alltså:
England har oupphörligt stegrat sin verksamhet i alla dessa rigt-
ningar, och är hittills den ojemförligt främsta i dem alla. Väl har
på de senaste åren England, likasom de flesta andra europeiska
länder och Förenta Staterne, fått vidkännas olägenheter för vissa
produktionsgrenar af den allmänna stockningen i verldshandeln;
väl har värdet af dess import under denna tid betydligt öfver-
stigit exportvärdet; och visserligen ha arbetarnes »strikes» i en
mängd orter förorsakat ömsesidiga förluster. Men hvad betyder
allt detta för det bottenrika England? Icke det fingaste, om ar-
betarnes minskade behållningar ej tagas i beräkning. Ty med sin
ofantliga kapitalöfverlägsenhet, som håller räntefoten under van-
liga, normala förhållanden vid 1 å 3 %, skall England utan tvif-
vel snart godtgöra de obetydliga förluster hon lidit från och med
1875. Och vill man fästa afseende, hvad detta land beträffar, vid
det förhållandet, att värdet af importen de senaste åren ansenligt
öfverstigit exportvärdet, så bör först anmärkas, att, efter hvad

1 Tvertom har underhuset i April 1878, för att betäcka en del af
det deficit, som budgeten för 1877—1878 anses komma att lemna, för-
höjt tullafgifterne å tobak, alla slag, med ytterligare 4 pence per skålp.,
som motsvarar c:a 29 öre per sv. skålp., hvilken tullförhöjning kalky-
lerats inbringa till skattkammaren 759,000 pund st.
55

engelske skriftställare i politisk ekonomi otaliga ganger sökt be-
visa, denna betydande öfvervigt af importen, i jemförelse med ex-
porten, just ådagalägger motsatsen af hvad man förmenat, eller
utgör ett eklatant bevis på folkets lionsumtionsförmåga. England
har nu lyckats, likasom åtskilliga gånger tillförene för kortare tids-
perioder, att få handelsbalansen till sin nackdel, under tillfreds-
ställande till fullo af den nyssnämnda »konsumtionsförmågan», och
bör derför känna glädje och tillfredsställelse öfver detta förhållande.
Emellertid har tvifvel uppstått om rigtigheten af den sats, att det
är en lycka för landet om importvärdet betydligt öfverstiger ex-
portvärdet, och detta tvifvel har nyligen eller i Dec. 1877 uttalats
af den framstående parlamentsledamoten mr RATHBONE, hvilken
velat ådagalägga, att England under de tre senaste åren impor-
terat för 70 millioner pund st. mer än det exporterat, och med
■detta belopp minskat sin kapitalförmögenhet, tärt på sitt kapital.
Detta påstående, hvad slutsatsen beträffar, framkallade vederlägg-
ningar från flera håll i »Economist», och mr Rob. GIFFEN (i »Board
•of Trade») uppträdde med en artikel, i hvilken han kalkylerade
folkets i det förenade konungariket kapitalförmögenhet vid början
af år 1878 till minst 8,500 millioner pund st., samt kapitaltill-
växten mellan åren 1865 och 1875 till 235 millioner pund st. om
året, i jemförelse hvarmed mr RATHBONES medeltal af 23 1/3 millioner
var en ren obetydlighet, blott 1/10. Och slutligen fäste »Economist»
uppmärksamheten derå, att de räntor och utdelningar, som kommo
England till godo ensamt från Indien och Amerika, kunde upp-
skattas till 30 millioner pund st. om året, och således mer än väl
betäckte underbalansen i utrikeshandeln.

Det lärer nu vara otvifvelaktigt, att då mr Rathbone kom i
sina kalkyler till det resultat, att England under de senaste åren
»tärt på sitt kapital», så tog han i betraktande allenast handels-
balansen, men icke finansbalansen. I denna åter ingå en hel mängd
andra faktorer än utrikeshandeln, och, hvad England beträffar, en
sådan af mycket stor betydelse, neml., såsom »Economist» till en
■del påpekat, värdepapperen från utlandet, hvarå räntor och utdel-
ningar erhållas . (å fordringar för lån till stater och korporationer
m. fl., för jernvägar, fabriker och andra företag i utlandet etc.).
Då nu England från de flesta länder i hela den kända verlden år-
ligen utbekommer mer och mindre ansenliga, men tillsammans
ofantliga belopp ensamt i afkastning af dessa värdepapper, belopp
i millioner pund st., som vi icke ens approximativt anse oss kunna
56

kalkylera, så, och utan afseende på andra betydande inkomstkällor,
såsom för fraktfart etc., blir resultatet det, att några års sämre
handelskonjunktur är en ren bagatell för detta finansielt öfver-
mägtiga land, och ingalunda kan föranleda någon minskning i natio-
nalförmögenheten, hvilken tvärt om synes vilja ökas i stort in in-
finitum. I ett hänseende kan likväl, efter-vårt förmenande, Eng-
lands industriella öfvervälde komma att lida betydligt afbräck.
Sedan långliga tider och ännu på 1840-talet voro engelska manu-
fakturprodukter i allmänhet, med undantag egentligen blott för
gröfre jernvaror, såsom stangjern, jernvägsskenor etc., utmärkta
för soliditet och uthållighet, i förening med ett prydligt utseende,
hvarför ock dessa varor, utan afseende på priset, företrädesvis
voro begärliga för konsumenterne i »hela verlden». Men detta
förhållande har förändrats betydligt i senare tider, eller just efter
det s. k. frihandelssystemets antagande. Under bemödandet att
hämma de andra industriella nationernas täflan på verldsmarknaden
har nutidens England afsett i första rummet, att kunna åstad-
komma sina tillverkningar till så billigt pris som möjligt, med
bibehållande likväl af den vackra ytan, och har således öfver-
svämmat marknaden med shoddylcläden (engelsk uppfinning), »Cin-
der Iron» och bomullsvaror till den grad bemängda med lera och
klister, att brittiske köpmän i både Kina och Ostindien förklarat
dem förlora 1/2 af vigten efter första tvättningen. På längd låta
emellertid konsumenterne ej lura sig af dylika manövrer, och fort-
sätter England detta system att tillverka varor, som i egentlig
mening ha intet värde, men åstadkomma rättvis förbittring hos
alla köpare, hvilka blifvit offer för bedrägerierna, så kunna Eng-
lands förnämsta industrigrenar komma att lida nu ej ens beräkne-
liga förluster.

Slutligen några betraktelser med hänsyn till brittiska handels-
politiken i

Indien.

Sedan slutet af 16:de århundradet har först ostindiska kom-
paniet och derefter »kejsarriket» dels genom köp, dels och för-
nämligast genom krig och eröfringar kommit i besittning af Ost-
57

indien, med en yta af 2,343,973 qv.-kilometer och en befolkning
(1872) af 190,690,000; oberäknadt tributära stater med en yta af
1,442,525 qv.-kilom. och en befolkning af 48 millioner, hvilka
senare staters furstar stä under brittiskt »beskydd» eller, såsom
Porter uttrycker sig, »med andra ord stå under brittisk styrelse
och kontroll»., — Af ålder har detta vidsträckta, folkrika och frukt-
bara land varit ryktbart för sin väfnadsindustri, nordöstra delen
deraf eller Bengalen för de finaste musliner, liknande »väfd luft»,,
hela den östra eller Koromandelkusten för de yppersta sitzer och
kalikoer, vestra Indien för en mängd slag af andra bomullsvaror
m. m.; och ännu i början af detta århundrade (se Orme: »histori-
cal fragments», London 1805) var det svårt att finna en by i den
östra delen, i hvilken ej hvarje man, qvinna och barn voro syssel-
satte med tillverkning af ett stycke tyg. Indien var ännu denna
tiden rikt, folket, ehuru ofta öfverbeskattadt och stundom plundradt
af inkräktande arméer, i hög grad lyckligt, handeln med alla natio-
ner på jorden högst ansenlig. »Moderlandet», England, hade emel-
lertid sedan länge monopoliserat de brittiska uppfinningarna af
sjelfverkande spånads- och väfnadsmaskiner, medelst förbud för
deras utförsel, hvarigenom detta land kom i tillfälle att under-
sälja andra länders garn- och väfnadsartiklar, och dertill lades,,
hvad Indien beträffar, 1813 dryga införselsafgifter för alla indiska
bomullsvaror, men förbud för åsättande af afgifter utaf hvad slag
som helst vid införsel af engelslta bomullsvaror till Indien. Tiden
var nu inne, att äfven på Indien tillämpa de gamla engelslca grund-
satserne: kolonierna få ej det ringaste befatta sig med manufaktur-
tillverkning, icke ens af hästskor och remmar etc., utan måste
tvingas att hemta alla sina behof af förädlade produkter från
»moderlandet»; och syftemålet med dessa författningar vanns nära
nog fullständigt. Hinduerne begärde nu att de, såsom brittiske
undersåtar, måtte blifva lilistälde med andre britter, betalande
samma afgifter som desse. Men de talade för döfva öron. Man
tog ingen notis om deras böner, utan tillintetgörelsen af den indiska
manufakturen fortgick i hela landet med en ruin, yttrade seder-
mera sir ROBERT Peel, hvartill handelsannalerna ej ega något
motstycke. Landet.blef nu så fattigt att, för erhållande af medel
till dess styrelse, de tyngsta bördor blefvo lagda på alla hushålls-
förnödenheter, så att, efter JOHN BRIGHT, den fattige landtbrukaren
fick betala 70 a 80 % af inkomsten utaf sin jord. Dertill kom,
att räntan eller arrendet för den jordegendom, som tillhör staten
58

(förut ostindiska kompaniet), och som anses utgöra hälften af hela
det vidsträckta territoriet, stegrades från 30 till 60 %. Häraf
1857 års uppror, efter hvars kufvande kompaniet upphörde såsom
territorialmagt, och brittisk-indiska, nu kejsarväldet begynte. Man
skulle nu vilja föreställa sig, att åtminstone efter den tiden någon
rättvisa och billighet skulle vederfaras hinduerne från »moder-
landets» sida. Men någonting ditåt står svårligen att upptäcka.
Så yttrade sig en brittisk skriftställare 1872: »På de senaste tio
■åren har saltskatten fem gånger ökats; en dryg inkomstskatt har
pålagts, och skatter på fester och giftermål föreslagits; 21/2 mill.
menniskor ha dött af hunger; statsskulden, med inbegrepp af ga-
rantier för uselt byggda och kostsamma jernvägar, har växt till
■c:a 100 millioner pund st., och det enda, hvarmed räntorna härå
kunna betalas, är den fortfarande magten att förgifta det kinesiska
folket med produkten af de indiska opiifälten.» 1 Skatten på salt,
denna oundgängliga konsumtionsartikel, uppgår till närmare 6 mill.

1 Opiihandeln intager ett framstående rum i historien om Englands
handelspolitik.

Före slutet af 18:de århundradet betraktades opium i Kina allenast
såsom en medicinalväxt, och då förbrukningen tilltog, samt de högst
skadliga följderna deraf visade sig, utfärdade kejsaren i Kina i början
af innevarande århundrade absolut förbud för importen deraf. Smugg-
lingen af detta gift från Indien ökades emellertid oupphörligt och upp-
nådde redan 1824 ett värde af 13/, mill. pund st. Då ostindiska komp:s
privilegium derefter år 1833 förnyades, öfverenskom brittiska regeringen
med kompaniet, att i opiisnnLgglingen skulle man icke blanda sig, hvaraf
följden blef mutor, bedrägeri, mened och våld. Exporten från Indien
till Kina steg nu 1837 till 40,000 lådor, värda 5 mill. pund st. Kej-
sarens rådgifvare tillstyrkte honom då, att frigifva vallmoodlingen inom
Kina, men han svarade högsinnadt: »Det är sant, att jag ej kan före-
komma införseln af detta gift; vinningslystnaden och gemena menniskor
tillintetgöra mina bemödanden i den vägen; men ingenting skall förmå
mig att hemta inkomster från mitt folks laster och elände.» ■—■ Då

kineserne derefter på allvar ville hämma smugglingen, blefvo de i början
af 1840-talet af engelsmännen bekrigade, Kanton bombarderadt, hvarvid

en mängd menniskor omkommo och betydlig egendom förstördes, fingo

vid fredsslutet betala öfver 4 mill. pund st. i krigsersättning samt afstå
Hongkong, vid mynningen af Kanton-floden, till smugglingsdepöt, 1860
nytt krig, för samma orsaks skull, hvarvid det underbara kejserliga
palatset blef uppbrändt. 1869 skref prins Kung till brittiske ministern
i Kina, sir ROB. ALCOCK, och begärde förbud för vallmoodling i Indien.

