Stockholms Universitetsbibliotek

30001010102645

C
s

Eccenstonsearmpsas
Almgris. ä nisen

SPRIDDA BLAD

TAL OCH FÖREDRAG

J. J. BOETHIUS

UPPSALA a STOCKHOLM

ALMQVIST 2 WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

(I distribution)
- —
-9

__

femoeren
es ■

-0.

g

- .
2=
- .	— r.

-
-

r-pe=====5

: i eses-----------
- - tene se ter
s -s- ----,)


SPRIDDA BLAD

TAL OCH FOREDRAG

AF

S. J. BOÉTHIUS

UPPSALA & STOCKHOLM

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-E.
(I distribution)
Flera af dessa »blad» äro från en förfluten tid. Att
de nu utgifvas beror däraf, att frågor, som i dem behand-
las, synas mig ef ännu hafva förlorat aktualitet.

1933 r

UPPSALA 1906

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.
innehåll.

Sid.

Tal vid Nordiska festen i Uppsala den 24 febr. 1883 .	1

Om Erik Gustaf Geijer såsom historiker, tal vid Akade-
miska förbundets fest efter aftäckningen af Geijers staty
den 30 okt. 1888 ........................................ 8

Tal vid Uppsala studenters Vårfest den 11 maj 1889 . 14

Till Uppsala Studentkår den 5 okt. 1889 med anledning
af tillträdet till e. o. professuren i historia ....	21

Vilhelm Erik Svedelius, tal vid minnesfesten den 29 mars
1890 ................................................... 27

Till promovendi	den 30 maj 1891...........................45

Vid Fosterländska studentforbundets Gustaf-Adolfsfest den
6 nov. 1891..............................................50

Tal vid Nordiska festen den 2 mars 1894 .................. 61

Till Västmanlands-Dala nation vid tillträdet af inspekto-
ratet den 6 okt. 1901.................................67

Vid aftäckandet å Västmanlands-Dala nation af professor
O. Alins porträtt den 26 okt. 1901.......................69

Tal vid protestmötet i Uppsala mot den landsförrädiska
agitationen bland de värnpliktiga den 21 april 1906 . 73
Tal vid Ungdomsmötet i Mora midsommardagen 1906 . 82

Fosterlandet och partierna, föredrag i Leksands kyrka
den 26 aug. 1906 ....................................... 92

Föredrag vid Västmanlands-Dala nationsfest den 1 dec.
1906	......................................... 115

Anförande angående rösträttsfrågan i riksdagens andra
kammare den 6 maj 1899..................................136

Tal vid Nordiska festen i Uppsala
den 24 febr, 1883.

i hafva i afton infunnit oss här för att enligt
gammal sed fira de hädangångnes minne. För
en stund hafva vi stannat på vägen, lämnat
dagens äflan och mångskiftande bestyr för att, sam-
lade kring minnesstenarne, kasta en tacksamhetens
blick tillbaka på deras lifsgärning, hvilka under det
gångna årsskedet lämnat det lif, som med sin sträf-
van, sina fröjder och sorger ännu fyller vår tillvaro.
Men innan vi begynna försöket att tyda, hvad vår-
darne säga, låtom oss ett ögonblick stanna vid frågan:
»Är det då något nyttigt att på detta sätt fördjupa
sig i det förgångna? Erbjuder ej det lif, som kraf-
tigt pulserar omkring oss, ämnen nog åt vår uppmärk-
samhet? Och är det ej särskildt olämpligt, att ung-
domen genom fester sådana som denna får sitt in-
tresse riktadt tillbaka, i stället för framåt? Dess
värld är ju framtiden; och behöfver den ej helt rikta
sig därpå för att rätt kunna fylla dess kraf ?» De torde
ej saknas, som så fråga, och att så sker, bör ej väcka
anstöt. Seden att fira minnesfester kan och bör lika
litet som någon annan sed vara fritagen från det
häfdvunnas allmänna lott i vår tid — att sättas
under debatt. Denna skeptiska riktning hos tiden
Boéthius,	1
2

behöfver ej vara något olycksbådande järtecken; den
kan tvärtom tyda på mänskoandens mognande man-
lighet, och särskildt tillhör det oss, som vid bildnin-
gens härdar skola söka skaffa oss en själfständig lifs-
åskådning, att ej gifva oss fångna under slentrianens
band. Må vi blott härvid ihågkomma, att man ej
endast då är osjälfständig, när man utan pröfning
antager det häfdvunna för godt, blott därför att det
äger vanans auktoritet, utan ock då, när man utan
pröfning förkastar och ondgöres däröfver, blott där-
för att häfden därpå tryckt sin stämpel. Det förra
tyder på bristande andlig lifaktighet, det senare på
ett omoget lättsinne, som därför är så farligt, att det
hvilar på själfbedrägeri, i det man tager för en ytt-
ring af själfständighet något, som i verkligheten blott
är dess motsats. Må vi därför gärna förhålla oss
spörjande med af seende på det berättigade i det, som
omger oss, men må blott vårt frågande alltid vara
ledt af allvar och sanningskärlek.- Så vare det ock
med afseende på det, som i afton fört oss tillsam-
mans i dem. Det är bättre att tvifla på lämplig-
heten af 'minnesfesterna öfver de döde än att del-
taga blott af slentrian eller begär efter förströelse, ty
firade på detta sätt, blifva de förvisso blott ett få-
fänglighetens glitterverk. Men ligger det allvar i detta
vårt tvifvel, och söka vi svaret där, hvarest svaret
bör sökas på en fråga, som afser förhållandet mellan
olika generationer inom mänskligheten, nämligen i
den mänskliga utvecklingens karaktär, då skola vi
snart finna, att det verkligen ligger något befogadt
och förädlande däri att stundom låta sin tanke vända
tillbaka till de släkten som gått.

I denna utveckling är intet enastående och iso-
leradt. Liksom länkar i en kedja griper det före-
gående in i det efterföljande, och b varje generations
kulturarbete sker endast på grundvalen af det, som
utförts af de föregående. Så gör ärftlighetens lag sig
obevekligt gällande inom människolifvet. Att så är,
det är ägnadt att fylla våra bröst med förfäran, när
vi besinna, att detta gäller äfven det onda, att efter-
följande generationer måste lida af hvad de före-
gående brutit; men å andra sidan bör om något den
tanken kunna uppväcka ödmjukhetens och tacksam-
hetens känslor — den tanken, att vår tids rika kul-
tur i det stora hela blott är det mänskliga kultur-
arbetets samlade arfskapital, hvaraf vi utan vår för-
skylian njuta frukterna, och att det är våra jörfäders
strider och mödor, som gjort, att äfven vårt folk fått
lott i denna kulturens stora arfvedel. Men ett dyr-
bart arf får ej vara ett hyende under håglöshetens
och njutningslystnadens hvila. »Kan du ej spänna
bågen är han ej din.» Endast om arfvingen genom
eget arbete gör arfvet fruktbringande, varder det hans
verkliga egendom. Därföre måste ock vi vårda och
rätt bruka denna kultur, som vi fått öfvertaga efter
de hädangångna, för att själfva kunna njuta dess väl-
signelser; och ej nog därmed: den bör äfven för oss
innebära en den kraftigaste impuls att i vår ordning
arbeta för kommande släkten, ty endast så kunna vi
i någon mån af betala den skuld, hvari vi råkat genom
att hafva fått skörda, där andra hafva sått. Men
hvad kan kraftigare vidmakthålla och stärka känslan
af denna plikt än det, att man stundom på ett hög-
tidligare sätt framkallar för sitt medvetande tack-
samhetsskulden till dem, som hafva gått före oss?
Firade i denna ande blifva därför minnesfesterna
öfver de förtjänte döde ingalunda något, som gör oss
främmande för nutidens och framtidens kraf. De
4

böra tvärtom vara oss en kraftig eggelse till framtida
dugande verksamhet. Den minnesfest, vi nu fira, kan
anses innebära ett återupplifvande af våra förfäders
midvintersfest; den kan ock sägas vara det tillfälle,
då det unga Sverige dricker arfveöl öfver det släkte
som gått bort. Men midvinterfesten var fordom i
Norden löftenas fest, och så må ock vår midvinters-
fest vara, och »bjöd så i Thule en konungased son vid
sin faders graf till att svärja» — löftet om kommande
bragder. Men de unge, de äro alltid ett konungsligt
släkte, ty dem hörer framtidens rike till — om de
mäkta taga det i besittning. Må de därför nu som
fordom veta att med tacksamhet minnas dem, efter
hvilka de äro ämnade att öfvertaga det rika arfvet,
men må de ock, när de det göra, ännu i dag kunna
aflägga framtidslöften, som vittna om en ädel håg
och ett hugstort sinne.

Men liksom röster ej saknas i vår tid, som vilja
underkänna det förflutnas betydelse, så höja sig å
andra sidan också sådana, som tvifla, ja förtvifla om
framtiden. De säga oss, att det är fåfängt tala om
framtiden såsom en härlig arfvedel för de unga, att
talet om skönhet, sanning och dygd blott äro bedräg-
liga fraser, som ej äga någon motsvarighet i verklig-
hetens värld, där råheten, eländet eller den lumpna
egoismen blott äro de härskande makterna; ja de låta
oss förstå, att själfva vår prisade kultur endast är
en hvitmenad grift, ur hvars inre förgängelsens döds-
bringande pestångor utgå. Det är i allmänhet från
de stora oroligt upprörda kulturländerna, som dessa
röster utgå, men äfven hos oss finnas förhållanden,
som kunna bereda dem en mottaglig jordmån. Sär-
skildt torde den bildade ungdomen i våra dagar vara
utsatt för faran att låta sig dåras däraf. För den
5

generation, som nu vid våra högskolor bereder sig
till deltagande i lifvets strider, te sig nog förhållan-
dena i många hänseenden mindre ljusa än för några
årtionden sedan. Många förhoppningar, som då eldade
ungdomens sinnen, hafva sedan dess i åtskilligt visat
sig såsom illusioner; idéer, som då tjusade med
nyhetens hela makt, äro ej längre unga och hafva
knappast ersatts af andra, och åsikter om lifvets högsta
frågor, som då nästan af sig själfva grepo de unga
sinnena och tillfredställde deras längtan efter en för-
klaring öfver tillvarons gåta, göra det ej mera som
förr; enligt min åsikt ej därför, att de äro blottade
på all sanning, utan därför att det vetenskapliga
forskningsarbetet brakt nya synpunkter i dagen. Och
då så sker, då händer det lätt, att man till en bör-
jan blott tycker sig se kaos och förvirring, där ord-
ning och klarhet syntes härska, medan synkretsen
var mera begränsad. Men under en sådan tid af
andlig oklarhet kunna lätt sinnena, hälst ungdomens,
som alltid törstar efter idealer, fattas af missmod och
blifva mottagliga för de röster som ropa:

»Allt är förgängelse
och tid och rum tillhopa
ett hemskt, oändligt fängelse. -

Men förlorar ungdomen tron på det sanna, det
goda och det sköna i lifvet, då blifver slutet i de
flesta fall antingen förtviflan eller ock, att den riktar
hela sin kraft på tillfredsställandet af egoismens eller
njutningslystnadens lockelser, och där detta blir det
allmänna förhållandet, där är det som när en här-
jande frostnatt borttagit kärnan i de skördar, som
utgjorde ett folks framtidshopp.'
6

Dock så får det ej blifva hos oss. Mot förtvif-
lans röster sätta vi det svar, som den nyss citerade
skalden gifvit dem:

»Hvad rätt du tänkt, livad du i kärlek vill,
hvad skönt du drömt, kan ej af tiden härjas;
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.

Gå fram du mänsklighet, var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.»

Och på Guds makt lefver ännu, trots tidens oro,
kraftigt i den nordiska ungdomens bröst tron på de
eviga makterna inom mänskligheten och i och med
detsamma äfven tron på dess egen framtid. Må vi
därför modigt se tiden an! Om vi ej i lifvets frågor
kunna vinna all den klarhet, som vi skulle önska, må
detta ej afskräcka oss från att troget arbeta i san-
ningens tjänst. Ej må vi tillsluta ögonen för skugg-
sidorna i lifvet, ej stänga oss inne undan de ström-
ningar, som genomgå tiden; må vi blott akta oss för
att däraf låta skrämma oss till feg förtviflan eller
dåsig liknöjdhet. Må med andra ord nordens bild-
ningssökande ungdom af talet om tidens brister blott
eggas till att i sin mån bekämpa dem! . . .

Men till att stärka oss till en dylik förtröstan på
de ideala makternas slutliga seger är det förvisso
nyttigt, särskildt under mörka och tröstlösa tider, att
stundom blicka tillbaka på det förgångna. Detta
gäller först och främst om det förgångna sedt i stort,
— om världshistorien, ty häfderna visa oss, att under
tider, som framför andra synts tröstlösa, har dock
grunden kunnat läggas till en ny, bättre ordning;
att där förstörelsens krafter ensamma syntes härska,
där hafva ord kunnat talas och handlingar utföras,
7

så fulla af evighetens kraft, att de varit i stånd att
välsignelserikt verka genom seklen. Men en sådan
stärkande och tröstande verkan kan det äfven med-
föra att fästa vår uppmärksamhet på ett mera in-
skränkt område af det förflutna, såsom vi i dag göra,
när vi betrakta de nyligen hädangångnes lifsgärning;
ty många bland dessa äro ojäfaktiga bevis därpå,
att det talet dock ej är sanning, som vill komma oss
att tro, det endast lumpenheten och uselheten regera
världen. Väl är det sant, att mycken svaghet och
brist äfven vidlådt deras verk, men deras runor tala
ock om mången ädel handling, mycket redligt och
nyttigt arbete. Därför är festen till fädrens minne
ej blott egnad att mana ose till kraftig verksamhet i
framtiden, utan ock till tro och förtröstan på denna
framtid.
Om Erik Gustaf Geijer

såsom historiker.

Tal vid Akademiska forbundets fest i Uppsala efter aftäckningen
af Geijers staty den 30 okt. 1888.1

Afven under detta enklare samkväm? torde det
för en hvar af oss kännas såsom ett behof att
frammana bilden af den man, hvars minne vi
i dag fira. Efter det föredrag, till hvilket vi nyss i
universitetets aula lyssnat, kräfves dock nu ingen ut-
förligare utredning af hans lifsgärning. Hvad vi här
vilja göra är endast att koncentrera vår uppmärk-
samhet på vissa sidor af hans personlighet för att
därigenom bereda oss anledning att på gammalt stu-
dentvis få bringa hans minne en hyllning. Åt mig
har blifvit uppdraget att härvid nämna några ord
om Erik Gustaf Geijer såsom historieskrifvare.

Det föredrag, om hvilket jag nyss talade, under-
lättar äfven denna min uppgift. Jag behöfver icke
inlåta mig på någon analys af hans skrifter; jag vill
därför blott med några ord söka belysa den geij erska
historieskrifningens betydelse för det svenska folket.
Men för att i någon mån kunna lyckas härutinnan
blir det nödvändigt, att kasta en blick på Geijers
ställning till sin tid och dess idériktningar.

1	I något olika, form tryckt i Ny Svensk Tidskrift 1888. : 3

2	En Geijersfest hade förut denna dag firats i universitetets
aula, hvarvid föredrag hållits af prof. Y. Sablin.
9

Den tid, under hvilken Geijers förnämsta verk-
samhet infaller, har blifvit kallad en reaktionens tid.
Reaktion, mina herrar, är ett ord, som har fått en
synnerligen ful klang. Men om vi tänka rätt på
saken, så är det ändå i själfva verket ett ganska
oskyldigt ord. Huruvida det betecknar något godt
eller något ondt, beror ju på, hvad det är man
reagerar emot, antingen detta är något godt eller
något ondt. Reagerar man mot någonting dåligt,
då är ju reaktionen åtminstone till sitt syfte be-
rättigad. Och en sådan berättigad reaktion var den,
som uppstod i början af vårt århundrade, för så
vidt nämligen då reagerades mot vissa ensidigheter i
det föregående århundradets uppfattning, mot den
s. k. »upplysningen» i det adertonde århundradet.
Därvid tänker jag först och främst på denna upplys-
nings abstrakta karaktär. Det adertonde århundra-
dets människor fattade, såsom bekant, samhället
egentligen såsom en summa af abstrakta enheter, af
hvad man kallade »människor i allmänhet». Men häraf
blef följden den, att man saknade blick för det egen-
domliga hos individerna, för det nationella hos folken,
för det organiska i samhället. Häraf blef äfven det
en följd, att denna tids människor saknade egentligt
historiskt sinne. Detta kan nu synas besynnerligt,
om man vet, att det var det adertonde århundradet,
som egentligen först lät historieskrifningen utveckla
sig utöfver krönikans ståndpunkt; men granskar man
närmare det adertonde århundradets historieskrifning
äfven i dess största mästerverk, såsom t. ex. Voltaires
arbeten, så finner man snart, att det egentligen var
blott i afseende på formens hyfsning, men ej med
afseende på uppfattningens djup, som denna historie-
skrifning höjer sig öfver mörkare tidåldrars.
10

Den franska revolutionen och den napoleonska kos-
mopolitismen, båda frukter från »upplysningens» träd,
lärde genom sina olyckliga verkningar folken att inse
skefheterna i denna upplysning. Så uppstod en be-
rättigad reaktion, som fordrade erkännande åt indi-
vidualiteten, åt nationaliteten, åt den organiska utveck-
lingen. Därmed framträder ock först en historieskrifning
i djupare bemärkelse. Representanten för denna verkliga
historieskrifning hos oss, det var Erik Gustaf Gei-
jer, och han var tillika en djupsinnigare representant
härför, än som de flesta folk ha att uppvisa motstycken
till. Det är han, som först lärt vårt folk att förstå
sin forntid, att förstå — hvad han själf mest lade
vikt uppå — sammanhanget i sina öden. Den un-
dervisning i fäderneslandets häfder, som ännu i dag
meddelas vid de svenska läroverken, denna undervis-
ning har i själfva verket endast haft att i det stora
hela följa den breda kungsväg, som Geijer öppnat in-
om den svenska häfden. Och därför kan hvarje
svensk med något mått af bildning, äfven om han
ej själf vet det, äfven om han icke läst ett ord af
Geijer, dock anses såsom en Geijers lärjunge.

Men denna reaktion mot »upplysningen» var dock
äfven i viss mån oberättigad. Mänskligheten har att
tacka det adertonde århundradets upplysning för
några af sina förnämsta landvinningar, för jämlikhets-
och frihetsidéerna. Och när vi döma det adertonde
århundradets upplysning för det den saknat blick för
det organiska i samhällslifvet, må vi ihågkomma, att
hvad som förorsakat detta, det var i väsentlig mån,
att de organiska bildningarna i det gamla samhället
voro föråldrade och hade blifvit en olycka för folken
i stället för en fördel. Därför gick sida vid sida med
reaktionen mot upplysningen en sträfvan att tillgodo-
11

göra sig dennas berättigade frukter, en sträfvan att
bortskaffa de föråldrade institutioner, som ännu kvar-
stodo i de europeiska samhällena. Denna sträfvan har
efter det år, under hvilket den syntes vinna seger, ofta
plägat kallas 1848 års liberalism. I mycket bar den
tecken af sitt ursprung. Den delade uti många hän-
seenden sin moder upplysningens abstrakta och atom-
istiska uppfattning af samhället, och därför uppstod
ock med nödvändighet en motsats mellan liberalismen
och den mera historiska, nyss skildrade uppfattningen,
en motsats, som till stor del sammanfaller med den
strid mellan de liberala och de konservativa, som här
i Sverige pågick under 1820-, 1830- och 1840-talen.
Då nu Geijer var den förnämste målsmannen för den
historiska uppfattningen, var det naturligt, att han
inom det konservativa partiet blef räknad såsom en
af dettas stödjepelare.

Men Erik Gustaf Geijer var för stor för att
kunna inmönstras under någon partifana. Må vara,
att de konservativa i åtskilligt hade skäl till sin mot-
vilja mot de liberalas sträfvanden, denna motvilja
hade dock stundom sitt ursprung i en bornerad
obenägenhet mot det nya, blott därför att det var
nytt; må så vara, att det icke var med orätt, som
de beskylde liberalismen för atomistisk och abstrakt upp-
fattning; de gjorde sig själfva skyldiga till att hålla
på många institutioner, oaktadt dessa numera hade
spelat ut sin roll. Geijer upptäckte dessa fel hos sina
meningsfränder. Om den djupare orsaken därtill ha
vi förut i dag fått besked; här må blott det faktum an-
märkas, att han det gjorde. Och med den ärlighet, som
var honom egen, tvekade han icke att säga sin mening.
Det är denna vändning i hans lif, som blifvit kallad
för Geijers affall. För många af hans vänner tedde
12

det sig i själfva verket ock såsom ett affall, d. v. s.
de ansågo, att han uppgifvit en högre, organisk upp-
fattning af samhället för att i stället omfatta en lägre,
abstrakt och atomistisk. Däraf förklaras den djupa
sorg, som Geijers »affall» väckte hos många ädla
sinnen: jag behöfver blott erinra om Törneros.

Men de historiskt-politiska skrifter, som Geijer ut-
gaf efter sitt affall, visa, att, ehuru han brutit med
konservatismen, han dock icke därför hade hemfal-
lit under en dylik oorganisk uppfattning. Ingen har
t. ex. med mera eftertryck, än han gjort det uti
sina berömda föreläsningar »om vår tids inre sam-
hällsförhållanden», framhållit de vådor, som måste
följa af friheten, eller hvad han kallade den oin-
skränkta konkurrensen, för så vidt samhället fattas
oorganiskt, och för såvidt dess medlemmars rätt att
begagna denna frihet icke normeras af högre person-
liga plikter. Jag erinrar blott om, huru han påpekat,
att i det gamla samhället, det samhälle med hvilket
han i viss mån brutit, folkets ledare, präster och
adelsmän, intagit en ledande ställning just därför, att
de fyllde högre plikter mot samhället, och huru han
därefter varnande tillägger, att, om de korporationer,
som utgjordes af adel och prästestånd, nu upphöra att
hafva samma betydelse som förr, och om sedan i
stället en ny aristokrati uppstår, som endast grundar
sig på den rikedom, den förvärfvat genom den fria
konkurrensen, och som i denna rikedom endast
söker ett njutningsmedel, det då är fara värdt, att
massorna resa sig mot en sådan aristokrati af hvad
han kallar »drönare och vattenbin».1

Den stora brytningen i Geijers lif förtjänar där-

1 Jmfr »Vår tids inre samhällsförhållanden» första föreläsn. och
»fa t tig v årdsfr ågan j
13

för i själfva verket icke att kallas ett affall, utan
bör i stället betecknas såsom en utveckling. Den var
blott den naturliga konsekvensen af den djupa in-
blick, han förvärfvat i folkens och särskildt sitt folks
historia. Denna inblick satte honom till sist i stånd
att klarare än de flesta af sin samtid bedöma hvad
gammalt var färdigt att utmönstras, men den satte
honom ock på samma gång i stånd att åtminstone
antyda hvad som borde komma i stället.

Den geijerska historieskrifningens betydelse för
vårt folk synes mig då ligga förnämligast i två om-
ständigheter, först däri, att det är han, som lärt vårt
folk rätt känna sin forntid samt i och med det samma lärt
det att känna sig själft, och för det andra däri, att
han med snillets prisma kastat ljusstrålar öfver fram-
tiden, ljusstrålar framåt, hvilka kunna och böra tjäna
vårt folk som ledstjärnor.

Därför har ock det svenska folket i historieskrif-
varen Erik Gustaf Geijer sett något mera än blott
vetenskapsmannen. Han har för det framstått äfven
i denna egenskap såsom en nationalheros, hvars lifs-
gärning kan tjäna det såsom märke under dess kamp
för utveckling. Hans historiska skrifter äro därför
för oss icke blott lärda verk, utan de äro en fyrbåk,
som kastar sitt ljus öfver vårt folks dunkla färd öfver
tidernas haf.

Må äfven vi då bringa vår hyllning åt minnet af
historieskrijvaren Erik Gustaf Geijer, åt minnet af
honom, som lärt vårt folk att känna sig själft, men
på samma gång varit siaren, som gett det vägledning
för dess väg framåt.	.
Tal vid Uppsala studentkårs vårfest

den 11 maj 1889.	•

Af gammalt har varit sed bland Uppsala stu-
denter, att de äfven vid sina glada fester ej
skytt att rikta tanken på allvarliga ämnen; ty
de hafva känt, att den glädje är den friskaste, som
blommar på allvarets grund. Och särskildt har detta
allvarliga moment på sådant sätt plägat inläggas i
våra fester, att minnet fått ur det förgångna fram-
kalla bilder af väckande och manande art. En osökt
anledning hafva vi i dag att låta en dylik allva-
rets ton inblanda sig i vårglädjens brusande jubel,
då vi erinra oss, att just i dessa dagar ett sekel för-
runnit, sedan en af världshistoriens mest gripande och
innehållsrika epoker tog sin början. Det var näm-
ligen i de första majdagarne 1789, som den riksför-
samling öppnades i Versailles, som blef begynnelsen
till den franska revolutionen.

Jag sade, att det var en allvarets ton jag ville
anslå. Ja, djupt allvarligt är det minne jag upp-
kallat. Att fira det blott med jubelrop vore för visso
en fåvitsk tanklöshet; ja, det vore omänskligt, då det
måste erkännas, att franska revolutionen för tusenden,
ja, för millioner medfört outsägliga lidanden. Oeh sär-
skildt för vårt folk har den blifvit anledningen till det
15

bittraste minne, som vår historia bevarar, ty det var
en svallvåg från den franska revolutionens stormar,
som slet Finland ur Sveas modersfamn. Men fåvitskt
vore ock att inför detta minne blott känna fasa och
afsky.

Hvilka känslor bör då detta minne ingifva oss?
Jo, mig synes — just känslor af det djupaste allvar,
det allvar, som människan måste känna, när det för-
unnas henne att någon gång få lyfta en flik af slöjan,
som döljer det eviga rådslag, hvilket vi ana och tro
att världshistorien förverkligar i tiden. Ty få hän-
delser visa tydligare än den franska revolutionen, att
ett förnuftigt sammanhang finnes i mänsklighetens
historia. Och då ingen tanke kan för mänskliga hjärtan
vara mera tröstande än den, att en förnuftig plan
röjer sig i mänsklighetens öden, att dessa ej äro ett
verk af en blind slump, utan uttryck för en förnuftig
ordning, blifver detta allvar ett glädjens allvar.

Hvari består då denna förnuftiga ordning? En
stor skald har sagt: »Världshistorien är världsdomen».
Och en sanning ligger häri, därom vittnar revolu-
tionens historia. Ty denna revolution var för visso
en dom, en förskräckelsens dom öfver ett släkte, som
förlorat tron på och intresset för lifvets högre makter
och gifvit sig fånget i egoismens och njutningslystna-
dens bojor, en dom som tillika bekräftar världshi-
storiens djupa och förskräckliga hemlighet, att fä-
dernas missgärningar straffas på barnen. Men den
var ock en dom i den mening, att därigenom insti-
tutioner utdömdes, som ej mera motsvarade sitt
ändamål.

Men världshistorien är ej blott en världsdom.
Ty skulle den förnuftiga ordningen i världshistorien
16

blott yttra sig såsom en sådan, då vore visserligen tan-
ken därpå ej trösterik, utan i stället ägnad att fylla Oss
med förskräckelse och bäfvan. Dock —• lofvad vare
Gud! — världshistorien talar ej blott om förstörande
straffdomar, utan ock om ett framåtskridande och
en pånyttfödelse. Den visar oss, att, när en världs-
dom går fram öfver vår jord, då uppspira midt ur
förstörelsens fasor frön till en högre utveckling; och
äfven härom vittnar på ett alldeles särskildt sätt den
franska revolutionen. Och så hafva vi kommit till
det, som gör denna händelse förtjänt att ihågkom-
mas med tacksamhetens glädje.

På hvad sätt har då den franska revolutionen
bidragit till mänskligheten framåtskridande, till ny
utveckling? Vi svara: förnämligast därigenom, att
genom densamma de stora idéerna om frihet, jämlik-
het och humanitet sattes högt på mänsklighetens
standar. Visserligen hade dessa idéer äfven förut
varit med på vägen under mänsklighetens ökenvand-
ring, men att de blefvo fullt medvetna för folken,
det är dock närmast ett verk af revolutionen och d i
andliga rörelse, hvarur denna framgick. Men då uu
revolutionen åstadkommit så mycket ondt, var — kan
man fråga — ej detta dessa idéers skuld, visar ej
just revolutionen, att, om dessa idéer också i och för
sig äro vackra, de dock blott äro chimärer, att hvarje
försök att realisera dem på vår jord endast leder till
förstörelse? Vi svara härtill nej. Att revolutionen
delvis misslyckades, berodde ej af, att man då sökte
realisera en verklig frihet, jämlikhet och humanitet,
utan tvärt om därpå, att idéerna därom ej fingo göra
sig fullt gällande, att man i deras ställe ofta satte
deras vrångbilder. I stället för den verkliga friheten
17

satte man en ny despotism, som med friheten intet
annat hade gemensamt än namnet; i stället för den
jämlikhet, som ensam är möjlig och som består i lik-
het inför lagen, sattes en mot mänsklighetens och
tingens natur stridande absolut jämlikhet, och den är
visserligen en chimär, för så vidt som hos människo-
släktet olika anlag finnas, hvarför ock försöken att
tillämpa densamma måste leda till den onaturligaste
despotism; i stället för den verkliga humanitet, som
söker utveckla hvad som gör människan förtjänt af
att kallas människa, nämligen hennes högre natur,
gaf man fritt spelrum åt den djuriska sidan af hennes
väsen.

Och härvid återkomma vi till revolutionen såsom
en dom. Den var det äfven i den meningen, att just
genom henne dessa vrångbilder fingo sin dom, ty då
visade sig på ett ovedersägligt sätt, att försöket att
genomföra en dylik frihet, en dylik jämlikhet och en
dylik humanitet ej leder till allmän lycka utan till
allmänt elände. Men äfven denna dom har sin tröste-
rika motsida. Nästan aldrig hafva dessa förstörelsens
makter visat sig starkare än då, men de lyckades dock
ej alldeles förkväfva den goda säden. Trots dem be-
stodo de berättigade idéerna, och de hafva uträttat
mycket godt för mänskligheten och skola på Guds
makt fullborda sitt segertåg genom världen.

Och härvid må erkännas, att äfven vårt folk står
i en tacksamhetsskuld till den franska revolutionen.
Jag nämnde nyss ett åttioårsminne från revolutions-
perioden af sorglig art för vårt folk. Nu vill jag fram-
mana ett annat af samma ålder, fast annan art. Det
var nämligen i dessa majdagar för åttio år sedan, som
vårt nuvarande statsskick grundades. Visserligen är
Boeth iu^.	o
18

det detta statsskicks yppersta förtjänst, att det vuxit
upp ur nationell grund, men ovedersägligt är dock,
att till dess uppkomst äfven bidrogo just dessa den
franska revolutionens berättigade idéer. Hvem vet
nämligen ej, att den egentliga författaren af 1809 års
regeringsform, Hans Järta, i sin ungdom tillägnat
sig dem, och att det var under det dubbla infly-
tandet af dem och sina forskningar i fosterlandets
historia, som han hade mognat för det verk, som han
1809 utförde, och i hvars hägn vårt folk sedan i 80
år njutit en lagbunden frihets välsignelser?

Till sist — efter denna fest är en studentfest —
må det tillåtas mig att låta det minne jag fram-
manat, tala ett särskildt ord till Eder, studenter. I
åtnjuten så tillvida framför andra en stor fördel af
samhället, att I här fån ösa ur bildningens rika
källa, och de kunskaper I här förvärfven skola an-
tagligen bereda många af Eder tillfälle att en gång
intaga en ledande ställning i samhället. Må då den
dom, som genom franska revolutionen öfvergick de
klasser, som i det adertonde århundradets Frankrike
uppfostrades att blifva samhällets ledare, men som
sveko denna uppgift och glömde, att fördelar mot-
svaras af skyldigheter — må denna dom blifva Eder
en varning att ej låta Eder fångas af egoismens och
njutningslystnadens garn, att ej glömma det ansvar,
som bildningen medför, på det ej samma dom en dag
må öfvergå Eder! Men äfven ett glädjens och hop-
pets ord skulle jag önska att detta minne kunde tala
till Eder. Det säges, att öfver vår tid hvilar en and-
lig tyngd, och att särskildt ungdomen ej kan vara
verkligt glad. Och dock är det ungdomens friskhet,
hvilken, liksom våren i naturen, skall drifva utveck-
19

lingen framåt, och med atenaren Dexippos skulle man
därför vilja utropa:

»Zevs, gif släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi!

