ihlberg 1. ning . - ■ . to) -i . . -1 ' 0 - . eeg, ,9 i . ov2, s 0 ' “ s — s STOCKHOLMS UNIVERSITET 7355 30( )01 0026; BIDRAG TILL SVENSKA FATTIGLAGSTIFTNINGENS HISTORIA INTILL MIDTEN AP ADERTONDE ÅRHUNDRADET AKADEMISK AFHANDLING AF B. II. DAHLBERG UPSALA 1893 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG Inledning. Med fattigdom förstås, i teknisk bemärkelse, det tillstånd, i hvilket en person befinner sig, som saknar egna medel, och som hvarken sjelf kan förvärfva, eller af annan, dertill särskildt förpligtad, erhåller nödigt lifsuppehälle. Den som befinner sig i ett dylikt tillstånd, måste gå under af brist på existensmedel, om han lemnades utan erforderlig hjelp. Sådan hjelp eller fattigvård kan bringas honom antingen frivilligt genom enskild välgörenhet eller på grund af statens derom meddelade bestämmelser. I senare fallet föreligger, hvad man kallar offentlig fattigvård. Såsom naturligt är, var afhjelpandet af förefintlig nöd ursprungligen helt och hållet beroende på enskild väl- görenhet. En särskild lagstiftning med afseende å de fat- tige, en fattiglagstiftning, tillhör ett senare utvecklings- stadium, då af särskilda anledningar ett ingripande från statens sida i olika riktningar påkallades. A ena sidan började nämligen antalet af personer, som väl voro i stånd att genom arbete försörja sig sjelfva, men som be- gagnade sig af tiggeri såsom ett beqvämt näringsfång, alt mer tillväxa. Skaror af lösdrifvare började genomströfva landet, en fara för ordning och säkerhet inom samhället. Staten måste skaffa trygghet för att endast verkligt behöf- vande lågo allmänheten till last, och bestämmelser gåfvos, hvilka i förhållande till de fattige verkade såsom en kon- troll öfver dem och en begränsning i deras rätt att söka almosor. Å andra sidan visade det sig, att den enskilda väl- Dahlberg, Bidr. t. sv, fattiglagstiftningens hist. 1 2 görenheten ej på ett tillfredsställande sätt kunde motsvara det kraf på afhjelpande af förhandenvarande nöd, som inom hvarje civiliseradt samhälle måste uppställas. Staten kunde ej inskränka sig till att söka motverka de missbruk och faror, som det ohindrade betleriet förde med sig, utan måste äfven positivt ingripa och sörja för, att de verkligt fattiga kunde erhålla nödig hjelp. De i sådant afseende meddelade föreskrifterna kunna vara mer eller mindre omfattande. Den offentliga fattigvården kan vara så bestämd, att den skall omfatta alla fattiga, s. k. obligatorisk fattigvård, men den kan ock vara inskränkt till det omfång, som angifves af vissa för fattigvårdens behof tillgängliga medel, s. k. fakultativ fattigvård, eller vara begränsad till vissa slag af fattiga, såsom till vansinniga, sjuka, värnlösa barn o. s. v. Bland den mångfald vigtiga frågor, som den offentliga fattigvårdslagstiftningen har att lösa, må här särskildt om- nämnas en, som på senaste tiden börjat lifligt afhandlas, nämligen frågan om den offentliga fattigvårdsbördans för- nelning. Betraktar man fattigvårdslagstiftningen, sådan den vid olika tider inom särskilda länder gestaltat sig, finner man, att den offentliga fattigvården ej plägat i större omfattning ombesörjas omedelbart af staten, utan att utöfningen af denna fattigvård vanligen till det väsentliga uppdragits åt kommunala samhällen af högre eller lägre ordning. Der sålunda fattigvårdsbördan till större eller mindre del lägges på kommunerna, gäller det ej blott att bestämma förhållan- det mellan staten och kommunerna och att afgöra, huru inom hvarje kommun bördan skall fördelas på de till den- samma hörande personer samt hvilka af de sins emellan likstälda kommunerna, som skola ombesörja de särskilda fattig vårdsfallen, utan äfven att fastställa förhållandet i förevarande afseende mellan kommuner af högre och lägre ordning. Det är nämligen ej sagdt, att hela fattigvårdsbör- dan är fördelad på kommuner af samma ordning. I regel har väl i olika länder åtminstone under någon period den 3 hufvudsakliga bördan af fattigvården varit lagd på primär- kommunerna, så att dessa hvar för sig skulle svara för de inom desamma hemmahörande fattiga. Detta har emellertid visat sig medföra stora olägenheter. Små fattigvårdsdistrikt kunna ofta ej bära de kostnader, som äro förenade med upp- rättandet af de för de fattiges rationela vård i många fall erforderliga anstalterna, och bördan af fattigvården, sålunda fördelad, måste komma att trycka mycket ojemnt, hvilket ej står väl tillsammans med grundsatsen om allmänna bör- dors möjligast jemna fördelning. Att lägga fattigvården i dess helhet på större distrikt eller på staten kan dock ej heller lämpligen ske, ty fattigvårdens handhafvande genom smärre distrikt har med sig vissa fördelar, som då ej kunde ernås. Så t. ex. kan den för en verksam fattigvård nö- diga noggranna kännedomen om den hjelpsökandes person- liga förhållanden påräknas endast inom ett mindre område, och det är af vigt, att, då de af fattigvården förorsakade kostnaderna i sig hafva en tendens att växa, fattigvårdens ombesörjande är öfverlemnadt åt dem, som hafva ett omedelbart intresse af att dessa kostnader hållas nere. Men böra, å ena sidan, mindre kommunala distrikt med- verka vid fattigvårdens handhafvande, och kan, å andra sidan, hela fattigvårdsbördan ej skäligen läggas på desamma, så blir frågan, i hvad mån ett förflyttande af fattigvården från de mindre till de större kommunala distrikten kan ske, och huru fattigvårdsbördan skall mellan dessa olika distrikt och staten fördelas, hvarvid jemväl är att märka, att hand- hafvandet af fattigvården och bärandet af de ekonomiska uppoffringar detsamma förorsakar ej behöfva åligga sam- ma distrikt. Kostnaden för den af det mindre distriktet utöfvade fattigvården kan till större eller mindre del för- delas på det mera omfattande distriktet, liksom, å andra sidan, kostnaden för den af det större distriktet utöfvade fattigvården kan drabba de mindre omfattande distrikten med afseende å de fattiga, som anses tillhöra dessa om- råden. 4 Efterföljande framställning afser att lemna ett bidrag till kännedomen om, huru inom Sverige en allmän fattiglag- stiftning uppkommit och utvecklats; och skall dervid sär- skildt framhållas den olika uppfattning, som i fråga om fattigvårdsbördans fördelning vid olika tider i vårt land gjort sig gällande. I. Af de gamla nordiska lagarne synes, att i fråga om skyldigheten att vårda sig om de fattige ej samma uppfatt- ning var rådande hos Skandinaviens olika folk. På Is- land1 betraktades fattigvården uppenbarligen såsom en af samhällets vigtigaste angelägenheter, och ordnandet af fat- tigväsendet är i Grågås föremål för en ytterst omständlig och detaljerad behandling. Reppen2 och, eventuelt, fjer- dingen eller hela landet hade att underhålla den, som ej hade egen förmögenhet och ej heller sjelf förmådde för- skaffa sig föda och kläder. Denna samhällets försörjnings- skyldighet var dock endast subsidiär och inträdde, då un- derhållspligtig enskild person ej fanns. I främsta rummet var försörjningsskyldigheten bunden vid slägten. Principen om familjens och slägtens pligt att draga försorg om nöd- stälda anförvandter var strängt genomförd och är den grund, hvarpå det högt utvecklade isländska fattigvårdssystemet är bygdt. På samma grund hvila ock de norska lagar- nes hithörande bestämmelser. Äfven enligt dessa ålåg det slägtingarne att i viss ordning sörja för anhöriga, som ej voro i stånd att sjelfva skaffa sig sitt lifsuppehälle, och jemte föreskrifterna härom träffas stadganden, som angifva 1 Se MICHELSEN, Ueber altnordisches Armenrecht (Heidelberg 1826) sid. 17 o. ff.; NORDSTRÖM, Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia, andra afd. (Helsingborg 1840), sid. 111 o. ff., och MAURER, Island von seiner ersten Entdeckung bis zum Untergange des Freistates (Munchen 1874) sid. 281 o. ff. 2 Primärkommunen på Island kallades hreppr eller löghreppr, och den omfattade minst tjugu bönder, hvilka alla skulle ega en viss förmö- genhet. 