Vi skicka, yttrade den förre, the och silke till England, men engelske
köpmän förgifta Kina med opium; hvad under då, om folket tror att
59

pund st., och saltmanufakturen är till stor del monopol i styrelsens
hand, fordrande, såsom det uppgifves, en armé af 13,000 man.
Åtminstone större delen af saltbehofvet skulle emellertid sanno-
likt kunna erhållas från produktionen vid kusten, synnerligast från
•Orissa; men till förekommande af denna industris utveckling har
det der producerade saltet, efter frihandelsgrundsatserne, beskattats
lika med det från England såsom barlast införda (för lastning af
ris, jute, bomull och andra råprodukter). Och följden är den, att
Indien blir så väl försedt med utländskt salt, att den inhemska
manufakturen tidtals upphör samt att det fattiga folket, som får
betala högt pris på varan, ej har råd att salta det ymniga fisk-
förrådet, utan torkar sin fisk och äter den halfrutten. Kostnaden
för manufakturering är blott c:a 63 öre för 100 engelska skålp.,
■shatten åter 3 kronor 80 öre, hvarför det ej är ovanligt, att för
1 skålp. salt måste gifvas 9 skålp. ris. — De förenade inkomsterna
från salt och opium uppgå till c:a 15 mill. pund st., eller till c:a
3/4 af räntorna från det vidsträckta statsterritoriet; och yttrade
sig härom för en tid sedan britten mr TORRENS sålunda: »Under
det att 19/20 af de engelska taxorna nära nog sagdt dagligen spridas
bland engelska folket, exporteras en stor del af de indiska reve-
nyerna till England, att förse oss med extra medel till komfort
och lyx; oberäknadt räntorna på skulden, dragas 6 a 8 mill. pund
st. årligen från Indien, att depenseras af engelsmän der eller
hemma; utmattningen må bli långsam, men är säker. Vi ha lagt
Indiens folk och furstar under tribut, och efter ett sekel af hvarje-
handa experiment synes enda gränsen för våra fordringar vara
•den fysiska förmågan att kunna fullgöra dem.» — Slutligen må
nämnas, att den sedermera mördade vicekonungen lord MAYO kort
före sin död yttrade: »En känsla af missnöje och missmod existerar
bland alla klasser (i Indien), både européer och infödingar, i hän-
seende till det ständiga ökande af shatter, som nu i åratal egt
rum. Häri ligger en stor fara.»

England med afsigt vill ruinera Kina? Alcock understödde förslaget,
men brittiska regeringen (GLADSTONE) gaf intet svar. — Slutligen må
meddelas följande yttrande af en engelsk biskop i Hongkong: »Under
mina predikningar», sade lian, »har jag tidt och ofta afbrutits med den
frågan: Är ni engelsman? Är det icke det landet, hvarifrån opium
kommer? Gå tillbaka och hämma den handeln, och derefter skola vi
tala om kristendom.» (Jfr »Letters in Reply to the London Times by
H. C. Carey»).
60

I det hufvudsyfte, att erhålla statsinkomst äfven från tullen,
har engelska regeringen i Indien etablerat en införselstariff som,
med undantag för vin och spritvaror, stadgar högst 10 % (för to-
bak, alla slag), men i öfrigt 1 a 71/, % af varuvärdet, äfvensom
en utförselstull, varierande mellan 2 och 4 % af de dermed be-
lagda varornas värde (åtskilliga inhemska artiklar äro vid utförsel
tullfria). Denna införselstariff är sålunda grundad på frihandels-
principerna, och den ojemförligt största Importartikeln, eller bom-
ullsvaror (från England), var belastad med en afgift af 5 % ad
valorem. Under detta tullsystem började emellertid Indien redan
1831 att anlägga mekaniska spinnerier och bomullsväfnadsfabriker,
eller, med andra ord, att bearbeta en del af den i landet växande-
råvaran, och sedan 1854 utvidgades dessa industrigrenar betydligt,
i Bombay och Kalliutta. Fabrikanterne i Manchester, eller de s. k.
Manchesterkungarne, hvilka realiserat ofantliga rikedomar på ex-
porten af garn och bomullsväfnader till Indien, började nu röra
upp himmel och jord för att hindra tillväxten af den indiska in-
dustrien, oansedt utförseln af brittiska bomullsvaror till Indien
sedan 1854 mer än fördubblats; och då den indiska industrien i
denna väg under de senaste åren tillväxt i den skala, att de i
densamma nedlagda kapital på 11/, år (1875—1876) ökats från
22 till nära 40 millioner rupees1; då, i följd häraf, importen från
England af spånads- och väfnadsmaskiner tilltagit högst ansenligt,,
exporten af garn och väfnader till Indien något minskats, ex-
porten från Indien af dessa varor något ökats 2, och då slutligen
år 1877 mer än 50 indiska spinnerier och väfnadsfabriker voro i
verksamhet, steg Manchester-fabrikanternes vrede till det yttersta.
De begärde alltså hos regeringen helt enkelt tullfrihet för införsel

1 1 rupee = 1 krona 68 öre.

2 Värdet af Indiens förnämsta import- och exportartiklar, äfvensom,.
hvad de senare beträffar, för jemförelses skull, af garn och bomullsvaror,,
har varit (i millioner rupees) som följer:

Importen:

1874	1875	1876

Bomullsgarn ___________________ 315,7   2 7 9,4   273,3
Bomullsvaror __________________ 1,626,3 	> 1,645,0 	 1,599,2
Spänadsmaskiner _______________ 118,5 	 139,1 	 88,2
Jern __________________________-	124,7 	142,4 	152,9

I helt, jemte metalliskt mynt 4,411,0 _______________ 4,418,8 ------- 4,869,7
61

af garn och väfnader till Indien, borttagande således helt och hållet
af 5 % tullen, hvarefter, med ruin af den indiska manufakturen,
hinduerne skulle blifva tvungne att för sin beklädnad uteslutande
använda Ufancliestervarov af den beskaffenhet, att de ej tåla en
enda tvättning, och samtidigt förlora sin betydligaste statsinkomst
från tullverket. På denna oblyga framställning fingo Manchester-
männen det svar från statssekreteraren för indiska angelägen-
heterna, att deras begäran skulle efterkommas »så snart indiska
statens finanser det medgifva». De engelske frihandlarne ha emel-
lertid fortsatt agitationen mot den indiska industrien, och påyrka
nu, såsom för 130 år sedan och allt sedermera, att all kolonial-
industri skall »strypas i vaggan». Så yttrade t. ex. »Economist»
i Okt. 1877 följande: »Utan tvifvel skall indiska styrelsen, såsnart
omständigheterna det tillåta, först minska och sedan borttaga im-
porttullen i Indien (5 %) på bomullsmanufaktur, som så hügligen
öfverklagas af våra (Manchester)fabrikanter. Det kan ej vara god
politik att uppehålla en afgift, som vållar en så stor känsla af
retning mellan två ansenliga delar af det brittiska väldet, att till-
låta ett stort intresse att slå rot i Indien, ett intresse som, om
ej hämmadt i tid, skall blifva skadligt för många af Hennes Maj:ts
undersåtar» (neml. de engelske i Manchester etc., för hvilkas pen-
ningmagts tillfredsställande »undersåtarne» i Indien kallblodigt böra
uppoffras; vår anm.). Och i Febr. 1878 stiftades i Manchester,
Cobden-klubbens vagga, ett nytt sällskap, hvars förnämsta syfte-
mål angafs vara, att få bort skyddstullarne i Indien; såsom skäl
hvarför åberopades fortskridandet af Indiens bomullsindustri under
det nuvarande tullsystemet, så att antalet spindlar uppskattas
hafva tillväxt från 593,000 år 1874 till 1,231,000 år 1877. Vidare
yttras i det af sällskapet utfärdade cirkulär, »att upphäfvandet af
tullarne är en tvingande nödvändighet, emedan hvarje dag, som de
existera, förvärras det onda de förorsaka. Det är tydligen inkon-

Exporten:

Bomull  ________________________ 1,525,7 ______ 1,3 2 7,8 ____ 1,174,6

Bomullsgarn ------------------...	14,7 _____ 26,6 _________ 36,7

Bomullsvaror _______________________ 33,6	  37,1	  37,3

Indigo ---------------------------- 257,6	  287,5	  296,2

Ris________________________________ 476,5	  531,1	  581,5

Jute ______________________________ 324,6	  280,5	  263,6

Opium --------------------------  1,195,6	 1,114,8	 1,240,7

I helt, jemte metalliskt mynt 5,797,9 ________________ 6,029,1 ________ 6,510,6
62

seqvent att begära af utländska styrelser ändring af deras tariffer
i frihandelsrigtning under det att England i Indien bibehåller en
hel mängd protektiva afgifter. — Sedan hungersnöden nu är öfver-
stånden vore tiden inne att vidtaga, som man hoppas, en slutlig
och verksam åtgärd för att undanrödja denna skymfliga anomali
från Indiens fiskaliska system.» Tilläggande härvid Economist för
egen del, att för så vidt denna agitation vore rigtad helt enkelt
mot skydd, förtjenade densamma att understödjas, men att i Indien
hvarje fiskalisk fråga påverkades af den i ögonen fallande svårig-
heten att anskaffa en stor inkomst från en fattig befolkning. —•
Af allt detta framgår, att brittiska regeringen så nyligen som
1877 förklarade JUanchesterligans påyrkande om tullfrihet för in-
förseln af bomullsvaror i Indien ej kunna efterkommas förr, »än
indiska statens finanser det medgifva»; äfvensom att frihandels-
tidningen ■»Economist'» väl uttryckt alldeles samma åsigt som varit
brittiska regeringens och folkets sedan mer än hundra år öppet
erkända och förverkligade, neml. att verksamt borde motarbetas
det icke ett stort intresse måtte kunna slå rot i Indien, men att
sagda i öfrigt högst liberala tidning tillstyrkt iakttagande af en
viss varsamhet i denna fråga, enär det ej vore någon lätt sak att
i stället för den betydliga bomullsvarutullen utpressa af den fattiga-
befolkningen en motsvarig statsinkomst från andra håll. Emeller-
tid lärer brittiska regeringen efter några få månader ha funnit, att
den indiska ekonomiska ställningen i hög grad förbättrats på denna
korta tid; ty JlanchesterWgaxY har vunnit fullständig seger öfver
de indiska intressena. I Mars 1878 ändrade neml. den indiska
styrelsen i väsentlig mån den gällande tulltariffen, medgaf tull-
frihet för alla artiklar, som ej lemnat. 4,000 pund st. i tullinkomst,,
äfvensom för alla bomullsvaror af gröfre beskaffenhet, d. v. s. de-
för massan af befolkningen i stort behöfliga, hvilka utgöra de huf-
vudsakliga föremålen för indisk industri och således täfla med den
brittiska, samt derförutan tullfrihet för all slags (engelsk) jern-
vägsmateriel, som likväl 1876 gaf 10,500 pund st. i tullinkomsts
Framtiden får nu utvisa på hvad sätt det ömma moderlandet
kommer att beskatta den »fattiga» hinduiska befolkningen, för att.
fylla den väsentliga lucka i statsinkomst, som oundvikligen skall
uppstå i följd af dessa tullfriheter, likasom om den indiska föräd-
lingsindustrien skall kunna bestå i obegränsad täflan med den
öfvermägtiga brittiska. Att Indien hädanefter blir ordentligt öfver-
svämmadt med brittiska bomullsvaror, som ej tåla en enda tvätt-
ning, torde åtminstone med någorlunda säkerhet kunna antagas..
63

Vi ha nu visat, på hvad sätt protektionismen för närvarande-
uppträder och vill göra sig gällande i åtskilliga af de stora sta-
terne, och skulle kunna framlägga likartade förhållanden i flera
andra länder, om deraf gjordes behof. Men ett sådant behof före-
finnes icke; ty frihandelsteorien, såsom Bastiat och de öfrige ideo-
logerne tänkt sig samt velat och fortfarande vilja tillämpa den-
samma, är numera nästan allestädes öfvergifven Äfven de sansade
och mera framstående ekonomisterne, tillhörande den nya franska
{Bastiatsha) skolan, hålla visserligen ännu i sina föredrag och litte-
rära samqväm uppbyggliga tal om förträffligheten af frihandeln
»per se», men sväfva betydligt på målföret när frågan gäller att
förverkliga teorien och att således applicera densamma på franslta
förhållanden, eller, med andra ord, att beröfva den franska indu-
strien all skyddstull, eller åtminstone icke tillräcklig sådan; och
vi hålla alldeles icke otroligt, att om det skulle lyckas nordameri-
kanerne att uppdrifva sin bomullsindustri derhän, att de kunna å
den engelska marknaden undersälja de brittiska fabrikaten och så-
ledes i stor skala täfla med Manchester-fabrikanterne på desses egen
marknad, så skola de senare ännu högre än hittills komma att
ropa på slcydd- (se ofvan) och vinna gehör; ty engelska parlamentet
består af praktiskt folk, som föga bryr sig om teorier och abstrakta
förhållanden i allmänhet, när dessa komma i kollision med deras
»intressen».

