
Kungl. Vetenskapsakademiens
Bibliotek

STOCKHOLM

A. L.

Tidskr.

Sv.
Stockholms Universitet

30001	005812492



NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitets-
angelägenheter,

under medverkan af

Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. T. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt,

Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. y. Boëthius, Doc. A. L. Bygden, Prof. P. T. Cleve, Doc.

O. A. Danielsson, Doc. D, Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. H. von Feilitzen,
Doc. K. B. %. Forssell, Adj. F. A. Geifer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. 7. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S.
E. Henschen, Prof. LI. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. ff. Jdgfding, Doc. O. V. Knös, Prof. I. S.
Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. T. A. Lundell, Prof. C. G. Lund-
quist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Fil. Lic. 7. F. Nyström, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schager-
ström, Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. %. H. E. Schuch, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F.

■ Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. P. %. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

......

Docenten ADOLF NOREEN, Upsala.

ÅRGÅITG1

1888-1884

UPSALA

R. Almqvist & J. Wiksell.
'UPSALA 1884

R. Almqvist & J. Wiksell’s boktryckeri.
I.	Förteckning på författare, af hvilka artiklar hittills förekommit
i revyn.

Afzelius, J., Professor, Upsala.	.

Alexanderson, A. M., Professor, Lund.

Alin, O. J., Professor, Upsala. .

Almkvist, H. N., Professor, Upsala. - .	-

Andersson, L. A., e. o. Bibliot.-amanuens, Upsala.

Appel, 0., Doctor Philosophiæ, Berlin.	:

Arpi, R., Filos. Kandidat, Upsala.

Bendixson, A., Filos. Licentiat, Upsala.

Bendixson, I., Filos. Kandidat, Stockholm. .

Berger, L., Filos. Doktor, Stockholm.

Berggren, J. E., Docent, Upsala. .

Bergstedt, H., Docent, Upsala.

Billing, M., Filos. Doktor, Lund.

Blix, M. G., Laborator, Upsala. .

Blomberg, K. H., Docent, Upsala.	•

Boëthius, S. J., Docent, Upsala. -

Brate, Erik, Filos. Licentiat, Upsala.

Bygdén, A. L., v. Bibliotekarie, Upsala.

Cleve, P. T., Professor, Upsala.

Danielsson, O. A., Docent, Upsala.

Davidson, D., Docent, Upsala.

Drolsum, A. C., Bibliotekarie, Kristiania.

Ekman, J. A., Docent, Upsala.

Ekstrand, Å. G., Docent, Upsala.

Erdmann, A., Docent,. Upsala.

Fehr, Isak, Filos. Doktor, Strängnäs.

Feilitzen, H. von, Docent, Upsala.	.

‘Forssell, K. B. J., Docent, Upsala.

Frigell, A., Professor, Upsala.

Geijer, P. A., Akad.-Adjunkt, Upsala.

Goos, C., Professor, Köpenhamn. .

Gustafson, G., Musei-amanuens, Upsala.
Gustafsson, F., Professor, Helsingfors.	.

Hacklin, A., Filos. Kandidat, Upsala.

Hagströmer, J., Professor, Upsala.	-

Hammarskjöld, Hj. L., Filos. Kandidat, Upsala.

Hammarstrand, S. F., Professor, Upsala.

Henschen, S. E., Professor, Upsala.

Hertzberg, R., Filos. Doktor, Helsingfors.

Hildebrandsson, H. H., Professor, Upsala.
Hjelt, Edv., Professor, Helsingfors.	.

Hjärne, H., Docent, Upsala.	.

Holmgren, F., Professor. Upsala.

Janson, H. D., Docent, Upsala.

Johansson, K. F., Filos. Kandidat, Upsala. :

Juhlin-Dannfelt, H., Lärare vid Ultuna Landtbr.-institut, Ultuna.

Karlson, K. H., Filos. Kandidat, Upsala. -

Knös, O. V., Lektor, Upsala.

Kôersner, Vilhelm, Filos. Doktor, Stockholm.

Landtmanson, I. S., Professor, Upsala. •

Leffler, L. F., Professor, Upsala.

Lewenhau.pt, C. H. E., Bibliot.-amanuens, Upsala. •

Lidforss, E., Professor, Lund.

Lind, E. H., Bibliot.-amanuens, Upsala.

Lundell, J. A., Docent, Upsala.

Lundquist, C. G., Professor, Upsala.

Lundström, A N., Docent, Upsala.

Montan, C. O., Juris Kandidat, Upsala.	•	.

Nordenskiöld, A. E., Professor, Stockholm.

: Noreen, A. G., Docent, Upsala.

Norrby, O. J., Professor, Upsala.	•

Nyblæus, Axel, Professor, Lund.

Nyblom, C. R., Professor, Upsala.

Nyström, J. F., Filos. Licentiat, Upsala.

Pettersson, O., Professor, Stockholm.

Piehl, K,, Docent, Upsala.	.

Rosengren, E., Filos. Kandidat, Upsala.
Sandström, C. E., Docent, Upsala,	.

Schagerstr öm, A. F., Docent, Upsala. .

Schéele, F. von, Filos. Kandidat, Upsala. .

Schuck, J. H. E., Docent, Upsala.

Sillén, J. af, Lektor, Strängnäs.

Sjögren, S. A. H., Docent, Upsala.

Stjernström, C. G., e. o. Bibliot.-amanuens, Upsala.

Sundelin, U. R. F., e. o. Professor, Upsala.

Söderblom, A. L. A., Docent, Upsala.	-

T a m m, F., Docent, Upsala.

Théel, J. H., Prosektor, Upsala.

Thordén, K. M., Docent, Upsala. .

V a 1 e n t i n, Karl, Kompositör, Leipzig.

Vising, P. J., Docent, Upsala; utn. Lektor i Vänersborg.
Wahlund, C., Docent, Upsala.	,

Warburg, Karl, Musei-bibliotekarie, Göteborg.	:
Widman, O., Docent, Upsala.	...

Wille, N., Lärare vid Stockholms högskola, Stockholm.

Åberg, L. H., Docent, Upsala.	.
VII

NORDISK REVY 1883—1884. (REGISTER).

VIII

II.	Förteckning på i Revyn hittills recenserade arbeten.

Aars, Sokrates skildret gjennem oversættelser af Platon, med
indledning og anmærkninger. (Knös). 109.

—, Endnu lidt om Sokrates og Xantippa (Knös). 109.

Acta mathematica, journal redige par G. Mittag-Leffler.
(Söderblom). Profn. 13.

Adamy, Architektonik der altchristlichen Zeit, umfassend die
altchristliche, byzantinische, muhamedanische und karolingische
Kunst. Erste Hälfte, mit 60 Holzschnitten und Zink-Hochät-
zungen. (Nyblom). 331.

Almén, Några anledningar till felaktiga resultat vid tapeters och
tygers undersökning på arsenik. (Widman). 22.

Ampere, Théorie mathématique des phénomènes électro-dyna-
miques, uniquement déduite de l’expérience. (Söderblom). 146.

Andresen, Sprachgebrauch und Sprachrichtigkeit im Deutschen.
(Vising). 274.	-	-

Anglia VI, 1. (Schück). Profn. 8.

Annuaire de législation française, publié par la So-
ciété de législation comparée. Première année. (Montan).
Profn. 5.

Aristofanes se Hallström.

Arkiv for nordisk filologi B. I, H. 1—3. (Schagerström). 81.
Auguste, Histoire abrégée de la langue et, de la littérature fran-
çaises. (Vising). Profn. 8.

Aurivillius, Bidrag till kännedomen om krustaceer, som lefva
hos mollusker och tunikater. (Théel). 411.

Backman, Juridisk Handbok, omfattande Tviste-, Utsöknings-
och Rättegångsmål. (Blomberg). 164.

Bahder, von, Die deutsche Philologie im Grundriss. (Stjern-
ström). 144.

Bechstein, Die germanische Philologie vorzugsw. in Deutsch-
land seit 1870. Ein encyklopäd. Ueberblick. (Stjernström). 144.
Beck und Lindenmeyer, Vorlesungen über Christliche Ethik.
(Sundelin). Profn. 4..

Behrens, Hilfsbuch zur Ausführung mikroskopischen Unter-
suchungen im botanischen Laboratorium. (Lundström). Profn. 15.
— se Uhlworm.

Beilstein, Handbuch der organischen Chemie. (Widman). 82.

Berg, Handledning vid undersökning af ögonens funktioner med
åtföljande stilskalor till bestämmande af synskärpa och refrak-
tion. (Blix). 389.

Berger, L., Det nyhögtyska uttalet i kort framställning. (Stjern-
ström). 79.

Berger, L., Genmäle. 208.

Berger, O., Om Tillsynen å förmyndares förvaltning af omyn-
digs egendom samt om förmyndarekamrar enligt svensk rätt.
(Montan) 329.

Bergman, Om Gotlands folklekar. 3:dje h. (Stjernström). 121.

Berner, Om Kj0nsdannelsens Aarsager. En biologisk Studie.
(Blix). 398.'

Bezzenberger, Beiträge VII, 4. (Noreen). Profn. 12.

Bidrag till Sveriges officiela statistik. H.) Kungl. Maj:ts Befall-
ningshafvandes femårsberättelser. Ny följd. 5. Åren 1876—
1880. Öfverståthållare-Embetets underdåniga berättelse för Stock-
holms stad. (Montan). Profn. 4.

Björnson, Hvorfra stammer miraklerne i det ny testament?
(Berggren). Profn. 3.

Blessing, Prædikener over Kirkeaarets Evangelier. H. 1—6.
(Berggren). 97.

Blix, Experimentala bidrag till lösning af frågan om hudnerver-
nas specifika energie. (Holmgren). 260.

Blomstrand, Bidrag till frågan om svaflets föreningsvärde.
(Widman). Profn. 15.

Bohlin, folktoner från Jämtland, upptecknade år 1880. (Va-
lentin). 244.

Bonnet, Acta Thomæ. (Berggren). 65.

Borght, van der, Statistische Studien über die Bewährung der
Actiengesellschaften. (Davidson). 227.

Byrom Bramwell, Die Krankheiten des Rückenmarkes. (Hen-
schen). 70.

Braune, Gotische grammatik mit einigen lesestücken und wort-
verzeichnis. (Noreen). Profn. 12.

Brenning, Geschichte der deutschen Literatur. (Schück). 40.

Brezina, Methodik der Krystall-Bestimmung. Mit einer lithogr.

Tafel und 93 in den Text gedruckten Holzschnitten. (Sjögren). 317.

Brinckmeyer, Die provenzalischen Troubadours als lyrische und
politische Dichter. Mit Proben ihrer Dichtungen. (Vising). 105.

Briz, Endevinallas populars Catalanas, accompanyadas de variants
y confrontaments ab endevinallas francesas, lituanas, vascas,
gallegas, italianas etc., seguidas de un aplech de endevinallas
modernas y coleccionadas per F. P. B. (Lidforss). 505.

Brolén, L. Annæus Seneca. Valda skrifter. Öfvers. (Sand-
ström). 305.

Bryennius, Atda.xn tov dwôexa àrosrokav x. r. À. Sto Qikoveov
BpDeVior, wstporokitoo Nixopnôetog. (Berggren). 421.

Brögger, Über krystalle von Thorium; “Zeitschrift für krystallo-
graphie etc." VII, 5, 1883. (Sjögren). Profn. 14.

Bull, En Fremstilling af Hovedtrækkene i de Bright'ske Sygdom-
mes Behandling. (Henschen). 34.

Bornstein se Landolt,

Cantor, Grundlagen einer allgemeinen Mannigfaltigkeitslehre,
eine mathematisch-philosophischer Versuch in der Lehre des
Unendlichen. (I. Bendixson). 47.

Centerwall, Greklands och Roms litteratur i urval och öfver-
sättning. Läsebok till de allmänna läroverkens, flickskolornas
och den bildade allmänhetens tjenst. (Knös). 12.

Cleve, Kemiskt Handlexikon, H. 1—4. (Widman). 315.
Consistorii Academici vid Åbo Universitet äldre proto-
koller. (Lewenhaupt). 287.

Constantin Constantius den yngre, Skal reformationen fort-
sættes? (aberg). 129..

Dahl, Die lateinische Partikel Ut. (Gustafsson). 236.

Danielsson, Grammatiska anmärkningar, II. Om de grekiska
substantiverna med nominativändelsen — . (Knös). 41.

Dareste, F. R. et Dareste, P., Les constitutions modernes. Recueil
des constitutions actuellement en vigueur dans les divers états
d’Europe, d’Amérique et du monde civilisé. (Hagströmer). 67.

De Candolle, Origine des plantes cultivées. (Lundström). Profn. 15.

Dieterici Arabisch-Deutsches Handwörterbuch zum Koran und
“Thier und Mensch“. (Hacklin). 71.

Dietrichson, Antinoos. Eine kunstarchäologische Untersuchung.
(Bergstedt). 500.	:

Dutens, Essai sur l’origine des exposants casuels en sanscrit.
(Erdmann). 199.

Ebering, Bibliographischer Anzeiger für romanische Sprachen
und Literaturen, B. 1. 1883. Zweit. Halbj. H. 1. (Vising). 247.

Edfeldt, Om den Boströmska filosofien. (A. Bendixson). 491.

Edgren, Quelques observations sur l’élément roman de l’anglais
considéré dans ses rapports au français moderne. (Erdmann).
, 179- ,

Édon, Écriture et prononciation du latin savant et du latin po-
pulaire, et appendice sur le chant dit des Frères Arvales.
(Geijer). Profn. 9.

Edström, Studier öfver uppkomsten och utvecklingen af forn-
franskans e-ljud i betonad stafvelse. (Geijer). 74.

Ekman, Studier öfver sötvatten och deras analys. I. Chameleon-
metoden. (Widman). Profn. 15.	*

Engel, Geschichte der Weltliteratur in Einzeldarstellungen. B. 1.
Geschichte der französischen Literatur. (Schück). Profn. 8.

Englische Studien VI, 1. (Schück). Profn. 8.

Fehr, Studier i frihetstidens vitterhet. Den politiska visan jämte
meddelanden om censuren och utländsk literatur i Sverige.
(Warburg). 430.

Fick, Philosophischer Versuch über die Wahrscheinlichkeiten. (A.
Bendixson). 132.	'

Fineman, Sur la Trombe du 7 Juin 1882 dans la vallée de
Säby. (Hildebrandsson). 148.

Finley, Report of the Tornadoes of may 29 and 30 1879 in
Kansas, Nebraska, Missouri and Iowa. (Hildebrandsson). 148.
—, Report on the Character of six hundred Tornadoes. (Hil-
debrandsson). 148.

Finsen, Grågås. Stykker, som findes i det Arnamagnæanske
Haandskrift Nr 351 fol., Skålholts-bok og en Række andre
HIaandskrifter etc. (Arpi). 313.

Foerster und Koschwitz, Altfranzösisches Übungsbuch zum
IX N	NORDISK REVY 1883—1884. (REGISTER).	X

Gebrauch bei Vorlesungen und Seminariiübungen. Erster Theil;
Die ältesten Sprachdenkmäler mit einem Facsimile. (Vising). 506.

Forssell, B., Studier öfver Cephalodierna. Bidrag till kännedo-
men om Lafvarnes anatomi och utvecklingshistoria. Med 2
taflor. (Wille). 508.

Forssell, H., Erik Benzelius den yngre. (Hjärne). 135.

Fortschritte der Botanik, Sep.-Ausgabe aus der Revue der
Naturwissenschaften von H. Klein. (Forssell). 318.

Franck, Mittelniederländische Grammatik mit Lesestücken und
Glossar. (Erdmann). 336.	•

Franke, Die praktische Spracherlernung auf Grund der Psycho-
logie und der Physiologie dargestellt. (Stjernström). 442.

Franska syntaxens studium. (Vising). 141.

Franz, Die lateinisch-romanischen Elemente im althochdeutschen.
(Brate). 339.

Friedlander, Gustaf III som dramatisk författare. Literatur-
■ historisk studie. (Fehr). 499.

Friesen, von, Müller, S., Handbok i Verldsliteraturens historia.
Öfvers. (Schück). Profn. 7.

Fritzner, Ordbog over det gamle norske Sprog. Omarbeidet,
for0get og forbedret Udgave. 1—3 Hefte. (Noreen). 467.

Fulda, Das Verbrecherthum. (Hagströmer). 100.

Gareis, Allgemeines Staatsrecht. (Blomberg). 258.

Gartner, Rhætoromanische Grammatik. (Lundell). 307.

Geijer, Hegelianism och Positivism, studier med anledning af
prof. M. J. Monrads "Tankeretninger i den nyere Tid“ m. m.
I. Studier öfver Hegelianismen. (A. Bendixson). Profn. 6.
— se Nyblæus.

Geikie, Text-book of geology. (Sjögren).Profn. 14.

George, Framåtskridandet och Fattigdomen. En undersökning
af orsaken till de industriela kriserna och fattigdomens tillväxt
jemnsides med tillväxande rikedom. Öfvers. af C. Löfving och
H. Vennerström. (Davidson). 453.	•

Gigas, En spansk Marsk Stig. (Feilitzen). 235.

Giornale storico della letteratura italiana. (Schück).
267, 299.	.

Grosart, The Life and Complete works in Prose and Verse of
Robert Greene. (Schück). 71.

Grubbe se Nyblæus.

Güthling, P. Ovidi Nasonis Fasti, scholarum in usum edidit
0. G. (Sandström). 334.

Habermaas, Die ideale Konkurrenz der Delikte. (Hagströmer).
Profn. 4.

Hagerup, Om Kjob og Salg. (Hammarskjöld). 297.

Hahn, Inselstudien. Versuch einer auf orographische und geo-
logische Verhältnisse gegründeten Eintheilung der Inseln. (Sjö-
gren). 152.	•	.
Hallström, Aristofanes, Molnen. Öfversättning. (Sillén). 371.
Halvorsen, Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1880.	H. 1—5.
(Stjernström). 348.	.
Hammarsten, Lärobok i Fysiologisk kemi och fysiologisk ke-
misk analys. (Cleve). 8.	,

Hann, Handbuch der Klimatologie. (Hildebrandsson). 117.
—, v. Hochstetter und Pokorny, Allgemeine Erdkunde.
(Unser Wissen von der Erde I.) (Hildebrandsson). 277.
Hansen, Dansk Litteraturhistorie H. 1--3. (Schück). 137.
Hardy, Le Théatre d’Alexandre Hardy. (Schück). 171.
Hartwig und Schulz, Central-Blatt für Bibliotekswesen. (An-
dersson). 248.

Heffter, Le droit international de l’Europe. (Blomberg). 7.
Heinichen, Uebungen im lateinischen Stil für obere Gymnasial-
klassen • mit Hinweisungen insbesondere auf Zumpts Grammatik
und des Verf:s “Theorie des lateinischen Stils“. 3:te Aufl. (Ro-
sengren). 439.

Helland, Om Islands Jökler og om Jökelelvens Vandmængde og
Slamgehalt. (Sjögren). Profn. 14.

Hellman, Repertorium der Deutschen Meteorologie. Leistungen
der Deutschen in Schriften, Erfindungen und Beobachtungen
auf dem Gebiete der Meteorologie und des Erdmagnetismus von
den ältesten Zeiten bis zum Schlüsse des Jahres 1881, mit
einer Karte und einer lithographischen Tafel. (Hildebrands-
son). 445.

Hernlund, Förslag och åtgärder till svenska skriftspråkets re-
glerande 1691—1739 jämte en inledande öfversigt af svenska
språkets ställning under den föregående tiden. (Noreen). 46.
Hertzberg, Professor Schweigaard i hans offentlige virksomhed
1832-1870. (Blomberg). 362.

Heuch, Vantroens Væsen. Populære, polemiske Foredrag. (Norrby).
33.	•

Hildebrand, Lifvet på Island under sagotiden. (Arpi). 168.
Hildebrandsson, Samling af bemärkelsedagar, tecken, ordspråk
och skrock rörande väderleken. (Lundell). 120.

Historisk tidskrift, 1883, h. 3. (Noreen). 114.
„	„	1883, h. 4 och 1884, h. 1. (Noreen). 408.

Hjelt, Grunddragen af allmänna organiska kemin. (Widman).
185.

Hjärne, Sigismunds svenska resor. Bidrag ur polska och itali-
enska källor. (Nyström). 456.

Hoffmann, Phänologischen Beobachtungen aus den Jahren 1879
—82. (Beiträge zur Phänologie II.). (Hildebrandsson). 471.

Holm, Om det Syn paa Kongemagt, Folk og borgerlig Frihed,
der udviklede sig i den dansk-norske Stat i Midten af 18:de
Aarhundrede (1746—1770). (Blomberg). 9.

Horstmann, St. Editha sive Chronicon Vilodunense im Wiltshire
dialekt aus Ms. Cotton. Faustina B. III. (Erdmann). 241.
Hostinsky, Ueber die Bedeutung der praktischen Ideen Herbart’s
für die allgemeine Aesthetik. (Schéele). 101.

Hoffding, Formel Logik. : Til Brug ved Forelæsninger. (Schéele).
360.	.

Hübschmann, Armenische Studien, I. Grundzüge der armeni-
schen Etymologie. Erster Theil. (Danielsson). 16.

Ihne, Geschichte der pflanzenphänologischen Beobachtungen in
Europa nebst Verzeichniss der Schriften, in welchen dieselben
niedergelegt sind. (Beiträge zur Phänologie I.). (Hildebrands-
son). 471.

Joret, Des caractères et de l’extension du patois normand. Etude
de phonétique et d’ethnographie, suivie d’une carte. (Vising). 42.
Jostes, Johannes Veghe, ein deutscher Prediger des XV Jahr-
hunderts. Zum ersten Male herausgegeben. (Stjernström). 44.
Journal Asiatique ou recueil de mémoires, d’extraits et de
notices, relatifs à l’histoire, à la philosophie, aux langues et à
la littérature des peuples orientaux. Sér. VIII. (Almkvist).
368, 438.

Journal of the Royal Asiatic Society of Great Britain
and Ireland, New Series. Vol. XIV. Part. I—III. (Alm-
kvist). 368; 436.

Just, Botanischer Jahresbericht. Systematisch geordnetes Re-
pertorium der Botanischen Literatur aller Länder. (Forssell).
318.

Kenngott, von Lasaulx und Rolle, Handwörterbuch der Mi-
neralogie, Geologie und Palæontologie. B. 1. (Sjögren). 152.

Key, Försök till svenska tidningspressens historia, D. 1. 1634—
1719. (Hjärne). 135...	.

Kinch, Quæstiones Curtianæ Criticæ. (Sandström). 73.

Kjeldahl, Neue Methode zur Bestimmung des Stickstoffs in or-
ganischen Körpern. (Widman). 473.

Klatt und Kuhn, Litteratur-Blatt für Orientalische Philologie.
B. 1. H. 1. (Almkvist). 106.		

Kleen, Försök till framställning i naturrätt och rättsliga för-
begrepp. (Åberg). 263.

Klein se Fortschritte der Botanik.

Kleinwächter, Die Kartelle, ein Beitrag zur Frage der Organi-
sation der Volkswirtschaft. (Davidson). Profn. 5.

Klostermann, Probleme: im -Aposteltexte neu erörtert. (Berg-
gren). 293.

Kluge, Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache.
(Noreen). 206.

Knudsen, D. F. og Wallem, N. Th., Nyere franske forfattere i
udvalg. Med oplysende anmærkninger. (Vising). Profn. 10.

Knudsen, K., Latinskole uten latin, (af Sillén). 345.

Kôersner, Politiskt handlexikon. (Blomberg). 357.

—, Genmäle. 393,

Svar på detta genmäle. (K. H. B.) 394.

Koschwitz se Foerster.

Kristensen, Skattegraveren. Et tidsskrift, udg. af “Dansk sam-
fund til indsamling af folkeminder“. 1884, n:o 1-4. (Lun-
dell). 341.

Kroman, Vor Naturerkjendelse. Bidrag till en Matematikens og
Fysikens Theori. (A. Bendixson). Profn. 6.

Kuhn und Schmidt, Zeitschrift für vergleichende Sprachfor-
schung. B. XXVII. (Johansson). 365, 432.

Kuhn se Klatt.	..

Kühn, Zur Methode des französischen Unterrichts. (Feilitzen).
Profn. 10.
XT	NORDISK REVY 1883—1884. (REGISTER):	XII

Kålund, Fljôtdoela hin meiri eller den længere Droplaugarsona
saga efter håndskrifterne udgiven. (Lind). 311.

Körting, Encyldopædie und Methodologie des romanischen Phi-
lologie mit besonderer Berücksichtigung des Französischen.
Th I. (Feilitzen). 372.

Landberg, Proverbes et dictons du peuple arabe, matériaux pour
servir à la connaissance des dialectes; vulgaires. Vol. I. Pro-
vince de Syrie, section de Saydâ. (Almkvist). 201.

Landgraf, Ciceros Rede für Sex Roscius aus Ameria, für den
Schulgebrauch erklärt. (Frigell) 305.

Landolt und Börnste in, Physikalisch-chemische Tabellen. (Hil-
debrandsson). 186.

Landsmålsföreningarnas tidskrift, 1883, sluth. (Lun-
dell). 470.

Lange, Icônes plantarum sponte nascentium in regno Daniæ et
in ducatibus Slesvici, Holsatiæ et Lauemburgiæ ad illustrandum
opus de iisdem plantis, regio jussu exarândum Florae Danicæ
nomine inscriptum. Vol. XVII, fasc. 51. (Forssell). 376.

Larsen, Oplysninger om Dialekter i Seibu og Guldalen. (Noreen).

Profn. 12.	-

Larsson, Äldsta delen af Cod. 1812, i diplomatariskt aftryck
utgifven. (Lind). 311.

v. Lasaulx se Kenngott.	,

Lehmann und Schnorr v. Carolsfeld, Die Njalssage insbe-
sondere in ihren juristischen Bestândtheilen. Ein kritischer
Beitrag zur altnordischen Rechts- und Literaturgeschichte (Landt-
mansson). 295.	-

Lepsius, Die Längenmasse der Alten. (Piehl). 364.

Levy, Der Troubadour Bertolome Zorzi. (Appel). 271. .

Liebmann, Die Climax der Theorien. (A. Bendixson). 424.:

Lilliehöök, Magnetiska observationer, gjorda i Stockholm och
Haparanda år 1845 och i Carlskrona år 1846. (Lundquist). 344.

Lilljeborg, Sverges och Norges Fiskar II—III. (Théel). 507.
Lindenmeyer se Beck.	.

Linder, Reglor och råd angående svenska språkets behandling
i tal och skrift. (Leffler). Profn. , 11.	_
Linnström, Svenskt boklexikon. Åren 1830—1865. Del. 1, 2.
(Lind). 511.

Literaturblatt für germanische und romanische Phi-
lologie 1883, 1. (Feilitzen). Profn. 10. .	.

Literaturblatt für Orientalische Philologie se Klatt
und Kuhn.

Ljunggren, Framställning af de förnämsta estetiska systemerna.
Andra delen: Vischers system. (Schéele). 361.	.

Lundell, Prytz, En lustig Comoedia om Konung Gustaf then
Första (Nyare bidrag till kännedomen om de svenska landsmå-
len och svenskt folklif. Bih. 1, 1). (Schück). 103.

Lundstedt, Katalog öfver Finspongs bibliotek. (Stjernström). 50.
Lutherliteratur. (Sundelin). 161.

Lyth, De usu præpositionis per apud Livium. Libri secundi
pars prior, de per cum temporalibus substantivis eoniancto.
(Frigell). 204.	-

—, De usu præpositionis per apud Livium eiusque aliquot sy-
nonymarum. (Frigell). 204.

Lütke n, Om Peter Willemoës. (Hjärne), 103.

Mansion et Neuberg, Mathesis, Recueil mathématique à l’usage
des écoles spéciales et des établissements d’instruction moyenne.
(Söderblom). 343.	.	.	:

Martensen, Af mit Levnet. 1808 —1883. (Berggren). 225.

Matthiass, Das Foenus nauticum und die geschichtliche Ent-
wicklung der Bodmerei. (Afzelius). 227.	:

Meijer, Svenskt historiskt handlexikon (Karlsson). 298.
Meyer und Weiss, Über das Evangelium des Matthäus. (Berg-
gren). 5.	.	.	■	•	. •

Mill se Stuart Mill.	.

Mind, a quarterly review of Psychology and Philosophy by Ro-
bertson (A. Bendixson.) 266.

Mittag-Leffler se Acta Mathematica.

Mothes, Die Baukunst des Mittelalters in Italien von der ersten
Entwicklung bis zu ihrer höchsten Blüthe. (Nyblom). 172.

Müller, C., Glaudii Ptolemei Geographia etc. Vol 1. Pars 1.
(Hjärne). 102,	1

Müller, K. K., Eine griechische Schrift über Seekrieg. Zum
ersten Male herausgegeben und, untersucht. (Alexanderson). 72.

Müller, Th. und Hilmer, H., Angelsächsische Grammatik. (Erd-
mann). 43.

Myrberg, Ett ord i edsfrågan. (Åberg). 325.

Natôrp, Descartes’ Erkentnisstheorie. Eine Studie zur Vorge-
schichte des Kriticismus. (A. Bendixson). 401.

Neuberg se Mansion.

Nielsen, Reisehaandbog over Norge. (Noreen). 84.

Nilén, Priscianea. (F. Gustafsson). 462.

Nilsson, Undersökningar öfver thorit och thoriums equivalent.
(Widman). 49.

—, Om metalliskt thorium. (Widman). 50.

Nohl, M. Tulli Ciceronis pro Sex. Roscio Amerino oratio. Scho-
larum in usum edidit. (Frigell). 305.

Nordenskiöld, Studier och forskningar, föranledda af mina re-
sor i höga norden. II. 1. (Hjärne). Profn. 7.

—, Genmäle. 36.

Nordisk Tidskrift for Filologi '	-
VI, 1. (Noreen). Profn. 12.	.

VI, 2. (Knös). 174.	.

VI, 3. (Noreen). 469.

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen, 1884
h. 1 (Noreen) 408, h. 1—2 (Schéele) 414, h. 4. (Noreen). 469.

Nya Testamentet. Öfversättning, utgifven år 1882 af bibel-
kommissionen. (Berggren). Profn. 3.	,

Nyblæus, Genmäle. 131.

—	, Om Boströms idélära och hans därmed sammanhängande för
klaring af den sinliga verlden. (A. Bendixson). 491.

—	o. Geijer, Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval (Ben-
dixson). Profn. 5 (Band. V), 35 (Band VI).

Nylander, Om kasusändelserna i hebräiskan. (Almkvist). 14.

Ny svensk tidskrift. (Schéele). 417.	.

Nyrop, Den oldfranske- Heltedigtning (Histoire dé l’épopée fran-
çaise au moyen age, accompagnée d’une bibliographie détaillée).
(Wahlund). 76.	-	■

Nyt tidskrift se Sars & Skavlan.

Olsen, Runerne i den oldislandske literatur. (Noreen). 113.
Otman, Äldre Västgötalagen, öfversatt och förklarad. (No-
reen). 17.	'	;

Palmén, Sten Stures strid med konung Hans. (Alin). 402.	.
Pälsson, Krôka-Refs saga og Krôka-Refs rimur, efter håndskrif-
terne udgifne. (Lind). 311.	.

Pauli, Altitalische Studien.	* .

H. 1- (Danielsson). 110.

H. 2. (Danielsson). 269.

Petersen, Ludwig Feuerbach og kristendomen, en religionsfilo-
sofisk afhandling. (^berg). 389.

Pettersson, Om de franska hjelpverben under belysande jemfö-
relse med språkbruket i latinet, tyskan och engelskan. (Vi-
sing). 441.

Philological society se Transactions.	■
Pokorny se v. Hochstetter.

Probst, Beiträge zur. lateinischen Grammatik. I. Zur Lehre vom
Verbum. II. Zur Lehre von der Partikeln und Konjunktionen
(Danielsson) 237.

Prytz se Lundell.

Pünjer, Theologischer Jahresbericht. (Berggren). 257.
Quousque Tandem, Die Sprachunterricht muss umkehren!
(Stjernström). 122.	-

Remèlé, Untersuchungen überdie versteinungsführenden Diluvial-
geschiebe des norddeutschen Flachlandes mit besonderer Berück-
sichtigung der Mark Brandenburg. 1 Stück. 1 Lief. (Sjögren).
118.	.

Report on the scientific results of exploring voyage of H. M. S.
Challenger 1873—1877. Zoology. Vol. VI. (Théel). Profn. 16.
Reusch, Die Fossilien führenden krystallinischen Schiefer von
Bergen in Norwegen etc. (Sjögren). 253.

Reuter, Monomorium pharonis L., en ny fiende till vår husro.
(Théel). 410.	'

Reyer, Aus Toskana. Geologisch-technische und Kulturhistorische
Studien. Mit 8 Figuren im Text und 4Tafeln (Sjögren). 472.
Richter, Tabellen der Kohlenstoffverbindungen nach deren em-
pirischer Zusammensetzung geordnet. (Widman). 209.

Rittner, Zur Pathologie des modernen Strafvollzuges. (Hagströ-
mer). 100.

Roberts, A Tract on the Addition of Elliptic- and Hyper-Elliptic

-	Integrals. (Söderblom). 276.

Robertson se Mind.

Rolland, Recueil de chansons populaires. Tome I. Musique.
(Geijer). 465

Rolle se Kenngott.
XIII	NORDISK REVY 1883—1884. (REGISTER).	XIV

Rubenson, Catalogue des Aurores Boréales observées en Suède
depuis le XVI siècle jusqu’à l’année 1877 y comprise. (Hilde-
brandsson). 48.:

Rudin, Evighetsvinkar. 1:sta häft. (Berggren). 97.

Rydqvist, Svenska språkets lagar. Sjette bandet, utg. af Söder-
wall. (Tamm). 810

Rönning, Beovulfs-Kvadet. En Literærhistorisk Undersogelse.
(Schück). 170.	■

Sammlung Französischer Neudrucke. (Geijer). 273.

Wars & Skavlan, Nyt Tidskrift. 3:dje Aarg. H. 1. (Schéele). 377.

Schenk, Handbuch der Botanik. B. 3, l:ste Hälfte. (Fors-
sell). 446.	.	.	-

Schiaparelli, Monumenti Egiziani rinvenuti di recente in Roma
sull'area dell'Iséo del Campo Marzio. (Piehl). 107.	.

Schmidt se Kuhn.

Schmitz, Französische Synonymik nebst einer Einleitung in das
Studium der Synonyma überhaupt. Dritte sorgfältig überarbei-
tete Auflage, besorgt von A. Kesseler. (Vising). 374.

Schrader, O., Sprachvergleichung und Urgeschichte. Linguist.-
historische Beiträge zur Erforschung des indogerm. Alter-
tums. (Danielsson). 195.

Schrader, E., Die Keilinschriften und das alte Testament, mit
einem Beitrage von P. Haupt. Zweite umgearbeitete und sehr
vermehrte Auflage etc. (Hammarstrand). 231.

Schröer, Über den Unterricht in der Aussprache des Englischen.
Zweiter, wesentl. erweiterter Abdruck. (Stjernström). 443.

Schulz se Hartwig. -

Schumann, Vokalismus und Konsonantismus des Cambridger
Psalters, mit einem Anhang: Nachträge zur Flexionslehre des-
selben Denkmals. (Feilitzen). 240.

Schwarz se Weierstrass.

Schweisthal, Essai sur la valeur phonétique de l’alphabet latin,
principalement d'après les grammairiens de l’époque impériale.
(Geijer). Profn. 9.

—, Remarques sur le rôle de l’élément franc dans la formation
de la langue française. (Vising). 178.	'

Schwendener, Die Schutzscheiden und ihre Verstärkungen. (Lund-
ström). Profn. 15.

Schöldström, Förbiskymtande skuggor. Minnen och antecknin-
gar. (Schück). 235.

Sedlmayer, P. Ovidi Nasonis Carmina selecta, scholarum in
usum edidit H. S. S. (Sandström). 334. ,

Seiffert, Untersuchungen über die Wirkungsweise einiger neuerer
Arzneimittel (Henschen). 166.

Seneca se Brolén.	:

Seuberth, C. u. M., Handbuch der allgemeinen Warenkunde.
(Juhlin-Dannfelt). 82.

Sexe, Alte Strandlinien und glaciale Schliff-flächen im Strand-
gürtel. (Sjögren). Profn. 14.

Sick, Notice sur les ouvrages en or et en argent dans le Nord
et sur la “Sßlvkammer“ des rois de Danemark, suivie d’un
tableau des types de différents poinçons et marques de vieille
argenterie européenne. Avec neuf planches. (Lewenhaupt). 364.

Sillén, a f, Platons Teaitetos, öfvers. med anmärkningar. (Berg-
stedt). Profn. 8.

Sittl, Dielokalen Verschiedenheiten der lateinischen Sprache
mit besonderer Berücksichtigung des afrikanischen Lateins.
(Geijer). Profn. 9.

Skattegraveren se Kristensen. -

Skavlan se Sars.

Skrefsrud, Basis er vor Kristen tro. Svar till professor Fr.
Nielsen. (Janson). 67.

Smith, Gorboduc or Ferrex and Porrex, a tragedy by Norton
and Sackville A. D. 1561. (Erdmann).242.
Specht se Vogt..

Spitta Bey, Contes arabes modernes. (Almkvist). 201.	.

Staudinger, Noumena. Die "transcendentalen" Grundgedanken
und die “Widerlegung des Idealismus“. (A. Bendixson). 423.

Steinmeyer, Zeitschrift für deutsches alterthum, B. 20. (Schück).
406.	.

Stuart Mill, Tre religions-filosofiska afhandlingar. (A. Ben-
dixson). 167.

Suess, Das Antlitz der Erde. (Sjögren). 186.	:

Sundell, Lärobok i analytisk mekanik. (Lundquist). 182.
Sundvik, Kort handledning i litereranalysen med särskildt af-
seende fästadt å föreskrifterna i Pharmacopæa fennica. Ed. IV.
(Hjelt). 412.

Svensk fornforskning 1882—1883.	(G. Gustafsson). 425,
457, 496.	.

Svenska fornminnesföreningens tidskrift n:o 14. (Noreen),
Profn, 12.

Svensk författningssamling 1883. N:o 5. K. Maj:ts nåd.
Kungörelse om ändring i giftstadgan, hvad. beträffar arsenik-
haltiga varor, den 26 Jan. 1883. (Widman). 21.

Svenska landsmålen. (Lundell). Profn. 13.

SvenskaLiteratursällskapet, anmälan. (Lewenhaupt). 40, 461.
Svenska sällskapet för antropologi och geografi. (Arpi).
459.

Svenska Tidskrifter. (Schéele). 413. .

Sweet, King Alfred’s Orosius. Part I. Old-English text and
latin original. (Erdmann). 408.	-

Symons, Kudrun. (Erdmann). 19. .	.

Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, studier ur Armfelts efterle m-
nade papper. I. Armfelt och Gustaf III. (Boëthius). 493.

Thalén, Jordmagnetiska bestämningar i Sverige under åren
1872 — 1882. (Lundquist). 344.

Thomsen, Thermochemische Untersuchungen. (Pettersson). 149,
183.

Thordén, Under the august shade of german universities. (Appel).
379.

—, Genmäle. 449.

Tikkanen, Der malerische Styl Giotto’s. Versuch zu einer Cha-
rakteristik desselben. (Nyblom). 332

Tilskueren. (Schéele). 378.

Tissandier, Vetenskapliga tidsfördrif eller undervisning och lek.
(Lundquist). 118.

Tobler, Vom französischen Versbau alter und neuer Zeit, Zu-
sammenstellung der Anfangsgründe. 2:te Aufl. (Vising). 335.

Tobler, Schweizerische Volkslieder, mit Einleitung und Anmer-
kungen. (Geijer). 465.

porlaksson, Udsigt over de norsk-islandske skjalde fra 9:de til
14:de århundrede. (Arpi). Profn. 7.

Transactions of the philological Society 1882—3—4, Part.
II. (Noreen). 115.

Treu, Sollen wir unsere Statuen bemalen? (Schéele). 407.

Uhlworm & Behrens, Botanisches Centralblatt. Referirendes
Organ für das Gesammtgebiet der Botanik des In- und Auslan-
des, Jahrg. IV. (Forssell). 318.

Uppström, Öfversikt af straffprocessrätten enligt främmande och
svensk rätt, efter uppdrag af Nya Lagberedningen utarbetad.
(Montan). 485.	•

Veghe se Jostes.

Vidsteen, Oplysninger om Bygdemaalone i Sondhordland. (Noreen).
Profn. 12.

Vikström, Thorild, Om kvinnokönets naturliga höghet. (Lewen-
haupt). 301.

Vogt und Specht, Die Säugetiere in Wort und Bild. (Théel).
Profn. 16.

V oigt, Die XII Tafeln. Geschichte und System des Civil- und Crimi-
nal-Rechtes, wie Processes der XII Tafeln nebst deren Fragmenten.
Erster Band: Geschichte und allgemeine juristische Lehrbegriffe
der XII Tafeln nebst deren Fragmenten. (Landtmansson). 327.

—, Die XII Tafeln. Das Civil- und Criminal-Recht der XII
Tafeln. Zweiter Band. (Landtmansson). 99.

Wallem se Knudsen, D. F.

Wallroth, Om fosforsalts inverkan på metalloxider. (Ekstrand). 412.
Warburg, Literaturhistoria i sammandrag för skolor och sjelf-
studium. Andra omarb, uppl. (Schück). 138.

Weierstrass und Schwarz, Formeln und Lehrsätze zum Ge-
brauche der elliptischen Functionen. (Söderblom). 116.

Weisner, Elemente der wissenschaftlichen Botanik. (Forssell). 279.
Weiss se Meyer.

Western, Engelsk Lydlære for Studerende og Lærere, (Stjern-
ström). 78.

—, Engelsk Lydlære for Skoler. (Stjernström). 78.

Widman, Om nitrooxypropylbenzoesyra och hennes derivat
(Hjelt). 375.	.	*

—, Om en ny grupp organiska baser. (Hjelt). 375.

Wiedemann, Die ältesten Beziehungen zwischen Aegypten und
Griechenland. (Hammarstrand). 133.

— , Sammlung altägyptischer Wörter, welche von klassischen Auto-
ren umschrieben oder übersetzt worden sind. (Piehl). 301.

Wieselgren, Leibniz’ bref till Sparfvenfelt 1695—1700. (Hjärne),
136.	• 2
XV	NORDISK REVY 1883—1884. (REGISTER).	XVI

Wikner, Predikningar frän åren 1879—1881. (Berggren). 97.

Wilken, Die prosaische Edda im Auszuge nebst Volsunga-saga
und Nornagests-thäter. Th. II: Glossar. (Arpi). 112.

Wölfflin, Archiv für lateinische Lexikographie und Grammatik.
Als Vorarbeit zu einem Thesaurus linguæ latinæ. 1 Jahrg.
H. 1 & 2. (Danielsson). 463.

Zeitschrift der deutschen morgenländischen Gesell-
schaft, B. XXXVII. (Almkvist). 368.

Zeitschrift für deutsches alterthum herausg. v. Steinmeyer,
N. F. XV. (Schück). 406; XVI, 2. (Noreen). 469.

Zeitschrift für deutsche Philologie, herausg. von Höpfner
und Zacher. B. XV. (Schück). 299.

Zeitschrift für neufranzösische Sprache und Littera-
tur. (Feilitzen). 179.

Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung se Kuhn
und Schmidt.

Zeller, Grundriss der Geschichte der griechischen Philosophie.
' .. (Schéele). 230.

Österberg, De structura verborum cum præpositionibus qua extant
apud C. Valerium Flaccum, P. Papinium Statium, M. Valerium
Martialem. Comment acad. (F. Gustafsson). 503.

Universitetsangelägenheter:

Upsala. Profn. 16; 22, 51, 85, 123, 156, 212, 249, 283, 320,
349, 382, 416, 450, 475, 513.	.

Lund Profn. 18; 55, 157, 252, 286, 352, 451, 477.

Stockholms högskola. Profn. 19; 26, 90, 215, 285, 477.

Kristiania. Profn. 19; 27, 57, 125, 158, 215, 252, 451.

Köbenhavn. Profn. 19; 28, 88, 90, 126, 159, 188, 215, 254, 289,
323, 352, 417, 478, 515.

Helsingfors. 31, 61, 94, 160, 191, 255, 355, 418, 480.
X () R DIS K R E V Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Proff. o. y. Alin, H. N. Almkvist, %. Hagströmer, S. E. Henschen, H. H. Hildebrandsson, L. F. Leffler, C. G. Lundquist, C. R.

Nyblom, U. R. F. Sundelin; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. J. F. Berggren, H. Bergstedt, K. H. Blomberg, S. %.
Boethius, A. L. Bygden, O. A. Danielsson, D. Davidson, 7. A. Ekman, A, Erdmann, H. G. Hjärne, O. V. Knös, %. A. Lundell, A. N. Lundström,
A. F. Schagerström, y. H. E. Schück, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Söderblom, y. H. Théel, P. %. Vising, O. Widman; Jur. kandd.
C. 0, Montan, %. Östberg; Bibl.-aman. E. H. Lind; Fil. kandd. R. Arpi, A. Bendixson, H. von Feilitzen, m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Anmälan. ,

Man klagar stundom, ja ofta, öfver att den ve-
tenskapliga produktionen i vårt land är, åtminstone
inom vissa forskningsområden, särskildt de humani-
stiska, ringare än man kunde hafva skäl att vänta
sig hos en nation, som städse visat ett beröm-
värdt intresse och nit för främjande af den lärda
bildningen och tillgodogörande af dess resultat. Om
så är, och vi vilja icke neka anmärkningens befogen-
het, så är orsaken tvifvelsutan till stor del att söka
däri, att det, som bekant, är skäligen klent bestäldt
med den vetenskapliga kritiken här i Sverge, ja,
man kan väl säga i Norden. Icke så som skulle
Hrr författare sakna nödig sjelfkritik, långt därifrån!
Fastmera torde de skandinaviska vetenskapsmännen
i detta afseende synnerligen fördelaktigt utmärka sig,
åtminstone i regeln. Men det är den kritiska växel-
verkan mellan forskarne, som tryter. För att i sin
egen produktion känna sig äggad till verksamhet,
men på samma gång tryggad i fråga om denna verk-
samhets mål och resultat, tarfvar vetenskapsidkaren
att veta, hvad som för tillfället sysselsätter andre
forskare på samma eller angränsande områden, huru
desse gå tillväga vid lösandet af sin speciella upp-
gift, och ändtligen hvilka önskningsmål som uppstäl-
las för hans egen forskning i fråga om innehåll och
metod. Det är detta som han väntar sig att den
vetenskapliga kritiken skall upplysa honom om, men
vanligtvis blir den honom svaret skyldig. Ja, det
kan beklagligtvis betraktas som regel, att ett svenskt
(norskt, danskt) vetenskapligt arbete aldrig blir re-
censeradt, vare sig i utlandet eller här hemma. De
stora kulturfolkens kritiska organ, Literarisches cen-
tralblatt i Leipzig, Deutsche literaturzeitung i Berlin,
Revue critique i Paris m. fl., kunna naturligtvis icke

ägna de små nationernas produktion lika stor upp-
märksamhet som sin egen, och det torde vanligen
bero på en tillfällighet, om undantagsvis ett skandi-
naviskt arbete drages fram i ljuset, en uppmärksam-
het som ingalunda genomgående kommer de arbeten
till del, som däraf vore företrädesvis förtjänta, hvarför
den ej häller alltid är af smickrande beskaffenhet. För
öfrigt är nordisk literatur dels på grund af språket, dels i
följd af ofullkomliga bokhandelsförbindelser föga känd i
utlandet. Här i norden åter äga vi ingen enda perio-
disk skrift, som gjort till sin hufvuduppgift att vara
ett kritiskt organ för alla vetenskaper. De allmänna
literaturtidskrifterna kunna icke tillgodose detta be-
hof, dels på grund af bristande utrymme, dels i följd
däraf att de ju vända sig till en publik, hvars majo-
ritet icke kan väntas hysa intresse, för rent veten-
skapliga frågor. I ännu högre grad gäller naturligt-
vis detta om den brokiga publik, som tillkommer de
dagliga tidningarna, hvilka för öfrigt, om de också
ville, knappast kunde vara försedda med nödig fack-
insikt för att åstadkomma verkligt värdefull kritik.

• Om ett kritiskt bedömande är gentemot den
producerande vetenskapsmannen en skyldig höflighet,
som därjämte kan lända honom till största gagn, så
är det däremot, kan man säga, rent af en plikt gent-
emot den studerande ungdomen (och autodidakten), som
icke utan stort men kan undvara densamma. Vi
mena i detta sammanhang med den »studerande ung-
domen» icke dem som absolvera en högre eller lägre
ämbetsexamen, utan dem som vid universiteten ägna
sig åt ett verkligt vetenskapligt studium, d. v. s.
tillägna sig vetenskapens metod och uppsöka sitt be-
stämda forskningsfält med ledning af den orienterande
planritning öfver vetenskapens vida område, som bör
vara en af den lärda undervisningens hufvuduppgifter.
Hvad den akademiska föreläsningen i detta afseende
2 PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.

kan uträtta — och den kan åstadkomma mycket,
har åstadkommit åtskilligt, bör åstadkomma än mera
— måste suppleras af den offentliga kritiken i präs-
sen. Ungdomen behöfver från läraren och fack-
mannens sida en ledtråd i det kaos af veten-
skaplig, isynnerhet tysk, literatur, som årligen öfver-
svämmar vår bokmarknad. Utan en sådan ledning
kommer ynglingen antingen att bortslösa en dyrbar
tid på jämförelsevis ofruktbara studier, som kanske
slutligen bereda honom »öfverliggarens» sorgliga lott,
eller ock återvänder han misströstande från sitt för-
vägna ströftåg till den gamla bepröfvade tillflykten
— kollegiehäftet och examensböckerna. :

Nu vare det fjärran från oss att förmena, att det
anspråkslösa företag, som härmed anmäles, skulle kun-
na lösa alla de höga och viktiga uppgifter, som den
vetenskapliga kritiken i vårt land har sig förelagda.
Genom begränsning, till den mera elementära sidan
af uppgiften i det hela, tro vi oss dock kunna uträtta
åtskilligt. Vi åsyfta sålunda icke att lämna detalje-
rade kritiker, hvilka lämpligare finna sin plats i de
facktidskrifter, som vi hoppas måtte i alt större antal
komma att uppstå, utan korta anmälningar, i så vidt
möjligt allmänfattlig form, af den in- och utländska
vetenskapens nyaste alster. Opartiskt påpekande vär-
det —■ eller ovärdet — af sådana verk, som äro äg-
nade att i något afseende ådraga sig uppmärksamhet,
skall vårt företag särskildt hafva för ögonen upp-
giften att vara en tillförlitlig rådgifvare åt de yngre
vetenskapsidkare eller autodidakter, som önska orien-
tera sig i den dag för dag växande literatur, med
hvilken de hafva att stifta bekantskap, Det säger sig
altså själft, att hvarje anmälan kommer att författas
af en med ämnet fullt förtrogen fackman. För öf-
rigt må vår tidnings innehåll och uppställning ut-
göra sin egen förklaring.

Men den vetenskapliga verksamheten har äfven
sin mera praktiska sida. Ingen vetenskapsidkare kan
eller får sakna intresse för de praktiska ärenden, som
utgöra de materiella förutsättningarna för det lärda
arbetet. Han önskar veta, huru de institutioner ar-
beta, hvilkas uppgift det är att aflämna vårt lands
kontingent till den trupp, som har att utföra kultu-
rens pionierarbete, den vetenskapliga ' forskningen.
Men vi bedraga oss säkerligen icke, om vi hålla före,
att detta väcker intresse äfven i vidare kretsar. Den
bildade allmänheten torde i Sverge mer än i de fle-
sta andra land vara nära fästad vid universiteten,
som fostrat en stor del af densamma, och som i
gengäld många gånger fått mottaga oskattbara bevis
på denna allmänhets välvilja. Universitetsbildningen
har icke hos oss alstrat ett lärdt skrå, som känner

sig främmande för den öfriga nationen eller af den-
samma på så sätt betraktas — och skall, som vi hop-
pas, ej häller framdeles komma att göra det. Vi tro
oss därför kunna påräkna ganska allmänt intresse, då
vi komma att meddela sammanhängande upplysnin-
gar om följande akademiska angelägenheter, af hvilka
åtskilliga hittills blott i program eller här och där
kringströdda tidningsnotiser varit att finna:	.

Universitetsföreläsningar och vetenskapliga öf-
ningar;

Personalförändringar, såsom utnämningar, förflytt-
ningar och dödsfall;

Konsistoriernas och fakulteternas beslut, så snart
dessa äro af större vikt; i speciella fall komma vi
att in extenso aftrycka handlingarna;

Afslutande vetenskapliga examina, akademiska
disputationer och program;

Universitets-bibliotekets verksamhet och vikti-
gare ackvisitioner;

Lärda samfunds och vetenskapliga föreningars verk-
samhet;

Akademiens stat m. m., m. m.

Naturligt är, att en i Upsala utgifven perio-
disk skrift af ofvan angifna innehåll i första rummet
har att taga hänsyn till hvad som rör Upsala univer-
sitet, hälst detta är nordens största, hvad lärjunge-
antalet beträffar. Men exklusivitet och isolering äro
företrädesvis i den vetenskapliga världen otillständiga
och straffa sig för resten själfva, såsom nog våra
nordiska universitet kunde hafva skäl att ödmjukt
bekänna, åtminstone för vissa studiegrenars vidkom-
mande. Emellertid torde det icke vara en förmäten
utopi att hoppas, det den tid icke är aflägsen, då en
liflig växelverkan kommer att äga rum, åtminstone
mellan de nordiska universiteten inbördes, så att en
hälsobringande omsättning af såväl lärare som lär-
jungar kommer att försiggå dem emellan, i det hvar
och en studerar den särskilda vetenskapen där den
för tillfället har sina ypperste målsmän, och desse
senare anbringas där de bäst behöfvas. Men för att
en dylik växelverkan må kunna blifva en verklighet,
fordras att de nordiska universiteten känna hvarandra
mera än till namnet. För att i någon om ock ringa
mån bidraga till ett dylikt inbördes förstående skola
vi söka förskaffa oss åtminstone alla viktigare under-
rättelser från universiteten i Lund, Stockholm, Kri-
stiania, Köpenhamn och Helsingfors. Visar det sig
att vårt företag vinner anklang, skall det blifva oss
synnerligen kärt att i denna riktning utvidga detsamma.

Vi stöta här på den ekonomiska sidan af vårt
företag. Det öde, som hittils i regeln drabbat hel-
eller halfvetenskapliga företag af något liknande art
PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.	3

i vårt land, är ingalunda ägnadt att uppmuntra till
nya experiment. Då vi icke desto mindre våga för-
söket, sker det i förlitande på, att det mer än van-
ligt lifliga vetenskapliga intresse, som vi trott oss
särskildt på senaste tider spåra inom vårt land, och
som bland annat intygas af den aktiva anslutning
vårt företag redan rönt, skulle befinnas förtjänt att
af Skandinaviens bildade allmänhet uppmuntras. För
att vinna vår afsikt att särskildt gagna den akade-
miska ungdomen — med hvilken elementarlärover-
kens lärarekår har många intressen gemensamma —
hafva vi satt vår tidnings pris så lågt, att det väl
knappast kan afskräcka ens den minst bemedlade.
Ett dylikt pris gör emellertid, att företaget för att kunna
upprätthållas kräfver ett så mycket allmännare till-
mötesgående. Framtiden får utvisa, om vi bedragit
oss i vårt hopp härom.

»Nordisk revy» utkommer under det akademiska
läsåret 1883—4 två gånger i månaden med ett num-
mer i tvåspaltigt kvartformat, tillsammans 16 num-
mer af något varierande storlek, men utgörande sam-
manlagdt omkring 500 spalter. Prenumerationspriset
är för årgång 3,75 (för prenumeranter å tidningen
Upsala 2,50), lösnummer 25 öre. :

Vi få särskildt påpeka vikten för Hrr bokförläg-
gare af att snarast möjligt insända recensionsexem-
plar af sina förlagsartiklar, såvida de vilja hafva dem
skyndsamt anmälda. Annonser rörande vetenskaplig
literatur, i synnerhet sådan som är under förberedelse
eller utgifning, mottagas gärna; annonspris 30 öre
per rad. -

I och för redaktionsangelägenheter har man att
hänvända sig till undertecknad, utgifvare.

Upsala den 17 april 1883.

Adolf Noreen,

Docent.

Teologi.

Nya Testamentet. Öfversättning, utgifven år
1882 af Bibelkommissionen. Stockholm, A. L. Nor-
mans Förlags-Expedition. Pris: häftad 1,75, bunden
3 kronor.

Bland vårt lands nyaste teologiska arbeten är denna öf-
versättning af Nya Testamentet belt visst det betydelsefullaste.
Visserligen är hennes betydelse för våra församlingar väsent-
ligen beroende af det öde, hon kommer att få vid det under
innevarande år förestående kyrkomötet, inför hvilket hon skall
framläggas; men äfven om dess dom icke skulle utfalla till hen-
nes förmån, skall dock den öfversättning, hvilken kyrkomötet,
i sådant fall i en oviss framtid kan blifva i tillfälle att skänka
vår kyrka, komma att stå i stor tacksamhetsskuld till den,
hvarom nu är fråga.

I en af prof. Clas Warholm nyligen utgifven granskning
af närvarande öfversättning säges, att hon har »stora förtjän-
ster», att det nya i den samma »ofta är gjordt med stor om-

sorg», och att det »i allmänhet vitnar om insikt och takt»;
att »kommissionen i allmänhet beflitat sig om att bibehålla kyrko-
bibelns språk, der sådant har låtit sig göra»; att »öfversätt-
ningen i allmänhet måste lofordas för trohet, ledighet och
klarhet både med hänseende till språk och tolkning af grund-
texten». Men till följd däraf, att prof. W. icke anser sig kunna
gilla den textkritiska grundsats, som bibelkommiss. följt, hem-
ställer han, »om icke ännu en revision behöfdes, vid hvilken
man då först och främst skulle med alla vetenskapens medel
fastställa, så vidt nu möjligt är, den sanna apostoliska urtex-
ten». Rec., anser sig helt och hållet kunna instämma i det er-
kännande prof. W. gifver åt kommissionens öfversättning; hvad
däremot det klander angår, hvilket W. riktar mot henne, så
ligger i det samma ett icke ringa mått af öfverdrift, och rec.
tror sig kunna förutse, att den urtext, W. med ledning af sin
textkritiska grundsats anser sig i stånd satt fastställa, svårligen
någonsin torde komma att af kyrkomötet gillas. Men det må-
let att kunna få sitt arbete af kyrkomötet erkändt och anta-
get måste naturligtvis bibelkommissionen ställa för sig.

J. E. B.

Bjornstjerne Björnson, Hvorfra stammer mi-
raklerne i det ny testament? Væsentlig efter tredje
udgave af Charles B. Waite’s History of the Chri-
stian religion to the year 200. Kristiania. Dagbladets
Bogtrykkeri 1882. Pris 2,75.

Förestående skrift söker uppvisa, att våra fyra evangelier
mot slutet af andra seklet (170—185) uppväxt ur de apokryfiska
evangeliernas på legender, ändamålslösa och fantastiska under
yppiga jordmån. Om förf, till det arbete, af hvilket denna
skrift är ett utdrag och en bearbetning säger Björnson: »Waite
har været dommer, og dette har kommet ham till gode i det
teologiske strog» etc. Rec. har i den af Björnson utgifna
skriften icke kunnat upptäcka något annat, som synes erinra
om Waite’s förra verksamhet som domare än följande förfarings-
sätt. Waite betraktar de kyrkliga författarne under tiden 30
—170 såsom instämda vitnen i frågan om våra kanoniska evan-
geliers ålder samt de i dem omtalade undren. Därvid frågar
han då t. ex.: hvad har vitnet Paulus att säga om Kristi un-
der? I Pauli bref finner Waite ingenting därom; följaktligen,
så sluter nu Waite, har Paulus icke känt till några underverk
af Kristus; ty om han haft kännedom om ett sådant som Lasari
uppväckande, så skulle han hafva hänvisat till detsamma för
att styrka tron på Kristus. Men att Paulus i stället hänvisar
till något, som för honom har vida större betydelse, t. ex. Kristi
uppståndelse från de döda, hvarigenom han »blifvit kraftigt för-
klarad vara Guds son,» det lämnas af Waite utan afseende. —
Men denna tystnad kunde ju dock synas underlig, då Paulus
»flyder over af fortællinger om Jesus»? Ja, om den senare upp-
giften vore sann, hvilket alldeles icke är händelsen. — Då
vidare t. ex. Justinus Martyr tillfrågas: känner vitnet till de
fyra kanoniska evangelierna? så finner Waite dessa evangelier
ingenstädes omnämda i Justini skrifter. Följaktligen, så sluter
Waite återigen, har Justinus icke känt till våra evangelier. Att
Justinus rör sig med en mångfald af tankar och uttryck, som
förekomma i våra evangelier, det hjälper icke; lika litet att
han obestridligen har känt och användt Pauli bref utan att
nämna Pauli namn; lika litet att han stundom citerar gamla
testamentet samt Platon utan att nämna författaren. Slutresul-
tatet för Waite blir icke desto mindre det, att om Justinus icke
uttryckligen nämnt våra evangelier, så har han icke känt dem.
— Waite kan ock framställa frågor om åtskilliga andra ämnen,
t. ex. då han frågar: hvad lär Klemens af Rom om »den ma-
terielle opstandelse» ? Därom finner han ingenting hos Kle-
mens. Men detta kommer sig däraf, att han endast rådfrågat det
27 kapitlet af Klemens’ bref, men lämnat det 26 utan afseende.
— Om en domare ginge så till väga i det praktiska lifvet, så
skulle vi beklaga Bjornson och en hvar, som hos den samma
sökte en på sakkunskap och oväld grundad dom. Så framt
det icke möjligen är så, att bearbetaren fuskat bort Waite’s
arbete, ville rec. därföre i motsats mot Björnson säga, att Waite
vid behandlingen af de i närvarande skrift förekommande frå-
gorna visar sig äga alt för litet af en domares kritiska för-
måga. — Detta bevisas äfven af den egendomliga textkritiska
grundsats, som af Waite ofta tillämpas, näml. »forogelsesprin-
cipet.» Om tvänne- hvarandra liknande berättelser i ett apo-
kryfiskt och ett kanoniskt evangelium jämföras med hvarandra.
4 PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.

och berättelsen i det senare befinnes hafva ett visst antal ord
eller rader mer än den i det förra, så drager Waite däraf den
slutsatsen, att det kanoniska evangeliet är till tiden senare samt
till innehållet beroende af det apokryfiska! Gentemot det
resultat, hvartill denna grundsats på flera ställen ledt, har för
Waite, liksom för Bjornson naturligtvis, den vetenskapliga un-
dersökningens resultat ingenting att betyda.

Af det som nu exempelvis anförts torde läsaren kunna sluta
till värdet af den skrift, hvarom vi här talat.	—gr—

J.	T. Beck, Vorlesungen über Christliche Ethik,
herausgegeben von Jul. Linden meyer, Erster Band:
Die genetische Anlage des christlichen Lebens (407
ss. pris ink 6,50). Zweiter Band: Die pädagogische
Entwicklung des christlichen Lebens (472 ss., pris mk
7,50). Gütersloh 1882, 1883.

Då den berömde bibelteologen Beck i Tübingen äfven i
den skandinaviska norden efterlämnat många lärjungar och be-
undrare, måste det för dem vara en kärkommen underrättelse,
att nu ändtligen hans sannolikt förnämsta arbete, föreläsnin-
garne öfver etiken, utkommit. Annu återstår dock den tredje
delen, hvilken enligt utgifvarnes försäkran skulle redan till
påsk detta år utlämnas i bokhandeln under titel: Die ethische
Erscheinung des christlichen Lebens.	.	:

De formella förtjänsterna i Becks etik äro först och främst
en enkel och psykologiskt sann indelning af ämnet från trenne
synpunkter, det sedliga lifvets grundläggning, utveckling och
framträdande, och vidare att förf, icke, såsom hans flesta före-
gångare, lånat sina begreppsbestämningar samt formen i all-
mänhet från ett visst tidsfilosofem eller en spekulativ teologi;
Beck har här såsom alltid prydt sin teologi med en form, som
anm. anser vara ett ur det specifikt kristliga innehållet själft
framfödt uttryck. Hufvudbristen i formelt afseende är den-
samma, som i allmänhet vidlåder akademiska föreläsningar,
isynnerhet sådana hvilka utgifvas i bokform efter förf:s död,
och utan att han hunnit lägga den sista handen vid arbetet.
En viss bredd och tavtologi i framställningen möta därföre
läsaren på åtskilliga ställen.	-

Hvad innehållet beträffar, äger Becks etik samma bibel-
teologiska karaktär som hans öfriga arbeten. Därtill kommer,
att han här utvecklar en öfverlägsen förmåga att införa läsa-
ren i den bibliskt kristliga antropologien och att i den krist-
liga lifsåskådningens ljus ställa alla etiska grundbegrepp. Å
andra sidan må ej förtigas, att Beck äfven här förfäktar an-
gående sakrament och kyrka sina förut bekanta åsikter, om
hvilka meningarna äro delade, men oafsedt detta äro vi böjde
att tro, att till och med Becks dogmatiska motståndare skola
villigt erkänna, att de i det hela funnit sig tillfredsstälda af
hans nu utgifna. etik, och att de haft mycket godt att lära däraf.
Och då den partifria ståndpunkt, Beck i allmänhet intager,
icke häller här förnekar sig, äro vi öfvertygade, att hans etik
skall tilltala alla uppriktiga sanningssökare, och att ett allvar-
ligt studium af densamma skall kännas i hög grad uppfri-
skande’ och renande samt följaktligen blifva af stor betydelse
för hvar och en, som vill lära känna kristendomens etik i dess
renhet och sanning.	R. S.

Renan, Le judaïsme comme race et comme religion. 1 fr.

(Lévy); äfven i tysk öfvers.

Bergaigue, La religion védique d’après les hymnes du Rig-
veda; komplett med de snart utkommande B. II & III à
12 mark. (Vieweg).

Farrar, The epistle of Paul the apostle to the Hebrews. 12:0
3 sh. 6 c.	..

Juridik.

Habermans, Die ideale Konkurrenz der Delikte,
Stuttgart, Ferdinand Enke, 1882. (IV + 100 sid.)
Pris: 2 Reichsmark 80 pf.

Denna afhandling utgör en omarbetning af en vid univer-
sitetet i Tübingen prisbelönt täflingsskrift. Den innehåller

till en början en redogörelse för begreppet ideell konkurrens
(flere brott, begångna genom en enda handling). Särskildt ut-
vecklar författaren utförligt skilnaden emellan detta slags kon-
kurrens samt å ena sidan en blott lag-konkurrens (vid hvilken
flere straffbud enligt sin lydelse äro tillämpliga å det brotts-
liga förfarandet, men ett af dem omfattar detsamma från alla
de sidor,' som i straffrättsligt afseende äro af betydelse, och
detta straffbud förty ensamt bör komma till användning) och
å andra sidan den reella konkurrensen (flere brott, begångna
genom flere' särskilda handlingar). Författaren tillämpar här-
efter resultaten af denna utveckling å en mängd exempel,
hämtade från olika delar af straffrätten. Ehuru denna kasui-
stik ansluter sig till den tyska rättens bestämmelser i ämnet,
erbjuder den dock mycket, som äfven för svenska jurister är
af intresse. I en följande afdelning upptager författaren till
besvarande frågan om straffets utmätande vid den ideella kon-
kurrensen. I öfverensstämmelse med flere andra nyare för-
fattare frånkänner författaren de lege ferenda indelningen i
ideell och reell konkurrens det inflytande å straffet, som straff-
lagarna i allmänhet tillägga detsamma, och fordrar en likfor-
mig behandling af alt slags konkurrens. De skäl, författaren
bjuder för denna åsikt, synas oss öfvertygande. Mindre lyc-
kad förefaller författarens deduktion af den rätta principen
för konkurrensens bestraffning. Författaren ansluter sig här-
vid till den s. k. juridiska kumulationsprincipen, enligt hvil-
ken straffen böra läggas samman, och allenast den tillökning i
deras intensitet, som uppkommer genom deras verkställande i
ett sammanhang, utjämnas genom en motsvarande förminsk-
ning i extensiteten. Särskildt lära svenska jurister ej finna
sig tilltalade af denna teori. I ett land, enligt hvars konkur-
rensregler straffets storlek ej röner något som hälst inflytande
af den omständigheten, att. det ena brottet blir straffadt tidi-
gare än det andra, och hvarest man under en längre tid vant
sig att betrakta detta såsom stämmande med sakens natur,
torde en sådan teori ej äga stor utsikt att vinna anhängare.

J. H—r.

Bidrag till Sveriges officiela statistik. H).
Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser.
Ny följd. 5. Åren 1876 — 1880. Öfverståthållare-
Embetets Underdåniga Berättelse för Stockholms Stad.
(Sthlm 1883.) .

För den, som vill studera utvecklingen af den svenska
hufvudstadens kommunalväsen i alla dess olika grenar, är
Öfverståthållare-ämbetets ofvannämnda berättelse en oumbär .
lig hjälpreda. Några viktiga delar äro här visserligen ute-
slutna, nämligen krono- och kommunaluppbörden i Stockholm
jämte stadens finanser, allmänna fattigvården samt allmänna
hälso- och sjukvården, men härutinnan hänvisas till de utför-
liga redogörelser öfver dessa ämnen, som förekomma i den af
stadsfullmäktiges beredningsutskott utgifna berättelse angående
Stockholms kommunalförvaltning, i Stockholms stads fattig-
vårdsnämds årliga statistiska redogörelser för hufvudstadens
fattigvård samt i förste stadsläkarens och hälsovårdsnämdens
till kungl. medicinalstyrelsen afgifna redogörelse angående
hälso- och sjukvården i Stockholm under sista femårsperioden.
Dessa berättelser tillsammans bilda sålunda det hufvudsakliga
materialet för ifrågavarande studium.

Den föreliggande delen af den officiela statistiken är in-
galunda en torr sifferredogörelse. Man finner här omväxlande
och intressanta framställningar rörande mångfaldiga föremål,
och grundliga upplysningar meddelas om ändamålet med och
gången af de reformer, som under den afsedda perioden blif-
vit genomförda. .

Ämnenas hufvudgruppering är följande: 1) Stadens all-
männa beskaffenhet; 2) Stadens innevånare; 3) Näringar; 4)
Kommunikationsanstalter, sjöfart, varubyten; 5) Kameralför-
hållanden; 6) Politi, under hvilken rubrik fälla de ojämförligt
talrikaste och vidlyftigaste delarne.

Särskildt intresse erbjuda redogörelserna för stadens äm-
betsmyndigheter, undervisningsväsendet, bostadsförhållandena
samt fromma stiftelser. Rörande de sistnämda förekommer en
synnerligen omfattande utredning, grundad på infordrade upp-
gifter från stiftelsernas förvaltare.

Framställningen är synnerligen redig och lättläst. Ett
sakregister för lättande af forskarens möda hade ej varit öf-
verflödigt. C. 0, Montan.
PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.	5

Annuaire de législation française, publié par
la Société de législation comparée. Première an-
née. Paris. Cotillon et C:ie. 1882.

Det jämförande rättsstudiet i Frankrike underlättas i hög
grad af tvänne institutioner; en offentlig: den af Dufaure år
■ 1876 i justitieministeriet inrättade Comité de législation étran-
•	gère med dess rikhaltiga samling af utländska, delvis på sta-

tens bekostnad till franska språket öfversatta lagar, och en
enskild — som dock genom dekret af den 4 December 1873
blifvit »erkänd såsom établissement d’utilité publique» —, la so-
ciété de législation comparée i Paris.

Detta sällskap började sin literära verksamhet år 1869
med utgifvandet af sin fortfarande i 7 häften om året utkom-
mande Bulletin*). Från och med år 1872 begynte sällskapet
dessutom årligen utgifva en diger Annuaire de législation étran-
gère, innehållande dels årliga lagstiftningsöfversikter från olika
länder, dels öfversättningar af och redogörelser för utländska
lagar.

Då denna ursprungligen för fransmännens eget behof af-
sedda publikation under hand vunnit betydlig spridning jäm-
väl i utlandet, har sällskapet visat sina utländska ledamöter
den artigheten att nu mera låta densamma åtföljas af ett bi-
bang, innehållande årsredogörelse äfven för den franska lag-
!	stiftningen. Ofvannämda första årgång af detta bihang om-

fattar året 1881.

Redogörelsen innehåller först en allmän öfverblick af fran-
ska parlamentets arbeten under nämda år med en efter inne-
hållet ordnad öfversikt af de behandlade lagförslagen; korta
upplysningar visserligen, men om hvilka det är sant, som i
företalet säges, att de icke känna samlas utan långa och be-
svärliga forskningar i Journal Officiel. Härefter meddelas i
tidsföljd de viktigaste under året utkomna lagar, in extenso
eller åtminstone till hufvuddragen anförda, .försedda med upp-
lysande anmärkningar och förklaringar af framstående franske
rättslär de.	.

Priset på ifrågavarande volym är för icke-medlemmar af
sällskapet 3 fr.; l'annuaire de législation étrangère kostar 18
fr.; tidskriften 6 fr.

I sitt slag synnerligen utmärkta, äro dessa publikationer
värda den största uppmärksamhet inom alla länder.

C. O. Montan.

F. Kleinwächter, Die Kartelle, Ein Beitrag
zur Frage der Organisation der Volkswirtschaft. Ins-
bruck, Wagner’sche Buchhandlung 1883. VIII + 245
ss. 5,20 M.

En »kartells» är en öfverenskommelse mellan industri-
idkare inom samma yrke, som åsyftar dels att afpassa pro-
duktionen inom yrket efter efterfrågan, dels att tillbörligen för-
dela totalproduktionen mellan de särskilda producenterna.
Dylika aftal, som förekomma inom de flesta grenar af storin-
dustrien, kunna innehålla bestämmelser om storleken af hvarje
fabriks produktion, om det lägsta försäljningspriset för fabri-
kens alster, om jämnare fördelning af beställningar, som in-
komma till de till kartellen hörande fabrikerna och slutligen
om fördelning af marknaden mellan de i kartellen deltagande.
Det är dylika företeelser, som i ofvanstående arbete behandlas.
Då, af helt naturliga skäl, dylika aftal i regeln hållas hem-
liga, har förf, haft mycket svårt att skaffa sig sitt material,
som naturligtvis därjämte kan lida af brister, hvilka i följd
af nämda hemlighetsmakeri äro svåra att upptäcka; en om-
ständighet, som man, såsom förf, betonar, måste beakta vid
begagnande af de resultat, hvartill han kommer. Förf, till-
mäter kartellen stor betydelse; den har en eminent viktig
uppgift inom näringslifvet att fylla, och den kan enligt förf:s
öfvertygelse ges en sådan utveckling, att den blir lämplig
härtill. Nämda uppgift är att afskaffa det anarkiska tillstånd,
som f. n. herrskar inom näringslifvet. Och detta anarki-
ska tillstånd är yttersta orsaken till den regelbundet åter-
kommande öfverproduktionen och ty åtföljande handelskri-

*) Under titeln: Table du Bulletin de la Société de Législa-
tion comparée har nyligen utkommit ett förträffligt sakregister
till årgångarne 1869—80 af ifrågavarande tidskrift,

ser samt de lidanden, som arbetare och arbetsgifvare ha
att i anledning häraf undergå. Förf, bekämpar nämligen den
bland- nyare nationalekonomer mycket utbredda åsikten, att
en af de väsentligaste orsakerna till den sociala frågan vore
tillvaron af privat egendom till kapital, och söker att i stället
uppvisa, att den egentliga orsaken till det svåraste sociala onda
består just i nämda anarkiska tillstånd i afseende å
sighet och ledning, hvari det moderna näringslifvet

planm äs-
befinner

sig. Botemedlet mot den sociala frågan skulle således ligga
i kartellen. Dock betonar förf., att dennas n. v. utveckling
gör det omöjligt att ännu på en längre tid kunna förverkliga
denna uppgift. Kartellen synes f. n. vara af mycket begrän-
sad lokalkaraktär. För att den skall kunna gifva tillbörlig
ordning och planmässighet åt produktionen, måste den om-
fatta alla industriidkare inom samma yrke i ett helt land. Dy-
lika aftal måste vidare af lagstiftningen tillerkännas bindande
kraft. Så länge detta ej skett, komma kartellerna fortfarande
att vara föreningar af tämligen löslig beskaffenhet. Förf, for-
drar dock mera än så, nämligen att staten skall tillerkänna de
i kartellen deltagande monopol på tillverkningen. Missbruk af
detta monopol kunde förekommas, om t. ex. staten förbehöll
sig att undantagsvis äfven meddela andra rätt att utöfva yr-
ket. Följden af en sådan lagstiftning skulle enligt förf:s me-
ning blifva en förening af alla till kartellen hörande fabriker
och verkstäder till ett enda stort företag. Denna följd inne-
bär dock för förf, intet afskräckande. Huruvida förf, i denna
sin mening har rätt eller ej, är naturligtvis omöjligt att af-
göra, då det ju är fråga om verkningarna af framtida ekono-
miska inrättningar, angående hvilka man för närvarande har
mycket ringa erfarenhet.

Fördelningen af utrymmet på arbetets olika delar är nå-
got oproportionerlig. Under det förf, anser sig kunna an-
vända 87 sidor för att framställa sina skäl för den satsen, att
den sociala frågans lösning ej är att söka i den privata ägan-
derättens afskaffande, ägnar han åt själfva det egentliga fö-
remålet för arbetet, »kartellen», blott 88 sidor (119—206). Sidd.
207—242 ha ingenting med kartellen att göra och borde
därför af förf, utelämnats.

D. D.

Nys, Le droit de la guerre et les précurseurs de Grotius. 8:o.

4 fr. (Muquardt.)	.

Marque, Études économiques et financières sur la rente fran-
çaise hypothécaire. 8:o. 3 fr. 50 c. (Ghio.)	.

Calvo y Marcos, Regimen parlementario de Espana en el siglo
XIX: 1, 2. 4:o. 32 s. (Correo, Madrid.)'

Filosofi.

Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval, ut-
gifna af Axel Nyblæus och Reinhold Geijer. Femte
bandet. Fenomenologi. Lund 1882.

Med fenomenologi menar Grubbe läran om den sinliga er-
farenheten. Metoden är analys af vår inre erfarenhet, ett fort-
gående särskiljande af det, som vi finna nödvändigt, från det
tillfälliga. Den visshet, som blir resultatet häraf, är endast en
visshet om, att något för oss visar sig under vissa former,
ej att äfven för ett annat medvetande det nödvändigt skulle
framträda under dessa former. Denna uppfattning tillämpas
bland annat på frågan om själens immaterialitet. Själen visar
sig visserligen såsom immateriell för oss, men på fenomeno-
logiens ståndpunkt kan ej — för att tala med Kant — striden
mellan materialism och spiritualism afgöras. I allmänhet an-
sluter sig Grubbe till Kant, men med vissa modifikationer från
Schelling. Erfarenheten är en produkt af åskådning och tän-
kande, men Grubbe synes vilja förvandla Kants stränga särhål-
lande af dessa begrepp till en mer eller mindre afgörande
gradskilnad. Den väsentliga motsatsen i världen är enligt ho-
nom den mellan aktivitet och passivitet. De olika själsförmö-
genheterna äro sålunda blott att betrakta som särskilda yttrin-
gar af en i sin rot identisk intelligent aktivitet och passivitet.
I sammanhang med denna skilnad är att märka en annan, som
6

PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.

Grubbe särskildt framhäfver, och som synes oss blott utgöra
en tillämpning af hvad ofvan blifvit sagdt, nämligen att då
Kant betraktar begreppen såsom förståndets yttringar, Grubbe
däremot lär, att dessa finnas implicite i åskådningarna öcb att
förståndets verksamhet inskränker sig till att genom generalisa-
tion etc. höja dem till klarhet. Eller för att uttrycka det med
våra egna ord: åskådningsförmågans yttringar äro begrepp i
omedelbar förening med åskådningar, under det att förstån-
dets yttringar äro begrepp, som af detsamma afsöndras från
det omedelbara sammanhanget med åskådningarna.

Men ser man bort från denna differenspunkt mellan Kant
och Grubbe, och hvad den medför, samt en märkbar olikhet
dem emellan i metoden, hvilken skulle kunna uttryckas så, att
för Grubbe den inre erfarenheten allena lämnar en säker ut-
gångspunkt för undersökningen, under det Kant ingalunda be-
traktar den inre erfarenheten såsom mer viss än den yttre,
följer den senare nästan ordagrant Kants framställning — hans
särskiljande af sensationer och rena åskådningar, hans lära om
de aprioriska begreppen och de grundsatser, vi med stöd af dem
kunna bilda. Och måste vi erkänna, att klarhet och elegans
utmärka denna Grubbes framställning. Hvad utgifvarnes ar-
bete beträffar, ha vi särskildt att med tacksamhet omnämna
den noggranna rubriceringen af innehållet, hvilken betydligt
underlättar arbetets begagnande.

A. B—n.

Reinhold Geijer, Hegelianism och Positivism,
studier med anledning af prof. M. J. Monrads "Tan-
keretninger i den nyere Tid” m. in. I. Studier öf-
ver Hegelianismen. Lund 1883. Universitetets årsskrift.

Här föreligger en protest från Boströmiansk ståndpunkt
mot Hegelianismens filosofi, såväl dess form som dess inne-
håll. Anledningen till skriften är den kritik, prof. Monrad i
ofvan nämda arbete från Hegeliansk ståndpunkt underkastat
vår tids positivism, men docenten Geijer har äfven tagit hän-
syn till ett senare betydande arbete af prof. Monrad, kalladt
»Udsigt over den hoiere Logik». Först redogör förf, för sin
uppfattning af filosofiens uppgift och metod i motsats mot den
Hegel—Monradska, hvarvid han särskildt fäster sig vid Mon-
rads uppfattning af positivismen såsom en rent logisk-historisk
nödvändighet; denna står naturligen i full öfverensstämmelse
med Hegels uppfattning af de historiska fenomenen såsom idéns
egna nödvändiga utvecklingsstadier. Särskildt granskas denna
uppfattning ur den synpunkten, att man på så sätt får det falska
(t. ex, positivismen) till ett nödvändigt moment i det sannas
egen utveckling.

Därefter följer ett närmare ingående på den Hegelska lo-
gikens grundtankar. Förf, söker uppvisa orimligheten i att för-
neka motsägelsegrundsatsen och i att tro, det man kan vinna ett
absolut genom sättande och upphäfvande af blotta relationer.
Särskild uppmärksamhet ägnas åt förhållandet mellan den te-
leologiska tendensen hos Hegel och den, som förf, anser utgöra
den Hegelska logikens egentliga tendens, tendensen att ur en
abstrakt, icke en konkret,, möjlighet konstruera verlden. Slut-
ligen söker förf, visa oss, att hela den Hegelska metoden,
som gör anspråk på att vara rent apriorisk, endast genom ett
inskjutande af dolda förutsättningar kommer till stånd, och att
den därför på sin höjd och allenast har ett beståndande
psykologiskt värde. Dess allmänna fel skall vara att i likhet
med all panteism förblanda kunskapens utveckling med sakens
egen och att utgå från den Spinozistiska satsen »Omnis de-
terminatio est negatio».

A. B—n. .

K.	Kroman, Vor Naturerkjendelse, Bidrag til
en Matematikens og Fysikens Theori. Tilkjendt det
kgl. danske Videnskabernes Selskabs Guldmedalje.
Kjobenhavn 1883.

Detta är ett betydande arbete, af stort värde. Dess ge-
digna filosofiska innehåll står ej i strid med en ytterst popu-
lär och klar framställning, hvilken gör arbetet särdeles njut-
bart äfven för andra än filosofer af facket. I inledningen be-
handlas kunskapens ändamål, medel och vilkor. Själfuppe-
hållelsedriften utgör det primära, kunskapen förklaras såsom
medel för denna. Medfödda äro förmågorna att bilda, repro-

ducera, variera och värdera föreställningar. Förmedelst dessa
förmågor förverkligas nu tvänne olika arter af kunskap, den
aprioriska och den empiriska. Till den förra höra, såsom vik-
tigast, matematik, logik och mekanik, till den senare natur-
vetenskaperna.

I förstå afdelningen ägnas därefter en omsorgsfull gransk-
ning åt den matematiska kunskapens natur och visshet, med
kritisk anknytning till Kants uppfattning. Därför lämnar förf,
först en undersökning om det berättigade i skilnaden mellan
analytiska och syntetiska omdömen. Författaren förnekar den
icke, men tror ej, att gränsen är så skarp, som Kant menade.
Han visar sedan upp, att matematiken ej är en rent deduktiv
vetenskap, utan äfven induktiv, hvilket icke förhindrar, att hon
är fullt logisk och nödvändig.

Slutligen redogör förf, för sin uppfattning af grunden för
matematikens, liksom logikens och mekanikens, visshet, och
säges denna bero därpå, att de behandla själfskapade objekter,
då däremot naturvetenskapen behandlar förefunna objekter.

I ett följande kapitel om logiken visas denna egentligen
utgöra en lära om slutandet, så att läran om begrepp och om-
döme ej kan räknas till den egentliga logiken. I ett »Tillæg»
lämnas ändtligen en kritisk värdering af de Riemann—Helm-
holtzska teorierna om rum af n-dimensioner.

Andra afdelningen: Kausalitetslagen (aarsagssætningen) är
naturvetenskapernas princip, men kan ej till sin objektivitet
bevisas, utan måste antagas, då af den alt vårt handlande och
reala vetande äro beroende. Dock har lagen ej oinskränkt an-
vändning, åtminstone icke en bevislig sådan öfver viljans hela
område, och bemöter förf, i sammanhang härmed Mills lära om
viljans determinerande. — Efter att därefter utförligt ha be-
handlat de fysiska grundsatsernas natur och antal samt de fy-
siska lärosatsernas undersöker han de fysiska grundbegreppens,
materiens och kraftens natur. Det är detta kapitel, som närmast
utgör svaret på den uppstälda prisuppgiften och innehåller en
betraktelse öfver mekanism och dynamism och en undersök-
ning af, hvad som kunskaps-teoretiskt sedt vunnits genom de
begrepp af atomer, dynamider etc., som den moderna natur-
vetenskapen infört.

- A. B—n.

Historia.

A. E. Nordenskiöld, Studier och forskningar,
föranledda af mina resor i höga norden. Ett popu-
lärt vetenskapligt bihang till »Vegas färd kring Asien
och Europa». Första häftet. Stockholm 1883. F. &
G. Beijer. Pris: 1: 50.

' Detta häftes innehåll utgöres till största delen af en af-
handling af frih. Nordenskiöld om venetianerna Zenos så myc-
ket omtvistade resor. Förf, anser beskrifningen därom för
äkta och söker däri stöd för den åsikten, att den gamla nord-
mannabygden på Grönland låg på östra kusten, och att sam-
färdseln med Amerika ännu icke var afbruten mot slutet af
det 14:de århundradet. Fullständigt synes oss dock ännu icke
den af många förfäktade meningen, att man här har att göra
med ett literärt bedrägeri vara vederlagd. Därtill tarfvas en
noggrann utredning särskildt af den sällsamma berättelsens
förhållande till Zieglers Scondia och Olai Magnis arbeten.
Att den senares skildring af grönländarnes kajaker icke, såsom
det heter (sid. 13, noten), grundar sig på Zenos ord, framgår
af hans egen berättelse, att han redan 1509 sett dylika »lä-
derfartyg» i Oslo. Det är icke »långt senare», (sid. 24), som
»en missförstådd italiensk patriotism» på Zenos resor sökt
stödja anspråk på äran af Amerikas upptäkt; redan i Marco
Barbaros manuskript heter det, att Ant. Zeno si porto nel con-
tinente d’Estotilanda, nell’ America settentrionale. Att Olai
Magnis karta af 1539 skulle vara identisk med den i Basel-
upplagorna (den latinska och tyska) af 1567 (sid. 34), är tils-
vidare ett obevisadt antagande; kartan i ed. princips af 1555
är helt olika med den senare, och frågan kan endast lösas,
om man lyckas upptäcka ett exemplar af den förstnämnda, i
Venedig trykta. Påfven Gregorius IV har iclce, såsom det
uppgifves (sid. 49), omtalat Grönland i ett bref af 831; det
förekommer blott i en senare förfalskad text, men saknas i
PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.	7

den äkta, sådan den är trykt tidigast hos Cæsar: Triapostu-
latus Septentrionis (1642) och sedermera åtskilliga gånger. För
öfrigt prydes afhandlingen af flere intressanta kartbilder; vi
fästa isynnerhet uppmärksamheten å det vackra faksimilet af
Claudii Clavi handskrift.

H—e.

Bryant und Gay, Popular history of the United states; cheap
ed. Vol. I. 8. 16 sh.

Guest, Origines celticæ. 2 vol. 8. 32 sh.

Bazaine, Episodes de la guerre 1870—71. 10 fr.

Picot, M. Dufaure, sa vie et ses oeuvres. 3 fr. 60 c.

Af det på föranstaltande af k, tyska arkeologiska institutet
genom E. Curtius och J. A. Kaupert utgifna stora kart-
verket skall under loppet af april 2:a häftet utkomma
med Bl. III —VI (Athen—Peiraieus; Athen— Hymettos, Ke-
, physa, Pyrgos). 16 mk. (D. Reimer).

Literaturhistoria.

Guômundur Porläksson, Udsigt over de norsk-
islandske skjalde fra 9:de til 14:de århundrede. Khvn.
1882. (Utg. af Samfundet til udgivelse af gammel
nordisk litteratur).

Ett högst behöfligt arbete har förf, här företagit sig, och
han har — så vidt vi varit i tillfälle att bedöma det — ut-
fört det samma i det hela taget väl.

Framhållas bör (som förf, gör inl. s. 3), att det är de —
i de tillgängliga källorna — uppgifna skalderna från den
nämda tiderymden, med hvilka förf, sysselsätter sig. Hans
afsikt är »at opregne og, for så vidt det har været muligt at
skildre de skjalde og deres levned, der virkelig eller sand-
synligvis har været historiske personer, og som omtales i mer
eller mindre historiske værker, uden hensyn til, om der nu
findes noget tilbage af deres kvad, eller om de vers, der
tillægges sådanne skjalde, må anses for ægte eller ikke». I
öfverensstämmelse härmed tar förf, med många, om hvilka
det kan vara högst tvifvelaktigt, huruvida de verkligen diktat
det. som dem tillskrifves, eller om de öfver., hufvud diktat
någon ting. Naturligen skulle det ha varit mycket önskvärdt
att förf, utvidgat planen för sitt arbete därhän att i dyl. fall
ingå på närmare undersökningar..

Med rätta torde förf, ha valt den kronologiska indelnin-
gen, ehuru den naturligtvis (som förf, påpekar inl. s. 6) med-
för svårigheter och icke kan med någon säkerhet genomföras.

Klart är att förf, vid de tidsbestämningar, han anför, i
sht. under de första seklen, ofta måste sätta ett frågetecken
eller ett »omkring», och om härvidlag en anmärkning bör
göras, är det den, att förf, snarare är för mycket än för litet
bestämd i sina uppgifter. Jfr t. ex. förf. s. 10 »...sv. konge
Björn at Haugi, hvis levetid falder omkr. 830» med O. Mon-
telius: Sveriges Historia I. Sthlm 1877 sidd. 262, 266; — förf,
s. 42 »Eirikr sigrsæli (+ 993)» med Montelius a. a. s. 267; —
förf. s. 43 »slaget på Fyrisvold (988)» med Montelius a. a. s.
257; — förf. s. 145 »sv. konge Knûtr Eiriksson (död 1196)»
med Montelius a. a. sidd. 382, 389. Jfr äfven förf. sidd. 127,
132 »Sorkvir Kolsson» med Montelius a. a. s. 376 »Sverker,
hvilken enligt en föga tillförlitlig uppgift skulle varit son till
Kol eller Erik Årsäll».

En anmärkning — om ock obetydlig — kan göras där-
emot, att förf, stundom upprepar det samma 2 ggr. i st. för
att på ena stället hänvisa till det andra, som t. ex. sidd. 64
och 134 berättelsen om Ormr och Ingimundr vid ett bröllop
(hvilket s. 64 är år 1120 och s. 134 år 1119).

S. 96 säger förf, sig ej känna flere med tillnamnet »munnr»
än porfinnr och Sigurôr (no. kung). — I Sturl. II 270 nämnes
en pôrir munnr och i Landn. s. 268 en Ölver muör (munnr).

Att ett arbete af den art, som förf:s är, bör vara försedt
med register, är naturligt och nödvändigt för dess använd-
barhet, och tvänne sådana finnas; ett öfver skalderna och ett

öfver de namngifna skaldeverken. Beträffande dessa bör an-
märkas följ. I skaldeförteckningen fattas: Dadi skald Bår-
öarson s. 38: Einarr Eyjôlfsson pverœingr s. 44; Eyvindr
skâldaspillir s. 32—36; Eysteinn Valdason s. 631; Innsteinn s.
65; Sigvaldi iarl s. 56; samt en pörör s. 77 så vida ej denne
skall vara den i registret anf. Skâld-pôrôr, hvilken eljest icke
återfinnes. För flere af skalderna anföres blott en sida, oak-
tadt de omnämnas på fl. st. (förf, kunde ju, då flere sidotal
anföras för samma skald, med fet eller spärrad stil ha ut-
märkt det viktigaste). Så saknas t. ex. för porfinnr munnr
sid. 59; —f. Griss Sœmingsson s. 70; —f. Hallarsteinn s. 81; —f.
Sighvatr pöröarson s. 81 och 93; —f. Bersi Skald-Torfuson s.
93; —f. Bârâr svarti s. 124; —f, Tindr Hallkelsson s. 128; —f.
porgeirr porvaldsson s. 136; —f. Guömundr Galtason s. 156.

I förteckningen öfver skaldeverken saknas: Eysteinsdråpa
[] s. 126— Grissvisur s. 70— Jönsdråpa s. 143— Magnus-
dräpa [T] s. 125— Sigurdardräpa [2] s. 126— Skjaldardrdpa s.
11— Strutkaraldsdrdpa [1] s. 15— Svala s. 65 — Söåulkolluvi-
sur s. 85— pôrsdrâpa s. 11— porsdråpa [?]: s. 20— porsdråpa
p] s. 67.

Af. oanmärkta tryckfel vilja vi påpeka endast följ. S. 64:16
st. I 520, läs I 20; s. 162:23 st. 1148—50, läs 1248—50; s.
98:22 är någonting utfallet frf. »bevarede». I registr. läs:
Bjarni Hallb-son 95— Björn Hitd. 76—78— Guôbrandr Gests-
son 150, 169— Hafliôi Höskuldsson 170— Halldorr skvaldri
126— 127— Kålfr prænski 13 — Klauf böggvir 62— 63 — , Oddi
h. litli 139— Ormr öframi (jfr Sn. E. III. 316) — Ospakr
Glümsson 87— porgils Oddason 134— porkell svartaskåld
73— pörir jökull 159— ,160— pérélfr (skåld) 59—; Aôalsteins-
dråpa 27— Témasdråpa (Olafs) 161— 0xarflokkr 132.

Rolf Arpi.

Sigurd, Müller, Handbok i Verldsliteraturens
Historia. Öfversatt från danskan och bearbetad för
svenska förhållanden af Carl von Friesen. Stockholm
1883. .

Ofvanstående lilla arbete har till syfte att gifva lärjun-
gen en öfverblick öfver den allmänna literaturhistorien.
Öfversättaren anser äfven, att boken lämpar sig såsom ett
repetitorium för universitetsstudierna, men härför är väl arbe-
tet både för kortfattadt och framför alt för litet vetenskapligt
uppstäldt. Däremot passar det ej illa till att meddela de för-
sta elementen af allmän literaturhistoria, hvilka äro nödvän-
diga äfven för dem, hvilka endast studera svensk literatur-
historia till den utsträckning, som är nödvändig för erhål-
landet af betyget approbatur i filosofie kandidatexamen vid
vårt universitet. Omdömena äro i allmänhet goda, några till
och med mycket goda, författaren har i det hela lyckligt
skilt på det som bort medtagas och det som bort uteslutas,
och anmälaren skulle ej tveka att rekommendera arbetet så-
som en hjälpreda vid de akademiska studierna, såvida det ej
led af en tyvärr ytterst betänklig brist: osäkerhet i uppgif-
terna. Man råkar fel på hvarje sida, ofta kanske obe-
tydliga, men ej sällan af gröfsta slag, röjande en rent af för-
vånande okunnighet. I anledning däraf kunna vi ej annat än
önska att den första upplagan af arbetet snart måtte ersättas
af en andra, där dels dessa fel rättas, dels äfven framställ-
ningen i dess helhet i vissa punkter omarbetas i mera hi-
storisk riktning. I förväntan därpå har anmälaren till de
studerandes tjänst i Pedagogisk Tidskrift rättat de mest i
ögonen fallande felen.H. S.

Eduard Engel, Geschichte der Weltliteratur in
Einzeldarstellungen. Band I. Geschichte der Franzö-
sischen Literatur. Leipzig 1883.

Sällan torde val en serie hafva börjat på ett mera olyck-
ligt sätt. Denna s. k. literaturhistoria utgör ett bland de
mera bedröfliga alstren af den skönliterära, ästetiserande
skriftställarverksamhet, som ännu tyvärr ej utdött. För-
fattaren är i saknad af all historisk uppfattning, och tyckes
tro, att man skrifver literaturhistoria genom att här och där af-
gifva några ästetiska omdömen om de historiska företeelserna.
Jodelles tragedier affärdas naturligen med några föraktliga
ord angående deras tråkighet. Du Bartas omnämnes ej ens,
8 PROFNUMMER,

NORDISK REVY.

APRIL 1883.

förmodligen därför, att hans poesi ej fallit Herr Engel i sma-
ken. Samma brist på historisk uppfattning röjer sig i upp-
ställningen af arbetet, där t. ex. Ronsard behandlas i det 14:de
kap., men Regnier i det 12:te. D’Aubigné har förmodligen va-
rit svår att placera, och förf, har därför valt utvägen att
öfverhoppa denne den franska renässancens kanske störste
skald. Denna försumlighet har han dock på ett lyckligt sätt
godtgjort genom att ägna ett helt kapitel åt Olivier Basselin,
ehuru det borde vara bekant, att de honom tillskrifna dik-
terna härröra från en långt senare tid. Samma grund-
lighet ådagalägges i valet (detta torde vara det riktiga ordet)
af årtal, ehuru dessa dock någon gång slumpa till att blifva
riktiga. Så anför han åren för åtta af Corneilles pjäser. Sex
äro visserligen oriktiga, men två äro riktiga, och det är ett
glädjande faktum, att le Cid befinner sig bland de utvalda. Med
rörande kärlek har förf, tillägnat sitt opus åt sin maka,
Paulita Dolores, men därvid har han dock haft den oförsynt-
heten att påstå, att arbetet vore en frukt af deras "årslånga
gemensamma studier“. Mot detta sätt att anfalla en värnlös
kvinna måste vi dock inlägga vår gensaga.

H. S.

Noel Auguste, Histoire abrégée de la langue et
de la littérature francaises. Paris. Delalain. [1882].
VIII + 524 S. 8:o. ‘

En fransman med vanlig skolbildning har i regeln godt
reda på sitt lands literaturhistoria för de tre sista århundradena,
sämre känner han renässanstidehvarfvet, hvad där bortom
ligger känner han vanligen ej alls. I öfverensstämmelse här-
med vet han gemenligen intet om sitt språks historia, då dess
flesta och största evolutioner ligga bortom anno 1500. Man
kan a priori inse, att detta beror på det sätt hvarpå literatu-
rens och språkets målsmän i skolorna — och till en del vid
fakulteterna — lära eller äro i stånd att lära, och ofvan an-
förda arbete af en professeur de rhétorique au lycée de Ver-
sailles. aflägger ett ojäfaktigt bevis härpå. Boken duger till
något för den nyare tiden — den nyaste har ej kommit med —,
men aftager i värde ju längre man går upp i tiden, ända till
dess den blir obrukbar för de första århundradena (till omkring
1400). Författaren begagnar såsom källor föråldrade eller po-
pulära framställningar, hälst Demogeot och Nisard, och bristen
på personliga studier i det afhandlade ämnet narrar honom in
i mångfaldiga de elementäraste fel. Några få må blott anföras
såsom exempel. S. 48 börjar ett kapitel om Les jongleurs ei
les trouvères ; i hela kapitlet finnes ej ett ord om les trou-
vères. S. 57 nämnes Crestien de Troyes såsom författare till
Perceval le Gallois, men ej till andra verk, dock äfven nämda
därsammastädes. S. 69 uttalas en besynnerlig uppfattning af
assonansen. S. 71 citeras ett språkprof af den helige Bernhard;
det är väl bekant, att hans predikningar redigerades först på
latin och betydligt senare öfversattes till franska. S. 74 an-
föres ett språkprof af Maurice de Sully; ännu vet kritiken ej,
hvilken af de minst 16 handskrifter, som innehålla hans pre-
dikningar och som till dialekt och datum skilja sig väsentligt,
står originalet närmast. Det kunde till och med vara tänkbart,
att detta var latinskt. I framställningen af språkhistorien före-
komma ännu mycket svårare fel. Det må vara nog att erinra
därom, attförfattaren på god tro s. 22 anför efter Roquefort,
att franskan för att få växlande ändelser (!) undertrykt lati-
nets ständiga us, um och sålunda fått bon af bonus, nul af
nullus, haut och altier (!) àf altus, agneau af ablativen agno
(sic) o. s. v. Om Diez’ och hans skolas arbete yet förf, intet,
och dock framhåller han i företalet såsom det viktigaste i ar-
betet de språkhistoriska partien. Det är smärtsamt att se så-
dana machverk gå under franska lärares namn i en tid, då ut-
märkta franska vetenskapsmän gjort sig så högt förtjänta af
forskningen i sitt lands äldre literatur och språk.

.	Johan Vising.

Englische Studien VI, 1. Innehåller bland annat en sakrik
recension af Eduard Schwan öfver Landmans i New-Shakspere-
Society’s Transactions 1880-82 intagna uppsats "Shakspere
and Euphuism (omarbetning af en äldre uppsats af samme
förf.), hvilken kan sägas vara epokgörande för denna in-
galunda oviktiga' fråga. Landman uppvisar där, att inom
den engelska poesien funnos vid denna tid tvänne riktningar,
hvilka ofta sammanblandats; italianismen och guevarismen, 1

ur hvilken senare euphuismen utvecklade sig. Denna här-
ledde sig således från Spanien (Guevara), ej från Italien såsom
man hittils antagit. Dess kännetecken äro: ett öfverdrifvet
användande af den retoriska figuren (ej af troperna såsom hos
italianismen), hvilket visar sig i satsernas utförda parallellism,
antiteser och retoriska frågor, vidare begagnande af alliteration
och assonans - samt slutligen liknelser hämtade från antiken
och naturhistoriska författare, särskildt från Plinius. Alla dessa
kännetecken böra samfäldt finnas för att göra stilen euphuistisk.
Någon begreppslek som hos de italienske concettisterna, eller
några vidunderliga metaforer såsom hos gongoristerna förekomma
här ej. Shakspere var aldrig euphuist, och — med undantag
af ett eller par enskilda yttranden — karrikerade han aldrig
denna stilriktning, hvilken före århundradets utgång full-
ständigt besegrats af italianismen. Schwans recension för-
håller sig i flere fall supplerande till Landmans afhandling,

Anglia VI, 1 innehåller flere uppsatser i literaturhistoria,
så af Leonhardt Über die Quellen Cymbeline’s, där förf, kommer
till det resultat, att endast Boccaccio och Holinshed lämnat
stoffet till Shaksperes stycke; Lange Chaucers Einfluss auf
Douglas, hvari uppvisas, att Douglas i alla sina dikter (ej blott i
Palace of Honour) stod under Chaucers inflytande; Uhleman en
jämförelse mellan Chaucers House of Fame och Pope’s efter-
bildning Temple of Fame; slutligen en af Leicht skrifven upp-
sats Die Alliter. Metra des Boetius, hvari förf, gentemot
Hartmann kommer till den åsikten, att den metriska delen af
den saksiska öfvers. af Boetius ej härrör från konung Ælfred.

Französische Shidien IV, 1. består af en särdeles redigt
skrifven afhandling af Uthoff. om Nivelle de la Chaussée, där
förf, synbarligen tagit Marenholtz’ förträffliga molièrebiografi
till mönster. Behandlingssättet är mönstergilt, och är full-
komligt filologiskt med försmående af den ästetiska ballasten.
Uppgifterna förefalla särdeles säkra, ehuru vi ej varit i till-
fälle att kontrollera dem.

Utrymmet nekar oss att denna gång redogöra för inne-
hållet i öfriga literaturhistoriska tidskrifter. I nästa nummer
skola vi dock söka fylla denna brist. :

Nyutkomna arbeten. Geschichte der italienischen Litera-
tur von Adolfo Bartoli I, 2.; Niebelungenstudien von Henning-,
Life and works of Robert Greene vol. II—IX. ed Grosart.
Beovulfskvädet af F. Bönning; Deutschlands Urteil über Mo-
lière von G. Humbert. Gesch. d. deutschen Lit. von Brenning,
Dessa skola utförligare anmälas i nästa nummer. H. S.

. Cauello, U. A. La Vita e le opere del trovatore Arnoldo
Daniello. Edizione critica corredata delle varianti di tutti i
manoscritti, d’un’ introduzione storico-letteraria e di versione,
note, rimario e glossario. Halle. Niemeyer 1883. VI + 283 S. 8:o.

Vapereau, G. Eléments d’histoire de la littérature fran-
çaise contenant; I. Une esquisse générale de l’histoire de la
littérature française; II. Une suite de notices sur les époques, les
genres et les principaux écrivains avec un choix d’extraits de
leurs ouvrages. Tome premier. Des origines au règne de Louis
XIII. Paris. Hachette. 1883. VII + 395 S. 3 fr.

Klassiska språk..

Julius af Sillén, Platons Teaitetos, öfversatt
med anmärkningar. Upsala 1882.	*

En svensk öfversättning af ett grekiskt eller romerskt ar-
bete är nu mera en sällsynthet, sedan denna form för akade-
miska disputationer kommit ur modet och det af Hjertas förlag
föranstaltade öfversättningsföretaget afstannat. Bland de förf.,
som i Hjertas publikationer fått plats, tager Plato det största
utrymmet, i det icke mindre än 4 af hans smärre skrifter, näml.
Apologien, Kriton, Symposion och Phaidon jämte hans stora
verk om staten där inrymmas i Dalsjös öfversättning. För dem,
som endast genom öfversättningar äga kännedom om Plato, torde
därföre här nämda öfversättning af Platos viktigaste kunskaps-
teoretiska arbete erbjuda tillfälle till en så väl kvantitatift
som kvalitatift god kännedom om den grekiske filosofens läror,
PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.	9

Öfversättningen, som är gjord efter den sista kritiska re-
censionen af Schanz, skiljer sig från Dalsjös genom en mera
konsekvent sträfvan att återgifva originalets lediga samtalston.
Om det i allmänhet möter stor svårighet att öfversätta en klas-
sisk författare så, att en med originalspråket obekant läsare
kan genomgå honom utan att oupphörligt stöta på osvenska
vändningar och skrufvade uttryck, så är denna svårighet, då
det gäller en öfversättning af Plato, dubbelt kännbar. För-
fattaren har tydligen nedlagt mycken möda på åstadkommande
af en läsbar svensk text, och vi tro, att han i detta afseende
betecknar ett erkännansvärdt framsteg.

De vidfogade anmärkningarna innehålla dels sakförklarin-
gar, dels redogörelse för några textförändringar, som förf, vid-
tagit. Dessa anmärkningars form tyckas gifva vid handen att
förf, närmast afsett att gagna dem, som sysselsätta sig med
filosofiska studier; en längre anmärkning behandlar förhållan-
det mellan Protagoras och Herakleitos och vänder sig mot de
försök som gjorts att ur Teaitetos bevisa sammanhanget mellan
bådas läror. Till sist angifvas de viktigaste nyare arbeten, som
afhandla Teaitetos. H. Bt.

I den af W. Deecke och C. Pauli utgifna samlingen »Etru-
skische forschungen und studien» utkommer med snaraste ett
af prof. Sophus Bugge författadt häfte af dels språkligt, dels
arkeologiskt innehåll; f. n. under tryckning.

Romanska språk.

M.	Schweisthal, Essai sur la valeur phonétique de
l’alphabet latin, principalement d’après les gram-
mairiens de l’époque impériale. Paris, E. Leroux
1882. ,110 s. 8:0.5 Fr.	•
Georges Édon, Écriture et prononciation du latin
savant et du latin populaire, et appendice sur le
chant dit des Frères Arvales. Volume orné de
neuf planches dont deux hors texte. Paris, E.
Belin 1882. 10 Fr.

K. Sittl, Die lokalen Verschidenheiten der lateinischen
Sprache mit besonderer Berücksichtigung des afri-
kanischen Lateins. Erlangen, Deichert, 1882.
2,80 M.

Att i den mån det ännu är möjligt gifva en fullständig
bild af det latinska språket, sådant det lefde på folkets läppar,
har en tid bortåt varit föremål för lifliga bemödanden. Ehuru
man i alla detaljer väl knappast kan vinna full visshet, är
dock företaget ej alldeles så omöjligt, som det vid första tan-
ken därpå gärna vill förefalla. De mångfaldiga upplysningar
som af grammatici från olika perioder ofta lämnas med en
precision i uttrycken, som man af dem knappast kunde vänta
vid beskrifning af munnens rörelser för ljudens frambringande,
föra ett godt stycke på vägen till detta mål, som det ej blott
för latinare ex professo är af stor vikt att uppnå. Äfven för
dem, som arbeta inom den romanska språkforskningens vida
område, är det ett önskningsmål att lära känna utgångspunk-
ten för de språk, som inom den moderna tiden utgöra en
fortsättning af latinet.

Herr Schweisthal har i sitt arbete, såsom man redan finner
af dess titel, gjort till sin uppgift att med hufvudsaklig led-
ning af de grammatiska verken från kejsarperiod en ge en
säker ledning för hvarje särskildt språkljuds verkliga uttal.
Han har således skarpt begränsat sig såväl med afseende på
sina använda källor, som äfven på det resultat, han söker att
vinna. Kvantitet och aksent, som utgöra så viktiga delar af
det talade språket, har han lämnat åsido och endast sökt så
noga som möjligt ange bokstäfvernas valör. Ehuru man måste
skänka honom alt erkännande därför, att han klart och öf-
versiktligt samlat de viktigaste upplysningar, som hans källor
lämna, kan man dock ej säga, att han verkligen gjort alt,
som däraf kunnat göras, eller att han gjort det så väl, som
det varit möjligt. — Hans arbete, som genast omfattades med
lifligt intresse, har redan på flera håll blifvit anmäldt och
stundom ganska fördelaktigt. Den af hans recensenter, som

i sin anmälan nedlagt mesta innehållet, är Dr E. Seelmann i
»Zeitschrift für die österreichischen Gymnasien», November
1882. I sammanhang härmed annonserar han som snart utkom-
mande ett arbete af honom själf, »Die Aussprache des Lateins
nach physiologisch-historischen Principien». Af den bekant-
skap, man i nämda anmälan gör med denne författare, föran-
ledes man att med mycket intresse afvakta hans egen publi-
kation. Han visar sig nämligen vida bättre förberedd för sin
uppgift än Herr S.. hos hvilken ban påpekar ganska allvar-
samma misstag, hvilka dels bero på missförstånd af de latin-
ska texter, han användt, dels, och mest, på bristande insikt i
allmän fonetik.

Men det är ej blott från direkta uppgifter hos latinska
lärde, man får en ledning för kännedomen om latinets uttal.
Den rika inskrifts-literaturen, af hvilken betydliga och väl
ordnade samlingar redan äro tillgängliga i Corpus Inscrip-
tionum, lämnar därtill, värdefulla bidrag, som äro af så myc-
ket större betydelse, som man i en stor del däraf får upplys-
ning om de obildades uttal och de tendenser, som där fram-
träda. Denna literatur har Herr Édon sökt tillgodogöra sig,
liksom han äfven för sitt arbete begagnat den rika fond af
mer eller mindre speciella undersökningar i ämnet, som redan
blifvit gjorda. Han har således utgått från en mycket vidare
bas än Herr S., hvartill kommer, att han, som titeln anger,
äfven sysselsätter sig med romarnes skrift och dess historia.
Hans verk omfattar således mycket, som ej ingick i planen
för det förstnämda, och är äfven mycket intressantare. Man
får der periodvis ordnade exempel på Ijadöfvergångar och
växlingar, som t. ex. Schuchardt i sin »Vokalismus des Vulgär-
lateins» mera oordnadt meddelat. Kvantiteten och aksenten,
deras karaktär och modifikationer upptaga en stor del af
boken och belysas med talrika exempel. Verket afslutas med
en kronologi öfver de förnämsta latinska grammatici, register
öfver använda handskrifter och nyare arbeten, samt tvänne
innehållsförteckningar. Redan de rikhaltiga och värdefulla
bipartierna skänka således ett ej obetydligt värde åt detta
arbete, som skulle vara en verklig önskesak, om det äfven i
redogörelsen för latinets uttal vore fullständigt och motsva-
rade billiga fordringar. Men i detta hänseende lemnar det
dessvärre mycket öfrigt att önska. Denna del af arbetet är
mycket knapphändig och nästan vårdslös. Förf, tyckes antaga,
att i de allra flesta fall de latinska språkljuden fullständigt
motsvaras af de franska, och man kan ej i hans arbete spåra
något bemödande att för sig själf utreda, huru ljuden fram-
bringas. Samma brist på fonetiska förstudier, som i det förra
arbetet gjorde sig märkbar, framträder äfven här ganska bjärt.
Så t. ex. sid. 253 vid tal om gruppen gn, som ej alltid bildar
positionslängd, förklarar han visserligen riktigt detta därige-
nom, att de båda konsonanterna tillsammans ange en enda
artikulation, men tillägger föga vetenskapligt, att det ljud,
som därmed afses, är den för italienskan och franskan egen-
domliga nasal, som också betecknas med gn, men omöjligen
kan beskrifvas. Lika lättvindigt, men ej alltid i sak lika
lyckligt, affärdar han i allmänhet alla fonetiska frågor. Med
detta arbete är således lösningen af frågan om latinets uttal
föga främjad, ehuru det visserligen länge nog kan behålla ett
visst värde för de varierade upplysningar, det lämnar vid
sidan af denna uppgift.

Med det rikhaltigare material, som under de senaste åren
stälts till forskarnes förfogande, har äfven begäret väkts att
på olika sätt tillgodogöra sig detsamma. Tanken att kunna
utreda det äldre Italiens dialektala förhållanden och att sam-
manfatta och ordna de olikheter,, som utmärka de eröfrade
provinsernas latinska tungomål från hvarandra, är visserligen
ej alldeles ny, men har dock först på senaste tiden kunnat
betraktas som utförbar. De rika samlingar af latinska in-
skrifter, som nyss blifvit gjorda från det romerska kejsardö-
mets alla delar, tyckas härvid böra lämna god ledning. Det
är också härifrån som Dr Sittl hämtat sin idé, att karakteri-
sera det latinska Italiens dialektala skiftningar och ange de
olika fonetiska företeelser, som man med ledning af inskrif-
terna kan spåra i de utanför Italien liggande provinserna.
Som en sådan sammanfattande öfversikt förtjänar hans arbete
ett tacksamt erkännande. Med mycken raskhet och efter en
ganska bestämd metod framställer han, alteftersom hans ma-
terial ger vid handen, flera eller färre ljudöfvergångar och
reduktioner såsom särskildt tillkommande någon viss del af
latinets område, eller åtminstone där först uppträdande. Se-
nare hälften af hans arbete omfattar det afrikanska latinet,
10 PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.

hvarefter boken afslutas med ett ganska vidlyftigt register.
Visserligen kan man ej utan reservation antaga som faktiskt
gifna alla de olikartade resultat,' förf, ansett sig vinna. . Där-
till äro de stundom bygda på altför knappa förutsättningar,
ty inskrifterna kunna dock ej användas som vetenskapligt
underlag annat än i den mån, man abstraherar bort alt, som
kan förklaras som tillfälligt och ej äger stöd i ett tillräckligt
antal säkra intyg. Exempelvis förefaller detta ej vara nog
beaktadt för de fall, söm anges vara specifikt romerska. I
själfva Rom är tillgången på inskrifter störst, och mycket
kan därföre i dem förekomma, som skulle visa sig äga sin
fullkomliga motsvarighet äfven på andra håll, om man däri-
från hade större antal gamla urkunder. — Nya hjälpkällor öf-
verskattas lätt i början, innan de blifvit sofrade och samvets-
grant värderade. Ett sådant öfverskattande af de resultat,
inskrifterna ännu kunna lämna, torde vara den svagaste sidan
af detta icke utan talang utförda arbete, som har karaktären
af en raskt tagen ansats och, liksom många andra arbeten af
sådan art, kanske snart tränges i bakgrunden af efterföljande,
där den första ifvern styrts af en mera kritisk omsikt.

Obs. — Först sedan ofvanstående redan var inlämnadt till
redaktionen, har anmälaren haft tillfälle att taga kännedom
af den vidlyftiga och stränga resencion af Dr Sittl’s arbete,
som i sjette bandet af Gröber’s Zeitschrift finnes meddelad af
Herrar G. Meyer och H. Schuchardt. Af deras många och all-
varsamma anmärkningar får man en ny maning att endast
med mycken varsamhet begagna sig af nämda arbete och ej
utan föregående kritik godkänna de i detsamma framlagda
resultaten. ’ P. A. G.

K. Kühn, Zur Methode des französischen Un-
terrichts. Ein Beitrag zur Reform des sprachun-
terrichts und zur Überbürdungsfrage. Wiesbaden
1883, 48 s. 8:o. .

Ofvanstående skrift, som härmed framträder i en något
omarbetad form, sedan den förra året utgifvits såsom program,
är ett uttryck för den sträfvan att reformera språkundervisningen
inom skolan, som alt mer och mer gör sig gällande i Tyskland.
Förf, fordrar liksom Vietor i sin Eng. Grammatik och i upp-
satsen »Schriftlehre oder Sprachlehre» i Zeitschrift für neufran-
zösische Sprache und Litteratur (III s. 43 ff.), att man vid un-
dervisningen skall utgå från ljudet och ej från skriftecknet.
Förf, vill icke införa något vetenskapligt fonetiskt studium i
skolan, men betonar, att om lärjungen redan vid den första
språkundervisningen lärde sig, huru hvarje ljud frambringas,
och i hvilket förhållande ljuden stå till hvarandra, skulle man
genom omsorgsfull öfning kunna åstadkomma en säkrare och
riktigare prononciation, än nu i allmänhet är fallet genom in-
lärande af en mängd hvarandra motsägande uttalsregler. Un-
dervisningen i grammatik borde också mer än nu är fallet skilja
mellan hufvudsak och bisak och icke belasta lärjungens minne
med många mindre väsentliga undantag, som i stället under
läsningen af franska arbeten kunde påpekas. Undervisningen
borde i de lägre klasserna koncentrera sig kring en läsebok,
och under läsningen först ett riktigt uttal, sedan en på uttals-
läran bygd formlära och slutligen syntaxen inöfvas. Vid stu-
diet af syntaxen anser förf, icke olämpligt att undantagsvis ingå
på den historiska grammatiken, försåvidt lärjungens eftertanke
därigenom väckes och han bättre förstår grunden till det moderna
språkbruket. Inlärandet af ur sitt sammanhang lösrykta ord
eller fraser är att förkasta. I de högre klasserna skulle sedan
vidtaga studier af enskilde författares arbeten, hufvudsakligen
moderna, för att det lefvande språket rätt måtte inläras.

Förf, visar sedan, huru han önskar, att läseboken skall vara
beskaffad, och huru han tänker sig att grammatikundervisningen
skall utgå från densamma. Utrymmet tillåter oss icke att när-
mare ingå på de åsikter, förf, härvid framställer. I ett och an-
nat fall torde man vara tveksam, om förf, alltid träffat det rätta,
och om han icke delvis förbisett, att språkundervisningen i skolan
har jämte sitt mål att meddela en grundlig kännedom i språ-
ket också det, att meddela en någorlunda öfversiktlig kännedom
af literaturen. En och annan uppgift är också faktiskt oriktig,
såsom då förf. s. 12 vid je vaux och chevauæ vill hänvisa
lärjungen för förklaringen af dessa ord till det bekanta fak-
tum, att det i franskan funnits och finnes en tendens att för-
stumma I i vissa fall — något som ingenting här har att göra
— eller när han för att förklara tout’s böjlighet eller oböjlig-

het framför adjektiva därmed jämför uttryck som les nouveaux
venus, hvilket från den moderna grammatikens synpunkt vis-
serligen kan vara riktigt, men innebär ett misskännande af den
enkla historiska förklaringen för tout’s böjlighet i detta fall.

Men om man också i vissa punkter kan vara af olika me-
ning med förf., har den lilla skriften så många riktiga tankar
och goda praktiska anvisningar, att den måste högeligen rekom-
menderas till alla, som meddela undervisning i lefvande språk
och som intressera sig för, att en altmer af behofvet påkallad
reform på detta område träder i verket. H. v. F.

Literaturblatt für germanische und roma-
nische Philologie 1883, 1.

Anmälan af Försters ed. af Aiol et Mirabel und Elie de
Saint Grille af Bartsch med anmärkningar af Neumann. Bland
viktigaste anmärkningar äro följande, hvarvid vi tillåta oss
inom [ ] vidfoga några observationer.

För N. Pr. Charlon, Evain etc. (och därmed i analogi bil-
dade antain, putain) återupptages [Diez förklaring Gr II3, 48,
Jahrb. V, 411. Carlum etc. aksentuerade såsom modernt fr.
album, pensum. [Jfr. Neumann zur Laut- und Flexionslehre s.
116]; autrui, lui, cui ej af etyma med û, men det ursprung-
liga u > ü under inflytelse af följande i; nd > ni prendent
> prenent etc. genom en falsk uppfattning af stammen i vissa
former, ej genom ljudenlig öfvergång. [Jfr? dock samma öf-
vergång i vulgl. Schuchardt Vok. I, 146, och i sic. Archivio
Glott. II, 148]; chalt vid sidan af ljudlagsenligt chielt, och
valt äro att förklara genom analogi med resp, chaloir, chaloie,
valoir etc.; mal vid sidan af mel genom analogi med mal i
sammansättningar [så också Cornu i Romania 1878, 355]; -al
vid sidan af -el från lärda ord [så Lücking Mund. 98]; puis
< postea, urspr. poisse(s) (i Passion); prov. poissa. Poisse:
pois > puis som ore: or. Neumann får i dessa anmärkninga-
tillfälle inlägga en protest mot Suchiers yttrande (Literatur-
blatt III. 465): »Dieses Verhalten (att i den moderna normandi-
skan chie (carus) skulle förekomma utan r vid sidan af hier)
beweist, dass die vielbehauptete Ausnahmslosigkeit der Laut-
gesetze keineswegs überall zutrifft». På grund af sådana
dubbelformer i dialekterna har man ingen anledning, säger
Neumann, att anse principen om ljudlagarnes undantagslöshet
osäker. Förklaringen är här gifven genom satsfonetik: -ie
framför konsonantiskt börjande ord, -ier framför vokaliskt,
sedan utjämning på olika sätt, hvarvid å ena sidan chie, å
andra hier kvarstått. Schoppe: Ueber Metrum und Assonanz
der ch. de Geste ^Amis et Amiles» anm. af Neumann. [Jfr.
anmälan af Darmesteter i Revue critique 1883. 93].

H. v. F.

D. F. Knudsen og N. Th. Wallem, Nyere
franske forfattere i udvalg. Med oplysende anmærk-
ninger. Christiania. Cappelen. 1882. 106 S. 8:o.

Samlingen, som är uteslutande af pedagogiskt intresse, är
väl gjord och att anbefalla för mera försigkomna elever i våra
skolor, hvilka kunna hinna några sidor extra pensum. Äfven
för studenter, som vilja sätta sig en smula in i Frankrikes
modernaste literatur och språk är boken godt användbar.

J. V.

Jäger, Julius. Die Quantität der betonten Vocale. Heil-
bronn. Henninger. 1883. (Französische Studien herausgege
ben von Körting und Koschwitz IV, 2). IV +- 68 S. 8:o.

Joret, Ch. Des Caractères et de l’extension du patois nor-
mand. Etude de phonétique et d’ethnographie suivie d’une
carte. Paris. Vieweg 1883. XXXII + 211 S. 8:o. Ett höge-
ligen intressant och väl gjordt arbete af stor betydelse för clen
franska historiska språkforskningen.

Ulrich, J. Rhätoromanische Chrestomathie I. Oberländische
Chrestomathie. Texte, Anmerkungen und Glossar. Halle. Nie-
meyer 1883. VIII + 275 S. 8:o.

Vollmöller, Karl. Octavian. Altfranzösischer Roman nach
der Oxforder Handschrift Bodl. Hatton 100 zum ersten Mal
herausgegeben. Heilbronn. Henninger. 1883 (— Altfranzösische
Bibliothek herausgegeben von Dr W. Förster III). XIX + 160
S. 8:o.
PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.	11

och man skall straxt finna, huru stelt och onaturligt ens tal
klingar. Hvad göres mera vitne behof?

S. 42 framställer förf, anmärkningar mot åtskilliga »i tal
och skrift förekommande felaktiga eller mindre lämpliga for-
mer af subst. med slutartikel». Flere af dessa anmärkningar
förefalla oss mindre befogade. Akademin, filosofin m. fl. dy-
lika former synas oss, långt ifrån att böra utdömas, tvärtom
böra äfven i vårdad skrift erkännas fullt jämbördiga med de
långsläpiga formerna på -ien. De förra formerna äro ock bil-
dade i öfverensstämmelse med den alt från forntiden gällande
regeln, att den efterhängda artikeln mister sin vokal efter sub-
stantiv på -i. Ögona för det långsläpiga ögonen är en så na-
turlig och allmän analogibildning efter rikena, att denna
förstnämda form ovilkorligen bör tillerkännas rätt att lefva
i samtalsspråket, o. s. v.

S. 51 uppställer förf, böjningen rödja, rödde, rödt såsom
mönstergill, men anmärker: »I stället för dessa grammatiskt
riktiga former nytjas ofta röja, röjde, röjt, hvilket dock egent-
ligen är ett verb med helt annan betydelse». Rödde, rödt äro
dock numera döda former; ett sträfvande att återinföra dem
är] därför alldeles oberättigadt (jfr ofvan om inte för intet)
och måste ovilkorligen misslyckas. Röjde och röjt äro helt
naturliga och så godt som allmänt erkända nybildningar efter
den nya infinitiven röja af rödja; Rydqvist har ock, som be-
kant, gifvit dessa former röjde, röjt burskap.

Vi gå nu att göra några anmärkningar vid rättstafnings-
läran. Förf, lutar åt »nystafningen», men den tillämpning,
han gör däraf, är väl godtycklig. Så kunna vi ej annat än
beklaga, att förf, ej antagit nordiska rättstafningsmötets regel
att alltid teckna jä för je. Icke lär mången läsare vara nöjd
med »regler och råd», enligt hvilka man skall skrifva järf men
djerf; tjärn, spjärna men jern, hjerna; fjäll, tjäll, spjäll, spjäl-
ka men hjelp, hjelte, bjelke; bjärt, mjärde men hjerta, fjerde;
bjässe men hjessa. Sådana råd måste ju medföra den fullstän-
digaste osäkerhet vid stafningen. Hvem kan väl, utan att
ständigt och jämt slå upp i förf s bok, stafva ett enda ord
med ljudförbindelsen jä rätt efter förf:s regler? Dessa är
det nämligen omöjligt att lära sig utantill. För ettdera måste
man besluta sig: antingen att stafva alla de anförda orden med
je i öfverensstämmelse med Svenska Akademin, eller med jä i
' öfverensstämmelse med nordiska rättstafningsmötet. Förordan-
det af föråldrade skrifsätt som sjel, hemta, helsa, för hvilka
grunder anföras, hvilkas haltlöshet längesedan blifvit uppvisad
(se Hazelius, Om rättstafningens grunder), bidraga ej att åt förf:s
råd rörande rättstafningen gifva nödigt anseende. — Att för
riksspråket endast erkänna ett å-ljud, tecknadt än med å, än
med o, är, enligt vår mening, att göra våld på det faktiskt be-
stående uttalet. — Att bland högsvenskans »omkring fyratio
språkljud» upptaga »ett s. k. tje-ljud», som beskrifves som »t
med följande hårdt j», är mycket oegentligt. Som bekant,
finnas bland de bildade tvänne uttal af ord som tjäna, känna,
dels, med tje-ljud (det mot j svarande enkla frikativa ljudet),
dels med t + tje-ljud (det enda af. förf, beskrifna uttalet), i
hvilket senare fall tvänne språkljud höras.

S. 24 säger förf., att »den stundom förekommande formen
Sverge kräfver egentligen låg ton (gravis) på första stafvel-
sen», hvadan Sverige förklaras vara rättast. Förf, förbiser
här, att, då det bildade talspråket genom en högst naturlig
ljudutveckling af Sverige skapat formen Sverge, som utträngt
den förra formen, denna form Sverge ock är berättigad till
inträde i skriftspråket, alldeles oberoende däraf att i andra
tvåstafviga ord på -je, såsom de af förf, anförda Börje, svärje,
aksenten är en annan. Ingenting är föröfrigt i svenskan van-
ligare, än att tvåstafviga ord med samma slutstafvelser hafva
olika aksent; t. ex. axel och axel, dunkel och nyckel, tapper
och papper, sägen och egen.

I kapitlet om »oriktiga sammanskrifningar» är förf., efter
vår mening, alt för ifrig anhängare af sönderdelningen, hvar-
emot så väl bruket som goda teoretiska grunder tala (jfr
Noreen i Nordisk Tidskrift för 1879). Skrifsätt som allt jämt,
i fall, å nyo m. fl. kunna gärna få maka åt sig för altjämt,
ifall, ånyo. Mot det numer• alldeles orimliga skrifsättet alls
köns hade en bestämd gensaga bort göras.

Inom interpunktionsläran anmärka vi, att föreskriften om
kommas utelämnande framför indirekta frågesatser endast
synes grunda sig på ett subjektivt tycke hos förf,

Germanska språk.

N.	Linder, Regler och råd angående svenska
språkets behandling i tal och skrift. Stockholm [1882.
(Aftryck ur »Fråga mig om allting»).

Ofvanstående lilla skrift af en för sin nitälskan om svenska
språkets rykt känd förf, skall utan tvifvel, i följd af den re-
diga uppställningen och de i allmänhet goda råden, blifva en
kärkommen och nyttig handbok särskildt för de många, som
behöfva en vägledning för att uttrycka sig logiskt och bildadt
på sitt modersmål vare sig i skrift eller tal. Den vetenskap-
lige språkforskaren må från sin ståndpunkt kunna visa, _att
mycket, som för den allmänna uppfattningen gäller såsom
»ologiskt och obildadt» är fullt berättigadt såsom öfverens-
stämmande med de lagar, som språket under sin utveckling
följer. Men likafullt måste man anse det sträfvandet berät-
■tigadt att från ett literärt utbildadt skriftspråk, ett allmän-
giltigt högre talspråk aflägsna en mängd nybildningar, hvilka
just därför att de medföra afvikelser från den tanke, man hit-
tils plägat inlägga i orden och ordförbindelserna, och från
dessas gällande snitt och klang, måste förefalla den stora
mängden »ologiska och obildade», så länge till dess de möjligen
så fäst sig i det lefvande, fria talspråket, att de gifvit de
äldre bildningarna en föråldrad prägel. Vi skola med ett ex.
belysa hvad vi härmed åsyfta. Så länge man ännu i det vår-
dade föredraget sade: mig bör (= tillkommer) göra, var det
högst berättigadt att såsom alldeles ologisk och obildad ute-
sluta från skrift- och det högre talspråket vändningen jag bör
göra — liksom än i dag för en svensk, som brukar mig synes,
det norska jeg synes (= tycker) måste förefalla mycket olo-
giskt —; men sedan jag bör blifvit så allmänt gängse i det
fria talspråket, att mig bör fick en föråldrad klang, då måste
också till slut åt den förra vändningen burskap gifvas i skrift-
och det högre talspråket. Redan af hvad vi här anfördt
framgår, att vi åt de nya bildningarna tillerkänna rätten att
lefva och förkofras i det fria samtalsspråket. Och ett sådant
medgifvande är nödvändigt. Där, om någonstädes, måste
språket få lefva sitt fria, naturliga lif; därifrån måste ju en
väl långsamt verkande men dock ständigt föryngrande inver- *
kan på riksspråket utgå, så framt man ej skall komma därhän,
att: t. ex. vårt nuvarande svenska riksspråk stelnar till ett
»dödt språk» liksom latin och sanskrit. Vi måste därför an-
se det som ett öfvergrepp af förf., då han (s. 46) yttrar: »Fel-
aktiga pronominalformer äro i samtalsspråket mycket gängse,
t. ex. »-n», »-an», »-en», »-na» (för honom, henne)...». Vi in-
lägga en liflig gensaga mot detta ingrepp på det fria sam-
talsspråkets rätt och tillika mot utdömandet af de, såsom
Rydqvist (SSL. II, 536) med fog yttrar, »så ypperliga medlen
af -n och -na, så förmånliga för stilens lätthet, smidighet och
sammanträngning, med ett så afgjordt företräde framför den
släpande dativen honom och henne, synnerligast i vers tung
och besvärlig». Det är ju föröfrigt just riksspråkets former
honom, henne som äro.de ursprungligen »felaktiga», nytjade
som ackusativer i stället för -n och -na. Bland andra samtals-
språkets pronominalformer utdömer förf, här ock inget (för in-
tet). Äfven detta förefaller oss mycket litet på sin plats. Det
fordras, synes det oss, ej stor framtidsblick för att inse, att
den helt naturliga analogibildningen inget såsom neutrum till
ingen en gång skall uttränga den från den nuvarande gramma-
tikens synpunkt oregelbundna bildningen intet. Och hvad ondt
vore väl däri ? Som bekant har intet fått sin nuvarande form
i följd af en analogibildning efter neutrala pron. på -t; af inte
blef intet efter mycket, litet o. d. (intet kan sålunda sägas vara
»felaktigt» af liknande skäl som inget). Men uppenbart är,
att detta blott är en nödfallsutväg, som ej kan i längden
rädda den gamla formen inte som neutral pronominalform
(som adverb åter lefver inte, som bekant, med friskt lif och.
håller på att uttränga icke). Ett varnande exempel på, hvart
sträfvandet att bekämpa språkutvecklingen till sist leder,
lämnas af Schlyters helt nyss antagna skrifsätt inte för. intet,
för hvilken förändring en svår och farlig missuppfattning af
språkutvecklingens lagar och af den enskildes rätt öfver språket
ligger till grund. Vi tillägga än ett ord rörande inget och
intet: män försöke i sitt samtalsspråk säga intet för inget,
12 PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

April 1883.

I trots af de anmärkningar, vi nu framstält, anse vi, som
ofvan nämts, förf:s skrift på det hela taget vara ett godt och
nyttigt arbete, som dock kunnat blifva ännu bättre, om förf,
velat skänka mera erkännande åt den pågående språkutveck-
lingen samt åt sträfvandena att förbättra vår rättstafning.

L. Fr. Leffler.

Amund B. Larsen, Oplysninger om Dialekter i
Seibu og Guldalen, (Særaftryk af det kgl. norske
Vidsk. Selsk. Skrifter 1881). 42 sidd. 8:o.

Chr. Vidsteen, Oplysninger om Bygdemaalene
i Sondhordland. Bergen 1882. 123 sidd. 8:o. Pris
1,15.

Den norska dialektliteraturen är i betraktande af ämnets
ovanligt rikhaltiga beskaffenhet synnerligen fattig. Detta väc-
ker onekligen förvåning, då man vet, dels att. den lifskraftiga
norska nationen minst af alt saknar sinne för och kärlek till
det specifikt nationella, dels att Norge en längre tid under
detta århundrade haft en verklig storhetstid i språkvetenskap-
ligt afseende. Men icke desto mindre är det ett beklagligt
faktum, att ännu så länge har vetenskapen just icke mycket
mera att förtälja om Norges dialekter, än hvad den genom en
enda mans, visserligen outtröttliga, forskningsarbete fått veta.
Men hur framstående forskare Ivar Aasen än må vara, har han
dock, helt naturligt, icke mäktat i lika mån tillgodose alla
sidor af den stora uppgiften, ja han kan icke fritagas från att
genom den praktiskt-nationella riktning, han bidragit att gifva
åt »maalsagen», hafva i icke obetydlig grad skadat de rent ve-
tenskapliga intressena. Det är därför med den största glädje,
man på sista tiden märker en mängd tecken till ett annat för-
hållande än det ofvan antydda. En »Forening for norske dia-
lekter og folketraditioner» bildades 1881 under ledning af Nor-
ges mest framstående språkmän, ett fonetiskt alfabet utarbe-
tas af prof. Joh. Storm, och första häftet af föreningens blif-
vande tidskrift »Norvegia» lär snart vara att förvänta. Den out-
tröttlige samlaren stipendiat Hans Ross har under tryckning ett
vidlyftigt anlagdt och ytterst innehållsrikt supplement till Aasens
ordbok. För de i förhållandena mera initierade har det ej
häller varit obekant, att man i hr A. B. Larsen hade en ut-
märkt dialektkännare, särskildt rörande Ostlandet, och att man
från hans hand kunde vänta sig intressanta och strängt veten-
skapligt hållna upplysningar om de af Aasen skäligen styfmo-
derligt behandlade östliga dialekterna. En pröfbit ur sina
samlingar har han meddelat i ofvan citerade lilla afhandling,
som redogör för »Ligedannelse» (kånå kona, vuku vecka o. d.),
apokope och böjning i den synnerligen intressanta Selbu-dia-
lekten samt i Guldalen (Spndre Throndhjems amt). Förf, ka-
rakteriserar själf sitt arbete såsom en »sammenstilling af exemp-
ler», hvarur han »uddrager ingen resultater». Detta uppoff-
rande af ämnets intressantaste sida må in casu vara berätti-
gadt, ja prisvärdt, men nog går väl förf, för långt, när han
motiverar sin återhållsamhet med att påstå, det man ej får
utdraga några resultat, förr än man fått »kundskab om, hvad
der ikke findes på hvert enkelt Sted», ty utan tvifvel kunna
många säkra slutsatser göras, oberoende af denna, visserligen
betänkliga, lucka i ens kunskap. I alla händelser är man förf,
högeligen tacksam för det värdefulla och framför alt pålitliga
material,' han gifvit. Ljudbeteckningen är så god, den öfver-
hufvud med för handen varande typografiska resurser kunnat
blifva.

Hr Vidsteens afhandling förflyttar oss till Vestlandet, bland
hvars dialekter han till behandling företagit en hel grupp, den
s0ndhordske, hvars både ljud- och böjningslära han framställer.
Gentemot en förf., som så oförbehållsamt som hr V. bekänner
sin brist på »filologisk dressur» och sin bristande insikt »spe-
cielt i fonetiken», vore det en orättvisa att nagelfara med, hvad
i rent vetenskapligt afseende brister. Den, som så vackert an-
vänder sin »knapt tilmaalte fritid», förtjänar blott uttryck af
tacksam erkänsla, specielt därför att han känt sin begränsning
och i stället för att lämna quasi-vetenskap helt enkelt skänkt
oss en materialsamling. Om dennas fullständighet och exakthet
vågar jag ej yttra mig, då de västlandska dialekterna äro mig
så godt som fullständigt obekanta. Större precision vid reg-
lernas affattning hade varit önsklig. Att ljudbeteckningen är
skäligen ofullkomlig, märker man lätt. Uppställningen af böj-
ningsläran följer troget Aasen. Åtskilliga språkprof afsluta
det hela. ' • Ad. N—n.

Wilh. Braune, Gotische grammatik mit eini-
gen Lessteücken und wortverzeichnis. Zweite auflage,
Halle 1882.

. Det torde vara svårt att inom våra dagars grammatiska
literatur uppleta ett arbete, som bättre än ifrågavarande mot-
svarar de fordringar, man kan ställa på en elementargrammatik,
afsedd för universitetsstudier. Dess reda i uppställningen, pre-
cision i uttrycken, exakthet i uppgifterna äro öfver alt beröm,
Också har den lika allmänt som hastigt vunnit erkännande och
insteg vid universiteten, hvarom bland annat den omständig-
heten vitnar, att redan efter två år en andra upplaga blifvit
behöflig. De i denna nya upplaga vidtagna förändringarna äro
icke af någon genomgripande beskaffenhet — och dylika voro
icke behöfliga .— men de äro samtliga att betrakta såsom af-
gjorda förbättringar. Här må blott några af de viktigaste på-
pekas. I § 1 anföras nu de gotiska originaltyperna; i trans-
skriptionen är v utbytt mot w, kv mot q, hv mot en ligatur af h
och 7, i sammanhang hvarmed några nya paragrafer tillsatts
(59, 63 och 41 anm.) Nya äro också § 94 anm. 5, § 141 anm.
(jfr § 15), § 163 anm. (jfr § 97), § 175 anm. 2, § 176 anm. 3,
§ 179 anm. 4 samt en inledande öfversikt öfver deklinatio-
nerna (§ 83—88). Slutljudslagen är modifierad i enlighet med
Kocks artikel i Z. f. d. A. XXV, 226 ff., och äfven till andra af ve-
tenskapens allra nyaste resultat (t. ex. åtskilliga af Kluges ar-
tiklar) har på vederbörliga ställen nödig hänsyn tagits. Num-
reringen å de svaga konjugationerna har ändrats till öfverens-
stämmelse med den i Sievers’ Ags. gramm. vidtagna. Litera-
turförteckningen är fullständigad genom anförande af nyaste
uppsatser, ordförteckningen tillökad, så att den nu äfven kan
användas såsom register till grammatiken; o. s. v. — Några
smärre ofullständigheter eller oegentligheter må här tillåtas
mig att påpeka. § 7, anm. 3 bör tilläggas vribus = *vrêbus, fsv.
rrap, ags. vre'ö, d. vråd, jfr isl. råse m., ræ'sa f. (Bugge, Bezz.
Beitr. III, 114). § 15, a bör tilläggas hnûpô (isl. hnuda. Bugge,
Sv. Landsm. IV, 158 f.) och biûhts, däremot bör ûhtwô, ûhteigs
föras öfver från a till b. § 20 borde väl icke baitrs anföras
som ett säkert ex. på ai = ä. Att användandet af y för gre-
kiskt v vid transskription skulle »den wahren sachverhalt ver-
dunkeln», förstår jag ej, då ju grek, v uttalades som y redan
långt före Kr. f. §.54 identifieras got.-bi t. ex. sibun, som är
bilabialt, med franskt v, som är labiodentalt; got. b är i stäl-
let = spanskt b eller b i vissa trakter af Tyskland. § 81
anm. 1 bör tilläggas fragibtim (jfr § 56 anm. 4); i samma §
anm. 2 är väl uttrycket, att st assimileras till ss, bra oegentligt.
§ 108 anm. tolkas aühsunns (1 Cor. 9, 9) såsom aûhsuns i stället
för det sannolikare aûhsnuns, såsom Kluge (Beitr. VIII, 115) och
Osthoff (M. U. IV, 313) vilja. § 161 anm. uppfattas det i Luk.
1,29 förekommande hvêleiks (Braune har tryckfelet hveleiks)
som skriffel för hvileiks; detta troligen med orätt, ty jfr isl.
hvilikr med lång vokal i första stafvelsen; från den senare for-
men med kort vokal torde däremot det fsv. hulkin, holkin utgå.

S. 35, rad 2 står: a. 3 läs: a. 4. Ad. N—n.

I Svenska fornminnesföreningens tidskrift n:r 14 märkes bland
annat S. Boije: Runforskningar i Södermanland sommaren 1882;
förf, ger rättelser till en mängd runristningar och meddelar
upplysningar om tre nyupptäkta, näml. vid Ytterstene (Trosa
landsförsamling), Tystberga kyrka (obetydlig) och Grinda (Spel-
viks socken; mycket intressant). J. Nordlander: Mytiska säg-
ner från Norrland.

I Nordisk Tidskr. for Filologi VI, 1 förekommer en af 0.
Hoppe författad utförlig och skarp recension af 0. Brenners
Altnordisches Handbuch. Därsammastädes har Kr. Nyrop på-
börjat en intressant redogörelse för »Nyere folklore-litteratur»,
specielt i Italien.

I Bezzenbergers Beiträge VII, 4 söker John B. Bury i en
djärf men idérik liten artikel lämna exempel på »anlautende
nasale durch a, a vertreten» (etymologier af Artemis, Attika,
Athen, Amazones, Ares m. m.).

Nästa häfte af Paul-Braunes Beiträge kommer att bland
annat innehålla en artikel af Kluge om urgerm. gg, kh, kk, dd,
tt, pp, bb, pp, ff.
PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.	13

Tredje häftet af Arkiv för nordisk Filologi kommer att in-
nehålla: A. Kock, Ordförklaringar; F. V. Norelius, Antecknin-
gar om språket i Lucidors »Helicons Blomster» o. a. skrifter
från 15- och 1600-talet; G. Storm Om Jomsvikingasaga; Fr. Leff-
ler om kår-hög; S. Bugge Textkritik till Rigspula och Hyndlu-
Ijöö1; Ad. Noreen om hustru m. m. Första h. af B. II kommer
att meddela en längre afhandling af J. Hoffory, »Oldnordiske
konsonantstudier». Ad. N—n.

Af »Norges gamle love», till hvars fortsatta utgifvande
stortinget 1882 beviljade medel, är 4:de bandet lagdt under
prässen. Supplementerna till lista bandet äro redan trykta,
men verket, hvars utgifvare är prof. Gust. Storm, utkommer
knappast förr än nästa år.

- Af landsmålsföreningarnas tidskrift, Svenska landsmålen, äro
två större nummer, som bilda slutet af årgången 1882, nämli-
gen Ad. Noreens Ordlista öfver dalmålet (12 ark) och Pryttf komedi
Gustaf 1 (8 ark), nära färdiga och komma i slutet af termi-
nen att utdelas. Den nya årgången 1883 torde komma att börja
i september med Bohlin, Folktoner från Jämtland (2 1/4 ark, redan
trykt) samt Schagerström, Vätömålet i Roslagen (5 ark). Un-
der arbete äro ytterligare en redogörelse för landsmålsförenin-
garna 1872—1881; en samling språkprof Från södra Sverge; Ven-
dell, Runömålet samt ett häfte smärre meddelanden, som utom
en mängd längre och kortare recensioner innehåller Vidskep-
liga föreställningar hos åländska allmogen, Läsningar för sjuk-
doma?' m. m. ur rättegångsprotokoll. Folkvisor upptecknade i
Värmland, språkprof från Västergötland, Uppland och Luleå,
folketymologier m. m. Kand. H. v. Feilitzen har för tidskrif-
ten utarbetat en öfversikt af Italiens dialekter.

Herr C. J. Svensén från Kalmar län hade, biträdd af J. An-
dersson i Häckenäs, J. Johansson i Bergsäng, G. Jonssoni
Skeppnetorp och A. H. Sandström från Öfver-Kalix, vid inne-
varande riksdag väkt motion om ett årligt understöd af 3,150
kr. för tidskriften Svenska landsmålen, och har denna motion
nyligen af riksdagens båda kamrar bifallits. De ökade till-
gångarna skola i första rummet användas att utvidga tidskriftens
volym till 30 ark (480 sidor) för år utan höjning i priset, samt
därjämte något anspråkslöst arvode lämnas till författare och
utgifvare.

(Landsmålsföreningarna i Upsala firade lördagen den 17
mars en fest på Gillet, hvartill äfven allmänheten ägde till-
träde. Föredrag på folkmål förekommo från Gotland, Ånger-
manland, Uppland, Södermanland, N. Kalmar län, Småland,
Halland och Skåne, därjämte flerë visor samt folkdansar (huf-
vudsakligen från Västergötland). Docenten Lundell medde-
lade resultaten af de hittills gjorda undersökningarna om
förekomsten inom olika länder fr. o. m. Indien och Tibet
t. o. m. Sverge och Danmark af sagan om »den kloka flic-
kan» (Bondeson nr 71). Som föreningarnas gäster voro sär-
skildt inbjudna med sina damer universitetets kansler, prokan-
sler och rektor, landshöfding Hamilton, professorerna Holm-
gren, Nyblom, Richert och Leffler, docenterna Noreen och Tamm,
bibliotekarien R. Bergström samt dr J. V. Broberg från Stock-
holm och friherre G. Djurklou, af hvilka dock många varit för-
hindrade att komma. Festens officiella del varade från kl. 7
till kl. 10 och vid den samma närvoro omkring 450 personer.
En redogörelse för Upsala-föreningarnas fester och allmänna
möten 1881—1883 kommer att ingå i tidskr. »Svenska lands-
målen», där allmänheten således kan göra eller förnya bekant-
skapen med folkliter atur en, sådan den vid dessa tillställningar
återgifvits.) • . Lll.

Vid innevarande riksdag hade Hr A. Hedin väkt motion
om ett årligt anslag af 2,500 kr. till ett fast docentstipendium
för slaviska språk vid Upsala universitet med skyldighet att
meddela offentlig undervisning i ämnet. Motionären framhöll
vikten af kännedom om slaviska språk, särskildt ryska, ur språk-
lig, historisk, politisk och kommersiell synpunkt. Ehuru denna
motion vid innevarande riksdag ej vunnit kamrarnes bifall, är
det tydligt, att det ej kan dröja länge, innan ett så trängande
behof, som det af tillfälle till undervisning i slaviska språk,
hvilka ligga specielt oss så nära, måste fyllas. I sammanhang
med ofvanstående kan meddelas, att docenten Lundell f. n. ger

ett kollegium för begynyare i rysk grammatik med läsning och
öfversättning, och att denna kurs räknar sex deltagare, däri-
bland fyra akademiska lärare.

Matematik.

Acta mathematica, journal redigé par G. Mit-
tag-Leffler.

Dä redaktionen nu för första gången går att fästa läsarens
uppmärksamhet på företeelserna inom den matematiska lite-
raturens fält, därvid ledd af den åsikten, att man i ett öfver-
siktsblad mindre bör sträfva efter att lämna exposéer af publi-
cerade af handlingar — hvilket på ett område sådant som ma-
tematikens både på grund af deras stora antal samt fram-
ställningens individuella natur möter större svårigheter än på
de flesta andra vetenskapers — än snarare ange hvad man i
första hand vill rekommendera såsom läsvärdt, så är det sär-
skildt lyckligt att kunna få börja med en publikation, som i
högsta grad väkt uppmärksamhet såväl genom sitt uppträdande
som genom sin art: Acta Mathematica.

Genom Borchardts död sommaren 1880 hade alla Tysklands
matematici af rang lidit en stor förlust, alldenstund de i hans
Journal, åt hvars utgifvande han egnat en del af sin vetenskap-
liga verksamhet med en förkärlek och framgång, som i intet
stod efter grundläggarens, Grelles, varit vana att finna en he-
drande och rekommenderande plats för de afhandlingar, hvar-
igenom de trängt sig fram i främsta ledet bland de i denna
vetenskap täflande nationerna. Att antalet af de efter denna tid
utgifna volymerna minskatsså mycket, beror endast af bristande
tid hos den deras nuvarande förste man, som därefter utom
sina många andra uppdrag äfven fick sig ålagdt att hafva
högsta öfverinseendet öfver den berömda jurnalens utgifvande.
I Frankrike hade de författande vetenskapsmännen lidit en
liknande förlust genom Lionvilles död, hvarefter hans tidskrift
ingalunda fick eller kunde påräkna att få njuta sitt forna
anseende. Hufvudsakligen voro de alltså hänvisade till Comptes
rendus, där ej alla och bland dem de förnämsta analystema
lika gärna som förr gjorde sina besök. Frågan, hvar skola vi
nu publicera, fick därföre i båda landen nästan samma svar:
ej mera så lätt hemma hos oss själfva, samt ej i Tyskland,
liksom å andra sidan ej i Frankrike. Sällan, om ens någonsin,
har väl sålunda ett tillfälle så gifvit sig själft samt mera gynn-
samt än just då att grunda en ny tidskrift, om möjligt på neu-
tral mark, där de kunde uppträda utan att exponera sin natio- •
nella och ömtåliga värdighet. Men blott ett tillfälle, om än så
gynnsamt, leder ej till resultat. Därför fordras ock någon, som
både vill och kan begagna det. Den som kände med sig, att
han kunde drista komma fram med ett sådant förslag samt med
hopp om framgång, visste ock, att han skulle fylla ett kändt
och erkändt behof. Ehuru vetenskapliga undersökningar och
publikationer äro eller borde vara af den natur att vara obero-
ende af land och folk, kan man dock såsom nordbo ej annat
än i högsta grad glädjas daröfver, att planens upphofsman var
en svensk, samt att företaget blef nordiskt, sålunda ock afsedt
att blifva en ny länk i den civilisationens kedja, som förenar
oss med de andra kulturfolken. Huru lifligt och varmt upp-
hofsmannens förslag omfattades af H. M. konungen och andra i
norden, därom talar första häftets förord tillräckligt. Huru
gynnsamt hans förslag upptogs vid de stora universiteten, där-
om vitna de redan publicerade afhandlingarna, liksom ock nam-
nen på dem, från hvilka man i närmaste framtiden har att vänta
uppsatser. Lägger man härtill den omsorg om själfva redak-
tionen af afhandlingarna som utlofvats, att lämna alt i så ut-
arbetad form att det kan njutas af hvar och en som ägnar
sig däråt, och hvarom man redan haft tillfälle att på det hela
taget 1) öfvertyga sig, så lämnar det hela intrycket af en lika
omsorgsfullt utförd som snillrikt uttänkt plan.

Efter ett föregående profark under förra året jämte ett för-
sta häfte, har redaktören detta år hunnit utsända ej mindre än
ytterligare tvänne stora häften, ett ytterligare bevis för behofvet
af denna nya tidskrift.

De utgifna häftena innehålla

I:	1. Théorie des Groupes Fuchsiens par H. Poincaré.

1) Blott om en bland dem kunde man önska, att den alt
igenom varit fullständigt analytiskt behandlad, ej blott, såsom
mot slutet, tagen resonemangsvis,


14 PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.

Zur Theorie der Leibrenten von C. J. Malmsten.

Eine Annäherungsmethode im Probleme der drei Körper
von Hugo Gyldén.

Das Problem der Configurationen von Th. Reye.

I:	2. Die Hexaeder- und die Octaëder- Configurationen
(12g 16,) von Th. Reye.

Sur les fonctions uniformes d’un point analytique (x, y)
par P. Appel. (Två afh.)‘

Développements en série dans une aire limitée par des arcs
de cercle, par P. Appel.

Zur Theorie der Quadratischen Reste, von Ernst Schering.

Sur une groupe de théorèmes et formules de la Géométrie
énumérative, par H. G. Zeuthen.

Sur un théorème de M. Hermite, par E. Goursat.

I:	3. Mémoire sur les Fonctions Fuchsiennes, par H. Po-
incaré.

Note sur les intégrales Eulériennes, par L. Bourget.
Altså ett innehåll lika omväxlande som värdefullt.

___________A. S.

Mineralogi och Geologi.

Archibald Geikie, Text-book of Geology. London
1882.

Oaktadt det stora antal läroböcker i geologi, som för när-
varande användas, torde man dock kunna säga, att en fullt
tillfredsställande lärobok af större omfång icke funnits att
tillgå, sedan den tid då C. F. Fkaumann utgaf sin »Lehrbuch
der Geognosie». Att med den hastiga utveckling, som den
geologiska vetenskapen undergått, detta sistnämnda arbete nu
skall vara i flera afseenden föråldradt, faller af sig själft.
Under sådana omständigheter måste man med tillfredsställelse
hälsa utgifvandet af Geikie’s Text-book, hvilket arbete före-
faller oss synnerligen lämpligt såsom handledning vid studiet
af allmän geologi. Säkerligen skall äfven den med vetenska-
pen mera förtrogne hafva mycket att lära ur detta förträffliga
arbete. På något öfver 900 sidor har förf, lyckats samman-
föra det viktigaste af ämnet, hvilket han delar i 7 afdelnin-
gar. I den första afhandlas såsom inledning den kosmologi-
ska geologien eller jorden betraktad som himlakropp. Den
andra innehåller hufvudsakligen petrografi, hvarvid förf, på
ett synnerligen förtjänstfullt sätt redogjort äfven för den mi-
kroskopiska undersökningsmetodens viktigare resultat. Tredje
afdelningen omfattar den dynamiska geologien, hvilken förf,
synes behandla med synnerlig förkärlek. Fjärde afdelningen
innehåller arkitektonisk geologi och den femte en kort fram-
ställning af den paleontologiska geologiens principer. Där-
efter öfvergår förf, i sjätte afdelningen till den historiska
(stratigrafiska) delen af ämnet, hvarvid kort men öfversiktligt
redogöres för hvarje geologiskt systems förekomst och utbred-
ning inom olika världsdelar, så långt densamma hittills är
känd, hvarjämte viktigare ledfossil afbildas. En kanske altför
kortfattad framställning af den fysiografiska geologien inne-
hålles i sista afdelningen. Förf:s stil är alltigenom synnerli-
gen elegant och klar och det så utomordentligt rikhaltiga
materialet på ett förträffligt sätt ordnadt. Genom rikedomen
på allmänna, stundom originella synpunkter, hvarigenom i
synnerhet förra hälften af arbetet är utmärkt, blir framställ-
ningen oaktadt mängden af fakta aldrig torr eller tröttande.
Många af vetenskapens modernaste resultat hafva i detta ar-
bete blifvit införlifvade med läroboksliteraturen; så äro t. ex.
Challenger-expeditionens geologiska arbeten på sina ställen
omnämda. I allmänhet kan man säga att arbetet blifvit full-
ständigt fördt fram till slutet af 1881. 435 träsnitt, till stor
del nya och i allmänhet goda, äro insatta i texten.

Hj. Sj.

W. C. Brögger, Über krystalle von Thorium;
»Zeitschrift für krystallographie etc.» VII, 5, 1883.

Enligt författarens undersökning kristalliserar metalliskt
thorium i reguliära systemet i kombination af oktaedern och
kuben. Mätningen af de ytterst små bläckformiga kristallerna,
som för obeväpnadt öga tedde sig såsom ett fint, grått pulfver,
skedde dels med en Fuess goniometer modellen II, dels under
mikroskop, och utgör ett vackert bevis på, huru långt man
med de moderna instrumentella hjälpmedlen i denna riktning
kan komma.Hj. Sj.

Amund Helland, Om Islands Jökler og om
Jökelelvens Vandmengde og Slamgehalt. Archiv for
Mathern, og Naturvid. Bd. 7 haftet 2, 1882.

De iakttagelser, för hvilka författaren här redogör, äro
af synnerligen stor geologisk betydelse. Efter att hafva på-
pekat, att de geologer, som förut berest Island, nästan en-
dast sysselsatt sig med studiet af vulkanerna och deras pro-
dukter, oaktadt Europas vidsträktaste isbräer finnas på ön
och inbjuda till glacialgeologiska studier, redogör förf, i förra
afdelningen af sitt arbete för flera af de större jöklarna. I
senare delen anställer förf, på grund af direkta iakttagelser
öfver älfvarnes vattenmängd och slamhalt beräkningar öfver
bräernas inverkan på sitt underlag och storleken af den gla-
ciala erosionen. Beträffande de siffror, hvartill förf, kommer,
nödgas vi hänvisa till arbetet själft och vilja här endast nämna,
att resultaten af förf:s beräkningar äro sådana, att äfven den
mest ifrige anhängare af glacialerosionen däraf bör finna
sig tillfredsstäld. Hj. Sj.

S. A. Sexe, Alte Strandlinien und glaciale Schliff-
flachen im Strandgürtel. Arkiv för Mathern, og Natur-
vid. Bd. 7, haft. 2. 1882.

Förf, vänder sig i detta arbete mot den åsikten, att
strandlinierna äro utgräfda genom inverkan af hafsvattnet och
således skulle beteckna det förra vattenståndet, och särskildt
däremot att någon språngvis skeende höjning af landet ägt
rum. För att bevisa, att hafsvattnet icke har något erode-
rande inflytande och således ej kan åstadkomma strandlinier,
påpekar förf, att glacialrefflor förekomma i själfva vattenbry-
net och anger 127 ställen i närheten af Kristiania, där han
iakttagit detta förhållande. Ehuru ref. ej anser, att strand-
linierna kunna anföras såsom bevis för en ryckvis skeende
stigning af landet, är ref. dock benägen att tro, att förf, dragit
för vidtgående slutsatser ur sina observationer, och att hans
sätt ätt resonera, då han pekar på glacialrefflorna såsom evi-
denta bevis mot hafsvattnets erosionsförmåga, icke är för kritik
oåtkomligt. Hj. Sj.

Kemi.

F. L. Ekman, Studier öfver sötvatten och deras
analys. I. Chameleonmetoden. (Öfversigt af K. Vet.
Akad. Förh. 1882 N:o 5 sid. 3.)

Om bestämning medelst chameleonmetoden af
organiska ämnen i vatten och dessas betydelse för
dricksvattens användbarhet. (Aftryck af »Helsovårds-
föreningens förhandlingar för 1882».)

Professor Ekman har underkastat den s. k. kameleonme-
toden för bestämmande af organiska ämnen i dricksvatten en
grundlig undersökning såväl med afseende på sjelfva sättet
för bestämningarnes utförande som tolkningen af resultaten
d. v. s. beräknandet af halten af organiska ämnen ur den
funna syreförbrukningen. Han har därvid funnit, att denna
metod, som framför öfriga har den stora, ja oersättliga för-
delen af ett snabt och enkelt utförande, dock icke, såsom
den hittils utförts, kunnat försvara det stora förtroende och
det stora användande, den fått åtnjuta af det stora fler-
talet kemister, som sysselsatt sig med vattenundersöknin-
gar — och detta emedan den ger mycket varierande resultat
alt efter olika sätt för bestämningarnas utförande. Syreför-
brukningens storlek beror dels af tiden för kokningen, dels af
förhållandet mellan kameleonlösningens, det organiska ämnets
och själfva vattnets mängd, dels ock därpå om inverkan sker
i alkalisk eller sur lösning. Hvad särskildt detta senare be-
träffar, fann förf., att det mycket ofta inträffade, att ett vat-
ten, som blifvit fullständigt oxideradt i alkalisk lösning, vid
surgörande åter började reducera kameleonlösningen. Detta
beror helt säkert på bildning af sådana organiska syror (t. ex.
oxalsyra), som utan att oxideras i alkalisk lätt förbrännas i
sur lösning. För att nu få så fullständig oxidation till stånd
som möjligt begagnar förf, först alkalisk och sedan sur lös-
ning, hvarjämte alltid samma kvantitet kameleon, syra, alkali
och vatten användes samt upphettningen sker lika länge och

4 JL
PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.	15

med en värmekälla, som är så mycket som möjligt lika stark
i hvarje fall. Operationen sker således i hufvudsak på föl-
jande sätt: 200 k. c. vatten (som skall undersökas) blandas
med 10 k. c. natronlut (120 gram natriumhydrat på 1 liter)
och 50 k. c. kameleonlösning (0,6 gr. på 1 liter) och bland-
ningen uppvärmes öfver en låga, som höjer temperaturen hos
250 k. c. vatten med ungef. 34 ° C. på 5 minuter. Blandningen
får så koka i 15 min., hvarefter 10 kc. svafvelsyra (1 vol. på
5 vol. vatten) tillsättes och kokningen fortsättes i 10 min.
Därefter tillsättas 100 k. c. eller i det fall, att vattnet är jäm-
förelsevis rent och denna mängd icke räcker till att affärga
vätskan, ännu något mer oxalsyrelösning (0,5 gr. krist. oxal-
syra pä 1 liter) och återtitreras med kameleon. Om reagen-
sernas rening och korrektion för kameleonförbrukningen få
vi hänvisa till originaluppsatserna. Anmärkas måste, att syre-
förbrukningen efter denna metod alltid utfaller betydligt högre
än eljest blir fallet och att därför alla bestämningarna, som
skola ligga till grund för bedömande af vattnens relativa
renhet, måste ske efter samma förfaringssätt.

Förf, ådagalägger emellertid tydligt, att för så vidt be-
stämningarna af syreförbrukningen skola äga någon använd-
bar betydelse för bedömande af vattnens renhet, man måste
kunna använda dem som mått för de organiska ämnenas to-
tala mängd. Han har därför ägnat mycket intresse åt under-
sökning om det öfver hufvud taget är möjligt, att bestämma
en preduktionsfaktor», hvarmed vattnens halt af organiska äm-
nen skulle kunna beräknas af deras syreförbrukning. Förf, påpe-
kar då, dels att i naturliga vatten olika org. ämnen finnas upp-
lösta, hvilka hvart för sig fordra mycket afvikande kvantite-
ter syre för förbränning, t. ex. kolväten, för hvilka reduktions-
faktorn under antagande af fullständig förbränning skulle blifva
0,34— 0,25, och oxalsyra med resp. 5,63, dels å andra sidan att org.
ämnen af kameleon oxideras i mycket, olika grad, t. ex. enl.
förf:s försök rörsocker med red.-faktorn 0,91 och hippursyra
med 7,41. Stödd på den åsikt, att de ämnen, från hvilka vatt-
nets org. beståndsdelar härstamma, dock äro i stort taget af
ganska likformig beskaffenhet, och att en gemensam förvand-
lingsprodukt för dem alla är huminkropparne, som därför ofta
utgöra en väsentlig beståndsdel af de org. beståndsdelarna i
vattnen, har förf, ansett sig dock hafva skäl att söka be-
stämma en sådan reduktionsfaktor för särskildt det vatten,
han närmast haft till undersökningsobjekt, näml. Sthlms vat-
tenledningsvatten, på experimentell väg. Han fann därvid, att
reduktionsfaktorn varierade med vattnets halt af org. substans,
så att den med en syreförbrukning af 0,53—1,46 var 1,31 och
steg oupphörligt till t. ex. 1,54 på 19,1 —19,8 syreförbrukning
per million. Nu gäller denna reduktionsfaktor närmast blott
det slags vatten, på hvilket bestämningen är gjord men torde
dock med någorlunda säkerhet kunna auvändas äfven för andra
sjövatten. För källvatten åter behöfvas direkta bestämningar
af denna faktor. Förf, uppmanar därför de kemister, Som
använda kameleonmetoden, att hvar i sin stad bidraga till ut-
redningen af denna fråga. 0. W—n.

C. W. Blomstrand, Bidrag till frågan om svaf-
lets föreningsvärde. (Ofvers. over d. K. D. Vidensk.
Selsk. Forh. 1882 sidd. 251—264).

Då förf, en gång gaf den snillrika förklaringen öfver de
amoniakaliska metall- och särskildt platina-föreningarnes kon-
stitution, fann han i och med detsamma i dessa föreningar ett
talande bevis för qväfvets 5-atomighet. Då han sedermera sökte
bevis för svaflets skiftande atomvärde och särskildt dess 4-ato-
mighet, var det icke så långt ur vägen att söka erhålla dem på
liknande sätt. Och nu har förf, verkligen funnit att, liksom
amoniaks 3-atomiga qväfve i de amoniakaliska metallförenin-
garna, t. ex. platinbaserna, öfvergått i 5-atomigt och N H3 -
grupper därför kunna sammanbinda metallen med saltbildaren i
haloidsalter eller med syret i syresalter, äfven det 2-atomiga svaf-
let i t. ex. svafveletyl kan öfvergå till 4-atomigt och så ingå såsom
förbindelseled mellan metallen och syreresten i föreningar, fullt
motsvarande de amoniakaliska föreningarne. Hvad nu platina-
föreningarna, med hvilka förf, sysselsatt sig, beträffar, så sträcker
sig därvid öfverensstämmelsen så långt, att äfven den bekanta
isomerien mellan »Reisets andra bas» och »Peijrones bas» här
går igen. Motsvarande t, ex. den förre, platosaminkloriden.

PtN E, CI existerar en platosetylsulfinklorid Pt s(Ea Cl
och den senare platosemidiaminkloriden Pt CHa NEs-Cl en pla-
tosemidietylsulfinklorid Pt 8. C2 Hs)2-S (C2 Hs)2-Cl. Haloidsal-
terna äro vanligen olösliga i vatten och gula eller röda; sy-
resalterna liksom de fria baserna lättlösliga i vatten och färg-
lösa. Liksom vid de amoniakaliska föreningarna kunna, halo-
idsalterna direkt förena sig med Cl2,Br2 o. s. v. och därvid öf-
vergå i föreningar af 4-atomig platina. Däremot synas dietyl-
sulfnföreningarna Pt i ^ ^ (C; E,a vara ytterst obestän-
diga. För öfrigt kunna alkoholradikalerna på flera sätt va-
varieras.

Genom denna mycket intressanta undersökning har äfven
svaflets analogi med qväfvet såsom basbildande element, hvilken
genom Oefeles öfverraskande upptäkt af sulfinbaserna (t. ex.
S (C H3)3 O H) först lades i dagen, vunnit en elegant bekräftelse.

O. W—n.

Botanik.

S. Schwendener, Die Schutzscheiden und ihre
Verstärkungen. (Abhandl. der Königl. Akademie der
Wissenschaften zu Berlin 1882).

Bland de växtanatomiska arbeten, som på sista tiden
utkommit, är utan gensägelse ofvanstående ett af de märkli-
gaste, icke så mycket därför, att något nytt material här för
första gången behandlas, som fastmer genom det sätt, hvarpå
detta skett och genom de nya synpunkter, från hvilka ämnet
blifvit skärskådadt. Förf., som i sina föregående epokgö-
rande arbeten på det växtanatomiska området nästan uteslu-
tande fästat sig vid den mekaniska princip, som ligger till
grund för växtdelarnes anatomiska byggnad, har här stält
sig på en betydligt bredare bas och genom en synnerligen
skarpsinnig disskussion af de anatomiska objekt, som förele-
gat honom, lyckats förklara flere cellulära anordningar, hvil-
kas betydelse förut ej varit fattad, isynnerhet med hänsyn till
permeabilitets-, elasticitets- och andra förhållanden. Af förf, un-
dersökningar framgår, att å ena sidan i skyddsslidornas ana-
tomiska byggnad förefinnas flere egendomligheter, såväl sådana
som äro karakteristiska för större systematiska växtgrupper,
som äfven sådana, som icke stå i något samband med
den systematiska släktskapen utan tydligen blott äro att fatta
såsom tillpassningar för klimat och lokal.

, Alph. de Candolle, Origine des plantes culti-
vées. Paris 1883. (Bibliothèque scientifique inter-
nationale).

I detta arbete har den kände förf, sökt att utreda de
olika växternas hemland, innan de genom människans inver-
kan började spridas öfver jorden, och löst sin intressanta
men svåra uppgift på ett sätt, som vitnar om en ovanligt
stor lärdom. . ’

W. Behrens, Hilfsbuch zur Ausführung Mikro-
skopischer Untersuchungen im Botanischen Labora-
torium. -Braunschweig 1883.

En utförligare hjälpreda vid mikroskopiska växtunder-
sökningar, lämpad efter vetenskapens närvarande ståndpunkt, har
länge varit ett kändt behof. Särskildt har man saknat tabel-
lariska sammanställningar af de viktigaste reaktionerna på de
ämnen, som i och af växtcellen bildas. Då ofvanstående ar-
bete just i detta afseende är ganska fullständigt och därjämte
upptager utförliga literaturhänvisningar, är detsamma särde-
les kärkommet.

A. N. Lm.
16 PROFNUMMER.

NORDISK REVY.

APRIL 1883.

Zoologi.

Carl Vogt und F. Specht, Die Säugetiere in
Wort und Bild.. 1883. Fr. Bruckmann’s Verlag in
München.

Detta arbete, som färdigt kommer att omfatta 25 häften, af
hvilka redan 7 äro i bokhandeln tillgängliga, lofvar blifva ett
verkligt praktverk öfver däggdjuren. Texten är populär och
kortfattad. De talrika illustrationerna äro sant konstnärligt
utförda och återgifva djurens lif på ett i sanning ovanligt natur-
troget sätt. Det märkes genast, att artisten grundligt studerat
lifvet i naturen. Arbetet synes hufvudsakligen vara afsedt för
jägare och vänner af naturen i allmänhet. J. H. Théel.

Report on the Scientific Results of Exploring
Voyage of H. M. S. Challenger 1873—1877. Zoology.
Vol. VI.

En mer än vanligt framstående plats inom de sista årens
zoologiska literatur intaga tvifvelsutan de tid efter annan ut-
kommande arbeten, som afhandla resultaten af de undersök-
ningar öfver djurlifvet på de stora hafsdjupen, som under de
sista tio åren utförts af skilda nationer. Det skulle blifva för
vidlyftigt att här ingå i någon som hälst detaljerad redogörelse
för de resultat som vunnits genom dessa expeditioner, utan må
det vara nog att framhålla, ätt ej blott zoologen utan äfven
paleontologen och biologen genom dem erhållit de viktigaste
upplysningar. Så t. ex- har man lyckats upphämta från de
stora hafsdjupen ett större antal djurformer, som otvetydigt visa
hän på en den närmaste släktskap med djur, som lefvat under
sekundär- och tertiärtiden — sålunda för en onämbart lång
tid tillbaka —, och „som man aldrig väntat återfinna annat än
i fossilt tillstånd. Äfvenledes har man funnit, att likasom se-
kundärperiodens krita bildades på hafvets botten, så försiggår
ännu i dag i oceanens djup bildandet af en s. k. kritformation.

Frågan om en gräns finns möt djupet för djurlifvet, och
hvarest denna gräns kunde uppdragas, stod länge obesvarad för
zoologen. Den af engelska regeringen utrustade Challenger-
expeditionen har först tillfyllest besvarat denna frågan, i det
att genom den bevisats, att ingen gräns als finnes, utan att
djur, och till och med högt organiserade sådana, träffas på de
största djup.	-

De utomordentliga resultat man ansåg Challenger-expedi-
tionen hafva vunnit, manade andra nationer till efterföljd —
och så framkallades den »Norske nordhavs-expedition» 1876—
1878, de Amerikanska »Blake-expeditionerna» 1878—1880 samt
en italiensk och en fransk expedition, alla med den speciella
uppgiften att underkasta hafvets djup en omsorgsfull under-
sökning.	.

Bearbetningen af det rika material som insamlats måste na-,
turligtvis taga ej obetydlig tid, hvarför ännu endast en ringa del
af de resultat, hvartill dessa expeditioner kommit, hunnit -of-
fentliggöras. Längst hafva engelsmännen och norrmännen hun-
nit i sina publikationer. Challenger-expeditionens arbeten äro
beräknade att sammanfattas inom 12 till 15 stora qvartband, af
hvilka ännu blott sex äro utgifna. : Den sjätte helt nyligen ut- .
komna volymen, som här anmäles, innehåller tvenne af hand-
lingar — Report on the Actiniaria af R. Hertwig och Report on
the Tunicata (Ascidiæ simplices) af W. A. Herdman — bägge rika
på intressanta iakttagelser öfver hithörande djurs inre och yttre
organisation. Såväl sjöanemonerna (Actinia) som sjöpungarne
(Ascidia) hafva hittills ansetts hufvudsakligen tillhöra litoral-
faunan, men nu framgår af de nämda afhandlingarne, att ej
så få representanter af desamma lefva på ansenliga djup, ända
till 2,600—2,900 famnar.J. H. Théel.

Universitetsangelägenheter:

Upsala universitet,

Större konsistoriet.

Den 3 januari 1883. Föredrogos skrifvelser från kanslern
af den 27 sistl. dec. om beviljadt afsked för akad. kam-
reraren C. F. Schenson och kungörande till förnyad ansökan
af e. o. professorsbefattningen i anatomi öch histologi.

Enligt donationsbref af den 6 sistl. nov. hade hrr D. Car-
negie och O. Ekman skänkt, den förre 100,000 och den senare
20,000 kr. att af universitetet förvaltas enligt de bestämmel-
ser donationsbrefven innehålla, hvarom så väl drätselnämden
som teol. fakulteten afgifvit infordrade yttranden. Kons, be-
slöt att hos kanslern begära tillåtelse att få mottaga de
skänkta medlen till förvaltning för uppgifvet ändamål.

Uti till kanslern stäld skrifvelse hade humanistiska sek-
tionen hemstält, att docenten H. G. Hjärne, som den 10 sistl.
erhållit ett efter numera vice bibliotekarien O. Annerstedt
ledigt fast docentstipendium, måtte berättigas' uppbära sti-
pendiet från den dag, då doc. Annerstedt frånträdde detsam-
ma genom sin utnämning till v. bibliotekarie eller den 1 sistl.
juli. Efter att hafva hört drätselnämden beslöt kons, till-
styrka bifall till sektionens framställning. (Bifölls af kan-
slern den 10/r)

Den 17 januari. På grund af framställning från matem.-
naturv. sektionen beslöt kons, att hos kanslern föreslå fram-
ställning till k. m:t att med tillsättning af lediga e. o. profes-
suren i analytisk kemi måtte få anstå, intill dess den af pro-
fessor P. T. Cleve väkta frågan om närmare bestämmelser rö-
rande e. o. professorns i ämnet verksamhet och tjänstgöring
blifvit afgjord. •

Byggnadskomitén hade gjort framställning, att af univer-
sitetets medel måtte anvisas ett belopp af 13,500 kr., som
enligt behörig utredning erfordrades för att ersätta byggnads-
entreprenören C. H. Hallström för öfverarbeten, som blifvit
en följd af de förändringar i afseende å nya universitetsbygg-
nadens fasader, till hvilkas vidtagande k. m:t lämnat sitt bi-
fall. Sedan drätselnämden tillstyrkt bifall, beslöt kons, an-
hålla hos kanslern, att ifrågavarande belopp måtte få utgå
af reservfonden. Professor Almén anmälde sin reservation.
(Bifölls af kanslern den 30/i-) .

På framställningar af byggnadskomitén och efter att hafva
inhämtat drätselnämdens yttranden beslöt kons, att hos kan-
slern anhålla att följande anslag till nya universitetsbyggna-
den måtte anvisas att utgå af universitetets reservfond:

3,182 kr. 54 öre för af byggnadsentrepenören verkstälda
öfverarbeten för förstärkning af trästommen och järnstaketet
öfver aulan;

648 kr. 40 öre för fullständigt utförande af en af kan-
slern förut gillad och bifallen åtgärd att med kopparplåt
täcka fallet å taklisten till byggnadens hufvud- och sido- samt
bakfasaders midtelpartier ; .

9,008 kr. 50 öre för utförande af såsom nödvändig ansedd
förändring i konstruktionssättet i fråga om kalkstensbekläd-
naden öfver de 3:ne portarne å byggnadens bakfasad samt å
andra våningens grada fönster. (Reservationer anmäldes af
professorerna Almén och Thalén); och

3,112 kr. 12 öre för inrättande af en ritsal å universitets-
byggnadens vind samt förändrad anordning af lokalerna niris
78 och 79 i sydvestra hörnet af byggnadens andra våning.
(Dessa anslagsbelopp beviljades af kanslern den “/j.)

Den 8 februari. Till ledamöter i den komité, bestående
af en medlem från hvarje fakultet eller fakultetssektion, som
hade att behandla frågan om utdelande af understöd från h.
m:t konung Oscar Il:s jubelfestdonation, utsågos genom sluten
omröstning professorerna Cornélius, Landtmansson, Hedenius,
Sahlin och Thalén.

Den 9 februari. Till utlåtande af drätselnämden remitte-
rades ett af professor H. L. Rydin väkt förslag att vid
hvarje läsårs slut skulle från trycket utgifvas en redogörelse
för universitetsförhållanden samt utgifvandet däraf, därest
universitetets rektor icke önskade besörja detsamma, uppdra-
gas åt annan person, äfvensom att. åt bibliotekarien C. An-
Nir 1.15 Sept. 1883.

NORDISK REVY
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter
under medverkan af

Proff. o. y. Alin, H. N. Almkvist, P. T. Cleve; y. Hagströmer, S. E. Henschen, II. H. Hildebrandsson, L. F. Leffler, C. G. Lundquist,
C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Adj. P. A. Geijer; Labor. A7. G. Blix; Docc. T. E. Berggren, H. Bergstedt, K. H. Blomberg,
S. %. Boëthizes, A. L. Bygdén, O. A. Danielsson, D. Davidson, %. A. Ekman, A. Erdmann, H. G. Hjärne, O. V. Knös, T. A. Lundell,
A. N. Lundström, A. F. Schagerström, y. H. E. Schäck, S. A. LI. Sjogren, 4. L. A. Söderblom, j. H. Théel, P. % Vising, O. Widman ;
Jur. kand. C. O. Montan ; Bibl.-amann. C. H. E. Lewenhaupt, E. H. Lind, C. G. Stjernström; Fil. licc. A. Bendixson, H. von Fei-
litzen; Fil. kand. R. Arpi m. fl.

:utgifven af -..:

. Docenten Adolf Noreen, Upsala..

K. Möllersvärds förlag.

Anmälan.

Man klagar stundom däröfver, att den vetenskap-
liga produktionen i vårt land är, åtminstone inom
vissa forskningsområden, särskildt de humanistiska,
ringare än man kunde hafva skäl att vänta sig hos
en nation, som städse visat ett berömvärdt intresse
och nit för främjande af den lärda bildningen och
tillgodogörande af dess resultat. Om så är, och vi
vilja icke neka anmärkningens befogenhet, så är orsa-
ken tvifvelsutan till stor del att söka däri, att det,
som bekant, är skäligen klent bestäldt med den ve-
tenskapliga kritiken har i Sverge, ja, man kan väl
säga i Norden. Icke så som skulle Hrr författare sakna
nödig själfkritik, långt därifrån! Fastmera torde de
skandinaviska vetenskapsmännen i detta afseende syn-
nerligen fördelaktigt utmärka sig, åtminstone i regeln.
Men det är den kritiska växelverkan mellan forskarna,
som tryter. För att i sin egen produktion känna sig
äggad till verksamhet, men på samma gång tryggad i
fråga om denna verksamhets mål och resultat, tarfvar
vetenskapsidkaren att veta, hvad som för tillfället sys-
selsätter andreforskare på samma eller angränsande
områden, hurudesse gå tillväga vid lösandet af sin spe-
ciella uppgift, och ändtligen hvilka önskningsmål som
uppställas för hans egen forskning i fråga om innehåll
och metod. Det är detta som han väntar sig att den
vetenskapliga kritiken skall upplysa honom om, men
vanligtvis blir den honom svaret skyldig. Ja, det
kan beklagligtvis betraktas som regel, att ett svenskt
(norskt, danskt) vetenskapligt arbete aldrig blir re-
censeradt, vare sig i utlandet eller här hemma. De
stora kulturfolkens kritiska organ, Literarisches cen-
tralblatt i Leipzig, Deutsche literaturzeitung i Berlin,
Revue critique i Paris m. fl. kunna naturligtvis icke
ägna de små nationernas produktion lika stor upp-

märksamhet som sin egen, och det torde vanligen
bero på en tillfällighet, om undantagsvis ett skandi-
naviskt arbete drages fram i ljuset, en uppmärksam-
het som ingalunda genomgående kommer de arbeten
till del, som däraf vore företrädesvis förtjänta. För
öfrigt är nordisk literatur dels på grund af språket, dels i
följd af ofullkomliga bokhandelsförbindelser föga känd i
utlandet. Här i norden åter äga vi ingen enda perio-
disk skrift, som gjort till sin hufvuduppgift att vara
ett kritiskt organ för alla vetenskaper. - De allmänna
literaturtidskrifterna kunna icke tillgodose- detta be-
hof, dels på grund af bristande utrymme, dels i följd
däraf att de ju vända sig till en publik, hvars majo-
ritet icke kan väntas hysa intresse för rent veten-
skapliga frågor. I ännu högre grad gäller naturligt-
vis detta om den brokiga publik, som tillkommer de
dagliga tidningarna, hvilka för öfrigt, om de också
ville, knappast kunde vara försedda med nödig fack-
insikt för att åstadkomma verkligt värdefull kritik.

Om ett kritiskt bedömande är gentemot den
producerande vetenskapsmannen en skyldig höflighet,
som därjämte kan lända honom till största gagn, så
är det däremot, kan man säga, rent af en plikt gent-
emot den studerande ungdomen (och autodidakten), som
icke utan stort men kan undvara densamma. Vi
mena i detta sammanhang med den «studerande ung-
domen« icke dem som absolvera en högre eller lägre
ämbetsexamen, utan dem som vid universiteten ägna
sig åt ett verkligt vetenskapligt studium, d. v. s*
tillägna sig vetenskapens metod och uppsöka sitt be-
stämda forskningsfält med ledning af den orienterande
planritning öfver vetenskapens vida område, som bör
vara en af den lärda undervisningens hufvuduppgifter.
Hvad den akademiska föreläsningen i detta afseende
kan uträtta — och den kan åstadkomma mycket,
3	NORDISK

REVY 1883. —...........................4

har åstadkommit åtskilligt, bör åstadkomma än mera
— måste suppleras af den offentliga kritiken i präs-
sen. Ungdomen behöfver från läraren och fackman-
nens sida en ledtråd i det kaos af vetenskaplig, isyn-
nerhet tysk, literatur, som årligen öfversvämmar vår
bokmarknad. Utan en sådan ledning kommer ynglin-
gen antingen att bortslösa en dyrbar tid på jämförel-
sevis ofruktbara studier, som kanske slutligen bereda
honom «öfverliggarens» sorgliga lott, eller ock återvän-
der han misströstande från sitt förvägna ströftåg till
den gamla bepröfvade tillflykten — kollegiehäftet och
examensböckerna.

Nu vare det fjärran från oss att förmena, att det
anspråkslösa företag, som härmed anmäles, skulle kun-
na lösa alla de höga och viktiga uppgifter, som den
vetenskapliga kritiken i vårt land här sig förelagda.
Genom begränsning — till den mera elementära sidan
af uppgiften i det hela — tro vi oss dock kunna uträtta
åtskilligt. Vi åsyfta sålunda icke att lämna detalje-
rade kritiker, hvilka lämpligare finna sin plats i de
facktidskrifter, som vi hoppas måtte i alt större anta]
komma att uppstå, utan korta anmälningar, i så vidt
möjligt allmänfattlig form, af den in- och utländska
vetenskapens nyaste alster. Opartiskt påpekande vär-
det — eller ovärdet — af sådana verk, som äro äg_
nade att i något afseende ådraga sig uppmärksamhet,
skall vårt företag särskildt hafva för ögonen upp-
giften att vara en tillförlitlig rådgifvare åt de yngre
vetenskap sidkare eller autodidakter, som önska orien-
tera sig i den dag för dag växande literatur, med
hvilken de hafva att stifta bekantskap. Det säger sig
altså själft, att hvarje anmälan kommer att författas
af en med ämnet fullt förtrogen fackman. För öf-
rigt må vår tidnings innehåll och uppställning ut-
göra sin egen förklaring. . .

Men den vetenskapliga verksamheten har äfven
sin mera praktiska sida. Ingen vetenskapsidkare kan
eller får sakna intresse för de praktiska ärenden, som
utgöra de materiella förutsättningarna för det lärda
arbetet. Han önskar veta, huru de institutioner ar-
beta, hvilkas uppgift det är att aflämna vårt lands
kontingent till den trupp, som har att utföra kultu-
rens pionierarbete, den vetenskapliga forskningen
Men vi bedraga oss säkerligen icke, om vi hålla före,
att detta väcker intresse äfven i vidare kretsar. Den
bildade allmänheten torde i Sverge mer än i de fle-
sta andra land vara nära fästad vid universiteten,
som fostrat en stor del af densamma, och som i
gengäld många gånger fått mottaga oskattbara bevis
på denna allmänhets välvilja. Universitetsbildningen
har icke hos oss alstrat ett lärdt skrå, som känner

sig främmande för den öfriga nationen eller af den-
samma på så sätt betraktas — och skall, som vi hop-
pas, ej heller framdeles komma att göra det. Vi tro
oss därför kunna påräkna ganska allmänt intresse, då
vi komma att meddela sammanhängande upplysnin-
gar om följande akademiska angelägenheter, af hvilka
åtskilliga hittills blott i program eller här och där
kringströdda tidningsnotiser varit att finna:

Universitetsföreläsningar och vetenskapliga öfnin-
gar; Personalförändringar, såsom utnämningar förflytt-
ningar och dödsfall; Konsistoriernas och fakulteternas
beslut, så snart dessa äro af större vikt; i speciella
fall komma vi att in extenso aftrycka handlingar-
na; Afslutande vetenskapliga examina, akademiska
disputationer och program; . Universitetsbibliotekets
verksamhet och viktigare ackvisitioner ; Lärda sam-
funds och vetenskapliga föreningars verksamhet; Aka-
demiens stat m. m.

Naturligt är, att en i Upsala utgifven perio-
disk skrift af ofvan angifna innehåll i första rummet
har att taga hänsyn till hvad som rör Upsala univer-
sitet, hälst detta är nordens största, livad lärjunge-
antalet beträffar. Men exklusivitet och isolering äro
företrädesvis i den vetenskapliga världen otillständiga
och straffa sig för resten själfva, såsom nog våra
nordiska universitet kunde hafva skäl att ödmjukt
bekänna, åtminstone för vissa studiegrenars vidkom-
mande. Emellertid torde det icke vara en förmäten
utopi att hoppas, det den tid icke är aflägsen, då en
liflig växelverkan kommer att äga rum, åtminstone
mellan de nordiska universiteten inbördes, så att en
hälsobringande omsättning af såväl lärare som lär-
jungar kommer att försiggå dem emellan, i det hvar
och en studerar den särskilda vetenskapen där den
för tillfället har sina yppersta målsmän, och dessa
senare anbringas där de bäst behöfvas. Men för att
en dylik växelverkan må kunna blifva en verklighet,
fordras att de nordiska universiteten känna hvarandra
mera än till namnet. För att i någon om ock ringa
mån bidraga till ett dylikt inbördes förstående skola
vi åtminstone meddela hufvuddragen af universitets-
verksamheten i Lund, Stockholm, Kristiania, Köpen-
hamn och Helsingfors.

Vi komma slutligen till den ekonomiska sidan af
vårt företag. Det öde, som hittils i regeln drabbat hel-
eller halfvetenskapliga företag af något liknande art
i vårt land, är ingalunda ägnadt att uppmuntra till
nya experiment. Då vi icke desto mindre våga för-
söket, sker det i förlitande på, att det mer än van-
ligt lifliga vetenskapliga intresse, som vi trott oss
särskildt på senaste tider spåra inom vårt land, och
5	.	NORDISK REVY 1883.6

-----------------=-----y-Re-=x===ess-=*Re=cdR9=s===saoedreresic-.retnes-@distintseredd-ceatsetrnernonwstre.nae:escees-npetnuwstazszisessecces wasal.ancesesnancacsese.xeenacecsrineeieqeectzvonicans:zecurtosle.stittsd-exannesasikazmmenie-mxsmabrsxannizamanmaoanasannun

som bland annat intygas af den aktiva anslutning
vårt företag redan rönt, skulle befinnas förtjänt att
af Skandinaviens bildade allmänhet uppmuntras. För
att vinna vår afsikt att särskildt gagna den akade-
miska ungdomen — äfven för elementarläroverkens
lärarekår torde vårt företag kunna medföra ett all-
deles särskildt gagn — hafva vi satt vår tidnings pris
så lågt, att det väl knappast kan afskräcka ens den
minst bemedlade. Ett dylikt pris gör emellertid, att
företaget för att kunna upprätthållas kräfver ett så
mycket allmännare tillmötesgående. Framtiden får
utvisa, om vi bedragit oss i vårt hopp härom. .

»Nordisk revy« utkommer under det akademiska
läsåret 1883—4 två gånger i månaden med ett num-
mer i tvåspaltigt kvartformat, tillsammans 16 num-
mer af något varierande storlek, men utgörande sam-
manlagdt omkring 500 spalter. Prenumerationspriset
är för årgång 3,75 (för prenumeranter å tidningen
Upsala 2,50); lösnummer 25 öre.

- Vi få särskildt påpeka vikten för Hrr bokförläg-
gare af att snarast möjligt insända recensionsexem-
plar af sina förlagsartiklar, såvida de vilja hafva dem
skyndsamt anmälda. Annonser rörande vetenskaplig
literatur, i synnerhet sådan som är -under förberedelse
eller utgifning, mottagas gärna; annonspris 30 öre
per rad.

I och för redaktionsangelägenheter har man att
hänvända sig till undertecknad, utgifvare.

Upsala den 17 april 1883.

.	Adolf Noreen,

-	Docent. .

Teologi.

Kritisch exegetisches Handbuch über das Evan-
gelium des Matthäus von Dr II. A. W. Meyer.
Siebente Auflage neu bearbeitet von Dr. Bernhard
Weiss, Oberconsistorialrath und ordentl. Prof. an
der Univers. Berlin. Mit dem Portrait des Verfas-
sers. Göttingen, Vandenhoeck und Ruprecht. 1883.
Pris 8 mark.

Omkring .50 år åro nu förflutna sedan Meyer började
utgifvandet af sin Kritisch exegetischer Kommentar über das
Neue Testament. Af hans kommentar till Mattei evangelium
hafva sedan dess 5 af honom sjelf ombesörjda upplagor ut-
gått, och då han 1873 genom döden kallades från sitt rast-
lösa arbete, hade han nästan fullständigt förberedt en 6:e
upplaga deraf. I ofvanstående arbete möter oss nu den
7:e upplagan, ombesörjd af Dr Bernhard Weiss, b vilken
genom sitt gedigna arbete: : Das Matthäus evangelium und
seine Lukasparallelen visat sig vara denna uppgift fullt
vuxen. Att föra den Meyerska kommentaren framåt i hans

ursprungliga anda har Dr W. likasom de öfriga bearbetarna
af densamma gjort till sin uppgift.

I afseende på frågan om uppkomsten af Mattei evan-
gelium är Dr W. af den åsikten, att det i sin nuvarande
gestalt icke kan vara utgånget från apostelns hand, utan
att i det samma föreligger en genom tillsatser • utvidgad
fri bearbetning af Mattel ursprungliga skrift, och att man
sålunda blott i mycket relativ mening kan tillägga vårt för-
sta kanoniska evangelium apostolisk autenti. I sin egen
kommentar lemnar W. en imponerande bevisning för denna
åsikt; men rec. kan likväl icke tillmäta denna bevisning-
någon annan betydelse än att utgöra ett bidrag till lös-
ningen af den synnerligen svåra frågan. —■ Hvad tiden föl-
uppkomsten af vårt evangelium beträffar, anser Meyer, att
det är författadt strax före, men Weiss deremot omedel-
bart efter Jerusalems förstöring. Den ursprungliga skriften
åter anser W. datera sig från år 67.

I textkritiskt afseende har W. anslutit sig, utan nämn-
värdt undantag, till den i hans egen kommentar meddelade
texten. Från textus receptus, hvilken dock i Mattei evan-
gelium är något renare än i Marci, har W. afvikit på flera
hundra ställen. Mångenstädes har detta tillika inneburit en
afvikelse från Meyer, t. ex. på följande ställen: 1,25; 5,11.
25- 44; 6,4. 6; 7,13; 8,1, där han läser: xavaßaviog ös
ctviou; 8,10, där han läser: 7raQ ovdsvi TOGavryy mGuy
åv ro loqanå evgov; 8, 32; 9,4, där han läser: alôoç i
st. f. l8ov; 11,10; 12,4. 15. 22. 31; 14,22; 17,21, som helt
och hållet utelemnats; 20,16 b, som likaledes utelemnats;
20,34, där orden cvso oi 8q 9cl. uteslutits; 22,35; 24,6;
26,44; 27,2; 28,19, där W. anser såsom betänkligt att ute-
sluta ovv efter 700809. — På alla dessa ställen med un-
dantag af 8,1. 10; 9,4; 28,19 öfverensstämmer Weiss med
Tischendorf. — På några ställen försvarar W. text. rec.
mot Meyer t. ex. 10,8; 24,7. — För öfrigt anmärka vi, att
W. 6,33 läser: -— in» dizaioovny xat ryy ßao. avrov;
11,19: — duo rov Sqywv avins;-att han anser såsom
sannolikt att 12,47 är interpoleradt, men att 16,2. 3 med
undantag af ordet vnor.Qtaai är äkta; att 18,11, 23,14 samt
25,13 b uteslutas, så ock 20,22. 23 orden xoi to ßam.
xrl.; samt slutligen att 21,44 försvaras. Med undantag af
6,33; 21,44; 24,7 öfverensstämmer Weiss äfven här med
Tischendorf. .

I fråga om det rent exegetiska har W. på talrika stäl-
len beriktigat den Meyerska kommentaren genom att till-
godogöra sig frukterna af sin egen och Keils kommentar
samt andra arbeten på här i fråga varande område.

J. E. B.

Till anmälning föreligga:

Meyer, II. A. W., Kritisch exegetisches Handbuch
über den Zweiten Brief an die Korinther. Sechste Auf-
lage neu bearbeitet von Dr Georg Heinrici, Consistorial-
rath und ordentl. Prof, der Theol. an der Univ. Marburg.
Göttingen, Vandenhoeck und Ruprecht. 1883. Pris 5 mark.

-	Farrar, F. W., Apostelen Paulus. . Bearbeidet Over-
sættelse af Emil Christiani,. Sognepræst i Nysted. H.
1—8. Kjobenhavn, Andr. Schons Forlag. 1883. — Ar-
betet utkommer i omkring 11 häften till ett pris af 0,85
för häftet. .
7	.	NORDISK REVY 1883.	8

Heuch, J. C., Vantroens Væsen. Populære polemiske
Foredrag. Kristiania, Alb. Cammermeyer. 1883. Pris 4,50.

Skrefsrud, L. O., Basis er vor Kristentro. Svar til
Prof. Fr. Nielsen. Kjobenhavn, Lehman & Stage. 1883.
98 s. .

Nyström, Anton, Den kristna kyrkans och kyrkolärans
utveckling under de 7 första årh. e. K. Fyra föreläsningar
hållna i Arbetarinstitutet. Stockholm, Adolf Bonnier. 1882.
Pris 1 kr.

Schultze, J. Heinrich, Textgemässe Predigtentwürfe
über die evangelischen Pericopen des Kirchenjahres. - Ein
Beitrag zur populären Predigt. Zweite, verb. u. verm.
Aufl. Göttingen, Vandenhoeck u. Ruprecht. 1882. Pris
2 mark.

Blessing, P., Prædikener over Kirkeaarets Evangelier.
Udgivet efter Författarens Dod ved Karl choning, Cand.
Theol., Forstander for den norske Missionsskole. H.
1—6. Kristiania, Alb. Cammermeyer. 1882. — Arbetet
utkommer i omkring 8 häften till ett pris af 0,50 för häftet.

Pünjer, B., Theologischer Jahresbericht. Unter Mit-
wirkung von Bassermann, Benrath, Böhringer, Dreyer, Gass,
Holtzmann, Lipsius, Lüdemann, Seyerlen, Siegfried, Wer-
ner. Zweiter Band enthaltend die Literatur des Jahres 1882.
Leipzig, Johann Ambrosius Barth. Pris 8 mark.

Juridik.

A.	W. Heffter, Le droit internationel de l’Eu-
rope. 4:me éd. française, augmentée et annotée par
F. H. Geffcken. Berlin. Müller. Paris. Cotillon et
c:ie 1883, XV+576 8. 13 M.

Redan år 1844 utgafs den första upplagan af Heffters
berömda arbete "Das europäische völkerrecht der gegenwart"
och sedermera ha icke blott sex nya’ tyska upplagor följt
utan äfven öfversättningar däraf till flera andra språk ut-
gifvits. Af den franska öfversättningen föreligger nu den
4:de upplagan, hvilken öfverarbetats och tillökats af samme
man, som efter Heffters död 1880 utgifvit den senaste ty-
ska upplagan, nämligen professor Geffcken i Strassburg. Vid
den tidpunkt, då Heffters arbete först utkom, var den filo-
sofiska utläggningen af den internationella rättens satser
ännu den förherskande inom den tyska literaturen. Heffter
bröt visserligen icke med detta rationella betraktelsesätt, men
han förstod,att tiden kräfde något mera af den vetenskap,
som han ville bearbeta; han indrog därför i sin framställ-
ning det viktigaste af det positiva material, som Martens
börjat offentliggöra och amerikanaren Wheaton redan med
stor framgång begagnat. Sålunda gaf Heffter redan ifrån
början sin utläggning af folkrättens grundsatser en bestämdt
positiv anstrykning. Och i de nya upplagorna har han
vetat att alt mer och mer förbättra sitt verk i denna tids-
enliga riktning och därigenom lyckats att däråt bibehålla
det framstående rum inom literaturen, som han en gång
förvärfvat. Med dessa förtjänster har alltid varit parad
en redig och systematisk framställning, hvilken icke öfver-
lastats af mer eller mindre betydelsefulla notiser; härigenom
har arbetet så väl lämpat sig såsom läro- och handbok i

den internationella rätten. Hvad Geffckens bearbetningar
angår, så äro de gjorda med mycken pietet för Heffters fram-
ställning, som återgifvits oförändrad, men de hafva dock
lämnat många goda bidrag i form af noter, genom hvilka
de hufvudsakliga resultaten af de rastlösa arbeten, som un-
der de senare åren bedrifvits å den internationella rättens
område, införlifvats med det gamla berömda verket. Genom
den sålunda verkstälda bearbetningen torde prof. Geffcken
helt visst hafva tillförsäkrat Heffters utläggning af den eu-
ropeiska folkrätten ännu en betydande skara af intresserade
läsare.

Liksom den första upplagan inskränker sig äfven den
nyaste till den offentliga folkrätten; med den internationella
privat- och straffrätten sysselsätter sig arbetet alldeles icke.

■ K. H. B.

B.	Matthiass. Das foenus nauticum und die geschicht-
liche Entwicklung der Bodmerei. Würzburg. Stuber
1881. IV +132. 3M.	.

Medicin.

Olof Hammarsten, Lärobok i Fysiologisk kemi
och fysiologisk kemisk analys. Upsala 1883. W.
Schultz. 2 del. 611 sid. 8 Plancher. Pris 12 kr.

Sedan Berzelius 1806—8, då den fysiologiska kemien
befann sig i embryonaltillståndet, utgifvit sina föreläsnin-
gar i djurkemien, har icke på vårt språk lemnats någon
framställning af denna lika viktiga, som intressanta del af
kemien, oaktadt de framsteg forskningen på detta område
under de senare decennierne gjort äro betydande. Det ar-
bete förf, nu lemnat fyller därföre på ett högst välkommet
sätt en viktig lucka i vår literatur på samma gång det för
läkaren, för hvilken den fysiologiska kemien för hvar dag
blir allt mera oumbärlig, är en ovärderlig läro- och hand-
bok, fullständigare i afseende på ämnets behandling än ut-
ländska arbeten af samma art. Läroboken är utarbetad efter
de föreläsningar förf, under en följd af år hållit vid Up-
sala universitet, och uppställningens lämplighet för under-
visningen har därför blifvit pröfvad. Därigenom att förf,
själf utfört talrika detaljarbeten inom olika delar af ämnet,
har han varit i tillfälle att bedöma och omsorgsfullt sikta
materialet, att skilja det säkra och viktiga från det tvifvel-
aktiga och oväsentliga. Efter en kort inledning, som af-
handlar grundskilnaden mellan växt- och djurlifvets kemi-
ska förlopp och naturen af de kemiska processerna i djur-
kroppen, öfvergår förf, till redogörelse för de ämnen eller
grupper af ämnen, som utgöra nödvändiga förutsättningar
för lifvets underhållande, behandlar sedan cellens bestånds-
delar i allmänhet och sedan kroppens vätskor, matsmält-
ningen, väfnaderna och organen samt deras sekret och lem-
nar slutligen en framställning af födoämnens näringsvärde.
Parallelt med redogörelsen för organismens beståndsdelar,
dessas bildningssätt och metamorfoser, beskrifver förf, de sätt, -
på hvilka de upptäckas, igenkännas och kvantitativt be-
stämmas, och hafva dessa analytiska metoder afhandlats för
att tjena till ledning vid praktiska arbeten på laboratoriet,
hvilkas betydelse för kemiens studium är för allmänt erkändt
för att här behöfva omnämnas. Att denna del af lärobo-
9NORDISK REVY 1883.	10

ken är trykt med annan stil är den öfriga, och att där-
jämte för den studerande mindre viktiga partier trykts med
petitstil, är onekligen af stor praktisk nytta. Studenten ser
genast af stilen, livad som bör läsas i läroboken och hvad
som bör genom experiment på laboratoriet inhämtas. Förf,
stil är klar och lättfattlig, kanske något för voluminös, hvil-
ket dock i mångens mening torde vara en fördel, då bo-
ken därigenom blifvit lättläst. Särskildt tacksam bör man
vara förf., att han i allmänhet framhållit de delar af
ämnet, som äro mindre utredda och i första hand i behof
af fortsatta forskningar. Vi må hoppas, att dessa frön till
forskningar må gro i vårt land och lemna rika skördar för
ett område, som dess värre hos oss blifvit alt för litet be-
arbetadt. Arbetet åtföljes af 8 planscher, af hvilka en är en
spektralkarta för igenkännandet af färgämnen och de öfriga
bilder af mikroskopiskt preparat, hufvudsakligen kopior, som
af förf, godkänts. Utstyrsel och tryck äro fullt tillfreds-
ställande och priset i förhållande därtill att anse som lågt.

P. T. Cleve.

•Historia.

E. Holm, Om det Syn paa Kongemagt, Folk
og borgerlig Fribed, der udviklede sig i den dansk-
norske Stat i Midten af 18:de Aarhundrede (1746—
1770). Kjobenhavn, Schultz. 133 s.

I denna afhandling har prof. Holm fortsatt de under-
sökningar rörande 18:de århundradets statsrättsliga och po-
litiska betraktelsesätt i Danmark, af hvilka hans år 1879
utgifna uppsats om “Holbergs statsretlige og politiske Syns-
maade" var den första frukten. Förf, visar i detta sitt
senaste arbete, huru uppfattningen af själfva grundvalen för
enväldet och af det allmänna bästa i Danmark under 1700
talet undergick ganska väsentliga förändringar motsvarande
de nya åsigter, hvilka i allmänhet kännetecknade det s. k.
upplysningstidehvarfvet. Framställningen, som grundar sig
på en omfattande och omsorgsfull granskning af periodens
icke obetydliga politiska och sociala literatur, ådagalägger
huru “starka rojalistiska föreställningar korsade sig med
framspirande tankar om den offentliga meningens och fol-
kets betydelse, lojal underkastelse under enväldets bud med
känslan af behofvet att själfständigt verka för framåtskri-
dande, uppfattningen af Aristokratiens nödvändighet med
starka jämlikhetsidéer.“ Det är sålunda en högst intres-
sant och lärorik inblick uti det 18:de århundradets bety-
delse för Danmarks inre utveckling förf, öppnar för sina
läsare genom sin liffulla skildring.

B.

A. Nyström, Det historiska studiet. Stockholm. A. Bon-
nier. 60 öre.

4. Nyström, Léon Gambetta. Stockholm. A. W. Björck.
40 öre.

Ett till red. insändt "Genmäle" af frih. Nordenskiöld kan
på grund af sin längd först i nästa nummer erhålla plats.

Konsthistoria.

Die Baukunst des Mittelalters in Italien von
der ersten Entwicklung bir zu ihrer höchsten Blüthe.
Von D:r Oscar Mothes, K. S. Baurath etc. Mit ca 200
Holzschnitten und 6 Farbendruchtafeln. Erster — vi-
erter Theil. Jena, Hermann Costenoble 1882—83.
(Pris för hvarje del om 10 ark: omkr. 8 Mark.)

Föreliggande, rikligt illusterade verk är ett högst in-
tresseväckande arbete öfver en hittills dunkel, ehuru ytterst
viktig del af arkitekturens historia. - Författaren synes i
tvänne hänseenden hafva därmed gjort vetenskapen en verk-
lig tjänst: först och främst genom det väldiga materialets
sorgfälliga undersökning och ordnande, därnäst genom många
nya, delvis djärfva och från nu gällande antaganden skarpt
afvikande åsikter,/ som tåla att tänka på och noga öfver-
väga, innan de förkastas eller gillas, hvilket ej kan annat
än lända till nytta för saken.

Hvad det förra beträffar, må blott erinras om, att icke
en byggnad förekommer, tillhörande de långsträkta basilika-
anläggningarna eller de runda och polygona centralbygg-
naderna eller de kvadratiska och korsformiga kyrkorna —
för att följa förf:s egen indelning -— eller något romanskt och
gotiskt arkitekturverk i Italien, som icke blifvit till sin hi-
storia af honom undersökt, med tillbörlig siktning af det
ursprungliga från det senare tillagda, samt på grund däraf
insatt på‘ den plats i den stora utvecklingskedjan, som en-
ligt förf:s åsikt är den rätta. Man kan föreställa sig, hvil-
ken säkerhet en sådan metod skall ge åt forskningen, och
huru pålitligt resultatet bör bli af en sådan forskning, för-
utsatt att alla uppgifter och fakta äro sanna och pålitliga.
I det hänseendet utvecklar förf, ett öfverflöd af lärdom,
som till och med i angifvandet af årtal, af medeltidshisto-
riska detaljer och öfversikter kunnat vara betydligt inskränkt,
och det är icke möjligt att konstatera riktigheten af alt det
meddelade. Blott några smärre misstag kunna här anmär-
kas, såsom å sid. 82 Sixtus II för Sixtus III, vidare skil-
dringen af S. Lorenzo utanför Rom, i hvilken väderstrecken
blifvit angifna bakfram emot verkligheten, och tecknandet
af denna basilikas namn såsom “S. Lorenzo fuori le mure“
i st. f. “le mura"; hvarjämte förf, alltid skrifver Steffano
för Stefano och Ambroggio för Ambrogio, och i det hela
visar en viss svaghet i afseende på den språkliga korrekt-
heten. Men sådant är bagateller. I alla händelser före-
ligger här en ordnad skatt af forskning och lärdom, som
alltid skall vara gagnelig, äfven om förf:s uppställning och
egendomliga åsikter skulle.lida något intrång af tvifvel och
motsägelse.

Hvad dessa förf:s åsikter beträffar, äro de alltid slå-
ende, ofta tilltalande, stundom nog djärfva. Hit hör hans
ifrigt förfäktade tanke, att den arkitektur, som kom efter
antikens utblomstring och växte upp ur dess grus, icke ut-
gjorde tecken på ett förfall, utan var ett nytt, beroende på
de nya å den europeiska arenan uppträdande nationalite-
terna, såsom t. ex. de bekanta, i Spalato förekommande,
egendomliga formerna, hvilka för honom äro tecken på ny
kraft och ung sträfvan att amalgamera nordiska och orienta-
liska element med den antika traditionen. Likaså finner’
han hos den nya arkitekturen ett afgjordt framsteg i det
tekniska, nämligen hos den ledande byggnadskonstnären, om
11	. NORDISK REVY 1883.	12

iu un1-ssgiguur jjji - :i~.. -ILLIJ  __________________________LL-TTf—rr:r’?’*>rr?rowa9£;5^r!™ac^r®3sar?w?m!xw’»!^^	waive,oesaxeriyevczere-nusperrmexrg9y--yepcxe...sy.yr-er-.grupgeye*y-y-*ppr*xypeyy.-.::7rg..ypcpypecuyoryurrrpopung

det också var naturligt, att handlaget hos arbetarna ej kunde
vara så fullkomnadt i eröfrade provinser. Allt detta fram-
hålles i skarp motsats mot äldre åsikter hos Kugler, Schnaase,
Lübke och Hübsch, hvilka skoningslöst kritiseras, särdeles
från teknisk synpunkt, när därtill är anledning. Vidare
är det också något nytt, att ämnets gruppering utföres icke
geografiskt, som annars är vanligt, utan etnografiskt, efter
nationaliteterna, och detta går förträffligt med afseende på
Ostgoternas byggnader, men förefaller tvifvelsamt med afse-
ende på Lombardernas, emedan inga egentligen karakteri-
stiska formbildningar här finnas angifna, mindre i afse-
ende på Normannernas, ehuru äfven de arabiska formbidra-
gen der finnas upptagna.Slutligen finnas äfven nya åsik-
ter i enskilda fall, som förtjäna beaktas. Dit hör påpe-
kandet (sid. 130) af kupolpendentivers förekomst redanå
Baptisterium i Ravenna (från 430), under det man vanli-
gen antagit S. Vitale i samma stad (från 534) såsom den
första byggnad, där små pendentiver förekomma, förmedlande
den åttkantiga planen med den runda kupolen. För öfrigt
bevisas, att S. Vitale är östgotisk, icke byzantinsk till an-
läggningen, samt att dess snedt stående förhall icke beror
på någon böjelse för sällsamhet och dylikt (såsom Kugler
säger), utan är en följd af läget i förhållande till de gamla
gatornas riktning. En sådan egen åsikt är äfven den om den
italienska gotikens afvikande karaktär såsom ingalunda stötande
emot det konstruktiva systemet, utan tvärtom lika logiskt
och konstruktivt framsprungen ur de af behiofvet framkallade
förändringarna, som någonsin de ändra formerna norr om
Alperna. Det utförliga beviset finnes att läsa å sidd. 464 o. ff.

Som man ser, är boken både instruktiv och äggande
till begrundning. Vi motse med längtan slutet, och vi
skola ej underlåta att, när det utkommit, säga ett sista ord
om arbetet såsom helt.

•	■	.C. R. Nyblom.

Allgemeines Historisches Porträtwerk. Eine Samm-
lung von 600 Porträts der berühmtesten Personen
aller Völker und Stände seit 1300 mit biographischen
Daten. Phototypen nach den besten gleichzeitigen
Originalen.

Lieferung 1, 2 Serie I Fürsten und Päbste. :
(München, Friedr. Bruckmans Verlag.) à 2 mark.

Den goda idé, som förläggaren Bruckman i München
haft, att i en jämförelsevis prisbillig upplaga låta en större
allmänhet göra bekantskap med framstående historiska per-
sonligheters yttre drag i af bildningar efter de bästa samtida
kopparstick, har, att döma af de hittils offentliggjorda
bägge häftena, blifvit på ett förtjänstfullt sätt förverkligad.
Tack vare fototypien, en af nyaste tidens många uppfin-
ningar på detta fält, föreligga här utmärkta porträtter af en
Julius II, en Henrik IV, en Ludvig XIV, en Maria Stuart,
en Gustaf II Adolf m. fl., med smak och sakkunskap valda
bland samtida kopparstickares yppersta arbeten. Så t. ex.
anses af kännare de här förekommande porträtten af Hen-
rik IV af Henrik Goltzius och Maria Theresia af Ph. A.
Kilian såsom dessa berömda kopparstickares bästa alster.
Bartolozzis porträtt af Maria Stuart med sonen vid sin sida
räknas likaså bland de bättre af denne mästares 2,000 kop-
parstick.

Paul Pontii porträtt af Gustaf II Adolf efter van Dycks
bekanta tafla är visserligen ett vackert prof på denne Ru-
bens’ lärjunges konst, men anses dock ej vara så likt som
det sällsynta sticket af H. Hondius. Det enda undantaget
från den förtjänstfulla planen att genom valet af samtida
karakteristiska kopparstick äfven framställa prof på olika
skeden i kopparstickskonstens historia, är Moraces stick efter
Raphaels bekanta framställning af påfven Julius II, hvilken
först förfärdigades för Wicars åren 1789—1807 utkomna
arbete Gallerie de Florence. Porträtten åtföljas af kortfat-
tade biografier. Arbetet är afsedt att utgifvas i 12 serier,
innehållande porträtter af framstående män och kvinnor från
så väl det politiska som det literatur- och konsthistoriska
området.

E. Lpt.

- Klassiska språk..

Julius Centerwall, Greklands och Roms littera-
tur i urval och öfversättning. Läsebok till de all-
männa läroverkens, flickskolornas och den bildade
allmänhetens tjenst. Stockholm. P. A. Norstedt &
Soners förlag. 1883. 758 s. 8:0. Pris: häft. 6 kr.;
inb. 7 kr.; finare band och bättre papper 9 kr.

Of versättningar från den fornklassiska literaturen läsas
hos oss mycket mindre, än förhållandet synes vara i de
stora kulturlanden, åtminstone i England och Tyskland.
Och dock äga vi en icke så obetydlig del af denna lite-
ratur i svensk öfversättning, om än dessa öfversättningar
äro af olika värde. Men mycket häraf är nedlagdt i aka-
demiska disputationer eller läroverksredogörelser eller döljer
sig i äldre tryck eller andra svåråtkomliga skrifter. Det
var derför en lycklig tanke att samla det bästa af hvad vi
i denna väg redan äga, fylla luckor- och låta också vår
literatur riktas med en grekisk-romersk antologi. Litera-
turprofven föregås af upplysningar om författarna, som me-
stadels växa ut till literaturhistoriska karakteristiker. Fram-
ställningen af de grekiska sorgespelsförfattarna inledes med
en liten af handling "om det grekiska dramat, särskildt om
tragedien." Det romerska dramats uppkomst och hufvud-
arter tecknas under öfverskriften Plautus. Utgifvaren har
öst ur goda källor: för den grekiska literaturhistorien har
han hufvudsakligen-anlitat Mahaffy, för den romerska Teuf-
fel. Några få enskilda misstag eller skriffel ha insmugit
sig — sid. 3 en förblandning af 2 män med namnet
Diomedes i den grekiska sagan, sid. 144 säges Sophokles
"hafva bragt ned choren från 15 till 12 personer," sid. 458
Achaia för Arkadia, sid. 459 femtiotreårsperiod, månne ej
sjutiotreårsperiod? —; någon gång är uppgiften okritisk
(ss. sid. 75 om Hesiodos) eller något ofullständig (ss. sid.
99 om kostymeringen). Framställningen är i allmänhet
klar och ledig. — Brorslotten af utrymmet har med rätta
tillfallit den grekiska afdelningen (488 sid. mot 265). Den
senare delen af den romerska förefaller något hopträngd.
Valet af literaturprof synes oss på det hela godt. Detta
är nu till en del en smaksak. Men nog väcker det för-
våning att inom den grekiska afdelningen ej finna något
prof på den elegiska lyriken, epigrammet, fabeln eller, för
18NORDISK REVY 1883.	-	14

att vända oss till prosan, vältaligheten. Så finna vi här in-
tet af Tyrtaios' i sin enkelhet rörande stridssånger, af Solons
manande och varnande dikter, af Theognis' tänkespråk och
intet af “forntidens störste talare“ Demosthenes. En pro-
saisk öfversättning af Pindaros ger icke ens en skuggbild
af den väldige skaldens storslagna sång med dess mäktiga
i brusande kaskader framstörtande rytm: fervet immensusque
ruit profundo Pindarus ore; hällre då en omskrifning i
friare meter. De af utgifvaren vidtagna ändringar i äldre
öfversättningar i bunden stil hafva i allmänhet synts oss
lyckliga, så vidt vi varit i tillfälle att jämföra med origi-
nalen. — Författarnas ordningsföljd-är i det hela kronolo-
gisk, följer ej olika literaturgrenar. — Den yttre an-
ordningen skulle ha vunnit betydligt i klarhet och öfver-
skådlighet, om de meddelade literaturprofven hade fått
några öfverskrifter, hvilket ej alltid är fallet, och om de
förklarande och sammanbindande tillsatserna hade trykts
ined finare stil eller på annat sätt skilts från literaturprof-
ven. Godt skulle ock varit, om i noter meddelats, från
hvilken bok, kap. el. dyl. profvet är taget, samt för längre
diktprof versernas nummer tillsatts (jfr. sid. 679, noten).
— De upplysande noterna äro i början något elementära,
sedan t. ex. i afs. å Aristophanes måhända något knapp-
händiga. — Skrifningen af de grekiska namnen är half-
. grekisk half-svensk, stundom ej följdtrogen. Korrekturet är
på det hela väl skött, dock saknas ej svåra tryckfel (sid.
666 de spörja ej för du spörje ej, 670 äran för ärren).
— En stor tjänst skulle utgifvaren ha gjort den svenska
bibliografien, om han i ett bihang hade meddelat en full-
ständig förteckning på alla af honom kända svenska öfver-
sättningar från grekiska och romerska författare; detta ock
till ledning för dem, som vilja gå utom hvad läseboken
meddelar. — Från praktisk synpunkt sedt tror anmälaren
ett missgrepp ligga i bokens stora omfång och deraf be-
tingade höga pris. - .

.	V. K.

- Till redaktionen insända böcker: -

Aars, J., Sokrates skildret gjennem oversættelser af Platon
med indledning og anmærkninger. Kristiania. W. C.
Fabritius. 1882. 303 s. 8:0.

— Endnu lidt om Sokrates og Xanthippe. [Særtryk af
i Aars og Voss's skoles indbydelsesskrift for 1883.] Kri-
stiania. W. C. Fabritius 1883. 29 s. 8:0.

Danielsson, O. A., Grammatiska anmärkningar. II. Om
de grekiska substantiverna med nominativändelsen —o.
[Upsala Universitets Årsskrift 1883. Filosofi, Språk-
vetenskap och Historiska vetenskaper III.] Upsala Aka-
demiska bokhandeln 1883. 60 s. stor 8:0. Pris 1
kr. 25 öre. i •	.	‘

Müller, K. K., Eine griechische Schrift über Seekrieg. Zum
ersten Male hrsg. und untersucht. 8:0 Würzburg.
Stubers Verlag 1882. 2,40 M:

Wiedemann, Alfred, Die ältesten Beziehungen zwischen
- Aegypten und Griechenland. Leipzig J. A. Barth 1883.
22 ss. 8:0 0,60 M.

Ç. F. Kinch, Quæstiones Curtianæ Criticæ. Hauniæ In
Libraria Gyldendaliana MDCCCLXXXIII.

Max Bonnet, Supplementum Codicis Apocryphi, I. Acta
Thomæ. Lipsiæ In ædibus Herrmanni Mendelssohn
. MDCCCLXXXIII.

Österländska språk.

U. Nylander. Om kasusändelserna i hebräiskan,
akad. afhandl. Ups. 1882. (118 s. 8:0 — Akad.
Tbokh. — 2 kr.)

I detta arbete, en habilitationsskrift för docentur i
semitiska språk, utgår förf, från den af de flesta semitister
delade uppfattning, enligt hvilken hebräiskan i sina s. k.
paragogiska vokaler äger rester af en ursprunglig samsemi-
tisk deklination med tre kasusändelser, u (nom.), i (gen.),
€ (ack.). Härvid utsträcker förf, betydelsen af uttrycket
"paragogiska vokaler" utöfver den vanliga, som blott om-
fattar de vokaliska ändelserna i och o i vissa tämligen en-
staka fall och det s. k. he paragog., utan att dock gifva
en bestämd definition af sin egen mening med detta ut-
tryck. I den första afdelningen af sitt arbete genomgår
förf, alla de ställen i gamla testamentet, där sådana para-
gogiska vokaler enligt hans uppfattning förekomma, och
synes under denna sväfvande rubrik samla så godt som
alla vid såväl nom. propria som appellativa förekommande
enligt hebräiska grammatikens nuvarande ståndpunkt oregel-
mässiga eller oförklarliga vokaliska ändelser. Här hade
dock en indelning och gruppering af dessa textställen efter
de paragog. vokalernas olika ställning och syntaktiska be-
tydelse varit önsklig, kanske till och med nödvändig för
att rättfärdiga det antagande, förf, i det följande synes
stillatigande göra, att i alla de af honom citerade fallen
de s. k. paragog. vokalerna böra uppfattas och förklaras
på ett och samma sätt (enligt hans åsikt såsom "er-
- starrte" kasusformer), ett antagande, hvartill ref. för sin del,
ehuru han i hufvudsaken delar förf:s uppfattning, icke kan
ansluta sig. I den följande hufvudafdelningen, där den
semitiska kasusteorien framställes, kritiseras först, i hufvud-
saklig anslutning till Philippi, Ewalds åsikt om vissa para-
gogiska vokalers uppkomst af ett ursemitiskt relativ ja eller
jat, och därefter söker förf, att från flera synpunkter veder-
lägga Nöldekes mening, att den tre-kasuela deklinationen
är till största delen en speciell arabisk nybildning. I all-
mänhet torde förf, härvid hafva träffat det rätta, och ge-
nom sina jämförelser af de öfrige semitiska språken, ätio-
piskan, himjariskan och assyriskan inberäknade, hafva med
framgång häfdat den allmännare åsiktens företräde framför
Nöldekes, men ett af bevisen, hvilket förf, med särskild
styrka vill göra gällande, måste ref. dock anse fullkomligt
förfeladt. Förf, föreställer sig nämligen att någon eller
några af de fornarabiska kasusändelserna bibehållit sig i
nyarabiskan som ett slags "bindevokaler" vid närmare an-
slutning till ett följande ord (enligt regeln en genitiv), och
jämför härmed hebräiskans paragog. vokaler i status kon-
struktus. Ett uttryck sådant som t. ex. bintelmälik "konung-
ens dotter," där e* dialektiskt växlar med a eller u, vill
förf, afdela binte-l-mndlik och anse e (resp, a, u) som en
lemning af ordets fornarabiska flexion med tre kasusändel-
ser, utan att han angifver, om e skall tänkas representera
en viss kasusändelse, eller om hela flexionen skall anses
sammanfallen i en enda "starr" vokalisk ändelse. Denna
uppfattning, som synes äga stöd af vissa i arabiskan hem-

* Genom en liten inadvertens säges det, att i Ägypten i
är den i sådana fall vanliga bindevokalen; e är såväl i Ägyp-
ten som Syrien det allmänt brukliga,o
15

NORDISK REVY 1883.

16

***************

mastadde resandes framställningar, visar sig clock vid när-
mare betraktelse af sakförhållandet alldeles ohållbar. Lik-
som ”en konungadotter” heter bint-mälik, utan spår af bin-
devokal, och ”konungen” el-mdlik, så är äfven i bint-el-mälik
e ingenting annat än artikelns egen vokal, och aldrig
kunde den i allmänhet i vanrykte komna teorin om "bin-
devokaler" anbringas olämpligare än här. Men hebräiskan
visar äfven utom i sina s. k. paragogiska vokaler andra
spår af den ursprungliga nominala böjningen. Förf, finner
med rätta ett sådant spår i pluraländelsen -mn, jämförd
med det -ün, -ü, som förekommer enstaka i vissa andra
former, men då dessa hufvudsakligen äro verbala, hade detta
förhållande förtjänat en närmare utredning. Måhända hade
då förf, blifvit den förste som lyckats bevisa att sådana
former som 3 p. plur. perf. kävedü (kävedün) graves e-
rant, plur. till 3 p. sing. perf. kâvëd, f. kâvedâ gravis
erat, helt enkelt äro nominalformer, utgörande prädikat i
en nominalsats, där vi, men icke semiten, anse det en
kopula nödvändigt måste suppleras, och därför med fallt
skäl kunna ställas vid sidan af de erkända nominalformerna
kevêdïm graves, plur. till kâvëd, f. kevëdâ gravis. Emeller-
tid torde redan jämförelsen af den moderna arab. plur.
(nom. och ack.) -în (af skriftspråkets ack. plur. -Ina) med
skriftspråkets nom. plur. -üna visa, att förf:s uppfattning
af den hebr. pluraländelsen -ïm är riktig. Däremot torde
det vara högst tvifvelaktigt, huruvida adverbialändelserna
-äm och öm böra enl. förf:s mening uppfattas som ursprung-
liga ackusativändelser. För sin del ansluter sig ref. till
Nöldekes åsikt om dessa formers förklaring ur särskilda
afledningssuffix. — Arbetets sista del innehåller en fram-
ställning af de svåra och omtvistade frågorna om de olika
kasusändelsernas "ursprung ur demonstrativa bildningsele-
ment” och om "numerusändelsernas bildning”. Utrymmet
tillåter icke ref. att ingå på dessa dunkla områden, där så
mycket beror på den individuella uppfattningen af språkens
uppkomst och utveckling i allmänhet. I afseende på den
förra frågan konstaterar ref. med nöje, att förf, afvisar
Ewalds och Böttchers ”dynamiska” åsikt om en viss de sär-
skilda språkljuden inneboende andlig betydelse (ex: "m oder
n unwillkührlicher Naturlaut bei sinnendem Aufsuchen einer
Vorstellung”), men måste dock anmärka, att förf, stundom i
det följande förfaller i en dynamisk eller teleologisk upp-
fattning af språkutvecklingen. I afseende på den senare
frågan ansluter sig förf, till den hos oss redan af Tegnér
med framgång försvarade åsikten, att pluraländelsens m
eller n är identiskt med det i sing, i vissa fall i vissa di-
alekter uppträdande m eller n, den himjariska s. k. mima-
tionen och den arabiska nunationen, och att detta m (resp.
n) härstammar från det indefinita och interrogativa mä.
— För sin klara, metodiska och ganska fullständiga be-
handling af det valda intressanta ämnet förtjänar doc. Ny-
landers afhandling, som jämte prof. Nordlings ”den svaga
verbbildningen i hebräiskan” utgör det största svenska ori-
ginalarbetet inom den hebräiska formläran, att med upp-
märksamhet läsas icke blott af de få, som hos oss intressera
sig för komparativ semitisk lingvistik utan äfven af många,
som sysselsatt sig med hebräiska språkets studium.

H. A.

H. Hübschmann, Armenische Studien, I. Grund-
züge der armenischen Etymologie. Erster Theil.
Leipzig, Breitkopf & Härtel, 1883. IV + 102 sidd. 8:o.
Pris 3 Rmk.

Hübschmann har, såsom bekant, förtjänsten af att först
hafva anvisat det armeniska språket dess rätta plats inom
den indoeuropeiska gruppen och att hafva väkt en allmän-
nare uppmärksamhet på dess betydelse för den jämförande
forskningen (se Kuhns Zeitschr. 23, s. 5 fr.). Sedan dess
har han nästan oaflåtligt sysslat med dessa studier, hvarom
åtskilliga mindre arbeten af honom bära vitne, och inom
en, såsom man har skäl hoppas, ej alltför aflägsen framtid
har man att af hans hand förvänta en armenisk grammatik
i den Bréitkopf-Härtelska samlingen "Bibliothek indoger-
manischer Grammatiken". Såsom en förelöpare till detta
verk kan man förmodligen betrakta ofvannämda "Studien",
hvari förf, enligt förordet gjort till sin uppgift att i olika
riktningar, i afs. på lexikon, ord- och stainbildning o. s. v.
studera det fornarmeniska (skrift-)språket. Föreliggande
häfte behandlar de äkta armeniska ordens etymologi, det
följande inom samma afdelning kommer att omfatta de
ytterst talrika, företrädesvis iraniska (persiska), lånorden,
hvilka hittils mycket bidragit att förvilla omdömet om ar-
meniskans släktskapsförhållanden. — Framställningens gång
är följande. Efter inledande anmärkningar sid. 1—15, huf-
vudsakligen af kritiskt och polemiskt innehåll gent emot
förfäktarne af armeniskans iraniska ursprung, de Lagarde
och Fr. Müller, kommer ss. 16—56 en lista på de af förf,
såsom säkra eller åtminstone sannolika ansedda armeniska
etymologierna — densamma upptar 299 nummer, som med
frånskiljande af alla osäkra sammanställningar reducera sig till
232 —, det sålunda vunna materialet grupperas och förar-
betas i den ss. 57—80 följande ljudläran, somafslutas med
en tabellarisk öfversikt af de armeniska ljuden i förhållande
till de indoeuropeiska och iranska. I slutorden (ss. 80—3) dra- -
gas de härur framgående konsekvenserna med afseende på släkt-
skapsfrågan. Förf:s åsikt, näml. att armeniskan hvarken är ett
iraniskt eller ens ett ariskt språk utan en själfständig gren af
den indoeuropeiska språkstammen, intagande ett slags medel-
ställning mellan den ariska och den slaviska familjen, er-
håller på alla punkter den fullständigaste bekräftelse. I ett bi-
hang (ss. 84—95) redogöres slutligen (tyvärr något mera knapp-
händigt än de flesta läsare skulle hafva önskat) för elemen-
ten af den armeniska flexionen. Redan af denna innehålls-
förteckning torde framgå, att ifrågavarande arbete är af
särdeles högt intresse, ej endast för det fåtal orientalister,
som specielt studerat armeniskan, utan äfven och särskildt
för dem som sysselsätta sig med studiet af de äldre indoeuro-
peiska språken. I rätt många fall, där dessa lämna oss i
ovisshet, kunna värdefulla upplysningar hämtas från arme-
niskan och detta gäller såväl ljudens som ordens historia.
I sistnämda afseende förtjänar måhända här särskildt påpe-
kas, att armeniskan i sitt ordförråd företer jämförelsevis
rätt talrika fall af speciell öfverensstämmelse med grekiskan.
Jfr t. ex. hos Hübschmann n:o 16 (s. 18), aic = al’s [alt-
så ej grekisk epentes af agi-], n:o 25 anurj = ovsiqoç
[ännu närmare låge kanske det "äoliska" d’voiooc], 29
ar-ne-m "gör" == aQ-aQb^M, 30 ar-nu-m "tager" ===
&ovvwct, 39 ard = &qve, 33 atamn = *oôovç, 103 ephem
= äypco [st. eps; altså ej "dissimilation" af *ra—], 118
17

NORDISK REVY 1883.

18

manen

lav = Rootoov, 133 calr — yélœg, 174 jern = xsiq,
236 unain (= oin- — ideur. eun-) "tom" = svvig, 249
sin = xevsoç [sål. icke för xFev-], 251 siun = xiwy
(grundf. klî-won-?) m. fl. — Att förf:s vetenskapliga metod
är i möjligaste måtto exakt och pålitlig, behöfver knappast
särskilt framhållas. Det är endast högst sällan och i un-
derordnade detalj punkter, som man kan råka i tvifvelsmål
om riktigheten af de framstälda etymologiska kombinatio-
nerna — i afseende på den armenisk-filologiska sidan
af hans arbete saknar ref. all kompetens att yttra sig —,
t. ex. då han s. 40 sammanställer lat. fundo med arm. -
jaunem ’offrar’, skr. hu etc. (indeur. gh1), eller p. 49 för gr.
og dl2c (vanl. till skr. sphal, lat. fallo o. s. v., med ur-
sprunglig lab. tenuis asp.) till arm. sæal = skr. skhal, eller
då han s. st. sätter differensen mellan skr. hrd (*gh‘rd),
zend. zaredh(-aya) "hjärta" och arm. sirt = xagd-la ==
lat. oord-, hvilken senare stam dock säkerligen föreligger
(i sin medelstarka form) i skr. grad-dhä lat. oredo, på
samma linie som förhållandet mellan skr. aham, zend. azem
(egh1-) och europ. (lat.) eg-o, där enligt fleres antagande
en ljudlagsenlig utveckling från media asp. till media åi-
tänkbar. Det altigenom rediga och praktiska framställ-
ningssättet gör boken njutbar för hvar och en, som har
vanlig språkvetenskaplig bildning; dess begagnande under-
lättas dessutom af ett register (hvari de grekiska orden äro

fullständigt upptagna). Den yttre utstyrseln är den
denna firmas artiklar vanliga, d. v. s. särdeles god
priset i förhållande därtill verkligen billigt.

‘ O. A. D.

hos
och

Germanska språk.

Ivar Otman, Äldre Västgötalagen, öfversatt och
förklarad. Helsingfors 1883, IX + 149 sidd. 8:o.

Med verklig glädje måste man hälsa detta tidsenliga
arbete. Den icke lätta uppgiften är af förf, löst på ett
sätt som i alt väsentligt måste anses för tillfredsställande.
Öfversättningen, som är så vidt möjligt ordagrann, åtföljes
af fortlöpande utförliga noter, hvari dels öfversättningen i
åtskilliga punkter närmare motiveras, dels frågor af text-
kritiskt och grammatiskt innehåll diskuteras, I ett bihang,
upptagande 19 nummer, äro sammanförda dels en del no-
ter utgörande vidlyftigare digressioner, dels åtskilliga upp-
satser af syntaktiskt, metriskt och kulturhistoriskt innehåll,
t. ex. om användningen af pronomen maher, "rim och
verslämningar i Vgl. I", "de hedniska edsformulären i Vgl.
I", "hufvudtionden i Västergötland“, o. s. v. hufvudsakli-
gen referat efter de nyaste och bästa specialarbetena rö-
rande dessa frågor. Utom för denna arbetets stora rikhal-
tighet förtjänar förf, särskildt loford för det grundliga sätt,
hvarpå han tillgodogjort sig den till ämnet hörande litera-
turen — han har dock förbisett Schwartz’ afhandling “Om
oblika kasus och prepositioner“ samt Hjärnes “Om näm-
den.“ Dar föregående forskare uttalat mot hvarandra stri-
dande åsikter, visar förf, en erkännansvärd opartiskhet
vid bedömandet af dessas värde och ett sundt omdöme
vid valet dem emellan, liksom öfverhufvud arbetet alt ige-
nom gör gör intrycket af sorgfällig forskning och red-
bart arbete. Detta omdöme jäfvas ej af den omständig-

heten, att förf, verkligen låtit några slarffel komma sig till
last; ty dessa —- lätt förklarliga och ursäktliga i ett först-
lingsarbete — äro hvarken så många eller svåra, att de i
väsentligare mån förringa arbetets värde. Någon större
grad af originalitet röjer förf, visserligen jämförelsevis säl-
lan (jfr emellertid t. ex. J. B. 17 § 3, Br. St. 3, Md. 13
§ B. K. 3, 1, K. B. 20, s. 10 not 21, s. 109 f.), dock till-
räckligt för att ingifva grundade förhoppningar om, att man
från hans hand har med tiden att vänta mången värdefull
tillökning till den språkvetenskapliga literaturen. Det ar-
bete, hvarmed han nu riktat densamma, torde hafva sin
egentliga betydelse och sitt hufvudsakliga värde däri, att
det otvifvelaktigt blifver en nästan oumbärlig hjälpreda för
nybegynnare vid studiet af fornsvenskan. I afsikt att i nå-
gon mån öka arbetets användbarhet i detta afseende anför
jag här några af de viktigare fall, där jag anser förf:s
mening antingen vara felaktig eller åtminstone högst tvif-
velaktig. (Att ingå i en minutiösare kritik eller att disku-
tera de många punkter, om hvilka man — helt naturligt —
kan tvista med förf., är här icke stället): S. I rad 8 n. är Loc-
cenii latinska öfversättning af Uplandslagen (1700) uteglömd.
S. 11 not 43 prer är väl icke “femininets form“ utan urspr.
nom. m., analogibildad efter tver (jämför b. B. 5. pr. pru efter
tu). S. 15 r. 7 bör väl til öfversättas med “rörande“, “i
fråga om“ snarare än med “mot“. S. 20 r. 14 hofpa är väl
snarare “gånga i författning om“ än "förestafva": S. 29 r. 5 är
kanske (?) att öfversätta: "beljugen i fråga om saken“ (se
Schwartz s. 136). S. 31 not 14 hade bort tagas hänsyn till
Hjärnes mening om betydelsen af lukt hærapsnænd. S. 32 r. 7
bör vara: “hämnas någon en tjuf" 1. “för en tjufs skull“ (jfr
Schwartz s. 136). S. 41 not 25 förbises lagens mening att fram-
hålla skilnaden mellan stöld och försnillning. S. 43. r. 3
skall väl öfversättas: “och ej till flere lotter“. S. 51 r. 5—6
bör vara: “att han är så i landskapet inkommen, som de-
ras lag bjuder. Då skall man alla götars ting honom till
mötes förordna,“ S. 52 r. 2 bör vara: “alla landsmän åt-
spörja". S. 55 r. 1 är avund öfversatt med "afund" i st.
för “hätskhet“, “illvilja“. S. 62 not 11 tycks angifva en,
minst sagdt, besynnerlig uppfattning af förloppet vid det
bekanta bortfallet (förf, säger “bortglömmandet“) af slut-r
i fornsvenskan. S. 65 r. 1 bör väl lok snarare öfversättas
med “ogräs“ (jfr Rietz) än med “gräs“; än sannolikare är
kanske Richerts mening, att. ordet betyder “stängsel“ d. v.
s. gärdsle. S. 72 r. 1 bör i texten perrc ändras till perre
och öfversättas: “ej den kvarn, som“. S. 77 anm. 15 tror
förf., att den gamla diftongen ei fortlefver i nysv. ej, nej;
se därom Leffler, Satser i nord, språkhistoria 18. S. 79
not 21 och 22 samt s. 82 not 43 är uttrycket “tredje säl-
jaren“ alldeles missförstådt. S. 84 r. 15 bör vara: “den
varsko angående sjudygnsstämman“. S. 87 not 7 bär på-
ståendet, att subst. tagbænda är bildadt af (!) pret. band, vit-
ne om ett antikveradt åskådningssätt i fråga om ordbild-
ningen. S. 145 r. 7 bibehåller förf. Rydqvists gamla —
numera fullständigt öfvergifna — åsikt, att Stockholmska
homilieboken är skrifven “omkring 1150“; Wimmer.förläg-
ger ju denna handskrift till omkring 1200 (Læsebog 2 VII
not), Hoffory till första åren af 1200-talet (z. f. d. Alt.
XXVI, 179).

Ad. N—n.
19	...............NORDISK REVY 1883.20

Mrini herausgegeben von B. Symons. Alt-
deutsche textbibliothek herausggb. von H. Paul. Ko 5.
Halle 1883. 2,80.

Det har på senare tider uppstått i Tyskland en tendens
att i större serier med en enhetlig plan publicera såväl gra-
matikor öfver språk hörande till en och samma grupp, som
texter hvilka falla inom en och samma större literaturpe-
riod. Som bekant, hafva redan på detta sätt offentliggjorts
flera utmärkta, grammatiska arbeten både på det germanska
och det allmänt indoeuropeiska. området. En samling af
det senare slaget däremot är Altdeutsche Teatbibliothek, hvars
allmänna utgifvare är den framstående germanisten Prof.
H. Paul i Freiburg. Det första bandet utkom 1882, och
redan föreligger såsom det femte ofvannämda Kudrun-
upplaga, utgifven af Symons. I öfverensstämmelse med
samlingens plan har utg. lämnat en inledning, hvari han
redogör för diktens ursprung och utvecklingshistoria, för så
vidt de hittils kunnat fastställas genom den jämförande sa-
goforskuingen och på grund af inre kriterier. Genom si-
na special-studier i ämnet är utg. väl skickad att utreda
de inånga invecklade frågor som härvid uppstå. En del
däraf har han redan behandlat i en längre uppsats i nion-
de bandet af Paul-Braunes Beiträge. Icke desto mindre
uttalar han sig med en prisvärd försiktighet i många
punkter. Hans hufvudresultat är följande. Kudrun-dikten.
är sammansatt af tre ursprungligen skilda berättelser, näml.
för det första sagorna om Hilde och om Kudrun, som bå-
da utvecklat sig ur eu äldre saga om Hilde, samt för det
andra Herwigssagan. Härtill ha kommit många senare
tillsatser. Den äldre Hildessagan är ursprungligen hemma
i den skandinaviska Norden och har delvis ett mytiskt
grundlag. . Under senare hälften af 9:de århundradet utbil-
dades den ytterligare i Danmark, som på den tiden stod
i liflig krigisk förbindelse med England. Dess ofvan an-,
tydda klyfning ägde rum först på tysk botten, i Nordtysk-
land eller Nederländerna. Redan före 1100 var den känd
i Bayern och i början af 12:te årh. bearbetad till en dikt
som vunnit ryktbarhet. Till vår tid är den dock bevarad
endast i yngre form i en enda handskrift, nämligen den
namnkunniga stora, på kejsar Maximilians beställning skrif-
na, Ambrasercodex från början af 1500:talet, genom hvil-
ken så många forntyska literaturverk, utom Kudrun, räd-
dats undan förgängelsen. En stor förtjänst i Symons’ in-
ledning är, att i noterna fullständigt anföras alla Kudrun-
forskningen rörande arbeten och afhandlingar. Texten är
mycket konservativt behandlad; alla afvikelser från hand-
skriften anföras i noterna nedtill på hvarje sida, och alla
tillägg i själfva texten äro utmärkta genom kursivt tryck.
Formatet är bekvämt och priset ganska billigt.

Axel Erdmann.

Vi hinna, denna gång endast påpeka tillvaron af föl-
jande arbeten, till hvilka vi ämna med snaraste återkomma:

Hugo HIernlund: Förslag och åtgärder till svenska
skriftspråkets reglerande 1691—1739 jämte en inledande öf-
versigt af svenska språkets ställning under den föregående
tiden. Sthlm 1883. 118 s. 8:o. Pris 1 kr.

Ernst Wilken: Die prosaische Edda im auszuge nebst
Volsungasaga und Nornagests-thättr. Theil II: Glossar. Pa-
derborn (Schöningh) 1883, VI + 230 s. 8:o. 5 mark. ;

II.	Hildebrand Hildebrandsson: Samling af bemärkel-
sedagar, tecken, marken, ordspråk och skrock rörande vä-
derleken (separat ur Ant. tidskr. f. Sverige del. 7). 118 s. 8:o.

Reinhold Bechstein: Die germanische philologie vor-
zugsweise in Deutschland seit 1870. (Separatabdruck aus
der. 2:ten auflage von Schmid’s encyklopädie). Leipzig
(Fues) 1883. 38 s. 8:o. 0,80 mark.

0.	Rygh: Oplysninger till Thronhjemske gaardnavne
(Inderoen, Ytteroen, Rissen). Særtryk af det kgl. norske
vidensk. selskabs skrifter 1882. Throndhjem 1883. 61 s. 8:o.

Es. Tegnér: Om elliptiska ord. (Separat ur Andra nor-
diska filologmötets förhandlingar). Kristiania 1882. 33 s. 8:o.

Densamme: Om poesiens språk. (Separat ur Svenska
Akademiens handlingar). Sthlm. 1883.

H.	Osthoff: Schriftsprache und volksmundart (häftet 411
i Virchow-Holtzendorffska samlingen af populära föredrag),
Berlin 1883; 40 sidd. 8:o. 1 mark.

Bragds, (efter A. M. 351 fol. Skàlholtsbôk m. fl. hdskr.)
utg. af Kommissionen for det Arnamagnæanske legat. Kjo-
benhavn 1883. LVIII : 716 + VI sidd. 8:o.

Af Jon porkelssons "Supplement til islandske ordboger“
2:dra samlingen har utkommit sidd. 369—464 (éhyggiligr
—skyldingi). .

Fjärde häftet af Arkiv for nordisk filologi kommer
bland annat att innehålla: Bugge: Bemærkninger til nor-
rone digte, II. Rigspula; Nygaard: Om brugen af kon-
junktiv i oldnorsk (forts.); Stjernström: Bibliografi för 1882.

Den nya, till omfånget ungefär fördubblade, upplagan
af Fritzners förträffliga ordbok befinner sig nu under pres-
sen; 6 ark äro redan färdigtrykta. -

I det senast utkomna häftet af Paul-Braunes Beitr.
(B. IX) märkes särskildt: Kluge: "Die germanische con-
sonantendehnung", ett högst beaktansvärdt försök till
förklaring af de urgermanska geminatorna; Sievers: "Mis-
cellen zur ags. gramm.", utgörande öfver 100 sidor :—till
en . del mycket viktiga — "nachträge" till hans ags. gramm.

•Ad. N—n.

Matematik.

Cours de M. Hermite professé pendant le 2:e
semestre 1881—82, rédigé par M. Andoyer. Paris:
Librarie A. Hermann, Rue de la Sorbonne 8.	/

Denna Cours innehåller föreläsningar öfver Integral-
kalkylens applikationer, geometriska och analytiska. De
upptecknades af M. Andoyer, genomsågos af föreläsaren
själf samt utgåfvos, nu i andra upplagan, i ett häfte om
200 sidor, 4:o (i öfvertryck), ett väl blygsamt sätt att
publicera föreläsningar af sådant värde. Ej blott att man
häri • finner en mästerlig redogörelse för integralkalkylens
geometriska applikationer; han ger en lika elegant fram-
. ställning af de många och viktiga teorem som därmed äro
förbundna, teorem af Abel, Lionville och Cauchy, Darboux
och Weierstrass, — Vid behandlingen af fundamentalegen-
21	NORDISK

REVY 1883

skaperna hos "holomorfa" funktioner använder han Mittag-
Lefflers method att bevisa Weierstrass teorem om deras
uppdelning i primär-faktorer; definierar väsentligt och icke
väsentligt singulära punkter samt deducerar de holo-
morfa funktionernas af Mittag-Leffler funna analytiska ex-
pression, när de singulära ställena förekomma till oänd-
ligt antal. — Vid framställningen af de "meromorfa"
funktionernas analytiska expression använder han Picards
bevis för Riemanns teorem om uniforma funktioners öfver-
ensstämmelse samt vilkoret därför. Efter en fullständig
redogörelse för T-funktionens egenskaper återkommer han
till de funktionsteoretiska satserna, med Tannerys och Ap-
pells’ serier samt anför.en lacunar funktion af Poincarré.
— I sammanhang, med Cauchys teorem om antalet rötter
till en ekvation inom ett gifvet område, jämfördt med
/Sturms teorem, deduceras Lagranges serie . med applika-
tioner. Närmast i ordningen framställas Eisensteins samt
Tchebicheffs teorem om serier. — I den utförliga behand-
lingen af de elliptiska funktionerna, inledd af en fram-
ställning om dubbelperiodicitet, inför han först Jacobis
fyra funktioner & (x), H (x), © (x) och H (x) och under-
söker deras rotvärden, samt definierar sedan de dub-
belperiodiska. funktionerna Sn x, Cn x och dn x samt vi-
dare Weierstrass’ Al-funktioner; alt lika fullständigt som
elegant.

Bland de två meddelanden till M. Hermite som gjorts
af prof. Schwarz samt af prof. Fuchs, genom prof. Gour-
sat, och som af Hermite framstälts, behandlar det förra på
ett lika enkelt som intressant sätt, det tillägg som bör gö-
ras till Serrets definition på arean af en buktig yta, för
att icke beräkningssättet skall leda till ett fullkomligt obe-
stämdt resultat. — Den innehållsrika boken kan i Paris
rekvireras för 12 fr., ett pris för hvilket man mycket säl-
lan kan få ett så i alla afseenden värderikt arbete.

: Axel Söderblom.

rors arsenikhalt och närmare föreskrift om bifogande af
profvet och arsenikspegeln. .

Som de fleste kemister, hvilka tillhandagå allmänheten
med arsenikundersökningar, väl hittils användt Marsh’ska
profvet, torde num. Generaldirektör Alméns cit. uppsats vara
dem särdeles välkommen. Den innehåller förf:s yttrande i
frågan till medicinalstyrelsen och gifver en sakrik och prak-
tisk utredning af fördelarna och felen hos både det nyss-
nämda och det nu lagstadgade Fresenii-Babos prof samt
detaljerade beskrifning öfver förf:s eget sätt att utföra det
senare profvet. Af särskildt intresse är förf:s iakttagelse,
att de allra flesta i handeln förekommande glassorter inne-
hålla arsenik i sådan mängd, att åtminstone svag spegel kan
erhållas vid sodas och cyankaliums upphettning ensamt i
glasrör. För att undgå förväxling bör därför blandningen
vid reduktionen vara innesluten i ett litet platinaskepp.

Då det hittils tyvärr altför ofta händt, att olika ke-
mister gifvit stridiga utlåtanden om samma vara och detta
väl ofta berott på olika förfaringssätt vid t. o. ra. samma
metods utförande, skulle det vara särdeles önskligt, att då
nu en enda metod måste användas, äfven förfaringssättet
öfveralt blefve detsamma. Härvid ligger det stor vikt uppå,
att det, som skall tjäna som föredöme, är både säkert och
praktiskt, hvilket just det af förf, i detalj beskrifna synes
oss vara. O. W—n.

Till redaktionen har insändts:

Jul. Thomsen: Thermochemische Untersuchungen. Leip-
zig. 1 Bd. Neutralisation und verwandte Phänomene. Leip-
zig, Barth. 12 m.

G.	Tissandier: Vetenskapliga Tidsfördrif. 1 & 2 h.
Visby. Gotlands Allehiandas tryckeri. 1 kr. pr häft. .

-	Naturvetenskap.

Svensk författningssamling 1883 N.-5. K. Maj:ts
nåd. kungörelse om ändring i giftstadgan, hvad
beträffar arsenikhaltiga varor, d. 26 Jan. 1883.

A. Almén. Några anledningar till felaktiga resultat
vid tapeters och tygers undersökning på arsenik.
Aftr. ur Ups. Läk. Fören. Förh. XVIII 3. p.
1—26. (Säljes i separattryck för 50 öre till för-
mån för fören. byggnadskassa.).

Enligt denna förordn. skall det s. k. Marsh'ska prof-
vet vid arsenikundersökningar icke vidare användas. För
att en vara hädanefter skall vara förbjuden att försäljas,
skall ett prof om 440 qvadrat. centim. (50 qv. t.) af ta-
peter o. d. eller om 220 qv. centim. af tyger, lampskärmar,
ljus o. d. "vid kem. undersökning ur därvid erhållen svafvel-
arsenik, gen. reduktion med cyankalium och kolsyradt
natron” gifva ”metallisk arsenik, afsatt såsom en svart
eller svartbrun, åtminstone delvis ogenomskinlig spegel i
ett glasrör af 11/2 till 2 millim. (1/2—2/3 linies) inre tvär-
linie." Förordn, innehåller f. ö. formulär, för intyg om va-

Universitetsangelägenheter. .

Upsala.

Större konsistoriet

Den 4 april. Vid rektorsvalet erhöll prof. Sahlin 22 rö-
ster, prof. Holmgren 2 och prof. Thalén 1 röst; vid valet af
- prorektor prof. Hedenius 19 röster, prof. Holmgren 5 och prof.

Thalén 1 röst. •

Till ledamöter i den komitté, som har att afgifva yttran-
den i fråga om tillsättning af docentstipendier och Filénska le-
gat, utsågos, utom rektor, som är själfskrifven ordförande, prof:na
Cornelius, Landtmanson, Holmgren, Häggström och Thalén.

Med 22 röster, afgifna af profina Tullberg, Hammarstrand,
Henschen, Clason, Alin, v. Scheèle, Schultz, Johansson, Fries,
Lundquist, Häggström, Cleve, Thalén, Dang, V. Nordling, Ny-
blom, Myrberg, Holmgren, Cornelius, Almén, Hedenius och rek-
tor prof. Sahlin, mot 5, afgifna af profina T. Nordling, Landt-
manson, Hagberg, Rabenius och Ribbing, beslöt konsistoriet
tillstyrka bifall till matematisk-naturvetenskapliga sektionens
förslag, att docenten J. Hj. Théel måtte varda utan ansökan ut-
nämd till prosektor vid zootomiska institutionen.	:

Vid tillsättning af Sederholms inrikes resestipendier, som
söktes af docenten A. Noreen, fil. kand. A. G. Högbom, stud.
E. Molin (som dock återtagit sin ansökan), amanuensen G.
Gustafsson, fil. kand. G. Adlerz samt fil. licentiaterna K. B. J.
Forssell och C. V. S. Aurivillius, röstade 24 ledamöter på doc.
Noreen och 3 på lic. Forssell vid tillsättningen af det större
stipendiet samt 18 på lic. Forssell och 8 på lic. Aurivillius vid
omröstning rörande det mindre stipendiet. .
23	NORDISK REVY 1883.	24

)

I fråga om huruvida fil. kand. A. E. Dahlman, stockh,,
kunde erhålla ett års förlängning i åtnjutande af Alreikska sti-
pendiet, fann konsistoriet, vid det förhållande att kand. Dahl-
man vore för andra terminen anstäld såsom extra lärare vid
Upsala h. allm. läroverk, förlängning icke kunna medgifvas.

Konsistoriet beslöt, att nedan nämda stipendier från och
med innevarande år skola utgå med följande belopp, nämligen
Burens 360, Danckvardts 70, Lindbloms 70, Lidéns 130, Reimers
80, Rhyzelii 90 och Hammarskjölds (det i penningar utgående
beloppet) 20 kr.

Don 2 maj. Konsistoriet beslöt inhemta drätselnämdens
yttrande om medicinska fakultetens förslag, att e. o. professu-
ren i anatomi och histologi måtte tillsvidare få stå obesatt
enär densamma 2 ggr varit kungjord till ansökan, utan att sö-
kande anmält sig, samt att med. kand. G. A. Nordlund måtte
förordnas att från den 1 sept, uppehålla prosektorsbefattningen
vid anatomiska institutionen mot ett årsarvode af 4000 kr.

Den tid, inom hvilken sökandena till e. o. professuren i
historia ägde att genom lärdomsprof ytterligare ådagalägga sin
skicklighet för tjänsten, bestämdes till slutet af nästkommande
september.

På hemställan af med. fakulteten utsåg konsistoriet f. d.
professorn Hj. Abelin och öfverläkaren F. V. Varfvinge att
jämte af fakulteten valde prof. S. E. Henschen, afgifva före-
skrifvet förberedande utlåtande om sökandens till e. o. profes-
suren i pediatrik och praktisk medicin docenten 0. V. Petersson
skicklighet till tjänsten. (I stället för d:rne Abelin och Varf-
vinge, som afsade sig uppdraget, utsåg konsistoriet den 9 juni
prof:ne A. Kjellberg och E. Ödmansson).

Konsistoriet beslöt att hos universitetets kansler göra fram-
ställning om att få mottaga till förvaltning de 16,000 kr., som tull-
verksinspektoren K. M. Linck skänkt till universitetet och hvaraf
räntan skulle utgå till stipendier åt studerande af Östgöta na-
tion. (Af kanslern sedermera bifallet).

Med instämmande i drätselnämdens yttrande beslöt kon-
sistoriet hos kansleren föreslå framställning till k. m:t om till-
stånd för universitetet att få tillbyta sig smärre delar af ärke-
biskopsträdgården i och för planering kring nya universitets-
byggnaden.

Prof. Thalén valdes till ledamot af drätselnämden efter
generaldirektör Almén.

Den 9 maj. Enligt ankommen skrifvelse hade kanslern
tilldelat docenten F. R. Kjellman årets ränta af Oscar IDs ju-
belfestdonation. -

Konsistoriet uppförde enhälligt akad. notarien E. Gyllen-
svärd i första och kronolänsmannen H. F. Cederberg i andra
rummet å förslaget till akad. kamreraretjensten.

På förslag af byggnadskomitén beslöt konsistoriet, att föl-
jande svenska regenters namnchiffer skola å 'universitetsbygg-
naden uppsättas, näml. Carl IX, Gustaf II Adolf, Christina,
Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XIV Johan, Carl XV och Oscar
II äfvensom Svea och Göta rikens vapen, städerna Stockholms
och Upsalas samt Uplands, Östergötlands, Helsinglands, Väster-
götlands, Gestriklands, Södermanlands, Västmanlands, Närikes,
Dalarnas, Smålands, Skånes, Bohusläns, Hallands, Ångerman-
lands, Blekinges, Medelpads, Värmlands, Jämtlands, Dalslands,
Härjedalens, Gotlands, Västerbottens, Ölands, Lapplands, Kal-
mars och Göteborgs..

Till ledamöter i den komité, som fått i uppdrag att in-
komma med yttrande angående användandet af lokaler i uni-
versitetet tillhöriga byggnader, som, efter det universitetshuset
blifvit färdigt, kunde för universitetets andra behof användas,
valdes rektor prof. Sahlin samt professorerne Thalén, Henschen,
Tullberg och Hammarsten. -

Konsistoriet beslöt afstyrka bifall till fil. kand. K. V. Wie-
vegs ansökan hos k. m:t att få åtnjuta honom tilldelade - akade-
miska stipendier, under det han genomginge profårskurs i Stock-
holm. (Ansökningen afslogs sedermera af k. m:t.)

Den 17 maj. Konsistoriet biföll komiténs för Geijerstodens
uppförande ansökan, att stoden finge uppsättas framför nya uni-
versitetsbyggnaden. ' .

Konsistoriet förklarade sig i hufvudsak icke hafva något
att erinra mot bifall till ansökningen om upphörande af Up-
sala domkyrkoförsamlings prebendenatur.

Den 26 maj. Kanslern hade den 15 d:s utnämt docenten
J. Hj. Théel till prosektor vid zootomiska institutionen.

Konsistoriet beslöt göra framställning hos kanslern, att
åtgärder måtte få vidtagas för tillsättning af professuren i me-
dicinsk och fysiologisk kemi. (Sedan af kanslern bifallet.)

Bland de af nationernas valmän å förslag uppförde fil.
kand:ne A. G. Sundbärg, F. A. v. Schéele och Å. Hassler ut-
nämde konsistoriet den förstnämde till innehafvare af 4 novem-
ber-stipendiet.

Den 29 juni. Kanslern hade dels utnämt akad. notarien
m. m. E. Gyllensvärd till akad. kamrerare och dels bemyndi-
gat universitetet att mottaga till förvaltning enkefru E. Wahl-
ströms donation å 10,000 kr. för upprättande af frisäng å akad. '
sjukhuset.

Konsistoriet beslöt kungöra vice bibliotekarie- och akad.
notariebefattningarna lediga till ansökan.

Till ledamöter i en komité, som erhöll uppdrag att, efter
granskning och öfvervägande af de förekommande behofven af
anslag från riksdagen, inkomma med yttrande angående de
anslagsbehof, som borde företrädesvis begäras, utsågos prof:ne
Cornelius. V. Nordling, Holmgren, Sahlin och Thalén.

Konsistoriet beslöt tillstyrka bifall till matem.-naturv. sek-
tionens hemställan om öfverflyttande af skyldigheten att exa-
minera i botanik i med.-flos examen från ord. till e. o. profes-
sorn i botanik.(Sedermera bifallet af kansleren). .

Den 6 juli. Vid votering för upprättande af förslag till
hemmansfogdebefattningen röstade prof:ne v. Schéele och Cor-
nelius på länsagronomen C. Björk samt profine Schultz, Lund-
quist, Cleve, Löfstedt, Thalén, Landtmanson, Daug och rektor
på godsegaren m. m. E. Laurell, (hvilken sistnämde sedermera
af kanslern utnämdes.)

K m:t hade bifallit gjord framställning, att e. o. professu-
ren i anatomi och histologi måtte tils vidare stå obesatt.

Filosofiska Fakulteten:

Humanistiska Sektionen.

Den 10 april. Bedömdes fil. lic. J. A. Lagermarks den 7
april ventilerade gradualafhandling: "Karl XII:s krig i Nor-
ge 1716."	.

18 april. Affades fil. lic. examen af fil. kand. G. 0. Berg,
Sthm.

24 april. Tillstyrkte sektionen fil. kand. L. Wistêns, östg.,
underdåniga ansökan att få aflägga fil. lic. examen i ämnena
latin, nyeur. linguistik och estetik, literatur- och konst-
historia. (Ansökan af K. M:t bifallen den 1 juni).

16 maj. Tillstyrkte sektionen en af universitetets rektor
prof. C. Y. Sahlin ingifven underdånig skrifvelse med anhål-
lan att under de ytterligare 2 år han kommer att bekläda rek-
torsämbetet få sin föreläsningsskyldighet inskränkt till 2:ne
timmar i veckan och endast vara skyldig att examinera i prak-
tisk filosofi för filosofie lic. och kand, examina, hvarjämte hem-
stäldes, att doc. H. Edfeldt måtte förordnas att uppehålla den
föreläsnings- och examinationsskyldighet, från hvilken prof. Sah-
lin anhölle om befrielse mot en ersättning af 1,000 kronor för
år räknadt. (Kongl. Maj:ts bifall dén 6 juli, kansl. förordn.
för doc. Edfeldt den 25 juli).

18 maj. Aflades fil. lic. examen af fil. kand. 0. V. Lager-
holm, S. N.

29 maj. Aflades fil. lic. examen af fil. kandidaterne 0. 0.
H. v. Feilitzen, K. A. H. Kernell och G. F. T. Törnvall, östg.
och A. Bendixson, Sthm.

Bedömdes följande utgifna och offentligen försvarade af-
handlingar:

Fil. lic. A. E. Edström, Norrl. "Studier öfver uppkom-
stenoch utvecklingen af fornfranskans e-ljud i betonad stafvelse."

Fil. lic. J. V. Svensson, Gotl. "Om språket i den förra
(Merciska) delen af Rushwort-handskriften. I. Ljudlära."

Fil. lic. Ellen Fries, Sthm: Bidrag till kännedomen om
Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under
Karl X Gustafs regering."

Fil. lic. G. 0. Berg: "Riksdagen i Stockholm 1602." .

Beslöt sektionen såsom önskningsmål till kommande riks-
dag hemställa om inrättandet af en e. o. professur i slaviska
språk eller, i händelse Kongl. Maj:t vore förhindrad att därom
25	•.	_________NORDISK REVY 1883.	26

aiOMttBBMMWBnBBBSMaMMBiMCMnnBMOHSaWOSBSSBISHESMHBaBaBBBaBaMiMMBiaBWBaSB ICBM BiMnMMlSKHQKWKKHSSnnQBKaasSEnn BKflSSauaBMKKCMtSlUCWiiCSlMKIiBOSEttSSSiZWKJOMiMBaMEKMiM

göra framställning, om beviljandet af ett årligt anslag â 2,500
kronor för meddelande af undervisning i slaviska språk med
offentlig föreläsningsskyldighet för innehafvaren.

15 aug. Föreslog sektionen doc. H. Edfeldt till vikarie
för prof. Sahlin, hvilken kommer att såsom ombud bevista
kyrkomötet under examensperioden i sept.

Som Kongl. Maj:t den 20 juli beviljat e. o. prof. L. F.
. Leffler ett års tjänstledighet, beslöt sektionen till vikarie före-
slå doc. A. G. Noreen.

Matem. Naturvetenskapliga Sektionen.

3 april. Beslöt sektionen anmäla e. o. prof. Hildebrands-
son såsom närmast i tur att bekläda dekanatet i händelse prof.
Schultz därifrån erhölle begärd befrielse.

14 april. Diskussion angående från utsedde komitterade
inkommet förslag rörande ordnandet af e. o. professuren i ana-
lytisk kemi, och återförvisning af ärendet till komittén, i
hvilken prof. Hildebrandsson inträder i st. för prof. Thalén,
som afsagt sig uppdraget.

11 maj. Antog sektionen det af komitterade nu upp-
gjorda förslag till ordnandet af e. o. professorers i analytisk
kemi, tjänstgöring.

15 maj. Fråga förehades om de gamla universitetsloka-
lernas användning.

19 maj. Tillstyrkte sektionen en af prof. Fries gjord fram-
ställning, att examinationen i botanik måtte så fördelas mellan
ordin, och e. o. professorn, att den senare komme att exami-
nera i med. filos, examen. (Af kanslern bifallet den 11 juli).

S. d. Föredrogos Sektionens Riksdagspetita, hvaribland
prof. Lundqvist hemstälde om ett årligt anslag af 500 kronor
tör inköp af material, afsedt för undervisningen i mekanik,
prof. Thalén om statsanslag att möjliggöra förflyttningen af
den medic.-kemiska institutionen till den gamla kemiska bygg-
naden, prof. Daug om ett anslag å 1,500 kronor att utgå år
1885 för det matematiska seminariet och prof. Schultz om ett
anslag å 6,000 kronor för inköp af en vertikalcirkel för astro-
nomiska institutionens behof.	-

28 maj. Bedömdes följande utgifnaoch offentl. försvarade
gradualaf handling af fil. lic. K. B. J. Forssell V.-G.:

“Studier öfver Cephalodierna, bidrag till kännedomen om
lafvarnes anatomi och utvecklingshistoria.“

Fil. lic. K. W: Molanders Kalm.:

“En studie öfver de elliptiska funktionerna.“

Beslöt sektionen på prof. Fries kallelse föreslå fil. lic. K.
B. J. Forssell till docent i botanik.	..........

Tillstyrkte sektionen prof. Walmstedts underdåniga anhål-
lan om tjänstledighet för kommande läseår, och föreslog doc.
H. Sjögren till vikarie.

(Tjänstledigh. beviljad af K. M:t 6/27 kansl. förord för doc.
Sjögren den 25 juli).

14	aug. Förordade sektionen dr K. V. Melanders ansökan
att varda anstäld såsom doc. i matematik vid universitetet.

Till föreståndare för det matematiska seminariet under
kommande läsår utsågs doc. A. L. A. Söderblom.

28	aug. Såsom riksdagspetitum hemstälde prof. Tullberg
om inrättande af en amanuensbefattning vid det Zootomiska
laboratoriet med 500 kronor årligt arvode.

På grund af bristande utrymme måste redogörelsen för för-
handlingarna inom fakulteterna uppskjutas till nästa nummer.

Akademiskt tryck:

Berg, 0. E., Riksdagen i Stockholm 1602. Sthlm 1883.
89 s. 8:o. Ventil, d. 23 Maj.

Edström, A. E., Studier öfver uppkomsten och utvecklin-
gen af Fornfranskans e-ljud i betonad stafvelse. I. Upsala
1883. 124 s. 8:o. Ventil, d. 26 Maj.

Forsell, K. B. J., Studier öfver Cephalodierna. Bidrag till
kännedom om lafvarnes anatomi och utvecklingshistoria. Sthlm
1883. 112 s. 8:o. 2 Tafl. Särtr. af Bihang till K. Sv. Vet.-
Akad. Handl. Bil. 8 n:o 3.

Fries, Ellen, Bidrag till kännedom om Sveriges och Ne-
derländernss diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs
regering. Upsala 1883. 4+104 s. 8:o. Ventil, d. 26 Maj.

Melander, K., En studie öfver'de elliptiska funktionerna.
Sthlm 1883. 2+80 s. 8:o. Ventil, d. 23 Maj.

- Svensson, J. V., Om språket i den förra (merciska) delen
af Rushworth-handskriften. I. Ljudlära. Göteborg 1883. 6 + 68
s. 8:o. Ventil, d. 23 Maj.

Förliden höst bildades i Upsala af ett antal akademi-
ska lärare det "Språkvetenskapliga Sällskapet", som har till
uppgift att åstadkomma en närmare sammanslutning af de
särskilda språkvetenskapernas representanter vid universite-
tet. Det sammanträder under terminerna en gång i måna-
den, då föredrag hållas och referat meddelas af sådana vik-
tigare nyutkomna arbeten, som ej blott för speciella fack-
män äro af värde att känna. Under sistl. läsår höllos där
föredrag om följande ämnen: de nyaste åsikterna om det
grekiska språkets uttal (Danielsson), — grekiska ord i la-
tinet (Danielsson), — de senare årens upptäkter rörande
den s. k. grimmska ljudskridningen (Noreen), — perfektets
bildning i de indoeur. språken, särskildt i det indoeur.
grundspråket (Erdmann), — de nyaste teorierna rörande bild-
ningen af de germanska språkens s. k. svaga preteritum (No-
reen), — afljud i nominalböjningen (Noreen), — Shake-
speare’s språk (Erdmann), — Frankrikes etnografi enligt se-
naste forskningar (Geijer), — omljud i de romanska språ-
ken, särskildt i franskan (Vising), :—- Italiens dialekter (Fei-
litzen). — Att detta sällskap har en god och praktisk upp-
gift att fylla, visar sig af det intresse, hvarmed dess sam-
mankomster omfattas. Alla akademiska lärare, som så ön-
ska, äro däraf själfskrifna medlemmar, hvarjämte äfven stu-
denter däri inväljas, då man af dem kan vänta, att de skola
blifva verksamma medlemmar i sällskapets syfte. Ordföran-
den väljes för läseår och var under det näst förflutna adj.

P. A. Geijer. • -

Stockholm.

Föreläsningar höstterminen 1883.

Professorer: ’

G. Mittag-Leffler, F. Dr., professor i ren matematik, före-
läser kl. 1—2 e. m. uti lärosalen N:o 2, tisdagar: Teorien för
differentialekvationer samt fredagar: Teorien för de elliptiska
funktionerna (forts.). Förestår jämte Prof. Holmgren det ma-
tematiska seminariet. Träffas efter hvarje föreläsning å lä-
rosalen.

W. C. Brögger, professor i Geologi och mineralogi, före-
läser onsdagar och lördagar kl. 2—3 e. m. uti högskolans zo-
ologiska lärosal, efter anmodan: Norges geologi, i det han ge-
nom exempel hämtade från densamma vill försöka att be-
lysa allmänna geologiska frågor, samt vägleder efter aftal med
de studerande vid öfningarna i bruket af de kristallografiska
instrumenterna, samt i kristallografi, mineralogi och petrografi.

E. Warming, F. Dr., professor i Botanik, föreläser ons-
dagar och fredagar kl. 6—7 e. m. uti lärosalen N:o 2: Fanero-
garnernas fruktifikationsorganer (forts.); leder nybegynnare i
växtanatomien torsdagar och fredagar kl. 12—2, samt vägleder,
såvidt möjligt dagligen, från kl. 11 vid vetenskapliga arbeten i
det botaniska institutet. — Rektor vid Högskolan. Träffas i
högskolans lärarerum tisdagar och torsdagar kl. 2—3 e. m.

Tillförordnade lärare:

Hj. Holmgren, F. Dr., professor vid tekniska högskolan,
t. f. lärare i Mekanik, föreläser måndagar och torsdagar kl.
5,30—6,30 e. m. uti lärosalen N:o 2, Analytisk mekanik: Dyna-
mik. Förestår jämte Prof. Mittag-Leffler det matematiska se-
minariet. -


27	NORDISK REVY 1883.	28

R====*** æssegooetseoseeretc seeceristy-repxrctpos-asexenexeteezems2x:ye/2mx-e-**-=c2 N*-*-**********-****-*---*--wneuorece-dt.rsüexeswmpewrcazee-szäcwpaszierteratexrsssesicnonen

A

R. Rubenson, fil. dr., professor och föreståndare för mete-
orologiska centralanstalten, t. f. lärare i Fysik, föreläser tis-
dagar och fredagar kl. 5,30—6,30 e. m. uti lärosalen N:o 1:
Om de elektriska storheterna och deras angifvande i absolut
mått (forts.), början göres med det elektromagnetiska syste-
met. Förestår jämte dr Pettersson det fysisk-kemiska semi-
nariet.

WV. Leche, fil. dr., t. f. lärare i Zoologi, föreläser månda-
gar, onsdagar och torsdagar, kl. 51/2-612 e. m. i högskolans
zoologiska lärosal: Öfversikt öfver djurrikets system (III Ma-
skar) och leder de praktiska öfningarna på högskolans zooto-
miska institut.

0. Pettersson, fil. dr., t. f. lärare i Kemi, föreläser månda-
gar och torsdagar kl. 5,30—6,30 e. m. i lärosalen N:o 1: Ex-
perimentalkemi (oorganisk), samt leder de praktiska öfningar-
na på högskolans kemiska laboratorium hvarje hälgfri dag
under terminen. Förestår jämte prof. Rubenson det fysisk-
kemiska seminariet. Träffas å laboratoriet från kl. 11 f. m.,
till kl. 2 e. m.

Vid de praktiska öfningarna i kemi biträder Amanuensen
E. G. Forsberg. Dessutom meddelas förberedande undervisning
i Fysik, i Matematik (elementer af funktionsteorien och de el-
liptiska Funktionerna) samt i Botanik.

Föreläsningar och öfningar vid högskolan taga sin början
den 17 sept, och fortgå till och med den 30 nov.

Utom en inskrifningsafgift en gång fér alla af 25 kronor,
samt en afgift af 5 kronor i månaden för laboranter vid kemi-
ska laboratoriet är under denna termin undervisningen för in-
skrifven lärjunge vid högskolan kostnadsfri.

Kristiania.

Prisopgaver for Aaret 1883—1884.

For Hs. Kgl. Holhed Kronprindsens Guldmedailler:
Efter Forslag af. det theologiske Facultet:	.	:

1.	»En Fortolkning af Apostelen Paulus’s Tale i Athen, Acta 1 7».
Efter Forslag af det juridiske Facultet:	.

2.	»0m Betingelserne for Skyldnerens Mora efter norsk og
fremmed Ret».
Efter Forslag af det medicinske Facultet: .	.

3.	»Om Förekomsten af idiopathisk Hjertehypertrophi».

4.	»Om chemiske Forandringer, som Blodet kan undergaa i
sin Sammensætning under forskjellige physiologiske Be-
tingelser, og deres Forhold til Individernes Stofvexel».
Efter Forslag af det historisk-philosophiske Facultet:	:

5. »At unders0ge det norske Ledingsvæsens Udvikling fra
Magnus Lagaboter indtil Christian den Fjerde».

Efter Forslag af det mathematisk-naturvidenskabelige Facultet

G. »Giv en analytisk Begrundelse og om muligt, nye Anven-
delser af Sammenhængen mellem Linie- og Kuglegeometri».

7. »At give en paa egne Iakttagelser stöttet Fremstilling af
Nervesystemets og specielt Hjernens Bygning hos Barde-
hvalerne. Afhandlingen bor ledsages af oplysende Af-
bildninger».

For Professor Skjelderups Guldmedaille:

8.	»Om Ossificationen og de saakaldte fötale Kanaler hos
Fostre fra 30te—40de Uge, grundet paa egne Unders0-
gelser og ledsaget af Tegninger».

De forskjellige Faculteter have derhos foreslaaet, at det
samtidig med Udsættelsen af ovennævnte Prisopgaver
maa blive bekjendtgjort, af Faculteterne agte for næste
Aar 1884—1885 at foreslaa folgende Prisopgaver, hvis
Besvarelse altsaa maa blive at indsende inden lode April
1885, nemlig.

For Hs. Kgl. Hoihed Kronprindsens Guldmedailler :

. Efter Forslag af det juridiske Facultet:

1.	»At give en Fremstilling af A. S. 0rstedts retsphiloso-
phiske Anskuelser».

Efter Forslag af det medicinske Fukultet:.

2.	»Rakitens Væsen og Aarsagsforholde».	.
Efter Forslag af det historisk-philosophiske Facultet:

3.	»Om Orddannelse ved Sammensætning i det oldnorske
Sprog».:

4.	»At give en kritisk Udvikling af Composition og Plan i
Thucydids græske Historie».'
Efter Förslag af det mathematisk-naturvidenskablige Facultet :

5.	»At give on paa egne Unders0gelser stottet Fremstilling
af, hvorledes Legemers Molecular-Magnetisme afhænger af
den magnetiserende Kraft, af Temperaturen, og af den
chemiske Constitution, samt bestemme den absolute Værdi
af de undersogte Legemers Magnetiseringsconstanter».

|	For Professor Skjelderups Guldmedaille:

: 6. »Ünderspgelse af Benmarvens Forandringer i Sygdomme
| og dens fysiologiske Betydning».

1	If01ge vedkommende Reglement og Collegiets senere Be-
stemmelse skulle Besvarelserne af de forstnævnte 8 Opgaver
indleveres inden 15de April 1884 alene betegnede med Mot-
toer og ledsagede af forseglede Navnsedler.	-

Kobenhavn.

Personalforhold.

Med hensyn til lærerpersonalet mærkes folgende afgang
og tilgang, regnet fra 1 jan. 1883:	-	.

For folgende tidligere udnævnte begyndte deres ansættelse
og virksomhed fra 1 jan. d. a.

C and. mag. K. 4. Verner, d. 9 aug. 1882 udnævnt til extra-
ordinær docent i slavisk sprog og literatur.

Cand. mag. & polit. H. L. Westergaardf d. 9 dec. 1882 udn.
til midlertidig docent i statsvidenskab, samt

Dr. phil. II. Heffding og Dr. phil. K. F. V. Kroman, hvem
det d. 1 dec. 1882"blev overdraget at holde forelæsninger til
den filosofiske prove i foraars halvaaret og at examinere ved
denne prove i sommeren 1883.	:

Tilgahg efter 1 jan. 1883:

Den 2 febr. dr. phil. H. Hiding udn. til prof. ord. i filo-
sofi fra 1 sept. 1883 at regne.	.

S.	d. dr. phil. K. F. V. Kroman udn. til-midlertidig doc.
i filosofi fra 1 sept. 1883 at regne.	.

D.	28 febr. dr. phil. Kr. S. A. Erster udn. til prof. ord. i
historia.

D.	20 marts doc. K. A. Ferner indtræder som medlem
af det filosofiske fakultet.

D.	24 april e. o. doc., dr. phil. H. G. Zeuthen udn. til prof,
extr. under det mathematisk-naturvidenskabelige fakultet.

S.	d. midl. doc., dr. phil. E. C. A. Lefler udn. til extr.
doc. i geografi under samme fakultet.	.

S.	d. midl. docent R. Pedersen udn. til extr. docent i plante-
fysiologi under samma fakultet.	.

S.	d. overdraget dr. med. C. Salomonsen forelobig for et
tidsrum af 2 aar at holde et. systematisk praktisk kursus i me-
dicinsk bakteriologi. .	_

D.	1 maj dr. phil., prof. J. H. G. V. Schmidt udn. til midl.
doc. i ægyptologi og assyriologi fra 1 juli at regne.

S. d. dr. phil. Cl. Wilkens udn. til midl. doc. i filosofi
og sociologi fra 1 sept, at regne.	.

D.	3 aug. cand. philos. V. Saabye udn. til midl. doc. i
dansk filologi fra 1 aug. at regne.	-

Afgang, regnet fra 1 jan. 1883.

D.	31 dec. 1882 er prof., dr. phil. & lic. theol. R. Nielsen
afskediget som prof. ord. i filosofi fra 1 sept. 1883 at regne..

D.	14 juli 1883 er prof. extr. i nordisk filologi, dr. phil.

S. Grundtvig afgaaet ved deden.	:

D. 17 aug. er prof. extr. i tysk sprog og literatur L. LI. F.
Oppermann afgaaet ved doden.

Universitetets rektor for 1882—83 (nov. 1882—nov. 1883)
er prof., dr. phil. E. Holm.:

Dekanerne ere: prof., H. V. Sthyr (theol.), prof. Jul. Las-
sen (rets- og statsv.), prof. A. Stadfeldt (med.), prof. M. C.
Gertz (fil.) og prof. J. L. Johnstrup (math.-naturv.) .	.

Ministeriet har under 7 juni 1883 meddelt kvæstor, justits-
raad Gede tilladelse til at foretage en helbreds rejse til Norge
i indeværende sommer paa 7 uger, hverhos det har overdraget
prof. Goos i den tid at overtage ledelsen af kvæsturforretnin-
gerne.
29 NO TOK

REVY 1883. 3Ô

Akademiske grader.	*

Den akademiske doktorgrad er erhvervet af folgende:

a)	Theologi: Ved kgl. resolution af 23 febr. 1883 er det
tilladt det theologiske fakultet at konferere biskop i Ribe stift
C. F. Balslev æresdiplom som dr. theol. i anledning af hans
den 27 marts d. å. stedfindende 50 aars jubileum som gejstlig
embedsmand.

b)	Medicin: 22 febr. reservlæge F. C. H. Grünfeld. Af-
handling: Om Hernia foraminis ovalis. Opponenter: prof. Sax-
torph og prof. Plum.	-

19 marts læge H. P. Th. Mygind. Afh.: Om jodoformens
anvendelse til saarbehandling. En klinisk undersogolse. Opp.:
prof. Saxtorph og prof. Warncke.	i

14 april læge 4. Holmer. Afh: Om Ulcus corneæ serpens
(Sämisch). Opp.: prof. Plum og doc. Hansen Grut. •

10 maj reservelæge J. V. Wichmann. Afh.: Anatomiske
studier over medfödte hjertefejl til belysning af sammenhængen
mellem forsnevring af lungearterien og mangelfuld udvikling
af septum ventriculorum. Opp.: lektor Lange og lektor Chievitz.

11 maj reservelæge K. B. Pontoppidan.. Afh.: Den kro-
niske morfinisme. Opp.: prof. Warncke og prof. Gædeken.

17 maj korpslæge H. C. von Harten. Afh.: Bidrag til
bedömmelse af antiseptisk osteotomi. Opp.: prof. Saxtorph og
prof. Plum.

30 juni cand. med. & chir. H. C. J. Gram. Afh.: Under-
sögelser over de rode blodlegemers störrelse hos mennesket.
Et bidrag til blodets normale og pathologiske anatomi. Opp.:
lektor Lange og lektor Chievitz.	•

c) Filosofi: 17 febr. cand. philol. S. Sörensen. Afh.: Om
Mahabharatas stilling i den indiske literatur. I. Forsög paa
at udskille de ældste bestanddele. Opp.: prof. Fausböll og doc.
Vilh. Thomsen.

20 marts cand. mag. F. V. V. Bönning. : Afh.: Beovulfs-
kvadet. En literær-historisk undersögelse. Opp.: prof. Ste-
phens og prof. Grundtvig. .-

21 maj cand. mag. E. L. Gigas. . Afh.: Grev Bernardino
de Rebolledo, spansk gesandt i Kjobenhavn 1648—1659. Opp.:
prof. Holm og doc. Sundby.

11 juni cand. mag. J. P. J. Hoffory. Afh.: Oldnordiske
consonantstudier. Opp.: prof. Gislason og doc. Wimmer. -

16 juni cand. philol. K. F. Kinch. Afh.: Quaestiones
Curtianae criticae. Opp.: prof., dr. Ussing og prof., dr. Gertz.

6 juli cand. mag. A. M. Hansen. Afh.: Addison som
litterær kritiker. En skildring fra engelsk litteraturhistorie.
Opp.: prof., dr. Ussing og prof., dr. Stephens.

Akademiske höjtideligheder.

Efter de sædvanlige regler skulde prof. Jul. Thomsen holde
talen og skrive programmet til universitetets reformationsfest
i det kommende efteraar. Konsistorium har emedlertid efter
et af det theologiske fakultet udtalt önske under 30 april 1883
samtykket i, att det nævnte hverv overtages af et af dette fa-
kultets medlemmer, i anledning af, at det d. 11 nov. d. å. er
400 aarsdagen for Morten Luthers födsel. Prof. Thomsen over-
tager da hvervet i efteraaret 1884.	.

Examina.

Embedsexamina ere i vinteren 1882—83 og sommeren 1883
bestaaede af.......................................... .	135
nemlig:
theologisk embedsexamen (17 laud., 15 hand ill. lmi gr.

7 hand ill. 2di gr., 1. non cont.) 40
fuldstændig juridisk embedsexamen (35 land., 24 hand ill.) 59
statsvidenskabelig examen (3 laud., 4 hand ill.) ....	7
lægevidenskabelig embedsexamen (16 laud., 8 haud ill. lmi

‘	gr. 2 haud ill. 2digr.) 26
filosofisk-historisk skoleemedsexamen (1 laud., 2 haud ill.) 3
.	-	135
Magisterkonferens bestaaet af 2 (i fysik og astronomi).

C. Goos.

Priskonkurrencer.

De for 1881—82 udsatte prisopgaver ere besvarede af fol-
gende:	•

Retsvidenskab : cand. jur. M. Sander, tilkjendt et hæder-
ligt akcessit.

Filosofi: lærer ved St. Andreas kollegiet i Ordrup Aloizius
Peters, tilkjendt universitetets guldmedaille (uanset at han var
udlænding og ikke student ved Kobenhavns universitet).

Nordisk filologi: cand. theol. H. Begtrup, tilkjendt uni-
versitetets guldmedaille.

Kemi: cand. polyt., assistent vid den kgl. veterinær og
landbohojskole John Sebelien, tilkjendt universitetets guldme-
daille, og stud. mag. R. G. Koefoed, tilkjendt et hæderligt
akcessit.

For 1882—83 ere folgende prissporgsmaal fastsatte:

Theologi. En paa kildestudium gründet' fremstilling af
jesuitermoralen og bestemmelse af sammes forhold til den ro-
merskkatholske kirkes sædelære.

Lovkyndighed. Der onskes en fremstilling af reglerne
om den for strafferetsplejens ojemed hjemlede frihedsberovelse
i dens historiske udvikling og efter den gjældendé ret i Nor-
den, under jævnforelse med fremmed ret og belysning efter al-
mindelige retsgrundsetninger.

Statsvidenskab. Til belysning af de momenter, der be-
stemme arbejdslonnens hojde. onskes en samlet fremstilling af
de arbejdsnedlæggelser (strikes), der have fundet sted her i
landet i de sidste 20 aar, deres umiddelbare resultater og vi-
dere virkninger. -

Lægevidenskab. En fremstilling af hydrotherapiens (den
udvendige therapeutiske anvendelse af vand) udvikling i den
nyere tid baade med hensyn til dens fysiologiske grundlag og-
dens anvendelse.

Filosofi. Der onskes en fremstilling og kritisk vurdering
af de grundbegreber, paa hvilke modsætningen mellem det theo-
retiske og det praktiske maa siges att bero. "

Historie. Hvilken inflydelse har reformationen i det 16de
aarhundrede haft paa udviklingen af fyrstemagten i Evropa.

Klassisk filologi. Sagnet om Helena med særligt hensyn
til Stesichoros’ og Euripides’ bearbejdelser deraf. (Exponatur
fabula de Helena, qualis apud antiquiores fuerit et quid in ea
Stesichorus Euripidesque novaverint).

Österländsk filologi. At undersoge oprindelsen til det
af arabiske forfattere fulgte almindelige system för den arabi-
ske grammatiks behandling og fremstille dettes videre udvikling.

Nordisk filologi. Fransk indflydelse paa dansk literatur
og sprog i det 17de og 18de aarhundrede.

Tysk filologi. En fremstilling af de vigtigste punkter af
ordfojningslæren i Middel-Nedertysk. .

Mathematik og astronomi. En vel iagttagen komets be-
vægelse under en enkelt tilsyneladelse gjores til gjenstand for
definitiv baneberegning. (For at undgaa dobbeltberegning hen-
vises valget af kometen til konference med »Astronomische Ge-
sellschaft»). :

Fysik og Kemi. Der fordres en historisk fremstilling af
de undersogelser, som ere anstillede over de inducerede elek-
triske stromme.

Naturhistorie. De to birodformer, der forekomme hos en
del danske urter, f. ex. hos Glaux og Orchis og som turde. be-
tegnes som amme- og arbejdsrodder, onskes botanisk under-
sogte, og sluttelig maa undersogelsen være henvendt paa at ut-
finde de tvende formers forskjellige, særlige betydning i plan-
tens okonomi. De nodvendige præparater og tegninger må ved-
lægges besvarelsen. .

Anmærkn. Besvarelserne af opgaven i den klassiske filo-
logi skulle affattes paa latin; til alle de ovrige benyttes en-
ten det danske eller det latinske sprog, efter forf:s frie valg.
Af handlingerne maa insendes til universitetets rektor inden den
1 Dec. 1883, med undtagelse af besvarelserne af den naturhi-
storiske opgave, til hvis indlevering tiden staar aaben indtil 1
Dec. 1884. Adgangen til at vinde prismedaillen er ikke ind-
skrænket til akademiske, borgere og ubefordrede kandidater,
som ikke staa i noget offentligt eller andet embode, men staar
aaben for enhyer, som uden at have opnaaet fast kongelig an-
sættelse paa den tid, prisopgaven besvares, maatte fole sig op-
fordret til at deltage i konkurrencen. (De indleverede exem-
plarer af besvarelser, hvilke der tilkjendes universitetets guld-
medaille eller akcessit, indlemmes i universitetets arkiv.)
NORDISK REVY 1883.

32

Helsingfors.

Under läseåret 1882—1883 hafva vid vårt universitet af-
lagts följande examina:

Filosofie kandidatexamen 43; filosofie licentiatexamen 4; me-
dicine kandidatexamen 14; medicine licentiatexamen 14; lärare-
kandidatexamen 3; pedagogieexamen 24; domareexamen .3; kame-
ralexamen 8; allmän rättsexamen 16; juris utriusqve kandidat-
examen 2; juris utriusqve licentiatexamen 1; teologisk dimis-
sionsexamen 52. Till undergående af studentexamen hafva un-
der året anmält sig 217 ynglingar.

Hvad själfva examensväsendet beträffar, så har ett förslag
om förändring af examensfordringarna inom juridiska fakul-
teten varit underlagdt konsistorii granskning. Enligt detta
förslag skulle bl. a. filosofie kandidatexamen icke vidare kvar-
stå som vilkor för juris kandidatexamen.

Universitetets lärarepersonal har undergått följande för-
ändringar: Aflidit har professorn i zoologi, F. W. Mäklin. —
Som emeritus har afgått professorn i pedagogik och didaktik,
G. Z. Cleve. — Afsked med lifstidspension har tilldelats lek-
torn i ryska språket, F. Z. Martinson. — Öfverflyttat till Sve-
rige har docenten i fysiologi, dr Rob. A. A. Tigerstedt. —
Däremot hafva utnämnts följande nya lärare: Till e. o. pro-
fessor i allmän historia docenten dr M. G. Schybergson; till do-
cent i inre medicin dr H. Holsti; till professor i astronomi dr
A. S. Donner; till professor i praktisk teologi dr 0. I. Colli-
ander; till professor i ekonomisk rätt och nationalekonomi
docenten, jur. utr. dr J. N. Lang; till e. o. professor i ento-
mologi, docenten dr J. R. Sahlberg. Dessutom har konsisto-
rium förordnat e. o. professorn J. A. Palmen att förestå lediga
professionen i zoologi, docenten K. R. Wahlfors att förestå
professionen i oftalmologi under prof. F. I. V. Beckers tjänst-
ledighet, och docenten dr E. Aspelin att förestå professionen
i estetik och nyare literatur under prof. C. G. Estlanders
tjänstledighet. .

På förslag hafva uppförts: Till professionen i kirurgisk
klinik, i första rummet docenten frih. M. WV. af Schultén och
i andra rummet e. o. professorn F. Saltzman (öfver detta för-
slag har prof. Saltzman anfört besvär); till professionen i
matematik docenten E. R. Neovius.

Såsom sökande hafva anmält sig: till professionen i civil
och romersk rätt docenten dr I. I. Serlachius och jur. utr.
kandidaten, frih. R. A. Wrede; till professionen i pedagogik
och didaktik e. o. professor F. Perander och filos, kand. J. A.
Mellberg; till professionen i zoologi e. o. professor J. A. Pal-
men och e. o. professor 0. M. Reuter; till professionen i nor-
disk historia fil. dr E. G. Palmen.. Till professionen i syfili-
dologi hafva tvänne sökande anmält sig, men sedermera åter-
tagit sina ansökningar. ‘

Under läseåret hafva följande akademiska af handlingar
offentligen ventilerats:

Eine Methode der Anwendung der Gyldénschen Störungs-
theorie zur Berechnung der absoluten Störungen der kleinen Pla-
neten nebst ihrer Verwerthung zur Entwickelung der Differen-
tialquotienten erster Ordnung der Störungs function bei den Ju-
piterstörungen der Hebe af fil. dr A. Donner. 150 ss. 4:o. —
För profession i astronomi. .

Försäkringsväsendet. Dess historiska utveckling och natio-
nalekonomiska betydelse, af jur. utr. kand. A. Lille. 88 ss.
8:o. — För licentiatgrad. ' /

Experimentela och kliniska undersökningar beträffande hjärn-
skador och deras inflytande på ögats cirkulationsförhållanden, af
doc., med. dr., frih. M. W. af Schultén. 184 ss. 4:to och 5
taflor. — För profession i kirurgi.

Om laporotomi vid tarmocklusion, af e. o. prof. F. Saltzman.
■ 107 + LXXVI ss. — För d:o.

Grunddragen af det bibliska kyrkobegreppet, af teol. dr 0.
J. Colliander. 136 ss. 8:0. — För profession i praktisk teologi.
Om Endomeritis fungosa, af med. lic. G. Heinricius. 111
ss. 8:o. — För medicine doktorsgrad.

De Aristarcho Lexici Apolloniani fonte, af fil. mag. Karl
Forsman. 128 ss. 8:o. — För licentiatgrad.

Bidrag till kännedomen af den granulära njuratrofin, af med.
dr H. Holsti. 99 ss. och en plansch. — För docentur.

Dermatologiska studier. I. Lupus essentialis tuberculosus,
af .med. dr W. Grefberg. 62 ss. 8:vo och 5 planscher. — För
e. o. professionen i syfilidologi och hudsjukdomar.

. Om. Behandling af syfilis medels subkutana kalomelinjektio-
ner, af med. dr Georg Smirnoff. 122 ss. 8:vo. — För d:o.

Bestimmung zweier speciellen periodischen Minimalflächen,
auf welchen unendlich viele gerade Linien und unendlich viele
ebene geodätische Linien liegen, af doc. E. R. Neovius. 117 ss.
8:o och 4 planscher samt 2 fotografier. — För profession i
matematik.

Om kvittning enligt finsk rätt, af jur. utr. kandidaten Rob-
be Axel Wrede. 205 ss. 8:o. — For licentiatgrad.

Äldre Västgötalagen öfversatt och förklarad, af I. W. Ot-
man. IX + 147 ss. 8:o. — For licentiatgrad.

Zur Entwickelungsgeschichte der Ascomyceten, af filos, mag.
0. Kihlman. 43 ss. 8:o och två planscher. — För licentiat-
grad.

Svenska och finska rätten, af filos, mag. A. G. Fontell. 82
ss. 8:vo. :— För licentiatgrad.

Undersökning om elektriska motståndet hos förtunnad luft,
af filos, mag. Th. Hornen. 66 ss. och 4 planscher. — För li-
centiatgrad.

Dessutom hafva vi att anteckna ännu följande akademiska
tryckalster:

Allmänna betraktelser öfver den Darwinska descendenslä-
rans förhållande till de organiska formernas och isynnerhet dju-
rens geografiska utbredning, af prof. F. W. Mäklin, 64 ss. 8:vo,
utgörande inbjudningsskrift till professorn i kemi, E. J. Hjelts
installation, hvarvid den sistnämde höll föredrag »Om atom-
värdet.»

Tutkimus sivistyssanoista obilaisugrilaisten kansojen kielissä.
Ihielitieteellinen avunlisä näiden kansojen sivistyshistoriaan. Af
Aug. Ahlqvist. 28 ss: 4:0. (På svenska: Undersökning om
kulturorden i de obiskt-ugriska folkens språk. Ett lingvistiskt
bidrag till dessa folkslags bildningshistoria). Utgör en in-
bjudningsskrift till professorn i romerska literaturen, F. W.
Gustafssons installation, hvarvid den sistnämde höll föredrag
om “Den romerska filologiens uppgift.“

Några ord om blomman och blomställningen, af professor
S. 0. Lindberg. 20 ss. 4:o. Inbjudningsskrift till professorn
i astronomi, A. S. Donners installation, hvarvid den sistnämnde
höll föredrag om “Hypotesens roll i astronomien.“

Den evangeliska predikareverksamhetens grundläggning och
utveckling i Finland intill är 1640, af H. Råbergh: 53 ss. 4:o.
Inbjudningsskrift till professorn i praktisk teologi, O. J. Colli-
anders installation, hvarvid den sistnämde höll föredrag “Om
de presbyterianska elementen i den svenska och finska kyrko-
författningen.“ ’

Nykyajan erisuuntaiset käsitykset rangaistuksen tarkoituk-
sesta, af J. Forsman. 45 ss. 4:0. (På svenska: Nutidens olika
uppfattningar om straffets ändamål). Inbjudningsskrift till
professorn i ekonomisk rätt och nationalekonomi, J. N. Langs
installation, hvarvid denne höll föredrag om “Robert Malthus
och läran om folkökningen.“

Till slut må ännu anföras, att under senaste läseår frågan
om e. o. professorernas löneförmåner, hvilken fråga väktes ge-
nom några extra ordinarie professorers ansökan om löneför-
höjning, blifvit afgjord därhän, att e. o. professorslönen fast-
stälts till samma belopp som hittils, nämligen 5,000 mark,
hvartill kommer en förhöjning af 750 mark årligen efter 5 års
tjänst och andra 750 mark årligen efter ytterligare 5 år, då
den slutliga lönen altså kommer att uppgå till 6,500 mark.

Bland ekonomiska bestämmelser förtjänar måhända ytter-
ligare nämnas, att reglementet för universitetets enke- och pu-
pillkassa erhållit följande tillägg:

Lärare, tjänstemän och betjente vid universitetet, som inne-
hafva sina befattningar på obestämd tid och hvilkas aflöning
utgår under namn af arvode, äro skyldige att erlägga årliga
bidrag till kassan och skola alltså äfven vara delegare i den-
samma, hvarjämte ordinarie tjänsteman inom eller utom uni-
versitetet, som tillika vid universitetet innehar arvodesbefatt-
ning, är skyldig att för denna till enke- och pupillkassan er-
lägga stadgadt bidrag, utan att likväl sådant må medföra rätt
till delaktighet i kassan.

R. H-g.

Upsala, Karl Möllersvärd, 1883.
Nir 2.30 Sept. 1883.

NORDISK BEVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Proff. o. y. Alin, H. N. Almkvist, P. T. Cleve, y. Hagströmer, S. E. Henschen, H. H. Hildebrandsson, L. F. Leffler, C. G. Lundquist,

C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. y. E. Berggren, H. Bergstedt, K. H. Blomberg,

S. ^ Boethius, A. L. Bygdén, O. A. Danielsson, D. Davidson, y. A. Ekman, A. Erdmann, H. G. Hjärne, O. V. Knös, y. A. Lundell,

A. N Lundström, A. E. Schagerström, %. H. E. Schuck, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Söderblom, y. H. Théel, P. y. Eising, O. Widman;
Jur. kand. C. O. Montan; Bibl.-amann. C. H. E. Lewenhaupt, E. H. Lind, C. G. Stjernström; Fil. licc. A. Bendixson, H. von Fei-
litzen; Fil. kand. R. Arpi m. fl.

utgifven af

. Docenten Adolf Noreen, Upsala.

-	. K. Möllersvärds förlag.

Teologi.

Heuch, I. C. Vantroens Væsen. Populære po-
lemiske Foredrag. Kristiania 1883. 431 ss. 8:o.
5,40 kr.

Mot detta arbete, tydligen närmast framkalladt af de
ödesdigra slitningar, som f. n. väcka så mycket bekymmer
i förf:s fädernesland, kunna flere anmärkningarmed afse-
ende på dess form med fog göras. Redan den omständig-
heten, att det saknar hvarje slag af innehållsförteckning är
en icke betydelselös brist. Den svårighet att erhålla en
öfverblick af bokens innehåll, som därigenom uppstått, för-
ökas emellertid genom de longörer och den brist på pre-
cision i framställningen, som här och hvar framträder. Icke
desto mindre är boken hvad hufvudsaken angår enligt vår
mening förträfflig. Den är buren af en kraftig trons anda,
dess stil är liflig och flytande, och den löser de uppstälda
problemen på ett sätt, som visar att förf, icke blott grund-
ligt tänkt öfver sitt ämne, utan äfven och framför alt ge-
nomlefvat den sanning, i hvars ljus han lärt sig förstå, och
som satt honom i stånd att blotta otrons verkliga väsen.
Att denna vår tids andliga kräfta återföres till den onda
viljan såsom sin källa, är lika visst rätt, som all verklig
religiös tro och framför alt den kristliga tron är i djupaste
mening praktisk och aldrig kan förstås eller tillägnas
utan genom lydnad i innerlighet för den sanning, som do-
kumenterar sig själf inför samvetet och den invärtes män-
niskans centrala lifsbehof. I sammanhang därmed måste
man ock gifva förf, rätt i hans gensaga emot det sätt,
hvarpå den kristliga apologetiken mången gång velat häfda
kristendomens sanning, nämligen genom att söka göra den
begriplig inför den menskliga tanken såsom sådan. Sam-
malunda förtjänar forf:s framställning af den s. k. döda
tron såsom i själfva verket identisk med otron alt erkän-
nande. Den målning han i de sista föredragen gör af

otrons frukter, särskildt för så vidt de uppenbara sig inom
det politiska och sociala lifvet, är visserligen mörk, men
beklagligen alt för sann. Förf, har genom sitt arbete ut-
talat ett ord i sinom tid. Måtte det ordet tränga till
många hjärtan, väckande, varnande, hejdande..

Nby.

Medicin.

Bull, E., En Fremstilling af Hovedtrækkene i
de Bright’ske Sygdommes Behandling. Kristiania.
Cammermeyer, 1883, 12:o. 52 ss.

Dr B. är redan förut fördelaktigt känd som special-
forskare öfver njursjukdomarna och har deltagit i det reform-
arbete, som pågått under senaste decennium å detta område.
I föreliggande lilla arbete, som ursprungligen skrifvits för
en utländsk medicinsk tidskrift, har förf, sammanfattat sina
åsikter rörande de Bright'ska sjukdomarnas behandling —
åsikter som förtjäna särskild uppmärksamhet af det skäl,
att de stödja sig på omfattande studier af dessa sjukdo-
mars patologi och på en rik klinisk erfarenhet. En dju-
pare kännedom om den patologiska processen vid njurin-
flammationerna har ledt till nya åsikter angående behand-
lingen. Den gamla medikamentsterapien har fått lemna
rum för en ändamålsenlig vård af den sjuke och af hållande
af alla skadliga inflytelser. "Receptskriveri og terapi er
himmelvidt forskjellige ting, hvilket imedlertid langt fra
endnu er trængt tilstrækkeligt ind i bevisthederne ; ved de
Bright’ske sygdomme har receptskriveri overmaade liden be-
tydning." Dessa ord känneteckna förf:s ståndpunkt — en
ståndpunkt som torde delas af flertalet rationella läsare,
som studerat njursjukdomarnas ännu i flera hänseenden
dunkla område. Under sådana omständigheter gör arbetet
35

NORDISK REVY 1883.

36

ej anspråk på att innehålla mycket nytt, men har för-
tjänsten att lemna en kort och klar framställning af förf:s
åsikter, hvilka endast i smärre punkter torde skilja sig från
de nyare åsikterna rörande dessa sjukdomars behandling.

S. E. Henschen.

Till red. har insändts:

H. J. Vetlesen, . De almindeligste Sygdomsaarsager.

■ Christiania, Cammermeyer, 1883, 116 ss. 8:o.

Filosofi.

Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval, ut-
gifna af Axel Nyblæus och Reinhold Geijer. Sjätte
bandet. Ontologi. Lund 1882. Ph. Lindstedt. 204
ss. Kr. 3,50..

I profnumret af denna revy anmälde vi i korthet Grub-
bes fenomenologi. Här föreligger hans ontologi, utgifven
af prof. Axel Nyblæus och doc. Reinhold Geijer. I för-
ordet anmärker prof. Nyblæus, att Grubbe ej med samma
sorgfällighet utarbetat ontologien som fenomenologien. Ut-
gifvarna ha, i hvad på dem berott, sökt afhjälpa denna brist,
men deras försök i detta syfte synes mig lida af väsent-
liga brister. Ingenstädes i arbetet, sådant det nu förelig-
ger, finnes nämligen angifvet, hvarest utgifvarna hafva ur
Grubbes senare handskrifter och ur Boströms anteckningar
efter Grubbes föreläsningar utfylt de luckor som förelågo
i den handskrift, som legat till grund för utgifningen; oak-
tadt förordet angifver ofvannämda trenne källor. Men
genom denna försummelse å utgifvarnas sida är det omöj-
ligt för en utanför stående att få en bestämd uppfatt-
ning om, hvad Grubbe verkligen sagt. På samma gång
torde böra anmärkas bristen på tidsuppgifter; från hvilket
år härstammar Grubbes handskrift af ontologien, hans om-
arbetningar och Boströms, anteckningar? Klart är, att så-
dana upplysningar äro af vikt, isynnerhet för dem, hvilka
vilja studera sammanhanget mellan Boströms verldsåskåd-
ning och hans föregångares, särskildt Grubbes.

Innehållet i ontologien är i korthet följande: Onto-
logien är den filosofiska vetenskap, hvars objekt är det öf-
versinliga. Frågan om en sådan vetenskap verkligen är
möjlig afgöres till förmån för dem, hvilka jakande besvara
denna fråga. Genom att betrakta det mänskliga förnuftet
såsom en förmåga att omedelbart uppfatta det öfversin-
liga synes Grubbe vilja komma ifrån de svårigheter, i
hvilka de inveckla sig, som söka bevisa, det öfversinligas
existens. Det är enligt honom alldeles omöjligt att för-
klara vårt medvetande af det öfversinliga såsom uppkom-
met genom logiska bevis. Efter dylika inledande betrak-
telser Öfvergår Grubbe till själfva undersökningen. Denna
sönderfaller i tvänne afdelningar, af hvilka den första be-
handlar frågan, hvad det öfversinliga, oändliga själft är;
den andra huru vi skola fatta dess förhållande till det
ändliga. Den första afdelningen sönderfaller i sin ordning
i tvänne, en i hvilken det absoluta betraktas från teoretisk, en
annan i hvilken det betraktas från praktisk synpunkt. Grubbe
söker visa, att de villfarelser, hvilka äro rådande och hafva

varit rådande om det absolutas natur, till väsentlig del
bero på ett förbiseende af den ena eller andra synpunk-
ten. Den teoretiska spekulationen tvingar mig visserligen
att fatta det absoluta som evigt, oföränderligt, andligt, men
till det personliga kommer jag ej genom ensidigt teore-
tisk spekulation (Spinoza). .

Den praktiska spekulationen däremot gifver oss ge-
nom analys af vårt religiösa och sedliga medvetande in-
sikt i det absolutas personliga karaktär. Men stannar man
å andra sidan vid en sådan analys af det praktiska med-
vetandet, fattar man ovilkorligen den absoluta personen i
analogi med en ändlig person d. v. s. med sinliga bestäm-
ningar. Först den teoretiska spekulationen befriar från så-
dan villfarelse. Grubbe visar sig sålunda som sträng ra-
tionalist. Om möjligt ännu mera gör denna hans ståndpunkt
sig gällande i den andra afdelningen af ontologien. Här
betonas med särdeles stor skärpa nödvändigheten att från
tanken om Guds förhållande till verlden aflägsna hvarje
analogi med våra sinliga förhållanden, hvarje empiriskt
föreställningssätt.

A. B—n.

Neudecker, Georg, Grundlegung der reinen Logik. Ein
Beitrag zur Lösung der logischen Frage. Würzburg 1882.
A. Stuber. 80. ss., 2,40 m.

Kroman, K. Kortfattet Tænke- og Sjælelære. Kjo-
benhavn 1882. A. F. Host & . Son. 156 ss. 2,10 kr.

Hostinsky, 0. Über die Bedeutung der praktischen
Ideen Herbarts für die allgemeine Aesthetik. Prag 1883.
Rivnac. 31 ss. ,

Fick, A., Philosophischer Versuch über die Wahrschein-
lichkeiten. Würzburg 1883, Stahelsche Buchhandl., 46 ss.

Historia.

Genmäle. *

Jag får anhålla om en plats i ”Nordisk Revy” för
nedanstående genmäle till den i profnumret sid. 6 före-
kommande anmälan af min uppsats ”Bröderna Zenos resor
och de älsta kartor öfver norden.”

Anmälan säger: "Fullständigt synes oss dock ännu
icke den af många förfäktade meningen, att man här har
att göra med ett literärt bedrägeri, vara vederlagd. Därtill
tarfvas en noggrann utredning, särskildt af den sällsamma
berättelsens förhållande till Zieglers Scondia och Olai Mag-
nis arbeten.” I dessa ord och åtskilligt annat, som an-
mälaren i sammanhang härmed senare anför, ligger én före-
bråelse om bristande kritik i behandlingen af mitt ämne,
hvars obefogenhet jag här skall söka att ådagalägga.

*) Ehuru det är klart, att vår revy icke kan eller bör -in-
taga genmälen af ett sådant omfång som nedanstående, hafva
vi dock, i betraktande af att vi ej på förhand meddelat upp-
lysning därom, velat för denna gång intaga insändarens artikel
oafkortad. För kortfattade beriktiganden hålla vi naturligtvis
ständigt med nöje våra spalter öppna. Red.
37 NORDISK REVY 1883.	m _38

Hvad först Zieglers "Scondia" * beträffar så kan herr
TT—e sjelf öfvertyga sig om, att något lån från Ziegler ej
förekommer i Marcolinis bok, genom att jemföra hvad i
båda dessa arbeten säges om de nordiska länderna, särskildt
om Grönland. Detta är numera så mycket lättare, som
den här ifrågavarande delen af Zieglers arbete finnes jemte
åtskilliga upplysande noter af H. Hildebrand så väl på origi-
nalspråket som i svensk öfverssättning intagen i Antropo-
logiskt Geografiska sällskapets skrifter, ** och skulle Herr
H—e önska rådfråga sjelfva den sällsynta originalupplagan
af 1532, så kan jag stå till tjenst just med det exemplar,
från hvilket nämnda aftryck och öfversättning verkstälts.
För den händelse herr H—e ännu en gång skalle åter-
komma till detta ämne, skulle dessutom en jemförande blick
på Ziegler7 och Zenos kartor ej skada.

Zieglers knapphändiga berättelse samt ytterst otymp-
liga och delvis på nyare upptäckter grundade karta (”Terra
Bacallaos”) hafva endast derigenom någon betydelse för
den nu föreliggande frågan, att man här får reda på, huru
ringa i början på sextonde seklet kunskapen i Skandinavien
var om de forna kolonierna på andra siden om atlantiska
oceanen. Arbetet grundar sig nämligen, såsom i fol.
LXXXV uttryckligen säges på uppgifter af nordiske andlige,
hvilka under den då rådande religiösa söndringen uppe-
höllo sig i Roma.

Alla de fullständiga upplagorna, (tryckta i Roma 1555,
i Venetia 1565 samt 2:ne i Basel 1567) af Olai Magni
arbete äro försedda med utförliga register och kapitelrubri-
ker, och den forskare i nordens forntid, soin sjelf ej gittat
läsa detta okritiska, men för vår kulturhistoria så omätligt
vigtiga arbete, kan derför med registrets och kapitelrubri-
kernas hjelp lätt öfvertyga sig om, att intet gemensamt
finnes mellan Zeno och Olaus Magnus — på det enda
undantag när, att åtskilliga enskildheter rörande de grön-
ländska skinnfarkosternas byggnad och rörande rodden med
dem tyckas hos Olaus Magnus (i Opera brevv. fol. 3) och
Zeno grunda sig på en gemensam källa, icke ensamt på
det mångomskrifna förhållandet, att 01. M. såg en kajak
upphängd i en norsk kyrka. Min anmärkning i noten s. 13
är derför sannningsenlig och berättigad.	.

Jag kan ej inse, hvad den fullt riktiga anteckningen
i manuskriptet till ett venetianskt heraldiskt arbete, att
Estotiland ligger i Norra Amerika, har att göra med frå-
gan, huruvida Marcolinis samtida ville genom en uppdiktad
reseberättelse tillvälla Italien äran af Amerikas upptäckt.
I sjelfva arbetet finnes ej en rad, som ger anledning till
någon sådan förmodan; och ej heller i den mycket omfat-
tande hithörande italienska literatur från sextonde seklet,
som jag i och för denna frågas besvarande genomgått.
Häremot strider ej, att man om Zenierna begagnar orden
"degni veramenta d’eternegloria” (Le Ruscellis edition af
. Ptolemæus, Venedig 1561, i texten till Nova carta septen-
trionale). Detta uttryck är ju fullt berättigadt, äfven i en
stil mindre blomsterrik än det 16:de århundradets italien-
ska. Hvad slutligen Marco Barbaros manuskript beträffar,

* Denna titel är oriktig; originalupplagans titel är: Quæ
intus continentur Syria . . . Palestina . ... Arabia . . . Aegyp-
tus . . . Schondia . . . etc. Argent.. MDXXXII. »Schondia»
(ej Scondia) är således endast rubriken på en afdelning af
boken.	■

** Geografiska Sektionens tidskrift. B. I. 1878. N:o 2.

så blefve jag och alla, som sysslat méd lösandet af det
här ifrågavarande geografiska problemet tacksam, om herr
H—e kunde lemna några andra upplysningar om de del-
förekommande anteckningar rörande Zeniernas resor än hvad
som redan står omtaladt i Cardinal Zurlas och R. H. Ma-
jors kända arbeten.

Olai Magni karta af 1539 finnes, så vidt man vet, ej
i något svenskt bibliotek, och all den möda jag gjort mig
att genom antiqvariska bokhandlare i Italien förskaffa mig
denna karta har varit förgäfves. Men jag har genomgått
texten till såväl den italienska som tyska upplagan af den
lilla bok, tillsammans med hvilken kartan publicerats, och
■ som utgör dels en beskrifning på kartan dels ett program
till det stora arbetet. Båda dessa upplagor bära årtalet 1539
och äro äfven utan, karta ytterligt sällsynta. Såsom redan
öfverbibliotekarien Klemming påpekat, kan man af denna
text sluta, att kartan varit indelad i olika, med A, B, G,
o. s. v. betecknade områden, en omständighet som gör det
möjligt att identifiera kartan af 1539 med kartorna i de
2:ne Baselupplagorna (af 1567). Träsnitten i båda dessa
samtida upplagor äro. tryckta med samma stockar båda och
innehålla en stor mängd dedikationer och företal, af hvilka
en del saknas såväl i Roma- som Veneti aupplagan. Bland
dessa möter man äfven, tämligen omotiveradt, en abbrevie-
rad öfversättning af förenämnda ”Opera breve etc.” Detta
står tydligen i sammanhang med användningen af de gamla
kartstockarne i stället för de nyare i Romaupplagan.

I alla dessa fall äro således herr H—es anmärkningar
föga befogade. Deremot är den sista anmärkningen, att
namnet Grönland icke torde förekomma i originaltexten till
Gregorii den IV:s bref, enligt all sannolikhet fullt riktig,
hvarför den förmodan jag sid. 49 i förbigående yttrar rö-
rande tillkomsten af namnet Grönland i det ifrågavarande
brefvet bör förfalla. Hvad jag på detta ställe yttrar har
för öfrigt intet att skaffa med det slutresultat, hvartill jag
kommit i afseende å sjelfva Zenoresan.	.

Härmed har jag genomgått herr H—e‘s inkast, men
det må ännu tillåtas mig en allmän anmärkning. Eder
tidskrift har ju till sin upgift att anmäla böcker. Skulle
den då ej i första hand böra -fästa upmärksamhet på nya
saker, som röra fosterlandets historia, natur och folk, och
skulle det ej vid anmälan af mitt arbete om ”Bröderna
Zeno’s resor och. de - älsta kartor • öfver norden” förtjenat
omnämnas, att man här för första gången finner en sam-
manställning af de älsta kartografiska arbeten öfver norden,
och det ej medels kopiering af kopior i fjerde eller femte
led, utan, såvidt möjligt varit, medels meddelande af om-
sorgsfulla facsimilen af original,- hvilka med stor svårighet
samlats från vidt skilda länder.

Claudii Clavi karta är sålunda en kopia af ett manu-
skript i Nancy, som jag genom den dervarande biblioteka-
riens välvilja till låns erhållit.

Nicolai karta är en omsorgsfull kopia af den första
(1482) tryckta karta öfver den skandinaviska norden; så-
vidt jag kan finna, förbisedd af våra historici. Oaktadt
dess stora betydelse för Grönlands gamla geografi finns den
sålunda ej omnämnd i det Kongl. Nordiske Oldskriftsel-
skabs förträffliga arbete, Grönlands historiske Mindesmærker.

Marcelli Germani karta är tagen från ett omsorgsfullt
facsimile i ett portugisiskt arbete. Denna får dock först
[ sin rätta betydelse genom jemförelse med kartan i Esslers
39	NORDISK REVY 1883.	40

och Übelins Ptolomæus Roma 1513, ett arbete, som till-
lika innehåller den första utförligare tryckta karta öfver
Amerika — enligt sägen författad af Columbus sjelf. Den
som är något hemmastadd i antiqvitetsbokhandeln, kan
deraf döma, med hvilka svårigheter det varit förenadt att
anskaffa detta arbete, som väl knappast finns i något af
våra offentliga bibliotek.

Att erhålla Ruscellis och Moletii år 1561 och 1562
tryckta upplaga af Ptolemæus, i hvilken en vigtig variant af.
Zenos karta finnes införd, har ej varit synnerligen svårt.
Men för att erhålla sjelfva den år 1558 tryckta original-
kartan, af hvilken ett ypperligt facsimile kommer att med-
delas i 2:dra häftet af ”Studier och forskningar” har jag,
sedan jag förgäfves efterhört denna karta i alla de större
biblioteken i Paris, nödgats på officiel väg anhålla att få
låna densamma från Statsarchivet i Venetia, med hvilket
jag genom utgifvande af en codex till Marco Polo kommit
i någon beröring.

Inalles erhålla vi en ganska fullständig bild af nordens
älsta kartografi genom följande, dels i ”Vegas färd kring
Asien och Europa” dels i ”Studier och förskningar” med-
delade kartor:

1)	Romarnes föreställning om norden (Studier och forskn.
sid. 25)

2)	Zenos karta af 1390? nästa häfte af Stud. o. forskn.;
en variant, af samma karta ib. h. 1 sid. 23)

3)	Claudii Clavii karta af 1427 (St. o. forskn. h. 1)

4)	Andrea Biancos karta af 1436 (St. o. forskn. sid. 37)

5) Karta af Marcellus Germanus (med. af 15 årh.) (St.
o. forskn. sid. 31)

6)	Nicolai Donis karta af 1482 (Vegas färd)

7)	Zieglers af 1532 (Vegas färd)

8)	Olai Magni (Vegas f. och i förminskad skala i St. o.
forskn. sid. 35)	:

2,3,	5 och 6 innehålla præcolumbiska kartor öfver
en del af Amerika. Eget nog bar tillvaron af sådana kar-
tor blifvit af forskarne rörande Nordmännens forna resor
till Amerika nästan helt och hållet förbisedd.

A. E. Nordenskiöld.

Till red..insända böcker:

Saalfeld, G. A., C. Jul. Cæsar. Sein Verfahren ge-
gen die gallischen Stämme vom Standpunkte der Ethik und
Politik. Hannover, Hahn’sche Buchh. 1881.

Lütken, O., Om Peder Willemoës. Udgivet i Anled-
ning af hundredaarsdagen for P. Willemoës’ Fodsel. K0-
benh., Lehmann & Stage, 1883.

Müller, C., Claudii Ptolemæi Geographia. E codd.
recognovit, prolegominis, annotatione, indicibus, tabulis in-
struxit C. M. Vol. 1, pars 1. Paris, Firmin Didot, 1883.

Meijer, B., Svensk-Historiskt Hand-Lexikon. Sthlm.
Seligmann, 1883. Pris 3,50.

Hildebrand, Hans, Lifvet på Island under sagotiden.
2:a uppl. Sthlm. Seligmann, 1883. Pris 3,75.

Literaturhistoria.

. Brenning, Emil, Geschichte der deutschen Litera-
tur. Lahr. Druck und Verlag von Moritz Schauenburg
1883. Erste lieferung; 1 m.

Detta arbete framträder med ganska stor anspråkslös-
het, och författarens stil är enkel och fri från såväl lärdt
pedanteri som ästetisk ytlighet. Trots detta blygsamma
uppträdande är dock — att döma af det utgifna häftet —
denna tyska literaturhistoria bättre än de flesta af sina
likar och förtjänar verkligen att studeras af dem som ön-
ska en lättfattlig och klar öfversikt af den tyska diktens
utvecklingsskeden. Omdömena om de enskilda företeel-
serna äro i allmänhet goda, och uppfattningen af det hela
är historisk. Som en förtjänst bör vidare påpekas, att
författaren i ett halft populärt arbete som detta ej för
mycket offrat åt literaturhistoriens bibliografiska sida. Nå-
gon större utförlighet i denna riktning hade dock kanske
ej varit alldeles opåkallad, då Goedikes Grundriss numera
är tämligen gammalt och Pipers Sprache und Literatur
Deutschlands endast sträcker sig till tolfhundratalets bör-
jan. I ett fall utmärker förf, sig särdeles fördelaktigt
framför sina medbröder; man saknar nästan hvarje spår
af den chauvinism, som annars så ofta, förstör njutnin-
gen äfven af de bästa tyska arbeten. Något mönsterarbete
synes detta verk dock ej blifva. Förf, har ännu ej lyc-
kats frigöra sig från sammanblandningen af språkhistoria
och literaturhistoria, och detta visar sig bland annat i den
bristande redogörelsen för hvad man kallat medeltidens
renässans. Ej häller saknas mindre fel (t. ex. Sequenz,
eine damals übliche Bezeichnung für kirchliche Hymnen),
och förf. har ej alltid vetat att tillägna sig de nyaste
forskningarna. Så t. ex. känner han visserligen, att
Grimms åsikt om djursagens uppkomst blifvit bestridd, men
i stället för att redogöra för de nya teorierna, lemnar han en -
framställning af Grimms nu väl allmänt öfvergifna förkla-
ring. Likaså fasthåller han ännu Schmellers förmodan, att
Ruodlieb författats af Froumund, ehuru grundlösheten af
denna gissning nu är ådagalagd.	Författareu lefde en
mansålder senare. — Hvad utstyrseln beträffar är arbetet sär-
deles smakfullt och priset billigt.	Eullständigt kommer
arbetet att utgöras af tio häften på tillhopa ungefär 900
sidor.

. H. S.

Svenska Literatursällskapet, som stiftades våren 1880
i ändamål att "utgifva svensk literatur från och med re-
formationen, sådan den föreligger i handskrift eller i äldre
sällsynta tryck" samt “samla och offentliggöra bidrag till
svensk bibliografi och literaturhistoria“, har under de för-
flutna åren sökt förverkliga detta genom utgifvande dels af v
5 häften af tidskriften “Samlaren“, dels af “Ur en anteck- .
nares samlingar“ af G. E. Klemming; Dagboksantecknin-
gar af J. G. Oxenstjerna; En svensk Ordeskötsel af Samuel
Columbus samt Skrifter af C. G. Tessin. . Samlaren har
innehållit literaturhistoriska och bibliografiska uppsatser och
meddelanden af J. Bagge, Fr. Braune, L. Bygdén, G.
Frunck, Aug. J. Hjelt, E. Lewenhaupt, E. H. Lind, H.
Schück, C. G. Stjernström, Elof Tegnér, K. J. Warburg,
K. F. Werner och H. Wieselgren..

Sällskapet, som vid sista årsberättelsens afgifvande d.
41	,NORDISK REVY 1883.42

29 sistlidne april, ägde 437 medlemmar, har från svenska
akademiens sida rönt den värdefulla uppmuntran, att aka-
demien låtit anteckna sig för 20 ex. från sällskapets stif-
telse. För , närvarande är under tryckning ett häfte af
"Samlaren", som kommer att innehålla bl. a. “Anteck-
ningar om och af Buréus" (början) af G. E. Klemming;
"Om Guds Werck och Hvila" af densamme; "Om förebil-
derna till Kärleken och Dårskapen" af I. Fehr; "Literatur-
historiska studier“ af K. Warburg, samt smärre meddelan-
den af C. Silfverstolpe, Stjernström och Aksel Andersson.

Under förberedelse är dessutom första häftet af "15-
och 1600-talets svenska visböcker med språklig och litera-
turhistorisk inledning“, som redigeras af docenterna Schlick
och Noreen.

— pt.

Klassiska språk.

0. A. Danielsson, Grammatiska anmärkningar.
II. Om de grekiska substantiverna med nominativ-
ändelsen -w. [Upsala Universitets Årsskrift 1883.
Filosofi Språkvetenskap och Historiska vetenskaper.
III.] Upsala 1883.. 59 s. Imp. 8:o. Pris: 1 krona
25 öre.

Till det för två år sedan under ofvanstående hufvud-
titel “Grammatiska anmärkningar“ utgifna 1:a häftet, där
de indiskeuropeiska femininstammarna på -Ï fått en rikhal-
tig och mångsidig belysning, har författaren fogat ett 2:a
häfte, hvari han gjort till sin uppgift att behandla må-
hända det allra svåraste kapitlet i hela den grekiska dekli-
nationsläran. Arbetets största betydelse ligger i sofringen
af det föreliggande materialet och i det negativa resultat,,
hvartill förf, kommer. Vid granskningen af de faktiska
uppgifterna om de af förf, för korthetens skull kallade w-stam-
marnas formbildning uppvisar förf., att de allra flesta no-
minativformer på -we (4) tillhöra en tid (efter början af
det 2:a årh. f. Kr.), då “det slutljudande iota adscr.“ hade upp-
hört att uttalas, och följaktligen stor osäkerhet rådde i dess
användning (imp. 8010, dat. sg. rm 980). Endast 5 fall
har förf, att anteckna från en äldre tid, men dessa äro
knapt alla bevisföra och mot dem ställer sig en hel rad
af mycket gamla och fullt säkra former på-o. Om nu
ock något ytterligare fall skulle kunna uppletas eller nå-
got nytt material i en framtid skulle tillkomma, skall det
knapt kullslå den af förf, dragna slutsatsen om de med
iota adscr. försedda nominativformernas värdelöshet vid un-
dersökningen om de ifrågavarande ordens säregna böjning.
Efter en granskning af de olika åsikterna, hvarvid bland annat
Curtius’ välkända gissning (-oF*), redan af andra motsagd,
med starka skäl tillbakavisas, framlägger förf, sitt eget för-
klaringsförsök, som upptager grundtanken i Ahrens’ gamla
förklaring (K. Z. III). Han utgår sålunda från en sam-
manställning af dessa ords nom. c, vok. oî med de indisk-
europeiska ä-stammarna, som inom de ariska språken äga
vok. på -ai, hvarmed* redan Ahrens jämförde vok. yvvat af
yvpy, och kommer till det ej osannolika antagandet af in-
diskeuropeiska feminina ö-stammar. Förf:s sorgfälliga un-
dersökningar äro väl ägnade att sprida ljus öfver det dunkla
ämnet, hans förklaring af de grekiska ordens kasusbild-

ning synes dock sakna nödig fasthet. Men om också förf,
ej kommit till något säkert och öfvertygande resultat, ut-
gör dock hans skrift ett högst värderikt bidrag till den
svåra frågans lösning.

V. K.

Saalfeld, G. A., Italogræca. I. Vom ältesten Ver-
kehr zwischen Hellas und Rom. 23 ss. 4:to; II. Handel
und Wandel der Römer, im Lichte der griechischen Be-
einflussung betrachtet. 79 ss. 8:o. Hannover, Hahnsche
Buchhandlung 1882.

Romanska språk.

Joret, Charles, Dès caractères et de l’exten-
sion du patois normand. Etude de phonétique et
d'ethnographie, suivie d’une carte. Paris. Vieweg.
1883.

Efter att nyligen (1881) hafva gjort det normandiska
folkmålet i Bessin (mellan S:t Lô och Caen) till föremål
för en förträfflig specialafdelning, har Joret i ofvanstående
arbete gifvit en skisserad framställning af Normandiets dia-
lektala förhållanden i allmänhet. Och därtill är han, om
någon, rätte mannen. Utom språkgeografi gifver han oss
en etnologisk bas för de olika mål, han räknar i provin-
sen, och upptager till behandling åtskilliga frågor ur fran-
ska språkets historia, särskildt frågan om gutturalernas ut-,
veckling.

Hans etnologiska undersökningar uppvisa ovedersäg-
ligt den betydande rol, som våra skandinaviska förfäder
spelat vid bildandet af Normandiets språk. Långa listor
. af egennamn. och. åtskilliga appellativer af skandinaviskt
ursprung bära vitne härom, liksom ock för öfrigt ansikts-
typen i norra Normandiet är en påminnelse om skandina-
visk härstamning. Dessa särskilda etnologiska förhållan-
den hafva ock medfört särskilda språkliga, liksom i Pikar-
diet besläktade saxiska invandrare gifvit upphof till besläk-
tade munarter. Men då Joret vill, att alla munarter, som
han för närvarande särskiljer i Normandiet, skola hafva
sina motsvarigheter i medeltidens språk och vill förklara
dem genom etnologiska och lokala förhållanden, har man
svårt att följa honom. För det första strider detta mot de
literära minnesmärken, som vi känna från medeltidens Nor-
mandie: de skilja sig åt högst obetydligt, vare sig de här-
stamma från nordkusten, såsom Waces dikter, eller från
Sydnormandie, såsom Li romanz du Mont Saint-Michel, eller
från till England utvandrade normander före den utpräglade
anglonormandiska perioden, såsom Filip de Thaun. För
det andra lämnar förf:s åsikt intet rum åt den spontana
differentieringstendensen, som dock i Frankrike såväl som
öfveralt annars spelat en stor rol vid utbildande af mun-
arter. Från ett i dialekter klufvet galliskt latin kan man
ej utgå, ty det har sannolikt ej funnits, och i de invan-
drande germanernas olika språk och fördelning kan man ej
finna tillräckliga utgångspunkter för Frankrikes alla patois.
Hvad som bör förstås med “lokala orsaker“ till dialekt-
klyfning, är ej lätt att inse.

Emellertid har förf, öppnat vägen för kombinerade
dialektala och etnografiska undersökningar och det är att
43	NORDISK

REVY 1883.	44

hoppas, att kommande dialektstudier måtte inslå samma
riktning.

Enligt hvad förf, själf inledningsvis upplyser, har han
gång på gång ändrat uppställningen af sitt problem; fram-
ställningen bär spår däraf. I argumentationen för nor-
mandiskt c = pikardiskt c söker man förgäfves den fran-
ska klarheten. Mången ljudöfvergång behandlas altför lätt-
vindigt: huru har floi, flo gifvit fleur t. ex. i Honfleur
(s. 38)? huru har bod gifvit beuf t. ex. i Belbeuf etc.
(s. 42)? Den sista öfvergången hör utan tvifvel samman
med af Gröber observerade fall af utljudande dental-f i
Zeitschr. für rom. Phil. II, 459 ff.

J. V.

Till red. har insändts:

Brinckmeier, Ed., Die provenzalischen Troubadours
als lyrische und poetiske Dichter; Göttingen 1882, Van-
denboeck und Ruprecht. 270 ss.; 4,40 mark.

Germanska språk.

•Müller, Theodor, Angelsächsische Grammatik.
Aus dem handschriftl. Nachlasse des Verfassers her-
ausgegeben von Dr. H. Hilmer. Göttingen 1883.
257 ss. 4 m. 40 pf. .

Denna grammatik, som efter förf:s död blifvit utgif-
ven af en af hans forna lärjungar, afser i själfva verket att
gifva mera än dess titel antyder, nämligen icke blott en
redogörelse för fornengelskans ljud- och formlära samt syn-
tax (kort), utan äfven en öfverblick öfver språkets histori-
ska utveckling till närvarande tid. I åtskilliga afseenden
saknar den icke förtjänst. Såsom en kort handbok vid det
historiska studiet af engelskan torde den för flere blifva
välkommen, ehuru den är altför otillräcklig för att kunna
ersätta de fullständigare grammatikorna af Kock och Mätz-
ner, ur hvilka den historiska redogörelsen i hufvudsak är
hämtad. Den fornengelska delen är efter Sievers’ förträff-
liga Angelsächsische Grammatik (1882) i mångt och myc-
ket föråldrad. (Müller föredrog sin grammatik i föreläs-
ningar 1879—80). Utgifvaren har sökt att råda bot för
denna brist genom noter under texten, isynnerhet hänvi-
sande till Sievers’ grammatik; men i många fall äro dessa
tillsatser som nya lappar på ett gammalt kläde, hvilka sön-
derslita detsamma. Afven i många punkter, som redan före
1879 voro utredda, visar sig förf, ha tagit altför liten hän-
syn till nyare forskningars resultat. Detta gäller både spe-
cielt germanska och fornengelska frågor och sådana som
äro af mera allmänt jämförande karaktär. Sålunda sam-
manblandar förf, brytningen i seolf, meolc o. d. med om-
ljudet (omljudsbrytningen) i meotod, seofon o. d. (p. 65);
han uttrycker sig (p. 121) sålunda: Die fehlenden Kasus-,
suffixe werden theilweise durch den thematischen Vokal
ersetzt, der sich in den verschiedenen Kasus verschieden ge-
staltet; ändelsen -a i gen. plur, ss. stcina, scipa förklaras (p.
127) vara lång i fornengelskan, ehuru förf, själf besynner-
ligt nog icke betecknar den såsom sådan i sina paradigmer;
han anser (p. .71), att fornengelskt a i plur. pret. geâfon.

nâmon uppkommit genom förlängning af kort a i sing.
geaf, nam, och (p.. 141) att den s. k. starka adjektiv-de-
klinationen uppstått därigenom, att "beim Adjektiv das De-
monstrativum jas, jd angehängt wird" "wie jetzt ziemlich
allgemein zugestanden wird". Mindre olägenhet än genom
dylika oriktigheter på det germanska området — hvaraf
här endast några exempel anförts — orsakas i själfva ver-
ket genom förf:s helt o. hållet antikverade teorier i afseende
på de indoeur. språkförhållandena, enär dessa i en forn-
engelsk grammatik lättare kunna lemnas å sido. Redan
1879 kunde man dock näppeligen längre påstå, att "über
die Spaltung des ursprünglichen a ist gewiss von Müllen-
hof und Curtius das Richtige gelehrt" (p. 58). Att i san-
skritska pron. gen. fem. tasjâs sj uppstått af sma genom det-
tas försvagning till smi, utstötande af m och konsonantering af
i till j.(p. 173), borde man icke längre vänta att läsa i en
vetenskaplig grammatik, lika så litet som att i gotiska pron.
pers. gen. plur. unsara och izvara både nsa och zva ut-
vecklat sig ur detta samma sma (p. 175). I framställnin-
gen af den moderna engelskans utveckling ur fornspråket
uppkomma många oegentligheter och oriktigheter, om än
mindre i ögonen fallande än de ofvan nämda, däraf att förf,
så godt som uteslutande fäst sig vid den västsaxiska dia-
lekten, hvilken, som bekant, icke ligger till grund för det
nu lefvande högspråket. Att ofullständigheter och luckor
lätt skola kunna uppletas i en så kortfattad redogörelse,
som den förf, haft i sin plan, är helt naturligt, och anm.
lägger icke häller sådana förf, till last, då de angå enskild-
heter. Men däremot synes man kunna fordra, att mera
omfattande ljudlagar icke förbigåtts. Huru forneng. cradol
blifvit eng. cradle, men fe, sadol, eng. saddle, antydes ej
(p. 52); någon närmare förklaring af eng. bold, cold o,
d. i motsats till halt, salt o. dyl. meddelas icke, än att
i båda klasserna den följande konsonantgruppen inverkat
(p. 57). P. 225 säger förf. "Es wird namentlich im Neueng-
lischen der Stammvokal vielfach verkürzt : to feed — fed —
fed; to meet—met—met; to hear— heard—heard"; redan Orm
(omkring år 1200) utmärker dock genom sin stafning kort
vokal i dylika præterita och participia ; fedenn— fedde—
ifedd, metenn —- mette — imett, herenn —herrde — iherrd.
Olämpligt är, att stamstafvelsernas och ändelsernas vokaler be-
handlas i ett sammanhang, m. m. I sista afdelningen af
sitt arbete lemnar förf, en kort öfversikt öfver de vikti-
gaste syntaktiska förhållandena, hvilken bör blifva en väl-
kommen ledning för mången, som icke utan skäl finner
Koch och Mätzner alltför vidlyftiga för sitt behof. Denna
afdelning samt inledningen, hvilken innehåller en kort öf-
versikt öfver Englands politiska, språk- och literatur-historia
under den äldre tiden till år 1250, torde vara arbetets till-
förlitligaste delar, hvarjämte äfven den historiska gramma-
tiken skall befinnas vara till nytta, ehuruväl den måste be-
gagnas med kritik. Den specielt fornengelska (anglosaxi-
ska) grammatiken samt de delar, hvari allmänt germanska
eller indoeuropeiska språkfrågor afhandlas, äro däremot dels
alldeles föråldrade, dels efter Sievers’ grammatik af urider-
ordnadt värde.

Axel Erdmann.

Jostes, Franz. Johannes Veghe, ein deutscher
Prediger des XV Jahrhunderts. Zum ersten Male
45

NORDISK REVY 1883.

46

herausgegeben. Halle, Max Niemeyer, 1883. LVI +
468 ss. 8:o. Pris 12 mark.

I senare delen af 14:de århundradet, då den katolska
kyrkan . lutade åt sitt djupaste sedliga förfall, uppstod i
Holland och västra Tyskland en reformerande andlig or-
den, ”die Brüderschaft vom gemeinsamen Leben”, stiftad
af holländaren Groote i Deventer. Detta sällskap bildar
en intressant företeelse i denna tid, slutande inom sina
sträfvandén utom ett utprägladt religiöst-kyrkligt tillika ett
framstående humanistiskt och ett nationelt-folkligt element.
Det sökte praktiskt reformera det religiösa lifvet, det tog
en verksam andel i de humanistiska studiernas höjande i
Tyskland, isynnerhet genom sina samfund i Münster och
Rostock, ägnande bland annat en god del af sin tid åt
böckers afskrifvande, detta på samma gång som det tog
sig an det fosterländska språket och sökte tillgodogöra fol-
kets religiösa kraf på dess eget mål och i ett för detsam-
ma lämpadt språk. På sätt och vis karakteriseras detta
sällskap däraf, att ur dess krets framgick den bekanta
Tomas a Kempis, författaren till den af alla kristna kon-
fessioner högt skattade Imitatio Christi.

Till denna orden hörde äfven Johannes Veghe, om-
kring 1475 rektor för brödraskapet i Münster, hvilkens
predikningar efter omkring 4 århundradens hvila utgifva-
ren nu låtit komma i dagen. Såvidt man nu har sig be-
kant, finnas de bevarade i blott en handskrift, tillhörande
den vestfaliska föreningens för historia och fornkunskap bib-
liotek i Münster, och utgöra 22 fullständiga predikningar
samt några fragment; dessutom har. utgifvaren såsom bi-
hang låtit medfölja: en predikan af en prior i Windes-
heim, en af obekant förf., äfvensom några fragment från
obekanta, hvilka stå i samma kodex. Andtligen har han
efter en annan handskrift intagit 2 dikter, som tillskrifvas
Veghe, förut publicerade af Hölscher (Nierderdeutsche geistl.
Lieder etc. aus dem Münsterlande. Berlin 1854).

Denna textafdelning, 432 sidor stark, föregås af en
intressant inledning, kortligen berörande den ofvan näm-
da ordens stiftande och öden och meddelande, jämte noti-
ser om handskriften, det lilla man känner om författaren,
hvars dödsår är 1504. Anslående affattningstiden till 1481
—1504 anser utgifvaren med största sannolikhet, att pre-
dikningarne hållits 1492 inför systrarna i Niesink. Vi-
dare lemnas en väl skrifven karakteristik af predikosamlin-
gen, hvars slutord må anföras: ”bei aller gelehrsamkeit ist
er (Veghe) doch durch und durch ein mann des volkes, in
seinen anschauungen sich bewegend, in seiner spräche
zu ihm redend, aber doch bei aller volkstümlichkeit edel
und vornehm in wort und bild, ebenso frei von aller pe-
danten, wie von düsterer ascese, bei allem sittlichem ern-
ste doch den humor nicht verschmähend"; och slutligen
i fråga om det mål, hvarå de äro affattade, kommer utg.
till det antagliga resultatet, att, ehuruväl predikningarne
äro afsedda for en trängre Münster-församling, de dock ej
kunna anses återge en lokaldialekt. Däremot äro de nå-
got uppblandade med holländska, något som har sin för-
klaring i de lågtyska medlemmarnes ständiga förbindelse
med ordens egentliga stamhåll i Holland.

Efter texten har utg. i en afdelning, ”Anmerkungen”
gifvit tydning till en del förekommande ovanliga ord; den
är väl egentligen ej afsedd för språkforskare och därför
något ojämn, ett register till anmärkningarna underlättar

deras begagnande. Med rätta beklagar utg., att i Schiller
och Lübbens medellågtyska ordbok ringa hänsyn tagits till
det vestfaliska handskriftförrådet. Ej mindre än omkring
100 ord ur Veghes predikningar saknas i nämda ordbok.

Förevarande publikation har sitt intresse utom i språk-
ligt hänseende äfven i innehållet Vår tids andliga skulle
kunna ha åtskilligt att lära af denna 1400-talets kloster-
predikant. För språkforskaren är den i lexikaliskt och
syntaktiskt hänseende beaktansvärd; förf, har i sin använd-
ning af bilder från lifvets mångahanda faser kommit att
framdraga en rikedom af ord, som man sällan finner i dy-
lika arbeten. Han undviker ock i olikhet med sin tids
medbröder främmande (d. ä. latinska) ord, dem han söker
ersätta med inhemska.

Utgifvaren är all tack värd för detta omfattande och
mödosamma arbete. Anm. har naturligtvis ej kunnat kon-
trollera hans återgifvande af handskriften, men har all an-
ledning att sätta tillit till hans försäkran, att han förfarit
med största omsorg i synnerhet i livad rör handskriftens
ortografi. Herr Niemeyer, som under de senare åren alt-
mera riktat sitt förlag med värdefulla arbeten å det ger-
manska och romanska området, har i detta säkerligen en
prydnad mer.	.

.	Gust. Stjernström.

Hernlund, Hugo,. Förslag och åtgärder till sven-
ska skriftspråkets reglerande 1691—1739 jämte en
inledande öfversigt af svenska språkets ställning un-
der den föregående tiden. Bidrag till modersmålets
historia. Stockholm 1883. 118 ss. 8:o. 1 kr.

Rektor Hernlund är redan genom sina 1882 utgifna
“Bidrag till den svenska skollagstiftningens historia“ be-
kant såsom flitig arkivforskare och samlare. Hans nya
arbete är endast ägnadt att stadfästa detta anseende. Den
lilla skriften bär alt igenom vittne om en ytterlig nog-
grannhet vid insamlandet och återgifvandet af det faktiska
liksom om den största varsamhet vid dragandet af resultat
ur det gifna materialet. — Innehållet är i korthet följande.
Efter en tämligen knapt hållen inledning redogöres utför-
ligt för kanslikollegiets ställning till rättstafningsfrågan un-
der 1690-talet, striderna angående stafningssättet i den un-
der utarbetning varande kyrkobibeln samt de därefter föl-
jande försöken att hindra utgifvandet af J. Svedbergs "Schib-
boleth." Så följer striden mellan Svedberg och hans mäk-
tiga motståndare U. Hiärne, belyst af intressanta utdrag ur
bref och protokoller; vidare en kort skildring af försöken
att undertrycka den nystafvande Molinska bibeln, af språk-
rensningsplaner 1706—7 och af vetenskapssocietetens i Upsa-
la förtjänster om svenska språket under förevarande tid. Några
bilagor åskådliggöra de olika stafsätten. — Trots en viss
tyngd', beroende på de synnerligen rikhaltiga utdragen ur
protokoller och andra källor, utgör arbeten en underhål-
lande läsning äfven för icke specielle fackmän. Att det
för forskaren och fackmannen är ett nyttigt och viktigt
arbete, är klart. Dessa undersökningar måste ju en gång
företagas. Man kan då blott gratulera sig till att nu få
uppgiften utförd af en så omsorgsfull hand. Vi motse
med största intresse fortsättning å förf:s arbete, en fort-
47	NORDISK REVY 1883.	48

sättning som vi hoppas ej må låta alt för länge vänta
på sig.

Ad. N—n.

Ny literatur:

C. J. Bergman, Om Gotlands folklekar. 3:e uppl-
Visby, Gotl. allehandas tryckeri. 46 ss.; 50 öre.

Maæ Rödiger, Paradigmata zur altsächsischen gram-
matik; 13 ss. 8:o, Berlin, Weidmannsche Buchhdl.; 30 pf.

I Upsala universitets årsskrift är under tryckning en
af biblioteksamanuensen C. G. Stjernström ombesörjd upp-
laga af E. O. Aurivillii på latin författade svenska gram-
matik, som hittils förvarats i manuskript i Linköpings stifts-
bibliotek. Handskriften är daterad 1684 och utgör såle-
des vår älsta svenska grammatik. Arbetet komnfer att ut-
göra omkring 12 ark stor 8:o. •

Af Timarit hins islenzka bôkmentafélags“ äro nu tre
årgg. (1880—82) utgifna. Bland innehållet märkes sär-
skildt i 1 årg.: en af Björn Magnusson Olsen författad an-
mälan af "Islenzkar fornsögur. I. Glùma- og Ljösvetninga
saga, Khn 1880"; i 2 årg.: "Yfirlit yfir bökmentir Islen-
dinga à 19 öld" af Jonas Jonasson; i 3 årg.: “Um visin-
dalega starfsemi Jöns Sigurdssonar" af Jön porkelsson.

Matematik.

Cantor, Georg. Grundlagen einer allgemeinen
Mannigfaltigkeitslehre, ein mathematisch-philosophi-
scher Versuch in der Lehre des Unendlichen.

I ofvanstående arbete sysselsätter sig förf, med fram-
konstruerandet af fullt bestämda oändliga (überendlich)
tal, åt hvilka han söker häfda en plats inom den matema-
tiska vetenskapen. Arbetet börjar därför med en gransk-
ning af de skäl, som af hittillsvarande filosofer från och
med Aristoteles anförts mot möjligheten af att utsträcka tal-
systemet öfver det ändligas råmärken, och sedan förf, upp-
visat haltlösheten af deras bevis, öfvergår han till bestäm-
mandet af de nya talen, och sker detta medelst tre bild-
ningsprinciper, af hvilka dock den tredje endast är ett
slags "hemmungsprincip", hvars uppgift är att inrangera de
nya talen i vissa bestämda klasser..

Trots förf, på så sätt rent logiskt söker framkonstru-
era sina tal, är det dock tydligt, att den väg han här an-
ger, ej är den hvarpå han själf funnit dem, utan torde den-
na snarare hafva sin utgångspunkt i den definition på an-
tal hos en välordnad oändlig punktmängd, som äfven gif-
ves i början af sagda arbete. Till slut meddelas åtskilliga
satser ägnade att ytterligare belysa de nya talen, såsom att
a + P i allmänhet ej är = ß + œ.

Förf, lemnar dessutom en ny utredning af kontinu-
itetsbegreppet, som dock för analysens nuvarande ståndpunkt
torde vara af mindre betydelse, samt en framställning af de
tre olika sätt att i talsystemet införa de irrationella talen,
hvilkas representanter äro respektive Weierstrass, Dedekind
och Cantor. .

Arbetet, som med uteslutande af alt det rent filoso-
fiska inom kort i något förändrad form kommer att in-

flyta i Acta Matematica, torde vara af intresse för såväl
matematici som filosofer. .

I. B.

Naturvetenskap.

Rubenson, R. Catalogue des Aurores Boréales
observées en Suède depuis le XVI Siècle jusqu’ a
l’année 1877 y comprise. Kongl. svenska Vetenskaps-
akademiens handlingar. I. 1879. 184 sid., II. 1882.
300 sid.

Norrskenets samband med magnetnålens rörelser upp-
täktes i Upsala 1741 af Änders Celsius och Iliorter. I
magnetnålens rörelser finnas perioder af större och mindre
längd. Finnes nu ett samband mellan de båda fenome-
nen, så är det att förmoda att de äfven hafva vissa ge-
mensamma perioder. Det har ock bland annat redan länge
varit bekant, att båda öfverensstämma med den 11-åriga
perioden i solfläckarnas till- och aftagande, o. s. v.

För att kunna studera norrskenens talrikhet vid olika
tillfällen är det tydligen nödigt att upprätta förteckningar
på såvidt möjligt alla observerade norrsken och tiden för
deras framträdande, antingen för hela den civiliserade verl-
den, eller för ett särskildt land eller en viss ort. Redan
Celsius upprättade en dylik norrskenskatalog för Sverige.
(Trykt i Nürnberg 1733). Den omfattade dock endast
åren 1716—1732. Sedermera hafva större dylika katalo-
ger upprättats, hvaraf den största är den af Fritz utgifna,
som omfattar hela jorden.

Rubenson fann dock snart, att denna katalog hvad
Sverge angår - är högst ofullständig, och han företog sig
på grund häraf att samla samtliga iakttagelser å norrsken
från vårt land, som kunnat hopletas, såväl ur de trykta
meteorologiska jurnalerna och andra vetenskapliga upp-
satser, som ur de allmänna tidningarna från äldre och
nyare tider, som ock ur alla handskrifna anteckningar, som
kunnat öfverkommas i de offentliga biblioteken och genom
enskilda personer. Detta mödosamma och under många år
fortsatta arbete, hvaruti R. med ifver biträdts af herr P.
G. Borén, har ledt till det vackra resultat, att den Ruben-
sonska katalogen nu är den största och fullständigaste som
finnes. Den innehåller nämligen betydligt flera iakttagelser
från endast Sverige än Fritz' hittills största samling af
detta slag från alla länder tillsammans.

I Rubensons katalog likasom i Fritz' räknas dygnet
från middag till middag. I annat fall måste man nämli-
gen två gånger anteckna samma norrsken, så ofta det fort-
farit öfver midnatten. Likaså räknas norrskens-saisonen från
1 juli till samma dag följande år. Af de vidlyftiga sam-
manställningarna och beräkningarna i slutet af andra ban-
det änföra vi följande: Sammanräknas norrskenens antal
från 1 juli 1721 till 30 juni 1877 för hvar månad, så få
vi för hela landet följande värden:

Juli aug. sept. okt. nov. dec. jan. febr, mars apr. maj juni
25 365 991 1121 886 882 865 935 1043 633 89 5

Norrskenen äro således talrikast omkring dagjämnings-
tiderna. Deras ringa antal under sommaren är naturligt-
vis beroende på de ljusa nätterna, som gör det omöjligt
49

NORDISK REVY 1883.

50

att se annat än de allra starkaste och i nordligaste delen
af Sverge inga alls. Men äfven i mellersta Europa, där
nätterna om sommaren äro mörkare, inträffar liksom här
maximi-frekvenser vid dagjämningstiderna.Såväl Wey-
precht som Tromholt, hvilka bearbetat norrskensobservatio-
nerna från höga nordliga breddgrader, den förre under den
österrikiska expeditionen 1872—74 mellan Novaja-Zemlja
och Franz Josephs land, den senare observationerna från
Godthaab på Grönland, hafva däremot funnit, att på höga
arktiska breddgrader norrskenens talrikhet är störst vid vin-
tersolståndet. För att undersöka förhållandet närmare har

Rubenson därför indelat landet från norr till söder i fyra

distrikter: I från 70°—65° nordl. lat. II

från 65

—611/2

nordl. lat. III från 611/2—581/2 nordl. lat

581/2—55 nordl. lat.:

Beräknas nu norrskensfrekvensen för hvarje distrikt

särskildt, så fås följande värden:

nov. dec. jan. febr, mars apr. maj juni

IV från

I
II
III
IV

Juli

1
0

16
9

Vi

aug.

32

53

248

98

se

sept.
253
206
624
277

okt.
402
233
640

284

342

323

366 332

330

69

204 183 233 245 272 86

415

222

390

186

369 509

176 236

588

253

439

228

0

9

56

29

0
0

2

3

kundärt

i det nordligaste distriktet I ett se-
maximum uppträder i januari, som äfven antydes

häraf, att

i II, under det att maxima vid dagjämningarna kvarstå.
Detta talar emot Weyprechts och Tromholts åsikt, att janu-
ari-maximet på höga nordliga breddgrader och de båda
maxima vid dagjämningstiderna på sydligare bero därpå,
att maximi-zonen af norrsken flyttar sig fram och åter un-
der årets lopp. Längst i norr nära dess vändpunkt skulle
således blott ett maximum inträffa vid midvintern, under

det att på sydligare breddgrader tvänne maxima inträffa,
då maximi-zonen passerar orten, en gång på hösten på
väg mot norr, och en gång på våren på väg mot söder.
Förhållandet kan dock enligt ofvanstående tabell icke vara
sådant. I den nordligaste delen af landet kvarstå maxima
vid dagjämningstiderna, under det att samtidigt maximet
vid vintersolståndet börjar uppträda. Genom en särskild
undersökning af de olika stationerna inom distriktet I visar
R., att detta äger rum ännu i Haparanda. Först norr där-
om i Öfver-Torneå och Karesuando framträder det arktiska

maximet ensamt i januari. — Hvad beträffar den ofvan-
nämnda perioden på 11 år, hvilken sammanfaller med en
motsvarande period i solfläckarnas talrikhet, så framträder
densamma ur R:s tabeller med stor tydlighet.

Utrymmet tillåter ej att ingå på enskildheter. Af det
sagda torde dock framgå, att det af Rubenson utförda ar-
betet ej blott utmärker sig såsom det måhända mödosam-
maste arbete, som på senare tider inom meteorologien ut-
förts, utan äfven att detsamma ledt till viktiga resultater
och utgör en urkund, som under lång tid kommer att vara
af största betydelse för en hvar, som ägnar sig åt studiet
af norrskenets ännu i mångt och mycket så gåtolika före-
teelse.

en ny, uranrik varietet af det redan år 1829 af Berzelius un-
dersökta, vid Brevig funna, sällsynta mineralet thorit. Förf,
har nu bearbetat omkr. 2 kilo af detsamma närmast i af-
sigt att därur erhålla thoriumföreningar. Rent thoriumsul-
fat erhölls efter en ny särdeles beqväm metod, grundad på
de olika thoriumsulfatens olika löslighet i vatten. Vatten-
fritt sulfat löses lätt, i iskallt vatten, men vid lösningens
uppvärmning till + 20° C bildas vattenhaltigt salt, som
är mycket svårlösligare och därför utfaller. Efter högst 4
sådana förnyade utfällningar var saltet fullständigt rent
och tjänade till material för bestämmande af metallens atom-
vikt. Dessa bestämningar gjordes dels på vattenhaltigt, kri-
stalliseradt sulfat dels på vattenfritt, och för öfrigt dels på
det först utfälda, dels ock på material erhållet ur moder-
luterna. Bestämningarne äro utförda med ytterlig omsorg
och måste, dels på grund af sättet för deras utförande dels
resultatens öfverensstämmelse sinsemellan, anses mycket till-
förlitliga. Atomvikten för thorium blef 232,4- Cleve, som se-
nast (år 1873) bestämt den, hade funnit i jämt tal 234.
Afvikelsen i resultat förklaras af förf, genom antagande af
närvaron af hygroskopisk fuktighet vid den senares väg-
ningar; thorjorden är nämligen utomordentligt hygroskopisk.

Ren thorjord äger enligt förf:s bestämningar en spec,
vikt af 10,220 vid + 17° C och en molekylarvolym af
25,8z-O. W—n.

L. F. Nilsson. Om metalliskt thorium. Öfversigt af
K. Vet. Akad. Förh. 1882 N. 7, p. 25—36.

Metallen framstäldes ”genom måttlig rödglödgning" af
en blandning af kaliumthoriumklorid, metalliskt natrium
och klornatrium i s. k. järnkanon med påskrufvadt lock.
Utbytet af metall är nära kvantitatift. Den utgöres af
ett grått, glittrande kristallpulver bestående af små, tunna,
sexsidiga taflor. Reaktionerna öfverensstämma i det när-
maste med de af Berzelius angifna. Specifika vikten be-
fanns vara 10,9178 vid 17°C. Med antagande af thorium-
fyraatomighet blir då atomvolymen 21,1, hvilket nästan sams
manfaller med atomvolymen för de enl. förf, likaledes fyra-
atomiga elementen Zr, Ce, La, Di. Prof. Brögger har kri-
stallografiskt undersökt den af förf, framstälda metallen och
funnit den tillhöra reguliära systemet — en viktig analogi
med de typiskt 4-atomiga elementen kol och silicium.

0. W—n

H. H. Hildebrandsson.

L. F. Nilsson. Undersökningar öfver thorit och tho-
riums eqvivalent. Öfversigt af K. Vet. Akad.
förh. 1882 N. 7 p. 3—24.

Af Friherre Nordenskiöld analyserades och beskrefs år
1876 ett nytt mineral från Arendal, som visade sig vara

Bibliografi.

Lundstedt, Bernhard, Katalog öfver Finspongs
bibliotek. Sthlm tr. hos P. A. Norstedt & Söner 1883.
XXVIII + 736 ss. 8:o. Pris 12 kronor.

Vår bibliografiska literatur har i dessa dagar ökats
med en biblioteksförteckning af imposant omfång. Förf.,
amanuensen- i kongl. bibl. i Stockholm, dr Lundstedt, har
i flere år ägnat sin fritid åt ordnandet och katalogiserin-
gen af den rätt betydande boksamlingen å Finspong, och
resultatet af denna hans verksamhet har genom ägarens af
samlingen, brukspatron Carl Ekmans försorg, nu kunnat
offentliggöras.

I en med flit och omsorg sammanbragt inledning lem-
nar dr L. en kort historik dels af den numer storartade
51

NORDISK REVY 1883.

52

possessionen Finspong, dels af bibliotekets tillkomst och ut-
veckling. Först med De Geerska familjen grundlägges det
nuv. biblioteket, och närmast är det öfverintendenten Louis
De Geer (+1758), som det har att tacka för sin egentliga början
och som med särskild förkärlek vårdade det. Han upp-
rättade själf en förteckning öfver den dåtida samlingen och
från honom förskrifva sig de “leges bibliotheca Finspon-
gensis" (dat. 1747), hvilka i inledningen meddelas. I
senare tid har samlingen ökats af bl. a. Excell. G. af
Wetterstedt, hvilken under flere årtionden var ägare till stör-
sta delen af Finspong, slutligen och betydligast af den nu-
varande innehafvaren.

Ser man närmare på katalogens innehåll, finner man
de flesta i en större boksamling tänkbara fack represente-
rade. Såsom var att förmoda om ett privatbibliotek af
ifrågavarande art synas afdeln. literatur, historia och na-
turvetenskap bäst tillgodosedda. Därjämte tyckes biblioteket
äga en ansenlig del ströskrifter. Huruvida förf, behöft gå så
långt i sönderdelning af facken lemnas därhän; utan tvif-
vel har han, en rutinerad biblioteksman, härvidlag ledts af
lokala hänsyn. Någon betydligare handskriftsamling finna
vi ej. De få handskrifter, som biblioteket äger, har förf,
föredragit att inrangera bland de trykta böckerna, med un-
dantag af en brefsamling, som fått sig plats anvisad i slu-
tet. Då emellertid en rubrik “handskrifter“ finns, synes
förf, hällre ha kunnat sammanföra alla handskrifterna dit,
hvilket varit bekvämare för öfversikten. Bland handskrif-
terna må påpekas s. 285: “Visbok, innehållande åtskilliga
svenska och tyska visor, upptecknade mot slutet af 1600-talet
12:o, 81 blad.“ Ett och annat Öfrigt intressant i detalj vore
nog att nämna, ett och annat tryckfel, en och annan in-
konsekvens enligt anmälarens tycke är visserligen anteck-
nad, men utrymmet tillåter ej att ingå därpå. Anmäl,
inskränker sig därför till att lyckönska förf., som efter ned-
läggande af stor möda på detta arbete, i senare tid väl
den omfångsrikaste och tillika en af de omsorgsfullaste bok-
förteckningar vi äga, fått det offentliggjordt. Samlingens
ägare tillkommer hedern att ha bragt den inför allmän-
heten. Utstyrseln är i allo prisvärd. Slutligen må näm-
nas, att en upplaga, afsedd för utlandet, med inledning
på franska språket utgifvits. Den skiljer sig så tillvida från
den svenska, att däri lemnas kortare biograf, meddelanden
om öfverintendenten Louis De Geer och brukspatron Ek-
man jämte nämde herrars bilder samt en vy öfver Fin-
spong. Priset å ex. af denna uppl. är 25 francs.

Gust. Stjernström.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

' Teologiska Fakulteten.

Den 16 maj. Beslöt fakulteten anhålla, att ett anslag af
3,000. kronor måtte utverkas till tvänne nya fasta docentsti-
pendier, hyartdera å 1,500 kronor, det ena för fakultetens teo-
retiska linie i allmänhet, det andra för en docent i kyrkohi-
storien, dock med rättighet för fakulteten att anmäla någon
annan af sina docenter till dess erhållande, om och så länge
docent i kyrkohistoria ej finnes.

Den 30 maj. Afgåfvos infordrade uppgifter om antalet
studerande, som efter den 15 sept. 1879 hvarje termin dels

blifvit i fakulteten inskrifne, dels inför fakulteten aflagt teolo-
giska examina, hvilket antal befanns vara följande:

Antal studerande som		i fakul- .  teten inskrifvits.	aflagt teologie  kandidatex.	c ******2 aflagt di- • missions- examen.	Summa examine- rade.
höstterminen 1879			1	13	14
vårt.	1880	'	—	3	45	48
höstt.	1880	4	1	20	21
vårt.	1881	1	1	47	48
höstt.	1881 -	10	1	28	29
vårt.	1882	5	2	33	35
höstt.	1882	10	1	18	19
vårt.	1883	|	12 '	4	19	23
	Summa |	42	1	223	| 237

Den 30 maj. Till fakultetens ombud vid kyrkomötet val-
des professorerna C. A. Cornelius och M. Johansson.

Den 31 Maj. Teologie kandidatexamen aflades af Henry
William Tottie, Stockh., August Leander Wetterberg, Västg.,
Johan Thure Sahlberg, Sörml. och filosofie kandidaten John
Bruno Börjeson, Värml.

Föreslog fakulteten, att vikarier icke förordnades för dess
kyrkomötesombud.

Beslöts att trycka anvisningar och råd med afseende på
studierna för dimissionsexamen.

Den 29 aug. Föreslogs, att vikarie icke förordnas för ärke-
stiftets kyrkomötesombud e. o. prof. Rudin.

Juridiska Fakulteten.

Den 21 mars. Tillstyrkte fakulteten en af docenten K. H.
Blomberg gjord hemställan om ett reseanslag af 1,200 kronor
för studieresa till främmande universitet för att inhämta kän-
nedom om undervisningen i statsrätt och rättshistoria och för
att särskildt studera de juridiska seminariernas verksamhet.
(Ansökan af kansl. bifallen den 14 april 1883.)

Den 12 maj. Aflades juris utriusque kandidatexamen af
Theophil Wolff, Göteb. .

Den 20 aug. Föreslog fakulteten professor T. Rabenius
och docenten D. Davidson att under ett år från den 1 sept.
1883, om ledigheten så länge varar, uppehålla de till statsrådet
Hammarskjölds professur hörande åligganden, den förre i finans-
rätt den senare i nationalekonomi (kansl. förordn. d. 9 aug.)

E. o. professor J. Hagströmer åtnjöt i enlighet med kansl.
bref den 27 april tjänstledighet under maj månad för studie-
resa till Tyskland och Frankrike.

Medicinska Fakulteten.

1883 den 25 april. Prof. Kjellberg vald till ledamot i
bibliotekskommissionen efter generaldirektör Almén.

Prof. Holmgren vald till ledamot i komittén för undersök-
ning af kliniska undervisningens behof efter generaldirektör
Almén..

18 maj. Riksdagspetita:

1)	4,500 kr. årligen till e. o. professur i anatomi.

2)	700 kr. årlig förhöjning af anslaget till patolog, insti-
tutionen.	:

3)	1,200 kr. årligen till med. kliniken.	.

4)	erforderligt anslag för att till 4,500 kr. årligen höja
aflöningen för hvardera af laboratorerna vid fysiologiska och
patologiska institutionen.

5)	1,000 kr. årligen till diverse behof vid poliklinikerna
samt 1,500 kr. årligen.till 2 amanuenser vid poliklinikerna.

6)	40,000 kr. till påbyggande af akademiska sjukhuset.

30 maj. Till med. doktorer promoverades:

R. A. Wawrinsky, E. J. G. Hjertström och K. A. Malm-
sten.

Sedan prof. Henschen valts till sakkunnig ledamot af fak.
för pröfning af doc. O. V. Peterssons kompetens till lediga
e. o. professuren i pediatrik och praktisk medicin, samt ut-
sedde adjungerade för frågans behandling afsagt sig uppdraget,
53	NORDISK REVY 1883.	.	54

föreslås nu till adjungerade professorerna A. Kjellberg och E.
Ödmansson.

1883 den 6 juni. Dekanatet öfvertages af prof. Clason.

Fråga väckes om hemställan, att e. o. prof. Hammarsten
måtte kallas till ord. professor i med. och fysiologisk kemi.

Filosofiska Fakulteten.

Den 11 april. Till kongl. stipendiater utsågos i veten-
skapsrummet praktisk filosofi kand. E. Rosengren; Gestr. H.,i astro-
nomi kand. C. W. L. Charlier, Norrl., i vetenskapsrummet nor-
diska språk J. W. A. Wimmercrantz, Norrl. samt i 2:ne all-
männa rum kandidaterna C. O. Lundgren och L. J. Landin
S. N. -

Afgaf fakulteten infordradt yttrande öfver en af fil. kand.
K. A. Beckman inlemnad underdånig ansökan att få i filosofie-
licentiatexamen förena ämnena matematik, fysik och teoretisk
filosofi, hvilken ansökan fakulteten med 7 röster mot 6 till-
styrkte.

Den 19 april förrättades latinskrifningen för terminen.

Den 19 maj afgåfvos fakultetsbetyg åt docenterna J. A.
Lun dell och S. J. Boëthius.

Utnämdes till kongl. stipendiat i vetenskapsrummet mete-
orologi fil. kand. À. G. Högbom, norrl.

Den 28 maj. . Meddelades tjänstgöringsbetyg åt amanuen-
sen docenten Gerh. Holm.

Den 29 maj afgafs fakultetsbetyg åt docenten A. L. Bygden.

Den 31 maj anstäldes högtidligen filosofie doktorspromo-
tion å Carolina rediviva, hvarvid professor P. T. Cleve, som
fungerade såsom promotor, inledde akten med ett föredrag "om
fermenter.“ Till jubeldoktorer promoverades (närvarande) föl-
jande från 1833 års promotion ännu lefvande doktorer: f. d.
öfverhofpredikanten E. J. Nordensson (primus), f. d. stats-
rådet F. F. Carlson (ultimus), prostarne C. J. Lénström, J.
Åkerblom och C. M. Södergren, f. d. presidenten T. H. Wran-
gel, f. d. intendenten N. G. Lind och generaldirektör N. J.
Berlin.	.	'

De nypromoverade doktorerna voro:

doc. E. J. G. Holm, Sthm., lic. G. 0. Berg, Sthm., lic. frö-
ken Ellen Fries, Sthm., doc. C. W. S. Aurivillius Gestr. H.,
lic. K. B. J. Forssell, Västg., lic. J. A. Lagermark, Smål., lic.
K. W. Melander, Kalm., doc. K. U. Nylander, Göteb., lic. A.
E. Edström, Norrl., lic. J. W. Svensson, Gotl.

Denna promotion har sin dubbla märkvärdighet i så måtto
att af jubeldoktorerna både primus och ultimus ännu voro i lif-
vet och mottogo bägge personligen sina lagerkransar, något
som så vidt är bekant icke hittills inträffat i fakultetens an-
naler, samt att vid samma tillfälle den första kvinliga filo-
sofie doktor kreerades i Sverge. '

Den 15 juni afgafs fakultetsbetyg åt doc. A. F. Schager-
ström.	.

22 juni afgafs fakultetsbetyg åt docenterna P. J. Vising
och K. H. B. Bergstedt.	.

Utfärdades instruktion för Byzantinska resestipendiaten doc.

E. J. G. Holm.	.•

Utnämningar.

Lic. C. W. S. Aurivillius, utnämd till docent i zoologi
den 6 april.	.

Dr K. B. J. Forssell utnämd till docent i botanik den

13 juni.	*	.

Föreläsningar och öfningar. H. T. 1883

Filosofiska Fakulteten:	...

Prof. Torén kateketik; prof. Cornelius det 17:e seklets kyrko-
historia; prof. Myrberg uppenbarelseboken (2 tr), Esaias (2 tr);
prof. Johansson dogmatik: Kristi verk; prof, von Scheele kri-
tisk framställning af apologetikens historia i 19:e århundra-
det, samt leder apologetiska samtal. E. o. prof. Budin de min-
dre profeterna (2 tr), evangeliernas berättelse om Jesu upp-
ståndelse (2 tr), biträder vidöfningarna i predikoskrifning; e.
o. prof. Sundelin social etik; e. o. prof. Norrby de kyrkliga
perikoperna (2 tr), leder de homiletiska och deklamatoriska
öfningarna (2 tr), gifver tillika handledning i predikoskrifning.

Assistent Martin leder de kateketiska öfningarna, biträ-
der tillika vid öfningarna i predikoskrifning.

Docc. Ekman, Berggren och Janson biträda vid öfningar-
na i predikoskrifning..

Juridiska Fakulteten.

Prof. Babenius finansrätt; prof. Bydin statsrätt; prof. Nord-
ling förmögenhetsrätt; prof. Landtmanson juridisk encyklope-
di; e. o. prof. Hagströmer den svenska straffrättens allmänna
del; e. o. prof. Afzelius civilprocess.

Doc. Davidson nationalekonomi; doc. Blomberg handleder
vid öfningsskrifningar i rättsvetenskap.

Medicinska Fakulteten:

Prof. Mesterton speciell kirurgi (2 tr), håller kirurgisk po-
liklinik (3 tr) och klinik (3 tr); prof. Hedenius speciell patologisk
anatomi (2 tr), liköppningar med patologiska demonstrationer
(2 tr), öfvervakar de patologiska öfningarna (4 tr); prof. Kjell-
berg sinnessjukdomarna (2 tr); prof. Holmgren fysiologi med ex-
perimenter, leder arbetena å fysiologiska laboratoriet; e. o.
prof. Hammarsten medicinsk kemi, leder laborationsöfningarna
i medicinsk kemi; prof. Clason deskriptiv anatomi, leder dis-
sektionsöfningarna på anatomisalen; e. o. prof. Fristedt farma-
kologi, handleder vid begagnandet af de farmakologiska sam-
lingarna; prof. Henschen speciell medicin (2 tr), håller medi-
cinsk poliklinik (3 tr), klinik (3 tr).

Adjunkt Björken allmän kirurgi (2 tr).	.

Laborator Blio leder fysiologiska laborationsöfningarna;
labor. Sven Bayer leder öfningarna i patologisk histologi.

Prosektor Nordlund leder dissektionsöfningarna.	.
.Med. kand. Sandström leder de histologiska öfningarna och
föreläser normal histologi (2 tr). .

Stud. Lindberger leder de kemiska laborationsöfningarna.

Filosofiska Fakultetens Humanistiska Sektion:

Prof. Bibbing filosofiens historia från och med Locke;, (en-
skildt) antropologi; prof. Sahlin historisk inledning till den
filosofiska statsläran (2 tr); prof. Nyblom, läran om poesien;
prof. Hagberg spanska språkets formlära under tolkning af Cal-
derons Auto. Sacramentale: “El gran teatro del mundo“; prof.
Löfstedt Euripidis Hippolytus, behandlar i filologiska seminariet
Theocriti idyller; prof. Häggström Taciti annaler, behandlar i
filologiska seminariet Qvintilianus, 10:e boken; prof. Nordling
Joels profetior (2 tr), koranen (2 tr); prof. Hammarstrand Öster-
landets historia under gamla tiden; e. o. prof. Frigell latinsk
stilistik i förening med öfningar i extemporerad öfversättning;
prof. Alin Englands nuvarande statsförfattning (2 tr), svenska
statsförfattningens historiska utveckling från år 1680.

Adj. Afzelius Kant’s Kriticism (2 tr); adj. Edman Shak-
spere’s The Merchant of Venice (2 tr); adj. Geijer det franska
språkets historia; i filologiska seminariet: tolkning och gransk-
ning af det fornfranska epos Amis et Amiles.

Doc. Wikner (enskildt) filosofiens historia; doc. Edfeldt re-
ligionsfilosofi (2 tr); doc. Erdmann sanskritspråkets grammatik
(2 tr); doc. Sandström handleder vid latinska skriföfningar; doc.
Tamm, språket i Nya Testamentena af 1526 och 1541; doc.
Hjärne Sverges historia under Gustaf den I och hans söner;
doc. Noreen: Urgermansk ljudlära (2 tr); fornsvenska adjek-
tivet och räkneordet (2 tr); i filologiska seminariet.
Kommentering af A. J. Prytz’ Comoedia om konung'
Gustaf then första; doc. Aberg Schleiermachers etik; doc. Da-
nielsson latinsk ljudlära; doc. Knös handleder vid grekiska
skriföfningar; doc. Schlick Tysklands literatur; doc. Vising
(enskildt) franska språkets syntax och stilistik — Docc. Thor-
dén, Burman, Bygden, Wahlund, Boëthius, Schagerström, Berg-
stedt, Lundell och Nylander meddela enskild undervisning.

. Filosofiska Fakultetens Matem.-Naturv. Sektion:

• Prof. Daug funktions! ära; prof. Thalén spektral-analys och
därefter om ljusets interferens (2 tr), allmän fysik (2 tr) med
anställande af därtill hörande experiment, samt leder de fysi-
kaliska laborationerna; prof. Cleve resultaten af nyare forsk-
ningar i den organiska kemien; prof. Lundquist hydrodyna-
mik; prof. Fries växternas delar och dessas förrättningar; prof.
Dillner de komplexa kvantiteternas teori; prof. Sch/ultz ele-
mentbestämning i elliptiska banor (2 tr), astronomiens histo-
55	' NORDISK

REVY 1883.56

ria (2 tr), handleder dem, hvilka sysselsätta sig med astrono-
misk observation eller kalkyl; e. o. prof. Hildebrandsson hand-
leder dem, som deltaga i meteorologiska arbetena; prof. Tull-
berg däggdjurens anatomi.

Prosektor Théel leder dissektionsöfningarna å det zooto-
miska laboratoriet. ■

Doc. Kjellman allmän växtgeografi (2 tr), leder de praktiska
öfningarna i botanik; docc. Ekstrand och Widman leda labo-
rationsöfningarna i kemi; doc. Söderblom (enskildt) differen-
tialekvationers integration, leder det matematiska seminariet;
doc. Sjögren speciell mineral. (2 tr), om Skandinaviens järnmalmer
(2 tr), leder de praktiska öfningarna i kristallografi. — Docc.
Falk, Lundström, Bovallius, Berger, Pfannenstiel, Aurivillius
och Forssell meddela enskild undervisning. .

Direktör Hedenblad harmonilära (1 t.), kapellöfningar (11.)

•	Lund.

Föreläsningar och öfningar H. T. 1883.

Teologiska Fakulteten.

Professorer: Olbers, den apostoliska kyrkans historia, le-
der öfningarna på seminariet; Skarstedt, Romarbrefvet 2 tr,
svårare ställen i nya testamentet 2 tr, leder författandet af
veckopredikningarna; Warholm, soterologi; Billing, periko-
perna 1 t., kateketik 2 tr, homiletik 1 t. samt leder de homile-
tiska, kateketiska och kyrkolags-öfningarna; e. o. professo-
rer: Rosenius, de mindre profeterna 2 tr, g. t:s klagosånger 2
tr; Eklund, moralfilosofiens system 2 tr, konkordieformeln 2tr
samt leder de liturgiska öfningarna.

. Docenter: Ahnfelt, (enskildt) dogmatikens elementer och
biträder vid de kateketiska öfningarna; Kleberg leder de ho-
miletisk-liturgiska öfningarna.	.

Juridiska Fakulteten.

Professorer: Broomé, svensk statsrätt; Hamilton, finans-
rätt; Humbla, sakrätt; Assarsson, strafflagens speciella del;
e. o. professor: Winroth, Sverges inre rättshistoria.

Docent Ask, enskild undervisning i svensk civilrätt.

Medicinska Fakulteten.

Professorer: Ask, kirurgi och obstetrik; Odenius, all-
män patologi, speciell patologisk anatomi samt leder de rätts-
medicinska obduktionerna; Lang, farmaceutisk kemi 3 tr, all-
män farmakodynamik 1 t. och leder öfningarna å det med.-ke-
miska laboratoriet; LAndgren, deskriptiv anatomi 2 tr, histo-
logi 2 tr; Trägårdh, invärtes sjukdomarna och leder öfnin-
garna på den med. afdelningen; e. o. professor: Bibbing,
håller pediatrisk poliklinik och föreläsningar 4 tr samt under-
visar i laryngoskopi 11/2 t.

Adjunkt Löwegren, ögonsjukdomar 4 tr, anställer oftal-
moskopiska öfningar och genomgår en kurs i refraktionsano-
malierna.

Med. lic. Ödman leder den psykiatriska undervisningen.

Docent Lindfors, (enskildt) förlossningens mekanism och
fysiologiska förlopp.

T. f. laborator Bendz leder patologiska obduktioner med
demonstration.	.

T. f. prosektor Nordenstedt leder dissektionsöfningarna.

Filosofiska Fakultetens Humanistiska Sektion.

. Professorer: Ljunggren, den lyriska och dramatiska poe-
sien 2 tr; Lysander, Catullus; Wisén, valda sånger i Sämunds
Edda 2 tr, Östgötalagen 2 tr; Borelius, gamla filosofiens hi-
storia 3 tr, logik 1 t.; Odhner, Englands historia under me-
deltiden med särskildt afseende på samhällsskicket; Cavallin,
syntaktiska föreläsningar till Platos försvarstal 2 tr, Homeri
Ilias (XVI) 2 tr, i fil. semin. Thucydides; Lidforss, Ariostos
Orlando Furioso 2 tr, gotiska 2 tr; Tegnér, arabiska (Tusen
och en natt) 2 tr, österländska lånord i svenskan 2 tr; e. o.
proff.: Weibull, geografi och statskunskap, därefter Europas

historia under 30-åriga kriget; Alexanderson, Horatii epistlar,
2 tr, Sophoclis Electra 2 tr.

Adjunkter: Brag, genesis 2 tr; Leander, den praktiska
filosofiens historia 2 tr, filosofisk statslära, sedan etik 2tr; Sö-
dervall, svenska literaturens historia under medeltiden.

Docenter: Zander, (enskildt) latinsk stilskrifning; Wulff
leder i fil. seminariet öfningar i romansk accent- och ljudlära,
(enskildt) allmän ljudlära och fransk stilskrifning 1 t.; Geijer,
(enskildt) filosofisk propedeutik och filosofisk statslära; Ca-
vallin, i fil. sem. Taciti annaler, (enskildt) latinsk och grekisk
stilskrifning 1 t.; Wägner, (enskildt) teoretiska filosofiens hi-
storia; Peterson, fornbulgariska 1 t.; Söderberg, i fil. sem. At-
lamål i den äldre eddan; Petersens, (enskildt) fornisländska;
Edgren, elementarkurs i sanskrit 2 tr; Fählbeck, (enskildt) all-
män historia; Thyrén, (enskildt), teoretisk filosofi samt Kant,
Kritik d. reinen Vernunft. Docc. Malmström, Kock, Friedlan-
lander och Linde meddela enskild undervisning.

Filosofiska Fakultetens Matern. Naturv. Sektion.

Professorer: Blomstrand, oorganisk, syntetisk och ana-
lytisk kemi 2 tr, organisk kemi 2 tr.; • Möller, praktisk astro-
nomi; Björling, inledning' till nyare geometrien; Holmgren,
gravitationen, leder de fysiska laborationerna; Areschoug, växt-
rikets naturliga familjer, leder de fytotomiska öfningarna; Qven-
nerstedt, parasitmaskarna 2 tr, allmän zoologi 2 tr; e. o. prof.
Bäcklund, hydrodynamik; Lundgren, historisk geologi.

- Adjunkter: von Zeipel, integralkalkyl 2 tr; Thomson,
coleoptera 1 t., lepidoptera 1 t.

Docenter: Claesson, (enskildt) allmän kemi 6 tr; Möller
leder å mat. semin. öfningarna; "Rydberg, (enskildt) fysik samt
anställer fysikaliska räkneöfningar; Eichstädt, (enskildt), fy-
sikalisk och kemisk kristallografi. Doc. Engström, Loven, Törn-
quist och Weibull meddela enskild undervisning.

Större konsistoriet.

7	april. Till universitetets rektor för ännu en tid af 2 år
utsågs prof. Ljunggren med 18 röster af 26; öfriga röster till-
föllo prof. Wisén. Till prorektor utsågs prof. Wisén med 21
röster; af öfriga 5 röster tillföllo 2 prof. Broomé, 2 prof. Möl-
ler och 1 prof. Odhner.

På därom gjord begäran är specimenstiden till lediga é. o.
professionen i anatomi och histologi förlängd till 30 nästk. sept.

Tjänstledighet och förordnande.

8	juni. Kongl. Maj:t har beviljat prof. A. Nyblæus tjänst-
ledighet under innevarande läsår för fullföljandet af de veten-
skapliga arbeten, med hvilka han under flera år varit syssel-
satt; och är akad.adjunkten P. J. H. Leander af kanslersämbetet
förordnad att under tiden förestå prof. Nyblæi profession.

18	maj är till lärare i gymnastik och fäktkonst utnämd
kaptenen vid norra skånska infanteriregementet C. A. H. Nor-
lander.

20	juni är doc. P. Fählbeck förordnad att ifrån läsårets
början tillsvidare examinera i historia, teologisk-filosofisk och
juridisk prelimin är exam en. *

7 aug. är fil. dr J. Thyrén förordnad till doc. i teoretisk
filosofi.

3 sept, äro e. o. prof. P. Eklund samt docc. O. Ahnfelt och
0. Kleberg förordnade att under den tid proff. Billing, Olbers
och Warholm deltaga i kyrkomötets förhandlingar förestå resp,
professorsämbetena i praktisk teologi, kyrkohistoria och dog-
matik.

ö sept, är en månads tjänstledighet från 10 sept, beviljad
prof. Ljunggren, och är doc. Friedlander förordnad att under
tiden förrätta examina i ästetik och literaturhistoria.

11 sept, åtnjuter e. o. prof. Winroth tjänstledighet till den
10 okt., och är doc. J. Ask förordnad att bestrida hans under-
visningsskyldighet. '

19 sept, beviljades prof. Bjorling tjänstledighet från och
med den 1 okt. för deltagande i läroverkskomiténs förhand-
lingar, och är akad.adj. von Zeipel förordnad att under prof.
Björlings tjänstledighet bestrida hans lärareåliggande.
57	.	NORDISK REVY 1883.	58

Resestipendier.

Riksstatens resestipendier innehafvas: det större af doc.
B. Jansson, det mindre af e. o. prof. Winroth. Till ansökning
ledigförklarade äro Letterstedtska och von Reiserska resesti-
pendierna, och utgår ansökningstiden för det förra den 31 okt.
och för det senare den 14 nov.	■

Battramska resestipendiet innehafves af fil. dr E. Ljung-
ström.

Examina.

Filosofisk licentiatexamen är under innevarande termin af-
lagd af frih. Hugold von Schwerin sk., (med ämnena geografi
och statskunskap, historia samt ästetik), af fil. kand. Bengt
Jak:son Bergqvist, sk., (med ämnena nord, språk, teor. och
prakt, filosofi);

af fil. kand. Anders Rosén sk., (med ämnena fysik, mate-
matik och mekanik).	-

Filosofisk kandidatexamen af C. M. Levijn sm., C. M. Col-
lin, K. Enghoff, S. K. Esscher, O. W. Kropp, P. I. G. Laurin
och J. Wanberg sk.

Akad. Afhandlingar.

Weibull K. 0. M., Om Zirkonium och dess föreningar, 4:o,
75 sidd.; ventil den 24 febr.

Hultberg, J. A., Anatomiska undersökningar öfver Sali-
cornia, företrädesvis Salicornia Herbacea L.; ventil, d. 21 mars.

Ljungström, E., Bladets byggnad inom familjen Ericineæ,
I. Ericeæ; 44-4- 3 sidd. 4:0; ventil, den 28 maj.

Wickström, V. H., Giordano Brunos metafysik. 39 s. 8:o;
ventil, den 25 maj.

Thyrén, J. K. V., Kritisk framställning af Herbert Spen-
cer’s “Principles af Psychology“; ventil. 26 maj.

M. Billing.

Kristiania. .

Forelæsninger H. T. 1883.

Det theologiske Fakultet.

Proff.: Caspari, 60 udvalgte Psalmer. -

Johnson, det kirkelige Lærebegrebs Historie.

Bugge, Peters f0rste Brev.

Petersen, den christelige Ethiks Forudsætninger, dogma-
tiske 0velser, Forholdet mellem Underet og Naturens Lov-
mæssighed. Fortolkning af Bjergprædikenen.

Munch Myhre, Fortolkning af de fire Evangelisters Be-
retning om Jesu Christi Lidelse og Forherligelse, skriftlige
0velser i nytestamentlig Exegese.

Det Juridiske Fakultet.	:

Prof.: Aschehoug, en sammenlignende Fremstilling af Norges,
Sveriges og Danmarks Statsforfatninger.

Brandt, den gamle norske Process.

Aubert, Thinglysningsvæsenet.

Ingstad, romersk Obligationsret, derefter den romerske
Tingsret.

Getz, Strafferettens almindelige Del; Appel.

Hertzberg, Formuens Fordeling-samt Konsumtions- og Be-
folkningslæren, Norges Statistik.

Det medicinske Fakultet.

Proff.: Winge, speciel Pathologi og Therapi; klinisk Under-
visning i Medicin.

Lochmann, Hygiene: Examinatorier i Pharmacologi samt
Pharmacognosi.

Nicolaysen, speciel Chirurgi; klinisk Undervisning i Chirurgi.

H.	Heiberg, Obductioner og dertil knyttede Examinato-
rier; almindelig Pathologi; Retsmedicin, demonstrerer patho-
logisk-anatomiske Præparater.

Hjort, 0iensygdomme, Akiurgi og klinisk Undervisning
1 Chirurgi og 0iensygdomme.

Worm Müller, Næringsmidler og Fordpielsens Physio-
logi, physiologisk Chemi, leder 0velserne i det physiologisk-
chemiske Institut.

Sch0nberg, Gynækologi, Fodselsvidenskab og Pædiatrik,
klinisk Undervisning i Födselsvidenskab.	.

J. Heiberg, Nervesystemet og Bensystemet.

Overlæger: Bidenkap, Hudens Sygdomme, Syphilis og Klinik
over de samme Sygdomme.•

Bull, klinisk Veiledning i Sygeexamination og physikal-
ske Undersogelsesmetoder, kliniske Forelæsninger ved Syge-
sengen.

Prosektor Hennum, Myologi og de specielle Organers
Histologi.

Det historisk-philosophiske Fakultet. .

Proff.:- Monrad, Ethik.

Unger, Schillers Wallenstein; Fortolkning af Otfrids Evan-
geliebog, 0velser i at læse gammelnorske Haandskrifter.

Friis, Foredrag over det lappiske og det finske Sprog.

Broch, ti udvalgte Kapitler af Jobs Bog, Zamachschari's
mindre arabiske Grammatik, Unmudhadsch, den ældste syriske
Oversættelse af Johannes’s Evangelium.

B,ygh, Elementerne af Norges forhistoriske Archæologi.

Schj0tt, Euripides’s Medea, udvalgte Taler af Thucydid.

Bang, dansk Literatur i Slutningen af det 18:de Aarhun-
drede; norsk og svensk Læsning.	,

Lyng, Logik og Metaphysik.

Joh. Storm, Fonetik med specielt Hensyn til de norske
Dialekter; praktiske Övelser for Filologer.

Weisse, Horats’s Satirers f0rste Bog; Roms Topographi.

Daae, Europas Historie paa Reformationstiden; udvalgte
Punkter af Nordens Historie.

Gustav Storm, Etnografi.

E.	o. proff.: Sophus Bugge, heroiske Digte af den saakaldte
Sæmunds Edda; Snorres Edda.

J.	E. Sars, Norges Historie i det 16de og I6de Aarhun-
drede.

Dietrichson, den gammelchristne Kunsts Historie, Vei-
ledning ved Benyttelsen af Skulpturmuseets Samlinger.

Lieblein, Begyndelsesgrundene i hieroglyfisk Grammatik,
Herodots anden Bog.	.

. Bliæ, hebraisk Grammatik, Maleachis Bog.

. Det mathemathisk-naturvidenskablige Fakultet.

Proff.: Munster, Proberkunst.

Esmark, sammenlignende Zoologi.

Fearnley, mathematisk Geografi, astronomiske Instrumenter.

Kjerulf, Mineralogi, Geologi, 0velser og Exkursioner.

Waage, uorganisk Chemi.

Bjerknes, Funktionslæren, Differentialligningers Integration,
hydro dynamiske Problemer.

Schübeler, Planterigets Naturhistorie med specielt Hensyn
til de i Medicin, 0konomi og Teknik brugelige Vexter.

Mohn, Norges Klima.	_

Guldberg, faste Legemers Mekanik; Maskinlære.

Hiortdahl, organisk Chemi.

Sars, almindelig biologisk Indledning samt derefter en kort-
fattet Udsigt over Anthropologien.

Schi0ts, Experimentalphysik; enkelte Dele af Elasticitets-
læren.

E. o. proff.: Lie, Cartesisk Rumgeometri samt projectivisk
Rumgeometri.

Blytt, almindelig Botanik; Thallophyternes Morphologi;
anatomiske 0velser og botaniske Udflugter.
59	NORDISK

REVY 1883.	60

To af Professorerne, O. J. Broch og Skavlan, ere fravæ-
rende paa Reiser.

Univ.-Stipp : Holst, den saakaldte absolute Geometri.

Nielsen, Norges politiske Historie mellem Freden i Jön-
köping og Freden i Kiel.

Hagerup, Formuerettens Grundprinciper.

Bull, 0resygdomme.

5 af Universitets-Stipendiaterne samt Observator ville först
senere ' bekjendtgjore sine Forelæsninger. En Stipendiat hol-
der i detta Semester, som nyansat, ikke Forelæsninger. :

Lærere og övrige Embeds- og Tjenstemænd.

Det akademiske Kollegium bestod i lste Halvaar 1883 af
folgende Medlemmer: Prof. Caspari, Decänus for det theolo-
giske Fakultet, prof. L. M. B. Aubert, for det juridiska fak.,
prof. Schönberg for det medicinske, prof. 0. Rygh som mid-
lertidig dec. for det hist.-filos. fak. (under prof. Weisses Fra-
værvelse paa en Udenlandsreise) og prof. Mohn for det mathem.-
naturv. fak.. Som Kollegiets Formand fungerede prof. Aubert.

Prof. O. I. Broch blev 30 jan. forundt Tjenestefrihed indtil
Udgangen af nov. for at overtage Bestyrelsen af det interna-
tionale Byreau i Paris for Maal og Vægt.

Prof. Skavlan fick 30 jan. forlænget Tjenestefrihed til Ud-
löbet af lste Semester til fortsat Ophold i Syden af Helbreds-
hensyn.

Cand. mag. og Amanuensis ved Universitets-Bibliotheket
I. A. I. Kjær blev 15 jan. af Kirkedepartementet beskikket til
Underbibliothekar ved Bibliotheket.

Student I. B. Halvorsen blev 29 juni constitueret (fra lste
juli at regne) i den ifölge Storthingets Beslutning af 31 mai
nyoprettede Amanuensispost ved Universitets-Bibliotheket (den
4de Amanuensispost ved Bibliotheket med aarlig Gage, Kroner
1,500).

Cand. med. Hennum blev 24 Febr. ansat som Prosector og
Demonstrator i mikroskopiske Ovelser. :	.

Cand. theol. Sigurd Ödland, 18 Juni, Universitetsstipendiat.

De Studerende.

I förste Semester fands ingen tilgang af Studerende Sted,
da Examen artium först afholdes i 2det Semester.

Embedsexamina ere bestaaede af 58 Studerende, nemlig 13
Theologer (8 laud., 5 hand ill.), 25 Jurister (14 laud., 11 hand
ill.), 9 Medicinere (4 laud. 5 baud ill.), 7 Filologer (l. laud,
med Indstilling, 4 laud, og 2 baud ill.) og 4 Realister (1 laud,
med Indstilling, 2 laud., 1 haud ill.)

De theologiske Studerendes Antal var ved udlöbet af 1 Sem. 87
„	juridiske .	.	.	.	. . . . . . ...................232
„medicinske. 		..................  ...........184
„	filologiske .	.	.	.	............................... 63

„ realstuderendes .... .................................. 19.

Mineralogernes............................................3.

De til Examen philosophicum Studerendes Antal var i Sem. 240,
hvoraf 136 absolverede denne Examen ved Semesterets Udlöb.

Det samlede Antal af Studerende ved Udlobet af förste
Semester var 828.	.

Doctorpromotioner.

16 marts. Pastor K. K. Krogh Tonning. Afhandling: "Om
den ældste kirkelige Apologi overfor den græsk-romerske Vi-
denskabs Tænkning.".

19 maris. Cand.real. H. H. Beusch. Afhandling: "Silur-
. fossiler og pressede Konglomerater i Bergensskifrene."

4 mai. Reservelæge, cand. med. H. A. Schiötz. Afhandl.:
"Om nogle optiske Egenskaber ved Cornea."

18 mai. Universitetsstipendiat E. Holst. Afhandling: "Et
Par synthetiske Methoder især til Brug ved Studiet af metriske
Egenskaber.“

24 mai. Skolebestyrer G. Fasting. Afhandling: “Fromheden
Og Endeligheden."	•

Som universitetsprogram for Semestret er udkommet: "Si-
lurfossiler og pressede Konglomerater i Bergensskifrene af H.

H. Reusch. Udgifvet af prof. dr. Th. Kjerulf ifölge det akad.
Kollegiums Beslutning af 29 okt. 1881.“

A. C. Drolsum.

Kobenhavn.

D. 20 dec. 1882 har ministeriet for kirke og undervis-
ningsvæsenet fritaget docent Loffler for at holde forelæsninger
i foraars halvaaret 1883.	.

D. 17 febr. 1883 meddelt lektor Lange rejsetillädelse til
udlandet paa 4 à 5 uger for at gjare sig bekjendt med frem-
mede videnskabsmænd og lægevidenskabelige anstalter.

D. 15 marts tilladt prof. Reisz at foretage en studierejse
til udlandet fra begyndelsen af paaskeugen til udgangen af
april...

D. 20 marts tilladt doc. Vilh. Thomsen at foretage en rejse.
til udlandet til 1 sept.

Ved kgl. resolution af 8 maj er det bifaldet, at etatsraad,
prof. Steenstrup maa for et tidsrum af 2 aar, regnet fra 1 april,
fritages for att holde forelæsninger for de medicinske stude-
rende til disses förberedelses examina, saaledes at han i denne
tid kun holder de halvaarlige examina og et ugentligt repeti-
torium, samt at det maa overdrages adjunkt ved metropolitan-
skolen H. F. E. Jungersen i dette tidsrum at holde de for de
nævnte studerende beregnede forelæsninger.

D. 12 maj har ministeriet tilladt prof. Erslev at foretage
en rejse til udlandet fra medio maj til 1 aug. *

D. 7 juni fritaget prof. Oppermann; af helbredshensyn for
at holde forelæsninger saa vel som for alt andet universitets-
arbejde i indeværende aar.	.

Videnskabelige samlinger. .

Universitetsbibliotheket. Konsistorium har under 9 juni 1883
bevilget assistent J. Th. Jensen afsked fra 1 juli og fra samme
tid udnævnt cand. philol. S. Larsen.

Botanisk have. Ved skrivelse af 19 april har ministeriet
for kirke- og undervisningsvæsenet, efter indstilling fra konsi-
storium og direktören for den botaniske have, bifaldet, at der
fra 1 s. m. at regne oprettes en post söm inspektör ved den
botaniske haves museum, under hvilken samtlige samlinger
henlægges, og at denne stilling overdrages til hidtil værende
assistent og bibliothekar ved haven H. Kjærskou, at fra samme :
tidspunkt dr. phil. 0. G. Petersen i stedet for Kjærskou an-
sættes som bibliothekar og . museumsassistent, samt at docent
Samsoe Lund fra samme tidspunkt ansættes som assistent ved
haven, med forpligtelse til at fore tilsyn med havens og driv-
husenes planter ligesom ogsaa til at kontrolere den videnska-
belige side af fröhösten og fröombytningen.

Zoologisk museum. Hidtil værende assistent, dr phil. C.
F. Lütken er ved kgl. resol. af 9 dec. 1882 udnævnt til 2den
inspektor fra 1 jan. 1883 at regne. Han overtager hele mu-
seets lste afdeling, nemlig de af prof. Reinhardt hidtil besty-
rede 4 hvirveldyrklasser (pattedyr, fugle, krybdyr og padder),
herunder tillige indbefattet de af dr. Lund grundlagte palæon-
tologiske samlinger inden for hvirveldyrene. Som assistent har
konsistorium under 30 dec. 1882 beskikket dr. phil. J. E. V.
Boas ligeledes fra 1 jan. 1883 at regne. -	-	.

Ben Arnemagnceanske samling, Ved kgl. resol. af 8 maj
1883 er det bifaldet, at den ved reskript af 24 sept. 1772 an-
ordnede bestandige kommission for den Arnemagnæanske stif-
telses bestyrelse herefter, foruden af de ved kgl. resol. af 9 juni
1850 Post 1, 2 og 3 fastsatte 5 medlemmer (2 eforer, valgte af
konsistorium blandt universitetets lærere, saaledes at i det mind-
ste den ene af dem bör være consistorialis, samt 3 medlem-
mer, beskikkede, efter forslag af konsistorium, af ministeriet,
med frit valg mellem universitetets lærere og andre) end vi-
dere skal bestaa af universitetsbibliothekaren, saaledes at denne
i embeds medför har sæde i kommissionen.

Ministeriet har under 9 maj bemyndiget kommissionen til
at antage dr. phil. P. E. K. Kaalund til bibliothekar, dog saa-
ledes, at han ikke uden ministeriets samtykke kan afskediges
fra denne stilling. Ministeriet har derhos, med hensyn til, at
samlingen opbevares i universitetsbibliotheket, ordnet embeds-
62

61

NORDISK REVY 1883.

se-ersorere-:Arlicwse •*: shonster:smesdsee:zetzninnn

forholdet mellem universitetsbibliothekaren og bibliothekaren
ved den Arnemagnæanske haandskriftsamling saaledes, at den
sidst nævnte i alt, hvad der vedrörer dels hans ydre færden
paa universitetsbibliothekets omraade, dels hans forhold til det
bibliotheksögende publikum, som önsker at benytte handskrif-
ter af denne samling, være bibliothekets almindelige orden og
de bestemmelser, som universitetsbibliothekaren særlig maatte
fastsætte for ham, underkastet, ligesom han i alt, hvad der an-
gaar det bibliotheksmæssige tilsyn med samlingen, skal være
universitetsbibliothekarens omtilsyn og myndighed undergivet.

Ministeriet har under 31 maj bifaldet, at doc., dr. Wim-
mer . intræder som medlem af den nævnte kommission i stedet
for prof. Thorsen, der er afgaaet ved döden.

Legater.

Under 25 juli 1883 er der meddelt kgl. konfirmation paa
fundats af 14 e. m. for Hans Bröchners legat, der er henlagt
under universitetets bestyrelse. Kapital 16,000 kr. foruden 1,000
kr. til af holdelse af administrationsudgifter. Af legatets ren-
ter uddeles aarlig af det theologiske fakultet 8 portioner, hver
paa 80 kr. til theologiske studerende. Studerende af testators
familie have portionsvis adgang til at nyde legatet. Det ny-
des i 3 aar, uden hensyn til, om stipendiaten i dette tidsrum
underkaster sig embedsexamen.

Rejseunderstöttelser af kommunitetets midler ere, efter ind-
stilling af konsistorium, af ministeriet under 4 april tildelte
folgende videnskabsmænd : Cand. mag. K. Nyrop 900 kr., cand.
mag. J. L. A. Kolderup Rosenvinge 600 kr., cand. med. & chir.
H. C. J. Gram 500 kr., cand. med. & chir. J. H. Selmer, cand.
philol., Bibliotheksassistent J. Th. Jensen og cand. jur. Torp
hver 400 kr., cand. theol. F. C. Krorup og cand. med. & chir.
J. P. H. Balle hver 300 kr. samt cand. mag. C. Th. Bartholin
200 kroner. .

J. L. Smiths legat er af konsistorium under 6 juni tildelt:
dr. med. Mygge, dr. phil. Heiberg og cand. mag. Levinzen (alle
förnyelser, den sidste med en höjere lod) samt dr. med. L.
Meyer, dr. med. Pontoppidan, cand. mag. K. Prytz og cand.
mag. Chr. S. Juel (alle mindre lodder). Under 20 juni er der
tilstaaet dr. phil. Gram förnyelse med en höjere lod.

. • C. Goos.

Helsingfors.

Större konsistoriet.

5 jan. På fys.-mat. sektionens framställning beslöts att
hos kanslern hemställa om doc. J. Sahlbergs befordran till e.
o. prof, i entomologi. (S. utnämndes 12

17 jan. Föredrogs en skrifvelse. från vice kanslern beträf-
fande pedagogiska professionen. Konsistorium hade (icke en-
hälligt) den 5 dec. 1882 hos kanslern anhållit, att. med profes-
sionens i pedagogik och didaktik lediganslående måtte tills-
vidare anstå, emedan kons, önskade taga.i öfvervägande, "hura-
vida någon, och i sådant fall hvilken åtgärd i anledning af
professionens inträffade ledighet borde föreslås." I vice kans-
lerns skrifvelse meddelades, att kanslern icke funnit kons, hafva
förebragt giltiga skäl till uppskof med återbesättande af denna
profession, "hvars stora betydelse för blifvande lärares veten-
skapliga underbyggnad icke borde underskattas.“ Kanslern
anbefalde, att tjänsten ofördröjligen skulle ledig anslås.

Beträffande prof. G. Asps anhållan att för professionen i
anatomi, som af honom blifvit ansökt, på grund af förut för
likartad tjänst aflagdt specimen (1873) erhålla dispens från af-
läggandet af nytt kompetensprof, beslöts, sedan medicinska fa-
kulteten i ärendet blifvit hörd, (med 13 röster mot 6), att hos
kanslern tillstyrka bifall. (I skrifvelsen af 31/3 meddelade kans-
lern, att Hans Majestät bifallit nämda anhållan, men framhöll
nödvändigheten att icke nedsätta fordringarna på en profes-
sorskandidats vetenskaplighet; kanslern ansåg nämligen att “ett
betydligt eftergifvande af dessa fordringar i detta fall skett“).

21 febr. Till behandling upptogs frågan om ändring af
det nuvarande sättet för bedömandet af för tjänst utgifna spe-
cimina. En af kons, nedsatt komitté, bestående af rektor, kans-
lirådet Lagus, proff. Mäklin, Estlander, Pippingsköld, Mont-

gomery och Råbergh, hade inlemnat ett betänkande i ärendet.
Komittén föreslog:

l:o att åt fakulteterna skulle medgifvas rättighet att ad-
jungera utom desamma stående vetenskapsmän, hvilka vid be-
dömandet skulle ega rösträtt;

2:o att fakulteten icke skulle såsom nu bedöma endast det
för tjänsten utgifna specimen, utan äfven sökandenas alla öf-
riga vetenskapliga publikationer samt

3:0 att, då kons, fann, att fakultet i ett befordringsärende
icke förebragt tillräcklig utredning om sökandenes vetenskap-
liga skicklighet, kons, skulle äga rätt att tillsätta och i ären-
det höra en granskningsnämd, sammansatt till hälften af le-
damöter i fakulteten, till hälften af andra “hälst inländske"
vetenskapsmän. Reservationer af proff. - Mäklin och Pipping-
sköld åtföljde betänkandet. Kons, beslöt att hänskjuta ären-
det till de särskilda fakulteterna, hvilka ägde inkomma med
yttranden om komitténs förslag.	-

21 april. Alexandersstipendiet (5,140 mark) tilldelades doc.
A. af Schultén för bedrifvande af kemiska studier i utlandet.

Det i universitetets stat anslagna resestipendiet (4,500 mark)
tilldelades doc. R. Hult för idkande af geografiska studier lika-
ledes i utlandet.

Det Backmanska stipendiet för pedagoger (1,200 mark)
bortgafs åt fil. kand. H. Melander.

28 maj. I skrifvelse af 19/5 underrättar vicekanslern, att
H. M:t behagat stadfästa ett förslag om vissa ändringar i for-
dringarna vid filosofie kandidatexamen.	:

Ett ledigt Palménskt stipendium (1,200 mark per år under
fyra års tid) bortgafs åt fil. kand. W. Porkka (finsk språk-
forskning).	.	.

Ett understöd för unga literatörer (800 mark per år) till-
delades fil. kand. J. Tikkanen (konsthistoria).

Mindre konsistoriet.

5 jan. Med kanslerns bifall tilldelades docc. F. Elfving
och E. Wainio hvardera en gratifikation för ett år af 2,500
mark att utgå ur docentunderstödsfonden.	.

Såsom tillskott till ordinarie docentarvodet (2,500 mark)
beslöt kons, tilldela 1,000 mark för år i tre års tid åt doc. A.
af Schultén.	.

Såsom ersättning för skötande af professionen i pedagogik
tilldelades doc. E. Böök en gratifikation af 1,250 mark.

På anhållan af nyländska afdelningen beviljade kons, ur
tryckningsfonden ett anslag af 1,500 mark för första häftet af
- den .serie publikationer af ordförteckningar, språkformer, folk-
sägner m. m., hvilka nämda afdelning genom utsända stipen-
diater sammanbragt. .	.

Till medlemmar i studentexamensutskottet utsågos: prof.
Th. Rein, (ordförande), prof. J. R. Danielsson, e. o. prof. Peran-
der, doc. S. Levänen, lektorerna B. F. Godenhjelm och F. L.
Martinson samt pastor J. Östring.	’ .

31 jan, Till adjungerad ledamot i den icke fullsuttna ju-
ridiska fakulteten utsågs prof. Th. Rein. . ..

- Såsom tryckningsbidrag för en lärobok i organisk kemi
beviljades prof. E. Hjelt ett anslag af 500 mark. .

10 febr. Ett i juridiska fakulteten ledigt docentunderstöd
bortgafs för tre år åt doc. R. Hermaoson.

Ett anslag af 800 mark ur Henningska fonden tilldelades
fil. mag. R. Envold och stud. H. Hollmin för anställande af
naturhistoriska forskningar i ryska lappmarken.

21 febr. Tryckningsbidrag beviljades: åt e. o. prof. J. R.
Aspelin 1,600 mark för en på finska affattad lärobok i finsk
arkeologi; åt doc. A. af Schultén 250 mark för en handledning
i kvalitativ analys; samt åt studentföreningen “Kotikielen Seu-
ra“ (sällskapet för hembygdens språk) 25 mark pr tryckark
för de bidrag till finska språkets kännedom, hvilka denna för-
ening är i beråd att ur sina samlingar utgifva.	1

På framställning af Historiska samfundet beslöt kons, låta
efter hand utgifva universitetskonsistorii protokoller från äl-
dre tider. •

3 mars. Beslöts att för 3,582 mark inlösa antikvariska
föremål, hvilka tillhört aflidne lektor C. A. Gottlund.

17 mars.. För universitetets ritlärare prof. A. v. Becker
beslöts hos kansler hemställa om ett personelt tillskottsarvode
af 1,000 mark. (Bifölls 19/a).	:
63 NORDISK REVY 1883.64

7 april. För fortsättande af mineralogiska och geologiska
studier i utlandet tilldelas fil. kand. A. Castrén 500 mark.

21 april. På teolog. fak:s framställning beslöt kons, hos
kanslern anhålla om tillstånd att förordna pastor J. Östring att
med ersättning af 2,500 mark för året biträda prof, i praktisk
teologi vid de homiletiska och kateketiska öfningarna.

9 maj. Utöfver redan beviljade 1,300 mark tilldelades doc.
Elfving ytterligare 700 mark för att mot redovisning användas
för materiel vid undervisning i växtanatomi.

Till ledamot i studentexamensutskottet utsågs i stället för
pastor J. Östring, som afsagt sig uppdraget, prof. P. S. Colli-
ander.

11 maj. På rektors framställning beslöts att hädanefter
utgifva studentkatalogen för höstterminen på finska, för vår-
terminen på svenska, för att undvika de dryga kostnader 2:ne
upplagor, en finsk och en svensk, medföra.

28 maj. I vicekanslerns skrifvelse meddelas, att kanslern
för tre år framåt utnämt: till dekaner proff. H. Råbergh,
(teologiska), J. Forsman (juridiska), 0. Hjelt (medicinska), A.
Ahlqvist (hist, filolog.) och S. O. Lindberg (fys. mat.); till af-
delnings-inspektorer proff. C. G. Estlander (nyländska), Th.
Rein (savolaks-karelska), K. Hällsten (österbottniska) samt e.
o. proff. P. J. Perander (tavastländska) och 0. Donner (vi-
borgska).

1	juni. Ett ledigt docentarvode tilldelades doc. H. A.
Wendell.

Ett tillskott af 1,000 mark till ordinarie docentarvodet be-
viljades doc. E. Tudeer.

Beslöts hos kanslern hemställa om beviljande af ett under-
stöd af 1,200 mark åt doktorerna N. af Ursin och Hj. Mellin
hvardera för verkställande af studieresor till utlandet.

Edv. Hjelt.

Sedvanlig inskription verkstäldes den 15 dennes, hvarmed
läseterminen faktiskt öppnats. I det tal, universitetets rektor,
kanslirådet W. Lagus vid tillfället höll, lemnade han en in-
tressant redogörelse för uppkomsten och utvecklingen af uni-
versitetets publika och privata stipendiefonder. En kort sam-
manfattning af de af tal. anförda fakta må här.meddelas:

Redan då akademien i Åbo stiftades, bestämdes en viss
årssumma enkom till stipendier åt studenterna, hvilkas under-
visning dessutom — i motsats mot förhållandet vid utländska
universitet — gjordes kostnadsfri. Anslaget utgjorde inalles
1,000 daler silfvermynt. Jämförelsevis må tilläggas, att akade-
miens hela aflönings- och utgiftsstat samtidigt blott steg till
6,423 daler. Från denna början hafva nu universitetets stipen-
diefonder efter många växlingar stigit till den respektabla
summan af tillsammans omkring 2 millioner finska mark. De
publika stipendierna åt studenter uppgå till ötver 52,000 mark
årligen, hvartill kommer 3,600 mark årligen i “understöd för
unge literatörer", det s. k. Alexandersstipendiet, 5,140 mark
om året, för unga vetenskapsmän till utländska resor, vidare
momentana vetenskapliga understöd ur ett till kanslerns disposi-
tion stäldt anslag af 12,000 mark årligen samt från konsisto-
rium. Af de privata donationernas ränteafkastning åter utde-
las årligen 55,000 mark. Hela det årligen utdelade stipendie-
beloppet stiger sålunda ansenligt öfver 100,000 finska mark, d.

v. s. omkring 75,000 kronor. — Af de privata donationerna här-
stamma 142,068 mark från den tid, Finland var förenadt med
Sverge. Efter skilsmässan drog den privata hjälpsamheten sig
helt och hållet tillbaka för ett par årtionden, under det att
regeringen började visa en öfverraskande, dittills okänd friko-
stighet mot högskolan. Det är på de sista femtio åren dona-
tionerna alt rikligare, dels i form af arf, dels i form af gåf-
vor, begynt tillströmma, och visa de i medeltal det för ett så
jämförelsevis fattigt och outveckladt land som Finland an-
senliga beloppet af öfver 16,000 finska mark om året.

En säregen episod i historiken öfver universitetets stipen-
dier bildar den, som hänför sig till de för studiet af ryska
språket anslagna stipendierna. Om dessa lemnade tal. följande
upplysningar, hänförande sig till de första decennierna efter
skilsmässan från Sverge:

“Synnerligast omhuldades studium af ryska språket. De
stränga kungörelserna af 10 april 1813 och 3 nov. 1817 hade,
enligt hvad mångårig erfarenhet utvisade, icke medfört åsyf-
tadt resultat; sedan 1826 har därföre befunnits nödigt att ut-
sända stipendiater till universitet i kejsardömet. De detalj-
föreskrifter, hvilka i ämnet aflöst hvarandra, bilda en hel hi-
storia för sig. Ändamålet befrämjas f. n. med årligt anslag af
20,000 m., det största stipendiibelopp vårt universitet känner.
Härvid bör tillika erinras, att äfven kanslern förfogar öfver
6,000 m. årligen till understöd för studerandes resor i Ryss-
land, samt att af de förut omförmälda 50 allmänna stipendi-
erna, ända från 1828, 12 blifvit reserverade åt studerande, hvilka
här hemma med framgång vinnlägga sig om inhämtande af ry-
ska språket.“ Dessa verkligen betydande stipendiebelopp haf-
va också medfört det goda, att man vid de finska ämbetsver-
ken och kanslierna kunnat få infödda translatorer för ryska
språket, samt en och annan lärare i detta språk för skolornas
behof. Något annat märkbart inflytande i ett eller annat af-
seende hafva de däremot icke haft. Sålunda är det t. o. m.
först på allra sista tiden, som ett och annat af vår literaturs
bästa alster begynt öfversättas till ryskan af finske män.

R. H—g. -

Innehåll:

Heuch: Vantroens Væsen.

Bull: De Bright’ske Sygdomme.

Grubbe: Ontologi.

Nordenskiöld: Genmäle.

Brenning: Geschichte der deutschen Literatur.

Danielsson: Grammatiska anmärkningar II.

Joret: Patois normand. .

Müller: Angelsächsische grammatik.

Jostes: Johannes Veghe.

Hernlund: Svenska skriftspråket 1691—1739.	:

Gantor: Allgemeine Manigfaltigkeitslehre.

Rubenson: Les aurores boréales. :	•

Nilsson: Thorit och thoriums eqvivalent. :

D:o: Metalliskt thorium.

Lundstedt: Finspongs bibliotek.

Universitetsangelägenheter. (Upsala, Lund, Kristiania, Ko-
benhavn, Helsingfors).

G. Eichler, Plastische Kunstanstalt u. Giesserei

in Gips u. Elfenbeinmasse

Berlin, W. Behrenstrasse 27

macht auf seine reiche Sammlung antiker, mittelalterl. u. mod. Statuen, Büsten, Reliefs — grosse
Gemmensammlungen, Büsten von Philologen, Naturforschern, Staatsmännern u. a. ganz ergebenst aufmerksam.
Ein ausführlicher Katalog gratis u. franko.	•

På Nordisk Revy prenumereras antingen genom posten eller bokhandeln. Pris för år (16 n:r), 3,75
(utom postarvode), för prenumeranter å tidningen Upsala 2,50.

Upsala, Karl Möllersvärd, 1883,
N:r 3.15 Okt. 1883.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Proff. o. y. Alin, H. N. Almkvist, P. T. Cleve, y. Hagströmer, S. E. Henschen, H. H. Hildebrandsson, L. F. Leffler, C. G. Lundquist,
C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. %. E. Berggren, H. Bergstedt, K. H. Blomberg,
S. Y. Boëthius, A. L. Bygdén, O. A. Danielsson, D. Davidson, y. A. Ekman, A. Erdmann, H. G. Hjärne, O. V. Knös, 7. A. Lundell,
A. N. Lundström, A. E. Schagerström, y. H. E. Schück, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Söderölom, y. H. Théel, P. %. Eising, O. Widman;
Jur. kand. C. 0. Montan ; Bibl.-amann. C. H. E. Lewenhaupt, E. H. Lind, C. G. Stjernström; Fil. licc. A. Bendixson, H. von Eei-
litzen; Fil. kand. R. Arpi m. fl.

utgifven af	‘

.	Docenten Adolf Noreen, Upsala..

...	K. Möllersvärds förlag.

Teologi.

Acta Thomæ grace partim cum novis codicibus
contulit partim primus edidit latine recensait præfatus
est indices adjecit Max Bonnet. Supplementum co-
dicis apocryphi I. Lipsiæ in ædibus Hermanni Men-
delssohn. 1883. Pris 5 Mark.

Af den samling apokryfiska skrifter, hvilken bär nam-
net nQcgsic eller nsQioåob vov droovélov, utgöra Acta
Thomæ en del. Dessa skrifter stodo i högt anseende hos
Manicheerna och vissa gnostiska sekter, hos hvilka de lästes
vid sidan af eller i stället för våra kanoniska. I Acta
Thomæ har man ock trott sig kunna uppvisa dels Mani-
cheiska dels gnostiska element. Men hvad som blifvit åbe-
ropadt såsom manicheiskt är icke något för Manicheismen
uteslutande egendomligt, utan återfinnes äfven i äldre gno-
stiska system, och det är så mycket mindre skäl att anse
dessa Acta innehålla manicheiska beståndsdelar som i dem
åtskilligt förefinnes, hvilket icke öfverensstämmer med ma-
nicheiska läror och bruk. Men härtill kommer äfven den
mycket viktigare omständigheten, att man har anledning att
tro dem datera sig från tiden före manicheismens upp-
komst. Deras innehåll är emellertid mångenstädes af den
beskaffenhet, att det kunnat göra dem kära för manicheer-
na. Men hvad däremot beträffar de gnostiska elementen, så
är det obestridligt, att Acta Thomæ innehålla sådana. Tyd-
ligast visar sig detta i den i syriska texten förekommande
hymnen om själen, hvilken från ljusriket sändes ned till
jorden — till Egypten — för att hämta en af ormen be-
vakad pärla. — Hvad författaren till Acta Thomæ angår
så uppgifves en Leucins Charinus såsom författare icke
blott till dessa, utan till hela samlingen af ne.Qioôoi, töv
drootélov. Om dennes personlighet förekomma endast myc-
ket dunkla meddelanden, och man har än gjort honom till en

lärjunge af aposteln Johannes än af Mani, ja, man har för-
modat att han rent af skulle vara diktad, hvilket likväl icke
synes vara sannolikt. Hvad åter angår tiden för uppkom-
sten af dessa Acta så anser den nyaste kritiken dem vara
författade inemot midten af 3:e århundradet. Huruvida
de ursprungligen äro skrifna på syriska eller grekiska an-
ses icke med säkerhet kunna afgöras.

Hvad som åt den af Professor Max Bonnet utgifna
editionen af Acta Thomæ tillförsäkrar ett bestående värde
är den omständigheten, att han i den samma gifvit oss
dessa Actai en fullständig grekisk text. I nationalbiblio-
teket i Paris har han nämligen i Cod. Paris, gr. 1510
upptäkt en sådan text, och hvad som i den af Thilo 1823
och Tischendorf 1851 utgifna grekiska texten fattades, vi-
sar sig nu utgöra något mera än hälften af den text Bon-
net här offentliggjort. I den anförda codex vår emellertid
ungefär hälften af ett blad bortrykt; men vid granskning
af Cod. Paris, gr. 1485 upptäkte Prof. Bonnet bland några
fragment af den grekiska, texten ett enstaka blad, genom
hvilket den sålunda uppkomna luckan genom en lycklig
tillfällighet kunde fyllas. — Men Prof. Bonnets förtjänst i
närvarande arbete inskränker sig icke blott till det nu an-
förda. Genom en noggrann jämförelse mellan flere i sam-
ma bibliotek förefintliga codices,, hvilka innehålla text till
Acta Thomæ, har han nämligen dessutom lemnat ett text-
kritiskt material af stor betydelse. — Utom den grekiska
texten, som upptager 95 sidor, innehåller närvarande edi-
tion: Miracula B. Thomæ pag. 96—132 samt Passio
Sancti Thomæ Apostoli pag. 133—160; förteckning öfver
citat eller reminiscenser från de kanoniska skrifterna pag.
161—163; grekiskt ordregister pag. 164—185 och la-
tinskt pag. 186—220. . .

På de frågor rec. inledningsvis vidrört har Prof. Bon-
net icke ingått. Hvad han därom kunnat meddela skulle
utan tvifvel hafva varit af stort intresse. Men hvad man
67NORDISK REVY 1883.	68

framför alt hade kunnat önska är emellertid att han lem-
nat förklarande anmärkningar till texten på sådana ställen,
där den samma innehåller svårfattliga gnostiska uttryck och
åskådningar. Sådana anmärkningar hade varit väl behöfli-
ga t. ex. på sidan 24 i drakens svar på apostlens fråga:
siné uOi, TToiaç oroo&ç xal 70lov yévovg vcoxais; äf-
venså i apostlens bön pag. 88 ff.

.J. E. B.

Skrefsrud, L. 0., Basis er vor Kristentro. Svar
till professor Fr. Nielsen. Kjobenhavn. Lehman &
Stages Forlag. 1883. 98 sid. oktav.

I denna lilla goda skrift bemöter författaren, som själf
är hög frimurare, prof. Nielsens i utgifna broschyrer, "Fri-
mureriet i Norden" och "det Nordiske Frimureri og Hi-
storien", gjorda anfall på det nordiska frimureriets religiö-
sa ståndpunkt. Gentemot Nielsens påstående, att frimu-
reriet i allmänhet, jämväl det i de skandinaviska landen,
som är inrättadt efter det s. k. svenska systemet, är i re-
ligiöst hänseende deistiskt och rationalistiskt, söker förfat-
taren med användande just af samma källa, som Nielsen
begagnat, men tydligen mindre noggrant studerat, visa, att
det nordiska frimureriets religiösa basis är den kristna tron,
sådan hon finnes nedlagd i dopbekännelsen. Frimurarnes
otrykta källskrifter, hvilka bäst skulle bevisa denna sak,
kan författaren naturligtvis icke citera, men försäkrar: "ved
akternes gjennemlæsning og min personlige erfaring i Lo-
gen véd jag at det nordiske frimureris basis er vor kri-
stentro." Och detta vittnesbörd af en person, om hvil-
kens kristliga bildning och karaktär intet tvifvel kan råda,
bör vara tillräckligt öfverbevisande för hvarje motståndare;
Emellertid är att märka, det Skrefsrud icke apologetiserar
för andra loger än dem, som grunda sig på det s. k. sven-
ska systemet. Hans skrift skall emellertid blifva välkom-
men icke blott för frimurarna själfva såsom ett medel till
deras rentvående i en misstrogen allmänhets ögon, utan ock
för mången för positiv kristendom intresserad icke-frimura-
re, hvilken från logens sida fruktat faror för kyrka och
kristendom.

H. D. J.

Insända böcker:

Constantin Constantius den yngre ("en af de små som
tro på Christus"). Skal reformationen fortsættes. Religions
afhandling. Kcbhn 1883. I Comm. hos Lehmann & Stage.

Hertel, Ludvig, Den nordiske Santhalmission, historisk
fremstillet. 1 hefte. Kobhn. Lehmann & Stage. 1883.
(Utkommer i 6—7 häften à 0,50.) .

Juridik.

Les constitutions modernes. Recueil des con-
stitutions actuellement en vigueur dans les divers
états d’Europe, d’Amérique et du monde civilisé, tra-
duites sur les textes et accompagnées de notices
historiques ét de notes explicatives par F. R. Dareste,
ancien magistrat, avocat à la Cour d’appel de Lyon,

avec la collaboration de P. Dareste, avocat au Con-
seil d’État et à la Cour de Cassation. I (IX + 573 s.),
Il (678 s.). Paris. Challamel Aîné. 1883. Pris 18 fr.