6 och bestämma en menigheternas medverkan vid fattig- vården 1. I de danska provinslagarne finnes deremot ej stad- gad någon skyldighet till fattigförsörjning. Bestämmelser afseende underhåll af åldrige, sjuklige och fattige saknas visserligen ej2, men de åsyfta icke att fastställa någon försörjningspligt. Slägtingarne åläggas ej någon skyldig- het, utan tillförsäkras en rätt att, om de så önskade, få taga till sig den, som ej kunde sköta sig sjelf, och att der- igenom komma i åtnjutande af det vederlag, som af den- nes egendom skulle utgå för honom lemnadt underhåll3. De svenska landskapslagarne intaga härutinnan idet hela samma ståndpunkt som de danska lagarne. I arfvingar- nes intresse gifna föreskrifter om de vilkor, hvarunder det var tillåtet för den, som behöfde vård af annan, att mot betingande af underhåll öfverlåta sin egendom, återfinnas 1 Se KEYSER, Norges Stats- og Retsforfattning i Middelalderen (Chri- stiania 1867) sid. 319 o. f.; BRANDT, Forelaesninger over den norske Retshi- storie (Christiania 1880) I, sid. 138 o. ff.; MICHELSEN, a. a., sid. 59 o. ff.; WORENSKJOLD, Om Hjemstavnsretten (Christiania 1865) sid. 115 o. ff. Stadgandena “Vm fatcekra manna flutning" i kap. 57 af Landsleiebolk i den nyere Landslov (Norges gamle Love indtil 1387 udg. ved R. KEYSER og P. A. MUNCH, Bd II sid. 140) uppfattas af nyssnämnda författare såsom afseende att bestämma sättet för fattiges försörjning. Det synes dock tvifvelaktigt, om desamma ej närmast afse allenast en skyldighet att fortskafifa fattiga. Jmf. bestämmelserna “Vm boöburd af ruöstaö" och “Vm boöburö boea i millum" i samma balk (kap. 53 och 54), samt “Vm lceghreppa“ i Jönsbök (Norges gamle Love indtil 1387 udg. ved G Storm, Bd. IV, sid. 246 o. 247) och “vm hreppa mal" i Grägäs (udg. efter det kongelige Biblioteks Handskrift af FINSEN, Bd. II, Kjebenhavn 1852, sid. 178). 2 Valdemars Ssellandske Lov, I: XXI, Eriks Ssellandske Lov, I: XXXVIII och Valdemar den andres Jydske Lov, I: XXVIII (nämnda lagar äro citerade efter Thorsens edition af “Danmarks gamle Provindslove", Kjobenhavn 1852 -—1853) samt Skånelagen, I: 40. — En gång för alla må här anmärkas, att de lagar, som finnas intagna i “Samling af Sveriges gamla lagar", i detta arbete alltid citeras efter de Schlyterska editionerna. 3 Dylika bestämmelser voro ej heller främmande för de isländska och norska lagarne. Jmf. Brandt, a. a., sid. 284 o. f. samt Nordström, a. a., sid. 156. 7 i dem alla . I anslutning till dessa föreskrifter meddelas emellertid i några af svealagarne bestämmelser om en ut- trycklig försörjningspligt 2, i det att barn åläggas ätt draga försorg om sina åldriga och sjukliga föräldrar, äfven om dessa ej hade någon egendom att derför lemna som ersätt- ning. Anledning att gifva dessa bestämmelser en extensiv tolkning förefinnes dock ej. Någon slägten i allmänhet åliggande skyldighet att ansvara för fattiga slägtmedlem- lemmars försörjning var lika litet enligt de svenska som enligt de danska lagarne faststäld. Den grund, hvarpå den gamla isländska och norska fattigvårdslagstiftningen var bygd, hade således ej sin mot- svarighet i de svenska landskapslagarne. I desamma sak- nas dock ej bestämmelser, hvilka antyda, att det oaktadt en viss uppfattning af fattigvården såsom en allmän, en samhällets angelägenhet, ej var för våra förfäder främ- mande. • Enligt de flesta af landskapslagarne var en viss del af den s. k. sädestionden anslagen åt de fattiga. Stor- leken af denna del bestämdes i regeln på det sätt, att, se- dan presten tagit en tredjedel af nämnda tionde, återsto- den skiftades i tre lika lotter, en för biskopen, en för kyr- kan och en för de fattiga. På de fattiges lott kommo så- ledes två niondelar af hela tionden3. Efter Gotlands-lagen var fattigandelen något större, i det att enligt denna lag, som tillägger presten och kyrkan hvar sin tredjedel af sä- 1 Vestg.L. I Jorper B: 3: 1, II Jorpe B: V, II Addit: 11 § 10, Östg.L: Zrfha B: XII, Upl.L. Jorpa B: XXI, Sdm.L. Jorpa B: XVII, Vestm.L. I Gipninga B: 16, II Jorpa B: XVII och Hels.L. Jorpa B: XV. Motsvarande stadganden finnas ock i M. E. L.L. Eghno B: XXXIIII, M. E. St.L. Jordha B: XV, och Chr. L.L. Jordha B: XXXI. 2 Jmf. de i föregående not citerade lagrummen i Uplandslagen, Söder- mannalagen samt den s. k. yngre Vestmannalagen, och de med dessa lagar härutinnan öfverensstämmande landslagarne och stadslagen. 3 Vestg.L. I Kirk. B: XVII: pr., Vestg.L. II. Kirk.B: XXXVI, Östg.L. Kr.B. IX, Smål.L. Kr.B. VI: pr., Sdm.L. Kirk.B: VI, Vestm.L. I Kr.B: III: pr., Vestm.L. II Kr. B: VI: pr. — I Vestgötalagarne var prestens andel ej fastslagen till en tredjedel, utan skulle han hafva så stor del, som vid 8 destionden, hela den återstående tredje delen var ämnad till de fattiges underhåll1. Helsingelagen innehåller ej ut- trycklig föreskrift om sädestiondens fördelning; den skulle kyrkans invigning blifvit bestämd. (Jmf. RABENIUS: Om tionden, s. 42). I början af 1400-talet omtalas dock, att vid fördelningen af sädestionden “ab antiquis temporibus" en tredjedel af hela denna tionde tillkommit honom. Se Sv. Dipl. fr. o. m. 1401 I ss. 467 (d. 4 Juli 1405) och 406 (den 19 Dec. 1406). I Upl.L. finnes ej någon tiondedel uttryckligen anslagen till de fat- tiga. Kirk.B. VII: pr., som innehåller föreskrifterna om sädestiondens fördel- ning, stadgar härom endast: "par a prtestser pripiung aff. ok af pöm twem lotum ataer teru. par a kirkiaen pripiung aff." Stadgandet är, såsom synes,, ofullständigt. Deri bestämmes intet om, hvart fyra niondelar af tionden skulle gå. En tydlig öfverensstämmelse finnes emellertid emellan ifråga- varande stadgande, sådant det i dess ofullständiga skick lyder och motsva- rande stadganden i de öfriga lagarne, och detta ger anledning antaga, att äfven i Upland den enligt de öfriga lagarne vanliga fördelningen varit till- lämpad. Detta antagande vinner stöd deraf, att dels, å ena sidan, en bi- skopens del af tionden antydes uti ifrågavarande lagrum i Upl.L., då det der med afseende å bondens forslingsskyldighet af tionden heter: “asi giö- rin böndssr aengae aku hwarti biskupi aelh' praesti. utaen böndasr siaelwae lystir", dels, å andra sidan, benämningen fattigtionde (decima pauperum) på en del af den inom de tre folklanden utgående tionden återfinnes i flere hand- lingar från senare hälften af 1200-talet (Sv. Dipl. I sidd. 347 (d. 3 Dec. 1250), 355 o. 356 (d. 19 Aug. och d. 2 okt. 1252) samt 544 (d. 25 Maj 1279). Orsaken till ofullständigheten i bestämmelserna om tiondefördelningen i Uplandslagen torde vara att söka deri, att en förändring i den förut van- liga fördelningen skett före tiden för Uplandslagens stadfästelse. Anslag af fattigtionden hade skett till vissa kyrkliga ändamål, såsom synes af nyss anförda handlingar. Omfånget af den del, som sålunda indragits till kyr- kan, hade emellertid sedermera blifvit föremål för tvist, och år 1299, såle- des endast 3 år efter Uplandslagens stadfästelse, påbjöds, att inbyggarne i de tre folklanden skulle innehålla och bevara “tertiam partem decimarum, quae olim consuevit decima pauperum vulgariter appellari", till dess att det blifvit utredt, hvilken densamma borde rätteligen tillkomma (Sv. Dipl. II sid. 450). 1 Bestamdt stadgande derom återfinnes ej i Gotl. L., men det framgår af Gregorius IX:s stadfästelse på Gotlands gamla tiondefördelning den 21 Jan. 1230, der det med afseende härå heter: “Gum ex antiqua consuetudine obtentum sit In Gutlandia, ut in tres partes dividerentur decime integre persolute, quarum una deputaretur fabrice, secunda usibus Clericorum, tertia pauperibus eroganda . . . .“ (Sv. Dipl. I sid. 257.) 9 ske efter gammal sedvänja1. Att ursprungligen någon del dervid äfven tillkommit de fattiga, är otvifvelaktigt, och enligt en stadga af år 1297 om tionden för helsingarrie skulle de fattiga hafva. en af de tre hufvudlotter, hvari sädes- tionden skulle läggas2. Ej obetydliga medel voro sålunda i landskapslagarne anslagna till de fattiges underhåll, men mot stadgandena, att viss del af tionden skulle gifvas de fattige, svara ej bestämda föreskrifter om, huru densamma skulle komma dem till godo. I yngre Vestgötalagen träffas ett stad- gande i detta afseende, i det att denna lag skiftar den del, som enligt äldre Vestgötalagen skulle tillkomma “vaeslir- nnen“, i två lotter: “een loot til spitalsins. oc annan hafui bonde hema mwth sik fatöka manna loot". Hälften af denna tiondedel skulle altså tillfalla hospitalet. Den andra hälften åter hade bonden ej att särskildt utgifva, utan skulle han hafva den “hema maeth sik“ 3. Dylikt uttryck- ligt stadgande om, att bonden skulle qvarhålla hos sig den omedelbart för de fattiga ämnade delen af tionden, åter- finnes ej i de öfriga lagarne. Då emellertid dessa ej heller innehålla någon föreskrift, eller ens antydan om, att fat- tigtionden blifvit särskildt utgifven, synes man berättigad antaga, att hvad Vestgötalagen i förevarande afseenden be- stämmer, varit den allmänna regeln i fråga om fattigtion- den öfverhufvud4. Smålandslagens hithörande stadgande be- 1 Hels.L. Kirk.B. VII. 2 Konung Birgers och Erkebiskop Nils Allessons stadga om helsin- garnes tionde den 13 Juli 1297 (Sv. Dipl. II. sid. 236). “. . . . In primis omnes decime prsediales, integre reddantur, que postmodum in tres partes equales diuidantur, quarum vnam recipiat sacerdos, alteram rusticus penes se reseruet, pauperibus erogandam, tercia vero in duas partes equales diui- datur, quarum alteram ecclesia, alteram autem recipiat archiepiscopus vp- saliensis . . . .“ Stadgan utfärdades för att göra slut på strider mellan inbyggare i Helsingland och deras prester i fråga om dessas rättigheter. (STRINNHOLM, Svenska folkets hist., V. sid. 127 fr.) 3 Jmf. Bisk. Br. st. 1, der det talas om "pan loten fatökrae manna ter böndir skulu inni haldae oc vaslum mannum giua". 