I öfrigt är ställningen nära nog öfver allt i handelsverden nu
för tiden sådan, att alla krafter mer än någonsin tillförene an-
strängas för utvidgande af den inhemska industrien och hämmande
af den medtäflande utländska, detta måtte nu kunna ske genom
öfverlägsen kapitalstyrka, storartade fabriksanläggningar, arbets-
skicklighet, ihärdighet, tulltariffer etc. Och vidare lider intet tvif-
vel, att verldsproduktionen af industriella alster, åtminstone i flere
väsentliga grenar deraf, uppdrifvits till den höjd, att densamma
vida öfverstiger konsumtionsbehofvet. Öfverproduktion af indu-
striella alster är således för närvarande bestämdt för hand, och
deraf hopade, knappast till de lägsta pris säljbara lager, »strejker»
i följd af upphörda eller minskade arbetslöner, inskränkning af den
industriella verksamheten etc. Nu anser man visserligen, att det
orientaliska kriget härtill varit skulden, samt att allt skall blifva
godt och väl igen, om ett varaktigt fredstillstånd i Europa kan
blifva att påräkna; och utan tvifvel har detta krig i hög grad
verkat förlamande på affärsrörelsen i några europeiska länder. Men
64

utom det, att »stockningen» i denna rörelse begynte innan kriget
mot Turhiet kunde anses såsom oundvikligt förestående, ha ju t. ex.
Österrike-Ungern derpå »förtjenat mycket penningar» genom betyd-
liga leveranser af åtskilliga krigsförnödenheter, ansenligt högre
pris för spanmål etc. i följd af hämmad utförsel från Södra JRyss-
land, Donau- och Turkiska hamnar under kriget; att ej tala om
flera andra europeiska länder och om Förenta Staterne, hvilka af
det orientaliska kriget snarare haft nytta än skada. Vår öfver-
tygelse är således den, att äfven om ett för längre tid varaktigt
fredstillstånd i Europa skulle kunna motses, så skall visserligen
den nu i åratal fortgående lamheten eller stockningen i flera länders
affärsverksamhet minskas, och möjligen lika lyckliga förhållanden
i detta hänseende, åtminstone under någon tid, återkomma, som
i början af 1870-talet voro för hand; men att åter ett sådant
sakernas skick ingalunda på längd kan blifva påräkneligt. Om så-
ledes ställningen innan kort väsentligen skulle kunna förbättras,
utrikeshandeln och rörelsen återlifvas och å nyo blifva vinstgif-
vande för de deruti intresserade nationerna, så kommer detta lyck-
ligare tillstånd, efter vårt förmenande, icke att blifva långvarigt;
ty det skulle otvifvelaktigt sporra de kapitalstarka och i indu-
strielt hänseende öfvermägtiga folken, att återigen i stor, kolossal
skala utvidga sin verksamhet, låta sina masugnar och öfriga verk-
städer för jern- och stålberedning, sina spinn- och väfstolar m. m.,
hvilka nu för tiden flerestädes knappast till hälften äro sysselsatta,
å nyo arbeta med full fart, anlägga nya, storartade verkstäder etc.
Och att dessa länder ega förmåga att inom kort tid åstadkomma
en sådan verksamhet, derom kan intet tvifvel hysas. England
ensamt skulle, hvad det städse önskat och fordrat, kunna förse
»hela verlden» med allt hvad hon i den rigtningen behöfver, och
hindras nu från uppnåendet af detta mål endast genom de andra
ländernas tulltariffer; men äfven med bibehållande i det väsentliga
af desse senare kan en ytterligare, vidt utsträckt industriel verk-
samhet vara att motse, om konjunkturerna dertill skulle gifva
anledning, då, utom England, åtskilliga andra länder, såsom Förenta
Staterne, Frankrike, Tyskland, Österrike och Belgien, både på det
ena och andra området kunna i stort utvidga sin industri och äro
beredda att göra det, om utsigt finnes att vinst derpå blir att
skörda.

Industrialismen har redan gått utöfver sina naturliga gränser,
men skall, efter vårt förmenande, än ytterligare utsträcka dessa
65

gränser ända till dess ■—■ en stor katastrof inträffar både här och
der i verlden. Denna synes blifva oundviklig, och socialisterne
bereda jordmånen. Upplysta regeringar och representationer inse
allt för väl, och mer och mer, den fara som hotar, och bemöda
sig derför att afvärja densamma genom att bereda massan af
folket sysselsättning i lönande verksamhet, och samtidigt bespara
landet utgifterna för alla sådane produkter, som lämpligen må
kunna inom eget land åstadkommas. Att vidare afhandla detta
ämne skulle emellertid föra oss allt för långt, och ligger dessutom
icke inom området för dessa betraktelser. Men på ett par af de
frågor, som här berörts, anse vi oss böra fästa särskild uppmärk-
samhet.

Bland de för folken verläiga nödvändighetsvarorna intaga, näst
efter födoämnena och salt, beldädnadsartildar samt jern- och stål-
varor de främsta rummen.

Under alla förhållanden, i alla klimat behöfver den civiliserade
menniskan kläder af hvarjehanda slag. Tillverkningen deraf, äf-
ven om råämnet, såsom bomull, ull, lin, etc., måste antingen helt
och hållet, eller till största delen, hemtas från utlandet, kan öfver
allt, åtminstone i de tempererade zonerna, åstadkommas, och blir
af stor betydenhet om blott den inhemska förbrukningens be-
hof af nödvändiga klädesartiklar kan tillfredsställas; än mera natur-
ligtvis, om den lämpligen kan utsträckas till finare, mindre nöd-
vändiga artiklar samt jemväl till export på utlandet; hvartill kom-
mer, att om dessa för befolkningen absolut behöfliga artiklar af
hvarjehanda anledningar inom landet ej blifva tillverkade i till-
räckliga qvantiteter, så blottställes folket för den största fara i
händelse af krig och blockad af hamnarna; hvarpå sydstaterne i den
nordamerikanska unionen under inbördeskriget på 1860-talet kunna
tjena såsom varnande exempel. Man finner derför, att den väsent-
ligaste striden mellan nutidens frihandlare och protektionister gäller
frågan om garn- och väfnadstullarne, äfvensom att tendensen i flera
länder är, att genom tillräckligt höga skyddstullar söka utveckla
dessa industrigrenar till den höjd, att import åtminstone af de för
massan af befolkningen nödvändiga beklädnadsartiklarne icke vidare
må blifva i någon afsevärd mån behöflig.

Ingen industrigren har i senare tider tagit sådana jättesteg
framåt, som jern- och stålberedningen. A ena sidan har använ-
dandet af jern- och stålfabrikat, i stället för träarbeten och dy-
likt, tilltagit och tillväxer oupphörligt i en mängd rigtningar och
5
66

nära nog sagdt på hela jordklotet; på den andra har metallurgien,
och främst den del deraf, som befattar sig med jern- och stålbe-
redningen, gjort och gör så godt som dagligen sådana framsteg
och sådana upptäckter, att den sakernas ordning, som ännu för 20,
ja för 10 år sedan gjorde sig och i århundraden varit gällande,,
numera kan anses såsom, i det närmaste åtminstone, en »öfver-
vunnen ståndpunkt»; hvartill bör läggas, att jernmalmer eller jern-
leror, äfvensom stenkolslager för deras bearbetande och till den
öfriga industriens tjenst, oupphörligt upptäckas på en mängd ställen
i verlden, der man hittills ej haft någon aning om befintligheten
af dessa skatter. Tillförene ansåg man, att de länder, som till sitt
förfogande egde utmärkta, välartade jernmalmer, hvilka i masug-
narne och andra verkstäder bereddes med träkol till jern och stål-
fabrikat, kunde till skäliga pris påräkna stadig afsättning i ut-
landet af dessa senare, enär de voro väl behöfliga för vissa ända-
mål och förmenades icke kunna fullt ersättas af jern och stål,
beredt med stenkol eller koks. Denna förmodan och denna för-
hoppning torde man emellertid numera ej kunna hysa med någon
grad af säkerhet. Metallurgien har visat, att med tillgång till och
lämplig inblandning af utmärktare malmer och jernleror, kunna,
jern- och stålfabrikat åstadkommas äfven i länder, der träkol ej.
begagnas, och af beskaffenhet att fullt motsvara det ändamål, som
afses; och dylika, utmärkta malmsorter finnas till öfverflöd både i
Förenta Staterne och på flera andra ställen, såsom t. ex. i Spanien,
från hvilket lands outtömliga grufvor England hemtade c:a 44,000
tons år 1864, men åren 1872, 1873 och 1874 resp, tons 681,000,
791,000 och 542,000, och som i stora qvantiteter utföras jemväl
till TysMand, Frankrike etc.

Slutligen kan ej nog beaktas, att tendensen nu för tiden, mer
än någonsin tillförene, i industrielt hänseende är, att genom stor-
artade anläggningar, användande af de yppersta, arbetsbesparande
maskiner, metoder och processer, samt rörelsens bedrifvande på
det mest ekonomiska sätt, uppdrifva tillverkningarna i så kolossal
skala, som afsättningen möjligen kan tillåta. Det är härvid klart,
att de rika länderna, med enorma penningtillgångar, som under
vanliga förhållanden stå till handelns och industriens förfogande
mot 1 a 3, högst 4 procent, kunna åtnöja sig med särdeles mått-
liga vinster, då i allt fall, allenast afsättning icke tryter, nettobe-
hållningen på de storartade affärerna blir rätt ansenlig; och äro de
derförutan, såsom för det mesta är händelsen, nog lyckliga att
67

inom egot land ega ymniga eller för behofven åtminstone till-
räckliga tillgångar på stenkol, som nu för tiden är grundvalen för
den stora industriens utveckling, så ligger för öppen dag, att fat-
tiga länder, i hvilka räntefoten är minst 5, men stundom 8 ä 9
procent, hvilka sakna eller blott till obetydligt omfång kunna be-
arbeta egna stenkolslager, och der i öfrigt förhållandena äro af
beskaffenhet, att fabriksanläggningar och verkstäder af den om-
fattning, som i de rika länderna, icke kunna komma i fråga, skola
ovilkorligen duka under i täflingsstriden med dessa senare, om ej
industrien verksamt understödjes och i första rummet skyddas
genom lämpliga bestämmelser i tulltariffen och dessas behöriga
handhafvande. I öppen täflan med de kapitalstarka och i många
andra hänseenden öfverlägsna länderna,-eller utan tillräckligt skydd
mot öfversvämningen af dessas industriella produkter, skola de
relativt svagare eller fattigare innan kort blifva utarmade och
reducerade till bearbetande allenast af de s. k. naturliga närings-
fälten. Men de få då ock bereda sig på, att till det yttersta in-
skränka sina behof af utländska varor i allmänhet, som måste
köpas och betalas, om de nödgas från utlandet tillhandla sig äfven
de oundgängligaste industrialstren. Och äro de derförutan be-
lamrade med skulder till utlandet, som ständigt växa och fordra
stigande tillgångar af beskaffenhet att kunna användas till ränte-
och amorteringsliqvidernas betäckande, så är lätt att förutse det
öde i ekonomiskt och finansielt hänseende, som förestår dylika
länder, att ej tala om det individuella lidandet för industriidkarne
sjelfve och deras arbetare under dödskampen. Det är ock med
blicken fäst häruppå som den protektionistiska rörelsen nu för
tiden tagit sådan fart flerestädes både i och utom Europa, För-
enta Staterne oberäknade.
68

Sverige.