Då är träldomsoket fallet, då är världen skön och fri.»

Orsaken till denna misströstans, surmulenhetens
och krankhetens ande, om den finnes, har man,
åtminstone delvis, att söka däri, att vår tid ej
vågar rätt tro och hoppas på det godas seger och på
framtiden. Och visserligen finnes det många före-
teelser i vår tid, som synas kunna gifva skäl till en
dylik misströstan, till fruktan, att humaniteten ännu
en gång skall undanträngas af bestialiteten, men mot
denna fruktan skulle jag nu vilja uppkalla revolutio-
nens hundraårsminne. Ty aldrig hafva förstörelsens
krafter varit starkare än de då voro, och dock segrade
de ej! Därför vill jag tillropa Eder, I unge, som sko-
len taga framtiden i arf:

Det sägs, att solen sänks, att dagen grånar.

Välan, så kämpen under aftonrodna’n;
dag är det nog ännu att vinna slaget.

Och skullen I, framtidens män, i denna kamp
också personligen duka under, skulle förstörelsens
makter synas segra, så skall dock denna seger blott
blifva skenbar. Hafven I uträttat något verkligen
godt, något af det, som ingår i mänsklighetens sanna
lif, så skola därur midt i förstörelsen uppspira nya
skördar, då skall det lefva, så visst som »dygnets
tomma lif är blott en dröm, och verkligt det, som
ej förgår i lifvets ström».
20

I detta hopp om det godas seger, i denna tro
på framtiden och på Sveriges ungdom föreslår jag
nu ett lefve på denna vårens fest för minnet af det
storslagna försök, som för ett sekel sedan gjordes
att föra mänskligheten framåt, och för det verkligt
goda, som då utsåddes och trots ogräset burit frukt.
Tal till Uppsala studentkår
d. 5 okt. 1889

med anledning af tillträdet till e. o. professuren i historia.

Mina herrar! Jag tackar Eder hjärtligt för de
vänliga ord, som till mig yttrats af eder ord-
förande, och särskildt tackar jag Eder, för att I
på detta sätt kommit mig till mötes vid början af min
fasta akademiska lärareverksamhet och sålunda be-
redt ett tillfälle till ömsesidig hälsning. Att det är
med glädje jag börjar denna min nya verksamhet, är
visst. Icke att jag ej skulle vara tacksam för att jag
fått utöfva det kall, som hittills varit mitt hufvud-
sakliga: elementarlärarens. Ingen kan högre än jag
skatta dettas betydelse. Det är ju på den grund,
skolan lagt, som vi här helt och hållet hafva att bygga,
och hvilken betydelse har ej grunden i alla mänsk-
liga företag! Och ingen verksamhet, tror jag, kan
skänka sin utöfvare en större och ädlare glädje, än
den elementarläraren känner, när han ser sig om-
gifven af en ynglingaskara, som villigt och gladt mot-
tager den undervisning han har att meddela. Och
denna lycka vågar jag med tacksam glädje säga hafva
kommit mig till del. Därför må det ock nu tillåtas
mig att, - då bland Eder torde finnas några af mina
22

forne lärjungar vid Uppsala h. allm. läroverk, till
dem och genom dem till alla, till hvilka jag stått i
samma förhållande, uttala ett hjärtligt tack för det
förflutna. Den hugnad, som min nu afslutade verk-
samhet skänkt mig, ■— för den har jag i främsta rum-
met dem och deras villighet och uppmärksamhet att
tacka.

Men hur tacksam jag än har skäl att känna mig,
för att jag hittills fått verka i skolans tjänst, fram-
står det dock för mig såsom den största framgång
jag kan begära af lifvet, att jag nu får helt egna
mig åt universitetets tjänst, och detta af två skäl:
det ena är, att jag härigenom får tillfälle till en friare
vetenskaplig verksamhet: det andra är, att, om jag
känt det som en lycka att få meddela glada gossar
från en del af fosterlandet, hvad jag mäktat fatta af
historiens höga lärdomar, och hvad däraf kunnat vara
lämpligt för dem, så måste lyckan af en dylik verk-
samhet blifva ännu rikare, om lärjungarne nu blifva
mognande ynglingar och kunna komma från olika
delar af vårt land.

Men i denna stund, då jag står öga mot öga med
Eder, känner jag dock närmast ansvaret af min nya
ställning. Från tre synpunkter framträder detta an-
svar för mig: från fosterlandets, som fordrar af mig,
att jag i min mån skall rätt vårda de höga ideella
intressen, som universiteten hafva sig anförtrodda,
— i min mån tillse, att de ynglingar, som härifrån
utgå i samhällets tjänst, hafva förvärfvat en bildning,
som motsvarar de anspråk, hvilka fosterlandet kan
ställa på de akademiskt bildade. Men detta ansvar
framträder äfven såsom ett ansvar gent emot edra
hem. Ve mig, om någon af Eder, om något af dessa
hem, som anförtrott sitt käraste åt universitetets vård,
23

en gång skulle kunna med rätta förebrå mig, att
genom mitt förvållande ett ungt lif bragts på villo-
vägar eller hämmats i sin utveckling! Må därför, så
ofta jag genom mitt ämbete kommer i beröring med
någon af universitetets ungdom, det alltid stå lef-
vande för mig, att här är ej blott ett objekt för min
ämbetsverksamhet, utan en människa, och därtill en
ung människa, hvars framtid det gäller, och må jag
aldrig glömma den oändlighet af uppoffringar och
kärlek, som från hemmens sida möjliggör eder vistelse
här! Den tanken skulle jag önska äfven blifva en
ledstjärna för en hvar af Eder under edert universi-
tetslif.

Men för att universitetsläraren må kunna rätt
gagna den studerande ungdomen, fordras ej blott, att
han själf iakttager, hvad plikt och heder bjuda honom,
utan ock att hvad han kan gifva villigt och sympa-
tiskt mottages af denna ungdom. Och härvid tänker
jag ej blott på den egentliga undervisningen, utan
ock på den ledning, han bör gifva de unge vid deras
sträfvan att utbilda sin personlighet. Visserligen är
det sant, att universitetets specifika uppgift är af
teoretisk art. Det kan ej officiellt pröfva sina lär-
jungars verkliga sedlighet. Det måste officiellt nöja
sig med, att de iakttaga yttre ordning och skick samt
inhämta det nödiga kunskapsförrådet, och de betyg
det meddelar gälla blott detta. Men hvarje mänsklig
verksamhet måste ställas i de sedliga ideernas tjänst,
och detta dess mer, ju högre den är. Den veten-
skapliga bildningen gör ej i och för sig sina idkare
sedlige. En af kristendomens härligaste sanningar är
den, att den enfaldigaste och okunnigaste människa
kan i Gudsriket vara en bättre medborgare än det
lärdaste snille; men om en teoretisk bildning ställes i
24

de sedliga ideernas tjänst, då uppkommer visserligen
en rikare personlighet, än när den sedliga viljan måste
sakna det rikare material, som bildningen förmår
skänka. Den bildade Paulus’ lifsverksamhet i kristen-
domens tjänst blef vida rikare än hans mera obildade
medapostlars. Därför får också eder teoretiska verk-
samhet här först då sin rätta betydelse, ett verkligt
värde, om den får blifva material för en sedlig vilja.
Därför har också den unge studenten här en verk-
samhet sig förelagd, som i själfva verket torde vara
den viktigaste, ehuru den aldrig kan pröfvas i ten-
tamen, aldrig kan uttryckas i betyg, nämligen att af
det gif na kunskapsmaterialet utbilda åt sig en verk-
lig lifsåskådning, med ett ord — att utveckla hela
sin personlighet. Och vid detta arbete kunna visser-
ligen vi äldre, som redan böra hafva detta arbete
åtminstone till dess grundstomme färdigt, gifva honom
stöd och hjälp.

Att en dylik inverkan är för universitetsläraren
möjlig, därom vittna, många andra exempel att för-
tiga, han,1 hvars bild möter oss vid uppgången till
denna byggnad, och han^ den ädle åldringen, som vi
i våras följde till den sista hvilan, men som genom
sina just i dessa dagar utkommande lefnadsanteck-
ningar åter börjat tala till oss ord, i hvilka barnets
fromhet och den manligaste sedliga kraft så under-
bart blandas, — ord, i hvilka många af oss äldre
igenkänna hvad som varit oss en ledstjärna under
vår ungdoms strider, ord, som nu äfven böra kunna
blifva en sådan ledning för dem, som aldrig haft
lyckan att känna honom personligen. Dessa två, de
voro nu heroer på detta område — det personliga

1	E. G. Geijer.

5	V. E. Svedelius.
25

inflytandets på ungdomen —, inen äfven vi, som blott
äro män i ledet, böra i någon mån kunna utöfva ett
dylikt inflytande; vi böra med den erfarenhet, som
lifvet skänkt oss, kunna bringa Eder, som söken och
arbeten på eder lifsåskådning, en hjälp och ett stöd
under detta arbete. Men därvid behöfves just den
sympati från eder sida, som består däri, att I viljen
mottaga.

Och här kan en fara uppstå. Ehuru sanningen
ej växlar, skiftar dock vår ofullkomliga uppfattning
däraf. Därför te sig sakerna ofta nog under olika
synpunkter för olika generationer. Blir nu denna
olikhet sådan, att den yngre generationen ej vill mot-
taga något af den äldre, då är detta ett tecken, att
tiden är sjuk, ty en verklig utveckling beror däraf,
att den ena generationen tager arf af den andra.
Eör att undgå denna olycka behöfves därför, att både
äldre och yngre ej förfalla i halsstarrigt rätthafveri,
som omöjliggör samverkan.

Den unges arbete på hans personlighets utveck-
ling är en jäsningsprocess, och därför kan det lätt
hända, att därigenom åtskilligt odugligt till en tid
bringas i dagen. Faran för oss äldre är då att däraf
låta oss afskräckas från att med sympati följa de
unges sträfvanden. Men faran för de unge är ej
mindre stor. Om det förefaller dem under deras sö-
kande efter en lifsåskådning, att deras jäsande ideer
ej kunna bringas i samklang med vår relativt färdiga
åskådning, då kan det hända, att de unge tillsluta
sina hjärtan för oss, försmå det stöd, som bjudes af
den faderliga eller den äldre broderliga handen, men
då har det sjukdomssymptom inträdt, hvarom jag
nyss talat, då brytes mot den sunda utvecklingens
26

lag, att den yngre generationen skall taga arf af den
äldre.

Mot detta missförhållande finnes dock ett bote-
medel: att I aldrig glömmen, att den verkligt san-
ningssökande anden är en ödmjuk ande. Hafven I
denna sanningens ande, då kan det ej falla Eder in
att tro, att med den andliga jäsningsprocess, som hos
Eder föregår, normen för mänsklighetens lif är funnen.
Då biden I eder tid, tills ideerna klarnat. Och här-
vid vågar jag framkalla hans exempel, som gjort den
största insatsen i mänsklighetens lif. Till och med
han fann det nödigt att, innan han började sitt verk,
söka öknens stillhet för att få tillfälle till begrun-
dande själfpröfning. Och hafven I denna sannings-
kärlekens ande, då möten I också oss med den vil-
lighet, hvarförutan vi ej kunna bringa Eder hjälp.
Ej är menadt, att I skolen svärja in verba magistri,
men hvad som kan fordras är, att I ej själftillräck-
ligt stöten ifrån Eder, utan till allvarlig pröfning mot-
tagen, hvad som bjudes Eder af den större erfaren-
heten. Det är detta sympatiska mottagande vi från
eder sida behöfva, och att I viljen låta detsamma
komma äfven mig till del vid min lärareverksamhet,
därpå vågar jag se ett bevis i den vänliga hälsning
I nu bragt mig, för hvilken jag ännu en gång tackar
Eder af hjärtat.
Vilhelm Erik Svedelius.

Tal hallet vid det akademiska förbundets i Uppsala minnesfest
den 29 mars 1890.1

Ungdomen är minnesgod för bevisad välvilja. Detta
gäller först och främst om den tidiga ungdomen.
— barndomen. Vända vi blicken tillbaka mot vårt
lifs morgon, torde de flesta af oss finna, att bland våra
äldsta, bäst bevarade minnen framstår bilden af någon
äldre vän, som genom att skänka barnet ett välvilligt
intresse lyckades vinna dess kärlek och förtroende. Men
detsamma gäller också om den mera framskridna ung-
domen, ungdomen i egentlig mening. Denna tid är en
brytningstid, då känslor och intryck i öfversvallande
rikedom liksom trängas och kämpa med hvarandra för
att lämna material åt den pågående karaktärsutveck-
lingen. Då äro de unga i hög grad i behof af sympati
och äfven mången gång af ett kraftigt stöd, och därför
pläga de äfven i tacksam hågkomst förvara dem, som
ägt den visserligen ej åt alla beskärda förmågan att för-
stå deras kamp och kunna visa dem vägen till seger.

Den minnesfest, vi i afton begå, ger vid handen, att
bland den studerande ungdomen vid Uppsala universitet
en tacksamhet af detta slag kan göra sig gällande, ty
VILHELM ERIK Svedelius, han ägde mer än de flesta den
gåfvan att vara en dylik ungdomens vän, och — hvad

1 Förut tryckt i Ny Svensk Tidskrift. 1890.
28

mera var — han brukade den så länge krafterna det
tilläto, med aldrig sviktande kärlek och plikttrohet, och
så har åtminstone jag fattat meningen med denna hög-
tidlighet, att hvad därmed i synnerhet afses är att
bringa den bortgångnes minne ungdomens tack för
denna sida af hans lifsgärning. Att just jag blifvit an-
modad att vid detta tillfälle föra det akademiska stu-
den tförbundets talan, har jag också ansett bero däraf,
att den lyckan varit mig beskärd att under min egen
ungdom få värmas och ledas af hans ädla personlighet,
och därför har jag ej heller trott mig böra undandraga
mig att efterkomma denna uppfordran. Man skulle till
och med kunna säga, att det ännu mer borde tillhöra
oss äldre att anordna minnesfester öfver Svedelius än
den ungdom, som nu lefver sitt unga lif vid denna hög-
skola, ty Ni, mina herrar, Ni hafven i allmänhet ej såsom
vi stått under det omedelbara inflytandet af hans per-
sonliga umgänge; från det stora flertalet af Eder hade
ålderdomens bräcklighet stängt honom, redan innan
döden upprest den oöfverstigliga skiljemuren. Och
dock är det äfven å den nuvarande studentgeneratio-
nens vägnar, som jag kan tala. Eör alla dem, som här
i anda och sanning lefvat eller nu lefva studentens lif,
för dem betyda ej orden »Uppsala studenter» den ena
eller andra årsafdelningen, utan en idéell personlighet,
hvars lif ej är bundet vid växlande generationer. Den
mogne mannen, ja åldringen, som i sin ungdom orga-
niskt ingått i denna personlighet, han känner sig alltid
i någon mån som student, ty för att ansluta oss till Sve-
delii ord:1 »Det är ungdomens gudomliga makt att göra
den gamle ung» och studentlifvets ungdomsande, där
den en gång funnits, han kan »lefva under kala hjässor»,

1 Tal i Studerlunden i Kristiania vid studentmötet 1852.
Smärre skrifter II, s. 141.
29

han kan »röra de grå håren så väl som han spelar i yng-
lingens yfviga lockar och speglar sitt anlete i kindernas
friskaste rodnad». I denna mening tror jag, att de äro
många, som på sig knnna tillämpa skaldens intryck från
den kanske stämningsfullaste af våra studenthögtid-
ligheter:

»Så ofta som uppför backen
ånyo det böljar hvitt,
han känner, att Valborgselden
den varder han aldrig kvitt.

Och på samma sätt känner hvarje närvarande stu-
dentgeneration sig solidarisk med de gångna. Är det
ej så, att när vi läsa om forna studenthögtidligheter
långt förrän vi voro här, är det ej så, att vi då glömma,
att de, hvilka vid dessa tillfällen läto sig ryckas med af
stundens hänförelse, redan äro åldrade män eller kanske
länge sedan lagt sina hufvuden till ro, är det ej så, att
då för oss framträder blott bilden af en ungdomsskara,
af hvilken vi själfva känna oss såsom medlemmar, ung-
domen vid detta universitet, alltid densamma, alltid
lika ung, fastän individerna åldras och dö? Men för-
håller det sig så, då kan också en efterföljande student-
generation tala i de föregåendes namn, känna sig ha
del i en kärlek, som närmast kommit dessa till del. Där-
för, då de studentgenerationer, som personligen fingo
mottaga uttrycken af Svedelii varma intresse för stu-
denterna, ej äro i tillfälle att själfva härför bringa honom
shcdentens tack, bringas honom nu i stället genom denna
enkla minnesfest ett sådant tack ur de led, som för
närvarande bilda ungdomshären, till tecken däraf, att
en kärlek sådan som den, han ägnade den studerande
ungdomen vid Uppsala universitet, kräfver ett erkän-
nande från denna ungdom såsom sådan. Dock ej blott
30

såsom representanter för den här studerande ungdomen
i allmänhet, utan ock för sin egen del hafva de nuva-
rande studenterna skäl att ära Svedelii minne. Hans
inflytande på ungdomen var nämligen ej bundet vid
hans personliga umgänge; den ande, som gjorde detta
värderikt, lefver nämligen i hans skrifter, och i åtskilliga
af dessa vänder han sig till studenterna i allmänhet,
oberoende af den tid de tillhöra. Jag behöfver i detta
hänseende blott nämna hans märkliga afsked till stu-
denterna, när han frånträdde sitt akademiska lärare-
kall. Den kärlekseld, som han dittills under det person-
liga umgänget haft tillfälle att liksom i spridda strålar
låta utgå öfver de unga, sökte han här samla till en
enda stor låga. Det var summan af den lefnadsvishet
han inhöstat för de ungas räkning, som han nedlade i
denna skrift, och hans mening var att därmed kunna
gagna likaväl den ungdom, som nu fyller eller fram-
deles kommer att fylla de akademiska lärosalarna, som
den, hvilken då bragte honom sin tack för god vakt.

Men om det sålunda framför allt är åt minnet af
Svedelius såsom ungdomens vän och särskildt såsom
vän af ungdomen vid denna högskola, som vi i afton
bringa vår hyllning, så kunna vi dock ej underlåta att
på samma gång vidröra hans betydelse äfven i andra
hänseenden, och detta så mycket mindre, som det just
var genom de andliga resurser, som arbetet i vetenska-
pens tjänst, arbetet på hans egen personliga utveckling
beredde honom, som han blef i stånd att verka så upp-
lyftande och förädlande på de unga.

Härvid ligger då närmast till hands att tänka på
hans verksamhet såsom akademisk lärare vid detta
universitet. Att denna var i hög grad betydelsefull är
ett faktum, som ej ens kan försvagas af Svedelii eget
påstående i anteckningarna om sitt lif, att hans föreläs-
31

ningar ej voro talrikt besökta. Detta må i någon mån
hafva varit förhållandet under hans sista professorstid,
då de offentliga föreläsningarna härstädes på grund af
åtskilliga förhållanden, hvilka det nu ej är tillfälle att
utreda, i allmänhet besöktes mindre än som kunnat
vara önskligt, och då dessutom ålderdomen, som hos
honom onekligen lät sig märkas ganska tidigt, kanske
i någon mån försvagat hans kraft. Erfarenheten från
denna tid, som stod frisk för hans sinne, när han ned-
skref sina minnen, har antagligen framkallat detta
missmodiga yttrande, men visst är, att under den före-
gående tiden den Skytteanska lärosalen ofta hade svårt
att rymma åhörareskaran, och exempel förekommo på,
att den måst utbytas mot en rymligare lokal. Och
hvad ännu viktigare är: Svedelii lärareverksamhet var
i hög grad lifgifvande för det statsrättsliga studiet vid
detta universitet och har på hela den statsrättsliga
bildningen hos vårt folk utöfvat ett inflytande, som
knappast kan skattas nog högt. Hvem har åtminstone
ej hört talas om dessa hans anteckningar för akademiska
examina i statskunskap, hvilka, ursprungligen utarbe-
tade till föreläsningar, sedan utgåfvos på trycket och
voro samt, ehuru nu af annan man lämpade efter för-
ändrade tidsförhållanden, ännu äro enastående inom
vår litteratur ?

Få akademiska läroböcker hafva hos oss haft så
många läsare, hafva studerats med så lifligt intresse och
så mäktigt influerat på det allmänna bildade åskåd-
ningssättet som detta arbete. Så väl genom dem som
genom sina föreläsningar för öfrigt i statskunskap har
Svedelius hos ett ej ringa antal af dem, som nu i vårt
land utöfva en offentlig verksamhet, ingjutit denna
aktning för och kärlek till lagbunden frihet, som ut-
gjorde början och slutet af hans politiska visdom.
32

Och dock, huru kraftigt Svedelius än verkade såsom
lärare i sitt egentliga läroämne, så torde lians verk-
samhet på historiens fält varit ännu betydelsefullare.
Men är då Svedelius att räkna till de stora epokgörande
andarne inom historieforskningen? Själf var han snarare
benägen att underskatta än öfverskakta hvad han inom
denna uträttat. Oss tillhör det att söka göra honom
rättvisa, men också blott rättvisa, ty en dålig hyllning
skulle det i sanning vara åt en man, så fri från all få-
fängans flärd, så nästan ängsligt mån om att ingen
oförtjänt ära skulle komma honom till del, som han
både i umgänget och sedan i sina själf biograf iska an-
teckningar visat sig, en dålig hyllning, säger jag, skulle
det vara åt en sådan man, ifall här smickrets röst finge
ljuda. En ledning för att bestämma Svedelii plats i
vår historiska litteratur torde lämpligast vinnas, om vi
kasta en blick på några olika slag af historieskrifning.

I hvarje historieskrifning, som förtjänar att be-
nämnas vetenskaplig, ingår först och främst ett nog-
grant studium af källorna, förenadt med en samvets-
grann undersökning af deras halt och ett omsorgsfullt
vägande af deras vittnesbörd. Stannar historieforska-
ren också blott härvid, så förtjänar han dock till fullo
namnet vetenskapsman; genom dylika detaljundersök-
ningar hafva vackra, ja lysande resultat vunnits åt veten-
skapen, villor hafva skingrats och nya sanningar hafva
framdragits i ljuset. Men visserligen är ett dylikt detalj-
arbete blott förberedande. Materialets framskaffande
och bearbetande är ej målet; det är blott förutsättningen
för att en byggnad skall kunna uppstå, hvars stolta
skönhet tjusar ögat och höjer sinnet. Svedelius var
långt ifrån att underskatta betydelsen af denna blyg-
samma, men aktningsvärda historieforskning; han skulle
ej varit en historisk vetenskapsman, om han undandra-
33

git sig att själf lägga hand därvid, och han har också
åstadkommit värderika arbeten i denna väg. Men
egentligt road däraf var han icke och tyckes, att döma
af hans utsago om den svårighet, som arkivforskning
alltid vållade honom, ej heller ägt egentlig fallenhet
därför. För att förstå hans egentliga betydelse såsom
historiker behöfva vi vända oss till hvad man skulle
kunna kalla de högre arterna af historieskrifning. För-
enar historieforskaren med noggrannhet i detalj forsk-
ningen en skarp psykologisk blick och förmågan att
lefva sig in i förgångna tiders åskådning samt att fatta
händelserna i deras inre sammanhang, och mäktar han
att af en hel epok i ett folks eller i mänsklighetens lif
gifva en klar, lefvande och uttömmande skildring, hvari
alla dessa olika moment kommit till heders, då uppstå
dessa den historiska vetenskapens mästerverk i den
stora stilen, genom hvilka forntiden i objektiv åskådlig-
het rullas upp för våra blickar och eftervärlden får se
åtminstone en skymt af den lagbundna ordning, som
gör sig gällande i mänsklighetens utveckling, fastän
samtiden, som står midt i händelsernas mångfald och
ryckes med af lidelsernas ström, vanligen ej mäktar
urskilja densamma. Böra nu endast de, som åstad-
kommit verk af detta slag, räknas till historieskrifnin-
gens heroer, då kan Svedelius icke tillerkännas en plats
i deras krets, ty dylika arbeten har han ej efterlämnat.
Detta kan bero däraf, att hans ämbetsgöromål ej gåfvo
honom tid därtill; en orsak kan ock vara hans anmärkta
svårighet för arkivforskning; den förnämsta förklarings-
grunden torde dock vara att söka däri, att han mindre
hade sinne för det objektiva sammanhanget än för det
personliga inom historien. Själf kände han det som en
väsentlig brist, att han ej tagit del i denna mera om-
fattande historieskrifning, och han ville på grund däraf

Boethius,	3
34

knappast tillerkänna sig själf rätt att kallas historie-
skrifvare. Och dock fanns det en art af historieskrif-
ning och därtill en sådan, som med fullt skäl kan räknas
till den högre, hvari han utvecklade en verklig storhet.

Hvaruti denna bestod, framstår klarast, om vi för
ett ögonblick fästa vår uppmärksamhet på en öfverdrift,
hvartill en historisk skola i våra dagar låtit föra sig af
det i och för sig berättigade sträfvandet att söka sam-
manhanget och lagbundenheten i historien. Denna
skola anser, att de historiska företeelserna äro produkter
af andra sådana eller, hvilket är detsamma, att de histo-
riska karaktärerna lika väl som de historiska händel-
serna böra förklaras ur tidsförhållandena. I denna upp-
fattning ligger en viss grad af sanning. Tidsförhållan-
dena äro utan tvifvel viktiga faktorer i utvecklingen;
genom att personer och händelser sättas i relation till
dem, kan mycket förklaras, och när denna metod an-
vändts af skarpsinniga och genialiska forskare, sådana
som den franske historikern Taine, hafva tack vare den-
samma verkligt lysande resultat uppnåtts. Men detta
åskådningssätt innehåller ej hela sanningen.

Ordspråket, att hvar människa är barn af sin tid,
som af denna skola upphöjts till allmängiltig regel, gäl-
ler ej obetingadt. Det har dock alltid funnits männi-
skor, hvilka liksom brutit sig igenom tidsomständighe-
terna, som ställt sig i bestämd opposition mot sin tids
hela åskådningssätt; det kan hända, att de härvid lyc-
kats ombilda detta, det kan ock hända, att de dukat
under för denna motsats, men vare sig det ena eller
andra inträffat, bevisar dock deras tillvaro, att hos män-
niskan en inre kraft måste finnas, som ej är produkt af
den omgifvande andliga atmosfären. En uppfattning
af den historiska utvecklingen, som ej inrymmer någon
plats åt denna inre kraft, åt själfva personligheten, blir
35

därför nödvändigt ensidig och skef, och det är till detta
fel, som nämnda skola gjort sig skyldig. I första häpen-
heten öfver, att vissa lagar för utvecklingen visa, sig
kunna abstraheras fram ur de historiska förutsättnin-
garna, har hon trott, att dessa lagar utgöra hela det
maskineri, som drifver tidens ur, ehuru de blott äro så
att säga enstaka kuggar däri. Vissa konsekvenser,
hvartill hon förts eller som följa af hennes premisser, äro
också sådana, att de uppröra vår känsla eller visa sig
oförenliga med erfarenheten. Enligt hennes betrak-
telsesätt måste nämligen hela den historiska utvecklin-
gen blifva en blott naturnödvändighet och den mänsk-
liga ansvarigheten försvinna; vi skulle lika litet kunna
känna sympati för en historisk personlighet och hans
verk, som man kan känna sådan för resultatet af en
kemisk process; ja, för så vidt de förutsättningar, under
hvilka vi lefva, äro andra än de, under hvilka förgångna
tiders människor utvecklade sig, skulle dessa till oss ej
stå i någon som helst andlig gemenskap; vi och de skulle
knappast vara kommensurabla storheter.

Till en dylik uppfattning stod Svedelii sätt att se
historien i en afgjord motsats. Han var öfvertygad om,
att utvecklingen framgår ur brytningen mellan den
mänskliga viljan och de yttre omständigheterna och att
därför personlig ansvarighet finnes. Ehuru de sedliga
idealerna så till vida äro relativa, att deras yttre form
kan i åtskilligt växla med tidehvarfven, fann han dock
i sedligheten själf, d. v. s. i viljans riktning på det goda,
en konstant norm, efter hvilken alla människor kunna
dömas, och därför kunde han också antaga tillvaron af
något allmänmänskligt, som ej af någon tidernas om-
skiftelse låter sig utplånas, och i kraft hvaraf den ena
tidsåldern kan känna sig liksom hafva del i en annans
lif. Men det var ej nog med, att Svedelius hade en
36

dylik uppfattning, hvilken ju äfven delas af många
andra både historici och icke-historici. Det egendom-
liga hos honom var, att just detta allmänmänskliga
framför allt intresserade honom, att den uppgift, hvil-
ken mer än någon annan lockade honom såsom histo-
riker, var att intränga till detta, det innersta i de histo-
riska personligheternas lif, för att sedan kunna låta dem
för eftervärlden framstå till föredöme eller varning.
Och denna uppgift förmådde han också lösa på ett
mästerligt sätt.

Med öfvertygande kraft låter han oss känna, att
den fordran, som lifvet ställde på riddaren i brynja och
hjälm, på statsmannen i burgundisk dräkt eller frihets-
tidens rådsmantel, egentligen icke var någon annan än
den, som ställes på oss själfva, nämligen att handla
efter samvetets bud och högre än allt på jorden älska
det land, som sett oss födas. Af Gustaf Adolfs karak-
tärsutveckling gaf han en sådan bild, att den för hvarje
yngling med ädel håg står fram såsom ett upplyftande
ideal, och de tankar, som tänktes af Gustaf Vasa, då
han i Dalarnas skogar »bar sorgen» för Sveriges fram-
tid, dem återgaf han så, att de för alla tider kunna
tjäna såsom den kraftigaste maning till dådrik foster-
landskärlek och aldrig sviktande förtröstan på honom,
»som förmår att slå den starke till stoft och gifva segern
genom den värnlöses arm». Men fastän han sålunda
liksom ryckte fram forntidens lif till nutidens, må man
ej tro, att han offrade den historiska troheten. Hans
skildringar hvilade tvärtom på den noggrannaste under-
sökning af det för honom tillgängliga historiska mate-
rialet, på en verkligt lärd forskning. På samma gång
som han var sedelärare var han alltid verklig veten-
skapsman, men han förstod i ovanlig grad att låta re-
37

sultaten af sina vetenskapliga mödor framträda i en
sådan form, att de snart sagdt för alla blefvo njutbara.

Och härmed hafva vi då funnit det område inom
historieskrifning, som var Svedelii egentliga, nämligen
den biografiska monografiens, och det framställnings-
sätt, som bäst passade honom, nämligen ett popularise-
rande. med etiskt syfte. Andras begåfning må ligga åt
annat håll; detta var den för honom egendomliga, och
genom att följa dess ledning uppnådde han verklig stor-
het såsom häfdatecknare. Ty huru stort det än må
vara att kunna gifva en objektiv bild af en hel tidsepoks
lif, en verklig storhet ligger dock äfven i detta att hafva
låtit häfdens mäktiga gestalter framstå för eftervärlden
såsom lefvande vittnesbörd om det rättas makt, såsom
lefvande maningar till troget arbete i idéernas och fo-
sterlandets tjänst, att i högsta mening hafva gjort histo-
rien till denna magistra vitæ, denna läromästarinna för
lifvet, som de gamle älskade att i henne se. Också har
Sveriges folk vetat att uppskatta detta hans verk. Med
hänförelse mottogos hans historiska skildringar i de vid-
sträcktaste kretsar, särskildt när de i talets form fram-
buros af hans egendomliga och storslagna vältalighet,
och tacksamt har fosterlandet tillerkänt honom en
hedersplats bland skildrarne af sina ärorika minnen.

Och i detta Svedelii historiska författareskap har
man enligt min uppfattning också att söka det medel,
hvarigenom han kraftigast verkade på ynglingasinnet.
En stor del af hans historiska tal hölls inför auditorier
af studenter. Till dem älskade han i synnerhet att låta
historiens bilder tala maningens och varningens ord,
och på detta sätt torde mer än ett ädelt beslut hafva
tändts, hvaraf fosterlandet sedan fått skörda frukten.