4 Huru Gotlandslagens hithörande stadganden böra uppfattas, synes tvifvelaktigt. Anledning saknas ej att antaga, att på Gotland de till de 10 kräftar ock, att så varit förhållandet, då det angående den till de fattiga anslagna lotten af tionden der föreskrifves: "thrithia fatekom mannum at gifua. halder skyldom aen wskyldom “, ty uttrycket “ halder skyldom aen wskyldom “ har till nödvändig förutsättning, att bonden var den, som sjelf ombesörjde utdelandet till de fattiga. I ofvan nämnde stadga om fördelningen af helsingarnes tionde säges ock uttryckligen, att bonden skulle hos sig behålla fattigdelen af tionden. Ehuru bonden ej särskildt aflevererade fattigtionden, skulle han likväl ej behålla den för egen räkning. Han var endast fattigtiondens förvaltare; han skulle gifva den åt de fattiga. Utöfvandet af den vård om de fattiga, som lagarne afsett genom att dertill anslå vissa medel, ålåg altså bonden sjelf, och det beror på de föreskrifter, som bestämt böndernas deltagande i fattigvårdens utöfning, om en viss organisation af fattigvården och en närmare för- delning af fattigvårdsbörden under denna tid kan antagas hafva förefunnits. I Upl.L. Köpm.B: XI stadgas: “nu kan wanfört folk allr fatöct föres byje maellum. aellr bondae majllum. pa aer hwar bonde skyldughaer py ense nat uppi haldae. slikin timae dax paet komae kan. pa ma paet aengin samu nat. fran sik wraekae“; och häremot svarande stadganden återfinnas i yngre Vestmanna- lagen, Södermannalagen och Helsingelagen1. Dessa stadgan- den hafva ansetts innebära, att de fattiga skulle underhållas på det sätt, att de fördes eller färdades omkring från by till by, från bonde till bonde, hvarvid hvarje bonde skulle vara skyldig lemna herberge och föda under ett dygn2. Vore fattigas underhåll afsedda tiondemedlen stodo under sockenmännens gemen- samma förfogande. Jmf. Gotl.L. 3 och 55. 1 Sdm.L. Köpm.B: XIIII; Vestm.L. II Köpm.B: XIIII och Hels.L. Köpm.B: VII. 2 Jmf. BERGFALK, Om försvarslösa personers behandling (Upsala 1833) s. 73; GEIJER, Fattigvårdsfrågan, 1839, Sami, skrifter (Sthlm. 1874) 3.dje band, s. 68; NORDSTRÖM, a. a. s. 119; BROOMÉ, Om svenska allmänna fattig- vårdslagstiftningen (Lund 1856) s. 56; HULTGREN, Om pauperismen (Sthlm 1855) s. 34. 11 denna uppfattning riktig, hade man otvifvelaktigt att uti ifrågavarande stadganden se ett uttryck för en viss orga- nisation af den allmänna fattigvården under denna tid. Man synes nämligen då böra antaga, att detta kringförande eller kringvandrande af de fattiga mellan byarne och bön- derna skett efter någon bestämd ordning, ty man kan ej gerna tänka sig, att bonden skulle ålagts en dylik för- pligtelse i förhållande till de fattiga, om det varit helt och hållet åt dessas godtycke öfverlemnadt att bestämma, hvil- ken bonde de vid hvarje särskildt tillfälle ville uppsöka. Naturligast synes då ock vara att tänka sig försörjningsskyl- digheten fördelad på vissa kretsar af understödspligtiga, emellan hvilka den fattige i den bestämda ordningen för- des eller vandrade. Fattigvården skulle hafva varit ord- nad på ett sätt, motsvarande senare tiders sockengång1. Någon antydan om, på hvilka distrikt försörjnings- skyldigheten sålunda skulle hvila2, eller i hvilken ordning de 1 Jmf. NORDSTRÖM, a. a. s. 119, not. 36. 2 BERGFALK, a. a. sid. 75, anser, att man af uttrycket Ticereepzs picelcTccer i Östg.L. Dr. B. XIII: pr. möjligen skulle kunna sluta till, att häradet på Sveriges fasta land i allmänhet från äldre tider varit de fattiga såsom lagligt område anvisadt. SCHLYTER i sin ordbok öfver- sätter ock hereps pitekkcer med “tiggare, som stryker omkring i häradet". (Jmf. NORDSTRÖM, a. a. sid. 120, HULTGREN, a. a. sid. 34, och HAMMARSKJÖLD, a. a. sid. 46.) Då emellertid det anförda stället i Östgötalagen beskrifver härads pjäkker såsom "pan man som gangser haelgra manna maellum ok frjenda sinna ok aer huarghin stapnapir", synes derigenom vara tydligt uttryckt, att härmed ej afsågs sådan fattig, som låg allmänheten till last. Att af ofvannämnda stadgande sluta till något omgångsdistrikt för fattiga öfver hufvud torde derför ej vara berättigadt. Hvilka som betecknades med uttrycket h digt uppehälle åt alla verkligt fattige, som annars voro hänvisade till tiggeri. Enligt 1624 års förslag deremot omfattade hospitalen alla dem, som vid noggrann ran- sakning visade sig vara i behof af hjelp från samhällets sida. Att detta är förslagets mening, framgår tydligt af dess 15:e punkt, der det, sedan förut föreskrifvits, att de verkligt behöfvande skulle förhjelpas in i hospitalet, stadgas, att, om derefter någon funnes, som, ehuru han ej kunde komma in i hospitalet, ej ville ined arbete försörja sig sjelf, skulle denna, “hwad heller han sig på en ort förholler, häller och stryker Landet up och nedher", antastas och insättas i något af de tukthus, som enligt förslaget1 skulle i hvar provins inrättas. Allt tiggeri, äfven inom hemorten, skulle således förbjudas och undertryckas, och derpå fäster förslaget så stor vigt, att deri jemväl föreskrifves: " Alle Kä- ringie Stugur, som icke utan Allmogens beswär äre up- bygde på Kyrkiobackerna, och annorstädes åå Landet, och äre rätte orsaken till all Lättia och Tiggerij, skole af- skaffas och kullrijffues2.“ Hospitalen hade alltså att om- besörja hela den offentliga fattigvården, och denna var utsträckt till alla fattige; den föreslagna hospitalsordnin- gen var afsedd att vara en allmän fattigvårdsförordning. Hvad medlen till bestridande af denna fattigvård be- träffar, så ansågos väl dessa hufvudsakligen skola vinnas genom den besparing i kostnaderna för hospitalens förvalt- ning, som möjliggjordes genom dessa inrättningars sam- manslutning till större anstalter, och genom den i samman- hang dermed anordnade bättre kontrollen öfver de till- gängliga medlens användning. Nya inkomstkällor äro emellertid derjemte hospitalen beredda. I sådant afseende föreskrifves i nionde punkten: “på thet the fattige så mycket rijkeligare måge kunne vnderhålles, och effter dhy alt Tiggerij förmodeligen skall kunna här medh affskaffas, 1 16:de punkten, a. st. s. 50. 2 14:de punkten, a. st. s. 49. 44 då måge Hospitalernes Föreståndare medh Landzhöffdingens Pass sökie alle Ständer i samme Lähn om en anseenligh hielp til Hospitaledt, och att hwar sedhan åhrligen hielper dher till och thet sin Kyrkioheerde och Sexmän tillställer att skicka fram till Hospitaledt". Vidare upptages äfven föreskriften om, att hvar och en, som intogs i hospitalet, hade att föra med sig en viss summa penningar, och var här- om stadgadt, att hvarje hjon skulle medföra minst 20 daler, hvilka, om de ej betalades af den fattige sjelf eller annan, dertill förpligtad eller villig person, skulle erläggas af den stad eller socken, hvarest den fattige bodde. Utöfvandet af den offentliga fattigvården ombesörjdes således, enligt förslaget, genom provinshospitalen. Bördan af den genom fattigvården förorsakade kostnaden var der- emot, till det hufvudsakliga, fördelad emellan staten, som grundat inrättningarna, eller åtminstone till desamma an- slagit vissa inkomster, provinserna, från hvilka årliga bidrag skulle lemnas, och socknarne eller städerna, som, eventuelt, skulle lemna viss medgift med de inträdessökande hjonen. Förslaget utgår från den uppfattningen, att de af kronan till hospitalen anslagna medlen skulle till det väsendtliga för- slå till bestridande af kostnaden för fattigvården, men med all säkerhet hade dessa medel snart nog visat sig ej kunna motsvara fattigvårdens behof, om fattigvården erhållit den i förslaget afsedda utsträckningen. Den genom stadgandet om bidrag till de särskilda hospitalen från provinserna anvisade utvägen till beredande af nödiga medel kan med ganska stor sannolikhet antagas hafva kommit att leda dertill, att såsom den offentliga fattigvården skulle hafva ombesörjts genom provinshospital, så hade ock provinsen kommit att väsendtligen bära den genom denna fattigvård förorsakade tunga. Den offentliga fattigvården hade öfver- gått till att vara hufvudsakligen en provinsens angelägen- het. Hvad beträffar de omnämnda bidragen från socknarne och städerna, så voro dessa jemförelsevis obetydliga, men förslaget fäster dock vid desamma en viss vigt såsom ett medel att stärka hospitalens ställning. De sålunda infly- 45 tande bidragen voro nämligen afsedda att öka hospi- talens fonder, ej för de löpande utgifterna 1. Äfven från en annan synpunkt torde för öfrigt bestämmelsen om dessa bidrag ej hafva saknat betydelse, ty då den fattige för att intagas i hospitalet skulle medföra det stadgade beloppet, och detta, eventuelt, borde utgå från staden eller socknen, fanns för dessa kommunala distrikt ett ej ringa intresse att i möjligaste mån förekomma, att till socken eller sta- den hörande fattiga så utblottades, att de måste intagas