Då vi nu gå att taga i betraktande .våra inhemska förhål-
landen hvad angår den fråga, som här är föremål för behandling,
vilja vi desto hellre börja med anställande af några betraktelser
i afseende på värdet af den svenska fabriksindustriens produkter
vid olika tidpunkter, som den fåtaliga del af allmänheten, hvilken
egnar någon flyktig uppmärksamhet åt detta ämne, vanligen tager
de meddelade officiella sifferuppgifterna »för kontant» — hvilket
alldeles icke är underligt, då någon offentlig granskning af deras
verkliga beskaffenhet nästan aldrig kommer i fråga — och der-
igenom ofta missledes i sina omdömen och slutsatser.

Om man således vill anställa jemförelse mellan samtliga våra
fabrikstillverkningars värden före och efter afslutandet af handels-
traktaten med Frankrike (1865), måste, då grunderna för beräk-
ningen eller primäruppgifterna icke undergått någon förändring,
■ovilkorligen tagas i skärskådande de särskilda förhållanden af större
vigt, som utmärkt det ena eller andra jemförelseåret. Eljest blir
jemförelsen allt för mycket skef och haltande.

Rättast vore nu att, under iakttagande af här ofvan påpekade
förhållanden, göra en sifferuppställning för de senaste tretio åren
till och med 1876. Men då vår allmänhet icke är van vid, och
■sannolikt ej vill gifva sig tid att uppmärksamt begrunda en sådan
uppradning af siffror, skola vi utvälja allenast tre jemförelseår,
med lika lång tidrymd dem emellan, neml. åren 1854, 1864 och
1874, af hvilka det förstnämnda var ett godt normalår för svenska
fabriks- och slöjdindustrien (hvarom här ensamt är fråga) under
skyddstullsystemet, 1864 det sista under detta system, och 1874
det tionde under det s. k. frihandelssystemet, men i öfrigt ett
ganska godt år för den industriella verksamheten. Fabrikernas
officiella tillverkningsvärden voro nu under dessa år

1854	1864	1874
i millioner kronor	 44 	 71 	 168
hvaraf således borde följa, att detta

värde ökats i procent med c:a_____________ — ------- 64 _____ 136.
Härvid bör emellertid tagas i öfvervägande, på sätt vi en
gång tillförene antydt,

1:0) att en mängd handteringar i vårt land sedan långliga
tider bedrifvits, hvilka först under decenniet 1865.—1874 af kongl.
kommerskollegium upptagits i fabriksberättelserna, och således dess-
förinnan varit såsom näringsgrenar obekanta i hänseende till antal,
tillverkningsvärde m. m. Dessa handteringars antal utgjorde lik-
väl mer än 60 år 1874, i förhållande till 1864, och deras sam-
manräknade tillverkningsvärden öfver 16 mill. kronor, hvaribland för

Bleckslagerier___________________________________   624,000

Gasverk _________________________________________ 1,587,000

Jern- och stålfabriker ____________________________ 885,000

Skeppsbyggerier__________________________________ 3,019,000

_________________________________________________ 1,370,000

Ölbryggerier _____________________________________ 2,047,000	etc.

Om nu hälften af slutsumman, 16 millioner, antages böra upp-
föras för 1854 och tre fjerdedelar för 1864, tillkommer för dessa
rubriker

1854	1864	1874
millioner kronor	 8   12   •—

då summorna i helt blefve ____________ 52 ...... 83 ______ 168

Det är alldeles påtagligt, att om man vill fälla ett oveldigt
omdöme i denna fråga, och jemföra förhållandena under ofvan
nämnde tidpunkter, så måste tillägg göras för 1854 och 1864 årens
tillverkningsvärden i här ofvan antydda rigtning, ehuru naturligt-
vis de af oss såsom minimum angifna 1/2 och 3/4 af 1874 års till-
verkningsvärden under omförmälda kategori kunna anses vara för
högt eller för lågt beräknade; och för att än ytterligare visa nöd-
vändigheten af dessa tillägg, behöfva vi blott påpeka, att om kom-
merskollegium framdeles upptoge äfven bränvinstillverkningen så-
som fabriksnäring, hvilket hade lika mycket skäl för sig, som att
dit hänföra tegelslagerier och ölbryggerier, skulle för detår, då
värdet af denna näringsgren jemväl komme att upptagas i fabriks-
berättelserna, tillverkningsvärdet i helt stegras ytterligare med
10 å 15 millioner kronor.

Vidare må uppmärksamhet fästas deruppå, att

2:o) tillverkningsvärdet af de särskilda industriprodukterna i
längre tid, med undantag för bomullsvaror under amerikanska
kriget 1861—1865, var nära nog stationärt, men stegrades. 1874
70

högst ansenligt för en mängd dylika artiklar. Denna stegring, som
klarligen måste tagas i betraktande vid anställande af jemförelse
mellan de resp, årens tillverkningsvärden, torde kunna uppskattas
till 20 %, men antages af oss motsvara för

1854	1864
allenast millioner kronor	 6 	 13;

3:0) att i fabriksberättelserna för 1854 och
1864 upptagas under rubriken mekaniska verk-
städer allenast dessa fabriker, under det att för
1874 tillagts samtliga gjuterierna i riket, hvadan
denna rubrik svält från

Antal Tillverknings
varde

År 1873_____________________________ 87 ________ 19,5
till 1874 __________________________ 163 _______ 28,9

Under denna rubrik torde derför förhöjning böra
ega rum med	minst_______________________________ 1	 3

Om	nu till dessa______________________________________   7	  16
läggas _______________________________________________________________________________________________________ 52	  83

1854	1864	1874

blefve summorna ____________________ 59 ........ 99	_____ 168;
och slutligen

4:o) att våra bomullsspånads- och bomullsväfadsfabriker voro
sedan länge i stark tillväxt intill dess amerikanska kriget nära nog
hämmade all tillförsel af råvaran och fördubblade, en tid än mer
höjde det pris, som gälde 1860, då hit infördes behofvet för 1861
års tillverkning. Förhållandet härvid kan lätteligen bedömas af
nedanstående siffror:

1854	1861	1864
Bomullsspinneriernas antal	 14	...	20	...	13
tillverkning i millioner skålp. 	 8,2	...	14,8	...	2,2
tillverkningsvärde, mill. kronor	 6,2	...	13,3	...	4,9
Bomullsväfadsfabrikernas antal 	 24	...	24	...	15
tillverkning i millioner fot	 11,9	38,3	...	11,3
tillverkningsvärde, mill. kronor	 1,6	...	5,3	...	2,6.

Denna af tulltariffen fullkomligt oberoende, men så högst be-
tydliga minskning af bomullsindustrien i fabriksväg (hvarom här
allenast talas) under det ena jemförelseåret (1864) har emellertid
vållat, att UUverlmingsvärdet för samtlige fabrikerne under sagda
år minskats med minst 11 millioner mot det normala, eller det
som kunnat beräknas om ej bomullskrisen inträffat, hvadan således

slutsummorna för

1854	1864	1874
rätteligen borde beräknas till mill. kr	 59 	 110 	 168,
då ökningen blefve i procent c:a 		86   53.

Anmärkningsvärda äro ock följande förhållanden hvad angår
våra bomullspinnerier:

1861	. 1874.

Dessas antal _________________________________ 20	_______________ 22,

tillverkning i millioner skålp________________ 14,8 ________________ 14,o,

tillverkningsvärde i millioner kronor_________ 13,3 _______ 14,5.

Således, oaktadt antalet spinnerier under dessa 14 år ökats med 2,
uppgick likväl icke tillverkningen 1874 till fullt samma belopp
som 1861.

Med denna utredning ha vi allenast haft för afsigt att ådaga-
lägga, att den föreställningen är origtig, är en illusion, som för-
menar, att våra fabriksnäringar sedan 1864 och i följd just af 1865
års handelstraktat gått högst betydligt framåt, enär tillverknings-
värdet ökats till 1681/, millioner för 18 74 (1727/ millioner för
1875 och 173 millioner för 1876). Det förhåller sig tvärtom så,
som vi visat, att denna ökning i sjelfva verket varit vida mindre
under den s. k. frihandelsperioden, än under det näst förutgångna
•decenniet, då skyddstullsystemet var rådande; och alla anledningar
gifvas för det antagandet, att om detta senare system fortfarande
fått verka, och handelstraktaten med Franlcrike således icke kommit
till stånd, skulle våra fabriksnäringar stadigt förkofrats och upp-
hunnit en vida högre ståndpunkt än under frihandelssystemet. Ty
icke lärer någon, som besitter sakkännedom i denna fråga och är-
ligt vill taga henne under öfvervägande, på allvar vilja påstå, att
om Sverige bibehållit de högre skyddstullarne för sina näringar,
skulle just detta land gjort ett undantag från alla andra, som ej
omfattat de s. k. frihandelsgrundsatserna, och förblifvit stationärt
i detta hänseende, åtminstone ej så pass framåtgående, som för-
hållandena från och med 1865 lagt å daga; vilja påstå, att svenska
industrien under fortsatt åtnjutande af högre skyddstullar ej skulle
kunnat utveckla sig i samma proportion som förut och som den
ryska. Men deremot vilja vi ingalunda bestrida, att efter sist-
nämnda år åtskilliga af våra fabriksnäringar utvecklats mer och
mindre betydligt, i jemförelse med förhållandena före 1865, äfven-
som att några nya näringsgrenar under denna tid tillkommit; hvilka
alla tillverkningar i mer och mindre mån varit beroende af den
gällande tulltariffen. Detta allt medgifves och framgår i öfrigt af
den här ofvan anstälda jemföreisen emellan tillverkningsvärdena
På andra sidan får dock icke förbises, att åtskilliga andra närings-
grenar sedan 1865 dels upphört att bedrifvas, d. v. s. måst ned-
läggas, dels i betydligare mån minskat sina tillverkningar, dels för-
blifvit stationära, hvilket nu för tiden är detsamma som att gå
baklänges. Sverige har emellertid icke råd till att uppoffra för-
ädlingsvinsten på någon enda af sina näringar, som visat sig kunna
här trifvas, och hvilkas alster hufvudsakligen, om ej uteslutande,,
förbrukas inom landet, således äro oberoende utaf afsättning i ut-
landet; och allra minst bör en sådan uppoffring ega rum för till-
fredsställandet af ett hugskott, såsom då 1865 den ganska måttliga
15 % skyddstullen å sisdenväfnader nedsattes till 33/, % af varu-
värdet, på det att, med afseende å denna och alla öfriga eftergifter
å vår sida, Sverige måtte komma i åtnjutande af den grynvälling,
som franska handelstraktaten skänkte oss.

Slutligen och i sammanhang härmed anse vi oss böra med-
dela följande, på Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes upp-
gifter grundade tabell öfver väfnadstillverkningarna såsom husslöjd

1854	1861 1864 1874

Fot.