Den psykologiskt etiska riktningen i Svedelii histo-
riska författareskap stod i närmaste öfverensstämmelse
38

med hans lifsåskådning i allmänhet. Det har sagts om
Gustaf II Adolf och kan tillämpas på det stora flertalet
af den svenska storhetstidens bildade män, att deras
bildning var »en äkta protestantisk, sådan den fram-
gått ur reformationen och humanismen i förening. Bi-
belns lärdomar utgjorde de fasta normerna, kring hvilka
slöto sig exemplen ur den klassiska fornåldern. »1 Det-
samma gäller i viss mån om Svedelius, och detta icke
blott så, att den undervisning, som under barndoms-
och ungdomsåren kom honom till del, förnämligast var
grundad på bibeln och klassisk litteratur — detta var
ju förhållandet med flertalet af hans samtida — utan
förnämligast så, att den lifsåskådning, han ur dessa
bildningselement åt sig utvecklade, blef en, man kan
säga: gammal-protestantisk-humanistisk. Den kamp
af tvifvel och oro, som så mången yngling i vår tid
måste genomgå för att komma till en bestämd religiös
öfvertygelse, har han, enligt hvad han själf betygat,
aldrig behöft utkämpa, utan liksom våra förfäder tog
han den protestantiska kristendomen från början såsom
en afgjord sak, liksom de fattade han också religionen
i äkta humanistisk ande, ej såsom en mörk och dyster
makt, som skall vända oss bort från lifvet utan fastmer
såsom den kraft, hvilken först rätt kan sätta oss i stånd
att lefva ett sundt och dådkraftigt lif. Och då denna
protestantisk-humanistiska lifsåskådning, om också en
nyare tid äfven må kräfva andra bildningselement, dock
är själfva den urgrund, hvarpå den svenska bildningen
hvilar, så torde häri ligga en förklaring till det starkt
nationella draget i Svedelii skaplynne liksom ock till
hans förmåga att förstå de mäktiga karaktärerna, från
vår storhetstid. Men med detta, att han på grund af

1	Weibull: i Sveriges historia från äldsta tider till våra
dagar, IV, s. 22.
39

denna sin lifsuppfattning var lifligt genomträngd af den
öfvertygelsen, att i hvarje människa finnes ett gudom-
ligt innehåll, som det åligger henne att realisera i denna
världens former, sammanhängde säkerligen i väsentlig
mån hans lifliga intresse för det rent mänskliga, för det
personliga i historien. Och äfven hans intresse för
ungdomen hämtade helt visst näring ur samma rot:
på grund däraf såg han i hvarje yngling en förhoppning
om ett ädelt mänskligt lif, och att kunna bidraga till,
att denna förhoppning blefve en verklighet, framställde
sig därför för honom såsom en den skönaste uppgift.

Kanske kan dock äfven en yttre omständighet
hafva haft sin del i denna hans förkärlek för de unga.
Svedelius har i sina minnen antydt, att han till sin natur
var förbehållsam och ej älskade att träda i ett intimare
förhållande ens till dem, som kunde kallas hans vänner.
Med anledning häraf skulle det möjligen kunna förefalla,
som om han, hur varmt hans hjärta än klappade för
människor i allmänhet, dock ej hade något behof af så
att säga individuell ömhet och förtroende. Det egen-
domliga kapitlet i hans biografiska anteckningar, hvar-
öfver han satt tecknet G. S. L., har dock uppdagat för
världen, att han tvärtom i hög grad hade ett sådant
behof, ehuru han, när den rena ungdomsvänskap, hvari
det sökt sig uttryck, bröts af döden, slöt det inom sig
själf och liksom koncentrerade det på den bortryckte
vännens minne. Man må, om man så vill, i detta mo-
ment af hans själslif se en psykologisk gåta, ja en ab-
normitet, det vittnar dock äfven det om en ovanlig
sinnets renhet och högstämdhet, och den tanken har
trängt sig på mig, att detsamma i själfva verket kan
hafva bidragit till att utveckla en af de ädlaste sidorna
af hans personlighet. Ty skulle det ej kunna vara
möjligt, att just detta, att mannens och gubbens inner-
40

sta själslif liksom koncentrerade sig omkring en ädel
ynglings gestalt, haft sin del däri, att ungdomen i främ-
sta rummet blef ett föremål för hans kärlek? Kan det
ej utgöra en förklaringsgrund till hans ifver att med
ädla ideal fylla de ungas sinnen? Skulle man ej kunna
tänka sig, att han liksom känt ett behof af att på detta
sätt utveckla de ynglingar, med hvilka han kom i be-
röring, till öfverensstämmelse med den ideala ynglinga-
bild, hvarmed hans tankar så mycket sysselsatte sig?
I sådant fall har denna ungdomsvänskap, hvars blomst-
ring blef så kort, dock satt frukter, som blifvit många
följande ynglingagenerationer till välsignelse.

Så har vår tanke återförts till det, som utgjorde vår
utgångspunkt: Svedelii förhållande till den studerande
ungdomen. Några få antydningar tjänande att belysa
beskaffenheten däraf må afsluta denna teckning.

Härvid träder oss först och främst till mötes hans
lefvande medkänsla för ungdomens glädje och sorg.
»Där ligger», yttrade han vid ett tillfälle, »i ungdoms-
lynnet en alldeles egen mottaglighet för glädjens in-
tryck. Denna sinnesstämning har sitt upphof i den
känsla af friskhet och kraft, som genombrusar organis-
men så till kropp som själ i den ålder, då man begynner
känna, att man äger en själf ständig verksamhetsför-
måga. Det är en glädje utan mått och som ej låter sig
med talets ord beskrifvas, då man kastar de lystna
blickarne framåt

in i sin framtid, ett förtrolla^ land,
som ligger blånande vid himlens rand
med äreportar och med gudastoder,
och silfversvanor simma på dess floder,
och åren springa i bevingad dans,
och ek och lager bjuda ut sin krans.»
41

Men så kunde han också tala om fattigdomens
pröfningar för den yngling, »hvars själ genomtränges af
bildningsbegäret», som »känner, att han äger andens
kraft, som kan eröfra framtidens besittning — om blott
han ägde bröd för dagen»? Och mer än en gång åter-
kom han i sina tal till denna »ynglingahjärtats melan-
koli», som hos somliga ynglingar »vill äta på hjärtat
midt i glädjens ålder».2 Men i denna medkänsla låg
intet af den missriktade ömhet, som klemar med ung-
domen och lägger hyende under dess svaghet. Hans
anteckningar visa, att nästan intet var honom så olidligt
som åsynen af en själfsvåldig ungdom, och huru han
ville, att den unge skulle känna sig såsom en ansvarig
människa, visar följande yttrande i det nyss citerade
studenttalet, ett yttrande som äfven må bestyrka hvad
jag förut anfört om hans uppfattning af individens
ansvarighet i allmänhet: »Det är ett inre sammanhang
mellan åldrar och tider, ett solidariskt ansvar hos forn-
tid och nutid och framtid för mänsklighetens utveckling
i det hela, men detta förhållande upphäfver icke den
domen,att den endast, som syndar, skall dö!. . . Studen-
ten är till den ålder kommen, då det icke passar att
krypa bakom busken, när det gäller att bära en fri mans
ansvarighet för gärningen -— det skall vara något af
lejon uti honom — och han är också kommen till den
bildningens ståndpunkt, att han bör begripa

hvad rätt och ärligt är,
hvad kyskt, hvad ljufligt lyder,
hvad dygdens stämpel bär,
hvad ung och gammal pryder.

1 »Om nationsföreningar och studentlif, föredrag inom Väst-
manlands och Dala nation vid Uppsala universitet den 25 no-
vember 1871.»

2 »0m konung Gustaf II Adolfs karaktersutveckling» s. 22.
42

Han bör kunna begripa skillnaden mellan rätt och orätt,
emellan dygd och last, emellan anständighet och
oskick.»

Hvad jag nu anfört till belysande af Svedelii för-
hållande till studenterna är hämtadt ur hans offentliga
föredrag, men det var ej blott från talarestolen och
katedern, som han sökte inverka på dem, utan ock i det
förtroliga umgänget. Ett tillfälle därtill erbjöd honom
i främsta rummet kamratlifvet på Västmanlands och
Dala nation, där han i sina yngre år flera gånger var
kurator och i sina äldre inspektor. Det ligger nästan i
sakens natur, att en man af så gammalsvensk riktning
som Svedelius skulle hysa en stark känsla för hembyg-
den. Att så var fallet, har han ock med starka och
vackra ord betygat i sina minnen, därom vittna ock
hans många »rundresor» i Västmanland och Dalarna.
För dem, som ej närmare kände honom, kunna dessa
färder synas såsom tämligen betydelselösa tilldragelser.
Att de ej tedde sig så för honom, framgår af den nog-
grannhet, hvarmed han inregistrerat dem i antecknin-
garna öfver sin lefnad. Genom dem hämtade hans
ande i själfva verket ny lifskraft liksom sagans jätte
genom beröringar med den moderliga jorden, och genom
dem förstod han tillika att i hemprovinsen hålla in-
tresset vaket för det studentsamfund, hvars medlemmar
därifrån ledde sina anor. Hvad han i själfva verket var
för detta samfund, torde också vara så allmänt bekant,
att det här ej behöfver närmare utvecklas. Men för
allt ensidigt kotteriväsende var Svedelius främmande,
och huru högt han än älskade hembygdens studentför-
ening, lät han sig dock ej stängas inom dess gränser.
Hvar helst tillfälle bjöds honom att umgås med studen-
ter, samlade i ett aktningsvärdt syfte, vare sig detta
var ett allvarets eller ett glädjens, infann han sig gärna.
43

Han, den strängt nationelle, var i sina yngre år en af de
ifrigaste förkämparne för den då framträdande tanken
att åstadkomma en gemensam studentförening, och en
af de sista händelser af något allmännare natur, som
förmådde väcka hans intresse, var stiftandet af »aka-
demiska förlnmdet». När jag omtalade för honom, att
detta önskade få räkna honom såsom sin medlem, var
det, som om den gamla elden från forna dagar åter
velat flamma upp, men krafterna räckte ej till: huru
gärna han än önskade det, förmådde han dock aldrig
infinna sig i vår krets. Det blef oss blott beskärdt att
i afton få hedra hans minne.

Utan tvifvel var umgänget med studenterna för
Svedelius en källa till glädje och trefnad. Det beredde
honom i själfva verket en ersättning för familjelifvet
och i viss mån äfven för umgänget i en intim vänkrets.
Men man skulle mycket misstaga sig, om man trodde,
att det var blott sin egen trefnad han sökte däri. Må
det tillåtas mig att genom en liten tilldragelse, som jag
själf bevittnat, belysa, hur han fattade sitt förhållande
till detta umgänge. En afton, då han i en trängre
studentkrets, såsom fallet vanligen var under hans
kraftiga tid, ledde samtalets gång, sågo vi honom allt
emellanåt upptaga och betrakta ett litet papper. När
vi bröto upp, fann en af de närvarande detta papper
på golfvet, och när vi med ungdomlig nyfikenhet skär-
skådade det, befanns det utgöra en promemoria öfver
alla de ämnen han under aftonens lopp bragt på tal.
Denna lilla episod innehåller i själfva verket ett stycke
karaktäristik. Svedelius såg i sitt umgänge med de
unga en af sitt ämbetes plikter, och han beredde sig
därpå likaväl som på en offentlig föreläsning, på det
han skulle vara säker om, att hans unga vänner däraf
skulle erhålla en verklig behållning. Men ingalunda
44

meddelades därför de lärdomar, han hade att gifva, på
ett docerande och pedantiskt sätt. Tvärtom, de in-
blandades i oskyldigt skämt ofta med en tillsats attiskt
salt, och hvad man hade i behåll från ett samkväm,
hvarpå han tryckt sin prägel, var ej blott ädla tankar
och ansatser, utan ock glädje och vederkvickelse.

Nu har den gamle studentvännen lagt sig till ro,
men hans ande kan såsom sagdt ännu tala ur hans
skrifter, och må det föredöme han gifvit af gudsfruktan
och sedlighet, af fosterlandskärlek och plikttrohet i ar-
betet finna många efterföljare särskildt bland den ung-
dom han så högt älskat. Det är för visso det bästa
sätt, hvarpå hans minne kan hedras.
Till promovendi.

Vid doktors-promotionen i Uppsala den 30 maj 1891.

Det kan måhända synas underligt, att jag genom
den skildring jag härmed afslutat1 låtit en så
dyster ton spela in i denna dags festglädje, men
endast den segerglädje ger hopp om nya segrar, som
leker öfver en grund af allvar, och därför må det ej
hafva varit ur vägen att låta häfdens röst tala ett
allvarets ord till dagens segrare vid våra pythiska
spel. Den lagerkrans de här skola mottaga anvisar
på grund af de kunskaper, af hvilka den är tecknet,
åt dem skyldighet att på ett eller annat sätt gifva
vårt folk ledning, och lagerns lätta blad äro därför i
själfva verket tunga nog, ty de innebära en påmin-
nelse om plikter och ansvar.

De olyckor jag nyss behandlat berodde just i
väsentlig mån däraf, att de män, som ledningen då
ålåg, sveko sin uppgift, eller ock därpå, att de med
förnämt förakt sågo ned på de djupa leden och för-
smådde att föra dem an. Nu liksom då ligger en
tyngd öfver Sveriges folk, och orsaken är densamma,
nämligen en modlös känsla af egen svaghet i jäm-
förelse med mäktiga grannar, men ock en loj liknöjd-

1 »Några drag ur historien om härjningarna på Svenska Ost-
kusten 1719», tryckt jämte det här meddelade talet i Nord. Tidskr.
1891.
46

het, nu kanske ännu farligare, emedan den ej, såsom
då, är en följd af krafternas öfveransträngning, utan
af ett långvarigt lugn, som invaggat i säkerhet. Skall
vårt folk kunna ryckas upp ur denna dvala, så att
det med friska krafter vårdar och förkofrar arfvet af
sin ärorika forntid, vare sig det får ske i lugnet, eller
de hotande ovädersmolnen urladda sig, så behöfves
det förvisso, att i främsta rummet de, hvilka förvärf-
vat sig bildningens resurser, känna sitt ansvar och
äga mod och god vilja att vid arbetet ställa sig i första
ledet, så att folkets stora skaror i dem se, ej en för
sig främmande öfverklass, utan sina naturliga ledare.

Och härmed har jag berört en fara, som hotar
icke blott vårt land, utan hela den moderna kulturen,
nämligen den afundsjukans samhällslära, som, därför
att ej alla samhällets medlemmar kunna uppnå en
högre kulturståndpunkt, vill ur samhället utrota all
högre kultur, en falsk, naturvidrig jämlikhetslära, som
glömmer, att, lika visst som härföraren ensam icke
vinner slaget, lika visst vinna de djupa leden inga
segrar utan anförare. Gei jer har en gång yttrat om
dessa djupa led, det s. k. folket, att till dess behof hör
något att akta och vörda. »Väl bekant», fortsätter
han, »med de nödtvungna uppoffringarna, finner det
företrädesvis föremålen för denna aktning och vörd-
nad i jörmågan af de. frivilliga, och här var den ur-
sprungliga hemligheten af de högre ståndens makt.
Ty både krigarens och prestens kall är stäldt på lif
och död och därigenom upphöjdt öfver bägge. Domaren
i den samvetsgranna utöfningen af sin makt står ej
mindre högt. Sådant känner och förstår massan och
följer och låter till en tid äfven tygla sig genom skenet,
om ock verkligheten allt mer försvinner».1 Men det

1 Vår tids inre samhällsförhållanden, första föreläsningen.
47

är fara värdt, att folket ej nu såsom förr följer dem,
som på grund af bildningens makt borde kunna vara
dess ledare. Jag tror ej, att orsaken härtill är,
att den »verklighet», hvarom Geijer talade, gått för-
lorad inom våra studerade klasser, om med »verklig-
heten» menas ett plikttroget arbete i fyllande af kal-
lets yttre åligganden, men däremot torde det nämnda
missförhållandet i någon mån bero däraf, att dessa
klasser allt för mycket själfva isolerat sig ifrån dem
de borde leda. Det har onekligen funnits en tid, då
inom militärståndet en yrkesande gjorde sig gällande,
som med öfvermod såg ned på de civila folkklasserna
— vi hafva i den nyss afslutade skildringen sett ett
talande exempel därpå. Och är, om ock denna ande
nu försvunnit, det icke just detta, som i viss mån
hamnar sig i den obenägenhet, som vår tids borger-
liga kretsar visa för att mottaga militärisk ledning
och öfning? Månne icke den lutherska presten stun-
dom för mycket isolerat sig inom sin studerkammare
eller i sin sociala ställning och därigenom mer än nyt-
tigt varit, släppt ifrån sig det personliga inflytandets
makt? Och har man alltid tillräckligt ihågkommit,
att den svenske domaren ursprungligen var häradets
höfding, d. v. s. ämnad att vara en bondehöfding i
ordets bästa mening, som ej blott genom oficiella akter
träder i förbindelse med menigheten, utan i råd och
dåd är dess ledare?

Men är det så, att en klyfta sålunda uppstått
mellan de klasser, som genom sin plats i samhället och
sin bildning äro ämnade att leda, och de djupa leden, då
måste den fyllas, och detta kan endast ske på sådant
sätt, att dessa klasser ej inskränka sig till uppfyllan-
det af de »nödtvugna» d. v. s. oficiella plikterna,
utan just visa sig äga denna »förmåga af frivilliga»
48

plikter, hvilkas uppfyllande såsom beroende af det
personliga initiativet just verkar med det personligas
makt. Så skall folket i dem åter igenkänna sina natur-
liga ledare, och de verkligt kunna fylla sin bestäm-
melse i samhället. Ty detta, att vissa samhäl-
lets medlemmar få tillfälle till vetenskaplig odling,
det är sannerligen icke för att de skola komma i besitt-
ning af ett prerogativ eller ett slags andlig lyx, utan
för att samhället genom dem må äga tillgång till kraf-
ter, af hvilka det för sina ändamål har behof.

Möjligen skulle det kunna tyckas, att det nu sagda
mindre har tillämpning på Eder, dagens hjältar, som
ägnat Eder åt den rena vetenskapen. Men detta
är icke fallet. Den pliktuppfyllelse, hvarom jag talat,
är i vår tid icke bunden vid vissa stånd eller ämbeten.
Hvar helst en på högre bildning grundad förmåga att
leda finnes, där finnes ock skyldighet att utöfva den,
och för så vidt Ni förvärfvat denna förmåga, åligger
Eder också plikten att bruka den.

Och äfven genom utöfvandet af själfva den veten-
skapliga verksamheten hafven I tillfälle att bidraga
till fyllandet af denna olycksaliga klyfta, som i vår
tid uppstått mellan det intelligenta arbetet och det
kroppsliga. Eder tillhör det nämligen att efter måttet
af edra krafter bidraga därtill, att massorna få blick
för vetenskapens värde och betydelse i och för sig.
Och sättet härför är hvad man kallar vetenskapens
popularisering. Naturligtvis får därvid den egentliga
forskningen icke efterskänka något af sin vetenskap-
liga karaktär. Endast då kan en fruktbringande popu-
larisering äga rum, när den hvilar på grunden af en
sträng vetenskaplighet. Den vetenskapliga forskningen
är som elden i härden, populariserandet såsom de där-
ifrån utströmmande värmestrålarne. Men vetenska-
49

pens motto får ej längre vara den antike skaldens
förnäma: »Odi profanum vulgus et arceo», utan den
moderne skaldens ord, tillämpade på vetenskapen:

O, den som kunde skänka dikten så
den enkla form, som tusenden förstå,
den form, som frambär kraftigt hvardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för öfverflöd!

O tänk, att bilda i en lycklig stund
den bägare, som anstår hvar mans mund,
som fylls från tidens djupa brunn en gång
för tnsenden, som törsta efter sång!

Först så kunna dessa tusenden lära sig förstå
dess värde.

Måtte det då beskäras Eder, I vetenskapens
ämnessvenner att äfven framgent få bära bränsle till
vetenskapens heliga eld! Den bör ej brinna blott
vid universiteten, utan äfven andra härdar behöfvas
därför. Det kräfves äfven inom vetandets rike en
decentralisation, och hvar och en, som en gång svurit
dess fana, måste, hvar helst hans plats än blir, stän-
digt anse sig såsom en utpost därför.

Glömmen därvid blott icke att under arbetet för
den rena forskningen äfven i mån af edra krafter
»låta edert ljus lysa för människorna».

Boethius.

4
Ord

vid Fosterländska studentforbundets Gustaf-Adolfsfest i Uppsala
den 6 november 1891.1

Bland mycket annat, som i vår tid blifvit föremål
för klander, ja hån och begabberi, är också
firandet af historiska minnesfester. Än har man
däri sett blott en tom slentrian, än chauvinismens
narraktiga skryt, som glömmer orden: »Yfs ej af fä-
derns ära, en hvar har dock blott sin», än har man
sagt, att ett sådant firande framkallar en falsk idealism,
en känslostämning, som brusar högt under högtids-
stundens jubel, men fördunstar med detta utan att
kvarlämna någon sedlig behållning för lifvet. Giltig-
heten af dessa domar vågar jag dock bestrida, och
jag kan göra det med den visshet, som en personlig
erfarenhet gifver. Jag vet nämligen, att ett af det
oförgätligaste och bästa intrycken i mitt lif varit hvad
jag erfor, när jag första gången fick deltaga i Uppsala
studentkårs gripande hyllning åt hjältekonungens
minne den 6 november. Då jag under festtåget blic-
kade upp mot den mörka, men af stjärnor gnistrande
kvällshimmelen, mot hvilken standaren stolt afteck-
nade sig, förekom det mig, som skrede jag fram under
det svenska minnets tempeldom; suset i de hvita fan-
dukarna ljöd som en andehviskning, och när slutligen

1 Förut tryckta i Svensk Tidskrift 1891.
51

»Hjältar, som bedjen, striden och blöden», uppstämdes
framför minnesstenen, då var det mig, som om jag
ställts ansikte mot ansikte inför hela vår ärorika
forntid, och på ett förut aldrig kändt sätt greps jag
af glädje öfver den samma, men ock af ödmjuk bäfvan
vid tanken på det ansvar, som ett sådant arf innebär
så väl för vårt folk i dess helhet som för hvar och
en af dess medlemmar. Och dessa intryck hafva, om
också ej med samma rent af öfverväldigande makt
som första gången, förnyats, så ofta det blifvit mig för-
unnadt att deltaga i denna högtidsstund, och jag är
viss om, att otaliga i de skaror, som under årens lopp
fylkats i ungdomståget den 6 november, gjort samma
erfarenhet som jag och däraf haft verklig behållning
för lifvet.

Förkastelsedomen öfver en sådan sak som den,
att nutiden på ett högtidligare sätt erinrar sig sin
tacksamhetsskuld till de ädle hädangångne, af hvilkas
verk hon njuter frukterna, blir ej berättigad därigenom,
att missriktningar möjligen kunnat förekomma, att,
såsom vid allt mänskligt, utförandet stundom visat
sig behäftadt med ofullkomligheter. Att en sådan sak
med något gehör hos oss kunnat göras till föremål
för hån och begabberi, är i själfva verket ett af de
blott allt för många tecken till en nationell dekadans,
som under de senare tiderna framträdt hos vårt folk,
tecken som i sanning äro ägnade att väcka allvarliga
bekymmer, men som, om de rätt beaktas, dock på
samma gång — låtom oss hoppas det — böra kunna
blifva ett medel till upprättelse. Men en dylik for-
kastelse vittnar dessutom om psykologiskt oförstånd.

Hvem erkänner ej minnets betydelse för individen ?
Endast genom denna själsförmögenhet vinnes samman-
hang i vårt lif, som annars skulle, åtminstone för oss
52

själfva, sönderfalla i atomer. Genom minnet blifva vi
i stånd att hämta lärdom af våra erfarenheter. Den
skyddande kraften i föräldrahemmets kärlek, den fre-
stelse, som vi besegrat, den frestelse, för hvilken vi du-
kat under, olyckan, glädjen, allt detta kan först genom
minnet blifva lefvande insatser i vår följande utveckling.
Men för att det så må kunna blifva, fordras också, att
vi någon gång unna oss ro att låta bilderna ur minnets
laterna magica träda fram för vår inre syn för att under
stunder af stilla eftertanke tala sitt tysta men sedligt
stärkande språk. Men hvad minnet är för individen,
det är historien för folken. Det är hon, som sprider
ljus öfver sammanhanget i deras öden och vittnar om
denna generationernas solidaritet, som är på en gång
det fruktansvärdaste och det trösterikaste i mänsklig-
hetens lif. Det fruktansvärdaste, då den framträder i
straffdomar, som fädernas missgärningar draga öfver
ofödda släkten; det trösterikaste, då den visar, . . . att
hvad den ena generationen åvägabragt för realiserandet
af mänsklighetens förnuftiga innehåll, det blir ett arf, på
hvilket de följande få bygga vidare; framträder såsom
den framåtskridandets och utvecklingens lag, hvilken
låter oss hoppas, att inom mänskligheten »gudsbelätet
blir » allt »härligare danadt ut genom släkte efter släkte »,
och att så mänskligheten »skall, hur långt än öknen
räckte», dock »Jordanen nå till slut». Men liksom in-
dividen för att tillgodogöra sig välsignelsen af minnets
gåfva behöfver däråt ägna stunder af ostörd ro, så be-
höfva ock folken stundom låta sitt minne, det vill säga
sin historia, på ett särskildt sätt tala till sig, och detta
sker genom de historiska minnesfesterna, på hvilka
historien, trädande ut ur vetenskapens verkstad, där
hon i tysthet arbetar på att klargöra sammanhanget i
folkindividens lif, låter detta sammanhang lefvande
53

träda fram för hela folkandan. Ett folk, som ej ägnar
särskilda dagar åt högtidlighållandet af sina stora min-
nen, synes mig därför likna en människa, som så uppgår
i hvardagslifvets släp, att hon aldrig ger sig ro att genom
erinran och eftertanke söka bringa sammanhang i sitt
lif och vinna kraft och mod att sträfva till förbättring.

Det intresse för våra stora fosterländska minnen,
som, särskildt bland ungdomen, nu tyckes hafva vaknat
till nytt lif, ger emellertid hopp om, att vårt folk ej
skall hemfalla under en sådan dom, och jag älskar att i
detta intresse se ett tecken till, att den nationella de-
kadans, hvarom jag nyss talat, nu är på väg att
öfvervinnas. Om dessa förhoppningar verkligen skola
realiseras, det beror dock därpå, huruvida den ny-
väckta entusiasmen blir af det rätta slaget, ej ett känslo-
rus, utan ett viljemotiv, huruvida minnena vid våra
fester få verka i sådan ande, som Manhems skald antydt
med de orden:

På segerrika marker Svensken träder,
där berg och skogar tala forntids bragd.

Han ropar dig den sång, som stormen kväder
kring kämpars aska, djupt i högen lagd:

Kan du förgäta dina stora fäder
och ibland deras skuggor stå försagd ?

Steg då med deras ätt och deras seder
Ock Nordens kraft i grafvens sköte neder?

Nej, renom det, de forna dygders tempel,
för evigheten rest på denna jord!

Är hon ej med naturens egen stämpel
till manlighetens starka boning gjord?
Upplifvom dem, de forntida exempel
af ära, kraft och tro uti vår Nord!

Ingen dag lämpar sig bättre att gifva oss en sådan
maning än hans dag, hans, som af alla vårt folks söner
54

lämnat det ädlaste föredöme af kraft och tro. Men
göra vi af den dagen allt, hvad i detta hänseende kan
göras? Jag tror ej, att så är fallet, trots det varma
intresse, hvarmed dess högtidlighållande nu börjat om-
fattas. Andra folk, hos hvilka det nationella medve-
tandets vågor gå högt, de hafva en särskild nationell
högtidsdag, tyskarne sin Sedan-dag, norrmännen sin
17 maj, nordamerikanarne den 4 juli, men vi med vår
historia, vi hafva icke någon sådan! Detta synes mig
vara en brist, som borde afhjälpas. Äfven vi borde
hafva en särskild nationell högtidsdag. Och hvilken dag
skulle vi då hellre välja därtill än den, som är helgad
åt minnet af vårt folks största insats i världsutveck-
lingen? Den dagen är nu blott en minnesdag bland
andra minnesdagar; jag skulle vilja, att den blefve
dagen framför andra dagar, den dag, på hvilken det
nationella krafvet finge liksom i lefvande gestalt träda
fram för hög och låg, för ung och gammal, med ett ord
för hela folket! Ej minst skulle den fosterländska
rörelse, som nu tyckes hafva gripit vårt folk, vinna
ökad styrka, om den på detta sätt finge, så att säga,
en samlingspunkt.

Men Gustaf Adolfs storhet, skall man kanske säga,
var ju framför allt krigarens. Är det då lämpligt, att
ett folk i det upplysta och humana 19:e århundradet
gör en krigets dag till sin högtidsdag? Just i våra
dagar har en åskådning med synnerligt eftertryck sökt
göra sig gällande, som, om den vore berättigad, skulle
gifva absolut giltighet åt denna invändning. Jag me-
nar den eviga fredens lära. Denna har fått till måls-
man en bland tidens på visst sätt störste och ädlaste
andar, den ryske författaren Leo Tolstoi. Det torde
därför ej vara olämpligt att ägna ett ögonblicks upp-
märksamhet däråt. En sådan granskning har ej blott
55

betydelse för det framkastade förslaget, utan äfven för
själfva vår högtidsstund. Ty är denna uppfattning
berättigad, då vore det ej blott olämpligt att göra
Gustaf Adolfs dödsdag till vår nationella högtidsdag;
då vore hvarje firande däraf obefogadt.