Det jämförande rättsstudiet står i våra dagar, och
detta visserligen med rätta, i högt anseende. Man gör
sig stora förväntningar om detsamma så i vetenskapligt,
som i legislativt afseende. Därom vittnar bland annat det
nit, hvarmed man i de stora kulturlanden beflitar sig om
att göra utlandets lagstiftning tillgänglig för forskningen.
I Frankrike har särskildt en mycket liflig verksamhet ut-
vecklats i detta afseende. Där består sedan mer än ett år-
tionde tillbaka ett sällskap för utbredande af kännedom om
främmande lands rätt, "la Société de législation comparée”,
hvars ”Annuaire”, förutom en utförlig redogörelse för det
föregående årets lagstiftning i Europa och Amerika, i öf-
versättning meddelar nyutkomna lagar af större vikt. Från
detta land har ock det betydande arbete' utgått, hvars titel
ofvan är angifven. Det innehåller en synnerligen rikhaltig
samling af olika staters nu gällande konstitutionella lagar,
alla, där de ej äro affattade på franska språket, öfversatta
till detta språk. För hvarje stat meddelas inledningsvis en
öfversikt öfver dess, statsförfattnings historia; ej sällan
upptagas där jämväl viktigare reformförslag, som för när-
varande stå på dagordningen. Själfva lagtexterna äro för-
sedda med noter, hvilka innehålla hänvisningar till andra
delar af lagstiftningen, meddelanden om förändringar, som
texten undergått, samt upplysningar af historiskt, politiskt
eller rättsligt innehåll, ägnade att underlätta uppfattningen
af lagstadgandena. Härförutom meddelas för hvarje stat
en bibliografi, upptagande nyare ' lageditioner samt viktiga-
re vetenskapliga arbeten å den konstitutionella rättens om-
råde.

Étt arbete sådant som detta har ej varit något lätt före-
tag. Redan anskaffandet och ordnandet af de lagar, som
skulle upptagas i samlingen, måste ha mött ej ringa svå-
righeter. Dessa lagar förskrifva sig från vidt skilda tider
(för England begynner samlingen med Henrik III:s Magna
Charta af 1225, för Ungarn med Andreas ILs gyllene
bulla af 1222) och de flesta af dem ha undergått oupp-
hörliga mer eller mindre omfattande förändringar (den bel-
giska författningen, hvilken bestått ett halft århundrade utan
att undergå den allra minsta förändring, bildar i detta af-
seende ett sällsynt undantag); Tillförlitliga grundlagsedi-
tioner, hvilka upptaga alla bestämmelser af äldre och nyare
ursprung, som i närvarande stund äro gällande rätt, existera
långtifrån öfveralt. Öfversättningen af lagtexterna (den
har städse skett direkt från originalen) har tagit i anspråk
en sällsynt vidsträkt språkkunskap, och de historiska in-
ledningarne samt de kommenterande noterna ha fordrat en
mycket omfattande kännedom om främmande lands historia
samt politiska och rättsliga förhållanden. Att arbetet är
godt och pålitligt, därom kan en svensk läsare öfvertyga
sig genom att genomgå den afdelning, som är egnad åt
vårt land. Härför borga ock redan utgifvarnes namn. Nam-
net Dareste är välbekant äfven för andra än franska jurister.
M. R. Dareste, medlem af Institutet och ledamot af Kassa-
tionsdomstolen, är en känd författare å rättshistoriens och
den jämförande rättsvetenskapens områden. Man har bland
annat af honom några afhandlingar om de gamla nordiska
lagarne. Dennes son M. P. Dareste är en verksam med-
arbetare i ofvannämda ”Annuaire”, hvarest han meddelat
69NORDISK

BEVY 1883.70

förträffliga öfversättningar af åtskilliga svenska lagar och
förordningar från de senaste åren. I förening ined den
sistnämde har en anförvant, M. F. R. Dareste, utgifvit nu
ifrågavarande arbete.

För att gifva en föreställning om arbetets rika inne-
håll må i korthet omnämnas hvad som upptages under
Sverge. Till en början meddelas en inledning, söm lem-
nar en klar och redig öfverblick öfver den svenska stats-
rättens yttre historia. Härefter följa i öfversättning hela
regeringsformen och största delen af riksdagsordningen.
Sådana uttryck, hvilka ansetts ej fullt motsvaras af de fran-
ska ord, som i öfversättningen användas, återgifvas inom
parentes å grundspråket (ett förfarande som iakttagits med
afseende a samtliga de öfversättningar, hvilka innehållas i
samlingen). I de bifogade noterna redogöres för statsrådets
omorganisation 1840 och 1876, för nedra justitierevisionens
uppgift, för indelningsverkets betydelse, för skilnaden emellan
allmän lagstiftning samt administrativ och ekonomisk lag-
stiftning, för landets judiciella indelning o. s. v. Den
bibliografiska förteckningen upptager, förutom åtskilliga hi-
storiska arbeten, Thams Grunddrag till svensk statskunskap,
Naumanns Sveriges statsförfattningsrätt och Rydins Svenska
riksdagen. Äfven ett par äldre svenska statsrättsliga lagar
äro upptagna i samlingen, nämligen 1772 års regerings-
form och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, hvilka, så-
som ännu gällande i Finnland, återfinnas under detta land.
Under rubriken Sverge—Norge, redogöres för riksaktens
tillkomst och natur, hvarefter meddelas en fullständig öfver-
sättning af densamma. :— Inalles upptager arbetet i öfver-
sättning de konstitutionella lagarne för mer än fyratio land.
Icke representerade i denna samling äro åtskilliga mindre
tyska stater, de flesta af de schweiziska kantonerna, Turkiet,
småstater sådana som Andorra, Monaco och San-Marino, den
nordamerikanska unionens särskilda stater, med undantag
af Pennsylvanien, det spanska Sydamerikas republiker utom
den argentinska, samt flertalet af de engelska kolonierna.
Men för alla dessa stater utan undantag meddelas rikhaltiga
uppgifter om deras statsrättsliga lagstiftning och literatur.

För hvar och en, som behöfver äga tillgång till grund-
liga och säkra upplysningar om främmande lands statsrätt,
måste detta innehållsrika och omsorgsfullt utarbetade verk
vara af oskattbart värde. Priset är i förhållande till verkets
omfång billigt och den typografiska utstyrseln innehållet
värdig.

J. Hagströmer. •

Insända böcker: .

' Voigt, Moritz, Die XII Tafeln. Das Civil- und Crimi-
nalrecht der XII Tafeln. II Band, verl. v. A. G. Liebes-
kind. Leipzig 1883. X + 845 ss. 8:0. M. 13,60.

A. Liljenstrand, Finlands jordnaturer och äldre skatte-
väsende. Helsingfors. Frenckel & Son. 6 m.

A. Liljenstrand, De nordiska byggningabalkarne. Hel-
singfors. Edlund. 6 m. 80 p.

Medicin.

Byrom Bramwell. Die Krankheiten des Rücken-
markes. Deutsch bearbeitet von Dr N. Weiss. Wien
1882 & 83. 297 sid. 10 rmk.

Få grenar af den praktiska medicinen hafva under de
senaste två årtiondena undergått så väsentlig förändring
som nervpatologien. Denna utveckling, för hvilken veten-
skapen hufvudsakligen står i skuld till Charcot, Leyden, Erb
in. fl., står i nära samband med de stora framsteg, nervfysio-
logien och nervsystemets anatomi under samma tid gjort,
De större arbeten, som redogöra för vetenskapens nuva-
rande . ståndpunkt med afseende å nervpatologien, äro alt
för vidlyftiga för att kunna brukas af den praktiske läka-
ren, som ofta blott äger korta stunder af dagen lediga
till studier. Man måste därför med glädje hälsa ett ar-
bete, som gör till sin uppgift att lemna en kortfattad, men
ändock grundlig öfversikt af den del af nervpatologien,
som omfattar ryggmärgens sjukdomar. Det nu anmälda
arbetet är ett mönster, af lärobok. Den redogör för det
hufvudsakligaste af ryggmärgens anatomi och fysiologi och
grunddragen af dess allmänna patologi; vägleder den läkare,
som ej haft tillfälle att på någon klinik göra studier öf-
ver fall af ryggmärgssjukdomar, i metoden att göra under-
sökningen" af de sjuka; samt lemnar koncisa och ganska
fallständiga beskrifningar på de olika sjukdomsformernas
etiologi, diagnostik och behandling. De talrika (134 styc-
ken) än schematiska, än åter naturtrogna figurer, som fin-
nas i texten eller å kromolitografier, äro i hög grad äg-
nade att göra boken lättfattlig och praktiskt användbar.
Arbetet kan således med skäl förordas åt den läkare, som
vill beträda ryggmärgssjukdomarnas område, som för blott
få år tillbaka var till stor del en terra incognita. — Bo-
kens pris, 10 mark, är billigt.

.	.	S. E. Henschen.

Insända böcker:

Seiffert, Otto, Untersuchungen über die Wirkungsweise
einiger neuerer Arzneimittel. Würzburg 1883. Stahels Buchh.

Flesch, H. Untersuchungen über Verbrecher-Gehirne.
1. Würzburg 1883. A. Stuber.

Fournier, A. Syfilis och äktenskap. Öfvers. af K.
Malmsten. Sthlm 1882. W. Bille.

Braun, Maæ, Die thierischen Parasiten des Menschen.
VII1 + 233 ss. Würzburg, A. Stuber.

Braun, Max. Zur Entwicklungsgeschichte des breiten
Bandwurmes. 56 ss. 3 taflor. Würzburg, A. Stuber.

List, Edm., Sechs Vorträge aus dem Gebiete der
Nahrungsmittel-Chemie, 64 ss. Würzburg, A. Stuber.

Literaturhistoria.

Grosart, Alexander B., The Life and Com-
plete works in Prose and Verse of Robert Greene,
71

NORDISK REVY 1883.

72

M. A. In twelve volumes for the first time collected
and edited with notes and illustrations etc.

Robert Greenes dramatiska arbeten hafva väl utgått
i flere upplagor, men hans prosaiska skrifter hafva hittills
varit nästan okända. I The Old Bookcollectors Miscellany,
Arcaica, Arbers Student’s Library, Hazlitts Shakespeare’s Li-
brary och några andra sammelverk har väl ett eller annat
arbete upptagits, men någon samlad upplaga här ännu ej
förekommit, ehuru det i detta fall hade varit mer än önsk-
värdt, då dessa prosaiska skrifter vanligen äro unika rariteter
hvilka saknas i de offentliga brittiska biblioteken. Deras
värde är dock särdeles stort. Utom att de tjäna att spri-
da kunskap om en af Englands yppersta dramaturger, ka-
sta de äfven ett ljus öfver många intressanta företeelser in-
om detta Englands perikleiska tidehvarf, såväl arkeologiskt
som rent literaturhistoriskt. (Exempelvis striden mellan
Greene, Harvey och Nash, affattningsåreu af Tamburlaine och
3 Henry VI, källan till Vintersagan o. s. V.) Dessutom
äro de viktiga såsom representanter för en nästan alldeles
ouppmärksammad gren af denna tids literatur, novellen.
Med undantag af Lillys Euphues och de berättelser, som
legat till grund för Shakspeares dramer (bland dem Gree-
nes Pandosto) har nästan intet af denna konstart omtrykts i
våra dagar. Denna brist har delvis afhjälpts af Grosart, som i
tolf band utgifvit Greenes prosaiska skrifter, förträffligt re-
digerade som man kan vänta af denne samvetsgranne kän-
nare af den elisabethska literaturen. Skada är blott, att
han gifvit vika för bibliomaniens sirenstämma och endast
låtit sitt omtryck utgå i 50 exemplar, hvilket naturligen be-
tydligt förringat värdet af publikationen. Första delen är
ännu ej utkommen, men skall innehålla en monografi, för-
fattad af professor Storojenkö. Denna har visserligen förut
varit tillgänglig på ryska och rönt mycket erkännande af
dem, som varit i tillfälle att taga kännedom därom, men
för flertalet har naturligen språket lagt hinder i vägen för
begagnandet. En öfversättning är därför särdeles kärkom-
men och i detta fall desto mera, som den lär blifva en för-
bättring af det ryska originalet. Af föregående Greene-
biografier är det endast Dyces som förtjänar uppmärksamhet,
och Bernhardis senast utgifna lefnadsteckning är endast en
ganska klen kompilation däraf. Jämte Greenes prosaiska
skrifter håller Grosart på att utgifva Nash's, Harveys, Whet-
stones, Deckers och Hobys skrifter samt Sidneys prosaarbeten.
(Dennes verser äro förut publicerade af Grosart i Fuller
Worthies Library). Tillsammans komma dessa arbeten att
bilda en serie (35 volymer) under namn af Huth Library,
så kalladt efter den nyligen aflidne store boksamlaren, i
hvilkens fabulöst rikhaltiga bibliotek de flesta af dessa ra-
riteter finnas.	-

■• H. S.

Österländska språk.

Dieterici, Fr., Arabisch-Deutsches Handwörter-
buch zum Koran und ”Thier und Mensch”, Leipzig
1881. Hinrichs'sche Buchhandl.

Behofvet af ett speciallexikon till koranen har länge
varit kändt men i synnerhet på senare tider mera märk-

bart framträdande, då arabiska språkets vikt för hebreiskan
och dess därmed sammanhängande betydelse för det exege-
tiska studiet alt mer och mer kommit till erkännande.
Det är därför med verklig glädje vi hälsa ett arbete af dy-
lik art som ofvanstående, hvilket framför sin föregångare
"Dictionary of the Koran by Penrice 1873“ äger det fö-
reträdet, att det i bokhandeln är tillgängligt för nära nog
fjärdedelen af det engelska lexikonets pris (5 Mark och
50 Pf.) — Detta är så mycket mera beaktansvärdt, som
det med afseende på godhet och fullständighet står Penri-
ce’s arbete föga efter och tillika som titeln utvisar äfven
tjänar som glossarium till ett annat arabiskt verk. —• De
små anmärkningar vi kunna göra mot Dietericis förtjänst-
fulla arbete angå dels fullkomligt utelemnande af några i
koranen förekommande ord eller ofullständigt återgifvande af
deras tyska betydelse, dels egentliga fél. Till den förra gruppen
höra t. ex.: gabbarun==“gewaltthätig, mächtig“ kan i plur.
heta lika så väl gabbârûna som gabâbiratun, och den först-
nämda formen är till och med den som uteslutande före-
kommer i koranen. På sa’ala står blott betydelsen "bitten"
men icke “beten“ upptagen; likaledes fattas i 6:te artformen
öfversättningen “für ein. beten“. Hvad ordet salima beträffar
har Diet, förbisett, att det i 2:a artf., construeradt med calâ,
äfven kan betyda “sich Jemandes Entscheidung unterwerfen“
(se Freytag: se submittere alcis arbitrio). Bland de ute-
glömda orden märkas bland andra kubulân === “vor Jeman-
des Augen“ och makäna = ”anstatt, statt.“ Formen ra’ufa
finnrs visserligen, men ej i koranen, där heter ordet ra'afa.
Vid buh'tânun = “Verleumdung“ torde äfven betydelsen
“Schandthat“kunna tillsättas, ty öfversättningen “Verleum-
dung“ ger på de flesta ställen ingen mening.

Som direkta fel påpeka vi t. ex: Formen sawija i st. f.
sawâ. Bahîmatun öfversättes med Einhufer och nacamun
med Zweihufer; när sedan som t. ex. Suran 5 v. 1. båda orden
förekomma på en gång bahîmatu-' l-'ancami skulle de således
återgifvas med "Einhufer unter den Zweihufern“ (!). Det
förra ordet är derför lämpligast att öfversätta med “Thier“ (se
Freytag angående bahîmatun: i Quadrupes et tale in aqua
vivens vel omne animal sine discrimine). Bahîmatu'l-an-
cami blir följaktl.: “Thiere unter den Zweihufern“' —
Några små oriktigheter utom dessa ha vi äfven noterat,
men utrymmet tillåter ej att här införa dem. Vi sluta vår
anmälan med att på det varmaste rekommendera boken åt
alla, dem för hvilka bekantskapen med det arabiska idio-
met är ny och som på möjligastekorta tid vilja förvärfva
insikt uti detsamma.

A-n Hacklin.

Klassiska språk.

Müller, K. K., Eine griechische Schrift über See-
krieg zum ersten Male herausgegeben und untersucht.
Würzburg 1882. 53 sid. 8:0.

Ofvan anförda grekiska skrift om sjökriget är af ut-
gifvaren upptäckt i en Milanos Bibl. Ambrosiana tillhörig
och under signaturen B. 119 sup. förvarad pergamenthand-
skrift. Den föreligger tyvärr endast i fragmentariskt skick;
ty så väl början som slut saknas. Det bibehållna utgör
dock tydligen skriftens hufvudsakliga del, hvilken i en redig
och lättfattlig framställning afhandlar åtskilliga af sjökrigets
73

NORDISK REVY 1883. *

74

detaljer. Utförligt behandlas i synnerhet den egentliga sjö-
taktiken eller sättet för flottans ordnande till sjöstrid med
hänsyn till olika lokala förhållanden och öfriga därvid före-
kommande omständigheter. Författaren är tydligen en med
sitt ämne väl förtrogen fackman, och den lilla skriften kan
med alt skäl hälsas såsom en värdefull tillökning till den
synnerligen fattiga literaturen angående.det grekiska sjökri-
get. Till den grekiska skriftens text, hvilken i den trykta
upplagan fyller något mer än 14 sidor, bifogar utgifvaren
i tre kapitel sina undersökningar: 1) Om handskriftens öf-
riga, af arbeten rörande krigsväsendet till lands och sjös be-
stående, innehåll, 2) Om dess förhållande till andra hand-
skrifter af samma slag och 3) Om den nu af honom utgifna
skriften, hvilken han med stöd af dels sakliga dels språk-
liga kriterier anser vara författad i 5:te eller 6:te århundra-
det e. Kr. och måhända utgöra en del af ett i ofullständigt
skick bibehållet större krigsvetenskapligt verk af en ej namn-
gifven byzantinsk författare. Dessa undersökningar äro onek-
ligen förda med skarpsinne och fyndighet, ehuru de visser-
ligen icke förmått att åt de mötande och delvis mycket in-
vecklade frågorna gifva en fullt öfvertygande lösning.

A. M. Alexanderson.

Kinch, C. F., Qvæstiones Curtianæ criticæ. Ko-
benhavn 1883. 108 ss.

Författaren börjar med en redogörelse for de olika
Curtius-handskrifternas ålder och inbördes förvantskap. En-
ligt honom är Codex Parisinus, som, ehuru sedan lång tid
tillbaka betecknad såsom synnerligt gammal och god, dock
först af Hedicke användts för text-recensionen och, efter
det Eussner uppvisat dess hela värde, af Vogel lagts till
grundval för densamma, hvarvid dock äfven han ej alltid
låtit den komma till sin fulla rätt gentemot de fem af
Zumpt begagnade codices, stamfadern för alla de, såväl full-
ständiga som fragmentariska, handskrifter, hvilka ännu finnas
i behåll; och äfven för de af Modius använda, hvilka sedan
ej återfunnits, anser han sig böra antaga en archetypus, då
i alla hänseenden likartad med Codex Parisinus, så att deras
förlust ej är särdeles att beklaga. Â andra sidan är det
onekligt, att de yngre och sämre handskrifterna på sina
ställen kunna uppvisa den riktiga läsarten, under det Codex
Parisinus har den oriktiga; hvilket förhållande, då förbätt-
ringarna äro af den art, att de ej kunna anses hafva till-
kommit genom fri konjektur, tvingar oss till det antagande,
att rättningen af dessa handskrifter verkstälts med tillhjälp
af någon gammal, till sitt ursprung af den Parisiska obero-
ende Codex. På grund häraf uppställer nu författaren den
regeln att, äfven om, då det i allmänhet gäller att fast-
ställa texten, Codex Parisinus ej kan anses vara ensam till-
räcklig, utan hänsyn äfven måste tagas till de sämre hand-
skrifterna, så måste i de fall, där ingen handskrift har det
rätta och konjektur således blifver nödvändig, man alltid gå
tillbaka till den förra såsom erbjudande det mest ursprung-
liga, då det knappast är sannolikt, att i de öfriga hand-
skrifterna den förderfvade läsarten från Codex Parisinus
skulle utbytts mot en annan, likaledes förderfvad, från den
vid korrigeringen använda codex.

Denna åsikt, för hvilken redan i inledningen åtskilliga
bevis andragas, har dock att .bestå sitt egentliga prof, då
författaren öfvergår till behandlande af de korrumperade stäl-
len, hvilkas emendering han angifver såsom sitt arbetes

hufvuduppgift. De emendationer hvilka författaren här i stort
antal framlägger, tyckas också i själfva verket i hög grad
tala för riktigheten af hans förutsättning; nästan alltid är
det codex Parisinus som, efter en ofta helt obetydlig för-
ändring, förhjälper oss till den af meningen fordrade läs-
arten. Dessa emendationer visa för öfrigt, att vi här hafva
framför oss en väl skolad och öfvad kritiker, med skarpt
öga för skadorna i texten och fin och varsam hand vid
deras helande. Naturligen kan vid en sådan massa af ställen,
som författaren behandlar, och af hvilka många sedan gam-
malt vållat kritikerna hufvudbry, framgången icke alltid hafva
varit densamma; vid sidan af ändringar, som äro att anse
såsom obetingadt lyckade, träffar man sålunda äfven en och
annan, som måste väcka berättigade tvifvel; men äfven där
man ej kan vara fullt ense med författaren om sättet att
lösa svårigheten, måste man skänka honom sitt erkännande
för den grundlighet och klarhet, hvarmed han framhåller och
blottar densamma. Vi hålla före, att författaren här lemnat
ett synnerligt godt och värdefullt arbete, hvars verkan bör
komma att spåras i alla framtida upplagor af Curtius.

C. E. S.

Romanska språk.

Edström, A. E., Studier öfver uppkomsten och
utvecklingen af fornfranskans e-ljud i betonad staf-
velse.I. Akademisk afhandling. 124 s. 8:o. Up-
sala 1883.

Inom den romanska språkforskningen ha under de se-
naste åren flera viktiga fonetiska frågor hufvudsakligen
dryftats och bearbetats i de numera talrika facktidskrif-
terna i ämnet. Härvid har det då vanligen tillgått så, att
en författare på grund af nya iakttagelser i en fonetisk
fråga bildat sig en åsigt, som han skyndat att för allmän-
heten framlägga i en tidskrift. Detta har föranledt an-
dra att anställa och meddela vidare undersökningar, som i
någon mån modifierat de först framlagda resultaten. På
detta sätt har ett slags offentlig literär diskussion uppstått,
som varit lifligare och räknat flera interlokutörer, i den
mån ämnet varit tilldragande. En sådan fråga af stort in-
tresse är den om e-ljudens utveckling i franskan, hvilken
också nu en tid bortåt varit föremål för forskares under-
sökningar och framkallat en lång serie af olika förklarings-
sätt och utredningar, som för allmänheten blifvit framlagda
ej blott i de många tidskrifterna utan äfven i böcker och
broskyrer. På kort tid har sålunda det franska e-ljudet
fått en lång och vidlyftig literatur, som ofta med stort be-
svär måste från skilda håll hopletas. Utgifvaren af denna
afhandling har därföre gjort många en god tjänst, då han
företog sig att ordna och sammanfatta alt, som skrifvits
i detta ämne sedan 10 år tillbaka, då frågan först kom på
dagordningen. Denna uppgift är vida svårare, än man a
priori är böjd att antaga, ty dels äro de uttalade menin-
garne många och divergerande, dels har först under dis-
kussionens lopp alt det material, som den älsta franska
literaturen ger vid handen, småningom framdragits i lju-
set. Ehuru e-ljudet i franskan ingalunda kan sägas ännu
ha fått sin fullständiga historiska utredning, är dock ti-
den ej illa vald att ge en sådan sammanfattande framställ-
NORDISK REVY 1883.

ning af hvad som hittills blifvit gjordt därför. Det tyckes
nämligen, som skulle alt vara undangjordt, som på veten-
skapens närvarande ståndpunkt kan åstadkommas till frå-
gans lösning, så att man tillsvidare får nöja sig med det
skick, hvari den nu befinner sig. Med en behaglig och
lättläst stil har förf, först redogjort för den moderna fran-
skans e-ljud och deras fördelning i språket, hvarefter han
med god reda och sakkännedom i kronologisk ordning gif-
vit en klar framställning af de olika författarnes inlägg i
frågan och särskildt framhållit i hvad mån hvarje sådant
nytt inlägg innebär ett bidrag till frågans fullständigare lös-
ning; på de sista 25 sidorna har han slutligen gifvit en
kort historik af hvarje särskildt e-ljuds uppkomst och ut-
veckling i fornfranskan enligt de olika därför framstälda
meningarne. Som arbetet i alla dess delar är utfördt med
samvetsgrann fullständighet, vill ref. endast i några få spe-
ciella fall göra några påminnelser. — S. 9, n. 1. Förf,
tyckes här antaga, att en vokal ej kan afficiera en annan
utan att först afficiera mellanliggande konsonant, då så-
dan finnes. Att detta ej är nödvändigt, torde bland annat
visas däraf, att i fornitalienska dialekter t. ex. det demon-
strat. pron. questo i n. pl. hette quisti, där således plur.
i afficierat stammens e, ehuru man svårligen här kan an-
taga palatalisering af det mellanliggande st. I sådana fall
visar sig den psykologiska förklaringen ofta naturligare än
den fysiologiska. — S. 13. Som ett intressant bevis på
olika grader af örats finhet i perception anför förf, den
omständigheten, att Prof. Paris anser en bestämd skillnad
förefinnas mellan de båda e-ljuden i montai och monté,
som däremot afgjordt förnekas af andra franska fonetici.
Den allmänhet, som i sista hand bestämmer, huru ett ord
bör uttalas, har således absolut samma ljudbild af de båda
orden och kan följaktligen ej häller i uttalet skilja mellan
dem, hvarföre Prof. Paris i detta fall väl snarare själf gör
en uttalsskillnad, som de flesta underlåta, än han hos dem
hör en ljudskillnad, som de själfva ej kunna uppfatta. I
ett och samma språk eller landsmål är det först när ett
ljud befinner sig i olikartad omgifning, som ett fint öra.
kan däraf uppfatta konstanta nyanser i andras uttal, söm
de själfva ej märka. Man kan t. ex. omedvetet göra en
konstant skillnad i uttalet af ä i här och tät; däremot ut-
talar man t. ex. ref och räf absolut lika, om man ej sjelf
mellan e och ä kan förnimma någon ljudskillnad. :— S. 16,
n. 3. Det tonlösa e, som efter vissa konsonantgrupper in-
tar den plats, som i det latinska stamordet intogs af en
vokal, som annars eliderats, anser förf, som ett slags sva-
rabhakti-yokal. Enklare och mera med ordens historia öf-
verensstämmande tyckes det antagandet vara, att konso-
nantgruppen hindrat vokalens fullständigaförsvinnande. —
S. 68, n. 1. Förf, ger här en väl långsökt förklaring af
hvad Prof. Ten Brink egentligen afser med termen "Erhö-
hung". Då en Brink vid förklaringen af det faktum, att
lat. a i franskan skridit till e, ej vill tillgripa antagandet
af refraktion, återstår knappast något annat än att antaga
ett ljudets sukcessiva stigande i riktning mot i, hvaraf han
efter Brücke med ae betecknar första stadiet. En sådan
"Erhöhung" behöfver således ej för honom innebära annat,
än att det ifrågavarande a-ljudet från början uttalas med
en dragning åt e till, som sedan vidare fortgått. Om en
Brink verkligen haft i tankarna Scherer’s theori för den
ursprungliga grunden härtill, hade han säkerligen med nå-

76
T-	.
gra ord antydt detta. — Slutligen får ref. uttrycka sin
tacksamhet för det vänliga, ehuru från hans sida tämligen
oförtjänta omnämnandet i företalet.

P. A. Geijer.

Nyrop, Kristoffer. Den oldfranske Heltedigtning.
(Histoire de l’épopée française au moyen age, accom-
pagnée d’une bibliographie détaillée.) Foroget Ud-
gave af en med Universitetets Guldmedalje prisbelon-
net Afhandling. Köbenhavn. Reitzel. 1883 (Heilbronn,
Henninger; Paris, Vieweg) gr. in8:o XI, 491 sidd.

- Under ofvanstående titel har denna sommar utkommit
en både omarbetad och tillökad upplaga utaf en afhandling öf-
ver ett af Köpenhamns universitet 1881 uppstäldt ämne: ”Öf-
versikt af den fornfranska hjältediktningen i alla dess förgre-
ningar.” Förf, säger sjelf (s. 417), att han afsett att skrifva
en praktisk handbok, ämnad på samma gång för specialister
och för den stora allmänheten, och denna vanskliga uppgift har
han på ett synnerligen förtjänstfullt sätt löst. : Hans arbete
utmärker sig näml. lika mycket för fullständighet, som för
sin öfversiktliga uppställning och lättlästa form.

Utur den snart oöfverskådliga literatur af all-
männare arbeten och specialundersökningar, hvilken behand-
lar de franska epopeerna (och på hvilken här lemnas en för
alla romanister välkommen förteckning), har förf, utdragit
och framlagt hufvudresultaten, och uti omtvistade frågor,
såsom om förekomsten af provenç. epos, om kelt. elemen-
tet i Artussagorna, om de svårförklarl. ”couplets similaires,”
m. m., m. m. har han orädd bildat sig en mening och oftast
gifvit skäl för densamma. Hvad därnäst vidkommer upp-
ställningen, så särskiljer N. uti franska hjältediktningens hist,
utveckling, som först (s. 1—62) skildras, blott tvänne peri-
oder, blomstringens och förfallets, under det Gautier antog
tre, stälda i sammanhang med olika regenters uppstigande
på tronen, G. Paris ock tre, omfattande de folkl. episka dik-
terna, de omarbetade eller icke direkt på tradition hvilande
och de cykliska, samt d'Héricault ända till fem, motsva-
rande de fem årh., under hvilka Nordfrankrikes chansons
cle geste fortlefde. I den därpå (s. 63—263) följande redo-
görelsen for hvar och en af de särskilda dikterna följer N.
äfvenledes en enklare indelningsgrund än föregångarna, på
samma gång han behandlar flere diktgrupper än de. Efter
det förf, sedermera (s. 264—284) berättat de fr. hjältedik-
ternas vandring i den europeiska literaturen och i en sista
afdeln. af sin bok (s. 285—408) framstält deras literära
och kulturhist. betydelse, afslutas verket (s. 409—491) med
dels stamtaflor för de förnämsta episka ätterna, och dels
fyra alfabet, ordnade register, näml. två bibliografiska —
det ena allmänt, det andra öfver till hvarje särskild dikt hö-
rande lit.— samt sak- och namn-register. Hvad till sist
framställningen angår, så kunde man vara frestad att på
detta arbete tillämpa det omdöme, dess förf, själf fäller om
någon namnlös medeltidsdiktares stil, att det utmärker sig
”netop ved sin ukunstlede Ligefremhed". Och lika väl som
förf, lyckats hålla sig fjärran från torr pedantism, lika lyck-
ligt har han undvikit å ena sidan den blinda entusiasmen,
och å andra det halft ironiska framställningssätt, män lika-
ledes någon gång finner hos en eller annan fransk lit.-
historiker, som liksom fruktar att synas taga sitt ämne för
mycket på allvar.
77	NORDISK REVY 1883.78

^gg^nigHNBSitqKBMFSSWmRK«^^	*sese-eee**oe===-mreee===eee=eeeme=e==ee--======-----------------

. Några ojämnheter och smärre förbiseenden torde nu få
påpekas, och ett par om ock oviktiga anmärkn. torde där-
jämte här få plats. Med den flerestädes (utom i registren)
omnämda dikten Enfances Charlemagne kan icke ss. hos
Gautier (Ep. III2: 3, not. 30, 31, 32, 40; Rol. 1872 II: 51)
menas den fr.-venet. Karleto — Karls trogne tjänare heter
näml. ej. där David (s. 364) — utan är det Mainet, som
åsyftas; men om detta är den enda (franska) dikt, i hvilken
vi se Karl den Store uppträda såsom ung man (s. 356), så
är det förvillande, att (s. 66) Mainet och Enf. Ch. näm-
nas ss. tvänne skilda dikter. (Jfr s. 268: Karleto == Mainet.)
S. 238. D’en Nennius tillskrifnaHist. Britonum är antagl. anonym.
S. 287—311, Kap. Trouvèrer og Jongleurer; man jämföre Doc. Frey-
monds Jongleurs und Menestrels, Halle, 1883. S. 391 rad 3; (Kap.
Metrik). Sål. t. ex. första versen af Athalie oriktig? Ang. några
tidsbestämmelser vore att observera s. 15, Vita S. Willelmi enl.
N., men ej längre enligt Gautier, från 11 årh.; sedan G. Paris
år 1877 uttalat en annan, af N. anförd, åsikt, har G. därefter
ändrat sin i 7:de och följ. uppl. af Boland. S. 262. Att den unika
handskrift, som innehåller le Roman de Julius Cesar «bærer
Årstallet 1280» (jfr Joly Troie I, 383: «porte la date de 1280»)
är till en del oegentligt. (Se Settegast, Li Hystore de Julius
Cesar, p: V, anm. 2. S. 123, n. 1): Uti Koschwitz’s nya uppl.
1883, af Voyage de Charlemagne står ej längre på titelbladet,
att den är från XI. årh. (Jfr ock sidd. XIV och XXXII.) Till
uppgifter, förf, lemnar om franska hjältediktningens förvisso icke
öfverdrifvet noggranna topografi, kunna följande upplysningar
läggas. Alla Rolands-utgifvare och — öfversättare (Michel 1837,
Delécluze 1845, Génin 1850, Hertz 1861, Saint-Albin 1865,
d’Avril 1867, Michel2 1869) hade identifierat Cordres (s. 151)
med Cordova, men på grand af skäl, som G. Paris uttalade
(i Rev. crit. 1869, II. 173) förlade Gautier i sina första (sex) upp-
lagor (1872—1876) och på sin Rolands-karta, Cordres närmare
Pyreneerna. I sina senare uppl. har han emellertid frånträdt
G. Paris’ åsikt att i dessa två namn se två skilda städer, och
denna sin forna åsigt har nu äfven slutligen G. Paris själf från-
gått (se fjolårets okt.-häfte af Romania, s. 489.) Ett ännu
mera kändt, och åtminstone till betydelsen ännu mera omtvistadt
geogr. namn är Roncevaux. För prins L. Bonaparte’s förkla-
ring af ordet(== vallees des ronces) hänvisar förf. s. 101, 9. till Rom.
1882, som redogör för en af prins B. insänd uppsats, hvilken tid-
skriften förmodar vara ett utdrag ur någon engelsk «recueil»;
först denna höst har ifrågavarande uppsats utkommit uti Trans-
act. of Phil. Soc. etc, 1881—2—3, Part. II, 2. ed. with several
additions, Append 1; (1)— (4). Hvad slutligen den legend (s.
127) beträffar, hvilken berättar om anledningen till Karls för-
kärlek for Aachen, som han anlade och där han dog, så var det
väl, enligt sagan, i en af de hälsobringande varma källorna,
snarare än i en sjö invid denna plats, som den sten föll och
ännu ar liggande, hvilken ägde den underbara förmågan att
draga Karls kärlek till sig.■

För registren skulle möjligen enefterskörd kunna hämtas
ur bokens rika innehåll. . Så saknas exempelvis uti Aimeri's de
Narbonne släktregister Roumans (s. 138); uti sakregistret upp-
tages t. ex. Folkeviser, men ej Kunstepos (s.94, 160, 235, 269);
• Marco Polo’s resor, men ej Sankt Brandan's odyssé (s. 232);
la vielle,*) men ej la rote (s. 236, .296); endast fyra hästnamn,
måhända fem svärdsnamn, ett fåtal ortsnamn o. s. v.; och uti
hjältenamnsförteckningen möter oss ulfven Papion, medan en
hertig Emelon (s. 333) o. a. äro borta (Att s. 488 kol. 2 Florent
uppgifves vara Dagobärts son i stället för Octavians, beror på
en lindrig inadvertens å därstädes anförda sid. 79).	.

Vid bibliografierna förutskickar förf, den anmärkningen,
att han ej gör anspråk på fullständighet; endast emedan han
tyckes vara nära det mål, han ej vågat föresätta sig, kunna
följande tillägg vara af intresse. S. 439, F. Brun, Le Vœu de
• Vivien, Paris 1882. S. 441, Durmart, se Jhrb. XIII: 181—201.

S. 448, Gér. de Roussillon, récit du IX:e s. d’après les textes

*) För karakteristiska àfbildningar af la vielle hade (s. 294,
n. 2) kunnat hänvisas till ett äldre och för filologen ännu in-
tressantare verk (Lev. de la Rav.) Les Poesies due roy de Na-
varre, Paris 1742 del. I, kap. L'ancienneté des chansons fran-
çoises, s. 183—262.	,

originaux . . . par Ed. Clerc, Paris-Besançon 1869 gr. in 8:0 80
sidd. S. 454, Handskrift-aftryck af agn.. Horn nu utgifvet
enligt uppgift i September-häftet d. å. af Lit.—b. S. 456, Lan-
celot (med franska Cher, de la Char.) redan före 1850 utgifven
af Jonckbloet's Gravenhage 1846, 1849, 2 del. gr. in 4:o. S. 459,
Äldre än såväl ed. princ. 1842 af Ogier, som P. Paris’ uppsats
i Histoire Litt. XX, 1842, s. 688—701, och hans, af N. anförda
artikel i Juli—August-häftet s. å. af B. E. C., är ett af P. P.
den 2 Maj 1842 inför franska Institutet hållet föredrag: Becher-
ches sur le personnage d’ Ogier le Danois, (tryckt af F.—Didot
in 4:0, 14 siddJ S. 466 utlofvar förf, en dansk öfversättning
af la Ch. de Boland; äfven en svensk öfversättning af samma
dikt lärer man hafva att hoppas utaf H. af Schultén i Helsing-
fors. S. 468 må nämnas dels H. Flaschel, Die gelehrten Wörter
in der Ch. de Bol. Neisse, 1881, dels Vilh. Sundén Bolands-
Sången, Ak. afh. Lund, 1856, in 8:o, 23 sidd., enär den förbi-
gåtts äfven i Bauquier’s Bibliogr. rolandienne. Slutl. s. 462.
Af Mousket har Tobler utg. ett tiotusental verser uti Mon. Germ.
Hist.XXVI, 1882.*)

: C. Wahlund.

Germanska språk.

Western, Aug., Engelsk Lydlære for Studerende
og Lærere, VII+92 s. 8:o. Kristiania, Malling. 1882.
Pris 1:75, kart, 2 kr.

Western, Aug., Engelsk Lydlære for Skoler.
4 + 31 s. 8:o. Ibid. 1882. kart. Pris 0,60. .

Författaren af de två förstnämda arbetena har studerat
det engelska språket och specielt dess ljudlära för tvänne
så framstående fonetiker som Mr Sweet och prof. Joh.
Storm och enligt den senares vitsord ”er der neppe nogen
udenfor England, som saa fullstændig har sat sig ind i
Skolens (den Bell-Sweetska) Resultater som Hr Western.”
Vi kunna altså på förhand vänta att i Hr Westerns skrif-
ter finna ett godt arbete, och visserligen blifva ej förhopp-
ningarna gäckade. ..

Det större arbetet, afsedt för universitetsstudiernas och
skollärarnes: behof, inledes med ”et kort Grundrids af Lyd-
fysiologien", om vokalernas och konsonanternas - bildning,
särskildt påpekas hvad som yttras om glidljud. Anm. har
här blott att erinra om det ej fullt tydliga särhållandet af
tonhöjd och exspiration, samt att förf, tycks akseptera (s. 12)
Sweets enligt anmälarens tanke oriktiga uppfattning af dub-
bel konsonant (jfr Spoken Swedish p. 28 alla-‘a;1l-l:a). Den
speciella ljudläran sönderfaller i 2 afd., om de engelska
språkljudens bildning och om "Bogstavernes Udtale" d. v. s.
en mönstring af den herskande ortografien i jämförelse med
det verkliga uttalet. Öfveralt har förf, en mängd goda
lärdomar att bibringa ej blott i fråga om engelska uttalet,
utan äfven om andra språks ljudförhållanden. Särskildt må
framhållas hvad förf, säger om ”Vocal murmur” och obe-
stämda ("ubetonede") vokaler s. 26—28. Han erkänner
flere sådana, hvilka ej hos engelska fonetiker förekomma —
möjligen torde man kunna påvisa ännu flera. Finner man
i författarens framställning något att erinra — såsom anm.
i ett och annat fall funnit, —beror det enligt hans för-
menande på det altför stränga fullföljandet af det engel-
ska systemet. Att påpeka något särskildt är ej af nöden.

*) Som förevarande anmälan under själfva sättningen visat
sig vara af en längd, som strider mot Revyns hela plan, har

senare hälften måst sättas med petit, en oregelbundenhet som
läsaren torde benäget ursäkta. .
79	NORDISK REVY 1883.80

Den mindre boken är, såsom nämdes, skrifven för skol-
ungdomen. Förf, söker här att genom en så att säga mer
populär jämförelse med norskan klargöra de engelska ljuden.
Kortligen sagdt synes förf, ha träffat det rätta måttet af
hvad. som i detta ämne lämpligen bör meddelas på skol-
stadiet. Anm. behöfver knappast erinra vederbörande (stu-
derande och lärare) att taga kännedom om dessa arbeten;
de äro oumbärliga hjälpmedel. Önskvärdt vore, att man
hos oss en, dag kunde åstadkomma något dylikt.

Gust. Stjernström.

Berger, L., Det nyhögtyska uttalet i kort fram-
ställning. 4+69. s. 8:0. Sthlm. P. A. Norstedt & Söner.
1883. 1 kr.

Samma beröm som kom Herr Westerns nyssnämda arbe-
ten till del kan visserligen ej tillmätas det förevarande, dock
så tillvida bör det ha något erkännande, som det är ett försök
att sätta ett bättre i stället för det gamla urbota. De äldre s. k.
tyska uttalslärorna af Eimele (Sthlm 1845) och Dieterich
(Sthlm 1861) äro visst för längesedan ur handeln och likavisst
omöjliga att användas som läroböcker eller låt vara hand-
böcker för läraren. Ingenting var mera af behofvet påkal-
ladt än en dylik hjälpreda, ty i fråga om prononciationen af de
tre lefvande språken, som i skolorna läras, torde utan gensä-
gelse det tyska vara styfmoderligast behandladt. I allmän-
het kan det uttal, som väl ej bibringas, men rättare tole-
reras, knappast sägas ha någon egentlig anstrykning af ett
verkligt tyskt uttal. Hvad de öfliga grammatikornä med-
dela om uttalet är otillräckligt Det förevarande arbetet bör
betraktas som en hjälpreda för lärare.

Till mönster för sin framställning kunde förf, gärna
ha valt Herr Westerns förstnämda arbete — anm. vill där-
med ej ha sagt, att han behöft adoptera det Bell-Sweetska
systemet .— ty för att först fästa sig vid anordningen, lem-
nar den åtskilligt att önska. Oaktadt förf, i förordet talar
om arbetets ”första del, ljudläran”, ger han sid. 1 åt .hela
arbetet öfverskriften "ljudlära" — en sidoordnad rubrik sak-
nas, — hvaremot anm. visst ej har något att invända, blott
konstaterar faktum. Under ”ljudläran” kommer kap. I, som
ej har någon öfverskrift, kap. II. Om qvantitéten, kap. III.
Om aksenten. Kap. I sönderfaller i: I. Vokaltecknen och
deras ljudvärde. II. Konsonanttecknen och deras ljudvärde.
III. Om uttalet af skriftecknen för läpp- och läpptandljuden.
VI. (bör vara IV). Om uttalet af skriftecknen för tand-
och tandgomljuden. V. Om uttalet af skriftecknen för gom-
och strupljuden. Bättre hade varit, om förf, före detta ka-
pitel, som behöft vara betydligt redigare, hade stält ett,,
hvaruti han klart och tydligt angifvit de i Tyskan befintliga
ljuden och deras bildningssätt.

Hålla vi oss nu till kap. I., hvarmed förf, utan tvif-
vel menar arbetets ”första del, ljudläran”, så få vi i före-
talet därom veta, att den "är hufvudsakligen utarbetad ef-
ter en följd af uppsatser af D:r August Grabow, hvilka un-
der titeln: "Die dialektfreie Aussprache des Hochdeutschen
nach physiologischen, sprachgeschichtlichen und statistischen
Thatsachen" offentliggjordes i Herrigs “Archiv für das Stu-
dium der neueren Sprachen und Literaturen“ årgg. 1875
och 1877“, samt att förf. ej aktat ”nödigt att annat än tillfäl-
ligtvis meddela något om vokalernas fysiologi“. Det är en
verklig brist i förf:s uppfattning af förhållandet, när han
anser obehöflligt att vidare ingå på vokalerna. Skälet lig-

ger måhända mer däruti, att Grabow har bestämt vokalerna
musikaliskt, men att blott få veta att t. ex. a i MM är d‘ eller
att ö i öffnen är fis"" kunde knappast en tysk, mycket min-
dre en svensk vare sig lärjunge eller lärare vara mycket
betjänad med. “Något om vokalernas fysiologi“ har anm.
för öfrigt ej funnit ett spår till, men väl några, antydningar
till jämförelse med svenska ljud, hvilka dock delvis äro
oriktiga eller otillfredsställande. För e-tecknet anges 3 ljud,
hvaraf det första får titeln det "stumma", af förf, försedt
med citationstecken och (af Grabow) förmodligen lånadt från
franska grammatiken, där dock som bekant termen i fråga
användes om en bokstaf, ej ett ljud. De ex. förf, anför un-
der 3:dje slaget af e (öppet ljud), äro ej lyckligt valda, ty
de flesta ha slutet ljud. Svårligen skall förf, finna hemul
för Rede, sehen, seelig, Feder, zehn, Hefe m. fl. med öppet
ljud. Anm. trotsar förf, till och med att finna ett långt
öppet ljud före r i det bildade uttalet annat än i Östersjö-
provinserna och preussiska Polen, där man säger Mär (Meer)
sähr (sehr) väl så “bredt och öppet“ som ä ipärla. Anm.
har visserligen flere gånger hört tsän (zehn), gäben (geben),
men det har ej varit i bildadt folks mun.S. 5 skiljer dock
förf. gäbe och gebe, hvilka emellertid i ganska mångas, för
att ej säga flertalets uttal sammanfalla. Att förf, prålar med
gotiska, forn-, och medelhögtyska ord (långods från Grabow)
tjänar till intet, då det ej är fråga om en historisk ljud-
lära, och är här i ett så elementärt arbete, af ingen bety-
delse för. belysningen. Hos Grabow kan det ju försvaras,
äfven om ej alt är riktigt, då uppsatsen står i en veten-
skaplig tidskrift.

Ehuru nästan hvarenda en af författarens uppgifter rö-
rande vokalerna kunde ge stoff till längre anmärkningar,
få vi ej längre dröja härvid. Konsonanterna äro bättre
behandlade, emedan förf, hade en fastare botten i Grabows
afhandling att stå på. Med ledning af nämda afhandling
har han lyckats ge åtskilliga vinkar om konsonanternas
fysiologi. Dock må man bortse från åtskilliga besynnerlig-
heter, som möta äfven.här, t. ex. då s. 9 säges, att ”k i lack
bildas mycket längre ner i strupen än i leck”. Nasalljuden
äro uppfattade som stötljud. • Man torde i öfrigt knappast
finna mer än tvänne i hela den fonetiska literaturen, som fram-
stält denna uppfattning: Svahn och Lepsius.*) Den förre
säger ej något hvarför, den senare ger (Standard Alphabet
2 éd. p. 60, noten) ett skäl, som snarare talar mot än för.
Om r anmärkes riktigt, att det “skorrande r" är det allmän-
naste, äfven om det såsom Bühnen-r icke är comme il faut.
Förf. borde tillika ha påpekat, att slut-r är på väg att öf-
vergå i ”Vokal murmur”, liksom det i engelskan redan inträdt.
I fråga härom hänvisas till en ehuru populärt kåserande, dock
intressant upplysande artikel af den bekante ästetikern Fr.
Vischer, “Leiden des armen Buchstaben R auf seiner Wan-
derung durch Deutschland“ i Gegenwart N:o 40, 41 1882.

Till följd af det redan väl mycket anlitade utrymmet
måste anm. stanna här, utan att fullfölja granskningen af
konsonanterna och de två sista kapitlen. Om förf, i stället
för den långa kvantitetsläran s. 27—60, mer än hälften af
arbetet, hvilken delvis må anses god, hade meddelat något
om exspirationen (röststyrkan), hade det säkerligen varit
till större nytta. Nu kan man ej värja sig för det intrycket,
att kvantitet och styrka blifvit sammanblandade. Om ock

*) Finner senare, att Havet har samma åsikt. Mém. de la
Soc. de Ling. 2. Paris 1875 p. 74, 75.
81

NORDISK REVY 1883.

82

sålunda, såsom redan påpékats, första kapitlet, det ojäm-
förligt viktigaste, bör anses mindre tillfredsställande, kan dock
arbetet tillsvidare i förbidan på något bättre anbefallas,
enär det i alla fall står vida öfver livad som förut finnes.
Det bör man ha all anledning att vänta, att förf., tills en
ny upplaga blir behöflig, hunnit göra sig så förtrogen med
ämnet, att han då kan lemna en tidsenlig nyhögtysk
ljudlära.

Gust. Stjernström.

Arkiv för nordisk filologi, udgivet under med-
virkning af Sophus Bugge, Nicolaus Linder, Adolf No-
reen, Ludv. F. A. Wimmer, Theodor Wisén ved Gustav
Storm. Band I, haft 1—3? 1882—3, Christiania, J. W.
Cappelen.

Ofvanstående samlingsverk, som är en frukt af de nor-
diska filologernas sammanträde i Kristiania sommaren 1881,
förtjänar synnerlig uppmärksamhet af alla den nordiska språk-
vetenskapens idkare. Enligt subskriptionsinbjudningen "vil
Arkivet indeholde længere og kortere Artikler ved Siden af
Anmeldelser og bibliografiske Oversigter og sege at be-
handle saavidt muligt alle Sider af nordisk Filologi med
Hovedvægt paa de Grene, der ikke (som f. ex. nyere Litera-
turhistorie og Dialektologi) har sine naturlige Organer i
særlige Tidskrifter”. Att företaget ledes af dugande män
ser man af innehållet i de tre redan utkomna häftena.
Bland andra smärre artiklar träffas där en undersökning af
S. Bugge om betydelsen af Jordanes’ Rosomonorum gens
samt två literaturhistoriska uppsatser af G. Storm, arkivets
utgifvare; A. Noreen har lemnat grammatiska och etymologi-
ska bidrag, L. Fr. Leffler en undersökning om adjektivet hög
och M. Nygaard en redogörelse för konjunktivens använd-
ning i fornnorskan; F. V. Norelius har börjat en serie an-
teckningar om svenskt språkbruk under 1600- och 1700-
talen, samt Stjernström förtecknat skrifter och uppsatser
rörande de nordiska språken, som utkommit 1881. Arkivet
utkommer med 4 häften stor 8:o om året, och priset är
billigt, 6 kr. per årgång (omkring 400 sidor).

A. Sm.

Naturvetenskap.

F. Beilstein. Handbuch der organischen Che-
mie. Hamburg und Leipzig. Verlag von Leopold
Voss. 1883. 2 Bände..

För närvarande finnes väl knappast någon vetenskap,
som är föremål för ett mera lifligt och mångsidigt stu-
dium än den organiska kemien. Särskildt räknar Tyskland
en sådan mängd flitiga och duktiga arbetare inom detta områ-
de, att den med förhållandena obekante därom knappast kan
göra sig en föreställning. Följden af denna rastlösa forskning
är emellertid, att en utomordentlig mängd fakta snart sagdt
hvarje dag hopas till det redan förut stora förrådet. Då
nu detta är magasineradt i en oerhörd mängd småafhand-
lingar, införda i många olika tidskrifter, ofta svår- eller
kanske otillgängliga för den enskilde kemisten, så blir na-
turligen en öfversikt öfver, hvad inom ett visst gebit redan

är uträttadt, en mycket svår sak. En sammanställning af
alla vid en viss tidpunkt kända organiska föreningar har
därför mycket varit af behofvet påkallad, och många försök
i den riktningen äro äfven gjorda. De hafva dock alla
stött på den svårigheten, att ett verk, som börjat utgifvas,
först efter ett eller annat tiotal af år hunnit afslutas och i
följd däraf redan länge innan dess varit föråldradt i sina
första delar, hvarförutom priset stält sig mycket högt.

Af hvilken betydelse därför det ofvan angifna arbetet
är, kan man lätt inse, då det inom ramen af omkr. två tusen
sidor innefattar alla analyserade organiska föreningar, som
till hvarje häftes (i företalet särskildt angifna) trycknings-
datum blifvit publicerade, då det utkommit fullt afslutadt
inom loppet af tvänne år, och då priset håller sig inom ett
så måttligt belopp som cirka 35 kronor. Detta resultat
har blott kunnat vinnas därigenom, att uppställningen blif-
vit ytterst praktiskt anordnad och manuskriptet i hufvud-
sak varit i sin helhet färdigt, innan första arket lades i
pressen. Arbetet är utfördt med en sällspord noggrann-
het, som icke har skytt någon möda. Alla uppgifter äro
hämtade ifrån originalafhandlingarna. I hela boken finnes
intet citat, som icke före nedskrifvandet blifvit kontrolle-
radt. Därföre slipper man också här återfinna sådana fel,
som annars, en gång inkomna i en lärobok, sedan konse-
kvent genomgå alla till årtalet senare "Lehr-" eller "Hand-
bücher." Ofveralt finnas fullständiga citat angifna. Bo-
ken inledes af en särdeles förtjänstfull, kortfattad men inne-
hållsrik och öfverskådlig framställning af de vid undersök-
ningar inom organiska kemien nu för tiden i användning
varande operationer och apparater, samt af de organiska för-
eningarnas allmänna reaktioner oeh förhållanden. Likale-
des äro vid hvarje ny grupp föreningarnas allmänna bild-
ningssätt och karakteristiska reaktioner sammanstälda.

För hvar och en, som sysselsätter sig med forskningar
inom organisk kemi, torde prof. Beilsteins bok blifva oumbär-
lig. Vi lyckönska förf, till att med så utmärkt resultat hafva
afslutat ett arbete, som, enligt hans egen uppgift till anmä-
laren, medtagit icke mindre än tjugo års trägna ansträng-
ningar, men vi uttala på samma gång den förhoppning, att
förf, genom utgifvande af supplementhäften fortfarande
kommer att hålla arbetet au niveau med upptäkternas
växande ström, ty endast så kan det undgå att inom nå-
gra år vara — äfven det — föråldradt, endast så kan det
i längden motsvara den förtjusning, hvarmed det vid sin
framkomst mottagits af forskarne inom organiska kemien.

O. W—n.

Blandade ämnen.

Seuberth, Karl & Moritz. Handbuch der all-
gemeinen Warenkunde. Ed. 2. Stuttg. 1883. 2 delar
8:0. Pris 12 Mark.

Om man undantager den illustrerade ordbok öfver
näringsämnen och handelsartiklar som A. W. Cronqvist för
5 år sedan började utgifva, men hvars utgifvande synes
hafva afstannat med 4:de häftet, som utkom för 3 år sedan,
finnes ej, så vidt vi känna, någon nyare svensk handbok i
varukännedom. Det Seuberthska arbetet bör därför äfven
för den svenska allmänheten vara välkommet, ehuru det
83	-	NORDISK REVY 1883.	84

oraesscwcn@xe-ayseynurewersesesssiavara.nve	wwg*e*Srecoeeceesees.ssse:netwryewsreispcoeresapeeesrepe.escnewra

naturligtvis ej kan fullt ersätta en svensk handbok i ämnet,
då det ej kunnat fästa afseende äfven vid specielt svenska
förhållanden i afseende å varors beskaffenhet, yttre form,
användning, inpackning m. m. dyl. som betydligt växlar
i olika länder.

Men om man frånser detta, synes Seubert!^ hand-
bok vara ganska användbar. Den utmärker sig för reda
och klarhet i uppställningen, noggrannhet i uppgifterna och
synes oss innehålla ungefär hvad man väntar i en dylik
för den stora allmänheten, ej för kemister afsedd handbok.

Bäst utarbetad synes oss den första delen, omfattande
varor af oorganiskt ursprung, vara. I den allmänna delen,
som inleder verket, har visserligen författarens tyska na-
tur i viss mån gjort sig gällande, i det jämte några
saker, som där äro på sin plats, såsom en redogörelse för
olika areometrar, tabeller för reduktion af gradtal på olika
areometrar till specifika vikten m. m., åtskilligt, som saklöst
kunnat vara borta, finnes sammanhopadt. Så finner man där
några sidor nationalekonomi, på hvilka afhandlas handelns
natur, penningarnas uppkomst o. s. v. Vidare finnes där
inrymd en kort, ja mycket kort repetitionskurs i allmän
kemi, innehållande en redogörelse för atomer och moleky-
ler, kroppars olika aggregati onsform och specifika vikt, de-
ras yttre form, färg och glans samt en systematiskt uppstäld
lista på en del termer, som användas att beteckna dessa e-
genskaper. Slutligen finna vi där några allmänna och obe-
stämda fraser om grunderna för den kemiska analysen samt
en förteckning på de reagenser, som behöfvas för att verk-
ställa undersökningar af varor — ett helt laboratorium! Denna
afdelning har således författaren lyckats få särdeles vidtom-
fattande, men lyckligtvis upptager den dock blott en obe-
tydlig del af boken och kan således betraktas såsom en
gärd af författaren åt tyskarnes svaghet att i hvarje handbok
inrymma alt hvad som på något sätt står i samband med
ämnet i fråga.

Frånse vi emellertid denna korta och alldeles onödiga
afdelning, så är första delen af arbetet särdeles väl skrif-
ven,koncis och dock innehållsrik. Den andra åter, afhand-
lande varor af organiskt ursprung, synes oss vara den första
afgjordt underlägsen. . . '

Dels är ämnet i denna del ojämnt behandlad, så att vissa
afdelningar, särskildt farmaceutiska preparat, äro särdeles ut-
förligt afhandlade, under det med andra, såsom t. ex. artificiella
gödningsämnen, förhållandet är omvändt. Denna sistnämda
afdelning är dels ganska ofullständig, dels oriktig. Så t. ex.
uppgifves under art. benmjöl, att ångadt benmjöl innehåller
24—25 proc, fosforsyra, men. nämnes ej ett ord om det yt-
terst allmänt använda ryska benmjölet med 28—29 procent
fosforsyra. Under guano upptagas en del guanoslag, som
för länge sedan äro slut och således försvunna ur handeln,
utan att detta anmärkes, en mängd andra dylika oriktighe-
ter att förtiga. Inom de särskilda afdelningarna har förf,
alt för mycket försummat en hel mängd varor, under det
andra med dem likstälda vidlyftigt behandlas, så t. ex.
bland matvaror redogör förf, utförligt för allehanda slags
rökt kött, korf o. s. v,, men nämner ej ett ord om “corned
beef,” soin i så oerhörda mängder utföres från Amerika; förf,
afhandlar öl och vin ytterst fullständigt, men gör undan li-
körer på några rader. Helt flyktigt omtalar han konstsmör
och alls ej konstgjord ost, ehuru dessa varor nu mera spela
en högst betydlig roll. Denna ojämnhet i behandlandet af

de. olika artiklarna synes oss vara genomgående i denna
delen.

• Såsom bekant äro varor af organiskt ursprung i hög
grad utsatta för förfalskning och nästan lika viktigt som
att omtala, hvaraf de olika varorna förfärdigas, borde hafva
varit att vid hvar och en omtala de vanligaste sätt, hvarpå
de pläga förfalskas, sättet hvarpå dylik förfalskning kan upp-
täckas, och hvilka fordringar man ställer på de särskilda va-
rorna, för att de skola räknas såsom prima vara.

Denna del af ämnet är i 2:dra delen något försummad,
och detta anse vi vara arbetets största fel. .

Trots dessa brister — och brister kan man ju uppleta
i hvarje arbete — kunna vi emellertid med fullt skäl rekom-
mendera Seuberths verk såsom en i förhållande till sitt om-
fång och pris‘ganska innehållsrik och mycket användbar
handbok. -

: . „ Juhlin-Dannfelt.

Yngvar Nielsen, Reisehaandbog over Norge. Tre-
die omarbeidede. og betydelig forogede udgave.Kri-
stiania. Cammermeyer. 1883, 165*98 ss., 2 kartor;
pris 4, 50.

. Redan den omständigheten, att på fyra år tre uppla-
gor af den Nielsenska resehandboken utgått, är för densam-
ma en vältalig rekommendation, Också tror anmälaren, som
under flere som ar rest litet hvarstädes i Norge, och söm
därför vågar anse sig en smula sakkunnig, att man utan
tvekan kan beteckna Nielsens bok som den bästa af de nu-
mera icke så få hjälpredor som stå turisten i Norge till
buds — detta utan att vilja förringa t. ex. den Bædekerska
bokens obestridliga förtjänster. Nielsen är synnerligen rik
på sådana uppgifter, som äro specielt kärkomna för fot-tu-
risten; har en praktisk och rumbesparande uppställning, lätt-
hanterligt format, fullt nöjaktig utstyrsel.Stilen är så långt
aflägsen från den Bædekerska frasrikheten — hvilken vi
visst icke vilja obetingadt fördöma — att den kanske till
och med förefaller åtskilliga läsare väl kärf. — Om den nya
upplagan i dess förhållade till de äldre är knappast annat än
godt att säga. Omfånget är ökadt med omkring 150 sidor,
många nya router tillkomma, oriktiga uppgifter rättade så-
vidt görligt, oftast i följd af förf:s egen personliga kontroll
på ort och ställe. Dock äro vi osäkra om, huruvida det
verkligen var en välbetänkt åtgärd att utesluta de vis-
serligen. otillräckliga, men dock ytterst bekväma och för mån-
ga resande just därigenom kärkomna småkartor, som i de
äldre upplagorna förefunnos. När nu emellertid dessa ute-
lämnats, så var det onekligen en god åtgärd att, såsom i nya
upplagan skett, förse permarna med fickor för de lösa kar-
tor, som nu måste anskaffas. — Vi sluta med att uttala den
förvissning, att Dr Nielsens oförtrutna nit att i alla punkter
förbättra sitt redan från början mycket goda arbete icke kan
förfela att med tiden göra detsamma till en verklig mön-
sterbok bland resehandböcker.

■ Ad. N—n.
85

NORDISK REVY 1883.

86

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 10 september. Med anledning af inkommen ansökan
utsattes till den 15 nästkommande februari förlängd specimens-
tid för sökandena till e. o. professuren i historia.

Af drätselnämden uppgjordt förslag till ny stat för univer-
sitetet godkändes af konsistoriet för dess del. .

I sammanhang med af drätselnämden yerkstäld omarbetning
af under förlidet år uppgjordt förslag till inkomst- och utgifts-
stat för universitetet hade drätselnämden jämväl tagit i öfver-
vägande, huruvida icke i samma förslag till stat gjord fram-
ställning om löneförhöjning för professorer, med undantag af
förste teologie professorn eller domprosten och professor skytte-
anus, samt för bibliotekarien och räntmästaren, ehuru denna
framställning icke i det nu framlagda förslaget till ny stat
ansetts lämpligen böra göras till föremål för behandling, lik-
väl borde såsom en särskild fråga ånyo upptagas, därvid drät-
selnämden, uppå de af konsistoriet i skrifvelse med förra för-
slaget till stat angifna skäl, funnit frågan om beredande af skä-
lig löneförhöjning åt universitetets lärare vara för universitetets
framtid af den allra största vikt samt att några förändrade
förhållanden, som skulle göra en dylik löneförhöjning öfver-
flödig, icke inträdt sedan senaste förslaget därom framstäldes,
hvadan drätselnämden hemstält, att konsistoriet ville söka ut-
verka K, M:ts och riksdagens bifall till löneförhöjning för uni-
versitetets lärare och tjänstemän enligt de grunder och på sätt
som närmare innehålles uti drätselnämdens i frågan aflåtna
skrifvelse till konsistoriet, och var denna skrifvelse af följande
innehåll;

«Drätselnämden får därför, med tillstyrkan om vidhållande
af detta större konsistoriets förslag, hemställa, att konsistoriet
ville söka utverka k. m:ts och riksdagens bifall till löneförhöj-
ning för universitetets lärare och tjänstemän sålunda:

att, med undantag för förste teologie professorn eller dom-
prosten och skytteanske professorn, universitetets öfrige pro-
fessorer samt bibliotekarien och räntmästaren må få komma i
åtnjutande af ålderstillägg till lönen med 500 kr. efter 5 års
tjänstgöring och efter 10 års med ytterligare 500 kr., så att
aflöningen kommer att utgå med 6,000,6,500, och 7,000 kr. eller,
där afdrag för boställsförmon enligt nu gällande grund äger
rum, med 5,400, 5,900, och 6,400 kr., däraf i hvarje fall 1,500 kr.
skola såsom hittills utgöra tjänstgöringspenningär; skolande löne-
förhöjningarna tillträdas med jämt kalenderår eller från och
med den 1 januari näst efter 5 eller 10 år från det tjänstinne-
• hafvaren sin befattning tillträdt ;

att i fråga om e. o. professorerna i anatomi och histologi
samt i farmakologi och medicinsk naturalhistoria, hvilkas aflö-
ningar nu utgå med 4,500 kr„ dessa må med afseende å de för
läkare gällande säregna förhållanden, som nödvändiggöra ett
större löneanslag för deras fästande vid universitetet, erhålla
genast vid tillträdet 4,500 kr. hvardera samt efter 5 års tjänst-
göring förhöjning med 500 kr.;

att aflöningen vid alla öfriga e. o. professorsbeställningar
förklaras böra vid tillträdet utgå med 4,000 kr. med rättighet
för innehafvarne till förhöjning i lönen efter 5 års tjänstgöring
med 500 kr., och, efter 10 års tjänstgöring med ytterligare 500 kr.,
skolande af e. o. professorers löneförmåner, på sätt för närva-
rande är bestämdt, 1,000 kr. anses såsom tjänstgöringspenningar,
och skola löneförhöjningarna inträda efter samma grund och
beräkning, som för de ordinarie professorerna äro angifna

Ifråga om huru denna lönereglering, som drätselnämden före-
slår må taga sin början från och med 1884 års ingång, kom-
mer att i afseende å utgifterna ställa sig efter nu för handen
varande förhållanden, får drätselnämden, hvad först beträffar
de af professorerna och deras vederlikar, näml. bibliotekarien
och räntmästaren, för hvilka regleringen är afsedd, upplysa,
att dessa till antalet äro 34, däraf 7, hvilka här må upptagas
såsom tillhörande första klassen, äro utnämde efter år 1878 och
således vid 1884 års början icke till löneförhöjning ifråga-
komma.

10 st. eller af andra klassen äro utnämde under åren
1873—77, hvilka således bekomma löneförhöjning af 500 kr.
hvardera med tillhopa 5,000 kr.,

samt 17 st eller af tredje klassen äro utnämde före 1874,
hvilka således erhålla löneförhöjning af 1,000 kr hvardera med
tillhopa 17,000 kr.

kommande alltså att för genomförande af löneförhöjningen
för professorerna m. fl. vid 1884 års ingång erfordras en summa
af tillhopa 22,000 kr.

Denna summa må väl anses ganska betydlig, men härvid
bör märkas, att det nu varande förhållandet i afseende å pro-
fessorernas tjänsteålder, näml. att denna för en så stor del af
dem falla utöfver 10 år, säkerligen är att betrakta såsom ett
icke ofta återkommande undantagsförhållande.

Hvad beträffar löneförhöjningens tillämpning vid 1884 års
början för nu varande e. o. professorerna, skulle, vid det för-
hållande att af de e. o. professorer, som utnämdes åren 1877
och 1878 och hvilka till antalet äro 7, trenne, näml. e. o. prof.
Hammarsten personligen samt den älste inom hvardera af teol.
och jur. fakulteterna, på grund af kgl. brefvet den 1 juni 1877
redan innehafva lön af 4,500 kr. samt att e. o. professuren i
anatomi och histologi äfvensom den i historia för närvarande
äro lediga, förhöjning erfordras dels med 500 kr. för nu varan-
de e. o. professorn i farmakologi och medicinsk naturalhistoria,
som är utnämd 1877 och hvars lön 4,500 kr., i öfverensstäm-
melse med hvad här förut blifvit yttradt och föreslaget, skulle
efter 5 års tjänstgöring ökas till 5,000 kr., dels ock med till-
hopa 1,000 kr. för de tvänne under, åren 1877 och 1878 utnämde
e. o. professorerna inom filosofiska fakulteten, blifvande altså
den i detta afseende erforderliga förhöjningen vid 1884 års bör-
jan tillhopa 1,500 kr., af hvilka dock redan 1,000 kr., nämli-
gen för de 2:ne e. o. professorerna inom filosofiska fakulteten,
finnas på grund af kgl. brefvet den 1 juni 1877. anvisade af
statsmedel, hvadan verkliga behofvet för förhöjningens genom-
förande den 1 januari 1884 blifver blott 500 kr. .

Då emellertid, såsom konsistoriet förut framhållit, förhål-
landet beträffande e. o. professorerna icke kan för framtiden
beräknas blifva lika gynnsamt, som det är för närvarande, med
anledning däraf, att institutionen för icke så lång tid sedan in-
rättades, får drätselnämden på grund af i senaste förslag till
stat, efter jämförelse med adjunktsinstitutionen under åren
1871—1875, uppgjord beräkning och klassindelning, så att till
lista klassen hänfördes e. o. professorer med tjänstetid af 1—5
år, till 2:dra klassen sådana med tjänsteålder af 6—10 år och
till 3:dje klassen de, hvilkas tjänsteålder öfverstege 10 år, efter
hvilka grunder det visade sig att förhållandena för framtiden
kunna antagas i medeltal gestalta, sig sålunda, att inom lista
klassen skall finnas 3, inom 2:dra klassen 6 och inom 3idje klas-
sen 10 e. o. professorer, i likhet med hvad i samma förslag
skett, framhålla, att en summa af 10,500 kr. antagligen fram-
deles blifver erforderlig för nu ifråsasatta löneförhöjning åt
e. o. professorer, i hvilket afseende dock jämväl här är skäl
att erinra om den redan genom 1877 års riksdagsbeslut och
kgl. bref medgifna förhöjningen, som så småningom äfven utan
den nya regleringen kommer att äga rum. .

På samma gång drätselnämden nu emellertid åter föreslår
denna reglering och. förhöjning, anser drätselnämden sig äfven
böra åter upptaga den af konsistoriet i sammanhang med be-
rörda förslag förut jämväl gjorda hemställan,

att professorerna, bibliotekarien, räntmästaren och e. o.
professorerna enligt nu gällande stat tillkommande särskilda
s. k. löneemolument, bestående af 12 famnar akademived samt
åkerlott och humlegårdsersättning för en hvar af professo-
rerna, bibliotekarien och räntmästaren samt 6 famnar ved
för en hvar af de e. o. professorerna, skola samtidigt med ge-
nomförande af löneförbättringen indragas till universitetets all-
männa kassa; dock att nu varande innehafvare af dessa befatt-
ningar skola äga att bibehålla ifrågavarande förmåner, tills de
få tillträda löneförbättring öfverstigande värdet af samma för-
moner, hvilket enligt förut lemnad utredning inträffar för pro-
fessorer, bibliotekarien och räntmästaren, då de undfå det för-
sta ålderstillägget, hvaremot och då e. o. professorerna redan
nu äro tillförsäkrade lönegraden af 4,500 kr. efter viss tids
tjänstgöring, dessa böra afstå löneemolument af ved först då de
uppnått lönegraden 5,000 kr.
87

NORDISK REVY 1883.

88

På grund af dessa nu omförmälda indragningar af löne-
emolument skulle till universitetets disponibla årliga inkomst-
summa ytterligare komma för indragna 18 st. åkerlotter och för
indragen akademielöningsved tillhopa 6,418 kr. 62 öre enligt
den beräkning, som vid utarbetandet af senaste förslag till stat
följts och till ändring hvaraf någon anledning ej förekommit.
. Enär innehafvarne af humlegårdsersättningarna enligt detta
förslag genast skulle honima i åtnjutande af högre lönegrad,
besparas universitetet med löneförhöjningarnas inträdande nämda
ersättningsbelopp med sammanräknadt 600 kr. årligen men vid
det förhållande, att af de gamla humlegårdarna endast 7 st.
finnas kvar, för hvilka arrende till universitetets kassa inflyter
med det i inkomststaten under rubrik «Arrende af humlegår-
darna» särskildt uppförda beloppet af 210 kr., kommer detta
icke att utgöra en ny inkomst, utan endast en besparing i ut-
giftsstaten.

Det nu omarbetade förslaget till ny stat utvisar ett öfver-
skott af inkomsterna öfver utgifterna med 12,660 kr. 49 öre.

Genom ofvan berörda indragning af akademived och åker-
lotter skulle till denna summa komma 6,418 kr. 62 öre, hvar-
jämte universitetet genom humlegårdsersättningarnas bortta-
gande skulle besparas en utgift af 600 kr årligen.

Då någon annan regel icke finnes eller enligt drätselnäm-
dens åsikt bör uppställas för dispositionen af universitetets
egna tillgångar än att dessa skola användas till afhjälpande
af de behof, som i hvarje fall visa sig mést trängande, samt
beredande af nödig löneförhöjning åt universitetets lärare nu
måste anses såsom den viktigaste angelägenhet för universite-
tet, har drätselnämden ansett sig ej blott oförhindrad utan äf-
ven pliktig att för den nu föreslagna löneregleringens och för-
höjningens framtida genomförande hänvisa till hvad som i och
för densamma kan lemnas af universitetets egna medel, så myc-
ket häldre som lönerna till universitetets lärare och tjänstemän
ursprungligen helt och hållet utgått samt fortfarande till stor
del bestridas af universitetets egna tillgångar.

Såsom tillförene framhållits, kan universitetet emellertid
icke ensamt af egna tillgångar bekosta och ansvara för genom-
förandet af den här förut föreslagna nödvändiga regleringen
och förhöjningen af professorernas löner, utan måste drätsel-
nämden föreslå, att, i likhet med hvad som gäller för lärarnas
vid allmänna läroverken uppflyttning i högre lönegrad, staten
måtte åtaga sig hufvudsakliga ansvaret för densamma, dock så
att universitetet själft af sina medel därtill bidrager, så vidt
möjligt är; och då, därest universitetets inkomst- och utgifts-
stat får beräknas på sätt den nu blifvit uppgjord, ett öfver-
skott i tillgångar' uppstår af såsom förut uämts 12,660 kr. 49 öre,
samt inkomsterna af indragna åkerlotter och akademisk lönings-
ved få med här förut angifna belopp 6,418 kr. 62 öre härtill
läggas, en tillgång i detta afseende af universitetets beräkne-
liga inkomster skulle uppstå af 19,079 kr, 11 öre, vill drätsel-
nämden tillstyrka, att ett jämnadt belopp af 18,000 kr. måtte
af universitetets medel uppgifvas och anslås såsom disponibel
tillgång att för ifrågavarande reglering och förhöjning årligen
utgå; utgörande sistnämda belopp till sin hufvudsakliga del
sådana universitetets medel, som förut varit afsedda för aflöning
och pensionering.

. I afseende å löneemolumentens indragning anser sig drätsel-
nämden böra erinra om den rätt till akademived, åkerlott och
humlegårdsersättning, som tillkommer förste teologie professorn
eller Domprosten samt till åkerlott och humlegårdsersättning,
som tillkommer skytteanske professorn, hvilka båda universite-
tets lärare icke afses i nu framlagda förslag till löneförhöjning.

Med anledning af förslaget om åkerlotternas indragning,
får drätselnämden slutligen fästa uppmärksamheten därpå, att
rätt till dylik åkerlott nu tillkommer äfven emeritus samt enka,
omyndige söner och ogifta döttrar efter därtill berättigade lä-
rare och tjänstemän vid - universitetet. Drätselnämden finner
denna förmån böra för därtill berättigade enkor och barn så
mycket hällre bibehållas eller ersättning dem därför beredas
som deras pensionsförmåner helt och hållet utgå af universi-
tetets egna, medel samt icke äro synnerligen stora och sålunda
icke tåla vid någon minskning; och får drätselnämden hem-
ställa, att i sammanhang med beviljande af nu begärda löne-
förhöjning och reglering uttryckligen må förklaras, att ersätt-
ning för omförmälda pensionsförmån skall beredas enkor och
därtill enligt nu gällande grunder berättigade barn efter nu

varande och blifvande innehafvare af de akademiska befattnin-
gar, med hvilka förmåner af akademisk åkerlott nu är före-
nad. Detaljeradt förslag om sättet för denna ersättnings ord-
nande torde framdeles få afgifvas.

Härifrån äro undertecknade Cornelius och Gyllenhaal så
tillvida skiljaktiga, att vi, ehuru vi äfven för vår del finna den
begärda löneförhöjningen vara af största behof påkallad och
böra utgå med ålderstillägg, på sätt drätsel nämden hemstält,
anse oss icke kunna tillstyrka, att för densammas genomfö-
rande de i lönerna ingående s. k. emolument, i enlighet med
hyad drätselnämden föreslagit, blifva indragna. Enligt vår
mening bör för den ifrågasatta löneförhöjningen äf universite-
tets medel endast anvisas det enligt nu uppgjorda förslaget till
ny stat befintliga öfverskott i inkomsterna 12,660 kr. 49 öre
eller i rundt tal 12,500 kr,, hvaremot återstoden bör af stats-
medel begäras. För löneförhöjnings erhållande bör indragning
af de s. k. löneemolumenten icke tillstyrkas af följande skäl,
näml. att genom deras borttagande minskning i löneförmåner
skulle uppkomma för de professorer och tjänstemän vid Univer-
sitetet, som efter löneregleringens genomförande utnämnas, un-
der de 5 första åren af deras tjänstetid ; att särskildt förmånen
af åkerlott tillkommer äfven emeriti, enkor och under vissa
vilkor barn efter lärare och tjänstemän vid universitetet samt
det är i hög grad vanskligt, om denna för dem så väl behöfliga
förmån skulle kunna för dem bibehållas, då den eljest icke
kommer att utgå, äfvensom att den s. k. löningsveden och åkerlot-
terna år för år stiga i värde, så att de inom en måhända ej alt
för aflägsen framtid skola kunna uppskattas till samma värde
som en förhöjning i penningelön af 500 kr., i hvilket afseende
särskildt erinras, att åkerlotterna äro till en del belägna inom
Upsala stads planlagda område, hvarför de med tiden kunna
antagas blifva bebygda och därigenom lemna en inkomst vida
öfverstigande den nuvarande.

Undertecknad Thalén får för min del anföra, att jag väl
anser frågan om löneförhöjning för universitetets lärare och
tjänstemän vara af mycket stor vikt för universitetet, men att
då af k. m:ts nåd. bref den 22 sistl. juni med återremiss af
förra förslaget till stat synes framgå, det k. m:t velat gifva
en antydan därom, att universitetets egna tillgångar icke böra
användas till löneförbättring för vid universitetet anstälda
lärare och tjänstemän, för hvilka lönebidrag redan utgå af
statsmedel, jag anser, att det öfverskott i inkomster, som nu
enligt uppgjorda förslag till stat förefinnes, bör användas till
något annat för universitetet nyttigt ändamål, i hvilket hänse-
ende jag vill föreslå, att en del däraf lägges till den summa
som är beräknad för amortering af nya universitetshusets skuld
så att denna summa ökas från 13,500 kr., till hvilket belopp
den nu är upptagen, till 20,000 kr., hvarigenom berörda skuld
på så mycket kortare tid kan afbetalas, hvarför jag saknar
skäl att nu förorda den ifrågasatta löneförhöjning, på det sätt
drätselnämden föreslagit; börande frågan därom enligt min me-
ning behandlas såsom ett vanligt s. k. riksdagspetitum.

Upsala den 29 aug. 1883.-

C. Y. Salllin.

E. V. Nordling. ' Herman Gyllenhaal. Bob. Thalén.

.Johan Östberg.

Vid frågans behandling i större konsistoriet uppstod en
långvarig diskussion, hvarunder yrkades:

l:o) att hela det anslag, som för genomförande af löne-
förhöjningen erfordrades, måtte, utan anlitande af universite-
tets medel, begäras att utgå af statsmedel;

2:o) bifall till drätselnämdens förslag oförändradt;

3:o) antagande af drätselnämdens förslag med den modi-
fikation att, då förmonen af åkerlott tillkomme äfven emeriti
samt enkor och under vissa vilkor barn efter lärare och tjänste-
män vid universitetet, man icke för genomförande af den ifrå-
gasatta löneförhöjningen borde, möjligen till förfång för efter-
kommande, afsäga sig rättigheten till åkerlott;

4:o) att, på sätt professor Cornelius och akad. räntmä-
staren frih. Gyllenhaal i sin reservation till drätselnämdens
protokoll anfört, i lönerna nu ingående s. k. emolument icke
borde för löneregleringens genomförande indragas, och
89

NORDISK REVY 1883.

90

5:o) alternatift antingen bifall till drätselnämdens förslag
oförändradt eller, om det icke skulle anses lämpligt att för
den ifrågasatta löneförhöjning använda större eller mindre del
af universitetets öfverskottsmedel, hela den för löneförbättrin-
gen erforderliga summan begäras att utgå af statsmedel.

Sedan diskussionen blifvit afslutad och konsistoriet förkla-
rat sig vilja senare besluta rörande löneemolumenten, antogs,
efter det omröstning blifvit begärd, till ja-proposition i hufvud-
voteringen det under 2:o här ofvan omnämda yrkandet öm bi-
fall till drätselnämdens förslag oförändradt‘samt till kontrapro-
position (med 12 röster, afgifna af professorerna T. Nordling,
Löfstedt, akad. räntmästaren frih.Gyllenhaal, professorerna
Hagberg, V. Nordling, Nyblom, Holmgren, Hedenius, Rydin, Ra-
benius, Ribbing och rektor prof. Sahlin, mot 10, afgifna af
professorerne Tullberg, Henschen, Clason, Alin, Schultz, Fries,
Lundqvist, Cleve, Thalén och Myrberg för att hela det erfor-
derliga anslaget skulle utgå af statsmedel) det under 5:0 här
ofvan omnämda yrkandet. Vid hufvudvoteringen röstade pro-
fessorerne Löfstedt, Hagberg, Rabenius, Ribbing och rektor för
drätselnämdens oförändrade förslag samt professorerne Tullberg,
Henschen, Clason, Alin, Schultz, Fries, T. Nordling, Lundquist,
Cleve, Thalén, räntmästaren frih. Gyllenhaal, professorerna
V. Nordling, Myrberg, Nyblom, Holmgren, Hedenius och Rydin
för drätselnämdens förslag med det tillägget att, om det skulle
finnas mindre lämpligt att för genomförande af löneförbättrin-
gen anlita universitetets medel, hela det erforderliga beloppet
skulle begäras att utgå af statsmedel.

I fråga om löneemolumenten beslöt konsistoriet med 13 röster
mot 9, som afgåfvos för emolumentens bibehållande, att för ge-
nomförande af löneförbättringen indraga emolumenten ved och
humlegårdsersättning till universitetets kassa, men bibehålla
förmånen af åkerlott och skulle denna förmån beräknas till en
årlig inkomst af 112 kr. 59 öre för hvarje, hvilket belopp skulle
frånräknas från ålderstillägg.

Filosofiska Fakulteten:

Humanistiska sektionen:

8 sept. Som prof. HL B. Richert d. 17 Aug af K. M:t er-
hållit tjänstledighet från professorsgöromålen i Nordiska språk
till d. 1 sept. 1884, beslöt sektionen föreslå, att doc. A. G. No-
reen måtte under samma tid uppehålla nämde professur, samt
att doc. F. Tamm måtte förordnas att uppehålla e. o. professuren
i svenska språket under läsåret. (Kanslerns förordn. för docent.
Noreen och Tamm d. 18 sept.)

Som e. o. professorJ. M. Sundén på grund af komitéarbete
kommer att vara frånvarande under innev. höstterminen, beslöt
sektion föreslå doc. C. E. Sandström att uppehålla nämde pro-
fessors föreläsnings- • och examinationsskyldighet under samma
tid. (Kanslerns förordn. för docent Sandström den 18 Sept.)

15 Sept, aflades fil. lic. examen af fil. kand. P. Persson,
S. N. och J. V. A. Norström, Värml.

2 Okt. afgafs betyg öfver. en af lektor G. O. F. Vestling
utgifven och d. 29 Sept, ventilerad akademisk afhandling “Her-
tig Karls furstendöme under åren 1568—1592.“

S. d. afgafs betyg öfver en af fil. lic. P. Rödström, Norrl.,
för filos, doktorsgraden utgifven och d. 29 sept, offentl. försva-
rad afhandl. «De imaginibus Sophocleis a rerum natura sumptis«.

Matematisk-Naturvetenskapliga sektionen:

12 sept. Beslöt sektionen föreslå doc. F. R. Kjellman att
uppehålla den genom prof. S. Berggrens förflyttning till Lunds
universitet lediga e. o. professuren i botanik till dess tjänsten
blifvit tillsatt.:

föreslog prof. T. Fries, att sektionen ville göra hemställan,
det doc. Kjellman måtte utan ansökan anmälas till erhållande
af den lediga e. o. professuren i botanik.

18 sept. Aflades fil. licentiatexamen af fil. kand. J. W.
Jonsson Gotl.

S.	d. Beslöt sektionen enhälligt tillstyrka prof. Fries’ för-
slag att till e. o. professor i botanik utan ansökan anmäla doc.
Kjellman..

S.	d. Till innehafvare af det efter utnämde prosektorn
J. H. Theel lediga docentstipendiet i de naturhistoriska ämnena
beslöt sektionen hos kanslersämbetet föreslå docenten A. N.
Lundström.

Fil. dr K. W. Melander utnämd till docent i Matematik
vid Upsala Universitet d. 29 Aug 1883.

Doc. N. Höjer erhållit afsked från sin docentur i Stats-
kunskap sept. 1883.

Stockholm.

Karolinska Mediko -Kirurgiska Institutets

Föreläsningar och öfningar 1883.

Professorer: von Düben, deskriptiv anatomi, leder dis-
sektionerna och anställer examinatorier; Loven, experimentell
fysiologi, leder öfningarna på det fysiologiska laboratoriet;
Stenberg, farmaceutisk kemi; Brutelius, speciell medicinsk pa-
tologi och terapi, leder den medicinska polikliniken; Santesson,
speciell kirurgisk patologi och operationslära, leder den kirur-
giska polikliniken; Anderson, de obstetriska operationerna,
kvinnosjukdomarna, handleder i den obstetriska och gynekolo-
giska explorationen; Kjellberg, barnsjukdomarnas diagnos och
behandling; Heyman, hälsovårdslära. E. o. Professorer: San-
dahl, farmakognosi, farmakodynamik; Wimmerstedt, handleder
vid de praktiska öfningarna på kemiska, laboratorium; Wising,
meddelar klinisk undervisning, leder den medicinska poliklini-
ken; Rossander, klinisk undervisning i syn- och lokomotions-
organens sjukdomar, leder den kirurgiska polikliniken samt den
pediatrisk-kirurgiska kliniken; Netzel, meddelar klinisk under-
visning; Jäderholm, rätts- och statsmedicin, handleder vid rätts-
medicinska liköppningar och undersökningar; Ödmansson, de
veneriska sjukdomarnas diagnos och behandling; Med.-Rådet
Björnström, sinnessjukdomarnas diagnos och behandling samt
deras förhållande till rättsväsendet. Docenter: Berg, kirur-
gisk anatomi med operationsöfningar på kadaver; Medin, leder
den pediatriska kliniken, föreläser öfver förekommande sjuk-
domsfall, demonstrerar liköppningar; Wallis, föredrag i pato-
logisk anatomi med mikroskopiska förevisningar och prepara-
tioner, allmän patologi, demonstrerar liköppningar, leder öfnin-
garna å den patolog.-anatomiska institutionen; Salin, håller gy-
nekologisk klinik; Gurman, enskild undervisning i balneologi
och klimatologi; Zander, enskild undervisning i medicinsk gym-
nastik.

Stockholms högskola.

Under innevarande termin skall Dr Hamberg föreläsa en
elementär kurs i Fysik, Dr Borenius i Matematik och Dr A.
N. Dundström i Botanik.	:

Dr Leche åtnjuter tjänstledighet från midten af oktober för
att göra en resa till Sicilien.

Kebenhavn.

Forelæsninger og ovelser: (1 sept.-22 dec. 1883.)

Det theologiske Fakultet.

Prof. H. Scharling, kristelig Sædelære.

Prof. Madsen, Dogmatikens forste Halvdel.

Prof. Sthyr, 1) Indledning til det theologiske Studium til
Vejledning for Begyndere; 2) Fortolkning af Pauli forste Brev
til Korinthierne ; 3) Fortolkning af Johannes’ Breve. .

Prof. Nielsen, 1) Middelalderens Kirkehistorie, forste Halv-
del; 2) Oldkirkens Historie; 3) patristiske Ovelser.

Prof. Buhl, 1) fortolker Profeterne Nahum, Habakuk, Ze-
fania og Malakja; 2) foredrager den almindelige Indledning
til det gamle Testament; 3) holder theologiske Skriveovelser.

Pastoralseminariet.

Stiftsprovst Rothe, leder de kateketiske Ovelser og holder
Foredrag over Kateketik.

Prof. Sthyr, 1) leder homiletiske Ovelser; 2) holder Fore-
drag over den praktiske Theologi.

Prof. Matzen, fortsætter sin Forelæsning over den danske
Kirkeret.

. V. Sanne, Lærer i Messesang, giver Undervisning i Messe-
sang.
91	NORDISK

REVY 1883.§2

Det rets- og statsvidenskabelige Fakultet.

Prof. Goos, 1) giver de begyndende studerende en vejle-
dende Indledning til Retsstudiet; 2) Hovedpunkterne af hele
den danske Strafferet med Benyttelse af de trykte Fremstil-
linger.

Prof. W. Scharling, 1) föredrager Nationalekonomiens The-
orie; 2) gjennemgaar examinatorisk samt supplerer derhos i
Föredrag Danmarks Statistik.

Prof. Matsen, 1) Statsforvaltningsretten; 2) Kursorisk Exa-
minatorium over Statsforfatningsretten; 3) Examinatorium over
den danske Tingret. •

Prof. Deuntzer gjennemgaar den extraordinære Civilpro-
ces og, saa vidt Tiden tillader det, andre Dele af Processy-
stemet.

Prof. Evaldsen, 1) Examinatorium over den danske Obli-
gationsret (Fortsættelse); 2) theoretiske Skriveovelser med vi-
dere komne juridiske studerende.

Prof. Falbe Hansen, 1) Nationalekonomiens Historie; 2)
gjennemgaar nogle Partier af Finansvidenskaben.

Prof. Lassen, den romerske Privatret.

Doc. Westergaard, slutter Forelæsningerne over statsviden-
skabelig Encyklopædi.,

Det lægevidenskabelige Fakultet.

Prof. Saxtörph,1) leder Undervisningen paa Frederiks
Hospital; 2) kirurgiske Praktikant-Ovelser; 3) kliniske Fore-
drag.

Prof. Panum, 1 a) Nerve fysiologien; b) Forplantelse og Ud-
vikling; c) examinatoriske Kollokvier over de Afsnit, som ere
gjennemgaaede i Forelæsningerne; 2) for ældre medicinske
studerende, Repetitions-Examinatorier over udvalgte Æmner
af hele Fysiologiens Omraade; 3) i Förening med Assistenten
et praktisk Kursus over de for Medicinerne vigtigste Stoffers
Kemi. . .

Prof. With, 1) medicinsk Klinik; 2) Praktikant-Klinik,
daglig fra den 15de sept, til den 15 dec.; 3) Demonstratio-
ner over indvortes Sygdomme..

Prof. Reiss, 1) Respirationsorganernes Sygdomme, II Del;
2) de akute Infektionssÿgdomme; 3) Praktikant-Klinik paa
det kgl. Frederiks Hospital i 3 Maaneder fra 1 sept.

Prof. Stadfeldt, 1) behandler dels foredragsvis, dels exa-
minatorisk Sporgsmaal af obstetricisk, pædiatrisk ellergynæ-
kologisk Natur; 2) indover med ældre studerende Explora-
tionsovelser paa svangre. .

Prof. Warncke a) for medicinske studerende: 1) Fore-
læsninger over den specielle Farmakologi; 2) Övelser i Re-
ceptskrivning; b) for farmacevtiske studerende: 3) Examina-
torier over Farmakognosi; 4) tilbyder Vejledning i Brugen
af Mikroskopet.

Prof. Gædeken, 1) Forelæsninger over Retslægevidenskab;
2) skriftlige og examinatoriske Övelser over Retslægeviden-
skab: 3) kliniske Forelæsninger over Sindssygdom.

Prof. Plum, 1) Praktikant-Klinik paa Frederiks Hospital i
3 Maaneder; 2) Forelæsning over Operativ-Kirurgi og Opera-
tionsovelser; 3) gjennemgaar de examinatoriske kirurgiske Syg-
domme paa Hvirvelsojlen og Extremiteterne. .

Lektor Lange, 1) pathologisk-anatomiske Forelæsninger;
2) pathologisk-anatomiske Demonstrationer, og i Förbindelse
med Hr. Prosektor Dahl: 3) pathologisk-histologiske Ovelser;
4) Sektionsovelser daglig, naar Materiale haves.

Lektor Chievitz, 1) Skelettets Sammenfojning (sluttes) og
derefter Musklerne (forts.); 2) Sanseorganerne ; 3) Examina-
torium over topografisk Anatomi; 4) mikroskopisk-anatomiske
Övelser med Begyndere; 5) leder i Forening med Hr. Pro-
sektor Poulsen de offentlige Dissektionsovelser fra 1 nov.

Doc. Hansen Grut, 1) paa Kliniken, Foredrag over og
Ovelser i Ojensygdommenes Diagnostik og Behandling; 2)
Vejledning for de ældre studerende, der onske at besage Kli-
niken.

Overlæge Haslund, 1) kliniske Ovelser over Hudsygdom-
mene og de veneriske Sygdomme; 2) Forelæsning og Demon-
strationer over Hudens Sygdomme.

Doc. Salomonsen, Ovelser i Studiet af de bakteritiske In-
fektionssygdomme (sluttes).

Prof. Holmer, klinisk-kirurgiske. Ovelser med ældre stu-
derende.

Prof. Brünniche, holder, paa Grund af forogede Hospitals-
forretninger, ingen Övelser i dette Halvaar.

Prof. Trier, i 3 Maaneder, Ovelser i at erkjende og be-
handle indvortes Sygdomme....

Prof. Studsgaard, klinisk-kirurgiske Ovelser i 3 Maaneder.

Prof. L. L. Brandes, examinatoriske Kliniker over indvor-
tes Sygdomme.	:	.

Prof. Hirschsprung, paa Dronning Louises Bornehospital
for. ældre studerende kliniske Ovelser og Examinatorier over
Sygdomme hos Born.

Privatdocenter.

Christensen, praktisk Vejledning i Ojensygdommenes Diag-
nostik og Behandling paa Ojenkliniken, Norregade 21.

Stade leder dagligj Bornehospitalets Poliklinik i Regens-
gade og giver Vejledning i Erkjendelsen og Behandlingen af
Sygdomme hos Born.»

Iversen, kliniske Forelæsninger over Urinvejenes kirurgiske
Sygdomme paa St. Josephs Hospital (forts.)

Pontoppidan, Reservelæge ved Kommunehospitalet, vejle-
der i Hospitalets Poliklinik et begrændset Antal studerende i
Diagnosen og Behandlingen af Hudsygdomme og veneriske
Sygdomme.

Wanscher, Forelæsninger over det kirurgiske System (forts.)
Bloch, kirurgiske Sygdommes Diagnose og Behandling.

Levy, 1) Forelæsninger over Blodninger hos den svangre
og usvangre Kvinde; 2) Ovelser og Examinatorier over de ob-
stetriciske Operationer.

Meyer giver ved Sygesengen Vejledning i Diagnosen og
Behandlingen af gynækologiske Sygdomme.

Bremer, kliniske Ovelser og Forelæsninger over Grets Syg-
domme (forts.)

Det filosofiske Fakultet.

Prof. Ussing, 1) den græske Literaturs Historie; 2) filo-
logiske Skriveovelser.

Prof. Mehren, 1) Grundlaget i den hebraiske Formlære og
lette Oversættelsesovelser for de studerende, der forberede sig
til Proven i Hebraisk; 2) forklarer de forste 9 Kapitler af
Ordsprogene; Kursus for Begyndere og videre komne i Ata-
bisk (forts.); 4) forklarer Amvâri-Suhaili for videre komne i
Ny-Persisk..*

Prof. Gislason, "Vellekla" i "Carmina Norræna." .

Prof. Holm, Karakteristik af den dansk-norske Enevælde i
Tiden fra 1660 til 1720 og derefter Danmarks og Norges Hi-
storie under Frederik IV efter den store nordiske Krigs Slutning.

Prof. Heegaard, Examinatorier over Psykologi og Logik. :

Prof. Fausbell, 1) Begyndelsesgrundene i Sanskrit; 2)
fortolker udvalgte Fabler af Vishnuçarman’s: Pancatantra.

Prof. Gertz, Forelæsninger over Euripides’s Hippolytos.

Prof.. Johannes Steenstrup, den engelske Forfatnings Hi-
storie, med særligt Hensyn til den nu gjældende Statsret.

Prof. Erslev, 1) Renæssancens Tidsålder, nærmest i Ita-
lien; 2) Nordens Historie i den nyere Tid med Oplysninger
om den Literatur, der behandler det nævnte Tidsrum.

• Prof. Hu ff din g, 1) filosofisk Propædevtik; 2) Hovedpartier
af Folelsens og Villiens Psykologi; 3) fra Beg. af Okt.: soci-
al Ethik.	:.

E.	o. Prof. Stephens, 1) William Shakespear’s Antony and
Cleopatra; 2) The Gospel of Saint Matthew i Old-Engelsk;
3) tilbyder Lejlighed til engelsk Samtale i sin Bolig.. :

Doc. Sundby, 1) udvalgte Stykker i Bartsch’s Chrestoma-
thie de l’ancien français; 2) franske Tale- og Skriveovelser.

E.	o. Doc. Lange, Grundtrækkene af Renæssanceperiodens
Billedkunst..

E.	o. doc. Vilh. Thomsen, nogle Punkter af de indoevro-
pæiske (jafetiske) Sprogs Lydlære.

E.	o. Doc. Wimmer, det danske Sprogs Historie,
93..NORDISK REVY 1883.	94

mxonenasese-xoonerasccencsexeztnesnseéceeremeseststainätsae-sanexinescsouccesaqelensen.deizesedsepexaesooescreensoxsncseirse-cxceminsenenastrananta seanaesneaszznerevaniesposraeecierxwzextendespdxe.zxnidaxwsesdn-sethzesseescnenäswit.nea.nyedtrssnnsoznaneeansma

E.	o. Doc. Verner, 1) Kursus i Russisk (forts.); 2) Begyn-
delsesgrundene til det oldslaviske Sprog;3) Begyndelsesgrun-
dene til det polske Sprog.

Doc. Brynjulfson har endnu ikke bekjendtgjort Æmnet
for sine Forelæsninger.

Doc. Siesbye, 1) de vigtigste Kildeskrifter til Grækenlands
Historie paa Agesilaos’s og Epaminondas’s Tid; 2) nogle af
Ciceros sjældnere læste Taler.	‘

Prof. Schmidt, 1) Begyndelsesgrundene af Assyrisk; 2)
Begyndelsesgrundene af det gammel-ægyptiske Sprog; 3) for
videre kömne Ramses III:s store hieratiske Papyrus.

Doc. Saabyë er i dette. Halvaar fritaget for at holde Fore-
læsninger.

Doc. Kroman, 1) de forskjellige moderne psykologiske
Grundanskuelser; 2) for videre komne Erkj endel seslærens Ho-
vedsporgsmaal med »Vor Naturerkjendelse» som Grundlag.

Doc. Wilkens, 1) den sociale Udviklings Hovedformer; 2)
Kollokvier over Hovedmomenterne i Filosofiens Historie.

Privatdocenter.

Fistaine, eventuelt italienske og franske »causeries» over
forskjellige literære Æmner, respektive i det italienske og fran-
ske Sprog (forts.) •

G.	Brandes: 1) »Det unge Tyskland»; 2) mulig desuden
en Forelæsning; Æmnet vil da senere blive bekjendtgjort.

Hoffory 1) Sprogfysiologiens Principer og Methode; 2) even-
tuelt Udsigt over de nyeste Forskninger over Goethes Faust.

Det mathematisk-naturvidenskabelige Fakultet. .

Prof. Japetus Steenstrup, 1) gjennemgaar for de medicin-
ske studerende visse Partier af Dyrerigets Naturhistorie; 2)
yder videre komne, som ved Hjælp af Studiesamlingen ville
forberedéderes Studier i Zoologi og Palæontologi, sin Bistand
ved Afbenyttelsen af Samlingens Bestanddele ög af den zoolo-
giske Literatur.	1	-

. Prof. Holten, den mekaniske Fysik.

Prof. Steen, 1) direkte og omvendt Differensregning (slut-
tes); 2) Examinatorier i analytisk Geometri og rationel Me-
kanik. . 1

. Prof. Johnstrup, 1) Krystallograf; 2) Fremstilling af de
til den nuværende Jordperiode knyttede geologiske. Fæno-
mener; 3) Ovelser i det mineralogiske Museum.:

- Prof. Julius Thomsen, 1) de uorganiske Stoffers Kemi (Ind-
ledning og Metalloider); 2) kemiske Ovelser..

Prof. Didriclisen, 1) de naturlige Plantefamilier, nærmest
med Hensyn til Lægeplanter (forts.); 2) fra November almin-
delig Botanik; 3) praktiske Ovelser; 4) leder botaniske Ex-
kursioner; 5) gjennemgaar for videre komne udvalgte Æmner.

Prof. Thiele, 1) Hovedsætningerne om Baneberegning (theo-
risk Astronomi) for Begyndere; 2) Ovelser i numerisk Reg-
ning. 1 " " —	- i

E.	o. Prof. Schiedte, de leddede Dyrs Naturhistorie (forts.)

E.	o. Prof. Zeuthen, 1) Begyndelsesgrundene af Projektiv-
geometrien; 2) gjennemgaar saadanne geometriske Theorier
og Methoder, som knytte sig til et uforanderligt Legemes Lige-
vægt og Bevægelse. i-

Lektor Jorgensen, 1) (fra den 15de Oktober) den kvanti-
tative uorganiske-Analyse; 2) organisk kvalitativ Analyse;
3) Métallernes Kemi; 4) leder Ovelserne i den polytekniske
Læreanstalts Laboratorium.

E.	o. Doc. Loffler, Nordamerikas fysisk-geografiske og eth-
nografiske Forhold, med særligt Hensyn til de forenede Stater
iAmerika.

Christiansen, Lærer i Fysik ved den polytekniske Lære-
anstalt, 1) mekanisk Fysik; 2) Lyslære; 3) mathematisk Fysik.

E.	o. Doc. Pedersen, 1) Planternes Stofvexel (Respiratio-
nen), samt eventuelt 2) Fosforsyrens Betydning for Planter-
ne med særligt Hensyn til de nyere Forsog om de ouploste
Fosfater.	.	.	.

. Dr. Lütken oplyser visse Sider af den zoologiske Geografi
ved at gjennemgaa udvalgte Slægter og Familier af alle Hvir-
veldyrklasser i systematisk-geografisk Henseende.

Doc. Samsee Lund, 1) gjennemgaar Plantesystemets 2den
Halvdel fra Begyndelsen af Sept, til Slutningen af Okt.;
2) gjennemgaar Planteanatomien fra lste Nov. og holder mi-
kroskopiske Forevisninger; 3) leder nogle botaniske Exkur-
sioner i den mildere Aarstid. -

Doc. Petersen, planteanatomiske Ovelsér.

Adjunkt Jungersen, hvem det midlertidig er overdraget at
vejlede de medicinske studerende i Zoologi, 1) gjennemgaar
Dyrerigets Hovedformer; 2) vejleder de studerende under de-
res Benyttelse af Studiesalens Samlinger. .

Pr. Doc. Valentiner gjennemgaar en Del Sætninger af fun-
damental Betydning for de algebraiske Kurvers Theori.

Helsingfors. .

: Föreläsningar och öfningar. .

:	Teologiska fakulteten:	-

Professorer: Råbergh, Jesu lefverne, Finnlands kyrko-
historia efter år 1640; Johansson, dogmatik; Tötterman, den
praktiska delen af romarbrefvet och pastoralbrefven, profeten
Jesaja; Colliander, under höstterminen kateketik (forts.), under
vårterminen homiletik, leder under höstterminen de kateketiska
och vårterminen de homiletiska öfningarna. Biträdes vid led-
ningen af de praktiska öfningarna af Pastor Johannes Östring.

•	Juridiska fakulteten:n

Professorer: Forsman, läran om de särskilda brotten,
därefter straffprocess; Lang, nationalekonomi, ekonomisk rätt.

E. o. lektor: Favén anställer muntliga öfningar på
finska uti juridiska ämnen, handleder i juridiska skriföfningar
på finska. -	- -

.	: Medicinska fakulteten: ,.

Professorer: von Becker, ögats sjukdomar, klinisk under-
visning, operationer, poliklinik. Professuren i fysiologisk kemi
och farmakologi förestås af assistent Sundvik, som föreläser
höstterminen farmaceutisk kemi och experimental toxikologi;
vårterminen - farmaceutisk kemi och droglära; : Hjelt, patologisk
histologi, rättsmedicin; Pippingsköld, läran om förlossnings-
konsten, klinisk undervisning i gynekologisk operationslära,
gynekologiska operationer, barnmorske-undervisning, instrumen-
tal förlossningskonst; Hällstén, sinnesorganen, väfnadselementen
och de enkla väfnaderna, därefter embryologi, praktiska öfningar
i fysiologiska laboratorium; Runeberg, matsmältningsorganens
sjukdomar, klinisk undervisning.

E. o. professorer:-Saltzman, skall framdeles meddela
sina föreläsningar. E. o. prof, i syfilidologi och hudsjukdomar
förestås af G. Smirnoff M. o. K. Dr.; lemnar klinisk undervis-
ning, föredrager syfilidologi och hudsjukdomar.

Anatomie-prosektor Asp leder de praktiska öfnin-
garne på anatomisalen.	.

Docenter: Stenbäck, mekanismen vid de olika fosterlä-
gena, kurs i operativ förlossningskonst; af Schultén, M. WV.,
laryngoskopi och otiatrik, kurser i operationsöfningar på lik;
Homén, biträder vid de praktiska öfningarna i patologisk ana-
tomi och liköppningarne; > Wahlfors, kurser i ögonoperationer;
Holsti, skall framdeles tillkännagifva om sina föreläsningar.

: Filosofiska fakultetens historisk-flologiska sektion.

Professorer: Lagus, är såsom rektor befriad från skyl-
digheten att föreläsa; Ahlqvist, Valittuja Sananlaskuja, finsk
grammatik komparatift; Nordqvist, framstående ryska drama-
tiska arbeten, rysk syntax; Estlander, under vårterminen Må-
lare-konstens teori och historia; Rein, filosofiens historia, sam-
hällslira; Strandman, koranens andra sura från 107 versen,
hebreisk grammatik under tolkning af stycken ur Genesis;
Danielson, adertonde århundradets historia från år 1750; Gustafs-
son, under höstterminen Plauti komedi Miles gloriosus efter
95	NORDISK REVY 1883.

96

förberedande öfningar i metrik, under vårterminen Ciceros De
finibus bonorum et malorum, öfningar i romersk filologi på
latinska språket, latinskrifning. '

E.	o. professorer: Donner 0., jämförande indoeuropeisk
formlära, sanskrit-kurs grammatik och öfversättning; Aspelin,
om den finska folkvandringen ur arkelogisk synpunkt; Freuden-
thal, äldre eller poetiska Eddan, handleder vid svenska skriföf-
ningar; Perander, rättsfilosofi; Schybergson, engelska författnin-
gens historia till år 1307, Finnlands historia efter 1157.

Docenter: Böök, skolpedagogik, praktiska öfningar; Pal-
men, höstterminen Finnlands historiska literatur, Nordens medel-
tidshistoria, vårt, öfver det senare ämnet; Tudeer, under hösttermi-
nen Aischylos’ Perser, under vårterminen Sophokles Oidipus i
Kolonos, därjämte under höstt. studiet af Homeros, under vårt,
läsning af någon attisk prosaist; Vasemus, Finlands och där-
efter Sverges literatur i vårt århundrade; Aspelin, under höst-
terminen franska literaturens historia under medeltiden, vår-
terminen arkitekturens teori och historia; Wendell, jämföran-
de framställning af fornsvenska och fornnorska språkens gram-
matik, Gutalag med bl. a. etymologiska jämförelser med an-
dra indogermaniska, särskildt germaniska språk samt specielt
med hänsikt till svenska allmogemål.

Filos. fak:ns fysisk-matematiska sektion.

Professorer : Lindberg, växtanatomien, de odlade och nytti-
ga växterna, exkursioner; Wiik, höstterminen mineralogi, vårter-
minen geologi;' Lemström, höstterminen värmelära, vårterminen
optik," enskildt höstterminen potentialteorins tillämpning på
magnetismen (forts, under vårt.), handleder vid de praktiska öf-
ningarna i fysik; Hjelt, oorganisk experimentalkemi, organisk
kemi, kemiens historia, handleder vid de praktiska öfningarna
å kemiska laboratoriet; Donner, A. S., allmän astrognosi med
demonstrationer, handleder i astronomiska observationer.

E.	o. professorer: Sundell, elasticitetsteori med tillämp-
ningar, repetitionskurs i fysiken; Norrlin, art- och formbegrep-
pen samt bastardläran inom växtriket ; Palmen, de högre ver-
tebraternas anatomi och organernas mikroskopiska byggnad,
handleder vid zootomiska dissektioner; Reuter, Finnlands fisk-
fauna, arthropodernas naturalhistoria med dissektionsöfningar.

Docenter: Wahlforss, deltager i ledningen af de prakti-
ska arbetena i kemiska laboratoriet; Sahlberg, handledning
vid insekters examinering, insekternas naturalhistoria, exkur-
sioner; Levanen, aritmetik, enskildt högre algebra, elemen-
terna af differential- och integralkalkylen; Wainio, kurs i

kryptogamernas naturalhistoria med mikroskopiska öfningar,
exkursioner; Elfving, praktiska öfningar i växtanatomi, de lägre
växternas naturalhistoria; Neovius, analytisk geometri samt
differential och integralräkning, teorien för funktioner af kom-
plext argument; af Schulten, A. B. oorganisk experimentalkemi,
handleder vid de praktiska öfningarna.

Lektorer: Godenhjelm, praktiska öfningar i tyska; Krohn,
muntliga öfningar i finska samt skriföfningar; Florell, prak-
tisk undervisning i engelska språket,' skriföfningar; Biaudet,
öfningar i franska språket.

E.	o. lektorer: Paul, enskild undervisning i teologi;
Dahlbeck, praktisk undervisning i dubbel italiensk bokföring;
Kalm, en genetisk, teoretisk-praktisk kurs i franska språket;
Almberg, kurs i ungerska språket.

Exer citiimästare: Faltin, musikens teori; Heikel, gym-
nastikens teori.

Innehåll:	•

Bonnet: Acta Thomæ.	:

Skrefsrud: Basis er vor Kristentro.

•. Dareste: Les constitutions modernes.

Bramwell: Krankheiten des Rückenmarkes.

Grvsart: Life and works of Robert Greene.

Dieterici: Arabisch-deutsches Handwörterbuch.

Müller: Eine griechische schritt über Seekrieg.

Kinch: Qvæstiones Curtianæ criticæ,	•

Edström: - Fornfranskans e-ljud i betonad stafvelse.

Nyrop: Den oldfranske heltedigtning.

Western: Engelsk lydlære.

Berger: Det nyhögtyska uttalet.	---

Storm: Arkiv för nordisk filologi. .

Beilstein: Handbuch der organischen Chemie.

Seuberth: Handbuch der Warenkunde.

Nielsen: Reisehaandbog over Norge.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Stockholm, Keben-
havn, Helsingfors).

G. Giehler, Plastische Kunstanstalt u. Giesserei

in Gips u. Elfenbeinmasse

Berlin, W. Behrenstrasse 27

macht auf seine reiche Sammlung antiker, mittelalterl. u. mod. Statuen, Büsten, Reliefs — grosse
Gemmensammlungen, Büsten von Philologen, Naturforschern, Staatsmännern u. a. ganz ergebenst aufmerksam.
Ein ausführlicher Katalog gratis u: franko.

. På Nordisk Revy prenumereras antingen genom posten eller bokhandeln. Pris för år (16 n:r), 3,75
(utom postarvode), för prenumeranter å tidningen Upsala 2,50.

Upsala, Karl Möllersvärd, 1883.
4.	30 Okt. 1883.

NORDISK RET Y

tidning för vetenskaplig, kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Proff. o. y. Alin, H. N. Almkvist, P. T. Cleve, C. Goos, %. Hagströmer, S. E. Henschen, H. H. Hildebrandsson, Edv. Hjelt, L. F. Leffler,
C. G. Lundquist, C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Bibliot. A. C. Drolsum; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. y. E.
Berggren, H. Bergstedt, K. H. Blomberg, S. y. Boethius, A. L. Bygden, 0. A. Danielsson, D. Davidson, y. A. Ekman, A. Erdmann,
H. G. Hjärne, O. V. Knös, y. A. Lundell, A. N. Lundstrom, A. F. Schagerström, y. H. E. Schück, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Söder-
blom, %. H. Théel, F. y. Rising, O. Widman; Fil. drr M. Billing, R. Hertzberg; Jur. kand. C. O. Montan ; Bibl.-amann. C. H. E.
Lewenhaupt, E. H. Lind, C. G. Stjernslröm ;. Fil. licc. A. Bendixson, H. von Feilitzen; Fil. kand. R. Arpi m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala. .-

.K. Möllersvärds förlag.	F

andliga behof, att sprida ljus öfver och förklara dunkla,
halft oförstådda sådana samt att gå till mötes och tillfreds-
ställa de sålunda framkallade eller redan förut kända behof-
ven. Men hvad som därjämte särskildt utmärker prof. R.
är hans ovanliga gåfva att upplåta det gudomliga ordets
outtömliga skatter, att låta det framträda såsom “en domare
öfver hjärtats uppsåt och tankar,“ att ställa åhöraren under
dess undervisande, bestraffande, upprättande och i rättfär-
dighet uppfostrande verksamhet. I sammanhang härmed
står äfven den omständigheten, att prof. R. ofta vet att
framhålla och på ett osökt sätt bringa till användning en-
skildheter i predikotexten, hvilkas betydelse vanligen und-
går predikantens uppmärksamhet. I dessa afseenden kan
prof. R. ställas vid sidan af Beck och Menken.

Vid en akademisk disputationsakt hörde rec. docenten
Wikner yttra: till prof. R. såsom preses, att dennes då ut-
gifna afhandling vittnade om, att författaren ägde ett ovan-
ligt fint Öra för den 28 Ro som blåser genom mänsk-
ligheten. . Rec. tror, att doc. Wikner själf icke saknar detta
fina hörselsinne. Det är utan tvifvel detta, som kommer
honom .att förnimma Guds Andes närvaro i mången fö-
reteelse, hvari den, som saknar nämda sinne, ingen ting
annat förnimmer än det hvardagliga eller ock det visserli-
gen ovanliga, men endast af slumpen eller tillfälligheten
framkallade. Om riktigheten häraf bära de af doc. W. nu
och förut. offentliggjorda predikningarna vittne. Hvad som
enligt rec:s mening utgör doc. W:s starkaste sida såsom
predikant, är att framhålla rättfärdighetens och sanningens
oeftergifliga kraf på oss, att göra gällande nödvändigheten
af personlig gemenskap med Kristus såsom konung i rätt-
färdighetens och sanningens rike samt att på ett gripande
sätt å andra sidan framställa orättfärdigheten och lögnen i
deras allting upplösande, allting i ofrid och disharmoni
med sig själf försättande makt. Skönare och djupare tan-
| kar än dem Doc. W. i detta afseende uttalat har rec. ingen-

Teologi.

Rudin, W., Evighetsvinkar. Ny följd. Prediknin-
gar öfver kyrkoårets texter. Första häftet. Sthlm.
Alb. Nilson. 1883. Pris 1,25.

Wikner, P., Predikningar från åren 1879—1881.
Sthlm. Norstedt & Söner. Pris 2,25.

Blessing, G., Prædikener over Kirkeaarets Evan-
gelier. Üdgivet efter Författarens Död ved Karl Scho-
ning. Häftena 1—6. Arbetet utkommer fullst. i omkr.
8 h. à 50 öre 11. Kristiania, Alb. Cammermeyer, 1883.

Sammanställningen af dessa trenne predikosamlingar hvi-
lar närmast blott på det yttre skälet, att de alla tre sam-
tidigt utkommit och att rec. haft anledning att här på en
gång omnämna dem. Men det hafva de dock för öfrigt
med hvarandra gemensamt, att de icke blott till följd af
sitt värde i och för sig, utan tillika för de personligheters
skull, från hvilka de utgått, utöfvat på åhörarne ett stort
inflytande.

Om hvarje predikosamling, äfven om den utmärktaste,
kan man i viss mening säga: hon innehåller ingen ting-
nytt. De grundsanningar, som af predikanten måste fram-
bäras, äro nämligen alltid de samma, hvarföre man ock å
andra sidan skulle kunna säga, att de ständigt förblifva nya.
Men ju mera en af kristendomen genomträngd personlighet
blir sig själf trogen och låter den rikedom af gåfvor och
egendomligheter, hvilken förefinnes hos hvarje personlighet,
komma till utveckling, desto säkrare är det, att han . "af
sin fatabur“ skall bära fram icke blott gammalt, utan äfven
nytt. Att detta i högre grad än vanligt gäller om prof.
Rudin och docenten Wikner, skall läsaren lätt finna, i syn-
nerhet hos den senare. —Båda dessa predikanter äga mycken
förmåga att hos sina åhörare kunna framkalla förut icke kända
99	'NORDISK REVY 1883.	100

städes inom den af honom kända predikoliteraturen funnit.
För öfrigt utmärka sig alla doc. W:s predikningar för
framställningssättets klarhet och ädla behag.

Hvad slutligen Pastor Blessings predikningar angår, så
framlägger författaren i dem efter en enkel och väl funnen
disposition predikotextens innehåll på ett flärdfritt, klart
undervisande och uppbyggande sätt, och de förtjäna där-
före att framställas såsom verkliga mönster för en populär
predikan.

J. E. B.

Till redaktionen insändt:

Farrar, F. W. Apostelen Paulus. Bearbejdet Over-
sættelse af Emil Christiani, Sognepræst i Nysted. Kbhn.
Andr. Schou. 1883. H. 9—10. Arbetet utkommer i omkr.
11 h. à 0,85 h.

Juridik.

Voigt, Moritz. Die XII Tafeln, Das Civil- und
Criminal-recht der XII Tafeln. II Band, Verl. v. A. G.
Liebeskind. Leipzig 1883. X+845 ss. 8:o. sh. 13,60.

Detta verk af den förut genom flere arbeten på den
romerska rättens område (bland hvilka ett: "Die Lehre
vom Jus naturale æquum et bonum und Jus gentium der
Römer," är af större omfång) kände författaren, utgör andra
bandet af ett större helt: "Die XII Tafeln. Geschichte und
System des Civil- und Criminal-rechtes, wie - Processes
der XII Tafeln nebst deren Fragmenten", hvars första
band ännu ej utkommit. I afvaktan på detta första band,
hvilket, enligt, tillkännagifvande, skall innehålla den histo-
riska och allmänna juridiska delen (däri inbegripna civil-
och kriminal-processen) jämte fragmenten af de Tolf Taf-
lorna, och i hvilket vi väl sålunda hafva att vänta fram-
ställningen af förf:s åsikter om hvad som kan anses utgöra
äkta återstoder af denna ryktbara lag, på hvars restaura-
tion århundradens mödor blifvit nedlagda, inskränka vi oss
—hälst i detta andra band öfveralt hänvisningar göras
till det ännu ej utkomna första — här till ett summariskt
angifvande af det nu utkomna bandets innehåll. :

De civilrättsliga grundsatserna framställas (ss. 1—777)
i tre afdelningar. Den första af dessa, hvilken handlar om
sakrätterna, delas i 5 kapitel, af hvilka det l:sta behandlar
sakrätterna i allmänhet, det 2:dra libertas eller status-rätt,
det 3:dje manus eller proprietets-rätt, det 4:de universal-
succession och det 5:te tutela eller skyddsrätt. Den andra
afdelningen, som handlar om fordringsrätterna, innehåller
2 kapitel, af hvilka det l:sta behandlar fordringsrätterna
i allmänhet och det 2:dra de särskilda arterna af fordrings-
rätt under rubrikerna: contractus, quasicontractus, delicta
(privata), i quasidelicta samt actiones af civil-processuell ten-
dens. Den tredje afdelningen, som handlar om de person-
liga rättigheterna öfver annan person, innehåller 4 kapi-
tel, af hvilka det 1:sta behandlar patronatet, det 2:dra
mannens myndighet öfver hustrun, det 3:dje cura öfver
nepos och furiosus och det 4:de korporationens rätt öfver
sina medlemmar.

Ät kriminalrättsgrundsatserna ägnas den återstående
delen (ss. 781—845) af bandet. Först bestämmes krimi-
nalförbrytelsens begrepp och lemnas en öfversikt af de sär-
skilda arterna däraf vid tiden för de Tolf Taflornas lag.
Därefter framställas de särskilda slagen af kriminalförbry-
telser hvar för sig.

I.	L.

. Fulda, Das Verbrechertum. Drei Vorträge. Hei
delberg, Carl Winter’s Universitätsbuchhandlung, 1883.
77 s. (Sammlung von Vorträgen. Herausgegeben
von W. Frommel und Friedr. Pfaff, IX, 4, 5). Pris
1,20 rmk. .

Denna lilla skrift af en genom fiere arbeten öfver
fängelseväsendet känd författare innehåller tre rätt läsvärda
föredrag i några härmed nära besläktade ämnen. Det för-
sta föredraget handlar om orsakerna till brott och om med-
len att minska verkningarne af dessa orsaker. Förf, var-
nar för den åsikten, att brottslingars bestraffande utgör ett
radikalmedel mot begåendet af brott. Särskildt framhåller
han nödvändigheten af energiska uppfostringsåtgärder med
afseende å brottsliga och vanvårdade barn, äfvensom af ett
kraftigt understöd åt frigifna straffångar. Det andra af
föredragen sysselsätter sig med lösdrifveriets tillväxt inom
det tyska riket. Såsom ett praktiskt medel för bekämpan-
det af detta onda förordar förf, dels grundandet af arbets-
inrättningar efter mönstret af den vid Bielefeld i West-
falen anlagda arbetskolonien Wilhelmsdorf, hvarest utblot-
tade personer erhålla tillfälle att genom arbete förskaffa sig
nya kläder och verktyg; hvarefter det anvisas dem arbete
å annat håll, dels anordnandet af herbergen och matstatio-
ner för dem, som äro på väg till sådana inrättningar, på
det att enskilde personer ej må draga sig för att afvisa
tiggare, utan all den planlösa välgörenhet, hvarpå lösdrif-
vare lefva och, efter hvad erfarenheten visat, ofta lefva
mycket godt, kunna upphöra. Det tredje och sista före-
draget utgör hufvudsakligen en redogörelse för några ytt-
randen om deportationen vid den internationella fängelse-
kongressen i Stockholm.Förf, uttalar sig emot använd-
ningen af denna straffart.•

J. H—r.

Rittner, Zur Pathologie des modernen Straf-
vollzuges. Zwei Abhandlungen. Hagen i. W. und
Leipzig. Hermann Risel & C:o, 1883. 51 s. Pris
0,60 rmk. :

Förf, betecknar det sätt, hvarpå straffen nu för tiden
verkställas, såsom sjukligt, såsom "an Liberalismus und
Complizirtheit leidend." Den ena af de två afhandlin-
gar, som boken innehåller, är riktad mot den vilkorliga
frigifningen. Dock tyckes förf, mindre ogilla detta insti-
tut i och för sig, än dess ordnande i lagstiftningsväg.
Han synes egentligen ej ha något emot, att straffångar
kunna erhålla afkortning i strafftiden under vilkor, att de
iakttaga ett ostraffligt och ordentligt lefnadssätt. Men han
vill, att en sådan afkortning skall beviljas i nådeväg. Möt-
satsen betraktar hän såsom ett ingrepp i monarkens be- :
nådningsrätt, hvilket ingrepp särskildt är betänkligt i en
tid, i hvilken "der vorgeschrittene Parlamentarismus", "der
101

NORDISK REVY 1883.

102

doctrinäre Liberalismus", "der pantheistische Radicalismus"
och "der bluttriefende Nihilismus" äro. moment i kultur-
lifvet, som ej uppmuntra till att också på straffrättens om-
råde försvaga den högsta mänskliga auktoriteten. I den
senare afhandlingen förordas frihetsstraffens förenkling. Den
innehåller emellertid egentligen blott några uttalanden vid
den internationella fängelsekongressen i Stockholm. Hvad
den kände kriminalisten och statsmannen prof. Pessina i
Neapel anförde i ämnet, säger sig förf., som förväxlar denne
med en son, hvilken äfven deltog i kongressen, kunna sak-
löst förbigå, enär Pessina i förteckningen öfver kongres-
sens medlemmar upptages såsom juris studerande och förf,
ej fäster någon vigt vid en alldeles oerfaren ung mans ut-
gjutelser. Egendomlig är förf:s åsigt, att en reform af
frihetsstraffen ej kan med framgång genomföras annorledes
än genom internationella fördrag.

J. H—r.

Kleen, Richard, Eörsök till framställning i naturrätt
och rättsliga förbegrepp. ; Förra afdelningen: Allmän na-
turrätt. Förra delen: De naturliga rättsbegreppens giltig-
het. - Förra bandet. 714 ss., stor 8:0. Sthlm. Jos. Selig-
mann & C:is förlag. Pris 9 kr.

Filosof.*)

Hostinsky, 0. Ueber die Bedeutung der prak-
tischen Ideen Herbart’s für die allgemeine Æsthetik,
Prag. Rivnâc. 1883. 8:0. 31 ss.

Ästetiken är onekligen den del af den filosofiska
vetenskapen, som. lidit mest af en från vissa allmänna
begrepp och former utgående, här och där genom lösa
analogier understödd konstruktion. Och det är en af den
Herbartska skolans ej minsta förtjänster att på detta om-
råde hafva infört en mera verkligt vetenskaplig, på analys
af erfarenheten grundad metod, fri från svärmisk oklarhet
och från blott skenbart begreppsmessiga fantasier. Men
äfven hos denna skolas främsta målsmän, såsom hos Ro-
bert Zimmermann, har hittills ej så ringa: rester af den
gamla konstruktionsmetoden dock i vissa detaljer kommit
att stå kvar, trots den i allmänhet bättre grundrikt-
ningen.

Föreliggande lilla arbete utgör ett ganska skarpsinnigt
påvisande häraf uti en ej oviktig punkt, nämligen den
hos Zimmermann liksom hos flera af skolans, öfriga an-
hängare förekommande redogörelsen för de femallmänna
ästetiska grundformerna (des Grossen, des Charakteristi-
schen, des Einklangs, der Correctheit u. der Ausgleichung).
Som bekant leder sig Zimmermann till dessa ästetiska be-
grepp genom analogi från Herbarts fem praktiska ideer.
Dr. Hostinsky uppvisar nu för'det första, hurusom eti
dylikt sätt ätt behandla ästetikens problem var alldeles
främmande för Herbart’s eget åskådningssätt, hvarför han
såsom stöd anför flera citat från dennes skrifter; samt
vidare för det andra, hurusom den af Zimmermann åbero-
pade analogien, på ett enda undantag när (nämligen

*) Ett från prof. Ax. Nyblæus insändt genmäle hinner
först i nästa nummer införas. ‘

mellan »Idee des Wohlwollens» och »Form des Einklangs»)
är) blott skenbar. — Hvad man i denna fråga kanske
ytterligare skulle hafva önskat undersökt, det vore rik-
tigheten af de Zimmermann‘ska grundformerna i och för
sig, oafsedt analogien, men en sådan undersökning låg ej
omedelbart inom förf:s uppgift, hvarför han häller icke
söker utföra någon fullständig sådan, ehuru han emellanåt
står omedelbart på gränsen däraf. — Emellertid böra vi
vara förf, tacksamma för hvad han presterat, hvilket mera
är utredande af en metodfråga, än en undersökning af
saken själf; hans arbete bör i sin mån bidraga till in-
förandet af en mera nykter, verkligt vetenskaplig metod
inom ett af de filosofiska gebit, som i våra dagar fram-
för andra behöfva en »magna instauratio.»

s—e.

Historia.

- Müller, C. Claudii Ptolemæi Geographic. E codi-
cibus recognovit, prolegomenis, annotatione, indicibus,
tabulis instruxit. Voluminis primi pars prima. Paris,
Firmin Didot, 1883. 570 s. 8:0.

Denna nya, med särdeles rikhaltig kritisk apparat
försedda edition af Ptolemæus torde hädanefter göra alla
äldre tämligen öfverflödiga. Det nu utkomna första ban-
det innehåller de trenne första böckerna i den grekiska
urtexten jämte latinsk öfversättning i motsatta spalten,
i öfyerensstämmelse med bruket i de Didotska upplagorna.
De satis ampla prolegomena, i hvilka utgifvaren kommer
att redogöra för de olika handskrifterna och sitt förfa-
rande vid deras begagnande, har man att vänta först i
ett följande band, tillika med fortsättningen af själfva
texten; i tredje bandet skola kartorna inrymmas, hvilkas
behandling torde blifva af synnerligt intresse. I noterna
under texten meddelas, utom talrika varianter, äfven för-
klaringar af de ptolemæiska ortnamnens mer eller mindre
sannolika betydelse. Vi vilja endast påpeka några stäl-
len, som äro af betydelse för den nordiska forntidsgeo-
grafien. Sid. 105 uttalar utgifvaren såsom otvifvelaktigt,
att Ptolemæus med Thule menar Mainland, den största
af Shetlandsöarna; några rättelser äro gjorda i afseende
på graduppgifterna. I andra boken, XI: 16, omtalas de
öar, som »ligga ofvan om Germanien»; utg. föredrager
läsarten Zxævôa framför Sxévôaia eller Exavôeta; Xab-
daivoi, som han sätter i texten, anser han måhända böra
läsas XaXebVOb eller XaXbvob = Hallin hos Jordanes
och beteckna Halland; Skandiens »västliga» folkslag heta
enligt de i texten upptagna namnen ^avovab och Ce-
Qalool, båda lika svårtydda som de öfriga, mångskiftande
varianterna. Tovrar vill utg. hellre rätta till Tavrae i
enlighet med Procopius. Om Aevovou [varr. zevcval,
deyöval], som bo i »midtên», yttrar utg. ingen bestämd
åsikt; kanske är det korrumperadt af något namn, lik-
nande Taciti Juiones, snarare, ån Plinii Hilleviones.

.H—e.

Lütken, 0. Om Peter Willemoës. Udgivet i An-
ledning af Hundredaars-Dagen for Peter Willemoëss’
103

NORDISK REVY 1883.

104

F^dsel den 11 maj 1883 af Solieutenant-Selskabet i
Kjobenhavn.Kjobenhavn 1883. Lehmann & Stage
128 ss. 8:0

Denna skrift innehåller åtskilliga biografiska uppgifter om
sjöhjälten Peter Willemoës, bref af hans hand, samt en skil-
dring af slaget på Köpenhamns redd 1801, där han spelade en
så ärofull roll. Såsom ett bidrag tlll den danska krigshisto-
rien i början af detta århundrade förtjänar arbetet uppmärk-
samhet till följd af de nya upplysningar, som här meddelas.

H—e.

Wickberg, Rudolf. Om Kelterna, Frankrikes och Bri-
tanniens forna bebyggare (Ur vår tids forskning n:o 32).
1 kr. 25 öre.

Aarbager for nord. Oldkynd. off Historie. 1883. 2 häft. Ze-
niernes Reiser i Norden. Af Japetus Steenstrup.

Antiqvarisk tidskrift for Sverige. D. 7. II. 1—3. Heraldi-
ska studier af Hans Hildebrand. Samling af bemärkelsedagar,
tecken, märken, ordspråk och skrock rörande väderleken af
H. H. Hildebrandsson. Leibniz’ bref till Sparfvenfelt, utgifna
af H. Wieselgren.

Historisk tidskrift utg. af sv. hist, fören. 1883. H. 3. Bi-
drag till historien om Sigismunds förhållande till det Habs-
burgska huset 1589—1604 af H. Hjärne. Johan Adolf Clodts
anteckningar af M. Weibull (forts.). Bidrag till varäger-
frågan af Nils Höjer.

Historisk tidskrift udg. af den norske hist, forening,. R. 2,
B. 4, H. 1. Om Lendermandsklassens Talrighed i 12 og 13
Aarhundrede af Gustaf Storm.

Historisk Tidskrift, 5 Række, udg. af den danske hist.
Foren. B. 4, H. 1. Dansk Historiografi i det 18:de Aarhundrede
af C. Paludan-Müller. Hertugen af Gottorps Indflydelse paa
Fredsforhandlingerne i Nimwegen, Fontainebleau og Lund af
V. L. Nannestad. Fortegnelse over dansk historisk Litteratur
vedrörende Danmarks Historie for Aaret 1882 ved W. Mol-
lerup. ,

Literaturhistoria.

Nyare bidrag till kännedom om de Sven-
ska Landsmålen och Svenskt Folklif. Bih. I, 1.
En Lustigh Comoedia om Konung Gustaf Then Första
af Andreas Johannis Prytz. Tredje gången upplagd
med ett tillägg om de folkliga beståndsdelarne i det
svenska skoldramet, utg. af J. A. Lundell. 157 ss.
Pris (separat) 4 kr.

Svenska landsmålsföreningarnes tidskrift har hittills af
lätt förklarliga skäl inskränkt sin verksamhet till frågor,
hvilka mera uteslutande beröra rent språkliga och etnologi-
ska ämnen. Med det nu utgifna arbetet hafva föreningarna
dock slagit in på ett verksamhetsfält som äfven står i sam-
band med literaturhistorien, och det är anm. en kär plikt
att erkänna såväl det förtjänstfulla sätt, på hvilket denna
tanke sattes i verket som ock själfva ideen. Det är näm-
ligen första gången som ett äldre svenskt drama framträdt
både i en för den stora allmänheten lätt tillgänglig upplaga
och i ett skick, som tillfredsställer den moderna filologiens
kraf. Det är väl sant, att afsikten icke varit att i litera-
turhistoriskt intresse utgifva detta arbete, men desto mera
är man utgifvaren tack skyldig för det sätt, på hvilket han
vetat att tillgodose äfven dessa anspråk. Genom ett dylikt
samarbete mellan olika kunskap sgrenar sparas både tid och

kostnader. Att doc. Lundell (i motsats mot den aktade
historiske forskaren i Ny Svensk Tidskrift 1882 h. 5.) er-
känt fördelarna häraf, förtjänar alt erkännande.

Orsaken hvarför detta drama utgifvits är naturligen att
söka i de där förekommande scenerna på dalmål. Första gån-
gen dialektiska inblandningar förekomma i något drama är
så vidt vi för tillfället erinra oss i Plauti Poenulus, men
som Plautus öfverhufvud kan sägas hafva inverkat föga
på det efterföljande dramat, har detta exempel troligen haft
ringa inflytande. Den provençaliskt-italienska poesien erbju-
der väl liksom de älsta spanska dramerna (af Gil Vicente
och Torres Naharro) exempel på en blandspråksliteratur,
men egentliga dialektscener kunna dessa knapt sägas inne-
hålla. I Comedia Tinelania af Naharro tala dock en ro-
mersk kardinals olika tjänare följande språk: franska, latin,
italienska,' portugisiska och valencianska, hvilket sistnämda
ännu måhända ej kan anses såsom dialekt, då kastilianskan
först vid denna tid började att stadga sig såsom det span-
ska literaturspråket. I de flesta literaturer gör sig för öf-
rigt vid femtonhundratalets början en tendens gällande att
kraftigare karakterisera de uppträdande personerna genom
att låta dem tala ett för dem egendomligt tungomål. Så
t. ex. då författaren af den nyligen upptäkta latinska skol-
komedien Codrus låter sin hjälte — en representant för det
medeltida barbariet — tala det afskyvärdaste kökslatin, eller
då Dekker i The Shoemakers’ Holyday låter en af de uppträdan-
de uttrycka sig på flemska, då Chapman inblandar tyska i sitt
skådespel Alfonsus, ja, äfven då Shakspere i Henrik V
blott vill låta Katharina förstå franska. Egentlig dialekt
synes såvidt vi veta, först förekomma hos Angelo Ruzzante:
i dennes maskkomedier, där de handlande personerna ut-
trycka sig på venetiansk, bolognesisk, bergamaskisk, paduansk,
grekisk och florentinsk folkdialekt. Några beröringspunkter
mellan denna dialektkomedi och den svenska dramatiken
kunna naturligen ej spåras, och ideen är hos oss troligen
hämtad från tyskan, där dylika dialektscener talrikt före-
komma t. ex. hos Omichius (nedertyska), Hayneccius
(thüringska), Goebel och Pondo (nedertyska) samt i Tragoedia
von einem ungerechten Richter (braunschweigiska) m. m.
Mest utveckladt är kanske detta hos hertig Heinrich Julius
af Braunschweig.

Den redogörelse för det äldre svenska dramats histo-
ria, som Doc. Lundell bifogat sin upplaga är särdeles klart
och redigt skrifven, ehuru den naturligen ej kan innehålla
mycket nytt efter Prof. Ljunggrens uttömmande framställ-
ning af samma ämne. Med alt erkännande åt denna del
af utgifvarens arbete, torde det tillåtas oss att afsluta denna
anmälan med några obetydliga sakanmärkningar. Så synes,
han — i likhet med så mången literaturhistoriker — ej nog
skarpt hafva skilt på den äldre och den yngre formen af den
s. k. skolkomedien. Den äldre framgick tydligen ej ur någon
sträfvan att minska Terentii skadliga inflytande på ungdo-
med (sid. 86) utan dels ur humanismens behof att efter-
bilda den klassiska literaturen, dels ur dess böjelse att i
dessa dramer finna en vehikel för riktningens antiskolasti-
ska ideer. I allmänhet är "skolkomedien" en bland litera-
turhistoriens mest förvillande och, olämpliga termini tecnici.
Den enda enheten är, som doc. Lundell anmärker, att den
skrefs af skollärare och professorer och uppfördes af skol-
ynglingar och studenter. Den äldre skolkomedien var en
frukt af tidens klassiska studier, den senare sammanföll gan-
105	..	NORDISK

REVY 1883.	106

ska snart med medeltidens ursprungligen kyrkliga drama.
Därför är det äfven orätt att (sid. 87) fråndöma skoldra-
mat i allmänhet alt inflytande från antiken. Man behöfver
blott läsa den 1512 utgifna kommenterade upplagan af Henno
för att finna med hvilken ängslig noggrannhet författarne
sökte ställa sig de antika smakreglerna till efterrättelse.
Först det senare med medeltidsdramat nästan identiska skol-
dramat emanciperade sig från detta inflytande.

Ej häller har utgifvaren, enligt vår tanke, tillräckligt upp-
märksammat de forskningar, som efter publicerandet af Ljung-
grens arbete pågått angående de s. k. engelska komedian-
terna. Nu äger man ej rätt att (sid. 91) anse dessa som
“snarast en omarbetad upplaga af de tidigare gycklarne".
De voro nämligen regelrätte skådespelare, af hvilka några
voro celebriteter inom sitt fack. Likaså är det en föråldrad
åsikt att (sid. 122) anse “att det engelska skådespelet står
i skuld hos nederländerna och att clownen ursprungligen
är en holländsk pickelhäring". Namnet — ett af de många,
med hvilka typen hedrades — kommer väl därifrån, men
själfva typen är engelsk (jfr Tittman III p. XXIV. Miss-
förståndet synes hafva uppkommit genom en feluppfattning
af Tittman XIV pag. XLIII).

Sid. 111 anför utgifvaren såsom exempel på visor in-
strödda i skådespel körerna i Phasma, men som det synes
oss ej fullt lämpligt, då dessa tydligen äro direkta efterbild-
ningar (såsom t. ex, i Henno) af de antika körerna.

Ännu några obetydliga anmärkningar skulle kunna til-
läggas, men i likhet med de anförda, äga de ytterst ringa
betydelse för värdet af detta arbete, som vi utan tvekan
på det varmaste kunna rekommendera åt denna tidskrifts
läsare. H. S.

Brinckmeyer, E. Die provenzalischen Trouba-
dours als lyrische und politische Dichter. Mit Proben
ihrer Dichtungen. Göttingen, Vand. & Rupr. 1882.
270 s. . .

Det är trots titeln ej blott i lyrik och politik som
förf, följer de prov, skalderna; det är i alla deras literära
alster, äfven i novellen, lärodikten, brefven, tensonen m. m.
Förf, har altså framstält prov, poesiens historia i allmän-
het, hvarvid, såsom tillbörligt i denna egendomliga literatur,
lyriken och de politiska dikterna särskildt beaktas. All-
deles åsidosatta äro dock epopeerna, hvilka likväl ej äro så
få som förf, tror (s. 18). Förf, säger sig i sin bok fram-
lägga resultaten af mångåriga studier. Mångåriga må de
vara —. ref. erinrar sig ett liknande verk af förf, redan anno
1844: Die prov. Troubadours nach ihrer Sprache etc. —
nytt bringa de ej. Den som ej låter sig afskräckas af större
utförlighet, af kritisk och strängt vetenskaplig framställning
eller af en friare, men elegant metrisk och rimmad öfver-
sättning i. stället för förf:s ordtrogna, den skall säkert fort-
farande läsa samma saker genialiskt framstälda i Diez’ Le-
ben und Verke der Troubadours (1829) och Diez’ öfriga
skrifter öfver samma literatur. Då nu därtill nyssnämda
hufvudverk af Diez utkommit i ny, lätt tillgänglig upplaga
med hänvisningar till senare forskningar af Bartsch (1882),
kan förf:s bok väl räkna på publik blott bland dem, för
hvilka korthet gäller- som förtjänst. Den trogna öfverens-
stämmelsen med Diez är en borgen för, att förf, ej ofta för
läsaren vilse. Hvad utöfver Diez framstälts om trouba-

dourers och jongleurers förhållande till hvarandra är gan-
ska beaktansvärdt.

J. V.

Warburg, Karl. Svensk litteraturhistoria i samman-
drag. 2:dra uppl. Sthlm, Norstedt & Söner. 1 kr. 75 öre.

Österländska språk.

Literatur-Blatt für Orientalische Philologie,
unter Mitwirkung von D:r Johannes Klatt in Berlin
herausgegeben von Prof. Ernst Kuhn in München.
I B. I H. (1 Okt. 1883). 8:o. Leipzig, Schultze. —
Subskriptionspris för 12 månatliga haften om 2—3
ark 15 mk, enskilda haften 2 mk.

Denna nya tidskrift för vetenskaplig kritik inom det
ofvannämda vidsträkta området, som kan anses omfatta alla
asiatiska, afrikanska och australiska språk, utmärker sig
från andra liknande företag till en början genom följande
små särskilda drag: en möjligast fullständig literaturförteck-
ning, hvarje anmälares namn fullständigt angifvet och hans
ortografi respekterad, samt slutligen medgifvandet, att recen-
sionerna kunna få skrifvas på hvilket som hälst af de fyra
stora kulturspråken, hvilket tyder på utsikten af en öfver
hela Europa utbredd krets af medarbetare. Emellertid in-
nehåller det föreliggande första häftet blott tyska uppsatser.
— Med anledning af Parkers “Concise grammar of the
Malagasy language“ (5 shill.) rekommenderar G. v. Gabe-
lentz Trübners “Collection of simplified grammars“, som nu
under R. Rosts ledning lofvar att blifva ett “högst värde-
fullt medel att utbreda den genom F. Müllers bekanta ‘Grund-
riss‘ skizzerade allmänna språkvetenskapen“. För öfrigt be-
römmes Parkers bok (N:o 4 af nyssnämda samling) som
enkel och lättfattlig, ehuru den saknar den välbehöfliga belys-
ning, som en jämförelse med andra malajiska språk kunde
gifva. Därefter följer L. v. /Schroeder’s utförliga anmälan
(9 sid.) af Vol. I af “The Çrâuta Sutra of Apastamba" ut-
gifven med Rudradatta’s förträffliga kommentar af prof. Gar-
be i Königsberg (och väl trykt i baptistiska missionens
tryckeri i Kalkutta, 1882; Trübner, 10 sh.), ett betydande
på fyra Voll, beräknadt arbete, som i hög grad kommer att
underlätta studiet af den så viktiga indiska offerritualen
och den dithörande omfångsrika och svårfattliga. inhemska
literaturen. Bartholomc lemnar en utförlig och för den på
det eranska fältet hemmastadde filologen särdeles intressant
kritik (9 ss.) af Darmesteters “Etudes iraniennes“ (2 TT.
Paris, Vieweg, 30 fr.). Som arbetets svaga sida framhålles
ait, som rör den numera företrädesvis viktiga ljudläran, och
som den bästa af dess många afdelningar den sista, hvilken
behandlar den eraniska sagoverlden. Den bekante orien-
talisten Mordimann i Konstantinopel reserverar sig i en kort
anmälan (2 ss.) mot kappadociern Karolides' linguistiskt kom-
parativa funderingar (i rå Kovara xai vd SQsima cvtov,
Athen, 1882) öfver inskrifterna' på de nyligen upptäkta
viktiga ruinerna vid det gamla Komana (nu Gömenek) i
Kataonien (jfr Waddington i “Bulletin de Correspondance
hellénique“ för februari 1883), och lemnar därefter en biblio-
grafisk anmälan (5 ss.) af en nyligen från en arabisk offi-
107 _____________________________________________________________________________________________________NORDISK REVY 1883.	108

eareesereseesesrsssnenueseAessee********** 9********----22ta---eerxe-x:mee.s.enacsseeeranees---e-a-zeeso.ve2.rencr.-.nes.ssocxasrnnesventsaxeeer...sre.x.se.x.seer.xverorenvoncuespe.corsass.ar.o.acee.xscans.sspw.oxnezanesaneoirsicose:aeucseeas.smicsesvcsnnoss

cin i Konstantinopel utgången katalog öfver handskrifterna
i Hamidijje-medresens (en vid Abdulhamids mausolé fästad
skolas) bibliotek. Slutligen finnes i Prätorius’ recension
(5 ss.) af den ofvan nämde Mordtmanns och I). Müllers ut-
märkta arbete "Sabäische Denkmäler" (separataftryck ur
Wienerakademiens handlingar, Gerolds Sohn, 9 mk.) lika
mycket af intresse för den semitiske filologen som i Bar-
tholomæs ofvannämda kritik för den indoeuropeiska. Där-
efter följer den orientaliska bibliografin (9 ss.) omfattande
alla under år 1883 (och undantagsvis 1882) utkomna
böcker, som kunna föras under rubrikerna "Allgemeines",
"Malayisch-Polynesisches Sprachgebiet“, "China", "Japan"
och "Hinterindien". Här är tryck, anordning och alla de-
taljer så identiskt lika med Friedericis från samma förlag
årligen utkommande "Bibliotheca orientalis", att man synes
kunna förmoda det denna af Klatt redigerade afdelning
kommer att med hvarje årgång i själfva verket bilda det
årliga bandet af nyssnämda utmärkta katalog. Af de 7
"kleinere Mittheilungen", som afsluta häftet, synas rec. den
om Bezolds och Hommels "Zeitschr. für Keilschriftsforschung",
som skall utkomma hos Schulze i Leipzig, och den om en i
Lahore utgifven Präkrit-grammatik med kommentar och en-
gelsk öfversättning, som kan erhållas från uppgifven adress
i Lahore, vara de viktigaste. Innehållet i detta tidskriftens
profnummer är således lika omväxlande som värderikt,
och den typografiska utstyrseln är särdeles smakfull.

H. A.

Schiaparelli, Ernesto. Monumenti Egiziani rin-
venuti di recente in Roma Sull‘ area dell‘ Iséo del
Campo Marzio. Roma 1883. 45 pp. in 8:o.

. En intressant broskyr af en författare, som lemnat here
allmänt skattade bidrag till kännedom om fornägyptisk kul-
tur- och religionshistoria.

Boken har form af bref, adresseradt till prof. Lanciani,
hvilken är "segretario della Commisione archeologica com-
munale di Roma". Förf, redogör utförligt för några ägyp-
tiska fornlemningar, som (om vi ej misstaga oss i början
af detta år) funnits under gräfningar på det af Domitianus
uppförda Isistemplets område.	.

Det är eljest ingenting nytt att träffa ägyptiska forn-
saker i romersk jord. Fynden från Hadriani villa lemna
prof på dylika; och på andra punkter af verldsstaden eller
dess omnäjd har man likaledes anträffat ägyptiska konst-
alster. Förhållandet får sin förklaring i det på kejsartiden
snart sagdt till mod vordna bruket att besöka Ägypten, hvar-
vid man naturligtvis ej glömde att förse sig med souveni-
rer. Måhända har också införandet af Isis’ och andra
ägyptiska gudomligheters kult bidragit att stegra smaken
för den ägyptiska konsten och dess skapelser. De af hr
Schiaparelli granskade och beskrifna fornsakerna utgöras af:

l:o) en något skadad sfinx af basalt med (af förf, delvis
rekonstituerad) inskrift: "Den gode guden, herre öfver de
bägge landen, Chnum-ab-ra, solens son af dess sida, Ahmes,
Neiths son, som gifver lif såsom solen i evighet, älskad af
Osiris i Hacheb." Det mindre goda skick, hvari denna
sfinx befinner sig, utgör enligt förf, en bekräftelse på Ah-
mes* ( — Amasis*) impopularitet hos den ägyptiska nationen,
som satt sig i harnesk mot den hellenkäre konungen och

på monumenten bekämpat hans namn och bild. I öfver-
ensstämmelse härmed blir enl. förf. Kambyses, åtminstone
under sin första regeringstid i Ägypten, en värnare och en
återställare af folkets genom Amasis kränkta rättigheter.

2:o) Två statyer af basalt, hvardera framställande en
kynokefal, med till större delen gemensam inskrift:" Konun-
gen af öfre och nedre Ägypten Senotèmhat-âmon Setepen-rå
son af Osiris, Nechtharheb-seas-mi-amon, lifgifvare som Ra,
evigt lefvande, älskad af kynokefalen, tjur i Hât"t (slutet
motsvaras på den andra statyen af "älskad af kynokefalen,
mysteriernas skrifvare"). De bägge oöfversatta uttrycken äro
konung Nektanebo I:s för- och tillnamn. Detta för oss till
en period af den ägyptiska konstens historia, som kan be-
tecknas såsom den sista egentligt nationella. Det är 30:de
dynastiens regenter, som i stort taget representera denna, och
vi behöfva blott tänka på basaltlejonen i Vatikanen med
Nektanebo den andres namn för att möta ett bekant exem-
pel på tidehvarfvets konstskicklighet. "Kynokefalerna" äro
Thots symboler och dyrkades såsom sådana i Ägyptens forna
helgedomar. Förf, anser statyerna härstamma från" Nekta-
nebo I:s graf, en förmodan, som ingalunda är orimlig. De
skulle dock måhända kunna tänkas funna i Heliopolis. En-
ligt Brugsch är ju Hat, som omnämnes i den ena af inskrif-
terna, ett namn på denna helgedom.

3:o) Obelisk af granit med Rameses II:s namnringar.
I sammanhang härmed lemnar oss förf, en särdeles intres-
sant och lärorik redogörelse för obeliskerna i allmänhet,
deras ändamål, dekorering o. s. v. Obeliskens spets cller
pyramidion jämföres med solen, medan stjälken (tronco) sym-
boliserar solens strålar.. Att detta varit ett bland ägypterna
gängse åskådningssätt, visas af förf, på ett ganska öfverty-
gande vis. Med afseende å utsmyckningen är förf, af den
åsikt, att obeliskernas pyramidion varit öfverdragna med
elektron (silfver—guld), medan stjälken väl oftast endast
haft inskrifter (utan metallfärg). Såsom stöd för förstnämda
uppfattning anföras utdrag ur inskrifterna å Hatarus obe-
lisk (i Karnak) och Thotmes IV:s obelisk (på Lateranska
torget i Rom). Mot förf:s öfversättning af dessa båda
dokument hafva vi åtskilliga små anmärkningar att göra.
Här inskränka vi oss till Laterantexten. Ä sid. 19 lin.
1 har rekonstituerats (a) n suten "det är konungen“, i
stället för (utu) n suten “konungen har befalt,, såsom
paralelltexter till detta ställe hafva; sid. 19 lin. 15 vill
förf, utan skäl rätta texten, som här bör återgifvas: “ef-
ter min faders befallning, åt hvilken jag rest den (obeli-
sken), jag, hans son Thotmes IV uppställande den i Thebe.
Dess pyramidion (-beben) är smyckadt med elektron“ o. s. v.
De kursiverade orden återgifvas af förf.: “fece (Thotmes) a
lui una collana di elektron“; han har här felaktigt läst beb
“collana“, i stället för beben “pyramidion“ och har på denna
läsning bygt upp (sid. 21) en teori, som faller med den
förra.Ännu en anmärkning måste vi framställa mot kom-
mentaren; att antaga ett organiskt sammanhang mellan py-
ramider och obelisker å ena sidan samt de s. k. mastaba
å den andra, låter sig ej göra, dessa senare äro icke, lika
litet ,som Mastabat-el-Faraun, att betrakta som afstym-
pade pyramider enär horisontalplanen alltid (så vidt jag
vet) är rektangulär.

Herr Schiaparellis arbete, som bjuder vida mer än hvad
själfva titeln.lofvar, är i hög grad läsvärdt och skänker inom sin
ringa volym icke få nya synpunkter. Måtte vi ofta få nö-
109

NORDISK REVY 1883.

110

jet mottaga arbeten af en författare, som vet att förena lär-
domens djup med framställningens öfversiktlighet.

Karl Piehl.

Klassiska språk.

Aars, J., Sokrates skildret gjennem oversættel-
ser af Platon med indledning og anmerkninger. Kri-
stiania, W. C. Fabritius. 1882. 303 ss. 8:0. Pris 4 kr.

Åars, J., Endnu lidt om Sokrates og Xanthippe.
(Særtryk af Aars og Voss’s skoles indbydelsesskrift
for 1883.) Kristiania. Trykt hos W. C. Fabritius.
1883. 29. ss. 8:0.

I det första och större arbetet bar förf, velat gifva "et
for den dannede almenhed tilgjængeligt billede af Sokrates's
person og gjerning“ och därvid "saa meget som muligt...
lade de gamle kilder selv tale". Efter en längre inledning,
som upptager mer än en tredjedel af det hela (118 sid.),
följa i öfversättning Sokrates' försvarstal och Kriton samt
ett kort utdrag ur dialogen Phaidon och största delen af
inledningen till dialogen Protagoras. För filologers och
lärares räkning bifogas i slutet af boken literaturhänvisnin-
gar och kritiska anmärkningar (36 sid.). Förf, har gått
till sin uppgift väl rustad genom omfattande och djupgå-
ende studier och löst den på ett synnerligen lyckligt sätt.
Alt vittnar om kärlek till ämnet och stor omsorg vid ut-
arbetningen. Boken innehåller också mera än man af ti-
teln äger rätt att vänta. I inledningen, som är hållen i
en flytande och tilltalande stil, lemnas först en innehållsrik
framställning af det etiskt-religiösa tillståndet i Athen un-
der det peloponnesiska krigets tider (sid. 1—56). Där-
med är en fast och bred grundval lagd för den bildstod af
den grekiske siaren, som förf, vill uppställa. Teckningen
af Sokrates är rikhaltig och utförd med mycken värme.
Märkligare drag meddelas både från Platon och Xenophon,
bland annat Alkibiades' skildring af Sokrates i Symposion.
Tvifvelaktiga anekdoter äro utelemnade. I följd af bokens
populära karaktär få vi ej vänta en strängt vetenskaplig
framställning af Sokrates’ lära och betydelse i filosofiens
historia. De båda väsentliga punkterna, begreppsutvecklin-
gen och dygden såsom vetande om det goda, angifvas dock.
Måhända hade här motsatsen mot sofisterna och den nya
insats, som genom Sokrates gjordes i både vetenskapens
och det sedligt-religiösa lifvets historia, kunnat skarpare
framhållas. Med något lätt hand vidrör förf, den gamla
tvistefrågan, öm vi hos Platon eller Xenophon hafva att
hämta vår kunskap om Sokrates’ lära: förf:s uppfattning är
ej fullt klar (jfr sid. 61, not. 2 och sid. 63, not. 2). — Ofver-
sättningen flyter lätt och naturligt fram utan att sakna tro-
het mot originalet. Anmärkningarna därtill innehålla hufvud-
sakligen redogörelse för följda läsarter, någon gång med en
kort motivering, denna vanligen träffande. — Om än huf-
vudsakligen afsedt för en större allmänhet, är arbetet tillika
genom de rika utdragen från grekiska författare, genom in-
flätade träffande yttranden af nyare skriftställare och de
noggranna literaturhänvisningarna en ypperlig inledning till
ett vetenskapligt studium. Dess värde förhöjes ock däraf,

att det hela ses från en högre religiös synpunkt. — Den
typografiska utstyrseln är mycket god.

- Den mindre här ofvan anförda skriften innehåller ett
par detaljundersökningar rörande Sokrates’ familjeförhållan-
den. Gent emot en programafhandling af Ogôrek (Ru-
dolfswert, Krain, 1877) finner förf, det omöjligt att något
närmare bestämma Sokrates’ ålder, då han ingick sitt äkten-
skap, och håller det för säkrast att stanna vid uppgiften
hos Platon, att Sokrates hade tre söner (ej fyra eller fem).
Förf:s pröfning är kritisk och sorgfällig. Vidare rättar förf,
ett något förhastadt omdöme öfver ett yttrande af Sokrates
om Xanthippe i sitt större arbete (Sokrates, Anm. 155).

V. K.

Altitalische Studien. Herausgegeben von Dr.
Carl Pauli, Rektor des Realprogymnasiums zu Ülzen.
Erstes Heft. Mit 1 lithographierten Tafel. Hannover.
Hahn'sche Buchhandlung. 1883. VI + 72 sidd. 8:o,
Pris 3 Rmk

I senare tider har åter en stor lifaktighet börjat visa
sig på de fornitaliska språkstudiernas område. Nästan
hvarje år kommer något nytt monument i dagen och
framstående filologer, Bréal, Bücheler, Bugge, Jordan m. fl.
täfla i att underkasta det nyvunna materialet den allsi-
digaste språkliga och antikvariska granskning; endast ska-
da, att dessa intressanta fynd också snart sagdt för hvarje
år bli alt svårare att tolka, hvadan vinsten däraf för gram-
matiken, som ofta måste operera med därifrån hämtade
former af mer eller mindre osäker tydning, ännu torde
vara tämligen försvinnande. Af särskild betydelse för dessa
studier är naturligtvis den märkliga utveckling etruskolo-
gien tagit i våra dagar, i det denna vetenskap först nu
torde kunna sägas hafva blifvit stäld på en något så när
rationell basis, ett resultat hvartill, såsom väl är allmänt
bekant, dr Pauli, jämte Deecke, på ett framstående sätt
medverkat. Efter hans första lyckliga uppträdande på detta
forskningsfält ("Etruskische Studien,, 1879 f.) förenade sig
etruskologiens främste målsman, Deecke, med honom till ge-
mensam publikation af deras hithörande arbeten (“Etruski-
sche Forschungen und Studien,,). Denna förening skulle
dock ej blifva långvarig, enär innan kort en genomgripande
meningsskiljaktighet uppstod mellan dessa båda lärde, i det
Deecke redan 1881 kom till den öfvertygelsen, att Corssens
af honom förut så skarpt bekämpade åsikt (att etruskiskan
vore ett indoeuropeiskt språk och närmast besläktadt med
latinet och de öfriga i trängre mening så kallade ”italiska
språken,”) i hufvudsak vore riktig, hvaremot Pauli fasthållit
och med stor talang förfäktat Deecke’s tidigare ståndpunkt
(om etruskiskans främmadartade, icke italiska eller ens in-
doeuropeiska ursprung). En frukt af denna skism är sä-
kerligen det här omtalade företaget. Detsamma är afsedt
att vara ett slags tidskrift eller arkiv, under redaktion af
Pauli utkommande i fria häften, hvart och ett innehållan-
de en eller två längre afhandlingar jämte kortare bidrag
och notiser. Programmet är synnerligen omfattande: "forn-
italisk” tages i den rent geografiska (vidsträktare) betydelsen
af hvad som rör samtliga de i forntiden inom Italiens
gränser bosatta stammarne och-utom det språkliga äro ock-
så Italiens älsta historia och etnografiska förhållanden af-
sedda att behandlas. Det föreliggande häftet, som på ett
111	NORDISK REVY 1883.	112

synnerligen lyckligt sätt inleder serien, innehåller en större
afhandling af utgifvaren och diverse misceller af honom
och H. Schäfer (om etruskiska inskr. o. dyl. Af allmän-
. nare intresse är nio 5 s. 71 f. (af Pauli) ”Zum römischen
Libertuspränomen", där det också bland annat uppvisas, att
det C. I. L. 1091 förekommande namnet Olopantus, som
ansetts motsvara "Elephantus" och på grund af sin utsök-
ta ålderdomlighet i återgifvandet af den grekiska formen
vunnit en oförtjänt berömmelse, helt enkelt beror på felläs-
ning och felskrifning för Diop(h)antus). Förenämda af-
handling. sysselsätter sig med den ryktbara s. k. Duenos-
inskriften (De enda hittills med säkerhet tolkade orden å
densamma äro duenos med feked-duenos [namn 1. = bonus
en god’] me fecit). Densamma är affattad i åt vänster utan
ordskilnad löpande skrift och befinner sig å en egendom-
lig liten lervas med tre öppningar, som år 1879 1. 80
påträffades å eller vid Kvirinalen i Rom och har redan
varit föremål för icke mindre än 6 (resp. 7) olika, hos
Pauli s. 3 f. anförda tolkningsförsök, hvaraf Buecheler’s, Jor-
dan’s och Bréal's äro de viktigaste. Pauli ansluter sig till
dessa sina föregångare däri, att han anser inskriftens
språk vara latin och att han sätter dess ålder till kort
före 300 f. Kr. Hvad alfabetet beträffar, är han af den
mening, att detsamma är etruskiskt och endast i enskilda
drag latiniserande (hans skäl härför synas, i förbigående
sagdt, vara något svaga) och i afseende på inskriftens inne-
håll har han kommit till en uppfattning, som fullständigt
skiljer sig från de förut framstälda tydningarna. Enligt
dessa senare skulle ifrågavarande inskrift vara af sakralt in-
nehåll och ha afseende på grafkulten; Pauli däremot vindi-
cerar densamma åt privatantikviteterna : "Anstatt der fei-
erlich in Saturniern einherschreitenden sakralen Formel des
Totenkultes entpuppt sich unsere Inschrift also als eine
reizende Schelmerei eines Verliebten“ (s. 46)! Till detta
öfverraskande resultat kommer författaren genom en i hög
grad skarpsinnig och spännande bevisföring, som det be-
klagligtvis är omöjligt att här ens antydningsvis återgifva.
Om också hans tolkning ur materiel synpunkt är långt
ifrån fullt öfvertygande — med sina tvärhuggna satser och
sin ekstatiska ton gör hans version onekligen ett tämligen
underligt intryck —, så måste dock med tacksamhet er-
kännas, att densamma i formelt hänseende, i sund takt för
hvad som är språkligt möjligt, vida öfverträffar de föregå-
ende, och i sin negatift-kritiska del är författarens argu-
mentation af slående sanning och högst lärorik, icke alle-
nast på grund af enskilda goda detaljanmärkningar utan
kanske ännu mera, åtminstone i ref:s tycke, genom den
allmänna, ganska välbehöfliga, maning man medtager från
densamma, att vid rekonstruktionen af den latinska (och itali-
ska) formläran icke taga för mycket hänsyn till dylika kanske
halfförstådda eller helt missförstådda kuriositeter. — Förf,
har en ledig och rask stil, som gör att man med stort
nöje följer hans framställning; ibland synes litet större be-
tänksamhet kunna hafva varit på sin plats, t. ex. s. 31 f.
där förf, af några få exempel drar den slutsatsen att framlju-
dande z i de italiska språken alltid (äfven i osk. zicolom, jfr.
pron.-st. eizo — umbr. ero-) betecknar tonlöst s. Äfven
hafva genom oaktsamhet ett par lapsus insmugit sig, så-
som sid. 12. där förf, förnekar att en nominativ lovis
någonsin existerat, jfr Neue, Formenlehre I s. 189 f.
eller sid, 25 där inskrift-formen veiginti anföres såsom

ett fall af ei = kort î, liksom också åtskilliga, ehuru vis-
serligen oväsentliga, tryckfel förekomma (sid 3. läs: Her-
mes, Band 16 för “17“). — Vi sluta med att på det var-
maste rekommendera det nya företaget hos dem som in-
tressera sig för italisk filologi.

. O. A. D.

Germanska språk.	•

Wilken, Ernst. Die prosaische Edda im Auszuge
nebst Volsunga-saga und Nornagests-thättr. Theil II:
Glossar. Paderborn 1883.

En kortfattad anmälan af ett lexikaliskt arbete kan
naturl. endast innehålla ett eller flere allmännare omdömen
med några tillhörande ex., hvaremot de många enskildheter,
som just ett sådant arbete ofta bjuder anmälaren att gå in
på, icke kunna komma med. — Förf, säger i sitt företal, att
detta “Special-Glossar“ i det väsentliga stöder sig på Egils-
sons, Fritzners och Cl.—Vigfussons arbeten, och därom är
intet att säga, liksom det i det hela taget torde vara vida
mindre att anmärka mot den rent filologiska sidan af arbe-
tet än mot den etymologiska. En och annan gång tyckes
dock förf, äfven i afseende å den förra ha förfarit mindre
noggrant. Så t. ex. s. 2 “agnsaæ ... . Eine Bez. auf Kö-
der scheint weder hier noch Fas. I, 489 vorzuliegen, auch
wird in Gylf. der Köder für Fische richtig mit beita (vgl.
Vigf. s. v. agn) nicht mit agn bezeichnet; jedenfalls ein
kurzes, wol am Gurt befestigtes Waidmesser, das Fas I, 489
zum Abschneiden der Fischköpfe dienen soll“. — Här bör
ordet “richtig“ utgå — det anf. st. hos Cl.—Vigf. lyder:
There is now in many cases a distinction between agn ...
and beita.-. — ty agn betydde nog ej blott bete utan sär-
skildt fiskbete (jfr. ock Fritzner: agn) t. ex. Hym. 18: 22.
Och betr. Fas. I, 489 framgår däraf icke, att agnsaæ var ett
instrument att afskära fiskhufvuden med — om ock för till-
fället en fiskare lånade det i den afsikten-utan kan det
äfven där mycket väl ha sin hos Fr. och Cl.—Vigf. angifna
betydelse "knif, hvarmed fiskbete tillskäres“.

Den etymologiska sidan tyckes vara arbetets svagaste.
Så kommer förf, (utom med åtsk. inkonsekvenser) ofta med
sammanställningar i den vägen, hvilka antingen innehålla
oriktigheter eller äro hittills — liksom af förf. — obevisade.
Ex. s. 9 ax — got ahsa f. finnes ej. S. 21 “breyta .., zu
braut f. ?" — hvarför ej “zu“ braut Prêt, af brjôta, jfr. dreypa
draup af drjûpa m. fl. S. 21 “brigda==bregôa“ — förf,
menar väl blott, att bet. är likartad, ehuru “=breg0a“ står
inom hans etym. parentestecken. S. 31 “eigi“ — förf, upp-
lyser, att det innehåller gi, så ock om hvergi s. 79 och mangi
s. 107, men icke om engi s. 34 och hvårrgi s. 78. S. 36
"erendi erindi orindi... 1) der Auftrag ... 2) der Athem .. .
1) u. 2) sind etymolog. wol nur als entfernter verwandte
Bildungen zu betrachten“. Ja, det är sä aflägset med “släkt-
skapen“, att förf, bort i likhet med Wimmer i dennes af förf,
själf i föret, anf. arb. Oldnordisk Læsebog (icke Læsbok!)
1877 s. 309 uppföra två etymologiskt skilda ord. S. 44
“fnysa ... ältere fnœsa“ — sic! S. 67 hefna ... wol für
hemna s. Vigf.“ — förf, torde ej ha observerat, att Vigf.
anför detta "hemna" blott från Norges Gamle Love, och forn-
113. NORDISK REVY 1883.	114

norskan hade ju oftast mn i st. f. fornisl. fn. S. 71 "héla ...
zu lat. gelu ? vgl. Vigf." — hvarför ej i detta soin i flere an-
dra fall slopa uppenbart orimliga etymologier hos Cl.—Vigf.
S. 72 "hinn ...ältere F. für inn"—visserligen möjligt men
torde ännu vara obevisadt. S. 90 "keyra ... zu kyrr?" —
hur kan förf, få keyra "zu" kyrr, got. qairrus ?

Om sista afdelningen, Namen-Verzeichnis, kunde nog
ochså ett och annat anmärkas. Så t. ex. s. 210 "Gotland, n.
genauer Reidgotaland === Jütland und auch Dänemark über-
haupt .. ."! S. 254 “ Svipjéd" (vgl. Sviarr und pjéö"—, där
Sviarr (ett dvärgnamn) väl är blott tryckfel för Sviar. Men
i det hela taget är man förf, tacksam för detta tillägg. .

I fråga om historiska upplysningar säger förf, i före-
talet sig ha anslutit sig till bland andra Weinhold, Altnord.
Leben. Men förf, borde väl, liksom hvar och en som på de
senare åren sysslat med dessa saker, ha vetat, att detta arbete
"måste anses vara ett i väsentlig mån föråldradt verk" (Hil-
debrand: Lifvet på Island under sagotiden, 1883).

Rolf Arpi.

Olsen, Björn Magnusson. Runerne i den old-
isländske literatur. Udg. af kommiss. for det arna-
magn. legat. 140 ss. Kobenh. 1883.

Föreliggande arbete utgör en doktorsafhandling från
Kobenhavns universitet. Förf, är redan förut bekant, bland
annat genom en artikel "Zur neuisländischen lautlehre" i
Germania (B. XXVII), däri han visar sig som en god fone-
tiker, en metodisk och grundlig grammatiker. Den nu publi-
cerade afhandlingen står i närmaste sammanhang med Thor-
sens bekanta arbete "Om runernes brug til skrift udenfor
det monumentale", men behandler denna fråga med uteslu-
tande hänsyn till Island. Uppgiften är förträffligt genom-
förd, såväl i fråga om grundlig undersökning af det fakti-
ska som sansad bevisföring för vinnande af nya forsknings-
resultat. De viktigaste af dessa äro: att den älsta isl.
literaturen nästan uteslutande var affattad med runor, så
t. ex. specielt de älsta lagsamlingarna och Ares skrifter;
att runliteratur älst benämdes skrår men literatur med la-
tinskt alfabet bœkr, liksom verben rita och lesa endast afse
den latinska skriften; att runalfabetet reformerades af pör-
oddr, och att den tredje ortografiska afhandlingen i Snorra
Edda meddelar upplysningar om arten af denna reform;
att den första ortogr. afhandlingen i Sn. E. icke — så-
som Vigfusson och efter honom Maurer, Bugge m. fl. an-
tagit — är af pöroddr, men förutsätter dennes runreform;
att runböckerna gått förlorade hufvudsakligen i följd af fana-
tismen under Islands "brennuöld", hexprocessernas tid. Ut-
rymmet förbjuder oss att här antyda mer än några få af de
många intressanta detaljerna, såsom t. ex. att skrifa ej är
lånord från latinet utan ett inhemskt germanskt ord; att
regin- i reginnagli är ett annat ord än regin "gudamakt"
och har betydelsen "stång" (förf, jämför fg. ri; anmä-
laren för hällre ordet samman med isl. rå "stång,"
stam rahô-); att vi hafva kvar ett fornisl. aktstycke af icke
obetydligt äldre datum än Haflidaskrå, nämligen biskop
Gizurs m.. fl:s intyg om isländingars och norrmäns ömsesi-
diga rättigheter (härom handlar ett särskildt tillägg till af-
handlingen) m. m. Af oriktigheter hafva vi funnit knap-

past några att anmärka. Minst kunna vi förlika oss med
det ogenerade sätt, hvarpå förf, affärdar uppgifterna om de
isl. nasalvokalerna, om hvilka han säger, att de "ikke sy-
nes at have haft nogen fast rod i sproget" (sid. 95), att
de äro "misslykkede" (sid. 101), att i fråga om dem "her-
sker stor forvirring" (sid. 102). Anm. beklagar, att han ej
här kan ingå på ett utförligt bemötande af dessa förf:s på-
ståenden, men tror sig ändock ej böra undertrycka utta-
landet af den mening, att de äro förhastade, och att spe-
cielt de af förf, såsom misstänkta angifne här och pel säker-
ligen. haft nasalvokal på grund af urgermanskt nh näst efter
vokalen (likaså rå "vrå"). Frågan om de isl. nasalvoka-
lerna måste i alla händelser behandlas i sammanhang med
en undersökning af nasalvokalernas uppträdande i de älsta
fsv. runinskrifterna- (t. ex. Rökstenens, Forsaringens, Frösö-
stenens) och i synnerhet i dalmålet (Alfdalen), där de ur-
nordiska, ja urgermanska nasalvokalerna ännu regelbundet
fortlefva, t. ex. i uer vår (pron. poss.), ås ås, gås gås, å
(t. an) på, frå från, då (got. pan) då, ue- (t. un-) o-, få
(urgerm. fa(n)han) få m. m. Vi sluta vår korta anmälan
med ett tack till förf för. alt vi af honom haft att lära och
med de bästa välönskningar för hans vetenskapliga framtid.

Ad. N—n.

Tidskriftsöfversikt.

Historisk tidskrift, 1883, h. 3 innehåller bl. a. en
väl skrifven artikel "Bidrag till Varägerfrågan" af Nils
Höjer. Förf, refererar hufvudinnehållet i Thomsens förträff-
liga arbete "Ryska rikets grundläggning genom Skandina-
verna“ (sv. öfvers.. af S. Söderberg,. Sthlm 1882) och W. v.
Gutzeit’s "Warägen und Warangen“ Riga 1882. I alt vä-
sentligt förklarar sig förf, enig med Thomsen, men afviker
i några mindre viktiga punkter, specielt några af språklig
natur. Varäg tolkar han med Gutzeit och Kunik såsom
“edsvuren“, icke med Thomsen som "skyddsborgare". Nam-
net på den fjärde forsen i Dnjepr Aifor 1. Aifar, som Th.
anser vara == isl. Eyforr “alltid häftig“, är enligt Höjer
= isl. Ey-fär “alltid bristande“, således, i bet. fullt öf-
verensstämmande med forsens slaviska namn, som bet. "omätt-
lig“ [Ett litet misstag har här insmugit sig i förf:s fram-
ställning, då han af den sv. neutrala formen fatt tror sig
möjligen kunna sluta till, att adj. far i fsv. hade kort a;
men nyn. fatt : fsv. isl. fått = nysv. natt: fsv., isl. nätt,
och vokalens korthet, liksom dess kvalitet a, är en följd af
ställningen före tt; blått, grått o. d. former hafva lånat
å från blå, grå]. Kijevs andra namn Sambatas tyder H. ej
med Th. som Sandbakka-äs utan som Sambâta-ds, hvilket
från åtskilliga synpunkter synes oss mera tilltalande. Äf-
ven lemnar H. några själfständiga och rätt viktiga bidrag
till en rätt uppfattning af Varägerfrågans historiska detal-
jer, på hvilka vi dock icke här ingå.

Transactions of the philological Society 1882-3-4, Part
II inneh. bl. a. en af J. Platt författad, alldeles nedgö-
rande recension af den nya genom Toller utgifna och re-
viderade upplagan af Bosworths Anglosaxon dictionary. —-
I det åtföljande bihanget af referat öfver societetens “pro-
ceedings“ framställer Sweet dels några engelska etymologier,
(bl. a. ags. wicing, isl. viking “warrior“ till ags., isl. vig
strid = ags. sucan: sugan, isl. suga) dels en ny teori
rörande ljudvärdet af det ags. och urgermanska g. Sweet
115	NORDISK REVY 1883.	116

opponerar sig mot Pauls i Beitr. I motiverade och se-
dan af andra forskare väl allmänt aksepterade åsikt, att
det urgerm. g både i udd-, mid- och slutljud var spiran-
tiskt och ännu i ags. (hvartill man kan lägga: urnordiskt
språk) bibehållit detta uttal. Enligt S. var däremot g i
uddljud en explosiv media, och anser han denna hafva
uppkommit omedelbart ur det indoeuropeiska gh genom
uppgifvande af aspirationen. Hans skäl förefalla emellertid
anmälaren i intetdera afseendet öfvertygande.

Ad. N—n.

Af Universitets-Jubilæets danske Samfunds publikatio-
ner hafva tills dato utkommit: Ordbog til det ældre danske
Sprog (1300—1700) af 0. Kalkar, h. 1—5 (1881—3),
A—falde, 496 ss., pr. 15,50; Gamle jydske tingsvidner,
med oplysninger, register og ordliste af 0.. Nielsen (1881
—2), XLVI+171 ss., pr. 6.kr; Optegnelser på Vendel-
bomål af o. L. Gronborg, h. 1—2 (1882—3), 224 ss.,
pr. 4,50; Plan for en ordbog over jydsk folkemål af H.
F. Feilberg (1882), 22 ss., pr. 0,50; Det arnamagnæan-
ske håndskrift nr 187 i oktav, indeholdende en dansk læ-
gebog, udg. og forsynet med en ordbog af V. Såby, h. 1
(1883), 96 ss., pr. 2,50; En lystig traktat om S. Peders
trende detre, på ny udg. ved V. Såby (1881), 3 + 8 ss.,
med en Efterskrift (1882), 4 ss., 12:0, pr. 1 kr; Blan-
dinger, h. 1—2 (1881—2), XVIII+165 ss., pr. 5kr.; in-
nehållande följande, delvis mycket intressanta artiklar: V.
Såby, Exempler paa uorganiske lydformer i dansk; Et par
uddrag af Lyngbys breve til Hagerup; G. Stephens, En
Yorkshire-liste over dansk-engelske mansnavne fra det 11:te
aarhundrede; Him-pigi, him-paki, him-piki; O. Nielsen,
Et brudstykke àf et dansk legendarium; Små bidrag til
dansk sproghistorie i det 12:te årh.; Gamle danske navne;
V. Fausb0ll, Om tre lyde i almindelig, dannet dansk, der
hidtil ikke have været anerkjendte og opforte som selvstæn-
dige selvlyde; F. Didrichsen, Nogle sammensatte plante-
navne, især imperative former; V. A. Secher, To brud-
stykker af birgittinske klosterregler på dansk fra c. 1425;
Den såkaldte Erik Glippings almindelige byret; vidare redo-
görelse för samfundets stiftelse, verksamhet, stadgar och
medlemmar. Till utgifning förberedes (utom fortsättningar):
En cristelig underwisning, hworlunde mandt scall giore sitt
Scrifftemaall, udg. af C. J. Brandt; Alexanderssaga, udg.
af F. fanning; Ordbog over det jydske almuemaal af H. F.
Feilberg; Olddanske personnavne af 0. Nielsen; Medlemsaf-
gift är 10 kr. (för medlemmar af landsmålsföreningarna
6,50) årligen eller 100 kr på en gång; nya medlemmar
erhålla de före deras inträde utgifna skrifterna för 3/4 af
boklådspriset...

Samfundet til udgifvelse af gammel nordisk litteratur
har hittills publicerat: Peder Smed, dansk rim fra reforma-
tjonstiden, udg. af S. Grundtvig (1880), VIII+82+6 ss.,
pr. 4 kr; Agrip, diplomatarisk udg. ved V. Dahlerup
(1880), XXXVIII+137 ss., pr. 5 kr; Erex saga, utg. af
G. Cederschiöld (1880), XII+45 ss., pr. 3 kr; Riddara-
Rimur, utg. af Th. Wisén (1881), XLVIII+176 ss., pr. 5 kr;
Mandevilles rejse, på dansk fra 15:de årh., udg. af M. Lo-
renzen (1881—2), LXXV+225 ss., pr. 7,50;Gydinga saga,
udg. af G. porlåksson (1881), XIV+117 ss., pr. 3 kr;
Jömsvikinga saga, dipl. aftr. af Cod. A. M. 291, 4:o, utg. af
C. af Petersens (1882), XXIV+136 ss., pr. 5 kr; Udsigt

over de norsk-islandske skjalde ved G. ])orlàksson (1882),
187 ss., pr. 5 kr. Medlemsafgift 5 kr. årligen.

Fritzner, Johan. Ordbog over det gamle norske sprog.
Omarbeidet, foroget og forbedret udgave. l:te hefte,
A—augnaskot. Krist., Den norske forlagsforening. Pr. 1,50.
(Hela verket omkr. 25 kr. för subskribenter, för senare kö-
pare till förhöjdt pris).

Vigfusson & Powell, Corpus poeticum boreale. The
poetry of the old northern tongue from the earliest times
to the thirteenth century. 2 vols. 2 pund.

Harder, Franz, Werden und Wandern unserer Wör-
ter. Etymologische Plaudereien. IX+188 ss. Leipzig. Verl,
v. C. Reissner. 3 m.

Grein, Ch. W. M., Kleines Angelsächsisches Wörter-
buch. Nach Grein’s Spracheschatz bearbeitet von Fr. Gro-
schopp. IV+239 ss. Kassel. Wigand. 5 m.

Noreen, Ad. Ordlista öfver dalmålet i Ofvansiljans fögderi,
efter A. Steffenburgs, Hans Erssons och egna anteckningar. 240 ss.
Sthlm 1S82—3. (I Sv. Landsmålen B. IV, h. 2). .

Matematik.

Formeln und Lehrsätze zum Gebrauche der ellip-
tischen Functionen. Nach Vorlesungen und Aufzeich-
nungen des Herrn Professor K. Weierstrass be-
arbeitet und herausgegeben von H. A. Schwarz.
Göttingen 1881—83. 4 häften, stor 4:o.

Den ofantliga utveckling, hvaraf den allmänna teorien
för de elliptiska funktionerna visat sig mäktig och som i
ännu högre grad kommit Weierstrass' teori för dessa funk-
tioner till del, har för hvarje år gjort det svårare, ja nästan
omöjligt för en föreläsare att — såsom vid tyska universitet i
allmänhet och med rätta fordras — på en semester, äfven
den längre, hinna genomgå en fullständig kurs i teorien
för dessa funktioner. Då därtill kommer, att just rikedo-
men på formler i teorien i praktiskt afseende. är dess allra
största förtjänst — ty genom denna rikedom på formler
kan man vid behof transformera sina uttryck nästan lika
mångsidigt och lätt som vid räkning med trigonometriska
funktioner, en fördel som ej kan nog framhållas och beto-
nas — så är det klart, att föreläsaren behöfver en extra
hjälp för att medhinna alt.

Att lemna denna extra hjälp var just afsikten medut-
gifvandet af här omnämda Formeln und Lehrsätze. Denna
afsikt förklarar ock arbetets skematiska och tabellariska
form, som möjliggjort innehållets omväxling inom det be-
gränsade området.

Efter en kortfattad öfversikt af allmänna lärosatser om
de analytiska funktioner, som hafva ett algebraiskt additions-
teorem framställer förf, formlerna för o-funktionen, såsom
oändlig produkt och serie samt med rekursionsformel för
koefficienterna. Efter formelsystemet för o-funktionens för-
sta logaritmiska derivata kommer man omedelbart till den-
sammas negativa andra logaritmiska derivata: p-funktionen.
— Som denna just är Weierstrass’ elliptiska grundfunktion,
så har förf, åt densammas formler ägnat flera paragrafer
117	NORDISK REVY 1883.	118

samt, visat huru en elliptisk funktion af högre grad kan
framställas genom o- och p-funktionerna.

I analogi med sammanhanget och ordningen mellan
o- och p-funktionerna framställas sedan alla de behöfliga form-
lerna för 01- 02- ^s-funktionerna samt dessas sammanhang
med p-funktionen, tills man slutligen kommer till o-qvot-
funktionerna === g-funktionerna, hvari man har den andra
gruppen af Weierstrass elliptiska funktioner med alla där-
till hörande transformationsformler och differentialeqvationer.
: Efter en tabellarisk jämförelse mellan o-qvoterna och
Jacobis elliptiska funktioner följer en längre afdelning rö-
rande beräkning af ett primitivt periodpar för p-funktionen,
som afslutas med Weierstrass’ ekvation för dessa, svarande
mot Legendre's välkända relation. — Efter formelsystemet
för framställning af 01 -funktionerna medels oändliga pro-
dukter samt för öfvergången från ett primitivt periodpar
till ett annat därmed eqvivalent visas, huru de fyra o-funk-
tionerna kunna framställas genom 9- och ©-funktionerna,
formler som vid praktisk räkning ständigt och jämt komma
till användande. — Efter förvandlingsformlerna för ^-funk-
tionerna samt för linear transformation af ©-funktionerna,
framställer förf, additionsteoremsformlerna för o- och ©-
funktionerna samt uttrycken i de nya funktionerna för Jacobis
E-, Z-, 92-, ©-, H- och 1I-funktioner. Det sista af de re-
dan utkomna häftena innehåller vidare serieutvecklingar
med talrika formler för de hjälpqvantiteter, hvarigenom pe-
rioderna uttryckas, både reella och imaginära.

Till detta rikhaltiga teoretiska innehåll kommer, att
arbetet vid praktisk räkning med elliptiska funktioner är
ytterst användbart på grund- af formlernas mängd, korrekt-
het och öfverskådlighet.

Axel Söderblom.

Dillner, Göran. Om matematikens studium i Italien och
Frankrike. Reseberättelse. 28 ss. Pr. 50 öre. (I universite-
tets årsskrift 1883).

Sundell, A. F. Lärobok i analytisk mekanik. 324 ss.
Helsingfors. Frenckell & Son.

Naturvetenskap.

Hann, Julius. Handbuch der Klimatologie.
Stuttgart 1883. 774 s. 8:o.

En fullständig hand- och lärobok i klimatologien har
länge varit ett önskningsmål för meteorologerna. De arbe-
ten, som i denna gren af vetenskapen förefinnas, äro till
största delen föråldrade. De nyare forskningsresultaten haf-
va måst uppsökas i ofta svåråtkomliga originalafhandlin-
gar. Det ifrågavarande arbetet har därföre mottagits med
största tillfredsställelse, så mycket mera, som svårligen en
kompetentare person torde finnas för utförandet af ett dy-
likt företag än den lärde direktören för kejserliga meteoro-
logiska institutet i Wien. Under många år har han riktat
vetenskapen med framstående originalarbeten i denna väg,
och alt af någon betydelse, som däri utkommit af andra,
har han ägnat kritisk uppmärksamhet i den af honom redi-
gerade Zeitschrift d. österr. Gesellsch. für meteorologi,

Det ifrågavarande arbetet sönderfaller i tvänne hufvud-
afdelningar. Den första handlar om den allmänna eller teo-

retiska klimatologien, eller de särskilda ländernas klimati-
ska förhållanden. Dessa senare skildras nu för första gån-
gen uteslutande från den moderna meteorologiens stånd-
punkt. Temperatur- och nederbördsförhållandena blifva med
synnerlig fullständighet behandlade. För första gången fram-
ställes den årliga regnperioden för icke-tropiska trakter på
sådant sätt, att regnmängderna under de särskilda måna-
derna uttryckas i procent af årssummorna, hvarpå medel-
värden bildats för naturliga grupper af stationer. På detta
sätt vinnes en stor öfverskådlighet.

I arbeten af detta slag är det en stor svårighet att
undvika drunknandet i detaljer och oändliga, siffertabeller.
Denna svårighet är här på ett ovanligt lyckligt sätt und-
gången. De nödiga sifferuppgifterna finnas, men i så sam-
manträngd form och i så lämplig uppställning, att de ej
verka störande vid arbetets läsning. För aflägsnare. trak-
ter, såsom polartrakterna, och stora, hittills föga kända,
delar af det södra halfklotet äro alla nyare forskningsresul-
tat med stor flit begagnade. Slutligen befordras åskådlig-
heten i hög grad därigenom, att hvarje lands klimat fram-
ställes ej blott uttrykt i de meteorologiska sifferkonstanterna,
utan äfven genom karakteristiska och lefvande skildringar,
hämtade, ur resebeskrifningar eller de vetenskapliga expedi-
tionernas berättelser. På detta sätt blir detta arbete på en
gång en vetenskaplig handbok och en angenäm lektyr och
bör ej saknas i någons boksamling, som är intresserad af
hithörande frågor. Utom för meteorologen torde den t. "ex.
ej vara viktigare för någon än för växtgeografen, ehuru den
ej direkte sysselsätter sig med växtgeografi.

H. Hildebrand Hildebrandsson.

Tissandier, G. Vetenskapliga tidsfördrif eller
undervisning och lek. Öfvers. från originalets 3:dje
uppl. under samverkan af flere fackmän. 2:dra uppl.
h. 1—3. Visby, 0. Jeurling, 1883.

Såsom redan af titeln framgår har förf, i detta arbete
stält sig den uppgiften att på en gång undervisa och roa.
Också må det erkännas, att han löst denna uppgift på ett
mycket förtjänstfullt sätt. En hel del förnämligast natur-
vetenskapliga sanningar meddelas här under en tilltalande
form och, hvad som är det viktigaste, lättfattliga anvisnin-
gar, grundade på såväl förf:s egen som andras erfarenhet,
sätta läsaren, i stånd att med de enklaste hjälpmedel genom
egna försök öfvertyga sig om dessa sanningar. En dylik
själfverksamhet är väl också mer än något annat ägnad att
väcka och underhålla intresset för studiet af företeelserna i
naturen och särskildt från denna synpunkt är boken väl
förtjänt af uppmärksamhet..

Illustrationerna äro talrika och goda; öfversättningen
synes vara gjord med tillbörlig omsorg.

G. L.

Remelé, Adolf. Untersuchungen über die ver-
steinungsführenden Diluvialgeschiebe des norddeut-
schen Flachlandes mit besonderer Berücksichtigung
der Mark Brandenburg. I. Stück. 1 Lieferung.

Ett rastlöst arbete pågår för närvarande bland Nord-
tysklands geologer för att utröna den petrograflska beskaf-
fenheten af det material, som ingår i deras diluvial-system
119	NORDISK REVY 1883.	...........120

Att detta arbete för oss skandinaver har ett särskildt in-
tresse, behöfver ej påpekas, då ju en så stor del af våra
bärgarter lemnat materialet till de nordtyska diluviala bild-
ningarna. Vi vilja här fästa uppmärksamheten på ett vär-
defullt bidrag till kännedomen af det tyska diluviet. Förf.,
professor vid kungl. forstakademien Eberswalde, har under
en följd af år samlat ett mycket rikligt material för denna
undersökning och lyckats sammanbringa det i sanning stor-
artade antalet af 8000försteningsförande diluvialblock. För
att så noggrant som möjligt kunna bestämma dessa block,
med afseende på så väl de försteningar de innehålla, som
och deras ursprung och den väg de tillryggalagt, har det
varit förf, nödvändigt att företaga omfattande literaturstu-
dier öfver de äldre- baltiska sedimentära systemen, och i den
första afdelningen af sitt arbete har han meddelat en sam-
manfattning af dessa. Första häftet, som nu föreligger,
innehåller sålunda, efter en allmän inledning till hela ver-
ket, en öfversikt af de cambriska och undersiluriska sy-
stemen i Sverge. Förf, genomgår det ena af våra silur-
territorier efter det andra : Dalarnes, Närkes, Västergötlands,
Östergötlands, Smålands, Skånes och Ölands; inom hvarje
område redogöres så detaljeradt, som de för handen varande
originalundersökningarna medgifva, för så väl lagerföljden
och fossilerna som bärgarterna. Då vi icke af svensk för-
fattare äga någon sammanfattande framställning af Sverges
cambriska och siluriska system, så är prôf. Remelés arbete
högligen välkommet.Detta så mycket mer som genom-
arbetandet af den i hög grad rikliga literäturen öfver de
svenska silurbildningarna tydligen är gjord med en omsorg
och noggrannhet som knappast lemnar något öfrigt att önska.
Då förf, icke haft tillfälle att själf beresa Sverge, är hans
framställning af dén svenska silurformationen uteslutande
grundad på olika svenska geologers publikationer. Förf,
har därvid ganska troget följt dessa, hvilket naturligtvis
förorsakat någon ojämnhet i hans framställning. Synner-
ligen talrika literaturhänvisningar öka ännu mer värdet af
denna öfversikt. Det är för fullständighetens skull att be-
klaga, att förf, ej ansett sig böra inrymma äfven det jämt-
ländska silurområdet och Kristiania silurbäcken i sin öfver-
siktliga framställning. Nästa häfte kommer bland annat
att innehålla en redogörelse för silurformationen inom Est-
land, som bör blifva af ganska stort intresse, då man se-
dan Friedr. Schmidt’s arbete af 1858 icke erhållit någon
systematisk framställning af dessa bildningar. Af intresse
är förf:s i företalet meddelade upplysningar angående den
historiska utvecklingen af åsikterna om ursprunget för de
i Nordtysklands diluvium förekommande försteningsförande
block. G. Wahlenberg uttalade redan 1821 i sin "Petri-
ficata Telluris Suecanae", att dessa block härstammade från
Sverge, hvilken åsikt dock ej förr än långt senare vunnit
insteg hos de tyska geologerna. — Arbetet är åtföljdt af
en i ljustryck utförd vacker plansch öfver en "Geschiebe-
wall" vid Steinberg nära Lippe och af en karta utvisande
de cambriska och undersiluriska systemens utbredning inom
Sverge.

Ej. Sj.

Richter, #. M. Tabellen der Kohlenstoffverbindungen
nach deren empirischer zusammensetzung geordnet. 528
ss. stor 8:o. Berlin, R. Oppenheim, 11 m.

Öfversigt af k. vetenskapsakademiens förhandlingar. 1883.
N:o 3, 4. Om Slægten Gongrosira Kütz ved N. Wille. Om
fosforsalts inverkan på metalloxider af K. A. Wallroth. Bi-
drag till kännedomen af perikarpiets anatomi .och kärlsträng-
förloppet i blomman hos Orchideerna af J. A Österberg. Mag-
netiska observationer, gjorda i Stockholm och Haparanda år
1845 och i Karlskrona år 1846 af C. B. Lilliehöök. Mykolo-
giske Notitser fra en Reise i Sverige i Sommeren 1882 af E.
Rostrup. Telefonering af urkorrektioner af N. K. Norden-
skiöld. Sekreterarens årsberättelse.

Bihang till n:o 8, 1882—3, B. VII, h. 2: Lindström, G. Om
de palæozoiska formationernas öperkelbärande koraller. Med
9 taflor. Hinde, G. J. On Annelid remains form the silurian
strata of the isle of Gotland. With 3 plates. Tigerstedt, R.
Ueber innere Polarisation in den Nerven. Mit 4 Tafeln. Ti-
gerstedt, R. Zur Theorie der Oeffnungszuckungen. Mit 1 Ta-
fel. Andree, S. A. Undersökningar öfver svenska byggnads-
materialers värmeledningsförmåga. Med 1 tafla. Kindberg, N.
G. Die Arten der Laubmoose Schwedens und Norwegens. Arr-
henius, S. Om den magnetiska polarisationens försvinnande.
Med 1 tafla. :

Blandade ämnen.

Hildebrandsson, H. Hildebrand, Samling af
bemärkelsedagar, tecken, ordspråk och skrock rörande
väderleken. I Antiqv. tidskr. f. Sverige. Del. 7 N:o 2.
Stockholm 1883. 118 ss. 8:0.

Detta är ett synnerligen .värdefullt arbete. Gjord af
en meteorolog är samlingen dock af intresse ej blott för
meteorologen, utan ännu mer för kulturhistorikern eller när-
mare bestämdt "folkloristen", d. v. s. för kunskapen om
folkets traditionella, oskrifna literatur. Titeln anger till-
räckligt innehållet. Källor ha varit ordspråksamlingar (dock
icke Grubbs Penu proverbiale), Sibyllæ Spådom och Bond-
praktikan, några gamla almanackor, Burmans Väderleks-
spåman, Säves “Åkerns sagor,“ vitterhetsakademiens och
landsmålsföreningarnas handskrifna samlingar samt till hr
Hildebrandsson insända uppgifter från de. meteorologiska
observatörerna i landsorten och andra personer. Den om-
ständigheten att nära halfva antalet af samlingens nummer
ej återfunnits i trykta källor och således här för första
gången göres tillgängligt för forskningen, ger hopp om, att,
huru rikhaltig samlingen än är — otvifvelaktigt den stör-
sta för något land ntgifna, såsom i inledningen antydes
— likväl ännu mycket återstår ätt från folkets läppar upp-
teckna. Det vore önskligt, att Hr H:s samling finge stor
spridning, icke blott för att allmänheten därur kan få veta,
huru mycket af alla dessa “märken“, som äger någon prak-
tisk betydelse, utan också för att den genom intresserade
personer må kunna fullständigas med hvad som däri möj-
ligen ännu saknas.

Samlingen är ordnad efter sakliga synpunkter, såsom
titeln antyder, först veckodagarna, så årstiderna, månaderna,
dagarna i dessa, därefter tecken af solen, månen och öf-
riga himlakroppar o. s. v. I allmänhet är det tämligen
lätt att finna sig till rätta. Dock kunde man önska, att
äfven inom afdelningar så stora som t. ex. XXXVII (Mär-
ken af djur och växter) någon ordning iakttagits. Om
några få nummer kunde anmärkas, ätt de för samlingens
uppgift äro tämligen främmande, t. ex. XXXIV: 3 “I Östra
121 NORDISK REVY 1883.122

Göinge härad kalla gammalt folk åskan för Gudmor". En
sådan anmärkning har dock föga betydelse.

Sällan torde hos en och samma person finnas de för-
kunskaper, som kräfvas för en allsidig bearbetning af ett
sådant material. Hr H. har förklarligt nog inskränkt sig
till den meteorologiska, till en jämförelse mellan dessa folk-
liga märken och vetenskapens resultat (s. 5—21). Det
visar sig, att mycket af denna folkliga visdom är alldeles
utan grund, medan däremot mycket låter förena sig med
vetenskapliga fakta. T. o. m. fruntimmersveckans dåliga
rykte är ej alldeles oförskylladt. Den granskning ur mete-
orologisk synpunkt, som prof. H., naturligtvis med den full-
komligaste sakkännedom, gifvit, är synnerligen upplysande
och af stort värde som ledning äfven vid en framtida be-
arbetning ur historisk synpunkt. I fråga om en sådan be-
arbetning, för att utreda märkenas ursprung och utveckling
ger hr H. blott några antydningar. Äfven språkligt in-
tresse erbjuder samlingen. Här finnas t. ex. folketymolo-
gier {Corona = korndagen, Blasius — blåsmessa). För att
samlingen skulle fullt förstås, hade en del ordförklaringar
varit välkomna (ladingen, sällträ, "Buuns" oxe). Men de
ha säkerligen ej alltid varit lätta att gifva.

Lll.

Bergman, C. J. Om Gotlands Folk-lekar. Tre-
dje uppl. 46 s- 8:o. Visby (Sthlm, Distribuent: See-
lig & K:i) 1883. Pris 50 öre.

.. Hvar och en som sommartiden besökt den sköna ön
i Östersjön, har troligen ej underlåtit att på I). B. Ws.
(De badande vännernas) hög;tidsdag vallfärda till det be-
kanta Snäckgärdet utanför Wisby för att åse de öfliga na-
tionella lekarne. och spelen, i hvilka gammal och ung del-
taga af hjärtans fröjd till sena kvällen. Liksom mycket
fornåldrigt i språk, i sång och saga har den afstängda ön
bevarat en mängd folklekar från äldre tid. Dessa lekar
har den bekante skalden, den om Gotlands minnen så högt
förtjänte, lektor Bergman i Visby samlat, hvilken sam-
ling redan föreligger i tredje uppl. Vi göra ej något för-
sök att beskrifva " spela pärk", "springa stikel" och "ka-
sta varpa" eller hvad de alt heta, dessa lekar. Vi hänvi-
sa till det lilla ,nätta häftet och instämma af hjärtat i
lektor B:s slutord:

: “Måtte öfveralt i det kära fäderneslandets vackra da-
lar och fridsälla bygder de hurtiga folklekarna förtlefva i
evärdlig friskhet, och måtte de, om de råkat i glömska,
ånyo komma till heders!“ ;

Der Sprachunterricht muss umkehren! Ein Bei-
trag zur Überbürdungsfrage von Quousque Tandem.
Heilbronn. Gebr. Henninger 1882. 38 s. 8:0.

. Författaren af denna anonyma skrift har förut på, det
språkliga undervisningsgebitet publicerat en liten förträfflig
engelsk grammatik samt ett par tidskriftsuppsatser, uti
hvilka han kämpar för en bättre metod. närmast i de engel-
ska och franska språkens undervisning, företrädesvis läggan-
de vikt vid ett godt uttal och att lärjungen bibringas det
lefvande språket och på ett lefvande och lifvande sätt. Uti
förevarande broskyr lemnar förf, ett bidrag i den. i Tysk-
land mycket omordade frågan omöfveransträngningen i

skolorna. Icke så alldeles utan skäl anser han den ligga
dels i den dryga tid (ungefär två tredjedelar af hela under-
visningstiden), som isynnerhet på det högre stadiet (gymna-
sium) är inrymd åt språken, dels i den förvända eller otill-
fredsställande metoden vid deras bibringande. I en afdel-
ning “Sprachliches“ antydes, huru de grammatiska läroböc-
kerna blifvit troget beståndande i den från de klassiska
språken ärfda schablonen. En mönstring af typen såväl i
modersmålet som i de främmande språken leder till samma
resultat. De äro hvarandra fullkomligt lika. Alla begynna
med att uppräkna alfabetets tecken, hvarvid i de för de
främm. språken afsedda det vinnes, att man möjligen oriktigt
får veta bokstäfvernas namn i dessa språk. De ge vidare
en innehållsförteckning öfver satsdelarna etc., d. v. s. gram-
matikorna för de främmande språken ha inskjutit en mer
eller mindre fullständig, mer eller mindre konstig, i de fle-
sta fall alldeles förvänd s. k. "uttalslära", hvilken med svett
. och möda inpluggas, utan att begripas. Därtill läras reg-
ler för hvarje del af grammatiken i oändlighet, för det ena
språket lika väl. som för det andra, och hufvudsumman är,
att man, d. v. s. eleven, ingenting egentligen begripit och
ingenting egentligen kan.

I den andra afdelningen, “Unterrichtliches“ betonar
förf., i likhet med hvad han förut vid flere tillfällen gjort,
att den moderna språkundervisningen icke kan vinna några
beståndande resultater med att blott låta läsa regler och memo-
rera ord, ja till och med att det skriftliga arbetet, för hvil-
ket ofta många ansträngningar göras, kan läggas åsido.
Däremot måste större vikt fästas vid, att lärarna söka för
eleverna klargöra de för de respektiva språken egendomliga
ljuden, anställa och anbefalla öfningar därutinnan. Natur-
ligtvis kunna ej några fonetiska finesser ifrågakomma, blott Öf-
ning i så måtto, att lärjungen ej står alldeles handfallen, om han
får höra dessa språk i tal . eller föredrag. Detta mål kan
uppnås jämte andra, som man har rätt att vänta af. ett
praktiskt språkstudium, såsom någon kännedom om litera-
turen, förmåga att i skrift använda språket o. s. v., och
uppnås verkligen genom en utsträkt och planmässig litera-
turläsning i förening med aktgifvande på ett korrekt uttal
lättare än genom något annat. Förf, har i inledningen till
sin grammatik utlofvat en engelsk läsebok efter den plan
och i det omfång, han tänkt sig behöflig för en begynnan-
de undervisning. Tyvärr har han ännu ej haft tid fullbor-
da den.

: : Det mesta af hvad förf, sagt om tyska förhållanden
kan tillämpas på våra. Äfven hos oss klagas fortfarande öfver
"Überbürdung der Schuljugend“. Ännu operera våra grammati-
kor med ett enda lysande undantag blott och bart med bokstäf-
ver. Till och med den enda främmande "uttalslära", som
i sènare tid hos oss utkommit (se anmäl, af Bergers bok i
föreg. n:r af Nord. Revy) börjar med uppräkning af vokal-
tecknen. Anm. slutar med att hos våra lärare i de “lef-
vande“ språken och alla, som nitälska för språkundervis-
ningen, rekommendera det lilla häftet till läsning och be-
grundande.

.	Gust. Stjernström.

I november utkommer ett af doc. K. M. Thordén
på engelska författadt arbete om “Tyska universiteten och
tyska studentlifvet“ (omkr. 7 ark 8:0) med bl. a. prof på
tysk studentsång satt i musik.	•
123	NORDISK REVY 1883.	124

Universitetsangelägenheter.

,	Upsala.

Större konsistoriet.

Den 10 september. Beträffande de anslag, som för univer-
sitetets åtskilliga behof borde vid nästkommande riksdag be-
gäras, hade från teol. och med. fakulteterna samt från fil. fa-
kultetens humanistiska och matematiskt-naturvetenskapliga
sektioner inkommit skriftliga framställningar, hvaremot jur. fa-
kulteten för närvarande icke hade att i nämda hänseende fram-
ställa något förslag. Af dessa handlingar inhämtades, att fram-
ställningar blifvit gjorda af

1:0 Teologiska fakulteten	.

om anslag af 3000 kr. årligen till inrättande af två nya
fasta docentstipendier, hvardera å 1,500 kr., det ena för fakul-
tetens teoretiska linie i allmänhet och det andra för en docent
i kyrkohistoria, dock med rättighet för fakulteten att anmäla
någon annan af sina docenter till dess erhållande, om och så
länge docent i kyrkohistoria icke funnes:

2:o Medicinska fakulteten

a)	årligt anslag af 4,500 kr. till en ny e. o. professur i
anatomi,	.

b)	anslag af ytterligare 700 kr. årligen till den patologi-
ska institutionen,	.	,

c)	anslag af 1,200 kr. årligen till medicinska kliniken,

d) erforderligt anslag för att till 4,500 kr. årligen höja
aflöningen för hvardera af laboratorerna vid fysiologiska och
patologiska institutionerna,	.

e)	anslag dels af 1,000 kr årligen till materiel vid polikli-
nikerna samt polikliniska lokalernas städning och uppvärmning,
dels ock af 750 kr. årligen till aföning af amanuensen vid ki-
rurgiska och likaledes 750 kr. årligen till lön åt amanuensen
vid medicinska polikliniken, och

f)	anslag för en gång af 40,000 kr. till påbyggnad af akad.
sjukhuset;

3:	0 Filosofska fakultetens humanistiska sektion '	-
om anslag af 4,000 kr. årligen, att efter 5 år höjas till
4,500 kr., till inrättande af en e. o. professur i slaviska språk,
men, i händelse k. m:t skulle finna sig vara förhindrad. att
härom göra framställning till nästkommande riksdag, att be-
hofvet måtte tillgodoses genom ett anslag af 2,500 kr. årligen,
att tilldelas någon af universitetets lärare mot skyldighet att
hålla offentliga föreläsningar i slaviska språk, intill dess en e.
o. professur kan erhållas;

4:	0 Filosofska fakultetens humanistiska sektion :

a)	till inköp af materiel, afsedd för undervisningen i me-
kanik, 500 kr årligen,

b)	för medicinsk-kemiska institutionens samt de farma-
kologiska och medicinsk-naturalhistoriska samlingarnas flytt-
ning från kemiska institutionsbyggnaden samt deras förläggande
till gamla kemiska gården dels i det nu varande stenhuset
och dels i ett nyuppfördt stenhus därstädes, enligt förut in-
lemnadt detaljeradt kostnadsförslag, slutande å 115,000 kr., .

c)	för det matematiska seminariet 1,500 kr. för år 1885, -
d) 6,000 kr. till inköp af en vertikalcirkel för astronomi-
ska institutionens behof.

Sedan förslag tillika blifvit väkta om framställning för
beviljande af återstoden af anslaget för: till- och ombyggnad
af anatomiska institutionshuset 40,000 kr., för språkseminariet
3,000 kr. samt för inrättande af 5 nya rörliga docentstipendier
6,000 kr., hade ifrågavarande ärende blifvit remitteradt till ut-
låtande af drätselnämden, som den 9 sistl. juni afgifvit sitt ut-
låtande och, beträffande det af med. fakulteten begärda ytter-
ligare anslaget af 700 kr. till patologiska institutionen, upp-
lyst, att drätselnämden i sitt förslag till ny stat för universi-
tetet tillstyrkt höjning med 500 kr. från universitetets medel
uti materielanslaget. för samma institution, hvarjämte drätsel-
nämden vidare upplyst, att universitetet i öfrigt saknade till-
gångar af egna medel för de anslag, hvarom framställningar
blifvit gjorda.	:	.

Efter det större konsistoriet den 29 sistl. juni beslutat öf-
verlemna ifrågavarande ärende till behandling af en komité,

bestående af rektor prof. Sahlin samt prof:na Cornelius, V.
Nordling, Holmgren och Thalén, med anmodan att inkomma
med yttrande, hvilka af ifrågavarande framställningar, som bor-
de begäras i främsta rummet, hade nämda komité inlemnat
sitt infordrade utlåtande. (I detta tillstyrktes företrädesvis så
väl anslag till docentstipendium i kyrkohistoria, hvaremot dock
rektor reserverat sig, som till de under n:ris 1—10 här nedan
omförmälda ändamål.)	.	.

Hvad först beträffade teol. fakultetens framställning om
anslag för inrättande af docentstipendier beslöt konsistoriet ef-
ter vidlyftig diskussion med 10 röster (Tullberg, Henschen, Cla-
son, Schultz, Fries, Lundquist, Cleve, Löfstedt, Hagberg, och
Sahlin) mot 6 (Alin,• Thalén, Holmgren, Hedenius, Rydin och
Rabenius) att afstyrka fakultetens framställning med åbero-
pande af rektors reservation.	-

Vidare beslöt konsistoriet tillstyrka följande anslag:

l:o 4,500 kr. årligen till inrättande af en ny e. o. profes-
sor i anatomi (förut begärdt 5 gånger); .	:

2:o 1,200 kr. till medicinska kliniken;	-

3:o de båda laboratorslönernas (i med. fak.) höjande till
4,500 kr. hvardera; •

4:0 4,000 kr. (efter 5 år 4,500) årligen till en professur i
slaviska språk;

5:o 6,000 kr. till inköp af en vertikalcirkel; -

6:0 500 kr. till inköp af materiel för undervisningen i me-
kanik ;

. 7:o återstående 40,000 kr. af beviljade anslaget till anato-
miska institutionsbyggnaden,

8:o 3,000 kr. till språkseminariet,

9:0 1,500 kr. till matematiska seminariet, hvilka sistnämda
anslag skulle begäras på ordinarie stat;	..	;

10:o 6,000 kr. årligen till inrättande af 5 nya rörliga do-
centstipendier.

Med afseende å hvad komitén andragit i anledning af med.
fakultetens framställning om anslag till materiel vid poliklini-
kerna och till aflöning åt amanuenser vid samma polikliniker
äfvensom för medicinsk-kemiska institutionens flyttning, an-
såg konsistoriet frågan öm beviljande af anslag för dessa än-
damål kunna tills vidare anstå, liksom konsistoriet icke ansåg
sig böra nu förorda anslag till påbyggnad af akad. sjukhuset.

En framställning från matem. -naturvetenskapliga sektionen
om statsanslag till aflöning åt en amanuens vid zootomiska
laboratoriet föranledde icke till någon åtgärd, enär ärendet
inkommit för sent för att kunna behandlas såsom riksdags-
petition..

Den 26 sept. Stud. C. G. Fritzells besvär hos k. m:t rö-
rande vägrad rättighet till Hedmanska släktstipendiet, öfver
hvilka besvär konsistoriets yttrande infordrats, öfverlemnades.
till utlåtande af inspector stipendii, prof. C. A. Cornelius.

. Frågan om ridundervisningens öfvertagande återemitterades.
till drätselnämden med anledning däraf, att erbjudande att
öfvertaga denna undervisning inkommit äfven från t. f. länsve-
terinären H. Åkerström.	,

Konsistoriet beslöt hos kanslern begära tillåtelse för uni-
versitetet att till förvaltning mottaga afl. gårdsägaren J. Bjur-
zons donationer å tillsammans 50,000 kr. (Denna framställning
har sedermera af kanslern bifallits.) Testamentsexsekutorerne
hade på konsistoriets begäran ändrat en föreskrift i stadgarna,
att Bjurzonska stipendierna för värmländingar skulle utbetalas
kvartalsvis. Enligt det förändrade stadgandet sker utbetalning
vid slutet af hvarje termin, såsom förhållandet är med öfriga
stipendier.-

Den 17 oktober. T. f. länsveterinären H. Åkerströms anbud
att öfvertaga ridundervisningen bordlades i afvaktan på, huru-
vida tilltänkt bolag komme att bildas af hrr J. G. Arsenius,
W. Ulander och P. Lundberg, som förut ingifvit anbud. . ;

Den 24 oktober. Konsistoriet beslöt enhälligt förorda e. o.
professor 0. Hammarstens och docenten F. R. Kjellmans utnäm-
ningar utan ansökan, den förre till professor i medicinsk och
fysiologisk kemi samt den senare till e. o. professor i botanik.

Vice häradshöfdingen J. Östberg; ende sökanden till aka-,
deminotarietjänsten, uppfördes enhälligt &: förslag fill nämda
befattning.
125	'	NORDISK REVY 1883.	126

Juridiska fakulteten»

Sept. 29. Aflades juris utriusque kandidatexamen af Mau-
ritz Sahlin, Värml.

E. o. professor Afzelius åtnjuter tjänstledighet f. o. m. den
15 oktober på grund af ledamotskap i den skandinaviska sjö-
lagskomitén.

Medicinska fakulteten.

1883. 3 Sept. Anmäldes kanslersbref om förordnande
för kand:na P. Wallgren och E. Wåhlén att från d. 1 sept,
tjänstgöra, Wallgren såsom underläkare och Wåhlén såsom ama-
nuens vid medicinska kliniken.

Till innehafvare af Hvasserska resestipendiet utsågs Licen-
tiaten J. A. N. Kindeström.

7 Sept. Beslöts anmäla e. o. prof. Hammarsten till erhål-
lande af lediga ord. professuren i med. och fysiolog, kemi.

15 Sept. Förnyadt anslag af 1500 kronor till löneförbätt-
ring åt laboratorn Blix under år 1884 begärdes, :

Begärdes förordnande för kand. I. Sandström att fortfa-
rande under läsåret 1883—1884 tjänstgöra såsom extra lärare
i histologi.

Akademiskt tryck.

Hogner, Rich. Några undersökningar beträffande saltsyre-
afsöndringen vid magkatarr och dilatation. Lund 1883. 8:0.
160 s.	............

Rödström, P. De imaginibus Sophocleis a rerum natura
sumptis. Sthm 1883. 8:o. 42 s.

Westling, G. O. F. Hertig Karls furstendöme under åren
1568—1592. Sundsvall 1883. 4:o. 93 s.

Index Scholarum. Sem. aut. 1883.	-

Föreläsningar och öfningar. Höstterm. 1883.	•

Kristiania.

Resestipendier.

12 Mai 1883 uddelte det akademiske Collegium Renterne
af det Räthkeske Legat (Kr. 2,300) til: Conservator R.. Collett
(for i indeværende Sommer at foretage zoologiske Reiser til
Finmarken og senere til Landets Sydvestkyst), Univ. stip. A. Hel-
land (Bidrag til 21/, Maaneds Reise for at undersöge Disloka-
tioner samt Jæderens Geologi), Stud. real. E. H. Jorgensen (for
11/, Maaned at undersöge den fanerogame Flora ved Kysten
fra Langesundsfj orden sydover),Stud. med. Joh. Olsen for 1
indeværende Host at undersöge de större Soparter i Bergens
Stift særlig med Hensyn til de spisélige Arter), Cand. mineral.
Roscher (Bidrag „til en 2 à 3 Maaneders Reise i Norge i hytte:
videnskabeligt Öiemed), Conservator Sparre-Schneider (for 1
indeværende Sommer at anstille förskjellige zoologiske under-
sögelser i Tromsö Amt). 1

30 Mai 1883 uddelte det akad. Collegium af Renterne af
det grevelige Hjelmstierne-Rosencroneske Legat (Kr. 4,400) til:
Cand. mag. K. Brekke (Tillæg til et tidligere tilstaaet Stipen-
dium til et Aars Ophold i Paris for att studere romanskEilologi),
Dr phil H. Reusch (Bidrag til et 8 Maaneders Ophold i Odlan-
det for at fortsætte sine Studier af optisk Krystallografi, petro-
grafisk Mikroskopi samt Eruptive- og krystalliske Skifre), Re-
servelæge Leegaard (Bidrag til et 3 à 4 Maaneders Ophold 1
Udlandet for at fortsætte sine Studier i medicinsk Pathologi og
Therapi), Univ. stip. A. Helländ (Tillæg til det ham af det
Rathkeske Legat som ovenanfört, tilstaaede Reisestip endium).

S. D. tildelte Collegiet Biblioteksamanuensis, Cand. mag.
A. Seippel Renterne af Gust. A. Bruuns Legat (Kr. 2000) tor
under 1 Aars forlænget Ophold i Udlandet at fortsætte sine
Studier i de semitiske og det persiske Sprog. ,

S. D. tildeltes 2 Stipendier (Kr. 4000) af det Mantheyske
Legat til Cand. jur. H. Scheel (for under 1 Aars Ophold 1 Od-
landet at studere Statsökonomi og Retsfilosofi) og Cand. jur.
H. Smedal for under 1 Aars Ophold i Udlandet at studere al-
mindelig Strafferet Og Fængselsvæsenet).

18 juni 1883 uddeltes Renterne af Prins Gustafs Legat til
Stud. med. John Berle.

Ved kgl. Resolution af 23 juni blev af det «til Videnskabs-
mænds Reiser i Fædrelandet» beviljede Belob (kr 2,400) efter
det akademiske Collegiums Indstilling uddelt Reisestipendier
til: Prof. Joh. Storm (2 Maaneders Reise i det indre Norge til
Fortsættelse af studier af norske Dialekter), Prof. L. I)aae (Bi-
drag til en Reise til Danmark og Sverige for at fortsætte Under-
sögelser i den nordiske Historie især i Perioden fra det 15:de
til det 17:de Aarh.) Prof. P. E. Schiötz (Temperaturmaalinger i
Mjösen), Korpslæge Arbo (anthropologiske Undersögelser af
det norske folk), Cand. mag. A. Larsen (Fortsættelse af Under-
sögelser af Dialekter i forskjellige Landsdele), Cand. jur. TIL
Prebensen (Undersögelse i Kjöbenhavnske Arkiver af Forarbei-
der til Christan V:s norske Lov), Telegrafist Foslie (4 Maane-
ders Reise for at foretage Undersögelser over Norges Lamina-
rier).

Ved kgl. Resolution S. D. blev det «til Videnskabsmænds
Reiser i Udlandet» bevilgede Belob (Kr. 6000) uddelt til: Dr
I. Undset (for i 1 Aar at fortsætte sina archæologiske Reiser),
Amanuensis S. Wleugel (Bidrag til et forlænget Opholdi Ud-
landet -til Fortsættelse af chemiske Studier), Pastor I. Dahl
(Bidrag til et Aars Ophold til Fortsættelse af religionsviden-
skabelige Studier), Conservator G. A. Guldberg (1 Aars Ophold
i Udlandet for at studere comparativ Embryologi), Amanuen-
sis J. Otto (1 Semesters Ophold i Strassburg for at studere
Fordöielsens Chemi.)

Kobenhavn.

Personalforhold.

Efter prof. R. Nielsens afgang fra universitetet (se revyens
n:o 1) er prof., dr phil. K. Gislason indtraadt som medlem af
konsistorium efter embeds alder. Konsistorium bestaar nu af
folgende medlemmer:

a) i fölge embeds alder:	.

Professor, dr theol. C. II. Scharling.

«	«	«	P.	Madsen.

«	- « jur. A. H. F. C. Goos. •

«	«	«	H.	W. Scharling.

«	M.	Saxtorp.

«	dr	med.	P.	L. Panum.

-	«	« phil. I. L. Ussing.

«	«	« A. M. F. van Mehren.

«	«	« K. Gislason.	.

» etatsraad, dr med. & phil. 1.1. S. Steenstrup.

» C. V. Holten.

/	b) I fölge valg:

Professor, dr phil. A. Steen.

»	»	» P. E. Holm.

» -	» : » J. F. Johnstrup.

. dr jur. H. Matzen.

» .	» med. C. M. Reisz.

Efter kundgjörelse af 18 sept. 1850, § 3 bestaar konsisto-
riet af 16 medlemmer, af hvilke 11 (2 af det theologiske, 2 af
det rets- og statsvidenskabelige, 2 af det medicinske, 3 af det
filosofiske og 2 af det matematisk-naturvidenskabelige fakul-
tet) indtræde efter anciennetet i hvert fakultet, uden særlig
udnævnelse, men de 5 övrige i folge valg. Valget foretages af
den akademiske lærerforsamling med absolut stemmeferhed
mellem samtiige normerede professorer uden hensyn till fakul-
tet. Det gjælder for 5 aar. Den akademiske lærerforsamling
dannes af samtiige ved universitetet (enten i normerede plad-
ser eller uden for dem) fast ansatte lærere, ligesom ogsaa saa-
danne, der ere konstituerede i normerede læreres sted. .

— Efter endt afgangsexamen ved de lærde skoler og til-
lægsexamen ved universitetet i den förlöbne. sommer ere 250
studerende (deribland 3 kvinder) blevne immatrikulerede ved
universitetet. Immatrikulationen foretages den 22 sept.
127

NORDISK REVY 1883.

128

Akademiske grader.

Doktorsgraden er erhvervet af folgende:

. a) Medicin: 13 sept, klinisk assistent ved födselsstiftelsen
P. J. Bondesen. Afhandling: »Om den antiseptiske behandling
af komplicerede frakturer og dens indflydelse paa disse læsio-
ners forlöb og prognose». Opponenter: prof. Stadfeldt og prof.
Plüm.

15 sept, læge P. J. Liisberg. Afhandling: »Studier over
nogle physiske Cavernesymp tomer». Opponenter: prof. With
og prof. Reisz.

b) Filosofi: 21 sept. cand.philol., adjunkt ved Reykjavik
lærde skole. B. M. Olsen. Afhandling: Runerne i den oldis-
landske literatur». Opponenter: prof. Gislason og doc. Wimmer.

Den theologiske licenciatgrad er 25 sept, erhvervet af sog-
nepræst H. B. Ussing. Afh: «Den kristelige vished. Apologe-
tiske undersögelser med særligt. hensyn til Franks’ «System
der christlichen Gewissheit«. Opp: prof. H. Scharling og prof.
Madsen.

Videnskabelige samlinger.

Universitetsbibliotheket: Konsistorium har 5 sept, fritaget
assistent, dr. phil. I. A. Fridericia for udförelsen af hans for-
retninger i tidsrummet 24 sept —24 dec., for at han kan fore-
tage en reise til udlandet i videnskabeligt öjemed.

Legater og stipendier.

Paa kommunitetets budget — kommunitetet er en med uni-
versitetet forbundet stiftelse, hvis öjemed er at yde understöt-
telse til studerende, dels ved fribolig (regensen), dels ved pen-
gestipendier — bevilges aarlig til rejseunderstöttelser i viden-
skabeligt öjemed til yngre videnskabsmænd et belob af 4000
kr., der fordeles, efter indstilling af konsistorium, af ministe-
riet for kirke- og undervisningsvæsenet. Portionernes störrelse
bestemmes i hvert enkelt tilfælde. Dette belob har i en læn-
gere aarrække vist sig utilstrækkeligt til at fyldestgjöre de
krav, som stilles till det, idet man har maattet afvise kvalifice-
rede ansögere, hvortil kommer, at de belob, der have kunnet
ydes i rejseunderstöttelse, som oftest. ere uforholdsmæssig smaa,
langt mindre, end ansögerne have behov, for at et bedre viden-
skabeligt udbytte af rejsen kan opnaas. Konsistorium har
derfor 9 juni andraget om en forhöjelse af denne konto med
2000 kr. Denne indstilling har ministeriet for kirke- og un-
dervisningsvæsenet 27 juni bifaldet, og den ommeldte konto vil
derfor paa forslaget til finansloven for 1884—85 (1 april 1884
— 31 marts 1885) blive optaget med 6000 kr.

. — Regensen (et under kommunitetet hörende studenterkol-
legium) yder fribolig, hvormed folger et pengestipendium paa
96 kr. aarlig, til 100 studenter, dels som boliger paa 2 værel-
ser, besternte til fælles bolig for. 2 alumner, dels som eneværel-
ser. Privilegerede til at nyde dette beneficium ere alle island-
ske, færôiske og grönlandske studerende samt tvende studeren-
de med förste karakter til afgangsexamen fra Frederiksborg
skole. I tidens löb er de privilegerade alumners tal steget me-
get betydelig, navnlig paa grund af den stærke tilgang fra
Reykjavik skole, saa at forholdet mellem de privilegerede og
uprivilegerede regensalumner er blevet forrykket til skade for
de sist nævnte. Bestyrelsen for kommunitetets stipendievæsen
(der bestaar af 3 professores consistoriales, valgte af consisto-
rium paa 5 aar, saaledes at 1 skal være af det theologiske, 1
af det rets- og statsvidenskabelige fakultet, medens den 3:dje
vælges frit uden hensyn til fakultet) har derfor anset det for
at være af paatrængende vigtighed, at der bliver truffet en
lignende foranstaltning i de uprivilegerede ansögeres interesse,
som der allerede ved reglement for kommunitetsstipendiet og
regensbeneficiet af 11 febt. 1848 er fastsat for kommunitets-
stipendiet. I skrivelse af 19 juni har den indstillet til konsi-

storium, at der paa kommunitetets budget for 1884—85 outages
folgende. "Overstiger paa en gang tallet af de til at nyde re-
gensbeneficiet privilegerede studerende 20, skal tallet af de
regenspladser, der kunne bortgives til uprivilegerede ansögere
ikke derved formindskes. De privilegerede ansögere, som ved
denne bestemmelse maatte udelukkes fra at erholde regensbene-
ficiet, nyde, saa længe hindringen varer, en maanedlig husleje-
godtgjörelse af 20 kr., anslaas til 2000 kr.« Denne indstilling
anbefalede konsistorium under 17 juli til ministeriet, der under
25 s. m. bifaldt, at en saadan bestemmelse optages paa forslaget
til finansloven for 1884—85.

— Blandt de legater, universitetet har under sin bestyrelse,
er der et, I. L. Smiths legat, der virker for videnskabelighedens
fremme, idet en betydelig del af dets aarlige renteudbytte ud-
deles i portioner paa 600 kr. og 1000 kr. til unge videnskäbs-
mænd. Det har i aarenes lob vist sig vanskeligere og vanskeli-
gere ved hjælp af dette legat at tilfredsstille den trang, der
har gjort sig gjældende med hensyn til at fremhjælpe udvik-
lingen af unge videnskabsmænd, dels fordi der blandt videnska-
bens dyrkere er en större tilgang end tidligere, dels ogsaa for-
di universitetet under den nu værende trang til fra de enkelte
videnskaber at udsondre særlige grene af disse og gjöre dem
til gjenstand for et mere indgaaende videnskabeligt studium
ofte maa önske at kunne understötte slige specialstudier. Kon-
sistorium har derfor i skrivelse til ministeriet af 19 juli udtalt
önsket om at have andre midler, der i denne henseende kunde
supplere Smiths legat, og idet det navnlig har henpeget paa
kommunitetets midler, har det indstillet, at der paa kommuni-
tetets budget for 1884—1885 optages forslag om bevilling af 5
stipendieportioner à 1000 kr. til understöttelse af unge viden-
skabsmænd. Ministeriet har 25 juli bifaldet, at forslag til en
saadan bevillingoptages paa forslaget tilfinansloven for 1884
-1885. 6 161 6

Innehåll:

Budin: Evighetsvinkar.

Wikner: Predikningar.

Blessing: Prædikener.	.

Voigt: Die XII Tafeln.

Fulda: Das Verbrecherthum.

Bittner: Zur Pathologie des modernen Strafvollzuges,

Hostinsky: Die Bedeutung der praktischen Ideen Herbarts
für die allgemeine Aesthetik.

Müller: Ptolemæi Geographia,

■ Lütken: Peter Willemoës.

Lundell (Prytz): Comoedia om Gustaf Then Första.

: Brinckmeyer: Die provenzalischen Troubadours. .

: Kuhn § Klatt : Literaturblatt für Orientalische Philologie.

. Schiaparelli: Monumenti Egiziani. .

: Aars:. Sokrates.	1	. :

Aars: Endnu lidt om Sokrates og Xanthippe.: :
Pauli.: Altitalische Studien.. :: •:	:

Wilken .•Die prosaische Edda II.	:

Olsen: Runerne i den oldislandske literatur.	.

. : Weierstrass 8. Schwarz: Formeln und Lehrsätze zum Ge-
brauche der elliptischen Functionen.	/

Hann: Handbuch der klimatologie.	.

Tissandier: Vetenskapliga tidsfördrif.	.	.

Remele: Die versteinungsführenden Diluvialgeschiebe des
norddeutschen Flachlandes. . •.
Hildebrandsson: Samling af bemärkelsedagar.	. .

Bergman: Gotlands folklekar. .:
Quousque Tandem: Der sprachunterricht muss umkehren.
Universitetsangelägenheter (Upsala, Kristiania, Kebenhavn).

På Nordisk Revy prenumereras antingen genom posten eller bokhandeln. Pris för år (16 n:r) 3,75
(utom postarvode), för prenumeranter å tidningen Upsala 2,50. .

Upsala, Karl Möllersvärd, 1883.
N:r 5.

15 Nov. 1883

N () It DIS K R E Y Y

tidning for vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. O. y. Alin, H. N. Almkvist, P. T. Cleve, C. Goos, %. Hagströmer, S. E. Henschen, H. H. Hildebrandsson, Edv. Hjelt, L. F. Leffler,

C. G. Lundquist, C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Bibliot. A. C. Drolsum; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. J. E.
Berggren, H. Bergstedt, K. H Blomberg, S. J. Boethius, A. L. Bygden, O. A. Danielsson, D. Davidson, “. A. Ekman, A. Erdmann,
H. G. Hjärne, O. V. Knös, y. A. Lundell, A. N. Lundström, A. F. Sehagerström, y. H. E. Schück, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Söder-
blom, %. H. Théel, P. %. Vising, O. Widman; Fil. drr M. Billing, H. von Beilitzen, R. Hertzberg; Jur. kand. C. O. Montan ; Bibl.-
amann. G. H. E. Lewvenhaupt, E. H. Lind, C. G. Stjernström; Fil. lie. A. Bendixson; Fil. kand. R. Arpi m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

-	.	K. Möllersvärds förlag.

Teologi. .

Constantin Constantius den yngre. Skal re-
formationen fortsættes? Religiös afhandling. Koben-
havn. I kommission hos Lehman et Stage. 1883.

Denna, lilla skrift är, som synes redan, af dess första
sidor, ett uttryck för den starkt subjektivistiska uppfattning
af religionen, som i våra granland; grundlagts, hufvudsak-
ligen af Kierkegård och Grundtvig. Här kan naturligtvis
ej. vara vår uppgift att ingå på någon granskning af själfva
denna ståndpunkt. Endast om det sätt, livarpå den af för-
fattaren utföres, kan det tillkomma oss att här yttra oss.
Först må då i mer formelt afseende anmärkas den ofta
stötande ton, i hvilken författaren särdeles i skriftens förra
hälft tager till orda om både filosofi och dogmatik, hvilket
så mycket mindre kan tilltala den opartiske granskaren, som
hvad han i detta afseende i sak presterar till den allra
största delen dels föranledes af grofva missförstånd af mot-
ståndarnes verkliga mening, dels egentligen ej är annat än
omotiverade exklamationer, icke alltid burna af den kärle-
kens anda, som isynnerhet en skrift i religiösa ämnen ej
bör sakna. Mot prof. Martensen isynnerhet riktas krafti-
ga angrepp, ofta af mer personligt innehåll än som kun-
nat vara gagnande för författarens sak. En ärlig öfverty-
gelse, grundad på studier och på en erfarenhet sådan som
denne tänkares, förtjänar dock alltid att bemötas med akt-
ning, äfven af den som i sak aldrig så skarpt ogillar den.
Härmed synes sammanhänga en viss tendens att för sig
och sina meningsfränder göra anspråk på namnet "kristen",
"samvetsöm" o. s. v. i en alldeles särskild bemärkelse. —■
Hvad det mer sakliga vidkommer, så faller det stundom
blott alt för lätt i ögonen, att de vapen förf, med sådan
häftighet slungar mot sina motståndare, på ett ganska
kännbart sätt träffa honom själf. Så t. ex. vill han alldeles

underkänna ej blott förståndets eller hvad han ironiskt kal-
lar "vetenskapens" rätt att hafva något att säga i religiöst
ting, äfven bibelns för att ej tala om de symboliska böc-
keruas (symbolum apostolicum inberäknadt, som bekant i
strid mot Grundtvig) auktoritet förkastas. Däremot heter
det, att hvad (enligt bibelns berättelse) Gud, änglarne och
Guds son yttrat, det skall gälla som auktoritet. Männi-
skor kunna misstaga sig — icke så de nämda väsendena.
Men ser då ej författaren, att det är människor, som be-
rättat för oss, att de sistnämda yttrat detta eller detta— och
människor kunna ju misstaga sig? Eller inser han ej, att
alt hvad Grundtvig yttrat mot bibelns auktoritet, och som
han själf vänder mot symbolum apostolicum, kan ord för-
ord vändas mot honom själf? Af jämförelsevis största värde
är tvifvelsutan kritiken af kyrkans sakramentlära.

Vi hafva ansett oss böra påpeka den lilla skriftens
brister både till form och innehåll. Vi hafva funnit oss
så mycket mer manade att göra detta, som rec. själf i åt-
skilliga afseenden för sin personliga del sympatiserar med
den riktning författaren tillhör. Men vi tro ej att den-
na riktning genom författarens skrift i någon nämnvärd
grad förts vidare, ej häller att denna skrift kan betraktas
som en af de mer betydande framställningarna af hvad
förut genom denna riktnings målsmän kan vara vunnet.

. L. H. A.

Teologisk tidskrift. Utg. af Martin Johansson. 1883.
H. 5. Genmäle till prof. C. Warholm I. af Chr. Ca-
vallin, II. af M. Johansson. Hvad menas i treenighets-
dogmen med gudomsväsen och gudomlig person? af Nils
Lövgren. Erån Schweiz, af C. H. M. Slutord om. den
apostoliska successionen inom den svensk-lutherska kyrkan
af A. Bernhard jemte Slutanmärkning af H. Hjärne. Till
herr H. D. J. af A. F. G. och till professor Granfelt
af H. D. J. Anmälningar.
131	NORDISK REVY 1883.	132

Tidskrift för kristlig tro och bildning. Utg. af K. H.
G. von Schéele och U. L. Ullman. 1883. H. 4. Svenska
kyrkan och Luthersjubileet II. Wirsén, C. D. af, Martin
Luther. Svedelius, V. E. Om Martin Luthers kulturhi-
storiska betydelse. Om införande af en årlig reformations-
fest. Norrby, C. En blick på den apologetiska literatu-
ren i vårt land. (Slut.) Ilvem har kommit in på salig-
hetsvägen? Bih.: Bernhard, A. Hvem angår beskyllnin-
gen för “jesuitiska“ läror? Genmäle.

Tidskrift for udenlandsk theologisk Litteratur. Udg.
af L. Gude. 1883. H. 3. Gunning, J. II. Dante Alighieri.
Köstlin, J. Luther og Janssen, den tydske Reformator og
en ultramontan Historieskriver.

Luthersk Ügeskrift. 1883. N:o 14. Thrap, D., Jo-
nas Rein. Literatur.

Luthersk Kirketidende. 1883. N:o 13. Et kort Ka-
pitel om lange Prædikener. Todne Spilling (Forts.).

Theologisk Tidskrift for den evang.-lutherske Kirke i
Norge. Udg. af C. P. Caspari og G. Johnson. N. R., B.
9, H. 1: Salmehistoriske Bidrag af J. N. Skaar. Exe-
getiske og dogmehistoriske Bidrag til den forste eller Kon-
kordieformelens Læretypus om Udvælgelsen af H. G.
Stub. Bibelen paa norsk-islandsk (norröna) i Middelal-
deren (forts.) af J. Belsheim. Den christelige Troes
"necessaria, maxima, publica et manifesta capitula“ i Ori-
genes "Commentariorum in Matthæum series“ n. 33 af
C. P. Caspari..

Blessing, P. Prædikener over Kirkeaarets Evangelier.
Udg. efter Forf:s Dod ved K. Schoning. H. 7—8 (slut). Kra.
Cammermeyer.

Myrberg, 0. F. Ettord i edsfrågan. Ups. Alm-
qvist & Wiksell. 20 ss. Pr. 0,25. :

Filosofi.

Genmäle. .

Med anledning af anmärkningar, hvilka blifvit gjorda
uti en i N:o 2 af Nordisk Revy införd anmälan af Grub-
bes Ontologi, beder undertecknad att få nämna, att utgif-
varne af det ifrågavarande arbetet hysa alt för stor pietet
för Grubbe, både som filosofisk tänkare och författare, för
att kunna tillåta sig att i någon som hälst af hans skrif-
ter inlägga andra tankar än hans egna. I Ontologien före-
kommer därföre ingenting annat än hvad Grubbe själf
verkligen sagt. Detta gäller äfven om de satser, som fylla
luckorna i Grubbes ursprungliga framställning af ontolo-
gien, hvarom en hvar, som det vill, kan öfvertyga sig ge-
nom en jämförelse dels med hans egna handskrifter och
redan trykta arbeten, dels ock med Boströms anteckningar
efter Grubbes ontologiska föreläsningar. Att utgifvarne icke
meddelat någon uppgift om den tid, då Grubbe författat
och omarbetat sin Ontologi, beror därpå, att alla sådana
uppgifter saknas i dennes egna handskrifter — med undan-
tag af föreläsningarna öfver "Det skönas och den sköna
konstens filosofi“. Några upplysningar därom förekomma

icke ens i Grubbes egenhändiga meddelanden om sin lef-
nad, utom det att man i dem får veta, när denne förelä-
ste öfver filosofiens propedevtik och logik och psykologi.
Och hvad Boströms omnämda anteckningar beträffar, så
saknas i dem till och med alt tillkännagifvande, att de äro
gjorda efter Grubbes föreläsningar, ehuru detta icke kan
betviflas af någon, som läst Grubbes ontologi.

Lund den 24 Oktober 1883.

Axel Nyblœus.

Fick, A. Philosophischer Versuch über die Wahr-
scheinlichkeiten. Würzburg. Stahel’sche Buchhand-
lung. 1883. 46 ss.

Hvad menas med att något sannolikt kommer att in-
träffa? Hvad menas med att ett omdöme är sannolikt?
Och slutligen, hvad har det för betydelse att matematiskt
bestämma en viss sannolikhet, så att man t. ex. säger: att
det och det under vissa förhållanden kommer att inträffa
har en sannolikhet stor 79/100- Är det så, som somliga
hafva påstått, att sannolikheten endast är till för männi-
skan och utgör det hvarmed hon ersätter full visshet?
Författaren bestämmer ganska precist sin ställning till en
sådan uppfattning. Äfven om vi tänka oss i samma ställ-
ning som Laplace’s bekanta verldsande, för hvilken det
nödvändiga sammanhanget mellan företeelserna låg full-
ständigt klart, skulle sannolikheten, menar förf., bevara sin
betydelse. Den utgör nämligen en matematiskt bestämbar
egenskap hos de omdömen, som under vissa förutsättningar
kunna fällas. Laplace’s yttrande hvilar på förutsättningen,
att det enda, som är värdt att veta, är hvad som faktiskt
kommer att inträffa. Fick däremot anser ett omdömes san-
nolikhet i ock för sig vara värd att hafva kunskap om.
På samma sätt, skulle vi kunna tillägga, har det matema-
tiska vetandet sitt värde i och för sig, t. ex. såsom kun-
skap om talens förhållanden, oberoende af sitt värde såsom
den grund, hvarpå naturvetenskaperna hvila.

Det är ifrån denna ståndpunkt, hvilken också kan ut-
tryckas så att sannolikheten intet har att göra med hvad
som faktiskt kommer att inträffa eller hvad som är sant,
som förf, utför sin undersökning. Och för egen del må-
ste vi uttala vårt tack för den klarhet, som det lyckats
förf, att från denna ståndpunkt sprida öfver sannolikhets-
begreppet.

Ny literatur:

Schneider, G. H., Freud und Leid des Menschenge-
schlechts. Eine social-psychologische Untersuchung der
ethischen Grundprobleme. Stuttgart,. Schweizerbart. XVIII
+ 380 ss. Pr. 8 m. .

Spencer, Herbert. . Utvecklingsläran. I. Öfvers. af Vic-
tor Pfeiff; med företal af prof. C. Y. Sahlin. Ups. Alm-
qvist & Wiksell. IX+ 240 ss. Pr. 3 kr.

Åberg, L. H. I äktenskapsfrågan. Ups. Almqvist à
Wiksell. 91 ss. Pr. 1,25.

Åberg L. H. Ett genmäle till doc. C. P. Wikner.
Ups. Almqvist & Wiksell. 46 ss. Pr. 0,75.
133	.	.	. NORDISK REVY 1883.	.	134

. Wikner, Pontus. Svar på doc. Åbergs "Genmäle".
Ups. Almqvist & Wiksell. 35 ss. Pr. 0,40,

Historia.

Wiedemann, Alfred. Die ältesten Beziehungen
zwischen Aegypten und Griechenland. Vortrag ge-
haltin an der Universität Bonn 27 Oktober 1882.
Leipzig, J. A. Barth. 1883. 22 s. 8:o. Pr. 0,60 M.

... Sedan K. O. Müller år 1820 utgaf sitt berömda ar-
bete "Geschichte hellenischer Stämme und Städte", hvari
han sökt ådagalägga den grekiska odlingens själfständiga
ursprang och af främmande inflytelser oberörda utveckling
intill tiden för den grekiska kolonisationen å M. Asiens
kuster, har inom den lärda verlden den frågan ganska lif-
ligt dryftats, om och i hvad mån Grekland under nämda
förhistoriska tid rönt några inflytelser från utlandet och
särskildt från de urgamla kulturländerna Ägypten, Chaldäen
och Assyrien. Man har nämligen trott sig dels i Grek-
lands religion, isynnerhet dess af Pausanias omnämda lokal-
kultur (Röth, Die abendländ. Philosophie), dels i dess äl-
sta konst spåra dylika : inflytelser, och vanligtvis har man
sökt förklara dessa genom främmande folkstammars eller
nybyggares invandring i Grekland i en aflägsen forntid.
E. Curtius (“Die Jonier vor der dorischenWanderung“,
Berlin 1855; jfr hans Griech. Gesch. I. Berlin 1857—8.)
ser däremot i Jonierna fortplantarne af dessa inflytelser.
Enligt honom skola nämligen Jonierna efter de öfriga hel-
léniska stammarnas invandring från M. Asien öfver Helle-
sponten till Grekland ännu under århundraden hafva kvar-
stannat i M. Asiens västra och södra kustländer och under
sin fortsatta vistelse där småningom tillägnat sig åtskilligt
af Österlandets högre odling; och när de slutligen sjöledes
invandrade till Greklands öar och kuster, skola de dit hafva
medfört den kultur, som de i M. Asien tillägnat sig. Så-
lunda blefvo de, enligt Curtius, redan i en aflägsen förhi-
storisk tid medlare mellan Hellas och österlandet och där-
med äfven de förnämsta bärarne och främjarne af den äl-
sta helleniska civilisationen. Äfven härutinnan träder Cur-
tius i motsats till K. O. Müller, som tilldelar Dorierna
denna betydelsefulla rol. Curtius’ anförda åsikt har dock
aldrig lyckats- tillvinna sig ett allmännare erkännande inom
den lärda verlden; och de förnämsta förutsättningar, på
hvilka den är bygd -—: namnet Uinim==Jonier, söm enligt
ett förhastadt antagande skulle förekomma redan i ägyp-
tiska inskrifter från förra hälften af andra årtusendet f. Kr.,
och namnet Javan=IoFoveç i Mose b. I, k. 10. — hafva
ock genom nyare forskningar visat sig vara ohållbar. Det
har nämligen visats, att namnet Uinim tillhör den demoti-
ska skriften (d. v. s. en kursivskrift, som utvecklat sig ur
den på minnesvärdarna förekommande hieratiska hieroglyf-
skriften) och förekommer först under en senare tid. Men
män har förr förväxlat det med namnet Haneubu=="Nord-
bor", söm redan finnes i gamla ägyptiska inskrifter och
ursprungligen betecknat (främmande?) folk i Nildeltats kust-
trakter, mön efter Ägypternas bekantskap med Grekerna til-
lämpades äfven på dessa. —Namnet Javan åter anses höra
till de delar äf Genesis, som af den nyare bibelkritiken till-
skrifvas en författare i det 8:e årh. f. Kr.

I den lilla skrift, vi nu anmäla, har dess förf, på ett
klart och tilltalande sätt angifvit sin ståndpunkt i förut-
nämda tvistefråga. Och ehuru formen af ett muntligt fö-
redrag tvungit honom att fatta sig kort och inskränka sig
till de viktigaste resultaten af sina egna och andras af ho-
nom gillade forskningar, äro dock hans ord i denna fråga
af ganska stor betydelse såsom utgångna från en man,
hvilken genom tvänne utgifna vetenskapliga arbeten (“Hie-
ratische Texte aus den Museen zu Berlin und Paris, in
Facsimile mit Uebersetzung und sachlichem Commentar“,
Lpz. 1879, och “Geschichte Aegyptens von Psammetich I
bis auf Alexander den Grossen“, Leipz. 1880.) redan gjort
sig känd för vidsträkt lärdom och kritiskt skarpsinne.

I den nu ifrågavarande skriften förnekar W. all ome-
delbar förbindelse mellan Greker och Ägypter före Psam-
inetik I:s tid, och söker därjämte visa, att det sedermera
snarare var Grekerna, som utöfvade inflytande på Ägyptens
utveckling, än Ägypterna på Greklands. De förhastade slut-
satserna från orden Haneubu och Uinim i de Ägyptiska
inskrifterna och texterna vederläggas (i öfverensstämmelse
med hvad Brugsch Bey redan gjort för omkring 20 år se-
dan), och tillika söker W. ådagalägga, att likheterna mellan
de båda ländernas religion och konst icke äro så stora, att
vi på grund af dem kunna sluta till urgamla förbindelser
mellan Hellas och pyramidernas land. Och till samma re-
sultat kommer han äfven med hänsyn till den i förbigå-
ende vidrörda frågan om Greklands ställning till de gamla
asiatiska kulturländerna Chaldäen och Assyrien. Han be-
strider dock icke — och detta utan tvifvel välbetänkt —
att Hellas, redan i äldre tider, och innan ännu historiens
gryning uppgått öfver detsamma, medelbarligen, genom en
af andra folk, t. ex. Phoenicierna, förmedlad samfärdsel kun-
nat emottaga och verkligen emottagit civiliserande inflytel-
ser från den. urgamla kulturen vid Nilens, Eufrats och Ti-
gris stränder. I hvad mån detta skett, är dock en fråga,
hvarpå W. ej närmare inlåter sig, och som det väl torde
vara framtiden förbehållet att nöjaktigt besvara.

S. F. H.

Ny literatur:i

Schrader, 0. Sprachvergleichung und Urgeschichte.
Linguistisch-historische Beiträge zur Erforschung des indo-
germanischen Altertums. Jena. H. Costenoble. X+490 ss.

Tegnér, Elof. Gustaf Mauritz Arinfelt. Studier ur
Armfelts efterlemnade papper. I. Armfelt och Gustaf III.
X+470 ss., 1 karta. Stockholm. F. G. Beijer. Pr. 6 kr.

Bidrag till kännedomen om Göteborgs och Bohusläns
fornminnen och historia. H. 8. 1883. Berg, W. Slottsrui-
nen på Ragnhildsholmen.

Samlinger til jydsk Historie og Topografi. B. 9. H.
4. Rojkjær, L., Historiske og topografiske Efterretninger
om Jerslev Sogn. Bagger, Et Bidrag til Niels Ebbesens
Historie. Strandgaard, H. C., Om Bygningsforholdene i
Sailing, navnlig i ældre tid. Rambusch, E., Sagn fra Mors.
Fangel, H. R., Overtroisk Middel mod Kvægpesten 1746
-47. — Anmeldelser m. m. .
135

NORDISK REVY 1883.

136

Literaturhistoria.

Forssell, H. Erik Benzelius den yngre. Min-
nesteckning. Stockholm 1883. Kgl. Boktryckeriet.
Norstedt & Söner. 364 ss. 8:o.

Den svenska lärdomshistorien har genom detta arbete
erhållit ett särdeles intressant bidrag. Den vanliga li-
teraturhistorien sysslar nära nog uteslutande med poeter
och deras vederlikar, under det att vetenskapernas idkare i
äldre tider endast hugnats med en flyktig uppmärksamhet,
så framt man undantager de allra mest fräjdade namnen.
Om också Erik Benzelius icke kan räknas till antalet af de
heroer, som inristat sina namn i forskningens häfder föi-
alla tider, har dock hans verksamhet varit af den omfatt-
ning och betydelse, att den väl förtjänat att göras till före-
mål för en vidlyftigare skildring. Denna brist har här
blifvit fyld på ett sätt, som manar till efterföljd, hvad an-
dre af de förgångna århundradenas svenska forskare beträffar.
Framställningen är ingalunda panegyriskt hållen och ut-
märker sig särskildt för en rikedom på upplysande detaljer,
karakteristiska så väl för personen som för tiden. Man
finner här en utförlig redogörelse för förhandlingarna an-
gående Benzelii medarbetarskap i Mangeys edition af Phi-
lo och Serenii medverkan därvid, af Upsala vetenskaps-
societets tidigaste utveckling jämte Benzelii bidrag till dess
actà o. s. v. Intressanta äro några notiser om beröringen
med samtida ryske lärde, särskildt med Bayer och den i
Rysslands kulturhistoria berömde Vasilij Nikititsch Tatistjev,
som skaffat upplysningar såväl om den i Moskwa bevarade
Philo-handskriften som om kvarlefvorna af Maihmuthdjuret
i Sibirien. Det synes äfven (sid. 214), som om societeten
i Upsala, jämte andra europeiska lärda samfund, tjänat till
förebild vid upprättandet af vetenskapsakademien i Peters-
burg.	■

H—e.

Key, E. Försök till svenska tidningspressens
historia. Första delen. 1634—1719. Med fotolito-
grafiska afbildningar af några bland Sveriges äldsta
tidningar. Stockholm. Albert Bonnier. 1883. 200 ss.
8:o. Pris kr. 2,50.

Tidningspressens historia utgör ett ganska tacksamt
ämne för historisk behandling, men vi befara, att ofvan-
stående arbete endast i ringa mån kan sägas hafva ba-
nat vägen därför. Förf, har visserligen tagit saken ifrån
en mycket vidsträkt synpunkt, såsom synes af själfva in-
ledningsorden, "att människosläktets andliga utveckling gått
med solen från öster till väster", och af hvarjehanda an-
dra mer. eller mindre genialiska betraktelser, men den rent.
faktiska utredningen är däremot tämligen försummad. An-
gående tidningsväsendets uppkomst ur de "handskrifna ny-
hetsbrefven" (sid. 33) och dess sammanhang med andra
literaturhistoriska företeelser finner man så godt som ingen-
ting, och att, som förf, gör i sjunde kapitlet (ss. 136 ff.),
begagna tidningarna såsom källor för en karakteristik af
Karl XII:s regeringsåtgärder, förefaller dels öfverflödigt,
dels mindre kritiskt; de officiella kungörelserna känner man
bättre och fullständigare från annat håll. Tidningarna hafva

visserligen sin historiska betydelse, men ingen häfdateck-
nare lär kunna begagna dem såsom omedelbara auktorite-
ter. För öfrigt torde detta lilla utkast, hvars värde hufvud-
sakligen består i ett par rätt väl gjorda facsimilen af gamla
tryck och i några "kuriösa" bilagor, i sin mån tjäna att
väcka intresset för vår kulturhistoria.

H—e.

Wieselgren, H. Leibniz’ bref till Sparfvenfelt
1695—1700. [Antiqvarisk tidskrift for Sverige, Del. 7.
N:o 3, äfven med fransk titel: Lettres de Leibniz à
Sparfvenfelt, savant suéduis attaché à la cour des rois
Charles XI et Charles XII. Avec des notes, un aper-
çu sur les rapports de M. Sparfvenfelt avec l' atlas
de Blaeu et la Carte de Sibérie de M. Witsen, ainsi
que sur ceux de Leibniz avec la Suède]. Stockholm
1883. 64 ss. 8:o.

Här meddelas några synnerligen viktiga bidrag såväl
till vetenskapernas historia i Sverge som till kännedomen
om Leibnitz. Att den store tyske filosofen stod i bref-
växling med den svenske slavisten Johan Gabriel Sparfven-
felt, var visserligen kändt förut, men här aftryckas nu för
första gången fullständigt de bref af Leibnitz till denne,
hvilka för utgifvaren varit tillgängliga. Med undantag af
ett äro de alla utgifna efter själfva originalen, som för
närvarande förvaras i den Benzeliska samlingen i Linkö-
pings gymnasiibibliotek. Utdrag af några af de här med-
delade brefven äro visserligen för några år sedan trykta i
den samling af Leibnitz’ bref angående Ryssland, som för-
anstaltats af prof. Guerrier i Moskwa å kejserliga ryska ve-
tenskapsakademiens vägnar (Petersburg 1873, med inled-
ning på ryska och tyska). Men dessa utdrag, som endast
angå rent ryska förhållanden, äro (utom efter äldre uppla-
gor) gjorda efter Leibnitz’ koncept, som nu finnas i Han-
nover; för öfrigt öfverensstämma de i allmänhet ganska
noga med texten i Linköpingsbrefven. Det förtjänar an-
märkas, att Guerrier icke har känt aftrycken i Brings hi-
storiska handlingar (Lund 1754), och att han emellanåt
föredrager Dutens' text, äfven när denna skiljer sig från
Fellers och Kortholts, som den förre aftrykt. Det enda
af Guerriers utdrag, som icke återfinnes i den nu förelig-
'gande samlingen, är det under N:o 22 (sid. 30) meddelade,
efter ett koncept i Hannover; det hänföres at utg. till år
1697 och handlar om tsar Peters vistelse i Holland och
svenskarnes farhågor för hans planer. Hvad angår de
meddelade uppgifterna om Leibnitz’ förhållande till Sverge
i politiskt afseende, förtjänar anmärkas, att han med till-
fredsställelse såg Karl XII:s första framgångar mot Ryss-
land. "Les Moscovites payeront la folle enchère", skrifver
han i sept. 1701 till en svensk diplomat (Guerrier N:o 45),
‘‘en effect les conquestes que vous ferez de ce costé seront
les moins enviées et les moins traversées et pourront estre
très considérables — — pour moi je voudrois voir regner
vostre jeune Roy jusque dans Moscou et jusqu au fleuve
Amur, qui sépare dit-on l’Empire des Moscovites et celui
de la Chine, les affaires estant désormais dans un tel estat
que le parti des protestants dans lequel le Roy de Suéde
fait une si grande figure a. grand besoin d’être renforcé
par quelque avantage considerable après tant de facheux
137	NORDISK REVY 1883.138

évènements. Vos conquestes de ce côté là seroient impor-
tantes pour le bien commun". '

II—e.

Hansen, P. Dansk Litteraturhistorie. Kjohen-
havn 1883. P. C. Philipsens förlag. Kommer att om-
omfatta omkring 60 ark i 20 häften, à 90 öre häftet,
Hittills äro tre häften utgifna.)

Som bekant äro illustrerade arbeten på modet i våra
dagar, men ej sällan röna dylika företag ett ganska kall-
sinnigt mottagande från den mera vetenskapliga kritiken,
som i dem ofta ej vill se något annat än en förläggar-
spekulation, ekonomiskt fördelaktig, men förderfbringande
för den gedigna, ehuru hårdlästa literaturen. Dock torde det
vara obestridligt, att dessa populära, illustrerade arbeten verk-
ligen fylla en brist i den stora allmänhetens bokförråd,
hvars behof också äger rätt att tillgodoses. De kolossala
upplagor, i hvilka dylika publikationer utgå, skulle eljes
vara oförklarliga. Vidare torde man kunna påstå, att ut-
gifvandet af dylika mera efemära alster snarare gagnar än
skadar den vetenskapliga literaturen. Allmänhetens intresse
för literära sysselsättningar stegras, och då köplusten hos
denna publik dock äfven är bestämmande för möjligheten
af mera vetenskapliga företag, bidraga de äfven indirekt
till höjandet af den vetenskapliga bokmarknaden. Då
Geijer utgaf sin Svea rikes häfder, förblef större de-
len af upplagan osåld, ehuru den blott bestod af några
hundra exemplar. Skulle ett dylikt arbete skrifvas i våra
dagar, hadesäkerligen innan årets utgång afyttrats
öfver tusen exemplar, men endast för att i ett mindre an-
tal hamna på vetenskapsmannens bokhylla; större delen
skulle säkerligen stanna hos den bildade allmänheten.

Det ligger för öfrigt en god del kulturhistoria i
dessa afbildningar af förgångna tiders literära alster; man
sätter sig nästan lättare in i en författares tankegång, då man
skådar det yttre sätt, på hvilket hans tankar återgifvits,
antingen i munkens omsorgsfullt snidade bokstäfver, eller
renässansmannens med eleganta miniatyrer rikt smyckade
handskrift, i reformatorns klumpiga, tjocka typer, i den
italienske humanistens prydliga aldiniupplagor, i hofpoetens
contes med dess kopparstick från Fragonard och Watteau.
Ja, den bekante engelske filologen Furnivall har t. o. m.
framkastat den paradoxen, att för det rätta förståendet af
Shakspere fordras äfven att studera hans arbeten i den
Elisabethska tidens tryck.

Dessa arbeten hafva dessutom betydelse för utvecklin-
gen af boktryckarkonsten. Tack vare dessa illustrerade, ele-
gant utstyrda verk, har typografien nu höjt sig ur det för-
fall, i hvilket den sjunkit vid detta århundrades början, och
torde nu med framgång kunna upptaga täflan med föregå-
ende tiders främsta tryckalster.

Om vi nu från dessa allmänna betraktelser gå att
skärskåda föreliggande arbete, så kan det ej nekas, att tex-
ten lemnar åtskilligt öfrigt att önska, framför alt däri att
den egentligen blott förefaller vara en text till illustra-
tionerna. Man saknar således någon mera utförlig karak-
teristik af medeltiden, några kulturhistoriska skildringar,
hvilka i ett dylikt populärt arbete skänka de omtalade lite-
raturalstren lif och färg, och framför alt saknar man hi-
storisk reda i framställningen. Arbetena radas upp efter

hvarandra, och innehållet omnämnes med några ord, men
någon historisk kontinuitet förekommer ej, och sällan gö-
res något försök att betrakta dem såsom skeden i ett folks
literära lif. Jämförelser mellan medeltidens danska litera-
tur och andra länders förekomma väl, ehuru altför spar-
samt; knapt talas om den lifliga beröring, i hvilken de
nordiska rikena stodo till hvarandra under denna period.
Anm. vågar dock hysa den grundade förhoppningen, att
dessa här anmärkta onöjaktigheter skola försvinna, då förf,
närmar sig perioder, med hvilka han mera sympatiserar.
Den äldre literaturen synes ej hafva tilltalat honom.

Äfven i mindre betydande faktiska onöjaktigheter röjer
sig författarens något bristfälliga kunskap i medeltidens lite-
ratur. Så t. ex. då han förklarar, att “Det Sprog, i hvil-
ket den islandske Oldliteratur er skreven og som endnu
temmelig uforandret er Islændernes Tungemaal, var i Old-
tiden Fællessproget for hele Norden og benævnedes Nor-
ræna-Maal eller endnu hyppigere dansk Tunga", i hvilket
påstående filologen ganska lätt upptäcker ej så få fel. Upp-
gifterna (59 ff.) om den danske Rimkronike synas ej fullt
riktiga. Äfven om man skulle medgifva, att den svenska
lilla rimkrönikan ej varit förebild för den danska, kan man
dock omöjligt gå in på, att denna senare är ett enstående
exempel på den autobiografiska formen, då ju äfven den
svenska delar denna egendomlighet. För öfrigt kunna vi ej i
likhet med Rosenberg anse denna form så synnerligen
karakteristisk. Medeltiden använde den ju ganska ofta
för historisk framställning, exempelvis Dante, Boccacio (de
casibus ill. vir.), döddansen m. m.; att för rimkrönikan
efterbilda detta fordrade väl ej så stor uppfinningsrikedom.
Tryckåret på första upplagan sättes för öfrigt väl rättare
till 1593 än 1595. Att anse att Amadis hörde till dansk
"Almænlæsning i Middelalderen", är naturligen orätt. I
Tyskland blef arbetet först kändt 1573 och antagligen se-
nare i Danmark. Att “Flores og Blanseflor" tidigast varit
“digterisk udbyttet i den provençalske Poesi i Midten af
det 12:te Aarh.", är, som ofta visats, orätt, äfven om dik-
ten då varit känd i Provence. För vår del skulle vi äfven
vilja dela den af förf, bestridda åsikt, som uttalats af de
fleste literaturhistoriker (exempelvis Scherer och Storm), om
de germanska sagohjältarna Didriks, Etzels och Gunnars
historiska ursprung, dock utan att på något sätt vilja stämpla
författarens mening som oriktig. Bestämdt felaktig torde
däremot författarens redogörelse för Marsk Stig-viserne vara,
beroende på författarens bristande kännedom om Bugges
uppsats.

Vi vilja dock ej upptaga tiden med dessa småanmärk-
ningar, utan i stället uttala vårt lifliga erkännande åt det
förträffliga sätt, på hvilket arbetet blifvit illusteradt. Blott
i ett fall skulle vi hafva önskat ett annat prof, nämligen
af Saxo, som här återgifves från en Codex från 1300-talet.
Bäst hade väl. varit att välja Angerfragmentet, då detta dels
är betydligt äldre, dels ganska sannolikt innehåller Saxos
eget manuskript.

H. SS.

Warburg, Karl. Literaturhistoria i samman-
drag för skolor och sjelfstudium. Andra omarbetade
upplagan. Stockholm. P. A. Norstedt & söner. Pris
139	NORDISK REVY 1883.	140

,rantaeevnunwanresyeparessoe.sinenexseratncereserenvensueseisesersceemseenove nomsrowelases.zime.eesesecneecpnne-neesceyesepwncanecmenemesmeseveonscyesie-cssesesrsaseseren s seraziscereccntiamspooowoeameyeisenereneraeearmnsor unema saciawo-w*eveese.se*.02smon*eunnn

Af Dr Warburgs literaturhistoria har nu utkommit den
andra upplagan, och ehuru anm. hade mycket att invända
mot detta arbete, då det först framträdde, tvekar han ej
att i denna form förorda dess antagande vid rikets läro-
verk. Omarbetningen är på hvarje punkt en afgjord för-
bättring, de felaktiga uppgifterna äro i allmänhet rättade,
och förf, har — liksom i den föregående upplagan — ve-
tat att hålla sig fri från de matta och auktoritetsslafviska
omdömen, hvilka så ofta stöta i lektor Sundéns svenska
literaturhistoria. Icke så litet synes dock böra rättas i
uppställning och äfven beträffande mindre betydande fakta.
Här är dock ej lämplig plats för en dylik granskning.
Anmälaren skall därför i Pedagogisk Tidskrift ägna det
förtjänstfulla arbetet en utförligare kritik. ,

H. S.

Bergk, Th. Griechische literaturgeschichte. Zweiter
band aus dem nachlass herausgegeben von Gustav Hinrichs.
XII+544 ss. Berlin. Weidmannsche buchh. Pr. 6 m.

Rönning, F. Beovulfs-kvadet. En literær-historisk un-
dersogelse. 175 ss. Kobenhavn. G. E. C. Gad (i kom-
mission).

Klassiska språk. .

Tidskriftsöfversikt.

Nordisk tidskrift for filologi. N.R. Vi, 1 (1883):
Jean Pio. Den oldgræske Udtale af ß, y og o, belyst af
det ny-græske Folkesprögs Udtale. Såsom ytterligare
bevis därför, att ß, y och ô i forngrekiskan uttalats som svaga
explosiver (Blass, Aussprache. 2:e Ausg. s. 90 ff.) anför
förf., att dessa ljudtecken i nygrekiskan i förbindelserna uß,
yr och vä uttalas som b, g och d (yaßqog syyovoc; dvooc),
under det att nasalen eljes framför 3, y och di folkuttalet
försvinner. — Mindre meddelelser: M. C. Gertz., In
Lucianum, Philopseud. cap. 18—19. — C. Jörgensen, Plau-
tus’s Mostellaria 497 U. (II, 2,76). — F. Gustafsson Àd
Porphyrionis in Horatii sermones commentarios coniecturæ
VII. — Anmeldelser: B. Dahl., Die lateinische parti-
kel VT (Kristiania 1882). Lofordas såsom- en med stor flit
och omsorg utarbetad skrift. (C. J.) -

Pedagogisk tidskrift. 1883. Häft. 3: E. R.,
Om qvantitetsbeteckning i klassiska språk. Förf,
finner de i ett par nyare läroböcker — Latinsk elementar-
bok af P. G. Boethius och Latinsk språklära af R. Törne-
bladh och L. Lindroth — följda grundsatserna för qvanti-
tetens angifvande både från pedagogisk och vetenskaplig
synpunkt otillfredsställande och uppställer själf några grund-
satser för kvantitetsbeteckning, hvaraf vi såsom det vikti-
gaste meddela följande. "Kvantitet är en beskaffenhet hos
språkljuden oberoende af aksenten eller ordens användande
i vers och bör därför själfständigt betecknas". "I klassi-
ska språk bör vokalens kvantitet angifvas, emedan af denna
beror de öfriga ljudens kvantitet i samma stafvelse". Men
då vår kännedom om vokalernas kvantitet i de ' klassiska

språken är ofullständig, kan man ej stanna vid att endast
använda längdtecken, då den obetecknade vokalen just ge-
nom saknaden af längdtecken får utseende af att vara kort;
därför är nödigt att nyttja både längd- och korthetstecken
för att genom att icke beteckna en vokal kunna angifva
ovisshet i afseende på dess längd. —: Häft. 4: V. K., Den
grekiska skolgrammatiken under de tre sista årti-
ondena. Gifver en öfversikt af arbetet på den grekiska
skolgrammatikens område från år 1852, då Ahrens’ och Cur-
tius’ läroböcker utkommo, med särskild hänsyn till de nordiska
landen. —- Anmälningar: Häft. 2: 4. Frigell, T. Li-
vii ab urbe condita liber I. med förklaringar (Stockholm
1880). Röner ett välvilligt erkännande; afvikande meningar
uttalas rörande vissa textställen samt rätta måttet af en skol-
kommentar. (R. Törnebladh). — Häft. 5: A. Petersson, Gre-
kisk formlära till läroverkens tjänst (Lund 1878). En på det
hela mycket fördelaktig anmälan. Några anmärkningar gö-
ras mot uppställningen samt mot enskildheter. (V. K.) —
Chr. Cavallin, Grekisk syntax, med- hufvudsakligt afseende
på den attiska prosan (Lund 1879). Lofordas högeligen
för sin grundlighet och pålitlighet samt sitt rika innehåll.
Särskildt framhålles förf:s behandling af bisatserna. (V.
K.)..

Tidskrift utgifven af pedagogiska föreningen
i Finland. XX. 1883. Häft. 1—3: Litteratur: C.
J. Lindeqvist, Grekisk grammatik (Helsingfors 1881). Bo-
ken äger sina förtjänster, flera anmärkningar göras mot
uppställningen; detalj granskning, (ss.) -—- R. Törnebladh och
L. Lindroth, Latinsk språklära (Stockholm 1881). En på
det hela:mycket lofordande anmälan: enskilda anmärknin-
gar (M. H.) .— Ziegler, Das Alte Rom. (Stuttgart 1882).
Förordas till skolbruk. (F. Gustafsson.)

Nordisk tidskrift utgifven af Letterstedtska
föreningen. 1883. Häft. 1,2: L. Dietrichson, Olym-
pias Udgravning 1875 —1881. Innehåller en öfver-
sikt af gräfningarnas gång och allmänna resultat samt redo-
görelse för de viktigaste konsthistoriska fynden. — Häft. 4:
L iteraturöfversikt: 4. Hedin, Om latinherraväldet
(Stockholm 1883). En tämligen innehållsfattig anmälan.
(Julius: Genterwall.)

Ny svensk tidskrift. 1883. Häft. 4: Anmälan:
4. Hedin. Om latinherraväldet. (Stockholm 1882).

Ny literatur: -

' Buecheler, Fr. Umbrica. 224 ss. Bonn. Max Cohen.
Pr. 7 m.

Aristofanes, Molnen. Öfvers. med inledning och an.
märkningar af Alarik Hallström. Ups. Almqvist & Wiksell,
Pr. 1,50/

Osterberg, P. I., De structura verborum cum præpo-
sitionibus compositorum, quæ exstant apud C. Valerium Flac-
cum, P. Papinium Statium, M, Valerium Martialem, commen-
tatio academica. 115 ss. 8:o. Holmia MDCCCLXXXIII,
Nya Tryckeri-aktiebolaget (Doktorsafh.).
141

NORDISK REVY 1883.

142

Romanska språk.

Den moderna franska syntaxens studium.

Den literatur öfver modern fransk syntax, som för
oss svenskar är beaktansvärdast, är naturligtvis den, som
uppstått i Frankrike och är uttryck för fransmännens egen
uppfattning af syntaktiska företeelser, den som uppstått i
Tyskland, de systematiserande och flitige filologernas land,
och den som uppstått i Sverige och tager hänsyn till vårt
språkbruk.

I.	Ehuru i Frankrike en ifrig syntaktisk diskus-
* sion redan i XVI seklet uppstod — från XII seklets slut
skrefvo till England öfverflyttade fransmän flera grammati-
kor — och sedan flitigt fortsattes, har denna ej fört till
någon högre grad af vetenskaplighet. Skälet är dels att
fransmännen föga känna andra moderna språk och med dem
ej kunna göra jämförelser, dels att de ej gjort sig till godo
utländska arbeten. Nyare grammatikor såsom Landais,
Bescherelle, Poitevin, Noël à Chapsal, från 30- och 40-
talet, Larousse, Chassang och Bracket af nyare datum bjuda
oss därför jämförelsevis föga af intresse. Äro de skolgram-
matikor, så upptagas de till stor del af elementär redogö-
relse för de allmänna grammatiska begreppen. Af vikt är
den utförliga Girault-Duvivier: Grammaire des grammaires,
1:a uppl. 1811, 21:a uppl., bearbetad af Lemaire, Paris
1880.Den är en kritisk résumé af de viktigaste franska
arbeten öfver franska grammatiken. : Till Frankrikes lite-
ratur kan räknas: Ayer, Grammaire comparée de la langue
française, l:a uppl. 1876, 3:e uppl. Genève 1882. Ayer,
nu professor i Neuchâtel, är en lärjunge af Diez och såle-
des förtrogen med den tyska vetenskapliga metoden; han
har åstadkommit ett verk af mycket stort värde. Jf. kom-
petente vetenskapsmäns fördelaktiga omdömen t. ex. i Rev.
cr. 1876, 33 (Darmesteter), Liter. Centralbl. 1877 N:o 7.
(Schuchardt), Gött. gel. Anz. 1883, St. 5 (Le Coultre), Li-
teraturbl. f. g. u. r. Phil. 1883, Sp. 304 (R. Meyer).

Hit kan vidare räknas Borel (professor i Stuttgart):
Grammaire française à l’usage des Allemands l:a uppl.
1842, 17:e uppl, Stuttgart 1882. Den har sina största
förtjänster i sin lättfattlighet och sin populära framställ-
ning. Borel, själf fransman, är mera en lärjunge af de
franska filologerna än af de tyska.

Viktiga upplysningar öfver särskilda frågor lämna na-
turligtvis större lexikon, enkannerligen Littrés och Franska
Akademiens. Laveaux, Dictionnaire des difficultés gramma-
ticales de la langue française är ett gammalt arbete, som
ofta gäckar billiga anspråk.	.

En ytterligare möjlighet att vinna upplysningar har
man genom att i bref vända sig till hr Eman Martin Pa-
ris 26 Boulevard des Italiens. Svaren på förfrågningarna
lämnas i den af honom utgifna tidskriften Le Courrier de
Vaugelas (nu 13:e årg.; 7,50 fr. pr årgång). Hr Martin
delar de flesta franska grammatikförfattares förtjänster och fel.

*) Som vi förmoda, att öfversikter öfver den vetenskap-
. liga literaturen inom vissa branscher för denna tidskrifts lä-
sare äro af särskildt intresse och gagn, göra vi i dag början
med en serie af dylika “revyer“, hvilka emellertid naturligen
komma att kräfva ett något större utrymme än vanliga anmäl-
ningar.

II.	I Tyskland har sedan 1607 (Garnier) en otro-
lig produktivitet varit i ständigt tilltagande på franska gram-
matikens område. Ur denna rikedom må framhäfvas föl-
jande enligt vår mening i synnerhet beaktansvärda verk:

Matzner: . Syntax der französichen Sprache. Ein Bei-
trag zur geschichtlich-vergleichenden Sprachforschung. Ber-
lin 1843—45. Rikhaltig "Fundgrube", men i mycket
föråldrad. Det bästa af dess innehåll återfinnes för öfrigt
i samma författares längre ned nämnda arbete.

Bölder: Grammatik der französischen Sprache. Stutt-
gart 1865, (500 stora oktavsidor till 3 kr.) Ett grundligt
och själfständigt arbete, som ej kan förbises vid mera djup-
gående studier. Uppställningen bereder i förstone svårig-
het, ty Hölder utgår aldrig från ordklasserna, utan strängt
konsekvent från satsdelarne. (Samma metod mindre kon-
sekvent tillämpad i syntaxen hos Ayer och Mätzner).

Schmitz: Französische Grammatik. l:a uppl. 1847,
4:e uppl. Berlin 1880. Mera populär och mera brukbar
för praktiska ändamål än Hölder och Mätzner; gifver ofta
underhållande och instruktiva anekdoter och én talrik exem-
pelsamling.

Mätzner: Französische Grammatik. Mit besonderer Be-
rücksichtigung des Lateinischen. 1:a uppl. 1856, 2:a uppl.,
Berlin 1876—77. Ett hufvudverk, som har sin största bety-
delse genom författarens systematiska framställning, hans upp-
fattning och förklaring af språkfenomenen och hans jämförel-
ser med föregående språkskeden. "Le plus profond de tous les
grammairiens de la langue actuelle c’est sans doute Mätz-
ner", A. M. Petersson i Les phrases conditionnelles s. 1,
Upsala Univ. Årsskr. 1864. (Mätzner är en djupt filosofisk
natur, hvarom hans intressanta afhandling: "Chr. J. Bo-
strom’s Philosophie" i Philosophische Monatshefte, Bd III.
S. 203—23 (1869) vitnar).

Plötz: Syntax und Formenlehre der neufranzösischen
Sprache. l:a uppl. 1866, 5:e uppl. Berlin 1882. En god
skolgrammatik af en kännare af franska språket.

Lücking: Französische Schulgrammatik. Berlin 1880.
Hvilar på grundlig kännedom af franska språkets historia
och bringar månget viktigt originelt inlägg äf författaren.
Syntaxens olika delar äro kanske något ojämt behandlade
och anordningen ej öfversiktlig. Dessa brister äro mindre
märkbara i den förkortade upplagan Französische Gram-
matik für den Schulgebrauch. Berlin 1883.

Plattner: Französische Schulgrammatik. Karlsruhe 1883,
Man igenkänner öfveralt den erfarne skolmannen i de be-
stämda, kortfattade reglerna och i det sant pedagogiska
framställningssättet. Äfven Plattner lämnar många egna
bidrag af högt värde.

Historisk och gemensam för alla romanska språk är
Diez: Grammatik der Romanishen Sprachen. l:a uppl. 1844
5:e uppl. Bonn 1882. III Theil innehåller syntax.

Om den specialliteratur, som särskildt Frankrike och
Tyskland frambringa, kan man bäst taga kännedom i Zeit-
schrift für neufranzösische Sprache und Literatur, utg. se-
dan 1879 af Körting och Koschwitz. Pris 15 Mark pr
år. En särskild Bibliographie är utgifven för åren 1879,
80. Månatligen kan man följa med i Literaturblatt für
germanische und romanische Philologie, utg. sedan 1880 af
Neumann och Behaghel. 10 Mark, pr år. Fullständig Bib-
liographie (dyr) för åren 1875— 80 är utarbetad af redak-
143	NORDISK REVY 1883.144

tionen af Zeitschrift für romanische Philologie. I Herrigs
Archiv für das Studium der neueren Sprachen lämnas ock
bibliografiska uppgifter. Åren 1866, 1869, 1872, 1873
utgafs af Schmitz: Die neuesten Fortschritte der franzö-
sisch-englischen Philologie. Af Varnhagen utkom 1877:
Systematisches Verzeichniss der auf die neueren Sprachen,
hauptsächlich die französische u. englische bezügliche Pro-
gramme, Dissertationen, Habilitationsschriften. Leipzig
1877==Anhang till nedanstående verk af Schmitz. Dessut-
om utkomma emellanåt i Tyskland förteckningar på gra-
dualafhandlingar, program o. d. Diskussion af äldre och
yngre literatur finnes i Schmitz: Encyclopädie des philolo-
gischen Studiums der neueren Sprachen, hauptsächlich der
französischen und englischen (l:a uppl. 1859—64, 2:a
uppl. Leipzig 1876) 2:a delen, som säljes särskildt (5
Mark; hela verket 15 Mark; därtill 3 supplem. inalles
8 M. 30 Pf). Tämligen utförligt, men mycket brist-
fälligt (se Zeitschr. für neufr. Spr. u. Lit. I, 71—81, Kör-
ting; och Storm Englische Phil. S. 11). Vida mindre ut-
förlig, men förtjänstfullare är samma diskussion i Breitin-
ger: Studium und Unterricht des Französischen. Ein en-
cyclopædischer Leitfaden. Zürich 1877. Sid. 66—72 in-
nehålla: Geschichte der französischen Grammatik. Ingen,
som allvarligare lägger sig vinn om franska språkets stu-
dium, borde sakna denna bok. Pris. 3 Mark. Jämför ock
Laubert: Übersicht der Forschungen auf dem Gebiete der
französischen Philologie. Frankfurt a. 0. Progr. 1874.

(Forts.)J. V.

Viktigare nyutkommen romanistisk literatur:

Diez. Die Poesie der Troubadours; Zweite vermehrte
Auflage von Karl Bartsch. Leipzig, Barth. 1883. XXIII+
314 ss. Jfr. Nord. Revy N:o 4. Sp. 105.

Stengel. Erinnerungsworte an Friedrich Diez. Mar-
burg. Elwert. 1883. 104 s. Stor 8:o.

Gartner. Raetoromanische Grammatik. Heilbronn.
Henninger. 1883, XLVIII+206 ss. Stor 8:o. (1 Bandet af
Sammlung Romanischer Gram matiken).

Meyer, W. Die Schicksale des lateinischen Neutrums
im Romanischen. Halle. Niemeyer. 1883. 176 ss. Stor 8:o.

Mussafia. Zur Präsensbildung im Romanischen. Wien.
Commission bei Gerold’s Sohn. 77 ss. Stor 8:o.

Edgren, Hjalmar. Quelques observations sur l’élément
roman de l’anglais, considéré dans ses rapports au français
moderne. (Lunds universitets årsskrift. T. XIX.). 4:0, 40 s.
Lund. C. W. K. Gleerup. 1 kr.

Petit de Julleville, » Notions générales sur les origines
et sur l’historie de la langue française. Paris. Delalain.
238 ss. liten 8:o.

Tabler, A. Vom französischen Versbau alter und neuer
Zeit. 2;te Auflage. Leipzig. Hirzel. (Förbättrad upplaga
af ett mästerligt verk.)

Germanska språk.

Bahder, K. von. Die deutsche Philologie im
Grundriss. Paderborn. F. Schöningh. 1883. XVI + 456
: ss. 8:o. Pr. 6 Mrk.	,

Bechstein, R. Die germanische Philologie vor-
zugsweise in Deutschland seit 1870. Ein encyklopä-
discher Ueberblick. Leipzig. Fue's Verlag (R. Reis-
land). 38 ss. 8:o. Pr. 0,80 Mrk.

I det rika tillflöde af språkliga arbeten, som för hvar-
je år hopa sig å det germanska området, har det varit en
särdeles kännbar brist att ej äga någon bibliografisk väg- *
ledning. Med bokhandlarnes kataloger och lexika kan
man visserligen hjälpa sig fram — och till dessa får man
nog ännu tillsvidare i vissa fall vända sig —, men dessa
äro knappast i de offentliga biblioteken omsiktligt bevara-
de och tillgängliga. Hoffmann von Fallersleben's "Die
deutsche Philologie im Grundriss", Breslau 1836 var för
längesedan utsåld i bokhandeln och Herrmann's "Biblio-
theca Germanica" är ett altför opålitligt arbete för att
ens kunna fylla det närmaste behofvet. För den senare
tiden har man visserligen att tillgå prof. Bartsch’s biblio-
grafi i "Germania", sedan 1862, "Jahresberichte" af "Ge-
sellschaft für deutsche Philologie" i Berlin sedan 1879
samt Behaghel's och Neumann’s "Literaturblatt für germa-
nische und romanische Philologie" sedan 1880, men för
den föregående tiden stod ett tomrum. Dr von Bahders
arbete kan därför sägas vara särdeles välkommet. Till
grundval är lagd Hoffmann’s nyssnämda öfversiktfrån
1836, ehuru naturligtvis utvidgning och förbättring skett
i alla riktningar. I företalet nämnas de svårigheter, hvar-
med ett sådant arbete som förevarande är förknippadt.
Om utgifvaren ej lyckats fylla alla anspråk —- att han
t. ex. ej kunnat ange sidoantal för alla upptagna skrifter,
hvilket nog vore ett önskningsmål m. m. — må man ändock
vara honom tacksam. Det är att hoppas, att utgifvaren kan
finna tid att komplettera sitt arbete med en förteckning på
texter, hvilka här undantagsvis upptagits under "Quellen-
sammlungen". I "Autoren-Register" synes dock utgifvaren
kunna ha varit litet frikostigare på notiser. Särskildt för
utom-tyska germanister (möjligen äfven för tyska) skulle det :
varit af intresse att veta, hvar den och den fins, hans fö-
delseår m. m. Och detta billiga anspråk kunde i de flesta
fall åtminstone för de yngre ha tillfredsstälts med tillhjälp
af "Deutscher Universitätskalender". Arbetet är för öfrigt
strängt vetenskapligt och särdeles redigt uppstäldt.

Prof. Bechsteins skizzerade öfversikt af den ’germanska
filologiens utveckling sedan 1870, utkommet såsom särtryck
ur andra uppl. af Schmid’s encyklopedi, är att betrakta så-
som en fortsättning af R. von Raumers bekanta "Geschichte
der germanischen Philologie vorzugsweise in Deutschland",
München 1870.Naturligtvis har det varit svårt att inom
ett mindre begränsadt omfång ge en nöjaktig bild af den
sedan 1870 synnerligen rika germanska språkliteraturen och
författaren bekänner ock, att materialet växt honom öfver
hufvudet.. Man må därför ej undra öfver, att många luckor
finnas, att viktiga arbeten förbigås, under det oviktiga blif-
• vit nämda, så för att nämna ett, kanhända ej för språkmannen
påfallande, exempel, är Gottschall’s fioskelrika "Deutsche
Nationalliteratur des 19. Jahrhunderts" upptagen, men Lem-
145	NORDISK REVY 1883,

kes “Geschichte der deutschen Dichtung“ 1871 uteglömd,
in. fl. Då författaren trots det ringa utrymmet fått plats för
mycket obetydligt hade det varit skäl att ihågkomma åtskil-
liga nordiska arbeten, som kunna anses vara af vikt för
germanistiken öfverhufvud. Ehuruväl ej “Junggrammatiker“
har förf, dock märkt de förtjänster som “die junggramma-
tische Schule“ inlagt om den germanska språkvetenskapens
utveckling sedan 1870; han är till och med villig att er-
känna, att den har henne att tacka för det mästa. Han
har äfven för att sluta raden af förtjänster mäktat inse, hvil-
ken väsentlig hjälp språkvetenskapen funnit 1 den i senaste
årtiondet uppblomstrande språkfysiologien, ehuru han har en
viss skuggräddsla härför: “Lautfysiologische Studien haben
ihren grossen Reiz (!); allein für die Philologie, die doch
eine Geisteswissenschaft ist, haben sie nur bedingten und
beschränkten Wert. Nur zu leicht kann mit ihnen Spie-
lerei getrieben und kostbare Zeit vergeudet werden“. Alla
grenar af germanistiken äro i korthet omhandlade och för
dem, som önska en kort öfversikt däraf, kan det lilla häftet
lemna önskad tjänst.

Gust. Stjernström.

Af Tidskriften Svenska Landsmålen är med utgifvandet
af häftena B och C årgången 1882 färdig. Dess utgif-
vande har fördröjts bl. a. därigenom, att den måst göras
vida större än vanligt (30 tryckark). Denna årgång inne-
håller: Om sil och sel i norrländska ortnamn af Joh. Nord-
lander, 29 s.; Sagor från Emådalen, uppt. af E. Svensén,
38 s.; Gåtor och spörsmål från Värend af G. 0. Hyltén-
Cavallius, 22 s.; Ordlista öfver dalmålet i Ofvansiljans
fögderi af Ad. Noreen, 240 s.; En lustigh comoedia om
konung Gustaf then första (fr. 1621) af 4. J:is Prytz (se
N:o 4 af Nord, revy sp. 103 ff.).

Af årgången 1883 utkommer häftet A omkring fjorton
dagar härefter, innehållande Folktoner från Jämtland af K.
Bohlin, 36 s., samt. Om svenskans behandling af ljudför-
bindelsen iû och om fornsvenskans l-ljud. En undersök-
ning med stöd af svenska landsmål af 4. Kock, 13 s. År-
gången skall för öfrigt innehålla bl. a. Upplysningar om
Vätömålet i Roslagen af A. Schagerström, 5 till 6 tryck-
ark samt ett häfte Smärre meddelanden (omkr. 6 ark). För
årgången 1884 äro redan under tryckniug Vendell, Runö-
målets ljud- och formlära, 5 ark, “Från Södra Sverige“
(stycken på landsmål från Lundaföreningarnas fester, omkr.
7 ark) samt Redogörelse för landsmålsföreningarnas verk-
samhet 1872—1881. Från och med år 1884 utgifves tid-
skriften i omkr. 30 tryckark (480 ss.) om året till samma
pris som hittills (3 kr.). Subskription kan ske genom
brefkort hos hufvudutgifvaren, docenten J. A. Lundell i
Upsala, eller genom någon af redaktionsbiträdena i Upsala,
Helsingfors och Lund. -— Subskribenter å landsmålstid-
skriften kunna blifva medlemmar af "Universitetsjubilæets
danske Samfund“ mot nedsatt årsafgift 6 kr. 50 öre (i st. f.
10 kr.) och erhålla då samfundets årliga publikationer (Se
omslaget å landsmålstidskriften 1882. C.)

Arkiv för nordisk filologi. B. I, h. 4 (oktober 1883);
S. Bugge, Bemærkninger till norrone Digte, II, Rigspula;
M. Nygaard, Om Brugen af konjunktiv i oldnorsk; G.
Stjernström, Förteckning öfver skrifter och uppsatser rö-
rande de nordiska språken, hvilka utkommit 1882; Th. Wi-

sén. Om norröna medialformer på —umk i första personen
singularis; K. H. Karlsson, Växlingen mellan a och æ
i stamstafvelser uti Vestgötalagen I—V; G. Storm, Svend
Grundtvig. —■ Andra bandets första häfte utkommer redan i
november och upptages af J. Hofforys "Oldnordiske kon-
sonantstudier“ 96 ss. De följande häftena komma bland
annat att innehålla: Bugge, Bidrag til den nordiske Bal-
ladedigtnings Historie; Kunik, Zur verständigung über
Rôs und Waring in sprachlicher hinsicht; A. Kock, Emen-
dationer och ordförklaringar till “Gamla ordsprak“ och an-
dra fornsvenska skrifter; G. Storm, Om Thorgerd Hol-
gebrud; Finnur Jonsson, Um Skidarimu.

Germania, 28:e årg. (N. R. XVI), h. 4 innehåller
bland annat: Beiträge zur altersbestimmung der in Wei-
gands wörterbuche enthaltenen neuhochdeutschen wortfor-
men af Oskar Böhme; Bibliographische übersicht der erschei-
nungen auf dem gebiete der germanischen philologie im
jahre 1882 af Karl Bartsch; en kort anmälan af Bonde-
sons “Svenska folksagor“ af Felix Liebrecht.

Early English Teat Society’s senaste publikation är King
Alfred’s Orosius, ed. by Henry Sweet, Part I, Oldenglish text
and latin original. 288 ss. Pr. 23 s. -—• Under tryckning
befinner sig bl. a. The oldest english texts, charters &c., ed.
by H. Sweet; under förberedelse bl. a. Beowulf, a criti-
cal text &c., ed. by Prof. Zupitza, with dissertations by
Prof. Müllenhof". — Bland publikationerna från 1882 mär-
kes särskildt Beowulf, the unique MS. autotyped and trans-
literated, ed. by Prof. Zupitza. Pr. 25 s.

Ny literatur:

Kluge, Fr. Etymologisches Wörterbuch der deutschen
Sprache. 6 —7 Lieferung (Schluss). Strassburg, K. J. Trüb-
ner. Pr. (fullständigt) 10 m. 50 pf.

Barfod, Fr. Sven Hersleb Grundtvig; Et mindeskrift
Kbhn. K. Schonberg. Pr. 1 kr.

Matematik.

Ampère, André-Marie, Théorie Mathématique
des Phénomènes Èlectro- dynamiques, uniquement dé-
duite de l’expérience. Deuxième édition, conforme à
la première publiée en 1826. Paris: A. Hermann.
1883. — 164 sidor octav med två taflor. — Pris 15
fres.

Vi hafva i dag att fästa våra läsares uppmärksamhet
vid ett verk, som varit af grundläggande betydelse för ut-
vecklingen af teorien för de elektro dynamiska verkningarna
De resultat, hvartill förf, kommit, och som han redan före
deras sammanställning i detta verks första upplaga vid flera
olika tillfällen meddelat l’Académie des Sciences — hvar-
efter några, dock icke alla, publicerats i specialafhandlin-
gar — hafva upptagits af följande bearbetare och äro nu-
mera välbekanta för alla, som sysselsatt sig med teorien
för de elektro-dynamiska verkningarna,
147	NORDISK REVY 1883.________________________________________________________________________________________________________________________________148____________

useuceesecsepexpoweczrveseoygrescrersesupr,cesere remet wio-eneoerceisew.srp.ereftrneatremiaderespereerenyezavne .sanaxcenes.yerecexe.nenrcens.veccsxeenerxee.esooescres.adrrenscxresssoneesosaoeesemerervavenepncs cmneztoacnl*eoeenesneesnesesreueeseroeeanesareenenuartrzpe.o.retätrerardines.ennppxcxnvrnere

Att bearbetare kunnat finna modifikationer, förkortnin-
gar och förbättringar i deduktionen af hufvudresultatet är alls
icke underligt, då förf, själf i slutet af sitt verk kunnat i
form af bihang anföra andra metoder för härledningen
däraf. Naturligt är ock, att det bör vara mycket enklare
att deducera ett redan kändt resultat än att söka ett resul-
tat samt på samma gång söka vägen och medlen för dess
uppnående.. Just därför är det så intressant att steg för
steg få följa författarens egen väg och dymedelst lära kän-
na, huru han kunde nå sitt mål. Författarens hufvudupp-
gift var att söka den matematiska formel, hvarigenom
man kunde uttrycka kraften, som verkar mellan två ström-
element, för att sedan medelst de kända integrationsmeto-
derna kunna beräkna verkan af två strömmar på hvarandra,
när de äro kända till styrka, form och inbördes läge. Ele-
mentarformelns riktighet skulle altså bevisas därigenom,
att de ur densamma härledda resultaten skulle fullständigt
stämma med på direkt väg mätta verkningar.

Att ur direkta observationer på strömmar af finit längd
kunna abstrahera elementarformeln, var möjligt på två huf-
vudsakligen skilda sätt. Det förra bestod i att noggrant
mäta verkan mellan två finita strömmar, samt för verkan
mellan två strömelement uppställa en hypotetisk formel och
modificera denna, tills de ur densamma medelst räkning en-
ligt kända metoder härledda resultaten fullständigt öfver-
ensstäinde med de direkta observationerna. På denna väg
hade Ampère ursprungligen slagit in. Ehuru en sådan
metod endast indirekte kan leda, till målet, är den dock
därföre icke mindre värdefull, isynnerhet som den ju ofta
är den enda, som står till buds. Det-senare sättet, som
ock mera direkte leder till målet, och hvaraf Ampère be-
tjänade sig, bestod i att medelst experiment visa, att en
rörlig ledare förblir i fullständig hvila under inverkan af
lika dragande eller lika vridande krafter, då dessa krafter
utöfvas af delar af fasta strömledare — med vilkor att dessa
delars form, storlek och inbördes läge kunna varieras på
hvilket sätt som hälst men enligt vilkoren för det föreva-
rande experimentet, utan att jämnvikten störes. Af dessa
experiment hade han då att söka uttrycket för kraften, som
borde verka mellan tvåströmelement för att jämnvikten
verkligen skulle blifva oberoende -af alla de förändringar
i strömledarnes form, storlek och läge som voro enliga med de
för resultatet erforderliga experimenten. Den förberedande te-
oretiska uppgiften bestod altså i att bestämma minimi-
antalet af de generella fallen af jämnviktslägen, på grund
af hvilka en sådan direkt beräkning vore möjlig. Sedan
han funnit, att dessa kunde reduceras till tre, hade han att
inventera de apparater, med hvilka experimenten kunde både
anställas och varieras på alla i hvarje fall behöfliga sätt.
Detta samt gängen af den behöfliga räkningen är hvad
man i Ampères intressanta verk får inhämta.

Omtryckningen synes i det hela gjord med omsorg.
Smärre fel kvarstå dock, fast lätta att upptäcka. Så fö-
rekommer till ex. på sid. 20 a"" b‘ i st. för a’" d‘ ;
M’m == ds' i st. för M‘m‘ = ds’; en A cette droite i
st. för en A sur cette droite; N‘n‘ = ds‘ cos D i st. för
N’n’ == ds' cos 9’;— o. s. v. Figurerna på de båda taf-
lorna äro tydliga och vackra.

. . • Axel Söderblom.

Acta Mathematica. Utg. af G. Mittag-Leffler. 2:4.
Cantor, G. Sur une propriété du système de tous les nom-
bres algébriques réels. Cantor, G. Une contribution à la
théorie des ensembles. Cantor, G. Sur les séries trigono-
métriques. Cantor, G. Extension d’un théorème de la
théorie des séries trigonométriques. Cantor, G. Sur les
ensembles infinis et linéaires de points. I—IV. Cantor,
G. Fondements d’une théorie génréale des ensembles. Can-
tor, G. Sur divers théorèmes de la théorie des ensembles
de points situés dans une espace continu à n dimensions;
première communication. Bendixson, I. Quelques théorèmes
de la théorie des ensembles.

Naturvetenskap.

Finley, J. P. Report of the Tornadoes of may

29 and 30, 1879, in Kansas, Nebraska, Missouri and
Iowa. Professional Papers of the Signal Service.
Washington 1881. 116 s. 29 kartor.

Finley, J. P. Report on the Character of six
hundred Tornadoes. Prof. Papers of the Signal Ser-
vice. Washington 1882.

Fineman, C. G. Sur la Trombe du 7 Juin 1882
dans la vallée de Säby. Nova Acta Soc. Reg. Ups.
ser. III. Vol. XII. Upsala 1883.

Knappast något land i den civiliserade verlden torde .
vara mera hemsökt af förhärjande skydrag, eller som der-
där benämnas, Tornadoes, än vissa delar af Förenta Sta-
terna. Dessa hvirfvelstormar af ringa utsträckning utgöra
där verkliga landsplågor, och intet år förgår utan att tal-
rika gårdar, ja äfven städer eller delar af sådana bortso-
pas, hvarigenom stora förluster i lif och egendom förorsa-
kas Sällan har dock större förödelser af denna orsak åstad-
kommits än d. 29—30 maj 1879, då ej mindre än 13
tornadoes drogo härjande fram öfver de ofvannämda 4 uni-
onsstaterna. Den förstnämda uppsatsen är en detaljerad
redogörelse för dessa 13 skydrag, deras samband med de
allmänna väderleksförhållandena under dessa dagar och de-
ras förhärjande verkningar.‘

Den andra uppsatsen är af allmännare intresse. Den
innehåller i tabellarisk form en redogörelse för 600 sky-
drag, som antecknats i Förenta staterna från juni 1794—
sept. 1881, äfvensom för de dem åtföljande företeelser.Ur
dessa vidlyftiga tabeller äro sedermera viktiga sammanställ-
ningar gjorda och slutsatser dragna. Vi påpeka däraf föl-
jande:

1.	Skydragen förekomma talrikast under den varmaste
tiden på året och dagen. De, för hvilka tiden är anteck-
nad med tillbörlig noggrannhet, fördela sig på följande sätt.

a. året. .

Månad. Jan. Febr. Mars Apr. Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.
Antal 7	21 37 97 81 112 90 47 50 15 22 9
.	:	b. dygnet	.
F. m.	0-1	1-2	2-3	3-4	4-5	5-6	6-7	7-8	8-9	9-10	10-11	11-12
Antal	—	2	3	4	12	3	-1
E. m.0-1	1-2	2-3	3-4	4-5	5-6	6-7	7-8	8-9	9-10	10-11	11-12
Antal	—.	8	13	27	50	52	25	14 8	7	5	3
149NORDISK REVY 1883.	150

2.	Skydragen röra sig i allmänhet från SW. Icke
mindre än 310 af 393 kommo från detta väderstreck.

3.	Vädret var i allmänhet doft och tryckande före sky-
dragets utbrott och i 410 fall föregicks detsamma af häf-
tigt åskväder.

4.	1 79 fall anges skydraget hafva varit åtföljdt af
starka elektriska fenomen, såsom "fyldt af eldkulor", "ly-
sande som rödglödgadt järn" o. s. v. I 49 fall däremot
anmärktes frånvaron af alla elektriska fenomen.

5.	Efter skydraget anses ofta ett starkt temperaturfall
hafva inträffat.

6.	Rotationen försiggår beständigt från höger till vän-
ster eller motsols. .

7.	I 181 fall har regn antecknats såsom åtföljande
skydraget och i 192 fall hagel, båda förekomma i de flesta
fall före skydraget.

Slutligen har på en karta angifvits skydragens talrik-
het i de olika staterna. De flesta förekomma i Kansas,
Illinois och Missouri.

Dessa resultat äro i hög grad märkliga, alldenstund
de hänvisa på ett nära samband mellan skydragen och åsk-
vädren. Äfven dessa äro talrikast under den varmaste ti-
den af året och af dygnet, de röra sig hufvudsakligen från
SW, vädret är före deras utbrott doft och tryckande och
efteråt är luften vanligen afkyld. (Se t. ex. undertecknads
uppsats: Åskvädren i Sverige 1871—75. Bihang t. K.
W. A. Handl. 1877.)

Hvad den sista uppsatsen angår, så utgör denna en med
stor omsorg utförd redogörelse för det ovanligt våldsamma
skydrag, som d. 7 juni 1882 förhärjade Säby-dalen och
ödelade det vackra herresätet Traneryd. Denna undersökning
bekräftar på det mest slående sätt de i Amerika funna re-
sultaten. Fenomenet föregicks af starkt regn och kvalmig
luft med hög temperatur och mycken fuktighet och efter-
följdes af afkylning. Skydraget roterade motsols och sug-
ningen nedifrån uppåt var synnerligen stark, isynnerhet då
fuktig mark passerades. De afhandlingen bifogade kartorna
öfver trakten angifva med stor utförlighet alla de ödeläg-
gelser som förorsakats, och ett ingående studium af det
samma lemnar viktiga upplysningar öfver fenomenets meka-
nism. Likaså äro ovanligt fullständiga kartor öfver fördel-
ningen af lufttryck och temperatur i hela Skandinavien un-
der e. m. ifrågavarande dag meddelade, hvilka visa högst
egendomliga förhållanden.

H. Hildebrand Hildebrandsson,

Thomsen, Julius.Thermochemische Untersuch-
ungen. Bd. I, II. 1882. Leipzig. Verl. v. J. A. Barth.

Framträdandet af prof. Thomsens termokemiska ar-
beten å bokmarknaden ! samlad och fullständigt ordnad
form är en af de viktigaste nyheter, som den naturveten-
skapliga literaturen i Norden haft att uppvisa under det
senaste året. En redogörelse — om än aldrig så kortfat-
tad— för de utkomna delarna I & II af det innehållsri-
ka arbetet, hvari den danske forskaren nedlagt resultaten
af sitt mångåriga, strängt planmässiga vetenskapliga arbete,
skulle betydligt öfverstiga det utrymme, som en anmälan i
Nordisk Revy får upptaga och skulle äfven vara öfverflö-
dig, emedan värdet och betydelsen af de Thomsenska be-

stämningarna sedan länge måste vara insedt och erkändt
af hvar och en, som förvärfvat någon inblick i kemiens
och fysikens utveckling. Ej häller skulle det vara på sin
plats att här försöka ingå på någon kritisk granskning af
prof. Thomsens resultat och metoder. Det torde nämligen
vara kändt, att dessa redan till stor del bestått den veten-
skapliga kritikens prof och gått med seger därur. Det har
flera gånger händt, att något af termokemiens problem be-
handlats samtidigt af Berthelot och Thomsen och med ej så
obetydligt afvikande resultat. Det har då foranledt de båda
forskarne att repetera sina försök for att vindicera riktighe-
ten af sina tal, och det torde vara en välbekant sak, att
Thomsens resultat i nästan hvarje fall bestått vid jämförel-
sen. Det återstår därför, för anmälaren intet annat än att
lemna läsaren en allmän inblick i arten af de problem, som
sysselsatt Thomsen under så många år, och framhålla, hvad
som utgör det egendomliga och karakteristiska draget i hans
vetenskapliga forskning. I det korta företalet till verket,
(skrifvet i mars f. året) får läsaren en aning om, hvilka
de ledstjärnor äro, som Thomsen haft för ögonen under
sitt långa arbete. "Redan från början,“ säger förf.," hade
jag föresatt mig att utsträcka dessa arbeten öfver kemiens
hela område, och trogen min en gång utstakade plan under-
sökte jag det gjorda urvalet af typiska reaktioner, grupp
efter grupp, i den förut bestämda ordningen". Om den
planmässighet, hvarmed förf, på förhand anordnat alt för
utförandet af sin föresats att genom egna experiment bygga
upp ett system af bestämningar öfver "värmetoningen",
som beledsagar de typiska reaktionerna på kemiens alla
områden, därom får läsaren bäst en föreställning i bokens
4:de kapitel, där förf, beskrifver sitt arbetssätt och sin ar-
betslokal. Thomsens arbete består väsentligen, uti hvad
man inom fysiken kallar “konstant-bestämningar“ (nämligen
af de värmemängder, som utvecklas eller absorberas vid ke-
miska processer), och vid detta slags experiment är hufvud-
saken att uppnå den största möjliga grad af noggrannhet
och likformighet vid utförandet af de olika försöken i se-
rien. F:s experiment äro samtliga utförda efter en och
samma metod (medelst “blandningskalorimetern") och un-
der enahanda yttre .omständigheter (vid en temperatur af
+ 18° — + 20° C.). Det är en egendomlig tillfällighet,
att denna, metod,, som tjänstgjort vid de noggrannaste vär-
memätningar, fysiken och kemien känner, teoretiskt taget
alldeles icke är utan fel. Genom uppvärmningen eller af-
kylningen, som instrumentet lider under försöket, åstad-
kommas förluster, som erfordra minutiösa korrektioner. Där-
för borde strängt taget alla värmebestämningar ske vid kon-
stant temperatur och utan termometerns förmedling. Så
äro äfven de första termokemiska bestämningarna af. Lavoi-
sier & Laplace verkstälda. Men den speciella metod (is-
smältningsmetoden), som dessa forskare använde, är, äfven
i dess fullkomligare form (Bunsens’ iskalorimeter), behäftad
med oundvikliga fel, och de nyaste försöken att medelst
detta instrument revidera några af termokemiens funda-
mentala konstanter, t. ex. vattnets bildningsvärme, ha icke
lemnat säkrare resultat än Thomsens o. a. experiment med
blandningskalorimetern, utan endast ledt till en ändlös po-
lemik mellan experimentatorerna (Schuller, Wartha, v. d.
Than m. fl.). Nu är visserligen issmältningen ej den en-
da tänkbara utvägen att realisera problemet om värmemät-
ning vid konstant temperatur, men vetenskapen har före
151	NORDISK REVY 1883.	152

summat att utveckla denna princip, troligtvis därför, att
blandningsmetoden visat sig synnerligen praktisk och mäk-
tig af en hög grad af fullkomning. Det ar intressant att
följa utvecklingen af denna metod genom Dulong, Reg-
nault, Andrews, Favre & Silberman, Person, Berthelot och
Thomsen. I dessa senare forskares händer har instrumen-
tet undergått de mångfaldigaste modifikationer och tjänst-
gjort vid tusentals bestämningar af den mest olika art.
Men metodens noggrannhet är helt och hållet beroende af
de yttre anordningarna och af experimentatorns förmåga
att förutse och undanrödja, eller ock beräkna, alla anled-
ningar till värmeutbyte mellan instrumentet och den yttre
omgifningen. Här får läsaren ett tillfälle att lära känna
Thomsens förmåga att öfvervinna experimentella svårigheter.
Redan vid första afdelningen af arbetet (neutralisationsfe-
nomenen) förelåg ett problem, som stälde blandningsmeto-
den på ett hårdt prof, nämligen bestämningen af saltlös-
ningars specifika värme. Dessa tal måste bestämmas med
noggrannhet ända till 3:dje decimalen (0,2 0[0), emedan de
fina differenserna i lösningarnas molekylarvärme, som för-
orsakas af utspädningen, eljest ej framträda med klarhet.
Thomsen löste denna uppgift sålunda, att han inuti själfva
kalorimetern, hvarest saltlösningen befann sig, insatte en
hylsa af förgyldt silfver, hvaruti en afmnätt mängd väte för-
brändes med tillhjälp af syrgas, och uppmätte värmeeffek-
ten af denna förbränning på kalorimetervätskan. Den kom-
plicerade apparaten, som han därvid begagnade, finnes af-
bildad å sista planschen i verkets första del. Vi återfinna
för öfrigt enskilda delar af densamma i tjänst vid mång-
faldiga senare experiment, så t. ex. vid de flesta försök,
som afse bestämning af kroppars förbränningsvärme (sid.
87—96, Bd II), bildningsvärmet af HC1 (sid, 15, Bd II),
af NH, (sid. 69, Bd II) m. fl. En annan viktig bestäm-
ning, där en liknande anordning begagnats, återfinna vi
å sid. 177, Bd II. Det är här fråga om att bestämma
värmetoningen vid ammoniumnitrits sönderdelning i kväf-
gas och vatten. Experimentet är viktigt därföre, att det
bildar ett nödvändigt led uti bestämningen af kväfveföre-
ningarnas termokemi, ett af de svåraste gebiten inom den
oorganiska kemien. Till saltets sönderdelning erfordras
uppvärmning. Det gälde således att i det kalorimetriska
experimentet införa en värmekälla, tillräcklig för att åstad-
komma den nödiga temperaturhöjningen. Berthelot hade
förut löst denna uppgift på ett sinnrikt men högst provi-
soriskt sätt genom att införa ett kvantum kokhett vatten
i kalorimetern. Thomsen verkstälde saltets sönderdelning
genom förbränningsvärmet af en afmätt volym vätgas.
Han lyckades därvid nedbringa den akcessoriska värmeut-
vecklingen till ett minimum, så att den ej genom sin
myckenhet bortskymde den verkliga värmetoningen, härrö-
rande från den kemiska sönderdelningen af ammoniumsal-
tets molekyler, hvilket tillät honom att betydligt korrigera
Berthelots tal. Det är utmärkande för den exakta riktnin-
gen af Thomsens forskning, att han aldrig inlåter sig på
provisionella anordningar eller approximativa bestämningar.
Sådana problem, som måste studeras under förhållanden,
som äro ogynnsamma för exakt kalorimetrisk uppmätning,
t. ex. förbränning af gaser under konstant volym eller un-
der explosion, en riktning som redan blifvit inslagen af
Andrews och på senare tid mycket bearbetad af franska
forskare, lemnar Thomson gärna åt andra — tillsvidare, d.

v.s. tills han själf funnit medel att studera fenomenen un-
der normala förhållanden och med exakt resultat.

(Forts.*)

Otto Pettersson.

Hahn, F. G. Inselstudien. Versuch einer auf
orographische und geologische Verhältnisse gegründe-
ten Eintheilung der Inseln.

Efter en ganska utförlig historik öfver de förut gjorda
försöken till en indelning af öarna på grund af deras na-
turliga beskaffenhet och bildningssätt uppställer förf, ett
eget system, i hvilket öarna indelas i tektoniska öar, ero-
sionsöar och aflagringsöar (Aufschüttungs-inseln). Till den
första gruppen höra företrädesvis öar af vulkanisk natur-
eller sådana, hvilkas tillkomst förorsakats af veckningar i den
fasta jordskorpan. Sådana ögebit utmärkas genom rask
omväxling mellan stora hafsdjup och höga öar eller lång-
sträkta halföar, radformig anordning af öarna i kedjor, rike-
dom på vulkaner o. s. v. Dessa öar förekomma hufvud-
sakligen efter den brottzon, som delar kontinenterna i en
nordlig och en sydlig hälft, hvarjämte de arktiska och ant-
arktiska ögrupperna äfven höra hit. Erosionsöarna delas i
fem typer, nämligen de norska, svenska, gotländska, danska
och storbritanniska typerna, på grund af det eroderade
landets och erosionskrafternas beskaffenhet. Denna afdel-
ning inledes med en undersökning af de eroderande
agentiernas verkningssätt; med afseende på den på dagord-
ningen stående stridsfrågan angående glacierernes erosions-
förmåga sluter sig förf, till dem, som visserligen ej förneka
glacialerosionen, men tilldela den en jämförelsevis mindre
betydlig roll. Aflagringsöar förekomma naturligen endast i
närheten af kontinenterna eller på grundare vatten; förf,
delar dem i minerogena aflagringsöar, som bildas dels ge-
nom hafsvågornas hopande af sediment under därför gynn-
samma omständigheter, dels genom aflagringar af vulkanisk
natur; vidare höra hit fytogena aflagringsöar och zoogena
öar eller korallöar. Beträffande korallöarna betonar förf.,
att Darwins en gång så allmänt antagna teori nu är på
väg att uppges. Förf, utmärker sig fördelaktigt genom
en klar och angenäm framställning och ett sällsynt herra-
välde öfver den på detta område så utomordentligt rik-
liga reseliteraturen och hans arbete bör säkerligen räknas till
det anmärkningsvärdaste och bästa, som på den jämförande
jordkunskapens område på senare tiden utkommit.

.- Hj. 8j.

Handwörterbuch der Mineralogie, Geologie und
Palæontologie herausgegeben von Prof. dr. A. Kenn-
gott unter Mitwirkung von Prof. dr. von Lasaulx
und dr. Fr. Rolle. Erster Band.

Detta arbete, af hvars 3 band endast det första ännu
föreligger, utgör en del af "Encyklopedie der Naturwissen-
schaften.“ De förf, som medverkat hafva så delat det ve-
tenskapliga materialet, att Kenngott redigerat de rent mi-
neralogiska artiklarna, v. Lasaulx de geologiska och Rolle de

*) Detta arbetes synnerligen stora vikt och betydande om-
fång har gjort, att vi ansett oss böra — undantagsvis — ägna
det en något utförligare anmälan, hvilken emellertid befunnits
lämpligast att fördela på tvänne nummer.
153	NORDISK

REVY 1883. 154

palæontologiska. Artiklarna äro lexikologiskt ordnade, dock
så, att en splittring af materialet i många små artiklar
undvikits och i stället de olika delarna afhandlats i ett
mindre antal hvar för sig afslutade, själfständiga uppsat-
ser. Till planläggningen är arbetet sålunda ett mellanting
mellan handbok och uppslagsbok.

Vi hålla före, att denna anordning af materialet icke
erbjuder några fördelar. Såsom uppslagsbok är arbetet
fullkomligt oanvändbart, innan det med sista bandet utlofva-
de innehållsregistret utkommit; och äfven med dettas hjälp
skall det säkerligen ej kunna undvikas, att man får söka
hvarje uppgift på mer än ett ställe i boken. I stället för
att, såsom nu skett, gifva en samling mineralogiska och
geologiska uppsatser, ofta med ganska löst inbördes sam-
manhang, och ordnade efter de tämligen godtyckligt valda tit-
larnas bokstafsföljd, hade sannolikt varit att föredraga att
antingen gifva en systematisk och efter innehållet ordnad
framställning af de tre vetenskapsgrenarna eller ock en
konsekvent lexikologisk anordning af materialet. Genom att
välja det senare alternativet skulle förf, fylt en äfven för
fackmannen kännbar lucka i den mineralogisk-geologiska
literaturen, i det att ett sådant arbete ännu icke existerar.

En annan olägenhet, som vid det valda framställnings-
sättet icke kunnat undvikas, är ojämnhet och ofullständig-
het; ty många delar blifva ganska bredt och utförligt af-
handlade, under det att andra icke komma med alls, enär de
ej kunnat inpassas inom ramen af någon af de jämförelse-
vis fåtaliga artiklarna.

I det nu föreliggande l:sta bandet förekomma 29 ar-
tiklar inom bokstäfverna A—G. Valet af artiklar synes i
många fall tämligen godtyckligt. En “Allgemeine Einleit-
ung in die Mineralogie“ torde hafva varit minst lika nöd-
vändig, som den “Allgemeine Einleitung in die Palæonto-
logie," hvilken utgör första uppsatsen. Inom den speciella mi-
neralogien träffar man artiklar öfver “Blenden“, “Carbonate“,
"Fluorverbindungen", hvaremot man saknar artiklar öfver såda-
na mineralgrapper som “Aluminate“ “Amphibole“, “Augite“,
“Borate“, Chelorite", “Feldspate“, hvilka likaväl som de
föregående förtjänt en själfständig behandling. Om möj-
ligt ännu mera godtyckligt är valet af artiklar inom det
palæontologiska gebitet. Åt Arachniderna, hvilka i alla
geologiska perioder spelat en underordnad roll, finner man
en särskild uppsats ägnad, under det att sådana vida
viktigare grupper som Brachiopoder, Cephalopoder, Coe-
lenterater, Dikotyledoner, Gasteropoder etc. icke äro särskildt
behandlade.

Förf, af “Handwörterbuch“ hafva enligt företalet stält
sig ett tvåfaldigt mål före, nämligen att framställa det ve-
tenskapliga innehållet på ett sätt, som är fattligt för hvarje
allmänbildad läsare och att samtidigt göra läsaren bekant
med vetenskapens nyaste resultat. Förf, hafva löst den
förra af dessa uppgifter på ett mera tillfredsställande sätt
än den senare. Uppsatserna äro lättfattligt skrifna om
också ej underhållande. Hvad den vetenskapliga behand-
lingen af det föreliggande materialet beträffar, utmärka sig
v. Lasaulx’ geologiska artiklar på ett fördelaktigt sätt fram-
för de öfriga. Flera af hans uppsatser t. ex. “Die Erd-
beben“, “Die Gebirge und ihre Entstehung“ äro icke blott
mönstergilla sammanställningar af de öfver dessa ämnen
framstälda teorierna utan äro utmärkta genom den själf-
ständighét i behandlingen, som förråder den med dessa

===================-M---=**oomcHandnoncehgacmcamnnngacommcicasin-ouea-zx-m-nn---nt-cnmo-aaishane-os-a--------------anwass
speciella frågor förtrogne forskaren. Minst lycklig i lös-
ningen af sin uppgift torde hufvudredaktören Kenngott va-
rit. Denne förf, är visserligen en för gammal och erfaren
mineralog, för att låta oriktiga sakuppgifter komma sig till
last, men ett begrepp om den nutida mineralogiens in-
nehåll och metoder förmå hans artiklar dock icke lemna.
D:r Rolle har utom den rent palæontologiska delen af äm-
net äfven åtagit sig att behandla de geologiska systemen,
af hvilka det archäiska, det carboniska och det devoniska
hafva plats i denna del. Fullt riktigt har förf, därvidlag,
hos de i egentlig mening försteningsförande systemen, satt
den palæontologiska karakteristiken af systemet i spetsen;
men att göra detta i så hög grad, att hvarken den petro-
grafiska beskaffenheten eller systemens geografiska utredning
blifva i minsta mån afhandlade, torde dock böra. betecknas
såsom högeligen ensidigt. Ännu mera otillfredsställande
är denne författares behandling af det archäiska systemet,
där de få och tvifvelaktiga försteningarna alltid komma att
spela en underordnad roll, och hvarje indelning måste hvila
på petrografiska och stratigrafiska grunder. Det berättigad e
i att, såsom förf, gjort, till detta system hänföra den cambri-
ska afdelningen, torde vara minst sagdt tvifvelaktig och sä-
kert stridande mot språkbruket och mot den af mönstergilla
auktoriteter, så väl äldre som moderna, vidtagna ordningen.

Ett arbete af den art som det här ifrågavarande kräf-
ver ett icke ringa antal afbildningar till textens belysning.
Vi äro visserligen icke benägna att öfverskatta värdet af
de i mineralogiska och geologiska läroböcker förekommande
afbildningar af kristallformer, eller försteningar, fullkomligt
oanvändbara vid bestämmandet af mineral och fossil. Men i
ett arbete, som vänder sig till en publik, som ej kan hafva till-
gång till samlingar och originalplanschverk, hafva de dock en
viss betydelse. I detta afseende vidlådes arbetet af en betyd-
lig brist. De mineralogiska och geologiska artiklarna innehålla
visserligen illustrationer (79 träsnitt och 2 litografiska taflor
föreställande kalcitens kristallformer), men de palæontologi-
ska sakna alldeles afbildningar. Detta är så mycket mera
anmärkningsvärdt, som arbetets pris, i förhållande till de
rikt illustrerade mineralogiska och geologiske handböckernas,
är oproportionerligt högt.

Hj. Sj.

Naturhistorisk Tidskrift. Udg. af J. C. Schiodte. R.

3. B. 13. H. 3. Schiodte, J. C. & Meinert, Fr. Symbolæ
ad Monographiam Cymothoarum, Crustaceorum Isopodum
Familiæ. III. Saophridæ. IV. Cymothoidæ, Trib. I.
Cerathoinæ. Sorensen, W. Om Oppustningssækken hos
Tetrodon og Aandedrættet hos Clarias. Schiodte, J. C. De
metamorphosi Eleutheratorum observationes. Schiodte, J. C.
Spiracula cribraria — os clausum. Schiodte, J. C. Tillæg
til Fortegnelsen over de i Danmark levende heteromere
Eleutherater. Gosch, C. C. A. Om Latreille’s Theory of
“Le Segment médiaire“: a contribution to the history of
Entomology.

Tidskrift for Physik og Chemi. Udg. af Aug. Thom-
sen. 2 R. B. 4. H. 8—9. Prytz, K. Kraftflytning ved
Elektricitet. Christensen, 0. F. Bidrag til Kundskaben
om Manganets Ilter. II. Bidrag til Accumulatorcellens
Chemi. Om Prout’s Hypothese. Om Fabrikation af
Sukker.
155NORDISK REVY 1883.156

Tidskrift for • Mathematik. Udg. af J. P. Gram og H.
G. Zeuthen. K. 5. 1 Aarg. H. 4. Den historiske Udvik-
ling af Theorien for Placiers og Rumkurvers Krumning
af S. A. Christensen. Examensopgaver. Mindre Medde-
lelser. L. H. F. Oppermann af J. P. Gram.

Högbom, A. G. Naturstudium under skolferierna.
500 frågor och uppgifter. Ups. Almqvist & Wiksell.
56 ss. Pr. 0,50.

Tissandier, G. Vetenskapliga tidsfördrif. 4:de och 5:te
häftena (slutet). Visby. Gotl. Allehandas tryckeri. Pr. 2 kr.

Bibliografi.

Molér, W. Förteckning på handskrifter i We-
sterås allm. läroverks bibliotek. 19 s. 4:o. I Bedo-
görelse för Högre allm. läroverket i Västerås läsåret
1881—82. Västerås 1882.

Bagge, A. Nyköpings läroverks bibliotek. I. Läro-
verksprogram och kataloger. 74 s. 4:o. I Nyköpings
högre allm. läroverks årsberättelse och inbjudning.
Nyköping 1883.

Som bekant böra läroverksprogrammen minst hvart
femte år innehålla någon vetenskaplig afhandling eller
skrift. Synnerligen lämpligt synes vara, såsom då och då
förekommer, att öfversikter af de resp, läroverkens utveck-
ling, förteckningar öfver deras samlingar m. m. däri pub-
liceras. Tvänne dylika skrifter påpekas härmed. I för-
teckningen öfver Västerås läroverks handskriftförråd redo-
gör inledningsvis utg., bibliotekarien dr W. Molér, i kort-
het för samlingens tillkomst: mest genom donationer, hvar-
af den Hülpherska (1785) synes vara den största.. Inne-
hållet är till största delen historiskt eller teologiskt. Af
språkliga saker nämna vi Dan. Herweghrs Idioticum Vest-
mannicum. 4:0.

Årsberättelsen från Nyköping innehåller en förteckning
öfver nordiska skolprogram, en värdefull publikation af biblio-
tekarien adj. A. Bagge. En dylik förteckning äga vi vis-
serligen förut i "Luleå läroverks, boksamling“ 1880 af K.
A. Fredholm, men den senare är hvarken så utförlig eller
noggrann. Hr Bagges förteckning upptager först programmen-
kronologiskt under de resp, läroverken, som. följa i alfabe-
tisk ordning, därefter ordnade systematiskt efter innehållet.
Ett må dock anmärkas: uppgift öm format saknas, hvilket
varit så mycket viktigare att angifva, som hrr rektorer älska
omväxling i formatet å sina program, ena året 8:0, ett an-
nat 4:o. Önskvärdt hade varit, att förevarande publikation
utgifvits i 8:o, enär tunna bibliografier i bo-format äro
förargliga att handtera. Måtte öfriga läroverk, som ej äga
sina samlingar förtecknade, följa exemplet. Särskildt taga
vi oss friheten framhålla, att Linköpings läroverk skulle
göra sig förtjänt genom att småningom publicera förteck-
ningen öfver stiftsbibliotekets värdefulla samling.

Gust. Stjernström. .

Läroverksprogram.

- Gefle. E. W. Pettersson. Om de franska hjelp-
verben under belysande jämförelse med språkbruket, i lati-
net, tyskan och engelskan. Senare delen. 15 ss. 4:o.

Skara. Ä F. Dahlgren. Högskolan i Athen under
fjerde århundradet e. Kr. 48 ss. 4:o. (Obs. fortsättes.)

Örebro. Konrad Åhlén. Om verbets syntax i den
äldre fornsvenskan. 24 ss. 4:o.

Nyköping. Albin Bagge. Nyköpings läroverks bi-
bliotek. I. Läroverksprogram och kataloger. 75 ss. 4:o.

Falun. Johan Liden. Berättelser ur Stora Koppar-
bergs historia. Utgifna med företal och anmärkningar af
Ehrenfrid Billengren. Första häft. 34 ss. 4:o.	.

Blekinge (Karlskrona). Isaac Asklöf. Iakttagelser
under en resa till Tyskland, Schweiz och Frankrike i veten-
skapligt syfte. 27 ss. 4:o (Innehåller språkliga anmärk-
ningar rörande franska, engelska och tyska samt pedago-
giska iakttagelser.)

Östersund. 8. J. Kardell. Realkatalog öfver Öster-
sunds högre allmänna läroverks bibliotek. II. ss. 33—
72. 4:o.

Visby. P. G. Lyth. De usu præpositionis per apud
Li vi um ej us que aliquot synonymorum. 71 ss. 4:o.

Stockholm (Nya elementarskolan). - Ernst J. Östrand,
Om sabbaten. 36 ss. 4:o..

Stockholm (Beskowska skolan). Några ord om'
sjelfverksamhet. 14 ss. 8:o.

Pedagogisk tidskrift. Utg. af H. F. Hult. 1883. H.
10. Löwenhjelm, G. S., Om bruket af de engelska hjälp-
verben skall och will. Rendahl, C. W., Om musikunder-
visningen vid de allmänna läroverken. Genmäle.Martin
Luther och Phil. Melanchton, Oljetrycksporträtt.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Filosofiska fakulteten:

12 sept. Tillkännagafs att kongl. m:t under d. 8 juni af-
slagit fil. kand. K. A. Beckmans ansökan att få aflägga fil. lic.
ex. i ämnena matematik, fysik och teoretisk filosofi.

Afgaf filos, fakulteten intyg åt f. d. docenten, numera lek-
torn P. G. S. Jacobsson, att han från och med vt. 1880 inträdde
i antalet af de 20 Upsala universitets teologiska och filo-
sofiska fakulteter tillhörande docenter, som enligt kgl. cirku-
läret d. 18 maj 1878 medgåfvos rätt att vid öfvergången i de
allm. läroverkens tjänst för bestämmande af lönegrad få räkna
sig till godo högst 5 år af den tid, under hvilken de styrkt sig
hafva med goda vitsord deltagit i undervisningen vid universite-
tet. Vid bestämmande af grunden för beräkningen beslöt fa-
kulteten med fästadt afseende på åber. cirkulärets ordalydelse
157	NORDISK REVY 1883.	158

-.-----------ensetomisstomemnsuindn/hithen tesqtadranenizkiauenciose-ntsaukkzmnenienenincacanace-nrevusenoanancnr:.an:wszoonvsmeseesamentoes qnenma-sinvewxzse.sesuresgnuqessonnuaeinesmonexssalionsinst taecn:zniasse.se.zenesaosesenammneihensabstnacaz.xesczicecnawce.simrmeertineseoansr?

böra fasthålla den uppfattningen, att icke blott alla docent-
stipendieinnehafvare skulle från nämda antal undantagas utan
ock alla med ordinarie lön försedde docenter, som icke äga
därmed förena docentstipendium, samt slutligen äfven dem, som
sedan stadgan trädde i kraft innehaft oafbruten tjänstledighet.

Reservation af e. o. prof. J. M. Sundén.

Afgafs yttrande öfver lektor P. G. Jacobssons tjänstgöring.

5 okt. Föredrogs berättelsen öfver den granskning af fa-
kultetens kassa och räkenskaper, som verkstälts af de utsedda
revisorerna professorerna Hildebrandsson och Hammarstrand, och
beviljades full ansvarsfrihet åt räkenskapsföraren.

Afgafs inyg åt lekt. S. J. Boethius, att han under året 1879
tillhört antalet af de 20 docenter, som ägde rätt att för beräk-
ning af lönegrad vid allmänna läroverk räkna sig till godo
vissa år af den tid de tjänstgjort vid universitetet.

S. d. Afgafs intyg öfver professorn vid kongl. landtbruks-
akademien L. F. Nilsons tjänstgöring såsom e. o. professor i
analyt. kemi vid universitetet. .

Humanistiska sektionen.

11 okt. Tillstyrktes en af fil. kand. E. Andersson, västml.
framstäld underdånig ansökan att få aflägga filos, lic. examen
i ämnena nordiska språk, nyeuropeisk lingvistik samt sanskrit
och jämförande indoeuropeisk språkforskning,

27 okt. Tillstyrkte sektionen doc. Tamms anhållan att varda
befriad från förordnandet att förestå e. o. professuren i sven-
ska språket. .

S. d. Föreslog sektionen vilkor för åtnjutande af det å
extra stat för 1884 beviljade anslaget å 3,150 kronor för fort-
satt utgifvande af tidskriften "Nyare bidrag till kännedom
om de svenska landsmålen och svenskt folklif".

3 nov. Aflades fil. lic. exam, af fil. kand. L. A. Andersson,
göteb., 0. G. Örtenblad, värml. och J. F. Nyström norrl.

S. d. Bestämdes ämne för den profföreläsning, som doc.

H. G. Hjärne såsom sökande till e. o. professuren i historia
ämnar hålla onsdagen 14 inst. november.

Matem.-naturvetenskapliga sektionen.

4 okt. Tillkännagafs att doc. F. R. Kjellman erhållit kansl.
förordn. d. 24 sept, att uppehålla e. o. prof, i botanik, till dess
den varder tillsatt.

27 okt. Anmäldes att doc. A. N. Lundström genom kans-
lersbref d. 10 okt. utnämts till innehafvare af det fasta docent-
stipendiet i de naturhistoriska ämnena.

S. d. Tillstyrktes begärd tjänstledighet för prof. T. Fries
från föreläsningar under november månad, och föreslogs doc.
Lundström att uppehålla ifrågavarande föreläsningsskyldighet
under samma tid.

Lund.

Examina.

29 sept. Teolog, kandidatexamen af 0. J. Heurgren, sk.

26 okt. Fil. licentiatexamen (i ämnena historia samt teo-
retisk och praktisk filosofi) af fil. kand. N. P. Åkeson, sk.

Personalförändringar.

Docc. R. M. Wickberg och G. Cederschjöld hafva på be-
gäran erhållit afsked.

E. o. prof. A. O. Winroth åtnjuter tjänstledighet till årets
slut med anledning af förordnande att vara adjungerad leda-
mot i Svea hofrätt, och är doc. John Ask förordnad att un-
der tiden förestå prof. W:s profession.

Doc. F. Engström åtnjuter tjänstledighet under innevarande
termin för afslutande af ett på observatoriet i Berlin påbör-
jadt vetenskapligt arbete.

Ende sökanden till e. o. professionen i Anatomi, med. li-
centiaten och t. f. prosektorn A. Nordenstedt har tillbakatagit
sin ansökan till nämda profession.

Akad. disputation äger rum onsdagen den 7 nov., då a-
manuensen vid zoologiska institutionen fil. kand. D. Bergen-

dal, gb. till offentlig granskning framställer sin för fil. Dok-
torsgrad utgifna afhandling: “Bidrag till örtartade dikotyle-
doners anatomi“ (134 + VI ss. 4:o, med. 6 pl.)

Större konsistoriet.

22 sept. Docenten C, af Petersens har för 3 år erhållit ett
rörligt docentstipendium.

Ritningar och kostnadsförslag till nybyggnad för den pato-
logiska institutionen har konsistoriet beslutat att till kgl. m:t
öfverlemna. med anhållan, att därest de vinna kgl. m:ts stad-
fästelse, de måtte få åtfölja den framställning, som af kgl. m:t
kan komma att göras om anslag till en sådan byggnad.

Den ifrågasatta aflösningen af den till universitetet in-
gående kyrkotionden mot ett en gång för alla bestämdt belopp
har konsistoriet afstyrkt; men hade det däremot ingenting att
invända mot en aflösning på det sätt, att den till universitetet
anslagna kyrkotionden komme att ingå till statsverket och uni-
versitetet därifrån bekomma lösen efter 10- årigt medelmarke-
gångspris.

30 nov. På förslag till bibliotekarietjänsten äro uppförda:
l:o Amanuensen vid kgl. biblioteket doktor Elof Tegnér
(enhälligt', 2:o vice bibliotekarien härstädes A. J. Th. Palm,
3:0 docenten och e. o. bibl. amanuensen härstädes doktor C.
af Petersens.

Till erhållande af riksstatens resestipendier har konsisto-
riet beslutat att hos kgl. m:t föreslå: till det större docenten i este-
tik d:r A. Friedlander och till det mindre docenten i organisk
kemi d:r J. P. Claesson.	.

Sökande till Letterstedtska stipendiet voro vid fataliernas
utgång docenterna. J. Möller, S. Linde, J. M. Lovén, C. F. Eich-
stedt, Mats Weibull och e. o. amanuensen N. Hj. Nilsson.

M. Billing. .

Kristiania.

28 juli 1883 meddelte det akademiske Kollegium ved et
Circulære, at Universitetets Aarsberetning herefter skal afgives
for Budgetaaret (1 juli—30 juni) istedetfor som hidtil for Ka-
lenderaaret, og at der skal afgives serskilt Beretning for
Halvaaret fra 1 jan.—30 juni 1883.

. 20 aug. 1883 bemyndigedes det akad. Kollegium ved höie-
ste Resolution til i Budgetaaret 1883 at lade Examinationen i
Hudsygdomme udföre ved Overlæge, Stadsfysikus Bidenkap og
Examinationen i Astronomi til Examen philosophicum ved Ob-
servator Geelmuyden.

10 sept. 1883 fratræder Univ. Stipendiat I. Friis sin Stilling,
da han er udnævnt til Adjunkt ved Kristiania Kathedralskole.

22 sept. 1883 tildelte det akad. Kollegium Renterne af Prof.
Dr Voss’s Legat til Prisbelönninger af medicinske Afhandlinger
med Kr. 200 til Prof. Jac. Heiberg for hans i 1882 udgivne a-
natomiske Afhandling, "Uéber die Lehre vom Drücke der
Bandscheiben des Kniegelenkes auf das niedere Femurende"
og med et lignende belöb til prof. Hj. Heiberg for hans lige-
ledes i 1882 udgivne retsmedicinske Afhandling, "Hængning,
Mord eller Selvmord?"

S. d. modtager det akad. Kollegium Tilbudet om, at det
over Prof. Schweigaard reiste monument bliver Universitetets
Eiendom. (Monumentet, en Broncestatue paa et Fundament
af poleret Gabbro, er reist paa Pladsen mellem de tre Univer-
sitetsbygninger og blev afslöret den 27 sept. Talen ved afslö-
ringen holdtes af Prof. Aschehoug).

29 sept: 1883 antager det akad. Kollegium Univ. Stip.,
Cand. theol. S. Odland til Notarius ved det theologiske Fakultet.

Examen artium,

der hidtil er bleven afholdt ved Universitetet, skal fra næste
Aar af dels afholdes ved Skolerne, dels ved en særskilt for
den nedsat Examenskommission. Ved den i aug. og sept. d.. A.
saaledes for siste Gang af Universitetet afholdte Examen arti-
um indskreves det betydelige Antal af 318 akademiske Borgere.
Klassisk ex. art. tog 209 (8 laud præ ceteris, 110 laud., 75 haud
illaud. og 16 non contemnendi); den reale ex. art. tog 109 (2
udmærket godt, 55 meget godt, 43 godt og 9 temmelig godt),
159

NORDISK REVY 1883.

160

Budgetet

for Aaret 1 Juli 1883 til 30 Juni 1884 er afgjord med en Ud-
gift af Kr. 582,554, der dels dækkes ved Renter af Universi-
tetets egne Midler, forskjellige til det henlagte Tiender og Ind-
tægter, Almanakforlaget (Kr. 28,300), Kjendelser for Adgang
til Examina og Laboratorier samt et betydeligt Tilskud af Op-
lysningsvæsenets Fond (Kr. 210,000), tilsammen c:a Kr. 298,000,
—dels af et Statstilskud. Udgiftsbudgetets Hovedposter ere:
Lönninger Kr. 369,960, Adjunktstipendier Kr. 12,400, de viden-
skabelige Samlinger Kr. 71,870, den botaniske Have og Töien
Gaard Kr. 10,624, blandede Udgifter Kr. 110,894, hvoraf Kr.42,000
til Varmeapparat og en ny Læsesals Indredning for Universi-
tets-Bibliotheket, tilfældige Udgifter Kr. 4,406 og videnskabelige
Reiser i fædrelandske Öiemed Kr. 2400.

Universitetets Kapitalformue udgjör c:a Kr. 285,000 og dets
Legatformue c:a Kr. 715,000.	•

A. C. Drolsum.

Kebenhavn.

Personalforhold.

Den akademiske lærerforsamling har i sitt möde d. 2 okt.
valgt prof., dr. med. C. M. Reisz til Universitetets rektor for
1883—84 samt gjenvalgt prof. J. F. Johnstrup som medlem af
konsistorium for 5 aar.

Som dekaner for 1883—84 ere valgte prof, dr Fr. Nielsen
(theol.), prof, dr C. Goos (rets- og statsv.), prof, dr Warncke
(lægev.), prof, dr Gertz (filos.) och prof. Johnstrup (math.-nat.).

Med ministeriets tilladelse og med understöttelse af kom-
munitetets midler har prof, astron. Thiele deltaget i den astro-
nomiske kongres, som i sept, maaned holdtes i Wien, bl. a.
for at tage endelig bestemmelse om udvexling af astronomiske
telegrammer mellem de forskjellige landes observatorier.

Ministeriet har under 20 okt. fritaget prof. Matzen, der er
medlem af den i Kjobenhavn nu sammentraadte nordiske sölovs-
kommission, for at holde forelæsninger og övelser, saa længe
kommissionens forhandlinger vare.

Under 29 s. m. har ministeriet fritaget docent Brynjulfson
af helbreds hensyn for at holde forelæsninger i indeværende
halvaar.

Kaptejn, brygger, dr phil. J. E. Jacobsen har tilbudt uni-
versitetet som gave en buste i marmor af den nylig afskedi-
gede universitetslærer, prof, dr phil. & lic. theol. R. Nielsen.

Examina.

Ved bekjendtgjörelse af 15 okt. er den hidtil givne adgang
til paa ny med 1/2 aars mellemrum at indstille sig til juridisk
examen for ustuderede — hvilken examen ej forudsætter stu-
dium ved universitetet — indskrænket derhen, at der nægtes
personer, som ere faldne igjennem ved bemeldte examen, tilla-
delse til paa ny at indstille sig til samme examen förend efter
1 aars forlöb.

D. 13 okt. sluttedes en magisterkonferens i historie, ved
hvilken der tilkjendtes cand. philos. K. V. H. Dahlerup Ad-
missus. .

Akademiske grader.

Doktorsgraden i medicin er d. 5 okt. erhvervet af cand.
med. & chir. A. F. Rasmussen. Afhandling: «Om dyrkning af
mikroorganismer fra spyt af sunde mennesker». Opponenter:
prof. Panum og lektor Lange.

Doktorsgraden i filosofi er d. 27 okt. erhvervet af cand.
mag. H. J. Hansen. Afh. «Fabrica oris dipterorum. Dipterer-
nes mund i anatomisk og systematisk henseende». Opp.: prof.
Steenstrup og prof. Schiodte.

Licentiatgraden i theologi er d. 29 okt. erhvervet af cand.
theol. Louis W. Schat Petersen. Afh. «Ludvig Feuerbach og
kristendomen, en religionsfilosofisk afhandling». Opp. prof.
Fr. Nielsen.

Videnskabelige samlinger.

Universitetsbibliotheket. Ved skrivelse af 20 okt. har mini-
steriet efter indstilling bifaldet, at det kgl. bibliothek i Stock-

holm erholder et i universitetsbibliotheket værende sjældent
men ikke ganske fuldstændigt exemplar af den svenske digter
Stjernhjelms digt «Hercules», mod som vederlag at afgive föl-
gende skrifter: 1) en fuldstændig og bedre udgave af samme
digt, 2) et fotolithograf af den ældste i Sverige trykte bog:
Dialogus creaturarum moralizatus, 1483, 3) to danske forord-
ninger fra 1617 og 1619 i folio, 4) et brudstykke af en dansk
psalmebog fra 1553, samt 5) et brudstykke af et dansk opbyggeligt
skrift fra det 16:e aarhundrede af Hans Christensen Sthen.

C. Goos.

Helsingfors.

Större konsistoriet.

15 sept. Lediga lektorstjänsten i ryska språket hade an-
sökts af lärarekand. J. Björkqvist, fil. kand. S. Hallgren, gym-
nasieläraren kollegierådet V. Mainon och kollegan mag. V. N.
Federley. För bedömande af sökandenas skrifprof och proffö-
reläsningar utsågs en kommission bestående af proff. Nordqvist,
Ahlqvist och Neovius.

Mindre konsistoriet.

15 sept. För fortsättande af sina vetenskapliga undersök-
ningar i Lappmarken hade prof. Lemström beviljats tjänstle-
dighet på tre månader från 1 sept.

Till t. f. laborator vid kemiska laboratorium utsågs fil.
kand. M. A. Stark.

26 sept. Till t. f. assistent vid farmaceutiska laboratorium
antogs med. kand. Th. Löfström.

Ett tillskott af 1,000 mark till ordinarie docentarvodet be-
viljades doc. E. Aspelin.

Rättelse. I n:o 2, sid. 63 är bland utnämda afdelningsin-
spektorer uteglömd prof. J. J. Pippingsköld (västfinska).

_	.	E. H—t

Innehåll:

Constantin Constantiu,s: Skal reformationen fortsættes? .
Nyblœus: Genmäle.

Fick: Philosophischer Versuch über die wahrscheinlich-
keiten.

Wiedemann: Die ältesten Beziehungen zwischen Ægypten
und Griechenland.	.

Forsell: Erik Benzelius den yngre.

Key: Försök-till svenska tidningspressens historia.

Wieselgren: Leibniz’ bref till Sparfvenfelt.

Hansen: Dansk Literaturhistorie.

Warburg : Literaturhistoria i sammandrag.

Tidskriftsöfversikt (Klassiska språk).

Den moderna franska syntaxens studium (Vising).

Balder: Die deutsche Philologie..

Beckstein: Die germanische Philologie.

Ampère: Théorie mathématique des phénomènes électro-
dynamiques.	■

Finley: Report o" the tornadoes of may 29 and 30, 1879.

Finley: Report on the character of six hundred tornadoes.

Fineman: Sur la trombe du 7 juin 1882.

Thomsen: Thermochemische Untersuchungen.

Hahn: Inselstudien.

Kenngott (Lasaulx, Rolle): Handwörterbuch der Minera-
logie.

Molér: Förteckning på handskrifter i Westerås bibliotek.

Bagge: Nyköpings läroverks bibliotek, I.	.

Läroverksprogram*

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kristiania, K0-
benhavn, Helsingfors).

Upsala karl Möllersvärd, 1883.
Nr 6.

30 Nov. 1883.

NORDISK R ET Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Proff. O. X- Alin, H. N. Almkvist, P. T. CZeve, C. Goos, %. Hagströmer, S. E. Henschen, H. H. Hildebrandsson, Edv. HIjelt, L. F. Leffler,
C. G. Lundquist, C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Bibliot. A. C. Drolsum; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. %. E.
Berggren, H. Bergstedt, K. H. Blomberg, S. %. Boëlhius, A. L. Bygdén, O. A. Danielsson, D. Davidson, S. A. Ekman, A. Erdmann,
H. G. Hjärne, O. V. Knös, T. A. Lundell, A. N. Lundström, A. F. Schagerström, y. H. E. Schück, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Söder-
blom, y. H. Théel, P. T. Vising, O. Widman; Fil. drr M. Billing, H. von Feilitzen, R. Hertzberg; Jur. kand. C. O. Montan ; Bibl.-
amann. C. H. E. Lewenhaupt, E. H. Lind, G. G. Stjernström; Fil. lie. A. Bendixson; Fil. kand. R. Arpi m. fl.

. utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

K. Möllersvärds förlag.

Teologi.

Upplysningar angående årets Luther-literatur.

Med anledning af Lathers nyss firade 400-åriga födel-
sedag har isynnerhet den tyska bokmarknaden blifvit öfver-
svämmad af en ovanligt vidlyftig Luther-literatur. En
tysk firma, Jul. Drescher i Leipzig, kan därföre sägas hafva
åtagit sig ett svårt arbete, då hon börjat utgifva en kata-
log öfver denna literatur; kallad Luther-Verzeichniss, hvars
andra del redan utkommit; den ensamt innehåller förteck-
ning.på 192 nyutkomna böcker och skrifter, 98 afbildnin-
gar- m. m. och 27 musikalier, altsammans med anledning
af årets.Luthersfest. Naturligtvis har flertalet af dessa nya
arbeten icke något vetenskapligt eller förblifvande värde,
och man måste förvånas öfver, att ett jämförelsevis så ringa
antal författare behandlat den store reformatorn från vissa
särskilda hitintills mindre beaktade synpunkter. Anmälaren
har ej kunnat upptäcka, att någon annan detaljfråga än
Luthers betydelse i pedagogikens och musikens historia
blifvit föremål för särskild vetenskaplig framställning, men
då anm. ännu icke hunnit om dessa arbeten taga närmare
kännedom och ej häller kan stödja sig på några aktade
recensenters omdömen, inskränker han sig till den upplys-
ning, som nu blifvit gifven.

Det finnes emellertid ett antal aktningsbjudande arbe-
ten af mera allmänt innehåll, på hvilka anm. anser sig
böra rikta uppmärksamheten,, och om hvilka han är i till-
fälle lemna åtskilliga upplysningar, som torde vara af in-
tresse.

I främsta rummet förtjäna att nämnas de nya uppla-
gor af Luthers egna skrifter, som detta år' framträdt. Af
den bekanta Erlangerupplagan, som hitintills utkommit i
100 delar, och hvaraf l:sta delen utgafs redan år 1826, hafva
flera delar utkommit i ny upplaga, och af den gamla, väl-
kända Walchska upplagan, som sedan några år ånyo ut-
gifves i Nord-Amerika, har i höst 1:sta afdeln. af 13:de
bandet utkommit i S:t Louis. Men icke nog härmed. Tysk-

lands furstar och folk hafva förenat sig om att fira detta år
med grundläggningen af ett nytt "grosses Nationaldenk-
mal" •— "dem gewaltigsten Volksmanne, dem populär-
sten Charakter, den Deutschland je besessen". Detta äre-
minne består i en “Kritische Gesammtausgabe von Luthers
Werken, unter Genehmigung des preussischen Kultusmini-
steriums, herausgegeben von Pfarrer Knaake". Framför
andra har kejsar Vilhelm lemnat frikostiga bidrag för detta
stora arbetes värdiga utförande och sedan tio år tillbaka
beredt utgifvaren tillfälle att förbereda sig därför. Tvänne de-
lar hafva i höst utkommit, och om alt går efter beräkning,
skulle med utlofvade trenne band hvarje år arbetet vara
fulländadt inom 10 à 12 år härefter.

För dem, som icke kunna eller behöfva anskaffa en
fullständig upplaga af Luthers skrifter, kan rekommenderas
ett nyss utkommet, af kritiken mycket berömdt urval med
titel: "M. Luther als deutscher Classiker in einer Auswahl
seiner kleineren Schriften" i 3:ne delar à 4 ink. För syn-
nerligen billigt pris och i en mönstergill upplaga erhållas
här alla mera betydande reformationsskrifter jämte flera
goda bidrag till karakteristiken af icke blott Luther själf
utan äfven af flere humanister och öfriga stormän bland
Luthers samtida. .

För deras räkning, hvilka finna äfven detta urval för
omfångsrikt, men som dock vilja hafva ett omedelbart in-
tryck af Luthers mest berömda reformationsskrifter, har ett
likaledes med skicklighet gjordt ännu mindre urval af hans
tyska skrifter utkommit i Gotha för 2,40 mk under titel:
"M. Luthers Schriften in Auswahl von J. Delius".

Ett förtjänstfullt arbete är vidare den nyss' utkomna
första delen af "Dr M. Luthers Briefwechsel, latein. u.
deutsch nach den ältesten Ausgaben und Originalhandschrif-
ten“, utg. af E. L. Enders. Äfven detta verk är en kri-
tisk upplaga, hvars värde vida skall öfvergå de Wettes—
Seidemanns bekanta upplaga.

Om vi härefter öfvergå till de mest betydande arbeten,
som om Luther utkommit detta år, kunna vi klassificera dem
163	NORDISK REVY 1883.164

i trenne afdelningar. Den första utgöres af smärre folk-
skrifter, där Luthers lif och betydelse blifvit skildrade med
mästarehand, och som än af särskildt tillsatta komitéer,
än af allmänheten själf blifvit föredragna framför hundra-
tals medtäflare. Författarne till dessa prisbelönta Luther-
büchlein äro Jul. Disselhoff (hans skrift, 120 sidor à 30 pf.,
har utgått i 225,000 ex.), E. Haack samt B. Rogge, hvars
skrift den 10 Nov. utdelades till 150,000 barn i Berlin på
stadsfullmäktiges befallning, och af hvilken skrift 4 nya
upplagor utkommit. En annan rätt god Jubelbüchlein af
N. Fries är öfversatt på Svenska af S. Cavallin med titel:
"Mårten Luther, en man sänd af Gud"..

Till andra afdelningen räkna vi mera utförliga, för
bildade läsare i allmänhet afsedda arbeten öfver Luther.
Dessa äro i regel icke grundade på källstudier och stödja
sig altså på andras forskningar. Hit höra tvänne sven-
ska originalarbeten, som redan genom den utmärkta typo-
grafiska utstyrseln väcka uppmärksamhet. Författarnas namn
äro lektor E. J. Holmberg och biskop T. Strömberg. Den
senares "Minnesskrift" är såsom vältalighetsprof en pryd-
nad för vår literatur. De med största talang på tyska
språket författade teckningarna af ifrågavarande slag har
allmänheten fått emottaga af K. J. Ledderhose, schwei-
zaren Chr. Tischhauser och den framstående, för kort tid
sedan aflidne teologen Plitt i Erlangen. Den sistnämdes
arbete, som blifvit fullbordadt af E. F. Petersen och i
svensk öfversättning af A. T. Dehlgren utkommit på för-
. anstaltande af Samfundet pro fide et christianismo, har flera
förtjänster både i fråga om form och innehåll. Så långt
Plitt själf är författare, hvilar hans framställning på mång-
åriga själfständiga källstudier; det öfriga däremot utgör en
kompilation hufvudsakligen af Köstlins berömda arbeten.

Detta sistnämda namn intager utan all jämförelse främ-
sta rummet i den tredje klassen af Luthers nyaste biografer,
d. v. s. sådana hvilka ur källor i första hand och med använd-
ning af nyare upptäkter och forskningar angående Luther
tecknat den store mannens lifsgärning. Köstlin, teol. profes-
sor i Halle, torde öfverträffa äfven alla sina föregångare. Sä-
kert är att vi nu icke känna någon större auktoritet, nå-
gon bättre vägvisare än Köstlin på det, område, hvarom här
är fråga. Det är genom flera äldre och nyare skrifter om
Luther, som denne författare vunnit sitt stora anseende.
Sedan han först utgifvit en framställning af "Luthers Theo-
logie", utkom 1875 i tvänne. digra band l:sta upplagan af
hans "M. Luther, sein Leben und seine Schriften". Af
detta i historiskt och kritiskt afseende klassiska arbete har
under innevarande år en ny upplaga sett dagen. I fjol ut-
gaf Köstlin ett nytt för en större allmänhet afsedt arbete,
“Luthers Leben“, hvilket i år utgått i två nya upplagor
samt dessutom blifvit öfversatt på engelska och äfven på
svenskt tungomål börjat återgifvas af Fredrik Fehr. Det
stora värde, som detta arbete äger genom framställningens
reda och innehållets grundlighet och tillförlitlighet, ökas
väsentligen därigenom, att originalet har ej mindre än 59
autentiska afbildningar i texten och 6 bilagor, bland hvilka
må nämnas en mängd faksimileaftryck, såsom af Worms-
ediktet, Luthers testamente, hans sista bref till sin hustru
m. fl. Den svenske förläggaren utlofvar omkring 40 illu-
strationer, och att arbetet skall utkomma fullständigt i 7 à
8 häften à 50 öre, hvilket pris måste anses mycket billigt.

Innan vi lemna Köstlin, torde böra nämnas, att han

äfven med bättre framgång än någon annan i särskilda
skrifter under detta år lyckats vederlägga den ultramontane
tyske historieskrifvaren J. Janssen, hvilken med stor konst
vetat slå mynt af de påfviskt sinnades välbekanta anmärk-
ningar mot Luthers personliga karaktär. I denna sak in-
tresserade hänvisas särskildt till Köstlins broskyr: “Luther
und J. Janssen“, andra uppl. (Halle 1883).

Näst Köstlins arbeten torde det värdefullaste af nyss
utgifna biografier öfver Luther vara Moritz Meurers “Luthers
Leben“, som äfven nu utkommer i svensk dräkt i 7 häften
à 1,25. Öfversättarens namn är dr Rich. Ehrenborg. Äf-
ven i detta arbete möta vi goda källstudier, historisk tro-
het och oväld, en skarpsinnig och åskådlig framställning
af Luthers karaktärsutveckling och reformatoriska kallelse
samt hela hans samtid. De illustrationer, som här erbju-
das, äro rikhaltiga ordagranna citat ur Luthers hufvud-
skrifter och andra arbeten från reformatiönstidehvarfvet,
och läsaren kan därföre här själf göra sina reflexioner. Sti-
len är för öfrigt vida lättare än i Köstlins arbeten.

De upplysningar, som nu blifvit lemnade angående
årets Luthers-literatur, torde gifva vid handen, att äfven verk-
ligt värdefulla arbeten af och om Luther detta år utkommit
både på tyskt och svenskt tungomål. Alla samhällsklasser
äro nu bättre än någonsin förut satta i tillfälle att lära
känna en man, hvars storhet ingen kan bestrida, och hvars
minne aldrig skall utslockna.

R. S.

Bang, A. Chr., Udsigt over den norske Kirkes Histo-
rie efter Reformationen. VI+136 ss. Kristiania. Cammer-
meyer. Pr. 2 kr.

Gerdin, J., Hjelpreda vid undervisningen i kyrko-
psalmer för skollärare och seminarister på grundvalen af
kyrkopsalmens historia med textutredning öfver 50 brukliga
psalmer jemte biografier öfver deras författare. XVI+146 ss.
Stockholm. A. L. Norman. Pr. 2 kr. •

Juridik.

Backman, C. E. Juridisk Handbok, omfattande
Tviste-, Utsöknings- och Rättegångsmål. Med alfabe-
tiskt och kronologiskt register samt förteckning öfver
649 anmärkte Kgl. Maj:ts domar, utslag och beslut.
Stockholm. F. & G. Beijer. 1883. XIV+884 ss. 8:o.
Pr. Kr. 6,50.

Redan för tvänne årtionden sedan utgafs den “Hand-
bok uti Tviste-, Utsöknings- och Rättegångsmål", hvaraf
den nu utkomna utgör en ny betydligt utvidgad upplaga.
Den ifrågavarande juridiska handboken, hvilken ursprung-
ligen var författad af den erkändt skicklige och mycket er-
farne domaren justitierådet J. H. Backman och nu af den-
nes son hofrättsrådet C. E. Backman utgifvits i föryngradt
skick, förtjänar att vitsordas såsom en särdeles god och
ändamålsenlig hjälpreda för den praktiske juristen likasom
ock för mången icke jurist, som behöfver att med någor-
lunda lätthet kunna skaffa sig upplysning om vår rätts be-
stämmelser rörande åtskilliga rättsförhållanden, i hvilka han
165	NORDISK REVY 1883.166

gång efter annan invecklas. Handboken har i detta syfte
den stora förtjänsten att vara praktisk och lätt användbar.
Innehållet i giftermåls-, ärfda-, jorda-, handels- och rätte-
gångsbalkarna samt i utsöknings-, växel- och konkurslagarna
har sammanfattats under vissa artiklar samt utvecklats och
belysts genom anförande af k. förordningar, bref, resolu-
tioner o. d. och af vägledande domar, utslag och beslut
samt genom återgifvande af komiterades och riksdagsut-
skotts motiv för lagförslag och högsta domstolens utlåtande,
öfver dem. Det rikhaltiga innehållet har utgifvarenför-
stått att göra särdeles lätt tillgängligt för hvar och en,
som vill begagna handboken, genom de omsorgsfullt utar-
betade register, som afsluta arbetet. Sålunda finnes icke
blott ett alfabetiskt register öfver handbokens innehåll utan
äfven särskilda kronologiska förteckningar öfver såväl den
mängd af förordningar, stadgar, bref, skrifvelser, resolutio-
ner, reglementen och instruktioner, som i handboken inta-
gits eller anförts, som ock öfver den stora och rikhaltiga
samling af k. m:ts domar, utslag och beslut, som hand-
boken inrymmer. — Ehuru handboken helt naturligt hufvud-
sakligen afser att tjäna rent praktiska behof, så blir den
nog genom sitt rikhaltiga innehåll äfven af intresse och
gagn för hvar och en, som drifver rättsliga studier, enär
han där kan lätt erhålla kännedom om den uppfattning,
som i praxis tid efter annan gjort sig gällande. ;

Att förf, jämförelsevis litet tagit hänsyn till de bidrag
till de rättsliga spörsmålens lösande, som vår tids veten-
skapliga literatur erbjuda, samt att han blott i enstaka undan-
tagsfall, t. ex. rörande giftorätt, försökt sig på någon syste-
matisering, har sin naturliga förklaring i handbokens rent
praktiska syfte.

Bland de nya delarna af handboken torde särskildt
konkurslagen förtjäna att framhållas.

• R. H. B.

Nationalekonomisk Tidskrift. Udg. af W. Scharling
og A. Petersen-Studnitz. 1883 H. 4. Landbygningernes
Brandforsikring ved H. Westergaard. Karteller af A. P.
Hosten i Danmark. "Fonds og Aktier", udg. afTh. Green
(Anm.). Th. Sorensen, Bornedodeligheden, anm. af H.
Westergaard. Selvmord i Norge. Islands, Grönlands og
Dansk-Vestindiens Befolkning. Mindre Meddelelser.

Tidskrift för lagstiftning etc. Udg. af Chr. Naumann.
1883. N:o 8 & 9. Rättegångsreferat. Om förslagen till ny
grufvestadga III af C. A. F.

Nytt Juridiskt Arkiv. Utg. af G. B. E. Holm. 1883.
Afd. 1., H. 5—6. Rättegångsreferat.

Kommunal Kalender, 1h. Kjobstæder og Ladesteder.
Kra, Cammermeyer. 96 ss. Pr. 1,30.

Rydin, H. L. Unionen och konungens sanktionsrätt
i norska grundlagsfrågor. Ups. Almqvist & Wiksell. 8 + 160 ss.
Pr. 2,50.

Kôersner, Vilh., Politiskt handlexikon, innehållande
alfabetiskt ordnade artiklar i svensk stats-, kommunal- och
kyrko-förvaltning, svensk statsförfattning, allmän folk- och
statsrätt, finansvetenskap samt främmande lands författning
och förvaltning. (Samling af facklexika, II), h. 1—4; 192 ss.

liten 8:o. Stockholm. Jos. Seligmann. (Utkommer i 6
häften à 50 öre).

Karl Lehmann und Hans Schnorr von Carolsfeld, Die
Njalssage insbesondere in ihren juristischen Bestandtheilen.
Ein kritischer Beitrag zur altnordischen Rechts- und Lite-
raturgeschichte. Berlin. R. L. Prager. VIII + 234 ss. Pr. 6 m.

Medicin.

Seifert, Otto. Untersuchungen über die Wir-
kungsweise einiger neueren Arzneimittel (Hydrochinon,
Chinolinum tartaricum, Kairinum muriatum). Würz-
burg. Stahel’s Verlag. 1883.

Alt sedan den strängare naturvetenskapliga forsknin-
gen gjort sig gällande inom den praktiska medicinen, hafva
de gamla läkemedlen underkastats en skarp granskning. In-
för densamma har blott ett fåtal hållit profvet och befun-
nits äga verkligt värde. Bland dessa senare intaga de s. k.
febermedlen och antiseptiska läkemedlen ett framstående
rum. Den organiska kemien har på senare år skaffat lä-
karen flera dylika kraftiga medel och. skall säkert alt
framgent finna nya föreningar af medicinskt värde. De
tre nya medel Seifert undersökt höra till febermedlens
grupp. S. visar, att isynnerhet hydrochinon och chinolin
äga framstående antiseptiska egenskaper, ehuru de väl näp-
peligen komma att uttränga chininet. Chinolinet äger
dock framför chininet den fördelen att ej framkalla nå-
gra nervösa rubbningar, hvarjämte detsamma har en gan-
ska långvarig verkan (ofta 24 timmar). Däremot fram-
kallar detsamma ofta kräkningar; medförde chinolinet ej
denna olägenhet, skulle det genom sitt billiga pris (mer
än 10 ggr billigare än china) utan tvifvel snart uttränga
china. I hvarje fall torde det böra försökas i fattigpraxis.
Att detsamma kan med framgång brukas äfven vid lung-
sot, tvärtemot hvad S. säger, hafva talrika försök å härva-
rande medicinska klinik bevisat.

Hydrochinon torde ha mindre utsikter att komma i
bruk, emedan dess verkan är öfvergående.

Seiferts undersökningar grunda sig på ganska talrika
kliniska iakttagelser; dock torde' man kunna anmärka, att
endast genomförda beräkningar af medeltemperaturen före
. och efter ett febermedels gifvande torde kunna klart bevisa,
att ett läkemedel verkligen nedsätter temperaturen. S. stö-
der sina påståenden merendels på enstaka iakttagelser, i
hvilka temperaturen blifvit mätt timme efter timme.

S. E. H.

Upsala Läkareförenings förhandlingar. XIX.

1. E. Lennmalm, En epidemi af tarmdiphtheritis å Ups.
akad. sjukhus hösten 1882. G. Bolling, Tvenne gyneko-
logiska fall. S. E. Henschen, Ronneby helsobrunnar och
bad år 1882 (årsber.), m. m.

Hygiea, utg. af sv. läkaresällskapet. XLV. 10. F.
Björnström, Ett typiskt fall af primär förryckthet. — Jacob
Heiberg, Ueber die Drehung des Vorderarms; ref. af C.
M. Fürst. Krieger, Aetiologische Studien. Ueber die Dis-
REVY 1883.	168

167	NORDISK

Mrvneess=nroreqsuewessacasrresssessasmve.orarsaacasssansee unnnesasesmnarsxntcosmanareneeseszucssame !

position zu Catarrh, Croup und Diphteritis der Luftwege,
ref. af E. Heyman.

Eira, utg. af E. W. Wretlind. VII. 21. Walter,
Ett sjelfmordsförsök. Bergstrand, Nyare modifikationer med
antiseptisk sårbehandling. H. Wildt, Rörande koleran i
Egypten (slut), m. m.

Tidskrift i militär helsovård, utg. af sv. mili-
tärläkareföreningen. VIII. 3. Edholm, Hygieniska utställ-
ningen i Berlin. Kuessner, Om den asiatiska kolerans upp-
trädande och dess orsaker; ref. af D. M. C. Pontin. v.
Criegern, Das rothe Kreuz in Deutschland; ref. af Nore
Martin. Bibliografi, m. m.

Finska läkaresällskapets handlingar. XXV.

4. G. Heinricius, Erån barnbördshusen i Prag och Wien
(resemeddel.). L. Krohn, Reseberättelse. K. Relander,
Wolperts luftprofvare, m. m. . . .

Norsk Magazin for Lægevidenskaben, utg. af
det medicinske Selskab i Kristiania. 3 R. XIII. 10. E.
Bull, Et mindre almindeligt Tilfælde af Lungetæring med
Empyem. C. Garmann Andersen, Ullensvang i Hardanger
som Vinteropholdssted for Brystsyge. F. G. Gade, Om
Tuberkelbacillen, m. m. :

Bibliothek for Læger, udg. af Directionen for det
Classenske Literaturselskab. Kjobenhavn. 6 R. XIII. 4. E.
Schwimmer, Om Nervesystemets Indflydelse paa Hudsygdom-
menes Opstaaen (sluttet). G. Bizzozero, Om et tredje Form-
element i Blodet. Joh. Buntzen, Nyere Lægemidler
(sluttet). H. Philipsen, Om nogle Synslidelser ved trauma-
tisk Læsion af Kraniet eller Ansigtet. Ny nordisk Lite-
taratur, m. m.

Ugeskrift for Læger, Organ for "Den almindeli-
ge danske Lægeforening". 4 R. VIII. 22. Om Fastsæt-
telse af Betaling for Lægehjælp ved Domstolene. Flügge,
Kjadbesigtigelsen i hygienisk 0jemed.H. Schramm, Ner-
vesutur. W. Baum, Resektion af læderede Blodkar. Ergo-
tinin injektioner som Middel mod Blodninger efter Fods-
len, m. m. -

Gynækologiske og Obstetriciske Meddelelser,
udg. af F. Howitz. Kjebenhava. IV. 3. E. Ingerslev,
Om Retention af Ægdele og Placentarrester med særligt
Hensyn til Behandlingen. W. Netzel, 1) Uterusmyom
såsom hinder för förlossning. 2) Fall af retroperctonæal-
sarkom. Vöhtz, Om Fjærnelsen af ovulum eller Rester der-
af ved Aborten. L. Mayer, Literaturoversigt.

Hospitalstidende, red. af C. Lange. Kj0benhavn.

3. R. I. 46. B. J. Salomonsen, Kritiske Bemærkninger
om Lægeexamens Reform i 1870—73. Marcus Rubin,
Nogle Bemærkninger om medicinsk Statistik med Ud-
gangspunkt fra Frederik Lange: Om Arvelighedens Ind-
flydelse i Sindssygdomene, m. m.

Filosofi.

Stuart Mill, J. Tre religionsfilosofiska afhand-
lingar. Öfversättning af Hj. Öhrvall. A. W. Björck.
Stockholm 1883. 2 kr. 25 öre. 166 ss.

Det hehöfs naturligen ej något särskildt tack till öfver-
sättaren för den tjänst han har gjort allmänheten. Den
är i sig själf klar för den ringaste eftertanke. Värdet af
att göra en person af Mills kulturhistoriska betydelse be-
kant äfven i vårt land är obestridligt. Naturligen beror
dock öfversättarens förtjänst ytterst på hans öfversättnings
art. Om troheten mot det engelska originalet kunna vi
tyvärr ej fälla något omdöme, men öfversättningens ledig-
het förtjänar alt erkännande. Också har öfversättaren redan
förut pröfvat sina krafter på att återgifva Mill på svenska.
1881 utkom nämligen (på Esaias Edqvists förlag, Upsala)
Mills kanske mest berömda arbete "Om friheten" i en af
samma person verkstäld öfversättning..

Af de tre afhandlingar som rymmas i detta band
härstamma de två första från en långt tidigare period än
den sista, hvilken skrefs mellan åren 1868 och 1870. Detta
oaktadt uttrycka de i det väsentliga samma ståndpunkt.
Dock synes oss obetingadt som om mest vore att lära af
den sista, "Teism", särskildt därför att den vid sin gransk-
ning af hvarje påstående företer en märkvärdig reda, klar-
het och omfattande logisk insikt. I den andra i ordnin-
gen, som har till titel: "Om nyttan af religion", finna vi
mest af Mills egen ståndpunkt — ej blott kritik af andras.
Vi få här en inblick i den humanitetens religion, som Mill
tänkte sig böra ersätta människornas nuvarande religiösa
tro. Den första afhandlingen, "Natur", söker klargöra hvad
det har för betydelse att något ligger i en saks natur, om
och i hvad mening man kan tillerkänna "naturens" bud
giltighet att reglera våra handlingar.

Hela arbetet, isynnerhet afhandlingen "Teism", gif-
ver oss ett vitnesbörd om sträng sanningskärlek. Man får
det bestämda intrycket, att Mill ej innehar sin ståndpunkt
gifven före och oberoende af de skäl han framlägger.

A. B.—n.

Kleen, Richard. Försök till framställning i naturrätt
och rättsliga förbegrepp. Förra afdelningen. Allmän na-
turrätt; Senare delen: De naturliga rättsbegreppens väsende.

572 ss., stor 8:o. Stockholm. Jos. Seligmann. Pr. 7 kr.
50 öre.. -

Historia.

Hildebrand, Hans. Lifvet på Island under sago-
tiden. 2:a omarbetade uppl. Sthlm 1883. Seligmann
& C:is förl. 4+318 sidd. Pris 3,75.

Förf:s afsikt med detta arbete anger han dels i förordet
så: “att söka gifva en föreställning om det lif, som for-
dom lefdes på den sagorika ön“, dels s. 318 “att låta den
svenska allmänheten blifva så bekant med sagotidens lif
på Island, att allmänheten själf vid studiet af det lilla
vi kunna meddela om lifvet i eget land, omedvetet förser
det med en bakgrund af isländska minnen.“ I denna 2:a
169	NORDISK REVY 1883.	170

uppl., som är dubbelt så stor som den 1:a (fr. 1867),
hvilken utgjordes af 5 af förf, hållna muntliga föredrag,
utför förf, sin plan så, att han, efter att först i korthet
ha talat om Islands natur och dess upptäkt, den isl. ut-
vandringen och dess orsaker samt isl. statens bildning,
meddelar en följd af utdrag ur de isl. sagorna. Vidare
skildrar förf, kristendomens införande och årtiondena när-
mast därefter samt i tvänne särskilda kapitel "isl. skalder
östan hafvet" och isl. fristatens undergång. De sista tre
kapp, behandla "de offentliga förhållandena under sagoti-
den," "hemlifvet" och sagorna.

Denna uppl:s företräde framför den första består —
utom i den formella, att skildringens karaktär af muntl.
föredrag aflägsnats — dels däri att åtskilligt rättats, dels
och hufvudsakligen i det mera af sagoskildringar, som med-
delas, samt däri att dessa icke blandas med förf:s försök
till systematisk framställning. Denna har förf, med flit
inskränkt till det minsta möjliga och följaktligen icke med
detta, arb. åsyftat en handbok i isl. fornkunskap, hvartill
förf, samlat bidrag, som t. o. m. gälla ett vida större om-
råde. På samma gång som man nu tackar förf, för det
föreliggande arb., hvilket rekommenderas en och hvar, som
af det isl. liivet under sagotiden, önskar få en trogen bild,
kan man ej annat än uttala den förhoppningen, att förf,
så snart som möjligt måtte utge en handbok i isl. forn-
kunskap •—- en mönstergill sådan finnes näml. ännu icke,
som förf, riktigt anmärker. Särskildt vill anmälaren på-
peka kap. 2 därför, att förf, där •—■ mot Steenstrup m. fl.
-— vid skildringen af utvandringens orsaker framhåller det,
som bör framhållas (se i synnerhet sidd. 30—33).

Få och obetydliga äro de anmärkningar, som anmäla-
ren har att göra. I kap. 1 saknas uppgift om Islands
areal och i kap. 3 om Islands nuvarande folkmängd, hvilka
båda uppgifter väl bort få kvarstå — de finnas näml. i
1:sta uppl. sidd. 25 och 18. Rörande upplysningar om
närvarande förhållanden å Island märkes, att yttrandet s. 4
"Visserligen går en del af boskapen ute hela vintern" gäl-
ler icke alls om nordlandet utan egentl. sydlandet —S. 5:
“Visserligen får man af den vildt växande strandhafren
njutbart bröd, men detta förslår icke långt“. Detta strand-
hafrebröd förekommer endast i ett par "syslur" å sydöstra
Island och där i så ringa mängd, att det betyder föga.
— S. 303: “svin finnas ej längre på ön". Jo, ehuru ej
allmänt.I jämförelse med de öfriga sagoskildringarna
torde den ypperliga Laxdoela-sagans om Kjartan och Bolli
sidd. 241—2 af förf, ha framstälts skäligen knapphändigt.
S. 282 hade förf, måhända bort tydligare framhålla oviss-
heten, om Snorri Sturluson verkl. ville och ämnade hjälpa
norske kungen att bringa Island under hans välde, hvilket
förf, gör i sin öfvers. af “Konungaboken“ I: XV, där han
säger om Snorri i denna sak: “han gjorde åtminstone in-
tet, som bestämdt häntyder därpå. Sidd. 281 och 291 vore
noggrannare att sätta 1271—73 i st. f. 1271 (jfr. bl. a.
Aarboger f. 1873 s. 104). Hvarför. har förf. s. 290 än-
drat l:sta uppl:s (s. 91) årtal 1004 för femtedomen till
1000 och s. 291 skrifvit 1116 för 1117 i l:sta uppl. (s.
92)? S. 291 säger förf.: "Från förra hälften af 1200-
talet hafva vi en skrifven isländsk lag, gemenligen kallad
"grågåsen". Som detta korta uttryck kan vara vilseledande
och möjl. fattas så, att en lagbok kallad grågås och anta-
gen som lag funnits på Island (ett misstag, som förekom-

mer i t. ex. “Den oldnordiske Literatur af Dr G. Lund“
1873), hade förf, hållre bort nämna några ord om Hafli-
daskrå och — t. ex. i en not — meddelat en upplysning
om den s. k. grågåsen. Förf:s yttrande s. 308 om runor-
nas användning i skrift å Island är nu att beriktiga i en-
lighet med ett nyss utkommet arb. "Runerne i den oldisl.
Literatur“ ved Björn Magnusson Olsen Khvn, 1883. Mot
de Vigfùssonska tidsuppgifterna för sagorna kunde nog vara
åtskilligt att anmärka, men det förfaller, då förf, i sitt
förord framhållit, hvarför han anfört dem. S. 312 borde
väl bland de sagor, som handla om nybyggarne på Grön-
land, ha nämts borfinns saga Karlsefnis och Groenlendinga
^åttr samt — likaväl som Floamanna saga och Fostbroedra
saga — Eyrbyggja saga.

Rolf Arpi.

Literaturhistoria.

Rönning, R. F. Beovulfs-Kvadet. En Literær-
historisk Underegelse. Kjobenhavn. G. E. C. Gad
(i kommission). 1883.

Wölfs berömda homeruskritik blef grundläggande ej blott
för teorien om grekernas epos utan för hvarje folkepos. En-
ligt Wolf hade som bekant den homeriska dikten uppstått
genom en mekanisk hopfögning af folkliga hjältesånger.
Det djärfva och genialiska i hans hypotes gjorde, att man
snart började att tillämpa den äfven på andra folks älsta
hjältedikter. Så uppstälde K. Lachmann den s. k. lieder-
teorien för uppkomsten af Niebelungenlied; så antog Gau-
tier (som nu dock modifierat sin ståndpunkt), att man för
att bilda en chanson de geste blott juxtaponerat några iso-
lerade "cantilenor"; så sökte Müllenhof bevisa, att Beo-
vulfskvädet älst uppstått genom sammanställning af två
gamla sånger (Grendelstriden och drakkampen), till hvilka
sedermera lagts fortsättningar af olika författare, eller med
andra ord, att den föreliggande dikten vore ett aggregat,
uppkommen genom sammanfogning af ursprungligen skilda
delar, för hvilka sex författare varit, verksamma.

Den Wolfska teorien torde dock alt mer och mer öfver-
gifvas, åtminstone i dess ursprungliga form; detta såväl be-
träffande Homerus, hvars af Wolf förbisedda enhet alt skar-
pare betonats, som ock rörande den franska epopéen och
Niebelungenlied (Holtzman, Bartsch, Zarncke). Föreliggande
gradualafhandling har till syfte att for Beovulf vederlägga
liederteorien, och såvidt anm. kan döma har förf, på ett
särdeles lyckligt sätt löst sin uppgift. Skälen för och emot
hvarje åsikt afvägas lugnt och opartiskt, slutsatserna förefalla
att vara dragna med logisk nödvändighet, och i de flesta fall
känner läsaren sig öfvertygad om att hafva fått ett så godt
resultat, som kan åstadkommas. Vi kunna således ej annat
än lyckönska vårt systeruniversitet till en så god afhandling.

Utrymmet hindrar oss att, som vi skulle hafva önskat,
genomgå förf:s bevisföring, hvilken hufvudsakligen fram-
träder i formen af en kritik af Müllenhoffs teori. Först
uppvisas, att de af M. påpekade motsägelserna ej äro af
den konstitutiva art, att de berättiga till antagandet af flere
författare. Därefter undersökes den poetiska stilen och to-
nen, på grund af hvars olikartade karaktär, förf, kommer
171

NORDISK REVY 1883.

172

till det resultatet, att dikten uppstått på så sätt, att en förf,
till ett helt sammanarbetat en samling folkliga dikter. Skil-
naden mellan denna teori och Müllenhoffs är som förf, rik-
tigt anmärker den, att M. förutsätter en “mekanisk“ gene-
sis, Rönning däremot en “kemisk“. Dock medgifver förf.,
att någongång den ursprungliga sången framskymtar, t. ex.
i Grendelskampen och slaget vid Finnsbury (af hvilket
folkliga kväde B:s förf, dock blott skulle hafva gjort ett
utdrag), ehuruväl han (såsom förut Sweet) opponerar sig
mot att på M:s obesvärade sätt medels textkastreringar få
fram de till grund för dikten liggande folkliga kvädena.
Måhända har dock förf, i denna punkt varit något föl-
försiktig.

Därefter lemnas en redogörelse för diktens författare,
som antages hafva varit en andlig. Med afseende på för-
fattarens hemvist följer R. den vanliga åsikten, som anta-
ger att B. älst förelegat i northumbrisk form, ehuru det
bevarade manuskr. är på västsaksiska. Tiden sättes likale-
des som vanligt till förra delen af 700-talet. Angående
de folkliga kväden, ur hvilka B. uppstått, anser R. att de
härröra från södra Sverge, och där uppstått på 500-talet.
Skälet är Higelacs krigståg. Dock synes mig, att författa-
ren här bort taga hänsyn till Ten Brinks m. fl. teori, att
Beovulfs-kvädena uppstått ur två källor och behandlat dels
en historisk Beovulf, dels en mytisk.Är detta fallet (jäm-
förelser finnas antagligen i sammanställningen af de my-
tiska niebelungarne och den historiske Gundicar), så
förlorar beviset mycket af sin kraft. Åtminstone hade
åsikten bort nämnas.

I några mindre betydande punkter torde kanske ett
och annat kunna invändas. Så säges (pag. 3 och 104),
att Widsid är “sikkert ett temmelig sent forfattet regi-
ster til den gamle sagnverden“. De måhända ypperste kän-
narne af den angelsaksiska literaturen Ten. Brink (Gesch.
d. engl. Lit. I, 15, 29) och Sweet (hos Warton II, 13) hål-
la dock, som det synes med rätta, på dess kontinentala ur-
sprung. Likaså vågar anm. bestämdt bestrida för:s åsikter
om Grettir, hvarvid förf, egendomligt nog blott citerar
Vigfussons Reader och ej nämner hans Prolegomena eller
Gerings uppsats i Anglia III (till hvilken dock åtskilligt
skulle kunna läggas). -

Vi sluta med att uttala vår hjärtliga tacksamhet till
förf, för detta ypperliga och äfven i stilistiskt afseende för-
träffliga arbete.

H. S.

Hardy. Le Théâtre d’Alexandre Hardy, Erster
Neudruck von E. Stengel. Marburg 1883.

Under det att engelsmän och fransmän företaga re-
produktioner af renässansens literatur egentligen endast i
bibliofilintresse, hafva tyskarne däremot den stora förtjän-
sten att i billiga och lätt tillgängliga upplagor sprida sina
omtryck. Hvad fransmännen själfva ej förmått, nämligen
att ånyo utgifva Corneilles föregångare, har nu åstadkom-
mits genom tysk företagsamhet. Så omtryckas Garniers
tragedier i Vollmöllers Sammlung französischer Neudrucke,
och i dessa dagar har Stengel publicerat Alexandre Hardys
dramer. Originalupplagan, som utgafs i sex delar 1626 —
1632, är enligt en fransk bibliografi “presque impossible
de trouver complet“. Ett skadadt exemplar upptages i Fon-
taines katalog till 500 frs., och dock torde Hardys arbeten

böra anses oundgängliga för den, som studerar fransk lite-
raturhistoria. Stengels upplaga fyller således en för forska-
ren ganska kännbar brist. Af arbetet har hittills blott ut-
kommit ett omtryck af delarna tre och fyra. Priset är
4,20 och 5,20.

H. S.

Konsthistoria.

Mothes, Oscar. Die Baukunst des Mittelalters
in Italien von der ersten Entwicklung bis zu ihrer
höchsten Blüthe. Mit 211 Holzschnitten und 6 Far-
bendrucktafeln. Fünfter Theil. (Schluss des Wer-
kes). Jena. Hermann Costenoble. 1884.

I första häftet af denna tidskrift anmäldes de fyra fö-
regående delarna af ofvanstående arbete; nu föreligger den
femte delen, hvarmed verket är afslutadt. Det omdöme,
som först af anmälaren fäldes, jäfvas ej af nu utgifna del,
hvilken utmärker sig för samma öfverflödande lärdom,
samma rikedom på historiska detaljer, samma grundliga
metod för undersökningen, och här och där äfven samma
originella åsikter om byggnadsverkens och deras formers
uppkomst och betydelse. Sedan förf, här först afslutat
framställningen af det normandiska inflytandet, öfvergår
han till "romerska skolan", hvarvid han får tillfälle att
behandla bland annat Cosmaternas familj och deras musi-
viska arbeten i Roms berömda klostergårdar, Lateranen
och S. Paolo fuori le mura med deras märkliga symboli-
ska framställningar af blandadt gammalkristligt och hed-
niskt innehåll. I förbigående kan äfven påpekas den upp-
lysningen man får, att “Casa di Pilato" i Rom egentli-
gen skall vara Casa di pilato, så kallad med ett äldre,
tekniskt uttryck på grund af fasadens pellarrad, men icke
därför, att byggnaden skulle ha något med Pilatus att göra.
I den därpå följande skildringen af den “toskanska skolan“
kommer förf, till behandling af de stora minnesmärkena i
Pisa, Lucca och Florens, och han får därvid tillfälle att
meddela intressanta och nya iakttagelser, t. ex. att domen
i Pisa icke, såsom Burkhardt uppgifver, är den första kyr-
ka, i hvilken kupol och basilikaform förenats med hvar-
andra, emedan detta redan förut ägt rum i Pavia, Milano,
Spoleto, Verona och flera andra ställen. Öfverraskande är
ock hans anmärkning om markens osäkerhet till följd af
sumpighet och. jordstötar, såsom varande orsaken till de
anmärkta oregelmässigheterna å Pisas byggnader och sär-
skildt till Campanilens bekanta lutning. “Man kann dreist
behaupten, dass nicht ein Gebäude in Pisa grade steht“, påstår
förf., och därefter ger han en noggrannare beskrifning af
Campanilens byggnadsförhållanden, än man på något an-
nat ställe torde finna (s. 736 o. ff.). Lika noggrant äro
de härliga domerna i Siena och Orvieto samt katedralen
i Florens behandlade, och den senare är intressant illustre-
rad genom meddelande af träsnitt efter äldre målningar,
som visa dess utseende, sådant man på 1300-talet tänkte
sig detta, samt det fragment af Giottos fasad, som ned-
bröts 1587. Egendomligt är, att, ehuru kyrkans historia
följes ned till senaste tid, dock ej ett ord nämnes om den
nya fasaden, som snart torde vara fullbordad. Det intres-
173	NORDISK REVY 1883.	174

sauta arbetet afslutas med den "venetianska skolans" mä-
sterverk, S. Marco och Dogepalatset samt dess efterföljare
af götiska praktpalats vid Canal grande, livilkas högsta
fullkomning är Cà Doro, så nämndt efter en familj Doro,
såsom författaren upplyser, icke "Cà d’oro" (gyllne huset),
såsom det falskeligen blifvit kalladt. — Smärre oegentlighe-
ter, såsom Orllando, S. Mario gloriosa ai Frari, Cà gran-
de àï Frari lönar det knapt mödan att framhålla. — Såsom
afslutning meddelas ett noggrant utarbetadt register, som
skall göra det lärda sammelverket praktiskt användbart för
hvar och en, som önskar grundlig underrättelse om en af
konsthistoriens intressantaste tidpunkter.

. C. R. Nyblom.

Adamy, R. Architektonik auf historischer und äste-
tischer Grundlage. II Band: Architektonik des Mittelalters.
1 Abtheilung: Architektonik der altchristlichen Zeit, um-
fassend die altchristliche, byzantinische, muhamedanische,
und karolingische Kunst. . Hannover. Helwing’sche Ver-
lagsbuchhandlung.

Klassiska språk.

Forhandlinger paa det andet nordiske Filolog-
mode i Kristiania den 10.—13. August 1881, udgivne ved
Gustav Storm, Modets- Generalsekretær. Kristiania, J. W.
Cappelen, 1883. Pris 2 kr.

Dessa Forhandlinger innehålla mer eller mindre kort-
fattade redogörelser för fyra föredrag med ämnen hämtade
från den klassiska filologiens område. På den tredje mötes-
dagens allmänna sammankomst talade prof. Ussing öfver
Gravningerne i Olympia og Pergamon. Föredragaren skil-
drade Altis med dess utomordentligt rika konstminnen och
omnämde summariskt det nya material, som det uppgräfda
Olympia erbjöde såväl till byggnadskonstens som till bild-
huggarekonstens historia. Gafvelgrupperna på Zeustemplet
kunde icke såsom Pausanias omtalar, vara utförda af Pheidias'
lärjungar: detta intygades af de funna fragmenten. Perga-
monfynden fylde en lucka i vår kunskap om bildhuggar-
konstens historia mellan Alexander den store och Augu-
stus. Konsten hade kulminerat, men den visste ej själf
däraf. Den sträfvade alt jämt att öfverbjuda föregångarne
genom dristiga nyheter; ett tekniskt mästerskap, som kunde
åstadkomma det utmärkta, men i brådskan ofta lät sig nö-
ja med det medelmåttiga, en stark realism vid sidan afen
rik och rörlig fantasi, som ville roa och gripa på en gång
och trots det öfverlassade och oroliga i kompositionen dock
uppnådde hvad konstnären främst syntes ha åsyftat, en stark
effekt. Bohns rekonstruktionsförsök vore förfeladt. — Ti-
den medgaf icke någon diskussion i samband med detta
föredrag.

Sektionen för klassisk filologi hade tre sammanträ-
den. På hvarje sammanträde hölls ett föredrag, som åtfölj-
des af en kort diskussion. Professor Schjott höll första da-
gen föredrag om det Pseudo-Xenophontiske Skrift A9yvciov
nolirsic. Denna skrift vore viktig både på grund af sitt
innehåll och sitt språk. Den vore icke ironiskt hållen,
författad senast i första delen af det peloponnesiska kriget,

icke af en Athenare, måhända af en metoik, en främling el-
ler kanske en man från någon förbundsstad. I den på fö-
redraget följande diskussionen påpekade geheimerådet
Madvig, att skriften i följd af sitt språk var rent attisk
och omöjligen kunde tillhöra en så gammal tid. Prof. Gertz
ansåg skriften vara ironisk, fäste uppmärksamheten på öf-
verensstämmelserna med Aristofanes och menade, att
skriften vore författad af en attisk aristokrat sannolikt kort
före den siciliska expeditionen. — Prof. Lyng höll följande
dag ett föredrag om Euripides og Seneca som Trin i Trage-
diens Udviklingshistorie. Det tragiska i den antika tragedien
låge i en yttre konflikt vanligen mellan två hufvudperso-
ner såsom representanter för olika ideer eller berättigade
sedliga makter, som i en viss situation komme i strid med
hvarandra t. ex. familjen och staten, i den moderna trage-
dien åter vore striden en inre. Öfvergången mellan dem
bildade Euripides och Seneca: hos dessa vore såsom hos de
moderna striden en inre, men denna inre strid vore hos
Euripides och Seneca det ovilkorliga medlet för uppnåen-
det af det poetiska målet, hos de moderna åter själfva
kärnan i deras tragiska verldsuppfattning. Detta belystes
vidare genom exempel från enskilda tragedier. Efter fö-
redraget framhöll geheimerådet Madvig det oberättigade
i att betrakta ett enskildt stycke som representant för den
antika tragedien i dess allmänhet, hvilket föredragaren be-
mötte med att hänvisa till Aischylos’ Agamemnon, Sofo-
kles' Aias mastigophoros och Elektra. -—- Det tredje föredra-
get hölls af rektor Centervall och handlade om den ro-
merska senatens sammansättning. Mot Mommsen och Lange
ville föredragaren med Ihne, Clason och framför alt Wil-
lems ådagalägga, att plebejerna först omkr. år 400 fingo
inträde i senaten. Därför talade ock Festus p. 246. Ge-
heimerådet Madvig fann icke Willems’ bevis tillfyllestgö-
rande gent emot den enstämmiga traditionen.

V. K.

Ny svensk tidskrift. 1883. Häft. 4: Anmälan:
A. Hedin, Om latinherraväldet (Stockholm 1883).

Anmälaren, som ej anställer en genomgående gransk-
ning af skriften, utan endast redogör för och belyser nå-
gra af dess viktigare satser, visar, huru främmande förf, i
själfva verket är på det område, som han beträdt: förf,
citerar till stöd för sina åsikter andra författares yttranden,
som handla om något helt annat; flerestädes har förf, med
sin argumentation skjutit öfver målet. Granskningen är
sakrik och dräpande. (A. H.)

Nordisk tidskrift för filologi. N. R. VI. 2
(1883): Konrad Åhlén, Studier i den homeriska bety-
delseläran. Om betydelsens utvidgning och in-
skränkning. Förf, vill påpeka, i hvilken riktning de
sekundära betydelserna hos vissa klasser af ord hos Home-
ros utvecklat sig ur den i det homeriska språket förekom-
mande grundbetydelsen eller ur den ursprungliga rotens be-
tydelse, sådan den förekommer utpräglad i bestämda inom
grekiskan befintliga ord. En rik samling exempel på så
väl betydelsens utvidgning som dess inskränkning framläg-
ges, ordnade efter ordklasserna substantiv, adjektiv och
verb. — Mindre medelelser: J. P. Bang, Ovid. Metam.
III, 93—94 och Et "Wesenbergianum". — Anmeldelser:
Schau Bruun, Græsk Grammatik til Skolebrug (Christiania
175	NORDISK REVY 1883.	176

qarviqyp-rsacearmersnyeyersecalesseprgesse-e.ssrsorsevsa mswacseeorvaeescevenees.seacca.s.opevensentsmrenosen..nqegspngannecarcrsnenanq.erennnqpvonecsomn mereen qe-nr2nserorn2*n****ex*paeonsesesenrranroessaweoeeemwsecpeeoreruhepevar

1876). Kort redogörelse för uppställningen; tvekan uttalas
om dess lämplighet i ett par afseenden; förtjänster fram-
hållas, särskildt i ljudlärans behandling; några enskilda an-
märkningar framställas. (V. K.) — C. J. Lindeqvist, Gre-
kisk grammatik (Helsingfors 1881). Behandlingen af ver-
bets böjning godkännes icke; boken äger clock många goda
egenskaper trots enskilda fel eller oegentligheter. (V. K,)

Ny literatur:

Aristophanis Pax. Annotatione critica, commentario
exegetico et scholiis græcis instruxit Fredericus H. M.
Blaydes. [Aristophanis comoediæ. Ed. F. H. M. Blay-
des. Pars V.] Halis Sax. 1883. XVI+330 ss. 8:0. 6 M.

.Bursian, Conrad, Geschichte der classischen Philologie
in Deutschland von den Anfängen bis zur Gegenwart., [Ge-
schichte der Wissenschaften in Deutschland. Neuere Zeit.
XIX Band.] München und Leipzig 1883. Oldenbourg.
1271 ss. 8:0. 14,50 M.

Gilbert, Otto. Geschichte und Topographie der Stadt
Rom im Altertum. Erste Abteilung. Leipzig. Teubner.
1883. 368 ss. 8:o. 6 M. .

Lukianos, Udvalgte Skrifter af. Lukianos med For-
tolkninger væsentlig til Skolebrug, udgivne af M. C. Gertz.
Kjöbenhavn. Philipsen. 1883. V+186 ss. 8:o.

Weber, Philipp, Entwickelungsgeschichte der Absichts-
sätze. [Beiträge zur historischen Syntax der Griechischen
Sprache hrsg. v. M. Schanz. Band II. Häft. 1.] Erste
Abtheilung: von Homer bis zur attischen Prosa. Würzburg.
Staber. 1884. VII+138 ss. 8:o. 3 M.

Lyth, P. G. Det republikanska Rom.. Handbok i
romersk fornkunskap. 64 ss., liten 8:o. Visby. Gotlands
allehandas tryckeri.

Dahl, Bastian, Die lateinische partikel Vt; eine von
der norwegischen universität mit der goldenen medaille
des kronprinzen belohnte preisschrift. VI+ 304 ss. Kra,
1882. Gröndahl & Son.

Med allra snaraste utkommer prof. S. Bugges länge
bebådade arbete öfver etruskiska språket. Dess titel är
"Beiträge zur Erforschung der etruskischen Sprache. Er-
ste Sammlung." (omkr. 260 ss.). f

Romanska språk.

Den moderna franska syntaxens studium.

(Forts.)

III.	I Sverge, där den första franska grammatiken synes
hafva skrifvits 1646 af en fransman André Du Cloux —
Petit Abrégé de la Grammaire Françoise. Upsale —: har en
jämförelsevis rik literatur på vårt område uppväxt. Emel-
lertid är det här, likasom i den föregående artikel, som
behandlade franska syntaxen i Frankrike och Tyskland, blott
fråga om sådana verk, som för närvarande äro användbara
eller oftare förekomma i bruk. Den som önskar taga kän-

nedom om hvad äldre tider uträttat, har att vända sig i
synnerhet till Hammarsköld: Förteckning på de i Sverge
från äldre till närvarande Tider utkomna Schole- och Un-
dervisnings-Böcker. Stockholm 1817, en katalog, som om-
fattar tiden från 1646 till 1817; och till Underdånigt Be-
tänkande afgifvet den 1 sept. 1866 af kommissionen för
behandling af åtskilliga till språkundervisningen inom Ele-
mentarläroverken hörande frågor (Stockholm, Norstedt &
Söner 1866), där de på 40-, 50- och förra hälften af 60-
talet begagnade läroböcker kunnigt och rättvist pröfvas och
bedömas. Många af dessa äldre tiders bästa verk öfver
den franska syntaxen, såsom Des Pepliers’, Stridsbergs (6:te
uppl. 1817), Guinchards (7:de uppl. 1862), Öhrlanders
(6:te uppl. 1854) och möjligen andras, äro nu visserligen
ej alldeles oanvändbara, men äga dock faktiskt ej mera be-
tydelse, då andra bättre satts i deras ställe. Ett liknande
öde har förtjänt, men knapt rönt, Grönlunds Lärobok i
Franska Språket, l:sta uppl. 1855, 6:te uppl. Stockholm.
Z. Haggström 1874. Den är uppstäld efter Ollendorffs
metod, och af den kan intet godt komma; jfr om den-
samma t. ex. nyss nämda Underdåniga Betänkande s. 14
eller Storms Englische Philologie, s. 176.

Den lycklige rival, som i synnerhet utstack de nämda
äldre grammatikerna var Olde: Fransk Språklära för Högre
och Lägre Elementar-Läroverk ; och det med rätt. Då den
först utkom, 1843 (Stockholm, eget förlag), var den utan
tvifvel ett högeligen värdefullt arbete. Hvad man än i
dag beundrar däri, och hvad som väl altjämt behåller den
i bruk, är den högst populära framställningen, den skick-
lighet och fina språktakt, hvarmed författaren tager hänsyn
till svenskan, dess rika och upplysande exempelsamlingar.

Då emellertid knapt några ändringar gjorts sedan 1843
alt till den uppl., som nu går i bokhandeln (den 9:de afår
1878 (A. Bonnier), är det blott naturligt, att den i åtskil-
ligt illa motsvarar vetenskapens nuvarande fordringar. De
kännbaraste bristerna torde ligga i uppställningen, som
dock ej är originell, och den ej rätt systematiska anordnin-
gen af detaljerna samt i bristande precision och korrekt-
het i åtskilliga regler i jämförelse med hvad nutidens forsk-
ning kräfver och kan åstadkomma. Då likväl mången lä-
rare kanske ej -häller utan åtskillig kritik vill använda våra
öfriga moderna franska grammatiker, är det förklarligt, om
han trots kännedomen om bristerna fortfarande begagnar
Oldes lättfattliga och med gammal rättvis pietet betraktade
lärobok.

Yngre är Dubb: Fransk Språklära; l:sta uppl. af 1858
var blott Fransk Elementarbok; 4:de uppl. Lund. Gleerup
1.879 har ofvanstående titel och är delvis omarbetad af
Wulff. Senare delen, (s. 201—383), innehåller Satslära,
Öfningar till Satsläran och två Ordlistor. Satsläran är ett
synnerligen godtarbete, och om den kunde användas mera
oberoende af den första delen, hvars anordning mången
torde hafva- svårt att gilla, vore den utan tvifvel en höge-
ligen lyckad lärobok. På skolans stadium torde emellanåt
lärarens utläggning af vissa uttryck eller regler vara nöd-
vändig. Vidare kunde man med hänsyn till det sätt, hvarpå
i skolan exemplen böra inläras, önska, att desamma vore
innehållsrikare.

Lidforss: Fransk Språklära för Elementarundervisnin-
gen. Stockholm. Z. Haggström. 1867. Denna handbok är
gjord med stor talang och gifver ej blott regler utan äfven
177

NORDISK REVY 1883.

178

faxt beeierenanr

i allmänhet nyckeln till deras förstående. Därvid blifver
framställningen visserligen stundom något invecklad, och
man har en viss respekt för boken såsom för en "svår bok".
Dock tveka vi ej att beteckna denna grammatik, i livad
särskildt syntaxen vidkommer, såsom den för närvarande
bästa i vårt land. Ett sammandrag af denna bok är af
författaren själf gifvet under titeln: Fransk Språklära i
sammandrag (188 ss. mot 331 i den större). Stockholm.
I. Hæggstrôm. 1871. Den är enklare och lättfattligare än
den nyss nämda.

Widholm: Fransk Språklära till läroverkens tjänst.
II, Syntax. Stockholm. Norstedt & Söner 1882 (I, nu sam-
manbunden med II, ib. 1879). Syftet har uppenbarligen
varit i främsta rummet att vara utförlig och relatift full-
ständig i detaljuppgifter, och därigenom erbjuder ock detta
verk för mera framskridna studier en god och välkommen
hjälp. Men just därigenom är det ock otänkbart att an-
vända det vid allmänna läroverken, åtminstone i annan
egenskap än såsom uppslagsbok. Viktigare måhända än
sträfvandet efter detaljrikedom hade i våra dagar varit att
sträfva efter hvad man skulle kunna kalla en pragmatisk
framställning, att angifva skäl och grunder, hvarför det eller
det är så, vare sig dessa skäl äro af psykologisk eller hi-
storisk natur. Författaren har icke låtit sig påverkas af
denna tendens, redan mera tillgodosedd af Lidforss, och på
det högre stadiet förlorar därför hans på upplysningar an-
nars rika bok i värder Mången gång skulle man önskat
mera precision i reglernas affattning.

. Den i föregående artikel omnämda grammatiken af
Plötz föreligger af Lindforss, Plötz Nya Elementarkurs i
Franska Språket=Systematisk Språklära på Svenska. Språk-
lära för Skolor. Helsingfors. Edlund. 1880.

’ Utom nämda verk finnes naturligtvis en del blott föl-
nybörjare afsedda, särskildt bearbetningar af Plötz’ många
arbeten för detta ändamål. Vi hafva ej upptagit dessa,
då de kunna förutsättas knapt intressera denua tidskrifts
publik, och då det fordras en alldeles särskild konst och
erfarenhet att förstå och rätt uppskatta sådana verk.

Öhrlander: Franska språkets svårigheter (1845) är
obrukbar.

Den talrika specialliteraturen är tyvärr hos oss svår
att öfverblicka och följa, ehuru det är att hoppas, att nu-
mera Nordisk Revy skall gifva den däraf intresserade all-
mänheten fullständiga upplysningar. Sedan någon tid kunna
vi i Literaturblatt für germ. u. rom. Phil, tämligen noga
följa våra svenska publikationer. En gradual- eller lektors-
dissertation t. ex. är nu ofta, några år sedan den hållits,
glömd af fackmännen eller om den lefver i minne, en rara
avis, som ej kan fås för guld. Lyckligtvis finnes en för-
teckning af gradualafhandlingar från 1850—1877 af Wahl-
berg: Offentligen försvarade Akademiska Afhandlingar vid
Kongl. Univ. i Upsala och Lund (1852—-77) etc. jämte
de under samma tid vid dessa högskolor utgifna program.
Upsala. Edquist. 1877. Likaledes finnes en förteckning
af läroverksprogram gjord af Bagge i Nyköpings läroverks-
program v. t. 1883. Men i fråga om lektorsspecimen
och andra afhandlingar är man hänvisad till egna biblio-
teksforskningar eller bokkataloger. En omfattande biblio-
grafi för de moderna språken lär dock snart vara att för-
vänta från biblioteksamanuensen i Upsala, kand. Gust. Stjern-
ström. Andra tillfälliga bibliografiska hjälpkällor äro utom

de förut nämda: Hammarskölds Förteckning och skolko-
miténs Betänkande, i synnerhet Pedagogisk Tidskrift (sedan
1865), Pedagogiska Blad (år 1877), (Tidskrift utgifven
af pedagogiska föreningen i Finland sedan 1864), samt
andra tidskrifter för den större allmänheten..

Vår korta öfversikt af den viktigare literaturen öfver
modern fransk syntax har ej kunnat vara af nytta för den
erfarne, men väl kanske för den som går till studier på
egen hand eller såsom begynnare griper sig an med lärare-
verksamhet. För dem torde möjligen ej ovälkommet vara
ett eller annat råd, gifvet i all anspråkslöshet och med all
aktning för den individuella smaken, som hos läraren bör
taga ut sin fulla rätt. Vill man hafva en god handbok,
lärobok i egentlig mening, må man taga Lidforss’ språklära,
den mindre på skolans stadium, den större på studentens.
Därmed låta sig med fördel förena såsom den yppersta hand-
ledning vid uppfattningen och systematiseringen af de syn-
taktiska företeelserna Mätzners grammatik samt såsom en
uppslagsbok med största detaljrikedom Lückings Schulgram-
matik (1880), Betydelsefullare än grammatikinlärandet är
dock, såsom hvar man vet, det uppmärksamma läsandet af
literaturen och de egna iakttagelserna. . Vi tillåta oss blott
påpeka, att då man i syfte att lära känna språket genom-
går literatur, är det särskildt vinstgifvande att parallelt stu-
dera tvänne goda öfversättningar af ett och samma origi-
nal, såsom af Cæsar, Livius, Don Quijote m. m., hvilka
man lätt .kan anskaffa. Man inser lätt, huru upplysande
detta bör vara i fråga om t. ex. synonymer eller använ-
dandet af imparfait och passé défini o. d. Det kunde åter-
stå mycket att säga, som har sammanhang med den fran-
ska syntaxen, om skriföfningars ordnande, om fraseologi
m. m., men då detta hällre hör till andra grenar af språk-
studierna, må det här lemnas å sido. Blott ett par på-
minnelser må ännu göras, om användbarheten af Enblom:
Ordförråd och Ordställningar till Vägledning i Franska
Språket. 2:dra uppl. (den l:sta betydligt underlägsen) Norr-
köping, Wallberg 1883; om de väl återgifna svenska idi-
otismerna i Paban: Svensk och Fransk Parlör (s. 159—
174). 2:dra uppl. Stockholm. Huldberg. 1875; om nyt-
tan af den nu utkommande Grosse deutsch-französische
Phraseologie von Beauvais. Wolfenbüttel. Zwissler. 1883.
(En äldre af Holtermann är tämligen knapphändig och ej
alltid tillförlitlig).

.J. V.

Schweisthal, M. Remarques sur le rôle de l’élé-
ment franc dans la formation de la langue française,
Paris. Leroux. 44 ss. Stor 8:o.

Liksom det finnes keltomaner i den franska språkhi-
storien, finnes det ock germanomaner: de ena som de an-
dra låta sig ledas af en entusiasm eller fix idé, som är
ovetenskaplig, och uträtta intet godt. Herr Schweisthal är
germanoman, därtill förledd uppenbarligen af entusiasm för
sin egen dialekt, luxemburgiskan, som han vill göra till
en trogen representant af frankiskan, och med hvars hjälp
han söker uppvisa frankiskans viktiga rol vid bildandet af
franskan. Han lyckas möjligen göra en och annan riktig
etymologi, men hans resultat sakna värde, liksom hans
metod vetenskaplighet, J. V.
179	•	NORDISK REVY 1883.	180

Zeitschrift für neufranzösische Sprache und Litteratur,
V, 4: Vi fästa särskildt uppmärksamheten på följande ar-
tiklar: D. Behrens: Recensioner af A. Bisop’s: "Die ana-
logische Wirksamkeit in der französischen Konjugation"
[Z. f. R. Ph. VII, 45 ff.], med viktiga beriktiganden och
tillägg till den anmälda artikeln och af Bobert Püschel’s,
"Le livre du chemin de long estude par Christine de Pizan"
(med upplysande detaljanmärkningar). Samme anmälare på-
pekar också Foersters reedition af Garniers Tragedier, och
att härigenom ett nytt arbetsfält för studiet af det XVI:e
århundradets franska öppnas. Bland Miscellen är särskildt
att framhålla Willenbergs anteckningar om infinitivkonstruk-
tion efter falloir och en ur le Moliériste hämtad förklaring
af den ofta behandlade versen i Le Misanthrope: "Fran-
chement il est bon à mettre au cabinet"; Cabinet betyder
här ett slags poetiska diktsamlingar, som med sådant namn
utkommo under förra hälften af 1600-talet (t. ex. Cabinet
des Muses ou nouveau recueil des plus beaux vers de ce temps.
Rouen 1619 etc.) Ref., W. Knörich, anser denna fullkom-
ligt tillfredsställande förklaring för den enda riktiga och an-
märker, att man i början af vårt århundrade med samma
mening som Alceste kunnat säga: "il est bon à mettre à
l’Almanach" (des Muses eller des Beaux-Esprits).

-H. v. F.

Horning, Zur Geschichte des lateinischen C vor E
und I im Romanischen. Halle. Niemeyer. 1883. 140 S.

Körting, Encyklopædie und Methodologie der Ro-
manischen Philologie mit besonderer Berücksichtigung des
Französischen. Erster Theil. Erstes Buch: Erörterung der
Vorbegriffe. Zweites Buch: Einleitung in das Studium
der Romanischen Philologie. Heilbronn. Henninger. 1884.
XVI+244 S.

Scheffler, Die Französische Volksdichtung und Sage.
Ein Beitrag zur Geistes- und Sittengeschichte Frankreichs.
Erster Band. Leipzig. Schlicke. 1884. XIV+332 S.

Französische Studien IV, 4: Vokalismus und Konso-
nantismus des Cambridger Psalters mit einem Anhang: Nach-
träge zur Flexionslehre desselben Denkmals von Wilhelm
Schumann.

Lange, Der vocalische Lautstand in der französischen
Sprache des 16. Jahrhunderts nach den Zeugnissen der
alten Grammatiker und den Grundsätzen der neueren Pho-
netik. Elbing. C. Meissner. 1883. 46 S.

Germanska språk.

Edgren, Hjalmar. Quelques observations sur
l’élément roman de l’anglais considéré dans ses rap-
ports au français moderne. 40 sid. 4:0, 1 kr. Lunds
Univ. Årsskrift. Tom. XIX.

Förf, ordnar de romanska lånorden i den moderna
engelskan under tre olika synpunkter, i det att han behand-
lar 1. sådana som kommit ur bruk i den moderna franskan,
2. sådana som till sin form afvika från de motsvarande i
nyfranskan, 3. sådana som utvecklat en annan betydelse i
moderna engelskan än i nyfranskan. Det är ganska in-

tressanta kapitel ur engelska och franska språkens historia,
som förf, här tagit till behandling, och man kan ej an-
nat än vara honom tacksam för den omsorg och flit, hvar-
med han samlat och ordnat de under ofvan nämda kate-
gorier hörande enskilda fallen i betydligt större fullstän-
dighet än man förut haft att tillgå. De källor, ur hvilka
han samlat sitt material och hämtat förklaringarna, äro
hufvudsakligen Skeat’s Etymological Dictionary of the Eng-
lish language (Oxford 1882) och Littré’s Dictionnaire de
la langue française (Paris 1873). Förf, hade icke kunnat
välja bättre auktoriteter. I afseende på Skeat kunna vi
dock icke undgå att uttala den åsikten, att han, med all
sin ovanligt stora beläsenhet och omfattande detaljkänne-
dom, likväl visar sig sakna den vetenskapliga öfverblick
öfver engelska språkets utvecklingslagar och den kritiska
metod, som ensamt kunna gifva en säkrare ledning vid lös-
ningen af etymologiernas ofta intrasslade härfva. En följd
häraf är, att Skeat icke så sällan framställer etymologiska
förklaringar, hvilka strida mot säkra engelska ljudlagar. En
och annan sådan förklaring har också öfvergått till doc.
Edgrens arbete.

Det är gifvet, att tvekan ofta kan uppstå, huruvida
ett ord tillhör den moderna engelskan och franskan, eme-
dan afgörandet beror på, huru långt tillbaka man lägger
det moderna språkets början. Förf, har följt Skeat (och
Littré), och att han därigenom kommit att i sitt arbete
upptaga snarare för mycket än för litet, förringar icke dess
värde. Sådana ord som defeasance, duress, misprision, mes-
suage brukas ännu i engelska lagspråket, det föråldrade
say för assay träffas ännu efter Shakspere's tid.

Den del af doc. Edgrens arbete, som synes oss minst
tillfredsställande, ar sid. 17—20, som innehålla förf:s egna
inledande anmärkningar till den andra hufvudafdelningen.
Den korta sammanfattande öfversikten af de fornfranska or-
dens förändringar i engelskan är oredig, och delvis missle-
dande, i det att förf, dels hopblandat företeelser af helt
olika art och ålder, dels åtskilt sådana, som stå i allra när-
maste sammanhang med hvarandra, dels framlagt förkla-
ringar som äro helt och hållet oriktiga. Det engelska or-
det story är ej uppkommet genom en i engelskan skedd
förkortning af history (som ju också, finnes i engelskan, se-
nare inkommet), utan det härleder sig från det anglonor-
manniska estorie; van för caravan, bus för omnibus äro
båda unga ord, hvilkas förkortade form har sitt ursprung
i vulgärspråket, liksom t. ex. leg för blackleg, sub för sub-
altern m. fl., och de tillhöra sålunda en helt annan ka-
tegori än garment af äldre garnement, sexton (äldre sextein)
af sacristain o. dyl. De fornfranska verbernas form i en-
gelskan hvilar icke, på den fornfranska infinitiven och stun-
dom på partie, pres. (s. 17), utan det är i allmänhet 3 pres.
plur. pres. indik., som gjort sig gällande; häri ligger äf-
ven förklaringen af de "modifications de la voyelle“, som
de ifrågavarande verben förete i engelskan i förhållande till de
af förf, antagna franska grundformerna, och som eljest skulle
förefalla abnorma. Förlusten af den äldre infin. ändelsen
-an, sedan -en, slutligen -e (s. 17) är fullkomligt samma
ljudföreteelse som bortfallandet af slut -e i branche, nyeng.
branch; plante, nyeng. plant, o. dyl. (s. 18). Då förf,
(s. 19) anför, bland andra, glory och judge i jämförelse
med franska gloire och juger såsom prof på engelskans
“inclination conservatrice“, beror detta på oriktiga före-
181

NORDISK REVY 1883.

182

ställningar. Det ffra. juger öfvergick till medelengelskan
under formen juggen (t. ex. hos Chaucer), och det engelska
judge har icke bibehållit ett d som franskan förlorat, utan
dess d är senare- inkommet såsom uttryck för det i engel-
skan förändrade uttalet, i likhet med hvad som är fallet
t. ex. i eng. abridge, medeleng. abreg(g)en, ffra. abregier
o. a. fl. och i de rent engelska bridge, ridge, edge o. a.,
i hvilka alla intet d ursprungligen förefanns. En direkt
jämförelse af eng. glory med fra. gloire är i detta sam-
manhang (s. 19) missledande, emedan de båda orden
grunda sig på olika franska dialektformer. Glory, victory,
memory, adversary o. a. dyl. öfvergingo från normanniska
dialekten till anglonormanniskan, glorie o. s. v. på en tid,
då den s. k. franciska dialekten redan hade utvecklat for-
merna gloire o. s. v. Förf, behandlar (s. 19, 20) åtskil-
liga fall, i hvilka nyengelskan visar former, som äro äldre
icke blott än nyfranskans, utan äfven än den äldre engel-
skans, och han förklarar detta såsom en restitution “sur
la voie de la théorie“. Äfven här torde det vara nödvän-
digt att göra distinktioner och modifikationer. Att i några
fall en återgång till en äldre form ägt rum på den lärda
vägen, är ett onekligt faktum. Ett sådant fall är t. ex.
eng. indorse för äldre endosse (fra. endosser) i följd af det
kända sammanhanget i etymologi och betydelse med lat.
dorsum. Men i de allra flesta fall inskränker sig denna
lärda restitution till stafningen, såsom t. ex. i eng. debt,
medeleng. dette; eng. doubt, me. douten o. a. och inver-
kar blott undantagsvis, sällan eller aldrig i vanliga och
populära ord, på uttalet. Där en sådan inverkan visar sig,
anse vi, i motsats till förf., att en analogisk ombildning
ägt rum, således “un procès naturel“. De engelska orden
advance, adventure, exchange, impair, impeach, interchange
o. a. hafva erhållit sin nuvarande, i jämförelse med de
medelengelska avancen, empechen o. s. v. skenbarligen äldre
form och uttal i analogi med de isynnerhet under 16:de
och 17:de årh. ur latinet massvis upptagna lånorden. Äfven
i afseende på nyeng. mischief, mischance o. dyl. (me. meschief
o. s. v.) måste en liknande förklaring antagas, ehuru mön-
stret därvid förefanns redan förut inom engelska språket
själft, jfr. misdeed, mistake o. a. Hvad slutligen beträffar
sådana ord som eng. false, assault, caiddron m. fl. i jäm-
förelse med de i äldre engelskan träffade faus, assaut, caudron,
hvilka närmare öfverensstämma med de franska formerna,
anse vi det vara af ofvan antydda grunder a priori nästan nöd-
vändigt att förneka, att de nyengelska formerna bero på
en teoretisk restitution. En granskning af det äldre språ-
ket visar äfven, att dubbelformer här förelågo, fals jämte
faus, assalt jämte assaut o. s. v. Det är den först an-
förda formen som blifvit i engelskan. rådande.

Då doc. Edgrens arbete utan tvifvel har ett icke ringa
värde såsom fyllande en lucka i den språkliga literaturen,
ha vi ansett oss böra anföra dessa anmärkningar till deras
tjänst som begagna det. Utrymmet förbjuder oss att ägna
arbetets öfriga delar en fullständigare granskning. Men
de anmärkningar, som vi skulle kunna framställa, skulle icke
kunna annat än bekräfta det omdöme, som vi i början af
denna korta anmälan uttalat, och hvari säkerligen hvar
och en, som för sina språkstudier är i behof att använda
arbetet, skall tacksamt instämma.

Axel Erdmann.

Noreen, A., Aperçu de l’histoire de la science lin-
guistique suédoise. Extrait du Muséon. 35 ss., stor 8:o.
Louvain. Charles Peeters. (Upsala, C. J. Lundström i
kommission). Pr. 1 kr.

Bohlin, K., Folktoner från Jämtland. 36 ss. (I Sv.
Landsmålen, B. II, h. 10).

Kock, A., Om svenskans behandling af ljudförbin-
delsen iû och om fornsvenskans l-ljud. 13 ss. (I Sv. Lands-
målen, B. II, h. 12).

Franck, Johannes, Mittelniederländische Grammatik
nebst Lesestücken und Glossar. VIII +217 ss. Leipzig.
Weigel. Pr. 7 m.

På nyåret utkommer på förlag af Max Niemeyer, Halle,
såsom nr 4 i den af prof. W. Braune utgifna Sammlung
kurzer grammatiken germanischer dialecte: “Altnordische
grammatik, I, Altisländische und Altnorwegische gramma-
tik, unter berücksichtigung des Urnordischen “ af Adolf
Noreen. Arbetet kommer att utgöra omkring 11 ark (hvaraf
nu 3 äro färdigtrykta). Del II, som är beräknad att utkomma
1885 kommer att innehålla: “Altschwedische grammatik
mit einschluss des Altgutnischen“ af samma förf.

Den viktiga urnordiska inskriften å den för icke län-
gesedan i närheten af Stavanger upptäkta Strand-stenen
kommer snart att af prof. S. Bugge tolkas och kommen-
teras uti Ärboger for nordisk oldkyndighed. Af samme
förf:s “Studier over de nordiske Gude- og Heltesagns Op-
rindelse" lägges tredje häftet under prässen strax på nyåret.

Matematiska vetenskaper.

Sundell, A. F. Lärobok i analytisk mekanik.
Helsingfors 1883. 324 sidor (8:o.)

Den mekaniska läroboksliteraturen har i prof. Sun-
dells bok erhållit ett värdefullt bidrag. Arbetet, som är
afsedt för nybörjare, behandlar läran om rörelse och jäm-
vikt hos den materiella punkten samt punktsystem, förnäm-
ligast oföränderliga, med de inskränkningar, som blifvit en
följd däraf, att utom elementarmatematik endast grunderna
af differential- och integralkalkyl förutsättas såsom bekanta
för läsaren. Ämnets anordning är den numera vanliga:
först ren rörelselära, sedan kraftlära med tillämpning på
jämvikt och rörelse. Metoden för behandlingen är, såsom
äfven titeln angifver, genomgående analytisk, hvarigenom
bevisföringen får all önskvärd stränghet. När så befinnes
nödigt, belysas dock frågorna äfven från geometrisk syn-
punkt. De rätt talrikt förekommande exemplen äro valda
med mycken omsorg särskildt i det hänseende, att de nä-
stan alla behandla frågor af fysiskt eller astronomiskt in-
tresse. Anmärkas bör dock, att i fråga om tillämpningar
läran om jämvikt blifvit skäligen svagt tillgodosedd. Af bokens
40 exempel kunna nämligen blott 2 räknas dit. Fram-
ställningssättet lider här och där af en viss tyngd, som dock
ingenstädes verkar störande. Vi tillönska det förtjänstfulla
arbetet all möjlig spridning ej blott i författarens hemland
utan äfven i vårt.

-	G. L.
183

NORDISK REVY 1883.

184

först i det ögonblick, då en del däraf (nämligen den, som
ej behöfves för att underhålla atomrörelsen inom de bil-
dade vattenmolekylerna) förvandlas i den form af energi,
soin är molekylar-rörelse eller värme, blir en uppmätning
möjlig. Denna öfvergång af energi från atomrörelse till
värme sker i enlighet med den allmänna tendensen inom
naturen, som sträfvar att låta alla former af energi ytterst
flyta ut i molekylar-rörelse, men tillämpningen af lagen
om energiens förvandling på hvarje speciell kemisk reak-
tion är i närvarande stund långtifrån klar. Berthelot, som
tagit denna princip (som han misslyckadt benämner “prin-
cipe du travail maximum“), till utgångspunkt för sin fram-
ställning af termokemien, kan ej häller genomföra den-
samma i hvarje enskildt fall. Orsaken är, att man altför
litet känner, hvad som försiggår inom molekylen själf, mel-
lan dess konstituerande atomer, för att kunna identifiera
hvarje kemisk reaktion, som inom termokemiens tabeller
bär positift tecken, d. v. s. är åtföljd af värmeutveckling,
med en verklig positiv förvandling af energien i mek. vär-
meteoriens mening. Reaktioner finnas, som ej kunna för-
siggå på direkt väg, såsom man borde vänta af positiva
förvandlingar, oaktadt de skulle förorsaka betydliga värme-
utvecklingar. Man kan t. ex. ej förbränna väte i kväfgas,
oaktadt bildningsvärmet af molekylen NH3 enligt Thom-
sen (sid. 72, Bd II) är + 11887 cal. De termokemiska
talen lemna icke något direkt mått på styrkan af den ke-
miska frändskapen inom de molekyler, som förstöras eller
bildas vid reaktionen. De uttrycka endast (i värme-mått)
slutresultatet af alla de förvandlingar, som energi-innehål-
let i de ifrågavarande atomgrupperingarna lidit. Det oak-
tadt äro dessa tal af högt och varaktigt värde, de äro att
anse såsom verkliga konstanter inom vetenskapen, höjda
öfver alla teoriens växlingar. Det skall om 100 år vara
lika viktigt som nu både för vetenskap och industri att
känna koloxidens, kolvätenas och svaflets förbränningsvärme
eller värmetoningen, då järn eller zink upplöses i svafvel-
syra, eller då blysuperoxid reduceras till blyoxid m. m.
Den kemiska teorien har ännu ej hunnit på långt när att
tillgodogöra sig hela värdet af de nya områden, som Favre,
Berthelot, Thomsen o. a. eröfrat åt densamma, men ingen
erfaren kemist nekar, att många af de viktigaste typiska
reaktionerna inom kemien endast från termokemiens syn-
punkt kunna få sin förklaring. De stora gruppreaktioner-
na inom analytiska kemien kunna endast därigenom förkla-
ras. Ingen kemisk teori, den må nu utgå från elemen-
tens. atomvikt eller atomighet, deras atomvolym eller elek-
trokemiska natur, kan förklara, hvarföre koppar och kad-
mium måste höra till 2:dra, zink och mangan till 3:dje
gruppen i analytiska kemien, eller hvarför zink-acetat fäl-
les af vätesvafla men zinksulfat icke. Thomsens un-
dersökning af svafvelmetallernasbildningsvärme samt neu-
tralisationsvärmet hos svafvelsyre- och ätticksyrehydratet
lemna uti exakta tal beviset för, att dessa reaktioner för-
siggå i enlighet med principen om energiens förvandlingar,
hvars tillämpning i detta fall icke är tvifvelaktig. Sedan
100 år har den teoretiska kemien vant sig att betrakta
svafvelsyran såsom den starkaste syran, kalihydratet såsom
den starkaste basen, och den skulle följaktligen finna det
oförklarligt, att icke i lösningen dessa starka affiniteter taga
ut sin rätt på bekostnad af alla andra närvarande förenin-
gar, t. ex. nitrat, klorider o. s. v. Af Thomsens experi-

Naturvetenskap.

Thomsen, Julius. Thermochemische Untersuch-
ungen. Bd. I, II. 1882. Leipzig. Verl. v. J. A. Barth.

(Forts.)

Principen om materiens oförstörbarhet, "conservation
of matter“, ligger, som bekant, till grund för den ■ kvantita-
tiva kemiska forskningen. Principen om energiens oför-
gänglighet (“conservation of energy“, 1:a satsen i mek.
värmeläran) jämte principen om energiens förvandlingar
(2:a satsen i mek. värmeläran) äro grundvalarna för ter-
mokemien. Då det materiella förloppet vid vattnets bild-
ning på den nutida kemiens språk uttrvckes genom formeln
2 H2 + 02 == 2 H20... .I.
så kan ekvationen för den termiska processen skrifvas så:

2 (H2) + (02) == 2 (H,0) +W. . II.

I	detta fall beteckna symbolerna (H.2), (O2) o. s. v. ener-
gi-innehållet i de väte- & syremolekyler, som deltagit i den
kemiska omsättningen. W är hvad Thomsen benämner
“värmetoningen“ vid processen och representerar skilnaden
mellan den inneboende energien i atomgrupperingen H2O
och i de fria molekylerna H2 och O2. Ekvationen I in-
nebär uttrycket för principen om materiens, ekvationen II
för kraftens oförstörbarhet.	-

Det är ett betydelsefullt men föga beaktadt faktum,
att samma forskare (Lavoisier och Laplace), som upphöjt
den första principen till erfarenhetssats inom vetenskapen,
äfven — fastän på delvis oriktiga premisser — uppstält
den andra såsom norm för de kemiska processerna. I be-
skrifningen af sitt fundamental-experiment, vattnets syntes,
d. 24 Juni 1783, hvarifrån. den nyare kemien räknar sin
tillvaro, yttra Lavoisier och Laplace, sedan de konstaterat,
att det bildade vattnets vikt var lika med beståndsdelarnes,
hvaraf det uppkommit, att man kan uppställa den frågan,
huruvida värmet och ljuset, som utvecklats så rikligt under
förbränningen ej ägde någon vikt. Genom ett direkt ex-
periment, förbränning af fosfor i ett tillslutet kärl, som väg-
des före och efter försöket, kunde de besvara frågan ne-
kande. Oaktadt värmet och ljuset således ej tillhörde den
materiella delen af omsättningen, lyckades Lavoisier och La-
place likväl att med iskalorimetern uppmäta värmeutveck-
lingen vid ett stort antal kemiska processer.I en afhand-
ling af år 1777 uttalar Lavoisier den åsikten, att detta
värme härstammar från syrgasen själf. Före förbränningen
befinner sig värmet i förening med syret, åt hvilket det
förlänar elasticitet och gasform. Då syret vid föreningen
med väte öfvergår i flytande form (såsom beståndsdel i det
bildade vattnet) måste dess öfverflödiga värme blifva fritt:
däraf värmeutvecklingen. Häruti ligger (implicite) satsen
om energiens oförstörbarhet vid kemiska fenomen uttalad.
Termokemien är såväl till teori som experiment grund-
lagd på samma tid och af samma forskare, som gifvit upp-
hof till den nyare kvantitativa forskningen. Den nuvarande
termokemien anser i likhet med Lavoisier, att det värme,
som utvecklas, då föreningen H, O bildas, ursprungligen
förefanns i syret (och vätet), men icke såsom ett latent
värme, som tillkommit vid förändring i det fysiska aggre-
gationstillståndet, utan såsom inneboende energi, atomrö-
relse, inom de fria molekylerna H, och O2. I denna form
är energien oåtkomlig för vår iakttagelse och uppmätning;
185

NORDISK REVY 1883.