i hospitalen, d. v. s. att, så vidt möjligt, verka för att an- talet hospitalshjon ej onödigtvis ökades. Sådan var i korthet den af Gustaf II Adolf till fattig- väsendets ordnande för ständerna framlagda planen, i hvad den rörde de fattige i allmänhet. Beträffande fattiga barn voro särskilda föreskrifter meddelade. Dessa skulle näm- ligen ej vårdas i hospitalen utan i barnhus, som skulle upp- rättas ett för hvarje provins och ett för hvarje stad2. Ge- nomförd skulle hospitalsordningen utan allt tvifvel visat sig kunna på det kraftigaste bidraga till undertryckande af lösdrifveriet, hvilket väl var den anledning, som närmast framkallat detsamma. Emellertid framstäldes af preste- ståndet och af bondeståndet, såsom det synes med allt skäl, vigtiga betänkligheter mot förslaget3. Presteståndet, som redan förut yttrat sig emot en allt för stor koncen- tration af hospitalen, uttryckte sin farhåga, att endast ett hospital i de stora provinserna ej skulle kunna göra till- fyllest, och anhöll, att konungen i alla händelser ej måtte afskaffa de gamla hospitalen, förrän de nyinrättade blifvit iordningstälda, så att de kunde fylla det förefintliga be- hofvet. Derjemte framhölls ock, att det vore rådsamt att låta allmogen hafva sina almosestugor vid kyrkorna, dit de kunde föra sina fattiga och efter råd och lägenhet visa dem barmhertighet. Bönderna å sin sida befarade, 1 10:de punkten, a. st. s. 47. 2 13:de punkten, a. st. s. 49. — Derjemte förordnas i 3:dje punkten om inrättande af ett hospital i Vadstena kloster för fattige vanföre krigsmän. 3 Se Thyselius, sist. a. a., s. 51 tf. 46 att, om nämnda stugor refvos ocli alla gamla käringar och andra fattige infördes i hospitalen, dessa skulle visa sig otillräckliga, på samma gång som bördan af de fattigas försörjande skulle komma att blifva mycket tyngre, om de ej fingo efter råd och lägenhet försörjas inom socknarne. Särskildt betona bönderna dessutom, att det omnämnda år- liga penningebidraget skulle blifva till besvär, samt att det likaledes skulle blifva svårt att gifva penningar till hospi- talet med alla fattige, som voro i socken, "effter dy Pen- ninge Utlagor äre alleredhe nogh“. De sålunda gjorda anmärkningarna föranledde emel- lertid ej regeringen att vidtaga någon ändring i det fram- stälda förslaget, och i det den 2 April 1624 för ständerna föredragna konceptet till riksdagsbeslut, heter det med af- seende å den “ordning om Hospitaler", som konungen låtit författa, att ständerna icke kunde annat än dertill önska lycka med underdånig begäran, att Kongl. Maj:t ville låta ställa densamma i verket, och ville ständerna hvar i sin stad låta sig angeläget vara, att Kongl. Maj:ts goda uppsåt exeqverades 1. Mot denna affattning af riks- dagsbeslutet, i hvad det angick förevarande fråga, synes allenast presterskapet hafva gjort någon anmärkning. Pre- sterskapet hemstälde nämligen, att hospitalen borde “bliffua tw i dhe Landzänder, som wijda och Folkerijka ähre“ 2. Förslaget till riksdagsbeslut förekommer derefter åter den 7 April till behandling, och det då ånyo i konungens närvaro upplästa beslutet, hvilket, i hvad det rörde hospitalsordnin- gen, var fullkomligt oförändradt. blef af ständerna enhälle- ligen gilladt3. Hospitalsordningen, sådan den af konungen föreslagits, hade alltså blifvit af ständerna godkänd, och 1 Se "Rijksdags- och Chrönings-Acta 1617—1632“, bl. 299, riksarkivet. 2 A. st., bl. 313. ' 3 A. st., bl. 309. — Hvad BROOMÉ, a. a. s. 61, yttrar, att konungen med afseende å ifrågavarande förslag var så långt före sin tid, att hans förslag i sin helhet ej vann ständernas bifall, kan således ej anses riktigt. Ej heller synes man om ständernas motstånd mot förslaget kunna, såsom Holmström, a. a., s. 92, säga, att det visat “berömvärd fasthet". 47 dermed kan en allmän fattigvårdsförordning i Sverige anses beslutad1. Tvifvelaktigt är dock, i hvad mån verkställighet följt å det sålunda fattade beslutet. 1635 års landshöfdingeinstruktion2 innehåller åtskilliga bestämmelser angående fattigvården. Så föreskrifves, att de, hvilka på grund af ålder eller sjukdom ej förmådde försörja sig sjelfva, och ej heller hade barn eller vänner, som ville draga försorg om dem, af landshöfdingen skulle skaffas in i nästa hospital, samt att fattiga barn skulle in- tagas i barnhuset, till dess att de kunde förtjena sin föda. “Siuke- eller Käringe-stuffworne" på kyrkbackarne skulle ingalunda tillstädjas 3. Derjemte åläggas landshöfdingarne att hafva en flitig uppsyn på tukthusen och barnhusen ej mindre än på hospitalen, “att de effter ordningen hålles widh macht" 4. Här omtalas således och anbefalles till ef- terlefnad en “ordning", som uppenbarligen innehållit be- stämmelser om hospital, barnhus och tukthus, och som fö- reskref om afskaffande af sjukstugorna på landsbygden, om äldre fattiges försörjande i hospitalen och om de fattiga barnens upptagande i barnhus, det vill med andra ord säga en förordning, som på det närmaste öfverensstämde med Gustaf II Adolfs hospitalsordning. Emellertid innehåller ifrågavarande instruktion, jemte de anförda bestämmelserna, äfven följande stadgande: “Intitt tiggerij skall Landzhöf- dingen tillstädia å Landett eller i Städerna, annorlunda än Spetaalsordningen tillåter. Der någre andre gåå omkringh ............dem skall han fluxt till tukthusett föra låta, och der inhäffua5." Häraf synes, att den i instruktionen åbe- ropade ordningen dock ej kan vara identisk med nämnda 1 Jmf. riksdagsbeslutet den 7 April 1624 (STIERNMAN, Eiksd. och mötens beslut, I. s. 765) och biafskedet af samma dag (a. a., I. s. 769). 2 Instruktionen, som är af den 8 Jan. 1635, finnes intagen i “Sam- ling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid landt-regeringen i Sverige och Finland", Sthlm 1852, s. 191 fr. 3 A. st., § 21. 4 A. st., § 24. 5 A. st., § 23. 48 Gustaf II Adolfs hospitalsordning, ty i denna finnes ej under någon form tiggeri tillåtet. En hospitalsordning måste således hafva funnits, som hvilade på alldeles samma grunder som Gustaf II Adolfs hospitalsordning, men derutinnan afvek från densamma, att den under vissa förhållanden tillät betleri. Från drott- ning Christinas tid finnes ock en handling1, som i öfrigt är ordagrant lika med 1624 års hospitalsordning, men, jemte det att början af ingressen angifver handlingen såsom ut- gången från Christina, afviker från denna derigenom att dels ett tillägg gjorts till 1624 års hospitalsordnings sista, 17:de punkt, dels en adertonde punkt tillfogats. I sistnämnda punkt upptages ånyo och utvecklas en bestämmelse, som fanns intagen i det omnämnda förslaget, som föregick ho- spitalsordningen, och i hvilken det stadgades, att, ehuru tiggeri i allmänhet förbjöds, det dock kunde tillåtas för “några extra ordinarj Infallandes nödh eller hungers skuldh“, om i detta fall särskildt tillstånd dertill utverkats. Enligt ifrågavarande hospitalsordning från Christinas tid kunde nämligen tillstånd erhållas att få tigga inom större eller mindre områden, der nöden förorsakats genom någon sär- skild olycka, och det derför vore sannolikt, att den fattige åter skulle kunna sörja för sig sjelf, om han till en början undfick nödigt understöd2. 1 Handlingen har förf, funnit i en bundt handlingar om "Tiggeri" i PALMSKÖLDSKA samlingen i riksarkivet. 2 Denna hospitalsordnings adertonde punkt har följande lydelse: “Och effter här med alt tiggerij skall wara afskaffatt, och icke blifwa lijdett i landett, så skall och allom eenkannerligen Prästerskapet wara för- budet, att uthdeela någre Pass eller witnesbörder till något tiggerij, med straff 100 Daler för huart Pass som uthgifwes, och det till näste Hospital. Doch efferdij wij här med icke all barmhertighets gärningar och Christlig warkunsamhet welle hafua uphäfwet, utan meera styrktt och stadfäst emot wår nödlijdande näste, och wij nogsampt besinne att en partt wall råka i fattigdom, icke så stort af siukdom, såsom genom någon hendellsse eller wåda, och äre doch båda af kraffter och nog mechtige att föda sig och de sina med ähran och arbete, der de blifwe hulpne och undsatte, såsom sär- deles de det sine genom wådeld, siönödh, Röfwerij, stöldh och annan slijk nödh mist hafue, sådane hafwe wij tillstådt att besökia sine Lands, Sockne 49 Enligt denna handling, som väl bör betraktas såsom en senare redaktion af Gustaf II Adolfs hospitalsordning, fanns alltså visst tiggeri tillåtet. Med stor säkerhet kan man der- för antaga, att det är nämnda hospitalsordning uti ifråga- varande redaktion, som i 1635 års landshöfdingeinstruktion • åberopas. Landshöfdingarne voro således genom 1635 års instruktion ålagda att vaka öfver, att den vid riksdagen . 