Bomullsväfnader1, millioner fot		20,393	23,811	5,065	
» dukar1	»	stycken	1,673	1,685	0,301	40,828
Linne- och ylle väfnader 2 fot		6,701	5,417	4,672	
Lärft, gröfre och finare3' » ......	0,516	1,000	1,300	' 0,200

Då sammanslagning från och med 1874 egt rum af bomulls- med
linne- och ylleväfnader, kan ej numera bedömas i hvad mån dessa
husslöjdstillverkningar jemförelsevis stigit eller minskats. Till den
slutsatsen är man deremot berättigad, att väfnaden af bomullsdukar
så godt som upphört, hufvudsakligen, om ej uteslutande, i följd af
mode-förändringar, äfyensom att våra utmärkta s. k. norrlandslärfter
innan kort torde försvinna från marknaden, utträngda som de blifva
af utländska lärfter samt ut- och inländska bomullsväfnader.

1 Elfsborgs län.

2I Elfsborgs, Gefleborgs, Hallands m. fl. län.

3 I Westernorrlands län.
73

Öfvergå vi derefter till betraktande af Sveriges utrikesJiandel
i allmänhet, så väl sjö- som landvägen, och ställa i jemförelse
med hvarandra femårsperioden 1860—1864, då det högre skydds-
tullsystemet var gällande, och perioden 1872—1876, under den
s. k. frihandeln, befinnes att värdet i millioner kronor beräknats

af kommerskollegium sålunda, nemligen för

Importen	Exporten

1860 ________________________________ 82,469	  86,496
1861 _______________________________ 106,570	  81,084
1862 ________________________________ 98,520	  86,638
1863 ________________________________ 96,627	  92,524
1864 _______________________________  96,547	 94,003
i medeltal således ________________   96,000	   88,000

det vill med andra ord säga, att, då ut- och införseln af guld och
silfver är i ofvanstående summor inräknad, Sverige den tiden i
medeltal behöfde allenast 8 millioner kronor årligen från andra
källor för att betäcka handelsbalansen, eller det belopp, hvarmed,
importens värde öfversteg exportens. Den tidens Sverige hade
måttliga pretentioner på vällefnad och lyx, ville ej försöka att i
dessa hänseenden täfla med de af naturförhållanden särdeles gyn-
nade och rika nationerna, och hade i sin tulltaxa en väl behöflig
hämsko mot tillfredsställandet af det omåttliga njutnings- och
lyxbegäret i alla rigtningar. Långsamt gick visserligen framåt-
skridandet denna tiden, men dock någorlunda säkert, och debet
och credit, hvad utrikes handeln beträffar, gingo, som vi visat, nära
nog ihop. Det obetydliga deficit täcktes åtminstone till stor del
af förtjensten för svenska fartyg, stadda i fraktfart mellan utrikes
hamnar, och tullintraderne för både in- och utförseln uppgingo
under denna tiden i medeltal blott till c:a millioner kronor 14,400.

Men andra tider stundade. Det dittils följda tullsystemet
ändrades i väsentlig mån 1865; införseln af utländska lyx- och
kramvaror af alla slag underlättades i hög grad genom tullminsk-
ningar, folket uppmuntrades derigenoni att oupphörligt öka sin
»komsumtionsförmåga», handelsmagasin och butiker för utländskt
kram m. m. växte opp som svampar på fuktig mark och medver-
kade, åtminstone i Stoclcliolm^ till den med rätta öfverklagade bo-
stadsbristen och till de oerhördt uppjagade hyrorna för mindre
lägenheter. Med ett ord: man började allt mer vänja sig vid alla
de njutningar och all den lyx, som rika nationer kunna bestå sig,
och invaggade sig i den föreställningen, att till allt detta hade vi
74

råd, enär penningtillgången och räntefoten voro normala intill slutet
af 1874; icke besinnande, att orsaken till detta skenbara välbe-
finnande icke låg i den ökade merkantila och industriella verk-
samhet, som den nyare tiden frammanat äfven i vårt land, utan
helt enkelt i de för våra förhållanden storartade utländska lån,
som staten, Allmänna Hypotheksbanken m. fl. upptagit; och lika
litet besinnande, att dessa försträckningar, liksom all annan gäld,
komma att suga landets must och merg i samma mån som de
tillväxa, och att de derför oeftergifligen fordra ökade eller nya
resurser för annuiteternas betäckande, så vida ej skuldsättningen
skall fortgå i oändlighet och landet slutligen blifva alldeles utar-
madt. Dessa för våra förhållanden till utlandet behöfliga, ökade
resurser måste vi åter nära nog uteslutande hemta från vår utrikes
handel, eller, rättare sagdt, från öfverskottet af exportens värde
öfver importens, från öfverskottet af denna export, som en af nu-
tidens ypperste skriftställare i nationalekonomi, frihandlaren prof.
Beaulieu, så sant benämner: »källan till industriens rikedomar
och vinster». Handelsbalansen visar deremot följande förhållanden
enligt kommerskollegii berättelser, neml. att värdet, i millioner

kronor af

Importen	Exporten

var	1872___________________ 216,366	______ 199,815
»	1873___________________ 271,440________  221,904
»	1874___________________ 306,810________  233,332
»	1875___________________ 268,066________  206,552
»	1876___________________ 290,365________ 226,239

i meddeltal således 270,000 ________ 217,600.

Under sistnämnde femårsperiod behöfde Sverige således, då
värdet af guld- och silfverimporten och exporten är i de angifna
summorna inräknadt, i medeltal ett belopp af millioner kronor
52,400 årligen, säger Femtiotvå millioner fyra hundra tusen kronor,
under åren 1874—1876 mer än 60 millioner kronor åligen från
andra källor, ensamt för att betäcka bristen i handelsbalansen.

Så långt har då 1865 års handelstraktat redan fört oss, och
att 1877 års utrikes handel lemnat ett än mera ogynsamt resultat,
lider olyckligtvis icke något tvifvel. Men deremot ha inkomsterna
från tullverket, ensamt i införselstull under den i fråga varande
perioden, i medeltal uppgått till c:a mill. kr. 24,200.

Till en början må nu undersökas, om handelsbalansen, eller
resultatet af varubytet med utlandet under en längre eller kortare


tidsperiod, kan tilläggas någon vigt alls, och, i sådan händelse,
hvilken.

Härvid förekommer då, att hvilka grunder för beräkningen af
varuimportens och exportens värden än må kunna uppgöras, så
kan man ändock omöjligen komma till andra än approximativa re-
sultat eller slutsummor, hvadan således denna gren af statistiken,
likasom mångfaldiga andra dylika, aldrig kan blifva fullt tillför-
litlig. Men under bemödandet att utfinna och stadga de säkraste
grunder för uppgörandet af denna statistik, har man likväl, åt-
minstone i de flesta länder, som angifva importens och exportens
värden, ansett sig hafva kommit sanningen så nära som möjligt
på spåren, hvarför ock nationalekonomiske skriftställare med något
anseende nu för tiden, vare sig att de omfattat frihandels- eller
protektionistiska grundsatser, godkänna slutsummorna för varu-
värdena såsom approximativt rigtiga, och således antaga befintlig-
heten af en på dessa siffror grundad handelsbalans. BASTIATS åsigt,
att denna balans vore att betrakta allenast såsom ett »hjernspöke»,
en kamp mot väderqvarnar etc., är således länge sedan öfvergifven,
och man finner derför, att jemväl så ansedda verldstidningar i fri-
handelsrigtning, som »Economist» och »Economist Framjais», an-
ställa sina jemförelser och betraktelser ej mindre öfver de angifna
import- och exportvärdena för hvarje förflutet år, utan jemväl ofta
månad för månad.

Nu är vår öfvertygelse den, att grunderna för uppgörandet af
i fråga varande beräkningar öfver importens och exportens värden
äro, hvad Sverige beträffar, fullt ut lika säkra och således lemna
lika appoximativt tillförlitliga resultat, som i England, Frankrike,
Förenta staterne etc. Men misstaga vi oss i detta omdöme: äro
de svenska beräkningarna i dessa hänseenden i hög eller högsta
grad osäkra och origtiga, således i stort vilseledande både hvad
angår importen och exporten, eller möjligen blott för endera, då
måste klarligen antingen beräkningsgrunderna ändras, eller ock i
K. kommerskollegii berättelser om utrikes handeln och sjöfarten
indragas alla de uppgifter, som angifva värdet af in- och utförseln.
Tertium non datur; ty att år för år angifva värden, som äro all-
deles otillförlitliga och således i högsta grad missledande, bör icke
vidare tillåtas.

Emellertid ha vi icke funnit, att vederbörande hyst några be-
tänkligheter i dessa hänseenden, och således offentligen föreslagit
vare sig andra beräkningsgrunder för värdena eller helt enkelt
76

indragning af sifferuppgifterna om dessa värden, hvaraf framgår, att
den myndighet, som upprättar dessa berättelser, sjelf måtte anse de
i förenämnda afseenden årligen meddelade uppgifter vara så approxi-
mativt rigtiga och tillförlitliga, som möjligt är att åstadkomma.

För vår del hysa vi, som nyss nämnts, enahanda åsigt. Men
äro de officiella värdeberäkningarna åtminstone i det närmaste rig-
tiga, då är ock resultatet af handelsbalansen gifvet, neml. att vi
under de 5 åren 1872—1876 i medeltal importerat varor för ungefär
52 millioner kronor (1876 för 64 mill. kronor) utöfver hvad som
kunnat betäckas med värdet af de exporterade varorna, — en un-
derbalans till den grad betänklig, om man blott håller sig till
medeltalet, att den motsvarar nära tre gånger värdet inom landet
af hela vår stångjernsexport, 2,600,000 centner 1877, om priset
för vanligt jern här beräknas till 7 kr. per centner (detta är nu
nedtryckt ända till kr. 6,30 å 6,50), och 21/, gånger värdet af hela
denna export om vi vore nog lyckliga att få upp detta medelpris
till 8 kr. per centner. Denna underbalans eller detta Bastiatsha
»spöke» är sålunda i sanning icke att skämta med.

Det är nu påtagligt, att denna storartade underbalans i vår
utrikes handel i senare tider, i förening med betäckandet af landets
alla öfriga utgifter till utlandet, måste på ett eller annat sätt be-
täckas; ty utlandingen efterskänker sannerligen icke sina fordringar
hos oss, under hvilken form de än må hafva tillkommit, utan for-
drar liqvid i goda vexlar eller guld. Vi komina då till behand-
lingen af hvad vi tillförene kallat1 och fortfarande kalla rikets
flnanshalans i hänseende till utlandet under en viss tidsperiod, i
hvilken balans ingå såsom faktorer å ena sidan alla de resurser,,
som förefinnas af beskaffenhet att i utlandet kunna fungera såsom
liqvidationsmedel, och på andra sidan alla de utbetalningar, af hvad
beskaffenhet som helst, hvilka till utlandet måste verkställas.

I denna finansbalans intager utrikes handeln eller värdet af varu
in- och utförseln (handelsbalansen) här, såsom nästan allestädes,
främsta rummet, är den väsentligaste faktorn.

Den andra faktorn, af beskaffenhet att bereda vårt land till-
gångar på vexlar eller ädla metaller (guld) från utlandet för annan
än i varor lemnad valuta, är den förtjenst som svenska fartyg, an-
vända i fraktfart mellan utrikes orter, lemna sina resp, rederier.

1 Se Statsekonomiska tetraktetser^ med särskildt afseende pä Sverige,
af Carl Rydgvist.
77

Uppgift på dessa bruttofrakter har, med stöd af konsulernes medde-
landen, intagits för de senaste åren i Kongl. kommerskollegii be-
rättelser om utrikeshandeln, och enligt berörda uppgifter uppgingo
nämnde frakter, i millioner kronor,

1873 till 10,934

1874 » 16,626
1875 » 14,782
1876 » 16,439
58,783
eller i medeltal till 14,700;
nettobehållningen åter, efter afdrag för hyror, besättningarnas under-
håll, skeppsumgälder, slitage och räntor etc., anse vi oss icke ens
närmelsevis kunna angifva.