186

ment (se sid. 115, Bd. I) lära vi, att, tvärtemot den van-
liga föreställningen, salpetersyrans och klorvätesyrans "avi-
ditet“ gent emot alkalit (i utspädda lösningar) är dubbelt
så stor som svafvelsyrans. Här har Thomsens undersök-
ning äfven tjänat till att uppvisa otillräckligheten af den
äldre Berthollet’ska teorien, men däremot bekräftat och
supplerat resultaten af en bland de viktigaste fysiskt-kemi-
ska undersökningar, som utförts af skandinaviska forskare,
“Etudes sur les affinités chimiques“ af Guldberg och Waage
vid Christiania universitet. Neutralisationsvärmet lemnar
också, viktiga upplysningar om. thalliums samt ammonium-
och amin-basernas, om svafvelsyrlighetens, underfosforsyr-
lighetens, vätesvaflans m. fl. kemiska natur, upplysningar
som till en del kunnat förutses af deras reaktioner, till en
del icke. Reaktioner, som under vissa förhållanden för-
löpa i alldeles motsatt riktning mot den vanliga, skulle
utan thermokemiens tolkning vara och förblifva gåtor för
den s. k. “rena“ kemien o. s. v.

Framställningssättet i prof. Thomsens arbete är klart
och kortfattadt, verket låter tillfölje af det åtföljande regist-
ret lätt begagna sig till uppslagsbok. Vi skulle endast
vilja göra den anmärkningen, att förf, ibland hänvisar till
ett och annat försök genom att angifva dess ordningsnum-
mer (en sak som naturligtvis har mindre vikt för läsaren)
utan att angifva den sida, där det återfinnes.

O. Pettersson.

Hjelt, Edv. Grunddragen af allmänna organiska
kemin. Helsingfors 1883. 154 ss. Pris 2 kr. 50 öre.

I vanliga läroböcker i organisk kemi måste helt na-
turligt beskrifningen af enskilda föreningars framställning,
sammansättning och egenskaper komma att fylla största de-
len af utrymmet. Häraf blir en följd, att hvad som är
det väsentliga — de allmänna reaktionerna och de olika
gruppernas allmänna egenskaper och karaktärer —- lätteligen
för nybegynnaren undanskymmes. . Förf, har för att före-
bygga detta i föreliggande lärobok utelemnat alla speciella
fakta och blott framstält “den organiska kemins allmänna
och teoretiska del“ för att, såsom han i företalet säger,
“underlätta inträngandet i den organiska kemin och ernå-
endet af en rätt uppfattning af densamma“,

Författaren har härvidlag ledts af samma idé, hvar-
efter inledningen till Beilsteins “Handbuch der organischen
Chemi“ är utarbetad. Innehållet är ock i hufvudsak un-
gefär detsamma, ehuru förf, behandlar reaktionerna mer teo-
retiskt eller, abstrakt. Framställningen är klar och redig
och innehållet ganska rikt, hvad fettsyreserien beträffar,
samt i allo korrekt. Vi kunna värmt rekommendera boken
till studium för den, som redan ur en vanlig lärobok er-
hållit kännedom om de viktigaste organiska föreningarna.
Han skall säkerligen däri finna mycket, som förut undgått
hans uppmärksamhet och öfverhufvud få en klarare öfver-
blick öfver den organiska kemins vida fält samt klarare in-
blick i reaktionernas mekanism än han förut hade. Sär-
skildt torde framställningen af de organiska ämnenas fysi-
kaliska egenskaper, ehuru mycket kortfattad, vara välkom-
men, då detta kapitel plägar vara alldeles förbisedt i van-
liga mindre läroböcker. . ,

Om vi således anse förBs arbete godt och värdt erkän-
nande, så kunna vi dock ej underlåta att anmärka, att det
innehåller proportionsvis för mycket af ett, för litet af ett

annat. Boken måste vara afsedd för dem, som redan ge-
nomgått en kurs i org. kemi, ty för första nybegynnaren
är den enligt vår åsikt onjutbar, dels på grund af sitt ab-
strakta behandlingssätt öfverhufvud taget, dels på grund af
den mängd exempel, på hvilka framställningen altjämt må-
ste stödja sig, och hvilka exempel för nybegynnaren äro
mer eller mindre hieroglyfartade. Men under sådana för-
hållanden hade framställningen af de första 60 sidornas
innehåll kunnat vara kortare, då dessa behandla saker, som
till största delen måste vara för läsaren redan förut be-
kanta. I sådant fall hade förf, haft tillfälle att omnämna
flere nu utelemnade viktiga allmänna reaktioner på aroma-
tiska serien för att ej tala om de för närvarande med rätta
så ifrigt studerade indol- och pyridinserierna. Förf, har
t. ex. ej omnämt kloroforms betydelse vid den organiska
syntesen för framställande af karbylaminer och oxialdehyder,
ej diazoföreningarnas omsättning med vätesyror och med
alkohol, ej Skraups allmänna syntesmetod för pyridinkär-
nor o. s. v.

Korrekturet är med omsorg läst. Några oanmärkta
tryckfel hafva vi dock iakttagit. Sid. 30 är normalbutans
formel oriktig, sid. 39 i 3:dje, reaktionsformeln nedifr. står
O i st. f. O2, sid. 72 står etylalkol sid. 118 står acetonitril
i st f. propionitril, och sid. 132 finnas 2 lätt sedda tryck-
fel i triisamylens formel. Önskligt hade varit, att likhets-
tecken och beteckning för dubbelbindningar varit olika; nu
är understundom ej lätt att se, hvilket skall vara det ena.
eller andra ss. t. ex. på sidd. 134 och 135. Papper och
tryck äro utmärkta.

:O. W—n. .

Landolt, H. und Börnstein, R. Physikalisch-
chemische Tabellen. 32 Bogen 4:o. Berlin 1883.

Detta arbete utgör en förträfflig samling af tabeller och
konstanter öfverträffande alt hvad som hittills samlats på
ett ställe i den vägen, och är af ovärderligt gagn för ke-
misten, fysikern och meteorologen, hvilka i denna samling
erhållit en fullständig och noggrann uppslagsbok. Då den-
samma i första rummet är afsedd för vetenskapliga ända-
mål, så är den för samtliga konstanter åtföljd af literatur-
hänvisningar, — en sak af största vikt, ehuru den beklag-
ligen ofta saknas i föregående arbeten af detta slag. På
detta sätt kunna nämligen uppgifterna i fall af behof kon-
trolleras. Äldre författares konstanter och tabeller äro icke
upptagna, såvida de ersatts af nyare forskare med andra,
hvilka allmänt vunnit erkännande.

II	. Hildebrand ITildebrandsson.

Suess, Eduard. Das Antlitz der Erde. Erste
Abtheilung. F. Tempsky, Prag och G. Freytag, Leip-
zig. 1883. 310 sid. 4:o. Pris 10 Mrk.

Att påpeka ett arbete af Suess för den geologiska ve-
tenskapens idkare är öfverflödigt. Den berömde Wien-
geologen har sedan länge vant sina yrkesbröder, att med
uppmärksamhet följa hans publikationer. Då vi i dag fä-
sta uppmärksamheten vid hans nyaste arbete, sker det eme-
dan det sysselsätter sig med ämnen af så allmän betydelse
och behandlar dem från så vidt omfattande synpunkter, att
det äfven för andra än geologer bör vara af intresse. Och
fackmännen hafva anledning att vara tacksamma för de ge-
187

NORDISK REVY 1883.

188

neraliseringar och vidsträkta vyer, förf, förstår att öppna,
utan att därför lemna vetenskaplighetens fasta mark.

Den föreliggande första afdelningen innehåller efter
en kortare inledning arbetets första hufvuddel "Die Bewe-
gungen in dem äusseren Felsgerüste der Erde“ samt början
af den andra "Die Gebirge der Erde". Bland det rikhal-
tiga materialet fästes vår uppmärksamhet i första rummet
vid redogörelsen för "Die Sintfluth" från geologisk-histo-
risk synpunkt. För erhållandet af så trogna och utför-
liga underrättelser om denna väldiga naturtilldragelse har
författaren gått till själfva källskrifterna, af hvilka den för-
nämligaste utgöres af det s. k. “Izdupar-Epos“, hvilket
sannolikt legat till grund för den bibliska berättelsen om
syndafloden. Àf det nämda epos finnas spillror i behåll,
bevarade i kilskrift från Ninives bibliotek och i nyaste tid
öfversatta af flera engelska och tyska forskare. Genom att
jämföra dess uppgifter med likartade företeelser i våra da-
gar har det lyckats förf, att bestämma de väsentliga mo-
menten vid katastrofen, platsen där den ägt rum, dess ut-
bredning och den fysiska karaktären af själfva förloppet.
För intressets skull, hvarmed denna undersökning är före-
nad, anföra vi här resultatet; syndafloden ägde rum vid
nedre Eufrat och var åtföljd af en utbredd och förhärjande
öfversvämning af det mesopotamiska låglandet; den väsent-
liga orsaken var en jordbäfning i persiska viken eller sö-
der därom, hvilken föregicks af flere obetydligare jordskak-
ningar; sannolikt tillkom under perioden för den häftigaste
skakningen en cyklon från söder med ungefärligen samma
bana, som de i vår dagar därstädes uppträdande cyklo-
nerna. Slutligen betonar förf., att de traditioner man har
från andra folk, äfvensom nyare iakttagelser på likartade
företeelser, icke berättiga till det antagandet, att floden sträkt
sig längre än öfver Eufrats och Tigris’ nedre lopp ännu
mindre öfver hela jordytan. I nästa afdelning sysselsätter
sig förf, med jordbäfningar på olika trakter af jordklotet
och undersöker särskildt skakningsgebiten i nordöstliga Al-
perna, sydliga Italien, Centralamerikas fastland och den syd-
amerikanska västkusten. Beträffande det rapsodiska uppsti-
gandet af den sistnämda kuststräckan under jordbäfningen
1835 framhåller förf., att bevisen därför, af hvilka de för-
nämsta lemnats af kapten Fitzroy på "Beagle", äro mycket
ofullständiga. Den tredje afdelningen sysselsätter sig med
dislokationer, den fjärde med de vulkaniska företeelserna i
äldre och nyare geologiska tider och den femte med en
klassifikation af rörelserna i jordskorpan. De två afdelnin-
garna af "Die Gebirge der Erde", som redan föreligga, sys-
selsätta sig med Alpsystemets byggnad, hvarvid förf, rör sig
på ett område, inom hvilket han, altsedan sitt epokgörande
arbete "Die Entstehung der Alpen", hör till de erkändt
främste.

Såsom af denna innehållsöfversikt framgår, är materi-
alet både rikhaltigt och omväxlande; behandlingen är all-
tid lika genial och glänsande. Med intresse, måste man
afvakta fortsättningen af detta arbete, som bland annat
kommer att innehålla en redogörelse för de växlande me-
ningarna om förändringarna i hafsytans gestalt, en fråga
som under de allra senaste åren åter trädt i förgrunden.

Då förf, hämtar sina exempel från de mest olika de-
lar af jordklotet blir han naturligtvis ofta beroende af
andra geologers framställningar, och man får därför ej
undra på, att ett eller annat förekommer, om hvilket

meningarna måste gå i skilda riktningar. Åsikten att
Drammensgraniten är yngre än de ofvanliggande silurbild-
ningarna, hvilket af förf, anföres såsom exempel på injek-
tion af granitstockar i stor stil, torde ej vara omöjlig att
kritisera. I kapitlet om vulkaner anföres såsom exem-
pel på kontaktmetamorfoser och kontaktbildningar de i
Banatet förekommande järnmalmerna vid Moravicza m.
fl. ställen. Författaren har härvidlag, liksom många an-
dra österrikiska geologer, följt Cottas åsikter. Anmäla-
ren hoppas inom kort få tillfälle att bemöta denna åsikt
och visa, att dessa malmer äro verkliga lagerbildningar till-
hörande urformationen och väsentligen lika våra svenska
järnmalmer. På kartan öfver denna trakt (sid. 211) hafva
några geologiska oriktigheter inkommit, lätt förklarliga på
grund af den lilla skalan, samt en väsentligare topografisk
lapsus, i det att den ort som heter "Dognacska" blifvit
betecknad "Moravicza" och vice versa.

Hj. Sj.

Rättelse. Anmälaren af A. Remelés arbete “Unter-
suchungen über die versteinungsführenden Diluvialgeschiebe
des norddeutschen Flachlandes“ etc. i N:o 4 af N. R. an-
håller att få införd följande rättelse. I anmälan förekom-
mer, att man “sedan Friedr. Schmidt’s arbete af 1858 icke
erhållit någon systematisk framställning af “de Estländska
silurbildningarna". Detta är oriktigt, emedan samme förf.,
Fr. Schmidt i sin. 1881 utgifna “Revison der Ostbalti-
schen Trilobiten" (Mem. Acad. de. .St Petersbourg, 7:me
Série, Tome 30, N:o 1) ägnar 59 sidor åt en framställ-
ning af lagerföljden i Estland.

HIj. Sj.

Cleve, P. T., Kemiskt handlexikon (Samling af fack-
lexika III), h. 1. 48 ss. liten 8:o. Stockholm. Jos. Selig-
mann. (Utkommer i 8 häften à 50 öre).

Naturen, illustreret Maanedsskrift for popul. Naturv.,
udg. af Carl Krafft. VII, N:o 6. Sophus Tromholt, Om
Nordlyset. V. (slut). Barth, Den ornithol. Faunas Tilvæxt
i Norge siden 1838. — N:o 7. C. Krafft, Fra den norske
Polarstation. T. B., Vivisektionssporgsmaalet (forts, fr.
föreg. n:o och slut). M. K. Haakonson-Hansen, Nordlys-
iakttagelserne i Trondhjem vinteren 1882—1883. —N:o 8
og 9. H. H. Reusch, Om Vulkanismen. Et Havuhyre,
Tildels efter et Foredrag af Prof. J. J. S. Steenstrup (forts,
fr. föreg. n:o och slut). K. H., Veirvarsler (forts.). J.
Boehm, Planten og Atmosfæren. Tapiren. K. H., Den
0sterrigske Polarstation paa Jan Mayen. Mindre Medde-
lelser. Literatur, .

Universitetsangelägenheter.

Kabenhavn.

. Lördagen d. 10 novbr. holdtes universitetets aarlige fest
til minde om reformationens indförelse og i anledning af rek-
torskiftet. Indbydelsesskriftet (se revyens n:o 1) indeholdt en
afhandling af prof., dr. theol. C. Henrik Scharling “Den lu-
therske dogmatik overfor nutidens kirkelige og videnskabelige
krav", der ogsaa holdt en mindetale over Morten Luther i an-
ledning af 400 aarsdagen for dennes födsel. Efter denne gav
universitetets rektor, prof., dr. phil. Holm, en kort oversigt over,
189	NORDISK

REVY 1883.	190

hvad der har tildraget sig ved universitetet i det fuldendte aar
og proklamerede dernæst de videnskabsmænd (se revyens n:o
1—5), som i aarets lob have erhvervet akademiske grader, som
doktorer og licentiater. Endelig overgav han rektoratet til den
for næste aar valgte rektor, prof., dr. med. C. Reisz. Festen
overværedes af hs, maj. kongen, hs. kgl. höjhed kronprinsen,
hs. kgl. höjhed prins Valdemar, hs. höjhed prins Hans, en stor
mængde notabiliteter, deriblandt hovedstadens gejstlighed in
corpore, samt saa mange studerende, ældre og yngre, som fest-
salen kunde rumme. Den for denne fest bestemte kantate,
texten af I. L. Heiberg, musiken af C. E. F. Weyse, udförtes
af studentersangforeningen, med ledsagelse af strygeinstru-
menter.

Akademiske grader.

Den medicinske doktorgrad er d. 5 nov. erhvervet af re-
servlæge Fr. Lange. Afhandling: "Om arvelighedens indflydel-
se i sindssygdomme". Opponenter: proff. With og Gædeken.

Legaler og stipendier.

Ved den i sept, stedfundne bortgivelse af kommunitetssti-
pendiet og regensbeneficiet — sker 2 gange aarlig, i marts og
sept. — kunde stipendiebestyrelsen kun tildele 5 af de 10 pri-
vilegerede ansögere regensbeneficiet, og den androg derfor mi-
nisteriet om bemyndigelse til at maatte tilstaa de övrige 5 an-
sögere, der alle vore studenter fra Reykjavik lærde skole, i
stedet herfor en huslejegodtgjörelse af 20 kr. maanedlig, indtil
der ved vakance efterhaanden kunde skaffes dem pläds paa
regensen. Denne indstilling bifaldt minesteriet under 8 okt.

Kommunitetets stipendium for kandidater og videre komne
— der uddeles aarlig i 5 portioner à 200 kr. — er af konsi-
storium d. 3 okt. tilldelt; cand. theol. H. Kissmeyer, cand. jur
M. Sander, cand. polit. J. V. Schovelin, cand. med. A. E. Rasz
mussen og cand. philol. K. Hude.

Dr. med. Starcks rejsestipendium (1200 kr. er af det me-
dicinske fakultets dekanus tildelt dr. med. N. Flindt.)

C. Goos.

Examina.

Under 25 okt. er der udgaaet en kgl. anordning om ind-
förelse af nye skoleembedsexamina under det filosofiske og det
mathematisk-naturvidenskabelige fakultet. Af anordningen med-
deles her A § 1—8, C § 1—3 og § 5—6 samt D § 1-5; det
ovrige vil blive meddelt i folgende nummer. :

A. Om Examensfagene og de Rettigheder, Examinerne give.

§ 1.	Der oprettes Skoleembedsexaminer, som omfatte Grup-
per af folgende Fag: Dansk, Latin, Græsk, Fransk, Tysk, En-
gelsk, Historie, Mathematik, Fysik, Kemi, Astronomi, Natur-
historie og Geografi.

§ 2.	Hver Skoleembedsexamen sammensættes af et Hoved-
fag og fiere Bifag. Hvis et af Sprogene, Historie eller Natur-
historie og Geografi er Hovedfag, blive Bifagene 2 i Tallet;
saafremt derimod Mathematik eller Fysik er Hovedfaget, bli-
ver der 3 Bifag.

§ 3.	Ethvert af de i § 1 nævnte Fag kan gjores til Hoved-
fag eller till Bifag, dog med Undtagelse af Kemi og Astro-
nomi, der kun kunne være Bifag.

§ 4.	Sammensætningen af Fagene ved en Skoleembedsexa-
men er dels bunden, dels beror den paa frit Valg.

Naar et af de under det filosofiske Fakultet hörende Fag
er Hovedfag, skulle de dertil knyttede Bifag alle henhore un-
der samme Fakultet. Er Latin eller Græsk Hovedfag, skal
det andet af de gamle klassiske Sprog være et af de dertil
knyttede Bifag; er Fransk eller Historie Hovedfag, skal Latin,
er Dansk, Tysk eller Engelsk Hovedfag, skal Latin eller Græsk
slutte sig dertil som det ene Bifag. Til Mathematik som Ho-
vedfag skulle Fysik, Kemi og Astronomi slutte sig som Bifag,
og paa lignende Maade blive Mathematik, Kemi og Astronomi
at foje som de nodvendige Bifag til Fysik. Ved Naturhistorie
og Geografi som Hovedfag tages Fysik og Kemi som Bifag.

• §	5. Ved enhver Skoleembedsexamen skal Examinanden
tillige ved de skriftlige Prover godtgjore, at han kan skrive
Modersmaalet paa en tilfredstillende Maade, og der gives ham
derfor en Karakter for Behandlingen af dette.

§ 6.	De, der have bestaaet en Skoleembedsexamen kal-
des Candidati magisterii og skulle tillige med dem, der have
taget eller tage den filologisk-historiske Skoleembedsexamen,
hvilken Examen sidste Gang afholdes i Sommeren 1887, og
dem, der have taget eller tage en Magisterkonferens med Ma-
thematik og Fysik som Hovedfag, have den samme Ret til Rek-
tor- og Overlærerembeder ved de lærde Skoler, som nu till-
kommer dem, der have taget’ den filologisk-historiske Skole-
embedsexamen.

Enhver, der har opnaaet forste Karakter til en Skoleem-
bedsexamen, har Ret til at disputere for den filosofiske Dok-
torgrad.

§ 7.	Theologiske Kandidater, som have taget Embeds-
examen med Hovedkarakteren "laudabilis" eller "haud illauda-
bilis primi gradus," ligesom ogsaa de, der have underkastet sig
en Magisterkonferens i et af de under det filosofiske Fakultet
hörende Skolefag, kunne lade deres Embedsexamen eller Ma-
gisterkonferens træde istedetfor Proven i et af Hovedfagene
ved Skoleembedsexaminerne. Naar de da underkaste sig en
Prove i 2 af de i §§ 1 og 4 nævnte Fag i det Omfang, der er
fastsat for dem som Bifag, og saaledes, at der ved Valget af
disse Fag folges de i § 4 fastsatte regler, og naar de bestaa
denne Prove mod Karakteren “admissus“, vinde de samme Ret
til at opnaa Skoleembeder som de, der have taget Skoleembeds-
examen. Denne Ret tilkommer ogsaa dem, der have under-
kastet sig en Magisterkonferens i Astronomi eller Kemi, samt
polytekniske Kandidater, naar de lade sig prove ved en af Fa-
kultetet ordnet Tillægsexamen i et af de i det foregaaende
nævnte Hovedfag og ved denne opnaa Karakteren "admissus".
Den samme Ret tilkommer endvidere dem, der have underka-
stet sig en Magisterkonferens i Naturhistorie eller Geografi,
naar de lade sig prove ved en af Fakultetet nærmere ordnet
Tillægsexamen, der sammen med Magisterkonferensen udviser
de samme Kundskaber som Skoleembedsexamen med Naturhi-
storie og Geografi som Hovedfag, og ved denne Prove opnaaet
Karakteren "admissus".

§ 8.	Skoleembedsexamen efter denne Anordning afholdes
forste Gang i Sommeren 1884.

C.	Bestemmelser om Examens Afholdelse.

§ 1.	Examen holdes ligesom alle andre Embedsexaminer
ved Universitetet 2 Gange om Aaret. Examinationen foretages
af Universitetslærerne i vedkommende Fag under Tilstedevæ-
relse af to undervisningskyndige Censorer.

§2.	De Hovedkarakterer, der gives, ere "laudabilis," hvortil
kan foies Tillæget "et qvidem egregie," samt "haud illaudabilis."
Ved Fastsættelse af Karakterernes Værdi folges Pointbereg-
ning.

§ 3.	Examen er i alle Fag dels skriftlig, dels mundtlig.
Den mundtlige* Prove finder Steel ved Examination, den skrift-
lige ved Udarbejdelse af Afhandlinger under Opsyn, hver med
4 Timer til at besvare den stillede Opgave. I Kemi træder
en praktisk Prove isteden for den skriftlige Besvarelse.

§ 5.	Der gives en Karakter for hver skriftlig Opgave og
praktisk Prove, saaledes at disses samlede Tal bliver 8. Men
dertil fojes endnu en niende Karakter for Behandlingen af Mo-
dersmaalet •

§ 6.	Karaktererne for den mundtlige Prove beregnes saa-
ledes, at den mundtlige og den skriftlige Del af Examen faa
lige Vægt. •

D.	Uddannelse til praktisk Lærergjerning og Prover lieri.

§ 1.	Enhver, der har taget en af ovennævnte Skoleembeds-
examiner, skal for sin Ansættelse i et Skoleembede have gjen-
nemgaaet et Provekursus for theoretisk og praktisk at modtage
den endelige Uddannelse til Lærergjerningen.

§ 2.	Den theoretiske Vejledning gives ved et Kursus i Pæ-
dagogik. som tilendebringes i hojst 4 Timer ugentlig i et Se-
mester, Examinatorier og Skriveovelser deri indbefattede. Dette
Kursus kan gjennemgaas saavel forinden som samtidig med det
praktiske.

Den, som soger en Lærerstilling, maa vedlægge ved sin
Ansogning Bevis for flittig at have fulgt Foredragene og ved
I Examinatorier og övelser lagt gode Kundskaber for Dagen.
191NORDISK REVY 1883.192

§ 3.	Den praktiske Vejledning modtager Kandidaten i Lo-
bet af et halvt Aar ved en storre offentlig Skole efter nær-
mere Bestemmelse af Ministeriet for Kirke- og Undervisnings-
væsenet paa den af Rektor og vedkommende Faglærere fast-
satte Maade. Kandidaten er pligtig til at være tilstede ved
Undervisningen i de Fag og de Klasser, som saaledes bestem-
mes for ham, og til at deltage i Forhandlinger angaaende Un-
dervisningen i de af ham valgte Fag. .

Han skal have Lejlighed til selv i Faglærernes Nærværelse
at undervise i sine Fag i saadant Omfang, at han i Lobet af
et halvt Aar faar undervist i alt 4 Uger i hvert Fag, dog ai-
drig mere end 6 Timer om Ugen. Faglæreren skal meddele
ham enhver Bemærkning om hans Undervisning, der maatte
være Anledning til at gjore, baade anerkjendende og udsættende.

§ 4.	Efter tilendebragt Provetid kan Kandidaten forlange
at aflægge Prove for tre Censorer, Skolens Rektor, vedkom-
mende Faglæerer og en af Ministeriet beskikket undervisnings-
kyndig Mand.

Kandidaten skal da i Lobet af 14 Dage undervise en Klasse
i de af ham valgte Fag, hvorpaa Censorerne, efter at have over-
været Undervisningen to Timer i hvert Fag, afgive en Kjen-
delse om hans praktiske Lærerdygtighed efter en besternt For-
mular.

§ 5.	Det ovennævnte Provekursus kan med Hensyn til den
praktiske Uddannelse bortfalde, saafremt en Kandidat har vir-
ket mindst 2 Aar ved en Skole og lader sin Færdighed i Un-
dervisningen undersoge af en Examenskommission paa den i§
4 nævnte Maade. Denne Examenskommission sammensættes af
3 dertil af Ministeriet beskikkede undervisningskyndige Mænd.

Helsingfors.

Mindre konsistoriet.

Den 20 okt. På förslag af fys. mat. sektionen förordnades
e. o. prof. Sundell att förestå prof, i fysik under innevarande
läseår.

Enligt juridiska fakultetens förslag förordnades doc. Her-
manson att tillsvidare bestrida lediga prof, i kommunal- och po-
litie-lagfarenhet samt statsrätt.

Till t. f. assistent vid patologisk-anatomiska inrättningen
antogs med. lic. B. Nohrström mot ett vikariatsarvode af 2,400
mark per år.

Åt fil. mag. Th. Homén tilldelades af universitetets dispo-
nibla medel 1,800 mark till anskaffande af nödig materiel för
fortsättning af hans påbegynta undersökningar öfver det.elek-
triska motståndet hos förtunnade gaser.

Upptogs frågan om byggande af nytt kemiskt laboratorium,
och beslöts enhälligt, att ett sådant på södra sidan af nuva-
rande laboratoriebyggnadens tomt bör uppföras. De uppgjorda
ritningarna och kostnadsförslaget, uppgående till 260,000 mark,
skulle dock ytterligare granskas af en komité, hvarefter hem-
ställan om nybyggnaden hos kanslern skulle göras. Ett väkt
förslag att i det nya huset jämväl bostad för prefekten skulle
uppföras, och hans nuvarande tjänstevåning öfverlåtas åt pro-
fessorn i fysik, vann icke konsistorii bifall. . .

Den 14 nov. Lediga amanuensbefattningen vid zoologiska
museum hade ansökts af fil. magg. A. J. Mela och R. B. En-
wald, och utnämde kons, den förstnämde till tjänsten.

Större konsistoriet.

Under sammanträdena den 20 okt. 3, 7 och 14 nov. diskutera-
des det förut omnämda förslaget till förändring i sättet för be-
dömande af för tjänst utgifna specimina (se Nord. Revy n:o 2).
Komiténs förslag vann icke pluralitet inom konsistorium, men

beslöt kons, ingå till kanslern med hemställan om följande för-
ändringar af och tillägg till nu gällande bestämmelser:

■ l:o) att då disp. specimen för befordran till lärare- eller
bibliotekarietjänst vid universitetet bedömes, må i den fakul-
tet eller sektion, hvilken granskningen däraf åligger, endast de
bland dess ledamöter äga säte och stämma, hvilka själfva så-
dan tjänst vid universitetet bekläda;•

2:o) att fakulteten må vara berättigad att i fall af behof
hos konsistorium till inkallande i den samma föreslå en eller
flere därtill beredvillige fackmän inom eller utom universite-
tet, hvilka af konsistorium efter pröfning förordnas att med
samma rösträtt som fakultetens öfriga ledamöter i ärendets
behandling deltaga.

3:o) att fakulteten må vara tillåtet, att i och för den när-
maste granskningen af specimen utse, förutom opponent vid
disputationsakten, jämväl en annan af dess ordinarie eller för.
tillfället inkallade ledamöter att icke allenast akten öfvervara
utan ock, sedan ventilationen försiggått, i likhet med opponen-
ten, så fort sig göra låter, till fakulteten afgifva skriftligt ut-
låtande öfver disputationens vetenskapliga värde och huru den
blifvit af författaren försvarad;	-

4:0) att det eller de utlåtanden, som sålunda afgifvits, i
hvarje fall af fakulteten meddelas författaren, hvilken, i fall
han önskar ingå i bemötande af de gjorda anmärkningarna,
åligger att därmed till fakulteten inkomma inom fjorton dagar
efter det han af sådant utlåtande erhållit del;

5:0) att fakulteten därefter äger pröfva, huruvida specimi-
nanten kan anses vara i vetenskapligt afseende kompetent för
ansökta tjänstens bestridande, hvarvid afseende bör fästas icke
allenast vid den senast utgifna disputationen, utan äfven vid
speciminantens hela vetenskapliga verksamhet för öfrigt, samt
att, där fiere sökande äro, fakulteten bör emellan dem anställa
noggrann jämförelse;

6:0) att de i ärendet tillkomna handlingarna af fakulteten
insändas till konsistorium, som, i fall den af fakulteten utsedde
opponenten eller, där tvänne granskare af specimen blifvit ut-
sedde, hvardera öfver speciminantens ådagalagda vetenskapliga
förtjänster afgifvit bedömande, motsatt det beslut, i hvilket fa- :
kultetens majoritet stannat, äger: oberoende däraf afgöra sökan-
dens vetenskapliga kompetens, hvaremot i annan händelse fa-
kultetens utlåtande i detta afseende skall vara bestämmande.

7 nov. Upplästes en skrifvelse från vicekanslern, hvari med-
delades att kgl. maj:t utnämt e. o. prof. F. Saltzman till prof,
i kirurgisk klinik.

E. H—t.

Innehåll:

Upplysningar aegående årets Luther-literatur (Sundelin).
Backman: Juridisk handbok.	.

Seifert: Wirkungen einiger neueren Arzneimittel.	•
Stuart Mill: Tre religionsfilosofiska afhandlingar. y
Hildebrand: Lifvet på Island.

Rönning : Beovulfs-Kvadet. :
Hardy: Le theatre. d’Alexandré Hardy.	•

Mothes: Baukunst des Mittelalters. .

Forhandlinger paa det andet nordiske filologmode (Knös).
Den moderna franska syntaxens studium (Vising).

Schweisthal: L’élément franc dans la formation de la langue
française.

Edgren: L’élément roman de l’anglais.	-

Sundell: Lärobok i analytisk mekanik.

Thomsen: Thermochemische Untersuchungen.

Hjelt: Grunddragen af allmänna organiska kemin. :

Landolt & Börnstein: Physikalisch-Chemische Tabellen.

Suess: Das Antlitz der Erde.

Universitetsangelägenheter (Kebenhavn, Helsin gfors).

. På Nordisk Revy prenumereras antingen genom posten eller bokhandeln. Pris för år (16 u:r) 3,75
(utom postarvode), för prenumeranter å tidningen Upsala 2,50.

Upsala, Karl Möllersvärd, 1863.
N:r 7.15 Dec. 1883.

X () RDIS K It E Y Y
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Proff. O. %. Alin, II. N. Almkvist, P. T. Cleve, C. Goos, T. Hagströmer, S. F. Hammarstrand, S. E. Henschen, F. I. Hildebrandsson,

Edv. Hjelt, I Landtmanson, L. F. Lefler, C. G. Lundquist, C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Bibliot. A. C. Drolsum; Adj. P. A.
Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. S. E. Berggren, II. Bergstedt, K. H. Blomberg, S. Y. Boethius, A. L. Bygdén, 0. A. Danielsson
D. Davidson, 7 A. Ekman, A. Erdmann, H. G. Hjärne, O. V. Knös, X. A. Lundell, A. N. Lundström, A. F. Schagerström,
^. II. E. Schück, S. A. II. Sjögren, A. L. A. Söderblom, y. H. Théel, P. y. Vising, O. Widman; Fil. drr M. Billing, H. von Feilitzen,
R. Hertzberg; Jur. kand. C. 0. Montan ; Bibl.-amann. A. Andersson, C. II. E. Lewenhaupt, E. H. Lind, C. G. Stjernström; Fil. lie.
A. Bendixson; Fil. kand. R. Arpi m. fl.	-
utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

K. Möllersvärds förlag.

Teologi.

Farrar, F. W. Dr. Apostelen Paulus. Bear-
bejdet Oversættelse af Emil Christiani, Sognepræst i
Nysted. Hæfterne 1—10. Kjobenhavn. Andr. Schous
Forlag 1883.

Bland de monografier öfver Apostelen Paulus, om hvilka
rec. tagit kännedom, är Farrars obestridligen den förnäm-
sta. Till, omfånget kan hon mäta sig med Baurs berömda
arbete: Paulus, der Apostel Jesu Christi, men öfverträffar
det samma i positift resultat; framför Renans: Saint Paul
och Hausraths: Der Apostel Paulus äger hon det bestämda
företrädet, att hon under iakttagandet af den historiska tro-
heten förmår att hos’ läsaren väcka pietet för den skildrade
personligheten, i fall en sådan pietet hos honom icke re-
dan skulle finnas; i jämförelse med Sabatiers: L’Apôtre
Paul har bon visserligen icke dennes klara och i de flesta
fall träffande framställning af den paulinska läroåskådningen,
men hon står framför detta arbete i utförlighet och allsi-
dig behandling af ämnet; och slutligen har hon den mera
vetenskapliga framställningens företräde framför sådana skrif-
ter som t. ex. Monods och Bungeners: Saint Paul, Bes-
sers: Paulus och Menkens: Blicke in das Leben des Apo-
stels Paulus, hvilka lemna en populär och uppbygglig teck-
ning eller betraktelse af Pauli lif. — Med en ovanligt omfat-
tande beläsenhet och en glänsande framställningsförmåga
går Farrar till skildringen af “den man, hvilkens lefnads-
lopp bäst skall sätta oss i stånd att i kristendomen skåda
den gryende dag, som förjagade mörkret både hos jude och
hedning; den man, som lösgjorde kristendomen från juda-
ismens svepkläder och uppfylde hednaverlden med glädje
och hopp", och därvid söker han att "såvidt möjligt är be-
trakta Pauli lifsgärning utan att låta vilseleda sig af säg-
nerna, att se henne sådan hon tedde sig för apostelns sam-
tida och honom själf." •

. Utrymmet tillåter oss icke att framställa några an-
märkningar möt detta arbete — ur exegetisk synpunkt

skulle många sådana kunna göras —, utan blott att med
några ord fästa uppmärksamhet på beskaffenheten af den
danska öfversättningen och bearbetningen af detsamma. —
I afseende på öfversättningens beskaffenhet har rec. ingen-
ting väsentligt att anmärka. Hvad bearbetningenåter
angår, så synes densamma bestå dels i en ofta förekom-
mande sammandragning och förenkling af originalets sat-
ser och uttryckssätt, dels i utelemnandet af här och där i
texten anförda citat ur skalders arbeten, af grekiska och
någon gång äfven af latinska ord och uttryck, af förkla-
rande anmärkningar till texten, och slutligen af hänvisnin-
garna till de skrifter och författare, från hvilka i texten
förekommande citat äro hämtade.

I allmänhet har väl bearbetaren härvid förfarit med
insikt och urskilning; men på ett och annat ställe har
verkligen en uteslutning ägt rum, hvilken icke, varit berät-
tigad. Så t. ex. på sidan 128 r. 7—11 n., hvarest en o-
riktig mening uppstått därigenom, att ordet “förförare“
blifvit utelemnadt i ll:e raden, och att det i den 7:e står:
“de andra förbrytelserna“ i st. f.: de båda andra förbr.
Och på sidan 164 har en anmärkning till texten utelemnats,
ehuru hon afser att gifva en nästan nödvändig motivering
af hvad som i texten blifvit sagdt.

Följande tryckfel hafva af rec. blifvit observerade.
Pag. 13 r. 16: Aar i st. f. Aartiende; pag. 126 r. 3: XI
i st. f. IX; pag 139 r. 10 n.: Mission i st. f. Messias;
pag. 616 r. 2: Junius i st. f. Junias. ■

Arbetet utkommer fullständigt i omkring 11 häften
till ett pris af 0,85 kr. för häftet.

J. E. B.

Hansen, J. L. V., Luther og Grundtvig. En katholsk
Udtalelse i Anledning af Luther-Jubilæet 1883. VII + 250
ss. Köbenhavn. Rasmussen & Olsen.

Scharling, Henrik, Morten Luther. Mindetale, holdt
i Universitetets Festsal den 10:de Nov. 1883. 31 ss. K@-
benhavn. G. E. C. Gad.
195NORDISK

REVY 1883.

196

Theologisk Tidsskrift for den evangel.-luth. Kirke i
Norge, udg. af Caspari og Johnson. N. R. IX. 2., Jakobs
Brev i gammellatinsk Oversættelse fra tiden for Hierony-
mus efter Cod. ffl. Corbeiensis paa ny udgifvet af J. Bels-
heim. Sigvald Skavlan, Esther. Jodesporgsmaalet i Bibelen.
J. Belsheim, Bibelen paa norsk-islandsk (norröna) i Mid-
delalderen (forts.). K. Krogh-Tonning, Den kirkelige Be-
kjendelses Væsen og vigtigste Betydning. Dens., En Ud-
vikling af Christi Fornedrelses Begreb. C. P. Caspari,
Nogle Fremstillinger af den christelige Tro fra det II, III,
IV Aarhundrede: 1. Aristides’s Fremstilling af den chri-
stelige Tro i hans i Aaret 124 Kejser Hadrian overrakte
Apologi.

Historia.

Schrader, 0. Sprachvergleichung und Urge-
schichte. Linguistisch-historische Beiträge zur Erfor-
schung des indogermanischen Altertums. Jena, Her-
mann Costenoble. 1883. VIII+490 ss. (hvaraf ss. 455
ff. register) 8;o. Pris 11 Rmk.

"Linguistisk paleontologi" (arkeologi), såsom först den
berömde schweizaren A. Pietet benämt den med språkve-
tenskapen såsom hjälpmedel arbetande forskningen rörande
de älsta perioderna af folkens lif, torde genom uppgiftens
egendomliga, ytterst komplicerade natur och de ovanligt
omfattande fordringar, som på grund däraf måste ställas på
dess idkare, vara en af de svåraste, liksom den också utan
tvifvel är en af de mest tilldragande bland de historiska
vetenskapsgrenarna. Att tillfredsställande besvara alla hithö-
rande frågor är visserligen för närvarande en ren omöjlig-
het; därtill befinna sig de vetenskaper, som utgöra förut-
sättningarna härför— särskildt äfven språkvetenskapen —i
ett ännu altför outveckladt skick. Emellertid kunna redan
nu viktiga " bidrag" lemnas, ägnade att tillnärmelsevis klar-
göra de väsentliga hufvudpunkterna, såsom framför de fle-
sta andra ff. till ofvannämda skrift tillfyllest visat. Ut-
rymmet tillåter ej att på detta ställe genom en mera detal-
jerad redogörelse söka göra rättvisa åt dess utomordentligt
rika innehåll, utan måste ref. inskränka sig till att endast
ge några knapphändiga antydningar därom. I den första
af de fyra afdelningar, hvari boken sönderfaller, "Zur Ge-
schichte der linguistischen Paläontologie" ss. 1—149, lem-
nar ff. en objektift hållen öfversikt af denna vetenskaps
hittillsvarande utveckling, åsikterna om det indoeur. urfolkets
kultur, om de indoeur. språkens och folkens släktskapsförhål-
landen och om deras geografiska utgångspunkt. Härvid får
ff. bland annat tillfälle att framhålla den epokgörande be-
tydelsen af V. Hehn‘s bekanta snillrika verk "Kulturpflan-
zen und Hausthiere in ihrem Übergang aus Asien" etc. (1
uppl. 1870). I motsats till föregående forskares (A. Kuhn,
M. Müller, A. Pictet “Les Origines Indoeuropéennes“ m. fl.)
dels altför uteslutande af linguistiska synpunkter ledda,
dels också af ohistoriskt idealiserande tendenser beherskade
uppfattning, har Hehn från mera allsidiga förutsättningar
och med en mera kritisk och verklighetstrogen åskådning af
kulturutvecklingens naturliga gång framgångsrikt sökt häfda,
att en god del af hvad man hade vant sig att betrakta
såsom indoeuropeernas arf och eget, ingenting annat vore

än i senare tider gjorda lån från främmande folk och att
sålunda den grad af odling, som de vid enhetsperiodens
slut vunnit, måste hafva varit synnerligen anspråkslös. —
Andra delen (ss. 151—210), som är af alldeles särskildt in-
tresse, bär öfverskriften “Zur -Methodik und Kritik der lin-
guistisch-historischen Forschung" och har till uppgift att
pröfva lingvistikens brukbarhet i den prehistoriska kultur-
forskningens tjänst. Det är första gången en sådan gransk-
ning anställes, åtminstone i denna utsträckning, och det
visar sig därvid, att språken i detta hänseende äro en min-
dre gifvande källa än man vanligen plägar antaga. Språk-
frändskap utgör ej obetingadt ett intyg om fullständig ras-
frändskap, ej häller tillåter de indoeuropeiska språkens all-
männa byggnad i och för sig några slutsatser med afse-
ende på urfolkets odlingsgrad; man är hufvudsakligen hän-
visad till de detaljupplysningar, som kunna hämtas från
ordförrådet. Men äfven detta senare är långt ifrån att lemna
den säkra vägledning vi skulle önska, på grund af omstän-
digheter som dels ligga i den bristfälliga och i kronolo-
giskt hänseende ytterst ojämna traditionen (jfr t. ex. forn-
indiskan och de först från en mer än ett årtusende senare
tid bekanta germ, språken), dels också äro djupt rotade i
de allmänna lagarne för språkets lif. Hit hör den oupp-
hörligt fortgående förlusten af gamla ord och deras ersät-
tande genom andra eller nya ord; i följd häraf är det ofta svårt
att bestämma, om ett ord, som endast är uppvisadt i några
indoeuropeiska språk är en af dessa gemensamt företagen
nybildning, eller kanske ett lån från den ena dialekten till
den andra — i båda fallen skulle man däri kunna se en
antydan om närmare släktskap mellan ifrågavarande språk,
d. v. s. geografisk kontinuitet inom eller utom grundsprå-
ket —, eller om det ursprungligen existerat på grundspråkets
hela område, men sedan i vissa af de därifrån utgångna
dialekterna gått förloradt. Ingenting är nämligen säkrare,
än att redan inom detta grundspråk funnits dialektiska va-
rieteter, bland andra de som gifvit upphof till de oss be-
kanta indoeuropeiska språken. — Men det finnes ännu en
eventualitet, hvarpå man måste hålla sig beredd. Då näm-
ligen de indoeur. språken på de äldre stadierna i den fort-
satta ordbildningen röra sig med en till betydlig del ge-
mensam grundstock af rötter (stammar) och suffix, så kan
det mycket väl inträffa, att tvänne i morfologiskt hänseende
skenbart sammanfallande ord icke stå i något omedelbart
historiskt sammanhang, utan själfständigt uppkommit inom
hvartdera språket. Så skall t. ex. enl. ff. förhållandet vara
mellan lat. argentum och sanskr. rajata “silfver“, båda bil-
dade af roten arg, rag [arag] "hvit, ljus" ; den indoeur. forn-
tiden kände ännu icke den “hvita“ metallen. Häraf är tyd-
ligt, att blott rotgemenskap (med olika suffixutbildning) mel-
lan ord i olika språk endast i säregna undantagsfall kan
äga någon beviskraft. Skulle man nu också, såsom ju otvif-
velaktigt ofta är händelsen, med bestämdhet kunna återföra
ett ord till grundspråket, så möter en ny svårighet, näml.
frågan om dess indoeur. betydelse. De data, hvarpå betydelse-
historien skulle uppbyggas, äro mycket otillräckliga, så att
ofta nog betydelser från vidt skilda tidsrum stå oförmed-
lade vid sidan af hvarandra, utan att vi äga någon säker
måttstock för bedömandet af deras inbördes kronologi. Det
torde t. ex. alltid förbli en öppen fråga, om ordet “druee
(oqvs, ôoçv, got. triu) älst betydde “träd“ eller “ek“.
Själfklart är, att då en viss betydelse (naturl. den faktiska


197	NORDISK REVY 1883.	198

icke den etymologiska, som här lika litet som i de yngre
språkens betydelselära får urgeras) är faststäld, denna ej bör
prässas eller omtolkas efter vårt åskådningssätt; att hustrun
hette “potnî“ "herskarinna" liksom mannen "potis" "herre"
bevisar ingalunda, att den förra intog en lika berättigad ställ-
ning inom familjen, och att polygami var okänd hos våra
urfäder, såsom man tvärtemot all sannolikhet har slutit af
den anförda benämningen. Äfven lånorden böra handhaf-
vas med varsamhet, ty det händer ju, att ett gammalt väl-
kändt föremål får ett utländskt namn, liksom också tvärtom,
att för en utifrån införd sak skapas ett inhemskt uttryck —
alldeles oafsedt den omständigheten, att det för de älsta
perioderna af de indoeuropeiska språkens lif, då de för
hvart och ett af desamma karakteristiska ljudlagarna ännu ej
verkat, kan bli svårt nog att igenkänna de främmande orden.
Kort sagdt, hänvisad till sig själf räcker språkvetenskapen ej
till för den förelagda uppgiften, men väl kan den i förbindelse
med den öfriga historiska, specielt kulturhistoriska forsknin-
gen mäktigt bidraga till dess lösning. — I tredje delen, ss. 211
—332 gör ff. bekantskapen med och bruket af metallerna, hvil-
kas djupt ingripande och omgestaltande inflytande på den primi-
tiva kulturen han förstår att åskådligt skildra, till föremål för
en specialundersökning, som med hänsyn till det fulländade
herraväldet öfver ett vidsträkt lärdt material kanske bildar
det mest glänsande partiet af hans bok. Härmed är naturligt-
vis ej sagdt, att alla de åsikter han där uttalar skulle vara oan-
tastliga. Så är det t. ex. väl tämligen tydligt, att han vid sin
framställning af bronsens och järnets historia gjort orätt i att
icke åtminstone till diskussion upptaga de nordiska arkeolo-
gernas åsikter (ss. 297 f., jfr. s. 272). Hufvudresultatet af denna
undersökning torde i alla händelser komma att stå fast. Det är,
såsom man kunde vänta, att urindoeuropeerna voro ett stenål-
dersfolk; af metallerna kände de enl. ff. endast kopparn, som
de dock ännu ej förstodo att smida och bearbeta. Såsom syn-
nerligen lärorika kunna inom denna del påpekas de kapitel
(det 3 och 10), som afhandla “smeden i sagan och språket“ samt
“de indoeuropeiska vapennamnen“, ur hvilka senare t. ex. bland
annat synes framgå en närmare anslutning mellan de grekiska
och ariska språkfamiljerna, ett förhållande hvarpå ju äfven an-
dra språkliga och sakliga indicier häntyda (jfr Schrader s. 182).
— I den fjärde och sista delen “die Urzeit“ s. 333—454 erhålla
vi en skildring af den indoeur. urtidens lif i dess olika sidor,
en skildring som föga stämmer med de engång så omtykta “in-
dogermanska idyllerna“, men däremot så mycket bättre med den
mindre anslående bild, som Hehn i inl. till sitt ofvann. arbete
med drastiska linier utkastat. Indoeuropeerna voro ännu ett
nomadfolk med en både i materielt och i andligt hänseende
ytterst ringa utvecklad odling. Af tama husdjur ägde de med
säkerhet utom hunden endast nötboskap, får och getter; hästen
var troligtvis endast bekant i vildt tillstånd, i alla händelser
användes han ej som dragare. Åkerbruk kan med visshet sä-
gas hafva förekommit, men det stod ännu på en mycket primi-
tiv ståndpunkt; viktiga framsteg på detta område hafva de euro-
peiska folken gemensamt gjort under en tid af ännu fortvarande
geografisk och språklig beröring (en omständighet, tillägger ff.,
som dock ej får begagnas såsom argument för antagandet af ett
europeiskt grundspråk). Födan var företrädesvis animalisk:
köttet, som förtärdes rått eller rostadt, togs hufvudsakligen af
boskapen, ej af jaktdjur. Såsom vegetabilisk kost tjänade vilda
frukter — trädgårdsodling förekom naturligtvis icke — däribland
ekollon, samt sädesväxter, hvilkas korn rostades eller krossades
(maldes) och sammanrördes med vatten. Bland drycker kan utom
mjölken (hvarur man tämligen tidigt tyckes hafva lärt sig att ut-
draga fett- och ostämnet) nämnas det rusgifvande mjödet (medhu)
beredt af vildhonung — öl och vin tillhöra en senare förhisto-
risk tid. Klädedräkten var lika för män och kvinnor, det vik-
tigaste plagget en vid mantel (sagum). Såsom stoff tjänade
nödtorftigt beredda djurhudar eller konstlösa väfnader af växt-
fibrer (i den europ. tiden af lin). Fårens ull användes trol. en-
dast att bereda filt. Boningarna voro lätta hyddor af kretsrund
form, eller också, under den kalla årstiden, jordkulor. En oum-
bärlig artikel för vandringen var den helt och hållet af trä tim-
rade lastvagnen. —-1 hög grad anmärkningsvärdt är, att det indo-

eur. urfolket i åtskilliga af de ofvan angifna punkterna visar
en påfallande öfverensstämmelse med de älsta schweiziska pål-
byggnadernas innevånare, hvilket, såsom ff. är böjd att tro, möjl.
beror på ett historiskt sammanhang mellan dem båda; jfr nedan.
Vända vi oss nu till kulturens högre områden, så möter oss
samma tafla af en knapt öfver de första elementen hunnen
hyfsning. Så t. ex. räknade man tiden efter månmånader och
årstider (somrar och vintrar); begreppet "år" hade ännu ej upp-
kommit. (Däremot fanns visserligen ett ganska utveckladt de-
cimalt numeraliesystem, kanske t. o. m. räkneordet för 1000).
Samhällslifvet, om hvars allmänna grunddrag den älsta romer-
ska och germ, rätten ger en ungefärlig föreställning, var strängt
patriarkaliskt och hade i flera afseenden efter våra begrepp upp-
rörande barbariska former. Dess kärna var familjen, som med
despotisk “makt öfver lif och död“ regerades af husfadern. Po-
lygami var herskande sed. Hustrun köptes, ifall hon ej bort-
röfvades, från sina anförvandter, var fullkomligt beroende af
mannens godtycke och vid hans död sannolikt förpliktad att
följa honom i grafven (jfr det i Indien och annorstädes före-
kommande brännandet af änkor). Ålderssvaga och bräckliga
individer drog man ej i betänkande att våldsamt afdagataga
o. s. v. De religiösa föreställningarna bestodo förnämligast i
personifikationer af de vänliga eller fiendtliga (demoniska) na-
turföreteelserna (himmelen, solen, månen, elden, morgonrodna-
den etc.), hvilkas sammanhang uppfattades i naiv analogi med
de mänskliga förhållandena (början till mytologi). Ett drag,
som återfinnes i många andra naturreligioner, och som kan vara
lånadt, är tron på själens fortvaro efter döden och särskildt på
en himmelsk boningsort för de sällas andar. Kulten, som ej
förestods af någon prestkast, utan ombesörjdes af husfadern,
hade delvis en vild och dyster prägel; människooffer förekom-
mo hos indoeuropeerna långt in i senare tider. — Den afdelning,
hvarmed vi sist sysselsatt oss, innehåller utom det ofvan antyd-
da ett intressant försök att karakterisera de indoeur. språken
under jämförelse med de semitiska och uralaltaiska (hvarvid ff.
måhända icke fullt lyckats hålla sig oberörd af den obevisade
föreställningen om de förstnämdas speciella förträfflighet) och
i slutkapitlet en undersökning om belägenheten af den indoeur.
folkstammens hem. Efter en omsorgsfull pröfning af de histo-
riska och lingvistiska premisser, som för närvarande äro gifna,
kommer ff. till den slutsatsen, att denna fråga ännu ej är mo-
gen till afgörande, men uttalar tillika såsom sin personliga
åsikt (hvilken bör ha så mycket större vikt, som han förut be-
känt sig till den motsatta uppfattningen), att den hittills så föga
omtykta hypotesen, att indoeuropeerna utgått från mellersta
Europa, är den som har största sannolikhet för sig.

Skulle ref. efter denna innehållsöfversikt yttra något total-
omdöme öfver detta märkliga arbete, så kan det — sedan han
först erkänt, att till följd af bristande sakkunskap viktiga be-
ståndsdelar däraf undandraga sig hans bedömande — ej blifva
något annat, än att det synes honom i fullt mått vara förtjänt
af de höga loford, hvarmed det hittills hugnats af den veten-
skapliga kritiken (jfr recc. af Brugman i Liter. Centralbl. N:o 39,
W. Geiger i Deutsche Litz. N:o 42, G. Meyer i Phil. Wochenschr.
N:o 48.*) En sällsynt förening af ovanligt mångsidig lärdom
och sundt och fördomsfritt pröfvande omdöme utmärker det-
samma, och dessa egenskaper förhöjas ytterligare af en talang-
full och vårdad framställning, som, jämte det intressanta inne-
hållet, gör dess läsning till ett verkligt nöje. Det kan altså
anbefallas ej blott åt dem som sysselsätta sig med studier af
forntidens språk eller historia, för hvilka det helt enkelt torde
vara oumbärligt, utan äfven åt den vidare kretsen af allmänbil-
dade, som hysa något intresse för dessa ämnen.

O. A. D.

Lassen, H., Kritik og Polemik. Småskrifter. 142 ss.
liten 8:o. Kra. Cammermeyer. Pr 1,60. .

A. II., Hvorfor jeg er Hojremand. Et Leilighedsskrift.
53 ss. 8:o. Kra. Cammermeyer. Pr. 0,60.

*) Isht till den förstn. rec. hänvisas i och för rättelse af
åtskilliga mindre betydande språkvetenskapliga o egentligheter
och förbiseenden. Ref. har ytterligare antecknat några små-
saker i den vägen, men vill ej därmed inkräkta på det redan
förut hårdt anlitade utrymmet.
199NORDISK REVY 1883.	200

,**y-mntzaaesneracesesconirrwwc.sweyytap.::syau.w.wxsao:x:-:2:2yrawnwre-eewe:ecneo:e*tezrnytepacassdywsesssesiseeneysensexaz*arsysxe*seresrettratn.52r2:::.a.x.e.zk:swsazaneesretrs,cranzan.n,.,.2/::ut-rsnnnstnaee

Hertzberg, Ebbe, Professor Schweigaard i hans offent-
lige Virksomhed 1832—1870. 154 ss., 8:o. Kra. Cammer-
meyer. Pr. 2,20.

Collett, Alf., En gammel Christiania-Slægt. Opteg-
nelser om Familien Collett og Christianias Fortid. Med 26
Træsnit og 2 Staalstik. XV1 + 356 ss., stor 8:o. Kra. Cam-
mermeyer. Pr. 6 kr.

Jämförande Språkforskning.

Dutens, Alfred. Essai sur l’origine des exposants
casuels en sanscrit. Paris, F. Vieweg, 1883. XIV +
302 sid. 8:o.'7 kr.

Frågan om den indoeuropeiska deklinationens och kon-
jugationens uppkomst och utveckling är måhända det svå-
raste af alla de språkliga problem, som föreligga till lös-
ning af den jämförande ieu. språkforskningens idkare. Den
mångfald af synpunkter, som därvid är att hålla i sikte,
och obestämbarheten af den periods afstånd från den hi-
storiska tiden, under hvilken flexionen skall tänkas hafva
till sina grunddrag utvecklat sig, försvåra i oerhörd grad
problemets tillfredsställande besvarande. Men å andra si-
dan är tillvaron och arten af denna flexion en så viktig
och betydelsefull karaktär hos den ieu. språkstammen, att
den ene forskaren efter den andre lockats att pröfva sitt
skarpsinne på dess förklaring.

Den vanliga förklaringen är, som bekant, den, att så-
väl personal- som kasus-åndelserna äro pronominalstammar,
som fogats till en s, k. rot (verbal- och nominal-) eller stam
(d:o). Dessa pron. stammars förhållande till roten (stam-
men) tänkes i allmänhet hos verben vara det af subjekt till
predikat, vid nomina och pronomina erkännes det vara i
de flesta fall mera oklart. Enligt Curtius’ bekanta Zur
Chronologie der indogermanischen Sprachforschung (1873)
— ett för sin tid utmärkt arbete, hvars resonnemang dock
hvilar till en stor del på numera underkända förutsättnin-
gar — är hela det ieu. konjugationssystemet äldre än de-
klin:s första uppkomst. Äfven genusbeteckningens utveck-
ling har föregått kasusbildningen. Emot åtskilliga andra
forskare påpekar redan Curtius, att särskilda ändelser för
olika numeri i deklinationen icke äro antagliga, utan att be-
teckningarne för kasus och numerus synas korsa hvarandra.

Men hvarken Curtius eller någon annan har åstad-
kommit mera än dels en allmän hypotes för flexionens upp-
komst, hvilken dock nästan h. o. h. saknar bevisning i
afseende på deklinationen, dels tämligen godtyckliga för-
klaringar af ett ringa antal personal- och kasus-ändelser.
En verklig genetisk, sammanhängande förklaring af såväl
verbal- som nominal- och pronominal-böj ningen har icke
funnits. . Det är en sådan, som Dutens nu försökt att gifva.

Dutens’ arbete afser att visa, att och huru deklinationen
utvecklat sig hos pronomina och därifrån öfverförts till
,nomina. Han utgår från det antagandet, att det ieu.
grundspråket i den mycket aflägsna period, då det öfver-
gick från det isolerande till det agglutinerande stadiet,
ägde en mängd enstafviga pronominalrötter, a, i, ta, ka,
ma, na m. fl., hvilka alla voro rena demonstrativer med
betydelsen: den (det) här. Under agglutinationsperioden
sammansattes dessa på mångfaldigt sätt med hvarandra:
ma-ma, sa-sa, a-sma-bhi, i-ma-sya o. s. v.; men, enär de

enkla pron. rötterna alla voro synonyma, erhöllo de sam-
mansatta formerna icke en annan bemärkelse än de enkla
hvar för sig, utan samma bemärkelse i förstärkt grad. De
vidfogade rötterna voro endast expletiver och hade intet som
hälst afseende på person, kasus, numerus eller genus. Detta
söker Dutens ådagalägga genom att uppvisa, att samma pro-
nominalstammar faktiskt i sanskrit ingå i former, som till-
höra olika personer, kasus o. s. v. Utgångspunkten för
flexionens uppkomst söker nu D. i dessa olika, enkla och
sammansatta, pronominalformers genom bruket utvecklade
betydelse-olikheter. Den första skilnad, som vann stadga,
var mellan l:sta personen å ena sidan och 2:dra personen
å den andra; därpå följde skiljandet mellan 2:dra och 3:dje
personerna. Till denna punkt af pronominas utveckling-
har man att förlägga verbalflexionens uppkomst. Dess vi-
dare tillväxt genom bildningen af numeri och af aktivum
och medium har försiggått själfständigt, emedan spår af ka-
sus eljest vore att vänta i konjugationsändelserna. D. slu-
ter sig således härutinnan i hufvudsak till den förut van-
liga uppfattningen. Nu följde hos pronomina utveck-
lingen af former först för kasus, sedan för numerus, och
sist för genus. Grunden härtill var den redan ofvan an
tydda, näml. tillvaron af en mängd synonyma pronominal-
former, i förening med den i språket inneboende ten-
densen att begagna en öfverflödig rikedom af former till
att skaffa uttryck för nya kategorier. Genom "l'opposition
et la répartition des formes synonymes" skedde, såsom D.
uttrycker sig, "un aménagement graduel des ressources mor-
phologiques de la langue". Härvid var "la dérivation la-
tente“ verksam, hvilken gör att ett ord småningom kan
öfvergå -till en ny betydelse, med förlust af den äldre, i
, kraft af en partiell öfverensstämmelse mellan dessa be-
tydelser. Men motsättningen af former, hvilkas grundele-
ment voro lika, men sekundära element skiljaktiga, ledde
därhän, att dessa senare uppfattades såsom bärare af bety-
delse-differensen och slutligen fingo karaktären af verkliga
ändelser.. Från pronomina öfverfördes sedan böjningen till
nomina: före tåsya deväsya gick tasya deva o. s. v. Den
brist på homogeneitet, som den ieu. flexionen, isynnerhet
deklinationen och framför alt pronominaldekl:n, företer, är
enligt D. en naturlig följd af dess ursprung och utveck-
ling. Då hvarken personer, kasus, numeri eller genera
från början ägt några särskildt utmärkande beteckningar,
utan dessa småningom uppstått genom en under inflytande
af bruket och analogien skedd fördelning af liktydiga for-
mer, är det helt naturligt, att lika former i många fall
ha kommit att uttrycka helt olika kategorier och tvärtom.
Dutens’ ofvan antydda kronologi för deklin:s utveckling
(1. kasus. 2. numerus, 3. genus) grundar sig på den olika
grad af fullständighet och konsekvens, hvarmed beteckningen
är genomförd. Han antager, att en lägre grad häraf bevi-
sar mindre ålder.

D:s språk utmärker sig för en synnerlig klarhet och
bestämdhet, hans anordning och utveçkling af ämnet för
reda och öfverskådlighet. Hans teori är vid första an-
blicken ganska lockande. Den är det första försöket1) att i
ett sammanhang förklara den ieu. deklin:s och alla sanskrit-

1)	Grassmann’s förklaring af kasusändelserna såsom post-
positioner d. ä., om man så får uttrycka sig, postponerade pre-
positioner, möter många svårigheter, och lemnar dessutom nu-
merus- och genus-beteckningarna olösta,
202

201	NORDISK REVY 1883.

______________--.- -----------------------------------------------------------------------9-9***2035 2.EICS iareserz.ektrarsrrernzert

ska deklin. ändelsernas uppkomst ur antagliga ieu. grundfor-
mer och med ledning af erkända språklagar. Men vid när-
mare granskning synes den dock föga mer tillfredsställande
än hans föregångares. Man torde kunna sammanfatta in-
vändningarne mot densamma i tvänne hufvudpunkter. För
det första är det alldeles oberättigadt, att, såsom D. gör,
betrakta de sanskritska flexionsändelserna såsom representan-
ter af de urälsta ieu. formerna i den mening och till den
grad, att man tror sig kunna rekonstruera de senare genom
en enkel mekanisk analys af de förra. Enär utan alt tvif-
vel under den tidrymd — måhända årtusenden — som för-
flöt mellan den ieu. flexionens första utveckling och vedati-
den, ljudlagar och analogiinflytelser af mångfaldigt slag
måste ha verkat högst betydliga och olikartade formförän-
dringar, är det icke blott tänkbart, utan säkert, att i många
fall den formella likheten mellan sanskrit-ändelser af olika
betydelse, och tvärtom olikheten mellan sådana, som tjäna
att uttrycka samma begrepp, bero icke på en ursprunglig
likhet eller olikhet, utan på sekundära ombildningar. Detta
är ju också en vanlig företeelse i flexionens historia inom
de yngre" ieu. språken. Men härmed icke blott falla de analy-
tiska förklaringar af de sanskritska flexionsändelserna, som D.
framställer, utan själfva grundvalen för hans hypotes om en
ursprungligen förefintlig mängd af fullkomligt synonyma de-
monstrativa ieu. pronominalrötter skakas i väsentlig mån. För
det andra har D., såsom det synes oss, urgerat principen
om synonyma formers motsättning och fördelning på olika
betydelser alldeles för långt, då han däri velat finna klaven
till hela det indoeuropeiska flexionssystemet. Språkforsk-
ningen har visserligen uppvisat många enskilda fall, då
den nämda principen gjort sig gällande, och vi hafva
också ofvan erkänt den såsom en faktor, som man har skäl
att taga med i beräkningen vid språkförklaringen; men att
ett så kompliceradt system som den ieu. flexionen skulle
h. o. h. bero på densamma, påstå vi bestämdt vara mera
än osannolikt.

, Vår egen åsikt i denna fråga är i korthet, 1) att
den icke kan lösas med de medel, som de ieu. språken
själfva erbjuda; 2) att genom en kritisk jämförelse med an-
dra språkstammar, som ännu befinna sig på ett äldre sta-
dium i denna punkt,, de allmännaste grunddragen af den
ieu. flexionens förhistoriska utveckling möjligen kunna re-
konstrueras; men 3) att, för så vidt man för närvarande
kan döma, en vetenskaplig förklaring af alla, eller ens fler-
talet af de deklinations- och konjugationsändelser, som före-
ligga i de särskilda ieu. språken, aldrig skall kunna gifvas.
Det är således på 2), som forskningen i denna fråga borde
enligt vår mening riktas. Vi hysa dock starka tvifvelsmål,
att ett säkert resultat kan ens på den vägen ernås för
närvarande.

Axel Erdmann.

Österländska språk.

Spitta-Bey, G. Contes arabes modernes (X
-I-	224 ss. stor 8:o). Leyden, Brill, 1883. — 71/2 francs.

Landberg, C. Proverbes et dictons du
peuple arabe, matériaux pour servir à la connais-
sance des dialectes vulgaires, Vol. I, Province de

Syrie, section de Saydâ. LI + 458 + 6 ss. stor ok-
tav. Leyden, Brill, 1883. — 15 fres.

Den moderna arabiskan har först på de senare åren
börjat studeras af europeiske lärde på ett sätt, som fullt
motsvarar såväl språkets eget utomordentliga lingvistiska in-
tresse såsom den främsta representanten af en viktig språk-
stam, af hvars ursprungliga art det bevarat de. förnämsta
dragen klarare och kraftigare, än något annat nu lefvande
språk (måhända med undantag af kinesiskan) förmått i för-
hållande till sitt urspråk, som ock dess ofantliga bety-
delse såsom samfärdsmedel, då det dels som folkets, dels
som handelns eller den bokliga bildningens språk talas öf-
ver hela norra Afrika och södra Asien från Atlantiska haf-
vet ända in i Midtens rike. De bägge syriska och egyp-
tiska dialekterna hafva härvid af naturliga skäl i främsta
rummet tagit intresset i anspråk. Den senare har till och
med framkallat en vetenskaplig bearbetning, sådan som in-
tet europeiskt språk ännu äger, nämligen en verkligt me-
todisk grammatik öfver det- allmänna samtalsspråket,
således hvarken bokspråket på äldre eller nyare, stadium, ej
häller något lokalt folkmål, de enda former, hvilka inom
våra språk vetenskapligt behandlas. Till denna epokgörande
"Gramm, des arab, vulgärdialektes von Ägypten" (Leipzig,
Hinrichs, 1880 — 25 mark) af den nyligen i blomman af
sin ungdom bortgångne, utmärkte arabisten Dr. Wilhelm
Spitta, hvilken i flera år var direktör för det vice-kungliga
biblioteket .i Kairo, ansluter sig nu, såsom prof på de
obildade klassernas språk i. Kairo och dess omnäjd, samme
författares “Contes arabes,“ en intressant samling af 12 naiva
folkliga historier och berättelser (snarare än “sagor“ i mo-
dern mening), efter berättarens föredrag ljudtroget återgifna
med latinskt (signeradt) alfabet och åtföljda under texten
af en ordagrann fransk öfversättning. — Det andra af här
ofvan nämda arbeten hör däremot till den speciella dialekt-
forskningens område, ehuruväl den äfven innehåller en mängd
intressanta anmärkningar och observationer som röra el-
lura ed-däriga “la langue courante“ i allmänhet. Den
bekante österländske resenären Carlo Landberg, som äfven
bidragit till sin vän Spittas nyssnämda arbete med en
mycket god- “glossaire“, har- genom den berömda Leyden-
firmans oegennyttiga intresse för orientaliska- studier- satts i
tillfälle att publicera den första delen af ett storartadt an-
lagdt arbete, hvilket, såsom redan af titeln • antydes, afser
att i en särskildt vald spegel återgifva lefvande drag af alla
arabisk-talande stammars, (snarare än “arabiska folkets“)
språk. Ensamt den första “provinsen“, Syrien, är beräknad
att, indelad i 8 “sektioner“, omfatta fem sådana volymer
som den nu publicerade V. I, och därefter skola andra pro-
vinser, Palestina, Transjordanlandet, Hedjaz etc. följa, på
samma sätt indelade i särskilda sektioner. Om också för-
fattarens tid och krafter icke skulle räcka till för hela denna
vidtomfattande plans utförande, så har han dock under sin
långvariga vistelse i orienten redan samlat material nog för
flera (enligt egen uppgift 15) dylika volymer. Och komma
dessa att likna den nu föreliggande, så tvekar ref. icke att
förklara, det hvar och en af dem skall blifva en betydande
insats i vår kännedom , om detta, i så många afseenden .un-
derbart rika språk.Den utländska fackkritiken —jag näm-
ner blott den här framför andra sakkunnige prof. A. Socin
— har också med fullt erkännande framhållit de stora för-
tjänsterna i detta hr L:s första vetenskapliga arbete. Dess
203 NORDISK

REVY 1883.204

a» snsŒBBaQKsnsE&iasuacsBaaRnissBraBHsmBmMBaKKasraasiExgeg^iiziQgKsaaraHKaNrasssa

anordning är följande. Efter en utförlig "introduction",
där ref. för sin del vill ansluta sig till förf:s åsikter om
det klassiska skriftspråkets förhållande till de modärna dia-
lekterna med större bestämdhet än den nyssnämde kritikern
synes göra, följa 200 ordspråk så anordnade, att efter hvarje
ordspråks i arabisk skrift och latinsk transskription gifna
text följer: l:o en fransk öfversättning; 2:o en mer eller
mindre utförlig förklaring af ordspråkets olika användnin-
gar, gifven af en olärd inföding i Saida (Sidon) eller dess
omnäjd, och direkt affattad i omskrift; 3:o fransk Öfver-
sättning af denna förklaring, och 4:o förf:s oftast mycket
utförliga kommentar till såväl ordspråket som den inhem-
ska förklaringen, samt slutligen en glossar (119 ss.) med ytter-
ligare flera upplysningar, hvilka saknas i alla hittills utgifna
lexika. Väl finnas en stor del af dessa ordspråk redan förut
utgifna och tolkade i flera berömda samlingar, såsom Mei-
danis, Burckhardts, Socins m. fl., hvilka förf, städse citerar,
men här har för första gången folkets egen uppfattning af
sina ordstäf uppsökts, återgifvits och tillgodogjorts på ett
så allsidigt sätt, att ett rikhaltigt utbyte kunnat vinnas till
förklaring af vulgärspråkets många egendomliga former och
idiotismer, till intim belysning af folkets seder och lefnads-
vanor, samt till ordbokens riktande med en mängd nya ord
och betydelser, hvilkas riktighet ref. i flera fall kunde styrka
med exempel ur egna samlingar från ett halfårs vistelse i
Damaskus. . Den anmärkningen kan ref. dock icke under-
trycka, att förf, någon gång utbreder sig i .här alldeles öfver-
flödiga sociala och politiska betraktelser med förmaningar
till såväl europeer som araber, hvarvid förf:s egen person
framträder på ett icke altför anspråkslöst sätt (se t. ex. ss.
46, 147, 190, 191, företalet passim), men oaktadt. dessa små
missprydande digressioner, hvilka erinra om en tidigare och
numera afslutad period af hr L:s publika framträdande, lä-
ser man hela arbetet med ett oafbrutet intresse, så mycket
lifligare ju mer läsarens egen förtrolighet med ämnet, sätter
honom i stånd att igenkänna och rätt "sentera" de många
förträffligt återgifna dragen ur orientens språklif. Många
punkter i förf:s teorier och förklaringar torde dock fram-
kalla mycket tvifvel och opposition. Det valda transskrip-
tionssättet kunde särskildt med afseende på tyngden och
bredden i vokalljudens beteckning lätt nog kritiseras, och i
allmänhet utgör hr L:s resonnemanger öfver fonetiska fakta
och teorier arbetets svagaste sida (s. 216 skulle han ej för-
klarat msibti "inprononçable", om han erinrat sig det tek-
niska uttrycket ’m sonans"). Men å andra sidan vittnar
just omskrifningen af förklaringar, anekdoter och beskrif-
ningar (öfver oljeberedning, konditorivaror m. m.) om ett
så fint öra och en så rationel hänsynslöshet mot skrifbru-
ket (med några få afsiktliga men icke lyckliga undantag)
att den läsare, som en gång tillägnat sig detta språks egen-
domliga ljud och tonfall, har här, liksom vid Spittas "con-
tes" och Socins historier (på en östlig syrisk dialekt), en
sann öronfägnad att läsa dem högt för sig själf. I de gram-
matiska och lexikaliska förklaringarna visar sig hr L. som
en skarpsinnig analytiker och en grundlig kännare af den
nationella arabiska grammatikens finesser äfven där, hvarest
resultaten icke torde allmänt accepteras. — Att täk (ta^
"fois" är det pers, tä "pli, couche", är föga troligt, då i
den moderna persiskan helt andra ord än ta motsvara
dessa franska, och man mycket väl kan föreställa sig öfver-
gången mellan det ,arab. ordets olika betydelser "arche, trou,

ouverture, pli, couche, fois“; däremot synes ref. samman-
ställningen af det moderna såttaf, ranger, empiler, med ital.
stivare ganska fyndig, i synnerhet om man därjämte tänker
sig en- folketymologisk anslutning till det bekanta saff,
ranger, VIII istaf", se ranger. Att det andra u i kultullu,
je lui ai dit (s. 3), skulle vara den gamla fräb-vokalen för
l:sta pers., synes ref. så mycket mer osäkert, som förf, själf
anger, att samma form äfven begagnas för 2:dra pers. Ref.
bekänner sig i allmänhet vara mycket ^skeptisk mot bemödan-
det att återfinna urgamla former bevarade i ett modernt
talspråk. Då i frasen ena bint in kän “hvilken flicka som
hälst“ förf, i likhet med dr Spitta vill i in se en tenwin,
“comme une réminiscence de l’époque éloignée de l’i râb“,
föredrager ref. att med Wetzstein häri se konjunktionen in,
i synnerhet som kef in kän växlar med kef mä kän i iden-
tisk betydelse “hur som hälst“. Af samma skäl gifver ref.
åt förf:s förklaring af lek (ungefär = “se bara!“) af ilek “à
toi“ ett afgjordt företräde framför Socins, som häri vill se
en sammansättning af ursemitiska demonstrativrötter. Bland
den mångfald nya och intressanta bildningar, hr L. dra-
git fram i sitt rätta ljus, vill ref., utom de af Socin fram-
hållna, särskildt nämna de många moderna quadriliterära
stammar, som utvecklats ur triliterära, dels genom inskjut-
ning af w, r, m (n) (se ss. 233, 208—210 och flerstädes)
dels genom ofullständig reduplikation (se ss. 92, 93), och öf-
vergången af form IV af mediae to till form I impf, i (se s. 11
och flerstädes). Det är just genom sin rikedom på intres-
santa och diskutibla detaljer, som detta arbete med sin fly-
tande, lättlästa stil alt igenom bibehåller den angenäma
egenskapen af att vara i hög grad "anregend". :—- Som ett
prof på den naivitet,- som utmärker den inhemska förkla-
ringen, meddelas här N:o 123: dukk el-måjje wahija måjje.
“piska vattnet och det (förblir) vatten“, hvartill förklarin-
gen lyder: “Som jag, till exempel, jag är ett fä, och be-
griper inte, hvad du lär mig, och glömmer genast hvad du
förklarat för mig, och förståndet på en så’n åsna som jag
förändras inte, om du också ville ha in vett i min hjärna
med en mortelstöt".

H. A.

Edgren, Hjalmar, De codicibus nonnullis Indicis, qui
in bibliotheca universitatis Lundensis asservantur. (Lunds
universitets årsskrift. T. XIX.) 4:o. 7 s. Lund. C. W.
K. Gleerup. 50 öre.•

Klassiska språk.

Lyth, P. G. De usu praepositionis per aptid
Livium. Libri secundi pars prior, de per cum tem-
poralibus substantivis coniuncto, Holmiae 1882, 8:0.

----------De usu praepositionis per apud Livium
eiusque aliquot synonymarum. Visboae 1883. 4:0.

Dessa båda skrifter i ett så specielt ämne kunna i en
allmän litteraturtidning endast blifva föremål för ett kort
bedömande. Förhållandet dem emellan är ej rätt klart.
Båda åtföljas de af teser, häntydande på deras använd-
ning såsom specimina. Hvarföre den förra disputationen
rubriceras såsom förra delen af andra boken af ett arbete
i fyra böcker, angifves icke. Äfven då den senare utgafs
205	NORDISK REVY 1883.	206

i tre s. k. böcker (den tredje blott tio glesa sidor), åbero-
pades den förra såsom utgörande andra (icke första) delen
af andra boken, under det att den därstädes befintliga exem-
pelsamlingen af per i tidsbetydelse ordagrant aftryckes i
första boken, och andra stycken därur införas uti den tred-
je. Men dessutom finnes i den förra en afhandling om
tidsbeteckningar i allmänhet. Det kan icke nekas att samma
disputation här och där bär spår af att vara i hast tillkom-
men, såsom då det skrifves s. 9 disserte, s. 18 propter
suavitatem sonus, s. 24 ea, quae supra dictum est. Den
större afhandlingen åter innehåller en måhända fullständig
samling af Livianska exempel på ifrågavarande prepositions
vidsträkta bruk, hvilkas ordnande skett med dialektisk skärpa.
Första boken sönderfaller i fem delar efter prepositionens
fem olika betydelser, lokal, temporal, instrumental, kausal
och modal, hvar och en af dessa med sina afdelningar och
underafdelningar, hvilka det vore för vidlyftigt att här upp-
räkna. Härtill sluter sig sedermera andra boken uppta-
gande som synonyma räknade talesätt, ordnade i bestämd
följd efter de i den första angifna kategorierna, men blott
med afseende på P. I—IV, så att för den modala betydel-
sen icke några sådana blifvit särskildt anförda. Härvid
synes likväl förf, i vissa fall hafva drifvit sin skematise-
ring nog långt och utan att komma till något praktiskt
resultat. Så t. ex. då han i lib. I pars II under öfverskrift
comitia uppstält som exempel comitia per dictatorem sunt
habita o. d., föranledes han däraf att på motsvarande ställe
i lib. II med likadan öfverskrift bland de i olika grupper
gifna exemplen framlägga sådana som dessa: Comitia inde
habita, Comitia collegae subrogando . habuit, hvarest man
förgäfves söker de till per med dess kasus hörande syno-
nymerna. Då s. 35 anföras exempel af per commodum
både med och utan genitiv blott med den anvisning, att
detta hör till significatio causalis och afdelningen "definitio
concessiva", kunde anmärkas, att vida säkrare upplysning
om dessa ingalunda liktydiga uttryck, af hvilka det ena får
betydelse af adverb, hade kunnat gifvas genom en enkel
uttydning: per commodum rei publicae facere alqd, "utan
att staten lider något förfång", copias per commodum ex-
ponere posse, "bekvämt landsätta trupperna". (Sistnämda
ställe citeras oriktigt 42, 38 i st. f. 42, 18). Så skulle i
allmänhet mera hafva vunnits genom blott och bar svensk
öfversättning, än genom sväfvande logiska bestämningar.
Äfven i liber tertius, der skilnaden skall visas mellan ut-
tryck med per och andra prepositioner eller talesätt, begag-
nas det kortfattade skematiska framställningssättet. .

Sid. 49 nämnas såsom exempel af "ablativus cum attri-
buto" I, 39, 3 och 2, 50, 11 dubiis rebus lumen, auxilium,
då likväl på senare stället af den kiastiska hopställningen
stirpem genti Fabiae dubiisque rebus populi Romani auai-
lium blir tydligt, att dubiis rebus svarar emot genti Fabiae
såsom stirpem mot auxilium, och altså är dativ, hvarför-
utan märkes att substantifs bestämning med ablativ strider
mot latinska språkets lynne. . . .

Sid. 33 anföres per manus 29, 14, 13 såsom ägande
instrumental betydelse, men äfven detta hör till de s. 12
förekommande exemplen på "continuatio quasi quaedam mo-
tus per seriem". Heusinger öfversätter stället: "Sie trugen
die Göttin, die bei ihnen der Reihe nach aus Hand in
Hand ging".

På ett ställe (in 8:o pag. 32) citeras 6, 18, 1 sub exitu

anni, på ett annat (in 4:o pag. 49) 2, 55, 1 sub hac vic-
toria, utan att den allmänna utvecklingen på förstnämda
ställe känner till någon annorlunda modifierad tidsbetydelse
än de båda bekanta "kort före" och “genast efter“, eller för
öfrigt fästes uppmärksamhet vid sub temporale med annan
kasus än accusativus.

I afseende på text och ortografi har förf, icke hållit
sig till någon viss edition. Han skrifver t. ex. percunc-
tari i st. f. percontari såsom Weissenborn, ständigt delectus
i st. f. dilectus såsom Madvig i sin första upplaga (men
ej häller han numera), så ock quum med Madvig, ehuru
snart sagdt alla andra hafva bortlagt denna från yngre och
sämre medeltidshandskrifter härrörande stafning. I nyss-
nämda citat 2, 55, I afvikes från Madvigs nyare editioner,
och det med rätta.

A. Frigell. ■

Jung, Jul., Leben und Sitten der Römer in der Kai-
serzeit. I Abtheilung: Die socialen Verhältnisse, das Fami-
lienleben, Rom als Reichshaupstadt, Theater und Spiele.
Mit 9 Vollbilder und 70 in den Text gedruckten Abbildun-
gen. 198 ss., liten 8:o. Prag. F. Tempsky. Pr. 1 m. (bun-
den) — B. 15 i “Das Wissen der Gegenwart“

Germanska språk.

Kluge, Friedrich, Etymologisches Wörterbuch
der deutschen Sprache. XXIV + 428 ss., stor 8:o.
Strassburg; Karl J. Trübner. Pr. 10 M. 50 pf., bun-
den 12 M. 50 pf.

Ändtligen har man erhållit en fullt tidsenlig tysk,
etymologisk ordbok, Altsedan Schwenck för några decen-
nier sedan utgaf sin ordbok — ett för sin tid rätt lyckadt
arbete — har man saknat ett verk, hvars hufvudsyfte
varit att ange tyska ordförrådets etymologiska ställning till
de besläktade språkens. Den stora Grimm‘ska ordboken
— hvars ofantliga omfång och däraf betingade pris göra
den för den enskilde hart när omöjlig att anskaffa — lik-
som också Weigands förträffliga lexikon — nu i fjärde
upplagan — äro snarare språkhistoriska än egentligt
etymologiska ordböcker, och för öfrigt stå båda numera
icke fullt i jämnhöjd med språkvetenskapens ståndpunkt på
andra områden. Schade’s “Altdeutsches Wörterbuch“ med-
delar ett oskattbart etymologiskt material rörande den äl-
dre tyskan, men kan på intet sätt ersätta ett etymologiskt
lexikon för den moderna tyskan så mycket mindre som
verket, med alla sina förtjänster för öfrigt, knappast är
något annat ån en materialsamling, anlagd efter en något
för vidsträkt fattad plan, som sedan genomförts dels något
ojämt, dels utan tillräcklig kritik.

Hos Kluge’s arbete ligger däremot hufvudförtjänsten
efter vårt förmenande just uti en koncentrerad plan och
sträng kritik. I ytterst kortfattade, men koncist skrifna
artiklar meddelar förf, den jämförande och historiska språk-
forskningens färskaste och säkraste resultat i fråga om de
tyska ordens frändskapsförhållanden och älsta — specielt
deras “förhistoriska“ — historia. I följd af denna plan
har förf, i regeln uteslutit unga och lätt igenkänneliga lån-
ord, en utan tvifvel klok åtgärd, då Weigands arbete just
j i denna punkt är synnerligen brukbart. Däremot hafva
207

NORDISK REVY 1883.

208

äldre lånord med synnerlig omsorg och sakkunskap behand-
lats. Hvad som onekligen strängt taget faller utom arbe-
tets plan är den mängd upplysningar förf, vetat insmuggla
angåendetyska ords inträngande såsom lån i franskan
och italienskan, men dessa notiser äro så värdefulla, att
väl ingen lär vilja på dem fota ett klandrande omdöme;
specielt torde förf, härigenom hafva förvärfvat sig många
vänner bland romanisterna, som tvifvelsutan kunna hafva
mångfaldigt gagn af hans arbete. — Vid jämförelser inom
de germanska språkens område är engelskan både i dess
äldre och nyare faser med en viss förkärlek indragen i
jämförelsen — detta lätt förklarligt, då förf, är en fram-
stående specialist på den engelska lingvistikens fält. Där-
emot synes det oss verkligen, som om de nordiska språken
vore en smula styfmoderligt behandlade, ty under det att
de mot ett tyskt ord svarande (forn)västgermanska for-
merna vanligen rätt fullständigt anföras, utelämnas ofta det
dithörande nordiska ordet, stundom äfven i sådana fall, då
just detta kunde vara af särskildt intresse. Härtill kom-
mer, att förf, tydligen icke är synnerligen hemmastadd i
de" östnordiska språken, ty dels citerar han icke sällan orik-
tiga former — detta säkerligen beroende på dåliga källor
och på förväxling af dialektiskt ordförråd med riksspråkets —,
dels tyckes han icke hafva tillräckligt beaktat åtskillig på
dessa språk författad tidskriftsliteratur. Annars synes oss
förf, förtjäna loford just för sin gedigna beläsenhet inom
den etymologiska literaturen. — Än mer måste prisas den
kritiska takt förf, ådagalägger, när det gäller att uti denna
etymologiska literaturs "embarras de richesse“ taga sitt
parti. -Men så är förf, också odisputabelt en af de mest
skolade och mest löftesbringande yngre anhängarne af den
s. k. junggrammatiska riktningen, hvars styrka just ligger
i dess kritiska metod och dess skepsis gentemot alla ling-
vistiska utopier och öfverspända försök i etymologisk pale-
ontologi. Ingenstädes är denna nykterhet och försiktighet
mera på sin plats än i den etymologiska ordboken, som
mången gång fått utgöra ett tillhåll för dilettantiskahug-
skott. Att Kluge tillämpat denna stränga kritik äfven emot
de många nya etymologier han själf vid olika tillfällen pro-
jekterat, förtjänar särskildt erkännande i betraktande däraf
att det ingalunda beror på bristande djärfhet vid uppstäl-
landet af vetenskapliga hypoteser, en egenskap som förf:s
föregående arbeten tvärtom visat honom vara i ovanligt
hög grad i besittning af.

Klart är, att mot ett arbete af den art som föreva-
rande — det må vara så förträffligt som hälst — kunna
alltid en mängd anmärkningar framställas rörande detaljerna.
Så kunde nog också anmälaren här framdraga många punk-
ter som äro afgjordt oriktiga eller ock delvis inexakta, men
då dessa felaktigheter äro af en försvinnande ringa bety-
delse i jämförelse med arbetets stora förtjänster, .och då
anmälaren är öfvertygad om att en ny reviderad upplaga
ej låter länge vänta på sig, anser han ej lämpligt att på
detta ställe inkräkta på utrymmet med detaljanmärknin-
gar, som för öfrigt borde göras fullständiga, om de skulle
hafva åsyftadt gagn, nämligen att öka arbetets brukbarhet.

Såsom inledning till ordboken ger oss förf, en mycket
kortfattad historisk öfverblick öfver det tyska ordförrådet.
Denna inledning synes oss lämpligen kunna hafva gjorts
dels något utförligare, dels något mindre populär. Ty att
ett sådant arbete som en etymologisk ordbok aldrig kan

blifva i egentlig mening populärt, ligger i sakens natur,
och det synes då vara föga vunnet med att anslå denna
ton på några få blad som väl ingen lär läsa isolerade. —
Arbetet afslutas med en af en Upsaliensare, fil. kand. Er.
Anderson utarbetad förteckning å de i ordboken behand-
lade grekiska, latinska, italienska, franska och engelska or-
den. Vi inse icke, hvarför ej detta register utsträkts till
de öfriga språk, som i ordboken äro representerade. Sä-
kert är, att mången skulle hafva blifvit mycket tacksam
därför. — Utstyrseln är förträfflig och priset i förhållande
därtill synnerligen billigt. Tryckfel förekomma endast få
och obetydliga. — Vi skiljas från arbetet under uttalandet
af den lifliga förhoppning, att det måtte vinna den all-
männa uppmärksamhet och stora spridning, det så väl för-
tjänar. För germanisten — ja, man torde kunna säga för
lingvisten — ex professo är det rent af oumbärligt.

Adolf Noreen.

Genmäle.

Om undertecknad tror sig böra med några ord besva-
ra en kritik, som han i tidningens 3 num. funnit öfver
ett af honom utgifvet arbete: Det nyhögtyska uttalet m.
m., så sker det ej, emedan han anser sig ha skäl att kla-
ga öfver- för sträng dom — han är tvärtom rätt belåten
med granskarens slutomdöme, liksom han är tacksam för
åtskilliga goda anmärkningar — utan emedan granskaren tvif-
velsutan råkat att misstaga sig i några punkter. Så tyc-
kas de mot framställningen af uttalet af e gjorda anmärk-
ningarna bero på ett missförstånd. Ty om gransk, ej vill
medgifva, att de under 3:o anförda orden (med lång vo-
kal) ha öppet ljud, så måste han med öppna ljudet af e
mena något helt annat än förf. Törhända föresväfvar det
honom, att förf, sagt, att det normala ljudet af e i dessa
ord vore mycket “öppet och bredt" d. v. s. just det som.
förf, sagt, att det icke är. Den af granskaren kräfda he-
muln för öppet ljud (enligt författarens beskrifning) har
han i Sanders’ Wörterbuch, som har Rede, sehen, zêhn, Fe-
der m. m., med hvilken beteckning Sanders utmärker öp-
pet ljud. Till och med i Hannover, der e uttalas med
slutet ljud i en massa andra ord än dem förf, uppräknat,
uttalas Feder med öppet ljud (Herm. Huss, Das Deutsche
im Munde des Hannoveraners), ett sakförhållande, som
passande får sin förklaring genom det medelhögtyskavëdere,
som således ej står som tomt prål. Hvad gransk, anmär-
ker om gäbe och gebe sammanfaller ju med hvad förf, sä-
ger. Det något om vokalernas fysiologi, som granskaren
saknar, förekommer s. 20 anm. 2. Kanhända hade dock
de öfriga anmärkningarna, som gransk, säger sig ha fun-
nit läran om vokalerna gifva anledning till, varit af större
båtnad. Ty förf, vill ej neka till, att ur strängt vetenskap-
lig synpunkt sedd denna afdelning torde lemna åtskilligt
Öfrigt att önska, men han har af flera skäl, bland annat
det, att han annars troligtvis nödgats att afknappa på den
enligt hans förmenande i högre grad behöfliga redogörel-
sen för konsonantljuden, inskränkt sig till att lemna en
om ock kort, dock i .praktiskt hänseende någorlunda till-
räcklig framställning af vokalljuden. Herr Westerns arbe-
te har först gransk, gjort förf, uppmärksam på, och för
öfrigt hade det väl ej lemnat pressen, då författarens arbe-
te skrefs (förra halfåret 1882), kunde sålunda ej tjäna som
mönster. Granskarens uttalade farhåga, att qvantitet och
209

NORDISK REVY 1883.

210

röststyrka blifvit. förväxlade, har väl ej mycket att betyda;
förväxlade äro näml. qvantitet och röststyrka ej i den me-
ning, att de äro förblandade, såsom hvarje läsare tydligen
kan se (s. 37 o. 62). Med framställningen af konsonant-
ljuden tyckes gransk, vara bäst belåten. Förf, måste för
öfrigt erkänna, att det yttrandet att "k i lack bildas myc-
ket längre ner i strupen än i leck“ förtjänar namn af en
"besynnerlighet"; hvad de öfriga antydda felaktigheterna i
denna del af arbetet angår, hoppas han dock, att de icke
äro fullt så fula — lapsus calami el. orättade tryckfel.
Att granskaren försmått att välja denna svaga sida hos bo-
ken som anfallspunkt, därför är förf, honom tacksam. Och
då något annat sätt att afhjälpa denna brist nu ej återstår,
vågar förf, ödmjukeligen anhålla, att tidningen ville intaga
följande rättelser af de mera förvillande tryckfelen.

s. 9 r. 13 uppifr. står: längre ner i strupen m. m. bör vara;

	k i Lack bildas längre tillbaka i munnen än k i leck		
s. 23	r. 2 nedifr. står:	tzîx’	bör	vara: zîx’
s. 24	r. 6	,. utgår	logen	
s. 35	r. 3	„ står:	wilden^en,	„ wildenzen;
s. 36	r. 12 „	„	delen	„	leden
s. 38	r. 3„ „	herzinnzig	„	herzinnig
s. 42	r. 1 „	,,	unterhandeln	„ unterhandeln
s. 45	r. 1	„	„	umreiten	„	. u m reiten
s. 46	r. 8 uppifr. „	— einen	„	(einen).
Stockholm d. 27 nov		. 1883.	L. Berger.

Rydqvist, Johan Er., Svenska språkets lagar. Kri-
tisk afhandling. Sjette bandet, efter författarens död utgif-
vet af K. F. /Söderwall. VI 4- 548 ss. 8:o. Stockholm,
F. & G. Beijers förlag. Pr. 10 kr.

Weinhold, Karl, Mittelhochdeutsche Grammatik; zweite
Ausg.; 612 ss. Paderborn. Ferd. Schöningh. Pr. 8 m.

Med snaraste utkommer “Elemente der Phonetik (deutsch,
englisch, französisch) mit Rücksichtaf die Bedürfnisse der
Lehrpraxis“ af Wilhelm Vietor, den bekante läroboksför-
fattaren och fonetikern.

Arkiv for nordisk filologi; II B., 1 h. Innehåll: Julius
Hoffory, Oldnordiske Consonantstudier, s. 1-—96.

förenings formel, hvilket är nödvändigt för begagnandet af
första tabellen, uppsöker man densamma i registret och kan
därefter lätt finna dess plats i första delen. Ideen är ny och
genomförd på ett praktiskt sätt. Uppgifterna äro hämtade,
såvidt möjligt, från originaluppsatser och torde därför med
få undantag vara korrekta.

Arbetet är afsedt att i sin mån undanrödja svårighe-
ten att öfverskåda det kolossala förrådet af kolföreningar.
Samma problem har redan många gånger uppstälts och lösts
af olika författare på olika sätt men med skiftande fram-
gång, utan all fråga dock bäst af prof. Beilstein i hans
helt nyligen i denna tidskrift anmälda “Handbuch der org.
Chemie.“ Författaren erkänner äfven i företalet detta verks
utomordentligt stora förtjänster och vill blott hafva sitt eget
arbete betraktadt såsom “eine Ergänzung desselben.“ Och
i själfva verket är det ock ett komplement till detsamma,
ty det fyller ett behof vid sidan af detta. Om man t. ex.
på ett eller annat sätt erhållit en förening, om hvars kon-
stitution man ingenting känner, men hvars empiriska sam-
mansättning man genom analys utrönt, så kan man omedel-
bart genom en blick i dessa tabeller erfara, huruvida den
föreliggande föreningen är identisk med någon förut känd
kropp eller ej. Detta låter sig icke göra med tillhjälp af
Beilsteins eller någon annans handbok, då i dessa förenin-
garna af samma sammansättning kunna vara spridda på 20,
30, 40 ja än flera olika ställen.

Vi kallade antalet bekanta kolföreningar kolossalt. Förf,
har meddelat en tabell, angifvande antalet föreningar för
hvarje tal kolatomer, som ingå i molekylen. Det visar sig
af denna intressanta statistik, att antalet analyserade orga-
niska föreningar, för hvilka en formel kunnat uppställas,
oberäknadt hela antalet salter af organiska syror och baser
uppgår till ej mindre än 15,933. Häraf utgöra förenin-
garna af blott de två elementen kol och väte, de s. k. kol-
vätena 652. Antalet isomerer, d. v. s. olika kroppar af
samma procentiska sammansättning visar sig ofta vara öf-
verraskande stort. Af formeln Cg H8 03 äro t. ex. f. n.
36, af C6 H10 Os 47, af C1o H12 Og 48, af C9 H10 O3
55 och af C10 H16 101 isomerer bekanta.

O. W—n.

Naturvetenskap.

Richter M. M. Tabellen der Kohlenstoffverbin-
dungen nach deren empirischer Zusammensetzung ge-
ordnet. Berlin. Verlag von Robert Oppenheim. 1884.
517 ss. Pris M. 11,00.

Arbetet är indeladt i 3 delar. Den första utgöres af
en tabell, upptagande alla till medio af maj 1883 analy-
serade organiska föreningar, ordnade efter deras empiriska
sammansättning och med angifvande af deras smältpunkt,
kokpunkt, salter och “möjligast fullständiga literatur“ —
den senare dock för så vidt den ej är altför vidlyftig. Den
andra delen utgör en sammanställning af alla kända kolväten
och är blott ett utdrag ur den första. Såsom bihang finnes upp-
tagen en tabell öfver procentiska sammansättningen hos alla
tänkbara kolväten, innehållande till och med 30 kolatomer.
Den tredje delen innehåller register, angifvande den empiriska
formeln för hvarje förening, dock upptagande blott stam-
substanser, ej derivat. Erinrar man sig för tillfället ej en

Reusch, Hans H., Die Fossilien führenden krystalli-
nischen Schiefer von Bergen in Norwegen. Autorisirte
deutsche Ausgabe von Richard Baldauf. Mit 1 geologi-
schen Karte und 92 Holzschnitten. IV + 134 ss., 8:o. Leip-
zig. Wilhelm Engelmann.

Peters, G. F. W. Die Fixsterne. Mit 69 Figuren in
Holzstich. 169 ss., liten 8:o. Leipzig. G. Freytag. Prag.
F. Tempsky. Pr. 1 m. (bunden). — B. 16 i “Das Wissen
der Gegenwart“.

Unser wissen von der Erde. Allgemeine Erdkunde
oder astronomische und physische Geographie, Geologie und
Biologie. Ferner in Anschluss hieran Specielle Erdkunde
oder die Länderbeschreibung der fünf Welttheile. Heraus-
gegeben von hervorragenden Fachgelehrten. I Band: All-
gemeine Erdkunde von Dr J. Hann, Dr F. von Hochstet-
ter und Dr A. Pokorny. Mit vielen Abbildungen und
Karten in Holzstich und Farbendruck. 1-—2 Lieferung. 48 ss.,
stor 8:o. Leipzig. G. Freytag. Pr. jeder Lieferung 90 pf.

Cleve, P. T., Kemiskt handlexikon, H. 2; 48 ss. li-
211	NORDISK REVY 1883.	212

ront.aziacsudeneesseesaccsastncromt.-socessoessewvzncnsesta xcorcneneeac-esaineousnue gennraesa-qncswnezescesenacectossonqasouo mnexomesieoenesemncunnpesesenecsceerareecestronxoraentxsxatseacaerrevoseunnevssnensanw woman acxiancwswwzsnxexuspexpresessuxaxzsxrasavsosenunac:sens

ten 8:o. Sthlm. Jos. Seligmann & k:o. Pr. 50 öre. (Sam-
ling af facklexika III).

Tidskrift for Physik og Chemi, udg. af Aug. Thom-
sen. Kjebenhavn. 2 R. IV. 10. Atmosphærens Tilstand
under Uveir. Udladningsphænomener ved et Chlorselvbat-
teri. Om Iltens Fortætning til Vædske og Frysning af
Svovlkulstoff og Alkohol. Fortætning af Dampen ved
Puzzolis Fumaroler. I. Kjeldahl’s nye Methode til Kvæl-
stof bestemmelse i organiske Stoffer. P. Claesson’s nye Me-
thode til at charakterisere Aminernes og Phosphinernes Na-
tur og til at skjelne mellem Monamider og Diamider.
Nogle Grundstoffers ‘Atomvægt. Cellulosens Gjæringer.
Om Sumpgasgjæringen. Om Theorien for Brodgjæringen.
Ny method til Fabrikation af Papirmasse. Mindre Med-
delelser.

Diverse.

Pedagogisk tidskrift, 1883. II. 11. V., Omständighe-
ter att beaktas af läroverkskomitén. Ett afslutningstal. E.
H., Bref i pedagogiska ämnen. Läraremötet i Vesterås.
Jos. Müller, Några ord om om franska läseböcker. Alex.
E. Widholm, Genmäle. H., Nordisk Revy. Underdånigt
memorial i den akedemiska examensfrågan. Kongl. be-
slut. Personalnotiser.

Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland.
XX. 4. Nils af Ursin, Läran om det latinska verbets
tidsförhållanden. 4 ss. K. G. Leinberg, Jyväskylän semi-
narin rakennuksista. 8 ss. Referater af Pedagogiska före-
ningens förhandlingar den 1, 4 och 6 Dec. 1882. An-
mälningar: J. L. Runeberg, Elgskyttarne, Hanna, Julqväl-
len, Nadeschda, Kung Fjalar (skolupplaga), anm. af L. E.
H. Paul, Tysk språklära, 2 uppl., anm. af Edla Winberg.
O. Svahn, Språkljud och qvantitativ betoning i högsvenskan.
Lärobok i välläsning, anm. af E. L. C. M. Lindforss,
Fransk Läsebok, anm. af L. L. L. — Notiser.

Skolan och hemmet. Samling af uppsatser rörande upp-
fostran och undervisning, utgifven af Carl Kastman. 3.
Innehåll: Reinhold Geijer, Om bildning och uppfostran
i det gamla Hellas; 79 ss. V. E. Schultz, Grammati-
ska iakttagelser; 21 ss. Claes Bratt, Om öfveransträng-
ning i våra skolor samt kroppsöfningar såsom medel dere-
mot; 14 ss. Isidor Flodström, Språkfysiologiens enkla-
ste begrepp; 13 ss. Carl K--n, Om åskådningsöfningar
vid den första undervisningen; 28 ss. Sixten von Friesen,
Om användandet af undervisningsmateriel; 10 ss. Sigfrid
Almquist, Om undervisningen i naturkunnighet; 18 ss.—
Sthlm. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 2,25.

Finsk Tidskrift, utg. af C. G. Estlander m. fl., XV.
5. Theodor Lindh, Är statskyrkan i Finland en luthersk
kyrka? 19 ss. F. J. Wiik, Om A. E. Nordenskiölds nya
geogenetiska teori. 16 ss. m. m. :—- Otman, Äldre Väst-
götalagen öfversatt och förklarad, anm. af A. O. Freuden-
thal. A. O. F(reudenthal), Skrock och vidskepliga bruk hos
svenska allmogen i Vasabygden, anm. af K. Lindström, m. m.

Nordisk Tidskrift for Filologi. N. R. VI, 2.K. Ahlén,
Studier i den homeriska betydelseläran. Om betydelsens ut-
vidgn. och inskränkn. 49 ss. E. Gigas, En spansk Marsk
Stig. 24 ss. Mindre meddelelser: J. P. Bang, Ovid.

Metam. III. 93, 94. Densamme, Et Wesenbergianum. An-
meldelser: C. W. Smith, Russisk Litteraturhistorie, anm.
af J. Grot. Schou Bruun, Græsk Grammatik til Skolebrug.
C. J. Lindeqvist, Grek. gram., anm. af V. K. L. G. Nils-
son, Fornisl. gram. H. 2, anm. af J. Hoffory. Hj. Edgren,
Sanskritspråkets formlära, anm. af S. Sörensen. O. Bren-
ner, Til fois ar. O. Hoppe, Genmale.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

7 nov. Enligt skrifvelse af den 3 i denna månad hade Hr
Erkebiskopen m. m. dr. A. N. Sundberg, i enlighet med hvad
inspektor för Oskar Ekmans Gustaf Adolfs-donation, professor
K. H. Gez. von Schéele hemstält och den filosofiska fakul-
teten godkänt, med stöd af § 5 i de för nämda donation gäl-
lande föreskrifter funnit skäligt att af samma donations bespa-
rade medel tillerkänna teol. docenten J. August Ekman ett
premium å 500 kronor, som förliden gårdag, Gustaf Adolfs döds-
dag, blifvit till docenten Ekman mot kvitterad anordning öf-
verlemnade.

Till riksstatens utrikes resestipendier för år 1884, det ena
å 2000 och det andra å 1500 kr., hade inom kungjord ansök-
ningstid anmält sig: prof. O. F. Myrberg, doc. A. F. Berger,
doc. S. A. H. Sjögren, doc. H. Bergstedt, doc. A. L. A. Söder-
blom, doc. C. M. Thordén, doc. J. A. Lundell, doc. J. H. E.
Schück och fil. kand. K. F. Johansson. Under diskussionen
vid ärendets behandling begärde prof. Hammarstrand, att uti
protokollet måtte inflyta ett af honom skriftligen uppsatt ytt-
rande så lydande.

. "Bland de riksdagspetita, hvilka det större akad. konsisto-
riet denna höst beslutit framställa, har det äfven uttalat sin
önskan, att vid härvarande universitet antingen en extra ordi-
narie professur i slaviska språk måtte inrättas, eller ett årligt
anslag af 2500 kronor beviljas åt någon af universitetets lärare,
som vore lämplig att hålla offentliga föreläsningar i nämda
språkvetenskap. Att docenten Lundell är den person, som,
om detta alternativa förslag bifalles, i främsta rummet bör
komma i fråga, vare sig till erhållande af den nämda extra
ordinarie professuren, eller till hållande af offentliga föreläs-
ningar i slaviska språk, torde väl vara en sak, hvarom menin-
garne bland konsistoriets medlemmar icke äro delade. Men
det synes mig då också vara en plikt för konsistoriet, att, så
vidt på detsamma ankommer, söka bereda docenten Lundell
det af honom sökta tillfället att genom resor och forskningar
i utlandet förkofra sina insikter i slaviska språk och i detta
ämne förvärfva den största möjliga skicklighet, på det hans
verksamhet såsom lärare i ämnet, om han, såsom antagligt är,
därtill utses, må blifva desto mer fruktbringande. Det varma
nit och intresse för språkforskning, som docenten Lundell un-
der sin fleråriga vistelse vid universitetet ständigt ådagalagt
och den stora begåfning härför, han redan röjt, innebär en
borgen för, att han skall göra skäl för ett af de nu lediga riks-
statens resestipendier, om han skulle utses till dess innehafvare.
Därtill kommer, att han af intresse för de slaviska språkens
studium redan på egen bekostnad företagit en resa till Ryss-
land och det vore då i min tanke orätt, att, då ett lämpligt
tillfälle därtill erbjuder sig, icke bereda honom tillfälle att i
utlandet fortsätta dessa sina studier, genom hvilka han såsom
lärare säkerligen skulle kunna bereda universitetet, den stu-
derande ungdomen och fäderneslandet ganska stort gagn. På
grund af det ofvan anförda anser jag mig böra förorda docen-
ten Lundell till erhållande af ett af de båda nu lediga riks-
statens resestipendier och helst det större af dem" —

hvarefter, med hänsyn till det gagn, som enligt de ingifna
reseplanerna vore att förvänta för vetenskapen och sökandenas
egen förkofran i vetenskapligt afseende till erhållande af det
större resestipendiet å 2000 kr. proff. Hammarstrand, Clason,
Alin, T. Nordling, Häggström, V. Nordling och Holmgren eller
tillsammans 7 röstade på doc. Lundell, proff. Schultz, Lind-
qvist,. Cleve, Daug, Nyblom, Rydin och Ribbing eller likaledes


213

NORDISK REVY 1883.

214



7 på doc. Söderblom samt proff. von Schéele, Hagberg, Hedenius,
Rabenius och rektor, prof. Sahlin eller tillsammans 5 på prof.
Myrberg.

Då genom denna omröstning docenterna Lundell och Sö-
derblom, som fått de flesta rösterna, erhållit lika röstetal, an-
stäldes förnyad omröstning mellan förenämde tvänne docen-
ter, därvid omröstningen utföll sålunda, att proff. Hammarstrand,
Clason, Alin, v. Schéele, T. Nordling, Häggström, Hagberg, V.
Nordling, Holmgren och Hedenius eller tillsammans 10 röstade
på doc. Lundell samt proff. Schultz, Lundquist, Cleve, Daug,
Nyblom, Rydin, Rabenius, Ribbing och rektor prof. Sahlin eller
tillsammans 9 på doc. Söderblom, hvarigenom det större akade-
miska konsistoriet sålunda beslutat för sin del föreslå doc.
Lundell till erhållande af det större riksstatens utrikes rese-
stipendium.

Vid härefter företagen omröstning för tillsättning af det
mindre af ifrågavarande resestipendier röstade proff. Hammar-
strand, v. Schéele, Schultz, T. Nordling, Lundquist, Häggström,
Cleve, Hagberg, Daug, V. Nordling, Nyblom, Holmgren. Hede-
nius, Rydin, Rabenius, Ribbing och rektor, prof. Sahlin eller
tillsammans 17 å doc. Söderblom samt prof. Clason på doc. Sjögren
och prof. Alin på doc. Thordén, hvarigenom sålunda det större
konsistoriet beslutat att till erhållande af riksstatens utrikes
mindre resestipendium förorda doc. Söderblom.

21 nov. -Uppsattes förslag till flere lediga stipendier.

Juridiska fakulteten.

24 nov. Aflades juris utr. kandidatexamen af fil. kand.
C. Leyonmark, Sthm., studd. J. Nordenfeldt, Sthm. och K. Jo-
hanson, västg.

S. d. Tilldelades fakultetens premium fil. kand. K. E.
Kinnander, Sthm.

Medicinska fakulteten:

13 okt. Anstäldes med. licentiatexamen med kandidat S.
Bayer, stockh.

Anmäldes, att licentiat R. Hogner disputerat för med. dok-
torsgrad.	■	.

Beslöts aflåta lyckönskan till E. Du Bois Reymonds 25-års-
jubileum.

Anmäldes förordnande för A. G. Wide att vara underkirurg
och för Th. Floderus att vara amanuens vid kirurgiska kliniken.

Anmäldes reseberättelse af Hvasserska stipendiaten A. von
Stapelmohr.	.

28 nov. Beslöts utlåtande om docenten O. V. Peterssons
kompetens till sökta e. o. professuren i pediatrik och praktisk
medicin,

Beslöts föreslå doc. Bergman till att fortfarande under yt-
terligare fem år vara intendent vid Sätra brunn.

Till riksdagsstipendiater utsågos M. Bohmansson, V. Lind-
vall och K. V. Starke.

Beslöts infordradt yttrande öfver med. dr Anton Nyströms
ansökan om statsunderstöd för att fullborda ett arbete om
hårsjukdomar.

Beslöts infordradt yttrande öfver ansökan af tre studerande
om tillstånd att efter kandidatexamen vid karolinska institutet
få, senare än faststäld studieplan tillåter, börja tjänstgöring
å akademiska sjukhuset. -

7 deo. Anstäldes licentiatexamen med H. Johnson, värml.
och A. G. Hedberg, värml.

Filosofiska fakulteten:

3 dec: Bedömdes de latinska skrifprof, som aflagts 19 och
20 november.

S.	d. I öfverenstämmelse med af filosofiska fakulteten i
Lund fattadt beslut beslöt härvarande fakultet göra hemställan
om följande förändringar i universitetets statuter, nämligen

l:o) att statuternas 130, 131 §§ måtte så ändras, att medi-
cinsk-filosofisk och juridisk-filosofisk examen finge afläggas in-
för en kommission af examinatorerna med fakultetens dekanus
som ordförande.	■

2:o) att Statuternas 59 § måtte så ändras, att det för besluts
fattande erforderliga antalet medlemmar af filosofiska fakulteten,
i likhet med hvad som är stadgadt för det större konsistoriet,
måtte bestämmas till ett antal af 7, medan 5 medlemmar skulle
erfordras för besluts fattande inom sektionerna, alt dekanus
inberäknad.

3:o) att i statuternas 39 § måtte ingå orden “efter veder-
börande fakultets, sektions eller myndighets hörande“ i stället
för nuvarande lydelse, hvarigenom föreslående af tjänstgörings-

betyg förlägges till sektionerna istället för filosofiska fakul-
teten.

S.	d. Till kunglig stipendiat i vetenskapsrummet fysik ut-
sågs fil. kand. K. G. Olsson, SN.

S.	d. Till examinator i latin i stället för prof. F. W.
Häggström, hvilken såsom censor komme att vara frånvarande
under senare delen af examensperioden, beslöt fakulteten fö-
reslå doc. C. E. Sandström.

Humanistiska sektionen:

21	nov. Bedömdes de af filosofie licentiaterna 0. H. v.
Feilitzen Ö. G. och P. J. Österberg Värml., utgifna gradual-
athandlingarna, den förres: "Li ver del Juïse, en fornfransk pre-
dikan“, den senares: “De structura verborum cum præpositio-
nibus compositorum quæ exstant apud C. Valerium Flaccum, P.
Papinium Statium, M. Valerium Martialem“.

S.	d. Föreslog sektionen doc. A. G. Noreen till innehaf-
vare af ett ledigt rörligt docentstipendium efter doc. A. N.
Lundström.

28	nov. Beslöt sektionen antaga ett af prof. C. Y. Sahlin
väkt förslag om tillökning i de tjänstgöringspenningar, som äro
åt ordinarie och e. o. professorers vikarier anslagna.

S.	d. Bedömdes en af fil. lic. P. Sonden för filosofiska gra-
den utgifven gradualafhandling: “Nils Bielke och det svenska
kavalleriet 1644—1679“.

S.	d. Beslöt sektionen hos kanslern göra hemställan om
fil. lic. 0. 0. H, v. Feilitzens anställning som docent i roman-
ska språk vid universitetet.

4	Dec. Aflades fil. lic. examen af fil. kand. V. F. Nilen
Gtbg.

S.	d. Beslöt sektionen föreslå doc. C. V. Wahlund till ett
ledigt rörligt docentstipendium efter e. o. prof. Kjellman.

S.	d. Tillstyrkte sektionen en underdånig ansökan af doc.

K. Piehl att af statsmedel erhålla ett understöd å 1,000 kronor
för fullföljande af vetenskapliga studier i Egypten.

S.	d. Tillstyrkte sektionen ett af prof. E. Löfstedt väkt
förslag om ett årligt anslag å 1,500 kronor af universitetets
medel att utgå under 3 år åt doc. A. 0. Danielsson mot skyl-
dighet att 2 timmar i veckan offentligen föreläsa latinsk och
grekisk grammatik från den jämförande indoeuropeiska språk-
forskningens synpunkt.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen:

9	nov. Tillkännagafs, att kanslern under den 5 nov. be-
viljat tjänstledighet för prof. T. Fries från föreläsningar un-
der nov. månad samt förordnat doc. A. N. Lundström att under
samma månad uppehålla nämda föreläsningsskyldighet, samt
att kanslern samma dag tilldelat doc. C. Bovallius, såsom e.
o. amanuens vid zootomiska laboratoriet, ett arvode af 500 kr
för innevarande läseår.

14	nov. Aflades fil. lic. ex. af fil. kandidaterna G. G. Fine-
man, gotl., och K. P. T. Bohlin, sthm.

3	dec. Beslöt sektionen att till det efter doc. Lundström
lediga rörliga docentstipendiet föreslå doc. C. Bovallius.

Akademiskt tryck.

Sahlin, G. Y. Om andlig frihet. Inbjudningsskrift till Up-
sala universitets minnesfest öfver Martin Luther. Ups. 1883.
8:0, 52 s.

Schéele, K. H. v. Tal vid Ups. universitets minnesfest öf-
ver Martin Luther. Ups. 1883. 8:0.

Holmgren, Fr. Ord till musiken vid Upsala universitets
minnesfest öfver Martin Luther d. 10 nov. 1883. Ups. 1883. 8:o 6 s.

Feilitzen, H. v. Li ver del juïse. En fornfransk predikan.
Ups. 1883. 8:o, CXXXIII + 72 + 27 + 4 s.

Österberg, P. J. De structura verborum cum præpositio-
nibus compositorum quæ exstant apud C. Valerium Flaccum, P.
Papinium Statium, M. Valerium Martialem. Sthm 1883. 8:0,
115 s.

Sonden, Per. Nils Bjelke och det svenska kavalleriet 1674
—1679. Sthm 1883. 8:0, 205 s.

Berger, Ossian. Om tillsynen å förmyndares förvaltning af
omyndigs egendom samt om förmyndarekamrar enligt svensk
rätt. Ups. 1883. 8:o, 144 ss.

Fehr, Isak. Studier i frihetstidens vitterhet. Den politi-
ska visan jämte meddelanden om censuren och utländsk litera-
tur i Sverige. Ups. 1883. 8:o. V + 98 ss.	.

Alén, Johan Edvard. Om några derivat af Naftalins a-
och ß-disulfonsyror. Ups. 1883, 8:o, 70 ss.
215	NORDISK REVY 1883.

216

Det Språkvetenskapliga Sällskapet har under
terminen haft tre sammankomster, hvarvid föredrag' hållits
öfver följande ämnen: Islands yngre literatur och språk
(kand. R. Arpi). Plan för en dialektologisk topografisk
undersökning af Sverge (doc. Lundell). Redogörelse för
det älsta kända latinska glossarium, som blifvit trykt och
författadt i Sverge (doc. Nylander). Om polyglottsam-
lingar (doc. Lundell, som i sammanhang därmed förevisade
prof på en af språkläraren C. G. Zetterqvist gjord sådan
af ovanligt stort omfång).

Stockholm.

Föreläsningar i Högre Matematik. Under nästinstun-
dande vårtermin kommer den bekanta matematikern fru Kowa-
levsky, född Corvin-Krukovskoi att för en krets af lärjungar
tillhörande Stockholms högskola enskildt och på tyska språket
föreläsa öfver Teorien för partiella differentialekvationer. An-
mälningar till afhörande af föreläsningarna, hvilka äro kost-
nadsfria, mottagas af professor Mittag-Leffler.

Stockholms högskola.

Föreläsningar vårterminen 1884.

Prof. Mittag-Leffler : Teorien för lineära homogena differen-
tialekvationer (onsdagar och lördagar 1/212—121).

Prof, ßrögger: Norges Geologi (onsdagar och lördagar 2—3).

Prof. Varming: Växtanatomi (tisdagar och fredagar 1/27—1/28).

Prof. Holmgren: Dynamik (måndagar och torsdagar 1 26—1/27).

Prof. Rubensson: afslutar kursen om de elektriska storhe-
terna. Därefter: öfver ämne som framdeles kommer att till-
kännagifvas.

Dr Leche: Djurrikets system (IV. Maskar. Leddjur) (tisda-
gar och fredagar 1/26— ‘/27).

Dr Pettersson: Oorganisk kemi (elementen af 7:de och 8:de
gruppen i Mendeléews system) (måndagar och torsdagar 1/26—1/27).

Dessutom meddelas undervisning af:	1

G. E. Forsberg i kemi vid de praktiska öfningarna på la-
boratoriet.	•

Dr Hamberg i fysik.

Dr Borenius i matematik.

Dr A. N. Lundström i botanik.

Terminen börjar den 1 febr.

Kristiania.

5 nov. d. A. uddelte det akademiske Kollegium Universi-
tetets saakaldte "almindelige Stipendier for Halvaaret Oktbr
1883— April 1884 med et Belöb af c:a Kr. 7000. .

10 nov. höitideligholdt Universitetet Martin Luthers 400-
aarige Födselsdag. Festtalen holdtes af Professor, Dr. theol.
Gisle Johnson, Kantaten var forfattet af Prof. L. Dietrichsson
og sat i musik af Organist 0. Winter-Hjelm.

23 nov. afgav det akademiske Kollegium til Kirkedepartemen-
tet Kontinuations-Indberetning fra Deputationen for Examen ar-
tium, ifölge hvilken ialt 221 Kandidater havde fuldendet klas-
sisk og 113 den reale Examen artium. De Studerendes Antal
skulde altsaa efter dette vare foröget med 334.

26 nov. blev stud, philol. Frederik Olsen ansat som Ama-
nuensis ved Universitets-Biblioteket med en aarlig Lön af Kr.
1800. . A. C. Drolsum.

Kobenhavn.

Personalforhold.

Ved kgl. resol. af 27 novbr er det overdraget distrikts-
læge, dr. med. Ditlevsen i Lyngby i foraars halvaaret 1884 at
holde forelæsninger og övelser ved universitetet over alminde-
lig histologi mod et vederlag af 925 kr. af universitetets konto
til videnskabelige formaals fremme.	_

Priskonkurrencer.

For 1883—84 ere folgende prisopgaver fastsatte:

Theologi: At give en historisk kritisk Fremstilling af de
vigtigste Opfattelser, som ere fremkomne i Kirken om Menne-

skenes Tilstand mellem Doden og Opstandelsen, og undersoge,
hvorvidt der ud af Skriftens Antydninger og Kristendommens
almindelige Grundtanker lader sig udlede nogen Lære om dette
Sporgsmaal.

Lovkyndighed : Der enskes en Undersogelse efter Sagens
Natur og nordisk Ret af det Sporgsmaal, hvorvidt en sekun-
dær Sikkerhedsret forbedres derved, at en forudgaaende Sikker-
hedsret i samme Ting ophorer formedelst Fordringens Betaling
eller af anden Grund.

Statsvidenskab : Hvorvidt bestemmes Ombytningsforholdet
i den internationale Handel af andre Love end dem, der be-,
herske Omsætningen inden for det enkelte Samfunds Grænser.

Lægevidenskab: Der onskes en paa egne Forsog stöttet
Sammenligning af den Grad af Nojaktighed, som kan opnaas
ved Urinstoffets kvantitative Bestemmelse ved de forskjellige
Methoder, som benyttes eller kunne benyttes ved fysiologiske
og pathologiske Undersogelser. .

Filosofi: Der onskes en Fremstilling af Auguste Comte’s
Positivisme og en Undersogelse af dens filosofiske Betydning.

Historie: Tiggermunkenes Historie i Danmark.

Klassisk Filologi: Der forlanges en dansk Oversættelse og
en paa Latin affattet kritisk Kommentar til Skriftet: De bello
Alexandrino.

Liber de bello Alexandrino Danice vertatur et commentario
latine scripto illustretur. •

Psterlandsk Filologi: Dannelsen og Brugen af Præpositio-
nerne i Sanskrit uden for Sammens! tning med Verber.

Nordisk Filologi: Med hvilken Ret kan man paastaa, at
det skandinaviske Norden har haft et folles Sprog, hvorfra de
nyere skandinaviske Sprog stamme.

Fransk Filologi: En Oversigt over de Ord af grask Oprin-
delse eller med græske Bestanddele, der til forskjellige Tider
og paa forskjellige Maader ere optagne i det franske Sprog.

Mathematik : Theorien af periodiske Kjædebreker udviklet
saaledes, at derved ogsaa er taget Hensyn til E. de Jonquières’s
Bidrag i Comptes rendus des séances de l’Académie Française
1883.

Fysik: En Redegjorelse for de Regelmæssigheder, der finde
Sted i faste og flydende Legemers Molekularomfang.

Naturhistorie : En kritisk Fremstilling af Læren om Pseu-
domorfoser og dens Betydning for Mineralogien og Geognosien.

Anmærkn. Besvarelserne af Opgaven i den klassiske Filo-
logi skulle affattes paa Latin; til alle de ivrige benyttes enten
det danske eller det latinske Sprog, efter Forfatterens frie Valg.
Afhandlingerne maa indsendes til Universitetets Rektor inden
den l:ste December 1884, med Undtagelse af Besvarelserne af
den naturhistoriske Opgave, til hvis Indlevering Tiden staar
aaben indtil l:ste December 1885. Adgangen til at vinde Pris-
medaillen er ikke indskrænket til akademiske Borgere og ube-
fordrede. Kandidater, som ikke staa i noget offentligt eller an-
det Embede, men staar aaben for enhver, som uden at have
opnaat fast kongelig Ansættelse paa den Tid, Prisopgaven be-
svares, maatte fole sig opfordret til at deltage i Konkurrencen.

De indleverede Exemplarer af Besvarelser, hvilke der til-
kjendes Universitetets Guldmedaille eller Akcessit, indlemmes
i Universitetets Arkiv.

Examensfordringer.
(jfr Revyns sp. 189).

I. Dansk.

I	. Som Hovedfag. § 1. Examinanden maa have grundigt
Kjendskab til det danske Sprog i dets nuværende Skikkelse og
til dets Udviklingshistorie (derunder indbefattet dets Dialekter),
forbundet med Indsigt i den nordiske Sproghistorie i det hele
og Kjendskab til Grundtrækkene af de indoeuropæiske (jafe-
tiske) Sprogs almindelige Historie og til den sammenlignende
Sprogvidenskabs Methode; endvidere maa han have nöje Kjend-
skab til den danske Litteraturs Historie i dens hele Udstræk-
ning med de nodvendige Hovedtræk af Folkets og Kulturens
Historie.

. For Oldsprogets Vedkommende kræves der en saadan Ind-
sigt i dets Grammatik og Ordforraad, at Examinanden er i
Stand til med Lethed at oversætte et ikke for vanskeligt Stykke
af en ikke læst Saga. Han maa tillige have en klar og sikker
Oversigt over den islandske og den gammelnorske Litteraturs
og Kulturs Historie.

Endelig maa han have saa meget Kjendskab til Svensk,
217

NORDISK REVY 1883.

218

at han med Lethed kan læse en Forfatter fra det 19de Aar-
hundrede, og at han er fortrolig med Hovedpunkterne af Spro-
gets og Litteraturens Historie.

§ 2.	a) Af ældre Dansk opgives som læst: Halvdelen af
Eriks sjællandske Lov, mindst 25 Sider af skaanske Loy i Thor-
sens Udgave, 1 Bog af jyske Lov, Brandts gammeldanske Læ-
sebog.

b)	Examinanden maa have gjort en enkelt betydeligere
Forfatter fra Tiden efter 1700 og hans Stilling i Litteraturen
til Gjenstand for særligt Studium. At han med Lethed maa
kunne bevæge sig i Litteraturen efter 1500, folger af de i § 1
opstillede Fordringer.

c)	I Oldsproget opgives som læst: 1) et Udvalg af den æl-
dre Edda, svarende til Halvdelen af de heroiske Kvad, Gylfa- i
ginning, et Udvalg af Skjaldedigtningen af Omfang som Wi- '
sens "Carmina Norrœna". 2) Af den prosaiske Litteratur Heims-
kringla til Udgangen af Olav den helliges Saga eller et der-
til svarende Udvalg af de historiske Sagaer, Njals Saga eller
et dertil svarende Udvalg af de islandske Ættesagaer (Versene,
der findes i de her nævnte Prosaskrifter, kræves ikke læste),
et afsnit af Grågåsen, svarende til omtrent 50 Sider i Finsens
Udgave af Konungsbok, samt mindst 20 Kapitler af Konge-
spejlet.

II	. Som Bifag. § 1. Der kræves grundigt Kjendskab til
dansk Sprog og Litteratur fra 1500 til Nutiden. Af ældre dansk
opgives et Pensum, der svarer til de forste 85 Sider i Brandts
gammeldanske Læsebog og til Halvdelen af Litteraturpreverne
fra 15de Aarhundrede i denne Bog. -

§	2. Examinanden maa have saa meget Kjendskab til Old-
sproget i grammatikalsk og lexikalsk Henseende, som kan vin-
des ved en Grammatik af Omfang som Wimmers oldnordiske
Formlære til Skolebrug og ved Læsning af et Pensum, Prosa
og Poesi, der svarer til sammes oldnordiske Læsebog. Desuden
maa han have saa megen Indsigt i nyere svensk Sprog og Litte-
ratur, at han med Lethed kan læse en Forfatter fra det 19de
Aarhundrede.

2.	Latin.	.

I	. Som Hovedfag. § 1. Examinanden skal godtgjore, at
han har en grundig og omfattende grammatikalsk og lexikalsk
Kundskab til det latinske Sprog i dets 2 vigtigste Litteratur-
perioder samt Kundskab til Sprogets Historie, stettet til Kjend-
skab til Grundtrækkene af de indoeuropæiske (jafetiske) Sprogs
almindelige Historie og til den sammenlignende Sprogviden-
skabs Methode. Han maa vise, at han har Indsigt i Grundsæt-
ningerne for Oldtidsskrifternes Kritik og Fortolkning, og til-
lige skal han have vundet en sammenhængende, videnskabelig
Oversigt dels over Oldtidens Historie i Almindelighed, dels over
Aandsudviklingens Hovedsider hos Romerne, navnlig den bor-
gerlige Forfatning og Gudelæren samt Litteraturens og Kun-
stens Historie.

§	2. Der skal ved Examen opgives et vist Antal Skrifter
af den latinske Litteratur, som Examinanden med Omhyggelig-
hed har gjennemgaaet under Afbenyttelse af gode Hjælpemid-
ler. Det mindste Pensum, der kan opgives som læst paa denne
Maade, er

a)	Et Udvalg af Ciceros Skrifter, der omfatter c. 600 Ka-
pitler af de didactiske (filosofiske eller rhetoriske) Skrifter,
omtrent 500 Kapitler af Talerne, 5 Boger af Brevene eller et
i Omfang dertil svarende Udvalg.

b)	Af Selvalderens ikke-historiske Prosa i alt 100 Sider
af en Teubnersk Udgave.

c)	Af historiske Forfattere (fra Cæsar og Sallust indtil
Tacitus og Suetonius) saa meget som 15 Boger af Livius, saa-
ledes at der i det mindste skal læses 5 Bager af denne For-
fatter og 5 fuldstændige Boger af Tacitus.

d)	Vergils Æneide, Horats’s Oder, Epoder og Breve og
saameget som den ene Bog af Satirerne, eu Komedie af Plau-
tus og en af Terentius samt et Udvalg af andre Digterværker,
svarende til omtrent 4 Boger af Æneiden.

e)	Et enkelt prosaisk og et poetisk Skrift skal Exami-
nanden opgive som dem, i hvilke han i storre Detail har dvæ-
let ved den kritisk-hermenevtiske Behandlings Methode.

II. Som Bifag. § 1. Examinanden maa have erhvervet
sig en sikker Kundskab i det latinske Sprogs Grammatik efter
et Omfang som Madvigs storre Lærebog, og han maa have en
Oversigt over den latinske Litteraturhistorie og de romerske

Antiqviteter i det mindste efter en Maalestek som den, der er
givet ved Tregders og Bojesens Læreboger heri, samt endelig
kjænde Oldtidens Historie i et Omfang, der svarer til Thriges
storre Lærebog.

§	2. Examinanden skal opgive som læst:

a)	Af Ciceros Taler et Udvalg, der i Omfang svarer til
de af Madvig udgivne 10 Taler, og af didaktisk Prosa saa me-
get som samme Forfatters Skrift de officiis og et Par Boger af
hans Breve samt ca. 50 Sider (i en Teubnersk Udgave) af
Seneca, Quintilian eller Plinius den yngre.

b)	Af historisk Prosa Cæsars Gallerkrig, Sallusts Catilina
og Jugurtha samt 2 större Boger af Livius og 2 af Tacitus.

c)	4 Boger af Vergils Æneide, 4 Beger af Ovid, Horats’s
Breve og 2 Boger af Oderne, en Komedie af Plautus eller Te-
rentius og c. 1000 Vers af Madvigs Anthologi.

III.	Græsk.

I	. Som Hovedfag. § 1. Mutatis mutandis som § 1 ved
Latin som Hovedfag.

§	2. Der skal ved Examen opgives et vist Antal Skrifter
af den græske Litteratur, som Examinanden med Omhygge-
lighed har gjennemgaaet under Afbenyttelse af gode Hjælpe-
midler nemlig mindst:

a)	Ai den joniske Litteratur i alt 36 Sange af Homers
Iliade og Odyssee samt 4 Boger af Herodot.

b)	Af attisk Prosa 2 Boger af Thukydides, 200 Textsider
i Teubners Udgave af Plato, 1 af Xenophons 3 storre Skrifter
og af Talerne saameget som Æschines’s og Demosthenes’s Ta-
ler om Kransen.

c)	Af Poesi udenfor Homer 2 Tragedier og en Komedie
samt 1000 Vers af et anthologisk Udvalg af Lyrikere, iblandt
hvilke Pindar og Theokrit ikke maa savnes.

d)	Af den græske Litteratur efter Alexander den store et
Pensum, der kan gjælde for at svare til et af de starre xeno-
phonteiske Verker.

e)	Et enkelt prosaisk og et poetisk Skrift skal Examinan-
den opgive som dem, i hvilke han i starre Detail har dvælet
ved den kritisk-hermenevtiske Behandlings Methode.

II. Som Bifag. § 1. Examinanden maa have vundet Sik-
kerhed ikke blott i det græske Sprogs Formlære, men ogsaa i
Kjendskab til alle vigtigere Sætninger af Syntaxen, og han
maa have tilegnet sig en Oversigt over græsk Litteraturhisto-
rie og Gudelære i et Omfang som det, der er givet ved Treg-
ders Læreboger, samt over de græske Antikviteter i den Maale-
stok, som Bojesens Lærebog viser, og han maa kjende Oldti-
dens Historie i et Omfang, der svarer til Thriges storre Lærebog.

§ 2. Som læst af græske Forfatteres Skrifter opgives:

e) Af jonisk Litteratur 12 Boger af Homer samt 2 storre
Boger af Herodot.

b) Af attisk Litteratur 4 Boger af Xenophons Anabasis,
2 Boger af samme Forfatters Mindeskrift om Sokrates, Platons
Apologi og Kriton samt 1 af dennes storre Dialoger, endelig
1 Tragedie af Sophokles eller Euripides.

■ IV. Fransk.

I	. Som Hovedfag. § 1. Examinanden skal godtgjore Ind-
sigt i Hovedtrækkene af Sprogets Udviklingshistorie fra de
ældste Tider i Forbindelse med Kjendskab til Grundtrækkene
af de indoeuropæiske (jafetiske) Sprogs almindelige Historie
og til den sammenlignende Sprogvidenskabs Methode. Han
skal fremdeles vise grundig og omfattende Kundskab i Spro-
gets Grammatik tillige med praktisk Færdighed i at bruge det
baade skriftlig og mundtlig. Ligledes maa Examinanden lægge
Evne for Dagen til at forstaa en ikke læst Text af en For-
fatter fra Tiden efter det 17de Aarhundredes Begyndelse, og
foruden at han maa have en Oversigt over den franske Natio-
nallitteraturs Historie, fordres der Kjendskab hos ham till de
Kulturtilstande og de Hovedpunkter i Folkets Historie, der
danne Baggrunden for Litteraturen.

§	2. a) Som Grundlag for Studiet af Oldfransk og det
franske Sprogs forhold til Latin skal opgives som læst: “Les
plus anciens monuments de la langue française“ samt anden
Text af Omfang som Aucassin et Nicolette eller et tilsvarende
Kvantum af en Krestomathi f. Ex. den af Karl Bartsch udgivne.
Hvad der opgives, maa ikke være yngre end Joinvilles Tid.

b)	Af Fransk fra det 16de Aarhundrede skal opgives 100
Sider af en Krestomathi f. Ex. Darmesteter & Hatzfeld: Le
219

NORDISK REVY 1883.

220

seizième siecle en France eller et i Kvantum tilsvarende Afsnit
af en Forfatter fra dette Aarhundrede.

c)	Af den franske Litteratur fra Begyndelsen af 17de Aar-
hundrede indtil vore Dage kreves noje Kjendskab til de frem-
ragende Forfattere, saaledes at Examinanden maa have læst i
det mindste Skrifter af 10 Forfattere fra forskejllige tider og
af forskjellige Stilarter, dels i Prosa dels i Poesi.

Desuden skal han af det 17de eller 18de Aarhundredes
Litteratur særlig have studeret en enkelt Forfatter eller et
passende Udvalg af flere i et Omfang af omtrent 400 store
Oktavsider, og han skal endvidere opgive et enkelt prosaisk
Skrift af en Forfatter i det 19de Aarhundrede med indgaaende
Kjendskab til denne Forfatters Stilling i Litteraturen.

d)	Den franske Nationallitteraturs Historie skal læses ef-
ter et Omfang som det, der er givet ved Dernogeots Litteratur-
historie.

II	. Som Bifag. § 1. Der kræves Sikkerhed i Sprogets
Grammatik i Förbindelse med praktisk Færdighed i at udtrykke
sig skriftlig og mundtlig samt Evne til at forstaa en ikke liest
prosaisk Text af en Forfatter fra Tiden efter det 17de Aar-
hundredes Begyndelse. Ogsaa skal Examinanden godtgjûre
Kundskab til den franske Litteraturhistorie i det 16de og fol-
gende Aarhundreder med kortere Overblik over den ældre Tids
Litteraturhistorie.

§	2. a) Examinanden skal med Hensyn til Litteraturen fra
16de Aarhundrede opgive det samme, som kr eves, naar Fransk
er Hovedfag.

b)	Af Litteraturen fra 17de Aarhundredes Begyndelse til
vore Dage kræves det samme Kjendskab til de fremragende
Forfattere, som hvis Faget er Hovedfag, og der skal opgives
som særlig læst et enkelt prosaisk Skrift fra det 19de Aarhun-
drede med indgaaende Kjendskab til vedkommende Forfatters
Stilling i Litteraturen.

c)	Litteraturhistorien fra det 16de Aarhundrede af opgi-
ves læst i et omfang som efter Dernogeots Haandbog.

V. Tysk.

I	. Som Hovedfag. 1. Der kræves af Examinanden Ind-
sigt i Hovedtrækkène af Sprogets Udviklingshistorie fra de æld-
ste Tider i Förbindelse med Kjenskab til Grundtrækkene af de
indoeuropæiske (jafetiske) Sprogs almindelige Historie og til
den sammenlignende Sprogvidenskabs Methode. Han skal have
grundig og omfattende Kundskab i Sprogets Grammatik tillige
med praktisk Færdighed i at bruge det baade skriftlig og mundt-
lig, saaledes att han skarpt har klaret sig Forskjellen mellem
tysk og dansk Sprogbrug. Ikke mindre maa han vise Evne til
at forstaa en ikke læst Text af en Forfatter fra Tiden efter
Luther (denne incl.), og der fordres Kjendskab til de Kultur-
tilstande og de Hovedpunkter i Folkets Historie, der danne
Baggrunden for Litteraturen i denne Tid. Hertil maa fojes
Kundskab til den tyske Litteraturs Historie og et vist Kjend-
skab til de vigtigste tyske Dialekter.

§	2. a) Som Grundlag for Studiet af ældre Tysk og det-
tes Udviklingshistorie skal af Gotisk læses saameget som Frag-
menterne af Lukas’s Evangelium, og af W. von Wackernagels
Deutsches Lesebuch Afsnittet “Althochdeutsch“ (til 1100) samt
en Tredjedel af Afsnittet “Mittelhochdeutsch“.

b)	Som Stötte for den Færdighed og Indsigt, der kræves
i det Tyske Sprog fra dets Udviklingstid efter Luther (incl.)
skal der med Hensyn til Tiden indtil Midten af 18de Aarhun-
drede læses saa meget som de herhen horende Afsnit af Wacker-
nagels Deutsches Lesebuch. .

c)	Af Litteraturen fra Midten af 18de Aarh. indtil Nuti-
den maa Examinanden have læst i det mindste Skrifter af 10
af Hovedforfatterne fra forskjellige Tider og af forskjellige
Stilarter, dels i Prosa dels i Poesi. Desuden skal han sirlig
have studeret et enkelt storre Skrift af en Forfatter fra dette
Tidsrum med indgaaende Kjendskab til denne Forfatters Stil-
ling i Litteraturen.

d)	Læsning i de vigtigste Dialekter skal godtgjores, ved
at Examinanden opgiver som læst: Hebel: Allemannische Lie-
der og Groths Quickborn eller et tilsvarende Kvantum af an-
dre Forfattere i de Hoveddialekter, som repræsenteres ved de
her nævnte tvende Skrifter.

e)	Litteraturhistorie skal læses i et Omfang som A. F. C.
Vilmar: Geschichte der deutschen Nationallitteratur.

II. Som Bifag. § 1. Der kræves Sikkerhed i Kundskab
fil Sprogets Grammatik i Förbindelse med praktisk Færdighed

i at bruge Sproget i Skrift og Tale og Evne til at forstaa en
ikke læst prosaisk Text af en Forfatter fra Tiden efter Luther
(incl.), desuden Kjendskab til Plattysk og at Examinanden kjen-
der Hovedtrækkene af den tyske Litteraturhistorie.

§ 2	a. Examinanden skal opgive som læst fra Tiden efter
Luther (incl.) det samme, som læses, naar Tysk er Hovedfag.

b.	Af Plattysk opgives af Poesi og Prosa saa meget som
Groths Quickborn.

c.	Litteraturhistorie skal være læst i et Omfang som det,
der er givet ved Abrahams’s Lærebog heri.

VI. Engelsk.

1	. Som Hovedfag. § 1. Examinanden skal godtgjore Ind-
sigt i Sprogets Udviklingshistorie fra de ældre Tider (saaledes
som f. Ex. fremstillet i R. Morris Historical outlines of Eng-
lish accidence) samt Kjendskab til Grundtrækkene i de indo-
europæiske (jafetiske) Sprogs almindelige Historie og til den
sammenlignende Sprogvidenskabs Methode. Fremdeles kræves
der, at han har grundig og omfattende Kundskab i Sprogets
Grammatik tillige med praktisk Færdighed i at bruge det
baade skriftlig og mundtlig Ligeledes maa han vise Evne til
at forstaa en ikke læst Text af en Forfatter fra Tiden efter
Shakespeare (denne incl.), og han maa have Kjendskab til de
Kulturtilstande og de Hovedpunkter i Folkets Historie, der
danne Baggrunden for Litteraturen i denne Tid. Hertil maa
fejes Kundskab til den engelske Litteraturhistorie og et vist
Kjendskab til de Dialektformer af forskjellig Art, der frem-
træde i Litteraturen ved Siden af Normalsproget (skotsk og
amerikansk).

§	2 a) Som Grundlag for det historiske Studium af Spro-
get skal af Angelsaksisk læses saameget som L. C. Mullers
“Collectanea anglo-saxonica", baade Prosa og Poesi, og af En-
gelsk fra Tiden mellem 1150 og Midten af det 16:de Aarhun-
drede saameget som 100 Sider af Morris’ og Skeats’s “Speci-
mens of Early English“ eller et tilsvarende Afsnit af en en-
kelt Forfatter.

b.	Af den engelske Litteratur fra Slutningen af det 16:de
Aarhundrede indtil vore Dage kræves nojere Kjendskab til de
fremragende Forfattere, saaledes at Examinanden maa have
læst i det mindste Skrifter af 10 Forfattere af forskjellige Stil-
arter, dels i Prosa dels i Poesi.

Desuden skal han særlig have studeret mindst et Drama
af Shakespeare og af det 17:de og 18:de Aarhundredes Littera-
tur en enkelt Forfatter eller et passende Udvalg af flere i et
Omfang af omtrent 400 storre Oktavsider; han skal endvidere
opgive et storre Skrift af en Forfatter i det 19:de Aarhundrede
med indgaaende Kjendskab till denne Forfatters Stilling i Lit-
teraturen.

c)	Den engelske Litteraturs Historie læses i et Omfang
som f. Ex. W. Spalding “The History of English Literature“.

II	. Som Bifag. § 1) Der kræves Sikkerhed i Sprogets
Grammatik i Förbindelse med praktisk Færdighed i at udtrykke
sig skriftlig og mundtlig og Evne til at forstaa en ikke læst
prosaisk Text af en Forfatter fra Tiden efter Shakespeare.
Ogsaa skal Examinanden godtgjere Kundskab til den engel-
ske Litteraturhistorie fra Midten af det 16:de Aarhundrede af,
med kortere Overblik over de to foregaaende Aarhundreders
Litteraturhistorie.

§	2 a) Af den engelske Litteratur fra Slutningen af det
16:de Aarhundrede indtill vore Dage kræves nojere Kjendskab
til de fremragende Forfattere, saaledes at Examinanden maa
have læst i det mindste Skrifter af 10 Forfattere af forskjellige
Stilarter, dels i Prosa dels i Poesi. Derhos skal der opgives
som særlig læst et Drama af Shakespeare og et enkelt storre
Skrift fra det 19:de Aarhundrede med indgaaende Kjendskab
til vedkommende Forfatters Stilling i Litteraturen.

b) Litteraturhistorien fra Midten af det 16:de Aarhundrede,
læses i et Omfang som f. Ex. W. Spalding “The History of
English Literature“.

VII.	Historie. '

1.	Som Hovedfag. § 1) Der kræves af Examinanden, at
han har en klar og paalidelig Oversigt over den almindelige
Historie, hvorunder indbefattes Kjendskab til Hovedtrækkene
af den almindelige Litteratur- og Kulturhistorie. Som nodven-
dige Led i Kulturhistorien fremhæves Grundtrækkene af den
almindelige Statsrets og af de vigtigere nationalokonomiske
Systemers Udvikling i den nyere Tid.

§ 2.	Mere indgaaende Kundskab skal Examinanden godt-
221

NORDISK REVY 1883.

222

gjore i Nordens Historie, der maa læres i et Omfang, som
samlet omtrent svarer til Allens Haandbog i Fædrelandets Hi-
storie og saaledes, at der lægges særlig Vægt paa, hvad der
vedrorer Danmarks indre Udvikling, fremdeles i Oldtidens el-
ler et af de store moderne Landes Historie (Frankrigs, Eng-
lands og Tysklands), som maa læres i et lignende Omfang.

§ 3.	Desuden. skal der til Proven opgives en enkelt Peri-
ode som særlig lært, saaledes at Examinanden kan vise, at han
dels i Almindelighed har Kundskab om de Kilder, paa hvilke
Kjendskabet til dette Tidsrum hviler, dels ikke blot har gjort
sig bekjendt med de nyere videnskabelige Behandlinger af Pe-
rioden, men ogsaa har sat sig ind i de vigtigste Kilder. Som
Exempler paa Omfanget af saadanne Perioder kan nævnes
Grækenlands Historie fra 479—404 og fra 404—338, Roms Hi-
storie fra Forbundsfælleskrigen til 44 f. Chr., de juliske Kej-
seres Historie eller Tiden fra Diocletian til Julians Dod, Val-
demarernes Tid fra 1157—1241, Danmark-Norges Historie fra
1660—1699, Sveriges fra 1632—1697, Frankrigs Historie under
Ludvig XIII, England fra 1629—1660 eller fra 1760—1801, Kej-
ser Frederik II. af Tyskland, Nederlandene uuder deres Kamp
imod Filip II., Frederik II. af Preussen.

§ 4.	Endelig skal Examinanden godtgjore, at han har
Kundskab om den historiske Gransknings Væsen, den historiske
Fremstillings forskjellige Arter samt passende Kjendskab til
de historiske Hjælpevidenskaber og deres Anvendelse. Detop-
fattes som en Selvfelge, at enhver, der studerer Historie, so-
ger at uddanne sit historiske Syn og sin Sans for historisk
Fremstilling ved Læsning af fremragende historiske Skriben-
ters Arbejder i forskjellige Retninger.

II.	Som Bifag. Fordringerne ere her de samme, som ere
angivne under §§ 1 og 2, naar Faget er Hovedfag.

VIII.	Mathematik.

1	. Som Hovedfag. Examinanden skal godtgjore grundig
Kjendskab til

§	1. a) Arithmetik, Algebra og ren Analyse, indeholdende
hojere Algebra og Funktionslære, Differentiation og Integra-
tion med uendelige smaa og med endelige Differenser; -

b)	Geometri, nemlig foruden Plangeometri, Stereometri og
Trigonometri, analytisk Geometri, saa vel med Parallelkoor-
dinater og polære Koordinater, som med de to Trekantkoor-
dinatsystemer og ren Geometri, indeholdende Læren om pro-
jektive Egenskaber og om grafisk Fremstilling af Former i Rum-
met ved Projektion.

c)	Rationel Mekanik.

d)	Et kort Omrids af Mathematikens Historie, i Förbin-
delse med hvilket Examinanden maa have gjort sig direkte be-
kjendt med Euklids Elementer og Descartes’ Geometri.

Særligt Studium af elementære Læreboger, saavel danske
som fremmede, forudsættes.

§ 2) Fremdeles maa han specielt have studeret et selv-
valgt Afsnit indenfor de ovennævnte mathematiske Hoveddi-
scipliner eller angaaende andre dertil knyttede videre Udvik-
linger i særlige Retninger, hvorved navnlig fordres indgaaende
Studium af en eller flere fremragende Forfatteres Arbejder
ve dr er ende saadanne Afsnit.

II.	Som Bifag. Der kræves Kundskab til :

a)	Arithmetik, Algebra og ren Analyse, indeholdende Ho-
vedsætninger af den hojere Algebra og Funktionslære, Diffe-
rential- Og Integralregning;

b)	Plangeometri, Stereometri og Trigonometri, analytisk
Geometri med retvinklede og polære Koordinater, saavel i Pla-
nen som i rummet, og Elementer af den descriptive Geometri;

c)> Rationel Mekanik.

Særligt Studium af de elementære Læreboger, navnlig de
danske, forudsættes.

IX.	Fysik.

I.	Som Hovedfag. § 1. Der fordres af Examinanden en
mathematisk Begrundelse af de fysiske Love. Omfanget er det,
der gives i enhver storre Lærebog, nemlig:

a)	Mekanisk fysik. Legemernes almindelige Egenskaber,
Kræfternes : Sammensatning og Oplosning; . faste Legemers,
Vædskers og Luftarters Ligevægt, derunder indbefattet Haar-
rorsvirkning og Diffusion; faste Legemers, Vædskers og Luft-
arters Bevægelse samt Bolgebevægelse og Akustik;

b)	Optik. Lysets Tilbagekastning, Brydning, Farveudspre-
delse (Spektralanalyse), Interferens, Plansætning og kemiske
Virkninger.Meteorologisk Optik. Lysets Theori.

c)	Varmelære. Legemernes Udvidelse, Smeltning og For-
dampning. Dampenes Tryk og Tæthed. Straalevarme og le-
det Varme. Varmefylde. Varmens mekaniske Æqvivalent.

d)	Magnetisme. Grundfænomener. Maaling af de magne-
tiske Kræfter, Jordens magnetiske Forhold,

e)	Elektricitet ved Fordeling og Meddeling. Berorings-
elektricitet. Den elektrolytiske Lov. Den elektriske Stroms
magnetiske Virkninger og deres Love. Induktion.

f)	Oversigt over Fysikens Historie.

g)	Der fordres af Examinanden, at han har skaffet sig
Færdighed i at foretage de vigtigste fysiske Forsog, og at han
kan gjore Rede for de væsentlige fysiske Instrumenters Indret-
ning i det enkelte.

Behandlingen af Fysiken ber vire omtrent som i Holtens
autograferede Forelesninger over mekanisk og kemisk Fysik
samt hans Optik, eller ogsaa som i Wüllners Fysik.

§	2. Examinanden maa særlig have sat sig ind i et selv-
valgt Afsnit indenfor de i § 1 nævnte Gra nser, som f. Ex. Virk-
somhedernes Omsætning, Bolgebevægelse, fysisk Optik, Maaling
af Varmemængder, Elektrostatik eller Elektrodynamik.

II	. Som Bifag. Kjendskab til de i det foregaaende under
a—e anforte Afsnit, men i mindre Omfang, omtrent som i Chri-
sties Lærebog i Fysik, og der fordres kun saamegen mathema-
tisk Begrundelse, som kan gives ved den i Skolernes mathema-
tisk-naturvidenskabelige Afdeling meddelte elementære Ma-
thematik.

Ogsaa i det Tilfælde, at Fysiken er Bifag, bor Examinan-
den kunne godtgjere, at han har Kjendskab til de fysiske ap-
paraters Indretning i det enkelte og velse i at kunne anstille
saadanne Forsog, som bor kunne fordres af Lareren i Fysik i
en lærd Skole.

X.	Kemi.

Examinanden bor have Kjendskab til de oftest forekom-
mende Grundstoffer og Forbindelser, som have Betydning for
en fyldigere Opfattelse af de vigtigste kemiske Fænomener,
samt de vigtigste naturligt forekommende organiske Forbindel-
ser. Endvidere fordres der ogsaa saa meget Kjendskab til den
kemiske Analyse, at han kan foretage en kvalitativ Underse-
gelse af et ikke meget sammensat uorganisk Stof (ligesom ved
den medicinske Forberedelsesexamen).

IX. Astronomi.

Examinanden skal proves i udvalgte Hovedsætninger af
a) sf erisk Astronomi, b) theoretisk Astronomi, c) Astrofysik,
d) Interpolationsregning og c) Sandsynlighedsregning, hver Post
i saa stort Omfang, som kan foredrages i et Semester med hojst
2 Timer ugentlig.

XII. Naturhistorie og Geografi.

§ 1.	Der skal godtgjores:

a)	i Zoologi en paa sammenlignende Anatomi, Udviklings-
historie og Fysiologi grundet Oversigt over Dyreriget, forbundet
med et storre Kjendskab til den nordiske Fauna, navnlig de hojere
Dyr, og til de vigtigste Træk af Dyrenes geografiske Udbredelse;

b)	i Botanik en paa Morfologi, sammenlignende Anatomi
og Fysiologi grundet Udsigt over Planteriget, forbundet med et
speciellere Kjendskab til Landets Flora, navnlig de hojere
Planter, samt til de storre Træk af Plantegeografien; ,

c)	i Mineralogi en paa Krystallografi, Fysik og Kemi grun-
det Udsigt over Mineralriget, almindelige Kundskaber i Jord-
klodens Udviklingshistorie, samt nojere Kjendskab til de skan-
dinaviske Landes Geognosi.

d)	i Geografi: Mathematisk og fysisk Geografi, derunder
indbefattet Klimatologi og Meteorologi, samt politisk (og histo-
risk) Geogr., derunder indbefattet ethnografisk og statistisk Geogr.

§ 2.	Examinanden maa godtgjere, at han særlig har stude-
ret et selvvalgt Afsnit indenfor de i § 1 nævnte Grænser, som
f. Ex. en storre Dyre- eller Plantegruppes Bygning, biologiske
og geografiske Forhold eller et af de vigtigere Afsnit af de
nordiske Landes Geognosi eller et storre Landomraades geo-
grafiske, fysiske og kulturhistoriske Forhold, samt gjort sig
bekjendt med Hovedtrækkene i sin Videnskabs Historie og
Udvikling. *

De skriftlige og praktiske Prover fastsættes saaledes:

a.	I Dansk. I. Som Hovedfag. To exegetiske Opgaver,
den ene af den ældre danske Litteratur (for 1500), den anden
af den islandsk-norske Oldlitteratur, fremdeles 2 Afhandlinger
223

NORDISK REVY 1883.

224

over Æmner af Sprog-, Litteratur- eller Kulturhistorie. II.
Som Bifag. En exegetisk Opgave (i et læst Stykke af den is-
landske eller gammeldanske Litteratur) og en Opgave i dansk
Litteraturhistorie efter 1500.

b.	I Latin. I. Som Hovedfag. En latinsk Stil, 2 exegeti-
ske Opgaver (en i et læst, en i et ikke læst Forfattersted). 1
Opgave i en af Bidisciplinerne (Antikviteter, Litteraturhistorie,
Grammatik osv.) II. Som Bifag. Stil og Version efter et ikke
læst Forfattersted. •

c.	I Græsk. I. Som Hovedfag. En let græsk Stil, 2 exe-
getiske Opgaver (en i et læst, en i et ikke læst Forfattersted),
1 Opgave i en af Bidisciplinerne (Antikviteter, Litteraturhisto-
rie, Grammatik osv.) II. Som Bifag. To versioner, den ene
efter et læst Forfattersted med de nedvendige Forklaringer,
den anden efter et ikke læst Forfattersted

d.	I de nyere fremmede Sprog. I. Som Hovedfag. To
Versioner med nodvendige Forklaringer (efter et læst og et
ikke læst Forfattersted), samt to Afhandlinger over Æmner af
Sprog-, Litteratur eller Kulturhistorie, den ene affattet i selve
det vedkommende Sprog. II. Som Bifag. En Stil og en Ver-
sion (efter et ikke læst Forfattersted).

e.	I Historie. I. Som Hovedfag. Fire Opgaver, hvaraf
mindst én tages af den særlig studerede Periode. II. Som Bi-
fag. En Opgave i almindelig Historie og en i de Partier af
Historien, hvortil der kræves mere indgaaende Kundskab.

f.	I Mathematik. I. Som Hovedfag. Fire Opgaver tagne
af forskjellige under dette Fag hörende Discipliner. II. Som
Bifag. To Opgaver.

g.	I Fysik. I. Som Hovedfag. Fire Opgaver, tagne af
forskjellige under dette Fag hörende Discipliner. II. Som Bi-
fag. To Opgaver, .

h.	I Kemi. En kvalitativ Analyse af et uorganisk Stof.
Til Udforelsen deraf kan bruges 8 Timer, og Besvarelsen led-
sages af en kort Beretning om Fremgangsmaaden. .

i.	I Astronomi. En skriftlig Opgave. . . _

k. I Naturhistorie og Geografi. Fem skriftlige Opgaver,
hvoraf 1 i hver af de fire under dette Fag hörende Discipliner
og 1 i det af Examinanden særlig opgivne Afsnit.

Opraab.

Det tor antages for almindelig kjendt, at de fra vore
Forfædre i Folkets mundtlige Minde bevarede Folkeviser
og Folkemelodier, Sagn og Æventyr, Skjæmtesagn, Fabler,
Ordsprog, Gaader, Rim og Remser, Bornelege, overtroiske
Meninger, gamle Skikke, sjældne Dialektord o. s. v. er i
Færd med at do ud i Folkemunde, og det tor ligeledes
antages for uomtvistelig erkjendt, at Disse Minder har en
ikke ringe Betydning ej alene som Kulturbilleder af Fol-
kets Liv og Tankesæt i gamle Dage, men ogsaa som poe-
tisk Arv fra Tider, der var saa godt som upaavirkede af
Bogverdenen. I Erkjendelsen af, at det er paa den yder-
ste Tid at faa Resterne af disse Minder opbevarede, der-
som vi ikke skal bære et Ansvar overför vore Efterkom-
mere, tillader undertegnede sig at indbyde danske Mænd
og Kvinder, gamle som unge, til at danne et Samfund,
hvis Formaal skal være at samle baade fra Jylland og fra
Gerne, hvad der endnu kan bringes paa Papiret af hidtil
ikke optegnede Folkeminder, og faa det saaledes opskrevne
forsvarlig bevaret for Efterverdenen. Paa det at Deltagel-
sen for Opskrivningen og Indsamlingen kan blive saa me-
get mere levende, vil det paatænkte Samfund soge fra
Nyaar 1884 at udgive et Fjortendagsskrift, der skal inde-
holde det bedste af, hvad der indsamles, og give nyttige

Vink til alle Samlere om, hvad de især maa soge at faa
optegnet. Der skal ikke være anden Udgift förbunden med
Indtrædelsen i Samfundet end at betale det nævnte Tid-

skrift med 3 Kr. aarlig, og Indmeldelser bedes med for-
noden Oplysning om vedkommendes Navn og Opholdssted
indsendte til medundertegnede. Evald Tang Kristensen, Faa-
rup pr. Rodkjærsbro, inden lste December d. A.

Hvis der bliver et tilstrækkeligt Antal tegnet, udsen-
des der i December til hvert enkelt Medlem trykte Med-
lemslister og Stemmesedler, hvorpaa enhver kan afgive sit
Valg af en Bestyrelse paa 5 Medlemmer til at varetage

Selskabets Tarv.

D. 5te Oktober 1883.

Christoffer Båg0,
Hojskolelærer,
Testrup.

Morten Eskes en,

Friskolelærer,
Odense.

G. F. Feilberg,
Præst,
Darum.

Evald Tang Kristensen,
Skolelærer,
Faarup.

Th. Nielsen,

Folketi ngsmand,
Herning.

H. V. Rasmussen,

Professor,

Kjobenhavn.

N. J. Termansen, -

Klavs Berntsen,
Folketingsmand,
Særslev.

Arthur Feddersen,
Adjunkt,
Viborg.

A. Peter Gaardboe,
Partikulier,
Hedensted.
Martin Kristensen,
Seminarielærer,
Gj edved.

IT. Nutzhorn,
Hojskolelærer,
Askov.

N. C. Rom,
Redaktor,
Kjobenhavn.

C. A. Thyregod,
Forfatter, ■
Kjobenhavn.

Trier,

Landstingsmand,
Gammelby.

Ernst

Hojskoleforestander,
Vallekilde.

Rättelse.

I min artikel i Nordisk Revy n:o 6, sp. 177, har en
rad bortfallit. Ungefär midt på spalten star "Plötz Nya
Elementarkurs i Franska Språket - Systematisk Språklära
på Svenska"; tillägg: Stockholm. Z. Hœggstrôm 1882;
samt i en finsk bearbetning: Fransk språklära för skolor
o. s. v.

J. V.

Innehåll:

Farrar: Apostelen Paulus.

Schrader: Sprachvergleichung und Urgeschichte. ."
Butens: L’origine des exposants casuels en sanscrit.

Spitta-Bey: Contes arabes modernes.	-

Landberg: Proverbes et dictons du peuple arabe.

Lyth: De usu præpositionis per apud Livium.

Kluge: Etymologisches Wörterbuch der deutschen sprache.

Berger : Genmäle.

Fichter: Tabellen der Kohlenstoffverbindungen.

Diverse.	.	.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Stockholm, Kristiania,
Kobenhavn). — Opraab. — Rättelse.

På Nordisk Revy prenumereras antingen genom posten eller bokhandeln. Pris för år (16 n:r) 3,75
(utom postarvode), för prenumeranter å tidningen Upsala 2,50.

-Upsala, Karl Möllersvärd, 1883.
Nr 8.	30 Jan. 1884.

NORDISK REVY
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter.

under medverkan af‘

Prof. A. T. Alin, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. 7. E. Berggren,

Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. f. Boethius, Doc. A. L. Bygden, Prof.
P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. F. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.

H. von Feilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henschen, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Hiding, Doc. O. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. S. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Find, Doc. T. A. Lundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Schéele, Doc. %. H E. Schuck, Doc. S. A. H Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin,
Doc. A. L. A. Söderblom, Doc. y. H Théel, Doc. P. %. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.UPSALA, R. ALMQVIST & J. WIKSELL’s BOKTRYCKERI.

Teologi.

Martensen, H., Af mit Levnet. 1808—1883.
I—III. Kjobenhavn 1883. Pris 8,50.

Bland de många biografiska arbeten af stort intresse,
hvilka under de senast förflutna åren framträdt inom den
danska literaturen, intager biskop Martensens: Af mit
Levnet en framstående plats. Framför alt måste det för
teologen vara af synnerligt intresse att på ett sådant
sätt, som dessa sjelf biografiska «Meddelelser« möjliggöra,
få blicka in i denne framstående mans inre utveckling,
lära känna hans yttre lefnadsöden och hvad han såsom
universitetslärare och biskop verkat, samt höra hans upp-
fattning af tilldragelserna på kyrkans och statens om-
råde under vårt århundrade och hans omdöme om de
många framstående personligheter, med hvilka han stått
i personlig beröring.

Författaren säger sig hvarken känna lust eller ha
förmåga att skrifva en fullständig själfbiografi, hvilken
äfven skulle innehålla bekännelser efter Augustini före-
döme. Hans hufvudsyftemål är att endast framställa en-
skilda delar af sin andliga utveckling, hvilka till äfven-
tyrs kunna intressera yngre män, som befinna sig i ett
liknande inre tillstånd, hvari han själf befunnit sig, samt
att därjämte lemna belysning af enskilda punkter af sitt
offentliga lif.

I arbetets första del skildras barndoms- och skoltiden,
student- och kandidatåren samt den utländska resa, på
hvilken förf, åren 1834—1836 var stadd. I Berlin
gjorde han under denna resa bekantskap med Marheineke,
hvars föreläsningar i symbolik och praktisk teologi han
besökte, och med Steffens, hvilken han hörde föreläsa
naturfilosofi och antropologi. I Dresden besökte han Tieck,
hvars berömda uppläsning af dramatiska arbeten han
var i tillfälle att få höra. Till Heidelberg förde honom
åstundan att lära känna Daub, »den spekulativa teologiens
fader, af hvilken man väntade alla problems lösning».

På biblioteket i H. fann Martensen ett band af Taulers
predikningar samt några få af Eckarts. Bådadera in-
tresserade honom i hög grad, och han beslöt därföre att
egna en grundlig undersökning åt hela medeltidens my-
stik. — I Tübingen gjorde M. personlig bekantskap med
Strauss.

Viktigast för hans utveckling torde hans vistelse i
München hafva varit, där han hörde Schelling och Franz
Bander föreläsa, af hvilka den senare i synnerhet utöfva-
de ett stort inflytande på honom. — Med en viss för-
kärlek skildrar M. sin vistelse i Wien, där han infördes
i en hel krets af literära personligheter, och bland dem
tecknar han tämligen utförligt skalden Lenau, i hvilken
han fick en mycket förtrolig vän. — På hemvägen reste
M. öfver Paris, där han för första gången sammanträffade
med J. L. Heiberg, och där han äfven lärde känna P.
A. Heiberg, Johanne Louise Heiberg samt Carl A. Hag-
berg. —: I den andra delen skildrar förf, bland annat
sitt personliga förhållande till J. H. Paulli, J. A. Dor-
ner, det Heibergska huset, Oehlenschlæger, Grundtvig,
Mynster samt konungahuset. — I den tredje delen fram-
ställas bland annat de uppgifter, han haft att lösa såsom
Sjællands biskop. Af stort intresse är hans teckning af
partierna i och utanför »Folkekirken». . .

På det flärdlösa, åskådliga och tilltalande sätt, som
för Martensens framställning i allmänhet är utmärkande,
har han här skildrat sin långa och rika lefnad, och han
har i en anmärkningsvärd grad förstått att hålla dessa sjelf-
biografiska »Meddelelser» fria från sådant, hvari äfven
hans vänner skulle hafva funnit själfberömmelsen tala.

J. E. B.

Teologisk Tidskrift. Utg. af Martin Johansson. XXIV.

6. Ernst Holmberg, Valdenserkyrkan i Italien. K. Hen-
ning, Bidrag till kännedomen om de religiösa rörelserna
i Sverige och Finland efter 1730. S. L. Bring, Huru skall
 227 NORDISK REVY 1883—1884.228

genom konfirmandundervisningen ett kyrkligt sinne kunna
hos nattvardsbarnen bäst befrämjas? Anmälningar.

Tidskrift . för kristlig tro och bildning. Utg. af
K. H. Gez. von Schéele och U. L. Ullman. II. 1. Red.,
Hvarför tro vi bibeln vara Guds ord? I. J. A. Ekman,
Den gammaltestamentliga historiens betydelse. Pontus
Wikner, Tal öfver Matt. 24, 15—28. Red., Marthin Luther
uppfostraren. E. F. Lochmann, Ett bref från Darwin,
jemte aforismer.. Anmälningar.

Afskedsm0det i Kjobenhavn med missionær Skrefsrud
og fru Börresen 16—19 okt. 1883. Kjobh. 1884. I kom-
miss. hos Lehmann & Stage.

Juridik.

Matthiass, B», Das Foenus nauticum und die
geschichtliche Entwicklung der Bodmerei. IV, 132 s.
8:o. Würzburg (Stuber). 1881. 3. Mk.

Inom sjörätten finner man mer än en rättsbildning,
som afviker från den allmänna rättens institut. En så-
dan sjörättslig egendomlighet är bodmerilånet. Utmärkande
för detsamma är dels, att långifvaren njuter panträtt och
förmånsrätt i skepp, frakt eller inlastadt gods, dels ock
att han endast ur dessa föremål, men ej ur gäldenärens
öfriga förmögenhet, äger söka sin betalning, så att han,
om olycka under resan inträffar, kan komma att gå för-
lustig sin fordran. Det är detta rättsinstituts historia
förf, i föreliggande arbete företagit sig att skildra. Ilan
följer dess spår ända tillbaka till den indiska lagstift-
ningen, genomgår de romerska rättskällornas stadganden
samt institutets utveckling under medeltiden och söker
slutligen uppvisa, i hvilken mån den nu gällande rätten
kan anses vara en fortbildning af äldre grundsatser.

I dess nuvarande tyska form anser han bodmeriet vara
en användning af den äldre tyska rättens panträttsliga insti-
tut, "Satzung", sådant detta framträdde i dess yngre form,
under det att det romerskt-rättsliga "foenus nauticum"
hade en väsentligt annan karakter, hvaraf spår återfinnas
i den franska lagstiftningen. •

Förf:s arbete, hvilket vitnar öm icke obetydlig be-
läsenhet, måste anses såsom ett intressant bidrag till
sjörättens historia; praktiska konsekvenser med hänsyn
till uppfattningen af själfva institutet, sådant det är, har
förf, icke sökt draga.

I. Afzelius.

Borght, van der, R. Statistische Studien über
die Bewährung der Actiengesellschaften. 328 s. 8:o.
Jena, Gustav Fischer 1883. 8 Mark.

I denna skrift, hvilken utgör 3:dje bandets första
häfte af Conrad’s ”Sammlung nationalökonomischer und
statistischer Abhandlungen” o. s. v., utgår förf, från, att
den särskildt i hans hemland mycket diskuterade frågan
om aktiebolagets lämplighet och användbarhet såsom form
för affärsföretag ej kan lösas, utan att man dels ej nöjer
sig med mer eller mindre abstrakta resonnemang, utan in-
går på en. undersökning af den erfarenhet angående aktie-
bolag, som föreligger, dels vid tillgodogörande af denna
erfarenhet skiljer emellan olika områden af affärslifvet

samt söker besvara frågan särskildt för hvart och ett af
dessa. Förf, har sökt att i ofvanstående arbete lämna
ett bidrag till en dylik lösning af frågan.

Sedan han sid. 1—8 lämnat én öfversikt öfver den
värdefullare delen af litteraturen angående aktiebolag, un-
dersöker han sid. 9—22 aktiebolagets och privatföretagets
resp, företräden och brister, i den mån dessa kunna här-
ledas ur kännedomen om å ena sidan dessa båda affärs-
formers karaktäristiska sidor, å andra sidan affärs- och
näringslifvets allmänna förhållanden och fordringar. Pri-
vatföretaget utmärker sig därigenom, att affärsinnehafva-
ren personligen bär ansvaret för affärens gång, i det han
får stå risken af företagets misslyckande, samt genom den
själfständiga och oafhängiga ställning, som affärsinnehaf-
varen såsom sådan intar. Aktiebolaget åter utmärker sig
därigenom, att affärsinnehafvarnas (aktieegarnas) ansvar
är begränsadt och risken delad dem emellan, samt genom
saknaden af en verkligt intresserad ledare af affären.
Han visar vidare, huru dessa egendomligheter måste göra
sig gällande i form af företräden och brister hos de båda
formerna af affärsföretag. Denna framställning erbjuder
visserligen egentligen intet nytt, men utmärker sig dels
genom ett klart och bevisande angifvande af samman-
hanget mellan hvardera affärsformens utmärkande egen-
skaper å ena sidan och dess företräden och brister å den
andra, dels genom sträfvan att så opartiskt som möjligt
skipa rätt mellan de båda affärsformerna. Han kommer
därvid till det resultatet, att aktiebolagsformen dels är
nödvändig på de områden af näringslifvet, där hvarje sär-
skildt affärsföretag erfordrar så stort kapital, att detsam-
ma ej skulle kunna anskaffas af enskilda affärsmän, dels
lämpar sig väl för sådana områden, som ej erbjuda stora
växlingar i konjunkturerna, utan inom hvilka de särskilda
affärsföretagen arbeta så att säga mera automatiskt. Aktie-
bolagets egentligaste användbarhetsområde skulle altså blifva
de slags företag, som ha att uppvisa båda dessa förutsätt-
ningar.

Han skrider därefter till-att pröfva och närmare pre-
cisera dessa på abstrakt väg vunna satser genom erfaren-
heten angående aktiebolag och stöder sig därvid på ett
mycket rikhaltigt och omfattande statistiskt material,
hämtadt från Tyskland och Österrike—Ungern. Denna
statistik, hvars tillförlitlighet vi ej kunna pröfva, omfat-
tar för en längre följd af år uppgifter angående bolagens
utdelningar, aktiernas kurser, aktiekapitalernas storlek,
skulder, reservfonder m. m.; alla dessa sidor måste beak-
tas vid bedömande af företags framgång. Han kommer
därvid efter en minutiös undersökning till följande resul-
- tat. Aktiebolaget lämpar sig för bankaffärer (i egentlig
mening, ej s. k. crédit mobiliers), försäkringsrörelse, järn-
vägar samt inom den egentliga industrien för gasfabrika-
tion, transportindustri, grufvor och bruk. I afseende å
textil- och gummiindustrien äro siffrorna sådana, att man
: endast med reservation kan beteckna dessa områden så-
: som lämpliga för denna affärsform. Nu visar samma sta-
tistik, dels att i alla dessa grenar af affärsföretag, med un-
: dantag af vissa delar af textilindustrien samt gummiindu-
strien, de särskilda företagen erfordra stora kapital, dels
att, med undantag af textilindustrien och måhända gruf-
driften, växlingarna i konjunkturerna äro mycket eller jäm-
: förelsevis ringa.

€
229	NORDISK REVY 1883—1884.	230

Förf, betonar emellertid och med rätta, att detta re-
sultat ej kan anses strängt bevisadt genom förf:s arbete,
och detta på grund af materialets begränsning och svå-
righeten att tyda detsamma. Naturligt är ock, att frågans
lösning på den af förf, inslagna vägen kräfver en sta-
tistik från alla kulturländerna och för en längre tid. Men
en sådan statistik af tillräckligt tillförlitlig beskaffenhet
är ej möjlig förr, än alla aktiebolag åläggas att offentlig-
göra tämligen speciella årliga redogörelser för sin affärs-
verksamhet. Ett sådant åläggande är ju också behöfligt _
såsom ledning för allmänheten vid placeringar af penningar
i affärsföretag.

- Man måste akta sig att ur författarens arbete draga
den slutsatsen, att privatföretag skulle kunna bedrifvas
med framgång eller med större framgång än aktiebolag på
alla de områden, där aktiebolag i allmänhet ej lyckats.
Ty det är väl att observera, att förf:s statistik endast
gäller aktiebolag. Med afseende å privatföretag får man
nöja sig med de resultat, som på rent teoretisk väg kunna
vinnas, då väl aldrig någon användbar statistik angående
dessa torde kunna erhållas.	D. D.

Nationalekonomisk Tidsskrift. Udg. af Will. Schar-
ling og Aleksis Petersen-Studnitz. N. R. I. 6. Will.
Scharling, Ind- og Udvandring til Danmark 1820—82.
m. m.

Ugeskrift for Retsvæsen. Redig, af 0. J. Levison.
1883. n. 66—80. Domme. m. m.

Norsk Lovtidende. 2:den Afdeling. 1883. 2. Sam
ling af Love, Resolutioner m. m. — 3. Handels- og
Sofarts-Traktater mellem de forenede Riger og Spanien,
afsluttede i Madrid den 15:de Marts 1883. Resolutioner,
cirkulær m. m.	.

Tidskrift utgifven af Juridiska föreningen i Fin-
land. 1883. 2. J. J. Nordström, Historisk inledning
till 1851 års skogslag. R. A. Wrede, Om begreppet
litis contestatio och dess betydelse för den nyare process-
rätten. Jurid. fören:s förhandl. öfver 1883 års öfver-
läggningsämnen. Rättsfall. Juridisk bibliografi.

, Norsk Retstidende. 1883, N:o 37. Repertorium for
praktisk lovkyndighed. Statsminister Stangs Afhandling
om Sanktionsretten. Professor Auberts Vexelret. Domme.

m. m. N:o 38. En fremstilling af hele Nutidens oftent-
lige Ret. Les constitutions modernes. En ny tydsk
Fremstilling af Vexelretten. En samling af alle Landes
Handelslove. Svensk litteratur. Domme. m. m.

Marquardsen, Heinrich, Handbuch des öffentlichen
Rechts der Gegenwart in Monographien. Erster Band, er-
ster Halbband: Allgemeines Statsrecht von Carl Gareis;
Staat und Kirche von Paul. Hinschius; XIV o. 380 s.,
stor 8:0; pr. 9 Mk. (för icke subskribenter 14 Mk.). —
Zweiter Band, erster Halbband: : Das Staatsrecht des
deutschen Reiches von Paul Laband; Das Staatsrecht der
Reichslande Elsass—Lothringen von .A. Leoni; VIII o.
308 s., stor 8:o; pr. 8 Mk. (för icke subskribenter 12
Mk.). — Freiburg i. B. & Tübingen, J. C. B. Mohr
(Paul Siebeck).

:	Voigt, Moritz, Die XII Tafeln. 1 Band. Geschichte und
allgemeine juristische Lehrbegriffe der XII Tafeln nebst

deren Fragmenten. XII o. 859 s., 8:0. Leipzig, A. G.
Liebeskind. /

Hagerup, Francis, Om Kjob og Salg. Forelæsninger
holdte ved Kristiania Universitet Vaaren 1883. Særaf-
tryk af »Norsk Retstidende» for 1883. 128 s., 8:0; Kra
H. Tangen.

Filosofi.

Eduard Zeller: Grundriss der Geschichte der
griechischen Philosophie. Leipzig, Fues. 1883. 317
s. 8:o. 4 M. 40 Pf.

Man har år efter år vid våra svenska universitet
klagat öfver bristen på lämpliga elementararbeten i de
filosofiska disciplinerna, ej minst i filosofiens allmänna hi-
storia. Af svenska arbeten äro prof. S. Ribbing’s bekanta
»Grundlinier» det enda, som ej nu är föråldradt, i detta
ämne; men, ehuru dessa visserligen i sin strama skema-
tiska framställning inrymma en rikedom af antydningar
och hänvisningar, som vid studiet af vidlyftigare arbeten
äro ovärderliga, så duga de dock — såsom deras förf,
också själf utsagt — på intet sätt att sätta i stället
för utförda framställningar. Ingen af de många tyska
handböckerna är häller fullt lämplig för de nutida
svenska nybörjarna i filosofi. Hegels epokgörande arbete
kan ej längre göra oss samma tjänst, som våra fäder;
det är därför alt för mycket afvikande från nu i vårt
land allmänt gällande filosofiska och historiska åskåd-
ningssätt. Och Schwegler's kompendium, som emellanåt
här blifvit användt, har alltid varit för mycket ytligt
äfven i de delar, där det ej nu är föråldradt. Man har
därför så godt som uteslutande varit hänvisad till E.
Erdmann’s »Grundriss», — ett arbete, som dock är väl
hårdläst och dessutom alt för omfattande (omkr. 1500
stora sidor), för att vara fullt lämpligt såsom första ele-
mentarbok i ämnet.

Man har därför äfven i vårt land skäl att med glädje
hälsa underrättelsen om, att den erkände mästaren i den
filosofiska historieskrifningen dr Eduard Zeller utgifvit en
kortfattad framställning af den grekiska filosofiens historia
— eller af just den del af nämda vetenskap, hvari sak-
naden af ett dugligt kompendium kanske varit allra mest
känbar, ity att kunskapen däri framför alt utgör det
filosofiska studiets utgångspunkt och grundval. Såsom
ingen annan hade Zeller dokumenterat sig som den rätte
mannen för att gifva oss den härför erforderliga läroboken.
Genom sitt omfattande verk: »Die Philosophie der Grie-
chen», hvars tredje upplaga nu är fulländad, har han obe-
stridligen tillkämpat sig rangen af vår tids främste kän-
nare af i fråga varande ämne, liksom han såväl genom
detta sitt hufvudarbete, som genom sin mera populärt
hållna »Geschichte der deutschen Philosophie seit Leibnitz»,
visat sigi ovanlig grad mäktig ett på en gång lättfattligt
och fullt vetenskapligt framställningssätt.

Ehuru vi naturligen ej anse oss kompetenta att be-
döma en sådan mästares arbete, ha vi dock trott oss böra
därpå fästa den svenska allmänhetens uppmärksamhet, lå-
tande arbetet karaktärisera sig själf genom följande ut-
drag ur förordet;
231 .	NORDISK REVY 1883—1884.	232

Förf, uppgifver såsom sitt arbetes syfte att »gifva
de studerande ett hjälpmedel för de akademiska föreläs-
ningarna, hvilket skulle underlätta deras förarbete och
bespara dem det tidsödande upptecknandet efter dikta-
men, utan att dock gå lärarens föredrag i vägen eller
ålägga det bojor».—»Jag har därföre gjort till min uppgift»,
fortsätter förf., »att af de filosofiska systemen och för-
loppet i deras historiska utveckling gifva mina läsare en
bild, som innehåller alla väsentliga drag, och äfven lämnar
de viktigare literaturhänvisningarna och källcitaterna. Men
liksom jag i sistnämda afseende inskränkt mig till det ound-
gängligaste, så har jag också i den historiska framställningen
enligt regeln blott i korthet antydt de punkter, till hvilka
man lämpligen kan anknyta allmännare historiska betrak-
telser eller ock speciellare förklaringar och undersökningar,
eller vid hvilka tillägg till mitt större arbete synts be-
höfliga. En utförligare tillsats af sistnämda art innehål-
la tredje och fjärde paragraferna (om källskrifter och
andra framställningar af ämnet). Mina grundlinier äro
närmast afsedda för nybörjare.»

. - S—e.

I Ny svensk tidskrifts första häfte för detta år
har prof. Axel Nyblæus anmält Boströms af doc. Edfelt ut-
gifna skrifter l:sta delen. Den andra delen var ännu ej
utkommen, då prof. Nyblæus nedskref sin uppsats. Han
gifver oss en studie öfver Boströms utvecklingshistoria,
för hvilkens riktighet han, åtminstone rörande väsentliga
punkter, finner stöd i de af doc. Edfelt ntgifna skrifterna
af Boströms hand. Särskildt gör han (mot doc. Burman)
gällande ett nära sammanhang mellan Grubbes och Bo-
ströms filosofiska tänkande. Dessutom egnas en ganska
utförlig granskning åt den uppsats, om Boström, med hvil-
ken doc. Edfeldt inledt samlingen, Hans granskning går
ut på att visa, det doc. Edfeldt »gör sig skyldig till en
missuppfattning af en af hufvudpunkterna i Boströms sy-
stem, en missuppfattning som är af så genomgripande
natur, att den verkar upplösande på hela den Boströmska
verldsåsikten». Tvistepunkten rör frågan om den närmare
beskaffenheten af de gudomliga ideernas fullkomlighet.

Spencer, Herbert, Utvecklingsläran, öfvers. från en-
gelska originalet ”A system of synthetic philosophy, Vol.
I, First principles” af Victor Pfeiff. 2. (s. 241—501)
Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell. Pr. 3 kf.

Kleen, Bichard, Försök till framställning i naturrätt
och rättsliga förbegrepp. Förra afdelningen: Allmän na-
turrätt. Förra delen: De naturliga rättsbegreppens gil-
tighet. Senare bandet. 500 s. (715—1214), stor 8:o.
Stockholm, Jos. Seligmann & c:o. Pr. 6: 50.

Historia.

Schrader, Eberhard. Die Keilinschriften und
das Alte Testament, mit einem Beitrage von D:r
Paul Haupt. Zweite umgearbeitete und sehr vermehrte
Auflage. Nebst chronologischen Beigaben, zwei Glos-
saren, Registern und einer Karte. Giessen. J. Ric-
ker’sche Buchhandlung. 1883. VII och 618 sidor
stor 8:o. (Boklådspris 16 Mark).

De framsteg, som läsningen och tolkningen af kil-
inskrifterna hafva gjort, isynnerhet under de senaste årti-
ondena, i förening med de städse fortgående fynden i de
af årtusendens grus täkta ruinerna af de fordom blomstrande
städerna vid Euphrats och Tigris’ stränder, hafva i
våra dagar spridt ett öfverraskande och alt mer klar-
nande ljus öfver ett af de älsta och hittills dunklaste
skedena i den mänskliga odlingens historia. Ur dessa
ruiner talar till oss en uråldrig civilisation, bevitnad af
talrika, till en del blomstrande städer; af sorgfälligt od-
‘lade och med dammar mot flodernas öfversvämningar skyd-
dade åkerfält, vingårdar och olivplantager; af en genom
införsel af utländska racedjur främjad boskapsskötsel; af
en af vägar och kanaler underlättad samfärdsel till lands
och vatten; af en högt uppdrifven industri och konst,
hvilkas alster dels omnämnas i inskrifterna, dels afbildas
på minnesvårdarna och de kongliga palatsens skulpterade
: väggtaflor, som man skulle kunna kalla den tidensgobeliner ;
af ståtliga af konsten smyckade palats och tempel; och fram-
för alt af talrika offentliga och enskilda urkunder (bland
de senare en babylonisk bankirfirmas räkenskaper) och en
rik literatur, som, tack vare det vanligtvis af 1er bestående
skrifmaterialets beskaffenhet, trotsat både lågornas härjande
framfart och tidens gnagande tand. — En mängd franska,
engelska och tyska forskare hafva i ädel täflan bemödat
sig om att afslöja denna länge dolda forntids hemligheter.
I dessa forskares led intager Eberhard Schrader ett bland
de främsta rummen. Redan förut känd såsom teolog och
bibeltolkare (De Wette-Schrader, Einleitung in die kanon,
und apokryph. Bücher des Altem Testaments, etc. Ber-
lin 1869), har han under de båda senaste årtiondena
företrädesvis egnat sig åt den chaldäisk-assyriska språk-
och fornforskningen. Redan år 1872 utgaf han första
upplagan af sitt arbete: »Die Keilinschriften und das Alte
Testament», (i citat betecknadt K. A. T.). Detta efter-
följdes sex år senare af ett annat för både språk- och
historieforskaren högst värdefullt verk, »Keilinschriften und
Geschichtsforschung (K. G. F.), ein Beitrag zur monu-
mentalen . Geographie, Geschichte und Chronologie der As-
syrer, Giessen 1878, VIII, 558 sidd. 8:o. Dessutom har
han författat åtskilliga mindre afhandlingar i assyrisk
fornforskning, af hvilka vi här vilja nämna tvänne: »Die
Namen der Meere in den assyrischen Inschriften» ( i»Ab-
handlungen der Berliner Akademie der Wissenschaften»
för år 1878) och »Zur Kritik der Inschriften Tiglath-
Pileser’s, des Asserhaddon und des Assurbanipal» (a. st.
för år 1879 [1880]).

Det förstnämda arbetet (K. A. T.), hvars förlidet år
utgifna nya, omarbetade och betydligt utvidgade upplaga är
föremålet för denna anmälan, kan betecknas såsom en på
de chaldäisk-assyriska kilskrifts urkunderna grundad kom-
mentar till Gamla Testamentets skrifter. Det börjar med
en ganska intressant jämförelse mellan den bibliska och
den chaldäiska skapelsehistorien, de hos Hebräerna och
Chaldäerna gängse sägnerna om »den stora floden» (»syn-
dafloden», såsom den blifvit kallad, väl på grund af ett
missförstånd af det tyska ordet »Sindfluth») o. s. v. Äf-
ven de i Mose b. I, 10 (folkstamtaflan ; jfr Krönike-b. I, 1)
förekommande folknamnen finna riklig belysning genom de
af förf, meddelade utdragen ur de assyriska inskrifterna.
Särskildt vilja vi fästa läsarens uppmärksamhet på den till-
233	.	NORDISK REVY 1883—1884.	234

talande lösning, förf, söker gifva den dunkla och mycket
omordade gåtan om Nimrods, d. v. s. Chaldäernes, förmenta
kuschitiska börd. Enligt hans i anmälarens tanke högst
sannolika förmodan härrör nämligen denna uppgift från
enförhastad identifikation af namnen Kusch (Ägypt.
Kesch==Äthiopien, Nubien) och Kasch, Kaschi, som i kil-
inskrifterna betecknar ett i Chaldäen bosatt folk, antag-
ligen af den semitiska stammen. Sammaledes belysas de
i Gamla Testamentets följande böcker förekommande
folk- och ortnamnen. — Af största intresse för histo-
rieforskaren är dock den kontroll, som G. Testamen-
tets historiska beståndsdelar, isynnerhet Konunga- och
Krönikeböckerna, underkastas medels de assyriska in-
skrifterna. Det visar sig härvid, att, såsom förf, själf
anmärker, de bibliska källornas uppgifter rörande själfva
händelserna i alt hufvudsakligt bekräftas och ofta full-
ständigas af de assyriska urkunderna, ja, att mycket
i de förra först genom de senare får sin rätta belysning
och nöjaktiga förklaring; men att däremot de först under
och efter exilen författade och ur äldre krönikor utdragna
Konunga- och Krönikeböckernas kronologi, som äfven
lider af inre motsägelser, måste beriktigas med ledning
af de assyriska källorna,hvilkas kronologiska tillförlit-
lighet vi äga flera säkra medel att kontrollera. I Assy-
rien uppkallades nämligen året efter någon hög, till års-
fadder (eponymos) utsedd ämbetsman, eller efter konungen,
hvilken t. o. m. Tiglath-Pileser II (reg. 745—727) regel-
mässigt själf innehade denna värdighet det andra (fulla)
året af sin regering. Af en sådan »limmu-» (eponymats-)
längd har man efter hand upptäkt flera fragment, som
till en del blott äro särskilda, men hvarandra fullständi-
gande utdrag ur samma urkund. Härigenom har man
lyckats fastställa den, såsom förf, bevisat, oafbrutna raden
af dessa assyriske årsfaddrar fr. o. m. år 892 t. o. m. år 666
f. Kr. Ett af exemplaren, omfattande tidskiftena 817—723
och 708—704 f. Kr., innehåller tillika för hvarje år korta
anteckningar rörande de märkligaste händelserna, såsom
härnadståg, pest, uppror o. s. v. Då dessa längder fr.
o. m. år 747 f. Kr. (Nabonassars æra) löpa parallelt med
den så kallade Ptolemäiska kanon, hvars kronologiska
tillförlitlighet till fullo bekräftats af nyare astronomiska
beräkningar, så kan man genom jämförelse med densamma
noggrant bestämma, hvilket år före vår tidräkning mot-
svaras af hvarje »limmu» (eponymat) i förutnämda limmu-
längd. Och det sålunda faststälda kronologiska skemat har
tillika sjelf vunnit en lysande bekräftelse genom nyare
astronomiska beräkningar. I den annalistiska limmulängden
omtalas nämligen, att under konung Assur-danil III:s
regering och Purilsagali’s eponymat (763 f. Kr.) en sol-
förmörkelse inträffat i månaden Schivanu (Maj—Juni);
men noggranna astronomiska beräkningar (för hvilka förf,
redogjort i K. G. F. sid. 338 o. ff.) hafva ådagalagt, att
én solförmörkelse verkligen ägde rum d. 15 Juni nämda
år, och att den var nära total i Ninive. Genom denna
bevisade tillförlitlighet erbjuder oss den chaldäisk-assy-
riska kronologien ett säkert medel att kontrollera och
rätta den bibliska. I ett viktigt och för Israeliterna
epokgörande fall stämma de fullkomligt öfverens, nämli-
gen rörande Samarias eröfring af Assyrierne år 722 f.
Kr. (Dock bör härvid Konunga-b. II, 18, 9 o. ff. rät-
tas därutinnan, att det visserligen var Salmanassar [IV]
som började belägra Samaria, men att det först var hans 1

[äfven af Esaias c. 20 omtalade] efterträdare Sarrukin
[Sargon] som intog det.) Men ju mera man från denna
tidpunkt går tillbaka i tiden, desto mera växer skiljak-
tigheten mellan den bibliska och den assyriska kronolo-
gien. Så skall t. ex. konung Achab af Israel enligt den
förra hafva regerat 917—897 f. Kr.; men ur assyriska
inskrifter från konung Salmanassar II:s tid framgår, att
denne konung i det blodiga slaget vid Karkar år 854 f.
Kr. besegrade konungen af Damaskus och hans bunds-
förvandter, bland hvilka äfven var konung »Achabbu»
(= Achab) af Israel. Af en annan assyrisk inskrift
från samme konungs tid erfara vi, att konung Jehu af
Israel, som enligt den bibl. kronologien skall hafva rege-
rat 884—856 f. Kr., erlade skatt till Salmanassar under
dennes krig med konung »Chazailu» (Hazaél) af Dama-
skus 842—838 f. Kr. Vidare har förf, på ett öfvertygande
sätt ådagalagt, att den i Kon. b. II, 15, 19 omtalade
konung Phul (Pul) af Assyrien, till hvilken konung Me-
nachem af Israel erlade tribut, var ingen annan än Tig-
lath-Pileser II, som i Ptolem. kanon kallas ITGQos = As-
syr. Pulu, hvilket antagligen var hans ursprungliga namn.
Men i sammanhang härmed rättar förf, den bibl. kronologien
för denna tid. Af de assyriska inskrifterna framgår
nämligen, att konung »Azrijahu» (Azarjah) af Juda omkr.
år 740 f. Kr. förde krig med Tiglath-Pileser; att »Mini-
chimmi af Samerina» (Menachem af Samaria) år 738 er-
lade tribut till den sistnämde; att »Jahuchazi» (Jo-achas,
Achas) af Juda år 734 med skänker utverkade sig hans
bistånd mot »Pakacha» (Pekach) af Israel och »Rasannu»
(Rezin) af Damaskus, och att den assyriske konungen
år 732 (icke 740) intog sistnämda stad. —Detsamma
gäller till en del äfven om tiden efter Samarias fall. Så
har förf, med ledning af de assyriska källornas vitnesbörd
bevisat, att Sanheribs bekanta tåg till Palästina företogs
först år 701, icke år 714 f. Kr.,* såsom man förr lika
allmänt,som oriktigt antagit.

Af dessa spridda antydningar, till hvilka anmälaren
här måste inskränka sig, torde emellertid läsaren kunna
sluta till den stora och viktiga betydelse, som Schraders
ifrågavarande arbete, isynnerhet i sin nya, omarbetade
upplaga, äger, såväl för den fördomsfria bibeltolkningen
och bibelkritiken, som för den på autentiska urkunder
grundade häfdaforskningen.

Man bör äfven hålla förf, räkning, för det han till
sina öfversatta utdrag ur assyriska inskrifter städse bi-
fogar urtexten, återgifven med latinska bokstäfver; ty
härigenom är äfven den läsare, som icke kan läsa kil-
skriften, satt i tillfälle att, med tillhjelp af de bifogade
glossarierna, själf pröfva öfversättningens noggrannhet.

Såsom bilagor innehåller boken de hittills upptäkta
fragmenten af den nämda limmulängden, den ptolemäiska
kanons konungalängd, med bifogande af konungarnas rätta
assyriska och persiska namn, och tvänne glossarier, det
ena af Paul Haupt och särskildt hänförande sig till den
chaldäisk-assyriska berättelsen om den »stora floden».
Därpå följer ett namn- och sakregister, som för forskaren
i hög grad underlättar bokens användande, och slutligen
en af H. Kiepert utarbetad karta, hvarå ortsnamnen åter-
gifvas så, som de läsas i inskrifterna, men, där så behöf-
ves, med bifogande af de vanliga (hebräiska eller gre-
kiska) namnen.

S. F. H.
235

NORDISK REVY 1883—1884.	236

Historisk Tidsskrift. Udg. af den danske historiske
Forening. 5. R. IV. 2. L. Koch, Oplysninger om For-
holdet mellem Struensee og det danske Kancelli. C. F.
Bricka, Jakob Jespersen, en dansk Humanist paa Re-
formationstiden. J. N. Madvig, Et Bidrag til historisk
Belysning af Tanker .om Slesvigs Deling som Lösning
af den dansk-slesvigholstenske Strid. Otto Blom, Danske
Stykkesteberier för Metalskyts. Literatur. Smaastykker.

Aarboger for nordisk oldkyndighed og historie,
udg. af det Kongel. Nord. Oldskrift-Selskab. 1883.
3. 4. George Stephens, Prof. S. Bugges Studier over
nordisk Mythologi. Oversat efter “Mémoires des An-
tiquaries du Nord 1882—1884“ og gjennemset af Forf.

Literaturhistoria.

Schöldström, Birger. Förbiskymtande skuggor.
Minnen och anteckningar. 265 ss. 8:o. Sthlm. Wilh.

Bille. '

. Ofvanstående samling är väl egentligen af författa-
ren afsedd att vara en skönliterär produkt, ungefär i
samma stil som Blanche’s Bilder ur verkligheten; och fä-
ster man sig vid den lätta och behagliga formen, kan
arbetet äfven med framgång upptaga täflan med denna
föregångare. Åtskilliga uppsatser — ehuru äfven de skrifna
med samma lediga penna — förtjäna dock att inrangeras
inom literaturhistorien. Vi fästa oss särskildt vid de
båda uppsatserna om Lucidor. Författarens lyckliga
upptäkter angående denne skalds lefnadsöden hafva väl
förut varit bekanta för forskare, och resultaten äfven för
allmänheten; men detta hindrar ej, att man bör känna sig
tacksam, ätt hr Schöldström nu meddelat dem i en för
hvar och en tillgänglig upplaga. Äfven uppsatserna öm
»Trompeten» och hjälten i Blanche’s lustspel» Ett resande
teatersällskap» sakna ej sitt historiska intresse. Förf:s
skildring af musikprocessen har kanske mindre betydelse,
då sanna förhållandet redan är kändt genom De Geers
lefnadsteckning af Järta, hvilken afhandling egendomligt
nog ignoreras af förf. En vinst hade varit, om korrektur-
läsningen af de latinska sentenserna varit noggrannare,
så att man sluppit se rediculum, jurare verba magistri,
concilium abeundi o. d.

H. S.

Gigas, E., En spansk Marsk Stig. Særtryk af
Nord, tidskr. f. filol. Ny række. VI.

D:r Grigas har i denna synnerligen intressanta studie
fästat uppmärksamheten på, att Löpe de Vega i en af
sina bästa historiska dramer, El principe despenado, be-
handlat samma ämne, som är bekant från de danska Marsk-
Stig-visorna. Förf, kommer efter en sorgfällig och läro-
rik undersökning af Navarras historia till det resultat,
att Löpe hämtat sitt ämne från två navarresiska sägner,
som han sammangjutit och delvis modifierat, men vågar
icke uttala sig om, huruvida Marsk-Stig-motivet möjligen
införts i Spanien från Tyskland, utan påpekar blott, att
man synes kunna samla en hel grupp af hvad man
kunde kalla Marsk-Stig-sägner från skilda folk och tider,
som möjligen kunna stå i samband med hvarandra. -

En utförligare studie af dessa sägner i dess olika
behandling skulle vara af största intresse, och vi hoppas,
att förf, kanske i framtiden vill skänka oss en sådan.

Vi äro honom emellertid nu tacksamma för, att han
påpekat den intressanta likheten mellan det danska motivet
och det spanska uti Lope de Vegas storslagna drama,
som är en af den spanska dramatikens mest karakteri-
stiska företeelser.	:

H. v. F.

Schück, Henrik, William Skakspere, Hans lif och
värksamhet. En historisk framställning. Med tecknin-
gar. Förra hälften, IV + 160 ss., 8:0. Sthm, Jos.
Seligmanns förlag. Pr. 2,50.

Samlaren. Utg. af Sv. Literatursällskapets ar-
betsutskott. IV. 1. Redogörelse för Sv. Literatur-
sällskapets årsmöte. G. E. Klemming, Guds Verk
och Hvila. G. E. Klemming, Anteckningar af och
om Buréus (början). I. Fehr, Fabeln omKärleken och
Dårskapen i den svenska literaturen och något om
dess utländska förebilder. Karl Warburg, Literatur-
historiska anteckningar. G. Stjernström, Literaturhi-
storisk bibliografi 1882.----Smärre meddelanden. —
Frågor.	•

Klassiska språk.

Dahl, Bastian: Die lateinische Partikel Ut. (Kri-
stiania universitetsprogram, utgifvet af J. P. Weisse);
VI. + 304 ss. stor 8:o. Kristiania (tryckt hos Gron-
dahl & son) 1882.

Denna af det norska universitetet med Kronprinsens
guldmedalj belönade prisskrift har redan väkt förtjänt
uppmärksamhet i den filologiska verlden, särskildt i Tysk-
land. Hr Dahls arbete innehåller också en så utförlig,
på faktiskt material så rik framställning om ut, att man
förgäfves skall söka dess like, icke blott i detta ämne
utan äfven i flere andra delar af den likväl i århundra-
den så mycket omtuggade latinska grammatiken. Boken
bör sålunda redan härför vara lika välkommen för forska-
ren på detta område som för alla latinlärare, hvilka stfäfva
till att med själfständighet arbeta i sitt kall och icke
vilja helt och hållet efter traditionella läroböcker före-
draga sitt ämne. Författarens förtjänst inskränker sig
icke blott och bart till materialsamlarens, utan han har
i många punkter med skärpa i omdömet begrundat de
språkbruk, för hvilka han redogör; han har utan att fara
efter spetsfundigheter gjort fina distinktioner i ett och
annat, som förut sammanblandats, och i allmänhet med
konsekvens fasthållit de grundsatser, han själf uppstält
för sig. Tillika upptager han ganska fullständigt resul-
taten af föregångares arbeten och låter särskildt nordiske
filologer rätt vederfaras, något som, naturligt nog, icke
alltid göres af de stora kulturländernas vetenskapsmän,
icke ens alltid af nordbor själfva. Det är. — för att i
förbigående anmärka detta — i själfva verket oftast lättare
att få i hop den utländska litteraturen i ett ämne än
äfven det lilla, som nordiska forskare i strödda skrifter
offentliggjort.
237.	NORDISK REVY 1883—1884.	238

För lärare i latinska språket skall särskildt ett stycke
i boken hafva stort intresse, nämligen den grundliga fram-
ställningen om konjunktivens och optativens grundbetydelse
och öfverhufvud inledningen till läran om ut med konjunktiv.
I allmänhet kan man någorlunda lita på författarens nog-
grannhet i detaljer, nämligen I det hufvudsakliga, ehuru
visserligen i synnerhet korrekturet icke blifvit skött med
tillbörlig omsorg. Redan därför måste försiktighet vid
användandet af denna monografi på det allvarligaste an-
befallas läsaren. Det kan inträffa, att på en enda sida
en hel mängd fel förekomma, dels genom sin påtag-
liga grofhet stötande ögat, dels åter möjligen förledande
till misstag. Så ha vi sid. 9 följande: Plaut. Asin. 982
för 892, där dessutom vanligen skrifves ausculatur, icke
osculatur; Aul. 410 (413) läser Götz (1881) alls icke ut,
såsom förf, efter Wagner; nu för tiden skrifves dessutom
attat, icke atat; Aul. 52 (eller frgm. 2) gillar väl nu-
mera ingen admemordi, utan admemordit; Bacch. 876
cavnufex; Capt. 416 (419); 477 för 579; Cas. 363 ba-
sinam för Casinam; de ur Plaut. Cas. citerade verserna
328 och 454 torde följa på hvarandra; Epid. 672 exen-
terarit för exenteravit; Men. 829—830 äro ofullständigt
citerade och höra icke till detta sammanhang (jfr. sid. 20
Men. 830); Mil. 467 sublinetur for sublinitur; 1223 amare
for amari. Det är ”vackert” så för en sida!

Hvad nu själfva författarens forskningsmetod angår,
kunna vi icke gilla den. Ehuru vi, som nämdt, icke
förneka, att förf, frambragt en ganska duglig och använd-
bar monografi, anse vi dock, att hans möda icke mot-
svarar resultatet. Han har i allmänhet följt den traditio-
nella uppfattningen; af denna är uppställningen i stort och
smått betingad, icke så mycket af en sträfvan att uppspåra
den historiska utvecklingen af partikelns bruk. Så t. ex. är
ut locale på ett tämligen otillfredsställande sätt affär-
dadt. I kapitlet om ”Subjektive vergleichung” finner man
det äfven hos Plautus förekommande språkbruket uppta-
get sist utan någon utläggning häraf. Och — för att
beröra äfven slutet af boken — i de hos Plautus så ofta
förekommande ogillande frågorna, t. ex. egone ut cavere
nequeam, tillbakavisar förf, utan vidare den enkla förkla-
ringen, enligt hvilken vi här ha ut interrogativum ("huru
skulle jag icke kunna”), och antager en onödig och på
detta stadium af språkets utveckling föga antaglig formal-
ellips. Utrymmet medger oss knapt nog att ens antyda
vår afvikande åsikt om ämnets behandling. Vi skulle
önskat en historisk och statistisk undersökning inom en
trängre krets af äldre skriftställare och gällande icke
blott ut och uti, utan äfven besläktade ord, framför alt
utinam, som väl intet annat är än ett förstärkt uti.

Härmed vare icke sagdt, att vi ej vore tacksamma
för det, förf, bjudit oss; det är, redan det, ganska myc-
ket och hedrar icke i ringa mån författarens forsknings-
ifver och vetenskapliga omdöme.

Helsingfors. F. Gustafsson.

Probst, Arthur, Beiträge zur lateinischen Gram-
matik. I. Zur Lehre vom Verbum. II. Zur Lehre
von den Partikeln und Konjunktionen. Leipzig, Ver-
lag von Zangenberg & Himly 1883. . 2 hh. å tills. 172
sidd. i fortlöpande paginering.. Pris 3 + 2,50 Rmk.

Första häftet af detta arbete behandlar i tvänne ka-
pitel det latinska verbets genus-, tempus- och modusformer
med afseende på både deras bildning och deras betydelse,
det andra, som sönderfaller i tre kapitel, sysselsätter sig
med de latinska partiklarnas och konjunktionernas etymo-
logi och användning i satsen och särskildt med ut-satsernas
ursprungliga syntax. Dessutom innehålla båda häftena i
hvar sitt bihang nya tolkningsförslag till Carmen arvale.
Förf, har, såsom man ser, velat lemna bidrag såväl till
formläran som till syntaxen, ehuruväl arbetets egentliga
tyngdpunkt redan i kvantitativt, men framföralt i kva-
litativt hänseende ligger på den senares område. De till
formläran hörande partierna kunna nämligen ej betecknas
på annat sätt än såsom i högsta grad förfelade, på grund
af den oförsonliga motsats, hvari förf, där ställer sig till
den inom språkvetenskapen sedan länge allmänt gällande,
ej blott den allra nyaste metoden. Detta är så mycket
obegripligare och oförsvarligare, som han visar sig ganska
väl bekant med den hithörande nya literaturen och —
såsom det ser ut, utan att alls märka det egendomliga
ljus, som därifrån faller på hans egna halsbrytande kon-
struktioner — oupphörligen åberopar arbeten af sådana
auktoriteter som Curtius, Brugmann, Paul m. fl. Såsom
exempel på förf:s minst sagdt själfsvåldiga sätt att hand-
skas med de latinska ljudlagarna och öfverhufvud all språk-
lig regel och sannolikhet torde det vara tillräckligt att
nämna, att han s. 22 f. härleder de tematiska verbens
presensstammar ur sammansättning med en verbalrot ”fö” =
fe ==fi==fo ==fu (till bet. =fu ’vara’), som utvidgats med ett
v, hvarigenom man fått den nya rotgruppen fav, fev, fiv,
fov, fuv. Gör man nu nämligen det (fullkomligt orimliga)
antagandet, att detta slutande v vokaliserats till o, och
låter man vidare det framljudande / försvinna och till-
sätter ett personalsuffix-m (ett par högst betänkliga opera-
tioner), så får man utan svårighet ändelsen för första
person sing., nämligen i första konjug. -aöm [=== fav-m]
sammandraget till -öm, i andra konj. -eo-m etc., hvarefter
naturligtvis ingenting är lättare än att låta det i amo,
moneo etc. obefintliga -m hemfalla åt det öde, som alla
andra slut-m lyckligen undsluppit. — Betydligt annorlunda
måste omdömet utfalla om framställningen af de syntak-
tiska förhållandena. Visserligen kan förf:s oefterrättlighet
i det formella ej undgå att äfven här inverka på ett yt-
terst störande sätt. Så har han t. ex. ej sällan låtit för-
leda sig att betrakta för hvar och en annan otvifvelaktiga
skriffel i handskrifterna (iusseres, nollis m. m. m. m.) såsom
fullgoda språkliga fakta och att däraf draga yidtgående
slutsatser. Vidare kan anmärkas, att han altför ofta och
utan tillbörlig kritik söker de syntaktiska företeelsernas
förklaring i en differentiering af ursprungligen likabetydande
uttryckssätt (jfr t. ex. den paradoxa formeln s. 88: in-
dikativ = subjunktiv == futurum), och att shan i allmänhet
visar stor benägenhet att ensidigt haka sig fast vid den
förklaringsprincip, han valt, och att anlita denna långt utöf-
ver dess verkliga resurser. Slutligen är hans framställ-
ningssätt, tydligen i följd af brådska, mindre klart och
genomarbetadt, än önskligt hade varit. Men äfven med
erkännande af alla dessa brister kan emellertid ej bestri-
das, att förf, på detta område ändock visar sig rätt myc-
ket till sin fördel. Han besitter tydligen grundliga in-
sikter i den äldre latinska litteraturen och har gjort sig
239	NORDISK REVY 1883—1884.	.	240

väl förtrogen med den moderna syntaktiska forsk-
ningen. Ej hällerkan man frånkänna honom förmågan
af själfständig uppfattning och kombination, ehuruväl den-
samma, såsom blifvit nämdt, ofta nog uppträder på ett
mycket oregerligt och excentriskt sätt. Då utrymmet ej
tillåter ett närmare ingående på förf:s teorier, inskränker
sig ref. till att påpeka ett par detaljer, hvarvid han sär-
skildt fäst sig, nämligen den intressanta förklaringen af
konjunktiven i följdsatser (s. 57,f. och 157 f.) och (s. 76) den
vackra och öfvertygande emendationen af de båda allt-
sedan Lowe’s Prodromus (s. 363) så ofta diskuterade glos-
sorna "fuat : faciat, fuet : faciet" till fiat : faciat, fiet : faciet.
[Till stöd for ett transitivt fio kunde förf, äfven ha åbero-
pat det umbriska feia == faciat.]

Rörande bihanget om Carmen arvale är ingenting
annat att säga, än att denna fantasirika tolkning, liksom
så många andra i senare tider framkomna, utan ringaste
afsaknad kunnat undvaras.

I ett följande häfte säger sig.förf, skola komma.att
behandla bruket af ut hos Terentius. Då han här får
fullkomligt fast mark under fotterna och sålunda löper
mindre fara att förlora sig i haltlösa gissningar och spe-
kulationer, så synes man på grund af de redan nu före-
liggande bevisen på hans insikter i detta fack och på hans
oförtrutna forskningsifver ha skäl att förvänta en syntak-
tisk monografi af mycket intresse. 0. A. D.

Ny literatur.

Buchholz, E., Die homerischen Realien. II, 2. Das
Privatleben. Mit 1 litografischen Tafel. Leipzig. Engel-
mann. 1883. XII o. 332 s. 8:o. 5 Mk.

Dierks, Hermannus, De tragicorum histrionum habitu
scænico apud Græcos. Gottingæ, apud Calvoerium. 1883.
51 s. 8:o. 1, 20 Mk. .

Mommsen, Th., Res gestæ divi Augusti. Ex monu-
mentis Ancyrano et Apolloniensi iterum edidit Th. M.
Accedunt tabulae undecim. Berlin. Weidmann. 1883.
LXXXXVII o. 223 s. Med atlas 12 Mk.

Schliemann, Heinrich, Troja. Ergebnisse meiner neu-
esten Ausgrabungen auf der Baustelle von Troja, in den
Heldengräbern, Bunarbaschi und andern Orten der Troas
im Jahre 1882. Mit Vorrede von Professor A. H. Sayce.
(Mit 150 Abbildungen in Holzschnitt und 4 Karten und
Plänen in Lithographie.) Leipzig. Brockhaus. 1884.
XLV o. 462 s. 8:0. 30 Mk.

Ussihg, J. L., Era Hellas og Lilleasien i Foraaret
1882. Kjobenhavn. Gyldendalske bogh., 1883. 268 s.
8:o. 3, 50.

Sammlung der griechischen Dialekt-Inschriften, her-
ausg. von Hermann Collitz. Heft II (Die Aeolischen und
Thessalischen Inschriften). Göttingen. Peppmüller, 1883.
S. 81—143, 8:o. 2 Mk.

Mueller, Lucian, Quintus Ennius. Eine Einleitung in
das Studium der römischen Poesie. St. Petersburg. Ric
ker, 1884. IX o. 313 s. 8:o. 8 Mk.

Nilén, N. F., Priscianea. 65 ss., 8:o. Ups. 1884.
R. Almqvist & J. Wiksell.

Romanska språk.

Schumann, Wilhelm, Vokalismus und Konsonan-
tismus des Cambridger Psalters, mit einem Anhang:
Nachträge zur Flexionslehre desselben Denkmals (Fran-
zösische Studien IV, 4). :

Cambridger Psaltaren innehåller, som bekant, fiere
för studiet af den äldre fornfranskan viktiga texter, i
främsta rummet en öfversättning af Psaltaren, som är
bevarad i två manuskript. Förf, till ofvanstående studie
har liksom K. Dreyer: Der Lautstand im Cambridger
Psalter (detta arbete är mig icke tillgängligt) hufvudsak-
ligen gjort vokalismen oeh konsonantismen i denna Psalm-
öfversättning till föremål för en undersökning. I en in-
ledning behandlar förf, dock först frågan om, huruvida
icke i Cambridger Psaltaren man har att urskilja två
af olika öfversättare utförda delar, och kommer till det
resultat, att man sannolikt från ps. 131 har att antaga
en ny öfversättare, och att möjligen den kopist, som ko-
pierat första delen af denna Psalmöfversättning, sjelf utfört
öfversättningen af de återstående psalmerna.

Efter en undersökning af förhållandet mellan de båda
bevarade manuskripten (Pariser manuskriptet innehåller
blott de 97 första psalmerna) och af förhållandet mellan
de Cambridgerpsaltaren tillfogade andra texterna och sam-
ma Psaltaröfversättning öfvergår förf, till en undersök-
ning af vokalismen och konsonantismen i psalmöfversätt-
ningen i Cambridgermanuskriptet.

Författaren får härvid tillfälle att beröra en stor del
af den fornfranska ljudlärans viktigare frågor. Vi an-
teckna i det följande några af de anmärkningar, som vi
gjort vid arbetets genomläsning : s. 13 för -aticum's ut-
veckling till -age, kan man icke uppställa en mellanform
adge, då g utvecklats ur dj; s. 14 e i chescuns är icke
att sammanställa med e i andra stafvelsen i deguestet.
Matinal especial äro lärda bildningar; s. 15 vid frågan
om ie > i är att skilja mellan iei frfr konsonant och
iee > ie-, — i i haiez (habeatis) står icke»des Hiatus
wegen» —; s. 17 fras, firat äro väl lika litet som vrai,
briller att anse som erbjudande en dialektal karaktär. —
s. 18 ainz är naturligtvis icke att. sammanställa med
quant, grant; — a har icke blifvit »abgeschwächt» till e
i menjuicent; s. 19 aigle synes oss icke lättare förklaras
ur acquila (== accuila) än ur aquila; s. 20 För. -arium's
utveckling till -ier äro sannolikare förklaringar uppstälda
än de af förf, anförda; s. 21 Hvad förf, menar med, att
imperfektändelsen —oue förenklades till oe, förstå.vi ej. —
Oriktigt är, att i out (habuit) »nachtoniges u in die be-
tonte Silbe getreten ist». — s. 22 Om ännu delade me-
ningar finnas om uppkomsten af verbändelsen -ums, torde
man däremot icke behöfva tveka att för -unt som etymon
uppställa ett habunt, hvilket, såsom bekant, är uppvisadt.
— s. 24 Att jeo skulle vara en genom engelskan fram-
kallad skrifning, är oriktigt. — s. 28 »I guerre har dif-
tongering uteblifvit, emedan det är tonlöst prefix (t. ex.
guereduner)». Skulle man i agn. (?) vänta dift. af guerre?
s. 37 -moine torde icke kunna förklaras ur monacum.
För imagene etc. är literatur anförd i Stengels lexicon
s. 89 not.

■Utrymmet tillåter oss icke att påpeka flera andra
oriktiga förklaringar och uppgifter, som vi anmärkt.
241	NORDISK REVY 1883—1884.	242

Detta arbete, hvars värde endast kan bedömas af den,
som själf i detalj studerat Cambridger-Psaltaren, innehåller,
efter hvad oss synes, icke få felaktiga uppfattningar, och
förf, skulle kanske icke saknat anledning modifiera sin
ton i den i flere fall berättigade, men i andra oberätti-
gade kritik af Fichtes arbete, hvarmed häftet afslutas.

H. v. Feilitzen.

Vollmöller, Karl, Sammlung französischer neu-
drucke: 1. De Villiers: Le festin de Pierre ou le fils
criminel. Neue ausg. v. W. Knörich. 1881. Pr. 1
m. 20 pf. — 2. Armand de Bourbon, prince de Conti:
Traité de la comédie et des spectacles. Neue ausg.
v. K Vollmöller. 1881. Pr. 1 m. 60 pf. —; 3—6.
Robert Garnier: Les tragédies. Treuer abdruck der
ersten gesammtausgabe (Paris 1585) mit den varian-
ten aller vorhergehenden ausgaben und einem glossar,
herausg. v. Wendelin Förster. 1882—3. Pr. 11 m.
80 pf. — Heilbronn, Ver. v. Gebr. Henninger.

Garreaud: Causeries sur les Origines et sur le
Moyen-Age littéraires de la France. Paris. Vieweg. 1884.
296 s.-

Loth: Vocabulaire Vieux-Breton avec commentaire
. . . , précédé d’une introduction sur la phonétique du
Vieux-Breton. Paris. Vieweg. 1884. IX. o. 249 s.

Etienne : La Vie Saint Thomas le Martir, poème histo-
rique du XII:e siècle composé par Garnier de Pont-Sainte-
Maxence. Etude historique, littéraire et philologique. Pa-
ris. Vieweg. 1883. 269 s. .

Andresen: Sprachgebrauch und Sprachrichtigkeit im
Deutschen. Dritte, vermehrte Auflage. Heilbronn. Hen-
ninger. 1883. VII o. 315 s.

Undervisning sliter atur till de moderna språken.

Weil: Die neue Sprachenkunst. München. Merhoff.
1884. 48 s. _

Schrammen: Über die Bedeutung der Formen des Ver-
bum. Heiligenstadt. Delion. 1884. 143 s. •

Germanska språk.

S.	Editha sive Chronicon Vilodunense im Wilt-
shire dialekt aus Ms. Cotton. Faustina B III heraus-
gegeben von C. Horstmann. VII o. 116 sid. 8:o.
Heilbronn, Henninger 1883. 4 Mk.

Bland . de många tyska män, hvilka användt möda
och flit på att göra i tryck tillgängliga de literaturskatter,
som legat fördolda i främmandes länders bibliotek, intager
Dr Horstmann ett framstående rum. Det särskilda ar-
betsfält, som han åt sig utvalt, nämligen de medelengelska
versifierade legendsamlingarna, är visserligen icke i allmän-
het lockande genom omväxling och högre poetisk flykt, men
det äger dock i all sin enformighet såväl kulturhistoriskt
som framför alt språkligt intresse. Såsom en samvetsgrann
och pålitlig afskrifvare och utgifvare förtjänar Dr Horst-
mann allt beröm. Det är en blygsam, men nyttig art af
literär verksamhet, som han egnat sig åt. Och dessutom
kan man icke misskänna den väckande och äggande in-

verkan, som han och hans likar utöfvat på de inhemska
forskarne i England, såväl som i andra länder. — Den
massa af medelengelska helgonlif, som Dr Horstmann
under de senaste tio åren offentliggjort, är förvånande
stor, och han lär ha satt såsom målet för sin ärelystnad
att publicera alla förefintliga. Det här ofvan nämda poe-
met om S:t Edith har ett särskildt språkligt intresse,
därför att detsamma (jämte den förut utgifna legenden
om S:t Etheldred) lemnar prof på en bestämd dialekt,
Wiltshire, från en bestämd tid, omkring år 1420, samt
är bevaradt i en härmed samtidig handskrift.

Axel Erdmann.

Gorboduc or Ferrex and Porrex, a tragedy by
Thomas Norton and Thomas Sackville A. D. 1561.
Edited by L. Toulmin Smith. XXIX o. 97 sid. 8:o.
Heilbronn, Henninger 1883. 2 Mk. Englische Sprach-
und Literaturdenkmale des 16. 17. und 18. Jahr-
hunderts, herausgegeben von Karl Vollmöller. 1.

Gorboduc är den första originaltragedi på engelska
språket. Med den nu föreliggande upplagan däraf börjar
utgifvandet af en ny samling, hvilken är ämnad att i
tillförlitliga, fullständiga och billiga texter meddela alster
af 16. 17. och 18. århundradenas dramatiska, episka, ly-
riska, didaktiska, satiriska, polemiska, literatur- och kultur-
historiska samt grammatiska literatur i England. Ut-
gifvarinnan af Gorboduc, Miss Toulmin Smith, hvilken
sedan länge väl dokumenterat sig såsom kännare af en-
gelska språket och literatmen, redogör i inledningen i
korthet för dramats och dess författares ställning inom
Englands literatur, samt för de äldre upplagorna, från
1565 till 1859. Texten är ett noggrant aftryck af 1570
års edition, den första autentiska. De afvikande läs-
arterna i 1565 och 1590 års editioner anföras nedtill på
hvarje sida,hvarjämte ett antal språkliga förklaringar
och anmärkningar underlättar styckets läsning för dem,
som ej äro språkmän ex professo. -— De närmast följande
delarna af samlingen komma att innehålla, bland annat,
Marlowe’s Faustus, Gay’s The beggar’s opera, Lyly’s
Euphues, Ben Jonson’s verk m. m. Vi hälsa företaget
med tillfredsställelse.

Axel Erdmann.

: Timarit kins islenzka bôkmentafélags. III. 1, 2
Um visindalega starfsemi Jons Sigurössonar og for-
stö^u hans fyrir hinu fslenzka bokmentafélagi. Atla
båttur Hunakonungs. Um steingjörvinga. Tvö atridi
1 Vfga-Glumssögu : 1. Vig Grims a Kalfskinni eöa
porvalds 1 Haga. 2. Gluma 80, 63—70. Bokafregn:
Upphaf allsherjarrfkis a Islandi og stjornarskipunar
hess. Njala, gefin ut 1875. 3. Um fornan kveôskap
Islendinga og Nordmanna. Skyringar jfir tvær visur
f Vfga-Glumssögu og eina f Njålssögu. 4. Lôgfræ-
öingatal. IV. 1. Um sild og sfldarveiöar. 2. Hala-
stjörnur og stjörnuhröp. Um Lopt hinn rika Gudorms-
son, o. s. frv.

Storm, Joh., Kortere ordliste med förklaring af
lydskriften. 16 ss., 8:o. Kra. 1883 (Innehåller en kort-
fattad preliminär redogörelse för det norska lands-
målsalfabetet, för hvilket förf, kommer att utförligare
redogöra i tidskriften Norvegia, häft 1).
243

NORDISK REVY 1883—1884.

244

Skattegr averen. Et tidskrift, udgivet af "Dansk
samfund til indsamling af folkeminder” ved Evald
Tang Kristensen. Årg. 1, nr 1 (15 jan.), 16 ss.,
liten 8:o. Innehåll: ”Om dannelsen af folkemindesam-
fundet”. Sagor, gåtor, ordspråk o. d. nr 1—46.

Steuerwald: Lehrbuch der Englischen Aussprache
nebst Vokabular. Mit besonderer Berücksichtigung der
Aussprache von Eigennamen. München und Leipzig. Ol-
denbourg. 1883. XVI o. 422 s.

Naturvetenskap.

Reusch, Hans. H.: Die fossilien führenden kry-
stallinischen Schiefer von Bergen in Norwegen. Au-
torisirte deutsche. Ausgabe von Richard Baldauf. Mit
1 geologischen Karte und 92 Holzschnitten. Leipzig,
Verlag von Wilhelm Engelmann. 134 sid. 6 Mark.

Detta arbete utgör en på tyska öfversatt och delvis
omarbetad upplaga af den afhandling, som förf. 1882 an-
vände såsom doktors-specimen. Ämnets vikt har ock på-
kallat, att de märkliga fynd, för hvilka förf, här redogör,
blifya kända i så vidsträkta kretsar som möjligt. Det
torde utan öfverdrift kunna påstås, att förf:s fynd af silur-
fossil i de kristalliniska skiffrarna söder om Bergen,
är den intressantaste geologiska upptäkt, som på senare
tider blifvit gjord inom Skandinavien och öfver hufvud
taget en af de viktigaste geologiska upptäkter, som skett
under de senaste åren.

Efter en kortare, för tyska läsare afsedd öfversikt
af de allmänna geologiska förhållandena i sydliga och
mellersta Norge öfvergår förf, till en detaljerad skildring
af lagerföljden på den s. k. Bergenshalfön. Redan före
förf:s fynd af fossil hade en del af de härstädes före-
kommande gneiserna och kristalliniska skiffrarna afsön-
drats från urformationen och hänförts till de i det cen-
trala Norge förekommande fossilfria silurbildningarna.
Silurbildningarna på Bergenshalfön bilda en mot V. öppen,
halfcirkelformig båge. Skiktställningen är starkt upp-
rest, och lagren äro till sin petrografiska beskaffenhet
mycket växlande. Där förekomma verkliga gneiser till-
sammans med konglomerater, kristalliniska kalkstenar och
skiffrar af mycket olika slag. Det största intresset är
förenadt med de fossilförande lagren. Sådana hafva an-
träffats dels i närheten af Osören på två nivåer, dels vid
Trengereid i de förra lagrens strykningsriktning. De an-
träffade fossilens bevaringstillstånd är för ofullkomligt,
för att de skulle kunna underkastas en noggrann pa-
læontologisk undersökning. Men det geologiska intresset,
som är förenadt med dem, är så mycket större. De före-
komma i bankar af kristallinisk kalksten, inlagrad i svart
eller grå, glänsande lerskiffer, eller ock i själfva den
kalkhtaltiga skiffern. Den fauna, man här anträffat, har
bestågt af trilobiter, brachiopoder, gasteropoder, koraller
och eraptoliter. Graptoliterna hänvisa med säkerhet på
en gsologisk nivå, ■ som motsvarar den undre delen af
öfversiluriska systemet. Men äfven andra skikt i denna
lagerserie påkalla i hög r grad vårt intresse. Detta gäller
i första rummet en del bärgarter af tydligt klastiskt ur-

sprung, men mer eller mindre omvandlade, hvilkas nog-
granna studium säkert skall gifva värdefulla upplysnin-
gar om naturen af de regionalt verkande metamorfoserings-
processerna. Förf:s beskrifning af de prässade och sträkta
konglomeraterna, som förekomma på flere nivåer i lager-
serien, antyder att mekaniska tryckkrafter spelat en
icke, oväsentlig roll vid metamorfosen. Efter medde-
landet af observationerna i fältet lemnar förf, i en åter-
blick en sammanfattning af Bergenshalföns geologi enligt
sin egen och äldre förf:s åskådning, vidare en öfversikt
af de metamorfiska fenomenen inom området och af de
formförändringar, som frambragts af de lagerveckningen
verkandetryckkrafterna. Ur denna mera teoretiska del
af förf:s arbete, som utmärker sig genom en lofvärd för-
siktighet vid dragandet af slutsatser, anteckna vi endast
förf:s åsikt, att en stor del af de siluriska gneiserna äro
omvandlade sparagmiter. Slutligen lemnar förf, en afdel-
ning om gneis och gneisgranit, innehållande många värde-
fulla iakttagelser, och hvartill några betraktelser öfver det
genetiska sambandet mellan gneis, gneisgranit och granit
anknytas. Förf, visar sig i dessa frågor icke hysa
samma plutonistiska åsikter, som hyllats af några le-
dande norska geologer, utan anser till och med, att vissa
granitfält kunna vara framprässade och därigenom meta-
morfoserade delar af ursprungligen skiktade urbärgarter.

Hj. Sj.

Tidskrift for Populære Fremstillinger af Naturviden
skaben. Udg. af C. F. Lütken og Eug. Warming. 1883.
5, 6. V. I. Poulsen, Nyere Studier oyer Bakterierne og
deres Forhold til Menneskets Sygdomme. Elug. Warming,
Om Planternes Skelet. S. Valpole og T. H. Huxley, En
Sygdom blandt Laxen i mangeFloder i England og Wa-
les. William Sorensen, Fra et Ophold i et sydameri-
kansk Obraje. Torvald Köhl, En Verden i sin Begyndelse.
Dens., Solringe med Bisole. Dens., Nyt fra Solen.
S. Fritz, Rypen i Grenland. — Lidt om Blæksprutter.
Om Sneens og Isens Flora, efter Prof. V. Wittrock. An-
læg af Ostersbanker i Lille Bælt, efter Prof. Mobius.
M. m. Register till samtl. 30 Aargange.

Tidsskriß for Physik og Chemi. Udg. af August
Thomsen. 2 R. IV. 11. K. Prytz, Fra den elektriske
Udstilling i Wien. m. m.

Blandade ämnen..

Bohlin, Karl. Folktoner från Jämtland. Upp-
tecknade år 1880. (I De svenska landsmålen B. II h.
10) Sthm 1883.

Upptecknaren har under sysselsättning med geode-
tiska mätningar i Jämtland användt sin lediga tid till att
samla folkvisor, särskildt folkmelodier. Han framlägger
nu resultatet af dessa forskningar i en ganska rik skörd,
i det att hans samling utgöres af ej mindre än 54 me-
lodier.

RedanHaeffner anmärkte, som bekant, att vissa to-
ner i allmogens sång sväfva något, och sökte på grund
häraf och till följe af frånvaron af öfverstigande och för-
minskade tonsteg liksom af större tonsprång i de gamla
245

NORDISK REVY - 1883—1884.

246

något som likväl är mindre förvånande, om man besinnar,
att folkvisorna ingalunda sett dagen bland den obildade
massan af folket, utan att de utgått från de musikkunni-
ges kretsar, och att det enligt sakens natur varit de
skönaste och lifskraftigaste melodierna, som lyckats blifva
hela folkets egendom.

Leipzig.	Karl Valentin.

Jäger: Aus der Praxis. Ein pädagogisches Testa-
ment. Wiesbaden. Kunzes Nachfolger. 1883.

Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Fin-
land. XX. 5. E. V. È., Om uppkomsten af talen och
deras beteckning i tal och skrift. Carl K—n, Under-
rättelser om folkskoleväsendet i Sverige. — Referater af
Pedagog, föreningens förhandlingar 2 febr., 2 mars, 13
april 1883. Anmälningar m. m.

Pedagogisk tidskrift, utg. af H. F. Hult. XIX. 12.
H., Ett föredrag vid fjärde allmänna nordiska skol-
mötet i Stockholm. — Uppgifter för den skriftliga
afg.-ex. h. t. 1882, vt. 1883. — A. D., Korta förkla-
ringar öfver tyska språkets kasus af B. M—w. Si-
mon Nordström, Lärjungeantalet h. t. 1882, v. t. 1883.
Dens., Tabeller öfver afgångs- och kompletterings-
examina v. t. 1882. M. D., Läraremötet i Vesterås
och ett allm. svenskt läraresällskap. — Till redak-
tionen af Pedag. tidskrift af Deltagare i Vesterås-
mötet. C. A. Z., Magnus Roth, Karta öfver Europa
och Geografisk atlas. J. P., Th. Mazer, Fénelon, En
skizz ur uppfostrans historia. — Inbjudning till ett
allm. svenskt läraremöte m. m.

' Finsk tidskrift. Utg. af C. G. Estlander, Wilh.
Bolin och Fredr. Elfving. XV. 6. E. v. Qvanten,
Sophus Bugge och Eddamyterna. E. Schybergson,
Den norska frågan. I bokhandeln m. m. Finsk tid-
skrifts Bok-katalog för år 1882.

■ Nordisk tidskrift. Utg. af Letterstedtska Förenin-
gen. 1883, 7. C. Rosenberg, To nordiske versarter.
Yngvar Nielsen, Grev Herman Wedel-Jarlsberg i
1813. — Literaturöfversigt m. m.

---------, 8. Jul. Lange, Den nordiske kunstud-
stilling i Köbenhavn 1883. Fredrik Nielsen, N. F. S.
Grundtvig. — Literaturöfversigt. — Nyutkomna böc-
ker. Med tillägg: Islandske boger 1878—1883, af
Bogi Th. Melsted.'

Ny svensk tidskrift. Utg. af Reinh. Geijer. 1883.
7. Hjalmar Edgren, Buddhismen, dess uppkomst och
lära. X., Blick på senare årens Bellmansliteratur
m. m.	0

Extra häfte. Pehr Eklund, Om Mårten Luther.
Minnestal.	:

8. Gustaf Upmark, Nordisk Målarkonst. Min-
nen och intryck från konstutställningen i Köpen-
hamn 1883. Henrik Schäck,, Den nya teorien om
författarskapet till Shaksperes arbeten m. m.

1884. 1.Viktor Rydberg, Segersvärdet, äfven-
tyr ur germanfolkens mytologiska epos. Axel Nyblœus,
Svensk filosofi (Chr. J. Boströms skrifter, utg. af II.
Edfeldt) m. m.

äkta folksångerna att uppställa en för nordiska melo-
dier egen skala. Mångfaldiga invändningar hafva gjorts
häremot, och hans funderingar hafva framstälts t. o. m.
såsom på sin höjd snillrika fantasier. Hans hypotes om
en själfständig tonart, den s. k. »gamla nordiska skalan»,
torde också kunna hänföras till spekulationens område;
men vitnesbörd från olika håll tala för, att han icke haft
lika orätt med afseende på sväfvande toners förekomst,
särskildt hvad beträffar för låg inledningston.

Upptecknaren lägger till dessa vitnesbörd ännu ett,
i det han i inledningen till sin samling yttrar: »En egen-
domlighet, som snart märktes, var, att somliga sångare
regelbundet sjöngo vissa toner falskt, företrädesvis skalans
inledningston. Så sjöngs t. ex., såsom i visan 7 finnes
antydt, i st. f. giss en ton mellan g och giss, så att in-
ledningstonen sjöngs för lågt. Samma sak anmärktes äfven
vid fiolspelet. Men det förtjänar påpekas, att jag hos
den sångerska (visorna 18—21), som föreföll mig mest
musikalisk af alla dem, jag hörde sjunga, och hos flere
andra icke upptäkte ett spår af denna företeelse. Å
andra sidan torde möjligen förekomsten af de gamla kyrko-
tonarterna jämsides med de moderna tonarterna lemna
något stöd för antagandet, att ofvannämda sångsätt grun-
dar sig på en tonart, som är en öfvergångsform mellan
de gamla och de nya.»

Beträffande detta sångsätt håller jag före, att det
utgör en. öfvergångsform från det gamla till det nya, utan
att man likväl, såsom förf, gör, skulle kunna säga, att
det grundar sig på en tonart, som utgör en öfvergångs-
form: själfva sångsättet — men ej någon själfständig ton-
art — utgör öfvergångsformen från det gamla tonsystemet
till det nya. Eller med andra ord: det sätt att utföra
dessa gamla melodier, hvilket ännu förekommer, i det att
inledningstonen sjunges lägre än i vår moderna tonföljd,
är att hänföra till hågkomstenaf ett tonsystem, som nu-
mera kommit ur bruk, men som varit så innerligt
sammanvuxet med folkets sätt att höra och att utföra,
att reminiscenserna deraf ej ännu förmått helt och
hållet undanträngas af det nya tonsystemet. Där återigen,
hvarest detta senare lyckats komma till fullt medvetande,
se vi det också i bruk och finna sålunda intet förvånande
i upptecknarens ofvan citerade anmärkning, att han hos
den sångerska, som föreföll honom mest musikalisk, och
»hos flere andra icke upptäkte ett spår af denna före-
teelse».

Uppteckningarna förefalla att vara gjorda med omsorg
och noggrannhet. Anmärkas bör dock, att taktbeteck-
ningen altigenom utelemnats, och att några smärre fel
förekomma i afseende på några fyllnadspausers och dubbel-
taktstrecks anbringande, hvilket vi emellertid ej vilja
påstå utgöra något hinder för .att rätt uppfatta den ryt-
miska konstruktionen.

Melodien N:o 52 är (med blott obetydlig variation)
Fredmans Epistel N:o 38: »Undan, ur vägen», endast att
den förekommer här i moll.

Det förtjänar framhållas, att här äro flere bland de
upptecknade melodierna, som — äfven med bortseende från
det intresse, de äga såsom folkmelodier af en, åtminstone
jämförelsevis, ganska aktningsvärd ålder — utmärka sig
genom sitt ^yärde äfven såsom rent musikaliska alster,
247	NORDISK REVY 1883—1884.	248

Bibliografi.

Ebering, Emil. Bibliographischer Anzeiger für
romanische Sprachen und Literaturen. I. Band. 1883.
Zweites Halbjahr.I. Heft. Leipzig. Twietmeyer
1883. 84 s.

Så betydlig som produktionen inom den romanska
språkvetenskapen nu är, måste hvarje bibliografisk hjälp-
reda hälsas med bifall. Ofvanstående bibliografi förtjänar
i synnerhet vårt erkännande, dels emedan den är mycket
fullständig, dels emedan den följer publikationerna tätt i
spåren och ej med en betydlig tidsskilnad som de flesta
andra verk af samma slag. Detta första häfte omfattar
tiden 15 juli—15 september 1883; dock förklarar sig
förf, emellanåt hafva gått längre tillbaka i tiden. Detta
gör han tämligen ojämnt och, som det synes, utan bestämd
plan. Så äro Edströms Studier öfver uppkomsten och ut-
vecklingen af fornfranskans e-ljud i betonad stafvelse,
hvilka studier utkommo i maj, upptagna. (»In Akade-
misk Afhandling», tillägger hr Ebering, troende uppen-
barligen, att Akademisk Afhandling är ett sammelverk
eller en tidskrift); till och med Körnig: Der syntak-
tische Gebrauch des Imperfects u. des histor. Perfects
im Altfranz., en Breslauer Dissertation från januari, har
kommit med.

Trots den relativa fullständigheten kunna tillägg
tvifvelsutan mångenstädes göras. Vid ett flyktigare blädd-
rande har följande anmärkts af ref. Till den omfattade
tidrymden höra, som jag tror, Manuali Hoepli XII, XIII,
innehållande Dante af Scartazzini (företalet till XII, da-
teradt januari). Recensionen af Paris & Bos: La Vie
de. St Gilles i Literaturblatt för aug. borde hafva upp-
tagits. Att förf, ej har någon egen rubrik för den vik-
tiga Bibliothèque de l’Ecole des Chartes, ehuru därur
upptagits Hauréau: Un poème inédit de Pierre Riga (för
öfrigt från maj eller juni) är i betraktande af detta verks
utomordentliga vikt för den franska språkvetenskapen i
ögonen fallande. Bestämdt klandervärdt är, att förf, ej
bland bibliografiska hjälpmedel upptagit Literaturblatts
månadtliga bokförteckningar, som dock äro ovärderliga,
och af hvilka äfven förf, synes hafva dragit riklig fördel.
En enstaka företeelse i sitt slag är Lorentz’ Antiqua-
riats-Katalog; konsekvent borde andra antikvariska kata-
loger hafva funnit plats. För framtida häften borde förf,
ej försumma Nordisk Revys uppsatser; hans bibliografi
står häri efter Literaturblatts och Romanias.

Titlarna tyckas i allmänhet vara noggrant anförda;
dock ej alltid. Så t. ex. har ref. ej skrifvit om anglon.
dialekten i XIV årh., utan i XII årh. (ett tryckfel upp-
taget ur Revue des langues romanes); ej Rosmann,
utan Rossmann heter förf, till Franz, oi; exakta titeln
på Etiennes studie öfver Garnier de Pont-Sainte-Maxence
är La vie Saint Thomas le martir, och förläggaren är
Vieweg i Paris, ej Pierson i Nancy, som blott är tryc-
karen ; härigenom rättas tvänne fel; Claretie, ej Clarétie,
heter den under 650 nämde berömde literatören, o. s. v.

Trots den viktiga tjänst, som denna bibliografi gör
romanistiken, kan den dock ej sägas gå Zeitschrifts für
romanische Philologie bibliografiska supplement i förväg
och förtaga detta dess publik, då de båda bibliografierna;
säkert komma att komplettera hvarandra, särskildt dä :

igenom," att den senare såsom framträdande ett par år
efter de upptagna publikationerna, vida fullständigare
kan angifva recensioner.

J. V.

Centralblatt für Bibliotekswesen herausgeg.
von Dr. O. Hartwig, Universitätsbibliothekar in Halle,
und Dr. K. Schulz, Reichsgerichtsbibliothekar in
Leipzig. Leipzig, Otto Harassowitz.

Med det i slutet af fjolåret utkomna första häftet af denna
tidskrift har den biblioteks vetenskapliga literaturen vunnit
ett nytt tillskott, som af alla tecken att döma kommer
att bli lika intressant som gagnande. — Det har länge
varit insedt och erkändt, att med literaturens och i samman-
hang därmed de stora offentliga boksamlingarnas oerhörda
tillväxt i våra dagar dessa alt mer oafvisligt for sin skötsel;
och vård kräfva en specielt för facket utbildad och uppfostrad -
personal, att det gamla sättet att besätta en universitets-
bibliotekaries viktiga och maktpåliggande plats från pro-
fessorernas led måste öfvergifvas, i synnerhet om, såsom
i Tyskland ännu ofta är fallet, bibliotekarien ej upphör att
tillika utöfva sitt ämbete såsom professor, ja till och
med amanuensbefattningarna innehas af professorer. I
Tyskland liksom hos oss saknas ännu hvarje institution
med särskild uppgift att uppfostra fackbildade biblioteks-
tjänstemän. Det fins icke ens någon institution jämför-
lig med t. ex. École des Chartes i Paris. Man kan
emellertid knappast säga, att tiden är fullt mogen för .
inrättandet af ett dylikt institut, där unga vetenskapsidkare
skulle få en allsidig och grundlig utbildning i alt hvad till
bibliotekstjänstemannayrket hörer.Hvilka ämnen som
där borde upptagas, såväl som detsammas och dess under-
visnings organisation i det hela äro frågor, som ännu ej
tillräckligt diskuterats. Att så allsidigt som möjligt be-
handla hithörande spörsmål skall bli en af Centralblatt’s
förnämsta uppgifter. Centralblatt für Bibliotekswesen
vill upptaga till behandling ej mindre bibliografiska och
literaturvetenskapliga frågor än alt som rör biblioteksvår-
dens tekniska och organisatoriska sidor, tjänstemännens
ställning o. s. v., intaga förfrågningar rörande sällsynt
tryck o. d., publicera i handskrift befintliga kataloger öfver
äldre manuskript- och boksamlingar äfvensom specialbiblio-
grafier i enskilda ämnen — med ett ord söka motsvara alla
fordringar på ett biblioteks- och bibliografiskt-literatur-
vetenskapligt organ.

Att tidskriften i första rummet kommer att syssel-
sätta sig med tyskabibliotek och biblioteksförhållanden,
är väl naturligt, men äfven utländska hithörande förhål-
landen lofvar den att göra till föremål för utförlig be-
handling. Detta framgår också af den betydliga listan
på redan förvärfvade medarbetare. Den upptar namn från
alla tyska stater, Österrike, Schweitz, Frankrike, Italien,
Spanien, Ryssland, Belgien, Holland, Danmark och Sve-
rige (G. Stjernström). Någon medarbetare från England
är ännu ej angifven, men detta kan väl omöjligen betyda,'
att de intressanta engelska biblioteks skatterna skulle :
med tystnad förbigås af das Centralblatt.

Första häftet innehåller en redaktionsuppsats Zur
Einführung. — En särdeles intressant och idérik liten
uppsats, Die Verbindung zwischen den deutschen Biblio-
249	NORDISK REVY 1883—1884.	250

theken af den fräjdade öfverbibliotekarien Dr Förstemann
i Dresden. — Zur Geschichte der Pariser Liederhand-
schrift im 17. Jarh. Här gäller frågan sättet, huru
denna den berömdaste handskriften af Tysklands medeltids-
lyriker kommit till dåvarande Bibliothèque royale i Paris.
Författaren har framkommit med ett nytt plausibelt
uppslag, nämligen att handskriften genom arf skulle ha
öfvergått från pfalzgrefliga bibl. i Heidelberg till huset
Orléans. — Der Lübecker Unbekannte. Under denna
benämning går en berömd boktryckare i Lübeck, hvil-
kens namn är obekant, men af hvilken man känner
21 böcker, bland andra första uppl. af Reinke de Vos,
Lüb. 1498. Förf, gör högst sannolikt, att den äfven från
Danmark såsom boktryckare bekante Mattheus Brandis
är personen i fråga. — Personalverzeichniss deutscher
Bibliotheksbeamten. —; Uebersicht der Leistungen des
Preussichen Staates für öffentliche Bibliotheken. — Mit-
theilungen aus und über Bibliotheken.— Recensionen
und Anzeigen. — Neue Erscheinungen auf dem Gebiete des
Bibliothekswesens. — Mittheilungen aus dem antiquari-
schen Buchhandel. Meddelar auktionsprisen på en del
af det forna Karthäuser-klostret Buxheims paleotypsam-
ling. — Antiquarische Cataloge. — Auctionen. — Per-
sonalnachrichten.

Bland de i närmaste häften utlofvade uppsatser mär-
kes Geschichte der königl. Bibliothek zu Kopenhagen af
Carl Verner.

Om fortsättningen håller hvad första häftet lofvar
-— och därpå finnes intet skäl att tvifla — kommer das
Centralblatt für Bibliothekswesen att bli synnerligen väl-
kommet för alla bok- och biblioteksvänner. Tidskriften
utkommer med ett häfte om tills vidare 2 à 3 ark i
månaden till ett pris af 12 R. M. för år.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 1 Dec. Docenten A. G. Noreen förordnades att tills vi-
dare vara prefekt för nordiska museet.

En skrifvelse från e. o. professor H. H. Hildebrandsson om
uppförande af en särskild byggnad för meteorologiska institutionen
å astronomiska observatoriets tomt remitterades tin yttranden af
matematisk-naturvetenskapliga sektionen och drätselnämden.

Den 15 Dec. Med godkännande af hvad byggnadskomitén före-
slagit utsåg kons. prof.Häggström, Alin, Holmgren och Thalén
samt bibliotekarien Annerstedt att jämte byggnadskomitén och med
större konsistoriets makt och myndighet fatta beslut i fråga om
de män, hvilkas namn borde anbringas på de å aulans i univer-
sitetsbyggnaden hufvudgesims befintliga tafvelformiga fält.

Docenten A. Noreen förordades till erhållande af ett rörligt
docentstipendium.

.Den 21 Dec. En af docenter vid universitetet till k. m:t ingifven
ansökan om förhöjning i vikariats arvo den samt beräkning af tjänst-
göringspenningar, hvilken ansökan öfverlemnats till yttrande af
konsistoriet, beslöt kons, remittera till drätselnämden samt de
särskilda fakulteterna och sektionerna, därvid konsistoriet uppå
därom af prof. Rydin framstäldt förslag och efter votering med 9
röster mot 6 beslöt anmoda fakulteterna och sektionerna att till-
lika meddela utlåtande angående de skyldigheter, som utan sär-
skilda arvoden kunna åläggas de docenter, som innehafva docent-
stipendier. ...

Ett från medicinska fakulteten inkommet förslag om använ-
dandet af en del af den genom e. o, prof. O. Hammarstens ut-
nämning till ord. professor lediga e. o. professorslönen remittera-
des till utlåtande af drätselnämden.

Konsistoriet beslöt att för en tid af ytterligare 3 år föreslå
docenten A. Erdmann till erhållande af det arvode af 900 kr. år-
ligen, som enligt k. bref den 11 okt. 1841 beviljats till befordrande
af sådana vetenskapliga studier, som ej tillhöra de egentliga
examens ämnena.

Rektor väkte förslag därom, att, då behofvet af nya docent-
stipendier gjorde sig alt mer kännbart, kons, måtte nedsätta en
komité för utarbetande af förslag uti nämda hänseende. Försla-
gets behandling uppsköts till blifvande sammanträde.

Den 3 Jan. Anmäldes, att docenterna J. A. Lundell och A.
Söderblom blifvit utnämda till innehafvare af riksstatens utrikes
resestipendier för innevarande år.	•

Då nu till behandling förekom det af rektor väkta förslaget .
om åtgärder för erhållande af nya docentstipend er, beslöt kons,
att för ändamålet. nedsätta en komité, bestående af en ledamot
från hvarje fakultet och sektion, hvilka med rektor såsom ordfö-
rande skulle afgifva yttrande och förslag i frågan, med uppdrag
att äfven taga i öfvervägande, dels huruvida icke borde bestäm-
mas ett högsta antal docenter, som vid hvarje lärostol och- med
afseende på dess läroämnen kunde anses behöfligt och nyttigt,
och dels om lämpligheten af de nu varande docentstipendiernas
bibehållande vid ofika belopp. Kons, beslöt vidare anmoda fakul-
teterna och sektionerna att föreslå hvar sin ledamot i komitén.

Kons, beslöt anmoda prof. V. Nordling att jämte rektor upp-
sätta förslag till kosistoriets yttrande öfver Västgöta nations besvär
i fråga om användning af inlevererade räntemedel från fröken Anna
Elisabeth Lidbecks donationsfond.

- - Den 15 jan. Från universitetet i Edinburgh hade ankommit
inbjudning till Upsala universitet att sända representant till först-
nämda universitets 300-års-jubileum, som firas d. 16—18 nästk
april.

Vid upprättande af förslaget till vice bibliotekarietj ensten er-
höll docenten A. L. Bygdén 21 röster till första och 1 röst till
andra förslagsrummet, amanuensen B. V. Lundstedt 1 röst till
första och 21 röster till andra förslagsrummet samt docenten J. A.
Lundell 21 röster och e. o. amanuensen grefve E. Lewenhaupt 1
röst till tredje förslagsrummet.

. Docenten Bovallius förordades till erhållande af ett rörligt
docentstipendium.	"

Teologiska fakulteten.

Den 14 Sept. Tillstyrktes J. A. Åstrands ansökning om befri-
else från de praktiska öfningarna. .

Den 15 Sept. Aflade komministern i Maria församling i Stock-
holm, filosofie doktorn Fredrik Fehr teologie kandidatexamen.

Den 2 Nov. Föreslogs, att ett premium å 500 kronor ur Oskar
EkmansGustaf-Adolfs-donation måtte tilldelas docenten J. A.
Ekman.

Den 28 Nov. Föreslogs docenten J. E. Berggren till erhål-
lande af det större Guthermuthska resestipendiet.

Den 6 Dec. Tillstyrktes stud. A. E. Anderssons ansökning om
utbyte af teoretisk filosofi mot praktisk i teol. filosofisk examen.

Den 15 Dec. Tillstyrktes. professoren Johanssons ansökan om
tjänstledighet under den del af vårterminen, hvarunder han komme
att vara upptagen af arbete inom bibelkommissionen.

S.	D. Föreslogs, att e. ö. professoren Sundelin måtte för-
ordnas att jämte egen befattning uppehålla professoren Johans-
sons föreläsnings- och examinationsskyldighet under den del af
vårterminen, under hvilken professoren Johansson komme att åt-
njuta tjänstledighet.	.	.

Den 11 Jan. 1884. Afstyrktes åtskillige docenters ansökning
om förhöjda vikariatsarvoden och förändring i tjänstgöringspen-
ningarnas beräkning.

S.	D. Tillstyrktes den humanistiska sektionens förslag om
förhöjda vikariatsarvoden.

S.	D. Tillstyrktes domprosten Toréns ansökning om tjänst-
ledighet under vårterminen för arbete inom psalmbokskomitén.

S.	D. Föreslogs, att docenten J. A. Ekman måtte förordnas
att under vårterminen uppehålla domprosten Toréns föreläsnings-
och examinationsskyldighet. .	.
251	NORDISK REVY 1883—1884.	252

Juridiska fakulteten.

4	Dec. 1883 aflades juris utr. licentiatexamen af v. häradshöf-
dingen juris utr. kandidaten, fil. dr O. Berger, S. N.

15	Dec. Bedömdes en af juris utr. licentiaten 0. Berger för
juris doktorsgrad utgifven afhandling: “Om tillsynen å förmyn-
dares förvaltning af omyndigs egendom samt om förmyndarekam-
rar enligt svensk rätt.“

S.	D. Föreslog fakulteten doc. H. Blomberg att såsom vikarie
uppehålla prof. Rydins föreläsningsskyldighet under instundande
riksdag (Kansl. förordnande för doc. Blomberg den 31 Dec.).

Medicinska fakulteten.

Den 15 Dec. Kandidatexamen aflagd af Th. Lindholm.

Den 15 Dec. Beslöts framställning till kanslers ämbetet därom,
att e. o. professuren i med. och fysiologisk kemi måtte tillsättas,
och att därtill måtte få disponeras ledigblifna lönemedel, som ut-
gått till professor Hammarsten i hans förut varande egenskap af
e. o. professor i medicin.

Filosofiska fakulteten.

Den 11 Dec. Afgafs tjänstgöringsbetyg för e. o. prof. H. Hil-
debrandsson.-

Den 13 Dec. Afgafs yttrande öfver en af f. stud, af Söderm.
Närkes nation B. Alund ingifven underd. ansökan, att ett af ho-
nom aflagdt ofullständigt examensprof för fil. kandidatexamen enl.
1853 års stadga måtte få gälla såsom aflagd fil. kand, examen en-
ligt nu gällande examensstadga.

Det Luttemanska stipendiet tillerkändes docenten H. Berg-
stedt.	.

Den 14 Dec. Till kongl. stipendiater (2:ne allmänna rum) ut-
sågs fil. kandidaten F. J. A. Andersson, upl. och K. W. V. Key-
Åberg, smål.

Den 3 Jan. Upprättade fakulteten förslag till det Rosenha-
neska stipendiet hvarvid uppfördes i

l:sta rummet fil. lic. B. Axelson värml.

2:dra	„;	„ kand. N. F. Liljestrâle s. n. .	. .

3:dje	,,	„	„ C. H. Gustafson.

Den 23 Jan. Afgafs tjänstgöringsbetyg, åt doc. H. G. Hjärne.

Humanistiska Sektionen.

Den 13 Dec. Hemstälde sektionen, att doc. A. Erdmann måtte
för ytterligare 3:ne år få uppbära ett arvode å 900 kronor, afsedt
till befordrande af sådana vetenskaper, som ej tillhöra de egentl.
examensämnena, mot skyldighet att meddela offentlig undervisning
i sanskrit.

Den 18 Dec. Bedömdes en af lic. J. Fehr för filos, graden
utgifven afh. ”Studier i frihetstidens vitterhet etc.”

Den 3 Jan. Anmäldes, att kanslern d. 18 dec. 1883 utnämnt
fil. lic. O. O. H. von Feilitzen till docent i romanska språk vid
universitetet.

Beslöt sektionen föreslå doc. C. E. Sandström att tjänstgöra
söm examinator under jan. månad i st. för e. o. prof. Sundén som
på grund af komitéarbete kommer att vara frånvarande från uni-
versitetet. '

Kongl. Maj:t har d. 30 nov. beviljat fil. kand. E. Andersons
ansökan att i fil. lic. examen få såsom 3:dje ämne förena sanskrit
med nordiska språk och nyeuropeisk lingvistik.	-

Kanslern har d. 31 dec. 1883 utnämnt doc. A. G. Noreen till
innehafvare af ett rörligt docentstipendium.

Matematiska Sektionen.

Den 14 Dec. Anmäldes doc. C. Bovallius till erhållande af
ett ledigt rörligt docentstipendium.

Tillstyrkte sektionen en af e. o. prof. Kjellman ingifven an-
sökan att i likhet med företrädaren befrias från 2:ne föreläsnin-
gar i veckan mot skyldighet att i stället 2:ne gånger i veckan un-
der 3 timmar hvarje gång leda praktiska öfningar i botanik.

Bedömdes en af fil. lic. J. E. Ahlén utgifven gradualafhand-
ling: ”Om några derivat af naftalins a- och ß-disulfonsyror."

Den 3 Jan. Beslöt sektionen föreslå docenterna Å. G. Ekstrand
och 0. Widman att under vårtermin erhålla förlängdt förordnande
såsom t. f. laboratorer vid det kemiska laboratoriet.

Afgaf sektionen yttrande öfver ett af e. o. professor Hilde-
bråndsson inlemnadt byggnadsförslag för universitetets meteorolo-
giska institution.

Den 23 Jan. Tillstyrkte sektionen e. o. prof. G. Dillners tjänst-
ledighet för vårterminen på grund af sjukdom, och föreslogs doc.
M. Falk att upprätthålla prof. Dillners föreläsningsskyldighet.

Tillstyrkte' sektionen fil. kand. S. Arrhenius underd. ansökan
att få på svenska språket försvara en på franska språket författad
gradualafhandling.

Lund.	.

Examina.

Den 8 Dec. Blef teologie kandidatexamen aflagd af fil. kand
Olof Holmström, sk.

Medicinsk licentiatexamen anstäldes med kandd. N. G. Samuels
on och F. M. Melin, sk. samt Medicine kandidatexamen med C.
G. Humbla, sk.	.

Filosofisk licentiatexamen inom humanistiska sektionen (med
ämnena nyeuropeisk lingvistik, historia och statskunskap) har aflagts
af fil. kand. G. F. Malmström, sk.

Utnämningar.

Till docenter i botanik äro den 30 sistlidne november för-
ordnade: Fil. licentiaten David Bergendahl, gb. och fil. d:r E.
L. Ljungström, sk.

Den 7 dec. är af Kongl. Maj:t till bibliotekarie vid Lunds
universitetetsbibliotek utnämd amanuensen vid Kongl. biblioteket
fil. d:r E. 0. Tegnér.

Adjunkten K. M. Löwegren har Kongl. Maj:t den 1 Dec. ut-
nämt till e. o. professor i oftalmiatrik.•

Större Konsistoriet.

Den 30 Nov. Docc. S. Wägner och S. J. Cavallin skola för
en tid af ytterligare 3 år behålla de vid humanistiska sektionen
fästa docentstipendier, som af dem innehafvas.

Den 1 Dec. Beslöt konsistoriet att anlägga 8 dagars sorg efter
professor Sven Nilsson. Bortgafs akademistatens premium till e.
o. amanuensen fil. lic. A. Rosén, sk.

Den 13 Dec. Tilldelade konsistoriet Letterstedtska stipendiet
åt doc. J. M. Lovén, som å förslaget innehade l:sta rummet;
medföreslagna voro doc. M. Weibull och amanuensen fil. kand. Hj.
Nilsson. Uppfördes å förlag till v. Reiserska resestipendiet i J:sta
rummet doc. P. Fahlbeck, i 2:dra rummet doc. J. Möller.

Till amanuens vid kirurgiska och obstetriska kliniken vid
länslasarettet i Lund har af kanslern förordnats med. kandidaten
Sigfrid Brinck.

Akad. Afhandling.

Den 17 nov. ventilerade fil. kand. C. O. Arcardius, sk. sin
för fil. doktorsgrad utgifna afhandling: ”Om Bohusläns införlifvande
med Sverige. Bidrag till Bohusläns historia under senare delen
af 17:de århundradet.” 8:o. 119 sidor.

M. Billing .

Kristiania.

Forelæsninger 1 Vaarsemestret 1884.

Det th eologiske Fakultet.

Proff.: Caspari, 50 udvalgte Psalmer; Indförelse i Marcus-
evangeliet.	•

Johnson, det kirkelige Lærebegrebs Historie.
Bugge, Peters förste Brev; Galaterbrevet.
Petersen, den hellige Skrifts Inspiration; dogma-
.	tiske 0velser; praktisk Fortolkning af
Bjergprædikenen.

Univ.-stipendiat Ödland, den nytestamentlige Kanons Historie.

• Det juridiske Fakultet.

.	Proff.: Aschehoug, de skandinaviske Rigers Statsforfatnin-
ger; norsk Finantsret.

Brandt, Personretten.

.	Aubert, den norske Obligationsret.

Ingstad, den romerske Obligationsret;romersk
Tingsret.	•
Getz, Strafferettens almindelige Del;, norsk Kon-
kursret.

Hertzberg, Veiledning i Behandlingen af ökonomi-
ske Spörgsmaal.

Univ.-stipendiat Hagerup, Formuerettens Grundprinciper.
253	NORDISK REVY 1883-1884.	254

Det medicinske Fakultet.

Proff.: Winge, speciel Pathologi og Therapi; klinisk Un-
dervisning i Medicin.

Lochmann, Hygiene; Examinatorier i Farmakologi
Og Farmakognosi.

Nicolaysen, speciel Kirurgi; klinisk Undervisning i
kirurgi.

H.	Heiberg Obduktioner med dertil knyttede Exa-
minatorier; alm. Pathologi og Læren
om Plante- og Dyreparasiter; Retsme-
dicin; demonstrerer Pathologisk-anato-
miske Præparater; Obduktioner og hi-
stologiske 0velser paa Rigshospitalets
Laboratorium.

Hjort, biensygdomme ; Akiurgi; klinisk Undervis-
ning i Kirurgi og 0iensygdomme.

Worm Muller, Loven om Opsugning, Blod, Kreds-
.	löb og Aandedræt; fysiologisk Kemi;

1	leder Arbeiderne i det fysiologisk-
kemiske Institut.

/Schönberg, Gynækologi; Födselsvidenskab ; Pædia-
trik; klinisk Undervisning i Födselsvi-
denskab; pædiatrisk Polyklinik.

I.	Heiberg, Under extremitetens samtlige Systemer
med levende Model; Demonstration med
mundtlige Ovelser.

Overlæger: Bidenkap, Hudens Sygdomme; klinisk Undervisning
i de samme Sygdomme; Polyklinik.

E. Bull, Sygeexamination og fysikalske Undersö-
gelsesmethoder ; kliniske Forelæsninger
ved Sy gesengen; Polyklinik.

Prosektor Hennum, histologiske Forelæsninger over Leveren,
• Pancreas og Respirationsorganerne; Exa-
minatorier i Histologi; Perineum.

Univ.-stipendiat 0. B. Bull, 0resygdomme.

Det historisk-filosofiske Fakultet.

Proff.: Monrad, Fortolkn. af Platons Stat; Kristendommens
Filosofi.

Unger, Schillers “Wallensteins Tod“; Oldhöitysk; Læs-
ning af gammelnorske Haandskrifter.

Friis, Foredrag over det lappiske og det finske Sprog.
J. P. Broch, 20 udvalgte Kapitler af 5:te Mosebog;
Koranen; den ældste syriske Oversættelse
af Johannes’s Evangelium; Begyndelses-
grundene af det arabiske Sprog.

Rygh, Elementerne af Norges forhistoriske Arkæologi.
Schjött, udvalgte Steder af Thukydid; Euripides’ Medea.
Bang, dansk-norsk Kultur i Slutningen af 18:e Aarh.;
norsk og svensk Læsning.

Lyng, Metafysik og Logik.

Joh. Storm, Fonetik med spec. Hensyn til de norske
Dialekter; Molières “l’Impromptu de
Versailles“; praktiske 0velser................
Weisse, Horats' Satirer; Roms Topografi.

L. Daae, Reformationstidens Historie.

Sophus Bugge, heroiske Digte af Sæmunds Edda;
Snorres Edda.

E. Sars, Udsigt over Norges Historie fra 1450—1536.

■ L. Dietrichson, den gammelkristne Kunsts Historie,
Veiledning ved Benyttelsen af Skulptur-
museets Samlinger.

Lieblein, hieroglyfisk Grammatik, Herodots anden Bog.
Blix, hebreisk Grammatik; fortolker l:ste Mosebog.

Univ.-stipp.: Stenersen, Olympias Topografi og Oldtidslevninger.

Y. Nielsen, Norges Historie indtil Freden i Kiel; Be-
givenhederne i 1814.

Torp, Sanskrit.

Det mathematisk-naturvidenskabelige Fakultet.

Proff.: Münster, Proberkunst; Metallurgi.

Esmark, sammenlignende Zoologi.

Fearnley, Kartprojektioner; astronomiske Instrumenter; theo-
retisk (eller fysisk) Astronomi.

Kjerulf, Geologi med 0velser og Exkursioner.

Waage, uorganisk Kemi.

Bjerknes, Differentialligninger; hydrodynåmiske Problemer.

Schübeler, Planterigets Naturhistorie . med specielt Hensyn til
de i Medicin, 0konomi og Teknik brugelige Væxter.

Mohn, Meteorologi.

Guldberg, Mekanik; Maskinlære.

Hiortdahl, organisk Kemi.

. G. O. Sars, Anthropologi ; Dyrerigets Inddeling.

Schiötz, Experimentalfysik; Optik.

Lie, Cartesisk Geometri; projektivisk Rumgeometri; analy-
tiske Funktioner.

Blytt, Planternes morfologi og Anatomi; mikroskopiske
0velser; Exkursioner.

Univ.-stipp.: Helland, Bergbygningslære i Bergarternes mikroskopiske
Undersögelse.

Holst, Funktionslære.

Observator Geelmuyden, Astronomiens Elementer.

Prof. Dr. 0. I. Broch opholder sig i dette Semester i Udlan-
det, Proff. Myhre og Skavlan ere af Helbredshensyn fritagne for
at holde Forelæsninger i Semestret. Univ.-stipp. Collett og Wleu-
gel ere ligeledes fritagne for at holde Forelæsninger, den förste
paa Grund af Arbeide i det zoologiske Museum, den anden som
fraværende paa Udenlandsreise.

En Del Forelæsninger blive först senere bekjendtgjorte.

Som Universitetsprogram for dette Semester vil Udkomme:
“Antinoos, eine kunstarchäologische Untersuchung, von L. Dietrich-
son, Professor.“

10 Dec. 1883 afgiver det akademiske Kollegium til det kgl. Kirke-
departement Budgetförslag for Aaret 1 Juli 1884 til
30 Juni 1885. Af nye Poster foreslaaes et extra-
ordinært Professorat (kr. 4,500) i Theologi for Dr.
theol. A. Chr. Bang, to Amanuensisposter ved Uni-
versitetsbibliotheket (à kr. 1,800) samt en Post som
medhjelper ved Oldsagsamlingen (kr, 3,000) for Ar-
kæologen Dr. Ingvald Undset. Den i flere Aar frem-
satte Begjæring om Bevilgning til en ny Anatomi-
kammerbygning gjentages.	‘

17 Dec. 1883 tildeles l:ste Amanuensis ved det chemiske Labora-
torium, S. S. Wleugel det efter Stipendiat Friis ledig-
:	blevne Adj un kt stipendium.

22 Dec. 1883. Professor juris Aubert vælges til Formand i det
:akademiske Kollegium for Aaret 1884.

A. C. Drolsum.

Kobenhavn.

Personalforhold.

Efter at docent i tysk sprog og literaur, professor L. H. F.
Oppermann, d. 17 aug. 1883 var afgaaet ved döden (se Revyens
nr 1), blev posten opslaaet vakant. Folgende . mænd ansögte om
denne: dr phil. Göring, dr phil. Hoffory, dr phil. Herm. Möller,
cand. mag. C. F. V. Petersen og cand. jur. Nissen, hvorhos dr.
phil. C. A. E. Jessen androg om, at det midlertidig maatte blive
ham overdraget at holde forelæsninger over tysk sprog og litera-
tur. Ved kgl. resol. af 20 decbr. 1883 blev dr. phil. H. Möller
udnævnt til normeret docent i tysk sprog og literatur.

Forelæsninger og övelser.

I fölge en i konsistoriums kontor udarbejdet oversigt, have
universitetets forelæsninger og övelser i foraarshalvaaret 1883
været benyttede af

262 theologiske studerende

236 juridiske	„	.	•

24 statsvidenskabelige ,,

272lægevidenskabelige ,,

35 filologiske	,,

28 studiosi magisterii (filos, fakultet)

17	„ „(mathematisk-naturvidenskabeligt fakultet)

13 der endnu e havde valgt studiefag
hvortil kommer	-

54 polytekniske studerende •	.

60 farmaceutiske ,,

15 land-, skov- og havebrugselever

5 skolelærere

2 studerende fra fremmede. universiteter, tillsammeu

1023
255

NORDISK REVY 1883—1884.

256

• Akademiske grader.

Doktorgraden i filosofi er d. 21 decbr 1883 erhvervet af C. N.
Starcke. Afhandling: „L. Feuerbach. En monografi”. Opponen-
ter: proff. Heegard og Höfding. .

Doktorgraden er d. 22 s. m. erhvervet af fhv. klinisk assistent
ved födselstiftelsen P. Koefoed. Af h : „Om anvendelsen af anæ-
sthetica under födsel ved naturen.” Opp.: proff. Stadfeldt og
Warncke,	.

Videnskabelige samlinger.

Ved kgl. resol. af 7 decbr 1883 er det bifaldet, at den ved
reskr. af den 24 sept. 1772 anordnede beständige kommission for
den Arnemagnæanske stiftelses bestyrelse, der i henhold til kgl.
resol. af 9 juni 1850 og 8 maj 1883 (se revyens nr 2) bestaar af
sex medlemmer, herefter kun kommer til att bestaa af fem med-
lemmer, nemlig to eforer, der vælges af konsistorium ved Kj^ben-
havns universitet eller det akademiske raad, der maatte træde i
stedet for konsistorium, blandt universitetets lærere, saaledes at
saa længe konsistorium beholder dets nuværende form, i det
mindste den ene af dem bör være consistorialis, og to andre med-
lemmer, der efter forslag af konsistorium beskikkes af ministeriet
for kirke- og undervisningsvæsenet med frit valg mellem univer-
sitetets lærere og andre, der maatte være villige til at overtage
en saadan kaldelse, samt endelig af universitetsbibliothekaren saa-
ledes, at denne sidste i medför af sin embedsstilling har sæde i
kommissionen.

Legater og stipendier.

J. L. Smiths legat for kandidater og videre komne er af kon-
sistorium d. 5 decbr 1883 fornyet paa 2 aar for cand. jur. V. A.
Secher, dr phil V. A. Mollerup og cand. mag. 0. Christensen, samt
paa 1 aar for dr phil. J. Paludan. Förste gang tillagdes stipen-
diet cand. jur. C. Torp, dr med. J. T. Bjerrum, dr med. J. V.
Wichmann og dr phil H. Valentiner. Til at nyde höjere lod op-
rykkede dr phil. J. Paludan og dr phil. W. Sörensen.

Rosenkrands’ rejsestipendium er af patronen i decbr termin
tildelt cand. theol. P. G. Koch og cand. theol. N. Hjort.

C. Goos.

Helsingfors.

Större Konsistoriet.

Den 14 Dec. Beslöts hos kanslern hemställa om inrättande
af tvänne nya extra-ordinarie professioner i medicinska fakulteten,
nämligen i pediatrik och i hygieni.

Ett ledigt Rehbinderskt stipendium (1,150 m. pr år) bortgafs
åt fil. mag. E. Stenij (orientaliska språk).

Det Hedmanska stipendiet (960 m. pr år) tilldelades fil. mag.
Z. Schalin (teologi).

Mindre Konsistoriet.

Den 28 Nov. På förfrågan af Kejs. Senaten beslöt kons,
tillstyrka det fortsatta utbetalandet af det anslag, 6,000 mark år-
ligen ur statsmedel, hvilket studentkårens etnografiska museum
hittills åtnjutit.

Den 14 Dec. Meddelades, att vicekanslern beviljat prof. C. G.
Estlander fortsatt tjänstledighet intill den 1 febr. 1884, och beslöts,
att doc. E. Aspelin fortfarande intill sagde dag skulle bestrida
prof, i estetik.

Doc. F. Elfving föreslogs till erhållande af lägre docentarvode,
och doc. R. Hermanson tilldelades en gratifikation af 500 mark ur
fiscus rectoris.

Beslöts öfverlåta redaktionen af Finlands statskalender, som
hittills ombesörjts af numera aflidne sekreteraren. K. T. J. Schau-
man, åt doc. V. Vasenius.

Finska vetenskaps-societeten hade anhållit, att kons, ur Univ:s
disponibla medel måtte tilldela en summa af 1,500 mark åt ob-
servatörerna vid Sodankylä polarstation E. Biese, G. Petrelius
och K. Granit. Kons, beslöt hos kanslern hemställa om utbetalning
af nämda belopp ur tullmedelsfonden. , .

Den 22 Dec. På framställning af fys. mat. sektionen beslöt
kons, hos kanslern hemställa om tilldelande af en gratifikation
stor 1,750 mark åt doc. H. A. Wahlforss för hans tjänstgöring
vid kemiska laboratorium under nästinstundande vårtermin.

E. Hjelt.

Innehåll:

Martensen: Af mit Levnet.

Matthiass: Foenus nauticum.

Borght, van der: Statistische studien.	.

Zeller: Geschichte der griechischen Philosophie.

Schrader: Die Keilinschriften und das alte Testament.

Schöldström: Förbiskymtande skuggor..

Gigas: En spansk Marsk Stig.

Dahl: Die partikel Ut.

Probst: Beiträge zur lateinischen Grammatik.

Schumann: Vokalismus und Konsonantismus des Cambridger Psalters.

Horstmann: S. Editha.

Toulmin Smith: Gorboduc.

Beusch: Die Fossilien führenden krystallinischen Schiefer von Bergen.

Bohlin: Folktoner från Jämtland.

Ebering: Bibliographischer Anzeiger für romanische Sprachen und
Literaturen.

Hartwig und Schulz: Centralblatt für Bibliotekswesen.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kristiania, Kabenhavn,
Helsingfors).

.1Tordiel Revy,

hvilken i egenskap af tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenhe-
ter, utgifves i tvänne semestrar (= 16 nummer), den första, omfattande hösttermi-
nen (15 Sept.—15 Dec.), med 7 nummer, den andra, vårterminen (30 Jan.—30
Maj), med 9 nummer, kostar pr årgång:

på posten, utom postarvode, 3: 75.

i bokhandeln................3:75.

Annonser för införande i Nordisk Revy mottagas antingen direkt af under-
tecknade eller genom S. Gumælius’ annonsbyrå, Stockholm. Pris: pr petitrad 20
öre, half sida 10 kr., hel sida 18 kr.

Upsala i Januari 1884.R. Almqvist & J. Wiksell.
Bilaga till N:o 8.	NORDISK REVY 1883—1884.	Bilaga till N:o 8.

Tundequistsle bokhandeln,

Upsala,

1 Drottninggatan 1.

Literaturhistoria och bibliografi.

Anzeiger, Bibliographischer, für romanische Sprachen
- und Literaturen, herausgegeben von Dir Emil
Ebering. I. 1. 2: -— Utkommer med ett häfte
,hvarannan månad.

Braun, Lessing im Urtheile seiner Zeitgenossen. I. 9: —
Croiset, La vie et les oeuvres de Lucien. 5: 65.

Larroumet, Marivaux, sa vie et ses oeuvres. 8: —
Lincke, Skizze der Altägyptischen Literatur. 3: —
Müller, Die wissenschaftlichen Vereine und Gesell-
schaften Deutschlands im 19:ten Jahrhundert. —
Bibliographie ihrer Veröffentlichungen. 1. 6: —
Quaritch, Catalogue of books in historical or remar-
kable bindings. 5: —.

Beusch, Index der verbotenen Bücher. I. 15: —
Schmidt, Lessing, Geschichte seines Lebens und seiner
Schriften. I. 7: —	.

Sittl, Geschichte der griechischen Literatur bis auf
Alexander den Grossen. I. 4: 80.

Stern, Geschichte der neuen Literatur. 1. Utkom-
mer i 25 haften ä 50 öre.

Zabel, Iwan Turgenjew. 4: —

Teologi.

Schleiermacher, Der christliche Glaube. 8: —
Werner, Die nachscotistische Scholastik. 11: 60.

— . Der Augustinismus des späteren Mittelalters.
6:40...

Wrampelmeier, Mittheilungen aus Schriften Luthers,
j ‘ Melanchtons und Cordatus’. 1: 50.

■	Rätts- och statsvetenskaper.

Cardon, Svolgimento storico della constituzione ing-
lese. 2 dlr. 12: 80.

Demombynes, Les constitutions européennes. 2 dlr.
19:	20. .	-	,

Eranklin, Geschichte und System des deutschen Privat-
rechts. 4: —

Gesetzgebung des deutschen Reiches. I. 9: —

Handbuch des oeffentlichen Rechts der Gegenwart,
herausgegeben von H. Marquardsen. I: 1. 8: —
, II: 1. 9:-

Leroy-Beaulieu, Traité de la science des finances.
2	dlr. 20; —

Marx, Das Kapital. I. 9: —

van Wetter, Les obligations en droit romain. I. 7: 75.

Medicin.

Archiv für Augenheilkunde, XIII Jahrgang. 16: —
Balandin, Klinische Vorträge aus dem Gebiete der
Geburtshilfe und Gynæcologie. I. 12: —. ■

Bastian, Das Gehirn als Organ des Geistes. 2 dlr.
12: —

Cheyre, Die antiseptische Chirurgie. 15: —

Gegenbaur, Lehrbuch der Anatomie des Menschen.
24: —

Harnack, Lehrbuch der Arzneimittellehre. 17: —
Hebra, Die krankhaften Veränderungen der . Haut.
12:	— .

Langer, Anatomie der. äusseren Formen. 9: —

Leube, Bedeutung der Chemie in der Medicin. 1: —
Bohlfs, Geschichte der deutschen Medicin. 3 dlr. 38:—
Schlickum, Wissenschaftliche Ausbildung des Apo-
thekerlehrlings. 10:—

Windelband,Geschichte der Medicin. 15: —	. :

Naturvetenskaper.

Abhandlungen, Paläontologische. I: 1—4. 55: —
Ackermann, Beiträge zur physischen Geographie der
Ostsee. 10: :—	.

Centralblatt,. Biologisches, herausgegeben von J. Ro-
senthal. III Jahrgang. 16: —

Hellmann, Repertorium der deutschen Meteorologie.
14: —

Hertwig, Die Symbiose oder das Genossenschaftsleben
im Thierreich.. 1: 80. .

Mach, Die Mechanik. 8: —

Bau, Die Theorien der modernen Chemie. 3 hftn.
13:v	.	.

Vogel, Die chemischen Wirkungen des Lichts und
die Photographie in ihrer Anwendung in Kunst,
Wissenschaft und Industrie. 6: —	;
Weismann, Ueber Leben und Tod. Eine biologische
Untersuchung. 2: —1
Wiedersheim, Lehrbuch der vergleichenden Anatomie
der Wirbelthiere. 2 dlr. 36: —
Wiesner, Elemente der Organographie, Systematik
und Biologie der Pflanzen. 10: —

Filosofi.

Herbart, Encyclopädie der Philosophie. 5: —
Studien, Philosophische, herausgegeben von Wilhelm
Wundt. I: 1—4. II: 1. à 4: —

Stumpf, Tonpsychologie. I. 7: 50.

Windelband, Präludien. 6: -

Wundt, Logik, I:Erkenntnisslehre, 14: — II: Me-
thodenlehre, 14:-.	'

Allmän språkvetenskap. Österländska språk.

Brugsch, Astronomische und astrologische Inschriften
der altægyptischen Denkmæler. 50: —

Delitzsch, Die Sprache der Kossäer. 10: —

Miklosch, Vergleichende Grammatik der slavischen
Sprachen: I. Lautlehre. 20: — II. Stammbil-
dungslehre. 15: — III. Wortbildungslehre. 18: —
IV. Syntax. 30: —
Bilaga till N:o 8.

NORDISK REVY 1883—1884.

Bilaga till N:o 8.

I bokhandeln har utkommit:
at .	o .
I AKTENSKAPSFRAGAN.

BETRAKTELSER MED ANLEDNING AF H. IBSENS
FAMILJEDRAMER

AP

L. H. ÅBERG.

Pris: I: 25.

»------Den. bästa redogörelse för äkten-
skåpets teori, som vår literatur äger, :—för-
tjänar att finna uppmärksamma läsare särskildt
i en tid 'sådan som denna,, då de gamla sed-
liga formerna för förhållandet mellan man och
kvinna angripas från så många håll, och då
ofta det yngre slägtets författare bjuda, istäl-
let för hvad de rifvit ned, antingen ingenting
alls eller ock mer eller mindre hållningslösa
1 gödtyckshistorier, som i detta hänseende san-
-nerligen äro »stenar i stället för bröd»,För- :
fattaren till denna skrift lämnar däremot vis-
serligen den gamla yttre auktoritetstrons bot-
ten, men har i en högre: världsåsikt en ny
fast mark att bygga på.» (Nornan.)

I bokhandeln har utkommit:

Rom. rikets författningshist.
från Augustus till vestrom. rikets fall
af

S. F. HAMMARSTRAND.

' Förra afdelningens förra häfte.

Pris: 1: 50.

»—--------inledningen till ett literärt företag,
som är egnadt att väcka den största uppmärk-
samhet så väl hos historieforskaren i vidsträckt
bemärkelse som hos den klassiske filologen.
Redan det sällsynta i ett mera omfattande
sjelfständigt arbete på den klassiska fornkun-
skapens område i vårt land är nog för att
draga uppmärksamheten härpå; 'därtill kom-
mer, att det arbetsfält, som förf, valt, är ett
äfven i de länder, där den klassiskafilologiens '
studium ifrigast bedrifves, jämförelsevis min-
dre bearbetadt —---— -—.	:

' Den senare kejsartiden har hittills varit till-
bakasatt.»

(Ur en längre anm. i Hist. Tidskrift 1883, h. 2.)

I bokhandeln har utkommit:

STUD. I FRIHETSTIDENS VITTERHET.

DEN POLITISKA VISAN

JÄMTE MEDDELANDEN OM
CENSUREN OCH UTLÄNDSK LITERATUR I SVERIGE

.	■	AF	■■	■	■

ISAK FEHR.

. Pris: 1:50.

Innehåll: I. Inledning. Frihetstidsliteratu-
rens egendomliga skaplynne.Politiken i fri-
hetstidens literatur. Politiken i frihetstidens
poetiska literatur. Den politiska sagan. —
II. Den politiska visan. Inledning. Den po-
litiska visan år 1719. Den politiska visan 1720
—39. Den politiska visan 1739—43. Den po-
litiska visan 1744—54. Den politiska visan
1755—56. Den politiska visan 1757—65. Den
politiska visan 1765—72. — III. Censuren.
Källskrifter.Benzelstiernas. censorsj ournal. —
IV. Utländsk literatur i Sverige. Källskrifter:
Boksamlingar före 1750. Boksamlingar efter
1750. Öfversättningsliteratur. Slutresultat.

I bokhandeln har utkommit:
UTVECKLINGSLÄRAN

. .AF0
HERBERT SPENCER.

. ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN AF .
VICTOR PFEIFF.

MED FÖRORD AF PROFESSOR	:

C. Y. SAHLIN.

'. ' Pris: 6 kr..	•

»-----: — Herbert Spencer har europeiskt
verldsrykte. Det är ej nog med att hans bok
hvad tankeskärpa och vetenskaplighet beträf-
far är en filosofi af verklig rang och betyden-
het, utan hän särskiljer sig därjämte fördel-
tigt från den moderna, ofta så ytliga vanan
att förneka eller helt enkelt ignorera den and-
liga faktorn, den öfversinneverlden upphöjda
erfarenheten i människonaturen. Därigenom
erhållet också hans filosoferande en viss varm
färgton, och på samma gång han uppvisar hela
ändligheten och otillräckligheten, af vårt ve-
tande, visar han äfven den outplånliga nöd-
. vändigheten i vårt väsen att tro på Gud, ett
evigt och rent andligt lif.-		» (Vikingen.)

I bokhandeln har utkommit:

ANTECKNINGAR

■ EFTER

PROFESSOR E. V. NORDLINGS

FÖRELÄSNINGAR
0M BOSKILNAD

.	OCH

OM BEHANDLINGEN AF DÖD MANS BO.

UTGIFNA AF .	.

JURIDISKA FÖRENINGEN I UPSALA.

ANDRA GENOMSEDDA UPPLAGAN.	.

Pris : 5:75.

Innehåll: Inledning. Om Boskiinad. Histo-
rik. I.Boskilnad oberoende af konkurs. II. Bo-
skilnad i sammanhang med konkurs. —; Om
behandlingen af död mans bo med särskildt
afseende å K. F. huru gäld vid dödsfall beta-
las skall och om urarfvagörelse m. m. den 18
Sept. 1862. — Om behandling af död mans bo-
enligt den nu gällande rätten.

I bokhandeln har utkommit:

SEN ILIA

DIKTER PÅ PROSA

■	-	AF
JWAN TURGENJEFF.

ÖFVERSATT FRÅN RYSKAN

2 7 20 AF i4

'	.. JULFRED JENSEN. -

"	ANDRA UPPL.

Pris: 4: 50.

— ■— -—Vi känna igen den ädle skalden
drag för drag: hans omutliga sanningskärlek,
häns glödande fosterlandskärlek, den skarpa
blick, hvarmed han- tränger till hvarje saks
kärna, hans härliga, storartade förutsättnings-
frihet och deraf följande ädla fördragsamhet,
hans innerliga medkänsla för djuren,hans dy-
stert färgade, pessimistiska, djupt, manliga
världsåskådning -—.»(Aftonbladet.)

I bokhandeln har utkommit:

UNION EN

OOH

KONUNGENS SANKTIONSRÄTT

I NORSKA GRUNDLAGSFRÅGOR

.	AF

H. L. RYDIN.

* Pris: 2 kr. 50 öre.

Ur innehållsförteckningen: De af Sveige
ing. traktater ang. föreningens tillvägabrin-
gande. —- Eidsvoldskonstitutionens innehåll.
— Norges ställning efter den 17 Maj och den
förändring deri, som åstadkoms genom kriget
med Sverge samt fördragen i Moss. — Nor-
ska stortinget 1814. — Riksaktens-tillkomst
och karakter. — Olika slag af stätförenin-
gar. — Konungens sanktionsrätt, bekräftad
af den i Norska stortinget följda konstitutio-
nela praxis. - Skälen för och betydelsen
af Norska stortingets beslut den-9 Juli 1880.
•— Juridiska fakultetens utlåtande om Konun-
gens veto och Höjers försvar af det suspensiva
veto.'

I bokhandeln har utkommit:

:	Skrifter

af
Christopher Zacob Woströn
utgifna af
, %). Eofeldt.

.TVA DELAR. Pris: 45 kr. . ■	:

»Det svenska folket har länge kunnat vanta
sig,att någon af Boströms lär jungar skulle samla
och utgifva hans skrifter. Hedern att äntli-
gen hafva fullbordat detta betydelsefulla värf
tillhörDocenten Edfeldt i Upsala, en af Bo-
ströms sista omedelbara lärjungar, och en, som
alltid visat en synnerlig pietet för den. store
tänkarens minne. Om en sådan pietet vitnar
ock hela det sätt, hvarpå Docenten Edfeldt
nu gått till väga. Han har nämligen icke in-
skränkt sig till att å nyo gifva ut, hvad Bo-
ström själf låtit trycka, utan han har äfven
uppsökt dem af Boströms arbeten, som förut
blott funnits i handskrift, och ordnat dem alla
efter tidsföljden för deras författande. —— —»

(~. Nyblæus i »Ny Sv. Tidskr.» Jan. 1884)

I bokhandeln har utkommit:
BIBELN I VARA DAGAR.

ÅTTA FÖRELÄSNINGAR

DEN NYARE BIBELKRITIKENS RESULTAT

■	AF

JOHN W. CHADWICK.

ÖFVERSÄTTNING AF

VICTOR PFEIFE. .

Innehåll:

Gamla Testamentet: Profeterna. — De hi-
storiska böckerna. — Lagen:Moses och Pen-
tateuchen. : — Psalmerna och andra skrifter. —
Apokryferna : Den felande länken. — Nya Te-
stamentet :. Epistlarna. — De katolska epist-
larna; Uppenbarelsen; Apostlagérningarna. —
De fyra evangelierna.

298 sidor. Pris: 2: 50...
N:r 9.

15 Febr. 1884.

N 0 R DISK II K V Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af .

Prof. A. y. Alin, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lie. A. Bendixson, Doc. y. E. Berggren,

Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. y. Boëthius, Doc. A. L. Bygden, Prof.

P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D, Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.

H. von Beilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henschen, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Hgfding, Doc. O. V.
Knös, Prof. B. S. Landtmanson, Prof. S. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Bind, Doc. y. A. Lundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. 7. H. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin,
Doc. A. L. A. Söderblom, Doc. %. H. Théel, Doc. P. %. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.	■

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL. 1

UPSALA, R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Teologi.

Pünjer, B., Theologischer Jahresbericht. Unter
Mitwirkung von Bassermann, Benrath, Böhringer, Dreyer,
Gass, Holtzmann, Lipsius, Lüdemann, Seyerlen, Sieg-
fried, Werner herausgegeben von B. Pünjer. Zweiter
Band enthaltend die Literatur des Jahres 1882. Leip-
zig, Johann Ambr. Barth. 1883. Pris 8 Mk.

Af ofvannämda Jahresbericht, utgifven af Bernhard
Pünjer, teologie Professor i Jena, hafva ännu endast
tvänne årgångar utkommit, och det är rec. obekant, hvil-
ken spridning densamma under denna sin tvååriga till-
varo har vunnit. Att detta arbete emellertid är för-
tjänt af en sådan uppmuntran, hvarigenom dess fortsatta
tillvaro möjliggöres, därom torde väl icke vara mer än en
mening. Detsamma är nämligen i det afseendet af ett
ojämförligt värde, att det lemnar oss en i möjligaste måtto
fullständig uppgift på de teologiska uppsatser, af handlin-
gar och skrifter, som utgifvits under den tid, Theologischer
Jahresbericht omfattår, samt därjämte vägledande omdö-
men om eller korta granskningar af de flesta och för-
nämsta bland dessa teologiska alster. Och dessa omdö-
men och granskningar äro framstälda af sakkunniga, nog-
granna och —: det antaga vi — sanningsälskande gran-
skare. De afhandlingar, skrifter och arbeten, hvilka så-
lunda upptagits i det nu föreliggande andra bandet, upp-
gå till det högst betydande antalet af omkring 1,500.
Dessa äro fördelade i följande grupper: Gamla Testamen-
tets literatur, pag. 1—63; Nya Testamentets, 64—92;
Kyrkohistoria, fördelad i 4 perioder, 93—238; Religions-
historia, Religionsfilosofi, Apologetik, Polemik, Encyklo-
pedi m. in., 239—284; Dogmatik, 285—300; Etik, 301—
346; Praktisk teologi, 347—403; Prediko- och upp-
byggelseliteratur, 404—431. — Af denna öfversikt finner
man, att i fråga om sådana arbeten, som ansetts förtjena

att här upptagas, produktiviteten under år 1882 visat
sig störst på det kyrkohistoriska området.

Arbetet innehåller äfven en förteckning öfver samt
biografiska upplysningar om teologiska vetenskapsmän och
mera framstående personligheter inom det religiösa lifvets
område i allmänhet, hvilka under årets lopp aflidit. Bland
dessa finna vi i närvarande band t. ex. de bekanta namnen:
Bruno Bauer, John Darby, J. J. Herzog, Oosterzee, F.
A. Philippi, E. B. Pusey och H. W. Ulff.

For den händelse att Theol. Jahresbericht anskaffas
af en krets af läsare, är den åtgärden vidtagen, att refe-
ratet för hvar och ‘en af teologiens fyra hufvudgrupper
börjar med nytt blad, på det att arbetet sålunda må kun
na delas i fyra delar.

J. E. B.

Teologisk Tidskrift, utg. af Martin Johansson. XXIV.
1. L. Landgren, Betänkligheter vid den nyare kritiken
af Moseböckerna. I, II. Martin Johansson, Återblick
på 1883 års kyrkomöte. I. K. Henning, Om den kyrko-
politiska striden i Tyskland. E. Bohn, Kirkelige og re
ligiöse forhold i Danmark 1882—83. 4. F. G., Gen-
mäle till herr H. D. J. — Anmälningar och gransknin-
gar. — Ny utländsk literatur.

Juridik.

Gareis, Carl, Allgemeines Staatsrecht (Marquard-
sen, Handbuch des öffentlichen Rechtes der Gegen-
wart in Monographien. Bd I: 1, s. 1—186). Frei-
burg och Tübingen 1883.

Knapt hade första bandet af Bindings storartadt an-
lagda »Systematisches Handbuch des Deutschen Recht-
wis senschaft» publicerats, förr än man inom Tyskland
259	.	NORDISK REVY 1883—1884.	,	260

vetenskapliga kretsar med lifligt intresse omfattade den
tanken, att man borde begagna sig af den starka.upp-
blomstring, som studiet af den offentliga rätten under den
senare tiden visat, för att åstadkomma, jämväl en hand-
bok i samtidens offentliga rätt, fördelad i monografier,
som af sakkunnige på de särskilda områdena skulle ut-
arbetas. Likasom man i senare tider i allmänhet börjat
uppskatta vikten och värdet af jämförande framställningar
af rättsvetenskapliga frågor, så har man också helt natur-
ligt kommit till klar insikt därom, att det för en frukt-
bringande behandling af den offentliga rätten i våra dagar
oundgängligen kräfves att icke stanna vid den egna sta-
tens författning, utan att äfven andra lands statsrättsliga
förhållanden måste tagas i skärskådande för att genom
jämförelser hvarje särskild författnings förtjänster och bri-
ster må kunna bättre belysas. Den tyske vetenskapsman,
prof. Marquardsen i Erlangen, som utkastat den vackra
planen till den stora handboken i offentlig rätt och som
leder dess utgifvande, har också insett och behjärtat detta.
Af handbokens fyra band äro sålunda visserligen två för-
behållna för det tyska rikets och de särskilda tyska sta-
ternas statsrätt, men dels skall det första bandet upp-
tagas af behandling af offentligrättsliga ämnen från all-
män synpunkt utan specielt afseende på några särskilda
stater, dels är också det fjärde bandet afsedt för fram-
ställningar af de flesta andra europeiska lands samt den
stora nordamerikanska republikens statsrättsliga förhål-
landen; för dessa framställningars värde och betydelse
har utg. också väl sörjt, i det han i allmänhet tillför-
säkrat sig medverkan af framstående rättslärde inom de
särskilda landen (för de skandinaviska staterna proff.
Aschehoug och Groos).

Genom de två halfband (I: 1 och II: 1) af Mar-
quardsens handbok, som föreligga, har utgifvaren mycket
väl lyckats att uppfylla de stora förhoppningar, som hans
subskriptionsinbjudning väkte. Utom den framställning
af den allmänna statsrätten, hvarmed verket inledes, in-
nehålla nämligen dessa halfband tvänne särdeles förträffliga
monografier, den ena af prof. Hinschius öfver förhållandet
mellan stat och kyrka och den andra af prof. Laband
öfver tyska rikets statsrätt, hvarjämte Landgerichtsrath
Leoni lemnat en intressant redogörelse för Elsass-Lothrin-
gens statsrättsliga förhållanden.

Genom sin »Allgemeines Staatsrecht» har prof. Gareis
i Giessen på ett lyckligt sätt inledt och lagt grund för
hela handbokens innehåll. •

Den . allmänna statsrättens ställning och uppgift inom
den offentliga rättens område är numera vida betydelse-
fullare än förr. Den är icke längre inskränkt till ute-
slutande rättsfilosofiska begreppsbestämningar och utlägg-
ningar, hvilka kunna göras med liten eller ingen hänsyn
till det faktiska rättslifvet. Den allmänna statsrätten
uppfattas och behandlas »såsom en historisk rätt, icke
såsom ett stycke naturrätt, ej häller såsom rättsfilosofi»,
samt grundas på det faktiska material, som de historiskt
gifna statsrätterna lemna. Den riktar sig sålunda före-
trädesvis på ett på de olika staternas positiva statsför-
fattningar fotadt utredande af en mängd stattsrättsliga
spörsmål, som kunna behandlas utan särskildt afseende å
någon bestämd statsförfattning. Den allmänna statsrät-
tens uppgift har sålunda blifvit att dels sammanfatta dei

öfverensstämmande rättssatser rörande offentliga rättsför-
måners tillerkännande, skyddande och njutande, som hos
alla eller åtminstone många folk gälla eller gält, dels ock
jämföra eller sammanställa de skilda statsrätternas afvi-
kande grundsatser, samt att bringa denna framställning
till ett systematiskt helt af offentligrättsliga satser. I
någon mån stälde väl redan Bluntschli en dylik uppgift
för sin berömda »Allgemeines Statsrecht», men dels är icke
denna tanke särdeles genomförd, dels motsvarar hans arbete
äfven för öfrigt icke längre de stora anspråk, som upp-
vuxit med den statsrättsliga vetenskapens betydande fram-
steg under senare tider. Med verklig tacksamhet måste
därför hvar och en, som är intresserad för och syssel-
sätter sig med statsrättsliga studier, emottaga prof. Gareis’,
arbete, för hvilket han omsorgsfullt synes hafva tillgodo-
gjort sig det bästa, som den moderna rättsvetenskapen
har att bjuda. Med afseende å framställningens klarhet,
enkelhet och lättfattlighet står emellertid förf, mycket
tillbaka för Bluntschli.

Förf, indelar sitt arbete i 4 böcker, af hvilka den
första, som utgör inledning, ägnas åt begreppsbestämnin-
gar och uppvisande af den allmänna statsrättens teoreti-
ska och praktiska betydelse. I den andra boken afhand-
las statens herrskaremyndighet; härvid rör sig framställ
ningen om de intressen, som staten har att fullfölja, om
statsviljan och statsmakten, om statsöfverhufvudet, om
andras deltagande med statsöfverhufvudet i herrskare-
myndighetens utöfvande, om garantierna för statsförfatt-
ningarna samt om enkla och sammansatta stater. Tredje
boken ägnas åt lagstiftningen och den fjärde boken åt
förvaltningen. . .

K. H. B.

Medicin.

Blix, Magnus, Dr., Experimentala bidrag till lös-
ning af frågan om hudnervernas specifika energie.
Upsala Läkareförenings Förhandlingar. Vol. XVIII.
1883 tillsammans. 28 sid. 8:o.

Som bekant är, formulerades redan af den moderna
fysiologiens fader, Johannes Müller, lagen för sinnesner-
vernas specifika energi, d. v. s. att hvarje sinnesnerv,
hans verksamhet eller retningstillstånd må framkallas af
hvilken orsak som hälst, likväl är i stånd att förmedla
endast och allenast ett enda slag af sinnesförnimmelser.
För att rätt tolka denna lag, måste man erinra sig, att
alla nerver såväl i anatomiskt som fysiologiskt afseende
i det hela taget äro hvarandra väsentligen lika. Hvarje
nerv står ock med sina båda ändar i organisk förbindelse
med andra organ samt tjänstgör endast såsom ledare
dem emellan af den process, hvilken är för den funktio-
nerande nervsubstansen egendomlig. Den specifika energi,
hvarom här är fråga, är sålunda uteslutande att refe-
rera till de olika ändapparater (i hvarje fall en central
och en periferisk), som nerverna förbinda. Denna lära
har visat sig altigenom hållbar och utgör en af den mo-
derna nervfysiologiens grundvalar.

Emellertid har man på senare tid, vid försöken att
förklara vissa företeelser inom olika sinnesområden, oför-
261	NORDISK REVY 1883—1884.	862

märkt blifvit ledd till hypoteser, som stå i strid med
denna uppfattning, i det att man förmenat två (till och
med flere) specifikt skiljda förnimmelser kunna förmedlas
af en och samma ledningsbana. På en sådan föreställ-
ning hvilar t. ex. Hering’s af många ännu omfattade hy-
potes för färgsinnet, äfvensom densammes teori för tem-
peratursinnet i huden.

Blix’ arbete rör särskildt sinnena i huden. Då man
genom huden kan erfara ej blott smärtförnimmelser (hvil-
ka äro gemensamma för alla nerver) utan äfven värme-,
köld- och tryck-förnimmelser, som äro för huden egendom-
liga, så måste man dock förutsätta tillvaron i huden af
specifika apparater. Likväl hafva många af vissa skäl
ansett, att temperatur- och tryck-sinnet betjäna sig af
samma apparater, och ingen har ens satt i fråga annat,
än att värme- och köld-förnimmelserna förmedlas af samma
organ, oaktadt väl ingen kan misskänna en mellan dem
befintlig artskilnad lika stor som den mellan t. ex. rödt
och grönt.

Man har här altså råkat i strid med lagen för den
specifika energien, därtill utan tvifvel drifven af den så-
som ett obestridligt eller åtminstone obestridt faktum all-
mänt antagna dogmen, att hvarje punkt af huden eger
förmåga att utlösa alla slag af för huden specifika för-
nimmelser, således både värme-, köld- och tryck-förnim-
melser. -

Det är nu detta ända hittills allmänt antagna axiom,
som Blix genom sin undersökning med ens och för alltid
kullslagit, på samma gång som han klart bevisat, att la-
gen för den specifika energien äfven beträffande sinnena
i huden gäller i sin fulla kraft och utsträckning. Han
har nämligen på ett lika klart som enkelt sätt visat, icke
allenast att trycksinnet och temperatursinnet hafva sina
sinsemellan alldeles skiljda minimala områden på huden,
och att de följaktligen äfven måste hafva sinsemellan
skiljda nervapparater, utan ock att värme- och köld-sen-
sationerna på samma sätt hafva sinsemellan lokalt skiljda
apparater. Han har ur denna synpunkt liksom kartlagt
huden och visat, att vid användning af svaga retmedel
endast spridda punkter äro känsliga för tryck, andra en-
dast för värme och åter andra endast för köld, under det
att mellanliggande fält (på många ställen öfverraskande
stora) finnas, som icke äro känsliga för någondera.

Hela undersökningen är genomförd med den lugna
klarhet och oböjliga konsekvens, som utmärka författaren.
Resultatet är i all sin enkelhet glänsande och utan tvifvel
inom sitt område epokgörande. Det kan heller icke undgå
att få en stor betydelse för närliggande forskningsområ-
den, särskildt för färgsinnets fysiologi. Enligt den Young-
Helmholtzska färgteorien, som just baserar sig på lagen
för den specifika energien, måste man antaga och har
länge antagit särskilda organ i retina, svarande mot de
särskilda specifika grundförnimmelserna och lokalt skilda
från hvarandra. I viss mån och så att säga massvis har
man redan funnit den topografiska utbredningen af dessa
organ på retina; men nu har Blix’ föredöme gifvit uppslag
till försöket att uppsöka de särskilda organen ett och ett
för sig. En derpå syftande undersökning har sedan en
tid tillbaka också å det fysiologiska laboratoriet i Upsala
pågått. Svårigheterna visa sig på detta område genast
oändligt mycket större än i fråga om huden; men lyckas

det att äfven här fullständigt uppvisa särskilda på mini-
mala områden lokalt skilda organ för olika specifika
förnimmelser, så skall striden mellan de olika teorierna
äfven på detta område vara utkämpad.

F—f H.

Eira, utg. af E. W. Wretlind. VII. 22. Sydow,
Om karbolsyreförgiftning särdeles när den vållas
genom utvärtes bruk af karbololja. Hæré n, Några
ord om Kinslin m. m. —: 23. Bergvall, Egendom-
ligtfall af qväfningsdöd. Lindfors, Den Mitchell-
ska metoden för behandling af svårare hysterifall.
Huchard, Om formerna af Angina pectoris m. m. 24.
Selldén, Hvarföre är provincialläkarens (och andre
landsortläkares?) medellifslängd 9 år kortare än jemn-
årige svenske mäns? Hogner, Reumatism och Pneu-
moni. D ens. Om hämoglobinämi m. m. — VIII. 1. Annus
medicus 1883. — Wettergren, Fall af kräfta i blås-
körteln, förenad med cystabildning. Liebermeister,
Den moderna terapiens sträfvanden. m. m. — VIII. 2.
Bergstrand, Arbetsordning inom statens allmänna ele-
mentarläroverk, och dess inflytande på ungdomens helsa.
Koch, Tuberkellacillens förhållanden till tuberkolosens
etiologi. Clark, Tarmvred, buksnitt, helsa. — m. m.

Hygiea, utg. af sv. Läkare-sällskapet. XLV. 11.
N. P. Hamberg, Fysiologiska försök med de flyg-
tiga ämnen, som förefinnas i bränvin (jämte Résumé
på franska). W Netzel, Från den kliniska, gynekolo-
giska afdeln. af Sabbatsbergs sjukhus år 1882. —
Sv. Läkaresällskapets förhandlingar m. m. — XLV.
12. O. F. Hallin, Lasarettsväsendet i Sverige 1882.
— Öfversigter, Referat och Recensioner. Svenska Läkare-
Sällskapets Förhandlingar. — XLVI. 1. E.Hjertström,
: Om den cykliska, sinnessjukdomen. — Öfversigter, Re-
ferat och Recensioner. — m. m.

Upsala Läkareförenings förhandlingar. XIX. 2. A.
v. Stapelmohr, Reseberättelse. Magnus Blix, Ett
enkelt förfaringssätt att bestämma muskelsinnets skärpa.
E. Wåhlén, Ett fall af blåsyreförgiftning. A. Wide,
Nedsväljda synålar. Harald Sörman, En stoppnåls
vandring. S. E. Henschen, Ett fall af symmetrisk
pemphigus hos en fullväxt kvinna. E. Westerlund
och S. Bayer, Ett fall af njursten. — m. m.

Norsk Magazin for Lægevidenskaben, udg. af det
medic. Selskab i Kristiania. 3 R. XIII. 11. Det
norske medicinske Selskab i Christiania; meddelt
af Overlæge Hald. Det norske medicinske Selskabs
Femtiaarsjubilæum. Er Lungetæring smitsom? Hjer-
tets Væxt i de forskjellige Aldere. Kunstige 0ine
af Celluloid. Indflydelsen af Opdagelsen af Tuberkel-
bacillerne paa Tubelosens Terapi — 12. D. C. Da-
nielssen, Beretning om Lungegaardshospitalets Virk-
somhed 1880—82. H. Graff, Uretralstrikturer opererede
og varigt helbredede ved Elektrolyse. — m. m.

Bibliothek for Læger, udg. af Direktionen for den
Classenske Literaturselskab. 6 R. XIV. 1. E. Lesser,
Om syphilis maligna. M. Horwitz, Om den ustandselige
Brækning hos Svangre. Chvostek, Det simple eller
runde eller perforerede Mavesaar. M. Schwartz, Om
Exstirpationen af Livmoderen ved Fibromer og Cysto-
263

NORDISK REVY 1883—1884.

264

fibromer i denne. Rob. Harris, De forskjellige Modifi-
kationer af Porros Operation. — Oversigter. — Ny nor-
disk Literatur. — m. m.

Hospitalstidende 3 R. I. 47. C. J. Salomonsen,
Kritiske Bemærkninger om Lægeexamens Reform
i 1870—73 (forts, och slut i nästa häfte) m. m.
48. Petræus, Et Tilfælde af traumatiskTetanus
med heldig Udgang m. m. 49. H. Adsersen, Et
Tilfælde af kronisk Bronkialkroup hos et Barn. Reisz,
Et par ord i Anledning af Docent Dr. C. J. Salo-
monsen’s Bemærkninger om Lægeexamens Reform
m. m. 50. H. Adsersen, Et Tilfælde af kronisk
Bronkialkroup hos et Barn (Sluttet.) — II. 1. Annus
medicus 1883. N. Gram, Et Tilfælde af placenta præ-
via totalis, m. m. 2. Nicolay Flindt, Orienterende
Bemærkninger med Hensyn til den akute krupese Pneu-
monis Aarsagsforhold. H. A. Nielsen, Om Mikrober
i Expektoratet fra den krupese Pneumoni. 3. Nicolay
Flindt, Orienterende Bemærkninger med Hensyn til
den akute krupose Pneumonis Aarsagsforhold (Sluttet). —
m. m.

Tidskrift i Militär Helsovård, utg. af Sv. Militär-
läkareföreningen. VIII. 4. Berlin, Grönlandsexpeditio-
nen. Bergh, Kortfattad öfversigt af de fel i synappa-
raten, hvilka inom några olika länder föranleda befrielse
från krigstjenst. Pontin, Tyska kolerakommissionen i
Egypten. Nunn, Die Seekrankheit, ihre Ursache und
Behandlung; ref. af J. Göransson. Edholm, Bevärings-
besigtningar 1882. — Bibliografi. — Sv. Militärläkare-
föreningens förhandlingar. — m. m.

Ugeskrift for Læger, Organ for "Den almindelige
danske Lægeforening". 4 R. VIII. 23—29. Diverse
uppsatser. — IX. 1. Hagens, Det ci tron sure Kinoidin,
sammenlignet med andre feberstillende Midler. Pribram,
Om Virkningen af nogle diuretiske Midler. — m. m.

2,	3. Warfvinge, Antiseptisk Behandling af In-
fektionssygdommene og specielt af den tyfoide Feber. H.
Auspitz, Bemærkninger om Behandlingen af Ekzemerne.
Schiffer, Om Bredet i den antidiabetiske Diet. A.
Wilheim, Icterus catarrhalis, helbredet ved Elektricitet.
—m. m. .

4.	V. Budde, Nogle Bemærkninger om Glykosu-
riens og Glykæmiens Betydning for Udviklingen af for-
skjellige diabetiske Symptomer: Bergstrand, Nyere
Modifikationer af antiseptisk Saarbehandling. 0. Lind-
fors, Den Mitchell’ske Methode for Behandlingen af svæ-
rere -Tilfælde af Hysteri. Peretti, Paraldehydets sovn-
dyssende Virkning. Dens., Pasteurs Instruktioner med
Hensyn til Forebyggelse af Kolerasmitte. Dujardin-
Beaumetz, Subkutan Nervestrækning. Heitzmann,
Middel mod Haaraffald. Unna, Behandling af Ansigts-
rosen. — m. m.

5,	6. E. T. Heiberg, Nogle Bemærkninger om
kollegiale forhold. Dens., Centrifugemælken. E. Pol-
lock, Er Lungetæring smitsom? S. E. Henschen, Ki-
nolin som Antipyreticum. C. Maydl, Gastrotomi. —
m. m.

Filosofi.

Kleen, R., Försök till framställning i naturrätt
och rättsliga förbegrepp; förra afdelningen: allmän
naturrätt: förra delen: de naturliga rättsbegreppens
giltighet. Stockholm 1883. Pris: 15,50.

Då man ser vår svenska literatur förökad med ett
vetenskapligt originalarbete, som lofvar att omfatta flera
volymer, så är detta onekligen ägnadt att väcka upp-
märksamhet. Men denna uppmärksamhet stegras till för-
våning, då man finner första afdelningens förra del om-
fatta 1214 digra trycksidor. Och dock utgör denna del
blott inledningen till hela verket, hvilket själft, som af an-
tydningar i företalet synes framgå, skall utgöra ett slags
inledning till ett än mer omfattande arbete i ett besläk-
tadt ämne (folkrätt). Ett arbete i så väldiga dimensio-
ner torde i verldsliteraturen söka sin like, och det tyckes
knapt vara en vanlig mänsklig, låt vara öfverlägsen för-
måga förunnadt att kunna fullborda detsamma. Sedan
man genomläst en del af första bandet finner man, att
förklaringen af denna egendomliga företeelse till stor del
åtminstone ligger i författarens alt för stora benägenhet
att, som man säger »skrifva på bredden» samt att späcka
sitt arbete med långa citat, något hvartill författarens
stora beläsenhet onekligen inneburit en frestelse. Vi tro
oss ungefärligen träffa det rätta, om vi påstå, att hvad
författaren i sak presterar, skulle, behandladt af en auktor
: med blott normal koncentreringsförmåga, upptagit en knapp
åttondel af det utrymme, författaren använder. Härmed
har författaren i själfva verket ej blott skadat, utan rent
af förstört frukterna af sitt arbete. De torde vara ytterst
få, äfven bland det ringa antal människor i de länder,
där svenska språket förstås, som något ägnat sig åt de
frågor, författaren behandlar, de torde, säga vi, äfven bland
dessa vara ytterst få, hvilkas tid och omständigheter med-
gifva dem att genomläsa föreliggande arbete. Och vi
nödgas beklagligen gifva dem, som tveka, det rådet att
icke göra detta, om de ej äga verkligt öfverflöd på tid
och arbetskraft. Orsaken härtill är visst icke den, att
vi skulle anse arbetet sakna alt värde. Det erbjuder
tvärtom åtskilligt af intresse. Men den valuta, det er-
bjuder, går ej upp mot den möda, dess genomläsande ko-
star, en möda som i oerhörd grad ökas genom framställ-
ningssättets brist på öfverskådlighet, som ofta nödgar äf-
ven den, som ej är alldeles ovan vid att sysselsätta sig
med dylika ämnen, att företaga tröttande rekapitulationer,
genom dispositionens onödigt inkrånglade, ofta alldeles
omotiverade beskaffenhet, som tvingar läsaren att hela
tiden leta sig fram likasom i en labyrint, samt af brist
på precision och förmåga att hålla fast inslagna syn-
punkter och vunna resultat, något som i högsta grad för-
virrar det hela och försvårar uppfattningen både af detta
och af detaljerna. Arbetet är, hvad dess egen stånd-
punkt beträffar, för ingen del epokgörande, och författa-
ren uppträder ej häller med sådana anspråk. Ja denna
ståndpunkt utmärker sig ej ens i någon nämnvärd grad
för rikedom på nya synpunkter. Det rika material, för-
fattarens ovanliga beläsenhet skänkt honom, skulle dock
kunnat förläna arbetet ett mycket stort värde som kom-
pendium, i fall dels denna beläsenhet alltid varit lika
265	NORDISK REVY 1883—1884.	266

grundlig, som den är omfattande, dels och framför alt
om författaren lyckats anordna detta material på ett öfver-
skadligt och i åsikternas eget vare sig spekulativa eller
historiska sammanhang grundadt sätt samt vetat att bättre
än nu skett sätta sig in i de olika åsikternas anda och
i dem skilja hufvudsak från bisak. De på hvarandra ho-
pade citaten förlora också mycket af sitt värde därigenom,
att blott den citerade författaren, ej det citerade stället,
angifves. För öfrigt saknas ej exempel på missförstånd
af historiska åsikter. För att blott nämna ett par exem-
pel, så kan det för den, som äger någon kännedom om
Cartesii filosofi, ej annat än förefalla egendomligt att få
höra, att Cartesius i samvetet fann den yttersta principen
för alt (sid. 161). Antingen tager förf, här ordet »sam-
vete» i en helt annan bemärkelse än andra människor,
eller ock är misstaget lika groft som till sina anlednin-
gar oförklarligt.

Icke häller tro vi, att författaren har så alldeles rätt
i sitt påstående, att man hittills föga uppmärksammat
skilnaden emellan de åsikter, som förnekat det absolutas
tillvaro, och dem, som nekat möjligheten för människan
att om detsamma äga någon kunskap.

Vi nämnde författarens stora beläsenhet. I ett af-
seende lider denna en inskränkning, som vi ej vilja lämna
alldeles oanmärkt. I företalet klagas öfver »saknaden
inom vår literatur af skrifter i naturrätt». Kan det vara
författaren obekant, att ej blott Biberg och Grubbe för-
fattat värdefulla arbeten i filosofisk rätts- och samhälls-
lära, utan att äfven hos oss en inhemsk rättsfilosofi, fo-
tad på alldeles själfständiga principer, utvecklats och fli-
tigt studerats? Författaren röjer äfven i den följande
framställningen därom ingen kännedom. Af någon slags
kritik från hans sida hade denna måhända varit förtjänt.

Den del, med hvilken vi nu sysselsätta oss, utgör
en propedevtik till naturrätten, och dess hufvudsakliga
innehåll är en framställning af förf:s världsåsikt i allmän-
het. Denna världsåsikt tillhör den ståndpunkt, som inom
vårt vanliga svenska filosofiska språkbruk plägar benäm-
nas negativ rationalism. . Från den faktiskt gifna verk-
lighetens relativitet leder sig förf, tillbaka till ett absolut
såsom det ändligas yttersta förutsättning. . Sedan detta
absoluta renats från den sinliga individualitetens inskränk-
ningar, angifves det såsom något allmänt, till väsendet
för det mänskliga förståndets kategorier ofattligt, som
uppenbarar sig som' den i världsaltet inneboende nödvän- •
digheten. För rättens förklaring finner författaren anta-
gandet af ett absolut vara oundgängligt, enär rätten har
en absolut sida. Men själf erkänner han, att rättens in-
nehåll ej kan härledas ur det absoluta, enär detta är så
abstrakt, att det rent af är för vår tanke ofattligt. Vissa
utgångspunkter för en rätts åskådning ligga dock i förfat-
tarens lära om det absoluta såsom något allmänt. Så-
dana äro gifna dels i rättens karaktär af att vara något,
som består oberoende af individens godtycke, dels däri
att rättssubjektet för att i egentlig bemärkelse äga rät-
tigheter måste ingå i högre och högre, d. v. s. mer och
mer omfattande enheter, något som författaren med myc-
ken talang framhåller och utvecklar, hufvudsakligen i det
kapitel, som handlar om en absolut lagstiftningsprincip
(sid. 183—193). Af största värde är onekligen den in-
tressanta framställning, som därpå följer och bär namnet

»absolut lagskipningsprincip» (sid. 193—227), men hvars
rätta titel vore: »olika världsåsikters betydelse för rätts-
principens fastställande», en framställning, som nästan full-
ständigt fri från de olägenheter, som i allmänhet tynga
författarens framställningssätt, både till form och inne-
håll är ägnad att pryda hvilket rättsfilosofiskt arbete som
hälst. Minst till sin fördel visar sig författaren i den
närmast därpå följande, skäligen orediga behandlingen af
relativitet och individualitet.

Icke utan förvåning finner man en författare,
hvars panteistiska tendenser äro så tydliga, med entusiasm
försvarar den mänskliga viljans frihet och af hennes be-
grepp och vissa af hennes förutsättningar lämnar en fram-
ställning, som är långt ifrån att sakna sitt värde. Här-
med hafva vi kommit in på själfva den hufvudsakliga
svårighet, af hvilken författarens världsåsikt tynges, näm-
ligen svårigheten att förmedla allmänt och enskildt. For-
dran på bådas fasthållande som väsentliga sidor i all
verklighet ochall rätt står visserligen fast för författa-
ren, men då han ej kan angifva, huru denna fordran skall
fyllas, visar sig i hans åsikter ej sällan den vacklande
och delvis inkonsekventa ståndpunkt, som röjer eklektikern.

Till den uppfattning af rätten, som skall baseras på
denna allmänna världsåsikt, gifvas väl redan i första de-
len antydningar. Men det närmare utförandet är förbe-
hållet de senare delarne, af hvilka en redan föreligger,
och till hvilka vi hoppas få återkomma, i den mån det
blir oss möjligt att om dem taga känmedom. Vårt slut-
omdöme med afseende på den förra delen står emellertid
fast: Vi nödgas beklaga, att frukterna af ett vetenskap-
ligt arbete, vitnande om en ingalunda underhaltig begåf-
ning och en energi och ett intresse för vetenskapen, som
söker sin like, i all synnerhet hos dem, som ej gjort
hennes idkande till sin egentliga lifsuppgift, vi nödgas,
säga vi, beklaga, att dessa frukter skola, genom ett olämp-
ligt framställningssätt, och brist på vetenskaplig metod
och anordning, gå till allra största delen förlorade ej blott
för den större allmänheten, utan äfven för fackmannen.

L. H. Å.

Mind, a quarterly review of Psychology and Phi-
losophy by Robertson. Vol. 8.1883. 13 sh.

I denna årgång hafva vi fäst oss vid följande artiklar.

I psykologi en af utgifvaren och en af James Ward,
bägge handlande om psykologins väsen i allmänhet. Grant
Allen söker i en uppsats »Idiosyncrasy» göra begripligt,
huru nya krafter kunna uppkomma i mänskligheten, sär-
skildt hur man skall kunna förstå ett snilles framträdande.
Prof. Stanley Hall meddelar resultatet af sina under-
sökningar på en människa i hypnotiskt tillstånd. 1

I logik: A. Sidgwick, Propositions with a view to
proof, genomför åtskilliga distinktioner mellan olika slag
af påståenden, ansluter sig till och genomför »the relation-
view of propositions». Enligt densamma utsäger hvarje
omdöme ett förhållande mellan tvänne ting (ting taget i
sin allmännaste möjliga betydelse af någonting), under det
att t. ex. »predication-view» betraktar hvarje omdöme såsom
utsägande ett predikat om något. Dessutom en uppsats
af M. Martin, On some fundamental problems in logic.
Slutligen är att märka en kritisk studie af J. Wenn öfver
267

NORDISK REVY 1883—1884.

268

i Boston utgifna Studies in Logic, hvilka fullfölja de af
Boole och Jevons gjorda försöken att åt logiken skapa
ett symboliskt språk, liknande matematikens.

I filosofins historia märkas åtskilliga uppsatser om
Kant, en utförlig kritik af Kritik d. reinen Vern, af H.
Sidgwick riktad emot de engelska ny-kantianerna, som söka
verka för en återgång till Kant, samt svar af dessa. Dess-
utom en uppsats om Spinoza och Maimonides.

Herbert Spencer kommer i tidskriften oupphörligt un-
der behandling, så t. ex. hans indelning af människans
olika kunskapsarter. En utförlig granskning underkastas
hans samhällslära af F. W. Maitland.

I etiken förekomma åtskilliga större och smärre upp-
satser om allmänna frågor af Bain, Wallace, Gurney etc.

Dessutom inrymmer arbetet talrika anmälningar af
såväl engelska som franska och tyska arbeten samt en
god literaturöfversikt.

Mind utkommer i ett januari-, ett april-, ett juli- och
ett oktoberhäfte.

A. B—n.

Literaturhistoria.

Tidskriftsöfversikt för 1883.

Årets märkligaste tilldragelse inom den literaturhi-
storiska tidskriftsliteraturen är säkerligen framträdandet
af Giornale Storico della Letteratura Italiana. Den är be-
aktansvärd i mer än ett afseende. Det är nämligen den
enda mera betydande rent literaturhistoriska tidskrift som
f. n. utgifves. Visserligen finnes förut Archiv für Lite-
raturgeschichte, men detta föga observerade organ inne-
håller sällan något af mera allmänt intresse. Hittills
har det varit literaturhistoriens lott att — så vida den
ej ville förfalla till populära kåserier — segla i de filolo-
giska vetenskapernas kölvatten. Det är därför glädjande
att se, att studiet af denna i andra land mer än tillbör-
ligt förbisedda vetenskap af italienarne börjat drifvas
med sådan värme och sådan verklig lärdom. I intet land
norr om Alperna torde för närvarande pågå så ifriga forsk-
ningar i medeltidens och renässansens poesi som i Italien,
och en frukt af dessa nya lifskraftiga studier är framträ-
dandet af den ofvan omtalade tidskriften, utgifven af Ar-
turo Graf, Francesco Novati och Rodolfo Regnier.

I företalet till sin publikation betona utgifvarne det
dagligen stegrade intresset för den italienska literaturhi-
storien, hvilket öfverskridit de djärfvaste förhoppningar,
och påpeka fullt riktigt, att vid ett dylikt hopande
af materialet gör sig behofvet af ett specielt organ alt
mera gällande, i hvilket vetenskapsmannen kan utan för
stora ansträngningar finna behöfliga bibliografiska hänvis-
ningar, kritiker, samlingar af fakta o. s. v. Utgifvar-
ne förklara sig skola följa en strängt vetenskaplig metod,
och således hufvudsakligen sysselsätta sig med framdra-
gandet af hittills okända eller ofullständigt undersökta
literaturminnesmärken, jämförelser mellan Italiens och ut-
landets literatur, påpekandet af sambandet mellan veten-
skap, politik, konst och poesi i Italien m. m. Å andra
sidan bannlyses strängt den ästetiska och filosofiska me-
tod, som, enligt utgifvarnes mening, förderfvat den äldre

tidens literaturhistoriska forskning och orsakat den ring-
aktning, i hvilken detta studium dagligen sjönk.

Innehållet hafva utgifvarne tänkt sig sönderfalla i
fem afdelningar: 1) originaluppsatser, 2) mindre texter,
3) "varietà" eller kortfattade anteckningar, upplysningar,
dokument etc., som beröra literaturhistorien, 4) bibliografi
och kritik öfver nyutkomna arbeten, 5) krönika d. v. s.
underrättelser om pågående eller väntade literära företag,
samt framför alt en redogörelse för literaturhistoriska upp-
satser i Italiens och utlandets tidskrifter.

Att döma af de hittills utgifna häftena (1—5) har
tidskriften på ett synnerligen lyckligt sätt löst sin upp-
gift. I första häftet äro tvänne större uppsatser intagna,
den första om La Coltura Bolognese, meddelande några
för poetikens historia ganska intressanta upplysningar,
den andra rörande ett 1459 upprättadt inventarium öfver
Sforzas bibliotek i Pavia. Detta, som grundades under
1300-talets förra hälft, blef af Ludvig XII fördt till Blois,
flyttades sedermera till Fontainebleau och hamnade slut-
ligen till största delen i Nationalbiblioteket i Paris. Sam-
lingen, som är särdeles rikhaltig och särskildt lär utmär-
ka sig för sina prydliga band, innehåller de flesta romer-,
ska auktorer (somliga t. ex. Seneca i många handskrifter),
medeltidens latinska författare (särskildt de pseudohisto-
riska skrifterna om trojanska kriget), renässansarbeten
(af Filelfo, Dante, Mussato, Petrarca, Boccaccio) och
äfven grekiska auktorer (Platon, Homerus).

I Varietà börjar Marcus Landau med att (på grund
af Wünsches Bibliotheca.rabbinica) påpeka det inflytandes
den judiska literaturen haft på den italienska novellistiken,
och hänvisar särskildt till Midras Rabboth, en kommentar
till pentateuken med ett halft novellartadt skaplynne,
ungefär midt emellan Legenda aurea och Gesta romano-
rum. Därefter följa ett par bref från Cecco d’Ascoli
och slutligen en liten uppsats af Achille Neri, una com-
media dell'arte, som enligt vår öfvertygelse är häftets in-
tressantaste afdelning. Förf, lyckas nämligen att uppvisa
italienska förebilder till tvänne af Molières stycken.
Visserligen hade man redan länge (första gången Somaize
1660) påstått,att Le Médecin volant baserat sig på en com-
media dell’arte, men de senaste forskarne (Despois, Ma-
renholz) hafva i det hela betviflat denna uppgift såsom
ogrundad. Neri har dock lyckats uppspana en Medico
volante, tryckt 1673 (således efter uppförandet af Molières
stycke), men som stödde sig på ett äldre, af Bartoli för-
ut publiceradt ”utkast”. [Som bekant utskrefvos ej rol-
lerna för commedie dell’arte, utan man angaf endast styc-
kets gång, hvareftersjälfva utförandet öfverlemnades åt
skådespelarne själfve.] Detta visar, att Molière, ehuru han
visserligen sammandragit il Medico volantes tre akter till
en enda, dock i det hufvudsakliga följt det italienska
originalet och. ofta användt samma ordalag som i upplagan
1673. Då nu denna upplaga endast är en afskrift af
den förut improviserade farsen, följer häraf, att Molière
ej endast stödt sig på ett exemplar, hvari blott scenan-
visningarna upptagits, utan att han verkligen sett stycket
uppfördt af en af de i Frankrike kringdragande italienska
trupperna. Viktigare är dock Neri’s upptäkt af förebilden
till Tartuffe. Hittills har man för denna fråga egentligen
nöjt sig med att påpeka likheten med Aretinos Ipocrito,
men flere forskare hafva med rätta opponerat sig mot an-
269	NORDISK REVY 1883—1884.	270

tagandet af denna förebild. Enskilda drag kunna väl
vara hämtade från Scarron och Regnier, men den egent-
liga källan är, som Neri upptäckt, en Commedia dell’Arte
af den på 1500-talet lefvande Scala, hvilken äfven upp-
trädde i Frankrike. Hans il Pedante skildrar, huru hjäl-
ten, en skenhelighetens och liderlighetens apostel, vistas i
Pantalons hus såsom lärare åt dennes son Orazio, hvilken
är nog klarsynt att genomskåda hycklaren. Pedanten
har sin herres fulla förtroende, och i medvetande härom
söker han att förföra dennes hustru. Hon låtsar gå in
på hans skamliga förslag för att därigenom förmå honom
att blotta sig för mannen. Detta lyckas, hvarpå den
skenhelige bestraffas af den nu för sin godtrogenhet bo-
tade Pantalon.

Därefter följer en utförlig kritisk afdelning, behand-
lande de arbeten, som nyligen utkommit i italiensk lite-
raturhistoria, och hvilken på ett lysande sätt vitnar om
det intresse, med hvilket denna vetenskap odlas söder om
Alperna. Häftet afslutas med en särdeles fullständig tid-
skriftsrevy och en kortfattad krönika. (Forts.)

•H. S.

Klassiska språk. .

Altitalische Studien. Herausgegeben von Dr.
Carl Pauli, Rektor des Realprogymnasiums zu Ülzen.
Zweites Heft. Mit fünf Tafeln. Hannover. Hahn’sche
Buchhandlung. 1883. 148 ss. + V litogr. t. 8:o.
Pris 8 Mk. .

: Föreliggande andra häfte af denna serie utmärker
sig i ännu högre grad än det föregående (se Nord. Revy
N:o 4) genom ett rikt och intressant innehåll. Den. för-
sta af de två större uppsatser, som däri inrymmas, är af
H. Schæfer och behandlar bildningen af nominativus sing,
i det etruskiska språket (ss. 1—73). Ff:ns undersökning,
som gör intrycket af att vara utförd med omsorg och
sakkännedom, leder till det resultat, att etruskiskan från
början ej känt till nominativsuffixet -s; den nominativ-
bildning med -s, som förekommer i maskulina person-
namn — hufvudsakligen i familjenamn, ej i för- eller till-
namn — är liksom öfverhufvud, enligt hans och Pauli’s
åsikt, större delen af de etr. personnamnen, ett lån från
de i Italien bofasta indoeuropeiska språken.I frånvaron
af nominativ-s hos de äkta etr. nomina ser förf, ett bevis
mot Deecke’s och Bugge’s åsikter om etruskiskans sam-
hörighet med den indoeuropeiska språkfamiljen. Ref. kan,
ehuru icke sakkunnig, härvid ej undertrycka den anmärk-
ningen, att detta skäl, ehuru viktigt nog, ej tyckes böra
få gälla såsom afgörande, så länge som det ej är oveder-
sägligen visadt, att ursprungligen slutljudande enkelt -s
ej, åtminstone efter vissa språkljud, kunnat ljudlagsenligt
bortfalla (Jfr s. 12 f. hos ff.). — I den andra afhand-
lingen, ”Die oskische Inschrift des Censors von Bovianum"
(ss. 75—124), har utgifvaren själf återigen lemnat ett be-
tydande och i metodiskt hänseende lärorikt bidrag till den
fornitaliska epigrafiken. Nämda inskrift (n:o 17 i Zve-
taieff’s Sylloge, n:o 28 i Enderis’ samling) erbjuder, såsom
den hittills blifvit läst och fattad, den besynnerligaste

blandning af välbekanta oskiska ordformer och alldeles
originella, för grammatisk analys oåtkomliga bildningar,
hvilket förhållande icke hindrat, att den blifvit nödtorfte-
ligen, men fullständigt tolkad och till slut också skande-
rad som saturnisk vers. Så stod saken, till dess man
af Bréal, som haft tillfälle att själf taga inskriften i
ögonsikte, erhöll den märkliga upplysningen, att stenen
i fråga var stympad ej allenast på högra sidan (radernas
början), där man redan förut nödgats supplera ungefär en
bokstaf på hvarje rad, utan äfven på den vänstra (slutet af
raderna), i följd hvaraf sålunda de af Corssen, Bücheler
m. fl. uppstälda tolkningarne måste förfalla (Mém. de la
Soc. de Lingu. de Paris. T. IV p. 405). Pauli, som själf-
ständigt kommit till samma öfvertygelse, har nu genom
den sorgfälligaste undersökning höjt det öfver hvarje tvif-
vel, att inskriften är fragmentarisk både i början och slu-
tet af hvarje rad. Därjämte har han sökt att ur det bi-
behållna styckets form bestämma stenens ursprungliga
konturer och omfång, samt att på ett passande sätt utfylla
de luckor i texten, som på grund häraf måste antagas.
Hvad den yttre (geometriska) rekonstruktionen af
inskriftsytan angår, så synes den vara ett prof på en
ovanlig sinrikhet, men på samma gång så enkel och öf-
vertygande, att hvarje kommande tydningsförsök torde ha
att utgå från densamma såsom en engång för alla gifven
grundval. Att den (hufvudsakligen i slutet af raderna)
starkt fragmenterade textens tolkning och supplering ej
kan bringas till samma grad af sannolikhet, faller af
sig själft: de skarpsinniga och till större delen ganska
tilltalande förslag, som Dr Pauli i detta afseende fram-
ställer, ha i alla händelser nästan utan undantag den för-
tjänsten att i såväl språkligt som sakligt hänseende vara
fullt antagliga. — Bland de misceller af A. H. Sayce,
Schæfer och utgifvaren, hvarmed häftet afslutas, tar den
sista på ett alldeles särskildt sätt läsarens uppmärksamhet
i anspråk. Densamma har Dr Pauli till förf, och bär den
mycket lofvande öfverskriften »Die Lösung der Etruskerfra-
ge». Till en början refereras Prof. Bugge’s tolkning af en
mindre (utan ordskilnad skrifven) etruskisk inskrift, hvil-
ken tolkning såsom profstycke ur denne lärdes nya etru-
skiska forskningar af H. Sweet blifvit meddelad i
den engelska tidskriften Academy för 1882 den 6 maj.
Härtill anknyter P. den i högsta grad öfverraskande be-
kännelsen, att han efter mogen öfverläggning sett sig
nödsakad att uppgifva sin gamla mening om etruskiskans
isolerade ställning och numera i hufvudsak står på samma
ståndpunkt som Bugge och Deecke, ehuru han visserligen
i en viktig detaljfråga hyser en afvikande uppfattning.
Etruskiskan är nämligen enligt denna hans »nyaste åsikt»
ett indoeuropeiskt språk, men närmast besläktadt, ej med
de italiska eller sydeuropeiska språken, såsom nyssnämde
forskare vilja, utan med de baltisk-slaviska. Och nu följer
en tydning af samma inskrift, sådan den ter sig i den
nyaste åsiktens ljus; resultatet blir en öfversättning, som
naturligtvis icke har ett grand gemensamt med den, som
Bugge gifvit. Den intet ondt anande läsaren känner sig
helt underlig och hemsk till mods: etruskiska och litaui-
ska eller lettiska ord och former hvirfla om hvarandra och
identifieras på det mest ogenerade sätt, och det värsta är,
att det hela, om också med åtskilliga starka hårdragnin-
gar och hokuspokus, ändå går någorlunda ihop - hvad
271

NORDISK REVY 1883—1884.

272

kan icke allt hända inom den etruskiska frågans hemlig-
hetsfulla regioner! Man hämtar sig emellertid mycket
snart, om icke förr, så åtminstone när man hunnit till
slutorden, där förf, utlofvar en afhandling »om den sanna
och den falska metoden vid tolkandet af de etruskiska
inskrifterna». Med ett ord sagdt, Dr Pauli har uppen-
barligen tillåtit sig ett tämligen starkt skämt med sina
vetenskapliga motståndare. Om den drastiska satiren är
lika träffande och rättvis, som den onekligen är fyndigt
uttänkt och genomförd, är ej ref:s sak att afgöra. Med
den raska fart, det etruskiska studiet numera tagit, torde
man kunna hoppas, att det ej skall dröja synnerligen
länge, innan tvisten blir sliten mellan de åsikter, som nu
så lifligt bekämpa hvarandra.

0. A. D.

Bugge, S., Beiträge zur Erforschung der etruskischen
Sprache. Erste Sammlung. XIII + 265 ss. Stuttgart,
Albert Heitz, 1883. (Etruskische Forschungen und Stu-
dien, herausgegeben von D:r W. Deecke, h. 4).

M. Tulli Ciceronis orationes selectæ, scholarum in
usum ed. Hermannus Nohl; vol. I. Oratio pro Sex.
Roscio Amerino; 40 ss. Prag, Tempsky, 1884. 18
kreuz. (In Bibliotheca scriptorum græcorum et romano-
rum, edita curantibus loanne Kvicala et Carolo Schenkl).

Archiv für lateinische Lexikographie und Grammatik
mit Einschluss des älteren Mittellateins, als Vorarbeit
zu einem Thesaurus linguæ latinæ, mit Unterstützung
der K. bayerischen Akademie der Wissenschaften herausg.
yon Eduard Wölfflin. . Erste Jahrgang, h. 1; 160
ss. Leipzig, Teubner, 1884. Pr. für Jalirg. 12 Mark.

Romanska språk.

Der Troubadour Bertolome Zorzi, herausgege-
ben von Emil Levy. Halle, Max Niemeyer 1883.
90pp.

Trubaduren B. Z., hvars dikter föreligga i denna
omsorgsfulla kritiska upplaga, intager ej någon synnerli-
gen framstående plats i den fornprovençalska literaturen,
hvars sista skede han tillhör. Han är viktig däremot
som en af de hufvudlänkar, hvilka sammanbinda den pro-
vençalska literaturen med den italienska, och synnerligt
intressant därigenom, att han i motsats till andra truba-
durer, som fastän italienare diktat på provençalska, tyd-
ligen- uppvisar sin italienska nationalitets inflytelse. Så
har i formelt hänseende redan P. Meyer påpekat, att Z.
rimmar ändelserna -ès och -és med hvarandra; L. visar, att
han äfven i andra fall icke iakttog vokalen e:s kvalitet.
Ibland andra egendomligheter, som skilja Z:s dikter från
de klassiska trubadurernas, är synnerligen intressant, att
han begagnar en konj. pres. I, 1; och 3. sg. på -a. L.
antager denna form med bestämdhet blott för den 1. pers,
och förklarar den såsom uppkommen under inflytelse af
norditalienska dialekter, bland hvilka några ha 1. och 3.
pers, på -a. Angående 3. pers, är L. benägen att anse
ifrågavarande former vara ologiskt begagnade indikativer.
Vi ha icke någon rättighet därtill; af de p. 85 f. anför-
da formerna står autreja 15,5 parallelt med fassa, intra

11,26 med perda, följaktligen äro dessa två säkert konj.,
och vi måste betrakta formerna på -a såsom konj:er, hvar-
hälst syntaxen fordrar denne modus. Och eftersom for-
mernas existens är betygad af rimmet, måste vi antaga
densamma äfven i versens inre; sålunda är auza .3,74,
oblida 8,57 att fatta såsom konj., hdskr:nas pauza 11,10
icke att emendera till pauze.

Af andra italianismer anmärker L., att orden på -or
vid tillfälle begagnas som maskul., vidare sbaralhador för
esbar., d. v. s. om vi vilja akceptera ms:ens läsning.

I afseende på biografien fanns det ej mycket att till-
lägga till hvad som står hos Diez. De dikter, som kunna
dateras, tillhöra åren 1263—70. I biografien har L.,
såsom det är vanligt i detta slags arbeten, äfven uppta-
git korta notiser om de särskilda dikternas innehåll.
Fastän vi ej för hvarje edition af en trubadur vilja re-
kommendera att följa Canellos exempel, som fullständigt
öfversätter Arnaut Daniels dikter, så skulle man dock
ibland i sådana publikationer gärna se öfversättningar,
som vore fullständigare och trognare mot originalet, än
det är vanligt. Just vid de ställen, vid hvilka man söker
utgifvarnes hjälp, vare sig att de synas obegripliga eller
att de äro tvetydiga, söker man vanligen förgäfves. Så
hade vi gärna velat se, hvilken betydelse utg. vill inlägga
i de emenderade verserna 3,26 ff. Den otvungna öfver-
sättningen af nutz d’enjans skulle vara: nakna (— fria)
från svek, och v. 28 skulle då naturligtvis betyda: de
som bekläda sig därmed (med svek, icke med vertutz, som
L. förmodligen antar). Det är uppenbarligen icke skal-
dens mening. Kan man ej låta hdskr:nas damanz =
d’amanz’ kvarstå, altså: gent emot dem som äro nakna
på (= utan) kärlek, aflägsnar du dig, och kraftfull dygd
visar du dem, som bekläda sig därmed (med kärlek)?

Angående »Metrum und Reim» kan med den 2. dik-
1 tens form jämföras Uc de St. Cire 8 Chanson qu’er leu
per entendre. Vid 5 borde vara anmärkt, att merce är
omkväde i första versen (diktens rim b är för resten
kvinnligt). — p. 30: i Americ de Belenois Alprim pres
dels breus jorns braus äro b d f h k grammatiska rim till
a c e g i.

Textkritikens arbete var relativt enkelt, ty Z:s dik-
ter finnas på sin höjd i 3 hdskr, AIK, och äro jämförel-
sevis bra bibehållna. Utrymmet tillåter mig blott att
göra några få anmärkningar till de särskilda dikterna.
1,6 4 si är betonadt pronomen och hänvisar till l’autpidos:
och (jag ber honom) att han snart må låta mig lyda ho-
nom, ty (helvetets) värme och köld .... skulle eljest vara
mig vissa. — 2,53 deus a luec är att skrifva för deu s’a
luec; amesurar förbindes med reflex, pron. — 3,73. oten
ur IK måste upptagas i texten: hennes dygd är så förö-
kad, att man ej skattar den så högt, att sanningen icke
skulle ännu mera höja den. — 3, 107—9. Orden i pa-
rentes skulle bättre ersättas med punkter, de äro tydligen
inskjutna af A:s skrifvare och förstöra alldeles meningen.
— 6,45. L. fattar parlan som 3. plur. pres. med akcent-
förflyttning; men hvarför tar han det icke såsom part,
pres.: »eländig pratmakare», hänvisande till skalden? —
7,63 ff. Huru uppfattar L. tankegången i dessa verser?
de stå tyvärr icke uti det sammanhang, i hvilket han
bringar dem p. 18. — 10,29. dreig i I borde upptagits:
ty jag hörde ej något anföras, ur hvilket jag kunde hafva
NORDISK REVY 1883—1884.

274

för mig abstraherat det rätta. Åtminstone synes mig
estraire här hafva denna betydelse. — Kanske skulle man
i v. 37 läsa volh‘ for vol: jag uppfordrar .er ... därnäst,
att han må vilja försvara sig; ty detta är sedan rätte-
gångens ordning. — 10,99. Hvarför sätter L. l’es i stäl-
let för y es? y hänvisar till ver. — 11,7 dezir’ måste
läsas för dezir. — 13,41 ff. Meningen syns mig vara:
Ty mitt hjärta lät mig (vara) uti en så utmärkt vilja
[nämligen att jag först skulle lära mig känna hennes
sinne och dölja hvad som misshagar henne och framvisa
hvad som behagar henne], att jag vore förträfflig, om jag
kunde förstå det (nämligen hennes sinne). — 14,2 öfver-
sätter L. med Diez: obgleich es Recht ist, dass er mir
wohlgefalle ; man skulle väl öfversätta es (dikten). — 14,1 9.
Att skrifva ni’s för ni es är vågadt. — 14,46. Vi hafva
icke rättighet att i texten införa ett flexionsfel. Manu-
skripten tala om flere kejsare; det är sant, att Jean La-
scaris redan bländades 1261, men skalden torde äfven
tänka på tilldragelser före slaget vid Trapani. — 16,21.
I stället för qu’en måste läsas que n‘, ty que är interro-
gativpron. — 16,41. För quel kanske bättre qu’el. —
Med afseende på den 18. dikten är det störande, att L.
under tryckningens lopp förändrat versernas numerering.
Om det var för sent att korrigera p. 9, så kunde åtmin-
stone diktens öfverskrift hafva angifyit de riktiga siffror-
na. Äfven dessutom skulle tryckfelsförteckningen hafva
tålt en tillökning, med hvilken emellertid denna anmälan
icke skall förlängas..

C. Appel.

Sammlung Französischer Neudrucke ed. K.
Vollmöller. Heilbronn, Henninger. . 1881—83.

1.	De Villiers, Le Festin de Pierre ed W.
Knörisch. Pris M. 1,20.

2.	Arm. de Bourbon, Traité de la Comédie et
des Spectacles' ed. K. Vollmöller. Pris M. 1,60.

3—	6. Robert Garnier, Les Tragédies ed. W.
Foerster. Pris M. 9,20.

Under de senaste decennierna ha forskarne inom den
franska literaturens historia fått altmera öppet öga för behof-
vet att känna den literatur, som i Frankrike föregick och för-
beredde den rika blomstringsperiod, som ungefär samman
faller med Ludvig XIV’s regering. En följd häraf är,
att man åter framdragit i ljuset och gjort för allmänhe-
ten tillgängligt ett stort antal skrifter af författare från
det sextonde och början af det sjuttonde seklet, af hvilka
endast några få literäturforskare numera kände annat än
titlarna. De i Frankrike utgifna stora samlingarna, Biblio-
thèque Elzevirienne och Nouvelle Collection Jannet m. fl.
ha i aktningsvärd grad tillgodosett detta behof. Men som
denna literatur är mycket rikhaltig, återstår ännu myc-
ket att offentliggöra, innan alt det material blir lätt till-
gängligt, som behöfves för en klar inblick i landets lite-
rära lif under Renaissanceperioden och tiden närmast före
Le grand siècle. Det är sålunda ett ganska beaktans-
värdt företag, för hvilket Prof. Vollmöller nu satt sig i
spetsen, och man har all anledning att tillönska detsamma
god framgång. Programmet därför är mycket rikhaltigt
och utlofvar en lång serie af arbeten, som ur språklig,

literatur- och kulturhistorisk synpunkt äga stort intresse,
hvilket ännu mera ökas däraf, att de skola troget åter-
gifvas i deras ursprungliga språkform, hvarigenom de äf-
ven lemna material för detaljerade undersökningar af det
franska språkets ortografi under denna period.

Af de sex häften, som hittills utkommit, höra alla
inom den dramatiska literaturens område och lemna goda
bidrag till kännedomen om dramat och dess ställning i
Frankrike vid denna tid. Det första häftet meddelar en
värdefull länk i serien af Don Juans-literaturen, eller no-
gare uttrykt ersätter så vidt möjligt en förlorad länk i
denna serie. Don Juans-sagan var i Spanien mycket om-
tykt och blef där omkring 1520 dramatiserad i den span-
ska dramatiska stilen af Tirso de Molina. Från Spanien
kom den öfver till Italien och ombildades där till en
Commedia dell’arte, som ingick i repertoiren hos det ita-
lienska teatersällskap, som samtidigt med Molière’s trupp
spelade i Paris. Man vet, att detta sällskap använde en
af Giliberto gjord bearbetning af sagan. Denna har se-
dan gått förlorad, men efter all sannolikhet är De Villiers’
stycke endast en fransk öfversättning däraf. Genom att
sammanställa Tirso’s och De Villiers’ båda mycket olik-
artade stycken, kan man sålunda sluta sig till, i hvilket
skick Don Juans-sagan mottogs af Molière.

Det andra häftet innehåller en på kyrkofäders intyg
stödd förkastelsedom öfver dramatisk literatur, som Molière’s
högättade skolkamrat, den store Condé’s broder, Armand
de Bourbon; sammanskref, då han mot slutet af sin lef-
nad blifvit en religiös mystiker. Arbetet har därföre ett
visst intresse som uttryck för stämningen hos dem, som
på den tiden fördömde teatern.

De följande häftena omfatta en fullständig samling
af Garnier’s tragedier, som på sin tid fördunklade Jodel-
le’s, men snart själfva föllo i glömska. Som dramatisk
skriftställare hade G. tagit Seneca till mönster och vann
därigenom eri viss fulländning till stil och form, som dock
ej förmådde att länge hålla hans stycken kvar i gunst
hos allmänheten. För literaturhistorien behålla de dock
alltid intresse, ty de utgöra en af öfvergångslänkarna från
Jodelle till Rotrou . och Corneille. Denna nya upplaga,
som troget återger den af 1585, är af utgifvaren försedd
med en kort inledning, varianter samt ett mindre glossa-
rium, som omfattar ord, hvilka ej finnas upptagna i Sachs’
ordbok.

I sammanhang härmed påminnes om den i nr 6 af
denna tidskrift anmälda, af Prof. Stengel ombesörjda nya
upplagan af Alexandre Hardy’s dramer. Som den till
format och utstyrsel följer den Vollmöllerska samlingen
och därjämte utgör en publikation, som man med alt skäl
där kunnat vänta, kan man faktiskt räkna den som ett
från annan förläggare lemnadt bidrag till denna samling.

P. A. G.

Germanska språk.

Andresen, Karl Gustaf, Sprachgebrauch und
Sprachrichtigkeit im Deutschen. Dritte, vermehrte
Auflage. Heilbronn, Henninger. 1883. VII + 315 s.
275	NORDISK REVY 1883—1884.	276

Första upplagan af detta arbete utkom 1880, den
andra 1881, och redan 1883 blef en tredje upplaga nöd-
vändig. Det ligger häri ett vackert erkännande från all-
mänhetens sida, ett erkännande som blott är rättvisa.
Förf, har å sin sida vedergält det genom att för hvarje
upplaga väsentligen förbättra sitt verk. Hvar och en
som sysselsätter sig med det moderna tyska skriftspråket,
skall däri finna en god rådgifvare, rik på upplysningar
öfver nästan alla grammatikens och stilistikens svåra
punkter. Särskildt bör det vara för lärarne i tyska vid
våra läroverk ett välkommet bihang till grammatiken.

Men detta verk kan ytterligare vara af stor bety-
delse för svenska läsare genom sin stilistiska- del. Då den
svenska och tyska stilen i mycket stå hvarandra nära,
kan man ej utan uppbyggelse genomgå författarens många
lärorika exempel och betraktelser beträffande stilens rykt och
riktighet. Visserligen håller ref. före, att tyskarne till-
låta sig ologiska eller olämpliga uttryck och skrifsätt
vida mera än vi svenskar; men äfven vår literatur ådaga-
lägger dagligen på det ojäfaktigaste sätt, huru nödvän-
digt det är, att uppmärksamheten kraftigt väckes på an-
vändandet af logiska uttryck och undvikandet af smak-
lösa vändningar. Det synes som om skolan i detta fall
ej gåfve den önskliga grundläggningen. Om ett ord staf-
vas orätt, ett komma anbringas olämpligt eller en uppen-
bar solecism förekommer, är väl rättarens röda bläck till
hands; men framställningens klarhet och lätta, naturliga
gång betonas ej nog. Vi hafva i det fallet an att lära,
och till läromästare borde vi taga i synnerhet fransmännen.
Inemot 100 sidor i förf:s arbete äro fylda af varnande exem-
pel på ologiska eller oklara uttryck. Till och med J. Grimm
tillåter sig att skrifva: Dich diesmal nach Westfalen
zu begleiten schiebe ich auf schönere Jahreszeit auf (s.
242). Den berömde romanförfattaren Ebers skyr ej att säga:
Der Oberpriester trat ihm näher und legte beide Hände
auf seine Schultern. Beide waren von gleicher Grösse
(s. 271), men ej händerna, ej häller skuldrorna framhål-
las såsom lika stora: det är de två männen. Naturligt-
vis är största antalet af förf:s exempel taget ur den dag-
liga tidningsliteraturen. Motstycken till detta finner man
ej sällan i vår literatur. E. G. Geijer har, vill ref.
minnas, någonstädes skrifvit en mening, som är bygd
ungefär så: Erik XIV var den älste af sina bröder.
Talrika exempel af tysk-svensk dålig stil erbjödos nyligen
i Stockholms Dagblad af Dahn-Goldschmith. Hvilket
olämpligt placerande af. bestämningar i följande exempel!
»Och ännu i kväll vill jag med dem rådpläga om, huru-
vida vi icke skola kunna skydda såväl din hustrus oskuld,
som öck dig sjelf, redlige stenhuggare, på din arfvegård,
för denne ockrare». Hvilken motsats ligger i följande
uttryck? »Det fans ännu åtskilliga andra personer ute
på gatan, och det skulle hafva skadat honom, om han
underlåtit att helsa på den allmänt vördade; dock beslöt
han att skynda förbi honom så fort som möjligt», o. s. v.
För mycket bär naturligtvis öfversättaren ensam skulden,
såsom då han säger: »Öfver natten kan Herren hädan-
kalla mig» (»Über Nacht»). Man tänke sig en frans-
mans horreur inför sådana meningar. Det är verkligen
hög tid, att man reagerar mot en så vårdslös stil.

Om förf:s arbete är af obestridlig nytta för såväl
behandlingen af tyskan särskildt, som för sträfvandet

efter en god stil i allmänhet, så kan man dock hafva
invändningar att göra emot vissa punkter. Särskildt be-
tonar förf, för mycket språkhistorien såsom instans i fall
af tvistig natur på bekostnad af erkändt och outplånligt
språkbruk. Hans ståndpunkt är här för mycket konser-
vativ. En följd af denna ståndpunkt är ock hans efter-
tryckliga men alldeles ovetenskapliga upprätthållande af
den etymologiska stafningsprincipen på bekostnad af den
fonetiska, som han absolut förkastar. J. V.

”Samfundets til ûdgivelse af gammel nordisk litera-
tur” publikationer för 1883 äro nyss utkomna och ut-
göras af:.

1.	Äldsta delen af Cod. 1812, 4:o gml. kongl. sam-
ling på kongl. bibl. i Kebenhavn, i diplomatariskt aftryck
utg. af Ludvig Larsson. XXVII + 75 ss. Pris se-
parat 3 kr.

2.	Krökarefs saga og Krökarefs rimur efter hånd-
skrifterne udg. af Pålmi Pälsson. XXXVIII+120
ss. Pris separat 4 kr.

3.	Fljôtsdæla hin meiri eller den længere Droplau-
garsona saga, efter håndskrifterne udg. af Kristian
Kålund. XXXVII + 139 ss. Pris separat 4 kr.

Paul, Hermann, Mittelhochdeutsche grammatik. 2
aufl. VII + 162 ss. Halle, Niemeyer 1884. Pris 2 m.
60 pf.'

Nygaard, M., Oldnorsk grammatik til skolebrug. 3
udg. II + 68 ss. Bergen, E. B. Giertsen, 1883. Pris
1 kr. 25 öre. .

’ Skattegraveren, Et tidsskrift udg. ved Evald Tang
Kristensen. M 2 (29 jan. 1884). Innehåll: folkvisor,
sägner, ordspråk, gåtor, skrock, böner, besvärjelser m. m.
nr 47—112.

Franke, Felix, Die praktische spracherlernung auf
grund der psychologie und der physiologie der spräche
dargestellt. 40 ss. liten 8:0. Heilbronn, Gebr. Hennin-
ger, 1883. Pr. 60 Pf.

Matematik.

Koberts, Michael, A Tract on the Addition of
Elliptic- and Hyper-Elliptic Integrals. Dublin, Hod-
ges, Foster and Co. 82 sid., 3 sh.

Ofvannämda arbete har, såsom ock författaren själf
anger, skrifvits för att på ett enkelt och elementärt sätt
uppvisa fundamentalegenskaperna hos de funktioner, som
äro att betrakta såsom de i ordningen näst efter de ellip-
tiska funktionerna kommande transcendenterna. Såsom grund
för sin framställning har förf, valt tre af Jacobis afhand-
lingar, af hvilka han lemnar en klar och grundlig fram-
ställning: Considerationes generales de transcendentibus
Abelianis (Grelle IX p. 394), De functionibus quadru-
pliciter periodicis, quibus theoria transcendentium Abe-
lianarum innititur (ibid. XIII p. 55), samt Demonstratio
nova theorematis Abeliani (ibid. XXIV p. 28). Af den
senare har han i första kapitlet lemnat en utmärkt redo-
görelse, och har det varit hans hufvudsyftemål att göra
sina läsare bekanta med fundamentalegenskaperna hos de
högre transcendenterna i samma ordning, som de van-
277NORDISK REVY 1883-1884.	278

ligen tagas hos exponential- och de cirkulära funktio-
nerna. — I andra till och med femte kapitlen behandlar
förf, dessa fundamentalegenskaper och söker alltid visa,
huru fullkomligt likformigt de kunna behandlas vid de
elliptiska funktionerna och’ de Abelska transcendenterna.

Efter dessa rent theoretiska förberedelser i verkets
fem första kapitel egnar förf, de två sista åt undersök-
ningar af mera praktisk natur. Ytterst utförligt behand-
lar han i sjätte kapitlet de specialfall af Abelska inte-
graler af första slaget, som kunna uttryckas medelst ellip-
tiska integraler. Såsom en brist i historiskt afseende
skulle vi vilja anmärka, att förf, icke egnat ett ord åt
den första integral af denna klass, som af Legendre upp-
visades kunna reduceras till summan af två elliptiska in-
tegraler. Förf, börjar i stället med Jacobis integral,
dock utan att här anföra sin källa, och hvad Jacobi kun-
nat affärda på halfannan sida (se Crelle VIII p. 416),
blir här nära nog tolf sidor. Utom det att framställnin-
gen härpå vunnit i öfverskådlighet, har förf, just genom
denna utförliga behandling ock lyckats finna ännu en och
dertill ny form af Abelska integraler, som kunna uttryc-
kas medelst elliptiska integraler, hvilket torde få betraktas
såsom bokens hufvudförtjänst.

I sjunde kapitlet behandlas utförligt och omsorgsfullt
problemet om »rectification af krökningslinierna på en
olikaxad ellipsoid» och undersökes, huru axlarna böra för-
hålla sig till hvarandra, för att båglängderna skola kunna
framställas medelst elliptiska integraler.

Vi hafva velat fästa våra läsares uppmärksamhet på
detta hos oss sannolikt okända verk, emedan man deri
finner en klar öfversikt af dessa svårfattliga frågor, samt
hufvudsakligen för den praktiska tillämpning, som förf,
gjort af sina teorier.

Axel Söderblom.

Tidskrift för Mathematik. Udg. af I. P. Gran og
II. G. Zeuthen. 5 R. I. 5. H. G. Zeuthen, Fra Ma-
thematikens Historie. IV. Dens., Om Sammensætning
af et Punkts Hastigheder. — Bevis for en Sætning om
Kjædebrokers Konvergens, efter Oppermann. M. m.

5	R. I. 6. G. V. L. Charlier, Från fysisk-mate-
matiska föreningen i Upsala. II. T. N. Thiele, Mærkelige
Interpolationsresultater. John Sebelien, En grafisk Frem-
stilling af Forsogsrækker. M. m.

Naturvetenskap.

Unser Wissen von der Erde. I. Hann J., v.
Hochstetter, F. und Pokorny, Ä., Allgemeine Erdkunde
mit vielen Abbildungen und Karten in Holzstich und
Farbendruck. Leipzig 1884. Verlag von G. Freytag.
K. K. Hofdruckerei A. Haase in Prag. 640 sid.

Om det är något, som i vår tid håller jämna steg
med naturforskningens snabba utveckling, så är det den
hastighet, hvarmed de vunna resultaten i populär form
meddelas den härför intresserade allmänheten. Denna ve-
tenskapens popularisering betraktas från vissa håll med

oblida ögon, men här gäller det framför alt att bedöma,
huru det sker. Det måste medgifvas, att det ofta sker
på ett sådant sätt och af så inkompetenta personer, att
man hälst såge det ogjordt. Stundom händer dock, att
det är en och annan af vetenskapens skickligaste och be-
römdaste arbetare, som finna tid att själfva för allmänheten
framlägga sin vetenskaps resultater, till hvilkas vinnande
de själfva i väsentlig mån bidragit.

Ofvanstående arbete hör till detta senare slag. För-
fattarne till det stora praktverkets första band äro bland
Österrikes och Europas berömdaste vetenskapsmän. De
hafva redan för mer än tio år sedan tillsammans utgifvit
en utmärkt mindre läsebok, äfven den under namn af
Allgemeine Erdkunde. Det är denna lilla bok, som nu
är i begrepp att växa ut till ett praktverk, som icke kan
annat än blifva af största intresse för enhvar, som önskar
taga kännedom om den planet, yi bebo.

Det första bandet af det stora verket skall omfatta
tre afdelningar om tillsammans 40 häften à ett ark text
utom planscher. Den första afdelningen, hvaraf 10 häf-
ten utkommit, behandlar »Die Erde als Weltkörper» och
författas af den berömde meteorologen i Wien, professor
Hann. Den andra afdelningen skall utgifvas af den icke
mindre förtjänte geologen von Hochstetter och behandla
»Die feste Erdrinde nach ihrer Zusammensetzung, ihrem
Bau und ihrer Bildung». I den tredje slutligen af D:r
Alois Pokorny skall lemnas en framställning af »Die Erde
als Wohnplatz der Pflanzen, Thiere und Menschen» och
omfatta växtgeografien, djurens utbredning samt det orga-
niska lifvets utveckling på jorden.

Till detta första band: Allgemeine Erdkunde, skola
sedermera sluta sig fem band »Specielle Erdkunde», hvilka
skola utgifvas under ledning af den kände geografen,
professor Alfred Kirchhoff i Halle. Bd. II och III skola
behandla Europa, Bd. IV Asien, Bd. V Afrika och Au-
stralien och Bd. VI Amerika och Polarländerna. Hvarje
band säljes särskildt. De talrika planscherna i träsnitt,
färgtryck och fototypi äro, att döma af de redan utkomna,
i allmänhet särdeles goda.

Hvad de hittills utgifna häftena af första bandets
första afdelning angår, så innehålla de först en framställ-
ning af jordklotet från astronomisk och geodetisk syn-
punkt. Härvid genomgås på ett synnerligen enkelt och
lättfattligt sätt flera frågor, som eljest ej pläga förekom-
ma i populära arbeten, såsom svårare frågor rörande mät-
ningar af jordens täthet och temperatur, hafsytans form
genom attraktionen af kontinenterna, o. s. v. Derefter
behandlas de jordmagnetiska förhållandena. Detta kapi-
tel, som är illustreradt af talrika kartor, synes oss syn-
nerligen väl utarbetadt. Den i samband därmed gjorda
framställningen om norrskenet synes oss däremot på sina
ställen mindre lycklig. Nordenskjölds, Wijkanders, Lem-
ströms och Tromholts arbeten äro utförligt refererade,
men deremot är Edlunds teori för norrskenet, hvilken väl
dock numera måste betraktas såsom varande af funda-
mental beskaffenhet, affärdad i en kort not, och Ruben-
sons stora norrskenskatalog är ej ens omnämnd. Vid
frågan om norrskenets årliga period t. ex. skulle dock de
af Rubenson funna resultaten hafva varit af vikt.

De följande häftena, sid. 86—176 utgöra en mäster-
lig framställning af meteorologiens hufvudresultater. Kli,
279	NORDISK REVY 1883—1884.280

matologien utgör, såsom naturligt är i detta arbete, huf-
vudsaken, men äfven en kort öfversikt af väderleksläran
lemnas. Författaren är här inne på sitt egentliga områ-
de, och den lediga, eleganta stilen, sällan tyngd af noter
och siffertabeller, gör det endast för fackmannen möjligt
att inse, på hvilken betydande lärdom och beläsenhet så-
väl i äldre skrifter, som i de brännande frågorna för da-
gen, hela framställningen hvilar.

Med det 10:de häftet börjar författaren en framställ-
ning af hydrografien och oceanografien. Vi uppskjuta
dock en redogörelse härom, till dess att flera häften hinna
utkomma.

Utrymmet har blott tillåtit korta antydningar, men
det sagda torde vara nog för att rättfärdiga det omdömet,
att literaturen i detta stora arbete erhållit ett verk af
betydenhet, såväl för den bildade allmänheten, som äfven
för fackmännen, som här finna vetenskapens äldre och
nyaste resultater i sammanträngd form ordnade och be-
lysta i sitt inbördes sammanhang.

H.Hildebrand Hildebrandsson.

Wiesner, J., Elemente’ der wissenschaftlichen
Botanik. I. Anatomie und Physiologie der Pflanzen.
8:o. X + 276 sid., 101 träsn. II. Organographie, Sy-
stematik und Biologie. Mit einem Anhang: Die hi-
storische Entwicklung der Botanik. 8:o. XII + 449
sid., 269 träsn. Wien, Alfr. Hölder. 1881, 1884.
7 + 10 Mark.

Bland den stora mängd botaniska läroböcker, som
särskildt i Tyskland under de sista tio åren utkommit, inta-
ger ofvanstående arbete en i många afseenden mycket
framstående plats. Det är visserligen i främsta rummet
afsedt för författarens åhörare vid hans föreläsningar så-
som prof, i växtanatomi och växtfysiologi i Wien, men
lämpar sig också förträffligt för användning i vidsträk-
tare kretsar.

Förf, lägger mindre an på ett rikhaltigt, med de-
taljuppgifter öfverlastadt innehåll än på ett klart och
åskådligt framställningssätt och söker ur det med hvarje
år alt rikare vordna materialet framhålla endast det, som
i vetenskapligt afseende är af mera fundamental betydelse.
Också är hans lärobok, ehuru till sidantalet betydligt större,
i allmänhet dock mindre innehållsrik, men isynnerhet ge-
nom rikedomen på allmännare synpunkter mera underhål-
lande och lättläst än t. ex. Luerssens Grundzüge der
Botanik.

På grund däraf, att arbetet är afsedt att utgöra en
handledning för nybörjare, har förf, med afseende på de
olika åsikter, som isynnerhet inom vissa delar af botani-
ken äro rådande, så mycket som möjligt sökt framhålla
de allmänt antagna och klandrar det gängse bruket bland
författare att i för nybörjare afsedda arbeten alt för myc-
ket skatta åt den egna subjektiva uppfattningen. Ett
sådant förfaringssätt orsakar endast oreda och oklarhet,
och i de fall, där författarens mening strider mot de mera
allmänt herrskande åsikterna, har han föredragit att i ett
tillägg till arbetet framställa och motivera sin afvikande
uppfattuing. I detta tillägg har han också hänvisat till
de viktigare arbeten, hvarpå de särskilda delarne af tex-

ten stödja sig. Att däremot lemna mera fullständiga lite-
raturhänvisningar (såsom i t. ex. Sachs’ Lehrbuch) har icke
varit förf:s afsikt.

Med afseende på den rikliga nyaste botaniska litera-
turen må påpekas, att förf, på ett erkännansvärdt sätt
sökt taga hänsyn till densamma. Dock skulle arbetets
värde ytterligare ökats, om åtskilliga undersökningar från
de senare åren och derpå beroende modifierade uppfatt-
ningssätt icke förbigåtts; särskildt gäller detta behand-
lingen af morfologien.

Misstag och förbiseenden kunna svårligen helt och
hållet undvikas i ett så omfattande arbete som det före-
varande, också hafva vi här och där funnit oklarhet och
mindre exakta uppgifter, exempelvis vid redogörelsen för
celldelningens förlopp. I vissa fall hafva dessa åtminstone
delvis sin grund i en alt för knapphändig behandling,
såsom t. ex. då Rivularia och Sirosiphon hänföras till
Nostocaceæ. Något större utförlighet hade äfven af an-
dra skäl understundom varit önskvärd t. ex. i fråga om
Uredineæ.

Hvad de särskilda afdelningarna beträffar, omfattar
den första växtanatomien, som här är strängt skild från
såväl morfologien som fysiologien. I anatomien behandlas
hvar för sig: läran om cellen, väfnaderna och vegetations-
organernas inre byggnad. I fråga om väfnadernas anatomi
sluter sig förf, närmast till den Sachs’ska indelningen,
som han dock anser vara af företrädesvis didaktisk be-
tydelse. För att densamma emellertid må bättre fylla
sin uppgift att orientera nybörjaren, och för att författa-
ren må kunna noggrannare bestämma grundväfnadens be-
grepp, modifierar han den så till vida, att alla stränglika
väfnadssystem (såväl isolerade kollenchym-, sklerenchym-
och silrörsknippen som fibrovasalsträngar i vanlig bemär-
kelse) sammanföras till en enda kategori (strängväfnad).
Emellertid tillfogas sekretbehållare såsom en fjärde koordi-
nerad indelningslem. Härtill anknytes sedan en kort fram-
ställning af den Schwendenerska mekaniska väfnadsteorin.

Den följande afdelningen omfattar växtfysiologien,
hvarvid först redogöres för den lefvande växtens kemiska
förhållanden (växtens kemiska beståndsdelar, näringsmed-
lens beskaffenhet och de förändringar, som dessa undergå
i växten). Framhållas må, att förf, (liksom samtidigt
Pfeffer) emot Sachs men i enlighet med språkbruket inom
djurfysiologien definierar assimilationen såsom det gemen-
samma uttrycket för alla de processer, hvarigenom upp-
tagen näring förvandlas till organisk substans. I de föl-
jande kapitlen behandlas ämnesförflyttningen, tillväxten
och yttre faktorers inflytande på vegetationsprocesserna samt
till sist växternas rörelsefenomen. •

I inledningen till andra delen uppträder förf, mot
den åsikten, att växtens samtliga olika delar äro att be-
trakta såsom mer eller mindre metamorfoserade thallomer,
rhizicomer, caulomer, phyllomer eller trichomer (jfr Sachs:
Vorles. üb. Pflanzenhys. s. 14—15), och betonar nödvändig-
heten af att för vinnande af en naturlig öfversikt af de olik-
artade organerna ej abstrahera bort fysiologiska moment, så-
som vanligen sker, utan i stället betrakta de morfologiska
förhållandena äfven ur fysiologisk synpunkt. I enlighet med
detta betraktelsesätt lemnas derpå en kortfattad fram-
ställning af vegetations- och fortplantningsorganerna hos
såväl fanerogamer som kryptogamer. Med afseende härpå
281

NORDISK REVY 1883—1884.

282

vilja vi endast fästa uppmärksamheten på förf:s klara re-
dogörelse för bladställningsteorin och Schwendeners försök
att härleda densamma ur mekaniska lagar. Härefter föl-
jer systematiken, vid hvars behandling förf, troget anslu-
ter sig till Eichlers Syllabus.	•

Största uppmärksamheten i hela arbetet är utan tvif-
vel den följande afdelningen (biologien) egnad att ådraga
sig. För första gången hafva nämligen här de biologiska
företeelserna blifvit underkastade en likformig behandling.
Med biologi, som hos olika förf, tages i en tämligen olika
bemärkelse, förstår förf, sammanfattningen af alla de vita-
listiska processerna eller de företeelser, som ännu icke
kunnat förklaras ur mekaniska (kemiskt-fysikaliska) or-
saker. Med anspråk på fullständighet kan denna afdel-
ning naturligtvis ej framträda, då växtbiologien är ett
forskningsfält af jämförelsevis mycket ungt datum. Det
hithörande materialet fördelas på följande tre kapitel:
växtindividens lif, fortplantningens biologi och arternas
uppkomst.	.

Till sist lemnas i ett bihang en sammanträngd fram-
ställning af botanikens historia, hvarvid förf, på ett till-
talande sätt skildrar den botaniska forskningens utveck-
lingsgång.

Arbetets utstyrsel är i allo mönstergild, och fram-
ställningen förtydligas genom talrika, instruktiva och väl
utförda träsnitt, dels originalteckningar, dels kopior efter
Kny, Eichler m. fl.

B. F. .

Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August Thom-
sen. 2 R. IV. 12. K. Prytz, Fra den elektriske Ud-
stilling i Wien (forts.) — m. m.

Geografisk Tidsskrift, udg. af Bestyrelsen for det
kongel. danske geografiske Selskab. VII. 3 og 4. A.
E. Nordenskiöld, Et Stykke eskimoisk Literatur. R. H—t, ■
Franske Dybvandsundersogelser. O. M., Svend Foyns
Hval-»Fabrik», et Billede fra det hoje Nord. Ed. Erslev,
Udtog af A. E. Nordenskiölds Rapport om Grönlands-
Expeditionen 1883. Emil Elberling, Denationaliseringer
i nyere Tider. II. Frithjof Nansen, Langs Grönlands
Ostkyst. A. Feddersen, En paatrængende Gjæst. — Min-
dre Meddelelser. -

Blandade ämnen.

Consistorii Academici vid Åbo Universitet
äldre protokoller. Utgifna af Finska Historiska
Samfundet. I. Förra häftet. Tryckt med anslag ur
Längmanska statsfonden. Helsingfors 1883.

I ett nyligen utgifvet häfte af W. H. och A. Aka-
demiens Månadsblad omnämndeSveriges riksantikvarie
såsom "för de vetenskapliga förhållandena i Finland gan-
ska betecknande”, att en bok sådan som ”Diarium Gylle-
nianum” blifvit utgifven med understöd af statsmedel.
Med ofvan omnämda häfte, det första i serien, har ett
nytt bevis lämnats på detta vakna intresse för fädernes-
landets minnen och denna efterföljansvärda beredvillighet
att medelst statsunderstöd underlätta de literära minnes-
märkenas offentliggörande, som för närvarande utmärker

Finland. När Upsala högskola för ej länge sedan firade
minnet af sin 400-åriga tillvaro, lämnade dess konsistorii-
protokoller visserligen stoff till flere af de studerande
nationernas historier, men i sin helhet hvila de ännu i
universitetsarkivet, gömmande otaliga värdefulla bidrag-
till hela vår bildnings historia och till våra störste mäns
lifsskildringar. Det mycket yngre finska systeruniversi-
tetet har varit nog lyckligt att, tack vare Zacharias To-
pelii initiativ, finska historiska samfundets intresse och
finska statens tillmötesgående, i dessa dagar blifva satt i
tillfälle att lära känna sin älsta historia, skrifven med
samtidens egen naiva, men karakteristiskt målande stil.
Att döma af detta första häfte blir denna publikation
af synnerligt stort intresse äfven för oss svenskar, ej blott
som en skildring af förhållanden, hvilka i Sverge ägde
sin motsvarighet, utan äfven genom de rika bidrag, den
lämnar till vår inre historia och till vår biografiska lite-
ratur. Universitetets högtidliga invigning, de svårigheter,
den nya högskolan hade att kämpa mot, professorernas
öfverläggningar, studenternas ofta råa lif, lefnadssättet i
Åbo m. m. skildras på ett sätt, som gör läsningen af
dessa protokoller synnerligen roande, och som lämnar en
mängd intressanta och upplysande bidrag till vår känne-
dom om 1600-talets inre historia. Vi afvakta med in-
tresse fortsättningen och kunna ej undertrycka vår lifliga
önskan att en gång se nordens älsta universitets häfder
på samma sätt offentliggjorda.

. E. Lpt.

Tilskueren, Maanedsskrift for Literatur, Samfunds-
sporgsmål og almenfattelige videnskabelige Skildringer,
udg. af N. Neergaard. ■ Februari 1884. Inhold: E. Bran-
des, Efter Selskab; Fr. Nielsen, Luther og Rom 1521;
J. Lange, En Replik om ’Nutidens Kunstvilkaar”; Ad.
Hansen, Oversættelse af .seks Sonetter af Shakespeare;
N. Neergaard, Richard Cobden, I; Amalie Müller,
Bj. Björnson og ”Over Ævne"; Ad. Hansen, Holger
Drachmanns ”Ostende—Brügge”.

Nordisk Tidskrift. Utg. af Letterstedtska föreningen-
1884: Göthe, G., Den gamla holländska målningskon-
sten betraktad ur några moderna synpunkter; M on te-
lius, 0., Om våra förfäders invandring till norden. Lite-
raturöfversigt m. m.

Finsk Tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. XVI. 1. C. G. Estlander, Forum
Romanum. K. K. Tigerstedt, Göran Magnus Sprengt-
porten, XV : Porrosalmi, 2. E. v. Hertzen, Ny psalmbok
eller icke?Fr. Elfving, Några gengångare (efter Her-
bert Spencer). — I bokhandeln. — m. m.

Pedagogisk Tidskrift, utg. af H. F. Hult. XX. 1.
Boland Nordenstam, Om anordningen af en laborations-
kurs i kemi för lärjungarne i realläroverkets högsta klass.
I. A. Hallgren, Om undervisningen i modersmålet. Dens.,
Tegnérs Svea med preparation för undervisningen; anm.
af —1—n. H. v. Feilitzen, Duplik. — m. m.
283	NORDISK REVY 1883—1884.284

Universitetsangelägenheter.
Upsala.

Föreläsningar och öfningar.

Teologiska Fakulteten.

Proff. Cornelius, Det 18:de seklets kyrkohistoria; Den svenska
■ kyrkans historia efter reformationen.

Myrberg, Apostlagärningarna; Deuterojesajas.

Gezelius von Schéele, Kritisk framställning af apologetikens
historia i 19:de århundradet; leder apologetiska
samtal.	.

Torén och (tillsvidare) Johansson äro tjänstlediga.

e. o. Proff. Rudin, De mindre profeterna; Evangeliernas berättelse om

-	Jesu uppståndelse; biträder vid öfningarna i prediko-
skrifning.

Sundelin, Läran om kyrkan.

Norrby, De kyrkliga perikoperna, leder de homiletiska
och deklamatoriska öfningarne; gifver handledning i
predikoskrifning.	.

Assist. Martin, leder de kateketiska öfningarna; biträder vid öfnin-
garna i predikoskrifning.	•

Docc. Ekman, Berggren och Janson biträda vid öfningarna i pre-
. dikoskrifning.

Juridiska Fakulteten.

Proff. Rabenius, Finansrätt.

Nordling, Förmögenhetsrätt.

•Landtmanson, Encyklopedi.

Hagströmer, Den svenska straffrättens speciella del. .
Afzelius, Rättsmedlen; Rättsfall af processuelt innehåll.

Rydin och Hammarskjöld äro tjänstlediga.

Docc. Davidson, Produktionen.

Blomberg, Svensk statsrätt, handleder vid öfningsskrifningar
i rättsvetenskapliga ämnen.

Medicinska Fakulteten.

Proff. Mesterton, Speciell kirurgi, håller kirurgisk poliklinik och
kirurgisk klinik, (enskildt) Obstetrik.

Hedenius, Allmän patologi, anställer liköppningar med pa-
tologiska demonstrationer; öfvervakar de patologiska
öfningarna.

Kjellberg, Sinnessjukdomarna.

Holmgren, Fysiologi med experimenter. Leder arbetena å
fysiologiska laboratoriet.

hammarsten. Medicinsk kemi. Leder laborationsöfningarna
i medicinsk kemi.

Clason, Deskriptiv anatomi. Leder dissektionsöfningarna.

Fristedt, Farmakologi, handleder vid begagnandet af de
farmakologiska samlingarna.

Henschen, Speciell medicin, håller medicinsk poliklinik och
medicinsk klinik.

Adjunkt Björkén, Allmän kirurgi, Oftalmologi.

Laboratorer Blix, leder de fysiologiska laborationsöfningarna.

Bayer, leder öfningarna i patologisk histologi.

Docc. Bergman, meddelar enskild undervisning.

■ Petersson, tjänstledig.

M. K. Nordlund, leder dissektionsöfningarna.

Sandström, leder de histologiska öfningarna, genomgår det
viktigaste af den normala histologien.

Stud. Lindberger, leder laborationsöfningarne.

Filosofiska Fakultetens Humanistiska Sektion.

Proff. Ribbing, Kants praktiska filosofi i dess förhållande till den
föregående kristna filosofien och till hans egen teore-
tiska spekulation; (enskildt) Logik.

Sahlin, Filosofisk statslära.

Nyblom, Konstlära.

Hagberg, Spanska språkets formlära under tolkning af Cal-
derons Auto Sacramentale: “El gran teatro del mundo“.
Löfstedt, Grekiska inskrifter, Euripidis Hippolytus; i filolo-
giska seminariet Theocriti idyller.

Häggström, Ciceros Orator; i filologiska seminariet Qvinti-
lianus, 10:de boken.

Nordling, Amos’ .profetiska bok, Koranen.
Hammarstrand, Österlandets historia under Gamla tiden.

Almkvist, Den allmänna språkvetenskapens grunder.
Frigell, Latinsk stilistik.	-

Alin, Det svenska statsskickets historiska utveckling från 1772
års statshvälfning till utfärdandet af 1866 års riks-
dagsordning.

Richert, Leffler och (tillsvidare) Sundén äro tjänstlediga.

Adjj. Edman, Shakspeare's The Merchant of Venice.
Geijer, Det franska språkets historia; i det filologiska se-
minariet tolkning och granskning af det fornfranska
epos Amis et Amiles.

Afzelius är tjänstledig..

Docc. Wikner, (enskildt) Filosofiens historia.

- Edfeldt, Religionsfilosofi.

Erdmann, Sanskritspråkets grammatik.	,
Sandström, handleder vid latinska skriföfningar.
Wahlund, i filologiska seminariet (med biträde af språklä-
raren F. Schulthess) öfningar i modern fransk literatur.
Tamm, Etymologiska anmärkningar till tredje och sjätte
bandet af Rydqvists arbete: Svenska språkets lagar.
Hjärne, Sveriges historia under Gustaf den förste och hans
. söner.	.

Noreen, Urgermansk ljudlära från allmänt jämförande syn-
punkt, Det fornsvenska räkneordet och pronominet;
i filologiska seminariet kommentering af A. J. Prytz’
Comoedia om konung Gustaf then första.
Danielsson, Latinsk ljudlära.

Knös, (enskildt) Första boken af Thukydides' historia, hand-
leder vid grekiska skriföfningar.	•
Lundell, Ryska.

Burman, Bygdén, Boethius, Åberg, Schagerström, Bergstedt,
Schuck, Vising, Nylander meddela enskild undervis-
nng.

Klockhoff, Piehl och v. Feilitzen äro tjänstlediga.

Matematiskt-Naturvetenskapliga Sektionen.

Proff. Daug, Funktionslära.

Thalén, Electricitet, leder de fysikaliska laborationerna.
Cleve,, elementär kurs i organisk kemi, kvalitativ kemisk
- analys. Öfvervakar öfningarna på laboratoriet.
Lundquist, Potentialteori.

Fries, Växternas lifsyttringar.

Schulte, Elementbestämning i elliptiska banor, A stron om i -
ens historia, handleder vid astronomisk observation
eller kalkyl.

Hildebrandsson, Fysisk geografi och klimatologi, handleder
vid de meteorologiska arbetena.

Tullberg, Däggdjurens anatomi.

Kjellman, Växtgeografi, leder de växtanatomiska öfningarna.
Walmstedt och Dillner äro tjänstlediga.

Prosektor Théel, leder dissektionsöfningarna å det zootomiska la-
boratoriet.	-

Docc. Söderblom, leder öfningarna i det matematiska seminariet.
Sjögren, Speciel mineralogi, Dynamisk geologi, leder de
vetenskapliga arbetena i mineralogi och petrografi.
Falk, Ekstrand, Lundström, Bovallius, Berger, Widman,
Pfannenstiel, Aurivillius, Forssell, Melan der meddela
enskild undervisning.

Ljungman, Cronander och Holm äro tjänstlediga.

Dir. Mus. Hedenblad, Harmonilära, håller kapellofningar.

Akademiskt tryck.

Föreläsningar^och öfningar vårterm. 1884.	.

Index Scholarum. Sem. vern. 1884.

Sahlin, C. Y. Om grundformerna i logiken. II, Ups. 1884. 55
s. 8:o Installationsprogr.

Nilén, N. F. Priscianea. Ups. 1884. 65 s. 8:o.

Större Konsistoriet.

Den 15 Jan. Till slutlig pröfning förekom nu ärendet om
närmare bestämmelser för e. o. professorns i analytisk kemi tjänst-
göring, därvid professor T. R. Thalén ånyo framstälde det förslag,
han såsom komitéledamot afgifvit till matem.-naturv. sektionen,
att e. o. professorn i analytisk kemi tillika skulle vara laborator
å det under ord. kemie professorns prefektur stående laboratoriet
och leda öfningarna i kemisk analys, samt att för bemälde e. o.
professors verksamhet borde utfärdas instruktion af universitetets
285	NORDISK REVY 1883-1884.286

kansler på förslag af matem.-naturv. sektionen, i hvilket yrkande
flere af konsistoriets ledamöter instämde, hvaremot andra förorda-
de sektionens förslag, enligt hvilket ord. professorn i kemi fort-
farande och till dess utvidgning af laboratoriet kunde vinnas och
en assistentbefattning erhållas på allmänt kemiska institutionen
borde ensam vara examinator, men däremot e. o. professorn, som
t. v. icke vore examinator, så långt utrymmet medgåfve skulle till
undervisning i kvantitativ och kvalitativ kemisk analys mottaga la-
boranter samt åt de praktikanter, som nöjaktigt genomgått före-
skrifven kurs, utfärda intyg, som utan vidare praktiskt analytiskt
prof skulle berättiga till undergående af examen. Vid omröstnin-
gen voteradè proff. Hammarstrand, Henschen, Clason, Schultz,
Fries, Lundquist och Hedenius för sektionens förslag samt proff.
Tullberg, Ahn, T. Nordling, Häggström, Cleve, Thalén, Landtman-
son, Hagberg, Daug, V. Nordling, Rydin, Ribbing och rektor för
prof. Thaléns förslag, som alltså blef konsistoriets beslut.

Den 26 Jan. Beslöts en lyckönskningsskrifvelse till universi-
tetet i Edinburgh med anledning af dess 300-års-jubileum.

Konsistoriet beslöt förorda bifall till filosofiska fakultetens för-
slag om ändring af §§ 59 och 39 i universitetens statuter och om
juridisk-filosofisk och medicinsk-filosofisk examens afläggande in-
för kommissioner.	:

Den 1 Febr. Professor Hammarsten aflade domareed och tog
plats bland konsistoriets ledamöter.	•

Docenten O. V. Petersson uppfördes enhälligt på förslag till
e. o. professuren i pediatrik och praktisk medicin.

Professor Nyblom anmälde, att friherre O. Hermelin skänkt
till universitetet en af honom målad oljefärgstafla (”barvinter”).

:	Stockholm.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Föreläsningar och öfningar vårterminen 1884.

Proff. von Düben, deskriptiv anatomi, leder dissektionerna. -
Lovén, experimentel fysiologi, leder öfningarna på det fysio-
logiska laboratoriet.

Stenberg, farmaceutisk kemi.

Bruzelius, meddelar undervisning i speciell medicinsk pato-

_	logi och terapi på Kongl. Serafimer-Lasarettet så väl
genom kliniska öfningar, examinatorier och föreläs-
. ningar, som ock vid den medicinska polikliniken.
Santesson, meddelar undervisning i speciell kirurgisk patologi
och operationslära, så väl medelst kliniska öfningar

-	och examinatorier på K. Serafimer-Lasarettet, som
genom föreläsningar; leder den kirurgiska polikliniken.
Anderson, de obstetriska operationerna, kvinnosjukdomarna.
Kjellberg, meddelar undervisning i barnsjukdomarnas diagnos
och behandling, så väl genom kliniska öfningar och
examinatorier ■— dels vid sjuksängarna dels å poli-
kliniken — som ock genom föreläsningar öfver där
förekommande sjukdomsformer.

Heyman, helsovårdslära.

e. o. Proff. Retzius, histologi.

Sandalil, farmakognosi, farmakodynamik.

Wising, meddelar klinisk undervisning på K. Serafimer-
. Lasarettet samt leder den medicinska polikliniken
därstädes.

Rossander, meddelar å K. Serafimer-Lasarettet klinisk
undervisning i syn- och lokomotionsorganens sjuk-
domar, leder den kirurgiska polikliniken därstädes
samt den pediatrisk-kirurgiska kliniken å Barnsjuk-
huset.

Netzel, meddelar klinisk undervisning å Sabbatsbergs
sjukhus under januari—mars och juli—september,
samt å Allmänna Barnbördshuset under juli—sep-
tember.

Medin, leder under augusti och september den pediatri-
ska kliniken å Allm. Barnhuset, hvarvid han före-
läser öfver där förekommande sjukdomsfall.

Jäderholm, meddelar undervisning i rätts- och stats-
medicin samt handledning i verkställandet af rätts-
medicinska liköppningar och undersökningar.

Ödmansson, föredrager under januari—april å Stock-
holms Stads och Läns Kurhus en lärokurs i de ve-
neriska sjukdomarnas diagnos och behandling.

Med.-Rådet Björnström, meddelar å Stockholms Hospital under-
visning i sinnessjukdomarnas diagnos och behand-
ling samt deras förhållande till rättsväsendet.

Docc. Berg meddelar undervisning uti kirurgisk anatomi i samband
med operationsöfningar på kadaver.

Wallis, föredrag i patologisk anatomi, åtföljda af mikrosko-
piska förevisningar och preparationer, föredrag i allmän
patologi, demonstrerar de å Sabbatsbergs sjukhus ske-
ende liköppningar, leder de å den patolog.-anatomiska
institutionen pågående öfningarna.

Curman, meddelar enskild undervisning i balneologi och kli-
matologi.

Zander, meddelar enskild undervisning i medicinsk gymnastik.
Salin, håller under april—juni gynekologisk klinik å Sab-
batsbergs sjukhus samt under juli—september å K.
Serafimer-Lasarettet.	’

Amann, v. Hofsten, demonstrerar de å Allm. Barnhuset skeende
liköppningar. .	• .
Bergqvist handleder vid de praktiska öfningarna på in-
stitutets fysiologiska laboratorium.

Thorén, handleder uti anläggandet af förband och ban-
dager.	1
Kallenberg och e. o. Amanuens Sellergren, handleda de
studerande vid dissektionerna.

E. o. Laborator Mörner, leder de praktiska öfningarna på det ke-
miska laboratoriet.

Key-Åberg, demonstrerar liköppningarna vid pato-
logisk-anatomiska institutionen.

Tjänstlediga: Prof. Key och laborator Tigerstedt.

Lund.

Föreläsningar och öfningar.

Teologiska Fakulteten.

Proff. Olbers, Den efterapostoliska kyrkans historia, leder öfnin-
garna på seminariet.

Skarstedt, Johannes’ Evangelium. Svårare ställen i nya
testamentet.	•

.Warholm, Soteriologi..
Billing, Perikoperna, Kateketik, Homiletik, leder de homi-
letiska, katekétiska och kyrkolagsöfningarna.

e.	o. Proff. Rosenius, De mindre profeterna, Gamla testamentets
klagosånger.

Eklund, Moralfilosofiens system, Concordieformeln, leder
de liturgiska öfningarna.

Docc. Ahnfelt, (enskildt) Dogmatikens elementer, Moralfilosofiens
system, leder författandet af veckopredikningarna
samt biträder vid de kateketiska öfningarna.
Kleberg, leder de homiletiskt-liturgiska öfningarna.

Juridiska Fakulteten.

Proff. Broomé, Svensk Statsrätt, (enskildt) Processrätt.
Hamilton, Finansrätt, (enskildt) Näringsrätt.
Humbla, Sveriges gällande Sakrätt.

Assarsson, Svensk Straffrätt.

e.	o. Prof. Winroth, Sveriges inre rättshistoria.

Doc. Ask, Svensk Förmögenhetsrätt.

Medicinska Fakulteten.

Proff. Ask, klinisk undervisning i kirurgi och Obstetrik.

Odenius, under terminens första hälft Speciell patologisk
anatomi, under senare hälften Allmän patologi, med
tillhörande mikroskopiska öfningar, samt leder de
rätts medicinska ob duktioner na. .

Lang, Fysiologisk kemi, Allmän Farmakodynamik, leder
öfningarna å det med.kemiska laboratoriet.

Lindgren, Deskriptiv anatomi, Histologi i förening med
praktiska öfningar, leder arbetena på den anat, och
hist, institutionen.

Trädgårdh, de Invärtes sjukdomarna, leder öfningarna på
den Med. afdelningen.	.

e.	o. Proff. Bibbing, Pediatrisk poliklinik, Laryngoskopi.
. Löwegren, Ögonsjukdomar, anställer Oftalmoskopiska
öfningar, genomgår en kurs i Refraktionsanoma-
lierna. .
287	NORDISK REVY 1883—1884.	288

M. Lic. Ödman, leder den psykiatriska undervisningen vid Lunds
hospital.

Doc. Lindfors, meddelar enskild undervisning.

M. Licc. Bendz, leder patologiska obduktioner med demonstration.
Nordenstedt, leder dissektionsöfningarne.

Filosofiska Fakultetens Humanistiska Sektion.

Proff. Lysander, Valda Sånger af Catullus.

Wisén, Valda Sånger i Sämunds Edda, Östgötalagen.
Borelius, Gamla filosofiens historia.

Odhner, Englands historia under medeltiden med särskildt
afseende på samhällsskicket (fortsättning från år
1200).

Cavallin, Inledning till Homeri Odyssée, Platos smärre skrif-
ter, å fil semin. tolkning af Herodotus.

Lidforss, Ariostos Orlando Furioso, Heliand.

Tegnér, Persiska (stycken ur Gulistân), Österländska lånord
i svenskan.

Nyblœus och Ljunggren äro tjänstlediga.

e. o. Proff. Weibull, Europas historia under 30-åriga kriget, Euro-
pas geografi och statskunskap.

Alexanderson, Horatii epistlar, 2:dra boken (de arte
poetica), Sophoclis Electra.	-

Adjj. Brag, Genesis.

Leander, Den praktiska filosofiens historia, Filosofisk stats-
lära, sedan Etik.

. Södervall, Svenska literaturens historia under medeltiden.

Docc. Malmström, (enskildt) Hebräisk grammatika och explikations-
öfningar.

Zander, (enskildt) Latinsk stilskrifning.

Wulff, å fil. seminariet, öfningar i romansk accent- och ljud-
lära. (Enskildt) Allmän ljudlära och fransk stilskrif-
•	ning.

Geijer, (enskildt) Filosofisk propedeutik och Filosofisk stats-
lära.

Cavallin, å fil. sem. kritiskt-exegetiska öfningar vid tolk-
ningen af Horatii epoder, (enskildt) Grekisk stilskrif-
ning.

Wägner, (enskildt) Teoretiska filosofiens historia. .	:
Peterson, Fornbulgariska (Leskiens handbok), (enskildt) Öf-
vergångsperioden mellan medel-högtyskan och ny-
högtyskan.-

Kock, (enskildt) elementär kurs i gotiska.

Söderberg, å fil. sem. De viktigaste runinskrifterna, (enskildt)
Fornsvenska.

Friedlander, Den ästetiska vetenskapens utveckling i Tysk-

-	land från och med Kant, Det franskt-klassiska dra-
mat,

af Petersens, (enskildt) inledande kurs i Fornisländska.

Edgren, elementarkurs i Sanskrit.	■

Fahlbeck, (enskildt) Svensk historia.

Linde, (enskildt) grekisk och latinsk stilskrifning.
Thyrén, (enskildt) Teoretisk filosofi, Kant, Kritik d. reinen
Vernunft.

Hallbäck meddelar enskild undervisning.

Filosofiska Fakultetens Matematiskt Naturvetenskapliga
Sektion.

Proff. Blomstrand, Syntetisk och analytisk kemi, Organisk kemi.
Möller, Praktisk astronomi.

Björling, tjänstledig, föreläser vid sin återkomst Inledning
till nyare geometrien.

Holmgren, Om ljuset, leder de fysiska laborationerna.
Areschoug, Växtrikets naturliga familjer, leder de fytoto-
miska öfningarna.

Qvennerstedt, Parasitmaskarne, Allmän zoologi.

e. o. Proff. : Bäcklund, Potentialteori.:	.

Lundgren, Historisk geologi.	-
Berggren, de högre kryptogamernas morfologi och syste-
matik, demonstrerar i bot. trädgården blommande
växter.	.
Torell vistas i Stockholm.

Adjj. von Zeipel, Differentialekvationer, Geometri i tre dimensioner,
•	leder öfningarna å mat. semin. •
Thomsen, Coleoptera, Lepidoptera.
Dunér ar tjänstledig.

Docc. Möller, leder öfningarna å mat. semin.

Rydberg, (enskildt) Fysik, anställer fysikaliska räkneöfningar.
Weibull, (enskildt) elementärkurs i Krystallografi, speciell.
Mineralogi.
Claesson, Jönsson, .Engström, Lovén, Eichstädt, Törnqusi ,
Bergendal, Ljungström, meddela enskild undervisning.

Examina.

Den 31 Januari. Filosofisk kandidatexamen blef aflagd af J.
H. Rosengren, sm., S. Murbeck, K. H, von Sydow och L. P. Wåh-
lin, sk.	.

Akad. Afhandlingar.

Den 27 Januari. Ventilerade juris utriusque kandidaten E.
F. N. von Sydow, sk., en för docentur utgifven afhandling: “Om
Hyresaftal rörande fast egendom, enligt romersk och svensk rätt“.
4:0 143 sidor. (Afhandlingen intagen i Universitetets årsskrift).

Den 2 Februari. Framstälde fil. licentiaten Nils Lundborg, sk.,
sin för filosofisk doktorsgrad utgifna afhandling: “Studi sul Con-
giuntivo nella Divina Commedia“. 8:0 64 sid.

större Konsistoriet.

Den 9 Januari. Med anledning af att medicine licentiaten
A. Nordenstedt återtagit sin ansökan till ledigförklarade e. 0. pro-
fessionen i anatomi och histologi, beslöt konsistoriet efter medi-
cinska fakultetens hörande att hos Konungen hemställa, att då
sannolikt vore, att, om nämda profession nu omedelbart skulle
ledig förklaras, icke någon kompetent sökande därtill skulle er-
hållas, med befattningens ledigförklarande måtte få anstå till slutet
af innevarande år. —

I enlighet med vederbörande fakulteters förslag blefvo pre-
mierna för 1883 bortgifna på följande sätt:

Teologiska Fakultetens l:sta E. K. Böös, sk.

2:dra L. A. Melander, gb.

3:dje R. Helgesson, sk.

Jurid. fakult:s	l:sta Jur. kand. E. von Sydow, sk.

2:dra Jur. kand. J. Hjelmerus, sm.
3:dje J. O. Holmdahl, bl.

Medicinska fakult:s l:sta Med. lic. F. M. Melin, sk.
...	.	. 2:dra Med. lic. H. Ström, sk.	-
. 3:dje Med. kand. C. A. Berg, bl.

Filosofiska fakult:s l:sta Fil. lic., A. Rosén, sk.

'	. 2:dra Fil. lic. L. Larsson, sk.

3:dje Fil. lic. Hj. Nilsson, sk.

Bibliotekarien E. Tegnér hade till konsistoriet inkommit med
förslag till ny inredning af bibliotekshuset samt dettas uppvärm-
ning, med anhållan att konsistoriet måtte med anledning af för-
slaget vidtaga erforderliga åtgärder. .

Drätselnämden, som i frågan blifvit hörd, gillade förslaget,
men anmärkte, att den till omkring 30,000 kr. beräknade kostnaden
för förslagets genomförande icke kunde bestridas af universitetets
egna medel, och att beredande af statsanslag der för voro nödvän-
digt. Konsistoriet erkände nödvändigheten af de åsyftade förän-
dringarna, äfvensom af att statsanslag vore nödigt för deras genom-
förande. Vid senaste underdåniga framställning om statsanslags
beredande hade konsistoriet underlåtit att göra påminnelser i äm-
net endast af den anledning, att, emedan bibliotekarietjänsten då
var ledig, det ville afvakta yttrande af den, som komme att till
tjänsten utnämnas. Konsistoriet beslöt därför nu att till Konungen
ingå med underdånig anhållan om nådig framställning till Riks-
dagen, att ett anslag af 30,000 kronor, måtte för ifrågavarande
ändamål beviljas., ,

(Anm. Motion om nämda anslag är vid innevarande riksdag
väkt af borgmästaren E. Thomasson.)

Vid samma tillfälle påminte professor Lindgren, att, ehuru
han till alla delar instämde i åsikten om det stora behofvet af ett
anslag till ifrågavarande ändamål, redan anmälda behof funnos,
som i ännu högre grad påkallade Riksdagens behjärtande, och
ville professorn företrädesvis påpeka det af konsistoriet vid flera
tillfällen framhållna behofvet af en ny profession i fysiologi.

19 Januari. Med anledning af inbjudning från universitetet
i Edinburgh att sända en representant till nämda universitets 300-
års fest i nästkommande april månad, beslöt konsistoriet, att en
lyckönskningsskrifvelse på latinska språket skulle aflåtas, och
ville framdeles taga i öfvervägande, huruvida någon representant
skulle sändas till fasten.	-
289	NORDISK REVY 1883—1884.	290

Enligt kongl. bref 7/12 1883 tilldelades Riksstatens resesti-
pendier, det större åt docenten A. E. Friedlander, som anmält sig
vilja i Tyskland och Italien studera därvarande konstsamlingar
äfvensom för konststudier besöka Paris; det mindre åt docenten
P. Claesson, som såsom reseplan uppgifvit att i Paris, Munchen
och Heidelberg studera kemi.

Enligt kongl. bref 31/12 1883 är det medgifvet e. o. professor
Winroth att under 1884—1885 använda det honom 1882 tilldelade
Riksstatens mindre resestipendium, dock så att hans tjänstgöring
vid universitetet icke därigenom kommer att lida något afbrott.

Professor G. Ljunggren åtnjuter under innevarande ål-
befrielse från skyldigheten att föreläsa och examinera, på det att
han må kunna fullgöra honom lemnadt uppdrag att författa Sven-
ska Akademiens historia; och har kanslern den 23 Januari för-
ordnat docenten A. Friedlander att under sagda tid föresta pro-
fessionen i estetik.

Docc. R. Gei‘er och E. Peterson skola för en tid af ytterli-
gare 4 år vara innehafvare af de s. k. rörliga docentstipendierna
A 1 och J 2.

E. o. professor Winroth hade hos kanslersembetet anhållit,
att, med anordnande hvarannan vecka af en offentlig lektion, af-
sedd till granskning af praktiska rättsfall, han måtte under inne-
varande termin vinna befrielse från en af de fyra föreläsningarna
i veckan. Kanslern beviljade enl. bref den 28/1 nämda anhållan
så tillvida, att e. o. professor W. icke må för hvarje öfningslek-
tion erhålla befrielse från mer än en offentlig föreläsning.

Till innehafvare af von Reiserska resestipendiet är af lands-
höfdingeembetet i Kristianstads län utsedd docenten P. Fahlbeck.

. Magnus Billing.

Kjobenhavn.

Forelæsninger og Ovelser (1 Febr.—9 Juni
1884).

Det theologiske Fakultet.

Prof. H. Scharling, 1) kristelig Sædelære (III. Livsgoderne) ; 2) Pa-
læstinas Geograff, med særligt Hensyn til Skriftudlægningen.

Prof. P. Madsen, Dogmatikens anden Halvdel.

Prof. Sthyr, har af Hensyn til et literært Arbejde af Ministeriet
erholdt Fritagelse for at holde Forelæsninger i dette Halvaar.

Prof. Fr. Nielsen, 1) Slutningen af Middelalderens Kirkehistorie;

2) Augustins Confessiones; 3) theologiske Skiiveovelser. -
Prof. Buhl, 1) Fortolkning af Brevet til Hebræerne; 2) Fortolkning
af Psalmerne fra Ps. 23.

Privatdocent.

Lic. Schat Petersen, Pauli 2det Brev til Korinthierne.

. Pastoralseminariet.

Stiftsprovst Bothe leder de kateketiske Ovelser og holder Foredrag
over Kateketik.

Prof. Sthyr, 1) homiletiske Ovelser; 2) Foredrag over den prak-
tiske Theologi.

V. Sanne, Lærer i Messesang, giver Undervisning i Messesang.

Det rets- og statsvidenskabelige Fakultet.

Prof, Goos, 1) den danske Strafferet; 2) den danske Straffeproces.

Prof. W. Scharling, 1) Nationalökonomien Theori II; 2) Danmarks
Statistik.

Prof. Matsen, 1) Examinatorium over den danske Tingsret; skrift-
lige 0velser med videre komne juridiske studerende.

Prof. Deuntzer, den danske Arveret.	.

Prof. Evaldsen, Hovedpunkterne af den danske Obligationsrets al-
mindelige Del.

Prof. Falbe Hansen, 1) Finansvidenskab; 2) Skriveovelser.

Prof. Lassen, 1) den romerske Privatret; 2) skriftlige Ovelser med
studerende, der ikke endnu befinde sig ved Studiernes Af-
slutning; 3) eventuelt, efter afslutning af Forelæsningerne
over Romerret, Examinatorier over de kvasikontraktmæssige
Retsforhold i dansk Ret.

Prof. Holm, Examinatorier over Evropas politiske Historie efter
1648.

Doc. Westergaard, Statistikens Theori.

Det Lægevidenskabelige Fakultet. •

Prof. Saxtorph, 1) leder den kirurgiske Undervisning paa Frederiks
Hospital; 2) Praktikant-0velser; 3) kirurgisk-kliniske Fore-
drag.

Prof. Panum, 1) det vegetative Livs Funktioner; 2) Examinatorier
over det, som er gjennemgaaet i Forelæsningerne; 3) Repe-
titions Examinatorier over udvalgte Afsnit af hele Fysiolo-
giens Omraade; 4) i Förening med Assistenten, et praktisk
Kursus over de for Medicinerne vigtigste Stoffers Kemi.

Prof. With, 1) medicinsk Klinik; 2) medicinsk Praktikant-Klinik
fra d. 15 Febr, til d. 15 Maj; 3) Demonstrationer over ind-
vortes Sygdomme.

Prof. Beiss, 1) Respirationsorganernes Sygdomme II. (sidste Halv-
del); 2) Cirkulationsorganernes Sygdomme; 3) Praktikant-
Klinik paa Frederiks Hospital i Februar, Marts og April.

Prof. Stadfeldt, 1) Klinik i Födselsstiftelsen for ældre studerende;
2)	Explorationsovelser paa svangre.

Prof. Warncke, a for medicinske studerende: 1) Forelæsninger
over den specielie Farmakologi; 2) Ovelser i Receptskriv-
ning; & for farmacevtiske studerende: 3) Examinatorier
over Farmakognosi; 4) Vejledning i Brugen af Mikroskopet.

Prof. Gœdeken, 1) Forelæsning over Sundhedsplejen; 2) skriftlige
Ovelser og Examinatorium over Retslægevidenskab ; 3) kli-
nisk Forelæsning over Sindssygdom.

Prof. Plum, 1) Praktikantklinik paa Frederiks Hospital i 3 Maane-
der; 2) Forelæsning over Operativ-Kirurgi og Operations-
ovelser; 3) Examinatorier over Extremiteternes kirurgiske
Sygdomme.

Lektor Lange, 1) Forelæsninger over speciel pathologisk Anatomi;

-	2) pathologisk-anatomiske Demonstrationer; — og i Forbin-
delse med Prosektor Dahl 3) pathologisk-histologiske 0vel-
ser; 4) Sektionsovelser i Maanederne Marts—Maj, naar
Materiale haves.	-

Lektor Chievits, 1) Nervsystemets Anatomi; 2) Examinatorium over
topografisk Anatomi; 3) et praktisk Kursus i udyalgte Or-
ganers mikroskopiske Anatomi for Deltagere, som have
gjennemgaaet det elementære Kursus over Vævene; 4) leder
i Forening med Prosektor Poulsen Dissektionsovelserne,
daglig indtil Udgangen af Marts.	.

Doc. Hansen Grut, Forelæsninger og 0velser over 0jensygdommenes
Diagnostik og Behandling .

Ôverlæge Haslund, 1) kliniske 0velser over Hudens Sygdomme og

. de veneriske Sygdomme; 2) Demonstrationer og Forelæsning
over Patienter med Hudsygdomme.

Doc. Salomonsen, et experimental-pathologisk Kursus i Studiet af
Infektionssygdommene.

Dr. Ditlevsen, 1) Menneskets almindelige Histologi; 2) 0velser i
praktisk normal Histologi.

Prof. Holmer er forhindret.. fra at holde de sædvanlige klinisk-
kirurgiske Ovelser.

Prof. Brünniche begynder den 1 Marts de sædvanlige Praktikant-
Kliniker.

Prof. Trier er paa Grund af forogede Hospitalsforretninger for-
-hindret fra at holde de sædvanlige Övelser.

Prof. Studsgaard, kirurgisk-kliniske 0velser.

Prof. L. J. Brandes, kliniske 0velser over indvortes Sygdomme.

Prof. Hirschsprung, kliniske 0velser og Foredrag for ældre stude-
rende paa Dronning Louises Bornehospital.

Privatdocenter.	•

Dr. Christensen, praktisk Vejledning i 0jensygdommenes Diagnostik
og Behandling.	.

Dr. Stage, leder Bornehospitalets Poliklinik i Rigensgade.

Dr. Iversen, kliniske Forelæsninger over Urinvejenes kirurgiske Syg-
domme.	.

Dr. E. Pontoppidan, 1) kliniske Ovelser i Hudsygdomme og vene-
riske Sygdomme for yngre studerende; 2) demonstrerer En-
doskopets Anvendelse vid Sygdomme i Urinröret og Blæren.

Dr. Wanscher, 1) Forelæsninger over det kirurgiske System; 2)
den almindelige Kirurgi.

Dr. Holm, Vejledning i Diagnosen og Terapien af Hudsygdomme.

Dr. Bloch, Forelæsninger over kirurgiske Sygdommes Diagnose og
Behandling.
291	NORDISK REVY 1883—1884.	292

Dr. Levy, Forelæsninger og Examinatorier over den operative Fod-
selshjælp og andet.

Dr. Meyer, Vejledning i Erkjendelsen og Behandlingen af gynæko-
logiske Lidelser.	’

Dr. Bremer, kliniske Ovelser og Forelæsninger over Grets Syg-
domme.

Prof. Ipsen, Forelæsninger over udvalgte Æmner af den ortopædi-
ske Kirurgi.

Dr. K. Pontoppidan, demonstrerer Patienter med Sygdomme af
Centralnervesystemet.

Det filosofiske Fakultet.

Prof. Ussing, 1) den græske Literaturs Historie; 2) Forelæsninger
og Ovelser over Catul og Vergil.

Prof. Mehren, 1) Kursus i Hebraisk for de studerende, der forbe-
rede sig til den særskilte Prove i dette Fag; 2) forklarer
Ordsprogene fra Kap. X; 3) Kursus for Begyndere og videre
komne i Arabisk; 4) gjennemgaar Amvâri-Suhaili for videre
komne i Ny-Persisk.

Prof. Gislason, vil ved Opslag bekjèndtgjore sine Forelæsninger.

Prof. Holm, 1) Hovedpunkterne i Gustav Adolfs Historie; 2) Exa-
minatorier over Evropas politiske Historie efter 1648.

Prof. Heegard, Elementer af Psykologi.	-

Prof. Fausbpll, 1) 1ste og 12te Bog af Mänava Dharmaçastra ; 2)
læser over Pali, med Afbenyttelse af Ernst Kuhn’s Beiträge
zur Pali-Gramm atik og Dhammapada. -

Prof. Gertz, 1) Forelæsning over Euripides’ "Hippolytos"; 2) gjen-
nemgaar derefter Senecas “Phaedra“. .	,

Prof. Joh. Steenstrup, 1) Oversigt over Kjobstædernes og Borger-
standens Historie i Danmark fra de ældste Tider indtil
1660; 2) skriftlige Ovelser med historiske og filologiske
studerende til Indovelse af Middelalderens almindelige
Historie.

Prof. Erster, 1) den italienske Renæssances sidste Menneskealder
(1492—1530); 2) vejleder de studerende i Læsning af Mid-
delalderens Skrift, paa Grundlag af danske og latinske
Ha andskri fter og Breve.

Prof. Hoffding, 1) filosofisk Propædevtik; 2) social Ethik; 3) skrift-
lige Ovelser over filosofiske Æmner.

Prof. Stephens, 1) William Shakespear’s Anthony and Cleopatra;
2)	The Gospel of Saint Matthew i Old-Engelsk; 3) tilbyder
Lejlighed til engelsk Samtale i sin Bolig.

Doc. Sundby, 1) forklarer Les plus anciens monuments de la langue
française publiés par E. Koschwitz; 2) forklarer udvalgte
Stykker af Bartsch’s Chrestomathie de l’ancien français; 3)
holder franske Tale- og Skriveovelser (Demogeot: Hist, de
la litt, fr., Ch. XXV).

Doc. Moller, er af Ministeriet fritaget for at holde Forelæsninger
dette Halvaar.

extr. Doc. Lange, Forelæsninger om et Æmne af Renæssancens

- Billedkunst.

extr. Doc. Vilh. Thomsen, giver en Udsigt over den sammenlignende
. Sprogvidenskabs almindelige Forudsætninger og Methode og
Grundtrækkene af de indo-evropæiske Sprogs Historie.

extr. Doc. Wimmer, 1) Forelæsninger over det danske Sprogs Hi-
storie; 2) giver som Anhang til Forelæsningen over Sprog-
historien en sammenlignende Udsigt over de danske Dia-
lekter i det 13de Aarhundrede og tolker udvalgte Afsnit af
de gamle Love.

extr. Doc. Verner, 1) Kursus i Russisk for videre komne; 2) Kur-
sus i Polsk.	:	-

Doc, Brynjulfson, Forelæsninger over enkelte Episoder af Nordens
ældste virkelige Historie, nemlig: Harald Blaatand og Joms-
vikingerne i Danmark, Eirik Sejersæl og Thorgny Lagmand !
i Sverige, Magnus den gode och Sighvat Skjald i Norge.	|
midl. Doc. Siesbye, exegetiske Ovelser over Slutningen af Xeno-
phons Hellenika samt Plutarchs Agesilaos og Pelopidas.

midl. Doc. Prof. Vald. Schmidt, 1) gjennemgaar for videre komne |
i Gammel-Ægyptisk den bilingue Papyrus Rhind (efter Ori-
ginaludgaven af S. Birch); 2) Forelæsning over Begyndelse-
grundene af Gammel-Ægyptisk; 3) Forelæsning over Begyn-
delsegrundene af Assyrisk.

midl. Doc. Kroman, 1) Immanuel Kant og hans videnskabelige
Betydning for Nutiden; 2) Kollokvier over Erkjendelseslære
med “Vor Naturerkjendelse" som Grundlag.

midl. Doc. Wilkens, 1) Forelæsninger og Kollokvier over Filosofiens
Historie (Oldtidens Filosofi fra Sokrates; den nyere Filosofi
fra Kant); 2) Samfundets Grundforhold.

midl. Doc. Saaby, læser over Valdemars sjællandské Lov.

Privatdocenter.

Dr. G. Brandes, Forelæsning over Ludvig Holberg.

Dr. Mollerup, Foredrag over “Karakteristik af Kongerne af Vasa
Slægten i Sverig".	:	:

(Forts.)

Examina.

Theologisk embedsexamen absolveredes af 12 (deraf 4 Laud.,
6 Haud. ill. 1mi gr., 3 Haud. ill. 2di gr.), Fuldstændig juridisk
embedsexamen af 27 (deraf 16 Laud., 10 Haud ill., 1 Non cont.),
statsvidenskubelig examen af 3 (deraf 1 Laud., 1 Haud. ill., 1
non cont.), lægevidenskabelig embedsexamen af 9 (deraf 5 Laud.,
3 Haud. ill. Imi gr., 1 Haud. ill. 2di gr.), filologisk-historisk skole-
embedsexamen af 1 (Haud ill.)

Videnskabelige samlinger.

Det zoologiste museum og den botaniste have. Ved den af
grosserer Aug. Gamél af Kjobenhavn under ledelse af premier-
lieutenant i marinen Hovgaard udsendte arktiske expedition med
dampskibet Dijmphna er der indsamlet et betydeligt antal exem-
plarer af det arktiske havs dyre- og planteverden. Disse samlin-
ger (6—700 glas) har hr. Gamél gjennem undervisningsministeriet
stillet til raadighed for universitetets naturhistoriske samlinger i
det haab, at det indsamlede ikke alene vil afgive et önskeligt bi-
drag till disses forrgelse og fuldstændiggjorelse, men tillige ved
deras videnskabelige' bearbej delse blive et middel til videnskabens
fremme. Efter en af konsistorium anbefalet indstilling af museums-
raadet for det zoologiske museum har ministeriet under 12 jan.
bevilget, at udgifterne ved indlemmelsen i. dette museum, c. 2000
kr., afholdes af universitetets budget paa forventet tillægsbevilling.

C. Goos.

Innehåll:	.

Pünjer: Theologischer Jahresbericht.

Gareis: Allgemeines Staatsrecht.

Blix: Hudnervernas specifika energie.

Kleen: Naturrätt och rättsliga förbegrepp.

Mind, review, ed. by Robertson.

Schick, Literaturhistorisk tidskriftsöfversikt för 1883.

Pauli: Altitalische Studien.-	•

Levy: Der Troubadour Zorzi.	-

Vollmoller: Sammlung französischer Neudrucke.

Andresen : Sprachgebrauch und Sprachrichtigkeit. :	-

Roberts : Addition of Elliptic- and Hyper-Elliptic Integrals.

Haun, Hochstetter und Pokorny: Allgemeine Erdkunde.

Wiesner: Elemente der wissenschaftlichen Botanik.

Åbo Universitets Consistorieprötokoller I.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Stockholm, Lund, Kobenhavn).
Nr 10.	.29 Febr. 1884.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. T. Alin, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. %. E. Berggren,
Doc. I. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. %. Boethius, Doc. A. L. Bygdén, Prof.
P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar.. A. C. Drolsum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.
H. von Feilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. “. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henschen, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Holding, Doc. O. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. S. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. É. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. %. A. Lundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. Ci O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. Y. H. E. Schück, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin,
Doc. A. L. A. Söderblom, Doc. y. H. Théel, Doc. P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.	.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.	-

FÖRLÄGGARE : R. ALMQVIST & J. WIKSELL. . UPSALA, R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S Boktryckeri.

Teologi.

Klostermann, August, Prof., Probleme im Apo-
steltexte neu erörtert. Gotha 1883. F. A. Perthes.
6 M.

De problem, hvilka förf. här söker lösa, äro dels
tolkningen af några enskilda ställen i Apostlagärningarna
och Pauli förra bref till församlingen i Korint, dels ut-
redandet af sammanhanget i Gal. 2: 4, 5 och 2: 6—10
samt 1 Kor. 9: 15—18 och 12: 31. —- De enskilda ord,
af hvilka förf, söker lämna en mera tillfredsställande
tolkning än den hittills gällande äro: ‘Axsldauc eller rät-
tare ‘Axsldaurx Apg. 1: 19; Beqvaßas Apg. 4: 36; usycln
Apg. 8: 10; Beqinsovs och Elvucs Apg. 13: 6, 8; uaqav
c.9c 1 Kor. 16: 22. — Det först nämda ordet härleder förf,
från detarameiska verbet damakh == slumra, afsomna,
hvila. Ordet ‘Azeldcucex anser han altså betyda icke
xovqiov diucczos, utan: ett fält, en åker, som innehafves af
de döde, eller i hvilket de döde hvila. — Ordet BaqvéBas
eller Baragas betyder, säger förf., tröstens eller veder-
gvickelsens son och icke, såsom man äfven ansett, förma-
ningens. Med namnet Barnabas i den förra bemärkelsen
hafva nämligen apostlarne hälsat den i Apg. 4: 36 om-
talade Josef vid hans öfvergång till kristendomen, eme-
dan de i denna öfvergång sågo ett lyckobådande tecken,
en underpant på ett nytt hopp. — Ordet usycln Apg.
8: 10 anser förf, ingen ting annat vara än det grekiskt
skrifna 82 eller . = uppenbararen, den uppenba-
rande. På detta ställe skall nämligen den åtskilnad
vara åsyftad, hvilken enligt Pentateuken förefinnes mel-
lan den allsmäktige Gudens förborgade verkningssätt och
det i frälsningshistoriens under förnimbara, i följd af
hvilket han och hans rådslut varda för människorna
uppenbarade. — I fråga om de i- vår nuvarande text
förekommande orden Ba^wovs och Elvu«g Apg. 13: 6,8
anser Klostermann, att det judiska namnet på den man,

som här nämnes, varit: Barjesuvan (== Sohn der Bereit-
schaft, der Geschicktheit) och det grekiska: Érospog. —
Orden: ucqav a9a 1 Kor. 16: 22 äro hemtade från syri-
ska och betyda: » zvqsos To anuesov. Till förklaring af
deras användning i den apostoliska församlingen yttrar
förf.: uaqav «9c ist so zu sagen die Spendeformel beim
Bruderkuss der Christen anzusehen, welche sich aus der
Sitte entwickelt hat, dass Christen einander als Glieder
ihres Bundes zu erkennen pflegten an der Parole »der
Herr», welche sie gaben, in dem sie sagten: »der Herr
ist das Zeichen». Härvid förtjänar dessutom att nämnas,
det förf, tolkar de. närmast föregående orden på följande
sätt: »om någon icke kysser Herren Jesus Kristus» (==
nekar en kristen broderkyssen), »han vare utesluten från
församlingen». Betänken, så vill nu aposteln vidare säga,
det ord, som vi, då broderkyssen gifves, hviska till hvar-
andra: uaqav a9c.

I Gal. 2: 5 anser förf, att orden dis ovde icke hört
till den ursprungliga texten. Då enligt detta antagande
4:e och 5:e verserna komma att sammanslutas med hvar-
andra sålunda: »men för de insmugne falske brödernas
skull,--------gåfvo vi för ett ögonblick rum åt under-
dånigheten, på det att------------»; så frågas här: hvari
har denna underdånighet bestått? Hon har, svarar vår
författare, bestått däri, att Paulus och Barnabas till
följd af de falske brödernas uppträdande i Antiokia läto
förmå sig att företaga en resa till Jerusalem för det än-
damål, som i Gal. 2: 1, 2 omnämnes. — Orden: dno de
rov Jozovvrwv tivctt 74 fattar Klostermann i analogi med
t. ex. TOUro dno EoxQarovs Zon. Paulus skulle altså med
dessa och de följande orden hafva velat säga: »Men att
någon ting härleder sig från de ansedde, gör för mig
ingen ting till saken»; d. v. s. : de ansedde hafva vis-
serligen uttalat sitt gillande af min apostoliska verk-
samhet bland hedningarne ; men därföre att detta skett,
känner jag mig icke mera berättigad i denna min verk-
samhet, än om det icke ägt rum. •
295	NORDISK REVY 1883—1884.

296

Den vanliga uppfattningen af tankesammanhanget i
1 Kor. 9: 15—18 finner Klostermann i hög grad otill-
fredsställande. För hans egen tillåter oss icke utrymmet
att redogöra. :

Den ursprungliga texten till 1 Kor. 12: 31 har en-
ligt vår förf, varit denna: Gnlovze Je ra ycququccra to uerçovc
xou siTv zc9 vnsgßolnv odov vuwv Jsrzvvut, d. v. s. : »vinnläg-
gen eder om de större nådegåfvorna, och om I viljen
eftersträfva någon ting öfversvinneligt stort (eller: en
öfversvinneligt större - nådegåfva), visar jag eder vägen».
• Undersökningen af Gal. 2: 4-—-10 samt den fram-
ställning af förhållandet mellan Gal. 2, och Apg. 15,
hvilken förf, i sammanhang därmed lämnar, höra obe-
stridligen till det bästa, som därom skrifvits. Den
granskning, förf, ägnar åt förut framstälda uppfattningar
af de ställen i Galaterbrefvet och det förra brefvet till
Korint, hvilka hån här gjort till föremål för sin under-
sökning, är oftast träffande och mycket skarpsinnig.

1 J. E. B.

Johansson, Claës Elis, Om apologetikens begrepp-
Åk. afh. 156 ss. Upsala 1884.

Luthersk Ugeskrift. XV. 1—6. A. Schening,
Luther og Kunsten. C. M. H., Europæisk Kirkestatistik.
M. I. Færden, Kristendommen som folkeopdragende
Magt. — Literatur. — Kirkelige Efterretninger. — m. m.

Juridik.

Lehmann, Karl und Schnorr von Carolsfeld,
Hans, Die Njålssage insbesondere in ihren juristischen
Bestandtheilen. Ein kritischer Beitrag zur altnordis-
chen Rechts- und Literaturgeschichte. Berlin 1883.
Verlag von R. L. Prager. VIII+234 ss. Pr. 6 M.

Detta arbete, hvilket, enligt hvad K. Maurer, som
försett det samma med ett förord, meddelar, utgör en
frukt af de öfningar i tolkningen af de fornnordiska rätts-
källorna, hvilka hållits i det för ej länge sedan i Mün-
chen inrättade juridiska seminariet, har till sin hufvud-
sakliga uppgift att genom en undersökning af det juri-
diska innehållet i Njålssagan lämna ett bidrag till lösan-
det af den omtvistade frågan om tiden för denna sagas
uppkomst. Författarne, hvilka obetingadt erkänna sa-
gans skönhet, reducera däremot i hög grad betydelsen
af den belysning af det äldre isländska rättslifvet, som
den ansetts lämna. Man skulle, säga de, vänta att denna
saga, som mera än någon annan rör sig på det rättsliga
området, skulle på ett väsentligt sätt komplettera kän-
nedomen särskildt om den äldre isländska fristatens rätt,
där själfva de till vår tid bevarade rättsböckerna (Ko-
nungsbök och Stadarhölsbök) meddela endast en ofullstän-
dig sådan. . Men det förhåller sig icke så. Det finnes näm-
ligen i sagan icke mycket, som icke direkt låter hänföra
sig under en sats i rättsböckerna; och där detta icke är hän-
delsen, faller det anförda till största delen så af sig själft,
.att det kunde anses icke vara värdt att i dem framhållas.
Därmed är emellertid icke sagdt, att icke Njålssagan i
många punkter afviker från rättsböckerna. Men dessa
afvikelser visa sig i allmänhet icke såsom bildningar af

det äldre rättslifvet, utan antingen såsom på missförstånd
beroende utläggningar af rättsböckerna, eller såsom yngre
rätt, tillhörande tiden efter fristatens undergång, eller,
såsom öfver hufvud icke isländsk, utan norsk rätt, eller
slutligen såsom rent af orimligheter. Detta allmänna
omdöme söka författarne sedan motivera genom särskilda
undersökningar af de juridiska uttryck, de rättshandlin-
gar, de processer, som förekomma i sagan, samt slutli-
gen af berättelsen om införandet af fimtardömr. — Hvad
först angår de inridiska uttrycken, anmärkes det, att man
i sagan finn en mängd sådana, som dels äro obegrip-
liga, dels oriktigt använda.Af dessa senare åter äro
somliga absolut oriktiga, d. v. s. kunna icke riktigt an-
vändas, hvarken från den isländska eller den norska
rättens ståndpunkt, hvarken i fråga om tiden före eller
tiden efter Islands underläggande under Norge. Andra
åter äro relatift oriktigt använda, d. v. s. hafva ej an-
vändbarhet i den isländska fristatens, rättsspråk, men
voro i bruk i Norge från äldre tider eller på Island ef-
ter dess underläggande. — Af rättshandlingarna, hvilka
alla tillhöra familjerätten, granskas här en arfieiöing,
hvilken visas sakna all juridisk hållbarhet, två äkten-
skapsskilnader, i afseende på hvilka författarne antaga,
att sagan undantagsvis angifver en ursprungligare form
än den i. rättsböckerna föreskrifna, samt slutligen flere
trolofningar. Af dessa äro några i füll öfverensstäm-
melse med rättsböckernas föreskrifter. De öfriga åter
afvika från rättsböckerna i den riktning, att bruden er-
håller en friare, inflytelserikare ställning vid trolofnin-
gen än den, hvilken rättsböckerna tillerkänna henne.
Härvid anmärka författarne — utan tvifvel med rätta
— att, om man tager i betraktande,' att det väl icke är
sannolikt, att ett rättstillstånd, under hvilket kvinnan
vid trolofningen i det hela betraktades endast såsom ett
objekt, skulle ha föregåtts af ett, där hon intagit en jäm-
förelsevis själfständig ställning, det icke synes kunna
antagas, att sagans framställning innehåller en remini-
scens af ett rättstillstånd, äldre än det, som rättskällorna
återgifva, utan snarare att däri röjer sig inflytandet af
senare rättsidéer, enligt hvilka kvinnans ställning fattas
på ett friare sätt. — Därefter undersökas de sex pro-
cesser, hvilka i sagan förekomma.- Älven här söka för-
fattarne genom granskning i detalj att visa, att på
samma gång rättsböckerna varit för sagans bearbetare
bekanta, denna kännedom dock varit ganska ytlig, så
att de ofta blifvit missförstådda. Än finner man sålunda
tanklösa afskrifningar af dessa, än oreda och dunkelhet,
än besynnerligheter, obegripligheter eller rent af orim-
ligheter. — Slutligen väcker äfven den enligt författar-
nes åsigt romantiserade berättelsen om införandet af
fimtardömr i flere afseenden betänkligheter.