1624 beslutade organisationen af fattigvården i olika lands- ändar genomfördes. Gustaf II Adolfs hospitalsordning måste derför antagas hafva varit till verkställighet påbjuden, men den torde lik- väl endast i ringa omfattning hafva tillämpats. De be- tänkligheter, som af presterskapet och bondeståndet fram- hållits vid 1624 års riksdag, visade sig säkerligen vara af den vigt, att de omöjliggjorde ett genomförande af hospi- talsordningen. Tiggeriet och lösdrifveriet tilltogo allt mer, och riks- dag efter riksdag återkommo klagomålen deröfver. Re- dan år 1634 hade regeringen med anledning af prester- sterskapets då framstälda besvär angående tiggeriet begärt, att presterskapet skulle afgifva sitt betänkande om, på hvad sätt en viss stadga till dettas afskaffande skulle göras 1. Att emellertid regeringen då ännu ansåg, att frågans lösning vore att söka i hospitalsordningens verkställande, framgår och Heradsmän om hielp och upprättellse, doch på effterfölliande sätt, att han gifwer sin nöd å Rådstuffwun eller å Häradstingett der han är boendes, och tager der af Borgmästare och Rådh eller Häradshöfdingen och Nämbden laglig bewijs om sin lägenheet och olycka. Och der med söker hielp i sitt häradh eller stadh, men will han wijdare, då tee sigh med föreskrefne be- wijs för Landshöfdingen och tage af honom tillståndh med hans öpne breef att sökia hielp wijdare i Landet och Städerne. Wäll måge andre gifwa den nödstältte förskriffter och recommendationsbreeff. Men ingen tillst ädies att sökia hielp annorlunda än nu är sagtt, uthan hoo som sigh understår annorlunda att tiggia som sagt är, den föres i Tuchtehusett. Och hoo som een sådann förpassar, styrckiandes honom till Tiggeriet, böthe till näste Hospital 50 Daler.“ 1 Se Resolution på presterskapets besvär den 28 Juli 1634, § 15 (Stiernman, Riksd. och mötens beslut, II s. 871). Dahlberg. Bidr. t. sv. fattiglagstiftningens hist. 4 50 deraf, att instruktionen för landshöfdingarne, hvarigenom hospitalsordningens iakttagande påbjöds, först i början af år 1635 utfärdades. På samma uppfattning hvilar ock den af re- geringen vid herredagen i Stockholm 1635 framstälda frågan om “thet stora tiggerij", då regeringen dervid hemställer, “om inge medell skulle finnas, att hvar provincie behöllo och försorgde i spetalerne sine fattige1". I denna fråga fram- skymtar dock tydligt äfven en tvekan, om ej andra utvägar måste sökas till afhjelpande af de rådande missförhållan- dena. Och fanns hos regeringen en dylik tvekan, så blef denna visserligen ej häfd genom de svar och betänkanden, som med anledning af den gjorda framställningen afgåfvos. Bland dessa är den förklaring, som afgafs af Viborgs fullmäktige2, särskildt märklig genom de i vissa afseenden nya synpunkter till fattigvårdens ordnande, som deri fram- träda. Här uppställes såsom den främsta regeln, att hvar stad eller socken skulle uppehålla och försörja sina egna fattige, som af sjukdom, ålder eller fattigdom voro afsig- komne. De, som kommo från landet från den ena eller andra orten, skulle dit igen afvisas. Hvad hospitalens verk- samhet angår, framhålles, att denna borde begränsas till vissa slag af fattige, så att i hospitalen endast sådana per- soner skulle underhållas, som antingen hade synnerligen obotlig sjukdom eller eljes voro “på deras lemmar för- lamade" och ej kunde sköta sig sjelfva. — Presterskapet intager i sitt svar i det väsendtliga kyrkoordningens stånd- punkt3 och anser, att bästa sättet att afskaffa det öfver- klagade tiggeriet vore, att i alla socknar uppbyggdes vid kyrkan en stuga, der de fattige dagligen vistades och af socknarne efter lägenheten underhöllos. Äfven ridder- skapets och adelns betänkande4 intager kyrkoordningens 1 Riksrådets prot. den 24 Mars 1635. (Handlingar rör. Sveriges hist., 3:dje ser., V s. 38). 2 Riksdagsacta 1635. 3 Riksrådets prot. den 24 Mars 1635 (a. st., s. 38). 4 Ridderskapets och adelns riksdagsprot. II s. 163. Betänkandet är aftryckt efter en bland 1635 års riksdagsacta förvarad handling, som delvis är skrifven med blyerts och således tydligen ett koncept. 51 ståndpunkt med afseende å hospitalen. I fråga om fattiga utom hospitalen framställes i detsamma förslag till en sär- skild ordning, och hemställes med afseende å dessa, “att een wiss Rulle måtte vpprättas så wäl i städerne som vthi huar sokn och Häradh och sedan der effter vtdela dem vthi huar sokn eller häradh att haffua deras tiggare". De med anledning af regeringens förevarande hem- ställan afgifna svaren voro, såsom synes, visserligen från hvarandra afvikande, men öfverensstämde dock deruti, att de ansågo hospitalsordningens föreskrifter om fattigvårdens ordnande ej vara ändamålsenliga. Emot sin sträfvan att genomföra hospitalsordningen fann regeringen således en bestämd och enhällig opinion. Äfven ridderskapet och adeln och borgarståndet, från hvilka stånd år 1624 ingen invänd- ning försports mot det då framlagda förslaget, delade nu den allmänna åsigten om omöjligheten att tillämpa hospitals- ordningen. Att detta skulle utöfva en bestämmande in- verkan på regeringen, är naturligt. Också finner man, att hon mot slutet af år 1635 är betänkt att för afskaf- fandet af alt oskäligt tiggeri låta författa en ordning1, samt att hon har för afsigt att åstadkomma en ran- sakan af hospitalen2 och att öfverse och bringa till verk- ställighet “sahl. Konung Gustaffs" om hospitalen gjorda ordning3. Detta allt anger, att regeringen då funnit nödigt att söka på andra vägar än genom hospitalsordningens rea- liserande bringa reda uti ifrågavarande förhållanden. Länge dröjer det ej heller, förrän man finner stadganden, som måste anses innebära ett bestämdt upphäfvande af hospitals- ordningen eller åtminstone ett uppskjutande tills vidare af dess genomförande. För landshöfdingarne, som hade att vaka öfver den nya organisationens genomförande, måste det snart hafva blifvit uppenbart, att det för det dåvarande ej lät sig göra 1 Se resolution på presterskapets besvär 1635, § 10. (STIERNMAN, Riksd. och mötens besk, II s. 935.) 2 Riksrådets prot. den 22 okt. 1635 (a. st., s. 221). 3 Riksrådets prot. den 26 okt. 1635 (a. st., s. 229). 52 att centralisera hela fattigvården på ett fåtal provins- hospital. Man kan derför antaga, att äfven förevarande fråga beröres i de besvär, som af dem framburos för rådet mot slutet af år 1635 öfver att vissa punkter i instruk- tionen voro omöjliga att praktisera1. Bland de ändringar, som genom 1638 års memorial till landshöfdingarne i flera punkter vidtogos i 1635 års instruktion, var i alla hän- delser äfven en, som berörde instruktionens bestämmelser om fattigvården. Föreskriften, att i hospitalen alla fattiga skulle intagas, upprätthålles här ej vidare, utan stadgas, att, der hospitalen visade sig ej räcka till, hvar socken skulle hålla en stuga och der försörja sina fattiga, till dess de dogo, eller kunde inkomma i “Landsens Hospital"2. 1 Riksrådets prot. den 19 nov. 1635 (a. st., s. 331). — Under den med anledning af landshöfdingarnes framställning uppkomna discussion be- gärde riksdrotsen, att landshöfdingarne skulle “opteckna dee besvär dee finna i instructionen intet vara practicable, ehuru väll han för sin person holler alt vara gjörligitt, dock altt icke på 2 eller 3, ja icke på 10 åhr“. 2 Ifrågavarande memorial, inskrifvet i riksregistraturet för den 26 febr. 1638 efter det exemplar, som landshöfdingen öfver Elfsborgs län er- höll, stadgar i 12:te punkten: “Deth den oordning, som klagas mycket wara i Landet, medh tiggerij aff knechter och båtzmän aftställes: och att deth samma med andre Lättingar, de där stryka Uthur den ene provincien j den andre, tages i acht. Bör och Landzhöfdingen deropå see, att dee käringestuffuur som icke Uthan almogens besvär äre opbygde på Kyrkio- backerne och annorstädes i Landet, och äre rätha orsaken till läthia och tiggerij må affskaffas, och om deras wilkor som deruthi boo ransakas, om dhe så wahnföre ähre af åhr eller siukdom, att dhe sig Uthan tiggerij icke föda kunne, då förhiälpas i nästa Hospital, män the andre tillhållas att säthia godt folck tiänst och medh sine händer nähra sig ährligen. Män där Hospitalerne icke kunna tillräckia, så skall med Bispen i Schara och Super- intendenten j Götheborg afftalas, deth Landzhöffdingen på sin sijda, och desse på deres tillhålla Prästerskapet icke ath meddela någre Pass åth Tig- giare, män att hwar Sochn håller en stuffuu wedh Kyrckian och där för- sörier sine egne fattige till dess dee döö, heller i Landsens Hospital tran- sporteras kunne. Hwadh ytherligare Landzhöffdingen kunde vara till på- minna öffwer, och till hans förrättande hörer, tilltror H. K. Mtz honom nå- digst, ath han låter sigh anlägit wara deels ath affhiälpa, deels och att execu- tera som han weet H. K. Mtz tiänst och sin egen plicht det fordra, och han framdeles derföre reda och beskedh will göra, efftersom honom och framdeles bäthre information giffuas skall." 