En annan faktor är den, vare sig behållning eller förlust, som
tillskyndas landet i följd af utländingars vistelse under längre eller
kortare tid i Sverige och svenskars vistelse i utlandet. Flerestä-
des är denna inkomstkälla af ganska stor betydelse, såsom t. ex.
i Frankrike, der den uppskattats gifva 2 å 300 millioner fr. år-
ligen, i Schweiz, Italien (specielt i Fom~), åtskilliga trakter af
Tyskland, förnämligast i brunns- och badorterna, etc. Hvad åter
.Sverige beträffar, sakna vi all möjlighet att kunna ens närmelsevis
angifva vår ställning i detta hänseende. Endast så mycket är för
en hvar bekant, att i senare åren antalet utländingar, som besökt
vårt land, egentligen om sommaren och vanligen under kort tid,
tillväxt icke obetydligt, men att på andra sidan antalet svenskar,
som begifvit sig till utlandet, främst till Paris, tyska badorter
etc., Schweiz och Italien, tilltagit så godt som år för år och nu
för tiden ingalunda är ringa. Hvartill kommer, att våra landsmän
ofta nog stanna längre tid, i flere månader stundom året om, i
utlandet och ha det rykte om sig, att ej »knussla» med pengarne.
Vår öfvertygelse är således den, att icke obetydliga belopp i guld
och vexlar årligen utgå till utlandet för derstädes sig uppehållande
svenskar, samt att dessa belopp vida öfverstiga de motsvariga, som
af utländingar här i landet depenseras. Men någon kalkyl i detta
ämne kunna vi icke uppgöra.

I sammanhang härmed bör betraktas frågan om emigrationen
och immigrationen. Antalet emigranter utgjorde, enligt Statistiska
Centralbyråns beräkningar, under åren
78

1851—1860 ______________________________ 1,690,

1861—1865 _______________-_______________ 19,816,
1866—1870 _______________ 102,631,
1871—1876 _______________ 64,463,

188,600,
och antalet immigranter under de begge år, 1875
och 1876, för hvilka uppgifter härom i nämnde Byrå
finnas att tillgå	 6,017.

Tydligt är emellertid, att ett vida större antal inflyttningar
egt rum under de 14 åren 1761—1874, men då alla underrättelser
om de verkliga förhållandena i detta hänseende saknas, kan någon
kalkyl ej i fråga komma.

Det vida öfvervägande flertalet af utvandrare i egentlig me-
ning, eller sådane, som öfvergifvit det svenska fäderneslandet för
att »söka sin lycka» i främmande länder, förnämligast, nära nog
sagdt uteslutande, i Förenta Staterne, utgöres af allmoge och tjen-
stehjonsklassen. Det kan ej antagas, att desse senare, eller man-
liga och qvinliga arbetare med dags- eller veckopenningar, fört
med sig från hembygden några afsevärda penningbelopp, om än
ensamt reskostnaden från svensk hamn till destinationsorten, der
denna icke förskjutits af anförvandterne i Norra Amerika, ej varit
obetydlig för de mångtusen, hvarom här är fråga. Men om äfven
denna del af utvandringsrörelsen må kunna anses, jemförelsevis,
vara af mindre betydenhet hvad angår den finansiella sidan, så är
förhållandet helt annorlunda med den emigrerade allmogen. Denna
har före uppbrottet från fädernebygden i Norrland, Småland, Skåne,
Westergötland etc. realiserat hela sin fasta och lösa förmögenhet,
med undantag för några lösören, förvandlat denna i vexlar på ut-
landet, och så begifvit sig ut till det främmande landet och der
nedslagit sina bopålar. Att beräkna, ens på höft, värdet af dessa
vexlar, för hvilka hemlandet ej fått någon valuta, låter sig ej göra,
men att detta under 15 års tid från Sverige dragna och för vårt
land förlorade värde varit högst ansenligt och motsvarat många
millioner kronor, derom kan intet tvifvel hysas. Visserligen har
utvandringshågen i senaste åren ganska mycket afsvalnat, hufvud-
sakligen i följd af den tryckta ställningen i Förenta Staterne, och
en hel hop härifrån dit utvandrade till Sverige återkommit; men
ännu 1876 uppgick emigrantantalet till mer än 9,400, eller till hälf-
ten flere än immigranterne under de begge åren 1875 och 1876,
79

och det sannolika är, att det stora flertalet af desse senare åter-
kommit till fäderneslandet såsom »skeppsbrutne», eller med »tomma
händer.» I öfrigt har väl en och annan svensk »guldgräfvare», eller
som på annat sätt i utlandet samlat förmögenhet, hit återvändt,
men i stället torde icke oansenliga arfsmedel, hvarom officiella
tidningar tidt och ofta innehålla långa förteckningar, utgå till de
emigrerade. Resultatet blir således, att emigrationen beredt Sverige
känbara förluster i penningväg, hvarom här endast är fråga, äfven-
som att, om än dessa förluster under de senaste åren ansenligt
minskats, desamma ändock fortfarande äro att beakta.

En annan faktor, i finansbalansen äro försäkringsanstalterna
för lif samt fast och lös egendom af alla slag. I senare tider ha
åtskilliga bolag i vårt land bildats för meddelande af försäkringar
i dessa hänseenden, men en mängd utländska sådana ha fortfarande
sina agenturer härstädes, synnerligast i de större staderne, och det
är knappast troligt, att dessa utländska bolag skulle härmed vilja
fortfara om de ej kunde påräkna någon betydligare nettovinst,
hvilken naturligtvis kommer utlandet till godo. De svenska för-
säkringsbolagens transaktioner med utlandet, och den vinst som
på dem må kunna skördas för vårt land, torde åter icke vara af
särdeles stor betydelse.

Vidare är den faktor af icke ringa vigt, som nu för tiden be-
nämnes: Le titre eller utländska värdepapper, såsom fordringsbe-
vis i obligationer och räntetitlar för försträckningar till stater,
korporationer etc., aktier och en mängd andra industripapper. I
nutidens rika länder, såsom England, Franhrilce och Holland, upp-
går afkastningen utaf dessa värdepapper till högst ansenliga be-
lopp 1, och äfven i flera andra länder på den europeiska kontinenten
intaga de utländska värdepapperen ett betydande rum i de finan-
siella resurserna. De länder åter i och utom Europa, som äro
gäldenärer för värdepapperen, fått försträckningarna eller sålt aktier
och obligationer i jernvägar och andra anläggningar, få naturligt-
vis, så länge de förmå, betala räntorna och amorteringarna, när
aftalen dertill gifva anledning, jemte utdelningar, när sådana äro
att tillgå; och skola de ega medel till bestridande af dessa liqvider,
måste ovilkorligen finansbalansen bereda de härför behöfliga till-
gångarne. Hvarom icke, finnes ej annan utväg, om man ej vill

1 I England och Holland tillkommer den direkta vinsten eller behåll-
ningen af kolonierna.
80

förklara sig insolvent, än att upptaga nya lån, under hvilken form
som helst och som anses vara lämpliga för tillfället, hvarigenom
åter skuldbördan förstoras och det finansiella läget försämras, der-
est ej genom handelns, sjöfartens och industriens betydliga tillväxt,
i förening med sträng sparsamhet, nya källor i stort kunna blifva
tillgängliga för balansens upprätthållande.

Hvad nu beträffar de svenska förhållandena i dessa hänseen-
den, så är visserligen sant, att Riksbanken enligt 1877 års stats-
revisorers berättelse egde utländska obligationer och statspapper
för ett värde af c:a 71/, millioner kronor; troligt att dylika värde-
papper egas äfven af andra banker och möjligen jemväl af enskilda
personer, men till obetydliga belopp, helst nu för tiden våra kapi-
talister kunna inom landet få vida högre afkastning på sina pennin-
gar, än utländska, välkända värdepapper lemna. Och att sven-
skarne, om icke undantagsvis, ej äro delegare i utländska jernvä-
gar, fabriker etc., torde tryggt kunna påstås. Emellertid må gerna
för oss kalkyleras, att Sverige eger utländska värdepapper för 10
å 12 millioner. Hvilken obetydlighet är ej detta belopp, stäldt i
jemförelse med det, som representerar värdet af svenska värde-
papper i utlandet? Ensamt summan af de annuiteter på lån i
främmande mynt, som ifrån och med år 1878 årligen skola utbe-
talas af hypotheksföreningarna, hypotheksbanken och riksgäldskon-
toret, uppgår till det ansenliga beloppet af 171/10 millioner kronor 1
— ett annuitetsbelopp, som hr ODELBERG beräknat motsvara i ka-
pital millioner kr. 322,028. Äfven vi anse, i likhet med denne
motionär, att någon del af dessa i utländska myntsorter upptagna
lån torde hafva qvarstannat inom landet, men ock, likasom
han, att ett deremot svarande belopp af obligationer för de i
svenskt mynt upptagna lånen, hvarå vid 1876 års slut återstode
oguldne millioner kr. 136,966, torde finnas i utlandet. Hvartill
bör läggas all den skuld till utländingen, som enskilda jernvägs-
bolag, banker m. fl. sig åsamkat. Det säkra är således, att den
årligen växande skulden till utlandet ensamt för upptagna lån for-
drar, för närvarande, i räntor och amorteringar c:a 18 millioner
kronor, eller möjligen blott 17 1/2 millioner, i händelse 10 å 12
millioner utländska värdepapper egas inom riket; och äfvenså, att
finansbalansen måste anskaffa medel till dessa årliga liqvider, eller

1 Se herr AXEL ODELBERGS motion till 1878 ärs riksdag, angående
förändrad tullagstiftning.
81

ock ny skuldsättning i utlandet ega rum, så länge nya lån kunna
erhållas, ensamt till liqvid af annuiteter m. m. för redan åsamkad
skuld.

Ytterligare bör beaktas ännu en ' faktor af icke så ringa
betydelse, neml. förlusten på spel i utländska lotterier, synnerligast
Hamburgs och Köpenhamns, från hvilka massor af lottsedlar oupp-
hörligt afsändas och påtrugas den svenska allmänheten, samt veter-
ligen finna icke få afnämare bland den okunniga eller spelsjuka
delen af folket.

Bland öfriga faktorer för finansbalansens uppgörande vilja vi
slutligen påpeka den som rörer utländingars fastighetsköp här i
landet (svenskars motsvariga köp i utlandet torde ej vara nämn-
värda). Otvifvelaktigt är nu, att för de jern vägsanläggningar, som
i senare tider tillkommit helt och hållet eller åtminstone till huf-
vudsakligaste delen genom utländsk spekulation, och till hvilka
således utländingar kunna anses vara egare, ha till Sverige ingått
åtskilliga millioner; äfvensom att genom försäljning till utländin-
gar af bruks-, skogs- och landtegendomar likaledes influtit icke
obetydliga penningbelopp, hvilka jemväl kommit vår finansbalans
till godo. Men då allmänt kändt är, att åtminstone de jernvägar
och bruksegendomar, hvarom här är fråga, hittills lemnat utländin-
garne snarare förlust, än vinst på de i dem nedlagda kapital,
föreställa vi oss, att transaktionerna åt dessa håll hädanefter blifva
just icke särdeles storartade. Försäljning till utländingar af landt-
egendomar, synnerligast i de södra länen, äfvensom af skogsegen-
domar öfver allt, der sådana äro att köpa, för att inom kort tid
afverkas och ödeläggas, torde åter äfven hädanefter kunna på-
räknas.

Vi hafva nu angifvit åtminstone de väsentligaste omständig-
heter, som äro att taga i öfvervägande, hvad angår Sveriges nu-
varande finansiella ställning till utlandet, och förmoda att en hvar,
som är mägtig af ett oveldigt omdöme i dessa frågor, och således
icke befinner sig uteslutande inom teoriernas dimmomhöljda om-
råde, skall, lika med oss, finna denna ställning vara så beskaffad,
att den påkallar statsmagternas allvarligaste uppmärksamhet. Sedan
länge ha vi kunnat upprätthålla vår finansbalans medelst uppta-
gande, från skilda håll och i stort, af utländska lån. Men på
längd kan icke ens den utvägen begagnas, om man verkligen har

6
82

för afsigt att någon gång blifva qvitt denna tryckande skuldbörda;
ty att efter mer än 60 års fred oupphörligt och i stor skala, i för-
hållande till ställningen i öfrigt, behöfva anlita utlandet om för-
sträckningar.1 skall otvifvelaktigt och möjligen innan kort föranleda
dertill, att lånevilkoren blifva allt mer betungande, och detta i
samma mån de utländske bankirerne, hvilka säkerligen egna stor
uppmärksamhet åt våra finansiella angelägenheter, finna, att en
betydlig del af dessa försträckningar är behöflig för tillfreds-
ställandet af vår »konsumtionsförmåga», eller med andra ord, för
betäckandet af vår ofantliga underbalans i utrikeshandeln.