Det är i den rena idealismens, ja, i själfva den
kristna religionens namn som Tolstoi framställt sin
fredslära, i det han till stöd åberopat budet att ej stå
det onda emot, att, om man mottager ett slag på den
ena kinden, i stället för att försvara sig vända den
andra kinden till. Men dessa hans åsikter hafva äfven
vunnit genklang i ett alldeles motsatt läger, i kretsar,
hvilka ej vilja veta af hvarken idealism eller kristen-
dom, utan hylla en materialistisk världsåskådning.
Härom må då till en början anmärkas, att ett sådant
tal från det senare hållet — materialismens — är helt
enkelt meningslöst. Ty om människan, såsom mate-
rialismen lär, blott tillhör sinnevärlden, då är hon ock
helt underkastad dennas lagar, och den kanske förnäm-
sta af dessa är stridens lag, är kampen för tillvaron.
I sinnevärlden gäller blott styrkans rätt. Med full
sanning säger ordspråket: »Det är så världens lopp, —
den ene skall den andre äta opp.» Hvarje organisms
lif betingas här af andra organismers död, af en strid,
hvars offer de blifva. Tillhör mänskligheten blott
sinnevärlden, då är det lika naturligt, att människorna
sönderslita hvarandra, som att vilddjuren göra det.
Krafvet, att mänskligheten bör undandraga sig strids-
tillståndet, att människorna böra visa försonlighet och
hålla frid sins emellan, innebär därför ett erkännande
af, att mänskligheten lyder äfven under andra lagar än
sinnevärldens; ja, blotta tillvaron af ett sådant kraf
är ett bevis på den materialistiska världsförklaringens
otillräcklighet. Det visar nämligen, att människan
56

har erfarenhet af och fordringar på sig ställda från en
annan värld än den sinnliga med andra lagar än dennas.
Den världen är förnuftets, andens, Gudsrikets, och en
af dess lagar möter oss just i det af Kristus uttalade
freds- och försonlighetsbudet. Vore nu människan
blott medborgare i detta andliga rike, då hade hon att
absolut rätta sig efter dettas lagar, men lika visst som
hon tillhör förnuftigheten med en sida af sin varelse,
lika visst tillhör hon här sinnevärlden med den andra,
och därför måste hon ock lyda de lagar, som i »hennes
kött äro», och således äfven stridens lag. Hon kan lika
litet undandraga sig denna som t. ex. hungerns lag.
Denna innebär ju en djurisk drift, och man skulle då
kunna säga, att dess tillfredsställande är något oandligt
och därför människan ovärdigt. Vore nu människan
blott ett andligt väsende, så behöfde hon ej heller till-
fredsställa densamma, men nu är hon äfven sinnlig, och
därför vore det en absurditet, om hon trodde sig kunna
frigöra sig från detta sinnlighetens kraf. På samma
sätt förhåller det sig med den i den sinnliga världsord-
ningen grundade stridslagen. Söka vi undandraga oss
denna, så förneka vi själfva verkligheten. Detta är
hvad man kallar falsk idealism, och all sådan leder
blott till sin egen motsats. Så ock i detta fall. Om
man nämligen upphörde att göra motstånd mot våldet,
då skulle våldet just triumfera, styrkan bli högsta lag,
ty alla de brutala krafterna inom mänskligheten skulle
då få fritt spelrum, både inom samhället och mellan
samhällena. Medeltidens feodala förtryck är exempel
på det förra. Ty det uppkom just därigenom, att en
del af folket — de ofrälse — upphörde att fullgöra sin
försvarsplikt. Icke åstadkommo de därmed, att all
strid upphörde, utan tvärtom, att de, som fortfarande
ägnade sig åt vapnens bruk, grundade ett det fullstän-
57

digaste våldsregemente, hvars offer de vapenlösa blef vo.
Och på samma sätt går det med hvarje folk, som sviker
sin försvarsplikt. Det afväpnar ej därigenom sina
grannar, utan frestar dem blott till öfvervåld, och för-
söken att realisera fredsutopierna äro därför mer än
något annat ägnade att låta »mordtid och stormtid»
gå öfver världen. Skola vi då förkasta såsom orimligt
Kristi fridsbud? Nej, men vi skola anse det som
en hälsning från den andliga värld, såsom hvars måls-
man han här uppträdde och i hvilken vi ock äro äm-
nade att vara medborgare, oss gifvet till ett ideal, efter
hvars realiserande vi här skola sträfva. I denna andens
värld gäller det budet absolut, och för att framhålla
detta har Kristus också framställt det i absolut form,
på det att det må blifva oss en ledstjärna, hvars ljus
ej af något fördunklas. Men att jordevandraren följer
stjärnans ledning, det innebär ej, att han förnekar sin
bundenhet vid jorden, söker färdas fram under den
förutsättningen, att han kan fritt höja sig i rymden till
stjärnans omedelbara närhet — ett sådant försök skulle
blott låta honom fullständigt hamna i gruset — utan
det innebär, att han under sin vandring på jorden och
enligt de för en sådan vandring gällande lagarne låter
sig ledas till ett mål. Alla de i vår förnuftiga natur
grundade krafven äro oss ämnade till dylika ledstjärnor
under vår jordiska vandring. Vi skola ej tro oss genom
dem lösta ur sinnevärldens villkor, utan vi skola med
deras hjälp söka göra oss till herrar öfver dessa villkor,
så att de blifva medel i förnuftkrafvens tjänst, eller vi
skola endast så till vida underkasta oss deras välde,
som detta kan ske utan kränkande af vår högre
naturs lagar. Tillämpas detta på stridens naturlag,
vare sig den gäller folk eller individer, då blir striden
berättigad, för så vidt rättvisan endast genom strid
58

kan upprätthållas; eller den enda strid, som är männi-
skan värdig, det blir en sådan, som har friden till sitt
mål och får förmildras af barmhärtighet och försonlig-
het. Så, men endast så kan Gudsrikets fridslag åtmin-
stone till någon del realiseras här och det blifva »frid
på jorden och människorna en god vilje». Men söka
vi realisera den utan att taga hänsyn till jordlifvets
lagar, så att vi lämna mänsklighetens sinnliga krafter
fritt spelrum, då blir det i stället strid på jorden och
människorna en ond vilje.

Den strid, i hvilken Gustaf Adolf lät sitt lif, den
var icke en roflystnadens och hatets strid, utan just en
strid för frid och god vilje. Och hvem känner ej, hur
han ständigt sträfvade att förmildra krigets hårda nöd-
vändighet genom skonsamhet och humanitet. Därför
var ock hans strid berättigad, och därför kunna vi,
både folket och individen, med frimodig beundran
blicka upp till honom just i hans hjältelif och hjältedöd
och hämta styrka och kraft af det föredöme han däri
gifvit.

Men, kan man säga, låt vara, att Gustaf Adolfs
strid var berättigad; den var en strid för en hög idé,
för mänsklighetens framåtskridande. Men är striden
också berättigad, när det gäller blott ett särskildt land,
kanske blott någon gränsprovins? Jag ber då att få
säga, att enligt min tanke är intet mera skeft än att
fatta Gustaf Adolf såsom en protestantismens kors-
riddare, som kastade sitt folk i ett förödande krig blott
för att hjälpa Tysklands protestanter. Hade han så
gjort, så skulle hans strid ej varit berättigad, huru
vackert ett sådant handlingssätt än vid en ytlig be-
traktelse kan synas. Då hade han i själfva verket blott
handlat så som sin olycklige namne Gustaf IV Adolf,
denna bedröfliga karrikatur på våra stora »kunga-
tankar», ty äfven Gustaf IV Adolf kastade sig i kriget
59

af verklig kärlek till rätt och sanning; då lian grep till
svärdet, var det icke af roflystnad, maktbegär eller få-
fänga utan för att sätta gränser för orättvisan och vål-
det, men den orättvisa, han ville stäfja, hade ej begåtts
mot hans folk, och därför — ej blott därför att han
så ömkligt misslyckades — - framstår hans politik så-
som ett Donquixoteri. Den enskilde må hafva lof
att strida för idéen i allmänhet, men en regent, som
inlåter sig i krig, han drager faror utan tal öfver ett
helt folk, öfver millioner andra än sig själf, och därtill
är han ej berättigad, om ej detta folk, dessa andra,
ha ett omedelbart intresse af krigets mål. Men Gustaf
II Adolf var ej en fantast, utan en fosterländsk stats-
man. Därför, att reaktionen i Europa var en fara för
hans eget folk, kastade han detta i striden; därför, att
Sveriges säkerhet endast genom reaktionens besegrande
i Tyskland bunde betryggas, ansåg han sig berättigad
att fordra, det Sveriges söner skulle gjuta sitt blod på
Tysklands valplatser. Man läse protokollen öfver
rådssammankomsterna i Uppsala den 27 oktober och
3 november 1629, då han vann rådets bifall till kriget.
Sveriges betryggande genom reaktionens bekämpande
— det är A. och O. i hans långa bevisföring för krigets
nödvändighet, och till yttermera visso yttrade han efter
vunnet bifall: »Jag befinner intet tjänligare till vår
säkerhet, reputation och äntlig frid än att man animose
griper fienden an. .. Ty jag hafver ingen annan inten-
tion därmed än patriæ utilitatem.. . Satur sum gloriæ
ut ampliorem non petam. Ergo förser jag mig, det I
icke mena mig vanam gloriam eller annan orsak härtill
hafva utan solam utilitatem et securitatem patriæ.»
Men visserligen räddade han genom sitt uppträdande
reformationen i allmänhet och därmed mänsklighetens
framtid. Och medvetandet härom var hans glädje och
stolthet, liksom det ock må vara vår. Men hvad som
60

i hans egna ögon gaf honom rätt att lägga en sådan
uppgift på sitt folks skuldror, det var att Sveriges
lycka och säkerhet därigenom betryggades. Det är
därför ej det abstrakta idé-kriget, utan det nationella
kriget, som Gustaf Adolf med sitt exempel äfven i sin
kamp för idéen har helgat.

Därför är ock fosterlandsförsvarets plikt det, som
Gustaf Adolfs dag framför allt inskärper hos hans folk.
Och den gör detta nu än mera allvarligt än vanligt,
ej blott för det myckna vi i detta hänseende försum-
mat, utan ock därför att den politiska horisonten i vår
världsdel allt mer mörknar; och bryter stormen lös, då
kan det — nu som på hans tid — gälla vår nationella
tillvaro.

Från studentgeneration till studentgeneration har
på sångens toner framburits löftet: »Med lif och blod
försvaras skall den fria jord, som än är vår». Hafven
I, som utgören den nu varande generationen, betänkt,
att det löftets uppfyllande kan komma att kräfvas just
af Eder? Det är en fråga, allvarlig såsom döden själf,
och den frågan riktar till en hvar af Eder den stora
skugga, som vi i afton hafva frambesvurit. Och ej
blott Eder, I unge, utan en hvar ibland oss frågar hon:
»Ären I beredde att offra kraft och egendom, eget lif
eller lif, som äro för Eder kärare än edra egna, för att
åt efterkommande kunna lämna i arf den nationella
själfständighet och kultur, som jag med offret af mitt
eget lif åt Eder betryggat ?»

Må vi, hvar i sin stad, så besvara denna fråga, att
svaret blifver ej en öfvergående känslostämning, utan
en insats i vårt lif. Då och endast då hafva vi rätt
begått denna minnesfest. Må i denna anda den store
hjältekonungens minne lefva och verka ibland oss!
Tal vid Nordiska festen i Uppsala
den 2 mårs 1894.

ö skola dina hjordar, dö skola dina fränder, dö
skall du ock själf, men ett jag vet, som aldrig dör,
och det är domen öfver hvarje död»; sådan var de
forntida nordbornas uppfattning af lifvet och döden,
detta folk, hvars första bruk af skrifkonsten synes ha
varit att på bautastenar föreviga sina fäders minne,
detta folk, för hvilket gästabudets yppersta fröjd var att
lyssna till sång och saga om bortgångna kämpars brag-
der. Är det samma uppfattning, som förmått oss, sen-
födda ättlingar af samma folk, att till medelpunkter för
våra nordiska fester göra bautastenar med namn på
dem, som under det sist förflutna lustret skattat åt
förgängelsens obevekliga lag? Ja, utan tvifvel! Ty
trodde vi icke, att det lefde en dom efter döden så skulle
minnesstenen liksom denna fest vara betydelselös.

Denna dom efter döden den var i våra förfäders
ögon mera värd än hvad de skattade såsom lifvets
högsta glädjeämnen: rikedom och goda släktförbindel-
ser, ja mera värd än lifvet själft, ty den besatt en egen-
skap, som alla de öfriga saknade, den egenskapen att
ej dö i döden. Och så är det ock.

Men detta gäller icke den dom, som fälles af kort-
synta människor, ty den domen är i bästa fall blott
skuggan af verkligheten. Nej, den dom, som lefver
62

som en verklighet, är den, som fälles af våra handlingar
själfva, af hela vår lifsgärning, ty så långt som dennas
verkningar sträcka sig, så långt sträcker sig ock i dem
en dom öfver oss, som icke kan jäfvas. I denna tanke
ligger för visso en stärkande kraft, som kan hindra för-
gängelsen att kasta fördystrande skuggor öfver lifvet.
Må dettas glädjeämnen fly, må sorgen komma, ja, må
döden själf bryta vår bana, ha vi i tanke och verk sökt
det rätta och ädla, då ha vi därmed öfvervunnit för-
gängelsen. Ty då kvarstår såsom en frukt af vårt lif
ett varaktigt godt.

Men i denna tanke ligger också en kraftig varning.
Likaväl som den goda gärningens frukter varda be-
ståndande, lika väl öfverlefver den onda sådden sin
såningsman såsom en fruktansvärd dom.

En dom af det ena eller andra slaget fälles ej af
oss; den innebor i de dödas verk. Men vi ha ett be-
hof att, där vi tro oss kunna ana, att de bortgångnes
lifsgärning burit evighetens underpant, få glädjas öfver
deras trogna arbete och bringa dem vårt tack därför,
äfven om vi ej våga fullt döma om halten af deras
verk. I sådant syfte ha dödsrunor på minnesstenarne
ristats. . .

Men ej blott till tacksamhet manar oss de bort-
gångnas minne utan ock till efterföljd och själfpröfning.
Endast då fira vi det på ett värdigt sätt, om det får
inskärpa hos oss känslan af lifvets ansvar, elda oss till
att själfva med friskt mod gripa oss an med fyllandet
af våra plikter.

Så var det ock, som man i fordomtima i Norden
hedrade fädrens minne. När sonen drack arföl efter
sin fader, höjde han löftets bägare. Vi äro arfvingar
till hvad nyttigt de nu bortgångna verkat för Norden.
Må vi då lofva oss själfva att genom eget plikttroget
arbete söka fullfölja och utveckla detta.
63

Jag har tillåtit mig att från det forntida vishets-
ordet hämta synpunkter för vår fest i afton, och det
må ju vara på sin plats, då man genom den nordiska
festen just velat anknyta sig till en fornnordisk sed.
Men det torde äfven så till vida vara berättigadt, som
vår tid med all sin förfining och kultur för visso har
mycket att lära af våra förfäders enkla förhållanden.
Hos dem fanns verklig lifsglädje, denna lifsglädje, som
nu med trängtande rop blott allt för ofta förgäfves
kallas af ett disharmoniskt släkte. Och hvarför hade
Nordens son fordom ett så friskt lefnadsmod ? Orsaken
var just denna hans lifsåskådning, som funnit uttryck
i Havamals ord. Han väntade sig ej något annat, än
att stundens flyktiga njutningar skulle förgå, men
trodde dock på en oförgänglig behållning af lifvet, den
behållning, som lefver kvar i domen öfver ädel manlig
bragd.

Därför, att han sålunda ej begärde något annat af
jordelifvet än hvad det kan gifva, »njöt han hvad jor-
den gaf och tålte som en man», »såg glad i lifvet in
och trygg i grafven neder». Men nu i vår upplysta
tid har en andlig tvinsot börjat gripa sinnena — en
utländsk och onordisk smitta, och man kallar den också
med ett utländskt namn »fin-du-si écle». I sin sorgli-
gaste form framträder den som ett aldrig tillfredställdt
begär efter njutningar, men njutningsförmågan slappas,
och så måste nya retmedel, det ena lumpnare, vidrigare,
onaturligare än det andra, sökas, tills en allmän lifsleda
inträder. Och hvarför så, jo därför att lifvets njut-
ningar ej få vara hvad de böra vara: af förnuft och
heder reglerade hvilomedel utan göras till lifvets huf-
vudsak.

Våra förfäder talade om en neslig strådöd. Se-
ende lifvets högsta uppgift i kamp och strid, menade de
64

därmed en död, som drabbade den fege, den, som för
att få så länge som möjligt njuta af lifvets förgängliga
fröjder, undandrog sig stridens dödsfara. Vi se ej i
krigisk bedrift det högsta lifsverket. Men äfven för
vår tid gifves det en neslig strådöd. Det är den, som
drabbar oss, om vi fegt fly den strid, som för en hvar
är lifvets högsta plikt, striden mot frestelserna i vår
egen barm, mot framtidsmördande njutningslystnad,
mot egoismens och lättjans lockelser. Döden efter ett
sådant dådlöst lif blir en neslig död, i hvilken form den
än må komma, och dock må vår dom äfven här egent-
ligen blott blifva en dom öfver oss själfva, ty hvad vi
berört, är ett tidslyte och för ett sådant bär ej blott
den förolyckade individen, utan hela samtiden, i viss
mån ansvaret. Men äfven i en annan form kan den
tidens sjukdom framträda, nämligen såsom en miss-
modig fruktan för vår kulturs framtid, ett Hamletartadt
grubbleri, som förbyter »beslutsamhetens friska färg»
i »eftertankens kranka blekhet», i — för att åter tala
med Shakespeare —

»En feg betänksamhet, som grufvar sig
för sakens utgång — hvilket grufvande
är sammansatt af trenne delar feghet,
och en del klokhet blott».

Ehuru vida skild från den krankhet, som alstras af
njutningslystnadens bojor, beror dock äfven denna
symptom af tidens onda därpå, att man öfverskattar
tillvarons förgängliga och växlande glädjeämnen, att
blicken skymts för det oförgängliga i lifvet. Låt vara
att vår kultur, åt hvars många ädla segrar vi med rätta
glädja oss, låt vara, att den samma en dag kommer att
förstöras af barbariska händer. Detta har skett förut
i mänsklighetens historia, men ur förödelsen föddes då
65

en ny rikare utveckling, och de, som under förödelsen
ej förlorade hoppet utan genom troget arbete vårdade
det goda, som innebodde i denna döende kultur, de
beredde därigenom möjligheten till kulturens framtida
återuppståndelse, och de hafva sannerligen icke lefvat
förgäfves. Deras lefnad har i själfva verket haft ett
högre värde än mången lefnad, som i ostörd ro fått
förflyta under lugna och lyckliga tider.

Så är hvad förgängelse du kallar
graf och vagga på en gång, där höljde
slumra sött, som bröder, lif och död.

Och blott mänskan skulle, feg, förveten,
grubbla på sin lott och skulle lämna
mod och hopp uti en hopplös tid?
Nej, den kraft, som lifvar mänskligheten,
känner icke död och skall sig hämna
och med ära kämpa ut sin strid.

Ett blott gäller en och gäller alla:
att det goda sker, — om med bedrifter,
som dig höja, störta: lika godtl

Kan du icke stiga, lär att falla!

Och en bättre ätt på våra grifter

skall en gång då minnas rörd vår lott.

(Geijer: Majbetraktelse.)

Bort därför med misströstans försoffände tungsint-
het! Låt oss vid tanken på, huru de bortgångnas verk
öfverlefver förgängelsen, ur själfva förgängelsen hämta
tro på lifvet, tro på odödliga ideal. Och Du ungdom,
som framför andra är den rätta arfvingen till hvad de
bortgångna uträttat, kan Du blott lära Dig att genom
dådkraftig handling fria Dig från den smygande, främ-
mande smittan, så att åter i nordanlanden trifves fäd-
rens ungdomsfriska lefnadsmod, då är tiden ej hopplös,

Boethius.	5
66

då behöfver den nya utvecklingen ej framgå ur för-
ödelsens styggelse.

I detta hopp vill jag dricka skålen för fädrens
minne. Heder åt det ädla de tänkt, det goda de velat
och verkat. Må detta ädla och goda lära oss att tro
på det oförgängliga i lifvet, så att våra sinnen stål-
sättas till lefnadsmod och handlingskraft. Då skall
ock efter oss kunna kvarstå såsom lifvets behållning
en god dom, som icke dör.
Tal

till Västmanlands-Dala nation vid tillträdet af inspektoratet
den 6 oktober 1901.

Mina landsmän!

För det förtroende, Ni visat mig genom att välja
mig till eder inspektor, liksom för den vänliga häls-
ning Ni nubragt mig, tackar jag på det hjärtligaste.
Utan öfverdrift kan jag säga, att af alla uppdrag, som
kommit mig till del, intet varit i rent personligt hänseende
för mig så tilltalande, som det jag nu af Eder erhållit.
Allt från min studenttid, då V. E. Svedelius såsom vår
nationsförenings främsta målsman med sin rika person-
lighet tryckte sin prägel på dess lif, har nationsinspek-
toratet för mig framstått i ett idealt ljus, och ehuru
jag ej såsom Ni haft studentens erfarenhet af hans
båda efterträdares* verksamhet, vet jag, att genom
dem traditionen från hans dagar upprätthållits. Tungt
känner jag ansvaret af att på en sådan plats efterträda
sådana män, och dock, jag tillstår det öppet, fylles jag
af glädje vid tanken, att på den plats, hvarifrån Sve-
delius gaf mig och mina jämnåriga så mycket, jag
nu skall få efter måttet af mina krafter söka gagna
min hembygds här studerande ungdom.

Att jag tänker högt om inspektoratet beror natur-
ligtvis också på, att jag tänker högt om den institution,
som utgör dess föremål — om nationsinrättningen vid
våra universitet. Äfven detta beror af personlig er-
farenhet. Ty till mina bästa ungdomsminnen hör just,
hvad nationslifvet under studentåren gaf mig. Jag

* E. Clason och O. Alin.
68

har också mången gång sökt för mig klargöra nations-
inrättningens raison d’étre, och en synpunkt, som där-
vid bland många andra framtrådt för mig, vill jag nu
antyda.

Landskapsindividualiteten är stark inom vårt folk,
och detta är enligt min åsikt en lycka, ty därigenom
uppstår en mångfald i enheten, som gör vår kultur
rikare. Men att den ungdom, som vid universitetet
utbildas för det gemensamma fosterlandets tjänst, där
får under sin mest bildbara tid fortfarande röna hem-
bygdens inflytande, det är ägnadt att hos den stärka
hemlandskaraktären, som därigenom kan kraftigare
göra sig gällande i dess blifvande verksamhet. Jag
tror, att vårt nationslif varit en verklig orsak till att
det Västmanno-Dalekarliska kynnet kunnat göra den
insats, det gjort i svenska folkets kultur, och jag
önskar intet högre, än att det en gång må kunna
sägas, att den ungdom, som under mitt inspektorat ut-
gjort Västmanlands-Dala nation, här fortfarande »lyss-
nat till den granens susning, vid hvars rot dess bo är
fästadt.»

Möjligen kunnen Ni tycka, att hvad jag nu sagt
om mitt intresse för nationen motsäges däraf, att jag
under de senare åren så föga deltagit i nationslifvet.
Men det har berott af, att en mångfald uppgifter lagts
på mina skuldror, som ej gifvit mig tillfälle därtill.
Men det har känts som en verklig brist. Genom edert
val hafven Ni åt nationslifvet återbördat den gamle
studenten, och det är med verklig fröjd, jag tänker på,
att Västmanlands-Dala nation nu åter måste blifva ett
af mina största intressen. Men att jag så känner, det
gör, att jag vågar hoppas att i någon mån kunna mot-
svara det förtroende Ni gifvit mig.
Tal

vid aftäckandet å Västmanlands-Dala nation af professor

O. Alins porträtt den 26 oktober 1901.

Västmanlands-Dala nation står nu i begrepp att
införlifva sin hädangångne inspektors bild i det
porträttgalleri, som pryder nationens hem härstä-
des och hvaröfver hon med rätta är stolt. Den glädje,
hon alltid känner öfver ett sådant förvärf, blandas dock
denna gång med djupt vemod, ty nu är bilden det enda
synliga, som hon får kvar af dess föremål. Vid andra
tillfällen kan nationen hafva förvärfvat bilden utan att
behöfva sakna mannen. Men Oscar Josef Alin skall
aldrig mer i verkligheten synas i dessa rum; hans vän-
liga anlete skall aldrig mer sprida sitt ljus i vår krets;
hans trofasta blick ej med denna underliga makt, som
var den egen, tränga till våra hjärtan. Om ett synligt
återsken af allt detta skall finnas kvar hos oss, blir
nu uteslutande bildens verk, men därför är den ock
för oss så mycket dyrbarare.

Innan vi då med konstens tillhjälp återse den bort-
gångnes kära drag, vilja vi med minnets tillhjälp fram-
mana åtminstone något af den personlighet, som gaf
det åt förgängelsen hemfallna jordiska omhöljet dess
värde, och särskildt vilja vi därvid tänka på det i hans
personlighet, hvarigenom han hörde oss till.

Länge blef det ej Oscar Alin förunnadt att verka
såsom nationens inspektor, men betydelsefull var dock
70

den insats han därigenom hann göra i nationens lif.
Samma allvar och plikttrohet, som präglade hans upp-
trädande på lifvets större skådebanor, läto hans verk-
samhet här utöfva ett stärkande och förädlande infly-
tande. Hans viktiga och kräfvande offentliga uppdrag,
som tvungo honom att tidtals vara frånvarande från
nationen, blefvo doek genom de förbindelser, de förde
med sig, till stor nytta för nationen; och den hjärtats
godhet, som verkade så tilldragande på alla, med hvilka
han kom i närmare beröring, gaf den rätta sympatiska
färgen åt hans förhållande till den ungdomsskara,
hvars målsman han kallats att vara. Att denna ung-
dom verkligen ägnade honom en varm tillgifvenhet,
därpå utgör den bild vi nu skola aftäcka ett påtagligt
bevis. Väl har dess förvärfvande underlättats genom
frikostig offervillighet från ett håll, till hvilket nationen
redan förut står i stor tacksamhetsskuld, men här må
framhållas, att den ekonomiska grundvalen dock er-
hölls genom en insamling bland nationens aktiva med-
lemmar, som genom deltagarnes talrikhet blef en den
vackraste hyllning åt den bortgångna inspektorns
minne.

Sambandet mellan Oscar Alin och Västmanlands-
Dala nation berodde emellertid ej blott på hans in-
spektorat. Under hela sin studenttid liksom under
tiden mellan denna och inspektoratet ägnade han na-
tionens angelägenheter det lifligaste intresse. Må det
tillåtas att särskildt dröja något vid hans studentår.

Huru hängifven han än var sina studier, deltog
han dock med lif och lust i nationens förhandlingar, och
därvid röjde sig hos ynglingen samma öfvertygelsens
fasthet och energi, som blef så utmärkande för mannen.
Men den flitige studenten, den intresserade nations-
politikern hade tillika öppet sinne för ett ädelt kamrat-
71

lifs fröjder. Jag säger ädelt, ty i den kamratkrets, där
Oscar Alin var med, där trifdes intet simpelt ocli rått.
Om törst efter vetande, kamratanda och sund lifs-
glädje bilda idealet af en student, då förverkligade stu-
denten Oscar Alin i ovanligt hög grad detta ideal.
Sådan var också uppfattningen bland hans jämnåriga,
och därför ägnade de honom i rikt mått den hyllning,
som det är ungdomens glädje att gifva, när den ser
något af sina ideal realiseras. Men sådan var också
uppfattningen hos den vördade, oförgätlige man, som
då stod i spetsen för nationen. Det faderliga intresse,
som Vilhelm Erik Svedelius i allmänhet ägnade sina
unga landsmän, det liksom koncentrerade han på denne
son af en sin ungdomsvän. Och den kärlek han gaf
blef ej lönlös. Ty genom sitt intresse för den faderlöse
studenten, hvilket af denne återgäldades med den
vackraste hängifvenhet, fick den enslige åldringen
smaka något af den glädje, som annars blott plägar
komma den till del, som själf äger en lofvande och öm
son.

Flytta vi så vår tanke framåt, så finna vi, huru
den mognande mannen genom sin verksamhet som
universitetslärare, genom sin vetenskapliga skriftstäl-
lareverksamhet och genom sitt deltagande i det politi-
ska lifvet i rikt mått infriade de löften hans ungdom
gifvit. Hvad som framför allt utmärkte hans offentliga
verksamhet var en brinnande, ja förtärande kärlek till
Sveriges ära och själfständighet och ett manligt sinne,
som icke blott icke någonsin dagtingade med sin öfver-
tygelse utan var färdigt att för denna offra allt. Att
män af sådant skaplynne deltaga i vården af foster-
landets öden, är för visso en lycka. Meningarna om
den offentliga mannens verksamhet blifva lätt skif-
tande, och naturligtvis blefvo de det i hög grad om en
72

sådan principernas man som Alin. Men genom sorlet
af stridiga omdömen bröt sig vid hans bår fram ett
allmänt erkännande, att genom hans död Sverige mistat
en riddersman utan fruktan och tadel, en aldrig trött-
nande väktare öfver allt, som syntes honom beröra
fosterlandets lifsintressen. Genom den insats, han så-
lunda gjort i fäderneslandets historia, är hans minne
dyrbart ej blott för hans första hembygd vid älf och
dal och hans senare hembygd vid Fyris’ strand utan ock
för fosterlandet i dess helhet. Men detta är för oss
blott ett ytterligare skäl att här förvara hans bild.
Ty sådant har Västmanlands och Dala nations por-
trättgalleri blifvit, att det nästan kan sägas utgöra ett
stycke provinsiellt Panteon. Det förvarar bilder ej blott
af dem, som haft betydelse för vår studentförenings
lif, utan ock af mången hembygdens son, hvars namn
inristats i den fosterländska häfden.

Så falle då förhänget från den bild, som trots för-
gängelsens makt skall låta den hädangångne vännens
drag åter framstå för vår syn och som hos kommande
studentgenerationer från Västmanland och Dalarne
skall hugfästa minnet af en hembygdens son, som en
gång var vår nationsförenings stöd och ära.
Tal

vid protestmötet i Uppsala mot den landsförrädiska agitationen
bland de värnpliktige den 21 april 1906.

Detta möte är intet partimöte. Partier finnas och
partier kämpa mot hvarandra — och de må
kämpa mot hvarandra med lojala vapen — näm-
ligen på ett gemensamt fosterlands grund om hvad som
efter deras olika uppfattningar är ägnadt att främja
detta fosterlands väl. Men angripes denna gemen-
samma grund, då upphör all partiskillnad, då gäller det
för alla partier att samverka. Det är för att så göra,
som män och kvinnor af vidt skilda åskådningar i afton
kallats och kommit tillsammans, ty sådana angrepp
hafva ägt rum.

Och, ohyggligt att säga, det är nu icke utifrån, som
skam och fördärf hotar landet, utan inifrån, från en
del af dess egna barn. Är samhällsandan sund hos ett
folk, då kan det resa sig efter hårda ödesslag, men blir
själfva samfundsandan fördärfvad, då finnes ingen
upprättelse. Ytterst beror hvarje folks tillvaro såsom
sådant därpå, att hos dess medlemmar lefver kärlek till
det gemensamma kulturarfvet, vilja att det vårda och
förkofra till gagn för kommande släkten och redobogen-
het att för ett sådant mål underkasta sig, vore det ock
de tyngsta offer. Vi hafva nödgats upplefva, att mot
själfva detta grundvillkor för vårt folks välfärd och
framtid attentat begås. Man predikar öppet, att våra
74

vapendugliga ynglingar skola söka undandraga sig de
plikter, som lagen till bevarandet af fosterlandets be-
stånd dem ålagt, eller, då detta ej kan ske, att de böra
söka förstöra den disciplin, som härför är nödvändig.
Och giftet synes sprida sig, och skulle det få öfverhand,
då vore allt fåfängt, som gjorts för att betrygga vårt
själfbestånd. Väl är jag viss om, att, gällde det en gång
verkligen fosterlandets vara eller icke vara, då skulle
fosterlandskärlekens i hvarje normalt sinne nedlagda
instinkt bryta igenom hos mången, som nu fåvitskt
skränat sitt bifall till förförarnes läror, och att sålunda
många i handling skulle visa, att de äro bättre än de
själfva trott. Har då förstörelseverket lyckats med
afseende på vårt försvarsväsende, så skola de emellertid,
ett nytt olycksaligt landtvärn, finna sin offervillighet
fåfäng, och om de då förbanna den agitation, hvar-
öfver de en gång jublat, men som nu bragt hjälplöst
elände öfver dem själfva och fosterlandet, så är det för
sent.

I främsta rummet har agitationen riktats mot för-
svarsplikten, men dess mål är i själfva verket att för-
störa all samhällsordning, allt som kräfver inskränkning
i det individuella godtycket. Försvarsplikten väljes
blott därför till första angreppsmål, emedan på denna
punkt framgång lättast synes kunna vinnas. Man för-
kunnar, att det för ett litet folk är gagnlöst att offra
något för försvaret, och kortsyntheten tror det, ej be-
sinnande, att kriget i vår tid blifvit något så fruktans-
värdt, att den mäktigaste stat måste betänka sig, innan
den inlåter sig därpå, äfven mot en mindre mäktig,
nämligen om denna är beredd att försvara sin frihet
och rätt, men att just försvarslösheten lockar till an-
grepp. Så en annan sak. I vår tid har inom den
västerländska civilisationen en tankeriktning fram-
trädt, som hotar att få makt öfver äfven ädlare sinnen
75

särskildt bland ungdomen. Det är en individualism,
som tror, att personlighetens rätt kräfver, det individen
ej underkastar sig någon yttre ordning, och då nu en
sådan underkastelse med nödvändighet måste på ett
synnerligt påtagligt sätt fordras vid den militära ut-
bildningen, för att denna skall motsvara sitt ändamål,
så utmålas all militärisk disciplin såsom ett oberättigadt
våldförande af individens själfbestämningsrätt. Men
skall själfbestämningsrätten i detta fall vara högsta
lag, hvarför ej då också i alla andra fall? Så beredes
vägen för den uppfattningen, att den enskilde ej be-
höfver göra annat än hvad han själf finner godt, ej be-
höfver för allmänt väl underkasta sig några genom
lagen påbjudna inskränkningar i det egna jagets god-
tycke. Utan lagar är dock intet ordnädt samhällslif
möjligt och utan ordnadt samhällslif ingen mänsklig
kultur. Redan en af den grekiska forntidens vise
gjorde gällande, att en utanför allt ordnadt samhällslif
stående varelse är antingen en gud, d. v. s. en full-
komlig varelse, som är sig själf nog, eller ett djur. Nu
äro vi människor inga gudar, men väl finnes hos oss
mycket, som drager till djuriskhet. Och denna dju-
riskhetens seger är just hvad — väl ej de opraktiska
svärmarne, men fosterlandslöshetens profeter hos oss
åsyfta, om de också söka bemantla sitt verkliga syfte
med sken af nitälskan för frihet och människorätt.