53 Försöket att inom hospitalen centralisera hela fattig- vården var dermed för det dåvarande uppgifvet. Gustaf II Adolfs plan att hufvudsakligen genom en utveckling af det bestående hospitalsväsendet åstadkomma den förbättring i fattigvårdsförhållandena, som visat sig nödvändig, måste således öfvergifvas, då den ej kunde ge- nomföras. För den svenska fattiglagstiftningens historia är det dock af synnerligt intresse, att i Sverige den första allmänna fattigvårdsförordningen ej lade bördan af fattig- vården på primärkommunerna, utan föreskref, att den offent- liga fattigvården skulle för större distrikt ombesörjas inom anstalter, hvilka hufvudsakligen på kronans bekostnad skulle uppehållas. Att emellertid på många ställen inom landet i städer och socknar åtgärder frivilligt vidtagits till försörjande af de till dessa städer och socknar hörande fat- tiga, är otvifvelaktigt, och af de yttranden och förslag, som med anledning af hospitalsordningen af ständerna afgåfvos, synes äfven, att den uppfattningen inom landet var rå- dande, att en verksam allmän fattigvård endast på det sätt kunde åstadkommas, att fattigvården i viss utsträckning ombesörjdes inom de särskilda orterna. Allt tydde på, att den tid var nära förestående, då städernas och socknarnes deltagande i fattigvårdens utöfning skulle komma att ge- nom lag bestämmas. IV. Redan i resolutionen på presterskapets besvär den 6 Nov. 1635 1, hade regeringen, såsom ofvan nämnts, förkla- rat sig betänkt att låta författa en ordning för afskaffande af allt oskäligt tiggeri, och under de följande åren hänty- des gång efter annan på den kommande tiggareordningen2. Under tiden sökte man genom föreskrifter angående de områden, inom hvilka de fattiga egde att betla, i viss mån afhjelpa de svåraste missförhållandena3, och inom olika delar af landet arbetade man på att genom lokala stadgar och föreskrifter ordna fattigvården 4. 1 § 10. (Stiernman, Riksd. och mötens beslut, II s. 935 f.) 2 Se res. på presterskapets besvär 1630, § 8, och 1638, § 8. (Stiern- man, Riksd. och mötens beslut, II s. 944 och s. 963.) 3 I synodalprotokollet för Strengnäs stift den 31 aug. och den 1 och 2 sept. 1636 föreskrifves: “Mendicis oberrantibus Priepositis ultra suam prieposituram, pastoribus ultra Ecclesiam sibi commissam literas commen- datitias et intercessorias communicare, in solidum nostrie pernegant consti- tutiones, cum quibus etiam decreta comitialia in proximo Stocholmensi con- ventu omnium ordinum sententia lata et a S. R. M. confirmata plenarie . . . conspirant . . .“ — Enligt resolutionen på presterskapets besvär 1636, § 8, (Stiernman, Riksd. och mötens beslut, II s. 944) egde de fattige att med kyrkoherdens sannfärdiga bevis söka sin almosa inom stiften, der de voro hemma, men ej vidare. 4 I res. på presterskapets besvär 1640, § 5 (Stiernman, Riksd. och mötens beslut, II s. 972) anföres bland annat: “öfver det oskickeliga tigge- riets afskaffande är allaredan till en del och på de förnämsta orter gjord god begynnelse och arbetas ännu dagligen vidare öfver hela riket der med att komma." — I PALMSKÖLDSKA samlingen i riksarkivet finnes i en bundt handlingar om “Tiggeri" en “ordningh om tijggare och fattiga uti Staden", publicerad i Göteborg den 13 okt. 1639. Enligt denna ordning skulle främ- mande tiggare ej tillåtas i staden. Almosepenningar uppsamlades genom “the fattiges tienare" och fördelades på de fattige efter deras behof. 55 Vid 1642 års riksdag hänsköts frågan om fattigvår- dens ordnande ånyo till ständerna1. Regeringen framhöll dervid bland annat, att, ehuru land och städer voro tem- ligen försedda med hospital, allt likväl icke kunde ex pub- lico bestås, och att det derför vore af vigt, att en ord- ning gjordes om de husfattige på landet. Riksdagsbeslutet är ock affattadt i öfverensstämmelse härmed2 och inne- håller grunderna för en allmän fattigvårdsförordning, om- fattande bestämmelser rörande såväl hospitalen som sättet för understödjandet af de fattige, hvilka ej kunde i hospi- len intagas. Den 28 Febr. 1642 utfärdades derefter en på dessa grunder hvilande “Ordning och Stadga, huru hållas skal medh Tiggare och fattige, som rätt Allmoso behöfwe: Item medh Landstrykare och Lättingar" 3. I denna 1642 års tiggareordning skiljes mellan, å ena si- dan, de fattige, som alls icke kunde reda sig sjelfva, samt de, som borde hållas inom särskilda anstalter på grund af den fara, deras umgänge med andra personer måste antagas innebära för dem, med hvilka de kommo i beröring, och, å andra sidan, de fattige, hvilka af ålder och sjukdom voro så afsigkomna, att de ej kunde med arbete tillfyllest nära sig. Endast fattiga tillhörande den förra gruppen fingo intagas i hospitalen. Dessa anstalter voro nämligen i främsta rum- met förbehållna dem, som voro sjuka på grund af ålder eller annan skröplighet, och som hvarken förmådde uppe- hålla sig sjelfva eller hade slägtingar, som ville och kunde lemna dem bistånd. Derefter skulle tillträde till hospitalen beredas dem, som voro ursinnige och besatte, samt dem, som voro behäftade med smittosamma sjukdomar och derför måste hållas afskilda från människors umgänge 4. De öfriga fattige åter skulle försörjas inom de särskilda orterna0. 1 Se Puncter för ständerna den 22 jan. 1642. (Ridderskapets och adelns riksdagsprot. III, s. 258.) 2 STIERNMAN, Riksd. och mötens beslut, II s. 1009. 3 Stiernman, Ekon, förf., II s. 327 o. fr. 4 A. st. §§ 1 o. 2. 5 A. st. § 8. 56 Genom tiggareordningen har således omfånget af ho- spitalens verksamhet blifvit begränsadt och inskränkt till vissa slag af fattiga1. Tiggareordningens bestämmelser i öfrigt om hospitalen äro ganska kortfattade2 och väsendt- ligen hemtade ur 1624 års hospitalsordning3. Hvad särskildt angår föreskrifterna om de medel, hvarigenom hospitalen skulle underhållas, afviker tiggareordningen från nämnda hospitalsordning hufvudsakligen derigenom, att i densamma ej är upptagen det förut anförda stadgandet i hospitals- ordningens nionde punkt om bidrag från “alle Ständer i samme Lähn“ 4. Att détta stadgande här ej upptagits är ock naturligt. Såsom grund för detsamma angifves i ho- spitalsordningen, att genom denna ordning allt tiggeri för- modligen skulle komma att afskaffas, d. v. s. att något underhållande af fattige inom de särskilda orterna ej vidare skulle ifrågakomma. Tiggareördningen åter har till uppgift ej att upphäfva tiggeriet, utan att närmare bestämma, huru inom städerna och socknarne de fattige skulle erhålla nö- digt understöd. Genom att ifrågavarande bidrag bortföllo, äro emellertid hospitalen enligt tiggareordningen väsendt- ligen hänvisade till de af kronan till deras underhåll an- slagna medel, och hospitalen betecknas med skäl i tiggar- 1 I tiggareördningen är alltså tillämpad den af Viborgs fullmäk- tige vid herredagen i Stockholm år 1635 uttalade åsigten om hospitalens ställning i förhållande till fattigvården i allmänhet (se ofvan s. 50). 2 Att jemte tiggareordningens ifrågavarande stadganden äfven 1571 års kyrkoordnings bestämmelser i tillämpliga delar ansågos böra fortfarande iakttagas, synes framgå deraf, att i LAURELII och EMPORAGII kyrkoordnings- förslag såväl kyrkoordningens som tiggareordningens hithörande föreskrifter i allt väsendtligt upptagas. (Se Handlingar rörande Sveriges historia, 2:dra serien, 2:dra afd. I s. 474 fr. och II s. 366 ff.) 3 Af den omständigheten, att tiggareordningens sista punkt handlar om, huru den skulle erhålla hjelp, som varit utsatt för eldsolycka, kan man möjligen sluta till, att det är hospitalsordningen i den redaktion, den erhöll under drottning Christina, som ligger till grund för tiggareördningen, då ju denna hospitalsordnings sista punkt innehåller bestämmelser om af- hjelpande af nöd, som drabbat någon genom olyckshändelse. 4 Se ofvan s. 43 o. 44. 57 ordningen såsom underhållna af staten1. Då emellertid, å andra sidan, statens deltagande i bärandet af den genom fattigvården förorsakade bördan enligt tiggareördningen i det hela är begränsadt till hospitalens underhållande, så innebär det närmare begränsandet och bestämmandet af hospitalens verksamhet i förhållande till fattigvården i all- mänhet på samma gång ett närmare bestämmande af sta- tens deltagande i fattigvårdens utöfvande. Genom tig- gareordningen är sålunda i lagstiftningen den vigtiga grundsatsen införd, att statens fattigvård, väsendtligen in- skränkt till vissa slag af fattiga, ställes i uttrycklig motsats till den öfriga fattigvården, hvilken i allmänhet skulle inom de särskilda orterna utöfvas. Hvad angår tiggareordningens stadganden om fattig- vården inom de särskilda orterna, så äro dessa ganska obe- stämda och sväfvande. De utgöra emellertid grunden för den kommunala fattigvården, sådan den i Sverige utbildats, och en klar uppfattning af desamma är nödvändig, för att gången af fattiglagstiftningens utveckling i vårt land skall kunna framstå i en rätt dager. De hufvudsakligaste af ifrågavarande bestämmelser innehållas i följande paragrafer af tiggareördningen: § 8. “Förvthan Hospitalerne, som på Wår och Chronones omkostnad i alle Provincier här vthi Rijket vnderhållas, så skole widh Kyrkiorne i Städerne och på Landzbygden vpbyggias, effter hwar Församblingz stoorleek och förmögenheet, någre Stugur, synnerligen ther inge ännu äre, hwarest samme Församblingz fattige, som igenom ålder och siukdom så äre komne vthaff sigh, at the med arbete sigh icke tilfyllest kunne nähra, skole må inflyttia, och aff Staden eller Soch- nen Allmoser vndfåå och blifwa försörgde, men icke gå kring Landet eller i Städerne på marcknader eller thes emillan at tiggia." 