Denna handelsbalans är, såsom vi här ofvan sökt visa, den
ojemförligt vigtigaste faktorn i vår finansbalans med utlandet, och
torde nu för tiden kunna uppskattas till 50 ä 60 millioner kronor
årligen till vår nackdel. Lägges då dertill behofvet af 17 å 18
millioner, för närvarande, till liqvid af annuiteterna för i utlandet
upptagna, lån, så är ställningen verkligen väl värd att beakta, äf-
ven om man antager, att några millioner för dessa och åtskilliga
andra utbetalningar till utlandet skulle kunna vara att påräkna
utaf nettobehållningen för fraktfarten mellan utländska hamnar.
Dessa för våra förhållanden ofantliga utgifter måste betäckas med
goda vexlar eller guld, som vi först mot dylika vexlar nödgas oss
tillbyta; ty med liberala fraser, förhoppningar, illusioner och dy-
likt snömos åtnöjer sig icke den utländske borgenären. Han for-
drar verklig valuta för sina tillgodohafvanden, och tager ej ens,
om ej undantagsvis för obetydliga belopp och på kort tid, våra
banksedlar i liqvid.

Huru skall det nu kunna blifva möjligt att småningom för-
bättra vår ekonomiska och finansiella ställning i allmänhet, till
utlandet i synnerhet? Svaret heter: arbeta och spara, dessa ord
tagna i deras fullständiga, sanna bemärkelse; har hetat så sedan
urminnes tider, och skall så heta så länge den civiliserade verlden
eger bestånd; hvaremot den satsen, som i senare tider velat göra
sig gällande och lyder så: spehulera och njut, äfven om detta sker
på borgenärernes bekostnad, är lika lömsk som samhälls vådlig.

Vi måste således - arbeta, ihärdigt och med omtanke arbeta i
alla för våra förhållanden naturliga rigtningar (vi tala naturligtvis
här allenast om det materiella arbetet), och spara allt hvad vi
skäligen kunna umbära hvad angår utlandets alster; alltså »rätta
munnen efter matsäcken».
83

Men för att kunna arbeta i alla sådana industriella rigtningar,
der täflan med utlandet är för hand, måste vi styra och ställa så,
att vi ej bli öfverflyglade och utarmade af de i industrielt och
finansielt hänseende öfvermäktiga folken; att det kan löna mödan
att i vårt land egna sig åt industriella yrken och ytterligare upp-
arbeta dem, till fromma och välsignelse för enskilde och det all-
männa; samt att vi härigenom må kunna spara de mångfaldiga
millioner, som eljest årligen skola utgå ensamt för industriella
alster, hvilka inom landet kunna åstadkommas.

För uppnåendet af detta mål erfordras, jemte åtskilligt annat,
som här ej är platsen att ens antyda, då det ej kan utförligare
behandlas:

Skydd för alla våra näringar, som kunna anses deraf ha be-
hof, d. v. s. en för våra nuvararande förhållanden så afpassad tull-
tariff, sorn tillförsäkrar oss, att svenskt arbete ej skall blifva under-
tryckt af öfvermägtige utländske medtäflare, utan städse kunna
påräkna stadig, stigande afsättning inom eget land. Vi följa då,
i hufvudsaken, Frankrikes, Rysslands, • Förenta Staternes, Öster-
rikes m. fl:s exempel, och behöfva desto mindre befara, att genom
dessa skyddstullar uppamma nya, eller till onaturlig höjd upp-
drifva gamla näringsgrenar, med beräkning på afsättning i stort
till utlandet, och dymedelst blottställa oss för industrialismens
olycksbringande följder, som vi länge sedan försuttit fatalierna
hvad angår täflan på verldsmarknaden med i högre mening indu-
striella produkter.

Efter vårt förmenande är derför en revision af vår nu gällande
tulltaxa, med hufvudsyfte att lemna erforderligt skydd åt de svenska
näringarna, så af behofvet påkallad, att uppskof dermed blir sam-
hälls vådligt. Men då vi för vår del aldrig varit anhängare af det
höga skyddstullsystemet, utan allt hittills städse förfäktat ett mo-
derat sådant för vårt land, följer häraf, då vi fortfarande hysa
samma grundåsigter i detta ämne, som af oss uttalades för snart
fyrtio år sedan, att vi vid en dylik revision ingalunda i fråga sätta
förslag till införselsafgifter, liknande tobakstullen i England, medel-
tullen i Förenta Staterne eller ens jern- och ståltullarne i Frank-
rike, utan allenast så moderata afgifter som, med hänsyn till
svenska näringarnas nuvarande beskaffenhet och ståndpunkt, kunna
anses betryggande för den inhemska industriens bestånd och för-
kofran.

, sozzanee moik , 141) apepri aw >• ■ yaez=PU4, ., rg 2 ne LAy
84

Emellertid kunna framdeles sådana förhållanden inträffa, som
nödvändiggöra frångåendet af det moderat-protektiva tullsystem,
som vi förorda, och antagandet af ett vida exclusivare. Handels-
historien har rika exempel på denna nödvändighet, och Sveriges
är icke den minst lärorika i detta hänseende. I forna tider, då
ställningen i finansielt hänseende hos oss var tryckande, utfär-
dades ofta nog förbud för införsel och begagnande af åtskilliga
s. k. öfverflödsvaror; i senaste tider ha vi sett, att Förenta Sta-
terne oupphörligt ökat de förut höga införselstullarne för åtskilliga
artiklar, äfvensom att andra länder umgås med planen att ytter-
ligare betydligt förhöja vissa af dessa tullbestämmelser. Under
sådana förhållanden, då vi för vår del städse varit motståndare till
forbudssystemet och skulle högligen beklaga, om Sverige funne sig
nödsakadt att åter omfatta detta system, men icke äro nog blinde
att ej inse det möjligen inträffande framtida behofvet af införselstullar,
nära nog liknande de nordamerikanske, anse vi det vara i högsta
grad betänkligt att binda våra händer genom att å nyo ingå en

Handelstralctat med Frankrike. Då Sverige sedan länge haft
handels- och sjöfartstraktater med alla öfriga länder, men med den
ömsesidiga, generella bestämmelsen, att ut- och hemlandet behand-
las fullkomligt lika i hänseende till handel och sjöfart dem emellan,
att de främmande folken, hvarje för sig, bli betraktade såsom den
»mest gynnade nation», så blir den naturliga följden häraf, att de
eftergifter och tullminskningar, som Frankrike af oss kan fordra,
och hvilka vi nu, likasom 1865, skulle underkasta oss, komme att
intagas i vår nya tulltariff, gällande för »hela verlden» hvad angår
dess handel på vårt land. Vi skulle således, genom antagandet
af en dylik separat-handelstraktat, för ytterligare 10 å 12 år ej
allenast göra för oss omöjligt, att nu ordna våra ekonomiska och
finansiella förhållanden så, som behofvet oafvisligen kräfver, utan,
hvad än betänkligare är, beröfva oss möjligheten att under hela
fördragstiden kunna ändra ett jota i hela tariffen, äfven om begge
statsmagterna och hela landet i öfrigt insåge den absoluta nöd-
vändigheten för oss, att ändra våra tullsatser i ett och annat hän-
seende; ty för sådana ändringar fordrades då bifall ej blott af
Frankrike, utan af »hela verlden» i öfrigt. Men nu för tiden måste
vi betänka oss mer än en gång innan vi blottställa oss för faror,
hvilka kunna blifva vådligare än någon för närvarande kan göra
sig begrepp om. I förevarande afhandling behöfva vi emellertid
ej vidare sysselsätta oss med detta ämne.
85

Innan vi nedlägga pennan för denna gången, önska vi slut-
ligen påkalla uppmärksamheten för en fråga, som står i nära sam-
manhang med det hufvudämne vi behandlat, och i öfrigt är af ganska
stor vigt.

Sedan 20 år har införseln af jernvägsskenor, lokomotiv och
öfrig materiel för jernbanorna i Sverige varit tullfri. Intet land i
hela den kända verlden, der jern tillverkning idkas, med undantag
allenast för England, har, efter livad oss veterligt är, förfarit på
det viset mot sin inhemska jernindustri, utan tvärt om »skyddat»
och på åtskilliga andra sätt understödt denna industri allt ifrån
den stund jernvägar i nämnda länder började byggas; och de göra
det fortfarande, om undantag göres för Tysldand sedan 1877 hvad
angår införseln af räls. Och följderna af dessa motsatta system
ha blifvit på ena sidan, att de i dessa hänseenden protektionistiska
länderna: Förenta Staterne, Frankrilte, Österrike, Tyskland etc.
upparbetat sin industri för jernvägsmateriel till den grad, att den
numera i det närmaste åtminstone motsvarar det inhemska behofvet,
flerestädes medgifver export i täflan med England; på andra sidan,
att det kosmopolitiska, England efterrapande Sverige, hemtat och
fortfarande införskrifver nära nog hela sitt stora behof af skenor
från samma England, och detta både för statens och de enskilda
bolagens jernvägar1; att större delen af den i öfrigt behöfliga jern-
vägsmaterielen tagits och fortfarande tages från utlandet, samt att,
i naturlig följd af allt detta, våra inhemska verkstäder blifvit och
blifva helt obetydligt anlitade, för räls nära nog icke alls, och
derför nödgas minska sina tillverkningar, afskeda eller nedsätta
dagspenningen för sina arbetare. Hvad statens jernvägar beträffar,
har byggnadsstyrelsen från och med 1855 till 1874 års slut inköpt
engelska skenor för ett värde af närmare 15 millioner kronor, och
sistnämnde år afslutade styrelsen, med regeringens bifall, kon-
trakt med en engelsk firma om leverans af hela behofvet för sex år,
1875—1880, efter ett pris som motsvarar värdet af c:a 5 millioner,
hvilken statsspekulation, sedan betydligt prisfall på varan i senare
åren egt rum, efter all sannolikhet kommer att medföra icke oan-
senlig förlust för svenska statskassan. Ensamt för nya skenor till
statens jernvägar ha vi således utbetalt och få intill 1880 till Eng-
land utbetala sammanlagdt 20 millioner kronor efter pari kurs;

1 Ensamt för statens räkning uppgick införseln af utländska skenor för
några år sedan till 150,000 tons, inköpet af svenska blott till 5-å 6,000.
86

hvartill kommer kostnaden för de af trafikstyrélsen inköpta och
redovisade skenor, hvilka vid 1875 års slut höllo i längdfot, de ut-
ländska 10,810,561, de svenska 1,104,922, eller c:a 1/10.

Antalet lokomotiv på statens jernvägar var 220 vid 1875 års
slut, och kostnaden för deras anskaffning hade då uppgått till
10,600,000 kronor, eller i medeltal till 48,000. Af detta antal voro
180 utländska och 40 svenska, således icke fullt 1/5 af senare slaget.
Huru förhöll sig nu medeipriset för dessa ut- och inländska ång-
vagnar? Jo sålunda, hvad angår åren

1872	1873	1874	1875

3 a ‘	3 å	2 ä	4 ä
Svenska 	:	 45,000 	 47,666 	 49,000 	 49,151

6 å	12 ä	31 å	39 ä
utländska	 45,117 	 48,171 	 47,286 	 50,031.

Altså var medelkostnaden under 3 af dessa år större för de
utländska.

Kostnaden för person- och godsvagnar hade ökats från 9,634,000
kr. år 1872 till 17,331,000 år 1875, men i hvad mån svenska
verkstäder fått deltaga i dessa leveranser känna vi lika litet, som
vi ha oss bekant förhållandet i detta hänseende hvad beträffar ut-
bytet af spårvexlingar vid stationerna.