. Resultatet af undersökningen i det hela är därför,
att författaren af sagan, sådan vi äga henne, icke_kan
vara en isländare, tillhörande fristatens tid, utan att
dess uppkomst måste förläggas till den sista tredjedelen
eller kanske till och med fjärdedelen af det trettonde
århundradet. Beträffande öfriga härmed i sammanhang
stående frågor uttala författarne såsom blott förmodan-
den: att sagan blifvit en eller flere gånger öfverarbetad,
att öfverarbetaren varit en norrman och möjligen en
andlig, slutligen att två ursprungliga sagor, en Gunnars-
297

NORDISK REVY 1883-1884.

298

och en Njalssaga, blifvit sammanfogade till en. — Mau-
rers totalomdöme är, att genom arbetet ett icke oviktigt
bidrag blifvit lämnadt till lösande af frågan om sagans
ålder, och att framför alt det faktum blifvit fullt kon-
stateradt, att sagan väsentligen har lånat sitt juridiska
innehåll ur rättsböcker, hvilka fullkomligt öfverensstämt
med dem, som blifvit till vår tid bevarade, samt att dess
trovärdighet i de få fall, då den afviker från dessas in-
nehåll, är i hög grad tvifvel underkastad.

Oafsedt den vikt, som det resultat i fråga om sa-
gans ålder, hvilket af författarnes undersökning framgår,
kan anses äga, är deras framställning af stort intresse
genom de undersökningar rörande åtskilliga punkter i
i den isländska fristatens rätt samt de jämförelser med
den äldre norska rätten, till hvilka författarnes syfte
och plan gifvit anledning.

I. L.

Hagerup, Francis, Om K job og Salg. Fore-
læsninger holdte ved Kristiania Universitet Vaaren
1883. 126. s., 8:0. Kristiania1883.

Den dansk-norska obligationsrättsliga literaturen är
i jämförelse med vår ganska rik; utom flere systemati-
ska bearbetningar af äldre och yngre datum äger den
ett ej obetydligt antal förtjänstfulla monografier öfver
viktigare institut. Och skiljaktigheten är äfven en inre.
Dels taga de danska och norska författarne vida mer
hänsyn till den romerska rätten, äfven i dess nyaste
skick, än man hos oss plägar anse nödigt, dels har hos
våra stamförvandter, särdeles under de båda sista de-
cennierna, utbildat sig, hvad i Sverige ännu saknas, en
civilistisk skola, hvars anhängare i sina arbeten utgå
från en i det väsentliga gemensam grundåskådning. Det
är den från Bornemann härstammande, af Aagesen utbil-
dade läran om samfundslifvets ekonomiska kraf såsom
för rättigheters uppkomst och fortvaro bestämmande, som
varit och är förherskande. I denna lära gör författaren
till föreliggande arbete emellertid en högst viktig modi-
fikation, som i ej obetydlig mån närmar densamma till
den i Upsala föredragna åsikten. Han yttrar nämligen,
att det till att grundlägga den mot en rättighet svaran-
de förpliktelsen ej är nog, att den kräfves af omsätt-
ningens säkerhet; det är nödvändigt, att en bonus pater
familias med kännedom om de gifna förhållandena skulle
känna sig förpliktad. : För afgörandet af detta spörsmål
åter är omsättningens kraf visserligen af mycket stor
betydelse, men dock ej enrådande. Förf, håller sig så-
ledes liksom Nordling till individen och frågar som han,
huru en god och förståndig husfäder skulle förhålla sig;
men under det Hagerup fäster sig vid förpliktelsen och
debitor, ser Nordling i främsta rummet på rättigheten
och creditor, i det han låter afgörandet bero däraf, om
någon med skäl och förnuft kan anse sig berättigad.
Af denna grundåsikternas polaritet följa naturligen tal-
rika skiljaktigheter i detalj, så t. ex. i fråga om depo-
sition af debitum, men ej dess mindre torde de snarare
kunna sammanjämkas med hvarandra än med den från
samfundet utgående Aagesenska läran.

Hvad sedan förf:s behandling af sitt egentliga ämne
angår, så utmärker sig hans arbete för en skicklig sam-
manställning af romersk, nyare kontinental och engelsk

samt norsk rätt, för ett klart och precist angifvande af
de viktigaste olika meningar, som i hvarje fråga fram-
trädt, samt för i allmänhet väl motiverade egna åsikter.
Såsom ett undantag i det sista afseendet må nämnas
förf:s nya lära om bevisbördans fördelning vid tvister
mellan köpare och säljare. Ehuru af föga vikt i sak,
bör det måhända ej heller lemnas oanmärkt, att förf,
synes ha af den schweiziska obligationslagen användt
ett äldre utkast (af 1877?) utan att ana de viktiga för-
ändringar, som vidtogos, innan lagen i Maj 1881 erhöll
sin sedan sanktionerade lydelse; i annat fall skulle förf:s
yttrande, att det i nämda obligationslags kapitel om köp
ej göres något undantag från densammas allmänna, regel (§
145),. att vid tvåsidiga kontrakt kasuelt inträdande omöj-
lighet på ena sidan verkar befrielse på den andra, vara väl
bokstafligen sant, men likväl aldeles oförklarligt, då §
204 med otvetydiga, ord stadgar ett sådant undantag
för alla föryttringsaftal.

: : Hj. L. Hammarskjöld.

Norsk Retstidende, udg. af den norske Sagforer-
forening. 1883. 39—52. Francis Hagerup, Om
Kjob og Salg. —. Domme. — Notiser og Efterretninger.

Historia.

Meijer, B., Svensk-historiskt handlexikon. Sth lur
1883. J. Seligmann & C:o. Pris: 3,50.	.

Att på ett fullt tillfredsställande sätt utge ett så-
dant arbete som detta torde ej vara så lätt, som det
möjligen kan- synas en flyktig betraktare. Det författa-
ren tillgängliga rika materialet måste på det omsorgs-
fullaste sätt sofras och därur tagas det viktigaste. Om
därför i afseende på såväl valet af de intagna artiklarna
som dessas innehåll någon ojämnhet i detta arbete visar
sig, får man ej undra däröfver och döma detta för
strängt. —Däremot har man, då detta lexikon afser att
lämna kortfattade notiser om de för Sveriges historia
viktigaste personer, orter, tilldragelser och aktstycken,
ovilkorlig rätt att fordra, att de däri meddelade faktiska
uppgifterna äro fullt tillförlitliga och grundade på resul-
taten af den nyaste tidens forskningar. Häri visar sig
dock rätt stor ojämnhet. Där förf, kunnat begagna sig
af sådana källor som Svenskt biografiskt handlexikon
och Nordisk familjebok, fyller det i allmänhet alla for-
dringar, men där dessa svikit, gör förf, sig ej sällan
"skyldig till rätt stora misstag, och ofta gör arbetet in-
trycket att ha tillkommit under synnerlig brådska, så
att förf, ej gifvit sig tid att närmare granska sina ar-
tiklar. Att påpeka alla de misstag och oegentligheter,
vi påträffat, är ej här rätta platsen. Vi vilja blott an-
märka några få: s. 19 antages »Bernhard långe» af förf,
vara en verkligt historisk person; s. 31 talas om freden
vid Brömsebro »1658»; s. 148 kallas Karl VIII Knuts-
sons fader Knut Tordsson »riksdrott»; s. 176 säges, att
Kristian I blef »1450 genom de svenska stormännens
stämplingar hyllad som konung i Norge»; s. 213 säges
Matts Kettilmundsson hafva dött »1334 1. 1337»; s. 219
o. 220 föras de båda helt och hållet skilda slägterna
Natt och Dag till samma »ätt»; s. 255 omtalas, att Karl
299	NORDISK BEVY 1883—1884.	300

Knutsson »gjorde ett försök att reducera kyrkogodsen»;
s. 249 säges hertig Knut Porse vara »son» till konünga-
mördaren Peter Porse; s. 375 säges Vesterås vara »en
på 1390-talet anlagd stad». — Befogade anmärkningar
skulle äfven kunna göras mot författarens framställning
af — vi nämna exempelvis — adeln, beskattningen, rå-
det och rättsväsendet, men att närmare utveckla detta
skulle här leda oss alt för långt.

Vi äro emellertid förf, tack skyldiga för detta hans
försök att afhjälpa det länge kända behofvet af ett dy-
likt arbete och våga uttrycka den förhoppningen, att de
fel, som finnas i denna upplaga, ej skola återfinnas i en
följande.

K. H. K.

Handlingar rörande Sveriges historia, Första serien.
Konung Gustaf den förstes registratur, Utg. af Kongl.
riksarchivet genom Victor Granlund, B. VIII (1532
och 1533), 2 häft., ss. 241—430 + 53 ss. (register m. m.).
Pr. 4 kr. B. IX (1534), 1 häft., ss. 1—240. Pr. 3,75.
Sthlm. Norstedt & Söner 1883.

Hjärne, Harald, Om förhållandet mellan landslagens
båda redaktioner. Några kritiska anmärkningar. 19 ss.
8:o. Upsala 1884. (I universitetets årsskrift).

Literaturhistoria..

Tidskriftsöfversikt för år 1883.

(Forts, från n:r 9.)

. Då utrymmet tyvärr hindrar oss att lemna en lika
utförlig redogörelse för öfriga under året utkomna tid-
skriftsuppsatser, som den i förra pumret af revya intagna,
nödgas vi inskränka oss till att endast i korthet angifva
de olika artiklarnes innehåll.

Giornale Storico. Häft. 2. Le Arti e le lettere alla
corte dei Trinci di Folingo (visar den lifliga konstnärliga
och poetiska verksamhet, som under renässansen pågick äf-
ven vid de mindre italienska hofven). La Prima Commedia
musicale a Venezia (skildrar buffans första uppträdande, sär-
skildt Biancardis verksamhet). En kritik, af Scartazzini
öfver Scheffer—Boichorsts dantestudier. Häft. 3 uppta-
ges hufvudsakligen af en uppsats af Novati om Fra
Salimbenes krönika (1200-talet). Häß. 4—5. En upp-
sats af d’Ovidio om den s. k. Donatus provincial’s (jämf.
Bartsch, Grundriss 65), som, i likhet med hvad man förut
trott, uppvisas vara af italienskt ursprung. En sago-
historisk studie af Landau öfver Messer Torello (Decam.
X, 9). Lorenzino de’ Medicis ungdom af Ferrai.I Va-
rieta meddelar A. Graf ett egendomligt bidrag till Nero-
legenden från slutet af 600-talet. Dessutom förekomma
några synnerligen läsvärda uppsatser af Novati och Ber-
tolotti om det sedliga tillståndet hos studenterna vid
Studio Romano under renässansens dagar.	.

. Zeitschrift für deutsche Philologie. Herausgeb. von
Höpfner und Zacher. Band. XV innehåller flere litera-
turhistoriska afhandlingar. Så meddelar Lübken några
tyska folkvisor från 1610 (dock af ringa intresse). Mera
betydande är Frommans publikation af förut ej offentlig-
gjorda sånger ur das Münchener Liederbuch (särdeles

vackra lyriska dikter från slutet af 1400-talet). Där-
efter följer en ganska läsvärd uppsats af Holzhausen om
balladen och romansen inom den tyska konstpoesien. Efter
att fallt riktigt hafva skilt dessa båda arter (skilnaden
betingad af den olika folkkaraktären hos spanioren å ena
sidan och nordbon å den andra), samt visat den olika
betydelse, i hvilken romans tages i musikaliskt och i
literaturhistoriskt afseende, öfvergår förf, till Gleims
romanser, som uppstått genom en efterbildning af frans-
mannen Montcrifs och spanioren Gongoras (äldre) ironi-
serande, burleska folklifsbilder, visar sedan upp balladens
utbildning genom Bürger och dess karaktär under klas-
siciteten, romantiken och nutiden. Därefter följer en
uppsats af Martin om Kudrun. Mot Wilmann (som anta-
ger en kontamination af flere dikter, hvilka själfständigt
behandlat samma saga) söker förf, göra gällande sin
redan 1872 (i Zachers handbibliotek II) uttalade åsikt,
att dikten uppstått genom en behandling af ämnet »in
einer zusammenhängenden reihe von längern und kürzern
abschnitten», härrörande från samme skald. I en därpå
följande uppsats söker Kinzel visa, att de tyska bearbet-
ningarna af alexandërsagan förutsätta, att i elfte århun-
dradet funnits minst tvänne olika från Pseudokallisthenes
utgående framställningar af sagan. I Zvr Kritik des
Niebelungenliedes undersöker Kettner det olika sätt,
hvarpå dikten skildrar mottagandet af ankommande gäster.
En del skildringar förefalla originala, andra såsom efter-
härmningar af dessa, ehuru verkstälda af samme skald,
hvarmed dock ej. är sagdt, att de sånger, där dessa paral-
lella skildringar förekomma, förskrifva sig från en och samme
författare, utan, den möjligheten medgifves, att skildrin-
garna kunna härröra från öfverarbetaren. Den i rent
literaturhistoriskt hänseende märkligaste uppsatsen är
Sein oder Nichtsein des Guiot von Provence af den
gamle, förtjänstfalle forskaren San-Marte (Schulz). Som
bekant, uppgifver Wolfram, att källan till hans Parsifal
varit «Kiot», en provençalisk författare. Å andra sidan
känner dockliteraturhistorien ej någon dylik Parsifal.
Saken är emellertid af största betydelse. För det första
gäller det nämligen, den mycket omtvistade frågan om
utsträckningen af den provençaliska epiken. För det
andrainverkar naturligen antagandet af denna källa i
betydlig mån på frågan om originaliteten af Wolframs
dikt, hvilken betydligt skiljer sig från Chrestien de Troyes.
Zarncke, Birch-Hirschfelt m. fl. hafva också förnekat
tillvaron af Guiots franska dikt och antagit, att Wolfram
hänvisat till denna källa endast af den inom medeltids-
literaturen vanliga' orsaken ätt dymedels skänka, dikten
större trovärdighet; men i denna uppsats synes dock San-
Marte hafva anfört flere ganska talande skäl för det
påstådda. originalets existens. Enligt San-Marte är Guiot
samme person, man känner som författare till den sati-
riska dikten Bible. Han skref på nordfranska, och endast
genom ett misstag af Wolfram gjordes han till proven-
çal. Vidare antager San-Marte, att hans dikt tillkom-
mit på följande sätt. Chrestien erhöll af grefve Philip
af Elsass den bok, efter hvilken han diktade sina Contes
del Gral, hvilka han dock genom döden hindrades att
afsluta. Guiot, hvilken också bevisligen kände Philip,
erhöll af honom samma bok,, som. tjänat den aflidne
Chrestien till original, och skref efter donna en nu för-
301NORDISK REVY 1883—1884.302

lorad eller åtminstone ej upptakt dikt, hvilken seder-
mera än vidare utvecklades och förbättrades af Wolfram.
— I denna årgång förekomma dessutom en uppsats af
Dünzer (Zur Textkritik des zweiten Teiles von Göthes
Faust) och en annan af Mathias (Die Jagd h Niebelun-
genlied). ’

. Germania 28:de årg. innehåller hufvudsakligen upp-
satser i rent språkliga ämnen. Af betydelse for literatur-
historien äro dock Bruchstücke eines Trojanergedichtes
(Bernoulli) Meisterlieder (Goedeke), Zur Geschichte des
Wolfdietrich (F. Neuman) och framför alt en utförlig
uppsats angående prosaromanen om Lanzelot (Peter).

(Forts.)

H. S:

Thorild, Thomas, Om Kvinnokönets naturliga
höghet. Tionde upplagan. Efter den första troget
aftryckt och med bibliologiska noter försedd af Ar-
vid Vikström. Stockholm 1883, i 100 numrerade
exemplar tryckt i Centraltryckeriet.

. Den nyligen utsedde redaktören af»Nordisk Typograf-
tidning», herr . rvid Vikström, har, genom utgifvande af
denna tionde upplaga af Thorilds ofvannämnda skrift
gifvit ett nytt bevis på det stora intresse för svensk
vitterhet och den förkärlek för att skapa bokrariteter,
som han förut vid flera tillfällen lagt i dagen. Vi be-
höfva endast nämna hans 1879 utgifna »Visor ur Jo-
hannis Messenii Dramer». Detta intresse är också den
enda anledningen till denna upplagas utgifvande, ty, den
må äga hvilket värde som hälst, så läst och beundrad är
ej denna skrift af den genialiske men bizarre Thorild,
ätt något allmännare intresse kan sägas hafva framkallat
densamma.

Som typografisk sällsynthet och som ett monstergilt
aftryck af den första upplagan är boken värd alt er-
kännande, hvilket i ännu högre grad skulle komma de
bibliologiska noterna till del, om de ej, jämte den däri
ådagalagda stora beläsenheten, äfven visade prof på en,
åtminstone i anmälarens tycke, nog långt drifven nog-
grannhet, som till och med uppräknar de olika upp-
lagornas olika läsarter, liksom om denna lilla uppsats
vore en af dessa dyrbara codices, hvilka utgöra religio-
nens eller vetenskapens viktigaste urkunder.

—pt.

Ljunggren, Gustaf, Framställning af de förnämsta
esthetiska systemerna. Andra delen, Vischers system.
Andra öfversedda upplagan. 378 ss. Lund, C. W. K.
Gleerup, 1883. Pr. 5,50.

-	Friedlander, A. E. Gustaf III som dramatisk för-
fattare. 92 ss. liten 8:o. Lund, Gleerup, 1884. Pris 1,50.

Österländska språk.

Wiedemann, Alf.Sammlung altägyptischer Wör-
ter, welche von klassischen Autoren umschrieben oder
übersetzt worden sind. Leipzig. Barth 1883. 44 sidd.
8:0. 5 Mk.

Uppgiften att i hieroglyfisk form återgifva de forn-
ägyptiska ord, som af traditio nen betecknas som grekiskt-

romercka transkriptioner, hör till de n ra locker/ie, och
få äro väl de ny Legynnare inom ägyptisk filologi, som
icke sysselsatt sig med sammanställningar af nämdå slag,
som icke gjort upp projekt till mer eller mindre utförliga
arbeten i det fängslande ämnet.

Uppgiften är lockande icke minst därför, att halfva
arbetet — samlandet och ordnandet af de såsom transkrip-
tioner eller öfversättningar betecknade klassiska skrift-
formerna — redan är undanstökadt. Förtjänsten af att
i detta afseende hafva brutit väg är Jablonskis 1). Bland
nyare forskare, som lemnat en dylik ordsamling, nämna
vi särskildt G. Parthey (Vocabularium coptico-latinum
1844).

Herr Wiedemann’s arbete är epokgörande så till vida,
som det för första gången på ett ställe gifver oss (del-
vis!) vetenskapligt giltiga hieroglyfiska skriftformer för en
(relativt) fullständig samling af nyss näm da klassiska om-
skrifningar eller öfversättningar. Hr W. är eljest icke
den ende ägyptolog, som något allvarligare sysselsatt sig
med ifrågavarande ämne. Men öfrige forskare hafva blott
undantagsvis eller i enstaka fall granskat hithörande ord
och uttryck, då åter hr W. gjort till sin uppgift att för-
klara alla, som på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
kunna förklaras. Hr W:s arbete gör sålunda anspråk på
att vara ett slags uttryck för ägyptologiens ställning till
frågan i närvarande stund. ■

Mot detta (som vi på grund af bokens beskaffenhet
måste beteckna) förmätna anspråk kunna vi ej underlåta
att inlägga en bestämd gensaga, för hvars giltighet ty-
värr blott några detaljanmärkningar, dock såsom sådana
icke så alldeles oviktiga, för ögonblicket kunna åberopas.
I högre mening positiv kritik af arbetet hoppas vi längre
fram, då vi hunnit bygder, där bibliotek stå oss till buds,
kunna lemna.

-	Redan å inledningens 2:dra sida möta vi ett par af
förf, meddelade uppgifter, hvilkas värde synes oss vara
ett helt annat än det, han fäster vid de samma. Så är
bemödandet att uppvisa, att « är en halfvokal (t. ex. i
dévtsov, transkr. af hierogl. anti) helt och hållet förspildt;
förhållandet är nämligen för många år sedan ådagalagdt
af de Rougé och Brugsch. Satsen, att »det feminina t
i ordslut uttalas ända in i ung tid, och icke, såsom händt,
får betraktas som en rent ideografisk beteckning för fe-
mininum» — bygd på den hypotetiska sammanställningen
äarv = hierogl. åset — vitnar om altför grof okunnig-
het i elementen af det ägyptiska språkets historia för att
här behöfva bemötas.

Att döma af en hastig blick på förf:s arbete synes
oss hans förfaringssätt hafva bestått i att för hvarje sär-
skildt ord, i den alfabetiskt ordnade lista, han med led-
ning af äldre källor uppgjort för de klassiska omskrif-
• ningarna, rådfråga ordböckernas likljudande vokabler (be-
greppet »likljudande» taget i en ganska vidsträkt be-
märkelse), samt att, där inga dylika funnits, med fantasi-
ens hjälp konstruera antagliga öfvergångsformer och dy-
medelst slå en bro öfver de stundom gapande afgrunder,
som skilja causa och effectus i det eller det fallet från
hvarandra. Han har dessutom till en viss grad — ehuru

1)	Vi taga ej ägyptiska personnamn och deras omskrifningar
med i räkningen.
303	NORDISK REVY 1883-1884.	304

långt ifrån uttömmande — tillgodogjort sig andra ägypto-
logers anmärkningar öfver enskilda uttryck.

Då man vet, att hufvudmassan af de klassiska trans-
skriptionerna utgöres af plantnamn, och tillika något kän-
ner den ägyptiska skriftens mekanism, som betecknar
snartsagdt alla växter med samma determinativ, kan man
a priori inse, att ett arbete af nyss nämda beskaffenhét,
hvars författare knappast torde känna botanikens element
och icke haft fackmän inom botaniken att rådgöra sig med,
ej kan erbjuda särdeles många garantier för sin användbar-
het. Kommer nu härtill, att förf, ingalunda med nödig
takt behandlat ämnets språkliga sida — hvilket strax
skall visas — så får väl medgifvas, att vår nyss gjorda
gensaga icke saknar alt berättigande.•

■ Bland de till mer än 30 uppgående exempel, i hvilka
vi måste anse förf:s förklaringar absolut omöjliga (vi in-
låta oss då icke på plantnamnen såsom sådana), må nu
anföras ett par profstycken. Sid. 9. För förklaringen af
A9nvö = ivov cn‘ &uaumns hade det varit godt, om förf,
känt den af Lepsius och Almkvist påpekade företeelsen,
• att vid samtalsöfningar med (språkligt) obildade indivi-
der af främmande nationalitet, »jag kom från mig själf»
återgifves, som om man sagt »du kom» etc. I så fall
förklaras 9 i vokabeln såsom possessiv-suffix för andra
pers. fem. på ett mycket rimligt sätt. Eljest vet jag in-
gen annàn möjlighet än att antaga, att det är pers, suffix
för första personen, hvaraf von Bergman för förfallets tip
uppvisat ett par exempel. Hr W:s förklaring dt-en-d
bich kam» är i dubbelt afseende oriktig, då den hvarken
fullständigt återgifver den af Plutarch gifna ordagranna
tolkningen, ej häller i förekomsten af ett verb dt för pe-
rioden i fråga äger stöd. — Sid. 13. Titeln arpedonaptæ,
som enligt Demokrit betecknar en klass af ägyptiska vise
och prester, omskrifves helt och hållet oägyptiskt och
det oaktadt ej bokstafligt noggrant med erpä-u-en-neb-
ta-ui »die Fürsten des Herren beider Länder.» Hvar träf-
far man erpä i en dylik sammanställning? Den riktiga
omskrifningen är naturligtvis u(n)ro-pet-en-apt, en mycket
vanlig presttitel i de yngre thebanska inskrifterna. Kan
man önska en nöjaktigare transkription af den klassiska
skriftformen? — Sid. 14 finner hr W. von Horrack’s för-
klaring douéy = hierogl. semehi »lautlich unmöglich»,
men detta hindrar honom icke att sid. 34 till özvöv hän-
föra det i Papyrus Ebers hittade uahit. Den nyss omöj-
liga ekvationen x = h är här möjlig. Vestigia terrent.
— Sid. 15 kan förf, uppvisa ett exempel, där hierogl.
dset betyder »stad»? — Sid. 16. Baïhs enligt Horapollon
= Segas »sparfhök» emenderas af förf, till Pütz (jfr hierogl.
bok »sparfhök»). Enligt vår tanke är hvarje emendation
här öfverflödig.Det till transkription upptagna ordet är
säkerligen en sammansättning af baï »underbar»(?) och #9
»hjärta» och uttrycket att fatta som ett bland de många
epitheta ornantia, hvarmed Horus, den i sparfhöksgestalt
framstälde guden, betecknas. — Samma sida emenderas
Bål till ßcx, emedan förf, ej »kan finna ett ord P^ i ägyp-
tiskan». Tyvärr är han obekant med den mycket van-
liga öfvergången af äldre m till yngre b (äfven i udd-
ljud), eljest hade han nog haft identifikationer i massa
att föreslå. — Sid. 18. Bova^tç omskrifves ej, såsom förf,
vill. Jfr. ordboken. — Sid. 21. Vi tveka ej att vid-
hålla den. af oss för flere år sedan föreslagna transkrip-

tionen schethu (jfr Pap. Anastasi IV, Harris I etc.) för
det grekiska Ev&os. Af sch har uppstått s, hvarur emfa-
tiskt framgått z (jfr tyskt z af latinskt c). Vi kunna
således ej fatta, livad hr W. menar med orden: »Ein
sich mit Euwos berührendes Wort hat sich nirgends gefun-
den.» — Sid. 22 förklaras 9équou9is af neter mut »die
göttliche Mutter». Denna sammanställning är måhända
bästa beviset för, att förf:s arbete kommit till under in-
flytelse af en slarfvets genius, som forskaren dock borde
hålla så fjärran som möjligt från sig. Eller vet icke hr
Wiedemann lika väl som de allra yngsta amatörerna af vår
vetenskap, att adjektivet i ägyptiskan alltid sättes efter
det substantiv, det bestämmer! 2) Jfr en af de första §§
i Brugsch’s grammatik och för flere enskildheter äfven
Piehl, Petites études égyptologiques, sid. 10. — Sid.
24 meddelar förf, under artikeln Isis den från Servius
hämtade notisen, att den ägyptiska gudinnans namn bety-
der »jord», men finner ingen annan ägyptisk vokabel att med
afseende härpå anföra än det redan omnämda dset »Ort,
Platz». I inskrifterna träffas dock mycket ofta ett ord
set »jord», hvaraf koptiskan bevarat det adverbiella ut-
trycket eset »nedåt, nere». (Isis’ hierogl. namn lyder i
omskrift iset.) — Sid. 26. Det under art. Cichorium upp-
tagna hierogl. kehscher har Maspero för flere år sedan
hänvisat till Hades’ näjder, och det samma hafva vi sam-
tidigt gjort med det under cxéî (sid. 46) anförda achauu.
Bägge identifikationerna äro altså omöjliga. — Sid. 33.
ovceé = ucxqdOE (Horapollon) förklaras af hr W. såsom
härledt från »er-äa, später au-aa gesprochen», men han
nödgas dock erkänna, att sistnämda ords betydelse »sehr,
gross» icke riktigt låter förena sig med »von weit her»
(öfvers. af uaxqode). Vi träffa emellertid redan i myc
ket gamla texter ett ord üaai med betydelse af »fjärran
från», och det är naturligtvis detta Horapollon åsyftat.
— Sid. 35. 7+0c0/vs (== xalös zdya96s) är naturligtvis det
ägyptiska rem »människa» och särskildt »ägypter», med
vidfogad artikel. Hr Wiedemann’s pa-rem = »der Erhabene,
der Hohe» kunna vi ej godkänna. —Sid. 40. Eoîxos,
som enligt Strabo betyder den heliga krokodilen i Möris-
sjön, är utan all fråga det samma som Sebeb, Sevek, namn
på den krokodilhöfdade gudomlighet, hvars hufvudkult i
Delta var förlagd till Faijum »sjölandet» (så uppkalladt
efter Mörissjön). Hr W:s ägyptiska sehu"»krokodil» är
ett fantasteri. Ordet betyder »ägg», hvaraf genom pros-
tetiskt vidfogadt m: mesehu »den äggläggande» (bl. fyr-
fotingar) d. v. s. »krokodilen». Förmodligen har det nya
ordet sehu utplockats ur någon illa kopierad text, som
till på köpet blifvit illa tolkad. .

Har läsaren nu fått nog, så har granskaren ej häl-
ler gått miste om samma tvetydiga tillfredsställelse. Om
vi eljest varit något utförliga, så finner detta sin natur-
liga förklaring däri, att det granskade arbetet, så spe-
cielt det än kan synas vara, dock har ett allmännare
syfte — med det stå nämligen i sammanhang viktiga
spörsmål äfven för andra vetenskaper än ägyptologien.
Vår afsikt har därför varit att tillropa dem bland dessas

2) Sådana former som äa-en-scheft “storheten af hans kraft“
visa redan genom öfversättningen, att det styrande adjektivet upp-
hört att vara, hvad vi kalla adjektiv. Detta är för öfrigt ett godt
exempel på olämpligheten af att använda våra vanliga (äfven de
allmännaste !) grammatiska kategorier på ägyptiskan. :
305	NORDISK REVY 1883—1884.	306

målsmän, som måhända kunde känna sig manade att fort-
sätta på den af hr Wiedemann inslagna stråten, ett ljud-
ligt »gif akt!» .

■ Bland vissa lärde gäller som en modesak att förtälja
de vedermödor, de haft, vid utarbetandet af den eller den
libellen. Vi konstatera med nöje, att hr Wiedemanns före-
tal icke innehåller några dylika — i detta fall för öf-
rigt mindre lämpliga — antydningar, på samma gång
vi beklaga, att vi omöjligt kunna gifva vingar åt det
i förf:s slutord uttalade hoppet, »att den föreliggande
samlingen skulle visa sig nyttig för den ägyptiska språk-
forskningen». I så fall måste denna sträfva att gå kräft-
gången, och med alt misstroende till den mänskliga
svagheten kunna vi dock ej sätta vetenskapens uppgift
så lågt.

Kairo den 3 januari 1884. Karl Piehl.

Klassiska språk.

Ciceros Rede für Sex. Roscius aus Ameria.
Für den Schulgebrauch erklärt v. G. Landgraf. IV +
104 ss. Gotha 1882, Fr. Andr. Perthes. Pr. 1 mark.

M. Tulli Ciceronis pro Sex. Roscio Amerino
oratiö. Scholarum in usum edidit Herm. Nohl. Pragae
1884, F. Tempsky. Pr. 18 kreuzer. -

Hos hvardera af de angifna förläggarne utgifves för
närvarande efter olika plan ett urval af Ciceros Tal, båda
begynnande med Rosciana. Landgraf vill i sträng me-
ning hafva gifvit en skolupplaga, i notiser, öfver perso-
halia och realia. eftersträfvande största möjliga knapphet,
med hufvuduppgift att, så vidt möjligt, är, ur talet själft
eller andra Ciceros skrifter förklara de språkliga svårig-
heterna, utan att hänvisa till någon grammatik eller sti-
listik. Texten ansluter sig till den nyaste recensionen
af C. F. W. Müller, men med vissa afvikelser, som ut-
gifvaren säger sig motivera i en större upplaga af samma
tal, utkommande hos A. Deichert i Erlangen.

. Äfven Nohls edition (40 sidor) innehåller en vårdad
text, fri från tryckfel, under hvarje sida angifvande upp-
hofsmännen till de antagna afvikande läsarterna, bland
hvilka några tämligen obetydliga och löst framkastade
äro författarens egna och till en del blott gällande inter-
punkteringen.

Oaktadt den »abundantia iuvenilis», som man an-:
märkt i detta tal, och fastän vid slutet af kap. 45 en
del däraf gått förlorad, såsom befunnen oläslig i en gam-
mal handskrift, är dock det samma alt igenom hänfö-
rande för den lågande rättskänslan hos den tjugusjuårige
talaren och den djärfhet, hvarmed han midt under det
Sullanska skräckväldet angriper herskarens mäktige gunst-
ling, och förtjänar därföre att äfven i skolorna läsas
jämte sådana senare tal, i hvilka en större konst måste
användas för att skyla det svaga i saken.

- A. F.

L. Annæus Seneca. Valda skrifter. Öfver-
sättning af G. A. Brolén, Rektor vid Vesterås högre

allmänna läroverk. 254 ss.Stockholm, Hj. Linn-
ström, 1883. Pr. 3,25.

Af alla romerska prosaister är filosofen Seneca den,
som till hela sitt skaplynne står den moderna tiden när-
mast och följaktligen minst motsträfvigt låter ikläda sig
drägten af ett modernt tungomål. Seneca-öfversättarens
uppgift blifver dock alltid endast en jämförelsevis lätt;
och äfven han har vid sitt arbete att kämpa med svå-
righeter, för hvilkas lyckliga öfvervinnande kräfvas både
ihärdighet och talang i ej ringa mått. Ingendera af
dessa betingelser för framgång tyckas hafva varit fjärran
från tillkomsten af ifrågavarande arbete, hvilket utan
tvifvel bör räknas bland de mera lyckade försök som
gjorts att med svensk literatur införlifva något af de
gamla grekiska eller latinska skriftverken. Sin förtro-
genhet med Senecas hela författarskap har öfversättaren
genom ett föregående arbete tillfyllest ådagalagt; och
det är därföröfverflödigt ätt säga, att hans texttolkning,
om vi frånse några enstaka, mindre betydande miss-
tag, är tillförlitlig och riktig; härtill kommer, att det
språkliga uttrycket i öfversättningen är icke allenast rent,
utan äfven ledigt och smakfullt, samt att originalets sti-
listiska egendomligheter äro i allmänhet med god takt
bevarade, ehuru det vill synas oss, som om den antite-
tiska skärpa och den, så att säga, hoppande liflighet,
som äro så utmärkande för Senecas framställning, kunnat,
utan brott mot svenska språkets anda, bibehållas- ännu
trognare, än som skett. Bäst synes oss öfversättaren
hafva lyckats i återgifvandet af de ställen, som hafva
en mer högstämd och patetisk karaktär; här besitter
hans språk en kraft och ett gediget välljud, som fullt
tillfredsställa äfven den, som ännu har själfva romar-
orden ljudande i sina öron.

Öfversättningen, som inledes af en kortfattad teck-
ning af Senecas lefnadsöden och literära betydelse, om-
fattar följande af hans arbeten: om försynen, öm den
vises orubblighet, om ett lyckligt lif, om själslugn, om
lifvets korthet, om mildheten (1 och 2 boken), trösteskrift
till Marcia, trösteskrift till Helvia. Intet af de här
uppräknade arbetena skulle vi önska uteslutet ur samlingen
och gilla såtillvida fullkomligt öfversättarens val; där-
emot förvånar det oss högeligen, atthan icke i sam-
lingen upptagit Brefven, bland samtliga alster af Sene-
cas författarskap utan tvifvel det snillrikaste, det mest
egendomliga och det i alla tider mest beundrade. Vi
kunna ej förklara detta förhållande annorledes än att
herr Broléns öfversättningar från Seneca ej äro att be-
trakta såsom definitivt afslutade med det nu lemnade ur-
valet, utan att detta kommer att efterföljas äfven af de
öfriga bland samme författares skrifter, som kunna an-
ses lämpliga för enöfverflyttning på modersmålet. Det
skulle glädja oss, om vi ej tagit fel i denna vår för-
modan och således hade att motse en fortsättning på
detta arbete, som bör äga ett ej ringa intresse för en
stor del af den bildade allmänheten.

C. E. 8.

Ny literatur.

Åars, J. og Gwterud, N., Oversigt over den græske
moduslære. Udarbeidet til Skolebrug. Kristiania 1883.
32 ss. 4:o.
307	NORDISK REVY 1883—1884.______________308

Bergk, Theodor, Kleine philologische Schriften. Her-
ausgeg. von R. Peppmüller. I Bd. Zur römischen
Literatur. Halle a. S. (Buchh. des Waisenhauses). 1884.
XXXII + 719 ss. 8:0. 10 M.

Cicero, Marcus Tullius, Valda tal. Öfversatta af
Julius Centerwall. 3:e haftet. Stockholm (Linnström)
1883. 184 ss. liten 8:o. 2,25 kr.

Euripides, Iphigenia i Tauris, tragædi. Med förkla-
ringar utgifven af Chr. Cavallin. Stockholm (Beijer)
1883. 183 + 11 (opag.) ss. stor 8:o. 3 kr.

Gerhard, Edv., Etruskische Spiegel. V. Bd. 1. H.
Berlin 1884. 9 M.

Matzat, Heinrich, Römische Chronologie. I, II Bde.
Berlin (Weidmann) 1883, 1884. XII + 354 ss. VII +
424 ss. 8:0. 16 M.

Nissen, Heinrich, Italische Landeskunde. I Bd. Land
und Leute. Berlin (Weidmann) 1883. VIII + 566 ss.
8:o. 8 M.

Peipers, David, Ontologia. Platonica ad notionum
terminorumque historiam symbola. Lipsiæ (Teubner) 1883.
XIV + 606 s. 8:0. 14 M.

Sylloge inscriptionum græcarum. Edidit Guilelmus
Dittenberger. 1, 2. Lipsise (Hirzel) 1883. VIII + 805
s. 8:0. 16 M.

Thompson, F. E., An syntax of attic greek. Lon-
don (Rivingtons) 1883. 443 ss. 8:0. 8 s. 6 d.

Deecke, W., Die etruskischen Bilinguen. VIII +
163 ss. Stuttgart, Heitz, 1883 (Etruskische Forschun-
gen und Studien, Heft 6).

Knudsen, K., Latinskole uten latin. VIII + 248 ss.
Kristiania 1884 (i kommission hos Alb. Cammermeyer).
Pr. 2 kr.

Romanska språk.

: Gartner, Th.,Raetoromanische Grammatik. Heil-
bronn, Verl. v. Gebr. Henninger 1883. XLVIII +
207 s. 8:o Pris 5 Mk.

Om man undantager fornfranskan, bar under senare
år intet romaniskt språkområde blifvit med sådan ifver
och framgång odladt som de rätoromanska eller ladinska
målen i Graubünden, Tyrolen och Venetien. Vi råka på
detta arbetsfält, med förbigående af talrika mindre vä-
gande namn, Stengel, Schuchardt, Ascoli och Böhmer.
Ascolis Saggi ladini förklarades, när de utkommo, vara
för romanistiken epokgörande. I förbigående kan man
påminna sig, att äfven en svensk, C. W. Böttiger, har
sysselsatt sig med Rhetoromanska språkets dialelder (Ups.
1853). Det vetenskapliga studiet af dessa mål är dock
jämförelsevis nytt. Diez ville ej i sin grammatik inrym-
ma åt dem någon plats bredvid de öfriga sex systersprå-
ken och angifver som skäl till detta förbiseende förnäm-
ligast den omständighet, att på deras grund intet allmänt
litteraturspråk utbildat sig. Denna brist har emellertid
synbarligen ej minst lockat forskare. I själfva verket

förete dessa mål, talade af endast en half million männi-
skor, utströdda i Alpdalarne från Rens källor till Adria-
tiska hafvet, angripna norrifrån af tyska, söderifrån af
italienska, utan någon litterär eller politisk enhet — de
förete ett skådespel af stort intresse, både allmänt-
språkligt och specielt-romanistiskt. Dialektsplittringen
kan väl anses drifven till sin spets, då man t. ex. i Sur-
meir med 5,800 invånare finner fyra underdialekter med
former så olika som pok, pak, potj, päk (föga) eller vätsest,
väist, vadzes, vezes (vides) 0. s. v. Hela litteraturen är
dialektal, utom den egentliga folklitteraturen hufvudsakli-
gen af religiöst och pedagogiskt innehåll; dess tidigaste
minnesmärke är Bifruns öfversättning af nya test. (1552).

Gartner har förut (1879) i en särskild monografi be-
handlat Grednermålet i Tyrolen och är utan tvifvel väl
förberedd för ett arbete sådant som det nu föreliggande.
Hans metod blir genom ämnets natur dialektologisk. Han
har haft tvänne fråglistor, en kortare på 350 nummer, en
längre på 1400, och har på ort och ställe haft tillfälle
att ifylla den förra för 67, den senare för 9 orter inom
de rena målens område, hvarförutom han på samma sätt
undersökt ett stort antal blandningsmål på sydgränsen.
G:s framställning stöder sig nästan uteslutande på dessa
egna samlingar. Att han blott med stor försiktighet trott
sig böra använda den dialektala litteraturen, är säkerligen
välbetänkt. Hans mening, att »fast jeder schriftsteller
künstelt», synes äga en märklig grad af sanning. Dessa
författare ha t. ex. tagit sig friheten på egen hand bilda
ett för målen främmande, i deras tanke nödigt tempus,
perfektum! Om deras ortografi är nog att veta, det vårt
tj ungefär föreställes af ch, ck, gk, k, tgh, tg, gg, g, gh.
Däremot skulle G. med godt -samvete kunnat rikta sitt
arbete med Ascolis iakttagelser (märkta MR i Saggi lad.).
I materielt afseende betecknar naturligtvis Gartners gram-
matik ett stort framsteg utöfver Saggi ladini, som för
öfrigt t. v. blott omfatta ljudläran. Begränsningen af
dialektområde och dialekter är i det hela densamma som
hos Ascoli. Men under det att A. behandlar icke blott
öfvergångsmålen, utan äfven ladinska företeelser i de ital.
(lombard.) gränsmålen, inskränker sig G. till de rena
målen — utan tvifvel välbetänkt med hänsyn till arbetets
uppgift. Lika välbetänkt är det från samma synpunkt,
att G. i st. f. Ascolis topografiska framställning ger en
systematisk. Då därjämte i ljudläran framställningen,
som. vanligt i romanistiska arbeten, är »descendent», d.
v. s. utgår från latinet, kan man lätt öfverskåda den
nyare utvecklingen af de särskilda latinska (eller samro-
manska) språkljuden och ljudförbindelserna. Dispositionen
är följande: I inledningen s. XI—XLVIII uttydas för-
kortningar (inkl, citatsystem) och ljudbeteckning, redogöres
för språkområdets omfattning och indelning med antydningar
till karakteristik, för dialektlitteraturen och föregående
grammatiska arbeten. S. 1—32 behandlar ordförrådet,
först ursprungliga latinska beståndsdelar, gemensamma för
alla målen eller tillhörande enskilda större eller mindre
grupper. Dialektsplittringen åskådliggöres s. 5 genom en
tabell, enligt hvilken t. ex. begreppet »söka» i olika mål
återgifves på åtta olika sätt. Bland de därefter följande
latinska lånorden råka vi en kuriös benämning på svin:
salvanori == lat. salvo honore (jfr våra »permissioner»).
De. italienska lånorden gå knapt upp till ett halft hundra,
309	NORDISK REV 2 1883-1884.

310

de tyska åter (dels samromanska, dels specielt-rätiska) till
ett halft tusen, och hland dem finnas t. o. m. konj. och
prep. (men, eller, utan, hos). Från den i öster angrän-
sande slovenskan ha blott ett tiotal slaviska ord inträngt
i Friaul. Ljudläran omfattar s. 33—74, formläran s. 75
—165, hvarefter kommer ett bihang på 35 sidor, »einige
Wörter und flexionen» d. v. s. 100 glosor i alfabetisk
ordning samt räkneorden 1—1000, återgifna på 50 rätiska
mål och 19 grannmål i tabellform. Syntax och ordbild-
ning beröras blott i förbigående här och där, och den.
förra står f. ö. under ital. eller tyskt inflytande. Inom
dessa sidotal rymmes nu en förvånande mängd upplysnin-
gar om ljud och böjningar, på hvilkas förklaring foneti-
kern och psykologen kunna öfva sitt skarpsinne och hvilka
kunna tjäna till jämförelse vid tolkning af företeelser i
andra språk. Att här gifva ens en antydning om det
rika innehållet låter sig knappast göra. Man måste skaffa
sig boken. I ljudläran finner man sådana för oss intres-
santa företeelser som brytning och omljud, palatalisering
och affrikation på de mest olika stadier, liksom den mot-
satta processen (härdning af i till j, ch, k, g), serierna
sk > sk > stj > s och stj > s, ve> u, o. Man finner
exempel på alla stadier från ambulare till andare-(§ 185).
Adjektiv ha olika former i pred. och attrib, ställning.Ver-
ben äro nästan ännu formfattigare än i rumäniskan: utom
presens och imper, finnas blott två finita former, imperf.
och en kondit. (== plusq. konj.). För den grammatiska
syntesen är bildningen af 1 sing, på -el (== illum) märk-
lig: pôrtel, purtävel (från Rendalarne). Mellertid har
denna rikedom sina skuggsidor. Öfverhufvud är framställ-
ningen mera refererande än diskuterande, isynnerhet i ljud-
läran, och därom är i själfva verket ingenting annat än godt
att säga.Men att hr G. lyckats inom ett så trångt utrymme
få plats med så mycket, beror till ej ringa del på hans
sätt att citera. Först och främst utmärkas de undersökta
dialekterna genom frakturbokstäfver a — 3 och de af honom
besökta orterna med siffer-index, så att t. ex. i, före an-
tikva betyder, att förf, upptecknat exemplet i Scanfs i
Öfver-Engadin. Samma bokstaf med tresiffrig index före
kursiv hänvisar till trykt källa, t. ex. 3770 till Bellarmins
Dottrine cristiane, Udine 1770. Må vara att förf, efter
flerårig sysslan med dessa mål och sina samlingar har
betydelsen af dessa bokstäfver och siffror på sina fem
fingrar; med läsaren, som icke har rätoromanska till spe-
cialitet, är förhållandet ett annat. För det andra under-
låter förf, i den sammanhängande framställningen alt som
oftast att anföra exempel och hänvisar i stället till någon
annan §, där man har att söka sådana. Framför allt otill-
ständiga äro dessa ideliga hänvisningar till § 200, till
bihanget! Läsaren skulle gärna betala dubbla priset för
att undgå den tidsspillan och otrefnad, som dessa hänvis-
ningar vålla. De oafbrutet fortlöpande citaten ur trykta
skrifter i formläran (t. ex. s. 134—137, 140—143 o. s.
v.) bjuda ej häller någon behaglig lektyr.

I sak förtjänar boken utan tvifvel alt beröm. Skrif-
ten följer naturligtvis ljudet, dock med måtta. Förf, själf
ser i denna måtta en förtjänst, och den torde väl i mån-
gas ögon vara så, ehuru anm. ej sätter mycket värde på
den. I alla händelser kan den ej motiveras, så som förf,
gör, med påståendet att en större, skärpa skulle fört in
på individuella egenheter. Det är för en sakkunnig nog

att veta, att hr G. brukar in summa 38 tecken (16 vok.,
22 kons.), att han ej har tecken för monill. I och n, ej
utmärker tonlöst 1 och r, ej »närmare har undersökt r
med hänsyn till artikulationsläge» och talar om ett »b
mit w vermengt». Ilvad förf, menar med »velart y
[d. v. s. j] som nygrek, y för ^, torde förekomma flere
är mig oklart. Ilär och där kan man råka någon relik
från äldre tider, som när det talas om »radiofoniskt»
[== eufoniskt] d i tänder för tener, om »epenthesis zur
erleichterung der aussprache», eller när på ett tredje ställe
inskott, diftongering o. d. anses åsyfta »tydlighet». Förf,
anger sig annars som lärjunge af Brücke och Böhmer
(hvars transskription han använder) och visar sig visst
icke främmande ens för ganska fina fonetiska detaljer. I
det hela resonnerar han, så vidt anm. därom kan domina,
sundt och nyktert om de språkliga företeelserna.

Den förhoppning man äger att från samma firma er-
hålla grammatikor jämväl för de sex andra romanska språ-
ken hälsas visserligen med förtjusning både inom och utom
romanisternas läger. Den af Monaci och d’Ovidio började
serien »manualetti» synes ha afstannat med andra häftet
och fyller i alla fall ej det länge kända behofvet. Na-
turligtvis måste planen för de öfriga sex delarne bli en
helt annan än i den nu anmälda, men blifva de i sitt slag
lika goda som denna i sitt, så har man skäl att vara nöjd,
hälst om förf, vid den typografiska anordningen litet mera
vilja se på läsarens bekvämlighet. .

Germanska språk.

Rydqvist, J. E., Svenska språkets lagar. Kri-
tisk afhandling. Sjette bandet, efter författarens död
utgifvet af K. F. Söderwall. Stockholm 1883, F. &
G. Beijers förlag. VI + 548 sid. 10 kr.

Med detta sista band af Rydqvists arbete hafva de
båda nästföregående banden först kommit till full nytta,
sedan de fått ett högst behöfligt ordregister, som i full-
ständighet och noggrannhet icke synes lämna något öfrigt
att önska. Särskildt må man vara tacksam för den an-
ordningen, att alla sammansättningar af någon vikt upp-
tagas såväl i alfabetisk följd som under hufvudorden.
Då också de ord, som finnas i tillägget till III bandet
sid. 267—270, här ånyo upptagas, liksom ock samman-
satta former från de båda, första banden som förbigåtts
i III bandet, så behöfver man icke leta på mer än ett
ställe i hvardera ordboken för att få visshet om, huru-
vida ett eftersökt ord finnes behandladt i Rydqvists ar-
bete eller icke.

Men detta sjätte band är icke blott ett register
till föregående delar af Svenska språkets lagar, utan
därjämte ett glossar öfver märkligare äldre svenska ord,
samlade ur sådana efter III bandets utgifvande tryckta
skrifter från medeltiden eller reformationstiden, som varit
eller kunnat vara för sådant ändamål använda af Ryd-
qvist. Den yngsta skrift, hvarur ord i större antal upp-
tagits, är den vid år 1561 skrifna P. Swarts krönika.
311	NORDISK REVY 1883-1884.	312

Dessutom finnas också här liksom i III bandet un-
dantagsvis nyare svenska ord utan att citeras från någon
särskild skrift antecknade endast för etymologiens skull,
hufvudsakligen lågtyska lånord.

Då en genomgående granskning af ordförrådet här
icke kan komma i fråga, må endast några enstaka an-
märkningar meddelas. Efter ordet anhærvi (räfsa) ur
Södm. L. står ett frågetecken; att ordet säkert är ett
femin. af samma böjningsklass som ærm, ærmi, isl. ermr
(jfr Rydq. II 75), framgår af det ännu hos allmogen i
rec:s hembygd, Söderteljetrakten, vanliga härv räfsa.
Basse, villebasse är nog icke björn, utan vildgalt; djuret
omnämnes på alla de citerade ställena såsom märkligt
för sina tänder; af Iwan 267 f.: ænlitith thölkith som
biorna skin bassa tænder ok apina kin synes, att där me-
nas ett annat djur än björn. Ur Gottl. Hist, upptages
elius adj.; man hade väntat att finna den andra af Schly-
ter i första rummet anförda läsarten eluis omnämnd så-
som åtminstone lika berättigad, då ingen närmare för-
klaring till elius finnes bifogad. För litvan i Gottl. L.
föreslås likvan (kroppslyte) ; men då fråga är om märken
efter, sår i ansiktet (millan barz epa brunar), synes lit-
böra behållas; jfr got. vlits m. ansikte (fsv. liter färg,
hy, utseende) samt isl. andlit n.

Rörande herr Söderwalls andel i. arbetet meddelas i
hans förord, att materialet i det stora hela är Rydqvists
eget, likaså anordningen samt det väsentliga af redige-
ringen intill ordet fa (få); det öfriga säkert både mödo-
samma och ömtåliga redigeringsarbetet tillhör utgifvaren.
Om utförandet må sägas, att det kan kallas mönstergillt,
vitnande lika mycket om utgifvarens samvetsgrannhet
och skicklighet som om hans pietet för den hädangångne
författaren.Af korrekturfel har rec. icke lyckats finna
mer än ett, nämligen V, 125 i st. f. IV 125 tvänne
gånger sid. 41, sp. 1, rad. 1 och 2 uppifrån.

Arbetet länder herr Söderwall till heder och är en
värdig gärd åt Rydqvists minne. .

F. Tamm.

Äldsta delen af Cod. 1812 4:to gml. kgl. sam-
ling på kgl. biblioteket i Kobenhavn. I diplomatariskt
aftryckutgifven af Ludvig Larsson. Kbhvn 1883.
XXVII + 75 s. 8:0.

Kröka-Refs saga og Kroka-Refs rimur efter
håndskrifterne udgivne af Palmi Pålsson. Kbhvn
1883. XXXVIII + 120 s. 8:o.

Fljötsdoela hin meiri eller den længere Drop-
laugarsona saga efter håndskrifterne udgiven af Kri-
stian Kålund. Kbhvn 1883. XXXVII + 139 s. 8:o.

»Samfund til udgivelse af gammel nordisk littera-
tur», som med 1880 började sin förtjänstfulla verksam-
het, har med dessa under 1883 utgifna arbeten ytter-
ligare ökat den tacksamhetsskuld, hvari den nordiska
språkvetenskapens idkare och den gamla literaturens vän-
ner i allmänhet redan förut stodo till detsamma. Det
verksamhetsfält, som samfundet åt sig utvalt, är, ehuru
länge med mycken id och flit bearbetadt, fortfarande
synnerligen rikt och tacksamt. Många värdefulla hand-

skrifter vänta ännu på en utgifvare, och bland det i tryck
tillgängliga är mycket af den beskaffenhet, att det åt-
minstone för språkforskaren är föga användbart. Att en
sådan handskrift, som den nu af hr Larsson utgifna, kun-
nat så länge förblifva otrykt, är ett bevis på, att den
isländska literaturens skatter äro långt ifrån fullständigt
kända och tillgodogjorda. Den af hr Larsson behandlade
delen af Cod. 1812 4:0 tillhör nämligen de allra älsta
nu bevarade isländska handskrifter. Redan häraf är klart,
att hon måste vara af stort intresse, och detta minskas
ingalunda vid närmare undersökning. Cod. 1812 4:0
består i sitt nuvarande skick af fyra delar, skrifna på
olika tider och af fyra särskilda händer; men utgifvaren
anser på goda skäl, att den älsta delen en gång utgjort
ett själfständigt helt. Såsom inledning till texten lemnar
utgifvaren en god redogörelse för handskriftens yttre be-
skaffenhet, ålder och ortografi m. m. Nedskrifningstiden
har förut af Jon Sigurdsson och flere satts till omkring
år 1200, hvilket lemnas utan invändning. Skrifsättet
erbjuder många punkter af intresse, hvilka vederbörligen
framhållas. Akcentueringen är icke så korrekt som t. ex.
i den stockholmska homilieboken. U-omljud af långt a.
angifves, såsom man kunde vänta, genomgående, ehuru,
beteckningssättet varierar. Ändelser och obetonade af-
ledningar hafva i regel e och o, där de »normaliserade»
texterna bruka i och u, men ett i, y eller ei i före-
gående stafvelse framkallar i uti ändelse och afledning.
Af denna inverkan af ei på ändelsens vokal, hvilken sy-
nes vara egendomlig för denna hs., drager utg. den slut-
satsen, att ei omkr. år 1200 måste hafva varit difton-
giskt, hvilket man på grund af den ej sällsynta tecknin-
gen e i st. för ei varit böjd att betvifla. I afseende på
bruket af u och v såsom konsonanter finner man, att
handskriften iakttager en märklig åtskilnad, i det u i re-
gel står efter ett i samma stafvelse föregående b, h, s,t
och q, men annars v. Häraf slutes, att u här betecknar
den bilabiala halfvokalen, v spiranten. Samma förete-
else träffas i älsta stycket af Reykjaholts måldagi, och
i svenska hss. från 1400-talet har A. Kock gjort en
liknande iakttagelse. Som bekant har man af rimmet
så väl i isländska som fornsvenska slutit, att v i udd-
ljud måste hafva varit halfvokaliskt, men motsägelsens
lösning kan ju ligga i tidsskilnaden. Så kan ock vara
fallet med den af Cod. 1812 4:0 ä. d. och flere gamla
handskrifter antydda differensen i uttalet af k-ljudet fram-
för hårda och framför lena vokaler, som likaledes mot-
säges af rimbruket. Den af Wimmer uppstälda regeln,
att à (p) brukas i de älsta hss. »så godt som uden-und-
tagelse» efter 1 och n, då rotstafvelsen är kort, finner
icke stöd i denna hs., som tvärtom i detta fall har d.
Af verbet vera träffas de äldre formerna med s här blott
undantagsvis. Äfven från innehållets synpunkt är den
ifrågavarande hs. af särskildt intresse. Hon utgör näm-
ligen en afhandling om tideräkningen och hör således
till den torftiga del af den gamla literaturen, som kan
sägas hafva en viss vetenskaplig prägel. Utgifvaren
synes hafva gått till väga med all den minutiösa nog-
grannhet och omsorg, som ett sådant företag oeftergif-
ligen kräfver. Anm. har åtminstone icke lyckats finna
något af den ringaste betydelse att anmärka. Särskildt
tack förtjänar han för den textenvidfogade ordlistan
313NORDISK REVY 1883—1884.	314

som lemnar en öfversikt af handskriftens såväl ordförråd
som språkformer. -

Af jämförelsevis mindre intresse, åtminstone för språk-
forskaren, äro de två öfriga publikationerna. Kroka-Refs
saga tillhör de s. k. äfventyrssagorna, i sin nuvarande
form ej äldre än omkr. midten af 1300-talet. Kroka-
Refs rimur är en i slutetaf samma århundrade (utg.
anser sig t. o. m. kunna nämna det bestämda året 1388)
företagen poetisk omskrifning af sagan i den under en
senare literaturperiod på Island så omtykta rimaformen.
Med Fljotsdoela hin meiri är man inne, på en ännu se-
nare tid, nämligen 1500-talet, och just häri ligger, såsom
utg. med rätta framhåller, sagaus betydelse. Hon fyller
så att säga en lakun, utgör en förbindelseled mellan den
gamla och den nyisländska literaturen. Omsorgsfullt och
tidsenligt utgifna äro dessa sagor; liksom alt, som utgår
på samfundets förlag.

. L—d.

Finsen, V. Grågås. Stykker, som findes i det
Arnamagnæanske Haandskrift Nr. 351 fol., Skålholts-
bok og en Række andre Haandskrifter .... ud givet af
Kommissionen for det Arnamagnæanske Legat. Kbhvn
1883. LVIII + 716 + VI sid.

Första uppl. af den s. k. Grågås *) (1829) mottogs
med stora förväntningar, hvilka likväl svekôs, ty den
befans vara en samarbetad text af endast de tvänne
största och viktigaste M.S.S. (Gmnl. kgl. Saml. 1157
fol. Konungsbok [== K.j och A. M. 334 fol. StaJarhols-
bok [=== St.] — St. som grundlag), hvarvid dessutom
t. ex. Kristinna laga ^åttr (kyrkobalken) icke fått kom-
ma med. Den kunde följaktligen’ej häller vinna något erkän-
nande af fackmännen, och betecknande är, att Schlegel;
som hade skrifvit den rättshistoriska inledningen, förkla-
rade sig icke bära något som hälst ansvar för text-
behandlingen. Först 1852 började Grågås på ett till-
fredsställande sätt utgifvas med »Grågås, Islændernes
Lovbog i Fristatens Tid udgivet efter d. kgl. Bibis
Haandskrift [=== K] og oversat af Vilhjalmur Finsen for
d. nordiske Literatur Samfund» [här — V. F. I]. Vik-
ten och värdet af detta arbete framträdde snärt, i det
att Konrad Maurer förnämligast därigenom sattes i stånd
att underkasta det äldre isl. lagväsendet de grundliga
undersökningar, hvilkas resultat först offentliggjordes i
hans bekanta afh. i »Ersch & Grubers Encyclopædie»
1864.Sedan följde flere afhh., i hvilka hithörande äm-
nen behandlas, ss. af Mäurer i sht. i »Germania» 1870 och
1874, »Island von seiner ersten Entdeckung bis zum
Untergange des Freistaats» 1874 och »Udsigt over de
nordgerm. Retskilders Historie» 1878 samt af Finsen i
»Aarboger for nord. Oidkyndighed og Hist.» 1873. Frå-
gan om K:s och St:s ålder besväras något olika af Mau-
rer och Finsen, i det M. sätter (== Jön porkelsson) K.

*) Om uppkomsten af dessa lagsaml. äfvensom om orsaken,
hvarför Finsen sedan behållit namnet “Grågås“, kunna jämföras i
denna anmälan anf. arbb. V. F. I Efterskrift sidd. 219—221, V. F.

II, sidd. XXVI fr., V. F. III s. XXII samt Aarb. 1873 sidd. 105 ff.
“... Graagaasen ikke... . en Lovbog i Nutidens Betydning, en
Codification, men ... derimod ... en ved privat Virksomhed til-1
veiebragt Optegnelse eller Fremstilling af Retsregler."

till 1258—62 och St. (= Jon Sigurdsson 1261—71)
till 1262—71, hvaremot F. sätter K. till 1250 och St.
till 1260. Samma åsikter, som F. uttalat i Aarb. 1873,
vidhåller han i sin »Grågås efter det Arnamagnæanske
Haandskrift Nr 334 fol. Sta^arholsbok, udgivet af Kom-
missionen för det Arnamagnæanske Legat» 1879 [här -
V. F. II], och M. har i de senare af de anf. arbb. äfven
anslutit sig till F. i flere fall, där de förut kommit till
olika, resultat i sina studier öfver det äldre isl. lag-
väsendet. Nämda utmärkta arb. gjorde — som G. Storm
säger (Nordisk tidskrift 1880) — »dette studium lettere,
men også ved dens henvisninger til andre, endnu ikke
helt udgivne håndskrifter ... önsket levende om at få
også disse udgivne». Denna önskan har i Och med det
arb., som nu anmäles [här = V. F. III], af Finsen upp-
fylts och det så, att man tacksamt erkänner, att han
genom dessa trenne arbb. rest ett monument, som vitnar
så väl om hans egen förmåga och nedlagda arbete som
om den gamla isl. lagstiftningensi originella utveckling
och höga ståndpunkt.	.	•

Här skall i största korthet angifvas innehållet af
föreliggande arbete. Detutgöres af en mängd Grågås-
M.S.S., som innehålla: Kristinna laga påttr efter 11
M.S.S., : hvaraf ett, A. M. 181 4:to, innehåller en i
detta årh. ej beaktad men ganska viktig redaktion, och
F. uppvisar, att den härrör från den förlorade Leirår-
gar()abok (sannol. fr. 1300-t.); Reka/ åttr efter A. M.
279 a, 4:to, förut ej utgifven; delar af Ranns6kna/>åttr
och Omagabålkr m. m. Rörande textbehandlingen är
den — för så vidt den kan bedömmas utan jämförelse med
M.S.S. — mönstergill: på en gång ytterst noggrant åter-
gifvande texten och tillika med fullständig kritisk apparat.
Facsim. af de viktigaste M.S.S. äro ock bifogade. I
förf:s »Forerindring» och »Fortegnelse over det haand-
skriftlige Materiale» lämnas utförliga upplysningar om
M.S.S.

Vidare finnas register öfver kela Grågås-M.S.S.-
materialet, näml. en förteckning öfver alla M.S.S. med
angifvande af deras indelning i större afdelningar och
kapitel och en synoptisk öfversikt öfver innehållet i alla
utgifna M.S.S. (med St. som utgångspunkt), samt en
förteckning öfver de bestämmelser, som i M.S.S. finnas
ofullständigt anförda, och en öfver de bestämmelser, somi
M.S.S. betecknas som nya (»nymæli»).

• Af dessa upplysningar och sammanställningar framgår,
att man nu har att antaga minst 5 hufvud-codd. samt dels ett
slags- äldre redaktioner, som nu representeras af bl. a. K.,
och dels en yngre redaktion, bättre ordnad och rikare med
hänsyn till det samlade stoffet, från hvilken St. härstammar.
Beträffande innehållet är det allra mesta gemensamt för
de 2 hufvud-codd., K. och St., och det så, att K. — ut-
om några afdelningar, som blott den har — i det vä- '
sentliga innehåller allenast det, som finnes i St., men
att St. har många särskilda stycken, som dock i allmän-
het endast äro mer i enskildheter gående bestämmelser
af de regler, som det gemensamma »systemet» innehåller.

Slutligen följer en förteckning öfver person- och orts-
namn samt en ordförteckning. Rörande denna sista kan
man icke annat än på det lifligaste beklaga, att förf.,
som just har de nödvändiga förutsättningarna för ett vida
större ordboksarb. öfver Grågås, inskränkt sig till att
315	NORDISK REVY 1883—1884.316

behandla ord af rättshistoriskt intresse. Men naturl. är
man förf, äfven särskildt för . detta »Ordregister» mycken
tack skyldig — många af dessa ordartiklar äro snarare
små och koncisa rättshistoriska af handlingar.

Till sist vill jag anföra de sista raderna af förf:s
»Forerindring» : »Bortseet fra hvad der ved Textkritik
her udsondres som Stykker, der aabenbart ikke here til
Fristatens Ret... har det ikke været mig muligt at op-
dage i Grågås noget Spor af at fremmede (norske) Rets-
regler eller Udtryk ere indlobne. I Virkeligheden er
Grågås forbleven uberert af de Tilstande og Bevægelser,
som fandt Sted i Island under det herskende Anarchi,
der gik forud for Fristatens Undergång, og den er som
Folge deraf overleveret os i sin Renhed, upaavirket af
fremmed Ret.»

Rolf Arpi.

Med snaraste utkommer »Handledning i svenska
språkets ljudlära och beteckningslära jämte en af hand-
ling om aksenten» (i en större och samtidigt i en min-
dre upplaga) samt »Ordlista för uttal och beteckning»,
båda arbetena af J. A. Lyttkens och F. A. Wulff.

Jellinghaus, Hermann, Zur Einteilung der nieder-
deutschen Mundarten. XVI + 83 ss. Kiel, Lipsius &
Tischer, 1884. Pr. 2,40 M.

Gering, Hugo, Islendzk Æventyri. Isländische le-
genden, novellen und märchen. Zweiter band: Anmer-
kungen und glossar, mit beiträgen von Reinhold Köhler.
LXXVI + 396 ss. Halle, Buchh. des Waisenhauses,
1884. Pr. 7,60 M.

Skattegraveren, N:r 3 (12 febr.): Folkvisor, sägner,
ordspråk, gåtor m. m. (n:r 113—206)..

Naturvetenskap.

Cleve, P. T., Kemiskt Handlexikon, Häft. 1—4.
Stockholm Jos. Seligmann & C:is förlag. Pris 50
öre for hvarje häfte. (Samling af Facklexika III,
under redaktion af D:r Bernhard Meijer.) .

I vår tid, då resultaten af den kemiska forskningen
börja att göra sig gällande på snart sagdt alla punkter
af det praktiska lifvet, icke blott inom industri, handel
och näringar, utan ock inom hemmets verld, men ke-
min ännu ej fått en plats inom den allmänna bildningen,
torde behofvet af en populär uppslagsbok, hvari man lätt
kan erhålla underrättelse om, livad vetenskapen utrönt
med afseende på dessa frågor, redan hafva gjort sig
starkt kändt. För att fylla detta behof har förf, ut-
arbetat föreliggande arbete, men därvid dock äfven »tagit
hänsyn till dem, soin tidigare idkat kemiska studier men
sedan icke haft tid att följa vetenskapens snabba ut-
veckling och tillegna sig de teoretiska åsikter, hvilka i
vår tid inom vetenskapen vunnit allmänt erkännande».
Arbetet omfattar därför icke blott sådana fakta, som äga
betydelse för det praktiska lifvet, utan upptager äfven

det vilstigaste af den moderna rent teoretiska kemien.
Härigenom har förf, fått ett stort material att behandla
inom ett jämförelsevis mycket trångt utrymme.Att
döma af de utkomna häftena måste man erkänna, att
förf, löst denna svårighet på ett särdeles utmärkt sätt.
Förf, har också en sällsynt förmåga att koncentrera ett
rikt innehåll på få sidor. Tyvärr förorsakar detta i ett
och annat fall, att framställningen blir något svårbegrip-
lig, ja vi hafva fannit ett ställe, som vi måste kalla obe-
gripligt (se artikeln »atom» sid. 38 andra spalten om för-
hållandet mellan molekyler och volymer). Med afseende
på valet af artiklar kunna naturligen i vissa fall olika
tyckendöma olika, men vi tro, att förf, i det hela lyc-
kats särdeles väl, och att arbetet skall gifva den frå-
gande svar på de spörjsmål, han kan hafva rätt att be-
gära få besvarade. Svaren blifva, särskildt hvad tekni-
ska frågor beträffar, ej sällan innehållsrika. Särskildt
erkännande förtjäna artiklarne atmosfär, bakterier, foto-
grafi, färgning, glas, gödningsämnen, jäsning m. fl. Vid
handelsvaror finnas vårt lands export och import samt
f. n. gällande approximativa pris, anförda. Artiklarna
åtföljas icke så sällan af sakrika tabeller och upplysande
teckningar...

Att ett arbete så späckadt med faktiska uppgifter,
siffror och formler som detta och med så hopträngdt tryck
är svårt att få felfritt, måste villigt erkännas.Dock
kan man icke undgå att anmärka, att felen i första häf-
tet äro för många. Då verket har en särskild redaktör,
så kunde man vänta, att vanliga, lätt sedda tryckfel icke
skulle förefinnas i sådan mängd, som är fallet, ty längre
än till korrekturläsningen öch den yttre anordningen har
väl ej hans delaktighet i arbetet kunnat sträcka sig.

Viktigare än dessa äro dock fel i formlerna, hvilka
i detta häfte icke äro sällsynta. Det är oss ett nöje att
erkänna, att korrekturet i de följande häftena dock
blifvit mycket bättre' hållet, sedan förf:s uppmärksamhet
fästats på bristerna i det första, och vi hafva oss bekant,
att man är betänkt på att låta omtrycka en eller annan
sida i första häftet, där de svåraste felen förefinnas. Äf-
ven i de följande hafva vi dock anmärkt några oriktig-
heter, hvilka vi här anföra till tjänst för kommande rät-
telser. Sid. 53 rad 5 nerifr. står Parisbåltt, sid. 72
spalt 2 rad 8 nerifr. står butyrum läs butyrum, sid. 75
spalt 1 rad 9 nerifr. står C15 Hi6 O läs C15 H26 0, sid.
79 cinkonins formel står Cso H24 N2 0 läs C20 H24 N2 O,
men denna formel är föråldrad, bör vara C19 H22 N, 0,
sid 82 spalt 2 cytisins formel står C20 H27 N2 0 läs C20
H27 Na 0, sid. 99 uppgifves ekgarfsyra vara en glykosid,
men Etti har visat, att så ej är, på hvilken åsigt Böt-
tinger själf på sätt och vis ingått, sid. 102 är kaliappa-
raten i teckningen upp- och nedvänd, sid. 124 uppgifves
frangulinsyra vara en dioxymetylantrakinon C14 H6 02
(0 H) O C H3, hvilket bör ändras till trioxymetylantraki-
non C14 H, O2 C.H, (0 H)a, så mycket nödvändigare,
som den för frangulin angifna formeln C21 H20 010 blott
passar tillsamman med denna.

O: W—n.
317	NORDISK REVY 1883—1884.	318

[Brezina, Aristides, Methodik der Krystall-
Bestimmung. Mit einer lithogr. Tafel und 93 in
den Text gedruckten Holzschnitten. Wien 1884.
Druck und Verlag von Carl Gerold’s Sohn. XIV +
359 sidd. 16 M.

Detta arbete är såväl genom sitt innehåll som ock
på- grund af det synnerligen utmärkta sätt, hvarpå förf,
behandlar sitt ämne, af största betydelse för alla dem,
som sysselsätta sig med praktisk kristallografi. Nybör-
jaren i kristallmätningens konst skall här finna en säker
ledare, som på kortaste tid och med undvikande af de
omvägar, som gärna åtfölja det egna inlärandet af kri-
stallers mätning och beräkning, förer honom till de af
en pröfvad erfarenhet godkända metoderna. Och äfven
den, som länge arbetat på det nämda området, skall finna
åtskilligt att inhämta af förf:s själfständiga behandling
af ämnet. Arbetet kompletterar dessutom på ett lyck-
ligt sätt de förut befintliga läroböckerna i kristallografi,
hvilka i allmänhet mera sysselsätta sig med den teore-
tiska delen af ämnet, ss. Liebisch, Groth och Mallard,
och det bör därigenom få användning äfven vid under-
visningen.

. »Methodik der Krystallbestimmung». utgör den första
eller inledande delen till samme förf:s arbete: »Krystallo-
graphische Untersuchungen an homologen und isomeren
Reihen», hvilket af vetenskapsakademien i Wien blifvit
belönadt med friherre A. von Baumgartners pris. I denna
inledande del, hvilken äfven utgör ett själfständigt helt,
behandlar förf, goniometerns teori och användning, till-
ämpningen af minsta-kvadratmetoden på de funna vinklarna
samt slutligen beräkningen af de sannolikaste värdena
på de kristallografiska konstanterna.-

, Första afdelningen, som afhandlar vinkelmätningen,
innehåller först en redogörelse, för den dioptriska teorien
för goniometern, hvilken. är fullständigare utförd, än hvad
man finner i något annat kristallo grafiskt arbete. Ljus-
•strålens gång följes från signalbilden til 1 ögats retina,
och formler gifvas för ljusstyrkan hos signalbilden, dess
liniära och vinkelstorlek, synfältets storlek o. s. v. Denna
afdelning innehåller därjämte beskrifning på de olika go-
niometerkonstruktioner, som äro i bruk, jämte diskussion
af de oundvikliga felens storlek, hvilka dels äro så-
dana, som bero på instrumentet, ss. ofullkomlig centre-
ring af kretsen, dels äro mätningsfel, beroende af t. ex.
ofullständig centrering och justering af kristallen. Förf,
meddelar dessutom ur sin rika erfarenhet åtskilliga prak-
tiskt värdefulla föreskrifter angående de försiktighets-
mått, som måste vidtagas vid mätning af sådana kristal-
ler, som äro synnerligen ömtåliga för luftfuktighet och
vanlig temperatur. • Angående de relativa fördelarna af
horisontal- eller vertikal-instrument yttrar sig förf, till
förmån för de senare vid arbeten af vanlig beskaffenhet,
ehuru han erkänner, att vid arbeten, som fordra den hög-
sta graden af noggrannhet, de senare äro att föredraga.

Den andra afdelningen redogör för den diskussion
och kritik af mätningarna, hvilken måste föregå deras
användning till konstantbestämning. . Förf, redogör för
den ur sannolikhetsläran härledda minsta-kvadratmetoden
och dess användning för bestämningen af det sannolika
värdet på en mätt kristallvinkel och på den sannolika

storleken af det fel, hvarmed detta värde är behäftadt.
Tredje afdelningen innehåller en framställning af den
stereografiska projektionsmetoden, hvarigenom man i pla-
net kan framställa en kristalls rumliga förhållanden och
därigenom erhålla ett substrat för kristallberäkningen.
Den fjärde afdelningen, som är den vidlyftigaste i bo-
ken, omfattar kristallberäkningen. Förf, använder natur-
ligtvis den sfäriskt-trigonometriska metoden. Formlerna
för det triklina kristallsystemet, som representerar det
generella fallet, anföras först, och de öfriga kristallsyste-
men betraktas såsom specialfall af detta. Vidare redo-
göres för användningen af minsta-kvadratmetoden, då
man äger ett öfvertaligt antal fundamentyinklar samt för
beräkningen af tvillingskristaller. Ett mycket stort an-
tal formler och tabeller åtföljer denna afdelning, Den
femte afdelningen, som är helt kort, angifver en metod
att ur en enda iakttagelse på en planparallell platta af
godtyckligt, men bekant läge fullständigt härleda orien-
teringen af de optiska elasticitetsaxlarna mot plattans
normal och en i dess plan liggande kantriktning. Detta
sker med tillhjälp af det i enlighet med förf:s instruktion
förfärdigade Schneiderska polarisationsinstrumentet.

Förf:s arbete utmärker sig, för så vidt vi kunnat
finna, öfveralt genom den största grundlighet. Då de
talrika formlerna, hvilka äro hämtade från vidt skilda
områden, såsom dioptriken, sannolikhetsläran och sfäriska
trigonometrien, i allmänhet icke äro deducerade, utan
anföras ss. lånesatser, är arbetet tydligen mindre afsedt
för att vara en lärobok än en uppslagsbok. Såsom så-
dan måste den ock vara i hög grad välkommen för alla
dem, som syssla med kristallbestämningens synnerli-
gen besvärliga och tidsödande arbete, och förf, har ge-
nom de talrika tabeller, som åtfölja boken, och i hvilka
utan tvifvel ett beundransvärdt arbete är nedlagdt, gjort
sig i hög grad förtjänt af sina kollegers tacksamhet. -
. Hj. Sj.

Just, L., Botanischer Jahresbericht. Systema-
tisch geordnetes Repertorium der Botanischen Litera-
tur aller Länder. Jahrg. VIII. Abth. II. Heft. 1—2.
8:o. Berlin (Borntræger) 1883. 11+18 M.

Uhlworm, 0. & Behrens, W. J., Botanisches
Centralblatt. Referirendes Organ für das Gesammt-
gebiet der Botanik des In- und Auslandes. Jahrg.
IV. 8:o. LIII +1655 sidd., 11 tafl. Cassel (Th. Fischer)
1883. 28 M.

Die Fortschritte der Botanik, Sep.-Ausgabe
aus der Revue der Naturwissenschaften von Dr. H.
J. Klein. N. 4. 1881—1882. 8:o. 140 sidd. Köln
& Leipzig (Mayer) 1883. 2,20 M.

Ofvanstående tre arbeten öfverensstämma sinsemel-
lan så till vida, att de äro afsedda att lämna mer eller
mindre fullständiga upplysningar rörande nyare botanisk
literatur och i sammanhang därmed också medelbart an-
gifva den botaniska vetenskapens senaste framsteg och
utveckling. De hafva likväl i öfrigt stält för sig helt
olika uppgifter.
319	NORDISK REVY1883-1884.320

Just’s Botanischer Jahresbericht,' hvars första årgång
utkom 1875 och omfattade under 1873 publicerade bota-
niska arbeten, utgör numera ett oumbärligt hjälpmedel
för en hvår, som vill taga noggrann kännedom om den
nyare botaniska literaturen. Det innehåller nämligen
utförliga referat af såvidt möjligt samtliga under de sär-
skilda åren både inom och utom Europa utgifna botani-
ska skrifter, såväl själfständigt publicerade arbeten som i
jurnaler, sällskapers och akademiers handlingar o. d.
intagna afhandlingar och smärre uppsatser. Ytterligare
förhöjes detta arbetes stora värde därigenom, att refera-
terna äro strängt systematiskt ordnade, så att i arbeten,
som beröra flere olika områden af botaniken, de särskilda
delarna äro refererade hvar för sig under sin särskilda ru-
brik. Härigenom ökas arbetets användbarhet i hög grad, i
synnerhet som inom hvarje särskild afdelning i allmän-
het endast specialister på detta område anlitats som refe-
renter. Också räknar hvarje årgång öfver 20 med-
arbetare.-

På grund af arbetets stora volym ställer sig priset
för den enskilde nog högt (priset för t. ex. årgången
1878 uppgår till 51,60 Mark).- I bibliotek, der man
söker något så när följa med sin tid i de olika veten-
skaps grenarne, borde likväl detta arbete icke saknas.

Just’s Jahresbericht afser således att lämna en syste-
matisk öfversikt af de resp: årens botaniska literatur.
Med detta syfte är dock en icke oväsendtlig olägenhet
förknippad, nämligen att det dröjer omkring 3—4 år,
innan arbetet blir färdigt. Att afhjälpå denna olägenhet
är förnämsta syftet med' Ullworm's och Behrens’ Bot.
Centralblatt. ' . - - -

Déttä arbete, sombörjade utgifvas 1880, utkommer
med ett nummer hvarje vecka och är i följd häraf i
tillfälle att inom möjligast korta tid kunna bekantgöra
den allra nyaste bot. literaturen. Hvarje nummer inne-
håller alltid: 1) referat af nyare arbeten, 2) förteckning
för de senaste botaniska publikationerna, samt därjämte
i allmänhet 3) vetenskapliga originaluppsatser, 4), noti-
ser om botaniska instrument, preparations- och konserve-
ringsmétoder, 5) redogörelse för botaniska sällskapers
förhandlingar samt 6) personalnotiser.: 1

Ehuru Botanisches Centralblatt väl : fyller sin upp-
gift att snabt bekantgöra innehållet af nyare botanisk
literatur, är det dock i afseende på fullständighet icke
i någon mån jämförligt med Bot. Jahresbericht och kan
därför ingalunda ersätta detta arbete. : Lämpligheten af
att i ett »refererande organ» intaga originaluppsatser i
större utsträckning han med skäl ifrågasättas; i t. ex.
årg. 1883 upptaga dessa icke mindre än omkring 260
sidor.“

Vi vända oss nu till det sista arbetet: Die Fort-
schritte der Botanik, som är af vida, mindre dimensioner
och af vida mer anspråkslös art. Dess uppgift synes
vara att i korthet redogöra för de viktigaste företeel-
serna bland årets botaniska publikationer, och om man
i detta arbete verkligen hade ett litet kompendium, hvil-
ket bland den stora mängd större och mindre arbeten,
som årligen utkomma, innehölle korta redogörelser för
de Viktigaste, och urvalet härvid visade sig vara gjordt
medsakkunskap och urskiljning, skulle det fylla en
känd lucka och mottagas med odeladt bifall. Man söker

dock förgäfves referat af en mängd mycket^viktiga arbe-
ten, under det att i stället anföras en hel del uppsat-
ser af särdeles underordnadt värde, hvartill kommer,
att referaten äro ojämna och ingalunda afpassade efter
de refereradearbetenas störrre eller mindre betydelse.
»Die Fortschritte der Botanik» kan således näppeligen
anses angifva botanikens framsteg. . .

B. F.

Kjellman, F. R., Norra ishafvets algflora. 431 ss.,
31 taflor. (Ur »Vega-expeditionens vetenskapliga iakt-
tagelser» B. 111). Sthlm 1883.

Universitetsangelägenheter.

: .Upsala.

■Teologiska fakulteten* i

Den 11 Jan. Till utlåtande af fakulteten hade, från det större
akademiska konsistoriet remitterats en af åtskilliga docenter vid här-
varande universitet den 10 sistlidne december till Kongl. Maj:t
ingifven underdånig, ansökning om förhöjning i vikariearvoden
samt om förändring i tjänstgöringspenningarnas beräkning.

Vid öfverläggning angående detta ärende ansåg, fakulteten
docenternas anspråk att vid vikariat erhålla professorernas tjänst-
göringspennin gar för ferierna obefôgadt, dels - emedan, det vore
orimligt, att de skulle erhålla tjänstgöringspenningar för en tid,
under hvilken de icke kunde sköta professorernas åligganden, enär
den del af tjänstgöringen, som äfven under ferierna ålåge profes-
sorerna; just vore den,- till hvars bestridande docenterna icke kunna
förordnas, ett förhållande som beträffande den teologiska fakul-
tetens ordinarie professorer är så mycket mer i ögonen fallande,
som dessa icke blott i likhet med universitetets öfriga ordinarie
professorer äro ledamöter af fakultet och det större akademiska
konsistoriet, utan äfven af Upsala domkapitel; dels emedan det
vore oberättigadt att begära upphäfvande af en förmån, som en-
ligt gällande lag, nämligen enligt nådiga brefvet af den 30 novem- •
ber 1876 tillkommer universitetets. ordinarie lärare, nämligen att
vid ledighet, som inträffar under ferierna, icke behöfva. afstå
tjänstgöringspenningar. '

1	följd 3 häraf ville fakulteten afgifva det yttrande, att ifråga-
varande underdåniga ansökning icke borde till någon åtgärd
föranleda, och detta så mycket mindre som förslag redan blifvit
väkt att på arinan väg än den i samma ansökning föreslagna
tillmötesgå, hvad som i merbemälda ansökning kan vara berättigadt.

Och skulle protokollsutdrag häromjemte remisshandlingarna
till det större akademiska konsistoriet afgå.

Den 30 Jan. Meddelades kanslersbref om domprosten
Toréns tjänstledighet från föreläsningar och examination under
innevarande vårtermin samt förordnande för docenten J. A. Ek-
man att uppehålla nämda domprosten Toréns åligganden.

S	. D. Föreslogs professorn K. H. Gez. von Scheele att
varda invald i den komité, som af det större akademiska konsi-
storiet skall tillsättas för afgifvande af förslag i vissa frågor
rörande docentstipendierna.	.	-

Den 31 Jan. Anstäldes dimissionsexamen med 4 teologie
studerande.	:

Den 9 Febr. Afstyrktes Helga Trefaldighetsförsamlingens
ansökning om upphörande af hennes prebendenatur, enär skäl ej
syntes föreligga för detta prebendes indragning, förr än prebende-
frågan i det hela komme att afgöras.	'

•	S. D. Tillstyrktes teol. stud. G. E. Lundgrens ansökning om
befrielse från fortsättande af de praktiska öfningarna.	:

: S. D. Utsågs e. o. prof. C. J. Norrby till opponent vid det
disputationsprof, som teologie kandidaten Claës Elis Johansson
ämnar aflägga.
321	-	NORDISK REVY 1883—1884.	322

•	Juridiska fakulteten.

9 Febr. Genom remiss af den 31 dec. 1883 hade det större
akademiska konsistoriet infordrat fakultetens utlåtande med anled-
ning af en till Kongl. Maj:t af åtskilliga vid universitetet anstälde
docenter inlemnad underdånig ansökan

i dels att genom någon anordning, särskildt i sammanhang med
möjlig framtida förhöjning af universitetsprofessorernes aflönings-
belopp, vikariatsarvodena måtte höjas till belopp motsvarande dem,
hvilka vikarier för andra med universitetsprofessorer jämförliga
ämbetsmän åtnjuta,

dels att Kongl. Maj:t täcktes i nåder pröfva, huruvida ej före-
skrifterna angående användning af de i professorernas aflöningar
ingående tjänstgöringspenningar borde ändras i den riktning, att
tjänstgöringspenningar endast beräknades för och fördelades på
läseterminerna, så att tjänstledig professors vikarie, som är för-
ordnad för läseår, erhåller hela beloppet af de med professuren
förenade tjänstgöringspenningarne, och vikarie, som förordnats för
kortare tid, så stor del af tjänstgöringspenningarne, som motsva-
rar den del af läseåret, för hvilken hans förordnande gäller.

Då fakulteten nu tog detta ärende i öfvervägande, ansåg hön
visserligen en förhöjning af vikariatsarvodena, särskildt med hän-
syn till vikarierande docenter, som icke innehafva docentstipendi-
um, skälig och nödig, och att därför i samband med en framtida
förhöjning af professorernas aflöningsbelopp en tillökning af tjänst-
göringspenningarnes belopp vöre lämplig och billig, men under
nuvarande aflöningsförhållanden ansåg fakulteten någon förändrad
proportion mellan lön och tjänstgöringspenningar icke med fog
kunna eller böra ifrågasättas, då en sådan ändring skulle innebära
ett ingrepp i de nuvarande ordinarie lärarnes" rätt och då, om
löneförhållandena med hänsyn till tjänstgöringspenningarne ord-
nades olika för de universitetslärare, som framdeles skulle komma
att utnämnas, detta skulle vålla en olämplig olikhet så väl i de
ordinarie lärarnes lönevilkor som i vikariernas arvoden.

Hvad åter anginge docenternas anhållan om ändrad fördelning
af de redan stadgade tjänstgöringspenningarne, så att desse med
hela deras belopp skulle läggas på läseterminerna och på dessa
fördelas, ansåg fakulteten, att denna hemställan icke kunde till-
styrkas. Genom en sådan förändring skulle nämligen de ordinarie
universitetslärarne, hvilkas löneförmåner redan vore jämförelsevis
knappa, erhålla en ofördelaktigare ställning än andre ämbetsmän,
hvilka aldrig afstode tjänstgöringspenningar för ledighet under
ferier eller semester. Lärarena vid elementarläroverken skulle
visserligen enligt 1872 års bestämmelser med viss summa aflöha
vikarie, men om ledighet orsakats af sjukdom, behöfde de endast
till vikariens aflönande. afstå en fjärdedel, af lönen. En sådan än-
dring, som sökandena ifrågasatt, skulle också vara så mycket obil-
ligare, som fullständig ledighet icke kunde sägas af professorerna
åtnjutas under ferierna, enär den ordinarie läraren dels behöfde
använda denna tid att förbereda sig för sina föreläsningar dels
ock därunder mer eller mindre vore af fakultets- och konsistorii-
görom ål upptagen.	'

Professoren Hagströmer, som icke ansåg sig kunna i alla de-
lar instämma med fakultetens öfrige ledamöter, anförde med
egna ord:	,

I likhet med fakultetens öfrige medlemmar anser jag det vara
synnerligen önskvärdt, att i sammanhang med en blifvande förhöj-
ning af professorernes aflöning tjänstgöringspenningarne bestäm-
mas till högre belopp än dem, hvarmed de för närvarande utgå.
Däremot kan jag icke förena mig i den del af pluralitetens yt-
trande, hvari en fördelning af tjänstgöringspenningarne endast på
läseterminerna utan vidare afstyrkes. I likhet med fakultetens plu-
ralitet anser jag, att en tjänstgöring för professor kan sägas före-
komma äfven under ferier, hvarvid jag mindre tänker på hans
åliggande att deltaga i den akademiska förvaltningen m. m. än på
hans plikt att under ferierna idka den vetenskapliga forskning,
som utgör en oundgänglig förutsättning för ett rätt fyllande af
hans lärarekall. Därför kunna i min tanke ej häller de nuvarande
tjänsteinnehafvarena beröfvas sin rätt att erhålla de nu bestämda
tjänstgöringspenningarne äfven under ferier. Men däremot anser
jag det vara ett önskningsmål, att vid en framtida reglering af
förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar, de senare en-
dast läggas på läseterminerna. Att tjänstgöringspenningar beräk-
nas för ferier, synes mig af många skäl olämpligt. Att bestämma,
det professor, som är tjänstledig under ferier, ej behöfver afträda -
sina tjänstgöringspenningar för denna tid, äfven om vikarie då för
honom funnits förordnad, strider i min tanke mot tjänstgörings- ;

penningarnes begrepp. Den del däraf, som belöper sig å ferierna,
blefve då lön och borde så benämnas. Å andra sidan är emeller-
tid det arbete, som åligger professor under ferierna, af den natur,
att något förordnande af vikarie endast för dettas förrättande al-
drig ifrågakommer. Att åter låta sådan vikarie, hvars förordnande
äfven sträcker sig öfver ferier eller del däraf, komma i åtnjutande
af tjänstgöringspenningar för denna tid, medför åtskilliga olägen-
heter. Om t. ex. en professor erhållit tjänstledighet från den 1
maj till den 1 påföljande september, skulle den vikarie, som för-
ordnats för denna tid, äga uppbära tjänstgöringspenningar äfven
för sommarmånaderna, oaktadt hans tjänstgöringsskyldighet icke
varit större, än om förordnandet blott afsett maj månad. Likaså
kunde ett förordnande, som blott föranleder till tjänstgöring vid
universitetet under en eller annan vecka vid början af eri läse-
termin, i fall det. erhålles en lång tid förut, komma att aflönas
med tj änstgöringspenningar för flere månader. För öfrigt är det
i min tanke afgjordt oriktigt att ordna bestämmelserna om tjänst-
göringspenningarne så, att den professor, som med anledning af
förfall, som inträffat under ferier, men jämväl gäller för en in-
stundande läsetermin, i god tid söker tjänstledighet, skall gå miste
om tjänstgöringspenningar, som den, hvilken uppskjuter sin tjänst-
ledighets ansökan till sista stund, får behålla, och att professor,
som på en gång söker tjänstledighet för helt år, skall lida en be-
tydlig minskning i sin aflöning i jämförelse med deri, som blott
söker ledighet för en läsetermin i sender. Dessa missförhållanden
förebyggas genom tjänstgöringspenningarnes beräkning för läse-
termin, och jag anser mig därför böra på det lifligaste förorda en
sådan anordning.

Filosofiska fakulteten.

1884 d. 29 jan. Fattade fakulteten beslut att icke medgifva
studerande, som af en eller annan anledning försummat att i .
laga tid inlemna sina examensansökningar, tillåtelse att aflägga
examina inom afsedd examensperiod.

30 jan. Beslöt fakulteten antaga förslag till ett nytt regle-
mente för Konung Karl Johans stipendier.

31 jan. Tilldelade fakulteten det Bergstedtska priset åt Do-
centen K. H. B. Bergstedt.

Humanistiska sektionen.

21 jan. Föreslog hum. sektionen prof F. W. Häggström att
såsom sin ledamot inträda i en af större konsist. nedsatt komité,
som komme att behandla frågan om nya docentstipendier.

29 jan. Tillkännagafs, att kanslern d. 23 jan. 1884 beviljat
doc. O. A. Danielsson ett årligt anslag å 1,500 kronor för 3:ne
år mot skyldighet att 2 timmar i veckan offentligen föreläsa öfver
latinsk och grekisk grammatik från den jämförande indbeuröpeiska :
språkforskningens synpunkt; och att doc. C. E. Sandström för-
ordnats att examinera i latin i_st. för prof. Sundenunder examens-
perioden i januari.	-

Tillkännagafs, att Kongl. maj:t den 12 jan. beviljat doc. K.
Piehl, ett reseunderstöd af 1,000 kronor för fortsatta vetenskap-
liga forskningar i Egypten.

s. d. Tillstyrkte sektionen en ansökan af d:r J. A.Lagermark
att blifva anstäld såsom docent i historia vid härvarande uni-
versitet.	..	...

Bestämde sektionen ämnen för sökandes profföreläsningar till
e. o. professuren i historia.	•	: -

18 febr, bedömdes en af fil. lic. N. F. Nilén utgifven och d. 2
febr, offentligen försvarad afhandling "Priscianea".

. — Tillstyrkte sektionen 3 års förlängning af ett rörl. docent-
stipendium för docenten h. 0. Burman. ;

— Afgafs betyg för de profföreläsningar,. som hållits af de sö-
kande till den lediga e. o. professuren i historia:

Docenten II. G. Hjär ne: “Om landslagens båda redaktioner“
(eget ämne) och "Sverges ställning till främmande makter före
1772 års statsh välfning" (fak:s ämne).	...	.	-

Docenten P. E. Fahlbäck: “Om stamstriden mellan Svear och
Göter“ (eget .ämne) och “Om. uppkomsten och beskaffenheten af
den svenska konungens administrativa lagstiftningsrätt samt dess
inverkan på den svenska rättsutvecklingen“ (fak. ämne). .

Doc. lektor S. J. Boethius: “Brytningen mellan hertig Karl
och riksrådet 1596“ (eget ämne) och “Om orsakerna till Gustaf III;s
krig med Ryssland“ (fak. ämne).
323	.....NORDISK REVY 1883—1884.	....... 324

Lektor E. Hildebrand: "Den svenska diplomatiens organisa-
tion i Tyskland under 1600-talet" (eget ämne) och “Om unionstide-
hvarfvets betydelse för den svenska samhällsutvecklingen“ (fak.
ämne).

Lektor G. 0. F. Westling : “Ofversikt af förhållandet mellan
Karl I och hans engelska undersåtar till brytningen 1642" (eget
ämne) och “Öfversikt af Sverges yttre och inre förhållanden vid
Johan III:s tronbestigning" (fak. ämne).

s. d. Till sakkunnige män ätt bedöma de sökandes veten-
skapliga förtjänst utsåg sektionen sin ledamot professor S. F.
Hammarstrand samt föreslog till adjunktiv i ärendet professorn vid
Lunds universitet C. T. Odhner och riksarkivarien C. G. Malm-
ström.

Matem.-naturvet. sektionen.

30 jan, Aflades filos- lic. examen af kand. N. Lindskog, smål.
— Tillkännagafs, att kanslern d. 23 jan. beviljat e. o. prof.
F. R. Kjellman befrielse fr. 2:ne föreläsningar i veckan mot skyl-
dighet att 2:ne gånger i veckan leda de praktiska öfningarna i
botanik;

samt att kanslern d. 24 för uppehållande af undervisningen
å det kemiska laboratoriet under vårtermin stält medel till sek-
tionens förfogande, äfvensom att doc. Å. G. Ekstrand och 0.
Widman, så vidt de komma att biträda å laboratoriet, må af nämda
anslag åtnjuta arvode. : .

Köbenhavn.

Edinburgh Universitet har indbudt Kjöbenhavns Universitet til
at deltage i dets 300-aarige stiftelsesfest, som fejres den 16—18
april d. a. Konsistorium, der med ministeriets samtykke har mod-
taget denne indbydelse, har som sin delegerede valgt prof. M. H.
Saxtorph...

Ved ministeriets skrivelse af 6 febr, er det, efter indstilling
fra konsistorium og museumsraadet for universitetets zoologiske
museum, bifaldet, at der tilstaas prof. J. C. Schiödte, inspektor
for museets 3:dje afdeling, fritagelse i 2 aar for hans daglige
museumsarbejde, dog saaledes, at han vedbliver at være medlem
af museumsraadet og altsaa deltager i museets almindelige besty-
relse, samt at det overdrages dr. phil. H. J. Hansen i det nævnte
tidsrum at udföre de inspektören paahvilende arbejder inden for
afdelingen — afgivelse af den aarlige indberetning og besörgelse
af afdelingens regnskabsvæsen derunder indbefattet — og udöve
tilsynet med denne, dog saaledes, at han i sager, der gaa ud over
den daglige forretningsgang, vil have at söge raad og oplysning
hos prof. Schiödte.C. Goos.

Forelæsninger og Ovelser (1 F’ebr. - 9 Juni

.	.	1884.) forts, från n:r 9.

Det mathematisk-naturvidenskabelige Fakultet.

Prof. Japetus Steenstrup, 1) gjennemgaar visse Partier af Dyre
• rigets Naturhistorie for medicinske studerende; 2) yder vi-
dere komne, som ved Hjælp af Studiesamlingen ville for-
■ berede deres Studier i Zoologi og Palæontologi, sin Bistand
ved Afbenyttelselsen af Samlingens Bestanddele og af den

. zoologiske Literatur. .
Prof. Holten, 1) Foredrag over Akustik og Optik; 2)Examinatorier
■ over forskjellige Dele af Fysiken.

Prof. Steen, 1) föredrager for yngre studerende elementær Statik-
■	2) gjennemgaar for videre komne Funktionaldeterminanter.
nes Theori og Anvendelse paa Integralregning og Geometri-
Prof. Johnstrup, 1) föredrager Mineralogi; 2) Ovelser i det mine-
ralogiske Museum.

Prof. Jul. Thomsen, 1) kemiske Theorier; 2) kemiske Ovelser.

Prof. Didrichsen, 1) Forelæsninger over almindelig Botanik; 2) læ-
ser fra Begyndelsen af April over de naturlige Familier,
nærmest med Hensyn til de officinelle Planter; 3) praktisk-
botaniske Ovelser; 4) leder en botanisk Exkursion; 5) skrift-
lige og praktiske 0velser for videre komne.

Prof. Thiele, 1) Fejllære, Sandsynlighedsregning og mindste. Kva-
draters Methode; 2) Ovelser i Lysning af mindre astrono-
miske Opgaver,

Prof. extr. Schiödte, slutter sit Kursus i de leddede Dyrs Natur-
historie og gjennemgaar dernæst examinatorisk de vigtigste
Æmner af de foredragne Partier, med stadigt Henblik paa
' beslægtede Forhold i de 0vrige Dyrerækker.

Prof. extr. Zeuthen, 1) Forelæsning over Koordinatsystemer; 2)
hjælper videre komne med Studiet af vanskeligere mathe-
matiske Værker og skaffer dem 0velse i Udforelsen af storre
Undersogelser.

Lektor Jürgensen, 1) organisk Kemi; 2) leder 0velserne i den poly-
tekniske Læreanstalts Laboratorium.

extra Doc. Loffler, er med Ministeriets Tilladelse fritaget for at
holde, forelæsninger i dette Halvaar.

C. Christiansen, Lærer i Fysik ved den polytekniske Læréanstalt,
1) kemisk Fysik; 2) mathematisk Fysik.

extra Doc. R. Pedersen, Forelæsninger over Planternes Stofvexel
(Respirationen). .

Dr. Litiken, Inspektor ved Universitetets zoologiske Museum, til-
byder naturhistoriske studerende Vejledning i at underage,
bestemme og karakterisere koldblodige Hvirveldyr.

midl. Doc. SamsOe Lund, er i Folge ministeriel Tilladelse fritaget
. for at holde Forelæsninger og 0velser i dette Halvaar.

midl. Doc. Petersen, 1) planteanatomiske 0velser; samt holder
under Doc. Samsoe Lunds Fraværelse de botaniske Fore-
læsninger for og 0velser med de farmacevtiske studerende,

. nemlig: 2) gjennemgaar den almindelige Botanik og Syste-
met; 3) giver Vejledning i Mikroskopi og Anatomi; 4) leder
et Par Exkursioner.	.

Adjunkt Jungersen, hvem det midlertidig er overdraget at vejlede
de medicinske studerende i Zoologi, 1) gjennemgaar Dyre-
rigets: Hovedformer ; 2) vejleder de studerende under deres
Benyttelse af Studiesalens Samlinger. .

Innehåll:

Klostermann : Probleme im Aposteltexte.

Lehmann & Schnorr v. Carolsfeld: Die Njälssage.

Hagerup: Om Kjob og Salg.

Meijer: Svensk-historiskt handlexikon.,

Schäck: Literaturhistorisk tidskriftsöfversikt.

Thorild (Vikström): Kvinnokönets naturliga höghet.

Wiedemann : Sammlung altägyptischer Wörter.

Landgraf: Ciceros Rede für Sex. Roscius.

Nohl: Ciceronis pro Sex. Roscio oratio. .

Brolén: Valda skrifter af Seneca i öfversättning.

Gartner: Rhaetoromanische Grammatik.

Rydqvist: Svenska språkets lagar, B. VI. •
Larsson: Äldsta delen af Cod. 1812.

Pålsson: Kroka-Refs saga & Kroka-Refs rimur. -

Kålund: Fljotsdœla hin meiri.:
Finsen: Grågås.	.

Cleve: Kemiskt handlexikon.

Brezina: Metodik der Krystall-Bestimmung.

Just: Botanischer Jahresbericht.

Uhlworm & Behrens: Botanisches Centralblatt.

Klein: Die Fortschritte der Botanik.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Köbenhavn).
N:r 11.

15 Mars 1884.

NORDISK REV Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af‘

Prof. A. y. Alin, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lie. A. Bendixson, Doc. F. E. Berggren, .

Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. 7. Boëthius, Doc. A. L. Bygden, Prof.

P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.

H. von Feilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. X. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henschen, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Hgfding, Doc. O. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. 7. A. Lundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. y. H. E. Schück, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin;

Doc. A. L. A. Söderblom, Doc. J. H Théel, Doc. P. 7. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

.utgifven af	.. -

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA, R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Teologi.

Myrberg, 0. F. Ett ord i edsfrågan. Upsala
1883, R. Almqvist & J. Wiksell. Pris 25 öre.

Denna förträffliga lilla skrift är värd ett allvarligt
begrundande af hvarje tänkande människa. Först och
främst framhåller författaren, att edens väsende ligger
däri, att den svärjande ställer sig inför Guds ögon och
handlar med medvetenhet om sitt ansvar inför Gud. Då
nu emellertid detta strängt taget bör vara fallet med
människan vid alla hennes handlingar, så får man ej ut-
taga vissa sådana, som man tillägger edens natur, under det
denna frånkännes de öfriga. Däraf härrör förbudet mot
ed enligt Jesu ord. Emellertid finner författaren edens
bibehållande oundgängligt och betraktar detta som en
ackommodation åt vår ofullkomlighet. Den bör dock blott
bibehållas under den förutsättningen, att hos folket finnes
en allmän tro på en lefvande Gud. I annat fall blir dess
afskaffande en beklaglig nödvändighet. Dock tror för-
fattaren, att den nämda förutsättningen för närvarande
förefinnes hos vårt folk.

• Emellertid är det felaktigt att, såsom f. n. sker, så
inrätta eden, att den svärjande ålägges afgifva någon
slags förklaring öfver, att han är kristen eller ens tror
på Gud. Våra edsformulär förskrifva sig .från en tid,
då det gick och gälde som en själfklar sak, att en hvar,
som ej på något synnerligen svårt sätt förbrutit sig mot
borgerlig lag, vore att betrakta som en troende kristen.
Men inser man orimligheten i ett sådant antagande, så
blifver ock en fordran på förändring i själfva formen för
edens afläggande oafvisligt. Förf, tänker sig, att denna
form rätteligen borde vara ett besvärjande vid den lef-
vande Guden, ungefär såsom det skedde vid rättegången
mot Jesus. T. ex. den, som affordrade eden, kunde säga:
”Jag besvär dig vid Gud och hans heliga evangelium
att troget hålla dig till sanningen i denna sak. Lofvar
och förbinder du dig till detta?" ' Sv. ”Jag lofvar och

förbinder mig till detta.”För själfva ateisten kunde in-
gen betänklighet förefinnas att afgifva detta svar. Upp-
fordran till honom har skett vid det heligaste och högsta
enligt dens åsikt, som affordrade eden, och innebär för
den, till hvilken den ställes, en erinran, att tron på en lef-
vande Gud är en makt i vårt samhällslif, hvars betydelse
ej får förbises, ej en fordran, att han själf skall i denna
lära instämma. En kristen åter, ”som ej kan afgifva en
edsförpliktelse i den form, i hvilken Kristus själf afgaf
en sådan, kan åtminstone ej längre berppa sig på Kristi bud
såsom grund för sin edsvägran." Däremot betonas skarpt
det orimliga i den nu brukliga edsformeln, "så sant mig
Gud hjälpe till lif och själ”. Enligt författarens åsikt
har denna ursprungligen haft lydelsen: ”så sant mig Gud
hjälpe”, nämligen till att hålla eden, men har sedan nå-
gon, som ej förstått formeln, tillagt orden ”till lif och
själ” för att göra uttrycket mera fylligt. Äfvenså påpekas
flere exempel på öfverdrifter i fråga' om det, hvartill man
genom eden förbinder sig, t. ex. den orimligheten, att
ännu för icke så synnerligen många år tillbaka civila
ämbetsmän förpliktades till hela konkordiebokens innehåll,
hvilken de flesta aldrig läst eller tänkte på att någon-
sin läsa.

Till sist afhandlas frågan, huru man bör förhålla sig,
innan den mer än önskvärda förändringen kan genom-
föras, och tillråder författaren, att man bör se bort från
formen och för medvetandet fixera, hvad man tror vara
själfva hufvudmeningen med satsen. Den som icke kan
detta utan samvetets förkränkelse, må emellertid, kosta
hvad det vill, vägra att aflägga eden. Skada blott, att
många dugande krafter därigenom gå förlorade för staten
och kyrkan.

L. H. Å.

Tidsskrift for udenlandsk theologisk Litteratur udg.
af L. Gude. 1883, 4. F. Heman, Den religionslose
Moral. G. Leonhardi, Tertullians apologetiske Grund-
327NORDISK REVY 1883—1884.	328

tanker. Et bidrag til Apologie for Christendommen i
Nutiden. I. S. Büttner, Læren om Frælsens Vished
og dens Betydning for Sjælesorgen. A. W. Dieckhoff,
De theologiske Faculteters og deres Medlemmers Stilling
til Kirken. R. F. Grau, Troen den sande Livsphi-
losophie.

Juridik.

Voigt, Moritz. Die XII Tafeln. Geschichte
und System des Civil- und Criminal-Rechtes, wie
Processes der XII Tafeln nebst deren Fragmenten.
Erster Band: Geschichte und allgemeine juristische
Lehrbegriffe der XII Tafeln nebst deren Fragmenten.
Leipzig, Verlag von A. G. Liebeskind 1883.

Detta första band af det verk, hvars tidigare utkom-
na andra band förut (N. R. 1883 n:r 4) blifvit i korthet an-
mäldt, och hvilket, enligt hvad förf, i företalet meddelar,
är att betrakta såsom en grundläggning fill en den ro-
merska privaträttens historia, med hvilkens afslutande
han sedan flere år tillbaka varit sysselsatt, innehåller
först en historisk del (ss. 3—94), därefter en allmän
juridisk del (ss. 97—690), slutligen i en bilaga (693—
737) fragmenten af de Tolf Taflorna.

I den historiska delen meddelar förf, först en kort
öfversikt af decemviral-lagstiftningens historia. Denna
lagstiftnings uppgift var trefaldig. Dels afsåg den att
afhjälpa den osäkerhet, som rådde i den gällande rätten,
och hvilken berodde derpå, att denna rätt till en stor
del var oskrifven och i följd deraf gaf stort utrymme
åt en godtycklig lagtillämpning. Dels afsåg den en
æquatio juris — att göra rätten lika för alla, patricier
och plebejer, patroni och klienter, cives och dediticii.
Dels afsåg den, slutligen, att afhjelpa vissa missförhål-
landen, som härflöto ur plebejernas ekonomiska ställning.
Till åtgärder i denna sistnämda riktning hörde, bland
andra, fixerandet af räntan till unciarium fenus, mildran-
det af strängheten i exsekutionsförfarandet, m. m. —
Rörande decemvirallagstiftningens förhållande till den
grekiska rätten anmärker förf, att, ehuru den måste an-
ses hafva upptagit en eller annan enstaka rättssats ur
grekisk rätt, om hvilken romarne inhämtat kännedom,
de Tolf Taflornas lag i det hela dock ingalunda är att
betrakta såsom ett lån ur denna, utan såsom väsentli-
gen hvilande på inhemsk grund. — Förf, lemnar däref-
ter en sammanträngd teckning af de lefnadsförhållanden
och det kulturtillstånd öfver hufvud samt af den för det
romerska folket egna karakter och nationella åskådning,
som framkallade decemviral-lagstiftningen. — Rörande
den allmänna karakteren af de tolf taflornas lag, an-
märker förf, först, att den i det afseendet visar olikhet
med de flesta andra äldre lagar, att den icke är omgif-
ven med någon nimbus af gudomlig inspiration. Vida-
re framhåller han dess korthet och pregnans i uttrycket,
som ofta närmar sig ordspråks form. — Lagens innehåll
fördelar sig, enligt förf:s framställning, i följande grupper.
T. I—III innehålla allmän process, IV—VTTT civilrätt
samt därmed sammanhängande ämnen af kriminal-rätts-
lig natur, IX ämnen af specielt kriminalrättslig natur,

X föreskrifter om hvad som skall iakttagas vid begraf-
ningar, XI och XII supplement till I—IX. — Däref-
ter redogör han för det sätt, på hvilket lagen blifvit
i forntiden bevarad och bearbetad. I detta afseende är
att märka, dels att Taflorna från den tid, då lagen offent-
liggjordes, voro utstälda på forum, dels att de ända till
mot slutet af republikens tid vid rättsundervisningen lär-
des utantill, dels slutligen att deras innehåll i vidsträkt
omfattning gjordes till föremål för vetenskaplig behand-
ling, dels af juridiska författare, dels af filologer och
grammatici, m. fl. — Sedan förf, därefter visat, i hvil-
ken mån lagen till innehåll och form kan anses vara
bibehållen till nutiden —i hvilket afseende han an-
märker, att man kan anse sig äga tämligen fullständig
kännedom om innehållet, då däremot formen ofta är mer
eller mindre moderniserad — afslutar han den första
delen med en kort framställning af den bearbetning af
de T. T., som ägt rum under nutiden, hvilken framställ-
ning för öfrigt kompletteras på vederbörliga ställen i det
följande.

Den allmänna juridiska delen fördelas i elfva kapi-
tel. Af dessa framställer det första det borgerliga
samhällets etiska lagar (jus, fas och boni mores). —
Det andra handlar om actio. Härvid anmärkes att
actio i dess gamla tekniska betydelse betecknar så väl
formuläret för den solemna ritual, som af den handlande
skall iakttagas vid utförandet af en rättsakt, som äfven
själfva den hvilken rättsakt, till sitt väsen bestäm-
mes af denna solenna ritual. De akter, hvilka på detta
sätt gestalta sig till actio, äro dels rättshandlingar utom
rätten, dels processakter. — Det tredje kapitlet hand-
lar om rättskapabiliteten och personen och det
fjärde om egenskapen att äga rättigheter och rätts-
subjektet. — I det femte kapitlet behandlas de för-
värfvade rättigheterna och rättsplikterna, i det
sjätte de sätt, på hvilka rättigheter förvärfvas
och förloras, i det sjunde rättskränkningen,i det
åttonde korrektivet mot rättskränkningen, i det
nionde realiserandet af korrektivet mot rätts-
kränkningen (själfhjälpen, processen), i det tionde
civilprocessen, slutligen i det elfte kriminalpro-
cessen. .

Till slut meddelas i bihanget fragmenten af de
tolf taflorna. Härvid har förf, gått till väga på det
sätt, att han i den ordningsföljd, som, enligt hans åsikt,
i Taflorna iakttagits, anfört dels de fragment af Taflorna,
hvilka till själfva ordalydelsen uttryckligen intygas af
källorna, dels de meddelanden rörande deras innehåll,
som, där icke själfva ordalydelsen blifvit bevarad, i käl-
lorna förekomma, dels det sätt, på hvilket enligt hans
åsikt en restitution af bortfallna ord eller uttryck i själf-
va fragmenten bör äga rum, dels slutligen det sätt, på
hvilket han anser en restitution af det af källorna med-
delade innehållet böra ske. Hvad som hör till hvarje
af dessa fyra kategorier har han utmärkt med särskilda
typer. Genom denna anordning vinner man sålunda på
en gång en fullständig och klar öfversikt af hvad som
enligt förf:s åsikt bevisligen är bibehållet af lagen, hvad
som med skäl bör antagas däri ha förekommit samt den
ordning, i hvilken de särskilda ämnena i lagen behand-
lats. : Den uppställning af fragmenten af Taflorna, som
329NORDISK REVY 1883—1884.	330

förf, här meddelar, afviker icke obetydligt från den af
Schoell (Legis duodecim tabularum reliquiœ) och Bruns
(Fontes juris Romani) gjorda. Äfven hans åsikt om
fragmentens ordalydelse afviker i vissa afseenden från
dessa författares.

Arbetet är synbarligen en frukt af grundlig och
mödosam forskning. En sådan skulle ock erfordras för
dess riktiga bedömande. Det skall utan tvifvel hos dem,
som riktat sin forskning åt detta håll, vinna den upp-
märksamhet, det förtjänar.

I. L. .

Berger, Ossian, Fil. D:r, Jur. Lic., v. Härads-
höfding: Om Tillsynen å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom samt om förmyndarekamrar
enligt svensk rätt. Akad. Afhandl. i Upsala Uni-
versitets Årsskrift 1883. Upsala 1883. Akademiska
Boktryckeriet. 144 s.

Den i ofvannämda arbete till behandling företagna
fråga har, såsom bekant, under de senare åren i Sverge
ådragit sig rätt mycken uppmärksamhet, föranledd af vår
härutinnan gällande rätts bristfällighet. Då själfva äm-
net är öfvervägande praktiskt, är det ock naturligt, att
förf:s utredning riktats mot ett praktiskt mål, i det förf.,
om än utan att framlägga något detaljeradt förslag till
frågans lösning, i bokens slutkapitel angifver hufvud-
dragen af den anordning han anser lämplig om ej nöd-
vändig för beredande af tillfredsställande säkerhet för de
omyndiges medel. Denna anordning skulle bestå i för-
myndarekammareinstitutionens genomförande för hela riket,
i sammanhang hvarmed staten, genom hvars embetsmän
förmyndaremedlen, insatta i förmyndarekamrarna, skulle
förvaltas, borde åtaga sig att ansvara för möjligen in-
träffande förluster, hållande sig sjelf skadeslös härför
medelst en lindrig, af de förvaltade medlen utgående af-
gift. — Då innebörden af förf:s »slutord» är den sagda,
väntar man sig helt naturligt, att den sålunda framlagda
åsikten skall befinnas utgöra det följdriktiga resultatet
af förf:s föregående utredning af det behandlade ämnet.
I denna väntan blir man emellertid tämligen besvi-
ken. En anordning, sådan som den af förf, föror-
dade, får näppeligen anses innebära en organisk ut-
veckling af redan föreliggande, ur den äldre, af förf,
tecknade lagstiftningen framsprungna institutioner, hvilka
förf, fastmera temligen omildt vill kasta öfver bord.
Hon har, enligt hvad af förf:s egen skildring framgår,
blott föga vunnit gehör hos dem, hvilka hittills sysslat
med reformförslag på ifrågavarande område. Hon har
långtifrån stöd af ett allmännare föredöme i utlan-
det; — förf, har blott kunnat åberopa ett enda land,
Danmark, där en dylik anordning är genomförd. Hon
kan icke häller sägas vara stadigt bygd på någon af förf,
till utgångspunkt vald principiel grund, ty förf, har här
föga befattat sig med principer, och det lilla, som i den
vägen förekommer, är tämligen sväfvande och långt ifrån
oomtvistligt. Vi hafva härmed icke velat obetingadt för-
neka lämpligheten af förf:s ifrågavarande förslag, ehuru-
väl det må tillstås, att vi icke äro till fullo öfvertygade
om densamma, men framhålla blott såsom en efter vår
mening viktig anmärkning, hvartill - själfva afhandlin-

gen föranleder, att den åsikt, som framställes såsom dess
hufvudresultat, väl lösligt sammanhänger med den före-
gående utredningen, ur hvilken förf, själf egentligen
ej synes hafva dragit annan slutsats, än att våra institu-
tioner på ifrågavarande område äro i och för sig otill-
fredsställande samt underlägsna andra länders.

Denna anmärkning rör emellertid blott ett visst mo-
ment i afhandlingen, hvilken i öfrigt måste tillerkännas
icke obetydliga förtjänster. Den historiska öfversikten, ute-
slutande svensk, är rik på upplysningar och i det stora
hela både jämn och fullständig. Framställningen af den
gällande rätten är likaledes ganska berömvärd, och åt
den långa raden' af mer eller mindre omfattande reform-
förslag, som efter utfärdandet af 1861 års förordning i
ämnet skådat dagen, ägnar förf, tillbörlig uppmärk-
samhet. Att förmyndarekammaren i Stockholm blifvit
föremål för särskildt grundlig behandling faller af sig
själft i betraktande af förf:s ofvananförda åsikt. Hvad
förf, sålunda för Sverge presterat innefattar ett akt-
ningsbjudande bidrag till vår juridiska literatur på ett hit-
tills föga behandladt område. Af utlandets lagstiftning
har endast Finlands, Norges, Danmarks och Preussens
upptagits till skildring, och är än denna öfverhufvud
ganska god, må dock sägas, att den på sina ställen
blifvit så koncentrerad, att här och där luckor nödvän-
digtvis uppstått, hvilket särskildt är fallet vid redogö-
relsen för hithörande bestämmelser i code civil, som för
Rhenprovinsernas skull — hvarför icke hällre för Frank-
rikes? — fått komma med.

Ehuruväl en närmare granskning af förf:s utredning
här måste lemnas å sido, må dock en och annan erinran
göras. Såsom en allmän anmärkning rörande den histo-
riska delen gäller, att förf, lemnat å sido de så väl i
vissa af våra gamla lagar (ÖG-L., Visby St. L.) som i
senare författningar föreskrifna åtgärder för konstaterande
af beloppet af de omyndige tillfallande arfsmedel, och
för öfrigt jämväl andra bestämmelser, hvilka kunna anses
angå tillsynen öfver förmyndareförvaltningen, då denna
tillsyn betraktas i hela dess omfattning. Särskildt må
påpekas, huruledes både i Göteborg och Stockholm tidi-
gare än förf, omförmäler en, låt vara ej synnerligen ge-
nomförd, kontroll fanns anordnad i förstberörda hänse-
ende. Förf:s i not. 1 å s. 47 förekommande sats: »Om
moder dör, så blifver fader ej genast förmyndare», inne-
bär ett bortseende från förmynderskapets långt utöfver
myndlingens ekonomi sig sträckande omfattning, och den
med sagda sats öfverensstämmande, af förf, omnämda
praxis, hvilken dock är långt ifrån allmän, står i uppen-
bar strid mot ÄB. 20: 1. Vid sitt resonnemang å ss.
70—71 förbiser förf, helt och hållet själfva intecknin-
gens löpande karaktär, som bör utesluta den å sist-
anförda sida skildrade fara. Väl inkonsekvent är
förf., då han å s. 63 uppmärksammar den i riksdagens
skrifvelse af den 19 april 1881 ifrågasatta anordning,
att förmyndarnes summariska redovisningsutdrag skulle
af vederbörande gode män eller kommunalnämd, sockne-
vis ordnade, direkt ingifvas till rätten eller domaren, men
icke ens omnämner hvarken de af 1865—66 års lagutskott
— hvars ifrågavarande betänkande ock bort i not. 1 å
s. 75 korrektare och fullständigare omförmälas — samt
af en motionär i andra kammaren vid 1876 års riksdag
331

NOBDISK REVY 1883—1884.	332

framlagda förslag, enligt hvilka sagda utdrag skulle er-
sättas medelst af gode männen, resp, kommunalnämden,
uppgjorda förteckningar, eller det år 1882 inom justitie-
departementet utarbetade förslagets stadgande om såväl
utdrags som förteckningars ingifvande. — Mot de hårda
men obestyrkta omdömena å s. 21 om Karl XII:s beve-
kelsegrunder för utfärdandet af 1716 års påbud torde
hrr historici hafva ett och annat att invända. Och då
förf, såsom föredöme framhåller den omvårdnad, som staten
- i Norge och Danmark ägnat de omyndiges medelförvalt-
ning, hade det måhända ej varit ur vägen att tillse,
om ej äfven där — ej mindre än för nyssnämde konung
— sagda omvårdnad från början intet annat varit än
ett moment af den i de förenade rikena så genom-
gripande centralisationen. Just ur dylik synpunkt
torde ock en och annan vara mindre böjd för att med
öfvergifvande af kommunen såsom organ för utöfvandet af
statens öfverförmynderskap ansluta, sig till förf:s ofvan-
nämda förslag. — Önskligt hade ock varit, att den ut-
ländska afdelningen fullständigats med en undersökning,
i hvad mån de resp, ländernas hithörande lagstiftning •
hos dem själfva befunnits tillfredsställande eller ej, och
i sistnämda fall i hvilken riktning reformsträfvandena
därstädes gå.:

Bland bokens förtjänster må här ej glömmas, att
densamma altigenom är synnerligen lättläst. •

C. O. M—n,

Konsthistoria.

Adamy, Rudolf: Architektonik der Altchristlichen
Zeit, umfassend die Altchristliche, Byzantinische, Mu-
hamedanische und Karolingische Kunst. - Erste Hälfte,
mit 60 Holzschnitten und Zink-Hochätzungen. Hanno-
ver, 1884. Helwingsche Verlagsbuchhandlung. 142
sidd. 8:o.	-

Detta arbete utgör första afdelningens förra hälft i
andra bandet af ett större verk, kalladt »Architektonik
auf historischer und ästhetischer Grundlage», hvars för-
. sta band i fyra afdelningar behandlat arkitekturen såsom
konst, den orientaliska fornverldens samt hellenernas och
romarnes arkitektonik; och dessa afdelningar äro nog behöf-
liga äfven för studiet af denna, om man vill rätt fatta dess
innehåll och ha godt af gjorda hänvisningar, oaktadt
hvarje afdelning är, såsom det heter, »einzeln käuflich».

Förf, som gjort sig till godo de nyaste forsknin-
garna i ämnet, särskildt d:r Mothes’ förut härstädes an-
mälda arbete »Die Baukunst des Mittelalters in Italien»,
har i sin bok flerestädes framlagt åsikter, som äro intres-
santa genom sin nyhet och den särskilda belysning, han
ger framstälda fakta. Efter en rätt läsvärd, ehuru nog
vidlyftigt tillskuren, framställning om öfvergången från
den helleniskt-romerska till den kristna tidsåldern, gör
han reda för, huru den gammalkristna arkitektoniken
står under naturligt inflytande af antiken. Därvid får
han dels tillfälle att likasom Mothes framhålla vikten af
• det nya formspråk, hvilket visade sig i Diocletiani pa-
lats i Spalatro såsom tecken ej blott på sjunkande stil-
känsla, såsom allmänt antagits, utan på nytt, spirande

lif — förnämligast det af de kristna arkitekterna upp-
tagna nya motivet att förena kolonner med bågar —,
dels ock att framlägga sin åsigt i den tvistiga frågan
om basilikans uppkomst, såsom beroende hvarken på rent
arf från antiken eller på ren nyskapelse, utan, såsom
naturligast är, på modifikation af och själfständig kon-
struktion med element, hvilka redan förefunnos färdiga.

Mycken omsorg är äfven ägnad åt framställningen
af kupolbygnadens utveckling, hvarvid ett Jupiterstempel
i Spalatro och i synnerhet det märkvärkvärdiga Minerva-
medica-templet i Rom få tillbörlig behandling och lämp-
lig plats såsom leder i utvecklingen på antik basis mel-
lan Pantheon och den första kristna kupolby gnaden, S.
Costanza utanför Rom. De gammalkristna konstnärer-
nas eminenta förtjänst, yttrar förf, såsom sitt slutomdöme,
är att enligt behofvets fordringar ha till en estetisk en-
het sammansmält de olika former, de lånade från äldre
tider. Ja, basilikan har till och med enligt hans me-
ning gjort ett stort steg framåt i jämförelse med anti-
ken; hon har ej blott utvecklat det inre, utan hon har
i det yttre, med försakande af den helleniskt-romerska
pelararkitekturen, utvecklat hufvudformerna i logisk kon-
sekvens med det inre, och därmed har det yttre blifvit
ett troget, om ock i början enkelt, uttryck för det inre:
arkitekturens verk har blifvit en konstnärlig enhet af
ytter- och innan-byggnad. Det ligger en stark opposition
mot hittills gällande auktoriteter i denna slutsats, men
bevisningen är bindande och konsekvensen okuflig.

Lika intressant är äfven framställningen af den ro-
merska västerns kombinations- och centralbyggnader, för
hvilka S. Lorenzo i Milano står som den högst utveck-
lade representanten; så äfven framställningen af byzan-
tinismens sträfvan att utveckla kupol-arkitekturen genom
att söka förena kupolens cirkelrunda basis med kvadra-
tiskt bottenplan i kyrkan, och därmed slutar denna afdel-
ning. Én särskild belåtenhet väckes dels af det klara
och enkla språket i boken, dels vid anblicken af de goda
illustrationerna, genom hvilka man är förskonad från
de gamla ökända, i alla möjliga verk längesedan utnötta
clichéerna.

C. R. N.

Tikkanen, J. J. Der malerische Styl Giotto’s.
Versuch zu einer Charakteristik desselben. Helsing-
fors, 1884. 48 sidd. Stor 8:o.

Vi möta här en akademisk afhandling på tyska af
en finsk konstlärd; det är alltid bättre för den icke
alltför språkkunnige, än om den vore skrifven på finska,
och skriften torde nu kunna räkna på en större läse-
krets. Men det valda språket tyckes också ha medfört
ett ordflöde, sådant man ibland finner i tyska handböc-
ker, och därmed har äfven följt en viss teoretisk kon-
struktion, som icke är fullt naturlig. Det heter t. ex.
å första sidan: egentliga målet för Giottos konst var,
»so weit man von sichtbaren Phänomenen zu den verbor-
genen Ursachen schliessen darf, die Verständlichkeit».
Men hvarje konstnär vill väl bli förstådd, äfven den
allra naivaste, och till de naiva hör Giotto, utan att
man för förklaringen behöfver fly till sådana krystade
uttryck som det strax efter från Förster citerade, att
konsten under medeltiden har sitt egentliga värde »als
333NORDISK REVY 1883—1884.	334

Vermittlerin für politische, religiöse und philosophische
Wahrheiten». Vi föreställa oss, att konsten då som all-
tid var uttryck för människans naturliga drift att åter-
gifva sina fantasier i bild eller, såsom det strax efter
heter i afhandlingen : »sie sollte nur Illustration, Bilder-
schrift, Uebersetzung der Legenden in Bildern sein»,
oafsedt om nu detta, såsom förf, säger, var anledningen
till medeltidens cykliska framställningssätt eller icke.
All begynnande konst är, när den nått ett visst utveck-
lingsstadium, episkt berättande och hälst cyklisk eller
framställande en följd af episoder ur samma ämne, så-
som den assyriska, den egyptiska, den äldre grekiska
reliefkonsten. Om uppgifterna under sådana förhållanden
icke kunde bli »motiv i rent konstnärlig mening», så be-
rodde väl detta på tidens naiva ståndpunkt; men äfven
detta oaktadt vardt Giotto »en konstnärlig personlighet»,
i sitt slag fullt jämförlig med sin samtida Dante, efter-
som hans egendomliga sätt att se och bilda blef uttryck
ej blott för hans egen tid, utan för hela den följande
perioden in på 1400-talet, då Masaccios naturalism öpp-
nade nya rymder för konsten. Man kan för öfrigt gerna
gå in på, hvad förf, säger om Giotto och Giovanni Pisano,
att de haft afgörande inflytande på Utbildningen af de
kristliga legenderna till konstnärligt brukbara motiv;
men vi tillåta oss dock att påminna om de Cimabue
förr tillskrifna bilderna i den öfre Assisikyrkans lång-
hus, af förf, tillskrifna Cimabues skola, således Giottos
närmaste föregångare, i hvilka flere kraftfulla motiv fö-
rekomma, som till den grad visat sig lefvande, att de
framträda ännu bland Rafaels bibelmålningar i hvalfkap-
porna till Vatikanens loggier.

När det gäller faktiska förhållanden, visar förf, myc-
ken sakkännedom och fullständig förtrogenhet med äm-
net, hvilket. synbarligen entusiasmerat honom, och endast
någon gång förekomma enstaka yttranden, som väcka
förundran. Så t. ex. å sid. 18 anmärkningen efter Burk-
hardt, att händerna i Giottos bilder tyckas tala, hvartill
förf, för egen del tillägger: »Nicht so ganz wichtig ist
die Mimik. Fra Angelico z. B. benützt in weit höherem
Grade dieses Ausdrucksmittel». Ja väl, men han är ju
också ett århundrade yngre, och under så pass lång tid
skulle väl den italienska konsten ha lärt sig något.
Aeginetergruppens skapare har på samma sätt rört sig
med största frihet i behandling af figurernas kroppar,
men han förmådde ej ge lif åt ansiktenas stereotypa mi-
ner. -— Ett liknande uttryck är äfven det på sid. 26,
att medeltidens konst visade bestämd motvilja mot det
nakna; sådant är helt naturligt, emedan den nog kände
sin egen oförmåga att framställa den nakna människo-
kroppen, hvilket blef Masaccios och ungrenässansens
första sträfvan. Å sid. 30 möter man äfven ett sådant
ställe. Det heter där, att medeltiden hade förlorat
känslan för rummet. »Das Horizontale wurde vertikal
gezeichnet.» Stående där helt absolut, förefaller uttryc-
ket något underligt, då det ej får någon förklaring. När
man läser vidare, finner man förf:s mening vara, att man
ej förstod sig på förkortning, hvilket är ett faktum, be-
roende på tidens naiva ståndpunkt. Det samma är för-
hållandet med tidens brist på öga för naturen och dess
skönhet, som anmärkes å sid. 45. Landskapet är den
del af verkligheten, som senast blifvit upptäkt af kon-

sten och ingått i dess sfer, likasom ju landskapet ej
häller spelar någon roll hos medeltidens och renässan-
sens skalder annat än undantagsvis. Det uppgick, som
bekant, först för holländarne och har inom den italien-
ska högrenässansen endast i Tizian en återgifvare med
verkligt öga för dess skönhet. .

Afhandlingen, som bjuder på många intressanta de-
taljer och iakttagelser beträffande en af konsthistoriens
märkvärdigaste gestalter, är försedd med en illustrerande
plansch, som dock icke förlänar synnerlig, prydnad åt
arbetet.

C. R. N.

Klassiska språk.

Bibliotheca scriptorum Græcorum et Roma-
norum édita curantibus loanne Kvicala et Carolo
Schenkl:

P. Ovidi Nasonis Carmina selecta, scholarum in
usum edidit H. S. Sedlmayer. G. Freytag, Lipsiæ
1884. 80 Pf.

P. Ovidi Nasonis Fasti, scholarum in usum edidit
0. Güthling. G. Freytag, Lipsiæ 1884. 75 Pf.

I fråga om en författare sådan som Ovidius, som på
grund af sitt enkla och klara språk är så synnerligt lämp-
lig att sätta i nybörjarens hand, på samma gång inne-
hållet erbjuder så mycket frivolt och för det unga sinnet
farligt, äro utan tvifvel de annars illa anskrifna stym-
pade upplagorna eller särskildt för skolbruk afsedda ut-
drag fullt berättigade. . Detta förhållande har äfven af
gammalt varit erkändt; och det finnes näppeligen något
land, hvars skolliteratur ej har att uppvisa en eller flere
ovidianska krestomatier. - I hvad förhållande den nu af
herr Sedlmayer utgifna står till sina föregångare, och i
hvad män den kan sägas fylla något kändt behof, lernna
vi åt herrar pedagoger att afgöra; i och för sig själft
betraktadt, synes arbetet ganska väl motsvara sitt ända-
mål; och hvad särskildt beträffar den eftersträfvade fri-
heten från alt anstötligt, lemnar den intet öfrigt att ön-
ska. Valet af stycken är i allmänhet ganska godt; så
obetydande fabler som den om Cephali hund och den om
Perdix hade dock saklöst kunnat utelemnas; och äfven
de uteslutningar, som utgifvaren inom de särskilda styc-
kena företagit, låta till största delen rättfärdiga sig ur
pedagogisk synpunkt, äfven om där förekommer en och
annan, för hvilken det skulle falla sig svårt att afgifva
ett fullgodt skäl. De upplysningar, som kunna behöfvas
för fattandet af de ur sitt sammanhang lösrykta berät-
telserna, lemnas i nedanför texten stälda noter, mot
hvilka man skulle kunna anmärka, att de stundom i följd
af opraktisk anordning lida af onödiga omsägningar. I
sin helhet vitnar .arbetet om mycken omsorg och sak-
kännedom; texten är grundad på kritikens senaste resul-
tat, och. trycket är i anmärkningsvärd grad felfritt.

Samma förtjänster, som vi nu i sista rummet fram-
hållit i herr Sedlmayers arbete, träda oss äfven till mö-
tes i herr Güthlings upplaga af Ovidii Fasti, hvars värde
ytterligare förhöjes genom de förutskickade kritiska an-
335	NORDISK REVY 1883—1884.	336

märkningarna samt ett här synnerligen välkommet namn-
register.

C. E. S.

Ny literatur:

Biese, Alfred, Die Entwicklung des Naturgefühls bei
den Griechen und Römern. 1, 2. Kiel (Lipsius & Ti-
scher) 1884. VIII + 145 + VI + 210 s. 8:0. 7 M.

Ephemeris epigraphica, Corporis inscriptionum
latinarum supplementum. Edita iussu instituti archæo-
logici romani cura G. Henzeni Th. Mommseni I. B. Rossii.
Vol. V, fasc. I, II. Romæ (Berlin, Reimer) 1884. 264 p.
stor 8:0. 7,20 M.

Frigell, Andreas, Prolegomena in T. Livii librum
XXII. Gothæ (Perthes) 1883. LXIV p.

. Herzog, Ernst, Geschichte und System der römischen
Staatsverfassung; Erster Band. Königszeit und Repu-
blik. Leipzig (Teubner) 1884. LXIII + 1188 s. 8:0.
15 M. -

Homeri Iliadiscarminaseiuncta discreta emendata
prolegomenis et apparatu critico instructa. Ed. Guil.
Christ. Pars I Lipsiæ (Teubner) 1884. 398 s. 8:0. 8 M.

Madvig, J. N., Syntax der griechischen Sprache,
besonders der attischen Sprachform. Zweite verbesserte
Auflage. Braunschweig (Vieweg) 1884. X + 301 s. 8:0. 5M.

Plutarchs Themistokles für quellenkritische Übungen
commentiert und herausgegeben von Adolf Bauer. Leipzig
(Teubner) 1884. IV + 104 s. 8:o. 2 M.

Romanska språk.

Tobler, Adolf, Vom französischen Versbau
alter und neuer Zeit. Zusammenstellung der Anfangs-
gründe. Zweite Auflage. Leipzig. Hirzel, 1883. VII
+ 149 s. Pris 3 Mark.

Den franska verstekniken led visserligen ej brist på
framställare. Quicherat (2:me éd. Paris 1850), Weigand
(Bromberg 1871), Foth (Berlin 1879), Lubarsch (Berlin
1879; 2 arbeten), Becq de Fouquières (Paris 1879) lågo
redan i vetenskapsmannens rustkammare. Toblers arbete
utkom — i första upplagan — 1880: det var en de-
stroyer, vid hvars sida äldre redskap blefvo obrukbara.
Den andra upplagan af 1883 är den första värdig genom
tillägg och förbättringar, ej många, det är sant, men där
kunde ej vara många att göra. Hvad som i synnerhet
skiljer detta arbete från föregående, är den historiska
framställningen; därtill kommer, att uppfattning och be-
dömande af de omhandlade företeelserna lämna äldre be-
arbetningar långt efter sig i fråga om riktighet och själf-
ständighet. Så är det nu en gång för alla utredt och
visst, att den franska versens princip ej är aksenten, ej
kvantiteten, men stafvelseräkningen. Genom hela boken
går den lugna klarhet, som å ena sidan är kriteriet på
förf:s fulla beherskning af ämnet och å den andra möjlig-
gör bokens begagnande äfven för icke djupt initierade
fackmän. Det är att önska, att den må falla i händerna

på hvar och en, som vill taga kännedom om den franska
versbygnaden, och det må på förhand försäkras, att den
gifver rik behållning ej blott af metriska utan ock af an
dra språkliga och literära insikter. Det är en lärobok i
sin prydnad. -

Referenten tillåter sig att till diskussion upptaga ett
par punkter, där förf:s uttalande framkallat undersöknin-
gar, som slutat med en liten lust till opposition. Det
säges s. 66, att mindre sorgfälliga och senare skalder
begagnat de ursprungligen tvåstafviga ändelserna ions,
iez (impf, och kond.) såsom enstafviga. Det synes dock,
som om detta bruk vore något mera utsträkt. Åtmin-
stone är det regel t., ex. i Guillaume de Palerne, hvil-
ken ej gärna kan räknas till den senare literaturen och
afgjordt ej härrör från någon vårdslös författare; jfr t.
ex. v., 1088 L’aviés veue et essaie, 1090 Series tote
garie et fine, 1092 A tos les jors qu’avriés a vivre, 1360
De ce dont or parliés a moi o. s. v. (dock t. ex. avies
593); vidare förekommer enstafvigt iez i impf, och
kond. ofta, t. ex. i Amis & Amiles; jfr 416, 635,
797, 883 m. fl. S. 94 betviflar förf., att den åtta-
stafviga versen haft cesur. I regeln var den väl ock
cesurfri; men till hvad Paris och Ten Brink i motsats
mot denna åsikt framhäft, kommer ett intressant och be-
tydande fall, nämligen det som erbjudes af den anglon.
Brandan. Här är den åttastafviga versen alldeles obestrid-
ligen uppdelad i halfverser (på fem undantag när); jfr
ref:s Étude sur le dial, anglo-norm. p. 53.

J.

Germanska språk.

Franck, Johannes. Mittelniederländische Gram-
matik mit Lesestücken und Glossar. Leipzig, Weigel.
1883. 217 sid. 7 Mk.

Det s. k. medelnederländska (mnl.) språket eller
språket i nuvarande Holland och Belgien från 13:de
till 16:de århundradet har hittills varit jämförelsevis föga
bearbetadt i grammatikaliskt hänseende. Grimm har be-
handlat det i sin Deutsche Grammatik på grundvalen af
det material, som var honom tillgängligt 1822, då den
andra upplagan af hans grammatik utkom. För omkring
20 år sedan lemnade Verwijs i sin antologi en kort
medelnederländsk språklära. Men sedan den tiden ha
icke blott en stor mängd mnl. verk blifvit offentlig-
gjorda, antingen för första gången i tryck eller i kor-
rektare upplagor, utan äfven den germanska språkveten-
skapen själf tagit, betydliga steg framåt. Det kan där-
för med skäl sägas, ätt det är ett länge kändt behof,
som d:r Franck sökt att fylla genom utgifvandet af ofvan
anförda arbete.

Detta arbete uppfyller ock alla berättigade anspråk
på ett sätt, som i det hela förtjänar att kallas utmärkt.
Det hvilar hufvudsakligen på förf:s egna omfattande
forskningar och öfverträffar i mångsidighet och fullstän-
dighet vida sina föregångare.Det rika materialet är
sofradt och ordnadt på ett i allmänhet klart och öfver-
skådligt sätt. Icke blott har förf, bemödat sig att inom
den mnl. perioden särskilja, hvad som är äldre och yngre,
337	NORDISK REVY 1883—1884.	..	338

så att de språkliga företeelserna framträda i sin natur-
liga kronologiska följd, utan han har äfven sökt att fram-
hålla de tre hufvuddialekternas skiljaktigheter. Detta
är till följd af handskrifternas oftast blandade beskaffen-
het förenadt med icke ringa svårighet, men å andra sidan
så mycket mera nödvändigt, som den dialekt, holländ-
skan, hvilken mot periodens slut börjar intaga sin alt-
mera framstående ställning, inom periodens äldre och
mellersta skeden afgjordt står tillbaka för den flamländ-
ska och brabantska. Såsom pröfvosten har förf, användt
rimmen, och, då dessa ej gjort tillfyllest, det öfvervä-
gande bruket i handskrifterna. Förf:s hela metod vid
analysen och diskussionen af språkformerna ger ett väl-
görande intryck af skarpsinnighet och sansadt omdöme.
Han har tydligen fullkomligt tillegnat sig den nya språk-
vetenskapliga skolans uppfattningssätt, men han håller
sig fri från den understundom något brådstörtade tillämp-
ning däraf, hvartill en och annan af skolans anhängare
gör sig skyldig. Med öppet öga för analogiens stora
betydelse för språkutvecklingen särskiljer han de former,
som därpå bero, från dem, som äro en ljudlagsenlig fort-
sättning af äldre, och härigenom har han bragt en förut
saknad reda och klarhet i en mängd punkter både inom
ljud- och formläran. Vi framhålla särskildt kapitlet om
inklinationen (proklisis och enklisis) samt många partier
af konjugationsläran m. m. .

Enär fornlågfrankiskan, hvilken antages såsom mnl:s
närmaste stammoder, äger endast ett ringa antal språkliga
minnesmärken, är man ofta hänvisad till att i jämförelser
med de öfriga germanska dialekterna söka utgångspunkter
för förklaringen af mnl. språkformer. Det torde i detta hän-
seende icke kunna nekas, att förf, icke gjort alldeles rätt
i att med förkärlek jämföra medelhögtyskan, under det att
fornsaxiskan, medellågtyskan, frisiskan och fornengelskan
jämförelsevis föga begagnats. I dessa språk skulle utan
tvifvel många belysande fakta kunnat hämtas, särskildt
i afseende på ljudläran. — Sid. 24 yttrar.förf., att »veten-
skapen med tämlig säkerhet förutsätter ett tillstånd af
det indogermanska vokalsystemet, då endast två olika
vokalljud existerade», och tillägger därpå, ått man plägar
beteckna dessa vokaler med a och A, eller a och a1, eller
e och o. Att dessa satser innehålla flere missförstånd
och oriktigheter, torde vara så ôgonskenligt, att det är
onödigt att upptaga tidskriftens utrymme med att på-
peka dem. — Förhållandet mellan de båda motsatta Ijud-
öfvergångar, som behandlas sid. 41 och sid. 52, har förf,
icke lyckats att utreda på ett tillfredsställande sätt. På
det förra stället visas, att e framför r eller r + konso-
nant ofta öfvergår till & (eller enligt sid. 48 rättare, e
förlänges först till g och öfvergår sedan till a), t. ex.
eren, eeren och ären plöja, werden, weerden och warden
blifva, werpen, weerpen och wärpen kasta o. s. v. (ana-
log förlängning inträder också hos de andra vokalerna
t. ex. wort och woort p. s. v.); på det senare stället
anföres det såsom vanligt, att à framför r + kons, öfver-
går till e t. ex. wart (och wärt) och wert blef, hart (och
härt) och hert hård o. s. v. Förf, antyder, att den se-
nare förändringen, hvilken han anser vara sannolikt lik-
stäld med öfvergången af a till æ i fornengelskan, skulle
liksom den sistnämda bero på en tonhöjning, som ver-
kats af ordets hufvudakcent. Hela denna af Scherer

framstälda förklaring, hvilken upprepats i många språk-
liga arbeten, är, för så vidt vi kunna se, i själfva ver-
ket icke antaglig. En af hufvudakcenten verkad ton-
förhöjning kan ju icke innebära annat, än att den med
större tonstyrka uttalade stafvelsens vokal frambringas
med en ton, som ligger högre på den musikaliska skalan.
Men' skilnaden mellan de olika vokalernas klangfärg,
t. ex. mellan a och ä, beror ju, enligt hvad som upp-
visats af Helmholtz och andra, af deras s. k. öfvertoners
förhållande till hvarandra och till grundtonen, och inga-
lunda därpå, att den ena vokalen har absolute ett högre
tonläge än den andra. Enhvar finner ju lätt, att man
kan uttala eller sjunga icke blott a, utan äfven e, och
t. o. m. i, med en mycket lägre ton än a. Denna för-
klaringsgrund måste väl således falla. Sannolikt äro de
båda motsatta öfvergångarna till tiden skilda, ehuru
detta torde vara svårt att uppvisa till följe af de be-
varade språkmonumentens sena ålder. Åtminstone lemnar
förf, ingen upplysning i detta afseende. Däremot på-
pekar han sid. 53 en annan omständighet, som säkert
varit af vikt, näml. att öfvergången af a till e synes
vara bunden vid vokalens korthet, under det att e i all-
mänhet öfvergår till långt ä- Denna fråga sammanhän-
ger med en annan, hvilken förf, måhända skulle kunnat
utreda fullständigare än som skett. Det gäller vilkoren,
under hvilka vokalförlängning inträder framför r + kon-
sonant. Förf, anmärker sid. 45, att, om man betraktar
enskilda handskrifter, isynnerhet flandriska, och skalder-
nas rim, skulle man tro, att vokalen alltid förlänges i
nyss angifna ställning; men han tillfogar, att ett sådant
antagande förbjudes däraf, att ingen nu lefvande dialekt
visar ett sådant tillstånd. Dock anser förf., att vokal-
förlängning förut ägt rum i vida större omfattning än
nu. Hvilka dess gränser varit, och hvilka orsakerna
äro till de moderna förhållandena, har han icke kunnat •
angifva, utan antyder blott, att dialektiska olikheter torde
ha förefunnits. Möjligen har saken förhållit sig på föl-
jande sätt, åtminstone vid vissa r-förbindelser: vokal-
förlängning inträdde, då r-förbindelsen efterföljdes af vokal;
i annat fall utvecklade sig en svarabhakti-vokal (se
sid. 44) mellan r och den därpå följande konsonanten,
och vokalen framför r förblefkort. Ljudlagsenliga skulle
sålunda vara t. ex. storem, storm plur. stoorme, horen horn,
plur. hoorne o. s. v. De faktiskt föreliggande formerna
i äldre och yngre språket skulle bero på en utjämning i
olika riktningar af denna olikhet i paradigmet. Förf:s
åsikt (sid. 45), att vokalen äfven i dylika singularis-former
blifvit förlängd såsom stående i öppen betonad stafvelse,
kunna vi sålunda icke biträda. Den motsäges äfven af
de stafsätt storrem, berrech o. a., hvilka han citerar så-
som vanliga i senare holländskan. För utredandet af
alla dessa viktiga, men invecklade frågor hade säkerligen
en noggrann jämförelse med medellågtyskan, där nästan
fullkomligt analoga förhållanden möta oss och där äldre
språkminnesmärken föreligga i rikare mängd, kunnat göra •
god tjänst. — Förf:s påstående sid. 71, att den väst-
germanska geminationen af enkel konsonant (utom r)
framför j ursprungligen ägt rum äfven efter lång vokal,
ehuru den här försvunnit, strider mot den gällande åsik-
ten. Den enstaka form, hvilken förf, anför såsom sitt
enda bevis, torde kunna tolkas annorlunda. — Sid. 109
339	NORDISK REVY 1883—1884.	340

förklaras præterita crieu, sieu, wieu, grieu af craien, saien,
waien, groeien såsom analogibildningar efter andra præ-
terita på -ieu, näml. hieu och rieu af houwen och rouwen,
i det att *criei o. s. v. skulle öfvergått till crieu o. s. v.
»Det går icke an», yttrar förf., »att härleda detta u ur
biformer af præsens med w i stället för j, hvilka skulle
öfverensstämma med ags., ty sådana biformer kunna ingen-
- städes uppvisas.» Utan att vilja förneka den möjliga
riktigheten af förf:s förklaring, ehuru- visserligen olik-
heten mellan craien o. s. v. och houwen, rouwen synes
väl stor, för att en analogibildning skulle ha uppstått,
påpeka vi endast, att de motsvarande w-præterita creôw
o. s. v. i fornengelskan icke lånat sitt w från præsens-
stammen, utan att tvärtom detta w högst sannolikt ur-
sprungligen tillhört endast præteriti-bildningen och seder-
mera därifrån genom analogi meddelats åt de öfriga
verbalformerna. Att inga præsensformer med w före-
komma i mnl., är sålunda icke något bevis mot den af
förf, förkastade förklaringen. I den fornsaxiska Heliand
finna vi præter. seu sådde (Cod. Cotton. 2545) jämte det
vanliga saida.

Men vi lemna de mer eller mindre viktiga anmärk-
ningar, som vi tilläfventyrs skulle kunna ytterligare
framkasta, å sido, för att ännu en gång med uppriktigt
erkännande betona arbetets stora förtjänster. Att mera
i detalj framhålla dessa skulle föra oss altför långt.
En liten notis må det tillåtas oss att framdraga. Hol-
ländskan har, som bekant, helt och hållet förlorat 2 pers,
sing, såväl af personalpronomen som af verbet. Förf,
uppvisar (sid. 94), att detta icke, såsom man skulle vara
benägen att förmoda, berott därpå, att pronom, plur. ghi
trängde sing, du ur bruk, utan att till följe af det om-
växlande bruket af sing, och plur. vid tilltal till en per-
son, 2 plur. af verbet småningom inträngde såsom predi-
kat till pron. sing. du. Sålunda föregicks t. ex. det nu
allena rådande ghi sijt (— du är, I ären) af växlande
du sijt och ghi sijt.

Sid. 161—215 upptagas af läsestycken kronologiskt
ordnade, det första några hundra vers af »Van den vos
Reinaerde» från första hälften af 13:de årh., det sista
ett utdrag ur »Des Conines somme», öfversättning från
början af 15:de årh. af den franska Somme le Roy.
Något glossar innehålles icke i det nu utkomna arbetet
trots dess titel, men förf, är sysselsatt med utarbetandet
af ett sådant efter en utvidgad plan, så att det skall
kunna tjäna vid läsningen af de viktigaste mnl. texterna.
Enär Oudemanns‘ lexicon (Bijdrage tot een middel- en oud-
nederlandsch Woordenboek) i 7 delar är dyrbart att anskaffa
och obekvämt vid de första studierna, blir det af D:r
Franck utlofvade glossaret säkerligen för mången synner-
ligen välkommet.

.A. Erdmann.

Franz, W., Die lateinisch-romanischen Elemente

• im althochdeutschen. Strassburg, Trübner 1884. Pris
1,80 M.

Förestående afhandling uppställer som sitt mål att
• lemna en kronologisk framställning af det i fht. upptag-
na lat.—rom. språkmaterialet efter de kriterier, som den
fht. ljudskridningen erbjuder för tidsbestämmelsen, och att
draga de slutsatser för germanska och romanska gram-

matiken, som behandlingen af ämnet ger vid handen.

Förf, indelar lånorden i sådana, som upptagits före af-
slutandet af den fht. ljudskridningen, grupp I, och såda-
na, som upptagits därefter, grupp III. Därtill komma
grupp II, innehållande de ord, hvilkas form ej tillåta
någon slutsats öfver deras ålder, och grupp IV, lärda	,
ord, som blott förefunnits i literaturspråket eller först
genom dess förmedling öfvergått i talspråket. Redan i	:
inledningen framhåller förf.-att ljuden i upptagna lånord	■
genomlöpa samma utveckling som motsvarande ljud i
inhemska ord, såvida ej särskilda omständigheter, såsom
anslutning till källordet, skydda därför. Om af två till
sin inbördes tidsföljd obekanta ljudlagar den ene verkat
på ett lånord, den andra icke, följer sålunda, att den
senare ti 11 tiden ligger före den förra, eftersom den re-
dan upphört att verka, då det lånord upptogs, som va-
rit föremål för inverkan af den andra. Sålunda upp-
visas i lånorden tidsföljden mellan de fht. förskjutning-
arna af t, p, k till resp. z-z2, pf-ff, ch-hh. Ord såsom	/
pforta —1. porta, tunihha —1. tunica visa, att förskjutningen•
af t ägde rum tidigare än den af p, k, pëh ‘pech’ -1.
picem, att p ljudskridit förr än k. Däraf att förskjut-
ningen af tenues i medljud fortgått till spiranter, i udd-
ljud däremot stannat vid affrikation, kunde man kanske
sluta, att ljudskridningen i den förra ställningen börjat
tidigare. Därom lemna likväl ej lånorden någon upp-
lysning, såvida ej t. pfebe —1. peponem, för hvilket förf.
med tvekan ansätter en ingenstädes uppvisad romansk	:
grundform *pebone, är sålunda att förklara. — Omvändt	;
sluter man naturligtvis ock till ett lånords ålder af dess
förhållande till de ljudlagar, hvilkas kronologi är bekant.
Sålunda visa sig chellari ’keller’ —1. cellarium, retih ’ret-
tich' —1. radicem, i hvilka 1. c ljudskrider såsom germ.
k, tillhöra ett äldre, före fht. ljudskridningen upptaget,
lager af låneord, däremot zins —1. census, chrûzi ’kreuz’
—1. crucem, som visa det yngre sibilerade uttalet af 1. c,
ett senare. När denna sibilering af 1. c öfverhufvud
ägt rum, upplysa ej låneorden, blott så mycket visar	.
fohhenza, vohheza —it. foccacia, att den åtminstone framför	1
i uti hiatus skett före fht. ljudskridningen af k~>hh.

Tillåtelsen att af ett lånords ljudförhållanden sluta till
ljudlagarnas ålder inskränkes, genom att vid lånords upp-
tagande ofta ‘lautsubstitution' äger rum. Det främmande
ordet kan analogiskt erhålla ljudförhållanden, som i mot-
svarande fall i inhemska ord äro resultatet af längesedan
döda ljudlagar, och om lånordets ljud ej i det inhemska
ljudsystemet förefinnas, öfvergå de till närmast motsva-
rande. Af att 1. mentha, census i fht. blifva minza, zins,
och 1. persicum —fht. pfirsih, får man ej sluta till tillva-
ron af en fht. ljudlag, att ë>>i framför nasal +kons., eller .
då i. står i följande stafvelse. Dessa ord hafva anslu-
tit sig till de inhemska, i hvilka en dylik öfvergång	:
redan urg. ägt rum; språket kände öfverhufvud ej ë i 1
nämda ställningar. Genom ‘ljudersättning löser ock förf.	i
svårigheten med vokalisationen i tiufal ‘teufel'. Ordets	[
vidsträckta utbredning i germ, språk betygar dess höga	:
ålder, fe. deofol går tillbaka på samma grundform. Or-	-
det upptogs genom arianska kristendomen direkt från	:
grek, dvcßolos på en tid, då germ, språken ej kände dift.	|
ea, ia, hvarför de ersatte densamme med iu. Arten af	;

denna ljudersättning medgifver stundom grammätiska slut-
341

NORDISK REVY 1883—1884.

342

satser af vikt. Då lat.—rom. v i äldre lånord såsom wîn
—1. vinum representeras af w, i yngre såsom chevia ‘käfig’
—1. cavia af v, sluter förf., att flit v —got. f undergått en
förändring, som gjort det till lämpligare representant för
lat.—rom. v, än w var, och anser denna förändring bestå i
öfvergång från bilabial till dentilabial spirant. Ett an-
nat fall af ljudersättning, som har betydelse för fht.
grammatiken, är den olika behandlingen af rom. ê, ê.
I en grupp af lånord representeras dessa af ê, som se-
dan diftongeras till ea, ia, ie, i en annan ersättas de af
î, t. ex. 1. beta —fht. bieza, men 1. fëriœ —fht. fîra ’feier’.
Då € blef det de romaniska ljuden närmast liggande fht.
ljudet, kan ej ê längre hafva funnits, utan måste hafva
diftongerats. Då konsonantismen i den senare gruppens
ord med ett enda Undantag, som kanske kan förklaras
såsom en kompromissform, ej visar inverkan af fht. te-
nuisförskjutningen, måste diftongeringen af å ligga efter
densammas afslutande. — Utom den nu omnämda krono-
logiska synpunkten vet förf, att fasthålla en annan, som
för lånordens riktiga bedömande är af stor vikt, näm-
ligen deras genomgång genom det romanska ljudstadiet.
För anmälaren, som ej är romanist, är det omöjligt att
i enskildheter bedöma de omtalade romanskaförhållan-
dena. Dock de omsorgsfulla utredningar, som lemnas,
och den hofsamhet, hvarmed slutsatser dragas, äfvensom
den vidsträkta kännedom af de romanska munarterna,
hvilken förf, såsom medarbetare i Kluges Etym. Wb.
der deutschen Sprache visat, borga för, att förf, gjort
denna hufvudsynpunkt vid behandlingen af sitt ämne
full rättvisa. Arbetet slutar med en sammanställning af
de för kulturhistorien viktiga lat-rom. lånorden efter de
kulturområden, hvartill de höra. — Det knappa utrymme,
som här står till buds, förbjuder naturligtvis att närmare
gå in på enskildheterna i arbetet. Med det anförda
har jag velat visa den sunda metod, förf, användt vid
behandlingen, och dymedelst, att arbetet är förtjänt af
närmare bekantskap.	Erik Brate.

Skattegraveren. Et tidsskrift, udg. af “Dansk
samfund til indsamling af folkeminder“ ved
Evald Tang Kristensen. 1884, n:r 1—4. Tr. i Kol-
ding hos J. P. Löye. Ett n:r hvar fjortonde dag på
16 s. (= 1 ark) 8:o.

För insamling och offentliggörande àf dansk folk-
literatur ha isynnerhet Svend Grundtvig och E. T.
Kristensen varit verksamma. Grundtvig bortryktes i fjol
från en duktiga och betydelsefull lifsgärning.Kristensen
(f. 1843, folkskollärare, sedan 1876 i Fårup nära Vi-
borg) har under åren 1871—1883 hunnit samla och ut-
gifva sex stora band folkvisor, äfventyr, sägner och öf-
vertro från Jylland — en exempellöst rik skörd. Det
var K. som gaf uppslaget till stiftande af det sällskap,
hvars organ »Skattegraveren» är. Redan för några år
sedan grundlades visserligen »Universitetsjubilæets danske
samfund», inom området för hvars verksamhet äfven fal-
ler uppteckning af folkliteratur; men dels var detta
samfunds program altför vidlyftigt, dels var årsafgiften
altför hög (10 kr.). Det upprop, som den 5 okt. 1883
utfärdades af ett antal, mest i Jylland bosatta, personer
till bildning af »Dansk samfund til indsamling af folke-

minder», finnes aftrykt i Nord. Revy n:r 7. Uppropet
mottogs med bifall, och som medlemmar af samfundet
funnos redan vid dess bildning antecknade 784 personer,
hvilket antal sedan vuxit till 855. Som tidskriften ut-
visar, har samfundet bland den egentliga allmogen vun-
nit en stor mängd flitiga medarbetare. Detta vackra
utslag visar tillräckligt samfundets tidsenlighet, och vi-
sar också, huru utbredt i Danmark intresset är för fol-
kets andliga minnen. Samfundets ordförande är nu pa-
stor H. F. Feilberg (Darum ov. Bramminge), känd ge-
nom sina intressanta skildringar Fra Heden (Haderslev
1863) och Fra Vester-Jylland (i tidskr. »Fra alle lande»
1882) och sedan flere år sysselsatt med samlingar för
en stor jutsk ordbok, som efter den i Tidskr. f. filol.
offentliggjorda planen kommer att bli ett synnerligen för-
tjänstfullt arbete. Samfundets kassör är folkhögskolläraren
Chr. Båge (Testrup ov. Århus), hos hvilken anmälan om
inträde i sällskapet lämpligast göres, i det man samti-
digt insänder årsafgiften, 3 kr. :

De hittills utgifna numren af samfundets tidskrift
utmärka sig genom ett rikt och omväxlande innehåll.
»Det sproglige er forelobig stillet noget i baggrunden»,
säger utgifvaren. Att detta skulle vara riktigt, åtmin-
stone så vida det språkliga först då skall få komma fram, när
öfriga minnen minskas, har anm. svårt att medgifva.
Han tror snarare, att folkspråket försvinner minst lika
fort som visan, sagan och äfventyret. Kanske är det
t. v. praktiskt. Emellertid synes ej häller från detta
håll något vidare vara att vänta för fyllande af den
lucka i kunskapen om Danmarks folkmål, som vi i Sverge
finna så beklaglig: den nästan fullständiga bristen på
upplysningar om de danska öarnas mål (östdanskan).
De allra flesta af tidskriftens bidrag gifvas på danskt
riksspråk. Antalet af dessa bidrag stiger i de fyra ut-
komna numren till 229. Omkring fjärdedelen är sägner
af hvarjehanda slag jämte några legender och några
skämthistorier, till omfånget upptagande åtminstone halfva
utrymmet. Detta område är således fruktbarast,
hvilket ju ligger i sakens natur. Hvarje tidskriftnum-
mer inledes med en folkvisa. Det öfriga innehållet ut-
göres hitills af ordspråk och talesätt (omkr. 100), gåtor (20
st.), några böner och formler mot sjukdom, vidskepelse
och »gamle skikke», ett par »remser», några barnrim och
lekar; slutligen några väderleksmärken, »sagn om natur-
lyd og mennesketale», samt några »stedremser» (t. ex. Darum
duer, Jæste fruer; Twed herrer, Tånng snærrer o. s. v.),
till hvilka vi äfven i Sverge ha motsvarigheter, ehuru
de hittills blifvit hos oss föga uppmärksammade. Några
egentliga folksagor har tidskriften ännu ej meddelat.
Naturligtvis kunna vi icke här inlåta oss på enskildhe-
terna. Det faller af sig själft, att Jylland har mycket
gemensamt med Sverge och att tidskriften för jämfö-
rande studier äfven för oss äger sitt värde. Här före-
komma t. ex. Hobergsgubben, ehuru begripligtvis ej un-
der detta namn, Ljungby horn, välkända föreställningar
om maran, bortbytingar, jättekast mot kyrkor, stormgörning
o. s. v., o. s. v. Samfundet och tidskriften förtjäna våra
bästa välönskningar och skola säkert göra mycket gagn.

’ Lll.

Njala, udg. efter gamle håndskrifter af det konge-
lige nordiske Oldskrift-selskab. Andet bind, andet hefte;
343	NORDISK REVY 1883—1884.	344

ss. 337—645. Pr. 3 kr. (Innehåll: Konr. Gislason,
Saganavnet Njåla; Konr. Gislason, Bemserkninger til
kvadene i Njala; Tillæg og rettelser.) .

Universitets-jubilæets danske samfunds pu-
blikationer för andra halfåret 1883 hafva utkommit och
omfatta :

0. Nielsen, Olddanske personnavne. XVI + 118 ss.
(Inledningen innehåller en del grammatiska anmärknin-
gar; det öfriga utgöres af ordlista.) Pr. 2,50.

O. Kalkar, Ordbog til det ældre danske sprog; 6.
hefte. Pr. 3,50.

Blandinger, utg. ved samfundets sekretær; 3. hefte,
X + 62 ss. (Innehåll: 0. Nielsen, Bidrag til fortolkning
af danske stednavne; G. Stephens, Scholia to prof. Joh.
Steenstrup’s »Danelag»; H. F. F,0rdam, Om danske slægt-
navne.) Pr. 1,50.

Matematiska vetenskaper.

Mathesis, Recueil mathématique à l’usage des
Ecoles Spéciales et des Etablissements d’instruction
moyenne, publié par P. Mansion et J. Neuberg, avec
la collaboration de plusieurs professeurs belges et
étrangers.. Gand: Ad. Hoste, rue des champs, 49:
Paris: Gauthier-Villars, quai des augustins, 55. Hvarje
del i stor oktav om 280 sidor; pris 7,50 frcs.

Denna matematiska tidskrift af Mansion och Neuberg
utkommer nu redan på fjärde året. Mot midten af hvarje
månad utgifves ett häfte om ett eller halftannat ark.
Prenumerationspriset är i Belgien detsamma som priset
för afslutad del, för andra länder 9 francs om året.
Tidskriften synes oss väl värd detta pris. Innehållet
består i allmänhet af korta uppsatser, uppgifter till lös-
ning, samt insända lösningar som befunnits riktiga. Inne-
hållet lemnar dessutom ett godt tillfälle att bilda sig
ett omdöme om fordringarna i Belgiens special-skolor,
alldenstund en stor mängd af de intagna uppgifterna äro
examensfrågor. De kapitel af matematiken, som be-
handlats äro: aritmetik, geometri, algebra, trigonometri,
analytisk geometri, kurvor och ytor af andra och högre
grader; serier, differential- och integralkalkyl samt pro-
babilitetskalkyl. Dessutom anmälningar och recensio-
ner af insända skrifter, till största delen af den ene
bland redaktörerna, M. Mansion. Mot valet af upp-
satser, uppgifter och lösningar hafva vi i allmänhet
intet att anmärka; tvärtom, alt synes mycket för-
tjänstfullt. Blott om uppgifterna i probabilitetskalkylen
kan man med skäl säga, att de äro alt för mycket kon-
struerade för att kunna anses hafva någon motsvarighet
i verkligheten. De äro i regeln alla af tidskriftens
italienske medarbetare M. E. Cesåro »élève ingénieur» i
Rom, som i sådana probabilitetsexempels uppställande
synes söka en distraktion från sina praktiska bestyr.
Nekas kan dock ej, att han i uppställningen af sådana
hunnit en virtuosmässig färdighet, sådan som man van-
ligen endast finner hos engelska exempelmakare. Denna
hans färdighet är dock af stort värde, när han riktar
den på andra områden af matematiken, såsom synes af

hans öfriga talrika i tidskriften intagna uppgifter. Utom
af denne M. Cesåro har ’ tidskriften att uppvisa bidrag af
många andra, däribland ock personer med stora namn
inom matematiken, t. ex. Boncompagni, Plateau, Catalan,
Chasles, Darboux, Zeuthen och Hermite.

Som afsikten med tidskriften, utom anmälning och
recension af nya arbeten (ett eller två exemplar däraf
böra då sändas till M. Mansion), hufvudsakligen är att
lemna riklig tillgång till omväxlande exempel, så redogö-
res ock för examensfrågorna vid École polythéchnique.
École spéciale militaire de Saint-Cyr och École normale
i Paris.

Vilkoret för att få uppsatser intagna i Mathesis är,
att de l:o franco skola tillsändas endera af hufvudredak-
törerna, 2:o att de skola vara korta, hvilket betingas
af tidskriftens begränsade utrymme, samt »läsligt skrifna,
om möjligt på ena sidan af ett ark», hvari man sålunda
har ett ungefärligt mått på det utrymme, man kan hoppas
få disponera.

Med fästadt afseende på innehållets rikedom och
omväxling samt den omsorg, som redaktörerna egna sitt
företag, synes oss priset 9 frcs om året ganska billigt,
och tillönska vi dem fortsatt framgång i sitt företag.

Axel Söderblom.

Lilliehöök, C. B. Magnetiska observationer,
gjorda i Stockholm och Haparanda år 1.845 och i
Carlskrona år 1846. :—- Ofversigt af K. Vetensk.-Akad:s
Förhandlingar 1883. M 4.

: De jordmagnetiska observationer, för hvilka redogö-
res i denna uppsats, äro ej talrika och, såsom synes, ut-
förda blott på tre ställen i vårt land. Icke dess mindre
hafva de sitt intresse däri, att de härröra från en tid,
då dylika bestämningar endast sparsamt förekommo hos
oss. Då de därjämte äro gjorda med en noggrannhet, som
ej alltid iakttagits vid sådana observationer af vida fär-
skare datum, böra de komma väl till gagn vid bestäm-
mandet af de sekulära variationerna i den jordmagnetiska
kraften. .G. L.

Thalén, Rob. Jordmagnetiska bestämningar i
Sverige, under åren 1872—1882. K. Vetensk.-Akad:s
Handlingar. Bd. 20. M 3.

Professor Thalén har, såsom bekant, under en följd
af år sysselsatt sig med undersökningar angående jord-
magnetismens fördelning inom Sverige. De resultat, hvar-
till han kommit i fråga om den horisontella kraftkompo-
nentens styrka — utförda inklinationsbestämningar komma
framdeles att publiceras — återfinnas i tvänne afhandlin-
gar, den ena införd i Vetenskaps-akademiens handlingar,
Bandet 10, den andra den nu föreliggande.

De observationer, för hvilka redogörelse lemnas i den
senare, förskrifva sig från ett högst betydligt antal, bortåt
70, olika orter, nästån alla belägna i Sverges mellersta
landskap, och på många ställen hafva mätningar utförts
på flera i närheten af hvarandra belägna punkter, hvilket
vanligen är nödvändigt för att utröna, huruvida lokal per-
turbation förefinnes eller icke. Särskildt i Upsala magnet-
hus äro en mängd observationer gjorda, hvilka lemna en
säker kontroll å de därstädes uppstälda variations-instru-
menten. Nästan alla observationerna äro också korrige-
345 .	NORDISK REVY 1883—1884.	346

rade för daglig variation med användning af variations-
observationer. Att för öfrigt all önskvärd omsorg vid
mätningarna iakttagits, behöfver knappast nämnas. Det
är sålunda ett både rikhaltigt och värdefullt material, som
här föreligger.

Med begagnande af sina observationer från alla åren,
äfvensom af andra tillgängliga mätningar, har författaren
nu, som den afhandlingen åtföljande kartan utvisar, kun-
nat delsfullständigt upprita, dels antyda de isodynamiska
liniernas läge i större delen af mellersta Sverge.

Oaktadt de använda observationernas antal varit så
betydligt, anser dock författaren ytterligare mätningar
vara erforderliga för vinnandet af fullständig kännedom
af magnetismens intensitet inom denna del af landet. Den
oregelbundna gång, som nästan alla de isodynamiska kur-
vorna på kartan förete, är också ett talande bevis på de,
för öfrigt redan förut kända svårigheter, hvarmed upp-
rättandet af magnetiska kartor för vårt land är förenadt.
I följd af de hos oss så talrikt förekommande lagfen af
järnmalm och järnförande bärgarter, måste nämligen un-
dersökningarna gå vida mera i detalj och blifva därföre
besvärligare, än i de flesta andra länder. Genom prof.
Thaléns arbete är dock ett betydande framsteg gjorda för
ernående af fullständig kännedom om vårt land i detta
hänseende. Särskildt bör den lemnade kartan vid kom-
mande observationer blifva till god ledning.

G. L.

Tidsskrift for Physik og Chemi udg. af August Thom-
sen. 2 R. V. 1. K. Prytz, Fra den elektriske Udstil-
ling i Wien (fortsat). — m. m.

Tidsskrift for Mathematik, udg. af J. P. Gram og
H. G. Zeuthen. 5 R. I. 6. C. V. L. Charlier, Från
fysisk-mafematiska föreningen i Upsala, II.T. N. Thiele,
Mærkelige Interpolationsresultater. John Sebelien, En
grafisk Fremstilling af Forsogsrækker. — m. m.

Pedagogik.

Knudsen, K. Latinskole uten latin. Kristiania
1884, Cammermeyer. VIII + 248 ss. Pris 2 kr.

Hr K. var för några tiotal år sedan med om att
bjuda »latinerne» fred eller åtminstone vapenhvila. Vil-
koren voro: latinet får stanna kvar i skolan, men greki-
skan skall ut.Men hrr latinare antogo icke de vilko-
ren, och nu är nådens tid slut, nu skall äfven latinet
försvinna. Men med de rena realisterna vill hr K. icke
gå, han vill ha »latinskole uten latin», d. v. s. en öfver-
vägande humanistisk skola, där de klassiska språkens
plats intages af »oldnorsk» och en mycket utvidgad läs-
ning af historien. Äfyen de antika bildningselementen
skall en sådan skola ta vara på: latinet och grekiskan
få visserligen ge sig af, men de latinska och grekiska
författarne bli kvar, nämligen i öfversättning. Och att
det icke är småsmulor i öfversättningsväg som den nya
latinskolans lärjungar få till lifs, det kan man se af föl-
jande utdrag ur en skolplan som hr K. i det stora hela
gillar (Bil. 1). I hans 3:dje klass (lärjungar af omkring
15 år) skall undervisningen i historia gå till på följande

vis: »I denne Klasse gjennemlæses Middelalderens Hi-
storie. Som understottende Forfatterlæsning i norsk Over-
sættelse tænkes her for den ældre Tids Vedkommende
Tacitus’ Germania og for den senere Tids Dantes Gud-
domelige Komedie * og om muligt et passende Udvalg af
Scholastikerne og Ridderromanerne». * Stackars pojkar!

För sin åsikt att de klassiska språken böra utstötas
ur skolan, ger förf, blott ett skäl. Romare och greker
kunna öfversättas, hvarför då öda tid och kraft på att
lära deras språk? Nu ha visserligen humanisterna alt-
jämt påstått, att de icke kunna öfversättas, näml. öfver-
sättas något så när troget. De ha framhållit de antika
skriftverkens egendomliga form, och med alla kännares
bifall ha de tillagt, att denna form i den antika litera-
turen, och i den antika civilisationen öfverhufvud, be-
tydde så mycket, att innehållet den förutan blir ganska
ofullständigt uppfattadt. Hr K. företar sig nu att ge
ett bevis för att de klassiska författarne ändå kunna
öfversättas. Beviset är en jämförelse mellan dessa för-
fattare och bibeln. Har man icke många gånger sagt
att bibeln icke kunde öfversättas, utan att mista sin
»fynd» och kraft? Och är den icke öfversatt, frågar hr
K., och duger den inte i öfversättning? Hr K. håller
mycket på detta sitt »bevis». Dessvärre kunna hans
motståndare utan vidare fasthålla sin mening: de ha icke
nekat att grekiska kan öfversättas, deras påstående är
att de klassiska, de egentligen antika skriftvärken icke
tillräckligt troget kunna återges. Och till den klassen
hör icke bibeln. För öfrigt är ju frågan en erfarenhets-
fråga. De öfversättningar vi nu ha, äro på sin höjd
drägliga. Ge oss goda öfversättningar, och icke ens
latinarne skola vara så förstockade att vidhålla sin åsikt.
När vi få se de »mästervärker» hr K. själf fordrar af
. framtiden, skola vi med nöje erkänna att Äschylus och
Pindarus kunna tolkas lika brå som Matteus och Markus.
Tills detta är gjordt kunna vi ju få uppskjuta vårt om-
döme ?

Några andra skäl för sin mening om de klassiska
språken framlägger förf. icke. Ej häller bryr han sig
om att undersöka hvad latinarne för öfrigt kunna ha att
säga till sitt försvar. Att han icke fäster sig vid lati-
nets underbara förmåga att ge s. k. formel bildning,
själsgymnastik etc. etc., är mycket förlåtligt, ty detta
den humanistiska apologetikens mysterium kan man på
sin höjd tro på, men icke resonnera om. Men det fins
andra fullt begripliga och verkligt viktiga skäl för lati-
net, som af förf, utan vidare förbigås. Så t. ex. latinets
— icke grekiskans — oumbärlighet för alla vetenskap-
liga arbetare, som väl icke behöfva känna romersk lite-
ratur, men svårligen kunna vara utan en smula latin.
Lika ofullständig är utredningen af förf:s egen positiva
åsikt, eller rättare det fins ingen sådan utredning: hvar-
för det skall vara så nyttigt och nödigt att läsa en hel
hop oldnorsk i skolan, får man icke veta. Alt hvad hr
K. har att säga, är det, att de grekiska och latinska
författarne kunna och böra läsas i öfversättning — och
det är sagdt mycket bättre af andra —■ samt.det orim-
liga »beviset» genom jämförelsen med bibelöfversättnin-
garna, hvilket bevis, så vidt jag vet, är nytt, och i så

* Kursiveradt af ref.
347	NORDISK REVY 1883—1884.	.	348

fall det enda nya i hela boken. Men det är sant, det
fins verkligen något mera nytt, och det är »den Knud-
senske methode», som förf, själf, visserligen med citations-
tecken, kallar den. Därmed förhåller det sig så här.
Man undrar kanske på att en bok på öfver 200 sidd.
icke innehåller mer än det ofvan framstälda. Men det
kommer sig af hr K:s stora blygsamhet. Han har näm-
ligen för sin räkning behållit endast 30 sidor, och det är
deras innehåll som nyss refererades. Det öfriga utrym-
met användes på att »före frem vitner», hvilket vill säga
att hr K. samlat och aftrykt en hop från alla möjliga
och omöjliga håll hämtade uttalanden mot latinet och
grekiskan eller mot endera eller bara mot en åsikt om
de klassiska språken (Madvig). Detta slags vitnesförhör
lär vara en egendomlighet för hr K., det är den »Knud-
senske methode». Förf, har redan förr nytjat samma
»metod», men hans vedersakare ha icke velat ge sig ändå.
Skulle de icke häller den här gången ta räson, torde det
kanske ursäktas dem. Ty dels äro dessa uttalanden så
ytterligt olika till sin riktning, att de ingalunda afge
något samstämmigt vitnesbörd för hr K:s meningar. Dels
kan det icke nekas att sällskapet är något blandadt:
där figurera bredvid hvarandra »Romsdals Budstikke» och
Ed. v. Hartmann, »Mag. Hedlunds Blad» och Madvig
o. s. v. I allmänhet brukar man icke hålla auktoritets-
• bevis för synnerligen slående. Men få vi tro hr K., så
är det hans citatmetod som väkt mesta förskräckelsen
i det latinska lägret. Därför hotar han också med
mer af samma slag. Ty, tillfogar han energiskt: »du
lyt taala det, Blessomen, sa’ jutulen til Johannes Bles-
som».

Hr K. är som bekant ifrig vän af ren norska och
han använder äfven här åtskilliga ord som vanligt folk
icke känner igen. Därför böra alla de som icke förstå
norska — t. ex. norrmännen — vara honom tacksamma
för att han gjort sin bok begriplig äfven för dem, genom
att bredvid de norska orden inom parentes sätta mot-
svarande ord från det språk som f. n. talas.i Norge.

Boken har två bilagor, den ena en skolplan, som ty-
värr icke är fullständig och icke häller till alla delar
uttrycker hr K:s nuvarande mening; den andra en be-
traktelse öfver Videnskabsselskabet i Kristiania, som icke
velat invälja hr K., samt öfver prof. Monrad, som kraf-
tigt bidragit till denna, sällskapets förvillelse, ehuru han
lär vara gammal god vän och t. o. m. »bror» med förf,
o. s. v. o. s. v., som icke egentligen synes angå allmän-
heten.

J. af S.

Tidskrift utgifven af Pedagogiska Föreningen i Fin-
land. XX. 6. ss., Om anordningen af läran om infiniti-
ven i latinska elementarboken. Elis Lagerblad, Rese-
berättelse. — Referater. — Litteratur — m. m.

Pedagogisk tidskrift utg. af H. F. Hult. XX. 2.
Herbert Spencer, Uppfostran i intellektuelt, moraliskt och
fysiskt afseende, anm. af Carl Sprinchorn. Sigfrid
Almqvist, Tankar med anledning af ämnena för upp-
sats på modersmålet vid afgångsexamen våren 1883.
(—e—), Stockholms läraresällskap. (—g), Karlstads stifts
pedagogiska förening. — m. m.	.

Bibliografi.

Halvorsen. J. B., Norsk Forfatter-Lexikon 1814
—1880. Paa grundlag af J. E. Krafts og Chr. Lan-
ges “Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1856" samlet, re-
digeret og udgivet. Kristiania 1881, 82. Den Nor-
ske Forlagsforening. H. 1—5 à 1 Kr.

För tiden före 1814 ha Danmark och Norge ett
gemensamt författarlexikon i Nyerup och Krafts »Almin-
deligt Literaturlexikon for Danmark, Norge og Island»,
Kobhvn 1820. Särskildt har i Danmark utgifvits af
Erslev »Almindeligt Forfatter-Lexikon for Danmark» med
supplement, omfattande åren 1814—1853, i sex volymer.
Ungefär samtidigt med det danska påbörjades ett lik-
nande för Norge af sorenskriver J. E. Kraft, hvilket
sedermera fortsattes och utgafs af riksarkivar. Chr. Lange,
Kra 1863. På grundvalen af detta verkligen goda
arbete, som sedan några år varit utgånget ur bokhan-
deln, har amanuensen vid universitetsbiblioteket i Kristi-
ania, Herr J. B. Halvorsen, bygt vidare. I sin nya ge-
stalt sträcker sig arbetet till och med 1880.

Fem häften, sid. 1—320, äro tillsammans hittills
komna af Hr Halvorsens författarelexikon, omfattande
Abel—Björnson. Enligt anmälan kommer det i sin hel-
het att utgöra omkring 120 ark, fördelade i häften à 4
ark, således inalles omkring 30 häften. Arbetet är på
samma gång en bibliografi och ett biografiskt lexikon.
Biografierna inskränka sig helt naturligt till att meddela
faktiska uppgifter och äro därför tämligen jämt behand-
lade. Bland dem, som vederfarits en utförligare behand-
ling, märkas: I. Aasen, N. H. Abel 4 sid., L. M. B.
Aubert 6 sid., P. C. Asbjornsen 17 sid. samt Bjornstjerne
Björnson, på hvilken senares lott kommer ej mindre än
32 sid. I den nämda anmälan heter det: »ordnet alfa-
betisk efter Personnavne skal »Norsk Forfatter-Lexikon»
give biografiske Oplysninger om enhver norsk Mand
og Kvinde, der i Tidsrummet fra 1814 til nu, saa-
vidt det er kommet til Udgiverens Kundskab, har op-
traadt som Forfatter, Oversætter eller Udgiver af selv-
stændige Skrifter eller som gjennem betydligere Arbeider
har deltaget i den offentlige Diskussjon i den periodiske
Presse. Til de biografiske Efterretninger, der ligesaalidt
som den bibliografiske Afdeling befatter sig med Kritik
eller Karakteristik, fojes Henvisninger til Kilder, hvor
udforligere Oplysninger om vedkommendes Slægt eller
Liv og Virksomhed er at finde. Efter en lignende Plan
gives saavidt mulig fuldstændige Anforsler angaaende
hver enkelt Forfatteres eller Forfatterindes Skrifter, med
Oplysninger om Tiden for deres Udgivelse eller Offent-
liggjorelser, om Oversættelser deraf, om de Skrifter og
Polemiker, de har foranlediget i Samtiden, og Henvis-
ninger til de Kilder, hvor disse er at finde» o. s. v.
Detta program fullföljer förf, mycket sorgfälligt. Arbe-
tet kan därför med skäl göra anspråk på att betraktas
såsom en »Kildeskrift», i alla händelser såsom ‘en oum-
bärlig handbok i Norges literatur- och personhistoria.
Det är att hoppas, att det statsanslag, som kommit ar-
betet till del och utan hvilket det med all sannolikhet ej
kan föras vidare, ej måtte i någon mån förminskas, Lif-
349	NORDISK REVY 1883—1884.	350

ligt anbefallande arbetet, lemnar anmäl, det nu, i hopp
att efter dess fullbordande få återkomma till detsamma.

.	-	Gust. Stjernström.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 9 februari. Till ledamöter i den komité, som har att
behandla ärendet om understöd från k. Oscar II:s jubelfestdona-
tion, utsagos professorerna Cornelius, Landtmanson, Hedenius,
Sahlin och Thalén.

Kons, beslöt hos universitetets kansler tillstyrka, att för meteo-
rologiska institutionens behof måtte få å astronomiska observato-
riets tomt uppföras en byggnad af sten i hufvudsaklig öfverens-
stämmelse med däröfver upprättad ritning, samt att såsom bidrag
för byggnadens uppförande — hvartill skänkts 5,000 kr. af dispo-
nenten O. J. Widman och ett lika stort belopp från J. Bjurzons
dödsbo — finge af universitetets reservfond utgå dels 4,000 kr.
till byggnadsarbetet och dels 1,000 kr. för införande af gas- och
vattenledningar, och att från reservfonden finge lemnas nödiga för-
skott å donerade medlen...:	;	-	. .

Till ledamöter i den komité, som skall afgifva yttrande och
förslag i fråga om erhållande af nya docentstipendier, valdes på
- förslag af fakulteterna och sektionerna proff. v. Schéele, V. Nord-
ling, Holmgren, Häggström och Fries.	.	-

Kons, medgaf, att äfven för åren 1884 och 1885 må af Stecksén-
.Norbergska universitetsfonden utgå 750 kr. årligen till befordrande
af akad. läsesällskapets ändamål.

På framställning af rektor beslöt kons., att till grosshandlaren
D. Carnegie och konsuln J. J. Ekman skulle, såsom ett ringa be-
vis på universitetets tacksamhet för deras frikostiga stipendie-
donationer vid Gustaf Adolfs-festen 1882, öfverlemnas exemplar i
silfver af den medalj, som slagits till minne af universitetets ju-
helfest år 1877.	-

Den 1 mars. Enligt bref hade kanslern utnämnt förste ama-
nuensen L.Bygdén till v. bibliotekarie och Lidénske amanuensen
grefve E. Lewenhaupt till andre amanuens vid universitetsbiblio-
teket, hvarjämte kanslern tillåtit universitetetatt på arrende från
den 14 d:s till 1896 öfvertaga 7 tunnl. 8,8 kappl. af Upsala slotts
humlegård, afsedt till lekplan,

Sedan docenten A. Noreen blifvit utnämd till innehafvare af
ett rörligt docentstipendium med rätt att åtnjuta detsamma från
och med den 1 sistl. juni, beslöt kons., att docenten Noreen skall
• för höstterminen 1883 återbära det af honom innehafda Filénska
legatet.

Till förändamålet nedsatt komité remitterades frågan om
tillsättning af berörda Filénska legat. -;

Första och tredje amanuenstjänsterna vid biblioteket skulle
kungöras lediga till ansökan.

Som den tid af 3 år, hvarunder docenten E. O. Burman ägde
uppbära ett rörligt docentstipendium, tilländagått med förlidet år,
hade efter remiss fakulteterna och sektionerna inkommit med yt-
tranden och förslag angående stipendiets återbesättande, i hvilket
hänseende teol., jur. och med. fakulteterna anmält, att de icke
hade någon att föreslå till stipendiat, hvaremot humanistiska sek-
tionen hemstält, att doc. Burman på grund af sin fortsatta för-
tjänstfulla verksamhet såsom akademisk lärare måtte för ytterli-
gare 3 år åtnjuta stipendiet, och matem.-naturvetenskapliga sek-
d tionen till innehafvare af detsamma förordat docenten O. Widman,
som i afseende på naturvetenskapliga meriter och lärareverksam-
het vore bland sektionens docenter närmast förtjänt att komma i
åtnjutande af stipendiet. Sedan komitén för afgifvande af utlå-
tanden i fråga om tillsättning af docentstipendier och Filénska
legat afgifvit yttrande, och efter det rektor meddelat, att doc.
Burman för införande i universitetets årsskrift aflemnat ett af ho-
nom författadt arbete om “Kants kunskapslära", hvilket arbete
bure vitne om synnerliga vetenskapliga studier och insikter, en-

hälligt tillstyrkt, att ifrågavarande rörliga docentstipendium måtte
för ytterligare 3 år tilldelas doc. Burman, beslöt kons, hos kan-
slern hemställa, att docenten Burman måtte för nämda tid er-
hålla prolongation å- innehafvandet af stipendiet.

På förslag af humanistiska sektionen utsåg kons. prof. O. T.
Odhner och riksarkivarien C. G. Malmström att jämte prof. S. F.
Hammarstrand afgifva i statuternas § 76 föreskrifvet förberedande
utlåtande om sökandena till e. o. professuren i historia.

Med instämmande i hvad inspektorn för Dicksonska stipendiet,
prof. Rabenius, hemstält, beslöt kons, afslå docenten H. von Fei-
litzens ansökan att få åtnjuta stipendiet äfven under innevarande
vårtermin, ehuru han vistas utrikes dels af hälsoskäl och dels för
studier.	-

En af docenten K. B. J. Forssell såsom innehafvare af Seder-
holms mindre resestipendium afgifven berättelse öfver af honom
företagen resa i Lappland och Norge skulle bland konsistoriets
ledamöter cirkulera.

. Ett af en tillsatt komité afgifvet förslag till nytt reglemente
för biblioteketremitterades till bibliotekarien Annerstedt med an-
modan att i samråd med v. bibliotekarien Bygdén däröfver af-
gifva yttrande.

Den 5 mars. Med bifall till prof. Thaléns förslag beslöt
kons, att låta sig representeras vid universitetets i Edinburgh ju-
belfest och utsåg till representant professor P. T. Oleve.

Juridiska fakulteten.

Den 18 februari. Genom remiss af den 3 januari 1884 hade
det St. akademiska konsistoriet infordrat fakultetens yttrande, huru-
vida fakulteten ville förena sig i ett af filosofiska fakultetens hu-
manistiska sektion framstäldt förslag, enligt hvilket genom tillskott
af universitetets för sådant ändamål disponibla tillgångar vikariats-
arvodena skulle tills vidare så höjas, att vikarie för ordinarie pro-
fessor, som förordnats att sköta såväl föreläsningar som examina,
skulle för höstterminen erhålla 700 kronor och för vårterminen
800 kronor, och, då förordnandet endast skulle gälla föreläsnin-
garna, för hösttermin 550 kronor och för vårtermin 650 kronor,
samt att vikarie för e. o. professor skulle, då med förordnandet
vore förenad examensskyldighet, erhålla 600 kronor för hösttermin
och 700 .kronor för vårtermin, och då examensskyldighet ej in-
ginge i förordnandet, 450 kronor för hösttermin och 550 kronor
för vårtermin.

Detta ärende tog nu fakulteten i öfvervägande, och emedan
enligt fakultetens åsigt det icke borde ifrågasättas att genom till-.
skott af universitetsmedel förhöja vikariatsarvoden, som genom de
i faststäld stat bestämda tjänstgöringspenningar anvisats, äfven om
dessa måste anses vara altför låga, annat än för det fall, att på
grund af tjänstgöringspenningarnas otillräcklighet nödigt biträde
för undervisningens upprätthållande icke skulle kunna erhållas
utan arvodets höjande genom särskildt tillskott, som också redan
nu enligt Kongl. brefvet den 30 november 1876 kunde i särskilda
fall ifrågakomma, och då båda de inom fakulteten anstälde do-
center åtnjöte fasta docentstipendier och sålunda vore skyldige att
bestrida vikariatstjänstgöring utan annan godtgörelse än den, som
tillkomme vikarie enligt samma Kongl. bref, fann fakulteten sig
för närvarande sakna anledning att förena sig uti humanistiska
sektionens hemställan.

Fakulteten ansåg sig hafva så mycket mindre skäl att förena
sig uti det ifrågavarande förslaget, som enligt fakultetens mening
däremot i åtskilliga punkter särskilda betänkligheter kunde fram-
ställas. Fakulteten ville sålunda särskildt anmärka, att det syntes
olämpligt att, såsom förslaget afsåge, anvisa höjda vikariatsarvo-
den åt hvarje vikarie oberoende af, huruvida denne vore e. o. pro-
fessor eller annan med fast aflöning försedd tjänsteman vid uni-
versitetet, docent med docentstipendium eller annan docent, att då
man ansett sig böra frångå grundsatsen, att vikarie borde helt
och hållet aflönas med tjänstgöringspenningar,. som den tjänstle-
dige måste afstå, intet skäl syntes förefinnas att bestämma högre
arvode för vikariat för ordinarie professor än för vikariat för e. o.
professor, om nämligen bådas förordnanden vore lika omfattande,
att förslaget utan skäl anvisade större belopp åt vikarie för hvarje
månad under hösttermin än under vårtermin, samt att den före-
slagna bestämmelse, enligt hvilken vikarie, som upprätthölle ledig
ord. professur, icke i något fall skulle erhålla något tillskott till de
med denna professur förenade tjänstgöringspenningar, syntes kunna
i särskilda fall medföra obillighet vid tillämpningen.
351	NORDISK BEVY 1883—1884.	352

Filosofiska fakultetens
Humanistiska Sektion.

10 Mars beslöt sektionen anmäla doc. A. Noreen till er-
hållande af kon. Oscar II:s jubelfestpris på grund af hans arbete
Fårömålets ljudlära.

— Sektionen tillstyrkte fil. lic. K F. Niléns ansökan att blifva
anstäld såsom docent i latinska språket vid" härvarande uni-
versitet.

Matemat. Naturvet. Sektionen.

29 Febr, tillkännagafe, att kanslern d. 28 januari för en tid
af 3 år utnämnt doc. C. Bovallius till innehafvare af ett rörligt
docentstipendium,

och att kansl. d. 2 febr, beviljat e. o. prof. G. Dillner tjänst-
ledighet under innevarande vårtermin samt förordnat docenten,
lektorn M. Falle att uppehålla hans föreläsningsskyldighet under
samma tid.

S. d. Uppsatte sektionen doc. 0. Widman å förslag till ett
ledigt rörligt docentstipendium.

6 Mars beslöt sektionen anmäla doc. A. N. Lundström till
erhållande af kon. Oscar II:s jubelfestpris för hans arbete "Die
Anpassungen der Pflanzen an den Regen und den Thau“.

Landsmålsföreningarna.

Lördagen den 23 februari bade landsmålsföreningarna
i Upsala sin sedvanliga årsfest på Gillets öfre våning.
Denna, den fjärde af de fester, till hvilka en större all-
mänhet ägt tillträde, hade att glädja sig åt ett lika lif-
ligt deltagande som de föregående och fylde synbarligen ej
mindre än dessa sin uppgift att tjäna som äggelse för
föreningarna själfva och till att utbreda kännedom om och
intresse för folkets andliga minnen utom föreningarna.
Efterfrågan efter biljetter var till och med större än van-
ligt, så att nära 300 dylika, som såldes i Akademiska
bokhandeln, inom mindre än en timme voro utsålda. Den
' egentliga festen, som varade kl. 71/,—10 e. m., räknade
530 åskådare och åhörare. Som gäster voro inbjudna'
universitetets kansler, frih. L. de Geer, prokanslern, är-
kebiskop Sundberg, rektor prof. Sahlin, landshöfdingen
grefve Hamilton, professorerna Holmgren, Nyblom och
Richert, docenterna Tamin och Noreen, vidare biblioteka-
rien d:r R. Bergström och amanuensen d:r O. Montelius
från Stockholm, kamarherre Djurklou från Örebro, med
fruar, samt medlemmar af riksdagen. Af de inbjudna voro
dock några* af olika anledningar hindrade att komma.
Bland de närvarande var det för föreningarna en särskild
glädje att se kanslern.

Festen inleddes som vanligt med ett populärt veten-
skapligt föredrag, denna gång af docenten Schtick Om
den vandrande juden. Föreläsaren visade på ett öfver-
tygande sätt, att denna i folkböcker vidt spridda legend
ytterst leder sitt ursprung från Kristi ord Matth. 16: 28
o. Joh. 21: 20, tillämpade på Johannes och sedan i medeltids-
traditionen sammanstälda med berättelsen om en jude, som
misshandlat eller förolämpat Kristus. Festens program
upptog i det hela 11 nummer, efter det 6:te skilda af
20 minuters uppehåll. I hvardera afdelningen ingick ett
dramatiskt stycke, i den första Staffasjungning ledd af
hr Nyblin (Herodes) och återgifvande en vida spridd folk-
sed, sådan den ännu finnes i Närke. Ansatser till folkdra-
matik finnas som bekant i åtskilliga lekar och folkbruk;
men knappast torde det förut ha varit kändt, att någon-
ting i dramatiskt afseende så pass utfördt fans bland

folket som den nu uppvisade Staffanssjungningen. I den-
samma uppträdde 11 personer, nämligen en stjärnförare,
kung Herodes, kungens betjänt, två soldater, de tre vise
män, Judas, samt värdfolket (man och hustru). I andra
afdelningen framstäldes ett marknadsuppträde på en gäst-
gifvaregård i Halland, författadt af hr Bondeson och med
mycken talang och naturtrohet återgifvet af honom samt
hrr Rosén och Wadman. Till det bästa hörde utan tvif-
vel dansnumren, med elegans och säkerhet utförda
af hrr Sundström och Elfström. Två dalkarlars sampråk
om frieri och husbondväldet undgick förmodligen en eller
annan i följd af målens svårbegriplighet. Herr Peders
sjöresa, jämte en annan visa, föredragen af Rosén, gjorde
god verkan. Hr Bondeson spelade fiol med känd
färdighet, men uppträdde ej denna gång som berättare.
Som sådan utmärkte sig däremot ej mindre än vid före-
gående tillfällen hrr Palmær och Thorsén, i synnerhet den
förre. Andra afdelningen inleddes med ett mera jämt
stycke om Hur Bellman bledde hofnarr.

Om programmet i dess helhet kan anmärkas, att det
var jämförelsevis ensidigt. Sådant beror emellertid på
den växlande tillgången och kan ej fullständigt förebyggas.
För de flesta deltagarna voro numrerade sittplatser be-
redde. De yttre sceniska anordningarna måste med nöd-
vändighet blifva något primitiva. En enkel teaterfond på
en upphöjd estrad måste föreställa både Närkesstugan,
däri Staffansdrängarne uppträda, och gästgifvarestugan i
Krogsered. Efter festens slut serverades sexa för de
manliga gästerna och ett antal öfriga deltagare, hvarefter
samkvämet ytterligare fortsattes med föredrag och visor,
skålar och samspråk ett par timmar. Inkomsten, som ännu
ej är noggrant känd till beloppet, disponeras af förenin-
garnas samfälda utskott.

Lund.

Examina.

Medicinsk kandidatexamen blef den 13 februari aflagd af Hj.
Ringberg, kalm. och den 27 s. m. af W. Carlsson, sk.

Större Konsistoriet.

Prof. O. J. Ask är utsedd till representant vid sekularfesten
vid universitetet i,Edinburgh.

Kongl. Maj:t har den 18 februari bifallit konsistoriets hem-
ställan att få för en köpeskilling af 10,500 kr. till Lunds dom-
kyrka försälja det invid domkyrkan belägna och till musikkapell
hittills använda hus för att med sagda köpeskilling bidraga till
betäckande af kostnaderna för den nya byggnad, i hvilken gym-
nastik och musikkapellet nu .är inhyst.

Till docent i medeltidens kyrkohistoria är den 18 febr, för-
ordnad docenten i semitiska språk, lektorn, teol. kandidaten, fil.
d:r A. M. Malmström.	• _

På . matematisk-naturvetenskapliga sektionens »hemställan har
kanslern medgifvit, att docenten P. Claeson må för en tid af yt-
terligare tre år innehafva det vid sektionen fästade docentsti-
pendiet.	,

Grenom kongl. bref har docenten P. Fahlbeck af 1884 års an- -
slag till resestipendier samt läroböckers och lärda verks utgifvande
fått sig tilldelade 600, kronor såsom bidrag till bestridandet af
kostnaderna för hans utgifna arbete: “La royauté et le droit royal
francs" m. m.	Magnus Billing.

Köbenhavn.

Konsistorium .har som gave modtaget et exemplar î sölv af
en medaille, der ved sammenskud af mænd og kvinder i næsten
353NORDISK REVY 1883—1884.	354

alle europæiske stater er præget i Wien i anledning af Franz von
Miklosiehs 70:de födselsdag.

Komiteen for den internationale lægevidenskabelige kongres,
der vil blive holdt i Kjöbenhavn i dagene fra d. 10—16 aug. d.
a., har andraget konsistorium om, at universitetets festsal og au-
ditorier maa blive stillede till kongressens raadighed til afholdelse
af videnskabelige- moder eller sammenkomster af en solen karak-
ter. Konsistorium har hertil meddelt sit samtykke. :

•	Examina.

Konsistorium har ved cirkulære til fakulteterne af 11 febr.
udtalt, at det, efter hvad ministeriet for kirke- og undervisningsvæ-
senet ved en given lejlighed har resolveret, maa anses som en regel,
der gjælder for alle fakulteter og anvendes paa alle examina, baade
forberedende og embedsexamina, at det tilkommer det paagjælden-
de fakultet, naar det finder, at omstændighederne tale derfor, at
dispensere fra den i universitetets fundats af 7 maj 1788 I § 11
opstillede fordring om, at den, der vil indstille sig til nogen uni-
versitetsexamen, skal have hört de befalede forelæsninger.

Den 23 febr, slutte des en magisterkonferens i mathematik,
ved hvilken der tilkjendtes cand. phil. S. A. Christensen admissus.

Den juridiske examen for utstuderede er i januar og februar
bestaaet af i alt 38 examinander, af hvilke 17 erholdt „bekvem",
21 „ej ubekvem", den farmacevtiske examen af 20, af hvilke 15
erholdt Laud, 5 Haud.

Akademiske grader.

. Doktorgraden i filosofi er d. 5 febr, erhvervet af assistent ved
den kgl. veterinær-og landbohöjskole Alfr. Lehmann. Afhandling :
„Farvernes elementære æsthetik, en objektiv psykologisk undersö-
gelse". Opponenter: prof. Höffding og doo. Kröman.

Doktorgraden i medicin erhvervedes d. 14 febr, af cand. med.
& chir. H. P. Orum. Afh.: „Kemiske studier over ovariecystevæd-
sker med særligt hensyn til den diagnostiske punktur". Opp.: prof.
Panum og lektor Lange.

Doktorgraden i lovkyndighed er d. 28 febr. erhvervet af
cand.-jur. Carl Torp. Afh.: „Besiddelsen og dens betydning i ret-
lig henseende". Opp.: proff. Matzen og Lassen.

Legater og stipendier.

Afdöde professor ved universitetet, dr. theol. C. Hermansen
og hustru E. K. M. Hermansen, födt Secher, havde ved testamente
fastsat, at en kapital af 60,000 kr. skulde, efter at nogle i testa-
mentet nævnte personer, hvem rentenydelsen for deres lifstid var
tillagt, vare afgaaede ved döden, anvendes til at fundere et legat
til enker efter universitetslærere og til theologiske studenter ved
Kjöbenhavns universitet. Efter den af executores testamenti un-
der 9 novbr. 1883 oprettede fundats, der d. 7 febr, ad mandatum
er blevet forsynet med kgl. stadsfæstelse, skal 1/s af denne kapital
(i 4 lige store portioner) anvendes til bedste for enker efter uni-
versitetslærere :—; i normeréde pladser eller extraordinære docen-
ter—, 2/3 (i 8 lige store portioner) till understöttelse for theo-
logiske studenter.

: Det Kongelige Danske Videnskabernes Sel-
skabs Prisopgaver for 1884.	.

Den historisk-filosofiske Klasse.

Historisk Prisopgave. (Pris: Selskabets Guldmedaille.)

Skjondt det er bekjenät, at efter de odelæggende Krigsaar
1657—60 og Enevældens Indforelse her i Landet en ikke ringe
Del af den gamle Adels Besiddelser paa forskjellige Maader gik
ud af dens Hænder, og Gaardene fik nye Ejere, er dette Forhold
dog ingensinde gjort til Gjenstand for en indgaaende Under-
sogelse. Det er utvivlsomt, at naar en saadan blev foretaget
med Benyttelse ikke blot af de almindelig tilgængelige, trykte
Kilder, men ogsaa af de hidtil enten ubenyttede eller utilstrække-
lig benyttede haandskrevne Kilder (særlig Landstingenes Justits-
og Panteprotokoller), vilde den kunne yde vigtige Bidrag til Op-
lysning om de indgribende Forandringer i mange Forhold, der
indtraadte efter 1660. Hvor onskeligt det end vilde være at se
de omtalte Forandringer i Ejendomsforholdene oplyste for hele Lan-
det, vil dog ogsaa en grundig Unders^gelse med Hensyn til en

enkelt storre Del af dette kunne give vigtige Oplysninger, og idet
det erkjendes, at der indenfor det Tidsmaal, som kan indrommes
til Besvarelsen af et Prissporgsmaal, ikke kan stilles Fordring til
en videre rækkende Undersogelse, udsætter Videnskabernes Selskab
folgende Prisopgave :

Hvilke Forandringer kunne paavises at være foregaaede i Ti-
den fra 166'0 til 1700 i en enkelt större Del af Danmark med
Hensyn til Besiddelsen af det tidligere fri Jordegods, og hvilke
Resultater kunne deraf udledes med Hensyn til Opfattelsen af de
i dette Tidsrum intraadte Forandringer i de sociale og okonomiske

Tilstande? •

For det Schouske Legat. (Pris: 400 Kr.) '

Medens man i den græske Oldtids Fremstillinger af mytho-
logiske Personer plejer at tænke sig i det mindste for de fleste
Guders Vedkommende en tilgrundliggende og for alle Fremstil-
linger fælles Typus, viser en nærmere Betragtning af Monumen-
terne ikke blot fra forskjellige Steder, men ogsaa fra samme Sted
saa store Forskjelle, at Enheden undertiden synes nær ved at for-
svinde. En nojaktig Undersogelse af saadanne Billedrækker med
deres indre Variationer, f. Ex. af Zevshovedet paa Monterne fra
Elis, og en Sammenligning af disse Variationer med den græske
Billedkunsts almindelige Udvikling, synes fortrinlig egnet til at
bringe Klarhed om, hvad der med Rette bor forstaas ved mytho-
logiske Typer, særlig Gudetyper, og til at regulere den nyere
Videnskabs Opfattelse af dette Begreb.•

I Erkjendelse heraf udsætter Selskabet en Sum af 400 Kr.
som en Belonning for en fornemmelig paa Monterne grundet Be-
handling af Sporgsmaalet om Gudetypers Realitet og Betydning
hos Grækerne.

Den mathematisk-naturvidenskabelige Klasse.

Mathematisk Prisopgave. (Pris: Selskabets Guldmedaille.)

I et system af lineære Ændringer i Planen, besternte ved
us1 — aæ + by + cz
uy1 = ax + by +
uz1 = az® + b2y + C22,
kunne vi tænke os udsondret saadanne, for hvilke Koefficienterne
tilfredsstille visse betingelser. Vi ville da sige, at disse danne en
Gruppe, dersom to af Ændringerne, udforte efter hinanden, kunne
erstattes ved en tredje, og dersom man for enhver Ændring ogsaa
finder den omvendte Ændring. Af bekjendte Grupper kunne vi
nævne den fuldstændige, det vil sige Gruppen af alle lineære
Ændringer, Gruppen af saadanne Ændringer, ved hvilke den uen-
delig fjerne Linie bliver liggende, af saadanne, der ikke forandre
Afstanden mellem to hvilkesomhelst Punkter, af saadanne, der ikke
forandre Vinkler eller Areal o. s. v. I Almindelighed maa alle de
Ændringer, der ikke forandre en given Funktion, danne en Gruppe.
Omvendt kan man soge saadanne Funktioner, som ikke ændres af
en given Gruppe, og for saa vidt der er saadanne af en simpel
Natur, maa Gruppen kunne danne Grundlaget for interessante geo-
metriske Undersogelser. Lignende Betragtninger kunne anstilles
for Rummets Vedkommende.

Et saadant Undersogelsesprincip er i Virkeligheden klart og
bestemt fremsat endog i et videre Omfang end her, hvor vi kun
have talt om lineære Ændringer (se F. Kleins Program ved Til-
trædelsen af det mathematiske Professorat i Erlangen 1872), og
det er lagt til Grund for vidtrækkende Undersogelser. Disse have
imidlertid for en stor Del algebraiske eller funktionstheoretiske
Formaal, medens Principet har faaet færre rent geometriske An-
vendelser. Selskabet udsætter derfor sin Guldmedaille for et Arbejde,
der gaar ud paa at give den almindelige Theori for Grupper af
lineære Ændringer i Planen og Rummet .og for Dannelsen af hertil
hörende Undergrupper, og som, paa Grundlag af udmærkede Under-
grupper, opnaar at sætte bekjendte plan- eller rum-geometriske
Forhold i en ny og frugtbar Belysning eller at vinde belt nye
Resultater.

Kemisk Prisopgave.(Pris: Selskabets Guldmedaille.)

Chloroformets Dannelse ved Indvirkning af Chlorkalk paa
Alkohol er en kemisk Procès, som udfores i stor Maalestok; ikke
desto mindre er Processens Enkeltheder ikke noje kjendte. Sel-
skabet udsætter derfor sin Prismedaille for en paa selvstændige
355	NORDISK REVY 1883—1884.	356

Undersogelser grundet fyldestgjorende Tydning af denne Proces i
dens Enkeltheder.

For det Thottske Legat. (Pris: 400 Kr.)

Der enskes en Undersogelse af de danske arter af Rund-
orme-Familien Anguillulin æ, som have Betydning for vort Land-
brugs Kulturplanter (Hvede, Klover, Roer o. s. v.). Undersogelsen
maa fornemmelig have deres Udviklings- og Livsforhold for 0je
og tage særligt Hensyn til Jordbundens naturlige Beskaffenhed og
Kulturtilstand. Oplysende Præparater af de forefundne Arter og
af de angrebne Plantedele maa medfolge Besvarelsen i tilstrække-
ligt Antal. Der indrommes en Frist til 31te Oktober 1886.

For det Classenske Legat.(Tidligere udsat 1881; Pris : indtil

*	600 Kr.)

Om de fleste af de her i Landet almindelige Ukrudtsplanters
Livsforhold foreligger der allerede mange Oplysninger spredte
rundt om iforskjellige botaniske Skrifter; men der savnes endnu
et samlet Arbejde, og det er endnu langt fra, at alt er kjendt
saaledes, at deres Optræden overfor og deres Kamp med vore
sædvanlige i Marken dyrkede Planter derved til fulde kan forstaas.
Selskabet onsker derfor at fremkalde Undersogelser over de for
det danske Agerbrug i dets nuværende Form vigtigste blomster-
bærende Ukrudtplanters Lifshistorie, navnlig med Hensyn til deres
Formerings- og Udbredningsmaader, deres Övervintring, deres Fros
Evne til at bevare Spirekraften under forskjellige Forhold (f. Ex.
Temperatur, Fugtighed, Jordbund m. m.), hvilke Unders^gelser
kunne tjene til Belysning af forskjellige andre Sporgsmaal, f. Ex.,
hvorfor visse Ukrudtsplanter ere fælles for flere Sædarter, andre
derimod udelukkende holde sig til en enkelt Art, hvorfor de op-
træde med forskjellig Kraft i forskjellige af Landets Egne, samt
hvorledes de bedst kunne bekæmpes af Agerbrugeren. Endelig
vilde det ogsaa være onskeligt, om de Oplysninger, som det er
muligt at samle om, naar, hvorfra og paa hvilke Maader de for-
skjellige Arter ere indvandrede her i Landet, bleve bragte til
Veje, fordi de vilde kunne have Betydning saa vel i kulturhistorisk
som plantegeografisk Henseende. Selskabet udsætter derfor en
Pris af indtil 600 Kroner for det Arbejde, der i en til Tidsfristen
passende Begrænsning leverer væsentlige Bidrag til Lysningen af
de her antydede Sporgsmaal.

Besvarelsen af Sp^rgsmaalene kunne i Almindelighed være
aff att e de i det latinske, franske, engelske, tyske, svenske eller
danske Sprog. Afhandlingerne betegnes ikke med Forfatterens
Navn, men med et Motto, og ledsages af en forseglet Seddel, der
indeholder Forfatterens Navn, Stand og Bopæl, og som bærer
samme Motto. Selskabets i den danske Stat boende Medlemmer
deltage ikke i Prisæskningen. : Belonningen for den fyldestgje-
rende Besvarelse af et af de fremsatte Sporgsmaal, for hvilket ingen
anden Pris er nævnt, er Selskabets Guldmedaille, af 320 Kroners
Værdi.

Med Undtagelse af Besvarelsen af den for det Thottske Legat
udsatte Opgave, for hvilken Indleverings fristen först udlober 31te
Oktober 1886, indsendes Pris skrifter ne inden Udgangen af Ok-
tober Maaned 1885 til Selskabets Sekretær, Professor
Dr., H. G. Zeuthen. Bedommelsen falder i den paafolgende
Februar, hvorefter Forfatterne kunne faa deres Besvarelser tilbage.

Helsingfors.

Större konsistoriet.

19 jan. På förslag till prof, i pedagogik och didaktik upp-
fördes e. o. prof. F. J. Perander och till prof, i finsk, rysk och
nordisk historia doc. frih, E. G. Palmén.

26 jan. Proff. i matematik, E. Neovius, och i kirurgisk kli-
nik, F. Saltzman, installerades i sina ämbeten och intogo säte i
konsistorium.

Till representant vid universitetets i Edinburg 300 års fest
utsåg kons, genom omröstning e. o. prof. O. Donner och beslöt
kons, därjämte aflåta en lyckönskningsskrifvelse på latinska språ-
ket till nämda universitetet.

Såsom representant för universitetet vid den arkeologiska
kongress, som instundande sommar kommer att hållas i Odessa,
utsåg kons, likaledes genom omröstning e. o. prof. J. R. Aspelin.

Ett ledigt understöd för unga literatörer (800 mark pr år)
bortgafs åt fil. mag. Th. Homén.

16 febr. Res eun der stö det för unge ackusjörer (2,000 mark),
hvilket bortgifves hvartannat år, tilldelades ende sökanden dir G.

Heinricius.	‘

Mindre konsistoriet.	•

19 jan. Meddelades, att H. M:t med anledning af Finlands
ständers petition i ärendet, beviljat ett årligt anslag af 18,000
mark för universitetets bibliotek. Hittills har anslaget för denna
inrättning utgått med endast 6,000 mark pr år.

16 febr. Kanslern hade bifallit till kons, anhållan att för en
summa af 3,100 mark få inlösa aflidne d:r Reinholm’s efterlemnade
samling af arkeologiska föremål, hvilka komma att till hist.-
etnogr. museet öfverlemnas.

T. f. vice kansler meddelade i bref till kons., att kanslersäm-
betet under minister-statssekreteraren Brunn’s tjänstledighet skötes
af minister-statssekreterare-adjointen generallöjtnanten C. Ehrn-
rooth.

Till adjungerad ledamot i den icke fullsuttna juridiska fakul-
teten utsågs prof. Rein.

Till docent i matematik föreslogs, på framställning af fys.
mat. sektionen, d:r Hj. Mellin.

Till t. f. laborator vid fysiologiska laboratorium utsågs fil.
mag. N. Sundman.	.

Till extra biträde vid kemiska laboratorium antogs fil. kand.
J. A. Forsström.

Afskedsansökan hade inlemnats af prof, i patologisk anatomi
och statsmedicin O. Hjelt.	-

E. o. prof. J. R. Aspelins anhållan om en löneförhöjning af
2,000 mark pr år under tre års tid afslogs.

På anhållan af prof. Johansson beviljade kons, medel ur
tryckningsfonden för bestridande af tryckningskostnaderna för en
af nämde prof, författad granskning af finska psalmboksförslaget.

.	. Edv. Hjelt.

Innehåll:

Myrberg: Ett ord i edsfrågan.

Voigt: Die XII Tafeln. B. I.

Berger: Tillsynen å förmyndares förvaltning.

Adamy: Architektonik der Altchristlichen Zeit.

Tikkanen: Der malerische Styl Giotto’s.

Sedlmayer: Ovidi Carmina selecta.

Güthling: Ovidi Fasti.

Tobler: Vom französischen Versbau.	•

Franck: Mittelniederländische Grammatik.

Franz: Die lateinisch-romanischen Elemente im althochdeutschen.

Kristensen : Skattegraveren.	.

Mansion & Neuberg: Mathesis.:

Lilliehöök: Magnetiska observationer.

Thalén: Jordmagnetiska bestämningar.

Knudsen: Latinskole uten latin.

Halvorsen: Norsk Forfatter-Lexikon.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kobenhavn, Helsingfors).

I bokhandeln har nyss utkommit:
' UNDER
THE AUGUST SHADE

OF
GERMAN UNIVERSITIES

BY

K. M. THORDÉN.

Pris. 2 kr.
N:r 12.31 Mars 1884.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. 7. Alin, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendiäcson, Doc. %. E. Berggren,
Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M..G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. %. Boëthius, Doc. A. L. Bygdén, Prof.
P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.
H. von Feilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. T. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henscken, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Heffding, Doc. O. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. E. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. X. A. Lundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. E. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Schéele, Doc. y. H. E. Schäck, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. E. Sundelin,
Doc. A. L. A. Söderblom, Doc. y. H. Théel, Doc. P. 7. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

utgifven af	•

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

FÖRLÄGGARE: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA, R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Juridik.

Kôersner, V., Politiskt handlexikon. Sthlm 1883.

J. Seligmann & C:i. Pris: 3,25.-

Af den samling facklexika, som efter tysk förebild
— Meyers Fachlexika — hos oss börjat utgifvas, är
Kôersners Politiska handlexikon det andra, som före-
ligger färdigt. Tanken att genom dylika små hand-
böcker erbjuda den kunskapssökande allmänheten tillfälle
att utan större svårigheter kunna i korta och koncen-
trerade artiklar inhämta upplysningar i hvarjehanda äm-
nen är helt visst synnerligen lycklig. Och särskildt bör
ett politiskt handlexikon vara en mycket tidsenlig bok,
då ju politik af hvarjehanda slag i vår tid spelar en så
förherskande roll i det dagliga lifvet, har en sådan be-
tydelse för hvars och ens tankar, samtal och åtgöranden.
Men till följd häraf blir uppgiften ingalunda lätt för en
förf, som skall utarbeta en dylik lätt användbar, upp-
lysande och tillförlitlig hjälpreda för den stora allmän-
heten.

Först och främst måste framställningen vara lätt-
begriplig på samma gång som kortfattad. Och i detta
afseende har herr Kôersner ganska väl löst sin uppgift.
Därjämte måste förf, kunna beherska sitt vidlyftiga ämne:
han måste hafva gjort fullt klart för sig, hvad som måste
i handboken upptagas, och hvad som kan uteslutas, så
att detta ej kommer att bero af tillfälligheter och arbetet
genom ojämnhet blifva mindre användbart; han måste
ovilkorligen förfoga öfver tillräckliga insikter för att kunna
gifva en sådan affattning åt de korta artiklarna, att de
icke blifva vilseledande eller intetsägande i stället för
upplysande; till sist är det ett oundgängligt kraf, att
synnerlig omsorg ägnas åt uppsatsernas granskning, ty i
sammanträngda framställningar insmyga sig särdeles lätt
otydligheter, oegentligheter och små fel af hvarjehanda
slag. Herr Kôersner har gått till sitt värf väl rustad
med kunskaper i åtskilliga stycken; han har också haft

till sitt förfogande goda förarbeten dels i Nordisk familje-
bok, som så flitigt anlitats, att ej blott numera förål-
drade uppgifter utan, äfven där undantagsvis förekom-
mande felaktigheter gå igen, dels ock i Baumbachs Staats-
Lexikon i Meyers serie. Och dock kan hans arbete inga-
lunda sägas motsvara förväntningarna, näppeligen ens
billiga och välgrundade anspråk. .

Att fordra, att ett sådant handlexikon i första
upplagan skulle vara monstergilt och felfritt, vore orim-
ligt. Därför vill också anm. endast i förbigående an-
märka, att planen för artiklars upptagande och ute-
slutande borde hafva varit mera bestämd och syste-
matisk. Man borde väl icke ha saknat sådana artik-
lar som Borgerskap, Bärgverkstionde, Förlagsinteckning,
Förman, Häradshäkte, Legostadga, Notarius publicus,
Tingshusbygnad m. fl.; Vänstern borde väl ha hugnats
med särskild artikel lika väl som Högern och Cen-
tern. Betänkligare är, att felaktiga och vilseledande
definitioner samt oriktiga uppgifter förekomma i större
myckenhet, än man kan anse tillbörligt, huru väl man
än uppskattar de stora svårigheter, förf, haft att öfver-
vinna vid utarbetandet. Till stöd för uttalandet må här
anföras några bland de anmärkningar, som anm. vid ar-
betets genomläsande antecknat.

Att återgifva autonomi med själfstyrelse . är mindre
riktigt; det innebär, såsom förf, sedermera i art. fram-
håller, befogenhet för särskilda områden eller samhälls-
grupper i en stat satt på egen hand stifta lag för sig
själfva. Art. Afgift och Beskattning stå i strid med hvar-
andra. I den förra skiljes mycket riktigt afgift från
skatt, men i den senare låter förf, utan skäl beskatt-
ning beteckna påläggande såväl af afgifter som skatter
och förledes därigenom till en visserligen originell men
tämligen meningslös kritik af. grundsatsen, att beskatt-
ningen skall drabba hvarje samhällsmedlem i förhållande
till hans förmåga att bära densamma. I ärkebiskopsvat
deltaga icke (s. 30) alla konsistorierna jämte ärkestiftels
359 NORDISK REVY 1883—1884.360

presterskap, utan endast consistoria ecclesiastica och det
akademiska konsistoriet i Upsala. I artikeln Centrala
ämbetsverk och styrelser borde hafva angifvits de olika
former, under hvilka dessa arbeta; där borde hafva på-
pekats skilnaden mellan verk med fullständigt tillämpadt
kollegiesystem, de verk, hvilka helt och hållet äro ord-
nade efter enrådighetssystemet, och de verk, med afse-
ende å hvilka båda systemen äro tillämpade. Rörande
denna viktiga sak lemnar förf, hvarken på detta ställe
eller i art. Byråkrati och Kollegium någon upplysning,
utan man måste förledas att tro, att alla de centrala
verk, som ej äro inrättade efter kollegiesystemet och så-
som sådana angifvas i art. Kollegium, skulle vara efter
enrådighetssystemet ordnade styrelser. I art. Medicinal-
styrelsen säger emellertid förf., att denna är ett kollegialt
verk, fastän den ej nämnes bland kollegierna. I själfva
verket handläggas ju ärendena dels kollegialt dels efter
enrådighetssystemet såväl inom Armé- och Marinförvalt-
ningen som Medicinalstyrelsen och Statskontoret; endast
med afseende å det sist nämda verket är förf:s redo-
görelse i detta afseende tillfredsställande. Bland general-
direktörerna borde väl äfven Statskontorets chef ha upp-
räknats. Att såsom förf. (sid. 150) säga, att härads-
rätterna äfven »i mer eller mindre grad» äro ordnade
efter kollegiala systemet, är väl något djärft. Till en
persons civilstånd räknas väl näppeligen hans egenskap
af äkta eller oäkta barn. I art. Dombok saknas bland
småprotokollen förlagsinteckningsprotokoll. Egoutbyte kan
ifrågakomma äfven i andra fall, än då rättande af rå-
skilnader mellan hemman och byar afses. Bland fiskaler
borde väl äfven landtmäterifiskalen ha nämts. Såsom
forenser i ett land räknas ej blott de utländingar, som
där besitta fast egendom, utan äfven de, som för öfrigt
där drifva näring. Kronobrefbäringsbesväret är numera
afskaffadt. Monopol är ej blott en af staten tillerkänd
uteslutande rätt att inom landet producera och sälja en
vara; det finnes äfven s. k. naturliga och faktiska mo-
nopol, som bestå utan något särskildt rättsligt skydd.
Då förf, anser hvarje monopol ovilkorligen förkastligt,
synes han hafva glömt patentinstitutet, som han ej synes
vilja fördöma. Såsom exempel för haltande myntstandard
borde väl förf. (sid. 198) hällre hafva anfört Frankrike än
Tyskland, hvilket land endast i ringa grad lider af hal-
tande myntfot. Pappersmynt definierar förf, på olika sätt
sid. 199 och 217; den senare definitionen är uppenbarli-
gen oriktig, ty det viktigaste slaget af pappersmynt är
just s. k. oinlösligt pappersmynt. Omyndig kan äfven
mö vara efter fylda 25 år, om hon nämligen själf önskar
det; hvar och en som af vanvett, slöseri eller andra or-
saker ej kan vårda sin egendom, är ej utan vidare omyn-
dig; om dylik anledning finnes, må han af vederbörlig
domstol förklaras omyndig. Riksbankens grundfond är nu-
mera bestämd till 35 mill. kr. När förf, i art. Socialism
säger, att »såsom socialistiskt parti kallas socialisterna
socialdemokrater samt delas i två grupper: anarkister
(kommunister) och statssocialister», så röjer förf, bristande
kunskap om, hvad som menas med statssocialister och
anarkister. Statssocialisterna äro icke någon afdelning
af socialdemokraterna, ehuru af dessa finnas flere skilda
grupper utom anarkisterna.

Bland förf:s mindre lyckade definitioner må anföras
följande: »Folk, dels sammanfattningen af alla till en stat
hörande mänskor, dels endast de individer i en stat,
hvilka stå i undersåtligtförhållande, i motsats till rege-
ringen» (!?); -»Personella skatter kallas dels i allmänhet
sådana skatter, som träffa personer direkt, dels särskildt
sådana, som träffa personer indirekt utan afseende å deras
förmögenhet» (?); »Stående här, den här, som ständigt är
sammandragen till hela sin styrka» (!). Säger man, att
dessa definitioner äro både mindre upplysande och mindre
exakta, så torde man ej fälla för strängt omdöme. Så-
som felaktiga eller oegentliga definitioner må ytterligare
påpekas Lagfart, Qvotitetsskatt, Remedium, Slagskatt m. fl.

Det må nu vara nog med anmärkningar. Vi önska,
att förf, snart måtte blifva i tillfälle att ägna sitt arbete
en omsorgsfull öfverarbetning och granskning, så att det
i förbättradt skick må bidraga att höja vårt folks politi-
ska bildning. Genom god typografisk utstyrsel och gan-
ska billigt pris har förläggaren gjort sitt bästa för att
bereda boken stor spridning.

K. H. B.

Filosofi.

Hoffding, Harald. Formel Logik. Til Brug
ved Forelæsninger. Kbhvn. P. G. Philipsen 1884. 32
s. 8:0. ■ ,

Detta lilla arbete har närmast framkallats genom
behofvet af att vid förf:s föreläsningar vid Köpenhamns
universitet till åhörarnes ledning ha att tillgå några
trykta grundlinier. Och häraf förklaras den skema-
tiska korthet, hvartill förf, altigenom inskränkt sig.
Genom sin enkelhet och lättfattlighet egna sig också
dess antydningar väl för detta pedagogiska syfte.

Men äfven utanför hans åhörares krets torde arbe-
tet vara förtjänt af uppmärksamhet, och det särskildt här
i Sverge, såsom det första försöket inom den nordiska
vetenskapliga literaturen ätt inom logiken tillämpa den
af Leibnitz först grundlagda och sedan af engelska tän-
kare, särskildt Jevons, utbildade identitetsmetoden, i mot-
sats mot den hos oss ännu allenaherskande gamla Ari-
stoteliska subsumtionslogiken.

Skilnaden mellan dessa båda olika logiska system
grundar sig på, att Aristoteles fattade omdömet från
begreppsomfångets synpunkt, såsom en subsumtion sålun-
da af ett enskildare (subjektet) under ett allmännare
(predikatet) ; under det att däremot Leibnitz närmast
utgår från innehållsförhållandet, fattande kopulan såsom
angifvande identitet mellansubjektet och predikatet.
Tankegången i omdömet enligt den Aristoteliska logiken
är sålunda: ”S faller inom P”; enligt den Leibnitziska
däremot: ”S är P”. Eller uttryckt i konkretare exempel:
”Människan är bland de dödliga varelserna” — betyder
enligt den gamla logikens tankegång omdömet: ”Männi-
skan är dödlig”; under det att identitetslogiken närmast
däri inlägger betydelsen: ”Människan är en dödlig män-
niska”.

Genom identitetslogikens . metod vinnes en ytterlig
enkelhet i det logiska systemet.Slutledningen blir icke
361

NORDISK REVY 1883—1884.

362

längre en subsumtion af enskilda fall under allmänna
regler, utan en substitution af ett begrepp i stället för
ett annat därmed likbetydande. Och skilnaden mellan
universella och partikulära omdömen förlorar då sin be-
tydelse, i det universalitetsmärket eller partikularitets-
märket (orden alla, några 1. d.) räknas med till sub-
jektet. Häraf återigen följer, att alla de invecklade
Aristoteliskt logiska reglerna för konvertion och kon-
traposition blifva umbärliga: alla omdömen kunna rent
konverteras. Man må därvid endast fasthålla skilnaden
mellan absolut identitet (formel: A==B) och partiel iden-
titet (formel: A==AB). På samma sätt som härigenom
läran om de omedelbara slutsätten förenklas, så förlora
också de Aristetiska ”figurerna” och ”modi” vid slutled-
ningen sin väsentliga betydelse, hvilket af Hoffding en-
kelt klargöres, men som utrymmet nekar oss att här
antyda.

Bland förtjänsterna i förf:s kortfattade arbete må
vi dessutom framhålla den uppmärksamhet, han egnar åt
induktionsmetodens lagar, hvarvid han kritiskt tillgodogör
sig Stuart Mill’s teorier. Däremot saknar man i Hoff-
dings logik all redogörelse för systemläran, i hvad som
går utöfver den omedelbara läran om slutledningar och
bevis (mellan hvilka båda begrepp förf, ej gör önskvärd
skilnad). Sålunda finnes här ej ett ord om definition
eller division, hvilka begrepp väl dock höra till en for-
mel logik. Dessutom tryter det enligt anmälarens för-
menande här och där på önskvärd sträng begreppsmässig-
het i uttryck och termer. Så t. ex. talar förf, på flere
ställen om olikheten mellan ett formelt logiskt betraktel-
sesätt af tänkandet och ett psykologiskt, utan att begrepps-
mässigt redogöra för skilnaden, och särskildt utan att
utsäga livad man egentligen har att förstå med ett psy-
kologiskt betraktelsesätt. Men dessa och några andra
möjligen befintliga brister kunna delvis motiveras af den
lilla skriftens närmaste syfte, och däraf föreskrifna kort-
het, med afsikt att muntligen ifylla luckorna. -

S—e

Ljunggren, Gustaf, Framställning af de för-
nämsta Esthetiska Systemerna. Andra delen: Vischers
system. Andra öfversedda upplagan. Lund, Gleerup,
1884. 378 s. Pris 3,50.

Denna publikation fyller ett verkligt behof, ty prof.
Ljunggrens framställning af de ästetiska systemerna an-
vändes fortfarande såsom lärobok vid våra svenska uni-
versitet, under det dess andra del, tills denna nya upp-
laga däraf nu utkommit, sedan flere år varit utgången ur
bokhandeln.

Onekligen är också arbetet i och för sig, äfven oaf-
sedt den akademiska undervisningens behof, af det värde,
att en ny upplaga däraf bör hälsas med glädje af dem,
som intressera sig för det ästetiska studiet.

Den motsvarande delen af den äldre upplagan inne-
höll förutom Vischers system, som representerar Hegeli-
anernas vänstra riktning, äfven Weisses, representanten
för den Hegelska högern. Men i den nu föreliggande
editionen har förf, uteslutit det sistnämda såsom »föga
påaktadt», — enligt vårt förmenande utan skada för det
hela. ,

Det föreliggande arbetet är väl egentligen ej någon
ästetikens historia, utan, såsom titeln betecknande angif-
ver, en »framställning af de förnämsta ästetiska syste-
merna», d. v. s. väsentligen ett referat af dem. Och
särskildt gäller detta om den nyutgifna andra delen däraf,
hvilken på 375 sidor innehåller ett sammandrag af Vischers
stora arbete »Æsthetik oder Wissenschaft des Schönen».
Man kan i allmänhet vara tveksam om dylika utförligare
referatframställningars värde; men ett visst berättigande
kan en sådan framställning dock sägas äga, när original-
arbetet är så oundgängligt för ästetisk elementarbildning
som Vischers, men på samma gång så omfattande (om-
kring 2,500 stora lexikonsidor!), att dess innehåll där-
igenom för flertalet af dem, som söka dylik bildning,
måste förbli oåtkomligt — om ej af annan orsak, så för
bristande tids skull. Ett i det väsentliga så godt referat
som prof. Ljunggrens får då ej ringa värde.

Men detta hindrar oss ej att känna saknaden af ett
verkligt historiskt arbete om ästetikens utveckling, — ett
arbete, som kritiskt bedömde de ästetiska systemens prin-
ciper och med dessa principer såsom hjärtpunkter gaf
totalvyer af de enskilda frågornas lösning. De sporadiska
små kritiska noter, som förf, till föreliggande arbete då
och då flikar in i sin refererande framställning, fylla på
intet sätt behofvet af en dylik historisk principiell kritik;
härför sakna de alt för mycket inre, så väl som yttre
enhet, förutom att de ofta enligt anmälarens anspråkslösa
förmenande, ej gå synnerligen djupt. Hvilken betydelse för
allmänt resonnerande vetenskapers studium deras historias
kännedom äger, kan ju exemplifieras med filosofiens all-
männa historia. Hvad skulle man säga, om någon ville
ersätta denna med en liknande refererande framställning
af de förnämsta filosofiska systemen?

Och äfven med den form, som prof. Ljunggren gifvit
åt sitt arbete, hade det varit önskvärdt, att han nu gått
utöfver det område, som han för 24 år sedan behandlade.
Skulle arbetet genom sin nya upplaga ha förblifvit fullt
tidsenligt, så hade det ej varit nog att utesluta det, som
numera är föråldradt (såsom Weisses system), utan det
hade också behöft tilläggas, hvad som: nu lika fullt till-
hör de »förnämsta ästetiska systemerna», som en Weis-
ses eller en Vischers system då gjorde. Att en Zeising
(»Æsthetische Forschungen» 1855), en Robert Zimmermann
(»Æsthetik» 1858—1865) och en Fechner (»Vorschule der
Æsthetik» 1876) här saknas, kan endast rättfärdigas där-
igenom, att arbetet blott är en ny upplaga af ett äldre
verk, ej en efter vår tids kraf fullt lämpad framställning.

S—e.

Historia.

Hertzberg, Ebbe, Professor Schweigaard i hans
offentlige virksomhed 1832—1870. Kristiania, Alb.
Cammermeyer, 1883. Pris 1,65. a

■ Bland de många framstående universitetslärare, som
bidragit att förvärfva anseende och berömmelse åt de
skandinaviska landens yngsta högskola, intager juris pro-
fessor A. M. Schweigaard en mycket framstående plats.
De inånga och betydande arbeten, hvarmed han riktat
363

NORDISK REVY 1883—1884.

364

den norska rättsvetenskapen, hafva tillförsäkrat honom
ett vackert namn såsom vetenskapsman, och hans verk-
samhet som universitetslärare har äfven för öfrigt visat
sina goda resultat uti den raska uppblomstring, som rätts-
vetenskapen i Norge företett under de senaste årtiondena.
Men professor Schweigaards betydelse för Norge stannade
icke härvid. Han har äfven knutit sitt namn till histo-
rien om hela sitt lands utvecklingsarbete i politiskt, so-
cialt och ekonomiskt hänseende under nära fyra årtionden.
Af de två sidor, som hans lifsverksamhet företer, veten-
skapsmannens och universitetslärarens samt kommunal-
och statsmannens, är det den senare, som prof. Hertz-
berg gjort till föremål för sin framställning. Förf:s arbete
är visserligen ett tillfällighetsverk, närmast föranledt af
den hyllningsgärd, som det norska folket under förra
året ägnade Schweigaards minne genom att öfver honom
resa en minnesstod. Men det har emellertid en vida större
betydelse än en vanlig biografi, i det att förf, i samband
med teckningen af Schweigaards offentliga verksamhet
lemnat icke oväsentliga bidrag till Norges inre historia
under årtionden, som äro synnerligen utmärkta genom
träget och framgångsrikt arbete för landets raska utveckling
och framåtskridande i snart sagdt alla riktningar.

Någon fullständig och kritiskt hållen öfversikt öfver
Norges inre historia under den ifrågavarande tiden inne-
håller väl icke förf:s skildring, som företrädesvis och mycket
sympatiskt framhåller den personlighet, som är tecknin-
gens hufvudbild. Men det är dock en mängd viktiga
frågor, som förf, blir i tillfälle att med omsorg och insikt
belysa. Då han tecknar Schweigaards lifsgärning, visar
han äfven, huru frihandelsåsikterna i Norge slogo rot och
buro rika frukter, i det handel, sjöfart och näringar främ-
jades och förkofrades, huru skattesystemet, mynt- och
bankväsendet reformerades, och huru landets hela ekono-
miska framåtskridande påskyndades genom förbättrade
kommunikationer. Han framhåller vidare sträfvandena
att tillgodose den individuella frihetens utveckling och att
höja den allmänna bildningen samt lemnar jämväl månget bi-
drag till Norges konstitutionella historia under denna period.
Skildringen visar’ också, att Schweigaard och hans med-
arbetare på det offentliga lifvets område voro verkliga
vänner och främjare af framåtskridandet, ehuru de på
samma gång strängt höllo på lag och författning samt
sökte värna och vidmakthålla lagstadgade institutioner.
De förmådde också därför att genomföra betydande refor-
mer, då däremot de samhällsförbättrare, som under det
senaste årtiondet hänsynslöst fört framåtskridandets talan
i Norge, icke åstadkommit stora positiva resultat.

Förf:s arbete, som är affattadt i en ledig och behag-
lig stil, är både intressant och lärorikt. Och för hvar
och en, som utan mera djupgående studier vill förskaffa
sig någon kännedom om Norges inre förhållanden under
de fyra årtionden, som föregingo 1870-talet, måste förf:s
skildring vara särdeles välkommen. Att få göra närmare
bekantskap med en så betydande och helgjuten person-
lighet som Schweigaard kan endast öka behaget af bokens
läsande. •

• B.

Lepsius, Die Längenmasse der Alten (Sitzungs-
berichte der königl. preuss. Akademie der Wissen-
schaften zu Berlin XLVI). Berlin 1883. 15 sidd. i
liten kvart.

I denna lilla broskyr har den fräjdade Berliner
arkeologen lämnat en sammanträngd, tabellariskt upp-
stäld öfversikt af de gamla folkens längdmått.

Den uppfattning, som han på detta område genom
utgifvandet af sin skrift «Die altägyptische Elle» för
snart 20 år sedan gjort gällande, fasthåller han fort-
farande på några smärre modifikationer när. För utför-
ligare bevisföring hänvisar han oss till ett under arbete
varande verk öfver forntidens metrologi.

Denna Lepsii afhandling får väl betecknas som en
kärkommen gåfva icke blott för dem, som sysselsätta sig
med Ägyptens och Assyriens arkeologi, men för visso
för alla, hvilkas studier beröra forntidens historia öfver
hufvud. Och särskildt skall den klassiske arkeologen
härigenom i någon liten mån komma till insikt om, hvil-
ket stort gagn för hans vetenskap studiet af forntids-
kulturerna vid Nilens liksom vid Eufrats och Tigris’ stränder
innebär.

■ Karl Piehl.

Historisk . Tidskrift utg. af Svenska historiska för-
eningen. 1884, 1. C. G. Malmström, Några ord om
riksstyrelsen under de tio första åren af Karl XII:s från-
varo. —S. J. Boethius, Hertig Karl och svenska riksrå-
dets samregering 1594—1596. — Strödda Meddelanden
och Aktstycken. — Öfversigter och Granskningar. —
Tidskriftsöfversigt. — Carl Silfver stolpe. Bibliografi 1883.

Ring, Ole, Bestod Norge som et kongerige for og
under rigsforsamlingen paa Eidsvold? En paa aktstykker
grundet fremstilling. 88 ss. Kristiania, Cammermeyer.
Pr. 1 kr.

Konsthistoria.

Sick, I. Fr., Notice sur les ouvrages en or et
en argent dans le Nord et sur la “Solvkammer“ des
rois de Danemark, suivie d’un tableau des types de
différents poinçons et marques de vieille argenterie
européenne. Avec neuf planches. Copenhague. Leh-
man et Stage, Libraires-Editeurs. Imprimerie Græbe
1884.. -

Eörfattaren, hvilken, så vidt anm. kunnat finna, är
en »homo novus» inom de konstindustriella och arkeolo-
giska författarnes led, har i denna uppsats väl egent-
ligen i egenskap af intresserad »collectionneur» vändt sig
till dem, som i detta afseende dela hans intresse. Ty
den, som går till läsningen af hans arbete i förhoppning
att däri finna en öfversigt öfver guldsmedskonstens ut-
veckling i Norden, hvartill titeln tycks ge anledning, skall
snart finna sina förväntningar svikna; Åt guldsmeds-
konsten och dess alster i de nordiska länderna i allmän-
het egnar förf, endast några rader, och dess historia i
365	.	NORDISK REVY 1883—1884.	366

hans fädernesland, Danmark, behandlas blott på de 3
första och halfva 4:de sidan samt på sid. 28 och 29.
De uppgifter, som på dessa sidor lemnas, kunna väl
svårligen sägas öka arbetets värde. Förf:s uppgift, s. 1,
att det mesta af det guld, som i äldre tider förekom i
Norden, var vikingabyte, hemfördt under 9:de och 10:de
årh., kan väl anses som uttryck för en länge sedan öfver-
gifven åsikt. En ny åsikt däremot, som ej kan undgå
att väcka förvåning, är den, som finnes uttalad i en not
på sid. 2, där förf, på tal om Worsaaes fantasirika tolk-
ning af de bekanta guldhornens figurer säger: »Ses in-
terprétations, qui n’admettent plus de doutes, ont enrichi
le domaine de la science des antiquités du Nord d’une de
ses plus belles et plus intéressantes découvertes.»

Från 4:de sidan t. o. m. den 21:sta ger förf, en
rätt utförlig skildring af de danska konungarnes »solv-
kammer», hvilkens förnämsta skatter beskrifvas, jämte det
att flere drag ur dessas rätt skiftande öden upprullas.
Denna del af arbetet är dess egentliga kärna och den mest
utarbetade. I bihangen meddelas en del dokument, som
vitna om förekomsten af guld- och silfverskatter under
15- och 1600-talen samt uppgifter om guldsmeder i Dan-
mark och Norge m. m. :

Arbetet afslutas med en förteckning på olika kontroll-
märken, hvilken dock tyckes vara uppstäld utan någon
bestämd plan. Den anger sig själf såsom isynnerhet
lemnande uppgifter om äldre tider, men lemnar dock så-
dana äfven från nyaste tid. På bokens titelblad säges.
den skola behandla »l’argenterie européenne», men i för-
teckningen upptages äfven utom-europeiska. stater. I för-
teckningen förekomma betänkliga luckor. Så saknas, för
att blott nämna, hvad som vid en hastig öfverblick fallit
i ögonen, redogörelse för Holland, Italien och Norge i
allmänhet, bland Italiens städer saknas det just för sina
guldarbeten berömda Genova, och bland- Sverges städer
saknas bl. a. Karlstad, Nyköping, Strömstad, Västerås,
Vexiö, Vimmerby och Örebro.

Arbetet, som med alla dess brister dock kan blifva
ganska välkommet för samlare i denna genre, prydes af
nio väl utförda plancher, hvaraf en synnerligen vacker i
gravyr. ■

—pt.

Jämförande Språkforskning.

Tidskriftsöfversikt.

Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung,
heràusgeg. von E. Kühn und J. Schmidt. Bd. XXVII.

De hittills utkomna tre häftena erbjuda ett omväx-
lande och rikhaltigt innehåll, om man ock ej kan påstå,
att några egentligen genomgripande resultat vunnits. Upp-
satserna beröra mera detaljfrågor inom de särskilda indo-
europeiska språken, och jag nämner här hvarje uppsats
efter det språk, den hufvudsakligen berör.

Sanskrit. Här är att påpeka en afhandling af Knau-
er, Veber die'betonung der composita mit a privativum
im sanskrit (s. >1 ff.). Anslutande sig till de arbeten
öfver den skt akcentuationen, som utkommit af Böhtlingk

Lindner (Altindische nominalbildung). Aufrecht, Garbe
(K. Z. XXIII, 470 ff.) och särskildt Whitney (Indische
grammatik), vill K., utgående från ett i det närmaste full-
ständigt samladt material, genom specialundersökningar
öfver särskilda grupper af sammansättningar i skt, vinna
säkrare och allmängiltigare regler än de hittills befintliga.
Efter genomgående af det rikhaltiga materialet af med a
privativum sammansatta ord, kommer K. till det resultat,
att i allmänhet är antingen prefixet (a) eller sujfixet (af-
ledningen) betonadt. . Hvilketdera förhållandet i hvarje
fall är, beror på, om det med a sammansatta ordet är ett
blott kompositum eller en afledning af ett sådant. I förra
fallet har a tonen, i senare sujfixet; ex: ådirgha icke
lång, apräna icke lif, men asanmantrå osant tal, agandhå
luktlös och i allmänhet s. k. ‘adverbialbestämda bahuvr^hi’
ha akcenten på suffixet. Att sedan såsom tredje faktor vid-
betoningen analogi verkat, visas vid behandlingen af hvarje
särskildt suffix. Om uppkomsten af a privativum yttrar han
sig mycket kort och otydligt. I allmänhet tyckes man ha
att utgå från ett ana., som betonadt ånä ger ana-(dvéslnvos,
dvésôvos) eller an- (dvcvuuos), och ånä ger nä- (dor. vé-
nowvos) eller obetonadt ger n >a-, an- (adauatog)l. n (v-Houis).

_ Bartholomæ har (s. 207 ff.) sammanstält skt jihvä
med av. hizuä med förkastande af den etymologi, enligt
hvilken det skulle höra tills, med 1. dingua, got. tuggö.
Han utgår från en ieu. grundform *sig, hud- > ind-ir.
^sizhud- > *zizhud- > jihvä. Denna etymologi tyckes dock
icke höjd öfver alt tvifvel.

Samma Bartholomæ har (s. 210 ff.) en uppsats om
Indisch äi in den medialausgängen des konjunktivs. R. V.
har söm bekant sådana former som bråvävahäi och brå-
' vämahäi o. s. v. B. antar, hvad väl på senare tiden
hvar och en, som sysselsatt sig med skt, gjort, att -ai
i dessa former är inkommet genom analogibildning och
särskildt efter 1 sg. konj. med. af den s. k. l:sta eller
tematiska konjug. Och denna öfverflyttning kan i kort-
het åskådliggöras genom följande proportion: bhåvc: bhåväi
(== bhävase: bhåvasäi = bhåvate: bhåvatäi) = bhåvävahe:
bhåvävahäi = bhåvämahe: bhåvämahäi. Denna skilnad
mellan ind. och konj. utsträktes sedan till öfriga perso-
ner och konjugationsklasser, äfvensom till aoristerna. Och
hvad angår .3:du. yåtäité, så är väl den i st. f. *yâtëtë
genom följ, analogi y åt ê: y åt äi = *yâtëtë: yâtaitë.

Med anslutning till Oldenbergs (s. 280 f.) förkla-
ring af pâli upanäyikä, skt upanayati af Ve = gå (ej af
Vnë = föra), vill J. Schmidt (s. 281 ff.) påvisa två
olika former af denna præp., näml. üpan- och üpa-. I
och för sig är det ju tänkbart, att upa kunnat utbildas
till n-stam likaväl som till r-stam i s-uper o. s. v., men
något egentligt stöd för tillvaron af ett ieu *upn har S.
blott uti antagandet af upan-ayati samt uti gr.vnc-. Men
som andra förklaringar af detta vnä- äro tänkbara (jfr
jtatå'. *x«ré ark. mû), så torde ett ieu *upn vara osäkert.

Några smärre artiklar såsom Geldner: Conjectanea
Vedica I (s. 215 ff.), Aufrecht: Miscellanea (s. 218 ff.)
kunna nämnas,
367	__NORDISK REVY 1883—1884._368

Iranska språk. Geldner har i K. Z. XXIV, XXV
haft öfversättningar från Avesta införda. Hübschmann
har nu (s. 92 ff.) underkastat dessa öfversättningar en
granskning, öfver hvars resultat såsom rörande mycket
speciella saker jag icke här kan yttra mig. Samma är
förhållandet med Geldners Miscellen aus dem Avesta (s.
225 ff.) och Hübschmanns Iranica (s. 103 ff.), hvarur dock
kan framhållas, att H. i betraktande af räkneordet för
sex i zd och skt är böjd för att antaga ett ieu. *ksvek, s.
Fierlinger däremot i sina notiser Iranisches (s. 193
ff.) tror sig kunna förklara zd-formen utan antagande af
den af H. uppstälda grundformen och insätter i st. såsom
ieu grundform *svek1s. Zd puxôa (den femte) förklarar
F. ur ieu *pnk2thö > ar. *pakthå- > ir.*px9a-D puxa- med
inskott af u. I Iranisches (s. 334 f.) antyder F. en
•som han kallar indo-eranisk ljudlag, enligt hvilken ur-
sprungl. ten. asp. skulle förlorat sin aspiration framför
m, n, r möjl. y och v. Härigenom vill han förklara zd
ätar-: ved athari låga från sådana kasus, där -tr- uppkom,
såsom instr, äträ, dat ätråi o. s. v. Härigenom förkla-
ras skt -tama (i superl. och ordinalia), men pra-thama,
med antagande af en form *thma-; lika så zd V kan: skt
Vkhan gräfva. Det är möjligt, att denna af F. postule-
rade lag är ieu. och samtidig med med. asp.-s öfvergång
till mediæ expl. i troligen samma ställning (jfr aham:
éyc, hanu: gena, yévvs). : .

De italiska språken ha i denna årg. varit föremål
för ringa vetenskapligt utbyte. Förutom fortsättning på
en genom flere årgr gående afh. Materialien zur lateini-
schen wörterbildungsgeschichte af Paucker, -V Die nömina
derivativa auf -alis (-aris) und-arius (s. 113 ff.) finnas (s.
181 f.) några antydningar om Oskische einschubsvocale af
Thurneysen, som vill uppställa följande, regel : inskotts-
vokal i ljudgrupperna tr, kr, kl, tl, kn, in inträder efter
korta öppna stafvelser (paterei, men -maatreis). :

Keltiska språk. Windisch har (s. 156 ff.) en af-
handling Das irische præsens secundarium, där hån för-
klarar detta vara en förening af ind. och konj. medii af
det ieu. præsens.

Af det lilla, som särskildt rör germanska språk, fram-
håller jag Fierlingers (s. 190 ff.) förklaring af fht
sulan: skulan. I de förmer, där roten uppträdde i sitt
svaga stadium såsom skl-, blef detta sl-,hvaraf sul- ge-
nom inverkan från de svaga former, där I var stafvelse-
bildande, och där sålundaskul- uppkom. .

Af mera allmän natur är Thurneysen’s Der in-
dogermanische imperativ (s. 172 ff.). Enl. T. egde. grund-
språket blott, tre imperativformer: 1) *bhere > skt hhåra
2) med suff. -dhi: ihi 3) med suff. -töd: *bheretöd > bharatät.
Alla andra former ha uppkommit genom tillägg af par-
tiklar såsom u, om, (em,) i till former af den s. k. in-
junktiven (en så att säga irrationel verbalform, som blott
betecknade själfva handlingen utan angifvande af tid eller
sätt o. d.) eller ock den enkla injunktivens former själfva
utanpartiklar (ex. bhåvat- u, ved. nési, *bhavata-am > bha-
vatäm; inj : oxés, Evianes, 86s, o. s. v.). T:s förklaring af
lat -dem, -dum såsom uppkomna genom oriktig upplösning
af sammansättningar är väl blott för några få fall an-
taglig..

Af de i Windischs Etymologische Miscellen (s. 168
ff.) gifna sammanställningar skall jag nämna: skt sthuna
pelare < ieu *stulna: czülos; skt tüna koger c *tulna: fbg
tulu; skt mani ädelsten: hom. usilvce < *uélloce < *melni-;
skt ena svart antilop: Z2266; lit smakrå haka: çmâçru (om
assim. jfr. çvaçura < *svaçura) är osäkert till följd af lit.
k: skt ç. Osäkert är ock fallos-, ved. ayasya ’unermüdlich’
’ewig jung’.(Forts.)

K. F. Johansson.

Orientaliska språk.

Tidskriftsöfversikt.

Zeitschrift der deutschen morgenländischen
Gesellschaft, B. XXXVII (Hefte 1—4), Leipzig,
Brockhaus, 1883. XLVI, 619 och 113 ss., 8:0 — [4
haften årligen; 15 mk].

The Journal of the Royal Asiatic Society
of Great Britain and Ireland, New Series. Vol.
XIV. Part. I-III.London, Trübner, 1882 *). 496
ss., 8:o. 201/, sh. — [Vanl. 4 parts årligen till väx-
lande pris af 5—10 sh. per part.]

- Journal Asiatique ou recueil de mémoires, d'ex-
traits et de notices, relatifs à l’histoire, à la philoso-
phie^ aux langues et à la littérature despeuples orien-
taux. Sér. VIII. T. I (546 ss.), T. II, N:s 1, 2**)
(304 ss.), 8:o. Paris, Leroux, 1883. [»Paraît tous les
mois», d. v. s. faktiskt i 6—8 häften, som bilda 2
tomer — 25 fr. årligen.]

Af alla tidskrifter på det vidtomfattande orientaliska
språkfältet äro de tre ofvan anförda de älsta och för-
nämsta, liksom de ock representera hvar sitt af de tre
s. k. stora kulturfolken. Och kanske skulle man också
med rätt mycken sanning kunna påstå, att de både genom
den tidsföljd, i hvilken de framträdt, och sitt värdeförhål-
lande inbördes återspegla de tre folkens historiska fram-
trädande och betydelse på språkvetenskapens område.
Journal Asiatique, den älsta, grundad 1822, har
med 1882 afslutat 60 årgångar, indelade i 7 serier (bok-
lådspris 1000 fr.), därefter följde Journ. of Roy. Asiat.
Soc., hvilken, såsom forts, af Transactions of the
Roy. As. Soc., 3 voll., 4:o, 1827—1835 (Trübner, Pd
sterl. 5, 5 sh.) utkom 1836—1863 (20 voll., Pd sterl.
10) och sedan i New Series 1864—1881 (13 voll.,Pd
sterl. 12, 171/, sh.). Af Zeitschr. d. d. morg. Ges.
(vänligen fork, till ZDMG) utkom B. 1 år 1847, äfven-
ledes som fortsättning af de förut utgifna »Jahresbericht
d. deutsch, morgenl. Ges. für das Jahr 1845» och

*) Upsala Univ. Bibl. har ännu icke erhållit den fortsättning
(ej blott V. XIV, P. 4, 1882, utan äfven hela årgången V. XV, P.
1—4, 1883), som Zeitschr. d. d. morg. Ges. och Journal Asiat,
redan anmält såsom inkomna till deras bibliotek.

**) I det redan utkomna N:o 1 af T. III (1884) annonseras
, N:o 3 af T. II (Oct.—Déc.) såsom varande under tryckning.
36 9	NORDISK REVY 1883—1884.

370

»Jahresber. . . für . . 1846», och har fortgått utan
den planlösa indelningen i serier till och ined 1883 i 37
årligen utgifna band (boklådspris 488 mk), utom särskilda
supplementhäften, innehållande »Wissenschaftlicher Jahres-
bericht über die morgenländ. Studien» 1859—1861, d:o
1862—1867 (ofullst.), 1876—1877, 1878, 1879 och 1880
(32 mk).	.

Äfven med den senaste här ofvan anmälda årgången
försvarar ZDMG sin erkända plats som den till inne-
hållets mångsidighet och grundlighet förnämsta af alla
orientaliska (och enligt ref:s personliga kännedom och
omdöme äfven alla språkvetenskapliga) tidskrifter. På
semitiska språkområdet finna vi först »Untersuchungen
zur semit. Gramm. I. Die Verba ‘y im Hebräischen»
(16 ss.) af Nöldeke, som här med sitt vanliga skarpsinne
och sunda språkliga realism mot Ewald och Stade bevi-
sar befintligheten af hebräiska verb med j som andra
stamkonsonant; vidare Socins från B. 34 fortsatta beskrif-
ning af »Der arabische Dialekt von Mosul und Mardins
(35 ss.), innehållande ordspråk och talesätt, rika på nya
betydelser och ordbildningar. Likaså meddelar Prætorius
några af en munk i Masåuwa samlade »Tigrina-Sprüch-
wörter» (18 ss.) med öfversättning. Med en nysyrisk dia-
lekt gör oss prof. Guidi i Rom bekanta genom sina »Bei-
träge zur Kenntniss des neu-aramaischen Felltht-Dialektes»
(26 ss.), grundade på samlingar af och samtal med två
lärjungar i Propaganda, hvilka tala detta i trakten af
Mosul inhemska landsmål (fellihi = arab, fellâhî, adj. af
fellôh, jordbrukare). Af dessa undersökningar liksom af
Pryms »Der neu-aram. Dial, des Tûr-Abdîn» (Gött., 1881)
och Socins »Die neu-aram. Dial, von Urmia bis Mosul»
framgår, att från Mosul vid Tigris till Urmiasjön finnes
en sammanhängande rad af moderna syriska dialekter.
Sydarabiska inskrifter, den för ögonblicket viktigaste
delen af semitisk epigrafik, behandlas af en af dess för-
nämste målsmän Dav. Müller dels i »Krit. Beitr. zur
südarab. Epigraphik» (19 ss.), innehållande tolkningar
och beriktiganden till de i herrarne Derenbourgs »Etudes
sur l’épigraphie de Yémen» (Journ. As. 1882) publicerade
inskrifter, dels ock i »Sabäische Inschriften entdeckt und
gesamm. von S. Langer» (103 ss.), där denne unge an-
språkslöse och själfuppoffrande resenärs (f. 1857 i Mäh-
ren, mördad 1882 i södra Arabien) samlingar göras veten-
skapen till godo. Vidare epigrafiska bidrag lemnas af
Sachau »Über den Palmyrenischen vopoo xakovi x6o» (10
ss.), hvarom jemför nedan under Journ. Asiatique; af
Euting, som i »Epigrafisches» (4 ss.) beskrifver en i
Madrid befintlig staty af Harpocrates med fenicisk in-
skrift, och Stichel, hvars uppsats »Zur oriental. Sphra-
gistik» (5 ss.) tolkar några arabiska talisman- och sigill-
legender. Därtill kommer slutligen literärkritiska upp-
satser afKaufmann »Saadja Alfajjûmis Einleitung» (20
ss.) och Steinschneider »Die Parva Naturalia des Ari-
stoteles bei den Arabern» (16 ss.). — På den indo-
europeiska språkforskningens område möter oss först
ett svenskt bidrag, det första sedan Tornbergs tid, doc.
Danielssons »Die Einleitung des Mahâbhâshya», d. ä. »den
stora kommentaren» till Pâninis berömda grammatiska
verk (34 ss.), öfversatt från sanskrit efter Kielhorns
edition (Bombay 1880). I ett kort och målande språk
ramställes här »ordläran» på ett sätt, som fördelaktigt

vitnar om de gamla indernas långt drifna forskning i
hithörande psykologiska, fysiologiska och grammatisk-
teoretiska frågor. Pour tout exemple en fråga: Månne
alla lärare i språk vid våra skolor, så många tusen
år senare, kunde på den enkla frågan »hvad är ett ord?»
ge det lika enkla som korrekta svaret: »ett Ij ud, som i
det dagliga lifvet har en allmänt erkänd betydelse». Sitt
språkvetenskapliga värde erhåller denna öfversättning
dels genom de i noter gifna utdragen af de använda in-
diska kommeatarierna dels ock genom de i texten inom
klammer meddelade sanskritiska tekniska uttrycken för
alla hithörande begrepp. Till fornindiska språkstudiet
höra ock Oldenbergs hufvudsakligen metriska afhandling
»Das altindische A.khyâna, mit besond. Rücks, auf das
Suparnâkhyâna» (33 ss.) och Leumanns såväl i språkligt
afseende som för Indiens specielt- djainiska kronologi vik-
tiga artikel »Zivei weitere Kâlaka-Legenden» (28 ss.), som
meddelar två nya prakrit-versifikationer af en gammal
saga om en (eller flera) helgon Kalaka; den första prakrit-
bearbetningen af denna legend har Jacobi meddelat i
ZDMG, B. 34. Genom en sinnrikt inledd hypotes om
hopblandning af osammanhöriga textdelar söker Roth
finna »Lösung eines Räthsels in Veda» (4 ss.), 44:de sån-
gen i 5:te boken af Rigveda, och Aufrecht meddelar några
bibliografiska notiser » Ueber die Padyamritatarangini» (2
ss.). På den indiska epigrafikens område lemnar dels
Bühler fyra särskilda »Beitr. zur Erklär, der Açoka-
Inschriften» (tills. 85 ss.), hvilka på ett särdeles rikhal-
tigt sätt fortsätta Burgess’, Cunninghams, Kerns och
Senarts arbeten öfver dessa de älsta och märkvärdigaste
af alla indiska inskrifter, dels Hultzsch en tolkning, af
»Amaravati-Inschriften» (14 ss.), publicerade af Burgess
i »Archæol. Survey of Southern India, N:o 3» från en
buddhistisk s. k. stupa (»kulle») vid Amaravati. — På
iraniskt område finna vi utom några smärre bidrag af
Harlez »Zur Erklärung des Avesta» (3 ss.) och Roth till
Avestas, exegetik, »Die Seelen des Mitielreichs im Par-
sismus» (7 ss.), Teufels intressanta föredrag om »sah Tah-
masp I und seine Denkwürdigkeiten» (13 ss.), som visar
ett nytt exempel på den orientaliska memoarliteraturens
betydelse i språkligt och historiskt hänseende. Denne
persiske konung (1523—1575) skref egenhändigt sina
taskirät »memoarer» i en enkel, förträfflig stil och i ett
språk, som »durchaus das Gepräge des gebildeten Um-
gangstones trägt» och således är för oss af stort lingvi-
stiskt värde. Äfven på det turkiska språkområdet lem-
nar Teufel i sin uppsats »Babur und Abû'l-fazl» (47 ss,)
ett värderikt bidrag till förklaring af flere dunkla ställen
i Ilminskij‘s edition af den store sultan Baburs så utom-
ordentligt viktiga wakai (»facta»). — Slutligen erhåller
äfven egyptologien ett litet bidrag i Ermans tolkning
af inskriften på »Eine ägyptische Statuette» (3 ss.), funnen
i Adana i Cilicien. — Inom den literaturkritiska af-
delningen, som omfattar 14 särskilda arbeten i arabisk,
syrisk, indisk, iranisk och turkisk språkforskning, äro
följande recensioner af större intresse: Leumanns af Max
Müllers »Renaissance of Sanskrit-Literature» i »What can
India teach us», Nöldekes af Duvals »Les dialectes néo-
araméens de Salamas» (Paris, 1883), där åter en ny syrisk
dialekt vid byn Salamas n.v, om Urmiasjön behandlas,
371;NORDISK REVY 1883—1884.372

samt Geigers af Tomascheks »Centralasiatische Studien
IL» (Wien, 1880), där de på Pamirs högplatå talade
munarterna visa sig utgöra ett själfständigt iraniskt språk.
Dessutom hafva de första tre häftena af denna årgång
inom samma omslag inneslutit första hälften af en nu som
alltid förträfflig och innehållsrik » Wissenschaftlicher Jahres-
bericht für 1881» (113 ss.), hvilken omfattar följande om-
råden: »Malaiisch-Polynesische Völker» (Kern), »Abes-
sinien» (Prætorius), »Syrisch, Mandäisch, Sinaitisch»
(Baethgen), »Vorderindien» (Klatt), »Hebräische Sprach-
kunde, alttestamentliche Exegese, biblische Theologie etc.»
(Kautzsch), och »Neu-Irân» (Ethé). (Forts.)

H. A.

Klassiska språk.

Aristofanes, Molnen. Öfversättning af Alarik
Hallström. Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell, 1883.
X + 107 ss. Pris 1,50.

Det fanns redan förut en svensk öfversättning af
»Molnen», den af Thomander, som kom ut 1826. Men
den nye öfversättarens arbete har icke därför varit öfver-
flödigt. Under de sextio åren har texten naturligtvis
blifvit förbättrad på åtskilliga ställen, och hr H. har gjort
sig dessa förbättringar till godo. Det är sant att detta
icke betyder så mycket för den större, icke filologiska
allmänhet som boken är afsedd för. Af vida större be-
tydelse är hr H:s öfverlägsenhet i versbehandlingen, och
däri, tror jag att den nya öfversättningens största och
afgjordaste företräde ligger.Thomander, som alla andra
på hans tid, lade det grekiska meterskemat utan förbar-
mande på den svenska versen, som följaktligen mycket
ofta måste bli lam eller halt, då den omöjligen kunde
gå in i detta skema. Hr H. däremot har låtit leda sig
af den riktiga grundsatsen att svensk vers är svensk
vers, att följaktligen den främmande versarten får böja
sig till de modifikationer som det nya rytmiska materialet
gör nödvändiga. Och utom den riktiga grundsatsen har
han hvad mera är: fin smak och stor formtalang. Icke
underligt, då att hans vers är mönstergill och på många
ställen utsökt vacker. Man kan t. ex. jämföra de båda
öfversättarnes tolkningar af korsången 275 ff. och anti-
strofen 299 ff. • Med sin formella virtuositet förenar öfvers.
stor fyndighet, ja kvickhet, och synes mig icke häller i
detta stycke ge sin berömde föregångare efter. Några
få gånger har han lånat en lycklig tolkning af denne,
och jag tror att han gärna kunnat göra det några gånger
till. Det förefaller på ett par ställen som han dragit
sig för att upptaga- den Thomanderska öfversättningen
och hällre valt en ny, men mindre god. Ett exempel i
v. 25.

Utom själfva öfversättningen fins i boken en inled-
ning och några förklarande anmärkningar. I den väl
skrifna inledningen redogöres för styckets historia samt
för de tidsförhållanden som framkallade det: sofisternas
verksamhet och Sokrates’ uppträdande. Skulle man här
anmärka något, vore det att förf. — visserligen i öfver-
ensstämmelse med den gängse åsikten — gör Aristofanes
till litet större patriot och litet mindre skald än han för-
modligen var. Det är icke sannolikt, att han af hufvud-

sakligen patriotiska skäl dref med sofisterna och Sokrates.
Icke att föra Atens folk tillbaka till Maratontiden var
hans mål, men att få det att skratta — och låtom oss
tacka honom för det!

Anmärkningarna äro korta, men tillräckligt upply-
sande. De två eller tre af textkritiskt innehåll synas
mig riktiga.

J. afS.

Ny literatur. -

Ausführliches Lexikon der griechischen und
römischen Mythologie im Verein mit Th. Birt, 0. Cru-
sius ...... u.	a. unter Mitredaktion von Th. Schreiber
herausgegeben von W. H. Roscher: Mit zahlreichen Ab-
bildungen. Lief. 1, 2. Leipzig (Teubner) 1884. Stör
8:0. [Arbetet utkommer i 17 till 20 häften på 5 till 6
ark till ett pris af 2 M. för häfte.]

Livii, Titi, ab urbe condita libri.Ex recensione
Andreœ Frigellii. Vol. II. fasc. II, librum XXII con-
tinens. Gothæ (Perthes) 1883. 54 s. 8:o.

Lyth, P. G., De latinska verbens att-konstruktioner.
En minneshjelp vid latinskrifning. Stockholm (Bokförlags-
byrån) [Norrköping] 1884. 34 s. 8:0. 75 öre.

Museo Italiano di antichità classica diretto
da Domenico Gomparetti. Vol. I. Puntata I. Firenze
(Loescher) 1884. 138 p. 4:o. VII Tav. 20 Lire.

Petersdorff, R., Eine neue Hauptquelle des Q. Cur-
tius Rufus. Beiträge zur Kritik der Quellen für die Ge-
schichte Alexanders des Grossen. Hannover (Hahnsche
Buchhandlung) 1884. 64 s. 8:o. 2 M.

. Steffen, Karten von Mykenai. Auf Veranlassung des
kais. deutschen archäologischen Instituts aufgenommen
und mit erläuterndem Text heraüsgegeben von S., Haupt-
mann und Batterie-chef. Nebst einem Anhänge über die
Kontoporeia und das mykenisch-korintische Bergland von
Dr. H. Lolling. Erläuternder Text. Nebst zwei Karten
in folio. Berlin (Reimer) 1884. 48 s. 4:o. 12 M.

af Sillén, Julius, Filologiska studier. - I. Teätet
156 A ff. 67 ss., 8:0. Upsala, 1883. Pr. 1 kr.

. Romanska språk.

Körting, Gustav. Encyklopædie und Methodolo-
gie der romanischen Philologie mit besonderer Berück-
sichtigung des Französischen. Erster Theil. Heilbronn.
Gebr. Henninger 1884. 244 s. 8:o.

En encyklopedi såsom handledning vid studiet af de
romanska språken har blifvit ait mera af behofvet på-
kallad genom den dagligen växande literaturen. Man
har hittills endast haft Schmitz’ bekanta Encyclopädie, som
dock länge varit föråldrad och otillräcklig. Det är där-
för med glädje, som man hälsat det arbete, som Körting
med den del, som nu föreligger, påbörjat.

Att afgöra, huruvida denna publikation motsvarar
alla de önskningar, man kunde vilja ställa på ett sådant,
arbete, tillkommer oss icke och vore häller icke möjligt,
då vi hittills blott fått början af det stora arbetet. Men
373 NORDISK REVY 1883—1884.374

redan denna del visar, att det Blir ett Verk af den be-
tydélsé; att hvarje romanist måste förskäffå sig detsamma:

Denna del, hvåraf första hälften är egnad åt frågor,
som röra språkstudiet i, allmänhet; och hivaraf först ,se-
nåré hälften behandlär den romanska fildlogien, infiehäller
Sårdeles mycket af intresse. Författarens klara och
öfversiktliga framställning af språkutvecklingen och alla
de frågor, som därmed stå i samband, lämnar, så vidt
vi därom kunna döma, resultatet af de nyaste åsikter,
som gjort sig gällande. Äfven där förf, behandlar frågor,
som knapt tyckas behöfva diskussion, är det ett nöje att
se dem uppstälda och belysta på ett så enkelt öch kon-
Cist, om Också ibland väl systematiseradt (jfr t. ex. s.
98 ff.) sätt. Det sista kapitlet i boken, ”Bemerkungen
über das akad. Studium der rom. Philologie”, skulle vi
särskildt vilja rekommendera till beaktande. Om det
också delvis berör förhållanden, som äro för våra univer-
sitet främmande, så innehåller det så många äfven på
våra studier tillämpliga och beaktansvärda råd och an-
visningar, att säkert mången, som börjar eller nyligen
börjat sina studier i romanska språk, skall blifva förf,
tacksam för den förträffliga handledning, som han där,
ofta i en ton af älskvärd godmodighet, lämnat.

På samma gång vi således önska, att hvarje roma-
nist själf tager kännedom om detta arbete, bifoga vi
några anteckningar, som vi gjört vid bokens genomläs-
ning.Utan att diskutera följande frågor anmärka vi,
att förf, under stark betoning s. 10 * framhåller, att trög-
hetsprincipen är den viktigaste faktor i och vid språkut-
vecklingen, men att etnografiska förhållanden, såsom i högre
grad inverkande på ett språks utveckling, när det till
exempel öfvertages af ett folk från ett annat, icke sär-
skildt betonas (jfr s. 13, 17, 139) i den riktning, som
t. ex. Ascoli inslagit i sitt Lettera glottologica. A an-
dra sidan betonas på flere ställen starkt germanernas in-
flytande på vissa af de romanska språkens utveckling,
och s. 143 säger förf., att fransmännen under den äldre
medeltiden voro nästan halfgermaner, och s. 141, att de
romanska språken i sin syntax upptagit mer eller mindre
talrika germanska element. En sådan uppfattning torde
numera knappast kunna försvaras. Vi skulle icke häller
vilja underskrifva förf:s yttrande s. 20, att när en dialekt
blir skrift- eller literaturspråk, detta blott kan ske un-
der den förutsättning, ”dass der betreffende Dialekt die
schärfsten seiner Eigenthümlichkeiten aufgiebt und sich
den übrigen Dialekten soweit als möglich anzupassen
sucht”. En sådan teori har särskildt framstälts för det
italienska skriftspråkets uppkomst, men är efter vår me-
ning, i den form den här framstälts, vilseledande och
oriktig både för italienskans och för andra skriftspråks upp-
komst. — I noten till s. 161, 162 framhållas de arbe-
ten, som före Raynouard gjorts för den rom. fil. I en
kommande del skall förf, säkert vid sidan af de franska
namn, som här nämnas, betona Cl. Fauchet’s, Est. Pas-
quier’s och särskildt Ménage’s betydelse och arbeten. —
I den välkomna förteckningen på nu lefvande romanister
och deras arbeten s. 169 ff. saknar man för flere, att
. särskildt deras viktigare arbeten, som blifvit offentlig-

* S. 11 angifves, att puis skulle vara en analogibildning
efter puisse, hvilket knappast är möjligt. Se därom liksom om
truis, ruis Z. f. R. Ph. III, 463.

gjörda såsom tidskriftsärtiklar, icke framhållits annat
än under dendià allmänha rubrik; Detta dock ické såson
anmärkning, då förf: s: 169 n. särskildt betonar, att
han icke gör anspråk på fullständighet: Men därige-
nom liär t. ex: biand Paui Meyers arbeten icke, hans
viktiga artikel om en och an blifvit nämd. Vid F. Neu-
mann’s namn skulle man gärna se nämd hans inaug. diss.
”Die germanischen elemente in der provenzalischen und
französichen spräche ihren lautlichen Verhältnissen nach
behandelt I. Vid Schelers namn s. 186 skulle man ock-
så gärna se betonad hans betydelse som textutgifvare.
FrånEngland kuildé kanske särskildt Nicol nämts. S. 226
skulle vi också under samma kategori som de af förf,
anförda böckerna, vilja också exempelvis nämna Neu-
mann’s "Zur Laut- und Flexionslehre des Altfranzösischen”,
då detta arbete särskildt är egnadt att underlätta det
första studiet i fornfr.

Vi hoppas, att fortsättningen på detta intressanta
och de romanska studierna befordrande arbete skall vara
att motse inom den närmaste framtiden.

H. v. F.

Schmitz, Bernhard, Französische Synonymik
nebst einer Einleitung in das Studium der Synonyma
überhaupt. Dritte, sorgfältig überarbeitete Auflage,
besorgt von À. Kesseler. Leipzig. C. A. Koch. 1883,
XXXVI+272 s. Pris 4,50 Mk. .

: Utan tvifvel är detta arbete i hög grad aktnings-
värdt. Också anlitas det flitigt och med skäl af förf:s
landsmän. För oss svenskar är det dock blött i in-
skränkt mån användbart, i det att förf, utgår från
tyskan och återgifver de franska synonyma orden genom
motsvarande tyska synonymer hvilket, för att tjäna så-
som säker ledning förutsätter sadelfasthet i tyskan. Nu
är det bekant, att det är illa stäldt hos oss med det
rationella studiet eller de djupare insikterna i tyskan.
Ett godt exempel på olägenheter, som genom förf:s ofvan
nämnda anordning för oss uppstå, erbjuder s. 69 folgen:
suivre, succéder; accompagner är ej upptaget, emedan det för
en tysk troligen ej presenterar sig såsom synonymt med
suivre; men den dagliga erfarenheten hos oss lär, huru
nödvändigt det är att för svenska studerande påpeka
skilnaden mellan suivre (följa efter i senare rum och tid)
och accompagner (följa med i samma rum och tid). I
skolungdomens händer tjänar denna synonymik naturligt-
vis till intet. Nu använder visserligen förf, äfven andra
utvägar att åskådliggöra skilnaden mellan de i hvarje
fall diskuterade orden, framför alt exempel, och dessa
rikhaltiga och upplysande. Häri ligger verkets hufvud-
förtjänst, hvilken kan berättiga att påräkna detsamma
publik äfven utom Tyskland.

Det synes, som om förf, kunnat och bort mera be-
tona etymologien och mera utgå från ordens grundbetydelse,
än hvad han gjort; ty på dessa hakar hänger ytterst
hela distinktionen af franska synonymer. Den gör det
mera i detta språk än annorstädes, ty det är ett starkt
utprägladt drag hos franskan, att betydelserna logiskt
och liksom patagligt utvecklats ur en ursprunglig’, På
insikten häraf har Littré i synnerhet grundat sina nätta,
träffande och lättfattliga distinktioner mellan synonymer.
3 75	NORDISK REVY 1883—1884.	3 76

Man jämföre t. ex. förf:s dif- och konfusa utlåtanden s.
143 om Macht: puissance, pouvoir med Littrés: Pouvoir
est l’infinitif du verbe; puissance est le participe présent
avec la finale ance; de la sorte, pouvoir marque l’action
simplement; et puissance, quelque chose de durable, de
permanent: On a la puissance de faire une chose; et on
exerce le pouvoir de la faire. C’est pour cela qu’on dit
la puissance d’une machine, et non son pouvoir. (Littré,
Dict. Pouvoir 2.) I sammanhang härmed må påpekas
förf:s ofta högst otillfredsställande sätt att gifva etymo-
logier, hvarom t. ex. etymologierna till Ancien s. 11,
Avis s. 13, Sérieux s. 55 m. fl. bära vitne. Förf:s
vana att passa på tillfället för att i alla afseenden upp-
bygga sin publik — en vana, som väl ofta gjort goda
tjänster — gör sig äfven här gällande, någon gång på
ett rätt kostligt sätt, såsom då han med anledning af
det upptagna fonction (s. 12) passar på och lär oss
temat fungor, functus sum, fungi.

Ref. begagnar sig af denna lägenhet att utveckla en
tanke, som in nuce ligger i det ofvan sagda. Då den
här afhandlade synonymiken, trots sina stora och många
förtjänster, ej är ett verk, till hvilket svenskar i allmän-
het med fördel kunna vända sig, och det ej återstår oss
något annat lämpligare (Wendells lilla häfte är svagt),
så är, förefaller det, den enda utvägen att bibringa
yngre studerande de viktigaste distinktionerna mellan
franska synonymer den, att. skarpt markera ordens grund-
betydelse, och huru denna i alla afledda betydelser skiner
igenom. Detta sätt torde ock vara det enda, som kan
medhinnas i skolan, då tiden förundervisningen i franska
där är så oförståndigt knapt tillmätt. -

J. V.

Vising, Johan, Några fall af w-omljud i franskan:
amus : ons, avu : ou (o). 12 ss., 8:o. Særtryk af Nord,
tidskr. for filologi, B. VI; Kbhn, 1884. .

Naturvetenskap.

Widman, O., Om nitrooxypropylbenzoesyra och
hennes derivat.

Dens., Om en ny grupp af organiska baser.
(Öfvers. af Kongl. Vet. Akad:s förhandlingar, 1883,
Ro 7, sidd. 27—52.) :

För något mer än ett år sedan utförde förf, en
vacker syntes af indol ur kuminol. En af mellanproduk-
terna vid denna reaktion var nitrooxypropylbenzoesyra,
hvilken förf, gjort till föremål för en ingående undersök-
ning, som lemnat särdeles intressanta resultat. Förf, har
nämligen ur detta ämne såsom utgångsmaterial lyckats
framställa föreningar, hvilka kunna betecknas såsom repre-
sentanter för en ny grupp af organiska baser. :

Vid amidooxypropylbenzoesyrans behandling med ett
öfverskott af ättiksyreanhydrid och acetamidooxypropyl-
benzoesyran med saltsyra bildas under afspjälkning af
vatten en produkt, hvilken icke innehåller acetyl, men
vid behandling med reduktionsmedel gifver acetamido-
cumnisyra. Ämnet besitter en fri karboxyl, men förenar
sig äfven med syror och visar således basisk karaktär.

Dess förhållande till salpetersyrlighet karaktäriserar det-
samma såsom tertiär bas.

Den uppfattning, förf, gör sig af den nya förenin-
gens konstitution, är utan tvifvel riktig. Förf, antager
i densamma en genom inre kondensation mellan hydroxy-
len och amidresten i acetamidooxypropylbenzoesyran bil-
dad atomring, sammansatt af fyra kolatomer, en kväfve-
och en syreatom. Föreningen står således nära kinolin-
derivaten. En kolatom i kinolinets pyridinkärna är här
ersatt af en syreatom. Förf, benämner det nya ämnet
metylkumazonsyra, i det han bilägger den hypotetiska
modersubstansen till denna förening namnet kumazon.
G-enom inverkan af propionsyreanhydrid och benzoylklorid
på amidooxypropylbenzoesyra har förf, lyckats framställa
de analogt sammansatta föreningarna etyl- och fenyl-
kumazonsyra. — Det enkla kumazonet skulle naturligt-
vis äga ett särskildt intresse. Detta ämne kunde kanske
erhållas, om det skulle lyckas att hydroxylera o-nitro-
cumol. Den motsvarande amidoföreningen borde vid be-
handlingen med myrsyra gifva kumazon.

Vi uttala det hopp, att förf, fortsätter dessa sina
beaktansvärda undersökningar. Studiet af de intramole-
kylära kondensationsprocesserna och särskildt dem, hvilka
betinga en ringformig sammanslutning af atomer, skall
utan tvifvel lemna intressanta teoretiska resultat af all-
männare betydelse.

E. H—t.

. Lange, J., Icones plantarum sponte nascentium
in regno Daniæ et in ducatibus Slesvici, Holsatiæ et
Lauemburgiæ ad illustrandum opus de iisdem plantis,
regio jussu exaranduni Florœ Danicæ nomine inscrip-
tum. Vol. XVII, fasc. 51. Hauniæ 1883. 2:o. 15 p.,
tab. MMMI-MMMLX. ■ : '

Sannolikt är denna fascikel den sista, som utkom-
mer af det bekanta praktverket «Flora Danica». Den
innehåller naturtrogna och färglagda afbildningar af 55
kärlväxter och 8 mossor från Danmark och dess bilän-
der jämte kritiska anmärkningar och beskrifning af nya
arter och former.

Utgifvandet af detta nationalverk, som genom danska
regenters liberalitet oafbrutet fortgått ända sedan 1761,
har under olika tider anförtrotts åt följande: G. Ch. Öeder
(fasc. 1—9), O. F. Müller (fasc. 10—15), M. Vahl (fasc.
16—21), J. W. Hornemann (fasc. 22—39), F. M. Lieb-
mann (fasc. 40—43), J. Lange (fasc. 44—51). I trenne
supplement-häften (I utgifvet 1853, II 1865,111 1874)
hafva dessutom upptagits afbildningar af sådana svenska
och norska växter, som ej anträffats inom gränsen för
det danska florområdet, hvadan arbetet i sin helhet om-
fattar afbildningar af omkring 4,000 olika växter, repre-
senterande fullständigt såväl Skandinaviens som Islands
och Grönlands fanerogamflora. Såsom-tillägg kommer
inom kort att utgifvas ett register och en kritisk öfver-
sikt af hela arbetets innehåll.

Före nedsmältningen af de koppartaflor, som användts,
hafva genom prof. Lange aftryck tagits af särskilda
taflor, hvarigenom följande fyra specialverk bildats:

1)	Icones Florœ Groenlandicœ med 336 taflor.

2)	Arboretum Scandinavicum med 174 taflor.
377	NORDISK REVY 1883—1884.	378

3)	Icones plantarum officinalium Scandinavie med
365 taflor.

4)	De Skandinaviske Landbruksplanter med 212
taflor.

B. F.

Schenk, A., Handbuch der Botanik. III B., erste
Hälfte, mit 160 Holzschnitten. VIII + 432 ss., 8:0.
Breslau, 1884, Eduard Trewendt.

Berner, Hj., Om Kjönsdannelsens aarsager. En bio-
logisk studie. 70 ss. Kristiania, 1883, Cammermeyer
(i commiss.). Pr. 1,50.	,

Blandade ämnen.

Tidskrifter.

En af de förnämsta källorna för kännedomen om
det andliga lif, som rör sig inom vår tid, är onekligen
tidskriftsliteraturen, och af denna, då det gäller ett folks
kultur i det hela, framför allt, ej de aristokratiska fack-
tidskrifterna med deras vetenskapliga publikum, utan de
för den stora bildade allmänheten afsedda tidskrifterna,
som öppna sina spalter för behandling af alla sorters
frågor af allmänt intresse. Om den hit hörande perio-
diska literaturen åtminstone närmelsevis fyller sin plats,
så bör man inom den kunna se, hvilka frågor som sys-
selsätta för tillfället det andliga intresset inom vederbö-
. rande land, — se hvart kulturströmmens vågor gå. Och
därför behöfver man ej tillhöra samma parti, som en tid-
skrifts redaktion, för att vid dess alster kunna fästa ett
lifligt intresse. Redan såsom ett dokument till nutidens
historia kräfver tidskriften, då något andligt lif rör sig
inom den, den vakne iakttagarens uppmärksamhet; för-
utom det, att man såsom tillhörande samma tid, såsom-
själf med i dess historia, kan draga nytta af den pro-
blemens formulering, som en tidskrift erbjuder, -man må
så vara nöjd eller missnöjd med dess sätt att lösa dem.

Det är från denna synpunkt, som en partitidskrift
sådan som J. E. Sars’ och Olaf Skavlan’s »Nyt Tid-
skrift» äfven utom partierna bör kunna räkna på
uppmärksamhet. För visso representerar den en kultur-
rörelse i vårt norska grannland, som i hög grad kräfver
: vårt intresse. Det är de i våra dagar så högljudda
»vänster»-åsikterna, som i denna publikation funnit ett
organ, som talentfullt utvecklar dess doktriner och oför-
skräckt strider för dess mål. Tvänne årgångar ligga re-
dan afslutade, och första häftet af den tredje har nyss
kommit oss till handa. Med en antydan om dess inne-
håll vilja vi å tidskriften fästa våra läsares uppmärk-
samhet.

Häftet inledes med ett fragment af en berättelse,
med titeln »Det flager i byen og paa havnen», af Björn-
stjerne Björnson. Det här meddelade utgöres till större
delen af en krönikeartad familjhistoria från en norsk
kuststad, som föreställes vara författad i början af förra
århundradet af en »dægn og kantor ved Sancta Maria».
Stycket förefaller, lösryckt ur sitt sammanhang, som det
här står, ej så särdeles betydande; men tonen, stilen i
den hederlige kantorns uppteckning är förträffligt åter-
gifven. Det är i sitt slag ett litet stilistiskt mästerprof;

blott här och där en nog långt drifven »naturlighet», som
skulle stöta, om icke framställningssättets naivetet gjorde
mycket njutbart, som i en mera reflekterad form ej vore
det. — Närmast efter denna vittra början följer ett in-
lägg i en samfundsfråga för dagen, nämligen »Om kvinde-
sagen» af H. E. Berner, väsentligen en reproduktion af
förf:s föredrag i studentföreningen »Fram» i Kristiania.
Det är ej några synnerligen nya tankar, som här fram-
ställas, och ej några så synnerligen djupa heller; men
ämnet är ett af dem, hvarpå det kan vara nyttigt att
hänleda uppmärksamheten, låt vara om det också sker
genom upprepande af gamla sanningar. Litet mera fakta
skulle dock ej ha skadat, då förf, söker öfversiktligt
skrifva kvinnofrågans historia (se t. ex. de fem rader,
hvarpå frågans ställning i Sverge affärdas). Men må-
hända är det nu meddelade blott en inledning till ett
innehållsdigrare tema; ty, såsom i denna tidskrift tyvärr
är nästan regel, när man börjat vinna intresse för förf:s
framställning, bryter uppsatsen tvärt af, med ett förarg-
ligt »fortsættes». Särskildt stötande blir detta sätt att
meddela uppsatserna endast styckvis, då det får leda till
sådana befängdheter, som att ej mindre än tre af detta
häftes uppsatser utgöra fortsättningar från förra årgången;
och det utan att heller någon af dem här afslutas. Så-
lunda få vi till lifs afdelningen III af P. 0. Schjgtt’s
»Den ældste græske historie» (8 sidor); afdelningen III
af Sigurd Ibsen’s »Statsbegrepets udvikling gjennem ti-
derne» (10 sidor); och kap. II af J. E. Sars’ uppsats
om »Kristendom og politik». Hade ej varit bättre att
lämna en uppsats hel och hållen? Det är ju ändå ett
par månader, som man får vänta på fortsättningen! —■
Den sistnämda af dessa uppsatser innehåller i den här
meddelade afdelningen dels en kritik af »Luthersk Uge-
skrift’s» uttalanden, om förhållandet mellan teologien och
den moderna vetenskapen, dels af dess och liktänkandes
teori om parallelism mellan den kristendomsfiendtliga »na-
turalistiska» vetenskapen och den demokratiska »natura-
listiska» statsformen. Förf., hvarsutprägladt antiteolo-
giska åsikter ju äro nogsamt kända, skadar sin sak ge-
nom den obehagligt öfvermodiga ton, hvari hans polemik
är hållen. — För öfrigt innehåller häftet en dikt af P.
Sivle: »Erling skakke og Sverre konung» — ett politiskt
tendenskväde, som särskildt på slutet röjer en viss poe-
tisk kraft.Under rubriken »Bognyt» afslutas häftet
med några literaturanmälningar : en mycket berömmande
recension af Lie’s »Familjen paa Gilje», undertecknad
Emil Nicolaysen; likaså lifligt erkännande anmälningar
af A me Garborg’s »Bondestudenter» och Gunnar Hei-
berg’s »Tante Ulrike», skrifna af Erik Vullum; samt en
mera reserverad recension af John Paulsen’s »Moderne
Damer», undertecknad M. S.

Till nästa häfte lofvar redaktionen bidrag af Jonas
Lie, fru M. Colban, d:r E. Jessen m. fl.

Om »Nyt Tidskrift» representerar det utpräglade
vänsterpartiet i Norge, så tillhör däremot den danska
tidskriften »Tilskueren» mera centerpartiet i sitt land.
Flertalet af dess artiklar stå också utanför de egentliga
partistridernas ämnen. Det är företrädesvis A. C. Larsen
(annars under signaturen Theodorus känd såsom fram-
379	NORDISK REVY 1883—1884.	380

stående rationalistisk författare i religiösa ämnen), som i
denna tidskrift utvecklar ett politiskt program. Grund-
taïkarfe Î hars åsikt framstäldes redan i tidskriftens
första häfte i en ganska märklig uppsats, hvari han före-
slår ett medlande »baade — og» i stället för de stridande
partiernas ensidiga »enten — eller». Samma centerstånd-
punkt försvarar hån äfven i det hyligen utkomna tredje
häftet af tidskriften i en uppsats »Om Kongedommet».
Under de gifna historiska förutsättningarna, t. ex. i Dan-
mark, anser han den konstitutionella monarkien för den
verkliga frihetens bästa värn, och det utan parlamen-
tarism. Häftet innehåller dessutom tvänne vittra bidrag,
det ena en mycket rolig bondhistoria af S. Schandorph,
det andra ett nagot sentimentalt berättadt minn e från
fältlasarettet af E. Skram — sänt tvänne teoretiska
uppsatser, nämligen fortsättning på utgifvarens, N. Neer-
gaard’s, studie öfver Richard Cobden och en mycket in-
tressant afhandling af d:r F. Levison om »Mirakelkure»
inom läkekonsten.*

Den norska »Nyt Tidskrift» är kanske märkligare
såsom »document humain», såsom en afspegling af den
mäktiga norska vänsterns karaktär och syften; men där-
emot är »Tilskueren» mera så att säga omedelbart all-
mängiltig, dess uppsatser äro mindre ensidiga, mera upp-
lysande i sak; —liksom den danska tidskriften också före-
faller omsorgsfullare redigerad än den norska, åtminstone
hvad undvikande af uppsatsernas stympning angår. Men
hvar i sin art äro de båda tidskrifterna väl värda upp-
märksamhet äfven i Sverge, hvartill vi med dessa knapp-
händiga rader velat rekommendera dem.

S—ë

Thordén, K. M. Under the august shade of
German Universities. Upsala 1883. R. Almqvist &
J. Wiksell, publishers. IV + 104 ss. 8:o. Pris 2 kr.

Den lilla boken med denna poetiska titel gör icke
anspråk på att lämna en Utförlig beskrifning af de tyska
universiteten. Författaren kastar först en blick på uni-
versitetens, i synnerhet de tyskas, historia, han läm-
nar vidare några notiser om dessas organisation och sta-
tistik, men han själf säger i förordet, att man i boken
ej skall finna mycket, som är väsentligt för de tyska
universiteten, och då måste läsaren nöja sig, om han också
skulle sakna mycket, som han möjligen önskat finna där.
Det som gifves af författaren, är i alla fall ganska intres-
sant och i allmänhet korrekt. I några små detaljer är
dock boken ej alldeles au niveau med dagens förhållan-
den. Så är t. ex. universitetens domsrätt numera in-
skränkt till ett minimum, så har Akademien för modern
filologi i Berlin sedan några år upphört att existera.

Hvad som meddelas uti kapitlen om de två största
universiteten, Berlin och Leipzig, är mestadels riktigt,
men förlorar sig i oväsentliga detaljer. Egendomligt
är, att vid skildringen af Berlins universitet till och
med eldklockan — som referenten, ehuru han åtta
terminer studerat i Berlin, icke känner till — ej glöm-
mes, medan Aulan icke med ett ord omnämnes. »Quar-
ters of the royal body guard» är en oriktig öfversättning
af »Hauptwache». Mera karakteristiska representanter
för tyska, universitetslärare kunde hafva valts; men indi-

vidualisering, som i så hög grad plägar utmärka de en-
gelska författarnes böcker, är icke denna på engelska
skrifna boks starka sida, och detta måste i synnerhet
beklagas med afseende på den del, där författaren be-
handlar sitt egentliga ämne, det tyska studentlifvet. Där
skulle teckningen af individer hafva varit det bästa
sättet att fasthålla lifvet, som annars alt för lätt
glider ur handen. Så har det händt författaren med
det tyska studentlifvet; själfva lifvet har halkat undan,
och det styckd af den yttre dräkten, som stannade kvar
i hans hand, blir för det tyska studentlifvet, såsom
manteln i fru Potifars hand för den flydde Josef, till
en anklagelse. Sådan föreföll mig åtminstone denna
skildring vara, som uteslutande tar hänsyn till studen-
ternas »kneip»-lif. Och hvad angår detta lif, så medgif-
ves visst, att det har många obehagliga sidor, men det
har äfven sin friskhet och sin humor, som försona en
med detsamma. Här på papperet emellertid, hvarest
denna lifvets anda förflugit, verkar det — för att stanna
inom studenternas åskådningskrets — alldeles som »ab-
gestandenes Bier». Endast omåttliga kvantiteter öls kon-
sumerande stannar kvar, och sväller till och med ut till
sådana oerhörda, urgermaniska hjältebragder som förtä-
randet af 80 seidlar! Men lyckligtvis är kneiplifvet
endast en sida af det tyska studentlifvet, och den bok
är ensidig, som ej framställer äfven det svärmeri för ve-
tenskap, för vänskap, all den idealism, på hvilka det tyska
studentlifvet är så rikt. Göthes dagar i Strassburg upp-
repas ännu hvarje år för mången tysk yngling.

Äfven förhållandet mellan Förenings- (Verbindungs)
och Icke-förenings-studenter är icke riktigt framstäldt,
och båda blifva genom versen pp. 49 och 50 mycket
falskt karakteriserade. Det största antalet af i förenin-
gar icke inskrifna studenter är långt ifrån att vara sådana
»tunguser»; ofta visa sig till och med studentlifvets
ädlaste sidor just hos dem, som ej vilja underkasta
sig föreningsväsendets tvång. Och emot föreningsstu-
denternas påstådda likgiltighet för den yttre människan
torde deras skräddareräkningar högljudt protestera.

Hvad som meddelas om kneiplifvet, är i allmänhet
korrekt. Dock förekomma några fel. Så har t. ex. cre-
scendot från »Bierjunge» till »Doktor» och »Papst» ej blif-
vit riktigt klart för författaren. Hemskt låter p. 55:
»vid bordets båda ändar stodo ‘chargirte’ med dragna
svärd för att vaka öfver, att presidentens befallningar
noggrant utfördes.»De tyska kneiputtryckens öfversätt-
ning måste ibland misslyckas. Så återgifves t. ex. den
syntaktiskt djärfva vändningen »Ich komme Dir was»
endast mycket ofullkomligt genom det engelska »There
comes something for you»; »head of moss» för »bemoostes
Haupt» låter något förnärmande. Författarens djärfva
(men långt ifrån nya, se Kommers-B. »Es sass beim goldnen
Biere») derivation af »Salamander» ur »Sauftalle mit einander»
är en utmärkt »Bieridee», men jag fruktar, att den icke
skall vinna herrar junggrammaticis bifall. Detta är emel-
lertid småsaker, och den utländing, som vill få en unge-
färlig idé om »Salamander, Bierkomment» o. s. v., kan ha
gagn af bokens läsning, fastän kommersen i alla fall blir
en uppspikad fjäril uti denna skildring. Men lyckligtvis
har författaren också lämnat oss medlet att väcka fjäriln
till nytt lif, och detta genom att till sin bok bifoga en
381

NORDISK REVY 1883—1884.

382

liten väl vald samling af tyska studentsånger. Den som
vill lära känna tyskt studentlif, skall vända sig till
dem; där finner han visserligen ej glaset blygsamt gömdt
i hörnet, men där framskimrar äfven studenternas kraft och
friskhet, deras humor och entusiasm, och den som kan
läsa dessa sånger och sjunga dessa visor, skall ur dem
hämta en riktigare uppfattning af studenternas lif än ur
en beskrifning på hundratals sidor.

Förf:s engelska stil är lätt och flytande, hans kun-
skaper i »universityslang» äro till och med förvånande
för en utländing. Endast öfversättningarna på vers närma
sig ibland, genom att altför ofta utelämna artikeln, tele-
grammens och parlamentsredogörelsernas stilistik, och pro-
testera måste jag emot återgifvandet af det högtidligt
allvarsamma tyska »Alles schweige, jeder neige» o. s. v.
genom »All be quiet, make no riot».

Slutligen ännu en sak: Frasen p. 35 om Schweiz,
de ryska östersjöprovinserna och åtskilliga andra länder
såsom efter tysk uppfattning varande delar af »das grosse
Vaterland» och »liggande inom Tysklands naturliga gränser»
skulle mycket väl kunnat utelämnas. Detta tillhör visst,
liksom »Sauerkraut» p. 53 och »wunderschön» p. 56, utlän-
dingarnes stående uppfattning af den tyska politikens, den
tyska gastronomiens och det tyska språkets mest väsent-
liga drag, men liksom enligt detta prof kännedomen om
språket väl måste blifvit hämtad ur »pensionatet för unga
damer», så kännedomen om de två andra ämnena ur »Weiss-
bier»-stugan, och där skola vi kanske hälst låta dem
kvarstanna och ej göra den tyska nationen solidariskt
ansvarig för dem.

Bokens yttre utstyrsel är mycket prydlig och länder
med hänseende till dess billiga pris de fördelaktigt kände
förläggarne till synnerligt beröm..

C. Appel.

Ny Svensk Tidskrift, utg. af R. Geijer. 1884. h. 2

V. Rydberg, Segersvärdet, V. Esaias Tegnér,
Nordiska författares arbeten om och på afrikanska språk.
H. L. Rydin, Riksrättsåtalet i Norge. — Niccolo Ma-
chiavelli: Mandragola, öfvers., anm. af Edvard Lidforss.
— Julliteratur. — h. 3. Viktor Rydberg, Segersvärdet
VI—VII. — Helena Nyblom, Edmondo de Amicis. —
Anmälningar. — Polemiskt. -— m. m.

Finsk Tidskrift utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. XVI, 2. O. M. Reuter, Om djurens
själ, I—II. — A. L. Sundholm, Liberalismens utveckling i
Sverige 1830—1865,1—II. — C. G. Estlander, Snoilskys
nya dikter. — I bokhandeln. — Öfversigt. — m. m.

Nordisk Tidskrift utg. af Letterstedtska Föreningen.
1884, 2. G. R. Nyblom, Strömninger og gjennembrud i
Danmarks literatur. — Hjalmar Edgren, Indiens sagor
på vandring i verlden. — Literaturöfversikt. — Nyut-
komna böcker..

Nyt Tidskrift, udg. af J. E.. Sars og Olof Skavlan,
1884 h. 1: B. Bj0rnson, Af fortællingen «Det flager i
byen og paa havnen»; H. E. Berner, Om kvindesagen;
P. Sivle, Erling skakke og Sverre konung; P. O. Schjgtt,
Den ældste græske historie; Sigurd Ibsen, Statsbegrebets
udvikling gjennem tiderne; J. E. Sars, Kristendom og
politik; Anmeldelser.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Medicinska fakulteten.

Januari 30. Licentiatexamen med K. O. Hellberg.

Anmäldes kanslerns tillåtelse för tre kandidater från Stock-
holm att börja klinisk tjänstgöring d. 20 dec. 1883. .

Anmäldes förordnande för Th. Floderus att vara underkirurg
och för O. A. Svensson att vara amanuens vid kirurg, kliniken.

Anmäldes förordnande för docenten Bergmamn att vara in-,
tendent vid Sätra brunn 5 år fr. o. m. 1884.

Beslöts föreslå prof. Holmgren till ledamot i komitén för fråga
om erhållande af nya docentstipendier.

Mars 4. Anmäldes prof. Hammarstens fullmakt såsom ord.
prof, i med. och fysiol. kemi.

Mars 8. Beslöts begära förnyande för nästa läseår af uni-
versitetets anslag till undervisning i histologi.

Beslöts indragning af lönebidrag som från fak:s Regnellska
fond utgått till underläkare och underkirug vid akad. sjukhuset,
hvilkas ordinarie arvoden numera förhöjts.

Beslöts i hufvudsak tillstyrka filosofiska fak:s humanist, sek-
tions förslag, att förhöjning af vikariatsarvoden måtte, till dess
annorlunda förordnades, utgå af universitetets medel.

Mars 14. Kand, examen med. F. P. Lindblom och H. M.
Toll.

Beslöts infordradt yttrande öfver åtskilliga docenters under-
dåniga framställning om åtgärder till förhöjande af vikariatsar-
voden.

Genom remiss af den 21 dec. 1883 hade större konsistoriet
infordrat fakultetens utlåtande med anledning af en af åtskilliga
docenter vid universitetet hos K. M:t gjord underdånig fram-
ställning,

dels därom att genom någon anordning och särskildt i sam-
manhang med möjlig framtida förhöjning af professorernas aflö-
ning vikariatsarvodena måtte höjas till belopp motsvarande dem,
som vikarier för andra med professorerna jämförliga ämbetsmän
åtnjöte;

dels ock därom att i nåder måtte pröfvas, huruvida ej före-
skrifterna angående användning af professorernas tjänstgörings-
penningar borde andras i den riktning, att tjänstgäringspeningar
endast beräknades för och fördelades på läseterminerna, så att
tjänstledig professors vikarie, som vore förordnad för läseår,
erhölle hela beloppet af de till professuren hörande tjänstgö-
ringspenningar, och vikarie, som vore för kortare tid förordnad,
så stor del af tjänstgöringspenningarna, som efter den föreslagna
beräkningsgrunden svarade mot den del af läseåret, för hvilken
förordnandet gälde;	■

och hade konsistoriet' uti samma remiss anmodat fak. att
tillika meddela yttrande angående de skyldigheter, som utan sär-
skilda arvoden kunde åläggas docent, hvilken innehade docent-
stipendium.	.

Sedan fak. vid sitt sammanträde d. 4 och den 8 dennes före-
haft ärendet till öfverläggning och förberedande behandling, så
beslöts nu att beträffande docenternas und. framställning afgifva
följande yttrande:

Fakulteten hyllar för sin del lifligt den grundsatsen, att hvar
och en, som egnar sitt arbete åt den akademiska ungdomens un-
dervisning, bör för detta arbete erhålla den skäliga ersättning, att
han utan ekonomiska bekymmer må kunna med erforderligt in-
tresse och samlad kraft fylla sin ansvarsfulla uppgift. Häraf föl-
jer, att fakulteten varmt vill förorda en i hennes tanke väl behöf-
1ig förhöjning af de arvoden, som utgå till de yngre universitets-
lärarne, hvilka på tillfälliga förordnanden åtaga sig att för längre
eller kortare tid uppehålla den del af de ordinarie universitetslä-
rarnes, åligganden som direkt rörer undervisningen och examina-
tionen.

Med de 33 docenter, som petitionerat om förhöjning af vika-
riatsarvoden, instämmer fakulteten således i den punkt, som från
deras sida torde vara den viktigaste eller i fråga om behofvet af
en förbättring. Däremot är förhållandet icke detsamma i fråga
om sättet för förhöjningens åstadkommande. Då petitionärerna
föreslå, att vikariatsarvodena skola höjas därigenom, att i fram-
tiden en tredjedel i stället för en fjärdedel af de ordinarie lärarnes
383	NORDISK REVY 1883—1884.	384

lön skall betraktas såsom tjänstgöringspenningar, och att förbätt-
ringen af vikariernas ekonomiska ställning således skall åstadkom-
mas genom motsvarande försämring af de ordinarie lärarnes, så
tror fakulteten icke, att en sådan anordning kan lända till univer-
sitetets sanna bästa i det hela. Ty huru behöfligt och billigt det otvif-
velaktigt är att tillräckligt arvode kan erbjudas en tillfällig vikarie,
så får man vid aflöningssättets ordnande likväl icke förbise den
för universitet högst viktiga angelägenheten att icke blott för till-
fället utan än mer för framtiden söka vid detsamma fästa dugande
yngre förmågor. Fakulteten anser för sin del att uppnåendet af
detta syfte snarare skall motverkas än befordras genom en regle-
ring af vikariatsarvodena i den riktning som petitionärerna före-
slagit. Det torde nämligen ej kunna bestridas, att åtminstone
mången ung man tager utsikterna i fråga om framtida bärgning
med i räkningen, då han skall fatta beslut i den viktiga frågan,
om han skall stanna vid universitetet eller icke. Utsikten att åt
universitetet kunna förvärfva de bästa krafter måste därför vara
mer beroende af de ordinarie lärarnes än af de tillfälliga vikari-
ernas ekonomiska fördelar och icke tvärtom. Nu torde det vara
en bekant, sak att vid tilltagande ålder icke allenast lefnadsbe-
hofven ökas, åtminstone för den som har att sörja för en upp-
växande familj, utan äfven att krafterna samtidigt aftaga. Enligt
regeln torde därför behofvet att nödgas anlita vikarie och afstå
tjänstgöringspenningar oftare och företrädesvis, hota de äldre
lärarne och således just dem, som i allmänhet minst tåla något
afdrag af sina inkomster. Då en universitetslärare af hvilken grad
som hälst under nuvarande förhållanden svårligen skall kunna un-
der sina kraftigaste dagar aflägga något af sin årliga lön för den
tid, då han möjligen kan råka i behof af vikarie, så torde ett af
de två inträffa, antingen att han nödgas själf uppehålla sin tjänst
äfven under förhållanden, då hans krafter af någon anledning där-
till äro otillräckliga, eller han kunde använda dem på ett för v e-
tenskapen och universitetet mer gagnande sätt, eller ock att han
måste afstå så mycket till vikaries aflöning, att han själf lider
ekonomiskt betryck. I förra fallet varder tjänsten sannolikt sämre
skött, än om vikarie anlitades, på samma gång , som en yngre man
ginge miste om tillfället att genom vikariat vinna i egen utbild-
ning som lärare. I senare fallet gåfves det afskräckande exempel
för dem, som ännu icke inom sig afgjort frågan om att fästa sig
vid universitetet eller lämna detsamma. En förbättring af vika-
riernas inkomster, åstadkommen genom en förändring af proporti-
onen mellan de ordinarie lärarnes fasta lön, och tjänstgörings-
penningar i den föreslagna riktningen synes därför innebära en
våda för universitetets framtid, så till vida som den i verkligheten
kommer att på visst sätt gifva utsikt till en progressiv försäm-
ring af de ordinarie lärarnes löneförmåner i motsats till de ålders-
tillägg, som tillförsäkrats många andra tjänstemän. Fakulteten
anser sig därför icke böra understödja petitionärernas önskan i
denna punkt under annan förutsättning, än att en framtida förbätt-
ring af de ordinarie lärarnes löner kan åvägabringas på det sätt,
att vikariernas billiga anspråk och behof genom densamma kunna
tillfredsställas, utan att någon ändring behöfver göras i den propor-
tion mellan de förres fasta lön och tjänstgöringspenningar, som
nu anses billig.

Beträffande den andra delen af petitionärernas förslag, eller
att. tjänstgöringspenningarna skulle uteslutande fördelas på de
månader, som infalla under läseterminerna, så kan fakulteten icke
heller därtill gifva sitt tillstyrkande, dels emedan detta förslag
helt och hållet förbiser alla .de mångartade göromål, som, utom
den egentliga undervisningen, påläggas de ordinarie lärarne, och
som ej sällan taga lika mycken tid och kraft i anspråk som
själfva läraregöromålen, och dels emedan det torde få anses mycket
tvifvelaktigt, om de ordinarie lärarne kunna afstå någon, äfven
den ringaste, af de löneförmåner, som hittills blifvit tillförsäkrade.
Endast ville fakulteten såsom billigt och riktigt medgifva dem att
ordinarie lärare, då han åtnjuter tjänstledighet för helt kalenderår,
bör afstå sina tjänstgöringspenningar äfven för ferierna.

. Öfvertygad som fakulteten är, att petitionärernas önskan om
förhöjda vikariatsarvoden är billig och berättigad och därför bör
villfaras, vågar hon likväl äfven hoppas, att utvägar därtill skola
kunna beredas, utan att det behöfver ske på det föreslagna eller
något annat sätt, som länder universitetet och dess framtid i det
hela till skada. ,

Afvikande meningar yttrades dels af prof. Hammarsten, med
hvilken proff. Clason och Henschen instämde, dels ock af prof.
Kjellberg. -

Prof. Hammarstens af proff. Clason och Henschen biträdda
särskilda yttrande hade följande lydelse: ”Vid behandlingen af mom.
2 i docenternas anhållan rörande vikariatsarvodena har jag varit
af annan mening än flertalet af fak:s ledamöter därutinnan, att
jag ansett en ändring i sättet för tjänstgöringspenningarnas för-
delning och beräkning — i den af docenterna angifna riktningen,
om ock med någon liten afvikelse i fråga om själfva. utförandet
— vara både rättvis och önskvärd. Då jag detta oaktadt biträdt
fak:s afstyrkande beslut i frågan, anser jag mig därför skyldig
nämna, att detta mitt åtgörande haft sin grund endast däri, att
jag ej ansett mig berättigad att nu förorda en förändring, hvars
genomförande skulle medföra en förminskning i de löneförmåner
som universitetets ordinarie lärare redan en gång fått sig tillförsäk-
rade samt under längre eller kortare tid redan åtnjutit”.

Prof. Kjellberg anförde:. ”Mot fak:s beslut att för sin del af-
styrka det förslag till förändring i det akademiska konsistoriets
bestämmelser angåendevikariatsarvodena, som blifvit framstäldt
af flertalet bland universitetets docenter, kan jag ej underlåta att
fgifva min reservation. Såsom stöd för bestämmelserna att
jänstgöringspenningar kunna anordnas för ferierna åt lärare, som
: under läseterminerna åtnjuta tjänstledighet, har Kongl. brefvet den
30 növ. 1876 blifvit åberopadt, enär däri rätt tillförsäkras de aka-
demiska lärarne att icke behöfva afstå tjänstgöringspenningar för
tjänstledighet, som åtnjutes under ferier; men häraf synes snarare
framgå, att K. M:t ansett tjänstgöringspenningarna afse uteslutande
den verkliga tjänstgöringstiden eller läseterminen, men däremot
icke ferierna.. Det Kongl. brefvet tillförsäkrar nämligen de akademi-
ska lärare, som fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet under terminerna,
men önska ledighet under ferierna, att icke därför behöfva afstå
någon del af sina tjänstgöringspenningar. Det akademiska konsi-
storiets förklaring, att lärare, som åtnjuter tjänstledighet under
läsetermin skall på grund af detta Kongl, bref betraktas som tjänst-
görande under ferietid och af sådan anledning tillerkännas rätt
att för denna tid uppbära tjänstgöringspenningar, kan jag däre-
mot icke flnna berättigad genom nämda Kongl. bref, som snarare tor-
de kunna åberopas såsom stöd för sökandenas begäran, att tjänstgö-
ringspenningarna måtte i sin helhet fördelas på läseårets båda
terminer utan afseende på ferierna. Jag tillstyrker sålunda bifall
till sökandenas anhållan i denna punkt”.

På den i remissen innefattade fråga om de skyldigheter, som
utan särskilda arvoden skulle kunna åläggas docenter, hvilka inne-
hade docentstipendium, ansåg sig fakulteten icke vara i tillfälle
att nu afgifva något tillfredsställande svar, utan ville fak. anhålla
om anstånd med denna frågas besvarande.

Rättelse:

I Revyns förra nummer s. 344 rad. 17—19 står: .... ett
ark, hvari man .... disponera, läs: . . . . arket.

I bokhandeln har utkommit:
SKRIFTER

af
CHRISTOPHER JACOB BOSTRÖM,
utgifna af

H. EDFELDT.

Två delar. Pris: 15 kr.

“Det svenska folket har länge kunnat vänta sig, att någon af
Boströms lärjungar skulle samla och utgifva hans skrifter. He-
dern att äntligen hafva fullbordat detta betydelsefulla värf tillhör
Docenten Edfeldt i Upsala, en af Boströms sista omedelbara lär-
jungar, och en, som alltid visat en synnerlig pietet för den store
tänkarens . minne. Om en sådan pietet vitnar ock hela det sätt, -
hvarpå Docenten Edfeldt nu gått till väga. Han har, nämligen
icke inskränkt sig till att ånyo gifva ut, hvad Boström själf låtit
trycka, utan han har äfven uppsökt dem af Boströms arbeten, som
förut blott funnits i handskrift, och ordnat dem alla efter tidsfölj-
den för deras författande. —--“

(A. Nyblœus i % Sv. Tidskr," Jan. 1884.)
385	NORDISK REVY 1883—1884.	386

Tundequistska bokhandeln,

'	Upsala,

1 Drottninggatan 1.

Medicin.

Beard, Die Nervenschwäche. Mit einem Anhang: Die
Seekrankheit. 4: —	1

Binz, Vorlesungen über Pharmakologie I. 7: —

Bresgen, Pathologie und Therapie der Nasen-, Mundrachen-
und Kehlkopf-Krankheiten. 6:—	.

Centralblatt für allgemeine Gesundheitspflege. Heraus-
gegeben v. Finkelnburg, Lent und Wolffberg. För
arg. 10: —

Fritsch, Krankheiten der Frauen. 9: —

G-arnier, Die Männerkrankheiten, ihre Ursache, Verhütung
und Behandlung. 2: —

Gerlach, Beiträge zur Morphologie, und Morphogenie
1883: I. 12: —

Hach, Über eine operative Radical-Behandlung bestimmter
Formen von Migräne, Asthma, Heufieber &c. Er-
farungen auf dem Gebiete der Nasenkrankheiten. 2: 70.

Hartmann, Krankheiten des Ohres. 6: —

Jahrbuch der praktischen Medicin, herausgegeben von
D:r P. Börner. 1884: I. 6: —

Joessel, Lehrbuch der topographisch-chirurgischen Ana-
tomie I. 12: —	-

Kolaczek, Grundriss der Chirurgie. 15: —

Kornfeld, Handbuch der gerichtlichen Medicin. 10: —

Leube, Behandlung der Urämie. 1: —

Ludwig • Ferdinand, Prinz von Bayern: Zur Anatomie der
Zunge. 60: —

Monti, Croup und Diphteritis im Kindesalter. 8: —
Orth, Cursus der normalen Histologie. 8: -—
Rôzsahegyi, Hygienische Grundsätze bei der Reconstruction
- von Städten. 1: —

Schlegel, Wissen und Können der modernen Medicin. 1: —
Schroeder, Lehrbuch der Geburtshülfe. (Ny upplaga.) 15: —

Steckler, Zum Schütze wieder die Diphterie. 2: —

Toldt, Lehrbuch der Gewebelehre. (Ny upplaga:) 14: —
Zeissl, Pathologie und Therapie der Syphilis. (Ny upp-
laga.) 7: —

Ziegler, Lehrbuch der allgemeinen und Speciellen patho-
logischen Anathomie und Pathagenese. I—IV. (Ny
upplaga.) Utkommer i 5 häften à 4: —

Geograf och Naturvetenskaper.

Boguslawski, Handbuch der Ozeanographie I. Räumliche,
physikalische und chemische Beskaffenheit der Oze-
ane. 8: 50.

Finzer, Elemente der reinen Mechanik. I & II. Ut-
kommer i 5 à 6 häften à 3: 20.

Fisch, Beiträge zur Kenntniss der Chytridiaceen. 1: 50.

Handbuch der Botanik. Herausgegeben von D:r 4. Schenk
III: 1. 12:—

Kosmos, Zeitschrift für die gesamte Entwickelungslehre.
Herausgegeben von D:r B. Vetter. För årg. 24: —
Krebs, Die Physik im Dienste der Wissenschaft, der
Kunst und des praktischen Lebens. 10: — inb. 11: —

Entomologische Nachrichten. Herausgegeben von D:r F.
Katter. För årg. 7: —	_

Bau, Elemente der modernen Chemie. 3 häften. 13: —
Muschuld v. Melasfeld, Terrainlehre eine gesonderte Wissen-
schaft. 12: —

Zeitschrift der Gesellschaft für. Erdkunde in Berlin. Med
bilaga: Verhandlungen der Gesellschaft für Erdkunde.
För årg. 13:—

Historia.

Balan, Monumenta reformationis Lutheranæ. 2 Bd. 10: —

Le père Didon, Les Allemands. 5: 65.

Gagern, Todte und Lebende. 6: —

Helvig, Russische Günstlinge. 8: —	•

Herzog, Geschichte und System der römischen Staats-
verfassung I. 15: —

Kupczanko, Der russische Nihilismus. 3: 60.

Nordische Rundschau. Herausgegeben von Erwin Bauer.
För årg. 20: —

Schwanenflügel, Oldtidens Kulturhistorie. 10: —

Sigismund, Die Aromata in ihrer Bedeutung für Religion,
Sitten, Gebränche, Handel und Geographie des Alter-
thums. 2: 50.

Sonndorfer, Handel und Verkehr mit Niederländisch-In-
dien. 2:72.

Filologi och arkäologi.

Archiv für lateinische Lexikographie und Grammatik.
Herausgegeben von E. Wölfflin. För årg. 12: —

Bauer, Plutarchs Themistokles für Quellenkritische Übun-
gen. 2: —	.

Bergk, Beiträge zur römischen Chronologie. 2: 40.

Gomparetti, Museo italiano di antichità classica. I: 1.
15:—

Romanische Forschungen. Herausgegeben von Karl Voll-
möller. I. 15: —

Hoffmann, Wörterbuch der deutschen Sprache. 4: 20.

Madwig, Syntax der griechischen Sprache. 5: —

Novak, Platon und die Rhetorik. 2: 40.

Philologische Rundschau. Herausgegeben von D:r C. Wa-
gener und D:r E. Ludwig. För årg. 20: —

Stobæi anthologii libri duo priores recensuit G. Wachs-
muth. 2 Bd. 18: —

Internationale Zeitschrift für allgemeine Sprachwissen-
schaft. Herausgegeben von F. Techmer. I: 1. 6: —

Juridik och Nationalekonomi.

Bödiker, Die Unfallgesetzgebung der europäischen Staa-
ten. 4: —

Jonas, Studien und Vorschläge auf dem Gebiete des
Lebensversicherungs-Geschäftes. 2: —
Menger, Die Irrthümer des Historismus in der deutschen
Nationalökonomie. 2: 40.	’
387 NORDISK REVY 1883—1884.388

I bokhandeln ha utkommit:
UNIONEN

och

KONUNGENS SANKTIONSRÄTT
I NORSKA GRUNLAGSFRÅGOR
af

H. L. RYDIN.

Pris: 2 kr. 50 öre.

Ur innehållsförteckningen: De af Sverige ing. traktater ang.
föreningens tillvägabringande. —• Eidsvoldskonstitutionens innehåll.
— Norges ställning efter den 17 Maj och den förändring deri,
som åstadkoms genom kriget med Sverge samt fördragen i Moss.
— Norska stortinget 1814. — Riksaktens tillkomst och karakter.
— Olika slag af statsföreningar. — Konungens sanktionsrätt, be-
kräftad af den i Norska stortinget följda konstitutionela praxis. •—
Skälen för och betydelsen af Norska stortingets beslut den 9 Juli
1880. — Juridiska fakultetens utlåtande om Konungens veto och
Höjers försvar af det suspensiva veto.

Rom. rikets författningshistoria

Från Augustus till vestrom. rikets fall
af.

. S. F. HAMMARSTRAND.

Förra afdelningens förra häfte.

Pris: 1: 50.

“— — — inledningen till ett literärt företag, som är egnadt
att väcka den största uppmärksamhet såväl hos historieforskaren
i vidsträckt bemärkelse som hos den klassiske filologen. Redan
det sällsynta i ett mera omfattande sjelfständigt arbete på den
klassiska fornkunskapens område i vårt land är nog för att draga
uppmärksamheten härpå: därtill kommer, att det arbetsfält, som
förf, valt, är ett äfven i de länder, där den klassiska filologiens
studium ifrigastbedrifves, jämförelsevis mindre bearbetadt-.
Den senare kejsartiden har hittills varit tillbakasatt."
(Ur en längre anm. i Hist. Tidskrift 1883, h. 2.)

I AKTENSKAPSFRAGAN.

Betraktelser med anledning af
H. Ibsens familjedramer

•	af	-

L HI. ÅBERG.

Pris: 1: 25.	.

"—  Den bästa redogörelse för äktenskapets teori, som
vår literatur äger, — förtjänar att finna uppmärksamma läsare
särskildt i en tid sådan som denna, då de gamla sedliga formerna
för förhållandet mellan man och kvinna angripas från så många
håll, och då ofta det yngre slägtets författare bjuda, i stället för
hvad de rifvit ned, antingen ingenting alls eller ock mer eller,
mindre hållningslösa godtyckshistorier, som i detta hänseende san-
nerligen äro “stenar i stället för bröd". Författaren till denna
skrift lämnar däremot visserligen den gamla yttre auktoritetstrons
botten, men har i en högre världsåsikt en ny fast mark att bygga på. "

(Nornan.)

UTVECKLINGSLÄRAN

af

HERBERT SPENCER.
Öfversättning från engelskan af

VICTOR PFEIFF.

. Med förord af professor

C. Y. SAHLIN.

Pris: 6 kr.	.

. "— — — Herbert Spencer har europeiskt verldsrykte. Det
är ej nog med att hans bok hvad tankeskärpa och vetenskaplighet
beträffar är en filosofi af verklig rang och betydenhet, utan han
särskiljer sig därjämte fördelaktigt från den moderna, ofta så
ytliga vanan att förneka eller helt enkelt ignorera den andliga,
faktorn, den öfver sinneverlden upphöjda erfarenheten i människo-
naturen. Därigenom erhåller också hans filosoferande en viss varm
färgton, och på samma gång han uppvisar hela ändligheten och
otillräckligheten af vårt vetande, visar han äfven den outplånliga
nödvändigheten i vårt väsen att tro på Gud, ett evigt och rent
andligt lif. — — —«	' (Vikingen.)

Om kulturen i Norden

af

W. E. SV EDELIUS.

Föredrag vid Nordiska festen i Upsala den 29
Februari 1884.

Pris: 25 öre.	•

MOLNEN

Lustspel af Aristofanes.

Öfversättning af
ALARIK HALLSTRÖM.

Pris: 1: 50.

Innehåll:

Kôersner: Politiskt handlexikon.

Hoffding: Formel Logik,

Ljunggren: Framställning af de förnämsta esthetiska systemerna.

2 delen, 2 uppl.

Hertzberg: Professor Schweigaard i hans offentlige virksomhed.
Lepsius: Die Längenmassen der Alten. .

Sick: Notice sur les ouvrages en or et en argent dans le Nord.
Kuhn & Schmidt: Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung.
Zeitschrift der deutschen morgenländischen Gesellschaft.

The Journal of the Loyal Asiatic Society.

Journal Asiatique..

Hallstrom: Öfvers. af Aristofanes’ Molnen.

Körting: Encyklopædie und Methodologie der romanischen Phi-
lologie.

Schmitz: Französische Synonymik.

Widman: Om nitrooxypropylbenzoesyra.

Dens.: Om en ny grupp af organiska baser. „

Lange: Icones plantarum sponte nascentium.

Sars & Skavlan: Nyt Tidskrift.

Neergaard: Tilskueren. ■

Thordén: Under the august shade of German universities.
Universitetsangelägenheter (Upsala).

Annonser.
Nr 13.15 April 1884.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. X. Alin, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. F. E. Berggren,
Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. y. Boethius, Doc. A. L. Bygdén, Prof.
P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc.’ D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.
H. von Feilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. T. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henschen, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Heffding, Doc. O. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Bind, Doc. T. A. Bundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schagerström,
Fil. Kand. Ei von Scheele, Doc. Y. H. E. Schück, Doc. S. A. H. Sjogren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin,
Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. y. H. Théel, Doc. P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl. .

utgifven af :

Docenten Adolf Noreen, Upsala.	.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.UPSALA, R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Teologi.

Petersen, Louis W. Schot, Ludwig Feuerbach
og kristendomen, en religionsfilosofisk afhandling.
Kobenhavn 1883. 8:o. 383 sid.

Denna särdeles intressanta och lärorika skrift, som
utgör en akademisk disputation af för en sådan ovanligt
värde, behandlar, som dess titel angifver, en af detta år-
hundrades egendomligaste personligheter, religionsfilosofen
Feuerbach, samt innehåller såväl en objektiv framställ-
ning af dennes utveckling och läror som och en omfat-
tande kritik af dessa.

Det är bekant, utt Hegel sökte visa, hurusom den
sinliga världen, trots de motsägelser som röja sig inom
henne, likväl kan fattas såsom den enda och sanna, blott
man ser henne från den sidan, från hvilken hon presen-
terar sig som och verkligen är absolut. Denna sida, menade
han, är tanken. För tanken visar sig världen vara ett
systematiskt helt, ty för tanken upplösa sig världens
motsägelser i ett högre, ett alt omfattande, alt harmo-
niskt bestämmande helt, och tanken är verklighetens in-
nersta väsende. Närmare fattar Hegel detta så, att
verkligheten är tankens själfutveckling eller tankeprocess,
och att hvarje moment i verkligheten, för att rätt fattas,
måste fattas som ett moment i .denna process.

Det hör till den’ mänskliga tankens väsende att
vara abstrakt, och huru mycket än Hegel vill betona
nödvändigheten att fortgå till det konkreta, så kom-
mer han dock ej öfver den grad af innehållsrikedom,
hvaraf den mänskliga tanken såsom sådan är kapabel.
Att gifva tanken en absolut betydelse innebär följaktli-
gen att tillägga en sådan betydelse åt det abstrakta och
allmänna. Ett sådant sätt att gå tillväga måste dock
förr eller senare framkalla en reaktion från de konkreta
och individuella intressenas sida.På ett synnerligen
förtjänstfullt sätt visar vår författare, huru denna reaktion

utgjorde en af de viktigaste sidorna i Feuerbachs lif och
Verksamhet.

För att emellertid närmare göra sig reda för arten
och betydelsen af denna sistnämda, är det nödvändigt
att erinra sig den tvetydighet, som vidlåder Hegels lära
om tanken och tankeprocessen. Det måste i längden
Visa sig förenadt med oöfvervinnerliga svårigheter att,
som Hegel vill, hålla fast tanken rent in abstrakto utan
att redan i själfva utgångspunkten fatta den som bestäm-
ning hos ett tänkande subjekt. Under det högern sökte
tillgodose detta intresse genom att återföra tanken till
ett absolut subjekt, framhöll däremot vänstern, att det
absoluta är identiskt med världsprocessen själf. Det gif-
ves ingen annan Gud än vårt tänkande af det absoluta.
Fasthålles detta och varsnar man tillika den nämda svå-
righeten att fasthålla tanken, utan att återföra den till
ett tänkande subjekt, så är vägen gen till en apoteos
af själfva det mänskliga subjektet. Det var denna stånd-
punkt Feuerbach intog.

Närmast afser visserligen denna apoteos detta sub-
jekt såsom tänkande, men inser man vidare, att den
mänskliga tanken blott kan vara bestämd af det abstrakta,
men att detta endast är en sida hos det konkreta, då
är det helt naturligt, att man skall finna sig föranlåten
att med skärpa framhålla jämväl andra sidor hos detta
subjekt, dess känslo- och viljelif. Så har ock Feuerbach
gjort. -	.

Med mycken bestämdhet uppvisar författaren dessa
sidor i Feuerbachs grundtendens, särdeles huru han, in-
seende det otillfredsställande i en verldsåsikt som stan-
nar vid det allmänna, drefs tillbaka till det konkreta
mänskliga subjektet. Möjligen mindre fullständigt utre-
der han anledningen till de tendenser till ren naturalism
och materialism som utmärkte Feuerbach, särdeles i hans
senare skrifter. Denna är emellertid lätt funnen. Det
subjekt, han fann, saknade ett sant öfversinligt inne-
. håll. Det absoluta skulle vara det allmänna, men det
391	NORDISK REVY 1883—1884.	392

allmänna kan ej fylla den fordran, som härmed är gifven.
Vi finna följaktligen intet absolut, utan stanna vid det
mänskliga subjektet i dess ändlighet. Men detta kan
ej tänkas oberoende af alt annat. Har det ej sin grund
i en absolut personlighet, så måste det förklaras ur det
opersonliga, ur naturen.

Hvad särskildt religionen angår, så fattas hon af
Feuerbach helt och hållet som en produkt af den mänsk-
liga anden. De religiösa föreställningarne äro alster af
den mänskliga fantasien, som i den objektiverat sina
egna tendenser. Men då detta har sin grund i män-
niskans natur, så har religionen som ett uttryck för denna
sitt värde och sin betydelse. Sådan är grundtanken.
De intressanta detaljerna nödgas vi neka oss att här
framställa. Vi hänvisa till det innehållsrika arbetet
själf.

a Feuerbachs religionsbegrepp har i det Hegelska sin
historiska förutsättning. Äfven för Hegel är religionen
ett med människans religiösa föreställning.Visserligen
har denna föreställning för Hegel ett objektivt innehåll,
hvilket den saknar för Feuerbach. Men detta innehåll
får för Hegel ej ett adekvat uttryck i föreställningen,
m. a. o. i religionen, utan först på filosofiens ståndpunkt.
Blott såsom föreställande, d. ä. förnimmande på ett mer
eller mindre inadekvat sätt är följaktligen människan
religiöst bestämd. Huru lätt man från denna ståndpunkt
föres öfver till den af Feuerbach intagna, blott man gör
användning af hans grundtendens i det hela, är själf-
fallet.

Å andra sidan har Feuerbachs religionsbegrepp åt-
skilligt gemensamt med det af Kierkegaard och dennes
själsfränder antagna. Visserligen bevarar här religionen,
särskildt den kristna religionen, sin objektiva sanning.
Men den form, i hvilken denna är gifven, är så helt och
hållet objektiv, att äfven ett objektivt kriterium på dess
sanning går förlorad. För en utanför stående betraktare
måste kristendomen äfven här te sig som ett psykiskt
fenomen hos åtskilliga mänskliga individer, och de an-
språk den ställer på de öfriga hafva svårt att hos dem
finna de utgångspunkter, från hvilka de skulle legitimera
sig såsom berättigade.

Arbetets senare del utgör en kritik af Feuerbachs
religionsbegrepp. Med alt skäl framhåller författaren
det oberättigade uti att tro sig hafva förklarat religionen
själf eller rättare tro sig hafva uppvisat dennas rent sub-
jektiva karaktär därmed, att man gjort reda för vissa
psykologiska tendenser hos människan, som utgöra anled-
ningen till religionens framträdande i och för henne, så
mycket mer som dessa tendenser själfva tarfva en för-
klaring. Här möter oss empirismens vanliga förblandning
af grund och anledning, hvilken ej nog skarpt kan fram-
hållas för samtiden. A andra sidan gör författaren rätt-
visa åt de förtjänster om religionsfilosofien, Feuerbach in-
lagt i och genom sina utredningar af religionens subjek-
tivt-psykologiska förutsättningar.

I sammanhang med kritiken af Feuerbach utvecklar
författaren sin egen åsikt om religionens väsende, hvar-
vid en analytisk granskning af Schleiermachers religions-
•begrepp bildarutgångspunkten. Religionen är enligt
författaren människans drift att bevara sig själf i enlig-
het med det oändliga. Att denna drift hos människan

finnes, och att den utgör hennes väsens djupast liggande
tendens, får sin förklaring däri, att människan »utgått»
från Gud och har till bestämmelse att lefva i och för
honom. Lätt inses, hvari denna drift skiljer sig från
egoismen i lägre bemärkelse, som är en drift att bevara
slg i isolering från det oändliga och obestridligt är, att
författaren härmed angifvit én viktig sida i religionen. Vi
kunna dock icke lämna oanmärkta tvänne omständigheter.
Den ena är, att författaren för själfbevarelsedriften hos
människan, äfven då den är af ofvannämda religiösa art,
ej kunnat finna någon lämpligaree xpression än, att den är
ett slags egoism, hvarigenom den mycket nära förbindes
med den sinliga driften — den andra är, att han har
svårt att från det oändliga, på harmoni med hvilket den
religiösa driften är riktad, aflägsna betydelsen af något
mer eller mindre allmänt. Fullständigt har följaktligen
ej häller han brutit med ett föreställningssätt, för hvilket
det absoluta är ett allmänt (»tanketing»), under det att
det individuella är såsom sådant ändligt, om det än
må medgifvas,att han i flera vändningar syftar hän mot
en sådan brytning. Äfven han har sålunda ej lyckats
på fullt tillfredsställande sätt uppvisa ett på en gång
osinligt och fullt individuelt bestående innehåll hos
människan.

Författarens framställningssätt är i allmänhet både
klart och lättläst. En viss benägenhet att sväfva ut på
bredden kan dock ej förnekas och sammanhänger med
den brist på gruppering, som stundom verkar menligt på
öfverskådligheten af det hela.

Om vi än i en och annan punkt ej äro fult ense
med författaren, så hindrar oss ej detta att skänka vårt
varma erkännande åt de stora förtjänster hans arbete
äger som ett värderikt bidrag ej blott till kännedomen
om en af vårt århundrades intressantaste personligheter
utan jämväl till lösningen af mer än en viktig fråga på
det religionsfilosofiska området. -

L. H. Å.

. Teologisk Tidskrift, utg. af Martin Johansson. XXIV.2.
L. Landgren, Betänkligheter vid den nyare kritiken
af Moseböckerna. III. Martin Johansson, Återblick
på 1883 års kyrkomöte. II. III. Karl Henning, Bi-
drag till kännedomen om de religiösa rörelserna i Sverge
och Finland efter 1730. II. De religiösa rörelserna i
Sverges olika stift och landskap. H. D. J., I Förso-
ningsfrågan.

Luthersk Ugeskriß, XV. 7—13. Naadevalgstriden
i den norsk-lutherske Synode i Nordamerika. — N. A.,
Reisebrev fra Tyskland (sluttes). — Den panislamitiske
Bevægelse. — Redaktions-Artikler: Hvor er vi? Hvor-
ledes skal det ende? Hvem er Ovrighed i bibelsk For-
stand? I—III. S. Skavlàn, Om Credo i Liturgien.
Vogt, Lidt Kirkehistorie fra Flesberg. — Kirkelige
Efterretninger. — Literatur. — m. m.—

Theologisk Tidskrift udg. af C. P. Caspari og Gisle
Johnson. N. R. IX, 3. E. Haupt, Vink for praktiske
Geistlige om et frugtbart Bibelstudium. —- Sigurd Ödland,
Studie over Jac. 2, 14—26. . :
393	NORDISK REVY 1883—1884.394

Juridik.

Genmäle

mot åtskilliga påståenden och anmärkningar i en af sig-
naturen K. H. B. författad och i Nordisk Revy införd
recension öfver mitt arbete »Politisk handlexikon.» :

1)	K. H. B. yttrar, att Nordisk Familjebok af mig
»så flitigt anlitats, att ej blott numera föråldrade upp-
gifter, utan äfven undantagsvis förekommande felaktighe-
ter gå igen.» Som denna beskyllning ej på något sätt
styrkts af K. H. B., så kan jag å min sida inskränka
mig till att gent häremot påstå, att om K. H. B. själf
företoge den jämförelse mellan mitt arbete och Nordisk
Familjebok, som den utslungade beskyllningen borde för-
utsätta, skulle han nödgas medgifva, att inga i Nordisk
Familjebok förekommande artiklar, icke ens de af K. H.
B. själf författade, lagts till grund för min framställ-
ning. En dylik jämförelse skulle nog också visa, hvar-
est de relativt flesta felaktigheterna förekomma.

2)	K. H. B. uppgifver, att »art. Afgift och Beskatt-
ning stå i strid med hvarandra. I den förra skiljes
mycket riktigt afgift från skatt, men i den senare låter
förf, utan skäl beskattning beteckna påläggande af så-
väl afgifter som skatter» etc. Jag vågar dock vördsamt
hemställa till K. H. B., om han ej skulle vilja vid när-
mare eftersinnande medgifva, att t. ex. fastställandet af
de stämpelafgifter, som skola erläggas för expeditioner
från ämbetsverken, är en beskattningsåtgärd.

3)	»Bland generaldirektörerna», yttrar K. H. B. vi-
dare, »borde väl äfven statskontorets chef ha uppräknats.»
Tycke och smak kunna vara olika. För min del ansåg
jag det vara missledande att i detta sammanhang nämna
statskontorets chef, efter som han fortfarande bär titeln
president. • -

4)	»Såsom forenser i ett land räknas», säger K. H.
B., »ej blott de utländingar, som där besitta fast egen-
dom, utan äfven de, som för öfrigt där drifva näring.»
Påståendet skulle antagligen hafva varit fullt riktigt, om
K. H. B. i stället för ordet »räknas» användt orden
»räknar jag.» Den af mig gifna definitionen är fullt öf-
verensstämmande med den uppfattning af begreppet, som
göres gällande både i Konstitutionsutskottets vid 1856
—58 års riksdag betänkanden N:o 11 och 20 och i
Naumanns statsförfattningsrätt (III, sid. 25).

5)	Enligt K. H. B:s åsikt »kan till en persons ci-
vilstånd väl näppeligen räknas hans egenskap af äkta
eller oäkta barn.» Såsom bevis för att så kan ske, vill
jag blott anföra Rabenii förvaltningsrätt (II, 576) och
Rydéns kyrkolag (sid. 60).

6)	K. H. B. anmärker rätt, att jag i art. monopol
ej omnämnt de s. k. naturliga och faktiska monopol, som
bestå utan något särskildt rättsligt skydd. Jag har an-
sett, att det i ett populärt arbete snarare skulle förvilla
än upplysa, om man skulle på grund af en rent teoretisk
indelning framhålla, att t. ex. all egendom vore ett slags
monopol. Då K. H. B. vidare anmärker, att jag vid
uttalandet af förkastelsedomen öfver monopolen synes
hafva glömtpatentinstitutet, vill jag påpeka, att patent
alt mer och mer af allmänna rättsmedvetandet erkännes
vara hvad det är, icke ett monopol utan en form för

skydd af enskild, välförvärfvad andlig egendom, och att
det sålunda ej kan hemfalla under den af mig uttalade
förkastelsedomen öfver monopol.

7)	»Såsom exempel för haltande myntstandard», an-
märker K. H. B., »borde väl förf. (sid. 198) hällre hafva
anfört Frankrike än Tyskland.» Rättelse skall ske —
när Frankrike öfvergifver den dubbla myntstandarden och
inför enkel guldstandard, men icke förmår indraga alt
silfvermyntet ur rörelsen.

8)	K. H. B. har satt frågetecken eller utropstecken
efter tre i mitt arbete förekommande definitioner. Hvad
definitionen på folk beträffar, så synes den mig berättigad
af det kända förhållandet, att begreppet folk än motsät-
tes, än inbegriper i sig regenten eller, där regent icke
finnes, regeringen. I definitionen på personella skatter
har ett lätt (icke för K. H. B.) märkbart tryckfel in-
smugit sig. Det står nämligen indirekt, hvilket, enligt
hvad sammanhanget med det föregående tydligen utvisar,
skall vara direkt. Hvad definitionen på stående kär be-
träffar, kan jag upplysa att den, liksom några andra de-
finitioner i militära ämnen, är lämnad af en fackman.

Stockholm den 8 april 1884.	:

Vilkelm Kôersner.

Med afseende å de invändningar, som ofvanstående
genmäle innehåller, må det tillåtas rec. att anföra föl-
jande:

1)	Hvad angår Nordisk Familjebok såsom förarbete
och källa för dr Kôersners handbok, så kan rec. icke
fatta, huru förutsättningen, att denna flitigt begagnats,
skulle kunna innebära någon »utslungad beskyllning».
Det synes nämligen rec. vara en samvetsgrann författares
skyldighet att flitigt och omsorgsfullt använda tillgäng-
liga goda förarbeten; för plagiat har rec. icke »beskylt»
förf. Att dr Kôersner icke kunnat underlåta att tillgo-
dogöra sig Nordisk Familjeboks innehåll syntes rec. så
mycket uppenbarare, som herr Kôersner själf ännu vid
påbörjandet af sitt bandlexikon var anstäld vid Nordisk
Familjeboks redaktion. Rec. har för öfrigt icke beteck-
nat Nordisk Familjebok och Baumbachs Staatslexikon
såsom flitigt anlitade förarbeten utan att hafva stödi
vederbörligt anstälda jämförelser. Här må exempelvis
anföras endast en artikel i Kôersners handlexikon, för
hvilken tydligen motsvarande artikel i Nordisk Familje-
bok legat till grund, nämligen Civildepartementet; bland
de verk, som därunder lyda, anför dr Kôersner i likhet
med Nordisk Familjebok jämväl »styrelsen öfver statens
järnvägsbyggnader», ehuru denna numera (efter 1882 års
organisation af «väg- och vattenbyggnadsstyrelsen») upphört
såsom själfständigt verk. Att herr Kôersners handlexi-
kon innehåller riktiga uppgifter i många punkter, där
Nordisk Familjebok har antikverade eller felaktiga sådana,
må villigt erkännas.	.

2)	Inom finansvetenskapen göres en bestämd skil-
nad mellan skatter, d. v. s. bidrag, som de enskilde
erlägga till det allmänna utan att för desamma erhålla
någon särskild motprestation, och afgifter (tyska Ge-
bühren), d. v. s. ersättningar för anlitande af offentliga
anstalter eller tjänstemän. Lika litet som det fallit
någon ansedd finansrättslärare in att efter samma grund-
satser bedöma dessa två hufvudslag af allmänna inkom-
395

NORDISK REVY 1883—1884.

396

ster, lika litet har man någonsin tillämpat satsen, att
hvar och en bör bidraga till det allmänna i förhållande
till sin förmö genhets ställning, på s. k. afgifter. Herr
Kôersners af rec. omnämda kritik af denna grundsats
skjuter sålunda uppenbarligen alldeles öfver målet. Herr
Kôersners hemställan till rec., att han måtte »medgifva
att t. ex. fastställandet af stämpelafgifter, som skola er-
läggas för expeditioner från ämbetsverken, är en beskatt-
ningsåtgärd», visar för öfrigt, huru oklar herr Kôersners
uppfattning af skilnaden mellan skatt och afgift är. Dag-
liga språkbruket och lagstiftningen använda väl stundom
benämningen afgift för flera bidrag till det allmänna, som
till sin natur äro skatter; så förhåller det sig t. ex. med
afgifterna för tillverkning af bränvin och hvitbetsocker
samt många af de s. k. stämpelafgifterna, hvilka
just äro afsedda att såsom komplementskatter träffa hvars
och ens skatteförmåga. Fastställande af afgifter för ex-
peditioner från ämbetsverken är, äfven om afgiften klädes
i stämpelns form, ett fastställande af en afgift och icke
någon beskattningsåtgärd. Se t. ex. Nationalekonomiska
Föreningens Förhandlingar 1883 s. 49 o. ff.

3)	Titeln för statskontorets chef är enligt instruk-
tion och stat generaldirektör; att den n. v. chefen bär
titeln president gäller honom personligen och beror helt
enkelt däraf, att han hade denna titel vid verkets reor-
ganisation.

4)	Med forenser har man verkligen plägat beteckna
de personer, som i ett land äro jordegare utan att där
vara statsborgare. Men numera, då utländingen i all-
mänhet tillstädjes att i annat land öfva verksamhet af
flerfaldigt slag, har man funnit skäligt att utvidga ordets
betydelse, så att det äfven må innefatta andra utländin-
gar, som genom något företag inom landet på ett mera
stadigvarande sätt äro knutna till staten och äro. under-
kastade dess myndighet. Så bestämmes också begreppet
af flera nutida förf. t. ex. Heffter, Gareis m. fl.

5)	Att förf, har auktoriteter för sin åsigt att räkna
egenskapen af äkta eller oäkta födsel till en persons
civilstånd, var bekant för rec., som till auktoriteterna kan
lägga jämväl Nordisk Familjebok. Men rec. ansåg sig
dock kunna framställa sin afvikande mening, då hvarken
i de allmänna statistiska handböckerna eller i Sveriges
officiela statistik (Sammandraget 1883 Tab. 10 och 19)
en persons egenskap af äkta eller oäkta barn räknas till
dennes civilstånd. Att förf:s definition å civilstånd såsom
»Sammanfattningen af de personliga förhållanden, hvilka
det är af vikt att känna så väl för den enskilde som
för staten» (!), är vid nog att inrymma äfven ifrågava-
rande egenskap, erkänner rec. gärna. Men det synes
honom, som om enligt denna definition med fullt fog till
civilstånd jämväl borde räknas en persons kön, ålder, namn,
nationalitet, myndighet eller omyndighet, sinnessjukdom
o. s. v. .

6)	Rec. anser fortfarande, att förf, bort lämna en sådan
definition på monopol, som icke blott passar för det rätts-
liga monopolet. Helt visst skulle förf, utan att »förvilla»
kunnat omnämna och karaktärisera de s. k. naturliga eller
faktiska monopolen. Härför hade han ingalunda behöft
ingå i något teoretiskt påvisande af »att all egendom vore
ett slags monopol». Framställningen hade blott blifvit
tillbörligt exakt. Hvad patentinstitutets karaktär och

rättsgrund angår, så är förf:s påstående därom i sitt gen-
mäle stridande mot verkliga förhållandet. Ingen fack-
man bestrider nämligen, att patent är ett slags monopol,
men man har tvistat, huruvida patentet är ett berättigadt
eller oberättigadt monopol, och därvid har man såsom stöd
för dess berättigande, anfört att det utgör vett skydd af
enskild välförvärfvad andlig egendom».Rec:s anmärk-
ning mot förf:s framställning i handlexikonet är sålunda
oförsvagad. Jämför man förf:s definitioner å monopol och
å patent, så måste man finna, att patent enligt förf:s de-
finition endast är ett särskildt slag af monopol och där-
för måste drabbas af förf:s ovilkorliga förkastelsedom öfver
hvarje slag af monopol.

7)	Förf:s invändning i denna punkt synes utvi-
sa, att han har en uppfattning af »haltande mynt-
fot», som afviker från de mera ansedda nationaleko-
nomers (t. ex. prof. Nasse), som skrifvit rörande
mynt och penningeväsende. Enligt dessa innebär hal-
tande myntfot (hinkende Währung) ett mellantillstånd
mellan den dubbla och den enkla myntfoten, hvar-
under båda metallerna väl i obegränsad mängd utgöra
lagligt betalningsmedel, men den ena blott finnes i be-
gränsad myckenhet såsom s. k. kreditmynt. Då man nui
Tyskland jämte guldmynten endast låtit 4 à 500 millio-
ner mark silfvermynt fortfarande cirkulera såsom ovilkor-
ligen lagligt betalningsmedel med ett nominelt värde, som
öfverstiger metallvärdet, men däremot i de land, där det
franska myntväsendet gäller, till följd af silfverpräglingens
inställande : jämte guld cirkulera 2,500 à 3,500 millioner
francs silfvermynt, som på en gång äro kreditmynt och lagligt
betalningsmedel, så ha dessa nationalekonomer icke tve-
kat att räkna Frankrike till de land som lida af haltande
myntfot i vida högre grad än Tyskland.

8)	Med afseende å de tre definitionerna torde näp-
peligen deras oegentlighet behöfva särskildt framhållas.
För fullständighetens skull må emellertid äfven dessa
punkter litet belysas. Då man i ett politiskt handlexi-
kon vill definiera folk, så borde väl de två synpunkterna
vara folket såsom nation och folket såsom statsfolk. ‘Förf,
har blott tagit hänsyn till den senare, och i alla hän-
delser lämnat en mindre lyckad definition. Statsfolk kan
nämligen icke begreppsenligt beteckna något annat än
sammanfattningen af de individer, som äro underkastade
en viss statsmakts fortfarande och fullständiga herska-
remyndighet, d. v. s. som äro medborgare i staten, un-
dersåtar därunder, äfven om de vistas inom en annan stat.
En och annan statsrättslärare hyser väl betänkligheter
mot att inrymma monarken under begreppet undersåte,
men han räknas dock vanligen och andra personer,
som bilda regering, alltid begreppsenligt till statsfolket.
Att man i dagligt tal ställer regenten i motsats mot fol-
ket, kunde möjligen ha förtjänt att nämnas i samband med
folk såsom betecknande de lägre samhällsklasserna, men
att indraga detta i definitionen måste anses vilseledande.

Tryckfelet i definitionen å personella skatter har
icke undgått rec., lika litet som ett mycket störande
tryckfel i samma art. några rader längre ned. Emeller-
tid är definitionen äfven oafsedt detta tryckfel mindre
tillfredsställande. Först och främst synes förf, för myc-
ket hafva jämstält den vidsträktare och hos oss mindre
brukliga betydelsen af personella eller subjektiva skatter
397	NORDISK REVY 1883—1884.	398

med personella skatter i inskränkt och egentlig mening.
Vidare är det icke exakt att säga, att skatten "träffar
personer utan afseende å deras förmögenhet”; det bör
heta, ’'utan afseende å deras ekonomiska ställning"; det
är icke blott förmögenheten utan äfven inkomsten, som
anger förmågan att betala skatt. Med afseende å stå-
ende här måste rec., oaktadt all vördnad för fackinsikt,
anse detta begrepp vara mera omfattande än definitionen
anger. Enligt denna skulle ju endast de garnisonerade
trupperna kunna räknas till den stående hären. Till
våra stående eller ständiga trupper (stammen) ha alltid
räknats såväl de indelta som de värfvade regementena
(jfr Wijkander, Svenska Militärförvaltningen s. 53).

Härmed äro nu dr Koersners invändningar mot ett
mindre antal af de anmärkningar, som recensionen inne-
höll, besvarade. Rec. är ledsen, att han icke kunnat
finna någon af dem fullt befogad. Emellertid kan rec.
icke härmed lämna förf:s arbete, då genmälets ton synes
alstrad af den förutsättningen, att rec. velat på något
obilligt sätt framhålla arbetets fel och bristfälligheter.
Då nu tvärtom rec. på det hofsammaste sätt sökt affatta
sin anmälan och endast likmätigt sin plikt såsom anmä-
lare velat påpeka några af de fel och oegentligheter,
som han upptäkt, så vill han ännu en gång betona detta.
Och rec. vill äfven såsom bevis därpå, att han endast
varsamt gjort anmärkningar, härmed öka anmärknings-
listan med några exempelvis gjorda tillägg ur sina an-
teckningar. .

Att art. Civildepartement och Civilstånd borde ha
omsorgsfullare affattats, är redan antydt. Att såsom
förf, säga, att expeditionslösen »i de flesta fall ingår till
staten och utgöres i stämpelpapper», är väl något djärft.
Förhållandet är, att ännu en mängd afgifter för expeditioner
utgöras såsom lösen. utan att ikläda sig stämpelns form
och äfven tillfalla tjänstemannen såsom sportel. Och med
expeditionslösen menas alltid- sådana afgifter. Då förf,
anger en bestämd skilnad mellan komité och utskott, så
borde väl också ha påpekats, att komité i flera fall är
benämning just för det, som vi vanligen kalla utskott;
så t. ex. vid vissa svenska landsting, inom norska stor-
tinget o. s. v. Definitionen å. komité är för öfrigt all-
deles för vid, ty «en sammanfattning af ett antal perso-
ner, som blifvit valda eller tillsatta för ett visst specielt
ändamål», kan icke blott en komité sägas vara utan äf-
ven en mängd representativa organ, fullmäktige i riks-
banken och riksgäldskontoret, statsrevisorerna, ja, kolle-
giala ämbetsverk o. s. v. Vilkoren för valbarhet till
kommunala förtroendevärf, som med afseende å stadsfull-
mäktige uppgifvas riktigt, äro i väsentlig mån ofullstän-
digt angifna med hänsyn till kommunalfullmäktige, leda-
mot af kommunalnämd, ordförande i kommunalstämma och
landstingsman. Bland ärenden, som ej af kommunalfull-
mäktige få handläggas borde äfven ha nämts val af elek-
torer för landstingsmannaval. Kyrkovärd är en kyrkokom-
munens valde förtroendeman, som ej kan undandraga sig
valet utan laga skäl, och han kan sålunda icke inräknas
bland kyrkobetjente (s. 169). Personlig skyddsafgift (s.
221) finnes icke längre stadgad i 1883 års bevillnings-
stadga, men har utgjorts för 1883 enligt den förut gäl-
lande 1880 års bevillningsstadga. Definitionen å socken-
Vand — »förhållandet, att hvarje socken skall hafva be-

stämda gränser» (!) — är väl näppeligen tillfredsställande.
Sockenbandet innebar ju, att hvarje församlingsmedlem
skulle räknas till en viss kyrkoförsamling och endast
därinom enligt regeln få begagna sig af nådemedlen.

Detta må vara nog för att visa, att dr Koersners
Politiska handlexikon tarfvar en omsorgsfull öfverarbetning,
innan det kan anses i någon mån mönstergilt. Dessför-
innan kan endast en mild kritik, som tager mycken hän-
syn till de stora med arbetet förenade svårigheter, gifva
det de hofsamma omdömen, som min anmälan innehöll.

K. H. B.

Medicin.

. Berg, Anton, Handledning vid undersökning af
ögonens funktioner med åtföljande stilskalor till be-
stämmande af synskärpa och refraktion. Stockholm,
1884. .

Den svenska läroboksliteraturen på" det medicinska
området är af lätt insedda skäl synnerligen fattig.

Det är därför ock med verklig tillfredsställelse vi
anmäla detta värderika arbete. I särskilda kapitel fram-
ställer här författaren de tillförlitligaste och enklaste
metoderna för pröfning af refraktion, synskärpa, ljus- och
färgsinne samt af ögonmusklernas funktionsförmåga. Att
olika meningar måste göra sig gällande i fråga om valet
af undersökningsmetoder, ligger i sakens natur. Det är
därför af icke ringa betydelse, att förf, är en rutinerad
praktiker, som genom mångårig, rik erfarenhet förvärfvat
en klar inblick i de olika metodernas företräden och olä-
genheter. Han har därigenom blifvit i stånd att till ett
relativt ringa antal af enkla och praktiska försök inskränka
hela undersökningsproceduren. Att bokens värde så väl
för den studerande som för den praktiserande härigenom
betydligt växer, är själfklart. Men framför alt utmärker
den sig genom en ovärderlig enkelhet och klarhet i fram-
ställningen. Gent emot dessa företräden, och i synnerhet
när man tager hänsyn till bokens rent praktiska syfte,
tystna alla invändningar mot oegentligheter, som endast
hafva underordnad, teoretisk betydelse. Den enda anmärk-
ning vi skulle vilja göra, är öfver det knapphändiga sätt,
hvarpå färgsinnets undersökning blifvit affärdad. Om ock
i den svenska literaturen redan finnas tillräckliga anvis-
ningar för dessa undersökningar, synes det oss dock, att
de ej här bort behandlas mer styfmoderligt än de öfriga
undersökningarna. Särdeles förtjänstfullt äro refraktions-
bestämningarna och strabism-undersökningarna behandlade.
I slutet af boken har förf, upptagit en mycket praktisk
öfversiktstabell samt stilskalor och astigmatismtaflor. De
senare äro så mycket mera välkomna, som svenska stil-
skalor länge varit utgångna ur bokhandeln.

M. Blix.

Berner, Hjalmar, Om Kjonsdannelsens Aarsa-
ger. En biologisk Studie. Christiania 1883. Cammer-
meyer (i Comiss); 70 ss. Pr. 1,50.

Förf, söker besvara den frågan: Hvad är det, som
bestämmer utvecklingen af det ena embryot till hankön, det
andra till honkön? Han börjar med en framställning af sitt
399	NORDISK REVY 1883—1884.	/	400

ämnes historia alt ifrån Hippocrates’ och Aristoteles’ intill
vår tid. Därnäst söker han genom en förtjänstfull samman-
ställning af ett ganska stort statistiskt material finna stöd för
den Richardska hypotesen om det korsade könsarfvet. Stör-
sta intresse erbjuder dock den del, han ägnat åt redogö-
relsen för senare års experimentella rön på detta område.
Hans egna försök att lämna en insats till frågans lösning
på experimentell väg hafva beklagligen ännu ej kommit i
det stadium, att de berättiga till några slutsatser. Om
därför den lilla boken icke innehåller mycket nytt för
fackmannen, bör den dock vara välkommen för den bil-
dade allmänhet, som kan önska få en inblick i detta
intressanta problem.

M. Blix.

Hjelt, Otto E. A., Olof af Acrel, Den svenska kirur-
giens fader. 63 ss. 4:o. Helsingfors, J. C. Frenckell
1884.

Finska Läkaresällskapets Handlingar. XXV. 5.
Q vist, Om den mikroskopiska undersökningen af vaccin-
ämnet. C. Lundström och K. H. Paqvalin, Öfver-
sigt af sjukvården på allmänna sjukhusets i Helsingfors
kirurgiska afdelning under åren 1880—1882. -—m. m. —
6. C. Qvist, Om artificiel odling af vaccinämnet. Max
Buch, Ueber Algesimetrie. W. Timgren, Statistisk
tablå öfver förekomsten af blennorrhoea neonatorum å
barnbördshuset och äldre accuchementsafdelningen i Hel-
singfors under loppet af 13 år. K. E. Lindén, Två
fall af nervtänjning utförd för Tabes dorsalis. — m. m.

XXVI, 1. J. W. Runeberg, Kliniska studier öf-
ver transsudations processer inom organismen. E. A.
Homén, Om Tuberkelbacillensdiagnostiska betydelse.
Otto Engström, Om myotomi.

Norsk Magazin for Lægevidenskaben, udg. af det
medicinske Selskab i Kristiania. 3 R. XIV, 2. Jacob
Heiberg, Om et biologisk Laboratorium. S. Laache,
Om Anthracosis Pulmonum og dens Folger (Slutning).
Unger Vetlesen, Fra Rikshospitalets medicinske Af-
deling B. I. F. G. Gade, Tuberculosis linguæ. m. m.
— 3. O. F. Larsen, Akute Rheumatisme. —m. m.—

Ugeskriß for Lœger, Organ for »Den almindelige
danskeLægeforening». 4 R. IX. 7. L. Maar, Om Lægers
Avertissementer. Salomon, Bidrag til en Sundheds-
statistik for Kongeriget Danmark. Wilson, Desinfek-
tion ved Tyfoidfeber. — Den svenske Gronlandsexpedi-
tions Isvandring i Juli 1883. — B. Fronmüller, Ud-
vortes Anvendelse af Helvedessten med Ansigtssmerte og
Nevralgi. m. m. — 8. 9. H. Fritsch, Ovarie-
svulsternes diagnose. Kairinets antipyretiske Virkning.
Heubner, Den hydrotherapevtiske Behandling af akute
Sygdomme i Barnealderen. Th. Roth, Abortivbehand-
lingen af Furunkler og Karbunkler. Nussbaum, Salicyl-
syre som Middel mod Tic douloureux, m. m. — 10
J. Schlotfeldt, Om molkeforsyning paa Landet. E. T.
Heiberg, Beretning om Aalborgs Amts og Bys Syge-
hus i 1883. — Jequirity-Infusets therapeutiske Anven-
delse. Röneberg; Anvendelsen af de nyere Forbindings-
stoffer i Felten. Ponfick, Hæmoglobinæmi. —m. m. — 11,
12. Om Mælk, Emil Cléménsen, Beretning om Nyborg

Bys Sygehus i 1883. Hamberg, Fysiologiske Forsog med
de flygtige Stoffer i Brændevin. J. Svensson, Vari-
kocele. — m. m. — 13. A. Stadtfeldt, Bor Subli-
mat foretrækkes for Karbolsyre som Desinfektionsmiddel
ved Fodselshjælpen? M. Herz, Saltsurt Pilokarpin som
Middel mod Diftheritis. — «Carne pura», en ny Kjod-
konserve. W. Coates, Behandlingen af Nævi. — m. m. —
14. 15. H. Maag, Aarsberetning fra Præsto Amtssyge-
hus for Aaret 1883. A. Gjellerup, Plan til et Syge-
hus til c:a 24 Senge. Rosenthal, Nyere Iagtagelser
med Hensyn til Virkningen af noge Lægemidler. Rag-
nard, Svovlsyre som Oplosningsmiddelfor Lig. — m. m. —
16. Otto J. Fredler, Meddelelser om Diftheritis og
dens Behandling med Chloretum pilocarp. H. C. Hel-
weg, Odense Amts og Bys Sygehus i 1883. Granville,
Behandlingen afhabituel Forstoppelse. — m. m. — 17. 18.
Frits Levy, Om Plejebornene. Chr. Langgaard,
Fredericia Sygehus i 1883. — Den tyske Kolerakommis-
sion i Indien. — Spæde Borns Pleje. -— Purjesz, Pnev-
moniens Ætiologi. — m. m. — 19. Frits Levy, Om
Plejebornene. James Zachariæ, Oresundshospitalet.
Chr. v. Haven, Homoopathisk Kvaksalveri. H. J.
Garrigues, Forebyggelsen af puerperal Infektion. —
Midler mod Affektion af Tandkjodet. — m. m. —	-

Upsala Läkareförenings Förhandlingar. XIX. 3, 4.
A. Wide, Redogörelse for de å Upsala Akademiska
sjukhus’ kirurgiska. klinik behandlade bråckfallen under
år 1883. E. Alin, Adenopapilloma ventriculi. Med
Tail. II. R. F. Fristedt, Om den farmakologiska
gruppen morfin, efter W. v. Schröder. — Undersöknin-
gar till förklaring af hudfärgens anmärkta förändring
efter öfvervintring i polartrakterna, utförda under den
senaste svenska Spetsbergsexpeditionen af dess läkare
R. Gyllencreutz och meddelad af Frithiof Holmgren.
Med Tafl. III. — Skelett med 13 par refben, demon-
streradt af G. Ekehorn. Yngve Sahlin, Om ett
fibrom i venstra fossa pterygomaxiliaris. E. D. Berlien,
Om blodigelns mundelar. Frithiof Holmgren, Om
Hering’s färgteori. — Om orsakerna till en tyfoidfeber-
epidemi Upsala vintern 1883—84. — m. m. — 5. S. E.
Henschen, Från den medicinska kliniken i Upsala år
1882—83: 5. Två fall af Meniere’s sjukdom, jämte åter-
blick på denna sjukdom. O. V. Peterson, Minnen och
intryck från en studieresa i utlandet, I. — Om orsakerna
till en tyfoidfeberepidemi i Upsalavintern 1883—84.
(Forts.). /— m. m.-----

Hygiea, utg. af Svenska Läkare-Sällskapet. XLVI. 2
W. Karström, Fall af hysterotomi. W. Bergsten,
Fall af lefverförstoring med relativt lycklig utgång. —
Öfversikter, Referat och Recensioner. Tillkännagifvanden.
Svenska Läkare-Sällskapets Förhandlingar, januari 8. —
3. E. V. Pallin, Ett fall af Suppurativ hepatitis.
Alfred Levertin, Varbergs hafskuranstalt år 1883.
Ivar Svensson, Från kirurg, afdeln. af Sabbatsbergs
sjukhus år 1883. C. Qvist, Om den mikroskopiska
undersökningen af vaccinämnet. Dens., Om artificiel od-
ling af vaccinämnet.----m. m. —

Fira, utg. af E, W. Wretlind. VIII. 3 Bergh»
Antteckningar från Halle an der Saale. Koszutzki, Difte-
riens behandling med qvicksilfverpreparat. — m. m. 4. Chri-
401

NORDISK REVY 1883—1884.

402

stiernsson. Om provincialläkarnes pensionering, m. m.
5. Eckerbom,. Helsovårdstj ensten på landsbygden.
Bizzozero och Torre, Röda blodcellernas uppkomst hos
olika slag af ryggradsdjur. May, Smittsamheten af mjölk
utaf perlsjuka kor. — m. m. — Bihang till Eira, inne-
hållande de viktigaste under år 1883 utkomna författ-
ningar och Kongl. bref m. m. rörande medicinalväsendet.
— 6. Goës, Genitalretning såsom härrörande från blod-
öfverfyllnad i förlängda märgen och dess behandling.
Friedenreich, Elektroterapeutiska anteckningar. Vir-
chow, Nephritis arthritica. Lawrence, Om uppkom-
sten af Tyfoidfeber från kreatursspillning. — m. m. —-

Hospitalstidende. 3 R. II. 5. O. Wanscher, Nogle
Tilfælde af Resektion af Processus masoideus med Be-
mærkninger om Teknik og Indikation (sluttet). — m. m.
— 6. Frænkel, Et tilfælde af Spondylitis cervicalis
behandlet med Vægtextension og portativt Extensions-
apparat m. m. — 7. Leopold Meyer, Om en Udvidelse af
Lægens Virksomhed som Fôdselshjælper. Hans Kaars-
berg, Nogle Notitser til Sporgsmaalet: Er den akute kru
pose Pneumoni en kontagios Sygdom?m. m. — 8. Haslund,
Meddelelser fra Kommunehospitalets 4:de Afdeling. m. m.
— 9. Haslund, Meddelelser etc. (Forts.). Sophus
Meyer, I anledning af D:r med. Leopold Meyers Ar-
tikel: Om en Udvidelse af Lægens Virksomhed som Fe-
delshjælper. — m. m. — 10. Haslund, Meddelelser etc.
(Sluttet). Frits Levy, Om en Udvidelse af Lægens
Virksomhed som Fôdselshjælper — m. m. —■ 11. Tage
Hansen, Kirurgiske Meddelelser. Fr. E. Klee, Be-
skrifvelse af og beretning om Silkeborg Vandkuranstalt i
1883. Frits Levy, Om en Udvidelse etc. (Sluttet).
E. Ingerslev, Om en Udvidelse etc. — m. m. — 12.
Tage Hansen, Kirurgiske Meddelelser (Sluttet). H.
J. Moller, Tre Tilfælde af Bronkialkrup hos Born.
Fr. E. Klee, Et Tilfælde af Bronchitis crouposa chro-
nica. — m. m.—

egentlig mening kan sägas stå i strid med Descartes’.
Natorp söker tvärtom visa, att, om man utför det för
bägge filosoferna väsentliga och tvingar dem till konse-
kvens mot sig själfva, deras ståndpunkt måste komma
att sammanfalla.

Af mera rent historisk-filosofisk förtjänst är N:s
framställning af den Descartes’ska kunskapskritikens grund-
läggning genom satsen cogito ergo sum, .vidare hans
framställning af sättet, hvarpå ur denna sats critérium
veri härledes, af betydelsen af de olika arter af tvifvel,
som möta oss hos Descartes, samt slutligen och framför:
alt det sätt, hvarpå han uppvisar enheten mellan de skilda
delarna af Decartes’ filosofiskasystem, t ex. huru
naturfilosofin med konsekvens uppvuxit på samma grund
som det i egentlig mening filosofiska inom systemet.

Arbetets sista kapitel utgör ett bidrag till frågan
om den mekaniska naturuppfattningens utveckling intill
Descartes och Hobbes. Intressanta äro Natorps medde-
landen om Kepler och Galilei. Åt den senare, har N.
ägnat en särskild uppsats, Galilei als Philosoph, i Phi-
losophische Monatshefte.

Slutligen har jag blott att nämna några ord om en
egendomlighet, öfver hvilken de flesta svenska läsare
torde känna sig förvånade, men som är mycket na-
turlig, om man tager i betraktande de filosofiska för-
hållandena i Tyskland, nämligen den ständigt återkom-
mande jämförande pröfningen mellan Descartes och Kant.
En sådan har i Tyskland blifvit en nödvändighet på
grund af den . dominerande ställning Kant intager i
dess nuvarande filosofiska arbete. Kant utgör likavisst nu
som en gång förr för hundra år sedan medelpunkten och
utgångspunkten för det filosofiska tänkandet, och där man
ej hyllar de kantiska principerna är det alltid genom
att precisera din ställning till dessa, som man söker gifva
fasthet åt denna i det hela.

A. B—n.

Filosofi.

Natorp, Paul, Descartes’ Erkenntnisstheori. Eine
Studie zur Vorgeschichte des Kriticismus. Marburg.
Elwert. 1882. 4 M. Ss. 190.8.

Den som med misstro plägar möta de från Tyskland
till oss öfversända filosofiska publikationerna, och som i
allmänhet därtill torde hafva sina goda skäl, bör ej på
samma sätt mottaga det här föreliggande arbetet. Det
utgör ej blott en förträfflig historisk studie öfver Descartes
kunskapsteori, utan äfven en i vissa afseenden till och
med utmärkt utredning af inom denna kunskapsteori
mötande frågor. En sådan gifves förf, af beviset för
Guds existens. N. väger samvetsgrant värdet af de
kantiska invändningarna mot detta bevis och visar, att
Cartesius redan själf bemött desamma och ådagalagt, att
de väsentligen bero på bristande insikt i hvad gudsbeviset
verkligen påstår. Kants kritik af Descartes är sålunda
ingen kritik af hvad denne verkligen lär, ej heller
utgör den förres egen lära om Gudsidén något, som i

Historia.

Palmén, E. G. Sten Stures strid med Konung
Hans. Kritisk öfversigt.132 ss. Helsingfors 1883.

Författaren af ofvannämda arbete har gjort till sin
uppgift att kritiskt behandla de nyare arbetena angående
den del af de skandinaviska landens historia, som ligger
emellan åren 1483 och 1503, och att fälla utslaget mel-
lan de olika åsikter, söm angående denna periods le-
dande män blifvit uttalade af svenske och danske för-
fattare. I sammanhang härmed uttalar han sin förka-
stelsedom öfver teorier för historieskrifning, som enligt
hans förmenande blifvit på olika håll uppstälda och en-
ligt hvilka den historiska sanningen icke är en, utan
skiftar alt efter olika nationers och partiers synpunkter
och intressen. Uttalandet af denna förkastelsedom kunde
hafva varit öfverflödigt. . Några dylika ”teorier” hafva
oss veterligen aldrig blifvit uppstälda: de existera endast
i författarens inbillning, såsomlätt synes vid en nog-
grannare genomläsning af de yttranden af olika förfat-
tare, som föranledthonom att framställa detta djerfva
påstående. De visa, dessa yttranden, intet annat, än
403	NORDISK REVY 1883—1884.	404

att de som fält dem velat framhålla vissa af de hinder,
som möta sträfvandet efter den verkliga historiska san-
ningen, nämligen dem, som ligga i den, såsom det stundom
kan synas, hardt när oöfvervinneliga svårigheten att vid
skildringen af händelser och personer, som stå historie-
skrifvarens tid nära eller hvilka för samtidens förhållan-
den varit af mycket djup betydelse, hålla sig fullt fri
från nationalitetskänslans eller partisinnets inflytelser.
Detta och intet annat är, hvad de af författaren anförda
yttrandena innebära, och säkerligen skola de, som fält
dem, finna sig i hög grad öfverraskade af att betecknas
som skapare af en teori, enligt hvilken nationella fördo-
mar eller ensidiga partiåsikter skola utgöra normen för
uppfattningen och skildringen af historiska tilldragelser
och personer.

Att svårigheten att intaga en fullt, opartisk stånd-
punkt icke alltid kunnat undvikas af dem, som skildrat
unionstidens historia, är visserligen icke oförklarligt.
Väl ligga dess händelser flere århundraden bakom vår tid,
men besinnar man, huru omätlig deras betydelse är för
de skandinaviska folkens hela följande utveckling och
sålunda äfven för vår tid, så blir orsaken till detta för-
hållande ej svår att finna. Det var nu, som den öfver-
makt i norden, hvarpå Danmark gjorde anspråk, började
undergräfvas, för att under den nyare tiden öfvergå i nä-
stan fullkomlig betydelselöshet; det var nu, som Sverges
själfständighet häfdades, och därmed den storhet, som se-
dan blef dess lott, med alla sina följder grundlades; det
var nu, som nationalhatet mellan Sverges och Danmarks
folk föddes för att, närdt och ökadt af de följande tider-
nas fäjder, fortlefva ända in i vårt århundrade. Dessa
och dylika omständigheter måste man taga i betraktande,
innan man sätter sig ned för att bryta stafven öfver for-
skare, som egnat sitt lif åt att ur arkivens gömmor rikta
vår kunskap om en tid, hvars historia först under de se-
nare decennierna i verklig mening börjat skrifvas och där-
för ännu till stor del är oskrifven. Hvad särskildt angår
den period, som Hr Palméns skrift behandlar, så lemna
visserligen både Allens och Styffes arbeten ytterst värde-
fulla bidrag till dess historia, men i Allens verk behand-
las dock konung Hans tid hufvudsakligen som en inled-
ning till sonens historia; och huru innehållsrikt Styffes
arbete än är, så uttömmer det dock icke ämnet, och har icke
häller framträdt med anspråk på att göra det. Lägger
man härtill, att de sista tio åren af konung Hans’ tid
ännu icke hunnit af honom behandlas, och att den lucka,
som härigenom uppstår, icke fylles af något annat arbete;
och erkänner man på samma gång riktigheten af Hr Pal-
méns påstående, att ”frågan om konung Hans’ regentdug-
lighet och karaktär måste granskas, innan man skrider
till bedömande” af Svenskarnes förhållande emot honom,
så måste man medgifva, att Hr Palmén gått väl raskt
till väga, då han förklarat, att alt material, som behöf-
ves för bedömande af de politiska händelserna och karak-
tärerna under 1400-talets båda sista decennier är samladt,
sofradt och bearbetadt. Själf har han, så vidt man kan
finna, hufvudsakligen ur andra hand inhämtat sin kunskap
om denna tid. Månne det är däruti man har att söka
anledningen till den ringaktning han uttalar för de de-
talj-undersökningar, på hvilkas resultat det dock — för
att använda ett af hans egna älsklingsuttryck — ”sist

och slutligen” beror, hvilka de ”allmänna synpunkterna”
för tidens bedömande skola vara och huru domen öfver
det hela utfaller?

Gäller det i allmänhet, att man, för att kunna fälla
en afgörande dom i en vetenskaplig tvistefråga, måste
vara fackman och själf hafva inträngt i detaljerna af den
tvist, som skall lösas, så gäller detta i all synnerhet,
om man vill uppträda som skiljedomare mellan forskare,
hvilka så trängt till djupet af sitt ämne som Allen och
Styffe. Såsom en sålunda kvalificerad domare kan Hr
Palmén tydligen icke gälla, och han torde icke häller
■göra anspråk därpå. Men om han också vore det, så
saknar han. andra egenskaper, som ovilkorligen kräfvas
hos en domare, hvars utslag skola bjuda aktning: det är
opartiskhet, billighet, hofsamhet i sätt, — alt egen-
skaper, som ej äro mindre nödvändiga därföre, att
domaren icke trängt djupare in i tvistefrågan. Att Styffes
uppfattning af konung Hans kan vara föremål för delade
meningar, och att särskildt vissa bland de bevis han anför
för att styrka denna uppfattning kunna synas vara af ganska
tvifvelaktig halt, har af svenske författare blifvit framhållet
långt innan Hr Palméns bok såg dagen (se Svensk Tid-
skrift för 1876, H. 6, och Historiskt Bibliotek för 1877,
H. 3) och torde svårligen kunna bestridas. Men detta
hindrar ej, att han, såsom hvarje annan författare, har
rätt att få sina bevis pröfvade med omsorg och oväld,
och att, då han för en sak anfört en kedja af bevis,
bland hvilka intet ensamt är afgörande, men hvilka alla
tillsammans göra den ifrågavarande saken i hög grad
sannolik, få denna bevisning pröfvad i sitt sammanhang
och ej sönderplockad med förklaring, att då intet sär-
skildt bevis ensamt är fullt afgörande, så duger hela be-
visningen till intet*. Han kan med så mycket större
skäl göra anspråk härpå, som han i högre grad än de
fleste historiske forskare gjort sig känd för sin ytterliga
samvetsgrannhet och noggrannhet. Men först och sist
bör han kunna vara fredad för beskyllningen att hafva
låtit sig ledas af förutfattade åsikter och att med väld
hafva utöfvat sitt historiska domarekall.

I fråga om dylika beskyllningar borde Hr Palmén
vara ej mindre varsam än andre. Han söker visserli-
gen intaga en opartisk ståndpunkt mellan de svenska
och danska åsikterna, och han framhåller ej blott de
öfverdrifter, hvartill man enligt hans åsikt gjort sig skyl-
dig å den svenska sidan, utan ock motsvarande förhål-
lande å den danska. Det är dock ej svårt att finna,
åt hvilket håll hans sympatier — eller kanske rättare
sagdt: antipatier — i verkligheten gå. Då han t. ex.
ej kan undgå att medgifva, att Kalmare recess af 1483
var så affattad, att den gaf Sten Sture skäl att motsätta
sig konung Hans’ hyllning, till dess han uppfylt sitt
löfte om Gotlands återställande, söker han i de aftal
som förut ingåtts - om rikenas förening ett stöd för sin
åsikt, att Sten Sture begick löftesbrott, då han motsatte
sig konung Hans’ anspråk. Men hvilka voro då dessa
för Sten Sture bindande aftal? Månne "unionsakterna"
af 1397, 1436 och 1450? Dessa hade ju aldrig vunnit
rättslig giltighet. Månne besluten om prins Hans’ val

* Som prof på Hr Palméns lättvindiga sätt att gå till väga
kän särskildt anföras noten å sid. 99—101. •
- 405 KORDISK REVY 1883—1884.406

till konung Kristierns efterträdare 1458? Giltigheten af
dessa beslut måste anses ha blifvit omintetgjord genom
1460- och 1470-talens händelser. Och personligen kunde
Sten Sture ej mera än andre anses bunden af nämda
öfverenskommelser, då han icke i dem hade deltagit. Ett
par andra exempel: i frågan om betydelsen af mötet
mellan K. Hans och Sten Sture 1487 intager Hr Pal-
mén helt och hållet den danska ståndpunkten och påstår,
att det är "höjdt öfver hvarje tvifvel”, att Sten Sture
vid detta möte afgifvit nya löften om konungens hyll-
ning, ehuru de samtida källorna icke lämna något bevis
för ett dylikt påstående; — och likasom de danska
författarna talar han med hån om de skäl till dröjs-
målet med svenska radsherrarnas ankomst till mötet
i Kalmar 1495, som af Sten Sture anfördes, och betrak-
tar dem utan vidare bevisning såsom tomma förevänd-
ningar, oaktadt, såsom Odhner (Svensk Tidskrift för
1876, sid. 511 not *) påpekat, ingen orsak finnes att
betvifla deras giltighet. —• '

. Ehuru det ej är lämpligt att här vidare ingå i de-
taljer, kunna vi dock ej underlåta att beröra ännu en
af tvistefrågorna. Som bekant har konung Hans blifvit
beskyld för att, då han äggade Ryssarne till krig mot
Sverge, hafva gifvit dem löfte om afträdelse af vissa
delar af Finland: för att försvara honom mot denna
beskyllning, anför Hr Palmén, att konung Hans, då löftet
gafs, ej hade någon "aning" om hvad han verkligen lofvade!
A andra sidan finner man, af ett bref från Jakob Ulfsson och
hans vänner till Sten Sture, att riksföreståndaren till dem
framkastat en tanke på att afträda en del af Finland: att
detta också verkligen varit Sten Stures afsikt, finner Hr
Palmén bestyrkt af en uppgift af Olaus Petri i hans krönika.
Ku är det all sannolikhet för, att Olaus Petri’s källa i
detta fall varit Jakob Ulfsson — och i sådant fall be-
visar hans uppgift ej mera, än det ifrågavarande brefvet.
Då därtill kommer, att frågan i detta bref omtalas på
ett sådant sätt, att man alldeles icke däraf kan sluta,
livilken Sten Stures afsikt med det ifrågavarande ytt-
randet varit — det kan ju t. ex. vara möjligt, att det
endast blifvit framkastadt som ett hot för att förraå de
gensträfviga herrarna att kraftigare bidraga till Finlands
försvar —, så förefaller det mycket egendomligt, att Hr
Palmén kan anse det vara bevisadt, att Sten Sture verk-
ligen haft för afsikt att till Ryssland uppoffra något af
Finland. Dock: kanske är förhållandet icke så oför-
klarligt, som det synes. Hr Palmén har i sin skrift ett
yttrande, som visar, att han anser Finlands intressen
hafva under denna tid blifvit i allmänhet förbisedda af
svenska regeringen, och kanske ligger därföre det anta-
gandet för honom nära till hands, att de blifvit det äf-
ven i detta fall. Det ifrågavarande yttrandet lyder: ”ju
mera de aflägsna Österlandens kraf förbisågos af de
maktägande, hvilka dock till fullo viste att uppskatta
värdet af de betydande utskylder Finland till rikets be-
hof erlade, desto tydligare framstod äfven hos Finnarne
medvetandet, att deras land icke blott var en provins
bland flere andra, utan var så godt som hälften af hela
Sveriges rike.” Styrkan i det påståendet, att Finlands
intressen i allmänhet tillgodosågos mindre än de öfriga
landskapens, skulle otvifvelaktigt hafva betydligt ökats,
om det blifvit stödt med ett enda bevis; och hvad an-

går det uttalande, som ligger i den senare delen af den
nyss anförda perioden, hade det varit önskligt, att me-
ningen därmed framträdt något klarare, än nu är för-
hållandet. Möjligen kan den något belysas genom anfö-
rande af ett yttrande, som författaren på näst föregå-
ende sida fäller: ”af sträfvan efter en särskild statlig
tillvaro som landet (Finland) ägt (?) under biskop
Thomas’ tid”, yttrar han där, ”återfinnas icke några spår;
däremot", tillägger han, ”har man i Österland påtagligen
hållit på en lokal själfständighet, och följaktligen (?)
Ofta hyst större benägenhet för en unionskonung än för
en infödd svensk regents välde.” — Den upplysning,
Som författaren här meddelar, skulle vara särdeles in-
tressant — om den vore åtföljd af något bevis. Men
hvar finnes väl i urkunderna något spår till stöd för ett
påstående, sådant som det sist anförda? Till dess Hr
Palmén på ett tillfredsställande sätt besvarat den frå-
gan, måste vi betrakta detta hans yttrande såsom ett
särskildt skäl att icke anse honom vara rätte mannen
att emot andre forskare anslå den ton, hvari han i sin
nu ifrågavarande skrift talar. 0. A.

Literatur- och konsthistoria.

Tidskriftsöfversikt för år 1883.

(Forts.)

Zeitschrift für deutsches alterthum, herausgeg. von
Elias Steinmeyer. Band 27 innehåller en stor mängd
intressanta uppgifter i literaturhistoria. Årgången inle-
des med en sagohistorisk studie af Hertz «Die Rätsel
der Königin von Saba». Sagan stammar naturligen älst
från konungabokens berättelse, men yttrandet: «och då
hon kom in till konung -Salomo, talade hon med honom
ait det hon sig föresatt hade, och Salomo sade henne
det alt; och konungen var intet fördoldt, det han henne
icke säga kunde» var naturligen ett rikt fält för den
orientaliska fantasien att bearbeta. Författaren genomgår
här de olika österländska traditionerna om Salomos och
drottningens gåtstrid.I västerlandet uppträder sagan
först hos byzantinerna och där hos en munk Georgios
från 800-talet. I dennes version har dock det egendom-
liga inträffat, att drottningen skildras såsom sibylla. An-
ledningen, hvarför hon tilldelas denna roll en namn-
förväxling. Pausanias omtalar en sibylla vid namn
Sabbe, som lefvat bland hebräerna. Denna identifierades
af Georgios med drottningen af Saba. Sedermera förband
man denna tradition med ett ursprungligen däraf obero-
ende sibyllinskt orakelspråk angående Kristi kors, och
följden blef, att drottningen af Saba i den medeltida le-
genden fick uppträda såsom en Kristi profet. Sitt hög-
sta förhärligande fick hon af Calderon, som så väl i ett
auto som en comedia divina behandlat hennes historia.
Gåtorna, som förut i allmänhet felats i de västerländska
traditionerna, upptogos ånyo hos honom, ehuru hans gåtor
till sitt innehåll skilja sig från alla öfriga kända fram-
ställningar. Förf, slutar sin uppsats med en redogörelse
för några bildliga framställningar af legenden inom me-
deltidens konst. (Germania för detta år innehåller ett
tillägg för denna del af ämnet). Därefter följa några dels
textkritiska dels sagohistoriska anmärkningar till Konrad
407	NORDISK REVY 1883—1884.	408

von Fussesbrunnens dikt »Kindheit Jesu», författade af
Schönbach. I uppsatsen »über die Heimat des deutschen
Rolandsliedes» uppvisar Schröder, att sångens författare
»Pfaffe Konrad» var bördig från Regensburg, följde sin herre,
Henrik den stolte, på dennes resa till Paris 1131, där gjorde
bekantskap med det franska originalet, och vid sin återkomst
verkstälde den tyska bearbetningen. Samme man skref
äfven, efter en äldre källa, «die Kaiserchronik». Huru-
vida han var identisk med Konrad von Tegernsee lemnas
oafgjordt, men betviflas. Af Zingerle förekommer en li-
ten uppsats om «Das Heldenbuch an der Etsch». Den
tyska medeltidens kanske vackraste handskrift är den s. k.
Ambraser-coden, hvilken Schönherr (i Germania IX) öf-
vertygande bevisat vara skrifven mellan 1502 och 1515
af skönskrifvaren Hans Ried på befallning af kejsar
Maximilian. I Maximilians bref angående denna sak
uppmanas Ried att kopiera «das Heldenbuch an der
Etsch.» Denna är således originalet, som nu emellertid
är förloradt. Grenom en språklig och grafisk undersök-
ning af Ambraser-handskriften kommer Schönherr till det
. resultatet, att das Heldenbuch an der Etsch härrört från
början af 1300-talet och haft väsentligen samma innehåll
som Ambraser-handskriften. Af intresse är äfven Spillers
uppsats om «Albrecht von Scharfenberg.» Som bekant upp-
ger författaren till den yngre Titurel, att denna dikt skulle
härröra från Wolfram von Eschenbach, men han har dock
varit nog oskicklig förfalskare, att han ett par gånger råkat
nämna sitt verkliga namn: Albrecht. Denne Albrecht har
man sedermera allmänt identifierat med den af Ulrich Füe-
terer (slutet af 1400-talet) omnämde Albrecht von Schar
fenberg. Så sker t. ex. i Scherers literaturhistoria. Spiller
kommer likväl efter en grundlig undersökning till det re-
sultatet, att den yngre Titurels författare och Albrecht von
Scharfenberg måste hafva varit två olika personer. I en
längre uppsats har Kaufmann kritiskt undersökt alla de
olika historiska källorna för Ulfilas biografi. Otfrids vers
och ordbetoning undersökas af Wilmanns, som äfven
lemnat ett bidrag till Alexandersagans historia. Emot hans
åsikt om den äldre tyska lyriken uppträder Burdach.
Strauch har skildrat några representanter för den tyska
mystiken. Med några få ord har Brahm påpekat att
Parricida-episoden i Wilhelm Tell af Schiller hämtats från
ett riddardrama af Meissner. Ulrich Füeterer skildras
tämligen utförligt af Spiller. (Forts.) H. S.

Treu, Georg, Sollen vir unsere Statuen bema-
len? — Berlin 1884. R. Oppenheim. 8:o. 40 ss.
Pris 1 M.

Denna broskyr, som innehåller ett af författaren,
direktör vid antiksamlingen i Dresden, i denna stad samt
i Leipzig hållet föredrag, besvarar den uppstälda frågan
med ja, och lemnar för styrkande af en sådan åsikt dels
en rätt upplysande redogörelse för de olika åsikter, som
uttalats angående polykromien inom den antika plastiken,
dels en redogörelse för åtskilliga i våra dagar företagna
försök med målade bildstoder. Framställningen är under-
hållande och ganska sakrik, men går, såsom föredrags-
formen orsakat, ej synnerligen på djupet med frågan. I
afseende på en grundligare konstteoretisk undersökning
hänvisar förf, till Fechner’s »Vorschule der Æsthetik».
;	S—e.

Germanska språk.

King Alfred’s Orosius edited by Henry Sweet.
Part I. Old-English text and Latin original. London
1883. 299 sidd. 23 sh. (Early English Text Society).

Denna nya edition af konung Alfred den stores forn-
engelska öfversättning eller rättare parafras af Orosii
världshistoria har det afgjorda företrädet framför Bos-
worths (1859), att den grundar sig på Lauderdale-hand-
skriften, hvilken härstammar från konung Alfreds egen
tid, under det att Bosworths text hvilar på Cotton-hand-
skriften, som är en försämrad kopia af den förrå. Ut-
gifvarens namn är en full borgen för, att den nya edi-
tionen är utförd på ett mönstergiltigt sätt. Herr Sweet
har redan förut (1871) genom sin utmärkta upplaga af
konung Alfreds fornengelska öfversättning af Gregorii
Cura pastoralis gjort sig förtjänt af germanisternas stora
tacksamhet. Detta sistnämda arbete jämte Kemble-Skeats
edition af de fyra evangelierna samt Earles af The Saxon
Chronicle hafva hufvudsakligen varit de prosa-verk, hvilka
genom textens tillförlitlighet bildat den säkraste grund-
valen för studiet af fornengelskans ljud- och formlära.
Härtill kommer nu Sweets Orosius. När den andra de-
len, som skall innehålla engelsk öfversättning m. m., ut-
kommit, få yi måhända bättre tillfälle att framhålla ar-
betets vikt och förtjänster. Med denna korta notis hafva
vi blott velat fästa tidskriftens läsares uppmärksamhet
därpå. A. E.

Tidskriftsöfversikt.

Historisk tidskrift, utg. af Svenska historiska förenin-
gen, har i sina båda sista häften (årg. 1883, häft. 4 och
1884, h. 1) såsom bihang till själfva tidskriften meddelat
en synnerligen läsvärd polemik mellan Vilh. Thomsen och
N. Höjer i anledning af den senares i h. 3 för 1883 in-
förda »bidrag till Varägerfrågan», däri han rörande forn-
svenska lånorden i ryskan föreslog flere från Thomsens
framställning i »Ryska rikets grundläggning» afvikande
tydningar (se Nord. Revy, nr 4, sp. 114). Af Th:s gen-
mäle (i h. 4 för 1883) framgår, att flertalet af' H:s för-
slagsmeningar måste af filologiska skäl förfalla, trots det
vid första påseende tilltalande, som åtskilliga af dem ägde.
Detta tyckes ock H. själf vara villig att medgifva; en-
dast i ett par fall — i fråga om etymologierna af Väring
och Sambatas (namn på Kijev) — håller H. fortfarande
på sin mening, som det förefaller icke utan skäl. För det
senare ordet, för hvilket Th:s tydning, »sand-bakka-ass»,
icke synes mera tillfredsställande än H:s sam-båta-dss»,
har emellertid nyligen framstälts ett tredje förslag, som
torde träffa det rätta. Bugge har nämligen i sista häftet
af Arkiv för nordisk filologi (B. II, h. 2) i en artikel
»Oldsvenske navne i Rusland» lämnat en del etymologier,
af hvilka några förefalla slående riktiga; enligt honom är
Sambatas att uttala Samvatas (gr. 8 = v) och = isl.
Sand-va^.-

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen, in-
nehåller i sitt första häfte för 1884 en synnerligen väl skrif-
ven artikel af utgifvaren, Dr O. Montelius: »Om våra förfä-
ders invandring i Norden». Ehuru naturligtvis hufvudsakligen
af historisk och arkeologisk betydelse, är dock uppsatsen äf-
409

NORDISK REVY 1883-1884.

410



ven af stort intresse för språkforskaren. Efter en kort öfver-
sikt af de äldre hypoteserna i invandringsfrågan, af hvilka
som bekant de från detta århundrade i allmänhet gått
därpå ut, att de olika arkeologiska perioderna inledts af
och bero på invandringar hit till Norden af olika folk,
öfvergår Dr M. till att framlägga sin egen, moget öfver-
vägda åsikt — ref. erinrar sig hafva hört Dr M. redan
år 1875 framhålla åtskilliga skäl för densamma —,
hvilken kan sammanfattas i påståendet: ingenting talar
för, men väl åtskilligt emot antagandet af invandringar
vid bronsålderns, äldre järnålderns och yngre järnålderns
begynnelse, hvarför åtminstone tillsvidare den veten-
skapligen mest hållbara ståndpunkt i denna fråga är
den att antaga, det våra germanska förfäder hafva
bott här i Norden altsedan stenåldern, således i mer än
4,000 år. Skulle denna åsikt befinnas vara riktig, följer
däraf den för språkforskningen viktiga slutsatsen, att den
s. k. urgermanska språkperioden måste förläggas vida
längre tillbaka i tiden, än man hittills ansett nödvändigt
och att språksplittringen inom den germanska folkstammen
ägt rum åtminstone 2,500 år f. Kr. Det kan då emel-
lertid icke undgå att väcka förvåning att efter så lång
— minst 3,000 års —- skilsmässa olikheten i språkform
icke är större mellan de älsta gotiska och tyska språk-
minnesmärkena å ena sidan och å den andra de älsta
. urnor diska runinskrifterna, hvilka tillhöra först tiden omkring
500 e. Kr. (I förbigående må det anmärkas, att Dr M.
tillskrifver dessa älsta nordiska inskrifter en för hög ålder,
»ett par hundra år e. Kr.» Denna tidsbestämning är nu-
mera både af Bugge och Wimmer öfvergifven, se t. ex.
Forhandlinger paa det andet nordiske filologmöde, s. 243).

Ad. N—n.

A

Arkiv for nordisk filologi udg. ved Gustav Storm.
2 Bind, 2 Hefte (april 1884). Indhold: Axel Kock,
Emendationer och ordförklaringar till »Gamla ordspråk»
och andra fornsvenska skrifter; Sophus Bugge, Be-
mærkninger til norrene digte, III; Gustav Storm, Om
Thorgerd Holgebrûd; Finnr Jonsson, Um Ski^arimu;
G. H. Mahlow, Der umlaut in altn. fætr; V. Finsen,
Om texten paa et par steder i Grågås; Viggo Såby,
Endnu en gang »hustru»; Johan Fritzner, Kvett ton-
num; Sophus Bugge, Oldsvenske navne i Rusland;
Gustav Storm, Anm. af B. Olsens Runerne i den
oldisl. literatur; Gustaf Rundgren, Några anmärknin-
gar om Rökstensinskriften; Moltke Moe; Anm. af
/slenzk Æventyri, herausg. v. Hugo Gering; Julius
Hoffory, Karl Victor Müllenhoff.

Franck, Johannes, Etymologische Woordenboek der
Nederlandsche taal. Uitgegeven onder toezicht van Dr P.
J. Cpsijn. Eerste aflevering (A—Bont), 128 sp.; ‘S-Gra-
venhage, Martinus Nijhoff, 1884. Pr. 90 cents.

Müllenhoff, Karl, Deutsche Altertumskunde. Fünfter
band, erste abteilung. 356 ss. 8:o, Berlin, Weidmannsche
buchh. 1883. Pr. 10 mark.

Hoppe, Otto, Några iakttagelser om hebräiska namns
behandling i gotiskan. 3 ss., 8:o. Særtryk af Nord-
tidskr. for filologi, B. VI; Kbhn, 1884.

Fritzner, Johan, Ordbog over det gamle norske sprog.
Omarbejdet, foroget og forbedret udgave. 2 hefte: augna-
steinn—brôpurhefnd. Ss. 97—192. Kristiania, Forlags-
foreningen, 1883. Pr. 1,50.

Svenska fornskriftsällskapets samlingar. H. 82. Lake,
och Örte-böcker, utg. af G. E. Klemming, h. 1. 152
ss., 8:0. Sthlm, 1883. Pr. 2,25.

Skattegraveren, Et tidskrift, udg. af ”Dansk samfund
til indsamling af folkeminder” ved Evald Tang Kristen-
sen. Nir 4—6; 26 febr., 11 och 25 mars; ss. 49—112.
Innehåll: Folkvisor, gåtor, sagor, sägner m. m., n:r
207—434. — Tidskriften kommer hädanefter att då och
då utsända dubbelnummer (såsom nu n:r 5), men kommer
i följd däraf att tryckas på något simplare papper, så
att priset kan förblifva oförändradt.

Af Franck’s Mittelniederländische grammatik (se
Nord. Revy n:r 11) är nu det som tillägg utlofvade Glos-
saret utkommet; det omfattar ss. 219—282 och utdelas
gratis till köpare af själfva grammatiken.

Naturvetenskap.

Reuter, 0. M. Monomorium pharaonis Linné, en
ny fiende till vår husro. Ur Finska Vet.-Soc:s. För-
handlingar, Bd XXVI. Helsingfors 1884.

Insektverlden har varit ett tacksamt fält för biologisk
forskning och synnerligast bien och myrorna hafva genom
sitt kolonilif befunnits lämpliga för undersökningar i denna
riktning. Också äro resultaten öfverraskande, ja nästan
otroliga, och man vore böjd mången gång betvifla deras
riktighet, visade det sig ej att desamma hvilade på de
noggrannaste iakttagelser af framstående forskare. Äm-
nets stora vikt och allmänna intresse har också gjort, att
numera knappast en bildad människa finnes, som ej er-
hållit någon inblick i dessa djurs själslif, strider, arbeten
m. m.Hvarje litet bidrag till utvidgad kännedom om
dessa djur måste således emottagas med varmt intresse,
och det är hufvudsakligen därföre jag här vill framhålla
denna lilla skrift, som den välkända finska entomologen
O. M. Reuter nyligen utgifvit från trycket.

Författaren lämnar först en öfverblick af de ingalunda
fåtaliga insekter, som gästa våra bostäder och där anställa
större eller mindre skada. Därefter öfvergår han till en
beskrifning öfver den lilla myra, Monomorium pharaonis
Linné, som utgör ämnet för afhandlingen. Densamma,
• som först på sista tiden anträffats i Finland, har sitt
egentliga hemland i Algier, Palestina samt jordens tro-
piska och subtropiska regioner. Därifrån har den spridt
sig till en del af Europas större handelsstäder, såsom
London, Paris, Lyon, Köpenhamn, Hamburg, Kasan;
Kronstad, Petersburg m. fl.

Där hvarest denna lilla gula myra acklimatiserats,
förekommer den uteslutande i husen. Den förökar sig
hastigt, så att antalet snart skall växa till många tusen.
Dess bostäder uppföras inuti murarne, och därifrån före-
tager den sedan exkursioner i husen till matvaror m. m.
Äfvenledes skall den genomborra panelningar samt möbler
och såmedelst åstadkomma betydande skada.
411

NORDISK REVY 1883—1884.

412

Åbo var den första plats i Einland, där detta lilla
skadedjur visat sig. Författaren observerade detsamma
därstädes år 1883 i ett hus tillhörande en veterinärläkare
Palmgren. Myrorna uppträdde där i stor mängd, synner-
ligast i nedre våningen, som var upplåten till bageri, och
där de ordnade i långa kolonner tågade fram på ugnens
murar. En synnerligen begärlig föda är kött och bröd,
som myrorna också med glupskhet angripa, och en gång
fann herr Palmgren skorporna i sitt skafferi fylda med
dessa smådjur. Ur en och en half skorpa utplockades ej
mindre än 200 individer. Alla försök att utrota dem
hafva misslyckats, och ännu sålänge åtminstone synas vi
stå försvarslösa emot dem. Deras styrka ligger såväl i
deras ringa storlek som hufvudsakligen i deras starka
fortplantningsförmåga, hvarigenom lätt nya tusental upp-
stå i de dödades ställe. Erfarenheten har lärt oss, att
människan just har sina värsta fiender att söka bland de
små organismerna, och att hon oftast dukar under i kam-
pen mot dem. De segra genom massorna.

Äfven i Helsingfors har författaren sedermera obser-
verat denna myras förekomst, och att befara är, att den-
samma äfven inom kort skall hitta väg till Sverge, där
den ännu ej synes vara observerad.

Sedan författaren därefter lämnat en fullständig be-
skrifning öfver nämda myras utseende samt redogjort för
hvad man förut känner om densamma från olika länder,
afslutar han sitt arbete med utdrag ur bref från mr Hague
till Darwin, publicerade i Nature, Vol. VII, pp. 443—444
och Vol. VIII. p. 244, hvari finnes några synnerligen
intressanta biologiska meddelanden om en myra, som synes
böra hänföras till ifrågavarande art eller till någon af dess
närmaste släktingar.

Hj. Th.

Aurivillius, C. W. S. Bidrag till kännedomen
om Krustaceer, som lefva hos Mollusker och Tunikater.
Akademisk afhandling. Stockholm 1883.

Denna är den sista zoologiska afhandling, som varit
framlagd till offentlig granskning för filosofiska gradens
erhållande vid Upsala universitet. Det är ett tämligen
omfångsrikt arbete (110 sidor text och 7 planscher), in-
deladt i tvänne afdelningar, hvardera bestående af tvänne
underafdelningar. Observationerna äro gjorda på olika
tider, hvarför den senare afdelningen är ett fullständi-
gande af den förra. I underafdelningarna I och III be-
skrifver författaren de parasitkräftor han anträffat på
mollusker under det att i de bägge öfrige underafdelnin-
garne, som upptaga öfvervägande största delen af afhand-
lingen, eu redogörelse lämnas öfver de parasitkräftor för-
fattaren funnit hos tunikater. Största delen af afhand-
lingen måste därför betraktas såsom ett komplement till
Thorells redan 1859 utgifna, grundläggande arbete, som
bär titeln, «Bidrag till kännedomen om krustaceer, som
lefva i arter af slägtet Ascidia L.».

Författaren redogör med stor noggrannhet och om-
sorg för 23 stycken parasitkräftor, af hvilka 3:ne äro för
vetenskapen nya. Ej mindre än 17 af de öfriga äro re-
dan af Thorell i hans nyssnämda arbete namngifna och
Utförligt beskrifna,

Hj. Th.

Wallroth K. A. Om fosforsalts inverkan på
metalloxider. Öfvers. af Kgl. Vet. Akad:s förhandlin-
gar 1883. .2 3 sidd. 21—45.

Den s. k. fosforsaltperlans egenskap att lösa me-
talloxider har länge varit känd, men däremoc hafva de
erhållna produkterna endast i ringa grad varit föremål
för kvantitativa undersökningar. Det är författarens för-
tjänst att hafva lemnat ett viktigt bidrag till vår känne-
dom om de föreningar, som därvid bildas; och hans un-
dersökningar erbjuda ett särskildt intresse därigenom, att
de påvisa, huru metallerna gruppvis bilda salter af samma
sammansättning. Så t. ex. bildar flertalet af de sällsynta
jordartmetallerna salter, som höra till samma grupp, som
de med järnoxid, kromoxid och lerjord, hvilket naturligen
yttermera bevisar, att dessa jordartmetaller bilda sex-
atomiga dubbelatomer. Berylliumsaltet är däremot af en
egendomlig sammansättning, som väl ger stöd åt Men-
delejeffs uppfattning af denna metall såsom tvåatomig,
hvaremot den strider mot den af Nilson och Pettersson på
undersökningen af berylliumföreningarnas fysikaliska egen-
skaper grundade uppfattningen af berylljorden såsom Be203.
Men dylika motsägelser äro i fråga om denna metall ej
ovanliga.

Några bland de föreningar, förf, erhållit genom smält-
ningsmetoden hafva redan förut blifvit å härvarande labo-
ratorium enligt en annan metod framställda och under-
sökta af C. N. Pahl (i en gradualafhand. 1872) så t. ex.

Na,) °,P,0,+Na,} O,P,0,1

men en jämförelse med liknande salter, framstälda på
annat sätt, låg ej inom förf:s plan. En omväxling i för-
hållandena vid försöken skulle måhända för en del me-
taller leda till en mera naturlig och enkel sammansätt-
ning hos produkten, än hyad fallet varit med Ca-, Mg-,
Ni-, Co- och Cusalterna.

Å. G. E.

Sundvik, Ernst Edv., Kort handledning i titrer-
analysen med särskildt afseende fästadt å föreskrifterna
i Pharmacopæa fennica. Ed. IV. Helsingfors, G. V.
Edlunds förlag, 1884. Pris 2 Fmf.

De många fördelar den volymetriska analysen' er-
bjuder framför viktsanalysen, hafva förskaffat densamma
alt vidsträktare användning. Särskildt har den snabb-
het, med. hvilken titreranalyser kunna utföras, bidragit
härtill. Disponerar man öfver färdigberedda normallös-
ningar, kan en titreranalys utföras på lika många minu-
ter, som en vikts analys erfordrar timmar.

Den nya upplagan af finska farmakopén, i hvars ut-
arbetande förf, deltagit, har äfven inrymt åt titreranalysen
en framstående plats. Med anledning häraf har förf, ut-
arbetat föreliggande" handledning i volymetrisk analys.
Den afser så väl att tjäna farmaceuterna till ledning vid
deras öfningar i analys som ock att för apotekaren utgöra
en föreskrift, enligt hvilken han kan pröfva sina droger
och läkemedel på deras halt af verksamma beståndsdelar.
Förf, har löst sin uppgift på ett särdeles tillfredsställande
sätt. Så väl de allmänna bestämningarna som de detal-
jerade beskrifningarna öfver beredningen af normallösnin-
garna och analysernas utförande äro klart framstälda.
413

NORDISK REVY 1883—1884.

414

Valet af lösningar lemnar knappast något öfrigt att ön-
ska. Såsom indikator för acidimetri synes det oss hafva
varit skäl att förf, äfven upptagit det så lätt tillgängliga
och ytterst känsliga fenolftaleinet.

Några af förf, oanmärkta tryckfel vilja vi rätta.
Sid. IX, rad. 4 nedifr. står 0,0170 läs: 0,170; sid. 1,
rad. 10 står kalilösning, läs: alkalilösning; sid. 13, rad. 16
står Ca, läs: Na; sid. 12, rad. 7 nedifr. står denna, läs:
kolsyran. I formeln på sid. 45 bör vara 2Ca(0H)2 och
2H20. Bland de å tabellen å sid. 42 uppräknade äm-
nena sakna vi brunsten. — En större likformighet i de
anförda formlerna hade varit önskvärd.

Vi kunna på det varmaste rekommendera arbetet
till begagnande af apotekare och analytiker. Ehuru det
samma särskildt afser bestämningarna i finska farmako-
pén, torde det dock vara välkommet och vinna spridning
äfven i grannlandet.

/ E. H—t.

Tullberg T. Bau und Entwicklung der Barten bei
Balænoptera Sibbaldii. Mit 7 Tafeln. Ur Act. Reg. Soc.
Sc. Ups. Ser. III. 1883. •

Leche, W. Zur Anatomie der Beckenregion bei In-
sectivora mit besonderer Berücksichtigung, ihrer morpho-
logischen Beziehungen zu derjenigen anderer Sängethiere.
Mit 10 Tafeln. Ur Kongl. Sv. Vet.-Akad:s Handl. Band.
20. W. 4. Stockholm 1883.

Palmén, J. A. Über paarige Ausführungsgänge der
Geschlechtsorgane bei Insecten. Mit 5 Tafeln. Helsing-
fors 1884. i .

Goës, A. On The Reticularian Rhizopoda of the Ca-
ribbean Sea. With 12 plates. Ur Kongl. Sv. Vet.-Akad:s
Handl. Band 19. Né 4. Stockholm 1882.

Leche, W. Öfversikt öfver de af Vega-Expeditionen
insamlade Arktiska Hafsmollusker. I. Lamellibronchiata.
Härtill 3 taflor. Ur Vega-Expeditionens Vetenskapliga
Iakttagelser B. III. Stockholm 1883.

Wirén, A. Chætopoder från Sibiriska Ishafvet och
Berings haf insamlade under Vega-Expeditionen 1878—
1879. Härtill 6 Taflor. Ur Vega-Expeditionens Veten-
skapliga Iakttagelser Bd. II. Stockholm 1883.

Beger, E., Aus Toskana. Geologisch-technische und
kulturhistorische studien. IV, 200 ss. Wien, Carl Gerold’s
Sohn 1884.

Den norske gradmaalingskommission: Vandstands-
observationer, 1 häft. 1882, 2 h. 1883; 116 + 126 ss.
4:o; 9 planscher. Christiania.

Die Norwegische Commission der Europäischen Grad-
messung: Geodätische arbeiten; 1 häft. 1882, 2 h. 1880,
3 h. 1882. 128 + 68+176 ss. 4:0; 4 kartor. Chri-
stiania. , .

Blandade ämnen./

Svenska Tidskrifter.

I motsats mot tidskrifterna i våra skandinaviska
grannländer stå de i vårt land utgifna allmänna tidskrif-
terna utanför den egentliga partibildningen.

Hvad »Nordisk Tidskrift», utgifven af Letters tedtska
föreningen på bekostnad af dess donerade fonder, angår,
så följer detta redan af donators föreskrift, som från dess
program med bestämdhet utesluter politiska och religiösa
frågor, eller just de områden, inom hvilka för närvarande
partistriderna utkämpas. Därjämte är det anmärkta för-
hållandet naturligtvis äfven en följd däraf, att vi i Sver-
ge ej på långt när hafva några så bestämda partigruppe-
ringar, som i Norge och Danmark. Det enda partiom-
råde, på hvilket »Nordisk Tidskrift» inlåter sig. är det
literära, och där intager tidskriften en afgjord högerställ-
ning. Det är dr P. Aug. Gödecke samt medlemmarna
af svenska akademien Ljunggren, Nyblom och Wirsén,
som där förfäkta de .häfdvunna ästetiska åsikterna gent
emot »realismens» och »naturalismens» moderna teorier.
Ibsen, Kielland och Lie liksom medlemmarna af vår egen
unga literaturskola ha här gång efter annan blifvit skarpt
kritiserade, vanligen med utförlig och värderik motivering.
Och då prof. Nyplom i tidskriftens sista häfte så till vi-
da tyckes afvika från denna akademiska ståndpunkt, att
han lifligt berömmer Georg Brandes’ båda sista arbeten,
så innehåller hans uppsats väsentligen en samling citat
med kommentar, egnade att visa huru äfven Brandes alt
mer öfvergifvit realismens ensidigheter.

En mot den moderna literaturriktningen mera vän-
lig hållning intager i allmänhet »Ny Svensk Tidskrift»,
utgifven af docenten R. Geijer i Lund. Bååth och fru
Edgren trycka redan på dess skönliterära afdelning, den
förra genom sina där publicerade dikter, den senare genom
sina noveller, en mera realistisk prägel. Och de märk-
ligaste kritiska literaturupp satserna hafva lemnats af
Georg Nordensvan, hvilken som bekant onekligen tillhör
den riktning, som man börjat kalla »det unga Sverge»,
låt vara att han vaktar sig för dess ytterligheter. Till sam-
ma riktning hör ju också i viss mån signaturen Robin-
son, som i förra årgången skrifvit en intressant uppsats
om Ibsen’s »En folkefiende»; och äfven utgifvarens kri-
tik af Strindbergs vid julen utkomna dikter visar trots
all sin rättvisa stränghet, en god vilja att uppskatta
hvad hos den nya skolans män kan vara förtjänt af er-
kännande.

Förutom de literära frågornas stridsområde vågar
sig »Ny Svensk Tidskrift» äfven in på ett annat af parti-
splittringarna berördt fält, nämligen den inre politikens.
Sålunda innehåller förra årgången tvänne märkliga hit
hörande uppsatser, nämligen »Försvarsfrågan och det nya
härordningsförslaget» af G. L—g, samt »Den ifrågasatta
skattereformen» af docenten H. Blomberg; i de detta år
utgifna häftena finnes också en politisk artikel, nämligen
professor H. L. Rydin‘s värdefulla utredning angående
»Riksrättsåtalet i Norge». Liksom flertalet af vårt lands
bildade män i politiskt hänsende intaga dessa uppsatsers
författare afgjordt sin ståndpunkt på den s. k. högerns
sida. — På det religiösa området har »Ny Svensk Tid-
skrift» på senare år, lika litet som »Nordisk Tidskrift»
inlåtit sig.

Båda tidskrifternas öfriga innehåll utgöres dels af
kortare bokanmälningar (i »Ny Svensk tidskrift» kanske
väl korta) dels af populära uppsatser i hvarjehanda äm-
nen. Därvid kan man mellan de båda publikationerna
i allmänhet göra den skilnaden, att Lunda-tidskriften,
415	NORDISK REVY 1883—1884.	416

som också såsom redan antydts har en skönliterär afdelning,
i högre grad sträfvar efter lättlästhet, än den Letterstedt-
ska tidskriften, hvilken dock på senare tider äfven slagit
in på liknande sträfvanden, under dess hufvudredaktör d:r
O. Montelius’ insiktsfulla ledning. Hans tidskrift förfo-
gar för öfrigt öfver en större krets författare, då den ej
blott är en svensk publikation, utan en gemensamt nor-
disk och sålunda innehåller äfven danska och norska
bidrag på originalspråket. Den har till och med sär-
skilda redaktörer i Danmark och Norge, hrr. C. M.
Guldberg och Julius Lange.

För att gifva en föreställning om de båda tidskrif-
ternas omväxlande innehåll meddela vi till sist förteck-
ning öfver de uppsatser, som förutom bokanmälningarna
influtit i deras i år utgifna häften:

»Nordisk tidskrift», 1884. Häftena 1 o. 2: G.
Göthe: Den gamla holländska målningskonsten betraktad
ur några moderna synpunkter; Oscar Montelius : Om våra
förfäders invandring till Norden; C. R. Nyblom: »Ström-
ninger» och »gjennembrud»; i Danmarks literatur ; Hjal-
mar Edgren: Indiens sagor på vandring i världen.

»Ny Svensk Tidskrift», 1884. Häftena 1—3:
Henrik Hallbäck: Sven Nilson f; Viktor Rydberg: Se-
gersvärdet; Axel Nyblœus: Svensk filosofi; Arvid Hultin:
Literaturbref från Einland: Esaias Tegnér: Nordiska för-
fattares arbeten om och på afrikanska språk; H. L.
Rydin: Riksrätts åtalet i Norge; Helena Nyblom: Ed-
mondo De Amicis; Edm. De Amicis: En minnesvärd
dag; Carl Snoilsky: En sovereign.

• - S—e.

Nordisk tidskrift för Filologi, N. R. VI. 3. Jul-
Lange, Den antike Malerkunsts Levninger (Et Brud,
stykke). Johan Vising, Några fall af u-omljud i
franskan: amus: ons, avu: ou (o). 0. Hoppe, Några
iaktagelser om hebräiska namns behandling i götiskan.
■ — m. m. —

Finsk tidskriß, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bo-
lin och Fredr. Elfving. XVI. 3. R. F. v. Willebrand,
Topelius såsom novellförfattare. F. Saltzman, Kirur-
gins utveckling under senaste tider. A. L. Sundholm,
Liberalismens utveckling i Sverge 1830—1865, III—IV.
Georg Nordensvan, Studier i den moderna konsten:
Gustave Doré. — I bokhandeln. — Öfversigt. — m. m. —

Läsning för folket, utg. af sällskapet för nyttiga kun-
skapers spridande. Ny följd: 16 bandet (50 årgången),
häft. 1. Sthlm. Norstedt & Söner, 1884. Pr. 30 öre.
Innehåll: H. Hildebrand, Drottning Margareta Valde-
marsdotter; C. F., Tändstickorna; Gg.,BaltzarBogislaus
von Platen, Göta kanals skapare; G. Nyblæus, Det
angelägnaste ; E. Björlin, Från vår ofredstid, 1. Den
förmente spionen; stadgar; revisionsberättelse.

Tilskueren, Maanedskrift udg. af N. Neergaard: 3
h. (marts): S. Schandorph, Fornuftgiftermaal; F.
Levison, Mirakelkure; E. Skram, Schwester Weleicka;
A. C. Larsen, Om kongedommet; Udg., Richard Cob-
den. — 4 h. (april): K. Gjellerup, Adria og landken-
ninger; H. Trier, Er en konfessionsles skole mulig;
J. Hoffory, Den unge Goethes Faust; Anmældelser.

Tidskriß för Hemmet, 1884 (26 årg.), h. 1: S. L—d,
Renaissancens och reformationens åsigter om qvinno-
bildningen och äktenskapet; E. F., Minnesrunor: I. C. J.
Svensén, II. F. A. Cederschiöld; Robinson, Svensk lyrik:
Gellerstedt, Bååth och Snoilsky; Stockholms högskola och
qvinnosaken ; Smärre meddelanden från utlandet: I. Tysk-
land 1883, II. Italien 1883; Mathilda Roos, Hektor,
skizz; Från riksdagen. — h. 2: Esselde, Frågan om
politiska rättigheter för qvinnan, sedd i samband med
hennes rättsliga ställning i andra afseende; E. F., Minnes-
runor: III. Cecilia Fryxell; E. F., Romaner, historia
och historiska romaner; Robinson, Något om Herr L.
H. Åbergs skrift: ”I äktenskapsfrågan"; S., En skizz af
Mathilda Roos, förkortad; Isa: Hvi synes du så ung?
Poem; Törne: Epidemi, Poem; Trenne motioner vid
innevarande riksdag.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 19 mars. Enligt ankomna skrifvelser hade kanslern dels ut-
uämt docenten E. O. Burman till innehafvare af ett rörligt do-
centstipendium under ytterligare 3 år och dels från universitetets
reservfond anslagit 250 kr. för förstärkning af den fristående
trappmuren i universitetshusets försal, 1,120 kr. för höjande af
golfplanet i öfra galleriet i aulan och 1,033 kr. 20 öre att utbetalas
till Göteborgs mekaniska verkstads aktiebolag såsom ränta å en
del af entrepenadsumman för af bolaget verkstäld värmeledning i
universitetsbyggnaden.

Konsistoriet beslöt hos kanslern göra framställning att, i
likhet med hvad som ägt rum, då universitetet sändt representanter
till jubelfesten i Tübingen och Würzburg, ett belopp af 600 kr.
måtte anvisas för prof. Cleves resa till universitetsfesten i Edin-
burgh, där han skall representera Upsala universitet.

Uti ingifven skrift hade direktionen för akademiska sjukhuset,
som insett behofvet af att vid sjukhuset hafva isolerade rum
för sjuka, behäftade med smittosamma sjukdomar, anhållit, att till
direktionens förfogande måtte ställas medel för att därmed be-
kosta utarbetandet af ritning och kostnadsförslag till en lämplig
paviljong för sådana sjukes isolering. Större konsistoriet beslöt
inhämta drästelnämdens yttrande häröfver och att, i händelse
drästelnämden tillstyrker framställningen, hos kanslern förorda
anslagets beviljande.

Teologiska fakulteten.

Den 12 mars. Beslöts att icke föreslå någon till erhållande
af understöd ur Oskar II:dres jubelfestdonation.

Utsågs till dekanus för nästa läsår Domprosten och Profes-
soren O. A. Torén.

Afgafs betyg öfver teol. kandidaten C. E. Johanssons den 1
mars aflagda disputationsprof.

Meddelades en skrifvelse från teol. kandidaten C. E. Johansson
af det innehåll, att han icke hade för afsikt att fullfölja sin an-
sökan till docenturen i Apologetik.

Filosofiska Fakulteten.

28 Mars. Tillkännagafs, att Hans Maj:t Konungen stadfästat
ett nytt reglemente för Konung Carl Johans stipendium, enligt
hvilket stipendierna må bortgifvas åt filosofie licentiater, som inom
de 6 senast förflutna åren, förr än stipendium kungöres till an-
sökning ledigt, aflagt profven för vinnande af filosofie doktors
värdighet. Vilkor för kompetens är, att i licentiatexamen hafva
erhållit betyg för berömliga insikter åtminstone i en vetenskap samt
att hafva för doktorsgraden utgifvit. och försvarat disputation, som
för författandet blifvit åtminstone med beröm godkänd. Stipendium
må kunna bibehållas och sökas äfven af docenter och e. o. bib-
417	NORDISK REVY 1883—1884.	.	418

lioteksamanuenser. Tiden, hvarunder stipendiet i allmänhet får
åtnjutas, är 2 år, men prolongation på 1 år må kunna beviljas,
så vida stipendiaten inom utgången af de 2:ne åren aflagt något
lärdomsprof, bestående vare sig i en afhandling i vetenskapligt
ämne, som af filosofiska fakulteten gillas eller i godkänd disputa-
tion eller i med beröm aflagd examen i högre fakultet.

S. d. tillkännagafs att Kongl. Maj: t den 8 februari bifallit stud.
A. E. Anderssons ansökan att i teologisk-filosofisk examen få ut-
byta examensämnet teoretisk filosofi mot praktisk filosofi.

S. d. afgaf fakultetsbetyg åt docenten L. M. Wærn. '

Filosofiska fakultetens
Humanistiska Sektion.

28 Mars. Tillkännagafs att Kongl. Maj:t under d. 18 januari
tillagt doc. A. Erdmann för ytterligare 3 år ett arvode å 900 kronor,
med skyldighet för honom att 2:ne timmar i veckan meddela of-
fentlig undervisning i sanskrit.	.

att kanslern d. 7 mars tilldelat doc. E. 0. Burman ett rör-
ligt docentstipendium för ytterligare 3 år, räknadt från innevaran-
de års början.	.

och samma dag utnämt fil. d:r J. A. Lagermark till docent i
historia vid härvarande universitet.

att kanslern d. 20 mars utnämnt fil. lic. N. F. Nilén till
docent i latinska språket.	.

samt s. d. beviljat doc. i nordiska[språk 0. Klockhoff afsked
från sin docentbefattning.

S. d. Till dekanus för kommande läsår utsågs prof. J. M.
Sundén i händelse prof. Richert icke komme att inträda i tjänst-
göring.

Matem. naturvet. Sektionen.

22 Mars. Som prof. P. T. Cleve såsom utsedd till universi-
tetets ombud vid Edinburgh-universitetets jubelfest begärt en månads
tjänstledighet, beslöt sektionen på prof. Cleves hemställan föreslå,
att doc. O. Widman måtte under tiden uppehålla prefektens för
det kemiska laboratoriets åligganden, samt att en e. o. amanuens
måtte anställas vid laboratoriet under samma månad med ett ar-
vode å 100 kronor.

26 Mars aflades filosofie licentiatexamen af kand. C. A. M.
Lindman smål. och K. J. Ängström norrl.

S. d. till dekanus för nästkommande år valdes prof. T. Tullberg..

Köbenhavn.

I det theologiske og det juridiske fakultet har der aarlig fun-
det en indtegning sted i en særlig dertil indrettet fakultets proto-
kol af de studerende,der havde besternt sig henholdsvis for det
theologiske og det juridiske studium. For det först nævnte fakul-
tets vedkommende stöttede denne indtegning sig paa akademisk
sædvane, hvarimod den for de juridiske studerende var paabudt
ved forordningen af 30 decbr. 1839 § 1, ikke som kontrolmiddel,
men for at fakultetets professorer och studerende kunde faa en
nærmere anledning til at blive gjensidig bekjendte med hverandre
samt til at meddele og söge den vejledning till studiet, som for
de studerende maatte kunne være til stor nytte. Da det imidler-
tid maatte anses som givet, at indtegningen ikke var og i en lang
aarrække, ikke havde været til nytte i denne retning, og da den
ingen betydning havde som kontrolmiddel, eftersom der ingen
tvangsmidler dertil var knyttet, indstillede det juridiske fakultet,
at den som unyttig og överflödig maatte bortfalde. Denne ind-
stilling saa vel som en lignende fra det theologiske fakultet anbe-
faledes af konsistorium, hvorefter indtegningen for de juridiske
studerendes vedkommende bortfaldt i fölge kgl. resol. af 13 marts,
og for saa vidt de theologiske studerende angaar ved ministeriets
skrivelse af 14 s. m.	:

Ved kgl. resol. af 17 marts blev kvæstor, justitsraad L. V.
Gede afskediget fra 1 juli d. a. at regne, hvorhos der tillagdes
hans titel af etatsraad. Under samme dato udnævntes fra samme
tidspunkt kvæsturens hidtil værende bogholder Th. Fr. A. Hörring
til kvæstor.	.	•

D.	27 marts afgik professor, dr phil. P. S. V. Heegaard ved
döden.

Forelæsninger Og övelser.

Ministeriet har under 12 marts meddelt prof. Ussing orlov ti
en videnskabelig udenlands rejse fra paaskeferien til semestrets
udgang.	*

Under samme dato har docent, overlæge Haslund af ministe-
riet erholdt tilladelse til at foretage en udenlandsrejse i 5 uger i
anledning af den forestaaende internationale lægekongres.