Detta kan synas ett hårdt tal. Men om man under-
kastar sig den själföfvervinnelsen att taga del af deras
vidriga publikationer, skall man finna, att det är sant.
Vid sidan af uppviglingsförsöken mot den militära
disciplinen förekomma här ursinniga anlopp mot själfva
begreppen: allmänt väl, fosterland, nation, emedan i
dessa begrepps namn offer af bekvämlighet och egenvilja
kunna fordras af den enskilde. Öppet förklarar man
76

sig icke erkänna något annat rättesnöre för sina hand-
lingar än hvad de egna begären ingifva, och tydligt
skönjes, att den innersta orsaken till försöken att för-
störa vårt försvarsväsende är förbittringen öfver, att
staten i detta äger ett maktmedel till stäfjande af inre
laglöshet lika väl som mot utländskt våld, ehuru gärna
angreppen riktas mot försvarsväsendets betydelse i
sistnämnda hänseende. Och härmed är jag inne på
det tredje lockelsemedlet (de två förra voro försvarets
s. k. gagnlöshet och den oinskränkta individualismen).
Den fosterlandsförrädiska agitationen ger sig ut för att
vilja föra den moderna fredsrörelsens talan. Ingenting
kan vara mera oberättigadt. Hvad man än må tänka
om möjligheten att förverkliga denna rörelses mål i hela
dess utsträckning, så måste dock erkännas, att den är
en verklig kulturrörelse. Dess motiv är en människo-
kärlek så stor, att den anser våld mot medmänniskor
böra undvikas, äfven när det gäller tvister mellan sta-
ter. De s. k. fredsapostlarne i »Brand» och de socia-
listiska ungdomsklubbarne jäsa åter af hat och mord-
lust mot alla, som hindra dem att fritt tillfredsställa
sina lustar, och det är blott fruktan för rättvisans
straffande arm, som lägger kapson på mordbegäret.
Den verkliga fredsrörelsen vill, för att realisera sitt
fredsideal, till förhållandet mellan staterna eller folken
utsträcka den fasta rättsordning, som det är kulturens
stora verk att hafva upprättat inom folken, så att des-
sas medlemmar vid sina mellanhaf vanden ej få vädja
till våldet. Den fosterlandsfientliga agitationen åter
vill förstöra äfven denna frukt af den mänskliga od-
lingens framsteg. Den vill ej ens medgifva, att indi-
vidernas intressekamp bindes vid lagliga medel. Med
hvad fog kan den då göra anspråk på att vara målsman
för en kulturrörelse, som söker att i alla förhållanden
77

låta våld ersättas af rätt? Nej. den är lika litet i detta
hänseende som i något annat en verklig kulturrörelse.
Smuts blir aldrig renhet, man må hur högljudt som
helst pocka på, att den så må kallas.

En annan humbug, hvaraf den fosterlandsfientliga
klicken begagnar sig, är, att den åberopar sig på social-
demokratiens grundsatser. En af dess medlemmar
förkunnade nyligen, att han af det socialdemokratiska
upplysningsarbetet lärt, att ett lands produktionsme-
del ej böra vara privategendom. Däraf drog han den
slutsatsen, att individen ägde att fritt tillägna sig dessa
medel, därvid öppet förnekande rätten att för ett all-
mänt väls skull inskränka individens godtycke härut-
innan. Men detta är att vända upp och ned på det
socialdemokratiska idealet, ty hvad detta menar med
privategendomens upphäfvande, det är, att samhället
till allmänt väl skall handhafva de ekonomiska till-
gångarna; att de enskilde sålunda ej alls skola få för-
foga öfver dessa. Hvad åter dessa socialismens före-
gifna lärjungar vilja är just den mest vidsträckta privat-
besittning — med inga andra gränser än individens för-
måga att roffa åt sig. Det skulle verkligen roa mig att
se, huru dessa den oinskränkta njutningslystnadens
apostlar skulle trifvas i en socialdemokratisk stat med
dess kollektiva egendoms- och arbetsordning. För min
del tror jag ej på det socialdemokratiska idealets för-
måga att lyckliggöra mänskligheten, ty jag är öfver-
tygad om, att det likaväl vore till skada för kulturens
utveckling att alldeles klafbinda individen som att
lösa honom från alla samhälleliga band. Men det bör
erkännas äfven af den, som så anser, att det socialde-
mokratiska partiet dock åsyftar ett allmänt väl och det
ej blott för de nu lefvande utan ock för kommande
släkten, och ett allmänt väl, med sådan utsträckning
78

— oafsedt meningsskiljaktighieterna om dess beskaf-
fenhet — är just statsidéns, fosterlandsidéns innebörd.

Det är därför en begreppsförvirring, när verkliga
socialdemokrater förneka fosterlandet; ocli de svenska
arbetare, som drifvas af nitälskan för ett allmänt väl,
sådant de fatta det, hvilka för detta måls befrämjande
ofta äro villiga att underkasta sig tunga personliga
offer, de äro sannerligen för goda att gå i tropp ocli
farnöte med dem, hvilkas mål blott är de egna lustar-
nas tillfredsställande. Det svenska arbetarepartiet
borde inse, att, om en gång vårt folks flertal skulle
få den uppfattningen, att den enskilde ej behöfver
underkasta sig hvad som i laga ordning stadgas till
befrämjande af allmän välfärd, d. v. s. till fäderneslan-
dets bästa, om sålunda det ej vidare hos oss skulle er-
kännas, att öfver individen står det gemensamma sam-
hället, då blir en samhällsordning på socialdemokratisk
grund lika omöjlig som den nuvarande s. k. kapitalis-
tiska samhällsordningen, då skall i stället för den ut-
jämning af sociala missförhållanden, hvarpå socialde-
mokraterna hoppas, följa ett allmänt elände, som öpp-
nar tillfälle åt de starke och hänsynslöse — utländska
eller inländska — att upprätta ett våldets regemente
öfver förtryckta skaror. Jag räknar därför den sven-
ska socialdemokratien med bland de partier, som i
denna sak borde kunna samverka, ty den har dock med
oss andra en gemensam grund — sträfvandet efter en
samhällelig kulturutveckling, och med tillfredsställelse
erkänner jag, att dess mest betydande man nyligen
tagit bestämdt afstånd från den samhälls- och foster-
landsfientliga agitationen. Men mycket återstår dock
härutinnan för detta parti att förbättra och försona.
I dess eget intresse skulle jag vilja uppmana det att i
tid besinna sakernas läge. Antingen lyckas den foster-
79

landsförrädiska agitationen att förgifta vårt folks lifs-
källor, men då är det ute både med Sverige och med
den socialdemokratiska samhällsdrömmen. Eller ock
räddas Sverige på det enda sätt, hvarpå det i denna
sak kan räddas, nämligen därigenom att folkets flertal
reser sig mot de fräcka, som syfta till dess fördärf, men
har då det socialdemokratiska partiet förbundit sin
sak med dessas, så kommer äfven det att drabbas af
den allmänna meningens dom.

Hvad bör emellertid göras för att stäfja denna
kulturfientliga agitation? Jo, först och främst måste
landets regering kraftigt sörja för att lagen kan ingripa,
och denna fordran måste ställas på hvarje regering,
hvilket parti den än tillhör, ty en stats regering, som
icke brydde sig om att med statens medel värna sta-
tens bestånd, vore i sanning en orimlighet. Den för-
vissning man i detta hänseende har rätt att hysa, har
ej heller gäckats af vår nuvarande regering, som ej blott
uttryckligt tillkännagifvit, att den vet sin plikt, utan
ock trädt i författning om att, för så vidt den befintliga
lagstiftningen ej är betryggande, nödiga förbättringar
däri må vidtagas. Men det duger ej att slå sig till ro
under afvaktan på den bebådade reformen, utan landet
har rätt att fordra, det myndigheterna använda de
maktmedel, som äfven den nuvarande rättsordningen
onekligen erbjuder. Men skall det kanske invändas:
mot ordets frihet få ej maktmedel användas. Ja, skall
detta gälla absolut, då skulle det ej heller vara berätti-
gadt att straffa den, som öfvertalat annan till straffbart
brott, ty han har ju blott begagnat sig af det fria ordet.
Eller säges det kanske: man bör ej skapa martyrer.
Härpå svaras: Är uppmaning till landsförräderi och
den lagliga ordningens omstörtande ett verkligt brott,
men skall man af fruktan för ett möjligt rop om mar-
80

tyrskap lämna det obeifradt, då är det så godt, att sta-
ten afstår från all straffrätt, ty lika väl kunna alla
andra bestraffade brottslingar göra anspråk på martyr-
glorian.

Tvångsmedel äro emellertid ej tillräckliga. De
måste uppbäras och stödjas af ett allmänt och starkt
rättsmedvetande. Att med afseende på denna sak
skapa ett sådant, att öppna folkets ögon för hela veder-
styggligheten i det förstörelsearbete, som förehafves,
att rycka bort den förklädnad, hvarunder de kultur-
fientliga makterna drifva sitt spel, det är för visso af
största vikt. Och det är just ändamålet med det möte,
till hvilket vi i dag hafva samlats, och till alla liknande.
Det duger dock ej heller att tro allt vara väl beställd t
med möten och mötesresolutioner. Äfven i det dagliga
lifvet måste vi reagera mot det smygande giftet, ej
minst genom föredöme af fosterländsk samhörighets-
känsla.

Tvenne klasser af medborgare kunna därvid ut-
rätta mycket.

Först och främst vår officerskår, om den fattar
sin uppgift såsom ett nationellt uppfostringsarbete, och
med tillförsikt vågar jag påstå, att en sådan uppfatt-
ning är och allt mer blir rådande inom denna kår.
Härvid behöfver den emellertid stöd af den civila be-
folkningen. Äfven inom icke försvarsfientliga kretsar
finnes en oresonlig avoghet mot officerskåren. Härpå
måste blifva ett slut. Må felaktigheter strängt be-
ifras, men må våra officerare kunna känna, att de i
sina goda sträfvanden uppbäras af allmän sympati.
Annars förlamas deras kraft.

Men vidare alla de värnpliktiga ynglingar, hos
hvilka fosterlandskärlekens heliga låga brinner klar och
stark. Det borde för dem kännas såsom något upp-
Sl

lyftande, om deras militärtjänst äfven i fredens dagar
kan vara ett fosterländskt försvarsverk, och ett sådant
blir det, om de genom föredömet af gladt och villigt
uppfyllande af sina militära plikter gifva ett stöd åt
svagare kamrater mot förförelseförsök, som hota foster-
landet med en kanske större fara än t. o. m. ett krig.
Och till dem hland dessa värnpliktiga, hos hvilka till
äfventyrs fosterlandskärleken kämpar med den af tidens
individualism alstrade föreställningen, att det militä-
riska tvånget illa står tillsammans med personliga fri-
hetskraf, skulle jag till sist vilja rikta en maning. I
ären färdiga att, om så fordras — gå i döden för foster-
landet. Nå välan: hafven då också karaktärsstyrka
nog att fylla lifvets plikter mot detta fosterland! Och
den lifvets plikt, som nu åligger Eder, är att i eder stad
villigt befrämja den militäriska disciplin, som är nöd-
vändig för att hjältedöden ej skall blifva ett gagnlöst
offer. Gören I det, då skall tvånget för Eder ryckas
upp i frihetens sfär. Ty den, som af sedliga motiv
villigt underkastar sig yttre bud, han är midt under det
skenbara tvånget verkligt fri, ty allt, som är en sedlig
viljas verk, men också endast det, har rätt till den
sanna frihetens namn.

£o'éthius.

6
Tal

vid ungdomsmötet i Mora midsommardagen 1906.

Härförarn ensam vinner icke slaget; de dj upa leden
vinna det åt honom », är ett sant ord af vår store
Tegnér. Men lika sant är, att de djupa leden ej
vinna några segrar utan en anförare, som ger dem mål,
uppgift och ledning. Den plats, där vi befinna oss,
Mora minnesrika strand, vittnar om båda dessa san-
ningar. Utan Dalamännens djupa led skulle Gustaf
Vasa ej kunnat utföra befrielseverket, men om han ej
satt dessa led i rörelse och fört dem an, skulle verket
blifvit ogjordt. Ej må man undra, att vår tanke själf-
mant flyger till honom på denna plats, där han begynte
fosterlandets räddning, och vid denna årstid, midsom-
martiden. då han fullbordade den genom sitt intåg i
Stockholm. I sanning det kunde vara frestande att här
och nu, då både plats och tid minna om hans verk, tala
om detta. Men att skildra ens hufvuddragen af allt,
hvad Sverige har att tacka honom för, blefve för långt.
Detta verks betydelse låter sig dock sammanfatta i
några ord: Det är Gustaf Vasa vi mera än någon annan
hafva att tacka för, att vi hafva ett fosterland att älska.
Vi skulle ju då på detta möte, som af ser fosterländsk
samling, kunna något besinna, hvad det innebär att
hafva ett fosterland att älska.

Dit hör för det första själfva landet —- landet, där
vi födts, där vårt hem är beläget, där vi lärt oss mo-
83

dersmålet, där vår blick först, medvetet eller omedve-
tet, tjusats af naturens skönhet. För oss Dalarnas
barn, till hvilka vårt sommarljus, våra allvarssköna
berg, våra skogars djupa sus, våra sjöars och älfvars
blåa speglar tala ett så mäktigt språk, behöfver ej detta
närmare utvecklas, ty

• Hvem det landet en gång sett, han längtar dit igen.»

Men på samma sätt om ock i andra färger tala de
öfriga bygderna i Sveriges sköna land till sina barns
hjärtan.

»Ljuder icke modersmålet skönast,
binder ej vårt liem med tusen garn,
lyser icke själfva ljungen grönast
på den tufva, där vi lekt som barn?»

Och hembygden den binder ej blott, den formar
oss ock; den trycker sin prägel på vårt väsen. En del
af oss Dalabor igenkännes på dräkten; om oss alla kan
det sägas, att vårt tungomål röjer oss. Men det är ej
blott sådant, som utgör vår egendomlighet. Det är i
ännu högre grad en viss sinnesriktning, en egen karak-
tär, till hvilken Dalanaturen säkerligen ej oväsentligt
bidragit. Och på samma sätt har Norrlands stor-
slagna och karga natur, Mälardalens blida skönhet,
skärgårdarnas friskhet, Skånes bördighet o. s. v. in-
verkat på sina inbyggares skaplynne. Men enheten af
denna skiftande mångfald, som i så hög grad beror af
den natur, hvari vi fått våra första intryck, det är den
svenska nationalkaraktären.

Landet ensamt är dock ännu ej ett fosterland.
I och för sig är det blott en samling af boningsplatser.
Utlänningen, som besöker oss, äfven han kan tjusas af
vårt lands skönhet; äfven han kan taga intryck däraf,
om han länge vistas inom Sveriges landamären; men
84

upptages han ej till medlem af vårt folk, så bl ir Sverige
ändock ej för honom ett fosterland. Nej ett land att
bo i, vore det ock det härligaste, är ej nog för att ett
fosterland skall uppstå. Därtill fordras något mer, och
detta är, att landet bebos af ett själfständigt folk, hvil-
ket känner sig såsom en enhet, känner sig hafva ett
gemensamt arf från gångna tider, hoppas på en gemen-
sam framtid för sina efterkommande, af ett folk, som
för att skydda detta arf och lämna det förökadt åt
kommande släkten vill samverka, vill låta sig bindas
af en gemensam rättsordning och, om så fordras, bära
tunga bördor för gemensamt bästa.

Allt samhällslif kräfver i själfva verket bördor och
offer af de enskilde — offer af deras godtycke, af deras
personliga fördel, ja stundom till och med af deras lif.
Men ett sådant offrande har varit och förblir villkoret
för att människorna skola kunna utveckla, hvad som
gör dem förtjänta af att kallas människor. Människan
är en samhällsvarelse,, och endast såsom samhällsmed-
lem kan hon därför fylla sin bestämmelse. Vår tid
talar och tänker högt om kulturen såsom mänsklighe-
tens mål, men kultur uppstår endast genom samverkan,
och den är ej blott en skapelse af samverkan mellan
de samtidigt lefvande; den är ock den gemensamma
frukten af olika tidsåldrars arbete.

I Dalamän och Dalakvinnor! Från alla håll
strömma besökande till edert land. De tilltalas ej blott
af dess skönhet utan ock af eder redbarhet, edert sinne
för lagbunden frihet, eder trygga själfständighet och ej
minst af eder vackra hemslöjd. Jag frågar Eder: »Är
det Ni nu lefvande, som med egen kraft åstadkommit
dessa prydnader för Dalarnes folklif? » Ni måsten er-
känna, att så ej är. Den lagbundna friheten grundades
en gång af edra fäder med offret af lif och blod, och den
85

vårdades sedan af andra edra förfäder under följande
släktled genom själfstyrelse i edra byalag och på edra
sockenstämmor. Den sedliga riktningen — den inplan-
tades och ansades af dessa gamla allvarsamma, med
folket nära förbundna präster, som på en tid, då den
lutherska kyrkan var så godt som den enda kultur-
bringaren i dessa bygder, voro Dalalmogens naturliga
ledare, t. o. m. i örlog, såsom »vår Daniel», med hvilken
till själfvald anförare edra förfäder utförde den fredli-
gaste af alla våra eröfringar. Och det skönhetssinne,
som röjer sig i edra vackra bonader och dräkter, har
uppstått hos och utvecklats af edra stammödrar och
stamfäder under — och detta är det ärorika och under-
bara — tider, då här rådde en sådan fattigdom, att
man kunde tycka, att människorna ej skulle haft tid
och sinne för annat än att sörja för lifvets nödtorft.
Detta skönhetssinne det är ett arf från eder »ärorika
barkbrödstid ».

Dalamän och Dalakvinnor! Barkbrödstiden är
förbi, både den lekamliga och den andliga. Nya, kraf-
tiga, för hela vårt folk gemensamma medel till vårdan-
det af en lagbunden frihet stå nu Eder till buds; reli-
gion och kunskaper komma till Eder, ej såsom förr blott
på en enda väg — genom statskyrkan, utan på otaliga
sätt, och Ni hafven tillfällen att göra lifvet skönt och
rikt, om hvilka edra förfäder ej kunnat drömma. Hvad
borden då ej Ni kunna lämna i arf till edra efterkom-
manden! Dröjen vid denna allvarstanke. Sådan är
mänsklighetens obevekliga lag, att ej blott fädernas
välgärningar utan ock deras missgärningar, deras för-
summelser bestämma kommande släktens öden. En
tidsålder kan ej blott lägga grunden till följande tids-
åldrars välfärd; den kan ock lägga grunden till deras
ofärd. Historien förtäljer ej blott om menigheter, som
gått framåt, utan ock om sådana, som gått tillbaka.
86

Hvilken skam, om Ni, åt hvilka fäderna i sin fattigdom
och sin okunnighet beredt så mycket godt, skulle med
edra större möjligheter bereda edra efterkommande det
senare ödet!

Jag har tagit exempel från Dalabygden för att be-
lysa betydelsen för kulturen af samarbetet både mellan
de samtidigt verksamma och mellan föregångare och
efterföljare. Ett sådant samarbete är det, som sam-
hällslifvet och endast samhällslifvet möjliggör. Och
dock finnas i vår tid de, som tro, att människan kan
lösgöra sig från samhällslifvets plikter, som säga, att
den enskilde är eller borde vara sig själf nog, att han
endast behöfver taga hänsyn till det, som synes vara
nyttigt och godt för honom. Så till vida ligger något
berättigadt i detta framhäfvande af individualiteten,
att endast det goda är af inre värde för människan, som
hon gjort till sin personliga egendom, som är ett verk
af hennes egen vilja. Men häraf följer icke, att vi få
godtyckligt frigöra oss från sammanlefnadens band.
Det berättigade i personlighet skr af vet är, att samfunds-
plikterna, på samma gång de äro och måste vara yttre
ovillkorligt tvingande bud, alltmer böra framstå för oss
såsom något, som äfven vårt eget samvete ålägger oss att
iakttaga. Om vi lägga märke till tidens tecken, skola
vi lätt finna, huru fåvitskt det talet är, att den enskilda
är sig själf nog. Om något är utmärkande för vår tid,
så är det sannerligen föreningsväsendet. Men hvarpå
bero alla dessa föreningar och samfund — samhällen i
smått — som uppstå öfverallt, om ej på behöfvet att
stödjas genom samarbete? Kanske skall dock någon
fråga: »Kan det ej vara nog med just dessa frivilliga för-
eningar eller med de samhällen, som utgöras af de olika
bygderna?» Det talet är lika dåraktigt. Frivilliga
föreningar äro bildade hvar för sitt ändamål och full-
87

följa blott detta. Funnes endast sådana, då skulle det
hela upplösas i ensidiga, ofta stridiga sträfvanden.
När orgelns toner i skönhetsf ullhet brusa fram, då beror
denna skönhetsfullhet på en samverkan mellan de
många stämmorna. Hvar för sig eller utan en enande
kraft skulle dessa blott ljuda skärande; först samlade
till en högre enhet, åstadkomma de harmonisk skönhet.
Så måste ock de olika särföreningarna sammanhållas af
en högre enhet, för att ej allt skall upplösas i ensidig-
heter och inbördes strider. Och om Sverige bestode blott
af fristående bygdesamhällen, huru litet skulle ej då
kunna åstadkommas ? För åvägabringandet af ett rikt
kulturlif fordras, att de många bygderna kunna sam-
verka. Våra stamfränder tyskarna kunna härvid
tjäna oss till exempel. De voro splittrade i en mängd
små samhällen och följden blef en allmän förlamning.
Först sedan hos dem genom stora offer en högre enhet
vunnits, ett tyskt rike, har en verklig nationell kraft
utvecklats. Men en sådan högre enhet, som står öfver
de skilda intressena, utjämnar deras motsatser och sam-
lar de olika bygderna till ett kraftigt helt, det är det
stora samhället, staten, det under en gemensam rätts-
ordning enade, själfständiga, från generation till genera-
tion fortlefvande folket eller med andra ord fosterlandet.
Först då ett lands invånare bilda en sådan enhet, först
då uppstår ett fosterland. Du tänker kanske: »Det är
landet jag älskar, och det finnes kvar, äfven om det ej
innehas af ett enhetligt folk, äfven om det lyder under
främmande välde.» Ja väl! Landet funnes kvar, men
det vore då ej längre ett enande band, som möjlig-
gjorde, att de skilda krafterna inom det af naturen
själf utstakade område, som kallas SVERIGE, kunde
i egendomlighet och fullhet utveckla sig från släkte till
släkte. Att älska sitt fosterland är därför ej blott att
88

älska landet, utan det är ock att älska det folk, som i
landet har sin sammanhållande kraft; älska det kultur-
arf, som fädren beredt; älska landets rättsordning, dess
andliga och materiella odling; det är att tro och hoppas
på dess framtid, värdera allt detta så, att vi därför
äro färdiga att offra lif och gods, ja hvad som t. o. m.
kan kännas svårare — våra partimeningar; detta sista
är ej så att förstå, att ej olika meningar skulle få finnas
och brytas mot hvarandra — sådant är tvärtom villkor
för utveckling — utan så, att vi alltid ihågkomma, att
målet för våra meningsbrytningar är ej rättshafveri
utan fosterlandets bästa. Råder ej den samstämmighe-
ten, då finnes ej heller den kraft, som skapar ett verk-
ligt fosterland. Och på historiens blad står med eld-
skrift inristadt, huru folk, som saknat nationalande,
som låtit partihatet öfverrösta samfundskänslan, för-
lorat sin själfständighet, väl kunnat få behålla sina
boningsplatser men ändock upphört att hafva ett foster-
land.

Skall för de enskilde och deras sammanslutningar
möjlighet till verklig kulturutveckling gifvas, så kräf-
ves sålunda, att det finnes ett gemensamt stort helt —
vi må kalla det staten eller det under en och samma
lag enade folket eller fosterlandet. Denna högre enhet
har makt att fordra trohet, lydnad, offer af alla sina
barn, men först om denna trohet, denna lydnad, dessa
offer gifvas i kärlek, blir det ett verkligt fosterland, som
fullt kan uppfylla sin bestämmelse. Fosterlandet be-
ror därför ytterst på nationalanden, och i denna mening
kan det sägas, att fosterlandet egentligen är något, som
lefver i våra bröst. Först när ett folk känner sig såsom
ett enhetligt folk, först då får det verkligen ett foster-
land.
89

Därför har ej lieller Sverige alltid varit ett foster-
land för sina invånare. Det fanns en tid, då hvarje land-
skap utgjorde ett helt för sig, ja det var icke ens öfver
allt så. Uppland t. ex. bildade tre sådana landskapssam-
hällen; Dalarna var endast en utmark åt Västmanland.
Invånarna i dessa olika bygdesamhällen de kände sig
ej såsom svenskar utan såsom östgötar, västgötar o. s. v.
Sverige var för dem ej fosterlandet, utan, om de tänkte
sig ett sådant, så var det bygdelandet. Hvilken kultur
skulle kunnat utveckla sig här, om denna splittring fort-
bestått ? I själfva verket varade splittringen, äfven sedan
landskapen förenats under en gemensam konung, ty sam-
hörighetskänslan, uppfattningen af Sverige såsom foster-
landet hade ännu ej vaknat. Dock var en grund där-
till lagd, i det konungadömet åvägabragt gemensam lag
och rätt för alla landskapen. När den danska konun-
gen och hans fogdar, under hvilkas välde landet råkat
just till följd af, att det nationella medvetandet ej
fanns, när de kränkte denna lag och rätt, då uppstod
den Engelbrektska folkresningen — ty ej laglöshet utan
häfdande af lag och rätt var denna rörelses mål —, och
genom den var det, som hos de djupa leden omsider
vaknade uppfattningen, att alla inbyggarna i det land,
som man vant sig att kalla Sverige utan att förstå be-
tydelsen däraf, voro svenskar; och därmed var begyn-
nelsen gjord till att de olika landskapens invånare er-
höllo ett gemensamt fosterland. Från Dalarna har så-
lunda den fosterlandsbildande kraften utgått. Men
det var dock ännu blott en begynnelse. Den nyväckta
fosterlandskänslan öfverväxtes af partiintressen, och
följden blef, att landet åter genom list och våld bragtes
under främmande välde och därmed prisgafs åt det
ohyggligaste förtryck.
90

Då var det, som Gustaf Eriksson började sitt verk
på den historiska mark, där vi nu äro samlade. Den
halft utsläckta låga, hvartill Engelbrekt gifvit den
första gnistan, den bragte han att flamma upp till en
stark eld, som från Dalarna spred sig öfver hela landet.
Och ej nog därmed. Utan nationalkänsla intet foster-
land, men känslostämning enbart är ett osäkert ting.
Den behöfver för att ej förflyktigas upptagas och skyd-
das i fasta former, och att här sådana fasta former er-
höllos, det är också Gustaf Vasas verk. Dem skapade
han under ett mödosamt, slitande, stundom, som det
kunde synas, nästan hopplöst arbete under sin långa
regering. Men när han omsider lade sitt trötta hufvud
till ro, då stod där ett svenskt folk, kännande sig som
ett verkligt folk, enadt genom en fast rättsordning,
samladt till stora gemensamma uppgifters lösning, och
så stark var nu dess nationella enhet, att denna sedan
kunde meddela sig åt landskap, som på Gustaf Vasas
tid ej ännu voro svenska, ehuru do af naturen själf
danats att vara det — så att allt det land, som ut-
breder sig från Lapplands fjäll till Öresunds vågor,
blef vårt gemensamma fosterland.

I män och kvinnor, I ynglingar och jungfrur, som
i tusental här samlats, alla hafven I säkerligen under
dessa mötesdagar betraktat bilden här på stranden af
den man, hvilken, såsom jag sökt visa, vi mera än någon
annan hafva att tacka för, att vi äga ett verkligt foster-
land. De finnas, som känt sig främmande, kanske rent
af besvikna inför denna bild. Det beror enligt min tro
därpå, att, när man tänker sig Gustaf Vasa talande till
Moramännen, så tänker man sig honom lätt i ljuset af
den följande framgången, tänker sig honom såsom den
segervisse hjälten. Men uttrycket i denna bild det är
ej segerglädje, det är snarare förtviflan. Jag tror dock,
91

att konstnärens ingifvelse härvid träffat det rätta.
Den Gustaf Vasa, som kom till Morabygden, var flyk-
tingen, som jagats likt ett vildt djur, som ingenstädes
funnit gensvar för den fosterländska hänförelse han bar
i sitt bröst. Till Moramännen stod hans sista hopp.
Skulle äfven det gäckas? Hvilka känslor skulle då
hans anletsdrag vid mötet med dem uttrycka? Jag
håller ej för osannolikt, att den sorg och förtviflan, de
måste hafva återspeglat, hos Moramännen kvarlämnat
ett intryck, som mera än hans ord slutligen öfvervann
deras första obeslutsamhet. Det verkligt stora, som
uträttats i vår värld, det har ofta framgått ur våld-
samma själsstrider, ur en mörk förtviflans stunder, ur
en kamp, liknande patriarkens brottning med Gud.
Så tror jag ock, att det var i de mörka stunderna af
sorg och förtviflan under kringirrandet i Dalarna, som
Gustaf Vasas befriande hjältekraft föddes.

Vårt land hotas ej mer af samma slags faror, som
hotade det, när han uppträdde, men tiden är dock all-
varstung. Nu liksom då beror räddningen på, om
fosterlandskärleken kan låga upp med ny styrka, en
fosterlandskärlek, som är färdig till offer för gemensamt
bästa, som är mäktig att bringa stridande meningar till
samverkan under ett högre mål. Och en sådan foster-
landskärlek är en allvarets dotter. Jag skulle önska,
att vi, som samlats här till detta fosterländska möte,
bland intrycken därifrån kunde taga med oss något af
den allvarsstämning, som präglar bilden här af honom,
hvars verk slutligen skaffade honom namnet fädernes-
landets fader, och att ur denna vår allvarsstämning
framginge ett fast beslut att troget verka för vårt folks,
vårt fosterlands framtid, vare sig vi fått en ledares
uppgift eller vår plats är bland de djupa leden,
Fosterlandet och partierna.

Föredrag i Leksands kyrka den 26 augusti 1906,

Olika klasser och partier.

För att ett land skall vara ett verkligt fosterland
fordras, att dess bebyggare vilja samverka om
att släktled efter släktled vårda och förkofra det
landets egendomliga kultur. Fosterlandskärlek inne-
bär därför såväl känsla af förpliktelse mot gångna släk-
ten — förpliktelsen att tacksamt vårda det kulturarf
de efterlämnat, som ock känsla af förpliktelse mot
efterkommande — förpliktelsen att lämna till dem
detta kulturarf bevaradt, förökadt. Men fosterlands-
kärleken kräfver jämväl samhörighetskänsla mellan de
samtidigt lefvande. Enhetskrafvet är dock ej så att
förstå, som att folket skulle behöfva utgöra en likartad
massa. I vår tid finnas de, som fördöma det nuva-
rande samhällstillståndet därför, att det gifves olika
klasser inom folket. Bort med klass-samhället, ropas
det. Men arbetets fördelning är en nödvändighet för
kulturen. Det måste finnas andligt arbete, kroppsligt
arbete, båda af olika slag och med olika utbildning.
Och olika slags arbete trycker ovillkorligt sin prägel på
dem, som utföra det, fordrar olika förutsättningar och
förhållanden, d. v. s. skapar olika klasser. Men detta
att olika klasser måste finnas, innebär ej, att en klass
skall högmodas mot en annan, söka undertrycka den,
93

eller att en klass skall misstro och hata andra. Alla
böra vi känna oss såsom tjänare åt samma gemen-
samma fosterland, endast så till vida olika hvarandra,
som fosterlandet behöfver olika slags arbete. Att pre-
dika klasshat är därför att undergräfva ett sundt folk-
lif och därmed också kulturutvecklingen, som endast
möjliggöres genom förtroendefullt samarbete mellan
dem, som på tidens haf färdas i fosterlandets gemen-
samma farkost.