1 A. st. §§ 1 och 8. Hospitalerna omtalas såsom på “Wår och Chro- nones “ bekostnad underhållna. 58 § 9. “Men händer för någon skälig orsaak, at en eller annan något vthlopp wore till förvnna och eff- terlåta, tå skole Kyrkioherden sampt Kyrkiones För- män och Sexmän skåda then sådant förlof söker, samt hans skääl, och om the rättmätige finnas, tå gifve honom sitt bewijs, och therjämte recommendera honom till Prosten vthi Contractet eller Prosterijet. “ § 10. “Ingen Prost skal må förlofwa och gifwa någon Pass till at tiggia annorlunda, än 1. at han jämte sine Contractister noga öfwerwäger, om then hafwer rättmätige skääl som thet söker. 2. At han intecknar i Passet, huru länge och til hwad ort i hans Contract then fattige medh tiggerijet må sökia Allmose. 3. At han icke förpassar någon til at tig- gia vthom Contractet: vthan ther then eene eller an- dres äländighet wore så stoor, att han skäligen pröf- wes mehra hielp hafwa vthaff nöden, at Prosten medh Contractisternas inrådh tå gifwer honom sin förskrifft til Biskopen och Capitlet vthi thet Stifftet." § 11. "Finner Biskopen och Capitlet Prostens re- commendation wara skäligh och funderad: Tå gifwes then arme och nödtorftige ther ytterligare pass och till- stånd at sökia Allmose, lämpad til en viss tijd, så och wisse orter inne vthi Stifftet, men icke wijdare. “ § 12. “Alle andre Pass, vthaff hwem the och i så måtto vthgifwes, skole wara aff intet wärde; Effter som Biskoperne, Prosterne, Kyrkiöherderne, så ock Kyrkiones Förmän och Sexmän, jämväl här widh skole wara förmante, at gifwa sådane Pass medh gott och noga öfwerwägande, på thet icke, igenom eens eller annans försummelse eller obetäncksamhet, Landet med omlöpande Tiggiare må blifwa vpfylt.“ § 15. “Finnes någre lemlastade Tiggare at fara omkring å Landet eller i Städerne, och sökia Allmose annorlunda än som förbem:t är, ordentligen medh loff och ti Istånd, then skall förwijsas til then orth han är hemma; Och ther han sådant icke effterkommer, tå antastes och sätties på någre dagar weckor vthi fängelse. Achtar han sådant än tå intett, vthan kom- mer igen, tå skärpes emot honom straffet, effter som man befinner at saken fordrar." Stadgandena i § 8 om förbud för de fattige att gå kring landet eller i städerna att tigga och i § 15, att de fattige, som funnos fara kring landet eller i städerna för att söka almosa, skulle förvisas till den ort, der de voro hemma, visa, att enligt tiggareördningen den fattige för erhållande af sitt nödiga lifsuppehälle var hänvisad till sin hemort. Förbudet för den fattige att utom sin hemort söka almosa motsvaras emellertid ej af någon bestämd förpligtelse för socknen eller staden att sörja för, att den fattige erhöll erforderlig hjelp. Stugor skulle vid kyrkorna i städerna och på landsbygden uppbyggas efter hvar församlings stor- lek och förmögenhet till de fattiges herbergerande, men angående dessas underhåll i öfrigt stadgas endast, att de af socknen eller staden skulle almosor undfå och blifva försörjde, ett stadgande, hvarigenom säkerligen ej varit afsedt att pålägga kommunerna, såsom sådana, någon förpligtelse att svara för de fattiges underhåll. Hade afsigten varit att bestämma en dylik förpligtelse, hade detta måst på ett tydligare sätt uttryckas, då det inne- burit en bestämd afvikelse från de bestående förhållandena. I propositionen till ständerna angående tiggeriet är ej heller ifrågasatt, att kommunerna skulle påläggas en sådan skyldighet, utan afses i denna allenast ett ordnande af tiggeriet, och i riksdagsbeslutet föreskrefs blott, att de fattige “aff Stadhen eller Socknen Allmosor hempta måge och blifwa försorgde". Tiggareördningen kan således ej hafva afsett att gifva nya allmänna bestämmelser angående sättet för försörjandet af de fattige, utan skulle dessa säkerligen för erhållande af nödig hjelp fortfarande vara beroende af de enskildes barmhertighet. Förordningens föreskrifter voro i främsta rummet riktade ej mot kommunerna, utan mot de fattige, hvilkas rätt att tigga begränsas och bestämmes. Tiggeri inom hemorten är derför ej heller förbjudet, men 60 väl är straff stadgadt för den, som påträffades betlande utom denna ort1. Den fattige var emellertid ej under alla förhållanden för sitt underhåll hänvisad till den socken eller den stad, inom hvilken han var hemmahörande. Fanns dertill skälig orsak, kunde en till viss kommun hörande fattig, få sig annan ort anvisad att der söka hjelp. Pröfningen, om till- räcklig orsak till medgifvande af sådant “vthlopp" vore för handen, ålåg, såsom synes af § 9, i första rummet kyrko- herden samt kyrkans förmän och sexmän. Ansågo de skä- lig anledning vara för handen, gåfvo de den fattige bevis derom och rekommenderade honom till kontraktsprosten, som, jemte kontraktisterna, ånyo pröfvade frågan, och der- efter, enligt § 10, hänvisade den fattige till viss ort inom kontraktet, der han under bestämd tid hade att söka all- mosa, och skulle anteckning härom göras i ett skriftligt bevis, som lemnades tiggaren, tiggarepasset. Ansåg kon- traktsprosten, att den fattige ej kunde på detta sätt erhålla nödig hjelp inom kontraktet, egde han dock ej att för- passa honom till någon ort utom detsamma, utan hade han att i detta fall “medh Contractisternes inrådh" gifva honom sin “förskrifft til Biskopen och Capitlet vthi thet Stifftet". Biskopen och kapitlet kunde derefter, om de funno den sålunda lemnade rekommendationen grundad, bestämma vissa orter i stiftet, inom hvilka den fattige un- der viss tid egde att betla. Jemföras förevarande stadganden om de fattiges för- sörjande med det af presterskapet i förut omnämnda be- tänkande år 1620 framstälda förslag till tiggeriets ord- nande, är det tydligt, att tiggareördningen i detta afseende allenast närmare utvecklar de grunder, detta förslag angaf. Tiggareördningen liksom detta förslag afser ej att pålägga 1 Jmf. bil. 22: 5 vid ridderskapets och adelns prot. för år 1664, IX s. 403. Ridderskapet och adeln begärde, “at den 1642 gjorde tiggare- ordningen motte blifva i acht tagen och exeqverat..............; och ingen må tillåtas uthan pass, ded vari sig hvem ded och vara må, at tiggia, uthan hvar tiggiare hålle sig innom sin sochns grentzer". 61 de särskilda orterna någon allmän förpligtelse att svara för de fattiges underhåll, utan blott att fastställa en sådan begränsning i rätten att tigga, att, å ena sidan, derigenom i möjligaste måtto förekoms, att personer, som sjelfva ,kunde förtjena sitt uppehälle, lågo allmänheten till last, samt att, å andra sidan, en sådan fördelning af de verkligt fattige skedde emellan de olika kommunerna, att ej några af dessa blefvo alltför öfverlupna med tiggare, utan att de verkligt fattige inom de orter, dit de voro hänvisade, skulle kunna erhålla nödig hjelp. , Tiggareördningen pålägger alltså ej de särskilda or- terna en bestämd förpligtelse att sörja för de till desamma hörande fattige, men den utgår dock otvifvelaktigt från den förutsättningen, att de fattige inom de orter, der de egde att söka almosa, skulle erhålla nödigt lifsuppehälle. Ehuru de fattiga för erhållande af erforderlig hjelp voro hänvisade till de enskildes barmhertighet, var dock lem- nandet af det understöd, som kunde vara af nöden, ej helt och hållet beroende af de enskildes godtycke. Då stän- derna genom 1642 års riksdagsbeslut för sig och sina med- bröder förbundit sig att iakttaga tiggareordningens före- skrifter1 samt att “troligen och stadeligen" efterkomma, hvad riksdagsbeslutet innehöll2, så ansågos dermed säker- ligen de enskilde förbundna att efter råd och lägenhet i mån af behof hjelpa de fattiga och sålunda medverka till, att tiggareördningen kunde på afsedt sätt tillämpas, ehuru något bestämmande af de enskildes bidrag till art och be- lopp ej fanns stadgadt och ej heller någon påföljd före- skrifven för den, som undandrog sig denna sin skyldighet. De bestämmelser, som begränsade de fattige till vissa di- strikt, uttryckte derför äfven tiggareordningens uppfattning 1 Slutet af riksdagsbeslutets ll:te punkt, som behandlar frågan om tiggareördningen, lyder: “Effter som thetta alt och hvad mehra här kom- mer i betänckiande, är aff H. K. M.t i een Ordning författat, och wij så ock wåre medhbröder som hemma äre, wele hörsambligen weta at taga i acht." 2 Jmf. slutet af 1642 års riksdagsbeslut. 