Ved skrivelse af 18 marts bemyndigede ministeriet doc. Kro-
man til i anledning af prof, dr phil. Heegaards sygdom at over-
tage dennes forelæsningskursus for og examinationen af de stu-
derende, som i den kommende sommer skulle underkaste sig den
filosofiske examen.	.

Priskonkurrencer.

Af de för 1882—83 udsatte prisspörgsmaal have 5 fremkaldt
besvarelser, nemlig den statsvidenskabelige, den filosofiske, den
klassisk-filologiske, den österlandsk-filologiske og den fysiske. Ved
den i konsistoriums möde d. 26 marts företagne aabning af navne-
sedlerne viste det sig, at forfatteren åf den statsvidenskabelige af-
handling, hvem prisen var tilkjendt (universitetets guldmedaille;
hvormed er forbundet en pengebelönning af 200 kr.), er cand. polit.
J. V. Schovelin, forfatteren af den klassisk-filologiske afhandling,
der ligeledes erholdt prisen, cand. philol. M. J. Goldschmidt, og
forfatteren af den österlandsk-filologiske afhandling, hvem der
tilkjendtes Akcessit (hvormed er forbundet en pengebelönning paa
100 kr.), cand. philol. R. Besthorn. Ogsaa forfatteren af den fy-
siske afhandling, cand. mag. N. Andersen, adjunkt ved Rönne lærde
skole, tilkjendtes prisen. Som fast kongelig embedsmand kunde han
imidlertid ikke modtage denne.

Akademiske grader.

Doktorsgraden i medicin er d. 3 marts erhvervet af cand
med, o. chir. V. Lange. Afhandling: “Bidrag til læren om den
saakaldte suppurative betændelse i mellemöret." Opponenter:
proff. Saxtorph og Reisz.

Legater og stipendier.

Ved skrivelse af 10 marts har ministeriet, efter indstilling fra
bestyrelsen for den polytekniske læreanstalt, bifaldet, at de stipen-
dieportioner (10 à 300 kr.), der aarlig bevilges af kommunitetets
midler til understöttelse for polytekniske examinander, der ikke
ere studenter, fremtidig, efter förud gaaende bekjendtgjörelse
derom, bortgives af bestyrelsen i begyndelsen af finansaaret (1
april—31 marts) og udbetales med 25 kr. maanedlig i lobet af dette.

Konsistorium har d. 26 marts bortgivet Hurtigkarls rejse-
stipendium til fuldmægtig i justitsministeriet C. V. Kraft og Thotts
rejsestipendium til cand. mag. L. Kolderup Rosenvinge.

-	C. Goos.

Helsingfors.

•	Större Konsistoriet.	-

Pen 20 mars. Med anledning af den för hela fosterlandet
och särskildt dess universitet djupt smärtsamma underrättelsen,
att prof, emeritus kanslirådet Elias Lönnrot föregående dag aflidit,
anhöll rektor, att kons, måtte besluta sig för det sätt, hvarpå uni-
versitetet vid deu hädangångnes likbegängelse skulle deltaga. Be-
slöts, att rektor och fakulteternas dekaner, eller vid förfall annan
ledamot, skulle vid begrafningen närvara, och en minneskrans med
latinsk inskription af rektor nedläggas på grafven. Därjämte fat-
tade kons, beslut, att en solenn minnesfest skulle af universitetet
begås någon dag i början af maj månad, och utsågs prof. Ahlqvist
att hålla minnestalet vid festen, till hvilken rektor genom öfligt
program skulle inbjuda allmänheten. .

(Lönnrots begrafning försiggick den 3 april i Sammatti kapell.)

Den 29 mars. Den kommission som nedsatts för bedömande
af de prof, som sökandena till lediga lektoratet ägde erlägga, hade
godkänt de prof, som aflagts af lärarekandidaten Björkqvist och
kollegierådet Mainof. Den förre hade emellertid sedermera
på grund af befordran till annan tjänst återtagit sin ansökan.
Efter inhämtande af detta skreds till upprättande af förslag,
men beslöt kons, genom omröstning (12 röster mot 11) att icke
uppföra kollegirådet Mainof på förslag till lektorstjänsten i ryska .
språket.

Den 5 april. De nyutnämde proff. F. Perander och frih. E.
G. Palmén installerades i sina ämbeten och intogo säte i konsi-
storium.	•
419

NORDISK REVY 1883—1884.

420

Den förre hade till ämne för sitt installationsföredrag valt:
“Hvilka äro de viktigaste orsaker, hvarpå en större sj älfständighet
i ungdomens studier beror"; den senare föredrog om “Kristian II:s
karaktär“. Båda föredragen höllos på finska.

Mindre Konsistoriet.

Den 20 februari. Uti en till kanslern stäld skrifvelse anhöll
fröken J. Eskelin om tillstånd att få aflägga studentexamen, och
beslöt kons, förorda denna anhållan.

Till ledamöter i studentexamensutskottet utsågos : ordf. prof.
Rein och examinatorer proff. Gustafsson och Colliander, e. o. prof.
Schybergson och doc. Levänen samt för finska språket lektor
Godenhjelm och för ryska språket prof. Nordqvist.

Med anledning af H. K. H. tronföljarens,, universitetets kan-
slers myndigblifvande den 18 nästkommande maj, beslöt kons, af-
låta en på franska språket affattad lyckönskningsskrifvelse, hvilken
skulle frambäras af rektor och prof. Ahlqvist.

Den 5 mars. Fröken J. Rosquists hos kanslern gjorda ansökan
om rättighet att få aflägga studentexamen beslöt kons, förorda.

Den 22 mars. Meddelades, att H. M. funnit godt af finska
allmänna medel bevilja ett årligt anslag af 6,000 mark under fem
års tid till lokal m. m. för studentafdelningarnas etnografiska mu-
seum, för så vidt under denna tid rum för museet i någon af
kronans byggnader icke kunde beredas.

I skrifvelse från t. f. vice kanslern meddelades, att kanslern
funnit godt tilldela nedannämde personer reseunderstöd till föl-
jande belopp, att utgå ur det till kanslerns förfogande stälda an-
slag ur tullmedelsfonden (8,000 mark årligen):

Prof. G. Johansson1,000 mark

” J. W. Runeberg 1,500	” -

” K. S. Lemström1,200	”

E.	o. prof. M. G. Schybergson 1,000	”

"	”	J. R. Sahlberg 500 ' ”	.

Doc. K. R. Wahlfors	1,800	”	.

" E. E. Sundvik	1,000	"

Till t. f. assistent vid pat. anat, inrättningen utsågs med. lic
W. E. Backmanson.

Räntebesparingarna i “Rosina Heikels stipendiefond“, uppgående
till 832 mark, tilldelades på anhållan af nämda stipendii stiftarin-
nor åt fröken R. Heikel, för att lemna henne tillfälle att besöka
läkarekongressen i Köpenhamn instundande sommar.

Den 29 mars. På förslag af med. fak. beslöt kons, hemställa
om drr. O. J. Engströms och G. Heinricius’ utnämning till docen-
ter, den förre i gynäkologi, den senare i barnförlossningskonst.

Edv. Hjelt.

Antalet inskrifna studerande vid universitetet utgör för när-
varande 1,422, däraf 785 varit under terminen närvarande. Af dessa
tillhöra :

115	den	teologiska fakulteten	’
198	”	juridiska -	”

.	86 ” medicinska "

207	”	historisk-filologiska	sektionen

179	”	fysisk-matematiska	"

På afdelningarna (nationerna) fördela sig de under terminen
närvarande studerande, på följande sätt:

Nyländska	afdelningen	211
Savolaks-karelska ”	137
Tavastländska	”	96
Vestfinska	”	143
Viborgska	”	44
Österbottniska	”	153
Kvinlig studerande	1

Akademiskt tryck.

Perander, J. F., Herbartianismen i pedagogiken.- Specimen
för prof, i pedagogik. 146 ss.

Palmén, E. G., Sten Stures strid med konung Hans. Kritisk
öfversigt. Specimen för prof, i nordisk historia. 132 ss.

Spoof, A. R., Beiträge zur Embrylogie und vergleichende Ana-
tomie der Cloake und der Urogenitalorgane bei den höheren Wir-
belthieren. Specimen för prof, i anatomi. 166 ss. med 5 pl.

. Juslin, W., Om alpha amidovaleriansyra, alpha amidoetylme-
tylättiksyra och alpha oxynormal valeriansyra. 43 ss. Utg. for
jicentiatgrad.	....

Aschan, 0., Om sulfokarbimiders inverkan på amidosyror. 54
ss. 4:o. Utg. för licentiatgrad.

Engström, 0. J., Om vaginal exstirpation af uterus for maligna
nybildningar. 83 ss. Utg. för docentur.

Heinricius, G., Om pannlägen och pannförlossningar. 99 +
XLIX ss. Utg. för docentur.

Hermanson, R., Om Finlands ständer och deras förhållande
till monarken och folket. Specimen för prof, i statsrätt. 152 +
XV ss.	■

Tikkanen, J. J., Der malerische Styl Giottos. 47 ss. 4:o, med
1 pl. Utg. för licentiatgrad.

Palmén, J. A., Über paarige Ausführungsgänge der Geschlechts-
organe bei Insekten. Eine morphologische Untersuchung. Speci-
men för prof, i zoologi. 107 ss. med 5 pl.

Kritisk granskning af mossorna uti Dillenii historia muscorum.
Inbjudningsskrift till prof. E. R. Neovius’ installation, af fys. mat.
sektionens dekanus, prof S. 0. Lindberg. -

Olof af Acrel deu svenska kirurgins fader. Inbjudningsskrift
till prof. F. Saltzman’s installation af med. fak. dekanus prof. 0
E. A. Hjelt.

Inbjudningsskrift till universitetets glädje- och lyckönsknings-
fest den 17 okt. 1883 med anledning af deras Majestäters kröning,
utfärdad af universitetets rektor W. Lagus.

Alexanders Universitetets katalog för höstterminen 1883 (på fin-
ska) och vårterminen 1884 (på svenska).

Universitets-bibliotekets accessions-katalog. VI. 1881 — 1884.

Innehåll:

Petersen: Ludwig Feuerbach..	.

Kôersner: Genmäle; med anm. af K. H. B.

Berg: Handledning vid undersökning af ögonens funktioner,

Berner: Om Kjensdannelsens Aarsager.

Nàtorp: Descartes’ Erkenntnisstheori.

.Palmén: Sten Stures strid med konung Hans.	-

Literaturhistorisk tidskriftsöfversikt för 1883.	• •

Treu: Sollen wir unsere Statuen bemalen?

King Alfred’s Orosius, ed. by H. Sweet.

Tidskriftsöfversikt i nordiska språk.

Reuter: Monomorium pharaonis.

Aurivillius: Krustaceer, söm lefva hos Mollusker och Tunikater.
Wallroth: Om fosforsalts inverkan på metalloxider.	'

Sundvik: Kort handledning i titreranalysen.

Svenska tidskrifter i blandade ämnen,
Universitetsangelägenheter (Upsala, Köbenhavn, Helsingfors).

Herrar Förläggare, som önska
få sina förlagsartiklar anmälda i
Nordisk Revy, ombedjas att i tid
tillRedaktionen insända desam.
ma..
N:r 14.

30 April 1884.

NORDISK REV Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. % Alin, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lie. A. Bendixson, Doc. y. E. Berggren

Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. y. Boëthius, Doc. A. L. Bygdén, Prof.

P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. Y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.

H. von Feilitzen, Doe. K. B. J.Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Ham-
marstrand. Prof. S. E.Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Heffding, Doc. o. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. E. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. y. A. Lundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundstrom, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. E. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. %. H. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. E. Sundelin,

■ Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

utgifven af	•

Docenten Adolf Noreen, Upsala. .

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA, R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Teologi.

didoxn To dwdexc anoovoloy x. r. 2. vno Qi-
2o s0v Bovevviov, uqvqozolivov Nixop^âtiaç. Kon-
stantinopel 1883.

Tatiani Diatessaron, den fullständiga texten till Cle-
mens Romani bref, didayn rooy Jwdszc dnogzolwv och den
fullständiga grekiska texten till Acta Thomæ utgöra de
skatter, hvilka nu inom en helt kort tid af forskare, som
gynnats af en lycklig tillfällighet, blifvit skänkta åt den
teologiska vetenskapen. Af dessa genom sin höga ålder
betydelsefulla arbeten blefvo de- tvänne sistnämda först
förlidet år tillgängliga för allmänheten, och om offentlig-
görandet af den nämda texten till Acta Thomæ har ref.
i M 3 af denna tidskrift talat.

En skrift med namnet didexn (dliayau) zoov dnocvolov
omtalas visserligen af Eusebius, Atanasius, Nikeforus och
Rufinus, men denna har för oss hittills varit okänd. Nu
skulle man möjligen kunna sätta i fråga, huruvida den
af Bryennius upptäkta dideyn zoov Ja sexa dnocrokcv är
samma skrift, som Eusebius m. fl. omnämner; men att
detta verkligen är händelsen, har utgifvaren på ett, såsom
det synes, fullkomligt tillfredsställande sätt ådagalagt. —
Till sitt omfång är denna »de tolf apostlarnes lära» gan-
ska ringa, alldenstund hon i detta afseende endast mot-
svarar ungefär de tvänne första kapitlen af Lukas’ evan-
gelium. Men med afseende på sitt innehåll är hon af så
mycket större, betydelse, ty genom. de föreskrifter, hon
lemnar om dopet, bönen, fastandet, nattvarden, söndagens
firande, församlingens förhållande till apostlar (ordet be-
gagnas här i betydelsen af kringresande predikanter) och
profeter m. m., sprider hon ljus öfver flera hittills dunkla
punkter på det kyrkliga området under det andra århun-
dradet, från hvars förra hälft hon daterar sig.

Skriften innehåller 16 kapitel, af hvilka de 6 första
framställa och beskrifva tvänne vägar, lifvets och dödens;

i det 7:e lemnas föreskrifter, om hur dopet bör förrättas,
att det bör ske i rinnande vatten, till Fadrens, Sonens
och den helige Andes namn, men undantagsvis äfven ge-
nom begjutning; i det 8:de talas om fastandet och bönen;
det rätta fastandet bör ske på onsdagen och fredagen
och icke på måndag och torsdag, på hvilka dagar endast
skrymtarena fasta. Såsom den rätta formen för bönen
framställes Fader vår; detta skola de trogne bedja tre
gånger om dagen. — I 9:e och 10:e kapitlen lemnas
föreskrifter om nattvarden; här anföras tre tacksägelse-
böner, af hvilka två föregå utdelandet af brödet och vi-
net och den tredje följer efter det samma. Med dessa
böner bör menigheten uttala sin tacksägelse, men »profe-
terna» äro ej bundna vid dem. Därefter talas det om
apostlar, profeter och lärare, om deras förhållande till
församlingen och hennes till dem, samt hur man bör för-
hålla sig mot genomresande kristna. Åt profeterna skall
församlingen gifva »förstlingen» af allt hvad hon har;
men finnes ingen profet i församlingen, skall förstlingen
gifvas åt de fattige (kap. 11—13). — På Herrens dag
skall man komma tillsamman och »bryta brödet», sedan
man först bekänt sina öfverträdelser ; i nattvardens firande
må ingen deltaga, som felat mot sin broder, utan må de
först försona sig med hvarandra (kap. 14). — Till bisko-
par och diakoner skall man välja män, som äro bepröf-
vade och värdige Herren, och de böra hedras på samma
sätt som profeterna och lärarne (kap. 15). — Det sista
kapitlet innehåller uppmaningar till vaksamhet och bere-
delse till Herrens ankomst; i de yttersta dagarna skola
nämligen falske profeter uppstå och laglösheter alt mer
tilltaga, och då skall världsförvillaren uppenbara sig. Alla
människor skola då ställas på prof, och många skola då
»taga anstöt» och förgås. Men de, som äro uthållige i
tron, skola frälsas. Då skola »sanningens tecken» visa
sig och de rättfärdige uppstå och gå Herren till mötes,
då han kommer med alla de heliga. •
4 2 3	NORDISK REVY 1883—1884.	424

Den inledning, utgifvaren låtit föregå texten, är syn-
nerligen utförlig, grundlig och. upplysande. Högst önsk-
ligt hade det dock varit, att den samma icke skrifvits på
grekiska, ty det kan väl icke vara något tvifvel under-
kastadt, att intresset för den skrift, om hvilken vi här
talat, och för de historiska upplysningar, utgifvaren lem-
nar om den samma, skall sträcka sig till långt flere än
dem, hvilka i det grekiska språket icke finna något större
hinder för att kunna tillfredsställa detta intresse.

J. E. B.

Filosofi.

Staudinger, Franz, Noumena. Die “transcen-
dentalen“ Grundgedanken und die “Widerlegung des
Idealismus.“ Darmstadt, Brill, 1884. 4 M. 144 ss.

Staudingers arbete är ej af samma allmänna intresse
som det i förra numret af N. R. anmälda af Natorp.
Ej därför att det skulle stå efter dennes i . klarhet och
skärpa och i de behandladé problemens intresse, utan
därför att det rör sig inom ett område, nämligen Kants
kunskapsteori, hvilket långt mer än Descartes’ synes vara
ett svårtillgängligt och outredbart område; och oak-
tadt S. med en ovanlig klarhet afgör vissa till detta
område hörande frågor, oaktadt han dessutom gifver vä-
sentliga bidrag till den slutliga lösningen af vissa af
Kants problem, kvarstår dock så mycket outredt, att vårt
omdöme om arbetets allmänna intresse förblir riktigt.
Hvad spelar Ding an sich för rol inom det kantiska sy-
stemet, och hvad är betydelsen af den nya «transcenden-
tala» synpunkt, öfver hvilkens införande i filosofin Kant
är så stolt, dessa äro de frågor som S. söker i samman-
hang med hvarandra besvara. Anmälaren känner sig för
egen del öfvertygad att förf, gifvit ett riktigt svar på
den förra frågan, men måste tillsvidare inställa sitt om-
döme om svaret på den senare.

# Man har alt sedan kritikens första framträdande
påpekat, att hon är uppbygd på en motsägelse, i det hon
förutsätter och utgår från något, om hvilket hon dock
uttryckligen lär att man ingen kunskap kän äga — näm-
ligen just Ding an sich. Man har sökt att bortförklara
denna motsägelse genom att göra gällande, det Ding an
sich i det kantiska systemet endast spelar rolen af ett
gränsbegrepp. Denna uppfattning är oriktig; det har Kuno
Eischer visat. Hvad mer är; Kant har själf uttryckligen
opponerat sig mot densamma och han har i andra upp-
lagan af sin kritik ägnat ett särskildt kapitel åt veder-
läggningen af den form af filosofi, hvilken han i så fall
ansåg sig skola komma att tillhöra, nämligen idealismen.
Kants eget system är visserligen idealism, men transcen-
dental idealism, förnekar visserligen, att vi veta, hvad
tingen i sig äro, men tillskrifver oss vetande, att tingen
i sig äro. Den idealism, som Kant vederlägger är den
som lär, att vi endast ha kunskap om våra egna förnim-
melser och dessas verklighet. .

: Man har svårt att förlika denna vederläggning med
Kants upprepade gånger framhållna lära, att vi ingen
annan kunskap ha än öm fenomen, och att fenomen intet

är, om vi abstrahera från vår kunskapsförmåga, då ju
detta synes innebära, att fenomenen intet annat är än
våra egna förnimmelser, och dock måste man fasthålla
möjligheten af en sådan förlikning. Fenomenet är feno-
men, men fenomen af något. I fenomenet är ett Ding
an sich oss gifvet, och vi hänföra våra fenomena för-
nimmelser. på ett Ding an sich, utan att dock därigenom
vinna kunskap om hvad tinget i sig är, detta är Kants
lära. Han säger ju klart och tydligt: «kropp betyder
icke blott den yttre åskådningen i rummet, utan äfven
tinget i sig själft, som ligger till grund för denna åskåd-
ning.» Ungefär, säger Staudinger, som den solbild vi
se i vattnet visserligen icke är. någon verklig sol, men
dock utgör en uppfattning af solen, nämligen såsom hon
speglar sig i vattnet. Så förstå vi ock betydelsen af
Kants vederläggning af idealismen; denna lär att vi en-
dast äga kunskap om våra egna förnimmelser;. Kant åter
söker visa, att vi ej ens skulle äga denna kunskap, om
vi ej i våra förnimmelser ägde medvetande om något af
våra förnimmelser oberoende ting i sig.

Staudingers framställning af hela denna Kants lära
om tinget i sig är särdeles tillfredsställande; viktiga upp-
slag gifvas äfven i frågan om det transcendentalas be-
tydelse. S. söker visa, att Kant ej själf alltid förmått
fasthålla denna i sin renhet, och söker därför att på kan-
tisk grundval bygga vidare och därigenom rädda sig från
de motsägelser och svårigheter, i hvilka Kant invecklat
sig. Arbetets egentligen bestående förtjänst utgöres dock
af framställningen af «Ding an sich.»

. \A. B—n,

Liebmann, Otto. Die Climax der Theorien.
Strassburg, Trübner, 1884, 113 ss., M. 2,50.

Liebmann är en af det nuvarande filosofiska Tysk-
lands mest kände skriftställare. Hans förnämsta arbete,
»Zur Analysis der Wirklichkeit», som utkom i sin andra
upplaga 1880, visar äfven, att han förtjänar denna popu-
laritet. I motsats mot de författare, hvilka söka vinna fast
grund i filosofien genom att ansluta sig till något histo-
riskt gifvet system, söker L. bryta sig en själfständig
väg. Att han endast genom att lösa de från Kant i arf
gångna filosofiska problemen kan göra sin ställning verk-
ligt själfständig och välgrundad, är gifvet. Att åter dessa
problem fattas i samma form som hos Kant, beror på
dennes dominerande ställning för det närvarande inom
Tyskland. L. sysslar liksom nästan alla filos, skrift-
ställare i Tyskland med frågan om erfarenhetskunskapens
förhållande till en af erfarenheten oberoende kunskap (en
kunskap a priori), med frågan om en sådan finnes, och i så
fall dess betydelse för den mänskliga kunskapen. Själf upp-
ställer han till att börja med, i öfverensstämmelse med
och anslutande sig till Bacon, fordran på en ren erfaren-
het, såsom den grund hvarpå vetenskapen har att bygga.
Vid fortgången af sin undersökning finner han emellertid,
att en sådan ren erfarenhet ej existerar, utan att män-
niskan finner sig nödsakad till »interpolation» af vissa
maximer i erfarenhetsvetenskaperna, hvilka icke äro här-
ledda ur erfarenheten. L. bevisar ej vår rätt att göra dessa
interpolationer, utan visar endast, att utan dem ingen ve-
tenskap kommer till stånd. Den uppgift, som Kant
sökte lösa i sin transcendentala deduktion, har han sålundu
425	,	NORDISK REVY 1883—1884.	426

ej löst; han har endast påvisat, att en sådan transc.
deduktion är nödvändig; hans arbete har ock sin egent-
liga betydelse genom att från i viss mån nya utgångs-
punkter framhäfva motsatsen mellan det aprioriska och
det aposterioriska och nödvändigheten att åstadkomma
någon försoning af denna motsats. Men utom detta in-
nehåller föreliggande arbete äfven något annat, nämligen
ett försök till Klassifikation af de mänskliga kunskaperna.
Indelningsgrunden är graden af hypotetiskhet hos dessa
eller — hvilket kan betraktas som detsamma — den
grad, i hvilken de mänskliga kunskaperna äro blotta teo-
rier (Climax der Theorien). I motsats mot det, som är
blott teori, sättes erfarenheten. Graden af hypotetiskhet
eller ovisshet mätes efter graden af teoriens oberoende
af erfarenheten. Fasthålles detta åskådningssätt i sin
stränghet, så är erfarenheten det enda vissa, det som är
oberoende af erfarenheten ovisst. Författaren framställer
i förra delen af sin afhandling med klarhet denna sida
af saken och de skäl, som tala därför, men slutet inne-
håller, såsom redan påpekadt är, ett ännu bestämdare
uppvisande af, att erfarenheten såsom ren erfarenhet är
det ovissaste af alt.

Arbetet motsäger sålunda sig själf; författaren är
medveten därom och framhåller det själf.

A: B—n.

Edfeldt, Hans, Om den Boströmska filosofien. Nå-
gra ord. 8:0, 59 s. Upsala, V. Roos. 1 kr.

Historia.

Svensk fornforskning 1882—1883. .

Den svenska fornforskningen har under de bägge
sista årtiondena haft att glädja. sig åt oväntadt stora
framsteg och ett ganska lifligt erkännande och intresse
såväl utomsom inom vårt eget land. Som bekant äro
den nya forskningsmetod och det nya system, som ännu
i mannaminne gjort denna forskningsart till en veten-
skap, först framstälda i Skandinavien, och den plats i
främsta ledet bland den unga vetenskapens målsmän i
Europa, som de nordiska forskarne således redan från
början intagit, hafva de vetat häfda och bevara intill
den dag i dag är. Och de svenska arkeologerna hafva
därvidlag ingalunda stått tillbaka. Den svenska allmän-
heten har redan däri ett skäl att med intresse följa
denna vetenskaps framsteg, såvida något annat skäl till
dylikt intresse skulle behöfvas än ämnets stora foster-
ländska betydelse. Och som bevis på tillvaron af ett
sådant allmänt intresse behöfva vi blott anföra bildandet
i de flesta landsändar af särskilda fornminnesföreningar
och den stora mängd af enskilda fornsakssamlingar, som
uppstått i vårt land.

Men för att fornforskningen i Sverge skall få den
utveckling, som är värdig dess redan vunna höga stånd-
punkt, är centralisation i arbetet nödvändig. Arkeologen
arbetar med den samling af fornföremål, som man med
ihärdighet, vaksamhet och pietet så småningom kan sam-
manbringa, men han behöfver mycket material, så myc-
ket material som möjligt. Vårt land är icke tillräckligt
rikt att på flera ställen anlägga mycket stora samlingar.

Man måste då rikta hufvudintresset på ett enda stort
museum, och ett sådant ha vi ock i statens historiska
museum i Stockholm, som står under vård och inseende
af Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien
och närmast styres af en riksantikvarie. Detta museum
har under nitisk och lycklig ledning blifvit stort och
rikt, och det är ordnadt efter strängt vetenskapliga grun-
der, men tillika så, att den kännedom, man där kan er-
hålla om vår forntid, ligger lätt tillgänglig och de stora
dragen lätt falla i ögonen.Men mycket behöfver ännu
där göras. — Från enskilda fornvänners och från enskilda
fornminnesföreningars sida hafva statens samlingar för
en tid tillbaka fått röna en viss opposition. Man tykte,
att »staten redan hade tillräckligt», större frihet borde
lämnas enskilda personer och enskilda orter att själfva
anlägga samlingar. En sådan frihet är naturligtvis be-
rättigad, och den finnes också, men- i alla händelser borde
det mera enskilda intresset vara underordnadt det all-
männare, de enskilda, mindre provinssamlingarnas under
Centralmuseets (ty så borde det kallas; tyskarne ha ett
Centralmuseum i Mainz). Också tyckas anspråken på
oberoende gentemot den stora statssamlingen på de se-
nare åren hafva tystnat, utan tvifvel därför att man alt-
mer och mer allmänt lärt sig inse, att målsmännen för
statens intressen haft rätt. Och på öfvertygelsens väg
vinnes ju i sådana fall oändligt mycket mera än genom
lagparagrafer, som ofta mera skada än gagna.

Men ännu torde det finnas många för vår forntid
intresserade i vårt land, som ej fullt insett den stora
statssamlingens betydelse, sådan den nu är, än mindre,
hvad denna samling kan blifva och bör blifva i fram ti -
den. Det måste då vara så mycket mera välkommet
för den svenska allmänheten att, som nyligen skett, från
kompetent, att icke säga kompetentaste, håll få dessa
frågor utredda. Straxt efter det att nuvarande chefen
för statens historiska samlingar tillträdde sitt ämbete,
framlade han i en afhandling i Antikvarisk Tidskrift VI
med titel -»Statens historiska Museum och k. Myntkabi-
nettet» ett fullständigt program för de under hans vård
stälda samlingarna. Han visar där, hvad som redan i
samlingen finnes, och hvad man i första hand ännu sak-
nar, hvad man sålunda i första rummet måste anstränga
sig att anskaffa, men han upprullar äfven en stort tänkt
och varmt genomförd teckning af hvad man i framtiden
kan åstadkomma — en af en enda genomgående och le-
dande grundtanke besjälad, allsidig och detaljerad fram-
ställning af den materiella kulturens (och naturl. så myc-
ket af den andligas, som på sådan väg kan åtkommas)
utveckling i Sverge från älsta tider intill våra dagar.
Men för att detta skall kunna blifva verklighet, behöf-
ves varmt och lifligt intresse för den stora fosterländska
saken från alla håll i vårt land. Och till skapande af
ett sådant intresse, till stegrande af det redan befint-
liga synes dr Hans Hildebrands klara och varma upp-
sats vara i hög grad ägnad, ty den ådagalägger tydligt
nödvändigheten af, att fornvännerna underordna sina egna
eller sina provinsintressen under det allmännas. - Och de
skola helt säkert icke häller själfva förlora på ett så-
dant- underordnande. Det stora museet kan och bör till
gengäld understödja provinsmuseerna och kraftigt bidraga
till befordrandet af deras särskilda ändamål. . Det är af
427NORDISK REVY 1883—1884.	428

vikt att icke blott anlägga samlingar och arbeta på de-
ras ökande, utan ock att klart fatta den särskilda sam-
lingens ändamål och naturliga omfattning, och framför
alt att i första rummet se på hvad som kan tjäna att
befordra den svenska fornforskningen i dess helhet. —

I spetsen för den vetenskapliga fornforskningen i
Sverge står Kongl. Vitterhets- Hist.- och Antiqvitets-
Akademien. De af denna akademi utgifna talrika skrif-
ter innehålla ock vanligen det viktigaste som i detta
ämne skrifves. Utom sina handlingar, som utkomma
mera sporadiskt, och där dessutom det rent historiska
intresset är öfvervägande, utger akademien en särskild
Antiqvarisk Tidskrift, som, hvad titeln anger, företrädesvis
har till föremål det arkeologiska. Tyvärr utkommer den
tämligen oregelbundet, hvilket i ännu högre grad gäl-
ler om det nedan omnämda Månadsbladet. Detta är
beklagligt., men arbetskrafterna äro få och arbetsfältet
stort, och man får vara glad, att så mycket af stort in-
tresse och vetenskaplig förtjänst blir utgifvet; detta är
ju hufvudsaken, — att man kanske ibland får vänta ett
eller annat år på fortsättningen af en afhandling, är en
bisak. Med de otilräckliga anslag, akademien har till
sitt förfogande, är sådant lätt förklarligt.

Af Antiqvarisk Tidskrift har emellertid under de
sista tvänne åren utkommit del. VI häft. 3 och 4 samt
del VII h. 1—3. Den viktigaste afhandlingen, utom
Hildebrands här ofvan nämda, som i dessa häften fö-
rekommer, är otvifvelaktigt dr Oscar Montelius’ typologi-
ska studie «Spännen från bronsåldern och ur dem när-
mast utvecklade former». Dr M. redogör här för de hit-
tills kända (en hel del först här bekantgjorda) former af
äldre fibulor, spännen eller säkerhetsnålar, som äro funna
i södra Europa (afhandl. utgör endast första delen af
ett större helt, som skall behandla alla fibulor från brons-
åldern och äldre järnåldern), och det rika materialet fram-
lägges här ordnadt typologiskt. Hvad röra dessa itali-
enska fibulor oss och vår forntid? — så kan man fråga,
och så frågar sig helt säkert mången. Afhandlingen har
naturligtvis närmast intresse för kännedomen om södra
Europas bronsålder, och för den arkeologiska forsknin-
gen i Italien måste detta arbete af den äfven där kände
förf, vara af utomordentligt stor betydelse. Men medel-
bart är arbetet af stort intresse äfven för oss. För de
olika skedena i vår kulturutveckling måste man nämli-
gen söka förutsättningarna söderut, och det är först i
dessa gamla sydliga kulturländer man kan vänta svaren
på åtskilliga frågor af stor och genomgripande betydelse
för kännedomen om vår egen forntid. . Också har dr
Montelius, som, såsom bekant, särskildt gjort bronsåldern
till föremål för ingående studier, icke ansett sig böra
utgifva andra delen af sitt arbete »Sveriges forntid»,
som just skall omfatta bronsåldern, innan han under vid-
sträkta resor och forskningar i de flesta europeiska land
hunnit taga grundlig kännedom om motsvarande kultur-
stadier därstädes. Sedan detta nu skett, vänta de sven-
ska fornvännerna så mycket ifrigare på detta hans så
grundligt förberedda arbete.

Dr Montelius har behandlat sitt material typolo-
giskt. Hvad beträffar betydelsen af detta uttryck, vill
jag hänvisa till hvad dr Hans Hildebrand härom säger
i inledningen till sitt arbete om de förhistoriska folken

i Europa. Jag vill blott här nämna, att denna riktning
inom vetenskapen för något mer än ett tiotal af år se-
dan uppkommit här i Sverige, att metoden sedan flitigt i
utgifna arbeten tillämpats af de svenska arkeologerna,
och att efterföljare i utlandet ingalunda saknats. — Ny-
ligen har dr Sofus Müller i Köpenhamn i en anmälan
af dr Montelii ifrågavarande arbete, införd i den af
samme dr M. redigerade Nordisk tidskrifts andra häfte
för innevarande år, i viss grad stält sig i opposition mot
denna riktning inom arkeologien. Men hans mening fö-
refaller tämligen dunkel. Han tyckes förundra sig öfver,
att dr M. uppstält »hypoteser» i st. f. att »bygge på
iagttagelse». För det första är härvid att märka, att
dr M:s typologiska undersökning väl, om någon, är bygd
på iakttagelser, och för det andra, att det sättet att
föra en vetenskap fram förmedelst uppställande af hypo-
teser är lika gammalt som erkändt; men den hypotes,
till hvars framställande undersökningar i en viss rikt-
ning gifvit anledning, måste helt naturligt sedermera på
andra vägar undersökas och därigenom till sitt värde
pröfvas. Har då icke dr M. gjort detta? Jo visst. Han
har först med sin för sådana, ofta mycket delikata, un-
dersökningar skärpta blick typologiskt ordnat hela det
rika materialet, och på grund af denna utredning
har han sagt: denna form är den älsta, denna är yngre
och uppkommen ur den förra, denna är yngst. Men se-
dan sålunda hypotesen (man kan ju, om man vill, så
benämna hans genom grundlig undersökning vunna åsikt)
blifvit framstäld, har han pröfvat den genom att taga i
betraktande alla andra på frågan inverkande omständig-
heter, framför alt fyndförhållandena. Och hvad har händt?
Jo, det af förf, på typologisk väg vunna resultatet har
härigenom fått den eklatantaste bekräftelse. Detta borde
väl vara ett lysande bevis på, hvad 'som verkligen ge-
nom rent typologisk undersökning kan vinnas. Här fans
tilgång att begagna flere vägar, men huru ofta är det
icke som nya viktiga resultat kunna åtminstone tilsvi-
dare ännu blott ernås just på typologisk väg? Det är
för öfrigt en metod som så att säga går kulturutveck-
lingen in på lifvet, i alla detaljer analyserar och disse-
kerar de gradvis och småningom skeende förändringar (till
ett bättre eller till ett sämre), som hos det menskliga
arbetets produkter kunna spåras, förändringar som i de
flesta fall skedde omedvetet eller, oreflekteradt, men nu
för oss framträda klart och tydligt såsom led i en sam-
manhängande utveckling..

De ofvan omnämda häftena af Antiqvarisk Tid-
skrift innehålla för öfrigt: Smärre bidrag till textkritiken
af svenska medeltidshandskrifter af K. F. Södervall
och Hällristningar i Järrestads härad i Skåne af N. G.
Bruzelius med ett tillägg af H. Hildebrand angående
sättet för hällristningarnas åstadkommande. Bruzelii af-
handling, som ömtalar flera intressanta och för frågan
om hällristningarnas ålder viktiga figurer, har fått vänta
mycket länge på offentliggörande och innehåller därför
ungefär detsamma, som förekommer i en upsats af rektor
B. i kongressberättelsen 1874. Del VI af Ant. Tidskr.
afslutas med en resumé af innehållet, skrifven på fran-
ska språket. De hittills utkomna häftena (1—3) af sjunde
delen innehålla en intressant uppsats af riksantikvarien
Hans Hildebrand om Svenska riksvapnet och därmed sam-
429	NORDISK REVY 1883—1884.430

manhängande frågor. Förf, sluter sig till prof. Esaias
Tegnérs åsikt, att ättnamnet Vasa uppkommit af vapen-
bilden, och visar, att denna ursprungligen förestält spet-
sen af en dystlans, en lans som användes vid ridderliga
spel. Vidare följer en afhandling af prof. H. Hilde-
brandsson med titel Samling af bemärkelsedagar, tecken,
märken, ordspråk och skrock rörande väderleken, och till
sist har bibliotekarien Harald Wieselgren meddelat 10
bref från den store Leibniz till den svenske språkforska-
ren Sparfvenfelt, hvars förtjänst den förre tyckes ha
högt värderat. Leibniz har om honom yttrat följande
ord: »vix qvisqvam ipsi hodie par cognitione linguarum»,
och han har tillagt: »moderatius longe judicat quam vulgo
Suedi solent, quibus judicium philavtia erga hanc natio-
nem perturbat». _ (Forts.)

Gabriel Gustafson.

Kongl. Vitterhets Historié och Antiqvitets AkademiensMå-
nadsblad, 142—144., Hans Hildebrand, Åverkan å den
svarta jorden å Björkö. — Jordfynd från Stenåldern,
Bronsåldern, äldre och yngre Jernåldern. — m. m. .

Svenska fornminnesföreningens tidskrift, femte ban-
det, 3:dje häftet (M 15, 1883), Sthlm 1884. Innehåll:
Svenska fornminnesföreningens sjunde allmänna möte i
Skara den 18—-20 juni 1883; S. Boije, Äro särskilda
åtgärder önskvärda för bevarandet af runinskrifterna?
F. Ödberg, Om Axevalla slott; O. Montelius, Hvad
vi veta om Vestergötland under hednatiden; H. Hilde-
brand, Några ord om Vestergötlands äldre medeltids-
konst (med 8 fig.); O. Granberg, Jan van Scorel och
Gustaf Vasa; J. Nordlander, Om fingrarnes namn i sven-
skan; Svenska fornminnesföreningens styrelse och ledamö-
ter den 31 dec. 1883; Titelblad och innehållsförteckning
till femte bandet. Som bilaga: Årsberättelse, Revisions-
berättelse. . - '

Melusine, Revue de mythologie, littérature populaire,
traditions et usages, dirigée par H. Gaidoz et E. Rol-
land. Tome II, nr 1, 5 avril 1884. Sommaire: A nos
lecteurs; De l’importance des usages populaires juridiques;
L’origine des puces, conte du Velay; L’embrouillement
des pieds, conte basque; Enquête sur l’arc en ciel; La
légende de Pontoise, chanson; La femme au serpent, conte
des Sauvages de l’Amérique du Nord; Une légende serbe
sur les Moustiques; Bibliographie. 32 sp. stor 8:o. Paris,
1884. Pris 1 franc för hvart nummer (ett i månaden).

Minnen från Nordiska Museet — förut Skandinavisk-
etnografiska samlingen —. Afbildningar af föremål i mu-
seet jämte åtföljande text. Utg. af A. Hazelius. 5:e
o. 6:e hft. Tvär 4:0, 6 pl. o. 26 s. Sthlm, Looström &
K. För häfte 2 kr.

Svenskt Diplomatarium från och med år 1401, utg.
af Riks-archivet genom C. Silfverstolpe. l:a delen.
Åren 1401—1407. 4:e [slut-]hft. 4:0, s. 701—806. Sthlm,
P. A. Norstedt & Söner. 3: 75.

. Svenska Biblioteket, 1:a hft. 8:o. Sthlm, Fahlcrantz
& K. 1:a afd. O. Sjögren, Allmän verldshistoria. l:a
hft. 64 s. 25 öre.

Svenska flottans historia af P. O. Bäckström. 8:o,
X o. 513 s, Sthlm, P. A. Norstedt & Söner, 6: 50.

Literaturhistoria.

Fehr, Isak, Studier i frihetstidens vitterhet. Den
politiska visan jämte meddelanden om censuren och
utländsk literatur i Sverige. Ak. afh. Upsala, R.
Almqvist & J. Wiksell. (Pris 1: 50).-

Det är alldeles tydligt, att den akademiska literatu-
ren inom den ästetiska professionens område alt mer och
mer tagit riktning åt den historiska sidan af de ästetiska
vetenskaperna. Och detta desto bättre! Under 1860-talet
var det ännu rätt vanligt att finna våra doktorander di-
sputera om någon liten enskildhet i den systematiska
ästetiken. Dessa disputationer äro nu till allra största
delen glömda och hafva näppeligen gjort annan nytta än
att skaffa sina författare lagerkransar. Nya, samvetsgran-
na detaljstudier på literaturhistoriens område — enkan-
nerligen den svenska —, utförda med nödiga arkivforsk-
ningar och med en jämförande blick äfven på den all-
männa literaturen, lända i helt annan grad vetenskapen
till gagn och bära frukt i kommande tiders sammanfat-
tande verk, hvilka måste hvila på dylika förarbeten. Det-
samma gäller om konsthistorien.

Och här finnes ännu mycket att göra, exempelvis
i vår reformationstids literära historia, som är mycket
litet genomarbetad, likaså på många andra områden af
svensk literaturhistoria och konsthistoria. Författaren af
ofvannämda afhandling har genom dessa studier lemnat
några goda bidrag till kännedomen om vår svenska lite-
ratur under frihetstiden.

Såsom afhandling betraktad är boken kanske en
smula lös, den är dels sammansatt af trenne icke direkt
sammanhörande delar (den politiska visan, censuren och
den utländska literaturen i Sverge), dels gäller i allmän-
het, att syntesen är vida underlägsen analysen. Förfat-
tåren bringar icke litet nytt material, men detta hade
kunnat samarbetas något säkrare och fastare. Emellertid
lemnar afhandlingen äfven för specialforskaren pa detta
fält en hel mängd nya upplysningar, ej blott till frihets-
tidens literatur, utan också till dess historia, liksom det
kanske just vid forskningar inom denna tiderymd mer än
inom någon annan framgår, i huru nära samband var
svenska literatnrs historia står med den politiska.

Anmälaren skall tillåta sig några få anmärkningar
vid arbetet.

Författaren menar, att den engelska literaturen icke
spelat den roll under frihetstiden, som man i allmänhet
tillmätt den. Äfven om vi kunna i någon mån ge förf:n
rätt häri, tro vi, att han å sin sida slår öfver till en
motsatt ytterlighet. Däraf att icke engelska böcker före-
komma i original i frihetstidens boksamlingar, eller att
icke den tidens öfversättningar ske direkt från engelskan,
bevisas intet annat, än att icke engelska språket var all-
männare kändt, men medelbart verkade dess literatur
ofantligt mycket isynnerhet på vår prosa och på hela
tidens moralfilosofiska hållning. Det är orätt att säga, att
genom öfversättningarna de egendomliga dragen borttogos.
I ett arbete, som nu är under tryckning, har jag sökt att
närmare uttrycka min uppfattning härutinnan:

»Man har ofta velat betona ett visst omslag hos
Dalin såsom en följd af hans utländska resa, antydande
431	.	NORDISK REVY 1883-1884.432

att han förut skulle hafva stått i beroende företrädesvis
af engelsk, efteråt af fransk literatur. Detta beror i
någon mån på en missuppfattning — en missuppfattning,
som till och med gått så långt, att man velat tala om
särskilda »engelska» och »franska» perioder under fri-
hetstiden. Det kan visserligen icke förnekas, att den
engelska literaturen verkade ganska betydligt både på
Dalin och på frihetstidens öfrige ledande män, men det
är bestämdt orätt att skarpt skilja detta inflytande från
det franska, enär inflytandet var samtidigt och det äfven
är sannolikt, att den engelska strömningen leddes hit
genom franska kanaler. Det är nämligen ett egendom-
ligt faktum, att samtidigt därmed, att »den franska sma-
ken» börjar göra sig gällande hos oss, har Frankrike
sjelft tagit, hvad ideerna vidkommer, starkt intryck af
Englands literatur.

Ä andra sidan är det ju ett faktum, att Englands
vittra literatur står i starkt beroende af den franskklas-
siska smaken. Det bör därföre fasthållas, att inflytandet
utifrån under frihetstidens första skede var blandadt franskt
engelskt, och att Englands literatur verkade på vår egen
till stor del medelbart genom den franska.»

Författaren finner det hufvudsakliga grunddraget i
frihetstidens literatur i dess riktning på det politiska.
Sant är, att frihetstidens intressen voro i hög grad po-
litiska. Men vi kunna inom vitterheten nämna fyra be-
tydande namn, som litet eller intet sysslat med politisk
diktning: fru Nordenflycht, Creutz, Gyllenborg och Wal-
lenberg; äfven Bellmans mest betydande diktning under
frihetstiden är opolitisk; och ingen, lär väl vilja neka till,
att dessa fem gifva frihetstiden i hög grad dess literära
fysionomi. Af de mera betydande skalderna är egentli-
gen Dalin den ende, som odlar politisk poesi. De öfriga
politiskt poetiske författarne äro — med undantag möjli-
gen af Odel — dii minorum gentium, om de ens kunna
räknas såsom »dii». Snarare finner jag frihetstidens li-
terära grunddrag i prosans utveckling, i visorna (opoliti-
ska så väl som politiska) samt i det franskklassiska dra-
mats och hjeltediktens införlifvande med vår literatur.
Författaren anför Atterboms ord om, att de band, som
sammanhöllo ordenssällskapet Avazu och Wallassis, voro
delvis politiska. Detta är mer än tvifvelaktigt. Enstaka
dikter t. ex. till Stanislaus Leczinskys förmån bevisa
härvid föga. Ordens egentliga syfte synes hafva varit
att underhålla hänförelsen för tolfte Karl och att bevara
hans ande bland Avazubröderna. Läser man namnen på
ledamöterna, finner man om hvarandra blifvande hattar och
mössor. *

Förf:n tviflar på någon inverkan från Swifts »Tale
of the tub» på Sagan om hästen. Omedelbar efterbild-
ning föreligger här väl icke, men själfva stilarten är den-
samma. I Argus förekommer en annan saga, »Erik hin
götskes resa», som tydligen är imiterad från Swifts Brob-
dignac. .

Rörande Dalins saga om Ängen (på rimmade hexa-
metrar) anför förf:n en uppgift af Nordin, att den skulle
härröra från 1739. Detta är alldeles bestämdt ett miss-
tag af Nordin. Sagan om Ängen tillhör ötvifvelaktigt
Dalins första period, äldre än eller samtidig med Argus.
Hela styckets hållning är likartad med andra Dalins dik-

ter från denna tid. Redan under Argustiden får Dalin
ögat öppet för den rimmade hexameterns olämplighet.

Till stöd för förf:ns andra uppgift från Nordin om,
att de nio första stroferna i »Kämpevisan» emot hattarna
tillkommit redan 1738, kan jag anföra en anteckning
härom i en handskrifven samling Daliniana å Kgl. Bibl.
Det stämmer icke illa med Dalins åskådning, som redan
vid denna tid icke var hattvänlig, men är dock icke fullt
öfvertygande. Det kunde kanske år 1742 vara lämpligt
att låta påskina, att dikten var tillkommen redan 1738.

Hvad »Svenska friheten» angår, är det ett misstag
att anse den såsom uttryck för hattpartiets åsikt. Dalin
var, när han skref den, snarast motståndare till hattarna,
och visst icke hattvänlig. Det är en genom omsägning
ålderstigen vorden missuppfattning att anse denna dikt
för »rimmad hattpolitik»; tvärtom är den en stridsskrift
emot alt partisplit ocn partihat, därtill kungavänlig så-
som alt Dalins skriftställeri. För tillfället köm denna
dikt emellertid hattarna till nytta. Författaren har märkt
detta i någon mån, då han säger, att »de åsikter, som där
framställas, äro ej hattpartiets, då det står på höjdpunk-
ten af makt och ära, utan hattpartiets, då det är tvunget
att stödja sig på konungamakten». Men han har icke
tagit steget fullt ut, då han ansett dikten öfverhufvud
vara en hattvänlig partidikt.

Till de mest intressanta bidragen, som författaren
lemnar, må räknas de biografiska meddelandena om Odel,
Carelius och Stagnell. De anförda visorna böra ock läsas
med mycket nöje.— Måhända hade någon uppskattning
af deras värde såsom ästetiska alster varit på sin plats

Såsom intressanta »biprodukter» vid förf:ns forsknin
gar om vår politiska visa få väl betraktas hans anteck
ningar om Censuren, hufvudsakligen grundade på Benzel
stjernas censorsanteckningar, samt hans meddelanden om
utländsk literatur i Sverge, hvartill han hufvudsakligen
hämtat material ur tidens bokauktionskataloger. Hvad
censuren angår, är det ett kapitel, som förtjänade en sär-
skild utförligare forskning. . Material därtill saknas nog
icke. Ganska intressant är i detta afseende att genomgå
något af censor rättadt manuskript, som lemnats till tryck-
ning. — I boksamlingarna spelar latinet och vid sidan
däraf tyskan (såsom den religiösa literaturens språk)
samt så småningom äfven franskan hufvudrollen. Mot
slutet af frihetstiden tar franskan öfverhand.

Författarens förhoppning, att hans arbete skall vara
till gagn för kommande forskare, skall utan tvifvel gå
fullbordan.

. Karl Warburg.

Hansen, P., Illustr. dansk Litteraturhistorie. 5—6
levering à 90 ore. Philipsen.

Jämförande Språkforskning.
Tidskriftsöfversikt.

■	(Forts, fr. n:r 12.)

Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung,
herausgeg. von E. Kuhn und J. Schmidt. Bd. XXVII.

Grekiskan, är mest behandlad. Öfver nygrekiska
förekomma ett par uppsatser af Hatzidakis Zur præ-
sensbildung des Neugriechischen (s. 69 ff.), där han söker
433	NORDISK REVY 1883—1884.	434

att bestämma orsaken till den förvirring, som råder i mot-
svarigheten mellan forngrekiskans och nygrekiskans præ-
sensbildning och finner den ligga uti aoriststammarne.
Ett exempel: alla forngr. vb. på-ow bilda i nygr. sitt pr,
-covc; orsaken till detta sammanfall är att söka i aora
som af båda slutade på -wosc. Vidare kan jag ej inlåt,
mig härpå, ej häller på Die altgriechischen feminina au.
-oç im Neugriechischen (s. 82 ff.).

Wackernagel, som intar en framstående plats inom
den grekiska språkforskningen genom sina undersökningar
öfver vissa företeelser inom den grekiska vokalismen, sö-
ker i Miscellen zur griechischen grammatik 1. Zur vocal-
contraction, att bevisa en urgrekisk kontraktion af ^-
>0 (gr. n). För denna åsikt vill han finna ett stöd i
den eliska formen Baciläsg = urgr. *basilëves, som han
säger måste uppstått genom urgrek, kontraktion af *ba-
sile-éves och detta åter ur *basilejéves; men en sådan
grundform är i högsta grad osäker, ty vill man hålla på
Wackernagels förklaring af -sis = skt.-ayus eller -ayus,
så kan ju lika väl en grundform *basilêjéves ansättas, och
därmed försvagas detta stöd. Kommer härtill, att orden
på -eve troligen ej äro bildade på ofvannämda sätt, utan af
subst. -è med suff. -eu l.-u, hvilket antydes af nom. -7S: ar-
kad. yqcqés, lagfe, kypr. isgfe o. s. v. (K. Z. XXIV, 300,
Danielsson Gram. anm. I, 55 f.), så måste Basils alldeles
lämnas utom räkningen. Den æoliska böjn. af vb. con-
tracta kan ej häller bevisa W:s antagande, och den van-
liga kontr. qtlsïç o. s. v. blir ju i alla fall oförklarad.

I 2. Die indefiniten relativa förklarar W. -TT-, i de
hom. o nun os, onn^, onnors 0. s. V. Samt æol. önnc, annota,
önncs på följande sätt: genom jämförelse med sådana
sammanställningar i skt som yah kaç ca o. s. v. menar
W., att vi för grekiskan ha att antaga samma juxta-
position af ett relativ med ett indefinit, båda ursprungl.
deklinerade, så att 86TVS är äldre än ow, lika så *Ss n(os,
ov nov 891 no9i äldre än Snws, Snov, 6n69t. Således måste
formerna med lång konsonant förklaras genom assimilation
af ursprungligt d + k, i SvTe och *ônno; böjningen har
inskränkts till senare ledet, och en konsonantförkortning
har inträdt i det senare språket, jfr noc66 > noci, xö^iaos >
xéucs. - Man har således att förutsätta en böjning *8s
nos, *& nå *8 nn0; och *8nho inträngde sedan i öfriga kasus
och genera samt adverben.

3.	ev im Ionischen und Attischen (s. 262 ff.) utgör
en undersökning om, huru urgr. eva, gvo, ëvi uppträda
inom nämda dialekter a) eva, gvo, > nc, no hos Hom.:
Basilic, Baculnog, nylon, sc 80; att. la, 80: ßaffAiä Basiléws.
Urgr. äva, âvo, > Hom. na, no: via, vfeç, nyion. tä, SM
(utom i flexionsändelser, där so, so), att. sa, SM.- sxsa, SMS
b) eve > Hom. ns: ßaaAfec, nyion. ss: dcqiées 1. ne: Dorfes
att. -n: Basils, sporad. 88: Xalxedéss. ave > Hom. ne: viss,
nyion. ns: néqos, att. n: zoluhorazog. c) ëvi > Hom. ni: nfe^-
dons ßaoilfe == nyion.; att. tu ßauAsi. âvi > Hom. ni: vni =
nyion.; att. : xlhs, Jpéc. Om d) n als augment in digam-
matisch auslautenden verben kommer W. till den åsikt,
att det i att. är nästan uteslutande och hos Hom. säkert
befintligt: nsidn, Noiyvuvro; noycçounv qyascunv (O. I. A. 1,

423)	. Han anser det således för urgrek, och jämför det med
skt. avar, ävrni (Whitney §.585).

4.	Attisch « aus aifi stöder W. på att. çrvw < "al Firvo
< "FovFixyo, "AiOns < tAi Fions, dés < * Jae fis; men däremot
Jane < *daiver-.

Homerisch ^i-ç, lés und vedisch ayus af Collitz (s.
183 ff.). Denna sammanställning söker han stödja dels
på bet. af ordet hos Hom., där det hällre kan öfversättas
med ‘liflig’, ’kraftig’ än med ’god’, ’ädel’, dels på osanno-
likheten af de etymologier, som förut gifvits; för öfrigt
jämföres sammans, såsom svarad-fe ’fast dastehend’ (icke
’schön dastehend’) o. s. v. Med afs. på formen nés tés,
hvarur sedan si- uppstått, kan jämföras ßaoAsfe < "Bacilnés
Zsvs<Z*Zfeç.

Bland Verschiedenes af Brugman (s. 196 ff.) mär-
kes: 1. Griech. deéqc und aiQM, där han påvisar, att cçow
ej kan vara grekisk utveckling af âsigM, hvarur blott
kunde uppstå *çqc (jfr detdc > çdw), ej häller ur *d Féquc
> lesb. déqqc ( asiQM, sål. oäkta diftong), ty detta måste
ge *ägM (han jämför zuasw > uuav); och ett *a Fric >
*« Fciqw måste likaledes ge *4oc. B. säger därför, att
asigM < *dFéqic, men alqco <* Fcqio < *Fric. »Med afs. på
det ‘prothetiska' a- förhåller sig dfeQ-: fr == dvio: oq-op
<*vq-m o. d.» Med andra ord, man har här att tänka
sig en tvåstafvig rot aver, som allt efter betoningen upp-
trädt såsom avr och ver > *Fr- > * Fuq (jfr äyxt: necto).

Med afs. på 2. Präkrt mettam == gr. uévqov, där B.
förklarar mettam < *mitra-, är att jämföra hvad 8. Gold-
chmidt har att anföra däremot i Zeitschr. d. morgenl.. Ge-
ellsch. 1883 h. 3.

Intressant är Brugmans förklaring af n. pl. af a-
stammarne i gr. och 1. (s. 199 f.), näml. att rcé, 9sci;
istœ, literœ ej äro analogibildningar efter zoi och det efter
detta analogibildade 9soi af o-stammarna, utan att betrakta
som ursprungliga dualer på ieu. -ai, jfr skt. n. d. f. te,
séne motsv. rai, 9sci. Dessa ursprungliga dual, hade så
mycket lättare att uppfattas som plural-former, sedan
man i o-dekl. fått 9soi efter roi, i synnerhet som efter
dual, från älsta tid vbt ofta stod i plur. På samma
sätt har man att tänka sig utv. i lat.: istæ, equœ har
trädt i st. f. *istas, equas (jfr osk. pas, scriftas, umbr.
urtas n. pl. f.).

Af intresse är Bartholomæ's förklaring af 9vyd-
ryg (s. 206 f.). Man har i det ursprungl. paradigmet att
utgå från ieu st. *dhughater- (== skt duhitar-), som alt
efter akcentens ställning antagit formerna *dhughater-,
*dhughter- och *dhughtr-. Nu har B. redan i sitt arbete
Arische Forschungen I uppstält följande ljudlag: media
aspirata + tenuis (explosiva) > média + media aspirata
redan ieu. Således *dhughater-, *dhugdher- och *dhugdhr-,
hvaraf genom kontamination uppstått *dhugadher-, *dhu-
gadhr > gr. *Jvyd9sq-, *9vyc9q- och Jvydrsq-, Jvyarq- för-
klaras genom analogi efter de öfriga släktskapsorden på
-ter-. Må så vara; att detta senare inverkat, men enklare
synes vara att säga, att, sedan man fått *dhughater-
*dhugdhr-, så har g inträngt i den förra formen, således
*dhugater-, hvartill sedan bildats dhugatr-.
435 NORDISK REVY 1883—1884.436

Der locativus singularis und die griechische i-decli-
nation (s. 287 ff.) af J. Schmidt. Denna afhandling är
otvifvelaktigt det viktigaste af de bidrag, som hittils in-
flutit i XXVII bandet af K. Z. S. har gjort till sin
uppgift och har, enligt hvad man kan tycka, lyckats
uppvisa den vediska lok. -ä hos i-stammarne såsom ieu.
genom jämförelse med de öfriga språken. Största delen
af afhandlingen är ägnad åt förklaringen af vissa före-
teelser inom den grekiska i-deklinationen. S. anför föl-
jande skäl för sitt påstående, att den ieu. ändelsen i lok.
af i-st. varit e: lit. szalè ’på sidan’ måste vara lok. af
szalis; samma är förh. med ugne = skt. agnd, och in-
genting hindrar att uppfatta fbg. ogni = ved. agnd. För
samma uppfattning menar S., att fornir. dat. duil < *duli
<*dulé, likasom det gall. • Ucuete tala; lika så den lat.
lok. -è: peregrë, Carthagine, Tibure, rure, hvilkas -ë ej kan
vara förkortning af de jämsides stående formerna på -i
(jfr umbr. ocre). Allt detta talar således för att antaga
agnd vara en ieu. bildning. Ett annat bevis härför finner
S. i den grek, i-dekl. Det är de homeriska formerna
nôk^oç, nölni, nolyes, nollas 0. S. V., hvilkas stam nöln-
genom en längre undersökning visas kunna ljudlagsenligt
uppträda blott i lok., som på äldre attiska inskrifter upp-
träder med tillägg af det vanliga lok.-suff. -i såsom ndl».
dzqonilp === hom. né^i. En direkt motsvarighet till lok.
"noln vill S. finna i tarent, ali <*aive. Sedan man nu
fått nökri, så bildade man det öfriga paradigmet enl. föl-
jande proportion : ßaöi^i: nolni === Baoulios: nélnos ===== Bacilies:
öXnsg o. s. v. Sedan går S. att rekonstruera den urgrek,
böjn. af i-st., hvarvid Neyonolss är anmärkningsvärdt, i
fall vi där för gr. ha ett spår af gen. ändelsen såsom blott
-s, således att afdela -7olat-s och jämförligt med osk. He-
rentateis och möjl. skt. agnés (af ieu. -*oi-s 1. -*ei-s).
Lok. é finner S. i got. her såsom kompromissform af en
lok. *hë (af en i-st.) och adv. hir(-i). Osäker förefaller
den ieu. ljudlag, S. uppställer for att förklara, hvarför ej
lok.ändelsen är -ëi (sål. skt. *agndi)’. ieu. ei + kons, eller
i slutljud > ieu. ë.

I Die entstehung der griechischen aspirirten. perfecta -
förklarar S. (s. 309 ff.) dessa uppkomna genom analogi-
bildning efter sådana former som zérqiq%s, zérqiq?ov, TérQî-
q9cb, sllsx%s, sllsy%ov, slléy9ce. Efter sådana former äro
först hom. Osidéyarce, Osidéyaro, kqzavcu o. s. v. bildade, se-
dan har aspirationen inträngt i både med. och akt.

Dessutom har S. i Die persönalendungen -9-ce und -cov
im griechischen visat, huru å ena sidan -9c inkommit från
perf. i impf, och sedan spridts vidare, och å andra sidan,
huru -oav från s-aoristen först öfvergått till aor. 2 och
sedan till impf. opt. o. s. v. Orsak har i hvarje fäll
varit någon eller några formers sammanfallande t. ex:
mellan pf. och impf, af vb slui och s-aor. och aor. 2 af
t. ex. Baivto ("8-Bn-o-m, 2 p. *I-B1-o(-c): Eßn», "ßns).

-	K. F. Johansson. .

Orientaliska språk.
Tidskriftsöfversikt.

• (Forts, fr. n:o 12.)

Den 14:de volymen af Journal of Roy. As. Soc. bju-
der inom semitisk filologi intet af större vetenskapligt
intresse. En liten uppsats af Bertin, »Suggestions on the
Formation of the Semitic Tenses, a Comparative and Cri-
tical Study» (14 ss.), borde visserligen göra det genom
val af ämne, men behandlingen är ytterst ytlig, hvarken
jämförande eller kritisk i någon grundligare mening och
vitnar om en fullkomlig obekantskap med modern språk-
vetenskap. I fråga om det semit, perfektet har förf, dock
den enl. ref:s åsikt fullkomligt riktiga, men ännu aldrig
af någon klart framhållna grundtanken, att alla dess for-
mer äro ursprungligen nominalformer med possessiva pro-
nominalsuffix. Prefixbildningen i imperfektet vill han
däremot på det mest omöjliga sätt förklara ur samman-
sättning med flere olika verbalstammar, som alla betyda
»vara». För numismatici af stort intresse är Sauvaires
på franska skrifna »Arab Metrology» (25 ss.), fortsatt från .
Vol. X. (1878), en öfversättning af den moderna arabi-
ska författaren Ed-dehabi’s ytterst detaljerade och nog-
granna undersökningar öfver alla i Orienten nu kurse-
rande guld- och silfvermynts halt och vikt. Ett allmän-
nare intresse erbjuder en uppsats af Muir, »The apology
of Al-Kindy» (20 ss.), en kristen arab, som i sitt svar
på ett bref från sin bäste vän, en muhammedan, framstäl-
ler ett för sin tid förträffligt försvar för kristendomen
mot islam. Ganska läsvärd är ock Kays »Al-Kâhirah
and its Gates» med förklaring af åtskilliga kufiska in-
skrifter öfver Kairos portar. —- Till den sanskritiska
språkforskningen höra två obetydliga uppsatser »How the
Mahâbhârata Begins» af Arnold, och ett »Sanskrit Ode'
addressed to the Congress of Orientalists at Berlin 1881» •
(8 ss.), by the Lady Pandit Ramabai (från Silchar,
Assam), öfversatt af Monier Williams. Bättre är den :
dravidiska filologin representerad genom en liten upp-
sats af Rice om »The poet Pampa» (5 ss.), som, född
824 i Sjaka, var den förste som skref episka stycken,
»Adi Purana» och »Pampa Bharata» på Kannada eller Kar-
nataka (Kanaresiska). Inom den indiska' religionsveten-
skapen lemnar den nyssnämde sanskritisten Williams en.
särdeles intressant framställning af »The Vaishnava reli- .
gion with special reference to the Sikshâ-patrî of the Mo-
dern Sect called Srami-Nardyana» (28 ss.) efter en refor-
mator, (född 1780 i Tjapai, en by n. o. om Lakhnau),
som likt många andra sökt ur sitt förfall upphjälpa den
moderna Hinduismen, eller som den med sitt enda inhemska
namn rätteligen borde kallas Arja-dharma, »den ariska
läran». Den buddhistiska arkeologin riktas med flere
bidrag, Lillies »Buddhist Saint Worship» (9 ss.) och tre
uppsatser af Simpson »The Buddhist caves of Afghanistan»
(13 ss.), »A sculptured Tope on an old Stone at Dras,
Ladak» (11 ss.) och »The identification of the sculptured
Tope at Sanchi (3 ss.). Till allmän arkeologi kan
hänföras Bayleys lärda och intressanta undersökningar
»On the Genealogy of Modern Numerals» (42.ss.), där
han söker uppvisa de indiska (d. v. s. våra arabiska)
siffrors härkomst, från de hieroglyfiska taltecknen och
genealogiska sammanhang med de i deras ställe nytjade
437	NORDISK REVY 1883—1884.	438

bokstafsformerna i olika alfabet. — Till den kinesiska
filologien hör Kingsmill’s högst värdefulla, på inhemska
källor grundade framställning af »The intercourse of China
with Eastern Turkestan and the Adjacent Countries in
the Second Century B. C.» (31 ss.). Äfven kinesisk etno-
grafi erhåller ett litet, men innehållsrikt bidrag i de La
Couperies notis »On a Lolo MS written on Satin» (4 ss.).
Häraf framgår, att den i sydvestra delen af provinsen
Le-chuen bosatta folkstammen Lolo för sitt från kine-
siskan alldeles skilda språk *) nytjar ett alfabet, som
Couperie å ena sidan vill identifiera med skriftformen på
ett vid Harapa (nära Lahore) funnet stensigill (från 4:de
årh. f. Kr.) och å andra sidan sätta i samband med kore-
anska och japanska alfabet, för att därur om nagari-
alfabetets uppkomst dragaen slutsats, som han sedan
tänker utveckla i en följande tidskriftsartikel »On the
Eastern Alphabet and the Indo-Chinese Origin of the
Indian writing». — Den afrikanska filologienrepresen-
teras dels af Schöns »Grammatical Sketch of the Hausa
Language» (42 ss.), som icke erbjuder något nytt utöfver
hans 1862 utgifna »Haüsa-Grammar», dels ock af Custs
för. sin tid välkomna »Notice of the Scholars who have
Contributed to the Extension of our Knowledge of the
Language of Africa» (16 ss.), hvilken dock sedermera ersatts
af samme förf:s nyss utkomna rikhaltiga »Sketch of the Mo-
dern Languages of Africa» (2 voll. 1884) med 2 förträff-
liga språkkartor. — En likartad välkommen vägledning
för studierna på en del af det vidsträkta uralaltaiska
språkområdet har samme ovärderlige Cust skaffat oss i
ett bref från prof. Jülg » On the present State of Mongolian
Researches» (24 ss.) med utförlig bibliografi. Ett annat
bidrag på samma område lemnar Koelle i en lärorik mo-
nografi, »On Tartar and Turk» (35 ss.), där han söker
utreda den ursprungliga formen och betydelsen af dessa
så ofta promiscue begagnade namn: tartar ej tatar, türk
bättre än turk, bägge betydande »nomad», »vagabond», af
en rot tar: tur.**) Måhända hör ock till samma språk-
område det största och vida förnämsta af alla i denna
Vol. innehållna arbeten, Sayces utomordentligt viktiga
»The ^Cuneiform Inscriptions of Van, deciphered and
translated» (120 ss.). Dessa armeniska inskrifter, bekanta
för redan 50 år sedan och publicerade i Journ. Asiat.
(1840) efter kopior af en ung martyr på vetenskapens
fält, Prof. Schulz (mördad af kurderna 1829), skilja sig
från de tre på de Akämenidiska monumenten förekom-
mande kilskriftsarterna, den persiska, den assyriska-baby-
loniska och den (tilsvidare s. k.) mediska, och hafva flere
gånger gjorts till föremål för lärde mäns (Hincks, Saul-
cy's, Rawlinsons, Müllers, Lenormant's) undersökningar,
men utan framgång. Slutligen trodde sig Mordtmann i ett
grundligt och utförligt arbete »Entziffer. und Erklär, der
armen. Inschr. von Van» (ZDMG. Bb. 26 och 31, 265
ss.) hafva nått det sökta målet, men detta arbete, som
grundades på det ganska rimliga antagandet, att här före-

*) Om detta språks sannolikt tibetiska släktskap hänvisar ref.
till Cust’s “Sketch of the modern languages of the East Indies“
(London, 1878), där detta folk under formen Lolu äfven omnämnes
såsom bosatt vid Mekhong-floden.

**) Af Vambérys “Etymol. Wörterb. der turko-tatar. Sprachen“
(Leipz. 1878) synes det ref. otvifvelaktigt framgå, hvad dock förf,
ej antyder, att man äfven för dessa språk får aptaga olika af-
ljudsstadier i roten, ' ’

låge ett med armeniskan nära besläktadt språk, har an-
setts fullständigt förfeladt, sedan Hübschmann (i Kuhns
Zeitschr. b. 23) förklarade, att det af Mordtmann kon-
struerade språket hvarken kan vara armeniskt eller ens
iraniskt. Ännu olyckligare utföll ett försök af Robert
(»Etude philol. sur les Inscript, cunéif. de l’Arménie»,
1876), som utan en skymt af Mordtmanns lärdom och
epigrafiska sakkunskap ville bevisa, att språket vore se-
mitiskt (assyriskt). ■ Att framställa, på hvad sätt Sayce
lyckats, med ledning af en idé af fransmannen Guyard,
déchiffrera denna nya art af kilskrift, som befunnits vara
en konsekvent ombildning af den assyriska i dess under
9:de årh. f. Kr. brukliga form, tillåter icke utrymmet,
lika litet som att ge ett begrepp om språkets art. Den
som assyriolog med rätta berömde, men som kompara-
tiv språkforskare ofta öfverskattade förf, nämner intet
om språkets möjliga släktskapsförhållanden, men af flere
grammatiska drag, saknaden af genus, deklination med 9
kasus, verbalstammarnas bildning m. m. vill det synas,
som här förelåge ett uralaltaiskt språk. — Anmälningar
af arbeten ingå icke i denna tidskrifts plan.	•

Den ofvan anförda årgången af Journal Asiatique
har sin förnämsta betydelse på det epigrafiska områ-
det, äfven om man dit icke vill föra de egyptologiska
artiklarna, som på senare tider utgjort en af denna tid-
skrifts prydnader. Mariettes berömde efterträdare vid
museet i Bulak, Maspéro, publicerar här »Les Chants
d’amour du papyrus de Turin et du papyrus Harris n° -
500» (43 ss.), i urskrift och öfversättning, hvilka erbjuda
en öfverraskande likhet med »Höga visan». Till samma
(hamitiska) språkfält hör äfven Bassets innehållsrika
»Notes de lexicographie berbère» (62 ss.) från fyra olika
dialekter: Rif, vid kusten ö. om Tanger, Djerba, Ghat
och Kel-oui s om Tunis. — På det semitiska området
finna vi utom-Devic’s literaturhistoriska upptäkt af »Une
traduction inédite du Coran», den första europeiska, skrif-
ven på latin af en tysk fransiskanermunk Germanus i
mediet af 17:de årh., och Huarts rätt obetydliga »Notes .
sur quelques expressions du dialecte arabe de Damas» (53
ss.) blott epigrafiska arbeten, men bland dessa ett af
utomordentlig vikt, de Vogüé’s »Inscriptions palmyréni-
ennes inédites» (50 ss.), som lemnar text och tolknings-
försök till »en af de största, märkligaste och kostbaraste»
hittills kända semitiska inskrifter. Det är ett palmy-
reniskt senatsbeslut af den 18 April 137 e. Kr. rö-
rande tull- och skatteuppbörden, som innehålles i denna
af furst Lazaref upptäkta och kopierade bilingua (aramäisk
grekiska) inskrift, hvars stora språkliga betydelse blifvit
närmare uppvisad af Sachau (i ZDMG se ofvan). De
likaledes enbart på inskrifter grundade sabäiska (himja-
riska) studierna erhålla en rik tillförsel af vetenskapligt
sofradt material genom en fortsättning] af herrarne Deren-
bourgs »Etudes sur l'épigraphie de Yémen (49 ss.), som
innehålla 14 outgifna inskrifter i original och öfversätt-
ning. Renan tolkar »Deux monuments" épigraphiques
d’Edesse» (35 ss.), fotografier af stenskulptur, den ena
med ett manligt hufvud, som Renan i strid med Sachau
vill fatta som ett Kristusp orträtt, och den bekante Cler-
mont-Ganneau riktar den semitiske sfragistiken med en
noggrann beskrifning af 49 »Sceaux et cachets israélites,
phéniciens et syriens». (42 ss.). Till epigrafiken kan
439-NORDISK REVY 1883—1884.	440

också räknas Guyards små lärorika »Notes de lexicogra-
phie assyrienne» (15 ss.). — På det indoeuropeiska
området ger oss Darmesteter en fortsättning af sitt vär-
defulla »Fragment d’un commentaire sur le Vendidâd»
(22 ss.), och Feer ett utdrag af sina lärda och grund-
liga »Etudes Bouddhiques. — Comment &n devient Arhatî»
(34 ss.), d. v. s. uppnår den kvinnan tillkommande grad
af fullkomlighet som motsvarar buddha för mannen. Men
äfven här erbjuda de epigrafiska artiklarna största språk-
vetenskapliga intresset, i synnerhet Barths »L’Inscription
sanscrite de San Chey» (11 ss.), en ort i Kambodja, och
fortsättningar af Senarts »Etude sur les inscriptions de
Piyadasi» (60 ss.), innehållande en jämförande framställ-
ning af de nästan identiska edikten från Dhauli och
Djaugada (jfr härtill Kerns art. »on the separate Edicts
at Dhauli and Jaugada» i Journ. of Roy. As. Soc. 1880).
— Slutligen finna vi äfven på det indokinesiska om-
rådet en intressant epigräfisk studie i Aymonier’s »Quel-
ques notions sur les inscriptions en vieux khmêr» (95 ss.).
Khmêr är det inhemska namnet på Kambodjas folk och
språk. Den särskilda afdelningen »Nouvelles et mélan-
ges» innehåller bland annat »Quelques notes de lexicologie
malaise» (7 ss.) af Devic, »Miscellanées chinois» (20 ss.),
af Huart, innehållande utdrag af en resebeskrifning från
provinsen Kiang-su, »Notes sur quelques passages des in-
scriptions de Van» (6 ss.) af Guyard med viktiga tillägg
till Sayces arbete, samt en utförlig och erkännande an-
mälan (14 ss.) af Landbergs »Proverbes et dictons
du peuple Arabe» af de Goeje (jfr N. Revy n:o7). Till
sist innehåller denna årgång som vanligt en förträffligt
vägledande. »Rapport sur les travaux du Conseil de la
Société asiatique pendant l’année 1882—1883» (112 ss.),
där Darmesteter gifver en af mer än 300 boktitlar och
hänvisningar till tidskrifter åtföljd öfversikt öfver årets
skörd på den orientaliska literaturens fält.

HA.

Klassiska språk.

Heinichen, Friedrich Adolf, Uebungen im la-
teinischen Stil für obere Gymnasialklassen mit Hin-
Weisungen insbesondere auf Zumpts Grammatik und
des Verfassers "Theorie des lateinischen Stils“. 3:e
verbesserte Aufl. * Leipzig 1883, C. A. Koch. 148 s.
8:o. Pr. 2 M.

Föreliggande »Uebungen» hafva flera förtjänster, som
lätt falla i dagen, om man tager i betraktande några
här' och där gängse missförhållanden. Det är icke så
ovanligt, att den s. k. temasvenskan, hvars största för-
tjänst förlägges i dess korthet, endast består af några
meningslösa »meningar», fullproppade med alla möjliga och
omöjliga grammatiska svårigheter. Redan det fadda in-
nehållet är tillräckligt för att väcka lärjungens afsmak
för latinskrifningen. Kommer så därtill, att i hvarje ord

* En äldre upplaga af dessa Uebungen är öfversatt och be-
arbetad af f. d. Lektor A. Falk: Latinska skriföfningar etc. Sthlm
1854.-

lurar en snara, och att i det skenbart lätta ligger en
hund begrafven, då är latinets förhatlighet väl prepare-
rad, och den gosse, som under sådana förhållanden kan
förälska sig i den blodlösa dockan, hans hjerta måste af na-
turen vara illa placeradt eller ock genom skoltvång bragt
ur sitt rätta läge. Heinichens öfningar däremot utmärka sig
fördelaktigt genom ett omvexlande och tilltalande innehåll.
En annan med innehållslösheten sammanhängande brist är
den, att de s. k. »stilarne» äro minst af allt några öfningar i
stil. Men vill man, tillgodose lärjungarnes stil, har man
att undvika två ytterligheter, hvilka äro lika vanliga som
förderfliga. Den ena består däri, att svenskan latiniseras.
Härigenom är det visserligen möjligt att få ett godt resul-
tat, men det är blott skenbart. Ty hvad man möjligen
vinner i den latinska öfversättningens riktighet, det för-
lorar man genom att förderfva lärjungens öra och smak
för den svenska stilen. Och vinsten är i alla fall icke så
stor, då lärjungen icke blir medveten om språkens olika
egendomligheter. Den andra ytterligheten består däri,
att man till öfversättning lämnar en helt och hållet mo-
derniserad svenska med modernt innehåll. Ett specifikt
modernt innehåll kan icke öfverflyttas till ett antikt språk.
En sådan öfverflyttning blefve icke en öfversättning,
utan en skapelse af ett nytt språk med det gamla som
råämne. Den långt drifna moderniseringen vållar skolyng-
lingen allt för stora svårigheter vid öfversättningen. Då
finnas två olika sätt att gå till väga. Det ena är att
med vidlyftig preparation lotsa honom igenom, det andra
att lämna honom vind för våg. I senare fallet finner
han, att litet eller mycket arbete föga gagnar, och för-
lorar modet och lusten. I förra fallet förekommes hans
.själfverksamhet, då läraren öfvertagit hela ledningen
och han själf får följa med som overksam passagerare.
Nej, skall ynglingen få lust för ett ämne, så måste han
känna sig själfständig och märka, att hans själfverksam-
het kan något uträtta. Det är tillämpningen af denna
grundsats som föresväfvat förf, som ändamål med dessa
stilöfningar. Innehållet är taget från antik mark eller
också från ett område, som är gemensamt för antiken och
den nyare tiden. Tyskan är i allmänhet ansluten till
det latinska uttryckssättet, men afviker därifrån, då dess
egna lagar fordra det, och stundom när de medgifva det,
för att göra lärjungarne medvetna om språkens olika na-
tur. Svårare uttryckssätt och talesätt, som det större
flertalet icke skulle finna, anmärkas i noter under texten,
åtskilliga anmärkas före stycket utan signering af ordet
för att icke gå lärjungens arbete i förväg. Stilsamlin-
gen är ämnad för de öfre klasserna, det vill för oss säga
den öfversta eller snarare öfversta afdelningen. Desi-
deranda för svenska lärare (då den här ju icke kan be-
gagnas af lärjungarna) hade varit en innehållsförteckning
och ett register öfver de grammatiska och stilistiska
svårigheter, som i stilarne exemplifieras.. E. B.

Lyth, P. G., De latinska verbens att-konstruktioner.
En minneshjelp vid latinskrifning. 8:o, 34 s. Sthlm,
Bokförlagsbyrån. 75 öre.

Ciceronis, M. Tullii, orationes selectæ. VIII. In
Catilinam I—IV. Pro Archia poeta. De imperio Cn.
Pompeii. Pro Sexto Roscio Amerino. Pro Milone. Med
förkl. anm. af R. Törnebladh. 4:e uppl. 8:o, 290 s.
Sthlm, P. A. Norstedt & Söner. Inb. 3: 50.
441	NORDISK BEVY 1883—1884.-442

Romanska språk.

Pettersson, E. W., Om de franska hjelpverben
under belysande jemförelse medspråkbruket i lati-
net, tyskan och engelskan. I Gäfle läroverks pro-
gram 1882,1883, I, II, XXXVII + XV sidor. 4:o.

För en gång må det ske, att granskningen vänder
sig mot korrekturläsningen, så odiöst än detta är. Men
vid anförandet ur främmande språk af uttryck, som skola
belysa regler eller annars gifva upplysningar, är det en
viktig sak att aflägsna tryckfel. I ofvanstående arbetes
första del finnas de dock i förfärande mängd och repre-
sentera alla grader af betänklighet. Hvad lär oss förf,
t. ex. i sista raderna af s. XXI, där han vill visa an-
vändningen af avoir och être vid décamper med följande
exempel: Les. troupes ont décampé à la hate (sic) och
Les troupes ont décampés (sic)? Lyckligtvis citeras käl-
lan, Littré, som har: Les troupes ont décampé à la hâte
och Les troupes Sont décampées. (I följande rad står:
Vous ne truverez rein, il est décampé med tre blom-
strande fel, utom det att exemplet ej finnes i Littré, såsom
förf, uppgifver.) Man frestas tro, att le ver kan betyda
glaset, dåförf, säger det två gånger s. XX, eller att
det finnes ett franskt verb dégéler, då förf, anför det
fem gånger kort efter hvarandra s. XXIII; m. m. Då förf,
lofvar oss ytterligare alster af sin penna, så tror ref. sig
vara ursäktad för den gjorda anmärkningen och vågar
äfven hoppas, att förf, ej däri skall se någon som hälst
småaktighet.

Skåda vi nu litet djupare, må det villigt erkännas,
att arbetet har sitt berättigande och sin förtjänst. Det
kommer till mötes ett kändt behof och gifver fullständi-
gare än något annat arbete upplysningar om vissa an-
vändningar af hjälpverben. Tyngdpunkten i afhandlin-
gen är kap. VIII, som behandlar avoir och être vid en
del intransitiva verb. Detta kapitel kan med fördel
rådfrågas, och tack vare talrikheten af de upptagna fal-
len skall sällan den forskande lämnas i sticket. Äfven
bedömandet af hit hörande företeelser, synes i allmänhet
riktigt.

Ett par anmärkningar af allmännare art torde ej vara
obefogade. Dels är för en stor mängd exempel ej källan
angifven; men i en aldrig så litet vetenskapligt hållen
uppsats borde man aldrig röra sig med exempel, för
hvilka ej tydliga hänvisningar finnas. Dels äro exem-
plen ej alltid rätt sofrade och digererade. Därigenom sker,
att det reflexiva uttrycket Ils se sont couché (sic) fort
tard får gälla såsom exempel på neutralt användande af
coucher I, s. XXI; il est trois heures sonnées tjänar så-
som exempel på sonner böjdt med être I, s. XXXVI; en
sats med gezweifelt skall belysa användningen af ver-
zweifeln I, s. XXIV, såvida ej här åter föreligger något
förtvifladt tryckfel. Att de många rent passiva uttryc-
ken fått plats bland exemplen på neutrala verb, är o-
lämpligt.

Endast en detaljanmärkning skall ref. göra; den
kan möjligen vara af någon betydelse. Det säges I, s.
VI, mom. g), att aller med infinitiv kan stå i vilkors-
satser med si. Denna regel är ej riktig; man borde
tvärtom påpeka, att icke blott de vanliga futurerna, utan

äfven detta perifrastiska är oanvändbart i dessa slags
satser. Väl hör man i det vårdslösa dagliga talet både
det ena och andra så användas, men i vårdad stil bör
intetdera förekomma. Enstaka undantagsfall kunna på-
träffas, och förmodligen har ett sådant föranledt förf:s
regel; det vore här särskildt önskvärdt, att man upp-
lystes om, hvar exemplet är taget. .

J. V.

Germanska språk.

Franke, F., Die praktische Spracherlernung auf
Grund der Psychologie und der Physiologie darge-
stellt. Heilbronn, Gbr. Henninger 40 s. 8:o. Pr.
0: 60 Mk.

Inledningsvis erinrar förf, till denna med skäl upp-
seendeväckande broskyr, att, ehuruväl teori el. veten-
skap och praxis på det språkliga området lika litet som
i flere andra discipliner sällan pläga följa hvarandra åt,
språkvetenskapens vacklande i att bestämma språkets
väsen dock varit rätt ödesdigert för den praktiska språk-
undervisningens metod. Länge har man fattat språket
såsom ett konkret, ett lefvande väsen, något för sig be-
stående, och ännu är nog ej denna åsikt utdöd, men därbred-
vid har en annan vunnit fast fot, hvilken ser i språket
blott en psykisk, process och betraktar individens språk
såsom ”en psykologisk mekanism, som är förbunden med
språkorganens rörelser och hvars funktioner låta känne-
teckna sig såsom reproduktion och analogie verkan”. Fast-
håller man denna uppfattning af språket oah lemnar man
ej ur sikte, vare sig den ena eller den andra faktorn
— den psykologiska och fysiologiska — vid språkets
alstrande, torde teori och praktik lättare kunna räcka
hvarandra handen vid lärandet af ett främmande språk.

Liksom hvarje individ strängt taget talar sitt språk,
har sitt särskilda sätt att uttycka sina föreställningar
och tankar, på samma sätt förhåller det sig med de sär-
skilda språken, af hvilka hvart och ett utgör en större
eller mindre serie af individspråk. Lärandet af ett främ-
mande språk är därför egentligen att intränga i ett
främmande sätt att tänka. Huru kan man nu med möj-
ligast ringa tids- och kraftanvändning intränga i ett
främmande tänkande så till innehåll som form? Lägger
man märke till, huru barnet inhämtar sitt modersmål, fin-
ner man, att det tillägnar sig af det lefvande, tllade
språket blott det nödvändigaste, det i dess omgifning an-
vända (familjespråket), att härvid alla sinnen, framför alt
synsinnet spelar en stor och underlättande roll, att bar-
net lär sig språket omedvetet och på samma språk, som
det just skall lära sig.

Stödd på dessa fakta, menar förf., kan man ge
språkundervisningen en annan form än den hittills va-
• rande ("öfversättningsmetoden"). I stället för ätt blott
sammanställa de främmande symbolerna (skrifttecknen)
med motsvarande i modersmålet, bör man med hjälp af
öga och öra förbinda de talade orden med begreppen.
Man bör till en början hålla sig till en mindre sfär af
■ språket, det nödvändigaste af talspråket och framför alt.
443	NORDISK REVY 1883—1884.	444

såvidt möjligt är, lära det främmande språket med detta
språk själft såsom uttrycksmedel.

Hvad härvidlag är af första och största vikt är att
förskaffa sig en noggrann och klar föreställning om det
ifrågavarande språkets "artikulationsbasis" d. v. s. tal-
organens för hvarje språk åtminstone i någon mån olika
och därmed karaktäristiska inställning (”Indifferensläge”)
t. ex. arten af läpparnes verksamhet (såsom i engelskan)
o. dyl.: ljuden höra inläras nationelt, sådana de verkli-
gen förekomma i det främmande språket. Därjämte bör
man utgå från det verkliga ordet, ej från de skrifna sym-
bolerna. ”Man lär sig med det hittillsvarande syste-
met”, säger förf.-, ”mestadels icke det främmande språ-
ket, utan dess ”ortografi”. Däraf förklaras det skenbart
besynnerliga faktum, att mången, som lärt sig engelska
och franska ”perfekt” hemma, ej kan göra sig förstådd
i England och Frankrike och sålunda ledes på den sorg-
liga idén, att människorna där ej förstå sitt eget mål.”

Vid lärandet af ett språk må man börja med en
fonetiskt skrifven text, omfattande samtal eller små idi-
omatiskt skrifna berättelser. Denna text öfversättes och
förklaras ord for ord, inöfvas i dess yttre (ljud-)form na-
tionelt samt läres ordagrant utantill. I stället för öfver-
sättning från modersmålet till det främmande språket,
förekomma fria arbeten — affattande af bref o. dyl.
samt talöfningar. Slutligen tillkommer grammatiken i
knappaste form, endast tjänande till illustration af språ-
ket, ej tvärtom. I synnerhet bör man härvid fästa vikt
vid särhållandet af stam och ändelse. En vokabelbok
endast omfattande talspråket, bör inrättas så, att den
upptar orden, ordnade i grupper antingen efter betydelse
— eller formförvandtskap — eller efter båda, den ena
såsom hufvudindelningsgrund — dock ej såsom nu förti-
den med bredvidstående öfversättning, utan med en teck-
ning af de föremål, för hvilka orden äro symboler t. ex.
vid ordet chapeau ej öfvers. hatt utan teckningen af en
sådan. De ord, som ej äro symboler af sinnligt fram-
ställbara föremål, skola återges genom omskrifning, hällre
än öfversättning o. s. v. Sedan man inhämtat talsprå-
ket, skrider man till studium af skriftspråket, det poe-
tiska språket och ändtligen till ett historiskt vetenskap-
ligt språkstudium.-

För utrymmets skull har refer, endast antydnings-
vis kunnat påpeka den tänk- och läsvärda skriften, men
anbefaller den åt alla som intressera sig för ”språkfrå-
gan”. Det är mer än troligt, såsom anmäl, i "Litera-
turblatt” framhöll, att dessa åsikter ej i det första skola
vinna genklang hos den praktiska språkundervisningens
män. Förf, betonar ock själf till sluts, att han blott
försökt ”i princip besvara frågan, frigjord från alla spe-
ciella förhållanden och undervisningsformer”. Erinras må
att han utredt den hufvudsakligen ur psykologisk syn-
punkt. .

Gust. Stjernström. .

Schröer, M. M. Arnold, Über den Unterricht
in der Aussprache des Englischen. Zweiter, wesent-
lich erweiterter Abdruck. Berlin, Jul. Springer 1884.
60 s. 8:0 1 tab. Pr. 1: 40 Mk.

Förf. till ofvan stälda arbete, docent i engelsk fi-
ol ogi vid universitetet i Wien, såsom fonetiker lärjunge

till mr Sweet i London, hvilken arbetet ock är tilläg-
nadt, framhåller strax från början fonetikens vikt såväl
för den historiska grammatiken, som i synnerhet för den
praktiska språkundervisningen. Af synnerlig betydelse
är fonetiken vid inhämtandet af ett främmande lefvande
språk. Såvidt refer, har sig bekant, begynner ock denna
vetenskap vinna erkännande öfveralt, och det torde ej
vara förmätet antaga, att den inom ej aflägsen framtid
så snart den hunnit utveckla sig till en ordnad disciplin,
skall bli oumbärlig vid lärandet af ett främmande språk.
Naturligtvis göres den ej småbarnen behof; de behöfva
ej dissekera och innöta ljuden, de äro begåfvade med
denna oförlikneliga efterhärmningsförmåga, som komm or
dem att af sig själfva träffa det rätta ljudet, en för-
måga som för de fleste olyckligtvis aftar konstant med
åren. Fonetiken är för den vuxne, som medelst studium
behöfver återförvärfva denna sin förlorade omedvetna
förmåga. Det är ej nog med, att man i utlandet på
måfå studerar uttalet och af en "infödd" språklärare, hvil-
kens auktoritet oftast må vara mer än tvifvelaktig, lå-
ter inbilla sig, att man talar språket som en inföding,
man måste själf kunna särlägga ett främmande ljudsy-
stem och fatta dess ställning till modersmålets och se-
dan flitigt inöfva de främmande ljuden, för att sägas
kunna beherska dem. Den infödde språkläraren är för
fonetikern ej någon auktoritet, blott iakttagelsematerial,
såvida han möjligen själf ej är en skolad fonetiker. ■

I denna allmännare hållna början inströr emellertid
förf, goda anmärkningar och vinkar till nyengelskans
ljudlära, påpekar, hvad som må anses för normgifvande
engelska m. m. I det följande framställas korteligen
de nyare fonetiska systemen, deras tillämpning på en-
gelskan, såsom af Sweet, Trautmann (Anglia I s. 582
ff.) m. fl. Med rätta synes han betrakta Trautmanns
system såsom oanvändbart för praktiska ändamål. Vidare
meddelar förf. Sweets beteckningssätt jämte en sin egen
modifikation, hvilken han praktiskt användt vid under-
visning i engelska och funnit ändamålsenlig. Till slut
lemnas i en särskildt tabell öfversikt öfver 12 olika i
engelska och tyska arbeten (grammatikor, ordböcker) an-
vända beteckningssätt för det engelska uttalet. I ett
särskildt ”Nachtrag” meddelar förf., att under tryckning
är en ”Elementarbuch des gesprochenen Englisch” af
Sweet, som med första utkommer, och omnämner det huf-
vudsakliga innehållet samt anför några utdrag därur med
den af Sweet begagnade transskriptionen.

Den lilla broskyren, som först publicerades i ”Zeit-
schrift für das Realschulwesen” Bd. VII, här utgifven i
andra tillökade upplagan, är i det hela intressant och
lärorik samt af verkligt gagn för alla, som sysselsätta
sig med studiet af engelskan eller meddela undervisning
i detta ämne. .

- 'Gust. Stjernström.

Jahresberichte über die erscheinungen auf dem ge-
biete der germanischen philologie, hrsg. von der gesell-
schaft für deutsche philologie in Berlin. 5 jahrg. 1883.
1 abt. 128 ss., 8:o. Leipzig, Carl Reissner 1884.
445

NORDISK REVY 1883-1884.

446

Naturvetenskap.

Hellmann, Gustav: Repertorium der Deutschen
Meteorologie. Leistungen der Deutschen in Schriften,
Erfindungen und Beobachtungen auf dem Gebiete der
Meteorologie und des Erdmagnetismus von den äl-
testen Zeiten bis zum Schlüsse des Jahres 1881, mit
einer Karte und einer lithographischen Tafel. Leipzig,
Wilhelm Engelmann, 1883. -

Med den snabba utveckling, som naturforskningen
under senare decennier tagit, blifva repertorier af nu
ifrågavarande slag ett alt större önskningsmål, ty i den
mån publikationernas. antal stiger, växer ock svårigheten
att taga kännedom om, hvad som i en viss riktning ut-
förts. Inom meteorologien har detta på senare tider
allt lifligare insetts, och vid meteorologiska kongresser
och komité-sammanträden ha mer än en gång önsknin-
gar uttalats, att för hvarje särskildt land måtte utgifvas
en historik öfver de meteorologiska arbetena, samt en
katalog öfver utgifna och i manuskript befintliga arbeten
och observationsserier. Hvad angår Sverge, så har hit-
tills i denna riktning endast utgifvits en uppsats
i Nordisk Tidskrift för 1881 af C. G. Fineman: De me-
teorologiska arbetena inom Sverge, åtföljd af en Förteck-
ning på Svenska arbeten och uppsatser i meteorologi pu-
blicerade 1856—1881. Denna förteckning är visserligen
ganska god för den korta tid den omfattar, men ett full-
ständigt arbete af ofvan antydda omfattning vore fortfa-
rande ytterst önskvärdt och lärer vara under arbete vid
meteorologiska Central-Anstalten.

Hvad Hellmanns arbete angår, så är det en stark
volym på omkring 500 sidor stor oktav, som svårligen
kan undvaras af någon fackman, som önskar taga kän-
nedom om, hvad som redan uträttats i den riktning,
hvari han själf för tillfället arbetar. Boken omfattar tre
delar: 1. Bibliografi, 2. Observationer och Observations-
serier och 3. Historik. -

Den första delen sönderfaller i två underafdelningar,
hvaraf den första är personal-, den andra realkatalog.
Personalkatalogen innehåller i alfabetisk ordning samtliga
tyska författare i meteorologiska ämnen, och under hvarje
namn finnes först korta personalnotiser och därpå en för-
teckning på alla den ifrågavarande personens kända skrif-
ter eller uppfinningar. I realkatalogen förekommer en-
dast hänvisningar till personalkatalogen, t. ex. Aequatori-
alstrom, Mühry 20, 29 (1866-—67).... betyder: se rö-
rande detta ämne de arbeten af Mühry, som hafva numren
20 och 29 och äro tryckta 1866 och 1867.

Den andra delen omfattar först en alfabetisk för-
teckning på samtliga orter i Tyskland, på hvilka me-
teorologiska observationer utförts eller utföras. Under
hvarje station är i korta drag angifvet: stationens geo-
grafiska läge och höjd öfver hafvet, observationsåren och
dagliga observationstiderna, stationens föreståndare, livad
som blifvit utgifvet af observationerna och i hvilka pu-
blikationer, samt hvilka speciella arbeten rörande ortens
klimatiska och meteorologiska förhållanden som utförts,
det sista genom hänvisningar till personalkatalogen. I
denna del gifves ock specialtabeller såsom förteckning
på stationerna i hvarje tysk stat, på dem, hvars observa-

tioner utgifvas in extenso, på skogsstationer, signalsta-
tioner på kusterna, internationella stationer, stationer på
större höjd än 600 meter, på stationer, hvarest observe-
rats mer än 50 år, o. s. v.

Tredje delen slutligen omfattar en högst fullständig
tyska meteorologiens historia.

. Arbetet är, som sagdt, i hög grad värdefullt för
fackmannen, och vi lyckönska författaren till att därige-
nom hafva gjort sig väl förtjänt af alla meteorologers
tacksamhet.

’ H. Hildebrand Hildebrandsson.

Schenk, A. (unter Mitvirkung von Prof. Detmer
u. a.) Handbuch der Botanik. Dritter Band, erste
Hälfte. 8:o. 432 pg. Breslau (Trewendt) 1884. 12 Mark.

Under den gemensamma titeln Encyclopædie der Na-
turwissenschaften började i Tyskland 1879 utgifvas en
serie matematiskt-naturvetenskapliga arbeten, hvaraf ofvan-
stående utgör en afdelning. Encyclopædie der Natur-
wissenschaften afser att lemna en omfattande och på ve-
tenskapens senaste resultat grundad framställning af de
olika matematiskt-naturvetenskapliga disciplinerna.

I fråga om botaniken, där i stället för lexikologisk
anordning materialet fördelats på större eller mindre af-
handlingar, torde de särskilda författarne kunna anses
hafva på ett synnerligen lyckligt sätt löst sin alt annat
än lätta uppgift. Verket föreligger visserligen ännu icke
såsom ett afslutadt helt, men vi behöfva för att motive-
ra vår mening framhålla endast följande af handlingar:
Die physiologischen Leistungen der Pflanzengewebe von
Prof. Haberlandt, Die Algen im weitesten Sinne von Dr
Falkenberg, Die Morphologie der Phanerogamen von Prof.
Drude. Det är här icke fråga om en mer eller min dra
okritisk kompilation af andras uppgifter, utan materialet
har underkastats en omsorgsfull och själfständig be-
handling.

Första hälften af det tredje bandet innehåller tvänne
arbeten :

Die Spaltpilze von Dr Zopf, s. 1—98.

Vergleichende Entwickelungsgeschichte der Pflanzen-
organe von Prof. Goebel s. 99—432.

På grund af sin utomordentligt stora betydelse i
flera afseenden hafva bakterierna (Spaltpilze) på sista
tiden blifvit gjorda till föremål för nästan otaliga under-
sökningar. Resultaten af dessa undersökningar äro e-
mellertid spridda på de mest skilda håll, i tidskrifter,
akademiers handlingar, disputationer o. d. samt såle-
des i allmänhet tämligen svårtillgängliga. En samman-
fattande framställning af bakteriforskningens nuvarande
ståndpunkt har därför länge varit med väntan motsedd,
och författarens arbete är så mycket mer välkommet
som han själf är en af de mera bemärkte forskarne på
ifrågavarande område. -

I följd af bakteriernas ringa storlek och svårigheten
dels att erhålla rent undersökningsmaterial, dels att se-
dan kunna behålla det rent leder studiet af bakterierna
ytterst lätt till misstag och en oriktig uppfattning. Ock-
så hysa forskarne på detta område i vissa afseenden alldeles
motsatta meningar. A ena sidan (Cohn) anses, att de
olika sjukdomar, jäsnings- och förruttnelseprocesser, som
af bakterier orsakas, äro framkallade af specifikt skilda
447	NORDISK REVY 1883—1884.	448

bakterier, under det att från andra sidan (Billroth, Næ-
geli) påstås, att en och samma bakterie-art kan under
olika yttre förhållanden undergå betydliga förändringar
icke blott i morfologiskt utan ock i fysiologiskt afseende.

Hvilkendera åsikten är den rätta, är framtiden för-
behållet att uppvisa. Förf, ansluter sig afgjordt till den
senare skolan och är en af hennes förnämste förkämpar.
Han framhåller således, att mellan de bakterier, som
beskrifvas under namn af Micrococcus, Bacterium, Bacillus,
Spirochæte och Spirillum, förefinnes ett genetiskt sam-
band, och att olikheterna äro en produkt af förändrade
lifsvilkor. Utvecklingsgången är hos t. ex. Bacterium
aceti följande: ur Coccus-formen uppstår Bacterium-formen
(Kurzstäbchen), och ur denna utvecklar sig sedan Bacillus-
formen (Langstäbchen) ; blifva dess celler efter fortsatta del-
ningar radade intill hvarandra, bildas Leptothrix-formen.
Bacillus-formen kan återigen genom delning återgå till
Bacterium-formen och denna på samma sätt återgå till
coccer, hvilka senare såsom den slutliga produkten af
dessa fortgående delningar äfven fått namn af gonidier -—
ett mycket olämpligt namn, då härmed som bekant sedan
länge afses något helt annat. Ofta kan man på en och
samma celltråd iakttaga celler tillhörande flera af dessa
olika former. Under sådana förhållanden har förf, icke
kunnat acceptera det af Cohn uppstälda systemet. Bak-
terierna äro emellertid ännu för litet studerade framför
alt i utvecklingshistoriskt afseende för att kunna inord-
nas i ett system på samma sätt som öfriga växter. Till
lättare orientering framställer förf, helt provisoriskt en
efter hans ståndpunkt i frågan om bakterierna lämpad
gruppering af de kända formerna. Efter uteslutning af
några alt för ofullständigt studerade bakterier inrangeras
de öfriga under följande 4 grupper:

1)	Coccaceer, som uppträda endast såsom coccer och
däraf uppstående trådar.

2)	Bacteriaceer, hvilka äga 4 utvecklingsformer:
coccer, kortstafvar (Bacterium), långstafvar (Bacillus) och
trådar (Leptothrix). .

3)	Leptothricheer med coccus-, staf-, tråd- och skruf-
form samt i motsats mot föregående tydlig skilnad mel-
lan bas och spets på Leptothrix-formen.

4)	Cladothricheer med samma utvecklingsstadier som
hos föregående men Leptothrix-formen utmärkt genom
pseudogrenar (såsom hos Scytonema).

Härtill ansluter sig en utförlig, med talrika träsnitt
illustrerad beskrifning af hittills kända bakterier, hvilken
framställning i främsta rummet är bygd på förf:s egna
studier men ock innehåller en kritisk sammanfattning af
resultaten af andra förf:s undersökningar. Dessutom
lämnar arbetet en jämförande och öfverskådlig öfversikt
af bakteriernas morfologi och fysiologi samt redogör för
de olika företrädesvis använda undersökningsmetoderna.
Till sist meddelas en literatur-öfversikt, som, ehuru om-
fattande endast de viktigare hithörande arbeten, räknar
öfver 200 nummer.

Zopfs afhandling är sålunda ett välkommet arbete
äfven för den, som ännu icke är öfvertygad om riktighe-
ten af förf:s åsikter beträffande bakteriernas stora form-
föränderlighet. Den kan liksom följande arbete erhållas
i separat-aftryck, och såsom bevis på arbetets värde och

användbarhet må nämnas, att en ny, förbättrad upplaga
redan utkommit.

Titeln på Goebels organogenetiska arbete är så till
vida vilseledande, som det innehåller en framställning af
organernas utvecklingshistoria hos endast fanerogamer och
bland dessa särskildt angiospermer. Visserligen erbjuder
utvecklingshistorien största intresset, då den behandlar
de kryptogama växterna, men bland dessa hafva flera
grupper redan i de föregående banden af Schenks, Hand-
buch underkastats en genomgående behandling, och de
återstående torde komma att i det sista bandet bearbetas.

Den inledande allmänna afdelningen behandlar: 1)
historik, hvarest särskildt framhållas C. F. Wolffs teori
i motsats mot evolutionsteorien och Linnés prolepsis-teori,
2) metamorfoslära, 3) utvecklingshistorien och teratologien,
där förf, uttalar såsom sin mening, att teratologien vis-
serligen i många fall kan tjäna såsom fingervisning för
en riktig uppfattning af morfologiska frågor, men att den
icke desto mindre på sin nuvarande ståndpunkt är obruk-
bar och dess metod förfelad, 4) morfologisk dignitet, 5)
utvecklingshistorien och den jämförande morfologien, där
närmare utvecklas dessas förhållande till hvarandra sär-
skildt såsom utgörande organografiens viktigaste hjälp-
medel, 6) organbildning och cellanordning, 7) symmetri-
förhållanden — här lämnar förf, en sammanträngd redo-
görelse för sin nyligen framstälda teori om dorsiventrali-
tet såsom motsats mot radiär och symmetrisk (bilateral)
anordning — och 8) formförhållanden.

Den speciella afdelningen behandlar i särskilda, ka-
pitel utförligt utvecklingshistorien hos: skottet, sexual-
skottet, trichomer och emergenser, rötter samt fortplant-
ningsorganer. Att ingå i en närmare redogörelse härför
skulle föranleda en alt för stor vidlyftighet. Här må
endast framhållas, att Goebels arbete är det första i sitt
slag så till vida, som utvecklingshistorien här behandlas
i sitt sammanhang, och att förf, i allmänhet särskildt i
fråga om bladen, förgrening, sporangier grundar sin fram-
ställning på egna observationer. I många fall törde emel-
lertid författarens åsikter möta ogillande bland morfolo-
gerna. Alt för litet är också ännu på detta område åt-
gjordt, och af några få enstaka iakttagelser rörande ett
organs utveckling är man ej berättigad att draga några
allmännare slutsatser.

B. F.

Lärobok i fysik för de allmänna och tekniska läro-
verken. 8:o. Lund, C. W. K. Gleerup. III. Aug. Wij-
kander, Läran om magnetismen och elektriciteten. Med
91 bilder och 100 problem. 129 s. clb. 2: 25.

Botaniska Notiser för år 1884, utg. af C. F. O. Nor-
stedt. 8:0. Lund, Gleerupska universitets-bokh. i distrib.
För årg. (6 hfn == 12 ark) 4: 50.

Isaac Newton og hans Betydning for Videnskaben, af
K. Kroman. 75 Sid. og 1 Portræt i 8. Host. 1: 50.

Forssell, K. B. J., Lichenologische Untersuchungen.
43 ss., 8:o. Separatabdr. aus Flora, nr 1—10, 1884.

Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August
Thomsen. 2 R. V. 2. H. Otto Jensen, Elektrolyse,
anvendt til Undersogelse af Viin. Nogle Bemærkninger
om Elektrolyse af Mælk. — Fortætning af Kulsyre paa
glatte Glasoverflader. — Spectrum af en Traad, der glo-
449	NORDISK REVY 1883—1884.450

der ved forskjellige Varmegrader. — Elektrolysens An-
vendelse i den qvantitative Analyse. — Fremstilling af
de heiere Led i Olefinernes Række. — Titanets Atom-
vægt. — Om Bredgjæringen. — Brugsværdien af Kunst-
smor i sammenligning med naturligt Smor. — Ericssons
Solmotor. — Mindre Meddelelser.

Naturhistorisk Tidsskrift, udg. af Schiodte. 3 R.
XIV, 1, 2. H. J. Hansen, Fabrica Oris Dipterorum:
Dipterernes Mund, i anatomisk och systematisk Henseende
I. J. C. Schioedte et Fr. Meinert, Symbolæ ad
Monographiam Cymothoarum, Crustaceorum Isopodum
Familiæ. IV.

Blandade ämnen.

Genmäle.

Med anledning af den anmälan af C. Appel af min
bok: Under the August Shade of German Universities,
hvilken förekommer i M 12 af N. Revy för innevarande
år, kan jag icke underlåta att afgifva följande genmäle.

Först ber jag få förklara, att afsikten med min bok
icke, som C. Appel tyckes antaga, på ringaste vis varit
att nedsätta eller förlöjliga de tyska universiteten och
det tyska studentlifvet, och ingen normal läsare kan så
uppfatta den. Den utgör, så långt den går — när man
bortser från framställningen af universitetens historia,
organisation, statistik, eller hvad C. Appel kallar »noti-
ser» — en fotografiskt : trogen bild af de tyska universi-
tetsförhållandena, framstäld efter de noggrannaste per-
sonliga iakttagelser på ort och ställe, med anlitande af
tryckta källor, i min bok delvis angifna, samt rådfrågande
af tyska akademiska medborgare, mestadels äldre män
och bland dem åtskilliga med hög samhällsställning och
omfattande bildning. Också har jag icke att, med an-
ledning af 0. Appels anmärkningar, i den anmälda boken
göra hvarken tillägg eller uteslutningar. På grund af
det sagda vill jag också inlägga den allvarligaste gen-
saga mot den insinuation, som C. Appel afgjordt synes
mig framkasta, att jag skulle inhämtat min kännedom
om studentspråket eller hvad annat till det tyska lifvet
hörer från »Weiss-Bierstugan» eller »pensionatet för unga
damer». •

Hvad eljest angår min förmåga att skrifva engelska,
min oförmåga af den »individualisering, som i så hög
grad plägar utmärka de engelska författarnes böcker»,
och öfver hufvud taget halten af min bok, så anhåller
jag få meddela följande.

1)	Manuskriptet hade intagits i The International
Review, en af Amerikas förnämsta tidskrifter — i hvilken
en annan universitetsartikel af mig ungefär samtidigt in-
fördes — därest det icke varit för långt *), hvarföre re-
daktören af nämda Review, Henry Randall Waite, sedan

*) Orden lyda så: "Your artide-----------------------is too long to

find a place in the Review at present“, ja, det heter t. o. m.:
"Your article is too long, I think, for publication in any magazine“.
Och likväl saknade artikeln då de 18 Studentenlieder, omfattande
1 1/2 tryckta ark, i hvilka C. Appel är så betagen.

han läst detsamma och funnit det »very interesting and
of value», ansåg det böra tryckas som bok, hvarjämte
han ingick kontrakt med mig att vara »joint authors of
a book relating to the Universities and Colleges of the
different nations of the world»:

2)	Öfver en artikel af mig rörande ett annat uni-
versitet, hvilken är införd i Macmillan’s Magazine Oct.
1877, fäller The Illustrated London News Oct. 13, 1877
följande omdöme: »K. M. Thordén’s account of the Uni-
versity of Upsala is a most entertaining contribution,
admirably written, and full of bright local colouring».

En jämförelse mellan artiklarne om de tyska uni-
versiteten och om Upsala universitet visar med all sä-
kerhet den kompetente läsaren, att den förra icke är
mindre »full of bright local colouring» än den senare.

Mitt omnämnande af de länder, som efter tysk upp-
fattning äro »delar af das grosse Vaterland» och »lig-
gande inom Tysklands naturliga gränser», synes hos C.
Appel väckt en viss förtrytelse, och om denna fråga skall
jag på annat ställe med det snaraste yttra mig, enär
den samma, särskildt för de skandinaviska folken, har
stor betydelse.

Att för öfrigt svara på C. Appels anmärkningar
aktar jag alldeles onödigt.

. K. M. Thordén.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 1 april. Kansl. beslöt, att den tid af 1 månad, inom
hvilken med. fakulteten hade att till e. o.. professorsbefattningen i
medicinsk och fysiologisk kemi kalla någon för utmärkt skicklig-
het känd vetenskapsman, skulle räknas från och med denna dag.

Kanslern hade enl. ankommen skrifvelse beviljat 600 kr. ur
reservfonden såsom reseersättning åt professor P. T. Cleve, som
blifvit utsedd att representera Upsala universitet vid universitetets
i Edinburgh jubelfest.

Efter proff. I. S. Landtmanson och F. W. Häggström, som
voro i tur att afgå och undanbådo sig återval, utsågos till leda-
möter af mindre konsistoriet proff. H. L. Rydin och O. Ahn, den
förre med 8 och den senare med 9 röster. (Prof. Rabenius erhöll
5 röster och prof. V. Nordling 1 röst vid valet af ledamot från
juridiska fakulteten, • och vid valet af ledamot från humanistiska
sektionen erhöllo proff. Löfstedt och Nyblom hvardera 2 röster
samt prof. T. Nordling 1 röst.) .

Prof. V. Nordling omvaldes med 11 röster till ledamot af
drätselnämden. - (Prof. Hagströmer erhöll 3 och prof. Rabenius 1
röst.) '

Till dekaner hade de särskilda fakulteterna och sektionerna
utsett proff. C. A. Torén, I. S. Landtmanson, R. F. Fristedt, J. M.
Sundén (i händelse af fortsatt sjukdomsförfall för prof. M. B. Richert)
och T. Tullberg. — Samtliga valen skulle underställas kanslerns
pröfning och ett till konsistoriet inkommet läkarebetyg för prof.
Richert jämväl till kanslern öfverlemnas.

Till ledamöter i den komité, som hade att afgifva yttranden
i fråga om tillsättning af docentstipendier och Filénska legat, val-
des, utom rektor såsom själfskrifven ordförande, proff. Cornelius,
Landtmanson, Holmgren, Häggström och Thalén.

Med instämmande uti hvad drätselnämden anfört, fann sig
kons, icke hafva något att erinra mot bifall till H. Trefaldighets-
församlings begäran, att församlingens egenskap af prebende måtte
upphöra, dock under vilkor att universitetet erhåller ersättning
af statsmedel för det belopp, som från församlingen för närva-
rande utgår till aflöning åt en lärare inom teol. fakulteten eller
1,760 kr. årligen.
451	NORDISK REVY 1883—1884.452

Till innehafvare af Sederholmska inrikes resestipendierna för
innevarande år utnämde kons, docenten C. V. Aurivillius och fil.
kandidaten G. Adlerz.

Ett inkommet förslag om inrymmande i nya universitetsbyss-
naden af nordiska museets samlingar samt inredande af nedra
våningen i f. d. lazarettsbyggnaden för medicinsk och kirurgisk
poliklinik remitterades till utlåtande af drätselnämden. .

Den reseberättelse, som docenten C. Bovallius ingifvit såsom
Letterstedtsk resestipendiat under åren 1881—83, hade bland kon-
sistoriets ledamöter cirkulerat och skulle till universitetsbibliote-
ket öfverlemnas. .

Lund.

Till docent i fäderneslandets nu gällande civilrätt är den 8
mars förordnad juris kand. E. F. U. von Sydow, sk. .

Medicinsk licentiatexamen är den 20 Mars aflagd af medicine
kandidaten Nils Sjöberg, sk.

Innehåll:

Bryennius: didaxn Toy dwdazc dnosrolov.

Staudinger: Noumena.

Liebmann: Climax der Theorien.

G.	Gustafson: Svensk fornforskning 1882—1883.

Fehr: Studier i frihetstidens vitterhet.	.

K. F. Johansson: Tidskriftsöfversikt i jämförande språkforskning.

H.	Almkvist: Tidskriftsöfversikt i orientaliska språk.

Heinichen : Übungen im lateinischen Stil.

Pettersson: De franska hjelpverben.

Franke: Die praktische Spracherlernung.

Schröer: Über den Unterricht in der Aussprache des Englischen.

Hellmann: Repertorium der deutschen Meteorologie.

Schenk: Handbuch der Botanik.

K. M. Thordén: Genmäle.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kristiania).

Akad. disputationer.

Till offentlig granskning framställer fil. d:r Victor Hugo Wick-
ström onsdagen den 9 april en akademisk afhandling med titel:
“Det skönas begrepp“; 67 ss. 8:o.

För vinnande af filosofisk doktorsgrad framställer fil. licentia-
Bengt Jacobsson Bergqvist, sk., till offentlig granskning onsdagen
den 9 april en akad. afhandling: “Studier öfver den konditionala
satsfogningen i fornsvenskan“ ; 103 ss. 8:0.

.Magnus Billing.

Kristiania.

26.	Jan. 1884. Det. akademiske Kollegium meddeler Kantsle-
ren for Universitetet i Edinburgh, at Professor i Engelsk og Ro-
mansk Filologi Joh. Storm vil blive’ sendt som Universitetets Re-
presentant ved Edinburgher Universitetets Trehundredaarsfest.

29.	Marts s. A. beslutter Kollegiet, at ”Samlingen af Grube-
karter og Atlasser" fra lste Juli, til hvilken Tid Professor emer.
Sexe fraatræder Samlingens Bestyrelse, skal deles i to Samlinger,
hvoraf den ene, bestaaende af "Grubekarter", vil blive bestyret af
Universitetsstipendiat Heiland, den anden, bestaaende af "Hjælpe-
midler tin undervisningen i fysisk Geograf", vil blive henlagt under
Professor Mohns Bestyrelse.

3.	April s. A. udnævndes Professorerne Aubert og E. Hertz-
berg til Statsraader. — Professor Aubert fratraadte som Folge heraf
som Formand i det akademiske Kollegium, hvorefter Decanus i det
medicinske Fakultet Professor Schönberg valgtes til Formand. Som
nyt medlem af Kollegiet indtraadte Pofessor Getz, der var bleven
valgt til Decanus i det juridiske Fakultet efter Statsraad Aubert.

5.	April s. A. Professor Guldberg tilkaldes som Medlem af
det akademiske Kollegium under Decanus i det math.-naturv. Fa-
kultet Prof. Mohns Fravær paa en Udenlandsreise.

Som Universitetsprogram for 1. Semester s. A. er udkommet:
”Antinoos. Eine kunstarchäologische Untersuchung von Dr. L.
Dietrichson”. [XIII + 357 pp. med 19 Plancher.]

Fra Aarets Begyndelse har Universitetsbibliothekets nye Varme-
apparat, der i indsat Stand koster ca. Kr. 16,000, været i Brug
og hår vist sig meget tilfredsstillende. .

A. C. Drolsum.

Nordisk Revy,

tidning för vetenskaplig kritik och universitets-
angelägenheter, utgifves i tvänne semestrar (16
nummer), den första omfattande höstterminen (15
Sept.—15 Dec.), med 7 nummer, den andra, vår-
terminen (30 Jan.—30 Maj), med 9 nummer, och
kostar pr årgång: på posten, utom postarvode,
3: 75; i bokhandeln 3: 75.

Annonser för införande i Nordisk Revy
mottagas antingen direkt af undertecknade eller
genom S. Gumælius’ annonsbyrå, Stockholm. Pris:
pr petitrad 20 öre, half sida 10 kr., hel sida
18kr.

R. Almqvist & J. Wiksell.

Herrar Förläggare, som önska
få sina förlagsartiklar anmälda i
Nordisk Revy, ombedjas att i tid
till Redaktionen insända desam-
ma. .
Nr 1515 Maj 1884.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

.under medverkan af •.

Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. S. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt,
Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. X. H. Blomberg, Doc. S. %. Boëthius, Doc. A. L. Bygdén, Prof. P. T. Cleve, Doc.
o. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. S. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. H. vor Feilitze»,
Doc. K. B. S.Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. S. Hagströmer, Prof. S. F. HTammårstrand, Prof. S.
E.Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. I. Heffding, Doc. O. V. Knös, Prof. I. S.
Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. %. A. Lundell, Prof. C. G. Land-
quist. Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Fil. Lic. 7. F. Nyström, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schager-
ströva, Fil. Kand. F. von Schéele, Doc. y. H. E. Schäck, Doc. S. A. HI. Sjögren, Bibl.-aman. C.. G. Stjernström, Prof. U. R. F.

Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. ?. H. Théel, Doc. P.S. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

.	utgifven af	■

.Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Nationalekonomi.

George, H., Framåtskridandet och Fattigdomen. :
En undersökning af orsaken till de industriela kri-
serna och fattigdomens tillväxt jemnsides med till-
växande rikedom. Öfversatt från engelska origina-
lets tjugondefjerde upplaga af C. Löfving och H.
Vennerström. Första häftet, 96 s. Upsala 1884, W.
Schultz. Pris kplt 5 à 6 kr.

Förf, till ofvanstående skrift är f. n. på sätt och vis
en märkvärdig och ryktbar man. För detta har han till.
stör del att tacka den energi och skicklighet, hvarmed han
själf dels i nämda arbete dels i tidskrifter, tidningar och
på folkmöten i Amerika och England sökt bevisa riktigheten
af sina undersökningar och utförbarheten af sina reform-
förslag. Det är likväl icke denna sida hos mannens verk-
samhet som rec. har att granska, utan det är ofvanstå-
ende arbetes vetenskapliga betydelse. Skälet till att rec.
det oaktadt berört förf:s verksamhet, såsom social agitator
är, att han i sin agitation använder det medlet att utba-
suna sin skrift såsom ett i vetenskapligt afseende epokgö-
rande arbete. Så försummar han ej gärna något tillfälle
som erbjuder sig att betona, att han håller på att göra
revolution i nationalekonomien. Och hans tyska och svenska
förläggare ha i företal på omslagen försäkrat allmänheten,
att boken ”är utan tvifvel ett af de märkligaste arbeten,
som utkommit i vårt århundrade — ett af dessa snille-
verk, hvilka ej endast göra epok inom tänkandets och ve-
tenskapens verld, utan äfven stå som den teoretiska in-
ledningen till ett nytt skede i mensklighetens praktiska
utvecklingshistoria”.

Det verkliga, förhållandet är, att George’s bok visser-
ligen förråder, att förf, äger ganska stor skarpsinnighet och
mycket god stil, förenade med den ytlighet i undersökning
och bevisföring, som torde vara oumbärlig för en agitator;
ty en sådan får aldrig medge, att det finnes något, som

berör föremålet för hans agitation, hvarom han ej är full-
ständigt på det klara. Bokens innehåll, återföreter egent-
ligen; intet annat, nytt än det sätt, hvarpå G. gör sig
skyldig till öfverdrifter. När G. oupphörligen ger snär-
tar åt ”den herskande nationalekonomien”, så förråder han,
att han då förblandar hvad nationalekonomien gjort och
sagt med hyad George vet om denna sak. G. saknar
tydligen all kännedom om. den f. n. förnämsta delen af
den nationalekonomiska literaturen, den tyska, har natur-
ligtvis icke häller tagit någon notis om den franska och
italienska, utan inskränkt sig" till den engelska och ameri-
kanska. .

Rec:s uppgift blifver nu att genom en granskning af
bokens viktigare partier närmare styrka riktigheten af
ofvanstående omdöme. Då f. n. blott första häftet af den
svenska öfversättningen föreligger, inskränker rec. sig till
de i detta häfte gjorda undersökningarna för att, sedan
boken fullständigt utkommit på svenska, återkomma till
densamma. .

Arbetets hufvuduppgift är dels att finna lösningen
af problemet, hvarför det materiella framåtskridandet städse
är förbundet med tilltagande fattigdom, dels att angifva
botemedlen mot detta missförhållande. Framåtskridandet
har blott.ökat afståndet. mellan rik o.ch fattig och gjort
striden för tillvaron bittrare. Hvad är orsaken till och
hvilket är botemedlet, mot detta? — I föreliggande första
häfte behandlar förf, förhållandet, mellan arbetslön och
kapital samt förhållandet mellan befolkningen och under-
hållsmedlen. 1

"Den orsak, som midt under rikedomens tillväxt alstrar
fattigdom, är tydligen densamma", säger G., "som gifver
sig tillkänna i den från alla håll erkända tendensen hos
arbetslönerna att nedsjunka till ett minimum.” : "Den her-
skande (!) nationalekonomiens svar är, att arbetslönen be-
stämmes af förhållandet mellan arbetarnas antal och det
kapitalbelopp, som är afsatt för utförandet af arbete." Enligt
denna teori — den s. k. lönefondsteorien — är en allmän
455	:	NORDISK REVY 1883—1884 456

löneförhöjning omöjlig, förr än antingen landets kapital
ökats eller dess arbetareantal minskats.

Förf, söker vederlägga denna teori och lyckas full-
komligt däruti. Men denna : vederläggning var fullkomligt
öfverflödig. Den hade redan fyra år, innan G:s arbete ut-
kom, gjorts af en amerikansk nationalekonom, F. A. Wal-
ker. George har visserligen läst denna vederläggning, men
påstår ändock, att Walker i hufvudsak står kvar pä löne-
fondteoriens ståndpunkt — ett påstående som blott visar,
att G. ytterligt- slarfvigt last Walkers utredning. Men
äfven Walker gjorde, när han skref sin vederläggning, sig
• skyldig till det felet att gräfva upp lik. Ty den tyska
nationalekonomien begrof lönefondsteorien på ett sätt, som
ej lämnade något öfrigt att önska, redan för omkring 50
år sedan. Begrafningen ombesörjdes dels af Herrmann
i hans första upplaga af Staatswirthschaftliche Untersu-
chungen (1832), dels af Rodbertus, "Zur Erkenntniss unse-
rer staatswirthschaftlichen Zustände” (1842). I synner-
het den senare ger en vederläggning af nämda teori,
som både i enkelhet och grundlighet står betydligt öfver
George’s. Genom att detta oaktadt oupphörligen påstå,
att lönefondsteorien är "en af själfva grundlärorna i den
herskande nationalekonomien och en af dem, som anses
mest- oomtvisteliga”, förråder G. blott sin okunnighet.

Sedan G. sålunda visat, att arbetslönens egentliga
källa är produktionens resultat och ej någon kapitalfond,
ledes han helt naturligt in på den frågan, hvilken inver-
kan som befolkningens tillväxt utöfvar på produktionen,
huruvida produktionen tillväxer i samma eller större grad
än befolkningen, eller om naturens krafter ej kunna fylla
de nya anspråk, som befolkningens tillväxt ställa på dem,
i samma grad som de uppfylt äldre anspråk, m. a. o. om
Malthus’ befolkningsteori är riktig eller ej.

I sitt försök att uppvisa oriktigheten af Malthus’ be-
folkningsteori misslyckas G. fullkomligt. Malthus’ teori
går ju, i korthet uttrykt, ut på att visa, att en bland de
viktigaste orsakerna till fattigdom och elände är missför-
hållandet mellan à ena sidan människornas benägenhet och
förmåga att föröka sig själfva och å andra sidan deras
förmåga att föröka sina näringsmedel. Men M:s mening
är ingalunda att påstå, att detta vore den enda orsaken till
den existerande fattigdomen. Den enda invändning af all-
varlig beskaffenhet som G. häremot kan framställa är det
påståendet, att politiskt, socialt och ekonomiskt förtryck,
som hämmat produktionen och beröfvat de arbetande klas-
serna frukten af deras arbete, hittills varit den enda orsa-
ken. till fattigdom och framdeles kommer att så förblifva.
Detta påstående är alldeles icke nytt. Det har sedan länge
varit en af socialismens viktigaste käpphästar. Malthus
har också ända till sista tiden varit illa tåld af alla den
vetenskapliga socialismens målsmän. Malthus förnekar nu
icke, att fattigdom kan ha sin orsak- i dylika förhållanden.
Men han fasthåller, att missproportionen mellan folkmäng-
den och näringsmedel också är en orsak och en synnerligen vik-
tig. Äfven om de af socialismen eller andra ståndpunkter ön-
skade omhvälfningarna inom näringslifvet skulle blifva en
verklighet, skulle fattigdom icke försvinna, om ej männi-
skorna antingen öfva återhållsamhet i könsumgänge eller
använda s. k. preventiva medel (hvilken sistnämda utväg
M. dock finner vara lika betänklig som öfverbefolkningen själf).
Denna teoris grundtankar äro att räkna bland den sociala

vetenskapens säkraste resultat. — I öfrigt roar sig G.
med att ånyo reproducera en del af dessa barnsliga in-
vändningar, för hvilka M:s teori ofta varit utsatt, men
hvilkas orimlighet är så uppenbar, att rec. ej här vill
återgifva dem. På hvilka grunder den svenska förlägga-
ren anser, att George lyckats på det ”mest dräpande sätt
vederlägga Malthus' teori”, är för rec. outgrundligt.

Innehållet i Georges’ bok är i öfrigt af samma natur
som det nu utkomna häftets. Boken är såsom vetenskap-
ligt arbete betraktadt af ganska underhaltig beskaffenhet,
och dess stora spridning beror till största delen på att
förf, är en skicklig agitator och en framstående stilist.

D. D.

Historia och geografi.

Hjärne, Harald. Sigismunds svenska resor. Bi-
drag ur polska och italienska källor. Upsala, R. Alm-
qvist & J. Wiksell, 1884. 96+63 sid. 3 kr.

Vid skildringen af Sverges förhållande till Ryss-
land och Polen ha de svenska historieskrifvarne hittills
alt för litet rådfrågat, ryska och polska källor. Obe-
kantskap med dessa länders språk har till en stor del
■ varit orsaken härtill. Det kan därför ej vara annat än
lyckligt, att man nu börjat godtgöra detta fel; och förf,
till ofvanstående afhandling är den som härvid tagit för-
sta steget. Det arbete, för hvars innehåll vi här vilja
i korthet redogöra, rör en af de viktigaste perioderna
i vår historia och skänker oss en klarare inblick i de
ränker som då hotade vår frihet och religion.

Egentligen behandlas här endast den första af Si-
gismunds resor, den under hvilken de förhållanden grund-
lades, som slutade med Sigismunds fall. Det var ingen
lätt sak för konungen att få polackarnes tillåtelse att
lemna riket, och däröfver kan man ej heller undra, då
man ser, hur illa det var stäldt med Polen. Slutligen
utverkades dock medgifvandet, och resekostnaderna bevil-
jades, hvarpå resan anträddes den 3 aug. 1593 under
mycket ogynnsamma förebud. .

Den 10 oktober ankom konungen till Stockholm, och
genast börjades de bekanta tvisterna mellan honom och
hans undersåtar. Stridsfrågan var Upsala mötes beslut,
hvarpå syenskarne, med hertig Karl i spetsen, ville ha ko-
nungens stadfästelse. Att efterkomma denna begäran var
naturligtvis mycket obehagligt för den bigotte katoliken,
hvilken dessutom vid sin sida hade den påflige nuntien
Malaspina, som å den heliga stolens vägnar motsatte
sig hvarje eftergift åt kättarne. Men ehuru denne all-
tid officielt var i detta hänseende oböjlig, är det myc-
ket troligt, att det var med hans tillåtelse biktfäderna
intalade konungen att i värsta fall gifva efter, då ju
löften till kättare intet betydde. Sålunda räddades det
yttre skenet, utan att underhandlingarna med svenskarne
alldeles brötos. Särskildt fordrade Malaspina med efter-
tryck, att katolikerna skulle få samma fria religionsut-
öfning som luteranerna. Kunde ej detta utverkas, borde
konungen endast stadfästa det obestämda förhållande, som
rådt under Gustaf Wasas tid, och hvilket lätt kunde vän-
457	 NORDISK REVY 1883—1884.458

das efter behag, men icke alls Upsala mötes beslut, som
icke gärna efteråt kunde borttolkas. Men då ständerna
i Upsala tydligt läto förstå, att detta icke kunde med-
gifvas, sökte konungen reda sig genom att föreslå tvänne
försäkringar, en åt luteranerna med bekräftelse af mötes-
beslutet med undantag af hvad som anginge den katol-
ska religionen, och en annan åt katolikerna. Denna
senare skulle naturligtvis vara hemlig. För att utverka
nämda uteslutning i Upsala mötes beslut, hvilken ju
skulle möjliggöra den hemliga försäkringen, sökte man
vinna allmogens understöd. Men detta försök miss-
lyckades. Trots Malaspinas protester måste konungen
gifva efter och bekräfta beslutet, d. 16 febr. 1594.
Jesuiterna hade förut förklarat, att detta kunde utan
synd ske, då konungen hade för afsikt att ej hålla sin
ed. Sålunda fortforo den katolska kyrkans målsmän att
öppet låtsa rent spel och förbjuda alla eftergifter, men
i hemlighet nedlåta sig till ett ovärdigt tillämpande af
satsen ändamålet helgar medlen.

Återkommen till Stockholm började konungen sina
edsbrott. Häraf uppstodo blodiga strider, så att man t. o.
m. fruktade för konungens lif. I Polen var förvirring,
i Sverge kunde man ej komma öfverens om, hur regerin-
gen skulle under konungens frånvaro föras. Denne valde
som bekant den utvägen att skynda hem utan att reda
regeringsfrågan, ehuru Malaspina med vanlig klokhet yr-
kade därpå. Den 25 Juli afseglade Sigismund, sedan
hans tvungits att kvarlemna sin protestantiska syster.

Huru ställningen utvecklades i Sverge efter konun-
gens afresa, är kändt. Själf inlät han sig i vidlyftiga
planer om katolicismens återinförande här med spansk
hjälp. Förf, redogör något härför och för Malaspinas
ställning till konungen under åren före 1598. Men så-
som redan är nämdt, skildrar icke förf, detta års fälttåg
till Sverge.•

Arbetet åtföljes af tretton bilagor, utgörande hand-
lingar i hithörande frågor, dels på originalspråken, dels
i öfversättning. De äro af stort intresse för uppfattnin-
gen af denna tids händelser och ännu mer för känne-
domen om de handlande personernas karaktärer.

J. Fr. N.

Svensk fornforskning 1882—83.

(Forts, fr. föreg. n:r.) :

En annan af Vitt. Hist. o. Ant. Akademiens publi-
kationer är »Månadsbladet», en periodisk skrift som ut-
kommer med ett häfte i månaden och är afsedd för den
större allmänheten; den omfattar både mindre, vetenskap-
liga specialafhandlingar och uppsatser af mera allmänt
intresse samt meddelar notiser från alla områden af det
arkeologiska arbetsfältet, särskildt är den fortlöpande re-
dogörelsen för akademiens sammankomster och förtecknin-
garna på inköp och gåfvor till statens samlingar af vikt.
Genom detta sitt omväxlande och rikhaltiga innehåll,
hvars värde ökas af talrika, förträffliga afbildningar, är
Månadsbladet väl värdt att ägas och läsas af en hvar
som intresserar sig för vår kulturhistoriska forskning.

Årgångarna 1882—83 innehålla en hel mängd upp-
satser och afhandlingar, af hvilka en eller annan må sär-
skildt påpekas. Prof. L. F. Leffler har undersökt ett
gotiskt alfabet, inristadt på en sten, funnen i Börje s:n

i Upland och nu förvarad i Upsala Universitets nordiska
museum; förf, anser sig dock icke kunna uttala någon
bestämd åsikt angående inskriftens ålder eller äkthet,
men är mest böjd att antaga ett jämförelsevis senare
ursprung. Dr H. Hildebrand behandlar i ett par upp-
satser frågan om germanernas ankomst till England,
hvilken han vill sätta något tidigare än man i allmän-
het antagit. Samme förf, lämnar afbildningar af och redo-
gör för 3 silfverskålar hörande till den stora skatt (den
inlöstes af staten för 2,000 kr.), som 1881 hittades vid
Dune, Dalhems s:n, Gotland, och som sannolikt blifvit
nerlagd under 1300-talet. En af dessa är gotländskt
arbete, en annan af österländskt ursprung och den tredje,
ett af de yppersta minnen från medeltiden vi äga, till-
hör den särskildt för sin emalj beryktade konstproduktion,
som redan under 1100-talet blomstrade i den franska staden
Limoges. Fyra intressanta silfverfynd, ett från Helsing-
land, två från Skåne och ett från Gotland, beskrifvas af
dr Hildebrand, och afhandlingen åtföljes af talrika och
prydliga afbildningar. Dr Oscar Montelius behandlar ett
märkligt fynd från järnålderns första början, funnet vid
Södra Lund, Flistads s:n, Östergötland. De här anträf-
fade grafvarna äro af samma slag som de på Bornholm
af Vedel i tusental undersökta brandpletterna, hvilkas
stora betydelse ligger däruti att de förekomma i stor
talrikhet, att de begagnats under långa tider och flere
på hvarandra följande förhistoriska perioder, och att de
äro lätta att genomgräfva, hvadan undersökningen kan
ske i stor skala.Då därtill kommer, att de på Born-
holm lämnat mycket viktiga resultat, särskildt rörande
frågan om järnets första uppträdande i Norden, är det
lätt förklarligt att man med spänd väntan motsett upp-
takten af dylika grafvar äfven i Sverge. På några
ställen hafva ock sådana redan förut anträffats, men icke
förr än nu genom dr Montelius’ uppsats har man fått någon
kännedom om i dylikagrafvar funna mera karakteristiska
fornsaker. .

Månadsbladets första häfte för 1883 inledes med en
redogörelse för den donation af ung. 300,000 kronor, som
genom tullförvaltaren Bergers testamente tillfallit Vitt.
Hist, och Antiqvitets-Akademien samt för. den budget,
som blifvit uppgjord för afkastningens årliga användande.
Hvarje vän af Akademiens verksamhet måste glädjas
öfver det kraftiga hjälpmedel till dess ökande och ut-
vidgande, som genom den storartade gåfvan vunnits.
Af den årliga inkomsten användes något mindre än
hälften för historiska, det öfriga för antikvariska ändamål.

Årgången innehåller för öfrigt en förteckning öfver
grefvarna Reventlovs samling af stenåldersföremål —-
kust- och verkstads-fynd — från Ringsjön i Skåne, en
redogörelse för ett gotländskt silfverfynd, en fortsättning
till dr I. A. Wittlocks redogörelse för jordfynd från Wä-
rends förhistoriska tid (arbetet utkom i bokform 1874),
en utredning af dr Hildebrand angående betydelsen af
det i Västgötalagen förekommande uttrycket »inna vingæf»,
samt ännu en mängd uppsatser, för hvilka utrymmet för-
bjuder ätt här redogöra. Genom bägge årgångarna fort-
sättes en förteckning öfver fynd af svenska mynt.

På akademiens förlag utgifves af B. E. Hildebrand
och H. Hildebrand ett planschverk med titel »Tecknin-
gar ur statens historiska museum»,Två häften hafva
459	NORDISK REVY 1883—1884.	.	460

förut utkommit, 1883 följde ett tredje. Detta, som om-
fattar Gotlands järnålder, innehåller 5 stora planscher
med beskrifvande text; i texten förekommer dessutom en
hel mängd figurer, tillsammans äro mer än 150 gotländska
järnåldersföremål här afbildade, sammanstälda och i tids-
följd ordnade. Gotlands järn ålder skultur intager i för-
hållande till det öfriga Sverges en själfständig ställning;
flera fornsakstyper äro för detta landskap egendomliga
och där utbildade, och i allmänhet kan man på Gotland
iakttaga en mera ostörd och oafbruten utveckling hela
järnåldern igenom. Tack vare det rika materialet af
funna och till statens samlingar inlämnade föremål, kan
man ock under större delen af denna tid i detalj följa
utvecklingens gång. Gotländska fornsaker äro förut ofta
afbildade, och den gotländska järnåldern har blifvit
särskildt af dr Hans Hildebrand flera gånger behandlad,
men det är första gången en större samling hithörande
afbildningar blifvit på ett ställe samlade och ordnade.
Det är länge sedan något häfte af detta arbete utkom — det
andra häftet, omfattande medeltiden, utgafs 1878. Det
är naturligt, att i vårt fattiga land icke hvarje år så dyr-
bara planschverk kunna åstadkommas, men det vore
önskligt att ökadt anslag för detta ändamål kunde med-
gifva påskyndandet af -utgifvandet af dessa teckningar,
ty först då kunna de rika skatter, statens historiska
museum äger, komma till nytta för en större allmänhet.
Af den för kulturhistorisk forskning intresserade, som icke
har tillfälle att ofta i Stockholm besöka detta museum,
hälsas hvarje sådant häfte afbildningar därifrån med
glädje och tacksamhet. :
(Forts.)
Gabriel Gustafson.

Svenska sällskapet för antropologi och
geografi.

I början af år 1873 (15/3) stiftades »Antropologiska
sällskapet i Stockholm», som utgaf »Tidskrift för antro-
pologi och kulturhistoria», trykt 1875—82. Vid slutet af
år 1877 ombildades sällskapet och benämdes »Svenska
sällskapet för antropologi och geografi». Enligt dess stad-
gar var sällskapet deladt på 2 sektioner, en för antropo-
logi och en för geografi och närsläktade vetenskaper.
Men denna anordning medförde åtskilliga olägenheter i
afseende å sammankomster, publikationer m. m., och 18/12
1880 antogos nya stadgar, hvarigenom delningen på sek-
tioner upphäfdes. Under sektionstiden utgafs dels »Antro-
pologiska sektionens tidskrift», dels »Geografiska sektio-
nens tidskrift», båda trykta 1878—80. »Eörhandlingar
vid sällskapets sammankomster 1878—80» tr. 1882 har
ock sällskapet gifvit ut. Från och med år 1881 publicerar
det tidskriften »Ymer», af hvilken nyligen 2:a h. för
1884 utkommit.

Utom meddelanden om sällskapets stadgar, ledamö-
ter och förhandlingar — dessa senare stundom någor-
lunda utförliga — notiser m. m. innehålla ofvannämda
publikationer följande.

Om Akka-folket af prof. C. Lovén. — Hvad har
studiet af menniskorasernas hufvudskålsbildning hittills
uträttat och hvad torde vi närmast hafva att vänta af
denna forskning? af Dir G. Retzius. — De svenska
flintyxornas olika typer, ett bidrag till frågan om den

nordiska stenålderns indelning af D:r 0. Montelius. —
Den antropologiska och arkeologiska litteraturen i Skan-
dinavien 1873—74 af D:r O. Montelius. — Om de siame-
siska tvillingarne och andra dubbelbildningar af menni-
skor af Prof. A. Jäderholm. — Ett besök i krokodil-
grottan vid Maabdeh i Egypten af Prof. O. Lovén.
— Till kännedomen om de.finska folkstammarnes ras-
karakterer, bidrag samlade af C. Lovén, E. Nordenson
och G. Retzius. — Grafundersökningar på Björkö af
D:r H. Stolpe. — Den allmänna etnografiska utställnin-
gen i Stockholm, I Etnografisk öfversigt, II Specialför-
teckning af D:r H. Stolpe. — Ett fall af mikrocefali
jämte en kort framställning af mikrocefalien i allmänhet
af G. Retzius. — Fynden från Mykenai af Hans Hilde-
brand. — Några kranier från stenåldern i Sverige af G.
Retzius. — Äro Nord-Amerikas Indianer en af naturliga
orsaker bortdöende stam? af N. A. Elfwing. —: Om de
svenska folkmålens frändskaper och etnologiska betydelse
af J. A. Lundell. — Fornlemningar på Kypern af Hans
Hildebrand. — Ett nytt fall af mikrocefali af S. Lovén
och C. M. Fürst. — Om Färöarna af T. Nordström. —
Ett geografiskt arbete öfver Skandinavien från 1532
(Jakob Zieglers »Schondia») utgifven af Hans Hilde-
brand. — A. E. Nordenskiölds ishafsfärd [»Vegafärden»
— flere direkta meddelanden: bref etc.]. — En pilgrims-
färd till Solovjetsk (1876) af H. Sandeberg. •— Philipp
Johan von Strahlenberg och hans karta öfver Asien af
A. Strindberg. — Min första hval. Bref af H. Sande-
berg. — Flyttfoglarnas ankomsttider i Sverige 1873—77
af V. Carlheim-Gyllenschiöld. — Om de geodetiska och
astronomiska ortbestämmelserna i Sverige af P. G. Ro-
sén. — Om möjligheten att idka sjöfart i det sibiriska
ishafvet af A. E. Nordenskiöld. — Om terrainlära af J.
F. N. Arosenius. -— Hvilken är den högsta punkten i
Sverige? af P. G. Rosén. — Om förslagen till kanal
mellan Atlanten och Stilla hafvet af N. A. Elfwing. —
Sveriges finnmarker af J. F. N. Arosenius. — »Oscar
Dicksons» resa till Jenisejs mynning 1880 af A. Sibiria-
koff, W. Fraser, P. Johnsen och E. Nilsson. — Järnvä-
gar, föreslagna vid 1881 års riksdag. — A. Rolandsson
Martin, biograf, ant, af S. Nordström. — Dagbok vid
en resa till Norrpolen eller Spitsbergen på K. Vet.-Akadem:s
omkostnad . . . 1758 förrättad af A. R:son Martin. — R.
Hult: Recherches sur les phénom. périod. des plantes.
Ref. af F. R. Kjellman. — Om sjöfart mellan Ob-Jeni-
sej och Atlanten af A. E. Nordenskiöld. — Amerikanska
Beringssunds-expeditioner 1881 och kartläggningen af
»Wrangels-land» af N. A. Elfwing. — Bidrag till känne-
domen om tschuktscherna af 0. Nordqvist. — Bilder från
Honkong af Degenaer. — Ur min dagbok fr. St. Law-
rence-ön af 0. Nordqvist. — »Prövens» färd i Murmanska
hofvet 1881 och d:o 1882 af J. N. Isaksen. — Forsknin-
garna mot och i Central-Afrika 1878—81 af G. v. Düben.
— Minnen från vår förra besittning St. Barthélemy af
A. T. Goes. — Vattenprof från Kariska hafvet, Matot-
schkin schar och Jenisej af F. L. Ekman. — Om tschuk-
tschernas hushållsväxter af F. R. Kjellman. — Carte de.
la Dzoungarie dressée par le suédois Renat pendant sa
captivité chez les kalmouks de 1716—33.— En grafhög
från stenåldern i guvernem. Irkutsk af J. N. Witkoffski.
— Om den internationela polarundersökningen 1882—83 af
461	NORDISK REVY 1883—1884.	462

A. Wijkander. — Den amerikanska nordp.-exp. under de
Long 1879—81 af A. Stuxberg. ■— Några minnen fr.
Sardinien af O. Montelius. — Om eqvidistanta lokaltider
af H. Gyldén. — Minnen från en färd i Kaschmirdalen
af C. v. Düben. — Om internationela polarexp. af K.
Pettersen. — Om den italienska exp. till Patagonien och
Eldslandet under G. Bove. Ref. af H. v. Feilitzen. —
Den blifvande exp. till Grönland af A. E. Nordenskiöld.
— Den svenska missionen i Massaua af G. Rohlfs.
— Om undersökningarna af hafsfaunan fr. djurgeografisk
synpunkt af A. Stuxberg. — Kartläggningen af Tempel-
bay, Spetsbergen af A. G. Nathorst. — Från Gyda-
viken till Obdorsk af M. E. Arnesen. — Resumé af
meteorologiska observ. i Gyda-viken af H. E. Hamberg.
— Påskön af H. Stolpe. — Förteckning öfver de af
frih. Nordenskiöld fr. Ceylon hemförda Påli-manuskript
af V. Fausböll. — Biogr. notiser om M. Hedenström af
H. Wieselgren. — Färden till Kap York under sv.
Grönlandsexp. 1883 af A. G. Nathorst. — Några ord
om Sveriges jöklar af F. Svenonius. -—Genom öfre Siam
och Lao af C. Bock. — Den amerik. nordp.-exp. 1871—73
af G. Lindqvist.

Tilläggas bör, att afhh. åtföljas af teckningar och
kartor, samt beträffande innehållet följande (Ymer 1881. 1.):
»Under sina bemödanden att göra den svenska allmänhe-
ten förtrogen med antropologisk och geografisk forskning
kan tidskriften finna det nödigt att stundom beröra andra
områden, som strängt taget icke ligga inom antropolo-
giens och geografiens gränser, men hvilka man icke kan
saklöst lemna åt sidan vid studiet af dessa två veten-
skaper.»

Rolf Arpi.

Literaturhistoria.

Svenska Literatursällskapet, som enligt den
sistlidne 30 april afgifna årsberättelsen räknar 398 med-
lemmar, har under sitt nu tilländagångna fjärde arbetsår,
utgifvit Gustaf Benzelstjernas Censorsjournal I. 1737
—1740, försedd med bio- och bibliografiska noter af v. bibl.
Bygdén och bibl.-aman. Lewenhaupt, samt genom docenterna
Schuck och Noreen Harald Oluffssons Visbok I:1., utgörande
första häftet af "15- och 1600-talens svenska visböcker", hvilka
sällskapet hoppas en gång kunna så fullständigt som möjligt
utge på trycket, försedda med literaturhistoriska och språk-
vetenskapliga anmärkningar. Dessutom har som alltid tid-
skriften ”Samlaren” utkommit, detta år i tvänne häften
[I. 70 s., II. 191 s.] innehållande uppsatser och medde-
landen af 4. Andersson; I. Fehr; G. Frunck; G. E.
Klemming. E. Lewenhaupt; C. hilf ver stolpe; G. Stjern-
ström: E. Tegnér och K. Warburg.

Bidrag till 1500-talets literaturhistoria hafva lem-
nats genom C. Silfverstolpes meddelande om ett myste-
rium ressurectionis och genom ett förut otrykt kväde af
Jacobus Erici Stockholmensis. Rörande 1600-talets litera-
tur, seder och bruk erhålles många upplysningar i G. E.
Klemmings ”Anteckningar af och om Buréus", hvilka
komma att afslutas i nästa årgång; hvarjämte samme
förf:s undersökning om författareskapet till ”Guds verk och
hvila" och en notis om Columbi Ordeskötsel ådagalägga

att 1600-talets literatur ej varit förbisedd. 1700-talets
literaturhistoria behandlas i en uppsats om "Dalins hand-
skrifter”, i K. Warburgs ”literaturhistoriska anteckningar”,
rörande dels Lidner, dels författareskapet till Adalriks och
Göthildas äfventyr; i C. G. Tessins P. M. om Svenska
Theatern; i Fehrs uppsats om ”Fabeln om Kärleken och
Dårskapen i den sv. literaturen och om dess utländska
förebilder”; samt genom ett par bref från Leopold till Arm-
felt, meddelade af E. Tegnér. Denne sistnämde har äfven
gifvit ett intressant bidrag till 1800-talets literaturhisto-
ria i "Samuel Ödman och Nya Skolan”.

För nästa år förberedes fortsättning af Censorsjourna-
len försedd med en inledning om censuren i Sverge af
v. bibl. Bygdén, samt af Harald Oluffssons visbok, jämte
ett nytt häfte af Samlaren..

. —pt.

Svenska akademiens handlingar, 49 delen. Innehåll:
Warburg, K. J., Olof Dalin. Hans lif och gerning.
Litteraturhistorisk afhandling. VIII + 482 ss. Sthlm
1884. P. A. Norstedt & söner. .

Schick, Henrik, William Shakspere. Hans lif och värk-
samhet. En historisk framställning. Med teckningar. II,
1 (ss. 161 — 256). Sthlm. Seligmann. Pris 1,50.

Erdmann, Nils, Modern realism. En psykologisk
literaturstudie. 111 ss. Sthlm, Seligmann & Co. 1: 50.

Klassiska språk.

Nilén, N. F.: Priscianea. Upsaliae, Almqvist &
Wiksell, 1884. 66 pag. 8:o.

: Detta allvarliga forskningsförsök behandlar under den
något obestämda titeln en Upsaliensisk Priscianus-hand-
skrift (n:o 11) med särskild hänsyn till Julianusbrefvet
och nionde boken af den bekante romarens latinska gram-
matik, den fullständigaste vi äga i behåll från antiken.
Den stora användning, åt hvilken Prisciani arbete oaktadt
dess många brister kunde under medeltiden fröjda sig, al-
strade en otalig mängd handskrifter, af hvilka inemot ett
tusental ännu äro kända. Huruvida i denna ovanligt stora
skara Upsala-handskriften förtjänar någon framstående plats,
kan ref. af det material, förf, tillsvidare utgifvit, icke fullt
afgöra, men han är mycken tack skyldig för den möda
förf, nedlagt vid beskrifvandet af denna handskrift och be-
stämmandet af dess förvandtskap. Hans arbete bör utgöra
en uppmaning till de unga filologerna i Sverige att taga
vara uppä de handskrifter, som till våra dagar bevarats i
deras fädernesland. Ty att noggrant beskrifva och riktigt
bestämma en handskrift’ har alltid ett ofta negativt, men
ofta också ett positivt, i hvarje fall ett verkligt värde för
vetenskapen — något som icke kan sägas om alla slags
i norden utkommande filologiska förstlingsafhandlingar.

Efter en ganska utförlig, på korrekt och ledig latin
affattad beskrifning af den till ll:te eller 12:te seklet
hörande handskriften(U), som omfattar böckerna 1 — 16
jämte den pseudo-priscianska, De accentibus, sammanför hr
Nilén till de förut nämda mindre partierna alt på något
sätt beaktansvärdt material ur handskriften i särskilda af-
delningar. Måhända hade de (interlineariska eller margi-
463	NORDISK REVY 1883-1884.	464

naliska?) glossemen kunnat karak teriseras och till närmare
belysning ställvis mera fullständigt excerperas.

Hr Niléns anordning, att skilja "discrepantia scrip-
turæ, congruentia scripturæ, additamenta etc. codicis"
från hvarandra kunna vi icke fullt gilla, då genom denna
splittring af materialet arbetets möda blott ökats, men
större öfversiktlighet bade kunnat vinnas genom en enk-
lare uppställning.

Af särskildt intresse äro iakttagelserna (kap. IV) om
paragrafer och större afdelningar af texten i handskriften,
för hvilken omständighet Hertz icke redogjort, samt ka-
pitlen VII och VIII. Vi referera ur dessa det i våra
ögon viktigaste. 474, 17 har U e stabili — det öfriga
i detta sammanhang anförda (pag. 56), i synnerhet ferint
har ringa betydelse —; 1, 11 har U grecorum som glos-
sem. Titeln på Prisciani arbete lyder i U: ars gram-
matiea. 461, 27 försvarar förf, på goda skäl följande
läsart absonus, obtinens et similia non eadem syllaba
habent coniunctas bets et b ett; 469, 11 läser förf, likaså
riktigt enligt min åsikt idem tarnen, möjligen med rätta
äfven præteritum för perfectum. Antaglig är vidare läs-
arten 476, 13 veneo, ineo, nequeo. In ‘co‘ i antecedente,
likasom 482, 5—6 Deque totondit — cepit. Varro in
magno o. s. v. Ett bestämdt värde böra vi slutligen till-
mäta kap. III, i hvilket förf, påvisar släktskapen mellan
U och RBDHA.

Hr Nilén skulle utan tvifvel göra filologien en ännu
större tjänst, om han ville fortsätta sitt arbete, som öfver-
alt ger intryck af att vara omsorgsfullt utfördt, och med-
dela en fullständig — hälst i en och samma följd löpande
— kollation af codex Upsaliensis samt på grund af denna
vidtaga flere textemendationer. •.

Helsingfors. F. Gustafsson.

Archiv für lateinische Lexikographie und
Grammatik mit Einschluss des älteren Mittellateins.
Als Vorarbeit zu einem Thesaurus linguae latinae mit
Unterstützung der K. Bayerischen Akademie der Wis-
senschaften herausgegeben von Eduard Wölf flin, or-
dentl. Professor der klass. Philolologie an der Uni-
versität München. Erster Jahrgang. Heft 1 & 2,1- 160,
161—320 ss. stor 8:o. Leipzig, B. G. Teubner. 1884.
Pris för årg., 4 haften 12 Rmk.

Den uppgift, som detta af den filologiskt intresserade
allmänbeten med stort och välförtjänt bifall hälsade före-
tag satt sig, är, såsom redan den utförliga titeln angif-
ver, att förbereda och organisera ett planmässigt arbete
på den latinska lexikografiens och grammatikens område.
En mot vår tids fordringar svarande ’thesaurus linguae
latinae’ har naturligtvis länge varit ett af alla filologer
lifligt efterlängtadt önskningsmål, hvilket ock, efter hvad prof.
Wölfflin i sitt intressanta företal upplyser, redan för tju-
gufem år sedan, förnämligast genom Halm’s åtgörande,
höll på att nå sitt förverkligande, ehuru denna plan då
tillföljd af hvarjehanda oförutsedda svårigheter gick om
intet. I vetenskapens eget intresse torde detta vara föga
att beklaga, då de högst betydande framsteg, som den
latinska filologien och kanske i ännu högre grad den
därmed nära förbundna romanska språkvetenskapen sedan
dess gjort, hafva beredt helt andra och vida gynnsammare

förutsättningar för ett jämförelsevis tillfredsställande utfö-
rande af ett sådant verk. Hvad som ännu i främsta
rummet brister, är en klar och tillförlitlig uppfattning
af det sätt, hvarpå ett så vidtutseende och endast ge-
nom mångas förenade ansträngningar möjligt arbete bör
anordnas, för att leda till ett lyckligt resultat. Förelig-
gande ’Archiv’ är, på samma gång som det i sak vill
främja vetenskapen, framförallt afsedt att fylla detta behof
och att vara ett slags ’försöksanstalt (Versuchsstation), där
alla hithörande frågor skola få sin teoretiska och praktiska
lösning’ (förord, s. 6). Planen är följande. Hela den
latinska literaturen i sitt vidsträktaste omfång indelas i
i ett stort antal (omkr. 250) lätt öfverskådliga partier,
som för en tid af 3 år — så länge är nämligen till en
början arkivets verksamhet afsedd att räcka — öfvertagas
af lämplige referenter, hvilka halfårsvis, hvar och en för
sin literaturandel, besvara 40 af redaktionen uppgifna
frågor. De inkomna svaren, hvilka sålunda tillsammans
för hvarje fråga lemna ett, såvidt möjligt, absolut full-
ständigt och kritiskt sofradt material från literaturens hela
område, skall sedan af erkände fackmän förarbetas till
lexikaliska och grammatiska ’mönsterartiklar,’ som inflyta i
arkivet. Det hela är planlagdt och ledes af prof. Wölfflin,
såsom bekant en af Tysklands allra främste latinister,
hvilken genom sin föregående verksamhet såsom forskare just
synes kallad till en sådan roll. .

De två hittills utkomna häftena, för hvilka, såsom
naturligt är, de af referenterna inlemnade svaren till första
fråglistan (Fragezettel) ännu icke hunnit begagnas, ut-
märka sig för ett värdefullt och till stor del särdeles in-
tressant innehåll. Detsamma sönderfaller i afhandlingar,
misceller samt en rikhaltig och i allmänhet väl skrifven
literaturöfversikt för åren 1883—84, hvarjämte man er-
håller synnerligen välkomna notiser om under tryck va-
rande eller i förberedelse stadda arbeten. Bland de många
olikartade bidragen kunna t. ex. nämnas artiklar af utgif-
varon (’Zur lat. Gradation’, ‘Zu den lat. Kausalpartikeln’),
Bücheler (ett antal lexikologiska och etymol. ströanmärk-
ningar), G. Löwe (’Aus lat. Glossarien’), Schnorr v. Carols-
feld (‘Das lat. Suffix anus’, isht förträfflig såsom material-
samling, hvaremot den linguistiska behandlingen lemnar
åtskilligt öfrigt att önska), Ph. Thielmann (’Lexikographi-
sches aus dem Bibellatein’), Stowasser (hvarjehanda Luci-
liana), m. m. m. m. Hedersplatsen intages af den
bekante romanisten prof. Gröber’s tvänne utförliga upp-
satser ’Spracbquellen und Wortquellen des lateinischen
Wörterbuchs' (ss. 35 - 67) och ‘Vulgärlateinische Sub-
strate [grundformer] romanischer Wörter’ (ss. 204—254). I
den förra söker ff. fastställa den kronologiska gränsen mellan
det lef va n d e latinska skrift- och högre samtalsspråket och
det en artificiell tillvaro förande medeltidslatinet samt att
på grund häraf afgöra, hvilka skriftliga minnesmärken
från medeltidens början ännu kunna betraktas såsom verk-
liga ’språkkällor’ och således ge lexikografen autentika
upplysningar om hela det latinska språkmaterialet (ord-
form, betydelse, konstruktion etc.) på ifrågavarande sta-
dium af dess bistoriska utveckling, och å andra sidan
hvilka verk i detta afseende endast kunna äga värde så-
som ‘ordkällor', d. v. s. såsom riktande ordboken med
spridda ord, som nu ej kunna uppvisas inom det lef-
vande skriftspråket men som möjligen på ett eller annat
465NORDISK REVY 1883—1884.	466

sätt räddat sig in i medeltidens nylatin. I den andra
artikeln framlägger han de metodiska principerna för de
vulgärlatinska formernas rekonstruktion ur de romanska,
anger vidare de på sådant sätt åtkomliga karaktäristiska
grunddragen, isht i fonetiskt hänseende, hos detta folk-
språk (af hvilket lat. skriftspråket är ett förädladt sido-
skott, under det att romanska språken i sina olika gre-
nar bilda dess direkta och kontinuerliga utveckling), samt
meddelar slutligen början af en alfabetisk lista på vulgär-
latinska ‘substrat’, hvilkas form ej är gifven i och med de
allmänna bestämmelserna (t. ex. vulgärl. alecer alecrem,
mot skriftlat. alacer alacrem, på grund af it. allegro etc.).
Om också ej alla teorier, som ff. bär utvecklar, torde kunna
anses fullt betryggade — särskildt förekommer det ref.,
som om hans tämligen vidtgående slutsatser om de vulgär-
latinska språkföreteelsernas kronologi emellanåt äro dragna
med altför stor säkerhet och utan det allsidiga afvägande
af alla möjligheter, som kunde hafva varit önskligt — så
kan man dock ej annat än med varm tacksamhet mottaga
hans arbete, som ger den i ämnet obevandrade filologen
en kompetent och förträfflig ledning vid det eljest inga-
lunda lätta, men altmer oundvikligt blifna försöket att
orientera sig inom denna gren af den romanska forsk-
ningen. • :

0. A. D.

Romanska språk.

Rolland, E,, Recueil de chansons populaires.
Tome I. 356 pp. in. 8, musique. Paris, Maisonneuve
et Crie 1883. Pr. 10 Fr.

Tobler, I., Schweizerische Volkslieder,' mit Ein-
leitung und Anmerkungen. Frauenfeld, J. Huber 1882,
CLI + 234 s. 8:o. Pr. 5 Mr.

Man behöfver blott bläddra i en förlagskatalog från
bokhandelsfirman Maisonneuve et C:ie i Paris för att
öfvertyga sig om ett för öfrigt redan kändt och erkändt
faktum, att intresset för s. k. folk-lore är ganska lifligt
i Frankrike. Visserligen rönte icke den för sådan litera-
tur afsedda tidskriften Mélusine väntad framgång, men
detta företag har dock efter sex års hvila i dessa dagar
åter upptagits, och man kan häri se ett bevis därpå, att
en tidskrift af denna art där erkännes vara behöflig.

Bland dem, som i Frankrike sysselsätta sig med ätt
samla och ordna allt, som hör till folkets mundtliga lite-
rära tradition, intager E. Rolland ett mycket framstående
rum.Hän har redan offentliggjort ett stort arbete i sex
volymer,Faune populaire de la France, hvari han med-
delar de olika provinciela benämningarna å ej mindre än
1,200 särskilda djurarter samt alla sägner, ordspråk och
vidskepelser, som med dem stå i något sammanhang.
Han är medredaktör af Mélusine och har vidare utgif-
vit Rimes et Jeux de l’enfance, hvartill kommer den stora
samling folkvisor, han nu begynt, och af hvilken första
delen omfattar 158 nummer. Som han sjelf i företalet
meddelat, är det ickehans afsigt att metodiskt ordna
eller kommentera det rika materialet, utan endast att, i
den mån det är honom möjligt, på ett ställe sammanföra

detsamma, hvarefter han öfverlåter åt andra dess vidare
bearbetning. För hvarje särskild visa är melodien an-
gifven, och genom ett kort citat får man upplysning om,
hvarifrån visan är hemtad.

För dem, som intressera sig för den franska folk-
visan, är denna publikation af stor betydelse, ehuru den
fullkomliga bristen på all kommentar i hög grad minskar
dess värde. Det förefaller dock, som skulle åtminstone
de nu utgifva visorna ej för en kommentator erbjuda
samma intresse, som fallet är med många folkvisor af
episk art från andra länder.Så t. ex. har ref. i en af
A. D’Ancona i La poesia popolare italiana efter en pi-
sansk bondgosses diktamen meddelad visa, återfunnit
grundthemat i Sven i rosengård, hvilken som bekant äfven
förekommer i Skottland. — Att för de franska visorna
antaga en sådan förmåga att sprida sig från ort till ort,
från land till land, förefaller ref. knappast möjligt annat
än i mycket enstaka fall.* Deras innehåll är dertill i
allmänhet alltför obetydligt och för litet anslående. - Det
tyckes nästan, som skulle orden endast vara till för att
bilda underlag åt de verkligen vackra och behagliga me-
lodierna. I ett fall har ref. dock i en fransk folkvisa,
meddelad af G. Vicaire i Revue polit, et littéraire 1883,
återfunnit en semipopulär svensk visa med annan melodi.
Det nöje som blotta läsningen erbjuder af italiensk, tysk,
engelsk och svensk folkpoesi, ha de af Rolland nu med-
delade visorna ej skänkt ref., hvilket ju dock möjligen
kan vara en smakfråga. Från detta allmänna omdöme
bör man dock undantaga en och annan visa, t. ex. n:o
106,** som i anslående form uttrycker en vacker och kän-
slofull stämning..

Den af L. Toiler utgifna volymen schweiziska folk-
visor bildar däremot ett fullt afslutadt och efter en noga
genomtänkt plan utfördt arbete. I en lång och mycket
instruktiv inledning meddelar han först planen för sitt
urval, hvarefter han ger värdefulla upplysningar om vi-
sornas ålder, språk, metriska former, historiska ursprung
m. m. De sedan i texten meddelade : visorna, bilda två
stora grupper, historiska och allmänna, af hvilka de förra
äro kronologiskt ordnade; de senare delas i andliga och
verldsliga, af hvilka de sist nämda åter uppdelats i epi-
ska och lyriska. Med skäl kan man säga, att detta ar-
bete är i sitt slag mönstergillt.

Den musikaliska delen af ämnet har utgifvaren
dock lemnat nästan alldeles åsido, hvilket förklaras däraf,
att han endast som literaturhistoriker behandlat sin upp-
gift. De meddelade visornas literära värde är också till-
räckligt stort, för att man med nöje skall läsa dem, äf-
ven utan att känna deras melodier. :

P. A. G.

■ Leiffholdt, Fr., Etymologische Figuren im Romani-
schen, nebst einem Anhänge: ’Wiederholungen betreffend
Steigerung und Erweiterung eines Begriffs. Erlangen. Dei-
chert. 1884. VII + 96 s. 1: 80.

* En sådan är t. ex. visan om Jean Renaud, af hviken G.
Paris i Romania 1882 meddelat flera varianter. S. Grundtvig har
i Elveskud följt denna visa på dess vandring genom folklitera-
turen.

“ "La Claire Fontaine“. — Alla kända varianter af denna
visa har J. Gilliéson i Rom. 1883 kritiskt undersökt, men dock ej
lyckats att säkert leda sig tillbaka till visans ursprungliga form.
467

NORDISK RVEY 1883—1884.

468

Ulbrich, 0., Über die französische Lektüre an Real-
gymnasien. Berlin. Gaertner. 1884. Progr. 30 s. 4.o.
1 Mk.

Brinkmann, Fr., Syntax des Französischen und
Englischen in vergleichender Darstellung. Erster Band.
Braunschweig. Vieweg. 1884. XVII + 628 s. 12 Mk.

. Förster, W., und Koschwitz, E., Altfranzösisches
Übungsbuch zum Gebrauch bei Vorlesungen und Seminar-
Übungen. Erster Theil: Die ältesten Sprachdenkmäler,
mit einem Facsimile. Heilbronn. Henninger. 1884. IV s.
+ 167, spalter. Pris: 3 Mk.

Toiler, A., Li Disdon Vrai Aniel. Die Parabel von
dem ächten Ringe, Frånsösische Dichtung des dreizehnten
Jahrhunderts. Zweite Auflage-.Leipzig. Hirzel. 1884.
XXXIV + 37 s. Pris: 1,60.

, Mélusine, Revue dirigée par H. Gaidoz et E. Rol-
land. Tome II, n:r 2 (5 mai 1884). Sommaire: -

Les Superstitions populaires dans le Liber Scarapsus
par M. S. Berger; Notes et Notules sur nos Mélodies
populaires par M. A. Loquin avec un air gravé; Enquête
sur, la Grand-Ourse; Enquête sur l’Arc-en-Ciel (suite); La
magicienne, chanson des Côtes-du-Nord; Germaine, chanson
du Loiret; Un conte grec d’Asie-Mineure ; L’embrouillement
des Pieds, conte; Bibliographie.

Germanska språk.

Fritzner, Johan, Ordbog over det gamle norske
Sprog. Omarbeidet, foroget og forbedret udgave.
1—3 Hefte (s. 1—288): a—eoli. Kristiania, 1883—4.
Den norske Forlagsforening. Pris pr hefte (à 6 ark)

1,50.

Ändtligen utkommer efter 16 års uppehåll en ny upp-
laga af detta förträffliga arbete, som nu redan länge varit
utgånget ur bokhandeln och svårt att på antikvarisk väg
anskaffa. Också är det en högst efterlängtad gåfva, som
den gamle vördade forskaren nu skänker de för nordiska
språkstudier intresserade, och deras -tillfredsställelse blir så
mycket större, som det verk han nu utsänder är i så vä-
sentlig'mån förbättradt och tillökadt, att det med alt skäl
kan anses för ett nytt arbete, som icke blött bevarat alla
det förras förtjänster, utan ock har att uppvisa en mängd
nya sådana, företrädesvis i riktning af fullständigbet och
exakthet. Omfånget kommer nämligen att blifva omkring
dubbelt så stort som den första upplagans (sälunda omkr.
1,600 ss, mot. 874 ss.) och torde sålunda blifva ungefär
detsamma som i Cleasby-Vigfussons bekanta Dictionary.
Men’ framför’ denna ordbok — som under sista decenniet
väl -varit den allmännast begagnade — kommer Fritzners
att äga ett bestämdt företräde i flere riktningar. Dels äro
nämligen de allra nyaste och bästa textupplagor lagda till
grund för citaten. Dels är en synnerlig omsorg nedlagd
på utredandet och den rationella anordningen af ordens olika
betydelsenyanser, hvilka med rikhaltiga och väl valda
exempelsamlingar belysas; jfr t. ex. artikeln draga, som
upptar 13 spalter mot något öfver 2 sp. hos Cleasby-Vig-
fusson (d. v. s. ungefär 4 sp. med Fritzners förmat och

stil). Dels ändtligen är den filologiska, i all synnerhet
den real-filologiska, sidan af uppgiften med ögonskenlig för-
kärlek behandlad, och flere artiklar utgöra verkliga små
kulturhistoriska monografier; jfr t. ex. afrd^, berserkr,
bryti, bær. Såsom en negativ förtjänst är man benägen
att betrakta frånvaron af etymologisk apparat, hälst då man.
betänker, att den etymologiska .sidan af ett lexikon kräfver
sin man för sig, och erinrar sig, huruledes Vigfusson ge-
nom att nedtynga sin ordbok med en. mängd — vanligen
slarfvigt hopkomna och ofta alldeles förfelade — etymologier
i väsentlig mån försämrat sitt annars ju i många afseenden
så förtjänstfulla arbete. ,

• Företar man sig att uppsöka brister i Fritzners verk,
så äro dylika — äfven i arbetets nya form — icke omöj-
liga att anträffa, men de äro ingalunda af den väsentliga
art, att de i betydligare mån minska arbetets värde och
brukbarhet. Jag tänker härvid mindre på den i mina, och
tvifvelsutan också mången annans, ögon beklagliga om-
ständigheten, att förf, ansett sig böra, eller åtminstone
kunna, bibehålla den gängse, men numera med all rätt i
vanrykte fallna ”normaliserade” ortografien; [icke ens det
orimliga ö för o är afskaffadt, och till på köpet göres ingen
skilnad mellan 0 och 0, ö; i ändelserna äro i och u bi-
behållna i stället för de i äldre tid vanligare e och o; in-
konsekvent nog skrifver förf, på fornnorskt — och äldre isl.
— sätt almr, alfr o. d., icke ålmr, dlfr, under det att han
i öfverensstämmelse med den något yngre isländskan skrif-
ver beygja o. d. för b0ygja, som af flere skäl vore att
föredraga]. Ty hur beklagligt det än må vara, att denna
förf:s konservatism sannolikt kommer att i hög grad bi-
draga till att ännu någon tid. uppehålla lifvet på den nu
gängse normalortografien, och huru gärna man än sett, att
ett sådant "standard"-verk, som det ifrågavarande blir, ge-
nom sin mäktiga auktoritet och sin — som man kan med
visshet förespå — vidsträkta spridning gifvit dödsstöten
åt det nuvarande systemet; så må man dock ej förtänka
den åldrige förf., om han ej ville nu inlåta sig på en så
genomgripande reform, för att icke säga revolution. — Sna-
rare torde det kunna göras till föremål för ett berättigadt
klander, att förf, något styfmoderligt tillgodosett arbetets
rent lingvistiska sida. Den nyare grammatiska literaturen
är stundom icke tillbörligen beaktad, utan man får t. ex.
se pret. af blanda-angifvet under formen blett (för blett);
dylikt är förvånande i betraktande däraf, att förf:s belä-
senhet inom nordens filologiska- literatur annars visar sig
vara rent af häpnadsväckande. Med kännedom om förf:s
vidsträkta. och grundliga förtrogenhet med de fornnorskt-
isländska texterna skulle man naturligtvis också vänta sig,
att han, som därtill vore bättre i stånd än de fleste, skulle
i sitt arbete meddela sådana i handskrifterna uppträdande
sällsyntare ordformer, som äro i lingvistiskt .afseende vik-
tiga. Men med ledsnad finner man, att förf, just härutin-
nan varit synnerligen karg. Han upptar icke ens en så
märklig form som brinna jämte brenna, icke biformerna
arr till ^rr eller ax till 0x; att acc.pl. af brestr kan
heta brestu, nämnes ej, liksom icke heller att bôgr i något
senare tid böjes som a-stam, eller att jämte gen. pl.
beggja förekommer bd^ra. Visserligen gör sig förf, skyl-
dig till att mycket sällan upptaga former utan nöjaktiga
bevisställen, och i denna punkt är återigen hans verk vida öfver-
lägset Oxforderordboken. Dock uppföras en inf. belga och ett
469	NORDISK REVY 1883—1884.	•	470

pret. balg, hvilka torde vara i literaturen obefintliga; att
upptaga en nom. sg. drösull på grund af de i AtlakviJå
förekommande dat. pl. dröslum (regelbunden dat. pl. till
drasill) och gen. pl. drösla (som kan hafva fått sitt ö
genom lån från dat. pl.) är väl icke tillåtligt.

• Att utförligare ingå på en diskussion af arbetets vare
sig starka eller svaga sidor torde lämpligast uppskjutas,
tills mera däraf föreligger. Det är att hoppas, att det
slutliga fullbordandet icke kommer att låta så synnerligen
länge vänta på sig. Det är nu ett halfår sedan första
häftet utsändes, och sedan dess hafva ytterligare två häf-
ten lämnat prässen. Om, såsom det förmodas, det hela
kommer att omfatta ungefär 17 häften (à 6 ark), så skulle
således efter 21/, år det återstående vara publiceradt. Det
helas pris skulle då uppgå till omkring 25 kronor. Detta
dock blott för subskribenter, ty det är att märka, att för
framtiden för köpare af det kompletta verket priset lär komma
att höjas. Man har sålunda häri ett ytterligare skäl att
strax förskaffa sig den Fritznerska ordboken, som i alla
händelser blir för hvarje forskare i de nordiska språ-
ken oumbärlig, enär man lugnt kan förutsäga, att den
fullbordad kommer att utgöra den bästa och på samma
gång proportionsvis billigaste isländsk-norska ordbok som
finnes.

.Ad. N—n.

Tidskriftsöfversikt.

-Nordisk tidskrift utg. af Letterstedtska föreningen
innehåller i sitt sista häfte (h. 4 för 1884) en ytterst intres-
sant och i språkligt afseende viktig artikel af Es. Tegnér:
”Norrmän eller danskar i Normandie? Några anmärk-
ningar om normandiska ortnamn”, däri förf, med vanlig
grundlighet, parad med angenäm framställningskonst, ta-
ger till orda i den sedan längre tid mellan norrmän och
danskar förevarande striden om, huruvida Normandiets
nordiska kolonisation utgått hufvudsakligen från Norge el-
ler Danmark. Förf, ställer sig afgjordt på den danska
sidan och. uppvisar på ett i allo öfvertygande sätt, att de
normandiska ortnamnen på det otvetydigaste hänvisa på
danskt-skånskt ursprung. Det resultat, till hvilket Wor-
saae och Steenstrup redan förut på -goda grunder kommit,
torde sålunda genom detta nya, ytterst tungt vägande
skäl hafva blifvit höjdt öfver hvarje tvifvel. -

Nordisk tidskrift for Filologi, N. B. VI, 3 med-
delar en liten uppsats af fil. kand. O. Hoppe (Upsala).
”Några iakttagelser om hebräiska namns behandling i go-
tiskan”, hvari uppvisas, att de afvikelser från.den greki-
ska stafningen af hebräiska namn, hvilka den gotiska bi-
belöfversättningen företer, på ett förvånande sätt, öfver-
ensstämma med de hebräiska formerna af dessa namn,
hvadan man synes nödgad att antaga, det på ett eller
annat sätt ett hebräiskt, resp, aramäiskt,-inflytande i denna
punkt gjort sig i Ulfilas språkbruk gällande.

Zeitschrift für deutsches alterthum, hrsgb. v.
Steinmeyer, N. F. XVI, 2 innehåller bland annat en läs-
värd artikel af. R. Kögel: ”Althochdeutsche locative”, hvari
han söker göra troligt, att män i de fornhögtyska ort-

namnen på -as- af hvilka de på -ingas äro de vanligast
förekommande — har att se ursprungliga lokativer i pl.,
sålunda motsvarigheter till de skr. lok. pl. på -su, gr. på
-åt, o. s. v. Artikeln innehåller dessutom några anmärk-
ningar om den dubbla formationen af lok. sg. i de forn-
germanska språken.

Ad. N—n.

Tätt efter uvarandra hafva två digra häften af lands-
målsföreningarnas tidskrift utkommit, nämligen slut-
häftet för 1883: A. Schagerström, Upplysningar om Vätö-
målet i Roslagen, 87 sidor samt Smärre meddelanden s.
39—167 (innehållande trollformler och signerier ur härads-
protokoll från 1700-talet, fördomar hos Ålands befolkning,
vaggvisa från Orsa, folkvisor från Värmland, en folkvisa från
Västergötland, sagor och andra språkprof från Västergötland
och Luleå, polskor från Helsingland och Medelpad, folkety-
mologier, redogörelse för literatur från Sverge, Holland,
Frankrike och Italien), och första häftet för 1884, Sagor
och äfventyr, upptecknade i Skåne af Eva Wigström, 144
s. Under tryckning och delvis färdiga äro Redogörelse
för landsmålsföreningarnas värksamhet 1872 - 81, språk-
prof Från södra Sverge och Vendell, Runömålet samt
Harald Oluffsons visbok (från 1500-talet). Kostnaden
för den sistnämda delas af tidskriften och Svenska litera-
tursällskapet. Under sommaren och hösten skola dessutom
tryckas Nordlanders stora samling af barnvisor, Sagor och
visor af bibl. Bergström m. m. Förarbeten äro gjorda och
pågå för att på nyåret efter utgifvarens hemkomst börja
tryckningen af lektor Ranckens stora samling af svenska
sagor från Österbotten (öfver 500 olika uppteckningar).
Tidskriften har riklig tillgång på material och mycket
måste hvila i redaktionens gömmor längre tid än önskligt
vore, innan dess tur kommer till tryckning. Hädanefter
kommer det dock att gå undan åtskilligt raskare. I
följd af riksdagens frikostighet är man nämligen i stånd
att hädanefter utgifva trettio tryckark (480 sidor) årligen
(utan förhöjning i priset), under det årgången förut egent-
ligen ej bort gå öfver femton tryckark. Som man kan se
på omslagen till de sist utkomna häftena, har tidskriften
ingen brist på medarbetare. Subskribentantalet är icke
häller obetydligt, men det skulle ligga i sakens intresse,
om detta kunde ytterligare uppdrifvas. Intresset för folk-
mål och folklif skulle kunna ytterligare utbredas och stär-
kas. Så ytterst billig som tidskriften nu är borde den få
räkna sina köpare i tusental, i stad och på land. Forska-
ren bjudes på ett rikt och mångsidigt material, ordnadt
och pålitligt, än hufvudsakligen i råämnets form, än be-
arbetadt i olika grader. Hvem som hälst undfägnas här
med sagor och äfventyr, med folkvisor och teckningar ur
folklifvet med fotografisk noggrannhet utförda. Det strän-
gare landsmålsalfabetet brukas hufvudsakligen blott i gram-
matiska och lexikaliska samlingar och uppsatser. För folk-
literaturens olika alster brukas än högsvenska, än en lätt,
s. k. ”grof” ljudbeteckniug, som ej kan afskräcka. någon
från läsning eller minska njutningen af den samma.

Lll.

Behm, 0. P., The language of the later part of the
Peterborough chronicle. 1. Phonology. 2. Inflection. Aca-
demical dissertation. VII + 88 ss. Gothenbourgh.
471	.	NORDISK REVY 1883—1884.472

Nyland, Samlingar utgifna af nyländska afdelningen.
Första häftet. Samlingar af ord ur nyländska allmoge-
målet, ordnade af Herman Vendell. VII + 284 ss., stor
8:0. Helsingfors. Nyländska afdelningens förlag. 6 mark.

Naturvetenskap.

Beiträge zur Phänologie. I. Ihne, Egon,
Geschichte der pflanzenphänologischen Beobachtungen
in Europa nebst Verzeichniss der Schriften, in wel-
chen dieselben niedergelegt sind. II. Hoffmann,
Hermann, Phänologischen Beobachtungen aus den
Jahren 1879—82. Giessen.J. Ricker’sche Buch-
handlung, 1884.

Hvad hr Ihnes uppsats angår, så är densamma fruk-
ten af ett betydligt arbete. Han har ej nöjt sig med att
begagna de honom i hans fädernesland tillgängliga arbe-
tena, utan har i olika länder på ort och ställe sökt alla
tillgängliga upplysningar. Han har för detta ändamål
äfven besökt vårt land. Om ändamålet med arbetet sä-
ger författaren själf i företalet: »Mein Buch soll für
jede phänologische Arbeit, gleichviel welche Ziele sie
verfolgt, die leichte Auffindbarkeit des gesammten Mate-
rials, nämlich der factischen Beobachtungen, ermöglichen.
Sein Hauptzweck ist also ein international brauchbares
Repertorium literaturœ observationum phyto-phænologicarum
zu sein.» För detta ändåmål lämnas för hvarje land dels
en historisk redogörelse, dels en katalog på utgifna skrif-
ter, hvaruti för de viktigare angifves såväl de observa-
tioner, hvarpå de grunda sig, som de viktigaste af de
vunna resultaten.

Boken börjar med Sverge och med de orden: »Schwe-
den ist das Stammland der Phänologie; ihr Begründer
ist dieses Landes grösster Naturforscher: Karl von
Linné.» Sverge har ock sedermera i denna forsknings-
gren intagit en framstående plats. Samtliga större före-
tag i vårt land i den ifrågavarande riktningen äro troget
skildrade, från Linnés organisation af 18 stationer, hvilka
voro i verksamhet åren 1750—52, och hvars resultater
framlades i hans Vernatio Arborum 1753, till det genom
Upsala meteorologiska observatorium 1873 ordnade ob-
servationsnätet af omkring 150 stationer.

Förteckningen af omkring 50 utgifna skrifter från
Sverge är, såvidt vi kunnat finna, fullständig, och de
viktigare äro, som sagdt, åtföljda af korta men upply-
sande anmärkningar rörande innehållet och resultaten.

Öfriga länder synas vara med lika stor omsorg och
fullständighet behandlade. .

Arbetet afslutas med tvänne kataloger. I den för-
sta äro de fenologiska stationerna ordnade under de sär-
skilda länderna. Den andra åter innehåller en alfabetisk
förteckning på samtliga dylika stationer med uppgift på
observationsår och hänvisning till literaturförtecknin-
garna.

Hr Hoffmanns uppsats utgör publikationen af ett
större antal observationer på vissa af honom utvalda
växter från ett stort antal europeiska stationer, Detta.

hr Hoffmanns försök att på ett ställe sammanföra iakt-
tagelserna på några få för olika årstider typiska växter
af största möjliga utbredning från så stor del af jorden
som möjligt är utan tvifvel af stor betydelse för denna
gren af naturvetenskapen, af hvilken han länge varit en
af de mest framstående bearbetarne.

H. Hildebrand Hildebrandsson.

Reyer, E. Aus Toskana." Geologisch-technische
und Kulturhistorische Studien. Mit 8 Figuren im
Text und 4 Tafeln. Wien, Carl Gerold’s Sohn 1884,
7,20 M.

Detta arbete innehåller sex af hvarandra oberoende
skizzer, af hvilka fyra hafva geologiskt intresse. Den
första afhandlar Elba. Såsom af arbetets titel framgår,
har det ej varit förf: s mening att lemna rent geologiska
specialbeskrifningar. Den första artikeln innehåller såle-
des, utom en kortfattad och af petrografiska och geologiska
detaljbeskrifningar ingalunda tyngd teckning af den mång-
beskrifna öns geologi, som belyses af en i färgtryck ut-
förd geologisk karta, äfven lifligt och friskt utförda teck-
ningar af natur och folklif på ön. Dess ganska växlande
och minnesrika historia är föremål för ett särskildt kapi-
tel. Det största intresset är helt naturligt förenadt med
de verldsbekanta järnmalmsförekomsterna vid Rio och på
Cap Calamita. Det är ganska öfverraskande att finna
förf., hvilken är ätt anse såsom specialist på vulkanolo-
• giens område, bestämdt förklara, att det ej kan vara tal
om ett eruptivt ursprung för dessa malmer. I stället
anser han, att malmerna äro fullkomliga lagerbildningar
och af otvetydigt neptuniskt ursprung. Dessa uttalanden
förtjäna att ställas emot dem af Burat, G. v. Bath,
Brögger och Beusch, hvilka alla yttrat sig till förmån
för Elba-malmernas eruptivitet och vilja sätta dem i gene-
tiskt samband med några basiska eruptiver på ön. Elba-
malmerna, som hufvudsakligen bestå af järnglans men
äfven af magnetit, ligga lagerformigt på gränsen mellan
kvartsitiska skiffrar och kalk af trias-ålder.Malmerna
åtföljas på somliga ställen af granat och pyroxen. Om
man frånser den geologiska åldern, förekomma således
dessa malmer på alldeles likartadt sätt som flera svenska
järnmalmer samt malmerna vid Moravicza och Dognåczka
i Banatet, som också äro bundna vid kontakten mellan
kalksten och silikatbärgarter. Mot malmernas eruptivitet
talar enligt Beyer, att några eruptiva bärgarter, som
föra eller kunna tänkas såsom bärare af större järn-
mängder, alldeles saknas på malmernas nivå; vidare talar
förekomstsättet såsom regelmässiga linser och lager mellan
skiffern och kalken ingalunda för ett eruptivt ursprung.
Det är onekligen af stort intresse att erfara Reyers upp-
fattning i denna fråga. Genom sina föregående arbeten'
»Die Euganéen» och »Fizik der Erupzionen» har han gjort
sig känd såsom en auktoritet på vulkangeologiens hela
område. Äfven de s. k. »vulkaniska efterverkningarna»
och »kontaktbildningarna», med hvilka det för somliga
geologer ligger så nära att sammankoppla malmerna, hafva
af Reyer gjorts till föremål för noggrant detaljstudium.
Men det oaktadt — eller kanske just därför —- vill hån
icke kännas vid Elba-malmerna såsom eruptiva bildningar
och durmed nog ej häller en del andrå därmed fullt lik-
473	NORDISK REVY 1883—1884.	474

artade. — Den andra skizzen handlar om koppar-bärg-
verket Monte Catini på toskanska fastlandet. I den fjärde
och femte få vi göra bekantskap med åtskilliga geologiskt-
geografiska förändringar inom nämda landskap, som för-
siggått under historisk tid, rörande dels kustliniens för-
ändring, dels sumptrakters torrläggning och ändringar i flod-
banor.

Såsom förut är nämdt, har förf, ej skrifvit endast
för geologer. Hans skildringar af landskapsscenerier äro
lifliga och målande, och man märker knappast, huru han
inväfver det geologiska elementet i sin framställning,
I detta afseende påminner förf, om den bekante resande
geologen, natur- och folkskildraren G. v. Rath. Liksom
denne gör äfven Reyer gärna längre digressioner in på
det historiska området. Men Reyer öfverträffar v. Rath
i framställningskonst och hans skildringar blifva aldrig torrt
dagboksartade.*

Hj. Sj.

Kjeldahl, 1, Neue Methode zur Bestimmung des I
Stickstoffs in organischen Körpern.Fresenii Zeitschrift
für analytische Chemie 1883 p. 366—382.

Inom den s. k. organiska elementaranalysen spelar
kväfvebestämningen en mycket viktig roll. Är det fråga
om analyser for rent praktiska behof, t. ex. af matvaror,
foderämnen eller gödningsämnen, har kväfvebestämningen
en ojämförligt mycket större betydelse än kol- och väte-
bestämningarna. Hittills har man faktiskt blott haft att
välja mellan de gamla Dumasska och Will- Varrentrapp-
ska metoderna för kväfvets bestämmande. Den förra, som
har den stora fördelen att kunna användas i hvarje fall,
huru än kväfvet ingår i substansen, och som alltid vid
noggrant utförande, isynnerhet om man har tillgång till
en god vattenluftpump, ger säkra resultat, lämpar sig väl
för den teoretiska kemisten, men är för tidsödande och
kostbar för handels- eller agrikulturkemisten, hvilken år-
ligen har att utföra ett utomordentligt stort antal dylika
bestämningar. Den senare metoden åter kräfver visserligen
i så måtto mindre tid, som den tillåter utförande af flera
(dock ej många) bestämningar samtidigt, men har flere
olägenheter, hvaraf vi blott vilja fästa uppmärksamheten
vid svårigheten att leda upphettningen så, att ej förlust
inträffar, antingen på grund af ofullständig ammoniakbild-
ning vid för svag hetta eller för stor kanal eller ock på
grund af ammoniakens sönderdelning i kväfgas och vätgas
vid för stark hetta och dessutom vid svårigheten att be-
stämma den bildade ammoniaken på grund af närvaron af
starkt färgade tjäriga produkter, omöjliga att aflägsna.

Om därför en ny praktisk metod för kväfvets bestäm-
mande i organiska ämnen länge varit efterlängtad och af
verkligt behof påkallad, så är nu detta behof efter vår
öfvertygelse på ett utmärkt sätt fyldt af föreståndaren för
den kemiska afdelningen af "Carlsbergs Laboratorium” vid
Köpenhamn Herr. J. Kjeldahl med den nya metod, som
finnes beskrifven i ofvan citerade uppsats och dessutom i
5 Häftet af "Meddelelser fra Carlsbergs Laboratorium.”

En bestämning enligt den anya metoden (utföres med
utlämnande af detaljer, för hvilka vi hänvisa till uppsatsen)
på följande sätt:

Profvet, invägdt i en tarerad glaskolf af 100 k. c. m.
innehåll, öfvergjutes med (10 k. c. m.) en blandning af

koncentrerad svafvelsyra och rykande svafvelsyra (1 d. ryk.
på 4 d. konc.) jämte något forsforsyreanhydrid och kolf-
ven uppvärmes i lutande ställning i början försiktigt, så
länge gasutveckling och till följd däraf stänkningen är
häftig, därefter vid svafvelsyrans kokpunkt, tills lösningen
blir klar och färglös eller ljusbrun, hvilket inträffar efter
i allmänhet högst 2 timmar. Därefter tillsättes i små por-
tioner fint pulveriseradt torrt kalium-permanganat i öfver-
skott, d. v. s. tills lösningen, som först blir alldeles färg-
lös, färgas vackert mörk-grön eller, om fosforsyreanhy-
drid var tillstädes, blågrön, detta för att fullständigt oxidera
återstoden af organisk substans och slutföra qväfvets Öf-
vergång i ammoniak. Denna operation utföres utan fort-
satt yttre uppvärmning, d. v. s. omedelbart efter det gas-
lågan aflägsnats, och i tager blott bråkdelar af en minut i
anspråk. Efter afkylning utspädes nu med vatten och
kolfinnehållet införes i en kokflaska rymmande 3/, liter,
öfvermättas med förut väl utkokad natronlut af 1,3 eg. v.
och underkastas omedelbart därefter destillation. För att
förebygga stötning, som i den starkt koncentrerade lösningen
lätt blir ytterst våldsam, tillsättes något zinkbleck, som
löses i den alkaliska vätskan under vätgasutveckling. För
ammoniakens kondensation och absorption behöfves blatt
ett kylrör och en Erlenmeijer’s kokflaska. Röret behöfver
icke ens gå ned under syrans nivå, utan kan stanna
straxt ofvanför; den öfvergående ammoniaken absorberas
dock fullständigt.Absorbtionen kan ske antingen i salt-
syra och bestämningen såsom klorammonium eller platina-
salt eller ock bekvämare, i titrerad syra, då hvilken indi-
kåtor som hälst kan vid titreringen användas. Den er-
hållna lösningen är nämligen fullkomligt färglös. Förf,
tillsätter jodkalium, stärkelse-klister och kaliumjodat och
titrerar med natriumhyposulfitlösning.

Den nya metoden är redan på flere håll pröfvad och
befunnen särdeles utmärkt. Viktigast är -kanske ett med-
delande i ”Chemiker-Zeitung” den 27 März 1884 af Heff-
ter, Hollrung och Morgen. Dessa kemister hafva utfört
icke mindre än c:a 400 bestämningar enligt Kjeldahls
metod. För jämförelse mellan Will- Varrentrapps metod
och denna hafva de analyserat 65 substanser och på hvarje
utfört 4 bestämningar, 2 enligt hvardera metoden. Det
har därvid visat sig, att bestämningarna enl. Kj. utfalla
nästan utan undantag något högre, i medeltal dock ej mer
än O,o84proc. Skilnaden mellan de båda kontrollbestäm-
ningarna efter de olika metoderna visar för Kjeldalska meto-
den ett särdeles gynnsamt resultat. I medeltal af alla bestäm-
ningarna visade sig differensen vid denna metod belöpa sig
till 0,0445 proc., vid den Will- Varrentappska till 0,0680
proc. Vid användande af den’ senare kunde maximum i diffe-
rens uppgå till 0,2 och däröfver, hvilket aldrig inträffade vid
den förra. Enligt deras erfarenhet kan maximum för fel-
gränsen vid den Kjeldahlska metoden anses vara 0,07
proc. — ett i sanning vackert resultat. Utom en större
skärpa äger metoden framför natronkalkmetoden äfven andra
fördelar, af hvilka vi vilja fästa uppmärksamheten vid
följande: .

1)	Enkelhet i utförande och tids besparing. Enligt
ofvan citerade kemister kunna tvenne personer "utan syn-
nerlig ansträngning” utföra 48 bestämningar om dagen.

, • 2) Substansen behöfver ej vara på långt när så fint
; fördelad som vid bestämningarefter Will- Varrentrapps
475	NORDISK REVY 1883—1884.	476

metod, hvilket är af en synnerlig vikt vid t. ex. analyser af
frön, särskildt de vanliga sädesslagen. .

3)	Vid analys på flytande substanser kan afdunstnin-
gen ske i samma kärl, hvari kroppen är invägd och skall
dekomponeras.

4)	Titreringen kan ske vid ljussken likaväl som vid
dagsljus, destillatet är färglöst och tillåter användande af
jodreaktionen på stärkelse eller af rosolsyra såsom, indi-
kator. .

5)	Prisbillighet. Enligt Herrar Heffter’s etc. beräk-
ning förhåller sig omkostnaderna för en bestämning enl.
Kj. till en enl. W.—V. såsom omkr. 1 till 3.

, Den nya metoden lämpar sig naturligen närmast föi-
analys af sådana organiska föreningar, som innehålla kväf-
vet, bundet vid väte eller blott vid kol, i likhet med na-
tronkalkmetoden. Innehåller profvet salpeter eller andra
nitrater, synes den äfven vara användbar, så länge den vid
syre bundna kväfvehalten är ringa; är den däremot stor
kan blott Dumas’ska metoden gifva säkra resultat; på
organiska nitroföreningar synas hittills inga försök blifvit
anstälda; det är dock icke osannolikt, att den äfven här
(åtminstone på mononitroderivat) skall kunna komma att
användas, möjligen med någon modifikation.

Metoden förtjänar stor uppmärksamhet och dess upp-
hofsman lifligt erkännande.

0. W—n.

Gregersen, N. J., I skov og mark. Lommebog for
Jægere, fiskere og venner af vor natur. IV + 415 ss. 8:0.
Chra. Cammermeyer1884.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 26 april. Komiterade för afgifvande af utlåtande i
fråga om tillsättning af docentstipendier och fllénska legat hade
föreslagit, att docenten E. Pfannenstiel måtte utnämnas till inne-
hafvare af det efter docenten A. Noreen lediga filénska legatet,
och konsistoriet beslöt tillstyrka, att nämda legat måtte tilldelas
doc. Pfannenstiel, att af honom åtnjutas från och med sistlidne
hösttermin, då detsamma blef ledigt. '

Sedan från fakulteterna och sektionerna inkommit förslag om
bortgifvande af årets understöd från Oscar II:s jubelfestdonation,
hade den för ändamålet tillsatta komitén afgifvit yttrande, men
som inom komitén rådt olika meningar, huruvida understödet skulle
till hela dess belopp tilldelas docenten A. Noreen eller fördelas
mellan honom och docenten A. N. Lundström, hade yttrandet
öfverlemnats till konsistoriet, som beslöt företaga detsamma till
behandling den 10 instundande maj. :

. Efter det större konsistoriet den 9 sistl. februari hos kanslern
gjort framställning att för uppförande å astronomiska observato-
riets tomt af en byggnad af sten för meteorologiska institutionens
behof och för hvilken byggnad, som beräknats skola kosta 15,000
kr., gas- och vattenledning inberäknad, på enskild väg anskaffats
10,000 kr., måtte från universitetets reservfond anvisas 5,000 kr.,
hade öfverintendents ämbetet i afgifvet yttrande föreslagit vissa
ändringar i byggnadsplanen. Då dessa ändringar enligt gällande
brandordning för Upsala stad måste utföras, beslöt konsistoriet, på
ansökan af prefekten för meteorologiska institutionen, professor
H. H. Hildebrandsson, och i enlighet med drätselnämdens till-
styrkande utlåtande, att hos kanslern göra framställning att, ut-
öfver, förut; begärda 5,000 kr., måtte för byggnadens fullständiga

uppförande och inredning anvisas ytterligare 1,000 kr. från reserv-
fonden.

Med anledning af skrifvelse från den komité, som blifvit
tillsatt för att afgifva förslag till användning af universitetets efter
dess nya byggnads uppförande ledigblifvande lokaler, beslöt kon-
sistoriet, sedan professor C. R. Nyblom yttrat sig, anmoda komitén
att föreslå särskild lokal för universitetets] tafvelsamling. Inom
komitén hade uppstått olika meningar, huruvida taflorna skulle
fördelas på särskilda rum i universitetshuset eller inrymmas i en
särskild lokal utom Gustavianum.

Förslag till tvänne Helmfeltska stipendier upprättades.

Den 3 maj. Ett större antal lediga stipendier tillsattes.

Ett af professor Th. M. Fries uppgjordt förslag till regle-
mente för Jonas Bjurzons premiefond remitterades till drätsel-
nämden.

Af utsedde komiterade afgifvet utlåtande i fråga om väkt
förslag att inrätta flera docentstipendier remitterades till yttranden
af de särskilda fakulteterna och sektionerna. •

Teologiska fakulteten.

Den 26 april. Fakulteten beslöt anhålla, att hos riksdagen
måtte utverkas anslag till tvänne nya fasta docentstipendier å
1,500 kr. hvartd era, det ena i första rummet erforderligt för en
docent i kyrkohistorien, det andra för fakultetens teoretiska linie
i allmänhet.

Utsågs till innehafvare af ett Sederholms stipendium teol.
stud. Gunnar Ekström, v.d., samt till innehafvare af ett stipen-
dium i David Carnegies Gustaf-Adolfs-donation fil. kand. Karl
Ludvig Bergström, norrl.

. Tillsattes innehafvare af 5 riksdagens nyare och 8 kongliga
stipendier.

Föreslogs, att professoren Cornelius måtte förordnas att
jemte egen befattning uppehålla professoren von Schéeles exami-
nationsskyldighet under senare hälften af maj månad detta år,
under hvilken tid prof, von Schéele såsom censor vid allmänna
läroverken vore förhindrad att själf bestrida nämda skyldighet.

Föreslogs, att det genom docenten J. E. Berggrens tjänst-
ledighet lediga docentstipendiet på fakultetens praktiska linie från
och med den 1 nästkommande juli till innevarande års slut måtte
tilldelas docenten H. D. Janson mot skyldighet för honom att
tjänstgöra på nämda linie.

Det språkvetenskapliga Sällskapet harunder ter-
nen haft fyra sammankomster, på hvilka föredrag hållits
öfver följande ämnen: Det inre ljudlösa talet, (Geijer)
— Språket i äldre ryska traktater med Sverge (Hjärne)
— Den moderna franska prosastilen (Vising) — Dub-
belformer i modern engelska (Erdmann) — Nordostafri-
kas etnografi ur språklig synpunkt (Almkvist). — Säll-
skapets ordförande har under läsåret varit adj. P. A.
Geijer.

■ Seminarierna.

I det nordiska seminariet hafva innevarande läsårs öfningar
hufvudsakligen utgjorts af tolkning och kommentering-af Andreas
J. Prytz’ "Comoedia om konung Gustaf I“ af år 1622, hvarjämte flere
orginalartiklar ventilerats samt några nyutkomna arbeten refererats
och kritiserats. För höstterminen tilldelades det större premiet fil.
kand. O. Hoppe, östg., det mindre fil. kand. E. Anderson Brate,
v.d. För vårterminen tilldelades större premiet fil. kand. K.
Ljungstedt, sthm., mindre premiet fil. kand. F. Andersson, upl.

I det romanska seminariet ha öfningarna under detta läsår
bestått i att noggrant öfversätta och syntaktiskt undersöka det af
prof. K. Hofmann utgifna franska epos Amis et Amiles, hvilket,
som bekant, behandlar en under hela medeltiden mycket omtykt
saga, hvaraf man återfinner bearbetningar inom nästan alla länders
literatur. —- Öfningarna hafva ledts af adj. P. A. Geijer. Vid vår-
terminens sista sammankomst tillerkändes premiumåt Kand, J.
Young, göteb, . . . ■ •
477	• NORDISK REVY 1883—1884.	478

Stockholms högskola.

Föreläsningarna vid Stockholms Högskola under instundande
hösttermin äro preliminärt faststälda på följande sätt:

Professor Mittag-Leffler föreläser öfver: Integrationen af vissa
grupper af lineära homogena differentialekvationer, samt leder det
matematiska seminariet.

. Professor Brögger skall senare upgifva ämnet för sina före-
läsningar.

Professor Warming föreläser växtanatomi och leder fytoto-
miska öfningarna.

Professor Hj. Holmgren föreläser mekanik (ämnet för föreläs-
ningarna skall senare närmare angifvas).

Professor Rubenson föreläser fysik (ämnet för föreläsningarne
skall senare närmare angifvas).

Doktor Leche föreläser embryologi och leder de zootomiskc
ö fningarna.

Doktor Petterson föreläser kemi (ämnet för föreläsningarna
skall senare närmare angifvas).

Doktor Rydberg föreläser kulturhistoria, troligen i tvänne
kurser: 1. Om den romerska kulturen under de två första århun-
dradena efter Kristus; 2. Forngermansk kulturhistoria, Balders-
myten, Germanernas älsta hjältesagor.

:	Desutom kommer fru Kowalevski född Corvin-Krukowski att
för professor Mittag-Lefflers åhörare föreläsa öfver: Integrationen
af vissa grupper af partiella differentialekvationer.

■Lund.

Examina.	.

Den 24 april. Filosofisk licentiatexamen inom humanistiska
sektionen (ämnen: nordiska språk, ny-europeisk lingvistik och
historia) af fil. kand. Nils Olséni, sk.

Den 26 april. Juridisk kandidatexamen af löjtnanten vid
Norra Skånska infanteriregimentet G. A. Broomé, sk. 3

Medicine licentiatexamen af med, kand. H. Flygare, sk.

Den 30 april. Filosofisk licentiatexamen inom matem.-na-
turvetenskapliga sektionen (ämnen: kemi, matematik och fysik) af
civilingeniören, fil. kand. J. Bergstedt, östg.

Medicinsk kandidatexamen af 0. Liwijn, gb.

Filosofiska fakulteten.

Under den 23 och 30 april hafva fakultetens sektioner till
konsistoriet hemstält att såsom riksdagspetition fördslå nya docent-
stipendier, sålunda att humanistiska sektionen föreslagit ett nytt
docentstipendium för den språkliga gruppen, den matem.-natur-
vetenskapliga sektionen däremot 2 nya stipendier, ett för hvardera
sektionen.

Mindre Konsistoriet.

I stället för proff. Wisén, Lidforss, Möller, Björling och Holm-
gren, hvilka skola fungera som censorer vid stundande afgångs-
examen vid elementarläroverken, hafva förordnats respektive föl-
jande , att bestrida nämde professorers examensskyldighet : adj.
Södervall, doc. Wulff, adj. Dunér, docc. Möller och Rydberg.

Större konsistoriet.

Följande af konsistoriet företagna val hafva den 12 april af
kanslern blifvit städfästade:

till ledamöter i det mindre konsistoriet för en tid af tre år
proff. Billing och Möller; •	•

till ledamot af drätselnämnden för samma tid prof. Möller;
till ledamöter i bibliotekskommissionen för instundande akad.
läsår proff. Warholm, Hamilton och Borelius;	.

till dekaner: prof. Rosenius for den teologiska fak., prof.
Humbla for den juridiska fak., prof. Trägårdh for den medi-
cinska fak., prof. Lysander for fil. fakultetens humanistiska sek-
tion och prof. Areschoug for dess matem.-naturvetenskapliga
sektion.,

Den 2 april. Konsistoriet har beslutat att för betäckande
af Botaniska institutionens brist å 500 kronor hos kanslern föreslå
att hos kgl. m:t hemställa, det ifrågavarande belopp finge utgå
från Akademikassan.	s.

Fil. fakulteten hade till konsistoriet hemstält en till kgl. m;t

stäld underdånig skrifvelse, att med afseende på de olägenheter,
som medfördes af § 59 i Universitetsstatuterna, att minst hälften
af fakultetens medlemmar jemte dekanus böra vara närvarande,
för att fakulteten må anses fulltalig, det måtte medgifvas, att en
beslutmässig fakultet finge utgöras af 7 medlemmar :— samma
antal som fordras för ett fullständigt större konsistorium — samt
sektionerna af 5 medlemmar, alt med inberäknande af dekanus.
• Vidare hade samma fakultet föreslagit, att tjänstgöringsbetyg,
som för närvarande afgifvas af fakulteten i dess helhet, i stället
måtte afgifvas af vederbörande sektion.

Slutligen hade nämda fakultet äfven till konsistoriet hemstält,
att juridisk-filosofisk och medicinsk-filosofisk examen skola afläg-
gas inför examenskommissioner bestämda af exa minatorerna med
fakultetens dekanus som ordförande i analogi med den anordning,
som redan vore vidtagen i teologisk-filosofisk och juridisk-filosofisk
prelimin ärexamen.

Konsistoriet biträdde alla tre förslagen.

Akad. Afhandling.

Till offentlig granskning framstälde fil. licentiaten och e. o.
. amanuensen vid fysiska institutionen A. Rosén, sk., den 19 april
en för filosofisk doktorsgrad utgifven afhandling: “Om fotpunkt-
kurvors karakterer". 40 sid. 8:o.	.

.	Lunds Universitets årsskrift

Tom. XIX. årg. 1882—83, en diger volym i kvartformat, har i
dagarne fullbordats och företer följande innehåll:	s

I.	Theologi: Ähnfelt, 0., Schleiermachers lära om Ångern
(45 sid.),	,	.

II.	Rätts- och Statsvetenskap: Sydow, Ernst Fr. N. von,
i Om hyresaftal rörande fast egendom, enligt romersk och svensk
rätt (143 sid.) — (Ljunggren, Gustaf), Inbjudningsskrift till den
högtidlighet, hvarmed nya universitetshuset i Lund kommer att
. invigas (24 sid.),

III.	Filosofi, språkvetenskap och historia: Thyrén, Johan,
Kritisk framställning af Herbert Spencer’s “Principles of Psycho-
logy" (56 sid.) — Cavallin, S. J., Ad syntaxin Thucydideam et
- Xenophonteam quæstiunculæ duæ (36 sid.). — Edgren, Hjalmar,
Quelques observations sur l’élément roman de l’anglais, considéré
dans ses rapports au français moderne (40 sid.) — Edgren, Hjal-
mar, De codicibus nunnullis Indicis, qui in bibliotheca Universita-
tis Lundensis asservantur (7 sid.). — Cederschiöld, Gustaf, Forn-
sögur Su^rlanda. Isländska bearbetningar af främmande romaner
■ från medeltiden.' Efter gamla handskrifter utgifna. Forts, från
Tom. XVIII (203 sid.). — (Ljunggren, Gustaf), Studier öfver Ru-
neberg. I, II. Inbjudningsskrifter (33 + 31 sid.). — (Ljunggren,
Gustaf), Svea. Inbjudningsskrift (20 sid.).

IV.	Mathematik och naturvetenskap (utg. med bidrag af k.
Fysiografiska Sällskapet): Bäcklund, A. V., Om ytor med konstant
negativ krökning (48 sid.). — Agardh, J. G., Till Algernas syste-
: matik. Nya bidrag. Forts, från Tom. XVIII. (177 sid. o. 4 tafl.)
— Bergendal, D., Bidrag till örtartade Dikotyledoners jämförande
anatomi. I. Undersökningar öfver Geraniaceernäs bygnad (134
sid. o. 6 tafl.) — Ljungström, Ernst, Bladets bygnad inom familjen
; Ericineæ. Ericeæ (47 sid. o. 2 tafl.) — (Ljunggren, Gustaf), Lunds
universitets årsberättelse 1882—83 (32 sid.) — Uppgift på föredrag,
som blifvit hållna vid Fysiografiska Sällskapets sammanträden un-
der läsåret 1882—83.	:

M. Billing.

- Kebenhavn.

Universitetets festsal, der danner en rektangel, hvis ene lang-
side er forsynet med vinduer, medens den anden langside og de
to korte sider frembyde murflader, der ere besternte til at dækkes
af malerier, malede paa muren, er paa den lige over for vin-
duerne værende side smykket med 3 malerier. Det midterste og
störste af disse er malet af etatsraad Marstrand; det forestiller
universitetets indvielse i Fruekirke d. 1 juni 1479. De to sidebil-
leder, der ere malede af etatsraad Bloch, forestille : Hans Tausen,
der forsvarer biskop Ronnow, og kong Jacob VI:s besög hos
Tycho Brahe paa Hveen. I sept. 1878 var det sidste af disse 3
malerier færdigt. .	.

I sommeren 1883 nedsatte konsistorium et udvalg, der skulde
tage under overvejelse og, gjöre forslag til fuldstændiggjôrelsen
af den billedlige dekoration i festsalen. Efter at udvalgets forslag
479	NORDISK REVY 1883—1884.	•	480

havde været. behandlede. i konsistorium, vedtog dette æmnerne for
de 4 tilbage staaende malerier og indstillede til ministeriet, at
etatsraad Bloch maatte udföre det ene. af disse æmner, biskop
Brochmand, der under ett besög af Frederik III i hans hjem an-
befaler den unge Peder Schumacher til denne. Konsistorium ind-
stillede derhos, at der til udförelsen af de andre billeder sukces-
sive maatte indbydes til en konkurrence mellem danske kunst-.
nere, samt at der paa finanslovforslaget for 1885—86 maatte op-
tages paa universitetets budget et belop af 2,000 kr. til konkur-
rencen. Denne indstilling har ministeriet bifaldet under 18 april.

• Blandt de literære arbejder, der i sin tid paatænktes udgivne
i trykken i anledning af universitetets 400-aarige jubelfest i 1879,
hörte universitetets matrikul, der indeholder fortegnelsen. over
alle danske og norske studenter, bakkalaurer og magistre fra
aaret 1611 (den förste matrikul er gaaet tabt) og er en overor-
dentlig vigtig kilde for den ældre danske og norske personal-
historie. Ministeriet fandt imidlertid den gang betænklighed
ved at erhverve den fornödne bevilling af hensyn til de store
krav, der da stilledes til universitetet. . Efter at Universitetsbiblio-
thekar Birket Smith paa ny havde henledet ministeriets opmerk-
sömhed paa den store betydning, det vilde have for personalhisto-
rien og dens dyrkere, at derived udgivelsen i trykken af det an-
forte arbejdeblev aabnet en lettere adgang end hidtil til at blive
bekjendt med dets indhold, optog ministeriet paa finanslovforslaget
for 1884—85 et belob af 1,200 kr. som 1:ste bidrag af et tilskud
af c. 13,000 kr., fordelt paa 10 à 12 aar. Forslaget forkastedes
imidlertid.

— Ved kgl. resol. af 9 april er konsistoriums fuldmægtig,
assistent i liste revisionsdepartement A. V. Holck] udnæmt til
bogholder i universitetskvæsturen fra den 1 juli d. aar at regne.

: Examina.

Under 21 april er der fra ministeriet udgaaet en bekjendt-
gjörelse, indeholdende nærmere bestemmelser til gjennemförelse
af anordning af 25 oktbr 1883 om skoleembedsexamina, se re-
vyens nr 6 og 7.

Den 26 april sluttedes tvende magisterkonferenser i kemi,
ved hvilke der tilkjendtes cand. phärm. & phil. H. E. Koefod og
cand. phil. Kr. Rördam Admissus. :

Akademiske grader. - •

Doktorgraden i medicin er érhvervet

den 4 april af læge Jens Schon. Afhandling: "Undersögelser
den pheriphere marvholdige nerveprimitivtraads bygning". Oppo-
nenter: lektorerne. Lange og Chievitz ; ,

den 25 april af prosector anatomiæ Poulsen. Afhandling:
“Om Fascierne og de interfasciale Rum paa Halsen“. Opponenter:
prof. Plum og lektor Chievitz

Videnskabelige samlinger..

Universitetsbibliotheket. Efter at der i 5 aar havde været
bevilliget et tilskud af 1,200 kr. aarlig til udarbejdelsen af nye
kataloger, blev der i de 3 folgende aar bevilget 1,700 kr. i samme
öjemed. Samme belob er nu bevilget som et tilskud, forelöbig
paa 3 aar, til udarbejdelsen af en ny alfabetiske katalog og for-
nyelse af realkatalogen. Af belöbet er 1,100 kr. beregnet til den
alfabetiske katalog, 600 kr. dels til udgifter til papir, kapsler og
lign., dels til udarbejdelsen af den systematiske katalog.

Botanisk have. I finansaarene 1879—80 til 1883—84 bevil-
gedes aarlig 600 kr. til plantefysiologiske undersögelser. Da det
endnu i nogle aar vil være nödvendigt at anskaffe forskjellige
gjenstande hertil, er belöbet after bevilget som liste bidrag af et
toaarigt tilskud ved finansloven for 1884—85. .

Zoologisk museum. Den 22 april afgik professor, inspektor
ved universitetets zoologiske museum, J. E. Schiödte ved döden.

Legatee og stipendier. •

.	Ved finansloven for 1884—85 er der bevilget 2,000 kr. aarlig
i huslejegodtgjörelse til privilegerede ansögere af regens beneficiet,
som ere udelukkede fra at erholde dette, riaar antallet af de pri-
.	vilegerede studerende overstiger 20. Der -gives de övertallige
privilegerede ansögere valget mellem bolig in natura og husleje-
godtgjörelse af 20 kr, mäanedlig.Se i övrigt revyens nar 4.

Derimod ere de ved finanslovforslaget begjæfede bevillinger
af 5 stipendieportioner à 1,000 kr. til undérstöttelse af unge vi-
denskabsmænd samt forhöjelse med 2,000 kr. af bevillingen til
rejseunderstöttelser (revyens n:r 4) nægtede.

Nys afdöde kaptejn From Möller har ved testamente til uni-
versitetet legeret en kapital af 10,000 kr., der til minde om hans
broder, prof. Gundelach Möller, som i sin tid var professor ved
universitetet, og under dennes navn skal anvendes til oprettelse
af et legat til det kirurgiske studiums fromme. Renten skal tilfälde
1 eller 2 studerende, efter nærmere bestemmelse af fakultetets
kirurgiske professorer.

Efter konsistoriums indstilling har ministeriet under 4 april
bevilget fölgende rejseunderstöttelser af kommunitetets midler:
dr. phil. K. F. Kinch 800 kr., dr. med. P. J. Bondesen 600 kr.,
dr. med. M. Tscherning, dr. phil., assistent ved universitetsbiblio-
theket J. A. Fridericia, cand. polyt. J.Lorenzen og cand mag.,
adjunkt M. P. A. Traustedt hver 500 kr., cand. theol. P, 6, Koch
og dr., med. Chr. Gram hver 300 kr.

C. Goos.

Helsingfors.

Större konsistoriet.

Pen 26 april.På förslag till nyinrättade professionen i ana-
tomi uppförde kons, i första rummet prof. G. Asp, i det andra
med. d:r A. R. Spoof. Prof. Asp erhöll 18 röster, d:r Spoof 6
röster till första förslagsrummet.

På förslag till lediga professionen i zoologi uppfördes e. o.
prof, friherre J. A. Palmén. Andra sökanden e. o. prof. O. M:
Reuter hade icke fullföljt sin ansökan.

Alexandersstipendiet för ett års studieresa i utlandet (5,140
mark) bortgafs åt doc. i botanik E. Wainio. Några röster tillföllo
dir Hj. Mellin..

Backmanska resestipendiet för pedagoger (2,400 mark) till-
delades fil. kand. M. Johnson för studieresa till Nord-Amerika.

Den 1 maj. - I, allmänt konsistorium under presidium af t. f.
vice kanslern anstäldes rektorsval för trienniet 1884—87. Tjugusju
ordinarie professorer deltogo i valet. De flesta rösterna tillföllo
prof. Ahlqvist (15 röster), prof. Rein (13 röster) och nuvarande
rektor statsrådet Lagus (13 röster). Den sistnämde. afsade sig
förtroendet, hvarför nytt val till tredje rummet anstäldes. Härvid
erhöll prof. Råbergh 13 och prof. Pippingsköld 11 röster. På
förslag uppförde kons, således i .

l:sta rummet prof. A. Ahlqvist

2:dra „	„	Th. Rein

3:dje „	.,	H. Råbergh

■Meddelande om valet skulle göras hos kanslern, som äger
utse rektor och prorektor bland de på förslag uppförda.	-

Ett ledigt Rehbinderskt stipendium (1,150 mark pr år) bort-
gafs åt fil. kand. G. Borenius (matematik).

Ett Palménskt stipendium (1200 mark pr år) tilldelades fil.
mag. R. Westermark (juridik).	.

• Mindre konsistoriet.

Den 3 april. Till erhållande af tvenne lediga stipendier för
studium af ryska språket (3,400 mark pr år under två års tid)
förordade kons, hos kanslern fil. kand. A. Jefremon och stud. J. W.
Öhqvist.

Den 1 maj. I skrifvelse från t. f. vice kanslern meddelades,
att H. Majestät bifalilt fröknarna Eskelin’s och Rosqyist’s an-
sökningar om rätt att aflägga studentexamen.

Enligt meddelande till rektorsembetet har kanslern på därom
gjorda ansökningar beviljat nedannämde yngre vetenskapsidkare
understöd för studier i utlandet att ur de till kanslerns disposition
stälda medel utgå till följande belopp :

Med.	lic.	W.	Pipping	2,000	mark

Fil. kand. J.	0. Wasastjerna	1,000	„

„	„	J.	W. Otman	1,000	„

„	>,	J.	A. Arrhenius	1,000	„

Edv. HIjelt.
481 NORDISK BEVY 1883—1884. :482

Lundequistelce bokhandeln,

Upsala,

1 Drottninggatan 1..

Medicin. •

Bidder, Gynäkologische Mittheilungen. 2: —

Credé, Die Verhütung der Augenentzündung der Neu-
geborenen. 1: 80.

Ebstein, Natur und Behandlung der Harnsteine. 16: —
Reger, Gewehrsschuss-wunden der Neuzeit. 5: —

Revue générale d’ophtalmologie. Recueil mensuel bi-
bliographique, analytique, critique dirigé par Dor
&Meyer. För årg. 18: —

Steiner, Grundriss der Physiologie des Menschen.
10: —

Thümen, Die Bacterien im Haushalte des Menschen.

1:	—

Naturvetenskaper.

Kosmos, Zeitschrift für die gesamte Entwickelungs-
lehre. 1884: I: 1. 2: —

Krukenberg, Grundzüge einer vergleichenden Physio-
logie der Farbstoffe und der Farben. 3: 20.

Lundström, Pflanzenbiologische Studien. I. Die An-
passungen der Pflanzen an Regen und Thau.
: 7:5°:

Meyer, Die modernen Theorien der Chemie. 17: —
Fourier, Analytische Theorie der Wärme. 12: —
Zeitschrift für wissenschaftliche Mikroskopie und für
mikroskopische Technik. Herausgeg. von W. J.
Behrens. För årg. 20: —•	-

Juridik.

Bornhak, Geschichte des preussischen Verwaltungs-
rechts I. 8: —

lhering, Der Zweck im Recht I. 12: —

John, Geschichte der Statistik I. 10: —

Klang, Zur Arbeiterversicherungsfrage in Oester-
reich. 1: 40.	.

Lewis, Reatz und Schroeder, Das Seerecht. 12: —:

Waitz, Die Verfassung des fränkischen Reichs. III:1
8: —	.

Språkvetenskap.

Brinkmann, Syntax des Französischen und Englischen
in vergleichender Darstellung. I. 12:—-
Gemoll, Quellen, Verfasser und Abfassungszeit der
Geoponica. 8:—

Kuhnert, De cura statuarum apud Græcos. 2: 50.

Madvig, Syntax der griechischen Sprache. 5: —
Varnhagen, Longfellows "Tales of a wayside inn“ und
ihre Quellen. 3: —

Historia och Reseskildringar.

Andrée, Die Metalle bei den Naturvölkern. 5: —
Bermann, Oesterreich-Ungarn im XIX Jahrhundert.
12: 50.

Cavour, Briefe. I. 1821—1852. 6: —

Lippert, Geschichte der Familie. 6: —

Michaud, Louis XIV et Innocent XI. 5: 25.

Mittheilungen aus der historischen Litteratur. För
årg. 4 hftn. 6: —:

Ourzel, Les essais de lord Macaulaye. 4: 50.

Passarge, Sommerfahrten in Norwegen 2 Bd. 10. :—
Schreiber, Ausführliches Lexikon der griechischen
und römischen Mythologie h. 1—3 à 2: —

Madame la duchesse de Tourgel. Memoires. 2 Bd.
11: 251	.....

Villari, Niccolo Machiavelli e i suoi tempi. 3 Bd.

Zeitschrift für allgemeine Geschichte, Kultur-, Littera-
tur- und Kunstgeschichte.För årg. 12 kr.

Literatur- och konsthistoria. Ästetik.

Goldbaum, Literarische Physiognomieen. 3: 50.

Hamerling, Prosa. 2 Bd. 10: —

Hirzel, Verzeichniss einer Goethe-Bibliothek. 3: —
Katscher, Charakterbilder aus dem XIX Jahrhundert.
6. —	: .

Marx, Allgemeine Musiklehre. 8: —

Reuseus, Eléménts d’archéologie chrétienne I. 20: —
Schletterer, Studien zur Geschichte der französischen
Musik 2 Bd. 10: 50.

Theologi och filosofi. Undervisningsväsen.

Bestmann, Die Anfänge des. katholischen Christen-
tums und des Islams. 2: 80.

Cucheval-Clarigny, L’instruction publique en France.
2:25.	(

Dillmann, Das Realgymnasium. 2: —

Jacobsen, Untersuchungen über das Johannesevan-
gelium. 2: —

Kähler, Die Wissenschaft der christlichen Lehre.
3:	—	.

Krause, Kant wider Kuno Fischer. 3: —
Laienpredigten I. 3: —

Natorp, Forschungen zur Geschichte des Erkennt-
nissproblems im Atlerthum. 7: —

Ribot, Psychologie allemande contemporaine. 5: 65.

—» —, Psychologie anglaise contemporaine. 5: 65,
Staudinger, Noumena. 4: —
Sully, Die Illusionen. 6: —	•
483

NORDISK REVY 1883—1884.

484

I bokhandeln har utkommit:

Dikter på prosa

. . af •	5

IWAN TURGENJEFF.

Öfversatt från ryskan af
ALFRED JENSEN.
Andra uppl.

Pris: 1: 50..

"— — — Vi känna igen den ädle skalden drag för drag: hans
omutliga sanningskärlek, hans glödande fosterlandskärlek, den
skarpa blick, hvarmed han tränger till hvarje saks kärna, hans här-
liga, storartade förutsättningsfrihet och deraf följande ädla för-
dragsamhet, hans innerliga medkänsla för djuren, hans dystert
färgade, pessimistiska, djupt manliga verldsåskådning."

(Aftonbladet.)

NOVELLER

EDMONDO DE AMICIS
och
SALVATORE FARINA. ,

* Öfvers. af
HUGO HAGELIN.

Innehåll:	.

Amicis: Manuel Menendez.

Farina: Spader-knekt.
En äktenskapsskilnad till säng och säte.

Pris: 1: 50.

ALLMOGEBERATTELSER

AUGUST BONDESON.
I

Julkvällen. — Vadet. — Under rasten.
Pris: 80 öre.

Herrar Förläggare, som önska
få sina förlagsartiklar anmälda i

Nordisk Revy, ombedjas att i tid
till Redaktionen Utsända desam-

ma. . .

I bokhandeln ha utkommit:

I ÄKTENSKAPSFRAGAN.

Betraktelser med anledning af
H. Ibsens familjedramer
af

L. IL ÅBERG.

Pris: 1: 25.

, “—- — — Den bästa redogörelse för äktenskapets teori, som
vår literatur äger, — förtjänar att finna uppmärksamma läsare
särskildt i en tid sådan som denna, då de gamla sedliga formerna
för förhållandet mellan man och kvinna angripas från så många
håll, och då ofta det yngre slägtets författare bjuda, i stället för
hvad de rifvit ned, antingen ingenting alls eller ock mer eller
mindre hållningslösa godtyckshistorier, som i detta hänseende san-
nerligen äro "stenar i stället för bröd". Författaren till denna
skrift lämnar däremot visserligen den gamla yttre auktoritetstrons
botten, men har i en högre världsåsikt en ny fast mark att bygga på.“

(Nornan.)

Nordisk Revy,

tidning för vetenskaplig kritik och universitets-
angelägenheter, utgifvés i tvänne semestrar (16
nummer), den första omfattande höstterminen (15
Sept.—15 Dec.), med 7 nummer, den andra, vår-
terminen (30 Jan.—30 Maj), med 9 nummer, och
kostar pr årgång: på, posten, utom postarvode,
3: 75; i bokhandeln 3: 75.

Annonser för införande i Nordisk Revy
mottagas antingen direkt af undertecknade eller
genom S. Gumælius’ annonsbyrå, Stockholm. Pris:
pr petitrad 20 öre, half sida 10 kr., hel sida

18 kr.

R. Almqvist & J. Wiksell.

- Innehåll:

George: Framåtskridandet och Fattigdomen.

Hjärne: Sigismunds svenska resor. :

Gustafson: Svensk fornforskning 1882—83.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi.

Svenska literatursällskapet.

Nilén: Priscianea.

Wölfflin: Archiv für lateinische Lexikographie und Grammatik. ’
Holland: Recueil de chansons populaires.

Tobler: Schweizerische Volkslieder.
Fritzner: Ordbog over det gamle norske sprog..	-
Tidskriftsöfversikt i Germanska språk.	.	.	.

Ihne: Geschichte der pfanzenphänologischen Beobachtungen.
Hoffmann: Phänologische Beobachtungen. ‘
Beger: Aus Toskana..
Kjeldahl: Methode zur Bestimmung des Stickstoffs.
Universitetsangelägenheter (Upsala, Stockholm, Lund, Kobenhavn,
Helsingfors)..

Annonser.	.
N:r 16.	31 Maj 1884.

NORDISK BEVY
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter
under medverkan af

Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. S. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt,
Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. 7. Boëthius, Doc. A. L. Bygdén, Prof. P. B. Cleve, Doc.
O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. H. von Feilitzen,
Doc. K. B. f.Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S.
E.Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Bidding, Doc. O. V. Kvös, Prof. I. S.
Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. S. A. Lundell, Prof. C. G. Lund-
quist, Doc. A. N. Lundstrom, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Fil. Lic. S. F. Nyström, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schager-
ström, Fil. Kand. F. von Schéele, Doc. %. H. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F.

■ Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. y. H. Théel, Doc. P. %. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl. .

utgifven af	•

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. Almqvist & J. wiksell’s boktryckeri.

Juridik.

Uppström, Wilhelm, Öfversikt af straffprocess-
rätten enligt främmande och svensk rätt, efter upp-
drag af Nya Lagberedningen utarbetad. Stockholm
1884, Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
260 s. '

Under utarbetandet af sitt betänkande angående rät-
tegångsväsendets oinbildning har Nya Lagberedningen
varit betänkt på att medelst särskilda framställningar
af processrättens viktigaste delar för de af denna reform-
fråga intresserade underlätta inhämtandet af sådana in-
sikter i ämnet, hvilka måste anses erforderliga för en
hvar, som behöfver eller önskar bilda sig ett omdöme i
berörda fråga. Till en början utgaf en af beredningens
ledamöter, dess nuvarande ordförande, hofrättsrådet A.
Örbom år 1881 en allmännare »öfversigt af frågan om
ny rättegångsordning». Ett år senare utkom en af pro-
fessoren vid Upsala Universitet I. Afzelius författad re-
dogörelse för »grunddragen af rättegångsförfarandet i tvi-
stemål, jämförande framställning af utländsk och svensk
lagstiftning». På straffprocessens område motsvaras denna
redogörelse af hr U:s ofvannämda arbete. Enligt
meddelande har man ock att snart ytterligare motse ej
mindre en uppsats om domstolsinrättningen och vissa där-
med sammanhängande frågor, än ock en öfversikt af den
svenska processens historia samt redogörelse för den
s. k. polisjurisdiktionen. Nyttan af dessa skrifter be-
höfver så mycket mindre närmare angifvas, som bered-
ningen härmed lemnat i anseende till torftigheten, sär-
skildt på detta område, af vår juridiska litteratur särdeles
behöfliga bidrag till denna; bidrag af hvilka de hittills
utkomna hvart för sig måste anses högeligen värderika.

Det nu föreliggande arbetet, som genom ämnets och
materialets omfattning uppenbarligen erbjudit stora svå-

righeter, är desto förtjänstfullare, som den tid, hr U.
däråt kunnat egna, varit ganska knapp. Under kapit-
len: 1) Straffprocessens väsen, omfattning och förhållande
till andra röttsgrenar, 2) Allmänna grundsatser beträf-
fande strafförfarandets inrättning, 3) Principerna beträf-
fande bevisningen i straffsaker, 4) Fackdomare och lek-
mannaelement, 5) Parterna i straffprocessen, 6) Tvångs-
medlen i straffprocessen, 7) Strafförfarandets gång samt
8) Rättsmedlen har hr U. för hvarje mera betydande
fråga lemnat en jämförande framställning af bestämmel-
serna i de viktigaste straffprocesslagar och nyare lag-
förslag, med stor sakrikhet i uppgifter, hvilka ock, så
vidt rec. kunnat finna, i allmänhet äro fullt tillförlitliga.
I motsats till prof. Afzelius, som i sitt nyssnämda ar-
bete intagit en temligen utpräglad ståndpunkt i de där
behandlade frågorna, har hr U. stält sig på en mera
objektiv grund och framställer de olika systemens drag
oftast utan att förfäkta särskild mening, dock att kri-
tiska omdömen därför visst ej saknas. Härigenom har
hr U. onekligen bäst tillgodosett syftet med sitt arbete,
hvilket ju varit att underlätta andras uppfattning, icke
att gå de omdömen i förväg, hvartill beredningens blif-
vande förslag må föranleda. Det hade dock icke ute-
slutit ett fullständigare framhållande af ämnets principi-
ella sidor, i hvilket hänseende må sägas, att förf, väl i
arbetets tre första kapitel och delvis i det fjärde upp-
fylt billiga anspråk, men sedan likasom tröttnat af, så
att den återstående framställningen nog mycket öfver-
gått till uppradande och sammanställande af fakta, hvar-
igenom ock framställningen blifvitskäligen tung.

Några anmärkningar må här göras, särskildt beträf-
fande en icke oväsentlig del, i hvilken rec. befarar att
hr U. likasom äfven andra altför mycket förlitat sig
på utländske författares icke opartiska omdöme, nämli-
gen i fråga om vissa sidor af det franska jurysystemet.
Hr U. kallar det för »en felaktig uppfattning af den en-
gelska förebilden», då det vid juryns införande i Frank-
487	NORDISK REVY 1883—1884.	488

rike ansågs, att »den rättskunnige domaren borde yttra
sig om rättsfrågan och juryn om sakfrågan» (s. 64). Rec.
vill blott i förbigående anmärka, att om den dominerande
princip fasthålles, som framför alt bestämde konstitue-
rande församlingen till juryns förmån, nämligen hela folkets,
hvarje särskild medborgares direkta medverkan till rätts-
säkerhetens upprätthållande, man måhända skall nödgas
medgifva riktigheten af en fransk rättslärds yttrande,
att denna församling — oförsiktigt måhända, men åtmin-
stone konsekvent — fullständigare och djupare, än
hvad själfva det engelska systemet innebar, inträngde i la
pensée constitutive du jury (Boitard : Leçons de droit criminel,
rec. par G. de Linage, 12me éd., revue etc. par F. Hélie,
s. 683). Beträffande den antydda felaktiga uppfattnin-
gen må till en början framhållas, att om, enligt de fran-
ske lagstiftarnes uttryckssätt, juryn skulle vara juge de
fait, domaren juge de droit, detta i och för sig blott
innebar en öfversättning af den regel, som äfven engels-
männen, på sitt vis, följde: ad quœstionem facti respondent
juratores, ad quœstionem juris respondent judices. I fråga
om regelns uppfattande och tillämpande i Frankrike är
emellertid det viktiga spörsmålet det, huruvida man där-
vid verkligen tänkte sig berörda särskiljande så, att
i domarens kompetens skulle ingå endast rättsfrågor,
i juryns endast sakfrågor. Förhållandet torde varit, att
tanken på ett sådant särskiljande, i modern mening, af
juryns och domarens kompetens för de franske lagstiftarne
aldrig framträdde. Hvarken i förhandlingarna vid juryns för-
sta införande eller vid dem, som föregingo dess omorganisa-
tion år 1808, finner man någon teoretisk utredning af
eller åtskilnad mellan begreppen le droit och le fait
(jfr Hélie: Traité de (instruction criminelle, 12me ed. VIII,
Paris 1867, ss. 8—11). Den skilnad, lagstiftningen upp-
stälde (G. 3 brum, an IV, art. 374), var den, att juryn
skulle bedöma, 1) huruvida brottets verklighet var be-
visad eller ej, 2) huruvida den tilltalade var öfvertygad
eller icke att hafva begått eller deltagit i detsamma,
samt 3) graden af brottslighet: les questions, qui, sur la
moralité du fait et le plus ou le moins de gravité du délit,
résultent de l'acte de l’accusation, de la défense dé (accusé
ou du débat; hvarefter domstolen skulle, därest den till-
talade af juryn förklarats saker, tillämpa lagen, d. v. s.
bestämma de påföljder, brottet enligt lag borde medföra.
Tydligt är nu, att juryns nämda uppgift verkligen om-
fattade många rättsliga frågor. Men undvikandet af detta
torde aldrig hafva varit afsedt; man skilde icke på så-
dant sätt mellan le fait och. le droit. En gräns sökte
man draga, hvilken icke kom att fullt sammanfalla med
den i England uppstälda; men denna olikhet innebär ej
det franska systemets egentliga egendomlighet. Denna
låg fastmera däri, att ingen komplicerad fråga skulle få
föreläggas juryn (art. 377), hvarigenom praxis föranleddes
till en uppdelning af hufvudfrågorna i enkla frågor, hvil-
kas antal stundom kunde uppgå till 100-tals, ja 1000-
tals. För undvikande af häraf härrörande olägenheter
stadgades i C. I. G. art. 337: La question résultant de
(acte d’accusation sera "posée en ces termes: »L’accusé
est-il coupable d’avoir commis tel meurtre, tel vol ou tel
autre crime, avec toutes les circonstances comprises dans le
résumé de (acte d’accusation». Om emellertid äfven se-
dermera praxis i Frankrike icke tillåtit juryn att i samma

omfattning som den engelska besvara skuldfrågan, om
kassationsdomstolen vid upprepade tillfällen inskärpt: »que i
les jurés ne sont juges que des faits d’une accusation et
des circonstances de moralité qui peuvent rendre coupable ;
celui qu’ils en déclarent l’auteur; que la détermination du
caractère des faits qu’ils ont reconnus, lorsqu’elle doit être .
faite d’après les dispositions d’une loi qui en a réglé les
éléments constitutifs, forme une question de droit qui sort
de la. compétence des jurés et rentre dans les attributions
des cours d’assises» (se Hélie: anf. st. s. 17), så har
detta hufvudsakligen berott därpå, att man på goda skäl
ansett, att C. I. C. med den antydda förändringen icke
afsett någon utvidgning af juryns dittills varande, kompe-
tens, men man har ingalunda trott, att en hållbar gräns
därmed blifvit dragen mellan jus och factum (jfr Hélie:
anf. st. ss. 8—18). Hr U:s påstående, att »omöjligheten
att fullständigt söndra sak- och rättsfrågor från hvaran-
dra i Frankrike aldrig blifvit till fullo beaktad» (s. 64),
innebär tvärtom ett stort misstag. Söker man, såsom sig
bör, härutinnan upplysning hos de franske författarne, —
af hvilka rec. nu haft tillgång åtminstone till de för-
nämste —, skall man finna, huruledes redan den 1835
aflidne Boitard utförligt och med -stor skärpa utreder
denna omöjlighet (anf. st. ss. 729 o. ff.); att Ortolan i
samma ämne gör en framställning, som han sammanfattar
sålunda: «La vérité est donc qu’il est impossible de sé- -
parer le fait et le droit en deux questions radicalement
distinctes. Voilà pourquoi nous repoussons les expressions
usitées, pour les remplacer par celles-ci, que nous croyons
plus exactes: question de la culpabilité ou non-culpabilité,
question de l’application de la loi» (Éléments de droit pé-
nal, 2me ed., Paris 1859, s. 797); att Hélie än fullstän-
digare behandlar frågan (anf. st. ss. 3—18), och att.t. o. m.
den af hr U. flitigt citerade Boeuf klarligen framhåller
omöjligheten af en dylik åtskilnad: «Il ne faut pas dire
comme on le dit ordinairement, que le jury statue sur une
question de fait et la magistrature sur une question de
droit. Sans doute, le fait domine dans la question de cul-
pabilité et le droit joue un grand rôle dans la question
d’application de la loi. Mais la mission qui appartient
au jury------------ne s’applique pas à une pure question
de fait; elle suppose une appréciation morale et juridique.
De même, la mission accordée à la magistrature	
suppose bien que la magistrature peut tenir compte des
faits» (Droit pénal, 8me ed., Paris 1879, s. 356.).

En gensaga mot den missuppfattning, hr U. härut- .
innan ådagalägger, har synts rec. desto behöfligare, som
hr U. i den följande framställningen tagit densamma till
utgångspunkt och så godt som uteslutande grund för
åtskilliga omdömen om det franska juryväsendets anord-
ning. Så exempelvis i fråga om domstolspresidentens
résumé och frånvaron af stadgande om rättsundervisning;
därvid hr U., utgående från sagda uppfattning, förklarar
att det på den franska ståndpunkten vore riktigast att,
såsom i Belgien skett, afskaffa äfven résumén (ss. 83, -
84). Denna är nu verkligen jämväl i Frankrike af-
skaffad (loi du 19 Juin 1881), men motivet till denna
reform lär ej vara det af hr U. såsom skäl for en så-
dan antydda. Förslagställarne framhöllo, att résumén
vore icke blott i och for sig onödig, då hela förhand-
lingen försigginge inför juryn, utan äfven lätteligen eller
489

NORDISK REVY 1883-1884.

490

med nödvändighet färglagd af presidentens egen, för den
anklagade oftast ofördelaktiga uppfattning af saken, och
därigenom egnad att utöfva ett mot juryns idé stridande
tryck på dennes medlemmar, samt dessutom icke öfver-
ensstämmande med lagens bud, att den anklagade skall
hafva sista ordet. Rec. har ej tillgång till öfriga för-
handlingar, men förmodar att nu anförda skäl varit de
bestämmande. Och mot hr U:s åsikt, att, i brist af
sådan résumé, «de edsvurne måste gå till fullgörandet
af sitt värf utan fasta hållpunkter» (s. 84), må erinras,
hurusom en lagkunnig åklagares och en lagkunnig advo-
kats meningsbyte härutinnan måhända kan göra tillfyl-
lest, samt att, om än C. I. C. icke talar om »rättsunder-
visning», lemnandet af sådan icke ens efter nyssnämnda
reform är presidenten förbjudet, blott han därvid afhåller
sig från framställande af sina personliga åsikter; (kassa-
tionsdomstolens dom d. 24 Febr. 1882, se Constant: La
France Judiciaire, 1881—82, II s. 576). I Belgien
lära däraf inga olägenheter försports. Hr U:s anm.
i not. 3 å s. 84 torde ock, enligt det ofvan sagda,
förfalla. — Att låta »det bristfälliga i de kontinen-
tala lagarnas stadganden» i vissa afseenden bero på
»de vid juryns införande i Frankrike rådande före-
ställningarna om nödvändigheten af bevis- och rättsfrå-
gornas söndring samt juryns enrådighet öfver de förra»
(s. 93) är ock — äfven förutsatt att dessa föreställningar
riktigt uppfattats — väl hårdt, därest satsen skall gälla
äfven utom de länder, där fransk rätt infördes; — det
synes rec., som borde tyskarne m. fl. själfve bära skul-
den, om de härutinnan underlåtit att skaffa sig säker
kunskap om den engelska rätten; så vida eljest denna
öfver hufvud måste anses äfven för andra länder i före-
varande afseende allena saliggörande. OmFrankrike säger
hr U., att där «utvecklade sig en förderflig mening om
juryns allmagt inom sin sfer till väsentligt hinder för
den förtroendefulla samverkan mellan lekmän och do-
mare, som är ett af de väsentliga karaktärsdragen i den
engelska juryinrättningen» (s. 64). Rec. tror, att i detta ytt-
rande ligger en betydlig öfverdrift, och vill i fråga om
«förderfligheten» endast erinra, att fransmännen själfve
äro synnerligen belåtne med sin juryinrättning, som åt-
njuter förtroende af alla partier och af alla folkklasser.
Och en sak kunde hr U., jämte alla sina anmärkningar
mot det franska systemet, något mera framhållit: den om-
sorg, med hvilken man under snart 100 års tid i Frank-
rike sträfvat att utbilda och förbättra jury institutionen,
i den mån erfarenheten visat brister i lagstiftningen.
Vore hela institutionen därstädes från början bygd på — en
missuppfattning, så hade en grundligare ombildning an-
tagligen funnits behöflig och kommit till stånd. För egen
del vågar rec. uttala den åsikt, att det franska systemet
i tillämpningen möter mindre svårigheter än det engel-
ska (jfr hr U:s utredning s. 86) och, om det än i vissa
fall innebär faror, från hvilka det senare är fritt, i an-
dra icke oväsentliga afseenden åter utesluter sådana, som
det engelska systemet medför. Saken är, att, såsom hr
U. själf säger (s. 2), «straffprocessens verkliga värde, vid
all olikhet i den yttre organisationen, beror på dess för-
måga att motsvara den materiella sanningens och rättvi-
sans kraf». Och den franska kriminalrättsskipningen
torde icke stå efter något annat lands.

Det franska systemet med förmildrande omständig-
heter lär näppeligen, åtminstone så länge straffbestämmel-
semetoden i Code pénal består, böra betecknas såsom en
«utvidgning af juryns kompetens utöfver dess behöriga
gräns» (s. 89), utan innebär snarare en fullt konsekvent
utveckling af grundsatsen, att sakfrågorna öfvervägande
böra af juryn afgöras (jfr Boitard: anf. st. s. 205). För
öfrigt betviflar rec., att den hufvudsakligä förklarings-
grunden till dess förekomst vore att söka i «obenägen-
heten för en revision af Code pénal» (s. 89). Det är
ganska troligt, att vid en sådan revision ifrågavarande
system kommer att fortfarande bibehållas. Trots alt
hvad teorien däremot må hafva att säga, är systemet
otvifvelaktigt i hög grad praktiskt och har, rec. veterli-
gen, sällan föranledt svårare olägenheter. — Åsikten, att
det enligt C. I. C. art. 350 skulle vara «mot lagens
anda», som moniturförfarandet antagits i den franska
rättspraxis (s. 91), torde icke hålla streck, då med
sagda lagrum sammanställes art. 352 (»tout en observant
les formes»; jfr närmare Boitard: anf. st. s. 752). -

Å s. 99 anmärkes, att i kommissionerna för de för-
beredande jurylistornas upprättande i Frankrike ingå icke
»municipalråden», men väl tvänne af municipalråden bland
deras ledamöter utsedde personer, samt att äfven enligt
fransk lag dessa listor skola hållas offentligen tillgängliga
för granskning.Â s. 100 kunde några upplysningar
rörande förhållandet mellan antalen namn å de successiva
listorna varit af intresse. •

«Såsom en för den utländska straffprocessen egen-
domlig afvikelse från den svenska» anmärker hr U., »att
målsegare och angifvare icke såsom sådana äro uteslutna
från rätt och pligt att vittna» (s. 49). Rec. finner det
icke blott i och för sig naturligare att benämna den sven-
ska lagstiftningen härutinnan en afvikelse från den ut-
ländska, utan äfven riktigare, ty »egendomligheten» ligger
väl, åtminstone numera, snarare i den svenska. Där en
legal bevisningsteori hyllas, där målsegarens eller an-
gifvarens vittnesmål skall gälla för halft bevis, där vore
det onekligen egendomligt att låta dem vitna. Men där
den fria bevispröfningen medgifves, där vitnesmålet ut-
gör ett till värdet icke fixeradt bevismedel, vid hvars
bedömande domaren fäster tillbörligt afseende just å med-
delarens egenskap af angifvare eller målsegare, försvinner
däremot egendomligheten, och vitnesplikten blir här fast-
mera ett tvång för angifvaren eller målsegaren att hålla
sig till sanningen. C. I. C. art. 323 stadgar ock, att
juryn skall underrättas om vitnes egenskap af angifvare.
— Hr U:s sats, att «det, som i civilprocessen gäller om
vitnes förhållande till part, enligt straffprocesslagarna af-
ser vitnets förhållande till den tilltalade» (s. 49), torde
vara fullständig enligt t. ex. fransk rätt, men näppeligen
enligt svensk, där väl åtminstone målsegaren härvid må-
ste tagas i betraktande. En utredning härutinnan enligt
olika lagar hade ej varit obehöflig.

En skäligen öfverflödig upplysning meddelar hr H.
å s. 66: «Öfver möjligheten af misstag äro ej ens stats-
domarena höjda» (I). Viktigare •—: och rättvist :— hade
måhända varit att framhålla, huruledes äfven statsdoma-
renas historia, icke mindre än »den alldeles oansvariga
juryns», erbjuder «exempel på domar, som knappt kunna
491	NORDISK REVY 1883—1884.	492

förklaras annorlunda än såsom en följd af medvetet åsido-
sättande af rättens fordringar» (jfr s. 66).

Rec. afbryter här en granskning, som, för att varda
fullständig, skulle förutsätta mera omfattande insikter i
den utländska processrätten, än rec. besitter. Om rec.
velat bidraga till en riktigare uppfattning af en viktig
del, däråt han kunnat egna någon större uppmärksamhet,
har därmed- icke afsetts att söka förringa värdet af ett
arbete, hvars förtjänster och nytta redan framhållits.

C. O. M—n.

Filosofi.

Edfeldt, H., Om den Boströmska filosofien. Up-
sala, Victor Roos. 59 sid. Pris 1 kr.

Nyblæus, Axel, Om Boströms idélära och haus
därmed sammanhängande förklaring af den sinliga
verlden. Extra-häfte af Ny svensk tidskrift. Lund,
Gleerup. 40 sid. Pris 1 kr.

Nordisk Revy har redan i ett föregående nummer
omnämt en af prof. Nyblæus författad anmälan af Bo-
ströms nyutgifna skrifter, införd i det första häftet af
Ny svensk tidskrift denna årgång, samt den kritik, hr N.
vid samma tillfälle underkastar den skrift om den Bo-
strömska filosofien, hvarmed doc. Edfeldt inleder det ut-
gifna arbetet. Hr E. har i en särskild broskyr (se of-
van) svarat hr N., och slutligen har den sistnämde,
äfvenledes i särskild broskyr, utgifven såsom extra häfte
till Ny svensk tidskrift, replikerat hr E.

Striden mellan de båda författarne gäller den rätta
uppfattningen af det Boströmska systemet i ett af dess
viktigare moment. Striden är sålunda närmast till sitt
innehåll historisk. Men så väl hr E. som hr N. söka
därjämte visa, att den uppfattning, som hvar och en till-
skrifver Boström, är den enda vetenskapligt möjliga. Jag
skall i det följande särskildt fästa mig vid de skäl, som hvar
och en anför för att styrka sin uppfattnings, vetenskap-
liga eller rationella sanning.

Striden gäller frågan om arten af det absolutas be-
stämningar. Såsom hr E. framhåller, var uppgiften för
B. ätt undvika de resultat, till hvilka hans föregångare
i detta afseende blifvit ledda. För så vidt de ej lyckats
fatta sådana bestämningar, som äro förenliga med det
absolutas väsende, och dock tillagt det absoluta bestäm-
ningar, hade detta i tänkandet öfvergått från något ab-
solut till något relativt. Hvad ligger altså i begreppet
af en det absolutas bestämning? Hr E. svarar därpå:
det absolutas bestämning måste själf vara absolut, eller
negativt uttryckt: vore det absolutas bestämningar rela-
tiva, skulle det absoluta själft blifva relativt. Hr N.
svarar: det absolutas bestämning måste vara ändlig, ty
endast det absoluta själft kan vara absolut; vore det ab-
solutas bestämning absolut, så skulle vi få en mångfald
af absoluta väsenden, och den ändliga verkligheten skulle
blifva oförklarad. Hr E:s ståndpunkt är den ofvan angifna;
han utför i fullständig bevisning sin åsikt, att om det
absoluta får relativa bestämningar, det själft blir relativt,
d. v. s. icke absolut, och uppvisar i detalj, hvilka orimliga
följder detta har. Och om, såsom hr E. säger och äfven hr N.
erkänner, ett väsendes bestämning är väsendet själft från

en viss synpunkt eller i ett visst moment, och sålunda
det absolutas bestämning = det absoluta själft i ett visst
moment, af dess lif, så måste bestämningen själf bli ab-
solut, ty Gud är ej i något moment af sitt lif ändlig,
utan oändlig eller absolut. Och det är ej heller möjligt
att antaga något af dessa moment för blott relativt ab-
solut, emedan då Gud själf i något sitt moment skulle
bli relativt absolut — ändlig. Hr N. invänder mot hr
E., att, på så sätt skulle vi få en mångfald af gudar
(polyteism). Därför synes mig dock ej vara någon fara,
ty visserligen skulle vi få det absoluta såsom lefvande
i en mångfald af momenter, men det absoluta skulle ej själft
blifva en mångfald.

Det är emellertid klart, att det skall erbjuda stora
svårigheter att konsekvent utföra denna ståndpunkt. Ty
om Gud i alla sina momenter är »lika« absolut, hvad
är då skilnaden mellan momenten? Det visar sig också,
att doc. E. ej lyckats konsekvent fasthålla sin utgångs-
punkt, utan att han vid utförandet motsäger sig själf
och sålunda kommer att säga detsamma som prof. N.,
nämligen att ideerna äro blott relativt absoluta. Han
bestämmer nämligen deras åtskilnad så, att de, om de
jämföras sinsemellan, äro ofullkomligare och fullkomligare
i anseende till innehållet; den ena har då alltid ett ri-
kare. innehåll än den andra. Detta synes ju med nöd-
vändighet innebära, att Guds ideer eller bestämningar
alla samtliga till innehållets omfattning äro ofullkomliga,
och sålunda att de i något afseende äro ändliga, d. v. s.
såsom prof. N. säger, blott relativt absoluta.; Mot denna
konsekvens kan doc. E. söka värja sig på tvänne sätt.

1)	Han kan säga: den materiella betraktelsen är en
oegentlig betraktelse, en betraktelse af Guds bestämnin-
gar som är egendomlig för det ändliga förnuftet. Men
mot denna tanke betonar prof. N. med rätta: bestämnin-
gen är ju ej blott det bestämda väsendet själft i ett visst
moment, utan äfven såsom väsendets bestämning i något
afseende skildt från väsendet — hvilket väl vill säga,
att det är jämfördt med väsendet, sålunda materielt be-
traktadt. 2) Han kan säga: därför att den enä är ofullkomli-
gare i anseende till innehållet, när den jämföres med den
andra, är det ej sagdt, att den själf är ofullkomlig i an-
seende till innehållet. Men är den icke detta, då inne-
hållets omfattning ej är absolut?

Hr E:s möjliga försvar torde sålunda ej kunna för-
hindra, att den ursprungliga stora differensen mellan de
bägge författarne i deras lära om arten af det absolutas
bestämningar i betydlig mån krymper ihop.

Hvad beträffar deras resp, förklaring af den sinliga
verkligheten, hvarvid skilnaden är den, att prof. N. förklarar
densamma ur de ursprungliga ändliga bestämningarna hos
Gud, doc. E. ur dessa bestämningar såsom absoluta, är
att märka: Hr E. stödjer sig vid sitt bevis för, att det
måste finnas en ändlig (sinlig) verklighet på satsen: alt
hvad som är något i och för en annan, måste först vara
något i och för sig. Däraf sluter han: Guds bestämningar,
som äro något för Gud, måste sålunda äfven vara något i
och för sig själfva. Men den sats, hvarpå doc. E. stödjer sig,
är minst sagdt tvifvelaktig. Om nämligen det, som är något
för en annan, är (såsom hr E. lär) en dettas bestämning
och sålunda väsendet själft från en viss synpunkt, finnes
det ej något skäl, utan är snarare orimligt, att det skall
493	•	NORDISK REVY 1883—1884.	494

vara något i och för sig, d. v. s. ett annat väsen, eller
tillämpadt på detta fall: det synes orimligt, att Gud i
ett visst moment (som sålunda redan är något i och för
sig själf) skall behöfva vara något i och för sig själf,
det vill här säga ändlig.

Doc. E. har sålunda ej lyckats förklara den sinliga
verkligheten. Jag tror emellertid ej, att detta — såsom
hr N. antager — beror därpå, att han fattar Guds be-
stämningar såsom absoluta, utan på det falska i den ofvan
nämda sats, hvarpå han stödjer sig. Åtminstone har hr N.,
som tänkt sig bestämningarna såsom ursprungligen relativa,
ej lyckats bättre. Om han nämligen ej vill förfalla till den
af honom själf bekämpade åsikten, att Guds ideer äro
sinliga (== att de ha samma form af ändlighet som vår
omedelbart gifna verklighet), så måste de fattas såsom
ändliga i en absolut bemärkelse, men det torde vara lika
svårt att ur denna ursprungliga absoluta ändlighet för-
klara det tillvarande ändliga som att ur bestämningarnas
absoluthet göra denna förklaring; i synnerhet som hr N.
själf antager en sådan förklaring af det ändliga ur det
oändliga för möjlig. Han lär ju nämligen, att det ab-
solutas bestämningar, som ju blott äro relativt absoluta,
hafva sin grund i det absoluta själft, sålunda ur detta
måste kunna förklaras.

Det är härmed uppvisadt, att de bägge tänkarne
väsentligen stanna vid samma resultat och samma svå-
righeter, endast att doc. E. skarpare framhåller, att det
absoluta måste i sina momenter vara altigenom absolut;
prof. N. däremot söker visa, att det ej strider mot det
absolutas bestämning att vara blott relativt absolut, utan
att den förra därför lyckats fasthålla sin, eller den se-
naer bevisa möjligheten af sin ståndpunkt.

Återstår frågan: hvilken är Boströms lära, och är
denna höjd öfver de svårigheter, vid hvilka prof. N. och
doc. E. måste stanna? Att den ej är detta i förklarin-
gen af den ändliga verkligheten, synes mig gifvet, ty
denna förklaring sammanfaller med doc. E:s, hvars brister
jag ofvan påpekat. Huruvida den är det i frågan om
arten af de absoluta bestämningarnas absoluthet, beror
på, huruvida dessa bestämningar ej äro ofullkomliga där-
för, att de alltid äro ofullkomligare än något annat. Äro
de däremot ofullkomliga i något afseende, då är Gud själf
ofullkomlig — och då har B. ej väsentligen gått utöfver
sina föregångare, enligt hvilka det absoluta får relativa
bestämningar.

Hvad slutligen beträffar de bägge författarnes åter-
gifvande af Boströms lära, så synes mig prof. N. gifva
en fullt trogen bild af Boströms tankar i denna fråga,
med det enda undantaget, att han ej skarpt nog betonat,
att enligt B. bestämningarna skola vara absoluta, om det
absoluta själft skall vara absolut.

•A. B—n.

Historia.

Tegnér, Elof, Gustaf Mauritz Armfelt, studier
ur Armfelts efterlemnade papper. I. Armfelt och.
Gustaf III. 470 s. Stockholm 1883. F. & G. Bei-
jers förlag. Pris 6 kr.

Få personligheter inom vår historia hafva mera än
G. M. Armfelt varit föremål för samtidens och efter-
världens uppmärksamhet. Hans på förvånande växlin-
gar rika bana, hans egenskap af Gustaf III:s vän, hans
lättsinne, hans älskvärdhet, det hat, som han ådrog sig,
utgöra den naturliga förklaringen härtill. Romanlitera-
turen har med förkärlek bemäktigat sig hans person;
i alla de talrika memoarverk, som behandla Gustaf III:s
senare regeringstid, framskymtar hans gestalt, och ge-
nom utgifna brefsamlingar hafva många viktiga bidrag
till hans historia vunnits. Alt detta oaktadt har dock
ända till utgifvandet af ofvanstående arbete en verklig
historisk skildring af hans personlighet saknats. Att
denna brist nu är på väg att fyllas, därför har man
att tacka dels den Armfeltska släkten, som för forsknin-
gen öppnat familj earkivens rika skatter, dels den om-
ständigheten att bearbetandet af dessa anförtrotts åt en
man, som med grundlighet i forskning förenar en ej van-
lig förmåga i den historiska framställningens konst. Så-
som sades, är dock ännu blott en början gjord, ty hvad
doktor Tegnér hittills offentliggjort omfattar blott den
första perioden af Armfelts lif eller tiden till Gustaf
III:s död, men alt lofvar att det stora verket inom kort
skall blifva bragt till ett lyckligt slut.

Vilja vi då närmare besvara den frågan, hvad vår
historiska literatur genom den hittills offentliggjorda de-
len af arbetet vunnit, blir svaret i första hand: en på
historisk källforskning grundad skildring af Armfelts
egen personlighet under ungdomsåren och under det mest
glänsande skedet af hans lif, det nämligen då det fram-
för alla andra var honom förunnadt att såsom vän dela
glädjens ljusaste och pröfningens bittraste stunder i »tju-
sarkonungens» lefnad. Och ehuru det tydligen gått
Armfelts skildrare, liksom det gick så många af hans
samtida, nämligen att han ej kunnat undgå att fängslas
af hans personlighet, våga vi dock säga, att denna skil-
dring på det hela taget förtjänar att kallas opartisk.
Visserligen har förf, med synnerligt lätt hand vidrört
Armfelts sedliga förvillelser inom det enskilda lifvet,
men han har ej, för så vidt vi kunna finna, gjort något
försök att öfverskyla dem. Att åter Armfelts offentliga
lif här framstår i en vida fördelaktigare dager än i åt-
skilliga memoarverk, det har ej åstadkommits genom nå-
gra konstlade förgyllningsförsök, utan genom ett enkelt
framläggande af sakförhållanden, genom hvilka en mängd
af de berättelser, som partiilskan utspridt om Armfelt
och hans kunglige vän, nu framträda i sin rätta da-
ger. Tillräckligt mycket som är värdt att ogillas kvar-
står i alla händelser och möter oss äfven i denna skil-
dring. Stundom synes väl en skarpare betoning, äfven
med afseende på skuggsidorna i Armfelts förhållande till
offentliga angelägenheter kunnat vara på sin plats (t.
ex. hans andel i pastoratshandeln och slöseriet med sta-
tens medel), men ej häller i detta hänseende kan dock
förf, med fog beskyllas för att hafva undanhållit sina
läsare det nödiga materialet för en opartisk uppfattning.

Men det är ej blott för kännedomen af Armfelts
egen personlighet, som Herr Tegnérs arbete är af bety-
delse. Sådant var förhållandet mellan konungen och
hans gunstling, att en uttömmande skildring af den se-
nares öden nödvändigt äfven måste lemna viktiga bi-
4 9 5	NORDISK REVY 1883—1884.	496

drag till Gustaf III:s historia. Hvad vi i detta hänse-
ende erhålla, är först och främst många drag som be-
lysa Gustafs karaktär samt en mängd interiörer ur lif-
vet kring hans person både hemma och på resor, hvar-
vid vi särskildt påpeka Armfelts dagboksanteckningar
från den stora italienskt-franska färden. Men äfven nästan
alla de stora politiska frågorna och kriserna i Gustafs
lif efter 1780 måste en skildring af Armfelts lefnad
beröra, och så sker äfven här. Med afseende på pla-
nerna mot Danmark 1783—84, 1786 års riksdag, un-
derhandlingarna i Köpenhamn 1787 och orsakerna till
finska kriget erhåller man dock egentligen ej några nya
bidrag till den rent politiska historien, och detta af det
naturliga skälet, att dessa frågor förut äro utredda ge-
nom specialundersökningar, till hvilka förf, blott haft
att hänvisa, samt att Armfelt, ehuru han kom i berö-
ring så att säga med utsidan af alla dessa angelägen-
heter, dock, såsom förf, visat, ej på dem utöfvat något
egentligt inflytande. Helt annat blir förhållandet från
och med det ögonblick, då det ryska kriget skulle brin-
gas till utförande. . Visserligen har »samtiden tvifvels-
utan öfverskattat Armfelts inflytande» äfven efter denna
tid, ty hans betydelse för Gustafs historia blef, såsom
förf, visat, egentligen ej någonsin den inflytelserike
rådgifvarens, utan blott den nitiske verkställarens, men
såsom sådan deltog han i nästan alla viktigare angelägen-
heter under de återstående åren af Gustafs regering.
Och under de bekymrens och olyckornas dagar, som i
och med det ryska kriget togo sin början för Gustaf
och Sverge, då var det ock som de egenskaper hos Arm-
• felt egentligen först trädde i dagen, som åstadkomma att
den fosterländska och opartiska häfdaforskningens dom
öfver hans personlighet trots alla hans svagheter måste
utfalla helt annorlunda än de samtida partiskribenternas.
Den bild af Armfelts förhållande under 1788 års sorg-
ligt ryktbara fälttåg, som förf, enligt källorna tecknat,
gör ett i sanning uppfriskande intryck, sedan man måst
bevitna alla de yttringar af klenmodighet, fronderi, ja
förräderi, hvartill så många af dem som valt krigarens
yrke vid detta tillfälle gjorde sig skyldiga, och det är
Armfelts stora förtjänst att framför andra hafva i ord
och handling protesterat mot denna förderfliga sed, att
krigaren i stället för att gladt göra sin plikt blott ser
på svårigheterna eller låter sig ledas af politiska parti-
lidelser, denna sed som från och med Lybeckers bekanta
reträtt blott alt för ofta trädt i dagen i vår krigshisto-
ria. Tillintetgöra denna smygande pest förmådde han
ej; konungen själf förlamades vid dess vidriga åsyn,
hejdades i sina operationer och vågade ej enligt Armfelts råd
genom ett kraftigt uppträdande mot Anjalamännen söka
upprycka det onda med roten; men att en ande af gam-
malsvensk plikttrohet och mod nu åter! började vakna
inom den svenska armén, det var dock tydligen till vä-
sentlig del en följd af Armfelts uppträdande under detta
och de följande årens fälttåg, och vid läsningen af förf:s
skildring häraf kan man därför ej undgå att känna, huru
rättvis den hyllning är, som Runeberg på flere ställen
egnat »den tappre Armfelt» i sångerna om de strider,
som blefvo det högsta uttrycket för denna nyväkta ande och
som, om också en Klingspor och Cronstedt, dessa gengångare
af Frihetstidens och Anjalaförbundets krigarskola, bestulo

tapperheten på dess pris, dock mer än något annat
varit egnade att åt Sverges och Finlands folk återgifva
tron på sig själf. Men det är ej blott för krigshisto-
rien utan för den politiska historien i allmänhet som
förf:s skildring af sin hjältes lif under denna epok är
af intresse, och de nya bidrag som han härtill lemnat
äro både många och viktiga. Att närmare redogöra för
dessa hafva vi nu ej tillfälle, utan inskränka oss blott
till att särskildt påpeka det nya ljus, som därigenom
fallit öfver Gustafs uppträdande i Sverge omedelbart före
1789 års riksdag — med afseende på denna kan det dock
anmärkas, att man på grund af åtskilliga antydningar i
Vallqvists berättelse (Hist. Handl. V) kunnat vänta, att
förf, skulle haft mera att förtälja om de hemliga öfver-
läggningarna angående riksdagsärendena — öfver under-
handlingarna före och efter freden i Verelä, konungens
planer med afseende på Frankrike samt hans sista
stunder.

•	S. J. Boethius.

Svensk fornforskning 1882—83.

(Forts, fr. föreg. n:r.)

Svenska fornminnesföreningen, somstiftades 1869,
verkar genom utgifvande af en tidskrift och ett plansch-
verk, omfattande medeltiden och renässansen, genom an-
slag till uppsökande, beskrifvande och skyddande af lan-
dets fornlämningar, genom grafundersökningar samt genom
allmänna möten, numera hvart tredje år, i olika delar af
Sverge. Vid årsmötet i februari plägar tidskrifts-häftet
för föregående år utdelas. De för 1881 och 1882 ut-
gifna häftena innehålla en redogörelse af dr 0. Montelius
för det arkeologiska arbetets framsteg under 1880—81
med literaturförteckning, två uppsatser af riksantikvarien
H. Hildebrand om medeltidskonsten (i den ena behandlas
det viktiga Dunefyndet), hvarförutom C. Eichhorn skil-
drar Gripsholms slotts konsthistoria under renässansen
och J. Nordlander berättar mytiska sägner från Norrland.
Vidare redogör dr Hj. Stolpe för resultatet af 1881 års
gräfningar på Björkö. Dessa gräfningar, som med sär-
skildt statsanslag fortgått under dr Stolpes ledning i tio
år, äro nu tillsvidare afslutade. Mycket återstår ännu att
där göra, men bearbetandet af det redan vunna, mycket
rika materialet kräfver tid. »De hållpunkter, Björköun-
ders ökningarna gifvit, göra» anmärker dr S., »att man åt-
minstone i Mälaredalen kan med större trygghet än förut
välja föremål för undersökningen, och detta gör att denna
kan i nödfall, åtminstone för en tid, drifvas mera spora-
diskt och följaktligen med något mindre kostnad.» Förf,
afslutar sin uppsats med uttalandet af den förhoppning,
att den med ämnet förtrogne skall medge, det de bety-
dande medel, som anslagits till dessa undersökningar, ej
blifvit utan resultat använda. De prof på hvad som un-
der det tioåriga arbetet på Björkö blifvit framdraget i
ljuset, hvilka nu fylla ett par skåp i statens historiska
museum, torde äfven komma den i ämnet mindre hem-
mastadde att inse, att de utgifna summorna gifvit en öf-
verraskande rik valuta i det material, som här samlats
till belysande af en af de viktigaste perioder i Sverges
historia, öfvergången från hedendom till kristendom. Den
utsökta trohet och noggrannhet, dr Stolpe vid de omfat-
497	NORDISK REVY 1883—1884.	498

tande gräfningarna lagt i dagen, är det däremot hittills
den arkeologiske forskaren förbehållet att kunna vitsorda.

Direktör F. Nordin meddelar berättelse om sina un-
dersökningar 1879 på ett intressant graffält från äldre
järnåldern i Tingstäde socken på Gotland, och lic. Sten
Boije redogör för af honom gjorda runforskningar i Sö-
dermanland sommaren 1882.

»Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohus-
läns fornminnen och historia» är en tidskrift, som utgif-
ves på föranstaltande af länets hushållningssällskap. Idessa
bidrag, som redigeras af dr O. Montelius (det sista häf-
tet af dr E. Ekhoff), inflyter en häradsvis upprättad för-
teckning på anträffade fornsaker från förkristlig tid. På
de sista åren har man äfven börjat upprätta beskrifnin-
gar öfver häradenas fasta fornlämningar, grundade på
noggranna, af hushållningssällskapet bekostade undersök-
ningar. När bägge dessa serier blifva färdiga, kommer
Bohuslän att stå långt framför öfriga svenska landskap
hvad beträffar samladt och utgifvet material till känne-
dom om landets förhistoriska tid. Önskligt vore, att an-
dra landskap snarligen följde exemplet.

I häftet för 1882 har dr E. Ekhoff behandlat de
fasta fornlämningarna på den minnesrika ön Tjörn. Min-
nesmärkena från de särskilda förhistoriska perioderna be-
skrifvas, planritningar till de viktigaste meddelas och i
inledningen lämnar förf, en öfverblick öfver de vunna
resultaten. Såsom synnerligen viktiga måste man be-
teckna dr Ekhoffs iakttagelser angående den olika höjd
öfver hafvet, som intages af grafvarna från stenåldern
och de senare perioderna, hvaraf tyckes framgå, att lan-
det höjt sig sedan stenålderns dagar. Undersökningarna
angående denna fråga måste dock utsträckas till det öf-
riga Bohuslän, innan några allmängiltiga slutsatser kunna
dragas.— Lika enkelt som slående uppvisar förf., att
gränsen för hällristningarnas sydligaste förekomst i Bo-
huslän — Gullmarsfjorden — i det hela sammanfaller
med gränsen mellan granitens och gneisens område och
att således bristen på hällristningar i södra Bohuslän icke
beror på någon skiftning i kulturen under bronsåldern,
utan helt simpelt därpå, att lämpliga hällar för ristnin-
garnas anbringande i dessa trakter saknades, — gneis-
bergen i södra Bohuslän förete nämligen grofkorniga och
skrofliga ytor. - -

År 1881 började artisten L. Baltzer i Göteborg ett
vidtutseende arbete, ämnadt att i bild återgifva alla nu
kända bohuslänska hällristningar. . Första häftet utkom
nämda år, och sedan dess har arbetet så raskt fram-
skridit, att nu 5 häften föreligga. A. E. Holmberg ut-
gaf på sin tid i ett större planschverk alla för honom
bekanta hällristningar, men dels äro hans afbildningar
långt ifrån tillfredsställande, dels äro sedan dess en stor
mängd nya och mycket viktiga, bilder upptäkta. Herr
B:s teckningar utmärka sig för trohet och prydlighet och
utstyrseln tillfredsställer nutidens anspråk; men en hög
grad af energi kräfves för att bringa detta svåra och
vidlyftiga arbete till ett lyckligt slut.

Riksantikvarien dr Hans Hildebrand publicerade 1882
»i ett särskildt utgifvet arbete med titel »Från äldre ti-
der» en samling uppsatser i kulturhistoriska ämnen. Un-
gefär en tredjedel af boken upptages af en afhandling
om »Människan i den förhistoriska tiden», däri förf, un-

der kritisk behandling af ett franskt och ett engelskt
arbete lämnar en redogörelse för forskningens resultat
beträffande tillståndet under de långa tidrymder, som sam-
manfattas under benämningen stenåldern. Af särskildt
intresse är därvidlag behandlingen af frågan om den ter-
tiära människan. Förf, kommer här till samma resultat
som i sitt stora arbete om de förhistoriska folken i Eu-
ropa, — intet enda af de 22 fynd (djurben med skåror,
»arbetade» flintor och delar af människoskelett), som man
hittills anfört som bevis för människans existens under
tertiärtiden, kan af honom erkännas som fullgiltigt och
bevisande; de flesta förklaras odugliga som bevis, och de
öfriga äro osäkra eller omtvistade. Och på sådana grun-
der kan icke en så viktig lära som den om den tertiära
människans tillvaro byggas. Den följande framställnin-
gen af den kvartära och senare stenåldrar ger förf, till-
fälle att yttra sig om flera viktiga frågor af allmän och
genomgripande betydelse.

För en ännu större krets torde en annan af uppsat-
serna vara välkommen, den som handlar om »nordiska
mytologien och prof. Bugge». Bugges nya åsikter om
uppkomsten af de nordiska gudamyterna hafva väkt upp-
seende långt utom de sakkunniges krets; men det nya
och öfverraskande i dessa åsikter framkallar helt natur-
ligt hos de i ämnet mindre hemmastadde frågan: hvad
skall man nu egentligen tro om alt detta? Dr. H. in-
stämmer med prof. B. uti, att detaljbehandlingen af Bal-
dersmyten skett under kristet inflytande, men hvad be-
träffar inflytandet från antiken, är han mest böjd att
skrifva detta på historieskrifvaren Saxos räkning. Men
dr H. betonar starkt, att om äfven ett och annat eller
många drag skulle vara lånade, bär dock det hela nor-
disk prägel och är de nordiska folkens andliga tillhö-
righet. Det är ännu för tidigt, menar förf., att fälla nå-
gon dom öfver Bugges åsikter; prof. B. har i. alla hän-
delser gjort vetenskapen en viktig tjänst, då han riktat
mytforskningen på djupet.

Arbetet innehåller vidare en af talrika och intres-
santa afbildningar belyst uppsats om den romanska skulp-
turen i Sverge, en redogörelse för Schliemanns fynd i
Mykene och ännu ett par afhandlingar.

Jag afslutar härmed min uppsats, som skulle lämna
en redogörelse för de viktigare arbeten på det arkeolo-
giska området, som i vårt land under ofvan angifna pe-
riod blifvit utgifna. Mycket återstode att vidröra (ss.
B. E. Hildebrands Anglosaksiska mynt, andra uppl., och
H. Hildebrands i serien af South Kensington Museums
Art handbooks utgifna »The industrial arts of Scandina-
via in the pagan times»), men tid och utrymme förbjuda
en vidlyftigare behandling. Så mycket bör åtminstone
af det ofvanstående framgå, att icke blott mycket hos
oss arbetas och mycket skrifves till belysande af vår kul-
turhistorias olika skeden, utan äfven att arbetet är lyc-
kosamt och fruktbärande.

Gabriel Gustafson.
499	NORDISK RVEY 1883—1884.	500

Literatur- och Konsthistoria.

Friedlander, A. E., Gustaf III som dramatisk
författare. Literaturhistorisk studie. Lund 1884.

Det är under studier öfver fransk dramatik, som do-
centen Friedlander kommit att egna en närmare uppmärk-
samhet åt Gustaf III:s dramatiska skrifter. Då han här-
under sett sig i stånd att utförligare och riktigare, än
förut skett, belysa detta författarskap, har han däråt
egnat en särskild uppsats,Hufvudsaken för honom har
väl varit att visa, hur mycket häraf tillhör konungen,
hvad han tagit från sin älsklingsliteratur, den franska,
och hvad som tillhör hans medarbetare, Gyllenborg, Ad-
lerbeth, Kellgren och Leopold, för att blott nämna de
mest anlitade. Men därjämte har han ock önskat att
från Gustaf III:s dramer sluta sig till den dramatiska
konstens ståndpunkt i vårt land under denna tid och att
gifva antydningar om Gustaf III:s personliga utbildning.

Den intressanta skildring, som förf, gifvit af Gu-
staf III:s första dramatiska barndomsförsök, särskildt en
komedi, daterad den 21 juni 1756, gifver ock en klar
inblick i den tidigt utvecklade konungasonens lynne och
begåfning. Öfver den senare utvecklingen faller en spar-
sammare belysning.

• Det kan sättas i fråga, om författaren har rätt i sitt
påstående, att redan från slutet af ungdomsperioden och
sedan alt framgent politiken hade för Gustaf III ett så
alt annat uppslukande intresse, att den äfven underord-
nade sig hans dramatiska skriftställarverksamhet. Det
synes oss snarare, som om hans sysslande med literaturen
för honom utgjort en kär, ja nödvändig tillflyktsort un-
dan politikens stormar, »liksom en sjöfarande med ögo-
nen söker den hamn, där han hoppas få hvila». För öf-
rigt instämma vi med förf, däri, »att en opartisk betrak-
telse af Gustaf den III:s arbete i den svenska teaterns
tjänst i dess helhet dock ger vid handen, att hufvud-
motivet till detsamma varit ett varmt intresse för foster-
ländsk kultur och bildning».

De trykta historiska och literaturhistoriska arbeten,
som behandla Gustaf III:s tid, har förf, naturligtvis fli-
tigt begagnat. Däremot har han ej haft tillfälle att ge-
nomforska den rika, ännu blott i handskrift befintliga li-
teratur, som eger många svar att lemna på många hit-
hörande frågor. Så ger exempelvis G. F. Gyllenborgs
Egenhändiga lefvernesbeskrifning (förvarad i Upsala uni-
versitetsbibliotek) en noggrann redogörelse för konungens,
Gyllenborgs och Adlerbeths del i Birger Jarls författande.
Gylllenborg omtalar här, att konungen författat planen
och lemnat den åt honom att omskrifvas på vers. Här-
vid gafs Adlerbeth honom till medarbetare. Arbetet gran-
skades sedan noga scen för scen af konungen, från hvil-
ken versifikatörerna erhöllo vidlyftiga svar och anmärk-
ningar. »Flere af mina uttryck», skrifver Gyllenborg,
»måste af Adlerbeth ändras, hvarpå följande till ex. an-
föres. Jag hade vid slutet af första akten skrifvit

Som svenskar vi vår pligt förstå, .

•	Ur frustun i en drabbning gå
Och krig och kärlek blanda;

det ordet frustugan, det enda svenska ord att beteckna
l’appartement des dames, stötte konungens öra. Adlerbeth
föreslog i stället

Ur nöjets famn i bardalekar gå;
ett löst talesätt, som ej uppfyller tanken af det sv. ord,
men varande i den franska smaken blef af konungen ap-
plauderadt. Det är på detta sätt, som energien af sv.
språket dag för dag uppoffras af en blind smak för ett
främmande.» Gyllenborg tillägger, att hedern af planen
eller intrigen till detta skådespel tillhör konungen allena.
Hedern af divertissementernas utförande tillhör däremot
Adlerbeth. Gyllenborg sjelf kan endast berömma sig af
mödan att utveckla en inbunden intrig. Oss synes, att
dessa rader af Gyllenborg kunna utvidga den kunskap,
som förf, i sin framställning om skådespelet Birger Jarl
ger oss.

Sin utförligaste undersökning har författaren egnat
åt författarskapet af Gustaf Vasa. Han har påvisat ohåll-
barheten af den åsikt, som anser den i Gustaf III:s skrif-
ter (Oxenstjernska uppl.) utgifna texten som en prosaisk
omskrifning af Kellgrens arbete. Förf:s åsigt är, och
han har härför gifvit goda skäl, »att här verkligen före-
ligger ett utkast af konungen själf, som tjänat till led-
ning vid den slutliga redaktionen af Kellgrens arbete».
Den svenska texten anser han dock otvifvelaktigt vara
en öfversättning.

Genom denna och flera dylika utredningar, som icke
äro någon lätt eller hastigt utförd sak, är förf:s skrift af
stort intresse för literaturhistorikern.

. . . Isak Fehr.

Dietrichson, L.^ Antinoos. Eine kunstarchäolo-
gische Untersuchung. Universitätsprogramm für das
l:ste Semester 1884. Christiania. In Commission bei
H. Aschehoug & C:o. 1884. J. Chr. Gundersens Buch-
druckerei. XIII + 357 sid. 8:o; 18 planscher jämte
titelplansch. Pris 6 kronor.

Ofvanstående arbete innehåller icke blott, som titeln
angifver, en konstarkeologisk undersökning utan äfven
det fullständiga materialet för hvarje undersökning rö-
rande Antinoos; det är en allsidig och med mycken om-
sorg utförd monografi. Ett dylikt företag var utan tvif-
vel tidsenligt, ty sedan Lewezows arbete 1808 hade icke
någon mönstring företagits med Antinoosmonumenten, men
därjämte förenadt med betydande svårigheter, för hvilkas
öfvervinnande förf, icke sparat någon ansträngning. Un-
der en resa åren 1880 och 1881 har han studerat Anti-
noosverk i Tysklands museer, Italien, Grekland och Egyp-
ten, och härigenom blifvit i tillfälle att själf granska och
beskrifva icke mindre än 81 Antinoosfigurer (Lewezows
hela lista upptager blott 48). Jämte alla kända till
Antinoos hänförliga konstframställningar innehåller förf:s
källsamling äfven de literära urkunderna för Antinoos’
historia, inskrifter och notiser hos antika skriftställare.
En absolut fullständighet i förteckningen öfver monument-
förrådet kan naturligen en författare aldrig garantera,
lika litet som den kan kontrolleras af en anmälare; vi
tro dock, att det torde komma att dröja länge innan det
här samlade materialet kan erhålla någon större tillökning.

Bland de monumentala källorna har förf, upptagit,
icke blott nu befintliga säkra Antinoosframställningar, utan
äfven verk, som under någon tid gått och gält därför,
svårbestämbara och tvifvelaktiga framställningar, samt
501	NORDISK REVY 1883—1884.	502

sådana, som omnämnas af äldre författare men nu icke
kunna återfinnas. Detta tillvägagående är naturligtvis
fullt riktigt i en monografisk skrift, som vill vara full-
ständig och uttömmande. Lika välgrundadt är upptagan-
det af moderna verk, som löpa fara att förväxlas med de
antika; däremot tyckes förf, gå väl långt då han" bland
»Antinoische Bildhauerwerke» upptager Jonas i Santa
Maria del Popolo. Om ock detta konstverk på grund af
sin först af Viktor Rydberg påpekade likhet med Anti-
noos med all rätt fordrat ett omnämnande i boken såsom
ett högst intressant bevis på Antinoostypens uppmärk-
sammande af renaissancens konstnärer, kan det väl knap-
past räknas till källorna för en arkeologisk andersökning
rörande Antinoos. . ,

Hela antalet upptagna Antinoosbilder utgör: 137
skulpturverk, 134 skurna stenar och 138 mynt. Om här-
ifrån afräknas tvifvelaktiga, orätt benämda och försvunna
verk, återstå enligt förf:s åsigt såsom säkra 70 skulptur-
verk, 88 skurna stenar och 123 mynt.

Då man har att göra med ett material af så olika,
värde och betydelse samt ofta högst svårbestämbart, kom-
mer naturligtvis mycket an på arten af den kritik, hvar-
med man går till verket. I detta afseende förtjänar förf,
alt erkännande för den försiktighet och skepsis, hvarmed
han bedömer tvifvelaktiga fall; han har icke tvekat att
från listan på säkra arbeten stryka ett par berömda konst-
verk, oaktadt han därigenom gör en högst känbar förlust
i argumentationen för en sin fundamentalsats. Bland de
af förf, såsom säkra antagna skulpturverken torde man
knappast vara frestad att stryka något, med undantag
för anmälarens räkning af Telamonerna vid ingången till
Sala rotonda i Vatikanen.

Beskrifningarna äro noggrant gjorda och upptaga
såsom sig bör mått, material, angifvande af restauration,
literatur och museografiska notiser. Värdefullast äro na-
turligtvis de, som förf, själf varit i tillfälle att göra
framför originalet. Som nyheter märkas bland skulp-
turverken de grekiska Antino o sbilderna (Eleusis och
Patras). Anmärkningsvärdt är vidare det bidrag förf,
gifvit till lösningen af frågan om Ildefonsogruppens
äkthet. Ehuru denna grupp, uppfattad såsom Antinoos’
»Todesweihe», är ett lika värdefullt som välbehöfligt stöd
för dem, hvilka i likhet med förf, fasthålla Antinoos’ fri-
villiga offerdöd, har dock förf:s granskning haft till re-
sultat dess utrangerande från listan på säkra Antinoos-
framställningar, och det förefaller anmälaren som om förf,
icke ens hade bort unna honom den plats bland de tvif-
velaktiga han nu erhållit. Som bekant är gruppen sam-
mansatt af en mängd fragment, och den här i fråga kom-
mande figuren är till kroppen en Apollo Sauroktonos,
endast hufvudet tillhör Antinoos. Nu har förf, under N
114 beskrifvit en i Japanisches Palais i Dresden maga-
sinerad alldeles analog staty, bestående af Sauroktonos-
kropp med ett Antinooshufvud, enligt förf:s bestämda på-
stående icke dithörande och efter hvad han tror af olika
marmorart. Alltså med säkerhet en pasticcio, som gör
pendanten i Ildefonsogruppen högst misstänkt. Vidare
anföres en uppgift af Lewezow, att Ildefonsogruppen re-
staurerats efter ett Antinooshufvud, och detta hufvud tror
sig förf, icke utan goda skäl ha funnit i M 82, ett ko-
lossalhufvud, som följt med gruppen under dess vandring

genom olika konstsamlingar. Af alt detta framgår med
nästan full visshet, att Ildefonsofiguren är ett af dels an-
tika, dels moderna beståndsdelar sammanlappadt verk; i
alla händelser är den såsom Antinoosbild af intet värde.

Då man genomgår dessa väl ordnade och fullstän-
diga urkunder för vår kännedom om Antinoos, är det
med en viss känsla af nedslagenhet man finner, att de
icke gifva några nya uppslag till lösningen af de gåtor,
som äro förknippade med denné senantikens intressanta-
ste figur, och hvilka väl i alla tider skola kvarstå olö-
sta. Den skildring af Antinoos’ personlighet som förf,
framlägger i arbetets förra del, hvilken innefattar hans
bearbetning af källorna, är otvifvelaktigt i mycket sann,
alltid intressant, stöder sig dock icke på några nya vit-
nesbörd. Det är i synnerhet två saker, som inbjuda till
en noggrannare utredning: Antinoos’ förhållande till Ha-
drianus och hans död. Åt båda dessa frågor egnar förf,
en särskild uppmärksamhet. Hvad den förra beträffar,
närmar han sig ett positivt resultat så mycket ske kan
med det tillgängliga stoffet. Han reducerar nämligen
alla äldre och yngre mindre vackra tydningar till ett
efter Antinoos' död nästan med nödvändighet uppkom-
mande löst rykte, som därjämte står i strid med ett ut-
talande af Hadrianus själf, och presterar härigenom en
bindande bevisning för Antinoos’ oskuld, för så vidt näm-
ligen i en sådan sak historisk bevisning kan gälla. Den
andra frågan är för förf, af ännu större vigt och den
allmänna karaktäristik han efter Gregorovius gifver af
Hadriani tidehvarf åsyftar att uppvisa samstämmigheten
mellan en sådan tilldragelse som Antinoos’ antagna själf-
uppoffring för sin herre och tidens riktning och tankar.
Den allmänna bakgrund som förf, uppdrager för sin hjäl-
tes betydelsefulla själfmord är sant och skickligt teck-
nad; den poetiska sanningen, om vi så få uttrycka oss,
af en offerdöd är till fullo ådagalagd. Men kan en så-
dan uppvisas såsom ett historiskt faktum? Förf, söker
göra detta genom att åberopa sig på notiserna hos Dio
Cassius, Spartianus och Aurelius Victor, men blir här
strogen den metod han tillämpat på dessa författare så-
oom källor för det nedsättande ryktet om Antinoos’ för-
hållande till Hadrianus. Märkas bör, att historien om
Antinoosoffret har vida färre och osäkrare sagesmän än
det andra ryktet. Spartianus säger endast, att Antinoos’
omkom under Hadriani färd på Nilen, Aurelius Victor
omtalar Antinoos’ själfuppoffring såsom ett rykte, om
hvilket han ej vet hvad han skall tro, endast Dio Cas-
sius stödjer ryktet med sin egen auktoritet. På samma
gång meddelar han dock Hadriani eget vittnesbörd, en-
ligt hvilket Antinoos drunknat, och ställer detta i mot-
sats icke blott till ett offer in optima forma utan öfver-
hufvud till hvarje offer. Altså ställer sig frågan här
alldeles som i förra fallet: å ena sidan rykten, å andra
Hadriani votum. Gäller detta senare i ena fallet, kan
det icke utan vidare förkastas i det andra. Historiskt
kan man således icke bevisa denna sak och skall för-
modligen aldrig kunna. De stöd man kan hämta från
konstverken äro också rätt svaga. Hvarken Ildefonso-
gruppen eller Massonska intaglion äro vitnesgilla, icke
häller kunna vi i likhet med förf, tillskrifva någon dju-
pare betydelse åt den omständigheten att Antinoos mest
apoteoserats under formen af Hermes och Dionys, ty
503	NORDISK REVY 1883—1884.	.	504

deras typer måste helt naturligt tillgripas för framstäl-
lande af en gudayngling. Och om man håller sig till
dessa gudomligheters ktoniska betydelse, så har denna
en tillräcklig motsvarighet i Antinoos’ förtidiga död;
någon satisfactio vicaria behöfver den icke bevisa. Myc-
ken vikt fäster förf, vidare vid inskriften på den barbe-
rinska obelisken: «nichts, welches diesem gleich war,
wurde ausgeführt», men om man fortsätter: »von denen,
welche täglich vor seine Altären stehen o. s. v.», fram-
går, att det blott är fråga om ett allmänt förherrligande
af Antinoos, jämförd med den honom dyrkande hopen.
Hur det förhåller sig med Antinoos’ död är således fort-
farande inhöljdt i ovisshet, och man gör bäst att icke
bygga för mycket på hypotesen om en antipsyki.

Tilläte utrymmet, vore mycket ännu att säga om prof.
D:s bok, hvars läsekrets helt visst ej skall inskränkas
till blott fackmän, ty så väl ämnet som dettas behand-
ling är synnerligen egnadt att införa den i vidare kret-
sar. Vi kunna till sist ej undgå att framhålla bokens
präktiga utstyrsel, hvilken gör den till en heder för den
officin, hvarifrån den utgått. Den omsorg, som nedlagts
härpå, skänker icke blott ögonfägnad åt läsaren utan
medför äfven ett lättadt användande. Så äro t. ex. de
olika klasserna af konstverk (säkra, tvifvelaktiga o. s. v.)
trykta med olika stil, hvilket mycket bidrager till öf-
ver skådligheten.

H. Bt.

Klassiska språk.

Österberg, P. J., De structura verborum cum
præpositionibus compositorum quæ exstant apud C.
Valerium Flaccum, P. Papinium Statium, M. Valeri-
um Martialem. Commentatio academica. Holmia
1883. 115 ss. 8:o.

. Bland de många språkförhållanden, som stå på grän-
sen af grammatikens och lexikografiens område, är det
af förf, närmare undersökta ett af de svårare. De la-
tinska verb, som äro sammansatta med prepositioner, till-
låta mångfaldiga konstruktioner, delvis med ganska ringa
skilnad i betydelsen, och svårigheten att närmare bestäm-
ma desamma ökas genom den omständigheten, att formerna
för dativus och ablativus i latinet ofta icke åtskiljas.
Hvarje monografi på detta område lemnar ett bidrag till
tvistefrågornas lösning, äfven den föreliggande, som med
noggrannhet redogör för ifrågavarande verbs konstruktion
hos tre af de romerska skalderna, hvilkas vitsord i den-
na sak dock icke är det tillförlitligaste.

I materialets omsorgsfulla hopbringande ligger för-
fattarens hufvudförtjänst. Därjämte yttrar han sig i Cap.
I om hufvudfrågan, anslutande sig därvid på goda skäl
till den åsikt, som äfven uttalats af Lehmann, hvars be-
visföring förf, dock enligt egen uppgift icke känner. Ock-
så i de öfriga afdelningarna ingå betraktelser öfver de
visserligen i det hela icke betydande resultat, som kunna
dragas af en så speciell undersökning.

•	På de ställen, förf, citerat, har han icke förfarit o-
kritiskt med texten, utan följt goda editioner och skär-

skådat läsarterna, någon gång till och med utan att det-
ta för hans ändamål hade varit oundgängligen nödvän-
digt, såsom t. ex. sid. 25 deflectere, där det åtminstone
hade varit tillräckligt att inom parentes anföra Bährens’
konjektur timendum jämte tumentem.

Tidskriftens läsare skola antagligen icke vilja följa
ref. i en utförligare kritik af arbetet. Vi kunna dock
icke undertrycka en allmän anmärkning. Förf, åtnöjer
sig vanligen med att inregistrera de särskilda fallen un-
der de uppstälda rubrikerna och fäster större vikt vid de
generella rektionsreglerna än vid de enskilda fallens art
och verbernas betydelse. Så måste man (sid. 20—21
abiungere) dock tveka att konstruera detta verb med da-
tivus, om äfven det till betydelsen alldeles motsatta
enkla verbet så konstrueras. Likaså är det icke troligt,
att abire (sid. 20) Stat. Theb. XI 669 styr det person-
liga victoribus.

Helsingfors F. Gustafsson.

. Ny literatur.

Centerwall, Julius, Julianus Affällingen. En bild från
den döende antiken. Stockholm (Fritze) 1884. 234 s.
lit. 8:o. 3,50 kr.

Acta seminarii philologici Erlangensis edid. Iwanus
Mueller et Augustus Suchs. Vol. III. Erlangæ (A.
Deichert) 1884. 477 s. 8:o 8 M.

Denkmäler des klassischen Altertums zur Erläuterung
des Lebens der Griechen und Römer in Religion, Kunst
und Sitte. Lexikalisch bearbeitet von B. Arnold, H.
Blümner, W. Deecke .... und dem Herausgeber A. Bau-
meister. Mit etwa 1400 Abbildungen, Karten und Far-
bendrucken. München und Leipzig (R. Oldenbourg) 1884.
Stor 8:o. Lief. 1, 2. [Arbetet utkommer i omkr. 40 häf-
ten af 3 ark till ett pris af 1 M. för häfte och utlofvas
färdigt till utgången af år 1886.]

Ebeling, H., Lexicon Homericum. Composuerunt C.
Capelle, A. Eberhard, E. Eberhard, B. Giseke. . . Edi-
dit H. E. Voluminis I fasc. XV & XVI, pag. 801-912.
Lipsiæ (Teubner) 1884. Stor 8:o. 4 M.

Gregorovius, Ferdinand, Der Kaiser Hadrian. Ge-
mälde der römisch-hellenischen Welt zu seiner Zeit. Dritte
Aufl. Stuttgart (Cotta) 1884. 505 sid. 8:o. 10 M.

Lexikon, Ausführliches, der griechischen und
römischen Mythologie. Herausgeg. von W. H. Ro-
scher. Lief. 3. [ark. 12—17]. Leipzig (Teubner) 1884.
2 M. [Se N. R. n:o 12.]

Müller, Karl Otfried, Geschichte der griechischen
Litteratur bis auf das Zeitalter Alexanders. Fortgesetzt
von Emil Heitz. Bd II. Zweite Hälfte. Stuttgart (A.
Heitz) 1884. VI + 462 s. 8:o. 6 M.

Nageotte, M. E., Histoire de la littérature grecque
depuis ses origines jusqu’au VI:e siècle de notre ère.
Paris (Garnier) s. a. 516 s. lit. 8:o. 3,50 fr.

Saalfeld, G. A. E. A., Die Lautgesetze der grie-
chischen Lehnwörter im Lateinischen nebst Hauptkriterien
der Entlehrung. Sprachwissenschaftliche Untersuchung.
Leipzig (Winter) 1884. XI+131 s. 8:0. 2 M.
505	NORDISK REVY 1883—1884.	506

Studniczka, Franz, Vermutungen zur griechischen
Kunstgeschichte. Wien (Konegen) 1884. 45 s. stor 8:o. 3 M.

Weber, Philipp, Entwickelungsgeschichte der Ab-
sichtssätze. Abtheil. I: von Homer bis zur attischen
Prosa. [Beiträge zur historischen Syntax der griechischen
Sprache. Herausgeg. von M. Schanz. Bd II. Heft. 1.]
Würzburg (Stuber) 1884. VII+138 s. 8:o. 3 M.

1	Romanska språk.

Briz, Francesch Pelay, Endevinallas populars Ca-
talanas, acompanyadas de variants y confrontaments
ab endevinallas francesas, lituanas, vascas, gallegas,
italianas etc., seguidas de un aplech de endevinallas
modernas y coleccionadas per F. P. B. — Barcelona
1882. 232 sidor, 8:o. Pris: 10 realer.

Den katalanska literaturen har, som bekant, på de
sista tjugufem åren blomstrat upp med ovanlig rikedom och
fägring, och det icke blott pä vitterhetens, utan äfven på
den historiska forskningens område. Särskildt har notarien
Francesch Maspons y Labros utmärkt sig genom sina för-
träffliga samlingar af folksagor (Lo Rondallagre, hvaraf
tre häften utkommit), folksägner (Tradicions del Vallès)
och barnlekar (Les Jochs de la Infancia), och äfven hans
svåger, den berömde skalden Briz, bar i samma riktning
gjort sig högt förtjänt af sitt fädernesland genom samlan-
det af dess folksånger, hvaraf hittills fem delar utgifvits
på ett onekligen mästerligt sätt, i det texten försetts icke
blott med tillhörande melodier, utan jämväl med varianter
och jämförelser med andra folkvisor från vidt spridda håll,
i hufvudsak alldeles som bibliotekarien Bergströms upp-
laga af Geijers och Afzelii folkvisor. Nu senast har samme
man utsändt ett häfte, hvilket bär ofvanstående titel och
synes förtjänt af samma vackra vitsord, som öfveralt egnats
Las Cansons de la Terra.

En ganska naturlig förutsättning vore den, att i ord-
språkens och ordstäfvens förlofvade land äfven gissgåtan varit
lika omtykt, eftersom hon ju så att säga är syster med dem
och lemnar folk tillfälle att utveckla sin fyndighet och skarp-
sinnighet. Har det nu varit den indolens, som åtföljer ett
hetare klimat, eller någon annan orsak, altnog förhållandet
tyckes icke hafva varit sådant, åtminstone om man får
döma efter den tillgängliga literaturen. Medan denna är
nästan riklig för adagios och refranes, är den däremot
mycket torftig för gåtorna och erbjuder, utom några få
gåtor, som Milå offentliggjort i 1877 års årgång af La
Revue des Langues Romanes, mig veterligen, ingenting
annat än den år 1880 af pseudonymen Demofilo utgifna
samlingen, hvilken imellertid är hufvudsakligen kastiliansk.
Så mycket välkomnare är därför herr Briz’ bok, och det desto
hällre som den är katalansk. Utgifvaren tyckes hafva
tagit till förebild A. Rollands Devinettes, hvilka med skäl
blifvit mycket gynnsamt mottagna af kritiken, och han har
lyckats att lemna ett arbete, som på ett värdigt sätt sluter
sig till detta. I ett hänseende torde till och med herr
Briz hafva ett företräde, nämligen i den omsorg, som blif-
vit använd på ett felfritt återgifvande af de citerade främ-

mande gåtorna: så är t. ex. den enda svenska, som an-
föres, fullkomligt korrekt återgifven — något, som hvar
man vet, är ytterst sällsynt, när den äran vederfares oss, att
utländingar lemna svenska citat på svenska.

Omständigheterna medgifva icke här ett ingående i
detaljer. Meningen har endast varit att i all korthet an-
mäla tillvaron af ett arbete, som för de intresserade synes
vara förtjänt af den största uppmärksamhet.

Lund. E. Lidforss.

Foerster, W., und Koschwitz, E., Altfranzö-
sisches Übungsbuch zum Gebrauch bei Vorlesungen und
Seminarübungen. Erster Theil: Die ältesten Sprach-
denkmäler mit einem Facsimile. Heilbronn. Hen-
ninger. 1884. IVs. + 168 spalter. Pris 3 Mk.

Det är beundransvärdt, med hvilken idoghet våra vän-
ner tyskarne ploga och harfva och välta och mylla på
den romanska, särskildt franska språkforskningens fält.
Man kan göra sig en föreställning om hvad som be-
höfves för att stilla studiitörsten, då man besinnar, att
sedan 1879 Koschwitz utgifvit tre upplagor af de älsta
franska literaturalstren, att samtidigt med hans sista upp-
laga Stengel gaf en edition af samma literatur, och att
nu Koschwitz jämte Förster ånyo publicerat den — och
alla fem publikationerna äro dock blott rena textedi-
tioner. I sanning är det ej lätt att se, hvarför roma-
nisterna nu än en gång få till lifs Strassburgerederna
o. s. v. i den förut förefintliga och allom kända formen.
Men jämte de så ofta publicerade älsta texterna finnes i
den nya publikation, som vi här anmäla, Alexius enligt
tre parallelt trykta handskrifter jämte varianter ur
de två återstående och detta var en synnerligt väl-
kommen publikation. Vid de meddelade urgamla Glos-
sarierna synes mindre vikt vara att fästa, för så vidt
publikationen är gjord med afseende på föreläsningar och
seminariiöfningar.

Men just ur denna synpunkt är Alexius, behandlad
som den är, af mycken nytta. Då häraf finnes en af
mästarehand gjord kritisk edition, så är nybörjaren i till-
fälle att med denna som facit öfva sig i handskriftsgrup-
pering och textkritik på ett sätt, som ej gärna var för-
unnadt genom Stengels edition i Ausg. und Abh.

Att ingå i en detaljerad granskning af detta arbete
är ännu för tidigt, då blott dess så att säga inledande
del föreligger. Utgifvarne säga själfva i företalet: »Kla-
rast skola ändamålet med och planen i vårt arbete framgå
af den kommande delen, som, utom stycken passande för
textkritiska öfningar, äfven skall i literära produktioner
innehålla materialier till ett så fullständigt och så mång
sidigt studium som möjligt af de viktigaste fornfranska
dialekterna, hvartill såsom bihang skall fogas ett urval
af de älsta och mest karaktäristiska urkunderna till-
hörande de olika nordfranska dialekterna.» Om redan
nu, tack vare Alexiushandskrifternas paralella aftryckande,
det af Förster och Koschwitz företagna arbetet bör hälsas
med glädje, så blir dess fortsättning, om den svarar emot de
förväntningar, man har rättighet göra sig på grund af
prospektet och utgifvarnes höga vetenskapliga rang, ett
af de allra välkomnaste och nyttigaste arbeten, som sett
dagen på den romanska språkforskningens område.
507	NORDISK REVY 1883—1884.	508

Foerster, W., Christian von Troyes Sämmtliche Werke,
I, Cliges. Halle. Niemeyer. 1884. LXXV+1353 s.
Pris: 10 Mk.

Armitage, Fr., Sermons du XII:e siècle en vieux pro-
vençal. Heilbronn, Henninger (i kommission). 1884.
LVIII+121 s. Pris: 3 Mk.

Naturvetenskap.

Lilljeborg, W., Sverges och Norges Fiskar II—III.
Upsala 1884. W. Schultz.

Länge har »Skandinavisk Fauna» af Sven Nilsson
varit det enda arbete öfver våra nordiska vertebrater,
som zoologen och naturvännen haft att rådfråga, och det
måste erkännas, att denna fauna ända intill senare tider
genom ett rikt innehåll och ett klart framställningssätt
väl fylt sin uppgift. Innehållet var så framstäldt, att
det tilltalade fackmannen såväl som naturvännen, och med
säkerhet har Sven Nilssons fauna mycket bidragit till att
väcka det intresse för natur, som utmärker en ej ringa
del af den svenska allmänheten. Det är dock nu om-
kring 30 år sedan denna fauna utkom, och under denna
tid hafva många för norden nya former anträffats, talrika
nya fyndorter blifvit iakttagna och viktiga biologiska för-
hållanden påvisade, hvilket alt gjort bristen på en tids-
enlig fauna kännbar. .

För att afhjälpa denna brist företog sig Professor
W. Lilljeborg, själf en lärjunge åt Sven Nilsson, att ut-
arbeta ett nytt faunistiskt arbete för norden, hvilket en
gång färdigt lofvar blifva en prydnad för vår literatur.
Första afdelningen »Däggdjuren» utkom redan 1874 kom-
plett i tvänne band, omfattande ej mindre än 1088 sidor.
Utaf flera orsaker har författaren sedermera ansett det af
vikt att låta behandlandet af flskarne föregå det af de
öfriga vertebratgrupperna, och ett af de mest talande
skälen härför är, att Nilssons fiskfauna redan länge ej
kunnat anskaffas annat än på antikvarisk väg, och att
intet annat arbete, som kunnat ersätta denna, funnits att
tillgå. Första häftet af Lilljeborgs Fiskfauna utkom 1881,
och helt nyligen har detta efterföljts af ytterligare tvänne.
Redan författarens namn är en borgen för faunans strängt
vetenskapliga hållning, men, att döma af hvad som redan
är färdigt, tror jag mig kunna försäkra, att arbetet ge-
nom sitt gedigna innehåll vida öfverträffat förväntnin-
garne, hvilka i betraktande af författarens ställning inom
den vetenskapliga världen ingalunda voro små. Då man
tager hänsyn till, att de trenne häften, som denna anmä-
lan närmast gäller, räkna ej mindre än 782 sidor, och att
ändock endast de taggfeniga fiskarne (Acanthopterygii)
där afhandlats, så kan man redan däraf sluta till, huru
grundligt författaren tagit sitt ämne.

En jämförande granskning af författarens fauna och
andra lands faunistiska arbeten skall ovilkorligen utfalla
synnerligen gynnsamt för den förra, och man skall lätt
öfvertygas om, att vår literatur kommit i besittning af
ett arbete, som i vetenskaplighet står vida öfver hvad
flertalet andra land hafva att bjuda på i samma riktning.
Författaren ådagalägger också i denna sin fauna stor mång-

sidighet, en ovanlig kännedom om detaljer, som är nä-
stan enastående i sitt slag, samt en beläsenhet, som med
säkerhet är högst sällsynt. Hvad som isynnerhet utmär-
ker författarens arbete, är det stora utrymme, som lem-
nats åt behandlandet af de inre organen, specielt ben-
byggnaden, ett hittills hvad fiskarne beträffar jämförelse-
vis obearbetadt fält. Det är också väsentligen härigenom
som författarens arbete tager steget framom andra faunor,
ty den rikedom på nya observationer och noggranna oste-
ologiska beskrifningar, grundade på fullkomligt själfstän-
diga undersökningar, som kännetecknar nämda fauna, är
man ej van att finna i dylika arbeten.

Med lika stor omsorg har författaren behandlat fi-
skarnes yttre karaktärer, och särskildt har han lagt sig vin-
ning om att framställa systemet så öfverskådligt som möj-
ligt. Utom ytterst detaljerade beskrifningar och korta,
väl begränsade diagnoser har han öfverallt infogat skema,
hvilka göra bestämmandet af arter och släkten till en
möjlighet äfven för personer, som äro mindre bevandrade
inom den zoologiska forskningens gebit. En ej ringa för-
tjänst hos Lilljeborgs fauna ligger just häri. På samma
gång den är så strängt vetenskapligt hållen, att den i
många afseenden kan göra anspråk på att vara en käll-
skrift, hvarur specialisten kan inhämta många nya och
viktiga upplysningar, på samma gång är den så affattad,
att den med större fördel än t. ex. Nilssons fauna eller
andra mera populära faunistiska arbeten bör kunna an-
vändas af personer, som ej göra anspråk på en högre ve-
tenskaplig ståndpunkt. Jägaren, fiskaren och naturvän-
nen måste helt säkert erkänna, att Lilljeborgs fauna gjort
det till en lätthet för dem att förvärfva nödig kunskap i
våra nordiska däggdjurs och fiskars karakterer, lefnads-
sätt och förekomst. Jag gör mig helt säkert till tolk
för alla zoologiens vänner, då jag uttalar den förhopp-
ningen och önskan, att Professor W. Lilljeborg ännu länge
måtte med obruten kraft få verka för zoologiens framsteg
i vårt land, och att han snart måtte blifva i tillfälle att
se sitt storartade faunistiska arbete fullbordadt.

Hj. Th.

Forssell, K. B. J., Studier öfver Cephalodierna.
Bidrag till kännedomen om Lafvarnes anatomi och
utvecklingshistoria. Med 2 taflor. 112 pag. Stock-
holm 1883. '

Lichenologien horer til de Dele af Botaniken, som
lige til den senere Tid væsentlig har været studeret efter
en forældet og for Videnskaben lidet nyttebringende Me-
thode, da de fleste af dem, som have studeret disse
eiendommelige Dobbeltorganismer, have rettet sin Qp-
mærksomhed og sine Anstrængelser paa systematiske
Betragtninger, som ikke hvile paa en anatomisk-morpho-
logisk Grund. Den Strid, som har veret fort om den af
Schwendener fremsatte Theori, har dog for en stor Del
bragt Studiet af Laverne ind i et nyt Spor; dels ved
Schwendeners egne fortræffelige Arbeider, dels ved an-
dres er man dog nu kommen saa langt, at visse almin-
deligere Forholde ere blevne- kjendte, om der end frem-
deles findes meget rige og vidtstrakte Felter, som vente
. p aa Bearbeidelse.
509	NORDISK REVY 1883—1884.	510

Til de Arbeider, som paa en modern videnskabelig
Maade behandler Laverne, horer ogsaa det Arbeide om
Cephalodierne, som er udgivet af Docent K. B. J. Fors-
sell, en Elev af Skandinaviens bekjendte Lichenolog,
Professor Th. Fries.

Laverne bestaa som bekjendt af to skildte Slags
Celler, nemlig Hypher (Sopceller) og Gonidier (Algecel-
ler); men hos visse Laver findes foruden de normale Gro-
nidier ogsaa andre Algeceller, som ved en nærmere
Undersogelse vise sig at være indkomne udifra, og som
fremkalde Dannelser, der ved sin Form og Farve blive
let ioinefaldende og fra gammelt ere betegnede med det
forövrigt lidet velvalgte Navn Cephalodier. Forf. tager
Cephalodierne i en noget mere indskrænket Betydning
end tidligere Forfattere, og forstaar ved dem »de hos
visse Laver forekommende og med ulige Former frem-
trædende Dannelser, som indeholde en eller flere Alger
af en anden »Type» end Lavens normale Gonidier, og
som have opstaaet ved Samvirken mellem Hypherne og
Algen (eller Algerne)». Forf. gjennemgaar den ældre
Litteratur om Emnet, og det fremgaar deraf, at disse
Dannelser have været iagttagne allerede i det 17de Aar-
hundrede, men ere dog egentlig först paa den senere Tid
blevne nærmere studerede, og det især af Th. Fries,
Schwendener, Bornet, Winter og Babikof. Herefter gaar
Forf. over til at fremstille sine egne rige, og vel udforte
Specialstudier over Cephalodierne hos en stor Mængde
Lavslægter, en Fremstilling, som dog hovedsagelig kun
kan have Interesse for Lichenologer, og ender med en
Sammenstillen af Resultaterne, som vi nærmere skulle
redegjöre for. Cephalodierne ere, dels af Forf., dels af
andre iagttagne hos omkring 100 Arter, som dog udeluk-
kende tilhöre Archilichenerne. Visselig har Forf. hos
Phycolichener i nogle Tilfælder, saaledes f. Ex. Pelti-
gera canina (L), foruden de normale Gonidier ogsaa iagt-
taget Algeceller, som tilhore en anden Type, men Forf.
mener dog, at disse ikke bor regnes som Cephalodier, da
den fremmede Alge ikke foraarsager nogle mærkbart frem-
trædende Dannelser, som Forholdet i Regelen er hos
Cephalodierne, og meget hentyder paa, at den fremmede
Alge og Hypherne ikke samvirke. Cephalodierne kunne
findes paa den ovre, eller paa den undre Side af Thal-
lus og enten paa Overfladen, eller inde i det, undertiden
sidde de mellem de mindre Dele, hvoraf Lavkrusten be-
staar. Ja det kan hænde sig, at de opstaa paa selve
Protothallus, og naar da Krusten bliver udviklet, synes
de at danne integrerende Dele af den. Fremtræde Cepha-
lodierna paa den ovre Side af Thallus, afvige de i Al-
mindelighed, hvad Farven angaar, fra de omgivende Par-
tier, og ere i de fleste Tilfælder morkere, om de derimod
fremtræde paa den undre Side, afvige de mindre og ere
derfor vanskelige at observere. .

Forf. indeler Cephalodierne anderledes end tidligere
Forfattere og har, som det synes været saa heldig, som
man kan være, naar det gjælder at indele saa tilfældige
og saa uden Grændser i hverandre overgaaende Dannel-
ser som Cephalodier. Forf. deler dem i »Cephalodia vera»
og »Pseudocephalodier.» De sidste dannes allerede ved
Sporernes Spiring i Protothallus, derved at de spirende
Hypher omslutte Algekolonier af en anden Type end de
normale Gonidier. »Cephalodia vera» deles atter i »Cepha-

lodia epigena (perigena)», som have fremkommet paa den
ovre Side af (eller omkring) Thallus, og »Ceph. hypogena»,
som have udviklet sig fra den undre Side af Thallus.
Ever af disse deles atter efter Cephalodiernes Udseende
i mindre Grupper, som dog vel neppe kunne holdes
skarpt fra hverandre. De Alger, som træffes i Cepha-
lodierne, tilhore folgende Algefamilier: Nostocaceæ, Sti-
gonemaceæ, Scytonemaceæ, Chroococcaceæ og Oscillariaceæ.
Af disse optræde Nostocaceæ meget almindeligt, derimod
Oscillariaceæ yderst sjeldent som Cephalodiealge. Hos
samme Lav, ja til og med i samme Cephalodium kan
findes flere forskjellige Alger. .

Hvad Cephalodiernes Hyphevæv angaar, efterviser
Forf., at dette har flere Uligheder, end man hidtil har
antaget. Hos Nostoccephalodierne forgrenes i Alminde-
lighed Hypherne meget rigt og udsende mellem Algecel-
lerne talrige, fine Hyphegrene. Fra disse udgaa siden
mindre og yderst fine Grene, mellem hvilke der siden
danner sig Anastomoser. Nogle Undtagelser beskrives
nærmere. Hos Stigonemacephalodierne overgaar i Almin-
delighed det hele Hyphevæv til et yderst finmasket Væv,
hvori man ikke kan sjelne de enkelte Hypheelementer.
Hos Gloeocapsa-cephalodierne ere Hypherne meget kort-
cellede og mere gelatinöse. Mest uforandrede vise baade
Hypherne og Algen sig hos Scytonema-cephalodierne,
hvor Hypherne vise samme Udseende som i Thallus’
Marvlag.

Hvorledes Cephalodierne fremkomme og udvikle sig,
fremgaar tildels af den allerede refererede Inddelning af
dem. Naar de cephalodiedannende Algeceller komme i Be-
roring med Hypherne, erholde nemlig disse en foroget
Udviklingsevne, saa ‘de forgrene sig stærkere og omspinde
Algekolonien. Samtidigt dele Algecellerne sig rigeligt,
hvorved Cephalodiet tiltager i Volum. I de hypogyne
Cephalodiers Udvikling forefindes store Uligheder, idet
Algekolonierne kunne have trængt mere eller mindre ind
i Thallus, ja til og med saa langt, at Cephalodiet frem-
træder paa den övre Side. Hvorledes Algecellerne trænge
op i Thallus, er imidlertid noget, som Forf. ikke har
kunnet eftervise og ikke tillfredsstillende kan forklare,
noget som dog er let undskyldeligt, da det vistnok vil
være forbundet med ganske store Vanskeligheder.

Særligt interessant er efter Referentens Mening Afsnit-
tet om Forholdet mellem de cephalodiedannende Algecellerog
Lavthallus. Forf. efterviser her, att der mellem Cephalodi-
ernes Alger og Hypher findes en mutualistisk Symbiose,
d. v. s. et Samliv, som befordrer begge Organismers Ud-
vikling, og Forf. fremsætter Formodninger om, hvordan
denne Vexelvirkning kan tænkes. Fra et Schwendeneri-
ansk Standpunkt, bemærker Forf., maa Symbiosen mellem
Hypherne og de normale Gonidier ansees for nodvendig,
mellem Hypherne og Cephalodiegonidierne mere tilfældig.
Laven kan saaledes existere uden de sidste, men deres
konstante Forekomst hos visse Laver hentyde dog paa, at
de muligens kunne være Laven til Nytte. »Cephalodie-
algens Forhold til Lavthallus og især til Hypherne viser
store Overensstemmelser med de normale Gonidiers For-
hold til Hypherne, og Sporgsmaalet om Cephalodierne
staar derved i en nær Forbindelse med den Schwendener-
ske Lavtheori», siger Forf. og Ref. kan heri kun istem-
me; om man skal komme til Forstaalse af, hvorledes de
511	NORDISK REVY 1883—1884.	512

eiendommelige Dobbeltorganismer, som kaldes Laver, ere
opstaaede, da vil dette vistnok opnaaes ved et noiagtigt
Studium af Cephalodierne, hvortil Forf. ved sine omhyg-
gelige Undersogelser har gjort en god Begyndelse.

Paa Basis af sine Undersogelser afviser Forf. med
fuld Ret en Del ubefoiede Invendinger, som ere gjorte mod
Schwendeners Lavtheori, men udtaler sig mærkværdigt
nok forovrigt i saa vage Ord, at hans eget Standpunkt
lige overfor denne Theori ikke bliver klart.

Da Nylander mener, at Cephalodiernes normale og
konstante Forekomst hos visse Laver bevise, at de ikke
kunne være foraarsagede af endophytiske Alger, gjor
Forf. med Rette opmærksom paa en Del analoge og vel
kjendte Tilfælder, saaledes Nostoc hos Azolla, Gunnera
og Cycas og andre Tilfælder. .

Tilsidst gjor Forf. opmærksom paa, at om det end er
saa, at Cephalodierne ere Resultatet af et tilfældigt Sam-
mentræf, er det dog paatageligt, at Algens Nærværelse
og Beröring med Hypherne ikke er den eneste Betingelse
for Cephalodiernes Dannelse, tværtimod tyder meget paa,
at der forefindes Tilpasningsforholde, hvis Betydning ikke
maa undervurderes ; man finder saaledes paa samme Lo-
kalitet og sammen med cephalodieforende Laver, ogsaa
andre Laver, som ikke have Cephalodier, og de cephalo-
diedannende Laver udvikle dem ikke uden ved Beröring
med visse besternte Alger.

Stockholm. N. Wille.

Bibliografi.

Linnström, Hj., Svenskt boklexikon. Aren 1830—
1865. Del. 1. 2., Sthm 1867—1884. 4:o. 995 + 928 s.

Med det nyligen utkomna dubbelhäftet 57—58 af
senare delen har detta storartade verk ändtligen — post
varios casus — hunnit öfver alfabetets sista bokstaf
och ett stycke in på supplementet. Det första häftet ut-
gafs 1867. I en å detta häftes omslag trykt anmälan
beräknas arbetets omfång till omkring 50 ark
och utgifningstiden till ett år. Nu äro 240 och etthalft
ark trykta och 16 år förflutna sedan 1867. Långa ti-
der har arbetet alldeles legat nere; så t. ex. från 1872
ända till 1879. Mången fruktade väl, att författaren ta-
git sig vatten öfver hufvudet, och att den svenska lite-
raturen åter skulle komma att riktas med en af dessa
torser, som för den samma äro så utmärkande. .Lyck-
ligtvis hafva sådana farhågor icke sannat sig. Med nyss-
nämda år 1879 återupptogs arbetet, och med hvilken
energi det sedan drifvits, torde framgå däraf, att då
vid den tiden endast 20 häften voro utgifna, hafva från
1879 120 häften utkommit. Äfven i verkets inre historia
kan året 1879 sägas bilda en vändpunkt, i det planen
i flera riktningar, utvidgas. Härmed sammanhänger, i
förbigående sagdt, arbetets största brist. De första häf-
tena äro utarbetade efter en betydligt mindre omfat-
tande plan än det följande. Helgjutenheten har härpå
blifvit lidande, och denna brist kan blott delvis godtgö-
ras genom det vidfogade supplementet.

Sådant hr Linnströms boklexikon nu, i viss mening
fullbordadt, föreligger, utgör det ett verkligt monumen-
talt arbete. Till omfånget är det det största biblio-
grafiska verk, som någonsin utkommit i Sverge, och äf-
ven hvad inre värde, fullständighet, noggrannhet och på-
litlighet vidkommer söker det sin like. Att fullständig-
heten är blott relativ, är något som faller så af sig själft,
att det vore en fåvitskhet att tillräkna författaren detta
som ett fel. Han har dock närmat sig den, mera än man
af dylika arbeten är van att fordra, och knappast skall
något af större betydenhet hos honom sökas förgäfves.
Och om ett och annat af mindre vikt saknas, så gifver
hr Linnströms lexikon å andra sidan vida mer än titeln
utlofvar. Där nyare upplagor af en bok utkommit un-
der den af hr L. behandlade tiden, redogöres äfven för
de föregående, som falla utom denna tid. Sammaledes
för äldre editioner af klassiske författare. Svenskars
utrikes trykta arbeten äro upptagna. Om de här före-
kommande författarne lemnas kortabiografiska notiser,
som utgöra ett godt förarbete till ett svenskt författar-
lexikon. Icke ens i fråga om dessa hors-d’oeuvre så
dylika fall har hr L. nöjt sig med att tro på trykta
källor, utan så vidt möjligt hämtat sina uppgifter ur
första hand. Följden blir här som öfveralt en pålit-
lighet, som icke kan nog värderas. På tal om full-
ständigheten må slutligen med beklagande anmärkas,
att hr L. ej vågat sig på att upptaga tidskrifters och
lärda sammelverks uppsatser och afhandlingar, äf-
ven då de icke förekomma i särtryck. Nödvändigheten af be-
gränsning vid ett arbete, som i alla fall visat en sådan
benägenhet att svälla ut i oändlighet, kan man nog inse,
men en utvidgning i denna riktning hade varit särdeles
önskvärd och utgjort en ytterligare stor förtjänst.

Emellertid får man vara hr Linnström tacksam för
hvad han verkligen gifver. Det är sannerligen vackert
så. Hade man öfriga perioder af den svenska literaturen
lika väl behandlade i bibliografiskt afseende, så vore den
svenska bibliografien att lyckönska. Om det oerhörda
arbete, som här är nedlagdt, om den flit och ihärdighet,
som tagits i anspråk, kan den i dylika saker oförfarne icke
göra sig någon föreställning. Komma så härtill de högst
betydande ekonomiska uppoffringar, som hr L. icke tve-
kat att underkasta sig för att bringa sitt verk till full-
bordan, så torde det icke vara för mycket sagdt, att han
förtjänar ej blott tacksamhet utan rent af beundran.
Om man säger, att hans boklexikon är en verklig guld-
grufva ej blott för bokvännen och biblioteksmannen utan
för forskaren och vetenskapsidkaren i allmänhet, så är
det ingen tom fras utan fullaste sanning. Vi sluta vår
med hänsyn till verkets betydenhet alt för knapphändiga an-
mälan med en liflig önskan, att det snart med tilläggets
fullbordan måtte föreligga fullständigt afslutadt.

. H. Lind.
513	NORDISK REVY 1883—1884.514

--I---—----------—. *******.    —	..---

Universitetsangelägenheter.
Upsala.

Större konsistoriet.

Den 10 maj. Kanslern hade enligt ankommen skrifvelse be-
viljat 6,000 kr. från universitetets reservfond för uppförande af
en byggnad för astronomiska observatoriets behof.

Till Filénsk stipendiat hade kanslern utnämnt docenten Pfan-
nenstiel.

Frågan om bortgifvande af innevarande års understöd från
K. Oscar II:s jubelfestdonation företogs till behandling. Teologi-
ska, juridiska och medicinska fakulteterna hade förklarat sig icke
hafva någon vetenskapsidkare att i detta hänseende föreslå, hvar-
emot fil. fakultetens humanistiska sektion föreslagit docenten A.
G. Noreen och matematisk-naturvetenskapliga sektionen docenten
A. N. Lundström, hvarefter den af konsistoriet utsedda komitén
förordat doc. Noreen till understödets erhållande, men då en af
komiténs ledamöter, professor Thalén, varit af skiljaktig mening
och ansett understödet böra lika fördelas mellan docenterna No-
reen och Lundström, hade komitén öfverlemnat ärendet till större
konsistoriet för vidare behandling. Sedan under den diskussion,
som i frågan uppstod i konsistoriet, några af dess ledamöter yr-
kat, att understödet måtte odeladt tillfalla docenten Noreen, men
däremot andra yrkat fördelning däraf mellan docenterna Noreen
och Lundström, yttrade, sig konsistoriets ledamöter hvar för sig,
därvid professorerna Hammarsten, Johansson, T. Nordling, Hägg-
ström, Löfstedt, Landtmanson, Hagberg, Y. Nordling, Hede-
nius, Rabenius, Ribbing och rektor prof. Sahlin på anförda skäl
förordade, att understödet måtte tilldelas docenten Noreen, men
professorerna Tullberg, Hammarstrand, Clason, Alin, v. Schéele,
Schultz, Fries, Lundquist, Cleve, Thalén, Daug, Nyblom, Myrberg
och Holmgren på likaledes anförda skäl tillstyrkte anslagets lika
fördelning mellan docenterna Noreen och Lundström; och hade
således konsistoriet med 14 röster mot 12 biträdt den sistnämda
meningen, hvarom skrifvelse skulle afgå till kanslern.

På af stipendiets inspektor, professor Rydin, anförda skäl för-
klarades de 4 sökandena till Thunska resestipendiet inkompetenta.
(Docenterna Schück och Melander hade icke styrkt, att de äro i
sådana ekonomiska omständigheter, att de kunde med stipendiet
hugnas, fil. kand. Brate hade ej intygat, att han är född i Stock-
holm eller Småland, och fil. kand. Munthe hade ännu icke till-
bragt 7 år vid universitetet, som stipendieförfattningen bestämde
såsom vilkor för stipendiets erhållande.)

Fil. licentiaten G. E. Axelson, som innehaft 4 novembersti-
pendiet under läsåret 1882—83, hade inlemnat en berättelse öf-
ver . sin vetenskapliga verksamhet under vistelsen Vid Kristiania
universitet, och skulle berättelsen öfverlemnas till biblioteket.

Det från filos, fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sek-
tion inkomna protokollet angående de önskningsmål, som sektio-
nen ansett böra framläggas för nästa riksdag, remitterades till
drätselnämden.

Ett från filos, fakultetens humanistiska sektion inkommet pro-
tokoll af den 30 sistl. april i fråga om framställning till nästa års
riksdag för upprättande af en personell e. o. professur i nordiska
språk åt docenten A. G. Noreen begärdes hvilande på bordet till
konsistoriets nästa sammanträde. .

Tillsattes åtskilliga lediga stipendier.

På förekommen anledning fann konsistoriet skäligt föreskrifva,
att de, som för närvarande innehafva de Lidbeckska stipendierna,
må, så länge de uppbära dem, i sådant hänseende årligenhvar-
dera tilldelas 450 kr.

Teologiska fakulteten.

Den 14 maj. Anstäldes teologie kandidatexamen med stud.
A. Lundström, norrl..

Tillstyrktes vik. kollegan J. V. Anders ansökan om befrielse
från de praktiska öfningarna.

Den 15 maj 1884. Föreslogs, att e. o. professoren Sundelin
måtte erhålla förordnande att under den nya tjänstledighet, som
beviljats professoren Johansson för innevarande maj månad, fort-
farande jämte egen befattning uppehålla professoren Johanssons
föreläsnings- och examinationsskyldighet.

Juridiska fakulteten.	.

Den 4 mars. Aflades juris utriusque kandidatexamen af fil. d:r
A. F. Raphael, göteb.

Den 17 mars. Hos fakulteten hade den komité, som till-
satts för afgifvande af utlåtande rörande universitetets behof af
ökadt antal docentstipendier hemstält, att fakulteten ville afgifva
yttrande angående det antal fasta docentstipendier, som fakulte-
ten önskade till sitt förfogande erhålla Då nu fak. tog denna
fråga i öfvervägande, så beslöt fak. framhålla, att de lärarekraf-
ter, öfver hvilka fak. nu kunde förfoga, ingalunda stode i behö-
rigt förhållande till det ständigt växande lärjunge antalet inom
fak. — detta hade vårterminen 1880 varit 170, men uppginge
denna termin till 309 — och att fakulteten, för att på någorlunda
tillfredsställande sätt kunna upprätthålla undervisningen, ound-
gängligen behöfde utom de tvänne fasta docentstipendier, som
redan stode till fakultetens förfogande, åtminstone ytterligare trenne,
så att fakulteten kunde förfoga öfver trenne fasta docentstipen-
dier för allmän svensk lagfarenhet, rättshistoria och romersk rätt
samt öfver tvänne för stats-, förvaltnings- och finansrätt samt
nationalekonomi. — Fakulteten ville också särskildt påpeka, hvil-
ken stor betydelse dylika stipendier kunde hafva för höjandet af den
juridiska bildningen i vårt land, då genom dem tillfälle bereddes
mer begåfvade yngre jurister att under anställning vid universi-
tetet förkofra sina teoretiska insikter; härigenom skulle icke blott
utvecklingen af vår juridiska literatur främjas, utan äfven på
många sätt vinnas fruktbringande resultat för vår juridiska prak-
tik samt en ökad samverkan mellan teori och praxis uppkomma.

Den 21 april. En fakultetens f. d. lärjunge hade till fakul-
teten öfverlemnat en summa af 400 kronor att under inneva-
rande termin användas till de juridiska studiernas båtnad; och
beslöt fak., att denna summa skulle såsom premium tilldelas fil.
kand. Hj. Hammarskjöld.

Den 20 maj. Till innehafvare af ett kungligt stipendium för
juris studerande utsågs C. Lagerlöf, värml

Den 27 maj. Aflades juris utriusque licentiatexamen af E.
Trygger, göteb.

Medicinska fakulteten.

Den 2 april. Anmäldes förordnande för E. L. Wåhlén att
vara underläkare och för J. M. Bohmansson att vara amanuens
vid akad. sjukhuset.

Anmäldes Kgl. M:ts föreskrift, att e. o. professuren i med.
och fysiol. kemi skall tillsättas.

Prof. Fristedt valdes till dekanus för nästa läseår.

Den 6 maj. Anmäldes fullmakt för D:r O. V. Petersson att
vara e. o. professor i pediatrik och prakt, medicin.

Anmäldes kanslersbref ang. fortsatt anslag under nästa läseår
till undervisning i histologi.

E. Wåhlén utsågs till innehafvare af Altins stipendium.

Filosofiska fakulteten.

Den 19 april utnämndes fil. lic. C. A. M. Lindman, smål.
till innehafvare af Dicksonska stipendiet.

S.	d. afgafs yttrande angående f. d. docenten lektor P. G.
S. Jacobsons tjänstgöring.

S.	d. upprättades förslag till det Faltzburgska stipendiet.

Den 9 maj beslöts anställande af promotion och utverkande
af venia promovendi.

S.	d. bedömdes de latinska skrifprofven, som aflagts den
24 April.

S.	d. förnyad behandling af det Faltzburgska stipendiiförslaget.

S.	d. till innehafvare af de lediga Kon. Karl Johans stipendi-
erna utsåg fakulteten docenterna K. B. J. Forssell och K. Melander.

S.	d. Såsom examinatorer i st. f. de ordinarie professorer,
hvilka i egenskap af censorer vore frånvarande under examens-
perioden, blefvo föreslagne doc. C. E. Sandström för professor
Löfstedt,e. o. professor J. M. Sundén för prof. Häggström, samt
doc. M. Falk för prof. Lundqvist.

(Prokanslerns förordnande d. 12 maj.)	: .

Filosofiska fakultetens

Humanistiska Sektion.

Den 9 april tjänstledighet tillstyrkt för docenterna H. Schück
och J. A. Lundell.	.
515

NORDISK REVY 1883—1884.

516

30	april bealöt sektionen göra hemställan, att bland riksdags-
petita måtte upptagas anslag till en personell e. o. professur i
nordiska språk för doc. A. G. Noreen.

Den 15 maj aflades fllos. licentiatexamen af kand. E. Brate,
VD. och K. G. Grandinson, Sthlm.; förordades fil. lic. L. A. An-
derssons anhållan om förkortad spikningstid för sin gradualafhandling.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Den 19 april förordade sekt, en af prof. Tullberg gjord
framställning om ett anslag å 750 kronor för anskaffande af glas-
kärl för zoologiska museets behof.	-

S.	d. nedsattes en komité, bestående af professorerna Fries,
Hildebrandsson och Lundqvist, för afgifvande af förberedande ytt-
rande rörande docenternas ansökan om förhöjda vikariatsarvoden
och hum. sektionens förslag i samma syfte.

Den 7 maj tillkännagafs, att kanslern d. 16 april beviljat
tjänstledighet åt doc. A. L. A. Söderblom för utländsk resa; be-
viljat 100 kronor såsom arvode åt en e. o. amanuens vid kemiska
laboratoriet under prof. Cleves frånvaro under april månad och
500 kronor hvardera åt docent. Ekstrand och Widman för första
halfåret för deras tjenstgöring vid det kemiska laboratoriet.

S.	d. afgaf sektionen yttrande rörande docenternas ansökan
om förhöjda vikariatsarvoden

S.	d. förordade sektionen såsom riksdagspetita följande
framställningar :

af prof. Daug om ett anslag å 1,500 kr. för det matem.se mi-
nariet;

af prof. Lundqvist om ett årligt anslag å 500 kronor foi-
materiel till undervisningen i mekanik;

af prof. Tullberg om ett årligt anslag å 500 kronor föl-
en amanuensbefattning vid universitetets zool.-zootomiska in-
stitution.	.

Den 17 maj aflades fil. lic. ex. af kand. S. 4. Arrkenius
upl., H. E. T. Adlers östg., A. Wirén östg. och A. G. Högbom, norrl.

• S. d. afgaf sekt, yttrande öfver humanistiska sektionens för-
slag angående höjandet af arvoden åt professorernas vikarier.

S. d. tillkännagafs, att kansl. den 6 maj tilldelat doc.
E. Pfannenstiel ett Filénskt legat och beviljat ett anslag af 6,000
kronor såsom bidrag till uppförande af ett stenhus för den me-
teorologiska institutionen.	.

Akademiskt tryck.

Johansson, C. E. Om apologetikens begrepp. Ups. 1884. .156 s. 8:o.

Behm, 0. P. The language of the later part of the Peterborough
chronicle. 1. Phonology. 2. Inflection. Göteborg. 1884.
VII + 88 s. 8:o.	-

Arrhenius, S. A. Recherches sur la conductibilité galvanique
des électrolytes. I, II. Sthm. 1884. 63 + 89 s. + 1 pl.
. 8:o (Särtryck ur Bih. till vetenskapsakad:s handl.).

Nyström, J. F. Bidrag till svenska handelns och näringarnas histo-
ria under senare delen af 1700-talet. Första delen. Från
början af merkantilsystemets förfall till myntrealisationen
• 1776. Ups. 1884. 144 s. 8:o.:

Grandinson, K. G. Studier i hanseatisk-svensk historia. I. Ti-
den till 1332. Sthm. 1884. 98 s. 8:o.

Andersson, Aksel. Om Johan Salbergs Grammatica svetica. Ett bi-
drag till kännedomen om 1600-talets svenska. Ups. 1884. 100 s. 8:0.
Brate, Erik. Nordische lehnwörter im Orrmulum. Halle a. S.
1884. 80 s. 8:o (Särtryck ur Paul u. Braune, Beitr. z.
Gesch. d. deutsch. Spr. u. Lit., X bd.).

Lund.

Examina.

Den 10 maj. Juridisk kandidatexamen af Assar Åkerman sk.
och filosofisk licentiatexamen (ämnen: nordiska språk, historia
och statskunskap) af fil. kand. J. A. Kempe kalm.

Den 16 maj. Filosof, licentiatexamen (ämnen : estetik, nordi-
ska språk och nyeuropeisk linguistik) af fil. kand. Theodor Has-
selqvist, sk.

Akad. Afhandlingar.

Den 14 maj. Ventilerade jur. kand. Joh. Hjelmerus, sm. föl-
docentur en afhandling med titel: "Bidrag till svenska jordegan-
derättens historia". I. 4:0 94 sid..

För vinnandet af filosofisk doktorsgrad hafva följande afhand-
lingar utgifvits: •

af e. o. biblioteksamanuensen, fil, lic. friherre Hans Hugold
von Schwerin, sk.: “Herodots framställning af Europas geografi“.
8:o. 207 sid. med 1 kolor. karta. Att ventileras den 26 maj.

af fil. lic. Joh. O. Nilsson, gb.: “De mutationibus scenæ, quæ
sunt in fabulis Grœcorum". 66 sid. 8:o. Att ventileras den
28 maj.

af e. o. amanuensen vid geologiska institutionen fil. lic. J. C.
Moberg, sk.: "Cephalopoderna i Sveriges kritsystem, I. Sverges
kritsystem systematiskt framstäldt“. 45 sid. 4:o med 1 öfver-
siktskarta. Ventilation den 29 maj.

af fil. lic. S. Tessing, sk.: “De compositis nominibus Æschyleis
et Pindaricis“. 2 + 148 sid. 8:o. Ventil, den 30 maj.

af läroverksadjunkten, fil. lic. Karl Wallin, vg.: “Bidrag till
kännedomen om isomera toludemonosulfonsyror“. 62 sid. 8:o.
Ventilation den 30 maj. .

För medicinska doktorsgradens vinnande framställer t. f. la-
boratorn, med. lic. Hans Bendz, sk., till offentlig granskning: “Om
förekomsten och betydelsen af varices i oesophagus vid hinder
inom portåder kr etsloppet, särskildt vid cirrhosis hepatis“. 59
sid. 8:o.

Till docent i matematik är den 15 maj förordnad e. o. ama-
nuensen vid fysiska institutionen fil. lic. A. Rosén.

Under rektors och prorektors frånvaro har sedan 12 maj i
enlighet med statuternas § 51 rektorsembetet utöfvats af profes-
sor Broomé.

Till erhållande af filosofisk doktorsgrad vid slutet af inneva-
rande termin hafva 10 anmält sig.

Innehåll:

Uppström: Öfversikt af Straffprocessen.	:

Edfeldt: Om den Boströmska filosofien.

Nyblœus: Om Boströms idélära.

Tegnér: Gustaf Mauritz Armfelt.

Gustafsson: Svensk fornforskning 1882—83.

Friedlander: Gustaf III som dramatisk författare.

Dietrichson: Antinoos.

Österberg: De structura verborum apud Flaccum, Statium, Martia-
lem.

Briz: Endevinallas populars Catalanas.

Foerster d Kosehwitz: Altfranzösisches Übungsbuch.

Lilljeborg: Sverges och Norges Fiskar.

Forssell : Studier öfver Cephalodierna.

Linnström : Svenskt boklexikon..

Uni ver sitets angelägenheter (Upsala, Lund).	'

Nordisk Revy’s
andra årgång utgifves under instundande aka-
demiska läsår 15 Sept. 1884—31 Maj 1885 med
16 nummer.	.

Då tidningens spridning ej motsvarat de om-
kostnader, som varit förenade med densammas
utgifvande, ha vi funnit oss föranlåtna att för den
kommande tiden höja prenumerationspriset till 6
kr. per årgång postarvodet inberäknat.

Upsala i Maj 1884.

R. Almqvist & J. Wiksell.
Nar 17 (15 Sept.)	(1884—85) irg. II, 1.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman, A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lie. A. Bendixson, Doc. y. E.
Berggren, Doc. H. Bergstedt,Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. %. Boethius, Doc. A. L. Bygdén,
Prof. B. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdmann,
Doc. K. B. T.Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. T. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S.
E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Heffding, Doc. O. V. Knös, Prof. I. S,
Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lezeenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. %. A. Lundell, Prof. C. G. Lund-
quist, Doc. A. N. Lundstrom, Jur. Kand. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Fil. Lic. 7. F. Nyström, Doc. K. Piehl, Doc. A. E. Schager-
ström, Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. y. H. E. Schück, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F.
Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Teologi.

Hertel, Ludvig, Den nordiske Santhalmission,
historisk fremstillet. Med et Kort over Santhalistan
og Assam. Kbhvn, Lehmann & Stages Forlag 1883.
(Utkommer i 6 à 7 häften till ett pris af 50 öre för
häftet.)

Föreliggande missionshistoria, som allt igenom är
grundad på meddelanden af ännu lefvande nordiska mis-
sionärer, innehåller rika bidrag till kulturhistorien och
förtjänar därföre att läsas äfven af dem, som ej hysa
något varmare intresse för det märkvärdiga Santhalfolkets
omvändelse till kristendomen. Detta folk, som räknas
till Ostindiens urinvånare, har ända till våra dagar varit
föremål för mycket förtryck af landets inkräktare, hin-
duerna, men har dock med otrolig seghet och kraft lyc-
kats undkomma den fullständiga träldomens elände genom
att gång efter annan uppsöka och bosätta sig på nya
landsträckor. Denna frihetsanda hos folket förklarar, att
dess utseende samt språk och seder bevara många ur-
åldriga drag.

Emedan den nordiska Santhalmissionens grundläggare
och ledare, dansken Börresen och norrmannen Skrefserud,
äro välbekanta och högt uppburna hos alla skandinaviska
missionärer, skall ock Hertels arbete, det första i sitt
slag, finna stor spridning, helst som både form och inne-
håll äro så populära som möjligt. Boken börjar med en
framställning i tre afdelningar af Santhalfolkets forntid
och nutid; sedan lämnas utförliga biografier af de nordi-
ska missionärerna, hvarefter förf, kommer till sitt egent-
liga ämne, den nordiska Santhalmissionens historia från
dess grundläggning till nyaste tid. Sex häften hafva
redan utkommit. ' 5. S.

Bang, A. Chr., Udsigt over den norske Kirkes
Historie efter Reformationen. Christiania, Alb. Cam-
mermyer 1883. 136 s.

Detta arbete utgör det första försöket till en sam-
manhängande framställning af den norska kyrkans histo-
ria efter reformationen och har till författare en norsk
teolog, som på senare åren gjort sig bekant genom flera
utgifna kyrkohistoriska arbeten af icke ringa värde.
Med anledning af så väl den ena som den andra om-
ständigheten har boken trots sitt ringa omfång väkt en
viss uppmärksamhet, och förf, har ock både i norska och
svenska tidskrifter och tidningar fått mottaga mycket
erkännande för det sätt, hvarpå han i det hela löst sin
uppgift.

• I detta beröm vill äfven anm. instämma. Visserligen
kunna åtskilliga af de historiska domslut och reflexioner,
hvilka i jämförelsevis rikt mått finnas i den föreliggande
skriften, förefalla otillräckligt motiverade och stundom
obefogade. Anledningen härtill torde väsentligen vara
den, att förf, öfverflyttat den tyska teologiens häfdvunna
periodindelning på den norska kyrkan under hennes olika
utvecklingsperioder. I följd af denna utifrån lånade in-
delning har förf, utan tvifvel blifvit föranledd att gifva
en alltför stark färgläggning först i pietistisk och sedan
i rationalistisk riktning åt ett helt sekel af den norska
kyrkans historia.

För öfrigt äro, så vidt anm. kunnat finna, förf:s hi-
storiska uppgifter på det hela taget mycket tillförlitliga.
Dessutom har förf, med mästarehand bearbetat sitt hit-
intills samlade material till en norsk kyrkohistoria och
väckt hos läsaren ett begär att få veta något mera om
den norska kyrkans öden och representativa män. Sär-
skildt vore det af intresse, om förf, ville göra djupare
forskningar angående den norska kyrkans förhållande till
de hæretiska och sekteriska företeelser, som under förra
seklet torde hafva förekommit i Norge, men om hvilka
3

NORDISK REVY 1883—1884.

4

nu utkomna bok icke gifver närmare upplysning. I alla
händelser vore det tacknämligt, om förf, snart ville på
ett fullständigare sätt inviga oss i samma ämne, hvar-
öfver han nu endast lämnat en kort allmän öfverblick.

B. S.

Pedrin, A. D., Socialisme og Kommunisme betragtede
ved Ordets Lys. 63 ss. Kjobenhavn, Lehmann & Stage.

Varming, C., De tolv apostles lærdom. Et skrift
fra det andet kristelige århundrede, oversat af C. V.
35 ss. Kobenhavn, V. Thaning & Appel.

Sthyr, H. V., Den nytestamentlige texts historie i
kortfattet fremstilling. IV + 129 ss. Kjobenhavn, G.
E. C. Gad? - ■

Spurgeon, G. H., Pastorn hemma och i kyrkan. Före-
läsningar. Öfvers. 2:dra haftet (129—147 + VIII ss.).
Malmö, Stenström & Bartelson. Pris 1 krona per häfte.
(Komplett i 4 häften.) .

Tidskrift för kristlig Tro och Bildning. II. 3.
J. E. Berggren, Pauli omvändelse. II. W. Rudin. Pro-
fetians väsen (forts.). P. Eklund, Herrans löfte om An-
dens ledning i all sanning. P. Morel-Sandoz, Bref från
det franska Schweiz. Bed., En ung tänkares inre utveck-
lingsgång. Dens., Tankeutbyte. — Anmälningar.

Luthersk Ugeskrift. XV. 25. G. P. Caspari, Den
ældste. Kirkeordning (Slutning). — Redaktionsartikel:
Kvindesporgsmaalet. III. — 26. Kirkelige Efterret-
ninger fra Tyskland. 1883. — Redaktionsartikel: Kvinde-
sporgsmaalet. IV (sidste Artikel). - XVI. 1. S. E.
Jorgensen, Kirken og det fjerde Verdensrige. — Redak-
tionsartikel: »Vanvidets Dage». — 2. S. E. Jorgensen,
Kirken og det fjerde Verdensrige (Forts.). — Kent, Noget
om den norske Kirkes Tilstand ved Udgangen af forrige
Aarhundrede. — 3. S. E. Jorgensen, Kirken og det
fjerde Verdensrige (Forts:). — E. F. B. Horn, Et
Sporgsmaal ved Bispevisitatser. — Literatur. — 4.
S. E. Jorgensen, Kirken og det fjerde Verdensrige (Slutn).
— S. H. Jensen, Fra Jerusalem til Bethlehem. — Literatur.
— 5. S. H. Jensen, Fra Jerusalem til Bethlehem (Forts.)
— Kirkelige Efterretninger. — Literatur.

Historia.

Boëthius, S. J., Hertig Karls och svenska riks-
rådets samregering 1594—96. (Svensk historisk tid-
skrift 1884. Häft. 1.)

Denna afhandling utgör en fortsättning af förf:s gra-
dualdisputation »Om den svenska högadeln under konung
Sigismunds regering I». Men såsom af titeln framgår,
har förf, i sin fortsättning ändrat arbetets plan. Hertig
Karl är under denna period hufvndpersonen, och det är
därför hans förhållande till rådet och konungen som vid
framställningen af denna tids händelser måste blifva huf-
vudsaken.

När Sigismund på sommaren 1594 lemnade Sverige,
uppdrog han åt hertigen och. rådet att gemensamt föra

styrelsen. Men hertigen kasserade denna fullmakt, enär
den ej gjorde honom till riksföreståndare såsom han for-
drat. Härigenom blef regeringssättet alldeles obestämdt
och konungens beteende måste väcka farhågor hos hvarje
fosterlandsvän, ty den ställning hertigen begärt var fullt
laglig och i själfva verket äfven för konungen förmånli-
gast, såsom förf, visar. Dessutom hade konungen genom
att gifva ståthållarne en af riksregeringen oafhängig
myndighet än ytterligare bidragit att göra dess ställning
omöjlig. Och dessa ståthållare voro, såsom bekant, icke
behagliga för hertigen. — Rådet skulle nog hafva velat
regera utan hertigens hjälp, men det insåg fullkomligt,
att detta var en omöjlighet. Utan Karl kunde intet
göras. De hade då ej annat val än att sluta sig till
honom, erkänna honom som sin förman, hvilket de äfven
gjorde den 2 sept. 1594, och sedan söka utverka konun-
gens samtycke till detta egenmäktiga steg. Härmed .var
den första anledningen till framtida strider mellan konun-
gen och interimsregeringen gifven. Emellertid framträdde
ej genast någon oenighet. Tvärtom sökte hertigen upp-
rätthålla Sigismunds inrättningar, äfven de som stridde
mot bans konungaförsäkran, såsom den katolska gudstjän-
sten i Stockholm. De finansiella svårigheterna tvungo
dock Karl att något minska anslagen till Vadstena
kloster.

Den svåraste stötestenen var ståthållarefrågan. Bland
ståthållarne var Flemming den mäktigaste, ty han var
äfven befälhafvare öfver flottan. Han hade på Distings-
marknaden 1594 talat mot. Upsala mötes beslut och vi-
sade sig i Finland såsom en vän till katolicismen. Erik
Brahe, ståthållaren i Stockholm, var uppenbar katolik.
Enligt äldre författare skulle dennes befäl ha slutat i
november, sedan Stockholms borgerskap, äggadt af herti-
gen, uppsagt honom tro och lydnad. Förf, visar, att
detta är oriktigt. Hertigen gaf honom väl ett par med-
hjälpare, men uppviglade icke alls borgerskapet. Emeller-
tid måste snart tvister uppstå mellan så olika naturer.
Då Brahe hos konungen ville klaga öfver, att katoli-
kerna i Sverge förtryktes, fängslade Karl hans sände-
bud. Icke heller kunde Brahe vara belåten med, att
hans verksamhet bands genom de medhjälpare, hertigen
gifvit honom; och dessa blefvo honom slutligen så obe-
hagliga, att han frivilligt lemnade sin post (sommaren
1595). — Mot Flemming inskred hertigen förr. Redan
i sept. 1594 fick han befallning att komma till Stock-
holm och göra ett med rådet samt lemna ifrån sig be-
fälet i Finland. Härför var dock F. icke böjd, och her-
tigen sökte därför förmå krigsbefälet i Finland att upp-
säga honom lydnad. ■ Det var sålunda ännu endast från
det militära befälet i Finland Karl ville skilja honom;
men något försök att beröfva honom ståthållarskapet
gjordes icke. Däremot sökte hertigen förmå honom att
i denna senaré egenskap underordna sig centralstyrel-
sen, men icke heller detta efterkom F. — Äfven
med Arvid Stenbock, som var lika trotsig som svågern
Flemming, råkade Karl snart i oenighet.För att mot
dessa herrars beskyllningar försvara sina åtgärder sände
regeringen i slutet af 1594 Jakob Horn med bref till konun-
gen. Af rådets skrifvelse får man det intrycket, att det
redan.nu börjat betvifla lagenligheten af den ofvannämda
föreningen. Dock rubbades ej ännu det goda förhållan.
5

NORDISK REVY 1883-1884.

6

det mellan hertigen och rådet. Men i början af det föl-
jande året visa sig redan tecken till brytning; som konun-
gen ej ville afhjälpa de oredor, han skapat, hotade herti-
gen att äfgå från styrelsen eller att sammankalla riks-
dag, och rådet sökte förekomma både det ena och det
andra. Men enda utvägen härtill var att hos konungen
utverka en större myndighet åt regeringen. Man finner
också rådet i mars 1595 gemensamt med hertigen hafva
gjort föreställningar härom. Men då Sigismund ej gaf
något bestämdt svar, ville hertigen öfverlemna regerings-
frågan till ständernas afgörande, och nu började rådet
vackla. De ville först ha konungens utlåtande om de
frågor, som skulle behandlas. Hertigen antog detta vil-
kor, och ånyo afsändes gemensamma föreställningar till
Polen. Dessa visa, att ännu strax före Söderköpings
riksdag rådet stod i opposition till konungen. Så länge
denna inskränkte sig till föreställningar, stodo också riks-
råden på laglig grund; men genom riksdagen blef deras
ställning en annan.

Detta är några af de viktigaste punkterna i denna
intressanta och väl skrifna afhandling, på hvilken vi
velat fästa uppmärksamhet, och hvars fortsättning vi
hoppas att snart få se. '

: J. Fr. N.

Hopp, Ernst Otto, Geschichte der vereinigten Staaten
von Nordamerika. 1 Abtheilung. IV + 224 ss. Leipzig,
Freytag; Prag, Tempsky. Pr. geb. 1 Mark. (Das Wis-
sen der Gegenwart, Band XXVI).

Hildebrand, Hans, Sveriges medeltid, kulturhistorisk
skildring. Del. I, h. 4 (401—544 + V ss.) Stock-
holm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. 3 kr. 50 öre.

Historisk Tidskrift udgivet af den danske historiske
Forening. 5. R. IV. 3. E. Holm, Frederik IV:s Land-
milits og dens Indflydelse på Bondeståndens Kaar i Dan-
mark. — S. M. Gjellerup, Kejserlig Feldmarschal Henrik
Holck. En biografisk studie. I. — Literatur og Kri-
tik. — Smaastykker. — m. m.

Aarbgger for Nordisk Oldkyndighed og Historie.
1884. 2. I. Kornerup, To' Foredrag om gamle Kalk-
malerier. Finnur Jönsson, Om Svarfdoela Saga. Konr.
Gislason, En Bemærkning om Edda som Navn på et
Skrift. Dens., En Anmærkning. Dens., Den ved Ueller
V bevirkede Omlyd af A‘ i den Stockholmske Homilie-
bog. Sophus Müller, Mindre Bidrag, til den forhistoriske
Archæologis Methode.

Literaturhistoria.

Goedeke, Karl, Grundrisz zur Geschichte der
deutschen Dichtung. Erstes Heft. Zweite gänzlich,
neu bearbeitete Auflage. Dresden 1884. Pr. 4,20

1858 utkom första upplagan af detta arbete och
hälsades då med stor välvilja och beundran för den rast-
lösa flit, författaren där nedlagt. Men det var naturligt,
att ett verk af denna omfattning endast långsamt kunde
fortskrida, och först 1881 utlemnades dess sista häfte.

Den raska utveckling, den tyska filologien haft under de
mellanliggande åren, hade då likväl gjort arbetets första
delar fullkomligt föråldrade, och hvarje forskare måste,
därför vara- författaren tacksam, att han beslutat sig för
att utgifva en ny upplaga, i hvilken vetenskapens senaste
resultat komma att tillgodoses. .

För vetenskapsmannen är detta arbete tvifvelsutan
den viktigaste och förnämsta framställning som finnes
af Tysklands literaturhistoria, icke därför att den histo-
riska uppfattningen eller de ästetiska omdömena här äro
synnerligen framstående — i detta fall kan Goedeke natur-
■ ligen ej uthärda någon jämförelse med Scherer, — utan
emedan man här på ett ställe finner sammanförd all den
literatur, som för bedömandet af hvarje literaturhistorisk
fråga är den viktigaste. Uppgifterna gå väl ej längre
än till 1882, men med användande af de numera årligen
utkommande »Jahresber. über d. Erschein, auf d.Geb. d.
deut. Phil.» kan man . äfven under den närmaste framtiden
utan någon svårighet återfinna den i hvarje fall behöfliga
literaturen. Hvad uppställningen beträffar, är denna nu
ungefär den samma som 1858 (på några ställen likväl
förbättringar), men de enskilda §§ äro betydligt utvid-
gade. Så t. ex. hade lyriken före korstågen förut endast
haft sig en half sida tillmätt, under det att den nu be-
handlas på åtta. Det tillkommer naturligen ej mig att
afgifva något generelt omdöme om, i hvad mån den lärde förf,
lyckats tillgodogöra sig den nyutkomna filologiska litera-
turen, men så vidt jag varit i tillfälle att kontrollera,
synes man endast i sällsynta undantagsfall kunna på-
börda honom några underlåtenhetssynder. Likväl är det
klart, att i ett arbete af denna utsträckning glömska och
misstag varit nästan oundgängliga. Jag vill exempelvis
meddela några fall, där förbättringar synas mig kunna
hafva företagits. . .

Bland de literaturhistoriska tidskrifterna saknas »Ar-
chiv f. Literaturgesch.» Beträffande djur-eposet har förf,
väl i noterna citerat de viktigaste hithörande skrifterna,
men för själfva texten har han ej begagnat sig af dem,
utan står ännu kvar på den grimmska ståndpunkten;
bland de älsta vitnesbörden om djur-eposets förekomst
har han uteglömt Paulus Diaconus. Om Otfrids bety-
delse för rimmet nämnes intet, och öfver hufvud kan sä-
gas, att denna fråga ej tillräckligt uppmärksammats. Re-
■ dogörelsen för skådespelets uppkomst är fullkomligt för-
åldrad, och ingen beläst literatur historiker torde nu-
mera hålla på den gamla, grundligt vederlagda grimmska
åsikten om dramats utveckling ur den germanska folk-
leken. Literaturen är här också högst ofullständig. Så:
saknas Hoffman von Fallersleben, Milchsack, Lange,
Jubinal, Devrient — för att endast nämna de viktigaste •—,
och det är en klen ersättning, att förf, i stället upptagit
den senares svenske plagiator Mankell (här kallad Han-
kell). Skulle något svenskt arbete hafva nämts, borde,
detta naturligen hafva varit Ljunggrens. Slutligen kan
antecknas, att Goedeke sammanblandat Hases, »Geistliche
Schauspiel» med Alts »Theater und Kirche». Det är hos
den senare, ej hos Hase, som kyrkofädernas uttalanden
om teatern återfinnas. Herzog Ernst och: Graf Rudolf
räknar man väl vanligen till Spielmanspoesien, hvilket
här ej skett. Trojasagans literatur är ofullständig. Man :
saknar Moland och. d’Hericault, Eitner samt framför alt.
NORDISK REVY 1884—1885.	8

Hertzberg. Herborts af Fritzlar behandling af sagan
sages våra från en välsk bearbetning af Dictys och Dares;
redigare är väl att säga, att den är nästan en öfver-
sättning från Benoit. Den gamla åsikten, att Filocopos
original varit franskt, är väl ganska osäker. Körting
uttalar sig däremot.

• Att den uppmärksamme läsaren skall kunna upp-
täcka än flera luckor i arbetet, håller jag för mycket
sannolikt. Den största bristen synes mig likväl vara,
att förf, alldeles uteslutit behandlingen af den tysk-latin-
ska literaturen, som likväl ända till 1200 var ganska
rik och framalstrade så berömda verk som t. ex. Ligu-
rinus. En bibliografi för denna literatur hade varit desto
önskvärdare, som den enda historia, som finnes häröfver,
(Cholevius) numera är fullt obrukbar. Öfver denna gren
af literaturhistorien hafva nu många synnerligen förtjänst-
fulla specialundersökningar ntgifvits (exempelvis af Dümm-
ler), men bristen på en generell, bibliografisk historia gör,
att man ej alltid kan vid behof återfinna dem.

H. S.

Klassiskfilologi.

Ussing, J. L.> Fra Hellas og Lilleasien i For-
aaret 1882. Kjobenhavn 1883. Gyldendalske Bog-
handel. 268 s.

Åtskilliga gånger har prof. Ussing haft tillfälle att i
forskningsändamål beträda Hellas’ klassiska jord, och
såsom frukter af dessa resor har han offentliggjort dels
värderika samlingar af vetenskapligt material, dels stäm-
ningsfulla och . äfven genom stilens osökta behag utmärkta
skildringar af forntida platser och minnesmärken, sådana
de te sig i belysning af vetenskapens ljus. Till det se-
nare slaget hör den ofvan citerade resebeskrifningen
»Fra Hellas og Lilleasien», hvars fängslande och rik-
haltiga innehåll är fördeladt i fem kapitel: 1 Athen, 2
Rejse fra Athen til Sparta, 3 Olympia, 4 Ephesus, 5
Pergam on-Myrina.

■ Kap. 1 (Athen) sysselsätter sig i själfva verket
mindre med det forntida än med det nya Athen, af
hvars raska utveckling och nuvarande skaplynne här gif-
ves en åskådlig och träffande bild. Detta unga och fram-
åtsträfvande Athen hvilar dock i dubbel mening på den
klassiska forntidens grund. Med rätta framhålles äfven,
huru det har sina lysande forntidsminnen att tacka redan
för själfva sin tillvaro såsom det nya konungariket Grek-
lands hufvudstad, och huru vården om dessa forntids-
minnen fortfarande bildar ett af dess viktigaste och på
senare tider behörigen omhuldade lifsintressen. — Kap.
2 (Rejse fra Athen til Sparta) beskrifver en under lop-
pet af en vecka utförd arkeologisk rundresa till några
af Peloponnesos' minnesrikaste orter (Korint, Argos, My-
kene, Tegea) med Sparta och dess hamnstad Gythion
såsom slutmål. Tyvärr synes ett ihållande ösregn hafva
i ej ringa mån inkräktat på såväl behaget som utbytet
af denna resa och alldeles omöjliggjort besökandet af
några viktiga platser; men icke desto mindre har färden
inbragt en rik skörd af iakttagelser, och man måste i

sanning beundra författarens för ingenting vikande nit att
äfven under de ogynnsammaste förhållanden fullfölja sina
syftemål. — Kap. 3 (Olympia) gifver en kortfattad men
redig och af en plankarta förtydligad öfversikt af de re-
sultat, som vunnits genom de 1875 och följande år på
preussiska statens bekostnad företagna storartade ut-
gräfningarna på denna, det gamla Hellas’ förnämsta
helgedoms- och agonalplats. Ett särskildt intresse vin-
ner detta kapitel vid jämförelse med L. Dietrichsons
i Nordisk tidskrift 1883 införda uppsats »Om Olym-
pias Udgravning», i hvilken samma ämne behandlas
från annan synpunkt och med ej ringa olikhet i upp-
fattningen af vissa enskildheter. ■— Bokens lärorikaste
och mest underhållande del är tvifvelsutan kap 4 (Ephe-
sos) och 5 (Pergamon-Myrina), af hvilka det förra inom
ramen af en i stora drag utförd konturteckning af den
forntida handels- och verldsstadens historia gifver en af
en åtföljande karta belyst bild af dess topografi och forn-
lemningar, sådana dessa efter århundradens glömska bragts
i dagen genom engelsmannen Woods utgräfningar (efter 1863),
hvaremot det senare kapitlet i likartad infattning bju-
der en öfversikt af fornlemningarna i Attalidernas konunga-
stad, i främsta rummet den nyligen (1878) af den tyske
ingeniören Dr. Karl Humann utgräfda kolossala altarfri-
sen, som i praktfull högrelief framställer giganternas
strid med de olympiska gudarne. För att studera dessa
bildverk, hvilka representera ett eget förut nästan obe-
kant skede inom den forngrekiska plastikens historia, be-
höfver man ej göra resan till Pergamon; ty de finnas
numera uppstälda och på ett upplysande sätt katalogise-
rade i Berlins museum. Men för att rätt förstå och upp-
skatta dem är det af stor vikt att känna de lokala för-
hållandena på den plats, som de en gång hafva smyckat,
och för detta ändamål gifver prof. Ussings uppsats en
värderik hjälp. — I ett appendix till detta kapitel om-
talas ett hastigt besök vid de just pågående gräfnin-
garna i den närbelägna forneoliska staden Myrina.

Såsom allmänt omdöme vill rec. uttala den öfverty-
gelsen, att hvarje vän af klassisk fornforskning med
glädje skall göra bokens närmare bekantskap.

’ 4. M. Alexanderson.

Graux, Charles, Notices bibliographiques et autres
articles. Ed. posthume. Paris. Vieweg. 1884. XII +
359 p. 8:o.

Hellbig, W., Das Homerische Epos aus den Denk-
mälern erläutert. Archäologische Untersuchungen. Mit
zwei Tafeln und 120 in den Text gedruckten Abbildun-
gen. Leipzig. Teubner. 1884. VIII4 353 s. stor 8:o.
M. 11,20.

Homeri Iliadis carmina seiuncta, discreta, emendata,
prolegomenis et apparatu critico instructa edidit Guilelmus
Christ. Pars posterior. Lipsiæ. Teubner. 1884. p. 401
—742. 8:o 8 M.

Ludwich, Arthur, Aristarchs Homerische Textkri-
tik nach den Fragmenten des Didymos dargestellt und
‘beurtheilt. I. Leipzig. Teubner. 1884. VIII + 635 s.
8:o. 12 M.
9	NORDISK REVY 1884—1885.	10

Muller, H. D., Sprachgeschichtliche Studien. Göt-
tingen. Vandenhoeck u. Ruprecht. 1884. IV + 202 s.
8:o. M 4,40.

Plüss, H. T., Vergil und die epische Kunst. Leipzig-
Teubner. 1884. 367 s. 8:0 8 M.

Saalfeld, Günther Alex. E. A., Tensaurus Italo-græ-
cus. Ausführliches historisch-kritisches Wörterbuch der
griechischen Lehn- und Fremdwörter im Lateinischen. Wien.
Gerold, 1884. 1184 spalter stor 8:o. 20 M.

Centerwall, Julius, Julianus affällingen. En bild
från den döende antiken. 236 ss. Sthlm, C. E. Fritze’s
k. hofbokh. .

Ägyptologi.

Maspero, G., Guide du Visiteur au Musée de
Boulaq. Boulaq 1883.

Sällan har något ägyptologiskt arbete väntats med
större otålighet än detta, och ännu mer sällan torde de
föreställningar man i fackmännens krets fäst vid det
samma hafva grundligare blifvit gäckade än här är fal-
let. Efter tre års arbete — hr Maspero tillträdde sin
plats som direktör för museet i Bulaq i januari 1881,
och katalogens slutsida är daterad den 31 december 1883
— lämnas ändtligen åt offentligheten icke ett vetenskap-
ligt katalogverk, men en populär guide, ämnad icke att
i främsta rummet gagna vetenskapen, men att blifva en
inkomstkälla för museet eller museipersonalen — jag vet
ej rätt hvilketdera. Hr Masperos guide är, för att vara
katalog öfver ett museum, en ganska läcker literär an-
rättning — förf, har som bekant en betydande talang i
framställningens konst — och blir därför säkerligen en
omtykt lektyr för de herrar turister, som ställa sina
steg till museet i Kairo. Den är äfven ett slags apoteos
öfver verklig eller inbillad fransk vetenskaplighet, ty med
undantag af en enda hänvisning till Lepsii Denkmäler-
verk träffas, så vidt vi kunnat finna, i hela arbetet en-
dast citat efter franska författare: Mariette, de Rougé,
hr Maspero själf och den sistnämdes elev en hr Bouriant,
hvilken tyckes vara designerad att i en närmare eller fjär-
mare framtid aflösa hr Maspero i den vetenskapligt maktpå-
liggande befattningen af chef för de ägyptiska museerna
och gräfningsarbetena i Nildalen. Man kan för öfrigt
hysa berättigade tvifvelsmål, huruvida en engelsk eller
fransk turist förstår att njuta och draga fördel af att
få veta, att det eller det monumentet blifvit utgifvet af
hr Mariette i »Monuments divers» eller »Abydos», af hr
Maspero i »Zeitschrift»o. s. v. För ägyptologen af fac-
ket hafva dessa notiser blott ett relatift värde, eftersom
en god del af i Bulaqmuseet förvarade föremål, som redan
äro utgifna, ej finnas nämda i katalogen.

På samma gång vi altså villigt erkänna, att den
refererade skriften är mycket välkommen för den icke
vetenskapligt bildade publiken, tillåta vi oss uttala den
förhoppningen, att, den »lappkatalog» och »afskrift af
journalen öfver gräfningarna», som enl. förf:s förord för-
varas i hr Masperos arbetsrum måtte snarast möjligt

komma den vetenskapliga världen till godo. Att fordra,
att de forskare, som i förlitan på, att hr Masperos katalog-
arbete skulle blifva en värdig fortsättning till Mariettes
för många år sedan utgångna »Catalogue», ej velat falla
hr Maspero besvärliga med begagnande af hans anteck-
ningar, skulle resa till Bulaq enkom för att få några
notiser om ett eller annat till fyndorten obekant monu-
ments härkomst, är säkerligen för mycket begärdt.

Karl Piehl.

Lemm, 0. Y., Aegyptische Lesestücke zum Ge-
brauch bei Vorlesungen und zum Privatstudium mit
Schrifttafel und Glossar. I Theil: Schrifttafel und
Lesestücke. 2 haften à 8 Mark.

Ett i allmänhet särdeles godt arbete för den användning,
förf, därmed åsyftat. »Skrifttaflan» d. v. s. förtecknin-
gen öfver äg. hieroglyferna med ideografiska och ljud-
värden är uppgjord med hufvudsaklig ledning af Brugschs
grammatik sidd. 119—138, ehuru med något olika an-
ordning. Emellertid går förf., synes oss, något för långt
i upptagande af ej tillfyllest bevisade ljudvärden (jfr
t. ex. n:o 310 avi). Å andra sidan har han ej strängt
begränsat sin uppgift. Denna synes vara att lämna en
förteckning öfver de faraonska (förptolemeiska) hierogly-
fernas ljudvärden, hvilket dock ej hindrar, att en och
annan »les basses epoques» tillhörande skriftkuriositet
upptagits, som i förf:s arbete står tämligen enstaka, ehuru
den i verkligheten har många motsvarigheter (t. ex. »en
man, som drager ett svin i svansen»; fonetik: chestéb, bet.
»lapis lazuli»; hvarför ej äfven »en gosse med knif i han-
den»; fonetik: mestem, bet. »ögonsmink» o. s. v.) —
Smärre oriktigheter hafva vi iakttagit under n:is 38, 51
(konungen bör ha urœusorm på ännet), 57 (läses sëpes, ej
sëp; samt ås), 93 (Nebt-hat == Népovg, ej Neb-hat),
104 (»ungdomslocken», läses sa eller mes, ej k; förf, har
låtit narra sig af det snarlika utseendet hos urœusormen,
hvars värde i sen tid är k), 338 (har äfven värdet sën),
401 (läses äfven ma, m"), 436 (läses ar), 442 troligen ej
Men, enär den pyramidtextvariant, hvarifrån förf, sanno-
likt lånat sen läsning, är en betydelse-variant, såsom Le
Page Renouf framhållit gent emot Maspero), 520 (läses
Sä-t; förf:s senef en Às-t är blott en omskrifning för amu-
lettens namn; jfr. vårt »guldregn» — »solstråle»).

Läsestyckena äro valda med god urskilning och, så
vidt vi kunnat se, de hieroglyfiska särdeles väl kopierade.
Mot de hieratiska texternas transkription hafva vi en
och annan anmärkning att framställa, hvartill troligen
längre fram lämplig tid och ort komma .att erbjuda sig.

Det hela vitnar särdeles fördelaktigt om ägypto-
logiens ställning i Leipzig, där förf, gjort sina studier.
Den senare förtjänar särskildt erkännande för det ypper-
liga sätt, hvarpå han autograferat de nu utkomna två
häftena. Karl Piehl.
11

NORDISK REVY 1883-1884.

12

Germanska språk.

Schagerström, August, Upplysningar om Vätö-
målet i Roslagen. (De svenska landsmålen B. II, h.

4.) 87 ss. Stockholm, Samson & Wallin.	•

Den rätt omfångsrika afhandling, med hvilken do-
centen Schagerström här debuterar såsom dialektforskare,
är ett i flere afseenden viktigt och förtjänstfullt arbete,
som bjuder läsaren vida mera än som följer af den karak-
tär af öfvervägande materialsamling, som arbetet onek-
■ ligen i allmänhet äger. Först och främst var det i
och för sig af stort värde att ändtligen en gång er-
hålla några upplysningar om ett mål uti Upland, en
hittills af dialektforskarne oskäligt förbisedd landsända,
från hvilken med undantag af J. E. Wahlströms obetyd-
liga afhandling (från år 1848) och några lika obetydliga
småuppsatser (i Uplands fornminnesförenings tidskrift och
i De svenska landsmålen) inga meddelanden rörande dia-
lekten varit i tryck tillgängliga. Härtill kommer, att doc.
S. till föremål för sina forskningar utvalt ett synnerligen
intressant mål, och att de »upplysningar» han om det-
samma meddelar äro högst rikhaltiga —. omfattande både
ljud- och böjningsläran -— samt pålitliga, i ty att de äro
resultat af förf:s vistelse å ort och ställe under tvänne
somrar. Hvad ändtligen bearbetandet af det insamlade
materialet beträffar, så har förf, afsiktligt afhållit sig
från hvarje mer detaljerad redogörelse för målets fonetiska
förhållanden och anför som skäl därför sin bristande öf-
ning i dylika undersökningar, hvadan man naturligtvis
endast kan respektera, hans själfbegränsning härutinnan.
Men äfven den etymologiska sidan af uppgiften har förf,
synnerligen knapphändigt tillgodosett, och detta kan man
icke underlåta att beklaga, ty hvad förf, i denna rikt-
ning verkligen presterat (t. ex. den förträffliga utrednin-
gen af uppkomsten af -a uti former sådana som sola
solen, jässa gässen o. d.), visar tydligen, att han äfven
såsom dialektforskare har till sitt förfogande samma förmåga
af kritik, samma grundlighet i undersökningen och samma
klara framställning, som han redan förut på andra områden
dokumenterat. Man vill därför gärna hoppas, att förf,
vid tillfälle återkommer till Vätömålet, särskildt i dess
etymologiska förhållanden, ty naturligtvis kan ingen annan
än en med målet minst lika förtrogen, person som förf,
ur det lemnade materialet draga alla de intressanta slut-
satser, hvartill det ger så rik anledning. För att belysa
min mening vill jag såsom exempel anföra några af de
fall, där mången säkerligen varit tacksam, om förf, åt-
. minstone genom någon antydning gifvit en anledning till
ett rätt bedömande af företeelserna. Dubbelheten mil,
myl (samma form har anmälaren funnit i Harald Olufssons
visbok) beror på en gammal flexion: mil, dat. pl. mylum
(såsom i mikill, myklum); likaså kolmylä-mila af mila,
obl. mylu (§ 17 med tillägg); på samma sätt är väl ö
(af äldre y) att förklara i spöna spene (fsv. pl. spinar,
dat. spynum), vöta veta (från pres. pl. kvytum, -u), vöd
ved (§49) o. a. — Snö sno (§ 52) förutsätter ett fsv. snio(a)
jämte snoa, hvilken förra form också ligger till grund för dal-
målets sniue (Sv. Landsm. IV, 194) och Ormsö- Nukkö sniô
(Vendell s. 19), jfr got. sniwan, sniu-mundo; på samma
sätt står ö för io i knöster knoster (§ 52 till.), dalmålets

kniuester (Sv. Landsm. IV, 122). — Kramder kram (§ 122)
utgår väl från ett kramn (för krafinn?, jfr. fryksdalsmålet
kraav frysa och förf. § 108) såsom jämder från jämn. —
Icke ljudöfvergångar utan folketymologier torde föreligga
i immelsfot immerfort (§138 till., jfr himmel), olsak orsak
(§ 142 till.; jfr- ord; ordsak förekommer ofta på 1600-
och 1700-talen, se Norelius, Arkiv I, 228), sältpetter sal-
peter (§ 118 till.), muntaser mustascher (§ 126) o. a.
— G-ålval (§ 142 till.), förhåller sig till rsp. gårdvar
såsom nord till norr, d. v. s. (vard) val utgår från kas.
obl., (varr) var (där vokalens längd beror på kontamina-
tion med vard) är nom. sg. varör; jfr norr af norèr,
Halvar af Hallvardr, Forsaringens varR för varör, Kälf-
vesten SiikuR för Sigurör. — I dessa och många dyliks
fall kan visserligen, som sagdt, den kunnige läsaren själf
utdraga resultaten af förf:s materialsamling, men dels
torde endast få vilja underkasta sig det därmed förenade
besväret, dels är nog i många fall förf, den ende som
inser materialets verkliga valör.

I fråga om arbetets uppställning är det i en viktig
punkt som anm.. skulle önskat, att den varit en annan.
I stället för den här följda planen att vid redogörelsen
för målets ljud ordna dessa efter motsvarighet i det nu-
varande riksspråket (sålunda en systerdialekt) är al-
deles afgjordt att rekommendera en historisk och gene-
tisk uppställning, som återför hvarje ljud och hvarje form
till dess (befintliga eller blott konstruerade) motsvarighet
i det äldre språket. Härigenom vinnes bland andra för-
delar särskildt den, att själfva uppställningen oftast utan
vidare tillika utgör en förklaring af företeelsen, och att
. de målet beherskande ljudlagarna klart framträda; vidare
den stora fördelen, att samma företeelse då kommer att
behandlas på blott ett enda ställe och icke, såsom vid
den. andra rent utvärtes och artificiella klassificeringen,
det likartade ryckes åtskils och behandlas än här än
där. -— Ett annat önskningsmål, som, i likhet med det
nyss antydda, numera måste uppställas för hvarje dialekt-
afhandling, är att arbetet förses med en index å de ord
ur riksspråket, för hvilkas dialektala motsvarigheter redo-
gjorts uti af handlingen. En dylik ordförteckning är rent
af nödvändig, för så vidt man skall kunna i ett något
större arbete hitta de uppgifter man söker, och den skulle
i många fall göra en ordlista öfver dialekten tämligen
umbärlig. (I förbigående sagdt böra äfven själfständiga
ordlistor alltid uppställas så, att riksspråkets form utgör
uppslagsordet; detta enär läsaren icke rimligtvis kan på
förhand känna dialektformen och sålunda ej vet, hvar
han skall söka den.) Förf, skulle göra sina medforskare
en stor tjänst, om han ville utarbeta ett dylikt tillägg
till sin afhandling.

Af oriktigheter eller oegentligheter i detalj behandlin-
gen märkas endast få och obetydliga. Så t. ex. har
Josep Josef (§ 111 till.) fått oriktig plats (bör höra till
§ 101 1/2). »Aksentflyttning» är ett oegentligt ut-
tryck, då fråga är om uséktä ursäkta, vily/ftiger vidlyftig,
tobåk tobak (§ 196) o. d., där målet bibehållit en gammal
aksentuering. I § 10 äro syffil, regil, okspyril, årkil,
kuril uteglömda (jfr § 140,g,till, och § 137,f). I §
142 saknas older årder (jfr § 59 till., Salbergs grani-
matica svetica har older). I § 224, anm. 2 har anm,
13

NORDISK REVY 1883—1884.

14

ej kunnat fatta sammanhanget. Men dylika bagateller
kunna naturligtvis icke inverka på läsarens totalomdöme
om afhandlingen, hvilket måste blifva, att densamma är
en af de allra bästa, som vår dialektliteratur tills dato äger.

Ad. N—n.

Noreen, Adolf, Altnordische grammatik 1. Altislän-
dische und altnorwegische grammatik unter berücksichti-
gung des urnordischen. XII + 212 ss. Halle, Niemeyer.
Pr. 3 m. 80 pf. (Sammlung kurzer grammatiken ger-
manischer dialecte, hrsg. v. W. Braune; B. IV).

Pettersson, E. W., Om bisatsers konstruktion i ny-
högtyska skriftspråket. XVII s. 4:o. Gefle. Geflepo-
sten tryckeri.	‘

Wenström, Edmund & Lindgren, Erik, Engelsk-svensk
ordbok. Stereotyperad upplaga. 1 häftet (A-Carry).
160 ss. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 2 kr.
(komplett i omkr. 8 häften).

Hoppe, Otto, Tysk-svensk ordbok. Stereotyperad
upplaga. 1 häftet (A-bausen). 96 ss. Stockholm. P. A.
Norstedt & Söner. Pr. 1 kr. (komplett i omkr. 8
häften).

Cederschiöld, Gustaf, Fornsögur su^rlanda. Magus
saga jarls, Konrads saga, Bærings saga, Flovents saga,
Bevers saga. Med inledning utg. af G. C. 8 opaginerade
ss. + CCLII + 273 ss. 4:o (dubbelspaltig). Lund. I
kommission hos C. W. K. Gleerup (Lund) och F. A.
Brockhaus (Leipzig, Berlin, Wien). Pr. kr. 17,50
(20 Mark).	•

Bernhardt, Ernst, Die gotische bibel des Vulfila.
Textabdruck mit angabe der handschriftlichen lesarten
nebst glossar. (Sammlung germanistischer hilfsmittel für
den praktischen studienzweck. III.) Halle 1884. Buchh.
des Waisenhauses. 3 mark.

Stephens, G., Handbook of old northern runic monu-
ments of Scandinavia and England. Abridged. 3 vols
4:o. Illustrated. London. Pr. 48 mark.

Klockhoff, Oskar, Relativsatsen i den äldre forn-
svenskan med särskild hänsyn till de båda vestgötala-
garna. Afhandling i syntax. IV + 64 ss. 4:o. (Aftryck
ur Redogörelse för de allm. läroverken i Karlstads stift
läsåret 1883—1884.)

Schagerström, August, Om svenska bär- och frukt-
namn på -on. 14 ss. 4:o. (Ur läroverksredogörelsen för
Upsala stift läsåret 1883—84).

Hoffory, Julius, Professor Sievers und die Princi-
pien der Sprachphysiologie. Eine Streitschrift. 48 ss.
Berlin. Weidmannsche Buchhandlung. Pr. 1 Mark.

Samlingar utgifna af Svenska fornskriftsällskapet h.
83. Heliga Birgittas uppenbarelser, 5 B. (Bihang), 2 h.
(slutet), ss. 145—275. Stockholm. Kongl. boktrycke-
riet. Pr. för köpare 2,25.

porkelsson, Jon, Supplement til islandske ordboger
ss. 465—560 (skyldsemi — val). Reykjavik.

Skattegraveren nr 7—17. (B. I, ss. 113—224, B.
II ss, 1—80).

Jahresbericht über die erscheinungen auf dem gebiete
der germanischen philologie. 5 jahrg. 1883. 2 abt.
(ss. 129—235). Leipzig, Carl Reissner. 1884.

Bugge, Sophus, Runestenen fra Strand i Ryfylke.
16 ss., 1 plansch (separat ur Ârboger f. nord, oldkyn-
dighed).

Trautmann, Moritz, Die Sprachlaute im allgemeinen
und die laute des englischen, französischen und deutschen
im besonderen. Mit 10 holzschnitten. 1 hälfte, 160 ss.
Leipzig, Gustav Fock. Pr. (complett) 6 m.

Vietor, Wilhelm, Elemente der phonetik und ortho-
epie des deutschen, englischen und französischen mit rück-
sicht auf die Bedürfnisse der lehrerpraxis. VIII + 271 ss.
Heilbronn. Gebr. Henninger. Pr. 4 m. 80 pf.

Naturvetenskap.

Publication der Norwegischen Commission
der Europäischen Gradmessung. Geodätische Ar-
beiten. Heft. I—III. Christiania 1880, 1882.

Sedan de under föregående århundrade utförda mät-
ningarna, hvilka hade till ändamål, att bestämma jord-
radiens storlek, ådagalagt, att jorden icke är en sfer,
utan en rotationsellipsoid med polardiametern kortare än
eqvatorialdiametern, hafva de senare arbetena för be-
stämning af jordens form hufvudsakligen gått ut på att
bestämma storleken af afplattningen vid polerna. Härvid
hafva två metoder följts, en fysikalisk, beroende på be-
stämning af tyngdkraften på olika punkter af jordytan
medelst pendelobservationer, och en geometrisk, nämligen
gradmätning. Sedan man blifvit uppmärksam på lod-
liniens afvikande från riktningen mot jordens medelpunkt,
har man funnit, att jordklotets form icke är så enkel,
som man förut antagit, och att den icke kan represen-
teras af någon matematisk yta. Den nyare vetenskap-
liga geodesien, som har till uppgift att bestämma koor-
dinaterna för olika punkter på geoiden och tyngdens
variation på densamma, använder för detta ändamål astro-
nomiska polhöjds- och azimut-bestämningar i förening
med triangulering, precisionsnivellemang och pendelbe-
stämningar.

Den sedan början af 1860-talet bestående »Perma-
nente Commission der Europäischen Gradmessung» har
till ändamål att befordra samarbetet mellan de geodeti-
ska arbetena inom olika europeiska länder, åstadkomma
gemensam arbetsplan, likartade arbetsmetoder o. s. v.
Den utgifver »Verhandlungen», i hvilka redogöres för de
gemensamma arbetena under kommissionens konferenser,
och dess »Centralbureau» utgifver årliga »Generalberichte»,
innehållande till kommissionen afgifna berättelser öfver
de arbeten af geodetisk natur, som utföras i de olika
länderna.

Det användbara material, som samlats, är högst rik-
haltigt, och de slutsatser, som man däraf kunnat draga, af
stort och allmänt intresse. Redan 1878 beräknade H.
Bruus approximativt geoidens beskaffenhet med iaktta-
gande af kontinenternas och oceanbäckenas fördelning.
15

NORDISK REVY 1884—1885.

16

Resultatet var, att afståndet mellan geoiden och en re-
gelbunden sfæroid på vissa punkter sannolikt stiger till
1,000 m.; så ligger t. ex. hafsytans nivå på 10° vestl.
längd (från Ferro) 547 m. närmare jordens tyngdpunkt
än på 60° v. 1. Till ett likartadt resultat hafva de af
J. Herschel 1879 utgifna pendelobservationerna i Briti-
ska Indien ledt, i det att öar och kuststationer visa ett
större värde på tyngden än kontinentalt belägna statio-
ner på samma parallelkrets ; geoidytan ligger nämligen
på de förra ställena närmare jordens tyngdpunkt än på
de senare.

De tre ofvan nämda häftena, utgifna af »der Nor-
wegische Commission der Europäischen Gradmessung»,
innehålla de utförliga numeriska redogörelserna för de
båda basmätningarne på Egeberg vid Kristiania och Rin-
denleret vid Levanger samt dessas förening genom tri-
angulation med det allmänna norska triangelnätet. Bas-
mätningarne utfördes med en svenska vetenskapsakademien
tillhörig basis-apparat. Vid beräkningen har man, så väl
vid bestämningen af de sannolikaste riktningslinierna som
ock för utjämningen af triangelnätet, följt de metoder, som
angifvits af den europeiska gradmätningens centralbyrå.
Räkningarna äro redigt och öfverskådligt uppstälda samt
den vid sådana slags publikationer som denna så viktiga
typografiska utstyrseln fullt tillfredsställande. Då mätnin-
garna utfördes sommaren 1864, och publikationen förelig-
ger först 1882, så måste medgifvas, att beräkningen däraf
tagit en icke obetydlig tid i anspråk.

Af öfriga arbeten, som stå i samband härmed, hafva
i Norge utförts vattenståndsobservationer med själfregi-
strerande apparater i flera hamnar. Två häften, inne-
hållande de numeriska redogörelserna härför, äro under
1882—83 utgifna, till hvilka vi en annan gång åter-
komma. Däremot hafva hvarken precisionsnivellemang
eller ■ tyngdbestämningar förekommit i Norge, att döma
af de till europeiska gradmätningen af den norska kom-
missionen afgifna berättelser.

Det kan vara af något intresse att i sammanhang
härmed taga en öfverblick af de arbeten, som i vårt eget
fädernesland under senare tider utförts på det geodetiska
området. Då den medel-europeiska gradmätningen bör-
jade sin verksamhet, öfverlätos mätningarna i Sverge åt
vetenskapsakademien. Sverges deltagande i det interna-
tionella arbetet grundades på de triangelmätningar, som
förut af topografiska kåren utförts i mellersta och södra
Sverge. Då flertalet af de äldre basmätningarna icke
ansågos tillfredsställande, uppmättes med samma basmät-
ningsapparat, hvilken norrmännen sedan användt vid de
två ofvannämda mätningarna under 1863 och 64 tre nya
baser på Ladugårdsgärdet, Axevalla och i Halland och
förbundos med triangelnätet. Vidare hafva under 1865 och se-
nare geografiska längdbestämningarpå telegrafisk väg utförts
mellan observatorierna i Stockholm—Kristiania och Stock-
holm—Köpenhamn, Stockholm—Åbo samt Lund—Berlin.
Vidare och oberoende häraf har den topografiska kåren
eller, såsom det nu heter, den topografiska afdelningen
af generalstaben utfört astronomiska bestämningar och
triangulerings-arbeten i mellersta och nordliga Sverge.
Dessa senare arbeten hafva visserligen egentligen ett
kartografiskt ändamål, men då de till sin plan och an-
ordning uppfylla alla fordringar, som kunna ställas på

gradmätningsarbeten, hafva de genom sin stora meridio-
nala utsträckning äfven mycket stor betydelse för kom-
pletteringen af den allmänna internationella gradmätnin-
gen. Såsom häraf synes, hafva ingalunda obetydliga
arbeten här i landet utförts. Hvad som emellertid må-
ste beklagas, är att inga publikationer af de af veten-
skapsakademien utförda geodetiska arbetena ägt rum.
Hvarken de nya basmätningarna och deras förening med
triangelnätet eller de telegrafiska längdbestämningarna
äro ännu publicerade. Detta har åter förorsakat en
fördröjning af publikationen af generalstabens geodetiska
arbeten, hvilka på sätt och vis äro att betrakta som
en fortsättning af akademiens. Däremot har af prof.
Rosén vid Generalstaben år 1882 offentliggjorts nume-
riska redogörelser för de astronomiska observationerna pa
fyra trigonometriska punkter af l:sta ordningen : Bred-
skär, Kinnekulle, Rocknäs och Frösön; fortsättning af
dessa publikationer är med säkerhet att påräkna. I
förbigående må påpekas, huruledes samarbetet med den
europeiska gradmätningskommissionen från Sverges sida
synes hafva uppgifvits. Sedan 1867 har Sverge icke
låtit representera sig vid kommissionens allmänna kon-
ferenser, och efter år 1875 hatva äfven berättelserna till
Centralbyrån uteblifvit, så att man i hvarje senare år-
gång af »Generalberichte» finner under rubriken »Schwe-
den»: »Es ist kein Bericht eingegangen». Från Norge fin-
nes berättelser åtminstone till och med 1880.

Såsom här ofvan har blifvit antydt, fordrar den nu-
tida vetenskapliga geodesien utom astronomiska observa-
tioner och triangelmätningar af samma beskaffenhet, som
i Sverge utföras, för sitt ändamål att bestämma geoidens
form äfven tyngdkraftsbestämningar och precisionsni-
vellemang. De båda senare slagen af observationer äro
i Sverge hittills icke använda och hafva, enligt den sista
till Centralbyrån afgifna rapporten af år 1875, icke ingått
i de här bedrifna arbetenas plan. Detta är onekligen
attbeklaga. Allt mer närmar sig den stund, då, tack
vare de långvariga arbeten, som i alla civiliserade länder
för detta ändamål pågå, geoidens figur öfver Europa skall
låta sig bestämma noggrannare än hittills. Därvid skall
visa sig ett antal lokalafvikningar, som förorsakas af
massor så väl öfver som under geoidytan, och hvilka
skola gifva oss tillfälle att draga intressanta geofysiska slut-
satser öfver de senare. Nivelleringarna skola sätta oss
i stånd att i kommande tider noga följa de kontinentala
höjningarna och sänkningarna. Men den del af Europa,
som intages af Skandinaviska halfön, skall i detta afse-
ende blifva en terra incognita, enär de därför erforder-
liga arbetena, om hvilka vi knappast kunna begära att de
utföras af andra, hafva försummats. Utan att förbise de
svårigheter, som äro förenade med sådana arbeten i ett
land med så stor utsträckning som vårt, och att desamma
utan tvifvel skulle taga i anspråk icke obetydliga pen-
ningemedel och ' arbetskrafter, bör det likväl konstateras,
att Sverge med afseende på vetenskapligt geodetiska ar-
beten står betydligt efter öfriga kulturländer.

Hj. Sj.

Tanner, Henry, Åkerbrukets första grunder. Auto-
riseräd öfversättning af Emil Elmgren. 2 uppl. II +

79 ss. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. 1 krona.
17	NORDISK REVY 1884—1885.	18

Strasburger, Eduard, Das botanische Practicum. An-
leitung zum Selbststudium der mikroskopischen Botanik.
Mit 182 Holzschn.XXXVI + 664 s. Jena (Gustav
Fischer) 1884. 14 M.

Kjellman, F. R., Ur polarväxternas lif. 84 ss. (Ur
A. E. Nordenskiöld, Studier och forskningar, ss. 463—546.)
Stockholm, Centraltryckeriet.

Valentiner, W., Die Kometen und Meteore. Mit 62
Abbildungen.240 ss. Leipzig, Freytag; Prag, Tempsky.
(Das Wissen der Gegenwart, Band XXVII.) Preis geb.
1 Mark. .

Kirchoff, A., Unser Wissen von der Erde. Band I:
Hann, v. Hochstetter und Pokorny, Allgemeine
Erdkunde, 16—23 Lieferung. Leipzig, Freytag. Pr. 90
Pf. jede Liefer.

Blandade ämnen.

Leinberg, K. G., Suomenkielisen kirjallisunden
esikoinen. Michael Agricola. Abckiria. Alkuperäi-
sessa moudossa undestaan painattanut.

[Den finskspråkiga literaturens förstling. Michael
Agricolas abc-bok. I dess ursprungliga gestalt ånyo
utgifven af K. G. Leinberg, professor.] Jyväskylä
1884. Utgifvarens förlag. 15 sid. 8:o. Pris 75
penni. -

Detta omtryck, — och det första, vid hvilket foto-
litografin användts för reproduktion af ett finskspråkigt
tryckalster, — äger ett icke ringa intresse för den finska
literaturens vänner och torde kunna påräkna ett sådant
äfven bland dem hvilka älska sällsyntheter från de älsta
svenska tryckpressarna.

Originalet har på ett nog ledsamt sätt fått pröfva
satsen »habent sua fata libelli». Länge trodde man t. o. m.,
att något exemplar af den lilla boken icke mer fans i
behåll. Men kring 1850 upptäktes i Upsala bibliotek
blad ur den samma, hophäftade till permar för en annan
bok. De löstes försiktigt, och man lyckades af dem sam-
manställa åtminstone tre exemplar med åtta blad i oaf-
bruten följd. Fullständiga blefvo dock dessa exemplar
synbarligen icke: det saknas åtminstone ett blad, som
jämte uppgift på tryckort och tryckår samt boktrycka-
rens namn innehållit välsignelsen och måhända bordsbö-
ner. — För afgjordt kan man dock taga, att den lilla
boken, liksom Agricolas öfriga skrifter, utgått från Amund
Lauritzons officin. Och flere skäl tala för, att den öpp-
nat följden af dem, altså utkommit senast 1543. Om
så är, förtjänar den sin häfdvunna plats såsom numro
ett i den finskspråkiga literaturen. .

De restaurerade exemplaren innehålla alfabetet i
olika stilslag, stafveringsöfningar, budorden, trosartik-
larna och Fader vår, vidare — ett katolskt minne! —
engelns hälsning till Maria samt döpelsens, aflösningens
och nattvardens sakrament. Den första trycksidan upp-
tages af ett i ram infattadt, versifieradt förord till läsa-
ren, hvilket redan i Pippings kända »Förteckning» åter-
gifvits i litografi.

Det i fråga varande omtrycket har verkstälts å
generalstabens litografiska anstalt i Stockholm enligt det
exemplar, hvilket förvaras i kongl. biblioteket därstädes.
Utgifvaren — och allmänheten — stå härför i tacksam-
hetsskuld hos öfverbibliotekarien, dr. Klemming, som där-
till åtagit sig mödan vid korrekturens granskning. En
förnyad jämförelse med det å universitetsbiblioteket i
Helsingfors förvarade exemplaret har verkstälts af prof.
Elmgren.

Minutiöst trogen sin ursprungliga, bristfulla dräkt,
har den sekelgamla abc-boken ånyo sett dagen- Det
var mer än en tillfällighet, att den utkom till finska
folkupplysnings-sällskapets festmöte i Jyväskylä senaste
sommar. Ty det är ej blott literaturhistorikerns
och kuriositetsälskarens intresse det lilla tryckalstret
väcker. Det är med känslor af vördnad och tacksamhet
man i det samma ser det tidigaste literära arbetet för
spridande af vetande och bildning på finskt tungomål.

Aug. Hjelt.

Svenska akademiens handlingar, 60:de delen; Inne-
håll: Tal af akademiens direktör, herr Th. Wisén;
Redogörelse för sammankomsten; Minne af generallöjt-
nanten frih. G. C. von Döbeln, förf, af W. E. Svede-
lius; Skaldestycken af A. Anderson; Akademiens täf-
lingsämnen för år 1884. 302 ss. Stockholm, P. A.
Norstedt & Söner. . Pr. 3 kr. 50 öre.

Dahlgren, E. W., Förteckning öfver innehållet i
Kongl. svenska vetenskapsakademiens skrifter 1826—1883.
116 ss. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Pedagogisk Tidskrift. XX. 7. Nils Torpson, Staten
och undervisningsverket i vårt land. Ad. Meyer, I. Ni-
colaisen: Regneundervisningen (anm.). Dens., Gransk-
ning af läroböcker i aritmetik, verkstäld af komiterade,
utsedde af Stockholms folkskollärareförening. (V.), Ytter-
ligare några ord om »Förslag till ändrad kursfördelning
i kristendom». (G. B.), En kompetensfråga. — m. m.
— 8. Th. Mazer, Tankar rörande religionsundervisningen
vid de allmänna läroverken. Ad. Meyer, A. Wijkander:
Lärobok i fysik samt A. Billmanson: Elektriciteten
(anm.). Chr. Cavallin, S. Ljungdahl: Om de latinska
prepositionernas användning i sammansättning med nomen.
(—i—), Ytterligare några ord om »en kompetensfråga».
— m. 111.

Nordisk tidskrift. 1884. 3. G. Upmark, Grafisk konst
i Sverige. J. J. A. Worsaae, Om ordningen af arkæolo-
gisk-historiske museer i og udenfor Norden. Esaias Teg-
nér, Norrmän eller danskar i Normandie? — Literatur-
öfversikt. — Nyutkomna böcker. — 4. V. Vasenius, Nytt
och gammalt om Jacob Frese. K. H. Karlsson, De se-
naste åsikterna om unionstraktaten i Kalmar. P. Aug.
Gödecke, Frigjord sång, en undersökning af den utveck-
ling, hvarom några af Holge Drachmanns senaste yerk
bära vittne.' — Literaturöfversikt. — Nyutkomna böcker.

Ny svensk tidskrift. 1884. 4. Vikt-or Bydberg, Se-
gersvärdet. VIII—XII (slut). Georg Nordensvan, Svensk
konst i Paris. — Två berättelser af Svatopluk Czech.
Från czechiskan af Emil Peterson. — m. m. — 5. Beinhold
19NORDISK REVY 1883—1884.	20

Geijer, Om idealism, realism och naturalism i konsten
(M. J. Monrad: Kunstretninger). — m. m.

Finsk tidskrift. XVII. 1. J. J. Tikkanen, Den ita-
lienska målarkonsten under tretton hundratalet. . Danser-
skan, legend af G. Keller, öfvers. af B. Risberg. A. L.
Sundholm, Liberalismens utveckling i Sverige 1830—1865.
VII, VIII (slut). Carl v. Schoultz, Bulgarien och dess
politiska pånyttfödelse. II. F. J. Petersen, Om studiet
af de gamla språken i skolan. — I bokhandeln. —
Öfversigt. — 2. C. Qvist. Om ympning såsom medel
mot vissa sjukdomar. — r — R — r, Nya tider vänta!
poem. H—a, Den realistiska riktningen i den franska
romanen. F. Gustafsson, Gudsbegreppets utveckling hos
egypterna. O. Grotenfelt, Finsk-ugrisk etnografi. — I
bokhandeln. — Öfversigt.

Nyt Tidskrift, II.• 2: J. Lie, To digte; M. Colban, Ind-
tryk og erindringer; H. E. Berner, Om kvindesagen ; E. Jes-
sen, Noter til rationalistiske forsoningsforslag; F. Bajer,
Vælgernes retfærdigste repræsentation ; K. Janson, Keshub
Chunder Sen og Brahma Somaj af Indien; M. S., Anin,
af »Norske musikere»; J. E. Sars, Anm. af »Udsigt over
den norske kirkes historie efter reformationen». Mindre
anmeldelser. — II. 3.: B. Björnson, Af fortællingen »Det
flager i byen og paa havnen»;' Gina Krog, Nogle ord om
kvindesagens udvikling od nærmeste opgaver i vort land;
P. O. Schjott, Den ældste græske historie; C. Collett,
Sport; J. E. Sars, Dagbog. — II. 4.: G. A. Dakl, Ingen
fin natur; H. E. Berner, Om kvindesagen; J. E. Sars,
Kristendom og politik; A. E., Anm. af »Latinskole uten
latin» og »Om latinherraväldet». — II. 5.: J. Lie, To
digte; I. Colban, Indtryk og erindringer; J. Lieblein,
Om den græske kunst paa Cypern; F. Brandt, Stats-
tjenernes forhold til konge og stat; S. Ibsen, Statsbe-
grebets udvikling gjennem tiderne; H. Jæger, Et hol-
bergsk titelblad.

Tilskueren, H. 5.: S. Schandorph, J. C. Schiodte;
F. Bendix, Selvmord; H. Mygind, Om erindring og fan-
tasi; K. Gjellerup, Ungdom, glade ungdom; J. Petersen,
Adolf Sang; Anmeldelser; Fra 1848, breve. — II. 6—7:
J. Lange, Et par Optegnelser fra Holland; S. Sinding,
Livslede; E. Brandes, Det köngelige teater; M. Kubin,
Moralstatistik; K. Fons, Mollebækkem; v. Pingel, Om
græsk som det centrale fag i vor hojre undervisning;
J. L. Heiberg, Den lærde skoles reform; A. Ipsen, Tre
sonetter, Foraarshilsen ; E. Petersen, Franske naturfor-
skere ved slutningen af det 18:de aarhundrede I; F.
Bajer, Et indlæg i kvindesagen fra 1793; P. Lauridsen,
Kongo I. — H. 8.: H. Schwanenflügel, Schakespeares
Hamlet og dens opforelse paa det kgl. teater; C. Collett,
Ogsaa lidt »om erindring og fantasi»; J. Hansen, Matthew
Arnold som digter; P. Lauridsen, Kongo II; S. L. Tuxen,
Et svar til N. Pingel; E. Petersen, Franske naturfor-
skere i slutningen af det 18:de aarhundrede II; M. Pin-
gel, Fra Kobenhavn i 1799.

Tidskrift för hemmet, H. 3.: Esselde, Qvinnan och
fosterlandets försvar; Ellen Fries, Något om den s. k.
Svenska qvinnoföreningen ; Från riksdagen; Qvinnofrågan
i Norge; M. L. I., Ett bondbröllop i gamla tiden; An-
mälningar af »Dömd» m. m.; Anna Hierta-Retzius, Lars

Hiertas minnes matlagningsskola; Handarbetets vänner.
Små konst- och slöjdnotiser I—III. Mönster. — H. 4:
L. H. Å, Ett försök att ur utvecklingsteorien förklara
förhållandet mellan man och qvinna; Svenska qvinnors
verksamhet inom olika grenar af läkekonstens område;
Literaturanmälningar; Brev från Kjöbenhavn; Händelser
för dagen; Mönster,

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

- Den 10 maj. Sökandene till Thuns utrikes resestipendium
förklarades inkompetente på grund af stiftelsebrefvets bestäm-
melser. .

Kons, beslöt anmoda fil. d:rn m. m. C. D. af Wirsén att för-
fatta verser och director musices J. E. Hedenblad att komponera
musik till den fest, hvarmed universitetsbygnaden komme att in-
vigas.

Fil. lic. G. E. Axelsons berättelse öfver hans vetenskapliga
verksamhet under vistelsen vid Kristiania universitet läsåret 1882
—83 såsom 4 nov.-stipendiat skulle till universitetsbiblioteket
öfverlämnas.

Den 23 maj. En af d:r Schoen de Walterswyl till svenska
staten skänkt serie af i glas utförda framställningar af mennisko-
ögats sjukdomar hade genom kanslersämbetet blifvit öfversänd
till kons., som beslöt öfverlämna dessa afbildningar till med. fa-
kulteten.

E. o. professuren i medicinsk och fysiologisk kemi skulle kun-
göras till ansökan ledig.

På därom gjord framställning medgaf kons., att en i univer-
sitetets ego befintlig fartygsmodell från 1600-talet finge öfver-
lämnas till ingeniördepartementet vid kgl. flottans varfi Stockholm
att i dess modellkammare förvaras. '

Efter anmälan, att vid innevarande termins slut Geijers histo-
riska pris skulle komma att utdelas, utsåg kons. prof. O. Alin att
jämte prof. S. F. Hammarstrand och en af nationskuratorerna
vald ledamot vara prisdomare i nämden för utdelande af ifråga-
varande, från Geijerska stiftelsen utgående pris.

Åtskilliga lediga stipendier tillsattes.

Ingifvet förslag om de mineralogisk-geologiska samlingarnas
inrymmande i nu varande konsistoriehuset remitterades till utlå-
tande af matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Den 31 maj. Å förslag till förste amanuensbefattningen vid
universitetsbiblioteket uppförde kons, enhälligt andre amanuensen
grefve E. Lewenhaupt.

Till tredje amanuensbefattningen vid biblioteket uppfördes
enhälligt å förslag e. o. amanuensen E. Lind.

Sedan k. m:t förklarat stud. C. G. Fritzell berättigad att åt-
njuta Hedmanska släktstipendiet samt bestämt, att från den 25
sistl. april någon utbetalning af stipendiets medel till dem, som
då innehade de genom k. brefvet af den 27 juni 1879 inrättade
särskilda rum i Hedmanska stipendieinrättningen, icke vidare skulle
ega rum, utan stipendiet odeladt utbetalas till stud. Fritzell en-
ligt i donationsurkunderna stadgade grunder, beslöt kons med
anledning af framställning från stud. Fritzell, att det belopp, som
stud. Fritzell i egenskap af Hedmansk stipendiat egde uppbära,
skulle utgå med 5 procent af stipendiefondens räntebärande kapi-
tal vid 1883 års utgång, uppgående till 79,411 kr. 42 öre, eller
med 3,970 kr. 57 öre. Detta beslöts med 15 röster mot 4, hvilka
afgåfvos för, att stipendiets belopp skulle utgöra 3,500 kr., och att
särskildt beslut, hvilket borde underställas kanslärens pröfning,
skulle fattas angående användandet af räntan å de 5,000 kr., som
blifvit besparade af räntemedel från Hedmanska fonden. Vidare
beslöt kons., att stud. Fritzell skulle ega uppbära stipendiet från
och med den 25 sistl. april, hvilket beslut fattades med 12 röster
mot 8, hvilka afgåfvos för, att stipendiet skulle till stud. Fritzell
utbetalas från innevarande termins början,
21

NORDISK REVY 1883-1884

22

Kons, utnämde fil. kand. K. J. Svénerz till 4 nov.-stipendiat.

På framställning från byggnadskomitén beslöt kons, afstå från
förslaget att anbringa namn å de aderton tafvelformiga fälten på
andans i universitetsbyggnaden hufvudgesims. .

Flera lediga stipendier tillsattes.

Den 6 juni. Enligt ankommen skrifvelse hade kanslern med-
gifvit, att docenten H. D. Janson finge från 1 inst. juli till årets slut
uppbära det docentstipendium, som innehafves af docenten J. E.
Berggren, mot skyldighet för doc. Janson att tjänstgöra på prak-
tiska linien inom teol. fakulteten.

Kons, beslöt tillstyrka bifall till akad.-kanslisten C. V. Berg-
lunds ansökan om afsked med pension af 960 kr., utgörande 80
procent af hans till 1,200 kr. uppgående lön. (Beviljades af kan-
slern d. 19 juni.)

Den 5 juli. Enligt ankomna skrifvelser hade kanslern be-
viljat dels 1,226 kr. ur reservfonden till anbringande af åtskilliga
glasdörrar i universitetsbyggnaden m. m. och dels 250 kr. ur samma
fond för inköp af glaskärl för botaniska institutionens behof.

Kanslern hade den 30 juni utnämt andre amanuensen grefve
E. Lewenhaupt till förste amanuens och e. o. amanuensen E. H.
Lind till tredje amanuens vid universitetets bibliotek.

Fil, d:r J. F. Nyström hade af kanslern förordnats till docent
i historia. ■

Andra amanuensbefattningen vid universitetsbiblioteket och
kanslisttjänsten vid akad. kansliet skulle kungöras lediga till an-
sökan.

Kons, beslöt nedsätta en komité, bestående af 5 personer och
rektor såsom ordförande, med uppdrag att, efter granskning af
från fakulteterna och sektionerna inkomna riksdagspetita och öf-
veryägande af de förekommande behofven, inkomma med yttrande
angående de anslag, som borde företrädesvis begäras och sålunda
sättas i första rummet. (Till ledamöter i komitén valdes den 22
juli proff, Cornelius, E. V. Nordling, Holmgren, Löfstedt och
Thalén.) 6 ,

Fil. kand. H. A. Munthe hade hos förvaltningen af de under
f. d. kgl. öfra borgrättens vård förr stälda medel på anförda skäl
yrkat att, utan afseende å konsistoriets beslut att förklara honom
inkompetent till Thunska utrikes resestipendiet, samma stipendium
måtte honom af förvaltningen tilldelas, hvilket yrkande blifvit kons,
delgifvet. Kons, beslöt förklara att, enär kons, i fråga om upp-
rättande af förslag till, nämda stipendium iakttagit hvad gällande
författningar föreskrefve, samt kand. Munthe icke heller visat an-
nat förhållande, kons, funne den gjorda remissen icke böra till
något annat dess yttrande föranleda.

Efter det byggnadskomitén på anförda skäl derom gjort hem-
ställan, beslöt kons., att invigningen af nya universitetsbyggnaden
ej skulle ega rum förr än under september månad 1885.

Kons, beslöt hos kanslern göra framställning, att för uppgö-
rande af ritningar till en ny. sjukpaviljong å akad. sjukhusets tomt
måtte beviljas ett anslag af högst 800 kr. från reservfonden. (Be-
viljades af kanslern den 9 juli.)

Sedan universitetet från akad. senaten i Bern blifvit inbjudet
att sända deputation till den fest, hvarmed universitetet i Bern
den 4 och 5 inst. aug. ämnade fira sin 50-åriga tillvaro, men enl.
konsistoriets beslut ansett sig därtill förhindradt, beslöt nu kons,
att till Bern afsända en lyckönskningsskrifvelse samt uppdrog åt
rektor och prof. Löfstedt att uppsätta och låta med lämplig ut-
styrsel förse densamma. 6 •

Den 22 juli. Docenten Åbergs berättelse öfver en af honom
under sistlidet år såsom innehafvare af riksstatens mindre rese-
stipendium företagen utrikes resa skulle bland konsistoriets leda-
möter cirkulera.

Kons, beslöt hos kanslern göra framställning, att ett belopp
af 4,500 kr. måtte beviljas från reservfonden för anbringande af
oljemålning i stället för, såsom ursprungligen tillämnats, limfärg
i vissa lokaler uti universitetsbyggnaden. (Sedermera af kanslern
beviljadt.) .

Juridiska fakulteten.

Den 20 maj. Ett till fakulteten af f. d. lärjunge skänkt pre-
mium å 400 kronor tilldelades fil. kand. IJj. Hammarskjöld.

Den 27 maj. Aflades juris utriusque licentiatexamen af E.
Trygger, Göteb.

' Den 31 maj. Promoverades till juris utriusque doktor juris
utriusque licentiaten, fil, doktor Ossian Berger, S.-N. .

Medicinska fakulteten.

Den 6 maj. Beslöts framställning till större konsistoriet an-
gående tjänstgöringsreglemente för e. o. professorn i praktisk me-
dicin,

S. D. Uppdrogs åt e. o. prof. Petersson att uppgöra förslag
till anordnande af pediatrisk klinik.

S. D. Beslöts begära fortsatt lönetillskott åt laboratorn Blix.

Den 9 maj. Aflades kand.-examen af A. T. Aman (östg.) och
. J. Rodling (norrl.)

S.	D. Beslöts förorda fortsatt anslag till arvode åt biträ-
dande lärare vid medicinskt-kemiska laboratoriet.

Den 28 maj. Aflades licentiatexamen af K. G. F. Lennmalm

(Sörml.)	.

S.	D. Anmäldes kanslerns förordnande för stadsläkaren T.
Brunnberg att uppehålla öfverläkarebefattning vid akad. sjukhu-
set under juni, juli och augusti.

S.	D. Anmäldes kanslerns förordnande för stud. Hj. Dillner
att vara biträdande lärare vid med.-kemiska laboratoriet från 1
sept. 1884 till 1 sept. 1885, eller till, dess e. o. professuren i med.
kemi före sist nämda dag blefve tillsatt.

S.	D. Anmäldes kanslerns förordnande för licent. K. G. F.
Lennmalm att uppehålla öfverkirurgsbefattn. vid akad. sjukhuset
under juni, juli och augusti.

S.	D. Anmäldes kanslerns förordnande för licent. K. G. F.
Lennmalm att under 2 månader från d. 20 juni uppehålla under-
kirurgsbefattn. vid akad. sjukhuset.

Den 28 maj. Beslötos följande riksdagspetita:

1)	om anslag till en ny e. o. professur i anatomi.

2)	om anslag för att till 4,500 kr. höja årsaflöningen för la-
boratorerna vid fysiologiska och patologiska institutionerna.

3)	om anslag af 1,200 kr. årligen till medicinska kliniken samt

4)	om anslag af 2,500 kr. årligen till poliklinikerna och till
aflöning af amanuenser vid dessa,

hvarjämte beslöts att längre fram aflåta riksdagspetitum om
utvidgning ■ af akad. sjukhusets kliniker.

S.	D. Beslöts yttrande öfver förslag till reglemente för Jonas
Bjurzons premiefond.

S.	D. Beslöts af kanslern infordradt yttrande om undervis-
ning rörande metoderna för kontrollundersökningen i fråga om
färgblindhet.

Den 31 maj. Till riksstaisstipendiat utsågs stud. V. E. Lau-
rent (vestg.)	.	,

S.	D. Aflades kand, examen af S. Lindström (norrl.) Aug.
Lindblom (verml.) och P. A. Wickholm (vestm.)

S.	D. Promoverades till med. doktorer E. G. Johnson, B.
Hogner och J. Widmark.

Den 14 juni. Prof. Fristedt öfvertog dekanatet.

S. D. Anmäldes förordnande för I. G. Rissler att vara ama-
nuens vid med.-kemiska laboratoriet.

S. D. Till Hvassersk resestipendiat utsågs t. f. laboratorn
S. Bayer.

. S. D. Beslöts anhållan om fortsatt anslag till extra lärare i
histologi.

Den 16 aug. Anmäldes kanslerns förordnande för kand. I.
Sandström att under läseåret 1884—85 vara extra lärare i hi-
stologi.	'	.

S. D. Anmäldes kanslersbref om löneförbättring åt labora-
torn Blix under år 1885.

S. D. Tillstyrktes ledighet för t. f. laboratorn S. Bayer och
förordnande för med. kand. Halvor Grœve att vikariera för Bayer
från 1 sept. 1884 till 1 februari 1885.	.

S. D. Beslöts yttrande i fråga om nya docentstipendier.

Den 27 aug. Beslöts riksdagspetitum om anslag af 110,000
kr. till uppförande af en fristående sjukhusflygel.

Den 29 aug. Beslöts yttrande om förslag till användning af
lokaler i kemiska byggnaden.

Filosofiska fakulteten.

Den 26 maj. Afgafs fakultets-betyg åt docc. K. B. J. Forssell
och P. J. Vising.

S. D. Till kungl. stipendiater utsågos fil. kand. A. V. Hacklin
S.-N. (vetenskapsrummet semit, språk), N. G. Lagerheim Sthm.
(botanik), A. G. Löfstrand Upl. (mineral, o. geologi) och A. R,
Larsson S.-N, (allmänt rum),
23	NORDISK REVY 1884—1885.	24

.	S. D. Tillkännagafs, att kanslern d. 24 maj medgifvit fakul-
teten att genom sin dekan anställa doktorspromotion.

Den 30 maj. Beslöt fakulteten utdela 2:e pris à 250 kronor
för framstående gradualafhandling, som ventilerats under de 3 sist-
förflutna åren, hvilka pris tilldelades docenterna 0. H. v. Feilitzen
och K. V. Melander.

.	S. D. Anmäldes, att Geijers historiska pris blifvit af veder-
börande nämd tilldeladt fil. lic. af norrl. nation J. F. Nyström.

Den 31 maj. Anstälde fakulteten promotion, hvarvid fakul-
tetens dekanus prof. II. H. Hildebrandsson tilldelade följande 11
licentiater filosofie doktorers värdighet, näml.:

Isak Nikolaus Fehr, Sthm, Karl Gustaf Alexander Grandin-
son, Sthm, Johan Edvard Alén, Upl., Svante August Arrhenius,
Upl., Per Henning Simeon Sonden, Ö.-G., Erik Brate, V.-D., Nils
Fredrik Nilén, Gtbg, Lars Aksel Andersson, Gtbg, Per Julius
Österberg, Värml., Olof Pedro Behm, Norrl. och Johan Fredrik
Nyström, Norrl.

Den 5 sept. Afgafs fakultetsbetyg åt doc. J. A. Lagermark.

Humanistiska sektionen.

Den 26 maj. Bedömdes 0. P. Behms gradualafhandling “The
Language of the later part of the Peterborough chronicle“.

S	. D. Afgaf sektionen yttrande öfver docenternas ansökan
om förhöjda vikariatsarvoden.

Den 30 maj. Aflades fil. lic. ex. af kand. G. L. D. Frunck
Upl. (i latin, nyeur. ling, och estetik) och F. A. von Schéele Gestr.-H.
(i estetik, prakt, och teor. filosofi).

S. D. Bedömdes följande för doktorsgrad utg. afhandlingar:
Studier i hanseatisk-svensk historia I. Tiden till 1332 af K.
G. A. Grandinson.

Bidrag till svenska handelns och näringarnes historia under
senare delen af 1700-talet I. af J. F. Nyström.

Nordische lehnwörter im Ormulum af E. Brate.

Om Johan Salbergs Grammatica svetica. Ett bidrag till kän-
nedomen om 1600-talets svenska I. af L. A. Andersson.

S. D. Kallades lic. J. F. Nyström till docent i historia (utn.
af kanslern d. 8 juni 1884).

S. D. Afstyrkte sektionen fil. kand. B. G. X. Larssons an-
sökan att i fil. lic.-examen få förena ämnena nordiska språk, latin
och teoretisk filosofi.	.

Den 15 aug. Till vikarie att förestå professuren i nordiska
språk under prof. Richerts tjänstledighet föreslogs doc. A. G. Noreen
samt att förestå e. o. professuren i svenska språket under prof.
Lefflers tjänstledighet doc. F. Tamm.

Matematisk-Naturvetenskapliga sektionen.

Den 28 maj. Bedömdes en aft fil. lic. S. A. Arrhenius för
doktorsgrad utgifven afhandling, “Recherches sur la conductibilité
galvanique des electrolytes“.

Den 7 juni. Afgaf sektionen yttrande öfver ett af komiterade
uppgjordt förslag till användning af de ledigblifvande akademiska
lokalerna.

Den 13 aug. Tillstyrkte sektionen den af prof. Walmstedt
under höstterminen begärda tjänstledigheten från föreläsningar
och examina, och föreslogs doc. Hj. Sjögren till vikarie.

S. D. På prof. Cleves förslag beslöt sektionen hemställa, att
docenterna 4. G. Ekstrand och 0. Widman måtte förordnas att
under höstterminen biträda vid undervisningen vid det kemiska la-
boratoriet, mot ett arvode af 500 kr. hvardera.

Universitetsbiblioteket 1883-84.

Lokalerna hafva icke undergått någon förändring. Bristen
på utrymme varder för hvarje dag alt mera tryckande. En del
nya hyllor hafva anskaffats och provisoriska sådana uppsatts i
stora förstugan, hvarigenom det mycket skrymmande tidnings-
trycket där kunnat inrymmas.

Samlingarnas tillväxt har varit större än vanligt, dels genom
rikliga gåfvor, dels genom vidgadt utbyte af akademiskt tryck.
Akcessionerna på den utländska afdelningen utgjorde 1,873 voly-
mer, hvaraf 797 voro gåfvor, och 404 lösa häften, hvaraf 185
gåfvor. De skänkta arbetenas stora antal är här särdeles anmärk-
ningsvärdt. Bland de många gifvarne nämnas särskildt H. M:t
Konungen (3 nya fasciklar af Martii Flora Brasiliensis), öfver-
bibliotekarien G. E. Klemming (bl. a. Waring, Masterpieces art
and sculpture at the internat, exhib. of 1862. 3 vol. fol.), dr

H. Juhlin-Dannfelt, J. V. Petersen i Nangasaki, geh.-rådet J. Grot
i Petersburg m. fl. Af akademiskt tryck ingick från Frankrike
1,033 nummer. Det tyska, som ej räknats, torde uppgå till minst
lika mycket. Tillväxten på den svenska afdelningen, som ej in-
går i akcessionskatalogen, är svårare att beräkna, men att den är
högst betydlig, framgår däraf, att den rätteligen skall omfatta alt,
som tryckes i Sverige, smått och stort.

Inkomsterna utgjordes af 15,000 kr. statsanslag och 2,786 di-
verse. Af utgifterna gingo till bokinköp 12,368: 50, till bindning
6,220: 56, till materiel m. m. 1,277: 46. Utgifterna öfverskrida så-
ledes inkomsterna, men till bristens betäckande fans ett öfver-
skott från 1882.

Verksamheten vid biblioteket har äfven under detta läsår
varit liflig och energisk. Utlåningen har stigit från siffran 3,009
till 3,375 (lån, ej volymer). Ingående bref utgjorde 156 utländ-
ska och 115 svenska mot resp. 78 och 62 under 1882—83, utgå-
ende d:o 237 st. Bibliotekarien har haft att sköta hela denna vid-
lyftiga brefväxling. Han har dessutom fört akcessionskatalogen
och, med biträde af v. bibliotekarien, nominalkatalogen samt för
öfrigt personligen måst ingripa öfveralt, då arbetskrafterna varit
otillräckligå. V. bibliot. Bygden har handhaft utlåningen samt om-
besörjt bindningen på den utländska afdelningen. Aman. Lewen-
haupt har mest varit sysselsatt på handskriftsafdelningen samt
ordnat facken utländsk biografi, undervisningsväsende och svensk
historia. E. o. aman. Lind har förestått den svenska afdelningen,
mottagit tryckleveranserna, ombesörjt bindningen, mottagit och
katalogiserat ingående akademiskt tryck, ordnat det utgåénde till
försändning samt fortsatt det systematiska ordnandet af flera nya
fack inom den svenska afdelningen. E. o. aman. Andersson har
hufvudsakligen varit sysselsatt med ordnandet af bibl:s storartade sam-
ling af klassiska författare. E. o. aman. Forsstrand har ordnat
facken naturhistoria och zoologi på den utländska afdelningen och
e. o. aman. Kjellberg facken literaturhistoria och nylatinska för-
fattare därsammastädes. På nominalkatalogens revidering och för-
bättrande har nedlagts ej ringa arbete. Sammaledes på det myckna
småtryckets ordnande i kapslar och löspermar, hvaraf under året
anskaffats ej mindre än 420 stycken.

Universitetsbiblioteket har under de senast förflutna dagarna
bekommit några högst värdefulla presenter. Främsta rummet in-
tages af nyss aflidna geheimerådet ,C. R. Lepsii stora arbete:
Denkmäler aus Aegypten und Aethiopien, som H. M:t Kejsar Wil-
helm behagat förära universitetet. Verket omfattar 12 stora band
in folio med tillsammans 894 plancher och betingar i bokhandeln
ett pris af 1,700 kronor. — Franska undervisningsdepartementet
har efter lång tids mellanrum åter hitsändt fortsättningen af Col-
lection de documents inédits sur l’histoire de France, utgörande
24 volymer in 4:o. Dessutom har samma departement utlofvat att
med första hitsanda andra serien af Archives des Missions Scienti-
fiques et littéraires, som ej fins å biblioteket. Från Cammermeyer's
välkända bokhandel i Kristiania har en sändning af 119 volymer
norsk och dansk literatur ankommit.

Kristiania.

22 April konstituerades universitets-stipendiat G. F. Hagerup
som professor juris.

26 April bevilgede det akademiske kollegium proff. Kjerulf,
Schübeler, Waage og Münster samt univ.-stip. Helland et beleb
af tilsammen kr. 1,200 til excursioner med de studerende.

28 April uddelte kollegiet universitetets almindelige stipendier.

10 Mai uddelte kollegiet renterne af det Rathkeske legat, kr.
2,500, til conservator Collett (for i indevarende sommer at anstelle
undersögelser om havfiskenes udbredelse paa strækningen mellem
Romsdalen og Nordland), d:r H. Beusch (for i indeværende som-
mer at undersöge. Bömmelöens guldforekomster og de dermed i
forbindelse staaende geologiske forhold), univ.-stip. Helland (for at
studere ertsleierne paa Bömmelöen, Hiteren og i Nordland), ama-
nuensis Vogt (for at fortsætte sine undersögelser over norske ets-
forekomster), cand. real. II. Tornöe (til hydrografiske undersögelser
i Aakrefj orden), stud. med. J. Olsen (for att undersöge Soparter
paa Vestlandet). samt conservator I. Sparre Schneider (til under-
sögelser i forskjellige musæer i Norge).

S. D. bevilgedes af kollegiet 2 stipendier af det Mantheyske
legat, kr. 4,000, nemlig til cand. jur. H. Scheel (til 1 aars fortsat
ophold i udlandet for at studere statsökonomi og retsfilosofi) og
25	. NORDISK REVY 1884—1885.	26

-----—-------------«-->-----«»—«-«----—^^	---------------------- ---*=--==

til cand. jur O. I. Tschudi (for under 1 aars ophold ved et uden-
ländsk universitet at studere statsret og kirkeret).

S. D. uddelte kollegiet renterne af det grevelige Hjelmstjerne-
Rosencroneske legat, kr. 4,600, til amanuensis I. H. L. Vogl (for
at foretage undersögelser ved forskjellige videnskabelige instituter
i udlandet, hovedsagelig i Paris, over "sammensætninger af slag-
ger“), conservator. G. A. Guldberg (bidrag til 1 semesters fortsat
ophold i udlandet for at studere embryologi og histologi), cand.
real. O. Berg (til 1 aars ophold i udlandet for att studere ren
mathematik), cand. mag. P. Groth (tillæg til et af andre offentlige
midler tilstaaet stipendium for navnlig i Tydskland at studere de
ældre germaniske sprog) og cand. mag. E. Löseth (d:o d:o for at
studere de romanske sprog især fransk).