Liksom folkets enhet icke kräfver frånvaron af
klasser, så kräfver den ej heller frånvaron af partier,
d. v. s. af olika åsikter om fosterlandets väl. Sådana
äro tvärtom nyttiga, ja nödvändiga, ty vi människor
se endels, och ingen sitter inne med den fulla sanningen.
Därför behöfves, att olika uppfattningar kämpa med
hvarandra. Men om partierna gäller detsamma som
oni klasserna. De få aldrig glömma, att de blott äro
tjänare, som arbeta åt det gemensamma fosterlandet,
att dettas bästa, ej partiets bästa är målet.

Revolution — en lifsfarlig operation.

Naturligtvis få och böra ett partis eller en klass’
medlemmar arbeta för hvad de anse rätt, men olyck-
ligt det land, där det ej sker på den lagliga ordningens
grund! Den första välsignelse, som människorna
hafva af att tillhöra ett verkligt fosterland eller hvad
som är detsamma, en stat, det är, att deras inbördes
förhållanden bestämmas, deras tvister afgöras icke
genom våld utan genom lag och rätt. Sådana kunna
omstänidgheterna vara, att fäderneslandet endast kan
räddas från undergång genom ett brytande af den
lagliga ordningen; man kallar detta revolution. Men
en revolution är försvarlig, endast om folkets lif står
på spel. Den är att berakta som en lifsfarlig operation.
94

En sådan är ett ondt, men försöket får vågas, när ingen
annan utväg finnes att rädda ett människolif. Men
hvad skulle vi tänka om den läkare, som i oträngdt
mål grepe till operationsknifven ? Så handlar mellertid
ett parti eller en klass, som gör revolution blott för att
genomdrifva saker, som, om de också synas önskliga,
dock ej äro villkor för folkets tillvaro. Det partiet
eller den klassen förgriper sig på själfva grundvalarna
för mänskligt samhällslif, ställer sig utanför statens
rättsordning och har därför för egen del ej längre an-
språk på dess skydd. Här är det ordet tillämpligt:
»Den, som griper till svärd, skall (eller får vara beredd
på att) med svärd förgås.» Och blir det vana hos ett
folk, att partiernas och klassernas mellanhafvanden
skola afgöras med våld, då står undergången för dörren.
Det var så det gick till i Polen, och nu äro polackerna
utan ett fosterland och sucka under främmande välden,
ja förgöra i förtviflans raseri sig själfva med sina för-
tryckare.

Samhörighetskänslan.

Men det är ej nog, att partier och klasser vid sina
tvister af hålla sig från våldsdåd. Motsatserna få ej
heller förkväfva den fosterländska samhörighetskänslan.
Det duger ej, att man därför, att man i vissa fall har
olika åsikter om fosterlandets bästa, hätskt söndrar sig
från livar andra.

Om också mycket skiljer dem, som stå på foster-
landskärlekens grund, så finnes dock mycket, hvari de
kunna samverka. Den, som ej vill veta af en sådan
samverkan, han visar, att han sätter klassen, partiet
öfver fosterlandet. Genom klass- och partihat af detta
slag förstöres samhörighetskänslan inom folket, men
ett folk utan samhörighetskänsla är som ett träd, hvars
95

safter förtorkats, och öfver ett sådant lyder domen:
»tag det bort».

Liberala och konservativa.

Vi vilja nu kasta en blick på de viktigaste partierna
hos oss. En vanlig partiindelning är i liberala och
konservativa. Med »liberaler» brukar man mena dem,
som vilja förändringar, med konservativa dem, som
vilja bevara det bestående. Detta är emellertid något
bra obestämd t. Förändringar äro goda — om de äro
förändringar till något bättre, men det gifves också för-
ändringar till det sämre. Att bevara det bestående är
riktigt, nämligen om det är lifskraftigt och för folket
nyttigt, men att bevara det föråldrade och för en god
utveckling hämmande är oförståndigt.

Därför borde i hvarje fall en sak bedömas efter sin
egen beskaffenhet och icke efter om den kallas liberal
eller konservativ. De, som räkna sig såsom liberaler,
äro dock ofta böjda att godkänna allt, som har fått
liberal stämpel, t. ex. kommer från en s. k. liberal re-
gering, och förkasta allt, som hetes vara konservativt,
t. ex. kommer från en s. k. konservativ regering. Och
på samma sätt visa sig stundom de konservativa obe-
nägna att göra rättvisa åt de liberala. Exempel härpå
saknades icke i den konservativa pressen under den
Staaffska regeringens tid.

Jag vill anföra något, som visar, huru litet upp-
lysande det i själfva verket är, om en sak kallas libe-
ral eller ej. 1800-talets liberala parti spelade en viktig
roll i vårt land. Det åstadkom utan tvifvel många
nyttiga förändringar, men jag skall ej inlåta mig på
dess politik i allmänhet; jag vill nu blott fästa mig vid
en sida af dess verksamhet, som är belysande för, huru
växlande begreppet liberalt och icke liberalt kan vara.
96

En hufvudlära i 1800-talets liberalism var, att staten
ej skulle taga någon annan befattning med närings-
lifvet än att tillse, att det ej stördes genom brottsliga
handlingar. Staten skulle därför så litet som möjligt
själf drifva näring, äga jord, grufvor eller hvad man
kallar produktionsmedel. Sådant borde öfverlämnas
åt den enskilda företagsamheten. En annan följd af
samma lära var den så kallade »frihandeln», d. v. s.
att staten ej genom tullar skulle till det inhemska ar-
betets skydd försvåra införsel af utländska varor. Men
det var ej nog, att handeln på utlandet sålunda skulle
vara fri. Staten fick ej heller söka reglera medborgar-
nes handel och ekonomiska uppgörelser med hvar-
andra. Under inflytandet af dessa liberalismens läror
utdelades till de enskilda jordägarne med stor kostnad
för staten, utom hvad som skäligen bort tillkomma
hemmanen, stora delar af Norrlands och Dalarnas öde-
skogar, om hvilka gamle kung Gösta sade, att de höra
Gud och Sveriges krona till, och med dessa vidder läm-
nades de nya ägarne, som vanligen ej alls förstodo
fångets värde, rätt att efter behag handla och vandla.
Först sent omsider räddades åtminstone en del af skogs-
rikedomen genom att på sina ställen göras till socken-
allmänningar, men detta var ett af steg från liberalis-
mens läror och betraktades därför på många håll med
oblida ögon. Men hvad blef följden af denna libera-
lism? Vårt lands skogskapital till stor del förödt och
Norrlands och Dalarnes själfägande bondeklass hotad
med undergång! Må vi nu tänka efter, hvad som i vår
tid gäller såsom liberalt med afseende på denna sak.
Jo, våra dagars liberala hafva, därvid understödda af
många s. k. konservativa, ifrat för den lag, genom hvil-
ken i år staten inskränkt rätten för Norrlands och Da-
larnes skogsägare att fritt handla med sina skogar, i
97

det de förbjudits sälja dem till bolag, en lag, som för
1800-talets liberaler skulle synts som en verklig styg-
gelse.

Det anförda visar, huru vanskligt det är att tro
på eller icke tro på något blott därför, att det kallas
liberalt — eller konservativt. Det torde därför vara
bäst att ej blindt följa en partifana, utan i hvarje en-
skildt fall pröfva hvad partiet har att bjuda på.

Rösträttsfrågan.

Jag gör ej anspråk på att vid en sådan pröfning
kunna gifva någon ofelbar ledning. Att här behandla
partiernas alla programpunkter vore ej heller möjligt.
Men jag vill till den kraft och verkan det hafva kan
söka belysa våra partiers ställning till en viss fråga,
som emellertid för närvarande väl är den viktigaste i
vårt land — rösträttsfrågan.

F. d. statsrådet F. Berg har, om man får tro tid-
ningsreferat, i ett af sina rösträttsföredrag under som-
maren haft ett yttrande, som gick ut på, att vid röst-
rättsreformen vore det ej så mycket fråga om, att Andra
kammaren skulle allsidigt representera folket, som att
folket erhöhe ett dugligt arbetsinstrument i denna
kammare. Detta kan väl ej betyda något annat, än
att man vid en representationsordnings stiftande ej bör
fästa sig vid de enskilda personernas eller klassernas
anspråk att genom representationen få sina intressen
tillgodosedda utan blott vid det genom tiderna fortlef-
vande folkets, d. v. s. statens bästa. Jag är långt ifrån
att vilja bestrida, att det ligger sanning i hr Bergs
yttrande, men det har förvånat mig, att det framställts
på ett håll, från hvilket man hittills alltid yrkat på ut-
sträckt eller allmän rösträtt i den personliga rättvisans
namn. Är det vid rösträttens anordnande blott fråga

Boethius.

7
98

om att tillgodose statens behof, då är man tydligen
berättigad att från rösträtt utesluta dem, om hvilka
man anser, att de ur statens synpunkt sedt ej äro lämp-
liga att taga befattning med allmänna angelägenheter.
Det är på denna grund, som man ända till senaste tid
i alla land uteslutit kvinnorna från rösträtten — icke
därför att de stå lägre än männen utan därför att det
— med rätt eller orätt — ansetts, att kvinnan genom
deltagande i politiska strider skulle dragas bort från
den största uppgift hon har att fylla i samhället —
makans och framför allt moderns. Det är också på
samma grund, som man fordrat en viss förmögenhet
(census) såsom villkor för rösträtt. Man har nämligen
ansett, att därförutan ej funnes tillräcklig själfständig-
het för att till det allmännas bästa utöfva denna, och
särskildt har man befarat, att, om de, som äro i andras
tjänst, hade rösträtt, arbetsgifvarne genom hotelse att
beröfva dem arbetstillfälle och sålunda utkomst skulle
kunna tvinga dem att rösta efter sin vilja. Nu mer
stå hos oss arbetarne icke i ett sådant beroende af ar-
betsgifvarne. Det bör erkännas, att detta i mycket
är de s. k. fackföreningarnas förtjänst, som åstadkom-
mit, att den enskilde arbetaren ej är värnlös mot ar-
betsgifvarens godtycke. Vi veta, att fackföreningarna
söka utestänga från arbete i facket alla, som ej tillhöra
fackföreningen, d. v. s. beröfva dem deras utkomst.
Detta kan man finna förklarligt ur fackföreningarnes
synpunkt, äfven om man ej gillar det. Men utan att
det har något att göra med fackföreningarnas uppgift
hafva fackföreningarnes ledare sökt genomdrifva, att
fackföreningarans medlemmar skola bekänna sig till
en viss politisk partiåsikt — den socialdemokratiska.
Det vill säga, att hvad man förut befarade från arbets-
gifvarnes sida, nämligen att de med svälthot skulle
99

tvinga arbetarne att rösta på kommando, det försöka
nu fackföreningarnas socialdemokratiska ledare åstad-
komma: den industriarbetare, som ej vill underordna
sig en fackförening med en viss politisk färg, han skall
prisgifvas åt arbetslöshet och hans familj åt nöd. Vore
det med afseende på rösträtten blott fråga om att er-
hålla en vederhäftig Andra kammare, då vore det för-
klarligt nog, om man ej ville vara med om en reform,
som måste minska våra så själfständiga hemmansäga-
res inflytande i riksdagen till förmån för af fackför-
eningarna politiskt tyranniserade industriarbetare.

Men nu är det så med den sanningen, att man vid
rösträttsfrågans lösning ej behöfver fästa afseende vid
de enskildes kraf, att denna sanning liksom så många
andra sanningar här i världen ej är hela sanningen.
Det är sant, att vid rösträttens anordnande hufvud-
frågan måste vara att få en ur statens synpunkt god
representation, men tager man ingen hänsyn till rätt-
visa mot de orepresenterade klasserna, då är fara värdt,
att dessa alltid blifva utestängda, ty det ligger nära till
hands, att de, som makten hafva, anse sig dugligast att
handhafva den. Nej, rösträttskrafvet, som nu fram-
träder så starkt hos oss, har sin styrka just i rättvisan
däraf, att de hittills rösträttslösa må, så vidt det låter
sig förena med allmänt väl, få möjlighet att utöfva
inflytande på det offentliga lifvet för att i detta kunna
göra också sina behof gällande. En representation må
vara ett aldrig så godt arbetsinstrument, representerar
det blott vissa klasser, så frestas den att ej hafva till-
räcklig förståelse för de andras behof. Af denna orsak
i förening med hoppet, att med den utsträckta röst-
rätten äfven skall följa en utsträckt fosterländsk an-
svarskänsla, är det, som nu trots de faror, som det so-
cialistiska fackföreningstyranniet innebär, den menin-
100

gen blifvit allmän i vårt land, att åtminstone hvarje
till mogen ålder kommen man, som uppfyllt sina offent-
liga plikter, må erhålla en röst. Men är det sålunda
för rättvisans skull, som allmän rösträtt skall införas
så måste man också i rättvisans namn fordra, att ej de
nuvarande röstberättigade genom rösträttsreformen
förlora den rösträtt, som bör tillkomma också dem
enligt grundsatsen: en man, en röst. Men detta kan
ske genom ett olämpligt valsätt, och därför är det, som,
ehuru man allmänt är ense om valrätten, frågan om
valsättet blifvit ett sådant stridsfrö.

Enligt vår nuvarande valordning blir den vald till
riksdagsman, som får största antalet röster, äfven om
dessa röster äro till antalet mindre än de röster tillsam-
mans, som tillfallit andra kandidater (enkla majoritets-
val). Besegrade minoriteter få enligt denna ordning intet
inflytande på valet. Det är, som om deras medlemmar
saknade rösträtt. Detta är alltid obilligt, men då för
närvarande bland de valberättigade ej finnes en till
ett parti sammansluten klass, som genom begagnande
af detta valsätt kan behärska alla eller flertalet val-
kretsar, blir missförhållandet ej så skriande. Det
parti, som ligger under i en valkrets, kan vinna i en
annan, och så blifva ändock de olika partiåsikterna
representerade i kammaren.

Men hvad blir följden, om detta valsätt bibehålies
efter införandet af allmän rösträtt, såsom den Staaffska
regeringen ville hafva det (ty vid sådan röstsplittring,
som ofvan är beskrifven, skulle enligt dess förslag ut-
gången bero på omval med enkel majoritet)? Vi veta,
att i landsvalkretsar och sammansatta stadsvalkretsar
de hittillsvarande valmännen ofta splittra sig på orts-
kandidater, och alltmer torde i alla valkretsar de hit-
tillsvarande valmännen komma att splittra sig på libe-
101

rala och konservativa kandidater. Genom den all-
männa rösträttens införande skulle nu stora skaror af
organiserade industriarbetare erhålla rösträtt, men de
splittra sig ej, ty de måste lyda order af de socialistiska
■fackföreningsledarne, och så skulle socialistiska kandi-
dater kunna komma att väljas i de flesta, om ej alla
valkretsar, äfven i dem, där socialisterna ej alls utgöra
flertalet. Socialisterna, ehuru blott en minoritet inom
folket, skulle då kunna helt och hållet behärska Andra
kammaren, och på detta sätt skulle den icke socialis-
tiska majoriteten, till hvilken väl i allmänhet de nu-
varande valmännen skulle höra, i verkligheten vara
beröfvad rösträtt. Är detta rättvist? Är detta hvad
som bör följa af, att man för rättvisans skull inför all-
män och lika rösträtt ?

Socialism och ungsociaiism.

Men kanske det vore en lycka för landet, om socia-
listerna komme till makten, äfven om det skedde på
rättvisans bekostnad? Det har på senare tider i dessa
bygder talats och skrifvits mycket om socialism. Många
tro, att den är ett botemedel mot detta lifvets alla
svårigheter, något, som skall bringa välstånd och lycka
åt alla. Andra åter anse den blott vara af ondo. Men
jag undrar, om man på båda hållen alltid vet, hvad
socialismen verkligen är. Det torde ej vara ur vägen
att något närmare syna den i sömmarne.

För det första är socialism icke det samma som
ungsocialism, åtminstone att döma af de ungsocialis-
tiska tidningarna. Socialism och ungsocialism är
tvärtom hvarandras motsatser. Enligt socialismen
skall staten vara så mäktig, att den kan helt och hållet
styra och ställa för den enskilde. De ungsocialistiska
tidningarne predika åter, att det icke får finnas någon
102

statsmyndighet alls, som kan inskränka den enskildes
godtycke. Att fordra, att den enskilde för folkets, för
fäderneslandets skull, för det allmänna bästas skull
underkastar sig någon ordning och några uppoffringar,
kalla de för tyranni. De enskilde behÖfva ej, mena de,
rätta sig efter någon annan lag än sin egen vilja, sina
egna begär, och af produktionsmedlen, således också
af jorden, som likställes med luften, säges hvar och en
böra fritt få taga så mycket han vill. I utlandet kallas
detta anarkism. När den enskilde ej bör underkasta
sig några offer för allmänt väl, så blir naturligtvis för-
svaret af fosterlandet och allt hvad därtill hör en styg-
gelse för ungsocialisterna. Däraf deras antimilitaris-
tiska propaganda och ovilja mot skytter öreisen. De
berömma sig af att därigenom tjäna civilisationens
sak, då krigets våld strider mot civilisationen. Det
skola de säga, som, om de lyckades afskaffa lag och
rätt inom det egna landet, skulle lössläppa våldets alla
krafter. Om till exempel hvar och en ägde taga den
jordbit han ville, hur skulle det då gå med freden här
i Leksand? Nej, ungsocialisterna äro kulturfientliga,
ty de vilja beröfva oss den lagliga ordning, som kul-
turen åtminstone inom staterna lyckats åvägabringa
i stället för allas krig mot alla. Om rätta arten af
deras fredliga kultursinne vittna också deras bragder,
när de uppträda såsom ligapojkar. Emellertid få vi
komma ihåg, att dessa ungsocialister — jag talar icke
om deras förförare — i allmänhet äro mycket unga.
Kan det ej stundom hända, att en person, som nu är
en riktigt bra karl, i sin ungdom trott sig vara »duk-
tig », när han förargade äldre folk genom att tala öfver-
modigt eller föra oljud på vägar och stigar? Jag tror,
att ungsocialisternas öfverord ofta ingenting annat är
än sådant rått ungdomsokynne i nya former, fast de
103

själfva tro, att de därigenom blifva så märkvärdiga.
Man får då söka med lagens hjälp sätta gränser för det
okynnet liksom för annat ungdomsokynne, man får
vädja till deras samvete, men vi böra också alla ar-
beta på, att den moder de skymfa — fäderneslandet —
må framstå för dem såsom deras bästa vän. Föräld-
rars välgärningar lyckas ju åtminstone stundom bringa
vanartiga barn till besinning.

Hvad vårt folk angår kan ungsocialismen för det
vara en af dessa öfvergående sjukdomsyttringar, som
i folkens lif pläga åtfölja utvecklingskriser, liksom
barnsjukdomar åtfölja ungdomsutvecklingen i den en-
skildes lif. Men skulle det hända, att ungsocialismen
blir bestående och smittar folkets flertal, så att detta
ej mer frågar efter allmänt väl, ej vill underordna sig
en laglig ordning utan att hvar och en blott vill fritt
följa sina lustar, ja då betyder det för Sveriges folk
sjukdom till döds. Historien visar, att äfven folk dö,
och det sker, när ett folks flertal förlorar viljan att
vara ett folk, att fylla de plikter, som däraf följa. Då
blir antingen det folkets land en ödemark i stället för
ett kulturland, eller ock kommer ett annat folk, som
bevarat sin lifskraft, och underlägger sig det urartade
folket, som ej ville eller förmådde upprätthålla villkoret
för en egen kultur, och det måste tjäna främmande
herrar.

Socialismen och försvaret.

Såsom redan är sagdt, vilja de äkta socialisterna
i motsats mot ungsocialisterna hafva en fast samhälls-
ordning, och de borde därför ej samverka med ungsocia-
listerna, men de göra det dock; af missnöje med den
nuvarande samhällsordningen arbeta de dem i hän-
derna, som ej vilja hafva någon samhällsordning alls.
104

De borde ej heller vara antimilitarister, ty, om en stat
skall kunna ordna sina inre förhållanden, bör den väl
i all rimlighets namn först och främst skyddas såsom
en egen stat. En del socialister säga också, att de vilja
hafva ett försvar, men detta hindrar dem ej att — lik-
som fru Dahlström gjorde här och den socialisternas
ärenden gående borgmästaren Lindhagen gjorde i Lud-
vika — söka väcka ovilja mot och undergräfva vårt
försvarsväsende. Att våra socialister sålunda — låt
vara i strid med sina egna grundsatser — arbeta den
fosterlandsfientliga ungsocialismen i händerna, är ett
skäl att ej låta dem blifva herrar i landet.

Socialismen och religionen.

Vidare uppträder socialismen i Sverige religions-
fientligt. Icke heller detta behöfde, ingå i socialismen.
Denna åsyftar, att de ekonomiska förhållandena skola
ordnas på ett visst sätt. Icke behöfde ett ordnande af
egendomsförhållandena på ett visst sätt innebära, att
människorna ej skola få tro och hoppas på ett högre
lif än detta jordiska. Men socialisterna mena, att
människorna genom socialismen skola blifva så lyckliga
på jorden, att de ej behöfva evighetshoppet och att
evighetshoppet skall hindra dem att mottaga den jor-
diska lyckan. De dårarna! De säga: låt oss bygga
oss hyddor här, ty här är oss godt att vara. Men
kunna de göra hyddorna eviga, kunna de hindra, att
de kära i hyddorna ryckas från oss och vi från dem?
Kan något timligt godt stilla evighetslängtan i våra
bröst, vårt behof att »genom lifvets fängselgaller se i
klara himlen upp ?» Och skulle detta, att vi under
fyllandet af jordelifvets plikter tro, att vi därvid fylla
ännu högre plikter, göra oss odugliga för jordelifvet?
Nej, tages Gudstron eller hvad som är det samma evig-
105

hetstron bort från ett folk, så tages därmed också bort
dess starkaste kraft äfven för jordelifvet. Men detta
vill mängden af våra socialister göra. Partiet har vis-
serligen förklarat, att religionen skall få vara en privat-
sak. Men deras talare och tidningsskrifvare förkunna
vanligen något annat; de låta tydligt nog förstå, att
religionen bör utrotas såsom en dum vidskepelse. Och
tron ej, att det härvid är fråga blott om statskyrkan.
Den frikyrkliga religiositeten är dem lika förhatlig.
Därom borde fru Dahlströms utfall här i Leksand kunna
öfvertyga en hvar. Då våra socialister nu till stor del
äro fiender till all religion, hafva de, som ej vilja ut-
sätta vårt land för faran af religionsförföljelse, skäl
önska, att socialisterna ej må få ensamma bestämma
om vårt folks framtid.

Socialismens verkliga väsen och läror.

Jag har nu talat om sådant, som utmärker våra
nuvarande socialister, utan att det ingår i socialismens
eget väsende. Jag skall nu försöka gifva några an-
tydningar om detta.

Socialismen har uppstått ur en vacker önskan att
råda bot på den nöd, det elände, som utan fråga fin-
nes i världen och ej minst inom de stora industrista-
terna. Därpå beror den makt, den kunnat utöfva
öfver sinnena, men det är ej tillräckligt här i världen
att hafva välmenta afsikter. Erfarenheten från lifvet
lär oss, att många åtgärder, som vidtagits i bästa me-
ning, stjälpt i stället för hjälpt. Villigt erkännes, att
socialismen öppnat människornas ögon för mycket,
som var fördoldt särskildt på den tid, då man under
intrycket af 1800-talets liberalism ansåg, att de en-
skilde borde få hafva fullkomligt fria händer öfver allt,
som hörde till näringslifvet. Nu har den uppfattnin-
106

gen börjat slå igenom, att staten bör använda de stora
hjälpmedel, som skapas genom människors samverkan
i samhällen eller stater, till allmänt väl äfven i ekono-
miskt hänseende, och att staten till gagn för de sva-
gare bör söka mildra den ekonomiska täflingskampen.
Så har en lagstiftning uppstått till skydd för och hjälp
vid olycksfall i arbetet; frågan om invalid- och ålder-
domspensionering tränger sig fram; man anser ej längre,
att ett lands naturliga tillgångar böra okontrolleradt
utlämnas åt enskild vinningslystnad, utan att staten
bör hafva sådan makt öfver dem, att de äfven blifva
till allmän nytta, och stat och kommun ombesörja
själfva nu åtskilliga allmännyttiga ekonomiska företag,
såsom järnvägsdrift, gas- och vattenledning o. s. v.
Den socialistiska rörelsen har härvid onekligen verkat
och kommer troligen att ytterligare verka pådrifvande,
men därför är ej nödvändigt, att hela den nuvarande
samhällsordningen utbytes mot socialiststaten. Denna
är emellertid socialisternas mål, och innan vi lämna
dem alldeles fria händer, böra vi därför taga reda på,
huru detta mål är beskaffadt.

Socialisterna vilja, att staten ensam skall äga hela
landets kapital, både egentligt kapital och naturtill-
gångar. Staten skall därför själf drifva all rörelse.
Alla invånare i landet skola sålunda direkt vara i sta-
tens tjänst, såsom ämbetsmännen nu äro, eller såsom
arbetare i ett bolag nu äro i bolagets tjänst. I stället
skall staten gifva dem alla garanteradt underhåll. På
detta sätt förmenas, att ingen arbetsför skulle komma
att lefva på andras bekostnad. Nå men de lata då —
och lata lära väl alltid komma att finnas? Komma ej
de att i socialiststaten lefva på de flitigas bekostnad?
Jo helt visst, såvida ej staten anställer arbetsfogdar,
som drifva dem till arbetet, när ej deras egen fördel
107

gör det. Så blef ve staten en enda stor tvångsanstalt.
Månne det blef ve ett paradis på jorden?

Vidare hafva socialisterna yrkat på, att alla skulle
hafva lika underhåll, lika lön, och mena, att, om af-
kastningen af landets näringar sålunda lika fördelas,
skulle alla få det bra. Men de tillgångar, som nu fin-
nas, huru hafva de skapats, och huru bevaras och ökas
de? Månne ej framför allt genom företagsamhet af
personer, som sätta in sin kraft på att förbättra sin
ställning. Månne den drifkraften kan ersättas genom
arbetsfogdens piska? Nej, om flit, omtanke och före-
tagsamhet ej få sin lön, då lära snart de tillgångar, som
nu finnas, hastigt smälta samman och en allmän nöd
uppstå i stället för det förespeglade allmänna välståndet.

Också har på senare tid en del socialister måst
frångå läran om den lika lönen och börjat erkänna, att
ej blott ett större arbete utan ock ett högre allmän-
nyttigt arbete måste få en högre lön. Men då uppstår
frågan: hvem skall bestämma, om en person får ägna
sig t. ex. åt ett andligt arbete, som kräfver år af för-
beredelser, hvilka ej kunna fullt kontrolleras, t. ex.
läkarens, vetenskapsmannens, konstnärens, ingenjö-
rens, uppfinnarens (och socialisterna säga sig ju lägga
stor vikt vid sådant kulturarbete)? Om hvem, som
vill, får ägna sig åt sådana värf och därigenom under
åratal måste underhållas utan att hans arbete kan
verkligt kontrolleras, då fruktar jag, att detta blir ett
stort kryphål för lättjan. Nu måste den, som ägnar
sig åt studier, själf söka på enskild väg bereda sig me-
del, och detta afhåller åtminstone i någon mån, ehuru
tyvärr icke ens det alltid tillräckligt, lättingar och odug-
lingar från studiebanan. Jag kan ej inse någon annan
utväg, än att det blir betygen från underskolan, som
skola bestämma, hvilken skall uppfostras till sådana
108

värf. Men erfarenheten visar, att ofta de största snil-
lena ej varit utmärkta i nederskolan. Så var i viss
mån fallet med Linné, som sålunda i en socialiststat
sannolikt ej alls fått blifva vetenskapsman. Äfven här
alltså undertryckande af de krafter,' som skulle kunna
föra kulturen framåt. Men det måste äfven blifva
socialiststatens styresmän, som bestämma, hvilket ar-
bete alla andra skola utföra och hvar det skall ske.
Hos en socialistisk författare, som till på köpet hör till
de socialister, som ej alldeles förlorat synen för den
personliga duglighetens betydelse, har jag sett öppet
förklaras, att i socialiststaten ingen utan myndighe-
ternas samtycke får lämna den arbetsplats, han en
gång fått sig anvisad. Således lifegenskapens förban-
nelse, under hvilken Sveriges folk hittills aldrig behöft
sucka! Icke heller har jag hos andra socialistiska
författare funnit någon annan rimligare lösning af ar-
betsfördelningsfrågan i socialiststaten. Undras, huru
nöjda våra arbetare, som nu förmås att svärma för so-
cialismen, skulle blifva, om de fingo smaka dess verk-
liga frukter!

Och så kommer frågan om den odlade jorden. Ut-
gående från, att det stora jordbruket liksom storin-
dustrien gåfve den bästa afkastningen, tänkte sig socia-
listerna ursprungligen, att allt jordbruk skulle för sta-
tens räkning drifvas på stora gods. Själfägande bön-
der eller arrendatorer skulle sålunda ej mer få finnas,
utan alla jordbruksarbetare skulle blifva såsom stat-
drängar åt staten. Detta sammanhänger med, att
socialisterna ursprungligen — och många göra det än —
ville afskaffa familjelif. Människorna skulle lefva i
stora kaserner och barnen uppfödas på barnhus. Emel-
lertid har det trots alla socialistiska läror visat sig, att
egna småbruk lämna bättre vinst än det stora jord-
109

bruket, och därför har nu en del socialister måst tänka
sig — ehuru detta alls icke öf verensstämmer med den
socialistiska ordningen för öfrigt — att när väl staten
slagit under sig all odlad jord, skall denna utlämnas till
småbruk, skötta af familjer — men såsom arrenden.
Här i Dalarna, där jorden af gammalt är uppdelad i
småbruk, skulle sålunda socialismens seger i bästa fall
medföra, att de, som nu äro ägare af sina gårdar, blefve
arrendatorer. Jag undrar, om verkligen arrenden skö-
tas mera till landets fromma än egna hem och om
jordbrukarna känna sig lyckligare på en arrenderad än
på en egen gård. Jag undrar, om det ej vore bättre
att arbeta på, att de verkligt egna hemmen må blifva
så talrika som möjligt — än på socialismens seger.

Nu tror jag ej, att socialismen kan utan vidare
undertryckas. Liksom andra folkrörelser måste den
hafva sin tid. Man måste blott se till, att den hindras
från att genomföra hvad som är fördärfligt däri, så
att den, så att säga, blott får sätta af hvad nyttigt
kan medfölja densamma. Detta kan dock endast ske,
om de, som inse hvad som är fördärfligt däri, tappert
gripa sig an med att begränsa dess framfart.

Partierna och rösträttsfrågan.

Härvid framträder nu sambandet mellan socia-
lismfrågan och de olika partiernas ställning till röst-
rättsfrågan.

Socialisterna förklarade, åtminstone i början, att
de — tillsvidare — skulle nöja sig med en rösträtts-
reform enligt den Staaffska regeringens förslag, eme-
dan de i en sådan sågo en »inkörsport» till socialismen.
Att den skulle blifva detta, var dock ej hr Staaffs af-
sikt och är ej heller hans icke socialistiska anhängares,
de s. k. liberalernas. Ända tills på sista tid hafva dessa
110

sagt sig vilja bibehålla en oförändrad Första kammare.
Att döma af vissa tecken synes åtminstone en del af
partiet nu vara på väg att frångå detta. Deras funde-
ringar härom äro emellertid ännu så oklara, att jag
lämnar dem därhän och antager, att partiet i allmänhet
står kvar på den Staaffska ståndpunkten: en orefor-
merad Första kammare och enkla majoritetsval (vid
omvalen) i enmansvalkretsar till den Andra. De skäl,
som härvid bestämma partiet, synas vara dessa. Man
hoppas, att äfven för framtiden vid majoritetsval i
enmansvalkretsar olika partier skola segra i olika val-
kretsar och att sålunda reformen ej skall medföra en
socialistisk Andra kammare, och man tror, att kampen
om majoritetsvalens utgång skall blifva ett ypperligt
medel att framkalla politisk lifaktighet hos vårt folk och
skall kunna skaffa det en handlingskraftig regering.
Ett stöd för dessa antaganden söker man i England.
Där har af gammalt funnits två nästan jämnstarka
partier, som vid majoritetsvalen kämpa under stor
politisk lifaktighet. Det parti, som segrar, bildar en
kraftig regering, men hindras af fruktan för det andra
partiet från att missbruka sin makt.