Detta i korthet rörande anskaffningen af erforderligheterne för
statens jernvägar.

För de enskilda jernvägarne sakna vi alla faktiska uppgifter
i denna fråga. Allmänt kändt är emellertid, att så väl skenor som
ångvagnar och annan materiel af svensk tillverkning användts alle-
nast för några få af dessa jernvägslinier, men att den ofantligt
öfvervägande mängden tagits från utlandet.

Att Sverige, i motsats till alla andra jerntillverkande länder,
kunnat förfara, hushålla på detta sätt, och således skicka till ut-
landet tjogtals millioner af de derstädes upptagna lånen för inköp
af jernvägsmateriel, som bestämdt kunnat inom vårt land erhållas
åtminstone fullt ut lika god som den utländska, om vi velat göra
något för dess erhållande, gränsar verkligen till det otroliga, och
kan ej förklaras på annat sätt än l:o) att svenskarne äro till den
grad intagne af allt hvad utländska industrialster heter, att de all-
männeligen föredraga dessa framför de inhemska; 2:o) att en stor
del af den behöfliga materielen vanligen kunnat erhållas i England
87

för något bättre pris än i Sverige; 3:0) att en hel hop »mellan-
händer» både här och i utlandet, hvilka vetat förskaffa sig ett stort,
osynligt inflytande, arbetat efter all förmåga för att föreviga vårt
beroende af utlandet i dessa frågor; och 4:0) att våra inhemska
verkstäder hittills, åtminstone vid flera tillfällen, ej kunnat åtaga
sig alla leveranser i denna väg så skyndsamt som fordrats.

Hvad nu den första af dessa omständigheter beträffar, så lärer
väl endast nöden kunna bringa oss på andra tankar, om ej foster-
landskänslan dessförinnan tager ut sin rätt och lifvar oss till kärlek
för svenska näringar.	•

Det goda priset åter har endast en relativ betydelse. Ännu
och alltid består det gamla franska ordspråket: »det är det låga
priset som ruinerar oss.» I fråga om allt hvad jernvägsmateriel
heter är det alldeles bestämdt misshushållning, som dyrt får um-
gällas, att fästa större afseende vid inköpspriset, om ej för det
billigare, fullgod vara kan erhållas; ty med rätta säger vår jern-
vägsbyggnadsstyrelse i ett för någon tid sedan afgifvet utlåtande:
»godtköpsmateriel är i längden, genom sin kortare uthållighet, den
dyraste». Nu vilja vi visserligen icke påstå, att största delen till
våra stats- och enskilda banor levererade engelska skenor varit af
beskaffenhet, att kunna och böra hänföras till »aske- eller skräp-
jern», men torde icke kunna vederläggas i det påståendet, att
mycket sådant inkommit till vårt land, förnämligast till de enskilda
jernvägarne, men ock till statens, hvarom en hvar kan öfvertyga
sig som allenast vill besöka centralstationen i Stochholm och be-
skåda de der befintliga uppflagade jernrälerna. Och hvad priset
på öfrig jernvägsmateriel beträffar, så ha vi nyss visat huru dermed
sig förhåller hvad angår lokomotiven.

Det hinder »mellanhänderna» lägga för utvecklingen af svensk
industri, i jernvägsmateriel kan ej förekommas så länge transak-
tioner med utlandet i denna väg ega rum; och hvad slutligen rörer
den omständigheten, att de inhemske verkstäderne hittills ej städse
kunnat åtaga sig inom kortare tid behöfliga leveranser, så är helt
naturligt att förhållandet varit sådant; ty då både skenor, loko-
motiv, maskinerier och redskap sedan långliga tider varit tullfria
till införsel, och alla vederbörande, både statens och de enskilda
banornas, allenast undantagsvis velat anlita de inhemske verk-
städerne, samt veterligen aldrig satt i fråga, att med dem upp-
göra kontrakt om fleråriga leveranser af betydligare qvantiteter,

-”*“—-"” 4 yaM/U. re log__
88

så är klart som dagen, att storartade svenska verkstäder i denna
rigtning icke kunnat uppstå.

Att så väl lokomotiv, spårvexlingar m. m. som person- och
godsvagnar nu för tiden inom landet kunna åstadkommas fullt ut
lika goda och till i det närmaste åtminstone' samma pris, som de
motsvariga utländska, torde ej någon sakkunnig, som tillika är
oveldig, vilja bestrida; och hvad beträffar skenor, vare sig af jern
eller stål eller stålhufvade, hänvisa vi, som ej tillhöra fackmännens
antal, till den utredning af detta ämne, som vid flera tillfällen
lemnats af sakkunnige män i ingeniörs-föreningens tidskrift och
annorstädes, hvaraf framgår, att vi alldeles bestämdt kunna inom
landet åstadkomma allt hvad vi i den vägen behöfva, och af ända-
målsenlig beskaffenhet.

Huru länge skola vi nu, under ofvannämnda förhållanden, »gå
öfver ån efter vattnet?» Huru länge skola vi hålla och stå ut
ined att bortkasta till utlandet tjogtals millioner kronor för pro-
dukter, som vi inom eget land kunna åstadkomma? Huru länge
skola vi med flit nedhålla vår jernindustri, som sannerligen be-
finner sig i det läge att behöfva all den afsättning, som åtminstone
inom landet är möjligt att bereda?

Enligt ingeniøren C. P. Sandbergs år 1876 utgifna afhandling
om »inhemsk räls-omvalsning» behöfves nu för tiden eller snart
utbyte af 10,000 tons skenor årligen å statens banor, och sanno-
likt lika mycket för de enskilda banorna, eller sammanlagdt 20,000
tons om året allenast för utbyte af gamla, förslitna räler, oberäk-
nadt således behofvet af nya skenor för under anläggning varande
banor, hvilken qvantitet, efter ett medelpris af 8 pund st. per
ton, gör erforderlig en årlig utgift af 160,000 pund, eller nära 3
mill. kronor. Och antages årliga behofvet af nya lokomotiv,
spårvexlingar, person- och godsvagnar, skenor till nya jernvägs-
byggnader etc. medföra en utgift af allenast 6 millioner, blir
summan i helt c:a 9 millioner kronor.

Men ännu en gång: huru länge skola vi stå ut med bestri-
dandet af dessa utgifter om de till största delen, eller till och med
till någon större del, måste betäckas med guld eller vexlar till
utlandet?

Vi hysa den oförgripliga åsigt, att Sverige nu, sent omsider
men innan det blir för sent, måste omfatta samma hushållnings-
system i denna magtpåliggande fråga, som alla andra jerntillver-
89

kande länder hyllat, och hvilket nu senast Hyssland adopterat 1.
Som emellertid denna fråga till en del är beroende af tulltariffens
reviderande, livarmed ännu någon tid kan komma att dröja, men
deremot Kongl. Maj:t när som helst kan meddela bestämmelser
hvad angår statsjernvägarne, drista vi uttala den önskan och för-
hoppning, det behagade Kongl. Maj:t förständiga så väl jernvägs-
byggnads- som jernvägstrafikstyrelsen, att efter någon viss tid,
som af vederbörande kan komma att föreslås, uteslutande inköpa
sådan materiel för dessa vägar, som inom landet kan åstadkommas,
af inhemska verkstäder; i sammanhang med hvilken vitalfråga för
vår industri och vår finansbalans åtskilliga andra omständigheter
naturligtvis torde komma i öfvervägande, hvilka här icke ens be-
höfva antydas. Att vår fosterlandssinnade regering skall finna sig
benägen att vidtaga åtgärder i denna rigtning, derom äro vi fullt
förvissade' och något tvifvel kan ej uppstå, att våra industriidkare
skola inom kort anlägga nya eller utvidga gamla verkstäder för
behofvens tillgodogörande, allenast de få visshet om betryggad af-
sättning inom landet, till en början för erforderligheterna å statens
jernvägar.

Sedan förutgående afhandling, hvad angår Franlcrike, redan
var tryckt, ha underrättelser från Paris meddelat, dels att repre-
sentationen i sistl. Mars månad utsett en komité att granska »den
högre konseljens» förslag till generaltariff (jfr sid. 7 och följande
här ofvan), hvilken komité utgöres af 9 protektionister, 12 under
benämningen »kompensationister» förklädde protektionister och 9
frihandlare, af hvilka senare några enligt de tal, som af dem förut
hållits, äro att anse såsom protektionister — tillsammans således
30; dels ock, att besagde komité nyligen fattat det beslut, att
öfverläggningarna om den nya generaltariffen skola föregås af ytter-
ligare undersökning, i ungefärlig likhet med den för tre år sedan
anstälda (jfr sid. 5 och följ.). Parlamentskomitén har redan upp-
gjort en lista på de frågor, som skola underställas handelskamrarne
och andra intresserade myndigheter, och den anda, som lifvar

1 Det är märkligt, att i ett, så från den civiliserade verlden aflägset
och folkfattigt land, som New Zeeland, agiterades 1877 ganska ifrigt mot
införseln af jernvägsmateriel, som der kunde tillverkas lika god och till
lika pris som den från England importerade.
90

denna komité, kan nogsamt bedömas af dessa frågors beskaffenhet.
De lyda neml. sålunda:

1:0) Hvad är eder mening om de afgifter som föreslagits (af
den högre konseljen) i den nya tariffen med hänsyn till de varor,
som angå eder; äro dessa afgifter tillräckliga, eller kunna de min-
skas utan olägenhet, och inom hvilka gränser?	.

2:0) Hvad är eder tanke i fråga om bestämmande af speci-
fika i stället för »ad valorem»-afgifter?

3:0) Hvad tänker ni om de föreslagna »surtaxes d’entrepot»?
4:0) Tillstyrker ni förnyelse af handelsfördragen?

5:0) Hvad tänker ni om klausuln: den mest gynnade nation?

Det förmodas, att svar på dessa 5 frågor icke blifva att för-
vänta från andra håll än manufakturisternes (protektionisternes),
att resultatet af dessa svar lätteligen kan förutses och att de
skola afgifvas inom två månader, hyarefter tariffen möjligen kan
komma att voteras före parlamentssessionens slut.

Hvad man än må tänka om den utpreglade protektionism,
som uppenbarat sig i Frankrike allt sedan tullfrågan der å nyo,
eller 1875, kom under behandling, så kan dock omöjligen förne-
kas, att man i detta land i nämnda fråga går till väga med den
mest prisvärda betänksamhet Man inhemtar der yttranden från
alla sakkunniga och intresserade myndigheter, hör således först
samtlige handels- och manufakturkamrar, derefter »den högre kon-
seljen», så åtskilliga industriidkare inför senatskomitén och slut-
ligen å nyo handelskamrarne m. fl. Huru helt olika behandlas ej
denna vitalfråga i Sverige! Här tillsattes för längre tid sedan,
eller i Okt. 1876, en tullkomité, bestående, likasom alla dess före-
gångare sedan 20 år, till det vida öfvervägande flertalet af våra
mest framstående frihandlare, men om herr finansministern för-
ständigat denna komité, att före afgifvandet af dess slutliga för-
slag (till ny tariff för handelstraktat med Frankrike) inhemta
yttranden åtminstone från de förnämsta, i frågan mest sakkunniga
och intresserade handels-, fabriks- och handtverksföreningar m. fl.,
derom vet allmänheten än i denna stund icke det ringaste. Det
vill tvärt om synas, som skulle vederbörande vilja betrakta denna,
i finansielt och industrielt hänseende verkliga lifsfråga såsom en
privataffär mellan frihandels-finansministern och den af honom ut-
sedde komitén, hvarmed landet, folket ej har något att skaffa.
Ännu en gång: huru helt olika behandlas ej denna fråga i Frank-
rike och i Sverige!
ieZSA .df—e-ai.X. mmugd” 4t • YwMYAL,.. /Coe.)
f

e

s


3
O
D
(D
(

(D
O.

U
c
(D

C

—
o

o
o

O
5
0
D

S.
0
(Q
(D
•

0

o
(D

3

G

()

g

O
s

U
0
o

-

cn

0)

*
=
G