S. D. uddeltes ligeledes det til yngre videnskabsmænds fort-
satte ophold ved universitetet anslaaede stipendiebelöb for budget-
aaret 1 juli 1884 — 30 juni 1885. Som ny stipendiat ("universitets-
stipendiat", som det almindlig heder) tilkom amanuensis S. Wleu-
gel i kemi. Besættelsen af 10:de stipendiatpost blev udsat; for-
«vrigt er universitetsstipendiaterne de samme som i foregaaende
semester. •

16 Mai blev kandidat Arne Löchen bemyndiget til at exami-
nere i filosofi ved examen philosophicum under prof. Lyngs sygdom.

19 Mai afgik prof. Lyng ved döden.

31 Mat creeredes cand. med. C. B. Leegaard til doctor me-
dicin æ (afhandling: “Studier over Hjernens almindelige Pathologi“).

18 Juni uddeltes ved kgl. resolution de til videnskabsmænds
reiser i udlandet bevilgede kr. 6,000 til prof. d:r J. Heiberg (for
at besöge nyere anatomiske anstalter i udlandet), conservator O.
S. Jensen (for at studere cellestrukturen), cand. mag. P. 0stby
(for at fortsætte studier i classisk filologi), cand. mag. P. Groth
(for navnlig i Tydskland at studere ældre germanske sprog), cand.
mag. E. Löseth (for at studere romanske sprog, navnlig fransk)
og pastor Jonas Dahl (til fortsættelse af religionsvidenskabelige
studier).

24 Juni uddeltes ved kgl. resolution det paa universitetets
budget 1884—85 opförte belob til videnskabelige reiser i fædre-
landet eller til undersogelse af fædrelandske forhold, kr. 2,400,
til prof. Joh. Storm (for at fortsætte undersogelse af de norske
dialekter), prof. L. Dietrichson (til undersogelse af resterne af
vore stavekirker og de andre monumenter af middelalderens kunst
i vort land), telegrafist Foslie (til undersögelser over Norges lami-
narier), adjunkt Amund B. Larsen (til fortsat studium af norske
dialekter), cand. phil. W. M. Schoyen (til en entomologisk reise i
det Throndhjemske) og konservator I. Sparre Schneider (til besog
ved forskjellige musæer og videnskabelige anstalter).

Kobenhavn.

Personalforhold.

Ved kgl. resol. af 29 april er midlertidig docent, dir phil.
K. F. V. Kroman udnævnt til professor ordinarius under det filo-
sofiske fakultet.

. Ved kgl. resol. af 16 mai er det överdraget d:r phil. C. V. M.
Bosenberg og d:r phil. J. Paludan forelobigt for et tidsrum af 2
aar at holde forelæsninger over dansk literaturhistorie fra 1 juni
at regne.

2:den inspektor ved universitetets zoologiske museum, d:r
phil. C. F. Lütken, er ved kgl. resol. af 16 mai udnævnt til l:ste
inspektor ved samme museum fra 22 april at regne.

Konsistorium har under 30 april antaget fuldmægtig i univer-
sitetskvæsturen, cand. juris M. Clausen til fuldmægtig ved konsi-
storium fra 1 juli, at regne. '

2:den assistent ved universitetets mineralogiske museum, cand.
polyt. J. Lorenzen er d. 5 mai afgaaet ved döden paa en reise
til Grönland og cand. mag. K. Rordam af museets bestyrer ansat
i hans sted fra 1 juni at regne.

Forelæsninger og övelser.

Ministeriet har under 19 juni meddelt prof. Mehren reise-
tilladelse til udlandet fra 20 juni til 20 september.

Under samme dato har d:r phil. Paludan af ministeriet erholdt
tilladelse til at udsætte paabegyndelsen af sine forelæsninger til
midten af oktober. '

Ministeriet har under 7 juni meddelt prof. Zeuthen fritagelse
for at holde forelæsninger i efteraarssemestret 1884 og forsars-
semestret 1885 for i videnskabeligt piemed at kunne tilbringe et
aar i udlandet.

Under 12 juli bar prof. Gislason af ministeriet erholdt fri-
tagelse for at holde forelæsninger og ovelser i efteraarssemestret
1884 og foraarssemestret 1885 for att fuldende et literært arbeide.

folge en i konsistoriums kontor udarbeidet oversigt have
universitetets forelæsninger og ovelser i efteraarshalvaaret 1883
været benyttede af:

•311 theologiske studerende

266 juridiske	„

38 statsvidenskabelige „

318 lægevidenskabelige „

35 filologiske	„

53 studiosi magisterii (filos, fakultet)

27	„	„ (mathematisk-naturvidenskabelige fak.)

15 der endnu ikke have valgt studiefag
hvortil kommer:

81 polytekniske studerende

75 farmaceutiske „	.

7 land-, skov- og havebrugselever

7 skolelærere.

1,233.

Examina.

Ved kgl. resol. af 29 april er det bifaldet, at det gjares de
til enhver tid fungerende universitetslærere i filosofi til pligt uden
særlig godtgjerelse at holde de i anordning af 25 oktober 1883,
afsnit D. § 2 om skoleembedsexamina (Revyens n:r 6) omhandlede
forelæsninger, examinatorier og skriveovelser i pædagogik for de
kandidater, der have bestaaet de ved anordningen indforte skole-
embedsexamina, i overensstemmelse med den ordning, som træffes
om afholdelsen af det nævnte pædagogiske kursus.

I sommeren 1884 er theologisk embedsexamen absolveret af 21
(deraf 8 laud., 8 baud, ill., 1:mi gr., 4 haud. ill., 2:di gr., 1 non
cont.); fuldstœndig juridisk embedsexamen af 23 (deraf 15 laud.,
8 haud. ill.) ; statsvidenskabelig examen af 6 (deraf 3 laud., 3 haud.
ill.); lægevidenskabelig examen àf 12 (deraf 8 laud., 4 haud. ill.,
l:mi gr.) ; skcoleembedsexamen af 1 (laud.); den juridiske examen for
ustuderede er* bestaaet af ialt 29 examinander, af hvilke 18 erholdt
"Bekvem", 11 “Ei ubekvem“ ; den farmaceutiske af 36, af hvilke
22 erholdt laud., 11 haud og 3 non cont.

Akademiske grader.

Doktorgraden i medicin er erhvervet d. 28 juni af praktise-
rende læge N. C. Lund. Afh.: "Iagttagelser fra Færôerne navnlig
angaaende epidemiske Sygdomme". Opp. prof. With og lektor
Lange.

D. 30 juni af reservelæge Fr. K. Hallager. Àfh.: "Kritiske
Bidrag til Læren om uregelmessig Epilepsi, med særligt Hensyn
til de saakaldte psychiske Æqvivalenter". Opp. prof. Gædeken og
lektor Lange.

Legater.

Residerende kapellan ved Helligaandskirken i Kobenhavn L
H. Schmidt har af en kapital paa 2,500 kr., der blev overrakt
ham af hans venner 2:den juledag 1883 til erindring om hans
25-aarige virksomhed som prest i Kobenhavn, ved fundats af 5
februar 1884, der den 23 s. m. er bleven forsynet med kgl. stad-
fæstelse, oprettet et legat, hvis renter skal tilfalde en trængende
theologisk student, som er dimitteret fra en skole i Kjobenhavn.

. J. L. Smiths legat for kandidater og videre komne er af
konsistorium d. 11 juni d. a. fornyet paa 2 aar for d:r med.

0. Bloch.	.

Forelæsninger og Ovelser (1 sept.—22 dec. 84).

Det theologiske fakultet.	•

Proff. H. Scharling, 1) Grundtrækkene af den kristelige Forso-
ningslære; 2) Moralens Historie.

P. Madsen, 1) Slutningen af Dogmatiken; 2) Examinatorier
over Dogmatiken.

Sthyr, fortolker Matthæi Evangelium.

Fr. Nielsén, 1) Indledende Foredrag om det theologiske
Studium; 2) Reformationstidens Historie; 3) Fortolk-
ning af Apostlenes Gjerninger.
2 7	NORDISK REVY 1883—1884.	28

,Frants Buhl, 1) fortolker Jesaja XXVIII—XXXIII; 2) Over-
sigt over Israels Historie (fra Moses’ Tid), med sær-
ligt Hensyn til de gammeltestamentlige Skrifters
, Tilblivelse.	•

Privatdoc., lic. Schat Petersen, leder de theologiske Skriveovelser.

Pastoralseminariet.

Stiftsprost Rothe, leder de kateketiske Ovelser og holder Foredrag
over Kateketik.

Prof. Sthyr, 1) homiletiske Ovelser; 2) Foredrag over den prak-
. tiske Theologi.

Dr. jur. C. Torp, holder i stedet for, prof. Matzen, Forelæsning
over den danske Kirkeret.

V. Sanne, Lærer i Messesang, giver Undervisning i Messesang.

Det rets- og statsvidenskabelige Fakultet.

Proff. Goos, 1) giver begyndende studerende en vejledende Ind-
ledning till Studiet; 2) den danske Straffeproces;
3)	gjennemgaar den almindelige Retslæres l:ste Halv-
del examinatorisk paa trykt Grundlag, samt foredra-
ger dens 2:den Halvdel.

Will. Scharling, 1) Læren om den internationele Omsætning
samt Handelskrisernes Historie; 2) holder skriftlige
Ovelser.	.

Matzen, 1) den danske Retshistorie ; 2) Examinatorier over
den danske Tingsret.

Deuntzer, 1) Föredrag og Examinatorier over den danske
Personret; 2) Examinatorium over den ordinære civile

. Procesmaade.

Evaldsen, Foredrag og Examinatorier over Hovedpunkterne
af den danske Obligationsrets specielle Del.

Falbe Hansen, 1) Nationalokonomi; 2) Finansvidenskab.

Jul. Lassen, 1) gjennemgaar den danske. Obligationsret med
Begyndere og yngre studerende; 2).holder skriftlige
Ovelser med videre komne.

Holm, Examinatorier’ over Evropas politiske Historie efter
1648.

midl. Doc. Westergaard, Statistikens Theori. .	.

Det lægevidenskabelige Fakultet.

Proff. Saxtorph, 1) leder den kirurgiske Undervisning paa Frede-
riks Hospital; 2) kliniske Foredrag; 3) Praktikant-
Ovelser.

P. L. Panum, 1) Læren om Sanserne og de vilkaarlige Be-

.	vægelser; 2) Examinatorier over det som er gjen-
nemgaaet i Forelæsningerne ; 3) Repetitions Exami-
natorier over udvalgte Afsnit af hele Fysiologiens
Omraade; 4) i Forening. med Assistenten, et praktisk
Kursus over de for Medicinerne vigtigste Stoffers
Kemi.	.

With, 1) medicinsk Klinik; 2). medicinsk Praktikant-Klinik;

3)	Demonstrationer over Indvortes Sygdomme.

Reisz, 1) Digestionsorganernes specielle Pathologi I; 2)
'Nervesystemets specielle Pathologi I; 3) Praktikant-
Klinik paa Frederiks Hospital fra d. 15:de september
til d. 15:de december.

Stadfeldt, 1) Ovelser og Demonstrationer i F^dselsstiftelsen;
2)	gjennemgaar de vigtigste Afsnit af Gynækologien;

3)	leder Explorationssvelser paa svangre i Fodsels-
stiftelsen.

Warncke,.a. for medicinske studerende: 1) Forelæsninger
over den specielle Farmakologi; 2), 0velser i Recept-

.	skrivning; b. for far macev tiske studerende: 3) Exa-
minatorier over Farmakognosi ; 4) Vejledning i Brugen
af Mikroskopet.	.

Gædeken, 1) Forelæsning over Retslægevidenskab ; 2) Fore-
læsning over Sundhedspleje; 3) skriftlige Ovelser og
.	Examinatorium over Retslægevidenskab; 4) klinisk
Forelæsning over Sindssygdom.

P. Plum, 1) Praktikant-Klinik paa Frederiks Hospital i 3
Maaneder; 2) Forelæsning over Operativ-Kirurgi og
Operations0velser ; 3) gjennemgaar examinatorisk den
almindelige Kirurgi.

Lektor Lange, 1) pathologisk-anatomiske Forelæsninger; 2) patho-
logisk-anatomiske Demonstrationer; — og i Forbin-
delse med Hr Prosektor Dahl 3) pathologisk-histolo-
giske 0velser; 4) Sektionsdvelser i September—No-

ve	mber, naar Materiale haves.	.

Lektor Chievitz, 1) Forelæsning over Urin- og Kj^nsorganerne;
2)	Forelæsninger over Kredslübsorganerne; 3) Exami-
natorium over topografisk Anatomi; 4) leder et
praktisk Kursus i Vævenes mikroskopiske Anatomi;

5)	leder i Forening med den anatomiske Prosektor
de offentlige Dissektionsövelser fra l:ste November.

midl. Doc. Hansen Grut, holder kliniske Forelæsninger og 0velser. 1

Overlæge Haslund, 1) kliniske 0velser over Hudens Sygdomme og
de veneriske Sygdomme; 2) Demonstrationer og Fore-
læsning over Patienter med Hudsygdomme.

midl. Doc. Salomonsen, et experimental-pathologisk Kursus i Stu-
diet af Infektionssygdommene.	.

Proff. Brünniche, i Oktober og November Praktikant-Klinik paa
Kommunehospitalet.

F.	Trier, holder foredragende og examinatorisk Klinik for
ældre medicinske studerende.
Studsgaard, klinisk-kirurgiske Ovelser i 3 Maaneder.

L.	I. Brandes, kliniske Ovelser over indvortes Sygdomme.

H.	Hirschsprung, holder kliniske Ovelser og Foredrag over
Sygdomme hos Bern.

Privatdocenter.

Dr. Christensen, praktisk Vejledning i 0jensygdömmenes Diagnostik
og Behandling.	.
Stage, leder Barnehospitalets Poliklinik i Rigensgade.
Iversen, kliniske Forelæsninger over Urinvejenes kirurgiske
Sygdomme.

H.	Pontoppidan, 1) kliniske Ovelser i Hudsygdomme og ve-
neriske Sygdomme for yngre studerende; 2) Demon-
strationer af Endoskopets Anvendelse ved Sygdomme
i Urethra og Blæren.

Wanscher, Forelæsninger og Examinatorier over almindelig
Kirurgi, begyndende med Ledsygdommene.
Bloch, Forelæsninger over kirurgiske Sygdommes Diagnose
og Behandling.

. Levy, Forelæsninger over de obstetriciske Operationer og

-	Blodninger hos den svangre og usvangre Kvinde.
Ingerslev, gjennemgaar examinatoriskt udvalgte Æmner af
Fadselslæren.
Bremer, kliniske Ovelser- og Forelæsninger over Orets og
Svælgets Sygdomme.

. Israel, giver yngre studerende klinisk Veiledning i den fy-
sikalske Underasgelse af Brystorganerne.
Wichmann, for yngre studerende Veiledning i Stethoskopi.
Schou, Forelæsninger over udvalgte Afsnit af den topogra-
fiske Anatomi.

Det filosofiske Fakultet.

Proff. Ussing, 1) Forelæsninger og Ovelser over Plautus’ Rudens ;
■	2) gjennemgaar Hovedpunkter af Ægyptens og Assy-
riens Kunsthistorie som Indledning til den græske
' Kunsts Historie.

:	Mehren, 1) Kursus i Hebraisk for de studerende, der for-

:	berede sig til den særskilte Prove i dette Fag; 2)
forklarer Profeterne Micha og Nahum; 3) over videre
komne i arabisk Haandskriftlæsning ved at forklare
Ibn-Zeidun’s Bisâlet; 4) Kursus i Arabisk for Be-
gyndere.

Gislason, har af Hensyn til et literært Arbejde af Ministeriet
erholdt Fritagelse for at holde Forelæsninger i dette
Halvaar.

• Holm, 1) Examinatorier over Grækenlands Historie i Old- -
tiden; 2) Examinatorier over Evropas nyere politiske
Historie.

Fausb0ll, 1) Begyndelsesgrundene i Sanskrit; 2) Fortolkning '
af Mânava Dharmaçastra (12:te Bog) ; 3) Fortolkning
af Dhammapada.	■
Gertz, Examinatorier over Thukydides.
Joh. Steenstrup, "Forelæsninger over Indledningen til Histo-
riens Studium.	.
Erster, 1) gjennemgaar og forklarer Cæsars Skrift om Gal-
. lerkrigen; 2) holder skriftlige Ovelser med Opgaver,
' hentede fra Englands eller Frankrigs Historie.
Hoffding, 1) filosofisk Propædevtik; 2) læser over filosofiske
Problemer og filosofiske Retninger.
29

NORDISK REVY 1883—1884.

30

Kroman, Forelæsninger og Examinatorier over filosofisk
Propædevtik.

Stephens, 1) William Shakespear’s Antony and Cleopatra;
2) The Gospel of Saint Matthew i Old-Engelsk; 3)
tilbyder Lejlighed til engelsk Samtale i sin Bolig.

Docc. Sundby, 1) Förklaring af Les plus anciens monuments de
la langue française p. p. Koschwitz, og derefter paa
Fransk Examinatorier over den franske Literaturs
Historie; 2) franske Tale- og Skriveovelser.

Miller, föredrager sammenlignende nyhojtysk Grammatik
som Indledning til de germanske Sprogs Studium.

e. Docc. J. Lange, gjennemgaar Samlingen af Afstobninger over-
antik Skulptur i Forelæsninger for studerende.
Thomsen, 1) Forelæsning over den sammenlignende Sprog-
videnskabs almindelige Forudsætninger og Methode

■	og de indoevropæiske Sprogs Historie; 2) giver en
, Fremstilling af de græske Sprogs Dialekter og Hi-
storie.

Wimmer, 1) læser over dansk Sprog og Literatur i det
14:de og 15:de Aarh.; 2) giver de studerende, der

.	forberede sig til Magisterkonferens i nordisk Filologi
eller til Skoleembedsexamen i Dansk, Anvisning paa
Hjælpemidler til deres Studium.

Verner, 1) Kursus i Russisk for videre komne; 2) Kursus
i Polsk med Læsning af Mickiewicz’ Pan Tadeusz;
3)	föredrager Begyndelsesgrundene til det russiske
Sprog.

Doc. Brynjulfson, 1) Forelæsninger over enkelte Episoder af Nor-
dens ældste virkelige Historie; 2) Forelæsninger over
det hedenske Nordens Gudinder og deres Forhold til
de «vrige Guder.

midl. Doc. Siesbye, 1) gjennemgaar et Udvalg af Ciceros Breve
(Baiters Udgave); 2) holder latinske Stilovelser med
yngre filologiske studerende.

midl. Doc. Prof. Vald. Schmidt, 1) gjennemgaar udvalgte hieratiské
Texter for videre komne; 2) Forelæsning over Gam-
mel-Ægyptisk; 3) Forelæsning over Assyrisk; 4) fore-
drager Begyndelsesgrundene af de nord-semitiske
SprogsGrammatik.■

midl. Docc. Wilkens, 1) Forelæsninger over Hovedskikkelserne i
den nyeste Filosofi; 2) Forelæsninger over
æsthetiske Grundbegreber. ’
Saaby, Forelæsninger .over Valdemars sjællandske Lov.
Bosenberg, 1) belyser den oldnordiske og middelalderlig-
nordiske Poesis Reflex i. den nyere nordiske
Digtning ; 2) meddeler studerende til Skoleem-
bedsexaminerne Vejledning i at læese Svensk
og i svensk Literaturhistorie.

Paludan, 1) examinatorisk Gjennemgang af den dan-
ske Literaturs Historie, nærmest for studerende
til Magisterkonferens og Skoleembedsexamina ;
2) en Udsigt over den danske Digteknnsts
Theori i dens tidligste Udvikling under Re-
næssancens Indflydelse.

Privatdocenter.

Dr. G. Brandes, holder Forelæsninger, hvorom der vil ske nær-
. mere BekjendtgjPreise.

Mollerup, Forelæsninger over Sveriges Historie under Kon-
gerne af Vasa-Slægten.

Gigas, Forelæsninger over det spanske Nationaldrama for
Lope de Vega.

Hlansen, holder engelske Skriveovelser for yngre studerende.

Lehmann, föredrager Grundtrækkene af Farvernes Psykofysik.

Det mathematisk-naturvidenskabelige Fakultet.

Proff. Joh. Japetus Sm. Steenstrup, 1) gjennemgaari Foredrag elle.
Kollokvier visse Partier af Dyrerigets Naturhistorie ;
2)	yder videre komne, som ved Hjælp af Studiesam-
lingen ville forberede deres Studier i Zoologi og
Palæontologi, sin Bistand ved Afbenyttelsen af Sam-
lingens Bestanddele og af den zoologiske Literatur.
Holten, 1) den mekaniske Fysik; 2) Examinatorier.

Steen, 1) gjennemgaar Determinanternes Theori og Anven-
delse; 2) for ældre studerende Vejledning og 0velse
i Læsning af Problemer, afhængige af Integralregning.

Johnstrup, 1) föredrager Geognosi; 2) ovelser i det minera-
logiske Museum.

Thomsen, 1) de uorganiske Stoffers Kemi (Indledning og
Metalloider) ; 2) kemiske Ovelser.

Didrichsen, 1) Forelæsninger over de officinelle Planter;
2)	læser over almindelig Botanik; 3) praktisk-botaniske
Ovelser; 4) leder botaniske Exkursioner; 5) holder
for videre komne skriftlige og praktiske Ovelser.

Thiele, 1) Astrofysik; 2) Differensregning.

Prof. extr. Zeuthen, opholder sig med Ministeriets Tilladelse 1 Ud-
landet i dette Halvaar.

Lektor Jorgensen, 1) Metallernes Kemi; 2) uorganisk kvantitativ
Analyse; 3) leder Ovelserne i den polytekniske Lære-
anstalts kemiske Laboratorium.

extr. doc. Loffler, en Oversigt over Afrikas fysisk-geografiske og
etnografiske Forhold, med særligt Hensyn til Resulta-

. tet af nyere Forskninger.

Christiansen, Lærer i Fysik ved den polytekniske Læreanstalt, 1)
en Fremstilling af Faraday’s og Maxwells Opfattelse
af Elektricitetslæren ; 2) föredrager Optiken.

extr. Doc. R. Pedersen, læser over Planternes Næringsstoffer.

Dr. C. F. Liitken, 1:ste Inspektor ved Universitetets zoologiske
Museum, giver for naturhistoriske studerende en Ud-
sigt over Hvalernes Naturhistorie og Systematik'.

midl. Doc. Samsoe Lund, vil nærmere gjore Opslag om sine Fore-
læsninger og Ovelser.	■
O. G. Petersen, Ovelser i det planteanatomiske Labora-
torium.

Adjunkt Jungersen, hvem det midlertidig er overdraget at vejlede
de medicinske studerende i Zoologi, 1) gjennemgaar
Dyrerigets Hovedformer; 2) vejleder de studerende
under deres Benyttelse af Studiesalens Samlinger.

Privatdo c enter.

Dr. Hansen, gjennemgaar Gauss’s Theori om Cirkelperiferiens
Deling.

Boas, Forelæsninger over Pattedyrenes Histologi.
Valentiner, 1) Forelæsninger over "Nogle Sætninger af fun-
damental Betydning for de algebraiske Kurvers
Theori“; 2) en Forelæsning, hvis Indhold senere vil
blive bekjendtgjort.

Helsingfors.

\ Större konsistoriet.

3 juni. Enligt vicekanslers skrifvelse hade kansler den 23
maj utnämt till rektor för ingående triennium prof. A. Ahlqvist
samt till prorektor prof. Th. Resin.

På förslag till professionen i statsrätt och juridisk encyklo-
pedi uppfördes doc. R. F. Hermanson (utn. d. 7 aug.).

Med anledning af en till universitetet ankommen inbjudning
från universitetet i Bern att sända en deputation till dess 50-
års fest den 5 aug. innevarande år, beslöts att prof. G. Johanson
och doc. R. Hermanson, hvilka under sommaren komma att uppe-
hålla sig i Schweiz, skulle vid nämda fest representera Helsing-
fors universitet.

Mindre Konsistoriet.

12 maj. I skrifvelse från vicekansler meddelas, att kansler
till doc. i matematik utnämt d:r R. Hj. Mellin.

En gratifikation af 500 mark utöfver docentarvodet beviljades
doc. Hermanson för hans tjänstgöring under vårterminen 1884.

På anmälan af med. fak., att doc. H. Holsti och e. o. prof.
M. W. af Schultén förklarat sig villige att under sommar- och
julferien meddela undervisning vid sjukhuset, den förre vid medi-
cinska afdelningen, den senare, biträdd af lic. Lundström, vid ki-
rurgiska afdelningen, förordnade kons, dem att meddela nämda
undervisning och beviljade en gratifikation af 2,500 mark ur do-
centunderstödsfonden åt doc. Holsti samt beslöt hemställa om ett
anslag af 1,650 mark, att utgå ur tullmedelsfonden åt e. o. prof.
Schultén.

Prof. Hällsten befriades på anhållan från inspektoratet öfver
universitetets musikaliska kapell, och utnämdes i hans ställe till
inspektor prof. F. Saltzman.	.	:
31

NORDISK REVY 1884—1885.

32

Beslöts hos kansler hemställa om ett anslag af 500 mark för
att af kand. A. 0. Heikel användas för uppköp af etnografiska
föremål i Ryssland.	.

Under läsåret 1883—1884 aflagda examina:

Teologiska fakulteten.

Teolog, kand.ex. 1, dimissionsex. 38.

Juridiska fakulteten.

Jur, utriusque kand.ex. 2, rättsex. 16, domareex. 1, kameral-
ex. 4.

Medicinska fakulteten.

Med. licentiatex. 8, med. kandidatex. 16.

Filosofiska fakulteten.

Hist.-filolog. sektionen: Licentiatex. 1, fil. kandidatex. 17,
lärare kandidatex. 2, pedagogieex. 23.

Fys.-mat. sektionen: Licentiatex. 3, fil. kandidatex. 17.

Akademiskt tryck.

(forts, från n:r 13)

Serlachius, J. J., Om klander å jord enligt de svenska land-
skapslagarne. 173++XV ss. utg. för prof, i civillagfarenhet och
romersk rätt.

. Wrede, R. A., Processinvändningarna enligt finsk allmän
processrätt. VI+207 ss. utg. för d:o.

Neovius, L., Om komplexa tals användning i geometrin. 132
ss. utg. för licentiatgrad.

Brotherus, V.. F., Etudes sur la distribution des mousses au
Caucase. 104 ss. utg. för licentiatgrad.

Unsi suomalaisen virsikirjan ehdotus, kielillisettä ja runolli-
setta kannatta tackastettuna. (Det nya finska psalmboksförslaget,
granskaqt från språklig och poetisk synpunkt.) Inbjudningsskrift
till proff. J. J. Peranders och E. G. Palméns installation af deka-
nus prof. A. Ahlqvist.

Kejserliga Alexanders universitetets minnesfest öfver Elias
Lönnrot den 13 maj 1884. (På svenska och finska.) Inbjudnings-
skrift af rektor W. Lagus.

Tercentury of the university of Edinburgh. Scottish families
in Finland and Sweden. A Brief Sketch of —------------respectfully
dedicated to the university of Edinburgh by Otto Donner, professor
at the university of Helsingfors. 47 ss.

Program för läseåret 1884—1885.

Edv. Hjelt.

Nordisk Revy

börjar med detta nummer sin andra årgång. Tidningen utgifves
under instundande akademiska läsår 15 Sept. 1884—31 Maj 1885
med 16 nummer, 7 under höst-, 9 under vårterminen. Priset är
från och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäknadt.

Ur de välvilliga omdömen, hvarmed l:sta årg. af Nordisk
Revy mottagits, tillåta vi oss citera följande.

“— — Den uppgift, som blifvit satt för denna tidskrift, är
förträfflig. Man har i Sverige länge saknat ett organ, som på en
gång med korthet och med sakkunskap redogjorde för de literära
företeelserna inom vetenskapernas område. I våra dagar, då den
literära produktionen antagit betydliga mått och då på grund däraf
en hvar, söm vill på allvarligt sätt idka studier, måste göra sig
bekant med äfven de detaljarbeten, som utkomma, de små upp-
satser, som äro spridda i tidskrifter, är det nödvändigt att lätta
den enskildes möda att uppsöka hvad han behöfver och att spara
hans tid genom att till hans förfogande ställa ej blott titlarna,
utan ock ett kritiskt omdöme om de olikartade företeelserna. Dct
kräfves ofta för den, som koncentrerar sitt arbete inom ett om-
råde, att förvärfva någon föreställning om de rörelser, som uppen-
bara sig inom andra områden. Om det förra behofvet tillfreds-
ställes genom facktidskrifter, ås är det dock ytterst bekvämt att
erhålla en tidskrift, som kan sägas vara en nyckel till dem. Det

senare behofvet kan svårligen fyllas annat än genom en alla möj-
liga vetenskapliga områden representerande tidskrift, hvadan det
är till stor fördel för honom att i en tidskrift, som han kan stän-
digt hafva hos sig, erhålla nödiga anvisningar till den literatur, som
man måste gå åt annat håll för att söka. I all synnerhet måste en
sådan genvägs-tidskrift vara ovärderlig för den vid universiteten
studerande ungdomen. — — — Artiklarne äro alla signerade med
goda namn — — —. Såsom något mycket förtjenstfullt anser
jag mig böra framhålla, att då och då meddelas en sammanhän-
gande öfversigt af samtliga nyare företeelser inom något visst
område, t. ex. upplysningar angående årets Luthers-literatur och
den moderna franska syntaxens studium. — — Samtliga kritiker
äro skrifna med stor humanitet. — — Att det är af stor vikt att
erhålla de upplysningar om universitetsförhållanden, som syste-
matiskt meddelas, torde ej behöfva vidlyftigt framhållas. — —
Ur alla synpunkter hafva vi. att uttala uppriktig glädje öfver denna
nya företeelse inom vår tidskriftsliteratur, och vi önska den all
framgång på den goda väg den beträdt. —	.

H. H(ildeöran)d i Nordisk tidskrift, 1884, 2.

— — Det var en särdeles vacker tanke af herr Noreen att
grunda en tidskrift som den föreliggande. — — Om det sätt,
hvarpå Utgifvaren utfört sin uppgift, kan väl icke gärna finnas
mera än en mening: han har lyckats därmed alldeles förträffligt.
— — Anmälningarna hafva naturligtvis måst göras korta och i
allmänhet koncentrerats endast på hufvudpunkterna; men de hafva
det oaktadt (eller kanske just därför) ofta varit ganska lärorika,
och de hafva, som oss vill synas, på ett i allmänhet mycket lyc-
kadt sätt motsvararat programmet att lemna ungdomen "en led-
tråd i det kaos af vetenskaplig, isynnerhet tysk, literatur, som
årligen öfversvämmar vår bokmarknad,“ samt “att vara en till-
förlitlig rådgifvare åt de yngre vetenskapsidkare eller autodidakter,
som önska orientera sig i den dag för dag växande literatur, med
hvilken de hafva att stifta bekantskap". De hafva dessutom ut-
märkt sig för en opartiskhet, hofsamhet och sans, som hos läsaren
lemna ett synnerligt fördelaktigt intryck, och äro väl egnade att
äfven i detta hänseende väcka den bästa tanke om tidskriften.
— — Men, om således det är vår lifliga öfvertygelse, att Nordisk
Revy fyller och fyller väl ett länge kändt behof, så måste vi ock
i samma mån lifligt yrka på ett allvarligt deltagande för henne
hos den allmänhet, till hvilken hon vänder sig.-------------Vidkom-
mande abonneringen, kunna vi ej nog varmt därtill uppmana alla
vederbörande, till hvilka det må tillåtas oss i allra främsta rum-
met räkna läroverkskollegierna och läroverksbiblioteken-----------.

Edvard Lidforss i Ny svensk tidskrift, Maj 1884.

Herrar Förläggare, som önska få sina för-
lagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, ombedjas att i
tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka Nor-
disk Revy anmäles, torde benäget tillsändas Redak-
tionen.

Upsala, 15 September 1884.

R. Almqvist & J. Wiksell.

Innehåll:

Hertel: Den nordiske Santhalmission.

Bang: Udsigt over den norske Kirkes Historie.	.

Boethius: Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594 — 96.

Goedeke: Geschichte der deutschen Dichtung.

Ussing: Fra Hellas og Lilleasien.	.

Maspero: Guide du Visiteur an Musée de Boulaq.

Lemm: Aegyptische Lesestücke.	.

Schagerström: Upplysningar om Vätömålet.

Publication der Norwegischen Commission der Europäischen Grad-
messung. Geodätische Arbeiten.

Leinberg: Michael Agricola. Abckiria,

Universitetsangelägenheter (Upsala, Kristiania, Kobenhavn. Helsing-
fors).

Anmälan.	’
N:r IS (30 Sept.)(1884—85) Årg. II, 2.

NORDISK UEVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. F. E. Berg-
gren, Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. 7. Boethius, v. Bibliotekar. A. L. Bygdên-
Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. F. A. Ekman, Doc. A. Erdmann,
Doc. K. B. y. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S.
E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Hnffding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S.
Landtmanson, Prof. L. Fi Lefler, Bibl.-aman. C, H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Find, Doc. y. A. Lundell, Prof. C. G. Lund-
quist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7. F. Nyström, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schager-
ström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc. 7. H E. Schuch, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F.

: Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom', Prosekt. 7. H. Théel, Lektor P. %. Rising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

.	utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’s BOKTRYCKERI.

Teologi.

Bring, S. L., Treenighetsbegreppets ethiska be-
tydelse. Lund, C. W. K. Gleerups förlag, 1884. Pris
2 kr. 25 öre.

En af vårt lands mest bekanta författare på det
teologiska området har här på ett om mycken djupsinnig-
het och själfständighet vitnande sätt sökt från en allde-
les ny synpunkt skärskåda treenighetsläran. Sällan torde
en författare företagit sig en svårare och vanskligare upp-
gift än den, som doktor Bring här söker lösa, allrahälst
som han ansett sig nödsakad intaga denna förmedlande
ståndpunkt mellan tvänne hvarandra motsatta världsåsik-
ter, hvilken inom vetenskapen plägar betecknas med real-
idealism och hvars sanning många gärna vilja tro, men
ännu ingen kunnat bevisa.

Allra först vilja vi ur boken själf (s. 37 f.) till stöd
för det redan sagda anföra förf:s filosofiska trosbekän-
nelse: »Försoningen mellan idealism och realism i veten-
skapen såväl som uti konsten kommer aldrig till stånd,
förrän man uti den absoluta personligheten tänker sig en
enhet af det ideella och reella. Det är Schellings odöd-
liga förtjänst att på filosofisk väg först hafva upptagit
uti det absoluta den ideella och reella polen-. Schel-
ling var inom den filosofiska vetenskapen den Johannes
döpare, som förde bruden, naturen, till sin brudgum, fri-
heten. Bröllopsfesten firades af hela den tänkande all-
mänheten med jubel och glädje. Den abstrakta idealis-
men, liksom naturalismen å den andra sidan, vill åstad-
komma skilsmessa uti detta äktenskap, under det att
dessa åskådningar, hvardera för sig, söka uppnå sitt mål
att förklara tillvarelsen eller tingens väsende; ett sökande,
som aldrig skall lyckas, enär människan icke bör åtskilja
det Gud har förenat, förenat uti sig själf, då han från
evighet satt uti sitt väsende kärleksmotsatsen natur och
frihet eller natur och medvetande.»

Den världsåsikt, till hvilken den vördade förf, här
med så liflig öfvertygelse bekänner sig, räknas, enligt
hvad alla sakkunnige veta, såsom en fullkomligt ohållbar
ståndpunkt i både idealistens och materialistens ögon.
Icke desto mindre omfattas denna s. k. realidealism af
flera nyare filosofer i utlandet och har ock af ålder an-
setts såsom jämförelsevis mest öfverensstämmande med
kristendomen. Åtminstone hafva alla spekulativa teologer
eller teosofer varit af denna mening. Klart är sålunda,
ätt endast för så vida läsaren af dir B:s bok icke på
förhand är ogynnsamt stämd mot nämda världsåskådning,
skall han kunna gifva förf, det erkännande, han förtjänar.

Det torde dock äfven i detta fall blifva svårt att
tillegna sig åtskilliga af förf:s satser och äfven svårt att
helt och hållet frikänna honom från en viss konstruk-
tionslusta. De anmärkningar, som recensenten nu går
att göra, skola icke hufvudsakligen riktas mot förf:s stånd-
punkt i den mycket omtvistade hufvudfrågan om förhål-
landet mellan realism och idealism, och kunna därföre
måhända anses jämförelsevis mindre viktiga, men i och för
sig betraktade äga anmärkningarna dock tillräckligt
stor betydelse, och med hänsyn till att de riktas emot
ett så aktningsbjudande författarenamn som förf:s, erhålla
de om möjligt ett ännu högre värde, än som skulle vara
händelsen, därest författaren ej ägde d:r B:s anseende.

Den första anmärkningen gäller förf:s påstående (sid.
3—5), att dogmatiken och etiken böra utgå från samma
princip, treenighetsläran. Om detta yrkande varit gjordt
från ståndpunkten af den nu mera föråldrade teologi, som
icke erkände etiken såsom en särskild vetenskap och som
icke förstod bättre än att göra kristendomen till föremål
för ett uteslutande dogmatiskt betraktelsesätt, så skulle
det ej väcka någon förvåning. Men när nu förf, tillegnat
sig den nyare teologiens framsteg i detta afseende, d. v. s.
både förnekar, att dogmatiken och etiken äro en och
samma vetenskap, och förfäktar det etiska betraktelse-
sättet af kristendomen såsom berättigadt och nödvändigt,
35	NORDISK REVY 1884—1885.	36

så kunna vi icke fatta hans ståndpunkt. Sammanhanget
mellan de bägge vetenskaperna är visserligen mycket
nära, ja så nära som mellan religion och sedlighet, men
för så vida formen alltid bör vara ett ur innehållet själft
framfödt uttryck, och förutsatt att dogmatiken bör fram-
ställas med treenighetsläran såsom indelningsgrund, skulle
etiken med inre nödvändighet komma att få en dogmatisk
anstrykning, därest samma princip äfven för henne lades
till grund. Och då nu synpunkten är så väsentligt olika,
att kristendomen af dogmatiken hufvudsakligen betraktas
från ontologisk, gudomlig och objektiv synpunkt, men af
etiken företrädesvis från historisk, mänsklig och subjek-
tiv synpunkt, så torde det ock hädanefter som hittills
vara fullt berättigadt att låta treenighetsläran vara etikens
nödvändiga förutsättning, men icke dess princip.

Det är för öfrigt ingalunda allmänt erkändt, att man
bör ordna ens det dogmatiska materialet från treenighets-
begreppets synpunkt. Långt ifrån att detta i senare
tider skulle vara regel, såsom förf. (s. 4) tyckes vilja
påstå, är det tvärtom endast ett fåtal mera framstående
dogmatici, som gjort detta, under det att flertalet och
särskildt de, som i närvarande tid hafva det förnämsta
ryktet inom de positiva teologernas krets, såsom Tho-
masius, Philippi och Frank, begagna en helt annan in-
delningsgrund.

Vidare hafva vi att göra anmärkning mot förf:s
egendomliga uppfattning af begreppet det etiska. Det
är i tvänne afseenden, som han här förvånat oss. Först
och främst tyckes han hafva återupptagit Schleiermachers
ståndpunkt, alltså fattat det etiska såsom ett handlings-
begrepp. Till stöd för denna vår förmodan åberopa vi
förf:s i § 1 gjorda påstående, att treenighetsbegreppets
etiska betydelse sammanfaller med treenighetsbegreppet
såsom ett handlingsbegrepp. Detta bekräftas ock af öfver-
• skrifterna på bokens trenne afdelningar: det trinitariska
handlandet, det etiska handlandet och det religiösa hand-
landet. (Jfr Schleiermachers indelning af den teologiska
etiken.) Nu har förf, visserligen själf upplyst, att han
här fattar ordet handling i så yidsträkt betydelse, att
till och med tankar och begär räknas såsom handlingar.
Men desto påtagligare blir därigenom det oberättigade
och vilseledande samt fullkomligt onödiga i att använda
ordet handling i så vidtomfattande betydelse, och vi be-
strida dessutom riktigheten af förf:s påstående, att veten-
skapen ofta skulle bruka det nämda ordet i den nämda
vidsträkta bemärkelsen. Just därföre att människan i
etiskt afseende bedömes efter uppsåtet eller viljeriktnin-
gen, är det tvärtom, så vidt vi känna, nästan exempel-
löst, att någon nyare etiker velat i likhet med Schleier-
macher och förf, göra begreppet det etiska till väsent-
ligen ett handlingsbegrepp.

Det är äfven i ett annat afseende, som förf:s an-
vändning af det etiska är egendomlig. Sid. 157 f. läsa
vi: »då man fattar begreppet etiskt handlande i vidsträkt
betydelse, så inneslutes uti detta begrepp äfven det reli-
giösa handlandet. I denna vidsträkta betydelse har or-
det ’etiskt’ blifvit användt i öfverskriften till detta ar-
bete». Med tanken på nyss förut omnämda vidsträkta
betydelse af ordet handling, synes det, såsom förf, i lik-
het med Kant ville förneka, att förhållandet mellan reli-
gion och sedlighet är ett kausalförhållande, d. y. s. att

det sedliga bör subsumeras under det religiösa; ty, i olik-
het mot hvad man numera tämligen enhälligt antager,
tyckes förf, låta det etiska i allmänhet och särskildt det
etiska handlandet utgöra ett prius i förhållande till det
religiösa. Om detta är förf:s mening med den citerade
strofen, hvarom yi dock icke äro fullt på det klara, in-
lägga vi en bestämd gensaga mot den nämda begrepps-
bestämningen såsom varande oförenlig med den kristliga
lifsåskådningen.

Såsom bevis på den vanskliga ståndpunkt, förf, in-
tager i teoretiskt afseende, vilja vi nu anföra de trenne
grundbestämningar, han tillagt det absoluta lifvet eller
Gud. Det fullkomliga lifvet förklaras först vara »oändlig
aktivitet eller rörelse», vidare »oändlig själfalstring eller
produktivitet» och slutligen »oändlig organisation» (sid.
25—27). Månne den panteistiske filosofen skulle hafva
något emot att tillskrifva sitt gudsbegrepp enahanda
grundbestämningar? Och kan förf, verkligen tänka sig,
att en progressus in infinitum eller en världsutveckling
utan mål skulle vara förenlig med kristendomen? Och
om det är riktigt, hvad förf. s. 33 säger, att det ändliga
lifvet till skilnad från Guds lif »är till under tidens och
utvecklingens form», så synas dock här i fråga om grund-
bestämningar hos det absoluta lifvet ändliga kategorier
vara använda om det oändliga lifvet.

Icke desto mindre skulle förf, säkert med eftertryck
tillbakavisa hvarje slags anklagelse för panteism. Han
har till och med bekämpat den panteism, han trott sig
finna hos den filosofiska idealism, som i vårt land vunnit
så mycket erkännande. Och han anser sig själf hafva
undgått all fara för panteism genom att erkänna treenig-
hetssamfundet i Gud. Recensenten vågar emellertid på-
stå, att förf, här gått för långt i sin rädsla för panteis-
mens spöke, då han sid. 66 förklarar, att man aldrig skall
kunna undgå panteismen, om man vill »på ett eller an-
nat sätt göra människan och människosamfundet till ett
moment i Gud». Kristendomen häfdar ju med styrka
den organiska världs- och lifsåskådningen, och kategorien
enhet i och af mångfald, tillämpad på förhållandet mellan
Gud och mänskligheten, kan följaktligen äfven tagas i
kristendomens tjänst.

Ett annat antipanteistiskt yttrande förtjänar äfven
anföras. Sid. 72 läsa vi: »det är icke valfriheten, som
har sin grund i ändligheten, utan ändligheten, som har
sin grund i valfriheten». Rec. undrar, huruvida icke,
trots detta påstående, förf, anser, att den i tid och rum
varande världen har sin yttersta förklaring i en gudomlig
viljeakt, från hvilken vi hafva att utesluta hvarje slag af
val. För öfrigt tyckes det nämda yttrandet stå i strid
med ett annat, som vi läsa sid. 92: »personlighetens be-
stämningar eller momenter få därföre icke härledas ur
hvarandra». Den bestämning i människans väsen, som
vi kalla ändlighet, skulle ju alltså icke få deduceras ur
människans valförmåga.

Utom den förut anförda läran om det absoluta lifvets
grundbestämningar, finnes det en annan punkt i författa-
rens teori, som smakar starkt af panteism. På flera
ställen sätter nämligen förf, likhetstecken mellan lif och
natur. I motsats således till den rena idealismen, som
säger, att »lif och själfmedvetande äro ett», söker d:r
Bring inskärpa, att »lif och natur äro ett». Han för-
37	NORDISK REVY 1884—1885.	.	38

fäktar därföre också, att naturen utgör grundlaget för
personligheten, ja han kallar naturen till och med »per-
sonlighetens embryo» (s. 146 o. 82). Människans lifs-
grund skulle altså icke vara anden, utan naturen, hvilket
(s. 38) synes gälla äfven i fråga om Guds sons födelse
af Fadren. Motsatta yttranden finnas dock. Ty än för-
klaras anden eller det personliga jaget vara den enhets-
punkt, uti hvilken alla personlighetens momenter ingå
såsom bestämningar (s. 97). Och en annan af förf:s
grundtankar lyder så: »det etiska är det första, det
metafysiska det andra» (s. 72). Än åter läses det, att
»lifvet med sin grundbasis, naturen, utgör ett särskildt
och själfständigt moment uti personligheten, skildt från
medvetandet» (s. 24).

Många frågor vore att göra med afseende på förf:s
samfundslära, ty äfven en sådan har fått rum i förelig-
gande arbete. Men vi våga icke taga ett ännu större
utrymme i anspråk för denna recension, än vi nu hafva
gjort. Nämnas bör dock, att förf, trott sig finna »en
fyr-enighet på jorden», eller fyra rent etiska samfund,
nämligen: »familjen, staten, skolan och konstsamfundet».
Och alla dessa samfund äro personligheter eller moraliska
personligheter. Dessutom uppställes kyrkan såsom ett
religiöst samfund, hvilket är person i högsta mening
(s. 181). Utan tvifvel torde jämte åtskilligt annat af
hvad vi anfört ur d:r B:s bok äfven dessa samfundsteo-
rier stå i samband med förf:s mening, att »det sista och
högsta momentet i personligheten är fantasien eller den
bildande kraften» (s. 85).

De nu framstälda anmärkningarne torde måhända
hafva visat, att det föreliggande arbetet lämnar åtskil-
ligt öfrigt att önska i formelt eller vetenskapligt afseende.
Icke desto mindre äger innehållet ganska ofta förtjänster
så stora, att ingen läsare skall ångra en närmare bekant-
skap med boken. Och den som i likhet med rec. med
glädje funnit, att förf, förmått på ett ovanligt konkret
sätt framställa ett så svårfattligt ämne, som treenighets-
läran, skall ock dela hans önskan, att det måtte förunnas
förf, tid att snart lämna allmänheten nya bidrag till en
etisk betraktelse af sådana kristendomens idéer, som man
hitintills varit van att skåda i en ensidigt dogmatisk be-
lysning. R. S.

Luthersk Ugeskrift. XVI. 6. S. H. Jensen, Fra
Jerusalem til Bethlehem (forts). — Kirkelige Efterret-
ninger. — Literatur. — 7. S. II. Jensen, Fra Jerusa-
lem til Bethlehem (slut). — Kirkelige Efteretninger. —
Literatur. — 8. M. J. Monrad, En Sidebemærkning
til Sakramentlæren. —■ Kirkelige Efteretninger. — Literatur.
— 9. Korrespondance fra Danmark. — Kirkelige Efter-
retninger. — 10. Hans Landstad, En Kritik af de
autoriserede Lærebogers Behandling af den tredje Artikel.
— Kirkelige Efteretninger. — m. m.

Medicin.

Hjelt, Otto E. A., Olof af Acrel, den svenska
kirurgiens fader. Helsingfors, J. C. Frenckell & son,
1884.

Historien om medicinens utveckling i Sverge är
ännu oskrifven. Dock saknas icke ett och annat mono-

grafiskt förarbete till en sådan, och bland dessa erinra
vi nu särskildt om åtskilliga på senare tider utgifna bio-
grafier öfver män, framstående inom den svenska medici-
nen. Främst bland sådana biografier sätta vi både i af-
seende på det afhandlade föremålets vetenskapliga bety-
delse och framställningens intresse och grundlighet den
hälsningsskrift om »Carl von Linné som läkare och hans
betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige»,
hvilken å finska vetenskapssocietetens vägnar med anled-
ning af Upsala universitets fyrahundraårsfest tillegnades
detta af samme författare, som nu åter riktat den svenska
medicinens blifvande historia med en afhandling om den
vetenskapliga kirurgiens grundläggare i Sverge, Olof
Acrel.

Skulle någon fråga, hvilket land kirurgien mest har
att tacka för sin vetenskapliga utveckling, så måste väl
svaret utan betänkande blifva Frankrike, på grund af de
rationella åsikter, den klara anatomiska uppfattning och
fruktbringande praktiska verksamhet, hvilka där under
adertonde seklet gjorde sig gällande hufvudsakligen genom
Academie de chirurgie. Bland de många lysande med-
lemmarne af denna akademi vilja vi nu endast erinra om
de tvänne namn, som öfverglänste alla de andras. Sedan
Ambroise Parés dagar hade icke i Frankrike och således
ej häller i det öfriga Europa framträdt någon utmärktare
kirurg än Jean Louis Petit, och först vid århundradets
slut blef hans ryktbarhet öfverträffad af Desault, den
kirurgiska anatomiens grundläggare. Båda dessa namn
stå i ett visst förhållande till Olof Acrel. Den förre
var nämligen hans lärare, och efter den senare erhöll han
i utlandet sitt kirurgiska hedersnamn: »den nordiske
Desault», hvilket namn är ett vitnesbörd om den akt-
ning, Acrel åtnjöt af vetenskapliga kirurger i utlandet.
För att åter rätt kunna uppskatta Olof Acrels betydelse
för Sverge, är det nödigt att erinra sig kirurgiens stånd-
punkt hos oss före honom.

Författaren till nu föreliggande biografi framhål-
ler också, att det i Sverge före Acrels uppträdande
ännu var nödvändigt, såsom det förut varit i det
öfriga Europa, att hvar och en som ville blifva ki-
rurg, lärde sig denna konst handtverksmessigt så-
som lärling och gesäll hos någon privilegierad mäster-
fältskär. Han berättar oss äfven, att Acrel sjelf måste
börja sin bana under dylik handledning. Lyckligtvis för
honom och vårt fosterland fick han dock sedan snart till-
fälle att genom flerårig vistelse utomlands först studera
kirurgien vetenskapligt och sedan såsom öfverkirurg vid
franska hären nnder Österrikiska tronföljdskriget utbilda
sin praktiska skicklighet däri. Huru Acrel efter hem-
komsten till Stockholm snart erhöll rikt tillfälle dels i
en vidsträkt enskild praktik, dels sedermera äfven så-
som öfverkirurg vid det nyinrättade serafimerlasarettet —
en befattning som han innehade i 48 år — att med ut-
märkt framgång tillämpa den franska kirurgiens nya
läror, skildrar författaren på samma gång, som han icke
glömmer att framhålla Acrels stora förtjänster vid organi-
sationen af offentliga sjukvårdsinrättningar i Sverge, för
hvilka han under 24 år var den förste generaldirektören.
Särskildt omnämnes hans nitiska verksamhet för inrät-
tandet af det, för den svenska läkarebildningen sedan så
viktiga Serafimerlasarettet. Acrel ansåg nämligen detta
39	......NORDISK REVY 1884—1885.40

sjukhus vara behöfligt icke blott såsom vårdanstalt för
sjuke, utan äfven såsom plantskola för läkares utbildning
och såsom hjelpmedel för den medicinska vetenskapens
framsteg. Han var väl icke den förste, som i Sver-
ge för blifvande läkares utbildning införde den kliniska
undervisningsmetoden, enär denna, såsom C. B. Mesterton i
sin afhandling »Om nosocomium academicum» visat, re-
dan flere år före serafimerlasarettets stiftelse användes
i Upsala, först af Lars Boberg och sedan af Nils
Rosén; men genom det sätt, hvarpå Acrel, stående
på höjden af sin tids vetenskap, under flere årtionden
meddelade kirurgisk undervisning vid sjukbädden på sera-
fimerlasarettet samt enskildt lemnade råd, uppmuntran
och hjälp åt sina lärjungar, bildade han i Sverge en
kirurgisk skola, hvars medlemmar hedrade hans minne och
gagnade sitt fädernesland; och kirurgien blef härigenom
i Sverge, liksom ungefär samtidigt genom A. G. Rich-
ter i Tyskland, så småningom af landets läkare alt mer
erkänd såsom jämbördig med medicinen. För detta vik-
tiga faktum i den svenska läkarekonstens historia redo-
gör författaren på ett både underhållande och öfverty-
gande sätt samt stöder sin framställning på flere hittills
obegagnade urkunder.

Den föreliggande biografien innehåller dessutom en
i enskildheter ingående analys af Acrels vetenskapliga
arbeten. Hans förtjänster äfven såsom ögonläkare fram-
hållas; och utförligt skildras striden om lämpligaste me-
toden att operera starr, en kontrovers som mellan honom
och den ansedde assessor J. G. Wahlbom fördes i veten-
skapsakademiens handlingar och på sin tid väkte så
mycken uppmärksamhet. I sin redogörelse för Acrels
skrifter börjar författaren med dennes: Utförlig förklaring
om friska sårs egenskaper. Läsaren af denna författa-
rens framställning förnimmer visserligen i Acrels patolo-
giska grundsatser ännu en tydlig återklang af den före-
gående tidens iatrokemiska och äfven iatromekaniska
läror; men ändock torde detta Acrels arbete, som utkom
1745 och då mottogs med beröm af Albert Haller, inom
den europeiska literaturen först 1811 hafva öfverträffats,
då J. /N. Rust utgaf sin Helkologie. Derefter redogör
författaren för det hufvudsakliga innehållet i Acrels
Chirurgiska händelser, dennes förnämsta verk, genom hvil-
ket han på ett lysande sätt ställer sig vid sidan af sin
samtids mest firade kirurger i utlandet. Tvänne gånger
öfversattes det på tyska, och på holländska utgafs det
af den både såsom kirurg, patolog och anatom framstående
Edw. Sandifort. Med detta verk ville Acrel, såsom för-
fattaren säger, redogöra för de af honom använda kirur-
giska metoder och bland Sverges läkare sprida deras
kännedom. Det bär vitne icke mindre om Acrels läkare-
talang, än om den noggrannhet, hvarmed han följde sina
patienter, och är ännu, såsom författaren med rätta an-
märker, ett af den svenska kirurgiens mest anmärknings-
värda arbeten. Man kan äfven instämma med honom,
då han kallar detta arbete ett slags kirurgisk handbok,
som i svåra fall kunde leda den betänksamme och vill-
rådige kirurgen. Af intresse synes oss äfven författarens
anmärkning, att Acrel, då hans egen erfarenhet växte,
— och han vårdade sjuka ännu in i sitt 89:de år —,
alt mer började luta åt den konserverande kirurgiens
grundsatser. Han närmade sig härigenom också sin engel-

ske samtida, den store John Hunter, hvilken betraktade am-
putationen såsom »ett erkännande af kirurgiens ofullkom-
lighet, då man stympade en patient, som man ej kunde
bota».

Då vi härmed sluta vår anmälan af detta förtjänst-
fulla arbete, tillåta vi oss endast ett par anmärkningar,
icke med afseende på hvad som däri innehålles, utan
med hänsyn till hvad vi däri saknat. För att erhålla
en sann föreställning om Olof Acrels vetenskapliga origi-
nalitet tro vi nämligen, att läsaren behöft äfven en jäm-
förelse mellan honom och några af hans närmaste före-
gångare och samtida inom Europas vetenskapliga kirurgi,
såsom en Richter, en Hunter och några af den franska
kirurgiens stormän. Stäld mot en sådan historisk bak-
grund skulle Acrels bild till sina vetenskapliga såväl
förtjänster som brister blifvit skarpare individualiserad.
Och eftersom människan en gång är sådan, att när hon
bjudes något godt, vill hon däraf hafva mer, så hade vi
också önskat en något rikare skildring af Acrels enskilda
lif och personliga karaktär, så att själfva människan
mer lefvande trädt läsaren till mötes. Arbetets biogra-
fiska afrundning skulle på en sådan teckning af förfat-
tarens samvetsgranna hand enligt vårt förmenande endast
hafva vunnit.

P. Hedenius.

Gynækologiske og Obstetriciske Meddelelser udg. af
F. Howitz. V. 1, 2. Fr. Howitz, Marion Sims Ne-
krolog. G. Heinricius, Om pannlägen ock pannför-
lossningar. E. Jacoby, Et Tilfælde af ruptura tubæ
gravidæ och Saltvandsinfusion. P. Nielsen, Om Atrofi
af uterus. L. Meyer, Endometritis hyperplastica chro-
nica. :— Literaturoversigt.

'Norsk Magazin for Lægevidenskaben udg. af de Me-
dicinske Selskab i Kristiania. XIV. 7. H. Juell, Et
Tilfælde af Morb. Addisonii. Prof. Voss, Meddelelser
fra min Praxis. VI (Forts.). A. Malthe, Iodoform-
Lapis et nyt Ætsmiddel. — Uddrag og kortere Meddelel-
ser. — m. m. — 8. Prof. Voss Meddelelser fra min
Praxis. VI (Forts.). H. Berner, Tilfælde af multipel
Cerebrospiralsklerose. A. Malthe, Fra Rigshospitalets
kirurgiske Afdeling A. I. En Svedskesten i Larynx.
II. Koxarthrocace, Corpus alienum vesicæ.— Uddrag
og kortere Meddelelser. :— m. m.

Bibliothek for Læger udg. af Direktionen for det Clas-
senske Literaturselskab. 6 R. XIV. 3. Udtog og Over-
sættelser: C. Burger, Binyrerne og Addisons Sygdom.
G. W. Johnston, Om calculose og andre Affektioner af
Ductus pancreaticus. H. Nothnagel, Bidrag til Tarm
sygdommenes Diagnose. — Oversigter: J. W. Hornemann,
Om Resection-af Mave og Tarmkanaler (sluttet). — Ny
nordisk Literatur. — Meddelelser.

Ugeskrift for Læger. Organ for »Den almindelige
danske Lægeforening». 4 R. X. 13, 14. Fr. Levy,
Den internationale lægevidenskabelige Kongres’s 8:de Mode
i Kbhvn 1884. A. G. Drachmann, Hr Sigfred Levy og
Trojebehandlingen. A. Frænkel, Puerperal Peritonitis.
Bröse, Forebyggelsen ophthalmoblennorrhoea neonat.
41

NORDISK REVY 1884—1885.	42

Ehrendorffer, Om Brugen af Jodoformstænger vid den
intrauterine Efterbehandling under Barselperioden. Curtio,
Behandlingen af den akute Urinrorsblennorrhe med Varmt-
vands-Irrigationer. — m. m.

Hospitalstidende. Red. C. Lange. 3 R. II. 35. Den
8:de internationale Lægekongres. A. Sell, Et Tilfælde
af Eclampsia gravidarum ledsaget af nogle Bemærkninger
om Sindsbevægelsers ætiologiske Betydning. — Oversæt-
telser, Udtog m. m.

36. Nicolay Flindt, Studiet af den legale Medicin
i Paris for nærvarende Tid. — Oversættelser, Udtog m. m.

Nordiskt medicinskt Arkiv red. af Axel Key. XVI
1. C. Engelskjön, De elektriske strömarters uligeartede
terapeutiske virkemåde og den elektrodiagnostiske syns-
feltpröve i hovedträkkene fremstillet. Edvard Welander,
Några undersökningar om gonörréns patogena mikrober.
G. E. Bentzen, Lysgas förgiftning af samtlige beboere
af et 3 etages hus uden gasledning. C. Santesson,
Divertikel på urinröret hos kvinnan. Johan Widmark,
Om Jequirity-oftalmien. — Kortare meddelanden. — Nor-
disk medicisk literatur från år 1883, tredje kvartalet. —
Comptes rendus des traités originaux publiés dans cette
livraison.

Bibliotek för hälsovård. Populära afhandlingar under
red. af prof. E. Heyman. Utg. af stiftelsen Lars Hier-
tas minne. 8:o. Sthlm, Samson & Wallin. — 4. Wal-
lis, C., Bakterierna såsom sjukdomsorsak. 174 s., 2: 75.
— 5. Lindroth, K., Om folksjukdomarnes uppkomst och
utbredning. 124 s. o. 6 pl., 2 kr.

Upsala Läkareförenings Förhandlingar. XIX. 6.
Från den medicinska kliniken i Upsala år 1882—83: 6:
E, Wåhlén, ett fall af inkapslad varsamling mellan lef-
vern och diafragma, med fysikaliska tecken af pleurit.
7: Sven Wallgren, Simulerad blodhosta och blodkräk-
ning. 8: S. E. Henschen, Ett kliniskt laboratorium.
Olof Hammarsten, Bidrag till kännedomen om muci-
net och de mucinliknande ämnena. A. Wide, Redogö-
relse om barnbördsanstalten i Upsala år 1883. R. F.
Fristedt, Nyheter om materia medica. Magnus Blix,
Ny automatisk strömbrytare för variabel rytm. G. Bol-
ling, Utomqvedshafvandeskap afslutadt efter tio år.
Gustaf Bergman, Bör mikroskopisk besigtning af svin-
kött göras obligatorisk i Sveriges städer? — 7. Walter
Lindberger, Om gallans betydelse för förruttnelsen i
tunntarmen. H. Vilh. Sjögren, Om Aloë. J. E. Jo-
hansson, Undersökning af färgsinnet i blinda fläckens
närmaste omgifning. O. V. Petersson, Minnen och in-
tryck från en studieresa i utlandet. P. Hedenius, Till
läran om den akuta leveratrofien. Med Tafl. IX—X.
Dens., Pneumonimikrokockerna och de nyare åsigterna
om lunginflammationens etiologi. H. H. Hildebrands
son, Öfversigt af väderleksförhållandena i Upsala under
meteorologiska året 1883.

Hygiea utg. af sv. Läkaresällskapet. XLVI. 7.
Minnesord öfver Adolf Kjellberg. E. Heyman, Läka-
rens ställning till frågan om uppvärmning och ventilation
af offentliga byggnader. Carl Setterberg, Granskning

af Scheiders-Fresenii-Babos arsenikundersökningsmetod
tillämpad på undersökningen, af beklädnadsartiklar m. m.
enligt giftstadgans föreskrift. — Öfversigter, Referat
och Recensioner. — Officiella underrättelser. — För-
handlingar. — 8. C. Wallis, Redogörelse för obduktio-
nerna vid Sabbatsbergs sjukhus under trenne år fr. den
13 april 1881 (forts.). — Öfversigter, Referat och Re-
censioner. — Förhandlingar.

Tidskrift för Militär Helsovård utg. af Sv. Militär-
läkare-Föreningen. IX. 2. Gyllencreutz, Svenska
Spetsbergsexpeditionen 1882—83. Winter, Nylands
finska skarpskyttebataljons kaserner. Nordlund, Korres-
pondens fråu Wien. Edholm, Hygieniska utställningen i
Berlin. III. G. Munthe, Franska cholerakommissio-
nen i Egypten. — Referat. — Förhandlingar. — m. m.

Eira utg. af E. W. Wretlind. VIII. 16. Alm-
qvist, Om difteriens uppträdande i Sverige och några
lärdomar hemtade ur sjukdomens historia. Pirogoffs
äterisering genom ändtarmen. — m. m. — 17. Svan-
berg, Utvärtes bruk af kloroform vid förlossningar.
Almqvist, Om difteriens uppträdande i Sverige etc.
(slut). — m. m.

Finska Läkaresällskapets Handlingar. XXVI. 2.
M. W. af Schultén, Årsberättelse för år 1883. H.
Holsti, Till frågan om empyemernas behandling. M.
W. af Schultén, Om Gustaf Samuel af Crusell och
betydelsen af hans uppfinningar på den kirurgiska tekni-
kens område. G. A. Nordman, Ett fall af cataracta
Morgagni med vattenklar kortibalivätska. Joh. Collan,
Om mjöldrygasåsom läkemedel vid tarmtyfus. — m. m.
— 3. F. W. Westerlund, Om spetelskans förekomst
inom Tyrvis distrikt. A, Hårdh, Reseberättelse. C.
Qvist, Ytterligare om konstodlad vaccin. — m. m.

Löfving, Concordia, Fysisk uppfostran och dess plats
ett rationelt uppfostringssystem. Trenne föreläsningar.
III + 87 ss. Upsala W. Schultz.

Pansch, A., Anatomische Vorlesungen für ärzte und
ältere studirende. Theil I. Allgemeine einleitung. Brust
und wirbesäule. Mit 70 holzschnitten. X + 222 ss.
Berlin. R. Oppenheim. Pr. 5,50.

Historia.

Busson, Arnold, Christine von Schweden in
Tirol, Innspruck 1884, 80 + 31 sidd. 8:o.

Denna lilla skrift erbjuder ett välkommet bidrag till
den på senare tider endast föga behandlade Kristinabio-
grafien. Särskildt har den viktiga episod af Kristinas
lif och utrikes resa, som innefattar hennes religionsaf-
svärjelse i Innspruck förut endast behandlats ofullstän-
digt och i sammanhang med hennes öfriga historia, sär-
skildt i Grauerts utmärkta arbete: Christina, Königinn
von Schweden und ihr Hof (Bonn 1837—42). Öfriga
arbeten, som röra detta ämne äro dels af med händelserna
samtidiga författare, hvars arbeten äro egnade att utgöra
43	NORDISK REVY 1884—1885.	44

källskrifter för en nyare forskning ss. Gualdo Priorato,
Pallavicino m. fl., dels af förf, från föregående århun-
drade såsom Arckenholtz, hvilka oaktadt sin stora be-
tydelse naturligtvis ej onödiggöra en efter vår tids histo-
riska metoder och med större material företagen behandling
af ämnet.

Förf, till förevarande arbete sysselsätter sig med
händelserna i Innspruck, förberedelserna därtill och drott-
ningens resa till den italienska gränsen, begagnande här-
vid förut ej använda källor, för hvilka han i inledningen
redogör. Dessa äro framför alt en skrift af den sam-
tidiga Lequile: Festiva receptio virginis Christinæ, ett ar-
bete, som legat till grund för berättelsen i det af Arcken-
holtz och Grauert samt öfriga förf, mycket använda
Theatrum Europœum; vidare ett i K. Bayerska Geh.
statsarkivet befintligt Ms.: Relation oder Diarium über
der Königin Christina Ankhonjft in Tyrol, samt den offi-
ciösa berättelsen: Erfreuliche Erzählung etc. Vidare har
han genomgått handskrifna akter och protokoll i Innsprucks
Franziskanerkloster samt Copialböckerna i Kejserl. ståt-
hålleriarkivet i Innspruck, samt rådfrågat de viktigare
samtidiga Kristinabiografierna. En brist är, att han ej
genomgått Pallavicinos Descrizione del primo viaggio fatto
a Roma della Regina di Svezia, ett arbete, som han säger sig
ej haft att tillgå, och hvilket visserligen såsom separat-
tryck är ytterligt sällsynt (det finnes ej ens upptaget i
de vanliga Pallavicinobiografierna) men däremot myc-
ket lätt tillgängligt i P:s Vita del Papa Alexcandro VII,
däri det ingår såsom en del.

Med anledning af ofvannämda källor följer förf.
Kristinas lif i Tyrolen och de händelser, som under denna
tid inträffade, samt inskränker sig därvid till det rent
yttre i händelserna utan att bifoga några egna reflek-
tioner. Äfven i literaturhistoriskt hänseende är den lilla
boken af intresse genom en utförlig redogörelse för det
italienska »drama musicale» som i Innspruck uppfördes
till drottningens ära.

Det vore önskligt, att andra partier af Kristinas lif
i utlandet gjordes till föremål för dylika grundliga och
ingående undersökningar som den förevarande; vi skulle
på detta sätt förvärfva kännedom om en personlighet,
hvars senare öden för oss svenskar äro tämligen höljda

i mörker. . E. M.

Perrot und Chipiez, Geschichte der Kunst im
Alterthum. Aegypten, bearbeitet von R. Pietschmann.
Mit einem Vorwort von Georg Ebers. Leipzig. Brock-
haus, 1882—84 36 Mark.

Den tyska upplaga af Perrots och Chipiez’ ypper-
liga, i sitt slag enstående arbete öfver Ägyptens konst,
som härmed föreligger afslutad, är en välkommen skänk
icke blott för den tyska med orienten sysslande litera-
tur- och läsevärlden, utan äfven för de nordiska landens
vetenskapligt och literärt bildade allmänhet. Visserligen
är arbetet i originalet måhända något mer estetiskt till-
talande — Perrots penna är särdeles fint skuren, och
hans i stil har en viss ädel originalitet — men hr Pietsch-
mann har vetat skänka sin öfversättning ett tillägg,
som delvis beriktigar, men framför alt ökar den kun-

skapsskatt, som nedlagts i originalet. Arbetet har häri-
genom blifvit i detalj något fullständigare.

Perrots och Chipiez’ Aegypten är numera en för for-
skaren oumbärlig handbok i den ägyptiska konstens hi-
storia, och många äro de problem, som genom den samma
fått sin lösning. Arbetets hufvudresultat — ådagaläg-
gande af att den ägyptiska konsten verkligen är konst,
en fråga som länge varit satt under debatt, — är nu en
för all framtid faststäld sats. Enär förf, därjämte be-
handlar den ägyptiska konsten såsom förebild och histo-
risk förelöpare för den grekiska, och med blicken riktad
på denna liksom äfven på den vestasiatiska konsten, får
den förstnämdas universalbetydelse och ställning äfven en
vida kraftigare och allsidigare belysning, än som i något
föregående konsthistoriskt arbete torde skett.

Prof. Ebers’ smickrande förord är naturligtvis egnadt
att öka vidden af arbetets läsarkrets. Dock torde dylika
förord vara lämpligare till reklamer för företeelser på det
estetiskt skönliterära området, eller möjligen som rekom-
mendationer för unga vetenskapsidkares förstlingsarbeten.
Gent emot en man som Perrot, hvilken som vetenskaps-
man står vida öfver Ebers, äro de däremot mindre lämp-
liga, att ej säga osmakliga.

Karl Piehl.

Historisk Tidskrift utg. af Sv. Historiska Förenin-
gen. IV. 2. P. Fahlbeck, Striden mellan Svear och
Götar. E. Hildebrand, Den svenska diplomatiens orga-
nisation i Tyskland under 1600-talet. — Strödda medde-
landen och aktstycken. — Öfversigter och granskningar.
— Tidskriftsöfversigt.

Berg, W., Samlingar till Göteborgs historia. 5:e
hft. 8:0, s. 209—256 o. 113—144. Stockholm. F. & G.
Beijer. 1: 50.

Baltzer, L., Hällristningar från Bohuslän (Sverige).
Glyphes des rochers de Bohuslän (Suède). 5:e o. 6:e
hft. Folio. 6 s. o. 8 pl. Göteborg, Utgifvaren. For
häfte 2: 75.

Diplomatarium, Svenskt, från och med år 1401, ut-
gifvet af Riks-archivet genom C. Silfverstolpe. II, 4:e
hft. 4:o, s. 577—748. Sthlm, P. A. Norstedt & Söner.
3:50.

Anker, C. J., Kontreadmiral og kadetchef Hans. Chri-
stian Sneedorffs personlighed og virksomhed. H. 1;
VIII + 112 ss. Kristiania, Alb. Cammermeyer. Pris 1,20
(Komplett i 3 häften).

Cammermeyer’s Reisekart over det sydlige Norge.
I 2 blade, udarbeidet efter officielle karter og opgaver
ved Per Nissen, premierlieutenant. 2:det omarbeidedo
oplag. Kristiania, Alb. Cammermeyer. Pr. 3 kr.

Lomme-Reisekart over Norge. N:o V. Lom—Vestre
Slidre—Borgund—Lyster. Kristiania, Alb. Cammermeyer.
45

NORDISK REVY 1884—1885.

46

Klassiska språk.

Gertz, M. C., Udvalgte Skrifter af Lukianos med
fortolkninger, væsentlig til Skolebrug. Kjobenhavn
1883. P. G. Philipsens forlag. 186 s. 8:o.

Den om Tysklands och medelbart äfven om den skan-
dinaviska nordens skolväsende så högt förtjänte Melanchthon,
hvilken räknade Lucianus bland sina älsklingsförf., ville
åt denne ha inrymd en hedersplats vid den grekiska un-
dervisningen i skolan bredvid Homerus, Herodotus och
Demosthenes, och ett viktigt rum har också Lucianus
alt sedan reformationen intagit i skolan, till dess han i
början af detta århundrade förvisades ur densamma, tro-
ligen emedan hänförelsen för den klassiska tiden stötte
sig på hans hädiska gäckeri med den helleniska religio-
nen och filosofien. I Sverge nämnes han ofta under 17:de
och 18:de århundradena bland i skolan lästa förf. Ännu
i de »Anvisningar och Råd», hvilka af den stora »Upp-
fostrings-Comitén» utgåfvos att tjäna som ledning vid
tillämpningen af 1820 års skolordning, förordas för den
grekiska undervisningen bl. a. Luciani Dialogi Mortuo-
rum, hvilka också lästes till omkr. 1833 *). Att Lucianus
användes i skolan hufvudsakligen af språkliga grunder
och framför alt för sin lätthets skull, det framgår dels
däraf, att han lästes i regeln blott på de tidigare sta-
dierna, dels däraf att man nästan uteslutande höll sig till
hans Dialogi Mortuorum, hvilken skrift är hans lättaste,
men ingalunda en bland de bästa och mest karakteristi-
ska. Det förtjänar besinnas, om icke Lucianus är vård
att återupptagas såsom skolförfattare och det icke blott
för sitt enkla och rena språks skull utan äfven ock än
mer på grund af innehållet. I Sverge får ej väntas att
något stycke af honom skall kunna genomgås på läro-
rummet, men läraren kan rekommendera honom till läs-
ning under sista årets ferier för sådana lärjungar, som
fattat intresse för studiet af grekiska. Lucianus är för
sådant ändamål synnerligen lämplig; han är en bland de
lättaste grekiska prosaister, på samma gång han erbjuder
en nöjsam och, om goda hjälpmedel finnas, synnerligen
lärorik läsning. Vid universitet borde han studeras mera,
än åtminstone tills för få år sedan var fallet. Af den,
som gjort den klassiska filologien till sitt hufvudstudium,
kan man skäligen begära någon kännedom om antikens
sista period; och hvilken förf, är mera egnad att gifva
en lefvande föreställning om hellenismens upplösning än
Lucianus ?

För båda dessa ändamål, både för studiet i skolan
och vid universitetet, har hr Gertz, professor i Köpen-
hamn, åstadkommit ett förträffligt hjälpmedel genom sin
ofvan nämda bok, hvilken förtjänar att på det varmaste
rekommenderas äfven åt svenska lärjungar framför de hit-
tills brukade, med tyska anmärkningar försedda urvalen af
Jacobitz och Sommerbrodt.De af Gertz valda skrifterna
äro: Prometheus, Charon, några af Samtal mellan gudar,
några af Samtal i hafvet, Timon, Tuppen, Lögnvännen och
Menippi resa till Hades, hvilka alla i den ordning, de före-
komma, väl tillgodose ändamålet med boken. Rec. skulle
dock gärna sett, att den kvicka dialogen Fiskaren fått

*) Se Lundstedt: Grekiska språkets studium vid de svenska
läroverken (1875).

komma med, äfven om Prometheus eller Menippus derför
måst uppoffras.

I afseende på texten har förf, i allmänhet följt F.
V. Fritzsches på ett underlag af den vidsträktaste hand-
skriftsforskning hvilande, för skarpsinnig kritik utmärkta
upplaga. Förf, förhåller sig likväl till denna fullt själf-
ständigt, och icke få afvikelser förekomma. För några
af sina egna konjekturer har förf, gjort reda i Nordisk
Tidskrift for Filologi, för de öfriga utlofvar han sådan
redogörelse. Rec., som endast haft tillfälle att se en
del af ifrågavarande uppsatser, har därvid funnit, att förf,
nästan alltid gifvit fullt öfvertygande skäl för sina än-
dringar. Endast utmönstringen af éppétpos Necyom.
cap. I synes rec. icke nödvändig. Att här yttra sig om
de konjekturer, för hvilka förf, icke ännu gifvit skäl,
vågar icke rec.; att de gjorts efter omsorgsfull pröfning
och med moget omdöme, derför är beskaffenheten i öfrigt
äf förf:s bok en borgen. På några ställen, där hand-
skrifterna uppenbarligen äro förderfvade, men ingen an-
taglig konjektur blifvit funnen, har förf, valt en läsart,
hvilken, ehuru af paleografiska o. a. grunder föga sanno-
lik, dock ger god mening, såsom t. ex. Philops. xspi
zÀetovog zotekoval; ett förfarande, som, då det gäller
en skolbok, ej kan annat än gillas.

Sitt viktigaste företräde framför de båda nämda
tyska upplagorna äger Gertz’ bok i beksaffenheten af
kommentaren. Här saknas intet, som för textens för-
stående är behöfligt; parallelställen ur Luciani o. a:s
skrifter anföras med fullt skäl ej så ofta som i de tyska
upplagorna, men i alt öfrigt är Gertz’ kommentar utför-
ligare. Dock innehåller den ej heller för mycket; öfver-
sättningen af ord och meningar meddelas väl något rik-
ligare än eljest i skolupplagor anses nyttigt, men ett
sådant förfarande synes kunna godt försvaras därmed,
att boken hufvudsakligen torde komma att användas för säjlf-
studium af mognare lärjungar, som böra kunna rätt bruka
kommentaren. För så vidt rec. förmår döma, är det som
meddelas öfveralt korrekt; en synnerlig klarhet utmärker
förf:s framställning. De rikliga sakförklaringarna inne-
hålla många för den studerande värdefulla upplysningar
i mytologi, historia och antikviteter, äfven i fråga om
Greklands äldre tider, till hvilka ju Lucianus ofta hänvi-
sar. För månget allmänt attiskt språkbruk redogöres på
ett grundligt sätt; öfveralt, der texten ger anledning,
påpekas Luciani språkliga egenheter. Särskildt må näm-
nas såsom en stor förtjänst hos förf, den omsorg, han
egnat åt utredningen af partiklarnes betydelse, hvilken
eljest, till skada för en noggrann uppfattning af texten,
plägar för litet beaktas. Täta hänvisningar förekomma
till de i Danmark allmännast brukade handböckerna:
Bergs Ordbog, Madvigs Syntax, Tregders Mythologi och
Litteraturhistoria, Christensens Antiqviteter. Rec. slutar
sin granskning med att uttala den önskan, att boken må
finna sådan användning äfven i Sverge, att det kan löna
sig att i en blifvande ny upplaga tillägga hänvisningar
till de allmännaste svenska handböckerna.

S. F. D.

Prolegomena ad Homerum scripsit F. A. Wolfius.
Ed. tertia quam curavit B. Peppmüller. VIII + 307 ss
Halle. Buchhandlung des Waisenhauses. Pr. 2 m. 40 pf.
47	NORDISK REVY 1884—1885.	48

Germanska språk.

Bernhardt, Ernst, Die gotische Bibel des Vul-
fila. Textabdruck mit angabe der handschriftlichen
lesarten nebst glossar. Halle 1884. Buchhandlung
des Waisenhauses., Pris 3 Mark.

Denna upplaga af de gotiska språkminnesmärkena,
ej blott bibeln, utan ock skeireins, kalendern samt ur-
kunderna, tillhör Sammlung germanistischer hilfsmittel
für den praktischen studienzweck. Den gotiska texten
är med få undantag aftryck ur utgifvarens större kriti-
ska upplaga, Halle 1875. Glossaren är alltså det nya,
som närmast drager uppmärksamheten till sig. Utgifvaren
säger i företalet, att han bemödat sig att i gruppering
af betydelserna och i framställning af det syntaktiska gå
längre än sina föregångare, och frukten af hans bemödande
har blifvit det utmärkta arbete, som denna glossar utgör.
Många äro de företräden, som denna glossar äger framför
de hittills befintliga. Ordens olika betydelser äro rationelt
ordnade och redigt hållna i sär från hvarandra. Särskildt
framträder utgifvarens förmåga af redig uppställning vid
de ord, som i samma form äro adv. och prep. samt i den
senare egenskapen styra flera kasus. Många artiklar
innehålla en mängd iakttagelser öfver syntaktiska och
lexikaliska sakförhållanden och åtskilliga utgöra verkliga
syntaktisk-lexikaliska afhandlingar i sammanträngd form,
t. ex. artikeln ga-. Stundom anföras andra forskares
förmodanden om texträttelser t. ex. aibr., allsverei. I an-
sättande af ej uppvisade nominativformer visar utgifvaren
en berömdvärd försiktighet ock uppför alltid med ? de
möjligheter, som äro tänkbara på grund af de förekom-
mande formerna t. ex. »aupeis oder au/s? nur formen mit
j belegt.» Otvifvelaktiga men ej uppvisade former an-
sättas i öfverensstämmelse med got. ljudlagar t. ex. »daufs,
nur n. sg. daubata belegt», där Heyne har daubs, dock
förekommer parbs »nötig». Uteglömda äro: daupus m.
»död» och frabauhtaboka Aret, »köpebref». Efter Leo
Meyer, är det för gotiska ordboken, nya visan st. v.
«schmausen, sich vergnügen (mit lat. vesci verwandt?)»
upptaget. Omskrifningen af de got. bokstäfverna är
hufvudsakligen den samma, som i Heynes upplagor, och
i utgifvarens större; ej ens q är utbytt mot kv. Då
sålunda det förträffliga innehållet af glossaren icke synes
lämna något öfrigt att önska, är det att beklaga, det
utgifvaren genom anordningen af ordens följd gjort ord-
förrådet mindre lätt tillgängligt än möjligt varit. Jag
syftar härmed på sättet att uppföra de sammansatta
orden. Sammansatta verb upptagas visserligen på sin
alfabetiska plats, men med hänvisning till simplex, där
de utförligare behandlas; sammansatta nomen däremot blott
på sin alfabetiska plats, hvarigenom t. ex. ustaiknjan,
som kommer under taiknjan ryckes isär från sitt verbal-
substantiv ustaikneins. Men den anmärkta olämpliga anord-
ningen visar sig isynnerhet däri, att de verbala smsgar,
lvilkas simplex ej är uppvisadt, behandlas under den
smsg, som alfabetiskt är den första. Då man ej på för-
hand kan veta, om simplex till ett sammansatt verb före-
kommer i den got. texten eller ej, måste altså den, som
begagnar ordboken, ovilkorligen slå upp alla sammansatta
verb på deras alfabetiska plats för att där få hänvisning

till simplex eller, till en annnan sammansättning och kan
ej gå genvägen direkt till det enkla ordet, hvilket skulle
bespara mycken tid och möda. Då nu en gång utgifvaren
medgifvit tillämpning åt deri etymologiska principen vid
ordbokens anordning, hade det varit vida lämpligare att
uppföra alla verbala smsgar under simplex, men förse detta
med en stjärna, om det ej förekommer. Den nuvarande
anordningen minskar mycket glossarns användbarhet vid
språkhistoriska jämförelser. Då gotiskans förnämsta be-
tydelse torde vara den tjänst, som den genom sin ålder-
domlighet i många punkter gör den jämförande gramma-
tiken, borde utgifvaren i afseende på uppställning af glos-
saren hafva följt Heyne, som med gotiskans språkhistoriska
betydelse för ögonen uppför alla senare sammansättnings-
leder på deras alfabetiska plats, försedda med stjärna, om
de ej förekomma såsom själfständiga. Dymedelst blifver
hela det till oss komna gotiska ordförrådet lätt tillgäng-
ligt för forskaren. Ett annat företräde hos Heynes upp-
laga är den inledning med korta underrättelser om de
gotiska handskrifterna och Vulfilas lif, som finnes fram-
för texten. En dylik inledning tyckes ej hafva bort sak-
nas i denna upplaga, men anbringas måhända i den be-
bådade gotiska grammatiken. Emellertid må vi vara ut-
gifvaren tacksamma för det myckna goda, han gifvit ock
förvisso skall hans omsorgsfulla arbete mycket främja
studiet af gotiskan. Erik Brate.

Holthausen, F., Studien zur Thidreks saga.
Inaugural-dissertation. Sonderabdr. aus den Beiträ-
gen zur Gresch, d. deutsch. Sprache u. Literatur, Bd.
IX. Halle a. S.; E. Karras 1884. 53 ss.

Då lösningen af frågan öm Tliidrekssagans källor
till stor del beror af en riktig uppfattning af de däri
förekommande geografiska uppgifterna, är förestående
afh. redan därigenom af stort intresse, hvilket ökas ännu
mer genom den noggrannhet, sakkunskap och varsam-
het, hvarmed förf, yttrar sig om sitt ämne. Den största
uppmärksamheten ägnar han åt sin hemort, Soest, som
är en af sagans hufvudorter (s. 2—16). Genom den ut-
redning, han därom lämnar, bestyrkes ytterligare den af
Storm m. fl. förfäktade åsikten, att Thidrekssagan hufvud-
sakligen grundar sig på berättelser från denna trakt,
Och att sagan var känd och rotfästad i Westfalen fram-
går af den i slutet af afh. (s. 48—53) lämnade förteck-
ningen på i hjältesagan förekommande namn, som påträf-
fas i westfaliska urkunder från tiden 799—1290. S.
16—48 ägnar förf, åt redogörelsen för öfriga geogr. upp-
gifter. Däraf drager han den slutsatsen (s. 46), att sa-
gans förf, haft noggrann kännedom om Danmarks, Sver-
ges, Rysslands och Italiens geografi, ja, att han troligen
besökt dessa länder. Sämre står det till med hans kun-
skaper i Tysklands geografi, i det att däri förekomma de
största misstagen; han kan således icke hafva gjort resor
i detta land. Däri kan förf, hafva rätt; men att skrifva
de anmärkta felen uteslutande på hans räkning (jfr Holth.
s. 34), anse vi dock förhastadt. En annan omständighet
bör ock tagas i betraktande. Sagan är sammansatt af
många skilda episoder, hvilka då de kommo till norden,
redan genomgått många omgestaltningar, i det att. de
förlagts till andra ställen än de ursprungligen hörde
49NORDISK REVY 1884—1885.50

hemma. En följd däraf blef, att orter, som i sagans hem-
land varit riktigt angifna, i den nya redaktionen fått ett
helt annat läge. I Thid. saga få vi t. ex. veta, att
Tira (Tyrus) ligger »skamt fra Rén» (kap. 245). Baka-
lar förlägges än till Rhen (kap. 289), än mellan Susat
och Lyravald (kap. 398), under det att det ursprungli-
gen låg vid Donau (Bechelarn). Bern och Osning (Teuto-
burgerskogen) ligga enligt kap. 96 sju dagsresor, men
Bern och Weser enligt kap. 89 f. endast endast en dags-
resa från hvarandra. Vadincusan förlägges i kap. 430—434
till Italien, då därmed menas klostret Wedinchûsen i
Westfalen. Dylika motsägelser finnas ej blott i de geo-
grafiska uppgifterna, äfven händelserna råka ofta i strid
med hvarandra, alt beroende af det olika material, hvaraf
sagan är sammansatt. ■

Förf, anför nästan alltid motsvarande ställe i den
svenska redaktionen, men den senares ställning till den
norska sagan omnämnes icke. Detta bör dock ej anses
öfverflödigt, då den svenska sagan i mycket är en bear-
betning med både uteslutningar och förklarande tillägg.
Till de senare räkna vi den i sv. kap. 12 (no. kap. 15)
lämnade uppgiften, att Venedig låg »ostan for bern»
(se Holth. s. 19), samt i kap. 8 — ej omnämdt afHolth.
— att Elsung jarl erhöll hjälp utom af »wngeren oc af swawe-
ren» äfven af »beyeren oc torkeren», motsvarande no. kap.
12: noröan um fiall ok austan or Svava ok Vngaria (må-
mända för: noröan um fiall or Svava ok austan or Vnga-
ria, i hvilket fall Holth:s gissning: Svava för Sava =
landet vid Save är öfverflödig). -

S.	22 kritiserar förf, den gängse uppfattningen af
Fritila som Vercelli (»Frifisæla») och sammanställer det
i stället med Feltre, stad norr om Padua. Stödet där-
för hämtar han från kap. 122 f., där det säges, att Thid-
rek rest från Bern österut till Fenedi, och att Thetlef, som
for förbi Trent, träffade honom i Fritila. Onekligen finnes
skäl för detta antagande, men då i de följ. kapp. Fenedi
icke omnämnes, utan det säges, att Thidrek for direkt
från Fritila till Rom, så synes sagoskrifvaren ej haft
riktigt klart för sig, hvad han skulle berätta. S. 36
och 40 not. uppfattar förf. Eidisa (kap. 82), Etissa A,
Edilla B (kap. 61) som Etsch-Adige. Men då Vioga
på sin färd till Bern från Sjælland öfver Jutland — i
kap. 86 kallar han sitt hem Danmark —, först måste
fara öfver Eidern, så har väl förf, menat denna flod,
hvars tyska namn han använder. Med Austrriki (kap.
22 red. 2) menas utan tvifvel icke Östersjöns östra kust-
länder (jfr Holth. s. 44) utan — i motsats till Suörfiki
kap. 131 — östra Europa; jfr kap. 22 red. 1, där i
stället står »austr til hafs ok mikit firir austan haf»,
samt kap. 26 red 1: »ræôr hann austrhalfum hæim-
sins flæst allum». Angående Smaland i Ryssland (kap.
22 red. 1, 312), Treya, en flod (kap. 98), mikla Ruzi
(kap 242) hafva vi ej funnit någon upplysning, och om
Niflungaland nämnes blott (s. 32), att Worms låg där.
Att låta Valslœnguskogr (kap. 245 m. fl.) vara bildadt
på folketymologisk väg af ett *Walsklandsskogr, anse vi
vara ett missbruk af ordet folketymologi.

Oaktadt dessa anmärkningar, som till största delen
bero på olika uppfattning, kunna vi rekommendera detta
förf:s förstlingsarbete för alla, som ägna sin uppmärksam-
het åt den norska Thidrekssagan,, O. K.

Linder, N., Om tilltalsord i svenska språket. Före-
läsning. hållen i vetenskapsakademiens hörsal d. 20 febr-
1884. 45 ss. Stockholm., Alb. Bonnier. Pr. 0,50.

Nyare Bidrag till kännedom om de svenska lands-
målen och svenskt folklif, tidskrift utg. på uppdrag af
Landsmålsföreningarna i Upsala, Helsingfors och Lund
genom J. A. Lundell. V. 1. Eva Wigström, Sagor
och äfventyr uppt. i Skåne.

Universitets-Jubilæets danske Samfunds pu-
blikationer:

Nr. 18. En kristelig undervisning om skriftemål og
sakrament. Trykt i Malmo 1531. På ny udgivet ved
C. J. Brandt. 8 + VIII ss. Pris 1 kr.

Nr. 19. Thomas a Kempis fire boger om Kristi
efterfolgelse. I dansk oversættelse fra 15. århundrede.
Udg. af F. Ronning. Med en indledning af Prof. Dr
th. Fr. Nielsen. Forste hæfte. 80 ss. Pris 2 kr.

Nr. 20. Kalkar, Otto, Ordbog til det ældre danske
sprog (1300—1700). Syvende hæfte (fordragelig — for-
snimen). ss. 609—704. Pris 3 kr.

Til udgivelse forberedes: Lægebogen i det arnam.
håndskr. 187, 8:o, udg. af V. Såby, 2 hefte (slutn.);
Gronborg, O. L., Optegnelser på Vendelbomål, 3 h. (slutn.);
Kalkar, O., Ordbog, 8. h.; Feilberg, H. F., Ordbog over
det jydske almuemål. :

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 8 september. Hos kons, hafva följande förslag blifvit
vakta rörande framställningar till nästa riksdag om anslag för
universitetets åtskilliga behof, näml. af

:1) Medicinska fakulteten:

a)	om ett årligt anslag af 4,500 kr. till inrättande af en ny e. o.
professur i anatomi,

b)	om ett årligt anslag af 3,000 kr. för att till 4,500 kr. höja
aflöningen för hvardera af laboratorerna vid fysiologiska och pato-
logiska institutionerna, .	-

c)	om ett årligt anslag af 1,200 kr. till den medicinska kliniken,

d)	om årliga anslag dels af 1,000 kr. till materielen vid poli-
klinikerna samt de polikliniska lokalernas städning och uppvärm-
ning, dels ock af 750 kr. till aflöning af amanuensen vid kirurgiska
och likaledes 750 kr. till aflöning af amanuensen vid medicinska
polikliniken, och

e)	om anslag för en gång af 110,000 kr. till nybyggnad af en
fristående sjukhusflygel vid det akademiska sjukhuset;

2)	Filosofiska fakultetens humanistiska sektion:

om ett årligt anslag af 4,000 kr., att efter 5 år höjas till 4,500
kr., till en personell e. o. professur i nordiska språk för docenten
d:r A. G. Noreen ;

3)	Filosofiska fakultetens matem.-naturv. sektion:

a)	om anslag af 1,500 kr. för det matematiska seminariet, att
utgå för år 1886,

b)	om ett årligt anslag af 500 kr. att användas till uppköp af
materiel för undervisningen i mekanik,

c)	om ett årligt anslag af 500 kr. till aflöning åt en amanuens
vid det zootomiska laboratoriet;
51

NORDISK REVY 1884—1885.

52

4)	af särskildt utsedde komiterade om anslag för en gång
af 68,000 kr. för ändringar och reparationer samt delvis ny in-
redning, i öfverrensstämmelse med uppgjorda ritningar och kost-
nadsförslag, i fyra universitetet tillhöriga hus, åsyftande att till största
möjliga fördel för universitet använda lokaler, som vid inflyttningen
i den nya universitetsbyggnaden blifva lediga, varande ofvan an-
gifna belopp sålunda fördeladt, näml. för Gustavianum 32,000 kr.,
konsistoriihuset 12,000 kr., kemiska byggnaden 15,000 kr. och f.
d. lazarettsbyggnaden 8,000 kr.; .

5)	på anmälan af rektor:

a)	dels om anslag för en gång af 96,425 kr. till nybyggnad för
gymnastikinstitutionen, dels ett årligt anslag af 5,041 kr. 33 öre
för samma institution, och

b)	om anslag af 3,000 kr. för det filologiska seminariet, att
utgå för år 1886.

Med afseende på anslagen till så väl det filologiska som det
matematiska seminariet hade hemställan begärts om anslagens
uppförande på ordinarie stat.

Utom ofvan angifna framställningar om anslag af statsmedel
hade äfven hos kons, ifrågakommit ett årligt anslag för nya fasta
docentstipendier, men enär det förslag, som i detta hänseende
blifvit af särskildt utsedde komiterade utarbetadt, remitterats till
de särskilda fakulteterna och sektionerna och yttranden från dem
alla icke ännu inkommit, har kons, beslutit att något längre fram
göra framställning rörande denna anslagsfråga.

Sedan universitetets drätselnämd förklarat sig icke anse uni-
versitetet kunna af egna medel bestrida de erforderliga utgifterna
för ofvan angifna ändamål, och sedan en för de väkta anslags-
frågornas förberedande behandling särskildt tillsatt komité inkom-
mit med utlåtande, har kons, beslutat att hos kanslern göra fram-
ställning uti dessa ärenden i öfverensstämmelse med drätselnämdens
och nyssnämda komiterades meningar.

Ehuruväl kons, erkänt det ändamål, för hvilket med. fakulteten
begärt anslag af 110,000 kr. till uppförande af en fristående sjuk-
husflygel, vara viktigt och förtjänt af uppmärksamhet, anser sig
kons, likväl icke böra därom göra någon framställning, enär i de
uppgjorda kostnadsberäkningarna icke upptagits de oundgängliga
utgifterna för sängar, säng- och gångkläder, linne, servis och andra
inre inventarier, ej heller för aflöning till amanuens samt till skö-
terskor och annan betjäning, och emedan kons, anser den såsom
ett af skälen för den nya byggnadens behöflighet uppgi fna bristen
på utrymme inom akad. sjukhuset behöfva genom en mera detaljerad
redogörelse ådagaläggas, innan kons, kan ingå med begäran om
statsanslag för ifrågavarande byggnad. .

I öfrigt har kons, under åberopande af de yttranden, som
innehållas i de särskilda fakulteternas och sektionernas protokoll,
beslutat tillstyrka bifall till samtliga här ofvan omnämda framställ-
ningar och har angående några af dessa för egen del tillagt ytt-
randen rörande de ifrågakomna anslagen till en e. o. professur i
anatomi, till löneförhöjning åt laboratorerna, till poliklinikerna, till
en e. o. professur i nordiska språk, till ändringar och reparationer
m. m. i vissa universitetets byggnader, till gymnastikinstitutionen
och till seminarierna.

Teologiska fakulteten.

Den 30 maj. Anmäldes kanslerns förordnande för professo-
ren Cornelius att under senare hälften af månaden jämte egen be-
fattning uppehålla professoren von Scheeles examinationsskyldighet.

Anmäldes kanslerns bref af den 17 maj angående tjänstledig-
het för docenten J. E. Berggren under den återstående delen af
vårterminen samt nästa hösttermin.

Anmäldes kanslerns förordnande för e. o. professoren Suncle-
lin att under maj månad jämte egen befattning uppehålla pro-
fessoren Johanssons föreläsnings- och examinationsskyldighet.

Afgafs yttrande till drätselnämden om utanordning af J. E.
Berggrens docentstipendium för hela det andra kvartalet, oaktadt
Berggren under en del af samma kvartal vistats utrikes. .

Tillstyrktes vik. kollegan F. W. Falks ansökan om befrielse
från de praktiska öfningarna. :

Afstyrktes teol. stud. K. H. Peterssons ansökan om befrielse
från fortsättande af de praktiska öfningarna.

Anmälde domprosten Torén och professoren Johansson, att de
på grund af offentliga uppdrag, den förre såsom ledamot af
komitén för revision af psalmboken, den senare såsom ledamot af

bibelkommissionen vore förhindrade att under nästa hösttermin
sköta sina föreläsnings- och examinationsåligganden,

och föreslogos till vikarier: för domprosten Torén docenten
J. A. Ekman och för professoren Johansson e. o. professoren
Sundelin.

■ E. o. professoren Budin anmälde sig såsom ledamot i bibel-
kommissionen vara förhindrad att föreläsa mera än två tim-
mar i veckan. Till upprätthållande af de andra till hans befatt-
ning hörande föreläsningarna föreslogs icke någon vikarie, enär
ingen docent i ämnet därtill vore ledig.

Den 31 maj. Anstäldes teologie kandidatexamen med stud.
H. N. C. Afzelius, Upl.

Anstäldes dimissionsexamen med 7 studerande. Afgafs utlå-
tande angående teol. stud. 0. Tiréns ansökan om befrielse från de
praktiska öfningarna.

Den 30 juni. Afgafs utlåtande angående komiterades förslag
om nya docentstipendier. Fakulteten instämde med de komiterade,
dock anhållande, att till deras förslag om ett fast docentstipen-
dium i kyrkohistorien måtte fogas det tillägg, att fakulteten måtte
erhålla rättighet att anmäla någon annan af sina docenter till er-
hållande af bemälda stipendium, om och så länge docent i kyrko-
historien ej finnes.

Den 9 september. Anstäldes teologie kandidatexamen med
stud. A. Gr. Svenson, Smål.

Den 13 september. Beslöts att i skrifvelse till kanslern an-
hålla, att docenten J. A. Ekman måtte ytterligare tre år, räknadt
från den 1 nästkommande oktober få innehafva fakultetens docent-
stipendium på den teoretiska linien.

Anmäldes kanslerns bref af den 9 juli angående tjänstledighet
för professoren von Schéele under juli och augusti månader.

Anmäldes kanslerns förordnande för e. o. professoren Sunde-
lin och docenten Ekman att under innevarande hösttermin uppe-
hålla, den förra jämte egen befattning professoren Johanssons,
den senare domprosten Toréns föreläsnings- och examinations-
skyldighet.

Afgafs yttrande angående 55 studerandes petition om valfri-
het mellan teoretisk och praktisk filosofi i teologisk-filosofisk exa-
men. Fakulteten tillstyrkte, professorerna Cornelius och Johans-
son ingåfvo reservationer. .

Tillstyrktes stud. E. J. Östmans ansökan om utbyte af teore-
tisk filosofi mot praktisk i teologisk-filosofisk examen (professorerne
Cornelius och Johansson reserverade sig).

Den 15 september. Anstäldes dimissionsexamen med två stu-
derande. -

Filosofiska fakulteten.

Humanistiska sektionens ytt-
rande i anledning af docenter-
nas petition angående vikariats-
arvoden, afgifvet den 26 maj
1884.

Till sektionens yttrande hade från det större akademiska
konsistoriet remitterats en af åtskilliga docenter vid härva-
rande universitet till Kongl. Maj:t ingifven underdånig ansökan,
hvari de på anförda skäl framstält, dels huruvida ej genom
någon anordning och särskildt i sammanhang med en möjlig
framtida förhöjning af professorernas aflöningsbelepp vikari-
atsarvodena skulle kunna höjas till belopp motsvarande dem,
hvilka vikarier för andra med universitetsprofessorer jäm-
förliga embetsmän åtnjuta, dels ock — äfven i den händelse
detta ej för närvarande kunde föranleda till någon åtgärd —
huruvida ej föreskrifterna angående användningen af de i pro-
fessorernas aflöningar ingående tjänstgöringspenningar kunde
ändras i den riktning, att tjänstgöringspenningar endast be-
räknades för och fördelades på läsetermin, så att, när vikarie
förordnades för helt läseår, han måtte erhålla hela beloppet
af de med professuren förenade tjänstgöringspenningarna, och
proportionaliter för kortare förordnande, hvarjämte ock kon-
sistoriet vid remissen anmodat sektionen att meddela yttrande
angående de skyldigheter, som utan särskilda arvoden kunde
åläggas docenter, hyilka innehade docentstipendier. .

Med anledning häraf beslöt humanistiska sektionen på
hemställan af professor Ribbing beträffande l:sta punkten i
docenternas ansökan anhålla, att sektionen för närvarande med
afgiivande af yttrande häröfver måtte få anstånd, enär ingen
53	NORDISK-REVY 1884—1885	54

lönetillökning än vore beviljad, och sektionen följaktligen ej
känner det förutsatta tilläggsbeloppets storlek, ej häller vil-
koren för dess erhållande, ej häller öfriga därmed samman-
hängande omständigheter, hvilka kunde inverka vid bestäm-
mandet af de förändrade grunderna för vikariatsarvodens
utgående.

Beträffande den 2:dra punkten i docenternas ansökan, be-
slöt sektionen, likaledes på framställning af professor Bibbing,
i första rummet hemställa, att det vid stadgandet i Kongl.
brefvet af den 30 november 1876 måtte förblifva, enligt hvil-
ket tjänstgöringspänningar icke afstås vid ledighet, som in-
träffar för lärare under ferier. Skäl till denna hemställan an-
såg sektionen sig finna såväl i de uttryck, hvarmed professo-
rernas löneförmåner i citerade Kongl. bref omtalades, då total-
summan af nämda löneförmåner benämnas lönebelopp och dess
delar lön och tjänstgöringspenningar, af hvilka ordalag fram-
ginge, att tjänstgöringspenningarna måste anses såsom en del
af lönebeloppet, som ock i det sätt, hvarpå samma tjänstgö-
ringspenningar beräknas och utgå, enär de i likhet med den
egentliga lönen beräknas efter år och liksom denna utbetalas
kvartalsvis. Ännu ytterligare skäl för sin hemställan fann sek-
tionen i ordalagen i ofvannämda Kongl. bref, då där säges,
att lärare och tjänsteman vid universitet, i hvilkens aflöning
tjänstgöringspänningar ingå, skall, då han åtnjuter tjänstledig-
het vare sig från tjänsten i dess helhet eller, hvad särskildt
beträffar lärare, från föreläsningars hållande, till vikarie af-
stå tjänstgöringspenningar för den tid sådant förordnande varar,
hvarvid sektionen ville erinra om, att hvarken föreläsningar
eller examina ega rum under ferier, och äfven när vikariat-
förordnande sträcker sig öfver läsetermin, därmed för vikarie
hvarken följer rätt eller skyldighet att i konsistorie- och fa-
kultetsgöromål deltaga.

Skulle åter denna sektionens hemställan icke vinna bifall,
ville sektionen uttala såsom sin önskan, att, om ny stadga för
beräkning af tjänstgöringspenningarnas utgående skulle utfär-
das, de, som redan äro ordinarie akademiske lärare, må fort-
farande åtnjuta dem en gång tillförsäkrade löneförmåner, enär
det ej hittills plägat ske, att de löneförmåner, som blifvit tjän-
steman en gång beviljade, förminskats.

Härmed ville sektionen — ehuruväl i det protokoll öfver
ecklesiastikärenden, hvilket åtföljer Kongl. Maj:ts statsverks-
proposition af 1877, som föranledde, att docentstipendierna
beviljades till nuvarande antal och belopp, det angifves, att
icke blott deltagande i undervisningen och de vetenskapliga
öfningarna, utan äfven vikariatstjänstgöring för ordinarie lä-
rare skäligen kunde af stipendiat fordras i.gengäld för stipen-
diets åtnjutande — likväl på intet sätt förneka önskvärdheten
af, att vikarierna, äfven de, som innehafva docentstipendier,
måtte få förhöjda arvoden, i hvilket afseende sektionen endast
ville fästa uppmärksamheten på ett nyligen inom sektionen
väkt förslag till förbättrande af vikariernas arvoden utan
därmed följande förminskning i de ordinarie lärarnes löne-
förmåner, ett förslag, som blifvit inom sektionen så godt som
enhälligt förordadt. .

Beträffande det af konsistoriet från sektionen infordrade
yttrandet rörande den tjänstgöring, som kunde åläggas inne-
hafvare af docentstipendium, fann sektionen sig inskränkt
till en hänvisning till den i Kongl. brefvet den 1 juni 1877
innehållna bestämmelsen, att innehafvare af docentstipendium
åligger utom enskild undervisning “dels att biträda vid de
vetenskapliga öfningarna, dels att när behof uppstår deltaga i
den offentliga undervisningen och examinationen“.

Från det af sektionen i 2:a punkten fattade beslutet ytt-
rade professor Alin en afvikande mening, i det han såsom sär-
skilda förslag yrkade a) att professor, som egde full tjänst-
ledighet för helt kalenderår, borde till vikarie afstå hela be-
loppet af sina tjänstgöringspenningar samt b) att professor,
som vore tjänstledig för kortare tid, borde till vikarie af tjänst-
göringspenningarna afstå efter 150 kronor i månaden för or-
dinarie och 100 kronor i månaden för extra ordinarie profes-
sor under läsetermincn, samt 100 kronor i månaden för ordi-
narie och 50 kronor i månaden för extra ordinarie professor
under ferierna, dock att en sådan förändring i beräkningen
af tjänstgöringspenningarna ej måtte drabba de professorer,
som redan innehafva ordinarie tjänst. Vid anstäld votering
mellan professor Ribbings ofvan formulerade hemställan och

punkten a) af professor Alins förslag, som antogs såsom kon-
trapropositon, afgåfvo professorerna Frigell, Nordling, Hag-
berg, Nyblom, Sahlin och Hibbing sina röster för professor Rib-
bings förslag, professorerne Alin, Hammarstrand och dekanus
professor Almkvist för professor Alins förslag, hvadan sektio-
nen sålunda med 6 röster mot 3 fattat sitt beslut i öfverens-
stämmelse med hvad i 2:dra punkten ofvan finnes angifvet.

Matematiskt-naturvetenskap-
liga sektionens yttrande i an-
ledning af docenternas petition
angående vikariatsarvoden, afgif-
vet d. 7 maj 1884.

Sektionen anser det vara af stor vikt, att en hvar, som för
längre eller kortare tid egnar sig åt den akademiska under-
visningen, erhåller en skälig ersättning för sitt ansvarsfulla
och maktpåliggande arbete. Hvad särskildt docenterna angår,
så har visserligen deras ekonomiska ställning på senare tider
förbättrats såväl genom förhöjda och till antalet ökade sti-
pendier, som ock genom tillkomsten af tjänstgöringspennin-
garna. Före de sistnämdas införande erhöllo universitetets
extraordinarie tjänstemän vanligen så godt som ingen ersätt-
ning för vikariater, utan sköttes dessa hufvudsakligen af in-
tresse och nit för saken, samt på grund af önskan att för-
värfva meriter för framtida befordran. Genom tjänstgörings-
penningarnas införande har nu, som sagdt, visserligen docen-
ternas ställning väsentligen förbättrats, men det medgifves
villigt, att den ersättning, som nu lemnas åt vikarierna, är för
låg i jämförelse med den, som erhålles för upprätthållandet af
andra med universitetsprofessorernas jämförliga befattningar.
En förhöjning af vikariatsarvodena vore därföre en i hög grad
önskvärd sak, och sektionen vill därföre. utan att i allo god-
känna de skäl, på hvilka petitionärerna stödja sig, för sin del
tillstyrka den första punkten i petitionen, hvari begäres att i
samband med blifvande löneförhöjningar för de ordinarie tjän-
stemännen tjänstgöringspänningarna måtte sättas till ett högre
belopp.

Att förbättra vikariernas ställning genom att försämra de
ordinarie lärarnas är däremot en åtgärd, som sektionen måste
på det allvarligaste afstyrka. De krafter, som kunna vinnas
för universitetets tjänst, äro utan tvifvel i hög grad beroende
af de ekonomiska fördelar, som denna tjänst har att erbjuda.
Men i detta hänseende är naturligtvis de ordinarie lärarnas
ställning hufvudsaken och vikariatsarvodena i jämförelse här-
med af mindre betydelse. Redan under nuvarande förhållanden
är på grund af lönernas ringa belopp förlusten af tjänstgö-
ringspenningarna synnerligen kännbar. Lönerna för professo-
rerna, såväl de ordinaries som ännu mer de extra ordinaries,
äro icke högre tilltagna, än som är oundgängligen behöfligt
för personer i deras ställning, ja hvad de extra ordinarie pro-
fessorernas löner beträffar, kan bestämdt påstås, att de icke
motsvara behofvet, lika litet och af samma skäl som de or-
dinarie professorernas ansågos icke göra det före löneförhöj-
ningen, då de utgingo med samma eller högre belopp som nu de
extra ordinarie professorernas. I samband härmed må erinras,
att skulle nu enligt med petitionärernas anhållan tjänstgörings-
pängarna beräknas endast för läseterminerna, så att tjänst-
göring båda terminerna berättigade vikarien till att utfå hela
beloppet eller 1,500 kronor, så blefve, på grund af det sjunkna
penningevärdet, de ordinarie professorernas ställning vid be-
hof af tjänstledighet i viss mån sämre än före löneförhöjnin-
gen, och skulle, såsom petitionärerna antyda, tjänstgöringspen-
ningarna satts till 1/3 i stället för en fjärdedel af lönen, så
hade professorerna i händelse af laga förfall att sköta tjän-
sten fått en mot förr afgjordt försämrad ställning. Men äro.
det väl ingen lärer kunna med fog bestrida, professorernas
löner så knappt tillmätta, att ingalunda en person med en
medelstor familj kan på dem göra några besparingar, så är
klart, att förlusten af tjänstgöringspengarna, som sagdt, redan
under nuvarande förhållanden blir ytterst kännbar för honom
och hans familj. Tjänstledighet sökes i de allra flesta fall på
grund af sjukdom, således vid tillfällen, då oförmågan att för-
värfva extra inkomster och då ökade utgifter göra större in-
komster behöfliga och en minskning i de samma mer. än van-
ligt kännbar.
55	NORDISK REVY 1884—1885.56

Den föreslagna fördelningen af tjänstgöringspenningarna
blir äfven orättvis i det hänseende, att intet afseende fästes
vid professorernas arbete under ferierna. Det är ingalunda,
såsom petitionärerna förutsätta, endast fakultets- och konsistorie-
göromål, som därunder åligga professorerna. Oafsedt de alla
professorer tillkommande förarbetena till föreläsningarna hafva
åtskilliga af dem — och det måste just denna sektion betona —
såsom institutionsprefekter mer eller mindre arbete under fe-
rierna.. Detta arbete är visserligen olika vid olika institutio-
ner, men vid vissa, såsom t. ex. vid botaniska trädgården och
meteorologiska observatoriet, kan utan minsta öfverdrift eller
oegentlighet sägas, att prefekten aldrig har ferier. Ja, han sy-
nes ej ens såsom andra tjänstemän vara berättigad till någon
semester, enär han till och med hittills måst med personliga
uppoffringar köpa sig ledighet, då han under ferierna behöft
någon. Slutligen må äfven påpekas, att i vårt land icke hit-
tills varit brukligt att förminska de löneförmåner, som genom
fullmakter eller på annat sätt vid tillträdet blifvit en tjänste-
man tillförsäkrade, och att således en dylik förändring i tjänst-
göringspenningarnas beräkning, som nu af petitionärerna ifrå-
gasatts, svårligen kan tillämpas på de nuvarande innehafvarna
af professorslönerna.

På grund af det nu sagda får sektionen för sin del

tillstyrka petitionärernas anhållan däri, att Kongl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, huruvida ej genom någon anordning
i samband med blifvande löneförhöjningar, tjänstgöringspen-
ningarna kunde uppbringas till högre belopp,

men afstyrka, att någon förändring vidtages i beräkningen
eller fördelningen af de nuvarande tjänstgörin gspenningarna.

Föreläsningar och öfningar.

Teologiska fakulteten.

Proff. Torén, tjänstledig.

Cornelius, Den svenska kyrkans historia efter reformationen.
Myrberg, Apostlagerningarna; Predikareboken.

Johansson, tjänstledig.

Gezelius von Scheele, Apologetiska hufvudfrågor; leder Apo-
logetiska samtal.	-	.

E. o. Proff. Rudin, De mindre profeterna.

Sundelin, Sekterna i Sverge.	-

Norrby, De kyrkliga Perikoperna ; leder de homiletiska och
deklamatoriska öfningarna; gifver handledning i pre-
dikoskrifning.

Assist. Martin, leder de Kateketiska öfningarna; biträder vid öf-
ningarna i predikoskrifning.

Docc. Ekman, Den praktiska teologiens bibliska elementer bi-
träder vid öfningarne i predikoskrifning.

Berggren, Tjänstledig.

Janson, Meddelar enskild undervisning samt biträder vid öf-
.	ningarna i predikoskrifning.

Juridiska fakulteten.

Proff. Rabenius, Vexelrätt.

, Bydin, Statsrätt.

Nordling, Förmögenhetsrätt.

Landtmanson, Romersk rätt.

Hammarskjöld utöfvar såsom statsråd icke professorsämbetet.

E. o. Prof. Hagströmer, Den svenska straffrättens speciella del.

Afzelius, Svensk civilprocess.

Docc. Davidson, Produktionen.

Blomberg, handleder vid öfningsskrifningar i Rättsvetenskap-

.	liga ämnen, meddelar äfven för öfrigt enskild under-
visning.

Medicinska fakulteten.

Proff. Mesterion, Speciell kirurgi, håller Kirurgisk poliklinik och
Kirurgisk klinik, meddelar enskild undervisning i
Obstetrik.

Hedenius, Allmän patologi, anställer Liköppningar med pato-
logiska demonstrationer; öfvervakar de Patologiska
öfningarna. -
Kjellberg, Sinnessjukdomarna.

Holmgren, Fysiologi med experimenter. Leder arbetena å
fysiologiska laboratoriet.

Hammarsten, Medicinsk kemi. Leder laborationsöfningarna
i Medicinsk kemi,	'

Clason, Deskriptiv anatomi. Leder dissektionsöfningarna.

Henschen, Speciell medicin, håller Medicinsk poliklinik och

'Medicinsk klinik.

E.	o. Proff. Fristedt, Medicinsk botanik, handleder vid begagnandet
af de Farmakologiska samlingarna.

Petersson. Fysikalisk diagnostik.

Adjunkt Björkén, Allmän kirurgi; Oftalmologi.

Labor. Blix, leder de Fysiologiska laborationsöfningarna; meddelar
enskild undervisning.

T. f. Labor. Bayer, tjänstledig; tjänstförrättande med. kand. Græve
leder öfningarna i Patologisk histologi.

Doc. Bergman, meddelar enskild undervisning.

T. f. Prosektor Nordlund, leder Dissektionsöfningarna.

Med. kand. Sandström, leder de Histologiska öfningarna och genom-
går det viktigaste af Den normala histologien.

Med. stud. Dillner, leder Laborationsöfningarna.

Filosofiska fakulteten.

Humanistiska Sektionen.

Proff. Bibbing, Filosoflens Historia.

Sahlin, Filosofisk Statslära.

Nyblom, Poesiens historia.

Hagberg, det Spanska språkets lagar under tolkning af valda
• stycken ur Cervantes Don Quijote.

Löfstedt, Sophokles’ Elektra, behandlar i Filologiska semina-
riet Demosthenes’ Olynthiska tal.

Häggström, Ciceros de Oratore, 2:dra boken; behandlar i
Filologiska seminariet Qvintilianus, 10:de boken.

Nordling, Amos profetiska bok, Koranen.

Bichert, tjänstledig.

Hammarstrand, Österlandets historia under Gamla tiden.

Alin, Det Svenska statsskickets historiska utveckling från
1809 års statshvälfning till utfärdandet af 1866 års
riksdagsordning. Öfversigt af de Skandinaviska län-
dernas statskunskap.

E.	o. Proff. Sundén, första boken af Thukydides’ historia; handleder
enskildt vid Latinska skriföfningar.

Almkvist, Allmän språkvetenskap; meddelar enskild under-
visning i Arabiska, Syriska, Persiska och Turkiska
språken.

Leffler, tjänstledig.

Frigell, Horatii satirer, handleder vid Latinska skriföfningar.

Adj. Afzelius, Framställning af den nyare filosofiens historia från
och med Kant.

Edman, Anglo-saxisk text efter Sweets “Anglo-Saxon Reader
in Prose & Verse“ och framställer därvid i allmänna
drag under jämförelse med moderna engelskan dennas
utveckling till sina nuvarande former och uttryckssätt.

Geijer, det Franska språkets historia.

Docc. Wikner, (enskildt) Filosofiens historia.

Edfeldt, Praktiska filosofiens historia. .

Thordén, meddelar enskild undervisning i statskunskap och
historia.

Erdmann, Sanskritspråket; enskild undervisning i engelska
språket.

Burman, meddelar enskild undervisning i teor. filosofi.

Sandström, meddelar enskild undervisning och handleder
vid Latinska skriföfningar.

Wahlund, leder öfningarna i Filologiska seminariets afdel-
ning för romanska språk. Ämne : "Li ver del Juïse",
fornfransk predikan.

Tamm, Etymologiska anmärkningar till tredje och sjätte
banden af Rydqvists arbete: Svenska språkets lagar;
Fornsvenska lagtexter (till en början Smålandslagens
Kristnubalk).

Hjärne, Sveriges historia under Gustaf den förste och hans
söner.

Boethius, meddelar enskild undervisning i histöria.

Noreen, Det fornsvenska pronominet (afslutning) och verbet.
Anmärkningar till den fornisländsk- fornnorska gram-
matiken; leder öfningarna i Seminariet för nordiska
språk, hvilka utgöras af tolkning och kommentering
. af de viktigaste urnordiska inskrifterna.

Åberg, Den historiska utvecklingen af läran om den mänskliga
viljans frihet under den moderna tiden.
57

NORDISK REVY 1804—1885.

58

Danielsson, Grekisk grammatik (ljud- och formlära),
Knös, meddelar enskild undervisning i Grekisk grammatik
och handleder vid Grekiska skriföfningar.

Schagerström, meddelar enskild undervisning i nordiska språk.
Piehl, Egyptisk grammatik med inskriftstolkning samt allmän-
nare frågor i Egyptisk arkeologi.

Bergstedt, meddelar enskild undervisning i klassiska språk.
Lundell, tjänstledig.,

Schück, meddelar enskild undervisning i literaturhistoria.
Nylander, meddelar enskild undervisning i semitiska språk.
von Feilitzen, Le petit testament af Villon, Modern italiensk
syntax.

Lagermark, meddelar enskild undervisning i historia.

Nilén, meddelar enskild undervisning i latin.

Nyström, meddelar enskild undervisning i historia.

Matematiskt-Naturvetenskapliga Sektionen.

Proff. Walmstedt, tjänstledig.

Daug, Analytisk geometri (treliniekoordinater).

Thalén, Elektricitet och Magnetism (forts.) med anställande
af därtill hörande experiment; leder de Fysikaliska
laborationerna.

Cleve, Kvalitativ kemisk analys; sedan en elementär kurs i
Oorganisk kemi. Ofvervakar öfningarna på laboratoriet.

Lundquist, Kinematik.

Fries, Växternas lifsyttringar (forts.).

Dillner, tjänstledig.

Schultz, Teori för allmänna perturbationerna ; handleder vid
Astronomisk observation eller Kalkyl.

Tullberg, De evertebrerade djurens anatomi.

E.	o. Proff. Hildebrandsson, handleder vid de Meteorologiska ar-
betena.

Kjellman, Växtväfnadernas verksamhet, leder de Praktiska
öfningarna i botanik.

Prosektor Théel, leder dissektionsöfningarna å det Zootomiska
laboratoriet.-

Docc. Falk, tjänstledig.	■

Ekstrand, meddelar enskild undervisning i kemi.
Lundström, meddelar enskild undervisning i botanik.
Bovallius, meddelar enskild undervisning i zoologi.
Berger, meddelar enskild undervisning i matematik.
Widman, meddelar enskild undervisning i kemi.
Söderblom, leder öfningarna i det Matematiska seminariet.
Pfannenstiel, meddelar enskild undervisning i matematik.
Sjögren, Speciell mineralogi (forts.), Dynamisk geologi (forts,),
leder arbetena i Mineralogi och Petrografi. :
Holm, tjänstledig.

Aurivillius, meddelar enskild undervisning i zoologi.
Forssell, meddelar enskild undervisning i botanik.
Melander, meddelar enskild undervisning i matematik.

Exercitii-Mästare.

Kapten Littorin, gifver undervisning i Fäktkonst och meddelar
Friskgymnastik.

T. f. stallmästaren Arsenius, undervisar i ridkonst.

Ritlärare Holmgren, undervisar i teckning..

Direct, musices Hedenblad, föreläser Harmonilära, håller kapellöfnin-
gar, meddelar enskild undervisning i Musikens teori,
Pianofortespelning och Sång.	•

Lund.

Föreläsningar och öfningar höst-
terminen 1884.

Teologiska fakulteten.

Proff. Olbers, andra seklets kyrkohistoria; leder öfningarna på se-
minariet.

Skarstedt, apostlagerningarna, sedan pastoralbrefven; nya
testamentets bildspråk.

Warholm, eskatologi.

E. o. proff. Rosenius, de mindre profeterna, Hagiographa.
Eklund, homiletik, liturgi, leder de homiletiska och liturgi-
ska öfningarna.

Docc. Ahnfelt, moralteologiens system; leder författandet af vecko-
predikningarna, biträder vid de kateketiska öfnin-
garna.	•

Malmström, svenska psalm- och evangelii-bokens historia,
biträder vid de homiletiska och kateketiska öfnin-
garna.

Juridiska fakulteten.

Proff. Broomé, processrätt.

Hamilton, finansrätt.

Humbla, Sveriges gällande sakrätt.	•
Assarsson, svenska straffrättens speciella del jämförd med
den norska och danska.

E.	o. prof. Winroth, Sveriges inre rättshistoria. :

Docc. Ask, meddelar enskild undervisning.

v. Sydow, tjänstledig.	.	.

Hjelmerus, (enskildt) näringsrätt.

Medicinska fakulteten.

Proff. Ask, klinisk undervisning i kirurgi och obstetrik.
Odenius, allmän patologi, speciell patologisk anatomi, le-
der de, rättsmedicinska obduktionerna.

Lang, fysiologisk kemi, allmän farmaködynamik, leder öf-
ningarna å det med.-kemiska laboratoriet.

Lindgren, deskriptiv anatomi, histologi i förening med prak-
tiska öfningar, leder arbetena på den anat, och hist,
institutionen.

Trädgårdh, de invärtes sjukdomarna; leder öfningarna på
den med. afdelningen.

E.	o. proff. Ribbing, håller pediatrisk poliklinik och föreläsningar
i ämnet, undervisar- i laryngoskopi.
Löwegren, ögonsjukdomar; anställer oftalmoskopiska öf-
ningar.

Med. lic. Ödman, leder den psykiatriska undervisningen vid Lunds
hospital. .	.

Docc. Lindfors, meddelar enskild undervisning.

Bendz, leder patologiska obduktioner med demonstration.

Med. lic. Nordenstedt, leder dissektionsöfningarna.

Filosofiska fakultetens humanistiska sektion.

Proff. Nyblœus, tjänstledig.	.

Ljunggren, såsom rektor, tjänstledig.
Lysander, Ciceros Verrinska tal.
Wisén, valda sånger i Sämunds Edda, Östgötalagen.
Borelius, filosofiens historia efter Aristoteles, Spinozas
"Ethica ordine geometrico demonstrata“. Håller
ensk. öfningar.

Odhner, Preussiska rikets historia.

Cavallin, Homerisk grammatik, Aristophanes’ Getingar.
Lidforss, fornfranska (Choix d’anciens textes français),
renaissanceperiodens franska (Darmesteter och Hatz-
felds Chrestomathie).
Tegnér, tjänstledig.

E.	o. proff. Weibull, Europas och Nordamerikas geografi och stats-
kunskap.	.
Alexanderson, Lysias’ tal mot Agoratos; leder å sem. öfnin-
gar i Antiphons tetralogier.

Adjj. Brag, Jesaja.	.	.

Leander, filosofiens historia, etik.
Södervall, Speculum regale.

Docc. Hallbäck, meddelar enskild undervisning.	, -
Zander, enskild undervisning i latinsk stilskrifning.
Wulff, leder å seminariet öfningar i praktisk fonetik, med-
delar enskild undervisning i allmän ljudlära och fransk
stilskrifning,

Geijer, föreläser enskildt filosofisk propedeutik.

Cavallin, leder å sem. kritiskt-exegetiska öfningar vid tolk-
ningen af andra boken af Livius, meddelar enskild
undervisning i latinsk och grekisk stilskrifning samt
grekisk syntax.	,
Wägner, enskild undervisning i den teoretiska filosofiens
historia.

Peterson, fornbulgariska (Leskiens handbok), meddelar en-
skild undervisning i fornhögtyska samt i tysk stil-
skrifning...

Kock, enskild undervisning i nordiska språk.

Söderberg, (enskildt) en förberedande kurs i fornisländska.
59	. NORDISK REV Y 1884—1885.	60

Friedlander, Taines Philosophie de l’art, öfversikt af 19:de
århundradets bildande konst.

af Petersens, leder i sem. tolkningen af KonraTs rimur.
Edgren, elementarkurs i sanskrit.

Fahlbeck, (enskildt) en kurs i svensk historia.

Linde, enskild undervisning i grekisk och latinsk stil-
skrifning. ,

Thyrén, (enskildt) en kurs i teoretisk filosofi samt Kant, Kri-
tik d. reinen Vernunft.

». Schwerin, enskild undervisning i geografi och statskun-
. skap.	•

Filosofiska fakultetens matematiskt-naturveten-
skapliga sektion.

Proff. Blomstrand, oorganisk kemi.

■Möller, teorien för planeternas rörelse.

Björling, om högre plana kurvor.

Holmgren, om värmet; leder de fysiska laborationerna.
Areschoug, de högre växternas anatomi och fysiologi; leder
de fytotomiska öfningarna.

Qvennerstedt, utvecklingshistoria, vertebraternas tandbyggnad.

E. o. proff. Torell, vistas i Stockholm.

Backlund, tillämpning af potentialteorien på elektricitets -
läran.

Lundgren, allmän geologi.

Berggren, de högre kryptogamernas morfologi och systema-
tik, demonstrerar i bot. trädgården blommande
växter.

Adjj. von Zeipel, analytisk geometri.

. Dunér, tjänstledig.

Thomson, coleoptera, hymenoptera.	•

Docc. Claesson, (enskildt) allmän kemi.	’
Möller, leder semin. öfningar.

Rydberg, (enskildt) fysik, anställer fysikaliska räkneöfningar.
Jönsson, biträder vid de fytotomiska öfningarna.
Engström, enskild undervisning i astronomi.
Lovén, tjänstledig.

Eichstädt, tjänstledig.

Törnquist, enskild undervisning i geologi.
Weibull, (enskildt) en elementärkurs i speciell mineralogi,
enskild undervisning i kemi och mineralogi.
Bergendal, leder de zootomiska öfningarna.
Ljungström, enskild undervisning i botanik.

Rosén, enskild undervisning i matematik.

Examina.

Under maj månad. Filosofisk licentiatexamen inför humani-
stiska sektionen af fil. kand. A. U. Bååth, sk. (nordiska språk,
estetik och historia) och fil. kand. I. Lindvall, gb. (klassiska språk
och historia).

Filosofisk kandidatexamen af P. Corvin, R. L. Rosenqvist och
N. M. O. Sjöstrand, sm., Stefan Carlsson, N. Hansson, A. Kull-
berg, C. A. Ljunggren, Chr. Olson och A. Åkerblom, sk.

Teologisk kandidatexamen af fil. kand. N. Liljeqvist, sk.

Medicinsk licentiatexamen af med. kandd. C. G. G. Theorin,
sm. och amanuensen C. Ph. Sörensson, sk.

Medicinsk kandidatexamen af J. J. Trollén, amanuensen C. A.
A. Ljunggren och A. F. Ekstein, sk.

Doktorsutnämning egde rum den 31 maj, hvarvid t. f. labo-
ratorn vid patologisk- anatomiska institutionen med. licentiaten
Hans Bendz förklarades för medicine doktor och till filosofie dok-
torer utnämdes licentiaterna K. Wallin, vg., C. O. Olsson Arcadius,
Sv. Tessing, H. H. von Schwerin, N. Lundborg, J. C. Moberg, A.
Rosén, B. J:son Bergqvist, sk. samt D. Bergendahl och J. 0.
Nilsson, gb.

Under september månad. Filosofisk kandidatatexamen af C.
0. A. Ehn och E. H. G. Wrangel, sm., Fr. Grönvall, Johan Malm-
gren och B. Wivesson sk.

Medicinsk kandidatexamen af G. W. Montelin.

Utnämningar.

Till e. o. amanuenser vid tuniversitesbiblioteket har det
mindre konsistoriet antagit och förordnat filosofie kandida-
terna Joh:8 Paulsson, Alfred Hjelmerus och Lars Peter Wåhlin.

Till docenter förordnades den 19 sistl. juni: i administrativ rätt
juris kandidaten J. Hjelmerus; i patologi medicine doktor Hans
Bendz; i geografi och statskunskap fil. doktor H. H. von Schwerin.

Tjänstledighet.

Professor Nyblæus åtnjuter tjänstledighet underhela inneva-
randeläs år för att fullfölja de vetenskapliga arbeten med hvilka
han varit sysselsatt de senare åren.

Förordnanden.

Kanslern har under den 28 aug. förordnat med. kand. C. H.
Hildebrand att vara amanuens vid medicinska kliniken å lasarettet
i Lund; och den 30 aug. har kanslersämbetet förordnat e. o.
prof. P. Eklund och docenten 0. Ahnfelt att, till dess professionen i
praktisk teologi härstädes varder tillsatt, och den, som till inne-
hafvare däraf utses, i tjänstgöring inträdt, förestå: Eklund sagde
profession och Ahnfelt e. o. professionen i moralteologi och sym-
bolik.	.

.	Anslag.

Sédan docenten P. Claesson i 8 år å förordnande uppehållit
kemiska laboratorstjensten vid universitetet, hvilken i brist på till-
gångar icke kunnat tillsättas, har k. maj:t den 27 sistlidne juni
till doc. Claesson för nu påbörjade läsår ur universitetets kassa
anvisat ett belopp af 700 kr. Då doc. Claesson innehar ett do-
centstipendium å 1,500 kr. samt ur universitetets reservfond upp-
bär ett årligt arvode af 800 kr., kommer han att för detta läsår
af universitetet åtnjuta 3,000 kr. eller den för laboratorn bestämda
lönen.

K. maj:t har af statsmedel anvisat 500 kr. till öfverläkaren
vid Lunds hospital S. Ödman såsom godtgörelse för den under-
visning i psykiatri, som han 5 1/2 månader under år 1883 medde-
lat universitetets medicine studerande.

Kanslern har på därom gjord ansökning medgifvit, att docen-
ten A. E. Friedlander må under den tid, han åtnjuter riksstatens
större resestipendium, bibehålla det docentstipendium, som han
för närvarande innehar.

.	Magnus Billing.

Kristiania.

Forelæsninger i Höstsemestret 1884.

.	Det theologiske fakultet.

Proff. C. P. Caspari, det G. T.’s profetiske Böger; Mattæus-Evan-
geliet.

Gisle Johnson, Reformationens Historie; de reformerte Kir-

•	kers og de mindre kristlige Samfunds symbolik.

F.	Vilh. Bugge, Fortolkning af Galaterbrev et, senere Peters
andet Brev.

Fredrik Petersen, Læren om Skabelsen; Læren om Bönnen;
praktisk Fortolkning af Bjergprædikenen.

E.	Munch Myhre er af Helbredshensyn fritagen for at holde
Forelæsninger i dette Semester.

Univ.-stipediat S. Ödland, den nytestamentlige Kanons Historie.

Det juridiske Fakultet.

Proff. T. H. Aschehoug, en sammenlignende Fremstilling af Nor-
ges, Sveriges og Danmarks Statsforfatningsret ; Nor-
ges Statistik.

Fr. Brandt, Personretten (Umyndige og Værger), senere
Tingsretten.	■

L. M. B. Aubert er af Helbredshensyn fraværende paa en
Udenlandsreise.

M. Ingstad, romersk Privatret.

Bernhard Getz, Strafferettens almindelige Del.

Ebbe Hertzberg, Statsökonomiens Elementer.

Det medicinske Fakultet. •

Proff. E. Winge, Speciel Pathologi og Therapi; klinisk Undervis-
ning i medicin.

F.	Lochmann, Hygiene; Examinatorier i Farmakologi og
Farmakognosi.

I.	Nicolaysen, Speciel Kirurgi; klinisk undervisning i Ki-
rurgi.
61

NORDISK REVY 1884-1885.

62

H.	Helberg, Obduktioner og dertil knyttede Examinatorier;
Læren om Plante- og Dyrparasiterne ; Retsmedicin ;
demonstrerer pathologisk-anatomiske Præparater; Ob-
duktioner og histologiske Ovelser paa Rigshospitalets
Laboratorium.

I.	Hjort, 0iensygdomme ; Akiurgi; klinisk Undervisning i
Kirurgi og Oiensygdomme.

I.	Worm Millier, Læren om Kredslöb, Aandedræt og Nyrer-
nes Virksomhed; i Fælleskab med Assistent Otto
Kursus i fysiologisk Kemi; leder Arbejderne i det
fysiologisk-kemiske Institut.

E.	Schönberg, Gynækologi; Födelsvidenskab; Pædiatrik;
klinisk undervisning i Födselsvidenskab ; Undersögelse
af Svangre; pædiatrisk og gynækologisk Poliklinik.

Jacob Heiberg, Krophjernen med levende model; Demon-
stration med mundtlige Ovelser i. at beskrifve fore-
liggende Dele samt i at finde sig tilrette paa det le-
vende Individ.

Overlæger I. L. Bidenkap, Hudens Sygdomme ; klinisk Undervis-
ning i de samme Sygdomme og Poliklinik; kliniske
Kollokvier.

E.	Bull, Klinisk Veiledning i Sygeexamination og fysikalske
Undersögelsesmethoder; kliniske Forelæsninger ved
Sygesengen; Poliklinik.

Prosektor J. 0. Hennum, histologiske Forelæsninger over Kjöns-
organerne, Sandseorganerne og Nervesystemet ; Dis-
sektionövelser ; Hônseæggets Bygning og dets Foran-
dringer for og under Bugningen.

Det historisk-filosofiske Fakultet.

Proff. M. I. Monrad, Filosofisk Propædeutik.

C.	R. Unger, Schillers "Jomfruen fra Orleans“; Oldhöitysk;
0velser i at læse gammelnorske Haandskrifter.

I. A. Friis, Foredrag over det lappiske og det finske
Sprog

I. P. Broch, Fortolkning af 10 udvalgte Kapitler af Jobs
Bog; forklarer Bidpai’s Fabler og Kirsch’s syriske
Chrestomathi efter Bernsteins Udgave.

O.	Rygh, Inledende Udsigt over Norges forhistoriske Ar-
kæologi.	•

P.	0. Schjött, Sofokles' “Oedipus Rex“; Tyrrheno- Pela-
sgerne og deres Plads i den ældre græske og romer-
ske Historie.

C.	Bang, dansk-norsk Literaturhistorie; norsk og svensk
Læsning; genomgår och forklarer en dansk Forfatter.

Joh. F. B. Storm-, Molière "l'Impromtu de Versailles“;
norsk Fonetik; praktiske Ovelser.

J.	P. Weisse, Ciceros 4:de Tale mod Verres; den romerske
Statsforfatnings Historie under Republiken; Roms
Topografi.

L.	Daae, Europas Historie fraa Begyndelsen af det 18:de
Aarh; den norske Kirkes Historie efter Oprettelsen af
det nidarosiske Ærkesæde.

Gustav Storm, Kilderne til Kong Sverres Historie, navnlig
Sverres Saga.

Sophus Bugge, Snorres Edda; Sæmunds Edda.

I.	k. Sars, Norges og Danmarks Historie 1536—1660.

L.	Dietrichson, den norske Bygningskunst i Middelalderen;
Veiledning ved de Studerendes Benyttelse af Skulp-
turmusæts Samlinger.

I.	D. C. Lieblein, udvalgde Stykker af 0. v. Lemms “Ae-
gyptische Lesestücke; Begyndelsen af Herodots tredie
Bog.

Univ.-stipp. L. B. Stenersen, Athens Topografi.

Y. Nielsen, Norges Historie i 1814.

A. Torp, græsk Lydlære.

Det mathematisk-naturvidenskabelige Fakultet.

Proff. E. B. Munster, Metallurgi.	.

L.	M. Esmark, sammenlignende Zoologi.

C.	Fearnley, sfærisk og theoretisk Astronomi.

Theodor Kjerulf, Mineralogi; Geologi med Ovelser og Ex-
kursioner.

P. Waage, uorganisk Kemi.

C.	A. Bjerknces, partielle Differentialligninger ; hydrodyna-
miske Problemer.	'

F.	C. Schübeler, Planterigets Naturhistorie med specielt
Hensyn til de i Medicin, 0konomi og Teknik bruge-
lige Væxter samt disses Forekomst og Udviklings-
historie.

H. Mohn, Meteorologi.

Cato M. Guldberg, Ligevægtslære ; Maskinlære.

Th. Hiortdahl, organisk Kemi.	•

G.	O. Sars, Anthropologi med en forudskikket almindelig
biologisk Indlednig.

0.	E. Schiötz; Experimentalfysik; Optik; praktiske 0velser
paa det fysiske Laboratorium.

0.	I. Broch, opholder sig i dette Semester i Udlandet.

M. S. Lie, projectivisk Plangeometri.

A.	G. Blytt, almindelig Botanik; Exkursioner.

Univ.-Stipp. Elling Holst, de vigtigste Egenskaber ved den hele
Funktion; Rummets Geometri.

R.	Collett er i dette Semester fritagen for at holde Fore-
læsninger.

S.	Wleugel, analytisk Kemi.

Observator H. Geelmuyden, elementær Astronomi.

En del Forelæsninger blive först senere bekjendtgjorte.

Som Universitetsprogram for dette Semester vil udkomme:

Norges Væxtrige af Prof. d:r C. F. Schübeler. l:ste Hefte.

Helsingfors.

Föreläsningar och öfningar läsåret
1884—1885.

Teologiska fakulteten.

Proff. Råbergh, förberedelserna till Reformationen; Finlands kyr-
kohistoria. Meddelar handledning i ämneskrifning.

Johansson, höstterminen dogmatik och etik, vårterminen
etik.

Tötterman, inledning till gamla och nya testamentet, tolkar
Mindre profeter och Galaterbrefvet. Under höstter-
minen privatim undervisning i hebraisk grammatik.
Colliander, homiletik, leder de kateketiska äfvensom de ho-
miletiska öfningarna.

Juridiska fakulteten.

Proff. Forsman, höstterminen straffprocess, vårterminen kriminal-
rättens allmänna läror samt läran om de särskilda
brotten.

Lang, nationalekonomi, ekonomisk rätt.

Doc. Hermanson, höstterminen Finlands statsrätt (forts.), vårter-
minen Finlands kamerallagfarenhet.

E. o. Lektor Favén, muntliga öfningar på finska uti juridiska äm-
nen; juridiska skriföfningar på finska.

Medicinska fakulteten.

Proff, von Becker, ögats sjukdomar; klinisk undervisning och ope-
rationer; polyklinik.

Pippingsköld, läran om förlossningskonsten; klinisk under-
visning i gynekologisk operationslära, gynekologiska
operationer; barnmorske-undervisning, undervisning i
instrumentalförlossning åt barnmorskor.

Hällstén, sinnesorganen, de vegetativa organen; praktiska
öfningar i fysiologiska laboratorium.

Runeberg, speciel patologi och terapi, meddelar klinisk un-
dervisning.

Saltsman, operationer, lemnar klinisk undervisning. Före-
läser om sårskador.

Assistenten Sundvik, farmaceutisk kemi, höstterminen oorganisk
och vårterminen organisk; leder praktiska arbeten i
fysiologisk kemi, resp, organisk kemi, genomgår en
kurs i experimental toxicologi.

E. o. Prof, af Schultén, öron- och strupsjukdomar, praktisk hand-
ledning i dessa sjukdomars behandling, undervisning
i akiurgi.

M. o. k. d:r Smirnoff, klinisk undervisning, föredrager syfilidologi
- och hudsjukdomar.
63

NORDISK REVY 1884-1885.

64

Anatomi-prosektor Asp, leder de praktiska öfningarna på anatomi-
salen.

Docc. Stenbäck, mekanismen vid de olika fosterlägena, kurs i ope-
rativ förlossningskonst.

Homén, höstterminen det centrala nervsystemets patologiska
anatomi, vårterminen elektrodiagnostik och elektrote-
rapi samt bakterieläran.

Wahlfors, höstterminen dioptrik, vårterminen ögonsjukdo-
marnes diagnostik; kurser i ögonoperationer.

Holsti, handledning uti de fysikaliska undersökningsmeto-
derna.

Filosofiska fakulteten.	.

Historisk-filologiska sektionen.

Proff. Lagus, Statsråd, tjenstledig.

Ahlqvist, såsom rektor befriad från skyldigheten att före-
läsa.	.

Nordqvist, Ostrowskij’s dramatiska arbeten, muntliga öfver-
sättningsöfningar till ryska språket.

Estlander, den provençaliska och italienska literaturens
historia.

Rein, filosofins historia, psykologi.

Strandman, första berättelsen från Kosergartens arabiska
krestomati, tolkning af stycken ur Genesis. En-
skildt Syriska språkets grammatik.

Danielson, Engelska samhällets historia.

Gustafsson, höstterminen Taciti historiarum liber I, vårter-
minen Catulli dikter; öfningar i romersk filologi, 1a-
tinskrifning.

Perander, skolans och den pedagogiska teorins historia, pe-
dagogikens system. :

Palmén, nordiska samhällsförfattningens historia, särskildt i
Sverige och Finland, skrifprof i nordisk historia.

E. o. proff. Donner, öfversigt af de särskilda typerna för mensklig
språkbildning och språkens klassifikation, sanskrit-
kurs.

Aspelin, fornfinnarnes kulturförhållanden.‘

Freudenthal, hjältesångerna i äldre Eddan, handleder i svensk
ämneskrifning.

Schybergson, höstterminen Frankernas historia och feodal-
väsendet, vårterminen det franska konungadömets
historia.

Docc. Book, skolpedagogik.

Tudeer, skall framdeles tillkännagifva om sina föreläs-
ningar.

Vasenius, en elementarkurs i estetik.

Aspelin, Kalevala.

Wendell, jemförande framställning af fornsvenska och forn-
norska språkens grammatik.	.

Fysisk-matematiska sektionen.

Proff. Lindberg, växtanatomin (forts.), derefter om de odlade väx-
ternas ursprung, de nordiska mossornas system; de-
monstrationer i botaniska trädgården samt exkursioner.

Wiik, mineralogi. :,
Lemström, höstterminen läran om vågrörelsen, fortsätter
med värmelära, vårterminen optik; enskildt höstter-
minen grunderna i potential-teori, vårterminen samma
teoris tillämpning på magnetismen, praktiska öfnin-
gar i fysik.

Hjelt, oorganisk kemi (metallerna), organisk kemi (aromati-
ska föreningar), praktiska öfningar vid laboratorium.
Donner, sfärisk astronomi, handleder vid astronomiska ob-
servationers anställande.

Neovius, teorin för vanliga och partiela differentialeqvatio-
ner, differential- och integralräkning (privat), analy-
tisk geometri. .

E. o. proff. Sundell, höstterminen värmet, magnetismen och elek-
triciteten (förts.), vårterminen analytisk mekanik.
Norrlin, höstterminen läran om växternas ståndorter, vår-
terminen botanisk geografi.

Palmén, de lägre djurens byggnad och naturalhistoria, be-
gynnande från protozoerna, zootomiska dissektioner.

■ Reuter, Finlands fiskfauna, Arthropodernas naturalhistoria,
eller alternativt zoologins historia.

Sahlberg, entomologi, handledning vid insekters examine-
ring; exkursioner.

Docc. Levänen, aritmetik (forts.), enskildt högre algebra, genomgår
approbaturskursen i analytisk geometri och differen-
tial- och integralkalkyl.

Wainio, fanerogamernas morfologi; exkursioner.

Elfving, växtanatomi och fysiologi, kurs i mikroskopiska
öfningar.	. -
af Schultén, organisk experimentalkemi för nybegynnare.
Mellin, skall framdeles lemna närmare uppgifter om sina
föreläsningar (matematik).

Lektorer Godenhjelm, praktiska öfningar i tyska, tyska skriföf-
ningar.	.
Krohn, skriföfningar i finska språket.
Florell, teoretisk och praktisk undervisning i engelska språ-
ket, tolkar någon framstående engelsk författare,
skriföfningar.

Biaudet, muntliga och skriftliga öfningar i franska.

Translator Jakob Björkqvist, ryska tal- och skriföfningar..)

E. o. lektorer Paul, enskild undervisning i tyska skriföfningar.
Dahlbeck, praktisk undervisning i dubbel italiensk bokföring
och öfriga grenar af handelsvetenskaperna.
Kalm, en genetisk teoretisk-praktisk kurs i franska språket.
Almberg, en kurs i ungerska språket för nybegynnare.

NordiskRevy

utgifves under innevarande akademiska läsår 15
Sept. 1884-31 Maj 1885 med 16 nummer, 7
under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från
och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk-
nadt.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

•Innehåll:

, Bring: Treenighetsbegreppets ethiska betydelse.

; Hjelt: Olof af Acrel.

Busson: Christine von Schweden in Tirol.

Perrot & Chipiez (Pietschmann): Geschichte der Kunst im Alter-
thum. Aegypten.

Gertz: Udvalgte skrifter af Lukianos.	.

: Bernhardt: Die gotische Bibel.

Holthausen: Studien zur Thidreks saga.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kristiania, Helsingfors .
Nr 19 (15 Okt.)

(1884—85) Årg. II, 3.

NORDISK RET T
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. 7. E. Berg-

gren, Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. %. Boethius, v. Bibliotekar. A. L. Bygden.

Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. F. A. Ekman, Doc. A. Erdmann,

Doc. K. B. “. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S.

E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. ff. Hjärne, Prof. H. Heffding, Lektor 0. V. Knös, Prof. I. S.
Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. I. Lind, Doc. %. A. Lundell, Prof. C. G. Lund-
quist, Doc. A. N. Lundstrom, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. T. F. Nyström, Doc. K. Diehl, Doc. A. F. Schager-
ström, Fil. Lic. F. von Sehéele, Doc. T. H. E. Schück, Doc. S. A. H. Sjogren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F.

Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. T. H. Théel, Lektor B. %. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. Almqvist & j. wiksell’s boktryckeri.

Juridik.

Hermanson, Om Finlands Ständer, deras förhål-
lande till monarken och till folket. Helsingfors
1884.

Det är uppenbart, att den finska statsrätten måste
vara rik å statsrättsliga spörsmål af högst intressant na-
tur. Finlands statsrättsliga förhållanden ha nämligen
erhållit sin egendomliga prägel dels genom föreningen
med det mäktiga autokratiskt styrda Ryssland, dels ock
därigenom att »förenings- och säkerhetsakten», ehuru års-
barn med franska revolutionen, är en frukt af sträfvan-
det att utvidga konungamakten inemot enväldets grän-
ser. Den brist på klarhet och bestämdhet, som utmärkte
Gustaf III:s lagstiftning å den offentliga rättens om-
råde, bidrager också att mångfaldiga de frågor, som den
finska statsrättsliga vetenskapen har att besvara.

Det kan emellertid icke förvåna, om Finlands stats-
rättsliga literatur hittills varit tämligen torftig. Ty efter
skilsmässan från Sverige måste ju många år förflyta,
innan landets statsrättsliga och politiska förhållanden
kunde vinna den fasthet och bestämdhet, att de väl kunde
ägna sig för en vetenskaplig bearbetning, och det var
först genom 1869 års landtdagsordning som Finlands kon-
stitutionella system blef fullständigt. Under de senare
åren har också den finska statsrätten gjorts till föremål
för bearbetningar, som väl förtjäna att beaktas äfven i
Sverge.

Prof. Hermanson, som redan genom föregående af-
handlingar sökt att utreda åtskilliga statsrättsliga be-
grepp af allmännare betydelse och att lämna bidrag till
lösandet af brännande spörsmål inom Finlands offentliga
rätt, har i den afhandling, som vi härmed anmäla, gjort
till sin uppgift att undersöka och klargöra en af de vik-
tigaste punkterna i Finlands likasom i hvarje konstitu-
tionell monarkis statsrätt, nämligen folkrepresentationens

ställning i förhållande till monarken och folket. I hela
dess omfattning behandlar dock förf, helt naturligt icke
detta ämne. Han kallar sin afhandling »ett bidrag» och
begränsar sin uppgift hufvudsakligen till monarkens och
representationens inbördes förhållande med hänsyn till
lagstiftningen; men äfven i flere andra punkter söker förf,
klargöra folkrepresentationens ställning såväl till monar-
ken som folket.

Likasom i sina föregående arbeten utgår förf, från
den Labandska grundsatsen, att man inom statsrätten lika-
väl som inom privaträtten måste noggrant klargöra de
rättsliga begrepp, med hvilka man har att röra sig.
I särskilda bilagor söker därför förf, bestämma sådana
grundbegrepp som stat, statsmakt, folk och monark. En-
ligt hans konstruktion är »monarken den person i staten,
som ensam har högsta makten i densamma». Bland de
satser, som häraf härledas, må här framhållas: »monar-
ken uttalar den vilja, statsviljan, genom hvilken förplik-
telser åläggas folket», och »det finnes icke häller någon
annan i staten utom monarken, som kan efter egen vilja
fastställa förpliktelser». Men monarken har härvid att
iakttaga statens ändamål och att röra sig inom lagens
råmärken; han har högsta makten i staten, men ej all
makt; lagen kan föreskrifva, att för vissa påbud fordras
samtycke af andra, men det är dock monarken ensam,
som äger att efter egen pröfning uttala den vilja, som
innebär förpliktelser för statsborgarena. — Till folket åter
hänför förf, »alla de individer, öfver hvilka en och samma
varaktigt bestående statsmakt herskar»; under begreppet
falla sålunda icke blott de vid en viss tidpunkt lefvande
individerna i staten, utan äfven gångna och kommande
generationer, öfver hvilka samma statsmakt herskat och
kommer att herska.

Att dessa grundtankar äro logiskt riktiga och att
de därjämte stå i öfverensstämmelse med den positiva
rätt, som gäller i Finland, söker författaren i sin af-
handling närmare ådagalägga. I detta syfte underkastar
67

NORDISK REVY 1884—1885.

68

han de konstruktioner rörande monarkens och folkrepresen-
tationens ställning’ inbördes med afseende å lagstiftnin-
gen, som i den nyare doktrinen förekomma, en omsorgs-
full kritik, hvars resultat blir att ingen föregående kon-
struktion är tillfredsställande. Vid sin egen konstruk-
tion framhåller förf., att folkrepresentationen icke är något
organ, som har någon makt öfver folket, i likhet med
monarken; hon utgöres af folkets.representanter och äger
sålunda att såsom enhet tala å folkets vägnar, uttala fol-
kets vilja, hvilken då innehåller bestämningar om skyl-
digheter (och rättigheter) för en hvar som vederbör. Det
tillkommer sålunda i de fall, för hvilka lagen föreskrif-
ver, att statsmakt icke må utöfvas öfver de enskilde,
som tillhöra folket, utan deras eget samtycke, folkrepre-
sentationen att gifva detta samtycke å folkets vägnar.
Men då folkrepresentationen icke utöfvar statsmakt och
sålunda saknar makt att bjuda och förbjuda, i det att
monarken ensam är innehafvare af den varaktiga makten
i staten, hvilken kan ålägga den enskilde förpliktelser,
så tillkommer det monarken att såsom sin vilja uttala,
att en hvar som vederbör skall rätta sig efter de af re-
presentationen i vederbörlig ordning antagna bestämnin-
garna. Genom monarkens sanktion erhåller sålunda den
af folkrepresentationen uttalade folkets vilja varaktig
hälgd. Författningen kan, såsom 1723 års R. O. (jfr
§ 79 N. G. L.), förplikta monarken att utan egen pröf-
ning påbjuda hvad ständerna beslutit, men då »är blott
det yttre' utseendet af konungamakt bibehållet»; i monar-
kiens begrepp ligger, att monarken själf skall med iakt-
tagande af lagens föreskrifter pröfva, hvad statens väl
kräfver.

Hvad förf, här framhållit angående monarkens ställ-
ning vid statsmaktens utöfning kan visserligen förefalla
dem, som icke tagit den monarkiska statsformens karak-
tär och betydelse i närmare öfvervägande, något främ-
mande, men inom den moderna statsrättsliga teorin äro
dessa grundsatser numera allmänt erkända. Det är en-
dast med dessa som utgångspunkt som man anser sig
kunna nöjaktigt och följdriktigt utlägga den konstitutionella
monarkins offentliga rättssystem. — Förf:s uppfattning,
att folkrepresentationen verkligen utgöres af representan-
ter för folket i. dess helhet, står, däremot i bestämd strid
med den mening, som ifrigt förfäktas af Tysklands för-
nämsta statsrättslärare i våra dagar med Laband i spet-
sen. Enligt dessa uppstår väl folkrepresentationen genom
val, men hon utgör ej i rättslig mening någon represen-
tation för folket; valet grundlägger en rättighet för den
valde, men intet rättsförhållande mellan honom och val-
männen; riksdagsmännens ställning beherskas icke i en
enda punkt af de grundsatser, som juridiskt gälla an-
gående ställföreträdareskap. I motsats häremot söker
förf, ådagalägga, att folkrepresentationen i själfva verket
utgöres af medlemmar, som i hela deras ställning beher-
skas af ifrågavarande grundsatser, medlemmarne må nu
vara valda eller själfskrifna folkrepresentanter. Förf:s
framställning i detta stycke är af största intresse; bevis-
ningen är särdeles skarpsinnig, och det har lyckats förf,
att i många stycken uppvisa, att grundlagarnas regler
med afseende å folkrepresentationens och representanter-
nas ställning ingalunda stå i strid med naturen af ett
sådant ställföreträdareskap för folket; i så väl den finska

som svenska grundlagens uttryckliga ord finner ock förf,
ett godt stöd för sin uppfattning. Det skulle vara fre-
stande att närmare skärskåda denna förf:s argumentation
och pröfva de invändningar, som däremot kunna göras,
men utrymmet tillåter icke en sådan vidlyftighet.

Det är icke blott genom granskning och utredning
af viktiga statsrättsliga begrepp samt framställning af den
gällande finska statsrättens innehåll i ifrågavarande punk-
ter, som prof. Hermansons afhandling är af intresse.
Förf, belyser äfven sin framställning genom en historisk
öfversikt rörande utvecklingen af konungamaktens och
riksdagens inbördes ställning i Sverge. Visserligen har
i denna historik mycket af intresse måst förbigås, och
något nytt forskningsmaterial har förf, icke att bjuda på;
men den sammanställning af kända statsakter, som förf,
gjort, kastar dock äfven historiskt sedt ett klarare ljus
öfver de statsrättsliga spörsmål, som förf, behandlat.

• K. H. B.

Uppström, Wilh., Öfversigt af den svenska proces-
sens historia. Efter uppdrag af nya lagberedningen ut.
arbetad. 177 ss. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner-

Uppström, With., Om domstolarnas inrättning och
därmed sammanhängande ämnen. Redogörelse efter upp
drag af nya lagberedningen, utarbetad. 187 ss. Stock-
holm. P. A. Norstedt & Söner.

Nya lagberedning ers betänkande angående rättegångs-
' väsendets ombildning: 1 del. Om domstolsförfattningen
XXXVII +.285 ss. 2 del, Om rättegångsordningen i
tvistemål 338 ss.; 3 del, Om rä tegångsordningen i brott-
mål m. m. 350 ss.; 4 del, Bihang, 257 ss. + 10 ta-
beller. Stockholm.P. A. Norstedt & Söner.

Nationalekonomisk Tidsskrift, udg. af W. Scharling,
A. Petersen-Studnitz og H. Westergaard. N. R. 1884.

1.	Tvermoes, Lovforslaget om billig Alderdoms-
forsogelse. — Forhandling i Nationalekonomisk Forening
om Alderdomsförsegelsen. — Will. Sch arling. Om Ind-
losning af Apothekerprivilegierne. — Aleksis Petersen-
Studnitz, Vagabonderings-Spersmaalet. — Forskjellige
Meddelelser. — Literatur.

2.	C. St. A. Bille, Pengevæsenet i de Forenede Stater.

F. Bajer, Sundets Betydning for Norden. Th. Gjessing,
Om de reelle Apothekerbevillinger. Mindre Meddelelser.
m. m.

3.	J. Schovelin. Priskuranternes Betydning. Et Bidrag
til Belysning af Arbeidersporgsmaalet. Hempel, Lidt om
Apothekerforholdene. Hindenburg, Om Lovligheden af
Forbrugsforeninger for Apothekervaror. Th. Gjessing,
Replik i Apothekersporgsmaalet, m. m.

4.	Aleksis Petersen-Studnitz, Militærudgifterne paa
Finansloven. — Harald Westergaard, Dansk Arbeiderbank.
-— Anmälan. — Vort Valutaforraad. — Tysklands Jern-
baner.

Filosofi.

Edfeldt, H. Om Boströms ideelära. Upsala
1884. Victor Roos, ss 91.

Här föreligger nu ett nytt inlägg från docenten Ed-
feldts sida i den strid, som förts och föres mellan honom
69

NORDISK REVY 1884—1885.

70,

och prof. Nyblæus om Boströms idélära. I n:r 16 af
Nordisk Revy har jag sökt visa, att den ståndpunkt, som
doc. E. förfäktar såsom Boströms, är lika litet veten-
skapligt hållbar som den af prof. Nyblæus förfäktade.
Den senare kan ej vidhålla sitt påstående, att Guds ideer
eller bestämningar äro Gud själf i olika moment af hans
lif, eftersom dessa ideer enl. honom äro ändliga; och den
förre fasthåller de fakto ej sin egen lära, att Guds be-
stämningar äro absoluta, då han säger dem ifrån en viss
synpunkt — nämligen den materiala •— vara ofullkom-
liga. Äfven om det, som är fullkomligt från en synpunkt,
skulle kunna vara ofullkomligt från en annan, så kan i
alla händelser Guds ideer ej ifrån någon synpunkt vara
ofullkomliga, ty då skulle Gud själf bli ofullkomlig, efter
som ideerna äro Gud själf i olika momenter af hans lif.

Den enda möjliga utvägen för doc. E. synes vara,
om det läte visa sig, att den materiala synpunkten föl-
betraktelsen är en falsk synpunkt, och sålunda ideerna
endast för ett ofullkomligt förnimmande äro ofullkomliga.
Men äfven denna utväg är afskuren, om vi reflektera på,
hvad som menas med material synpunkt, ty vi finna då,
att denna ej blott tillkommer det ofullkomliga förnim-
mandet, utan äfven det fullkomliga.

Doc. E. lämnar ej läsaren full klarhet om, livad som
menas med material synpunkt. Att betrakta ideerna från
material synpunkt synes dels kunna betyda att betrakta
ideerna från innehållets synpunkt, dels äfven att jämföra
ideerna sinsemellan från innehållets synpunkt. Att Gud
måste betrakta ideerna från innehållets synpunkt, är klart
däraf, att han måste betrakta dem såsom fullständigt be-
stämda, d. v. s. konkreta. Att han måste jämföra dem
sinsemellan, framgår däraf, att han åtminstone måste jäm-
föra dem med sig, då han skiljer dem ifrån sig.

Äro ideerna ofullkomliga från material synpunkt, så
äro de sålunda i sin sanning, i och för Gud ofullkom-
liga. Detta måste hvar och en omedelbart erkänna, som
yrkar på, att Guds ideer äro konkreta, och dock gifver
dem ofullkomliga eller negativa bestämningar.

Enligt min uppfattnining har doc. E. sålunda icke
kommit ifrån den svårighet, som jag redan i min förra
anmälan anmärkte. Oförklarade kvarstå dessutom hos
doc. E. följande motsägelser.

1)	Relativt säges det vara, som är enhet af mot-
satser, enhet af själfständighet och osjälfständighet, sy-
stematiskhet och o systematiskhet etc. .. . Guds ideer
måste, utom hvad de äro i sin sanning, i och för Gud,
äfven vara något i sin åtskilnad från Gud. Guds ideer
äro sålunda själfva enheter af motsatser, af en systematisk
och en osystematisk sida etc. . . . Guds ideer äro så-
lunda relativa och ej absoluta.

2)	Alt ofullkomligt säges hafva sin grund i ett ofull-
komligt förnimmande; och dock säges det ofullkomliga
förnimmandet själft, sålunda något ofullkomligt, hafva sin
grund i det fullkomliga förnimmandet. A. B—n.

Nyblæus, Axel, & Geijer, Reinhold: Samuel Grubbes filo-
sofiska skrifter i urval. VII B. Det skönas och den
sköna konstens filosofi. II+5084X ss. Lund, Philip
Lindstedts förlag. Pr. 5,25.

Amicus Veritatis, Olika dagrar, samtal i religiösa
ämnen. VIII+176 ss. Upsala, R. Almqvist & J.
Wiksell. Pr. 2 kr. '

Historia.

Collett, Alf.En gammel Christiania-slægt.
Optegnelser om Familien Collett og Christianias For-
tid. 356 sid. Christiania, A. Cammermeyer, 1883.

För tvåhundra år sedan inflyttade till Norge en en-
gelsk köpman, James Collett, hvilken blef stamfader for
en släkt, som intagit en framstående plats i landets eko-
nomiska, vetenskapliga, politiska och literära historia.
Ofvanstående arbete utgör en framställning af ättens hi-
storia, en skildring af dess medlemmars verksamhet och
af de förhållanden, under hvilka de lefvat. Om sålunda
arbetet äfven närmast har värde för sina fullständiga och
noggranna biografiska upplysningar, så saknar det icke
heller ett annat af mer allmänt intresse. Förf, har i
vissa delar af sin bok lemnat goda bidrag till Norges
kultur- och handelshistoria. Vi finna sålunda här en re-
dogörelse för arten och omfånget af ett stort norskt han-
delshus’ affärer under 1700-talet. I sammanhang därmed
framställes Kristianias utveckling i merkantilt hänseende,
dess handelsflottas storlek och tillväxt, dess förnämsta
exportvaror m. m. Dess rikaste köpmän var under en
lång följd af år firman Collett, om hvars affärsverksamhet
man kan göra sig en föreställning däraf, att firman i bör-
jan af 1800-talet ägde 45 landtgårdar, 34 skogar och
31 sågar.

Det intressantaste, arbetet bjuder, är dock enligt vår
tanke dess kulturhistoriska upplysningar. Vi införas i
de rika och bildade köpmännens hem, vi få se, hur deras
hus voro inredda och möblerade, hvilka konstverk som
prydde dem, hvilka fester där firades. Där skildras graföl,
bröllop och barndop, jaktens nöjen och sällskapslifvets.
Bland de senare voro i slutet af 1700- och början af
1800-talet sällskapsspektaklen de mest omtykta, och
förf, meddelar ett och annat om den ifver, hvarmed man
omfattade dem. Till denna kulturhistoriska afdelning
kan man äfven räkna de många poem, som meddelas och
hvilka diktats till ära åt någon släktens medlem vid hög-
tidligare tillfällen.

Arbetets sista afdelning innehåller bl. a. en ganska
vidlyftig biografi öfver den framstående statsmannen J.
Collett, som många år skötte Norges finanser under Karl
Johans regering. Här meddelas några nya upplysningar
till denna tids historia, särskildt rörande stortingets upp-
lösning 1836, hvilket blef orsaken till Colletts afsked.

Arbetet är försedt med flera afbildningar af mer
framstående medlemmar af släkten samtaf de ställen, som
äro af större betydelse i släktens historia.

J. Fr. N.

Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns
fornminnen och historia, utgifna på föranstaltande af lä-
nets hushållningssällskap. 9:e o. 10:e hft. (3:e bandets
1:a o. 2:a häfte.) 1884. 8:o, 288 s., 2 kartor o. 11 pl.
Göteborg, N. J. Gumperts bokh. 4 kr. Innehåll: Om
Bohusläns införlifvande med Sverige af C. O.. Arcadius;
Myntfyndet från Mölndal af Hans Hildebrand; Bo-
husläns fasta fornlemningar från hednatiden, beskrifna af
Emil Ekhoff (3. Orusts Östra och Vestra härad); Bo-
huslänska fornsaker från hednatiden (6.) af Emil Ek-
hoff; Bohusläns runinskrifter af Sten Boije.
71

NORDISK REVY 1884—1885.

72

Literaturhistoria.

Warburg, Karl Johan. Olof Dalin. Hans lif
och gerning. Literaturhistorisk afhandling. Skrift
som vunnit svenska akademiens stora pris 1882.
Stockholm 1884. (Svenska Akad:s Handl. B. LIX)

Det är en ytterst intressant afhandling, som d:r
Warburg under ofvanstående titel författat. I den svåra
konsten att skrifva grundligt och dock lättläst har han
lyckats.

Sin uppgift har förf, tagit något annorlunda än före-
gångarne, exempelvis Atterbom, med hvilken han eljest
i mycket öfverensstämmer. Det har, som förf, själf sä-
ger, otvifvelaktigt varit deras hufvudsak att teckna Dalin
som poet. Här är däremot hufvuduppgiften att skildra
hans kulturhistoriska betydelse. Därför egnar förf, af
bokens 481 sidor ej mindre än 130 åt Argus. Detta
kapitel lämnar en mycket god inblick i tidskriften. Såsom
något nytt och särdeles intressant för den ännu oskrifna
literaturhistoriska skildringen af censuren i Sverige nämna
vi den afdelning, som handlar om Argus’ förhållande till
censorn, Rosenadler. Förf:s öfvertygelse, att denne skrif-
vit numret om badresor i Argus, ha vi svårt att dela.
Stycket är altför genomgående dalinskt. Men det hu-
mana sätt, på hvilket Rosenadler använder sin maktfull-
komlighet, gör honom otvifvelaktigt förtjänt att kallas
en välvillig och vis fader för den unge, okände Argus-
författaren. Med afseende på detta kap. vilja vi nämna
en, som det synes oss, vilseledande uppgift. Sid. 48 sä-
ges, att Nordins påstående, det »ingen moralisk vecko-
skrift före Argus hos oss varit utgifven», upprepats af
följande literaturhistorici. Redan Hammarsköld (sid. 296)
och B. E. Malmström (sid. 511) uppgifva dock Sedo-
lärande Mercurius som dess föregångare.

På tal om utländska förebilder, som Dalin följt,
nämner förf, om en franskt-engelsk inverkan. Flerstädes
anmärkes dock i förf:s bok, att Dalin törhända ej kände
till de engelska författarne i original, utan endast i fransk
öfversättning. Emellertid förefaller det, som förf, i denna
mycket svåra fråga icke hade svaret riktigt klart. Tro-
ligen har den engelska strömningen ledts till Dalin genom
franska kanaler; det vore i så fall rättare att tala om
en engelskt-fransk inverkan eller, om man vill vara rik-
tigt noga, fransk-engelskt-fransk. Under Frihetstidens
sista årtionde var förhållandet kanske ej fullt detsamma.
Det engelska inflytandet var då troligen större; men då
var Dalins författarverksamhet afslutad.

Dalin har enligt förf, inom den svenska literaturen
icke många förebilder. Vid särskilda Dalins dikter har
förf, dock uppvisat ett inflytande exempelvis af Dahl-
stierna, Runius och den gamla svenska folkvisan. Men
Dalin själf har inverkat på många förf.; så är han i den
fina och lätta satiriska stilen föregångare till Kellgren,
fru Lenngren och Leopold; i några af sina visor, både
idylliska och dryckesvisor, ger han en försmak af Bell-
man. Ja, i hans mångskiftande visdiktning finner förf,
till och med toner, som förebåda nyromantiken (sid. 318).
Han ser i Dalins grafskrift öfver Konrad Ribbing år
1736 »en föregångare till ett i vår literatur icke sällsynt
skaldeslag, lärodiktningen, framstäld genom tecknandet

af en ädel vis». Att Dalin tjänade söm mönster för
samtida författare, har naturligtvis ej heller lämnats opå-
aktadt.

Men märkvärdigt nog har förf, ej skildrat, hvilken
ställning Dalin intog till den fräjdade skaldekrets, i hvil-
ken fru Nordenflycht var själen. Den saken hade förtjänt
sitt eget kapitel. Det går ett rykte från den tiden, att
förhållandet mellan Dalin och fru Nordenflycht ej varit
det bästa. Förf, har säkert flerstädes i den handskrifna
literaturen träffat satiriska vers, riktade mot fru Norden-
flycht. Mycket ofta angifves Dalin som författare. Lika-
ledes finner man icke sällan poetiska utgjutelser, som gå
och gälla för att vara författade af fru Nordenflycht,
hvilka äro alt utom välvilliga mot Dalin. För öfrigt
eger man ju äfven ganska bestämda uppgifter om Dalins
stämning mot den nordenflychtska skaldekretsen i Gyl-
lenborgs egenhändiga biografi, af hvilka enskilda styc-
ken finnas aftrykta (föga noggrant) hos B. E. Malm-
ström. Detta är bekant för hvar och en, som något stu-
derat Frihetstidens vitterhet; men det borde ej saknats i
d:r Warburgs vidlyftiga arbete, där man önskat komma
saken närmare på spåren och få den utredd. Att intet
härom finnes (vi kunna ej räkna de två gånger, då hon
eller hennes skaldekrets i förbigående nämnas i en not),
är onekligen en brist.

Hvilken Dalins politiska ställning under olika tider
varit, är af stort intresse att taga reda på. Att han
först tillhört hattpartiet och sedan öfvergått till hof-
partiet, är den gamla åsikten. Förf, söker bevisa, att
Dalin, som i början lutade åt hattpartiet och sedan blef
så fullkomligt införlifvad med hofpartiet, att han väl kan
kallas drottningens enskilde minister, under en mellantid
snarare tillhört möss- än hattpartiet. D:r Warburg har
användt icke liten flit för att öfvertyga läsaren om Da-
lins mössvänlighet. Anmälaren har icke blifvit öfver-
tygad. Under en tid sådan som Frihetstiden, då par-
tierna för en ytlig betraktelse så skiftade efter omstän-
digheterna, får man vara försiktig att af enskilda ytt-
randen eller händelser draga altför djärfva slutsatser.
Ty det fans en mycket djupgående olikhet dem emellan.
Att Dalin mot Frihetstidens slut (1769) af en sådan
fullblodig hattpartiman som Odel omfattades med sympati,
att hans dikt Svenska friheten med beröm citeras, väger
för oss mera, än hvad förf, har meddelat att bestyrka sin
åsikt. För öfrigt gå vi gärna in på förf:s åsikt, att
Dalin, om icke varit, så åtminstone tidtals försökt att
vara en »partilös» man, och att han önskat stå utom
partierna. Men händelserna tilläto det ej.

Ett par förbiseenden vilja vi härmed anmärka. Sid.
313 citerar förf, efter en handskrift i Brokinds arkiv en
»visa om sviken kärlek». Denna säger sig förf, ej kunnat
finna bland Dalins samlade skrifter. Den finnes emeller-
tid både i Dalins Vitterhetsarbeten (tr. 1767) III sid.
154 och i hans Poetiska arbeten (tr. 1783) II sid. 72
under öfverskrift Den otrogna herdinnan. Sid. 323 näm-
nes såsom betecknande för 1700-talets uppfattning af folk-
visan, att utgifvarne af Dalins arbeten inordnat Engsö-
visan bland »skämtsamma dikter». I Dalins Poetiska
arbeten står den emellertid upptagen bland »visor» (II
sid. 143). Sid. 334 nämnes om konungens rättighet att
ädla enligt 1719 års R. F., hvilket rätteligen bör vara
73

NORDISK REVY 1884—1885.

74

1720 års R. F. (se Naumanns Statsförfattningsrätt tr.
1879 sid. 309). Saken har sin betydelse för konunga-
valet år 1720.

För att visa, hur fullständigt författaren behandlat
sitt ämne, vilja vi nämna, hur förf, uppfattat Dalins
betydelse. »Dalin var en folklig skriftställare, som
bröt nya banor för vår präss, vår sköna prosa, vårt
drama och för en populär framställning af vetenskapens
resultat.» Med hänsyn till flere språkliga uppsatser i
Argus kallar han Dalin »den unge, svenske språkkäm-
pen på 1730-talet». Först genom Dalins Argus blef
literaturen här i Sverige egentligen folkkär. »Den ny-
svenska teaterdialogen kan med heder räkna sina anor
från ’Den afundsjuke'». Dalin gaf nationen »för första
gången en läsbar historia, som hade fosterländsk, veten-
skaplig och vitter betydelse». Härtill kommer, hvad vi
redan förut nämt om Dalins uppslag på diktens område.

Genom de många och valda stycken ur Dalins
skrifter, som förf, infört i sitt arbete, finner man här en
dalinsk antologi.

D:r Warburgs afhandling om Dalin hör till de full-
ständigaste och bästa monografier, som vår literaturhi-
storia eger.

- Isak Fehr.

Melusine, Revue de mythologie, littérature popu-
laire, traditions et usages. Dirigée par H. Gaidoz
et E. Rolland. Tome II, 1,2. .

1877 utkom första årgången af denna tidskrift, men
afstannade efter första volymen. Efter sju års förlopp hafva
utgifvarne beslutat att ånyo upplifva sitt företag, och af den
nu utsända andra delen hafva tvänne nummer lemnats till
Nord. Revy. Innehållet är, såsom prospektet angifver,
tämligen vidt omfattande. Det är icke endast Frank-
rikes, utan hela världens folk-lore som göres till före-
mål för behandling. Huruvida något egentligt gagn
kan uppnås enligt denna arbetsplan, synes anmälaren
något tvifvelaktigt. För sin del skulle han hafva före-
dragit en rent nationell tidskrift, som sysslat med utlan-
dets folkliteratur endast för så vidt denna tjänade
att belysa Frankrikes. De nu meddelade literaturprofven
och notiserna sakna visst ej sitt intresse, men de äro
både för kortfattade och för fristående för att gifva någon
kraftigare belysning af ämnet. Ena spalten bjuder oss
en bosnisk saga, den andra en serbisk, den tredje en indi-
ansk, den fjärde ett par franska folkvisor. Än få vi
några notiser om folkmusiken, än en redogörelse för regn-
bågens och Stora björnens namn hos olika folkslag, än
en upplysning att det för öfrigt mycket vanliga vatten-
profvet mot häxor äfven användes i Serbien. Åtminstone
har anmälaren något svårt att hålla samman detta hete-
rogena innehåll. En mera värklig nytta synes tidskrif-
ten kunna göra, om den lade hufvudsakliga vikten på
tvänne afdelningar, af hvilka den ena här alldeles ej är
representerad, nämligen den bibliografiska. En förteck-
ning på den för hvarje månad utkommande folk-lorelitera-
turen vore af oskattbart gagn för hvarje forskare. Den
andra afdelning, anmälaren önskade utförligare redigerad,
är kritiken af nyutkomna arbeten. Några anmälningar
finnas intagna i dessa båda häften, och dessa äro — såvidt

anmälaren kan döma — de lärorikaste partierna af tid-
skriften. En utvidgning af denna afdelning bör således
ej möta svårigheter. Såsom en sista anmärkning kan
nämnas, att priset är oskäligt dyrt: 1 fr. för 1 tryckark,
af hvilket endast 12 sidor innehålla text. H. S.

Hagberg, Theodor, Literaturhistoriska gengångare.
Taflor ur förflutna tiders vitterhet. I. Rolandsagan till
sin historiska kärna och poetiska omklädnad. 143 ss.
Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell. Pr. 1,50.

Nyblom, Carl Rupert, Estetiska studier. Ny samling.
I. 223 ss. Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell. Pr. 2,25.

Samlaren, tidskrift utg. af sv. Literatursällskapets
arbetsutskott, IV. 2. G. E. Klemming, Antecknin-
gar af och om Buréus. E. Tegnér, Samuel Ödman och
Nya Skolan. — Smärre meddelanden.

Jämförande språkforskning.
Tidskriftsöfversikt.

Beiträge zur kunde der indogermanischen
sprachen herausgeg. von A. Bellenberger. Bd VIII.

Härmed fortsättes den i Nordisk Revy 1883—1884
påbörjade tidskriftsöfversikten. — Under det Kuhns Zeit-
schrift i det hela visat sig som ett mera universelt organ,
i det den upptagit bidrag från olika riktningar inom den
indoeuropeiska språkforskningen, förnämligast dock kanske
från den, som utgått från Schleicher, tyckes däremot Bez-
zenbergers Beiträge närmast från början varit afsedd att
ge uttryck åt de åsikter, som representerats af Benfey
och den s. k. Göttingerskolan. För närvarande torde
man kunna påstå, att, för så vidt Bezz. B. har några
spår af en särskild partiståndpunkt, så bestå dessa mera
uti ett eller annat uttryck af invand partiafvoghet, än i
olika åsikter rörande språkforskningens metodiska princi-
per, som väl för närvarande, trots meningsskiljaktigheter
i detaljfrågor, dock för alla riktningar inom språkveten-
skapen äro de samma, nämligen ett strängt iakttagande
af de genom noggrann induktion af förefintliga fall funna
ljudlagarna, samt deras korsning genom en mängd inverk-
ningar af psykologisk art, vanligen sammanfattade under
det gemensamma namnet analogi. Bezz. B. har inte lagt
så mycket an på sammanfattande afhandlingar öfver hela
det indoeuropeiska språkområdet, som fastmer på special-
undersökningar inom något särskildt språk. Särskildt är
härvidlag af vikt hvad som rör de grekiska dialektinskrif-
terna.	-

Jag öfvergår nu till omnämnande af de särskilda bi-
dragen.

Rörande fonetik fins (s. 1 ff.) införd en af svensken
I. Flodström författad uppsats »Zur lehre von den con-
sonanten» (förut införd i Nord. Tidskr. f. Fil. N. R. V).
Förf, vill härmed visa, att explosivljudet i tappa, fatta,
tacka är att uppfatta som gemination (konsonantfördubb-
ling): men inte på det sätt som Leffler i De klusila kon-
sonantljuden, nämligen att de nämda ljuden vore att fatta
som en implosiva, hörande till den första stafvelsen, plus
75	NORDISK REVY 1884—1885.	‘76

en explosiva, hörande till den senare. Han anser nämli-
gen såväl explosivorna som implosivorna i allmänhet ej
såsom själfständiga ljud, utan som s. k. öfvergångsljud,
jämförliga med hvarje annat slag af sådana, dock så att
öfvergången vid dem ej äger rum mellan två ljud, utan
mellan ett ljud och ett ljudlöst moment, framkalladt genom
spärrning af luftströmmen, och omvändt. I tappa finner
han således två sådana öfvergångsljud, åtskilda af ett
ljudlöst moment eller paus. Följden blir, att han måste
lemna ungefär följande definition på stafvelse: »samman-
fattningen af de språkelement — ljudande eller icke —
som frambringas genom en oafbruten exspirationsprocess»,
under det Sievers med stafvelse förstår »den ljudmassa,
som frambringas med en själfständig, enhetlig, oafbruten
exspirationsstöt». Det är således pausens betydelse vid
språkbildningen förf, velat betona, något som äfven Sievers
gjort, Phonetik s. 175.

Af uppsatser rörande sanskrit är hufvudsakligen att
nämna Spuren einer älteren Rigvedarecension af A. Hille-
brandt (s. 195 ff.). Ledd af några anmärkningar af
çrâutasûtra’s författare Çânkhâyana, att vissa vediska
hymner vid offer reciterades i mindre omfång, samt af
förekomsten i vissa samhita-hymner af verser, som före-
falla misstänkta såväl till följd af innehållet som af me-
triska skäl, och som därför kunna anses såsom senare
interpolationer af diaskevasterna — ledd häraf, antager
H., att före samhita-recensionen funnits en annan, sär-
skildt ägnad för offertekniken, och att det är härpå
Çânkhâyanas yttrande syftar.

Bezzenberger antyder i Vertretung der abgeleite-
ten altindischen femininstämme auf -T im Germanischen (s.
35 ff.) blott möjligheten utaf, att skilnaden i bildning och böj-
ning mellan got. magapei och mavi sammanhänger med
olikheten i de två på -r afledda fornindiska klasserna,
representerade af nadts devr, och antager, att ett närmare
granskande skulle bekräfta denna antydning.

Angående iranska språk finner man en mycket ut-
förlig och skarp recension af C. de Harlez öfver Karl
Geldner’s Studien zum Avesta (s. 169 ff.); samt en af
Bartholomæ gjord textgestaltning och öfversättning
med kommentar af Zwei lieder des Zarapustra (s.
256 ff.), där äfven viktiga inkast mot Geldner göras.
För öfrigt kan någon närmare redogörelse för innehållet
af dessa uppsatser här ej komma i fråga.

Som vanligt inom den jurnalistiska språkforsknings-
literaturen har grekiskan äfven här ådragit sig särskildt
stor uppmärksamhet. Förutom Potts afhandling ’Asi,
alov und das ampliativ-suffix (v, lat. -on, sowie Wörter
auf -go, -do im nominativ (s. 37 ff.), som ej ger några
viktigare resultat, utan blott kan användas som en ma-
terialsamling för studiet af ordbildningsläran, har jag att
nämna hvad som är det viktigaste grekiskan vidkom-
mande, nämligen de från föregående band fortsatta sam-
ingarna och tolkningarna af grekiska dialektinskrifter,
som nu ock börjat utgifvas separat och fullständigt i Samm-
lung der griechischen dialektinschriften herausgeg. von H.
Collitz (3 häften utkomna). Att anmärka är först den
-af Deecke lemnade Zweiter nachtrag zur lesung epicho-
rischer kyprischer inschriften (s. 143 ff.), till en del häm-
tade ur Alexander Palma di Cesnolas verk: Salaminia. The

history, treasures and antiquities of Salamis in the island
of Cyprus*). Tolkningen af kypriska inskrifter är i all-
mänhet svår till följd af stafvelseskriften och stafvelse-
tecknens olika utseende alt efter fyndorten (jfr Samml.
d. gr. dial-inschr. I, s. 8, med skrifttabell), och har
åtminstone förut varit mycket osäker. Bland de intres-
santare inskrifterna kunna anföras n:o XV Dreifuss von
Tremithus och XVI Die bleirolle von Salamis. Bland
märkvärdigare språkformer vill jag särskildt påpeka en
prepos. 6 ===== t. ex. 6 Sapov PHôaXlov == éni Do.gov
IdaXiov (jfr Hom. oapiCsiv och oaptaraç =SptÀlc, Sapor
tivèç Sè SiéGong Hes.), S TO/a[t] (Saml. d. gr. dial-inschr.
I, n:o 74); vidare ack. sg. 1 pers. pron. u.e, uev och
pat; XevevFov (=xsvsov), xatévtjov — xatévtaav o. s. v.

Till den grekiska dialektologien hör äfven följande
synnerligen viktiga afhandling: Die inschriftlichen denk-'
mäler des arkadischen dialekts von F. Bechtel (s. 301 ff.).
Dessa inskrifter äro af särskild betydelse för kännedomen
af de grekiska dialekternas inbördes ställning och förvandt-
skap, hvaröfver säkra resultat kunna vinnas blott genom en
grundlig kännedom af ett i möjligaste måtto utvidgadt
inskriftsmaterial och en derpå bygd vetenskaplig under-
sökning. Bland egendomligare grammatiska företeelser
kunna med skäl nämnas: gen. på -a af fem. på -& (på
tegeatiska inskrifter) öfverförd från mask.; vidare rpa.phs,
laphs o. s. v. (= -s6c); Pavtôag i st. f. To Fidag, och så-
ledes det enda spår af intervokaliskt f i den arkadiska
dialekten. Arkaderna kände äfven prep. xeôa (till be-
tydelsen motsvarande peté, såsom i den œoliska dialek-
ten). ITqotiepog anger ett x/noto- < *nÀn-toto-, som
gifvit att. xÀeiotog; éxorov (sxorop.ßoto. n:o 31), Sexörav
(n:o 36).

Kretisch dXXatäv =aXXéaastv har Collitz (s. 328 f.)
sökt statuera för en kretisk inskrift i öfverensstämmelse
med reksotäv, azatäv o. s. v.

Bäst nämnes i detta sammanhang några etymologier
af grekiska ord, som Fick (s. 330 f.) gifvit. Exempel-
vis anföras: altéo : rpo-ladopat : skt yäcate; Seïnvov :
mht kijfen »nagen»; Séxag bägare : yorn håla : avest.
jafra »klaffend»; xevréo sticka : skt çâtayâmi sönderhugga;
Tékoç skara : xkdvoç tumult : skt kula familj, hop;
dôtvo) : isl kveina klaga, got. qainon grata m. fl. I all-
mänhet äro de gifna etymologierna exempel på motsva-
righeten af ieu. guttural och gr. dental i vissa ställningar.

Italiska språk. Thurneysen har skrifvit en för de
italiska språkens vidkommande intressant uppsats: Der
italokeltische conjunctiv mit â (s. 269 ff.). Innehåller dels
en mycket berättigad kritik af det vidlyftiga tempus-
skema för verben, hvilket Mahlow K. Z. XXVI, 570 ff.
uppstält för det ieu. urspråket, dels ock — hufvudföre-
målet för undersökningen — förklaring af den latinska
och den med denna identiska keltiska konj. med a, ss. dîcat
veniat o. s.'v. fir. dober, doberce dobere, dobera, doberam,
doberid, doberat af *bérâm, *bérâsi, *bérât o. s. v. Re-
sultatet kan sammanfattas så : dicam veniam o. s. v. äro
de latinska utlöparne af den gamla rotaoristen, så näm-

*) På tal om detta arbete tar jag mig friheten att påpeka en
liten intressant uppsats af Lieblein i Nyt Tidskrift: Om den ældste
græske kunst paa Cypern, skrifven med begagnande af ofvan-
nämda verk.
77

NORDISK REVY 1884—1885.

78

ligen, att de äro direkta efterbildningar efter densamma,
begagnad såsom injunktiv, hvarutaf vi ha några enstaka
spår kvar i lat. advenat, pervenat, tagam, tulat. Dock är
det ej den såsom oäkta konj. begagnade rotaoristen i
allmänhet, som varit förebild, utan aor. af Vbhew, som
här skulle antagit den kuriösa formen bhwäw : *é -bhwäwm
> redan ieu. *é-bhwäm > lat. * fvam, som fungerade
så väl som præt. som konj. (s. 287). Sedan skulle detta
*-fväm (som för öfrigt genom sammansättning bildade impf,
på -bam) efter sig analogiserat så väl *esäm > eräm (i st. f. *esm)
pqpf *deixism > *deixisäm > dlæerâm, *tutudism > *tutudisäin >
tutuderäm, som framföralt såsom injunktiv "gvenm, *tagm till
venäm, tagäm; detta dock ej såsom ensamt mönster, utan
med tillhjälp af sådana formel' som tuläm af *teläm — %-zalkv
(= -T^ uti çrXcv) 0. s. v. Sedan altså tagam, venam,
tulam fått konj. bet., verkade de troligen i förening med
ursprungliga konj. SS. sistäm < *sistä-om, sistas < *sistä-es
sternäm o. s. v. för att bilda veniam, tangam, dîcam,
feram af præsensstammarna. Grundtanken i denna för-
klaring är anslående. Dock kan man med skäl anse den
högst problematiska formen *(é-)bhwäwom, som dock skulle
utgöra den egentliga förebilden, såsom mycket svagt moti-
verad. Snarare tyckes man ha skäl antaga, att det egent-
liga mönstret för så väl præterital-formerna som konj.
med ä utgjorts af den massa verbalbaser, som uppkom-
mit genom en enklare rotforms utvidgning med ett stam-
bildande suffix â (ê, ô), och som företrädesvis tjänat att
bilda aoristformer. Såsom sådana vill jag exempelvis
nämna ieu. *é-sthâ-m > skt. åsthäm (1 sto); ké-tlâm >gr.
ÉtÀa.-v, 1. tulam; *é-bhwâ-m > *éçp(v)o.-v (men s^v från
pl.) 1. -bam o. s. v. På samma sätt kunde ppépop.sv,
ppépnts möjl. höra till samma konjunktivskema.

I Lateinische dentale aus gutturalen (s. 203) ger
Eick några antydningar (dölet : lit. gélia, fht quellan;
dulcis : YÀvxbc; stercus : axép; sternuo : arépvopat;
studeo : axe68o) om att latinet vid behandling af guttu-
ralerna till någon del skulle följt samma lagar som gre-
kiskan. Dock, i de gifna exemplen, som för öfrigt äro
osäkra, kan ju växlingen bero på dissimilation och. dyl.

Eine alte pårticipialform bei Catullus CXII (s. 329)
är enligt Bury multus, i det sammanhang det där före-
kommer af molo : *m 1 to- > multus (== fututus).

Här kunna lämpligastanföras några Etymologier
(s. 162) af Froehde. Ilia sammanställes med U6ç, så-
som åla : axilla, måla : maxilla o. s. v. visar. "Oßptpog,
zp.ßptp.oc hos Pindarus, har man förut sammanstält med
skt ambhrnå, men F. vill göra troligt, att det vore att
sammanföra med skt ugra =väldig; dock utan slående
skäl. " Aopos, som man tolkat med »pendulus» m. m.,
anser F. vara att uppdela uti å.-opog, och -@pog vore
det samma som 1. varus = utspärrad o. s. v. Habeo
skulle till grund ha en V ghadh = hålla fast, som ock
skulle vara att söka i t. gatte, got. gadiliggs, gr. xàatç
(se dock Kluge KZ. XXVI, 88, der 1. habere och t. haben
återföras på en v khabh). Tergus sammanställes med
réptos, stépos, återgående på st *terghves-, och Kluges
sammanställning af tempus och got. peihs söker han stödja
genom anförande af några exempel på lat p = ieu. g.

Innan jag öfvergår till de slav.-litauiska språken,
har jag att påpeka en uppsats, af synnerlig betydelse,

nämligen G. Meyers Die stellung des Albanesischen im
kreise der indogermanischen sprachen (s. 185 ff.). Genom
en med etymologiska motsvarigheter bestyrkt redogörelse
för de viktigaste albanesiska ljudens ställning i förhål-
lande till de indoeuropeiska språkens ljud, kommer M.
till följande resultat angående albanesiskans gruppering
och släktskapsförhållanden. Den visar genom sin be-
handling af ieu. gh, bh, dh > g, b, d, 8, kl > s, v:s och
j:s kvarstående, o > a, att den hör närmare tillsammans
med de nordeuropeiska (slav.-lit. och germ.) språken än
med de sydeuropeiska, särskildt grekiskan.

Slav.-litauiska språk. Bezzenberger, som i större
arbeten behandlat särskildt de litauiska dialekterna, har
här infört en längre uppsats: Zur litauischen dialektfor-
schung (s. 98 ff.), där han, stödd på ett rikhaltigt anfördt
material, söker bestämma skilnaden mellan nordliga preussi-
ska Litauens dialekter och den af Kurschat o. a.
behandlade preussisk-litauiskan eller höglitauiskan. Denna
skilnad sammanfattas i följande punkter: 1) Ljuden W, 1,
ei i höglit, bli i Nordlitauen å. e, ä. 2) Akcentuationen
är en annan i nordlitaniskan än i höglit. 3) Höglit, demi-
nutiva på élis, élè, élis élé motsvara nordlit. élis èle élis,
èle resp.

E. Wolter Zum infläntischen lautgesetz (s. 289 ff.)
ger ytterligare ett hundratal fall till bekräftelse af den
ljudlag, Bezzenberger B. B. VII, 273 uppstält för den
infläntiska dialekten (i polska Livland) nämligen: »0 upp-
träder där i st. f. skriftlettiskt a, så vida det ej följes eller
ursprungligen följts af ett i (j) eller föregått ett e eller
ett före i eller s. k. dunkel konsonant stående a».

- Bd. VIII innehåller för öfrigt en Nekrolog öfver
Benfey (s. 234 ff.) och bref till Benfey från några hans
berömda samtida (s. 245 ff.).

K. F. Johansson.

Romanska språk.

Brinkmann, Fredrik. Syntax des Französischen
und Englischen in vergleichender Darstellung. Erster
Band. Braunschweig. Vieweg und Sohn. 1884
XVII + 628 sidd. Stör 8:o. Pris: 12 Mark.

Detta första band innehåller artikelns och substan-
tivets syntax; tvänne följande, af hvilka ett utlofvas före
detta års utgång, det andra lär hafva lagts i prässen,
skola behandla de öfriga ordslagens syntax.

Man ser genast, att detta ej är någon handbok.
628 stora oktavsidor om blott artikel och substantiv äro
ej för vanliga lärjungar. Och priset, som, mänskligt att
dömma, blir ungefär 36 mark för det hela, tillåter kan-
ske ej hvarje student att pryda sin hylla med herr B:s
arbete. Det gifves nog hos oss mången, som skulle
hafva önskat en jämförande framställning af den franska
och engelska syntaxen; hittills har väl åtminstone den
lärare, som samtidigt sysslar med dessa båda språk,
nödgats på egen hand, för sig själf först och sina lär-
jungar sedan, uppgöra en dylik framställning. Sanner-
ligen, jag fruktar, att han får göra det lika väl härefter.
Det kan ej blifva någon väsentlig lättnad i arbete att
79	NORDISK REVY 1884—1885.	80

t. ex. blott för artikeln genomgå 297 sidor och
sedan så bearbeta detta, att det blir framställbart på en
lektion eller par. För öfrigt vet hvar människa, att man
ej lär sig ett språk genom inlärande af 1,000 regler
och 2,000 undantag. Nej, gå till literaturen, grip till
pennan och konversationen — de äro de bästa hjälp-
medlen. Som uppslagsbok, att begagna i utomordentliga
fall, är herr B:s verk användbart.

Men äfven för den, som använder det så, som har
godt om tid, mycken vetgirighet och blott sitt eget goda
hufvud att undervisa, torde den antydda vidlyftigheten i
ett visst fall vara till hinders. Det egentligen nya, det,
som förf, själf mest betonar, det, som man hälst skulle
vilja tillägna sig, nämligen jämförelsen, parallellerna, det
kommer ej fullt till heders. Massorna af detaljer skymma
öfverblicken öfver det hela, hvilken dock vid all jäm-
förelse är hufvudsaken. Om man ville jämföra till exem-
pel Afrikas och Sydamerikas kustbildning och toge med
i räkningen hvarje liten vik, stor som en vanlig bad-
bassäng, eller hvarje udde, som håller en kabellängd vid
basen, så blefve, menar jag, idén om det hela ej synner-
ligen klar. L’esprit allemand säger någonstädes Madame
de Staël, a besoin d’approfondir pour comprendre. Herr
B. är uppenbarligen en esprit bien allemand. 1)

Oafsedt det nya, den jämförande framställningen,
har förf:s bok dock äfven egenskaper som säkert skola
göra den eftersökt hos mera avancerade forskare. Den
lofvar nämligen att blifva den detaljrikaste förefintliga
framställning af vare sig den franska eller engelska syn-
taxen. Förf:s beläsenhet är otrolig, hans exempelsam-
lingar ytterst rikhaltiga och lyckligtvis nästan alltid för-
sedda med fullt tydliga hänvisningar, och framställningen
är i allmänhet klar och lättfattlig. Ur denna synpunkt
sedt måste herr B:s verk afvinna läsaren den lifligaste
beundran; också har referenten med mycken uppbyggelse
genomgått det och skall utan tvifvel med nöje och till-
försikt ofta återgå till detsamma för att hämta råd och
upplysning. Min beundran för dessa förtjänster är ej
mindre därför, att jag öppet tillstår, att jag skulle hafva
önskat mycket annorlunda framstäldt eller riktigare och
djupare uppfattadt. Man skall finna motiven för detta
omdöme i det jämförelsevis lilla, jag här går att med-
dela ur mina talrika randanmärkningar.

Likheter och olikheter mellan de båda språken äro
ej alltid tillbörligen framhäfda, där sådana finnas. S. 331
t. ex. talas om abstrakta substantiv i plur. i sådan an-
vändning som master of the lives of his people; man borde
hafva upplysts om att detta är vanligt i eng., vida säll-
syntare i fr. — S. 421 likställas ex. Que demande monsieur
le marquis? och If Miss Mac-Ivor will deign to give me
time; sådan användning af titel såsom tilltalsord är ej
sällsynt i fr., men väl i eng. — S. 458 och 460 jämföras
eng:s saxiska genitiv med utelämnadt s (Charles’) och
fr:s genitiv med utelämnadt de (Hôtel-Dieu); dessa före-
teelser äro vidt skilda. Den parallella framställningen
af gen. och dat. är för öfrigt långt ifrån ägnad att gifva
något klart begrepp om dessas bruk i eng., hvilket man
- 1) En notis på omslagsbladet upplyser om, att förf, ursprung-
ligen hade ämnat offentliggöra monografier i den stil, hans stora
verk nu har; förläggaren har dock förmått honom att frångå
denna plan, säkerligen ej på grund af finansiella beräkningar.

lätt kan förstå, då man erfar, att förf, utgår från lat.
De fr. genitiver t. ex., som kunna anses motsvara latis
ablat. instrumenti, causæ, modi, mensuræ etc., motsvaras
i eng. af uttryck med allahanda prepositioner; här in-
ryckas således lösa stycken ur prepositionernas syntax.
Förf, säger visserligen i förordet, att den eng. syntaxen
i mycket visar efterbildning efter lat. och fr., men han
öfverdrifver häri uppenbarligen.

Åtskilligt i förf:s framställning hade kunnat vara kor-
tare eller bort rent af vara borta. Det är ej tillbörligt att i en
syntax upptaga minutiösa regler om pluralbildning, feminin-
bildning eller eng:s genitivbildning ; tiotals sidor fylda
med uppräkningar, som innehålla l’homme — la femme,
man — woman etc. äro lika många vanprydnader. Sak-
löst hade ock, åtminstone i de flesta fall, de talrika jäm-
förelserna med latin, grekiska, ryska, allehanda romanska
och germanska dialekter (jf. t. ex. s. 420) kunnat ute-
lämnas.- Me^alsnotr skyli manna hverr, æva til snotr
sé, som våra förfäder så skönt uttrykte sig. Altför
mycket uppdelad och sönderlagd är ock framställningen
af genitiv- och dativläran. Hvarför skola t. ex. a cloud
of fire och a glove of silk behandlas i två olika kapitel
(s. 473 och 540)? Är dativ »der betheiligten Person»
(s. 567) något annat än dativ »des Interesses» (commodi
et incommodi, s. 570)? Eller bör man särskilja såsom ex.
af olika användning af to: Thou, to whom my jewels trifles
are och He (Byron) was to the Public as a lover to his mis-
tress? Å andra sidan är dativen jämförelsevis knapt be-
handlad. Intet rum finnes t. ex. för uttryck sådana som
payer au mois, blesser à mort, à moi tout seul, au se-
court m. fl.

Ref. måste draga i tvifvelsmål riktigheten af åt-
skilliga förf:s förklaringar af historisk eller språkfilosofisk
natur. Det är säkerligen ej med rätt, som förf, i sådana
uttryck som Elle n’avait pas de frère vill gifva en kol-
lektiv betydelse åt frère liksom åt poisson t. ex. i j’ai
acheté du poisson. Vi hafva här, som jag tror, att göra
med en konstruktion uppkommen genom fusion af de
äldre: Elle n’avait frère (aucun) och Elle n’avait pas de
(des) frères. Inledningen till läran om genus lämnar åt-
skilligt öfrigt att önska (märk särskildt, att vi hafva
neutrala pronominer: ce, cela, le, que), likaså inledningen
till läran om kasus. Förf, vill gifva åt fr. och eng. 4
kasus (s. 396 ff.). Han gör sig därvid mycken möda att
visa, hurusom de Dieu, à Dieu skilja sig från Dei, Deo
blott genom platsen för det element, som betecknar kasus.
Men på hvad grund anser han då nominativ och acku-
sativ såsom med genitiv och dativ likberättigade kasus?
För öfrigt konfunderar sig förf, sedermera ända därhän,
att han säger (s. 415): »Auch als Vocativ wird die Form
des Nominativs gebraucht.» Enligt min uppfattning kan
man i t. ex. eng. tala om kasus l:o i formel bemärkelse
och då antaga två: God — God’s, eller möjligen, för att
få öfverensstämmelse med vissa pronominer (he — his —
him),tre: God.— God’s — God; 2:o i dynamisk betydelse, då
man lämpligen kan antaga fyra: nominativ, genitiv, dativ,
ackusativ (äfven med preposition), hvilka fylla de hufvud-
sakliga funktionerna. Fr. förhåller sig, mutatis mutandis,
på enahanda sätt. Förf:s otillfredsställande sätt att upp-
fatta kasus har stor del i den förut anmärkta olämpliga
indelningen af kasusläran. I tvänne andra af förf:s för-
81

NORDISK REVY 1884—1885.

82

klaringar kan jag ej häller instämma, men saknar här
utrymme att motivera min åsikt. Det ena fallet är, då
förf, söker förklara artikelns bruk eller utelämning i t. ex.:
he is an Englishman och il est Anglais (s. 191). Det an-
dra fallet är, då förf, på femton sidor behandlar de i t. ex.
il n’y a pas un mot de vrai dans ce qu’il dit (s. 549).
Jag är öfvertygad, att de allra flesta läsare i denna
fråga genast skola taga parti för Mätzner mot förf. (jf.
s. 543).

Bristande insikt i fr:s historia ligger till grund för
den oriktiga framställningen af x (z) i plur. (s. 302),
af växlingen mellan de och par (s. 512) och af Dieu
såsom dativ i uttrycket Dieu merci (s. 560; jf. det for-
dom vanliga la rostre merci).

En del afhandlade ämnen hafva kommit in på orätt
plats; jag nöjer mig med att hänvisa till s. 220, 416,
418, 581, 602, 605.

Det händer förf, ej sällan, att de ex., han anför, ej
äro bevisande, eller äro rent af missförstådda. Jag skall
blott anföra några slående bevis härför. S. 147 anföres
Étourdi montra-t-il jamais tant de fureur? (Ec. des fem-
mes I, 7); Etourdi saknar artikel, emedan satsen är —
Jamais étourdi ne montra tant de fureur, och ej emedan
det är en fråga med negativ mening, som förf, förklarar.
S. 162: Après s’être fait grec är ej ex. på ett substantiv
utan artikel, men ett adjektiv (obs. stafningen). S. 202,
219 förekomma eng. och fr. exempel, där the och le äro
determinativpronominer, ej artiklar. S. 238 f. anföras ej
mindre än fyra intet bevisande ex. på användandet af
blott de (ej du, de la o. s. v.) i negativa satser; dessa
ex. hafva typen: Votre coeur 1) n’a jamais eu pour moi
de véritable ardeur; obs. ett adjektiv går före substanti-
vet. S. 403 baserar förf, på några missförstådda ex.
den läran, att vid il est ett subjekt kan stå i genitiv.
Ett ex. lyder: Est-il en effet d’être assez malheureux.. A
Detta ex. är naturligtvis analogt med det under partit,
gen. (s. 485) upptagna: Il n’est point de tête couronnée...,
och hvar och en vet, att partit, genit. (= substantiv med
partitiv artikel) när som hälst kan användas som subjekt.
S. 488 är c’était de la fausse monnaie på intet vis att
likställa med Ce juge n’était pas de ceux... (s. 489 2).
S. 530 uppfattas tremblant de tous mes membres såsom
innehållande en genitivus loci. Det är en genitivus
respiciendi. S. 563 kallas all the wealth I had en sub-
stantivsats (eller infinitiv?). Slutligen skulle det hafva
varit önskligt, att i artikelläran de eng. skalderna med
större försiktighet citerades, alldenstund hos dem ute-
lämnandet af artikeln är ett poetiskt effektmedel (=
svenskan).

Till dessa anmärkningar af allmännare natur skall
jag blott foga några få detaljanmärkningar, på måfå valda
ur min väl fylda arsenal. S. 50 borde t. ex. après dîner
ej fattas vid sidan af before breakfast o. d. Regeln s.
78, att länders namn i fr. sakna artikel vid de, då det
uttryckes, att »man kommer därifrån», är vanlig, men ej
tillräcklig; det heter ock t. ex. On nous mande aujourd’hui
d’Italie, Jai reçu une lettre de Suède etc. Reglerna (s.

1)	Förf, tillåter sig jämt det typografiska felet coeur i st. f. cœur.

2) På denna sida har förf. ex. le style est de l’homme même
af Buffon. Har Buffon verkligen sagt det? Jag vet, att han sagt,
och just i den skrift, förf, citerar, le style est l’homme même,

105 ff.) om artikelns användning eller utelämning vid
boktitlar äro ungefärligen de gamla, häfdvunna. Men
de äro icke desto mindre otillräckliga, ty de gälla blott
titlarna, för så vidt de stå i têten af en publikation.
Men huru många utlänningar komma väl i tillfälle att
applicera titlar på första sidan af ett arbete på ett främ-
mande språk? För mitt behof har jag föga nytta af att
veta, att t. ex. en författare af Frankrikes historia skrif-
ver på titelbladet af sitt verk Histoire de France, eller
att t. ex. herr Abbott skrifver A Shakespearian G-rammar
i têten för en publikation. Men hvad jag skulle behöfva
veta är, att, om jag vill skrifva eller tala om dylika
verk, jag skall uttrycka mig t. ex. Jai lu l’Histoire de
France par M. Duruy, eller I have read the Shakespea-
rian Grammar by Mr Abbott, hvarvid i tryck titeln
kursiveras, men ej artikeln (l’Histoire de France).. Regeln
s. 267 om utelämnandet af de i negativa satser, inne-
hållande verb och objekt i nära förbindelse, är alldeles
för allmän. Man säger t. ex. hälst: Ce monsieur ne porte
plus de perruque (jf. s. 262), och de kan här knapt vara
borta. S. 329 borde plur. af maximum vara maxima,
den nästan ensamt brukliga; likaså minima. S. 438 talas
om elliptisk ackusativ i fr. och eng.; man har svårt att
se, hvarför de citerade substantiven stå i ackusativ; be-
stämdt orätt är att så kalla de la force, du courage! du
silence!, hvilka uttryck annars af förf, kallas genitiv
(partitiv).

Denna anmälan har blifvit mycket omfångsrik, dels
emedan det anmälda arbetet är stort, viktigt och i många
afseenden högeligen utmärkt och därför förtjänat mer än
vanlig uppmärksamhet, dels därför att, då jag i vissa
afseenden nödgats bedömma det en smula strängt, jag har
ansett mig skyldig att gifva tillräckliga skäl därför.
Jag hoppas, att läsarne af Nordisk Revy skola anse, att
jag häri handlat rätt.

Vänersborg i september 1884.

J. V.

Forchhammer, Joh., Vejledning til Italiensk. X + 165
ss. Kjobenhavn. C. A. Reitzel.

Altfranzösische bibliotek, hrsg. von D:r Wendelin
Foerster. VIII Band. Orthographia gallica. Ältester
traktat über französische aussprache und orthographie,
nach vier hdschr. zum ersten mal hrsg. von J. Stür-
zinger. XIVT + 52 ss. Heilbronn. Gebrüder Hennin-
ger. Pr. 2 m. 40 pf.

Gaidoz, H. & Sebillot, Paul, Blason populaire de la
France. XV + 382 ss. Paris. Librairie Léopold Cerf,
Rue de Médicis 13.

Germanska språk.

Wenström, Edmund och Lindgren, Erik, En-
gelsk-Svensk Ordbok. Första häftet. 160 ss. Stock-
holm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 2 kronor.

Detta arbete, hvaraf nu efter mångåriga förarbeten
det första häftet utgifvits, synes komma att intaga främ-
sta rummet bland engelsk-svenska ordböcker. Ofta nog
83 ■	NORDISK REVY 1884—1885.	84

finner en granskare, att en ny ordboks hufvudsakliga skil-
nad från äldre sådana ligger i papper, format och stilar,
hvartill kominer den mindre viktiga af flere eller färre
okritiskt och planlöst gjorda tillägg eller uteslutningar.
På få områden - torde rent plagiat förekommit så ofta som
vid utgifvandet af lexika. De älsta äro ofta de bästa.
En afgjord vändning till det bättre inom den svensk-
engelska lexikografien betecknas redan af Nilsson-Wid-
mark-Collins 1875 utkomna ordbok. Likväl synes det oss
framgå af en tämligen noggrann jämförelse mellan detta
arbete och det nu utkomna häftet, att det senare nästan
i alla punkter har ett bestämdt företräde. Tidskriftens
knappa utrymme förbjuder att ingå i utförligare redo-
görelser. Vi framhålla följande punkter såsom de, hvari
den nya ordbokens hufvudförtjänster synas oss ligga.
1. Större följdriktighet råder i framställningen af ordens
betydelser. 2. Exemplen äro ordnade efter en mera be-
stämd plan, hvarigenom upprepningar undvikits och ut-
rymme vunnits. Så finner man t. ex. under act icke
to act a studied part, under all icke to all intents and
purposes, såsom i N.-W.-C:s ordbok, men däremot äro
konstruktionerna to act for, towards, by, as förklarade
o. s. v. Upprepningar förekomma dock äfven i den nya
ordboken, t. o. m. i samma artikel; så står t. ex. under
account på två olika ställen to account for och likaledes
to one’s account på två ställen; se äfven bleed. 3. I rike-
dom på s. k. fraser samt fullständighet i angifvan-
det af konstruktionssätten intager den nya ordboken
en särdeles framstående rang och torde vid öfversätt-
ning till engelskan i väsentlig mån kunna ersätta Mo-
réns bekanta konstruktions-lexikon. 4. Man finner ett
mer än vanligt rikt urval af ord, fraser och betydelser
ur det moderna hvardagsspråket, sådant det möter oss
i tidningar, den nyare novell-literaturen m. m.; äfvenså
ur det lägre språket, hvilket särskildt vid läsningen af
Dickens’ romaner torde bli af gagn. Det synes vara Hop-
pes förträffliga Supplement-lexikon, som härvid tjenat
författarne såsom en både rikhaltig och tillförlitlig källa.
Dessutom hafva talrika amerikanismer upptagits till för-
klaring, hvilket är en ny och icke oväsentlig fördel, då
numera Bret Hartes, Mark Twains o. a. arbeten blifvit
en vanlig och omtykt lektyr i Sverge.

Vid en jämförelse mellan N.-W.-C:s lexikon och
W.-L:s ser man, att det förra innehåller en del ord, som
saknas i det senare. Men dessa ord äro utan undantag
sådana som nästan aldrig torde förekomma i den vanliga
literaturen. Vi hafva antecknat från de första sidorna
aak, aal, aam, ab, abacca, abada, abagun, abanga, abhal,
abib m. fl.; vi kunna åtminstone ej erinra oss att hafva
påträffat något af dessa ord inom den del af den engel-
ska literaturen, med hvilken vi gjort bekantskap. I sin
anmälan framhålla författarne också, att de icke afsett
någon absolut fullständighet. Vi anse denna begräns-
ning vara välbetänkt i ett handlexikon. Därigenom vin-
nes utrymme för annat, som är af större praktisk nytta.

Med ett särskildt tecken angifves, att ett ord är
mindre brukligt, med ett annat, att det är föråldradt.
Att härvid ett och annat misstag förekommer, kan ej
förvåna, enär ju intet fullt pålitligt engelskt lexikon fin-
nes att rådfråga. Sålunda är t. ex. aberr ej endast min-
dre brukligt, utan rent af föråldradt, enär det (enligt

Murray’s New English Dictionary) ej användes senare
än medlet af 1600-talet. Aberrate, -ance, -ancy begagnas
däremot ännu i vårt århundrade. Abject såsom substan-
tiv torde vara mindre brukligt. Abide v. a. i betydelsen
»bära följderna af, plikta för» (en betydelse som beror
på sammanblandning med det obsoleta abye) är numera
alldeles föråldradt, och borde haft tecknet därför, i stäl-
let för tecknet för »mindre brukligt». Detsamma gäller
om abandon i betydelsen af »bannlysa, förvisa»; här sak-
nas hvarje särskildt tecken. Båda orden förekomma i nu
nämda betydelser hos Shakspere. Enär Shaksperes dra-
mer läsas både i skolorna och vid akademierna, skulle
det vara önskligt, att författarne kunde egna särskild
uppmärksamhet åt hans språk och dess olikheter med
nutidens. G-enom att systematiskt tillgodogöra sig huf-
vudresultaten af Shakspere-lexikografien, såsom de äro
tillgängliga t. ex. i Schmidts Shakspere-lexikon, skulle
de ännu mera öka värdet af sitt arbete. De yttra vis-
serligen — och tvifvelsutan med all rätt — att de ej
eftersträfvat fullständighet i afseende på »förgångna ti-
ders literatur». Men då ju likväl en hel mängd förål-
drade ord, uttryck och betydelser äro anförda, synes det
oss hafva varit skäl att göra samlingen fullständig just
i afseende på Shakspere. — Att de etymologiska förkla-
ringar, som äro inströdda här och där i N.-W.-C:s ord-
bok, i W.-L:s äro frånvarande, anse vi vara en bestämd
fördel. De upptaga i det förra arbetet mycket för stor
plats i förhållande till sitt värde, och äro dessutom i
ett handlexikon h. o. h. onödiga. — Den nya ordboken
är beräknad att utkomma i 8 häften à 2 kr. under lop-
pet af innevarande och följande år. A. E.

Fritzner, Johan, Ordbog over det gamle norske
Sprog. Omarbeidet, foroget og forbedret Udgave. 4:de
Hefte (eölislög — fara, ss. 289—384). Kristiania.
Den norske Forlagsforening. Pr. 1,50.

Ohlsson, Alfred, Bruket af de engelska hjelpverben
shall och will för den studerande ungdomen. Göteborg.
Pehrsson. 1884. 67 ss. Pr. 0,65.

Lamprechts Alexander, hrsg. und erklärt von Karl
Kinzel. LXXX+543 ss. Halle a. S.; Buchhandlung
des Waisenhauses. Pr. 8 m. (Germanistische Handbiblio-
4hek, hrsg. von Julius Zacher, VI).

Nordisk Tidskrift for Filologi. N. R. VI. 4. K. J.
Lyngby, De oldnordiske former på -mk. Theodorus
Korsch, Observationes criticæ.. Chr. Cavallin, Om
verben på-ao i den homeriska dialekten. Es. Tegnér,
Hebreiska namns behandling i gotiskan. — Mindre med-
delelser. — Anmeldelse. — Til Forsvar. >

Naturvetenskap.

Strasburger, E., Das botanische Practicum.
Anleitung zum Selbststudium der mikroskopischen
Botanik für Anfänger und Fortgeschrittnere. Mit 182
Holzschnitten. Jena (Gustav Fischer) 1884. XXXVI
+ 664 sid. 14 Mark.

Inom den moderna botaniken har mikroskopet på
grund af de många och viktiga uppslag rörande växter-
85NORDISK REVY 1884-1885	.	86

nas inre byggnad, hvartill användningen af detsamma
ledt, erhållit én ständigt växande betydelse. De fytoto-
miska undersökningarna äro emellertid af ytterst växlande
art och förutsätta en noggrann kännedom icke blott om
mikroskopets rätta användning, utan också om de många,
i synnerhet de senare åren införda mikrokemiska reagen-
sernas och färgmedlens bruk och om lämpligaste sätten
att vid de olika slagen af undersökningar i öfrigt be-
handla de föremål, som man vill underkasta mikroskopisk
analys. Vid de mikroskopiska undersökningarna gäller
det vidare att i hvarje särskildt fall kunna utvälja lämp-
ligt undersökningsmaterial, emedan olika objekt i detta
afseende förhålla sig mycket olika.

Också resa sig för dem, som pä egen hand taga de
första stegen på fytotomiens område, stora svårigheter
från alla håll, och nödvändigheten af handledning fram-
träder alt tydligare. ' Tid efter annan hafva därför ut-
gifvits en mängd större och mindre arbeten rörande mi-
kroskopi, mikroskopisk teknik och mikrokemi, alla afsedda
att göra nybörjaren förtrogen med mikroskopets använd-
ning och lämpligaste metoderna för mikroskopiska under-
sökningar.

Ofvanstående arbete afviker dock väsentligt från sina
föregångare. I stället för att såsom i andra handböcker
i mikroskopi behandla växtanatomien i systematisk följd,
har förf, fördelat innehållet på 34 »pensa», hvarvid han
så mycket som möjligt sökt gå från enklare uppgifter till
svårare. Endast kunskap om det mera elementära ur den
allmänna botaniken förutsättes såsom bekant. Härigenom
kan detta arbete med fördel sättas i händerna på ny-
börjare, som sakna all annan handledning, synnerligast
som beskrifningarna öfver det i mikroskopet sedda äro
mycket — understundom kanske mer än behöfligt —
utförliga och dessutom ofta förtydligade genom instruk-
tiva träsnitt, som samtliga äro skurna efter förf:s egna
originalteckningar.

Arbetet är emellertid afsedt icke endast för nybör-
jare, utan äfven den mer öfvade mikroskopikern har här
mycket att lära. Texten har också blifvit afdeladi tvänne
kurser, af hvilka den ena, den utförligare och med gröfre
stil trykta, är afsedd för nybörjare, och den andra och
kortare, som omedelbart ansluter sig till den föregående,
är lämpad för mera framskridne. I slutet af hvarje
pensum förekomma dessutom hänvisningar till de vikti-
gare arbeten, där en mer uttömmande behandling af det
genomgångna är att söka. '

Endast så småningom och i närmaste samband med
de fortgående fytotomiska studierna kan nybörjaren göras
förtrogen med användningen af mikroskopet, reagenser,
färgämnen o. d. Därför behandlas också dessa delar icke
särskildt för sig, utan utförliga uppgifter härom äro på
lämpliga ställen i de olika »pensa» meddelade. Till af-
hjälpande af de olägenheter, som häraf kunde följa, lem-
nas tvänne utförliga register öfver »instrument och uten-
silier» samt öfver »reagentier, växtämnen och prepara-
ternas behandling», hvartill kommer register öfver de så-
som undersökningsmaterial använda växterna utom ett
allmänt register och en utförlig innehållsförteckning.
Härigenom möter det ingen svårighet att trots materia-
lets osystematiska anordning och fördelning på »pensa»

orientera sig och erhålla upplysningar rörande någon
viss fråga.

Att här lämna en närmare redogörelse för arbetets
innehåll låter sig naturligtvis icke göra. Endast det
må framhållas, att förf, på ett lyckligt sätt löst den alt
annat än lätta uppgiften att underkasta de olika växt-
delarnas inre byggnad en likformig behandling, ehuru det
naturligtvis icke kunnat undvikas, att beträffande de lägre
kryptogamerna framställningen blifvit i allmänhet mindre
utförlig. Särskildt i fråga om kryptogamerna må fästas
uppmärksamhet på den utförliga, på de nyaste arbeten
grundade redogörelse, som lemnas för metoderna för un-
dersökning och odling af bakterier. Af ett särskildt värde
äro äfven de anvisningar, som meddelas för studium af
befruktningen och därmed i sammanhang stående frågor.
Genom förf:s egna, med sällspord framgång krönta under-
sökningar på detta område blir detta kapitel af ett spe-
cielt intresse. Hvad beträffar uppgifternas tillförlitlighet
i öfrigt, behöfver endast erinras om den framstående plats,
som förf, intager såsom växtanatom.

B. F.

Tissandier, Gaston, Vetenskapens martyrer. Bem.
öfvers. från 2 uppl. med 33 träsnitt, H. 1; 96 ss. Visby,
Gotlands Allehandas tryckeri. Pris 1: 25. (Komplett i
3 häften).

Vogt, J. H. L., Norske ertsforekomster. 130 ss.
Kristiania. Alb. Cammermeyer. Pris 2: 50. (Separat-af-
tryck af Archiv for mathematik og naturvidenskap. B.
IX).

Lindman, C. A. M., Om postflorationen och dess
betydelse såsom skyddsmedel för fruktanlaget. Akad.
afhandl. 81 ss. 3. plancher, stor 4:o. Stockholm, Kongl.
Boktryckeriet. (Vet. Akademiens handlingar, B. XXI,
nr 4.)

Bruchstücke aus den briefen F. Wöhlers an J. J.
Berzelius. Hrsg, von D:r Edv. Hjelt. 56 ss. Berlin,
R. Oppenheim. Pr. 1 m.

Tekniska vetenskaper.

Tanner, H., Åkerbrukets första grunder. Autoris.
öfvers. af Em. Elmgren, Folkhögskolelärare. Andra
upplagan. II + 79 ss. Stockholm. P. A. Norstedt &
Söner. Pr. 1 kr.

Denna lilla bok, hvaraf andra upplagan nu utkom-
mit, har sökt och funnit sin publik hufvudsakligen vid
folkhögskolorna i landet, och synes oss, hvad omfattnin-
gen rör, ganska väl lämpa sig för detta ändamål; på 77
sidor framställas de naturvetenskapliga grunderna för jord-
brukets teori, delvis på ett synnerligen lättfattligt och
öfversiktligt sätt och dock ganska fullständigt. Men detta
omdöme gäller dock blott delvis. Förhållandet är näm-
ligen, att under det de sista 5 kapitlen, afhandlande slu-
tet af gödselläran, jordens bearbetning, växelbruket, krea-
turen och utfodringen, med fullt skäl kunna sägas vara
en korrekt och god framställning af däri afhandlade äm.
87

NORDISK REVY 1884—1885.

88

nen, så äro de 5 förstå kapitlen raka motsatsen därtill.
Eram ställningen är ofta ganska oredig och oklar, delvis
alldeles för lärd, mycket ofullständig och ofta innehållande
tvifvelaktiga eller oriktiga uppgifter. Bevis för dessa
påståenden kunna hemtas från snart sagdt hvarje sida,
och vi skola »ur högen» anföra några.

I första kap. om åkerjorden eller marken synes det
af framställningen, som om jordens yta bestod blott af
bärg och åkerjord. Detta kan väl äga sin tillämplighet
om vissa trakter af England, men ej får man i en svensk
lärobok säga, att »landets yta består, där den ej är fast
bärg, af mer eller mindre fin jord och kallas åkerjord
eller mark». Vi hafva äfven något, som kallas för oodlad
jord, något som ifrågavarande arbete ej med ett ord af-
handlar, utan förf, (och öfversättaren) anser utan vidare
mark och åkerjord vara synonyma begrepp.

Strax nedanför omtalas, att man i jorden kan skilja
mellan alf och matjord, men han glömmer att nämna,
hvad det är som skiljer dessa två lager från hvarandra,
näml. mullhalten, och antyder blott att skilnaden skulle
ligga i olika färg och finlek, utan att närmare förklara
detta. Att skilja matjord och alf på grund af deras
olika finlek är för öfrigt en nyhet, som säkerligen ej
hör till de acceptabla.

Framställningen af den lösa jordens uppkomst på
sid. 2—3 är likaledes i hög grad ofullständig. Förf,
(öfvers.), som eljest, såsom vi nedan skola visa, ej är rädd
att använda lärda termer, han undandrager sig här att
nämna namnet på det fenomen, som »söndersmular» bär-
gen till åkerjord: förvittringen; han förbiser vidare helt
och hållet den kraft, inlandsisen, som mäktigast af alla
bidragit att söndergrusa bärgen och transportera den-
lösa jorden i vårt land, och slutligen glömmer han allde-
les, att till bildningen af ytjorden jämte det mineraliska
förvittrings- och grusningsmaterialet äfven den organiska
världen bidragit. Han nämner ej här ett ord om myllan,
hvilkens stora vikt han för öfrigt oftast alldeles förbiser.
Men då han talar om torfjord, går han till en annan
ytterlighet. Han säger p. 4, att »torfjord består nästan
helt och hållet af växtämnen, som ofta uppgå till 97
proc., och innehåller högst obetydligt mineralämnen». Detta
kunde i sin mon sägas om torfven i skogstorfmossar,
ehuru äfven den torfven ej ofta, utan ganska sällan håller
97 proc, vegetabilisk substans; men det fins ju äfven all-
mänt kärr- och ängstorf, som äro för jordbrukaren af
minst lika stort värde som skogs- och mosstorfvar, och
de äro ju rika på mineralämnen.

På sid. 5—6 ges en indelning af jordmånerna, som
hör till det sämsta i boken. Indelningsgrund är deras
halt af sand och lera, men ej ett ord nämnes här om
kalk-, torf och mulljord. Läsaren får lära sig att göra
en enkel slamanalys, men han får på samma gång också
höra talas om åkerjordslag, som vi Gud ske lof ej få göra
bekantskap med i vårt land, och icke i något annat häller.
Eller hvad sägs om en jord bestående af 10 proc, sand
och 90 proc, lera?! Och hvilken nomenklatur sedan! I
st. för de vanliga benämningarna styf, skör och lätt ler-
jord finnas här namnen sandig halflera, halflera, lerig
•halflera, och till på köpet sägs, att dessa namn ej ge sig
ut för att direkt lemna någon upplysning om jordens fy-

siska egenskaper. Är det då ej bättre att använda de
brukliga namnen, som göra det?

Vid talet på sid. 8—9 om jordens kemiska sam-,
mansättning afhandlas blott några få af de kemiska be-
ståndsdelarna, och däremot är intet att invända. Men
hvilket urval. På en dryg sida talas om kiselsyra och
silikat, på 5 rader om lerjord, på 1/s sida om svafvel-
syra, men intet ord om kali och kväfve och de öfriga,
utom att deras namn stå uppräknade, och bland dessa
finnes väl ammoniak, men ej det kanske viktigaste af dem
alla, salpetersyra. Detta ämnes stora roll för växtnä-
ringen, dess höga värde och svårigheten att rätt be-
vara det i åkerjorden fins knapt antydt. För kiselsyra
synes förf, haft särskildt stor förkärlek; han väljer henne
i § 43 såsom exempel på de ämnen, som upptagas af olika
växter i olika mängd och därigenom betinga växelbruket.

Likaså är det ytterligt viktiga kapitlet om jordens
absorptionsförmåga alldeles förbigånget, blott en och annan
antydan om, att växtnäringsämnen kunna qvarhållas, finnes
på några få ställen.

Jordens fysikaliska egenskaper och dessas beroende
på den mekaniska sammansättningen äro likaså öfverhop-
pade. Men det anförda är nog för att visa, att fram-
ställningen är i hög grad ofullständig och oriktig. Men i
stället finna vi en mängd uppgifter, som dels äro mycket
tvifvelaktiga, dels, enl. anmälarens åsikt, alldeles för lärda
för en publik, sådan som detta arbete är afsedt för. Så
t. ex. påståendet, § 43, att hvetestråts glänsande glas-
aktiga yta bildas af den upptagna kiselsyran, eller, § 74,
att superfosfat verkar en »osund beskaffenhet hos växt-,
ligheten», under det att 2- och 3-basiska fosfat framkalla
en »sund». Nog är man väl snart nödgad att medgifva,
att återgången fosforsyra är kanske lika verksam som
den vattenlösliga, men att tilldöma henne högre värde,
det är väl ändå att gå före sin tid.

I afseende på märgel nämnes, så vidt vi kunnat
finna, ej ett ord om det vanliga igenkänningstecknet, att
han fräser för syra, men däremot (§ 28) att märgeln är
en jord, som håller 5—20 proc. kalk. Än all jord som
håller öfver 20 proc., är den ej märgel? Lyckligtvis
sträcker förf, på ett annat ställe ut gränsen ända till
80 proc., och det kunde nog tålt vid att gå än längre.
Bland exempel på för mycken lärdom vilja vi .anföra §
32, där man får lära, att växterna innehålla albumin,
fibrin (muskeltråd- eller köttämne) och ostämne. Det
hade säkerligen varit nog att säga ägghviteämnen. Att
omtala, att kolhydraterna hålla 8 gånger så mycket syre
som kväfve, samt att redogöra för ekvivalentläran är li-
kaså tämligen onödigt i en lärobok af denna art.

Vidare anse vi det alldeles olämpligt, att öfvers. i
noter antydt sin från förf, afvikande mening; det är ju
intet vetenskapligt verk, utan en den mest elementära
lärobok. Och allra minst är det lämpligt att hänvisa till spe-
cialliteratur, såsom på sidan 18, där hänvisningen göres till
en lös förmodan, framkastad af Landtbr.-Akad:s agrikultur-
kemist i en årsberättelse. — Men de anförda exemplen
äro säkerligen redan öfvernog. Vi, kunna såsom total-
omdöme om prof. Tanners bok ej annat säga, än att det
är synd, att den är så ojämn; kapitel finnas, som äro
ypperligt utarbetade, men andra göra enligt vår mening
boken obrukbar åtminstone såsom lärobok. Och dock
89	NORDISK REVY 188 4—1885.	90

skulle en dylik lärobok för den mindre bildade jordbru-
karen väl behöfvas; men det synes oss, som det skulle
vara vida lättare och bättre att skrifva ett svenskt origi-
nalarbete än att öfversätta ett utländskt, i hvilket då
alltid en mängd ändringar och tillägg måste göras, för
att det skall blifva lämpligt för våra förhållanden. Öfver-
sättningen är för öfrigt god, om än ej alltid kanske de
engelska uttrycken fått sin fulla motsvarighet i de an-
vända svenska. .

H. Juhlin-Dannfelt.

Blandade ämnen.

Ervasti, A. V., Suomalaiset Jäämeren rannalla,
matkamuistelmia (Finnarna vid Ishafvets strand, rese-
minnen). Med 11 planscher och 2 kartor. 354 s. Uleåborg,
författarens förlag, 1884. .

Herr Ervastis reseminnen från den höga norden äro
af det slag, som förtjänar att ej förgätas med stunden.
Den färd, han företog sommaren 1882 — hr Ervasti har
nämligen redan förut gjort en resa i ryska Karelen och
Lappmarken och skildrat densamma i ett utgifvet arbete
— skedde på bekostnad af enskild man, fabrikör H.
Åström i Uleåborg. Vägen togs genom det vildsköna
Kuusamo, »Finlands Schweitz», och Karelen till 'Hvita
Hafvets hörn vid Kantalahti och därifrån längs Imandra
sjö och Ishafs-fiskarenas stigar tvärs öfver Kuola halfön
till Kuola stad. Sedan gick färden längs Ishafvets kust,
dels till lands, dels till sjöss, förbi det af Österbottens
bönder under Vesainen 1590 förstörda Petschengska
klostret, Boris-Gleb vid norska gränsen, den yttersta
grekiska kyrka i nordväst, Vadsö, Nordkap och Tromsö,
för att därifrån öfver fjällen och nedför Muonio och Ounas
elfvars forsar återvända till Uleåborg. Skildringen af
färden är gjord med lif och värme, hvarför den läses
med nöje. Om lifvet i Karelen meddelar författaren ett
och annat nytt, äfvensom nya topografiska och geogra-
fiska uppgifter. De delar af arbetet, vid hvilka intresset
främst länkas, äro väl dock beskrifningen af den land-
sträcka vid Ishafvet, Finlands ständer hos Ryssland an-
hållit att få i utbyte mot Systerbäcks gevärsfaktoris
område, samt framställningen af finnarnes (och äfven lap-
parnes) förhållanden i norska Finnmarken. .

Såsom bekant utgjorde största delen af Lappmarken
i forna tider ett gemensamt område för de land, mellan
hvilka den nu är delad. I handlingar från Johan III:s
tid säges: »Tornöö lappamarck recher altt inn wdi Wester-
siönn vid Ufothen» och »Wazsöönn, der hade konung
Göstaff fiskare», och vid fredsluten i Täysinä 1595 och
Knäröd 1613 erkännes Sverges rätt att uppbära skatten
af lapparne i Sydvaranger. Anmärkningsvärdt är emel-
lertid, att Sverges krona aldrig lyckades fatta fast fot
vid kusten, utan just Varanger blef fortfarande ett dy-
likt »fællesdistrikt», hvilket försvann först i vårt århun-
drade, år 1826, då Norge och Ryssland delade detsamma;
Finland hade ingen ombudsman vid detta tillfälle, ehuru
det ägt samma del som dessa i fællesdistriktet. Denna

gränsreglering var emellertid ovälkommen både för Nor-
ges och Finlands lappar; de förre voro vana att vintertid
beta sina stora renhjordar på de vidsträkta laffälten i
det inre af landet, de senare att under sommarn fiska
vid kusten. Från finskt håll sökte man att bibehålla
dessa ömsesidiga rättigheter, men norska styrelsen gick
ej in därpå, och sålunda åstadkoms gränsens slutliga
»stängning». Författaren uttalar såsom sin åsikt, att den
varit hvardera parten till skada. Hvad vidkommer Finlands
gräns, som löper parallelt med hafskusten på ett par mils
afstånd, kan väl ingen undgå att finna dess onaturlighet.
Såsom nämdt har äfven Finland nyss försökt att vid
Ishafvet erhålla en landsträcka.

Genom gränsregleringen erhöll Norge en icke obe-
tydlig tillökning i sin finska och lapska befolkning. En-
dast i Finnmarken öster om Lyngenfjord utgör den dock
ett betydande folkelement, nämligen enligt författarens
beräkning: finnar (inbegripet deras andel af den till här-
komst blandade befolkningen) 7,666 eller öfver 231/2 proc,
af hela befolkningen, lappar 12,219 eller 38 proc. I
fråga om förhållandet mellan dessa och den norska natio-
naliteten säger sig författaren ty värr kommit till en
annan åsigt än prof. Friis i dennes förtjänstfulla arbete
»En sommer i Finmarken, Russisk Lapland och Nord-
karelen». Friis yttrar, att förhållandet mellan de finska
nationaliteterna och norrmännen är så godt, som det vara
kan mellan till språk och lynne så olika folk; hr Ervasti
fann under sin resa missnöjet med norska styrelsen bland
finnarne allmänt. Och man kan ej storligen förvåna sig
däröfver, om, såsom författaren uppgifver, de af norrmän-
nen behandlas på kärfvaste vis; så är det i folkskolorna,
hvilkas egentliga ändamål synes vara att förnorska fin-
narne. Det är barnen förbjudet att ens sins emellan, utom
på lägsta klassen, tala finska; i församlingar, där finnarne
utgöra det stora flertalet, hålles finsk gudstjänst en gång i
månaden; finska talande blifva ej använde vid kronans
vägbyggnader och andra arbeten, o. s. v. Man hade väl
knappast väntat sig något dylikt i det fria Norge! För
lapparne ha på sista tiden några folkskolor inrättats.

Skilnaden mellan framåtskridandet i ryska och norska
Lappmarken är annars i de flesta afseenden ofantlig.
Författaren uppdrager en parallell mellan Vadsö (dess
finska namn är Vesisaari) och Kuola, af hvilka det se-
nare icke kan sägas vara af naturen illa lottadt och
redan äger en 400-årig tillvaro bakom sig. Emellertid
är staden förfallen och smutsig, endast en gångstig le-
der söderifrån dit, lif och rörelse saknas, befolkningen
utgöres af 700 personer; fordomdags har den varit större.
Ställ derbredvid Vadsö med sina fabriker och ångbåtar,
telegraf och väganläggningar! Dess befolkning utgör nu
(1883) 2,150 personer, hvaraf väl tvåtredjedelar äro fin-
nar; år 1865 var den 1,343, år 1845 endast 388 perso-
ner. Lika bjärt afsticka förhållandena på andra orter
och på landsbygden från hvarandra.

Det allmännare intresse, som hr Ervastis arbete
otvifvelaktigt bör kunna påräkna äfven utom Finland,
och de många förtjänster, det äger, gör önskvärdt, att
det blefve öfversatt till något annat språk, norska eller
svenska.

Gustaf Grotenfelt.
91	NORDISK REVY 1884—1885.92

• Gregersen, N. J. I skov og mark. Lommebog
for jægere, fiskere og venner af vor natur. Christiania.
A. Cammermeyer.

Med fullt skäl kunna vi rekommendera denna bok
till alla dem, som älska lifvet »i skov og mark».

Ej blott de kraftiga och saftiga naturmålningarna,
de godlynta skildringarna af fridfulla jaktäfventyr och
de trogna taflorna ur djurens hemlif böra bereda hr Gre-
gersens arbete ett godt mottagande hos jägare och na-
turvänner, utan i ej mindre grad böra hans, om en fin
och uppöfvad iakttagelseförmåga vitnande, faunistiska
notiser och anmärkningar blifva välkomna för den, som
egnat sig åt djurbiologiska studier. Väl låter förf, ibland
förleda sig till något för stor bredd i framställningen, och
enstaka frågor kunna vara behandlade med onödig vid-
lyftighet, så t. ex. frågan om Rackelhanens härkomst
m. m.; men stilen är jämn och lugn och bär så tydliga
spår af författarens kärlek för sitt ämne, att den, äfven
där innehållet kunnat vara mera preciseradt, aldrig verkar
tröttande.

På samma gång boken sålunda bjuder naturvännen
en angenäm och intressant lektyr, kan den ock be-
traktas som en handbok i den nobla sporten. Ty så väl
i de kapitel, som handla om »Haren» och de olika »Skogs-
fåglarna», som isynnerhet kapitlet om »Laxöringen», inne-
hålla många goda och praktiska, säkerligen ur egen er-
farenhet hämtade råd och anvisningar för den unge jagt-
älskaren och fiskaren.

0. B.

Redogörelse för Kejserliga Alexanders-universitetet
i Finland under läseåren 1881—1884. 109 ss. 4:o.
Helsingfors.

Redogörelse för Kongl. universitetet i Upsala under
läsåren 1877—1883. 228 ss. Upsala, Akad. Boktryc-
keriet. . .

Ny Svensk Tidskrift utg. af Reinhold Geijèr. 1884.
Augusti. A. Hallström, Från läraremötet i Stockholm
d. 17—19 juni 1884. Edvard Lidforss, Gustaf III:s
sista regeringstid. Kristofer Randers, Literaturbref
från Norge. — m. m. N

Nordisk Tidskrift utg. af Letterstedtska föreningen.
1884. 5. H. Nyblom, Sandhed på scenen. A. G. Nat-
horst, Grönlands forntida växtverld. A. Aubert, Fra
det franske nutidsmaleri. 1. — Literaturöfversigt. —
Nyutkomna böcker.

Finsk. Tidskrift utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. XVII. 3. Fredr. Elfving, Olika
verldsåskådningar. H—a, Den realistiska riktningen i
den franska romanen, III—IV (slut). C. W. Blomstrand,
Några ord om de moderna kemiska teorierna. — Från
J. J. Wecksells ungdom. — I bokhandeln. — Öfversigt.

Tilskueren, September 1884. 4. Prydz: Resultater.
Fr. Nielsen: Biskop Dupanloup I; Ad. Hansen: Matthew
Arnold som digter, II; Matthew Arnold: Den forladte hav-
mand, overs, af Ad. Hansen; H. Jensen: Ministeriel
kirkepolitik; E. Petersen: Franske naturforskere ved
slutningen af det 18:de Aarhundrede, III; N. Neergaard:

Johan Sverdrups taler; H. Bang: M:me Judies Fore-
stillinger. .

Pedagogisk Tidskrift utg. af H. F. Hult. XX. 9.
Kritiker och reformförslag: III. Axel Drake, Om dis-
kussionen angående latinfrågan (A. Hallström). (—i—),
Några ord om undervisningen i aritmetik. Th. Mazer,
Tankar rörande religionsundervisningen vid de allm. lä-
roverken. — Statistiskt. — Anmälningar. — m. m.

Afhandlingar i de allmänna lärover-
kens redogörelser för läsåret
1883-84.

Upsala. A. F. Schagerström, Om svenska bär- och
fruktnamn på -on. 14 s. 4:o.

Gefle. E. W. Pettersson, Om bisatsers konstruk-
tion i nyhögtyska skriftspråket.

(1. Inversion i tyska bisatser, 2. Ellips af hjelp-
yerbet) 17 s. 4:o.

Hudiksvall. F. W. Sidvall, Anteckningar vid läs-
ningen af Sallustii Jugurtha med anslutning till kommenta-
ren i R. Törnebladhs upplaga. (Forts, af afhandlingen
i redogörelsen för läsåret 1880—81). 48 s. 4:o.

Linköping. Jordan'Andersson, Om verkställandet
af Polens andra delning. 96 s. 4:o.

Vestervik. Th. Berggren, Några anteckningar om
, grammatikernas olika uppfattning af indikativens imper-
fekt samt historiskt och presentiskt perfekt i nyfran-
skan. 30 s. 4:0.

Strengnäs. Isak Fehr, En svensk nppfostrings-
lära från medlet af 1700-talet. 16 s. 4:o.

Örebro. E. J. Holmberg, Martin Luthers lif och
betydelse såsom kyrkans reformator. (Högtidstal). 14 s. 4:o

Nyköping. G. K. Schotte, Bidrag till Nyköpings
elementarläroverks historia. III. Drag ur läroverkets
inre lif: lärokurser, årsexamina och undervisningsmateriel;
skolfester. 40 s. 4:o.

Vesterås. W. Molér, Förteckning på paleotyper i
Vesterås’ allmänna läroverks bibliotek tryckta före år
1500. 15 s. 4:0.

Malmö. C. L. Wåhlin, Några blad ur Malmö all-
männa läroverks arkiv. I, 15 s, 4:0.

Helsingborg. S. Ljungdahl, Om de latinska pre-
positionernas användning i sammansättning med nomen.
32 s. 4:o.

Karlskrona. Ernst Wadstein, Esaias Tegnér. Före-
drag vid minnesfesten d. 13 November 1882. 13. s. 4:o.

Göteborgs latinläroverk. Emil Hedelius, Bidrag
till teorien om liniära differential- och differenseqvationer
med konstanta koefficienter. 34 s. 4:o.

Kalmar. F. J. Bahrendtz, Förteckning öfver Kal-
mar högre allmänna läroverks samling af mynt och min-
nespenningar m. m. I. Sverige. 37 s. 4:o.

Karlstad. Oskar Klockhoff, Relativsatsen i den
äldre fornsvenskan med särskild hänsyn till de båda
Vestgötalagarna. Afhandling i syntax. 64 s. 4:o.

Östersund. S. J. Kardell, Realkatalog öfver Öster-
sunds högre allmänna läroverks bibliotek. III. Sid
73—161. 2:0.
93

NORDISK REVY 1884-1885.

94

Umeå. N. Lövgren, Utvecklingen inom den luter-
ska kyrkan under reformationsseklet af läran om inenni-
skans vilja i förhållande till Guds nåd vid omvändelsen.
29 s. 4:0.

Sundsvall. G. 0. F. Westling, Hertig Karls fur-
stendöme under åren 1568—1592. 96 s. 4:0.

Stockholm. Norra latinläroverket, K. H. Sohl-
berg, Den galvaniska strömmen enligt Edlund, jämte åter-
blick på de vigtigaste af öfriga åsigter derom. 39 s. 4:0

---------Södra latinläroverket. Erik Lundberg, Fysi-
kens enheter. 27 s. 4:0.

---------Nya elementarskolan. K. A. Melin, Om Ib-
sens individualism med särskild hänsyn till »Brand».
22 s. 4:o.

---------f. d. Beskowska skolan (—), Plan för kristen-
domsundervisningen. 7 s. 8:0.

Universitetsangelägenheter.
Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 8 september. Kons, beslöt anmoda matematisk-natur-
vetenskapliga sektionen dels att i laga ordning vidtaga de på
sektionen, ankommande åtgärder för tillsättning af e. o. pro-
fessuren i analytisk kemi och dels att till kons, inkomma med
förslag till instruktion för ifrågavarande professurs innehaf-
vare, hvilken skall i egenskap af laborator leda öfningarna i
kemisk analys på det under ordinarie kemie professorns pre-
fektur stående laboratoriet.	\

Enligt bref från chefen för ecklesiastikdepartementet hade
k. m:t afslagit fil. kand. X. Larssons ansökan att i fil. licen-
tiatexamen få förena ämnena latin, nordiska språk och teore-
tisk filosofi.

Kons, beslöt, att e. o. professuren i medicinsk och fysiolo-
gisk kemi skulle för andra gången kungöras ledig till ansökan.

Kons, beslöt förorda af prof. Hildebrandsson framstäldt
förslag om fördelning af observatoriitomten mellan astronomi-
ska och meteorologiska institutionen.

På framställning af Upsala akademiska ridinstitutions ak-
tiebolag beslöt kons, hos stuteriöfverstyrelsen göra hemställan
om 6 Strömsholmshingstars öfverlemnande till bolagets dispo-
sition.

För utförande af diverse extra arbeten å nya universitets-
byggnaden beslöt kons, hos kanslern hemställa, att tillsam-
mans 6,571 kr. 17 öre måtte anvisas att utgå af universitetets
reservfond.

Innan ansökningstidens utgång hade såsom sökande an-
mält sig till andra amanuenstjänsten vid universitetsbibliote-
ket tredje amanuensen fil. kand. E. II. Lind och till kanslist-
tjänsten vid akad. kansliet vice häradshöfdingen G. Gavelius,
e. o. hofrättsnotarien J. Cornelius och fil. d:rn Es. Edquist.
Kons, beslöt, att ansökningshandlingarna skulle cirkulera bland
dess ledamöter. '

Inkomna reseberättelser från e. o. professor 0. V. Peters-
son och docenten K. Piehl, hvilka innehaft, den förre rikssta-
tens större utrikes resestipendium och den senare Thuns ut-
rikes resestipendium, skulle cirkulera bland konsistoriets le-
damöter.

Af förekommen anledning och i enlighet med hvad bygg-
nadskomitén hemstält, beslöt kons, anmoda bygnadskomitén
att vidtaga åtgärder för att få annulleradt det mellan univer-
sitetet och entreprenören för universitetsbyggnaden, byggmä-
staren C. H. Hallström, den 6 april 1883 upprättade kontrakt,
hvarigenom Hallström åtagit sig att för en summa af 67,000
kr. verkställa terrasserings- och planeringsarbeten vid nya uni-
versitetsbyggnaden.	.

Den 77 september. Kons, beslöt hos kanslern förorda, att
åt akad.-adjunkten J. Björkén, som från och med den 4 till
och med den 11 januari innevarande år förestått öfverkirurgs-

befattningen och därmed förenad klinisk undervisning å akad.
sjukhuset, måtte af besparingarna å det i universitetets stat
uppförda anslag till vikariatsarvoden åt yngre akad. lärare
anvisas ett arvode för ifrågavarande tjänstgöring under 8 da-
gar, till belopp motsvarande ordinarie professors tjänstgörings-
penningar för samma tid.

Konsistoriet uppdrog åt drätselnämden att upprätta och å
universitetets vägnar underskrifva kontrakt med Upsala akad.
ridinstitutions aktiebolag angående ridundervisningens vid uni-
versitetet öfvertagande.	.

På af medicinska fakulteten anförda skäl beslöt kons, hos
kanslern föreslå framställning till k. m:t, att med åtgärder
för tillsättande af e. o. professuren i anatomi fortfarande
måtte tillsvidare få anstå, dock att till k. m:t borde före ut-
gången af läsåret 1884—85, efter vederbörandes hörande, in-
gifvas yttrande och förslag rörande de åtgärder, som i anled-
ning af ledigheten då kunde finnas erforderliga.

Den 24 september. Företogs till behandling det af utsedde
komiterade afgifna betänkandet i fråga om inrättande af nya
docentstipendier, hvarom jämväl de särskilda fakulteterna och
sektionerna sig utlåtit. Kons, instämde uti hvad komiterade
anfört om fördelarna af s. k. fasta docentstipendier framför
rörliga äfvensom önskvärdheten af ett fast docentstipendium
för hvarje ordinarie professur och de e. o. professurer, som
kunde anses vara däraf i behof. Deremot ansåg sig kons, icke
böra fästa afseende hvarken vid teol. fakultetens förslag om
rätt för fakulteten att, om och så länge docent i kyrkohistoria
icke funnes, få anmäla någon af sina öfrige docenter till er-
hållande af det för docent i nämda ämne afsedda docentsti-
pendiet eller vid prof. Holmgrens uti hans till komiterades
protokoll afgifna och af med. fakulteten upptagna reservation
gjorda framställning och förslag. Lika med komiterade ansåg
sig kons, jemväl sakna skäl att tillstyrka förslagen om be-
stämmande af ett högsta antal docenter, som vid hvarje lä-
rostol finge anställas, och att docentstipendierna hädanefter
skulle utgå med lika belopp. På yrkande af professor Fries
beslöt vidare kons, med 11 röster (Hammarsten, Tullberg,
Henschen, Clason, Alin, Schultz, Fries, Lundquist, Cleve, Tha-
lén och Daug) mot 10 (Hammarstrand, T. Nordling, Löfstedt,
Hagberg, V. Nordling, Nyblom, Rydin, Rabenius, Ribbing och
rektor), att utöfver de 6 stipendier, som blifvit af komiterade
föreslagna, äfven skulle begäras anslag för ett fast docentsti-
pendium för den zoologisk-botaniska ämnesgruppen inom mat.-
naturv. sektionen, deremot reservation anmäldes af prof Rib-
bing. Deremot afslog kons, dels prof. Alins förslag om ären-
dets återförvisande till förnyadt utlåtande af fakulteterna och
sektionerna, dels prof. Henschens förslag om ett fast docent-
stipendium för ämnena praktisk medicin och kirurgi och dels
prof. Hammarstrands förslag om ett fast docentstipendium för
läroämnet klassiska språk. I enlighet med komiterades och
prof. Fries' förslag skulle hos kanslern föreslås framställning
till k. m:t om proposition till nästa riksdag om ett årligt an-
slag af 10,500 kr. för inrättande. af 7 nya fasta docenstipen-
dier, hvartdera å 1,500 kr., till fördelning sålunda, att teologi-
ska fakulteten erhåller ett stipendium för läroämnet kyrkohi-
storia, juridiska fakulteten ett stipendium, filosofiska fakulte-
tens kumanistiska sektion två stipendier, det ena för semitiska
språk och det andra för de filosofiska vetenskaperna, däri äf-
ven inräknas ästetik, samt filosofiska fakultetens matematisk-
natur vetenskapliga sektion tre stipendier, däraf ett för den ma-
tematisk-fysiska, ett för den kemisk-mineralogiska och ett för
den zoologisk-botaniska gruppen.

Stockholm.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Föreläsningar och öfningar höstterminen 1884.

Prof. G. von Düben, deskriptiv anatomi; leder dissektionerna och
anställer examinatorier.

Doc. J. W. Berg, meddelar undervisning uti kirurgisk anatomi i
samband med operationsöfningar på kadaver.

Aman. F. A. Sellergren och e. o. Aman. F. G. Bissmark handleda
de studerande vid dissektionerna.

E. o. Prof. G. Retzius har under höstterminen ingen föreläsnings-
skyldighet.

Prof. Chr. Lovén, Inspektor; har tjänstledighet.
95

NORDISK REVY 1884—1885.

96

Laborator R. Tigerstedt, experimentell fysiologi; leder öfningarna
på det fysiologiska laboratoriet.

Aman. G. Santesson handleder de studerande vid de praktiska öf-
ningarna på institutets fysiologiska laboratorium.

T. f. Prof. K. A. H. Mörner, föreläser farmaceutisk kemi.

E.	o. Laborator S. Jolin leder de praktiska öfningarna på det ke-
miska laboratoriet.

E.	o. Aman. O. Bengtsson tillhandagår de studerande med råd och
upplysningar.

E.	o. Prof. O. Sandahl, farmakognosi ; farmakodynamik.

Prof. R. M. Bruzelius har under höstterminen ingen undervisnings-
skyldighet.

E.	o. Prof. P. J. Wising meddelar klinisk undervisning på Kongl.
Serafimer-lasarettet samt leder den medicinska poli-
kliniken därstädes.

Doc. C. P. Curman meddelar enskild undervisning i balneologi
och klimatologi.

Aman. 0. Håkansson tillhandagår de tjänstgörande vid kliniken
med råd och upplysningar.

Prof. C. Santesson lemnar å K. Serafimer-Lasarettet klinisk under-
visning i speciell kirurgisk patologi och operationslära
samt leder den kirurgiska polikliniken därstädes.

E.	o. Prof. C. J. Rossander meddelar å K. Serafimer-L asarettet
klinisk undervisning i speciell kirurgisk patologi och
oftalmiatrik, leder den kirurgiska polikliniken där-
städes samt den pediatrisk-kirurgiska kliniken å Barn-
sjukhuset.	.

Doc. J. G. W. Zander meddelar enskild undervisning i medicinsk
gymnastik.	•	.

Doc. J. Widmark meddelar enskild undervisning i oftalmologi.

Aman. J. W. Hallin handleder de tjänstgörande uti anläggandet
af förband och bandager.	'

Prof. A. Anderson föreläser å Allmänna Barnbördshusets audito-
rium öfver de obstetriska operationerna samt å K.
Serafimer-lasarettet öfver kvinnosjukdomarna, hvar-
jämte han så väl å kliniken som polykliniken hand-
leder de tjänstgörande i den obstetriska och gyne-
kologiska explorationen.

E.	o. Prof. W. Netzel meddelar klinisk undervisning å Allmänna
. Barnbördshuset samt å Sabbatsbergs sjukhus.

Doc. M. J. Salin håller under oktober månad gynekologisk klinik
å K. Serafimer-lasarettet.

Aman. E. Hceggström tillhandagår de tjänstgörande vid den ob-

.	stetriska kliniken med råd och upplysningar.

Aman. H. Sundberg tillhandagår de vid gynekologiska kliniken
- tjänstgörande med råd och upplysningar.

E.	o. Prof. C. O. Hedin meddelar på Allmänna Barnhuset klinisk
undervisning i barnsjukdomarnas diagnos och behand-

.	ling, dels vid sjuksängarna, dels å polikliniken.

T. f. e. o. Prof. J. Wœrn meddelar klinisk undervisning på samma
ställe.

Aman. W. Schmidt tillhandagår de tjänstgörande med. råd och
upplysningar. .

Aman. S. G. v. Hofsten demonstrerar på. Allmänna Barnhuset lik-
öppningar.

Prof. A. Key håller föredrag i patologisk anatomi, åtföljda af
mikroskopiska förevisningar och preparationer, hvar-

.	jämte han, så väl härvid som vid liköppningarna, de-
monstrerar de vid dessa funna viktigare förändringar.

E.	o. Prof. C. Wallis demonstrerar liköppningarna och håller före-
drag i allmän patologi och medicinens historia, hvar-
jämte han handleder de studerande vid de patologisk-
anatomiska öfningarna.

Aman. C. E. Bergfors tillhandagår med råd och upplysningar vid
liköppningarna samt de mikroskopiska demonstratio-
nerna och öfningarna å patologisk-anatomiska insti-
tutionen.

Prof. E. Heyman, helsovårdslära. „

E.	o. Prof. A. Jäderholm meddelar undervisning i rätts- och stats-
medicin samt handledning i verkställandet af rätts-
medicinska liköppningar och undersökningar.

Aman. H. E. Pettersson tillhandagår de studerande med upplys-
ningar i dessa ämnen.

E,	o. Prof. E. Björnström meddelar å Stockholms Hospital för
sinnessjuka undervisning i sinnessjukdomarnas diagnos

och behandling samt deras förhållande till rättsvä-
sendet.

E.	o. Prof.E. Ödmansson föredrager å Stockholms stadsoch läns Kur-
hus en lärokurs i de veneriska sjukdomarnas diagnos
och behandling.

Doc. E. Welander meddelar enskild undervisning i syfilidologi.

Utom till den kliniska undervisningen vid ofvannämnda sjuk-
inrättningar äga de studerande äfven tillträde till vederbörande
läkares sjukronder på Kongl. Garnisons-Sjukhuset samt till Gym-
nastisk-Ortopediska Institutet, hvarest Prof. A. Jäderholm med-
delar dem, som det önska, undervisning i ortopedisk gymnastik.

Helsingfors.

Sedvanlig terminsinskription samt rektorsombyte försig-
gingo den 16 september i universitetets solennitetssal. Afgå-
ende rektor, statsrådet W. Lagus, höll inskriptionstalet, hvar-
efter tillträdande rektor, prof. A. Ahlqvist, höll den vid dylika
tillfällen öfliga bönen på finska. Inskriptionspredikan hölls af
prof. H. Råbergh.

Under senaste och innevarande läseteimin hafva 246 yng-
lingar aflagt studentexamen. Af dessa voro 165 utdimitterade
från svenskspråkiga och 81 från finskspråkiga läroverk. Vid
examen erhöllo 30 vitsordet laudatur, 94 vitsordet approbatur
cum laude och 122 vitsordet approbatur.

Ed. Hjelt.

Nordisk Revy

utgifves under innevarande akademiska läsår 15
Sept. 1884—31 Maj 1885 med 16 nummer, 7
under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från
och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk-
nadt.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

Innehåll:

Hermanson: Om Einlands ständer.

Edfeldt: Om Boströms ideelära.

Collett: En gammel Christiania-slæégt.

Warburg: Olof Dalin.

Gaidoz & Rolland: Mélusine. .	.

Bezzenberger: Beiträge zur kunde der indogermanischen sprachen.

Brinkman: Syntax des Französischen und Englischen.

Wenström & Lindgren: Engelsk-svensk Ordbok.

Strasburger: Das botanische Practicum.

Tanner: Åkerbrukets första grunder.

Ervasti: Suomalaiset Jäämeren rannalla.

Gr eg er sen: I skov og mark.

Afhandlingar i de allmänna läroverkens redogörelser för läsåret
1883—84.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Stockholm, Helsingfors).
Nr 20 (31 Okt.)	(1884—86) Årg. II, 4.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,
Doc. y. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. y. Boëthius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. y. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prôf. %.
Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.
H. Hiding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.
H. Lind, Doc. %. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. T.
F. Nyström, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc.
%. H. E. Schück, Doc. S. A, H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. y. H. Théel, Lektor P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af .

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Filosofi.

Amicus Veritatis. Olika Dagrar, samtal i reli-
giösa ämnen. Upsala 1884, R. Almqvist & J. Wik-
sell. ss. 176. 2 kr.

»Ingen tänkande nutidsmänniska lärer hafva und-
gått att någon gång i sitt lif känna sig stå ansigte mot
ansigte med den strid emellan de trenne i grund och
botten skilda verldsåskådningar, som för närvarande upp-
röra tidehvarfvets andliga ocean. Fåfängt lärer vara att
i denna strid tro sig kunna intaga en förmedlande stånd-
punkt. :—■ en sådan ståndpunkt blir halfhetens.» Så bör-
jar upptecknaren af dessa samtal sitt förord. Strax ne-
danför säges vidare: »Det är till en teckning af själfva
striden, föreliggande samtal söka lemna några bidrag».

Det är, såsom hvar man lätt finner, ingen lätt upp-
gift, som här föreligger. Redan det att sätta sig in i
tre olika ståndpunkter, så att man vid återgifvandet af
de resonnemang, som från dessa ståndpunkter föras, ej för-
falskar någon, är en svår uppgift, än svårare, då de
ståndpunkter, som skola göras gällande, äro trenne i grun-
den vidt skilda verldsåskådningar. Men trots svårighe-
terna har, enligt min uppfattning, förf, i det hela på ett-
rent af förvånansvärdt sätt lyckats.

De tre olika verldsåskådningar, som i föreliggande
samtal föra ordets och tankens strid med hvarandra, äro
kristendomen, naturalis- men och den Boströmska filosofin.
Att den kristna uppfattningen af verlden och lifvet är en
från alla andra skild egendomlig verlds- och lifsåskådning,
det är gifvet, och det kommer också i dessa samtal till
sin rätt. Likaså gäller detta om naturalismen, eller den
åskådning, som i den yttre naturen ser. och tror sig finna
källan och målet för alt. Svårare är frågan, om den Bo-
strömsk^ filosofin, eller rättare den åskådning af lifvet och
verlden, som ur denna filosofi framgår, med rätta kan

betraktas såsom en från andra principielt skild verlds-
och lifsåskådning. Detta är svårt att afgöra redan där-
för, att dess representant i dessa samtal själf gör gällande,
att denna åskådning endast innebär ett utförande från en
viss synpunkt af kristendomens grundtankar. Är det så „ja
då är den Boströmska filosofiska åskådningen endast en form
af kristen åskådning. Detta bestrides dock i dessa samtal.
Det framhålles, att hufvudsaken för den kristna åskåd-
ningen är försoningen, för den Boströmska filosofin den
ideella fullkomligheten. Öch är detta förhållandet, då har
visserligen förf, rätt att tala om den Boströmska verlds-
åsikten såsom en från andra skild, egendomlig verlds-
åsikt.

Intressant hade varit, att erhålla denna antydan om
den Boströmska filosofins innersta princip mera utförd;
kanske skulle då läsaren mer, än nu är fallet, ha förstått,
hur den Boströmska filosofin kan grunda en verklig lifs-
åskådning och ej blott stanna som gäst hos förståndet.
I alla händelser skulle därigenom den Boströmska filoso-
fins representant i dessa dialoger ha framstått mer lef-
vande och mer innehållsrik, än nu är fallet.

Ett sådant utförande hade troligen äfven medfört ett
annat godt; det hade förmodligen gjort förf:s ord i (inled-
ningen,) om de trenne verldsåskådningar, som »uppröra
tidehvarfvets andliga ocean», mer begripliga. Ty hans
mening kan ju ej vara, att den Boströmska filosofin
skulle ha den spridning, att dess inflytande skulle vara
märkbart på denna ocean; han måste mena, att denna
filosofi hvilar på en princip, af den betydelsefulla omfatt-
ning, att en mångfald af de andliga rörelser, som vi se
omkring oss, i denna princip hafva sin egentliga kärna.

Jag har framhållit en brist i teckningen af represen-
tanten för den Boströmska filosofin. Detta innebär, att
något hos honom saknas, som hade varit önskvärdt att
hos honom finna, men innebär ej, ätt den teckning, som
är gifven, skulle vara falsk. Tvärtom har jag ju ofvan
framhållit såsom författarens förtjänst stor trohet mot
99

NORDISK REVY 1884—1885.

100

verkligheten. Ej hvarje anhängare af en filosofisk verlds-
åsikt har fattat denna på det möjligaste djupa sätt.

I ännu ett annat afseende är arbetets förtjänst verk-
ligt betydande. Hvarje allvarligt menad verldsåskådning
gör för sig anspråk på allmänt gällande sanningsvärde.
Därföre finna vi oss också i lifvet omhvärfda af argument
och bevisföringar för vidt skilda sådana. Ofta äro dessa
argument sådana, som vi äro böjda att antaga, men på
hvilka vi ej fullt kunna förtrösta, ofta äro de sådana, som
vi känna vara falska, men ej kunna uppvisa såsom sådana.
I hvad fall som hälst är det af stor vikt att i lugn kunna
pröfva dem; men förutsättningen därför är att ha dem upp-
tecknade framför sig på papperet. Det är nu den anonyme
författarens förtjänst att ha — åtminstone hvad beträffar
den Boströmska filosofin — med nästan lexikalisk full-
ständighet återgifvit de argumentationer, af hvilka denna
filosofis anhängare begagna sig, då det gäller en mera
formell bevisföring. Att sålunda dessa dialoger ha bety-
delse för hvar och en, som önskar närmare studera nämda
argumentationer, det anser anm. för sin del gifvet, åt-
minstone kommer han för egen del att mången gång af
dem draga nytta.

Huruvida åter dialogerna egna sig till lektyr för en
ströre allmänhet, vågar jag ej afgöra. Att hvarje person
med någon filosofisk bildning af desamma skall ha mycket
att lära, det framgår af det redan sagda; men å andra sidan
äro de diskuterade frågornas mångfald så stor, de syn-
punkter som framhäfvas så otaliga, att dialogerna ej
lemna ett helt och fullständigt intryck, ej leda till ett be-
stämdt mål. .

Innan jag sluter denna min anmälan, har jag att
lämna några uppgifter om samtalens form och innehåll.
De äro till antalet fem. — Det första erhåller sitt upp-
slag genom en ung students tvifvel på sin lämplighet att
blifva prest och hans däraf framkallade afsikt att egna
sig åt filosofiska studier. Detta ger anledning till en diskus-
sion om frågan, huruvida filosofin kan vara mänskligheten
till någon välsignelse. Andra samtalet rör frågan, hvad
det är som ger lifvet dess värde, och föres egentligen mellan
naturalisten och den Boströmska filosofiens representant.
Tredje samtalet rör kristendomens väsende; hvad är kristen-
dom? — en fråga, till hvars besvarande äfven femte sam-
talet syftar. Fjärde samtalet rör sig väsentligen kring
frågan om denna verldens väsende: utvecklingens bety-
delse, lifvets ställning i verlden etc....

Språket är klart; oftast är det ett nöje att följa dia-
logen blott för språkets skull.

■	A. B—n.

Literaturhistoria.

Erdmann, Nils. Modern Realism. En psyko-
logisk literaturstudie. 111 sid. Stockholm, Jos. Se-
ligmann & C:i, 1884.

Detta arbete af en ung författare med ovanlig be-
läsenhet inom sitt begränsade fack innehåller en redo-
görelse för den nutida fransk-dansk-norska vittra realis-
mens sätt att uppfatta världen och särskildt sin konstnär-
liga uppgift. För den, som ej själf lärt närmare känna denna

vitterhetsriktnings förnämsta representanter inom lite-
raturen, är framställningen upplysande, särskildt genom
de utförliga och merendels väl gjorda referaten af flera
bland denna riktnings ryktbaraste diktalster. Men för
den, som läst Brandes’, Zola’s och Bang’s kritiska ar-
beten och som äfven gjort bekantskap med deras teoriers
tillämpning i den vittra produktionen, innehåller boken
föga nytt, men väl ett och annat citat utan citations-
tecken. Stilen är nervös och troligen utbildad i Her-
man Bang’s skola; dit peka också de talrika mot vårt
språks lagar brytande danismerna. De korta, oroligt
hvarandra jäktande satserna verka i längden tröttande,
och förf, har ej uppnått förebildens stilistiska elegans.

S—e.

Gaidoz, H. et Sébillot, P., Blason populaire de
la France. Paris, L. Cerf, 1884. 382 sidd. 8:o. Pris
2 kr. 65 öre. ■

De som samlare af fransk folklore mycket förtjänst-
fulla båda författarne ha med detta arbete öppnat en pu-
blikation under titel »La France merveilleuse et légen-
daire», af hvilken äfven andra bandet redan utkommit*).
Författarne ha i titeln åter upptagit ordet blason i dess
fornfranska betydelse af loford eller tadel. Ordet är af
germanskt ursprung och släkt med vårt blåsa samt tyc-
kes leda sitt ursprung derifrån, att vid tornerspel här-
olderna uttrumpetade — blasonnaient — de sig anmä-
lande riddarnes sköldemärke och äfven deras krigiska
förtjänster m. m. Det blef sålunda å ena sidan en he-
raldisk term === sköld, sköldemärke,' å den andrå ett ut-
tryck för ett fördelaktigt eller nedsättande omdöme om
andra. Som titel för ifrågavarande arbete är uttrycket
mycket betecknande och anger kort och bestämdt bokens
syfte. Den innehåller nämligen en samling af dels tra-
ditionella korta omdömen och slagord, som fransmännen
nyttja eller nyttjat om andra nationer, eller för hvilka
de sjelfva äro objekt, dels sådana som de olika franska
bygdernas innevånare begagna om hvarandra. Att en
sådan samling skall för många ha ett ganska lifligt, pi-
kant intresse, kan man lätt förstå, och det var en god
idé att åstadkomma den. Erkännas bör äfven, att arbe-
tet är väl utfördt, ty samlingen är rikhaltig och all an-
vänd literatur på rätt ställe angifven, hvarigenom det
äfven får ett ej obetydligt bibliografiskt värde. Det tyc-
kes dock, som skulle en mera sofrande kritik, än förfat-
tarne gifvit sig tid att använda, här varit på sin plats.
Man finner nämligen ej sällan blotta citat ur författare,
•hvilkas omdömen ej kunna sägas ha karaktären af ord-
språk, under det att man å andra sidan finner antydnin-
gar om, att författarne haft till sitt förfogande mera af
»hvad folket säger», än de låtit inflyta i samlingen. Så-
dant arbetet är, erbjuder det dock en mycket roande
läsning, och man får i kommentaren förklaring af många,
äfven bekanta, talesätt, som man utan den ej kan rätt
uppfatta. Helt naturligt är flertalet af de anförda tale-
sätten sarkastiska och ofördelaktiga för objekten i fråga,

*) Contes des provinces de France par Paul Sébillot, 332 sidd.
8:0; ett urval af de bästa sagor, som hittills utkommit i redan
gjorda samlingar från olika provinser.
lot	NORDISK REVY 1884—1885.	. 102

och vi svenskar ha ej kommit helskinnade undan, ty den
enda citat, som här anföres om oss, är, att i Franche-
Comté termen chvéde begagnas == brigand. Ordets tyska
form röjer dock, att det ej träffar oss som nation, utan för-
skrifver sig från det 30-åriga kriget, då den svenska här,
som framträngde mot dessa bygder, var betydligt upp-
blandad med tyska element. — Arbetet har redan vunnit
mycket erkännande, och ganska utförliga recensioner
deraf finnas af F. Liebrecht i Zeitschr. f. roman. Phil,
h. 2. samt af G. Paris i Revue Critique n:o 29. •
P. A. G.

Historia.

Daae, L., Nordmænd og Danske i Rusland i det
attende Aarhundrede (Særskilt Aftryk af Historisk
Tidsskrift, 2. Række, 4. Bind). Kristiania 1884. 81
sidd. 8:o. .

Utredningen af de olika västeuropeiska kulturinfly-
telserna i Ryssland under äldre och nyare tider är för
den historiska forskningen en synnerligen tacksam upp-
gift. I sin helhet har denna inverkan varit af ofantlig
betydelse, men man får ej sammanblanda dess hvarandra
aflösande eller sins emellan parallelt löpande strömningar.
Vid en närmare granskning torde det visa sig, att de
särskilda folk, som af ryssarne plägade sammanfattas
under det gemensamma namnet nêmtsy, hvart på sitt sätt
bidragit till det stora slaviska rikets utveckling. Dit
räknades ej t. ex. de stamförvandte, men till största de-
len katolske polackarne och tjecherna, knappast fransmän
och italienare. En nêmets var för ryssarne i allmänhet
en främling af germansk härkomst och protestantisk be-
kännelse eller åtminstone med ettdera af dessa båda känne-
märken, ehuru naturligtvis i enstaka fall deras etnogra-
fiska och teologiska insikter kunde lemna dem i sticket.
Rollerna voro emellertid ganska olika fördelade emellan
de germanska stammarne. Alla gälde visserligen såsom
misstänkte otrogne, men några (t. ex. svenskarne och
lifländarne) betraktades såsom arffiender, andre såsom
fjärran ifrån anlände gäster, med hvilka man lättare kunde
inlåta sig. Denna uppfattning förändrades visserligen till
en viss grad genom tsar Peters europeiseringsförsök, men
i grund och botten har det gamla nationella betraktelse-
sättet bibehållit sig ganska väl inom de djupare lagren
af det ryska folket, för hvilket de inflyttade nêmtsy ännu
i dag äro ungefär lika obekväme som »frankerne» för de
muselman^ke turkarne. . -

Danskar och norrmän hafva visserligen icke på långt
när ingripit i Rysslands historia med samma eftertryck
som tyskar (i växlande gradationer efter grannskap och
stamskilnad), svenskar, holländare, engelsmän och skottar.
Men det lönar likväl alltid mödan att efterspana äfven min-
dre, sporadiska inflytelser af västerländsk odling i vår
världsdels östra hälft, och personalhistoriska underrättel-
ser af detta slag kunna gifva många värderika vinkar
för specialforskaren. Man måste därför vara prof. Daae
mycket tacksam för hans omsorgsfulla och flitiga sam-
manställning af dylika uppgifter, hämtade ur den vidt-
omfattande och på många håll kringströdda literatur, som

för hans ämne är tillgänglig på åtskilliga europeiska språk.
Han har dervid med kritisk urskilning sofrat det ofta
tvifvel underkastade materialet och säkerligen i de flesta
fall träffat det rätta, om ock en eller annan anmärkning
skulle kunna framställas mot de resultat, till hvilka han
kommit. Så t. ex. torde det ännu få anses något vågadt
att uppföra Cornelius Cruys, Peter den stores berömde
amiral, på den norska meritlistan. Att han var född i
Stavanger, kan ju vara temligen sannolikt på grund af
de källor, som hr Daae anför (sid. 9 not.), men att han
hade sin släkt i Nederländerna och ansåg sig där vara
hemma, är ovedersägligt. Den ryske historieskrifvaren
Ustrialov meddelar (Istorija Petra velikago, IV: 2, sid.
449) ett utförligt utdrag ur ett bref af honom (odat. men
troligen från 1706), hvari han anhåller hos tsaren att få
återvända till sitt »fädernesland» Holland för att till-
träda arfvet efter sin moder och moster (faster?). Han
säger sig ock hafva redan 1697 förpliktat sig till 9 års
tjänst hos tsaren och åberopar åtskilliga bevis på sin ni-
tiska verksamhet i Ryssland.

Äfven Sievers torde snarare böra betraktas som tysk
(eller holländare?) än dansk. Att de båda duglige sjö-
männen stodo i förbindelse med Danmark antingen själfve
eller genom sina söner, bevisar ingenting för uppfattnin-
gen af deras nationalitet. Med samma skäl skulle t. ex.
skottarne Alexander Leslie och Patrick Gordon, som in-
lagt så stora förtjänster om det ryska krigsväsendets ut-
bildning, kunna hänföras till framstående svenskar i Ryss-
land. För öfrigt må gärna medgifvas, att icke blott na-
tionaliteten, utan äfven det politiska eller sociala sam-
bandet med ett visst land skulle kunna sägas gifva detta
en viss andel i berömmelsen, om man dervid fäster någon
större vikt. .

Förf, omnämner (sid. 11), att Cruys i Holland (1698)
för tsarens tjänst värfvade ett stort antal sjömän, och tilläg-
ger med stöd af Brückner: »Officiererne vare for den
storste Del Hollændere, de ovrige Sefolk Danske og
Svenske». Hos Ustrialov (anf. arb. III, sidd. 576 ff.)
finnas fullständigare uppgifter om dessa personer. Däraf
framgår, att åtminstone intill styrmansgraden nedifrån
funnos icke få danskar och svenskar. Af matroserna
voro öfver hundra danskar, svenskarne något, ehuru obe-
tydligt, talrikare, af andra nationaliteter jämförelsevis ej
månge. Blott en enda person nppgifves uttryckligen som
norrman, liksom det ock fans en turk, en preussare, en
oldenburgare och en mecklenburgare. Det förtjänar näm-
nas, att äfven den bekante Frans Timmerman redan året
förut hade värfvat åtskillige utländske handtverkare för
de ryska varfbyggnaderna. Ibland dem voro flere svenskar,
men ingen dansk eller norrman nppgifves såsom sådan,
ehuru troligen en person, benämnd Simon Söfrensen, torde
hafva varit af dylik härkomst (Ustrialov, II, sid. 393).

En märkvärdig dansk man saknas i prof. Daaes
förteckning, nämligen kyrkohistorikern och samlaren Adam
Burchard Sellius, som öfvergick till ryska kyrkan och
under namnet Nikodem blef munk i Alexander-Nevskij-
klostret i Petersburg, där han äfven efter sin död 1746
begrofs, och där en stor del af hans efterlemnade hand-
skrifter förvaras.Om hans lefnadsöden och arbeten finnas
åtskilliga uppgifter bland annat hos Strahl, Das gelehrte
Bussland (sidd. 375 ff.),
103	NORDISK BEVY 1884—1885.104

Åtskilliga andra tillägg till prof. Danes intressanta
afhandling skulle kunna hämtas ur den ryska literaturen
och i synnerhet ur de ryska arkiven, som innehålla myc-
ket af vikt äfven för Danmark-Norges historia. Men i
en anmälan, hvilken af lätt insedda skäl måste blifva så
kortfattad som denna, kan detta ämne icke mer än an-
tydas. H—e.

Hildebrand, Hans, Sveriges Medeltid, kulturhisto-
risk skildring. Första delen, femte häftet (ss. 545—
704). Innehåll: Handverket (slut); Handeln. Stock-
holm. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 3,50.

Jorgensen, A. D., Fyrretyve Fortællingar af Fædre-
landets Historie. 483 ss. Med 5 stentrykte Kort og
55 Billeder. Kjobenhavn. I Kommiss, hos G. E. C. Gad.
1882 (Folkelæsning nr 123. Ved Udvalget for Folke-
oplysnings Fremme). Pr. 3,50.

■ Antiqvarisk tidskrift för Sverige, utg. af Kongl. Vit-
terhets, Historie och Antiqvitets-Akademien genom Hans
Hildebrand. VIII, 1, 2. Hjalmar Stolpe, Vendel-
fyndet. Förberedande redogörelse. Hans Hildebrand,
Vendelfyndet. Några anmärkningar. Pontus Fahl-
beck, Forskningar rörande Sveriges äldsta historia: I.
Beovulfsqvädet såsom källa för nordiskfornhistoria.

Klassiska språk.

Rödström, P., De imaginibus Sophocleis a rerum
natura sumptis. Holmiae 1883. 42 ss. 8:o.

I denna akademiska dissertation vill förf, i nära an-
slutning till S. Dahlgrens skrift »De imaginibus Aeschyli»
och som fortsättning till sin tidigare utgifna om »Sofokles
liknelser ur sjöväsendet» framställa den store tragödens
bildspråk, såvidt som det är lånadt ur naturen. Himmel,
sol, måne, regn, moln, blixt, ljus, märker, skugga, eld,
värme, vatten, stenriket, växter, djur med dessas under-
afdelningar — i sådana grupper fördelas materialet, olika
tolkningar af Sofokles mening på de särskilda ställena
upptagas, då och då inströs en reflexion.

Det vetenskapliga värdet af dylika sammanställnin-
gar inom ett trångt begränsadt område är icke stort, isyn-
nerhet om inga slutsatser dragas eller icke ens en index
locorum uppgöres. Hvartdera saknas i detta opusculum.

Äfven i detalj kunna uågra anmärkningar göras.
Altför ofta står förf, nog obeslutsam vid olika tolknin-
gar och läsarter. Så skall vid Oed. Col. 381 (sid. 1)
äfven Rauchensteins förklaring väl återgifva meningen
(»bene reddit sententiam»), ehuru den vidt skiljer sig från
den af - förf, antagna. Och vid Aias '195. (samma sida)
får onpavtav betyda såväl »divinitusi immissa» som »in-
gens»; antagligen står det predikativt, såsom stället af
senare kommentatorer vanligen tolkas. Sid. 5 hade Naucks
konjektur till El. 1130 just på grund af de öfriga ex-
emplen bort tillbakavisas. — Huru vissa liknelser i § 2
skola hänföras till solen, är svårt att inse. Vid ingen
af dem torde man behöfva, knapt nog kunna tänka på
solens uppgång, likasom denna icke gärna-ursprungligen
har något särskildt att göra med de anförda verberna

dvaréXXetv m. fl. — I çôç (sid. 4) ville referenten i all-
mänhet söka betydelsen »tröst, räddning, värn» och där-
med jämföra det latinska hcx t. ex. hos Vergilius. Syn-
nerligen tydligt är detta i den ur Elektra citerade ver-
sen (1354). — Vissa uttryck blifva metaforiska icke ge-
nom användande af ett bestämdt ord, utan genom en
sammansattföreställning, t. ex. Éytôva i Antig. 531
(sid. 28).

Författarens latin är tillfredsställande, hvarför det
förvånat oss att sid. 3 attonitus påstås vara »proprie
fulmine ictus»; ordet gäller alls icke blixten, utan blott
bedöfvandet af åskknallen, ehuru i svenskan och tyskan
med samma betydelse säger »träffad af åskan» ech »sla-
gen af blixten.» Cavallin upptager i sitt lexikon vid
attonitus lika riktigt som försiktigt endast det förra.

Helsingfors.F. Gustafsson.

Cavallin, S. J., Öfversigt af Horatii lyriska
versmått till läroverkens tjenst. Lund, 1884. Glee-
rupska universitetsbokhandeln. 19 s. Pris 50 öre.

Huruvida ofvanstående lilla skrift fyller någon känd
lucka inom vår skol-litteratur eller ej, därom kunna me-
ningarna vara delade. Mången skall utan tvifvel anse,
att för läroverkens behof, hvilket ej kan vara synnerligt
stort i afseende på latinsk metrik, då det är så an-
språkslöst på de klassiska studiernas öfriga områden, re-
dan tillräckligt sörjts genom de gängse skolupplagorna
af Horatius, hvilka ju sällan äro utan sin kortfattade
redogörelse för de Horatianska versmåtten, och att åt-
skilligt af hvad författaren därutöfver bjuder, såsom t. ex.
om den rätta uppfattningen af de katalektiska verserna,
dels ej lämpar sig för nybörjarens ståndpunkt, dels till
följe af den korthet, hvarmed saken måste behandlas, ej
utfaller särdeles upplysande. De förtjänster, hvilka ar-
betet eger, noggranhet, öfversiktlighet och trogen anslut-
ning till forskningens senaste resultater, göra det emel-
lertid förtjänt af alt beaktande, äfven om på grund af
ofvan antydda skäl dess användning icke torde blifva
synnerligen allmän. -• C. E. S.

Ny literatur.

-Andersson, Hilding, Inledning och. förklaringar till
Aristophanes’ komedi Acharnerna. Wexiö (A. Qui-
ding) 1884. 103 s. 8:o. 1,25 kr.

Frigell, A., Latinska Themata till inöfning af gram-
matiken. Andra häftet. 2:a uppl. Stockholm (P. A.
Norstedt & Söner) 1884. 98 s. 8:o. 1 kr.

Probst, H., Latinsk fraseologi. Öfversatt och i al-
fabetisk ordning uppstäld af G. S—dt. Upsala (Esaias
Edquist) 1884. 126 s. 8:o. 1,50 kr.

Scholia in Pindari Epinicia ad librorum ms. fidem
edidit E. Abel. Vol. II Scholia vetera in Nemea et
Isthmia. Fasc. 1,2,3. Berlin (Calvary) 1884. p. 1—524.
8:o. a M. 5.

Die Gedichte des Catullus. . Herausgeg. und erklärt
von Alexander Riese. Leipzig (Teubner) 1884. XLIII,
288 s. 8:o. M. 4. -
105NORDISK REVY 1884-1885.	106

F.	Macci Plauti comoediæ, Recensuit, instrumento
critico et prolegomenis auxit Fridericus Ritschelius
sociis operæ adsumptis Gustavo Loewe, Georgio
Goetz, Friderico Schoell. Tomi II fasc. V Poenulus.
Lipsiæ (Teubner) 1884. XVI, 178 s. 8:o. M. 5.

Taciti annalium ab excessu divi Augusti libri. Edi-
ted with introduction and notes by Henry Furneaux.
Vol. I. Books I—VI. Oxford (Clarendon Press) 1884.
X, 612 s. 8:o. 18 S.

Bergk, Theodor, Griechische Litteraturgeschichte. 3
Bd. Herausgeg. v. Gust. Hinrichs, Berlin (Weid-
mann) 1884. M. 7.

Flach, Hans, Geschichte der griechischen Lyrik.
Tübingen (Fues) 1884. XX, 698 s. 8:o. M. 13:

Mélanges . Graux. Recueil de travaux d’érudition
classique dédié à la mémoire de Charles Graux. Paris
(Thorin) 1884. LVI, 823 s. 8:o. Fr. 50. =

Romanska språk.

Vising, Joh., Sur la versification anglo-normande,
Upsala 1884, R. Almqvist & J. Wiksell, 91 sidd.—
Pris 1,75 öre. .

De som syssla med studiet af de fornfranska dia-
lekterna, känna utan tvifvel, att hr Vising redan förut
en gång behandlat anglonormandiskan, nämligen i sin
gradualdisputation : Etude sur le dialecte anglo-normand
du XII siècle (Ups. 1882), och att han gjort det på ett
sätt, som genast visade i en fördelaktig dager hans veten-
skapliga metod, hans kritiska blick och en lika anspråks-
lös som talangfull framställning.Samma egenskaper ut-
märka äfven i hög grad det förevarande arbetet, hvilket
utgör ett viktigt bidrag till utredningen af den svåra
frågan om franskans ställning och öden på engelsk mark,
oumbärligt för hvar och en, som befattar sig med ämnet,
och därtill en angenäm lektyr, trots sina vetenskapliga
detaljer.

Det är en känd och obestridd sak, att våra dagars
engelska språk är starkt uppblandadt med franska ord
af äldre och yngre datum (i synnerhet sådana, som höra
till styrelse, konst, religion, vetenskap), så att af icke-
romanska språk endast tyskan öfvergår engelskan
i detta afseende Det är lika obestridligt, att dessa
literära ordlån, hvilka togo sin början, ehuru ojäm-
förligt sparsamt, redan före eröfringen 1066, till den
grad mångfaldigats vid slutet af trettonhundra-talet
(Chaucer),att engelskan var ett verkligt, halfromanskt
språk, hvad ordskatten beträffar. Men en annan sak är
den, huruvida anglonormandernas, de bildades och mäk-
tiges d. v. s. de fransktalandes språk — hvilket onek-
ligen äfven å sin sida redan tidigt tillägnat sig ett antal
engelska ord —, om själfva språkformen kan antagas ha
rönt någon inverkan från den engelska diktningen, så
att de t. ex. skulle ha utbildat, och förändrat sin franska
verskonst efter medvetet engelska regler. .

Det är emot en sådan åsikt, som hr Vising hade
att inskrida, nämligen mot den åsikten om den anglo-

normandiska versbildningens skick, som vunnit en så
mäktig förkämpe som den grundlärde Hermann Suchier*)
och sådana anhängare som ten Brink och Koch.

Enligt dessa lärdas åsikt måste det vacklande och
oregelbundna, som redan i tolfte århundradet skönjes i
denna versbildning, bero på en frivillig användning af
nya metriska principer, nämligen genomgående tryck-
aksent och växlande antal stafvelser i en och samma
versart, i stället för de inflyttade normandernas strängt
begränsade stafvelsetal och deras iakttagande blott af
cesurens och versslutets aksenttryck och takthvila, samt
för öfrigt en jämn fördelning af versradens udda och
jämna stafvelser. Hr Vising påpekar, att den förra (ger-
maniserande) åsikten aldrig omfattats af franska forskare,
icke häller af de tyska romanisternas mästare i frågan, Tobler,
och den förevarande af handlingen går ut på att uppvisa,
huru osannolik den i själfva verket är.

Detta lyckas också, enligt anmälarens mening, alt
igenom för hr Vising. Emellertid har han icke tagit
saken lätt, utan har förebragt allehanda skäl af större
eller mindre bevisningskraft. Han hopletar en mängd
väsentliga drag för att gifva en samlad bild af nor-
mandernas ställning i England från år 1066 till medlet
af trettonhundra-talet; han åskådliggör, huru ringa den
s. k. anglosaxiskans inflytande måste ha varit på den
anglo-normandiska literaturen i det hela, och tvärt om;
huru orimligt det är att tänka sig användandet af en
växlande germansk-romansk skandering i ett och samma
skaldestycke; huru obefogadt det vore att skylla på ko-
pisterna allena — deras fel af alla slag belöpa sig öfver
hufvud, enligt hr Visings beräkning, omfattande tolf hand-
skrifter, till allra högst tjugutvå procent —, i synnerhet
som alt detta kan och bör förklaras genom det uppen-
bara och naturliga faktum, att formernas upplösning, staf-
velsers förstummande och andra fonetiska utvecklingar
försiggått vida hastigare, och således tidigare, i anglo-
normandiskan än i den kontinentala franskan, dock hufvud-
sakligen i samma riktning som där.Altså, anglonor-
manderna ha användt sina franska versregler i trots af
formernas fortgående förfall — ungefär som, må det an-
märkas i förbigående, än i dag de franska fransmännen
göra, då de räkna såsom stafvelse i vers mången sådan
stafvelse, som sedan mer än ett århundrade blifvit blott
rudimentär eller försvunnit ur det talade språket. Att
anglonormanderna alt ifrån tolfte århundradet ha användt
reglerna illa, det var all anledning att väntai ett språk,
hvars ohäjdade utveckling snart genom yttre omständig-
deter blef en verklig upplösning. Denna upplösnings
grader voro tydligtvis: osäkerhet, vårdslöshet och full-
ständig bekymmerslöshet [åtminstone hvad versens första
halfdel vidkommer].

*) I Anglia II, 215 formulerade S. på följande sätt sitt försvar
mot Koschwitz (Zeitschr. f. Rom. Phil. II, 338): •

1. Einige Anglonormannische dichter, besonders Fantosme,
haben die metrische gestalt des halbverses Talent m'est pris de
faire vers mit der metrischen gestalt des halbverses Gentil rei
d'Engleterre beliebig abwechseln lassen — 2. Es war den Agn.
dichtem einer gewissen periode gestattet, jeden vers und jeden
halbvers um eine silbe zu verkürzen. — 3. Die Anglonormannen
haben die pause der cäsur, zum teil sogar die des versschlusses
gelegentlich vernachlässigt. — 4. Fünf laissen am schlusse von
Fantosme's chronik sind in sechzehnsilblern gedichtet. .
107	. NORDISK REVY 1884-1885................................ 108

Anmälaren vill icke upptaga Revyns knappa ut-
rymme med detaljanmärkningar, och de som möjligen
kunde göras äro för öfrigt obetydliga. Endast ett par
saker må påpekas. Förf, hade kunnat ägna litet mera
uppmärksamhet åt La vie de S. Grégoire, (Romania XII,
145), t. ex. när han på sid. 55 beklagar bristen på au-
tografiska poemer med felaktig versbildning. De få fel,
som den eljest korrekte (= franskhärmande) frère Angier
begått vid författandet och renskrifvandet af stycket (af-
slutadt den 30 april 1214 med Angiers egen hand, enligt P.
Meyers högst sannolika antagande), kunde varit lämpliga
att betrakta både positift och negatift. — I sitt 5:te
kapitel, Revue des poèmes anglo-normands publiés, upp-
tager förf., ehuru med tvekan, Robert Bikets Lai du Cor
såsom anglonormandisk. Anmälaren anser förf:s tvekan
fullt berättigad, och antager för sin del*), att ingenting
bjuder eller berättigar att kalla det förträffliga lilla
styckets författare en anglonormand. Ordet wessail är
icke nog därtill, icke häller enivet (katal. ganivet; jfr
Diez Wb. 3, s. 245); något svårare är rimmet demore:
jure, dock väl knapt tillfyllest. Icke fjorton, utan
blott de fyra begynnelseverserna äro tillfogade af ms
Digby’s kopist. Början torde ha lydt så här:

Le Cor de Garadoc.

A Carlion [avint]
que li reis Artus tint
une feste qui coste,

4. un jor de Pentecoste.
Mout [fu] riche la feste
[co] conte nostre geste.
[Vint] milie chevalier

8. i sistrent al mangier,

[vint] milie [dameiseles],
qui dames, qui [puceles]:

[i]ç6 fu grant merveille,
12. chascuns out sa pareille.
Cil qui n’aveit espose
manjout avec sa tôse,
sa. seror, o s'amie:

16. ç6 fu grant corteisie.

F. A. W.

Orthographia Gallica, ältester Traktat über
französische Aussprache und Orthographie, nach vier
Handschriften zum ersten Mal herausgegeben von J.
Stürzinger. Heilbronn, Gebr. Henninger 1884, XLVI
+ 52 sidd. 8:o. Pris 2 M. 40.

Denna publikation utgör det 8.de bandet af det un-
der ledning af prof. W. Foerster utgifna Altfranzösische
Bibliothek, hvilket väl förtjänar ett tacksamt erkännande
för de goda och värdefulla arbeten, som det redan inne-
håller. Dr Stürzinger, som förut gjort sig förmånligt
känd genom en dissertation, »Über die Conjugation im
Rätoromanischen», har nu här efter alla honom bekanta
handskrifter **) med all nödig omsorg utgifvit den älsta
kända urkunden för fransk rättskrifning jemte den
kommentar, hvarmed den beledsagas i de yngre hand-
skrifterna. Denna urkund skrefs omkring år 1300 af en
engelsman, som därmed sökte hämma det förfall, hvari
den franska rättskrifningen redan då råkat i England,
där det franska tungomålet alt starkare påverkades af
landets eget språk. Han kommer sålunda endast indi-
rekt att yttra sig om uttalet, men de meddelanden, han

' *) Den kritiska texten blir snart synlig i tryck.

**) I Romania s. 488 meddelas, att i Dublin finnes en femte
handskrift, om hvars tillvaro utgifvaren ej ägt kännedom.

härom lämnar, äro ytterst värdefulla, och som man ej
sällan ser dem citeras, bör man vara utgifvaren tack-
sam för, att han. nu gjort skriften tillgänglig för den
stora allmänheten. I inledningen lämnar han en myc-
ket intressant historik öfver den jämförelsevis rika
literatur, som under medeltiden författades i England
med syfte att tjäna isynnerhet dem till ledning, som
där ville meddela undervisning i det franska språkets
talande och skrifvande. Man finner sålunda här, att
denna literatur omfattade ej blott uttals- och rättskrif-
ningsläror, utan äfven fraseologier, parlörer och brefstäl-
lare. Återstoden af inledningen utgöres af en noggrann
redogörelse för de olika handskrifterna af den ifrågava-
rande texten, hvarvid utgifvaren får tillfälle att lämna
flera värdefulla notiser om franskans uttal i England.
Därefter följer själfva texten noggrant återgifven med
alla Varianter och tillägg. På de sista 15 sidorna har
utgifvaren kommenterat densamma med upplysande an-
märkningar, som beröra flera intressanta fonetiska frågor,
hvartill den ger anledning. I allmänhet gillar ref. full-
komligt utgifvarens förklaringar, men i ett fall kan han
ej göra det. Det är, då utgifvaren sid. 48 söker för-
klara bruket af x för us i t. ex. dex för deus, hvaraf
man finner en kvarlefva i t. ex. les dieux, på det sätt
att u under en kortare tid framför konsonant öfvergått
till c, som + s framkallat bruket af x, hvarefter det gamla
uttalet återkommit, men däremot x bibehållits. Detta
antagande stöder han med analogt fall i rätoromanskan,
samt med några ex. på vect för veut, moct för mout och
tocte för toute i en handskrift af Benoit de Sainte-More's
krönika, Att denna förklaring, som för franskan stöder
sig på så svaga grunder, men dock förutsätter en så
ovanlig ljudpassage, ej förefaller antaglig, torde de fle-
sta medgifva. Man gör därföre rättast i att bibehålla
den gamla uppfattningen, att företeelsen helt och hållet
är af paleografisk natur, ehuru man måste medgifva, att
dess historiska förlopp ej är så alldeles lätt att säkert
och fullständigt uppvisa. Då prof. Paris i S. Alexis
s. 278 säger sig uppfatta det finala x i diex m. fl. ord
som ett skriftecken för us, tillägger han, att han gör
det af skäl, som det blefve för långt att där vidare ut-
veckla. Det fordras också ganska vidlyftiga paleografi-
ska undersökningar för att kunna fullständigt utreda för-
hållandet. Ehuru alt behöfligt material ej stått ref. till
buds, vågar han dock här framlägga ett försök till för-
klaring. Som bekant användes i fransk skrift under
medeltiden ungefär samma abbreviaturer som i latinsk.
Då under 12:te och 13:de seklen man i latinsk skrift
började använda ett med bokstafven z identiskt tecken som
abbreviatur för finalt us, som då skrefs i samma rad
som den öfriga delen af ordet, skulle man alltså väntat
sig att i fransk skrift återfinna samma tecken med samma
uppgift; då manibus återgafs med manibz, borde det fran-
ska deus ha skrifvits dez. Härvid mötte dock den olä-
genheten, att i många franska trakter z som final angaf
ett bestämdt ljud, hvarigenom dess samtida användning som
abbreviatur kunde föranleda misstag. Däremot var xc en
fullkomligt öfverflödig bokstaf, som skrifvarne ofta an-
vände som final i st. f. s. Då det nu gälde att följa
med det nya latinska beteckningssättet, låg den tanken
nära att med x ersätta latinets z. Af en sådan anled-
109

NORDISK REVY 1884—1885.

110

ning tänker sig referenten, att först det ofta återkom-
mande ordet deus förkortades till dex, hvarefter x blef
en vanlig abbreviatur för us. I historisk följd skrefs
sålunda chevals, chevaus, chevax, chevaux, och i denna
senare form har af gammal vana x bibehållits, ehuru u
där finnes utskrifvet och sålunda s vore den närmast
berättigade bokstafven, eftersom abbreviaturen x faktiskt
blifvit upplöst. Att gången varit, denna, framgår äfven
däraf, att i samma handskrift från början af 13:de sek-
let pronomen eux skrefs såväl els, den äldre formen, som
eus, ex, hvilket ju ej ger rum för antagandet, att u öf-
vergått till c, hvaraf skulle följa, att man samtidigt och
på samma ort använde, så disparata uttal som eus och
ecs.P. A. G.

Widholm, Alex. E., Fransk språklära i samman-
drag till läroverkens tjenst. Stockholm. Norstedt &
Söner. 1884. I. Formlära*). XXIV + 86 s. Pris: 1,25.

Syntaxen är visserligen ej ännu utkommen, men ut-
talslära, formlära och ordbildningslära äro med den så
olikartade, att dé väl kunna för’ sig bedömmas.

Genom det nu gjorda sammandraget af hr W:s större
grammatik har åstadkommits en lärobok, som till omfån-
get ganska väl lämpar sig för skolans högre klasser.
Dessutom har formläran särskildt stora förtjänster, såsom:
reda och klarhet, eftertryckligt betonande af hvad prak-
tiken lär, att man bör betona, och en förträfflig typogra-
fisk utstyrsel. Med ett ord förf, har all heder af denna
del af boken. Mot en viktigare punkt kan en invänd-
ning vara berättigad. Det heter s. 15, att subst. på
eau bilda plur. genom tillägg af ; så har det ock he-
tat i många grammatikor före förf:s. Men man borde ej
göra någon hemlighet af att fléau, préau, gruau, sarrau,
étau, fabliau, aloyau, boyau, hoyau, noyau, tuyau bilda
plur. på samma sätt. Med andra ord, det borde stå au
i st. f. eau.'

, Den jämförelsevis korta och mindre viktiga ordbild-
ningsläran synes ock vara mycket förtjänstfull.

Detsamma kan tyvärr ej sägas om uttalsläran, där
många fel förekomma. Här några af de anmärknings-
värdaste.

S. VIII. I t. ex. mal och nation äro a-ljuden vä-
sentligt skilda till kvaliteten såväl som till kvantiteten;
mal har högre a (närmande sig åt ä) än nation som har
lägre a (närmande sig åt a); jf. Storm, Engl. Phil., s.
34 och anm. 2, samt Victor, Elem. der Phonetik, s. 44 f.
För öfrigt är uttrycket öppet a föga upplysande; se Storm
1. c. s. 87. •— S. X. Definitionen af diftong kan ej vara
antaglig, äfven om den blott är afsedd för franskans för-
hållanden. Hösten hvilar t. ex. ej på ii moiré, soirée,
där .oi väl är diftong lika såväl som i moi etc. — S.
XIII. Hvad som säges om »De muljerade vokalerna» är
alldeles oriktigt. Redan förf:s första regel innebär kri-
tik nog af hans framställning. Den lyder: »Då en
vokal åtföljes af ändelsen -il eller inuti ord åtföljes

*) Det utkomna haftet innehåller tre i paritet med hvarandra
stälda afdelningar: I. Uttalslära, II. Formlära, III. Ordbildnings-
lära. Det förefaller då eget, att omslagsbladet blott angifver: I
Formlära,,

af stafvelsen -ill-, behåller han sitt vanliga ljud, men
låter -il, -ill- ljuda efter ungefär som svenskt j». Då
förf. s. XVI återkommer till denna sak, heter det till
och med: »än stumt än muljeradt är -il uti gril etc.».
Månne förf, kan elegant uttala gril med il stumt? —■
S. XIII. Då det säges, att som) ändelse hvarje på näs-
ljud följande konsonant är stum, så fattas ändelse i en
obestämd bemärkelse, som man ej förstår, och detsamma
är förhållandet på flere andra ställen; jf. ex. plomb och
vaincs. Om i plomb b oegentligt kan kallas ändelse, där-
för att det slutar ordet, så plägar man dock allmänt och
med rätta i vaincs kalla vainc för stam i motsats mot s,
som är ändelse. — S. XV. Genom en vårdslöshet i ut-
trycket säger förf., att sch uttalas som k i schéma; på
liknande sätt säges s. XVII, att qu uttalas diftongiskt
i aquarelle. Beskrifningen af uttalet af muljeradt n är
vilseledande; n kommer ej före och j ej efter, utan n
prononceras samtidigt med tungryggens höjande såsom för
i eller j. — S. XXI. Uttalet grantarmé == grande armée
kan ej vara riktigt; det är viktigt påpeka för lärjungen
uttalet grandarmé vid sidan af grantöm = grandhomme;
jf. Lücking, Schulgramm, s. 29.

Synnerligen lyckad är dock § 8 (s. XXII), där det
på ett utmärkt sätt redogöres för tonvikten. Förf, har
uppenbarligen gjort sig till godo doc. Wulffs ypperliga före-
drag om fransk aksent vid filologmötet i Kristiania 1881.

Vänersborg. J. V.

Germanska språk.

Klockhoff, Oskar, Relativsatsen i den äldre forn-
svenskan ined särskild hänsyn till de båda Vestgöta-
lagarna. Afhandling i syntax. Karlstad, läroverks-
program, 1884. — 64 sidd. 4:o

Bland de jämförelsevis fåtaliga monografierna inom
de skandinaviska språkens syntax intager förenämda af-
handling ett mycket framstående rum. Man kan endast
beklaga, att tid och omständigheter icke medgifvit förf,
att utsträcka sin undersökning åtminstone till skrifterna
från vårt språks första utvecklingsperiod, hvarigenom hans
arbete naturligtvis skulle hafva erhållit förökadt värde.
Den begränsning, förf, uppstält för sitt ämne, har emel-
lertid icke hindrat honom att meddela en och annan upp-
lysning om relativsatsens byggnad både i runspråket
och i andra fornskrifter än Västgötalagarne.

Förf, inleder sin afhandling med några anmärknin-
gar om den ursprungliga satsfogningens sannolika be-
skaffenhet samt lemnar, efter att hafva antydt relativets
ursprung i sanskrit, zend, grekiska o. s. v., en summa-
risk redogörelse för relationens uttryckande inom de med
de skandiska närmast besläktade språken. Vid den
närmare framställningen af relativsatsens utveckling skil-
jes efter Erdmanns föredöme mellan epexegetiska och
egentliga eller nödvändiga relativsatser. Till de förra
räknas äfven sådana som formelt äro hufvudsatser. Un-
der framdragandet af åtskilliga dylika strukturer från run-
inskrifterna kommer förf, äfven att lemna icke oviktiga
bidrag till den rätta uppfattningen af de fsv. pronominal-
formerna sar och is.
111	NORDISK REVY 1884-1885.	112

Då, såsom man kunde vänta, redan i våra älsta
språkliga minnesmärken den relativa satsfogningen är
fullt utbildad, måste frågan om relativsatsens tillkomst i
vårt språk i sista hand blifva af öfvervägande spekula-
tivt intresse; de historiska data i fsv. lemna oss ej den
yttersta förklaringsgrunden, om de än leda oss ett godt
stycke på vägen dit, och i hvad fall,som hälst måste man
här nöja sig med den mest rimliga hypotesen. Innan
förf, lemnar ett svar på dessa spörsmål, konstaterar han
med några exempel från älsta tider tillvaron af utbil-
dade relativsatser och meddelar därefter (sidd. 12—32)
en fullständig förteckning på de båda Västgötalagarnes
förråd af dylika konstruktioner, ordnade efter korrela-
tets bekaffenhet samt dettas och relativets inbördes för-
hållande. Denna statistik är med synnerlig noggrannhet
utförd och lemnar ett värdefullt material äfven för fram-
tida undersökningar i hithörande frågor.

Om relativets ursprung i germanspråken hafva huf-
vudsakligen tvänne åsikter blifvit framstälda. Den ena,
omfattad af Windisch, Delbrück, Jolly och särskildt på
nämda språk tillämpad af Kölbing, anser det germanska
relativet uppkommet på samma sätt som det grekiska,
genom anafora af ett i satsens början stående deiktiskt pro-
nomen, hvilket utvecklat sig till fullständigt relativ och i
vissa språk sedan blifvit förstärkt med oböjliga ord såsom
i anglosax. pe, i got. ei och i skandiska språken es eller er.
Den andra åsikten, framstäld af Erdmann med hänsyn till
förhållandet i fornhögtyskan, antager, att relativsatsen
ursprungligen saknade eget inledningsord, och att samban-
det mellan hufvud- och bisats var ett hufvudsatsen till-
hörigt demonstrativt ord, som småningom,, därigenom att
bisatsen anslöt sig till detta, blef relativt, sammanväxte
medrelativsatsen och underkastades då ock hans kon-
struktion. Mot den förstnämda meningen, såvidt den
skulle afse tillämplighet på alla germanspråk, invänder
Erdmann, att den (fornhög)tyska (icke den germanska)
relativsatsen i två väsentliga punkter afviker från den
grekiska, näml. både i fråga om ordställningen och däri,
att de ord, som användas till relationens uttryckande, dock
bibehållit sin demonstrativa kraft och aldrig inskränkts
till den relativa bisatsen allena. Den Erdmannska in-
vändningens befogenhet synes förf, med alt skäl god-
känna, men i sammanhang därmed hade det enligt ref:s
mening varit lämpligt att anmärka, det Erdmanns teori
ej häller är tillämplig på alla germanspråk. Att den ej
förklarar relativsatsens utveckling i gotiskan, har Eckardt
visat; och den omisskänneliga likheten i användningen af
gotiskans ei och de nordiska fornspråkens (isynnerhet
norrönans) er såsom hufvudfaktor i all icke blott relativ
utan i allmänhet hypotaktisk satsfogning torde vara ett
viktigt skäl emot de nordiska språkfenomenens förklaring
enligt Erdmanns hypotes. Däremot kan man visserligen
gifva förf, rätt i hans kritik af Windischs åsikt, då denne
anser, att det anaforiska pronominet erhållit ei, er såsom
stöd för den relativa funktionen. Troligare är nämligen,
att det just är partikeln, som ursprungligen angifver och
uppbär relationen, men det anaforiska pronominet behöf-
ver därför ej, såsom förf, antager, blifva helt betydelse-
löst, utan utgör ett ganska viktigt komplement till den
flexionslösa partikeln, genom hvilket både bristen på ett

oböjligt relativpronomen fullt ersättes och den relativa
satsfogningen särskiljes från andra slag af hypotaxis.

Då emellertid förf, med anslutning till Erdmanns
mening anser, att relativsatsen ursprungligen tillfogades
utan särskildt inledningsord, och att relationen tillräckligt
angafs därigenom att i slutet af hufvudsatsen sattes ett
demonstrativt pronomen, hänvisande på det ord, som skulle
närmare bestämmas, blir det för honom nödvändigt att
söka en särskild förklaring på uppkomsten och användnin-
gen af partikeln er (es). Han finner denna användning
föranledd af en förändrad ordställning. Demon strativet
kunde nämligen flyttas från slutet af hufvudsatsen fram-
för substantivet eller adjektivet såsom dess bestämning,
och ett eller flere ord, tillhörande hufvudsatsen, följa
derpå. Genom denna omflyttning fördunklades, menar
förf, samhörigheten mellan demonstrativet och relativsat-
sen, och man uppfann då den utvägen att genom ett sär-
skildt inledningsord till bisatsen antyda denna samhörig-
het. Detta ord blef er (es), det samma, som på fullt
analogt sätt användes i de temporala satserna, hvilka
förete en med relativsatserna parallel utveckling från det
språkskede, då ännu ingen skarp gräns var dragen mellan
dessa slag af satser. Huruvida äfven i gotiskan en för-
ändrad ordställning framkallat en relativpartikel, under-
sökes icke. • .

Vid den härefter följande betraktelsen af de fall,
då relativsatsen utan något särskildt inledningsord an-
sluter sig till hufvudsatsens korrelat, meddelas, att i Väst-
götalagarnes 464 relativsatser saknas relativet 161 gån-
ger. Kölbing antager, att relativet i dylika satser bort-
fallit; Jolly däremot finner sådana fall vara lemningar
af ett urgammalt språkstadium. Förf, ansluter sig till
Jollys mening, oaktadt förhållandet i den närslägtade
norrönan är sådant, att i äldre språket relativpartikeln
(nästan) aldrig saknas, hvaremot i senare isländska skrif-
ter relativet utelemnas ganska ofta. Med en intressant
undersökning af ordställningen i relativsatsen samt ett
uppvisande deraf, att konjunktiven i fornsvenskans rela-
tivsatser blifvit så godt som undanträngd af indikativen,
afslutar förf, sitt innehållsrika arbete.

Äfven om man i likhet med anmälaren hyser den
tanken, att Erdmanns skarpsinniga förklaringar af språk-
fenomenen i fornhögtyskan icke äro i allo tillämpliga på
företeelserna i de skandiska språken, och att. nämda
teorier må hända väl mycket inverkat på författarens
åskådningssätt, skall dock ingen förneka, att man i dr.
Klockhoffs afhandling finner en mångsidig och grundlig
behandling af det föresatta ämnet. Hans skrift, som för
öfrigt vitnar om en god metod, en icke ringa grad af
tankeskärpa samt ett klart framställningssätt, skall alltid
genom sitt sakrika innehåll utgöra ett viktigt bidrag till
svenska språkets satsfogningslära.

. Th. W.

Franck, J. Etymologisch. Woordenboek der Ne-
derlandsche taal, uitgegeven onder toezicht van Dr.
P. J. Cosijn. l:ste aflevering. ’s- Gravenhage,
Martinus Nijhoff, 1884. 128 sp. (64 sid.) 8:o.

Af ofvanstående nederländska etymologiska ordbok
är första häftet, slutande vid artikeln bont, utkommet
113

NORDISK REVY 1884-1885.

114

för några månader sedan. Arbetet är h. o. h. planlagdt
efter mönstret af Klugesbekanta tyska ordbok; redan
detta är ett godt tecken; om åtskilliga artiklar rent af
äro att anse som fria öfversättningar efter Kluge, kan
detta icke förringa arbetets värde. För öfrigt saknas
ingalunda själfständig uppfattning, om också de flesta
förekommande tillägg eller förslag till etymologier af-
vikande från Kluges icke äro af synnerlig betydelse.
Dessutom finnas naturligtvis här behandlade åtskilliga
ord, som icke förekomma i nyhögtyskan och således icke
återfinnas hos Kluge. I grundlighet och skarpsinne kan
herr Franck icke mäta sig med föregångaren. Dock äger
han tillräcklig skola och insikter för att hafva åstad-
kommit ett grundligt och pålitligt arbete, utan fråga den
bästa nutida uteslutande etymologiska ordbok på det
germanistiska området näst Kluges. Endast sällan spåras
tecken till en viss osäkerhet i ljudlagarna, såsom då förf,
söker rädda den gamla, sammanställningen af ordet aal
ål med lat. anguilla genom att antaga ett gotiskt *als af
förgerm. *anghla- eller tror sig kunna ställa fbulg. adj.
blèdu blek till samma rot som adj. blind (vid sistnämda
ord må anmärkas, att Franck antager en afljudsform
med u i nordiska vb. blunda, som Kluge synes förbisett).
Vi skola nu exempelvis påpeka några hos Franck före-
kommande nya etymologier eller nya synpunkter.

Adder huggorm (med bortfallet n af äldre nadre,
nadere, nht. natter f.; jfr isl. nahr m.; got. na-rs) tänker
sig förf, kunna vara afledt af roten nè, som skulle be-
tyda «sno» (i nht. nahen sy, samt lat. neo, gr. vita
spinna o. s. v.).

Barm- i barmhärtig och erbarmen o. s. v., i nyare
tid upptaget från tyskan, motsvaras i äldre ndl. alltid
af en stam ontfarm- eller ontferm-; denna förklaras som
utvecklad ur *ont-ve-arm- af en med prefixet ont förstärkt
form af *bi-arm, sammansättning af adj. arm miser; där-
emot låter den sig svårligen härledas ur stammen i subst.
barm, hvilket ord Grimm var böjd att anse som stam-
ordet till den ifrågavarande tyska ordgruppen.

I bed bädd ser förf, ett indoeur. *bhodhjo- af samma
rot som lat. fodio gräfva och slaviska verbet bod- stinga.
Grundbetydelsen skulle vara «det gräfda, uppbökade»,
vare sig älst betecknande liggplats för djuren eller möj-
ligen hänvisande ända till de tider, då de indoeuropeiska
människorna själfva lågo i gropar eller utgräfda jord-
hålor. .

Bier öl anser Franck liksom Kluge omöjligt att
sammanställa med lat. bibo; han föreslår, såsom alternativ
till Kluges hypotetiska *beuro- af *breuro-, ett annat
*beuro- af roten bhur i gr. qvodwo röra om, blanda till,
noyqéqo svalla, brusa, jäsa. Så länge ordet ej är visadt
vara urgermanskt (isl. bjôrr, som uppträder sent i litera-
turen och lär endast brukats om utländskt öl, kan vara
lånord), vill ref. för egen del hålla på den gamla här-
ledningen från lat. infin. bibere (prov, beure, fornfr. dial.
beuvre); jfr nysv. dricka, svagdricka.

Bijster adj. (sv. bister från lågtyskan) gissar förf,
med anledning af den flamländska formen bijstier vara
utveckladt ur en gammal sammansättning *bi-stiuri, som
skulle betyda «förstörd» el. dyl., af samma rot som verbet
ndl. storen, nht. stören.

Uttrycket vuur boeten tända upp eld (fsv, böta eld,

behandladt i en utförlig artikel hos Rydqvist VI 67 ff.).
vill Franck söka förklara ur grundbegreppet «förbättra,
d. v., s. fördrifva kölden eller mörkret medelst eld».
Men enligt konstruktionen i fornsvenskan med eld såsom
accusativobjekt (icke med instrumental dativ) synes den
egentliga betydelsen endast kunna vara «göra eld bättre»
hvilket. väl får fattas som liktydigt med att bringa en
slocknande eld till låga genom påläggande af nytt bränsle;
då man väl fordom ofta tände eld med glöderna efter en
gammal eld, synes oss betydelsen tända upp eld lätt be-
griplig...

. Vi sluta med att uttala den förhoppningen, att fort-
sättningen af detta betydelsefulla arbete icke måtte lata
för länge vänta på sig.:

. .F. Tamm.

Pettersson, E. W., Om bisatsens konstruktion
i nyhögtyska skriftspråket, af E. W. P., lärare vid
Gefle högre allmänna läroverk. Gefle 1884. XVII
ss. 4:o. '

En intressant liten specialafhandling om två punkter
i det tyska språkbruket, hvilka i grammatikorna med
endast några få ord pläga vidröras. Arbetets första del
handlar »om inversionen i tyska bisatser.» Hvilken slags
inversion förf, menar, framgår först af exemplen på pag.
IV; det är nämligen den, genom hvilken verbum finitum
flyttas fram från bisatsens slut till dess inre del. Förf,
lemnar en, till och med för en tysk, öfverraskande mängd
af exempel på denna företeelse. Det är icke någon sär-
deles angenäm öfverraskning, ty många bland exemplen,
äfven sådana som härröra från berömda författare, äro
ingalunda prof på utmärkt vacker tysk stil; t. ex. då
Baumann, Phil. Monatshefte, säger: »Was in ihren Augen
nie so vollkommen geschieht, als wenn sie schienen
gerade die Zeichen vom Überfluss zu besitzen, die niemand
besitzen kann ausser ihnen» (p. VII), eller Heyse, Zwei
Gefangene: »Ein junger Franzose, welcher Untersteuer-
mann war auf einer kaiserlichen Fregatte» (ibid.), och
det finnes i samlingen många andra exempel af samma
slag. I andra fall bar inversionen sin särskilda anled-
ning och är sålunda berättigad. Så är det för välljudets
skull, som man skrifver: »Dass er nicht wisse, ob er nicht
von. dort weiter nach Constantinopel werde abgeordnet
werden» i stället för »abgeordnet werden werde» (H. v.
Kleist, p. V n:r 5), likaså: »Ich gebe mich nicht der
Hoffnung hin, dass auch nur einige der verfehltesten
Einfälle vom Texte seiner Ausgabe werden ausgeschlos-
sen werden» (Zeitschr. für das. Gymnasialwesen 1880, p.
5 n:r 6). I andra fall skulle verbens sammanhopning
göra satsens slut alt för tungt, t. ex.: »Der Doktor er-
wiederte, dess er ihr die letzten Gründe der Dinge nicht
werde zu erklären brauchen» (v. Kleist, p. VI nr 6)
eller: »Aber ich fürchte für seinen Ruhm, dass er ei-
nem ungleichem Kampfe nicht mehr wird ausweichen kön-
nen» (Sacher Masoch, p. VI n:r 6). I satsen: »Dass
aber Schwermuth sie erfasste in der Ferne, dass sie in
Sehnsucht lebte nach dem brüderlichen Freunde, dies alles
ist nur begreiflich» (W. Scherer p. V n:r 6) tjänar in-
versionen till att fästa en starkare tonvikt på »Schwer-
muth» och »Sehnsucht». I den vanliga ordföljden skulle
115	NORDISK REVY 1884—1885,116

den retoriska akcenten glida fram till satsens slut; in-
versionen afbryter den vanliga ordningen och håller där-
igenom akcenten tillhaka på de två substantiverna. Samma
förhållande är det i det följande exemplet. Det är så-
lunda ej korrekt, då författaren säger på p. IV: »Vid
inversion förfares i allmänhet så, att det begrepp, man
särskildt vill framhålla, ställes sist i en bisats efter sat-
sens första verb.» Äfven i det exempel som han där
anför: »Dass er verziehen hat seinem Feinde» ligger ak-
centen icke på »Feinde» utan på »verziehen».

Det är ej häller alldeles korrekt att säga: »När ett
begrepp i bisats närmare bestämmes genom efterföljande
relativsats, så ryckes i den föregående bisatsen detta
korrelat sist i satsen efter verbet, och ställes bredvid
sitt relativ» (p. IV). I de flesta sådana fall är inver-
sionen ingalunda obligatorisk, icke ens att rekommendera,
emedan den alls icke bidrager till satsens tydlighet, så-
som förf, antager; det framgår af de flesta exemplen
under n:r 7.

Förf, har ordnat exemplen under 17 paragrafer;
några oriktigheter ha insmugit sig i denna anordning.
Så t. ex. äro icke alla satser under n:r 11 indirekta
frågesatser. Många exempel, som borde stå under n:r
16, äro redan anförda i de föregående paragraferna o. s. v.

Att förf. (p. X) finner särdeles talrika exempel på
inversion i juden Isak Mardochais tal (i »Maria la Brusca»
af Eckstein) bör icke vara anledning till att tro denna
slags inversion vara karakteristisk för de »lägre klas-
sernas» språk; den är däremot ett bestämdt och hufvud-
sakligt kännetecken på den judisk-tyska dialekten och
således ingalunda någon särskild prydnad för vårt språk.
Emellertid äro exemplen därpå, såsom förf, visar, redan
så talrika, att grammatikorna sannolikt snart skola vara
tvungna att respektera detta språkbruk och erkänna kon-
struktionen såsom korrekt.

Arbetets andra del handlar »om ellips af hjelpverbet»
i bisatserna, och äfven på den företeelsen har förf, sam-
lat ett mycket stort antal af exempel; icke desto mindre
kan jag ej medgifva, att hjälpverbets ellips är lika så
vanlig i tyskan som i svenskan (p. XII); i alla fall är
det ej riktigt, att man »ej må tveka att tillåta sig den
i mera förtroligt, hvardagligt, affärsmessigt språk» (ibid:);
just i det muntliga samtalsspråket är ellipsen mycket
sällsynt; den är nästan uteslutande inskränkt till skrift-
språket. '

Oaktadt de få anmärkningar jag gjort, är herr Pet-
terssons arbete förtjänstfullt genom de många och mång-
sidiga exempel det lemnar; och det skall utan tvifvel
tjäna att fästa uppmärksamhet vid de ifrågavarande två
intressanta företeelserna. En fråga till slut: huru visar
sig ett språks »trohjertade ärlighet», hvilken förf, är så
vänlig att i arbetets inledning tillerkänna tyskan?

Berlin. C. Appel.

Skattegraveren, Et tidskrift . . . . udg. ved E. T.
Kristensen; n:r 18—20 (B. II, ss. 97—176).

Hoppe, Otto, Tysk-svensk ordbok. Stereotyperad
upplaga, 2:dra häftet (ss. 97—192; Baute—durchsetzen).
Sthlm. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 1 kr.

Naturvetenskap. .

Den norske gradmaalingskommission: Vand-
standsobservationer. Heft. 1 och 2. 116 +126 ss.,
4:o. 9 planscher. Kristiania 1882—83.

De tvänne föreliggande häftena innehålla det obser-
vationsmaterial, som hämtats från stationerna Oscarsborg
(Dröbaksundet), Stavanger, Trondhjem, Kabelvaag och
Vardö. Observationerna äro utförda med själfregist-
rerande apparater och hafva fortgått vid Oscarsborg
1872—79, Stavanger 81—82, Trondhjem 1872—78 och
80—81, Kabelvaag 1881—82 samt Vardö 1880—82.
Vid uppställningen af tabellerna är i alt väsentligt följd
den af Whewell i »Philosophical Transactions of the
Royal Society of London» 1834—36 framstälda metoden.
Tabellerna innehålla således vattenståndshöjden för hvarje
timme på dygnet sådan densamma grafiskt angifvits af
det själfregistrerande instrumentets kurva, vidare det år-
liga och månatliga medelvattenståndet o. s. v. För hvarje
station finnes materialet inordnadt i 12 olika tabeller.
Vidare innehållas i de båda häftena beskrifningar och
afbildningar af de använda apparaterna, som äro af tre
olika konstruktioner.

De viktiga iakttagelser som innehållas i dessa tabel-
ler äro ej af det slag, att resultaten af desamma genast
äro tillgängliga. Tvärtom fordras det, att sådana observa-
tioner som dessa fortsättas under en längre följd af år
innan några allmännare slutsatser ur dem kunna dragas.
De för geologien och den fysiska geografien så utomor-
dentligt viktiga spörsmålen om de s. k. »sekulära nivå-
förändringarna» kunna endast lösas på det sätt, att man
på ett antal punkter utefter kusten bestämmer hafvets
medelnivå och genom fortsatta iakttagelser observerar den-
nas förändringar. De olika observationspunkterna måste
vidare förbindas genom precisionsnivellemang, hvilka för-
nyas efter längre tidsförlopp.

Geologien lärer, att fördelningen af vatten och land
under förra perioden undergått många växlingar, hvilka
ännu fortgå, ehuru de äro så långsamma, att de under
historisk tid endast genom mycket noggranna iakttagelser
kunna påvisas. I allmänhet har man sökt förklara detta
genom antagandet att jordytan på några ställen höjde sig
och på andra -sänktes. Dervid utgick man från den åsik-
ten, att hafsnivån bildade en oföränderlig, sfæroidal yta.
Vi veta nu, att detta antagande är oriktigt. Genom kon-
tinentalmassornas attraktion bringas hafsnivån att stiga
från den öppna oceanen mot kontinenterna till, hvilket
bland annat ådagalägges af pendelobservationerna, som
öfveralt på oceaniska öar visa ett större värde på tyng-
den än vid kuststationer. Hvarje förändring af landets
mark förändrar äfven dess attraktionskraft och större
förändringar' på en kontinent måste äfven förorsaka ett
märkbart stigande eller fallande af hafvet. Landet för-
lorar i massa genom erosionens och denudationens inverk-
ningar; därigenom förorsakas ett skenbart tillbakadra-
gande af hafvet. På andra trakter af jordklotet kan en
masstillökning ega rum genom vulkaniska eruptioner eller
genom storartad ansamling af glacierer och inlandsisar.
Detta åtföljes af ett uppstigande af hafsnivån vid kusterna.
Dessutom kunna verkliga nivåförändringar hos landet
117

NORDISK REVY 1884-1885...........................118

försiggå på större eller mindre områden förorsakade genom
jordkroppens allmänna afsvalningsprocess, som förorsakar
veckningar och förkastningar i jordskorpan.I detta fall
åföljes äfvenledes hvarje nivåförändring hos landet af en
liknande hos hafsytan, i det att en höjning af landet
medför en höjning af hafsnivån, och vid en landsänkning
sjunker äfven hafsytan. Det är häraf tydligt, att det
förr såsom så enkelt betraktade fenomenet är högeligen
kompliceradt, och i själfva verket äro vi ännu ej i det
läget att för något enda särskildt fall kunna med säker-
het angifva orsaken till kustliniens förskjutning. Det
har därför på senare tid blifvit vedertaget att i stället
för benämningen höjning och sänkning använda de neu-
trala benämningarna positiva och negativa förskjutningar
af kustliniens (resp, landförlust och landvinst).

Det är tydligt, att, då fenomenet sålunda komplice-
rats, är det nödigt att för studiet af detsamma använda
andra metoder. Förr nöjde man sig med att inhugga
vattenmärken, genom hvilken primitiva metod den nega-
tiva förskjutningen af den svenska östersjökusten konsta-
terats. Det första af de föreliggande häftena redogör
äfven i korthet for de iakttagelser, som i Norge gjorts
på detta sätt. År 1839 inhöggos genom fyrinspektör
Schives försorg vattenmärken på 26 ställen utefter kusten.
Dessa inspekterades år 1865 med det resultat att såsom
medeltal en negativ förskjutning af 3 tum egt rum under
26 år. Detta resultat är dock mycket otillförlitligt; det
öfverensstämmer likväl med det förhållandet, att under
den senaste geologiska perioden bufvudsakligen negativa
förkjutningar egt rum utefter norska kusten, hvilket klar-
ligen ådagalägges genom förekomsten af de i fast bärg
ingräfda strandlinierna äfvensom af terasserna vid floder-
nas mynningar. .

För kännedomen om de sekulära höjningarna och
sänkningarna har Sverge alltid ansetts vara ett klassiskt
land. Det var Anders Celsius, som först fäste uppmärk-
samheten vid »den svenska vallens höjning)). Han för-
klarade detta genom antagandet af en sjunkning af Öster-
sjöns vattenspegel och det är icke utan sitt stora intresse
att se, huruledes Celsii åsikter i detta afseende, hvilka
framstäldes för 150 år sidan, nn börja på att komma till
heders igen. I början af detta århundrade uppstälda
Playfair och v. Buch den motsatta åsikten, att Skandina-
vien långsamt höjer sig ur vattnet, och detta betrak-
telsesätt har såsom bekant ända in i sista tiden varit
allmänt antaget. Vattenhöjdsobservationer utföras nu vid
många svenska fyrstationer, men det kan med stort skäl
sättas i fråga, huruvida så anordnade iakttagelser kunna
väsentligt bidraga till frågans lösning. De kunna visser-
ligen konstatera en förskjutning af kustlinien i ena eller
andra riktningen och approximativt angifva dess belopp,
men för tolkning af det komplicerade fenomenet i dess
helhet och dess återförande på något af de i det före-
gående angifna orsakerna fordras vida noggrannare obser-
vationer, som endast kunna erhållas genom själfregistre-
rande peglar af likartad beskaffenhet med dem som
finnas uppstälda i flera norska hamnar. Sverge har be-
träffande utredningen af denna fråga vissa traditioner att
upprätthålla, och det vore önskligt, att höjdsobservatio-
nernas ordnande på ett tidsenligare Sätt icke alt för
länge uppskjötes,• Hj. Sj.

Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August
Thomsen. 2. R. V. 8, 9. Den danske Polarexpedition.
Th. Thomsen’s Undersogelser over Ligevægtsforhold i
vandige Oplosninger. m. m.

Botanisk Tidsskrift udg. af den botaniske Forening
i Kjebenhavn. XIV. 2. L. Kolderup Rosenvinge,
Bidrag til Polysiphonia's Morfologi (slutning). Joh.
Lange og H. Mortensen, Oversigt over de i Aarene
1879—83 i Danmark fundne sjældnere eller for den dan-
ske Flora nye Arter.

Tissandier, Gaston, Vetenskapens martyrer. 2:dra
häftet (n. 97—192). Visby, Gotlands allehandas tryc-
keri. Pr. 1,25.'

Ekholm, N., L’expédition suédoise au Spetsberg 1882
—1883. Compte rendu. 15 ss. Upsala. E. Berling.

Türnebohm, A. E., Grunddragen af Sveriges geo-
logi, allmänfattligt framställda. Med en geologisk öf-
versigtskarta samt 55 figurer i texten. 187 ss., liten 8:o.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. 2,25; kart.

Blandade ämnen.

Redogörelse för kongl. universitetet i Upsala
under läsåren 1877—1883. (Utg. af Claes Anner-
stedt.) Upsala 1884. 8:0.224 s.

Redogörelse för kejserliga Alexanders-uni-
versitetet i Finland under läsåren 1881-1884.
(Utg. af W. Lagus.) Helsingfors 1884. 4:o. 109 s.

De svenska universitetens statut innehålla eget nog
ingen föreskrift om skyldighet för rektor eller annan
akademisk tjänsteman att af- eller utgifva någon årsbe-
rättelse om universitetens verksamhet. Vid andra statens
verk och inrättningar hör väl nästan undantagslöst en
sådan redogörelse till chefens allra oundgängligaste äm-
betsåligganden; äfven för de allmänna läroverkens rek-
torer finnes föreskrift härom; men våra högsta undervis-
ningsanstalter universiteten kunna opåtaldt underlåta att
lemna vare sig regering eller allmänhet någon underrät-
telse om, hvad de verka eller huru de verka i sitt kall.
Man vore frestad att söka förklaringen till detta egen-
domliga förhållande i ett rent förbiseende hos dem, som
utarbetat statuten. Universiteten äro ju dock ovedersäg-
ligen inrättningar af den art och betydelse, att så väl
höge vederbörande som den stora allmänheten kunna till
och med mer än vanligt hafva både intresse af och an-
språk på att få veta något om deras verksamhet och ut-
veckling. Trots bristen på speciella föreskrifter har det
ock af gammalt varit brukligt, att universitetens rektorer
vid nedläggandet af sitt uppdrag afgifvit en redogörelse
för sitt ämbetsår. Så har fortfarande skett vid Lunds
högskola, men i Upsala inträdde i och med 1876 års
universitetsstatuts ändrade stadganden angående rekto-
ratet en rubbning i det gamla bruket, så att för de sista
119NORDISK REVY 1884—1885.	120

fem läsåren ingen redogörelse utkommit, hvadan en sådan
nu måst utgifvas för dessa fem läsår på en gång, och
redaktionen verkställas af annan person än universitetets
rektor, som också, öfverhopad som han är dels af rekto-
ratets mångskiftande bestyr dels af sina professorsålig-
ganden, svårligen kan få tid att ägna synnerligt mycken
uppmärksamhet åt denna — så vida årsberättelsen skall
blifva hvad den bör vara — ingalunda alt för lättvindiga
uppgift. Vid en blick på de äldre rektorsredogörelserna
faller det snart i ögonen, huru torftiga och knapphändiga
dessa i det hela äro. En jämförelse med Kristiania uni-
versitets Aarsberetning och isynnerhetKöpenhamns
universitets Aarbog är synnerligen ägnad att belysa detta.
Ingendera utgifves häller af rektor, utan hafva båda sina sär-
skilda redaktörer. Att så denna gång skett med vårt
universitets årsredogörelse, anse vi således vara en väl-
betänkt åtgärd, hvars goda verkningar också lätt spåras
i bättre anordning af innehållet och äfven större rikhal-
tighet. Att femårsredogörelsens utgifvare, bibliotekarien
C. Aunerstedt, gått till väga med omsikt och sakkunskap,
finner man snart, och de brister och felaktigheter, som
här och där insmugit sig, skall den med förhållandena
förtrogne ej tillskrifva honom, utan de ogynnsamma om-
ständigheter, hvarunder arbetet denna gång utförts.

Vid Helsingfors universitet utgifves årsredogörelsen
fortfarande af rektor, men ej för hvarje läsår, utan för
den treårsperiod, hvarunder rektor där fungerar. Huru-
vida särskilda föreskrifter i fråga om årsberättelsen där
finnas, känna vi icke. Den nyligen för läsåren 1881—84
utkomna synes vara omsorgsfullt och väl redigerad. I
en och annan punkt, t. ex. i fråga om redogörelsen för
den vid universitetet utvecklade författareverksamheten,
äger den Upsaliensiska ett afgjordt företräde.

Till slut en anmärkning, som trängt sig på oss
under studiet af dessa universitetsredogörelser. Hvar-
till tjänar den tudelning, som förenar två årshälfter till
ett så kalladt läsår? Öfver alt är den rådande, men med
hvad skäl hafva vi ej lyckats utgrunda. Vi misstänka,
att det endast är ett gammalt bruk, som åtminstone nu
mera saknar all förnuftig grund och icke häller är så
oskadligt, som man kan tycka vid första påseende. Sä-
kert är, att större reda i många afseenden och större lik-
formighet med andra statens inrättningar skulle vinnas
genom, att låta läsåret sammanfalla med det borgerliga
året. L—d.

Akademischer Taschen-Kalender för 1884, 77 ss. 12:0,
Leipzig. C. A. Koch (J. Sengbusch).

Pedagogisk tidskrift, utg. af H. F. Hult. XX. 10.
H., Rektorsmötet 1884. Ad. Meyer, »Några ord om
undervisningen i aritmetik». C. D. F., Ett stycke ka-
talogstatistik. E. W. Pettersson, Vid partiklarnes
bruk i tyskan. I. m. m.

Ny svensk tidskrift, utg. af K. R. Geijer. 1884,
Sept. M. D., Homeros, Kulturbild. E. F. Gustrin,
Latin- och examensfrågan vid universiteten. I. Svensk
dramatisk konst. Reflexioner af Un monsieur de l’or-
chestre. Victor Norén, Två dikter, Anmälningar.

Timarit hins islenzka bokmentafélags. V. 1—-2.
3—4. fndridi Einarsson, Um kosningar og kjôsendr
til alpingis. Pétr biskup Pétrsson, Æfisaga Brynjulfs
biskups Sveinssonar. Benedikt Gröndal, Um hafid.
Dens., Um »Corpus poeticum boreale». Siguröur ad-
junkt Siguröarson, Æfisaga Garfields. porkell
prest Bjarnason, Um fiskiveidar Islendinga og utlen-
dinga vid Island ad fornu og nyju. Jon ^orarinsson,
Um alpyoumentun og al^yduskola. Gudmundur pro-
fast Einarsson, Um büreikninga.

Nyt tidsskrift udg. af J. E. Sars og Olaf Skavlan.
III. 6. K. E., En hverdagshistorie. P. 0. Schjott,
Den ældste græske historie. Fredrik Bajer, Vælger-
nes retfærdigste repræsentation. H. E. Berner, Om
kvindesagen. Anmälningar.

Tidskrift för folkundervisningen under med-
verkan af folkskoleinspektörer m. fl. utg. af Chr. L,
Anjou och Carl Kastman. Tredje årg., häft. 3 (ss.
129—192). Innehåll: Rud. Fjetterström, Om idiot-
undervisning; Raabe, Om folkskoleväsendet i Norge;
C. V. Rendahl, Anförande vid seminarieläraremötet i
Stockholm den 14:de juni 1884; C, V. Rendahl, Plan
för musikundervisningen vid folkskolelärare- och lärarin-
neseminarierna; C. K—n., litteratur. Sthlm. Norstedt
& Söner. Pr. 55 öre.

Läsning för Folket, utg. af Sällsk. för nyttiga kun-
skapers spridande. Ny följd. 16:de bandet, 3:dje häftet.
Innehåll: Johan Leffler, Om kooperation eller ekono-
misk samverksamhet; C. F., Våra osynliga fiender;
Amanda Kerfstedt, Fru Lundgren, berättelse; Om
sättet att lära sig simma (från norskan). Ss. 161—240.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. 30 öre.

Smaastykker. 12 Bind. 362 ss. Med 132 Bil-
leder. Kjobenhavn. I Kommiss, hos G. E. C. Gad.
1884. (Folkelæsning nr. 122, 125, 127, 128, 129 og
133. Ved Udvalget for Folkeoplysnings Fremme).Pr.
2,70.

Bibliografi.

Dahlgren, E. W., Förteckning öfver innehållet
i Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Skrifter
1826—1883. [Bihang till P. A. Norstedt & Söners
Förlagskatalog]. Stockholm 1884. 8:o 116 s. s.

Ofvannämda arbete, med hvilket Bibl.-amanuensen
Dahlgren gjort ett värdefullt tillägg till de förtjänstfulla
arbeten, med hvilka han förut riktat vår bibliografiska
literatur, är af den art, att dess utgifvande med tack-
samhet hälsas ej blott af de offentliga bibliotekens tjänste-
män utan äfven af alla idkare af naturvetenskapliga stu-
dier. I vår tid, då den vetenskapliga, isynnerhet den
naturvetenskapliga, forskningens resultater i allmänhet
först offentliggöras i tidskrifter eller lärda sällskaps för-
handlingar, är hvarje förteckning öfver sådana publika-
tioner af verklig och obestridlig nytta. .
121	NORDISK RE VY 1884—1885.	122

Anslutande sig till A. J. Stålils »Register öfver
Kgl. Wetenskaps-academiens handlingar 1739—1825»
har förf, nu lemnat en fullständig och noggrann förteck-
ning öfver nämnda akademis handlingar 1826—1884,
ötver Bihanget till nämda handlingar 1872—1884, öfver
Öfversigt af W. Akad. Förhandlingar 1844—1883, öfver
Årsberättelser 1821—1856 samt öfver Tal vid præsidii
nedläggande 1826—1861. Arbetets värde ökas af namn-
registret.

Firman P. A. Norstedt & Söner har genom utgif-
vande af detta »Bihang» till dess 1880 och 1884 af
samma författare offentliggjorda Förlagskataloger ökat den
tacksamhetsskuld, hvari Sverges vetenskapligt bildade
allmänhet sedan länge stått till den aktade förläggare-
firman.

—pt.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 11 oktober. Enligt ankomna skrifvelser hade kanslern
förordnat fil. d:r E. Brate till docent i forngermanska språk, för-
klarat docenten J. A. Ekman berättigad att fortfarande nnder 3
år, raknadt från den 1 d:s, åtnjuta teol. fakultetens docentstipen-
dium på den teoretiska linien samt bifallit förslag om delning af
astronomiska observatoriets tomt mellan astronomiska och meteoro-
logiska institutionerna. •

Kons, beslöt att den 18 d:s upprätta förslag till återbesät-
tande af andre amanuensbefattningen vid universitetsbiblioteket
och kanslisttjänsten.

Kons, beslöt skrifvelse till kanslern med utlåtande öfver fil.
kand. E. Bergenströms besvär angående konsistoriets den 3 sistl.
maj fattade beslut, hvarigenom kand. B. förklarades inkompetent
till erhållande af ett för allmogens eller arbetsklassens söner le-
digt Alreiks stipendium, och till innehafvare af stipendiet utnäm-
des stud. A. J. Juhlin.

Inspektor for 4-novemberstipendiet, prof. Alin, anmälde, att
fil. kand. A. G. Sundbärg, som innehaft förenämda stipendium,
aflämnat en reseberättelse, den han önskade kons, måtte låta till
trycket befordra, med anledning hvaraf kons., efter upplysning att
ifrågavarande berättelse komme att upptaga omkring 20 tryckark,
fann skäligt medgifva, att, under förutsättning att den ingifna be-
rättelsen förtjänade att till trycket befordras, densamma må, ehuru
öfverstigande 8 tryckark, införas i universitetets årsskrift under
detta och nästkommande år, antingen hel och hållen eller delvis,
på sätt styrelsen för årsskriften kunde finna lämpligt.

Den 18 oktober. A förslag till andre amanuensbefattningen
vid universitetsbiblioteket uppfördes enhälligt tredje biblioteks-
amanuensen E. H. Lind.

Vid upprättande af förslag till kanslisttjänsten erhöll v. hä-
radshöfdingen G. Gavelius 26 röster till första och 1 röst till an-
dra rummet, e. o. hofrättsnotarien J. Cornelius 1 röst till första
och 26 röster till andra rummet samt fil. d:r E. Edquist 27 rö-
ster till tredje rummet.

Som den tid af en månad, inom hvilken matematisk-natur-
vetenskapliga sektionen haft att till erhållande af lediga e. o.
professuren i analytisk kemi anmäla någon för utmärkt skicklig-
het känd vetenskapsman, tilländalupit den 8 i denna månad, utan
att så beskaffad anmälan ägt rum, beslöt kons., att tjänsten skulle
i stadgad ordning kungöras till ansökan ledig och anmälan därom
göras hos universitetets kansler.

Sedan en af docenten L. H. Åberg, såsom innehafvare af ett
riksstatens mindre resestipendium, ingifven reseberättelse bland
det större konsistoriets ledamöter cirkulerat, beslöt kons., att be-
rättelsen skulle till biblioteket öfverlämnas att därstädes för-
varas. '

Som ett rörligt docentstipendium den 1 nov. blifver ledigt
efter docenten Thordén, beslöt kons, anmoda de särskilda fakul-
teterna och sektionerna att inkomma med förslag till återbesät-
tande af stipendiet. .

Ett Filénskt legat hade blifvit ledigt från och med inneva-
rande hösttermin efter docenten Åberg, med anledning hvaraf
kons, beslöt anmoda den komité, som har att afgifva yttranden i
fråga om tillsättning af docentstipendier och Filénska legat, att
inkomma med utlåtande om återbesättande af ifrågavarande sti-
pendium.

Filosofiska fakulteten.

Humanistiska sektionen.

11	Sept. Tillstyrktes fil. d:r E. Brates ansökan att varda an-
stäld såsom docent i forngermanska språk.

13	Sept. Aflades filosofie licentiatexamen af kandd. A. E.
Dahlman Sthm. och G.L. Hörberg, Ög. (båda examensämnen: latin,
grekiska och estetik). .

S	. d. Afgaf sektionen yttrande angående de föreslagna nya
docentstipendierna och tillstyrkte de komiterades förslag om in-
rättande af 2:ne nya fasta doc.stipendier för sektionen, ett för semi-
tiska språk och ett för de filosofiska ämnena, deri inbegripet este-
tik, men afslog ett af doc. Noreen väckt förslag om inrättande af
ett fast docentstipendier i germanska språk.

8	Okt. Tillkännagafs att kanslern 24 sept, beviljat docenten
i prakt, filosofi L. M. Wœrn afsked och s. d. utnämnt d:r E.
Brate till docent i forngermanska språk.

S.	d. Afgaf sektionen förslag rörande användandet af det
årliga anslag å 2,500 kronor, som riksdagen beviljat för undervis-
ningen i slaviska språk.

15	Okt. Afstyrkte sektionen en af åtskilliga teologie stude-
rande ingifven underdån. ansökan om valfrihet mellan teoret. och
praktisk filosofi i teologisk filosofisk examen.

S.	d. förordades doc. K. Piehls ansökan att af offentliga me-
del erhålla ett understöd å 1095 kr. 50 för utgifvare af ett ve-
tenskapligt egyptologiskt arbete.

S.	d. Afgaf sektionen kompetensbetänkande rörande den lediga
e. o. professuren i historia, hvarvid samtliga de fem sökandena förkla-
rades kompetenta samt med afseende på relativ kompetens upp-
fördes i följande ordning 1) docenten H. G. Hjärne 2) docenten
lektor S. J. Boethius 3) docenten P. E. Fahlbeck 4) lektor H. R.

T. E. Hildebrand 5) rektor G. O. F. Westling..

Matematisk-Naturvetenskapliga sektionen.

6	Sept. Afgaf sektionen yttrande angående förslag om in-
rättande af nya fasta docentstipendier, hvarvid sektionen framhöll,
att 3 nya docentstipendier borde för sektionens ämnen inrättas,
ett för den matematiska gruppen, ett för den kemiska och ett för
den natur alhistoriska, men, i händelse förslaget komme att in-
skränka sig endast till 2 stipendier, den sistnämda gruppen, i
motsats mot hvad komiterade föreslagit, finge för närv. stå till-
baka för de begge förstnämda.

S.	d. Afgaf sektionen yttrande- angående det uppgjorda för-
slaget till reglemente för Jonas Bjurzons premiefond. :

S.	d. Gjorde sektionen hemställan om ett arvode å 500 kr.
för innevarande läseår åt e. o. amanuensen vid det zootomiska
laboratoriet.

13 Sept. Tillstyrktes bifall till en af prof. G. Dillner gjord
ansökan om tjänstledighet för höstterminen och föreslogs doc.
A. Berger att uppehålla prof. Dillners föreläsningsskyldighet un-
der sammd tid. (Kanslern förordnadne för doc. Berger 24 sept.)

1	Okt. Anmäldes att kanslärn d. 24 sept, beviljat doc. i
zoologi A. Ljungman och doc. i kemi A. Cronander afsked;
samt beviljat doc. M. Falk tjänstledighet under innevarande
läseår.

S. d. Bedömdes en af fil. lic. C. A. M. Lindman för filos,
graden utg. och d. 27 sept, offentl. försvarad afhandling: Om
postflorationen och dess betydelse såsom skyddsmedel för frukt-
anlaget.

S. d. På kallelse af prof. Eries föreslogs fil. lic. C. A. M.
Lindman till doc. i botanik. (Utnämd af kanslärn d. 7 okt.)

22 Okt. Anmäldes att k. maj:t d. 12 sept, beviljat prof.
Walmstedt tjänstledighet under hösttermin och kanslärn d. 1
123

NORDISK REVY 1884— 1885.

124

okt. förordat doc. Uj. Sjögren att förestå professuren i mineralogi
och geologi.

Juridiska fakulteten.

Den 25 okt. Aflades juris utriusque kandidatexamen af V.
Almqvist och A. Olivecrona, Sthm samt fil. kand. Hjalmar Ham-
marskjöld, Upl.	.

Beslöts att hos kanslersämbetet hemställa, att af de med stats-
rådet Hammarskjölds professur förenade lönemedel ett reseanslag
af 1,500 kronor måtte åt filosofie och juris utriusque kandidaten
Hj. Hammarskjöld anvisas i och för idkande af juridiska studier
vid utländska universitet under läsåret 1884—85.

Akademiskt tryck.

Index Scholarum per sem aut. 1884.

Föreläsningar och öfningar. Höstterminen 1884.

Redogörelse för kongl. universitetet i Upsala under läsåren

1877-83. Ups. 1884. 8:o 224 s.	.

Lindmav, C. A. M., Om postflorationen och dess betydelse
såsom skyddsmedel för fruktanlaget. Sthm 1884. 4:o. 81 s. +
4 pl. (Altr. ur Vetenskapsakademiens handlingar.)

Trygger, Ernst., Om fullmakt såsom civilrättsligt institut.
Upsala, 1884. 176 ss.

Enskilda seminaricöfningar i modern franska.

Under sistförflutna termin bereddes genom doc. C. Wahlunds
försorg och på hans bekostnad tillfälle för det romanska semina-
riets ordinarie medlemmar att deltaga i en kurs i modern franska.
Öfningarna, i hvilka seminariets alla ordinarie medlemmar deltogo,
och hvilka leddes af doc. Wahlund med biträde af språkläraren
herr F. Schulthess, ägde rum tvänne gånger i månaden under läse-
terminen. Vid hvarje sammankomst upplästes längre och kortare
stycken af någon modern författare, och föregingos dessa uppläs-
ningar af kortare föredrag på franska af de respektive medlem-
marne öfver den eller de författare, som valts till behandling för
hvarje sammankomst.

Så behandlades följande förf.: Victor Hugo (tvenne samman-
komster), Lamartine, Alfred de Vigny, Théophile Gautier, Sainte-
Beuve, Alfred de Musset, Sully Prudhomme, Paul Déroulède, V.
de Laprade, Leconte de Lisle, J. Autran, Aug. Barbier, François
Coppée, Gustave Droz, Alph. Daudet, M:me Desbordes Valmore,
Mime Em. de Girardin, M:me de Pressensé och Mille L. Siefert.

doc. Wahlunds afsikt att äfven under innevarande termin be-
reda ett liknande tillfälle till öfningar i modern franska åt det
rom. seminariets medlemmar har icke kunnat utföras, då herr F.
Schulthess förklara sig icke hafva tillfälle att fortsätta att biträda
vid undervisningen.

Lund.

Medicine licentiatexamen aflades den 30 sept, af med. kand.
Joh. Sörlander, sk.

Kanslern har förordnat adjunkten Fr. Brag att bestrida de
till professorsämbetet i Österländska språk hörande föreläsningar
och examina under så lång tid af innevarande termin, som från-
varo från universitetet erfordras för prof. E. Tegnér för det ho-
nom meddelade uppdrag att vara ledamot 1 komitén för gransk-
ning af senaste proföfversättning af gamla testamentet.

Prof. Lindgren hade af kanslersämbetet fått sig medgifvet
att, enär han utom sina öfriga lärareåligganden äfven upprätthåller
den nyligen inrättade professionen i fysiologi och embryologi, få
sammanslå sina hittills i hvarje vecka hållna tvänne histologiska
föreläsningar till en sådan, innefattande två timmar.

Kongl. maj:t har tillåtit docenten P. Claesson, som innehar
riksstatens mindre resestipendium för detta år, att å detta och
nästa år fördela den honom åliggande stipendieresan.

Fatalietiden för de båda vid universitetet lediga ordinarie pro-
fessionerna i praktisk teologi samt i fysiologi och embryologi ut-
går den 17 november.

Såsom sökande till riksstatens resestipendier för 1885 hafva

inom ansökningstidens utgång, september månad, anmält sig: till
båda stipendierna docenterna Julius Möller, Fr. Eichstädt, Folke
Engström, Mats Weibull, D. Bergendal och Sv. Linde samt till
det mindre ensamt prof. Hj. Lindgren och doc. K. R. Geijer.

I sina resp. ansökningar uppgifver

doc. Möller sin afsigt vara dels att studera matematik, dels
att taga kännedom om matematiska seminarier och dylika inrätt-
ningar i Tyskland och Frankrike, såsom i Berlin, Leipzig, Göttin-
gen och Paris;

doc. Eichstädt att dels i Heidelberg, dels i München studera
de nyare retografiska metoderna samt mineralogi och kristallografi,
hvarjämte resor skulle företagas i sydvästra Tyskland;

doc. Weibull dels att idka mineralogiska och rent kristallogra-
fiska studier vid universiteten i Wien och München, dels genom,
resor till och vistande vid intressanta mineralbrott samla iaktta-
gelser och material för kem.-mineralogiska och petrografiska un-
dersökningar;

doc. Bergendal att i Heidelberg vid därvarande anatomiska
institutioner ytterligare fullfölja de komparativa undersökningar
öfver benens arkitektur och histogenes, hvilka af honom redan
därstädes påbörjats; tillika skulle öfvas de moderna metoderna
för studium af embryologi och histologi;

doc. Linde att vid universiteten i Berlin och Leipzig idka
filologiska studier samt i Florens, Rom och Paris kollationera
några handskrifter; .

prof. Lindgren att genom i allmänhet kortare besök vid en
del af utlandets förnämligare anatomiska institutioner förskaffa
sig personlig erfarenhet om där befintliga anordningar, studie-
och undervisningsmetoder m. m. i deras nuvarande skick;

doc. Geijer att i Frankrike och — i den mån tiden sådant
medgifver — äfven i England studera den moderna s. k. fransk-
engelska positivismen i dess skilda sinsemellan mer och mindre
motsatta former och tillämpningar inom olika områden och öfver
hufvud i dess sammanhang med det allmänna kulturlifvet;

doc. Engström att efter besök vid observatoriet i Bonn stu-
dera praktisk astronomi vid' det nya observatoriet i Strassburg
och efter deltagandet i astronomiska kongressen i Genève
september 1885 besöka observatorierna i Nizza, Marseille och
Paris.

Fysiografiska sällskapet.

Sedan professor Trädgårdh den 1 dennes blifvit vald till säll-
skapets ordförande, förekommo vid sammanträde den 8:e oktober
föredrag af:

prof. Lundgren, som redogjorde för professor Dames under-
sökningar öfver Archaeopteryx macrura, Ow.;

prof. Möller, som meddelade resultaten af nya, fast ännu icke
definitivt afslutade undersökningar af Fayeska kometens rörelse,
hvilka syntes antyda, att det af Bessel bestämda värdet för Jupi-
ters massa behöfver minskas med omkring 1/2000 del af sitt
belopp;

• adj. Dunér, som meddelade sina observationer på den förän-
derliga stjärnan V Ophiuchi samt redogjorde för de observatio-
ner, som erhållits under den totala månförmörkelsen den 4
dennes.-

Till ledamot af sällskapet invaldes professorn i fysiologi vid
universitetet i Köbenhavn d:r P. L. Panum.

Filologiska sällskapet

hade fredagen den 10 oktober sin första sammankomst under
läsåret.

Doc. P. terson föredrog “Några anmärkningar om personal-
suffixen i det slaviska verbet“.

Aman. Braune höll ett föredrag “Om de af universitets-biblio-
tekets handskrifter, som kunna anses äga filologiskt intresse“.

Prof. Lidforss meddelade “Jämförelser mellan svenska och
tyska folkvisor“. '

Magnus Billing.
125	NORDISK REVY 1884—1885.	126

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag har i bokhandeln utkommit:

Molnen

af.

Aristofanes.

-	Lustspel, öfvers. från grekiskan
af

A. Hallström.

Pris 1: 50.	•

Sigismunds svenska resor.
Bidrag ur polska och italienska källor
af

H. Hjärne.

Pris 3 kr.

Till belysning af Polens nordiska politik

.	, närmast före Kongressen i Stettin 1570
af

H. Hjärne.

Pris 40 öre.

De äldsta svensk-ryska legation sak t erna.
Efter originalen i Stockholm och Moskva
af

H. Hjärne.
Pris 3 kr.

Rolandsagan

till sin historiska kärna och poetiska omklädnad	\
af

Th. Hagberg. .

-	Pris 1: 50.

Utvecklingsläran
af
H. Spencer.
Öfversättning från engelskan af Victor Pfeiff.
Med företal af Professor C. Y. Sahlin.
Pris 6 kr.

I äktenskapsfrågan.

Betraktelser med anledning af H. Ibsens familjedramer
af

L. H. Åberg.

:	Pris 1: 25.
127NORDISK REVY 1884—1885.	.	128

ÄLLMOGE-BERÄTTELSER II,

af	‘

August Bondeson.

Innehåll: Håkan i Näregård. De bägge glasarne. Hos Josops i Gullås.

Ur pressens omdömen om samme förf:s förut utkomna Allmoge-Berättelser I anföra vi:
— — — berättelserna utmärka sig för en äkta realism, stödd på fullständig förtrolighet med den sfer, som skall tecknas, samt befriad från
hvarje tendens — — Denna hr Bondesons realism är för öfrigt så mycket solidare, som han tillika beherskar uttrycksmedlet, språket,
både med hänsyn till ton och hållning i allmänhet och särskildt beträffande de termer och uttryck, som påkallas af de särskilda situatio-
nerna. —— För honom är “sanningen" verkligen målet; men han fattar henne, såsom hon skall fattas, i hela sitt djup, ej blott
i ord och utsida, utan i väsen och hjerta, ej blott såsom yttre naturefterhärmning, hvari han för öfrigt kanske är så stark som
någon, utan framför alt såsom återspegling af det eviga och bästa, som bor i menniskan.-Vi skola med glädje se hr Bondeson
fortsätta utgifvandet af sådana goda folkberättelser, och vi önska dem lifligt spridning både bland hög och låg. Aftonbladet.

— — — samma omisskänneliga berättaretalang, samma förmåga af enkel och naturlig framställning, parad med en beundransvärd takt i
undvikandet af öfverdrifter. — — berättelserna kunna läsas med odeladt intresse, ty det ligger sanning i dem. Dagens Nyheter.
	Framställningen är enkel och gripande, och att förf, lefvat med dem han skildrar röjes nogsamt såväl af de ingående beskrifningarna
som än mer af den naturtrogna dialogen.	Finsk tidskrift.

0m Fullmakt . .Sur
såsom civilrättsligt institut la versification anglo-normande

afpar
Ernst Trygger.JOHAN VISING.

Pris 2:75.Pris 1: 75

ESTETISKA STUDIER

AF

CARL RUPERT NYBLOM.

NY SAMLING. I.

Pris 2: 25.

Innehåll: Literära Porträtt. ■

NY SAMLING II,
inneh. Uppsatser i literatur, konst och estetik,
utkommer inom kort.

OLIKA DAGRAR

samtal i religiösa ämnen
upptecknade af
Amicus Veritatis.

Pris 2 kr.

Ur förf:ns förord:

“Ingen tänkande nutidsmänniska lärer hafva undgått att nå-
gon gång i sitt lif känna sig stå ansigte mot ansigte med den
strid mellan de trenne i grund och botten skilda världs-
åskådningar, som för närvarande uppröra tidehvarfvets andliga
ocean. — — Det är till en teckning af denna strid, föreliggande
samtal söker lemna några bidrag. — —“.	•

Innehåll:

Amicus Veritatis: Olika dagrar.

Erdmann: Modern realism.

Galdoz & Sébillot: Blason populaire de la France.

Daae: Nordmænd og danske i Rusland.

Rödström: De imaginibus Sophocleis.

Cavallin: Öfversigt af Horatii lyriska versmått.

Vising: Sur la versification anglo-normande.

Stürzinger: Orthographia gallica.

Widholm: Fransk språklära i sammandrag.

Klockhoff: Relativsatsen 1 den äldre fornsvenskan.

Franck: Etymologisch Woordenboek.

Pettersson: Om bisatsens konstruktion i nyhögtyska skriftspråket.

Den norske gradmaalingskommission: Vandstandsobservationer.

Annerstedt: Redogörelse för kongl. universitetet i Upsala under-
läsåren 1877—1883.

Lagus: Redogörelse för kejs. Alexanders-universitetet i Finland
under läsåren 1881—1884.

Dahlgren: Svenska Vetenskaps-Akademiens skrifter 1826—1883.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund).
Nr 21 (15 Nov.)

(1884—85) Årg. II, 5.

N 0 R DIS K II E V Y

tidning för vetenskaplig kritik och. universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexander soit, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lie. A. Bendixson,

Doc. y. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. %. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. y. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. P. Gustafsson, Prof. y.

Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.

H. Hßffding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.

H. Lind, Doc. y. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. %.

E. Nystrom, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. E. Schagerström, Fil. Lic. E. von Scheele, Doc.

y. H. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. y, H. Théel, Jur. Lic. E. Trygger, Lektor P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.	-

-utgifven af *	•
Docenten Adolf Noreen, Upsala. .

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA r. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri. .

. Juridik.

Wolf, Julius, Die Branntweinsteuer, ihre Stel-
lung im Steuersystem und in der Volkswirthschaft,
ihre geschichtliche Entwicklung und gegenwärtige
Gestalt in den einzelnen Ländern, und ihre Erhebungs-
formen. Mit einem die Branntweinsteuerreform in
Oesterreich-Ungarn behandelnden Anhang. Tübingen
1884. Verlag der Laupp'schen Buchhandlung. IX + 568
sidd. 8:o. Pris 14 mark.

För tillfredsställandet af de under de sista århun-
dradena så enormt tillväxande statsbehofven visade sig
snart de direkta skatterna otillräckliga. Visserligen måste
hvarje skatt betalas ur samma källa, hvarutur dessa skatter
härflyta — den rena inkomsten; men det är allmänt be-
kant, att den rena inkomsten icke kan med sådan säker-
het uppsökas och bestämmas, att ett utöfver en viss gräns
gående skattebelopp kan ur densamma omedelbart uttagas.
Därföre måste man söka att med skatten träffa denna
inkomst på en annan väg än genom att ställa skatten i
ett direkt förhållande till den rena inkomsten. Detta är,
enligt hvad som är allmänt bekant, upphofvet till de in-
direkta eller konsumtionsskatterna, hvilka träffa denna in-
komst, då den begagnas till en utgift, hvars företagande
är belagd med skatt. De indirekta eller komsumtions-
skatternas * betydelse i de särskilda europeiska staternas
skattesystem visar sig af följande siffror. De utgöra i
Stora Britannien något öfver 50 °/o af hela statsinkom-
sten, i Frankrike (med uteslutande af inregistrerings-
och stämpelskatten) ungefär 50 °/o af samma inkomst, i
Ryssland något öfver 50 °/o, men för Tyskland endast

* Ehuru visserligen direkta konsumtionsskatter finnas, t. ex.
vissa s. k. lyxskatter, så tages här konsumtionsskatter i samma
betydelse som indirekta skatter, likasom de sista fattas i den all-
mänt gängse betydelsen af skatter, hvilka åläggas en för att egent-
ligen betalas af en annan. '

21 °/o, under det de i Norge uppgå ända till 59 °/o. I
Sverge utgöra de ungefär 50 o/o af hela statsinkomsten:
Ännu större blir naturligtvis proportionen, om man jäm-
för de indirekta skatterna endast med de direkta och icke
med statsinkomsterna i deras helhet. Så utgöra de i
Stora Britannien mera än 3 gånger beloppet af de di-
rekta skatterna, i Frankrike likaså, i Ryssland 21/2 gång,
i Sverge utgöra de ungefär 3 gånger beloppet af de
direkta skatterna, i Norge saknas alla direkta skatter
till staten, :— i Tyskland utgöra de indirekta skatternas
belopp mera än 2 gånger de direktas. Allmänt kända
äro de grunder, efter hvilka konsumtionsskatterna böra
anläggas, och däraf inses lätt, att bland dessa skatter
den å brännvin och andra spirituösa drycker bör intaga
ett mycket framstående rum, hälst som äfven här
såsom grund för skatten kommer i betraktande ett mora-
liskt ändamål, som icke utan sannolikhet kan till en viss
grad genom anordnandet af skatten å dessa varor
uppnås. Af de indirekta skatterna utgör denna skatt i
Stora Britannien 31 °/o, i Frankrike ungefär 18 °/o (skat-
ten å vin, cider m. m. ej medräknad), i Ryssland något
öfver 46 °/o, i Tyskland nära 10 9/o, i Norge 13 °/o, i
Sverge 27 °/o. De uppgifter, vi här meddelat, kunna, med
afseende på det olika sätt, hvarpå inkomsterna beräknas
i de olika staternas budgeter, ej anses fullt exakt ut-
trycka förhållandet dem emellan i ofvannämda hänseenden,
men gifva dock en ungefärlig öfversikt däraf. Af hvad
här blifvit sagdt visar sig den stora betydelse, som bränn-
vinstillverkningen, såsom beskattningsföremål, äger i finan-
siell hänseende; och då därjämte tages i betraktande
dess vikt såsom en särskild art af produktionen och dess
inflytande på sedligheten, så finner man, att det ej kan
vara annat än af stort intresse att taga alla dessa för-
hållanden i närmare skärskådande och lämna en utred-
ning af dem. Detta är hvad författaren af i fråga va-
rande arbete gjort, och detta på ett sätt, som synes
knappast lämna något öfrigt att önska, isynnerhet hvad
131	NORDISK REVY 1884—1885.	■	132

angår historikerna för de särskilda länderna, framställnin-
gen af den nu gällande lagstiftningens utveckling och det in-
flytande, denna under tidernas lopp utöfvat på näringens
gång. Det inflytande på sedligheten, som å ena sidan
produktionen i och för sig, å den andra dess beskattning
utöfvat, har förf, endast i förbigående behandlat, hvartill
han, efter sitt arbetes plan, äfven varit fullt berättigad.
Den som önskar taga en fullständig kännedom om, huru
i de särskilda europeiska länderna, de mindre som de
större — ty intet land i Europa, som består såsom själf-
ständig stat, är af förf, förbigånget ■— samt i den stora
nordamerikanska republiken man sökt att beskatta brän-
vinet, samt till hvilka resultat detta ledt såväl i afseende
på finanserna som produktionen, kan ej göra bättre än
att gå till förf:s bok, där han sannolikt skall finna allt
hvad han söker och, om han skulle komma att där sakna
något, ledas därtill genom de rika anvisningar på käl-
lorna, dem förf, lämnat. ,

Efter att hafva i korthet med statistiska bevis från
England och Nordamerika visat de förfärliga värkningarna
af den öfvermåttliga bränvinskonsumtionen, kommer förf,
dock, i betraktande af åtskilliga motvärkande omständig-
heter, som göra förtärandet af bränvin, om ej nyttigt
åtminstone ej skadligt, till det resultat, att en stat med
vanliga behof är berättigad att sätta skatten på bränvin
högre än på något annat oskadligt njutningsmedel, ett
antagande, som visserligen är fullkomligt rättfärdigadt.
Förf, visar därefter, hvilket inflytande bränvinsbränningen
utöfvar på jordbruket, isynnerhet på odlingen af potates,
utan hvilken en del jord icke skulle kunna hållas i kultur,
eller åtminstone icke i så hög kultur som eljest. Utom denna
fördel för landtbruket uppkommer genom bränvinsbrän-
ningen ännu en annan eller den, att landtbrukaren genom
användningen af dranken kan hålla ett större antal krea-
tur än eljest. Det har förefallit ref. anmärkningsvärdt,
att förf, så utan all slags reservation, men på grund af
den utredning tyska vetenskapsmän egnat denna fråga,
antagit dranken såsom af en obestridd nytta vid kreaturs-
utfodringen. Ref. vill erinra sig, att han, åtminstone
för några år sedan, hört af svenske landtbrukare, att
dranken icke utan uppblandning med andra foderämnen
utgjorde någon tjenlig föda för kreatur, och han vet be-
stämdt, att svenske läkare för svaga personer och barn
afrådt att nyttja mjölk från drankfodrade kreatur. På
grund emellertid af de fördelaktiga resultat, bränvinsbrän-
ningen • tillskyndar jordbruket, bör skatten ej sättas för
högt; men då å andra sidan den kan från brännaren
öfverflyttas på konsumenten, bör jordbruket ej lida af
dess höjd, hvadan sålunda skatten kan sättas högre än å
något annat skatt underkastadt njutningsmedel. Skatten
finner dock sin gräns, där dess höjd innebär en alltför
stark lockelse till dess försnillande. De land, där olag-
lig bränvinstillvärkning bedrifves i största skala, äro för
närvarande Ryssland, där försnillningarna beräknas uppgå
till 300 mill, kronor, Irland, där man 1882—83 upp-
täckte 883 hemliga brännerier, och Nordamerikas Förenta
Stater, hvilket ock förklaras af skattens enorma storlek i
de båda förstnämda landen *. För öfrigt har förf, att

• * Skatten är i Ryssland ungefär 133 kronor för hektolitern
absolut alkohol, i Stora Britannien 389 kr. för samma mängd alko-
hol. I Sverge är skatten endast 80 kr. för samma mängd alkohol.

från Ryssland berätta om de vildaste sätt att afhålla
kontrollörerna från att taga kännedom om bränneriernas
tillstånd, såsom att vid kontrollörens ankomst gripa ho-
nom som vansinnig och som sådan behandla honom, till
dess man fått bränneriet i ordning, m. m. (sid. 240).

Den intressantaste delen af förf:s arbete utgöres emel-
lertid af hans framställning af de särskilda systemen för
bränvinets beskattning. Denna framställning är gjord
med en utförlighet i detaljerna, som ingalunda kan be-
tecknas såsom ett fel, utan som en förtjänst, men som
för den, hvilken, i saknad af tillräckliga tekniska insik-
ter, ej kan fullkomligt sätta sig in i dem, gör någon
svårighet vid bruket af boken, men som måste vara desto
mera välkommen för den, som i grunden vill taga känne-
dom af ämnet. Den öfversikt, som genom denna rikedom
på detaljer har blifvit något försvårad, har förf, däremot
beredt den mindre sakkunnige läsaren genom att i slutet
af sitt arbete meddela en kortfattad sammanställning af
de särskilda systemen, hvilken torde få anses fullt till-
räcklig för dem, hvilka vilja taga brän vins skatten i be-
traktande blott såsom en del af skattesystemet i det hela.
Denna öfversikt inleder förf, med den utan tvifvel rik-
tiga anmärkningen, att ett och samma skattesystem icke
är passande för alla land, utan att valet af det ena eller
andra systemet är beroende af industriens utveckling, af
särskilda genom de föregående systemen framkallade egen-
domligheter, lokala förhållanden och slutligen af folkets
allmänna karaktär och lynne, hvilken sista omständighet
han tillmäter en synnerlig vikt. Härvid ger han de båda
nordiska landen (Sverge och Norge) det beröm, att i dem
en fabrikatskatt länge utan anmärkning kunnat användas,
hvilken i de flesta europeiska land ovilkorligen framkal-
lat försnillningar. I Ryssland t. ex. skulle det alltid
vara svårt att ordentligt genomföra det skattesystem,
som utan tvifvel är det värksammaste (fabrikatskatten).
Vid bedömandet af ett skattesystem får man icke fästa
afseende på dylika exceptionella förhållanden, utan endast
fästa sig vid de vanligast förekommande; och dessa an-
ger förf.såsom en öfverallt hos de skattskyldige befintlig
tendens att undgå skatten — ett visserligen för den
mänskliga karaktären föga uppbygligt resultat, men som
dock fullkomligt bekräftas af bränvinsskattens och öfriga
indirekta skatters historia.

De särskilda systemen för bränvinsbeskattningen skil-
jer förf, i två grupper:

A.	de skatter, som grunda sig på ett antaget till-
verkningsbelopp; .

B.	de skatter, som grunda sig på det verkliga till-
verkningsbeloppet.

Till den andra gruppen höra fabrikatskatterna, till
den första alla andra, Inom denna första grupp kunna
åter flera slag af skatter urskiljas:

a. de som äro lagda på de materialier, som skola
förarbetas, såsom råämnesskatt och maltskatt'

b., de som äro beräknade efter särskilda vid bränvi-
nets frambringande förekommande operationers förmåga att
framställa den åsyftade produkten, till hvilka såsom de
viktigaste räknas mäskrumsskatt och pannerymdsskatt.

Till den andra gruppen höra:

a.	skatt af den kontrollerade mängden af tillverk-
ningen,
133	NORDISK REVY 1884—1885.	134

b.	skatt af den verkliga mängden af utskänkt bränvin.

Af dessa skatter var den på råämnena i äldre tider
vida mera använd än nu —.hvarpå äfven den äldre sven-
ska bränvinslagstiftningen lämnar bevis — men äfven då
ej uteslutande, utan jämte andra skatteformer. För när-
varande användes den endast vid små brännerier, som ej
tillåta användningen af andra skatter. Så användes den
i nordtyska skatteföreningen och i Baiern endast, när
bränvin beredes af vissa ämnen, såsom frukt, bär, vin
m. m. Den har hufvudsakligen emot sig att medföra
ojämnhet i beskattningen, i det att ej blott olika råäm-
nen, utan äfven samma råämne lämnar högst olika mängd
af bränvin. Så kan stärkelsemängden hos potates variera
från 14 till 29 procent, hvilket naturligtvis medför en
stor olikhet i skattens belopp. Den bidrager visserligen
att uppdrifva produktionen, men detta sker ofta genom
en oproportionerlig kostnad. Denna skatt är sålunda in-
galunda på en högre kulturgrad att anbefalla. Viktigare
är mäskrumsskatten, som hufvudsakligen användes i det
stora område, som omfattas af den nordtyska skatte-
föreningen, Baiern och Belgien. Men äfven emot denna
skatteform gäller den anmärkningen, att samma mäskrum
ingalunda ger samma produkt af bränvin. Denna växlar
i Tyskland från 31/2 till 111/2 procent. Äfven denna
skatt är, genom en besparing af skattebeloppet, som vin-
nes genom att förmedelst förbättrade metoder uttaga större
produkt ur mäsken, egnad att utveckla näringen; men
detta gäller endast till en viss grad, ty när denna är
uppnådd, blir den större produkten vunnen endast genom
en proportionsvis större kostnad (för tjock inmäskning)
och värkar därigenom, om äfven fördelaktigt för fabri-
kanten till följd af besparingen af skatten, dock ofördel-
aktigt i nationalekonomiskt hänseende. Genom särskilda
bestämmelser i lagstiftningen värkar denna för tjocka
inmäskning synnerligen menligt i Belgien. Därtill gör
denna skatteform en mängd stränga kontroller nödiga, som
invärka ingalunda fördelaktigt. Af alla dessa skäl kan
denna skatt ingalunda anses fullt rationell. Ännu mindre
är detta förhållandet med skatter efter pannerymden,
denna skatt som ifrån 1810 ända till 1855 uteslutande
tillämpades i Sverge, emedan ingen skatt, utom den på
maltet, ger ett så otillförlitligt mått för den värkliga
tillvärkningen, hvilket förf, upplyser genom ett intres-
sant exempel från Skottland, där man, efter införandet
af denna skatt, småningom bragte destillationen till att
fortgå 2,880 gånger fortare än förut. Väl sökte man
att med skatten följa denna pannans ökade afvärknings-
förmåga, men stannade dock alltid efter fabrikanternas
uppfinningsförmåga. Af alla skatteformer är fabrikatskatten
den rationellaste, dels emedan den lämnar tillvärkaren
fullkomlig frihet i sin närings bedrifvande, dels emedan
den drabbar fullkomligt jämt. Denna skatt är, ehuru
under olika former, införd i följande land: 1. i Frankrike
såsom skatt vid varans öfvergång till konsumtion, en
form, som dock icke utesluter de noggrannaste kontroller
vid tillvärkningen och dessutom medförer sådana under
transporten från fabriken till försäljaren, men har den
förmån med, att skatten ej behöfver betalas förr än så
nära konsumtionen som möjligt; 2. i Stora Britannien
såsom skatt på den i bränneriet producerade spriten, för-
bunden .med den noggrannaste kontroll öfver tillvärknin-

gen, hvilken förf, karaktäriserar såsom nästan öfverskri-
dande det tillbörligas gräns; 3. i Nordamerikas Förenta
stater såsom ett slags stämpelskatt på all från fabriken
afsänd sprit och slutligen 4. i Ryssland, Italien, Österrike-
Ungern, Sverge och Baiern såsom skatt efter det af en
kontrollapparat lämnade utslag. Måhända har förf, gått
något för långt, när han räknar Sverge till de i fråga
varande landen, då kontrollapparaterna här ännu icke
blifvit så allmänt införda, att produktionens mängd endast
genom dem utrönes. Men i alla fall är den svenska lag-
stiftningens afsikt en sådan. Åt denna sistnämda form
för skatten ger förf., om blott fullt noggranna apparater
kunna användas, med fullt skäl företrädet framför alla
andra former för bränvinets beskattande.

Utrymmet har ej tillåtit oss en fullständigare redo-
görelse för innehållet af förf:s arbete, hvilket dessutom
är så rikhaltigt, att ett urval, vid hvilket en anmälan
dock alltid måste stanna, möter sina stora svårigheter.
Förf:s arbete är, såvidt ref. känner, det, som fullständigast
behandlat det i fråga varande ämnet, och kan med full
tillförsikt anbefallas åt alla dem, som vilja tillegna sig
en grundlig insikt däruti. T. R.

Samling af de for Universitetsforholdene gjældende
Retsregler, foranstaltet af Konsistorium, efter foranledning
af Ministeriet for Kirke- og Undervisningsvæsenet. I. Sy-
stematisk ordnet Afdeling. VIII + 218 ss., imperial 8:o
(utg. af Prof. Goos). Kjobenhavn. Gyldendalske Bog-
handel.

Hagerup, Francis, Gm kjeb og salg. Forelæsninger,
holdt ved Kristiania universitet. Anden gjennemseede
udgave. VIII+176 ss. Kristiania, H. Aschehoug & C:o.

Næste, Peter Johansen, Nogle ord om læsning af
grundloven m. m. En traktat til bonden den 4 nov.
1883. Andet Oplag. Kristiania. Alb. Cammermeyer.
Pr. 0,10.

Trygger, Ernst, Om fullmakt såsom civilrättsligt in-
stitut. Akad. afhandling. 176 ss. Upsala, R. Almqvist &
J Wiksell. Pr. 2,75.

Nationalekonomisk Tidsskrift udg. af Wilh. Scharling,
Aleksis Petersen-Studnitz og Harald Westergaard. N.
R. 1884. 5. Fr. Bajer, Det formaalstjenligste Apo-
tekssystem. — Om Ægtefællers formueretlige Ligestil-
lelse. Anm. ved F. W. —Rubin, De sidste Aars Bygge-
og Boligforhold i Kjobenhavn. Aleksis Petersen-
Studnitz, Prostitutionen og de veneriske Sygdomme.—
Den ny tyske Aktielov. — Den ny tyske »Unfallver-
sicherungsgesetz».

Medicin.

Eichhorst, Handbuch der speciellen Pathologie
und Therapie.1882—84. 1,274 sid.

Med det nyss utkomna 41 häftet har Eichhorst bragt
till slut första upplagan af sin handbok med ofvan an-
förda namn.

Under en lång följd af år har Niemeyer’s Handbok i
speciell patologi och terapi ansetts såsom den förnämsta
135

NORDISK REVY 1884—1885.

136

och särskildt för undervisningen lämpligaste bearbetningen
af det kolossala innehållet af den s. k. invärtes medici-
nens många grenar. Vid sitt framträdande vann den
hastig utbredning och förtroende till följd däraf, att den-
samma alt igenom sökte stödja sig på fysiologi och pa-
tologisk anatomi såsom bas för den praktiska medicinen,
vetenskaper, som då mindre inträngt i det allmänna med-
vetandet, än nu är fallet. Under den tid, som förflutit,
sedan Niemeyer utgaf sin första upplaga, tills nu, har ett
nytt släkte af läkare uppvuxit, som från sina första stu-
dieår insupit fysiologiens och den patologiska anatomiens
lärdomar och ledande principer. Eichhorsts lärobok kan
därför utan skada betydligt skilja sig från sin föregån-
gare genom frånvaro af de långa fysiologiska resonne-
mang, som Niemeyers lärobok innehåller. Under denna
långa tid har det faktiska innehållet af den praktiska
medicinen vuxit enormt, och dess tillväxt sker med dag-
ligen brådstörtande fart.

Med beundransvärd flit och noggrannhet har Eich-
horst vetat att inom den trånga ramen af en lärobok på
1274 sidor koncentrera det viktigaste af de nya upp-
täkterna och åsikterna. Hans bearbetning bär alt ige-
nom prägeln af, att förf, själf ur olika tidskrifter och
originalarbeten samlat sitt material och vetat att sofra
detta med den urskilning och sakkunskap, som endast
egen vidsträkt klinisk erfarenhet och egen forskning
kan förläna. Hans arbete skall därför mottagas med
tacksamhet af det stora läkarepublikum, som i detsamma
skall finna mångt och mycket, som man förgäfves söker
t. o. m. i de vidlyftiga handböckerna.

Det väldiga materialet är sammanfördt och ordnadt
på ett klart och äfven för ögat åskådligt sätt. Tre olika
stilar utmärka för nybörjaren olika kurser, och talrika
goda afbildningar underlätta och förtydliga studiet af
denna lärobok. Såsom en brist måste vi beteckna, att
förf, ej vid beskrifningarna af sjukdomarna gifvit några
allmänna sjukdomsbilder. Dylika underlätta för nybör-
jaren studiet, ehuru de väl kunna i allmänhet undvaras
af den erfarne läkaren. Under det ætiologi, patologisk
anatomi och symptomatologi äro med nöjaktig utförlighet
afhandlade, torde en och annan praktikus kanske finna
terapien altför kortfattad. Dock torde man därstädes
finna de viktigaste terapeutiska metoderna angifna.

Arbetet kan i sin helhet betecknas som en stor vinst
både för den äldre läkaren och den börjande klinikanten
samt skall utan tvifvel befordra hos de unga ett verk-
ligen vetenskapligt studium af den invärtes medicinen.

S. E. Henschen.

Författningar m. m. angående medicinalväsendet
i Sverige, omfattande år 1883. Samlade och utgifne af
D. M. Pontin, medicinalråd. 67 ss. 4:o Stockholm, P.
A. Norstedt & Söner. Pr. 1,75.

Heiberg, Jacob, Atlas der Hautnervengebiete, ein lehr-
mittel für Aerzte und studirende. Gezeichnet von Al-
fred Fosterud. 16 ss., X tafel. Christiania, Alb. Cam-
mermeyer. Pr. 6 kr.

Biologiske meddelelser, udg. af Dr Jacob Heiberg.
Förste hefte (med et träsnit), 48 ss. Kristiania, P. T.

Malling. Pr. 1,50. — Indhold: Udg., Indledende be-
märkninger; Udg. Muskellären; J. 0. Hennum, Om
celleformen; J. O. Hennum,. Om Herings levercellemodel;
S. 0. Jensen, Om spermatogenesen; Kr. Poulsen, Om
fascierne og de interfasciale rum på halsen, anm. af udg.
Udvendig anatomisk beskrivelse af den levende, overs,
fra engelsk af P. Henriksen.

Hygiea utg. af Sv. Läkaresällskapet. XLVI. 9.
Minnesord öfver Sten Stenberg. — C. Wallis, redogö-
relse för obduktionerna vid Sabbatsbergs sjukhus under
trenne år från 13 april 1881 (forts.). Netzel, Opera-
tioner verkstälda å den kliniska, gynekologiska afdelnin-
gen af Sabbatsbergs sjukhus år 1883. Johan Wid-
mark, Några iakttagelser om den gonorrhoiska uretriten
och konjunktiviten. — Öfversigter, referat och recensio-
ner. — Officiella underrättelser. — Sällskapets förhand-
lingar. —

10.	F. W. Warfvinge, Från den medicinska
afdelningen af Sabbatsbergs sjukhus år 1883. C.
Wallis, Nekrolog öfver Julius Cohnheim. — Öfver-
sigter, Referat och Recensioner. — m. m.

Nordiskt medicinskt arkiv red. af Axel Key. XVI,
2. Hans Bendz, Om förekomsten och betydelsen af
varices i oesophagus vid hinder inom portåderkretsloppet,
särskildt vid cirrhosis hepatis. Jac. G. Otto, Store mäng-
der indoxyl- og skatoxylsvovlsyre i urinen under diabetes
mellitus. Joachim Bondesen, Nogle Betragtninger
over Puerperalfeber-Infektion.Axel Johannessen,
Observationer under ett godt afgrändset skarlagensfeber-
epedemi. — Kortare meddelanden. -— Nordisk medicinsk
literatur från år 1883, fjärde kvartalet. — m. m.

Tidskrift i militär helsovård utg. af Sv. Militär-
läkare-föreningen. IX. 3. Edholm, Från läkarekon-
gressen i Köpenhamn. C. Andersson, Till frågan om
den fibrinösa lunginflammationens etiologi. — Förhand-
lingar. — Bibliografi. — Kongl. bref. — m. m.

Eira utg. af E. W. Wretlind. VIII. 18. Bergstrand,
Fall af tarmförträngning (Ileus) med lycklig utgång. —
m. m.

19.	Ribbing, Resebref. Lewis m. fl., Kochs kole-
rabaciller specifika eller icke? — m. m.

20.	Almqvist, Hygieniska studier i kyrkoarkiven.
— Kochs kolerabaciller specifika eller icke? — m. m.

Norsk Magazin for Lægevidenskaben utg. af det
medicinske Selskab i Kristiania. 3 R. XIV. 9. Worm
Müller og J. G. Otto, Medicinsk—kemisk Praktikum.
V. Uchermann, Tuberculosis veli palatini. Fr. E. Bodt-
ker, Jernsplint i Glaslegemet fjernet ved Magnet. —
Uddrag og kortere Meddelelser. — m. m. —

10.	Worm Müller og Jac. G. Otto, Medicinsk-
kemisk Praktikum (Slutning). — Uddrag og kortere Med-
delelser. — m. m.

Bibliothek for Lœger udg. af Directionen for det
Classenske Literaturselskab. 6 R. XIV. 4. Udtog og
Oversættelser: C. Wernicke, Hjernesvulsterne. G.
Esbach, Oxalurien. — Oversigter: Joh. Buntzen, Digi-
talisgruppen i physiologisk og pharmakologisk henseende.
0. Wauscher, Nogle nyere plastiske Operationer paa
137

NORDISK REVY 1884—1885.

138

Extremiteterne med Transplantation af Been og Muskler.
— Ny nordisk Literatur. — Meddelelser. — in. m.

Ugeskrift for Læger, Organ for Den almindelige dan-
ske Lægeforening. 4. R. X. 16. A. G. Drachmann,
Hr Sigfred Levy og Trojebehandlingen. Edholm, Om
Samaritforeningerne. J. Fagan, Om Excision af skrofu-
lose Kjertler paa Halsen. Barrère, Ileus, behandlet
med Punktur af Tarmen. Reinsch, Bakterier paa Pen-
gestykker. — m. m. —

17,	18. A. Sell, Nogle Bemærkninger om Psyko-
logiens Betydning for Aetiologien. J. P. Groth, Om
den stadige Expedition af Recepter, især Opiumsrecepter
fra Apothekerne. — Mælk som Bærer for Typhussmitte.
C. Godson, Porro’s Operation. Ladreit de Lachar-
rière, Krotonolie som Middel mod Porrigo decalvans.
H. Butlin, Om Brugen af Kromsyre ved visse Affektio-
ner af Tungen. — m. m.

19.	Sigfred Levy, Brev til Redaktionen. C. J.
Rossander, Iritis. A. Eitelberg, Behandlingen af
Otorrhé med Sublimatoplosning. Gluzinski og Jawor-
ski, Den kliniske Undersegelse og Diagnosen af Fordo-
jelsesforstyrrelser i Maven. Ad. Tscheppe, Syropus
Hypophosphitum (Fellow). — m. m. —

20.	Jul. Petersen, Carl Emil Fenger. H. P. B. Bar-
fod, Forebyggelsen af Forgiftninger vid Forvexling af Medi-
kamenter. A. G. Drachmann, Trojebehandlingen for
Skoliosen. Hebra, Prurigo. Massay, Reposition af
Luxuation af Underkjæven.

21,	22. E. Petit, Ajaccio som klimatisk Kursted.
— Plejebornene. J. Ucke, Kefir. Gongenheim jodka-
lium som middel mod alle Perioder af Syfilis.: — m. m.

23.	A. Epstein, Behandlingen af nyfedte Borns
Mund. — Braun, Den lokale Behandling af Koppepust-
lerne. — Er Butterin et ligesaa sundt Fodemiddel som
Smor? — Paraldehyd. — Stockquart, Krysofansyren,
anvendt indvortes mod Hudsygdomme. — Kogsaltsoplos-
ninger, tagne indvortes ved Uterinblodninger —m. m.

24.	25. Om Bortskaffelsen af de menneskelige Affalds-
stoffer for storre Byer med særligt Hensyn til Forhol-
dene i Kjobenhavn. — Emmerich, Difteritens Aar-
sager. — W. Dukemann, Urinrorsstriktur behandlet
med Elektrolyse. — J. Widmark, Den gonorrhoiske
Urethritis og Conjunctivitis. — M. Heitler, Enkeltsidig
Krepitation ved akut Miliærtuberkulose. — m. m.

Hospitalstidende red. af C. Lange. 3 R. II. 37.
Hans Kaarsberg, Et par praktiske Notitser om Pa
quelins Kauterium i den kirurgiske Hverdagspraxis. —
Oversættelser, Udtog m. m. — Tyfusepidemien paa Nor-
rebro.—

38.	C. G. Stage, Tilfælde af Intussusceptio inte-
stinalis, helbredet ved Irrigation. Chr. Langgaard,
Om Hysteri hos Born. Joh. Mygge, Et par Bemærk-
ninger til D:r A. Sell i Anl. af Art. i Hospitals-Tiden-
des n:o 35. — Optegnelser, Udtog m. m. —

39.	N. Gram, Et Tilfælde af Hernia obturatoria.
— Oversættelser, Udtog m. m. —

40.	F. Trier, Nogle lagttagelser fra Kommune-
hospitalet angaaende den tyfoide Febers Optræden i Kjo-
benhavn 1884. Schierbäck, Bidrag til Islands Noso-
grafi. — Oversættelser, Udtog m. m. —

41.	Originale Meddelelser: Alfred Thomsen, Tyfus-
epidemien paa Norrebro. — Oversættelser, Udtog m. m. —
Fra Udlandet.

42.	Originale meddelelser: R. Bergh, Beretning
fra Almindeligt Hospitals 2:den Afdeling (for veneriske
Sygdome). — Oversættelser, Udtog m. m. — Fra ud-
landet. — m. m.

43.	E. Ingerslev, Puerperal Mortalitets-statistik for
de danske Kobstæder i det sidste Par Aar. R. Bergh, Be-
retning fra Almindeligt Hospitals 2:den Afdeling (for vene
risk Sygdomme). — Oversættelser, Udtog. m. m. ’

44.	Julius Lehmann, Dodeligheden af Lunge-
svindsot i de danske Byer i Forhold til den levende Be-
folkning i de forskellige Åldersklasser og Kon (sluttes).
R. Bergh, Beretning fra Almindeligt Hospitals 2:den
Afdeling. — Oversættelser, Udtog m. m.

Konsthistoria.

Kobke, P., De danske Kirkebygninger. Kort-
fattet Oversigt. Med 106 Billeder. Kjobenhavn, 1883.
8:o 120 ss. 90 öre.

Bland den mängd förtjänstfulla populära skrifter,
som under årens lopp utgifvits af »Udvalget for Folke-
oplysnings Fremme», ett danskt motstycke till vårt »Säll-
skapet för nyttiga kunskapers spridande», intager ofvan-
nämnda arbete en framstående plats.

Med ledning af de bästa arbeten i detta ämne af
så väl danske som svenske författare, såsom Brunius,
Hildebrand, Hayen, Lange, Loffler, Worsaae m. fl., har
förf, inom det knappa utrymmet af 120 ss. dock gifvit
en i hög grad läsvärd framställning af den danska kyrk-
liga arkitekturens historia.

Med ständiga hänvisningar till de talrika och i de
flesta fall lyckade afbildningarna skildrar förf, på ett
klart och upplysande sätt sitt fäderneslands kyrkor från
äldre medeltiden, yngre medeltiden och från nyare tiden,
hvarjämte ett särskildt kapitel egnats åt medeltids-kyr-
kornas konstnärliga utsmyckning med målningar och
skulpturer.

Hvarje afdelning inledes med en kortfattad, men till-
räckligt upplysande och med nödiga afbildningar försedd
framställning af den för perioden kännetecknande stilen,
hvarefter förf, öfvergår till de särskilda danska kyrkorna,
hvilka skildras ej blott med afseende på arkitektur och
konstnärlig utsmyckning, utan äfven såsom historiska
minnesmärken i sin egenskap af sista hviloplatser för
Danmarks konungar och drottningar. Af särskildt intresse
för svenska läsare är skildringen af kyrkorna i Lund,
Malmö och Kristianstad samt af den högst intressanta
kyrkan i Gumlösa i Skåne. Vi kunna ej afhålla oss
från att till slut uttala en önskan om att en gång få se
ett liknande arbete rörande Sverges många intressanta
kyrkor, ett arbete, som skulle blifva mycket välkommet
för den stora allmänheten, då den svenska öfversättnin-
gen af Lübkes Arkitekturens historia är för dyrbar och
H. Hildebrands »Kyrkliga Konsten under Sveriges medel-
tid» berör blott en del, om ock de intressantaste, af våra
139	NORDISK REVY 1884—1885.	140

kyrkor. En sådan populär skildring skulle troligen i
hög grad bidraga till att hos den stora allmänheten skapa
ett intresse för våra kyrkliga minnesmärken, som nu ty-
värr i de flesta fall saknas, hvilken brist man har att
tacka för de många vandaliska ombyggnader och repa-
rationer, som våra kyrkor måst lida. —pt.

Blanc, T., Norges forste nationale scene (Bergen
1850—1863). Et Bidrag til den norske dramatiske
Kunsts Historie. H. 1 & 2 à 0,50. ss. 1—80. Kristi-
ania, Alb. Cammermeyer. '

Hansen, P., Illustreret dansk literaturhistorie. Tiende
Levering, ss., 433—480. Kjobenhavn, P. G. Philipsen.

Historia.

"Årbok hins islenzka fornleifafélags 1880 og
1881“. Reykjavik 1881; for 1882, tr. Reykjavik 1882;
for 1883, tr. Reykjavik 1884.

En isländsk fornminnesförening bildades i slutet af
1879 i Reykjavik med ändamål att undersöka och be-
kantgöra isländska minnesmärken af arkeologiskt och kul-
turhistoriskt intresse samt att verka för deras bevarande.
För detta ändamål verkar föreningen bl. a. genom att
understödja forskningsresor å Island i dylikt syfte samt
genom utgifvandet af nämda Arbok.

Utom föreningens stadgar, redogörelser för dess sam-
mankomster och ekonomi samt medlemsförteckningar in-
nehåller tidskriften uppsatser och meddelanden rörande
Islands historia — i vidsträkt mening — och språk, hvilka
förtjäna uppmärksamhet af alla dem, som sysselsätta sig
med studier i isländska eller mer allmänt nordiska äm-
nen af denna art. Den, som skrifvit mest i de hittills
utkomna 3:ne häftena, är en avtodidakt Sigurör Vig-
fusson, som ock är föreståndare för det lilla"museet i
Reykjavik, hvilket likväl innehåller icke så få intres-
santa saker ,(hvarom kan ses närmare’i »Skyrsla um forn-
gripasafn Islands I, II, II 1,» tr. 1868—1881). I all-
mänhet kan mot honom som förf, anmärkas, att han stun-
dom går något för okritiskt tillväga, och att han borde
utarbeta sina uppsatser så, att de befriades från onödiga
tillsatser och omsägningar, samt i det hela vinnlägga sig
om en mer konsis och öfverskådlig framställning. Bland
hans förtjänster vill jag framhålla, att han visar en gan-
ska stor beläsenhet särskildt i den isl. literaturen, samt
att han med otröttadt nit och lifligt intresse såväl ver-
kat och verkar för det nämda museet som ock å isl.
fornminnesföreningens vägnar företagit flera forsknings-
resor å Island, hvilka där ofta medföra många och stora
svårigheter.

I en af uppsatserna i tidskriften: »Um hof og blot-
siöu i fornöld», lämnar S. V. flera upplysningar om de
hedniska templens form, storlek och inredning, grundade
på bl. a. under de sista åren gjorda utgräfningar å Is-
land, och drager därvid den slutsatsen, att hof och hörgr
vöro visserligen icke det samma men dock båda »guda-
hus» (i motsats mot hvad isl. ordböcker ange). Hof var

större, aflångt, medelst en dörrlös vägg tudeladt 1 ett
mindre afrundadt rum (»apsis») för gudabilderna in. m.
och ett större, rektangulärt, afsedt för offergillet. Hörgr
var mindre, ofta rundt och innehöll endast ett rum. Detta
stämmer väl öfverens med hvad H. Petersen säger »Om
Nordboernes Gudedyrkelse og Gudetro i Hedenold» 1876
sid. 22—24. Vidare meddelar S. V. åtskilligt om hlautbolli
och blötkelda, stallr (-i) och den ring, som låg därå, samt om
sonarblot och fella blotspan. Mindre lyckad är i denna
uppsats afdelningen »om gudarne». Där säger han t. ex.
att »Freyr var aöalåtrunar god Svianna», »mest dyrkaör i
Svi^joö» o. s. v., hvilket visar, att han här slutit ensi-
digt, blott, från den isl. literaturens vitnesbörd, och
oriktigt. Det var Tor, som spelade nämda rol, hvarom
se närmare H. Petersen o. a. a.; O. Montelius: »Sveri-
ges historia I till 1350» 1877; M. F. Lundgren: »Språk-
liga intyg om hednisk gudatro i Sverge» 1878, samt J.
V. Broberg: »Bidrag från vår folkmedicins vidskepelser
till kännedom om våra äldsta tider» 1878. Ett misstag
af S. V. är ock, att han påstår den bekanta Valpjofs-
staöar dörren (orig. å d. oldn. museum i Khn) »upp-
runalega» vara »skalahuro». Kålund har i »Bidrag til
en hist.-topogr. Beskrifvelse af Island» II. s. 226 ff.
uppvisat, att den urspr. var en kyrkdörr.

För tvänne jordfynd (vapen, verktyg, prydnader
m. m.) från hedentid lämnas utförlig redogörelse, dock
tyvärr utan afbildningar. :

Vidare finnas berättelser om flera hist.-topogr.
undersökningar å Island. Så af den för Islands historia
så viktiga altingsplatsen af S. V. En tvistefråga här
är hvar Lögberg låg. Detta var på vist sätt altings-
platsens medelpunkt, ehuru där hvarken fäldes domar,
eller förekom någon lagstiftande verksamhet. Där hade
nämligen lögsögumaör, deras »lefvande lagbok», sin plats,
och där skulle ju nästan alla stämningar o. d. vid al-
tinget företagas Kålund i o. a. a. 1877 säger, att han
på där anförda grunder icke kan erkänna det nu s. k.
Lögberg vara det gamla, och påstår, att detta låg väster
om Öxarå (en mening, till hvilken jag anslöt mig i en
anmälan afarbetet i Nordisk tidskrift 1881). Efter sedermera
gjorda utgräfningar och närmare undersökningar å platsen
har S. V. i denna afhandl. ådagalagt, att det är vida större
sannolikhet för att antaga det nu s. k. Lögberg verkligen vara
det gamla. Hans bevisföring är emellertid för lång att
här få plats. Fem gamla historiska »buöir» anser sig
S. V. med säkerhet kunna påvisa å altingsplatsen nämligen
Snorrabûô, Hladbûd, Mödruvellingabud, Vatnsfirdingabud
och Nj ålsbud. Denna uppsats om altingsplatsen åtföljes
af tvänne välbehöfliga teckningar.

Dr Björn Magnusson Olsen behandlar det förut af
flere beskrifna Borgarvirki, hvilket utgör ett undantag
från Islands eljest så oansenliga byggnadslämningar från
gamla tider.' Det är en hög, fristående, mestadels brant
basaltklippa, som å de ställen, där det varit behöfligt,
höjts med en på utsidan ännu i dag flera alnar hög mur af
uppstaplade stenar så att den bildade en på den tiden ut-
märkt försvarsplats. Största längden är 417, största
bredden 250 fot. Å platsen finnas spår af byggnads-
tomter och en brunn. Denna fästning härrör sannolikt
från och begagnades af Bardi, bekant af Heidarviga-
saga, och vinner med det samma ännu mer i intresse, i
141

NORDISK REVY 1884—1885.

142

det att den på sitt sätt supplerar denna gamla ofull-
ständigt bevarade saga.

Än flera af Islands märkligaste historiska orter be-
handlas i tidskriften, så t. ex. frågan om platsen för det
af porsteinn Ingölfsson stiftade Kjalarness ping, hvilket åt-
njöt ett så stort anseende. Här blefve dock för långt att
vidare ingå därpå. Endast om redogörelsen för S. V:s
gräfningar och undersökningar å ort och ställe, där hän-
delserna i Gisla saga Surssonar tilldragit sig, må det
nämnas, att den afger ett slående bevis för, hur sagans
skildring visat sig snart sagdt drag för drag stämma
öfver ens med de faktiska förhållandena.

I språkligt afseende kan påpekas, utom livad förut
här antydts, försök till närmare förklaring af några stäl-
len i den s. k. Grågås i en af S. V:s uppsatser samt
tolkningar af skaldevärser af Dr Jön porkelsson och Dr
Björn Magnusson Ölsen. Rolf Arpi.

Bidrag till Sveriges officiela statistik. P) Undervis-
ningsväsendet. 2. Berättelse om statens elementarläro-
verk för gossar läseåret 1876—77. Utarbetad i kungl.
ecklesiastik-departementet. X +252 ss., stor 4:o. Stock-
holm, Centraltryckeriet.

Hildebrand, Hans, Sveriges medeltid, kulturhistorisk
skildring. Andra delen, I. 160 ss., stor 8:o. Innehåll:
De högste i samhället, konungen, stormännen, ridderska-
pet, frälset. — Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Pris 3,5 0.

Anker, C. J., Kontreadmiral og Kadetchef Hans
Christian Sneedorff:s Porsonlighed og Virksomhed m. m.
1759—1824. H. 2 & 3 (slut) à 1,20. ss. 113—315.
Tre planscher; en tabell. Kristiania, Alb. Cammer-
meyer.

. Historisk tidskrift, utg. af svenska historiska för-
eningen genom E. Hildebrand. 1884, h. 3. Innehåll:
H. Hjärne, Ryska konstitutionsprojekt år 1730 efter
svenska förebilder; K. A. Karlsson, Förhållandet mel-
lan landslagens båda redaktioner; Underrättelser; Y.
Nielsen, Öfversigt af Norges historiska literatur under
åren 1882 och 1883; Granskningar; Tidskriftsöfversigt.

Allmän språkvetenskap.

Internationale Zeitschrift für allgemeine
Sprachwissenschaft unter Mitwirkung der Herren
.......und anderer Gelehrten des In- und Auslan-
des herausgegeben von F. Techmer, Doc. der allgem.
Sprachwissenschaft an der Universität Leipzig. I
Band, 1 Heft (XVI+256 ss., imperial 8:o). Mit
über 80 Holzschnittfiguren und 7 lithographierten
Tafeln. Leipzig. Verlag von Joh. Ambr. Barth
(Paris: E. Leroux; Turin: H. Loescher; London: Trüb-
ner & C:o.; Newyork: B. Westermann & C:o). Pr.
6 mark.

Det var en, man kan väl säga, stor tanke af doc.
Techmer — hittills förmånligt känd såsom författare af
en två band stark Phonetik af utpräglad naturveten-
skaplig hållning — att söka åvägabringa ett tidskrifts-
företag af den vidtfamnande natur som det förevarande.
Uppgiften är — enligt utgifvarens utförliga redogörelse
därför i sina »Vorbemerkungen» — ingen mindre än den
att åstadkomma ett centralorgan för språkvetenskapen i
detta ords vidsträktaste betydelse, en internationell tid-
skrift, däri språket skall allsidigt belysas: från natur-
vetenskaplig synpunkt (fonetik, grafik, ortoepi och orto-
grafi, döfstumundervisning m. m.), från psykologisk syn-
punkt (språkfilosofi, funktion slära, semasiologi m. m.)
och från historisk synpunkt (frågorna om språkets upp-
komst och lif, språkens klassifikation och genealogiska
sammanhang, språkundervisning, universalspråk m. m.)
För att kunna åtminstone tillnärmelsevis förverkliga en
så jättestor plan är det naturligtvis för utgifvaren ound-
gängligt, att han skaffar sig en ytterst talrik stab af
medarbetare, hvilka böra vara specialister, represente-
rande alla språkvetenskapens vidt skilda områden. Be-
traktar man den förteckning å medarbetare, som redan
nu å titelbladet meddelas, så måste man också medgifva,
att utg. redan vetat vid sitt företag knyta många i
skilda riktningar högst framstående vetenskapliga namn,
och om — såsom man äger rätt att vänta — desse för-
fattare verkligen komma att mera flitigt bidraga till tid-
skriftens fyllande, är det otvifvelaktigt, att densamma på
rätt många områden kommer att bjuda läsaren verkligt
framstående artiklar. Särskildt förtjänar det med beröm
framhäfvas, att utg. tydligen bemödat sig om att för-
värfva arbetskrafter från skilda språkvetenskapliga läger
och skolor. Så t. ex. representeras den nyaste och tvif-
velsutan lifskraftigaste riktningen inom språkforskningen,
den s. k. junggrammatiska, af namn sådana som Brug-
mann, »die hauptstütze der junggrammatischen Schule»
— för att begagna en riktningens arge vedersakares
(Bezzenbergers) uttryck —, Paul, hvars Principien der
Sprachgeschichte tillsvidare utgör junggrammatikernas me-
todologiska kanon, samt hela riktningens andliga fäder
Whitney och Leskien, de talangfulla banbrytarna för upp-
fattningen af språket såsom väsentligen en konstprodukt,
icke en naturprodukt. Vid deras sida står nu i broder-
lig endräkt Whitneys hätske motståndare från fordom
Steinthal, Berlineruniversitetets språkfilosofiska orakel.
De något äldre riktningarna inom den lingvistiska forsk-
ningen representeras t. ex. af Ascoli, Max Müller och
Scherer; bland veteranerna märkas Miklosich och Pott,
språkvetenskapens Nestor, hvilken enligt utgifvarens med-
delande varit en kraftig tillskyndare af företaget och den
förste som stält sig i medarbetarnes led. De psykolo-
giska frågorna ha en lysande målsman i Wundt. Från
de nordiska universiteten märkas namnen Joh. Storm
och Donner. De utomeuropeiska språken representeras
af sådana specialister som De Rosny, Friedr. Muller;
o. s. v., så att, om tidskriften håller, hvad denna med-
arbetarelista lofvar, framgången åtminstone borde blifva
lysande.

Utgifningssättet är ämnadt att blifva följande.
Hvarje halfår skall utkomma ett häfte å omkr. 240 ss.
imperialoktav, till ett pris af 12 mark för ett band af
143	NORDISK REVY 1884-1885.144

2 häften. Hvarje band kommer att prydas af ett por-
trätt, föreställande någon af språkvetenskapens förnämsta
målsmän. De artiklar, som i tidskriften skola införas,
komma i regeln att vara affattade på antingen tyska,
engelska, franska, italienska eller latin, efter författarens
fria val, och skola utgöras af orginalartiklar eller ock
aftryck af viktiga, men af en eller annan anledning svår-
åtkomliga, förut publicerade afhandlingar. Därjämte
komma utdrag ur tidskrifter, anmälningar, bibliografiska
och andra notiser af blandadt innehåll att i mån af ut-
rymme meddelas.

Det nu föreliggande första häftet öppnas med ett
ovanligt väl utfördt stålstick, föreställande den i maj
1883 uti Berlin aftäkta statyn af Wilhelm von Hum-
boldt. Härtill ansluta sig några vördnadens uttryck af
utgifvaren »zum Andenken W. v. Humboldts», hvarpå
följa tvänne förut icke publicerade bref af W. v. Hum-
boldt samt ett kortare utdrag ur kultusministern v. Goss-
lers tal vid den ofvannämda statyns, aftäckning. Sedan
utg. därpå i några »Vorbemerkungen» utförligt redogjort
för tidskriftens plan, utgifningssätt- m. m., vidtager häf-
tets första längre originalartikel (68 ss.): »Einleitung in
die allgemeine Sprachwissenschaft» af 4. F. Pott, en
uppsats, rörande hvilken anmälaren, med all aktning för
det lysande författarnamnet, icke kan undertrycka den
anmärkningen, attden blott föga motsvarar de förvänt-
ningar, den intressanta titeln framkallar; detta enär den
knappast kan sägas vara något annat än en sorts biblio-
grafi, till på köpet skäligen sporadiskt hållen och af-
fattad i Potts bekanta tröglästa stil, som, hvilka för-
tjänster den för öfrigt. må äga, åtminstone, icke utmärker
sig för öfversiktlighet, klarhet och sammanhang i fram-
ställningen. — Följer så häftets längsta artikel.(102 ss.):,
»Naturwissenschaftliche Analyse und Synthese der hör-
baren Sprache» af F. Techmer, däri framställningen illu-
streras af en stor mängd förträffligt utförda afbildningar
af akustisk och anatomisk undervisningsmateriel (t. ex.
Königs manometriska apparater, Fabers talmaskin, Helm-
holtz’ vokalapparat, alla de naturliga talorganens delar
ända in i de minsta detaljer m. m.) Om syftet med
denna afhandling upplyser förf, själf: »Es ist mir von
mehreren seiten der Wunsch ausgesprochen, ich möchte
die wichtigsten Resultate der Phonetik in kürzerer Ab-
handlung und in einer Weise darstellen, welche nicht
blos den Phonetikern und Sprachgelehrten verständlich,
werde, sondern auch weiteren Kreisen, namentlich Rei-
senden und Missionaren», men det synes anmälaren i hög
grad tvifvelaktigt, om uppsatsens förtjänster äro att söka
i den riktning, som indiceras af det här angifna syfte-
målet med densamma. Ty förf:s grundlärda och i aku-
stiska och i all synnerhet anatomiska detaljer sig ofta
fördjupande afhandling torde specielt för nybegynnare
vara mindre tillgänglig, hälst som förf, omsorgsfullt und-
viker att med exempel belysa sina teoretiska utredningar.
Den vitnar mindre om förmåga att populärt och öfver-
skådligt framställa det för nybegynnaren väsentliga än om
vidsträckt beläsenhet, grundliga detaljkunskaper, specielt
i talorganens anatomi, och strängt logisk skematisering
i uppställningen. Att här ingå i någon redogörelse för
förf:s ståndpunkt i speciella fonetiska frågor torde vara
mindre lämpligt. — Till denna uppsats ansluter sig den

följande: »Transskription mittels der lateinischen kursiv-
schrift», äfvenledes af utg., som här framställer och mo-
tiverar ett förslag till fonetiskt alfabet, afsedt »zum mög-
lichst einheitlichen Grebrauch in der Zeitschrift». Detta
alfabet är uppgjordt efter tämligen invecklade principer.
För att utmärka de olika ljudnyanserna användas dels
olika stilsorter (stora och små bokstäfver), dels bitecken,
placerade vanligen under, sällan (t. ex. ö ü i) öfver ty-
pen; ljudens styrka, höjd och längd utmärkas genom
andra bitecken, placerade öfver typen. Alfabetet är onek-
ligen mäktigt af en mycket exakt språkkarakteristik;
huruvida det är lätthandterligt eller ej, torde ännu vara
för tidigt att yttra sig om.

Härpå följa några smärre artiklar. »Sign language»
af Garrick Mallery i Washington, författare till ett 1881
utgifvet verk »Sign language among North American
Indians (I Annual report of the bureau of ethnology,
Washington)», ger några knapphändiga antydningar om
åtbördsspråk i allmänhet och metoden för deras uppteck-
ning. Härpå följa tvänne kapitel ur nämda större ar-
bete, där samma ämne — metodik för ett vetenskapligt
studium af åtbördsspråken — under bifogande af talrika
och upplysande illustrationer (indianskt åtbördsspråk) ut-
förligare afhandlas. »Siud die Lautgesetze Naturgesetze»?
af Friedr. Müller i Wien betonar, att ljudlagar uppstå
och förgå och sålunda icke kunna vara naturlagar, för
hvilket junggrammatikerna enligt M. lära utgifva dem, ett
påstående som emellertid torde vara af M. gripet full-
ständigt ur luften. — »Zephyros und Gâhusha» af Max
Miiller i Oxford söker göra troligt, att det i Rigveda
förekommande mytologiska namnet sâhusha, hvilket står
i samband med Açvinerna, etymologiskt sammanhänger
med gr. Çéçpopoç, Co^oq, en visserligen möjlig, men skäli-
gen djärf kombination. — I »De la catégorie du genre»
vill Lucien Adam i Nancy (enligt titelbladet Rennes),
som 1883 lär hafva utgifvit ett arbete om det grammati-
ska genus (Du genre dans les diverses langues. Paris.),
på samma gång som han kritiserar G. Opperts i skriften
»On the classification of languages» (Madras, 1879) utta-
lade åsikter härom, framställa några synpunkter för upp-
fattningen af genuskategoriens genesis (t. ex. de indo-
europeiska språken skola ursprungligen hafva ägt en in-
delning uti två genusklasser: lefvande och liflösa, hvari-
från de fortgått till en tredelning) och påpeka samman-
hanget med den prehistoriska mytologiens faser. Det
hela är dock altför kort och knapphändigt framstäldt
för att ge något verkligt utbyte. — »I The personendings
of the indo-european verb» af A. H. Sayce i Oxford upp-
träder förf, såsom anhängare af den åsikten, att verbets
finita former äro ursprungliga nominalformer, liksom in-
finitiven. Hans försök att från denna i sig sjelf ytterst beak-
tansvärda synpunkt etymologiskt förklara de indoeuropeiska
personaländelserna förefaller emellertid föga öfvertygande.

Häftet afslutas med en uppsats af K. Brugmann i
Freiburg: »Zur Frage nach den Verwandtschaftsverhält-
nissen der indogermanischen Sprachen», hvilken vi ej
tveka att beteckna såsom den både till innehållet värde-
fullaste och till formen mest vällyckade i hela häftet.
Efter en kort historik öfver den vetenskapliga diskussio-
nen i frågan altsedan framträdandet af Schleichers
»Stammbaum»-teori, hvarvid naturligtvis särskildt J.
145	NORDISK REVY 1884—18 85.	146

Schmidts dialektiskadifferenseringsteori och Leskiens
försök till förmedling af de schleicherska och schmidtska
ståndpunkterna komma i betraktande, öfvergår förf, till
en undersökning af den frågan, hvilka öfverensstämmelser
mellan de skilda indoeuropeiska språken äro af den na-
tur, att de verkligen bevisa något för ett antagande af
närmare genealogiskt sammanhang mellan de ifrågava-
rande språken. I detalj genomgås nu och diskuteras en
hel massa af sådana öfverensstämmelser inom ljudläran,
stambildnings- och flexionsläran, syntaxen och ordförrådet,
hvilka af än den ene, än den andre forskaren framhållits
— eller skulle kunna komma i fråga att framhållas —
såsom bevisande dylikt sammanhang; och förf, kommer
till det otvifvelaktigt riktiga resultatet, att de allra flesta
af dessa äro tillfälliga öfverensstämmelser, som i ofvan-
nämda afseende platt intet bevisa. Endast åt öfverens-
stämmelser i hvad som är att betrakta såsom språkliga
nybildningar tillerkänner förf, någon bevisande kraft, och
detta i regeln endast då de äro representerade af ett fler-
tal af de ifrågavarande språken, hvilken omständighet
naturligtvis ökar sannolikheten af, att de äro gemensamt
företagna. Dock är det gifvet, att äfven många dylika
öfverensstämmelser kunna vara tillfälliga. — För den,
som är inne i det junggrammatiska åskådningssättet och
den däraf framkallade språkvetenskapliga literaturen, in-
nehåller uppsatsen icke så synnerligen mycket nytt —
också är den, enligt hvad förf, upplyser, nedskrifven re-
dan 1878 — men den är ändock äfven för den i litera-
turen mycket beläste ytterst lärorik genom den i kritiskt
och metodologiskt afseende verkligt klassiska form, hvari
Brugmann alltid vet att stöpa sina uppsatser, de må
vara af mera detaljerad, fackmässig art eller såsom den
förevarande af mera populär, resumé-artad natur.

Tidskriftens andra häfte, som med det snaraste lär
vara att förvänta, kommer att innehålla: 0. Donner,
Über den Einfluss des Litauischen auf die finnischen
Sprachen; G. v. d. Gabelentz, Zur grammatischen beur-
theilung des Chinesischen; K. Himly, Über die einsilbi-
gen Sprachen des südöstlichen Asiens; N. Kruszewski,
Prinzipien der Sprachentwickelung; J. A. Lundell, Sur
l’étude des patois (öfversättning af L:s föredrag öfver detta
ämne vid andra nordiska filologmötet, i Kristiania 1881);
A. F. Pott, Einleitung in die allgemeine Sprachwissen-
schaft (forts.); W. Radloff, Zur Sprache der Komanen;
W. Radloff, Lesen und Lesenlernen; Aftryck af ett ma-
nuskr. af W. v. Humboldt; Anmälningar; Bibliografi;
Person- och sakregister till första bandet.

Utstyrseln är i alla hänseenden verkligt lysande,
och måste priset i betraktande däraf anses såsom ytterst
billigt. Måtte blott företaget vinna den spridning, som
utgör en rättvis uppmuntran åt utgifvarens och förlägga-
rens förenade nit. I den mån tidskriftens spridning ökas,
skall tvifvelsutan också värdet af dess innehåll komma
att blifva alt större, både i afseende på gedigenhet och
tilltalande form.Ad. N—n.

Hoffory, J., Professor Sievers und die Principien
der Sprachphysiologie. Eine Streitschrift. Berlin. Weid-
mannsche Buchhandl. 1884. 48 ss. 8:o. Pris 1 M.

»Af alla nyare språkfysiologiska skrifter ha Sievers’
Grundzüge der Phonetik utan fråga fått den största ut-

bredningen, och det är knapt för mycket sagdt, att denna
bok i vissa kretsar betraktas rent af som kanonisk. I
föreliggande häfte har jag försökt att visa, att Sievers’
verk utan rätt och skäl intager en sådan ställning som
den nyss angifna, och att det öfver hufvud icke är egnadt
att tjäna som inledning till fonetikens studium.» •

Så angifver hr H. i förordet meningen med före-
liggande »stridsskrift». Sievers bekanta lärobok ådaga-
lägger, enligt hvad han i »stridsskriften» vill visa, i fråga
om fonetikens allmänna uppgift och i fråga om fonetikens
närmaste föremål (»språkljuden» eller rättare »språkets
element») sådana förvända uppfattningar, att dessa hvar
för sig äro tillräckliga att göra hela boken fullständigt
förfelad.

Sievers nekar möjligheten af ett allmänt ljudsystem,
som skulle tillfredsställa alla fordringar, ha plats för alla
möjliga språkljud, anser systematiken för en af fonetikerns
elementäraste syselsättningar och anser sin närmaste upp-
gift bestå i studiet af »die Einzelsysteme der Einzelmund-
arten». Härvid bör naturligtvis alltid påminnas, att ett
vetande utan system, utan ordning, icke är någon veten-
skap. Enligt Hoffory åter skulle »fonetikens mål alltid
vara uppställningen af ett system, hvari alla typiska språk-
element finna sin naturliga plats» (s. 20). . Jag fruktar
att hela vår vetenskap på detta sätt får ett ganska
tvifvelaktigt värde. Först i och med »Kombinationsläran»
eller syntesen, som hos Sievers och Sweet intager en själf-
ständig plats bredvid och öfver analysen (systemet), får
fonetiken sin egentliga betydelse som språklig disciplin i
jämbredd med öfriga moderna språkliga discipliner. Att
medgifva detta innebär intet nedsättande för naturforskaren
Brücke; att icke medgifva det eller icke medgifva, att
Sievers’ fonetik är ett betydligt framsteg utöfver Brückes,
det innebär synbarligen ett förbiseende af språkveten-
skapens utveckling under tiden efter 1856, då Brückes
bok skrefs. Men väl kan man vara ense med H. om,
att Sievers på ett mindre passande sätt betonar sin mot-,
sats till Brücke, hvars förtjänster äro stora och obestrid-
liga.

Hvad är i det hela vunnet med blotta klassifikatio-
nen, med att man t. ex. vet, att ett visst språkljud är
tonande palatal spirant o. s. v.? Man har en nödtorf-
tig definition, men med blotta definitioner kommer man
icke långt i denna ofullkomliga värld. Hvad som efter
systemet skulle vara det väsentliga hos ett språkljud,
kan i verkligheten visa sig som ganska oväsentligt. Låt
oss antaga, att två språkljud, ti och ta, i sina typiska
former äro mycket väl skilda. Dessa typer represen-
teras i värkligheten hvar för sig af en grupp varieteter
och individer. Hvar ligger gränsen mellan dessa grupper?
Och hvad är vunnet med, att jag hänför en form, som
tillhör gränsområdet, t. ex. till typen ti? Låt oss an-
taga, att vi ha ett ljudsystem med alla de högsta full-
komligheter, som kunna finnas hos ett människoverk, och
att i detta system alla former mellan n1 och n3 höra
under typen x, alla dito från ns till ne rubriceras som
y. Vi veta, att språkljudens antal är oändligt som punk-
terna på en linje, men vi måste i systemet ha ett änd-
ligt antal grupper eller språkljud. Är det nu månne
omöjligt att finna ett språkljud, som varierar mellan grän-
serna n2 och n5 (hos olika personer eller hos samma
147	NORDISK REVY 1884—1885.	.	148

person)? I detta språk brukas således x och y ömsom
för hvarandra? Och så vidare — in absurdum. H. hän-
visar på djur- och växtformerna, hvilkas oändliga varia-
bilitet icke hindrar uppställandet af ett allmänt system.
Härvid är dock en väsentlig skilnad, i det fonetikern
i fråga om sina »arters» omfång är bunden af språket.
Hvad detta hänför under en typ, det måste han också
hänföra under en typ, och dessa typer växla från munart
till munart. Naturhistorikern nekar visserligen icke möj-
ligheten af allmänna system, men djur- och växtsystemen
skilja sig ofta betydligt sinsemellan, utan att deras upp-
hofsmän därför anse sig berättigade att nedgöra hvarandra.
Dessa system hafva numera en jämförelsevis underord-
nad betydelse, och ingen modern botaniker eller zoolog
kan det falla in att påstå, att systematiken skulle vara
hufvudsaken i hans vetenskap eller »målet» för densamma.

På ett ställe missförstår H. Sievers’ ord. Hos S.
talas oni omöjligheten af »att oberoende af erfarenheten
öfverskåda alla möjliga kombinationer af de särskilda
artikulationsformerna». H. utbyter (s. 16) »artikulations-
form» mot »språkljud» och tillskrifver därmed S. en mening,
som han icke uttalat. Med »artikulationsform» menar S.
tydligen i allmänhet en funktion i någon del af språk-
apparaten. Efter Flodströms, af H. förordade definition
finnes för öfrigt ingen anledning att ur systemet utesluta
Brückes »sammansatta» språkljud.

S:s‘ yrkande, att hvarje språkform skall i fonetiskt
afseende betraktas som ett helt för sig, står i fullkomlig
öfverensstämmelse med den allmänna riktningen af vår
tids vetenskap. Endast sedda i sitt inre sammanhang,
icke från synpunkten af något än så fullkomligt allmänt
system, låta företeelserna i en gifven språkform förklara
sig. Och den som i, likhet med H. sätter systematiken
som fonetikens mål, borde dock betänka, att det i alla
fall är fråga om systematik af det faktiskt gifna. Till
systemet finnes således ingen annan väg än genom iakt-
tagelse af detta faktiskt gifna. Men »just i systematiskt
afseende», menar H., »torde studiet af dialekterna icke
gifva någon synnerlig vinst, enär ju hvarje särskild mun-
art i regeln förfogar öfver blott ett jämförelsevis ringa
antal språkelement». Detta förstår jag icke. Kan man
studera många dialekter (för att få ett större antal språk-
ljud, än som finnes i en) utan att studera hvarje dialekt
för sig? Eller skiljer förf. — från fonetisk ståndpunkt
— mellan språk och dialekt? Eller vill förf, konstruera
sitt system oberoende af erfarenheten ?

Systematiken är mellertid den svaga sidan hos Sievers,
och detta står förmodligen i samband med hans uppfatt-
ning af systematikens underordnade betydelse. Hufvud-
sakligen rikta sig anmärkningarna — och med rätta —
mot deii första indelningen i »sonore» och »Geräuschlaute»
med »språkljudens akustiska totalvärde» som indelnings-
grund. Detta är ingen (vetenskaplig) indelning, utan en
gruppering efter tycke och smak. »Språkljudens aku-
stiska totalvärde, som framgår ur en samvärkan af alla
faktorer», ger oss först (Grundz.2 s. 40) för ett ögonblick
en skilnad mellan »toner» och »buller» — som alldeles
icke beror på ett dylikt totalvärde — men visar sig
senare i sin rätta skepnad, när vi få «Geräuschlaute an
sich», som i motsats till tonerna äro tonlösa, men ej desto
mindre ofta äro utrustade med ton, och sonorljud, som

»eo ipso» äro tonande, men faktiskt kunna vara tonlösa.
En sådan systematik kan icke försvaras, och H:s kritik
är fullkomligt på sin plats.

Genom sin uppfattning af stafvelsens element som
språkljud begår S., menar H., ett fel så svårt, att han
redan från början afskär sig möjligheten att komma på
det klara med fonetikens fundamentalsatser. Vi kunde
vara ense med Flodström och Hoffory om, att för fonetikern
språkljudens bildning är hufvudsaken, och att Sievers’
definition är felaktig, för så vidt den lemnar å sido språkets
ljudlösa element. Öm den praktiska betydelsen af detta
fel kunna dock meningarna vara delade. Leder Flodströms
definition nödvändigt därhän, att t. ex. p blir == paus
med slutna läppar (och näsa) samt öppen röstspringa, så
kan språkforskaren ha något skäl att betänka sig, innan
han antager densamma. Ty p t k skiljer sig då för den
hörande endast genom föregående och efterföljande »glid-
ningar», således genom något för språkelement som
sådana fullkomligt oväsentligt, d .v. s. äro för den hörande
— således delvis äfven för den talande — identiska,
Språkets lif och utveckling förutsätter ju emellertid icke
blott talande, utan äfven hörande.

I häftets första hälft (s. 5—22) vill H., på sätt vi
här antydt, visa att S:s‘ »grundåskådningar väsentligen
äro falska». I senare hälften lemnas illustrationer till
den föregående bevisningen under påpekande af åtskilliga
oriktigheter, som skulle följa af de förment förvända prin-
ciperna. Hvad H. anför om tonande och tonlösa I, r, m,
n är utan tvifvel riktigt.Om h fattas som tonlös vokal
eller som laryngal konsonant, synes vara tämligen likgil
tigt, endast man känner dess bildningssätt. På de tre
sista sidorna behandlas Sievers’ bibliografi. Det blir all-
tid en kinkig sak att vara rättvis vid ett urval af literatur,
ändå svårare att yara alla till lags, hälst vid utdelande
af »stjärnor», som gärna kunde varit alldeles borta.