Det Staaffska förslagets motståndare, de kallas
vanligen konservativa, tro emellertid icke, att Englands
exempel är tillämpligt på svenska förhållanden. I
England hafva åtminstone ej hittills fackföreningarne
sökt påtvinga arbetarne socialistisk partifärg, utan ar-
betarne hafva i politiken fått handla som fria män.
De två engelska partierna äro starka genom landets
historia, liksom inväxta i folkmedvetandet. Så ej i
Sverige, och starka politiska partier skapas ej i en
handvändning. (För öfrigt hafva äfven i England,
trots dess egendomliga partiväsende, majoritetsvalen
börjat betraktas såsom orättvisa och föråldrade. Så
111

ock i andra land). Då nu förhållandena i England och
Sverige äro så olika, synes det långt ifrån säkert, att
här såsom i England skall ur en rösträttsordning sådan
som den Staaffska framgå en Andra kammare, skiftes-
vis behärskad af två starka, icke socialistiska partier.

Sannolikare förefaller det, att socialisternas för-
hoppning verkligen besannas, d. v. s. att reformen
leder till en rent socialistisk Andra kammare. Men
mellan en sådan och en Eörsta kammare af det nuva-
rande slaget kan intet samarbete äga rum, utan ohjälp-
liga slitningar måste uppstå, som omöjliggöra allt sundt
reformarbete, ja förlama hela vår utveckling.

Då finge socialisterna den önskade förevändningen
att gå till storms mot hela tvåkammarsystemet — hvil-
ket de redan öppet bekänna vara sin afsikt — i hopp
att, sedan det störtats, kunna genomföra den rena
socialiststaten, som dock måste verka fördärfligt, eme-
dan den är onaturlig, ty onaturligt är att borttaga hvad
som enligt naturens ordning är villkoret för allt fram-
åtskridande: möjlighet för den större dugligheten att
göra sig gällande.1 Det kan nu hända, att dessa far-
hågor ej gå i fullbordan. Ingen kan se in i framtiden,
men en hvar har att söka bilda sig ett omdöme i en
sak af sådan vikt. Om nu personer tro sig ha skäl att
befara för fäderneslandet fördärfliga följder af en röst-
rättsreform, som de dessutom anse i och för sig orätt-
vis och föråldrad, har man då rätt att tillskrifva dem
oädla bevekelsegrunder för att de arbeta för en bättre ?
Det är en sådan jag för min del hoppas skola bjudas af
vår nuvarande regering.

1 Goda utsikter att nå ett sådant mål finge naturligtvis
också socialisterna, om med en reform af Andra kammaren i
den Staaffska stilen forbundes en reform af Första kammaren i
socialistisk anda, hvilket på sista tiden börjat blifva en sociali-
stisk lösen.	Tillägg vid tryckningen.
112

Det proportionella valsättet och en reformerad
Första kammare.

Hvad man har anledning vänta af regeringens röst-
rättsförslag är för det första ett enkelt och lättfattligt
proportionellt valsystem till Andra kammaren med 3-
högst 5-mansvalkretsar. Det valsystem, som nuva-
rande statsrådet Petersson i Påboda bragt på tal, är
enkelt, trots att motståndarna påstå, att all propor-
tionalism är krånglig. Skulle det verkligen öf vers tiga
de svenska valmännens förstånd att i stället för att så-
som nu skrifva 1 namn skrifva högst 3 eller 5 namn
och stryka ett streck under det eller de af dessa namn,
som de mest hålla på? Det är dock hela konsten för
valmännen. Besvärligare, men ej mycket konstigare
blir det för k. bfhde, som skall göra sammanräkningen,
men k. bfhdes uppgift är att stå allmänheten till tjänst.
Att rösträkningen sker ärligt, därför borgar ej blott,
att k. bfhde handlar under ämbetsansvar, utan ock att
räkningen naturligtvis öfvervakas af de olika partiernas
ombud.

Huru skulle nu detta valsystem verka? Jag skall
blott taga ett exempel. Om i 3 nuvarande valkretsar
finnas 3 nästan jämnstarka partier i hvar, A, B, C,
men A är blott något starkare i hvar, så vinner det i
alla tre. Pörena sig åter partierna B och C, så får det
starkare partiet A ingen representant, men af de båda
andra har det ena måst på hvart ställe taga en repre-
sentant, som det ej önskar. Sammanslås enligt På-
bodaförslaget de tre valkretsarna och välj es propor-
tionellt, så får däremot hvardera partiet hvar sin re-
presentant. Således också socialisterna hvad dem
rättvisligen tillkommer. Hvad är rättvisast och åter-
ger bäst folkmeningen?
113

Anhängarna af det Staaffska reformförslaget påstå
nu, att proportionellt valsätt i motsats mot majoritets-
val skulle verka lojhet och likgiltighet, då hvart parti
vore säkert om att få representanter i förhållande till
sitt antal. Detta är med förlof ett fåvitskt tal. Na-
turligtvis måste med ett proportionellt valsätt hvarje
parti anstränga sig att vinna så många som möjligt för
sin lista, då partiets vinst vid valet just beror af, huru
många röster det kan samla. Skillnaden är blott, att
vid majoritetsval är kampen hopplös för minoritets-
partierna, vid proportionella val kunna de hoppas på
en rättvis frukt af sina ansträngningar. Hvilketdera
bör väcka den största lifaktigheten? Det påstås vidare,
att proportionella val skulle förfalska den allmänna
rösträttens grundtanke. Denna grundtanke är dock,
att en hvar med sin röst skall kunna inverka på repre-
sentationens sammansättning. Sker detta bäst, när
vid majoritetsval minoritetens alla röster blifva full-
komligt betydelselösa, eller när de vid proportionella
val få betyda just ungefär så mycket som deras antal
angifver ?

Vidare har man anledning vänta af regeringens
rösträttsförslag, att det inför proportionella val äfven
till Första kammaren, att det minskar storkapitalets
inflytande på denna kammare och att det så väl här-
igenom som genom andra åtgärder underlättar en verk-
lig samverkan mellan denna kammare och den Andra,
som äfven med proportionellt valsätt blir i mycket högre
grad demokratisk än nu. Genomföres på ett förstån-
digt och effektivt sätt en sådan dubbelreform, så är det
mitt hopp, att landet skall undgå den upprifvande
strid mellan kamrarna, som med skäl kan befaras skola
blifva följden af det Staaffska förslaget, och att ett
Bo'éthius^	o
114

kraftigt reformarbete i sund demokratisk riktning just
skall möjliggöras.

Till slut några ord om att vår konung icke biföll
den Staaffska regeringens fordran på upplösning af
Andra kammaren. Hade han gjort det, skulle folket
icke fått tillfälle att genom de nya valen pröfva det
Staaffska förslaget under jämförelse med ett verkligt ut-
arbetadt förslag om proportionella val och en reforme-
rad Första kammare. Nu få först kamrarna och sedan
folket genom de nya valen (åtminstone vid periodens
slut) tillfälle att välja mellan båda dessa förslag. Är
ej detta rent spel och bör man ej vara vår konung tack-
sam för, att han beredt sitt folk tillfälle till allsidig
pröfning af en fråga, hvars rätta lösning för dess väl-
färd är af sådan betydelse?

Hvad jag här talat har ej haft till ändamål att
söka påtruga någon mina åsikter, men det skulle
glädja mig, om mina ord i någon mån bidragit till in-
sikt om, huru viktigt det är att under den politiska
kris, som vi säkerligen gå till mötes, skälen för och mot
verkligen vägas och ej blott slagord följas. Må vi hvar
i sin stad betänka, att det här kanske gäller fädernes-
landets hela framtid. Ja, Gud bevare vårt Sverige!
Föredrag

vid Västmanlands-Dala nations fest den 1 dec. 1906 till firande
af 75-årsdagen af nationshusets invigning.

Sjuttiofem år hafva i dag förflutit, sedan denna
byggnad invigdes till ett hem för Västmanlands-
Dala nation; 75 år — det är en stor tidrymd i för-
hållande till nuet; i mänsklighetens och folkens lif är
det blott en droppe, och ger man akt på, huru detta
tidsmått förhåller sig till generationernas växling, så
visar det sig ej heller synnerligt omfattande. Min fader
hade t. ex. af slutat sin akademiska kurs året innan
nationshuset var färdigt, och VILHELM ERIK SVEDE-
LIUS, under hvars personliga inflytande många af oss
här närvarande stått, blef medlem i vårt samfund den
termin, då nationshuset invigdes. När 50-års minnet
af denna tilldragelse firades, lefde ännu 25 af dem,
hvilka såsom studenter bevistade den samma. Nu
äro de dock alla hädangångna.

Tänker man åter på hvad de 75 åren fört med sig
för de växlande ungdomsskarorna inom dessa väggar,
då framstår helt visst denna tidrymd såsom ansenlig och
innehållsrik. Jag går nu att framställa några drag
från dess fyra första decennier (de följande ligga oss för
nära för att nu behandlas). Det har nämligen synts
mig, att det samlif, som blef en följd af nationshusets
erhållande, är den bästa illustrationen till betydelsen
af det minne vi i afton högtidlighålla.
116

Af åldrade män, som jag råkade i min ungdom, har
jag hört entusiastiska skildringar af det glada kamrat-
umgänge, som här florerade under nationens första
decennium i eget hem. Hedersplatsen däri intog enligt
allas vittnesbörd GUDMUND LEONARD SILFVERSTOLPE,1
om hvilken också Svedelius i sina minnen yttrar att
»han gjorde epok i kamratumgänget och idealiserade
ungdomsglädjen».2 När jag vidare erinrat mig, hvil-
ket starkt band ännu i ålderns höst förenade dem, som
en gång deltagit i vårt nationslif under denna tid, har
den tanken trängt sig på mig, att det väsentligen var
då, som den starka sammanhållning grundades, hvil-
ken allt fortfarande utmärker Västmanlands-Dala
landskapsforening. Förhåller det sig så, då hafva G. L.
Silfverstolpes tre studentår i sanning varit betydelse-
fulla.

Under Silfverstolpes sista studenttermin, våren
1837, inträffade också en händelse, som ännu i dag
direkt utöfvar ett höjande inflytande på vår nations-
förening. Det var då, som denna sände en lyckönsk-
ningsskrifvelse och sedan en af C. V. BÖTTIGER för-
fattad sång till sin store landsman J. O. WALLIN med
anledning af hans utnämning till Svea rikes ärkebiskop,
och som han till tack härför skänkte oss vår nations-
sång3 och instiftade det premium, som gjort »vårens
och ungdomens urgamla högtid» till Västmanlands-

1 Student 1834—7. Han var brorson till en af 1809 års riks-
fäder, riddarhussekreteraren och skalden Axel Gabriel Silfverstolpe.
Liksom denna ägde han skaldebegåfning. Han dog redan 1853ikolera

2 V. E. SVEDELIUS: Anteckningar ur mitt förflutna lif, s. 320.
Detta arbete är källan till alla de i det följande meddelade upp-
gifterna om nationslifvet, hvilka ej hämtats ur nationens proto-
koll eller för hvilka ej annan källa angifves.

3 »Vivant Vestmannias samt Dalekarlias urfält och berg» etc.
Samlade Vitterhetsarbeten af JOHAN OLOF WALLIN, Sthlm 1878.
I, s. 83.
117

Dala nations högtidsdag.1 Vid ett besök i Uppsala vid
terminens slut skall han enligt Svedelius också gästat
denna sal och där på landsmännens axlar kringburits i
triumf.

Men det var ej blott för nationens kamratlif utan
ock för dess författningsförhållanden, som denna första
10-års period i den nya lokalen var betydelsefull.

År 1838 frånträdde professor Labs Geobg RABE-
NIUS, blifven emeritus, inspektoratet, som han i mer än
ett fjärdedels sekel innehaft. Valet af hans efterträdare
framkallade en häftig strid. En af kandidaterna var
Johan Henrik Schröder, kallad »lilla Schröder », men
stor i sin kärlek till nationen, hvars nit, enligt hvad
jag hört berättas, vi väsentligen hafva att tacka för till-
komsten af vår dyrbara porträttsamling. Hans egen-
heter gjorde emellertid, att han blott hade ett fåtal
anhängare. Den egentliga striden stod mellan juris
prof. Jakob Edvard Boéthius, son till nationens förre
inspektor filosofen Daniel Boéthius och under sin
student- och docenttid en verksam nationsledamot,
och teologie professorn Kristian Erik Eahlcrantz,
och så stark var spänningen, att (enligt Svedelius) kam-
ratumgänget till en tid led däraf. Resultatet blef, att
Eahlcrantz valdes, och om hans intresse för nationen

1 Han donerade nämligen ett kapital, hvars ränta skall år-
ligen »på vårens och ungdomens urgamla högtid: Valborgsmässo-
afton», utdelas till någon lofvande nationsmedlem enligt val af
inspektor, hedersledamöter och seniorer. Med anledning häraf
hålles fortfarande på Valborgsmässoaftonen ett högtidligt land-
skapsmöte, då valet äger rum. Denna högtidlighet har så slagit
an, och att under tidernas lopp andra landsmän, följande Wal-
lins exempel, gjort liknande donationer, så att nu vid Valborgs-
mässolandskapet flera sådana premier kunna utdelas. Ett sådant
har ock erhållits genom öfverskott på subskriptionen tiil O. Alins
grafvård.
118

vittna ej blott det Fahlcrantzska premiet utan ock vår
Idunabild, som han förmådde sin väninna Fredrika
Bremer att skänka nationen. Denna sals dekore-
ring är också hans förtjänst, ty han anslog därtill 1841
det då brukliga inspektorshonorariet. Vid denna tid
förefanns ett starkt missnöje med de dåvarande na-
tionsstadgarna från 1816 och 1830, som ansågos allt
för oligarkiska, men af undseende för den strängt kon-
servative prof. Rabenius hade man hittills låtit sig
nöja. Att den nye inspektorn ej var obenägen för en
mera demokratisk ordning, visar hans ännu gällande
föreskrift om reglerna för tillsättandet af hans ofvan-
nämnda, strax efter tillträdet till inspektoratet stiftade
premium.1 Det tal, hvarmed han på sitt första land-
skap, 17 mars 1838, hälsade nationen, tydde dock ej på
någon benägenhet för en författningsreform. Det inne-
höll en storslagen och djupsinnig utredning af nations-
inrättningarnas betydelse och särskildt vår nations-

1 Nationens protokoll för den 30 april 1838 innehålla därom
följande. Inspektor yttrade: »Då jag anser det vara af en stor mo-
ralisk betydelse för en ynglingakår, att den äger tillfälle och för-
bindelse att då och då utsäga sin aktning och tillgifvenhet
för dem ibland sig, hvilka genom flit och seder och ädelt kam-
ratskap anses främst förtjänta af en sådan utmärkelse... så önskar
jag att gifva mina yngre landsmän en sådan anledning genom be-
stämmande af tvenne årliga premier, hvilka, så länge jag kom-
mer att vara nationens inspektor, skola ett hvarje termin med
33 Rdr och 16 Sk. b:o utgå.» Vid nedläggandet af inspektoratet
den 1 dec. 1849 förband sig Fahlcrantz, då utnämd biskop i Vä-
sterås, att fortfarande under sin lifstid låta dessa premier utgå.
Vid hans död upphörde de naturligtvis, men deras utdelande hade
så tilltalat en ung landsman, att han långt därefter, 1893 och 1894,
donerade en fond, kallad »Biskop C. E. Fahlcrantz premiefond»,
hvars ränta skall årligen på Valborgsmässolandskapet utdelas så-
som ett premium enligt de af Fahlcrantz’ föreskrifna reglerna. Den
ädle gif varen ville vara okänd, men nationen har i honom anat
en man, som spelat en framstående roll i vårt politiska lif.
119

förenings, hvarvid han bland annat påpekade, att
dess västmanländska del har i minnet af Gustaf II
Adolf, före tronbestigningen hertig af Västmanland, ett
ärorikt motstycke till hvad Gustaf-Vasaminnet är för
den dalekarliska delen. »Han — Gustaf Adolf —kallade
sig äfven vår likasom för att jämna de båda brödra-
provinsernas adel.» Själfva hufvudsyftet med talet
var emellertid att på nationsföreningarna tillämpa den
s. k. historiska skolans uppfattning, att samhällslifvets
yttre former — lagar och inrättningar — för att hafva
verklig styrka måste vara uttryck af och framgå ur
samhällets inre lif. I denna sunda och fruktbringande
uppfattning sökte emellertid många af den historiska
skolans män stöd för en konservativ motvilja mot re-
former i allmänhet och särskildt mot nya lagstadgan-
den, och Fahlcrantz angaf nu såsom »icke det
bästa tecken hos vår tid, att man lägger så mycken
vikt vid på bokstafven, förkastande eller omskapande
hvarje form, i hvilken en modern opinion icke klart
nog är i de gamla orden åskådlig. Vore denna äfven
god och ny, så blifver ändå tvifvelaktigt, om det, som
vinnes i tydlighet, uppväger den skadliga verkan hela
lagens auktoritet lider genom angripande af dess en-
skilda delar... Äfven för ett akademiskt samhälle äro.
dess lagar en helgedom. Äro de uppkomna ur och
uttrycka den ärfda rätts- och sedekänslan, äro de
visligt modererade af den höga bestämmelsens med-
vetande, då förtjäna de i sig själfva högsta aktning.
Men äfven i annat fall böra förbättringar ej utan stor
försiktighet ske. I hvarje fall vore de band, som en
ofullkomlig lag synes lägga på ett samhälle, hvars verk-
liga lifsprincip är bättre än lagens bokstaf tillkännager
af ringare betydelse — och ett sådant samfund blomst-
rar i trots af bokstafven — i jämförelse med det, som
120

med skenet af högvisa stadgar, hvilka dock äro konst-
produkter, då de ej ur dess eget inre framgingo, öfver-
kläder den verkliga laglösheten, hvilken just ofta är
den, som mest älskar de skrifna lagarna, om de ock
äro blotta assignationer på handlingar, för hvilka sam-
hället ej är solvent. Häraf är tydligt, att den anda,
som ska'par lagen, är viktigare än den vishet, som stif-
tar den, och att ordningskärleken är bättre än striden
om paragrafer.» Då flera landsmän nu inkommo med
begäran om en stadgerevision, föreslog han emellertid
själf vid landskapsmotet den 8 juni s. å., att en stadge-
ändringskommitté skulle nedsättas. Det är också möj-
ligt, att talet ej var riktadt mot reformen i och för sig
utan mot ett befaradt försök att ur stadgarna bort-
taga nationens rätt att från sig skilja ovärdiga med-
lemmar, ty i det ofvannämnda talets slut hade han
framhållit, att i nationsforeningens »rätt och plikt att af-
lägsna eller vägra inträde åt dem, som hata ordning och
tukt — hvilket bud borde motsvaras af det positiva
att hedra och understödja de bästa» — »lefver samhället
såsom verklig moralisk person».1

De nya stadgarna blefvo emellertid ej antagna
förr än på landskapsmotet den 14 okt. 1840. Enligt
Svedelii uppgifter i hans tal 1881 »med anledning af
nationshusets tillryggalagda 50 år» skulle de inneburit

1 Möjligen finnes något samband mellan detta uttalande och
en uteslutning på viss tid föregående år af en landsman, som del-
tagit i ett oskickligt och på sin tid vida beryktadt uppträde, 22
oktober, utanför Gillet vid en af landshöfding Kramer gifven bal
under ett besök af konung Karl Johan i Uppsala. Om inspektor
hyst någon farhåga för en inom nationen förefintlig obenägenhet
mot uteslutningsrättens bibehållande, så synes den dock varit
ogrundad, ty då den ifrågavarande landsmannen efter utståndet
straff återkom och gjorde sig skyldig till en ny förseelse — ett
groft marknadsskoj —, blef han (1839) å nyo utesluten.
121

en radikal omstörtning. Dittills skulle enligt honom
all makt tillhört de 7 å 8 seniorerna, men nu en mera
demokratisk ordning blifvit rådande. Knappast har
dock stadgeändringen i och för sig haft en sådan be-
tydelse, ty de nyheter den införde voro ej så synnerligt
stora. Enligt 1816—30 års sta.dgar hade seniorerna
liksom nu blott hvar sina 2 röster och hvarje junior
1 röst. Den egentliga förändringen var, att nya se-
niorer ej såsom dittills valdes af inspektor och de
gamla seniorerna inom ett af alla de röstberättigade
uppsatt 3-mannaförslag, som af de förra kunde kasseras,
utan att de skulle fritt få väljas af alla röstberättigade,
att kura telet delades mellan en första och andra kura-
tor — förut hade blott funnits en kurator — att det
ej längre gick i tur bland seniorerna, utan att
kurator nu fick väljas bland seniorerna af alla röstbe-
rättigade, att juniorer fingo plats i betygskommittén,
som dittills blott utgjorts af seniorerna, samt att en-
skilda landsmän tillerkändes rätt att få sina förslag
upptagna på kurators föredragningslista vid landskapen.
Viktigare för minskandet af senioratets maktställning
än stadgeändringen synes mig i själfva verket en, obe-
roende af denna skedd, förändring i dess uppgift hafva
varit. Seniorerna hade dittills på sätt och vis haft
att förrätta — hvad vi nu kalla studentexamen. För-
hållandet var, att alltsedan 1724 fingo personer, ofta
minderåriga, mot borgen af vederhäftig person inskrif-
vas vid universitetet såsom s. k. sponsionsstudenter
eller no vi tier. För att blifva aktiva nationsmedlem-
mar måste dessa emellertid undergå en s. k. recentiors-
eller nationsexamen, och denna förrättades af senio-
rerna, hvarför det också var stadgadt, att till seniorer
i främsta rummet borde väljas filosofie magistrar eller
filosofie kandidater (då sådana ofta kvarstannade för
122

att taga teologisk, medicinsk eller juridisk examen sak-
nades ej tillgång därpå). Så stark var sålunda na-
tionsinrättningarnas ställning denna tid vid universitetet,
att i deras händer låg bestämmanderätten öf ver erhållan-
det af verkligt akademiskt medborgarskap. År 1831
öfvertog emellertid universitetet själft genom sina lä-
rare studentexamen, men ända till 1837 fortbestod än-
dock hos oss examen inför seniorerna såsom villkor för
upptagning i recentiorernas klass, hvarför sålunda 1831
—37 för aktivt medlemskap i vår nation en dubbel
studentexamen kan sägas hafva fordrats. Nations-
examens afskaffande hade Rabenius ej motsatt sig, och
denna reform ägde rum under hans sista inspektorsår
1837.1 Att den ansvarsfulla examensskyldigheten så-
lunda borttogs från senioratet har, menar jag, mer än
1840 års stadgeändring förminskat dess betydelse.
Äfven en annan omständighet verkade efter denna tid
i samma riktning.Liksom nationsinrättningarna haft
sig anförtrodd rätten att meddela aktivt akademiskt
medborgarskap, så hade de också haft hand om en
enligt äldre uppfattning mycket viktig del af det bild-
ningsarbete, som var detta medborgareskaps ändamål
— nämligen disputationsöfningarna. Sådana skulle
nämligen obligatoriskt hållas på landskapsmöten, och
seniorerna hade därvid skyldighet att i tur och ord-
ning presidera, d. v. s. författa teser eller uppsatser,
genom hvilkas försvarande eller bekämpande yngre
landsmän fingo öfva sig i vetenskaplig diskussion.

1	Fortfarande fingo dock studentkandidater, s. k. prelimina-
rister, inskrifvas i nationen och deras studier kontrollerades genom
förhör, preliminaristexamina, som förrättades af därtill utsedde
nationsledamöter, men deras uppflyttning till recentiorer, d. v. s.
till verkliga studenter, berodde af studentexamen inför univer-
s itetet.
123

Detta fortbestod visserligen en tid framåt och var äfven
föreskrifvet i 1840 års stadgar, men då disputations-
väsendet nu allt mer förlorade i betydelse, gaf ej längre
denna skyldighet senioratet den officiella karaktär, som
den i äldre tider påtryckt det samma. I vår tid har
som bekant den sida af universitetets bildningsarbete,
som genom landskapsdisputationerna omhänderhades
af nationerna, öfverflyttats på de fria litterära fack-
föreningarna och på seminarierna.

Men hvad som mer än något annat åstadkom, att
just under denna tid en utjämning ägde rum i förhål-
landet mellan de olika studentklasserna i vår land-
skapsförening, det var dock utan tvifvel det kraftiga
och sammanförande kamratlif, som möjliggjordes af
den egna nationslokalen.

Under det följande decenniet — 1840-talet — in-
trädde en ny glansperiod i kamratlifvet inom vår na-
tion, bland hvars ledande krafter då märktes V. E.
SVEDELIUS, 1841—6, tre gånger förste kurator, R. M.
Bowallius, sedermera riksarkivarie, N. A. FRÖMAN,
sedermera justitieombudsman, K. A. LINDSTRÖM, se-
dermera redaktör af Nya Dagligt Allehanda, E. v.
Stockenström, med tiden en inflytelserik riksdagsman,
den blifvande juris professorn O. M. T. Rabenius (son
till den förre inspektorn), A. V. STAAFF, slutligen kyrko-
herde i Adolf Eredriks församling, den ännu lefvande
Lundaprofessorn J. J. Borelius och den originella
medicinaren J. L. (»Thjasse») Dahlberg. Själen i
kamratglädjen var nu Oriel Otto Afzelius, sedermera
auditör, hvilken intagit Silfverstolpes plats. Son af
skalden Arvid August Afzelius, var han själf lycklig
tillfällighetspoet, och Svedelius har i sitt föredrag om
»Nationsföreningar och studentlif» 1871 ur hans kvä-
124

den i kamratkretsen räddat från glömskan ett stycke,
som intager en ej ovärdig plats vid sidan af »Magis-
terns» klagan vid skilsmässan från »Ginnten».

»Ack se hon skingras lifvets morgondimma.

Vår framtids förlåt börjar att gå opp.

Snart hvarje timma är en afskedstimma
och hvarje sexa ter en glesnad tropp.

Vi vandra alla hän åt skilda kanter,
i samma dräkter råkas vi ej mer.
En stiger modigt upp för ärans branter.
En går i dalen nedanför och — ler.

Men blifva hur det vill också,
så var det muntrast här ändå
bland luntor, vänner, glas och sång och bland tentamina.
Tack därföre för hvad som varit har.

Snart är det intet mera kvar
än split och titlar, band och bröd.»

Och i en annan af dessa sina kamratsånger, som
jag hörde honom här föredraga, gaf han följande ut-
tryck åt samma idealiserande uppfattning af ungdoms-
lifvets glädje och —• vemod.

»Göm alltid, glöm aldrig hvad härligt och skönt
i ungdomens tjusande lustgård Du rönt.

Ty snart är det förbi.»

Jag sade, att jag hörde honom här föredraga detta
stycke. Förhållandet var, att kärleken till Västman-
lands-Dala nation så kraftigt brann hos Oriel Afzelius,
att han ännu vid framskriden ålder plägade komma
hit och deltaga i våra fester, i hvilka han äfven då blef
en medelpunkt. Så var han här vid en bal, som na-
tionen gaf med anledning af 1872 års promotion, och
125

som var talrikt besökt från hembygden. Svedelius och
de äldre resande landsmännen drogo sig då undan i
lilla tidningsrummet, och mindre dansanta nationsmed-
lemmar, såsom t. ex. jag, fingo där vara åhörare till,
huru Afzelius med oförliknelig humor återupplifvade
minnen från de närvarande »gubbarnes» studenttid.
Det var en högtidsstund, som jag aldrig glömmer.

1840-talet var i många hänseenden en brytningstid,
och en återverkan af dess brytningar spordes jämväl
inom studentlifvet. En sak, som särskildt angick detta,
var organiserandet af studentkåren, som nu försiggick,
ej utan slitningar. Vår nation afböjde t. ex., ehuru
under aktningsbetygelser, den 30 maj 1846 att ingå i
»studentföreningen», och inspektor uttalade vid ett
landskap den 14 okt. s. å. sin önskan, att ej någon strid
måtte uppstå mellan de nya föreningar, som nu ville
bilda sig, och nationsföreningarne, genom hvilka, enligt
hvad han vid sin nyss afslutade utrikesresa varit i till-
fälle att erfara, våra universitet hade ett afgjordt före-
träde framför andra; han hoppades dock, att de båda
slagen af föreningar skulle kunna samverka till det
akademiska lifvets utveckling.1 Sedermera 1848 valde
nationen deputerade i den kommitté, som skulle ut-
arbeta stadgar för studentkåren, men hon förkastade
dess förslag. Sedan läto dock landsmännen förmå sig
att välja ledamöter i en ny förstärkt och med beslu-
tanderätt utsedd kommitté från alla nationerna, och
denna antog förslaget. Därmed var studentkåren fär-
digbildad, och nationen fick d. 21 mars 1849 förrätta
sitt första direktionsval.

En rörelse af allmännare karaktär var den på 1840-
talet begynnande studentmötesrörelsen, ty drifkraften

1 Möjligen afsåg yttrandet dock mera de nu uppkommande
vetenskapliga föreningarna än den allmänna studentföreningen.
126

i dessa studenttillställningar var då den politiska skandi-
navismen. På våra nationsangelägenheter utöfvade
denna rörelse ej något omedelbart inflytande, men
äfven hos oss fick studentlifvet säkerligen färg däraf.
Studentskandinavismen blef en stor disillusion, och nu-
tiden dömer den, icke utan grund, hårdt, men den ver-
kade dock ideelt lyftande på sin tids studenter, spelade
i deras lif en liknande roll som det sociala intresset i
det nuvarande studentlifvet.

Men äfven rent politiska svallningar upprörde
denna tids studentkretsar, och de hafva satt märken
jämväl i våra nationsakter. I slutet af 1830-talet
sammandrog sig det politiska oväder, som urladdade
sig vid 1840 års riksdag. Öfverståthållaren Sprengt-
porten hade ådragit sig Karl Johans onåd genom sitt
förhållande vid de Crusenstolpeska gatuoroligheterna
1838, men just därigenom blifvit populär bland de
liberala, och vid ett besök i Uppsala gjordes han till
föremål för en studenthyllning, hvari äfven landsmän
deltogo. Med anledning af att denna händelse i vissa
tidningar framställts såsom ett uttryck af studenter-
nas allmänna tänkesätt föreslog inspektor vid en extra
nationssammankomst den 31 okt. 1838, att nationen
skulle uttala sitt ogillande af denna tolkning, och trots
några landsmäns motstånd beslöts i enlighet därmed.
Någon stark politisk upphetsning rådde sålunda icke
då inom nationen, och ej heller kom någon sådan till
syne under själfva den nämnda stormiga riksdagen.

Men annorlunda blef förhållandet 10 år därefter
när Februarirevolutionens verkningar gjorde sig gäl-
lande. Inom studentkåren jäste då sinnena af skandina-
vism, rysshat och oklara frihetsidéer; en allmän revolu-
tionsfest af studenter med mycket talande och pokule-
lerande hölls, och äfven Uppsala fick sina marsorolig-
127

heter — utanför professorerna Palmblads och Lind-
blads boningar — åt hvilka okynnesupptåg tidningen
Upsala, då stadens radikala organ, och sedan andra
tidningar sökte gifva politisk betydelse. Detta föran-
ledde en hemställan till nationerna från kuratorskon-
ventet,1 gående ut på, att de genom offentliga skrifvelser
skulle vederlägga tidningarnas berättelser. Vår na-
tion gaf härtill sitt bifall den 22 mars, men då förslaget
till skrifvelsen upplästes förkastades det, emedan det
sökte» bevisa, att tidningen Upsala ej var någon organ
för studentkårens åsikter och önskningar», hvilket na-
tionen fann »särdeles otjänligt», liksom ock att i skriften
inflöt »något som kunde hafva utseende af hvad man
kallade en politisk trosbekännelse». Förslagets före-
språkare lyckades dock utverka att, om skrifvelsen an-
togs af alla nationerna, kurator jämte den äldsta se-
niorn och den äldsta juniorn skulle å nationens vägnar
få underteckna den, men beslutet fattades med blott
en rösts pluralitet,2 och kuratorn, docenten sedan lektorn
J. S. LÖFBERG, samt äldste juniorn, biblioteksamanu-
ensen E. U. Ekholm, vägrade »underteckna en skrift,
hvars innehåll de ej kunde gilla», hvarför andra måste
erhålla uppdraget. Emellertid förföll saken genom att
östgötar och gottländingar sade nej. Då gjordes den
24 mars ett försök att förmå nationen att antaga skrif-
velsen i något förändrad form, men den förkastades
ånyo med 5 rösters pluralitet. Protokollen angifva blott
förhandlingarnas resultat, men enligt Svedelius rådde

1 Därmed menades ett kollegium af nationernas kuratorer,
som utgjorde ett slags styrelse för den då ännu icke organise-
rade studentkåren.