62 af, inom hvilka distrikt de särskilda fattige borde underhållas och inneburo faktiskt ett fördelande af fattigvårdsbördan mellan samma distrikt. Då således den fattige enligt tiggareördningen hade att i regel hålla sig inom sin socken, men, om det visade sig nödigt, kunde tillåtas att söka hjelp inom andra delar af kontraktet och, eventuelt, stiftet, kan fattigvårdsbördan enligt tiggareördningen anses vara så fördelad, att den i första hand hvilade å socknen, men att de särskilda sock- narne inom kontraktet och stiftet stodo i det samband med hvarandra, att i fall af behof olika delar af kontraktet och stiftet hade att bisträcka hvarandra vid de fattiges under- hållande. Bestämmelsen, att orter utom det kontrakt, hvartill en viss fattig hörde, stundom skulle bidraga till dennes underhåll, torde dock härvid hafva haft ganska ringa betydelse. Den omständlighet, som var förbundet med ut- verkande af tillstånd för fattig att utom kontraktet få söka almosa, måste föranleda, att dylikt tillstånd endast undan- tagsvis kunde komma att gifvas, och i regel torde väl ock, om det oskäliga tiggeriet afskaffats, inom kontraktet nödig hjelp kunnat erhållas för de verkligt fattige. Att förpas- sandet utom kontraktet ej heller varit afsedt för vanliga understödsfall, utan allenast då särskilda omständigheter förelågo, vinner äfven stöd deraf, att ett dylikt förpassande ej tinnes omnämndt i 1642 års riksdagsbeslut, ehuru vid dettas affattande den några dagar derefter utfärdade tig- gareordningen säkerligen redan förelåg fullt utarbetad1. I den följande lagstiftningen finnes ej heller några föreskrif- ter, som angifva, att orter utom kontraktet ansetts såsom regelmässigt medverkande vid de fattiges försörjande. Vid uppställandet af den allmänna regeln för fördelningen af fattigvårdsbördan enligt tiggareördningen torde man der- för kunna i det hela bortse från den medverkan, som var tillagd orter utom kontraktet, och den allmänna regeln i förevarande afseende skulle således vara, att hvarje socken hade att i första hand sörja för sina egna 1 Jmf. not 1 å föregående sida. 63 fattige, och att de särskilda socknarne inom hvarje kon- trakt hade att i mån af behof härvid bisträcka hvarandra. Fattigvårdsbördan hvilade på kontraktet och socknen. Emellertid omnämnes ej sedermera kontraktet så- som jemte socknen regelmässigt deltagande i fattigvår- dens utöfvande. Deremot är upprepade gånger häradet i sådant afseende sammanstäldt med socknen, och det synes, som om det mött svårighet att förklara den ställ- ning häradet i fattigvårdsafseende på grund häraf kan antagas hafva intagit jemte socknen. Att anse ordet "härad", då det sålunda nämnes jemte socken, “endast vara en betydelselös reminiscens från gamla tider, då hä- radsbandet ännu gälde i sin fulla kraft"1, är ej möjligt, då, såsom ofvan visats, häradet ej kan antagas i gamla tider hafva haft någon skyldighet att sörja för de fattige, och äfven om i forna tider fattigvården i större eller min- dre omfattning varit bunden vid häradet, måste den an- förda åsigten dock hållas för origtig. Det synes nämligen ej finnas minsta sannolikhet för, att ett uttryck, hvilket såsom det ifrågavarande under en längre tidrymd och i olika sammanställningar upprepade gånger återkommer, skulle hafva saknat verklig innebörd. Hvad särskildt an- går ett stadgande i K. F. den 11 April 1763 2, att inlös- ningssumman, när någon skulle intagas å hospital, borde på “häradet och socknen" fördelas3, så ändrades detta 1 Så HULTGREN i hans ofvan anf. arbete sid. 45. Den af H. sålunda framstälda åsigten är uttalad äfven af prof. Bergfalk att döma af ett för förf, tillgängligt handskrifvet exemplar af hans föreläsningar öfver försörj- ningspolitien. — Nordström, a. a., s. 127 not 52, synes hafva haft samma uppfattning, då han säger, att någon sådan häradets skyldighet, som i före- varande afseende omtalas i kyrkoordningen, i verkligheten väl ej torde före- kommit “efter det 1642 års Tigg.O. inskränkte den till socknarne". 2 Stadgandet synes af HULTGREN, a. a. s. 46, vara framhållet såsom ett särskildt godt stöd för hans förut anförda åsigt. 3 Kongl. Förordn. ang. hospital- och barnhusinrättningarne i riket den 11 april 1763, art. 1 § 4. (Modée, VII s. 5594.) 64 visserligen redan 1773 1 derhän, att nämnda summa borde fördelas på socknen, men att deraf sluta, att "häradet" i förra fallet varit utan betydelse, är origtigt. Då frå- gan om förevarande förordning behandlades i prestestån- det, framhölls nämligen uttryckligen, att summan borde af hela häradet sammanskjutas, emedan en sådan afgift skulle blifva för en enda socken nog betungande2. I rik- sens ständers bref i ärendet heter det ock, att summan efter könungens befallningshafvandes bekräftande skulle “emellan hvarje härad" fördelas3, hvilket derefter i 1763 års hospitalsordning, troligen af redaktionsskäl, återgafs på sätt ofvan angifvits. Men om på anförda skäl häradet måste anses hafva jemte socknen deltagit vid fattigvårdens utöfvande, på hvad sätt och i hvad omfång har det skett? Med anledning af en vid 1647 års riksdag gjord fram- ställning angående tiggareordningens öfverseende4 förkla- rade ständerna, såsom det vill synas utan meningsskilj- aktighet5, att någon ändring i 1642 års tiggareordning ej vore nödig, och att denna med allvar borde iakttagas. Borgerskapets betänkande i ärendet är för förevarande fråga af särskildt intresse. Deri heter det, sedan förut anförts, att tiggareördningen litet aktades: “Wij hålla derföre icke orådeligit, att E. K. M:tz ytterligare giorda ordning hoos Landzhöfdingarne uprepeterades, och att dem befaltes gran insicht haffwa, att dhe fattige motte retteligen försörgde bliffwa uthi hwar sin Sockn och Häradt . . .“ Här fram- 1 Genom instruktionen för de af K. M:t till öfverstyrelse för hospi- talerna och barnhusen i riket utsedde herrar serafimer-riddare den 29 mars 1773, § 8. (Modée, X s. 134.) 2 Prestest. prot. 1760 —1762, vol. II s. 2937. 3 Riksens ständers bref uti inrikes-civila ärenden 1760, 1761 o. 1762, Tom. II n:o 515 bl. 3. 4 Kongl. Maj:ts andra proposition vid 1647 års riksdag, punkt 4. (Ridd. och adelns prot., IV s. 101.) 5 Jmf. ang. ridd. och adelns betänkande ridd. och adelns prot. IV, s. 115, samt ang. borgerskapets och allmogens svar 1647 års riksdagsacta. 65 träder tydligen den uppfattningen att i sjelfva tiggareord- ningen fanns föreskrifvet, att den fattige skulle försörjas i sin “Sockn och Häradtu. Ännu bestämdare är detta ut- sagdt i resolutionen på presterskapets besvär 16491, der presterna med afseende å tiggareördningen påminnas och befallas, “att dhe bemälte Tiggare-Ordning til föllie der hän bearbeta, att hwar Stadh, Häradt och Sochn föder och oppehåller sine fattige, siuke och förlammadhe . . ., på sätt och wijs som i sielfwa Tiggiare-Ordningen förmält är........“2 Här säges uttryckligen, att häradet skulle föda sina fattige enligt de i tiggareördningen derom gifna reglerna. Men om således ett häradets deltagande i fråga om fattigvården måste antagas omförmäldt och beskrifvet redan i tiggareördningen, så kan detta ej förklaras på annat sätt, än att kontrakt och härad antagits såsom i förevarande afseende likbetydande. För ett dylikt antagande synes ej heller något hinder möta. Kontrakts- och häradsindel- ningarna sammanföllo visserligen ej alltid, men regeln synes i alla händelser hafva varit, att kontraktsindelnin- 1 STIERNMAN, Riksd. och mötens beslut, II, s. 1133. 2 Fortsättningen af resolutionen är af följande lydelse: “och icke medh någre wägebref eller böneskrifter skynda dem ifrån sin Försambling in på een annan som her til granneligen skedt är, der igenom sådane tig- giare och breckelige människior fått den wanan att stryka heela landet om- kring, mången till beswär och skada." Innebörden af den härigenom med- delade föreskriften är ej fullt klart framträdande. Att härigenom dock ej åsyftats en utsträckning af det i 1642 års tiggareordning gifna förbud mot olagligt tiggeri till tiggeri i allmänhet, såsom t. ex. BERGFALK (förut a. a., s. 76), synes anse, torde dock tydligt framgå deraf, att i resolutionen uttryck- ligen säges, att häradet och socknen skola föda sina fattige på sätt och vis i sjelfva tiggarordningen förmäldt är. Efter all sannolikhet afses med de här omnämnda "wägebref eller böneskrifter" ej de i §§ 9 och 10 af 1642 års tiggareordning omförmälta passen och rekommendationsskrifterna, utan de “andre Pass“, som beröras i början af § 12. Resolutionen skulle, om denna uppfattning är rigtig, ej hafva förbjudit sådana pass, som gåfvos i enlighet med tiggareordningens föreskrifter, men väl andra "wägebref" och “böne- skrifter". Jmf. den å sid. 48 not 2 intagna § ur hospitalsordningen, hvarest en bestämd skilnad göres mellan de af vederbörande myndigheter och de af andra personer utfärdade tiggarepassen. T>alMer