Förmodligen kommer »stridsskriften» icke att betyd-
ligt minska Sievers’ anseende som fonetiker. Brücke är
alltid att rekommendera för den, som på egen hand vill
inhämta de första grunderna af fonetiken; men den som
stannar vid Brücke är icke långt kommen. Sweets »Hand-
book» är för kortfattad för att passa för hvem som hälst,
och engelskan är dessutom bland studerande mindre känd
än tyska. Jag är öfvertygad om, att äfven hädanefter
de flesta skola hålla sig till Sievers’ fonetik — och ej
alldeles utan skäl — ända till dess Hoffory eller någon
annan skrifver en bättre, hvilket visserligen ej bör anses
omöjligt. Det bästa sättet att uttränga en bok, som man
anser dålig, är utan tvifvel att skrifva en bättre. Meller-
tid förtjänar H:s stridsskrift att läsas som ett nyttigt
supplement till den utdömda boken.

Hos oss äro vi lyckligtvis ännu ovana vid en sådan
stil i vetenskapliga arbeten, som man finner hos H., men
i Tyskland synes kritiskt ovett vara dagligt bröd. Det
är märkvärdigt, att man i skrift anser sig befriad från
de allmänna regler för höflighet, hvilka i det personliga
umgänget ingen människa, som gör anspråk på bildning,
anser sig kunna bryta. Lll,
149

NORDISK REVY 1884—1885.

150

Germanska språk.

Kinzel, Karl, Lamprechts Alexander heraus-
gegeben und erklärt von K. K. Halle a. S. Verlag
der Buchhandlung des Waisenhauses. 1885. LXXX
+ 543 ss. Germanistische Handbibliothek herausge-
geben von Julius Zacher. VI.

Ofvanstående arbete är den första upplaga af Lam-
prechts Alexander, som är utrustad med kritisk apparat.
Lamprecht härstammade sannolikt från mellersta Franken.
Sin dikt om Alexander den store skref han i Baiern om-
kring medlet af XII århundradet, i det han öfversatte
och delvis omarbetade det fornfranska poem, som »Albe-
rich von Bisinzo» (Besançon) kort förut författat om
denne konung och hans bedrifter på grundvalen af den
latinska Historia de preliis Alexandri magni. Lamprechts
Alexander faller sålunda inom den förklassiska perioden
och tillhör samma poemkrets som Kaiserchronik, Roland
och Rother.

Dikten är bevarad i tre handskrifter, hvilka alla
äro förut utgifna. Kinzel har under de senare åren i
flere utförliga uppsatser i Zeitschrift f. deutsche Philo-
logie o. a. undersökt dessa handskrifters förhållande till
hvarandra och till deras original, jämte andra hithörande
frågor, och det är de kondenserade resultaten af dessa
forskningar, som han framlagt i inledningen till sitt ar-
bete. Svårigheten att i flere punkter komma till ett be-
stämdt afgörande ökas därutaf, att af det fornfranska
poemet endast 105 verser finnas i behåll (först publice-
rade af P. Heyse 1856). Äldst är Vorau-handskriften
af omkring 1170, därnäst den obetydligt yngre Strasburg
handskriften (uppbränd år 1870 vid Strasburg-bibliote-
kets förstöring). Den tredje handskriften, Basel-hds. på
papper, är af vida senare datum, nämligen från början af
XV århundradet. Den ursprungliga texten är däri be-
tydligt förändrad och utvidgad, i det att omarbetaren,
som kände den ofvannämda latinska Historia de preliis,
ur densamma upptog och infogade en mängd drag och
episoder, delvis af rent fabelaktig beskaffenhet.

Kinzel har välbetänkt afstått från att söka konstru-
era en i språkligt afseende uniform text. Han meddelar
först ur Basel-handskriften inledningen om Olimpias och
Nectanebus (p. 1—24); därefter stå (p. 26—89) paral-
lelt med hvarandra Vorau-handskriftens text, hvilken icke
går längre än till v. 1533, där den tvärt slutar med
perserhärens samlande, och Strasburg-handskriftens, som
sedan (p. 90—385) ensam fortsätter dikten till slut v.
7303. I noter anföras dels dessa båda handskrifters
läsarter, i alla fall där utgifvaren tillåtit sig en ändring
i texten, dels utdrag ur Basel-hds:s mera själfständiga
version. Det korta stycke af det fornfranska originalet,
som finnes bevaradt, är infördt parallelt på sin plats i
diktens början, och till hela poemet meddelas de mot-
svarande passus ur Historia de preliis efter en omsorgs-
full kollation af olika handskrifter och upplagor .däraf.
P. 389—520 upptagas af anmärkningarna. Utgifva-
ren har i dessa haft till ögonmärke att, jämte för-
klaring af dunklare ställen i texten, redogöra för alt
som är anmärkningsvärdt i Alexander-poemets språkbruk,
isynnerhet sådant som i förhandenvarande ordböcker

öfver medeltyska språket ofullständigt behandlas eller
icke alls finnes upptaget. Ett register (p. 521—543)
till anmärkningarna gör det lätt och bekvämt att åter-
finna de där meddelade, ofta ganska viktiga och värde-
fulla upplysningarna. A. E.

Fiunur Jönsson-. »Kritiske studier over en del af
de ældste norske og islandske skjaldekvad» (Doctors-disp.)
Khn 1884.

Thorkelson, J., Bemærkninger til nogle steder i Ver-
sene i Heimskringla. 42 ss. (Aftryk af Oversigt over
d. K. D. Vidensk. Selsk. Forhandl. 1884). Kjoben-
havn. Bianco Luno.

Arkiv för nordisk filologi, udg. ved Gustav Storm,
2 Bind, 3 Hefte (oktober 1884). Inhold: Marius Ny-
gsard, Om brugen af konjunktiv i Oldnorsk (Forts.);
Sophus Bugge , Blandede sproghistoriske bidrag; F. V.
Norelius, Några grammatiska och lexikaliska anmärk-
ningar till Gunno (Eurelii) Dahlstjernas Kungaskald;
Konrad Gislason & Joh. Fritzner, Kvett; Kr.
Kålund, En rettelse; Sophus Bugge, Tillæg.

Naturvetenskap.

Unser Wissen von der Erde. I. Allgemeine
Erdkunde von D:r Jul. Hann, D:r F. v. Hochstetter
und D:r A. Pokorny. H. 10—14. Dritter Abschnitt:
Die Hydrosphäre. '

Redan i ett föregående nummer af Nordisk Revy
hafva de två första afdelningarna (H. 1—9) af detta
stora praktverk refererats. De innehöllo jordens mag-
netiska och meteorologiska förhållanden. Den nu före-
liggande tredje afdelningen innehåller en framställning af
de hydrografiska och utgör en kort, men synnerligen ut-
märkt framställning af oceanografien, sådan den först nu,
sedan de sista stora vetenskapliga expeditionernas resul-
tater blifvit offentliggjorda, kunnat framställas. Dessa
resultater, som hittills måst uppsökas i dessa expeditio-
ners vetenskapliga rapporter, såsom Challengers, Gazelles,
Tuscaroras, Vöringens, Vegas, m. fl., eller i specialar-
beten, utgifna i lärda sällskaps handlingar, föreligga nu
systematiskt ordnade för allmänheten. Äfven denna af-
delning är såsom de båda föregående författad af den
berömde Direktorn för Kejs. Meteorologiska Institutet i
Wien, D:r Julius Hann, hvilken härmed afslutat sin an-
del i det stora ifrågavarande verket.

Det kan här endast blifva fråga om en allmän an-
tydan af, huru arbetet blifvit uppstäldt, samt hvilka all-
männa resultater som vunnits. Efter en inledning om-
fattande en framställning af de olika hafvens ytförhål-
landen och en kort historik af forna åsikter om hafvens
djup, samt äldre mer eller mindre misslyckade upplodnings-
försök af världshafven, följer en öfversikt af de genom
de nyare metoderna vunna resultaten rörande oceanernas
djupförhållanden. Däraf framgår att de djupaste ställena
i världshafvet äro belägna i Stilla hafvet öster om Japan,
151	NORDISK REVY 1884-1885	152

4,655 famnar och i Atlantiska hafvet norr om St. Thomas,
4,561 famnar. Medeldjupen äro i Atlantiska hafvet 3,68,
i Stilla hafvet 3,89, i Indiska hafvet 3,34, i Medelhafvet
1,35 kilometer. De tre stora världshafven hafva altså
ett medeldjup af nära 2,000 famnar. Skulle alla jordens
länder utbredas jämnt på hafsbottnen, så skulle jorden
täckas af ett jämntjockt vattenlager af 1,370 famnar,
eller 2,5 kilometer. Man har förr förestält sig hafsbott-
nen bestående af berg och dalar liknande dem på land.
De nyare forskningarna hafva visat det oriktiga i denna
föreställning. Genom vattnets ständiga påverkan afrun-
das höjderna och fyllas dalarna med slam och sedimenter.
Hafsbottnen bildar derföre i stort sedt vida slätter med
långsamma höjningar och sänkningar. I Atlantiska haf-
vet, där den Irländska underhafsplatån sänker sig mot
väster, är sluttningen blott 70, och den brantaste slutt-
ningen under hafvet väster om San Francisko är blott 3°.
Endast på ett ställe i hafvet, öster om Newfoundlands-
banken, har man funnit en verklig bergssluttning på
170—270.

Därnäst följer en utförlig framställning af hafsvatt-
nets salthalt och specifika vikt. Efter en kort öfversikt
af äldre arbeten af Forchhammer och Schmidt följer för-
fattaren hufvudsakligen de nyaste arbetena i denna väg
af Buchanan, Challenger-expeditionens kemist. I stort
sedt aftager salthalten från ekvatorn mot polerna på hafs-
ytan. En karta angifver närmare fördelningen. Det visar
sig, att specifika vikten af ytvattnet når sitt största värde
inom passadgebiten, där nederbörden är minst och af-
dunstningen störst. I Atlantiska oceanen är sältan och
tätheten störst (sp. v. = 1,0275) inom tvenne ovala zoner
belägna norr och söder om ekvatorn i passadregionerna.
I de motsvarande regionerna i Stilla hafvet är tätheten
ej fullt så stor (nämligen 1,0270 i södra delen och 1,0260
i den norra) och i Indiska hafvet likaså lägre (max. —
1,0265). Från dessa maximi-regioner aftager salthalten
såväl mot de regniga trakterna kring ekvatorn som ock
mot ishafven, där yttätheten aftar till under 1,0250. På
större djup är salthalten ganska likformig, i Norra at-
lanten 1,0262 och i den södra samt i Stilla hafvet 1,0258.
Detta alt gäller om det till samma temperatur, 60° F.
= 15°,5 C., reducerade vattnet. Tagas de verkliga tem-
peraturförhållandena med i räkningen, så blir förhållandet
ett helt annat. Tätheten blir då minst kring ekvatorn,
omkring 1,0227, och tilltar hastigt mot djupet, såväl
som mot polerna, där den på djupet stiger till 1,0281
vid en temperatur af — 2° till —3° C. Hufvudmassan af
oceanens vatten, det som fyller de stora djupen under
2—300 famnar, har i det närmaste samma specifika vikt
1,027—1,028.

I inhaf är salthalten antingen mindre eller större än
i Oceanen, det förra i grunda inhaf med stor tillförsel
af flodvatten, såsom' Östersjön, det senare i djupa med
ringa tillflöden, såsom Medelhafvet och Röda hafvet.

Temperaturförhållandena såväl vid hafsytan som på
större djup blifva därefter behandlade. I hafsytan växlar
temperaturen med årstiderna, men ej på långt när så
mycket som i luften. Hafvets närhet verkar således af-
kylande om sommaren och såsom en värmekälla om vin-
tern. Extremerna infalla senare, nämligen lägsta tem-
peraturen i februari—mars, högsta i augusti—september.

Hafsströmmarna inverka högst betydligt på ytvattnets
temperatur, och isotermerna erhålla på grund häraf ett
mer eller mindre inveckladt förlopp. Medeltemperaturen
i ekvatorialzonen är omkring 27° C. och stiger i Indiska
hafvet till 28° kring Sundaöarna och norra Australien.
De högsta temperaturerna, ända till 34°,4 C., observeras
i Röda hafvet. Temperaturen på hafsdjupen är i allmän-
het låg, och på hafsbottnen sjunker den nästan öfveralt
till närheten af fryspunkten. Norra Ishafvet är till
största delen afspärradt å ena sidan genom det grunda
Behringssund och å den andra genom den undervattens-
tröskel, som förenar Island och engelska banken, och som
endast mellan Färöarna och Shetlandsöarna sänker sig till
600 famnar. Däremot står Södra Ishafvet i öppen för-
bindelse äfven på djupet med de stora hafven och t. o. m.
norra delarna af Atlanten och Stilla hafvet fyllas på
djupet af därifrån kommande fryskallt vatten. Det kalla
djupvattnet ligger, märkligt nog, i närheten af ekvatorn
närmast ytan. Såsom exempel anföra vi den vertikala
temperaturfördelningen i Atlanten.

Lat.	Temperaturer			
	15°	10° Djup	5°  i famnar	20,5 Cels.
33° N.	—-	320	450	630
21°	70	160	320	700
9°	■27	54	168	480
1°	42	73	170	360
9° S.	55	75	150	420
21°	60	115	200	340
36° S.	. .			—	190	340

I inhaf förekomma högst märkliga temperaturförhål-
landen. I allmänhet kan sägas, att på stora djup her-
ska konstanta temperaturer motsvarande den ifrågava-
rande traktens medelvintertemperatur. Så herskar i
västra Medelhafvet från 100 famnars djup till bottnen
vid 1,500 famnar året om en konstant temperatur af
— 120,8 C., som i östra delen så småningom stiger till
— 13°,6. I Röda hafvet är likaså under 400 famnar
temperaturen konstant 219,1/2, eller den traktens vinter-
temperatur. De till dessa haf ledande sunden äro för
trånga för att tillåta Ishafvets kalla vatten att intränga
äfven i skenbart öppna hafsbassiner, såsom t. ex. Celebes-
sjön, Sulusjön m. fl., aftager temperaturen på vanligt
sätt till ett visst djup, men därunder blir temperaturen
konstant ända ned till bottnen. Dylika sjöar bilda för-
djupningar i hafsbottnen, omgifna af undervattensvallar,
bildningar till formen erinrande om ofantliga vulkankrat-
rar. Temperaturen neduti en dylik fördjupning svarar
tydligen mot den, som i öppna hafvet herskar på samma
djup som den lägsta kanten af vallen. Det kallare
hafsvattnet, som befinner sig på större djup, kan natur-
ligtvis ej inkomma i en dylik bildning.

Rörande de sista kapitlen, om hafströmmarne och
tidvattnet, hvilka äro temligen vidlyftiga framställningar
af dessa invecklade och omtvistade företeelser, nödgas vi
hänvisa till originalet.

Äfven denna afdelning af det stora verket är ut-
rustadt med talrika, förträffliga kartor och teckningar.

Vi tillägga, att till deras tjänst, som icke hafva
råd att skaffa sig hela det ifrågavarande praktverket,
_153	~ NORDISK REVY 1884—1885.154

hafva de nu ifrågavarande häftena 1—14 utgifvits som
särskild bok i mindre format under titel: Die Erde als
W eltkörper, ihre Atmosphäre und Hydrosphäre, von Julius
Hann. Mit 14 Tafeln in Farbendruck und 58 Holz-
stichen. Prag und Leipzig 1884. 209 pag. 8:0. Då
boken erhålles for det i förhållande till utstyrseln ytterst
billiga priset af 5 kronor, så torde ingen, som är intres-
serad för ifrågavarande ämnen, behöfva att sakna den-
samma i sitt bibliotek. •

• H. Hildebrand Hildebrandsson.

Warming, Eug., Haandbog i den systematiske Bo-
tanik, nærmest til Brug for Lærere og Universitets-stu-
derende. Anden gjennemsete Udgave. Med 470 Af-
bildninger. IV++437 ss. Kjobenhavn, P. G. Philipsens
forlag. .

Blandade ämnen.

Franke, Felix, Praktisk Tillegnelse af fremmede
Sprog. Dansk Bearbeidelse ved 0. Jespersen. Ku-
benhavn. C. Larsens Forlag. 1884. 2 + 33 ss.

F. Frankes lilla broskyr framställer i korthet grund-
dragen af en på psykologiska och fysiologiska lagar grun-
dad metod för inhämtande af främmande språk. Felet i
alla äldre metoder, som han med en gemensam benäm-
ning kallar »öfversättningsmetoden», består hufvudsakligen
dels däri, att man lär ett främmande språk inom sitt eget
modersmål och följaktligen ej lär sig att tänka på det
främmande språket, dels däri att man hufvudsakligen tar
hänsyn till skriften, som dock blott är en symbol för det
verkliga uttalet, hvaraf följden blir att man aldrig lär
uttala det främmande språket. Förf, framhäfver i mot-
sats härtill betydelsen af att lära ett främmande språk
i dess egen anda och med dess egendomliga ljud, och
det på samma sätt, som vi lära vårt första språk mo-
dersmålet, blott med den skilnad, som betingas af de
olika förhållanden, hvarunder ett främmande språk vanli-
gen läres, hvilka ligga i den mindré tid, som därtill kan
anslås, i mindre tillfälle att höra och tala språket, i den
större utveckling våra tankar då vunnit, i den omstän-
digheten att vi redan beherska ett språk, i talorganernas
vana vid frambringandet af ljud som hvila på en helt
annan artikulationsbasis, samt i den omständigheten att i
samma mån örats iakttagelseförmåga är skärpt för mo-
dersmålets finaste nyanser, är den. slö för'främmande
språkljud.

Författaren yrkar, att man till en början inskränker
sig till det talade språket, att man tager så många sin-
nesorgan som möjligt till hjälp för att så fast som möj-
ligt associera det främmande ordet med begreppet, i stället
för att, såsom nu är fallet, blott med ögats tillhjälp för-
binda det främmande ordets symbol (den döda skriftfor-
men) med modersmålets ord. Ens sträfvande bör gå ut
på att göra det främmande språket till ett omedvetet
verkande redskap för tanken, man bör derför vid under-
visningen så mycket som möjligt använda det främmande
språket själft, men däremot böra öfversättningar från mo-

dersmålet till det främmande språket icke förekomma förr,
än man någorlunda beherskar det senare.

. Vid metodens determinerande med afseende på språ-
kets inre och yttre form yrkas på tillgodogörande af psy-
kologiens och ljudfysiologiens resultat och göres i vissa
fall en ganska lycklig tillämpning däraf.

Framställningen af metoden är hållen utan hänsyn
till några förhandenvarande skolor eller undervisningsfor-
mer, och däri ligger en brist, men en sådan som förf, är
medveten om. Det är möjligt att om förf, tagit hänsyn
till den betydelse, språkundervisningen numera har vid
skolorna, nämligen att vara ett bildningsmedel och icke blott
bibringande af en färdighet, så skulle han kunnat gifva
något större erkännande åt den af honom ogillade öfver-
sättningsmetoden, och möjligen sökt sätta sin metod i
förbindelse därmed.

Med oafsedt detta innehåller den lilla boken så många
behjärtans värda tankar, att vi rekommendera den åt
alla språklärare. E. R.

Finsk Tidskrift utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. XVII. 4. K. K. Tigerstedt, G.
M. Sprengtporten, XVI. R. Hult, Finland i den ny-
aste franska geografien. Esselde, En blick på qvinno-
uppfostran inom Frankrike och dess målsmän under det
nittonde seklet. W. Bolin, Religiös rationalism. — I
bokhandeln. — Öfversigt.

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen
1884, 6:te häftet. Innehåll: X, Nya försök till .för-
bättring af arbetsklassens vilkor. 1.; Aubert, A., Fra
det franske nutidsmaleri 2; Westergaard, Harald, Teo-
rien om gennemsnitsmennesket, et afsnit af statistikens
historie. 1. Literaturöfversigt; Nyutkomna böcker.

Tilskueren, Maanedsskrift udg. af N. Neergaard. Okt.
1884. Inhold: Andet kapitel af Jonas Lies nye For-
tælling; Herman Bang: Ord; V. Pingel: Til J. C.
Schiodtes Livshistorie og Karakteristik; Fredrik Niel-
sen: Biskop Dupanloup, II; Torvald Kohl: En anden
Jordklode.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Större konsistoriet.

De» 25 oktober. Enligt kanslersbref af den 7 d:s hade fil.
lic. C. A. M. Lindman förordnats till docent i botanik.

Enligt skrifvelse af den 18 d:s hade kanslern beviljat vi-
kariatsarvoden åt adjunkten J. Björkén och e. o. professorn 0.
V. Petersson att utgå från besparingarna å det i universitetets
stat upptagna anslaget till arvoden åt vikarierande yngre akad.
lärare.

Docenten K. Piehl hade till universitetet öfverlämnat en för-
tecknad samling egyptiska fornsaker och därvid förbehållit sig
prioritetsrätt under en tid af 5 år att publicera de med inskrifter
försedda föremålen i samlingen. Kons, beslöt att häröfver in-
hämta yttrande af t. f. prefekten för nordiska museet, doc. A.
Noreen.


155	NORDISK REVY 1884-1885.	156



Från universitetets byggnadskomité hade inkommit ett så ly-
dande utdrag af komiténs protokoll för den 11 i denna månad.

“Sedan från kgl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakade-
mien inkommit utdrag af dess dagbok för den 17 sept. 1884, in-
nefattande svar å byggnadskomiténs framställning om fastställande
af irigifvet förslag till inskrifter å nya universitetsby gnaden, hade
de af större kons, utsedde särskilda delegerade för inskriptions-
frågans handläggande blifvit kallade till närvaro vid detta bygg-
nadskomiténs sammanträde för att gemensamt med byggnads-
komiténs ledamöter taga del af berörda svar och med anledning
däraf öfverlägga; tillstädeskommande nu af bemälde delegerade
profine Häggström och Alin, hvaremot bibliotekarien Annerstedt,
först efter det ärendets handläggning redan blifvit afslutad, sig
instälde.

Kgl. vetenskaps-, historie- och antikvitetsakademiens berörda
svar föredrogs samt innehöll, att jämte inskriftsförslaget till aka-
demiens kunskap kommit, att öfver hufvudingången å universitets-
byggnaden voro anbragta orden "Universitas Regia Upsaliensis";
och hade akademien beslutat med anledning häraf förklara, att
hon, under för handen varande förhållanden, ej ville göra annan
anmärkning mot det inlämnade förslaget, än att det, då. två språk
icke pläga användas till inskrifter å samma byggnad, torde vara
lämpligare att äfven i de fyra nu föreslagna inskrifterna använda det
latinska språket, men att akademien öfverlämnade åt komitén att
härmed efter godtfinnande förfara.

Under den öfverläggning, som med anledning af detta svar
uppstod, uttalades olika åsikter, huru man i fråga om språket
borde förfara, men stannade pluraliteten vid den åsikt att låta det
en gång antagna förslaget blifva oförändradt, mot hvilket beslut,
reservation anmäldes af proff:ne Nyblom och Alin samt akad. ränt-
mästaren frih. Gyllenhaal, hvilka, med anledning af livad kgl.
akademien anmält, önskade att latinska språket skulle jämväl för
nu ifrågavarande inskrifter användas.“

Vid detta protokoll hade fogats det antagna förslaget till in-
skriptioner, så lydande:

„År 1477 grundlades Upsala universitet af Ärkebiskopen
Jacob Ulfssoh öch Sten Sture d. ä. med Rikets Råd“.

. II.

. “År 1593 blef Upsala universitet efter nöd och under-
gång på Upsala mötes begäran återupprättadt".

III.

“Gustaf II Adolf tryggade Upsala universitets bestånd,
ordnade och vidgade dess verksamhet. Fäderneslandet
har vårdat hans verk.“ ‘

IV.

"Uppförd under Oscar II:s regering enligt konungs och
riksdags beslut invigdes denna byggnad åt Upsala uni-
versitet år 1885“.

Större kons, fann hvad byggnadskomitén sålunda anmält icke
ti 11 annan åtgärd föranleda, än att förslaget skulle läggas till kon-
sistoriets protokoll.

Kons, beslöt med 14 röster mot 10 att uppskjuta frågan om
planering och terrassering kring nya universitetsbyggnaden till sam-
manträde den 1 instundande november. Minoriteten önskade frå-
gans återremitterande till byggnadskomitén, med anmodan att ko-
mitén skulle till kons, inkomma med förslag till planerings- och
terraseringssarbetets utöfvande på annat sätt, än som genom entre-
prenadkontraktet med byggmästaren C. H. Hallström blifvit be-
stämdt.

Föredrogs afl. doktor A. F. Regnells testamente, hvaruti han,
jämte det han lemnat förordnande om några legat, insatte Upsala
universitet till arvinge af hans återstående förmögenhet, som borde
användas till förmån för det medicinska studiet vid universitetet
och läggas till den fond, som han för sådant ändamål gifvit den
17 mars 1872. .

Vidare öppnades trenne af dr Regnell å olika tider hos uni-
versitetet deponerade förseglade skrifvelser med följande innehåll.

I skrifvelse af den 17 mars 1879 förordnar R. sin sista vilja
med afseende på hans Fjärde Reservfond vara, att de årligen å
den samma utfallande räntor måtte på följande sätt blifva an-
vända: '

-	l:o att genom inköp till universitetets Botaniska Trädgård af
lefvande växter, frön, lökar o. s. v. befrämja studiet af naturliga
familjerna öch särdeles kännedomen af växtvärlden från för de tro-
piska trakterna karaktäristiska former;

2:	o att genom inköp af därtill behöfiga instrument och uten-
silier o. s. v. befrämja de växtfysiologiska och anatomiska un-
dersökningar, hvilka komma att vid botaniska institutionen an-
ordnas;

3:	o att till ordnande, konserverande o. s. v. af de af honom
redan eller framdeles skänkta Brasilianska växtsamlingarna nödiga
medel må kunna anslås, äfvensom — om behofvet skulle fram-
deles så kräfva — att någon mindre summa skulle årligen till
deras behöriga vidmakthållande användas.

Den 20 nov. 1880 förordnas om vissa lifstidspensioner.

Den 20 aug. 1882 förordnas med afs. på den af honom ge-
Femte Reservfondens användande, att däraf bildas tvänne nya fon-
nom gåfvobref af den 11 febr. 1881 till Upsala universitet skänkta
der: l:o) en å 10,000 kr. under namn afzoologiska institutionens Reg-
nellska fond samt 2:o) en å 30,000 kr. under namn af medicin-
ska fakultetens Regnellska fond för resestipendier. Räntan å zool.
institutionens Regnellska fond användes, sedan 1/10 af denna ränta
lagts till kapitalet, af institutionens prefekt i samråd med dess
prosektor till inköp för samlingarnas räkning af utländska hälst
ännu opreparerade naturalier.

Af räntan å med. fak:s Regnellska fond för resestipendier
användes årligen 1/10 till kapitalets ökande; den öfriga räntan delas
i 2 lika stora stip., som i tur efter fullmakts datum tilldelas 2
af med. fak:s ord. och e. o. proff (eller deras framtida motsva-
righet) såsom understöd till under ferierna företagna resor i utlandet.
Professorerne kunna dock med fakultetens bifall, afstå sin rätt
till stipendier åt lärare vid fakulteten, som icke äro professorer.

D:r Regnell hade den 31 maj till universitetet skänkt 10,000
kr., med förordnande att 1/10 af räntan lägges till kapitalet, och
att återstoden af räntan skall af professorn i praktisk medicin an-
vändas dels till den praktisk-medicinska undervisningens fromma,
och dels till befordran af vetenskaplig forskning å den praktiska
medicinens område, dock icke för sådana utgifter, till aflöningar
m. m., som statenborde bestrida.

Teologiska fakulteten.

Den 1 november. Anmäldes kanslersbref angående prolon-
gation för tre år från den 1 oktober 1884 af docenten J. A.
Ekmans åtnjutande af fakultetens docentstipendium på den
teoretiska linien.

S.	d. Afstyrktes teol. stud. A. Göthlins ansökan om be-
frielse från afslutande af de praktiska öfningarna.

S.	d. Föreslogs, att ett premium å 500 kr. ur Oskar Ek-
mans Gustaf-Adolfs-donation måtte tilldelas teologie lektorn,
docenten doktor P. Wikner.

S.	d. Afgafs yttrande, att fakulteten icke hade någon att
föreslå vid tillsättningen af det efter docenten Thordén lediga
rörliga docentstipendiet.

Medicinska fakulteten.

Den 13 september. , Aflades med. kandidatexamen af V.
Lindberger, E. M. Söderström, I. Rosengren, O. Andersson, A.
Clauss och E. V. Bolinder.

S.	d. Anmäldes kanslers förordnande för kandidaten H.
Græve att från d. 1 sept. 1884 till 1 febr. 1885 uppehålla la-
boratorstjänsten vid patologiska institutionen.

S.	d. Anmäldes kanslers förordnande för kand. H. Wetter-
dal att vara underläkare och för kand. H. Köster att vara
amanuens vid akademiska sjukhuset.

S.	d. Beslöts hos större konsistoriet anmäla, att fakulte-
ten önskade, att med åtgärder för tillsättning af e. o. pro-
fessuren i anatomi måtte fortfarande få tillsvidare anstå.

Den 20 sept. Aflades med. licentiatexamen af A. G. Wide.

Den 22 okt. Aflades med. licentiatexamen af J. M. Boh-
mansson. '

Kobenhavn.

I	anledning af Kristiansborgs slots brand d. 3 oktbr. blev
det ved kgl. resolution af 4 s. m. besternt, at rigsdagens aabnings-
mode d. 6 s. m. skulde afholdes i universitetets festsal. Hans
majestæt kongen aabnede modet med oplæsning af en trontale.

Efter endt afgangsexamen ved de lærde skoler og tillægs-
examen ved universitetet i den forlobne sommer bleve ved den
d. 23 septbr foretagne immatrikulation 288 studerende immatri-
kulerede.*
157

NORDISK REVY 1884-1885.

158

I begyndelsen af 1880 fremdrog kultusministeriet i en skri-
velse til konsistorium det önskelige i udarbeidelsen af en ny uni-
versitetsfundats, da den nuværende af 1788 ikke mere svarede til
sin bestemmelse og for den overvejende del var sat ud af kraft
ved senere bestemmelser. Ministeriet udtalte derhos, at et af
konsistorium fremsendt udkast til et lovförslag om universitetets
lærerkræfter paany vilde kalde fundatssporgsmaalet tillive. I sit
svar udtalte konsistorium sig bestemt imod den af ministeriet an-
tydede sammensmeltning af de to opgaver: organisationen af uni-
versitetets lærerkræfter og udarbejdelsen af en ny fundats. Nu
i modsætning til 1788 vare den udövende og den lovgivende magt
sondrede, og samlingen af alle universitetsnormer i een fundats
vilde forrykke forholdet mellen den lovgivende og den udovende
magts myndighed i universitetsanliggender til skade for den sid-
ste. Undgik man dette ved kun at knytte fundatsens lovgivnings-
bestånddele til de alt nu foreliggende lovgivningsreformer (lon-
ningsreformen og lærerkræfternes organisation), vilde disses los-
ning alligevel trække ud i det ubestemmelige. Hvad selve spörgs-
maalet om onskeligheden af en ny fundats angik, kunde konsisto-
riet vel tilraade en formel bearbeidelse af de gjældende regler,
men ikke en reel, der vilde absorbere megen tid og megen kraft
med et lidet udbytte og rejse stridssporgsmaal af betydelig række-
vidde. Altsaa foreslog konsistorium en kodifikation, en systema-
tisk samling af de gjældende regler, og ministeriet sluttede sig
hertil. Endnu i samme foraar överdrog konsistorium sin davæ-
rende fuldmægtig, nuværende bogholder i kvæsturen, cand. jur.
Holck, i förbindelse med og under tilsyn af universitetets davæ-
rende rektor, professor, d:r jur. Goos, at udföre det nævnte
arbejde.

Dettes forste del föreligger nu. For at give et virkeligt klart
billede af, hvad der er gjældende ret, er den plan valgt for ar-
bejdet, at materialet er sammenarbejdet til en systematisk frem-
stilling, stadig ledsaget af henvisninger til de retskilder, af hvilke
fremstillingen er tagen (love, anordninger, ministerielle skrivelser
o. s. v.). Denne del af arbejdet er det, der nu föreligger. Hertil
vil som værkets 2:den del slutte sig et aftryk af de paagjældende
retskilder, for at samlingen selv kan give læserne adgang til at
kontrollere den gjorte brug af kilderne. Den foreliggende syste-
matiske bearbejdelse af universitetets retsregler, der er udgiven
gjennem Gyldendalske boghandel, udgjör 218 sider in quarto.

Personalforhold.

Den akademiske lærerforsamling har i sit mode d. 10 oktbr
valgt prof., d:r theol. C. H. Scharling til universitetets rektor for
1884—85 samt gjenvalgt prof., d:r jur. H. Matzen gom medlem
af konsistorium for 5 aar. . '

Som dekaner for 1884—85 ere valgte: prof., d:r phil. Buhl
(theol.), prof. Deuntzer (rets- og statsv.), prof., dir med. Gædeken
(lægev.), prof., d:r jur. Joh’s Steenstrup (filos.) og prof. Johnstrup
(math.-naturv.).

Prof., d:r jur. Goos er af konsistorium under 8 oktbr gjenvalgt
som medlem af bestyrelsen for kommunitetets stipendievæsen for
5 aar.

Det lægevidenskabelige fakultet har fra 1 septbr ansat cand.
med. og chir. E. A. J. Ravn som prosektor i normal anatomi i
stedet for d:r med. Kr. L. I. Poulsen.

Cand. polyt. Th. Thomsen er fra 1 novbr fratraadt som 1:ste
assistent ved universitetets kemiske laboratorium og 2:den assi-
stent, cand. pharm. E. Chr. W. Stenbuch fra s. d. af laboratoriets
bestyrer antaget som l:ste assistent og cand. pharm. J. Krenchel
som 2:den assistent.

D.	21 septbr afgik forhenværende prof, i medicin, senere
finansminister og borgmester i Köbenhavn, d:r med. og phil. C.
Fenger ved döden.

D.	30 septbr döde forhenværende prof, i filosofi, konferens-
raad, d:r phil. og lic. theol. R. Nielsen.

Ministeriet bar under 30 septbr og 21 oktbr tilladt prof., d:r
jur. Matzen at foretage rejser til Tyskland, England og Belgien
for som medlem af sölovskommissionen at gjöre sig bekjendt med
disse landes söretslovgivning m. m.

Examina.

D.	17 oktbr sluttedes en magisterkonferens i filosofi, ved hvil-
ken der tilkjendtes cand. philos. P. A. P. Bosenberg Admissus.

Den fuldstændig juridiske examen, der er en betingelse for en

række embeder, hvortil ùdfordres kundskab om lov og ret, samt
for beskikkelse i visse sagförestillinger, bestaar i en skriftlig og
mundtlig pröve i fölgende fag: a) den almindelige retslære, b)
den romerske ret i forbindelse med denne rets historie og anti-
kviteter, c) den almindelige danske rets hovedafdelninger : civilret,
kriminalret og proces, d) dansk statsret og e) den danske rets-
historie. Civilretten er delt i to afdelinger. Til dens förste af-
deling henregnes: privatrettens almindelige del (herunder person-
ret og næringsret), familieret og arveret, til civilrettens anden af-
deling: den egentlige formueret (formuerettens almindelige del,
tingsret, obligationsret). Ved den skriftlige pröve gives der syv
skriftlige opgaver, nemlig en af den alm. retslære, en af den ro-
merske ret, to af den danske civilret, en af den danske kriminal-
ret, en af dansk proces og en af dansk statsret. For hvert af
disse fag gives en specie! karakter, der bestemmes efter udfaldet
saavel af den skriftlige som den mundtlige pröve. Specialkarak-
tererne, laud, præ ceteris, laud., haud. illaud. og non contemnendus
er der tillagt en vis talværdi, efter hvis sammenlægning hoved-
karakteren bestemmes. Alle fagene anses som hovedfag med
undtagelse af den danske retshistorie, der er et bifag og hvori
karakteren kun har den halve talværdi i forhold til et hovedfag.
Karakteren nul i et hovedfag medförer, at kandidaten anses for
umoden, i bifaget ansættes den til en fradragende talværdi. Ved
bekjendtgj0relse af 19 juni 1884 er der imidlertid efter indstilling
fra det rets- og statsvidenskabelige fakultet fastsat den forandring,
at nul i bifaget tillige udelukker fra hovedkarakteren "laudabilis".

Den statsvidenskabelige examen giver ikke nogen udelukkende
ret til visse embeder; men betragtes som indeholdende en anbe-
faling til ansættelsen i embeder, der anses at kræve kundskab i
lov og ret, uden at den fuldstændige juridiske examen er gjort
til betingelse for deres opnaaelse. Prövningsfagene ere: 1) poli-
tisk ökonomi, derunder indbefattet a. videnskabens historie, b.
nationalekonomiens theori og politik, under den sidste navnlig
agrikultur-, industri- og handelspolitik, alt med specielt hensyn
til fædrelandets lovgivning og forhold, c. finansvidenskab; 2) sta-
tistik, dels statistikens theori, dels fædrelandets statistik i udför-
ligere omfang, og dels komparativ statistik; 3) offentlig ret, dels
almindelig statsret, dels fædrelandets offentlige ret, saa vel forfat-
nings- som forvaltningsret og endelig folkeret; 4) statsvidenska-
belig encyklopædi; 5) retsvidenskabelig encyklopædi, saaledes at
kandidaten, foruden et overblik over hele retsvidenskaben, har
grundig kundskab i de dele af fædrelandets lovgivning, som staa
nærmest i forbindelse med statsadministrationen, navnlig formueret,
landboret, söret, handelsret og næringsret; 6) den nyere tids hi-
storie, navnlig siden den vestphalske fred.

Ved den skriftlige pröve gaves tidligere 4 .opgaver (3 timer
til hver) nemlig en i nationalökonomi (theori og politik), en i fi-
nansvidenskab, en i dansk forfatnings- og forvaltningsret og en i
dansk retsencyklopædi, indbefattende grundtrækkene af den danske
civilret. Efter det rets- og statsvidenskabelige fakultets udstilling
er det imidlertid ved bekjendtgjorelse af 19 juni 1884 bestemt, at
der foruden de tvende udarbejdelser i de ökonomiske fag skal
kræves en tredje, hvis karakter bliver at tage særlig i betragtning
ved bestemmelsen af karakteren for pröven i fædrelandets stati-
stik. Til denne udarbejdelse indrömmes en tid af 4 til 6 timer
efter nærmere bestemmelse i hvert tilfælde af examinatorer og
censorer i de ökonomiske discipliner. Det er kandidaterne tilladt
ved samme at benytte det af statistisk bureau udgivne “Danmarks
statistik i sammendrag"; videre gaaende hjælpemidler kunne efter
vedkommende examinatorers og censorers skjön i hvert enkelt
tilfælde stilles til kandidaternes raadighed. Mundtlig pröve an-
stilles i fölgende 5 hovedfag: 1) nationalökonomi, 2) finansviden-
skab, 3) dansk forfatnings- og forvaltningsret, 4) dansk retsency-
klopædi og 5) fædrelandets statistik samt i fölgende 5 bifag: 1)
statsvidenskabelig encyklopædi, 2) almindelig statsret, 3) politisk
historie, 4) folkeret og 5) statistikens theori og sammenlignende
statistik. Specialkarakter gives for hvert fag; i de fag, i hvilke
skriftlige opgaver gives, bestemmes den efter udfaldet saa vel af
den skriftlige som den mundtlige pröve. Specialkarakteren be-
regnes efter en vis talværdi; dobbelt i hovedfagene mod bifagene,
hvorefter hovedkarakteren bestemmes. Karakteren nul tillægges
en fradragende talværdi samt udelukkede tidligere fra hovedka-
rakteren “laudabilis“, i et hovedfag eller to bifag fra hovedkarak-
teren “hand illaudabilis" og medförte, at kandidaten anses for
umoden, hvis han erholdt denne karakter i 2 hovedfag eller i 3
bifag. Ved bekjendtgj&relse af 19 juni 1884 er denne bestemmelse
159

NORDISK REVY 1884-1885.

160

yderligere udvidet til, at nul i et hovedfag medfor, at kandidaten
anses for umoden.

Akademiske grader.

Doktorgraden i medicin er d. 27 oktbr erhvervet af cand.
med. og chir. E. Engelsen. Afhandling: undersogelser om blod-
legemernes antal, hæmoglobinmængde og storrelse. Opp.: prof.
d:r med. Panum og prof. d:r med. Reisz.

Videnskabelige samlinger.

Universitetets mineralogiske museum har til Stockholms hoj-
skole afsendt en samling af museets dubletter, indeholdende 360
exemplarer af mineralier, bjergarter og forsteninger fra Danmark
og de nordlige bilande.

Legater og stipendier.

Kommunitetets stipendium for kandidater og videre komne à
200 kr. er af konsistorium d. 8 oktbr tildelt: cand. theol. J. Ples-
ner, cand. jur. M. Godskesen, cand. polit. I. V. Schovelin, d:r med,
A. F. Rasmussen og cand. philol. F. Jönsson.

Goos.

Helsingfors.

Större konsistorium.

15 sept. I skrifvelse från kanslersämbetet underrättades
kons., att h. m:t den 15 juli till prof i zoologi utnämt e, o.
prof. frih. J. A. Palmén.

Vid upprättande af förslag till besättande af professionen
i anatomi hade kons, uppfört i första rummef prof. G. Asp, i
andra d:r A. R. Spoof. Öfver förslaget hade den senare till
kanslern inlämnat besvär, och infordrade kanslern nu konsistorii
yttrande med anledning af dessa. Enhvar af kons, ledamöter
återhämtade sitt vid förslagets uppgörande afgifna votum.

Mindre konsistorium.

I skrifvelse från vicekanslern meddelades kons.:

1)	att kanslern beviljat e. o. prof. O. M. Reuter tjänstle-
dighet för ingående läseår för utgifvande af några vetenskap-
liga arbeten, med hvilka Reuter för närvarande är sysselsatt;

2)	att han beviljat prof, i patologisk anatomi, 0. Hjelt,
tjänstledighet på tre månader för vidtagande af en resa i ve-
tenskapligt syfte till Sverge;

3)	att kanslern stadfästat kons, beslut att tilldela doc. E.
A. Homén ett ledigt docentarvode att åtnjutas under tre år
med 3,500. mark för året.

Till medlem i ekonomiedivisionen i stället för prof. Ahl-
qvist, som tillträdt rektoratet, utsåg kons. prof. S. 0. Lind-
berg.

Till t. f. laborator vid kemiska laboratoriet antogs fil. mag.
J. A. Forsström.

På förslag af prefekten för kemiska institutionen beviljade
konsistorium ett anslag af 150 mark i månaden för en assi-
stent vid öfningarna i organisk kemi, och antogs till denna
befattning fil. mag. U. Collan.

1	okt. I skrifvelse från vicekanslern meddelades, att han
beviljat läraren i musik direktor R. Faltin för sjuklighet tjänst-
ledighet under innevarande läseår, och utsåg kons, till hans
vikarie direktor M. Wegelius.

Doc. E. A. Homén förorduades att sköta prof, i patologisk
anatomi under den tid, nuvarande innehafvaren åtnjöt tjänst-
ledighet. '

På anhållan af teologiska fakulteten beslöt kons, förordna
fil. kand. J. Östling att mot ett arvode af 2,500‘mark biträda
vid de praktiskt-teologiska öfningarna under innevarande
läseår.

Till medlem i den nyinrättade arkeologiska kommissionen,
till hvilken kons, för sin del ägde att utse en representant
valdes rektor prof. A. E. Ahlqvist.

.Akademiskt tryck.

Ursin, N. R. af, De Lusitania Provincia Romana. 150 ss
4:o. (utg. för docentur i latin).

Söderhjelm, W. Om Johann Elias Schlegel. 138 ss. 8:o
(utg. för licentiatgrad).	•

Aspelin, J. R., La Rosomonorum gens et le Ruotsi, étude
d’histoire et d’archéologie, respectueusement dediée au congrès
archéologique d’Odessa par — —• — 2 ss. 8:o.

Redogörelse for Kejs. Alexanders-universitetet i Finland
under läseåren 1881—1884.

Katalog för höstterminen 1884 (på finska).

Rättelse.

I nr 20 sp. 112 rad. 1 ofvan står: oböjligt, läs: böjligt.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

Nordisk Revy

utgifves under innevarande akademiska läsår 15
Sept. 1884—31 Maj 1885 med 16 nummer, 7
under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från
och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk-
nadt.

Innehåll:

Wolf: Die Branntweinsteuer.

Eichhorst: Handbuch der speciellen Pathologie und Therapie.

Kobke: De danske Kirkebygninger.

Arbök hins tslenzka fornleifafélags 1880 og 1881.

Techmer: Internationale Zeitschrift für allgemeine Sprachwissen-
schaft.

Hoffory: Professor Sievers und die Principien der Sprachphysio-
logie.	:

Kinzel: Lamprechts Alexander. ■

Hann, Hochstetler & Pokorny: Unser Wissen von der Erde.

Franke: Praktisk Tillegnelse af fremmede Sprog.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Kobenhavn, Helsingfors).
Nr 22 (30 Nov.)

(1884—85) Årg. U, 6.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och. universitetsangelägenheter

under medverkan af	.

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,
Doc y. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. y. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. Y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. %. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. y.
Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. ET. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.
H. Holding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.
H. Lind, Doc. Y. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7.
E. Nyström, Prof. O, Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. E. von Scheele, Doc.
%. H. E. Schück, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C, G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. %. H. Théel, Doc. E. Brygger, Lektor P. 7. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl,

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.	' '	.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	' UPSALA R. ALMQVIST & J. wiksell’s boktryckeri.

Literatur- och Konsthistoria.

Nyblom, Carl Rupert, Estetiska Studier. Ny
samling. I. 223 ss. Upsala. R. Almqvist & J. Wik-
sell. Pris 2,25.

Professor Nyblom anlitas ofta såsom granskare, min-
nestalare, anmälare, m .m. såd., och tillmötesgår villigt all-
mänhetens eller vittra samfunds åstundan medelst upp-
satser i ämnen fallande inom hans (estetikerns) vidsträkta ■
fack. Som detta skriftställararbete måste ske på sidan
om de löpande ärenden, hvilka åligga universitetsläraren,
kan ej hvarje dylik skrift bära fulländningens prägel.
När de, som nu fallet är, samlas för utgifvande i häften,
företer således samlingen dels mera systematiskt genom-
förda, dels tillfällighetsstycken. För det inflytande —
jag menar den skönhetssinnets uppfostran —, de ytterst
böra afse, vill jag dock ej tro denna omständighet vara
en ogynnsam. Snarare tvärtom. Värdet af en lärares
meddelanden så att säga utom katedern är stort, i mån som
det under sådana friare vilkor gifna vitnar om personliga
rön och egendomlig naturbegåfning; något som svårligen
gör sig lika gällande i de regelrätta, af sträng hänsyn
till ett system bundna föreläsningarna. För den lärare,
hvarom här är fråga, synas tillfällen till ett sådant, mera
fritt meddelelsesätt hafva varit aldeles särskildt kärkomna.
Professor Nyblom har hos oss, som bekant, sökt väcka
till rikare lif den estetiska bildningen genom påpekande
af- helt nya skönhetsobjekt. Åtminstone för föreställnings-
sättet vid våra svenska universitet voro de nya. Der
kände man af det skönas verld blott midtelpartiet, lite-
raturen och literaturhistorien. De två gränsområdena till
höger och till venster, musiken och de bildande konsterna,
voro obefarna trakter, där vitterhetslärare på måfå hörde
sig för eller sågo sig om efter bildliga talesätt, men icke
själfve hittade vägarna. Annat var fallet med den nye
professorn. Han hade fått af naturen utpräglad begåf-

ning åt båda de nämda hållen. Han kände det vara en
uppgift, som en gång ju skulle komma äfven literaturen
till godo, detta, att hos hvarje estetiskt bildad människa
fordra något slags verklig uppfostran af örats och ögats
sinnen, att få folk till att höra och till att se med ur-
skilning. Denna enkla, kanske ej just så djupsinniga,
men så mycket mer sunda och hos oss nordbor länge
saknade riktning är, i hvarje fall, professor Nybloms na-
turliga. Derom vitna i någon mån alla hans estetiska
uppsatser. Så ock de här föreliggande, dem han på ett
inre titelblad kallar »literära porträtt». De tre förnäm-
sta behandla livar för sig en musiker och tvänne bildande
konstnärer, A. F. Lindblad, Sergel och Scholander; de
öfriga två, mycket kortare, äro skildringar af vittre stor-
män, Runeberg och Wallin.

Här är ej afsikten att egentligen ingå i enskildhe-
ter och nu skrifva en kritik öfver dessa kritiker. Alt
hvad af mig skulle sägas,, är redan i det närmaste sagdt.
Jag önskade blott förbereda läsaren på, att antecknin-
garna öfver de fem mästare, som i detta häfte framstäl-
las, icke blott undervisa, utan äfven roa och — i själfva
verket — där de roa mest, äro som mest undervisande.

Första afdelningen, Adolf Fredrik Lindblad, fyller
nästan halfva häftet. Denna vackra uppsats är rik på
varma, personliga uttalanden, liksom tillfälligtvis gifna,
förtroliga, konkreta meddelanden af sådana friska och na-
turliga intryck, dem minnestecknaren själf en eller annan
gång rönt genom de älskade tonskapelser, han har att
tala om.. Och att man här inhämtar mest just af detta
öppenhjärtliga eller så att säga samtalsvis gifna, det är lätt
att finna redan vid en jämförelse med det på några få
ställen »å ämbetes vägnar» inskjutna, mera abstrakta
(Vischers, Oulibicheffs eller Brendels åskådningar om »vi-
san» o. d.). De lindbladska sångerna äro af minnestala-
ren ordnade i särdeles naturligt funna grupper, och alla
yttranden om det skaplynne, som ursprungligt och-egen-
domligt kännetecknar A. F. Lindblads sångmö, särskildt
163NORDISK REVY 1884—1885.	164

i sådana verk, hvilka gjort henne mera allmänt omtykt,
äro samt- och synnerligen fina, omedelbara och på ett
mycket enkelt sätt träffande. Hvad åter vidkommer an-
dra bland sångerna, som äfven torde höra till tonskal-
dens yppersta och synnerligt kännetecknande, men ej
hafva allmänt vunnit samma anklang till följd af svårig-
heter i det rika pianoackompanjemanget, var det något
öfverraskande, att numera, då klaveristisk färdighet är i
så starkt tilltagande, invändningen mot dem återupptogs.
Slutligen må nämnas, att minnestecknaren i sina omdö-
men om frambragta verk håller sig nästan blott till vo-
kalmusiken. Detta är dock ej underligt, då ännu jem-
förelsevis få af A. F. Lindblads många märkliga instru-
mentalkompositioner äro offentliggjorda.

:	Sergel, den nästa och nästlängsta uppsatsen, kom-
- mer att räcka mången läsare en lättfattlig och pålitlig
hjälp vid uppskattandet af denne vår hittills största skulp-
törs betydelse, icke blott för Sverge, utan för Europa.
Att Sergel på sin tid var af alla längst hunnen i arbe-
tet på bildhuggarekonstens återupprättelse (änskönt att
han i sina flesta konceptioner följt redan något förkonst-
lade antika förebilder), därom gifver den för universite-
tets fyrahundraårsfest skrifnä afhandlingen en ny och en
liflig erinran. Med författaren må man väl klaga — man
gör det särskildt, hvarje gång man går förbi den mäktigt
utförda faunen i nationalmuseum —, att Sergel hemkal-
lades, och ej fick i Italien fullfölja sin stora utveckling.
Hans många goda porträttmedaljonger äro en ersättning
af det alt för lilla slaget. Några utdrag ur de särdeles
betecknande sergelska brefven, som utgjorde bilagor till
promotionsinbjudningsskriften 1877, kunde gärna ha om-
trykts äfven i detta häfte.

I uppsatsen om Runeberg (en fullare genomförd fram-
ställning af samma sunda och klara åsikter som i föror-
det till den af professor Nyblom 1870 besörjda Rune-
bergsupplagan för svenska folket) finnes en stor mängd
aktvärda, ja i all sin enkelhet estetiskt visa yttranden.
Se framför andra sidorna 164 och 165, om användningen
af bilder i Runebergs skaldestycken. Men något af nä-
stan lika högt värde faller gärna en uppmärksam läsare
i ögonen från ett hvart af dessa tio blad.

De lika många bladen om Wallin äro ej fylda af en
lika lefvande text. Den är, om än rik på sakuppgifter,
till kanske för stor del sammanhämtad ur andras texter.

Sista stycket i boken däremot, om Scholander, är
mycket intagande, upplysande, verkligt, lifligt, fullt af
växlingar, af konstnärligt förstånd, af godt lynne och
hjärtlighet, och afslutar på ett både behagfullt och läro-
rikt sätt 1:a häftet af professor Nybloms nya samling
Estetiska Studier.	Robinson.

Hagberg, Theodor, Literaturhistoriska gengån-
gare. Taflor ur förflutna tiders vitterhet. I. Roland-
sagan, till sin historiska kärna och poetiska omkläd-
nad. 143 ss. Upsala, Almqvist & Wiksell. Pris 1,50.

Detta lilla arbete är det första af de literaturhisto-
diska skildringar, förf, har för afsikt att gifva oss under
hen gemensamma, något sökta benämningen: Literatur-
historiska gengångare. Han uppdrager i förevarande af-
randling i en liffull och angenäm stil grundlinierna till

Rolandsagans historia från dess älsta bearbetningar till
högrenässansens fulländade hjältedikter och får därvid
tillfälle att gifva oss upplysande och väl framstälda ka-
rakteristiker af de olika perioder, under hvilka de till-
kommo, och af de författare, som under sagans utveckling
tränga sig i förgrunden. Att icke alla bearbetningar
kunnat tagas med, är naturligt på grund af det begrän-
sade utrymmet, och att arbetet framträder med minsta
möjliga lärda apparat är att vänta, då det vill vara, och
äfven i bästa mening är, ett populärt arbete.

Förf, börjar med att redogöra för Karlsagans histo-
riska underlag, Karl den stores karaktär, notiser om den
historiske Roland — bland hvilka för fullständighetens
skull äfven kunnat medtagas diplomen från 772 och 777
(Nyrop: Den oldfr. Heltedigtn. s. 104) — och sttiden
med saracenerna, hvarvid han med stöd af föregående
forskare uppvisar, att sagan om de sistnämdes belägring
af Paris uppkommit genom förväxling af de olika Kar-
lame, hvilkas ej blott namn utan äfven handlingar i
mycket öfverensstämma, samt mellan kristenhetens båda
hufvudfiender saracenerna och de nordiska vikingarne.
Därefter beröres inflytandet på sagorna från de tidsom-
ständigheter, under hvilka de nedskrefvos, i det att samma
folk, som bland sig sett dessa sagor utvecklas, fortfa-
rande ända fram emot medeltidens slut hade att kämpa
med samma fiender, mohammedanerna, hvilkas strider och
nederlag under älsta tider dess skalder just hade att förtälja.

Den sagokrets, hvars innehåll utgöres af dessa stri-
der, har uppkommit i Frankrike, och innan den tog sig
den form, som föreligger i de stora chansonerna, har den
genomlupit andra och anspråkslösare stadier. Den har
näml. såsom förf, i likhet med Héricault, Gautier m. fl.
antager, i äldre tider och kort efter själfva händelserna,
behandlats i smärre folkvisor, »cantilènes, carmina
vulgaria», hvilka genom att sammanslås och utvidgas
kommit att bilda längre serier af händelser, som alltmer
tillväxt, till dess växten slutligen slagit ut i en sådan
praktblomma som Chanson de Roland. Denna »cantilène-
theori», som hittills varit den allmänna har närmast upp-
kommit med anledning af Wolfs theori om Homeros.
Vi vilja här anmärka, att Pio Rajna (icke Rayna, som
förf, genomgående skrifver) i sitt senare utgifna arbete:
Le origine dell’ Epopea Francese förkastar, densamma och
detta på hufvudsakligen följande grunder: 1) Hos medel
tidens latinska skriftställare användes ordet cantilena,
carmen vulgare, för att beteckna det olärda folkets poesi
i allmänhet, således också chansons de geste, hvadan
detta ord får en helt annan valör än den, Gautier gifvit
det. 2) Ludwigslied, som hittills antagits såsom prototyp
för Gormond et Isembart, är i själfva verket en kyrklig
konstprodukt. 3) Fragmentet af sången om S. Faron
hos Hildegarius behöfver ej vara en folkdikt utan kan
lika väl vara, ett poem, hvarjämte kronikörens beskrifning på
afsjungandet är otillförlitligt, dels emedan han lefde flera
århundraden efter tilldragelsen, dels på grund af hans
floskulösa stil. 4) En passus ur Vita S. Guilielmi är
obrukbar såsom stöd för cantilène-teorien, emedan denna
krönika af den nyaste forskningen visats tillhöra det
12:te seklet och dessutom de åberopade fraserna lika väl
kunna åsyfta en Chanson de Geste. 5) De analogier,
som hämtas från den spanska romansen och den skotska
105	NORDISK REVY 1884-1885.	166

balladdiktningen, hafva det felet, att ur dessa alldeles ej
utvecklades någon epik. Rajna anser, att hela cantilène-
teorien snarare konfunderat än klarerat undersökningarna
om uppkomsten af den gammalfranska epiken.

Återvändom till vårt arbete. På utvecklingen af
Karlsagan hafva vikingatågen haft ett omisskänneligt
inflytande. I dess älsta kväde, Rolandsången, spårar
man icke så få drag, som påminna om det nordiska vi-
kingalynnet. Likheten i motiv med Olof Tryggvasons
saga (hvilket dock naturligtvis ej anger något samman-
hang mellan dikterna), öfverensstämmelsen mellan tolf-
talet af Karls krigare och t. ex. Rolf Krakes kämpar,
fostbrödralaget mellan t. ex. Orvar Odd och Hjalmar,
som har sin motsvarighet i Rolands och Oliviers vän-
skapsförhållande, hjältarnes innerliga tillgifvenhet för
sina vapen, såsom vore dessa personliga väsen, och isynner-
het den allmänna stämningen, den öfvermodiga stridslusten,
det obändiga trotset i den gammalfranska dikten äro på-
tagliga likhetsdrag med det nordiska lynnet.

Härefter öfvergår förf, till källor och bearbetningar af
Rolandsagan och dröjer vid den första länken i kedjan
»Turpins krönika», hvilken grundar sig på samma folk-
berättelser som Rolandsången. Han redogör för dess
innehåll och tillkomst, hvarvid uppvisas, att den är skrif-
ven af 2 olika författare, de första 5 kapitlen mot med-
let af det elfte årh. af en spansk (fransk?) munk i Com-
postella, det öfriga under nästföljande sekel af påfven
Calixtus II eller någon munk af hans följe. År 1122
förklarades krönikan genom en bulla af nämde påfve för
äkta, men redan 1207 misstänktes den för att vara un-
derstucken, och senare tiders skalder såsom Bojardo och
Ariosto åberopa den merändels blott på skämt.

. Utan någon utförlig redogörelse för innehållet i
Chanson de R. förflyttar oss förf, härpå till Italien. Att
Rolandsagan där varit känd redan från 1100-talat visar
dels en inskrift på kathedralen i Nepi från 1131, dels
Dantes omnämnande i Inferno XXXI, 16 och Paradiso
XVIII, 43, dels slutligen Muratoris yttrande: »Histriones
cantabant de Rolando et Oliviero» (i 13:de årh.). Ett
ännu viktigare stöd erbjuda de Venezianska handskrif-
. terna från 13 årh., skrifna på franko-italiensk dialekt.
De utgöras dels af Chanson de R., dels af dikter, som
till sina franska förebilder lägga drag, som icke finnas hos
dessa (Macaire), och ändtligen sådana, som alldeles ej erinra
om någon fransk förebild (Prise de Pampelune). Detta
jämte andra analoga fakta visar, att man i norra Italien
på denna tid i ganska vidsträkt mån begagnade franska
språket och franska ämnen.De nya allmänna drag, som
här framträda äro 1) den skarpa skilnaden mellan de
ridderliga hjältarne å ena sidan och förrädarne å den
andra, såsom representerade af tvänne olika familjer
(Chiaramonte och Maganza), »en aldeles systematisk ud-
videlse af en genealogisk tendens, som vi vel allerede
kunne spore i de franske digte, men som udvikler sig
meget stærkere i de italienske» (Nyrop). 2) en fram-
trädande romantisk stämning. Härtill kan läggas såsom
ett tredje moment, att scenen understundom förlägges till
Italien. .

Andra skedet af sagans utveckling i Italien är I
Reali di Francia, för hvars innehåll och historia redo-
göres. Åsikterna om detta arbetes uppkomst äro delade,

i det Gaston Paris anser, att de franska sagorna passerat
genom den franko-italienska form, en del af dem antagit
i de venezianska handskrifterna, Rajna åter, att kompila-
torerna därjämte öst ur franska källor. Ur detta arbete
hafva nu de italienska improvisatörerna och epikerna
hämtat ämnena till sina dikter, och sagorna fingo här-
igenom ett motsatt öde mot hvad som inträffade i Frank-
rike, i det epiken där utmynnade i prosaiska förströelse-
skrifter för folket, medan tvärtom en populär prosaberät-
telse såsom I Reali i Italien gaf uppslaget till en ny
lefvande epik, hvars första alster voro Buovo d’Antona
och La Spagna, och hvars fulländning vi beundra i
Pulcis, Bojardos och Ariostos romantiska hjältedikter.

Huru har nu det romantiska elementet inkommit i
den italienska Rolandsagan? Förf, går tillbaka till de
engelska bardernas sånger, de keltiska liais, om hvilka
vi kunna göra oss en föreställning genom de lais vi äga
af den anglo-normanniska skaldinnan Marie de France.
Kort före henne hade Gottfrid af Monmouth uppträdt med
sin Historia Britonum, och denne jämte hans samtida,
truvèren Wace, gifva oss de viktigaste för Artus-cykeln
konstituerande element. Men det är först på fransk bot-
ten, som denna feodala ridderlighet får sin tillsats af
erotiskt svärmeri och religiös mystik, sådan den upp-
träder i dikterna om den heliga Graal.

Normannerna, vikingarnes afkomlingar, som voro be-
själade af samma ridderliga anda, som tager sitt uttryck
i Artussagorna, intogo Sicilien efter lyckliga strider med
saracenerna, och på denna ö uppspirade snart den pro-
vençalska kärlekslyriken, hvilken genom Dantes närmaste
föregångare fortplantades till norra Italien och där mötte
ett gensvar i den episkt-lyriska diktning, som nyss på-
pekats. Genom dessa båda strömningars förening upp-
kommer det romantiska epos, hvilket också har lika myc-
ket Artussagan som Karlsagan att tacka för sin existens.

Vi kunna ej underlåta att här påpeka en brist i förf:s
framställning. Han visar nämligen ej, huru Artussagan
inkom i det italienska epos. Att Normannerna voro be-
själade af Artussagans ridderliga ande är altför sant;
men att de medförde Artusdiktningen till Sicilien är där-
emot ytterst osannolikt, alldenstund det ej förekommer
spår af den inom den sicilianska skolan. Ej heller före-
finnas elementer från denna saga i de Venezianska hand-
skrifterna. Huru har den då inkommit? I Frankrike
existerade en sådan förening mellan de båda sagorna,
men huru och när den kom till Italien, upplyser oss ej
förf. om.

Det var således i Italien, de franska sagokretsarna
utvecklade sina praktfullaste blomster under renässansen,
i en tid då i Frankrike den originella poesien »hade blif-
vit helt och hållet förkväfd», såsom förf, säger, »af en
pedantisk renässans». »Och i Italien fick den under den
moderna literaturens första århundraden aldrig slå rot,
utan kyäfdes där i sin brodd af den klassiska lärdomens
pedanteri». Detta gifver förf, anledning till ogillande
reflektioner öfver de klassiska studiernas återupplifvande
och däraf härflytande företeelser på poesiens område.
Vi äga ingen rätt att fästa oss vid denna lilla digression,
då den strängt taget ingenting har att skaffa med ar-
betets egentliga uppgift utan synes ditkommen endast
i förbigående. Det är likväl svårt att ej fästa sig vid,
167	NORDISK REVY 1884—1885.

168

huru ohistoriskt ett sådant uppfattningssätt i grunden är.
Att vilja eliminera bort en riktning inom historien, som
sträkt sina verkningar öfver mera än 4 århundraden
och i de olika länderna framalstrat författare sådana som
Corneille, Racine, Erasmus, Thomas Moore, Stjernhjelm,
för att proklamera fortsättningen af en nationell poesi,
om hvilken ej ens den skarpsinnigaste skulle kunna säga,
hvilka frön till lifaktighet, den bar i sitt sköte, torde väl
svårligen kunna kallas en lycklig tanke. Betrakta vi
t. ex. den Ronsardska skolan i Frankrike, så finnes det
väl ingen, som numera skulle vilja förneka, att den till-
fört såväl innehåll som form i dikten oskattbara fördelar.
Det var ej för intet, som den nyromantiska skolans för-
nämste literaturhistoriker slog sig till riddare för huma-
nismens franske målsmän.

Efter att hafva genomgått förberedelserna gifver
förf, en teckning af Pulci, Bojardo och Ariosto samt de-
ras hjältedikter. Hvad förstPulcis dikt angår, uppkastas
den frågan, huru den rätteligen bör uppfattas. För att
finna svaret skärskådas först innehållet i Morgante
Maggiore, därpå konsten i allmänhet, och till det ända-
målet analyserar förf, världens förnämsta diktningar,:
Sofokles’ Antigone, Calderons Lifvet är en dröm, Shak-
speares Kung Lear och Ibsens skaldskap, en tämligen
vidlyftig, och som det förefaller, tämligen onödig digres-
sion, synnerligen då denna undersökning endast gifver
förf, det resultat, att hvarje skald måste sjunga efter sin
samtids smak och i enlighet med dess idéer. Härefter
undersökes det sedliga tillståndet på skaldens tid, hvar-
vid förf, kastar en blick på Italien under renässansen,
uppvisande tidens sedeslöshet och förfallet inom ståt och
kyrka; och han finner därigenom, att Pulci var snarare
bättre och icke sämre än den tid, i hvilken han lefde.
Man hade här kunnat önska, att förf, mera sysselsätt sig
med diktens estetiska och historiska betydelse än med
dess moraliska. ' ■

Efter mellanlederna Regina d’Ancroja, Leandra
innamorata och Mambriano, hvilken- senare inverkat på
Ariosto, öfvergår förf, till Orlando innamorato och dess
förf, samt därpå till Ariosto och hans Orlando furioso.
Vid en jämförelse mellan de tvänne skalderna synes förf,
gifva företrädet åt Bojardo, icke blott såsom personlighet,
utan äfven såsom skald. Oss förefaller teckningen af
Ariostos karaktär vara väl mycket i svart. Att denne
mera än Bojardo sökte hofgunst, är väl naturligt på grund
af de båda skaldernas olika ställning och lefnadsförhål-
landen. Att A. i sina satirer klagar öfver dålig med-
fart från kardinalens sida, är mindre underligt, ty det
arbete, hvartill han brukades, kunde för en personlighet
som hans icke vara särdeles tilltalande. Att kalla ho-
nom en vämjelig smickrare torde väl ock vara mindre
berättigadt. Hans förhärligande af den estensiska fa-
miljen är ej värre, än hvad man ser hos många andra af
samtidens skalder, och därjämte ett drag, hämtadt från
antiken. Likaledes torde det vara icke så liten öfver-
drift att se en af anledningarna till Ariostos poem i
»hans begär att komma sig upp, göra uppseende vid
hofvet och där få en bekväm anställning, som lämpade
-sig för hans sybaritiska natur».

De sista sidorna af förf:s bok äro ägnade åt Ro-
landsångens förfall hos Berni i hans parodi af Bojardo

och i Teofilo Fölengos Orlandino, hvarvid förf, får till-
fälle att kasta en blick på Makaronipoesien. Vi lämna
därhän, huruvida verkligen dessa båda diktverk kunna
betraktas som resultat af det italienska eposets förfall
och ej snarare som i sitt slag fullgoda produkter af en
ny komisk poesi. Så mycket är i alla fall säkert, att Ro-
landsagan såsom sådan ej hade mycket att vinna på ett
dylikt behandlingssätt.

Det är onödigt att nämna, att hos en mästare i
poetiska öfversättningar såsom prof. Hagberg, de af ho-
nom i arbetet verkstälda öfverflyttningar af franska och
italienska dikter måste vara fullgoda. Endast sällan
kan ett litet meterfel anmärkas såsom i öfvers. af en
bit af Ariostos första (bör vara andra) satir, där 3:dje
versraden räknar för många fötter.

Det återstår oss slutligen att önska," att det första
arbetet i serien snart måtte efterföljas af andra lika in-
tressanta och värderika. Ernst Meyer. '

Jôn Borgfirôingur : Stutt rithöfundatal å Islandi
1400—1882. Reykjavik 1884.

Historia.

Centerwall, Julius, Julianus Affällingen, en
bild från den döende antiken. 234 ss. Stockh., C. E.
Fritzes Hofbokhandel, 1884. Pris: 3,50 kr.

»Kejsar Julianus», säger Lassaulx i sin förträffliga
skrift Der Untergang des Hellenismus (1854), »var en
af dessa tragiska personligheter, hvilka, stälde på grän-
sen mellan två verldsåldrar, då de i stället för att djärft
gripa framtiden och handla i dess syfte, känna sig mera
dragne till det förflutna och träda i vägen för den hi-
storiska utvecklingens lag, blifva städ i stället för slägga
och krossas af en starkare arm». Från denna synpunkt
är det äfven som förf, till det här anmälda arbetet med
skicklig hand tecknat en lefvande och tilltalande bild af
samme kejsare, »romantikern på Cesarernas tron», hvil-
ken, af sina hätske motståndare bland de samtida kristne
teologerna brännmärkt med namnet »Affällingen», länge
fått gälla såsom ett mensklighetens afskum, en inkar-
nation af Antikrist, till dess senare tiders mera fördoms-
fria historieforskning gjort rättvisa ej blott åt hans obe-
stridligt stora egenskaper såsom regent och härförare
utan äfven åt ädelheten i hans afsikter såsom religiös
reformator, på samma gång som den icke kan annat än
ogilla och beklaga det förfelade i hans reaktionära och
ur fullkomlig missuppfattning af tidens och sanningens
kraf framgångna sträfvande att häjda kristendomen i dess
segertåg genom världen för att i stället till nytt lif
väcka den gamla borttynande hellenska hedendomen.

Att gifva en helgjuten bild af denne märklige man
är, såsom författaren i sin inledning själf säger, inga-
lunda någon lätt uppgift, och detta redan af det skäl,
att de väldiga krafter, hvilka äro i verksamhet under
detta öfvergångsskede mellan forntid och medeltid, bryta
sig mot hvarandra i de mångfaldigaste skiftningar och
låta hela tidehvarfvet framträda i ett skimmer af egen-
169

NORDISK REVY 1884—1885.

170

domliga halfdagrår, i hög grad egnadt att villa forska-
rens blick. Härtill kommer, att kejsarens egen person-
lighet synes sammanväfd af idel motsägelser, hvilka
göra det synnerligen svårt att rätt uppfatta hans karak-
tär. Men dessa motsägelser icke blott försvåra den psy-
kologiska analysen; de inkräkta äfven, mer än förf, sy-
nes vilja medgifva, på bildens tragiska storhet och vär-
dighet. Emellertid torde ingen vilja bestrida, att denna
mångbrutna, svårbegripliga natur med alla sina bizarra
motsägelser, eller måhända icke minst just till följd, af
dessa, eger grundadt anspråk äfven på en större läsande
allmänhets intresse, och den i detalj utförda teckning af
kejsaren, som förf, bjuder oss, förtjänar helt visst ett
tacksamt erkännande. Förf, har gått till sin uppgift väl
förberedd genom tidigare studier inom den romersk-hel-
lenska odlingens senare och senaste tidsåldrar, och det
nu valda ämnet har han tydligen’ behandlat con amore.
Den mycket vidlyftiga äldre och nyare Julianusliteratu-
ren är flitigt anlitad, och författaren har synbarligen
gjort sig möda att i en konkret bild sammanföra alla de
enskilda drag, hvilka äro på något sätt egnade att sprida
ljus öfver kejsarens personlighet. Besynnerligt nog sak-
nar man dock, utom beträffande det famösa skägget, som
kejsaren sjelf förevigat i sin Misopogon, hvarje närmare
upplysning om hans yttre menniska. Ty säkerligen vill
förf, ej såsom sådan erkänna den smädefulla karrikatyr-
bild, som han (sid. 52) återgifver efter Julianus’ hätske
vedersakare, den kappadokiske biskopen Gregorius, och
hvilken dessutom mera afser sätt och rörelser än gestalt
och anletsdrag. Visserligen nämner förf. (sid. 63),
med åberopande af den samtida historieskrifvaren Ammi-
anus Marcellinus (XXV, 4, 22), att kejsaren hade en ej
stor men stark och harmoniskt utbildad kropp. Men
hvarför ej in extenso bifoga den karakteristiska och sä-
kerligen fullt naturtrogna porträttbild, som på samma
ställe meddelas af nämde Ammianus, hvilken förf, föröf-
rigt med alt skäl anlitat såsom sin viktigaste hufvud-
källa vid sidan af Julianus’ egna skrifter? Beträffande
dessa sistnämnda, hvilkas literära värde måhända anslås
väl högt, synes förf, en och annan gång hafva icke fullt
riktigt återgifvit de anförda, eller åsyftade ställenas me-
ning. Exempelvis må anföras den i nästan fullständig
öfversättning (sid. 201 f.) meddelade viktiga ep. 42, i
hvilken kejsaren motiverar det ryktbara förbudet för de
kristne att i sina skolor läsa och förklara de forngrekiske
författarne. Här förekommer en punkt, hvilken i förfat-
tarens öfversättning lyder: »Jag tror, att alla de, som
erbjuda sig att meddela undervisning — det må vara i
hvad som hälst — böra vara sedliga och ej hafva åsik-
ter, som strida mot de af staten uttalade». Samman-
hanget synes dock påtagligen gifva vid handen, att det
grekiska uttryck, som af förf, återgifves med »de af sta-
ten uttalade» (tå ônpooio i motsats mot tà sv ti woxn
ôogaopata), snarare betecknar de åsikter, som af de
ifrågavarande lärarné själfve brukade offentligen uttalas.
Endast på sådant sätt bringas denna punkt i öfverensstäm-
melse med den hela brefvet genomgående grundtanken, att
ingen hederlig man kan nedlåta sig till att förkunna andra
läror, än dem han med sin öfvertygelse omfattar. Föga
rimligt är det väl dessutom, att den upplysnings älskande
kejsaren skulle hafva velat till den grad klafbinda un-

dervisningen, att ingen — »i hvad ämne det vara må»
—■ skulle ega rätt att uttala andra åsikter än de af staten
gillade. Den längre ned förekommande fras (on .... ^^i
Setv aÔTobç p.etaVsp.évoo rog véotg avvetvat), som af förf,
återgifves med: »jag säger ej, att de böra afstå från
sina lärjungar», kan icke rimligen betyda något annat
än : »jag säger ej, att de böra umgås med de unga (d. v. s.
meddela undervisning) efter annan metod eller i ombytt
syfte». Icke häller kan det mot brefvets slut vara frå-
gan om, att någon skulle »med tvång drifvas till sina
fäders villfarelse», hvilket ju i kejsarens mun måste vara
det samma som »tvingas att blifva kristen»: Det åsyftade
ordet (tà zarpta) är hvarken enligt allmänt grekiskt språk-
bruk egnadt att beteckna »fädernas villfarelse», och allra
minst kan det så användas af Julianus, som just med
denna term städse betecknar den från förfäderna ärfda,
af honom vördade och hyllade hellenska religionen. I
samma betydelse måste ordet tvifvelsutan uppfattas äf-
ven på detta ställe, ehuru visserligen i sådant fall en
lindrig emendation af de närstående orden torde blifva
behöflig. Helt undantagsvis har det äfven inträffat, att
författarens sympati för bokens hjälte fått i någon mån
skymma undan källornas utsago. Så t. ex. heter det
(sid. 105) om de dödsdomar,, hvilka omedelbart efter Ju-
lianus’ tronbestigning afkunnades öfver åtskilliga af före-
trädarens anhängare och verktyg, att de alla, med undan-
tag af en enda, vunno bifall af samtidens bäste män, un-
der det att dock Ammianus Marcellinus (XXII, 3), till
hvilken förf, själf hänvisar, och som säkerligen ej kan
misstänkas för obefogadt klander mot sin kejserlige vän,
yttrar, att den af kejsaren tillsatta domstolen i de flesta
af dessa rättegångar gick till väga med större stränghet,
än som var rätt billigt (vehementius œquo bonoque), och
att hela saken ogillades äfven af kejsarens vänner. De
här påpekade misstagen äro emellertid icke af den art,
att de i någon nämnvärd grad störande inverka på total-
bildens sanning, och i allmänhet har förf, med berömvärd
trohet begagnat sina källor, hvarom de talrika och upp-
lysande citaten i noterna gifva den uppmärksamme läsaren
godt tillfälle att förvissa sig.

Ett ingalunda värdelöst element i författarens bok
äro de med lätt men säker hand skizzerade tidsbilder,
som utgöra den historiska bakgrund, mot hvilken Julia-
nus’ egen gestalt tecknar sig. Till dessa äro att räkna
den inledande korta och enkla men anslående skildringen
af förhållandena inom kejsarborgen i Konstantinopel ome-
delbart efter Konstantinos’ död; redogörelsen för inrätt-
ningen af det kejserliga universitetet i Athen, i hvars
organisation förf, med lekande humor lyckas återfinna en
delvis ända in i detalj gående motsvarighet till nutidens
och specielt våra svenska universitetsinrättningar ; en
konturteckning af den kristna kyrkans redan vid denna
tid utvecklade, strängt hierarkiska författning och de
inom densamma rådande partiernas inbördes ställning;
lifliga skildringar från krigsskådeplatserna så väl i Gal-
liens och Germaniens skogar som i Orientens brännheta
öknar, m. m. Framställningssättet är från början till
slut lifligt och underhållande, och det omdöme, som förf,
uttalar om Julianus’ Misopogon, att ingen lä tteligen läg-
ger den ifrån sig, ..förr än man läst den till slut, torde
med fog kunna tillämpas på hans egen bok. 4. M, A."
171	NORDISK REVY 1884—1885.	172

Brüggen, E. von der. Wie Russland europäisch,
wurde. Studien zur Kulturgeschichte. 514 sidd. 8:o.
Leipzig, Veit & Comp., 1885. 10 Mark.

För den, som vill bilda sig en på verklig sakkänne-
dom stödd åsikt om innehållet och betydelsen af Ryss-
lands samhällsutveckling, utgör detta arbete en högst in-
tressant och lärorik vägledning. Såsom förf, anmärker
i sitt förord, har han icke själf omedelbart hämtat
sitt material ur de egentliga källorna, utan endast
haft för afsikt att gifva en sammanfattande öfverblick af
den nyaste historiska forskningens resultat och därtill
anknyta åtskilliga politiska betraktelser med afseende på
Rysslands ställning till Europa, i synnerhet under de
båda senaste århundradena. Det måste, också erkännas,
att förf, ådagalägger en vidsträkt och grundlig beläsen-
het i den rikhaltiga literatur, som det ifrågavarande äm-
net framkallat såväl inom som utom Ryssland, en be-
läsenhet, hvarstillvaro man ingalunda får draga i tvif-
velsmål, därför att citaten äro mycket sparsamma. Fram-
ställningen är icke blott stilistiskt synnerligen förtjänst-
full, utan äfven altigenom mättad af fakta, som likväl
icke äro uppradade utan urskilning på kompilatoriskt ma-
nér, utan grupperade efter vissa, ofta på samma gång
originella och träffande synpunkter. Det politiska åskåd-
ningssätt, hvarpå förf:s omdömen hvila, är i bästa me-
ning realistiskt och fördomsfritt. Det är verkligen upp-
friskande att slippa återse hvarjehanda konstitutionella
och nationella godtköpsteorier tillämpade på de ryska
förhållandena, hvilkas riktiga uppfattning ovilkorligen
kräfver en friare och bredare horisont. Om man jemför
v. der Brüggens arbete med fransmannen Henri Martins
på sin tid så mycket utpuffade skrift om »Ryssland och
Europa», som stält sig en något så när liknande uppgift,
falla det förstnämdas företräden så mycket tydligare i
dagen. Man finner på hvarje sida, att man har att göra
med en skriftställare, som ej känner Ryssland endast efter
hörsagor och broskyrer ur andra eller tredje hand, utan
genom egen personlig erfarenhet och omfattande studier.
Det är samma fördelaktiga intryck, som man röner af
förf:s för några år sedan utgifna kulturhistoriska afhand-
lingar om Polens Auflösung och Bussland und die: Juden.

Förf, betonar skarpt, att det ryska väldets historia
i egentlig mening ej kan dateras längre tillbaka än till
begynnelsen af det moskovitiska storfurstendömets makt-
utveckling under tatariskt öfverherrskap. Hvad som lig-
ger bortom den mongoliska eröfringen är i själfva verket
icke rysk-slavisk, utan normannisk historia på finsk och
slavisk mark. Denna åsikt är ej så paradox, som hon
torde förefalla vid första påseendet. Till och med den
ryske och panslavistiskt sinnade historieskrifvaren Po-
godin lutar starkt ditåt, och ingen, som ur källorna stu-
derat detta tidskifte, lär kunna misskänna, att Batus
seger danar ett ännu skarpare afbrott emot det förflutna
än t. ex. slaget vid Xeres de la Frontera i den gotisk-
spanska historien. Trots alla försök, som blifvit gjorda
att uppdaga rent slaviska insatser i samhällsutvecklin-
gen under delfurstendömenas tid, framträder likväl jämte
det herskande normanniska elementet endast den öfver-
flyttade byzantinska kyrkan såsom bestämmande för detta
tidehvarfs karakter, Det var hufvudsakligen kyrkan,

som genom sitt fornbulgariska tungomål småningom sla-
viserade de splittrade, till stor del finska stammar, hvil-
ka lydde under de månge höfdingarne af Ruriks ätt.
Vidkommande de senares egen nationalitet ha de norsk-
isländska konungasagorna minst lika godt vitsord som de
från det fjortonde århundradet härstammande inhemska
munkkrönikorna. De slaviska namnen Sviatoslav, Vladi-
mir, Jaroslav o. s. v. betyda i detta afseende icke stort
mera än de keltiska namnen Nial, Kiartan o. s. v. på
Island. Förf, framhåller, att de normanniska furste-
hofven stodo i täta och lifliga förbindelser så väl med
sina skandinaviske fränder som med det öfriga Europa,
och att de tillika bildade medelpunkter för en skiftande
kulturuppblomstring af väsentligen samma skaplynne som
den vesterländska.I de stora handelsstäderna Novgorod
och Kiev utgjorde varjagerna enligt samtida vitnesbörd
den öfvervägande delen af befolkningen, och den förra
bibehöll hela medeltiden igenom märkbara spår af deras
inflytande.

Genom den tatariska eröfringen afbröts denna ut-
veckling. Å ena sidan isolerades furstarne och deras
följen från den germanska västern, kyrkan från den frukt-
bringande beröringen med Konstantinopel, hvars makt och
glans mer och mer förbleknade. Å andra sidan erhöll
statslifvet en starkt mongolisk prägel. Storfurstarne af
Moskva bragte sig upp icke såsom hufvudmän för Ru-
riks ätt (die Rurikinge, såsom förf, uttrycker sig), utan
såsom tatarkanens generalförpaktare och längre fram så-
som hans arftagare. Med skäl anmärkes, att det tata-
riska öfverväldet ingalunda krossades af storfursten Ivan
Vasilievitsch. Under hans son Vasilij och sonson, den
förskräcklige tsaren, bestod rikets härsmakt till stor del
af oomvände eller nyss kristnade tatarer, hvilkas seder
och politiska uppfattning gjorde sig gällande både inom
aristokratien och vid hofvet. De tatarhorder, som ännu
icke hyllat Moskva, voro länge fruktansvärda för dess
herskare, och först Peter den store upphörde att betala
tribut åt kanen på Krim.

Förf, gör äfven rättvisa åt de central-asiatiska stam-
marnes förmåga af politisk organisation. Dem har den
moskovitiska enhetsstaten att tacka för 'sin utbildning,
och en intressant parallell uppdrages emellan dess inrätt-
ningar i sextonde och sjuttonde seklen och det samtida
osmaniska rikets egendomliga länsväsen. Tsaren gälde
såsom oinskränkt herre öfver land och undersåtar.Se-
dan Ivan den förskräcklige brutit de öfrige Ruriksätt-
lingarnes själfständighet, fanns ingen aristokratisk korpora-
tion, som stödde sitt berättigande på något annat än
tsarens tjänst. Genom sina bojarer och vojevoder styrde
han riket alldeles efter sitt behag; hela förvaltningen
bestämdes af rent fiskaliska syften, viktiga näringsgrenar
monopoliserades såsom regal, och till och med köpmän-
nen förvandlades till tsarens ämbetsmän. Det var nästan
en socialistisk absolutism, hvartill intet motstycke kan
uppvisas i Europa. Förf, ådagalägger med rätta, huru
detta system var egnadt att undertrycka all enskild före-
tagsamhet och själfkänsla. Han beklagar den däraf upp-
kommande bristen på ständische G-liederung (man igen-
känner här den baltiske adelsmannens sympatier), hvar-
igenom hela samhällslifvet fängslades i en dödande
enformighet; Men det synes, som om han icke med till-
173

NORDISK REVY 1884—1885.

174

räcklig klarhet har utvecklat orsakerna till dessa verk-
ningar. Att alla folkklasser intvungos i tsarens tjänst,
att de icke fingo tillfälle att i kraft af egen rätt häfda
politiska och sociala befogenheter, kan ej i och för sig be-
traktas som ohjälpligt fördärfbringande för statens och sam-
hällets inre hälsa. Den historiska erfarenheten visar, att
många högt begåfvade folk i äldre och nyare tider genom-
gått en liknande uppfostran med helt andra resultat. Men
felet låg däri, att tsarens tjänst var så bristfälligt re-
glerad, att inga fasta rättsnormer kunde uppstå och mogna,
på hvilkas grundval politiska eller sociala korporationer
kunde med tiden bygga en sund själfverksamhet till det
allmännas gagn. Detta fel får icke läggas uteslutande
herskarnes despotism till last. Om det ryska folket
hade i nödigt mått ägt den inneboende statsordnande
kraften, så borde t. ex. inom den talrika, så godt som
ärftliga skrifvarklassen (diaki och podiatjije) sådana
rättsliga förvaltningsnormer hafva hunnit utbilda sig. I
detta fall skulle envåldsmakten på fullt naturlig väg
funnit sin begränsning och folkets kraftér ett alt vid-
sträktare utrymme. Att en dylik utveckling helt och
hållet saknas i Ryssland, är lika karakteristiskt som det
af förf, betonade fenomenet, att det oändliga administra-
tiva mångskrifveriet icke framkallat någon märkbar lust
till literära sysselsättningar af annan art.För att nu
icke tala om den normandiska kansliregeringen i Eng-
land, den tyska och svenska byråkratien i nyare tider,
finner man till och med i Turkiets ulemas en skrifvar-
klass, hvars traditioner i viss mån mäkta inskränka ab-
solutismens godtycke. Moskovitismen däremot företer
ingenting annat än stela, men betydelselösa ceremonier
och tomma stilistiska formler. Den praktiska följden
blef naturligtvis det häjdlösaste själfsvåld och förtryck
från ofvan till nedan.

Den enda själfständiga korporation, som kunde mot-
väga tsarens och de roflystne ämbetsmännens makt, var
den efter hand nationaliserade kyrkan. Under hennes
skygd uppväxte det sjuttonde århundradets märkliga riks-
dagar (zemskije sobory), som lånat själfva namnet från
de andliga synoderna. Men äfven här röjer sig samma
vedervilja mot ordnade och med rättsligt innehåll fylda
former, som i så hög grad utmärker det ryska och i
allmänhet slaviska folklynnet. Medan enväldet gled un-
dan tsarerna, hotades samhället af en fullkomlig upplös-
ning, ty en ny organisation kunde icke bryta sig väg.
Och när patriarken Nikon ville inom kyrkan spela tsarens
roll, utbröt en fruktansvärd jäsning inom presterskapet
och allmogen. Förf, torde ej så litet underskatta bety-
delsen af denna raskol. De yttre anledningarna kunna
synas småaktiga och rent af löjliga, men i själfva ver-
ket är det mindre fråga om stafningen af Jesu namn
och om korstecknet med två eller tre fingrar än om
folkets länge undertrykta drift att åtminstone inom det
religiösa området pröfva sina egna krafter emot den yt-
liga officiella formalismen. Kristendomen, om också i
förvrängd och bisarr skepnad, hade ändtligen blifvit en
sak, som låg folket om hjärtat. Den religiösa känslan
är af alla ideella driffjädrar den, som mest förmår att
gripa slavernas sinnen, och äfven andra sträfvanden kläda
sig hos dem gärna i religiös drägt. Den ryske bonden
reste sig sällan emot det politiska förtrycket, utan före-

drog att rädda sig undan genom flykten ut i ödemar-
ken, men för sin tro, sådan denna nu var, kände han sig
redo att lida själfva martyrdöden. Därför kan man äfven
spåra en verklig nationell utveckling allenast ibland
raskolniki, å ena sidan till en samhällshatande negation,
som står den moderna, nästan religiöst fanatiska nihilis-
men nära, å andra sidan till nya trossamfund, hvilkas
innerlighet och solidariska uppoffringskraft för positiva
ändamål torde mer än något annat lofva godt för det
ryska folkets framtid.

Midt under denna väldiga kris framträdde Peter
den store, och den ställning, som han intog till de käm-
pande samfundselementen, har bestämt Rysslands öden
till närvarande tid. I den häfdvunna panegyrikens stil
heter det om honom, att han öppnat Ryssland för den
europeiska bildningen och gifvit riket dess tillbörliga
plats inom det europeiska statssystemet. Förf, tillämpar
en vederbörlig kritik på denna uppfattning. Före Peter
funnos i Ryssland månge, som kände sig dragne till
västerlandets kultur, och regeringen hade endast behöft
undanrödja de hinder, som hon själf uppstält för dess
fria och naturliga utbredning genom den internationella
samfärdselns medel. Men Peter valde i stället att med
våld inplanta halfförstådda europeiska statsinrättningar
och sedvanor, och han förvandlade därigenom ryssarnes
lätt förklarliga misstro mot främlingarne till formligt hat.
Han vände sig fiendtligt emot alla inhemska samhälls-
krafter, emot bojarerna och kyrkan och ändå mera emot
allmogens raskol, som han ansåg vara farlig för herskar-
makten. Landet öfversvämmades med nye ämbetsmän,
som lättare följde de moskovitiske diakernas snikna pläg-
seder än de från Sverge och Tyskland hämtade, svår-
fattliga reglementena. Förvaltningens europeisering blef
egentligen blott ein papierner Schein, hvars omhuldande
i Ryssland har ledt till så mycket administrativt ofog.
Ännu värre var, att han kastade sitt fattiga lands kraf-
ter, som så väl hade behöft samla sig omkring inre
kulturuppgifter, utåt i en ofruktbar eröfringspolitik. Ta-
let, att Ryssland måste »komma fram till hafvet», ve-
derlägges bäst däraf, att det aldrig förmått utveckla
hvarken en inhemsk handelsflotta eller en exporthandel i
inhemska händer. För rikets trygghet mot yttre anfall
tarfvades ej vidare eröfringar, utom på sin höjd i söder
och öster. Men det nordiska krigets oerhörda utskrif-
ningar och manspillan bragte landet i ett sådant till-
stånd, att mot slutet af Peters regering en finansiell
bankrutt stod för dörren. . -

I Rysslands onaturliga stormaktsställning måste or-
sakerna till dess tröga kulturutveckling framför alt sö-
kas. Peter, hvars storhet mest visar sig i hans person-
liga pliktuppfyllelse, efterträddes af regenter, som endast
hade smak för njutningar, fåfänglig glans och diploma-
tiska intriger. Ryssland såsom europeisk makt hade
icke större verkliga intressen gemensamma med öfriga
stater än »t. ex. Toscana och Wurtemberg», men det
äflades att taga del i alla politiska förvecklingar, och
dess hållning måste derför blifva oberäknelig och trolös.
Medan statskassan betalade blott 36,000 rubel för hela
provinsialförvaltningen (ämbetsmännens behof fyldes för
öfrigt genom olagliga utprässningar), bortslösades ofant-
liga summor på beskickningar och ränker i grannstaterna.
175

NORDISK REVY 1884—1885.

176

När t. ex. en gång på 1720-talet ministern i Stockholm
reqvirerade 20,000 dukater att utdelas som mutor, måste
man leta i alla Petersburgs offentliga kassor, innan detta
belopp kunde hopskrapas. Förf, gör äfven åtskilliga fina
anmärkningar om det skadliga inflytande, som den syste-
matiska uppviglingspolitiken och spekulationen på utländ-
ske statsmäns vinningslystnad och andra låga instinkter,
hela det »osedliga förhållandet)) till grannarne, i synner-
het till Polen, måste utöfva på Rysslands eget offentliga
lif, så mycket mera som det icke hade en gammal kul-
turstats kraft att delvis neutralisera denna smitta. I
Sverge gjorde de ryske diplomaterna åtminstone bekant-
skap med politiska karaktärer, ehuru ej af högsta ord-
ning. »En Dolgorukij, Golitsyn, Tjerkasskij önskade leda
Ryssland, liksom Horn och Gyllenborg regerade Sverige».
Men i Polen lärde de sätta värde på en makt, som an-
vändes ej i ärelystnadens, utan i vällefnadens tjänst. »So'
lange in einem Staate die öffentliche Gewalt von Ehr-
geizigen und Herrschsüchtigen erstrebt und ausgeübt wird,
liegt dieGefahr ihres Missbrauches vorwiegend in der
Richtung auf äussere' Kriege oder auf innere Tyrannei.
Aber Tyrannen und Kriegshelden wie Peter I und Karl
XII, so viele Wunden sie dem Staate schlagen mögen,
erhalten doch das öffentliche Gewissen in einer ihren
hochfliegenden Plänen entsprechenden Höhe; sie missbrau-
chen die Macht, aber sie- erniedrigen sie nicht leicht.
Erst wo die staatliche Macht in die unreinen Hände der
Ueppigkeit und Geldgier fällt, , verliert sie alle sittliche
Kraft und zieht das öffentliche Gewissen herab in den
Schmutz der niederen Leidenschaften des Einzelnen»
(sid.340)..

: Förf. erkänner oförbehållsamt, att de inflytelserike
främlingarne, hvilka till största delen voro tyskar, hafva
sin dryga skuld i Rysslands äfventyrliga och måttlösa
storpolitik. För desse, af hvilka månge voro högst tvif-
velaktiga personligheter, var Ryssland endast en skåde-
bana för deras vinstbegär och egoistiska ärelystnad, så
stor duglighet de för öfrigt kunde bevisa. Rysslands
militäriska framgångar köptes genom ett hänsynslöst slö-
seri med människolif och materiella tillgångar, hvilket
vid denna tid redan var omöjligt i västra Europas kul-
turstater. Under denna i yttre måtto glansfulla period
försämrades folkets välstånd, vidgades klyftan emellan
regering och undersåtar. Förf, fortsätter antydningsvis
i samma anda sin öfversikt af tilldragelserna under den
»stora» Katarina II, Alexander I och Nikolaj, ända tills
det uppenbart har visat sig, att denna det falska skenets
politik ej längre kan bära sig. Man kunde ha önskat,
att han äfven hade framhållit Europas medbrottslighet
däri genom slapp efterlåtenhet och inre tvedräkt.

Några mindre misstag torde förtjäna antecknas.
Förf, identifierar (sid. 30) »Okolnitsche» och »Rathsdwo-
räne», som dock utgjorde tvänne skilda klasser. Han
säger, troligen genom ett förbiseende, att Polen »keine
Renässance erlebt» (sid. 98); det sextonde århundradets
polska literaturhistoria vitnar för visso om den italien-
ska renässancens starka inflytande. Förf, tillskrifver
Volynskij kritiken af de adliga författningsprojekten vid
Annas . tronbestigning (sid. 387).Soloviev har visserli-
gen samma uppfattning, men det har för ej länge sedan
blifvit bevisadt (af Korsakov), att den skrift, hyarur de

åberopade uttrycken äro tagna, ej kan härröra från Vo-
lynskij, ehuru den blifvit funnen bland hans efterlemnade
papper. . .

Slutligen uttalar förf, såsom sin åsikt, att Rysslands
inre skador ej kunna botas genom en återgång till Alexej
Romanovs tid, såsom slavofilerna påyrka. Han sjelf
finner räddningen framför alt i uppgifvandet af den yttre
eröfringspolitiken och de inre förryskningstenden serna
(i Polen, Östersjöprovinserna, Finland o. s. v.). Vidare
»im Abbruch des Beamtenstaates; in Schöpfung selbstän-
diger Volksklassen, vor Allem kräftiger leitender Stände;
in der Befreiung des religiösen Volkslebens und in der
Befreiung des lokalen Volkslebens; in der Vernichtung
der despotischen Centralisation ; in der Auflösung der
unhaltbaren Einheit des Riesenreiches; in der Rückkehr
zu den wirklichen Volksinteressen, die noch heute ihre
Heimath in Moskau, bei den Gräbern der Altväter, nicht
in der Fremdenstadt Peters des Grossen haben». Denna
del af programmet torde dock, så berättigadt det än i
och för sig må vara, äga en betänklig likhet med qua-
dratura circuli. Ett rike måste först och främst regeras,
väl eller illa, men hvar skall styrelsen finna verktyg
därför", när ämbetsmannaklassen politiskt och moraliskt
gjort bankrutt, och folket ej har blifvit uppfostradt i lag-
lydnadens skola? Kanske skall en folklig rysk tsar, se-
dan statsuppgifterna blifvit förenklade och bördorna lät-
tade genom storpolitikens fullkomliga afskaffande, kunna
stödja en social, om ock ej statsrättslig reform på all-
mogens frigifna raskol och de samfundsbildande krafter,
som däri törhända blifvit uppammade. Han kunde söka
sina föredömen i Konstantinopels ikonoklastiske kejsare
och den tjechiska hussitismens konung, Georg Podie-
brad. Men ingenting är ovissare än att ställa ett stort,
af revolutionära skakningar upprördt väldes horoskop.

H—e.

Mollerup, W., Dänemarks Beziehungen zu
Livland vom Verkauf Estlands bis zur Auflösung des
Ordensstaats (1346—1561). Übersetzt v. W. Ruberg.
171 sid. Berlin 1884.

Denna afhandling utkom i Danmark för några år
sedan, men det torde dock ej vara olämpligt att nu fästa
uppmärksamheten vid den, då den nyligen utgifvits i en
tysk öfversättning, i hvilken författaren gjort åtskilliga
rättelser och tillägg. Arbetet är nämligen af vikt icke
blott för Danmarks och Östersjöprovinsernas historia utan
äfven för Sverges, enär det bl. a. skildrar de förhållan-
den, som förmådde Estland att förena sig med Sverge.

I inledningen påpekar förf,, att de danska konun-
garne från Erik af Pomern gjorde anspråk på öfverhög-
het öfver Estland, ehuru de därtill saknade all grund,
enär denna liksom landet själf afträdts 1346. Dessa an-
språk framstäldes dock med mer eller mindre eftertryck,
alt som konungarne funno skäl att stå på vänskaplig
fot med orden eller icke; och i allmänhet har ej mycket
gjorts för att genomdrifva dem. Längre än till skriftliga
påståenden koin det icke, men dessa kunde stundom vara
mycket skarpa, såsom då Hans 1499 återfordrade icke
blott landet, utan ock den ränta, det afkastat under den
långa tid, orden »med orätt» innehaft det,
177	NORDISK REVY 1884—1885.	178

Anledning att inblanda sig i Östersjöprovinsernas
angelägenheter fingo de danska konungarne därigenom,
att under de oupphörliga striderna mellan biskoparne och
orden båda parterna ofta vädjade till danska konungen,
hvilken merendels stälde sig på prelaternas sida.

Dessa förbindelser blefvo särdeles lifliga under or-
densstatens sista skede. Rysslands framträngande på
1550-talet tvang nämligen riddarne att se sig om efter
utländsk hjälp, och af de tre stater, man härvid i första
rummet kom att tänka på, Danmark, Sverige och Polen,
föredrog man Danmark, dels i följd af de gamla förbin-
delserna med denna stat, dels emedan det icke var att
befara att D. i sin ordning skulle komma att begära
hjälp af orden mot Ryssland. Därför afgingo 1558 flera
beskickningar från olika korporationer och myndigheter i
Östersjöprovinserna till Danmark för att hvar för sig
bedja om hjälp. Vid samma tid fick Reval anbud om
undsättning af en främmande furste, hertig Johan i Fin-
land, men Danmarks förnämste anhängare Münichhausen
lyckades omintetgöra hertigens planer och för dansk räk-
ning sätta sig i besittning af Revals slott. Sändebuden
till Danmark lyckades dock endast utverka, att en dansk
beskickning afsändes för att i Livland uppgöra om de
närmare vilkoren, hvarjämte den skulle resa till Moskva
för att förmå ryssarna till fred. Den kunde dock intet
uträtta hvarken i Moskva eller i Riga, ty ordensmästa-
rens och konungens planer voro af alt för olika slag;
och ryska tsaren var ej sinnad att lämna ett byte, som
han ansåg sig vara säker att vinna. Då sålunda Dan-
mark ej framstälde sådana förslag, som voro antagliga
för orden, började det polska motpartiet bland riddarne
att med framgång agitera för en anslutning till Polen.
Det var detta parti som uppsatte Gotthard v. Kettler
först till koadjutor åt den gamle, danskvänlige W. v.
Fürstenberg och sedan till hans efterträdare såsom ordens-
mästare. Och Kettler lyckades också genomdrifva, att
orden upphörde med sina underhandlingar med Danmark
och i stället vände sig till Polen.

Men medan Danmark sålunda lät utsikten om en
förbindelse med ordensländerna gå sig ur händerna, kom
det att med sig förena Ösel. Det var dock mindre den
danska regeringen än dess ifrige anhängare Chr. v.
Münichhausen, som var orsaken härtill. Genom honom
förmåddes biskopen af Ösel — hans broder — att mot
en summa pengar afstå från stiftet, sedan först danske
konungen fått rätt att utnämna hans efterträdare. Såsom
bekant blef Fredriks broder hertig Magnus härtill utsedd.
Denne, som ankom till ön på våren 1560, var dock icke
i stånd att reda sig i de många svårigheter, hans egen
oförsiktighet beredde, utan återvände efter ett år till
Köpenhamn för att skaffa sig större hjälp af sin broder.
Sådan fick han ock till slut, men blott på vilkor, som
gjorde en af Danmark tillsatt ståthållare till stiftets
verklige styresman.Denne ståthållare fick bl. a. i upp-
drag att söka förmå Reval att ansluta sig till Danmark.
Att detta rike nu visade sig så ifrigt att vinna denna
ort, berodde på Sverges uppträdande. Redan Gustaf
Vasa hade i slutet af sin regering visat sig mer än
förr böjd för att uppträda i Estland, hufvudsakligen för
att motarbeta Danmark; och Erik XIV ditsände genast
sin vän Klas Kr, Horn, som anlände i mars 1561, Sta-

den var nu i det läge, att den måste ansluta sig till något
af de tre rikena Danmark, Polen eller Sverge, och Horns
skicklighet förmådde den snart att välja Sverge. Har-
rien och Wierland följde exemplet. Slottet, som inneha-
des af polackar, eröfrades af Horn. Detta var redan
skedt, då Magnus och den danske ståthållaren anlände.
Danmark var sålunda förekommet. Det protesterade väl,
men Erik fäste sig ej därvid. Men hade Danmark i tid
uppträdt med tillbörlig kraft, skulle det helt visst vunnit
dessa länder och Nordens följande historia måhända fått
ett annat utseende. . J. Fr. N.

Svenskt diplomatarium från och med år 1401,
utg. af Riks-archivet genom Carl Silfverstolpe. För-
sta delen, fjärde häftet. Sthlm 1884. Pris 3,75.

' För hvar och en, som något syslat med medeltids-
handlingar, är det väl bekant, hvilken svårighet och
hvilket besvär det medför att begagna en urkundssam-
ling, som icke är försedd med register. Ofta tvingas
man för att blifva i stånd att draga tillräcklig nytta af
densamma att själf upprätta ett dylikt. Vi äro därför
utgifvaren all tack skyldiga, att han nu genom detta
häfte, som just innehåller register till de föregående, af-
hjälpt detta behof. Visserligen var det bebådadt redan
till 1878, men vi vilja tro, att dröjsmålet med dess ut-
gifvande berott på omständigheter, hvaröfver utg. icke
ägt att befalla. -

I likhet med registren till föregående delar af
Svenskt diplomatarium omfattar äfven detta ort-, person-
och sakregister. Vid upprättandet af de båda första kan
en utgifvare följa tvänne olika principer. Enligt den
ena är han skyldig, att så sätta sig in i innehållet af
icke allenast de urkunder, han själf gifver ut, utan äfven
af andra ungefär samtida, att han å ena sidan under ett
sammanför alla de olika namnen å en ort eller person,
och å andra sidan skiljer mellan lika namn, som tillhöra
skilda orter eller personer. Gifvet är, att ett efter denna
princip upprättadt register måste blifva af ovärderlig
nytta och gagn för forskaren, men dess utarbetande med-
för också ett ofantligt arbete, och ej obetydliga kunska-
per i tidens ort- och personalhistoria fordras af dess ut-
gifvare. Ett mönstergillt exempel på ett dylikt register
erbjuder det af framlidne arkivarien Kullberg utarbetade
utmärkta registret till svenska riksarkivets pergaments-
bref 1351—1400. Denna princip har också hr Silfver-
stolpe tydligen följt i afseende på ortregistret och de
afvikelser från densamma och öfriga felaktigheter, som
anträffas, synas vara både få och obetydliga. — Enligt den
andra principen har ,utg. endast att upprada de olika
namnformerna, och han äger hvarken skyldighet eller
ens rättighet att under ett sammanföra olika namn,
ehuru han vet, att de beteckna samma ort eller person,
eller skilja mellan namn, som ehuru till formen lika dock
beteckna olika orter eller personer. Här får således for-
skaren utan någon vägledning på egen hand göra slut-
satser och sammanställningar, och upprättandet af ett
dylikt register kräfver hvarken synnerligt arbete eller
några förstudier. Som exempel på ett sådant kan näm-
nas personregistret till åtminstone de första delarna af
Diplomatarium Norvegicum, — För vår egen del föredraga
179

NORDISK REVY 1884—1885.

180

vi visserligen den första af dessa båda principer, men
hvilken än en utgifvare väljer, torde man hafva rättighet
att fordra, att han följer den med största möjliga kon-
sekvens. Detta har dock hr Silfverstolpe icke gjort uti
sitt personregister. Man märker ständigt ett vacklande
mellan dem, och det torde vara ganska svårt att afgöra,
hvilken han mest hyllat. För den första tala de med
rätta gjorda sammanställningarna af Benkta Bosdotter,
änka efter hr Torkel Haraldsson 443 och fru B. B. 450,
Jusse Persson i Eknaholm 649 och Nis Petersson 691
m. fl. dylika exempel, de oriktiga sammanställningarna
af Västgötalagmannen Erik Erlandsson och norske riddaren
Endride(skrifvet Endrich) E., riddaren Heyne Snaken-
borg och Henrik S., det riktiga skiljandet mellan Benkt
Diækn Upl. 550 och B. D. Ög. 361, Karl Petersson
Jämtl. 485 och K. P. Srm. 266 m. fl. exempel af lik-
nande art, äfvensom det oriktiga skiljandet mellan Nils
Svensson, N. S. Srm. och N. S. Vm., Peter Åkesson
(båt) r. och P. Awesson r. m. fl. På den andra princi-
pen åter häntyder föreningen under ett namn af Birger
Trolle fader och son, Claes Djeken bosatt i Dalarne och
C. D. bosatt i Finland, svenske riddaren Erik Nilsson
(2 bjelkar) och den danske riddaren af samma namn,
Magnus Ragvaldsson (3-klufven sköld) och Magnus Rag-
valdsson (fargalt), densamme som skref sig i Hedensö,
m. fl. äfvensom skiljandet mellan Arvid Benktsson r. t
och A. B. r. hh i Tjurbo h., Benkt Thomasson (sparre)
och B. T. Pipa, Birgitta e. e r. Arvid Benktsson och
B. M. (tre sjöblad) e. e r. Arvid Benktsson, omg. m. r.
Erik Stensson, Erik Nilsson (belagd snedbjelke) och E.
N. i Wesby, Ingeborg Gregersdotter h. och I. G. g. m.
Benkt (?), Johan de Baldersheim och J. de Paldersheim,
samt Philip (Petersson) Bonde (båt) och Bh. Bonde af
Bordhsjö. Vi skulle visserligen kunna anföra ytterligare
en mängd liknande exempel, men hvad vi nu anfört torde
tillräckligt hafva ådagalagt, att utg. ej konsekvent hyl-
lat någon af de ofvan nämda principerna, hvilket natur-
ligtvis måste vålla olägenhet för den, som utan att när-
mare känna till denna tids personalhistoria, använder re-
gistret. För öfrigt må anmärkas, att Folrad Tiekow bort
ändras till Trekow, och Johan Finvidsson r. till Sigvids-
son, att vid Gylta saknas hänvisning till Björn och vid
v. Vitzen till Margareta, att tillräckligt stöd for angif-
vandet, att Ivar Niklisson var lagman i Småland, ej finnes
å s. 23, att Katerina, som nämnes å s, 260 ej var g. m.
Håkan Karlsson utan med Götar Rambäk, att Helena Inge-
valdsdotter g. m. Karl Jakobsson aldrig blef omgift med
Magnus Ragvaldsson, och att Kort Nipritz aldrig fört
lejonörnen, utan det anförda sigillet har utan tvifvel
tillhört Knut Benktsson.

Hvad sakregistret beträffar, är det naturligtvis svårt
att tillmötesgå allas fordringar. Hvad den ene finner
vara af vikt synes nämligen den andre ofta obetydligt.
Dock tro’ vi, att utg. i allmänhet träffat det rätta och
fyllt alla berättigade fordringar.

Hvad till sist utg: s »Rättelser» angå, torde de lätte-
ligen hafva kunnat kompletteras ur Svensk Tidskrift för
1875 och 1876, där de båda första häftena af detta verk
finnas anmälda. Äfven må anmärkas, att originalet till
det under n:o 806 trykta brefvet finnes i riksarkivet
bland 1457 års bref, samt att numren 4 och 132 böra

utgå *). Så framt de ej äro förfalskade tillhöra de näm-
ligen, det första år 1491, det andra 1492. Vid denna
tid nämnes nämligen Olof Bagge som landsfogde och
Magnus Hansson som lagman. • K. H. K.

Tegnér, Elof, Gustaf Mauritz Armfelt. Studier ur
Armfelts efterlemnade papper. II. Armfelt i landsflykt.
IV + 437 ss. Stockholm, F. & G. Beijer. Pr. 6 kr.

Fryxell, Änders. Min historias historia. Autobio-
grafisk uppsats. Försedd med upplysningar och utgifven
af E. A. Fryxell. Med porträtt och bild af Fryxells
grafvård. IV + 192 ss. Stockholm, Jos. Seligmann &
C:is förlag. Pr. 2,50.

Historisk Tidskrift, utg. af Svenska historiska för-
eningen. IV. 3. H. Hjärne, Ryska konstitution spro-
jekt år 1730 efter svenska förebilder. — Strödda Med-
delanden och Aktstycken. — Öfversikter och Gransk-
ningar. — Tidskriftsöfversikt.

Germanska språk.

Andersson, Aksel, Om Johan Salbergs Gramma-
tica svetica. Ett bidrag till kännedomen om 1600-
talets svenska. I. Akademisk af handling. IV + 100
ss. Upsala, Akademiska boktryckeriet (Edv. Ber-
ling).

Det är ett synnerligen glädjande faktum, att man
nu ändtligen här i Sverge fått ögonen öppna för vikten
af en vetenskaplig undersökning af 1500- och 1600-
talens svenska språkbruk. Perioden 1550—1750 är näm-
ligen hittills så godt som alls icke undersökt. Ryd-
qvist tog i sitt stora verk endast undantagsvis hänsyn
till denna tids språk, och det var då nästan uteslutande
med citat ur kyrkobibeln af 1703 som han belyste sin
framställning. Äfven den af Södervall i »Hufvudepokerna
af svenska språkets utbildning» lämnade förträffliga, men
på grund af arbetets plan mycket knapphändiga öfver-
sikten fäster sig alldeles öfvervägande vid den religiösa lite-
raturens språk. Och det är dock företrädesvis 1600-talets
världsliga språkbruk som är af historiskt intresse, ty det bör-
jar förefalla, som om just detta lagt själfva grundvalen till
svenska riksspråkets nuvarande utvecklingsstadium. Men
var ofvannämda period ända tills för några få år sedan oskä-
ligt förbisedd, så synes den emellertid numera hålla på att
blifva ett favoritämne för svenske språkforskare, och detta
med alt skäl, enär massor af tacksamma och jämförelsevis
lätta uppgifter här ligga färdiga att lösa för den, som blott
kommer sig för med att gripa verket an. De sista fyra
åren hafva redan att uppvisa följande hithörande literatur.
1881 utgafs språkgeniet Samuel Columbus’ »En svensk
ordeskötsel» (af år 1678); uppgifterna hos 1600-talets
grammatiska författare sammanfördes och diskuterades i
anm:s inledning till denna upplaga (äfven separat utgifven:
»Anteckningar vid läsningen af 1600-talets svenska gram-

*) Härpå har bibliotekarien Bygdén först fäst min uppmärk-
samhet.
181

NORDISK REVY 1884—1885.

182

matici»). 1883 utkommo Hernlunds förträffliga resumé
af »Förslag och åtgärder till svenska skriftspråkets regle-
rande 1691—1739» samt F. V. Norelius’ »Strödda anteck-
ningar om svenskt språkbruk under 1600- och 1700-talen»
(Arkiv för nordisk filologi, B. I), däri särskildt Lucidors
språk beaktats. 1884 har redan att bjuda på: Anders-
sons ofvan citerade afhandling om Salbergs grammatica,
Norelius’ »Några grammatiska och lexikaliska anmärknin-
gar till Gunno Dahlstjernas Kungaskald» (Arkiv, B. II),
första häftet af »1500- och 1600-talens svenska visböcker»
(utg. af Svenska literatursällskapet genom Ad. Noreen
och II. Schück), hvartill språklig inledning skall skrifvas
af anm.; andra häftet af samma samling utkommer om
några dagar; i Upsala universitets årsskrift har nyligen
sluttrykts vår älsta svenska grammatik, »Erici Aurivillii
Grammatica svecanæ specimen» af år 1684 (153 ss. 8:o),
utg. af G. Stjernström, ehuru denna publikation ännu
icke är i bokhandeln tillgänglig.Till tryckning förbere-
das de svenska ordlistorna i Elavus Petri’s Synonymornm
libellus (af år 1587), i Jonas Petri’s Dictionarium (af år 1640),
en ny upplaga af Variarum rerum vocabula (af år 1538), en
editio princeps af Jesper Svedbergs »En fullkomlig svensk
ordbok», en serie af 1500- och 1600-talets skoldramer m.
m.; så att tydligt är, att det vaknade intresset för nämda
period åtminstone ej under den närmaste framtiden lär
komma att utdö.

Bland denna literatur intar Dr A. Anderssons först-
lingspublikation, monografien öfver Salbergs språklära,
en ingalunda oviktig plats. Joh. Salbergs arbeten (»Gram-
matica svetica» och »Lexicon svetizans», det senare ut-
görande en ordbok öfver främmande ord i svenskan) hafva
hittills varit så godt som fullständigt obekanta för den
språkhistoriska forskningen. Och dock förtjäna de i hög
grad beaktande, ty ehuru det torde böra medges, att Sal-
berg ej är någon vidare framstående språkforskare —
något som han också själf ofta och på det eftertryckli-
gaste framhåller —, så äro dock hans arbeten af oskatt-
bart värde dels på grund af sin ålder, dels genom sitt
stora omfång och de — i följd däraf — synnerligen rika
materialsamlingar de innehålla. Tills de hinna att i sin
helhet ederas, måste man känna sig högeligen tacksam
att äga Dr A:s utförliga resumé af den salbergska gram-
matikens hufvudsakliga innehåll att tillgå; hälst när denna
resumé är gjord med den stora pietet mot ämnet, hvilken
kanske utgör det mest framträdande draget hos Dr A:s
afhandling. Dennas nu föreliggande första del innehåller
dels en utförlig inledning, dels en öfversikt af ljudläran
enligt Salberg. Inledningen börjar med att redogöra för
handskrifterna af grammatiken, hvilka äro tvänne, båda
befintliga i Upsala universitetsbiblioteks Nordinska sam-
ling, den ena af författarens egen hand. Arbetet är da-
teradt Stockholm 1696, men var fulländadt redan 1693,
hvadan denna grammatik väl får anses såsom äldre än
Tiällmanns af år 1696, hvilken sålunda nu kommer först
såsom n:r 3 i raden af svenska språkläror. Då Aurivillius’
grammatik är skrifven på latin, så blir Salbergs vår älsta
på svenska skrifna (om vi frånse finnen Vallenius’ korta
»Projekt» af år 1682). Den har, enligt S:s egen uppgift, ur-
sprungligen tillkommit för att utgöra en hjälpreda för S. per-
sonligen vid hans informerande af, några adliga ynglin-
gar. Det första utkastet »Rudimenta svetica linguæ» såg

dagen redan på 1660-talet och omarbetades sedan på
1680-talet för några unga »Marquiser ifrån Frankriket».
Det är ett fullt själfständigt opus, ty af förarbeten
känner S. blott till Vallenius’ »Project» och Aurivillius’
»Cogitationes» af år 1693, hvilka båda arbeten han emel-
lertid erhållit för sent för att hinna nytja före renskrif-
vandét. — Följer så Dr A:s redogörelse för Salbergs
person, så vidt man därom vet något. Han tyckes hafva
varit västmanländing — något hvarom ock hans språk
på sina ställen bär vitne —, blef med tiden klädkammar-
kamrerare i Stockholm och afled 1701. Efter att hafva
meddelat en öfversikt öfver grammatikens indelning i l
Orthographia, II Prosodia, III Etymologia, IV Syntaxis
(af hvilka delar den fjärde saknas och den tredje är ofull-
bordad) afslutar Dr A. sin inledning med en redogörelse för
S:s ståndpunkt i ortografiska och ortoepiska frågor — sam-
tidens brännande spörsmål —, en ståndpunkt, som icke
är lätt att angifva, då S. högst opartiskt vacklar mellan
flere sådana och till på köpet icke excellerar i klara och
precisa uttryck för sina tankar. — I den därpå följande
»Ljudläran» söker Dr A. kritiskt belysa de hos Salberg
förekommande ordformer, som i större eller mindre mån
afvika från det nuvarande nysvenska riksspråket. Hela
denna afdelning bär vitne om grundlig beläsenhet i den
hithörande literaturen och innehåller åtskilliga goda för-
klaringsförsök. Bland längre sammanhängande utrednin-
gar af värde må framhållas s. 37 ff., där förf, i motsats
mot mig (Col. s. XVI) häfdar, att uttalet den, där, du
o. s. v. (med d) var det allmänt rådande redan på Sal-
bergs tid; vidare s. 97 ff.. där Kocks åsikt (Studier, s.
70 ff.), att k före t i 1600-talets svenska hade ett ljud-
värde = t. ch, med framgång bekämpas. Däremot kän-
ner man sig mindre öfvertygad af förf:s försök (s. 60 ff.)
att åt skrifningarna gh och dh vindicerar uttalet g och
d, detta i strid med Aurivillius’ bestämda påstående; åt-
minstone måste man väl i denna punkt antaga dialekti-
ska differenser, äfven inom de för riksspråket tongifvande
provinserna. — Såsom arbetets brister skulle å andra si-
dan kunna angifvas en i någon mån vårdslös språkbehand-
ling samt ett och annat, tydligen på oaktsamhet eller
förbiseende beroende, missgrepp vid förklaringarna. Så
t. e. har förf. (s. 52) af Rydqvist III, 23 och V, 203
låtit narra sig att identifiera fsv. brep i H.L. »a brep
wip» med bredd (Bonavent. s. 171), isl. breidd, trots omöj-
ligheten att förlikap och dd. S. 85 har förf, af Schlyter
förledts att angifva ett fsv. loka, som ej finnes (men väl
part, lokit till inf. luka). S. 98 anses nysv. and anas
icke vara ljudlags enligt utveckladt, trots hand, land, band
0. s. v.; å i de allenastående stånda, vånda tarfvar fast-
mera förklaring (obs.,' att n och d här tillhöra olika staf-
velser). Att nysv. mask skulle hafva utvecklat sig ur
marsk eller mark (s. 94), är ytterst osannolikt, då rsk
och rk annars förblifva oförändrade. Det nysv. i uti
käril, fjäril, äril är icke alls besynnerligt (s. 51), utan
stämmer förträffligt med Kocks regel för vokalbalansen
(i efter kort, e efter lång rotstafvelse). Förf:s förklaring
(s. 69) af. fsv. molka är omöjlig på grund af det tyska
molken; jag fattar molka som ett »aoristpresens» - skr.
mrjdnti, som förhåller sig till gr. åp.éXyo, t. melken =
isl. tro^a: t. treten och isl. komat got. qiman o. d. På
samma sätt måste den för öfrigt mycket fyndiga samman»
183

NORDISK REVY 1884—1885

184

ställningen (s. 66 f.) af ormila ödla med fsv. ormylja
förfalla på grund af dalmålets former (se Sv. Landsmå-
len IV, 96), som otvetydigt angifva en utveckling: “hala-
ydhla (jfr hale svans) > *olo-ylla,-illa > oro-illa (genom
dissimilation) > ormilla (genom folketymologi).

Afhandlingens andra del skall komma att gifva en
öfversikt öfver Salbergs formlära samt en ordlista öfver
märkligare ord hos, denne författare. Man har alla skäl
att med intresse motse denna —- som vi hoppas snara —
fortsättning på förf:s arbete, liksom ock att önska honom
all lycka till de flere viktiga publikationer af liknande
art, hvarmed han, efter hvad vi hafva försport, lär ämna
rikta vår ännu skäligen fattiga språkhistoriska literatur;
publikationer, som — efter detta förstlingsarbete att döma
— säkerligen blifva omsorgsfullt gjorda och därför vär-
derika. Ad. N—n.

Norvegia, Tidsskrift for det norske folks maal og
minder. Udgivet af foreningen for norske dialekter og
traditioner ved Moltke Moe og Joh. Storm. Forste
bind, h. 1. 132 ss. 8:o. Kristiania. — Inhold: I.
Dialekter.Joh. Storm, Indledning. Dens, Norsk
lydskrift med omrids af fonetiken (fortsættes). — Bilage:
Joh. Storm, Kortere Ordliste med förklaring af lyd-
skriften, 16 ss.

Brate, Erik, Fornnordisk metrik. 55 ss., liten. 8:o.
Upsala, Almqvist & Wiksell. Pr. 1 kr.

Naturvetenskap.

Unser Wissen von der Erde. (Hrsg, von 4.
Kirchhoff). I. Allgemeine Erkunde von D:r Jul. Hann,
D:r F. v. Hochstetter und D:r A. Pokorny. H.
15—30. Die feste Erdrinde (Geologie). Leipzig, Freytag.

Utaf detta vackra arbete, hvilket redan ett par gån-
ger förut omnämts i N. R., föreligger nu äfven geologien
fullständig. Denna del är författad af den bekante geo-
logen och arkæologen Ferdinand von Hochstetter, hvilken
vid sin förliden sommar inträffade död såsom intendent
förestod »k. k. Naturhistorischen Hofmuseum» i Wien. —
Då det ifrågavarande arbetet egentligen är en delvis om-
arbetad och rikt illustrerad upplaga af samma författares
»Allgemeine Erdkunde», och dennas geologiska del förut
är väl känd för många svenska läsare, enär densamma
under de senare åren användts såsom lärobok i geologi
vid Upsala universitet och ännu tidigare äfven i Lund, så
kunna vi fatta oss kort och endast hänvisa till några af
de mera påfallande förändringar, som arbetet vid sitt nya
framträdande företer.

Första afdelningen, som innehåller fysiografisk
geologi, och som sålunda afhandlar fördelningen af vatten
och land, oceanernas djup- och kontinenternas höjdför-
hållanden samt yt- och relief-formerna på fastlandet, är i
det hela oförändrad. Detsamma kan äfven sägas om
andra afdelningen, som behandlar bärgarterna och deras
lagringsförhållanden, således petrografi . och geotektonik.
Några, af de talrika figurerna äro utbytta mot andra, t.

ex. de, som illustrera »Faltenverwerfungen», den symme-
triska strukturen i malm gångar o. s. v.; några helt nya
figurer hafva äfven tillkommit, hvarjämte behandlingen af
de fytogena sedimentbärgarterna (de fossila kolen) är
utförligare. Framställningen af jordskorpans värmeförhål-
landen och åsikterna om jordklotets inre beskaffenhet, som
upptaga tredje afdelningen, har ej undergått någon för-
ändring. Fjärde afdelningen innehåller den. dynamiska
geologien, och här finna vi på många ställen omarbetnin-
gar och tillägg, åsyftande att med arbetet införlifva de
framsteg, som denna del af geologien gjort, sedan 3:dje
upplagan af »Allgemeine Erkunde» utkom. (1880) Bland
dessa tillägg och ändringar anteckna vi följande: I kapit-
let om vulkaner finnes tillagt ett referat, af Seebach’s
berättelse om utbrottet på Santorin 1866, som är an-
märknings värdt på grund däraf, att vid detta tillfälle
första gången förekomsten af lågor vid ett vulkaniskt
utbrott vetenskapligt konstaterades; vidare är en utför-
ligare beskrifning af området för de heta källorna på Nya
Zeeland, efter Hochstetters egna undersökningar jämte
karta och planscher tillagdt. Kapitlet om de sekulära
nivåförändringarna har undergått en ganska genomgripan-
de omgestaltning, i det att den på sista tiden med sådant
intresse omfattade teorien om hafsnivåens förändringar
blifvit i detsamma upptaget. Kapitlet om jordbäfningar
är väsentligt tillökadt bland annat med den af schweit-
siska jordbäfningskommissionen antagna intensitetsskalan,
genom införandet af v. Lasaulx's tabell öfver de hittills
gjorda bestämningarna af stöthärdens djup vid sju olika jord-
bäfningar, hvarjämte de österrikiska geologernas för jord-
bäfningsgeologien så viktiga undersökningar i allmänhet
blifvit något utförligare framstälda. I kapitlet om källor
äro åtskilliga siffror tillagda, som upplysa om olika salters
löslighetsgrad, samt om temperaturen och de viktigaste
fasta beståndsdelar i åtskilliga tyska mineralkällors vatten.
Följande kapitel, som behandlar förvittring, erosion och
denudation finna vi ökadt med ett referat efter Heim öf-
ver bergskredet vid Elm d. lite sept. 1881 jämte en
upplysande figur därtill. Kapitlen om dal- och fjordbild-
ning hafva erhållit mycket värdefulla tillägg. Det kanske
viktigaste tillägget inom den dynamiska geologien är dock
det, som afhandlar istiden och den diluviala glaciationen,
hvilken behandlas i sammanband med is och gletscher.
Man får här först en framställning af dessa åsikters
historiska utveckling och sedan en visserligen kortfattad
men i allo utmärkt beskrifning af glaciationsfenomenet
själf och dess utbredning. I kapitlet om hafvets erosion
är sagan om Helgolands i historisk tid undergångna
förminskning jämte den därtill hörande kartan öfver
Helgoland under 8:de, 13:de och 17:de århundrandena, som
vanstält de förra upplagorna af »Allgemeine Erdkunde»
borta och ersatta med en korrekt framställning af förhål-
landet jämte en fin vy af ön i fogelperspektiv. Rörande
bildningen af korallrefven hafva, bredvid Darwins teori
som anföres för det historiska intresse, som därmed,
är förenadt, den nyare teorien grundad på undersöknin-
gar af Semper, Rein och Murray, hvilken nu kan anses
så godt som bevisad, fått den plats som höfves den.
Inom den historiska geologien äro förändringarna jäm-
förelsevis fåtaliga. Ett antal afbildningar öfver fossil
från den alpina trias samt af några tertiära däggdjur
185	. NORDISK REVY 1884—1885.

186

hafva blifvit tillagda. I sista kapitlet behandlande den
kvartära perioden, hafva istiden och människans urhistoria
blifvit utförligare af handlade.

Att de tillägg och förändringar, bland hvilka vi här
påpekat endast de viktigare, verkligen äro förbättringar,
därom äro vi öfvertygade ; de skola således bidraga att
göra Hochstetters lärobok i geologi fortfarande förtjänt af
det erkännande, som hittills kommit densamma, icke minst
inom Svergé, till del.

Ett särskildt omnämnande måste egnas de i denna
upplaga så rikligt förekommande figurerna och planscherna.
I allmänhet återfinnas på sina platser i‘ texten samma
figurer som i föregående upplagor, och dessa göra sig på
det bättre och finare papper, hvarpå denna upplaga är
trykt, vida bättre gällande än förut. Men dessutom har
tillkommit ett stort äntal helsidsplanscher dels i träsnitt
dels i färgtryck, hvilka hvad utförandets finhet beträffar
står i jämnhöjd med det bästa, som af denna art anträffas
i något vetenskapligt arbete och 'vida öfver de vanliga
läroboksillustrationerna. Dessa planscher, hvilka noga
ansluta sig till textens innehåll, göra hela arbetet till ett
verkligt praktverk.Flertalet af dem äro skurna eller
utförda efter fotografier från olika världsdelar, hvilket
är ett nytt exempel på användbarheten af fotografien i
vetenskapens tjänst. Antalet kartor, diagram och profiler
är äfvenledes väsentligt tillökadt. - Hj. Sj.

Charts showing the surface temperature of
the Atlantic, Indian and Pacific oceans. Publis-
hed by the Authority of the Meteorological Council.
Official N:o 59. London 1884. 22 shillings.

Denna praktfulla atlas utgör en samling af inalles
sexton stora kartor, utförda af marinlöjtnanten C. W.
Baillie. Dé fyra första angifva i Fahrenheits grader
y t-temp eraturerna, samt yt-isotermerna för Atlantiska haf-
vet i februari, maj, augusti och november; de fyra föl-
jande angifva detsamma för Indiska hafvet, och de 4
därpå följande för Stilla oceanen. De fyra sista äro
på ett blad sammanförda öfversiktskartor öfver hela världs-
hafvet, alt för de fyra nämda månaderna.

Dylika temperaturkartor, ehuru ej på långt när så
fullständiga, hafva förr utgifvits, och vi erinra särskildt
om Maurys berömda »Wind and Current Charts», »On-
derzoekingen met den zeethermometer» af Holländska me-
teorologiska institutet 1861, de af Deutsche seewarte i
Hamburg och Hydrographie office i Washington 1878,
Meteorological councils föregående publikationer öfver
vissa hafssträckor o. s. v. På de nu föreliggande kar-
torna har man emellertid en sammanställning, såväl af
äldre utgifna arbeten, som nya beräkningar ur ett myc-
ket stort antal loggböcker. Dessa äro förda dels af en-
gelska flottans fartyg, dels af handelsfartyg för meteoro-
logiska institutets räkning och med därstädes kontrolle-
rade instrumenter. — Endast af de sistnämda, eller »me-
teorological office Logs», äro för arbetet använda: för
Atlantiska hafvet 3,859, för Indiska 1,849 och för Stilla
Oceanen 770. Det förefaller, som skulle detta högst be-
tydande material vara tillräckligt för en ganska noggrann
bestämning af hafsytans temperaturförhållanden. Det vore
ock fullt tillräckligt, såvida alla delar af hafvet vore

lika ofta befarna. Detta är dock långt ifrån händelsen.
På grund af vår nuvarande kännedom om de förher-
skande vindarne på olika delar af hafvet, följa fartygen
nästan alltid de för samfärdseln bästa s. k. oceanvägarna.
På dessa hopa sig därföre observationerna, isynnerhet i
deras korspunkter, under det att mellan dem ligga ofta
stora hafsöknar, som endast undantagsvis befaras af en-
staka örlogsmän eller vetenskapliga expeditioner. Dessa
öde hafssträckor visa sig såsom hvita fläckar på kartorna,
på sin höjd öfverkorsade af en eller par sifferrader lik-
nande en upptäcktsresandes marcheroute öfver ett obekant
land. Dylika trakter äro utom på de båda ishafven tal-
rikast på Stilla hafvets midt, på båda sidorna, om linien.
På större delen af hafven äro emellertid siffrorna talrika.
I allmänhet äro medelvärden beräknade för en ruta med
2 graders sida i longitud och latitud, endast undantags-
vis för mindre områden. På inidten af hvarje ruta står
såväl medeltemperaturen som största temperaturskilnaden,
beräknade ur alla inom densamma under den ifrågavarande
månaden gjorda observationer. På grund af medeltem-
peraturerna äro isotermerna dragna för hvar femte grad
Fahrenheit. De trakter af hafvet, där differenserna mel-
lan olika observationer uppgå till mer än 100 F., äro
utmärkta med blå färg. De största areorna af detta
slag äro belägna på gränsen mellan de största kalla och
varma hafsströmmarna, såsom isynnerhet ett bälte söder
och öster om Newfoundland, där den kalla Labradorström-
men ofta sänder isbärg ned i Golfströmmens varma vat-
ten, samt ett dylikt bälte söder om Goda Hoppsudden,
där på samma sätt de heta Mozambique- och Algulhas-
strömmarne blanda sitt vatten med den Antarktiska
strömmens.

Hafsströmmarnas inflytande på vattnets temperatur
framträder synnerligen tydligt. Isotermerna likna böjliga
trådar, lagda på hafsytan i öster och vester, hvilka af
strömmarne buktas och skjutas än mot polen, än mot
ekvatorn. Sålunda drifver Golfströmmen, som bekant,
äfven om vintern varmt vatten till Nordkap och där bortom,
under det att den arktiska strömmen förer Grönlands
isar längs Amerikanska kusten ända ned till Neapels
breddgrad. Isotermerna få på grund häraf på Norra At-
lanten en riktning från SV mot NO. På Amerikas väst-
kust drifver mexikanska strömmen från norr och den
stora Humboldtströmmen från söder kallt vatten ända
fram mot Panamanäset, så att de tropiska temperaturerna
i hafsvattnet (öfver + 27° Cels.) endast på en liten
sträcka nå intill kusten. På Sydamerikas östkust åter
skjuter den varma Brasilianska strömmen isotermerna mot
söder, så att en högst betydlig olikhet i hafsvattnets
temperatur förekommer på samma breddgrad på hvardera
sidan om Sydamerika; Liknande förhållanden framträda
på båda sidor om södra Afrika och Australien. Äfven
dessa kontinenter sköljas af varmare vatten på östra
kusten än på den västra.

• Utrymmet förbjuder oss att ingå på närmare detal-
jer. Genom denna atlas har meteorologiska institutet i
London lemnat ett högst värdefullt bidrag till vår kun-
skap om jordens fysiska förhållanden, hvilket torde få
räknas till ett af de mest betydande bland de många ut-
märkta arbeten, som från detsamma utgått.

H. Hildebrand Hildebrandsson.
187

NÖRDISK REVY 1884-1885.

188

.	Pedagogik.

Fehr, Isak. En svensk uppfostringslära från
medlet af 1700-talet. Studier i pedagogik. 16 ss.,
4:o. Strängnäs 1884.

Dir Fehr har med denna lilla skrift lemnat ett in-
tressant bidrag till frihetstidens kulturhistoria, och vi få
härigenom en kraftig föreställning om det nit för skol-
frågor, hvaraf denna tid lifvades. Den af d:r Fehr be-
handlade uppfostringsläran är författad 1746 af Erik
Eklund (f. 1712,d. 1766) och utgör det första utförliga
pedagogiska orginalarbete vi äga på svenska språket.
Dess författare visar sig i hög grad besjälad af frihets-
tidens praktiska ideer, och åtskilliga af hans tankar för-
tjäna kanske ännu att uppmärksammas. Särskildt torde
hans yttranden om de klassiska språken blifva en ljuflig
lukt i näsone på «latinhärraväldets» många fiender. Hans
utilitarism är ren och oförfalskad. «Hvartill gagnar det
t. ex. i samhället eller till ens enskilda lycksalighet, att
man vet de hedniska gudars och gudinnors utaf hednin-
gar uppfunna släktregister, födelser, giftermål, strider,
öfre och nedre ordningar o. s. v.? Hvad tro det ock
gagnar att veta Ulysses’ och Æneæ af Homerus och Vir-
gilius uppdiktade äfventyr? Hvad gagnar det ock ändte-
ligen, det att kunna läsa en hop grekiska och latinska
poeters verser utantill, när man af naturen är till poet
oskicklig? Åtminstone som desse vetenskaper dock föga
annat kunna göra än förnöja, men de andre äro nyttige
och oundgänglige ; så måste ju de förra för dessa vika,
om icke bägge hinnas med att läsas.» 1 enlighet med
dessa principer bedömer han det dåvarande skolsy-
stemet. Dess hufvudfel reduceras till trenne: 1) det
som framför alt bör läsas, läses ej; 2) det som ej är
nödvändigt, läses mest; 3) själfva undervisningen sker
på ett förvändt sätt. Det som framför alt borde stude-
ras, var de ekonomiska vetenskaperna; det icke nödvän-
diga däremot de tre gamla språken och de poetiskt-re-
toriska vetenskaperna. I det förslag för den primära
och för alla gemensamma undervisningen, författaren upp-
ställer, hafva de icke upptagits, utan hafva nästan uteslu-
. tande ersatts af praktiska och moralfilosofiska ämnen. För-
fattaren hyllar likväl ej satsen: multum sed non multa,
ty dessa grundläggande, för hvarje medborgare ound-
gängliga vetenskaper stiga ända till 25 (säger tjugofem).
Trots författarens utilitaristiska och encyklopediska ten-
denser gör han likväl ett synnerligen godt intryck. Vi
finna honom icke allenast såsom en klart tänkande och
oförsagd : man, utan äfven såsom en varm vän af foster-
ländsk odling och svenskt språk och — hvad som i
detta fall kanske är viktigast — såsom en synnerligen
karaktäristisk representant för sitt tidehvarfs sträfvanden.

H. S.

Pedagogisk Tidskrift, utg. af H. F. Hult. xx. 11.
H., Till frågan om teckningens likställighet med öfriga
läroämnen. U. L. Ullman, »Tankar rörande religions-
undervisningen vid de allmänna läroverken». Axel Drake,
Genmäle mot hr Hallström. — Anmälningar m. m.

Blandade ämnen.

Les Allemands par le Père Didon des Frères
Prêcheurs. Paris. Calmann Lévy. 1884. IV och

423 s. in 8:o. ’

En bok, som är mycket intressant i mer än ett af-
seende, intressant för sin författares liksom för sitt inne-
hålls skull. Innehållet är icke alls det, som titelbladet
gifver anledning att förvänta. Sist i boken står en för-
teckning på de trykta källor, författaren har begagnat.
Bland de 25 böcker, som där äro uppräknade — blott
åtta af dem äro tyska, inklusive universitetskalendern för
vinterterminen 1882—1883, Lahrer Commersboken och
en liten broskyr om »die deutsche Burschenschaft» —
bland dessa 25 böcker handla 20 om undervisningsvä-
sendet, nämligen 11 om det franska och 9 om det tyska.
Endast 2 böcker tala om Tyskland i allmänhet, och dessa
äro M:me de Staël: de l’Allemagne och Henri Heine:
de l’Allemagne. Förteckningen är karakteristisk för bo-
ken. — Förf:n har, för att idka teologiska studier, be-
sökt några tyska universitet: Leipzig, Göttingen, Ber-
lin. Han kunde ej annat än blifva frapperad af skilna-
den mellan de tyska och franska universiteten, en skil-
nad, som var fördelaktig för de förra. Så har det blif-
vit denna boks uppgift att jämföra undervisningsväsendet
i Frankrike och i Tyskland, att upptäcka den franska
undervisningens fel och att framställa förslag till dess
förbättring.

Men förf:n är icke blott patriot och, till hans heder
säga vi det, en mycket varm patriot, han är nästan lika
så mycket prest. Så finner han visst felen i den fran-
ska undervisningen på den ena sidan i uppfostrans öf-
verdrifna utilitarism, i systemets ofrihet och maskinaktiga
organisation, i de särskilda disciplinernas absoluta isola-
tion vid universitetet; men på den andra sidan är reli-
gionens undertryckande i skolan och universitetet för
honom ett åtminstone lika betydelsefullt fel. Han är
nämligen öfvertygad om, att den herskande tendensen i
Frankrikes regering är fiendtlig emot religionen, han for-
drar beskydd för den religiösa undervisningen, åtminstone
statens neutralitet i skolan. Statens neutralitet och un-
dervisningens frihet hafva äfven varit den lösen, som Bel-
giens ultramontana alltid haft i munnen; det vore intres-
sant att veta, huru de senaste händelserna i Belgien spegla
sig i P. Didons omdöme, ty Didon är ingen bland »lju-
sets fiender», han försvarar, den moderna bildningen
och den moderna vetenskapen, och just därför är hans
bok intressant, emedan den utvecklar för oss en —
i vetenskapligt och i politiskt afseende — liberal och
ändå strängt katolsk mans program. I vetenskapen
vill han ingalunda instänga teologien inom en kinesisk
mur, tvärtom, den bör diskutera och strida med filoso-
fien, och Didon är öfvertygad om, att båda två skola
hafva gagn af striden; i politik tillhör han ej det
legitimistiska eller det bonapartistiska lägret, han är
republikan; »frihet» är hans devis, men — »sans la
religion pas de liberté» (p. 315); han tillåter sig till
och med att påstå, att »la liberté est d’essence hie-
rarchique» (p. 326). Frankrikes enda räddning är den
katolska republiken.
189

NORDISK REVY 1884-1885.

190

Vi, som ej se sakerna från förf:ns synpunkt, kunna
ej följa honom i hans slutsatser och förhoppningar, som
för öfrigt äro grundade mer på påståenden än på bevis.
Karakteristiska äro de för den katolska kyrkans smidig-
het att passa sig in i alla politiska förhållanden.

Angående förf:ns ställning till Tyskland, har man
berömt boken (i Tyskland) såsom bedömande tyskarne
med mycken sympati. Det är oriktigt. Förf:n är höjd
öfver en Tissots och konsorters ovett; vi skola ej föro-
lämpa honom genom att berömma honom därför; men han
är fransman, och det finnes nu en gång åskådningar, om
hvilkeningen utländing — icke blott ingen tysk —
kan tala med någon fransman. Fransmännen äro, enligt
förf:n, den enda chevalereska nationen, den som alltid
har rättvisan till sina gärningars rättesnöre (han anför
hvarken Tonkin eller Madagaskar eller Napoleonernas
eller Ludvig den 14:des krig till bevis), ändamålet för
deras utrikespolitik är endast den kosmopolitiska civili-
sationens ideal, för hvilket de till och med uppoffra sina
egnaste intressen (p. 320), »la France ne sait et ne peut
vivre pour elle seule, elle vent encore vivre pour les an-
tres»; men det är sant, att den andra frasen följer därpå,
»nous le répétons, l’intérêt national de la France est
l’intérêt du monde entier. En travaillant pour elle, elle
fait l’œuvre de tous». — Förfin berömmer visst mycket
i Tyskland, och ibland finnes det till och med litet öf-
verdrift i hans beröm; men det är, emedan hanbehöfver
det såsom en relief för det, han vill klandra i Frankrike.
Sympati för Tyskland har han ingen (»je refoulai les ré-
pulsions instinctives de mon patriotisme et je partis», det
är hans känslor, då han afreser till Tyskland), och emot
sin vilja låter han ofta nog sina känslor inverka på sitt
omdöme.

Boken befattar sig föga med detaljer, och där
den gör det, är den icke alltid korrekt; så är det orik-
tigt, att det är föreskrifvet för hvarje tysk student att åhöra
en kurs i historia; det är ej riktigt, att doktorsexamen
är obligatorisk för medicinarne; och det är falskt, att
bland alla världens land Tyskland är det, som äger den
talrikaste juridiska befolkningen; Österrike har nästan
tre gånger, Ryssland har fem gånger så många jurister.
Det finnes äfven mycket att säga emot många andra af
bokens påståenden, men de, som känna Tyskland, skola
själfva säga sig det; jag öfverlemnar det åt dem och re-
kommenderar dem »les Allemands» såsom en intressant
lektyr.

Berlin. C. Appel.

Ny Svensk Tidskrift, utg. af K. R. Geijer.
Okt. Mathilda Lönnberg, Glömd, G. Göthe, Folk-
musiken hos de gamle Nederländarne. E. F. Gustrin,
Latin- och examensfrågan vid universiteten, II (slut).
Helena Nyblom, Moderne pessimisme. — Två dikter
af Longfellow, försvenskade af Hj. Edgren. — Svensk
dramatik. — m. m.

Nyt Tidskrift, udg. af J. E. Sars og Olaf Skavlan.

III. 7. Förste kapitel af Jonas Lies nye fortælling.
Gina Krog, Nogle ord om kvindesagens udvikling og
nærmeste opgaver i vort land. Anton Welde, I de
sejrendes rækker. Kristofer Janson, Keshub Chunder

Sen og Brahma Somaj af Indien. Artur Bendixson,
Literaturbrev fra Sverige. — Mindre anmeldelser. —
Margrete Vullum, I anledning af Kunstnernes host-
udstilling.

Tilskueren, udg. af N. Neergaard. November 1884.
Inhold: B. Elmgaard: Egne Veje; P. Lauridsen:
Efter 20 Aars Fremmedherredomme; E. A. Tscher-
ning: Om Kvaksalveri og fri Praksis; N. Neergaard:
Parlamentariske Kommissioner; H. Bang: Teatrene
(September—Oktober); Smaabemærkninger.

Universitetsangelägenheter.
Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 1 november. Enligt skrifvelse af den 30 okt. hade kans-
lern ogillat fil. kand. E. Bergenströms besvär rörande tillsättning af
ett Alreiks stipendium.

Konsistoriets yttrande hade infordrats i anledning af riksda-
gens revisorers berättelse öfver verkstäld granskning af statsver-
kets med därtill hörande fonders styrelse och förvaltning för år
1882. Kons, beslöt inhämta utlåtande af drätselnämden.

Enligt testamente efter afl. fröken Fredrika Böttiger hade hon
till universitetet skänkt en summa af 6,000 kr. till inrättande af
en frisäng å akad. sjukhuset, med föreskrift att 5 °/o af kapitalet
skall med 300 kr. tillfalla fru Charlotte Ekman under hennes
lifstid.

Kons, uppförde enhälligt docenten M. Falk i första och do-
centen E. Brate i andra förslagsrummet till Sederholms utrikes-
resestipendium å 2,100 kr. (Genom omröstning af nationssenio-
rerne har sedermera doc. Falk blifvit utnämd till stipendiat.)

Vid upprättande af förslag till riksstatens större utrikes rese-
stipendium å 2,000 kr. röstade 12 af konsistoriets medlemma-
(Hammarstrand, Alin, v. Schéele, Thalén, Hagberg, Nyblom, Myr)
berg, Cornelius, Rydin, Rabenius, Ribbing och prorektor Hedeniusr
på docenten S. J. Boethius samt 11 (Hammarsten, Tullberg, Hen-
schen, Schultz, Johansson, Fries, T. Nordling, Lundquist, Cleve,
Daug och Holmgren) på docenten Falk. Till det mindre stipen-
diet å 1,500 röstade 16 (Hammarsten, Tullberg, Hammarstrand,
Henschen, v. Schéele, Schultz, Johansson, Fries, T. Nordling,
Lundquist, Cleve, Daug, Myrberg, Holmgren, Ribbing, och prorek-
tor Hedenius) på docenten Falk, 4 (Alin, Hagberg, Nyblom och
Cornelius) på docenten J. H. Schuck, 2 (Thalén och Rabenius) på
docenten D. Davidson och 1 (Rydin) på docenten A. F. Berger.
Konsistoriet hade sålunda beslutat att till stipendiater föreslå do-
centerna Boëthius och Falk. Rektor prof. Sahlin var af jäf hind-
rad att i ärendets behandling deltaga.

Från komitén för universitetsbyggnadens uppförande hade in-
kommit dels meddelande, att byggmästaren C. H. Hallström icke
medgifvit upphäfvandet af det mellan universitetet och honom
den 6 april 1883 upprättade kontraktet, hvarigenom han åtagit
sig att för en entreprenadsumma af 67,000 kr. verkställa plane-
ring och terrassering omkring nya universitetsbyggnaden, och dels
hemställan om bemyndigande för komitén att låta underrätta hr
Hallström, att ifrågavarande arbeten ej komme att af honom ut-
föras, men att universitetet vore villigt att gifva honom full er-
sättning för alla de kostnader, som han intill närvarande tid å
dessa arbeten nedlagt, äfvensom för den förlust, som han kunde
komma att lida därigenom, att han ej finge utföra arbetena enligt
kontraktet, hvilka ersättningar dock endast borde honom medgif-
vas under förbehåll, att han styrkte sina ersättningsanspråk samt
att afdrag därå gjordes, för hvad han hittills å entreprenadsum-
man utfått. Under en vidlyftig diskussion yrkades dels 1) bifall
till byggnadskomiténs hemställan; dels 2) att, på sätt rektor prof.
Sahlin uti sin mot byggnadskomiténs beslut afgifna reservation
föreslagit, kons, genom fortsatt underhandling skulle söka vinna
191

NORDISK REVY 1884-1885.

192

en uppgörelse med hr Hallström angående upphäfvandet af entre-
prenadkontraktet och för detta ändamål bemyndiga byggnadsko-
mitén eller särskilda komiterade att erbjuda hr Hallström uppgö-
relse angående betalning och skadeersättning genom underhand-
ling, om hvad som kunde finnas antagligt efter en på billighets-
skäl stödd öfverenskommelse samt, därest detta erbjudande antö-
ges, söka uppgöra ett förslag, som skulle underställas konsisto-
riets pröfning och städfästelse; dels 3) att, på samma gång kons,
uppdrog åt byggnadskomitén att fortsätta underhandlingen med
hr Hallström, . komitén, som den 14 aug. 1883 af kons, anmodats
att uppgöra en förändrad plan för utförande af planerings- och
terrasseringsarbetena, måtte erhålla uppdrag att inkomma med
detaljeradt kostnadsförslag öfver det infordrade nya förslaget; och
dels 4) att ärendet måtte i hela dess omfattning återremitteras till
byggnadskomitén. Efter slutad diskussion begärdes votering, och
till japroposition antogs förslaget om återremiss af ärendet i hela
dess omfattning. Till nejproposition antogs med 10 röster mot 4
yrkandet under 3). Vid hufvudvoteringen antogs yrkandet under
4) med 9 röster mot 5.

Anmäldes, att nu mera afl. medicine doktorn A. E. Regnell
till universitetet skänkt en summa af 10,000 kr. att användas till
en frisäng å akad. sjukhuset. .

Filosofiska fakulteten.

12 Nov. Anmäldes, att kongl. maj:t under d. 19 september
utfärdat kungörelse ang. förändrad lydelse af §§ 39 och 59 af
universitetens statuter,men afslägit fakulteternas i Upsala och
Lund framställning om öfverflyttande af juridisk-filosofisk och
medicinsk-filosofisk examen till examenskommissioner.

S. d.. Till kongl. stipendiater utsågos fil. kand. Hj. Hjorth
Upl. i vetenskapsrummét nyeuropeisk linguistik och filos, kand. J.
T. Söderberg Gästr.-H. i mekanik.

20 Nov. Förrättades lat. skrifningen pro gradu philosophico
samt

22 Nov. pro gradu theologico. . -

Humanistiska sektionen.

12 Nov. Anmäldes, att doc. K. B. B. Bergstedt genom kan-
slersbr. d. 30 okt. erhållit tjänstledighet under återstående delen
af innevarande termin.

S.	d. Beslöt sektionen hemställa, att doc. K. M. Thordén för
ytterligare 3:ne år måtte komma i åtnjutande af det rörliga do-
centstipendiet, han förut innehaft.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

22.	Okt. Beslöt sektionen hemställa, att docent Å. G. Ekstrand
måtte för ytterligare 3 år komma i åtnjutande af det fasta docent-
stipendiet för de kemiska ämnena. (Kanslerns bref d. 30 oktober
med bifall därtill.)

S.	.d. Förordar sektionen d:r S. .A. Arrhenius’ ansökan att
blifva anstäld såsom docent i fysikalisk kemi vid universitetet.
(Kanslerens utnämn, d. 19 november.)

11.	Nov. Afgaf sektionen tjänstgöringsbetyg åt docenterna i
matematik K. V. Melander och A. L. A. Söderblom.

S	. d. Föreslog sektionen doc. 0. Widman att komma i åtanke
vid tillsättningen af ett rörligt docentstipendium. •

22	Nov. Anmäldes, att prof. L. E. Walmstedt d. 15 nov. er-
hållit afsked från professuren i mineralogi och geologi, samt att
det större akad. konsistoriet bestämt, att den tid af en månad,
inom hvilken sektionen hade att till erhållande af förenämda le-
diga professur utan ansökan anmäla någon för utmärkt skicklighet
känd vetenskapsman, skulle räknas från d. 19 november.

Lund. .

Medicinsk kandidatexamen aflades den 14 noy. af fil. kand.
Th. Petrin, sk., och aman. S. A. Pfannenstiel, gb.

Medicinsk licentiatexamen den 5 nov. af med. kand. Ottosson,
sk.; den. 14 nov. af med. kand. I>. Carlsson, gb.

Sökande till de lediga professionerna äro: till e. o. professio-
nen i patologisk anatomi, rätts- och statsmedicin samt hygien
docenten H. Bendz; till professionen i praktisk teologi e. o. pro-
fessor Pehr Eklund, docenten Otto Ahnfelt, kyrkoherden teol. d:n
S. L. Bring, i Torrlösa och teol. lektorn och docenten And. Malm-

ström; till professionen i fysiologi och embryologi laboratorn
fysiologi vid Karol, institutet d:r Rob. Tigerstedt och laboratorn
i fysiologi vid Upsala universitet d:r M. Blix.

Specimenstiden för de två senare professionerna utgår den 19
nästkommande februari.

Resestipendierna. Till erhållande af riksstatens resestipendier
för nästkommande år äro af konsistoriet föreslagna: docenten J.
Möller till det större och docenten D. Bergendal till det mindre.

Det von Reijserska resestipendiet, som efter konsistorii förslag
tillsättes af landshöfdingeembetet i Kristianstads län, sökes af
docc. K. R. Geijer, S. Linde, J. Ask och M. Weibull.

Afsked är beviljadt musikdirektören W. E. Lovén från hans be-
fattning såsom e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket.

Sedan prof. M. V. Odenius afsagt sig inspektoratet öfver Öst-
göta nation, har nationen till sin inspektor utsett prof. K. A. V.
Holmgren.

Vid fysiografiska sällskapets sammanträde den 12 nov. före-
kommo föredrag af:

prof. Areschoug, som redogjorde för några i östra Sverige
förekommande Rubusarters affiniteter och sannolika ursprung;

prof. Berggren, som redogjorde för lefvermoss-slägtet Zoopsis.

Filologiska sällskapet hade möte den 7 nov.

Prof. Cavallin höll ett föredrag om “Cleopatras död enligt
grekiska och latinska författare, jämförda med några nyare fram-
ställningar“.

Doc. Linde föredrog "Emendationer till Senecas Espitolæ Mo-
rales“.	Magnus Billing.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i; Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

NordiskRevy
utgifves under innevarande akademiska läsår 15
Sept. 1884—31 Maj 1885 med 16 nummer, 7
under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från
och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk-
nadt.

Innehåll:

Nyblom: Estetiska studier, I.

Hagberg: Rolandsagan.

Centerwall: Julianus Affällingen.

v. d. Brüggen: Wie|Russland europäisch wurde.

Mollerup: Dänemarks Beziehungen zu Livland.

Silfverstolpe: Svenskt diplomatarium.

Andersson: Om Johan Salbergs Grammatica svetica.

Hann, v.} Hochstetter d Pokorny: Allgemeine Erdkunde (Unser
Wissen von der Erde. I).

Meteorological council: Charts showing the surface temperature of
the Atlantic, Indian and Pacific oceans.

Fehr: En svensk uppfostringslära.

Père Didon: Les Allemands.	.

Universitetsangelägenheter (Upsala,Lund).
Nr 23 (15 Dec.)

(1884—85) Årg. II, 7.

NOR DISK II E V Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. Af. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,

Doc. %. E. Berggren,Lektor H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. y. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. 7. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %.

Hagströmer, Prof. S. F. Dammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.

H. Holding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.

H. Find, Doc. f. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. %.

F. Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc.
%. H. E. Schück, Doc. S. A. H. Sjogren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. y. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. 7. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & j. WIKSELL’s boktryckeri.

Juridik.

Ussing, Carl, Anders Sandoe 0rsted som Rets-
lærd, et Brudstykke af den Dansk-Norske Retsviden-
skabs Historie. 163 ss. Kjobenhavn 1884.

För livarje år, som går, närma sig de tre nordiska
folken altmera hvarandra. Det gemensamma blodsbandet,
ofta alt för svagt att motstå den nationella fåfängans
angrepp, har erhållit ett kraftigt stöd i den vunna insik-
ten om de gemensamma intressenas mångfald och bety-
delse. Denna insikt har gifvit anledning till kraftig sam-
verkan äfven på lagstiftningens område; och våra dagar
har det varit förunnadt att se, hurusom tre själfständiga
stater icke ansett sin värdighet förnärmad däraf, att de
faststält lika normer för sitt rättslif. Vi vilja härvid
erinra om den nordiska växelrätten, icke att förglömma
det gemensamma arbete, som nu användes på åstadkom-
mandet af en för de nordiska landen i det väsentligaste
lika sjölag. Klart är, att denna samverkan på lagstift-
ningens område måste hafva till följd, att det ena landets
rättsvetenskap blir föremål för ökad uppmärksamhet i det
andra, liksom ock att den därigenom förvärfvade ömse-
sidiga rättskunskapen kommer i sin ordning att utvidga
det gemensamma lagstiftningsfältet. Det är på grund
häraf, som vi med nöje tagit del af föreliggande arbete,
enär det utan tvifvel skall bidraga till, att Orsted, och
med honom den senare danska rättsvetenskapen, blir mera
bekant för den svenska juristvärlden, än hittills varit
fallet. Att denna bekantskap skall blifva af stort gagn
för den svenske juristen, därför hafva vi en tillräcklig
borgen i de uttalanden af Orsted i viktigare principfrågor,
som förf, anför. Härmed hafva vi emellertid ej velat
utsäga, att vi godkänna den Orstedska rättsuppfattningen.
Om Örsted gäller, liksom om de fleste banbrytare, att
hans storhet ligger icke hufvudsakligen i de särskilda
resultat, hvartill han kommit, utan fast mer i den nya
riktning, han gifvit sin vetenskap. E. T.

Kleen, Richard, Försök till framställning i naturrätt
och rättsliga förbegrepp. Senare afdelningen: Tillämpad
naturrätt. Förra delen: Individuell rätt. IV+600 ss.,
stor 8:o. Stockholm, Jos. Seligmann & C:is förlag.
Pr. 6,50.

Hagerup, Francis, Om kvindesagen. Foredrag, holdt
i studentersamfundet den ll:te oktober 1884. Andet
oplag. 58 ss. Kristiania, Alb. Cammermeyer. Pr 0,70.

Literatur- och Konsthistoria.

Marc-Monnier, La renaissance de Dante à Luther.
Paris 1884. Firmin Didot. 528 s. 8:o. Pr. 5 Fr. (?)

Det är ett icke så litet stycke arbete förf, tagit för
sig, då han vill gifva oss renässansens historia i hela
Europa under mer än 2 århundraden inom utrymmet af
något öfver 500 sidor. Redan att skrifva öfver ett ämne,
som med sådan lärdom och genialitet förut blifvit be-
handladt af vetenskapsmän som Burckhardt, Voigt och
Canello jämte andra är ett vågstycke som t. o. m. af
en så känd författare som Marc-Monnier kan synas dri-
stigt. Och fattar man då till på köpet renässansens be-
grepp i så vidsträkt mening, att de italienska trecen-
tisterna däri intaga ett framstående rum, så växer upp-
giften hardt nära till en encyklopedisk på samma gång
svårigheten ökas att uppfatta och skildra perioden från
någon genomgående synpunkt, d. v. s. såsom en och
sammanhängande. Under det Burckhardt och Canello
betrakta tidehvarfvets literatur ur dess historiska och
sociala förutsättningar, Voigt åter hufvudsakligen ur syn-
punkten af antikens återupplifvande, ställer sig Marc-
Monnier uteslutande på literaturhistorisk basis, och vis-
serligen så att den specielt humanistiska strömningen
hos honom får en mycket underordnad betydelse,
195

NORDISK REVY 1884—1885.

196

I afseende på sitt sätt att behandla ämnet tillhör
han afgjordt Taines skola. Hans arbete är ej en kedja
af djupgående undersökningar eller ett resultat af mödo-
samma filologiska forskningar; men så mycket bättre förstår
han att med skärpa och genialitet uppdraga de stora kontu-
rerna, uppvisa sammanhanget mellan de olika företeelserna,
belysa, ofta med några få ord, en karaktär, ett diktverk
eller en riktning. I likhet med Taine har han ett fint
och säkert omdöme, som vet att uppskatta ett literärt
fenomen till dess rätta värde, äfven om han någon gång
med sådan ifver kastar sig in på en förut fattad tanke,
att han drifver den in på paradoxens område (ss. t. ex.
hans yttrande, att tyska språket först med Klopstock och
engelskan först med Shakspeare nådde den fulländning
som italienskan vann genom Dante). Men i ett afseende
är han att föredraga framför Taine, han har åtminstone
årtal, äfven om de någon gång différera litet från verk-
ligheten (Chaucer f. 1328, då man numera antager 1340;
Pietro Aretino f. 1495 i st. f. -92; Berni f. 1491 i st.
f. -90 o. s. v.). För Taine finnes ingen tid, han gör
historia endast med idéer, oftast sina egna subjektiva. —
Marc-Monnier har stora kunskaper och en vidsträkt be-
läsenhet, men han negligerar fakta ofta likasom på trots
för att ej låta detaljerna bortskymma de stora vyerna.
Om Bibbienas Calandria eller Ariostos Cassaria är den
första italienska komedi, är honom fullkomligt likgiltigt.
»Ces questions de priorité ne tourmentent que les badauds».
Källan till Morgante Maggiore är för honom en »rimeur
obscur», »un certain troubadour, que Pulci a peut-être
inventé» o. s. v. Lika bekymmerslöst behandlar han
andra fakta. Som bevis på Boccaccios långa partiklar
anför han det otympliga »conciosiafossecosache», hvil-
ket visserligen onekligen är otympligt, men som däremot
hvarken B. eller någon annan italienare någonsin fallit
på att använda, helt enkelt emedan det icke ger någon
mening. — Lika oriktigt är förf:s påstående, att Shakspeare
begagnat Boccaccio såsom direkt källa (s. 133), och att den
första italienska prosa är från 1231 (s. 7. Se härom
Morandi: Origine della Lingua Italiana). Det är synd
att säga, att vår förf, ej ser skogen för bara trän, sna-
rarare ser han endast skogen, träden intressera honom
jämförelsevis föga. .

Att hans arbete under dylika förhållanden ej öfver-
svämmar af hänvisningar till arbeten och källor, är själf-
klart. Nog förekomma dylika, men då är det hela arbe-
ten, ofta i flera delar, icke enskilda ställen i böcker, så
att en dags arbete stundom skulle vara nödvändigt för
att verifiera ett enda af hans påståenden.

Arbetet vill följa kulturens utveckling från slutet
af 1200-talet ända fram till 1535, men tvänne omständig-
heter falla oss genast i ögonen. Först och främst att
förf, tager literaturen till hufvudföremål för sin fram-
ställning, under det öfriga grenar af kulturen knappast
behandlas (konsten endast med Michelangelo); för det
andra att Italien intager ett så stort rum, att de
andra länderna nästan endast uppträda såsom bisak
och, som det förfaller, blott för att belysa, hvad
som föregår i Italien. Äfven om man på grund häraf
skulle kunna göra en anmärkning mot bokens titel, har
man dock alt skäl att vara nöjd med denna anordning,
då redan detta ämne är stort nog, att försvara sin

plats. På grund häraf börjas arbetet med en framstälining
af italienska språkets och literaturens ■ uppkomst med
Dante och hans samtida, förf., egnar därefter ett kapitel
åt Petrarca och Boccaccio samt deras sträfvanden, tager
därefter itu med det 15:de seklet med sidoblickar på de
öfriga kulturländerna och befinner sig därmed inne på
den egentliga renässansen, hvilken han till skilnad från
de två föregående ' århundradena karakteriserar såsom
sträfvande att närma sig det antika åskådningssättet,
under det föregående period utmärker sig såsom beher-
skad af kristendomen, hvilken af antiken endast lånar
formerna till omklädnad åt sina egna idéer. Lorenzo de
Medici och hans omgifning, humanisterna, de filosofiska
striderna om Platon och Aristoteles (eljest föga om aka-
demierna) samt reformationens begynnelse behandlas här,
hvilket sistnämda för förf, öfver till Tyskland, där Erasmus,
Reuchlin och Hutten samt deras sträfvanden skildras.
Han återgår därefter till Italien och ger oss i sina 3
kapitel om Machiavelli, Ariosto och Michelangelo en
teckning af det ingående 16:de seklets förnämsta literära
företeelser och personligheter, hvarvid han får tillfälle
att betrakta historieskrifningens, det klassiska och ro-
mantiska eposets och dramats ursprung och uppkomst.
I sista kapitlet »Året 1535» omnämnas slutligen en
mängd sammanträffande händelser, Calvins uppträdande,
Marots landsflykt till Italien, Thomas Mores aflifvande,
utgifvandet af Rabelais’ Gargantua och jesuiterordens
stiftande, i hvilka . förf, ser begynnelsen till en ny period,
framsprungen ur de religiöst-reformatoriska sträfvandena.
Det var nu ej längre Italien som gick i spetsen för rö-
relsen; dess krafter voro utsinade, och om detta land
också i senare delen af seklet kunde uppvisa män som
Tasso, Galilei och Giordano Bruno, så voro desse dock
ej tongifvande för sin tid utan gingo under i kamp mot
dekadensen och reaktionen. I den ingående perioden rustar
sigden katolska auktoriteten till strid mot den fria tanken.

Detta utgör i korthet ämnet för Marc-Monniers fram-
ställning. Vi finna där många nya synpunkter, många
träffande omdömen. Bland de bäst behandlade delarna
kunna påpekas kapitlet om Machiavelli och afsnittet om
Hutten. Ehuru det naturligtvis ej kan vara fråga om
några nya upptäkter, ger förf, oss dock många vinkar,
som både från estetisk och historisk synpunkt äro vär-
defulla. Ingen har t. ex. som han visat det stora framsteg,
literaturen verkligen gjorde genom Trissinos Sofonisba,
ehuru han här visserligen begår det felet att ställa denna
tragedi gent emot medeltidsdramat utan att söka dess
förutsättningar i det nylatinska. Vacker är äfven hans
jämförelse mellan Boccaccio och den föregående novelli-
stiken. Det spanska dramat Celestinas betydelse för den
piccareska genren är äfven en förtjänst att hafva påpe-
kat; hvarjämte kan framhäfvas, att han åt Polizianos
Orfeo vindicerar dess rätta betydelse, förkastande den
gamla teorien, att denna dikt skulle vara en begynnelse
till det klassiska dramat.

För att gifva ett slutomdöme om Marc-Monniers bok
skulle man kunna säga, att den är en ytterst fängslande
framställning af renässansen, full af originella och fram-
för alt väl sagda tankar, men något högre vetenskap-
ligt värde torde man knappast kunna tillerkänna den.

Ernst Meyer. .
197	NORDISK REVY 1884—1885.

198

Lagus, Wilh., Skalden Johan Henrik Kellgrens finska
lefnadsminnen, tecknade af W. L. 360 ss. Helsingfors,
G. W. Edlunds förlag. Pr. 4 kr.

Hansen, P., Tllustreret dansk litteraturhistorie. Ellevte
Levering (s. 481—528). Kjobenhavn, P. G. Philipsen.
Pr. 90 Ore.

Blümner, H., Das Kunstgewerbe im Altertum. 1
Abteilung: Das antike Kunstgewerbe nach seinen ver-
schiedenen Zweigen. Mit 133 in den Text gedruckten
Abbildungen. VIII+-267 ss. Leipzig, G. Freytag; Prag,
F. Tempsky. (Das Wissen der Gegenwart, XXX Band.)
Pr. 1 M.

Historia.

Nordström, Magnus, Jemtlands kyrkliga ställ-
ning före föreningen med Sverige 1645. 83 ss. Her-
nösand, 1884.

De svenska landskapens historia är ej synnerligen
bearbetad; och hvad särskildt Norrland vidkommer, så
finnes det för provinserna norr om Helsingland nästan
icke mer än de torftiga upplysningar, Hülphers lemnar.
Att emellertid provinshistorien är af vikt för en klarare
uppfattning af ett lands allmänna historia, är tydligt nog.
Också har i flera främmande länder landskapshistorien så
omhuldats, att hvar provins, ja nästan hvarje större stad
nu äger sina annaler. Och då man läser t. ex. engelska
historieskrifvare, finner man nästan på hvarje sida, hvad
gagn de haft af dessa förarbeten.

Hvarje nytt bidrag till denna del af vår historia
har sålunda sitt stora värde, och särskildt gäller detta
om den goda afhandling, på hvilken vi här vilja fästa
uppmärksamheten.

Förf, har väl hufvudsakligen velat skildra sin provins’
kyrkliga historia före 1645, men har icke kunnat undgå
att därvid äfven vidröra dess politiska och kulturhistoria.
Vi få därför i hans arbete en god inblick i Jämtlands
hela utveckling före den slutliga föreningen med Sverge.
Det är blott att beklaga, att förf, icke varit i tillfälle att
för sin afhandling äfven anlita de källor, som våra och
Danmarks arkiver innehålla, utan hufvudsakligen måst
nöja sig med de trykta urkundssamlingarna och andra
historiska arbeten. Framställningen skulle då naturligtvis
ha blifvit än innehållsrikare. Emellertid har förf, med
mycken flit och noggrannhet uppspårat de notiser, som
finnas i dessa arbeten, och sammanfört dem till ett hel-
gjutet helt.

Några- anmärkningar, som vi antecknat, må till sist
anföras. (S. 17) Något annex till Bjergh nämnes icke i
de citerade handlingarna. (S. 31) Jämtarne betalade
ingen peterspenning (D. S. 4645). (S. 62) Jämtarne
fingo ej blott löfte om nya privilegier af Kristian II 1532,
utan ha äfven verkligen fått sådana, enligt hvad konun-
gen själf säger (Gust. Vas. registr. VIII: 360). (S. 67)
Det var ej från 1557, utan från 1543 som ordinarier
började tillsättas, och det åberopade stället hos Forssell
är orätt uppfattadt. Att Erik Andersson varit ordinarie

i Jämtland, betviflas, ty han uppräknas ej jämte de andra
ordinarierna i förläningsregistret af 1561 (Thyselius Handl.
II: 414). Sannolikare hörde Jämtland denna tid under
Gäfle ordinarie (jfr Anjou Kyrkoreform. Hist. II: 141).

J. Fr. N.

Green, John Richard, Engelska folkets historia. Öfver-
sättning af Victor Pfeiff. Häft. 1—3; 288 ss. Up-
sala, R. Almqvist & J. Wiksell. Utgifves i 11 à 12
häften à 90 öre.

Klassiska språk.

Ljungdahl, S., Om de latinska prepositionernas
användning i sammansättning med nomen. Program-
afh., Helsingborg 1884. 32 ss. 4:o.

Förf., som efter hvad inledningen upplyser ursprung-
ligen haft för afsikt att företaga- en undersökning af alla
prepositionala sammansättningar i latinet med hänsyn till
deras betydelse, men åtminstone tillsvidare nödgats afstå
från denna plans fullföljande, har i föreliggande afhand-
ling bearbetat en mindre del af det vidsträkta ämnet,
näml. de latinska prepositionernas sammansättning med
nomina. Härvid bör emellertid nämnas, att han förutom
de egentliga prepositionala komposita äfven till behand-
ling upptagit sådana med de oskiljbara partiklarne ambi,
dis, re, se och in privativum, samt att han följdriktigt
till sitt ämne räknat sådana denominativa verb, som sy-
nas omedelbart vara bildade af preposition i förening
med nomen, ej med denominativt verb, ss. t. ex. emen-
dare (mendum, -a). Arbetet sönderfaller i två delar,
hvaraf den förra (ss. 1—8) inledningsvis sysselsätter sig
med granskningen af de allmänna synpunkter, hvarunder
enligt förf:s mening ifrågavarande komposita äro att upp-
fatta, och hvarefter de böra klassificeras. Förf, kommer
bl. a. till det högst antagliga resultatet, att prepositio-
nala sammansättningar med subst. samt och synnerligen
tillhöra endera af de två slagen »determinativa», där
prepositionen utgör en predikativ bestämning till den föl-
jande nominale sammansättningsleden (t. ex. subst. cogno-
men, adj. cognominis), eller »constructa», hos hvilka
prepositionen och nyssnämda sammansättningsled tänkas
stå i rektionsförhållande till hvarandra (t. ex. subst.
inaures, adj. subjugus etc.). De åsikter, som förf, för
öfrigt, i all korthet, men tydligen efter moget öfvervä-
gande, uttalar angående de olika kompositaklassernas art
och natur, torde också i alt väsentligt träffa det rätta.
Särskildt kan påpekas den utredning, han s. 7 f. lemnar
ifråga om de med sekundära bildningssuffix afledda adjek-
tiviska sammansättningarna (t. ex. cisalpinus ej af cis -
alpinus, utan af cis + Alpes, med anslutning i afs. på
suffixet till alpinus). — Härpå följer den egentliga af-
handlingen, som under sju olika i inledningen uppstälda <
afdelningar afser att.meddela en såvidt möjligt fullstän-
dig öfversikt af alla hithörande i latinska literaturen
förekommande bildningar. Äfven här måste man ge sitt
erkännandeåt det själfständiga omdöme och den riktiga
takt, som ledt förf, vid hans gruppering och ej sällan i
199

NORDISK REVY 1884—1885.

200

intressanta ordhistoriska och etymologiska detaljer ingå-
ende behandling af de fakta, som han med flit och
omsorg sammanfört. Att man där och hvar icke kan
biträda hans mening eller åtminstone känner sig tvek-
sam om dess riktighet, måste förefalla helt naturligt för
hvar och . en, som tagit någon kännedom om dessa språk-
företeelsers ofta nog ganska invecklade och grannlaga be-
skaffenhet, hvilken, såsom förf, själf framhåller, lemnar
ett tämligen vidsträkt spelrum för subjektiva uppfatt-
ningar. Så kunde det exempelvis måhända sättas ifråga,
om förf, i det för öfrigt väl utförda kapitlet om de ver-
bala sammansättningarne af preposition och nomen (ss.
17 ff.) lyckats att med tillfredsställande säkerhet upp-
draga gränsen mellan nyssnämda ord och de till utseendet
snarlika komposita af preposition med (faktiskt förelig-
gande eller endast i den språkbildande fantasien före-
sväfvande) denominativt verb. Ref. vågar dock ej inlåta
sig på detta eller dylika mera vidtutseende och svårlösta
spörsmål, utan inskränker sig till att framställa några
strödda detaljanmärkningar, som han kommit att anteckna
vid läsningen af förf:s arbete. — S. 9 säges det, att
ordet impetigo skulle vara att anse såsom direkt afledning
af motsvarande sammansatta verb (impetere). Häremot
talar, såsom det tyckes, utom det af Georges från Th.
Prise. anförda petiginosus, det likabetydande depetigo
(deque petigo). Kanske hör ordet tillsammans med peti-
men ‘sårnad’? — På samma sida yttrar sig förf., med rätta,
mot läsarten coniuncti et congermani hos Varro ap. Non.
90, 20 (18). Quicherat läser här med cod. Parisiensis
coniuncti congermanitate, hvadan detta ställe också af
Georges uppföres under congermanitas. Öfverhufvud skulle
man gärna ha sett, att förf, utom de i literaturförteck-
ningen nämda ordböckerna äfven hade rådfrågat Georges’,
isht i den sista (7:de) uppl., med hänsyn till uppgifternas rike-
dom och tillförlitlighet så förtjänstfulla verk. Härigenom
skulle tvifvelsutan en och annan, om också mindre väsent-
lig, tillökning i materialet hafva vunnits. I hvad mån
concœdes (s. sid.) skulle bero på ett redan förut sam-
mansatt stamord, kan ref. ej förstå. Stamordet i fråga
kan ju af fonetiska grunder icke vara verbet concido.
Likaledes torde det vara enklast att betrakta ett sådant
ord som concenatio såsom bestående af con och (verbal-)
abstractum cenatio. Att confibula s. 10 (’Holzklammer’
Georges) skulle direkt komma af configere och ej af con-
-fibula (låt vara under föresväfvande association med nyss-
nämda verb), är ej häller så alldeles gifvet, och att con-
vallis, såsom förf, gissningsvis antyder (s. st.), för sin
bildning skulle förutsätta, att verbalroten ‘var, val' ’stänga,
sluta’ ännu lefde kvar i språkmedvetandet, förefaller all-
deles osannolikt. I allmänhet synes förf, uppställa en
altför skarp gränsskilnad mellan verbalstammens och
nominalstammens, särskildt verbalabstraktets, funktion, i
följd hvaraf han bland annat kommer till det i ref:s tycke
något paradoxa påståendet s. 11: »Requies ej af re-quies
utan af verbalstammen quie-». — S. 11 berör förf, ordet
intercapedo. Han tänker sig, att det måhända- skulle
vara att uppfatta ss. ett constructum: ’det som är mellan
tagen’. Utan att bestrida möjligheten häraf, tycker ref.
dock, att en annan förklaring ligger närmare tillhands,
näml. ’mellantag’, determin., jfr intercipere (och L. XII
Tab. VI, 7 ?con-capis ’sammanhang’: abstr. capedo =

concr. capis : concr. capedo) — communis, hvilket förf,
s. 13 föreslår att tolka ss. »den som har åligganden
(munia) (eller stadsmurar (moenia)?) gemensamma med
någon», torde dock närmast böra tagas tillsamman med
munis ’tjänstaktig’ och germ. *-maini-s, got. ga-mains
’gemensam’; grundbet. är väl ’i utbyte stående’, ’ömse-
sidig’ (jfr det antagligen besläktade mutuus, p.oïrov m. m.),
och com- (jfr germ, ga-) tjänar väl endast att ytterligare
betona begreppet af samhörighet. — Beträffande excheres,
som s. 15 säges vara egendomligt bildadt, kunde man
möjligen sätta i fråga, antingen att ordet heres från bör-
jan äfven haft abstrakt betydelse (jfr gudinnenamnet
Here(s) Martea, hvilket dock af nyare mytologer förkla-
ras på annat sätt), eller att exheres vore ett ’nomen post-
verbale’ framgånget ur exheredare (jfr evirare o. dyl., s.
22) liksom oblitterus ur oblitterare m. fl. (s. 15). — En-
ligt s. 16 skulle adv. peregri (peregre) komma af adj.
pereger (Aus., Ven. Fort., ICt.). Är det icke troligare, att
pereger tvärtom bör tillskrifvas en ’hypostas’ af det tidi-
gare förekommande adverbiala uttrycket peregre, -i (jfr pe-
rendie)? — Den å samma sida omtalade och kanske med
rätta i tvifvelsmål dragna etymologien af sublimis == sub
limen är först framstäld ej af Schweizer-Sidler, såsom
Vanizek uppger, utan af Ritschl. — S. 21. Den rätta
skrifningen är enl. Georges calautica, decalauticare, icke
calantica, d. På samma ställe hade (efter nämda källa)
ett par ord kunnat tilläggas, ss. decarnare, (decharmidare?,)
decutire, depellare, depelliculare, despicare — liksom å de
närmast föregående sidd. depectorare, detemporare, depon-
tare, degeniare. S. 27 kritiserar förf, på ett skarpsinnigt
sätt sammanställningen af gr. xepi och lat. per, som han
för egen del anser närmast höra tillsammans med gr.
xépo. Man kan ge honom fullkomligt rätt hvad bety-
delsen vidkommer, utan att man därföre egentligen torde
vara nödsakad att definitivt uppgifva det eljest till-
talande antagandet om formell identitet mellan xepi och
per, då ju starka skiftningar i betydelsen ej sällan före-
komma i den ifrågavarande ordklassen.

Till slut må det tillåtas ref. att för sin del instämma
i det omdöme, som en på detta område framför andra
kompetent domare (prof. Cavallin i Ped. Tidskr. 1884,
s. 270) uttalat, näml. att det tvifvelsutan vore synner-
ligen önskvärdt,. om förf, finge tillfälle att fortsätta och
utvidga dessa forskningar, som han på ett så framgångs-
rikt sätt påbörjat.	0. A. D.

Ny literatur.

M. Tullius Cicero, Epistolæ selectæ XXIII. Med
förklaringar af A. Frigell. 2:a uppl. Stockholm (Norstedt),
1884. 102 ss., 8:0. 1 kr.	-

Theokritos Idyller. Öfversättning af Erland Lager-
lof. Prisbelönt af svenska akademien. VIII+216 ss.
Lund, C. W. K. Gleerups förlag. Pr 2 kr. -

W. Christ, Homer oder Homeriden? München (Franz),
1884.	90 ss. 4:o. [Aus den Abhandl. der k. bayer.
Akad. d. Wiss. I kl. XVII Bd. 1 Abt]. ,

Philologische Untersuchungen, herausgeg. von A.
Kiessling und U. v. Wilamowitz-Möllendorff. 7:es Heft:
201	NORDISK REVY 1884—1885.	202

Homerische Untersuchungen [von U. v. W. MJ Berlin
(Weidmann) 1884. X. och 426 s. 8:o. 7 M.

Analecta Isocratea. Composuit B. Keil. Prag, Leip-
zig (Tempsky, Freytag) 1885. 9:o 160 ss. 8:o 4 M.

Euclidis elementa. Edidit et latine interpretatus
est J. L. Heiberg. Vol. II libros V—IX continens.
Leipzig (Teubner) 1884. XXII o. 437 s. 8. 4,50 M.

M. Porci Catonis de agri cultura liber. M. Terenti
Varronis rerum rusticarum libri tres. Ex recensione
H. Keilii. Vol. I. fasc. II. Leipzig, (Teubner) 1884.
XVII och 111—320 s. 8:o. 6 M.

H. Meusel, Lexicon Cæsarianum. Fasc. I. Berlin
(Weber) 1884. 192 Spalt. Imp. 8:o. 2,40 M.

Q. Enni carminum reliquiae. Accedunt Cn. Nævi belli
poenici quæ supersunt. Emendavit et adnotavit L. Mueller.
Petersburg, (Ricker) 1885. XLVII o. 295 s. 8:o. 8 M(?).

C. Paucker, Vorarbeiten zur lateinischen Sprach-
geschichte, herausgeg. v. H. Rönsch. Drei Teile in einem
Bande. Berlin, (Calvary) 1884. VIII, 143,80 o. 117 s.
Stor 8:o. 15 M.

J. Beloch, Die Attische Politik seit Perikles. Leip-
zig (Teubner) 1884. IV o. 369 s. 8:o. 7,60 M.

Fr. Fröhlich, Die Bedeutung des Zweiten punischen
krieges für d. Entwickelung des römischen Heerwesens.
Leipzig, 1884. 72 s. 8:o.

Seelmann, Emil, Die aussprache des latein nach
physiologisch-historischen grundsätzen. XVI -]- 399 ss.
Heilbronn. Gebrüder Henninger. Pr. 8 m.

Germanska språk.

Hoppe, Otto, Tysk-svensk ordbok, utarbetad af
O. H., stereotyperad upplaga. H. 1 & 2. Stockholm,
P. A. Norstedt & Söners förlag, 1884. Pris för h.
1 kr. (Kompl. 8 kr.)

Behofvet af en något så när fullständig tysk-svensk
ordbok har länge varit kännbart. De, som finnas, kunna
icke, vare sig med afseende på ordförråd, fraseologi eller
praktisk användbarhet, tillmötesgå de lägre skolornas kraf,
än mindre deras fordringar, som söka någon vidsträ ktare
bekantskap med tysk literatur. • Det är altså med nöje
vi kunna meddela, att en, för att döma af hvad som
redan är trykt, synnerligen förtjänstfull sådan ordbok är
under utgifvande och lofvas varda fulländad under loppet
af nästkommande år. Förläggare är firman P. A. Nor-
stedt & Söner i Stockholm och utgifvare en i båda tungo-
målen väl bevandrad yngre språkforskare, fil. kandidaten
Otto Hoppe, härstädes. Vid ett dylikt arbete är det nö-
digt, äfven om ett annat verk, såsom här Sachs’ tysk-
franska ordbok, lägges till grund för bearbetning, att be-
arbetaren äger goda praktiska insikter i båda språken,
förvärfvade genom mångårigt vistande i deras hemland.
För hr Hoppe äro både tyskan och svenskan så godt

som modersmål: vid läroverk i Tyskland har han hufvud-
sakligen förvärfvat sina skolstudier, och här vid uni-
versitetet har han genomgått sin akademiska kurs. —
Ordboken skall komma att omfatta 48 à 50 tryckark, i
8 häften, till 1 kr. häftet för subskribenter. Två häften
äro i allmänhetens händer, och det tredje väntas komma
ut till julen. De utkomna häftena, slutande med Durch-
setzung, omfatta 192 tvåspaltiga oktavsidor och utmärka
sig för vackert tryck med växlande stilar. Och för att
kunna inrymma ett så stort ordförråd som de största
lexika och en nödig ymnighet af fraser och gängse tale-
sätt, har förf., jämte delvis finare stilsorter, begagnat sig
af lämpliga tecken i stället för hufvudordens upprepande.
Äfven har han, för att spara rum, gjort bruk af särskilda
tecken för uttryck ur det familiära, ur det lägre språket, för
mindre brukliga uttryck, för rena tekniska samt för sjö- och
militäriska termer. Och ordens olika betydelser äro på ett
klart och i ögonen fallande sätt uppdelade med siffror. —
Af en god ordbok väntar man hufvudsakligen ett rikt
ordförråd och en mångfald af fraser för belysning af
ordens bruk, synnerligen i metaforisk betydelse, och af
deras, ofta växlande, konstruktion. Vid jämförelse med
andra, t. o. m. mycket stora och utförliga ordböcker, fin-
ner man, i synnerhet med afseende på ordrikedom, att
författaren tillfredsstält äfven ganska långt gående an-
språk, och att han ej tvekat att upptaga och vårda sam-
tidens nyfödda ord, hvilka äro i hvar mans mun och
kanske redan vunnit inträde i den lättare stilen. En
blick på de utgifna häftena visar också, att författaren
ej underlåtit att, med angifvande af kön och böjning,
upptaga en betydlig mängd främmande ord. Mången
torde emellertid vid dessa sakna beteckning af uttalet,
synnerligen som åtskilliga af dem redan så införlifvats
med tyskan, att de antingen uttalas såsom tyska ord
eller med ett förmedlande uttal, andra åter ännu bibehålla
sitt anborna ljud. Mången nybörjare skulle troligen varit
tacksam, om han t. ex. vid ordet comptoir fått veta, att
det nu nästan uteslutande uttalas kontor, vid couvért, att
det nu vanligen uttalas kuwért, att balcon nu mest utta-
las balkon, och sålunda icke liksom ballon, coupon, cordon
(ordens hufvudton, där han çj hvilar på första stafvelsen,
betecknas i boken med akut aksent) m. ff., med hufvud-
sakligen bibehållet franskt uttal. Men som förf, sanno-
likt funnit de fonetiska svårigheterna, att fullt noga återge
de främmande låneordens uttal med tysk organ, ej upp-
väga nyttan eller ersätta uppoffring af rum i boken, har
han åt läraren öfverlemnat den nödtorftiga undervisningen
därom. —

För bestyrkande af vår uppgift om bokens rikedom
på ordförråd och fraser vilja vi, efter en hastig öfver-
blick af de utkomna häftena, hänvisa till några få ord.
Apfelicht och apfelig förekomma icke ens hos Heyse, Hoff-
mann, Grimm, Weigand eller Campe, men väl hos San-
ders, som skrifver dem apflig, äpflicht. Att författaren
här ej, liksom många andra ordboksutgifvare, anfört det
liktydiga geapfelt, kommer väl däraf, att verbet apfeln
endast brukas i denna form, hvadan det participiala adjek-
tivet blir infördt på sitt ställe under G. Bebeschwanz
förekommer bland nämda lexika endast hos Grimm, och
Bebeland blott hos Grimm och Sanders, hvilka derför
citera Justus Möser. Ballhörn, som fått sin uppkomst
203	NORDISK REVY 1884—1885.	204

af en boktryckare och »förbättrare» af abcböcker i Lübeck
för 350 år sedan, är af många ordboksskrifvare utelem-
nadt. Kanske hade hr Hoppe, som vanligen ej spar på
belysande fraser, här lämpligen kunnat anföra det till
ordspråk vordna »durch Johann Ballhorn verbessert».
Ballhornisieren, som förekommer hos Weigand, har förf,
ej upptagit, enär det synes vara utträngdt af verball-
hornen. Likaledes kunde förf, utan anmärkning förbigå
det föråldrade Bogenfahrt, då han intagit det brukligare,
likbetydande Bauschkauf. Abschmeisser ar ett så nytt ord,
att de fleste lexikografer ej ägnat det sin uppmärksamhet,
men då det redan är allmänt i det familjära språket, har
förf, gjort väl i att upptaga det. Delvis till denna kate-
gori kan ock hänföras det reflexiva bruket af ausmause(r)n;
likaså abschmatzen (hvilket ock förekommer reflexivt);
äfvenledes verben aien, alpeln, alpen, angeifern. Ätmen,
den omljudade faktitiva formen af at(h)men, förbisedd af
Heyse, Weigand, Hoffmann, Grimm, men ej af Sanders,
finna vi intagen. Alm, den tyrolska formen af Alp, ehuru
egentligen ett dialektord, har fått sitt rum, emedan nyare
tyska skalder tillägnat sig detsamma. Vi erinra oss hos
Rückert :

Wir wohnen heut auf Almen

Im luftgen Schweizerland.

Jämte det förnämare uttrycket Adiéu har äfven upptagits
den gammaldags eller poetiska formen Adé och det till
folkspråket hörande Adjés. Det senare kunde ha åter-
gifvits med det i vårt folkspråk befintliga ajös. Som ordet
väl äfven vunnit inträde i kamratspråket, har förf, öfver-
satt det med tjänis. — Oaktadt utgifvaren således varit
synnerligen sorgfällig att upptaga äfven rätt sällsynta
ord, är det dock ej omöjligt att någon gång upptäcka
en uraktlåtenhet i detta hänseende. Ordet Aftergrösse
saknas visserligen i många ordböcker, men då det dock
förekommer hos Schiller (»wo sich die eitle Aftergrösse
bläht»), borde det icke i ett så omfångsrikt arbete, som
det ifrågavarande, ha förbigåtts. Ett annat mindre förbi-
seende har förf, begått då han under Der heilige Christ,
som han öfversätter med a) Kristusbarnet, b) julen, urakt-
låtit att anföra en tredje betydelse: julklapp (ex.: einen
heiligen Christ bekommen, bescheren, geben). — Ordet
Agléi betonas af Weigand och Sanders på första stafvel-
sen (aglei), och den senare anför därför exempel ur Göthe
och von Platen. — Substantivet Bereich, som vanligen
är masc. och endast med detta genus anföres i Grimms,
Weigands, Heyses och Hoffmanns lexika (hos Adelung
och Campe förekommer det ej ännu), står här såsom m.
och n. — men detta ändock med rätta. Sanders anför
nämligen flera exempel ur goda författare, där det neu-
trala genus framträder. — För anförandet af den bildliga
betydelsen af frasen. In Ähren schiessen och för frasen
In die Büchse blasen bör man vara författaren förbunden,
enär väl den förra i få och endast i de allra nyaste ord-
böcker funnit insteg, och den senare, om ock gammal,
blott i de utförligaste blifvit upptagen. Fraserna under
Daus torde icke heller möta i hvarje ordbok. För godt
och rikt fraseologiskt urval hänvisa vi för öfrigt till Ab-
och anziehen, ankommen, anlegen, ausschlagen, beziehen,
brechen, bringen, denken, Ding m. fl. ord samt till prepo-
sitionerna och öfriga partiklar.

Därest ej utgifvaren, för omfångets och prisbillighe-
tens skull, varit nödsakad, att hålla sig inom vissa ut-
stakade gränser, skulle det utan tvifvel varit af stor vikt
och nytta, synnerligen för det hos skolynglingen nyvak-
nade sinnet för språkstudier, om han, åtminstone där ur-
sprung och frändskap äro oomtvistade, hade, genom dessas
angifvande, dels i någon mån bidragit att väcka och lifva
håg för jämförande språkforskning, dels underlättat och
ledt minne och öfverblick hös den, som har att tillägna
sig insikt i flera befryndade språk. Uraktlåtenheten i
detta hänseende synes emellertid ersatt genom bokens
öfriga förtjänster, åt hvilka, i andra fallet, ett så stort
utrymme icke kunnat medgifvas. .Edman.

Vietor, Wilhelm, German pronunciation: Practice
and theory. The »best german» :— German sounds, and
how they are represented in spelling — The letters of
the alphabet, and their phonetic values — German ac-
cent-specimens. VIII — 123 ss. liten 8:o. Heilbronn.
Gebrüder Henninger. Pr. (b) 2 m. ‘

Brinkmann, Friedrich, Syntax des Französischen
und Englischen in vergleichender Darstellung. Zweiter
Band; Erste Lieferung. 388 ss. Braunschweig, Fr.
Vieweg & Sohn. Pr. 7 m. 50 pf. .

Skattegraveren, Et tidsskrift, udg. ved E. T. Kristen-
sen, nr 21—23 (B. II ss. 177—224).

Hoppe, Otto, Tysk-Svensk ordbok Tredje häftet durch
seufzengehalt), ss. 193—288. Norstedt & Söner. Pr.
1 kr.

Klintberg, M., Laumålets kvantitet ock aksent. 62
ss. Stockholm, 1884. (Akad. afhandl.)

Matematiskt-fysiska vetenskaper.

Arrhenius, Svante, Recherches sur la conducti-
bilité galvanique des électrolytes. I. La conducti-
bilité des solutions aqueuses extrêmement diluées.
II. Theorie chimique des electrolytes. 63+89 ss; 1
plansch. Stockholm. Akademisk afhandling (särtryck
ür Bih. till Vetensk.-Ak:s handlingar).

"From the further study of electrolysis we may expect
to gain improved views as to the nature of the chemical
reactions, and of the forces concerned in bringing them about
. . I cannot help thinking that the next great advance, of
which we have already seen some foreshadowing, will come
on this side.“ [Lord Rayleigh.]

Då presidenten for British Association yttrade dessa
ord vid B. A:s årsmöte 1884, skulle han kunnat nämna så-
som skäl för sin förhoppning, att uppslaget till en ratio-
nell kemisk teori skall komma från elektrolysen, att något
dylikt inträffat en gång förut i historien. Elektrolysen
har verkligen skänkt kemien en allmänt erkänd och om-
fattad teori: den Berzeliska. Denna föll, som bekant,
tillfölje af Dumas’ upptäkt, att det negativa elementet
klor kunde ersätta det positiva ämnet väte i org. före-
ningar, utan att dessas allmänna karaktär förändrades.
Men detta förhållande skulle ej kunnat hindra återupp-
205

NORDISK REVY 1884—1885.

206

tagandet af teoriens grundtanke i en ny form. Införes
uti B:ii teori det moderna molekylbegreppet med dess
åtskilnad mellan fri klor och klor såsom atom, uppmärk-
sammas det, att substitutionen verkligen förändrar krop-
pens fysiska och kemiska förhållande, och att den ej in-
träffar hvar som hälst inom molekylen, så fylles, som
Blomstrand visat, klyftan mellan den äldre och den nyare
teorien, och mången modern författare har beklagat, att
den nuvarande teorien ej införlifvat med sig den elektro-
kemiska åskådningen. Hvarför har detta ej skett? —
Anmälaren har ett svar härpå, som kanske är så godt
som något annat: Faradays lag förbjuder det. Det var
F:s upptäkt, som slog Berzelii teori i spillror. B. an-
såg, att elementens minsta delar voro förenade med vissa
kvanta positiv eller negativ elektricitet, olika stora för hvarje
element. Då den kemiska frändskapen berodde på de
motsatta elektriciteternas attraktion, borde den verka med
högst olika styrka mellan olika element. Men då Faraday
sönderdelade olika kemiska föreningar medelst en och samma
ström, afskildes vid hvarje pol samtidigt en ekvivalent af
hvarje beståndsdel. Den moderna kemien har funnit ett
sätt att uttrycka Faradays lag på sitt språk sålunda:
strömmen löser i hvarje förening samtidigt en valens (eller
kemisk frändskapsenhet). Men den kan ej bygga någon
teoretisk utveckling på F:s lag, ty den moderna kemien på-
står, att den kemiska frändskapen verkar med i regeln
högst olika styrka i hvarje valens — och likväl löser
strömmmen dem alla samtidigt och med precis lika stor
uppoffring af elektricitet på hvarje! Med ett ord; det
gifves ett visst tillstånd, det elektrolytiska, der den
»kraft», som benämnes affinitet eller kem. frändskap, blir
oigenkännlig — eller åtminstone uppträder i en främmande
form — för dess allra som skarpsyntaste anhängare. Därtill
kommer, att det är i detta tillstånd, d. v. s. i elektrolyter och
mellan elektrolyter, som de ojämförligt flesta kemiska reak-
tioner föregå. Elektrolyt är nämligen hvarje kropp, som
leder elektriska strömmen, under det den själf kemiskt
sönderdelas, och dit höra: syror, baser, salter, organi-
ska och oorganiska, i lösning och till stor del äfven i
smält tillstånd. En teori öfver elektrolyter blir därföre
nära nog identisk med en teori öfver kemiska omsätt-
ningar i allmänhet. I sina båda ofvan citerade afhand-
lingar har d:r Arrhenius studerat det elektrolytiska till-
ståndet i lösningar och dragit inom jämförelsen nästan
alla (fysiskt) väl studerade slag af fenomen, som försiggå
i lösningar. Han betraktar dem alla från en gemensam
synpunkt och söker djärft men med anslående klarhet
att återföra dem till en gemensam förklaringsgrund : den
Clausius-Williamson’ska hypotesen. Må det tillåtas an-
mälaren att begagna det lilla utrymme han disponerar
till att, med förbigående af alla detaljer, gifva läsaren
en inblick uti hvad det är, som d:r A. vill komma till
på spekulativ väg, och hvilken plats hans arbete söker
utfylla i den vetenskapliga forskningen. I det elektro-
lytiska tillståndet äga enligt C.-W:s hypotes oupphörliga
sönderdelningar och återföreningar rum mellan de elektro-
lytiska molekylernas närmaste beståndsdelar »ionerna».
En viss bråkdel af hela antalet molekyler befinner sig enligt
A:ii åsikt i hvarje tidsmoment i aktivt tillstånd, d. v. s. deras
ioner röra sig fritt i vätskan, fills de träffa ioner af motsatt
slag, med hvilka de kunna förena sig. Alla ioner äro

bärare af ett visst lika stort kvantum elektricitet, men
denna är hos ena hälften positiv, hos andra negativ. En
elektrisk ström riktar mer eller mindre utbytena mellan
ionerna längs strömlinien, så att fria ioner uppträda vid
polerna, där de afgifva sin elektricitet åt strömmen (elek-
trolys). Som alla ioner äga lika mycket elektricitet, hin-
ner strömmen samtidigt att frigöra endast en ion vid
hvarje pol i hvarje elektrolyt (Faradays lag). Arrhenius
ser i elektrolysen endast ett specialfall af de reaktioner,
som tilldraga sig inom elektrolyter. Äfven de kemiska
omsättningarna ske uteslutande genom de aktiva moleky-
lernas frigjorda ioner. A. antager, att en lösning le-
der strömmen desto bättre, ju flere aktiva ioner den
innehåller. Han tager ledningsförmågan såsom direkt
mått på aktiviteten. Men som en elektrolyt äfven verkar
kemiskt mera energiskt, i mån af det antal aktiva ioner
han äger, så får han fram den regeln, att en syra, som
leder elektriciteten bättre, är starkare eller har större
»aviditet» än en, som leder sämre. På samma sätt är
det med baserna. Kohlrausch’s bestämningar af moleky-
lära ledningsförmågan å ena sidan och Berthelots, Thom-
sens thermiska försök öfver aviditeten m. m. lemna åt
förf, material för beviset, att hans regel håller streck.
En annan viktig följd af, att kemisk och elektrolytisk
aktivitet äro sak samma, är, att hastigheten, hvarmed en
kemisk reaktion inträder, är proportionell med elektriska
ledningsförmågan hos elektrolyterna. Här har förf:s teori
vunnit en viktig bekräftelse genom Ostwalds helt nyligen
utförda experimentella jämförelse mellan 34 olika syrors
ledningsförmåga och den hastighet, hvarmed de inverka på
methylacetet eller åstadkomma inversion af rörsocker m. m.
Prof. Ostwald nämner, att idéen om att finna ett sam-
manhang mellan dessa till utseendet så vidt skilda feno-
men väl föresväfvat honom själf under en längre tid,
men att uppslaget och prioriteten i saken helt och hållet
tillhör d:r A., »hvars arbeten höra till det mest bety-
dande, som offentliggjorts öfver affinitets-teorien». •— Det
elektrolytiska tillståndet uppstår och underhålles på be-
kostnad af värmet, som ensamt är i stånd att skilja
ionerna från hvarandra. Då elektrolyter hufvudsakligen äga
vätskeform, antager förf., att vätskors latenta smältvärme
hufvudsakligen åtgår till att försätta en del af deras ioner i
aktivitet. Vi framdraga här ett exempel ur de senaste
dagarnas forskning såsom illustration till A:ii åsikt. Ber-
thelot har funnit, att Agol som i smält tillstånd är en
utmärkt elektrolyt, i stelningsögonblicket förlorar enormt
i ledningsförmåga. Om en elektrolyts molekyler återgå från
aktivt till passivt tillstånd, så utvecklas värme. Förf, gör här
en djärf slutsats. Som bekant har Thomsen visat, att
värmet, som utvecklas, då en bas neutraliseras af en syra,
är lika stort, basen må vara hvilken som hälst (inom
mycket vida gränser). Nu består neutralisation kemiskt
uti en afspaltning af H2O ur syra och bas gemensamt.
Detta H O bildas enl. A. af de fria aktiva ionerna H
och OH, hvilka genast förenas till inaktivt H2O och där-
vid försätta cirka 13180 cal. i frihet. Själfva utbytet af
syrans väte mot metall ger ingen värmetoning. Man
kan väl här fråga, hvar »affiniteten» är tillfinnandes!
— Tyngdpunkten i förf:s teori ligger uti undersökningen
öfver, hvad som sker vid omsättningen mellan två olika
elektrolyters ioner, hvilket från kemisk synpunkt är
207

NORDISK REVY 1884—1885.

208

»dubbel dekomposition». Med stöd af Clausius utvecklar
här förf, en enkel probabilitetskalkyl öfver hastigheten
och vidden af omsättningen, d. v. s. han söker att be-
stämma, huru mycket (x) af den ena elektrolyten (AB),
som hunnit omsättas tills det ögonblick, då reaktions-
hastigheten är =0 och det nya jämviktstillståndet in-
trädt. x erhålles genom en ekvation af 2:dra graden, och
genom diskussion af dess rötter deducerar förf, en mängd
slutsatser, som på ett slående sätt öfverensstämma med expe-
rimentalkemiens erfarenhet och med Berthelots undersöknin-
gar i hans kapitel: »combinaison et décomposition chimique»
i II delen af hans Mecanique chimique. Nu existerar sedan
flera år tillbaka en kemisk affinitetsteori af Guldberg och
Waage, som går ut ifrån samma antagande som A:ii, att sub-
stanser, som omsätta sig kemiskt, inverka med en viss
aktiv del af sin massa vid reaktionen. På dessa pre-
misser ha G. & W. utvecklat i hufvudsak samma uttryck
för reaktionshastighet och jämviktstillstånd som d:r A.
nu kommit till. Ingen kan bättre än anmälaren känna
till, att d:r A. på själfständig väg kommit till sina resul-
tat, ty då anmälaren för ungefär två år sedan för första
gången fick del af d:r A:ii teori, var d:r A. obekant
med G. & W:s arbeten. Dessa hade då ej ännu hunnit
assimileras af den teoretiska kemien, ehuru de redan gif-
vit' anledning till viktiga, dels bekräftande, dels kritise-
rande anmärkningar af Thomsen och Ostwald. Anmäla-
ren finner det vara en betydelsefull och lycklig omstän-
dighet för d:r A:ii elektrolytiska teori, att den vunnit
ett stöd i den äldre och pröfvade teorien af Guldberg &
Waage. Motsatsförhållandet mellan båda teorierna, som
d:r A. påpekat, synes mindre väsentligt, äfven om d:r A.
i ett specielt fall funnit utväg att från sin synpunkt för-
klara en omsättning (mellan HC1, CaCl, och CaO,C,O,),
som Ostwald funnit oförenlig med G. & W:s teori. Det vik-
tigaste synes för anmälaren vara, att den nya synpunkt
d:r A. lagt till grund för »affinitets»-teorien betydligt
utvidgar dess område och inför ett nytt sätt att experi-
mentelt undersöka tillståndet inom lösningar (nämligen
genom best, af elektriska ledningsförmågan). D:r A:ii
styrka ligger i hans förmåga att använda s. k. dödt ma-
terial inom vetenskapen, d. v. s. bestämningar, hvilkas
fulla betydelse ej är insedd eller endast delvis insedd.
Elektrolysen och termokemien äga mycket sådant mate-
rial, men d:r A. skall finna, då han vill genomföra sin
teori, att detta material ej på alla områden ligger lika
väl tillreds eller fogar sig lika villigt i hans hand som
t. ex. Berthelots bestämningar i Mecanique chimique.. I
den mån hans teori utvecklas, skall han blifva tvungen
att anskaffa materialet till bevis för hvarje viktig punkt
genom egna experiment. Det material han själf hittills
anskaffat, spelar en mycket underordnad roll jämfördt med
det han hämtat från andras experiment i och för grund-
läggandet af sin teori.

Sektionen har åt denna afhandling gifvit betyget
»non sine». Det är mycket försiktigt, men mycket olyck-
ligt valdt. Man kan begå bockar af pur försiktighet.
Det finnes i A:ii afhandling enstaka kapitel (t. ex. upp-
täkten af sammanhanget mellan ledningsförmåga och
reaktionshastighet), som i och för sig visat sig vara värda
ungefär alt livad sektionen kan bestå i betygsväg.

0. Pettersson.

Pfannenstiel, Ernst.Zur Theorie der linearen
partiellen Differentialgleichungen zweiter Ordnung
mit zwei unabhängigen Veränderlichen. Upsala 1883.

Ifrågavarande arbete lemnar ett värdefullt bidrag
till kännedomen om liniära partiella differentialekvationer
med två oberoende variabler, hvilkas högra membrum
är == 0 d. v. s. af formen

■	2	22
edz dz L/dzA dz_L
(1)	Co dx2 2 dady 0 dy2 . doc T
t 4t//n*
däri koefficienterna / äro funktioner af de två variablerna
x och y; ty det har lyckats förf, att för dem finna en
enhetlig synpunkt, en naturlig indelningsgrund, hvarige-
nom de kunna fördelas i fyra stora sidoordnade grupper.
Denna författarens grundtanke spåras redan i ett tidigare
arbete öfver ordinära differentialekvationer, benämdt »Bi-
drag till de liniära differentialeqvationernas teori», men
det står utom alt tvifvel, att förf, först efter ett genom-
gående och kritiskt studium af de två kända integrations-
metoderna, den Laplace-Legendre’ska och den Monge’ska,
kunnat genomföra och göra den fruktbärande äfven för
de partiella. Väl är det sant, att den förra af de två
nämda integrationsmetoderna går längre, ity att ekvatio-
nerna äfven få hafva högra membrum skildt från noll,
och att den senare går utöfver de liniära; men man har
hittills, så vidt anm. har sig bekant, ej i något afseende
kunnat sätta dem i ett inre sammanhang. Detta har
förf, gjort. Han utgår från den iakttagelsen, att, om man
i ekv. (1) gör substitutionen

(2)	z = e (x, V) %,

denna ekvation öfvergår i en annan af samma form som
denna, men med andra koefficienter, och att dessa nya
koefficienter på det sätt hänga samman med de ursprung-
liga, att två bestämda funktioner af koefficienterna blifva
identiska, vare sig man däri insätter de ursprungliga
koefficienterna eller de motsvarande transformerade.

Dessa funktioner — jag skulle vilja kalla dem ekva-
tionens »invarianter» — uppvisas å andra sidan hafva
den märkliga egenskapen, att, om man utbyter de ur-
sprungliga oberoende variablerna mot två nya § och n
medels substitutionerna

(3)	§ = J (x, y), n = F (x, y)

och derpå bildar den nya ekvationens »invarianter», dessa
senare blifva lika med den ursprungliga ekvationens, mul-
tiplicerade med en viss faktor, som passande kunde ha
kallats substitutionens (3) »determinant». Den omnämda
indelningsgrunden finner nu förf, i »invarianternas» form.
De kunna hafva fyra skilda former, och han får således
fyra skilda grupper af ekvationer. En ekvation hörande
till någon af dessa grupper är i så måtto fängslad vid
denna grupp, att den ej genom substitutionen (3) kan
öfverföras till en annan; detta på grund af invarianternas
förut antydda förhållande gent emot denna substitution. ■

Detta är innehållet i de två första kapitlen. I det
tredje uppställer förf, det nödvändiga och tillräckliga vil-
koret för att en differentialekvation (1) genom samtidig
209	•	NORDISK REVY 1884—1885.	210

användning af substitutionerna (2) och (3) ma kunna
ombildas därhän, att samtliga koefficienterna i den nya
ekvationen blott blifva funktioner af en oberoende vari-
abel t. ex. §. Fjärde och femte kapitlen utgöra en för-
tjänstfull exposé och kritik af de här ofvan omnämda
kända integrationsmetoderna; alt med stadigt fasthållande
af »invariant»synpunkten. Vilkoren för användbarheten
af Monge’ska metoden uppställas, och ett exempel på fall,
då den blir illusorisk, angifves. Härmed är arbetets
första afdelning afslutad.

I den tredje afdelningen afskiljer förf, inom hvarje
hufvudgrupp vissa ganska omfattande klasser, karakteri-
serade af speciella former på invarianterna, och integrerar
dem. Han använder dervid operationssymboler, åt hvilka
han egnat hela den andra afdelningen. Anm. är öfver-
tygad om, att förf, är den förste att medgifva, att operations-
kalkylen blott är en mekanismus, som använd på partiella
differentialekvationer ännu mer än vid ordinära öfver-
skrider den begreppsligt grundade befogenhetens gränser.
För de ordinära differentialekvationerna har man under
nyare tid lyckats uppställa kononiska former och generella
satser, hvarigenom man redan af differentialekvationens
form kan sluta till primitivans karaktär, t. ex. satsen att
primitivan endast kan vara en analytisk funktion. Med
den satsen för ögonen ställer sig den ordinära differen-
tialeqvationens integrering genom potensserien som den
enda naturliga. Vid de partiella differentialeqvationerna
däremot är denna allmänna sats ej bevisad, och det ser ut,
som om, i fall den kunde bevisas, de hittills s. k. arbi-
trära integrationsfunktionerna skulle mista något af sin
arbiträra karaktär.

Icke heller har man hittills lyckats uppställa någon
allmän sats, hvarigenom man direkte ur den partiella dif-
ferentialekvationen kan sluta sig till primitivans karaktär;
så att integrationen genom potensserien här ej har samma
udd som vid de ordinära.

Det är väl ock i medvetandet häraf, som förf, så
käkt handskas med sina operationssymboler: det är den
enda väg som står honom till buds. Om han också här-
vidlag tillgodogör sig hr Prof. Hj. Holmgrens förfarande,
måste man dock tillstå, att han med ej ringa skarpsin-
nighet går fram mot sitt förelagda mål att bringa åt-
minstone någon reda i det hittills rådande virrvarret.
Â andra sidan synes framgå af ett och annat yttrande
i den tredje afdelningen, att förf, är rädd för, att läsaren
skall få den föreställningen om honom, att han anser
operation skalkylen för en verkligt matematisk metod; så
uppfattar anm. t. ex. förf:s yttrande nederst på sid. 55,
där han låter de vunna resultaten undergå en pröfning
a posteriori. Anm. kan emellertid försäkra förf, om,
att en sådan tanke åtminstone ej fallit honom in.

Att i ett arbete, så pass omfattande som det ifråga-
varande, ett och annat kan göras till föremål för anmärk-
ning, bör ej förundra. Någon annan anmärkning vill dock
anm. för sin del ej göra än den, att förf, vid beviset
af sitt teorem om det nödvändiga och tillräckliga vilkoret
för att medelst substitutionerna (2) och (3) kunna befria
koefficienterna från den ena oberoende variabeln varit altför
njugg på vägledande premisser och nöjt sig med att blott
angifva hufvudpremisserna. Kanske borde också oegent-
ligheten nederst på sidan 6 ej lemnas oanmärkt liksom förf:s

sätt att skrifva vissa af »invarianterna» under limesform,
hvilket åtminstone vid första genomläsningen verkar skym-
mande.

Anm. ångrar för visso ej den tid, han offrat
på att sätta sig in i detta arbete, och han tror ej
häller, att någon annan skall anse sin tid förspild genom
studiet däraf. Ett särskildt intresse har legat däri, att
arbetets rediga uppställning låtit anm. så att säga ge-
nomlefva förf:s egen tankeutveckling; detta har gjort, att
beteckningarna i första kapitlet, hvilka vid första påse-
endet syntes något otympliga och afskräckande, framstått
i sin rätta dager och blifvit tilldragande.

Docenten Pfannenstiels ifrågavarande arbete har af
Vetenskapsakademien hedrats med Vallmarkska belöningen,
och därigenom har en viss uppmärksamhet kommit det
till del; men inom vetenskapen liksom på andra håll gör
sig vårt nationallyte gällande att minst taga vara på och
uppmärksamma inhemskt; kunde dessa rader hos någon
väcka håg att taga verklig kännedom om ett inhemskt
själfständigt arbete, hade anm. uppnått, hvad han med
dem åsyftat. K. M.

Tidsskrift for Mathematik, udg. af J. P. Gram og
H. G. Zeuthen. 5 R. II. i. C. B. S. Cavallin, Om
ett teorem af Crofton. Adolph Steen, En diskonti-
nuert Kurve. T. N. Thiele, Geometrisk Anskueliggjo-
relse af Tredjegradsligningens Losning. C. Crone,
Nogle Konstruktioner henhorende til Projektionstegnin-
gen. — m. m. —

5	R. II. 2. F. Buchwaldt, Om den nojagtigste
endelige Rækkeudvikling efter Potenser af den uafhæn-
gige variable med positive hele Potensexponenter. A. S.
Bang, Relationer mellem Siderne i en trekant, hvis
Vinkler tilfredsstille den lineære Relation c.A+H 3 B+
Y C==nR. H. G. Zeuthen, Anden Konstruktion af Dob-
beltpunkterne i Projektionen af to Keglesnitsfladers
Skjæringskurve. J. L. W. V. Jensen Om Rækkers
Konvergens. — m. m.

5.	R. II. 3. J. L. W. V. Jensen, Om en Sætning
af Cauchy. A. S. Guldberg, Kvotient- og Produkt-Reg-
ning. — m. m.

Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August Thom-
sen. 2 R. V. 10. Chemiens Fremskridt siden Aaret
1848. De internationale Polareexpeditioner. Dæmrings-
phænomenerne og deres Iagttagelse. Apparat til at af-
læse Temperaturen i forskjellige Dybder i Havvandet.
Om Hastighedsforandringer ved nogle Reactioner i Sam-
menligning med Temperaturen. Om Anvendelsen af kogende
Ilt til Prembringelse af Kulde og om Qvælstoffets Frys-
ning. Et nyt Metalradical. Berylliums Atomvægt. Om
jernforchlors Moleculærformel. — m. m.

Wassmuth, Anton, Die Elektricität und ihre Anwen-
dungen. In ihren Prinzipien für weitere Kreise darge.
stellt. Mit 119 in den Text gedruckten Abbildungen.
IV+196 ss. Leipzig, G. Freytag; Prag, F. Tempsky.
Pr. 1 M. (Das Wissen der Gegenwart, XXVIII Band.)

Nilson, L. F. och Pettersson, Otto. Bestämning af
chlorberylliumgasens egentliga vigt. 16 ss. 1 plausch.
(Öfversigt af Kgl. Vet.-Ak:s förhandl. 1884, n:o 4).
Stockholm.
211

NORDISK REVY 1884—1885.

212

Naturvetenskap.

Warming, E. Haandbog i den systematiske Bo-
tanik. Nærmest til Brug for Lærere og Universitets-stu-
derende. Anden gjennemsete Udgave. IV+437 ss.
Med 470 i Texten indtryckte Afbildninger. Kjöben
havn, Philipsen,1884.

Denna andra upplaga af Prof. Warmings välbekanta
lärobok i systematisk botanik skall säkerligen med glädje
mottagas af alla botanister i vårt land och grannländerna,
icke endast därför, att den första upplagan länge varit
utsåld, utan äfven därför, att här föreligger en med hän-
syn till växtsystematikens närvarande ståndpunkt väl upp-
stäld, utvidgad och omarbetad lärobok. Då den första
upplagan omfattade 392 sidor, har den nya ett omfång
af 434, hvilken utvidgning till största delen beror på
det ökade antalet (137 nya) figurer. I mängden af illu-
strationer ligger utan tvifvel också en af bokens förnäm-
sta förtjänster, ty en lärobok i växtsystematik, som ju
måste behandla en så stor mångfald af växtformer, blir
utan figurer alt för mycket ansträngande för föreställ-
ningsförmågan. Härigenom har boken visserligen blifvit
ganska dyr, men detta uppväges till fullo af den lätt-
nad i studiet, som genom densamma beredes.

I första upplagan voro thallofyterna uppstälda efter
Sachs’ artificiella system, i likhet med bruket i de tyska
läroböckerna på 1870 talet. Detta system fick emeller-
tid snart vika för ett naturligare och rationellare och öf-
verlefde icke ens sin upphofsman, i olikhet med Linnés
artificiella system, som just af Sachs blifvit så. skarpt
klandradt. I denna andra upplaga äro thallofyterna
också alldeles omarbetade i öfverensstämmelse med den
moderna uppfattningen och indelade i tvänne hufvudgrup-
per, alger och svampar, af hvilka de förre blifvit bearbe-
tade af amanuensen N. Wille. Bakterierna hafva på
grund af sina form-, utvecklings- och fortplantnings-förhål-
landen blifvit ■ förenade med de blågröna algerna till en
klass, Schizofyter. Om detta också är alldeles riktigt och
numera allmänt antaget, torde det , dock vara mindre
lämpligt att inregistrera denna klass under de »äkta»
algerna, då den ju omfattar former, som lika mycket
sluta sig till de lägre svamparna. Schizofyterna kunde
ju, liksom de andra längre thallofyterna (Diatomeæ, som
närma sig Cilioflagellaterna, och Myxomycetes, som an-
sluta sig till Rhizopoderna) sättas före de egentliga al-
gerna och svamparna. — Af de äkta svamparna uppställas
6 klasser: Phycomycetes, Ustilagineæ, Ascomycetes (med
Saccharomycetes såsom reducerade former), Uredineæ,
Basidiomycetes och Lichenes. Mossor och kärlkryptoga-
mer hafva äfvenledes blifvit betydligt omarbetade.

Med afseende på fanerorgamernas uppställning har
den förändring i den nya upplagan iakttagits, att ord-
ningarna inom Choripetalæ och Sympetalæ icke blifvit sam-
manförda i några grupper. Öfversikten öfver de natur-
liga familjerna minskas härigenom icke alls, snarare tvärt-
om, ty om också en eller annan af dessa grupper kan
blifva ganska god, gäller dock om de fleste, att de va-
rit så obestämda och godtyckliga, att de icke i någon mån
klargjort det naturliga sammanhanget. Af öfriga förän-
dringar må korteligen omnämnas att Helobieæ blifvit

stälda först bland monokotyledonerna; att Liliiforæ blif-
vit uppflyttade intill Scitamineæ, under det att Glumi-
floræ (som äfven omfattar Juncaceæ) och Spadici
florae fått återtaga sin gamla plats längre ned inom mo-
nokotyledonerna; att Piperacéæ blifvit öfverförda från
Amentaceernatill Polygonifloræ ; att Cactifloræ fått
plats närmast före Polycarpicæ; att Umbelliferæ blif-
vit stälda högst bland Choripetalæ, under det att Ro-
sifloræ och Leguminosæ följa närmast efter Saxi-
fraginæ, att Cucurbitacea upptagits under Passiflorinæ
närmast efter Begoniaceæ (sålunda, bland Choripetalæ),
o. s. v. Dikotyledonerna omfatta inalles 34 ordningar.

I den svenska undervisningens tjänst kan emellertid
denna upplaga icke göra sina förtjänster gällande. Skä-
let därtill är det främmande språket och särskildt den
danska terminologien, som i mycket afviker från den sven-
ska, hvilken åter väl behöfver all den stadga, som den
kan få. Boken skall därför med det snaraste ut-
komma i svensk öfversättning, anslutande sig till den
svenska upplagan af samma författares lärobok i allmän
botanik.

Lm.

Törnebohm, A. E., Grunddragen af Sveriges
geologi allmänfattligt framstälda. 187 ss., liten 8:o.
Med en geologisk öfversigtskarta samt 55 figurer i
toxten. P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 2: 25.
kart.

I företalet underrättar förf, att arbetets tillkomst är
föranledt af hans uppdrag att under våren 1884 hålla de
Thamiska föreläsningarna i Stockholm, och att dessa här-
med i något utvidgad form öfverlemnas åt allmänheten.
Man har utan tvifvel alla skäl att lyckönska sig till
den anledning, som förmått förf, att utgifva denna lilla
bok. En öfversiktlig framställning af Sverges geologi
har länge varit ett önskningsmål, och om man äfven skulle
hafva önskat en sådan af utförligare beskaffenhet och med
rikare innehåll, så är detta ej någon anledning att ej
med tacksamhet hälsa äfven det föreliggande arbetet. Att
förf, på ett synnerligen lyckligt sätt löst den svåra upp-
gift, han förelagt sig, derom är anmälaren för sin del
lifligt öfvertygad, och i själfva verket är med förf:s fräj-
dade namn på titelbladet hvarje sådan försäkran öfver-
flödig. Förf, har ej ansett sig böra förutsätta speciella
förkunskaper hos sina läsare; i följd deraf inledes hans
arbete med en mycket kortfattad framställning af de all-
männaste geologiska begreppen. I det derpå följande
kapitlet »Om Sveriges bergarter» finna vi först en karakteri-
stik af de vanligaste bärgartebildande mineralerna, hvarpå
följer en framställning af urbärgets massformiga och lagrade
bärgarter, som innehåller icke blott bärgartsbeskrifning,
utan äfven de olika bärgarternas geologiska förekomstsätt
och utbredningsområden. Sedan behandlas i två afdel-
ningar först de yngre massiverna och sedan de yngre
lagrade bärgarterna. I den senare af dessa afdelningar
redogöres först för silurbildningarna, deras utbredning
och geologiska byggnad upplyst med profiler och fossil-
afbildningar. De siluriska bildningarna äro indelade i
fossilförande och fossilfria, under hvilken senare rubrik
de vidt utbredda högfjällstrakternas geologi behandlas, till
213	NORDISK REVY 1884-1885.	214

-om---e--------------------------@@---cpu------m-e-um--ec-ccoxx-e----------p-neu--x----------x-x-x-x-x--x.----------m-mumcmmcpmmOuman--m-munununu-mwumnmwununuuumuuweuecnmunmnurounrmnnnue nanerswn xnco-snceenssomensneneeamooowcsscouomuncaneoe

hvilkas utredning förf, själf lemnat första uppslaget. Un-
der titeln »Aflagringar, bildade efter den siluriska tiden»
få vi sedan en framställning af Skånes stenkolsförande
formation och kritsystemet i Skåne. Därefter följer en
af landskapsvyer illustrerad framställning af bärgbygg-
nådens inflytande på bärgformerna. Kapitlet om Sverges
bärgarter afslutas med en rätt utförlig redogörelse för
malmerna i Sverges bärg, hvartill anknytas några sidor
om tekniskt viktiga bärgarter. Det följande kapitlet,
handlande om Sverges jordlager, är såsom sig bör huf-
vudsakligen ägnadt åt de glaciala bildningarna och deras
uppkomst. I kapitlet om vattnets underjordiska cirkula-
tion och dess verkningar redogöres för källorna samt bild-
ning af kalktuff och myrmalmer. Vidare följa en fram-
ställning af de sekulära nivåförändringarna och därmed i
sammanhang stående fenomen (jordbäfningar) samt ett
kapitel om sjöbäckenas bildning, i hvilken senare frågas
diskussion förf, själf lifligt deltagit. Till sist har förf,
i en öfverblick öfver Sverges geologiska historia sam-
manfattat de förut afhandlade momenten och samnian-
stält dem i kronologiskt sammanhang. — Rörande de
talrika figurer, som förekomma i de flesta afdelningarna,
må såsom en särskild förtjänst påpekas, att de ej äro
reproduktioner, sådana som man vanligen träffar i ,popu-
lära arbeten; flertalet af dem härröra tydligen från förf:s
egen penna.

I det hela, och om man frånser de delar af arbetet
som äro af allmänt geologiskt innehåll, meddelar Törne-
bohms bok knappast mera om Sverges geologi än Holm-
ströms och E. Erdmanns populära geologiska läroböcker.
Men Törnebohms arbete bär framför dessa prägeln af en
mera personlig och originell framställning, som uppenbarar
sig såväl i planläggningen som i behandlingen af detal-
jerna. Det bär öfveralt vitne om, att förf, själf i natu-
ren sett det som skildras, deltagit i utredningen af de
frågor som behandlas, att han kunnat ösa. ur en rik
källa af egna iakttagelser och endast i ringa mån varit
hänvisad till att hämta uppgifterna ur andra hand. Att
detta förhållande i väsentlig mån inverkar på framställ-
ningens friskhet, hvilka vid ett populärt arbete är af
större betydelse än vanligt, behöfver endast påpekas.

Till sist må några punkter omnämnas, mot hvilka en-
ligt anmälarens åsikt några anmärkningar möjligen skulle
kunna riktas. På sid. 70, vid inledningen af svenska
kritsystemet, har förf, anfört den äldre, petrografiska
klassifikationen. Därvid vore intet att säga, om förf,
förlagt lagren i den ordning, som af de nyare undersök-
ningarna angifves, nämligen så att sandkalken kommer
öfver gruskalken i stället för tvärtom. På den sid. 129
förekommande kartan öfver glacial-lerans utbredning inom
södra och mellersta Sverge, hvilken i hufvudsak är en
reproduktion af A. Erdmanns likbenämnda karta, finnes
glacial-lera utmärkt äfven i åtskilliga dalgångar inom
småländska höglandet. Men dessa trakter ligga vida
högre än glacial-lerans höjdgräns, hvilken senare på sid.
132 finnes angifven. Att Erdmann ansåg äfven dessa
leror för glaciala, berodde sannolikt på förekomsten af
åsar i dessa trakter, hvilka af honom betraktades såsom
strandvallar. Hj. Sj,

Vogt, I: H. L., Norske ertsforekomster. Kri-
stiania. Alb. Cammermeyer, 1884.

De malmfyndigheter, förf, i föreliggande arbete gjort
till föremål för sin undersökning, äro alla belägna i södra
Norge med undantag af de i sista afdelningen beskrifna,
silfverfyndigheterna i Svenningdalen i Nordlandens amt..

. I likhet med den geologiska skola, som för närvarande
är den .dominerande i Norge, anser förf., att malmerna på
ett eller annat sätt stå i samband med i deras närhet
uppträdande eruptiver. Till följe häraf indelar han sitt
arbete i. fyra afdelningar, hvar efter sin eruptiva bärgart:

I.	Järnmalmer m. m. tillsammans med yngre granit
och syenit, II. Malmer tillsammans med grönstensgångar,
III. Den Thelemark-Sæterdalska malmformationen (äldre
granit) och IV. De silfverförande gångarna i Svenning-
dalen (Vefsen) (gneisgranit). .

Då studiet af de i de kristallinska skiffrarna upp-
trädande malmförekomsterna utan tvifvel utgör en af
geologiens vanskligaste uppgifter, men då å andra sidan
förhållandena inom de yngre, siluriska skiffrarna äro myc-
ket lättare att utreda, emedan den geologiska forskningen
i allmänhet har kunnat gifva en någorlunda klar före-
ställning om de förhållanden, som röra de fossilförande
aflagringarnas historia, och då förf, anser, att man på grund
af dessa kan finna långt gående analogier för tydandet
af de inom urbärget uppträdande malmerna, börjar han
sin undersökning med de malmgrupper, som finnas inom
silurformationens skiffrar och å ena sidan äro bundna vid
yngre granit och syenit, å den andra vid diabas, diorit
o. s. v. ,

I. Längs gränsen af det N. och V. om Kristiania be-
lägna granitområdet finnes en hel mängd gamla, numera
ödelagda grufvor, hvilka brutits på järnmalm — och dess-
utom hållit, ehuru sällsynt, kopparmalmer och blyglans.
Större delen af dessa grufvor äro samlade i två hufvud-
fält — Skreikampen vid Mjösen och Drammensfältet.
Vid Skreikampen ligga de allra flesta fyndigheterna inne
i ett stort omkr. 7 kilom. långt och 1—2 kilom. bredt
fält af siluriska skiffrar, hvilket fält på alla sidor om-
gifves af granit och synbarligen är att betrakta som ett
vid granitens eruption från det öfriga siluriska området lös-
rifvet stycke. Äfven inom Drammensfältet ligga med
få undantag fyndigheterna samlade i de siluriska skiffrarna
och i allmänhet på kort afstånd från granitgränsen. Denna
omständighet anser sig förf, kunna förklara på det sätt,
att, då graniten i glödflytande, vattenhaltigt tillstånd bröt
upp från djupet, metallföreningarna — här hufvudsak-
ligen järn — i form af klorider eller fluorider medföljde
graniten och afsatte sig, där granitmassan träffade fasta
kroppar, som kunde upptaga metallföreningarna. Häraf
skulle då.förklaras, hvarföre malmerna hufvudsakligen före-
komma på gränsen mellan siluren och graniten samt
malmernas uppträdande inne i siluriska brottstycken, som
helt och hållet omslutas af granit. Att så få fyndig-
heter träffas inne i graniten, anser förf, bero därpå, att
metallföreningarna här utan vidare gingo upp i den öfver
den eruptiva massan sväfvande atmosferen (»eller vatten-
massan»(?) eller att de afsatte sig i den först stelnande
skorpan, som nu är borteroderad — en minst sagdt nå-
got djärf hypotes.
215	NORDISK REVY 1884-1885	216

II.	I andra afdelningen behandlas de malmer, som
uppträda tillsammans med grönstensgångar — diabas,
proterobas, epidiorit och diorit. De bäst kända af dessa
äro de som finnas i Drammensfältet, — Konerudkollen.
Malmerna, som här bestå af blyglans och zinkblende,
förekomma oftast i en smal zon på båda sidor om grön-
stensgångarna som falbandsmässiga impregnationer i den
omgifvande siluriska skiffern. Ofta äro äfven gångarna själfva
malmhaltiga. Såväl dessa malmers- genesis som deras,
hvilka äro bundna vid de grönstensgångar, som genom-
sätta urbärget, såsom till ex. silfvermalmerna på Hisön
vid Arendal, där en stor diabasgång genomsätter gneis,
anser förf, kunna förklaras på så sätt, att malmemanatio-
nerna från djupet ägt rum längs de öppna klyftor, hvilka
uppstodo mellan grönstensgången och den omgifvande
bärgarten, då eruptiven vid sin afkylning sammandrogs.

III.	Tredje afdelningen behandlar de till öfvervä-
gande del af kopparmalmer bestående fyndigheterna i
området Thelemarken-Sæterdalen, Norges älsta bärg-
verksdistrikt. Denna malmformation har en mycket stor
utsträckning, näml. mellan Hitterdalen i Ö. och Suldal-
Bykle i V. eller en utsträckning af 120 kilom. med en
bredd af i medeltal 20 kilom. I geologiskt hänseende uppträda
malmerna inom detta område på ett högst olika sätt, näml.
i vanliga gångar, som skära igenom de olika sedimentära
bärgarterna, i granitgångar, i granit och slutligen i syn-
barligen lagerformiga falband. Dock anser förf., att mellan
dem alla finnes ett bestämdt genetiskt samband — Kobber-
nutens malmfält kanske undantaget. Det kan näm-
ligen svårligen tänkas att, så sällsynta malmer som brokig
kopparmalm och kopparglans på åtskilliga närliggande
lokaler skulle kunna härleda sig från processer, som icke stå
i något förhållande till hvarandra. I likhet med Scheerer,
Dahll och Kjerulf hyllar förf, den åsikten, att malmerna
här stå i något samband med den på södra sidan af
malmsträckningen, ibland på rätt stort afstånd liggande
äldre graniten.

IV.	I sista afdelningen lämnar förf, en kortfattad
beskrifning öfver silfverfyndigh eterna i Vefsen—Nordlan-
dens amt. Malmen, som hufvudsakligen utgöres af silfver-
haltig Fahlerz och blyglans, ligger i en kambrisk kalk-
sten, hvilken växellagrar med gneis, glimmerskiffer, horn-
blendeskiffer och genomsättes af gångar af gneisgranit.
Hela fyndigheten sammanställes med Kongsbergs såsom
en formation af äkta, typiska malmgångar, en bildning
som för öfrigt icke har sin motsvarighet i Skandinavien.

Om man bortser från förf:s ofta nog vågade teorier
angående malmernas eruptiva natur, måste hans arbete
betraktas som ett synnerligen godt och viktigt bidrag till
beskrifningen af Norges malmfyndigheter.

T. Fegrœus.

Videnskabelige Meddelelser fra den Naturhistoriske Fore-
ning i Kjöbenhavn for Aaret 1883. Udgivne af Sel-
skabets Bestyrelse. Fjerde Aartis femte Aargang. Kbhvn
1884.: Oversigt over de videnskabelige Moder i den
naturhistoriske Forening i Aaret 1883. J. E. V.
Bo-as, Bidrag til Opfattelsen af Polydaktyle hos Patte-
dyrene. H. C. Muller, Oplysning om Grindefangsten paa
Færoerne. Dens., Oplysninger om Doglingefangsten paa

Færoerne. Fr. Meinert, Noget mere om Spiracula cri-
braria og Os clausum. G. M. R. Levinsen, Systema-
tisk — geografisk Oversigt over de nordiske Annulata
Gephyrea, Chætognati Og Balanoglossi (Anden"Halvdel),
— Symbolæ ad Floram Brasilia centralis cognoscendam ;
edit. Eug. Warming. Particula XXIX. Orchideæ
(manipulus primus). Cum tabulis duabus. Auct. Eug.
Warming.

Falkenstein, J., Afrikas Westküste vom Ogowe bis
zum Damara-Land. 1 Abteilung. Mit 17 Vollbildern
und 64 in den Text gedruckten Abbildungen. X+241 ss.
Leipzig, G. Freytag; Prag, F. Tempsky. Pr. 1 M.
(Das Wissen der Gegenwart, XXIX Band.)

Zopf, W., Die Pilzthiere oder Schleimpilze. Nach
med neuesten Standpunkte bearbeitet. VIII+174 ss. Mit
52 meistens vom Verfasser selbst auf Holz gezeichneten
Schnitten. Breslau, Verlag von Eduard Trewendt. Pr.
5 M. (Separatabdruck aus der Encyklopædie der Natur-
wissenschaften). .

Blandade ämnen.

Machiavelli, N., Mandragola, Lustspel i fem
akter öfv. fr. italienskan med företal och noter af Al-
bert Lichtenberg. Upsala 1883. Almqvist &
96 ss. 8:o. Pr. 1: 50.

Att öfverflytta Machiavellis Mandragola till svenska
språket är en lycklig tanke.Den är icke blott den yp-
persta af renässansens komedier, utan äfven det första
verkligt moderna lustspel under nyare tider, och har så-
som sådant utöfvat ett ofantligt inflytande på såväl den
italienska som andra länders komedidiktning. Men en
tolkning däraf kräfver en person, väl bevandrad i den
tidens språk och seder. Fullt af hänsyftningar, idiotismer
och originella vändningar, är språket i Mandragola ett
verkligt crux äfven för den, som äger goda insikter i ita-
lienskan, t. o. m. om han för öfrigt ej är obekant med
1400-talets språkbruk. Har nu den svenske öfversättaren
mäktat öfvervinna dessa svårigheter? Vi måste tyvärr
nekande besvara denna fråga. I sin inledning säger han
sig vilja hålla sig så mycket som möjligt till texten utan
att mildra uttrycken, en sak, som också är att tillråda,
då det gäller en tolkning af ett äldre skådespel, som
spelar en så stor roll i både konstens och vetenskapens
annaler. Men han har icke förmått att göra det, helt
enkelt emedan han missförstått en mängd ord och fraser
eller föredragit att fullkomligt fritt återgifva en sats eller
en replik framför att studera dess verkliga betydelse.
Där originalet har en idiomatisk eller ordspråksartad
vändning, återger han ofta endast andemeningen, i st. f.
att gifva oss ett motsvarande uttryckssätt på svenska,
hvarigenom naturligtvis öfversättningen blir mycket plat-
tare och trivialare än den italienska texten. Vi vilja
anföra några exempel på dylika brister i öfversättningen.

S.	19 vegghia (== veglia) = aftonsällskap, ej hälg-
dagar. S. 24 avendo pisciato in tanta neve = ha många
217	NORDISK REVY 1884—1885.	218

järn i elden (von allen Hunden gehetzt sein), får en
mycket svag, för att ej säga oriktig tolkning i öfv:s då
ni varit så vida omkring. S. 26 per raffrenarlo io mi
pasco di simili pensieri === för att lugna det (sinnet) nä-
rer jag mig med dylika tankar, icke: dessa tankar göra
mig vansinnig. Valermene === beklaga mig, anklaga dig,
kan aldrig betyda hämnas, ehuru medges måste, att me-
ningen här är dunkel. S. 27 innanzi che sia doman questa
otta (= ora) — innan i morgon vid denna tid, icke: i
morgon qväll. Non occorre ch’io te lo dica = behöfver
jag ej säga det, icke: går det ej an att. S. 28 pigliare
cura = åtaga sig omsorgen, ej: företaga kuren. S. 30
Fa il tuo debito, e se l’ha per male, scingasi = gör du
din plikt, om han är missnöjd därmed (att kalla N. för
doktor), så må han låta bli, ej: må andra göra som de
behaga S. 37 È una bestia a patir freddo = hon (N:s hustru)
är en baddare att kunna tåla köld, icke: den gåsen (hans
egen hustru!) har gått och förkylt sig S. 38 io non voglio
cotesta suzzachere = den : sockerhoningen är ingenting
för mig; svag är öfversättningen : det skall fan göra. S.
53 come un zugo a piuolo (garder le mulet) = stå
som en narr och vänta, svårligen : som en narr vid en skam-
påle. S. 71 Conoscine uno, conoscili tutti måste betyda:
känner du en af dem (sällskapet), så känner du dem alla
(ty de voro i följe); däremot ser jag intet skäl att an-
taga, det förf, här apostroferar munkarne. Frasen skulle
då komma alldeles omotiveradt. Den förra tolkningen
faller sig däremot högst naturlig: C., som står och vän-
tar på de förklädde, ser dem ändtligen nalkas, och varse-
blifvande den ena efter den andra, dock utan att känna
igen dem, får han slutligen öga på munken och uttryc-
ker genom ofvannämda fras sin förmodan att därigenom äfven
få reda på de öfriga. S. 72 Bada ad altro = bry dig
icke om det, icke: skämta med någon annan. S. 76 Mamma
mia! är en af de vanligaste lindriga svordomar eller
beskärmelser i Italien, betyder Herre Gud! o. d. och all-
deles ej: mamma! mamma! o. s. v.

Slutligen bör anmärkas, att, där intet missförstånd
af originalets språk kan ifrågakomma, svenskan är ledigt
behandlad och synes gjord af en person, som är van att
umgås med språket, samt att bokens yttre utstyrsel gör
all heder åt förläggarne.Ernst Meyer.

Finsk tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. XVII, 5. O. M. Reuter, Om
djurens själ. V. (slut). F. E., Två inhemska diktprof.
August Ramsay, I en skolfråga för dagen, —g, Ur
Danmarks nyaste literatur. — I bokhandeln. — Öfver-
sigt.

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen.
1884, 7. X. Nya försök till förbättring af arbetsklas-
sens vilkor. 2. Harald Westergaard, Teorien om gen-
nemsnitsmennesket. Et afsnit af statistikens historie. 2.
Johan Vibe, Normanniske og andre skandinaviske steds-
navne. — Literaturöfversigt. — Nyutkomna böcker.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 19 november. Anmäldes, att kanslern den 30 okt. ut-
nämt tredje eller Lidénske amanuensen E. H. Lind till andre
amanuens vid universitetsbiblioteket. Kons, beslöt, att tredje
amanuensbefattning, n skulle kungöras ledig till ansökan.

Kanslern hade utnämt docenten Å. G. Ekstrand till inne-
hafvare af det fasta docentstipendiet i de kemiska ämnena under
ytterligare 3 år.

Kons, beslöt att för universitetets nordiska museum med tack-
samhet mottaga en af docenten K. Piehl donerad samling egyp-
tiska fornsaker med det vilkor, som af gifvaren blifvit upp-
stäldt.

Den tid af en månad, inom hvilken fil. fakultetens matema-
tisk-naturvetenskapliga sektion hade att till erhållande af lediga
professuren i mineralogi och geologi utan ansökan anmäla någon
för utmärkt skicklighet känd vetenskapsman, skulle räknas från
denna dag.

Kons, beslöt att hos kanslern göra framställning, att docen-
ten L. H. aberg må för ytterligare 3 år vara i åtnjutande af ett
Filénskt stipendium.. (Sedermera af kanslern bifallet).

Beslöts att hos kanslern göra framställning angående regle-
ring af de s. k. akademiska åkerlotterna.

Uti remiss af den 17 dec. 1883 hade kanslersämbetet med
anledning af k. remiss, tecknad å en af docenter vid universitetet
till konungen ingifven framställning, dels huruvida ej genom någon
anordning, särskildt i sammanhang med möjlig framtida förhöj-
ning i aflöningen åt universitetets professorer, vikariatsarvodena
skulle kunna höjas till belopp motsvarande dem, som åtnjutas af
vikarier för andra, med universitetsprofessorer jämförliga ämbets-
män, dels ock, därest denna anhållan ej skulle till någon k. m:ts
åtgärd föranleda, huruvida icke föreskrifterna angående använd-
ning af i professorernes aflöning ingående tjänstgöringspenningar
borde ändras i den riktning, att tjänstgöringspenningar endast be-
räknades för och fördelades på läseterminen, anmodat konsisto-
riet att till kanslersämbetet inkomma med yttrande i anledning af
ansökningen. Kons, hade derefter infordrat utlåtanden af de sär-
skilda fakulteterna och sektionerna äfvensom af drätselnämden,
hvilken sistnämda upplyst, att universitetet saknade tillgångar för
beredande af tillökning af vikariatsarvodena. Kons, företog nu
ifrågavarande ärende till behandling och beslöt för sin del anföra,
att kons, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med fakulteternas och
sektionernas utlåtanden väl finner förhöjning i vikariatsarvodena
behöflig, men hvarken beträffande nuvarande innehafvare af ord.
och e. o. professorsämbeten anser någon sådan förändrad anord-
ning rörande deras tjänstgöringspenningar, som skulle medföra en
minskning i dem redan tilldelade löneförmåner, skäligen kunna
ifrågasättas, ej häller, då kons, funnit sig nödgadt att för så . väl
ord. som e.. o. professorer begära löneförhöjning, med afseende
på framdeles blifvande professorer, så länge dessa icke komma i
åtnjutande af högre löner än de nu utgående, kan tillstyrka nå-
gon liknande anordning; att kons., enär, enligt hvad af jur. fa-
kulteten blifvit anfördt, tjänstgöringspenningar icke af andra äm-
betsmän afstås för ledighet under ferier eller semester, icke kan
finna det billigt att, såsom.i petitionen begäres, endast på läse-
terminerna fördela professorernas för hela året beräknade tjänst-
göringspenningar; att kons., i likhet med drätselnämden, funnit
universitetet icke äga några tillgångar, som skulle kunna för vi-
kariatsarvodenas förhöjning disponeras; samt slutligen att kons
anser det vid möjligen blifvande löneförhöjning för ord. och e. o.
professorer böra göras till föremål för pröfning, så väl till hvilka
belopp som efter hvilka grunder tjänstgöringspenningar böra af
tjänstledig professor till vikarie afstås. — Professor Alin anförde
till protokollet, att han ej kunde till alla delar instämma i det
beslut, som kons, fattat, utan anhöll att få för sin del hänvisa till
det yttrande, som han i denna fråga inom den humanistiska sek-
tionen afgifvit. .

Uti en till kons, ingifven, till kanslern stäld skrifvelse hade
humanistiska sektionen, med instämmande uti ett af prof. Sahlin
inom sektionen väkt förslag, gjort framställning om tillökning i
de tjänstgöringspenningar, som äro åt. ord. och e. o. professorers
219	NORDISK REVY 1884—1885.	220

vikarier anslagna. Sedan teol., jur. och medicinska fakulteterna
samt fil. fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion äfven-
som drätselnämden sig utlåtit, beslöt kons., som icke fann skäl
att ingå i pröfning af eller yttra sig öfver själfva det framlagda
förslaget, att, då, enligt hvad drätselnämden upplyst, tillgångar af
universitetets medel icke för närvarande kunde beredas till hö-
jande af vikariatsarvodena på sätt blifvit föreslaget, kons, borde
afstyrka det ifrågavarande förslaget. •

Ett större antal lediga stipendier tillsattes.

Teologiska fakulteten.

Den 1 december. Afgafs yttrande till drätselnämden, att in-
gen anledning till förändring i beräkningen af inkomsten från
Börje prebendepastorat uppstått genom komministertjänstens in-
dragning, enär hela komministerslönen komme att användas till
tjänstens uppehållande genom vikarie, till dess löneregleringen år
1891 komme att tillämpas.

Afgafs utlåtande angående stud. A. L. B. Bergströms ansök-
ning om befrielse från de praktiska öfningarna. Fakulteten ansåg
sig icke kunna tillstyrka bemälda 'ansökning. -

Uppfördes å förslag till Guthermuths stipendium E. G. Hå-
kansson, • kalm., P. H. L. Ulander, östg., N. V. Norling, västm.-dal.

Utsågos till innehafvare af Riksstatens äldre stipendier: E. G.
Ljungqvist och J. A. Brunnander, göteb.

Tillsattes innehafvare af 5 Riksstatens nyare och 5 Kongliga
stipendier,

Uppfördes å förslag till Stjerncreutz’ stipendium A. F. Der-
vinger, östg.

Juridiska fakulteten.

Den 7 nov. Till kongl. stipendiater utsågos C. Mattson Mal-
mén, Stockh. och A. Tomtlund, Västg.

Bedömdes en af juris utr. licentiaten E. Trygger för juris,
utr. doktorsgrad utg. och den 1 oktober offentl. försvarad afhand-
ling: Om fullmakt såsom civilrättsligt institut.

Föreslogs juris utr. lic. E. Trygger till docent i svensk all-
män lagfarenhet, romersk rätt och rättshistoria (utnämd af kan-
slären d. 17 nov.)	'

Anmäldes, att e. o. professor Afzelius från och med den 17
november vore förhindrad att vidare föreläsa, enär sjölagskomitén
vid denna tid skulle i Stockholm sammanträda.

Den 29 nov. Till kongl. stipendiat utsågs Hjalmar Wibell,
Stockh. och till Dicksons stipendiat E. J. von Wolcker, Gästr.-Hels.

Afgafs vitsord öfver e. o. professor I. Afzelius’ femåriga tjänst-
göring såsom ordinarie lärare inom fakulteten.

Medicinska fakulteten.

Den 26 november anstäldes licentiatexamen med H. Sörman,
anmäldes kanslerns förordnande för kandidaten O. A. Svensson att
vara underkirurg och för kandidaten G. F. Thollander att vara
amanuens vid kirurgiska kliniken.

Till innehafvare af Hedenströms stipendium utsågs med. stu-
deranden R. Bäcklin.

Till innehafvare af riksstatsstipendier utsågos med. studer.
H. W. Sjögren och med. kand. G. Thollander.

Den 27 november aflades kandidatexamen af J. Henriksson,

A. Gullstrand och C. A. Andersson.

Filosofiska fakulteten.

3 dec. afgåfyos betyg öfver terminens latinskrifning.

utfärdade fakulteten intyg åt lektor 0. Klockhoff angående
hans tjänstgöring såsom docent vid universitetet.

till kongl. stipendiater utsågos fil. kand. B. G. X. Larsson
Kalm. (vetenskapsr. teoret. filos, och latin), stud. P. V. Abenius
V.-D. (kemi) och aman. N. Ekholm, Ö.-G. (meteorologi).

Luttemanska stipendiet tillerkändes doc. Hjalmar Sjögren.

Till ledamöter i en komité, som hade att förbereda frågan om
att använda en del af fakultetens kassa till 1 à 2 resestipendier
för fakultetens ordinarie medlemmar, utsågos professorerna Thalén,
Sahlin och Sundén.

9 dec. till innehafvare af Dicksonska stipendiet utsåg fakul-
teten fil. kand. C. O. Lundgren S.-N.

anmäldes att prokanslern förordnat docenterna Ä. L. A. Söder-
blom och A. Berger att tjänstgöra såsom examinatorer, den förre i
mekanik, den senare i matematik under examensperioden.

Humanistiska sektionen.

8 dec. anmälde sektionen, att prof. Sundén, som den 1 sept.
1879 utnämdes till e, o. professor, på grund af sin tjänstgöring

vore berättigad att med kommande kalenderår erhålla ett ålders-
tillägg à 500 kronor.

Matemat.-naturvetenskapl. sektionen.

11 dec. afgaf sektionen tjänstgöringsbetyg åt docenterna 0.
Widman, S. A. H. Sjögren, och Å. G. Ekstrand.

Seminarierna. •

I det romanska seminariet ha öfningarna under höstterminen
bestått uti att noggrant öfversätta, kommentera och syntaktiskt
undersöka den under titel “Li ver del Juïse" af doc. von Feilit-
zen efter de enda två kända mss. utgifna religiösa dikt — troli-
gen franska literaturens älsta predikan—, hvilken författats om-
kring år 1100, med bl. a. den apokryfiska Apocalypsis Pauli till
förebild. Dikten genomgicks dock endast efter den äldre, om-
kring år 1200 nedskrifna, och kortare, ungefär ett halft tusental
vers innehållande, östfranska handskriften. . .

Öfningarna, i hvilka sex ordinarie och fem extraordinarie
medlemmar deltagit, hafva ledts af doc. Wahlund.

Vid terminens sista sammankomst tillerkändes det större pre-
miet åt kand. A. Malmstedt, stockh.

I nordiska seminariet har under höstterminen tolkats och
kommenterats “De viktigaste urnordiska inskrifterna“ (enligt
Noreens “Altisländische und altnorwegische grammatik“), hvarjämte
fiere originaluppsatser ventilerats: af fil. kand. K. Ljungstedt “In-
ledande anmärkningar om de urnordiska runinskrifterna“, “Några
sandhilagar i nysvenska talspråket“, “Några fall af urgermanskt
betonadt e i suffix“;, af adjunkten M. Klintberg "Om Laumålets
kvantitet och exspiratoriska aksent" och “Om musikaliska aksen-
ten i Laumålet"; af V. Wadman “Om Tunestenen“ och af fil.
kand. Fr. Andersson “Utdrag af de viktigare orden i Jonas Petri
Gothi lexikon, bokstafven A“. Det större premiet tilldelades fil.
kand. K. Ljungstedt. Såsom seminariets både inspektor och fö-
reståndare har doc. Ad. Noreen tjänstgjort. Medlemmarnes antal
har varit 14.

Inom seminariet för klassisk filologi ha öfningarna under denna på
samma sätt som under föregående terminer fortgått under ledning af
Professor Häggström i latin och Professor Löfstedt i'grekiska,
Arbetena ha utgjorts af tolkning och kommentering af latinska
och grekiska texter med däraf föranledd diskussion, särskildt mel-
lan för hvarje gång fungerande officianter. I latin har behand-
lats en del af 10:de boken af Quintiliani Institutio oratoria; under
öfningarna i grekiska har genomgåtts större delen af Demostenes’
l:sta olyntiska tal.

I det af doc. Erdmann föranstaltade och ledda germanska se-
minariet har under höstterminen genomgåtts en del af Prologen
till Canterbury Tales, hvarvid det medelengelska poemets ljud-
och formlära behandlats i sammanhang med föregående och se-
nare språkperioders.

Språkvetenskapliga sällskapet,

som numera räknar inèmot trettio medlemmar, har under
terminen haft tre sammankomster. Till ordförande för läsåret
omvaldes adj. P. A. Geijer, och på sista sammankomsten beslöt
sällskapet att vidtaga åtgärder för att få till stånd en kortfattad
trykt berättelse öfver dess verksamhet..

På terminens sammankomster ha följande frågor förekommit:

4 okt. “Är termen ljudlag lyckligt funnen?“, diskussions-
ämne inledt af adj. Geijer, som framlade följande förslag till de-
finition af termen i fråga: Ljudlag är en tillräckligt begränsad
språkenhets bestämning i dess tendens att uttala samma ursprung-
liga ljud på ett och samma sätt i alla de ord, där det förekom-
mer i samma läge, samt att i dess historiska förlopp låta det följa
en och samma ljudväg i alla dessa ord. . :

1 nov. Docenten Hjärne förevisade några af honom i dom-
kapitlets arkiv härstädes upptäkta fragment af slaviska medel-
tidshandskrifter, för hvilkas innehåll han i korthet redogjorde,
samt meddelade upplysningar om, huru deras befintlighet här bör
förklaras.

Docenten Noreen höll “Om begreppet språkriktighet“ ett före-
drag, hvari han först redogjorde, för och bemötte äldre meningar
därom, hvarefter han utvecklade sin egen uppfattning af hvad
som därmed bör förstås. Som detta föredrag var långt och inne-
hållsrikt och tiden framskriden, uppsköts diskussionen däraf till
nästa sammankomst, då vissa delar däraf blefvo föremål för ett
ganska lifligt meningsutbyte, ,
21 NORDISK REVY 1884—1885.222

2 dec. Docenten Piehl förevisade ett antal egyptiska ostraka
från en större samling sådana, hvilken han varit i tillfälle att
bilda under sin vistelse i Egypten, hvarjämte hän dechifferade de
på dem befintliga inskrifterna och i korthet upplyste om deras
fyndort och arkeologiska betydelse.,

Kristiania.

28 juni meddeler det akademiske kollegium kvæstoren og bi-
bliothekaren, at der er oprettet en ny amanuensispost ved biblio-
theket med en lon af kr. 1,800 aarlig og alderstillæg af kr. 200
efter hvert 3:die tjenesteaar indtil kr. 2,400, samt kr. 1,500 for
budgetaaret til paabegyndelse af en systematisk katalog.

1 juli antager det akademiske kollegium cand. jur. Hagerup,
der fra 22 april havde været konstitueret som professor juris i
ledigheden efter professor Aubert, atter som stipendiat i lov-
kyndighed.

9 juni bifalder kollegiet bibliothekarens forslag om, at cand.
real. Andr. M. Hansen konstitueres i den nyoprettede amanuensis-
post fra 1 juli d. a. at regne, dg at det tillädes at lade amanu-
ensis Seippels arbeide under hans fortsatte ophold i udlandet ud-
fore som extra arbeide af dem af bibliothekets ovrige personale,
som dertil maatte findes villige. •

14 augusti anmoder kollegiet bestyrerne for universitetets zoo-
logiske, ethnografiske og mineral-samlinger om at drage omsorg
for, at det fornodne i henhold til tidligere forte forhandlinger
iakttages for i fremtiden at holde disse samlinger aabne for pu-
blikum ogsaa paa sen- og helligdage.

30 augusti anmoder kollegiet professor Waage om at foran-
stalte det fornodne, for at den tidligere omhandlede deling af det
kemiske laboratoriums bestyrelse mellem de to professorer i kemi
snarest mulig kan foregaa..

27 september uddeler kollegiet renterne af legatet "professor
og rektor Arentz’ minde“ til student L. P. Grung for 1 aar.

Modtager kollegiet en ved frivillige bidrag tilveiebragt buste
af professor dr. Th. Kjerulf, hvilken. i. sin tid vil blive opstillet i
en af mineralkabinettets sale.

Anmoder kollegiet professorene Brandt, F. W. Bugge, J. Hei-
berg, G. Storm og S. Lie at sammentræde til en komité for at
afgive betænkning om, hvorvidt universitetets nuværende admini-
stration i det hele antages at burde omorganiseres og i betræf-
fende fald at afgive motiveret forslag til en forandret admi-
nistration.

Kobenliavn.

Den akademiske lœrerforsamling (se revyens nr 4). Lærer-
forsamlingen trader sammen til müder regelmässig 4 gange om
aaret og sammenkaldes desforuden af universitetets rektor saa
ofte, som enten universitetets overbestyrelse eller konsistorium el-
ler 12 af medlemmerne forlange det. Ved kundgjorelse af 7:de
novbr har konsistorium medelt lærerforsamlingens medlenimer, at
det i sit mode den 5:te s. m. har vedtaget: "at de 4 regelmæs-
sige lærerforsamlinger holdes i oktober, december, marts og maj
maaneder, samt at forslag, der onskes forhandlede paa disse mo-
der, indsendes til rektor inden den 20:de i den forudgaaende
maaned.“ .

Torsdagen d. 3 nvbr holdtes universitetets aarlige fest til
minde om reformationens indförelse og i anledning af rektorskiftet,
Indbydelsesskriftet indeholdt en afhandling af prof., dr. med. &
phil. Jul. Thomsen: “Om moleculer og atomer“, der ogsaa holdt
festtalen, i hvilken han gav en fremstilling af naturvidenskabens
mægtige fremskridt siden det 16:de aarhundrede. Efter talen gav
universitetets rektor, prof., dr. med. Beiss en oversigt over hvad
der har tildraget sig ved universitetet i det fuldendte aar og pro-
klamerede dernæst de videnskabsmænd (se revyens n:r 6—21), som
i aarets lob have erhvervet akademiske grader, som doktorer. En-
delig övergav han rektoratet till den for næste aar valgte rektor,
prof., dr., theol. C. H. Scharling. Den for festen besternte sed-
vanlige kantate af I. L. Heiberg med musik af C. E. F. Weise
udfortes af studentersangforeningen med ledsagelse af strygein-
strumenter.

Onsdagen d. 3 decbr holdt universitetet til minde om tohun-
dredaarsdagen efter Hotbergs födsel en fest i universitetets fest-
sal, hvor en til et Holbergsmonument i Soro bestemt statue i gibs,
modeleret af billedhugger V. Bissen, var opstillet i baggrunden.
Talen blev holdt af prof, d:r phil. E. Holm. Kantaten, der var
forfattet af Chr. Bichardt till musik af J. P. E, Hartmann (liste

del) og Otto Malling (2:den del), udförtes af studentersangfore-
ningen, solopartierne af kammersanger Simonsen og recitationen
af kgl. skuespiller B. Poulsen. Festen overværedes af hs maj.
konungen, ds hoih. prinserne Wilhelm og Hans, en mengde indbudte
notabiliteter, deriblandt samtlige ministre , begge rigsdagens tings
formænd og viceformænd, rektor for Lunds universitet, de hojeste
geistlige, militære og civile embedsmænd, digtere og kunstnere
samt universitetets samtlige lærer og saa mange studerende, som
festsalen kunde rumme. '

Om aftenen udgik et fakkeltog, bestaaende af c. 1,000 stu-
denter men benved 200 fakler, fra unversitetsbygningen til Hol-
bergs statue foran det kgl. theater, hvor Chr. Richardt holdt en
tale og en sang blev afsungen.

Til fuldstændiggjôrelsen af den billedlige dekoration i univer-
sitetets festsal (se revyens n:r 15) er paa finan slo vfor slaget fore-
slaaet bevilget to præmier, hver paa 1,000 kr., til konkurrence om
udforelsen af et billede, forestillende : “et optrin af de kjobenhavn-
sske studenters og professorers deltagelse i Kjobenhavns forsvar
under belejringen 1658—59“ hvorhos prisen for udforelsen er fo-
reslaaet sat til 8,000 kr. Æmnerne for 3 andre malerier, der
mangle i festsalen, ere: “modtagelsen ved landingsbroen af de nor-
ske og svenske-naturforskere ved naturforskermodet 1840 i Kja-
benhavn"; "Holberg, som overværer indstuderingen af den poli-
tiske kandestober, og “biskop Brochmand, der under et besog af
Fredrik III i hans hjem anbefaler den unge Peder Schumacher
til denne“. Sidstnævnte billede har etatsraad C. Bloch erklæret
sig villig til at udfore for en pris af 9,000 kr.

Antallet af de studerende, der have bestaaet afgangsexamen
ved de lærde skoler i aaret 1884, var 352, hvoraf en kvinde (gift).
Af disse erholdt 17 “forste karakter med udmærkelse", 202 “for-
ste karakter“, 110 “anden karakter“ og 23 “tredie karakter“. Heraf
nnderkastede 303 sig densproglig-historiske og 49 den mathema-
tisk-naturvidenskabelige afgangsexamen. Ved novbr maaneds ud-
gang vare af ovennævnte 352 immatrikulerede 296.

Personalforhold.

Ved kgl. resolution af 2 decbr er det bifaldet, at det maa over-
drages d:r med. Carl Salomonsen fremdeles for et tidsrum of .5
aar fra april 1885 at regne at holde et systematisk theoretisk og
praktisk kursus i bakteriologi ved universitetet.

Paa finanslovforslaget for 1885—86 er der foreslaaet tilstaaet
prof. Fausball et personligt tillæg af 600 kr. og docent Sundbyes
anciennitet foroget med 5 aar, hvorved han vil erholde en lon-
ningsforhojelse af 600 kr. Ligeledes soges der om samtykke til,
at de extraordinære docenter Verner og Leffler hver erholde
loningstillæg med pensionsret til et belob af 500 kr., saaledes at
deres lonninger ville blive 3,000 kr. for hver.

. Ministeriet har under 20 novbr meddelt prof., d:r jur. Matzen
tilladelse til at foretage en rejse til Stockholm for at deltagei den
nordiske solovskommissions andet plenarmode.

Akademiske grader.

Den filosofiske doktorsgrad er d. 6 novbr erhvervet af cand.
philol. Finnur Jönsson. Afhandling: “Kritiske studier over en del
af de ældste norske og isländske skjaldekvad". Opp.: prof., d:r
phil. Gislason og docent, dir phil. Wimmer.

Den juridiske doktorsgrad er d. 29 novbr erhvervet af cand.
jur. Carl Ussing. Afhandling: “Anders Sandoe 0rsted som rets-
lærd." Opp,: prof., d:r jur. Goos og prof. Deuntzer.

Examina.

Den 1 decbr sluttede en magisterkonferens i fysik, ved hvil-
ken der tilkjendtes cand. philos. K. S. Kristensen admissus.

Legrater og stipendier. -

Af kommunitetets midler er ved de aarlige finanslove, förste
gang i 1879—80, bleven bevilget 4,000 kr. til anskaffelse af boger
og andre for universitetsstudiet nödvendige apparater for trængende
studerende. Understottelserne tildeles i almindelighed i portioner
indtil 40 kr. og kun undtagelsesvis med et större, belob, navnlig
til de juridiske studerende paa grund af de store udgifter, der
ere forbundne med anskaffelsen af juridiske boger. Understöttel-
ser gives særlig de studerende ved studiets begyndelse, og der
tages derved hensyn til det opgivne studiefag. Paa grund af de
hyppige forandringer af studium, navnlig af juridiske studerende,
har ministeriet efter konsistoriums indstilling fastsat, at det ved
fremtidige opslag om bortgivelsen af fornævnte understottelser vil
223NORDISK REVY 1884—1885.	224

blive bestemt, "at understottelserne bortfalde ved forandring af
studium, samt at b^gerne, forsaavidt de ere anskaffede, i samme
tilfælde blive at tilbagelevere.

I henbold til konsistoriums indstilling har ministeriet atter op-
taget paa finanslovforslaget for 1884 — 85 de ved finanslovforslaget
for 1884—85 begjærede, men nægtede bevillinger à 1,000 kr. til
understottelse af unge videnskabsmænd samt forhojelse med 2,000
kr. af bevillinger til rejseunderstottelser (se revyens n:r 4 og 15).

Videnskabelige samlinger.

Det zoologiske museum. Til indlemmelsen i universitetets zoo-
logiske museum af de samlinger, der ere skjænkede til universi-
tetet af den under ledelse af premierlieutenant i marinen Hov-
gaard udsendte arktiske expedition (se revyens nr 9), blev der
ved tillægsbevilling for 1883—84 bevilget et belob af 2,000 kr.
Efter en af konsistorium anbefalet indstilling af museumsraadet om,
at der til en ved raadets foranstaltning besorget udgivelse af en
samlet beretning om expeditionens zoologisk-botaniske udbytte
maatte soges beviljet et belob af 10,000 kr., forelobig for 1885—86
5,000 kr., har ministeriet under 22 novbr meddelt, at det agter
stille forslag til 2:den behandling af finanslovforslaget for 1885-86
om en bevilling af 5,000 kr. som förste bidrag til udgivvelsen af
fornævnte beretning.	.

Helsingfors.

Större konsistorium.

25 okt. Jur. lie. frih. R. A. Wrede, som ansökt prof, i civillag-
farenhet och romersk rätt, hade till kons, inlemnatt en besvärs-
skrift med anledning af det prof i finska språket, jur. fak. ålagt
honom. Förordningen af den 20 febr. 1865 stadgar, at “för vin-
nande af anställning såsom professor eller docent i juridiska eller
teologiska fakulteterna erfordras efter den 1 jan. 1872 fullständig
kännedom af finska språket, jämte förmåga att handhafva under-
visningen genom föredrag å sagda språk“. Enligt hittills gängse
praxis hafva de resp, fakulteterna vitsordat sökandenas inskter i
finska språket, hvilka desse vanligen ådagalagt genom profföreläs-
ning på sagda språk. Då frih. Wredes medsökande till professio-
nen jur. d:r J. J. Serlachius år 1881 ansökte docentur, hade äf-
ven han styrkt sig ega erforderliga insikter i nämda språk endast
genom profföreläsning. Juridiska fakultetens nuvarande ledamöter
hade emellertid ansett uppläsandet af ett föredrag otillräckligt att
ådagalägga de insikter i språket, ofvannämda förordning fordrar,
hvarför den ålade frih. Wrede att undergå skriftligt prof inför
prof, i finska språket; hvarjämte en offentlig diskussion på finska
i det ämne, hans för professionen utgifna specimen behandlade,
skulle med honom anställas. Med anledning af frih. Wredes be-
svär öfver fakultetens åtgärd, beslöt kons, emellertid efter en
längre diskussion med 13 röster mot 12 att upphäfva denna åt-
gärd, och att frih. Wrede skulle ådagalägga sina insikter i finska
språket endast genom ett profföredrag öfver af honom sjelf valdt
ämne.

5 dec. Förslag till återbesättande af professionen i civillag-
farenhet och romersk rätt upprättades, hvarvid kons, enhälligt
uppförde i första rummet jur. lic. frih. R. A. Wrede, i det andra
jur. d:r J. J. Serlachius.

Mindre konsistorium.

15 okt. Ett årligt anslag af 1,200 mark beviljades e. o. lek-
torn i franska språket Th. Kalm.	■

Till dekanus i hist.-fil. sektionen (efter prof. Ahlqvist) hade
kanslern utnämt prof. C. G. Estlander, och till hans efterträdare
såsom inspektor för nyländska afdeln. e. o. prof. A. O. Freuden-
thal samt till inspektor för österbottn. afdeln. (efter prof. K. G.
Hällsten, som anhållit om entledigande) e. o. prof. J. R. Aspelin,
alla intill 1 sept. 1886.

Till docent i estetik föreslog kons, på framställning af hist,
fil. sektionen fil. d:r J. J. Tikkanen (numera utnämd).

Kons, beslöt hos kanslern hemställa om ett årligt anslag af
1,000 mark åt doc. E. Tudeer, utöfver det docentarvode han åt-
njuter, att utgå så länge han förestår prof, i grekiska språket.
-	25 okt. Till dekanus i med. fak. (efter prof. O. Hjelt) intill
den 1 sept. 1886 hade kanslern utnämt prof. J. J. Pippingsköld
samt att efterträda honom såsom inspektor för vestf. afd. e. o.
prof. M. G. Schybergsson,

29 okt. Inför konsistorium förrättades denna dag val af uni-
versitetets tvänne representanter till instundande landtdag, och er-
höllo härvid prof, J. W. Runeberg 36 och prof. J. R. Danielsson
33 röster. Därjämte tillföllo proff. K. G. Hällsten 25, C. G. Est-
lander 23, H. Råbergh 3, A.. Ahlqvist, 0. Donner och assessor
Westermark hvardera 2 röster, samt prof. F. Saltzman och doc. E.
Book hvardera en röst. Fullmakter skulle således utfärdas åt
proff. Runeberg och Danielsson. •

12 nov. Gymnastikläraren V. - Heikel hade till konsistorium
inlemnat förslag till nybyggnad för universitetets gymnastiska in-
rättning. För att inkomma med utlåtande i saken nedsatte kons,
en komité, bestående af proff. Becker, Estlander och Runeberg,
gymnastikläraren Heikel och ekonomen mag. Elmgren.

Rättelse.

N:r 22, sp. 189 rad. 20 nedan står: juridiska, läs: judiska.
d:o	d:o 19 nedan står: jurister läs: judar.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

Nordisk Revy
utgifves under innevarande akademiska läsår 15
Sept. 1884—31 Maj 1885 med 16 nummer, 7
under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från
och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk-
nadt.

Innehåll:	■

Ussing: A. 8. Örsted som Retslærd.	•

Marc- Monnier : L a renaissance..

Nordstrom: Jemtlands kyrkliga ställning före 1645.

Ljungdahl: De latinska prepositionerna i sammansättning med
nomen.

Hoppe: Tysk-svensk ordbok.

Arrhenius: Recherches sur la conductibilité galvanique des élec-
trolytes.

Pfannenstiel: Zur Theorie der linearen partiellen Differentialglei-
chungen zweiter Ordnung.

Warming: Haandbog i den systematiske Botanik.

Törnebohm: Grunddragen af Sveriges geologi.

Vogt: Norske ertsforekomster.

Macchiavelli : Mandragola.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Kristiania, Kobenhavn, Hel-
singfors).
N:r 24 (31 Jan.)	(1884—85) Årg. II,8.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,
Doc. %. E. Berggren,Lektor H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M: G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. y. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. B. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. Y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. T. Forssell, Adj. P. A. Geifer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %.
Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.
H. Hoffding, Lektor O. V. Knäs, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhazpt, Bibl.-aman. E.
H. Bind, Doc. %. A. Pundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7.
F. Nyström, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc.
Y. I. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. %. H. Théel, Doc. E. Brygger, Lektor P. Y. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl,

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

FÖRLÄGGARE: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Teologi.

Spurgeon, C. II., Pastorn hemma och i kyr-
kan. Föreläsningar till sjelfpröfning, uppbyggelse
och vägledning för den kristna kyrkans lärare och
hennes vittnande medlemmar.Öfversättning och be-
arbetning. Malmö 1884. Utkommer i 4 häften à 1 kr.

Förf, till detta arbete är en af de mest berömda
andlige talare, soin någonsin funnits. I London, där han
nyligen firat sitt ämbetsjubileum, anses han ock vara en
af samtidens representativa personligheter, och ingen som
reser för att beskåda världsstadens märkvärdigheter lär
undgå att på ett eller annat sätt blifva påmind om det
kolossala tabernakel, där Spurgeon ofta aflägger nästan
underbara prof på sin förmåga att hålla en mycket blan-
dad publik i den lifligaste stämning.

Många skrifter af denne man finnas förut utgifna på
svenska, men ingen af dem lär kunna likställas i värde
med de pastoralteologiska föreläsningar, han hållit i det
baptistiska seminariet i London och hvilka nu börjat ut-
gifvas i svensk öfversättning. Redan 1881 gjorde anm.
bekantskap med detta arbete på danska och hälsar nu
med glädje dess utgifvande på vårt eget modersmål.

Det vore visserligen hvarjehanda att anmärka mot
Spurgeons homiletiska regler och åsikter. Hans religiösa
subjektivism och individualism och hans egendomliga be-
gåfning och kallelse hafva i hög grad satt sin stämpel
på bokens anda i allmänhet. Men icke desto mindre
skall en fördomsfri läsare med mer än vanligt intresse
följa förf:s framställning och med stor beundran för hans
snille och varma hjärta lemna boken ifrån sig. Man kan
svårligen läsa någon författare, som med så öfverlägsen
humor svängt satirens gissel öfver dåliga och slentrian-
messiga predikningar, och ej heller någon, som med större
hänförelse och erfarenhet framstält pastorns höga kallelse
hemma och i kyrkan.

Mycket önskvärdt vore, om våra folktalare och i all
synnerhet baptistpredikanterna i vårt land ville af en man
sådan som Spurgeon, för hvilken de redan förut hafva så
stort förtroende, lära sig inse sin plikt att iakttaga större
texttrohet, reda och sammanhang och större aktgifvenhet
på sitt yttre uppträdande. R. S.

Teisen, N., Kort indlæg i Sagen mellem S. Kierke-
gaard og H. L. Martensen. Et Lejlighedsskrift. 77 ss.
Kjobenhavn. Karl Schonberg. .

Mynster, C. L. N., Har S. Kierkegaard fremstillet
de christelige Idealer—er dette Sandhed? Udg. med et
Forord af Jakob Paulli. 46 ss. Kjöbenhavn, C. A.
Reitzel.

Pedrin, A. D., Et Brev til mine Brodre. 48 ss.
Kjobenhavn. I kommiss, hos Lehmann & Stage.

Johannesevangeliets plan. 55 ss. Kristiania 1884. Alb.
Cammermeyer i kommission. Pr. 0,50.

Theologisk Tidsskrift för den Evangelisk-Lutherske
Kirke i Norge udg. af C. P. Caspari og Gisle Johnson.
N. R. X. 1. J. H. H. Brochmann, Jakob, Herrens
Broder. C. P. Caspari, Atda.xh tov S68exo. àzoaréXcv.
J. Belsheim, Bibelen paa norsk-islandsk (norröna) i
Middelalderen (Slutning). D. Thrap, Claus Frimanns
Ligtale oves Steffen Husevæg. —

Tidskrift för kristlig tro och bildning, utg. af K. H.
Gez. v. Schéele och U. L. Ullman. II. 4. W. Rudin,
Profetians väsen (slut). Fredrik Petersen, Hvarför
fasthålla vi kristne så bestämdt tron på undret? Carl
Norrby, Om falsk och sann kyrklig idealitet. Red.
Genmäle. — Anmärkningar. — III. 1. Red., Tro
och vetande. Pontus Wikner, Om Guds förhållande
till verlden. J. G. Malmström, Gamla och nya gudar.
Red., Ett tidens tecken. Claes Elis Johansson,
Kort öfversigt af Franks kristna visshetssystem. — An-
mälningar.
227

NORDISK REVY 1884-1885.

228

Juridik.

Underd. förslag till Strafflag för Storf.
Finland. Förordning om värkställighet af straff
och Förordn. om införande af ny Strafflag för Storf.
Finland, jämte motiver. Utarbetade af en tillförord-
nad komité. 374 s. 8:o. Helsingfors 1875.

Förslag till Strafflag för Finland. För-
ordning om värkst. af straff samt om Strafflagens
införande, jämte motiver, utarbetade af en för gransk-
ning af 1875 års förslag tillförordnad komité, 191 s.
8:o. Helsingfors 1884.

Hagströmer, J., Granskning af förslaget till
Strafflag för Storf. Finland. 163 s. imp. 8:o. Upsala
1879.

Hagströmer, J., Granskning af förslag till
Strafflag m. m. af den för granskning af 1875 års
förslag tillförordnade komitén. 306 s. 8:o. Upsala 1884.

När det konstitutionella lagstiftningsarbetet i Fin-
land efter ett halft århundrades hvila åter upptogs vid
landtdagen 1863—64, befann sig den positiva straffrät-
ten i detta land ännu i hufvudsak på ståndpunkten af
1734 års lag, endast med de föga betydande modifika-
tioner, som de under senare hälften af 1700-talet utgifna
förordningarna häri medfört. En af de viktigaste och
mest trängande uppgifter för lagstiftaren blef därför att
åstadkomma en ny, efter vetenskapens framsteg och de
förändrade kulturförhållandena lämpad strafflag. Också
vidtogos genast förberedelser för detta arbete, hvilket nu,
efter två decenniers, visserligen tidtals afbrutna ansträng-
ningar, fortskridit så långt, att proposition om ny straff-
lag antagligen kommer att föreläggas den snart samman-
trädande landtdagen. Under sådana förhållanden har ref.
icke velat afböja uppmaningen att åt denna tidskrifts
läsare söka gifva en öfversikt af arbetets fortgång, af
de lagförslag, som därunder sett dagen, samt de uttalan-
den, hvartill de gifvit anledning. Att denna öfversikt,
för att ej för mycket inkräkta på tidskriftens utrymme,
blott kan beröra de viktigaste hufvudpunkterna af det
föreliggande ämnet och äfven dem ganska flyktigt, torde
vara själffallet.

I anledning af en till 1863—64 års landtdag öfver-
lämnad proposition, angående de allmänna grunderna för
en ny brottmålslag, förklarade ständerna i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med propositionen, att den nya lagen,
hvilken borde bestå af tvänne delar, innehållande den
ena allmänna stadganden och den andra straffbestämningar
för de särskilda brotten, skulle såsom allmänna straff-
arter fastställa de tre frihetsstraffen tukthus, fängelse
och arrest, äfvensom böter, hvaremot dödsstraffet, som
propositionen ville bibehålla för några få fall, enligt
ständernas åsikt borde helt och hållet afskaffas. Med
afseende å sättet för frihetsstraffens tillämpning anslöto
sig ständerna visserligen för öfrigt till det progressiva
fängelsesystemets principer, men uttalade sig dock emot
den vilkorliga frigifningen, hufvudsakligen på den grund
att, såsom de ansågo, administrativa myndigheter däri-

genom skulle berättigas att bryta laga kraftvunna do-
mar, hvilket stode i strid med gällande lagstiftning.

Efter att sålunda hafva inhämtat ständernas tankar
i frågan nedsatte regeringen år 1865 en komité, bestå-
ende af senatorn J. D. Dahl såsom ordförande samt che-
fen för fängelseväsendet i landet, hofrättsrådet A. Gro-
tenfelt och professorn i kriminalrätt, numera senatorn
G. Ehrström såsom ledamöter, hvilken komité fick i upp-
drag att utarbeta förslag till ny strafflag. Då likväl
landets fängelser icke befunno sig i ett sådant tillstånd,
som kräfdes af ett på moderna principer grundadt straff-
system, och helt naturligt någon , tid måste åtgå innan
nya fängelser med tillräckligt antal celler hunnit upp-
föras, ansåg man det kunna tills vidare anstå med för-
slagets utarbetande samt uppdrog fördenskull till en
början åt komitén särskilda andra lagstiftningsarbeten.
Härigenom blef emellertid fullföljandet af komiténs huf-
vuduppgift till den grad hämmadt, att det nya straff-
lagsförslaget, hvilket till större delen utarbetats af ko-
mitéledamoten Ehrström ensam och sedermera endast re-
viderats af alla medlemmarne gemensamt, icke förr än
år 1875 kunde publiceras.

Under tiden sökte man att genom partiella reformer
afhjelpa de svåraste bristerna samt tillika bereda de nya
idéerna inträde i lagstiftningen. Sålunda antogo stän-
derna redan vid landtdagen 1863—64 särskilda proposi-
tioner angående barnamord och därmed sammanhängande
förbrytelser, vidare om dråp utan uppsåt att döda och
annan misshandel å person, . om envig, om falsk angif-
velse och annan ärekränkning, samt om värkställighet af
frihetsstraff, i hvilka ämnen förordningar utfärdades den
26 november 1866 och trädde i värksamhet den 1 ja-
nuari 1870. Likaledes antogo ständerna vid 1867 års
landtdag tvänne lagförslag, af hvilka det ena afskaffade
kroppsstraffen och alla skamstraff, det andra åter upp-
häfde dödsstraffet för alla andra brott utom de svåraste
fallen af majestätsbrott och högförräderi. Men den
ofvan anmärkta bristen på tidsenliga fängelser vållade
att dessa författningar, ehuru af monarken sanktionerade,
icke kunde promulgeras.

1875 års strafflagsförslag ansluter sig närmast till
Sverges nya strafflag af år 1864 och den tyska af år
1871, men utgör ingalunda en blott reproduktion af dessa
utan tvärtom, såsom jämväl af förslagets granskare fram-
hållits, ett fullkomligt själfständigt arbete. Det består
af trenne särskilda förslag, af hvilka det första har till
föremål själfva strafflagen, det andra innehåller stadgan-
den om straffens värkställande och det tredje bestäm-
melser angående strafflagens införande, hvartill komma
motiv och reservationer.

Förslaget till ny strafflag meddelar i sin första af-
delning de allmänna bestämningarna om brott och straff
i vida större utförlighet än i nyare strafflagar är vanligt.
Hvad först beträffar brotten eller, för att begagna för-
slagets terminologi, de straffbara handlingarna, så skiljer
förslaget mellan brott (i egentlig mening) och öfverträ-
delser, eller sådana mindre förbrytelser, som hufvudsak-
ligen hänföra sig till stadganden af reglementarisk natur
och vanligen kallas politiförbrytelser. Straffen åter äro
antingen allmänna straff eller andra s. k. påföljder, hvilka
inträda vid vissa brott. De förra äro följande: döds-
229	NORDISK REVY 1884—1885.

230

straff för den, hvilken begår högförräderi eller annars
uppsåtligen bär hand å kejsaren-storfurstens person, tukt-
hus antingen på lifstid eller på viss tid från 6 månader
till 15 år, fängelse i minst 3 dagar och högst 5 år och
arrest från 1 till 50 dygn, men såsom custodia honesta
jämväl på längre tid eller högst 15 år, äfvensom böter
i allmänhet ej öfver 1,000 mark, utom i vissa fall, då
de kunna stiga högre, ända till 4,000 mark (== fran-
ska francs). .

Äfven förslagets speciella del är till följd af den
tämligen ingående kasuistik, som dess författare, troli-
gen af praktiska skäl, ansett vara nödvändig, något vid-
lyftigare än i andra nyare lagar och lagförslag.

Förslaget till förordning angående värkställighet af
straff upptages till största delen af bestämmelser om sät-
tet för tukthus- och fängelsestraffens utförande. Hvartdera
straffet börjar med straffångens inspärrande i cell på
längre eller kortare tid, dock ej öfver ett år och vid
tukthus icke under 4 månader, samt fortsättes sedan med
gemensamt arbete under dagarna, hvaremot nätterna, så
vidt möjligt, fortfarande tillbringas i cell, utom på hög-
sta fångklassen. Alla fångar, som äro dömda till fri-
hetsstraff på längre tid, skola nämligen indelas i vissa
klasser, hvilka fången, i mån af det uppförande han åda-
galägger, tillhör en större eller mindre del af sin straff-
tid. Uppgår denna tid till 3 år eller mer, kan fången,
om han uppfört sig väl, få ända till tredjedelen däraf
efterskänkt genom vilkorlig frigifning. Förslaget an-
sluter sig således i allo till det progressiva systemet.

Förslaget till förordning om strafflagens införande
innehåller, förutom de till en dylik författning närmast
hörande bestämningar, jämväl stadganden angående fynd
och återtagande af stulet gods, samt angående åtal af
brott, häktning och häktade personers behandling m. m.

Det är naturligt att ett förslag, så omfattande och
vidtutseende som förslaget till ny strafflag, icke utan
den omsorgsfullaste pröfning borde upphöjas till lag.
För att framkalla en dylik pröfning infordrade regeringen
utlåtande öfver förslaget af prokuratorn i kejserliga se-
naten för Finland samt af landets trenne hofrätter och
juridiska fakulteten vid universitetet i Helsingfors, hvilka
utlåtanden jämväl under loppet af åren 1877—1880 af-
gåfvos samt kort därefter på senatens föranstaltande
tryktes och publicerades. För att ej för mycket taga
denna tidskrifts utrymme i anspråk underlåta vi att här
referera såväl dessa utlåtanden, af hvilka för öfrigt en-
dast de af Åbo hofrätt och juridiska fakulteten afgifna
äro af någon betydenhet, som äfven de af professorn J.
Forsman på finska språket författade »anmärkningar» till
strafflagsförslaget, hvilka ingå i »Tidskrift, utgifven af
juridiska föreningen i Finland» för år 1877. Däremot
skola vi längre fram återkomma till den förtjänstfulla
»Granskning» af sagda förslag, som 1879 utgafs af pro-
fessor Johan Hagströmer.

Såsom ett allmänt resultat hade den pröfning, straff
lagsförslaget sålunda undergått, kvarlämnat den helt sä
kert riktiga uppfattningen, att detta förslag, oaktadt det
beröm, som från en del håll kommit detsamma till del
isynnerhet för vetenskaplighet och grundlighet, likväl i
dess ursprungliga skick ej var egnadt att upphöjas till
lag. Häri låg för öfrigt ingenting öfverraskande. Ty

att skapa en fullständig ny strafflag, hvilken därtill vore
bygd på så helt och hållet förändrade grunder, som i
detta fall, är en till den grad svår uppgift, att den omöj-
ligen kunde lösas fullkomligt väl redan vid första försö-
ket. Det var fördenskull alldeles i sin ordning att re-
geringen i oktober 1880 nedsatte en ny komité (bestå-
ende af senatorn Dahl, ordförande, hofrättsrådet R. Ide-
stam, hofrättsassessorn K. W. Sulin och professorn J.
Forsman) med uppgift att granska och, i mån af behof-
vet, omarbeta 1875 års förslag. Denna komité utarbe-
tade nya förslag, dem senaten likaledes lät offentliggöra
år 1884 och hvilka, sedan de varit föremål för en för-
nyad mycket noggrann pröfning af professor Hagströmer,
ytterligare omarbetades af ett inom justitiedepartementet
i senaten (hvilket är Finlands högsta domstol) bildadt
utskott.

Den s. k. granskningskomiténs förslag skiljer sig,
hvad beträffar själfva den föreslagna nya strafflagen, re-
dan i yttre afseende från 1875 års förslag genom sitt
betydligt reducerade omfång, i det paragrafantalet .här
uppgår till föga mer än tredjedelen af livad det utgör
uti sistnämda förslag. Till någon del har denna minsk-
ning uppstått genom förenkling och sammandragning af
stadgandena i förslagets speciella del, men i ännu högre
grad hänför den sig till den allmänna delen och de där
förekommande ofta för mycket doktrinära bestämningarna
om brott och straff. I följd häraf och då kortheten äf-
ven i och för sig är en god egenskap hos lagar, måste
denna förändring betraktas såsom en förbättring. En
annan likaledes genomgående principiell olikhet består
däri, att de i allmänhet mycket vidsträkta latituder,
hvilka -kännetecknade straffbestämmelserna i 1875 års
förslag, här äro något trängre, så att t. ex. straffet för
en och samma förbrytelse här icke, såsom stundom i
nyss nämda förslag, är utsatt i tre olika straffarter,
utan endast i högst två, och att den domaren därmed
gifna ofta nog obegränsade rätt att nedsätta straffmåttet
här vanligen begränsas af en minimibestämning.

Beträffande de olika straffen bör främst nämnas, att
granskningskomitén föreslagit dödsstraff ej blott för de
i 1875 års förslag bestämda brotten, hvilka hittills al-
drig föröfvats i Finland, utan äfven för ett annat icke
så alldeles sällsynt brott, nämligen öfverlagdt viljodråp
eller mord. Såsom bekant har dödsstraffet på grund af
kejs. kungörelsen den 21 april 1826 sedan dess icke till-
lämpats i Finland, utan varit ersatt genom deportation
till Sibirien. Då det således, fastän det kvarstått i lag-
boken, likväl under en tid af nära 60 år varit faktiskt
upphäfdt, utan att någon olägenhet häraf försports, är
det så mycket svårare att förstå, hvilket motiv kan hafva
föranledt komitén att åter upptaga detta straff, som äf-
ven ständerna, enligt hvad ofvan erinrades, vid tvänne
landtdagar i princip uttalat sig emot detsamma. Å an-
dra sidan måste det i allo godkännas, att arreststraffet
i 1884 års förslag utmönstrats, hvarigenom de olika
slagen af frihetsstraff reducerats till endast tvänne. För
dessa åter har, strafftiden så till vida förändrats, att
längsta tiden för tukthus på viss tid blifvit nedsatt till
12 år, utom vid sammanläggning af straff, då den kan
uppgå till 15 år, samt för fängelse till 4 år, medan där-
emot minimitiden för det sistnämda straffet bestämts
231	NORDISK REVY 1884—1885.	232

till 15 dagar. Slutligen har förslaget bland öfriga »på-
följder» af brott upptagit en, som icke omtalas i det
tidigare förslaget, nämligen förlust af medborgerligt för-
troende.

Det inom senaten utarbetade förslaget är, ehuru
trykt, ännu icke tillgängligt för allmänheten. Enligt
hvad ref. därom inhämtat, skiljer det sig från gransk-
ningskomiténs förslag mindre till innehållet än med afse-
ende å redaktionen, som här genomgått en grundlig om-
arbetning. En annan yttre olikhet, om hvars företräde
meningarna likväl kunna vara delade, består däri, att
paragrafföljden, hvilken i de tidigare förslagen, såsom i
utländska lagar vanligen brukas, utan afbrott fortlöper
genom hela lagen, här afbrytes för hvart kapitel på
samma sätt som i 1734 års lag. Dock förekomma äfven
med afseende å innehållet flere afvikelser af betydenhet,
hvaribland må nämnas, att den för vår kriminalrätt helt
och hållet främmande indelningen af de straffbara hand-
lingarna i brott och öfverträdelser här bortfallit, att i
fråga om straffet vid reell konkurrens af brott, där
granskningskomitén tillämpat kumulationsprincipen, sena-
ten i viss mån återgått till det äldre förslagets stånd-
punkt, som lät de öfriga straffen till en del absorberas
af det strängaste, samt att första kapitlet, som bestäm-
mer hvilka personer och handlingar hemfalla under finsk
straffrätt, och hvars stadganden i de tidigare förslagen
voro dels något invecklade, dels ock i vissa fall för myc-
ket eller för litet omfattande, här erhållit ett enklare
och mer sakenligt innehåll.

Såsom redan nämdes, har det lagstiftningsarbete,
hvarom här varit fråga, högst väsentligen främjats ge-
nom professor Hagströmers grundliga och sakrika utta-
landen öfver de bägge komitéförslagen, och vi skola där-
för nu om dem yttra några ord. Härvid kunna vi ej
underlåta att påpeka, huruledes dessa uttalanden utom
all fråga äro af den beskaffenhet, att de skulle hafva
påkallat jämväl ett utförligare omnämnande och bedö-
mande från finsk sida, och att, då ett sådant likväl ute-
blifvit, detta uteslutande bör tillskrifvas den omständighe-
ten att Finlands kriminalister ex professo själfve varit ome-
delbart sysselsatte med arbetet för den nya strafflagens
åstadkommande.

Granskningen af 1875 års förslag går icke ut på
att i detalj pröfva lämpligheten af de särskilda bestäm-
ningarna i förslaget utan betraktar detsamma hufvudsak-
ligen från vissa allmänna synpunkter. Förf, upptager
först frågan om lagstiftningens förhållande till vetenska-
pen och framhåller härvid, huru vår tids lagstiftare i
detta afseende intaga en helt annan ståndpunkt än en
tidigare ålders. Medan desse sökte göra den positiva
strafflagen till ett fullständigt uttryck för någon viss
straffteori samt däri så vidt möjligt sammanfatta alla
vetenskapens resultat, inser man nu, att hvardera, både
lag och vetenskap, måste hafva sin frihet, att lagstifta-
ren hvarken är skyldig att belamra sina stadganden med
vetenskapliga satser, ej häller berättigad att genom dem
lägga band på vetenskapens utveckling. Vare sig att
lagstiftaren söker genom en bestämd föreskrift afgöra
vetenskapliga tvistefrågor, eller endast vill till upplys-

ning för domaren meddela lärosatser, som icke äro tvist
underkastade, kan ett sådant ingrepp på vetenskapens
område endast värka skadligt. Genom ett antal exem-
pel visar förf., huru 1875 års förslag, hvilket annars, en-
ligt hvad i »Granskningen» uttryckligen påpekas, i all-
mänhet utmärker sig för en mycket framskriden stånd-
punkt, likväl ej förmått rätt iakttaga gränsen mellan
lagstiftning och vetenskap utan intagit bestämningar,
som rätteligen hade -bort öfverlämnas åt doktrinen.

En annan fråga, i hvilken förslaget, såsom prof.
Hagströmer visar, icke häller intagit den riktiga stånd-
punkten, är den om förhållandet mellan lagstiftningen
och de dömande myndigheterna. Å ena sidan har för-
slaget, genom att uppställa mycket vidsträkta latituder,
gifvit domaren en stor frihet med afseende å straffets
utmätande, men å den andra har det bundit hans händer
genom att uppräkna en hel mängd omständigheter, som
vid denna utmätning borde tagas i betraktande.

Sedan förf, vidare betraktat förslaget från kultur-
och humanitetsintressenas ståndpunkt, samt med afseende
å den systematiska anordningen, stilen och uttryckssät-
tet m. m., därvid han ofta framhåller dess förtjänster,
egnar han slutligen en närmare granskning åt tvänne
särskilda kapitel, nämligen det, som handlar om samman-
träffande af brott samt det om mordbrand och vållande
till brand. Denna behandling af ämnet bereder förf,
tillfälle att uttala sig i flere vetenskapliga frågor, hvar-
igenom hans arbete, förutom den betydelse det eger med
afseende å dess omedelbara-föremål, tillika erhåller ett
allmänt vetenskapligt intresse.

I motsats till detta arbete utgör »Granskningen» af
1884 års förslag en specialgranskning i ordets egentliga
mening, hvars ändamål är, icke att afgifva ett omdöme
öfver föl-slagets värde, utan att lämna ett bidrag till det
i fråga varande lagstiftningsarbetet. Prof. Hagströmer
genomgår därför förslaget kapitel för kapitel och para-
graf för paragraf samt inskränker sig ej till att fram-
ställa anmärkningar mot de stadganden, hvilka han an-
ser tarfva rättelse, utan föreslår jämväl i deras ställe
nya, af honom färdigt i lagform redigerade bestämmel-
ser. I följd af denna olika plan för arbetet vore det
icke oväntadt, om detta vida mindre än den första Gransk-
ningen skulle innehålla uttalanden i vetenskapliga prin-
cipfrågor. Så är ock fallet, ja, förf, synes till och med
hafva undvikit sådana uttalanden, äfven där de legat
ganska nära till hands, såsom t. ex. i fråga om döds-
straff för mord och om förlust af medborgerligt förtro-
ende. Härmed vilja vi naturligtvis icke hafva sagt, att
detta arbete skulle sakna intresse för teoretikern, tvärtom
uttalar sig förf, äfven här i flere rent vetenskapliga frå-
gor, hvarutom hela framställningen bär vitne om att leda
sitt ursprung från en värklig vetenskapsman. Att en
del af ändringsförslagen med afseende å själfva redak-
tionen . lämnar rum för anmärkningar, äfven där ändrin-
gens syfte måste godkännas, är naturligtvis en omstän-
dighet af jämförelsevisringa vikt. Och ännu mindre
förringas arbetets värde i ref:ns ögon däraf, att han i
några mindre väsentliga punkter har måst stanna i an-
nan mening än förf., såsom t. ex. i kapitlen om gyn-
nande och om mened.

Genom den angifna olikheten i syftemål komplettera
233	NORDISK REVY 1884—1885.

234

prof. Hagströmers arbeten hvarandra och erhålla däri-
genom ett ökadt värde. Tillsammans utgöra de ej blott
den bästa ledning för bedömandet af de bägge lagför-
slagen, utan äfven en högst viktig faktor i arbetet för
den nya strafflagens bringande till stånd. I detta afse-
ende må här endast erinras, huruledes en noggrann ve-
tenskaplig kritik af viktigare lagförslag i allmänhet an-
ses vara till den grad behöflig, att man till och med
genom särskilda åtgärder, såsom öfversättningar till främ-
mande språk m. m., söker framkalla en sådan, samt att,
hvad beträffar de finska straff lagsförslagen, hvarje dylik
kritik helt säkert hade uteblifvit, därest icke prof. Hag-
strömers nyss nämda arbeten sett dagen. Hvilket infly-
tande dessa arbeten i själfva värket utöfvat på gestalt-
ningen af det nu i fråga varande lagstiftningsarbetet,
synes däraf, att de synpunkter, som i dem framhållits, i
de flesta fall äfven kommit till erkännande vid de nya
förslagens utarbetande. Om därför den nya strafflagen,
när den en gång efter den sista behandlingen hos lan-
dets ständer sanktioneras och träder i värksamhet, skulle
befinnas hafva ett bestående värde, så tillkommer för-
tjänsten häraf jämväl och i icke ringa mån prof. Hag-
strömer, hvilken härigenom outplånligt ristat sitt namn
i den finska lagstiftningens häfder. •

R. A. W.

Secher, V. A., Om vitterlighed og vidnebevis i der
ældre danske proces. Retshistoriske studier. I. Om vit-
terligheden. VIII + 239. Köbenhavn. G. E. C Gads
universitetsboghandel 1885.

Hagerup, Francis, Om tradition som betingelse for
overdragelse af eiendomsret til losore. Særaftryk af
»Norsk Retstidende» for 1884. IV + 112 ss. Kristiania.
H. Aschehoug & Co. i kommission.

6 Bergh, Edv., Vår styrelse och våra landtdagar.
Återblick på Finlands konstitutionella utveckling under
de sednaste tjugu åren. H. I—VIII (Första' bandet,
1855—1867, VIII + 714 ss., en plansch; Andra ban-
det, 1867—1872, ss. 1—46). Helsingfors 1883—1884,
G. W. Edlund, à 2,15 per häfte. -

Sveriges rikes lag. Med tillägg af de stadganden,
som utkommit till den 20 december 1884; jemte Bihang,
innehållande vidlyftigare författningar. Nionde upplagan,
utgifven af R. Skarin, revisionssekreterare. X XVIII
+ 1036 ss. Stockholm 1884. P. A. Norstedt & Söner.
Pr. 6 kr.

Hamilton, Hugo E. G., Patentförordningen och lag
om skydd för varumärken jemte dithörande författningar
med : hänvisningar, ansökningsformulär och sakregister.
(Samling af K. förordningar, stadganden m. m., 20.) 64 ss.
Stockholm 1884. P. A. Norstedt & Söner. Pr. kart. 0,80.

Nationalekonomisk Tidsskrift, udg. af Will. Schar-
ling, Aleksis Petersen-Studnitz og Harald Westergaard.
N. R. 1884. 6. Levy, Svarer stigningen i Tol dind-
tægterne til Landets ekonomiske Situation. — Revolu-
tions-Regeringens Program. Eft. Taine. — m. m.

Literatur- och Konsthistoria.

Nyblom, Carl Rupert, Estetiska studier. Ny
samling. IL 288 ss. Upsala. R. Almqvist & J.
Wiksell.

Såsom allmänt inledande omdöme må få gälla, hvad
anmälaren yttrat i ett föregående nummer; i sammanhang
hvarmed här följer blott ett kort omnämnande af hvarje
särskild uppsats.

Andra häftet af professor Nybloms nya samling este-
tiska studier upptager först ett utkast till periodindelning
af svenska literaturen, hvilande på grundsatsen: Tiden
är ej barn af sin store poet eller prosaist, utan det är
denne som är barn af sin tid. Utkastet är ytterligt kort
i förhållande till sitt myckna innehåll, ett slags historiskt
repetitorium, och väl äfven som sådant knapphändigt.

Nästa stycke kallas på innehållslistan genom tryck-
fel: Minne af Geijer. I texten heter det »minnen», väl
snarast liktydigt med: anekdoter om Geijer. Dess vär-
defullaste rader utgöras af en särdeles åskådlig teckning
i några få streck af Geijers yttre vid den sena tidpunk-
ten 1846, någon dag i början af maj månad, den enda
gång författaren (själf då en fjortonårig skolgosse) såg
den åldrade professorn, som gick grubblande genom Odins-
lund med den till uppvaktning anmälda Värmlands nation
ett stycke efter sig (se slutet af s. 40)..

Därnäst komma några blad om vår så rikt lyriskt
begåfvade improvisator Nybom. En hvar, som någon gång
rykts med af svallet i denna känsliga och häftiga ord-
musik, en hvar, som från yngre år känt den på en gång
morska och barnsligt veka människan, som så lätt stör-
tade ur sig slika klingande ord, bör tacksamt läsa an-
mälarens karaktäristiska och vänliga rader. De återfinnas,
förutom här, i senaste upplagan af Johan Nyboms sam-
lade dikter.

Fjärde och sista studien i afdelningen Literatur är
företalet till professor Nybloms öfversättning af Shak-
speares sonetter, en undersökning ur allmänt estetiska och
psykologiska synpunkter om dessa underbarns födelse.
Nyare, mer uteslutande kultur- och literaturhistoriska hjälp-
medel till en jämförande real-kritik (framdragande en mängd
af de fiktiva och psykologiskt orimliga kärleksförklarin-
gar på vers, som voro modesak på Shakspeares tid) fin-
nas nu; efter hvilkas anlitande kanske några af uttryc-
ken i detta företal ej skulle behöft qvarstå under form
af obesvarade frågor, i fall öfversättaren hade velat ut-
vidga första upplagans text med några få noter eller en
kort efterskrift.

Andra afdelningen, Konst, är häftets yppersta. För-
sta stycket där kallas: En blick på det antika Roma
hösten 1877 och rör senare års utgräfningar af gammal-
romerska byggnads- och skulpturverk. Författaren uttryc-
ker sig i sådana ämnen med en grafisk säkerhet, som
hjelper läsaren att ständigt vara med och ej förväxla nå-
gra af beskrifningens delar, hur invecklade än bestäm-
melserna af lägen, måttförhållanden, grundlinier samt form-
utvikningar för jämvikts och prydnads skull i detal-
jerna af hvarje konstföremål enligt sakens egen natur
måste vara (hälst jordfasta ting — ss. kvarstående brott-
stycken af byggnader, f. d. underlag till kolossalstoder m
235 .NORDISK REVY 1884—1885.236

m. — här beskrifvas nere i den urgröpta ollan mellan
höga jord- och murväggar eller just i samma omgifnin-
gar, där skildraren sett dem). När nu dessutom frisk-
heten och skönheten i intrycken täfla med tydligheten,
och talrika, till föremålens konsthistoria-hörande anek-
doter från antika och moderna författare äro inflätade i
beskrifningarna, utan att någonstädes skymma eller tynga
dem, så lär nog denna uppsats komma att läsas med
beundran af alla och med förtjusning af de många, som
särskildt älska ämnet.

En omfångsrik redovisning för Upsala domkyrkas
byggnadsstilar och restaurationshistoria, hennes tvänne
märkliga grafvårdar, äfvensom det stora (millions)-försla-
get om att en gång gifva henne en stilren och vördnads-
bjudande skepnad, utgör nästa studie, som antagligen
skall noga genomgås både nu och framdeles, än af fack-
män, än af andra för det fosterländska och konstkritiskt
upplysande innehållet intresserade läsare. Samma åskåd-
lighet gör sig gällande i alla beskrifningarna här, som i
den från Rom. Två fina illustrationer, västra fasaden
och södra sidan af kyrkan enligt professor Zettervalls
faststälda ombyggnadsförslag, öka textens intresse.

Med atelier-etyden Frankrikes krigsmålare (företrä-
desvis några omtykta yngre mästare, särskildt Alphonse
de Neuville och Edouard Detaille) får afdelningen Konst
en verkligen modernt glänsande afslutning, såsom den i
början fick glans genom de sällspordt åskådliga beskrif-
ningarna af antika konstverk.

Häftet har ännu kvar en längre afhandling. Estetik:
Om innehåll och form i konsten. Efter ordalydelsen
skulle ju äfven denna kunna flyttas till midtelafdelningen
Konst. Men det är ej nog utan afsikt ordnadt så, som
det nu föreligger. Författaren menar påtagligen: att
konstens estetik innehåller det allmänt normerande äfven
för literaturens och all annan estetik, om han än icke
bestämdt utsäger det. Afhandlingen klassificeras som
»kritiskt historisk undersökning». Utbytet af sin under-
sökning har kritikern nedlagt i yttrandet, »att estetiken
är och med nödvändighet måste vara formvetenskap».

När man i denna redogörelse, såsom öfver hufvud i
krigsredogörelser ur filosofiens historia, följer de stora
ordgrälen mellan olika skolors män, finner man, att en
vidskeplig dyrkan af ord ännu är någonting otroligt
allmänt.

»Där», såsom Spencer säger, »endast ett ofullkomligt
isärhållande af orden, såsom symboler, från tingen, så-
som symboliserade, eger rum, där måste naturligtvis en
svårighet vara till finnandes att gifva abstrakta ord en
tillräckligt abstrakt betydelse». (The Data of Ethics § 13.)

Så länge t. o. m. i de spekulativa vetenskapernas
terminologi denna svårighet är så ofullständigt öfvervun-
nén, som ännu är fallet, torde den mest fruktbara este-
ticerande verksamhet vara den, hvilken professor Nyblom
med verklig förkärlek synes utöfva: att göra sina lärjun-
gar noga bekanta med konkreta skönhetsföremål, antingen
hvart för sig eller i smärre och större naturligt samman -
hängande grupper.

Man kunde väl önskat, att bland dessa föremål för
- estetiska studier oftare möta sådana ur literaturen, än
hittills skett, men skall antagligen komma att göra det
i senare häften,Robinson,

Söderhjelm, Werner, Om Johann Elias Schlegel, sär-
skildt som lustspeldiktare. V + 139 ss. Akademisk
afhandling. Helsingfors 1884.

Holm, Edvard, Holbergs betydning for aandsliv og
videnskab. Tale ved festen paa Kjobenhavns universitet
3 dec. 1884. 24 ss. Kjobenhavn 1884, G. E. C. Gad.

Vibe, Johan, Kort Udsigt over Ludvig Holbergs
Liv og Virksomhed. 80 ss. Kristiania, 1884, Alb.
Cammermeyer. Pris 1 kr.

Hansen, P., Illustreret dansk litteraturhistorie. Tolvte
levering. Pr. 90 ore.

Historia.

Weisse, J. P., Populære forelæsninger over Ti-
berius og Nero. Kristiania. P. F. Steensballes för
lag. Tryckt hos C. C. Werner & Co. VIII + 375
sidor 8:o.

Vi beklaga, att flera omständigheter så länge hindrat
oss att anmäla detta arbete, som är väl förtjänt äfven af
den bildade svenska allmänhetens uppmärksamhet. För-
fattaren, professor i latinsk filologi vid universitetet i
Kristiania, har redan förut gjort sig fördelaktigt känd
genom sin kortfattade, om reda, klarhet och sakkänne-
dom vitnande lärobok i romersk fornkunskap. Det ar-
bete, vi nu gå att anmäla, utgöres, såsom, titeln angifver,
af populära föreläsningar öfver de båda romerske kej-
sarne Tiberius och Nero och rättfärdigar denna titel ge-
nom det lediga och underhållande framställningssättet.
Men ehuru det till följd häraf icke är späckadt med noter,
innehållande täta hänvisningar till källorna, vitnar det
dock om förf:s förtroliga bekantskap med dessa och tillika
om en historisk kritik, i hvars resultat vi i de flesta fall
instämma. Om Tiberius skall redan Napoleon I hafva
yttrat, att han ej blifvit rättvist bedömd af historieskrif-
varne, och i våra dagar har den historiska kritiken bör-
jat gifva den franske kejsaren rätt härutinnan. Sålunda
har en berömd engelsk forskare Merivale i sitt utförliga
och grundliga arbete öfver det romerska kejsardömets hi-
storia t. o. m. M. Aurelius Antoninus (+ 180) underkastat
Tacitus’ framställning af Tiberius en granskning, hvari
han med de af den store romerske historieskrifvaren själf
anförda fakta söker vederlägga de alt för stränga blott
på lösa rykten och illvilliga insinuationer grundade om-
dömen, som han från sin senatoriska partiståndpunkt fäller
om en af de mest konstitutionelle regenter, som Roms
kejsarhistoria har att uppvisa. Weisse har härutinnan
trädt i Merivales fotspår, och detta länder honom onek-
ligen till förtjänst; men genom reaktionen mot den äldre,
ensidiga uppfattningen har Weisses, i likhet med Merivales,
framställning nog mycket fått prägeln af en apologi. Det
ofog, som under Tiberius’ regering i stor skala drefs med
angifvelser och därtill ofta falska angifvelser för maje-
stätsbrott och andra statsförbrytelser, torde väl svårligen
kunna ursäktas, om ock grunden därtill redan var lagd
under republiken genom den betydliga andel i de för dy-
lika brott dömdes indragna egendom, som genom lag blif-
237	NORDISK REVY 1884—1885.	238

vit tillförsäkrad angifvaren; dock måste rättvisligen er-
kännas, att Tiberius ofta afböjde sådana anklagelser, i
synnerhet när de beträffade smädliga yttranden om honom
själf. I allmänhet är likväl förf:s försvar för Tiberius
lyckadt, och hans omdöme om denne kejsare i det hela
träffande. Träffande är äfven karaktärsteckningen af Se-
janus och skildringen af dennes förräderi mot sin välgö-
rare, kejsaren, som skänkt honom sitt oinskränkta för-
troende och lagt regeringstömmarna i hans hand under
den tid, kejsaren själf dragit sig tillbaka till Capri. Att
upptäkten af detta förräderi, hvari en mängd ansedde
män voro eller anklagades för att vara delaktige, skulle
djupt gripa den svikne kejsaren, var naturligt; dock
kunna vi ej biträda förf:s åsikt, att den djupa sinnesrö-
relsen rubbat Tiberius’ förstånd, och att kejsaren följakt-
ligen icke var fullt tillräknelig för de skräckscener, som
nu följde. I ingen händelse bevisas detta, såsom förf, vill,
af Tiberius’ bekanta bref till senaten; det vitnar visser-
ligen om kejsarens i högsta grad upprörda sinnesstäm-
ning, men ingalunda om något utbrott af sinnesrubbning;
och att kejsaren nu lik ett uppretadt lejon började rasa
mot alla, som misstänktes för delaktighet i den trolöse
gunstlingens svarta förräderi, förklaras tillfyllest däraf,
att hans vrede och misstänksamhet en gång var väkt
och nu icke kände några gränser, sedan han sett sig så
grymt sviken af den man, som hade honom att tacka för
alt, och som han skänkt sitt oinskränkta förtroende.
Utan tvifvel har förf, dock rätt däri, att icke alla de,
som nu föllo offer för angifvelser för delaktighet i Sejanus'
förrädiska stämplingar, voro oskyldige, såsom Tacitus utan
anförande af några bevis låter påskina, och att Tiberius
själf äfven nu vid många tillfällen var den, som »höll
igen», om han också utan skonsamhet och hänsyn till
person lät straffet öfvergå dem, om hvilkas brottslighet
han var öfvertygad. Den fruktansvärda befallning, Tibe-
rius slutligen skall hafva gifvit, att alla, som ännu höllos
fängslade för delaktighet i Sejanus’ förräderi, skulle afrät-
tas i massa, anser förf., trogen sin nämda uppfattning,
Tiberius hafva gifvit i ett anfall af vansinne; men äfven
denna befallning torde väl snarare kunna härledas från
ett vredesutbrott af den förbittrade kejsaren, hälst vi icke
känna, hvilka skäl denne hade att misstänka deras brotts-
lighet, eller hvilka särskilda omständigheter, som föran-
ledde den summariska blodsdomen.

Kejsar Neros lefnads- och karaktärsteckning synes
oss särdeles lyckad. Förf, gör rättvisa åt hans många
goda naturanlag, men anmärker riktigt, att de aldrig ut-
vecklades till mognad, och att kejsaren därföre aldrig
i något hänseende höjde sig öfver medelmåttans nivå.
Såsom skald, vältalare, konstnär blef han aldrig annat
än en ästetisk dilettant; och lika liten verklig fram-
gång hade hans barnsliga äflan att skörda lagrar på
arenan och scenen, om ock det underdåniga fjäsket skyndade
att lagerkransa honom såsom segrare i dylika täffingar.
Äfven som regent var och förblef han enligt förf:s träf-
fande omdöme ett bortskämdt barn, som stannat i sin ut-
veckling och mera leddes af nycker och ögonblickets in-
gifvelser, än af den mognade mannens fasta grundsatser.
Däraf den brist på hållning och konsekvens, som utmärkte
honom; och däri hafva vi väl ock till en del att söka för-
klaringsgrunden till de grymheter, hvilka han med det

bortskämda, vanartiga barnets hänsynslösa lättsinne be-
gick. Detta alt har förf, väl framstält, med källornas
ledning följande den kejserlige qvasi-ästetikerns lefnads-
lopp från vaggan till grafven.

Vi äro öfvertygade, att detta arbete både på grund
af det tilltalande framställningssättet, det sakrika inne-
hållet och de träffande omdömen, förf, vanligtvis fäller,
skall med nöje läsas af en hvar, som intresserar sig för
det gamla Romas och i synnerhet för det romerska kej-
sardömets historia.

S. F. H.

Nielsen, O., Kjobenhavn paa Holbergs tid. Kultur-
historiske billeder fra begyndelsen af det 18. aarhundrede.
Med mange afbildninger. IV + 400 ss., 1 karta. Kjo-
benhavn 1884. Forlagshureauet.

Berg, Wilhelm, Samlingar till Göteborgs historia.
Kulturhistoriska skildringar. 410 + 147 + 8 opag. ss.
Stockholm, F. & S. Beijer, 1882—1884. Pr. 11,50.

Baltzar, L., Hällristningar från Bohuslän, tecknade
och utgifna med förord af Viktor Rydberg. H. III—VII.
Göteborg 1883—1884. .

Libri memoriales capituli lundensis. Lunds domka-
pitels gaveboger og nekrologium paa ny udgivne ved C.
Weeke af selskabet for udgivelse af kilder til dansk hi-
storie. På Carlsbergfondets bekostning. Forste hefte; 160 ss.
Kjobenhavn, Rudolph Klein i kommission. 1884 (kom-
plett i 2 häften).

Historisk tidskrift, utg. af Svenska historiska före-
ningen. IV. 4. O. Alin, Om beräkningen af riksstån-
dens röster enligt 1786 års riksdagsbeslut. H. Hilde-
brand, Olaus Magni och hans historia. — Strödda Med-
delanden och Aktstycken. — Öfversigter och Gransk-
ningar. ■—Tidskriftsöfversigt.

Aarb&ger for nordisk Oldkyndighed og Historie, udg-
af det kongel. nordiske Oldskrift-Selskab. 1884. 3. So-
phus Müller, Mindre bidrag til den forhistoriske Ar-
chæologis Methode. II. P. Hauberg, Danmarks Mynt-
væsen og Mynter i Tidsrummet 1241—1377 (fortsættes).

Månadsblad 1884. Nr 145—150.

Germanska språk.

Jonsson, Finnur, Kritiske Studier over en del
af de ældste Norske og Isländske Skjaldekvad. (Dok-
tors-dissertation). Kobenhavn 1884.189 ss. 8:o. Pr. 2
kr. 50 öre.

De namngifne fornskaldernes kväden hafva i vida
mindre grad än den äldre folkliga dikten, sådan hon blif-
vit bevarad i Sämundseddan, Hervararsagan och andra
fornskrifter, varit föremål för språkforskarens och litera-
turvännens uppmärksamhet. Detta är ock ganska förklar-
ligt; för eftervärlden måste de sånger, som bevarat de
239 NORDISK REVY 1884—1885.,	240

.eanamsesincamnen2S**ctx*ex*ccwco*.*-******n*****cepc**c*peneneemccn-acmecineernnenwocemoemoesszroennemoncoerenessaecsmceddresarcenesepraanrcaceesseesessenwewrewzs-,*ecznneoraessonnenncasse.nesereweetseesannanen-rensnrecues cnswenioensemesenecsmesessooonesonenpenesensoerseeoes

älsta minnena från våra hedna förfaders guda- och hjälte-
saga, • ega ett- ännu större intresse än de konstmässigt
bygda dråpor, som hirdskalder kvådo i kämpahallen för
att hugfästa konungars eller höfdingars bragder och gif-
mildhet. Ämnet i dessa senare dikter var tämligen ena-
handa, och man nästan tvangs att öfverskyla denna in-
nehållets enformighet genom de mångskiftande omskrif-
ningarnas rika växling. Så utbildades med alt flere egen-
domligheter, hvilka ytterligare framkallades af den fasta
rytmen, ett särskildt poetiskt språk, vida skildt från
det i prosan använda och för oss vida mer svårfattligt.
Denna omständighet har i hög grad bidragit till ett miss-
kännande af hela skaldeliteraturen: man finner ock i den
ena literaturhistoriska skriften efter den andra det på-
ståendet upprepadt, att dessa kväden, i motsats till den
prisade folkdikten, hufvudsakligen äro alster af en för-
konstling, som genom det af de invecklade omskrifnin-
garna fördunklade uttryckets tyngd omöjliggjort all högre
poetisk lyftning. Intet kan likväl vara mer oriktigt än
en dylik uppfattning. Klyftan mellan eddadikten och
skaldedikten är för öfrigt icke så stor, som man i all-
mänhet antager; de öfvergå genom mellanlänkar omärk-
ligt i hvarandra, och äfven den senare erbjuder för en
läsare, som känner skaldernes språkbruk, månget kväde
af fullgod halt, värdigt att ställas vid sidan af det bä-
sta, som andra folks diktkonst har att uppvisa.

Det måste dock medgifvas, att man bör vara någor-
lunda bevandrad i den fornnordiska poetiken, såvida icke
de skaldiska beteckningarnas omklädnad skall för ett
ovandt öga skymma bort uttryckets verkliga mening eller
dess poetiska skönhet. Denna skaldedikternas beskaffen-
het har helt naturligt haft till följd, att de mer än an-
dra gamla literaturalster varit blottstälda för okunnige
afskrifvares mer eller mindre uppsåtliga vanställande.
Kommer så därtill, att skaldekvädena för det mesta fin-
nasi endast i fragmentariskt skick' (högst få dråpor äro
i sin helhet bevarade), så finner man lätt, att den kriti-
ska exegesen i denna literaturgren har ett vidsträkt
fält för sin verksamhet. Samtidigt med det i Skandina-
vien väkta intresset för, den fornnordiska literaturen i
allmänhet, fästes naturligen äfven uppmärksamheten på
den gamla skaldskapen, men de äldre uttolkarnes förkla-
ringar äro, som man kan vänta, i allmänhet endast fam-
lande försök, utan vetenskaplig metod och kritik, utan,
tillräcklig kännedom af det gamla språkets och poetikens
fordringar. Dessa försök ega dock förtjänsten att hafva
banat väg för ett mera vetenskapligt förfaringssätt. Fö-
reträdesvis hafva infödde Isländingar riktat sina studier
åt skaldepoesien. Den första egentligen vetenskapliga
behandling af detta område är förenad med Sveinbjörn
Egilssons namn och med hans för sin tid utmärkta Lexi-
con Poëticum. , En ännu strängare metod och mera om-
siktsfull kritik har professor Gislason i Köpenhamn visat
i sin kommentar till Njalas visor och många andra skrif-
ter om skaldeliteraturen. Äfven rektor Thorkelsson i
Reykjavik har lemnat flere värdefulla bidrag till belys-
ning af dessa gamla kväden, och af icke-Isländare har
i synnerhet prof. Theod. Möbius i Kiel gagnat vetenska-
pen med sina förtjänstfulla skrifter på detta område.

Den författare, hvars nyligen utgifna skrift vi med
dessa rader velat anmäla, är en landsman och lärjunge

till prof. Gislason. Att döma af detta förstlingsarbete
lofvar han att blifva en förtjänstfull, medarbetare på det
fält, som flere af det sagorika landets söner med så stor
framgång odlat. Förf, visar sig vara i besittning af en
ingalunda vanlig insikt i skaldespråkets, uttryckssätt och
har ett mycket fint öra för hvad som lämpar eller icke
lämpar sig efter skaldekonstens lagar. Oriktigt bildade
ordformer eller omskrifningar, metriska fel, konstlade och
följaktligen oriktiga förklaringar har han sålunda spårat
på mångfaldiga ställen, som förut lyckats att tämligen
oantastade genomgå den kritiska skärselden. I många
eller till och med de flesta fall, som blifvit upptagna till
granskning, har han onekligen lyckats att gifva den rätta
lösningen eller åtminstone en bättre förklaring än sine
föregångare ; i några undantagsfall har han måst nöja sig
med att uppvisa det ohållbara i alla gifna förklaringar
och själf stanna vid ett »non liquet», men äfven detta
negativa resultat är bättre än att öka. förslagsmeningar-
nas antal med en ny halfsanning. Att förf, i öfrigt med
varsamhet beträdt konjekturalkritikens slippriga bana,
bör ock erkännas. 1

Såsom bokens titel angifver, sysselsätter förf, sig
med några af de älsta skaldekvädena. Så har han kom-
menterat ‘lausavisur’ af Ödun Illskelda, Alve Nufva, Hild
Rolfsdotter, Torf-Enar jarl och Vemund Rolfsson. Bland
större diktfragment har han behandlat Brages Ragnars-
dråpa, till hvilken förf, hänfört åtskilliga strofer, som
enligt anmälarens mening snarare tillhöra en Thorsdråpa;
vidare Thjudulf den Hvinverskes Höstlång, Thorbjörn
Hornklofves Glymdråpa och Guthorm Sindres Håkans
dråpa. - Nästan halfva bokens innehåll egnas åt en ut-
förlig granskning af Egilssagans visor; af Egils större
dikter har endast Arenbjörnskvädet (som fått behålla det
oriktiga namnet Arinbjarnardrapa) blifvit föremål för exe-
getisk analys. Med afseende på ‘Hofuolausn’ meddelar
dock förf, ett nytt och intressant uppslag till en rikti-
gare uppfattning af detta berömda kvädes tonart och
verkliga syfte. Vanligen har denna sång blifvit af lite-
räre granskare prisad i panegyriska ordalag både för sin
fulländade form och för det ståtliga beröm, som här slö-
sas på Egils fiende Erik Blodyx. Detta beröm var, me-
nar man, framtvingadt af Egils nödstälda läge, då det
gälde för honom att med sångens pris köpa sitt lif, och
därmed har man velat förklara, att en man med Egils
sinne kunnat förmå sig att på detta sätt sjunga sin fien-
des lof. Äfven förf. instämmer visserligen i omdömet om
sångarens tekniska mästerskap, men visar med. afseende
på innehållet, att Egil äfven i denna vanskliga belägen-
het blifvit sin natur trogen, att en ironisk grundton ge-
nomgår hela dikten, och att under de präktiga rytmer-
nas ordståt i själfva verket det minsta möjliga erkännande
blifvit egnadt konung Erik. — Arbetet afslutas. med en
lärorik undersökning om äktheten af Eiglas strövisor,
hvilka till sist jemte ’Hçfuôlausn’ och ‘Sonatorrek’ medde-
las i normaliserad text.

Att i sådana frågor, som förf, upptagit till behand-
ling, mera än i de flesta andra fall olika åsikter kunna
göra sig gällande, är helt naturligt. En utförligare och
i enskildheter gående granskning skulle också kräfva ett
större utrymme, än här kan medgifvas, och vi hafva så-
ledes hufvudsakligen måst inskränka oss att genom detta
241

NORDISK REVY 1884—1885.

242

omnämnande fästa uppmärksamheten på det förtjänstfulla
arbetet. Vi meddela därför här endast några få af de
anmärkningar, som framstält sig vid bokens läsning: Sid.
11 vill förf, uti Ragnarsdråpan 42 onödigtvis ändra d gôlfi
till i gölfi. Att blodet flöt 4 gôlfi of set (på golfvet om-
kring sofplatserna), låter dock väl säga sig. — Sid. 13
vill förf., i motsats till föregående exegeter, uti en enda
sats sammanföra orden Ræs gafumk reidar mana Ragnarr
ok fjeld sagna. Som skäl anföres, att ett stef alltid be-
står af en eller två eller fyra hela verslinier, och så är
ju ock här förhållandet, men däraf följer väl icke ovil-
korligen, att hvarje ord i ett stef skall i grammatiskt
afseende tillhöra en och samma sats. Ett sådant zeugma
som gefa einhverjum Ræs reiöar måna ok fjgld sagna
(’give nogen et skjold og mange — derpå afbildede —
fortællinger med’) måste anses betänkligt; och ‘fjold sagna’
betyder dock troligen här icke heller ’mange fortællinger’
eller ‘multæ res memorabiles', såsom Egilsson tolkar, utan
snarare ’en mängd människoskaror’, som voro afbildade
på skölden. — Sid. 14 menar förf., att i Ragnarsdr. 101
præsensformen lætrat vore omöjlig på grund af de öfver-
alt eljes begagnade præteritiformerna; en sådan tempus-
växling är dock ej ovanlig, och i själfva Ragnarsdr. 54
hafva vi ju ett præs. standa, omgifvet af præterita. —
Samma sång, str. 118, är det enklare att läsa rdödlfs
än radardlfs med upplösning såsom förf. sid. 18 vill göra;
rjéö, f., , kan vara växelform till reiö, f., navis, likasom
Ölfr: Öleifr; tdkn: teikn; år-(hjdlmr) : eir : o. s. v.—
Sid. 46, vid behandlingen af Höstlång 73, har förf, ge-
nom Egilssons och Vigfussons oriktiga tolkning låtit för-
leda sig att förkasta skrifsättet cgja, i stället, för hand-
skrifternas eygja, conspicere, hvilket senare på detta ställe
ger en skäligen fadd mening och för öfrigt ej lär före-
komma i poetiska literaturen (eygja är ock säkerligen en-
dast ett annat skrifsätt för œgja). • Att däremot Loke
säges vara den, som alla gudarne hota eller skrämma,
låter väl försvara sig. — Sid. 56 förkastar förf, uttryc-
ket tidr fjqrlama (avidus cædis) i Höstlång 178 på den
grund, att ’et sådant subst. (som lami), ellers ikke ken-
des, hverken sammensat eller usammensat’. Uti forn-
svenskan finnas dock fullt analoga bildningar, såsom
pingslami, lepungslami. — Sid. 75 vill förf, förunderligt
nog i Glymdråpa 45 utbyta orânæfrir mot allsnœfrir,
oaktadt hela pointen i uttrycket just ligger i motsatsen
mellan orânœfrir och de följande orden oröalaust kvoddusk.
— Till Egils ’Hçfuôlausn’ meddelas sid. 174 en enda rät-
telse, i det förf, uti str. 18 ändrar det traditionella minnis-
knarrar, som af metriska skäl är omöjligt, till munknarrar;
det är dock snarare troligt, att rimbokstafven här är h,
och att man således häldre bör läsa t. ex. hugknarrar. För
öfrigt har förf, med vaket sinne gjort sig till godo prof.
Sievers’ berömda upp- täkter i skaldemetriken, hvilka Jons-
son med alt skäl anser lemna det bästa rättesnöre för dessa
gamla kvädens kritiska behandling. Af särskildt intresse
äro de statistiska uppgifter, som meddelas sidd. 35 och
59 angående assonanserna i Höstlång, hvaraf förf, vill draga
den slutsatsen, att Thjudulf icke bildar en led uti den drott-
kvädna poesiens formella utveckling, utan redan befinner
sig på dess slutstadium. Då emellertid det till texten
sannolikt riktiga stef, som förekommer i nämda sång, just
företer ett exempel på håttlausa, torde det vara försik-

tigare att tillsvidare instämma i Gislasons mening, att
några, men icke alla, fall af hdttlausa i dessa diktfrag-
ment härröra af textens vanställning. -

Arbetets typografiska utstyrsel är elegant. Föga
tilltalande för ögat är likväl den nya typen för i-omlju-
det af 6, hvilken också förf, själf anser vara mindre
lyckad.

Lund, 10 jan. 1885. Theodor Wisén.

Stephens, George, The old-northern runic monuments
of Scandinavia and England. Part III. VIII + 500 ss.,
stor fol. Kjobenhavn, 1884. Pr. 50 shillings.

Kock, Axel, Språkhistoriska undersökningar om svensk
aksent. Andra delen, ss. 1—328. Lund, C. W. K. Glee-
rup. Pr. 4,75. -

. Magnusson, Eirikr, On Håvamål verses 2 and 3
(Bugge’s edition). 11 ss. Cambridge 1885. (Reprinted,
from the proceedings of the Cambridge Philological So-
ciety. October Term, 1884. N:o IX.)

Matematik.

Waierstrass, K., Zur Theorie der elliptischen
Functionen. Autogr. tryck af A. W. Pistor, Göttin-
gen. 10 sidor stor qvart.

På grund af det stora inflytande, som förf:s teori
för de elliptiska funktionerna redan hos oss utöfvat på
uppfattningen och behandlingen af elliptiska integraler
och funktioner, är det oss särdeles angenämt att kunna
fästa vederbörandes uppmärksamhet på detta lilla men
innehållsrika arbete. Det sönderfaller i två hufvudafdel-
ningar, hvaraf I innehåller »Härledning af de relationer,
som ega rum mellan functionerna o (u | m, «‘), 0, (w | w,
w'), 6, (u | o, m'), os (u | c, o‘) och deras partiella
derivator med afseende på u, od och o’. II innehåller
»Tillämpning af i I härledda differentialekvationer för ut-
veckling af funktionerna a, 01, 02 och o3.

Härtill kommer slutligen en anmärkning af Prof. H.
A. Schwarz rörande oberoende framställning af de i II
använda med bm,n och cm>n betecknade hela talen.

Af detta korta anförande kan den för frågan intres-
serade läsaren göra sig ett begrepp om innehållets om-
fång. Att här lemna ens en antydan om ämnets behand-
ling vore nästan omöjligt, emedan ojämförligt största delen
af hvarje sida upptages af ekvationer, för hvilkas citerande
äfven typografiska svårigheter af allvarsamt slag skulle
möta. — I inledningen hänvisar förf, till den af oss förlidet
år i denna tidskrift anmälda »Formeln und Lehrsätze zum
Gebrauche der elliptischen Functionen, nach Vorlesungen
und Aufzeichnungen des Herrn K. Weierstrass bearbeitet
und herausgegeben von A. A. Schwarz».

Icke blott för dem, som på föreläsningar haft till-
fälle att få de många och värdefulla formler deducerade,
som förekomma i de första paragrapherna af detta sistnämnda
arbete, utan i ännu högre grad för alla dem, hvilkas theo-
retiska kännedom om förf:s sköna och för praktiskt bruk
så ovanligt bekväma teori inskränker sig till de i Schwarz’s
243

NORDISK REVY 1884—1885.

244

»Formeln» anförda formler och satser äro de i nu an-
mälda uppsats gifna deduktioner af största gagn och
nytta. Att texten är trykt med tysk stil kan måhända
för en och annan vara en förargelse, men å ena sidan
intager texten en så ringa del af hela omfånget (alla
öfverskrifter äro dessutom med latinsk stil); å andra sidan
äro orden så formskönt och tydligt utarbetade,I att ej ens
nybörjaren torde känna sig förlägen. För öfrigt hänvisa
vi till Sitzungsberichte för Berlinerakademiens sammanträde
den 27 april 1882, i sammanhang hvarmed det anmälda
arbetet fördelaktigast studeras. Det kan då tjäna såsom
synnerligen värdefulla anteckningar vid sådant studium.
Lätt torde man ock då utan vidare påpekning observera
de inadvertenser, hvarifrån arbetet ej är fritt, men hvarpå
här ej vore rätta platsen att ingå. Sådant arbetet är,
torde det vara synnerligen kärkommet för alla, som fattat
intresse för förf:s teori för de elliptiska funktionerna.

Axel Söderblom.

Sohlberg, K. H., Praktisk lärokurs i planimetri och
stereometri för de allmänna läroverkens nedre klasser samt
folkskolor. 48 ss. Stockholm 1884. P. A. Norstedt &
Söner. Pr. kart. 0,75.

Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August Thom-
sen. 2 R. V. 12. Odin T. Christensen, Om Frem-
stillingen af de med det rode og det gule Blodludsalt
analoge Chrom- og Manganforbindelser. — m. m.

Blandade ämnen.

En amerikansk-skandinavisk tidskrift.

Det är helt naturligt, att de skandinaviska emi-
grànterna i Amerika lika litet böra fortfara att i sitt inre
vara skandinaver, som de i det yttre kunna vara det.
Det är ej blott klokt af dem, utan äfven en skyldighet
för dem mot deras nya hemland, att på allvar söka
»amerikanisera» sig. Lika litet, som vi svenskar skulle
i vårt land vara nöjda med t. ex. tyska invandrare,
hvilka bibehölle sitt tyska språk, sina tyska vanor och
åskådningssätt; lika litet bör man fordra af Amerika,
att det skall i sina stater lemna plats för en skandina-
visk inflyttning, hvars resultat vore en samling ameri-
kanska medborgare utan amerikansk bildning och ameri-
kansk fosterlandskärlek. Nej, må de skandinaviska emi-
granterna, när de valt sina hem i den nya världen, äfven
lägga bort sitt nordiska språk och söka blifva sanna
amerikaner. Själfva skola de väl aldrig fullt blifva det;
engelskan kan ju ej blifva deras modersmål, Amerika
aldrig deras fädernesland i egentlig bemärkelse. Men
deras barn skola vara infödda amerikaner med ameri-
kanskt modersmål. Att söka förhindra detta, vore ett
svek mot det nya hemlandet.

Men skall då det andliga bandet därmed vara helt
och hållet afskuret mellan dem och det gamla hem-
landet?

Det är den frågan, som framför alt skänker raison
d’être åt den Chicago-tidskrift, å hyilken vi härmed vilja

fästa uppmärksamheten, — en tidskrift med uppgift att
på engelskt språk sprida bekantskap med den skandina-
viska kulturen.

»Scandinavia» — så är dess namn — är en må-
nadsskrift och har nu öfver ett års i hög grad förtjänst-
full verksamhet bakom sig. Den innehåller uppsatser om
de politiska, förhållandena i Sverge, Norge och Dan-
mark, om skandinavisk literatur och om de skandinavi-
ska kolonierna i Amerika; meddelar såsom följetong öf-
versättningar af framstående nordiska diktverk (hittills
t. ex. Holger Drachmanns »Poul og Virginie», Oehlen-
schlägers »Rolf Krake» och »Hamlet», Björnsons »Maria
Stuart» m. fl. samt smärre dikter af prins Gustaf, konung
Oscar, Ibsen, Winther, Wecksell m. fl.) samt följer där-
jämte i kortfattade notiser de senaste händelserna inom
den skandinaviska norden. Bland dess fasta medarbe-
tare märkas såsom redan förut bekanta i Skandinavien
f. d. norske »målsträfvaren» Kristofer Janson, hvilken
såsom bekant nu är unitarisk prest i Amerika, och som
bl. a. lemnat tidskriften en synnerligen upplysande arti-
kel om »Grundtvig och folkhögskolan»; vidare de från
Danmarks politiska lif kända namnen Louis Pio och
professor N. C. Frederiksen. Af särskildt intresse är
den sistnämdes polemik med Björnson uti tidskriftens
juninummer, hvarest han, stödjande sig på amerikansk
erfarenhet, opponerar mot den norske skalden-politikerns
tilltro till demokratien.

Utrymmet nekar oss att utförligare redogöra föl-
årgångens rika och omväxlande innehåll. Vårt totalom-
döme om den är emellertid, att den synes förfoga öfver
goda författarekrafter, och att den väl fyller sin uppgift,
som ej är blott förmedlingen af de amerikaniserade skan-
dinavernas samband med norden, utan äfven att utom
denna krets på ett världsspråk sprida bekantskapen med
våra små nordiska land och våra kultursträfvanden. Och .
i detta sistnämda ligger för oss hufvudintresset vid »Scan-
dinavia». Hvarje bidrag till de stora ländernas känne-
dom om norden är för oss småfolk af den största bety-
delse. Och för den tack, vi i det hänseendet äro tid-
skriften »Scandinavia» skyldiga, ha vi härmed velat gifva ‘
ett offentligt uttryck — uppmanande våra läsare att
fästa engelsk-läsande utländingars uppmärksamhet på
denna tidskrift.	S—e.

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen.
1884. 8 X., Nytt försök till förbättring af arbetsklassens
vilkor. 3 (Slut.). Edvard Holm, Nogle sider af Hol-
bergs forfattervirksomhed. F. J. Meier, Kristiansborg.
Esaias Tegnér, Ytterligare om de nordiska ortnam-
nen i Normandie. — Literaturöfversigt. — Nyutkomna
böcker.

Ny svensk tidskrift, utg. af Reinhold Geijer. 1885,
Jan. Harald Molander, Fyra kapitel ur Idealism.
En outgifven novell. Frithiof Holmgren, Till Carl
Snoilsky. Hjalmar Edgren, Om Amerikas fornminnen.
Reinhold Geijer, Om Bjornstjerne Björnsons nyaste bok.
Helena Nyblom, Tre moderna författare. Edvard
Lidforss, Svensk novellistik I.

Finsk tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bo-
lin och Fredr, Elfving. XVII, 6, M. G. Schybergson,
245	NORDISK REVY 1884—1885.	246

Reala riktningar i den gamla skolan. —e—e—e—, Två
dikter. I. Ahrenberg, Brokiga bilder från Östra Fin-
land. V. A. Edelfelt, Modernt engelskt måleri. E. S.,
Norskt sällskapslif under sjuttonhundratalet. — I bok-
handeln. — Öfversigt.

Nyt tidskrift, III, 8: Am. Kerfstedt, En folkefest;
En ligtale; F. Bajer, Vælgernes retfærdigste repræsen-
tation; Chr. Skredsvig, To atelierhistorier; F. Peter-
sen, Til fr. Gina Krog; Anmeldelser.

Tilskueren, Dec. 1884: K. Gjellerup, Vintergæk;
Den 8 nov. 1877; G. af Geijerstam, Folkelivssilhuet;
H. Jensen, Militarisme og forsvar; Am. Skram, Con-
stance Ring; Kr. Erslev, Machiavelli; K. Madsen,
Van der Meer van Delft; Anmeldelser.

Pedagogisk tidskrift, utg. af H. F. Hult. XX. 12.
N. L., Ett och annat om flyttningar och tentamina vid
de allm. läroverken. . S. L., I. Aars og N. Greterud:
Oversigt over den græske moduslære. R. Thd, Berät-
telse om statens elementarläroverk för gossar läsåret
1876—77. Th. Mazer, Vid sidan af saken. S. Boije
af Gennäs, Meddelande från sv. läraresällskapets sty-
relse. — m, m.

XXI. 1. R., Läroverkskomiténs betänkande. Chr.
Cavallin, Några statistiska anteckningar om artikelns
bruk hos Homerus. H., Halmstads lärareförening. A.
Hallström, Några ord till svar på hr Drakes »Gen-
mäle».— m. m.

Verdandi. Tidskrift för ungdomens målsmän och
vänner i hem och skola, utg. af »Uffe» (Anna Sand-
ström) och Lars Hökerberg. Andra årgången, 1884.
IV — 288 ss. Stockholm, Lars Hökerbergs, förlag.
Pr. 3 kr. 75 öre.

Läsning för folket. Ny följd. 16:de bandet, 4:de
häftet. Innehåll: Det första nordiska folkhögskolemötet i
Danmark 1883 af T. Holmberg; Några snyltgäster på
våra födoämnen af C. F. ; Om jordbäfningar af A. Blom-
berg; Sömnen (öfvers.).

Norsk Bogfortegnelse for 1883. Udgiven af Univer-
sitets-Bibliotheket. Med et systematisk Register. 90 ss.
Christiania 1884. Alb. Cammermeyer. Pr. 1,50.

Cleve, Z. J., Grunddrag till skolpedagogik. 595 ss-
Helsingfors 1884. G. W. Edlund. Pr. 7,50.

Norges statskalender for aaret 1885. Efter offentlig
foranstaltning redigeret afN. R. Bull. Anhang: Uddrag
af Sveriges statskalender. 390 + XXIV ss. Kristiania
1884. Alb. Cammermeyer. Pr. kart. 5 kr.

Redogörelse för kongl. universitetet i Upsala under
läsåret 1883—1884. 66 ss. Upsala 1884.

Thordén, K. M., Universitetet i Edinburg. IV + 142
ss. Upsala 1884. Universalbibliotekets förlagsexpedi-
tion. Pr. 2 kr.

7 aar paa Java og Sumatra. Efter dagbogsopteg-
nelser af en svensk frivillig, underofficer i den hollandske
kolonialhær. 70 ss. Christiania, Alb, Cammermeyer, 1884.
Pr. 0,75, .

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 26 nov. Inspektor för Alreikska stipendierna, prof. Cor-
nelius, anmälde, att stud, af Östgöta nation A. W. Falk, som inne-
hade ett Alreiks stipendium, sedan terminens början och intill den
3 i denna månad, då han infann sig vid universitetet, varit vika-
rierande lärare i Vadstena, men vid de under tiden infallande första
och andra stipendiatuppropen hitrest och närvarit vid uppropen,
och hemstälde prof. Cornelius, huruvida stud. Falk kunde få be-
hålla stipendiet. Vid de upplysta förhållandena fann kons, skäligt
fråndöma stud. Falk det Alreikska stipendiet.

Kons, uppdrog åt prof. Cleve att vara prefekt för de minera-
logiska och geologiska samlingarna till dess professuren i mine-
ralogi och geologi hunnit tillsättas.

Den 2 dec. Kons, beslöt hos kanslern tillstyrka, att docenten
K. M. Thordén måtte berättigas att under ytterligare 3 år inne-
hafva ett rörligt docentstipendium.

Rektor anmälde, att docenten N. F. Nilén blifvit af nations-
seniorerna vald till innehafvare af det Wallmarkska stipendiet.

På förslag af rektor beslöt kons., att universitetet skall, om
möjligt under senare hälften af nästkommande februari, fira en
minnes- pch tacksamhetsfest efter universitetets aflidne välgörare,
med. d:r A. F. Regnell. Till talare utsågs prof. Clason, hvarjämte
prof. Holmgren erhöll uppdrag att författa versar och direktor
Hedenblad att arrangera musik till festen.

Den 6 dec. I afseende på användandet af det för anordnan-
de af undervisningen i .slaviska språk beviljade årliga statsanslaget
af 2,500 kr. hade filosofiska fakultetens humanistiska sektion be-
slutat föreslå följande:

l:o) att till lärare i slaviska språk med rättighet att uppbära
faststäldt arvode föreslås af humanistiska sektionen och förordnas
af kanslern, efter det att större kons, yttrat sig, någon af universi-
tetets lärare, som pröfvas äga därtill erforderlig skicklighet;

2:o) att förordnandet må kunna, på sektionens och större
konsistoriets framställning, af kanslern återkallas, då giltiga skäl
därtill förekomma;

3:o) att åtnjutandet af detta arvode icke må utgöra hinder för
läraren i slaviska språk att erhålla eller innehafva docentstipen-
dium eller annat akademiskt stipendium, men att däremot det-
samma icke må förenas med innehafvande af ordinarie eller e. o.
professorsämbete, och med uppbärande af annan lön eller arvode
endast i det fall, att sådant af kanslern pröfvas kunna ske utan
men för undervisningen i de slaviska språken;

4:o) att läraren i slaviska språk må vara skyldig att 3 timmar
i veckan under läsetermin meddela offentlig undervisning, af hvil-
ken tid någon del må användas till muntliga eller skriftliga språk-
öfningar, efter de bestämmelser, som på lärarens förslag efter sek-
tionens yttrande af kanslern fastställes, hvarjämte han bör äga
samma förpliktelse som universitetets öfrige lärare att lämna en
fskild undervisning i sitt ämne.

Kons, beslöt att förorda momenten 1, 2 och 4 af sektionens
ö rslag, liksom kons, beträffande 3:e mom. lika med sektionen an-
såg, att åtnjutandet af ifrågavarande arvode icke må utgöra hin-
der för läraren i slaviska språk att erhålla eller innehafva docent-
stipendium, men att däremot detsamma icke må förenas med inne-
hafvande af ord. eller e. o. professur, hvaremot hvad angående
sektionens förslag, att arvodet må kunna förenas med uppbärande
af annan lön eller arvode endast i det fall, att sådant af kanslern
pröfvas kunna ske utan men för undervisningen i de slaviska språ-
ken, det syntes kons, som vore något stadgande i berörda afseende
icke behöfligt, däremot reservation likväl anmäldes af prof. Alin.

Prof. Clason afsade sig på anförda skäl uppdraget att vara
talare vid minnesfesten efter d:r Regnell, hvarför kons, beslöt att
vid nästa sammanträde utse annan talare ’

Den 13 dec. Vid upprättande af förslag till e. o. professuren
i historia erhöllo docenterna H. Hjärne och S. J. Boethius alla af-
gifna (19) röster, den förre till första och den senare till andra
förslagsrummet. Till tredje förslagsrummet erhöll docenten P. E,
Fahlbeck 17 och lektorn H. R. T. E, Hildebrand 2 röster,
247NORDISK REVŸ 1884-1885.	248

Prof. Hedenius utsågs till talare vid minnesfesten efter dir
Regnell.	-

Den 29 dec. Enligt ankomna skrifvelser hade kanslern berät-
tigat universitetet att mottaga till förvaltning 10,000 kr., som af
d:r A. F. Regnell i lifstiden blifvit donerade till underhåll af en
frisäng å akad. sjukhuset; 6,000 kr., som af numera aflidna fröken
Fredrika Böttiger skänkts för inrättande och underhåll af en fri-
säng å samma sjukhus; aflidne gårdsägaren J. Bjurzons donationer
af dels 9,000 kr., att användas såsom understödsfond för lärda
verks utgifvande, dels 8,000 kr. för befrämjande af sjukvård och
dels 1,000 kr. till naturvetenskapliga studentsällskapet.

Till amanuens vid de farmakologiska samlingarna utnämdes
fil., kand. C. Hedbom.

Befälhafvaren för generalstaben frih A. Rappe hade hos kan-
slern gjort framställning, att nedan nämda, i universitetets biblio-
tek befintliga handlingar’ måtte från biblioteket till krigsarkivet
öfverlämnas för att med detta arkivs samlingar förvaras, näml.
dels Lifdrabantcorpsens rullor och förslag, dels Correspondence-
bref och orderbok vid generallöjtnanten grefve A. L. Lewenhaupts
fältkansli år 1705 och dels Bref till fältmarskalken M. Stenbock
och hans fältkommissariat 1710—1712. Kons, beslöt med 12 röster
mot 8 att afstyrka bifall till frih. Rappes framställning, som dock
blifvit af bibliotekarien Annerstedt tillstyrkt på den grund att
ifrågavarande handskrifter tydligen från början tillhört statens
arkiv, från hvilka de på okändt sätt blifvit afsöndrade, och att
handskrifterna äro af den natur, att de borde i krigsarkivet förvaras.

Juridiska Fakulteten.

1884 den 15 december. Aflades juris utriusque kandidat-
examen af G. Ahlm, V.-D., J. O. C. Wallin, Göteb. och L. Th.
Jacobson, Norrl.

Föreslogs docenten A. Blomberg att upprätthålla professor
Rydins föreläsningsskyldighet under instundande riksdag (kansl.
förordnande den 10 jan. 1885).	*

Anordnades föreläsningar och öfningar under nästkommande
termin.

Beslöts, att fakultetens lärare skulle till professor emeritus d:r
C.. ,J. Schlyter afsända en lyckönskningsskrifvelse till den 29 in-
stundande januari, då d:r Schlyter fyller 90 år.

1885 den 7 januari. Beslöts att föreslå docenten E. Trygger
att upprätthålla professor Afzelius' föreläsningsskyldighet under
den del af vårterminen, hvarunder prof. Afzelius kunde behöfva
ledighet för sina arbeten för den skandinaviska sjölagskomitén.

Stockholm.

Föreläsningar och öfningar vårterminen 1885.

Prof. V. Rydberg föreläser: Romerska kulturen under de två
första århundradena efter Kristus (fortsättning) och
Forngermanisk kulturhistoria (fortsättning)..

„ G. Mittag-Leffler föreläser: Teorien för de Poincaré‘ska
funktionerna. — Förestår jämte proff. Kowalevski
och Holmgren det matematiska seminariet.

„ Sophie Kowalevski föreläser: Högre Algebra samt Elemen-
ten af Algebra.— Förestår jämte proff. Mittag-
Leffler och. Holmgren det matematiska seminariet.

F. kand. I. Bendixson meddelar förberedande undervisning i ma-
tematik. .

Prof. Hj. Holmgren föreläser: Analytisk mekanik: dynamik (fort-
sättning). — Förestår jämte proff. Mittag-Leffler och
Kowalevski det matematiska seminariet.

„ li. Rubenson föreläser öfver: Den optiska dubbelbrytningen
och därmed sammanhängande interferensfenomen
(fortsättning). — Förestår jämte prof. Pettersson det
fysisk-kemiska seminariet. För de lärjungar, som så-
dant önska, meddelas förberedande undervisning i
fysik.

n Otio Pettersson föreläser under de första veckorna af ter-
minen den påbörjade föreläsningskursen: Iakttagelser

•	. rörande hafvets fysik och kemi. Därefter föreläses
en kurs i organisk kemi. — Leder de praktiska öf-
ningarna på högskolans kemiska laboratorium och
:	föreståi’ jämte prof. Rubenson det fysisk-kemiska se-
minariet.	_ .

Amanuens G. E. Forsberg biträder vid de praktiska öfningarna i
kemi.

Prof. W. C. Brögger föreläser: Inledning till petrografien (fort-
sättning) samt leder, efter aftal med de studerande,
öfningarna i bruket af de kristallografiska instru-
menten samt i kristallografi, mineralogi och petro-
grafi.

„ Eug. Warming genomgår i det botaniska institutet den
systematiska och - morfologiska preparatsamlingen
och lämnar samtidigt en öfversikt öfver Faneroga-
mernas naturliga system; föreläser: Fysiologisk växt-
anatomi (fortsättning) samt leder hvarje helgfri för-
middag vetenskapliga arbeten i högskolans botaniska
institut. — Förestår det botaniska seminariet.

Amanuens N. Wille biträder vid den förberedande undervisningen
i botanik och vid de praktiska växtanatomiska öf-
ningarna för nybörjare.

Prof. W. Leche föreläser: Embryologi (II. Nervsystemets, sinnes-
organernas och skelettets utveckling); leder de veten-
skapliga arbetena å högskolans zootomiska institut
samt de zootomiska öfningarna för nybörjare.

F. kand. G. Adlerz biträder vid de praktiska öfningarna å hög-
. skolans zootomiska institut.

Lund.

Aflagda examina under december månad.

Medicinsk licentiatexamen af med. kandd. Oscar Österman,
ög., och Fredrik Bouth, sk.	‘

Medicinsk kandidatexamen af Gustaf Ekstéen, sk.

Filosofisk licentiatexamen inför humanistiska sektionen (äm-
nen: historia, statskunskap och estetik) af S. A. Brandel, bl.

Filosofisk kandidatexamen af A. Stille, H. Nilsson, H. Tedin,
sk., samt J. A. Engblom, gb.	•

Kansliexamen af C. L. Tenow, verml.

Hofrättsexamen af A. Bökelundh, N. E. Hj. Stråhle och G.
A. Wetterling, ög., G. A. Ahlstrand, C. Andersson, J. L. Hofman-
Bang, J. G. C. Mozart, E. Rosengren, sm., G. Falkenberg, B. A.
Ljungberg och A. Rydholm, skån., samt fil. kand. H. W.
Hult, gb.

Fakulteternas årspremier hafva sålunda fördelats:

teologiska fakultetens: l:o) C. J. E. Hellberg, sm., 2:0) A. Lau-
rén, gb., 3:o) e. o- bibl. aman. H. E. Hallberg, sk. ;

juridiska fakultetens: l:o) jur. kand. G. Broomé, sk., 2:o) jur.
kand. A. Åkerman, sk., 3:o) J. F. Stenström, bl. ;

medicinska fakultetens: l:o) kand. S. A. Pfannenstiel, gb., 2:o)
lic. C. Sörensson, sk., 3:o) lic. H. Flygare, sk.;

filosofiska fakultetens: 1:o) lic. N. Olséni, sk., 2:o) lic. I. Lind-
vall, 3:o) kand. S. Murbck:, sk.;	.

Akademistatens premium tilldelades jur. kand. Assar Åker-
man, sk,

Vid fördelningen af anslaget 1,000 kr. till understöd och upp-
muntran åt vikarierande yngre lärare har kanslern, med bifall till
hvad konsistoriet föreslagit, funnit godt tilldela:

doc. O. Ahnfelt 250 kr., S. Söderberg 250 kr., C. af Petersens
250 kr., S. J. Cavallin 100 kr., F. A. Wulff 100 kr. och J. Möller
50kr.

Riksstatens resestipendier hafva af k. m:t tilldelats doc. Julius
Möller (det större) och D. Bergendal (det mindre).

Till e. o. amanuens vid histologiska institutionen har förord-
nats med. stud. C. A. Lindman, sk.

Filologiska sällskapet hade den 6 december sitt sista sam-
manträde under året.

Doc. A. Kock höll ett föredrag: “Språkhistoriska anmärknin-
gar om kompositas akcentuering i svenskan“.

Prof. Wisén lemnade ett referat af Finnur Jönssons “Kritiske
Studier over norske og islandske Skjaldekvad" (Kjöbenhavn 1884).

Vid fysiografiska sällskapets sammanträde den 10 dec. före-
kommo följande föredrag:
249NORDISK REVY 1884—1885.

250

af adj. Dunér, som redogjorde för sina undersökningar öfver
periodens längd hos de föränderliga stjärnorna V. Coronæ och V.
Bootis ;

af doc. Claesson, som meddelade redogörelse för koloxysulfi-
dens och Thiokarbonylkloridens framställningar och egenskaper;

af lektor Törnqvist, som lemnade ett referat af sitt arbete:
“Undersökningar öfver Siljans-traktens Trilobitfauna".

Till ledamöter af sällskapet valdes: professorn i prakt, medi-
cin vid universitetet i Bonn d:r Heinrich Rühle, regementsläka-
ren vid skånska dragonregementet G. F. Möller, kyrkoherden i
Farhult H. D. I. Wallengren samt docenten i astronomi vid Lunds
universitet d:r F. Engström.

Akad. afhandling. Fil. d:r Ingvar Olsson, sk., ventilerade den
17 jan. en af honom utgifven afhandling: "De locis tertii Horati
carminum libri, qui interpolati esse feruntur, annotationes criticæ“.
78 sid. 8:o.

Medicinsk kandidatexamen är under januari månad aflagd af
Anders Lindau, sk.

Under prof. Trägårdhs sjukdom förestås professionen i prak-
tisk medicin af e. o. prof. Ribbing, och är amanuensen C. H
Hildebrand förordnad att under nämda tid upprätthålla den pedi-
atriska polikliniken härstädes.

Till hedersledamot af Göteborgs kgl. vetenskaps- och vitterhets-
samhälle är kallad prof. G. Ljunggren.	'

Vid fördelningen af anslaget till understöd för företagande af
resor i vetenskapliga ändamål äfvensom till utgifvandet af läro-
böcker och lärda verk har kongl. m:jt anvisat: •

åt det mindre konsistoriet 1,500 kr. för utgifvandet af. uni-
versitetets årsskrift;	‘	-
åt fil. d:r J. Ch. Moberg 1,000 kr. till företagandet af en
utländsk resa i geologiskt ändamål;

åt prof. Th. Wisén 1,000 kr. för utgifvandet af en hand-
bok i den fornnordiska skaldelitteraturen;

åt amanuensen O. Nordstedt 1,000 kr. till företagandet af
en resa till England och Skotland för algologiska studier;
åt adjunkten K. F. Södervall 2,000 kr. för utgifvandet afen
ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Magnus Billing.

Kristiania.

2 okt. Uddeler det akademiske Kollegium Renterne af 25-
Aars Studenternes Legat for et Aar til 5 Studerende.

11 okt. Indstiller Kollegiet Docent C. P. Wikner til Professor
Filosofi.-	.

. • Uddeler det theologiske Fakultet Renterne af det Wesselske
Legat for Semestret til 5 theologiske Studerende.

20 okt. Besluter Kollegiet at lade sig repræsentere i Besty-
relsen for Studenternes Selvhjælpsforening ved Prof. D:r B.
Getz.	.

25 okt. Uddeler Kollegiet Renterne af det Henrichsenske
Legat for 1 Aar til 4 Studerende.

Tildeler Kollegiet. Cand. jur. Mans Holmboe Vogt Kr. 1,600
af det Henrichsenske Reisestipendium for under et Aars Ophold i
Udlandet at fortsætte sina juridiske Studier.

1 nov. Uddeler Kollegiet Universitetets saakalde "almindelige
Stipendier“ med et Belob af ca., kr. 8,500.

Tildeles Prof. Dr. I. Heiberg den Voss’ske Prisbelönning for hans
Aars 1883 udgivne anatomiske Arbeider: "Ueber die Drehung des
Vorderarms“ og “Zur Geschichte der Lehre von der Drehung der
Hand“.

15 nov. Immatrikuleres Student fra Helsingfors Universitef
E. L. Hedman som akademisk Borger.

22 nor. Udnævnes Docent Wikner til Professor i Filosofi.

3 dec. Afholder Universitetet en Holberg-Fest: Festtale af
Professor i Historie E. Sars; Kantate, forfattet af Prof. L. Die-
trichsson og sat i musik af Öle Olsen; Festskrift af Professor L.
Daae.

10 dec. Afgiver Kollegiet til Kirkedepartementet AarsberetninS
for Budgetaaret 1 Juli 1883—30 Juni 1884.

Embedsexamina absolveredes i Budgetaaret af 98 Studerendes
nemlig 22 Theologer, 51 Jurister, 16 Medicinere, 8 Filologer, 1
Realstuderende og 1 Mineralog.

Det hele Antal af Studerende i 2det Semester 1884 er 1,236,
nemlig 150 Theologer, 240 Jurister, 237 Medicinere, 104 Filologer,
30 Realstuderende, 4 Bergstuderende, 471 Studerende til Examen
philosophicum.

I 2det Semester 1884 er der indskrevet 300 nye Stude-
rende.

Ved Lov af 20 Juni 1882 blev det paalagt Bogtrykkerier in-
den Udgangen af hvart Aars Januar Maaned at indsende et Expl,
af ethvert i det foregaaende Aar trykt Skrift til Universitets-Bi-
bliotheket, hvorimod dette til Gjengjæld blev paalagt at udgive en
aarlig Fortegnelse over de saaledes indsendte Skrifter. Loven
traadte i Kraft fra 1 Jan. 1883, og i disse Dage er der udkommet:
“Norsk Bogfortegnelse for 1883. Udgiven af Universitets-Biblio-
theket i Henhold til Lov af 20 Juni 1882. Med et systematisk
Register. Christiania. Alb. Cammermeyer. 1884“. 8:0, 3 Bl. + 88 S.

A	. C. Drolsum.

Kobenhavn.

Forelæsninger og Ovelser (1 Febr.—9 Juni).

Det theologiske Fakultet.

Prof. H. Scharling, 1) Examinatorium over den kristelige Sam-
fundsethik; 2) Religionsfilosofiske Problemer.

„	P. Madsen, 1) fortolker Efeserbrevet; 2). holder kursoriske
Examinatorier over de katholske Breve; 3) holder
skriftlige theologiske Ovelser.

„	Sthyr, tilendebringer sin Fortolkning af Matthæi Evan-
gelium.

„	Fr. Nielsen, 1) Fortsættelse af Kirkens Historie fra den
kalvinske Reformation indtil 1740; 2) Fortsættelse af
Fortolkningen af Apostlenes Gjerninger; 3) Gjennem-
gang af Anselms: Cur Deus homo.

„	Frants Buhl, 1) fuldender Forelæsning over Israels Historie;
2) fortolker Psalmerne fra Ps. 90; 3) fortolker Præ-
dikerens Bog.

.	Privatdocenter.	.

Lic. Schat Petersen holder Examinatorier over de 8 förste Ka-
pitler af Pauli Brev til Romerne.

Pastoralseminariet.

Stiftsprovst Bothe, leder de kateketiske Ovelser og holder Fore-
drag over Kateketik.

Prof. Sthyr, 1) leder homiletiske Ovelser; 2) holder Foredrag over
den praktiske Theologi.

V. Sanne, Lærer i Messesang, giver Undervisning i Messesang.

Det rets- og statsvidenskabelige Fakultet.

Prof. Goos, 1) slutter sin Forelæsning over den danske Straffe-
process; 2) slutter Examinatoriet over den alminde-
lige Retslæres l:ste Halvdel; 3) fortsætter Forelæs-
ningen over den almindelige Retslæres 2:den Halvdel.

„	Will. Scharling, gjennemgaar examinatorisk Hovedpunkterne
af de forste Afsnit af Okonomiens Theori (Produk-
tion og Omsætning).

„	Matzen, 1) föredrager den danske Retshistorie ; 2) gjennem-
gaar kursorisk den danske Tingsret.: .

„	Deuntzer, 1) gjennemgaar examinatorisk Privatrettens al-
mindelige Del; 2) holder skriftlige Ovelser.

„	Evaldsen, gjennemgaar i Foredrag og Examinatorier den
danske Obligationsrets almindelige Del.

„	Falbe Hansen, 1) gjennemgaar examinatorisk hele Finants-
videnskaben og slutter sine Forelæsninger over Fi-
nantsvidenskab (Statskrediten); 2) holder skriftlige
0velser.	’

„	, Jul. Lassen, 1) fortsætter Gjennemgangen af den danske
Obligationsret med Begyndere og yngre studerende;
2) skriftlige Övelser.
251	NOMISK REVY 1884-885.	252

midl. Doc. Westergaard, 1) Examinatorier og 0velser i Statisti-
kens Theori; 2) gjennemgaar nogle Afsnit af den
sammenlignende Statistik; 3) Examinatorier over
Danmarks Statistik.

Det lægevidenskabelige Fakultet.

Prof. Saxtorp, 1) leder den kirurgiske Klinik paa Frederiks Ho-
spital; 2) kliniske Forelæsninger; 3) Praktikant-
Ovelser.

„	Panum, 1) under Henvisning til det i sin Haandbog givne
Grundlag: a. Forelæsninger over Nervefysiologien;
b. Forelæsninger over Forplantelse. og Udvikling; c.
examinatoriske Kollokvier over de Afsnit, som ere
gjennemgaaede i Forelæsningerne ; 2) Repetitions
Examinatorier over udvalgte Æmner af hele Fysio-
logiens Omraade ; 3) i Forening med Assistenten, et
praktisk Kursus over de for Medicinerne vigtigste
Stoffers Kemi.

„	With, 1) medicinsk Klinik; 2) medicinsk Praktikant-Klinik,
fra den 15:de Februar til den 15:de Mai; 3) Demon-
strationer over indvortes Sygdomme. .

„	Reisz, 1) Nervesystemets specielle Pathologi II; 2) Dige-
stionsorganernes specielle Pathologi II ; 3) Praktikant-
. . Klinik paa Frederiks Hospital i 3 Maaneder fra l:ste
- Februar.

,	Stadfeldt, 1) kliniske 0velser og Foredrag i Fadselsstiftel-
sen; 2) tilendebringer sine Forelæsninger over Gynæ-
kologien (Blodninger og Sygdomme i appendices); 3)
leder Explorationsovelser paa svangre.

„	Warncke, a. for medicinske studerende: 1) Forelæsninger
over den specielie Farmakologi; 2) 0velser i Recept-

- skrivning; b. for farmacevtiske studerende: 3) Exa-
minatorier over Farmakognosi; 4) Vejledning i Bru-
gen af Mikroskopet.

„	Gædeken, 1) Forelæsning over Retslægevidenskab ; 2) skrift-
. lige og examinatoriske 0velser; 3) klinisk Forelæs-
ning over Sindssygdom.

„	Plum, 1) Praktikant-Klinik paa Frederiks Hospital i 3 Maa-
neder; 2) kirurgiske Operationsovelser og i Mangel
af Materiale Forelæsninger over Operativ-Kirurgi ;
3) gjennemgaar examinatorisk den almindelige Ki-
rurgi.	.

Lektor Lange, 1) Forelæsninger over pathologisk Anatomi; 2) pa-
thologisk-anatomiske Demonstrationer; og i Förbin-
delse med hr Prosektor Dahl 3) pathologisk-histiolo-
giske Qyelser.

„	Chievitz, 1) Forelæsning over Fordojelses- og Aandedræts-
redskaberne; 2) Forelæsning over Sanseredskaberne;
3 Examinatorium over topografisk Anatomi; 4) leder
praktisk Kursus i udvalgte Organers mikroskopiske
Anatomi; 5) leder i Forening med hr Prosektor Ravn
Dissektionsovelserne indtil Udgangen af Marts..

midl. Doc. Hansen Grut, holder kliniske Forelæsninger og Ovelser
over 0jensygdommes Diagnostik og Behandling.

Overlæge Haslund, 1) kliniske Ovelser over Hudens Sygdomme og
veneriske Sygdomme, paa Kommunehospitalet; 2)
Demonstrationer af Patientei- med Hudsygdomme,
sammesteds.

midl. Doc. Salomonsen, leder et experimental-pathologisk Kursus
i Studiet af Infektionssygdommene.

Prof. Brünniche, i Marts og April Praktikant-Klinik.

„	F. Trier, vejleder i 3 Maaneder de studerende i at kende
og behandle indvortes Sygdomme.

„	Studsgaard, holder ikke Forelæsninger eller Ovelser i dette
Halvaar.

Overkirurg A. Iversen, holder kirurgisk Praktikant-Klinik.

Prof. L. I. Brandes, holder kliniske 0velser over indvortes Syg-
domme.

„	Hirschsprung, holder kliniske 0velser og Foredrag over
Sygdomme hos Born.

Privatdocenter.

Dr Storch, 1) Brystorganernes Undersogelse; 2) Urinundersogelser.

, Christensen, praktisk Vejledning i 0jensygdommenes Diagno-
.	stik og Behandling.	.

„	Stage, led r Bornehospitalets Poliklinik i Dr. Tværgade.

„	Wanscher, Forelæsninger over almindelig Kirurgi (Karsyste-
mets og Nervesystemets kir. Sygdomme).

„	Bloch, Examinatorier over kirurgiske Sygdommes Diagnose og
Behandling.

„	Levy, Forelæsninger over de obstetriske Operationer med
særligt Hensyn til de nyere Modifikationer, samt De-
monstration af Instrumenter og Fantomovelser.

„	Ingerslev, gjennemgaar examinatorisk de obstetriske Opera-
tioner.

„	Mygge, 1) vejleder studerende i Diagnose og Behandling af
medicinske Sygdomme; 2) praktiske 0velser i Uro-
skopi.

„	Meyer, gjennemgaar ved Examinatorier og Kollokvier det
normale Svangerskab, Fodsel og Barselseng.

„	Bremer, kliniske Ovelser og Forelæsninger over Frets og
Svælgets Sygdomme.	.

„	Schmiegelow, kliniske Demonstrationer af Ore-, Næse- og
Strubesygdomme i Förbindelse med Forelæsning over
0rets Sygdomme.

„	Israel, giver Vejledning i Diagnose og Behandling af Syg-
domme hos Born.

„	Pontoppidan, demonstrerer Patienter med Sygdomme i Cen-
tralnervesystemet, for Kandidater og ældre studerende.

„	Schon, Forelæsninger over udvalgte Afsnit af den topografiske
Anatomi.

Det filosofiske Fakultet.

Prof. Ussing, 1) Forelæsninger og 0velser over Ciceros Skrifter
de republica og de legibus; 2) Forelæsninger over
Oldtidens Kunsthistorie.

i	. Mehren, 1) Fortolkning af Genesis fra Cap. VI. for de
studerende, der forberede sig til den særskilte Prove
i Hebraisk; 2) Fortolkning af Profeterne Habakuk,
Zefaniah og Haggaj; 3) 0velser i arabisk Haand-
skriftlæsning; 4) Kursus for Begyndere og videre
komne i Arabisk.

„	Gislason, er af Ministeriet fritaget for at holde Forelæsnin-
ger og 0velser i dette Halvaar.

„	Holm, 1) Examinatorier over Grækenlands Historie i Old-
tiden; 2) Forelæsning over Romerrigets Kampe imod
ydre Fjender paa den store Folkevandrings Tid; 3)
. Forelæsninger over de politiske og sociale Ideers Ud-
vikling i den dansk-norske Stat i Slutningen af at-
tende Aarhundrede efter 1770.

„	Fausbëll, 1) læser over det lyriske Kunstdigt Ghatakarpara
med tilhorende Kommentar; 2) Fortolkning af Dham-
mapada.

„	Gertz, 1) Examinatorier over Thukydides; 2) gjennemgaar

.Lukianos’s Skrift “Om den rette Maade at skrive
Historie paa“ og muligtvis andet af samme For-
fatter ; 3 ) skriftlige Ovelser for studiosi m agisterii
med Græsk eller Latin til Hovedfag.

„	Steenstrup,' 1) Skildring af det normanniske Hertugdommes
betydning for Frankrigs og Englands Historie samt
af Hertug Vilhelms Erobring af England; 2) Fore-
læsninger over Grundtrækkene af den almindelige
Statsrets Udvikling.

„	Erslev, 1) Examinatorier og Forelæsninger over Romernes
historie i Oldtiden; 2) mundtlige og skriftlige 0vpl-
ser over romersk Historie.

„	Hoffding, 1) filosofisk Propædevtik; 2) Problemet om Tro
og Viden med særligt Hensyn til dets Betydning for
Ethiken; 3) gjennemgaar]) Kant’s Prolegomena; 4)
" skriftlige Ovelser over filosofiske Æmner.

„	Kroman, Forelæsninger og Examinatorier over filosofisk
Propædevtik.

„	George Stephens, 1) William Shakespear’s Macbeth; 2) The
Gospel of Saint Matthew i Old-Engelsk; 3) tilbyder
Lejlighed til engelsk Samtale i sin Bolig.

Doc. Thor Sundby, 1) gjennemgaar og forklarer udvalgte Stykker
af Bartsch’s Chrestomathie de l’ancien français ; 2)
. franske Skriveovelser ; 3) franske Taleovelser.

„	Moller, 1) Forelæsning over sammenlignende nyhojtysk Gram-
matik som Indledning til de germanske Sprogs Stu-

.	dium; 2) oldhojtyske Ovelser.
253

NORDISK BEVY 1885-1886.

254

extr. Doc. Lange, Forelæsninger over Fremstillingen af den men-
neskelige Skikkelse i Oldtidens Kunst.

„	V. Thomsen, giver en Fremstilling af det græske Sprogs
Dialekter og Historie.

„	Wimmer, 1) det svenske Sprogs Historie med særligt
Hensyn til dem, der forberede sig til Skoleembeds-
examen; 2) Forelæsninger over dansk Sprog og Li-
teratur i det 14:de og 15:de Aarhundrede.

„	Verner, 1) Kursus i Polsk for videre komne med Læs-
ning af Mickiewicz’ Pan Tadeusz; 2) Kursus i
Russisk.	•

Doc. Brynjulfson, Forelæsninger over Eddadigtenes Heltinder:
Svafa, Sigrun, Brynhild, Oddrun og Gudrun Gjiikes
Datter.

midl. Doc. Siesbye, 1) gjennemgaar Demosthenes’s Statstaler; 2)
latinske Stilovelser med yngre studerende.

„	Prof. Vald. Schmidt, 1) Fortolkning af hieratiske Papyrus-
indskrifter; 2) Fortolkning af den bilingue Indskrift
fra Tanis og Gjennemgang af andre hieroglyfiske
Texter; 3) Fortolkning af assyriske Indskrifter; 4)
læser over Vest-Aramaisk; 5) gjennemgaar examina-
torisk Genesis og de forste Psalmer.

„ Wilkens, 1) Samfundsokonomiens forste Del; 2) Fore-
læsninger over æsthetiske Grundbegreber.

„ V. Saaby, gjennemgaar nogle danske Sprogprover fra
14:de og 15:de Aarhundrede.

„ Rosenberg, 1) Forelæsninger over den oldnordiske og
middelalderlige Digtnings-Reflex i den nyere nordiske
Digtning; 2) Forelæsninger over svensk Literatur-
historie; 3) meddeler Vejledning i Svensk.

„ Paludan, 1) Examinatorium over dansk Literaturhisto-
rie (fra Reformationstiden) ; 2) belyser ved Gjennem-
gang af Digterværker fra vort Aarhundredes Begyn-
delse Forholdet mellem den romantiske Bevægelse i
Danmark og i Udlandet.

Privatdocenter.

Dr. Gigas, kommenterer Cervantes’ “Don Quijote“ paa Grundlag
af de nyere Textbehandlinger og Fortolkninger.

„ Hansen, fortsætter sine engelske Skriveovelser for yngre stu-
derende.

„ Jönsson gjennemgaar examinatorisk Njâlssaga.

Det mathematisk-naturvidenskabelige Fakultet.

Prof. Japetus Steenstrup, vil, indtil han den 1 April fratræder sin
Professorpost: • 1) i Föredrag eller Kollokvier gjen-
nemgaa visse Partier af de lavere Dyrs Forplantning ;
2) yde videre komne, som paa de dertil fastsatte Ti-
der ved Hjælp af Studiesamlingen ville forberede de-
res Studier i Zoologi og Palæontologi, sin Bistand
ved Afbenyttelsen af Samlingens Bestanddele og af
den zoologiske Literatur.

„ Holten, 1) den kemiske Fysik; 2) Examinatorier over for-
skjellige Dele af Fysiken.

„ Steen, 1) gjennemgaar Hovedsætninger af den projektive
Geometri 2 Timer ugentlig; 2) 0velser i analytisk
Geometri.

„ Johnstrup, 1) föredrager Jordbundslære; 2) föredrager Dan-
marks geognostiske Forhold; 3) Ovelser i det mine-
ralogiske Museum.

„ Thomsen, 1) de organiske Stoffers Kemi; 2) 0velser i Uni-
versitetets kemiske Laboratorium.

„ Didrichsen, 1) Forelæsninger over almindelig Botanik; 2)
læser over de naturlige Familier, nærmest med Hen-
syn til officinelle Planter; 3) praktiske Ovelser; 4)
leder botaniske Exkursioner; 5) holder for videre
komne system atiske Ovelssr.

„	Thiele, 1) sfærisk Astronomi; 2) Ovelser i numerisk Regning.

„	Zeuthen, opholder sig med Ministeriets Tilladelse i Ud-
landet i dette Halvaar.

Lektor Jorgensen, leder 0velserne i den polytekniske Læreanstalts
kemiske Laboratorium.

extr. Doc. Loffler, meddeler de studerende, som forberede sig til
den nye Skoleembedsexamen i Naturhistorie og Geo-
grafi, en Indledning til det geografiske Studium.

„ Pedersen, Forelæsning over Planternes Næringsstoffer.

Dr. Lütken, l:ste Inspektor ved Universitetets zoologiske Museum,
vil, med Ministeriets forventede Tilladelse, ikke holde
Forelæsninger i dette Halvaar.

midl. Doc. Samsoe Lund, 1) almindelig Botanik; 2) Plantesyste-
mets l:ste Halvdel, 3) mikroskopiske Ovelser, alene
for farmacevtiske • studerende; 4) botaniske Exkur-
sioner.	.

„ Dr. O. G. Petersen, 1) Kursus i Planteanatomi for Be-
gyndere; 2) giver Vejledning ved Behandlingen af
specielie Opgaver. .

Adjunkt Jungersen, hvem det midlertidig er overdraget at vejlede
de medicinske studerende i Zoologi, 1) gjennemgaar
Dyrerigets Hovedformer; 2) vejleder de studerende
under deres Benyttelse af Studiesalens Samlinger.

Privatdocent.

Dr. Hansen, 1) læser over Krebsdyrenes, særlig Malakostraker-
nes, Bygning og Systematik, med særligt Hensyn til
den nordiske Fauna; 2) yder Vejledning i zoologisk
Tégning.

Priskonkurrenser.

For 1884—85 ere folgende prisopgaver fastsatte:

Theologi: Der onskes en fremstilling af det nye testamentes
lære om Kristi forsoning.

Lovkyndighed: Der jonskes en fremstilling af læren om mini-
steransvarligheden i de forfatninger, hvor der bestaar en folkere-
præsentation ved siden af kongemagten, under særligt hensyn til
den danske grundlov.

Statsvidenskab: Hvilken indflydelse har Nordamerikas indfer-
sel og udfersel i de sidste 15 aar udovet paa produktions- og af-
sætningsforholdene i Evropa og navnlig i Danmark?

Lægevidenskab : Der onskes en undersogelse af de metasta-
tiske karcinomers finere bygning, særlig med hensyn til deres
histologiske lighed med eller forskjellighed fra de paagjældende
primære svulster.

Filosofi: Fremstilling og vurdering af utilitarianismen (nytte-
moralen).

Historie: En karakteristik af Metternich som statsmand, med
særligt hensyn til hans virksomhed i tiden fra 1815 til 1830.

Klassisk filologi: Efter græske forfattere og indskrifter frem-
stilles, hvorledes frigifvelse af slaver foregik hos Grækerne, og
hvilke de frigivnes kaar og almindelige sysler vare.

Adhibitis et scriptorum et inscriptionum testimoniis ex-
ponatur de manumissione servorum et de libertinorum condicione
apud græcos.	.

0sterlandsk filologi: At bestemme Sufismens almindelige
grundlag, som dette fremtræder hos de beromteste persiske dig-
tere indtil Djâmi. .

Nordisk filologi: Hvorvidt er det berettiget at anse digtene i
den saakaldte Sæmundar-Edda for ældre end alt, hvad der ellers
haves af oldnordisk skjaldskab?

Engelsk filologi: Der onskes en filologisk behandling af det
særegne skandinaviske element i “The poetical works of Gavin
Douglas, bishop of Dunkeld. Ed. by John Small“. 4 vols, 8vo,
Edinburgh 1874.

Mathematik: Hvad forstaar man ved de væsentlige særegne .
punkter, som hore til en entydig analytisk funktion med en varia-
bel, og hvorledes varierer funktionen i et saadant punkts om-
givelse? Til den almindelige besvarelse heraf onskes fejet en
række gjennemforte exempler. Den flade, som til ordinater har
funktionsværdiernes moduler, anvendes til delvis fremstilling af
den omspurgte variation.

Fysik: Der fordres en sammenstilling af de vigtigste under-
segelser, som have været anstillede for at komme til kundskab
om loven for en naturvirksomheds omdannelse till en anden.

Naturhistorie: Der onskes en monografisk sammenlignende
beskrivelse af vore indenlandske arter af firben og staalorme-
slægterne (lacerta, angvis) ikke alene med hensyn til disse arters
ydre bygning, afændringer, levevis og udvikling (efter at have for-
ladt ægget), men ogsaa med hensyn til deres benbygning, fordo-
jelses- og forplantningssystem.	:

Anmærkn. Besvarelserne af opgaven i den klassiske filologi
skulle affattes paa latin; til alle de ivrige benyttes enten det dan-
ske eller det latinske sprog, efter forfatterens frie valg. Afhand-
lingerne maa indsendes til universitetets rektor inden den 1ste
255	NORDISK REVY 1884—1885.

256

december 1885 med undtagelse af besvarelserne af den naturhi-
storiske opgave, til hvis indlevering tiden staar aaben indtil Iste
december 1886. Adgangen til at vinde prismedaillen er ikke ind-
skrænket til akademiske borgere og ubefordrede kandidater, som
ikke staa i noget offentligt eller andet embede, men staar aaben
for enhver, som uden at have opnaat fast kongelig ansættelse paa
den tid prisopgaven besvares, maatte fole sig opfordret til at del-
tage i konkurrencen.

De indleverede exemplarer af besvarelser, hvilke der tilkjen-
des universitetets guldmedaille eller akcessit, indlemmes i univer-
sitetets arkiv.	.

Helsingfors.

Senaste höst voro vid universitetet inskrifna 1,594 studerande
af hvilka dock endast 849 anmälde sig såsom närvarande under
terminen. Af dessa tillhörde:

123 den teologiska fakulteten

210 „juridiska	„

81	„ medicinska	„

221	„ hist, filolog, sektionen	.

214 „ fysisk-mat. „

På afdelningarna (nationerna) fördela sig de under terminen
närvarande studerande på följande sätt:
Nyländska	afdelningen 250	:
.	Savolaks-Karelska	„	129
Tavastländska	„	105
Vestfinska	„	148
Wiborgska	46
Österbottniska	170
Kvinlig studerande	1

Akademiskt tryck.

Heikel, I. A., De participiorum apud Herodotum usn. 144
ss. Utg. för lic. grad.

Sjöblom, E., Studier inom teorien för de lineera homogena
differentialeqvationer, hvilkas koefficienter äro dubbel-periodiska
funktioner.. 43 ss. 4:o. Utg. för d:o.

Från trycket har vidare utkommit:

Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, utgifna af
finska vetenskapssocieteten. Trettiondenionde häftet. Innehåll:
Finlands rost- och brandsvampar, i korthet beskrifna af P. A.
Karsten. Om algvegetationen i Finlands sydvestra skärgård af
11. F. G. Strömfelt.

Öfversigt af finska vetenskapssocietetens förhandlingar. XXVI.
1883 — 1884. Häftet innehåller följande vetenskapliga meddelanden:

Monomorium Pharaonis Linné, en ny fiende till vår husro, af
0. II. Reuter.

Sibiriska hemiptera, antecknade af O. M. Reuter.

, Plan för undersökning af polarljuset af S. Lemström. .

Om syntetisk pimelinsyra af E. Hjelt.

Om några regelbundenheter i förhållandet mellan smältpunkt
och inre sammansättning hos organiska föreningar af I. Hjelt.

Anmärkningar rörande teorin för pensionskassor af L. Lin-
delof.	.	.	_

S.	Maria dell’ Ammiraglio i Palermo af C. G. Estlander.

Om finska polarexpeditionens arbeten 1883—84 af S. Lem-
ström.

Über das Verhalten der Grasknoten am Klinostal von F.
Elfving.	.

Mineralogiska och petrografiska meddelanden. IX, af F. J.
Wille.	.

Om ett slag af oändliga produkter, hvilka kunna bestämmas
genom gamma-funktionen af Hj. Mellin.

Anmärkningar rörande särskilda orters astronomiska läge af
K. E. F. Ignatius.

Berättelse öfver finska vet. soc. meteorologiska centralanstalts
verksamhet under år 1883, af N. K. Nordenskjöld.	,

■ Sammandrag af de klimatologiska anteckningarna i Finland år
1883 af A. Moberg.	.

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag: •
NY SVENSK TIDSKRIFT
för kultur- och samhällsfrågor, populär vetenskap, kritik
och skönliteratur, utgifven af Reinhold Geijer, utkom-
mer under år 1885 enligt samma plan som under näst
föregående år, i tio häften — ett i hvar månad med
uppehåll under högsommaren — med tillsammans minst 40
tryckark eller 640 sidor.

Penumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor.	.	. •

Priset blir fortfarande 10 kr. för helt år.

Red. skall göra sitt bästa för att kunna bjuda på ett på
samma gång gediget, lättläst och omvexlande innehåll.

. Red. har tillförsäkrat sig rika belletristiska bidrag, i bun-
den och obunden form, af bl. a. II. Molander, A. Ch. Edgren,
Helena Nyblom och Alfh. Agrell.

•	Åt företeelser inom konstens värld och särskildt åt sven-
ska teaterförhållanden kommer att egnas tillbörlig uppmärk-
samhet. Dessa områden representeras af G. Upmark, G. Göthe.
O. Granberg, G. Nordensvan, H. Molander m. fl.

Det berättigade krafvet på talrika bokanmälningar skall
man .söka att tillgodose, så vidt ske kan, genom sammanhängande
öfversigter, bl. a. genom literaturbref från Norge, Dan-
mark och Finland, af K. Randers, H. Vodskov och A. Hultin.

Den “sociala“ frågan skall behandlas ur olika synpunk-
ter af D. Davidson och P. Fahlbeck; skolfrågan likaså af E. F.
Gustrin m. fl.

Det nyligen ntkomna Januarihäftet innehåller:
Fyra kapitel ur Idealism. En outgifven novell af Harald Molander.
Till Carl Snoilsky. af Frithiof Holmgren.

Om ■ Amerikasfornminnen, af Hjalmar Edgren-
Om Bjornstjerne Björnsons nyaste bok, af Reinhold Geijer. ’

Tre moderne författare (Henry James J:r: Amerikanen. —Henrik
•	Ibsen: Vildanden. — Ivan Turgenjef: Elena), af Helena Ny-
blom.

Svensk Novellistik I (Mathilda Roos: Berättelser och Skizzer. —
Ernst Ahlgren: Från Skåne. — Gustaf af Geijerstam: Fattigt
folk. -— Ernst Lundqvist : Profiler.— Halvor Grip : Ralf Frese
och andra berättelser. — Johan Nordling (Halvor Grip: Dolce
far niente. — Georg Nordensvan:. Skuggspel. — Tor Hed-
berg:. Högre uppgifter. — Sigurd: Kaleidoskop. — August
Strindberg: Giftas), af Edvard Lidforss. .

Innehåll:

Spurgeon: Pastorn hemma och i kyrkan.

Förslag till strafflag för Storf. Finland. 1875.

Förslag till strafflag för Finland. 1884.

Hagströmer : Granskning af försl. till strafflag för Storf. Finland.
1879.

Hagströmer: Granskning af förslag till strafflag m. m. 1884.

Nyblom: Estetiska studier. II.

Weisse: Populære forelæsninger over Tiberius og Nero.

Jonsson: Kritiske studier over en del af de ældste norske og is-
landske skjaldekvad. .	'

Weierstrass: Zur théorie der elliptischen functionen.

Scandinavia, En amerikansk-skandinavisk tidskrift.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Stockholm, Lund, Kristiania,
Kobenhavn, Helsingfors). .
N:r 25 (15 Febr.)(1884—85) Årg. II, 9.

NORDISK REVY
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,

Doc. T. E. Berggren,Lektor H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. %. Boethius, y. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc: D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdwann, Doc. K. B. T. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. %.
Hagströmer, Prof. S. E. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.

H. Holding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman, C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.

H. Lind, Doc. 7. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. %.

F. Nyström, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. E. von Scheele, Doc.

X. H. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. %. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. %. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’s BOKTRYCKERI.

Juridik.

Janka, Karl, Das österreichische Strafrecht. Prag
1884. Tempsky (Leipzig, Freytag). XVI + 380 s.
8:o. Pr. 5,60 M.

Egendomligt nog har det hittills saknats en systema-
tisk framställning af Österrikes nuvarande straffrätt. Straff-
lagen af år 1852 har flere gånger blifvit kommenterad,
och särskilda delar däraf hafva behandlats i monografier,
men för någon systematisk bearbetning har denna lag al-
drig varit föremål. Med afseende å de sista tjugu åren
torde detta förhållande finna sin förklaring i det pågående
arbetet å en ny strafflag. Antagligen hafva Österrikes
kriminalister dragit sig för att offra alt för mycken tid
och möda å behandlingen af en lag, hvilken ansetts dömd
att inom kort försvinna, och sparat sina krafter i afvak-
tan på den nya lag, som förväntats snart skola träda i
den gamlas ställe. Till sist har dock denna väntan blif-
vit en af dem for lång. Under ofvan angifna titel har
nämligen professor Janka i Prag publicerat ett arbete,
hvars egentliga föremål är den österrikiska straffrätten,
sådan den för närvarande gäller, ehuru författaren städse
jämväl tager hänsyn till det senaste strafflagsförslaget.
Arbetet bildar ett band af Handbibliothek des österreichischen
Hechtes. Såsom sådant har det måst erhålla ett tämligen
begränsadt omfång. Framställningen är också ganska
kortfattad. Historiska öfversikter saknas alldeles. Af
literaturen meddelas blott det allra viktigaste. Om dom-
stolarnes praxis erhåller man endast i synnerligen märk-
liga fall upplysning. Framställningens metod är emeller-
tid altigenom vetenskaplig, och i många viktiga frågor
meddelar författaren nya beaktansvärda lösningsförsök.
Arbetet erbjuder därför åtskilligt af intresse äfven för
andra, än dem, hvilka önska erhålla upplysning om den
österrikiska straffrätten.J. H—T.

Historia.

Wiedemann, Ägyptische Geschichte yon den
ältesten Zeiten bis auf Alexander den grossen. Gotha
1884. (XI & 765 sidd.) Pris: 14 mark.

Låt oss antaga, att den historiska forskning, som
om ett par årtusenden kommer att behandla det nuvarande
Sverges inre och yttre utveckling, på grund af genom
eldsvådor och inre omstörtningar framkallad total eller par-
tiell brist på arkivmaterial och offentliga handlingar för
sagda tidskifte, finner sig beröfvad, eller åtminstone i
otillräcklig grad förfoga öfver de vanliga hjälpmedlen för
en äkta historisk undersökning. Den nödgas för att kunna
fylla sin uppgift använda medel, som en historiker i våra
dagar endera betraktar såsom sekundära eller också van-
ligen alls ej tager notis om. I ena fallet går vetenskaps-
mannen kanske till Sveriges grannland eller andra stater,
som bevisligen med det samma stått i beröring, för att
i deras diplomatiska och historiska urkunder och arbeten
(om sådana ännu finnas) söka hämta, hvad han för sitt
ändamål behöfver, i andra fallet låter han sannolikt an-
ställa gräfningar på sådana punkter af vårt land, där
dels traditionen intygar tillvaro i forntiden af odlings-
centra, dels synbarligen genom konst danade mer eller
mindre utsträkta kullar eller upphöjningar i marken vitna
om, att större samlingar af människor här fordom haft
sin verksamhet. Om nu dessa gräfningar bland annat
på Upsalas forna område skulle bringa i dagen grundste-
nen till det »nya universitetshuset» med därunder hvi-
lande urkunder, på det gamla Stockholms mark ett frag-
ment af den nuvarande Djurgårdsbron med sitt gyllene
0 och där sammastädes, men- betydligt mer i väst-nord-
väst, ett par dyrbara grafstenar, den ena rest efter i lifs-
tiden åkare-åldermannen X, den andra efter excellensen
Y., o. s. v., o. s. v., vore det förenligt med den historiska
framställningens grunder att i behandlingen af Sverge
. 259 wi " '	1	NORDISK REVY 1884—1885.	.	, 260

under senare delen af det 19:de århundradet jämsides med
andra och viktiga historiska fakta lämna plats såväl åt fyn-
det af Upsala-dokumentet med de kulturhistoriska reflexio-
ner det kunde frammana, som, åt Stockholms-fyndens för-
gylda »0» och grafstenar? Skulle det godkännas af den
historiskä forskningens målsmän, att man i själfvu fram-
ställningens »corps» vidlyftigt utbredde sig om ålderman
X:s och president Y:s stora rikedomar och medborgerliga,
ja politiska anseende? Vi tro det icke, lika litet som vi
kunna tro, att dr Wiedemanns efter analog plan med den
nu skisserade hypotesen uppstälda och behandlade »Ägyp-
tische Geschichte» kan vinna historiska fackmäns gillande.
Hvilken tager väl en framställning af Ägyptens historia
i sin hand med förväntningar om att blifva uppbygd med
redogörelser för huru, många likstelar, skarabeer, symbo-
liska ögon, ringar m. fl. större och smärre fornsaksföre-
mal, som ’ bära hvärje särskild faraos, namnringar (kartu-
scher)?! Så mycket hällre somi .regeln dessa föremål —
med kvantitativt föga framträdande undantag — tillhört
enskilda personer. Men äfven med bortseende från sist-
nämda omständighet, blir en dylik uppräkning alldeles utan
värde i en historisk skildring, som kräfver, en framstäl-
ning af utvecklingen och utvecklingenshufvudmoment.
Ungefär hälften af Wiedemanns arbete utgör en dylik ka-
talog af daterade eller möjligtvis (ty t. ex. en skarabe med
Thotmes den tredjes" namn kan två eller tre hundra år
..efter,, her skarens död hafva blifvit gjord efter något gam-
malt original,liksom ännu i dag dylika »förfalskningar»
medmästerlig skicklighet' utföras vid flere ägyptiska forn-
saks-»fabriker») daterbara fornsaker. Märkligt'är för öfrigt
att se, huru hr Wiedemanns statistik öfver t. ex. skara-
beerna under olika faraoner utfaller. Sid. 244 yttrar han
med afseende på kung. Usertsen I:s kända skarabeer (8
stycken) — »nicht• häufig»; sid. 224 om Ån-antefs kända
5 skarabeer —. »nicht selten» (!) ; sid. 229 om en Mentu-
hoteps‘kända 5 skarabeer »nur einige Skarabeen»; medan
sidan 296 farao Nubs 7 kända fornsaker af samma slag
kallas »zahlreiche Skarabäen», allt under hänvisning till
' noterna under, texten..	/

En annan likaledes högst väsentlig brist hos hr
Wiedemanns arbete är, att det vimlar af uppgifter af rent
anekdotisk natur, som egentligen icke synas hafva annat
‘ »raison d’être», än att öka bokens volym. Ty hvarför
skulle eljest' hr W. göra sig mödan att på otaliga ställen
utförligt referera en följd mer eller mindre opålitliga klas-
siska skriftställares åsikter i enskilda fall, samt därefter
tillägga, iakttagelser såsom: »denna notis tillhör sagan»,
»denna uppgift är icke brukbar» (verwertbar), »oredan i
dessa traditioner gör för oss till en omöjlighet att använda
dem som historisk källa» o. s. v. Sådana meddelanden,
som att »Nilen 11 dagar flödade af honung» under en vis
konung, eller att under en annan farao »en tvåhöfdad trana
visat sig», o,, d. äro minst sagdt obefogade i texten till
historiska handböcker med datum 1884, och kunna endast
i en författares långt drifna begär att lysa med onyttig
och brokig lärdom — om hr W, ändå åtnöjt sig därmed !

söka skäl för. att vinna plats i noterna.Dock i no-
terna har nästan; endast sammanförts boktitlar och katalog-
nummer; eller. statistiska tal; all diskussion äfven af de
mest banala frågor är med få undantag hänvisad till själfva
; texten. Angående det -relativa värdet af en stor del af

de af förf, begagnade grekiska källorna, saknar referen-
ten såsom icke hellenist nödig kompetens, men hänvisar
till hvad Ed. Meyer i sin kritik af Wiedemanns »Geschichte
Ägyptens von Psametik I» införd i Litter. Centralblatt
för 1881, yttrat om dessa källor för den saitiska perio-
dens vidkommande. Det synes för öfrigt som hr W. —
att döma af hvad vi här ofvan anfört — ej synnerligen
högt skattat flertalet af dessa, ej sällan i andra hand ci-
terade auktorer.

En tredje anmärkning, äfven den ej oväsentlig, träffar
förf:s böjelse att utan nödig kritik gifva realitet åt farao-
ner, som kanske — någon gång säkerligen — aldrig exi-
sterat, t. ex. den (sidan 406) anförda Ra-user-cheper-en-
är-Maä, hvars namn uppkommit genom oriktig läsning af
farao Ais (sid. 404) förnamn. Samma efemera existens
måste vi tilldela den (sid. 407) omnämda Ra-pe-am, som
enligt Masperos såsom oss synes riktiga tolkning är ==
den å samma sida nämde Ra-hetep. Jfr äfven den sid.
303 uppförda Ra-kék-Maä- setep-en-Amen, som har Rameses
IV:s förnamn; Ra-kerh-ka (sid. 278) bör väl läsas Ra-
kerh-ba, men om han tillhör XIII—XIV dynastierna är
tvifvel underkastadt. — I allmänhet kan man säga,
att det icke finnes något historiskt arbete öfver Ägypten,
som omtalar och anför så många faraoner som hr Wiede-
manns, en omständighet, som förefaller så mycket tvety-
digare, om man besinnar, ått flere af de nya (d. v. s.
hittills obekanta) herskarne icke ha säkrare stöd för sin
tillvaro än ett namn, som funnits ristadt på en eller an-
nan skarabe, hvilken mycket väl kan vara falsk.

Efter dessa anmärkningar om arbetet i dess helhet
skola vi lämna en kort öfverblick öfver arbetets anordning
och plan. Den allmänna inledningen skildrar kortfattadt,
och delvis väl knapphändigt, land och folk, språk och
skrift, religion, konst och vetenskap. Minst tillfredsstäl-
lande är religionen behandlad, åtskilligt af det lilla, som
meddelas om den samma är konstrueradt eller föråldradt.
Att som förf, gör vid .behandlingen af Ägyptens naturför-
hållanden och alster, använda uttrycken geologi, zoologi
och botanik (i st. f. geologisk beskaffenhet, fauna och flora)
förefaller som en besynnerlig terminologi, då han ju icke
talar om de ägyptiska naturvetenskaperna med dessa namn.
— En speciellare inledning bildar kapitlet om källorna,
omfattande de inhemska, asiatisk-semitiska och romersk-
grekiska. Detta parti är utan tvifvel, hvad framställnin-
gens form vidkommer, det njutbaraste i hela boken. Den
ägyptiska historien indelar författaren i perioder på ett
från det gängse, grupperingssättet något afvikande vis.
Det gamla riket blir enligt hr W. de 11 första dynastierna
. (Masperos memfitiska välde, de 10 första dyn.), det därpå
följande mellersta riket 12—19 dynastierna (Masperos the-
banska period, 11—21 dyn., klufven i tu af hyksostiden)
och slutligen det nya riket 20—33 dyn. (Masperos saiti-
ska period, 21—33 dyn.). Hr W. förnekar det berätti-
gade i att i åtskilliga fall, där moderna forskare antagit
samtidiga dynastier, göra däraf framkallade modifikationer
de kronologiska listorna. I denna punkt kunna vi ej
klandra honom, då de skäl som anförts för en dylik sam-
tidighet synts äfven oss i allmänhet svaga nog.

Vi öfvergå till att lämna några anmärkningar om i
i. boken förekommande detalj upplysningar. Sid. 168 upp-
gifves dödsbokens 64 kapitel vara funnet i Dendera, medan
261	'NORDISK REVY 1884—1885.	262

sid. 190 angifver Hermopolis magna som dess fyndort. Förra
uppgiften är oriktig. — Sid 186 talar förf, om prins Chufu-
anchs präktiga sarkofag »in Hausform» och sid. 191 om farao
Menkarås »Steinsarkofag in Hausform», bägge uttrycken
förvillande och felaktiga. Förhållandet är, att man på
vissa gamla sarkofager från Ägyptens älsta tid finner
afbildningar i skulpteradt arbete, som forskningen upp-
dagat vara formade efter mönstret af den tidens ägyp-
tiska privatbyggnader; men detta är något helt annat än
att sarkofagerna själfva skulle vara imitationer af »hus-
formen». — Sid. 203, för det epikureism doftande slututtryc-
ket å denna sida (lånadt från Pap. Prisse), se Le Page
Renouf, Lectures, p. 77.—Sid. 217 o. följ. Hvarför har
förf, ej ordnat den 11:te dynastiens regenter efter tids-
följd utan kastat om faraoner i annan ordning än den be-
visligen riktiga? Jfr Lieblein, Recherches sur la Chrono-
logie égyptienne. Kra 1883. — Sid 241. Påståendet
att alliterationen såsom poetiskt formelement i de ägypti-
ska texterna först under ptolemeertiden får allmännare
användning, faller inför de nyupptäkta pyramidinskrifter-
nas i Sakkara talrika prof på allitererande uttryck. —
Sid. 309. Författarens ingalunda nya påstående, att drott-
ning Ahmes-nefert-ari, Amenhotep I:s moder, skulle vara
af äthiopisk börd, emedan hennes bild i allmänhet på mo-
numenten är målad i svart, förlorar alt berättigande, om
man tager i öfvervägande den omständigheten, att många
andra kungliga personer framställas i samma mörka färg
i grafvarna — och från grafvar härstamma, så vidt rec.
känner, alla så beskaffade framställningar af den berömda
drottningen. Enligt Brugschs i vår tanke slående räson-
nemang, innebär en dylik mörk färgläggning i detta och
därmed analoga fall helt enkelt, att den så karaktärise-
rade individen gått till skuggornas rike. Sistnämde förf,
framhåller i sammanhang härmed, huru orimligt det är att
antaga, att Ahmes, om han förmälts med en äthiopisk
prinsessa, dock redan i början af sin regering haft att
bestå hårda strider med sina äthiopiska grannar. (Jfr
Brugsch, Geschichte sid. 260). Det är för öfrigt allmänt
kändt, att grafvar finnas, där Ahmes-nefert-ari framställes
med de vanliga ägyptiskornas gula hy. — Sid. 336. Förf:s
tvekan om, huruvida titeln »de båda landens herre» betecknar
en lägre rang än titeln »konung af öfre och nedre Ägypten»,
förefaller besynnerlig, då man vet, att hvarje farao hade
bägge. Rec. känner däremot ingen privat person som
haft någondera. Hvarför de ägyptiska inskrifterna om
hvartannat använda bägge uttrycken och ännu åtskilliga
andra för att beteckna farao, förstås, om man känner
dessa inskrifters svulstiga bredd, där den ofta tillämpade
»Parallelismus der Glieder» behöfde ett stort material af
synonymer för att få ett värdigt och varierande uttryck.
— Sid. 320. De i ett af tempelgemaken i Karnak afbil-
dade växterna, som Thotmes den 3:dje skulle bland annat;
byte fört hem från främmande land, hafva, enligt rec. läm-
nad uppgift af prof. Schweinfurth i Kairo, inga kända'
motsvarigheter i naturen, utan synas enligt denne forskare
vara af ägypterna fritt uppfunna. — Sid. 351. Brugschs:
ändring af Sen-tar »Dubbel-Tyros» till Tar »Tyros» (sen
är felskrifning för genitivbegreppets nt) i Amenemhebs
inskrift måste, från språklig synpunkt, betraktas som de-
finitivt giltig. — Sid. 361. Beteckningen Lotuspilaster för de
sköna granitmonoliterna närmast Karnaktemplets sanktuar

är otydlig, då endast kolonnernas sydsidor ha lotus-orna-
ment, medan nordsidorna visa papyros-blommor enligt den
ägyptiska orienteringprincipen. — Sid. 374 o. följ., 422,
in. fl. Terminologien, som af förf, användes för Karnaks
pyloner, är inkonsekvent och otydlig; fjärde pylonen kallas
i bland den första o. s. v. — Sid. 384. Bevis saknas
för att Amenhotep, son af Hapi, rest Memnons-kolosserna
(Piehl, Pet. Etudes, sid. 36). — Sid. 404 kan i samman-
hang med de här omnämda resterna af Tut-anch-amons
byggnadsföretag i Thebe nämnas, att den norra af Horus’
pyloner har ett inmuradt block med kungens namn. Jfr
Nestor L’hote, Lettres, page 94. Rec:s på ort och ställe
företagna undersökning af detta block har gifvit vid
handen, att det tillhört ett kapitäl af samma slag som
dem, som smycka hypostylsalarnas i Karnaks rikstempel
och Ramesseum midtelkolonner, hvadan altså Tut-anch-dmon
torde hafva bygt en dylik hypostylsal, som dock af hans
efterträdare(?) förstörts. Vår månne denna hypostylsal
förebild för den stora hypostylsalen i Karnak? — Sid. 440
anger författaren Menephtah som Rameses II:s 14:de son,
sid. 473 är han däremot den 13:de. Förra uppgiften, som
är felaktig, synes lånad från Brugschs historia. Den se-
nare och rätta har Brugsch redan 1855 lämnat i sin
Reiseberichte aus Ägypten. — Sid. 444 kallar hr W. Tell
el Maschuta »Ramses der Franzosen». Det är eljest be-
kant, att tysken Lepsius (Chronologie der Aegypter) gjort
denna geografiskt viktiga identifikation, som han så godt
som till sin död kan visas hafva sökt häfda (Zeitschrift
f. äg. Sprache 1883, sid 41). — Sid. 461. Att Rameses
II:s mumie ej funnits bland Der-el-Baheri-fyndets skatter
står i strid med hvad Maspero, Erman m. fl. påpekat.
Hr W:s försök att visa, att den mumie, som enl. den sist-
nämde forskaren är Sesostris’, tillhört Rameses XII, synes
oss ej tillfyllest. — Sid. 491. Nytt och ingalunda obe-
rättigadt är förf:s framflyttande af Exodus till åren när-
mast före Set-nechts (XXdyn.) intagande af Ägyptens
trou, om nu verkligen Exodus är en historisk företeelse
och ej en sagans skapelse (jfr Stade Gesch. des Volkes
Israel, sid. 129, citerad af hr W.). Försöket att sam-
manställa Papyros Harris’ Arisu med sägnens Osarsyph
innebär dock i hvarje fall för stort våld för språket. —
Sid. 527 o. följ. Vi åtnöja oss med att påpeka den högst
väsentliga omrangering hr W. företagit med 21 dynastiens
regenter utan att nu på grund af utrymmets otillräcklig-
het kunna polemisera mot de detaljer, vi där finna god-
tyckligt angifna. — Sid. 544. Den genealogi som förf,
uppgjort med anledning af Scheschonk-stelen från. Abydos
är oriktig, så till vida som Nimrot ej är den nämde
Scheschonks fader men hans son (Maspero, Guide au musée
de Boulaq p. 419, Naville, Inscription de Pinotem. p. 14).
— Slutligen gå vi, tillbaka till sid. 484 och anmärka,
att förf., glömsk af en förträfflig idé, som han yppat i
sitt för 3 år sedan utgifna arbete öfver Ägyptens historia
från Psametik I till Alexander, angifver farao Amemeses
såsom härstammande från staden Cheb, d. v. s. från en
landsortsstad, hvartill enda anledningen är en mytologisk
anspelning i en half-religiös text, där farao identifieras
med solguden och därför äfven bl. a. upplefver samma
öden som denne, hvilken enligt myten uppfostrades i
nämda provinsort. På det ställe af nämda arbete, som
vi åsyfta, polemiserar hr W. mot en dylik förvänd tillämp.
263............................ NORDISK	REVY 1884-1885.	264

ning af en mytologisk text, som han nu gjort sig skyl-
dig till, men med afseende på en annan monark, Thotmes den
3:dje, hvars ungdomstid man också velat tänka sig till-
bragt i staden Cheb. Maspero har för öfrigt efter denna
hr W:s upptakt (Zeitschrift f. äg. Sprache 1882) uttalat
en liknande åsikt, som den vi förorda, hvilken han tilläm-
pat så väl på Thotmes den 3:djes som Amenmeses’ ungdom.

Vid förf:s framställning af den saitiska perioden (sid.
601 o. följ.) ämna vi ej uppehålla oss, då han ju som
nämdt för 3 år sedan i ett särskildt arbete behandlat
denna och här ej tillagt något nämnvärdt nytt utom så
till vida, att han dragit nytta af den kritik detta arbete
från flere håll fått mottaga. Som en detaljanmärkning
på detta parti skall rec. framhålla, att den författare hr
W. i början af noten 16 å sid. 645 klandrar för felaktig-
het, i det klandrade arbetet uttalat rakt motsatt uppfatt-
ning mot den af hr W. ogillade.

Dr W:s förhållande till det fornägyptiska språket och
skriften är icke alltid en skicklig interprets. En man,
hvars namn bort omskrifvas Anhor-chaui, kallas menings-
löst Chaui (sid. 303 o. passim). En annan med namnet
Usertsen kallar hr W. Nebpu-usertesen (sid. 262) och sy-
nes öfver hufvud ej godkänna den gamla satsen, att nomina
propria egentligen äro appellativa, följaktligen äfven böra
kunna etymologiskt förklaras och begripas. Därför skrif-
ver han också Ahmesnefer-ateri, som ingenting betyder, i
st. för (som Lepsius redan 1840) Ahmes-nefert-ari »Ahmes
deras dotter», aldeles som vi på svenska skulle få se
Eriskon i st. för Erikson-, han skrifver (farao) Usertésen
i st. f. Usert-sen »deras makt» (ännu bättre troligen vore
Useret-sen). Det äthiopiska landet Chent-hen-nefer, läser
han rätt på ett ställe, på tre ställen heter det däremot
Chent-nefer, hvilka olika former registret i bokens slut,
upptager, ehuru resp, ägyptiska original ha en och samma
form, den först anförda; jämte Amu-kehak (ett folkslag)
finner Amu-neb-hak nåd för hans ögon (sid. 317), ehuru
felskrifningen neb för k har analogi i millioner exempel
(jfr t. ex. i vår skrift glömskan af punkterna öfver a och
o i ä och ö!); originaltexternas Kari (bygd i Äthiopien)
klyfves i två former Kari och Kare, hvilka bägge finnas
i registret på sin särskilda plats; hr W:s drottning Maat:
nefru bör heta Ra-maat-nefru; sid. 565 1. 8, stadnamnet
Hesaui bör läsas Ro-hesaui; landet Pat (sid. 372) kallas
numera Schat (Brugsch Zeitschrift 1875, sid. lo. följ.).

De få detaljanmärkningar vi nu framstält — man
drage sig till minnes, att dr W:s bok räknar öfver 750
sidor i imp.-oktav — kunna ej i nämnvärd grad väcka
tvifvel om arbetets nytta och brukbarhet såsom historisk
uppslagsbok och kronologisktuppstäld katalog öfver med
farao-namn smyckade fornsaker. Särskildt måste man
hålla förf, räkning för den omsorg, han nedlagt på citaten.
Af dessa, hvilkas tal torde vara närmare 20,000 än 10,000,
ha omkring 10 proc, af rec. verifierats och befunnits
nära nog felfria.

Vi ha ansett oss kunna och böra klandra hr W:s
arbete i dess egenskap af historia om Ägypten, och Eduard
Meyers nyss utkomna orientens historia visar fullt ut det
skäliga i detta vårt klander, enär sistnämde förf:s fram-
ställning af Ägyptens utveckling i forntiden på ett myc-
ket lyckadt sätt ådagalägger, att äfven detta lands historia
kan behandlas efter samma grunder, som vår tids forsk-

ning. anser giltiga för historieskrifning i allmänhet. Mot
hr Wiedemanns arbete såsom kronologiskt ordnad material-
samling för en blifvande(?) behandling af det gamla Nil-
folkets historia hafva vi. så mycket mindre skäl att göra
någon väsentlig anmärkning, som det — på några smärre
undantag när — synes bära prägeln af sorgfällig forsk-
ning och sällspord lärdom. Det är af denna anledning
som det måste betecknas såsom en utmärkt biblioteksbok,
en bok, som ingen offentlig boksamling af någon rang
bör sakna. Karl Piehl.

Literaturhistoria.

Gering, Hugo, Islendzk Æventyri. Isländische Le-
genden, Novellen und Märchen. 2 B. Halle 1882 & 1884.

Att den isländska literaturen ägt en ganska rik
samling af legender, är väl något som hittills ej varit
okändt. För att endast nämna några få exempel kunna
vi anföra Biskupa Sqgur, Heilagra manna Sçgur, Postola
Sogur och Stockholms IIomiliubök. Ej häller har man
varit okunnig om att medeltidsnovellen odlats på den
gamla sagoön. Gislason hade redan 1860 meddelat några
få prof, och i Germania B. XXV hade Cedersköld gifvit
en sakrik redogörelse för den i Cod. Arn. Mag. 657 B.
intagna samlingen. Men icke desto mindre erbjuder
Gerings arbete ett synnerligen värdefullt bidrag till den
isländska och i viss mån äfven till den allmänt europei-
ska literaturhistorien. Endast 9 af de 101 stycken hans
samling upptager hafva förut varit publicerade, för en
stor mängd af de där meddelade berättelserna är Ge-
rings version den enda hittills kända, och i det stora
hela torde man kunna påstå, att den isländska novellen
först genom Gerings arbete blifvit i någon större ut-
sträckning känd.

Ehuru utgifvaren begagnat sig af en stor mängd
handskrifter, har likväl hufvudstommen hämtats från fyra
Codices, betecknade A, B, C, a. A. är Cod. Arn.
Mag. 624 (perg. 4:o) från 1400-talet. Jämte mycket
annat innehåller denna codex tvänne af olika händer
skrifna samlingar, den ena (A 1) bestående af 16 be-
rättelser, den andra af 9 (A 2). Cod. Arn. Mag. B
(perg. 4:0) är sammansatt af två olika handskrifter.
Den ena (B) är från midten af 1300, den andra (C)
från slutet af samma eller början af nästa århundrade.
Af båda hafva, som strax skall visas, delar råkat in i
andra manuskript. B innehåller 6 fullständiga berättel-
ser, 7 fragment och den af Cedersköld redan utgifna
Clarus saga, samt tyckes äfven hafva upptagit en numera
så när som på begynnelseorden och företalet förlorad
öfversättning af Disciplina Clericalis. C innehåller 21
fullständiga berättelser och 14 fragment. Cod. Arn. Mag.
657 A (perg. 4:0) är skrifven af tre händer, af hvilka den
som spåras i de 12 sista bladen är den samme sonii C.
Dennas handskrift har med fyra berättelser och ett frag-
ment kontribuerat till Gerings samling. Cod. Arn.
Mag. 764 B (perg. 4:0) är sammansatt af två hand-
skrifter, af hvilka den ena tillhör skrifvaren B (dennes
del är här på grund af manuskriptets svårtydbarhet ej
265

NORDISK REVY 1884—1885.

266

begagnad) och den andra C, hvilken nedskrifvit tre full-
ständiga berättelser. Cod. Holm. Chart. 66 fol. (betecknad a)
är skrifven 1690 af den då i Stockholm anstälde isländaren
Jon Vigfusson. Afskriften, som innehåller flere af de i
pergamentshandskrifterna upptagna berättelserna, har Ge-
1	ring endast behöft bruka för n:r XXV (slutet) Och
:	XLIX—LXXVI (öfversättningen af Disciplina Clericalis).
|	Denna pappershandskrift, som med afseende på noggran-
het lemnar åtskilligt öfrigt att önska, har tydligen af
:	skrifvits efter ett äldre isländskt	original, hvilket ännu
:	■	1634 citerades af Bure, ehuru af	denne förmodadt vara
i	fornsvenskt. Icke osannolikt är,	att denna äldre hand-
skrift befunnit sig i Sverge ända från medlet af 1400,
då som bekant en mängd isländska arbeten hit infördes.

Gering antager, att den af honom utgifna samlingen
härleder sig från fyra olika författare, a, som sällan
begagnat skrifna källor och utmärker sig för en konst-
fullare periodbyggnad, har [med undantag af LXXXV A,
som skrifvits af ß] författat alla de i A 2 och B samt
större delen af de i C upptagna berättelserna, ß, som
stöder sig på latinska källor, hvilka han mindre själf-
ständigt återgifver, har författat återstoden af de i C
meddelade styckena. Erån en tredje författare härrör
den i a gjorda öfversättningen af Disciplina, och från
en fjärde de i Al förefintliga sagorna, hvilka företrä-
desvis stöda sig på engelska original (framför alt på
Handlyng Synne af Robert de Brunne).

Hvilka dessa författare varit, torde vara omöjligt
att upptäcka. Samlingen B har af Cedersköld tillskrif-
: vits biskop Jon Halldorsson (t 1339), emedan Clarus
saga, som med stort skäl tillskrifves denne, förekommer
i handskriften. Vidare kan anföras, att nr. LXXXV A
förklaras vara »samsettr af skemtunarsqgum peim sem
viröuligr herra Jon biskup Halldorsson sag0i til gamans
monnum». Men detta synes snarare afse, att biskopens munt-

1 liga föredrag angifves såsom berättelsens källa, och uppgiften
I	gäller för öfrigt väl blott om nr. LXXXV A (måhända

i	äfven för de i handskriften närmast följande berättel-
serna LXXXIII, LXXXVIII, LXXVIII). I Jöns ^åttr
(nr. XXIII) sages nästan uttryckligen, att biskopen ej
haft någon skriftlig befattning med de där meddelade
episoderna (»munum vér hardla smått ok litit setja i
penna bækling af ^vi störa efni, pviat sumir menn å Is-
landi samsettu af hans frasagnir» och kanske ännu tyd-
ligare »eitt æventyr er han setti sjalfr i sina prédikan»).
Biskopen, af hvilkens literära värksamhet endast Clarus
saga tyckes hafva bevarats, torde däremot hafva haft
förtjänsten af att till Island öfverföra de allmänt euro-
peiska sagostoff, hvilka under medeltiden voro i omlopp.
Härvid kan måhända en observation förtjäna att anföras.
Jön hade erhållit sin uppfostran bland dominikaner —
först i Norge, sedermera i Bologna — och det var före-
trädesvis denna orden, som vid midten eller slutet af
1200-talet började att i sina, predikningar inmänga icke
allenast kristna legender utan ock rent profana noveller.
Jön tyckes hafva varit den förste, som till Island öfver-
förde detta predikosätt, genom hvilket en Jacques de
Vitry, en Etienne de Bourbon utrikes' förvärfvade sig
så stor ryktbarhet. Härigenom synes han hafva lagt
grunden till en novelliteratur, som sedermera antagligen
utvecklades genom en samvärkan dels af flere predikan-

ter, dels af lekmän, hvilka i profan riktning omdanade
stoffet.	.

Till hvarje berättelse har Gering fogat en under-
sökning af dess källor, och härigenom har han inlagt
värkligt betydande förtjänster om nordens sagohistoria.
Denna del af arbetet utgör för öfrigt ett glädjande ex-
empel på vår tids vetenskapliga samarbete. Gering har
här kraftigt biståtts af den lika mycket för sin huma-
nitet som för sin lärdom bekante Reinh. Köhler samt äfven
af våra egna i medeltidsliteraturen så förfarne landsmän
Cederschiöld och Södervall. Några — visserligen mindre
betydande — tillägg må här göras. Till parallellerna
vid nr X bör läggas Dialogus creaturarum dial. 29, hvil-
ken står den isländska legenden närmare än de af Ge-
ring anförda. I n:r XIII synes förf, betvifla tillvaron af
en utförligare Dunstanus saga. Enligt Vigfussons Pro-
legomena pag. CXXXIV är denna dock utgifven af Vig-
fusson själf såsom appendix till Håkonarsaga Rolls’ series
pp. 385—408. (Möbius känner dock ej denna upplaga.)
Förmodligen nämner Vigfusson där de skäl, på grund af
hvilka han tillskrifver Arni författarskapet. Med nr
XXIII,1, för hvilken Gering ej anför någon källa, kan
jämföras Siälinna Tröst pag. 91, där en liknande hän-
delse berättas om Julianus Apostata; för den fjärde epi-
soden kunna motsvarigheter uppvisas i Klosterläsning pp.
20 och 23: Till n:r XXIV kunna följande paralleler fogas:
dial, creatur. dial. 41, Siäl. Tr. pp. 154 och 305. Något
liknande n:r XXVIII är den anekdot som berättas Siäl.
Tr. pag. 65. Med n:r XL bör En Svensk järteckens Postilla
ed. Rietz p. 82 jämföras. Som parallell till n:r XLIV bör
Själ. Tr. p. 284 upptagas; liksom i Klosterläsning 108 be-
rättas också där händelsen om St. Germanus. N:r XLV
har icke blott en utan två motsvarigheter i Själ. Tr., näml.
pp. 270 och 471. samt dessutom Klosterläsning p. 298
(om Pelagia). För XLVI jämf. Klosterläsning p. 290.
I n:r LXXVII förklarar förf. Holkots arbete vara
yngre än Gesta rom. Enligt vår tanke är man ej be-
rättigad att datera Gesta mycket äldre än det älsta ma-
nuskriptet d. v. s. 1342. Själfva samlingen kan nog
vara äldre, men handskriften af 1326 visar, att detta ar-
bete i sitt äldre skede haft en väsentligen olika form.
Denna novell förekommer ej i Gesta förr än 1342, hvil-
ket ju är samtidigt med Holkot, som dog 1349. Där-
emot tror jag, att författaren har rätt i sin förmodan, att
både Gesta och Holkot (Gering citerar dennes novell
som lect. 189, hvilket bör vara 190), hänvisa på en
äldre, nu förlorad eller okänd källa (månne Jacques de
Vitry?). Denna tendens att antedatera Gesta visar sig
ännu mer i nr LXXXVII. Där säges episoden om lik-
skjutningen först förekomma i Gesta. Den finnes likväl
förut både hos Etienne de Bourbon + 1261 och Peraldus
t 1275, samt dessutom i Wright’s latin stories (från
1200- och 1300-talen). Gerings uppgift vid n:r XC, att
Nachschebis Tutinameh är den älsta form, i hvilken Sju
vise mästare förekommer, kan väl numera ej gälla, sedan
Comparetti uppvisat, att den hertig Gabriel af Militene,
till hvilken Mikael Andreopulos dedicerade Syntipas, lefvat
omkring år 1100; Nachschebi dog 1329. Att dennes lilla
af endast sju berättelser bestående utdrag ej innehåller
den afsedda novellen visar naturligen intet. Författarens
förmodan, att n:r XC är af indiskt ursprung, synes oss
267	NORDISK REVY 1884—1885.	268

kunna styrkas af Benfeys Pantschatantra I p. 77, där
en om den isländska novellen påminnande tjufhistoria an-
föres; jämf. ock s. a. I 295. Att antaga, att nr XCI
och XCII, därför att de afvika från den i Disciplina
gifna redaktionen, bero på en från denna utgående munt-
lig tradition, förefaller förhastadt, då dessa båda sagor
vöro bland de under medeltiden oftast behandlade (se
Oesterleys Gesta n:r 129). Till n:r XCIV kan den an-
märkningen fogas, att i Holinsheds krönika (samt också
i Shaksperes Macbeth) tillägges Edward bekännarens ef-
terträdare förmågan att bota scrofellæ (the king’s evil).

Vi sluta denna anmälan med att uttala den förhopp-
ningen, att tid och krafter måtte tillåta förf, att utgifva
återstoden af den isländska novelliteraturen. Det före-
liggande arbetet visar, att denna uppgift knappast kan
anförtros åt värdigare händer. H. S.

Kalevala, fri öfversättning af Rafaël Hertzberg. 304
ss. Helsingfors 1884. G. W. Edlund. Pr. 5 mark. .

Klassiska språk.

Frigell, A., M. Tullii Ciceronis epistolæselectæ
XXIII. Med förklaringar. Andra förbättrade upp-
lagan. Stockholm 1884. P. A. Norstedt & Söners
förlag. Pr. 1 kr.

Att studiet af Giceros bref äfven på skolstadiet bör
anses vara i hög grad fruktbringande, ej mindre med
afseende på språket, hvilket här företer sig i en, så att
säga, mera lefvande gestalt än i sina rent literära pro-
dukter, än äfven genom den omedelbara inblick, dessa
bref erbjuda i ett viktigt skede af världshistorien, torde
af ingen förnekas. Utgifvaren af föreliggande samling
har därför med detta arbete, hvaraf nu andra upplagan
utkommit, gjort våra skolor en väsentlig tjänst.

Vid urvalet har utg. följt Süpfles kronologiskt ord-
nade samling, som omfattar åren 62—43. En särskild
förtjänst hos denna brefsamling är att företrädesvis så-
dana bref blifvit där sammanstälda, som äro ägnade att
låta läsaren följa de historiska tilldragelserna i deras
sammanhang. Sålunda utgöra de första 18 brefven, med
undantag af det 6:e (Ad. Quint, fratr. I, 1), som har
sitt särskilda intresse, ett sammanhängande helt, i det
de alla mer eller mindre direkt skildra Ciceros politiska
ställning närmast efter och i följd af hans konsulat, de
begynnande förföljelserna, förvisningsdomen, landsflykten
och slutligen återkallelsen med därtill hörande omstän-
digheter. Då just dessa bref upptaga allra största de-
len af prof. Frigells samling, synas mig de återstående
5, som fått medfölja, utan skada för arbetet hafva kun-
nat undvaras. Något skäl, hvarför gränsen satts just
efter det 23:e brefvet, har jag ej kunnat finna, om ej
det i förordet till första upplagan angifna, rent tillfälliga
förhållandet, att det utgifna antalet då fylde jämnt 3
textark.

Den förnämsta uppgiften vid förklaringarnas utarbe-
tande har varit att lämna en för lärjungarnes behof till-

fredsställande utredning af de historiska förhållanden,
kring hvilka brefvens innehåll rör sig. Det är också i
denna punkt som utg. synes företrädesvis hafva lyckats.
Hans framställning är icke blott fullständig utan äfven
hållen i en liflig och tilltalande ton, som ej torde för-
fela att väcka de unges intresse för de föreliggande po-
litiska tilldragelserna.