2 Svedelius jämte Borelius och några andra sökte förgäfves
utverka, att äfven recentiorerna skulle få deltaga i denna frågas
behandling, såsom icke hörande till ett egentligt landskap.
128

en sådan upphetsning, att man hade svårt att göra sig
hörd för stoj och skrik. Någon svårare schism inom
nationen synes dock ej hafva förorsakats af denna hän-
delse, och äfven inom studentkåren i dess helhet lade
sig snart upphetsningen.

Med år 1849 frånträdde Fahlcrantz, såsom ut-
nämnd biskop i Västerås, inspektoratet, som nu
omsider tillföll Schröder. Denne bortrycktes emel-
lertid af koleran 1857, och hans efterträdare pro-
fessor C. E. ZEDRITZ afled redan 2 år därefter, hvar-
efter C. V. BÖTTIGER blef inspektor. 1850-talet synes
hafva varit en lugn tid både inom studentvärlden i dess
helhet och inom vår nation. Ett kraftigt nationslif
blomstrade emellertid fortfarande på denna, och bland
dess ledande män märkes sedermera rektorn och banko-
fullmäktigen RAGNAR TÖRNEBLADH, hvilken endast af
sin ålder hindrats att genom sin närvaro här i afton
gifva ett nytt bevis på sin ofta förut ådagalagda min-
nesgoda kärlek till nationen. Om de känslor, hvarmed
han af sina samtida i vår förening omfattades, vittnar,
att han vid nedläggandet af kuratelet den 26 sept. 1859
på förslag af sin efterträdare E. Clason, nationens
blifvande inspektor, valdes till hedersledamot.

Af 1860-talets politiska händelser var det tvenne,
som i synnerhet satte studenternas sinnen i rörelse, näm-
ligen 1864 års danska krig och representationsreformen.
Västmanlands-Dala nation gaf särskildt uttryck åt sina
känslor med afseende på den förra händelsen genom
ett karnevalsskämt. Karnevalerna hade kommit i
bruk 1845, då den första allmänna majkarnevalen fira-
des på Eklundshofsslätten. Detta slags fester synas
särskildt slagit an på landsmännen. Desse väckte upp-
seende på den första genom att uppträda, i avtentiska,
från hembygden lånade daldräkter, och 1851 firade
129

nationen 1 maj genom att vid Eklundshof uppföra ett
Troja (af granris), som försvarades af en del landsmän
utklädda till trojaner, men intogs medelst den trojanska
hästen—ett af nationens d. v. ledamot, (sedan prof.)
T. R. Thalén konstrueradt vidunder af trä och segelduk,
i hvilket de till greker utklädda landsmännen togo plats;
som var så stort, att när det stod här i trädgården
räckte dess hufvud upp till salsfönstren, och som drogs
af oxar ut till Troja. Ej nöjd med vår karnevalerna,
anställde vår nation vårvintrarna 1864 och 1865 karne-
val-slädpartier, och vid ett af dessa var det, som natio-
nen gaf luft åt sina ofvan omnämnda danskvänliga
känslor. I en släde fick man nämligen se den tyske
pretendenten på Slesvig-Holstein, hertigen af Augusten-
burg, uppvaktad af en kammarherre, och i en efterföl-
jande en mängd tyska småfurstar. De senare voro de
minsta landsmän, som kunnat uppletas, klädda i mant-
lar och furstekronor, och hertigen af Augustenburg
själf var en nationshund, iförd samma ornat och (upp)
vaktad af sin husbonde såsom kammarherre.1

Representationsreformen 1865 firades af studen-
terna med glädjefester. Om vår nation på något fram-
trädande sätt deltog i dessa, vet jag ej.

Under slutet af 1860- och början af 1870-talen
— min egen studenttid — var det politiska intresset ej
stort inom studentkåren i allmänhet och ej heller hos
oss. En väsentlig orsak därtill anser jag vara det sätt,
hvarpå representationsreformen till en början verkade.
Dess anhängare inom de bildade klasserna hade nog
tänkt sig, att ur de allmänna valen skulle framgå en
representation af de mest bildade och upplysta inom
folket. Det var en idealistisk politisk æra i girondist-
stil, hvarom man drömde. I stället blef andra kamma-

1 Enligt berättelse af äldre landsmän.

Bo'éthiiis.	9
130

ren behärskad af landtmannapartiet, som gjorde till
sitt mål att genomföra bondeståndets gamla önskningar
med afseende på skatter och indelningsverk, och med
intressestriderna härom blandade sig järnvägsstrider.
Inför denna realpolitik kände sig en stor del af »herre-
klassen» och ej minst universitetsungdomen oförstående
och afsuten, och så inträdde den tid af politisk likgil-
tighet, som behärskade studentlifvet, tills de unge i värn-
pliktsfrågan och nu på sistone i de sociala sträfvandena
åter funnit föremål för sin entusiasm. Betecknande för
denna stämning var en dramatisk symfoni, som under
stort jubel uppfördes på vår nation, och som var en
framställning i ett slags aristofanisk anda af åtskilliga
bekanta politici. Men om rikspolitiken ej entusiasme-
rade landsmännen denna tid, så intresserade nations-
politiken dem i stället. Partier bildade sig inom na-
tionen, förhandlingarna på landskapen voro synnerligt
lifliga, och de slagna älskade att genom långa reserva-
tioner vädja till eftervärldens dom. Men menings-
skil jaktigheterna störde ej kamratglädjen, som tvärtom
blomstrade synnerligt kraftigt. Visserligen fanns nu
ingen särskild, som spelade en Silfverstolpes och Afzelii
roll, men det var i stället en samverkan af flera intres-
serade krafter, och dessa voro ofta de samma, som
tryckte sin prägel på de offentliga förhandlingarna.

Och denna tid var Svedelii inspektorat! Mellan
detta och det skede i nationens lif, hvaraf jag samlat
några spridda drag, finnes i själfva verket ett samband,
som just i afton förtjänar att betonas. Af den före-
gående framställningen torde framgå, att de två första
årtiondena efter det egna hemmets erhållande medförde
en synnerligt kraftig utveckling af vårt nationslif, men
under båda dessa årtionden var Svedelius en verksam
och intresserad nationsmedlem — från sin inskrifning
131

1831 till sitt hedersledamotskap 1850. De traditioner,
som då utbildade sig, blefvo därför liksom personifie-
rade i honom, och vunno genom hans inspektorat stadga
äfven för kommande tider. Är denna uppfattning rik-
tig, så var det ej blott åt ett tillfälligt sammanträffande
i tiden, som nationen gaf sitt erkännande, när hon 1881
på samma gång firade nationsbyggnadens femtioåriga
tillvaro och sin dåvarande inspektors femtioåriga stu-
dentskap. Den firade därvid i honom liksom inkarna-
tionen af det kraftiga lif, som denna byggnad möjlig-
gjort.

Men är ej detta att öfverdrifva nationshusets be-
tydelse? Jag tror det ej. De svårigheter, med hvilka
nationslifvet hade att kämpa, då nationen saknade egen
lokal voro så stora, att vi, som nu lefva, hafva svårt att
ens förstå dem. I forna tiders Uppsala var ej tillfälle
att få hyra till ständigt bruk lämpliga samlingsplatser,
utan, saknande eget hus, måste nationen då nöja sig
med att vid själfva landskapsmötena få begagna ett
rum, som däremellan ej stod till disposition; biblioteket
måste vanligen inhysas hos bibliotekarien, och något
rum för läsning af »avisorna» fanns ej, såsom af proto-
kollet den 19 mars 1817 framgår. Visserligen var det
ej denna tid så illa beställdt med själfva samlingsloka-
len som 1720, då landsmännen — enligt hvad protokol-
let den 23 mars detta år förmäler — »förnummit, att
skåpet uti landskapssalen i landsmännens frånvaro blif-
vit utaf ovåliga pigor medelst kläders torkande om-
kullslaget och illa medfaret», ty inspektor professor
Rabenius hade 1814 upplåtit det s. k. auditorium æco-
nomicum — en universitetet tillhörig föreläsningssal,
som tillika var ett slags mekaniskt museum1 — till

1 i prof. O. V. Petterssons midt emot Akademiska bokhan-
deln belägna hus.
132

landskapsmö benas hållande, men blott »med mycken
inskränkning och på vissa timmar». Att nationsinrätt-
ningarna under sådana förhållanden ändock kunde
vara så kraftiga, synes mig bero af den viktiga plats de,
såsom ofvan är antydt, intogo i universitetets officiella
organisation. De voro anstalter till studenternas sty-
rande och upptuktande genom inspektörerna och de
med officiell ställning utrustade seniorerna samt i äldre
tid genom penalismen. Däremot voro de icke såsom
nu fria kamratföreningar. För att de skulle kunna
blifva detta, fordrades ej blott stadgeförändringar utan
äfven egna lokaler, och såsom torde framgå af det före-
gående, följde hos oss just efter den egna lokalens er-
hållande denna nationsinrättningens ombildning till en
fri kamratförening.

Till sist några ord, som direkt ansluta sig till det
minne vi i afton fira. Det var vid en fest, som nationen
Oskarsdagen 1823 höll till ära för universitetets d. v.
kansler, kronprins Oskar, och till firande af Västerås
gymnasiums 200-åriga tillvaro, som de länge närda
önskningarna om erhållandet af ett eget nationshus
först togo handlingens form. Då anställdes nämligen
en subskription för detta ändamål, och denna inbragte
genast ej mindre än 1,200 R. b:o (1,800 kr.) Vidland-
skapsmöte den 6 därpå följande december antogos regler
för företaget. Lista skulle utfärdas; alla, som gåfvo en
viss summa, skulle erhålla rösträtt i denna sak, hvars
handhafvande skulle anförtros åt en byggnadskommitté,
bestående af inspektor, kurator, bibliotekarie, heders-
ledamöterna samt 3 seniorer, 3 juniorer, 2 recentiorer
och 1 novitius, valda hvarje Oskarsdag af de röstberätti-
gade. Årligen afgafs af denna kommitté till Västerås
domkapitel en berättelse om subskriptionens resultat
133

och företagets fortskridande.1 Redan 1826 var tom-
ten — 1/2 tunnland stor — inköpt för 633 R. och 16
sk. banko eller 950 kr. Hela kostnaden för tomt och
hus uppgick till ungefär 21,230 kr., hvaraf omkr.
4,420 anskaffats genom ett lån.

Oskarsdagen 1831 var byggnaden färdig att invi-
gas; ännu hade man dock ej hunnit insätta kakelugnar
däri, hvarför — enligt hvad mig blifvit berättadt —
salen måste uppvärmas med stora brylåer.

Vid festen, som inleddes med af sjungande af en af
Bottiger författad hymn, höll inspektor, professor Ra-
benius, ett invigningstal på latin, hvarur följande må
i öfversättning meddelas.2 »Jag inviger,» yttrade han,
»detta hus till ett lysande och varaktigt minnesmärke
af den frikostighet, med hvars hjälp det upprests från
grunden. Det skall för efterkommande vittna om, med
hvilken ymnig välvilja gynnare och fäder tillmötes-
gått edra önskningar. Det skall vittna om deras nit-
älskan för vårt bästa, för studier, för vänskapsförbin-
delser, för sedernas renhet, hvilket allt de hoppats be-
fordra genom sina omkostnader... Men jag inviger detta
hus jämväl till ett tecken och en underpant på eder,
mina landsmäns, håg och fasta föresats att med ut-
märkt nit eftersträfva allt, som är ädelt och för lifvet
passande, gagnande och prydande. Därigenom skolen
I bättre än genom de utsöktaste ord visa tacksamhet
för de bevisade välgärningarna. Men jag inviger också
detta hus till plats för Västmanlands-Dala nations
sammankomster, såväl allmänna, som mindre högtid-
liga. Mån ni, mina landsmän, samlas hit för att visa

1 Ur dessa berättelser och uppropet om insamling äro de
här meddelade uppgifterna hämtade.

2 Hymnen och inspektors tal äro jämte vid festen föredragna
verser utgifna pä trycket.
134

prof på edert snille, edra arbeten, eder förvärfvade bild-
ning. Må denna sal genljuda af eder vältalighet, eder
lärdom, edert sanningssökande. Mån ni därvid alltid
tänka humant om hvarandra, döma hofsamt, yttra
eder rättsint. Mån ni samlas hit för att öfverlägga om
vårt samfunds gemensamma angelägenheter. Härvid
må en hvar oförskräckt utsäga sin mening, ärligt pröfva
de oliktänkandes åsikter; må täflan om det rätta
och ädla vara eder enda strid, och må allt modereras
genom frid och vänskap! På detta sätt bören ni full-
göra den rekryttjänst, hvarigenom ni vänjen eder att
handlägga de allvarliga saker, hvilkas vård en gång
skall öfverlämnas åt eder redbarhet, när ni lämnat uni-
versitetet och fått er anförtrodda offentliga uppdrag
.och omsorgen om det allmänna bästa. Men samlens
också hit understundom, för att skämt må blandas i
allvaret och edra sinnen uppfriskas genom oskyldig
kamratglädje. Men njuten då den enkla drycken
måttligt; underhållen eder hjärtligt och vänskapsfullt
med kamraterna och mån ni så återvända hem, att
ingen blygsel åtföljer minnet af den tillbragta aftonen.»

Den gamle inspektorns önskningar hafva ej blifvit
ouppfyllda. Vårt nationshus har under 75 år varit ett
medel till befrämjande af universitetsbildning och en
god ande bland Västmanlands och Dalarnes här stude-
rande ungdom, till dennas öfvande i allmänna angelä-
genheters skötsel och till upplifvande kamratumgänge.
Också har det blifvit kärt för denna ungdom. Det
visade sig bäst, då nationen, utan medel som hon är att
bekosta botandet af de bofälligheter, som de 75 åren
vållat, i våras hade att öfverväga, om genom det gamla
husets och en del af tomten försäljande tillgångar skulle
beredas till uppförande af ett nytt nationshus. Natio-
nens flertal kunde ej besluta sig för att afstå från sitt
135

gamla hem, med ungdomens glada mod förtröstande
på, att utvägar skulle yppa sig till dettas restaurering.
Vare sig nu en sådan restaurering visar sig utförbar och
ändamålsenlig, eller vi måste sträfva efter att erhålla
ett nytt nationshus, är det i alla händelser på hoppet
vi måste bygga. Skall detta hopp uppfyllas ? Det be-
ror på, om vi i hembygden skola mötas af samma väl-
vilja, som våra förfäder för 75 år sedan där fingo röna.
Men låtom oss ej på denna stund oroa oss öfver hvad
framtiden kan bära i sitt sköte. Må vi i stället förena
oss i ett tacksamt erkännande af allt det goda, som en
gången tids offervillighet beredt den hembygdens ung-
dom, som under växlande generationer här de gångna
75 åren haft sitt hem. Ett fyrfaldigt tacksamhetens
lefverop för minnet af dem, som åstadkommo denna
byggnad, och för minnet af de gångna generationer,
som så begagnat sig däraf, att den motsvarat hvad
därmed afsågs!
Anförande angående rösträttsfrågan

i Riksdagens Andra kammare den 6 maj 1899.

Då rösträttsfrågan nu mer än någonsin står på dagord-
ningen, torde ett försök, som gjordes 1899 att bringa den
ur det marvatten, hvari den redan då råkat, ännu kunna
äga ett visst intresse. I en reservation i detta års kon-
stitutionsutskott framhöll jag nödvändigheten af att för den
nationella samlingens skull göra rösträtten så allmän som möj-
ligt men ock af att därvid träffa bestämmelser till undvikande
af klass- och majoritetsförtryck. Den enda utväg att tillgodose
båda dessa syften, som jag då ansåg möjlig hos oss, var, att en
mycket utsträckt rösträtt förbands med en i vissa fall måttligt
förstärkt rösträtt. Denna utväg har nu förlorat sin aktualitet,
men enligt min uppfattning äga de synpunkter, som förmådde
mig till förslagets framställande, ännu giltighet, om också sättet
för frågans lösning nu måste blifva ett annat. För öfrigt må
anmärkas, att den absoluta forkastelsedom, som jag då uttalade
öfver allmän och lika rösträtt, berodde på förutsättningen, att
endast majoritetsval vore möjliga hos oss. Detta finnes ut-
taladt i reservationen (K. U.:s utlåtande N:o 14 s 17—18).

Grunderna för reformen angaf jag förslagsvis på följande
sätt:

Två eller flera röster tillkomma hvarje man med en viss
förmögenhet (och eventuellt vissa bildningskvaliflkationer), som
fyllt 24 år, under villkor, att han fullgjort sin skatteplikt och
— ifall han är krigstjänstduglig — den värnpliktsskyldighet i
fredstid, som ålegat honom före inträdet i värnpliktsåldern.

En röst tillkommer

a)	hvarje bevillningsskylldig man med lägre förmögenhetsställ-
ning än som kräfves för förstärkt rösträtt, under för öfrigt
samma villkor (åldersgräns och fullgjord värn- och skatte-
plikt);
137

b)	åtminstone hvarje familjeförsörjare bland de icke bevillnings
skyldige, som ej åtnjuter fattigunderstöd, under för öfrigt
samma villkor.

Angående dessa eller andra grunder för utsträckt rösträtt
föreslog jag att Riksdagen skulle begära en utredning af Kungl.
Maj: t samt framläggandet af ett rösträttsförslag, hvartill denna
utredning kunde föranleda.

Detta förslag segrade i voteringen om kontraproposition
öfver ett af herr S. v. Friesen framburet förslag, att Riksdagen
skulle af Kungl. Maj:t begära ett rösträttsförslag, enligt hvil-
ket den politiska valrätten skulle sammanfalla med den kom-
munala under villkor, att ålderstrecket höjdes till 25 år, men i
hufvudvoteringen segrade konstitutionsutskottets yrkande på
rent afslag af alla då framställda rösträttsförslag.

. . . Den åsikt, jag uttalat, är ny; men just därför att
den är ny, måste jag försöka att göra, hvad jag kan,
för att uppmärksamheten skall fästas därpå.

Det ligger utan tvifvel mycken sanning i hvad kon-
stitutionsutskottets majoritet sagt därom, att en röst-
rättsreform redan är genomförd genom penningvärdets
fallande, och att man, utan någon förändring, på den
vägen slutligen kommer så godt som till allmän rösträtt.
Det kan då frågas: hvarför icke nöja sig med denna
småningom fortgående utveckling, utan här komma
med nya förslag?

Jag skall då be att få påpeka, att, om det också är
sant, att rösträtten utvidgats, innebära dock de nu-
varande förhållandena enligt min uppfattning, i två
punkter särskildt, en obillighet.

För det första är en hel klass aktningsvärda arbe-
tare ovillkorligen utestängd genom det nuvarande
strecket, nämligen jordtorparne på landet, hvilkas jord
icke är särskildt taxerad och som därför sakna både
kommunal och politisk rösträtt. Det förvånar mig, att
de, som i allmänhet utöfva ledningen i rösträttsrörel-
138

sen, alldeles förbisett dessa tjänande bröder. Detta
gör också, mina herrar, det förslag, som af herr von
Friesen framburits: det gör icke rättvisa åt denna klass,
ty den är icke kommunalt röstberättigad.

Det är också i ett annat hänseende, som de nu-
varande förhållandena, såsom jag nyss sagt och enligt
hvad jag äfven i min reservation påpekat, innebära en
obillighet. Det må vara sant, att numera åtminstone
i städerna ingen kan föda familj, som icke har 800 kro-
nors inkomst. Men om en person med så liten inkomst
har att underhålla en stor familj, kan man icke förvåna
sig öfver, om bevillningsmyndigheterna draga sig för
att påföra honom bevillning. Och på detta sätt ute-
stänges en stor del arbetare från rösträtt, och just den
del, som kanske vore bäst lämpad att utöfva densamma.

Men, mina herrar, dessa synpunkter hafva dock
icke varit de för mig i främsta rummet bestämmande,
utan det har varit andra.

På de senaste årtiondena har i vårt land — liksom
i andra kulturländer — en ny samhällsklass ryckt upp,
det är kroppsarbetarnes klass. Denna klass har förut
i vårt samhälle aldrig haft politiskt inflytande. Ty
det hade den icke på de gamla tingen — jag menar de
lösa kroppsarbetarne —; det hade den icke under stånds-
representationens tid på annat sätt än att den före-
träddes af sina mästare och husbönder. Men nu inta-
ger denna klass en annan ställning än förut. Detta
beror på storindustrien, som har gifvit den en ofantligt
ökad betydelse. Det beror på folkbildningen, hvarige-
nom den stigit i intelligens. Det beror på de sedliga
sträfvanden, som denna klass själf tagit om hand, jag
menar nykterhetsrörelsen.	.

Det synes då mig, liksom herr von Friesen, att billig-
het och klokhet kräf va, att denna klass indrages i den ak-
139

ti va medborgarrätten för att blifva delaktig af dess1
uppfostrande verkan. Och så kommer därtill en annan
sak.

Det har inom denna klass utbredt sig den uppfatt-
ning, att det s. k. strecket skulle ställa den utom sam-
hället. Jag skall icke yttra mig om det berättigade
eller oberättigade i detta. Jag konstaterar endast ett
faktum. Men det är ett faktum, som innebär för vårt
samhälle de största vådor. Ty äfven jag håller före,
att det starkaste värnet för ett land är den medborger-
liga solidaritetskänslan. På grund af dessa omständig-
heter har det synts mig, att man borde tillmötesgå
denna klass.

Men här framställa sig åtskilliga andra synpunkter.
Denna klass har rätt, synes det mig, att betyda något,
men den bör icke betyda allt i vårt samhälle. Och
allt skulle den komma att betyda, om den finge utse
representanter i förhållande till den numeriska styrkan.2

Jag sade, att denna klass gått mycket framåt.
Men, mina herrar, det finnes också skuggsidor, det fin-
nes — och det är icke värdt att förneka — inom denna
klass mycken — jag vågar nästan säga — brutalitet.
Den, som fått se in i städernas fattigvårdsförhållanden,
har på ett ohyggligt sätt kunnat öfvertygas därom.
Och det värsta är, att äfven bland den ungdom, som
växer upp inom denna klass, framträda drag, som hän-
tyda på, att vid sidan af en utveckling till det bättre
finnes också en utveckling till det sämre; jag tänker på
ligapojksväsendet.

Skulle vi nu införa allmän rösträtt, utan att höja
åldersstrecket, skulle detta innebära, att vi skulle gifva

1 Här hafva i riksdagsreferatet orden: fördelar och, ej kom-
mit med,

2 Nämligen vid majoritetsval.
140

en ganska betydlig makt åt dessa brutala element
inom arbetarebefolkningen.

Men det finnes också en annan skuggsida, som jag
har berört i min reservation. Denna klass befinner sig
i kamp för förbättrade ekonomiska förhållanden. En
sådan kamp är ägnad att förleda människor att t. o. m.
offra den personliga själfständigheten för det åtrådda
målets vinnande. Och ha vi icke företeelser, som tyda
därpå ? Jag påminner eder, mina herrar, om hvad som
i dessa dagar föregår i Stockholm, då kroppsarbetarne
på order af sina ledare vilja tvinga en kamrats samvete,
religiösa samvete. Tro herrarne, att den klass, som på
detta sätt offrar och vill undertrycka den personliga
själfständigheten, att den klassen verkligen är mogen
ännu att ensam betyda allt i samhället? Jag tror det
icke. Och jag skulle däri se de största faror just för
vår politiska frihet.

Men om denna klass icke skall betyda allt, utan
blott något, hvad innebär det? Jo, det innebär, att de
klasser, som nu hafva makten, icke böra utan vidare
elimineras. De ha visat sig kunna bruka sin befogen-
het på ett tillfredsställande sätt. Det är då stridande
mot en sund utveckling att helt och hållet stryka bort
dem.

Och därvid tänker jag först och främst på en klass,
nämligen den svenska bondeklassen. Jag har, mina
herrar, haft den lyckan att få uppväxa i en landsbygd,
där odalmannafriheten står högt. Det är en af de
stora fördelar, som ha kommit mig till del här i lifvet.
Jag har sett, hvilket stärkande och uppfostrande in-
flytande denna odalmannafrihet utöfvar. Därför an-
ser jag det rent af såsom en hederssak för mig att i
min ringa mån söka bevara denna klass från att öfver-
flyglas vare sig af storindustriens kapital eller af stor-
141

industriens arbetareskaror. Och den lilla inblick, jag
fått i världshistorien, har öfvertygat mig om betydelsen
af, att denna klass behålles vid politiskt inflytande.
Ty hvart jag vänder mig i världshistorien, har jag fun-
nit, att endast där har en sund politisk frihet blomstrat,
där kärnan af de röstberättigade utgjorts af en besuten
demokrati. Och där man tillintetgjort eller uteslutit
denna, där har följt tyranni i en eller annan form.

Men huru skall man då kunna tillmötesgå de be-
rättigade krafven och ändock bevara inflytande i till-
börlig grad åt dem, som böra ha det?

Ja, mina herrar, enligt min öfvertygelse går det
icke på de vägar man hittills beträdt. Äfven om
Andra Kammaren skulle vilja ha allmän rösträtt eller
ett streck af ett eller annat slag, ligger icke all makt
i Sveriges rike i denna kammare. Vi ha andra faktorer
att räkna med. Och så kommer det att gå, såsom det
nu så länge gått, att vi stå och slitas och slitas, och
ingen vill ge med sig. Man har kommit in i en åter-
vändsgränd, det är hela saken. Men har man kommit
in i en återvändsgränd, då finnes det icke något annat
medel än att söka en ny utväg.

Ja, man slites. Men hvem skall segra till sist?
De konservativa tänka väl såsom så: Vi sitta ju inne
med makten, hvem kan beröfva oss den mot vår vilja?
Det kan så synas, mina herrar. Men låt den föreställ-
ningen blifva inpräglad, att här förefinnes en orättvisa,
då hjälper det till sist icke att säga nej. Se på de fyra
stånden! De skötte sig icke illa. Vi ha dem att tacka
för, att i en tid, då det öfriga Europa låg under den
Heliga Alliansens tryck, här i Sverige fanns ett fritt
statsskick. Det var de själfva, som fingo bestämma
öfver sitt öde, men det kom dock därhän, att de måste
abdikera. Här kan komma en kris, som framtvingar
142

en sådan abdikation. Jag tänker därvid icke på något
hot om revolution under namn af storstrejk, ty min
öfvertygelse är, att, om arbetarne försöka sig på något
sådant, då ha de gjort sig själfva den största skadan.
Men här kan komma en annan, en nationel kris, då det
gäller att taga landets alla försvarskrafter i anspråk,
då det kan komma i fråga att utvidga värnplikten.
Då kan det hända, mina herrar, att de, som hittills
hållit mest emot, ge med sig, och då skulle det kunna
inträffa, ifall tillmötesgående ej i tid visats, att vi på
en gång finge den allmänna ogaranterade rösträtten.
Den faran synes mig vara så öfverhängande, att jag
förvånar mig öfver och beklagar representanterna för
den svenska bondeklassen, om de kunna tro, att man
blott kan framhärda att säga nej, och om de icke vilja
begagna tillfället att, medan tid är, få till stånd en
uppgörelse på rättvisa och billiga grunder, som åt dem
skulle bevara deras fortfarande inflytande i samhället,
då de däremot annars löpa faran att helt och hållet
bli öf verf ly glade. Det är detta jag trott, att man
skulle kunna vinna på ett sätt, men också endast på
ett sätt, och det är, att man uppger denna humbug
— jag vågar kalla den så — som heter den lika röst-
rätten.1 Den lika rösträtten i politiskt hänseende, den
existerar för resten icke, ty genom städernas starkare
representation kunna dessas valmän anses hafva myc-
ket större politisk rösträtt än landsbygdens valmän.2
Men säger man: »om olika rösträtt får göra sig gällande
i kommunala angelägenheter, så är det därför, att de
ekonomiska frågorna där spela en så stor roll». I po-

1 Se anmärkningen i inledningen.

- Här hafva följande ord ej kommit med i riksdagsreferatet:
Och med afseende på kommunala angelägenheter hafva vi alldeles
tydligt olika rösträtt.
143

litiska angelägenheter spela de icke samma roll, det är
sant, men äfven där hafva de en ofantligt stor bety-
delse, ty det är dock Riksdagen, som bestämmer öfver
bevillningen. Skulle de icke besittande klasserna få
absolut makt i Riksdagen, skulle de sålunda genom
Riksdagen kunna plundra de förmögnare klasserna.
Därför är det alldeles orimligt, att förmögenheten icke
skall ha någon politisk betydelse. Den har det nu, men
i form af ett streck, som är den mest förhatliga form
af alla, ty den ger upphof åt den föreställningen, att
grunden för valrätten är penningen. Finge förmögen-
heten ett tillbörligt inflytande i form af en förstärkt
rösträtt, så kunde man däremot komma ifrån detta
streck. Och så länge vi ha kvar ett penningstreck, är
rösträttsfrågan icke löst. Det är den förnämsta in-
vändningen, som jag har att göra mot det förslag, som
herr von Friesen framburit, att det icke innebär någon
lösning, det är endast en nödfallsutväg, en godtköps-
utväg för tillfället.

Därför, mina herrar, är det min lifliga öfverty-
gelse, att skola vi bevara vårt fädernesland från verk-
liga faror, måste vi slå in på den vägen att införa en
förstärkt, men icke obilligt förstärkt, rösträtt på grund
af förmögenhet. Sedermera fordras andra betingelser
för själfva valmanskapet såsom uppfyllda plikter mot
staten m. m., som jag uti min reservation närmare ut-
vecklat.

Nu säger man kanske, att denna graderade skala
är så förhatlig från vårt kommunala lif. Men då frågar
jag Eder, mina herrar, viljen I taga bort den ifrån vårt
kommunala lif? Nej, det viljen I nog icke vara med
om! Hvad är det som härvidlag är förhatligt, om icke
missbruket och öfverdriften ? Men däraf, att en öfver-
144

drift är förhatlig, följer icke, att själfva saken är för-
kastlig.

Men, frågar man kanske, skulle ett bifall till en
sådan utväg jag föreslagit verkligen kunna bringa röst-
rättsfrågan framåt ? Ja, det är min lifliga öfvertygelse,
att I fån icke, annat än under en verkligt stor politisk
fara, ett bifall af Första Kammaren till vare sig allmän
rös. "4+ eller till ett sänkt streck. Men till en lösning

, reslagit, i fall den framlägges af regeringen,
tror jag, att man ' -‘1 kunna vinna bifall i Första
Kammaren. Jag erinra om, att i Första Kamma-
ren redan höjt sig betydande röster till förmån för en
reform i den riktning jag tänkt mig. Vid 1893 års riks-
dag uttalade sig t. ex. biskop Billing i en reservation
till konstitutionsutskottets betänkande för en lösning
i denna riktning.

Men skall regeringen kunna förmås att framlägga
ett dylikt förslag, är det nödvändigt, att den känner sig
hafva ett stöd därför inom Andra Kammaren. Därför
anser jag, att det skulle vara af största nytta och be-
tydelse, att i denna kammare en majoritet kunde vin-
nas till förmån för min reservation. Jag har naturligt-
vis icke stora utsikter härför, och jag har icke heller
från början drömt om något sådant, men då jag är
öfvertygad om riktigheten af de åsikter jag framställt,
har det för mig varit en plikt att söka verka för dessa
åsikters spridning, för att de må blifva uppmärksam-
made, och för att detta må ske, skall jag, herr grefve
och talman, tillåta mig att yrka bifall till det skrifvelse-
förslag, som jag i min reservation har framställt och
hvilket finnes intaget på sid. 21 i utskottets betänkande.
Jag ber att få yrka bifall till detsamma.


UJ

0
o

7

D
.o

D
(D
C

(D
O.

—.
O
o

o

S.
0
(Q
(D
•

0

o
(D

2
3
C
C
()

O
s
D

g
o
S

U
c
C

■
■