Med afseende på Ciceros landsförvisning framställer
sig med nödvändighet den frågan, i hvad mån han var
skyldig till anklagelsen. Utg. lägger, liksom Mommsen
m. fl., det egentliga ansvaret för Catilinariernas afrätt-
ning på senaten och betraktar Cic. endast såsom verk-
ställare af senatens olagliga dom, den han såsom lagar-
nes väktare bort neka att verkställa. Men då senaten
hvarken ägde någon omedelbar domsrätt (jfr Madvig,
Den rom. Stats Forf. I, p. 245) och väl icke häller vå-
gade göra anspråk på en sådan, torde den af Richter
(Cic. Cat. Reden p. 21) antydda åsikten förtjäna afse-
ende, enligt hvilken Cic. här handlade i kraft af den
honom genom senatusconsultum ultimum (videant consules
etc.) förlänade myndigheten, hvarvid senatens s. k. dom
är att betrakta endast såsom ett utlåtande, hvilket kon-
suln till sin efterrättelse önskade inhämta. Denna upp-
fattning af saken, vinner särskildt stöd af Cic:s uttalan-
den mot Catilina i det l:a talet, kap. 1—2 (»Ad mortem
te duci jussu consulis jam pridem oportebat» och »Ha-
bemus senatus consultum in te vehemens et grave»).
Härmed faller hela ansvaret för kränkningen af lex
Sempronia på konsuln, och man förstår lättare, hvarför
han stillatigande erkände sig skyldig.

I öfverensstämmelse med Süpfle uppgifver utg., att
det förslag af Metellus Nepos, som uppväkte så mycket
buller, innehöll, att Pompejus skulle hemkallas »för att
återställa den genom våldsamheterna mot Catilinarierna
störda ordningen i staten». Detta af flere skäl osanno-
lika påstående strider åtminstone mot Mommsens (III,
p. 187) och Langes (III, 1, p. 256) uppgifter, enligt
hvilka ändamålet med Pompeji ifrågasatta hemkallande
var att han skulle föra kriget mot Catilina.

Såsom förklaring till Cic:s yttrande i brefvet till
Pompejus af år 62 (det 3:e i samlingen): »Scito tuos
veteres hostes, novos amicos vehementer litteris perculsos
atque ex magna spe deturbatos jacere» anför utg. — li-
kaledes efter Süpfle —, att Pomp, i det åberopade bref-
vet till senaten »uttalat sin afsikt att efter sin åter-
komst ansluta sig till senatspartiet». Denna med full
bestämdhet framstälda uppgift är dock, så vidt jag kun-
nat finna, ingenting annat än en lös gissning, hvars san-
nolikhet förefaller ganska tvifvelaktig. Huru därmed
förlika den föreställning, som enligt Vellejus m. fl. (se
Lange III, 1, p. 260) före Pompeji ankomst var allmänt
utbredd, att han i spetsen för den segrande hären äm-
nade , göra slut på friheten? Pompeji framgångar och
bebådade hemkomst må hafya utgjort tillräckligt skäl till
nedslagenhet hos hans medtäflare om makten, folkpartiets
ledare. .

De språkliga förklaringarna äro i det hela väl af-
passade efter lärjungarnes behof, om man äfven därvid
kan anmärka en viss ojämnhet, i det att på rätt många
ställen erforderlig vägledning till uttydning eller öfver-
sättning saknas, hvaremot å andra sidan många öfverflö-
269

NORDISK REVY 1884—1885.

270

diga anvisningar meddelas. Det sistnämda gäller sär-
skildt om det ofta förekommande åberopandet af gram-
matikens regler äfven för de vanligaste konstruktioner.

På somliga ställen äro utg:s anmärkningar mindre
riktiga, hvarpå jag torde få anföra några .exempel. S.
69. Si vales, lene est uppgifves innebära »tillönskan af
allt godt» och jämföres med ett uttryck, som enl. utg.
lär vara brukligt i svenskan: »må alltid väl, det är min
innerliga önskan». — Ibm. Capite ac fortunis oppugnari
öfversättes med »angripas till lif och egendom», hvaref-
ter caput säges betyda en Romares »hela borgerliga till-
varo». Endast det senare är här riktigt, ty om lifvets
förlust kunde vid tillfället ej vara fråga. — S. 71. Till
förklaring af uttrycket omnem sui tribunatus conatum in
meam perniciem parare har utg. i den nya upplagan
tillsatt: »conatum, ofta om politisk agitation»; ordet kan
här ej betyda annat än ansats, kraft. — Ibm. Dolori
tuo ignosep bet. väl ej »jag förlåter dig för din sorg»,
utan »j. ursäktar din harm». — S. 72 (nos inter nos).
»Om en 3:e person är subj., upprepas objektsackusativen
nos 1. vos vid inter nos 1. inter vos». Bör vara: om en
annan pers.är subj. än den, som betecknas med det af
inter styrda pronominet, utsättes ack. objektet. — S. 73.
Opinio incommoda är i förra uppl. öfversatt med »oför-
månlig tanke», i den nya med »en viss förstämdhet»
(efter- Süpfle); det torde behöfva bevisas, att opinio kan
beteckna en känslostämning. — S. 74. Voluntatem in-
stitutæ vitæ: »böjelse och lefnadsriktning» ; riktigare:
»olika böjelse vid valet af lefnadsbana». — S. 75. Ecce
alic deliciæ equitum vix ferendæ. Utg. öfversätter: »ett
smekningsmedel för riddarne». Denna bet. af ordet de-
liciæ torde svårligen kunna uppvisas, hvarförutom den af
utg. själf påpekade motsvarigheten mellan aliæ och det
föregående primum (§ 8 »qui, i. e. equites, primum illud
graviter tulerunt») hänvisar på en ny handling af rid-
darne, nämligen den att begära nedsättning i arrende-
summan; altså riktigare: »ett annat själfsvåld af rid-
darne». Jfr Cav. lex. — S. 77. Quid est negotii con-
tinere eos, quibus præsis, si te ipse contineas? Utg:s för-
klaring »om du själf håller dig i skick och icke af an-
dra låter dig tyglas» står uppenbarligen i strid med sam-
manhanget; ipse står helt enkelt här såsom ofta i st. f.
ipsum. — S. 78. Då om ståthållarens följe af vänner
och tjänare säges »qui quasi ex cohorte prætoris appellari
soient», kan cohors ej öfversättas med »följe», hvarigenom
uttryckets egenskap af att vara lånadt försvinner. —
S. 79. Scientiœ ratio, »vetandets teori». Det är föga
troligt, att Cic. här användt ratio i bet. teori, hvari-
genom en mer än loflig pleonasm skulle uppstå. Antag-
ligen står ordet här i samma bemärkelse som ofvan, §
18, præci piendi rationem, hvilket uttryck utg. öfversätter
med »teoretiserande (docerande)». Fullständigare vore
här »docerandets (undervisningens) område» och på samma
sätt scientiæ ratio »vetandets område» 1. »den teoretiska
delen». — S. 80. HSCC säges betyda» ducena sestertia»,
ehuru intet distributivt begrepp här föreligger. — S. 81.
Si vere cogitare volumus bet. väl ej »om vi vilja säga
sanningen», utan »noga räknadt». — Ibm. Inductio animi
kan ej bet. »sinnets böjelse», utan »föresats». — Ibm.
Benämningen socii torde väl ej hafva inneburit »ett slags
hån», äfven om saken ej svarade mot namnet. — S. 83,

§ 42. Då, såsom utg. riktigt yttrar, här föreligger en
genomförd bild, hämtad från teatern, torde ordet artibus
ej bet. »moraliska egenskaper», utan »skicklighet», »ta-
lang». — S. 86. Fidem recepisse sibi et ipsum et Ap-
pium de me. Utg. motsäger sig själf, då han öfversät-
ter: »------hade öfvertagit den garanti (låtit gifva sig
den försäkran af Clodius, att ingen fara hotar mig)».
Fidem sibi recipere kan väl ej betyda annat än »åtaga
sig ansvar» ; jfr bl. a. Cic. fam. I, 9, 9. — S. 92. Det
som vid den här förekommande aposiopesis »förtiges»,
såsom utg. eget nog uttrycker sig, är ej »att lifvet är
för Cic. en börda», utan att han ämnar beröfva sig lifvet.
— S. 95. HS vicies uttalas här icke, såsom utg. säger,
»sestertium v.», utan »sestertio v.» på grund af verbet
æstimarunt.

Att åtskilliga felaktigheter äro rättade i den nya
upplagan erkännes tacksamt. På några ställen har tex-
ten nu blifvit ändrad till öfverensstämmelse med Baiters
edition. Måhända hade det varit skäl att äfven i det
18:de brefvet § 7 upptaga Baiters läsart facile i Ist. f.
non facile, emedan vid den senare läsarten bristen på
förbindande konjunktion (etsi) svårligen kan förklaras.

. ' S. L.

Joh. Nic. Madvigii adversariorum criticorum ad scrip-
tores græcos et latinos volumen tertium. ■ Hauniæ (Gyl
dendal) 1884. 280 s. 8:o. 4,50 kr. a

Berg, C., Græsk Formlære til Skolebrug. 6. Udg.
Kjobenhavn (Steen): 1884. XIII, 196 s? 8:o; bunden
3,50 kr.

Schou Bruun, Græsk grammatik. ■ Anden ,— om-
arbeidede — udgave. Kjobenhavn (Gyldendal) 1885.
302 s. 8:0; bunden 5 kr.

Bernays, Jacob, Gesammelte Abhandlungen herausgeg.
von H. Usener. I, II. Berlin (Hertz) 1885. XXVI,
356, IV, 396 s. 8:o. 18 M.

Forchhammer, P. W., Erklärung der. Ilias auf Grund
der in der beigegebenen Originalkarte von Spratt und
Forchhammer dargestellten topischen und physischen Eigen-
thümlichkeiten der troischen Ebene. Ein Beitrag zur
Erledigung der homerischen Frage. Kiel (Maack) 1884.
XI, 162 s. Stor 8:o. 10 M.

Dionysii Thracis ars grammatica. Edidit G. Uhlig.
Præmissa sunt: præter prolegomena Adalberti Merxii
de versione Armeniaca disputatio atque Syrii interpretis
lectiones. Lipsiæ (Teubner) 1883—84. C, 224 s. Stor
8:0. 8 M..

■ Weber, Ph., Entwickelungsgeschichte der Absichts-
sätze. 2. Abtheil. [Beiträge zur hist. Syntax d. griech.
Sprache hsg. von M. Schanz. Bd II, Heft 2.] Würz-
burg (Stuber) 1885. 124 s. 8:o. 4 M.

Deecke, W., Etruskische Forschungen und Studien.
Heft 6. Die etruskischen Beamten und Priester-Titel.
Stuttgart (Heitz) 1884. XII, 70 s. Stor 8;o. 4 M,
271

NORDISK REVY 1884—1885.

272

Romanska språk.

Forchhammer, Joh., Vejledning til Italiensk.
162 s. 8:o. Kjobenhavn, Reitzel, 1884. . .

Santi Consoli, Italiensk Grammatik til brug for
norske og danske. 159 s. 8:o. Catania, Barbagallo
& Scuderi, 1884.,

Dessa språkläror, båda afsedda att införa (danske och
norske) nybörjare i italienskans studium, äro af helt
olika värde. Rektor F:s »Vejledning» torde vara egnad
att afhjälpa ett af hvarje lärare i italienska språket, ej
mindre i vårt land, än i våra grannland, säkerligen kändt
behof: behofvet af en kortfattad och dock äfven inför en
vetenskaplig kritik beståndande lärobok, som, beräknad
för elever med allmän grammatikalisk förbildning och nå-
gon — åtminstone i regeln befintlig — kännedom af
franska språket, kan på kort tid leda dem till att förstå
-en lättare italiensk författare och hjälpligt reda sig
själfva med språket. De hittills i våra grannland van-
ligen använda tyskt-italienska språklärorna (såsom Sauer,
Städler, Mussafia) lida, med flere förtjänster i andra af-
seenden, alla af ett hufvudfel: en dräpande bredd i an-
läggningen. Vi svenskar äga i prof. T. Hagbergs Itali-
enska språklära (2:a öfversedda uppl. 1882) en i många
afseenden god lärobok, men dess egenskap af att först
och främst vara afsedd för det begynnande akademiska
studiet medför nödvändigtvis en viss olämplighet såsom
praktisk lärobok för nybörjare.—- F:s vägledning gör äf-
ven anspråk på att vara lämplig för själfstudium. Därpå
kan man också gå in, förutsatt likväl, att den studerande
inskränker sitt mål till att kunna hjälpligt läsa språket.
Blir det fråga om, att lära tala det, om ock blott nöd-
torfteligen, är »lidt mundtlig Vejledning med Hensyn til
Udtalen» icke blott »ikke af Vejen» (företalet s. VI),
utan alldeles nödvändig, och vill den studerande vinna
full klarhet i hvad han läser, torde en lärares handled-
ning vara lika nödvändig. Förf, har nämligen i sitt
(understundom väl långt drifna) bemödande att ej gifva
för många, det viktiga skymmande detaljer, inlagt en
hel del af syntaxens egenheter i — f. ö. särdeles väl
valda — exempel under hufvudreglerna, ett förfaringssätt,
som kan vara mycket godt, om bokens studium bedrifves
under ledning af en kompetent lärare, men som vid själf-
studium ställer alt för höga anspråk på elevens iakt-
tagelseförmåga och tankeskärpa. För att vara lämplig
till själfstudium bordè boken dessutom ovilkorligen hafva
försetts med ett godt uppslagsregister. Särskildt en an-
nan fordran skulle ref. också vilja ställa på hvarje
för själfstudium beräknad italiensk grammatik: genom-
gående och omsorgsfull beteckning, af det öppna och
slutna e och o, det ital. uttalets enda egentliga crux.
De antydningar, som. i detta afseende gifvas (ss. 2, 43,
55, 56) äro alldeles otillräckliga. Då särskiljandet af
dessa vokalljud i de olika orden hos mängden af lär-
jungar — undantaget blott det fåtal, som i kännedomen
af den latinska prosodiken och de vid latinets utveckling
till romanska språk verkande ljudlagarna äga ett (för
- öfrigt understundom otillräckligt) stöd — verkligen »maa
læres ved Ovelse», ligger nödvändigheten af denna for-
dran i öppen dag. Icke häller for det »haarde» och

»blode» s och z uppställer förf, några regler; här gäller
därför samma anmärkning: ljudet borde öfveralt ha be-
tecknats i läroboken.

Såsom ledtråd vid en lärares undervisning skall bo-
. ken utan tvifvel kunna göra goda .tjänster. Förf, synes
ref. hafva lyckligt genomfört sin tanke, att »en jevn
Udvikling, der udgaar fra Sprogets eget Væsen, der
skrider rolig fremad fra det lettere til det vanskeligere
i Former som i syntaktisk Forbindelse og seger att slaa
det væsenlige og regelmæssige fast, vil kunne tilfreds-
stille saavel et videnskabeligt som et praktisk Krav»,
(föret, s. IV). Reglerna äro öfveralt (exempelvis för
konjunktivens bruk, s. 61) korta och träffande; förf, har
med mycken urskiljning vetat upptaga det verkligen
viktiga. På ett och annat ställe skulle man visserligen
önska något större utförlighet Sålunda borde s. 53 hafva
påpekats, att venire, användt såsom passivbildande hjälp-
verb, ej är liktydigt med essere (vengo amato = jag
älskas = jag blir [nu] älskad; sono amato = jag älskas
= jag är. älskad). Andra punkter, som gärna kunde
behandlats något utförligare, äro förhållandet mellan che
och il quale (s. 17); användningen af Lei eller Ella som
tilltalsord (s. 33. Det förra företrädesvis brukadt i Rom
och söderut, det senare i. norra Italien); italienskans
egenhet att ofta i st. f. futuro och condiz. presente sätta
resp, tempi pässati (endast antydd i ett ex. s. 63: »sa-
peva . . che . . glielo consentirebbero eller uden væsentlig
Forskjel avrebbero consentito»), Förf:s exempel äro, som
nämnts, väl valda, sammansatta af vanliga, tor den prak-
tiska användningen af språket viktiga ord. Vid fram-
ställningen af de viktigaste oregelb. verbens böjning är
på ett lyckligt sätt fogad en ganska rikhaltig samling
af vanligare fraser, i hvilka de förekomma. Språkläran
upptager blott 65 s. Därpå följer *) ett mindre antal lä-
sestycken af moderna författare, delvis med motsidig öf-
versättning för deras räkning, som studera boken på egen
hand. Arbetet afslutas med en rikhaltig samling satser
till öfvers. från danska till ital., ordnade efter språk-
lärans kapitel, jämte en ordförteckning, innehållande äf-
ven andra vanliga ord än de i öfningarna förekommande.

Af de få, oegentligheter i detaljer, som ref. anmärkt,
må anföras följande: . S. 9 säges, att adjektivens kom-
paration sker medelst più, il più och såsom ex. L’uomo
più ricco non è sempre il più felice.. Att best, artikeln
bäst uteslutes, då det superlativa adjektivet följer efter
sitt substantiv, borde här antydts; ex. står ju eljest del-
vis i motsägelse till den nyss gifna regeln. S. 11 står
i (gli) dei, bör vara gli dei; i dei är antikveradt. Jfr.
Vockeradt, Lehrbuch der ital. Sprache, I, s. 67. S. 15.
Att certuni ej skulle ha sing., är väl ett oberättigadt
påstående. Jfr. Vockeradt s. 347. S. 16. E troppo
, buona. Signor, Paolo. Grammatikaliskt riktigt, men väl
oftast ansedt som pedanteri i umgängesspråket; man sä-
ger till en man: Ella (Lei) è troppo buono. Åtminstone
borde detta anmärkts. S. 24. L’ho veduto kan svår-
ligen, om ej i mycket slarfvigt språk, betyda »jag har

*) S. 66 upptages af en almanack-artad förteckning öfver det
ital. kungahusets medlemmar! Förf, upplyser i företalet, att han
närmast upptagit detta stycke för att ej låta .en sida stå tom;
men hade ej tomrummet lämpligare kunnat fyllas med t. ex. en
förteckning öfver ital. mynt, mått, mål och vikt?
273

NORDISK REVY 1884—1885.

274

sett dem». Lika litet är att rekommendera uttrycket s.
38: L’ho dato i miei quanti — jeg har givet hende mine
Handsker. S. 35. Att »Delingsartiklen» ej sättes efter
en preposition (ho parlato con uomini prudenti), är för
mycket sagdt; ofta nog. träffas den särskildt efter con.
Jfr Vockeradt s. 188. S. 64.Att »Gerundium er traadt
i Stedet for Nutidens Tillægsform» är ett misslyckadt
uttryck. — Förf, kommaterar sina exempel efter danskt
bruk. Om också i den moderna italienskan härvidlag
bruket i åtskilliga fall vacklar, användes dock i det hela
samma kommateringssätt, som i franskan. Ej rättade
tryckfel har ref. anmärkt endast s. 34 r. 10 u. f. 1.
umilissimo, s. 35 r. 5 n. f. 1. ordinö, s. 36 r. 18 u. f. 1.
danaro, s. 61 r. 14 n. f. 1. dilettassi.

Det erkännande, ref. anser rektor F:s »Vejledning»
förtjäna, kan han icke gifva d:r Santi Consoli’s gram-
matik. Den motsvarar illa de stora ord, som yttras i
företalet. Skrifven, som förf, upplyser, »for dem, der
virkelig vil lære at kjende, saa nöiagtig og fuldstændig
som muligt, det ital. Sprog», vimlar den till den grad af
oklara och äfven oriktiga uttryck och vändningar, att
dess studium torde böra afrådas hvar och en, som ej
förut är tämligen hemma i språket; för en person, som
redan hunnit utöfver dettas elementer, kan visserligen
ett och annat vara af intresse i boken (exempelvis var-
ningarna mot gallicismer ss. 111, 119), då den dock skrifvits
af en nu lefvande italienare med en viss grammat. bild-
ning. För att motivera detta stränga omdöme om arbe-
tet torde vara tillräckligt anföra ett litet urval af deh
samling anmärkningar, ref. gjort vid ett flyktigt genom-
läsande däraf. I afseende på uppställning och metod är
ingenting att säga; boken följer troget den gamla kända
grammat. trallen. I kap. om uttalet får man veta så-
dana saker som att gl framför i ljuder som det franska
ailli (!); att j uttalas som ii; att s och z representera
hvardera tvänne ljud, därom nämnes ej ett ord. Om c
framför e, i läres relativt riktigt, att det uttalas som
engelskt ch i chees (1. cheese. Närmare visserligen som
svenskt tj i tjäna, sådant det uttalas i större delen af
vårt land. Forchhammer har här ännu den gamla orik-
tiga beteckningen tsch — en ersättnings-beteckning från
dansk och tysk ståndpunkt, då dessa språk sakna det
ifrågavarande ital. ljudet). Däremot har förf, ej obser-
verat,, att g i samma ställning förhåller sig analogt till
eng. j it. ex. jest (närmare vårt dj i djäfvul), utan för-
klarar, att »efterfulgt af e og i faar det en eiendomme-
lig Lyd, lig det franske j, udtales dog noget stærkere» (!).
Om diftongerna säges, att de »altid læses aabent som
to særskilte Vokaler», utom i stafvelserna qua, que, qui,
quo, där diftongen uttalas »lukked, som om den kun
havde en Lyd» (!). — Förf:s ovetenskapliga ståndpunkt
framgår vidare tillfyllest af uttryck som t. ex. (s. 30): »For
at gjöre Sproget elegantere tillader man sig ofte at föie.
Adverbiet non til che» (efter en komparativ. Uttrycket
återkommer ofta, såsom ss. 64, 98); eller (s. 51): »I
daglig Tale betyder nulla undertiden qualche cosa; f.
Eks: Hai bisogna di nulla?» eller (s. 70): »Af Verbets
Difthonger uo, ia (!), ie o. s. v. udstödes u og i hver-
gang Betoningen under Böiningen flyttes fra den Sta-
velse i hvilken Difthongen er»; bland exemplen comin-
ciare, comincerà (I); eller då (s. 71). formen för den nek.

imperativen non parlare säges förskrifva sig från det lat.
noli loqui; eller då (s. 83) »Aarsagen til Verbets Uregel-
mæssighed tilskrives enten visse Finesser i Udtalen el-
ler en Slags Lemlæstelse af Verbet, som fandt Sted, da
Sproget endnu var i sin Barndom, eller ogsaa ved at to
Verber er blevet forvekslede» (!). Efter detta öfverraskas
man ej, då förf. t. ex. upptäcker (s. 93), att »flere Former
af Verbet dire er tagne af det latinske dicere».

Oförmåga af klara distinktioner är ett genomgående
drag i boken. Exempelvis säges s. 26: »Le prepozioni
drticolate del, dello, della kan bruges istedenfor den ube-
stemte Artikel uno, una». Visserligen anmärkes i en
not: »Dammi un pane og dammi del pane har forskjellig
Betydning; det förste udtrykker, at man vil have det
hele Bröd, det andet, at man önsker et Stykke deraf» (!).
S. 51 säges, att »qualcuno har samme Betydning som
alcuno, men udtrykker ikke saa meget som taluno», och
strax nedanför: »taluno udtrykker det samme som alcuno».
Framställningen af de olika modi (s. 55) är alldeles otill-
fredsställande. Vid framställningen af tempora (s. 57)
gör förf, sig den fullkomligt öfverflödiga mödan att som
sin mening framhålla och motivera, att imperativen i ital.
ej har någon futuro. Endast desto egendomligare före-
faller det, att han upptar en särskild infinito futuro, som
af t. ex. essere heter essere per essere, dovere essere eller
aver ad essere (!). På ett par ställen uppträder förf,
som språkförbättrare. Så tadlas s. 41 som ett fel, ofta
begånget af moderna ital. författare, uttrycket il di lui
fratello i st. f. il fratello di lui; ett helt säkert lönlöst
försök till opposition mot ett genomgående karaktärsdrag
i italienskan. Jfr t. ex. Vockeradt s. 147. — Mångt och
mycket är alldeles för knapphändigt behandladt, t. ex.
poss. pron., adjektivets plats. »Der findes ingen Regel
for Adjektivets Plads i Sætningen; det kan staa baade
foran og efter Substantivet. Ved Ovelse forstaar man
hurtig den rette Brug» (!). Emellertid säges verkligen
omedelbart därefter, att, om adj. utmärker en tillfällig
egenskap, står det efter. Kostlig är förf:s regel för
könet vid person-namn (s. 7): »Ved Personers Navne er
Benævnelsen af Mænd Hankjön, og Benævnelsen af
Kvinder Hunkjön. Den samme Regel gjælder ogsaa for
aandelige Væsener, samt for de hedenske Guder». Ku-
riösa, att ej säga komiska, äro också förf:s reflektioner
vid prepositionerna (s. 108) och interjektionerna (s. 115).
■ Rena oriktigheter saknas ej, ehuru de icke äro så många.
Spazzacamino betyder ej »Gadefeier» (s. 12); cui är ej
= »hvis» (s. 46); quale utan föregående best, artikel är
interrog., ej rel. pronomen (s. s.); att »Sætningens Ver-
bum nödvendigvis staar i Condizionale, hvis der med
Sætningen forener sig en anden, som udtrykker en Be-
tingelse» (s. 100), är ej sant i denna allmänna form.
Vilseledande, ej rättade tryckfel har ref. anmärkt ett
par: s. 9 r. 2 n. f. 1. Hankjönsord; s. 29 r. 12 n. f.
står styres af, 1. styre. Arbetet afslutas med några del-
vis kåserande kapitel om »Grammatikalske Uregelmæs-
sigheder», syntax (som förf, använder i betydelsen af
ordföljdslära), ortografl, metrik.

Förf, hoppas att medelst sin grammatik hafva gjort
sitt fädernesland och »de to ædle og dannede Nationer,
den norske og den danske», en tjänst, Därom kunna
måhända meningarna vara delade, Däremot kan man
275NORDISK REVY 1884—1885.276

obetingadt gå in på hans åsikt, då han säger: »jeg
skulde i Sandhed gjerne have villet fremlægge for nor-
ske og danske Læsere en filosofisk Grammatik for det
ital. Sprog, med Blikket især henvendt paa dets histo-
riske Udvikling; men Forsöget forekom mig altfor dri-
stigt, og for nærværende af liden Nytte».

E. E—m.

Brekke, K., Etude zur la flexion dans le voyage
de S. Brandan. Poème anglo-normand du XII Siècle.
VI+80 ss, Paris, F. Vieweg. 1885.

Pedagogik.

Läroverkskomiténs underdåniga utlåtande och
förslag angående organisationen af rikets all-
männa läroverk och därmed sammanhängande
frågor. I. Utlåtande och reservationer. II. Bilagor
A—D. Stockholm 1884, P. A. Norstedt & Söner.

Den här nedan gifna redogörelsen för skolkomiténs be-
tänkande upptager endast hufvudpunkterna, och dessa i en
något annan ordning än den komitén valt. Hufvudpunk-
terna synas mig vara: den hygieniska undersökningen,
latinfrågan, ny undervisningsplan för skolan och ny exa-
mensstadga för universiteten, skolafgifternas höjande, ny
skolstyrelse.

Komitén har sökt utröna om hälsotillståndet vid våra
skolor är tillfredsställande. För detta ändamål anordnade
kom. under vårterminen 1883 en hygienisk undersökning
af samtliga allmänna lärovärk. För hvarje lärjunge in-
fordrades af läkare, lärare och lärjungarna själfva med
deras målsmän svar på åtskilliga frågor, såsom: är lärjun-
gen frisk eller lider han af någon sjukdom ? har han svårt
att följa undervisningen? längden af hans arbetstid? af
hans softid? skolrummens beskaffenhet? o. s. v. Med un-
dantag af ett — hvars ringa lärjungeantal i alla fall
icke kunnat synnerligt invärka på resultatet — inkommo
alla lärovärk i tid med de begärda uppgifterna, och slut-
siffrorna, med procentberäkningar, föreligga, i tabellerna
till Bil. C. kap. 3, och komma att vidare belysas i den
om det hygieniska tillståndet vid skolorna handlande Bil.
E, som utarbetas af prof. Key. Jag kan här endast an-
föra ett par, de allra märkligaste siffrorna.

På frågan om hälsotillståndet vardt svaret följande.
Af de högre allmänna lärovärkens lärjungar voro 55,2
proc, friska, medan 44,8 proc, »antingen ledo af långva-
rigare sjukdom eller företedde något eller några sjukliga
eller abnorma symptomer, såsom närsynthet, bråck m. m.»
Tillfälliga sjukdomar äro naturligtvis icke inräknade.
Kom. anmärker själf, att närsyntheten, ehuru ett lyte
som mer än något annnat bevisligen är en följd af skol-
arbetet, likväl icke kan sättas i samma linie som de öf-
riga sjukdomarna. Om nu närsynthetens siffra fråndrages,
är resultatet det, att omkring en tredjedel af lärjungarna
icke äro friska. , Här är emellertid att märka hvad kom:s
ordförande, presid. Forssell, påpekar, att nämligen kom.
icke haft något att mäta sina siffror med, Sin fulla be-

tydelse kunna dessa siffror först då få, när vi lärt känna
den normala sjukprocenten för barn, och särskildt för
svenska barn, i samma ålder som skolgossarnas.

Kom. undersökte vidare om de erhållna siffrorna gåfvo
vid handen att skolarbetet invärkat på hälsotillståndet.
Det visade sig då att, om man icke räknar närsyntheten,
hvårs siffra stiger oerhördt, en höjning af sjukprocenten
visserligen eger rum under skoltiden, men en ganska obe-
tydlig, i det att sjukprocenten i skolans högsta klass en-
dast med 2,5 pioc. öfvergår den i den lägsta. Denna
siffra finner kom. för liten för att på den grunda något
afgörande omdöme, och lämnar därför frågan obesvarad.
Kom. gick nu en annan väg och frågade sig om det kunde
visas, att längre arbetstid och kortare softid menligt in-
värkat. Men icke häller detta kunde bestämdt ådaga-
läggas. I själfva värket är det icke att vänta att något-
dera skall kunna med siffror bevisas. Det är ju fråga
om en ålder som lätt för tillfället ersätter lidna förluster
genom att taga ut förskott af framtiden, och det är myc-
ket naturligt om följderna af öfverarbete och otillräcklig
hvila icke komma fram redan under skoltiden. Och jag
tror att, fast kom. icke kunnat ådagalägga, att sjukpro-
centen står i direkt förhållande till arbetstidens och sof-
tidens siffror, dessa senare skola ge att tänka på ändå.
De äro följande. De yngsta gossarna arbeta i medeltal
38,4 timmar i veckan, de älsta 64,8 timmar, från hvilket tal
dock»månadslofven»böra dragas. De yngsta sofva 9 timmar
för dygn, de älsta 7,2 timmar. Men det bör sägas att
dessa siffrors riktighet af många betviflas. Kom. hade'
nämligen ingen annan råd än att för dessa uppgifter vända
sig till lärjungarna själfva, och det är visst icke osanno-
likt att många af dem gifvit falska uppgifter. Man kan
således tviflä på att prim är siffrorna äro ens något sånär
exakta, och då också på att slutsiffrorna äro riktiga. För
min del tror jag emellertid att de äro bra nära sannin-
gen, åtminstone att döma efter de uppgifter jag själf in-
samlade, om hvilkas sanningsenlighet jag är öfvertygad.

Kom. anser sig kunna på grund af de vunna siffrorna
påstå: att arbetstiden är för lång för ett barn, och att
softiden är nedbragt till ett minimum. Den föreslår där-
för: att någon lindring beredes i arbetet på lärorummet,
att hemarbetet begränsas och regleras, att störré upp-
märksamhet egnas åt de hygieniska förhållandena vid
lärovärken. Den föreslagna lindringen i arbetet visar sig
i skolplanen, den hygieniska tillsynen har kom. tänkt sig
på följande sätt. Hvarje allmänt lärovärk får sin läkare,
som har säte och stämma i — den nya — skolstyrelsen
vid behandlingen af alla ärenden som angå skolhygienen,
på bestämda tider anställer undersökning af lärjungarnas
hälsotillstånd, ofta inspekterar skolrummen m. m. Som
biträde åt rektor, hvilkens göromål skulle betydligt ökas
genom den dagliga hygieniska tillsyn kom. önskar, an-
ställes därtill lämplig person o. s. v. Man kan vara af
olika meningar om värkan af dessa sistnämda åtgärder,
och jag tror icke att man bör vänta sig altför mycket
af dem. Men i alla händelser må man vara kom. tack-
sam för det nit den visat i vår allra viktigaste skolfråga,
och särskildt tacksam för den förståndiga princip kom.
uttalar, när den fordrar att skolarbetets börda icke ökas
ända till det maximum gossen utan kroppslig skada kan
bära, utan att man stannar ett stycke under; att gossen
277	NORDISK REVY 1884—1885.278

må få tid att icke blott äta, sofva, leka och tvätta sig,
utan också någon gång andligen vara i fred.

Kom:s undervisningsplan måste ses i sammanhang
med dess åsikt i latinfrågan och dess förslag till ändring
i universitetens examensstadgar. I dessa ämnen utlåter
sig kom. på följande sätt.

Skolans hufvudlinie är numera, sedan grekiskan blif-
vit valfri, men latinet fortfarande behöfves för de akade-
miska examina, den s. k. B-linien (latin utan grekiska).
Denna linie uppkom genom en kompromiss mellan klassici
och realister, men just därför fyller den ingenderas be-
rättigade fordringar. Värst få emellertid realämnena sitta
emellan, ty faktiskt har latinet äfven nu öfverhanden, och
detta ännu mer sedan det år 1873 framflyttades till klass
IV, utan ätt fordringarna i mogenhetsexamen väsentligt
sänktes, hvarför de högre klasserna nu måste använda
än mer tid på det ämnet.Däraf har följden blifvit, att
latinstudenterna icke ens kunna de obetydliga kurser i
realämnena som skolstadgan fordrar, att således deras
realbildning är sorgligt underhaltig och på intet vis räc-
ker till som »grundläggning för universitetsstudier». Detta
missförhållande har framkallat åtskilliga förslag till ändrin-
gar och förbättringar. Men alla dessa förslag gå en orik-
tig väg, i det att de inskränka sig till skolan och icke
på samma gång taga hänsyn till universitetet. Men om
t. ex. latinets välde i skolan försvagades, men vid uni-
versitetet finge kvarstå obrutet, skulle däraf endast följa,
att en större del af universitetstiden måste egnas åt ele-
mentära latinstudier, innan de egentliga fackstudierna
kunde börja. Kom. anser sig därför böra framhålla nöd-
vändigheten af ett närmare sammanhang mellan skolpla-
nen och de akademiska examensstadgarna, och föreslår
åtskilliga förändringar i dessa senare. Men då de före-
reslagna ändringarna både vid skolan och universitetet
framför alt röra latinet, undersöker kom. först de skäl
som tala för latinets icke så mycket nytta, hvilken kom.
naturligtvis icke förnekar, som oumbärlighet för olika yr-
ken. Kom. finner själf sannolikt, att denna undersökning
icke innehåller något nytt, och värkligen äro också både
kom:s och reservanternas skäl de gamla vanliga — det
vore häller icke lätt att hitta på något nytt i en så ge-
nomtröskad fråga. På grund af sin utredning kommer
kom. till följande resultat. För vårt vetenskapliga lif
och vår vetenskapliga ära kan det icke vara nödvändigt
att alla människor kunna latin, men väl att vi inom den
klassiska filologien, liksom inom andra vetenskaper, ega
någrafå»värkliga vetenskapsmän». Dessabehöfvaemellertid
icke blott latin utan också grekiska, ja isynnerhet grekiska.
Det fins ännu en klass som behöfver latin och grekiska,
nämligen presterna. Dessa två, filologer och prester, är
det som behöfva en strängt klassisk uppfostran, och för
dem är den klassiska linien, den nuvarande A-linien, af-
sedd. Alla andra behöfva icke grekiska och vanligen ej
häller latin, åtminstone icke på långt när så mycket som
de få på den nuvarande B-linien. Denna linie strykes
därför helt och hållet, ty den är »ej för något särskildt
statens ändamål behöflig». Återstår nu reallinien, som
blir skolans hufvudlinie och skall förbereda till alla an-
dra högre yrken än filologens och prestens. Men denna
reallinie blir icke alldeles lik den vi nu ha: den nya real-
linien blir något mindre realistisk och mer humanistisk.

Den omfattar t. o. m. latin. För mången är det nämli-
gen ur »teknisk» synpunkt nödigt eller åtminstone önsk-
värdt att kunna litet latin, för att kunna reda sig med
termer, fraser och möjligen en lättare text. För detta
ändamål anordnas under realliniens fyra sista år en val-
fri latinkurs, som skall innefatta »kännedom om det all-
männaste af formläran och syntaxen i sådan omfattning
att en lättare text kan öfversättas med tillhjälp af ord-
bok, samt en öfversättningskurs, innefattande valda delar
af Cornelius Nepos och en bok af Cæsar eller något mot-
svarande pensum i Curtius eller Sallustius». Den egent-
liga latinlinien börjar som nu, latin i IV och grekiska
i VI. Att redogöra för timplanen kan icke på detta ställe
komma i fråga, endast den föreslagna arbetstiden torde
vara af allmännare intresse. Vid sin hygieniska under-
sökning hade kom. funnit, att arbetstiden borde icke obe-
tydligt minskas, och dess medicinskt sakkunnige ledamot
hade uppstält en normaltabell för de särskilda klassernas
arbetstid. Kom. har emellertid af pedagogiska skäl nöd-
gats en smula jämka på denna tabell och föreslår nu föl-
jande normaltider för den sammanlagda skol- och hem-
arbetstiden. I klass I bör kunna arbetas 36 timmar i
veckan, 39 i klass II, 42 i III, 45 i IV, 48 i V, 51 i
VI, 54 i VII — i hvilka siffror samtliga öfningsämnens
tid är inräknad. En så betydande minskning i den dag-
liga arbetstiden måste — då kom. icke vill veta af nå-
gon nedsättning i fordringarna för mogenhetsexamen —
på något vis ersättas, och kom. föreslår därför, dels att
månadslofven i VI och VII indragas, dels att ferierna
förkortas, julferierna med en vecka och sommarferierna
med två, så att lästiden skulle uppgå till 39 veckor,
däri inberäknade påsk- och pingstferierna.

I sammanhang med sina förslag angående skolan,
föreslår kom., som redan är sagdt, åtskilliga förändringar
i det akademiska examensväsendet. I allmänhet instäm-
mer kom. härvidlag i utlåtanden, afgifna af akademiska
myndigheter, i det den önskar: att alla examina stili la-
tini afskaffas; att för juridisk preliminärexamen må fordras
realliniens latinkurs; likaså för medikofilen; att hvarken
i eller såsom vilkor för afläggande af förberedande examen
för kansliexamen latin må fordras. Angående den filosofiska
graden föreslås: för kandidat-examen fordras 9 betygsen-
heter i själfvalda ämnen; licentiat-examen bortfaller; föl-
doktorsgrad fordras filosofie kandidat-examen med minst 5
betygsenheter i 2 ämnen samt akademisk afhandling. Angå-
ende kompetensvilkor för skoltjänster föreslås : filosofie kand-
idat-examen gör kompetent till adjunktur eller kollegat,
om examen tagits i minst två af den sökta sysslans tre äm-
nen, och om i minst ett af skolans läroämnen öfverbetyg
tagits; filosofie doktorsgrad gör kompetent till lektorat. Ett
särskildt förslag väcker kom. angående undervisningen i
moderna språk vid universitetet: ämnet moderna språk
delas i två, germanska och romanska språk, som få livar
sin professur och anses som två skilda examensämnen.

Mot detaljerna i kom:s skolplan kunna många vik-
tiga anmärkningar göras. Man kan t. ex. beklaga den
blifvande reallinien, som antagligen får det ganska drygt
med sitt »frivilliga» latin i VI och VII, oaktadt den be-
redvillighet med hvilken kom. tillåter dem att slippa två
af de tre ämnena kemi, teckning, engelska, om de vilja
läsa latin; en liberalitet som synes mig högeligen öfver-
279	NORDISK REVY 1884—1885.	280

raskande. Ty icke kan väl den där »tekniska» latinkur-
sen -— en ren gloskurs — ha något bildningsvärde mot-
svarande de ökade insikter i kemi eller engelska, som
skulle ha vunnits i gymnasialklasserna? Men saken är
ätt det icke så mycket är fråga om bildningsvärdet, och
detta är hufvudanmärkningen mot förslaget. Kom. utgår
från en alldeles falsk åsikt om skolan: den behandlar sko-
lan som en yrkesbildningsanstalt, kommer från denna för-
utsättning helt naturligt till frågan: hur mycket »behöf-
ver» man för det eller det yrket? och. till det monströsa
förslaget att upprätta en särskild skola för filologer och
prester. Men skolan hvarken kan eller vill ge yrkes-
bildning. Skolan ställer för sig det mål att utbilda sina
lärjungar så, att de må kunna själfva välja sitt värksam-
hetsfält inom det högre arbetet och själfva sträfva att
göra sig dugliga för detta arbete. Jag sade att skolan
hvarken kan eller vill annat. Men det är alldeles nog
att säga, att hon icke kan. Ty åtminstone i de allra
flesta fall kan hon ingenting afgöra om lärjungens fram-
tida arbetsfält, och hon gör då redan af det skälet sin
plikt, om hon söker utbilda honom icke till filolog eller
geolog, präst eller husarofficer, utan som sagdt till möj-
ligheten att på egen hand arbeta inom det område han
själf väljer. Men om så är, kan det icke vara något fel
i en skolplan att den är bygd på en »kompromiss», som
kom. tadlande säger om B-linien, utan en förtjänst. El-
ler måste icke hvarje skolplan byggas på en kompromiss,
eftersom hvarje bildning är en kompromiss, och detta
desto mer, ju mindre ensidig och hantvärksmässig den
är. Hvad man förr i tiden kallade harmonisk uppfostran
och bildning, det kallar kom. nu en på »kompromiss»
bygd. Men som saken i alla fall är densamma, borde det
illaljudande ordet icke göra någon värkan. Ett försök
till en skolplan som ger både de humanistiska och de
reala ämnena den plats dem tillkommer, är den linie kom.
vill stryka. Jag skall icke upptaga utrymmet med några
af de så många gånger hörda skälen för latinet — äfven
utan grekiska — isynnerhet som latinfrågan tyckes alt-
mera närma sig det skede, där diskussionen upphör, och
öfvergå till en maktfråga. Men jag vill fästa uppmärk-
samheten på ett par saker. Först att den linie, kom. vill
indraga, f. n. omfattar största antalet af skolans lärjun-
gar, och att kom. naturligtvis icke kunnat bevisa sitt
påstående, att detta endast beror på latinets ställning i
de akademiska examina. För det andra, att kom. icke
brytt sig om att på något grundligare sätt taga i skär-
skådande det förslag till undervisningsplan, som reservan-
terna framlägga, syftande till att stärka realämnena på
B-linien, hvilket förslag motiveras i professor Sundéns
och rektor Törnebladhs reservationer.

Kom:s förslag till förändringar af de akademiska
examensstadgarna synas förståndiga, och då dessa förslag
grunda sig på mera kompetenta myndigheters utlåtanden,
kan man hoppas att de skola vinna afseende. Vid de
akademiska ämbetsexamina är den där frågan »hur myc-
ket latin behöfver han ?» fullkomligt på sin plats, och där
det fordras för mycket, skola vi utan tvifvel vinna på
att fordringarna nedsättas. Med all rätt synes mig också
kom. ha instämt i Upsala-förslaget till ombildning af den
filosofiska graden, hvarigenom vi skulle komma ifrån den
olycksdigra contradictio in adjecto som kallas »vetenskap-

ligt examen» med därtill hörande ändamålslös tidspillan.
Det enda förslaget till förändring af universitetsförhållan-
■ den utom examen, förslaget att de moderna språken må
få två professurer och skötas som två ämnen, skall sä-
kerligen af alla för saken intresserade mottagas med
bifall.

Kom. föreslår vidare att »för statsvärkets räkning
terminsafgifter må upptagas vid de allmänna lärovärken»,
och att följaktligen afgifterna förhöjas. De skulle enligt
kom:s förslag uppgå till 20 kronor för år i klass I—III,
till 40 i klass IV och V, till 60 i klass VI och VII.
Kom. anser nämligen att staten icke har någon skyldig-
het att skänka välbärgade eller rika föräldrar deras barns
uppfostran, ja att väl ingen har rätt att fordra den lärda,
för det högre arbetet förberedande uppfostran gratis. Men
på det att den fattige, men värkligt begåfvade icke må
genom någon statens åtgärd- hindras från den väg dit
hans fallenhet kallar honom, föreslår kom. att 25 proc,
af den summa som från läroverket skulle utgå, må kunna
efterskänkas, och detta så, att några befriades från hela,
några från halfva afgiften. Men kom. inskärper, att denna
befrielse icke må betraktas som en rättighet för den fat-
tige som sådan, utan bör medgifvas endast åt sådana fat-
tiga, som genom flit och begåfning visa sig. däraf vara
förtjänta. Detta, som mig synes, fullt rättvisa förslag
skulle också ha den fördelen med sig att den högre sko-
lan befriades från den stora skaran af tillfälliga besö-
kare, som i stället för att genomgå folkskolan sitta nå-
got år i de lägsta klasserna och sedan lämna skolan, utan
något gagn för sig själfva tyngande på undervisningen.

Slutligen har kom. framlagt förslag till ny styrelse
för skolan. Kom. finner den nuvarande, af biskop och
domkapitel utöfvade, lokalstyrelsen ha åtskilliga brister.
Men, som kom. också anmärker, är det isynnerhet kyr-
kan som kunde klaga öfver en stiftsstyrelse, hvars flertal
utgöres af lekmän. Men om detta förhållande förändra-
des, och stiftsstyrelsernas sammansättning blefve en an-
nan, rent kyrklig, kunde de tydligen ej längre vara skol-
styrelser. För detta fall föreslår kom. följande. I stäl-
let för biskop och domkapitel träder en lokalstyrelse för
hvarje lärovärk. Denna lokalstyrelse består af ordförande,
utsedd af K. M:t, skolans rektor, en af lärovärkskolle-
giet vald ledamot, två af lärovärksstadens kommunalsty-
relse valda. Lokal styrelsens kompetens skulle omfatta
större delen af de mål som nu falla under eforus och
domkapitel; dock skall tillsättning af tjänster och den
disciplinära domsrätten öfver lärare tillkomma central-
styrelsen. Angående centralstyrelsen föreslås följande.
För att denna styrelse må kunna värka med större kraft
och större snabbhet, får den icke vara blott en byrå i
ecklesiastikdepartementet med en oansvarig chef som ome-
delbart lyder under departementschefen. Lärovärksbyrån
skall därför ha en »fristående och själfständig ställning»
såsom »öfverstyrelse för de allmänna lärovärken», och dess
byråchef blir en »på eget ansvar beslutande och med egen
myndighet inspekterande styresman med nödigt biträde
af föredragande och i inspektionen deltagande ledamöter».
Denna styrelse handlägger således de ärenden som nu
tillkomma departementets lärovärksbyrå, öfvertager vissa
af den nuvarande stiftsstyrelsens göromål, utöfvar inspek-
tion öfver lärovärken o, s. v,
281NORDISK REVY 1884—1885	.	282

=■ ,	---------

I detta förslag synes mig den anordningen särdeles
olämplig att låta kommunalstyrelsen insätta två af de
fem ledamöterna i lokalstyrelsen. Kom. har för sitt för-
slag det skälet, att »den sakkunskap i undervisningsfrå-
gor och den nitälskan för lärovärkens förkofran, som kunna
i orten finnas utanför det egentliga läroståndets krets»,
böra! få tillfälle att göra gagn, och kom. tror att detta
skulle öka allmänhetens intresse för skolan. Det kan
visst hända att det så skulle göra, men för skolan är det
mera värdt att ha en sakkunnig styrelse än att väcka
något lifligare intresse hos allmänheten. Och det torde
icke vara någon oskälig oartighet mot. »orten» att tänka
sig möjligheten af, att där ingen enda sakkunnig funnes
utom just skolmännen. Nu vore det visserligen intet hin-
der för kommunalstyrelsen att välja två af dessa, men
är det säkert att hrr stadsfullmäktige ha ens den sak-
kunskap som fordras för att välja sakkunnige? ■

Härmed afslutar jag min redogörelse, och vill ännu
en gång framhålla, att här endast det hufvudsakligaste
blifvit anfördt, och att betänkandet innehåller mycket an-
nat som bör kunna intressera äfven andra än skolmän,
så mycket mer som den särdeles förträffliga framställ-
ningen gör det till, hvad betänkanden icke alltid äro,
en värkligt angenäm läsning. Julius af Sillén.

Universitetsangelägenheter. -
Upsala.

Föreläsningar och öfningar vår-
terminen 1885.

Teologiska fakulteten.	.

Proff. Torén, tjänstledig.

„ Cornelius, den svenska kyrkans historia efter reformationen.

„ Myrberg, apostlagärningarna.

„ Johansson, tjänstledig.

„ ‘ Gezelius von Schéele, teologisk encyklopedi; leder apologe-
tiska samtal.

E. o. proff. Rudin, de mindre profeterna, senare i terminen psal-
taren.

„ Sundelin, om sekterna i Sverge.

„Norrby, de kyrkliga perikoperna (sön- och helgdags-
evangelierna); leder de homiletiska och deklama-
:	toriska öfningarna; gifver handledning i predikoskrif-
ning.

Assistent Martin, leder de kateketiska öfningarna, biträder vid öf-
ningarna i predikoskrifning.

Docc, Ekman, den praktiska teologiens bibliska elementer; biträder
vid öfningarna i predikoskrifning.

„ Berggren, etik.	.

„ Janson, biträder vid öfningarna i predikoskrifning.

Juridiska fakulteten. .

Proff. Rabenius, näringsrätt.

» Rydin, tjänstledig.	•

,, Nordling, förmögenhetsrätt.

» Landtmanson, romersk rätt.

„ Hammarskjöld, tjänstledig. •

E. o. proff. Hagströmer, den svenska straffrättens allmänna del.

» Afzelius, tjänstledig.

Docc. Davidson, nationalekonomi.

. » Blomberg, svensk statsrätt; handleder vid öfningsskrifningar
i rättsvetenskapliga ämnen.

• „ Trygger, konkursprocess.	•

Medicinska fakulteten.

Proff. Mesterton, allmän kirurgi, håller kirurgisk klinik och poli-
klinik.

» Hedenius, allmän patologi, anställer liköppningar med pato-
logiska demonstrationer, öfvervakar de patologiska öf-
ningarna.

E. o. prof. Kjellberg, sinnessjukdomarna.

Proff. Holmgren, fysiologi med experimenter, leder arbetena å fy-
siologiska laboratoriet.

„ Hammarsten, födoämnenas och näringsprocessens kemi, leder
laborationsöfningarna i medicinsk kemi.

„ Clason, deskriptiv anatomi, leder dissektionsöfningarna på
anatomisalen.

E.	o. prof. Fristedt, medicinsk botanik, handleder vid begagnand e
iaf de farmakologiska samlingarna.-

Proff. Henschen, speciell medicin, håller medicinsk poliklinik och
medicinsk klinik.

„ Petersson, fysikalisk diagnostik.

Adjunkt Björkén, allmän kirurgi, oftalmologi.

Laborator Blix, leder de fysiologiska laborationsöfningarna.

F.	f. laborator Bayer, tjänstledig; tjänstförrättande med. kand. Wall-
gren, leder öfningarna i patologisk histologi. -

Doc. Bergman, meddelar enskild undervisning.	-

T. f. prosektor Nordlund, leder dissektionsöfningarna på anatomi-
salen.

Med. kand. Sandström, leder de histologiska öfningarna och genom-
går i samband därmed det viktigaste af den normala
histologien.

T. f. bitr, laborator Dillner, leder laborationsöfningarna.

Filosofiska fakulteten.

:	Humanistiska sektionen.

Proff. Ribbing, fortsätter och afslutar framställningen af metafysi-
kens hufvudfrågor.

„ Sahlin, filosofisk statslära.	.

„ Nyblom, poesiens historia.

., Hagberg, det spanska språkets lagar under tolkning af valda
stycken ur Cervantes’ don Quijote.

„ Löfstedt, Sophokles’ Elektra, behandlar i filologiska semina-
riet .Demosthenes’ Olynthiska tal.	.

„ Häggström, Ciceros de Oratore, 2:dra boken, behandlar i fi-
lologiska seminariet Qvintilianus, 10:de boken.

„ Nordling, Amos’ profetiska bok,, koranen.

„ Richert, tjänstledig.

„ Hammarstrand, Österlandets historia under gamla tiden.

„ Alin, det svenska statsskickets historiska utveckling från
1809 års statshvälfning, öfversikt af Norges och Dan-
marks statskunskap.

E. o. proff. Sundén, första boken af Thukydides' historia, handle-
der vid latinska skriföfningar.

„	Almkvist, jämförande semitisk grammatik.

,,	Leffler, tjänstledig.

„	Frigell, Horatii satirer, handleder vid latinska	skriföf-
ningar.

„ Hjärne, Sverges historia under Gustaf den 1:ste och hans
söner.

Adjunkt Afzelius, framställning af den nyare filosofiens historia
från och med Kant.

„ Edman, Anglo-Saxisk text efter Sweets "Anglo-Saxon Rea-

•	der in Prose & Verse" och framställer därvid i all-
männa drag under jämförelse med moderna engelskan
dennas utveckling till sina nuvarande former och ut-
tryckssätt. •

,, Geijer, Molière's komedi L’Avare.

Docc. Edfeldt, den praktiska filosofiens historia.

„ Thordén, meddelar enskild undervisning i statskunskap och
historia.

„ Erdmann, sanskritspråket, leder öfningarna i seminariet för
germanska språk.

„ Burman, meddelar enskild undervisning i teor. filosofi. •

,, Sandström, handleder vid latinska skriföfningar.

„ - Wahlund, meddelar enskild undervisning i franska språket. .

„ Tamm, etymologiska anmärkningar till tredje och sjätte ban-
den af Rydqvists arbete: Svenska språkets lagar; forn-
svenska lagtexter.

„ Boethius, meddelar enskild undervisning i historia. -
283	NORDISK REVY 1884—885.	284

„ Noreen, det fornsvenska verbet (afslutning), anmärkningar till

-	den' fornisländsk-fornnorska grammatiken.

„ Åberg, den historiska utvecklingen af läran om den mänsk-
liga viljans frihet inom perioden efter Kant.

„ Danielsson, grekisk grammatik (ljud- och formlära).

„ Knös, handleder vid grekiska skriföfningar.

„ Schagerström, meddelar enskild undervisning i nordiska
språk.

,, Piehl, egyptisk grammatik med inskriftstolkning, allmännare
frågor i egyptisk arkeologi.

„ Lundell, meddelar enskild undervisning i fonetik och slaviska
språk.	.

„ Schück, meddelar enskild undervisning i literaturhistoria.

„ Nylander, meddelar enskild undervisning i semitiska språk,
„ von Feilitzen, modern fransk syntax, leder öfningarna i semi-
nariet för romanska språk.

„ Lagermark, meddelar enskild undervisning, i historia.

„ Nilén, meddelar enskild undervisning i latinska språket.

„ Nyström, meddelar enskild undervisning i historia och stats-
, kunskap.

„ Brate, leder öfningarna i seminariet för nordiska språk, hvilka
utgöras af tolkning och kommentering af de viktiga-
ste urnordiska inskrifterna.	.
Matematisk-Naturvetenskapliga sektionen.	:

Proff. Daug, differential- och integral-kalkyl.

„ Thalén, elektricitet och magnetism (forts, från föreg. term.),
en elementär kurs i värmeläran med anställande af
därtill hörande experiment, leder de fysikaliska labo-
rationerna.

„	Cleve, kvalitativ kemisk analys, en elementär kurs i organisk
. kemi, öfvervakar öfningarna på laboratoriet.

„	Lundquist, statik och dynamik, kinematik (forts,).

„	Fries, växternas missbildningar och sjukdomar.

E. o. prof. Dillner, tjänstledig.	.

Prof. Schultz, teori för allmänna perturbationerna, astronomiens
• element, handleder vid astronomisk observation eller
kalkyl. .

E. o. prof. Hildebrandsson, oceanografi, handleder vid de meteoro-
logiska arbetena.

Proff. Tullberg, de evertebrerade djurens anatomi, elementär kurs
i zoologi.

„ Kjellman, växtmorfologi, leder de praktiska öfningarna i bo-
.tanik.	■

Prosektor Théel, leder dissektionsöfningarna å det zootomiska la-
boratoriet.

Docc. Falk, tjänstledig.

„ Ekstrand, meddelar enskild undervisning i kemi.

„ Lundström, meddelar enskild undervisning i botanik.

„ Bovallius, meddelar enskild undervisning i zoologi.

„ Berger, Kroneckers teori för de binära kvadratiska formerna.

„ Widman, meddelar enskild undervisning i kemi.

„ Söderblom, leder öfningarna i det matematiska seminariet.

„ Pfannenstiel, meddelar enskild undervisning i matematik.

„ Sjögren, tjänstledig.	.

„ .Holm, Skandinaviens palæozoiska och yngre formationer med
särskild hänsyn till motsvarande bildningar i grann-
länderna, leder de praktiska öfningarna. i palæontologi.

„ Aurivillius, meddelar enskild undervisning i zoologi.

„ Forssell, meddelar enskild undervisning i botanik.	#

„ Melander, meddelar- enskild undervisning i matematik.

„	Lindman, tjänstledig.

„	Arrhenius, meddelar enskild undervisning i fysikalisk kemi.

Director musices Hedenblad, kontrapunkt; håller kapellöfningar.

Teologiska fakulteten.

Den 13 december 1884. Anmäldes att kuratorerna för de
Guthermuthska stipendierna till innehafvare af ett sådant utnämt
teol. stud. E. G. Håkansson, kalm.

Anmälde domprosten Torén och prof. Johansson, att de på
grund af offentliga uppdrag vore förhindrade att under nästkom-
mande vårtermin uppehålla sin föreläsnings- och examinationsskyl-
dighet, och föreslog fakulteten i anledning häraf de förordnanden,
som sedermera af universitetets kansler utfärdats (se nedan under
den 30 jan. 1885).

Den 15 december 1884. Anstäldes dimissionsexamen med
tvänne teologie studerande.

Anmälde e. o. prof. Budin, att han på grund af offentligt upp-
drag vore nödsakad att under nästkommande vårtermin inskränka
sina föreläsningar till tvänne i veckan.

Tillstyrkte fakulteten prof. O. F. Myrbergs ansökning att för
utgifvande af vetenskapligt arbete äfvensom med hänsyn till sitt
angripna helsotillstånd erhålla befrielse från tvänne föreläsningar
i veckan under nästkommande vårtermin.

I anledning af såväl e. o. prof. Budins nyss nämda anmälan
som af prof. Myrbergs bemälda ansökning beslöt fakulteten att
icke föreslå någon vikarie för de ifrågavarande föreläsningarnas
uppehållande, enär i följd af redan föreslagna förordnanden ingen
docent i ämnet fans att föreslå till vikarie.

Den 30 januari 1885. Anmäldes kanslersbref af den 16 jan.
1885, innehållande bifall till prof. Myrbergs ofvan (se under den
15 dec. 1884) nämda ansökning.

Anmäldes kanslerns förordnande af den 16 innevarande jan.
för e. o. prof. U. R. F. Sundelin att under innevarande vårtermin
uppehålla prof. Johanssons föreläsnings- och examinationsskyldig-
het, för doc. J. A. Ekman att under samma tid bestrida dompro-
sten Toréns föreläsnings- och examinationsåligganden samt för doc.
J. E. Berggren att under samma tid uppehålla e. o. prof. Sunde-
lins föreläsnings- och examinationsskyldighet.

.	Anmäldes en resolution af universitetets prokansler den 2 in-
nevarande januari, hvarigenom tjänstledighet beviljats prof, von
Schéele under nästkommande februari månad för hållande af en
serie apologetiska föreläsningar i Kristiania.

Anmäldes en skrifvelse från chefen för ecklesiastikdepartemen-
tet angående prof. C. A. Cornelius’ utnämning till biskop i Linkö-
pings stift den 12 december 1884.

Beslöt fakulteten att icke begagna sig af sin kallelserätt vid
tillsättningen af professuren i ledigheten efter biskopen Cornelius.

Den 31 januari. Anstäldes teologie kandidatexamen med teol.
stud. C. O. F. Wimmercranz, norrl.

Anstäldes dimissionsexamen med sju teologie studerande.

Medicinska fakulteten.

1884 den 26 nov. Aflades medicine licentiatexamen af H. Sör-
man, göteb.

S.	D. Utnämdes med. studeranden Robert Bäcklin till inne-
hafvare af Hedenströms stipendium.

S.	D. Utnämdes till innehafvare af Riksstatens stipendium
i. afdelningen medicinsk naturkännedom och farmakognosi med.
stud. Håkan Wilhelm Sjögren, smål., och i afdelningen kirurgi och
obstetrik med. kand. Gustaf Tholander, östg.

S.	D. Uppsattes på förslag till Wahlenbergska amanuensbe-
fattningen i l:sta rummet fil. kand. Karl Hedbom, i 2:dra rummet
stud. Edvard Laurent och i 3:dje rummet stud. A. G. Nyblin.

1884 den 13 december. Aflades med. kandidatexamen af J.
H. Åkerberg, upl.; A. G. Westerdahl, västg.; Aug. Fornmark, västm.-
dal.; C. Holmqvist, västm.-dal.; Aug. Bondeson, göteb.; och K. Börjes-
son, västg.

1884 den 16 december. Tillstyrktes t. f. laboratorn vid pato-
logiska. instituonen S. Bayers ansökan om förlängd tjänstledighet
från den 1 februari till den 1 april 1885 för deltagande i bakte-
riologiska undersökningar vid Reichs-Gesundheits Amt i Berlin;
hvarjämte till Bayers vikarie för samma tid föreslogs med. kan-
didaten Sven Adolf Wallgren, göteb.

S.	D. Beslöt fakulteten med föranledande af en från klini-
kanterne vid det akademiska sjukhuset gjord framställning att till
lättnad för undervisningen under närmaste sex veckor, då antalet
klinikanter vore särdeles stört, sådan anordning skulle vidtagas
att prof. Mesterton hvarje dag meddelade undervisning å kirurgi-
ska kliniken, nämligen hvarannan. dag för den äldre och hvaran-
nan dag för den yngre afdelningen, att prof. Petersson hvarje dag
hölle medicinsk klinik för den äldre afdelningen i och för medde-
lande af den vanliga kursen i fysikalisk diagnostik; och att prof.
Henschen för den äldre afdelningen i vanlig ordning hvarannan
dag hölle medicinsk klinik.

1885 den 23 januari. Beslöt fak. att hos det större konsi-
storiet begära, att konsistoriet ville till kanslärs-ämbetet ingå med
anhållan om underdånig framställning till k. m:t, att, som till e. o. pro-
fessuren i medicinsk och fysiologisk kemi under tvänne ansöknings-
tider någon sökanie icke anmält sig, vidare åtgärder för tillsättande
af tjänsten måtte få anstå till utgången af läseåret 1885—1886,
285	NORDISK REVY 1885-1886.	286

Filosofiska fakulteten.

1884 den 13 dec. Till kongl. stipendier utsågos fil. kand. E-
S. Rydlingsvärd, värml., (vetenskapsr. estetik) och stud. J. A. Ek-
lund, gtbg. (statskunskap).	-

. 1885 den 29— 31 jan. Anstäldes examina inom fakultsten.

Humanistiska sektionen.

1884 den 13 dec. Bedömdes en af fil. kand. M. Klintberg
för filosofiska graden utgifvén afh.; "Om Laumålets kvantitet och
aksent".

. ■ 1885 den 21 jan. Anmäldes att universitetets kansl. under 29
dec. 1884 medgifvit doc. K. M. Thordén att uppbära ett rörligt
docentstip. för ytterligare 3:ne år, räknadt från d. 1 sistl. nov.;

och att kongl maj:t d. 12 dec. 1884 tilldelat riksstatens’större
resestipendium för år 1885 åt doc. lektor S. J. Boëthius och det
mindre åt doc. A. F. Berger; '	•

beslöt sektionen föreslå doc. E. 0. Burman till innehafvare af
det fasta docentstipendiet i de filosofiska ämnena, under 3:ne år,
räknadt fr. d. 1 febr, (kansl. utnämt doc. Burman till stipendiat
d. 6 febr.);	•

tillstyrkte sektionen en af utgifvarne af arkiv för nordisk fi-
lologi till kongl. maj:t ingifven ansökan om inköp för allmänna
medel af ett antal exemplar af nämda tidskrift;

tillstyrkte sektionen en af fil. kandidaterne Å. Munthe, E.
Münchmeyer, H. Hjorth och F. Palmgren till kongl. maj:t ingif-
ven ansökan att få aflägga fil. lic.-examen med ämnen nyeuropeisk
lingvistik, latin och estetik, literatur- och konsthistoria; .

förkastade sektionen med 6 röster mot 5 ett af proff. Ham-
marstrand och Alin väkt förslag om rättighet för studerande vid
universitetet att under vissa vilkor behålla sina akademiska stipen-
dier under den tid de idkade arkivstudier i Stockholm.

30 jan. Aflades filos, lic. examen af kand. F. I. Fàhrœus, sthm.

Matemat.-naturv. sektionen.

1885 den 2 jan. Till vikarie att upprätthålla den efter prof.
Walmstedt lediga professuren i mineralogi och geologi, till dess
den varder i laga ordning tillsatt, beslöt sektionen föreslå docenten
E. J. G. Holm (kansl :s förordnande för doc. Holm d. 16 jan.);

att under vårterminen biträda vid undervisningen å det ke-
miska laboratoriet beslöt sektionen föreslå docc. A. G. Ekstrand
och 0. Widman mot ett arvode å 500 kr. hvardera.

15 jan. Tillstyrktes e. o. prof. G-. Dillners tjänstledighet un-
der vårterminen, och föreslogs doc. A. F. Berger att uppehålla
nämda professors föreläsningsskyldighet (kansl:s förordnande för
doc. Berger d. 23 jan.);’

antog sektionen förslag till instruktion för e. o. professorn i
analytisk kemi i hans egenskap af laborator i enlighet med kongl.
maj:ts bref till kanslersämbetet af den 9 aug. 1884.

29 jan. Anmäldes att kanslern d. 10 jan. beviljat doc. C. A.
M. Lindman tjänstledighet till slutet af innevarande läseår;

tillstyrktes en af doc. Hj. Sjögren inlemnad ansökan om
tjänstledighet under vårterminen;

till ledamöter i universitetets årsskriftsnämd utsåg sektionen
proff. T. M. Fries och P. T. Cleve efter de afgångna ledamöterna
proff. Liljeborg och Walmstedt.	. .	.

31 jan. Aflades fil. lic, examen af kand. G. Ericsson, gtbg.,
och C. A. Mebius, gäst.-hels.

Lund.

Föreläsningar och öfningar vårterminen 1885.

Teologiska fakulteten.

Proff. Olbers, andra och. tredje seklens kyrkohistoria, leder öfnin-
garna på seminariet.

„ Skarstedt, apostlagärningarna, sedan pastoralbrefven ; nya
'	■ testamentets bildspråk.-

„ . WFarholm, läran om Gud

E.	o. proff. Rosenius, de mindre profeterna, hagiographa.

,, Eklund, homiletik, liturgik, leder de homiletiska och
liturgiska öfningarna.

Docc. Ahnfelt, moralteologiens system, leder författandet af vecko-
predikningarna, biträdei' vid de kateketiska öfnin-
garna.

„ Malmström, svenska psalm- och evangelii-bokens historia,
biträder vid de homiletiska och kateketiska öfningarna.

Juridiska fakulteten.

Proff. Broomé, processrätt.•

,, Hamilton, finansrätt.

„ Humbla, Sverges gällande sakrätt.

,,	Assar sson, svenska straffrättens speciella del jämförd med
den norska och danska.	•

E.	o. prof. Winroth, Sverges inre rättshistoria.

Docc. Ask, meddelar enskild undervisning i svensk civilrätt.

„ v. Sydow, tjänstledig.

„ Hjelmerus, (enskildt) näringsrätt.

Medicinska fakulteten.

Proff. Ask, klinisk undervisning i kirurgi och obstetrik, föreläser
särskildt därunder om urinvägarnas sjukdomar.

„ Odenius, speciell patologisk anatomi, senare allmän patologi,
med mikroskopiska öfningar, leder de rättsmedicinska
obduktionerna.

„ Lang, fysiologisk kemi, allmän farmakodynamik, leder öfnin-
garna å det med.-kemiska laboratoriet.

„ Lindgren, deskriptiv anatomi, histologi i förening med prak-

. ■	tiska öfningar, leder arbetena på den anat, och hist,
institutionen.

„ Trägårdh. tjänstledig.	:

E.	o. proff. Bibbing, kliniska föreläsningar öfver de invärtes sjuk-
domarne, leder öfningarna på den medicinska afdel-
ningen, undervisar i laryngoskopi.

„ Löwegren, kliniska föreläsningar öfver ögonsjukdo-

..	mar, anställer oftalmoskopiska öfningar.

Öfverläkaren vid Lunds hospital Ödman leder den psykiatriska
undervisningen vid nämda hospital.

Docc. Lindfors, meddelar enskild undervisning i gynekologi och
obstetrik.

,, Bendz; leder patologiska obduktioner med demonstration-

T. f. prosektor Nordenstedt, leder dissektionsöfningarna å anatomi-
salen.

Filosofiska fakulteten.

.Humanistiska sektionen.

Proff. Nyblœus, tjänstledig.

„	"Ljunggren, de under sista årtiondet upptäkta antika konst-
verk.	.

„	Lysander, Ciceros yerrinska tal.

„	Wisén, valda sånger i Sämunds Edda, Östgötalagen.

„	Borelius, filosofiens historia under kristna tiden, Spinozas
"Ethica ordine geometrico demonstrata“, håller ensk.
öfn.

„	Odhner, preussiska rikets historia från 1740.

„	Cavallin, homerisk grammatik, Herodotus (valda ställen ur
de 2 sista böckerna), leder fil. sem. öfningar i Ari-
stophanes’ "Getingar".

„	Lidforss, fornfranska (Choix d’anciens textes français), re-
naissanceperiodens franska (Darmesteter och Hatzfelds
Chrestomathie).

„	Tegnér, Delbrücks Vedische Chrestomathie.

E	. o. proff. Weibull, tjänstledig.

„	' Alexanderson, Horatii satirer.

Adj. Brag, psaltaren.

„ Leander, filosofiens historia, etik.

„ Södervall, speculum regale.

Docc. Hallbäck, meddelar enskild undervisning i estetik och lite-
raturhistoria.

„ Zander, meddelar enskild undervisning i latinsk stilskrifning.

„ Wulff, leder å fil. seminariet öfningar i praktisk fonetik,
meddelar enskild undervisning i allmän ljudlära och
fransk stilskrifning.

„ Geijer, filosofisk samhälls- och statslära.

„ Cavallin, leder å fil. sem. kritiskt-exegetiska öfningar vid
tolkningen af Plauti Miles Gloriosus, meddelar en-
skild. undervisning i latinsk och grekisk stilskrifning.

„ Wägner, teoretiska filosofiens historia.

„ Peterson, fornbulgariska (Leskiens handbok), meddelar en-
skild undervisning i fornhögtyska samt i tysk stil-
skrifning.

„ Kock, meddelar enskild undervisning i nordiska språk.

„ Söderberg, (enskildt) Beowulf och anglosaxisk grammatika.

„ Friedlander, tjänstledig.
287	NORDISK REVY 1884—1885.	288

„ af Petersens, leder i fil. sem. tolkningen af Konrads rimur.

„ Edgren, meddelar enskild undervisning i sanskrit. -

„ Fahlbeck, (enskildt) svensk författnings-historia.

,, Linde, meddelar enskild undervisning i grekisk och latinsk
stilskrifning.	'

„ Thyrén, meddelar enskild undervisning i teoretisk filosofi.

„ v. Schwerin, Europas geografi och statskunskap.

Matematisk-Naturvetenskapliga sektionen.

Proff. Blomstrand, oorganisk kemi, organisk kemi.

„ Möller, teorien för planeternas rörelse.

„ Björling, plan geometri. -	?

„ Holmgren, elektricitet, leder de fysiska laborationerna.

„ Areschoug, de högre växternas anatomi och fysiologi, leder
fytotomiska öfningarna å bot. museet.

„ Qvennerstedt, utvecklingshistoria, vertebraternas tandbyggnad.

E. o. proff. Torell, tjänstledig.

„, Bäcklund, tillämpning af potentialteorin på elektrici-
tetsläran.

„ Lundgren, allmän geologi.	.

„ Berggren, de högre kryptogamernas morfologi och sy-
stematik, därefter fanerogamernas morfologi, demon-
strerar i bot. trädgården blommande växter. .

Adj. von Zeipel, analytisk geometri.

,, Dunér, tjänstledig.	.

,, Thomson, coleoptera, hymenoptera.

Docc. Claesson, meddelar enskild undervisning i organisk kemi.

„ Möller, leder å mat. semin. öfningarna.

„ Rydberg, (enskildt) fysik, anställer fysikaliska räkneöfningar.

„ Jönsson, biträder vid de fytotomiska öfningarna.

„ Engström, meddelar enskild undervisning i astronomi.

„ Lovén, tjänstledig. :

„ Eichstädt, tjänstledig.	•

„ Törnquist, meddelar enskild undervisning i geologi.

„ WVeibull, (enskildt), kvalitativ analys.■

„ Bergendal, leder de zootomiska öfningarna.

„ Ljungström, meddelar enskild undervisning i botanik.

„ Rosén, meddelar enskild, undervisning i matematik.

Kapellmästare Gnosspelius, leder musikaliska öfningar.

Examina: den 31 januari blef fil. kandidatexamen aflagd af
S. W. Kihlberg, vg., P. W. H. Liedholm, sm., och A. Mathias-
son, sk.

Tjänstledighet och förordnande:, e. o. prof. Weibull är för ve-
tenskapligt arbetes fullbordande tjänstledig under innevarande ter-
min och docenten von Schwerin förordnad att under tiden uppe-
hålla prof. Weibulls föreläsnings-och examensskyldighet; -

pä grund af uppdrag att deltaga i revisionen af senaste prof-
öfversättning af gamla testamentet är åt prof. Tegnér beviljad un-
der februari och mars månader inskränkning i föreläsningsskyldig-
het till 2 timmar i veckan samt tjänstledighet under april och
maj månad för att deltaga i kommissions-sammanträden i Upsala;
adjunkten Brag är förordnad/ att under sistnämda 2 månader före-
stå prof. Tegnérs profession. Docc. Friedlander och von Sydow
äro under innevarande termin tjänstledige. -

Till erhållande, af von Reijserska resestipendiet har det större
konsistoriet föreslagit 1:o) doc! K. R. Geijer, 2:o) doc. S. Linde och
3:o) doc. M(ats) Weibull; landshöfdingeämbetet i Kristianstads
län utnämner stipendiat.

Specimenstiden för sökande till professionen i prakt, teologi
har utsträkts till den 19 maj; och för sökande till den nyinrät-
tane professionen i fysiologi och embryologi utgår specimenstiden
den 19 februari,. • . . . •

För att bedöma de aflagda profven för sistnämda profession
har medicinska fakulteten till' sakkunnige utsett prof. Lindgren
härstädes, prof, Panum i Köpenhamn, prof. Chr. Lovén i Stock-
holm och prof. Fr. Holmgren i Upsala.

Utmärkelse. Docenten i geografi och statskunskap, friherre
H. von Schwerin är af franska regeringen utnämd till Officier
d’Academie.

Professor Schlyter ingick den 29 januari i sitt 91:sta lefnadsår
och mottog i anledning däraf uppvaktningar och lyckönskningar
af in- och utländska akademier och lärda samfund.

- • Magnus Billing.

På R. Almqvist & J. Wiksell's förlag:

NY SVENSK TIDSKRIFT
för kultur- och samhällsfrågor, populär vetenskap, kritik
och skönlitératur, utgifven af Reinhold Geijer, utkom-
mer under år 1885 enligt samma plan som under näst
föregående år, i tio häften — ett i hvar månad med
uppehåll under högsommaren — med tillsammans minst 40
tryckark eller 640 sidor.

Penumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor. ,

Priset blir fortfarande 10 kr. för helt år.

Red. skall göra sitt bästa för att kunna bjuda på ett på
samma gång gediget, lättläst och omvexlande innehåll.

Red. har tillförsäkrat sig rika belletristiska bidrag, i bun-
den och obunden form, af bl. a. H. Molander, A. Ch. Edgren,
Helena Nyblom och Alfh. Agrell.

Åt företeelser inom konstens värld och särskildt åt sven-
ska teaterförhållanden kommer att egnas tillbörlig uppmärk-
samhet. Dessa områden' representeras af G. Upmark, G. Göthe.
O. Granberg, G. Nordensvan, H. Molander m. fl.

Det berättigade krafvet på talrika bokanmälningar skall
man söka ätt tillgodose, så vidt ske, kan, genom sammanhängande
öfversigter, bl. a. genom literaturbref från Norge, Dan-
mark och Finland, af K. Banders, H. Vodskov och A. Hultin.

Den “sociala“ frågan skall behandlas ur olika synpunk-
ter af D. Davidson och P. Fahlbeck; skolfrågan likaså af E. F.
Guistrin m. fl.

. Januari häftet innehåller:

Fyra kapitel ur Idealism. En outgifven novell af Harald Molander.
Till Carl Snoilsky, af Frithiof Holmgren.

Om Amerikas fornminnen, af Hjalmar Edgren

Om Bjornstjerne Björnsons nyaste bok, af Beinhold Geijer, -

Tre moderne författare (Henry James J:r: Amerikanen. —Henrik
Ibsen: Vildanden. — Ivan Turgenjef: Elena), af lIelena Ny-
blom.

Svensk Novellistik I (Mathilda Roos: Berättelser och Skizzer. —
Ernst Ahlgren: Från Skåne. — Gustaf af Geijerstam: Fattigt
folk. — Ernst Lundqvist : Profiler. — Halvor Grip : Ralf Frese
och andra berättelser. — Johan Nordling (Halvor Grip: Dolce
far niente. — Georg Nordensvan: Skuggspel. — Tor Hed-
berg: Högre uppgifter. — Sigurd: Kaleidoskop. — August
Strindberg: Giftas), af Edvard Lidforss.

Innehåll:

Janka: Das österreichische strafrecht.

Wiedemann: Ägyptische geschichte.

Gering: Islendzk æventyri.

Frigell: Cicéronis epistolæ selectæ.

Forchhammer: Vejledning til italiensk.

Santi Consoli: Italiensk grammatik.

Läroverkskomiténs utlåtande och förslag.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund).
Nr 26 (28 Febr.)

(1884—85) Arg. II, 10.

N 0 R DISK 1! E V Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af	.

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,

Doc. y. E. Berggren,Lektor H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. %. Boëtkius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. H. Clason, Prof. B. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. 7. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. %.
Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. HJelt, Doc. H. HJarne, Prof.

H. Hiding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.

H. Find, Doc. J. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. Y.

F. Nyström, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Posengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc.

T. H E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof, U. R. F. Sundelin, Doc. A. E. A. Söderblom, Pro-
sekt. y. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. %. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.	■

utgifven af

-	Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.UPSALA R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Teologi.

Pedrin, A. D., Socialisme og Kommunisme, betrag-
tede ved Ordets Lys. Kbhvn. I kommission hos
Lehmann & Stage. 1884. 63 ss.

Bring, S. L., Fins något kristligt berättigadt i de
moderna socialistiska sträfvandena? Lund, C. W. K.
Gleerups förlag, 1884. Pris 50 öre.

En af vår tids brännande frågor har i ofvanstående
skrifter blifvit skärskådad i kristendomens ljus. De bägge
författarnes ståndpunkt i hufvudfrågan är dock så olika,
att hvad den ene förnekar, det bejakas af den andre.

Den danske förf, är en af Sören Kierkegaards be-
undrare och lärjungar och har såsom sådan icke blott en
mycket pessimistisk uppfattning af kyrka och stat utan
äfven en så individualistisk och asketisk kristendoms-
åskådning, att han bestämdt förnekar möjligheten af någon
inre förbindelse mellan kristendomen å ena sidan saint
stat och kultur å den andra. »En christen Verden», säger
han, »er en Umulighed — da Guds Rige ikke er af denne
Verden, og der christeligt kun seires ved at ligge under»
(s. 41). I socialismen kan han därföre icke häller se
något, som skulle kunna från kristlig synpunkt vara be-
rättigadt, och det synes som han ville äfven från allmänt
mänsklig synpunkt helt och hållet bryta stafven öfver
alla socialistiska sträfvanden.

Möjligen skulle förf:s domar öfver socialismen blifvit
något mildare, om han icke uteslutande tagit hänsyn till
den form af socialism, som med tvångsmakt vill upphäfva
åtskilnaden mellan rik och fattig, mellan arbetsgifvare
och arbetstagare. Ty om den kristliga eller etiska so-
cialism, som på lagstiftningens väg vill, så vidt möjligt,
häfda rättvisa och billighet och garantera den ärlige ar-
betaren en människovärdig existens, har förf, intet annat
att förmäla än detta: »maaske ere de mere maadeholdne

socialistiske Partier bedre, maaske kun klogere end de
radikale — det vedkommer ikke den Christne. Sociali-
sterne drives dog alle af den samme urene af Djævelens
Mund udgaaede Aand» (s. 30).

Den som intager en sådan ståndpunkt kan och vill
tydligen icke gifva något bidrag till den sociala frågans
lösning. Den föreliggande skriftens betydelse inskränker
sig därtill, att åtskilliga sanningar där uttalas särskildt
angående den guds- och menniskofiendtliga anda, som känne-
tecknar den revolutionära socialismens och kommunismens
program.

Ett vida högre, värde eger doktor Brings lilla skrift.
Ehuru egentligen ett populärt föredrag, hållet i Lund,
finner man här ett försök till verklig utredning af det
förelagda problemet, och därföre att så är behöfver man
ej häller befara, att förf, skall kunna se blott brottslighet
och gudlöshet i de moderna socialistiska sträfvandena.
Genom att i särskilda fall undersöka dessa sträfvandens
egentliga innebörd har han med lätthet kunnat uppvisa
flere punkter, hvilka icke blott äro praktiskt utförbara
utan äfven fullt befogade från kristendomens ståndpunkt.

Doktor Bring inlägger också sin protest mot den
nyss anförda uppfattningen, att kristendomen icke har till
uppgift att göra sin sanning, sin världsåskådning gällande
uti samfundslifvet. Han visar, att det är i kristendomens
namn, som samhället redan i flera viktiga afseenden löst
den sociala frågan, och han hoppas, att »kristendomen
skall förmå bringa den sociala frågan äfven i de punkter,
kring hvilka den i vår tid vänder sig, till ett godt slut».
Han medgifver visserligen, att »alla kommunismens försök
att upphäfva åtskilnaden mellan dem som hafva mycket
och dem som hafva litet skola stranda under det närva-
rande världsskicket», och han är ingalunda blind för den
omständigheten, att ifrågavarande samfundsförbättrare icke
gå till grunden med afseende på orsaken till nöden, men
detta hindrar honom dock icke att gifva sitt fulla erkän-
nande åt och såsom kristligt berättigadt anse socialismens
291 NORDISK REVY 1884—1885. 292

sträfvande, för så vida det afser »human och kristlig
rättfärdighet i den borgerliga lagstiftningen med hänsyn
till rätten att lefva».

Anm. har icke någon anmärkning att göra mot förf:s
bevisning: den är så bindande som den i en så liten skrift
kan vara. Godt vore därför, om de, som tvifla på eller
rent af förneka kristendomens sociala uppgift, ville göra
bekantskap med den härmed anmälda skriften.

R. S.

Juridik.

von Liszt, Franz, Lehrbuch des Deutschen Straf-
rechts. Zweite durchaus umgearbeitete Auflage. Berlin
u. Leipzig 1884. J. Guttentag (D. Collin). XXIV
+ 663 s. Pr. 10 M.

Detta arbete betecknas såsom en ny upplaga af för-
fattarens tidigare arbete Das Deutsche Reichsstrafrecht
(Berlin u. Leipzig 1881), men är af vida större omfatt-
ning och betydelse.Det äldre arbetet afsåg blott att
tjäna såsom en inledning i straffrättens studium och för-
utsatte, att den studerande vid sidan däraf begagnade nå-
gon af de större läro- eller handböckerna. Författarens
nya arbete är däremot en fullständig lärobok, som fram-
träder med anspråk på plats vid sidan af Berners och
Meyers kända arbeten. En sådan plats skall också otvif-
velaktigt tillerkännas detsamma. Måhända kommer dock
erkännandet att från många håll ej lämnas så alldeles
villigt. Under det nämligen Berner i de senare uppla-
gorna mestadels blott omnämner den nyare literaturen
utan att närmare ingå på dess innehåll, och Meyer i fler-
talet af samtidens stridsfrågor ställer sig på en förmed-
lande eller rent af neutral ståndpunkt, intager åter v. Liszt
en mycket prononcerad ställning i alla nutidsspörsmål
inom straffrätten och går härvid oftast sin egen, nya väg
under liflig polemik mot de af andra nutida författare
framstälda åsikter. . Med anledning häraf kommer säker-
ligen arbetet att röna rätt mycken opposition. Men äfven
de, som ej dela författarens åsikter, lära ej kunna undgå
att erkänna hans arbete såsom en högst betydande insats
i straffrättsvetenskapens utveckling.

Redan i sin grunduppfattning af straffet afviker för-
fattaren från flertalet af Tysklands nutida kriminalister.
I en för ett par år sedan (i Zeitschrift für die gesamte
Strafrechtswissenschaft) offentliggjord afhandling »Der
Zweckgedanke im Strafrecht» betecknade författaren straf-
fet såsom ett i rättsskyddets intresse mot förbrytarens
vilja riktadt tvång (straffets inverkan å andra personer,
än förbrytaren, ansåg han höra till straffets »Reflex-
wirkungen»). Denna uppfattning fasthåller författaren i
nu ifrågavarande arbete. De faktorer, som äro verksamma
för att framkalla brott, låta enligt författaren hänföra sig
till följande grupper: 1) fysiska faktorer, såsom klimat,
temperatur m. m.; 2) sociala faktorer, såsom bildning,
sanitära förhållanden, befolkningens ekonomiska ställning
o. s. v.; samt 3) individuella faktorer, nämligen a) med-
födda, b) förvärfvade (vana) och c) tillfälliga (retelse till
yrede, förförelse, missbruk af spirituösa drycker o. s. v.).

Den sistnämda indelningen leder till en indelning af för-
brytarne i a) födde förbrytare (italienarnes delinguenti nati),
b) vaneförbrytare och c) tillfällighetsförbrytare. Då emel-
lertid en brottslig vana kan vara antingen fast rotad eller
ännu stadd i utbildning, omfattar den mellersta klassen
två afdelningar, hvilka författaren betecknar såsom oför-
bätterliga och förbätterliga förbrytare. Denna gruppering
af brottets faktorer gifver vid handen, hvilka medel stå
samhället till buds för brottens bekämpande. Gent emot
de fysiska faktorerna är samhället maktlöst. På de sociala
faktorerna kan man inverka genom att höja bildningen,
välståndet o. s. v., öfverhufvud genom hvarje förbättring
af de sociala förhållandena. Detta indirekta bekämpande
af brotten hör till socialpolitikens uppgift. Å de indi-
viduella faktorernas område har man att fästa sig vid de-
ras olika beskaffenhet. Under det att de födde förbry-
tarne höra till anstalterna för sinnessjuka, är de öfriga
gruppernas bekämpande den s. k. kriminalsociologiens huf-
vuduppgift. Dess vapen i denna strid är strajfet. Detta
verkar, efter hvad i det följande närmare utföres, antin-
gen genom förbrytarens förbättring (det vill, enligt den
förklaring författaren meddelar, säga: »durch Einpflanzung
und Kräftigung altruistischer, sozialer Motive») eller hans
afskräckning (»durch Einpflanzung und Kräftigung egoisti-
scher, aber in der Wirkung mit den altruistischen
zusammenfallender Motive») eller ock genom hans oskad-
liggörande medelst mekaniskt tvång, hans utstötande ur
samhället eller inspärrande inom detsamma. Här visar
sig nu den förut anförda indelningen af förbrytarne vara
af betydelse. Jämför man nämligen denna med de olika
sätt, hvarpå straffet verkar, erhåller man en fullständig
parallel. Oskadliggörandet af de oförbätterlige, förbättran-
det af de förbätterlige, afskräckandet af tillfällighetsför-
brytarne, detta är, enligt författaren, kriminalsociologiens
korta, men innehållsrika program!

Författaren ser således i straffet en social funktion.
Emellertid är han i nu ifrågavarande arbete altigenom
jurist. Det är blott de rättsliga reglerna för brott och
straff, som utgöra föremålet för hans framställning. Hans
arbete är således ej blott till namnet, utan i verkligheten
en lärobok i straffrätt, icke någon lärobok i kriminal-
sociologi.

Hvad som särskildt fördelaktigt utmärker denna läro-
bok är den noggranna utredningen af de allmänna begrepp
(vilja, handling, förorsakande o. s. v.), hvarmed straffrätten
opererar. Någon kunde måhända tycka, att en lärobok i
positiv straffrätt icke behöfde belamras med dylika till
hälften filosofiska undersökningar. Men hvar och en, som
något sysslat med straffrättsliga spörsmål, vet af egen
erfarenhet, huru ofta deras besvarande helt och hållet är
beroende af en exakt bestämning af dessa allmänna be-
grepp. Någon förkärlek för abstrakta spekulationer kan
för öfrigt långt ifrån läggas författaren till last. För att
fria författaren från en sådan beskyllning är det tillräck-
ligt att fästa uppmärksamheten å den omsorg han nedlagt
å straffrättens speciella del. Denna träder ej i hans ar-
bete, såsom i flere andra läroböcker, helt och hållet i
bakgrunden för den allmänna delen, utan har erhållit en
fullt ut lika så utförlig behandling. I följd häraf är stu-
diet af detta arbete lärorikt ej blott för den, som vill
sätta sig in i straffrättens allmänna läror, utan ock för
293	.	NORDISK REVY 1884—1885.	.	294

den, hvilken önskar erhålla ledning för besvarandet af
speciellare frågor, som blott angå särskilda brottsarter.
Äfven svenska jurister torde ej sällan med fördel kunna
begagna sig af arbetet jämväl i sistnämda syfte.

J. H—r.

Holm, G-. B. A., Lagfarts-- och inteckningslagarne
jemte dithörande författningar med förklaringar ur au-
tentiska källor samt hänvisningar, rättsfall och sakregi-
ster, 2:dra tillökade upplagan. IV + 157 ss. Stock-
holm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. 2,40.

Sidenbladh, Karl, Sveriges kommuner i administra
tivt, judicielt och ecklesiastikt hänseende m. ni. år 1885.

150 ss. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. b. 2,50.

Wrede, R. A., Processinvändningarna enligt finsk
allmän civilprocessrätt. Akademisk af handling. IX +
207 ss. Helsingfors. J. C. Frenckell & Son, 1884.

Wrede, R. A., Om kvittning enligt finsk rätt. Aka-
demisk af handling. VI + 205 ss., Helsingfors. J. C.
Frenckell & Son, 1883.

Tidskrift, utg. af juridiska föreningen i Finland.
XIX: 1. J. Serlachius, Om prescription af klander i
jordafång enligt 1734 års lag. E. Tegengren, Till
frågan om den vilkorliga frigifningen:. — Rättsfall. —
Juridisk bibliografi.

2.	R. A. Wrede, Om begreppet litis contestatio
och dess betydelse för den nyare processrätten, II. —
Rättsfall, m. m.

Literatur- och konsthistoria.

Söderhjelm, Werner, Om Johann Elias Schle-
gel, särskildt som lustspelsdiktare. Akademisk af-
handling. V+139 ss. Helsingfors 1884.

För svenska läsare i allmänhet torde det Gottsched-
ska tidehvarfvet hufvudsakligen vara kändt genom Hett-
ners eller Lemckes framställning. De sista åren erbjuda
likväl en rik samling af arbeten, hvilka egnats åt spe-
cialundersökningar af denna periods literatur. Genom
Seuffert, Litzmann, Muncker, Hirtzel, Warniek m. fl.
har forskningen riktats med en serie af värdefulla mono-
grafier, till stor del stödda på Gottscheds af Danzel en-
dast ofullständigt begagnade,, hittills otrykta brefsam-
ling. Antalet af dessa har nyligen ökats genom Dr.
Söderhjelms biografi öfver Johann Elias Schlegel, och
jag kan icke annat än lyckönska författaren att hafva
åstadkommit ett så verkligen godt arbete. Visserligen
äger jag ej tillräcklig kännedom i denna periods litera-
turhistoria för att kunna göra anspråk på att gälla så-
som fullt kompetent' domare, men så vidt jag kan döma,
synas mig de svenska literaturhistoriska gradualaf hand-
lingar vara lätt räknade, hvilka gå upp mot föreliggande
arbete. Den metod, förf, följer, är den rent historiska,
och afhandlingens i företalet påpekade ändamål — att
uppvisa Schlegels ställning till den Gottschedska skolan

— har strängt fasthållits. Såsom en däraf härflytande
förtjänst kan påpekas, att författaren hållit sig fullkom-
ligt fri från alt öfverskattande af Schlegels person och
betydelse. Likaledes saknar man detta småaktiga äste-
tiserande, som med förbiseende af de historiska betingel-
serna dömer företeelserna efter en på konstruktiv väg
vunnen regel.

Afhandlingen inledes med en biografi. Redan på
skolbänken hade Schlegel gjort bekåntskap med Gott-
scheds Critische Dichtkunst, och med ledning af denna
smaklära började han äfven sitt författarskap. 1740
trädde han vid universitetet i Leipzig i personlig berö-
ring med Gottsched, hvilken i den tjugutvåårige begåf-
vade skalden fann en välbehöflig bundsförvandt mot den
just vid denna tid börjande oppositionen mot den Gott-
schedska allenastyrelsen. Författarens framställning pag.
5 af Schlegels deltagande i de literära tidskrifterna
är kanske ej fullt redig. Han säger: »Schlegel blef nu
en flitig medarbetare i Schwabes under Gottscheds egid
stående tidskrift Belustigungen des Verstandes und Wit-
zes äfvensom i Gottscheds egna Critische Beiträge, och
när Gottsched beslöt att sätta upp en »Deutsche Schau-
bühne nach den Regeln und Mustern der Alten», blef
Schlegel en af hans förnämsta medarbetare däri — vid
samma tid som hans forna kamrater i Belustigungen, Ra-
bener, Zachariä, Gellert m. fl., redan alldeles frisagt sig
från Gottsched och begynt förbereda grundandet af Bre-
mer Beiträge, vid samma tid som schweitzarnes första
angrepp bragt Gottscheds höga tron att betänkligt luta
åt sitt fall. Ja, ännu 1745 publiceras slutet af Schle-
gels afhandling Von der Nachahmung i Gottscheds tid-
skrift Neuer Büchersaal.» Man får härigenom det in-
trycket, att alt detta skett samtidigt. Men rätta för-
hållandet är dock, att Belustigungen utgåfvos 1741, Deut-
sche Schaubühne 1740 — Schlegel skref där först 1743 —,
Bremer Beiträge grundades 1744 och schweitzarnes an-
grepp började 1740. I sammanhang härmed kan anmär-
kas, att andra bandet af Deutsche Schaubühne, där Jean
de France publicerades, utkom redan 1740, icke, såsom
pag. 47 säges, 1741. Andra bandet utgafs nämligen före
det första. Då Schlegel 1742 lemnade Leipzig stod han
ännu i det intimaste förhållande till Gottsched, men så
småningom började Schlegel att närma sig dennes fien-
der. På genomresa i Hamburg 1743 hade han gjort
Hagedorns bekantskap, hvilken han 1745 förnyade. Samma
år trädde han i beröring med Bodmer, hans vyer vidga-
des, och 1746 blef brytningen med Gottsched fullstän-
dig. Bevekelsegrunderna torde hufvudsakligen hafva varit
literära — Schlegel hade emanciperät sig från den Gott-
schedska skolan — men nekas kan ej, att äfven mindre
ädla motiv synas hafva spelat in. Gottsched var en
fallen storhet, och Schlegel tyckes hafva fruktat att vara
med på det sjunkande skeppet. Hade Schlegel vistats i
Tyskland, hade hans ställning antagligen blifvit en annan.
Han hade då haft svårare att balansera mellan Gottsched
och Bodmer, utan mera öppet och béstämdt måst taga
parti för endera. Nu bodde han sedan 1743 i Danmark,
således jämförelsevis aflägsen från det egentliga strids-
fältet, och hans intresse splittrade sig äfven mellan Dan-
mark och Tyskland. 1747 hade den danska skådebanan
åter öppnats, och både genom afhandlingen Zur Aufnahme
295NORDISK REVY 1884—1885.

296

des dänischen Theaters och flere skådespel visade Schle-
gel sitt nit för den dramatiska konsten i det nya fäder-
neslandet. Till olycka för både den danska och tyska
literaturen skulle Schlegel icke länge fortfara att verka.
Han dog redan 1749.

Schlegels egentliga betydelse ligger i hans lustspel,
och den drygaste delen af afhandlingen har äfven egnats
åt denna sida af Schlegels verksamhet. Det första styc-
ket är det 1741 skrifna Der geschäftige Müssiggänger.
Förf, spårar här ett inflytande från Destouches. Måhända
har han häri rätt. För min del finner jag stycket sna-
rare erinra om Regnard eller Piron. Den abstrakta
hufvudpersonen är naturligen intet karaktäristiskt för Des-
touches, utan går mer eller mindre igen i alla 1700-talets
franska pjäser. Det karakteristiska för den riktning, Des-
touches tillhör, är väl snarare det moraliserande elementet,
»das rührende», något larmoyanta, hvilket Destouches lärt
sig under sitt vistande i England. Dir. Söderhjelm påpekar
också själf, att dramats hjälte påminner om Regnards
däruti, att han vid styckets slut icke undergår någon för-
ändring. Regnard tillhörde den äldre franska skolan,
Destouches den genom engelskt inflytande framkallade
nya, och det kan därför vara af ett, visst intresse för
Schlegels biografi att fasthålla, att han i sitt första lust-
spel ännu stod på rent fransk mark. Det andra, året
därefter skrifna stycket, Die Pracht zu Landheim, har
däremot, såsom förf, uppvisat, uppstått under Inflytande
från Holbergs Jean de France. Äfven den tredje kome-
dien, Den gute Rath, visar inverkan från den store danske
lustspelsförfattaren. I Der Geheimnissvolle är det hol-
bergska inflytandet mindre, och beroendet af Destouches
och Marivaux börjar visa sig. Särskildt i upptäkten, att
den okände älskaren är den af föräldrarne bestämde brud-
gummen, synes ett hos denna sistnämda skola omtykt
motiv vara användt. I Schlegels obestridligen själfstän-
digaste stycke, Die stumme Schönheit, är det direkta in-
flytandet mindre, men den art moraliserande, som där
framträder, är tydligen icke af det molièreska slaget, utan
visar sig snarare såsom en ättelägg af de engelska vecko-
skrifterna. Höjdpunkten af Schlegels utveckling är tyd-
ligen Triumph der guten Frauen. Ehuruväl Steele kun-
nat gifva anledningen till själfva fabeln, är andan dock
obestridligen den samma som går igenom Nivelle de la
Chaussées stycken; gent emot den föregående osedliga
komedien hade denne lämnat ett drama, hvars mål var äkten-
skapets hälgd. Mannen, som utan att veta det älskar sin
egen hustru, den slutliga upptäkten och den moraliska,
försonande afslutningen, alt detta är diktadt efter mön-
stret af N. de la Chaussée, den anglo-franska komediens
främste man.

Sorgespelen förete ej samma utveckling. Att Schlegel
till hjälte valde cheruskern Herman eller Knut den store,
kan ej anses såsom något steg i modern riktning. Her-
man är lika mycket fransman och lika litet german som
Leopolds Oden. Schlegels viktigaste nyhet på detta om-
råde är otvifvelaktigt, att han i bearbetningen af Con-
greves The mourning Bride för första gången infört den
femfotade jamben i det tyska dramat.

På det kritiska området är Schlegel lyckligare.
1740 ' klandrade han ännu det engelska dramat för »en
blandning af flere särskilda handlingar och en samman-

sättning af ett antal karaktärer utan något bestämdt än-
damål». Året därefter börjar han likväl få ögonen öppna
för storheten i den shakesperska karaktärsteckningen.
Men det är • egentligen i den 1747 skrifna uppsatsen
Zur Aufnahme des dänischen Theaters, som man bäst
spårar utvecklingen. Han har här fullt riktigt insett
fördelarna af det engelska dramats dubbla handling och
påpekar ohållbarheten och onaturen i det franska regel-
tvånget. Beklagligen saknar jag utrymme att fullstän-
digt uppvisa betydelsen af denna skrift, hvarigenom
Schlegel i viss mån kan sägas uppträda såsom en Lessing
före Lessing.

Till sist nämner förf, några ord om Schlegels min-
dre viktiga lyriska och episka diktning, hvarvid man lik-
väl skulle hafva önskat, att förf, något utförligare be-
handlat Schlegels ur historisk synpunkt anmärknings-
värda anacreontica.

Jag afslutar denna anmälan med att uttala den förhopp-
ningen, att förf, alt framgent måtte egna sina krafter åt
den literaturhistoriska forskningen. Antalet af dem, som
här i norden sysselsätta sig med detta föga tacksamma
studium, är ej så stort, att man ej med glädje skulle
hälsa ett så lofvande arbete som detta.

.H. S.

Timarit hins isl. hokmentafélags. 5:i årg. 1884.
3:a h. Innehåll: Um hiö nyja timatal dr. Gudbrands
Vigfussonar. — ^jodreks båttur jättmarssonar. Reykja-
vik 1884.•

Blanc, T., Norges forste nationale scene (Bergen
1850—1863). Et bidrag til den norske dramatiske kunsts
historie. IV + 415 ss. (komplett i 10 häften). Kri-
stiania, 1884. Alb. Cammermeyer. Pr. 5 kr.

Blümner, H., Das kunstgewerbe im altertum; II
abt.: Die erzeugnisse des griechisch-italischen kunstge-
werbes. Mit 143 abbildungen. VIII + 243 ss. (Geschichte
des kunstgewerbes in einzeldarstellungen II; Das wissen
der gegenwart, B. XXXII.) Leipzig, G. Freytag; Prag,
F. Tempsky. Pr. 1 mark, b. 1

v. Schorn, Otto, Die textilkunst. Eine Übersicht
ihres entwickelungsganges vom frühen mittelalter bis zur
gegenwart. Mit 132 abbildungen. VIII + 260 ss. (Ge-
schichte .des kunstgewerbe’s in einzeldarstellungen III;
Das wissen der gegenwart, B. XXXIII.) Leipzig, G.
Freytag; Prag, F. Tempsky. Pr. 1 mark, b.

Klassiska språk.

Theokritos’ Idyller, öfversättning af Erland L a-
gerlöf. Prisbelönt af svenska akademien. VIII + 216
ss. Lund, Gleerup 1884. Pris 2 kr.

Föreliggande öfversättning är ägnad att i sin mån
fylla ett behof, som vid det alt mer tillbakasatta studiet
af de gamla språken börjar bli alt mer kännbart, behof-
vet af på samma gång noggranna och språkligt vårdade
tolkningar af de antika diktverken. Ty endast om dessa
297

NORDISK REVY 1884-1885.

298

i sin moderna omklädnad förmå bereda läsaren en njut-
ning någorlunda jämförlig med livad originalet skänker
den språkkunnige, har man skäl att betrakta öfversätt-
ningarna som en verklig vinst.

På vårt språk äga vi tyvärr ej många goda tolk-
ningar af de grekiske skalderna, hvilka äro de som här
närmast komma i fråga. Man torde knappast kunna
nämna flere än Johanssons af Homeros, Tranérs af
Anakreon, Solanders af Aiskylos’ »Fjättrade Prometheus»,
Alexander sons af samme skalds »De sju mot Thebe»,
Hallströms af Aristofanes’ »Molnen» och måhända några
andra, som, utgifna i form af akademiska skrifter, ligga
begrafna i lärdt dam.

Till dessa tolkningar sluter sig ej ovärdigt filos,
kandidat Lagerlöfs af sv. akad. prisbelönta öfversättning
af Theokritos' Idyller.

Idyllen — en miniatyrmålning af primitiva lefnads-
förhållanden — uppträder vanligen i literaturen såsom
motsats till ett förfinadt kulturlif, hvarvid det patriarka-
liska landt- och herdelifvet (däraf äfven namnet bukolisk
poesi) uppfattas som ett förloradt idealiskt tillstånd.
Om Theokritos, den egentlige utbildaren och förnämste
idkaren af denna diktart och verksam under förra hälften
af tredje århundr. f. Kr., gäller sådant blott delvis:
därtill ägde den naiva värld, han skildrade, ännu altför
påtaglig verklighet.

Utom de egentliga idyllerna, de bukoliska och mi-
miska dikterna, hvilka äro hans yppersta, upptagas i
samlingen af hans idyller episka dikter behandlande forn-'
tida hjältars äfventyr, lyriska kärleksdikter samt epi-
grammer. Häribland äro dock flere stycken ej af Theo-
kritos.

Herr Lagerlöf tycks i sin öfversättning i allmänhet
ha riktigt uppfattat textens mening och lyckligt återgif-
vit det karaktäristiska i Theokritos’ språk, ehuru han,
som lätt förklarligt, ej uppnått originalets behag och frisk-
het. Såsom stötande må i förbigående nämnas de ofta
återkommande inversionerna: fransen den här, höfterna
hennes, dagarne tolf, den ynkliga kärleken din, vetandet
sitt o. s. v. Bestämdt språkvidrig är vändningen (sid. 32):
och när skulle jag mins, att jag lärde af dig = när skulle
jag, så vidt jag kan minnas, ha lärt af dig.

I textkritiskt afseende uppfyller öfversättningen alla
rimliga fordringar, om än här och där en tydligen falsk
läsart blifvit bibehållen (exempelvis i Id. 16, v. 24, där
uttrycket »skalden» ger omening) eller å andra sidan onödiga
textändringar upptagits. Något mer beaktande hade i
alla händelser Ahrens’ förträffliga edition förtjänt vid
sidan af Zieglers. På dylika småfel förlorar dock ej
i nämnvärd mån en poetisk öfversättning i njutbarhet,
hvilken väsentligen betingas af den språkliga omklädna-
dens och versbyggnadens uttrycksfullhet och ledighet.

Åt den metriska sidan af öfversättningen torde där-
för vara skäl att ägna någon uppmärksamhet.

Öfversättarens svenska hexametrar ha, såsom billigt
är och i likhet med gammal häfd, i somt fritagit sig från
reglerna för den grekiska hexametern. Hvad man dock
bör hålla herr Lagerlöf räkning för, är att ingen enda
vers saknar riktig cesur. Hexameterns cesur är, som be-
kant, af fyra slag, manlig i tredje foten, eller kvinlig i
tredje foten (hvarvid denna till undvikande af hexameterns

delning i två lika hälfter måste utgöras af en daktyl),
eller manlig i fjärde foten, eller manlig i både andra och
fjärde foten. Af dessa är i grekiskan (ej latinet) den
kvinliga i tredje foten den vanligaste. Denna är dock
af öfversättaren nästan helt och hållet försummad, hvarpå
rytmens välljud och omväxling ej vunnit. Den s. k.
bukoliska cesuren, en hjälpcesur framför hexameterns
femte fot åt hufvudcesuren i tredje foten och genom sin
täta förekomst i de grekiska idylldiktarnes hexametrar
ett karakteristikon för dessa, hade på denna grund för-
tjänt att mera iakttagas i öfversättningen.

Med rätta låter herr Lagerlöf daktylerna eller spon-
déerna ofta ersättas af trokéer, då rytmen i alla fall ut-
fylles genom paus eller förstärkning af trokéens starka
stafvelse, hvilket äfven ett oöfvadt öra lätt kan iakttaga.
I första och fjärde versfoten synas dessa trokéer lämpa
sig bäst, i tredje bli de, om denna fot ej har manlig
cesur, gärna missljudande, liksom äfven i grekiskan och
latinet spondéen i dylikt fall undveks i denna fot. Som
exempel härpå ur öfvers. må anföras:

Synes en vingård, härligt tyngd af glödande

.	drufvor.

Sluten, älskade muser, nu dén landtliga sången.

I enlighet med vanligt förfaringssätt vid byggandet
af svensk daktylisk vers och därför utan tvifvel berätti-
gadt är äfven undantagsvis bruket af tre svaga stafvelser
i st. f. • daktyl och två svaga i st. f. spondé och troké.
Detta af samma skäl som ofvan anförts, att rytmen ut-
fylles genom pauser eller förstärkning af omgifvande star-
ka stafvelser. Man uppläse t. ex. följande två hexa-
meterhalfvor efter hvarandra:

doftande ljuf hyakintos
doftande af hyakintos,

och man skall finna, att i den senare det svaga »af» sätter
i stånd att hjälpligt fylla sin plats i stark taktdel däri-
genom att en paus anbringas framför, eller därigenom att
första stafvelsen i »doftande» uttalas starkare än i första
exemplet.

Betänkligare eller rent af oriktigt förefaller däremot
begagnandet af starka stafvelser, där rytmen kräfver
svaga, t. ex.:

sträckte ut stegen ofantligt
locka in hunden i huset
stiger frimodig jag in
riked om eger jag nog att konungar alla
uppväga
skaffa nu fort hit vatten, först vatten.

Minst rådligt synes det ej sällan förekommande bru-
ket af jamber i öfversättarens hexametrar, emedan ryt-
men därigenom så att säga ombrytes. T. ex.:

med törnrosen som växer uppå kringhägnade

.	sängar

och snart sjönko vi bröst mot bröst. 1

Vid dessa och dylika frågors utredning känner man
lifligt saknaden af en vetenskaplig metrik för vårt språk,
men en sådan torde ännu länge låta vänta på sig.

Ofvannämda metriska knaggligheter tillhöra i denna
öfversättning dock altjämt undantagen, och i allmänhet
kan versen betecknas som ledig och välljudande och vida
bättre formad än i föregångarens, Sjöströms, tolkning.
299

NORDISK REVY 1884—1885.

300

Öfversättningen kan i det hela med nöje anbefallas
åt alla literaturvänner, liksom den utan tvifvel kan gagna
vid akademiskt studium af Theokritos.

B. Risberg. :

Seelmann, Emil, Die Aussprache des Latein
nach physiologisch-historischen Grundsätzen. Heil-
bronn, Verlag von Gebr. Henninger 1885. XVI +
398 sidd. 8:o. Pris 8 Rmk.

En något så när öfversiktlig och på samma gång
efter forskningens närvarande ståndpunkt lämpad fram-
ställning af det latinska uttalet har länge varit ett
inom vida kretsar af den språkstuderande allmänheten
lifligt kändt behof. Corssens stora och för sin tid epok-
bildande verk Aussprache’ etc. har numera blifvit i vä-
sentlig mån föråldradt och det är dessutom sedan flera
år tillbaka utgånget ur bokhandeln, utan att den af för-
läggaren en gång bebådade nya och af annan hand om-
arbetade upplagan ännu låtit höra af, sig. De båda fran-
ska arbetena af Édon och Schweisthal, som för ett par
år sedan utkommo (jfr. Nord. Revy's profn.), kunna knap-
past anses tillfredsställa äfven mycket måttliga anspråk,
hufvudsakligen i följd af författarnes ringa förtrogenhet
med språkhistoriens och fonetikens elementer — en brist,
som bland annat mycket bjärt framträder i Schweisthals
oförmåga att vinna några egentliga resultat ur det gan-
ska värdefulla källmaterial, som han samlat ur de latin-
ska grammatici. Det var därföre en särdeles tacksam,
om också ej alldeles lätt uppgift, att på detta ämne söka
tillämpa de moderna »fysiologisk-historiska grundsatser»,
hvilka förevarande skrift på det uttryckligaste anger sig
vilja häfda. D:r E. Seelmann, efter hvad företalet upp-
lyser en lärjunge af den framstående romanske språk-
forskaren W. Foerster (till hvilken det på hans uppma-
ning skrifna arbetet är dediceradt) och därjämte af en
bland samtidens yppersta filologer, F. Bücheler, tyckes,
isynnerhet äfven i sin egenskap af väl skolad romanist,
böra hafva ägt särdeles gynnsamma förutsättningar, för
att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföra dessa
principer. Han har också utan tvifvel lyckats åstad-
komma ett i flera hänseenden godt och förtjänstfullt arbete.
Ref. vill så mycket hällre från början göra detta erkän-
nande, som han i det följande af helt naturliga skäl
kommer att företrädesvis uppehålla sig vid några af de
ställen i d:r Seelmann's bok, som synas ref. antingen
vara afgjordt oriktiga eller åtminstone lämna rum för be-
rättigade invändningar och tvifvelsmål.

I inledningen (s. 1—14) ordar förf, om den latin-
ska uttalsläran i allmänhet, dess teoretiska och praktiska
betydelse, och — detta något för knapphändigt — om
de hjälpmedel, som i och för densamma stå oss till buds:
de historiska, såsom direkta uppgifter af de gamle (isht
grammatici), inskrifterna med deras mångskiftande orto-
grafiska företeelser, transskriptioner till främmande språk,
särskildt till grekiskan (hvilka förf, kanske tillmäter en
något ringa betydelse), den latinska och fornromanska
ljudläran, och å andra sidan, såsom teoretiskt rättesnöre
vid. tolkningen af dessa olikartade intyg, den moderna
fonetiken . (ljudfysiologien). Rörande värdet af de antydda

kriterierna samt säkerheten och noggrannheten hos de
kunskaper, som därmedelst kunna vinnas, resp, också ge-
nom hans egen bok redan äro vunna, hyser förf, efter ref:s
mening en alldeles för gynnsam föreställning. Särskildt
gäller det sagda också om hjälpvetenskapen allmän fone-
tik, hvilken ju dock på sin nuvarande jämförelsevis pri-
mitiva ståndpunkt och med det föga omfattande empiri-
ska språkmaterial, som den hittills bearbetat, i sina säkra
lärosatser ännu har en tämligen abstrakt karaktär, i följd
hvaraf den synes äga en långt mera afgörande betydelse
vid studiet af samtida för omedelbar undersökning till-
gängliga idiom än för de döda språkens ljudhistoria. Att
fonetiken är ett högst värdefullt, ja, oumbärligt hjälpme-
del äfven vid den historiska ljudforskningen, kan det na-
turligtvis icke falla ref. in att förneka. Likaså bör det
villigt erkännas, att d:r Seelmann med anmärkningsvärd sak-
kunskap och färdighet behandlar den ljudvetenskapliga
apparaten. De ofta mycket utförliga till den allmänna fone-
tiken hörande utredningar, hvarmed hvarje kapitel i hans
arbete inledes, äro i allmänhet, såvidt ref. förstår, både
korrekta och upplysande; för de flesta läsare utgöra de sä-
kerligen en högst välkommen hjälp vid studiet af de latinska
ljudföreteelserna. På grund af det fonetiska vetande,
hvaröfver förf, råder, har han också i flera fall lyckats
att komma till riktigare åsikter eller åtminstone bättre
formuleringar, än de som hittills varit mera allmänt
gängse; men å andra sidan har onekligen sträfvandet att
tillämpa nämda vetenskaps allranyaste rön ibland förledt
honom att uppställa vidtgående hypoteser, hvilka, åtmin-
stone i det skick, hvari de nu framträda, icke kunna ut-
härda en allvarsammare pröfning. —- Med hvilka betydande
svårigheter den ortoepiska forskningen i öfrigt är förbunden,
t. ex. vid tillgodogörandet af de antika grammatikernas
uppgifter (ref. kan icke tro, att en undersökning af desses
källförhållanden skulle vara så oväsentlig för den förelig-
gande uppgiften, som förf. s. 5 påstår), eller af de epigra-
fiska källornas intyg, kan ref. här icke ens antydningsvisför-
söka att utreda; men det förefaller honom, som om förf:s
forskningsmetod ännu rätt mycket skulle sakna den på detta
område alldeles särskildt önskvärda egenskapen af nykter
och strängt kritisk uppfattning. Så har han t. ex. emel-
lanåt gjort sig skyldig till det — såsom man måste er-
känna, hos historiska språkforskare i gemen mycket van-
liga — felet att slå ljudhistoriskt kapital af säregna
skrifformer, som endast äro eller åtm. kunna vara alster
af en ofullkomlig, vårdslös eller förvildad, öfverhufvud
en på ett eller annat sätt patologisk ortografi (ett ovan-
ligt starkt exempel härpå erbjuder förklaringen af några
snedt satta eller öfverflödiga apices s. 128; jfr också
Ind. C. I. L. X, s. 1171). — För öfrigt sysselsätter sig
inledningen med de romanska språkens ursprung, hvilket
enl. förf., är att söka icke i det latinska skriftspråket,
icke häller i det egentliga vulgär-(pöbel-)språket, utan
i det mellan båda förmedlande allmänna umgängesspråket
(die Volkssprache). Om värdet af denna, till de moderna
dialektteorierna kanske i en viss motsats stående upp-
fattning kan ref. till följd af bristande insikter icke yttra
sig, liksom han också, där och hvar med ett kort om-
nämnande, måste förbigå de öfriga mera till den egent-
liga : romanistiken hörande ställena i boken. Vi komma
till arbetets förstahufvudafdelning, hvari behandlas
301	NORDISK REVY 1884—1885.	302

»ljuden såsom delar i ordet: deras ömsesidiga förhållande
i afseende på energi, tonhöjd, kvantitet och fördelning på
ordets stafvelser» (ss. 15—151). I de inledande teore-
tiskt-fonetiska anmärkningarna till dess första kapitel,
»aksent och rekomposition» (ss. 15—64), redogör förf, på
ett intressant och redigt sätt (att han s. 19 anm. en-
dast omnämner det ena slaget af svensk ordaksent, det
»grava», beror på ett lätt förklarligt misstag) för aksen-
tens olika arter: den energisk-exspiratoriska (eftertryck,
»ictus») och den musikaliska (tonhöjd). Alt efter det
olika sätt, hvarpå i ett gifvet språk dessa till arten skilda
aksenter kombineras, underordna sig under eller samord-
nas med hvarandra, vill förf, karaktärisera dess ordaksent
såsom »väsentligen exspiratorisk», »väsentligen musikalisk»
eller slutligen »väsentligen exspiratorisk-musikalisk», hvil-
ken sistnämda ej skall vara faktiskt uppvisad. — Att
denna allmänna indelning icke har någon större praktisk
betydelse, torde väl framgå däraf, att det »väsentligen
exspiratoriska» slaget skulle omfatta så pass olika aksent-
system som t. ex. det tyska, franska och svenska.
— Den latinska aksenten skulle nu enl. förf, till-
höra det första slaget: »accenten» (d. v. s. ordets huf-
vudaksent) hade hufvudsakligen karaktären af ett star-
kare eftertryck på den därmed försedda stafvelsen (fram-
föralt dess vokal). Med det stegrade eftertrycket, hvil-
ket man, i all synnerhet hvad den klassiska perioden vid-
kommer, alldeles icke får tänka sig så energiskt och
dominerande som de germanska språkens exspir. aksent,
var visserligen också en högre ton hos aksentstafvelsens vo-
kaliska del förbunden, men detta element spelade en helt
och hållet underordnad roll. Ref., som icke lyckats skaffa
sig någon bestämd mening hvarken i denna eller de andra
tvistepunkterna i fråga om den latinska aksenten, tror
dock, att spörsmålet om dess (öfvervägande) musikaliska
eller exspiratoriska beskaffenhet är långt ifrån att härmed
vara löst. De fakta, hvarmed man har att räkna, äro
väl förnämligast följande: För hufvudsakligen exspirato-
risk aksent synas tala : 1) de romanska språkens utveck-
ling, som tyckes förutsätta en sådan aksentuering hos
senlatinet; 2) uppgifter af senare grammatici, hvilka i
mer eller mindre tydliga uttryck (till dessa senare hör in-
tentio, intentio vocis, mots, inclinatio) beskrifva aksenten
såsom intensitet, icke ton; 3) vissa ljudhistoriska före-
teelser i det äldre latinet, ss. förkortning och reduktion
af den oaksentuerade stafvelsen m. m. (Seelm. s. 20, 23).
Dock äro de sistnämda dels altför mångtydiga, dels
falla de före den egentliga historiska tiden af latinska
språkets lif, med hvilken man här i första hand har att
sysselsätta sig. Å andra sidan kan man mot antagandet
af en förherrskande exspiratorisk natur hos den latinska
aksenten anföra (jfr t. ex. ten. Brink, Dauer u. Klang
s. 51 f.) : 1) att versbyggnaden (kanske redan i satur-
niern) är rent kvantiterande och. icke tar någon som hälst
hänsyn till ordaksenten, såsom man väl nu kan anse vara
säkert bevisadt (W. Meyer); 2) att flera af de antika
språkforskarne, och a däribland just de äldre, i det klas-
siska tidehvarfvet lefvande, en Nigidius Figulus och en
Varro, endast fäst sig vid det musikaliska elementet i
den latinska aksenten. Att detta blott och bart skulle
bero på en tanklös eftersägning af de grekiska (på detta
språks, såsom allmänt anses, »väsentligen musikaliska»

aksent bygda) aksentteorierna, har man dock svårt att
föreställa sig. Ser det icke snarast ut, som om den nu
antydda motsägelsen skulle äga någon grund i den hi-
storiska verkligheten och således tyda på en fortgång
från en mera musikalisk (låt vara »väsentligen exspira-
torisk-musikalisk») aksent till en. öfvervägande exspirato-
risk (såsom bl. a. ten Brink och Schuchardt antagit)? Om
frågan skall kunna bringas till någon tillfredsställande
lösning, hvilket knappast torde vara möjligt, så kan
detta endast ske genom en fördomsfri och. allsidig pröf-
ning af alla bevismoment, därvid också de indoeuropeiska,
af urlatinet mer eller mindre direkt öfvertagna, aksent-
förhållandena borde försöksvis tagas med i räkningen.
Vi förbigå hvad som härpå i närmaste öfverensstämmelse
med Corssen o. a. meddelas om aksentens ställning för
att något fästa oss vid förf:s åsikter om aksentformen.
Därvid är först och främst att märka, att han med
Corssen och traditionen och emot Langen och Schoell
(hvilkas inkast dock kunde ha förtjänat en grundlig ve-
derläggning) erkänner tillvaron af en accentus circum-
flexus i latinet. Denna var dock, såsom förf, antar, en-
dast i musikaliskt hänseende hvad man plägar kalla en
cirkumflex (sammansatt aksent), en förening af hög och
lindrigt fallande ton, ur exspiratorisk synpunkt var den
däremot hvad i förf:s terminologi benämnes en »gravis»,
motsvarande Sievers’ »schwach geschnittener Accent»: ex-
spirationstrycket mindre energiskt och koncentreradt än vid
akuten [och något aftagande mot slutet]. Den lat. acc.
acutus tänker sig förf, såsom varande till sin musikaliska
sida en »hochebener» aks. och i exspiratoriskt hänseende
en »akut»: aksentstafvelsens förstärkta eftertryck var
kort och explosionsartadt, vokalens höjda ton jämn och
ensartad, hvarken stigande eller fallande. Härmed torde
måhända den latinska akuten öfver korta vokaler vara
i hufvudsak riktigt beskrifven. Mera osäker kan man
känna sig med afseende på cirkumflexen, hvilken dock
möjligen, åtminstone i det äldre latinet (och isynnerhet då
den stod på en diftong eller kontraktionsvokal), skulle
kunna hafva haft en mera framträdande »tvåspetsig» ka-
raktär (jfr förf. s. 44), och framför alt i fråga om aku-
ten, då den var placerad på en lång vokal eller diftong.
Lång kvantitet tyckes ju stå i en afgjord motsats till
den exspir. akutens väsende, såsom förf, bestämmer det,
och ej mindre till den musikaliska akuten, sådan den
uppfattades af grekiska teoretiker, enligt hvilka den-
samma endast kunde intaga den ena af de båda moræ i
en lång vokal. (Jfr i afs. på en likartad egenskap hos
den litauiska aksenten den i prosodiska frågor ytterst
upplysande inl. till Baranowski-Weber Ostlit. Texte I. S.
XV ff.) Förf., som märkt denna svårighet, söker un-
danrödja densamma med den förklaringen (s. 45), att en
akutförsedd »lång» vokal endast förtjänar benämningen
»halflång», särskildt om den jämföres med den långa
(cirkumflekterade) vokalen i ett enstafvigt ord [hvilken
ju dock lika gärna kunde betecknas ss. »öfverlängd»].
Detta må vara sant och riktigt, men här skulle det
dock närmast ha intresserat oss att få höra förf:s tanke
om förhållandet mellan t. ex. têlum och thö (caûtus : cauto).
Den förra formens kvantitets- och aksentförhållanden kunna
ju på ett ungefärligt sätt åskådliggöras genom skemat
»téèlum», och det ligger då ganska nära till hands att
303	NORDISK REVY 1884—1885.304

tänka sig den senare såsom ett »téélö» med »anticircum-
flex» (avtavaxkop.évn, lit. »geschliffener Acc.»). Om de la-
tinska grammatici skulle ha råkat att förblanda denna
’akut’ •—näml. så länge den ännu fanns kvar — med
den t. ex. i dåtus, så vore ju detta icke så underligt,
efter hvad vi för öfrigt känna om deras pålitlighet i
fonetiska ting. Förf, gör ju själf s. 46 uppmärksam där-
på, att i och med deras regler sannolikt endast de allra
gröfsta konturerna äro antydda till den rika mångfald af
betoningar, som det verkliga språket måste ha ägt. (Det
härvid åberopade barocka Varro-citatet Diom. I, 428 har
tydligen föga eller intet att skaffa med aksentförhållan-
den. Quint. XI, 3, 17 har afseende på den oratoriska
satsmodulationen.) Kapitlet afslutas med en lärorik re-
dogörelse för aksentförskjutningar i ’folklatinet’ och de
därur framgångna romanska språken, såsom t. ex. aksent-
bytet mellan i och följande penultimavokal (pariétem,
filiölum),^ paroxytonering före muta cum liquida (intégrum),
den genom enklisis uppkomna slutbetoningen i isté, ipsé,
illé och mera dyl. Särskild uppmärksamhet ägnas åt de
företeelser, som bero på »rekomposition» (ny-sammansätt-
ning, införande af de enkla ordens ljudform), t. ex.
ex-plico, fr. esploie för den gamla sammans, éxplico (jfr
commando f. -mendo étc.). — Andra kapitlet (ss. 65—108)
handlar om vokalkvantitetén, äfven den ett af de svåraste
partierna i lat. uttalet, trots de flitiga studier, som i se-
nare tider därpå blifvit nedlagda. Förf, diskuterar till
en början vokalkvantitetens fonetiska natur i allmänhet
och medlen att utröna de latinska vokalernas beskaffen-
het i detta hänseende : utom direkta uppgifter, grafiska
(apices, I longa etc.), metriska och språkhistoriska kri-
terier, bland hvilka senare, såsom bekant, de romanska
språkens behandling af de latinska vokalerna intager ett
framstående rum. I afs. på kvantitetens förändringar
skiljer förf, vidare mellan en spontan och en konnexiv
(af närgränsände ljud föranledd) utveckling. I det stora
hela har den förras gång varit den, att den kvantitativa
skilnaden mellan de flesta korta och långa (enkla) vo-
kaler (t it é e, ö ö, ùü) så småningom äfven blef en
kvalitativ: mera öppen klang hos den korta, mera sluten
hos den långa vokalen; ungefär denna ståndpunkt bör
det klassiska uttalet ha intagit. Den fortsatta utveck-
lingen bestod ’ nu däruti, att det kvalitativa (klang-)
elementet blef altmera förherskande, till dess det slut-
ligen helt och hållet hade trängt kvantiteten i bakgrun-
den (så att de klangbesläktade gamla vokalerna x och @
voro förenade i slutet . e, ù och o i slutet o o. s. v.).
På denna grundval är sedan den specifikt romanska
kvantiteten uppbygd, hvars lagar äro fullkomligt oafhän-
giga af de motsvarande gammallatinska. Sådan är un-
gefär i korthet förf:s åsikt i den berömda »Dauer-Klang»-
frågan (jfr Edström, Fornfranskans e-ljud, Ups. 1883, ss.
62 ff., 88). Bland det som förf, har ätt säga om den
konnexiva' kvantitetsutvecklingen torde,.den s. 87 gifna
förklaringen af den bekanta vokalförlängningen och n-
reduktionen i förbindelsen vokal + n före s 1. f (insanus,
infelix) förtjäna att särskildt framhållas: n reducerades
före den följande spiranten till en indifferent nasal utan
tungkontakt, ur hvilken omständighet nämda förbindelses
vidare öden lätt kunna begripas (jfr den fornind. anusvara,
Whitney § 71). Beträffande förlängningen framför gut-

turalt n (iünctus, iünai) skulle ref. vara böjd att förmoda,
att den egentligen är ljudlagsenlig i det fallet, att den
gutturala muta'n (som i sådan ställning kanske t. o. m.
icke längre var en ren explosiva) åtföljes af en kons. —
quinque skulle då fått sitt i från quin(c)tus. I afs. på
text, tectum, : teqo etc. får man icke förbise den i tilläggen
inryckta hänvisningen till Osthoff ’Zur Gesch. des Perfects’
(s. 111 f., jfr 606 f.), där det visas, att vokallängden i dyl.
fall [hvilken rätteligen torde böra gälla ss. afljud] icke be-
tingas af konsonantförbindelserna x och ct == etymol. g-s,
g-t. På tal om förbindelsen vocalis ante vocalem, där för-
kortningen enl. förf:s mening aldrig blifvit verklig språklag,
gör han uppmärksam på perfektbetoningen audit,-iC^t,
som direkt intygas af Servius (jfr Neue II, 518). Huruvida
detta i den äldre tiden var det mönstergilla prosauttalet, kan
dock billigtvis betviflas. — Slutet af kapitlet ägnas åt
en skärskådning af kvantitetens förhållande till stafvel-
sens öppenhet eller slutenhet, hvarvid talrika exempel-
samlingar meddelas. I ställningen före komplicerad kon-
sonantförbindelse gifs det ingen allmän regel, före verk-
lig geminata står alltid kort vokal; då lång vokal efter-
följes af en. konsonantisk dubbelbokstaf, är detta i allm.
ett tecken, att icke en äkta geminata, utan en ’continua’
(lång konsonant) föreligger; jfr nedan. — Förf, fogar
härtill ett litet bihang om stafvelsens längd genonip o sition,
hvilken enl. hans åsikt skulle vara utan all språklig be-
tydelse och endast »ett konstgrepp af skalderna», troligen
bestående i någon slags artificiell »Zerdehnung» af de i
stafvelsegränsen befintliga konsonanterna. Härför finner
han ett förträffligt stöd i själfva uttrycket Jéost »genom
särskildt föranstaltande (antagande), konventionelt» —.
en tolkning af termen, som i förbigående sagdt långt
före de af förf, citerade Havet och Thurot är framstäld
i Westphals (II2, 74) och Christs (§ 13) metriska verk,
ja, redan i Buttmanns grammatik (I2, 33 anm., efter
Boeckh). Termfrågan kunna vi här lämna åsido; det
kan ju i alla fall knappast på allvar betviflas, att posi-
tionen till sitt ursprungliga väsen — således frånsedt
detaljerna af dess tekniskt-metriska reglering — är ett
så påtagligt och oförfalskadt språkligt faktum som trots
något, såsom just den citerade artikeln af Havet Mém.
de la Soc. de Lingu. IV, 21 f. på ett förträffligt sätt
ådagalägger; jfr Sievers Phonetik s. 191, Christ a. st.
Positionslängden— hvilken ju efter den gängse uppfatt-
ningen helt enkelt grundar sig därpå, att en förbindelse
af kort enkel vokal med följande konsonant i samma
stafvelse upptar ungefär (mera behöfs icke) samma uttals-
tid som en lång vokal — är bland annat gemensam för
den fornindiska, klassiska och fornskandinaviska prosodien
och spelar dessutom såsom bekant en viss roll i den indoeu-
ropeiska, isht den forngermanska ljudläran (suff. -io : jo).
I latinet : gör denna ljudlag sig särskildt förnimbar i aksen-
tuationen, i- det att en positionslång penultima lika väl
som en naturlång drar aksenten till sig, ett förhållande,
som förf. s. 36 fåfängt söker härleda ur ett visst i som-
liga konsonantgrupper inneboende jenergiegewicht, das
den ictus abzulenken schwer genug ist». Sådana roman-
ska aksentueringar som intégrum ha kanske sin grund
däri, att folklatinet tillät sig att behandla midljudande
muta cum liqu. på. samma"sätt som poeterna,, m. a. o.
att dela densamma på två"stafvelser (jfr nedan). Att
305

NORDISK REVY 1884—1885

306

beakta är också fornlatinets olika behandling af vokalen
i sådana fall som perficio : perfectus (facio) etc. På
hvilka egendomligheter i artikulationen och framföralt
hos den rytmiska uppfattningen det beror, att en konso-
nant eller konsonantgrupp, då den kommer efter vokalen,
förlänger stafvelsens kvantitet, men, då den går före den-
samma, behandlas såsom ett blott förslag utan prosodiskt
afsevärdt tidsmått, är en intressant fråga för sig, som
det troligen icke är så lätt att reda (försök till förkla-
ring Havet a. st. 24 not., jfr Flodström Bezzenb. Beitr.
VIII, s. 20 med n. 2). Omöjlig att besvara torde den
icke vara, och i hvarje fall är positionslagens tillvaro så-
som sådan ingalunda, i likhet med hvad förf, låter på-
skina, väsentligen förknippad med dess tillfredsställande
lösning. — Innan ref. lämnar detta kapitel, vill han yt-
terligare framdraga några enskilda ställen, där förf:s ut-
talanden synas honom vara förhastade och vilseledande.
Enl. s. 67 f. skulle de slutna vokalerna îüü i och för
sig besitta en längre kvantitet (uttalstid) än de öppna
à och ö, hvilket hufvudsakligen skulle ha sin grund däri,
att en exspiration af ett gifvet tryck har en trängre och
mera hindersam kanal att passera vid de förra än vid
de senare. Detta låter ju alldeles riktigt — om man näm-
ligen utelutande fäster sig vid munnen s artikulation. Men
den viktigaste förträngningen och den enda, som här be-
höfver tagas med i räkningen, ligger ju för samtliga vo-
kaler på ett och samma ställe, i struphufvudet, hvarest
stämbanden i och för stämtonens frambringande läggas
tätt intill hvarandra. Den exspirationsström, som anlän-
der till svalget och munnen, har därföre så pass ringa
mäktighet och fart, att de vid vokalerna förekommande
olika graderna af munhålans förträngning omöjligen i nå-
gon nämnvärdt större eller mindre mån kunna hämma
passagen. Förf:s uppgift, att bröstet betydligt fortare
sjunker ihop vid ett möjligast länge uthållet à än vid ett
dylikt i, har ref. icke lyckats verificera — möjligen gäl-
ler densamma det hviskade uttalet. Det i sammanhang
härmed förekommande påståendet, att öppen vokalklang
och kort kvantitet samt tvärtom sluten klang och lång
kvantitet stå i naturligt frändskapsförhållande till hvar-
andra, må vara riktigt hvad latinet och en mängd andra
språk beträffar; såsom allmän sats är det fullkomligt
falskt, efter hvad grek, o == öppet q, o = slutet ö, n
= öppet ç, s = slutet e, germ, e, got. i = indoeur. e,
nord., vestgerm, a = got., indoeur. e, it. è och ö (jfr
Canello’s hos Edström a. st. s. 63 anm. citerade teori)
o. dyl. visa. S. 74 säges det, att redan på Lucilii tid
all åtskilnad mellan det korta och långa a var upphäfd
i vulgärspråket. I det härtill citerade korrupta Lucilius-
fragm. IX, 4 M. (Seelm. s. 85) heter det endast, att
man skall skrifva vok. a på ett sätt (icke, såsom Attius ville,
den långa med tvänne aa), alldeles såsom man talar
(uno eodemque ut dicimus pacto), och i öfverensstämmelse
med grekernas bruk (»° Apec " Apeç»). Huru förf, härur,
egentl. ur bimeningen ’ut dicimus’, kan få fram den slut-
satsen, att a och ä hade fallit i hop »in der gemeinen
Verkehrssprache», är nästan omöjligt att förstå. Här är
väl för öfr. just tvärtom fråga om högspråket (jfr L.
Müller t. st.). Mycket oförsiktigt formulerade äro också t. ex.
sådana satser, som (s. 69) att konstpoesiens metriska bruk är
språkvidrigt och vilseledande i fråga om den långa vo-

kalkvantiteten i obetonad stafvelse, eller (s. 73) att de
äldre skalderna, en Plautus etc., icke läto slut-m bilda
position. (Forts.)

O. A. D.

Romanska språk.

Körting, Gustav, Encyklopædie und Methodo-
logie der romanischen Philologie. Zweiter Theil. Die
Encyklopædie der romanischen Gesammtphilologie.
Heilbronn, Gebr. Henninger 1884. 505 ss. 8:o. Pris
7 Mark.

Af detta arbete anmäldes första delen i n:o 12 af
denna tidskrifts första årgång. I det fördelaktiga om-
döme därom, som då uttalades af H. v. F., är det ref.
kärt att kunna instämma äfven för denna del. Utgående
från den vida definition af begreppet filologisk encyklo-
pedi, som förf, gifvit I. s. 111, betraktar han nu de ro-
manska språkens gemensamma filologi, hvarefter han i
den tredje delen ämnar särskildt behandla hvart och ett
af dem. Som ett senare arbete utlofvar han den romanska
filologiens historia. Förf, äger också i hög grad de
kvalifikationer, som fordras för ett arbete af denna art.
Med en vidsträkt beläsenhet och stor filologisk erfaren-
het förenar han en god och lättläst stil samt ett ut-
veckladt sinne för systematiserande. I detta senare hän-
seende går han dock äfven nu stundom väl långt, så
att han ofta ger vidlyftiga indelningar utan praktiskt
värde, hvilket i förening med en något bred stil gör, att
arbetet blifvit något mera utdraget, än som kan anses
vara stricte nödvändigt.

Efter en kort inledning om de romanska språkens
ursprung, släktskap och. resp, områden, uppdelar han nu
ämnet i två stora hufvudafdelningar, den språkliga och
den literära. Af dem är den första vidlyftigast behand-
lad och äfven den intressantaste; den senare innehåller,
äfven den, mycket af värde,, men lider kanske mest af
altför långt drifvet systematiserande. På lämpliga ställen
ger förf, lagom fullständiga literaturhänvisningar. — Så-
som ett allmänt omdöme om arbetet kan sägas, att det
är skrifvet af en erfaren man, som väl beherskar sitt
ämne och där framlagt mycket, som alla romanister böra
känna, hvarföre det med skäl kan rekommenderas till
alla dem, som önska få en öfverblick öfver den romanska
filologiens nuvarande ståndpunkt. Hvad redaktionen an-
går, torde kunna anmärkas, att samma sak stundom
återkommer flera gånger, hvilket oftast beror därpå, att
den redan nämnes i en allmännare del, ehuru den egent-
ligen hör till en efteråt kommande mera speciell. Af
verkliga tryckfel har ref. endast iakttagit få och ganska
oskadliga, hvaremot. förf, stundom gjort sig skyldig till
sådana förbiseenden, som pläga betecknas med termen
lapsus calami. Som ref. antager och hoppas, att boken
äfven i Sverge skall finna många läsare, tar han sig här
friheten påpeka sådana fel äfvensom framställa en del
andra anmärkningar, hvartill han under genomläsandet
kunnat finna anledning.

S. 18, 10 n. geschlossen, 1. offen, ■— s. 20, § 7.
3 07	NORDISK REVY 1884—1885.	308

Att låta stafvelse vara — en af inandning ej afbruten
ljudande exspirationsström, är väl knappast hållbart. —
s. 27, 7 och 8 n. é, è, ö, 6, läs e, ç, q, o. — s. 28,
5 o. kleiner, 1. grösser. — 16 n. nimmt zu, 1. nimmt ab.
.— sid. 31, 14 n. Tieftonig; mot denna term reserverar
sig Sievers i Phonetik, s. 182. — s. 44. Det här an-
förda ex. på två med hvarandra konkurrerande ljudlagar
är ej lyckligt funnet, hvilket förf, genom det gjorda til-
lägget själf tyckes vidgå. Huruvida en sådan kollision
af två rätt formulerade ljudlagar verkligen är tänkbar,
kan väl äfven ifrågasättas. — s. 47, c. Att i ordet
dimanche se någon folketymologisk inflytelse är ej be-
höfligt, ty ordet kan- och bör ljudenligt förklaras ur die
dominica, såsom också ordets historia tydligt visar; cf. A.
Darmesteter i Formation des mots composés, ss. 17 och 22.
— s. 48, 2 o. Ordet oiseux är ett verkligt franskt ord,
hvarföre * framför detsamma är vilseledande. — s. 49,
§ 4, 7. Satsfonetikens betydelse underskattas; cf. dock
s. 110; § 5. Förf, borde här eller i § 4 äfven ha framhållit
vikten af att uppmärksamma ljudens plats före eller efter
tonvokalen. Samma anm. s. 83, 6. — s. 50. 3n.klang-
loser, 1. klangvoller; § 6. Man saknar här belysande
ex. på de anförda ljudskridningarna. — s. 54. Termerna
progressiv och regressiv assimilation äro här omkastade
mot deras användning ss. 96—97 och Sievers’ Phonetik,
s. 208. — s. 60. Några exempel på romanska texter
skrifna med grekiskt eller hebreiskt alfabet borde här
anföras; cf. A. Darmesteter i Romania 1872, s. 146.
— s. 85, 25 o. Chen = chien är ej den fornfranska,
utan en anglonormandisk form. — s. 90, c. 3. y. 8. ange
ej olika ljudskridningar, endast olika beteckningar för
ett och samma ljud. — s. 126. Saknas omnämnande af
de possessiva pronomina. — s. 133, 12 c. Att härleda
percer ur per + suffixet cer kan väl ej vara att föredraga
framför den äldre ljudenliga ur frekventativet af pertun-
dere. — s. 190—91. Analytiskt bildade ordformer; det
oriktiga i denna term framhåller förf, själf skarpt och
tydligt s. 257. — s. 212, D. 1. Äfven i franskan åter-
finner man det latinska hoc; cf. s. 214. — s. 213, 1 n.
cel, 1. cest. — s. 217, 10 n. De franska orden mille och
mil stå ej till hvarandra i förhållande af lång och för-
kortad form. — s. 222, 10 o. Italienskans i uti 2 pers. sing,
kan väl äfven tänkas komma från den latinska ändelsen
-is. — s. 229, 2 a. Att förklara personaländelserna -es,
-ent i t. ex; aimes, aiment vara rent grafiskt bibehållna i
nyfranskan beror på det redan påpekade underskattandet
af satsfonetikens betydelse. — s. 238. I st. f. de sup-
ponerade typerna parto, partis kan man med större skäl
sätta de verkligen befintliga partio, partis; vidare bör
ihågkommas, att i är kort äfven i t. ex. audit. — s. 239.
Man behöfver ej antaga, att formen employons beror på
analogisk attraktion från emploie ; cf. D. Behrens i Franz.
Studien, 3,420. — s. 240. Försöket att härleda aller ur
vadere väcker frestelse att hänvisa författaren själf till
hvad han s. 165 yttrar om metoden för etymologiserande.
Om aller ur ambulare se Th. Gartner i Rætorom. Gramm,
s. 158. — s. 241, 9 o. I infinitivändelserna -ir och -oir
är r ej stumt i nyfranskan. — s. 243, 9 o.. Toleites bör
väl snarare härledas ur * tollectas än ur * tolletas; cf. A.
Mussafia i Gröber's Z, 1879, s. 267, — s. 251, 2 o.

Äfven i nyfranskan begagnas stundom ad possessivt. —
s. 281, 6 o. Det logiskt falska i il le fit tuer jämfördt
med eum interfici jussit är ej lätt att finna. — s. 348, e. s.
Bland de anledningar till större eller mindre luckor i
kopior af manuskript, som här nämnas, borde äfven sär-
skildt ha framhållits det ofta förekommande slag af bour-
dons, som består däri, att kopisten öfverhoppat ett stycke
text, som ligger mellan tvänne lika lydande ord eller
ordgrupper, i det att han af misstag fortsätter sin af-
skrift från det senare stället i texten och icke från det
förra. — s. 376, 23 o. Med Morgan tyckes förf, mena
Mrs Ashmead Windle. Af hvad här yttras, cf. s. 466,
tyckes förf, luta åt den meningen, att Lord Bacon skulle
vara den sannskyldige författaren af Shakespere-dramerna;
cf. härom Doc. H. Schück i Ny Svensk Tidskrift 1883,
s. 609.P. A. G.

Wigert, Oscar och Malmberg, A. Theod., C.
Enbloms Ordförråd och Ordställningar till vägledning
i franska språket i sammandrag. Norrköping, Wall-
berg, 1884. IV+275 ss. Pris: häft. 1,85; karton 2,10.

Utan tvifvel hälsas herrar Wigerts och Malmbergs
företag med oskrymtad glädje af lärare i franska vid
våra skolor. Tillfredsställelsen bör blifva än större, sedan
man hunnit öfvertyga sig, att det är utfördt med finaste
takt och största omsikt. Möjligen hade en än radikalare
utgallring ej skadat; de 275 sidorna blifva kanske dryga
nog. Att det visserligen ej synnerligen fullständiga, men
dock nyttiga registret i Enbloms bok alldeles utgallrats,
måste åter anses som en förlust. Några få tillsatser
hafva äfven gjorts, bestående hufvudsakligen i förträff-
liga grammatiska vinkar. Till noten s. 104 må en för-
fullständigande anmärkning tillåtas. Såsom obéi och
désobéi i passiv begagnas ock pardonné och convenu:
Vous êtes pardonné, des devoirs convenus; répondre, lik-
som consentir, kan någon gång vara transitiv. Littré
gifver upplysningar om de här nämda uttrycken.

Med anledning af några ställen i den i fråga varande
boken vore det kanske ej olämpligt att upptaga en myc-
ket liten principfråga. S. 114 noten läses S:t Pétersbourg
(Enblom hade S:t Petersbourg), s. 118 not 2 läses m:r N.
En fransman förkortar ej så, utan St Pétersbourg, M. N.
(knappast ens mr N.). I svenska ögon äro sådana små-
saker förskräckligt små, men man vet, hvilket värde
fransmännen åtminstone i tryck sätta på ortografien. Det
vore kanske ej alldeles öfverflödigt att ägna mera upp-
märksamhet däråt, än vi vanligtvis göra *).

Denna bearbetning synes komma att snart få en rival,
ity att ett cirkulär, dateradt Lund den 31 december 1884
och utfärdadt af herr Philip Lindstedt, tillkännagifver,
att en liknande bearbetning på hans förlag redan lagts
i präss. J. V.

*) A propos läsetecken är det förvånande att se moèle. En-
bloms oriktiga uttalsbeteckning för moelle, kvarstå i sammandraget
(s. 42).
309NORDISK REVY 1884—1885.	310

Germanska språk.

Otté, E. C., A simplified Grammar of the Swe-
dish Language. XII + 69 ss. 8:o. London, Trübner
& Co. 1884. Pr. 2 sh. 6 d.

På Trübners i London förlag utkommer en samling
elementargrammatikor öfver de flesta europeiska och asia-
tiska språk. Anmälaren har endast varit i tillfälle att
se den danska och den svenska, men dessa ingifva ingen
god tanke om samlingen i sin helhet. Visserligen upp-
visar prospektet en del mycket goda namn, som vunnits
för företaget. Så kunna bland nordiska förf, nämnas
Doc. Wimmer för isländska, Doc. Edgren för sanskrit
och Prof. Donner för finska. Hvärför samlingens redaktör
och förläggare ej vändt sig till kompetent person för den
svenska och danska, kan man ej förstå. Anmälaren i
Academy (13 sept. 1884) utdömer väl de ifrågavarande
arbetena, låter dock mildrande förstå, att förf, varit före-
taget vuxen. Sant är, att förläggarne genom sin stränga
fordran, att samlingen skall vara ytterst elementär, så
att säga nästan själfva förderfva företaget, men äfven
inom den trånga ram, förf, haft sig föreskrifven, skulle
hon kunnat åstadkomma något annat.

Se här några få prof på Miss Otté’s sätt och
förmåga att skrifva svensk grammatik! I inledningen
får man veta, att den första svenska öfversättningen af
Nya Testamentet verkstäldes af Olaus Petri 1536 (kan
ju vara tryckfel för 26), att sörmländska är sydsvenska.
Hos Sweet (Spoken Swedish, som på annat ställe an-
föres, hade förf, kunnat se, att den är »upper swedish».
Svenska rättstafningsmötet kallas oriktigt »Linguistic Con-
gress» (för Spelling C.). Dess »ledande syfte» säges bok-
stafligen ha varit att »rensa de nordiska systerspråken
från främmande element i så vidsträkt mån, som förhan-
denvarande omständigheter medgåfve deras uteslutande,
och att så långt möjligt återgå till urnordiskans former (!),
från hvilken de hafva sin gemensamma upprinnelse». Förf,
har visserligen ej betänkt, hvilket förfärligt arbete hon
påbördat detta möte. — »I öfverensstämmelse med denna
(af förf, uppgjorda och påbördade) princip», tillägges det,
»har den moderna svenskans stafning i hög grad för-
enklats.»

Utom denna inledning består arbetet af 2 delar,
Part I böjningslära och Part II syntax, därtill på 5 sidor
fornsvenskans nominal- och verbalböjning såsom tillägg.
Hvad som säges under rubrik »The Alphabet», vill jag
ej vidare yttra mig om, blott såsom min mening nämna,
att förf, gjort bäst i att föranstalta ett kortare samman-
drag af ljudläran i Sweet’s »Spoken Swedish», då hon
eljes anför några rader därur i fråga om aksenten och
sålunda känner detta arbete.

■ Miss O:’s svenska grammatik vimlar af tryckfel,
oriktigheter, danismer: s. 7 tecknas specielt dag och da-
gen (d. v. s. uttalas med kort a); behagede s. 38, pibe s.
49, Fruen s. 49, beklage s. 56, taler s. 56 m. fl. dylika,
viste sanheten s. 65, gå i sällskap (go into society) s. 61,
impf, husholdte s. 55, lefte (lefde or lefte) s. 58, kl. är
tre qvarter på fyra s. 48, sådan något (något sådant)
s. 55, inf. gi (gifva) s. 58, enkaman s. 60. S. 50 säges
en generals och en prests fru heta generalinna, prestinna

af ett exempel: han var frisk, o. s. v., o. s. v. Till slut
må anföras öfversättningen utom att han haltade något
~ he was fresh and cool, although he had not stopped
on the way; hvilket visar, att förf, ej känner betydelsen
af de enklaste ord. De få vattenhaltiga fraser, som
förekomma, se ut, som om de vore utplockade ur någon
turisthandbok. Det torde vara öfverflödigt att säga, att
detta opus i nuvarande skick svårligen kan gagna hvar-
ken det vetenskapliga eller det praktiska språkstudiet.
Priset är kanske skäligen högt i förhållande till omfån-
get. I ersättning ha förläggarne låtit inhäfta en tjock
katalog, så att det hela blifvit en ganska respektabel volym.

Gust. Stjernström.

Af .De svenska landsmålen ha nu utkommit:

B.	II, h. 3. H. Vendell, Runömålet, Ljud och
formlära samt ordbok; ss. 1—64.

B.	II, h. 9. Erån södra Sverge. Stycken på folk-
mål. 121 ss.

B.	II, h. 11. G. Eneström, Anteckningar om
tvänne dalvisor. 16 ss. .

B.	V, h. 3. J. Nordlander, Fäbodväsendet i
Ångermanland, med sidoblick på förhållandena i när-
liggande landskap. 46 ss.

Bihang II, h. 1. A. Noreen och H. Schtick, 1500-
och 1600-talens visböcker. I. Harald Oluffsons visbok.
98 ss.

Universitets-Jubilæets danske Samfunds senaste pu-
blikationer utgöras af:

1.	Kalkar, Otto, Ordbog til det ældre danske sprog,
h. 8 (s. 705—832, forsolde — fore). Pr. 4 kr.

2.	G-r0nborg, 0. L., Optegnelser på Vendelbomål,
udg. ved 0. Nielsen, s. 225—294 + VIII (h. 3, slut-
häfte). Pr. 2 kr.

3.	Thomas a Kempis' fire Beger om Kristi Efter-
folgelse, udg. af F. Ronning, h. 2 (s. 81—160). Pr. 2 kr.

Samfundets til udgivelse af gammel nordisk literatur
publikationer för 1884 hafva nu utdelats och utgöras af:

1.	Den tredje og fjœrde grammatiske afhandling i
Snorres Edda, tilligemed de grammatiske af handlingers
prolog og to andre tillæg, udg. af Björn Magnusson
Ölsen, LXXXII + 342 ss. Pr. 8 kr.

2.	Småstykker 1—3 (inneh. : Kr. Kålund, Et gam-
mel-norsk rune-rim og nogle islandske rune-remser; M.
Lorenzen, Gammeldanske glosser i cod. A. M. 202,
8:o; G. Porlåksson, Islandsk-latinske gloser i et ka-
lendarium i A. M. 249, fol.) samt Årsberetning for
1884. 99 + 16 ss. Pr. 3 kr.

Skattegraveren, udg. af E. T. Kristensen. 1884, nr.
24 (B. II, ss. 225—240), 1885 nr. 1—4 (B. III, ss.
1—80).

Fritzner, Johan, Ordbog over det gamle norske sprog
Omarb. udg. 5 h. (fara—framskapan) ss. 385—480.
Pr. 1,50.

Afzelius, J. Arvid, Engelska synonymer för elemen-
tarundervisningen, sammanstälda och med öfningar för-
sedda. I. Synonymsamling. 108 ss. liten 8:o, Göte-
borg 1884. Förf:s förlag. Pr, 1 kr,
311	NORDISK REVY 1884—1885.312

===================-===================================================---------------------------------------------------------------------**************-** « un—„. —1-

Burg, Fritz, Die älteren nordischen runeninschrif-
ten. Eine sprachwissenschaftliche untersuchung. 176 ss.
Berlin, Weidmannsche buchhandlung, 1885. Pr. 4 mark.

Kolbing, Eugén, Amis and Amiloun, zugleich mit
der altfranzözischen quelle herausgegeben. Nebst einer
beilage: Amicus ok Amilius Rimur. CXXXI + 256 ss.
Heilbronn, 1884. Gebr. Henninger. Pr. 7 mark. (Alt-
englische bibliothek, hrsg. v. E. Kolbing, B. II.) 1

Internationale Zeitschrift für allgemeine sprachwis-
senschaft, hrzg. von F. Techmer. I Band, 2 Heft. Ss.
257—519. Inhalt: 0. Donner, Über den einfluss des
litauischen auf die finnischen sprachen-, G. v. d. Gabe-
lentz, Zur grammatisshen beurteilung des chinesischen;
K. Himly, Über die einsilbigen sprachen des südöstli-
chen Asiens; N. Kruszewski, Prinzipien der sprachent-
wickelung: J. A. Lundell, Sur l’étude des patois; A.
F. Pott, Einleitung in die allgemeine sprachwissenschaft ;
W. Radloff, Lesen und lesenlernen; W. Radloff, Zur
sprache der Komanen; W. v. Humboldt, Grundzüge
des allgemeinen sprachtypus; A. S. Gatschet & C. de
Harlez, Besprechungen; F. Techmer, Bibliographi 1883;
Mitteilungen ; Register.

Matematiska vetenskaper.

Wassmuth, A., Die Elektrizität und ihre Anwen-
dungen. Leipzig & Prag, 1885.

De upptakter, som på senare tider gjorts inom elektri-
citetslärans område, och hvilka sprida gagn inom alt
vidare kretsar, ha hos allmänheten alstrat ett känbart
behof att i någon mån få tränga de egendomliga förete-
elser inpå lifvet, hvilka dagligen upprepas inför dess
ögon. Så har en ganska ymnig literatur uppstått, hvil-
ken, på nästan alla språk, söker redogöra för de elek-
triska fenomenen. De flesta arbeten inom nämda bransch
utgöras dock till väsentlig grad af ett slags katalogisk
och rent beskrifvande öfversikt af en massa företeelser
inom det nära nog obegränsade området, hvarför de verka
tröttande på läsaren samt från vetenskaplig synpunkt
äga ett tämligen obetydligt intresse.

En helt annan och vida svårare väg har författaren
af ofvanstående arbete valt. Visserligen fordrar han af
sina läsare vissa förkunskaper och en ej obetydlig efter-
tanke —- arbetet utgör också ett band af Universal-Bi-
bliothek für Gebildete — men har läsaren väl gjort sig det
besväret att ordentligt läsa igenom den ej altför vid-
lyftiga skriften, torde hans behållning däraf ej vara obe-
tydlig. Ty författarens framställningssätt, som alltid
mycket nära ansluter sig till det rent vetenskapliga, gör
af det behandlade ämnet ett verkligen sammanhängande
helt och är vida skildt från det flacka och ytliga upp-
räknande af detaljer, som tydligen altför nära legat till
hands för de fleste bearbetare af samma ämne. Emeller-
tid behandlar förf, med synnerlig omsorg de afdelnin-
gar, som för allmänheten ha ett större intresse, såsom
telegrafi, telefoni och läran om elektriskt ljus och billiga
elektricitetskällor för tekniskt behof. Arbetet torde där-
för kunna rekommenderas såväl hos lärare vid skolor
och teknici som den intresserade allmänheten. Då dess-
utom utstyrseln är god och priset i ovanlig grad billigt,

torde en vidsträkt spridning af nämda skrift kunna på-
räknas. S. A.

Nordlund, K. P., Tabeller för prisberäkningar i en-
gelskt mynt, uppstälda efter decimalsystemet. XII + 28
ss. Upsala, 1884. W. Schultz. Pr. b. 1,50.

Naturvetenskap.

Hjelt, Edvard, Bruchstücke aus den Briefen F.
Wöhlers an J. J. Berzelius. Berlin, Verlag von Ro-
bert Oppenheim, 1884. 56 sidor liten, 8:o.

Af utländska kemister finnes ingen, som stått i när-
mare förbindelse med Sverge och svenska förhållanden än
den för 2 1fi år sedan aflidne professorn i kemi i Göttin-
gen F. Wöhler. Alt sedan han vintern 1823—1824 ar-
betade på Berzelii laboratorium i Stockholm, underhöll
han en liflig brefväxling med sin lärare och vän Berze-
lius och öfversatte dennes i vetenskapsakademiens skrif-
ter på svenska publicerade årsberättelser och ombesörjde
den tyska upplagan af hans stora lärobok i kemi. Att
Wöhler ända in i sin sena ålderdom lifligt erinrade sig
sina intryck från vistelsen i Sverge och därpå satte det
högsta värde, visa hans "Jugenderinnerungen eines Che-
mikers“, meddelade i “Berichte der Deutschen chemischen
Gesellschaft“ 1875 och i öfversättning intagna i Ny Il-
lustrerad Tidning 1876. Denna uppsats innehåller en
fängslande kulturbild från det vetenskapliga lifvet i Sverges
hufvudstad på 1820-talet och särskildt från Berzelii klas-
siska laboratorium, som då var det mest berömda i
världen.

Efter Berzelii död blefvo Wöhlers bref till honom
vetenskapsakademiens i Stockholm tillhörighet, och genom
gåfva af Wöhler hafva sedan med dessa förenats de bref,
han själf fick emottaga af Berzelius. Denna vidlyftiga
korrespondans (Wöhlers bref till Berzelius under åren
1823—1846 uppgå till ett antal af 230) mellan de så
framstående männen erbjuder ett synnerligt stort intresse
och förtjänar utan tvifvel att till största delen offentlig-
göras. Tidpunkten härför är dock ännu ej kommen, då
Wöhler bestämt, att Berzelii bref med några undantag ej
få för sådant ändamål användas före år 1900. En smak-
bit, och en mycket läcker sådan, har emellertid meddelats
allmänheten genom föreliggande “Bruchstücke“, som prof.
É. Hjelt i Helsingfors utplockat och på ett talangfullt
sätt hopbundit. Det lilla häftet vilja vi på det lifligaste
anbefalla åt de svenska kemister, som ej redan tagit del
däraf, och äfven åt andra bildade svenskar, för hvilka en
inblick i vår store landsmans lif och umgängessätt kan
vara af intresse.

Som ett prof på den ton, de båda vännerna under-
stundom anslogo i sina förtroliga bref till hvarandra,
kunna vi ej neka oss nöjet ur den föreliggande samlin-
gen aftrycka ett stycke af ett bref*) från Berzelius.
Svensken Sefström upptäckte år 1830 elementet vanadin.
Wöhler, underrättad härom, erinrade sig att han 2 år förut
ur ett mexikanskt mineral hade isolerat ett ämne, som gaf
förut okända reaktioner, men hvilket han ej vidare kom-

*) Först publiceradt i Deutsche Revue III, 7.
313	NORDISK REVY 1884—1885.	314

mit att undersöka. Profvet fans kvar, och han öfversän-
de det till Berzelius för pröfning på vanadin. Denne
svarade följande: "— — Was die überschickte kleine
Probe der Substanz mit dem ? betrifft, so will ich folgende
Geschichte erzählen: ‘Im hohen Norden wohnte in alter
Zeit die Göttin Vanadis, schön und liebenswürdig. Eines
Tages klopfte es an die Thür. Die Göttin war beqvem und
dachte: es kann wohl noch einmal angeklopft werden; aber
es klopfte nicht mehr, sondern der Klopfende ging weiter.
Die Göttin, neugierig, wer es sein könne, dem es so
sleichgültig war, eingelassen zu werden, sprang an’s Fen-
ster und erblickte noch den Weggehenden. Ach, sagte
gie für sich, das ist der Schalk Wöhler! Nun, das hat
er ganz verdient, da ihm so wenig daran lag, herein-
zukommen. Nach einigen Tagen klopfte es wieder an
die Thür und zwar wiederholt und stark. Die Göttin
ging selbst zu öffnen; es war Sefström der eintrat, und
eine Folge dieser Begegnung war die Geburt des Va-
nadins.' Ihre Probe mit dem ? ist in der That Vanadin-
oxyd.“ O. W—n.

Förhandlingar vid de skandinaviska naturforskarnes
tolfte möte i Stockholm från den 7 till den 14 Juli 1880.
VIII-800 ss. Sthlm 1885. P. A. Norstedt & Söner.

Tekniska vetenskaper.

V. Post, II., Om betesmarkernas och ängarnes
förbättring. Utg. på föranstaltande af Kgl. Landt-
bruksakademien. 56 ss. 8:o (småskrifter i landtbruk,
I). Stockholm 1884. Pris 50 öre.

Med jordbrukets ait mer tilltagande intensitet har
i vårt land liksom i andra följt en fortgående uppod-
ling af förr gräsbärande mark till åker, så att nu jäm-
förelsevis föga återstår af forna tiders naturliga ängar
och beteshagar. Våra vanliga jordslag fordra emellertid
för sin fortvarande fruktbarhet med nödvändighet göds-
ling med mullbildande gödsel, och det har därför blifvit
ett tvång att, i samma mån jordens brukning blifvit in-
tensivare, öka kreatursstocken och därmed äfven foderskör-
den, och det så mycket mer som de låga prisen på säd
och jämförelsevis höga på spannmål göra ladugårdssköt-
seln till den mest inkomstbringande delen af landthus-
hållningen. Till detta måls vinnande har man hufvud-
sakligen sökt att uppdrifva afkastningen af de artificiella
vallarna, och för närvarande pågår i denna riktning en liflig
rörelse i vårt land. Förf, till föreliggande lilla häfte
framhåller ett annat sätt att nå samma mål eller att taga
vara på den naturliga gräsmark, söm ännu finnes oupp-
odlad. Denna får till största delen ligga" alldeles van-
skött, intet göres för att befordra dess växtlighet, och
ytterst ringa afkastning vinnes af densamma, ett magert
bete åt ungdjur och dragare, och 4—6, ja tio tunnland
fordras för att föda ett enda större djur. Och dock äro
dessa marker ej ofruktbara genom någon jordens sämre
beskaffenhet; vid uppodling lemna de ofta fruktbara fält,
och deras uppbringande till högre fruktbarhet är därför i
hög grad önskvärd. Förf, lemnar en ganska fullständig
men dock öfversiktlig och lättläst framställning om, huru
man skall gå till väga vid detta arbete medels röjning,

gödsling och insådd af bättre växter. Han är en varm
förespråkare för kvarlämnande af spridda träd på betes-
marker, i det de befordra j-ordens afkastning, bereda krea-
turen skygd och trefnad samt lämna en ej föraktvärd
virkesafkastning. Det lilla häftet synes vara förtjänt af
vidsträkt spridning och förtjänar genom sin klara och
goda stil såväl som de praktiska vinkar det lämnar väl
att blifva en verklig folkbok.

• H. Juhlin Dannfelt.

Eriksson, Jakob, Om potatissjukan, dess historia och
natur samt skyddsmedlen deremot. Med tvänne tabeller
öfver potatissjukans utbredning inom Sverige 1874—1883.
(Aftryck ur Kgl. Landtbr.-Akad:s handl. och tidskr. 1884,
n:o 5 o. 6.) IV + 68 ss. Stockholm 1884, P. A. Nor-
stedt & Söner. :

Blandade ämnen.

Lindergrener, P. L., 7 aar paa Java og Su-
matra. 70 ss. Christiania, Alb. Cammermeyer. Pr. 0,75.

Så lyder titeln på ett litet anspråkslöst häfte
utkommet hos Cammermeyer i Kristiania. Det är
skrifvet på norska af en svensk i holländsk tjänst
och behandlar hufvudsakligen kriget i Atchin. Den
nordiska literaturen är just ej rik på skildringar från
de tropiska länderna. Därför mottaga vi med glädje äfven
smärre skildringar, hälst när de som denna bära prägeln
af att vara stödda på upplefvade händelser och egna in-
tryck och framföras på ett flärdlöst och okonstladt språk.

Stormningen af fästet i Anagalong och striden vid
Analabo äro lifligt berättade, likaså åtskilliga andra
episoderfrån författarens ganska äfventyrsrika vistelse
på Sundaöarna. C. B.

Willkomm, Moritz, Die pyrenäische halbinsel; TT ab-
teilung. VI + 243 ss. Mit 11 vollbilder und 27 ab-
bildungen. (Der weitteil Europa in einzeldarstellungen
II ; Das wissen der gegenwart, B. XXXI). Leipzig, G.
Freytag; Prag, F. Tempsky, 1884. Pr. 1 mark, b.

Hellstenius, J., Barnadödligheten i Vesternorrlands
och Jemtlands län. Ett föredrag hållet till förmån för
Eugenialiemmet. 23 ss., en karta. Stockholm, 1884.
P. A. Norstedt & Söner. Pr. 0,75.

Nordisk tidskrift. Utg. af Letterstedtska förenin-
gen, 1885: 1. C. St. A. Bille, Folkeligt Selvstyre i
de Forenede Stater. R. Törnebladh, Den svenska
läroverkskomiténs af 1882—1884 betänkande. 1. A.
Blytt, Om vexlinger i veirlaget gjennem tidernes löb.
— Literatur- och konst-öfversigt. — Nyutkomna böcker.

Finsk Tidskrift. Utg. af C. G. Estlander, Wilh.
Bolin och Fredr. Elfving. XVIII: 1. E. Schyberg-
son, Om gift kvinnas eganderätt. Fredr. Elfving,
den religiösa frågan i vårt land. V. M. v. B., Något
om partibenämningar. F. Gustafsson, Porthans peda-
gogik. R. F. v. Willebrand, En modern författare, —
315

NORDISK REVY 1884-1885.

316

Nyare fransk poesi, öfvers. af G. Björkman. — Ibok-
handeln. — Öfversigt. •

Ny svensk tidskrift, utg. af R. Geijer. 1885, febru-
ari. Innehåll: C. Snoilsky, Klabauterman; Seved
Ribbing, Om den samtida dikten och dess förkärlek för
sjukdom sskildring; A. Manzoni, Den femte maj, öfvers.
af A. Lichtenberg; Salv. Farina, Intermezzo, öfvers.
af II. v. Feilitzen; C hr. Cavallin, Antonius och Kleo-
patra; S—e, »Vildanden» på dramatiska teatern; —pt,
Nyare norsk och svensk bibliografisk literatur, m. fl. an-
mälningar.

Tilskueren, Maanedsskrift udg. af N. Neergaard.
Januar 1885. Inhold: G. Brandes, Arne Garborg;
Fru E. Juel-IIansen, De tolv smaa profeter; C. St.
A. Bille, Nævningeretter i Nordamerika; P. Bourget,
Brev fra Paris; Frk. M. Pingel, Prinsesse Charlotte af
Wales; H. Schwanenflügel, Ludv. Holberg af G.
Brandes; H. Bang, Teatrene.

Nyt tidskrift, Fjerde aarg. h. 1. Indhold: Kr. Janson,
En bygdekonge; Alvilde Prydz, Inger sypige; C. C.,
Spildte bestræbelser; A. M. Hansen, Kvindesag og
kvindedragt; Dr Jessen, Om benegtelse af aarsagsfor-
holdet mellem det materielle og saakaldte sjælelige; Gina
Krog, Gjensvar til prof. Fr. Petersen; Aimar Gron-
vold, Musik; C. C., En Malstrom af J. Lie; J. E.
Sa rs, Holbergs-jubilæet. Georg Brandes’ festskrift.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 14 januari. Enligt ankommen skrifvelse hade kanslern
den 29 sistl. december tillagt docenten K. M. Thordén ett rörligt
docentstipendium för en tid af ytterligare 3 år, räknadt från den
1 sistl. november.

Sedan genom prof. C. A. Cornelii utnämning till biskop i Lin-
köpings stift professuren i kyrkohistoria blifvit ledig, beslöt kons.,
att den tid af en månad, inom hvilken teologiska fakulteten ägde
att till erhållande af nämda professorsämbete anmäla någon föl-
utmärkt skicklighet känd vetenskapsman, skulle räknas, från
denna dag.

Kons, utsatte tid till tisdagen den 14 nästkommande april,
inom hvilken sökandena till e. o. professuren i analytisk kemi —
docenterna P. Claesson, 0. Widman och Å. G. Ekstrand — ägde
att genom lärdomsprof ytterligare ådagalägga sin skicklighet till
den sökta tjänsten.

Sedan universitetets rektor den 19 sistl. dec. hos komitén föl-
universitetsbyggnadens uppförande anmält, att han jämte särskildt
utsedde komiterade vid öfverläggningen med byggmästaren Hall-
ström numera slutbehandlat frågan om iordningsställande af vissa
lokaler i universitetsbyggnaden, innan densamma i dess helhet
blefve färdig och afsynad, i hvilket hänseende rektor afgifvit ett
skriftligen sammanfattadt förslag, så hade byggnadskomitén den
22 i samma månad beslutat att visserligen hos koris. anmäla ifrå-
gavarande förslag, men att komitén, som uteslutande hade att
fästa sig vid själfva byggnadsarbetet, för sin del icke ville till-
styrka förslaget, enär detsamma enligt komiténs åsikt medförde
svårigheter och hinder för byggnadsarbetenas ostörda fortgång
och afslutande. Med afseende å hvad byggnadskomitén anfört
därom, att det ifrågavarande förslagets antagande komme att med-
föra svårigheter och hinder för byggnadsarbetenas ostörda fort-
gång och fullbordande, fann kons, skäligt låta ifrågavarande för-
slag bero på vidare anmälan.

En af docenten C. V. S. Aurivillius såsom innehafvare af det

större Sederholmska inrikes resestipendiet för förlidet år afgifven
reseberättelse skulle bland konsistoriets ledamöter cirkulera.

Sedan förre innehafvaren af Wallmarkska stipendiet, docenten
E. Pfannenstiel, den 6 maj 1884 erhållit ett Filéns legat, hade do-
centen N. F. Nilén, som den 28 nov. samma år valts till Wall-
marksk stipendiat, anhållit, att, då han varit anstäld såsom docent
från den 20 mars 1884, han måtte få uppbära Wallmarkska sti-
pendiet äfven för vårterminen samma år. I enlighet med inspek-
tors för stipendiet mening fann kons, sig icke kunna bifalla doc-
Niléns framtällning.

Den 30 jan. I enlighet med hvad byggnadskomitén föresla-
git beslöt kons, hos kanslern hemställa att för nödig förändring
af yttertrappan till universitetsbyggnadens hufvudingång måtte
från reservfonden anvisas en summa af 6,045 kr. 80 öre. Beslu-
tet fattades genom votering med 8 röster mot 7. Minoriten ville
för- ändamålet anslå endast 5,195 kr. 80 öre. Prof. Fries ansåg
att förslaget borde uppskjutas för att behandlas i sammanhang
med den ännu oafgjorda frågan om planering och terrassering
kring universitetsbyggnaden.	.

Stockholm.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.
Föreläsningar och öfningar vår-
terminen 1885.

Prof. v. Duben, deskriptiv anatomi, leder dissektionerna och anställer
examinatorier.

Doc. Berg, meddelar undervisning uti kirurgisk anatomi i samband
med operationsöfningar på kadaver.

Amanuens Sellergren och e. o. amanuens Bissmark handleda de
studerande vid dissektionerna. .

E.	o. prof. Retzius, föreläser och demonstrerar histologi.

Prof. Lovén, tjänstledig.

Laborator Tigerstedt, experimentell fysiologi, leder öfningarna på
det fysiologiska laboratoriet. .

Aman. Santesson, handleder vid de praktiska öfriingarna på insti-
tutets fysiologiska laboratorium.

T. f. prof. Mörner, farmaceutisk kemi.

E.	o. labor. Jolin, leder de praktiska öfningarna på det kemiska
laboratoriet.

E.	o. aman. Bengtson, tillhandagår de studerande med råd och
upplysningar.

E.	o. prof. Sandahl, farmakognosi, farmakodynamik.

Prof. Bruzelius, tjänstledig under januari—mars, håller medicinsk
klinik och poliklinik under augusti och september
månader.

E.	o. prof. Wising, håller medicinsk klinik och poliklinik under
april—juli.

Doc. Curman meddelar enskild undervisning i balneologi och kli-
matologi.

„ Edgren, håller medicinsk klinik och poliklinik under januari-
mars.	‘

Aman. Håkansson, tillhandagår de tjänstgörande vid kliniken med
råd och upplysningar.

Prof. Santesson, lemnar under april—juli månader klinisk under-
visning i speciell kirurgisk patologi och operationslära
samt leder samma dagar den kirurgiska polikliniken
därstädes.

E.	o. prof. Rossander, meddelar under januari—mars samt augu-
sti och september klinisk undervisning i speciell ki-
rurgisk patologi och oftalmiatrik, leder samma da-
gar den kirurgiska polikliniken samt den pediatrisk-
kirurgiska kliniken.

Doc. Zander, meddelar enskild undervisning i medicinsk gymnastik.

„	Widmark, meddelar enskild undervisning i ögonspegelns
bruk samt i ögats operationslära.

Aman. Hallin, handleder uti anläggandet af förband och ban-
dager.

„	Lennander, för den pediatrisk-kirurgiska kliniken.

Prof. Anderson, föreläser till mars månads slut samt under aug.
och september månader öfver de obstetriska opera-
tionerna samt öfver kvinnosjukdomarna, hvarjämte
han handleder de tjänstgörande i den obstetriska och
gynekologiska explorationen.

E. o. prof. Hetzel, meddelar klinisk undervisning.
317 NORDISK REVY 1884—1885.318

Doc. Salin, håller under april—juli månader gynekologisk klinik.

Aman. Heggström, tillhandagår de tjänstgörande vid obstetriska
kliniken med råd och upplysningar.

„	Wilkens, tillhandagår de vid gynekologiska kliniken tjänst-
: . görande med råd och upplysningar. •

Prof. Medin, till och med mars samt under augusti och septem-
. ber, klinisk undervisning i barnsjukdomarnas diagnos
'	och behandling.	.

T. f. e. o. prof. Wærn, under april—juli klinisk undervisning.

Aman. Schmidt, tillhandagår de tjänstgörande med råd och upp-
:	lysningar.

„	r. Hofsten, demonstrerar de på allmänna barnhuset skeende
liköppningar.

Prof. Key, tjänstledig.

E. o. prof. Wallis, föredrag i patologisk anatomi, åtföljda af mi-
kroskopiska förevisningar och preparationer, samt fö-
redrag i allmän patologi; demonstrerar de å Sabbats-
bergs sjukhus skeende liköppningar.

T. f. laboratorKcy-Åberg, demonstrerar liköppningarna vid patol.-
anatomiska institutionen och leder de å den patol.-
anat. institutionen pågående histologiska öfningarna.

Aman. Bergfors, tillhandagår med råd och upplysningar vid lik-
öppningarna samt de mikroskopiska demonstratio-
nerna och öfningarna å patologisk-anatomiska insti-
tutionen.

Prof. Heyman, helsovårdslära.

E	. o. prof. Jäderholm, meddelar undervisning i rätts- och stats-
medicin samt handledning i verkställandet af rättsme-
dicinska liköppningar och undersökningar

Aman. Pettersson, tillhandagår de studerande med upplysningar i
dessa ämnen.

E	. o. professor Björnström., meddelar undervisning i sinnes-
sjukdomarnas diagnos och behandling samt deras för-
hållande till rättsväsendet.

E	. o. prof. Ödmansson, en lärokurs i de veneriska sjukdomarnas
diagnos och behandling.

Doc. Velander, en enskild kurs i syfilidologi.

Kristiania.

Forelæsninger i 1:ste Semester 1885.

Det theologiske Fakultet.

Proff, Caspari, Matthæi Evangelium og Indledning i det G. T:s
profetiske Skrifter.	.

,, G. Johnson, Deformationens Historie.

„	F. V. Bugge, Paulus’ förste Brev til Korinthierne.

„	F. Petersen, Systematisk Theologi og praktisk Fortolkning af
Dele af det nye Testamente.

„	E. M. Myhre, Fortolkning af Herrens Lignelser; skriftlige
. Ovelser i nytestamentlig Éxegese.

Univ.-Stip. S. Ödland, Fortolkning af Jakobs Brev.

Dr theol. K. K. Tonning, Den kristelige Dogmatiks Indledning.

Det juridiske Fakultet.

Proff. Aschehoug, Norges Statistik; sammenlignende Fremstilling af
de tre skandinaviske RigersStatsret ; ett kortfattet
Kursus over Norges Statsforfatning.

„	Fr. Brandt, Norsk Tingsret (fra Afsnittet om Sameie).

„	(L. M. B. Aubert opholder sig i Udlandet for sin Helbreds
Skyld.)	.	.

„	M. Ingstad, Romersk Familieret; romersk Arveret.

„	B. Getz, Strafferettens specielle Del; Civilprocessen.

. „ E. Hertzberg, Statsökonomiens Elementer.

(Univ.-Stip. Hagerup holder i dette Semester ikke Forelæsninger.)

Det medicinske Fakultet.

Proff. E. Winge, Speciel Pathologi og Therapi ; klinisk Undervis-
ning i Medicin.	-

„	F. Lochmann, Hygiene; Farmakologi.

,	, I. Nicolaysen, Speciel Kirurgi; klinisk Undervisning i Kirurgi.

„ H. Heiberg, Obduktioner med dertil knyttede Examinatorier ;
Læren om Plante- og Dyreparasiter; Retsmedicin;
Demonstration af pathologisk-anatomiske Præparater

Desuden Veiledning paa Rigshospitalets Laboratorium i
Obduktioner og histologiske Ovelser.

'	», I. Hjort, Öiensygdomme ; Akiurgi; klinisk Undervisning i
Kirurgi og 0iensygdomme.

„	I. Worm-Müller, Læren om den dyriske Varme og Stofvexelen;
Nervefysiologi; Kursus i fysiologisk Kemi og Ledelse
af Arbeiderne i det fysiologiske Institut.

„	E. Schönberg, Gynækologi; Födselsvidenskab; Pædiatrik; kli-
nisk Undervisning i Födselsvidenskab samt pædiatrisk
og gynækologisk Poliklinik.

„	lac. Heiberg, Kropkjernen med levende Model; . praktiske
anatomiske Ovelser.

Overlæge Bidenkap, Hudens Sygdomme; klinisk Undervisning og
Poliklinik.

,	, E. Bull, Klinisk Veiledning i Sygeexamination og fysikal-
ske Undersögelsesmethoder ; Poliklinik.

Prosektor I. 0. Hennum, Sandseorganernes Udvikling og Histologi;
Nervesystemets Histologi; Dissektionsövelser.

Det historisk-filosofiske Fakultet.

Proff. M. I. Monrad, Ethik; udvalgte Punkter af Religionsfilo-
sofien.

„	C. R. Unger, Schillers "Jomfruen fra Orleans“, Goethes
( “Torquato Tasso“; Digte af Walter von der Vogel-
weide; Ovelser i at læse gammelnorske Haandskrifter.

„	I. A. Friis, Foredrag over det lappiske og det finske
Sprog.

„	1. P. Broch, Fortolkning af Dommernes Bog, Zamachschari’s
arabiske Grammatik, al-Mufassal, Kirsch’s syriske
Chrestomathi ; Begyndelsesgrundene af det arabiske
Sprog.

„	(O. Rygh er i dette Semester fritagen for at holde Fore-
læsninger.)

„	P. 0. Schjött, Græske Stats antikviteter ; Oedipus rex.

„	C. Bang, Den dansk-norske literære Kultur; commenterer
en dansk eller norsk Digter; norske og svenske Læse-
övelser.

„	loh. F. B. Storm, Fransk Grammatik; norsk Fonetik; prak-
tiske Ovelser.

„	I. P. Weisse, Cicero’s 4:de Tale mod Verres; den romerske
Statsforfatning.	•	.

„	L. Daae, Europas Historie i. det 18:de Aarhundrede; Norges
. Kirkehistorie i Middelalderen.

„	G. Storm, Kilderne til Kong Sverres Historie, navnlig Sver-
res Saga..

„	Pontus. Wikner, Filosofiens Historie.

„	(Sophus Bugge opholder sig i dette Semester i Udlandet.) •

„	I. E. Sars, Norges og Danmarks Historie i det 17:de og
18:de Aarhundrede.

„	L. Dietrichson, Den norske Bygningskunsts Historie i mid-
delalderen fra Haakon IV’s Thronbestigelse til Refor-
mationens Indförelse (1217—1537); Veiledning i Be-
nyttelsen af Skulpturmusæets Samlinger.

„	I. D. C. Lieblein, Ægypternes Lære om det evige Liv; For-
tolkning af udvalgte Stykker af 0. v. Lemm’s Bog:
"Ægyptische Lesestücke"..

„	0. Shavian, Engelsk Literaturhistorie i den senere Del af
Dronning Elisabeths Tidsalder.

Univ.-Stipp. L. B. Stenersen, Athens Topografi; Ovelser i Latin-
skrivning.

„ Y. Nielsen, Norges Historie i 1814.

„ A. Torp, Græsk Lydlære.

Det mathematisk-naturvidenskabelige Fakultet.

Proff. E. B. Munster, Metallurgi.

„ C. Fearnley, Gravitationstheorien ; theoretisk Astronomi.

„ Theod. Kjerulf, Mineralogi, Geologi, Exkursioner.

„ P. Waage, Uorganisk Kemi; Veiledning paa Laboratoriet.

„ C. A. Bjerknes, Differentialregning ; specielie hydrodynami-
ske Problemer, navnlig Kugleproblemerne.

„ F. C. Schübeler, Planterigets Naturhistorie; Planternes Fore-
komst Og Udviklingshistorie.

„ H. Mohn, Fysisk Geografi (Meteorologi).

„ C. M. Guldberg, Dynamik; Maskinlære,
319NORDISK REVY 1884—1885.	320

Th. Hiortdahl, Organisk Kemi; Veiledning i analytisk og
” ■ praktisk Kemi paa Laboratoriet.

„, G. O. Sars, Anthropologi; en Oversigt over det zoologiske
System.

„ Q. E. Schiötz, Experimentalfysik; Optik ; Varmelære; Veiled-
ning i praktiske Ovelser paa det fysiske Laboratorium.

„	(0. I. Broch opholder sig i dette Semester i Üdlandet.)

„ M. S. Lie, Projectivisk Plan-Geometri; partielle Differential-
ligninger.

„ A. Blytt, Almindelig Botanik; Fröplanternes Morfologi; plante-
• anatomiske Undersögelser ; Exkursioner.

Univ.-Stipp. A. Heiland, Bergbygning; Norges Overflades Beskaf-
fenhed.	‘

„ E. Holst, Den hele Funktions Egenskaber ; Flader af
3:die Orden.

„	■ S. Wleugel, Analytisk Kemi.

Observator H. Geelmuyden, Astronomiens Elementer.

Kebenhavn.

Personalforhold

Under 12 debr 1884 er etatsraad, dr. phil. & med. J. J. S.
Steenstrup allernaadigst entlediget fra det ham betroede embede som
prof, i zoologi og den dermed forbundne bestyrelse af universi-
tetets zoologiske museum i naade og med pension fra 1 april
1885 at regne.	•	.

Under 28 januar er inspektor ved zoologiske museum, dr.
phil. C. F. Lütken allernaadigst beskikket til professor i zoologi
fra 1 april 1885 at regne.

Ministeriet har under 21 januar meddelt prof., lie. theol.
Sthyr fritagelse for de ham paahvilende embedsforretninger under
det theologiske fakultet i februar og marts maaned samt reise-
tilladelse til udlandet i videnskabeligt ojemed.

Under 30 januar bar ministeriet meddelt prof., dr, med. Panum
rejsetilladelse til Lund for at deltage i bed^mmelsen ved kon-
‘kurrensen til det .ledige professorat i psysiologi og embryologi.

Ministeriet har under 30 januar fritaget inspektor ved zoolo-
gisk museum, dr. phil. Lütken for at holde forelæsninger i for-
aarshalvaaret 1885.

Under 27 januar bar ministeriet meddelt lektor Chievitz rejse-
tilladelse i februar maaned.	.

Akademiske grader.

Doktorgraden i filosofi er d. 18 decbr. 1884 erhvervet af
cand. mag. Will. E. Sörensen. Afhandling : “Om lydorganer hos
fiske, en physiologisk og komparativ-anatomisk undersogelse". Op-
ponenter: proff. etatsraad, dr. med. & phil. Steenstrup og Holten.
Doktorgraden i medicin erhvervedes d. 19 decbr. af cand.
med. & chir. P. JJoh’s F‘. Kaarsberg. Afh.: “Om den Emmetske
ruptur“. Opp.: proff. Saætorph og dr. med. Stadfeldt.

Doktorgraden i filosofi er d. 22 dcbr. erhvervet af cand.
juris C. 4. Nissen. Afh. : “Forsog til en middelnedertysk syntax“.
Opp.: docc.: dr. phil. H. Möller og dr. phil. Vilh. Thomsen.

Den juridiske doktorgrad er d. 29 januar erhvervet af cand.
juris, notarius ved rets- og statsvidenskabelige fakultet, assistent
i geheimearkivet V. A. Secher. Afh.: “Om vitterlighed og vidne-
bevis i den ældre danske proces, retshistoriske studier. I. Om
vitterligheden“. Opp.: proff. dr. juris Matzen og Deuntzer.

. C. Goos.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag:

NY SVENSK TIDSKRIFT
för kultur- och samhällsfrågor, populär vetenskap, kritik
och skönliter atur, utgifven af Reinhold Geijer, utkom-
mer under år 1885 enligt samma plan som under näst
föregående år, i tio häften — ett i hvar månad med
uppehåll under högsommaren ■—■ med tillsammans minst 40
tryckark eller 640 sidor. 1

Penumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor.

Priset blir fortfarande 10 kr. för helt år.

Red. skall göra sitt bästa för att kunna bjuda på ett på
samma gång gediget, lättläst och omväxlande innehåll.

Red. har tillförsäkrat sig rika belletristiska bidrag, i bun-
den och obunden form, af bl. a. H. Molander, A. Ch. Edgren,
Helena Nyblom och Alfh. Agrell.

Åt företeelser inom konstens värld och särskildt åt sven-
ska teaterförhållanden kommer att egnas tillbörlig uppmärk-
samhet. Dessa områden representeras af G. Upmark, G. Göthe.
O. Granberg, G. Nordensvan, H. Molander m. fl.

Det berättigade krafvet på talrika bokanmälningar skall
man söka att tillgodose, så vidt ske kan, genom sammanhängande
öfversigter, bl. a. genom literaturbref från Norge, Dan-
mark och. Finland, af K. Banders, H. Vodskov och A. Hultin.

Den “sociala“ frågan skall behandlas ur olika synpunk-
ter af D. Davidson och P. Fahlbeck; skolfrågan likaså af E. F.
Gustrin m. fl.

Februarihäftet innehåller:

Klabauterman, Dikt af Carl Snoilsky.

Om den samtida dikten och dess förkärlek för sjukdomsskildring,
af Seved Nibbing

Den femte Maj.Ode öfver Napoleon af Alessandro Manzoni.
Fri öfversättning från Italienskan af A. Lichtenberg.

Intermezzo. Berättelse af Salvatore Farina. Öfversättning af
Hugo von Feilitzen.

Antonius och Cleopatra, af Christian Cavallin.

“Vildanden“ på Dramatiska teatern i Stockholm, af S—e.

Nyare norsk och svensk bibliografisk literatur (J. B. Halvorsen:

Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1880. H. 1—7. —Bernhard

Meijer: Svenskt Literatur-Lexikon. H. 1.), anm. af —pt.

Gaston Tissandier: Vetenskapliga Tidsfördrif)

eller Undervisning och lekanm. af J. Bdt.

—„—	Vetenskapens Martyrer )

Innehåll:

Pedrin: Socialisme og Kommunisme.

Bring: Fins något kristligt berättigadt i de moderna socialis ti-
ska sträfvandena. .	-

v. Liszt: Lehrbuch, des deutschen strafrechts.

Söderhjelm:. Om Johann Elias Schlegel.

Lagerlöf: Öfversättning af Theokritos’ idyller.

Seelmann: Die aussprache des latein.

Körting: Encyklopædie und methodologie der romanischen Phi-
lologie II.

Wigert * Malmberg: C. Enbloms ordförråd och ordställningar.

Otte: A simplified grammar of the swedish language.

Wassmuth: Die elektrizität med ihre Anwendungen.

Hjelt: Bruchstücke aus den briefen Wöhlers an Berzelius.

c. Post: Om betesmarkernas och ängarnes förbättring.

Lindergrener: 7 aar paa Java og Sumatra.

Universitetsangelägenhieter (Upsala, Stockholm, Kristiania, Koben-
havn).
Nr 27 (15 Mars)

(1884—85) Årg. II, 11.

N OR DISK RE V Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

■	under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,
Doc. %. E. Berggrez,Lektor H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. y. Boëthius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A.. C. Drol-
sum, Doc. y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. 7. Eorssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. 7.
Hagströmer, Prof. S. E. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Bjarne, Prof.
F. Hoffding, Lektor 0. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. E. Lefler, Bibl.-aman. C. II. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.
H. Bind, Doc. %. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7.
E. Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. F. von Sekéele, Doc.
7. H. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. E. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
.	sekt. f. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. f. Rising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	I UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Juridik.

Wagner, Handbuch des Seerechts, I. Leipzig,
1884.

Så kosmopolitisk än sjörätten till sin natur är, har
man ännu icke, trots de bemödanden som i senare tid
blifvit gjorda, lyckats komma synnerligen långt i inter-
nationellöfverensstämmelse. Den gällande sjörätten sönder-
faller i tre väsentligen skilda grupper: den engelsk-
amerikanska, den franska, och den tyska. Till den sist-
nämda hör vår sjölag, ej blott på grund af vår äldre
sjörätts sammanhang med den germanska, utan särskildt
därför att vår gällande sjölag af 1864 i högst väsentliga
delar stöder sig på den tyska sjölagen af 1861. Till
följd af detta samband, hvilket den förestående refor-
men af den nordiska sjörätten helt visst kommer att
göra ännu närmare, är den tyska sjörättsliteraturen egnad
att hos oss påkalla särskild uppmärksamhet.

I jämförelse med rättens öfriga grenar har sjörätten
i Tyskland föga varit föremål för vetenskaplig bearbet-
ning. De omfattande, särdeles sakrika protokollen öfver
förhandlingarna inom den kommission, som utarbetade lagen,
äro visserligen mycket upplysande för lagens tolkning
och lemna värderika bidrag till riktig uppfattning afhit-
hörande frågor; men de kunna dock icke ersätta en genom-
förd vetenskaplig bearbetning af lagen i dess helhet. En
sådan gifver icke heller Lewis, i sin bekanta kommentar
(d. Deutsche seerecht 2:dra uppl. 1883, 1884), hvilken är i
hög grad ojämn och tämligen osjälfständigt återgifver
protokollens innehåll, ehuru den nog för praktiskt ända-
mål är af stort gagn; icke heller den i Endemanns
Handbuch des d. Handels-, See- und Wechselrechts inrymda
framställningen af sjörätten, då denna framställning är
alt för kortfattad för att kunna lämna mer än en öfver-
sikt af ämnet. Några förtjänstfulla monografier finnas

väl; men äfven på sådana är literaturen långt från rik.
Det är därför i sanning »ett länge kändt behof», som
d:r Wagner genom sin »handbok» velat afhjälpa. Arbe-
tet ingår i Bindings storartade publikation: »Handbuch
der deutschen Rechtswissenschaft» ; det skall omfatta
två band.

I det nu föreliggande bandet gifver förfin i en »all-
män inledning» en öfversikt af sjöfartens och sjörättens
utveckling, af den sjörättsliga literaturen, såväl från
medeltiden som den nyare tiden, ej blott den tyska utan
äfven öfriga länders, samt en framställning af de sjö-
rättsliga normernas allmänna karaktär och deras lokala
användbarhet. Efter denna inledning behandlar han i fyra
kapitel »die Personen des Seerechts» — redaren, last-
ägaren (»der Ladungsinteressent»), deras representanter
och slutligen skepparens och besättningens personliga
ställning, såsom anstälda å fartyget.

Att fullt uppskatta värdet af D:r W:s arbete ligger
icke inom en främlings förmåga. Ref. kan dock icke
underlåta att uttala sin beundran för den storartade litera-
turkännedom, den omfattande forskning på sjörättens alla
områden — det teoretiska som det praktiska •— hvar-
om verket vitnar. Men det oerhördt omfattande material,
förfin velat infoga inom ramen af sin framställning, har, en-
ligt refis mening, icke kunnat undgå att menligt inverka
på denna. Det synes ref. som hade det varit bättre om förf,
utelemnat en del tekniska detaljer och i stället gjort teck-
ningen af de viktigare instituten något fylligare och mer
konkret. Förf:s framställning synes nu vara nog skematisk,
men är i öfrigt utmärkt för klarhet och skärpa och vitnar
om ett fullständigt herravälde öfver ämnet. Äfven jäm-
förelser med utländsk rätt lemnas, ehuru kanske något
ojämnt i afseende på fullständighet. Den tyska rätten be-
handlas med stor själfständighet, och förf, skiljer sig i
många punkter från sina föregångare. Att granska de-
taljerna kan icke vara refis sak; ett par anmärkningar skall
han dock tillåta sig. Så synes det oriktigt att till de van-
323	NORDISK BEVY 1884—1885.	324

liga slagen af redares och lastägares ansvarighet —med
fortune de terre eller med f. d. mer — foga ett tredje,
som skiljer sig från det första slaget blott däri, att borge-
nären har förmånsrätt; ty denna omständighet berör väl
icke ansvarigheten. Likaså kan ref. ej tro det vara rik-
tigt, att en hufvudredare, som icke är medredare och
därför icke utan enhällighet kan väljas till hufvudredare,
skulle kunna afskedas därför att en medredare så vill;
detta beslut af rederiet kan ej ändras utan majoritetens
vilja — den enskilde kan ej kullstöta det därför, att han
kan hindra dess tillkomst.

Ref. uttalar slutligen det hopp, att vi ej alt för
länge måtte få vänta på andra delen af förf:s verk, hvil-
ken skall behandla så viktiga och intressanta delar af
sjörätten. Måtte den blifva jämnbördig med denna första.

I. Afz.

Hagerup, Francis, Om Tradition som Betingelse
for Overdragelse af Eiendomsret til Losore. 112 s.
Kristiania 1884.

Beträffande förvärf af äganderätt till lösa saker före-
komma tvänne spörsmål af särdeles stor vikt. Det ena
gäller förutsättningarna för förvärfvet, då öfverlåtaren är
ägare till saken; det andra afser däremot de vilkor, un-
der hvilka (en mot förra ägaren skyddad) äganderätt kan
vinnas genom öfverlåtelse af en person, som icke är sa-
kens ägare. Denna senare fråga är, som bekant, i ro-
merska rätten afgjord till den ursprunglige ägarens för-
del; för dennes vindikation fick förvärfvaren böja sig, han
måtte hafva varit i aldrig så god tro med afseende på
öfverlåtarens rätt till saken; endast häfd var i stånd att
omintetgöra ägarens rätt. Den äldre tyska rätten där-
emot stälde sig ej lika obetingadt på ägarens sida, utan
lät utgången af dennes talan vara beroende af, huruvida
han kunde anses hafva haft någon skuld i att tredje man
varit i stånd att bedraga förvärfvaren. Enligt den på
många ställen gällande regeln »Hand muss Hand wahren)),
afskar man helt och hållet ägarens vindikations rätt, i
den händelse saken föryttrats af en person, till hvilken
ägaren frivilligt öfverlåtit besittningen af densamma.
Denna regel är ock den, som i mer eller mindre modi-
fierad form gjort sig gällande i den moderna rätten, ja,
man har till och med gått ända därhän, att man ansett
förvärf af lösa saker af en icke-ägare alltid böra gälla
mot förra ägaren, så snart förvärfvaren varit i god tro
och därjämte fått saken i sin besittning. (Det s. k. con-
stitutum possessorium gödkännes i regel ej.) Man måste
erkänna, att ett dylikt resultat i allo tillfredsställer all-
männa omsättningens kraf på säkerhet i samfärdseln, om
än anmärkningar i andra afseenden kunna göras mot att
i sådan grad höja den goda trons rättstiftande betydelse.
En intressant belysning af denna fråga lemna förhand-
lingarna vid det i Stockholm under sistlidne sommar
hållna Femte Nordiska Juristmötet.

I nära samband med denna fråga står den första af
oss uppkastade, nämligen den angående betingelserna för
förvärf af äganderätt till lösa saker på grund af öfverlå-
telse från deras föregående ägare. Hvad som härvid sär-
skildt erbjuder stort intresse, är undersökningen af, huru-

vida förvärfvarens äganderätt är betingad af att han vin-
ner besittningen af saken. En dylik undersökning, från
allmänrättslig synpunkt och med afseende på gällande
norsk rätt, framlägger förf, till föreliggande arbete. Sitt
svar på frågan angifver han redan i början af sin af-
handling, och innehåller detta, att det för öfverflyttandet
af äganderätt till lösören hvarken enligt positiv norsk lag
eller sedvanerätt är erforderligt, att saken öfverlemnas i
förvärfvarens besittning (tradition), -liksom ock att man
saknar grund till att de lege ferenda uppställa en dylik
fordran. Förf, inskränker emellertid ej sin undersökning
till den norska rätten, utan förutskickar en redogörelse
för traditionens betydelse i berörda hänseende enligt ro-
mersk och äldre germansk rätt samt enligt de moderna
rättssystemen. Vid den närmare granskningen af hufvud-
regeln i den romerska rätten: »Traditionibus et usuca-
pionibus dominia rerum non nudis pactis transferuntur»,
berör Förf, äfven frågan angående förvärf af besittning ge-
nom d. s. k. frivilliga ställföreträdare, hvarvid han vänder sig
mot den åsikt, Schlossmann i sitt arbete »Der Besitz-
erwerb durch Dritte» velat göra gällande, och enligt hvil-
ken äfven i den senare romerska rätten förvärf af be-
sittning genom ställföreträdare endast i det fall var möj-
ligt, att ställföreträdaren var en procurator omnium bo-
norum. I sin vederläggning af Schlossmann, hvilkens
åsikt, enligt hvad förf, upplyser, förkastats af Baron,
Leonhard och Eck, stödjer sig förf, dels på Modestini ut-
talande i L. 53 D. 41: 1, enligt hvilket »per quemlibet
volentibus nobis possidere adquirimus», dels ock därpå,
att vid det s. k. constitutum possessorium ett förvärf af
besittning genom ställföreträdare ägde rum. Beträffande
åter de närmare förutsättningarna för hufvudmannens be-
sittningsförvärf genom ställföreträdaren ansluter förf, sig
till Schlossmann och vänder sig mot Ihering, som skulle
hafva tolkat det i källorna förekommande stadgandet, att
ställföreträdaren skall handla »nomine alieno» (h. e. man-
dantis), sålunda, att ställföreträdaren måste vid traditio-
nen namngifva sin hufvudman. Att fordra ett namngif-
vande af hufvudmannen har emellertid ej varit Iherings
mening, något som man kan finna redan af de citat af
Iheringsafhandlingar i ämnet, som Schlossmann anfört,
utan Iherings åsikt går ut därpå, att det af omständig-
heterna vid traditionen bör framgå, att ställföreträdarens
afsikt varit den, att hufvudmannen skulle vinna besitt-
ningen. Denna mening synes oss hafva ett otvetydigt
företräde framför den af förf, efter Schlossmann antagna,
enligt hvilken alt skulle bero på, huruvida ställföreträ-
daren handlat i eget eller i hufvudmannens intresse.
Frånsedt nämligen en massa lagrum, där »nomine alicuius
adquirere» otvifvelaktigt har den af oss godkända bety-
delsen, t. ex. L. 6 C. 4: 50, L. 3 C. 5: 39, L. 13 pr.
D. 41: 1, L. 123 D. 50: 17, förefaller det oss högst osan-
nolikt, att romerska rätten, som principielt ogillade för-
värf genom ställföreträdare, skulle ' hafva gjort ett så vidt
gående undantag från denna regel, att han därigenom
skulle hafva rubbat den säkerhet med afseende på ägan-
derättsförhållandena, som alltid utgjort föremålet för hans
största omsorger. Vi lemna nu frågan och öfvergå till
förf:s framställning af constitutum possessorium. Med af-
seende härpå synes förf:s ställning icke vara fullt klar.
Den riktiga åsikten, hvilken förf, ock synes stå ganska
325NORDISK REVY 1884—1885..326

nära, torde vara att antaga, att blotta förklaringen af
äganderättens öfverlåtelse, i det fall att öfverlåtaren fort-
far i det fysiska maktförhållandet till saken, tacite i sig
innebär ett öfvertagande från hans sida af förpliktelsen att
besitta saken å förvärfvarens vägnar. Det synes oss
nämligen mycket, antagligt, att den romerska rätten vid
slutet af sin utveckling de facto erkänt äganderättens öf-
vergång genom blotta aftalet, så snart öfverlåtaren var i
juridisk besittning af saken, hvadan följaktligen satsen:
»Traditionibus etc» för den senare rätten, såsom Gold-
schmidt antager, icke innebär, att äganderättens öfver-
gång måste få ett yttre uttryck i öfverlåtelsen af besitt-
ningen, utan blott vill utsäga, att en ägare, som icke
själf eller genom en ställföreträdare besitter saken, skall
vara ur stånd att öfverlåta äganderätten på en annan.

Hvad därefter beträffar den svenska rätten, har förf,
utan tvifvel träffat det rätta, då han anslutit sig till de-
ras mening, som anse traditionen icke vara erforderlig
för förvärf af äganderätt till lösören. (Obs. emellertid
gåfva.) Denna åsikt har ock flerfaldiga gånger uttalats
af konungens högsta domstol. Däremot har högsta dom-
stolen ej godkänt den af förf, hyllade åsikten, att kongl.
förordningen i afseende på handel om lösören etc. den 20
nov. 1845 bör tillämpas äfven i det fall, att säljaren
gjort konkurs. Det af komiterade 1859 afgifna förslag
till konkurslag däremot innehöll en § (39), så lydande:
»I fråga om lösören, som vid början af konkurs finnas i
gäldenärs bo, men uppgifvas vara till annan föryttrade,
gälle, utom här ofvan gifna föreskrifter, jämväl hvad sär-
skildt är stadgadt angående vilkoren för fredande vid ut-
mätning af lös egendom, den köparen låtit i säljarens
vård kvarblifva.» Denna § blef emellertid utesluten af
rikets ständer, emedan de antagit ett förslag angående
1845 års förordnings ersättande med en annan, hvilken
emellertid icke erhöll kongl. maj:ts bifall.

Ännu återstå många frågor, med afseende på hvilka
vi skulle vara benägne att skärskåda förf:s utredning;
vi hafva emellertid redan öfverskridit det utrymme, som
står oss till buds, men innan vi sluta, vilja vi såsom ett
totalomdöme om föreliggande arbete utsäga, att detsamma
bär spår af samma juridiska blick och literaturkänne-
dom som förf:s föregående arbete »Om Kjob og Salg».

E T.

Sidenbladh, Karl, Sveriges kommuner i admi-
nistrativt, judicielt och ecklesiastikt hänseende m. m.
år 1885. Stockholm 1885, P. A. Norstedt & Söner.
Pr. kart. 2 kr. 50 öre. .

Genom denna handbok har utgifvaren förskaffat all-
mänheten en bekväm hjälpreda i många fall, då såväl
statskalendern som Fahræi administrativa handbok icke
kunna lemna svar å de spörsmål, som framställa sig rö-
rande Sverges administrativa, judiciella och kyrkliga in-
delning samt särskildt angående den i våra dagar så vik-
tiga kommunala indelningen. Man måste därför vara den
flitige utgifvaren synnerligen tacksam för det nya bidrag,
som han lemnat till noggrannare och mera omfattande kän-
nedom om fosterlandet och dess skilda delar. Så vidt
anm. vid ett hastigt genomgående af handboken kunnat
finna är också arbetet utfördt med den noggranna omsorg

och reda, söm man med skäl väntar af den förfarne sta-
tistikern. Siffrorna synas väl i vissa fall något antikve-
rade, t. ex. då antalet valkretsar med medelbara och ome-
delbara val, antalet röstberättigade och i valet deltagande
uppgifves för valet 1881, men utg. har naturligen haft
så mycket mindre skäl att uppskjuta utgifvandet för er-
hållande af nyare siffror, som han ju med tämlig säkerhet
bör kunna hoppas att snart få utgifva en ny upplaga.
— Med afseende å bokens titel kan anm. icke under-
låta att göra en anmärkning. Af denna skulle man näm-
ligen kunna förledas .att tro, att handboken endast sys-
selsatte sig med den kommunala indelningen och de kom-
munala förhållandena, då förf, däremot på goda grunder
ansett sig böra redogöra äfven för indelningar, som sakna
kommunal betydelse, såsom domsagor, fögderier och läns-
mansdistrikt. Förf, vill väl icke räkna dessa till kommu-
ner? För öfrigt borde väl förf, hafva klargjort, hvad han
menar med kommun. Att förf, med kommun afser den
verldsliga kommunen framgår väl både af den siffra, som
angifver kommunernas antal, och af uppgifter angående
köpingar, att de bilda egen kommun, men detta hindrar
icke förf, att såsom helhet upptaga kyrkoförsamlingen
och särskildt en del däraf, som bildar egen verldslig kom-
mun, utan att nämna den verldsliga kommun, som huf-
vuddelen bildar, se t. ex. Mönsterås, Säby, Själevad m.
fl. — Det är köpingarna, som här vållat svårighet; de
göra det äfven i andra afseenden. Så säger förf. (sid. 5),
att förordningen om kommunalstyrelse i stad tillämpas i
9 köpingar, då ju förhållandet är, att i dessa köpingar
denna förordning tillämpas med hänsyn »till beräknings-
grunden för utöfvande af rösträtt i kommunens gemen-
samma angelägenheter samt för utgörande af bidrag till
utgifter för kommunens gemensamma behof», hvaremot
landsbygdens kommunalförordning är tillämplig med af-
seende å den kommunala organisationen m. ip. Då utom
dessa köpingar ytterligare finnas"3, som bilda egna kom-
muner med tillämpning i allo af landsbygdens kommunal-
författning, så borde väl dels detta omnämts dels vid de
särskilda köpingarna angifvits, till hvilken grupp hvar
och en hör. K. H. B.

Thomsen, V. C., Bidrag til læren om fordringsrettig-
heders forældelse efter dansk og fremmed ret. 275 ss.
Kjobenhavn, 1885. P. G. Philipsen.

Gran, J., Fonctionnement de la justice militaire dans
les différents états de l’Europe. I: VII+207 ss. ; II:
II+187 ss. Christiania, Imprimerie Malling, 1884. Pr.
7 kr. •

Historia.

Styffe, Carl Gustaf, Bidrag till Skandinaviens
historia, ur utländska arkiver, samlade och utgifna.
Femte delèn.

Af de många viktiga historiska publikationer, som
på senare tid offentliggjorts, är onekligen denna en af
de värdefullaste. Den utgör sista delen af det stora ar-
327	NORDISK REVY 1884—1885.	328

bete, hvars första del utkom 1859, och den nitiske forska-
ren, Sverges förnämste medeltidskännare, förre biblioteka-
rien Styffe, har sålunda nu bragt sitt verk till slut. Lika-
som de föregående delarna består äfven denna af tvänne
afdelningar, en inledning och öfversikt och en innehållande
handlingar.

Den första afdelningen, inledningen och öfversikten,
har dock utg. ej ansett sig böra framföra längre än till
1512, och som skäl därtill anför han, att Sten Sture
den yngres tid redan af Olaus Petri blifvit rätt utförligt
behandlad, hvarförutom professor Allen, som skrifvit om
samma tid, äfven haft tillgång till de nya bidrag, som
herr Styffe hämtat ur nordtyska arkiv. Vi kunna ej an-
nat än uttala vårt beklagande öfver, att ej inledningen
blifvit längre fullföljd, ty oss synes det som om ännu ej
sista ordet om Sten Sture den yngre och hans tid blifvit
utsagdt. Så mycket vi än värdera professor Aliens hi-
storia, kunna vi dock ej neka till, att en viss ensidighet
vidlåder hans framställning af Sturarnes styrelse, och
herr Styffe har genom sin inledning till de handlingar,
som röra Svante Nilsson, tydligen visat, att Allens skild-
ringar i mångt och mycket tarfva rättelse och ett annat
bedömande. Att gifva dessa för Sten Sture den yngres
tid hade ingen kunnat vara lämpligare än herr Styffe,
hvars samvetsgranna forskning och kritiska skärpa är
altför väl bekant, för att vi här vidare skulle behöfva
yttra oss därom.

Inledningen till denna del skiljer sig dock i mycket
från den herr Styffe gifvit till den närmast föregående,
ty i denna lät han den svälla ut till en verklig historia
öfver Sverge i Sten Sture den äldres tid, men här
har herr Styffe så godt som uteslutande behandlat
Sverges krigs- och politiska historia, då däremot den inre
historien blifvit mindre fullständigt tillgodosedd. — En
orsak till detta har nog legat däri, att herr Styffe ej ve-
lat, att den redan nu ansenliga volymen skulle uppgå till
ett ännu högre sido-antal. •—: Svante Nilssons historia är
ej häller lika tacksam att behandla som Sten Sture den
äldres. Själf var ej Svante Nilsson någon särdeles sym-
patisk personlighet, och de handlingar, som herr Styffe
meddelat till så väl denna som den föregående delen, visa
tydligen, att herr Svante snarare leddes af egen makt-
lystnad och fåfänga än af kärlek till fosterlandet, dess fri-
het och själfständighet. I kraft och förmåga var också
herr Svante vida underlägsen sin företrädare. Vid sin
sida hade också Svante Nilsson ‘en rådkammare, som var
van vid ränker och böjd för unionens återställande, och
det var just denna rådkammare som åstadkom dessa stän-
diga underhandlingar, som sällan ledde till något egent-
ligt resultat.

Öfver alla dessa underhandlingar och alla de af dem
föranledda rådsmötena gifver herr Styffe en klar och öf-
verskådlig öfversikt. Därvid lemnar han också en mängd
beriktiganden till professor Allens framställning af dem,
och särskildt låter han oss få en helt annan åskådning
af den bekanta, i Kalmar år 1505 afkunnade domen öf-
ver Svante Nilsson och det svenska rådet, äfvensom mö-
tena i Nya Varberg 1508 samt Helsingborg och Köpen-
hamn 1509. Herr Styffe visar äfven huru konung Hans
den ena gången efter den andra drog ut på tiden med
underhandlingarna, för att de danska kapare-fartygen skulle

få tillfälle att börja sina härjningar på Sverges och Fin-
lands kuster, samt att det var danskarne som började
föra kriget på detta grymma och obarmhertiga sätt, och
således svenskarne i sina härjningståg endast utöfvade
repressalier. — Herr Styffe har äfven lemnat en kort-
fattad öfversikt öfver Sverges inre förhållanden under
Svante Nilssons och delvis äfven under Sten Sture den
yngres tid. Denna skulle vi ha önskat något vid-
lyftigare. Det gifves nämligen under denna tid så många
förhållanden, som tarfva en närmare utredning, särskildt
för att man rätt skall kunna bedöma Gustaf I:s inre po-
litik. För hvad herr Styffe lemnat äro vi emellertid ho-
nom tacksamma. Särskildt vilja vi påpeka den öfversikt
af förläningarna, herr Styffe gifvit, och redogörelsen för
de svårigheter, som bereddes riksföreståndaren af aristo-
kratiens ständiga yrkanden på större förläningar. •

Något totalomdöme om Svante själf och hela hans
styrelse gifver herr Styffe icke, men det framgår dock
tydligt, att om ock herr Styffe i Svante Nilsson ser bä-
raren af den nationella politiken i motsats mot rådets
unionvänliga, han dock icke är blind för de många felen
i såväl Svantes förande af den inre riksstyrelsen som
ledningen af krigsföretagen. Den större kraft och be-
stämdhet, Svante våren 1510 utvecklade, anser herr Styffe
bero på, att Hemming Gadd då vistades närmare rege-
ringsmaktens säte och ofta var i Svantes närhet. Sedan
Hemming Gadd på hösten 1510 afrest till Lybeck, och
äfven den tappre Ake Hansson stupat, inträdde åter en
afmattning i Svantes styrelse, och denna fortfor ända till
hans död i januari 1512. . .

Beträffande den andra afdelningen, handlingarna,
sträcker den sig ända till och med år 1520, och ej mindre
än 519 handlingar äro här aftrykta, nämligen 390 från
Svante Nilssons och 129 från Sten Sture den yngres tid.
Af dessa handlingar äro de alra flesta, ej mindre än 473,
hämtade från danska geheimearkivet och af dem det stör-
sta antalet ur den s. k. Sture-samlingen. För öfrigt hafva
nordtyska arkiv lemnat 20 och åtskilliga inhemska sam-
lingar 26 handlingar. Då redan förut en mängd handlin-
gar rörande denna tid finnas utgifna, särskildt uti Aars-
beretninger fra det kongelige Geheimearchiv B. IV,
Handlingar rörande Skandinaviens historia del. 19, 20,
24, Grönblad: Nya källor till Finlands medeltidshistoria
och Hadorph: Bihang till två gamla Svenske Rijm-Krö-
nikor, äro nu genom denna herr Styffes publikation alla
viktigare urkunder, som kunna belysa de båda yngre
Sturarnes tid, i tryck tillgängliga. — Många af de här
meddelade handlingarna sakna helt och hållet datering,
men herr Styffe har med sin kända skarpsinnighet, såsom
vi tro nästan utan undantag rätt, lyckats bestämma deras
utgifningstid, och han har äfven lemnat många värdefulla
rättelser till Grönblads ofvan nämda arbete. — Af bref-
ven erbjuda Hemming Gadds otvifvelaktigt det största
intresset. Uti medeltidens i allmänhet så torra handlin-
gar är det högst sällan som någon personlighet afspeg-
lar sig, men i de af Hemming Gadd skrifna brefven fram-
träder han själf, med alla sina stora fel och förtjänster,
och dessa bref skulle kunna bilda det ypperligaste mate-
rial till en monografi öfver denne ovanlige man, som så
djupt ingripit i Sverges senare medeltid. Vid genom-
läsandet af dessa bref har äfven den föreställningen trängt
329NORDISK REVY 1884—1885.	330

sig på oss, att Gustaf Vasa af honom lärt sig icke alle-
nast detta korta, uttrycksfulla och talande språk, utan
äfven konsten att rycka Sverges allmoge med sig.

K. H. K.

- Green, J. R., Engelska folkets historia. Öfver-
sättning af Victor Pfeiff. Häftet 1—4. Upsala 1884
—85. 8:o. R. Almqvist & J. Wiksells förlag.

Bland nu lefvande nationer torde ingen hafva att
uppvisa en historia, som i helgjutenhet, intresse och lä-
rorikhet kan mäta sig med det engelska folkets. Erån
hvilken sida man än vill betrakta denna historia, skall
hon alltid te sig tilldragande och imponerande, men i all
synnerhet blir detta fallet, om uppmärksamheten företrä-
desvis riktas på den inre utvecklingen. Här skall den
historiskt intresserade städse finna outtömliga ämnen till
begrundande och lärdom, och ju djupare han tränger in,
dess mera skall han fängslas, dess högre skall hans be-
undran stiga. Ett märkligt bevis på denna den engel-
ska historiens öfverlägsenhet och förmåga att framför an-
dra intressera äfven en större allmänhet äga vi inom vår
literatur. Macaulays stora och dyrbara verk har hos oss
utgått i trenne upplagor och torde icke sakna utsikt att
nå både en fjärde och en femte. Likaså har Buckles
History of civilisation in England i svensk dräkt utkom-
mit i tvänne upplagor, under det eljest, så vidt anm. kan
erinra sig, ingen enda svensk öfversättning af ett ut-
ländskt historiskt arbete, ett par världshistorier samt några
läroböcker undantagna, hunnit ens en andra upplaga.

Vi vilja gärna i denna företrädarnes framgång se
ett godt varsel för den engelska historia, på hvilken vi
härmed skulle önska fästa den historieläsande allmänhe-
tens uppmärksamhet. Vi tro oss kunna försäkra, att hon
i många afseenden äger väl grundade anspråk på ett lik-
nande mottagande. I stilens klarhet och behag och fram-
ställningens konst är Green till och med enligt motstån-
dares omdöme Macaulays jämlike, och det vill, som be-
kant, ej säga litet. Öfver de torraste fakta, öfver de
genstridigaste ämnen förmår hans penna sprida lif och
glans. Källornas torftighet, som för andra utgör en så-
dan stötesten, är liksom ej till för honom. Hans djärfva
fantasi utfyller luckorna och slår bryggor öfver klyftor,
hvilka en mera prosaisk och betänksam forskare skulle
finna oöfverstigliga. Att hans fantasi stundom skenar
öfver skacklorna och hans bryggor någon gång förefalla
väl luftiga, kan icke förnekas och må ej fördöljas, men
om man således än icke kan värja sig för en smula miss-
troende emellanåt, så hindrar detta dock ingalunda, att
man med stort nöje följer denne spirituelle och kunskaps-
rike vägvisare genom historiens labyrinter. Till sitt po-
litiska åskådningssätt är Green afgjordt frisinnad, tillhör
med lif och själ whigpartiet, äfven häruti en Macaulays
själsfrände. Konungar och aristokrater, hofmän och di-
plomater är han föga blid. Den vanliga periodindelningen
efter konungaätter och regeringsår ersätter han med en
annan, grundad på de för hvarje tidehvarf dominerande
historiska tilldragelserna. Krig och eröfringar och de
yttre politiska förhållandena i allmänhet tillmäter han så
litet utrymme som möjligt, för att sålunda vinna så myc-
ket större plats för skildringen af den inre utvecklingen

i konstitutionelt, socialt, literärt och kyrkligt hänseende.
De flesta skola väl erkänna det riktiga häri och tillräkna
författaren det som en förtjänst. I denna inre utveck-
ling äger nämligen, såsom redan anmärkt, den engelska
historien sitt förnämsta intresse. Ett vackert, öfveralt
framträdande drag hos J. R. Green är vidare hans glö-
dande fosterlandskärlek. Ön Thanet, där enligt sagan
Hengist och Horsa landstego, är för honom en helig plats.
Med denna landstigning börjar enligt hans uppfattning
den engelska historien. Den föregående keltisk-romer-
ska perioden omnämner han endast i förbigående. Mel-
lan denna tids Britannien och det därpå följande England
vill han icke erkänna något sammanhang. Engelsmännen
äro enligt honom ingalunda något blandningsfolk; de äro
så rena och oförfalskade germaner som någonsin tänkas
kan. Den keltiska befolkningen fördrefs, utrotades, bort-
sopades, försvann spårlöst, så att någon blodblandning
från det hållet kan icke komma i fråga. Green ansluter
sig härutinnan till en för närvarande befintlig historisk
skola i England, men om denna uppfattning är riktig,
torde vara mycket tvifvel unde rkastadt. Att den angel-
sachsiska eröfringen var vida mera genomgripande än
den motsvarande, i Frankrike och annorstädes, är tydligt;
att angelsachsarne ej blefvo romaniserade såsom franker,-
longobarder m. fl., är sant; att få eller inga spår af den
före invasionen befintliga kulturen kunna skönjas hos dem,
är också riktigt; men alt detta kan enklast förklaras
däraf, att, såsom bekant, den romerska kulturen aldrig
hann tränga så igenom i Britannien som t. ex. i Gallien
eller Spanien. Romaniseringen var där inskränkt till
städerna och nådde aldrig massan af landtbefolkningen.
Den kultur, med hvilken angelsachsarne kommo i berö-
ring, var således hufvudsakligen den keltiska, hvilken san-
nolikt icke var deras egen öfverlägsen, hvadan också nå-
got undanträngande af denna här ej kunde komma i frå-
ga. Den »extermination», som Mr Green och hans me-
ningsfränder så gärna vilja hafva till stånd för att rädda
det engelska blodet från keltisk besmittelse, hafva vi
svårt för att tro på. Den är i sig själf osannolik och
strider, alt för mycket mot. analogier från andra håll.
Blott i en viss hyperpatriotism kunna vi finna förklarin-
gen till den hyllning, Green ägnar denna förflugna teori.
Ännu en anmärkning af större betydenhet kan göras mot
Greens engelska historia. En viss ojämnhet gör sig gäl-
lande i behandlingen af dess särskilda delar. Medeltiden
är bäst tillgodosedd, reformations- och revolutionstiden
hafva också förmått hålla författarens intresse vid makt,
men från och med 1700-talets början inträder ett slags
afmattning eller utsining. Man känner här knapt igen
Mr Green. Behandlingen af vårt eget århundrade slut-
ligen, hvars historia' visserligen ännu ej kan anses fär-
dig, men som dock är af högst märklig art och natur-
ligtvis särskildt ägnad att tilldraga sig vår uppmärksam-
het, är fullkomligt skelettartad. I fall Greens historia
röner den framgång, som hon förtjänar, borde förläggarne
komplettera henne genom att låta öfversätta något annat
engelskt arbete öfver tiden från 1815. Lämpliga sådana
saknas icke. Att Mr Green ej kunnat gå fri från befo-
gade detaljanmärkningar, är något som på grund af så
väl hans egen individualitet som af uppgiftens omfattning
faller nästan af sig själft, men att ingå på sådana är
331

NORDISK REVY 1884—1885.

332

här icke rätta platsen. Han har dessutom själf i de se-
nare upplagorna sökt aflägsna anledningarna till dem så
mycket som möjligt.

Öfversättningen röjer en van hand och är i det hela
fullt brukbar. Att den ej kan sägas vara i allo till-
fredsställande heror väl dels därpå, att öfvers. tydligen
ej är historiker, dels därpå att Mr Green icke är så all-
deles lätt att öfversätta. Hans stil är därtill alt för konst-
rik, djärf och poetisk. Hr Pfeiff har på många ställen
hållit sig för mycket till ordalydelsen och därigenom fått
trög eller dålig svenska. »Der voro föga tecken----------
som angåfvo» (s. 13) är t. ex. icke god svenska. »Pre-
ster och ädlingar flydde med hans sista andedrägt» (s. 94)
är ett högst misslyckadt uttryck. Hvarför Gånge-Rolf
skall omdöpas till Rolf Gångare (s. 87) är svårt att för-
stå. Green skrifver visserligen Rolf the Ganger, men
att öfversätta så ordagrant! »Mäktig af starka känslor
och att kunna ingifva sådana hos andra» (s. 67) är en
afgjordt osvensk vändning. Att säga att den västsach-
siska krönikan »förblifver den första inhemska historien
för hvarje teutonskt folk» (s. 64) är icke riktigt, och
Green har ej häller sagt det. Lindiswaras och gyrwas
göras af öfvers. flerestädes till ortnamn i stället för folk-
namn. Mot Hr Pfeiffs behandling af de angelsachsiska
namnen i det hela vore särdeles mycket att anmärka.
Han har i denna punkt afvikit från sitt original, men någon
metod i hans sätt att skrifva dem är svårt att upptäcka.
Några af hans namn äro väl rent af att betrakta som
tryckfel. ..L—d.

• Handlingar rörande Sveriges historia, Tredje serien.
Svenska Riksrådets Protokoll. • Med understöd af stats-
medel utg. af Kongl. Riks-Archivet genom N. A. Kull-
berg. III. 1633. VIII + 376 ss. Stockholm. P. A.
Norstedt & Söner. Pr. 4,50.

Aarboger.for nordisk Oldkyndighed og Historie, utg.
af det kongel. nordiske Oldskrift-Selskab. 18 4: 3. Sophus
Muller, Mindre Bidrag til den forhistoriske Archæologis
Methode. II. P. Hauberg, Danmarks Myntvæsen og
Mynter i Tidsrummet 1241—1377 (forts.)

Schweitzer, Ph., Island, Land und Leute, Geschich-
te, Litteratur und Sprache. X+203 ss. Leipzig & Ber-
lin. Wilh. Friedrich. Pr. 4 Mark.	.

Literaturhistoria.

Holm, E., Holbergs Betydning for Aandsliv og
Videnskab. 24 ss. Kjbh. 1884. G. E. C. Gad.

Vibe, J., Kort Udsigt over Ludvig Holbergs Liv
og Virksomhed. 80 ss. Kristiania, 1884. Alb. Cam-
mermeyer. Pr. 1 kr.	•

Warburg, Karl, Holberg i Sverige. Jämte med-
delanden om hans svenske öfversättare. Göteborg, 1884.

I anledning af Holbergs-jubileet hafva ofvanstående
skrifter blifvit inskickade till Nord. Revy. Den första af
dessa utgöres af ett tal, som af prof. Holm hållits inför

Köpenhamns universitet vid dess minnesfest 3 dec. 1884.
I tryck upptager det ej mer än 24 sidor, men icke desto
mindre tvekar anmälaren ej att beteckna denna kortfattade
skildring af Holbergs betydelse såsom ett verkligt mäster-
stycke. Den förmåga, med hvilken författaren inom ett
officielt tals trånga ram sammanprässat det viktigaste som
kan sägas om Holbergs världåskådning och betydelse
för Danmarks kultur, är rent förvånande. Med fullt be-
rättigande fäster sig förf, mindre vid dramaturgen Hol-
berg, utan betraktar honom företrädesvis såsom universi-
tetsman och lärd, d. v. S. från de sidor af hans verksamhet
som närmast berört Köpenhamns universitet, men likväl
har talaren på ett synnerligen lyckligt sätt förstått att gifva
en totalbild af Holbergs hela personlighet. Den koncisa
form, denna lilla skrift äger, gör det svårt att lämna ett
kortfattadt referat däraf. Det är knapt någon punkt man
vill gå förbi. Anmälaren anser sig därför på det var-
maste böra anbefalla det billiga och lättlästa häftet åt
hvar och en, som hyser något intresse för det föregående
århundradets kultur.

. Den andra skriften i ordningen vill väl ej täfla med
prof. Holms om sant vetenskaplig uppfattning vitnande
framställning, utan synes snarare framträda såsom en po-
pulär, för den stora massan afsedd, skildring af den store
bergensarens lif. Något högre värde äger den ej, men
är klart och redigt skrifven, samt fyller säkerligen sitt
blygsamma ändamål.

Ehuruväl det äfven för Holbergsforskaren bör vara
af vikt att känna den store författarens inverkan på
ett grannfolks odling, är det egentligast såsom ett bi-
drag till vår literaturhistoria Som d:r Warburgs arbete
har betydelse, och jag tvekar ej att såsom ett synner-
ligen lyckligt grepp beteckna detta — så vidt jag för
tillfället erinrar mig — första försök att uppvisa en
utländsk författares betydelse för och inverkan på vår
egen literatur. Jag hoppas också, att detta första försök
måtte efterföljas af flere. Sitt egentliga värde äger väl
literaturen hufvudsakligen från den synpunkten, att den är
ett uttryck för, hvad ett folk under ett visst skede af sin
utveckling känt och tänkt. Själfva boken i och för sig
har åtminstone i mina ögon intet intresse; utan det som
har betydelse för oss är människan, som från dessa blad
talar till sina samtida och där utvecklar sina och sitt
tidehvarfs ideer. Literaturhistorien är i själfva verket
intet annat än en framställning af dessa ideer. Men ge-
nom den olycksaliga sammanblandningen af språkhistoria
och literaturhistoria har man gjort denna sistnämda veten-
skap blott till en framställning- af hvad svenskar skrifvit
på svenska. Genom denna inskränkning har också lite-
raturhistoriens mål endast ofullständigt blifvit nådt. Jag
vill välja ett exempel. Om någon i framtiden kommer
att skrifva våra dagars literära historia och icke tager
någon hänsyn till den dansk-norska literaturen (Ibsen m.
fl.), skall han endast gifva en bristfällig bild af den
svenska odlingen under vår tid. Dessa utländska för-
fattare hafva här lästs nästan mer än våra egna (en bok-
handelsstatistik skulle här vara högst upplysande), de
hafva varit ett nästan lika adekvat uttryck för våra
idéer som för danskars och norrmäns, de frågor.de be-
handlat hafva hos oss diskuterats nästan ifrigare än på
ändra sidan Kölen, med ett ord, de utgöra också en in-
333

NORDISK REVY 1884—1885.

334

sats i vårt literära lif, och en insats som har mera verk-
lig betydelse än månget inhemskt arbete. Det kan synas
såsom en paradox, men enligt min uppfattning höra t. o.
m. Zolas arbeten förr till våra dagars svenska literatur-
historia än t. ex. J. P. Wallins voluminösa, prisbelönta
och olästa hjältedikt.

Jag vet ej, om det varit denna här utvecklade åsikt
som förmått d:r Warburg att nedskrifva»Holberg i Sverige»,
men i hvarje fall har han genom denna festskrift lämnat
ett viktigt bidrag till vårt lands literära odling. Få ar-
beten torde i Sverge hafva lästs mer än Holbergs. Un-
dantager man den religiösa literaturen, har nog ingen bok
här haft en större publik än Jeppe på bärget. Man har
studerat Holberg i original, i svensk öfversättning, man
har uppfört hans dramer, man har efterbildat honom,
man har angripit honom, med ett ord, Holberg har på så
mångfaldiga vägar ingripit i det svenska folkets andliga
utveckling, att en framställning af denna otvifvelaktigt
måste anses ofullständig, om den icke också egnar ett
blad åt detta inflytande. Hvarje forskare bör därför vara
d:r Warburg tack skyldig, för att han fylt denna brist,
och — äfven detta tror jag mig kunna tillägga — fylt
den på ett i det hela så lyckligt sätt. Uppställningen är
klar och öfverskådlig, stilen liflig, och de små porträtt
förf, då och då gifver oss sakna ej sitt intresse, äfven
om man i åtskilliga fall haft sig en stor del af de här
meddelade fakta förut bekanta. Särskildt är Lagerströms
biografi skrifven på ett sätt, som förtjänar alt erkännande.
Ett förhållande, som kanske i främsta rummet bör på-
pekas, är att d:r Warburg på ett så genomtröskadt fält
som frihetstidens dramatik likväl förmått att göra några
nya skördar. Flere icke alls värdelösa upptäkter hafva
här gjorts angående den Holbergska öfversättningslite-
raturen.

Denna skrift har måhända, såsom den utmärkte
kritikern i Finsk Tidskrift anmärker, något för hastigt
utarbetats för att i rätt tid blifva färdig till Holbergs-
jubileet. Men hastigheten torde likväl mera röra själfva
nedskrifvandet än den faktiska undersökningen. Denna
är tydligen frukten af ganska långvariga forskningar. Ej
häller tror jag, att de faktiska onöjaktigheterna äro såsynner-
ligen många eller svåra. Jag vill här anteckna några,
hvilka vid bokens läsning fallit mig i ögonen. Det är
troligen ett misstag, att den Kreutzer-Möllerska truppen
spelat Holbergs stycken (pag. 33), de af d:r Warburg an-
förda affischerna tyckas härröra från den tyska trupp, som
efterträdde det nyssnämda sällskapet (Dahlgren s. 26 ff.j. Så-
som af Biogr. lexikon framgår, är förteckningen på Lager-
ströms skrifter ej alldeles fullständig. Då förf. pag. 33
riktigt uppgifver det vara ett misstag, att Holberg först
uppförts af den Sejerlingska truppen, borde kanske också
hafva nämts, att detta misstag redan för länge sedan rät-
tats af andra. Stagnell (pag. 42) blef redan 1755 lärare
i Kalmar. Brovallius föddes ej 1706, utan 1707, samt
utnämdes ej 1725 till professor, utan först ett decennium
senare. Att Romans Lycksaligaste ö utkom 1767, uppgifves
i Westerås stifts Herdaminne, men är troligen orätt. Enligt
censorsjournalen pag. 224 meddelades imprimatur redan
1743. Lars Salvii skrift heter Tankar öfver den svenska
ökonomien. Intressant hade varit, om förf, meddelat
någon annan grund än Ahnfelts väl tvätydiga auktoritet för

Salvii del i Nils Klim. Att Tankar om flickors ostadig-
het utkom 1758 och ej 1751, har redan i Finsk Tidskr.
blifvit påpekadt. Lagerström afskedades ej 1711, utan
först 1721.

Som man märker, kunna antagligen en god del af de
här påpekade onöjaktigheterna gå under rubriken tryck-
fel, och någon egentlig brist hos arbetet kunna de näppe-
ligen sägas utmärka.H. S.

Meijer, B., Svenskt Literatur-lexikon. l:a häftet.
Stlim, 1884, Seligmann & C:o. »

' Då endast första häftet af detta verk utkommit,
torde det ännu vara för tidigt att fälla något omdöme
vare sig om dess plan eller utförande, så mycket mera
som vi först med sista häftet hafva att vänta förf:s re-
dogörelse för det sätt, hvarpå han sjelf fattat sin upp-
gift. Då emellertid det redan utkomna representerar en
icke så ringa del af det hela, kunde det måhända ej vara
ur vägen att redan nu nämna några ord och framställa
några anmärkningar rörande första häftet och uttala nå-
gra önskningar med afseende på de kommande.

Det är från Tyskland förf, hämtat idéen att utgifva
ett lexikon omfattande biografier öfver de viktigaste sven-
ske författare och förteckning på deras skrifter. Ett så-
dant arbete af icke alt för stort omfång måste också
vara särdeles välkommet för hvarje literaturvän, då han
der lättare och framför alt fullständigare återfinner de
underrättelser, han söker, än i de allmänna biografiska och
konversationslexikonen.

Hvad man af ett sådant arbete begär, är uppgifternas
noggrannhet och såvidt möjligt fullständighet samt där-
jämte de särskilda artiklarnas placerande på sådant sätt,
att de utan möda kunna återfinnas.

Hvad noggrannheten beträffar, synes förf, hafva
egnat en lofvärd omsorg åt sina uppgifter, åtminstone för
såvidt vi vid ett flyktigt genomläsande kunnat finna. En
och annan obetydlig anmärkning skulle kunna göras, men
vi uppskjuta häldre därmed, till dess vi få tillfälle att
granska arbetet i dess helhet.

Fullständigheten synes mindre väl tillgodosedd.
Förf:s mening har varit att medtaga de viktigaste för-
fattare jämte deras mest betydande skrifter. Härvid
hafva vi dock fått med en mängd obetydliga skolboks-
författare, hvars arbeten väl knappast kunna vara af vikt
för literaturen, såsom t. ex. Alander, S. Almqvist, Alreik,
R. Andersson m. fl., under det att namn som Carstenius,
Brunjeansson, Bååth m. fl. saknas. Denna brist på full-
ständighet drabbar företrädesvis vår älsta literatur. Oss
förefaller, som förf, borde medtaga snart sagdt alla kända
författare från medeltiden, 1500-talet och hvarför icke
äfven 1600-talet. Vår literatur var då så pass fattig,
att döma efter de till oss komna minnesmärkena, att kän-
nedomen om hvart och ett af dessa blir en ingalunda
oviktig sak, och förf, hade utan alt för stor möda med
hjälp af våra literaturhistoriska arbeten kunnat skrapa ihop
de jämförelsevis få författarenamnen. Vi påpeka exempel-
vis Arosell (epigram 1680), Bergman (Psyche 1689), Bo-
dælius (den första rondeau), Broms (tillfällighetsskrifter),
Buller (Sång öfver Sverge 1589), Carstenius (Det himmelska
consistorium 1674), Chœrberus (En Prosopopeiæ Dickt
335	NORDISK REVY 1884—1885.	336

1642), Chytræus (monum. præcipua 1598) m. fl.; — Adel-
crantz hade bort uppgifvas såsom medarbetare i »Lykko-
Pris», Brändel såsom författare till två divertissement
(Warburg: Sv. Lustspelet). : .

Viktiga verk, tidskrifter och dagblad äro oomnämda,
t. ex. Biografiskt Lexikon, Det svenska Nitet (hade bort stå
under Celsius) m. fl. — För särskilda literaturgrenar
hade af fackmän granskade artiklar bort inflyta, uppta-
gande öfversikter af de Viktigaste företeelser inom ge-
bitet, ss. Dagblad, Arkiv, Biografi, Bibliografi, Annaler
och Diarier. — Literaturhänvisningar kunde vid flera ar-
tiklar hafva influtit; såsom häftet nu föreligger äro de
altför sällsynta. Däremot hade förf, med skäl kunnat
utesluta de få ämnen till diktverk, som här och där äro
instuckna bland författarenamnen: Blot-Sven, Blända och
Cromwell pryda bättre sin plats under Ling, Stagnelius
och Lénström än såsom kamrater till Blomstrand, Blu-
menberg och Cronhamn, och någon fullständighet i dessa
artiklar kan ju i alla fall aldrig vara att påräkna.

Denna brist på fullständighet är ganska kännbar i
ett arbete som det ifrågavarande. Det gäller nämligen
här ej att likasom i en literaturhistoria framhäfva enskilda
väsentliga företeelser för att därigenom belysa literatu-
rens tillstånd under olika tidehvarf, utan i lexikonet vill
äfven icke-fackmannen finna svar på de frågor, han vid
studerandet eller i konversationen kan komma att göra sig.

Vi hafva i det ofvanstående äfven haft tillfälle att
beröra förf:s plan, för så vidt den efter första häftet
kan bedömas. De särskilda artiklarna äro riktigt ordnade;
flernamniga och pseudonyma författare återfinnas på sina
platser med vederbörliga hänvisningar; de resp, författar-
nes skrifter intagas inom ramen af själfva biografien (så-
som hos Bornhak, ej såsom hos Brümmer tilläggsvis),
en anordning hvarigenom artiklarna vinna i sammanhang
utan att förlora i öfverskådlighet; tryckår, men ej tryck-
orter uppgifvas; finske författare upptagas i relativt sam-
ma omfång som svenske, t. o. m. där endast skrifter på
finska språket anföras (t. ex. Agricola); likaså upptagas,
och detta naturligtvis med rätta, skrifter på Latin; något
långt går förf, måhända dock, då han medtager latinska
skrifter författade af tyskar efter deras afresa från Sverge
(t. ex. Boeclerus). ? Ernst Meyer.

Klassiska språk.

Seelmann, Emil, Die Aussprache des Latein
nach physiologisch-historischen Grundsätzen. Heil-
bronn. Verlag von Gebr. Henninger 1885. XVI +
398 sidd. 8:o. Pris 8 Rmk.

(Forts, fr. föreg. n:r.)

I tredje kapitlet, »konsonantgemination ochstaf-
velsedelning»framhåller förf, till en början,att man måste
noga skilja mellan verklig fonetisk geminata : s. k. lång
konsonant fördelad mellan tvänne stafvelser, och »con-
tiuna» : lång, men syllabiskt enhetlig konsonant. Såsom
»continua» kan endast en nasal, liquida eller spirant
uppträda.Enligt regeln betecknar den konstanta dubbel-
skrifningen i latinet en äkta geminata, t. ex. ges-si, il-le,

an-nus, mit-to (implosivt t, paus med däri fallande
stafvelsegräns, explos. t) etc. »Continuan», hvilken i
motsats till geminatan har sin plats efter en lång vokal
eller diftong, t. ex. inf. -ä-sse, nä-rrare, cau-(s)sa, Pau-
(l)lus, är ofta utsatt för reduktion till kort konsonant;
tidigast visar sig denna " reduktion i ställningen efter
diftong (au, ae}. I följd häraf och af dess svårfattligare
akustiska karaktär vacklar också vanligtvis skrifningen
mellan enkel och dubbel bokstaf. Där dubbelskrifningen
visar sig fast, ss. t. ex. i üllus, iüssi (jfr dock Osthoff
Perf. 532), skulle möjligen enl. förf, ett mellantillstånd mel-
lan geminata och »continua» kunna föreligga, liksom öfver-
hufvud sådana ljud och dessutom enkel kort konsonant kunna
växla och öfvergå i hvarandra, hvarvid »continua» bildar öf-
vergången mellan geminata och enkel kons. Förf:s teori om
den odelade »continua» är skarpsinnig, men, efter livad ref.
föreställer sig, icke egentligen nödvändig för att i stör-
sta allmänhet — längre komma vi knappast — förstå
de ifrågavarande ljudfenomenen. En äkta geminata kan
mycket väl bildas äfven efter en lång vokal — betyd-
ligt lättare till och med, skulle ref. tro, än en lång
konsonant (continua) i början på den följande stafvelsen
— endast att dess förra del vid vanlig jämn aksent blir
kortare och svagare än i ställningen efter kort vokal.
En reduktion af denna (»implosiva» eller rättare ansats-)
hälft (ända till dess ljudets ansats sammanfaller med
stafvelsegränsen) ligger därföre under lämpliga prosodiska
förutsättningar mycket nära till hands, liksom ju omvändt
genom en motsatt utveckling, (stafvelsegränsens framflytt-
ning framom »implosionen» och den sålunda till förra
stafvelsen öfverförda ljuddelens förstärkning) en ursprung-
ligen enkel och till senare stafvelsen hörande kons, kan
utveckla sig till fullständig geminata (jfr ff. ss. 96, 113,
där man r. 14 nedifr. har att läsa »implosionsmoment»).
— Vid behandlingen af utbytet mellan geminata (resp,
»continua») och enkel konsonant hade det, såsom ref. re-
dan haft tillfälle nämna, varit särdeles önskvärdt, om
förf, försökt att strängare skilja sådana inskriftfor-
mer, som säkert eller sannolikt äga fonetisk betydelse,
från sådana, som blott erbjuda ett ortografiskt intresse;
att de senare utgöra en ansenlig mängd, vet förf, myc-
ket väl, jfr s. 130. Af enskildheter må det vara nog
att erinra, att vid exemplen på konsonantförenkling fram-
för aksenten de bekanta ofella : off a, mämilla : mamma,
färina : gen. farris, o(m)mitto, di(s)sertus etc. kunde ha
förtjänat en plats bredvid det Luciliska ore eörupto (s.
124) och att i hoc-c gerat') = hoc af höd-ce geminatan i
slutljudet troligtvis är ursprunglig (jfr Luchs Comment,
pros. Plaut. I, Erlangen 1883). — Förf:s åsikter om den
latinska stafvelsedelningen äro delvis mycket originella,
hvarföre vi måste något närmare söka skärskåda desamma.
Frågan om det sätt, hvarpå man inuti ett ord har att
ur fonetisk synpunkt tänka sig en eller isht flera kon-
sonanter fördelade mellan tvänne omgifvande vokaler, hör
såsom bekant till de allra svåraste och mest omtvistade.
Till den af förf, anförda ljud vetenskapliga literaturen i
ämnet kunna nu fogas Vietor Elemente der Phonet. u.
Orthoep. etc. s. 199 f., Trautmann Die Sprachlaute etc., s. 131,
J. Storm Norvegia I, s. 35. Dessutom må för latinets vid-
kommande hänvisas till Roby’s äfven i uttals- och ljud-
läran synnerligen förtjänstfulla Grammar of the latin
337NORDISK REVY 1884-1885.

338

langu. I3 § 272 f., Pref. LXXXIII f., där man finner
en god, om också af den engelska fonetiken något en-
sidigt påverkad framställning, som betydligt afviker från
den af d:r Seelmann gifna (konsonanterna föras så myc-
ket som möjligt till första stafvelsen o. s. v.). — Huru
pass betydande svårigheter man har att öfvervinna vid
stafvelsegränsens uppdragande, torde bäst inses däraf,
att en fonetiker sådan som den nyssnämde Trautmann
förklarar sig ur stånd att afgöra, om pret. af det t.
wichsen uttalas »wichs-te», eller »wich-ste», eller slutligen
»wi-chste»! Häri torde dock ligga någon öfverdrift af
det verkliga sakförhållandet, beroende därpå, att Traut-
mann gör stafvelsens uppfattning helt och hållet beroende
af den akustiska effekten (hvad som af örat förnimmes
såsom enhet). Enligt d:r Seelmann, som härutinnan öf-
verensstämmer med bl. a. Sievers och Storm, faller gräns-
linien mellan tvänne närliggande stafvelser i det mellan
båda inträffande momentet af svagaste exspirationstryck;
medlet att utfinna detta moment är enligt hans åsikt i
första rummet den artikulationen beledsagande muskel-
känslan »i öfverkroppen» (specielt i »buk- och lungmusk-
lerna» s. 135). Latinets stafvelsedelning var den af
latinska grammatici föreskrifna, hvilken på grund af dessa
författares enstämmighet i fråga om denna punkt med säker-
het kan anses abstraherad ur det verkliga uttalet. Hufvud-
reglerna äro: 1) en konsonant mellan tvänne vokaler hör
till senare stafvelsen; 2) af två eller flera konsonanter i
samma ställning föres den första endast i det fallet till
föregående stafvelsen, att den utgöres af en liquida eller
nasal — med undantag för m + n, som förenar sig med
senare stafvelsen — eller första hälften af en geminata,
t. ex. ar-ma, ar-tus, ar-ripere, mit-tere, men o-mnis, a-
-ptus, i-pse, a-ctus, ple-ctrum, di-xi, ma-gnus, pri-scus,
ca-strum etc. Det är, såsom synes, ungefär samma afstaf-
ning, som för en tid tillbaka var den allmänt antagna
och lärdes i skolgrammatiken och som brukade formuleras
så, att alla konsonantförbindelser, som kunna börja ett
latinskt eller grekiskt ord, höra till senare stafvelsen.
Förf, går dock åtskilligt längre, såsom t. ex. delningen
»o-pstinatus» (obstinatus) i transskriptionsprofven s. 378
visar (altså också mi-xtus, e-xctra). Den första regelns
riktighet torde icke mången vilja bestrida (Roby anser
dock, att den enkla konsonanten hör till båda stafvelserna).
Den andra håller förf, också för så säker, att den utan vi-
dare bör tillämpas vid skolundervisningen (s. 140, jfr s.
372, reg. 2). Det däri ingående antagandet, ätt förbin-
delser af muta + (olikartad) muta, muta + s, s + muta,
muta — nasal och m + n i midljud hörde till den följande
stafvelsen, står dock emellertid, såsom man lätt öfver-
tygar sig, på utomordentligt svaga fotter. 1) Den latin-
ska grammatikens stafvelsedelning är tydligen ett lån
från den grekiska; den fullkomliga öfverensstämmelsen
mellan de båda vore eljest — särskildt om man betänker
grekiskans och latinets stora olikhet — ett högst märk-
värdigt sammanträffande. Den grekiska stafvelsedelnin-
gen (Herodian. II, 393, Kühner I, 273 f., materialsam-
ling K. E. A. Schmidt Beitr. z. Gesch. d. Gr. d. Griech.
u. d. Latein, s. 126 ff. Om nyare undersökningar före-
finnas, är för ref. obekant) var icke rent fonetisk, såsom
framförallt position stvånget trots afstafningen s-ativ,
to-Tto etc. tyckes säkert visa och äfvenledes i någon mån

framgår af de fakta (fördubbling af midljudande o före
följande muta, isärstafningen %o-to m. m.), hvilka Blass,
Ausspr. d. Griech. s. 76 f. och utförligare i Sat. philol.
Herm. Sauppio obtul. etc. s. 122 f. behandlat. Hvarpå den
ifrågavarande egendomligheten hos densamma beror, må-
ste här lämnas därhän (till en del kan den hänga till-
samman med bruket af de odelbara dubbeltecknen §, C?
+, delvis kanske äfven med teorier om stafvelsens väsen);
den kan i alla händelser icke vara absolut bindande
för vår uppfattning. De grekiska grammatici torde svår-
ligen i artikulationskänslans och gehörets pålitlighet ha
öfverträffat våra moderna ljudfysiologer och det är be-
kant, att de ej sällan läto sig ledas af synpunkter, som
äro främmande för ljudläran. 2) Att delningen fa-ctus
etc. icke kan äga några anspråk på att vara synnerligen
ljudtrogen, visar sig ännu tydligare därutinnan, att några
af de älsta handskrifterna och i allmänhet, såsom det ser
ut, den bättre tidens inskrifter vid ordbrytning i rad-
slutet, på samma gång som de för öfrigt väsentligen
följa de vanliga reglerna, icke använda denna afstaf-
ning utan en, som mera närmar sig till den nu bruk-
liga, s. Mommsen T. Livii a. u. c. lib. III—VI quae
supers, in cod. rescr. Veron, s. 163 f. (cit. af Roby
a. st.). Så delas t. ex. i cod. Veron, af Livius, som af
Mommsen sättes till 4 årh., och likaså i Taurin, af
samme förf. (Anal. Liv. edd. Mommsen et Studemund
s. 10): duc-tu, cunc-ta, op-timus, ip-so, praes-to, ins-tructo,
cons-pirationem, om-nes, mag-na o. s. v. (I Florentiner-
hdskr. af Dig. och i Gaiuspalimps. träffar man däremot
»posterior et graecanica ratio», såsom Studemund
Apograph, s. XXIII kallar den.) Bland hithörande in-
skrifter kunna nämnas först och främst de sorgfälligt
skrifna Leg. Salpens, et Malac., Bruns Fontes iur. rom.
ant.4 s. 130 f. (Mommsen o. a. st., Stadtr. Salp. u. Mal.
505 f. Delningen qu-isque etc. har analogier i Gaius-
hdskr., Studem. Apogr. XXIV), vidare t. ex. Lex. Urson.,
Bruns s. 110 f. (företer dock ett par felaktiga orddelnin-
gar man-us, arrip-uissent, munerisq-ue, Ephem. epigr. III,
97), L. Rubr. C. I. L. I 205: om-nibus, fac-tum (men
L. lul. munic. C. I. L. I 206, 89 praefe-ctura). Or.
Claud., Bruns, s. 156 f., Ed. Claud, de civ. Anaunorum,
Bruns 191 f. (demons-trata. Däremot t. ex. i Ep. Sev.
et Carac. ad Tyranos, Bruns s. 195, C. I. L. III, 781,
pri-stino o. dyl.). Monum. Ancyr. bar tyvärr endast
några få fall af detta slag (jfr Mommsen, Res gestæ
Div. Aug. 2 ed., s. 190): 2, 43 44 vic-[torii]s,
6, 21 | 22 [potes-t]atis, men 2, 21 | 22 sacrosan-[ctus],
6, 41 | 42 consum-pt[is] ; jfr L. met. Vipasc., Brüns s.
141 f. em-ptor jämte conduc-tori, en inkonsekvens, som
dock knappast torde hänvisa på en olikhet i uttalet.
Äfven i afs. på -gn-' har kanske det ortogr. bruket
vacklat: L. Malac. cog-nitores, men. L. Salpens, co-gnita,
L. Urson. sta-gna. Muta efterföljd af l eller r hör däre-
mot enligt regeln till senare stafvelsen: /1, ex. du-pli,
pu-blicam, sa-cra, a-gros (L. Urson.), la-tronis (Or. Claud.).
Förf, som genom ett besynnerligt förbiseende kommit
att frånkänna den gamla ordbrytningen alt egentligt
värde i och för denna fråga, har i stället s. 142 f.
och i till. s. 395 f. med erkännansvärd flit sammanstält
ett antal inskrifter med stafvelseinterpunktion (ex. ma.
ies. ta. te.); men äfven dessa delvis högst inkorrekta in-
339	NORDISK REVY 1884—1885.

340

skrifter lämna, såsom man vid närmare påseende finner,
knappast något som helst stöd åt förf:s teori. Med sär-
skild regelmässighet förekommer delning mellan s och t
(jfr Quint. IX, 4, 86 a-gres-tem, Schmidt a. st. s. 169),
åt hvilken förf, därföre också är böjd att inrymma ett
visst berättigande (s. 144 f.).— För öfrigt får man,
såsom redan sagdt, icke för mycket binda sitt omdöme hvar-
ken vid de gamles läror eller deras ortografiska sedvänjor.
Faran vid att omedelbart omsätta dessa senare i fonetiska
teorier belyses på ett märkligt sätt genom den hos förf,
s. 136 förekommande meningen (som i detta samman-
hang står för hans egen och icke för den af honom ci-
terade Kräuters räkning), att det t. ordet verfinsterte, hvil-
ket efter det inhemska uttalet sönderfaller i stafvelserna
ver-fin-ster-te, med isländsk stafvelsedelning skulle lyda
»verf-inst-ert-e» och med fornindisk »ve-rfi-nste-rte»! —
Den nyromanska stafvelsedelningen, som förf, också i
någon mån vill göra gällande för sina åsikter, kan
dock väl i följd af nämda språks högst afvikande ljud-
karaktär icke på något sätt anses bevisande för den la-
tinska — oafsedt att den förra ännu torde kräfva en
noggrannare undersökning och för öfrigt i vissa punkter,
ss. t. ex. s-t, s-p etc., direkte strider mot den föregifna
latinska. — Ref. tror således, att den gamla orddelnin-
gen fac-tus etc. är den i fonetiskt hänseende trognare.
Härmed är naturligtvis icke sagdt, att stafvelsegränsen
ständigt skulle ha legat på alldeles samma ställe (jfr det
svenska uttalet af captus : captôrum?), och ännu mindre
att densamma skulle ha gått just midt emellan de till
olika stafvelser förda konsonanterna. ,

Andra hufvudafdelningen behandlar »de en-
skilda ljuden med hänseende till deras artikulationsform
och akustik (bildningssätt och klang)», ss. 152—368.
I allmänhet torde denna del, liksom den till omfånget
är den största, också i afseende på innehållets värde ha
ganska stora företräden framför den förra — en naturlig
följd af ämnets mera tillgängliga och fruktbara beskaf-
fenhet. Från detta omdöme måste dock ref. särskildt
undantaga förf:s yttranden om den fornlatinska vokalis-
men s. 158 f. Där heter det, att fornlatinet måste ha
ägt en »tämligen originell operationsbasis» (grundkarak-
tär i artikulationen; om detta fonetiska begrepp se Sie-
vers Phon. s. 83), som med hänsyn till tungans (tillbaka-
dragna och breda) ställning måste ha starkt liknat den
moderna engelskans, men skilt sig därifrån genom läp-
parnes energiska medverkan vid språkljudens frambrin-
gande. (Denna senare bestämning har dock förf., såsom det
tyckes, längre fram låtit falla, för att insätta äfven slapp
och passiv läppartikulation bland latinska uttalets egen-
heter, jfr s. 294, 357.) Bevisande härför skulle bland annat
den omständigheten vara, att fornlatinet ännu saknade de
egentliga (»normala») vokalerna i och u, och i stället hade
e- och o-artade, resp, diftongiska vokalljud, efter hvad bl. a.
de älsta inskrifternas ei, ou (och oi) för senare (»normal-»)
t och w ge vid handen. En viss böjelse för diftongiskt
uttal skulle nämligen vara ett annat för fornlatinska och
engelska vokalismen gemensamt karaktärsdrag o. s. v.
Huru oriktiga eller åtminstone obevisliga sådana påstå-
enden äro, vet hvar och en som något sysselsatt sig med
den äldre ljudläran. Icke böjelse för diftongering, utan,
fastmera en redan tämligen långt hunnen tendens till

sammandragning af de gamla indoeuropeiska diftongerna
är ett utmärkande drag hos fornlatinets vokalsystem —
en tendens som ju t. ex. ledde därhän, att de indoeur.
diftongerna ei och ou så småningom sammanföllo med de
indoeur. och urlat. i och ü. Att latinet från den för-
historiska språkperioden hade öfvertagit en mängd ï och
ü (hvilka lika väl kunna ha varit »normal»-i och -u som
någonting annat), t. ex. i finïtus, victrïcem, aeütus, vir-
tütem o. dyl., lider icke det ringaste tvifvel, fastän dessa
vokaler under den period i latinet, då de gamla dift. ei
och ou höllo på att monoftongeras, helt naturligt råkade
att understundom i skrifningen sammanblandas med af-
komlingarna af de sistnämda — de gamla inskriftsförfat-
tarne och -ristarne hade ju icke något fonetiskt nor-
malalfabet till sitt förfogande. Lucilii af förf. (s. 166)
icke tillräckligt påaktade lära om ‘i pingue’ och ’i tenue’
visar emellertid, att ännu i tämligen sen tid ett mera,
bildadt öra kunde uppfatta en skilnad mellan 1 = ei och
i == i (eller — ï kontraheradt med följande e och ei samt
i ersättningsförlängning). Såsom motstycke härtill förefanns
antagligen en gång också en olikhet mellan ett « pingue'
= ou och ett ’w tenue’ = ü. Äfven i öfrigt skulle detta
stycke kunna ge anledning till invändningar. Ett vis-
serligen ej viktigt, men påfallande förbiseende träffas s. 167,
där förf, glömt bort, att Thraex förhåller sig till Thrax
såsom t. ex. tragoedia till melodia, eller m. a. o. att det
förra är lånadt före och det senare efter »iota subscripti»
bortfall i grekiskan (jfr t. ex. Blass, Griech. Ausspr. s.
43). — Rörande återstoden af denna afdelning i boken måste
. ref. för utrymmets skull inskränka sig till några spridda
anmärkningar. S. 194. Terentiani Mauri verser (119—120)
om uttalet af i : »I porrigit ictum genuinos prope ad ipsos
| minimumque renidet supero tenus labello», kunna, såvidt
ref. förstår, icke betyda något annat än: »vokalen i framflyt-
tar artikulationen (1. »artikulationsstället», jfr t. ex. v.
109) [ifrån den närmast förut omtalade tungställningen
för e vid »remoti molares»] till de främsta kindtänderna
och förorsakar ett helt obetydligt småleende (egl. »1er»)
i anseendetill öfverläppen» (egl. »endast sträckande sig
till, hvad beträffar», en bekant bet. hos prep. tenus): d.
v. ? vid dess uttalande uppdrages öfverläppen något li-
tet, så att [företrädesvis] öfvertänderna komma att blot-
tas — en med säkerhet åtminstone såsom individuell
egendomlighet (att Ter. i detta hänseende skulle ha gjort
mera omfattande systematiska observationer, är ju icke
troligt) förekommande läppställning vid frambringandet af
det »slutna» eller spetsiga i, hvarom det hos Ter. är
fråga, eftersom bokstafvens namn ju är »i» och icke »i».
Förf:s tolkning, enl. hvilken Ter:i ord vore så att förstå,
att vid i tungan med sina främre sidokanter skulle på
visst sätt skjutas in mellan främre oxlarna, hvarigenom
densamma skulle komma att »framskimra något litet»
»an[den Enden] der Oberlippe», är lindrigast sagdt myc-
ket osannolik. Oriktig är också den förmodligen af denna
uppfattning föranledda öfversättningen af sensim med
»merklich» [snarare = »unmerklich»] i det därpå anförda
cit. ur Marius Victorinus (VI, 33, 2: i semicluso ore im-
pressaque sensim lingua dentibus vocem dabit). — S. 208
(jfr 210) är uttrycket rictus Mar. Victor. VI, 33, 6
alltför fritt återgifvet med »das durch den Mund gebildete
Ansatzrohr». Efter hvad bl. a. citaten s. 211 visa, må-
341

NORDISK REVY 1884—1885.

342

ste detsamma äfven här ha sin vanliga betydelse af
»mun(specielt »läpp)öppning». — S. 215. Om u yttrar
Terentianus 142 f. ed. Keil: »Hanc edere vocem quotiens
paramus ore, | nitamur ut ü dicere, sic citetur, ortus: j
productius autem coeuntibus labellis | natura soni pressior
altius meabit», hvilket förf, tolkar på följande sätt: »wenn ;
wir diesen laut auszusprechen uns anschicken, möge die j
bildung so vor sich gehen, dass wir uns bemüben u zu !
sprechen : dabei schieben sich denn die lippen vor und
gehen zusammen, wodurch der laut einen ausgeprägteren
tieferen klang erhält». Om Ter. menat någonting så-
dant och uttrykt detta i de nyss anförda ordalagen, har
man all rätt att med förf, beteckna denna hans beskrif-
ning såsom »något otymplig». Meningen är emellertid
utan tvifvel en helt annan. Den närmast tillhands lig-
gande öfversättningen af v. 143 f. är: »så må vi sträfva
att uttala detsamma såsom ett U: på sådant sätt må
dess upprinnelse» — d. v. s. den inuti munnen försig-
gående tungartikulationen tänkt såsom det primära eller
utgångspunkten i jämförelse med den vokalljudet afslu-
tande och definitivt karaktäriserande läppartikulationen,
jfr v. 133 om o — »åstadkommas; men i det (därjämte)
läpparna i mera framskjuten ställning närma sig till
hvarandra, kommer ljudets natur att» etc. Då det af
flera skäl tyckes vara alldeles säkert, att den här be-
skrifna vokalen (haec vox) är just u (och ingalunda det
i v. 135 omnämda y), så är det väl själfklart, att me-
ningen endast kan räddas genom att i v. 143 läsa »ut
O» (i st. f. U), men då blir den också (åtm. från Ter:i
ståndpunkt) fullkomligt oklanderlig: »vid u är tung-
artikulationen ungefär densamma som vid o, men läp-
parnes ställning är mera framskjuten». Nämda ändring
är föreslagen redan af Lipsius och i senare tid af sig-
naturen »H.» (jfr Keil VI, 318) i Gaisfords upplaga, He-
phæstion. Enchir I, men besynnerligt nog icke ens om-
nämd af Keil (Lachmann’s ed. har ref. icke haft tillfälle att
se). Det dunkla uttrycket altius meabit v. 145 skulle
enl. Brissaeus (Gaisford a. st. II, s. 399) betyda »acutius
(högre) sonabit», en tolkning som torde ha åtskilligt för
sig, oaktadt man icke med Briss. får anta, att stället
syftar på vokalen y. — S. 271 f. tror förf, att det latin-
ska umgängesspråket i sådana fall som t. ex. semper,
också skrifvet senper, haft ett mellanting mellan m och
n, ett slags glidning mellan ofullkomligt artikulerade
former af dessa båda ljud. Något liknande antar Blass
a. st. s. 72 f. för grekiskans räkning (‘OÀvvtta.). Strängt
nödvändig torde denna förklaring icke vara; förväxlingen
kan bero dels på felslut ur etymologiska skrifningar, så-
som t. ex. inperator (vroteî, jfr G. Meyer Gr. § 275),
dels också därpå, att ett m i denna, ställning, såsom va-
rande endast »implosivt», verkligen har en mindre tydlig
labialklang än det endast eller hufvudsakligen »explosiva», i
magnus, amare. — S. 293 synas Ter:i uppgifter om b
och p icke vara alldeles exakt återgifna. I v. 191 är
väl dock meningen, att vid b äfven de något inåtvända läp-
parnas ytterränder (orae) sammanfogas, »liksom om
ljudbildningen försigginge därinne», under det att vid p
occlusionen bildas med midten af läppytan (media labella).
I Mar. Victorini parafras ha dessa bestämningar kommit
att alldeles omkastas. För öfrigt kunde här ha framhål-
lits, att det p såväl som b tillskrifna »yokaliska» elemen-

tet icke alls har någonting att göra med b’s stämton
(Blählaut), utan helt enkelt afser den följande vokal, för-
utan hvilken explosivor enl. den gamla teorien icke kunna
uttalas, specielt det i bokstafsnamnen be och pe ingående
e (jfr Ter. 101, Gaisford II, s. 406). Förf:s tolkning
kan åtminstone missförstås i den angifna riktningen. —
S. 294 f. antar förf., att det äldre latinska / (hvilket ju
sannolikt uppkommit ur labiolabialt f = indoeur. bh och
ett på något sätt dentalt f — dh o. dyl.), i mötsats till
dess rent labiodentala uttal under den mellersta och se-
nare kejsartiden, skulle ha varit ett slags hybrid, på
samma gång bilabial och interdental spirant. Denna nå-
got konstlade hypotes tycks i språkhistoriskt hänseende
icke vara tillräckligt motiverad, ej häller torde densamma
behöfvas för att nödtorfteligen förklara Quintiliani be-
kanta yttrande om ljudets dåvarande uttal (XII, 10, 29):
måhända berodde dess, af Q. säkerligen öfverdrifna, obe-
hagligt skarpa och »interdentala» läte t. ex. därpå, att
det bildades mellan öfvertänderna och underläppens in-
sida i stället för dennes öfre rand. — S. 301 f. Ter.
Maur., v. 199 f., och hans afskrifvare Mar. Victor, skildra
i särdeles oförtydbara ordalag lat. d såsom ett dentalt och
på samma gång starkt dorsalt (tungryggs)ljud — »tungan
stöter [med sin spets] mot undertänderna och med lämp-
lig krökning mot öfvertänderna» (så böra säkerl. »dentes
imi», »summi» med ff. förstås) — under det att t där-
emot skall vara bildadt vid öfre tandrötterna, altså »su-
pradentalt», »alveolärt», och med yttersta delen af tun-
gan (»summa lingua». Victor, talar t. o. m. om tungans
höjande), hvad man plägar kalla »coronal» (tung-
rands)artikulation. I förf:s tolkning har denna åtskilnad
icke kommit till sin rätt. Om den är riktigt uppstäld
och hvad giltighet i tid och rum den kan ha ägt, är en
annan fråga. — För öfrigt bör man hålla förf, räkning
för att han förkastat Schweisthals teori om rom. d (==>).
— S. 304 ff.I fråga om z antar förf., att det var ett
»mellanljud mellan bidentalt d och s, populärt taladt ett
läspadt s», en åsikt om hvars riktighet man kan vara af
olika tankar. Förf, hade gjort väl i att rådfråga Blass’
gedigna undersökning Griech. Ausspr.2 95 f. Obegripligt
är, huru förf, (med anledning af några uppenbart kon-
struerande och språkjämförande yttranden hos gramm.,
t. ex. iugum : »zugon», s. 319) kunnat påstå, att forn-
latinet utom s och ss också använde i och d såsom er-
sättning för C i grekiska lånord. —: S. 321 låter förf.
Servius (IV, 445, 8 f. K.) uppställa den föreskriften, att
ti och di + vokal i midljud (t. ex. meridies) borde ut-
talas utan assibilation, på samma sätt som i framljud
(dies). Ledsamt nog har i förf:s citat af detta ställe (s.
320) en dess andra mening inledande bisats kommit att
utfalla, hvilken sammanhållen med det föregående tydligt
visar, att enligt Servii åsikt i midljud det assibilerade
uttalet af nämda förbindelser just var det regelrätta,
hvaremot desammma i framljud borde uttalas utan assi-
bilation : fel häremot kallas »itacismus». Ställets an-
dra sats lyder näml. fullständigt sål.: »quando autem
primum locum tenent [scil. »ti vel di»], etiam sic
positae [näml. före vokal], sicut dicuntur [såsom dessa staf-
velser i och för sig nämnas, näml. »ti» och »di», icke
»zi» 1. dyl.], ita etiam sonandae sunt, ut dies, tiaras».
— S. 324 f, Förf;s behandling af de antika uppgifterna
343	NORDISK REVY 1884-1885.	344

om det »tunna» uttalet (exilis sonus) af det geminerade
1 (Metellus) och samma ljuds mer eller mindre »fulla»
eller »tjocka» uttal (plenus, pinguis s.) i andra ställnin-
gar (clarus, albus, sol, largus, lectus) synes ref. icke vara
rätt lycklig. Ett närmare ingående på frågan är här
omöjligt, men ref. tillåter sig yttra den förmodan, att
det »tjocka» I var ett ifrån det »tunna» icke så mycket
till kvantiteten som fastmera till artikulationsarten skildt
ljud : närmare bestämdt ett i någon mån s. k. »gutturalt»
I, analogt med motsvarande ljud i engelskan (well) eller
ide slaviska språken (Sievers Phonet. s. 91, Storm
Engl. Philol. I, ss. 74, 432, jfr Seelmann s. 326, 327).
Att åtminstone fordom en gång ett »gutturalt» l funnits
i latinet, gör väl den bekanta »valfrändskapen» mellan
vok. u (o) och enkelt l (utom då det sistnämda åtföljes af ett
i palatal riktning inverkande i, familia : famul(us)) gan-
ska troligt .• Hercules : Herde, ‘Hpaxkns; u synes här
ha framvuxit ur det följande sonorljudets säregna tung-
artikulation, liksom i drach(u)ma ur dess läppartiku-
lation. (Dessutom c i suff. -do, -culo : ieur. tlo?) — Rörande
kapitlet om gutturalerna (eller ss. förf, kallar dem,
»dorsopalatalerna») är i allmänhet ingenting annat än
godt att säga. Ref. vill här endast nämna, att gramma-
tikernas uppgifter om dessa ljuds uttal svårligen torde
berättiga oss att med förf. s. 336 (hvarest, i förbigående
sagdt, orden »vordere» och »hintere» i rad. 16 och 17
måste byta plats) frånkänna latinet de bakre gutturalerna,
specielt ett »velärt» k (framför vok. o, u; jfr qu). Ter:i
uppgift om c (v. 194 f., cit. s. 340), hvaraf tycks framgå,
att detta ljud haft sitt bildnings ställe tämligen långt
fram i munnen, sål. varit »palatalt», grundar sig säker-
ligen i första hand på dess just i bokstafsnamnet»/^»
förekommande och naturligtvis palatala uttal (ungefär det-
samma skulle gälla om k — »kä», med rent, »italienskt»
a). Att k och g förklaras vara öfverflödiga bokstäfver,
kan af flera skäl icke bevisa någonting. :— I den in-
tressanta undersökningen om de latinska konsonanterna
i slutljud (ss. 353—68) har ref. särskildt fäst sig vid förf:s
uppfattning af det latinska slut-m före vokaliskt framljud,
nämligen såsom ett kort nasaleradt bilabialt w, en för-
klaring som, åtminstone till sin väsentliga innebörd, torde
ha sannolikheten för sig. Detta eller ett liknande re-
duceradt uttal gjorde sig väl också gällande i pausa :
förekommande utbyten mellan detta -m och det i samma
ställning kanske också på liknande sätt reducerade
slut-n kunde delvis härur få sin förklaring (annorlunda
förf. s. 357 f.). — Man förstår ej rätt, hvarför förf, här
icke fäst mera afseende vid de s. 360 endast i allmänna
ordalag omtalade grammatik erställen, Pomp. V, 287, 12
och Serv. IV, 445, 16 (ifr Isid. Or. I, 32, 6), hvilka för
ifrågavarande -m föreskrifva ett midt i ljudets frambrin-
gande häjdadt eller afbrutet, m. a. o. reduceradt uttal
(suspensio pronuntiandi). Dessutom kunde äfven någon
hänsyn ha tagits till de engelska ljudforskarnes Ellis’
(Quant, pronunc. of latin s. 43 f., jfr Roby a. st. s.
LXXXIII) och Sweet’s (Transact, philol. soc. 1882—83,
monthly abstr. XV) härom uttalade afvikande meningar.
— Såsom afslutning följa härpå en kort sammanfattning
af de väsentligaste resultaten med hänsyn till lati-
nets nutida uttal, några språkprof beledsagade af fone-
tisk transskription i enlighet med förf:s åsikter (däribland,

betecknande nog, också en fornlatinsk inskr., elogium
Scipionis Barbati. — I öfverskriften bör det heta »298
v. Chr.») samt lista på förkortadt citerade arbeten, sak-
register „och tillägg.

Dir Seelmann's skrift lämnar enl. ref:s förmenande i
vissa stycken åtskilligt öfrigt att önska. En brist, som
genomgående röjer sig hos densamma, är förf:s icke fullt
tillräckliga förtrogenhet med det äldre latinets historia,
i all synnerhet för såvidt denna sammanhänger med den
allmän-indoeuropeiska språkhistorien; åsikter och förkla-
ringar, som åtminstone kunna sägas stå i strid med de
för tillfället på nämda område herrskande, träffar man
tidt och ofta i alla delar af arbetet. Då emellertid dess
egentliga föremål är det klassiska och senare latinets
uttal, och icke den latinska ljudläran i hela dess omfatt-
ning, så har ref. i allmänhet ansett det mindre nödigt
och lämpligt att uppehålla sig vid dylika för själfva
hufvudsaken merändels tämligen likgiltiga oegentligheter.
Af långt väsentligare art är ett annat fel, som ref. re-
dan förut nödgats vidröra, nämligen förf:s utpräglade bö-
jelse att utkasta djärfva och öfverraskande hypoteser —- ett
slags språkvetenskaplig improvisation, hvaråt han allt för
ofta hängifvit sig, utan att därvid visa något synbart
bemödande att betaga vare sig själf eller en förtröstans-
full läsare den illusionen, att man rör sig på en full-
komligt eller åtm. jämförelsevis säker mark. — Å andra
sidan tror ref., att de antydda bristerna mer än uppvägas
af arbetets betydande förtjänster. Dit är först och främst
att räkna den mödosamma och----------åtminstone att sluta
af de, visserligen icke synnerligen talrika fall, där ref.
kunnat anställa någon pröfning — med berömvärd sam-
vetsgrannhet utförda materialsamlingen, söm bildar ett
värdefullt repertorium för det historiska latinets ljudlära.
Ett icke mindre viktigt företräde är förf:s i hög grad
själfständiga och af lefvande insikt i saken utmärkta upp-
fattning af språkljudens förhållanden, på grund af hvilken
egenskap hans åsikter, äfven där man ej kan godkänna
desamma, likväl äro ägnade att väcka till uppmärksamhet
och eftertanke. Äfven själfva framställningssättet, åt hvil-
ket man visserligen här och där skulle kunnat önska en
mera sammanträngd och beherrskad hållning, bär i
sin raska fart och åskådlighet vitne om en icke vanlig
talang. — Ref. hoppas, att boken äfven hos oss bland
alla intresserade måtte vinna den spridning och det be-
aktande, som densamma tvifvelsutan förtjänar.

O. A. D.

Germanska språk.

Afzelius, J. Arvid, Engelska Synonymer för
elementarundervisningen, sammanstälda och med öf-
ningar försedda. I. Synonymsamling. 108 ss. liten 8:o.
Göteborg, 1884. Förf:s förlag. Pris: häftad 1 kr.,
kart. 1,25.

Wennerberg, J. W:m, Engelskt och svenskt
synonym-lexikon med förklaringar och exempel efter
Crabb, Graham, Johnson, Platt, Tavlor, Trench, Wal-
345NORDISK REVY 1884—1885.	346

ker, Webster, Whatley m. fl. jemte svenskt och engelskt
register. Stockholm, 1872. Pris för subskribenter 2
rdr 50 öre, för köpare 3 rdr.

Wennerberg 1872. Arbetet var, såsom hr W. själf
säger, »det första utgifna öfver engelska synonymer kom-
paratift med de svenska» och förtjänar såsom sådant en viss
uppmärksamhet, då hr W. var den förste svensk, som satte
hacka i mark på ett fält som var väl värdt att odlas.
Detta försök utföll dock icke lyckligt, och förf, är med-
veten om »bristerna uti detta bidrag», då fordringarna på
ett specialarbete ju alltid måste ställas högt. Om därför
också ett och annat häri kan förtjäna att tagas fasta på,
gäller likväl om arbetet i. dess helhet följande.

För nybörjaren är det obrukbart. Den mera försig-
komne kan det ha varit till något gagn, men äfven skada,
isynnerhet om han ej haft tillgång till de af hr W. upp-
räknade lexikograferna. Bland desse har man säkerligen
att söka de rådgifvare af hvilka han varit omgifven, om
man rätt tolkar hans dunkla yttrande i förordet: »-----
de anförde engelska författarne (de sednast erkände såsom
de företrädesvis följde)-------------------------------». Men, för så vidt under
m. fl. ej döljer sig någon icke-engelsk lexikograf (ju längre
från svenskan i sitt åskådningssätt desto sämre), kan man
redan a priori våga påstå, att desse rådgifvare varit då-
liga, ett påstående som blir hållbart, då man får skåda
utgångsspråket, synonymgrupperingen, etymologier som
här och hvar slinka in, latinska och grekiska, riktiga och
oriktiga (jfr Larsen i Tidskr. f. Fil. og Pædag. N. R. II,
65), »synonymernas här utförda definitioner», om hvilka
förf:s »högsta önskan» är, att det måtte »befinnas, att de
äro noggranna och med sträng urskilning gjorda». Defini-
tioner finnas icke, men väl långrandiga utläggningar, nå-
gon gång små berättelser. Äfvenledes hoppas hr W.,
att om de upplysande (?) exemplen detsamma måtte
kunna sägas. Men härvid går han i »sträng urskilning»
så långt, att han ibland strukit dem, och detta på ställen
där man oundgängligen behöfver dem för att förstå de
s. k. definitionerna.

Det språk, på hvilket hr W. skrifver, är engelska.
Af de 84 artiklarna under A äro visserligen 54 bemängda
med svenska; men redan vid B uppger han försöket att
vara öfversättare, och det rena afskrifveriet vidtar. Så,
altifrån sid. 28 t. o. m. sid. 189 (bokens slut), skymtar
svenska fram i artiklarna något mera än ett halft hundratal
gånger, men af genomgående svenska artiklar finnas inalles
endast 27. Förf:s svenska är dålig och understundom
vilseledande (jfr Larsen, anf. st.).

Det har kostat på att framdraga hr Wennerbergs
opus och att framdraga det med dessa ord, men vid en
granskning af hr Afzelius’ arbete, till hvilket det var
närmaste och ende föregångaren, och då jag för öfrigt
ämnade ange hithörande literatur, kunde det ej saknas.

Kommo så detta år Engelska Synonymer af filos, kand.
Afzelius. Redan vid ett flyktigt genomgående af detta
arbete skall det visa sig, hur hr A. i alla stycken är sin
föregångare öfverlägsen. Hr A. utgår från svenskan,
sammanför i sina synonymgrupper endast ord som för oss
svenskar presentera sig som synonymer, lämnar etymolo-

gierna, ger nätta distinktioner och väljer väl sina exempel.

Det var, till en början, ett lyckligt grepp, då hr A.
»till mönster och stomme för boken» tog synonymsam-
lingarna i »Knudsen & Lökkes Engelske Stilpvelser *) och
Löwenhielms Språklära» (egentligare: Ordboken till Löwen-
hielms Engelska Skriföfningar). I dessa synonym samlingar
ingå dock ej så få homonymer, och har detta också blifvit
fallet hos hr A., som motiverar detta därmed, att misstag
på dessa senare kunna förekomma i nybörjares uppsatser.
Förf, tycks likväl ej ha rätt klart för sig, att homonymer
icke äro synonymer, ty man läser mellan raderna, att han
ville kalla dem i oeg. mening synonymer. Då förf, ger
sig in på talet om »begreppet synonymer» och kallar sin
bok Engelska Synonymer, borde han sökt utreda detta
begrepp på ett klarare sätt än som nu skett i de rader
han förutskickar själfva ordboken. Titeln är helt enkelt
oriktig och skulle rätteligen lyda: Svenska Synonymer
och Homonymer öfvers. till engelska. Ty pro primo: äro
nu, exempelvis, i gruppen 240 lära orden teach och learn
(eng.) synonymer? Stå de hvarandra nära eller samman-
falla de rent af? De stå hvarann emot som två antipoder.
Och pro secundo: samma grupp lära 1. lära ngn ngt, 2.
lära sig, 3. lär = skall, säges. Tror förf, att detta är en
synonymgrupp eller ens en blandad syn- och homonymgrupp?
De äro alla tre homonymer: lära == 2. lära.sig har säker-
ligen att tacka det t. lernen för sitt intr. bruk, och 3. lär
= skall, säges är sannolikt en omljudd presensform (läter
> lär) af verbet låta **). Gå till en annan grupp: 248. make
1. like, 2. det ena af två föremål som bilda par, 3. man,
äkta make. Dessa tre skiftningar af begreppet make äro
synonyma. Och vidare: gr. 230 lycka, likaledes, ren
synon.-grupp: lycka i bet. »inre (känsla af) lycka» med
gradationer: sällhet, lycksalighet; »yttre lyckliga omstän-
digheter», framgång, välmaktsdagar; »lyckans gudinna»;
(fam.) tur. Så ock 127 förbindelse. ■— De facto, om ock
ej alltid i sina »definitioner», sätta synonymiker de ord
eller uttryck såsom, synonyma, som till betydelse stå
hvarandra nära eller rent af sammanfalla. Jfr. i För-
ordet till A. F. Dalins Svenska Språkets Synonymer,
där ofvanstående definition exemplifieras (varg, ulf; gosse,
flicka med deras »liktydingar» i dial.) Att det nu emel-
lertid gifves ord, som till begreppet fullt sammanfalla, be-
rättigar ingalunda deras användande promiscue. De höra
hemma, så att säga, i olika språk: det högre språket, hvar-
dagsspråket (det vårdade och det mera familjära), bland
fackmännen, hos folket, i dialekterna. Och på så bred basis
skulle ett synonymlexikon kunna vara fotadt, att det toge
hänsyn till alla de nämda områdena; och i själfva verket
existera dylika arbeten såsom integrerande delar i de stora,
fullständiga ordböckerna, hvilka, om de för öfrigt äro väl
gjorda, också äro de bästa för synonymiken. Ett godt
exempel härpå är Schulthess’ monumentala verk.

Detta är dock ej det mål, förf, satt sig före: han
har begränsat sig till hvardagsspråket, sådant det i dag
lefver i tal och i skrift; har därjämte upptagit handels-
termer på grund af bokens närmaste syfte. Begräns-
ningen är en svår sak, afvägandet mellan det som är

*) Kursiveringen hela granskningen igenom af mig, utom
kunna i nästa punkt. F. P.

**) Dessa etym. förslag benäget meddelade af Doc. Tamm.

•	.	F. P.
347

NORDISK REVY 1884—1885.

348

vanligt och mindre vanligt, nödvändigt och öfverflödigt,
men äfven om förf, mycket inflyttar råmärkena, kunna
följande artiklar ej väl saknas: flytta, hvarför (-- också),
jaså, jo, ligga, stå (jfr art. 249 makt), lång, mörker (dark
— darkness), nej (gradationer: no, never, not I for one,
very fine), ofta, treflig, trifvas, vilja (där förf, lämpligen
kunde inflicka i ett obs.: I wish [skulle önska] I had
known it before *); jfr förf:s minnas. Obs.), våning. — Ett
plus i arbetet är den uppmärksamhet det skänker de
konkr. subst. Detta är ett jämförelsevis nytt steg, och
förf, tycks hesitera för att ta det fullt ut. Foga till (och
rådfråga — med varsamhet— illustrationerna i Ragonot,
A Symbolic French and English Vocabulary för) soffa,
spegel, »kakelugn», rock, byxor, väst, vagn (för detta sista
jfr Storm, norska uppl. s. 258); trappa, salong (obs. saloon).
Det skall ej räknas som någon vidlyftighet à la Roget,
om jag föreslår att vid 255 mening insätta design, pur-
pose, object; vid 273. 3. recite efter say. I art. liten sak-
nas short (a —, broad-shouldered man).

Den man anser sig behöfva varna för förväxlingen
mellan hamn (»för. skepp») och hamn (»vålnad, skugga»),
har ännu för visso mycket vanligare och gröfre saker att
lära än bet. af little ss. predikativ (»småaktig - -»). Pe-
dagogiskt riktigt hade varit att förbigå ett dylikt faktum
• med tystnad. Mig är detta, faktum obekant. Exemplet
igenfinnes för öfrigt i grupp 230 hos Kloepper, Eng.
Synon. f. höhere Lehranstalten 1878. På rätt väg är
däremot förf., då han förtiger, att little såväl predik, som
attrib, kan användas === small. Jfr Storm, Englische
Philologie I, 168 (attributivt : exx. 1. 7. 8. 9; predikativt;
exx. 2. 3. 4 (kanske för alliterationen). 5.‘6 (bevisar
ingenting, Dickens behagar. witza). I art. 238 låta vore
det lämpligare att sätta their prayers for the pr. (menin-
gen visserligen en annan).

Bland det mångt och myckna, som i förf:s arbete
är nytt eller sofradt blifvit nytt, måste jag nöja mig med
att påpeka följande vackra artiklar, i hvilka förf:s egna
iakttagelser och fina språktakt lysa fram. Bo, besöka,
få, gärna, gå, hinna, hälsa, marknad, minnas. Obs., må,
noga, nästan, passa, rolig, slippa, töras, tör, torde, upp-
gifva, vacker, vana, väl, äldre. Vid hälsa tillägg: take
off one’s hat to, Kloepper Eng. Synon. Grössere Ausg.
1881. Vid gärna (förf, har bl. a. is apt to, will hardly
do, don’t mind — obs. apostrofen —, you may as well
— ex. någonstädes ur Crump, English as it is spoken **)
—, is rather fond of) flere ex.: you are quite welcome
(Morén, Engelskt Konstruktions-lexikon) ; I have no objec-
tion; that is commonly the way == så går det gärna;
he would come in the evening = han kom gärna om
kvällarna. De 3 sista ex. ur Dansk-norsk-engelsk Ord-
bog ved A. Larsen 1880, ett fint arbete. Ännu ett ex.:
I’ll offer to go, »jag skall gärna gå», sid. 68,6 i Stur-
zen-Beckers andra uppl. (1883) af Dickens’ A Christmas
Carol (ganska god uppl., jfr passim Imm. Schmidts af
1876). — Om man genomgår de nyss nämda artik-
larna hos förf., skall man finna hur han, ur sina riktiga,
rikhaltiga och väl valda exempel, låter distinktionen

*) Jfr sid. 350 i Imm. Schmidts Grammatik d. eng. Spr. 1876.
F. P.

**) Den eng. texten, omtryckt, jämte svensk öfvers. lär inom
körtvara att förvänta i bokhandeln.	F. P.

framgå »kort, tydlig och praktisk». Denna metod är
den enda säkra, gärna medgifvet att etymologien ofta är
en god slagruta, äfvensom att den allenast förmår lämna
svaret på frågan hvarför? I en historiskt-vetenskaplig
ordbok äro etymologierna på sin plats; men i ett arbete
i främsta rummet afsedt för skolundervisningen vore ett
dylikt förfaringssätt ett missgrepp, trots det föredöme
våra »läromästare» tyskarne gifvit oss. Sedan förf, nu
— genom denna metod — klargjort för sig själf ordets
innebörd, använder han, bland andra utvägar att fram-
ställa denna, antonymer, klimax, ibland (då så lyck-
ligt fogar sig) ett synonymt ord — se 64 bud — och,
framför alt, exempel. Att, som förf, stundom gör, taga
tyskan till hjälp är på intet sätt förkastligt, förutsatt
att de tyska syn. ord af vederbörande till sin fulla vidd
senteras.

Kandidat Afzelius' svenska är alltid god, idiomatisk.
Han vet, såsom lärare i moderna språk, att man illa
skulle lära sina elever dessa, om man ej samtidigt lärde
dem svenska. Ini sina synon.-art. öfversätter han ofta
ej blott till artikeln hörande glosor och fraser, utan äfven
andra, där han har skäl att befara att läsaren mindre
lyckligt skulle återge dem. Samma rättvisa vederfares
de uttryck, hvilka »på köpet» understundom förekomma i
Obs. efter artiklarna, och för hvilka man är förf, tacksam,
äfven om de ej alltid stå i det strängaste syn. förhål-
lande till resp. art. Upptagna i ett register blefve dessa
uttryck (de svenska såväl som de eng.) lättare åtkom-
liga. I detta register borde ock hänvisas (till sida) till
de eng. uppslagsorden. Läsaren torde på resp, ställen
införa hänvisningar till »Rättelser och Tillägg» före bo-
kens begagnande.

Man anmärker ej gärna tryckfel o. dyl. i ett ar-
bete, där de ej spela någon roll såsom vilseledande; men i
en ordbok gestaltar sig saken annorlunda. Jag påpekar
art. 237 Eastern, 234 Sunday, 238 (sid. 46) discribed;
efter fig. art. 223 måste stå semikolon, the lights of
London flyttas sist i exempelraden, för så vidt det är me-
ningen att light här skall betyda »snille, ljust hufvud»;
art. 222 (mots, a puny — —) läs: is. Se Dreser, Engl.
Synon. 1881. I samma art. hänvisas till Mindre. Fins
ej. Skall förmodl. vara Små. Art. 231: skjut in
enough mellan fortunate och to do sth. (måhända är det
ej tryckfel). I »Rättelser och Tillägg» tillägg: generally
speaking med kursiv efter generally. Att det sedan före-
kommer, möjl. med öfversättningen : i allmänhet taladt,
är i sin ordning. Förf, tycks vara något tveksam om
to eller icke-to framför infinit, af de eng. uppslagsverben.

Det sätt hvarpå boken är kartonnerad (ömtåligt grått)
är för ett trägnare bruk olämpligt och föga snygt ; mön-
stergilla i ty fall äro skolboksbanden från P. A. Nor-
stedt & Söner och Jos. Seligmann & C:i. Det häft.
exemplaret dubbelinterfolieras lämpligen. Om den typo-
grafiska utstyrseln är intet annat än godt att säga.

Ett ord till sist! Hur vore det om förf, med sin egen
bok till stomme utarbetade ett fullständigare verk: kand.
Afzelius’ gedigna insikter, fina språksinne, strängt me-
todiska arbetssätt, varma intresse för ämnet tyckas göra
honom det värfvet vuxen.

Fredr. Palmgren.
349	NORDISK REVY 1884—1885.	350

Sievers, Eduard, Proben einer metrischen herstellung
der Eddalieder. 80 ss. 4:o. Tübingen, 1885 (zur
akademischen feier des geburtsfestes des königs Karl).
L. F. Fues.

Vidsteen, Chr., Oplysninger om Vossemaalet. 55 ss.
liten 8:o. Bergen, 1884. I kommission hos Ed. B.
Giertsen.

Arkiv for nordisk filologi, B. II, h. 4 (februar 1885).
Indhold: G. A. Gjessing, Egilssagas forhold til Kon-
gesagaen; Gustav Storm, Biskop Isleifs kronike; Whit-
ley Stokes, A few parallels between the oldnorse and
the irish literatures and traditions; Fredr. Tamm,
Strödda språkhistoriska bidrag; Sophus Bugge, Blan-
dede sproghistoriske bidrag, II; M. Nygaard, Om bru-
gen af konjunktiv i oldnorsk; Johannes Bennike, To-
nelagene i dansk.

Naturvetenskap.

Sebelien, John, Beiträge zur Geschichte der
Atomgewichte. Eine von der Universitet zu Kopen-
hagen gekrönte Preisschrift. Braunschweig 1884. (208
sid. stor oktav.)

De två sista årens kemiska literatur har att uppvisa
flera arbeten öfver atomvikterna. Utom det ofvanstående
må nämnas de kort förut utkomna monografierna af Becker,
Clarke och L. Meyer & Seubert. Samma ämne behand-
las också jämförelsevis omständligt af Ostwald i hans nu
utkommande »Lehrbuch der allgemeinen Chemie».

Sebeliens arbete skiljer sig från de här nämda ge-
nom en mera detaljerad redogörelse för och kritik af me-
toder och beräkningar, hvarigenom läsaren sättes i stånd
att bilda sig ett eget omdöme om de funna talens nog-
grannhet. Å andra sidan är detta arbete ofullständigare
så till vida, att det endast behandlar ett mindre antal
element Men då författaren utvalt just de så att säga
fundamentala och dem som eljest varit föremål för mera
noggranna och omfattande undersökningar, innehåller ar-
betet likväl det viktigaste af hvad som blifvit gjordt inom
detta område.

I likhet med Meyer och Ostwald samt de flesta ke-
mister som mera i detalj sysselsatt sig med atomvikterna
kommer författaren till det resultat, att Prouts hypotes
ej bekräftas af erfarenheten. Clarke däremot, som säger
sig hafva börjat sin undersökning med »strong prejudice»
mot samma hypotes, finner, mera på grund af allmänt
statistiska betraktelser än på grund af elementens atom-
vikter, sedda hvar för sig, densamma i hög grad sanno-
lik. Clarke synes emellertid i vissa fall såsom stöd för
denna hypotes anföra atomvikter som ej ens på enheten
kunna anses säkert kända; hvarför också hans arbete ej
ger samma intryck af objektivitet i materialets behand-
ling som de andras. Här föreliggande arbete synes i
detta hänseende ej lemna mycket öfrigt att önska. För-
fattarens motto: »Hypotheses non fingo» uttrycker riktigt
hans ställning till de kemiska teorierna.

Författaren börjar med en kort framställning af
atombegreppets uppkomst och utveckling, hvilken utveck-
ling af honom dock anses mindre lycklig; men han trö-

star sig med hoppet att ekvivalentvikterna åter skola
komma till sin rätt, när man en gång insett olösligheten
af problemet om de kemiska föreningarnas verkliga struk-
tur, ett problem som »otvifvelaktigt» förblifvit lika långt
från sin lösning trots »atomdogmen».

Derpå behandlar förf, de fysikaliska lagar som ta-
gits till hjälp för atomviktsbestämningarna. Af dessa
synes honom den om gastätheterna värdefullast. Värme-
kapaciteten vexlar inom för vida gränser för att kunna
gifva afgörande utslag i tvistiga fall. Vanskligheten att
stödja sig på isomorfin framhålles med rätta. Författa-
rens tvifvel på atomernas fortsatta existens i molekylen
och hans tro på en »Durchdringbarkeit der Stoffe» gör
denna hans förkastelsedom öfver isomorfin så mycket na-
turligare. Den periodiska lagen synes öfverhufvud vara
den enda till hvilken förf, sätter något förtroende, och
bör denna gälla framför lagen om värmekapaciteten. Om
. det sålunda bekräftat sig, att berylliums atomvärme for-
drat atv. 13,9, borde likväl det gamla talet föredragas
för periodlagens skull.

Ett serskildt kapitel egnas åt en granskning af de
olika sätten att beräkna atomvikterna ur de experimen-
telt funna värdena. Åtskilligt nytt af intresse meddelas,
bland annat en grafisk metod (efter Oppermann) att af-
göra, huruvida i en serie bestämningar någon eller några
lida af en speciell felkälla.

I arbetets senare del redogör författaren kritiskt för
de olika metoder som kommit till användning för hvarje
särskildt element, de felkällor, olägenheter och korrek-
tioner .som förekommit o. s. v. De element författaren
utvalt äro: Ag, Ba, Br, C, Cl, H, Hg, J, K, N, Pb, S,
Al, Au, Bi, Cu, Fe, Mn, P, Pt. De för dessa beräk-
nade atomvikterna stämma väl öfverens med de tal som
funnits af Meyer, Clarke och Ostwald. Stundom visar
sig icke olikheten förrän på tredje decimalen. Skenbart
är differensen större, då några (Ostwald, Clarke) utgå
från syret såsom egande atv. jämt 16; andra från vätet
såsom jämt 1. I slutet af arbetet meddelas literatur-
förteckning. Äfven i texten hänvisas flitigt till de an-
vända källorna. A. G. Högbom.

Högbom, A. G., Om de sällsynta jordarternas
nätriumdubbelvolframater. Öfversigt af Kongl. Ve-
tenskaps-Akademiens förhandlingar 1884, N:o 5. Sid.
111—123.

Föreliggande uppsats är en redogörelse för försök,
som förf, verkstält, att på pyrokemisk väg framställa
volframater med natrium samt någon af de sällsynta jord-
arterna såsom basradikal.

Förf, har blandat jordartsoxid med öfverskott af vol-
framsyra samt smält blandningen i ett flussmedel, som
utgjorts antingen af natriumvolframat eller af klornatrium.
Vid svagare hetta hafva sedermera de salter, som varit
underkastade undersökning, utkristalliserat. Man skulle
härvid kunna anmärka, att det hade varit önskligt, att
förf, vid hvarje försök lemnat bestämd uppgift på smäl-
tans sammansättning, samt att han betjänat sig af ett
mera indifferent flussmedel, än klornatrium visat sig vara.

Af synnerligt intresse är denna redogörelse genom
de meddelanden, som däri lemnas om kristallformen hos
351NORDISK REVY 1884—1885.•352

de erhållna produkterna. Alla dessa kristallisera näm-
ligen i kvadratiska systemet, något som äfven är för-
hållandet med de enkla volframaterna af tvåatomiga
metaller. Kristallerna af de olika salterna likna myc-
ket hvarandra, och det är att beklaga, att ej så stora
individer kunnat erhållas, att det varit möjligt företaga
mätningar på desamma. Af de iakttagelser, som äro
gjorda, kan man dock draga den slutsatsen, att volfram-
syran besitter en ganska stor kristallografisk predisposi-
tion, så att kristallformen blir ungefär lika, hurudan bas-
radikalen än må vara beskaffad. Af detta kunna vi se,
att man från likhet mellan kristallformen hos två salter
med samma syr-, men olika bas-radikal, ej alltid har rät-
tighet att sluta till likartad sammansättning hos de ifrå-
gavarande salterna.

Såsom intressanta biprodukter vid förf:s undersök-
ning torde böra framhållas kristalliserad didym- och alu-
minium-oxid, den senare visande samma fysiska egenskap,
asterismus, som en del af de naturliga korunderna be-
sitter. K.—A. W.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Filosofiska fakultetens

Humanistiska sektion.

25 Febr, tillkännagafs, att Kongl. Majt. d. 23 januari utfärdat
stadgande rörande undervisningen i slaviska språk vid universi-
tetet. t

— Afgaf sektionen infordradt yttrande i anledning af läroverks-
komiténs d. 25 aug. 1884 afgifna underdåniga yttrande och för-
slag rörande organisationen af rikets allmänna läroverk, i hvad
nämda utlåtande och förslag angå eller hafva betydelse för stu-
dierna och examina vid universiteten. Sektionen beslöt att låta
trycka detta sitt yttrande.

Matematiskt-naturvetenskapliga sektionen.

2 Mars tillkännagafs, att Univ.-Kanslern under d. 12 febr, för-
ordnat docc. Å. G. Ekstrand och 0. W’idman att under inneva-
rande termin, mot ett arvode af 500 kronor hvardera, biträda vid
undervisningen å. det. kemiska laboratoriet, samt den 14 febr, be-
viljat doc. Hj. Sjögren tjänstledighet under terminen.

— Föreslog sektionen doc. 0. Widman att komma i åtanke
vid tillsättningen af ett efter doc. Burman ledigt rörligt docent-
stipendium.

— Utsågs doc. E. Pfannenstiel till föreståndare för det ma-
tematiska seminariet under återstående delen af terminen, enär
förre föreståndaren doc. Söderblom utnämnts till lektor vid Tek-
niska skolan i Göteborg och d. 1 Mars tillträdt denna befattning.

8. d. bedömdes en af fil. lic. K. J. Ångström, norrl., för fil.
doktorsgrad utgifven och d. 14 febr, offentl. försvarad afhand-
ling: “Om strålande värmes diffusion från plana ytor“.

— Bedömdes en af fil. lic. C. A. Mebius, gästr.-hels., för fil.
doktorsgrad utgifven och d. 18 febr, offentl. försvarad afhandl.:
"Experimentel undersökning öfver elektriska induktions- och dis-
junktionsströmmar". .

— I anledning af prof. Thaléns anmälda önskan att kalla fil.
lice. K. J. Ångström och C. A. Mebius till docenter i fysik beslöt
sektionen hos Kanslersämbetet göra framställning om nämnda li-
centiaters anställande som docenter vid universitetet.

4 Mars afgaf sektionen infordradt yttrande rörande läroverks-
komiténs underdån. betänkande och förslag. Äfven detta yttrande
skulle tryckas och utdelas.

Akademiskt tryck.

: Redogörelse för kongl. universitetet i Upsala under läsåret
1883—84. (Utg. af E. H. Lind.) Ups. 1884. 8:o. 64 s.

Föreläsningar och öfningar vid univ. i Upsala vårterm. 1885.
Ups. 1885.. 8:0.-

Index scholarum in acad. Ups. per sem. vern. 1885. • Ups.
1885.4:0.

Upsala Universitetsbiblioteks accessionscatalog 1884. Upsala,
1885. 59 ss., 4:o.	.

C.	Y. Sahlin, Om fosterlandskärleken. Akad. progr. Ups.
1885. 8:o. 49 s.

K. Ångström, Om strålande värmes diffusion från plana ytor.
Upsala 1885.	8:o. 55 s.+2 planscher.

C.	A. Mebius, Experimentel undersökning öfver elektriska in-
duktions- och disjunktionsströmmar. (Aftr. ur Öfvers. af veten-
skapsakad. förhan. 1883.) Sthm 1884. 8:o. 41 s.

F.	A. v. Schéele, Samuel Grubbe’s skönhetslära. Ups. 1885.
79 s.

Lund.

Kongl. Maj:t har medgifvit, att det årsanslag af 300 kr., som
från Akademikassan utgår till gymnastikinredningen vid universi-
tetet, må vårda förhöjdt med ett belopp af 200 kr. att från och
med sistlidet år jemvel utgå ur nämda kassa.

Filologiska sällskapet hade den 7 febr, sammanträde, hvarvid
föredrag höllos af

Prof. Edgren: Om befogenheten af att vid sanskrit-verbens
indelning bibehålla den s. k. tan-klassen;

Doc. af Peterséns: Om de s. k. œfintyri inom den fornisländ-
ska literaturen.

Vid fysiografiska sällskapets sammanträde den 11 februari
förekommo föredrag af:

Adj. von Zeipel, som visade, hurusom hvarje kurva eger en
serie bikurvor, samt att de successiva differentialekvationerna af
kurvans ekvation äro dessa bikurvors analytiska representanter;

Prof. Lundgren: Om Brachiopoderna i Sverges kritsystem ;

Doc. Jönsson: Om befruktningen hos slägtet Najas samt
hos Callitriche autumnalis. ,	-	.

Förlängd specimenstid till den 13 nästkommande maj har
konsistoriet beviljat sökanden till lediga e. o. professionen i pato-
logisk anatomi, rätts- och statsmedicin samt hygien.

Wallmarkska stipendiet (550 kr.), hvilket skall tilldelas en
yngre akad. lärare, och som tillsättes af elektorer från de studeran-
de nationerna, har tilldelats docenten J. R. Rydberg. Stipendiet
nnehafves under 3 år.

Von Reijserska resestipendiet (1500 kr.) har af landshöfdinge-
ämbetet i Kristianstads län tilldelats docenten S. Linde. Bet
akad. konsistoriet, som eger att till nämda stipendium upprätta
förslag, hade å förslagets första rum uppfört med 22 röster mot
1 docenten Geijer, under det att docenten Linde innehade andra
rummet.

. Medicinsk kandidatexamen aflades den 28 februari af J. H.
Åkerman, sk.

Magnus Billing.

Innehåll:

Wagner: Handbuch des Seerechts.

Hagerup: Om tradition som betingelse for overdragelse af eien-
domsret til Losere.

Sidenbladh: Sveriges kommuner.	:

Styffe: Bidrag till Skandinaviens historia, V.	.

Green: Engelska folkets historia.	.

Holm: Holbergs betydning.	.

Vibe:. Udsigt over Holbergs liv og virksomhed.

Warburg: Holberg i Sverige.

Meijer: Svenskt literaturlexikon.	.

Seelmann: Die aussprache des latein.	.

Afzelius: Engelska synonymer, I.	•

Wennerberg: Engelskt ,och svenskt synonymlexikon.

Sebelien: Beiträge zur geschichte der atomgewichte.

Högbom: Om de sällsynta jordarternas natriumdubbelvolframater.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund).
Nir 28 (31 Mars)(1884—85) Årg. II, 12.

X II i; DISK li E V Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H, N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S. A. Arrhenins, Fil.
Lic. A. Bendixson Doc. %. E. Berggren, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. y. Boëthius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. .T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Fil. Dir H. Juhlin Dannfelt, Doc. D. Davidson,
Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. %. Forssell, Akad.-Adj. P. A. Geifer, Prof. C. Goos, Prof. F.
Gustafsson, Prof. 7. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. £. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. Id. Hjärne, Fil. Kand. K. H. Karlsson, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H.
E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. T. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Mon-
tan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. y. F. Nyström, Prof. 0, Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström,
Doc. F. von Sokéele, Doc. J. LL. E. Schück, Lektor J. af Sillén, Doc. S. A. H. Sy ögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. F. Sundelin,
Lektor A. L. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. E. Brygger, Lektor P. 7. Rising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

•	utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Juridik.

Gran, J., Fonctionnement de la justice militaire
dans les différents états de l'Europe. I: VII+207 ss.
II: II+187 ss. Christiania 1884, Malling. Pr. 7 kr.

Inom rättsvetenskapen riktas sträfvandena ait mer
och mer på jämförande undersökningar af de skilda sätt,
på hvilka olika lands lagstiftningar sökt att ordna samma
rättsförhållanden. Och det är ej blott för den vetenskap-
liga utredningen dylika jämförelser erbjuda stort intresse
och äro af synnerlig betydelse, utan äfven för lagstiftaren
utgöra de i allmänhet nödiga förutsättningar för en om-
sorgsfull behandling af de uppgifter, som skola lösas. I
och för lagstiftningsarbetena insamlas visserligen dylikt
material i ganska stor omfattning, men antingen bear-
betas det ej eller ock begrafves det i mindre lätt till-
gängliga och litet kända betänkanden. Med synnerlig
tillfredsställelse måste man hälsa hvarje företag att i
bearbetadt skick framlägga detta material för allmänheten.
Med lifligt erkännande må därför också framhållas den
norske auditören Grans omfattande jämförande framställ-
ning af de militära processordningarna i Europas särskilda
stater — endast Serbien, Rumänien, Grekland och Turkiet
har förf, förbigått i syfte att framdeles behandla äfven
dessa lands militärjustis jämte några utomeuropeiska sta-
ters. För hvarje folk, som vill upprätthålla sin makt-
ställning eller själfständighet, är försvarsväsendets ända-
målsenliga ordnande i vår tid en angelägenhet af största vikt,
och särskildt måste med hänsyn till de stora skaror af
medborgare, som enligt den allmänna värnepliktens idé
indragas i krigsmaktens leder, synnerlig omsorg ägnas åt
det militära rättegångsväsendets ordnande på det mest
lämpliga sätt. Litet hvarstädes i den civiliserade världen
måste därför förf:s arbete vara särdeles välkommet, då
det innehåller den första omfattande redogörelse af denna

art, som publicerats, och därjämte utgifvits på franska
språket. Förf, synes också på ett förtjänstfullt sätt hafva
löst sin uppgift. Man får af förf:s framställning ett be-
stämdt intryck af, att han sorgfälligt och med god urskilj-
ning behandlat sitt rika material och noggrant återgifvit
de främmande landens lagstiftning; med afseende å ett
par land är också framställningens tillförlitlighet vitsor-
dad genom officiella intyg. Särskildt synes förf, hafva ganska
väl lyckats att undgå den med dylika arbeten förenade
stora svårigheten att med afseende å de skilda landen
åstadkomma en jämn och likformig framställning. Förf:s
öfversikter äro utmärkta för mycken reda och öfverskåd-
lighet. Att förf, jämväl i korta drag angifvit militär-
justisens historiska utveckling, ökar hans arbetes värde
och intresse icke litet, om ock dessa öfversikter äro knapp-
händiga. I hög grad skulle bokens användbarhet otvif-
velaktigt hafva ökats, om förf, funnit lämpligt att däri
angifva den viktigaste literatur i ämnet, som för hvarje
land finnes att tillgå.B.

Nationalekonomisk Tidsskrift, udg. af Wilh. Scharling,
Aleksis Petersen—Studnitz og Harald Westergaard.
N. R. 1. J. Schovelin, Toldreformer og Industrien.
Rubin, Folketællingslisterne d. 1 Fehr. 1885.. Tietgen,
Vor ekonomiske situation. — M. m.

Getz, B., Om en forandret rettergangsmåde i straffe-
sager med særligt hensyn til jurykommissionens lovudkast.
XI + 176 ss. Kristiania 1885. Alb. Cammermeyer
Pr. 2 kr.

v. Holtzendorff, F., Den europæiske folkeret. Med
forfatterens samtykke oversat af Francis Hagerup.
VIII + 150 ss. Kristiania. Alb. Cammermeyer 1885.
Pr. 2,40.

•	List of Swedish vessels (code list, containing the na-
mes &c. of swedish ships), to which signal letters of the
355

NORDISK REVY 1884—1885.

356

commercial code of signals have been allotted. 103 ss.
Stockholm, 1884. P. A. Norstedt & Söner. .

Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående stäm-
p elafgiften, gifven den 9 ang. 1884. 22 ss. Stock-
holm 1884. .

Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning an-
gående expeditionslösen, gifven den 7 dec. 1883.
15 ss. Stockholm 1884.

Historia.

Hildebrand, Hans, Sveriges medeltid, kulturhi-
storisk skildring. Del. I, h. 1—5; II, h. 1. Stock-
holm 1879—85. P. A. Norstedt & Söner.

Uti detta stora verk har utgifvaren, riksantikvarien
Hans Hildebrand, satt som sitt mål att gifva en kultur-
historisk skildring af Sverges medeltid. Det är en gan-
ska ansenlig tidrymd, mer än 500 år, som denna skil-
dring omfattar, ty förf, har ansett lämpligast att leda
sin skildring tillbaka ända till den tid, då de första spå-
ren af de för medeltiden karakteristiska krafterna visa
sig här i Sverge, och fram till deras slutliga upphö-
rande, d. v. s. från början af 1000-talet, då katolicismen
började få egentligt inträde i Sverge, till medlet af
1530-talet, då reformationen fått fast fot och renässan-
sens svallvågor började hit framtränga.

Förf, inleder sin skildring med en framställning af de
allmänna drag, som karakterisera den europeiska medel-
tiden, och först därefter öfvergår han till framställningen
af, huru dessa uppenbara sig i utbildningen af Sverges
förhållanden, men han inskränker sig ej därvid endast
till medeltidens Sverge, utan han medtager äfven de nu
svenska landskap, som under denna tid tillhörde Norge
och Danmark, hivarigenom han äfven erhåller en osökt
anledning att framställa en jämförelse mellan förhållan-
dena i Sverge och dem i Norge och Danmark. Att förf,
äfven medtagit Einland, faller af sig själf.

I sin första bok behandlar förf, landsbygden och gifver
där till en början en intressant och utförlig skildring af
landets och vattnets samt skogens och den odlade jordens
olika utbredning under medeltiden emot nu. Särskildt
fäster han uppmärksamheten vid Upland och dess många
för dåtidens samfärdsel så viktiga vattenleder, som nu
försvunnit. Dylika vattenvägar utgjorde under medelti-
den de förnämsta kommunikationslederna, då däremot sko-
garna, som då intogo en vida större yta än nu, lade det
största hinder i vägen för samfärdseln ej allenast mel-
lan de skilda landen utan äfven mellan häraden. — Där-
efter gifver förf, en framställning af Sverges indelning i
land och hundaren eller härad samt senare i socknar och
skildrar, huru den odlade bygden genom utflyttningar och
rödjningar altmera utvidgades, och fäster sig därvid sär-
skildt vid torpen och de med dem beslägtade benämnin-
garna boda, bråten, bol, säter och sel, samt dessas ur-
sprungligen olika betydelse. Här må i förbigående an-
märkas, att förf, ej omnämt, att det af flere handlingar
från 1300-talet tydligen framgår, att bolstad åtminstone i
mellersta Sverge kunde hafva samma betydelse som torp.
För att visa, i huru hög grad bygden redan under medel-

tiden genom odling utvidgades, uppställer förf, å ss. 54
och 55 i tre kolumner en jämförelse mellan förhållandena
1290, 1560 och 1877. Öfver de i dem meddelade siff-
rorna lemnas dock altför ofullständig förklaring, så att
man för att rätt förstå dem måste från annat håll för-
skaffa sig underrättelse om deras betydelse. Därefter be-
röres odlingsarbetet i Norrland och Finland, och förf, sö-
ker på grund af Peterspenningens storlek beräkna Sver-
ges folkmängd, och han visar därvid huru hårdt diger-
döden härjade. Då Sverge (Finland, Norrland och Värm-
land undantagna) tiden närmast före år 1350 hade om-
kring 522,720 invånare, hade deras antal omkring 1353
sjunkit ned till omkring 315,910. 1560 har det återigen
stigit till omkring 1,034,770.

I de tre följande kapitlen (2—4) skildrar författaren
allmogen och dess klasser samt ättens betydelse och vi-
kingafärderna m. m. Han följer därvid bonden i hans
lif från vaggan och till grafven, samt lemnar en intres-
sant redogörelse för årets lopp och de många hälgda-
garna, skildrar vidare bondens bostad och bohag, kläde-
dräkt och smycken, mat och dryck, nöjen och arbeten,
hvarvid han får tillfälle att beröra såväl åkerbruket och
hemslöjden, hvilkas historia i enstaka punkter belyses,
som jakten och fisket. Härvid redogör förf, äfven för
husdjuren och anför spridda prisuppgifter å dem. Dessa
äro dock altför obestämda, för att man af dem skulle
kunna draga någon slutsats om deras vanliga värde. Så
t. ex. anföras pris å hästen växlande mellan 3 och 400
mark. Af handlingar från senare hälften af 1300-talet
framgår dock att en häst, duglig i krigstjänst, i allmän-
het betalades med 10 à 14 mark, då däremot. priset å
böndernas växlade mellan 7 och 10 mark.

I det femte kapitlet redogör författaren för jordin-
delningen och de skatter, hvaraf allmogen tyngdes. Detta
kapitel, utan tvifvel ett af de svåraste att fullt tillfreds-
ställande skrifva, öfverflödar af en massa värdefulla de-
taljuppgifter och innehåller äfven en mängd beriktiganden
till såväl Schlyters som Styffes framställningar. Så vi-
sar förf., att Schlyter oriktigt tolkat skip som skipvist
samt likaledes oriktigt skilt mellan ha och hamna samt
ar och hamna och äfven gifvit en oriktig tolkning af
tingslamen. Hufvudintresset tager dock författarens re-
dogörelse för attungens betydelse i Östergötland, och det
synes oss, som förf, här till full evidens bevisat den
ursprungligen betyda en åttondedel af byn och ej af ham-
nan enligt Styffes åsikt. Det enda vi skulle kunna an-
märka emot detta kapitel är, att författarens framställ-
ning ej alltid är så redig som önskligt vore, i följd hvaraf
det är svårt att få en fullt klar öfverblick af det hela.
—: De båda följande kapitlen ägnas åt de egentliga fin-
narnes förhållande till Sverge samt åt lapparne och de
svenska kolonierna i Estland och Lifland och på öarna
därutanför.

Förf, öfvergår därefter att i sin andra bok behandla
städerna, de privilegierade näringarna och samfärdseln. I
de båda första kapitlen sysselsätter han sig med stä-
derna, deras invånare och styrelse samt handtverket, hvar-
vid han ständigt uppdrager en jämförelse med de tyska
förhållandena och visar, huru mycket utvecklingen af stads-
väsendet i Sverge stod efter det i utlandet. Att i de-
talj redogöra för författarens utmärkta skildring skulle
357

NORDISK REVY 1884—1885.

'358

leda oss altför långt. Vi vilja endast påpeka, att förf,
gör troligt, att det äfven i Sverge funnits en viss skil-
nad mellan civitates och villæ forenses. En mängd vik-
tiga rättelser lemnas äfven till Troels Lund, hvars skil-
dring i mycket hvilar på hypoteser. Vidare må påpekas
författarens redogörelse för skatterna och städernas äm-
betsmän samt den beskrifning han lemnar af medeltidens
Stockholm och de svenska handtverkareämbetena, hvar-
vid särskild uppmärksamhet må fästas vid de på de-
taljer och värdefulla uppgifter synnerligen rika framställ-
ningarna af glasmästarena, guldsmederna och pärlsticka-
rena. — Det följande kapitlet, om samfärdseln, är ännu
ej fullt afslutadt, hvarför det torde vara för tidigt att
här ingå på något närmare bedömande däraf. Antyd-
ningsvis må dock nämnas, att det synes lofva att blifva
ett af de mest värdefulla.

Uti den andra delen, hvaraf första häftet är utkom-
met, behandlas de högste i samhället, och i dess första
kapitel alt som rör konungen. Af de hittills utkomna
häftena är detta jämte kapitlet om skatterna det i rent
historiskt afseende viktigaste. Vi vilja här endast fästa
uppmärksamheten vid några spridda drag, där författaren
förfullständigat eller beriktigat föregående åsikter. Förf,
anser troligt, att Sverge redan från urminnes tid varit
valrike, samt att Attundaland och Tiundaland ursprung-
ligen ensamma förrättat konungavalet och påpekar, att lik-
som konungen på Mora ting valdes, han äfven där skulle
vräkas. Konunga-kröning anser förf, hafva ägt rum äf-
ven före 1210, och vid redogörelsen för konungadömets
insignier nämnes äfven riksvanden, hittills så godt som
förbisedd, och klädedräkten. Den ej förut tillräckligt be-
aktade skilnaden mellan Svea-hertigen och hertigen öfver
ett visst landskap framdrages skarpt. Den förre intog
en ställning mellan konungen och rådet samt efterträdde
1 sin myndighet den forne jarlen. Rådet anser förf, i
motsats mot professor Alin redan i början af 1200-talet
vara utbildadt som särskild institution. Beträffande den
lilla rådslängd från slutet af 1200-talet, som meddelas,
må anmärkas, att Knut Matsson otvifvelaktigt aldrig var
drots; drotstiteln, som i en enda handling tillägges honom,
bör utan tvifvel föras till den jämte honom nämde Mag-
nus Ragvaldsson. Af denne sist nämdes sigill finnes i
en af L. Sparres kopieböcker en ritning kvar, som visar
att han förde tre rutor i vapnet. — En särskild uppmärk-
samhet ägnar förf, åt konungens domsrätt, hvilken fram-
träder redan i medeltidens begynnelse. Denna domsrätt
stod till en del vid sidan af och till en del öfver dem,
som häradets och landets ting utöfvade. Redan från
1200-talet framträder äfven en viss benägenhet för en
instans-ordning. Till sist redogöres i detta kapitel äfven
för konungadömets öden under medeltiden. — Det därpå
följande kapitlet om stormännen är ännu ej afslutadt.

Beträffande arbetets yttre utstyrsel är denna i alla
afseenden prydlig och motsvarar till fullo arbetets värde-
rika innehåll. K.

: S:t Clair Feilden, Henry, A short constitutional
history of England. Oxford 1882, 318 sid. 6 kr.

For den som önskar erhålla en kortfattad, på de
nyaste forskningarnas resultat stödd, framställning af den

engelska författningens historia torde ej något bättre ar-
bete kunna rekommenderas än ofvanstående. Förf., en
lärjunge till Stubbs, beherskar fullkomligt det vidlyftiga
ämnet och har förstått att inom få sidor sammanfatta
en otrolig mängd data och fakta. Detta gör arbetet
visserligen icke lättläst, men i stället så mycket instruk-
tivare. Det torde ej finnas många till ämnet hörande
frågor, om hvilka icke upplysningar lämnas, koncisa men
klara och tydliga. Ett vidlyftigt och noggrant register,
omfattande ungefär ett tusen titlar, underlättar bokens
användande i hög grad. Arbetet är så uppstäldt, att
hvarje institut behandlasIför sig, hvilket utan tvifvel är
den lämpligaste anordningen i en så kort lärobok, ty den
eljes vanliga periodindelningen medför ofta nog den olä-
genheten, att sammanhanget i den historiska utvecklingen
ej framstår så klart som önskvärdt är. Vidlyftigast be-
handlas, såsom naturligt är, parlamentets historia. Såsom
exempel på hvilken mängd uppgifter förf, meddelar kan
nämnas, att under rubriken taxation and finance bl. a.
uppräknas alla bestämmelser rörande spanmålshandeln från
medeltiden ända fram till Rob. Peels lag.

I tvänne tillägg redogöres dels för de viktigaste kar-
tor och statuter, som röra Englands författning, hvarvid
innehållet i hvarje särskild paragraf omnämnes, dels för
de förnämsta rättegångar, hvilka haft betydelse för för-
fattningens utveckling. J. Fr. N.

Dagbog for Norge for aaret 1884. 70 ss. Kristania,
Alb. Cammermeyer, 1885. Pr. 1 kr.

Bruun, Chr., Gunde Rosenkrantz. Et bidrag til
Danmarks historie under Frederik den tredie. VII+251 ss.
Kjobenhavn 1885. G. E. C. Gad. .

Friedlander, A. E., Henri Taine som historiker.
Kritiska studier. I. Taines historiska metod. II + 40
ss. Lund 1885. Gleerupska universitetsbokhandeln.

Literaturhistoria.

Lagus, Wilh., Skalden Johan Henrik Kellgrens
finska lefnadsminnen. 360 ss. Helsingfors 1884. G.
W. Edlund. Pris 4 kronor.

Det arbete, vi härmed hafva nöjet att anmäla, är
tvifvelsutan ett bland de mera betydande, som på länge
utgifvits rörande svensk literaturhistoria. Kellgren är
naturligen en af de personligheter, med hvilka forskningen
oftast sysselsatt sig. Få skalder hafva kraftigare än han
ingripit i Sverges odlingshistoria, och man kunde i anled-
ning däraf vara böjd att antaga, att föga eller intet vore
att lägga till vår kunskap om honom.. Men icke desto
mindre föreligger nu här ett arbete, hvilket nästan helt
och hållet upptages af nya, hittills okända eller åtmin-
stone otillräckligt beaktade fakta rörande skaldens lif.
Detta arbete är icke och vill icke vara någon fullständig
monografi öfver Kellgren, utan sysselsätter sig, såsom
äfven titeln anger, endast med skaldens finska lefnads-
minnen och behandlar således just den del af hans lif,
hvilken hittills ej varit — åtminstone här i Sverge —
359	NORDISK REVY 1884—1885.	360

tillräckligt känd. Denna begränsning, hvilken vid första
påseendet synes, skänka arbetet en tämligen osamman-
hängande form, innebär likväl i våra ögon en betydande
förtjänst. Författaren har härigenom kunnat afhålla sig
från att upprepa förut redan tillfyllest kända saker, —
genom hvilka bokens omfång naturligen utan egentlig
vinst skulle hafva svält ut till dubbla omfånget — utan
i stället kunnat ägna hela sin uppmärksamhet åt det nya
och betydande material han samlat. För den stora all-
mänheten blir boken härigenom kanske mindre njutbar,
men skulle så vara, bör det alltid vara en tröst för för-
fattaren, att hans arbete för forskaren blifvit desto mera
kärkommet. Det är svårt att särskildt framhäfva några
vissa partier; alla äga de stort intresse. Den del, som
kanske står i minsta sammanhang med själfva uppgiften,
— åtminstone om man betraktar det sidoantal, som ägnas
åt denna' episod — är författarens skildring af bröderna
Nordenskjöld, men å andra sidan har denna teckning i
sig själf så stort intresse, att anmälaren för sin del en-
dast kan vara författaren tacksam för de många upplys-
ningar han lämnat.

Något referat af ett så sakrikt arbete är svårt om ens
möjligt att åstadkomma; och det kan också vara öfver-
flödigt, ty arbetet är af den beskaffenheten att det icke
kan förbigås af någon, som önskar någon mera ingående
kunskap i svensk literaturhistoria. H. S.

Genmäle.

Till Redaktionen af Nordisk Revy.

Af förekommen anledning anhåller undertecknad öd-
mjukligen om plats för följande upplysning.

Solande sig i hela glansen af sitt docentvetande —
hvilket dock i föreliggande fall icke synes hafva räckt
till — gör signaturen H. S. i Edert ärade blad en mig
drabbande, föga artig anmärkning rörande »Verldslitera-
turens historia», hvilken af Dr Karl Warburg anförts så-
som källa för en uppgift om Holbergsliteraturen i Sverige.
Saken gäller Salvii andel i den svenska öfversättningen
af »Nils Klim».

I fall hr H. S. skulle vilja inkommodera sig med
ett besök å Upsala Universitetsbibliotek, så torde han
därstädes kunna få göra bekantskap med en handskrift:
Apelblad, Anonymi & Pseudonomi Sueciæ, hvari uppgifves
att Salvius, i egenskap af förläggare och boktryckare, före
utgifningen granskat den af skolmästaren i Sätra, Roman,
utförda öfversättningen af Holbergs snilleverk.

För en så lärd man, som hr H. S., behöfver jag väl
inte meddela den upplysningen att docenten, sedermera
adjunkten Apelblad var samtida med vederbörande och
att äfven Salvius var en literat person, kompetent att gå
i land med ifrågavarande medverkan, men deremot torde
det vara skäl att påpeka, att om »Verldsliteraturens
historia» skulle meddelat utförliga bibliografiska kommen-
tarier till de tusentals korta uppgifter, som deri meddelas,
så hade detta arbete svält ut till ett alltför stort omfång,
ingalunda motsvarande dess bestämmelse af ett populärt
uppslagsverk.

Stockholm i mars 1885. Arvid Ahnfelt.

I «Verldsliteraturens historia» p. 710 antecknar d:r
Ahnfelt: (Nils Klim) »öfvers. på svenska af C. G. Ro-
man jemte L. Salvius 1746».

I »Holberg i Sverige» skrifver d:r Warburg: »Så-
som öfversättare nämnes (af Werlauff) Christian Gustav-
son Roman; enligt en annan uppgift (i Ahnfelts literatur-
historia) skulle C. G. Roman och Lars Salvius hafva de-
lat öfversättargörat». Med anledning häraf yttrades af
mig i senaste häftet af Nord. Revy: »Intressant hade
varit, om förf, meddelat någon annan grund än Ahnfelts
väl tvätydiga auktoritet för Salvii del i Nils Klim»,
hvaraf framgår att jag aldrig ifrågasatt uppgiftens rik-
tighet, men väl lämpligheten af att citera d:r Ahnfelt så-
som auktoritet.

Apelblad yttrar: »In catalogo Biblioth. Cronstedtianæ
levi errore adscribitur Laurentio Salvio, qui versionem
tantum polivit, quam negligentiorem fecit Christianus
Gustavus Roman, quod in ejus libro de educatione libero-
rum p. 85 extra dubium ponitur.»

I Cronstedtska katalogen är boken upptagen under Sal-
vii namn (måhända därför att den anonymt utgifvits på den-
nes förlag), men af Aurivillii hand äro följande ord tillagda:
»Salvius har icke öfversatt denna resa utan Christian
Gustaf Roman, som denne själf säger i sin Traktat om
Barnauppfostran p. 85».

I Romans »Välmente Tanckar om Barna Upfostring»
1743 (ej 1749 som i Westerås St. Herd, och af Warburg
uppgifves)p. 85 skrifves : »Klimii iter substerraneum, den jag
verterat och hoppas snart skola genom Trycket utkomma».

Slutligen kan anmärkas, att i de af Salvius utgifna
»Lärda Tidningar» talas blott om öfversättaren till boken.
Förläggaren nämnes ock, men utan att det uppgifves, att
han haft någon del i öfversättningen.	H. S.

Linder, N., Pseudonymen Jonas Grönström (Johan
Alfred Wahlberg) och hans kritiska ströftåg. Ur sven-
ska Familjjournalen 1885, med några ändringar och tillägg.

34 ss. liten 8:o. Stockholm 1885. (Ej i bokhandeln.)

Germanska språk.

Burg, Fritz, Die älteren nordischen runenin-
schriften. Eine sprachwissenschaftliche untersuchung.
176 ss. 8:o. Berlin, Weidmannsche buchhandlung,
1885. Pr. 4 mark.

Det var onekligen ett företag, värdt ett uppriktigt
tack från både fackmännens och den studerande ungdomens
sida, då förf, af ofvanstående arbete i ett dylikt sammelverk
hopförde och publicerade de viktigaste urnordiska inskrif-
terna. Dessa så ytterst värdefulla källor för icke blott
den nordiska utan äfven den allmänt germanska och jäm-
förande indoeuropeiska språkforskningen hafva hittills va-
rit svårtillgängliga i en grad som kanske intet annat
forskningsmaterial på det hithörande området. Inskrifts-
kopiorna innehållas nämligen nästan uteslutande uti Ste-
phens’ stora runverk, som är så dyrbart, att knappast
någon enskild person har råd att köpa detsamma 1); och

1)	Denna olägenhet har nu i viss mån afhjälpts genom utgif-
vandet af Stephens’ “Handbook of old northern runic monuments
of Scandinavia and England. Abridged“. 3 vols. 4:o. Illustrated.
London, 1884, Pr. 48 mark. .
361

NORDISK REVY 1884-1885.

362

den literatur, som språkligt behandlar dessa inskrifter, är
trots sitt icke synnerligen stora omfång dock så vidt
kringspridd i allehanda tidskrifter och lärda sällskaps
publikationer och består till så stor del af smärre här
och där inströdda fragmentariska notiser, att det verk-
ligen äfven för den grundlige fackmannen är svårt att
öfverblicka och sammanhålla, hvad till dessa ämnen hör.
Därför är en sådan liten handbok, som förf, här bjuder,
en kärkommen gåfva och bör särskildt för nybegynnaren
och såsom grundlag vid akademiska föreläsningar och
semin arieöfningar vara af stort gagn. Den själfständiga
forskningen i de på detta område synnerligen talrika ve-
tenskapliga problemen och gåtorna torde däremot icke
hafva förts synnerligen mycket framåt genom förf:s ar-
bete, som i alt väsentligt utgör en sammanfattning af
och diskussion om de resultat, som redan vunnits af stor-
männen Bugge och Wimmer, under det att det innehål-
ler ganska få nya uppslag och bidrag till undanrödjande
af de frågetecken, som dock här i ovanligt stort antal
träda forskaren under ögonen och bereda honom en vis-
serligen ofta svår, men också oftast mycket tacksam sys-
selsättning.

Arbetets innehåll och anordning är följande. Efter
att i en inledning hafva uttalat sig om bokens plan, för-
hållande till äldre literatur m. m. öfvergår förf, till att
behandla de urnordiska inskrifterna en för en, börjande
med de schleswigska och fortgående till de danska, sven-
ska och slutligen de norska. Förf, anser sig (s. 6 f.)
här hafva meddelat en fullständig samling af de urnor-
diska inskrifterna (utom brakteaternas). Icke desto min-
dre saknar man: Jondalstenen från Hardanger i Norge
(inskrift: pieprodwinge), se Stephens, Old. North. Run.
Mon. III, 456, där emellertid naturligtvis en annan läs-
ning af typerna postuleras. [Förf, synes öfverhufvud icke
hafva begagnat Stephens’ under förlidet år utgifna tredje
del, lika litet som samme förf:s »Handbook», hvilket se-
nare förhållande är mera anmärkningsvärdt, då detta ar-
bete nu är nära ett år gammalt och bör lika väl hafva
hunnit att användas som min förliden sommar utgifna
Altisl. und Altnorw. grammatik, till hvilken förf, genom-
gående tagit hänsyn]; Skärkindstenen från Östergötland
i Sverge, se Stephens, III, 26 f., 448 f. Nærheim-
stenen från Jæderen i Norge kunde väl hafva åtmin-
stone omnämts, ehuruväl detta minnesmärke numera är
förloradt (se Bugge, Årboger 1871, s. 187, där åtmin-
stone .. stainaR . . betraktas såsom säkert). Likaledes
väntar man med skäl att få höra något om den största
hittills i Norden funna brakteat, den präktiga Åsum-
brakteaten från Skåne i Sverge (inskrift: sneika-
kaRfahi; de två första runorna till sin läsning osäkra),
afbildad och beskrifven i Vitt. Hist, och Antiqv. Akad:s
Månadsblad 1882, s. 176 ff. — I fråga om hvarje sär-
skild inskrift meddelar förf, såsom grundlag för sitt re-
sonnemang Bugges läsning och tolkning, hvartill förf,
nästan alltid — om ock då och då under uttalande af
vissa betänkligheter — ansluter sig, äfven i flere sådana
fall, då andra tänkvärda tolkningsförsök ligga tämligen
nära till hands. Den diskussion af inskriften, som sedan
följer, sysselsätter sig väsentligen med utredning af for-
mernas språkliga ställning, och vitnar förf:s framställ-
ning härvidlag både om grundlig beläsenhet och god me-

tod. Det öfvervägande referatmässiga föredraget är så-
som sådant sakrikt och upplysande. I enskildheter kan
man naturligtvis hafva ett och annat at‘t anmärka vid
förf:s framställning. Jag vill här blott påpeka några
spridda exempel. S. 16 på tal om R förbigås utan vi-
dare den af Sievers, mig m. fl. hyllade åsikten, att R
var palatalt, icke såsom Hoffory och förf, antaga alve-
olart; den förra meningen hade åtminstone förtjänat en ve-
derläggning. S. 19 borde Munchs ganska tilltalande
tolkning af holtingaR såsom »holsteinare» hafva upp-
tagits till diskussion; förf, icke ens omnämner densamma.
Vid Lefflers i uppsatsen »Om i-omljudet» framstälda me-
ning, att i de nordiska språken ö öfvergår till ù före föl-
jande i, hvilken åsikt af förf, på flere ställen (s. 19, 24,
38) hyllas, torde numera icke ens upphofsmannen själf
fasthålla. S. 20 står holtingaR, läs hlewagastiR.
I det s. 38 f. behandlade erilaR beror väl e (i stället
för i) på lån från den i ags. eorl, fs. erl uppträdande
stamformen *erlo- och icke på någon förmåga hos r att
hindra e:s öfvergång till i, såsom Leffler i »I-omljudet»
(men numera väl knappast vidare) antar och förf, håller
för afgjordt. S. 45 förbigås vid diskussionen af de ur-
nord. svaga maskulinernas nominativ-ändelse -a det rim-
ligaste — om också långt ifrån säkra — tydningsför-
slaget af de hittills framstälda, nämligen K. Verners
(Anzeiger für deutsches Alterthum, VII, 13), enligt hvil-
ket man har att antaga utvecklingen urgerm. ê > urnord.
à > yngre urnord. >e > isl. i; en mening, till hvil-
ken jag — om med rätt eller orätt, må lämnas därhän —
anslutit mig i min Altisl.-Altnorw. gramm., där förf.
— jag vet ej hvarför — tyckes finna mot hvarandra
stridande uppfattningar vara uttalade rörande denna punkt.
S. 82 borde i fråga om Istabystenens haeruwulafR
hänsyn hafva tagits till Brates — af förf, ej omnämda —
mening (Beiträge X, 74), som förefaller mig vida rim-
ligare än Wimmers, som torde vara alldeles ohållbar,
efter hvad Brate anf. st. utvecklar rörande brytningens
ålder. S. 85 f. antas med all tillförsikt, att pret. satte
uppkommit af *satida, något som är åtminstone högst
osäkert, ja osannolikt. S. 86 o. flerest. står Tjorkö, 1.
Tjurkö. I fråga om den s. 91 uttalade ovissheten rö-
rande Tanum-inskriftens integritet jfr resultatet af S.
Boijes undersökning (Bidrag till Göteborgs och Bohus-
läns fornminnen och historia, III, 259 ff.). S. 98 f. upp-
ges Skåängstenen hafva leugaR, ehuru I. Undsets af
förf, åberopade läsning är lewgaR. S. 104 anser förf,
mitt återgifvande af Järsbärgsstenens waritu med isl.
(v)rito (Altisl.-Altnorw. gramm. s. 191) vara oriktigt och
tyckes mena, att det borde återges med (v)rit; att detta
emellertid icke kan vara det rätta, framgår af isl. 3 pl.
pret. ind. bito — got. bitun, där jag — liksom i 3 sg.
pret. konj. biti = got. biti m. fl. fall vill förklara det
skenbart oregelbundna bibehållandet af ultimavokalen så-
som beroende på, att den i dessa fall ursprungligen före-
fintliga hufvudaksenten på ultima ännu i urnordisk tid
där kvarstod. Att förf. s. 109 och s. 89 vill tillskrifva
Tjurköbrakteatens wurte uttalet worte, sammanhänger
väl med hans tämligen enstående skepsis i fråga om det
urgermanska a-omljudet, hvilket ju kräfver just 3 sg.
wurhte, men 1 sg. worhto (Tunestenens worahto).

Härpå följer såsom Anhang I hvad anmälaren för
363	NORDISK REVY 1884—1885.	364

sin del måste betrakta såsom bokens intressantaste parti,
nämligen ett (20 sidd. långt) bref från Wimmer till förf.,
däri W. uttalar och delvis motiverar åtskilliga nya åsik-
ter rörande intressanta punkter inom runforskningens om-
råde, såsom: att guldhornsinskriften — och andra älsta
urnord, inskrifter — förskrifva sig snarare från tiden nå-
got efter än före 500 (hvilket också numera sedan åt-
skilliga år är Bugges mening); att den germanska runan
för j är (liksom Wulfilas tecken) lånad direkt från lat. G
och att Charnayspännets (och Istabystenens med ljud-
värdet a) form för denna runa är dess älsta och ur-
sprungligaste, hvaraf de vanligare formerna äro härledda;
att runalfabetets första bildning måste nedflyttas till ti-
den omkring 200 e. Kr.; att urnord, b, d, g betecknar
sångbara spiranter —- något som jag också i min Altisl.-
Altnorw. gramm. ansett mig böra utgå från — och icke
mediala explosivor, samt att Wulfilas b, d, g hafva spi-
rantiskt ljudvärde icke blott i mid- och slutljud, utan
äfven i uddljudet (!); att de älsta forndanska runstenarna
icke gärna kunna vara äldre än 800-talet. Alt detta
förefaller slående riktigt. Däremot synes det mig myc-
ket tvifvelaktigt, om W. här rätt i att utläsa Istaby-
stenens paiaR som pol och i sitt antagande, att denna
inskrift är en jämförelsevis sen imitation af en verkligt
urnordisk inskrift. Afgjordt oriktigt lär det väl vara,
då W. läser Istabystenens haeru- som heçru- (jfr ofvan),
och då han från motsättningen hadulaikaR (Strand):
hapuwulafR (Istaby) sluter till, att ljuden d och p sam-
manfallit (jfr den tvifvelsutan riktiga uppfattningen hos
Bugge, Årboger 1884, s. 87). — S. 158 not förekom-
mer tryckfelet WolpuewapR, läs OwlpupewaR.

Anhang II utgöres af en förteckning på de ställen
inom den nordiska vetenskapliga literaturen, där ifråga-
varande inskrifter förut varit mer eller mindre behand-
lade. Denna lista är, såsom förf, själf medger, icke full-
ständig, men förf, förtjänar i alla fall mycken tack för
hvad han verkligen lämnat; anmälaren vet själf bäst,
huru svårt det är att härutinnan uppnå absolut fullstän-
dighet. Jag meddelar här uppgift på några viktigare
ställen, som förf, förbisett: Björketorp se V. Rydberg i
Sv. Fornminnesföreningens tidskr. II, 234 ff.; Gallehus
se Navneorden s. 41; Istaby se Hoffory, Arkiv II, 49,
och Brate, Beiträge X, 74; Kunghäll se S. Boije, Bo-
husläns fornminnen III, 284 f.; Räfsat se S. Boije, Bo-
husl. fornm. III, 262 ff.; Skåäng se I. Undset, Vidensk.
Selsk. Thondhjem 1875, s. 29 (nämnes förut i arbetet
men icke här); Stentoften se V. Rydberg, Sv. Fornmin-
nesför. tidskr. II, 241 ff.; Tanem se Vidensk. Selsk.
Throndhjem 1879, s. 93; Tanum se V. Rydberg, Bo-
husläns fornminnen I, 89 ff. och Sv. Fornminnesför. tidskr.
II, 244 ff. samt S. Boije, Bohusläns fornminnen, III,
259 ff. och ändtligen W. Uppström, Gotiska bidrag, s.
12; [Torvik se Stephens, 0. N. M. III, 405 ff.; Tune
se Vigfusson & Powell, Corpus poeticum I, 572 f. och
436 samt Reader, s. 446;] Vatn se I. Undset, Vidensk.
Selsk. Throndhjem 1875, s. 24 ff. och Wimmer, Udsigt
over det philol.-histor. samfunds virksomhed i 1876—8,s. 19.

Arbetet afslutas med en index öfver alla i de be-
handlade inskrifterna förekommande urnordiska orden,
hvilket tillägg icke obetydligt ökar bokens brukbarhet.

Ad. N—n.

Hoppe, Otto, Tysk-Svensk ordbok. Stereotyperad
upplaga. Tredje och fjärde häftena (durchseufzen—
hund) à 1 krona. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Matematiska vetenskaper.

van t’Hoff, J. H., Etudes de dynamique chimi-
que. Amsterdam, Frederik Muller & C:o 1884. 215
sidd. 8:o.

Detta arbete, som är värdt den största uppmärk-
samhet, består af två väsentligen skilda delar: en före-
gående experimentell och en följande teoretisk. Den
förra delen är dock af en ofantligt underordnad betydelse,
oaktadt de många egendomliga och intressanta företeel-
ser, som där behandlas.

Sedan förf, i raska drag framstält de matematiska
lagarna för den kemiska omsättningen, hvarvid han helt
och hållet ansluter sig till de s. k. massteorierna, tager
han i den förra delen till sin väsentliga uppgift att upp-
söka de störande inverkningar, hvilka kunna föranleda
oregelbundenheter i förloppet af dylika omsättningar.
Han finner därvid, att om gaser reagera på hvarandra,
de störande inverkningarna förefinnas i hög grad, hvilket
däremot ej är förhållandet med vätskor, åtminstone om
de ej äro alt för koncentrerade. Förf, kan ej lämna
någon förklaring af denna egendomlighet, som också på-
pekats af Lemoine (detta fenomen står snarare i strid
med såväl förf:s som L:s åsikter angående täthetens infly-
tande), utan synes förf, böjd att anse den samma mera som
en tillfällighet. I detta fall tillåter sig dock ref. att hysa
en afvikande åsikt. Vätskorna äro nämligen till stor
del elektrolyter (hvilket däremot ej gäller gaserna), och
därför förlöpa reaktionerna mellan vätskor med den af
förf, påpekade anmärkningsvärda regelbundenheten.

I senare delen röjer förf, en utomordentlig talang
att ställa en massa olika fakta i belysning från ett och
samma håll och lyckas också med det jämförelsevis obe-
tydliga experimentella material, som förefinnes, att skizzera
en storslagen och harmoniskt anlagd plan öfver hela om-
rådet .för de kemiska reaktionerna. Oaktadt förf, redan
förut vunnit en ofantlig ryktbarhet för sin förmåga att
aflocka naturen dess hemligheter, ställes hans föregående
verksamhet i denna riktning helt och hållet i skuggan
af hvad han i ofvannämda arbete åstadkommit. Hvilken
skilnad mellan den nuvarande termokemiens förfäktare
och författaren! De förra söka ängsligt undgå de fy-
siska fenomenen, som påstås störa de kemiska reaktio-
nerna, och komma dock i kollision med dem på hvar-
annan rad. Helt annorlunda författaren. Följande Horst-
manns ideer aftar han naturen den Janusmask, som termo-
kemisterna envisats att påsätta henne. De fysiska
värmefenomenen äro endast enkla, bättre kända special-
fall af de kemiska. Ur de matematiska formlerna för
sambandet mellan värmeutveckling, temperatur och ke-
misk omsättning finner han följande ytterligt allmängil-
tiga sats: »Hvarje jämviktsförhållande (équilibre) mellan
två materiella systemer förändrar sig genom sänkning af
temperaturen till förmån för det system, hvars bildande
är förenadt med värmeutyeckling». Häraf följer åter, att
365	NORDISK REVY 1884—1885.	366

vid vanlig temperatur Berthelots »principe du travail
maximum» endast gäller i flertalet fall, i alla fall endast
vid den absoluta nollpunkten. Da ref. på helt andra
grunder kommit till samma slutsats, som för öfrigt be-
styrkes af en ofantlig massa experimentella data, kan
ref. ej undgå att i detta fall fullkomligt dela förf:s åsikt.
— Förf, inför utom de två vanliga ekvilibrierna ett
tredje »équilibre des systèmes condensés», under hvilken
rubrik allotropiska modifikationer, smältningsfenomenet
och åtskilliga kemiska förhållanden med synnerlig finess
behandlas. Vidare vill ref. påpeka den högst originella
och vackra idén att lägga nedsättningen i ångans tryck,
genom tillsats af främmande kroppar till den ångbildande
vätskan, såsom utgångspunkt för affinitetsläran. Förf,
antar, att en attraktion äger rum mellan den främmande
kroppen och ångan. I detta fall är äfven ref. af en an-
nan åsikt, nämligen den, som Raoult uttrykt, att detta
fenomen är af helt och hållet fysisk natur. Ref. hyser
den fulla öfvertygelsen, att denna fråga helt snart är
mogen att lösas på rent dynamisk väg, hvilket vore så
mycket mera välkommet, som på samma väg det generella
problemet om växelverkan mellan elektrolyter funnit sin
lösning. Ref. vill slutligen anmärka, att förf, lyckats på
rent mekanisk väg bevisa, att affiniteten, d. v. s. det
kemiska arbetet, ej blott är proportionelt mot värmeut-
vecklingen, utan äfven på ett fullt bestämdt sätt en funk-
tion af temperaturen. Därigenom har han lyckats för-
klara det förut såsom egendomligt ansedda fenomenet, att
en stapels elektromotoriska kraft ej är proportionell mot
värmeutvecklingen i densamma, utan tvärt om stundom
kan vara af motsatt tecken. På detta sätt torde den
strid, som förts mellan å ena sidan Berthelot, Thomsen
och Exner m. fl. och å den andra Braun, Helmholtz och
Edlund m. fl., ha vändt sig i hög grad till de senares
förmån. Men å andra sidan förfaller det skäl, som åt-
skilliga af de senare i förberörda fenomen funnit mot
den kemiska elektricitetstheorien, som tvärt om därige-
nom förstärkes, så att det är att förutse, att densamma
en gång skall återvinna den plats, som den redan två
gånger måst afstå åt kontakttheorien.

Ref. har genom ofvanstående skärskådande velat
påpeka de storartade perspektiv, som genom förf:s arbete
öppnats för en kommande forskning. Dess värre äro de,
som arbeta inom denna uppblomstrande vetenskapsgren,
ännu få, men äfven i detta afseende har man förmodligen
att motse en förbättring, ty när Helmholtz, som är den
tongifvande i den fysiska verlden, på senare tider vändt
sin uppmärksamhet åt detta håll, torde det ej dröja länge,
förr än detta fält bearbetas af en massa flitiga forskare.

. S. A.

Wijkander, Aug., Lärobok i fysik för de allmänna
och tekniska läroverken. II. Läran om värmet och
ljuset. Med 127 bilder och 138 problem. VI + 185 ss.
Lund, 1885, C. W. K. Gleerup. Pr. 2,75 (klotband).

Tidskrift for Physik og Chemi, udg. af Aug. Thomsen.
2 R. V, I: Odin T. Christensen, Ptomainerne eller
Lig-Alkaloiderne. K. Prytz, P. la Cour’s Mangefolds-
telegraph i Amerika (2 Træsnit). — Meddelelse om
udfaldet af det meteorologiske Instituts Eftermiddagsmel-
dinger, s. v. — M. m. . .

Naturvetenskap.

Zopf, W., Die Spaltpilze. Nach dem neuesten
Standpunkte bearbeitet. Dritte sehr vermehrte und ver-
besserte Auflage. 127 p. 8:o. Mit 41 Holzschn. E.
Trewendt, Breslau 1885.

Zopf, W., Die Pilzthiere oder Schleimpilze.
Nach dem neuesten Standpunkte bearbeitet. Separat-
abdr. aus der Encyklopædie der Naturwissenschaf-
ten. Mit 52 Holzschn. E. Trewendt, Breslau 1885.

Bakteriologien har redan blifvit en särskild veten-
skap för sig. Visserligen äro de institut och lärare-
krafter, öfver hvilka den förfogar, ännu icke så många,
men vid åtskilliga utländska universitet, såsom München,
Göttingen, Wiesbaden och Breslau, för att icke tala om
Köpenhamn, lemnas redan särskild undervisning i meto-
derna för bakterieundersökningar, dels i de botaniska in-
stituten dels åter i de patologiska och hygieniska. Den
hithörande literaturen har också redan vuxit till ett
omfång, som mången äldre vetenskap torde sakna, och
hvarom man kan bilda sig någon föreställning vid en
blick på literaturförteckningen i Zopfs förstnämda arbete,
hvilken emellertid icke gör några anspråk på fullstän-
dighet.

\ Då denna literatur emellertid till väsentlig del ingår
i de mest skilda vetenskapliga tidskrifter och handlingar,
liar Zopfs ofvannämda sammanfattande arbete öfver bak-
terierna, »die Spaltpilze, nach dem neuesten Standpunkte
bearbeitet», öfveralt blifvit mottaget med stort bifall,
och redan utgått i flere upplagor. I mars 1883. utkom
nämligen den första upplagan och i februari detta år
den tredje, betydligt tillökad och omarbetad.

Förf., som redan förut gjort sig väl känd genom
speciella , arbeten på de lägst stående organismernas svåra
område, lemnar i detta sitt arbete en öfversiktlig fram-
ställning af bakteriernas morfologi, fysiologi,, undersök-
ningsmetoder, utvecklingshistoria och systematik.

Första kapitlet omfattar bakteriernas morfologi och
redogör närmare för de formserier, under hvilka de kunna
uppträda, deras delning och fragmentering, innehållets
och cellväggens beskaffenhet, rörelseorgan, zoogloeabild-
ning. o. s. v. Under fysiologien behandlar författaren
först näringsföreteelserna och bakteriernas inverkan på
det medium, i hvilket de lefva, och lemnar dervid en de-
taljerad framställning öfver förruttnelsen och.de olika
jäsningsföreteelserna. Derefter behandlas bakteriernas
förhållande till temperatur, olika gaser, ljus, elektricitet,
syror och alkalier, fuktighet o. s. v. Detta kapitel hade
kanske fordrat ett något större omfång; särskildt skulle
en sammanställning af bakteriernas biologiska och olikar-
tade betydelse för andra organismer icke saknat intresse.

Derefter redogör förf, för de viktigaste undersök-
ningsmetoderna, steriliseringen, renodlingen, prepareringen
och den direkta mikroskopiska undersökningen. Den
ojemförligt största delen af arbetet upptages emellertid af
systematiken och utvecklingshistorien. Förut hafva, så-
som bekant, bakterieformerna „ansetts konstanta och (af
Cohn) indelats i skilda släkten alt efter sin yttre ge-
stalt (kul-, staf-, tråd- och skrufbakterier). Det Cohnska
367

NORDISK REVY 1884—1885.

368

systemet har emellertid på senare tiden blifvit skjutet åt
sidan genom Billroths och Nägelis samt i synnerhet ge-
nom Zopfs egna undersökningar, hvilka ådagalagt, att det
finnes ett genetiskt sammanhang mellan bakterieformerna
(pleomorphism). Eramhållandet af denna pleomorphism
är också ett utmärkande drag i Zopfs arbete, och förf,
har äfven fått mottaga förebråelser för ensidighet i detta
afseende, alldenstund man hos många bakterier icke kun-
nat konstatera ett dylikt förhållande. Huru härmed än
må förhålla sig, så har Zopfs arbete emellertid genom
att betona pleomorphismen gjort vetenskapen stora tjän-
ster och gifvit uppslag till nya undersökningar.

Lägges härtill, att förf, följt sin vetenskaps framsteg
ända till de allra sista dagarna, att framställningen är
klar och stilen lättläst samt priset ovanligt billigt (3
mark), så hafva vi förklaringen till arbetets välförtjänta
framgång. För den svenska allmänheten är arbetet, del-
vis bekant förut, enär dess första upplaga legat till grund
för den morfologiska delen af D:r Wallis’ »Bakterierna
som sjukdomsorsak» (N:o 4 af Bibliotek för helsovård).
I stället för den öfversättning af okänd hand, som i fjol
på Askerbergs i Stockholm förlag utgafs af »Bakteri-
erna af C. Flügge», hade det nog varit mångdubbelt klo-
kare att lemna en ordentlig öfversättning af Zopf, ty
den förra öfversättningen kan väl knappast medföra nå-
gon annan nytta än ett godt skratt, något som väl ej
varit meningen.

I det andra ofvan nämda arbetet, »Die Pilzthiere»,
behandlar samma författare organismer, som intaga en
gränsställning mellan djur och växter, i det de högre
af dem i sin utveckling visa tydlig analogi med Rhizo-
poderna, de lägre åter närma sig de lägre äkta svam-
parna. För dessa organismer använder förf, i likhet med
de Bary namnet Mycetozoa (svampdjur), såsom mera exakt
än det förut använda Myxomycetes.

Uppställningen är ungefär densamma som i föregå-
ende arbete. Först behandlas morfologien, hvarvid sär-
skildt redogöres för de vegetativa och fruktifikativa till-
stånden. Derefter följer fysiologien, som är synnerligen
intressant och för kännedomen om naturens organiska lif
särdeles viktig, enär den gör oss bekanta med många
underbara egenskaper hos protoplasman, denna märkvär-
diga kropp, denna lifvets egentliga bärare, inför hvilken
vetenskapen slutligen spörjande stannar. De omsättnings-
processer, som af mycetozoerna förorsakas hafva visser-
ligen icke så intensiv karakter som bakteriernas, men de
spela emellertid en viktig roll i synnerhet förjattenväx-
terna (de förorsaka många algsjukdomar) och saknas icke
ens hos människan, svinen och råttorna.

Systematiken föregås, af en kort historik, hvilken
börjar med El. Fries’ banbrytande arbete »Systema myco-
logicum» (1829), hvars »beundransvärda systematiska takt
och skarpsinnighet» af förf, erkännes. Senare tiders
sammanfattande arbeten på detta område hafva .icke va-
rit synnerligen många. Visserligen utgaf Rostafinsky
1875 en på omfattande studier grundad monografi öfver
dessa organismer, men då denna var skrifven på-polska
språket, hvilket förhållande gör den mera otillgänglig än
om den varit skrifven till octi med på svenska, har den
ej haft så stor betydelse. Utmärkande för Zopfs system
är, att han till en grupp, Mycetozoa, förenat Myxomy-

ceter och Monadiner, hvilka förut allmänt förts till djur-
riket, och betonat, att de sistnämde äro lägre organise-
rade mycetozoer, som hafva zoocyster, men vanligen sakna
tydliga plasmodier. Såsom indelningsgrund för de högre
mycetozoerna användes icke, såsom hos Rostafinsky, spo-
rernas färg, utan när- eller frånvaron af svärmceller, spor-
bildningen, byggnaden af capillitierna o. s. v.

I den systematiska afdelningen saknar emellertid ref.
alla upplysningar om slägtet Schinzia, hvars ställning
visserligen kan vara omtvistad, men som dock enl. Knys
och Swendeners iakttagelse icke äger någon cellmem-
bran och därföre blifvit förd till myxomyceterna. Äfven-
så nämnes där ej ett ord om de hos Leguminoserna
så allmänt förekommande Plasmodiophora (?) arterna
(ehuruväl P. Brassicœ där är upptagen), om hvilka det
varit synnerligen intressant erfara författarens tanke. Sy-
nomien synes äfven på några ställen icke vara alldeles
fullständig.

Tyskarnes arbeten på de lägre organismernas om-
råde hafva i allmänhet varit mera intensiva än extensiva
och därföre för andras studier mindre använda och väg-
ledande. De båda här ofvan ömnämda arbetena skola
däremot genom sin klara sammanställning af mångfaldiga
specialarbeten utan tvifvel i hög grad underlätta och be-
främja forskningar samt blifva värdefulla läroböcker på
hvar sitt skilda område. A. N. Lm.

Högbom, Arvid Gustaf, Iakttagelser rörande Jemt-
lands glaciala geologi med en inledande öfversigt af berg-
grunden. Akademisk afhandling. 38 ss. 4:o. Stockholm
1885. (Sveriges Geologiska Undersökning: Geologiska
undersökningar i Jemtland). ,

Vogt, Carl & Specht, Friedrich, Pattedyrene be-
skrevne og illustrerede. Oversat af W. M. Schoyen.
Med omtrent 300 illustrationer, hvaraf 40 helsidebilleder.
1:ste og 2:det hefte; 40 ss. 4:o. Fuldstændigt i 20
à 25 hefter à 1 kr. Kristiania, 1885. Alb. Cammer-
meyer.

Botanisk Tidsskrift, udg. af den botaniske Forening
i Kjebenhavn. XIV: 3. Joh. Lange og H. Mortensen,
Oversigt over de i Aarene 1879—83 i Danmark fundne
sjældnere eller for den danske Flora nye Arter (slut-
ning). Joh. Lange, Bemærkninger over Variationsevnen
hos Arter af Primula. Chr. Grenlund, Afsluttende
Bidrag til Oplysning om Islands Flora. — Résumé
français.

Naturhistorisk Tidsskrift, udg. af J. C. Schiodte. 3 R.
XIV: 3. J. C. Schiodte et Fr. Meinert, Symbolæ
ad monographiam Cymothoarum, Crustaceorum, Isopodum
Familiæ. IV. Trib. III. Livonecinæ. Additamenta.
Index systém. Index alphab. E. A. Lovendal, For-
tegnelse over de i Danmark levende Phalacoridæ, Niti-
dulariæ, Tragositidæ, Colydudoe og Cucujidæ. H. J.
Hansen, Arthrogastra Danica. William Sorensen,
Opiliones Laniatores Musei Hauniensis. Dens., Forteg-
nelse over de hidtil i de danske Have fundne Pyeno-
gonider eller Sospindler. Dens., Opgjorelse af Sporgs-
maalene Spiracula cribraria. — Os Clausum. Dens.,
Bemærkning om Tidsskriftets Ophor. . .
369NORDISK REVY 1884—1885.	370

Tekniska vetenskaper.

Eriksson, Jac. Om potatissjukan, dess historia
och natur samt skyddsmedlen däremot. Aftr. ur
Landtbruks.-akad. Handlingar och Tidskrift 1884. IV
+ 68 ss. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Fyratio år hafva förflutit, sedan den sjukdom hos
potatisplantan, som framför andra benämnes potatissjuka,
för första gången ådrog sig en allmännare uppmärksam-
het genom de oerhörda härjningar den anstälde. Under
hela den förflutna tiden hafva dess härjningar fortsatts,
om än med stor växling i utbredning och intensitet. En
oerhördt stor literatur i ämnet har sett dagen, och ota-
liga äro de botemedel, de flesta »osvikliga», som hafva fram-
stälts, och dock står landtmannen fortfarande på nästan
samma punkt gent emot potatissjukan, hon är ännu en
hans obesegrade fiende, som år efter år brandskattar ho-
nom. I ett afseende har man emellertid kommit det on-
das stäfjande närmare, man känner nu dess orsak — en
parasitsvamp — och har tämligen fullständig kännedom
om denna parasitsvamps lifsvilkor, ehuru åtskilliga vä-
sentliga luckor i denna kunskap ännu finnas. På grund
af noggrant studium af svampens lifsvilkor och sätt att
uppträda ha på senaste åren ändtligen föreslagits åtgär-
der, som synas skola kunna, om ej utrota svampen —,
det kan man aldrig hoppas då det gäller parasitsvampar,
— så åtminstone högst betydligt stäfja dess framfart. I
föreliggande afhandling lemnar förf., K. Landtbruks-akad:s
växtfysiolog, en sammanträngd och mycket intressant re-
dogörelse för alt hvad till och med sista året skrifvits
i ifrågavarande ämne, upptager till granskning alla de bo-
temedel som föreslagits och lemnar en förteckning på
svensk potatis-sjuke-literatur. Det är således närmast ett
sammelverk och såsom sådant utmärkt genom reda och
öfversiktlighet; det innehåller dessutom en statistisk redo-
görelse för sjukans utbredning i vårt land under ett de-
cennium, en redogörelse, som antyder — ty då iakttagel-
serna hänföra sig till så få år, kan man ej tala om bevis
—, att potatissjukan såsom så många andra parasit-
härjningar är underkastad en viss periodicitet, men ej, så-
som man på andra håll sökt visa, en 2-årig utan en fyra-
årig. Vidare synes tydligt af den anförda sammanställ-
ningen, att ej sjukans härjningar synas vara så nära sam-
manhängande med sommarens regnmängd, utan troligen
är den, anser förf, såsom det tyckes på goda skäl, vida
mer beroende på det fält, på hvilket nederbörden faller. Hela
arbetet är mycket intressant samt väl behöfligt för den, som
vill taga reda på den ståndpunkt, frågan för närvarande
intager, men ej kan eller vill uppsöka alla originalhand-
lingarna, som äro spridda i en mängd broskyrer och tid-
skrifter. H. Juhlin Dannfelt.

Kongl. Landtbruksakademiens handlingar och tidskrift.
Tjugondefjerde årgången (1885), N:o 1. Innehåll: L. F.
Nilson, Agrikulturkemisk berättelse, afgifven till Kongl.
Landtbruksakademien å dess högtidsdag den 29 sept.
1884; S. R. Paykull & M. Westergren, Om sar-
dinberedningen i Frankrike, reseberättelse; A. H. Fock,
I husslöjdsfrågan, anförande vid K. Landtbruksakade-
miens sammankomst den 22 sept. 1884; Landtbruksläro-

verkens verksamhet år 1883; Notiser (af Erik Lind-
gren, L. F. Nilson, V. Meyer & E. Schultze);
Landtbruksliteratur. 64 ss. Stockholm 1885. Pr. 5 kr.
för hel årgång. .

Pedagogik.

Verdandi. Tidskrift för ungdomens målsmän
och vänner i hem och skola, utgifven af "Uffe" och
Lars Hökerberg. Andra årgången. 1884. Sthlm,
Lars Hökerbergs förlag. 288 s. 8:o. Pris för årg.
(6 häften) 3,75 kr.

. Bland de många spörsmål, som vår mycket disku-
terande och kritiserande tid sätter under debatt,. intager
uppfostrings- och undervisningsfrågan en synnerligen fram-
skjuten plats. I de flesta civiliserade länder står hon
mer eller mindre omedelbart på dagordningen. Regerin-
gar och riksförsamlingar ägna henne en oaflåtlig upp-
märksamhet, i prässen och literaturen är hon ett stående
tema, och den stora allmänheten följer henne med det
lifligaste intresse. Och intet under! Samhället är ju
sjukt, tiden är ur led, det hafva månge skarpsynte män
sagt oss, och det känna väl de fleste af oss på sig om
än dunkelt och obestämdt. Men om så är, livar skall
boten sökas, hvem skall vrida tiden rätt igen? Ja, till
det målet kunna många krafter samverka, men att sko-
lan är en af de förnämsta, därom kan väl icke råda nå-
got tvifvel. Skall ett kraftigare och sundare släkte en
gång efterträda oss, så måste det till en mycket stor del
blifva skolans verk och skolans uppgift att dana och
fostra det och leda det i en bättre riktning. Skolan
har säkerligen ej litet bidragit att bringa oss till den
punkt, där vi nu stå, men hon kan helt visst också godt-
göra hvad hon brutit. De kraftiga reformsträfvanden
på uppfostringsväsendets område, som nu göra sig gäl-
lande, äro en yttring af mänsklighetens själfuppehållelse-
drift, och denna har säkert icke tagit miste, då hon
slagit in på denna väg.

Ej minst och sist hafva yrkandena på skolans re-
formering gjort sig hörda i vårt land. Vi, som annars i
dylika frågor så stadigt bruka hålla oss i kölvattnet ef-
ter de s. k. stora kulturfolken och för det mesta komma
en timme eller par för sent, hafva här åtminstone hållit
jämna steg med dem om icke rent af fått ett litet för-
språng. Missnöjet med det bestående har länge funnits
och kraftigt kommit till orda. Försök att afväpna det
hafva ej häller saknats. Riksdagsmotioner, komitébetän-
kanden och skolordningar hafva följt på hvarandra med
en hastighet, som bragt skolmän till förtviflan; men nå-
gon bättring har hittills knappast kunnat skönjas. Miss-
nöjet ej blott fortlefver utan har stigit till en sådan
höjd, att en kris nu synes nästan oundviklig. Intet
mindre än en »reformation till hufvud och lemmar» af
vårt högre undervisningsväsende tyckes återstå att gripa
sig an med.

Det är såsom språkrör och förkämpe för dessa re-
formyrkanden som tidskriften Verdandi framträdt. Hen-
371	NORDISK REVY 1884—1885.	372

nes ställning i förhållande till den äldre, af staten un-
derstödda Pedagogisk tidskrift är härmed utan vidare
klar. Dennas befintlighet kan icke på minsta vis göra
Verdandi öfverflödig. Förtjänsten af att hafva satt före-
taget i gång och sålunda hafva skaffat reformpartiet ett
eget organ tillkommer en kvinna, skolföreståndarinnan
fröken Anna Sandström. Hon är också fortfarande tid-
skriftens utgifvare och förnämsta medarbetare, själen i
det hela. En sällsynt förening af praktisk och teoretisk
insikt, omfattande bildning, brinnande nit och rik begåf-
ning göra henne i ovanlig grad lämplig för detta värf,
och få lära de vara, som med fog skulle kunna göra
henne platsen stridig.

Redan innan Verdandi såg dagen, hade fröken Sand-
ström under signaturen Uffe utgifvit en mycket märklig
och, som vi tro, äfven mycket uppmärksammad liten skrift
med titeln »Realism i undervisning eller språkkunskap
och bildning». Det är ingenting mer eller mindre än
hennes program, som här framlägges. Denna broschyr
är uppslaget till tidskriften Verdandi, hvars anda och
syftning vi icke tro oss bättre kunna åskådliggöra än
genom ett referat af densamma. Det måste tyvärr blifva
ytterst knapphändigt; vi råda därföre hvar och en att
hälst gå till boken själf. Det anmärktes nyss, att de
hos oss gjorda försöken att reformera det högre under-
visningsväsendet samt och synnerligen inom kort visat
sig misslyckade. Hvari kan orsaken ligga? De hafva
icke varit nog genomgripande, icke träffat det onda i
roten. Man har blott lappat litet här och där och om-
stufvat ett och annat, men grundritning, plan och syfte
hafva förblifvit desamma. Den formella bildningen, den
genom grammatiken förmedlade tankeexercisen hafva alt
jämt fattats såsom skolans hufvuduppgift ; språkstudiet
eller snarare grammatikstudiet har bibehållit sin supremati.
Häri ligger grundfelet, menar Uffe. Skolan bör lägga
hufvudvikten på det reella elementet i undervisningen,
vinnlägga sig om att först och främst meddela verkliga
kunskaper, gifva bildningen kärna och innehåll. Hela
systemet måste ändras. Språkstudiet, såsom alt för abs-
trakt och endast medelbart ägnadt att främja en sådan
bildning, måste lemna rum för andra ämnen och drifvas
på ett helt annat sätt än hittills. Dess plats såsom sko-
lans hufvudämne vill Uffe tilldela historien. Andra hafva
föreslagit naturvetenskaperna, men då bildningen fort-
farande bör vara öfvervägande humanistisk, anser Uffe
dem mindre lämpliga härtill. De komma på hennes skol-
skema näst efter historien ock geografien. Historiens
upphöjelse till skolans centrala ämne behöfde, såsom
Uffe visar, ej innebära något tillbakasättande eller för-
biseende af den formella bildningens' berättigade kraf.
Historieundervisningen kan, rätt bedrifven, mycket väl
tillgodose dessa. Men metoden måste då riktigt nog
blifva en annan än den nu rådande. Uffes yrkanden i
denna punkt äro: muntlig framställning, åskådlighet och
utförlighet. Mera lif, större fyllighet och bättre klar-
göring af begrepp och termer äro af nöden. Liksom mån-
gen bland det gamla systemets anhängare yrkar Uffe
vidare på större koncentrering, bättre sammanhang och
organiskhet i undervisningen. För ernående af mera
tillfredsställande resultat och undvikande af den mycket
omtalade öfveransträngningen är detta af stor vikt, och

Uffe visar, huru målet skulle kunna nås dels genom re-
ducering och sammanslagning af åtskilliga ämnen, dels
genom vidsträktare användning af klassläraresystemet.
Det nu brukliga sättet för lexornas utportio nering är
också en bidragande orsak till splittring och osamman-
hang, som borde och kunde afhjälpas. Lexan bör om-
fatta något så vidt möjligt begränsadt helt, ej så och så
många sidor eller så och så stort stycke i boken. Den
stränga timindelningen får antagligen då också uppgifvas.
En grundsats, som Uffe starkt betonar, är slutligen den,
att undervisningen mera än hittills måste lämpa sig ef-
ter barnets natur. Att, såsom nu sker, utgå från syste-
met, regeln, det abstrakta och därunder subsumera fakta
är snörrätt stridande mot barnets natur och därföre för-
kastligt. Den motsatta vägen är den rätta. Man inser
lätt, hvilken grundlig omgestaltning af undervisningen
så väl till innehåll som metod genomförandet af dessa
åsikter skulle innebära. Också vågar Uffe ej hoppas på
deras snara tillämpning inom statens läroverk. Hon har
närmast de kvinnliga undervisningsanstalterna i sikte. De
äro mera obundna i sina rörelser och därför lättare att
reformera. Har systemet väl bestått profvet där, så
komma nog de andra efter. Såsom en äkta reformator
anstår, har Uffe ej inskränkt sig till att med pennan
verka för sina ideer. Hon har i Stockholm upprättat en
skola för gossar och flickor gemensamt, där hennes sy-
stem tillämpas. Att fråga, huru detta försök att bevisa
tron i gärningar utfallit, är ännu för tidigt. Det kom-
mer nog att spörjas efter hand. Af en liten gnista kan
bli en stor eld, säger ordspråket. Vi skulle ej synner-
ligen förvåna oss, om det komme att besannas i detta
fall.

I tidskriften Verdandi, som med innevarande år bör-
jar sin tredje årgång, har Uffe i flere uppsatser med
samma talang och värma närmare utvecklat och förfäktat
sina åsikter. Ingen, som äger en gnista af intresse för
saken, skall ångra att hafva stiftat närmare bekantskap
med dem. Särskildt tilltalande hos Uffe är det hofsamma
och anspråkslösa uppträdandet samt den tillgänglighet
för motskäl och upplysningar, som hon lägger i dagen.
Det är inga vanliga egenskaper hos reformifrare. Uffe
är härutinnan mycket olik en af sina mera framstående
medarbetare. Vi mena den kände väldige latinhataren
lektor Axel Drake. Hans framfart påminner starkt om
våra nordiska förfäders bärsärkagång. Anm. hör i fråga
om latinstriden till dem, som gärna se, att yxan går, och
icke häller skulle rygga tillbaka för att vara med och
hålla i skaftet, om han ansåge sig kunna göra någon nytta,
men det stridssätt, som hr Drake använder, här han
svårt att förlika sig med. Om det på något vis kan
gagna den goda saken, är åtminstone mycket tvifvelak-
tigt. Verdandi vill icke vara ett exklusift partiorgan.
Hon vill främja fri diskussion och står därföre öppen äf-
ven för motståndare till de reformsträfvanden, som re-
daktionen förfäktar. Men här som i de flesta liknande
fall visar det sig, att det detta oaktadt nästan uteslu-
tande är utgifvarens meningsfränder, som föra ordet.
Motståndarne hålla sig tillbaka eller äro endast svagt
representerade. Det är skada, men det ligger helt visst i
sakens natur och kan därföre icke hjälpas. Att reform-
vännernas egna åsikter i en eller annan punkt kunna
373

NORDISK REVY 1884—1885.

374

differera och därigenom diskussion om detaljfrågor komma
till stånd är naturligt. En brist hos den förtjänstfulla
tidskriften, som väl mest får skrifvas på förläggarens
räkning, är att hon är alt för litet känd. Hon har ej
presenterat sig tillräckligt högljudt och eftertryckligt.
Det skulle glädja oss, om vi i någon mån kunnat bi-
draga att råda bot på denna brist. Blir Verdandi blott
en gång allmänt känd, så talar hon nog sedan för sig
själf.

En anmälare nedlägger ej gärna pennan utan att
hafva kommit med någon, åtminstone i hans eget tycke,
mera graverande anmärkning. Det har förundrat oss,
att Uffe, som synes vara så fördomsfri och har så öppen
blick för nödvändigheten af tidsbesparing och aflägsnande
af all onödig barlast från skolans läsordning, hvarken i
sin tidskrift söker genomföra eller själf tillämpar de nya
principerna för rättstafningen. Ett mera onödigt ämne
än vår s. k. rättstafningslära och en mera bortkastad
tid än den, som användes på dess inhämtande, hafva vi
svårt för att tänka oss. En pedagogisk tidskrift borde
minst af alla undandraga reformsträfvandet på detta om-
råde sitt stöd och sin sympati. . L—d.

Skolan och hemmet. Samling af uppsatser rö-
rande uppfostran och undervisning, utgifven af Carl
Kastman. 3. Stockholm, Norstedt 1883. 184 s. 8:o.
2,25 kr.

Vi fullgöra en länge försummad plikt, då vi gå att
i korthet anmäla det 3:dje häftet af denna förtjänstfulla
»Samling», som redan i sina två första häften lämnat så
värdefulla bidrag till vår skäligen torftiga inhemska peda-
gogiska literatur, som hr E. F. Gustrins lifligt skrifna
»Intryck från läraremötet i Örebro 1881» och samma
mans rent vetenskapliga uppsats »Om pedagogiken och
dess betydelse för praktisk uppfostran och undervisning»
och vidare hr A. E. Goldkuhls sakrika »Handledning i
skolhygienen». Detta 3:dje häfte öppnas med en upp-
sats af docenten R. Geijer »Om bildning och uppfostran
i det gamla Hellas», som fyller nära nog hälften af hela
häftet. Egentligen utgörande två föredrag hållna i Malmö
april månad 1883, lämnar denna uppsats i en lättfattlig,
om än något bred och här och hvar filosofiskt hållen fram-
ställning en mångsidigt belyst teckning- af ett ämne,
hvarvid det i vår på det pedagogiska området upprörda
tjd kan vara godt att för en stund låta tanken hvila.
Efter en inledande betraktelse af den hellenska »mytolo-
giska folkreligionen» och det hellenska bildningsidealet
och jämförande blickar på Orienten, på Rom och på den
kristna lifsåskådningen samt slutligen en kort framställ-
ning af det politiska lifvets inflytande på den medborger-
liga bildningen i Hellas, tecknar förf, det hellenska fol-
kets förnämsta bildnings- och uppfostringsmedel, gymna-
stiken, hvarvid i korthet redogöres för hellenernas upp-
fattning af dess betydelse och dess olika former omnämnas,
samt musiken i dess allmänna hellenska bemärkelse, hvar-
under man förstod så väl tonkonst, inbegripande utom
instrumentalmusik, förnämligast strängaspel, och sång
lyrisk poesi och dans, som ock literär bildning, omfattande
»grammatik», d. v. s. innanläsning och skrifning samt läs-
ning af Homeros’ dikter och möjligt andra skaldeverk —

först senare med sofisternas uppträdande tillkom språk-
lära —■ vidare räkning och matematik samt slutligen filo-
sofi. Därpå gifver förf, en skildring af den hellenska
ungdomens uppfostran i de båda hufvudorterna Sparta och
Athen, där de båda hufvudstammarna den doriska och den
ioniska, nådde sin högsta utveckling och typiskt utbil-
dade hvar sitt grundlynne. Till sist göras några jäm-
förelser med vårt eget uppfostringsväsen. Detta är gån-
gen af förf:s framställning.

Anm. öfvergår till att vidröra några enskilda punk-
ter. Det hellenska uppfostringsväsendet var — säger
förf. — grundadt i folkets eget lynne och åskådningssätt,
och ett bevis för denna åsikt finner förf, däri, att det ej
berördes af de täta politiska omhvälfningarna (s. 3). Vi
kunna väl icke i afseende å vårt uppfostringsväsen be-
römma oss af det förra, enär vi i förhållande till forntid
och samtid ej intaga den själfständiga och isolerade ställ-
ning, som de gamle hellenerna — en dylik ställning kan
intet folk i våra dagar intaga, så vidt det verkligen skall
kunna fylla sin uppgift som arbetande medlem i mänsklig-
hetens stora kulturarbete —, men den senare satsen torde
lika fullt gälla om oss. Det är icke de politiska revolutio-
nerna, som framkalla förändringar i ett folks uppfattning
af uppfostrans mål och medel, utan dessa förändringar
betingas af omhvälfningar i kulturens värld. En sådan
omhvälfning medförde sofisternas uppträdande, en dylik i
vårt århundrade de nya kulturströmningar, som genomgå
vår tid. — Förf, synes identifiera den hellenska religionen
med den hellenska mytologien (t. ex. s. 5). Detta före-
faller vara det samma som att identifiera den katolska
religionen med livad vi kunde kalla den katolska kyrkans
mytologi (sägner om jungfru Maria, helgonlegender m. m.).
Mytologien är något teoretiskt, religionen något praktiskt,
som visar sig i människans sedligt-religiösa lif. — Med
full rätt säger förf., att xakoxayovto är inbegreppet af alla
mänskliga fullkomligheter enligt hellensk åskådning, men
då han öfversätter det med »sköngodhet» och tolkar det
som »själens godhet eller fullkomlighet i förening med
kroppens skönhet» (s. 9, jfr s. 12 och 28), undrar anm.,
om han lyckats träffa det rätta. Den vanliga tydningen
af zaXoç xdyavög är ädel (sedligt skön, obs. Ro vakov =
honestum) och duglig eller dugande eller ädel och rätt-
rådig. Att en dylik karaktär skulle framträda i en ädelt
skön kroppsbyggnad, syntes följa af den harmoni, som man
trodde städse finnas mellan själ och kropp. — Att den
enskilde ej tillerkändes några rättigheter gentemot staten,
kan vara sant, så vida det ej missuppfattas därhän, att,
såsom förf, påstår, Spartas samhällsskick var typiskt (s.
24). Det var så endast för en af stammarna, den do-
riska. Förf, framhåller själf på andra håll den stora
skilnaden mellan dorer och ioner.

I afseende å framställningen af den spartanska ung-
domens uppfostran vill anm. endast i förbigående nämna,
att han har svårt att fatta, det man här kan tala om
penalisra och att det gamla talet om helotjakterna inne-
bär lindrigast sagdt en stor öfverdrift. — Den athenska
uppfostran synes jämförelsevis med det öfriga knapphän-
digt framstäld. Då förf, därvid säger, att staten utöf-
vade en kontroll öfver de privata uppfostringsanstalterna
genom särskildt därtill utsedde statsämbetsmän, sofronister
och gymnasiarker (s. 55), så anmärka vi, att sofronister,
375NORDISK REVY 1884—1885.	376

kosmeter o. a. dylika ämbetsmän tillhöra en senare tid;
de nämnas ej förr än 317 f. Kr. (Schömann, Griech. Alter-
thümer, I (1871), s. 539). Och med, afseende å gymnasi-
arker synes förf, ha sammanblandat ämbetsmän från
kejsartiden med den gamla gymnasiarkien, som var en
leiturgi och skulle bekosta de gymniska öfningarna och
omnämnas för de vid vissa religiösa fester brukliga fackel-
loppen (Alexander son och Knös, Grekisk fornkunskap,
s. 239). — Den allmänna karaktären af den hellenska
uppfostran, sådan förf, tecknar den s. 62, får väl närmast
eller egentligast gälla om Athen, och äfven här med en
viss inskränkning, så vida som den kvinliga ungdomens
uppfostran alldeles försummades.

Öfriga uppsatser af pedagogiskt innehåll i detta häfte
äro: Om öfveransträngning i våra skolor samt kroppsöf-
ningar såsom medel däremot af Claes Bratt; Om åskåd-
ningsöfningar vid den första undervisningen af Carl K—n;
Om användandet af undervisningsmateriel af Sixten von
Friesen och Om undervisningen i naturkunnighet af Sig-
frid Almqvist. Af dessa uppsatser synes synnerligast den
sista vara af större intresse, ehuru vi nödgas afstå från
att söka lämna någon redogörelse för den.

Dessutom innehåller häftet 2 uppsatser af mera veten-
skaplig natur: Grammatiska iakttagelser af V. E. Schultz
och Språkfysiologiens enklaste begrepp af Isidor Flodström.

V. K.

Paludan, J. D:r., Det hoiere Skolevæsen i Danmark,
Norge og Sverig. En sammenlignende historisk Frem-
stilling udarbeidet efter Opfordring af Bestyrelsen for det
Letterstedtske Fond. Kjobenhavn (Prior) 1885. XVIII,
809 s. 8:0.■

Neuberth, J. Fr. Wilh. & Spjeldnæs, N., Tabel til
brug ved udregning saavel af maaneds- som eksamens-
hovedkarakterer. 60 ss. Kristiania 1885. Alb. Cammer-
meyer. Pr. 0,80.

Tidskrift för folkundervisningen, utg. af Chr. L.
Anjou och Carl Kastman, IV, 1. Innehåll: Utdrag
ur riksdagsberättelsen för år 1884; Carl K—n, Real-
ämnena i folkskolan; P. B. R., Seminarierna och folk-
skoleläraren; Elevantalet i folkskolelärareseminarierna
höstterminen 1884; G—m, Dr Mårten Luthers lilla ka-
tekes med kort utveckling, utg. af kyrkoherden G. II.
Engström; Carl K—n, Taflor ur allmänna historien, utg.
af E. Carlson och L. Balzer; J. G—n, Svar till Herr
G—m med. afseende på katekesundervisningen; Carl
K—n, Om skollofskolonier ; Meddelanden. 64 ss. Stock-
holm 1885. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 0,60.

Pedagogisk tidskrift, utg. af H. F. Hult. 21 årg.
(1885) 2:dra häftet. Innehåll: Läroverkskomiténs be-
tänkande, II (R.); Några statistiska anteckningar om ar-
tikelns bruk hos Homerus, III (Chr. Cavallin); Svenska
staten och svenska språket (Isidor Flodström); Göteborgs
läraresällskap (J. A. H.); I språkfrågan (A. O.); Vid
partiklarnes bruk i tyskan (S. W. Pettersson); Anmäl-
ningar, Uppgifter för afg.-ex. ht. 1884, Kongl. beslut
m. fl. notiser.

Bibliografi.

Norsk Bogfortegnelse for 1883, udgiven af
Universitets-Bibliotheket. Med et systematisk regi-
ster. Christiania. A. Cammermeyer, 1884. 88 sidor 8:o.

Det är ett länge kändt behof, som fylles af förelig-
gande arbete. För kännedomen om Norges årliga literära
produktion har man nämligen hittills varit hänvisad till
den lilla förteckning, som hvarje år medföljer »dansk bog-
fortegnelse» i form af supplement. Att denna åter ej
gärna kunde vara synnerligen fullständig, säger sig själf
och framgår tydligen af en jämförelse mellan dess sist
utkomna årgång för 1883 och det arbete vi här anmäla.
Under det nämligen den förra omfattar 32 sidor i liten
oktav, har den föreliggande bogfortegnelsens motsvarande
afdelning svält ut till 73 sidor i stor oktav, hvarjämte
den utmärker sig för en synnerlig fullständighet och nog-
grannhet i bibliografiska uppgifter af alla slag. Dess
framträdande inviger därför ett nytt tidskifte på den
norska bibliografins område, men har dessutom sin sär-
skilda märkvärdighet såsom en gränssten i Kristiania
universitetsbiblioteks historia, i det att denna institution
är genom lagen af d. 20 juni 1882 berättigad att från
och med ingången af år 1883 fritt bekomma ett så kal-
ladt arkivexemplar af alla alster, som utgå från de norska
boktryckerierna. Äran af att denna för institutionen så be-
tydelsefulla bestämmelse omsider blifvit en verklighet
tillkommer i främsta rummet dess verksamme chef, A.
C. Drolsum.

Man kan ej annat än förvåna sig öfver att det
kunnat dröja så länge med införandet af en så naturlig
och nödvändig anordning, utan hvilken det svårligen
(och naturligen aldrig vid svagt doterade bibliotek) låter
sig göra att åt eftervärlden i full omfattning bevara
alstren af den nationella literaturens utveckling. Man
kan så mycket mera förvåna sig, som hos oss en dylik
åtgärd varit redan för länge sedan vidtagen. Upsala uni-
versitets bibliotek hade redan d. 2 juli 1692 genom
kungligt bref fått rätt till ett arkivexemplar från bok-
tryckerierna i Stockholm, Upsala, Wästerås och Strängnäs.
Genom kanslikollegiets bref af d. 16 febr. 1707 ut-
sträktes denna skyldighet till alla boktryckerier i riket,
hvarjämte arkivexemplaren ökades till sex, att lika för-
delas mellan kollegiet, riksarkivet, kongl. biblioteket i
Stockholm och rikets dåvarande 3 universitetsbibliotek.
Som bekant har skyldigheten sedan intagits i tryckfri-
hetsförordningen och därjämte undergått åtskilliga modi-
fikationer. Visserligen har detta lagens bud ej alltid strängt
efterlefvats och dess tillämpning ej häller i forna dagar
med tillbörlig noggranhet bevakats af dem för hvars bästa
det blifvit stadgadt, men det är lätt att inse, huru litet
därförutan våra biblioteker skulle varit i stånd att som
sig borde hafva den nationella literaturen representerad
bland sina öfriga skatter, och vi lyckönska hjärtligen
brödra-universitetet att det kommit i åtnjutande af den
fördel, som vi själfva ägt sedan mer än ett och ett halft
århundrade.

Enligt den ofvannämda lagen af 1882 åligger det
Kristiania universitetsbibliotek att, på grund af denna
rättighet att bekomma arkivexemplar, äfven för hvarje
377

NORDISK REVY 1884—1885.

378

år häröfver upprätta och utgifva en förteckning, och
»Norsk bogfortegnelse for 1883» är förstlingen af denna
bibliotekets nya ämbetsplikt. Det är oss en sann glädje
att kunna till institutionen uttala vårt fulla erkännande
för det mönstergilla sätt, hvarmed hon förstått att lösa
sin uppgift. De bibliografiska detaljerna äro så fullstän-
digt iakttagna och troget återgifna, den typografiska
anordningen så praktisk och klar, att arbetet ej lemnar
något öfrigt att önska; snarare skulle man kunna uttala
en viss tvekan, huruvida en sådan detaljrikedom är all-
deles nödvändig, och om den ej skall blifva altför svår
att i längden konsekvent genomföra, alt efter som lite-
raturen växer. Härmed må nu vara huru som hälst; föl-
oss som begagna arbetet är fördelen gifven, i det man
sällan kan få för mycket af så kallade bibliografiska data.
Och i afseende på rikhaltigheten af dylika kan förteck-
ningen fullt ut mäta sig med alla sina medtäflare i andra
länder och öfvergår sannolikt de flesta. Exempelvis vilja
vi nämna, att den redogör för alla sidor i en skrift, så
opaginerade som paginerade, är ytterst noggrann i att
meddela, om titelblad saknas eller om omslagstitlarna äro
med några egenheter .eller afvikelser behäftade, gifver
upplysningar om anonyme författare, om arbetet är sär-
tryck af ett annat etc. etc. Som en särskild egenhet
kan nämnas, att det för hvarje skrift finnes angifvet, om
den är trykt med s. k. antikva- eller frakturstil. För
en svensk läsare kan detta först förefalla något underligt,
om han ej är bekant med den kamp, som dessa bägge
stilar ännu föra med hvarandra, och den framskjutna
ställning Norge i detta afseende intager som en försvarare
af det gamla systemet. Tack vare bogfortegnelsens om-
sorg att hänföra hvarje skrift till dess läger skall det
en gång bli möjligt att med statistiska siffror följa gån-
gen af denna typografiska fäjd. — Förutom den alfabe-
tiskt uppstälda hufvudkatalogen innehåller arbetet äfven
en afdelning för »politiske og avertissements blade» (med
noggrant iakttagande af de viktiga uppgifterna om för-
ändringar i afseende på tryckeri och redaktör), en dylik
för musikalier och en för kopparstick, kartor m. m. Ar-
betet afslutas med ett systematiskt efter literaturens olika
grenar ordnadt register.

Vid en blick på motsvarande arbete hos oss, den
s. k. »Årskatalog för svenska bokhandeln», kan man ej
undertrycka en from önskan, att denna ock måtte i sin
ordning snarligen komma att undergå en dylik pånytt-
födelse. Ty så god den än är att hafva sådan den är,
återstår dock mycket för att den skall kunna göra an-
språk på fullständighet i afseende på såväl skrifternas
antal som deras bibliografiska behandling. Detta för-
hållande försvårar, för att ej säga förhindrar, hvarje försök
till en jämförelse mellan de bägge ländernas literära pro-
duktion, så i kvantitatift som i kvalitatift hänseende.
Här skulle annars vara ganska mycket af intresse att
lägga fram för läsaren. Så ser man tydligen, att det
starka teologiskt-religiösa intresset i Norge där framkallat
en större produktion än hos oss, och ej utan förvåning
och med föga tillfredsställelse varsnar man, att mot den
långa rad af mer eller mindre lös föda i form af romaner
m. m., som vår katalog har att uppvisa, företer den
norska katalogen högst få och oftast verkligt goda arbeten.
Men det torde vara bäst på grund af bristfällig-

heten i jämförelse-materialet att ej föra dessa försök till
jämförelse längre. Kanske kommer snart den dag då
detta låter sig göra, i det att det norska initiativet här
manar till efterföljd och som vi hoppas för till ett lika
fullgodt arbete. C. A.

Blandade ämnen.

Kalevala. Fri öfversättning af Rafael Hertzberg.
Helsingfors 1884. G. W. Edlund. 304 s. 8:o. Pris 5 f.
mk. (4 kronor).

Det var en lycklig tanke af mag. Hertzberg att i
»fri öfversättning» eller omdiktning göra Kalevala till-
gänglig för en större allmänhet. Man har visserligen
förut två goda öfversättningar, en efter Lönnrots första
redaktion af Castrén (1841), en efter den andra betydligt
utvidgade redaktionen af K. Collan (1864—68). Ingen
som försökt att med tillhjälp af någon af dessa öfver-
sättningar skaffa sig kännedom om finnarnas i mytologiskt,
kulturhistoriskt och estetiskt afseende lika märkliga folk-
epos, skall dock kunna neka, att det kräfves en ej obe-
tydlig energi för att arbeta sig igenom de trettiotvå eller
femtio sångerna (22,800 verser) i all deras bredd, med alla
utvikningar och alla inströdda trollsånger och visor. Och är
man slutligen på sista sidan, så har man efter första läs-
ningen ändå blott ett kaos i sitt minne som behållning.

I st. f. Collans två band med 800 sidor bjudes oss
här på föga mer än tredjedelen så många sidor i behaglig,
t. o. m. elegant utstyrsel, en teckning af hufvudhän-
delserna: Verlden skapas, Väinämöinen födes och jorden
besås med träd och örter; Väinämöinens och Joukahainens
sångartäflan; Aino; Väinämöinens och Ilmarinens färder
till Pohjola; Lemminkäinen; Bröllopet i Pohjola; Lemmin-
käinen stör bröllopsglädjen; Kullervo; Hjältarne bortröfva
Sampo; Väinämöinen gör sig en ny kantele. Lifvet i
Kalevala; Louhi gömmer sol och måne i Pohjolas bärg;
Väinämöinen och Kristusbarnet. Ingenting för gången af
det hela väsentligt synes vara utelemnadt. Originalets
trokeiska dubbeldipodier, den vanliga runometern, äro bibe-
hållna, men de äro i öfversättningen vanligen rimmade
och därigenom mera njutbara för moderna läsare. Versen
flyter ledigt, liksom i Rafael Hertzbergs andra öfversätt-
ningar och egna dikter. Ett par språkliga anmärkningar,
utan betydelse för bokens värde, kan jag ej tillbakahålla.
Rim sådana som ineden — släden, kläder ■— beder, sätter
— etter, teckning — sträckning väcka ingen anstöt i
Mälarprovinserna. Äro de verkligen också efter finnländskt
uttal fullkomligt rena? Fägnad -— förplägnad (s. 145)
beror väl på oaktsamhet. Man finner Horna berget,
Pohja gården, Tuoni elfven (i två ord) jämte Tuonielfven,
Tuoni-elfven och Pohja-gården. Detta skulle vara en
småsak, om det ej vore så vanligt att i böcker från Finn-
land träffa osäkerhet i en så enkel sak.

Jag antager, att äfven för finnar denna förkortade
redaktion bör vara synnerligen välkommen.1) Någon lik-

1) För ungdomen har H. förut berättat Kalevala på svensk
prosa, Helsingfors 1875 (N. Gleerups förlagsexp.), 2 mk.
379	NORDISK REVY 1884—1885. 380

nande finsk upplaga finnes icke, och ej hvarje finne torde
ha tid och lust att läsa de femtio sångerna till ända,
särdeles som Kalevalas språk äfven för finnen ej är all-
deles utan svårigheter. För vetenskapligt behof är nu
ifrågavarande sammandrag naturligen icke användbart och
ej häller afsedt. För sådana syften kan äfven original-
upplagan blott med försiktighet brukas. Det är Lönnrots
stora förtjänst att ha funnit enheten, den sammanbindande
tråden i de spridda runorna och att ha samlat dem i ett
nationalverk. Men för vetenskapen bjuda endast primär-
uppteckningarna, de tusentals varianterna i Finska lite-
ratursällskapets arkiv, något säkert underlag att bygga
på. Det vore i hög grad önskligt, att med deras publi-
kation ej måtte länge dröja.

Jag slutar med att på det lifligaste rekommendera
Hertzbergs Kalevala för Skandinaviens läsande publik.
Jag kunde ha lust att locka köpare med några profbitar.

Gyllne ord om mö och hjälte,
Sköna ord, dem sångarn hämtat
Ifrån Väinämöinens bälte,
Under Ilmarinens äsja,
Från den muntre Kaukos svärdsudd

.	Och från Pohjas ödemarker,

.	Kalevalas furuparker;

men mängden af vackra ställen gör valet för svårt, och
jag måste hänvisa läsaren till boken. Jag är viss på,
att han skall bli förtjust öfver bekantskapen.

Lll.

Munthe, Puck, Från Napoli. Resebref. IV + 170 ss.
Stockholm 1885. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 2 kr.

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen.
1885, andra häftet. Innehåll: Dietrichson, L., Mid-
• delalderens trækirker. Et indlednings kapitel til de nor-
ske stavekirkers historie, I (med 32 träsnitt); Törne-
bladh, K., Den svenska läroverkskomiténs af 1882—
1884 betänkande, II; Montan, C. O., Frågan om ny
rättegångsordning i Sverige. (Nya lagberedningens be-
tänkande angående rättegångsväsendets ombildning och
bihang till nya lagberedningens betänkande angående rät-
tegångsväsendets ombildning), I; Literaturöfversikt ; Ny-
utkomna böcker.	.

Ny svensk tidskrift utg. af R. Geijer. 1885, mars.
Innehåll: Longfellow, Morituri salutamus, öfvers. af
Hj. Edgren; Hj. Gullberg, Läroverkskomiténs betän-
kande, I; Edv. Lidforss, Svensk Novellistik, II; An-
mälningar af L. N., R. F. och S—e.	,

Finsk tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bo-
lin och Fredr. Elfving. Februari 1885. Innehåll: J. J.
Tikkanen, Den yttersta domens konstnärliga framställ-
ning i Italien; A. G. Fontell, Finlands folkmängd 1571
jemförd med Sveriges; Edv. Öhrnberg, Ministerskif-
renas historia i Sverige efter 1867; Amanda Kerf-
stedt, Kärlek, lifsbild, I; Anmälningar; Bref från Sve-
tige; Teater m. m.

— Mars. Innehåll: K. K. Tigerstedt, Göran Mag-
nus Sprengtporten, XVII; A. Donner, Ett internatio-

nelt astronomiskt företag; L. W. Fagerlund, En ho-
spitalsinteriör från medlet af förra seklet; Amanda
Kerfstedt, Kärlek, II; Anmälningar; Teater m. m.

Tilskueren, maanedsskrift udg. af N. Neergaard. Fe-
bruar 1885. Inhold: C. St. A. Bille, Parlamentarisme;
E. Schiodte, Theophilus Hansens tegninger; V. Ull-
mann, Johan Sverdrup og den norske forfatningskamp,
I; V. Stuckenberg, Tre digte; Marie Pingel, Prin-
sesse Charlotte af Wales, II; E. Skram, Kiellands For-
tuna og Lies En Malstrom; Herman Bang, Teatrene.

■ — Marts. Indhold: K. Gjellerup, Fyrs tegraven ; V.
Ullmann, Johan Sverdrup og den Norske forfattnings-
kamp, II; G. Carducci, I en gotisk kirke, overs, af
S. Schandorph; M. Mork Hansen, Om sprogfor-
holdene i de blandede egne af Sonderjylland ; Frk. M.
Pingel, Prinsesse Charlotte af Wales, III; H. Schwa-
nenflügel, Ibsens Vildanden og dens opforelse paa det
kgl. teater; Frk. C. Bergsoe, Magdalene Thoresen:
»Fra midnatssolens land»; N. Neergaard, F. Olden-
burg: »Statscoup». .

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 21 februari. Kanslern hade enl. ankommen skrifvelse
beviljat 300 kr. från universitetets reservfond för nymodellering
af genien i det öfver triumfbågen i nya universitetsbyggnadens
aula uppsatta vapnet.

Enligt likaledes ankommen skrifvelse hade kanslern icke fun-
nit sig för närvarande kunna lämna bifall till konsistoriets hem-
ställan om anslag för anbringande af förändrad yttertrappa till
universitetsbyggnadens hufvudfasad.

Med anledning af föreskrift i kgl. brefvet af den 9 mars 1883
i afseende å åtgärder för tillsättning. af lediga laboratorstjänsten
vid patologiska institutionen utsatte kons, den tid af 1 månad, inom
hvilken fakulteten ägde att till tjänstens erhållande kalla utmärkt
vetenskapsman, att räknas från och med denna dag.

Med anledning af stadgandet i § 4 af reglementet för konung
Oskar II:s jubelfestdonation företogs med slutna sedlar val af den
komité, bestående af en ledamot från hvarje fakultet eller sektion,
som hade att behandla frågan om understödets utdelande för in-
nevarande år. Då, efter det början skett med valsedlarnas upp-
tagande, en valsedel innehöll biskop Cornelii namn, ifrågasatte
prof. Alin, huruvida biskop Cornelius vore valbar till ledamot i
ifrågavarande komité. Under diskussionen härom yttrades huf-
vudsakligen å ena sidan, att, ehuru biskop Cornelius efter sin ut-
nämning till biskop i Linköpings stift blifvit i ämbetet installerad
och äfven inträdt i biskopsämbetets, utöfning, likväl och enär han
icke finge tillträda biskopslönen förr än den 1 maj 1887, vid
hvilket förhållande biskop Cornelius, som komme att intill nämda
tid uppbära professorslön här vid universitetet, så mycket mindre
kunde anses hafva frånträdt sitt professorsämbete, som i flere
föregående fall utnämd och installerad biskop på samma sätt som
nu biskop Cornelius utöfvat biskopsämbetet men det oaktadt kvar-
stått i utöfningen af den befattning han förut innehaft, och bi-
skop Cornelius själf, genom att begära tjänstledighet till viss dag
från sitt professorsämbete för resa till Linköping, tydligen gifvit
tillkänna, att han ansåge sig fortfarande innehafva och utöfva sitt
professorsämbete, biskop Cornelius äfven borde vara valbar till
ledamot i nu ifrågavarande komité, och å andra sidan att, då bi-
skop Cornelius genom sin utnämning till annan tjänst upphört att
vara professor vid universitetet, så vore han icke valbar till nämda
uppdrag, som kunde tillfalla endast ledamot af fakultet eller sek-
381

NORDISK REVY 18841885.

382

tion. Vid begärd votering röstade professorerna Hammarstrand,
Schultz, T. Nordling, Lundquist, Cleve, Landtmanson, Daug, V.
Nordling, Nyblom, Holmgren, Mesterton, Ribbing och rektor prof.
Sahlin eller tillsammans 13 för förra meningen och professorerna
Hammarsten, Henschen, Clason, Alin och Hagberg eller tillsam-
mans 5 för den senare. Konsistoriet hade sålunda förklarat bi-
skop Cornelius valbar, däremot reservationer likväl anfördes af
prof:na Alin, Hagberg och Henschen. Till ledamöter i komitén
utsågos professorerna biskop Cornelius, Landtmanson, Hedenius,
Sahlin och Thalén.

Kons, beslöt, att professuren i kyrkohistoria skulle kungöras
ledig till ansökan. .

Kons, beslöt att hos kanslern göra framställning, att, på sätt
medicinska fakulteten och drätselnämden föreslagit, extra ordina-
rie professorn i pediatrik och praktisk medicin här vid universi-
tetet tills vidare och intill dess en särskild klinik åt honom kan
inrättas, med befrielse från katedrala föreläsningar erhåller följande
åligganden, näml.:

att han trenne gånger årligen från och med den 15 mars, 15
sept, och 15 dec. under minst 4 eller, om så erfordras, flere vec-
kor dagligen på ordinarie professorns i praktisk medicin kliniska
afdelning åt de medicine kandidater, som vid dessa tider begynna
sin tjänstgöring, meddelar den undervisning i dé fysikaliska un-
dersökningsmetoderna, som förut tillhört adjunkturen i praktisk
medicin; .

att han öfvertager ledningen af en särskild, i sammanhang
med fakultetens öfriga kliniker anordnad pediatrisk poliklinik och
meddelar därtill hörande undervisning; samt

att, så länge undervisningen i de fysikaliska undersöknings-
metoderna komme att fortgå efter ofvannämda plan, e. o. profes-
sorn i pediatrik och praktisk medicin vore pliktig att vid tjänst-
ledighet till vikarie afstå tjänstgöringspenningar under de tider,
då undervisningskurserna i fysikalisk diagnostik fortginge, men
under öfriga delar af året vara från sådan skyldighet befriad.

Teologiska Fakulteten. -

Den 24 februari. Tillstyrktes studerandena O. L. T. Peters-
sons och A. E. Bergs ansökningar att i teologisk-filosofisk exa-
men som examensämne få utbyta teoretisk filosofi mot praktisk.
Professoren Johansson ingaf deremot reservation.

Den 3 mars. Anstäldes teologie kandidat-examen med filosofie
kandidaten Ake Hassler, östg.

S.	d. Afstyrktes teologie studeranden J. I. Carlsons ansök-
ning om befrielse från de för inträde i predikoämbetet föreskrifna
praktiska öfningarna vid universitetet.

S.	d. Tillstyrktes Professoren, von Schéeles ansökning om tjänst-
ledighet från den 9 nästinstundande april till innevarande termins
slut, och föreslogs, att, enär alla för vikariat tillgänglige lärare inom
fakulteten redan vore upptagne med bestridande af föreläsnings-
och examinationsåligganden, ingen vikarie förordnas till uppehål-
lande af professorén von Schéeles föreläsningsskyldighet, men att
däremot till uppehållande af hans examinationsskyldighet profes-
soren och biskopen Cornelius måtte förordnas.

S.	d. Afgafs yttrande, att fakulteten icke hade någon att
föreslå vid tillsättningen af ett efter docenten 0. E. Burman le-
digt rörligt docentstipendium.

Den 16 mars. Bifölls teologie kandidaten Claës Elis Johans-
sons ansökning att varda föreslagen till docent i apologetik och
beslöts, att skrifvelse derom skulle till kanslersämbetet afgå.

• S. d. Tillstyrktes studeranden A. Jernbergs ansökning att i
teologisk-filosofisk examen som examensämne få utbyta teoretisk
filosofi mot praktisk. Biskopen Cornelius, professoren Johansson
och e. o. professoren Sundelin ingåfvo däremot reservationer.

S.	d. Afgafs yttrande,' att fakulteten icke hade någon att
föreslå till erhållande af. understöd ur Oskar II:s jubelfestdo-
nation.

S.	d. Utsågs till dekanus för nästkommande läsår professo-
ren Myrberg.

S.	d. Afgafs infordradt yttrande i anledning af läroverksko-
miténs yttrande och förslag rörande organisationen af rikets all-
männa läroverk, i hvad nämda utlåtande och förslag angå eller
hafva betydelse för studierna och examina vid universiteten.

Juridiska Fakulteten.

Den 31 jan. Hemstäldes hos kanslersämbetet, att ett årligt
arvode af 1,500 kronor skulle åt docent Trygger anvisas af stats-

rådet Hammarskjölds professorslön mot skyldighet för Trygger att
deltaga i undervisningen inom fakulteten enligt den anordning, fa-
kulteten kan finna skäligt bestämma. (Sedan bifallet af kansl.)

Den 2 mars. Aflades juris utriusque kandidatexamen af
C. I. A. J. Bergström, södermani.

Medicinska Fakulteten.

Den 21 februari tillsattes, en komité, bestående af pro-
fessorerna Mesterton, Kjellberg, Hammarsten, Henschen och Pet-
tersson för att i anledning af från professoren Henschen in-
gifna memorial angående om- och nybyggnad vid det akademiska
sjukhuset taga i öfvervägande den praktiskt-medicinska under-
visningens behof och härom till fakulteten inkomma med de för-
slag, som kommitterade funne vara af behofvet påkallade.

Den 28 februari aflades med. licentiat-examen af med.
kandidaten J. W. Englund af Göteborgs nation, äfvensom med.
kandidat-examen af medicine studerandena, filosofie kandidaten
Johan Gustaf Johansson Ekehorn af Smålands nation, Konrad
Vahlquist och Johan August Hedlund af Östgöta nation.

S.	d. Beslöt fakulteten att till det större konsistoriet anmäla, att
fakulteten ej hade någon att föreslå till erhållande af ett efter
docenten Burman ledigt rörligt docentstipendium.

Den 14 mars aflades med. kandidat-examen af med. stu-
derandena Set Valentin Lindström af Norrlands nation och Viktor
Emanuel Klingberg af Södermanlands-Nerikes nation.

S.	d. Beslöt fakulteten anmäla, att fakulteten för detta år icke
hade någon att förorda till erhållande af understöd från konung-
Öskar II:s jubelfestdonation.

S.	d. Beslöt fakulteten, att två lediga riksstatens medicinska
stipendier, näml. stipendiet för afdelningen anatomi och stipendiet
för afdelningen allmän patologi och medicinens historia, skulle an-
slås lediga att sökas senast onsdagen den 8 nästinstundande
april.

Filosofiska fakulteten.

13	mars. Bestämde fakulteten sätt och tid för behandlingen
af den till fakultetens yttrande remitterade frågan om läroverks-
komiténs betänkande.

S.	D. Afstyrkte fakulteten en af fil. kand. Ad. Meyer, sthm.,
ingifven underd. ansökan att i filos, lic.-examen få med matema-
tik och fysik förena teoretisk filosofi.

S.	D. Faststäldes reglemente för filosofiska fakultetens rese-
stipendier.

21	mars. Afgaf fakulteten yttrande öfver läroverkskomiténs
betänkande, hvarvid såsom fakultetens beslut antogs hvad matemat. -
naturvet. sektionen i samma ärende beslutat jämte ett tillstyrkande
af hvad komiterade föreslagit beträffande stärkande af undervis-
ningen i lefvande språk vid universitetet.

. Humanistiska sektionen.

11	mars. Tillkännagafs, att k. m:t under d. 13 febr, beviljat
kand:ne A. Munthes, E. Münchmeijer, H. Hjorths och F. Palmgrens
ansökan att i fil. lic.-examen få förena nyeuropeisk linguistik, la-
tin samt estetik, literatue- och konsthistoria;

samt att k. m:t d. 6 febr, förordnat, att docent A. C. Noreen
må under den tid han förestår professuren i nordiska språk upp-
bära ett arvode af 2,000 kronor årligen från detta års början,
med bibehållen rätt att därjämte uppbära docentstipendium. ‘

S.	D. Föreslog sektionen, att det anslag å 2,500 kronor årli-
gen, som beviljats för undervisning i slaviska språk vid universi-
tetet, måtte tilldelas docenten J. A. Lundell.

S.	D. Bedömdes en för fil. doktorsgrad af fil. lic. F. A. 2.
Scheele utgifven och d. 7 mars offentligen försvarad afhandling,
“Samuel Grubbe’s Skönhetslära".

S.	D. Anmälde prof. Nyblom sin önskan att kalla nämde
fil. lic. F. A. v. Schérle till docent i estetik (kanslerns utnämning
skedde d. 18 mars).

S.	D. Beslöt sektionen anmäla doc. H. Schäck att komma i
åtanke vid utdelandet af kon. Oscar II:s jubelfeststipendium inne-
varande år för sitt arbete “William Shakspere, hans lif och verk-
samhet“.

- Matemat.-naturvetenskapi ig a, sektionen. '

13	mars. Beslöt sektionen anmäla doc. 0. Widman att på
grund af sitt arbete “Studien in der Cuminreihe“ komma i åtanke
vid utdelandet af kon. Oscar II:s jubelfeststipendium för inneva-
rande år.
383

NORDISK REVY 1884—1885.

384

S. D. Valdes prof. F. R. Kjellmnan till sektionsdekan för kom-
mande läsår.

18	mars. Aflades fil. lic.-examen af kand. J. J. A. Appellöf,
gotl.

S. D. Anmäldes, att kanslern d. 13 mars utnämnt licentia-
terna K. J. Ångström och C. A, Mebius till docenter i fysik vid
universitetet.	■

Biblioteket.

Bland gåfvor, som på sista tiden kommit universitetsbibliote-
ket tillhanda, förtjänar att särskildt nämnas den dyrbara present,
som för några dagar sedan kom från herr Ilja Kirilovitch Savin-
koff, köpman i S:t Petersburg, bestående i den på hans bekostnad
ntgifna fotolitografiska upplagan af det kring 1056 skrifna så
kallade Ostromirska evangeliet, som tillhör kejserliga biblioteket
i S:t Petersburg. Det ytterst kostbara och praktfulla aftrycket
återger med ovanlig tydlighet alla dragen i denna handskrift, som
anses vara den älsta af alla med s. k. Cyrilliska bokstäfver
skrifna kyrkoslaviska manuskripter.

Från universitetet i Edinburg har ankommit en stor kvart-
volym, innehållande berättelsen om dess förlidet år firade trehundra-
års jubelfest. Arbetet utmärker sig i typografiskt hänseende ge-
nom den solida lyx, som man är van att möta i engelska prakt-
arbeten,	C. A.

Kobenhavn.

Det Kongelige Danske Videnskabernes
Selskabs Prisopgaver for 1885.

Den historisk-filosofiske Klasse.
Filologisk Prisopgave.

(Pris: Selskabets Guldmedaille.)

Allerede i den romerske Republiks sidste og Kejserdommets
tidligere Tid bpstod et særligt Forhold, en Modsætning og Kamp,
idet det latinske Sprog benyttedes som officielt Meddelelsesmiddel
af de romerske Autoriteter i en Række Lande og Provinser med
oprindelig græsk eller helleniseret Befolkning, der var i Besiddelse
af en selvstændig Dannelse og en den romerske overlegen Litte-
ratur. Dette Misforhold fremtrædte skarpere, efterhaanden som en
stor Del af den græske Befolkning, og fra Caracalla af den hele,
optoges i romersk Borgerret og fik Ret til Deltagelse i det offent-
lige Liv, for saa vidt dette i sin absolut monarkiske Form til-
stedede folkelig Deltagelse. Men en fuldstændig Modsætning imel-
lem den traditionelle Form for Regeringens lovgivende og admi-
nistrative Udtalelser og Folkets til den overleverede Dannelse sig
stottende Sprog fremkom, da det romerske Rige deltes og en 1a-
tinsktalende Regering fik sit Sæde i Konstantinopel langt udenfor
det latinske Sprogs virkelige Omraade. Det latinske Sprog indtog
her en Stilling, der kunstig maatte stöttes ved Undervisning og
Skoler, i hvilke de, der onskede at indtræ.de i Statstjenesten, til-
egnede sig den nodyendige, ofte tarvelige, Kundskab og Færdig-
hed i Regeringssproget. Mere og mere maatte imidlertid det vir-
kelige Folkesprog, der ogsaa var og blef Hoffets Omgangssprog,
gjore sig gjældende i Lovgivning og Administration, og tilsidst
ganske fortrænge det paa ingen naturlig Grundvold hvilende Latin.
Skjant denne Udvikling i dens store Hovedtræk ligger for Dagen,
og navnlig ikke har kunnet undgaa at omhandles af dem, der
have sysselsatt sig med Romerrettens Historie i de senere Aar-
hundreder, er dog den hele Bevægelses Gang og Sammenhæng
med almindeligere Litteraturforhold og med Skolerne, saa vidt vi
skjonne, ingensteds fremstillet med tilfredsstillende Klarhed. Sel-
skabet onsker derfor at fremkalde:

En omfattende Underssgelse af det latinske Sprogs Stilling
som Regerings- og Administrationssprog, i det ostromerske Rige
fra Konstantin den Stores Tid, indtil det bliver ganske fortrængt
af det græske, samt af de dermed sammenhængende Skole- og
Litteraturforhold.

Filosofisk Prisopgave.

(Pris: Selskabets Guldmedaille.)	•

Ved Siden af den, som det synes, i de sidste Decennier med
fornyet Liv vaagnende Diskussion af Ethikens Grundlag og Prin-
ciper har der i den nyeste Tid ogsaa gjort sig Bestræbelser gjæl-
dende for at oplyse den ethiske Udvikling og derigjennem ogsaa
de ethiske Principer ved Hjælp af den historiske (sammenlignende)

Methode, idet man har undersogt de ethiske Forestillingers og de
ethiske Institutioners Sammenhæng med andre Sider af Livet hos
forskjellige Folkeslag og i forskjellige Kulturperioder. Da det vil
være af Betydning at vinde Klarhed over, hvad der ad denne Vej
kan udrettes till Belysning af den filosofiske Ethiks Problemer,
stiller Selskabet herved den opgave:

At give en kritisk Fremstilling af de ved den historiske Me-
thode vundne Resultater paa Ethikens Omraade og en Under-
sogelse af denne Methodes Betydning for den filosofiske Ethik i
det hele. . Forts.

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag:

NY SVENSK TIDSKRIFT

FÖR KULTUR-OCH SAMHÄLLSFRÅGOR, POPULÄR
VETENSKAP, KRITIK OCH SKÖNLITERATUR,
utgifven af Reinhold Geijer, utkommer under år 1885
enligt samma plan som under näst föregående år, i tio
häften — ett i kvar månad med uppehåll under högsom-
maren — med tillsammans minst 40 tryckark eller 640 sidor.

Penumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor.

Priset är fortfarande 10 kr. för helt år.

• Marshäftet innehåller:

Morituri salutamus. Dikt af Longfellow. Öfvers, af Hjalmar Ed-
gren. — Läroverkskomiténs betänkande I. Af Hj. Gullberg. —
Svensk Novellistik II. Af Edvard Lidforss. — Literaturanmäl-
ningar.

Innehåll:

Gran: Fonctionnement de la justice militaire.

Hildebrand: Sveriges medeltid..

S:t Clair Feilden: A short constitutional history of England.

Lagus: Kellgrens finska lefnadsminnen.

Genmäle af A. Ahnfelt och svar af H. S.

Burg: Die älteren nordischen runeninschriften.

van t’Hoff: Etudes de dynamique chimique.

Zopf: Die spaltpilze.	. ,

Zopf: Die pilzthiere oder schleimpilze.

Eriksson: Om potatissjukan.

Verdandi, tidskrift utg. af “Uffe“ och Lars Hökerberg.

Skolan och Hemmet, samling af uppsatser, utg. af C arl K astman.

Norsk bogfortegnelse for 1883, udg. ved Universitetsbibliotheket.

Kalevala, öfvers. af Rafael Hertzberg.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Kobenhavn).
Nr 29 (15 April)

(1884—85) Ärg. II, 13.

N 0 RDIS K R E V Y
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S.’ A. Arrhenius, Fil.

Lie. A. Bendixson Doc. y. E. Berggren, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. 7. Boëthius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Fil. Dir H. Juhlin Dannfelt, Doc. D. Davidson,

Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. %. Forssell, Akad.-Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F.

Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. E. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. H. Hjärne, Fil. Kand: K. H. Karlsson, Lektor 0. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H.

E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. %. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundstrom, v. Häradsh. C. O. Mon-
tan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. %. E. Nystrom, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström,
Doc. F. von Schéele,Doc. J. LL. E. Schäck, Lektor J. af Sillén, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. F. Sundelin,
Lektor A. L. A. Söderblom, Prosekt. y. H. Théel, Doc. E. Brygger, Lektor P. y. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl-
utgifven af.

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & j. WIKSELL’S Boktryckeri.

Teologi.

Tschackert, Paul, Evangelische Polemik gegen
die römische Kirche. Gotha 1885. F. A. Perthes.
Pris 8 Mark.

■ Ändamålet med förestående arbete säger författaren
vara att hos bildade evangeliske, teologer eller icke-teo-
loger, stärka det protestantiska medvetandet, något som
han anser nu vara af nöden, emedan den romerska kyr-
kans oevangeliska anda vunnit en farlig styrka genom
jesuitismens triumf på det vatikanska konciliet. Efter
detta koncilium har nämligen jesuiternas antal altjämt
tillväxt, och »jesuiterna äro påfvedömets generalstabsoffi-
cerare i striden mot protestantismen». Författaren vill
ej bekämpa de romerska katolikerna, utan den romerska
prestkyrkan, och icke så mycket den tridentinska som
icke mer den nuvarande, den vatikansk-jesuitiska, hvilken
han säger utgöra en vidrig blandning af religion och pö-
litik, falsk världsförsakelse och påfviskt världsherravälde,
jesuitiskt skarpsinne och hednisk inskränkthet, tillbedjan
af Gud och fetischism. Visserligen anser han att det
vore önskligt, om de evangeliske och katolikerna kunde
lefva i frid med hvarandra och med enad styrka kämpa mot
gemensamma fiender, »men», säger han, »så länge den ro-
morska kyrkan föraktar och hatar oss evangeliske, så
länge hon vägrar att göra bot för sin synd, böra och
vilja vi bekämpa henne. Men låtom oss endast taga
ädla vapen i handen! Guds ord och kyrkans historia
vare vårt svärd och vår sköld !»

De frågor, hvilka förf, behandlar, äro: den romerska kyr-
kan och hennes dogmer, romersk och evangelisk sedlighet,
kulten inom katolicismen och protestantismen, kyrkorät-
ten, det romerskt-kyrkliga finansväsendet, kyrkans för-
hållande till den moderna staten, kyrkornas tillväxt un-
der den hyaste tiden, samt slutligen, ett antal tidsfrågor,

t. ex. om civiläktenskap och blandade äktenskap, politik
och kyrkostat, den ultramontana pressen, det romerska
celibatet och de evangeliska presternas familjelif med af-
seende på bådas .betydelse för vårt sociala och andliga lif.

Författaren uppvisar en genomgående motsats mellan
katolicismen och protestantismen i dogmatiskt och etiskt
afseende, i fråga om kulten, rätten, missionen samt många
af våra dagars brännande spörsmål. Till sist besvarar
han den frågan, huruvida denna motsats i framtiden skall
än mer stegras eller ock möjligenutjämnas.

Grundsatsen att endast strida med ädla vapen har
författaren icke blifvit otrogen: hans framställning vit-
nar om sanningskärlek, vitnar om ett bemödande att
icke framställa den sak han granskar i en ofördelakti-
gare dager än hon verkligen förtjänar, och hans arbete
gör derför ett synnerligen godt intryck i jämförelse med
katolikernas oförsvarliga sätt att framställa vissa sakför-
hållanden ur protestantismens och i synnerhet ur refor-
matorernas historia. — Författaren har ämnat sitt arbete
för bildade evangeliske i allmänhet, såväl teologer som
icke-teologer; de förra skola helt säkert med intresse
läsa det samma, ehuru det innehåller mycket, som för
dem är välbekanta saker ; för icke-teologer har författa-
ren gjort sitt arbete tillgängligt genom ett mycket po-
pulärt framställningssätt. • J. E. B.

Ullman, U. L., Evangelisk luthersk liturgik med
särskild hänsyn till den svenska kyrkans förhållanden.
Senare delen, tredje häftet: De kristliga kultakterna: 2.
Initiationsakterna; 3. Benediktionsakterna. Ss. 141—395.
Lund 1885. C. W. K. Gleerup. Pr. 2,75.

Bondo, N: G., Den apostoliske troesbekiendelses op-
rindelse og betydning. IV + 122 ss. Kjobenhavn 1885.
G. E. C. Gad.
387

NORDISK REVY 1884—1885.

388

Juridik.

Wrede, Rabbe Axel, Processinvändningarna en-
ligt finsk allmän civilprocessrätt. 207 s. Helsingfors
1884. ..

Ett bland de mest betydande arbeten inom processen
utgör Bülows, afhandling om processförutsättningarna
(»Die Lehre von den Processeinreden und die Process-
Voraussetzungen», Giessen 1868). Utgående därifrån,
att processen är ett publikt rättsförhållande, hvilket grad-
vis skrider framåt och utvecklar sig steg för steg, gör
Bülow detta rättsförhållandes förutsättningar till föremål
för sin undersökning.

Han vänder sig mot den dittills herskande åsikten,
som kände nämda processförutsättningar blott såsom s. k.
dilatoriska invändningar och som i följd af sammanbland-
ning af dessa invändningar med sakinvändningar var ur
stånd att med afseende på den förra gifva tillfredsstäl-
lande regler. Och som den af Bülow kritiserade upp-
fattningen stödde sig på en felaktig tolkning af den ro-
merska rättens bestämmelser, blef Bülows första uppgift
en undersökning af dessa stadganden, hvarvid han kom
till det resultat, att i den romerska rätten inga process-
invändningar funnits, utan att alla invändningar så väl
exceptiones som præscriptiones afsågo det materiella rätts-
förhållandet. Förutsättningarna för judicium, d. v. s. för
att ett förfarande inför judex skulle ega rum angående
den materiella rättstvisten, undergingo pröfning inför præ-
torn in jure (hvarvid visserligen partens anmärkande af
den bristande processförutsättningen i vissa fall var er-
forderligt för dess beaktande), hvilken pröfning, i hän-
delse rättegången medgafs, afslutades genom litis conte-
statio. Först genom denna blef tvistefrågan anhängig
(res in judicium deducta) och uppstod processrättsförhål-
landet. På grund af det resultat, hvartill han i sin undersök-
ning kommit, förkastar Bülow begreppet processinvändning
samt ersätter det med begreppet processförutsättning.

Om än icke obekanta för den svenska rättsveten-
skapen ha dock resultaten af Bülows undersökning först
genom föreliggande arbetepå ett fullständigare sätt till-
lämpats å den svenska processrätten.

I inledningen af sitt arbete gör förf, en skarp skil-
nad mellan sakinvändningar och processinvändningar. —
Med de förra förstår förf, ett påstående af svaranden,
som, utan att stå i strid med den af käranden anförda
grunden för hans anspråk, likväl afser att verka ansprå-
kets förkastande. Processinvändning vore ett yrkande af
part, att käromålet icke måtte bli föremål för domstols
pröfning, hvilket yrkande grundar sig på bristen af en
processförutsättning. Sakinvändningen afsåge en absolutio
ab actione; processinvändningen absolutio ab instantia.
Den förra tillkomme endast svaranden och måste af ho-
nom uttryckligen göras gällande. Den senare kunde
äfven tillkomma käranden och vore stundom af den be-
skaffenhet, att domstolen egde skyldighet att ex officio
pröfva den. Sedan begreppet sålunda antydts, kastar
förf, en blick på processinvändningslärans historia. Här-
èfter utvecklar han närmare processinvändningens begrepp
och upptager till granskning satsen, att processen är ett
rättsförhållande. Häremot skulle hufvudsakligen tala den

omständigheten,- att hvarje enskild process innebure
flera rättsförhållanden. Så t. ex. vore det rättsförhål-
lande, som genom stämningens meddelande till svaranden
uppstod, ett annat än det, som existerade, sedan dom-
stolen ålagt svaranden att ingå i svaromål etc., och
dessa rättsförhållandens förutsättningar tydligen olika.
Med anledning häraf uppkastar förf, den frågan, huruvida
man icke skulle kunna sammanfatta de särskilda process-
rättsförhållandena till ett, »processrättsförhållandet». För
besvarandet häraf söker förf, i korthet framställa rätts-
förhållandets begrepp, och vore för detta väsentligt till-
varon af en rättighet å ena sidan och en densamma
motsvarande förpliktelse å den andra. Den definition,
som förf, synes anse riktigast, är Puchtas (Pandekten
ss. 46 f., Leipzig 1877).— Det förefaller således, söm om förf,
ansåge, att rättsförhållandets aktiva sida vore en rättig-
het, dess passiva sida en förpliktelse. (Denna åsikt
sammanfaller med Goos’, se Forelæsninger over den alminde-
lige Retslære, Köpenhamn 1880, h. 2.) Då nu de, hvilka
säga, att processen är ett rättsförhållande, anse detta vara
tresidigt, skulle således med förf:s definiering af rättsförhål-
landet hvart och ett af processrättsförhållandets tre sub-
jekt (domstol, kärande och svarande) hafva någon rättig-
het eller förpliktelse mot hvartdera af de öfriga. Förf,
anser redan den logiska möjligheten af ett rättsförhållande
med flera än två subjekt i hög grad tvifvelaktig. Men
äfven under förutsättning af ett dylikt rättsförhållandes
möjlighet, bestrider förf, dess tillvaro i processen. Och
detta på den grund, att han anser sig kunna konstatera,
att i den moderna rättegången parterna icke hafva några
processuella förpliktelser mot hvarandra, hvaraf följden
blefve, att något processuelt rättsförhållande mellan par-
terna icke förefunnes, samt att således det antagna tre-
sidiga processrättsförhållandét vore en godtycklig hypotes.
Oaktadt förf, således förnekar processens egenskap af
rättsförhållande, fasthåller han vid begreppet process-
förutsättning. Och äro processförutsättningar de omstän-
digheter, hvilka måste vara för handen, för att ett giltigt
förfarande i hufvudsaken skall kunna ega rum.

Utgör förf:s afvikelse från den gängse uppfattningen
af processen såsom ett rättsförhållande en förbättring
eller en försämring? Svaret härpå fordrar först och främst
en granskning af förf:s rättsförhållandebegrepp. Vid dettas
angifvande synes förf, icke hafva gått nog långt tillbaka,
i följd hvaraf hans begrepp synes vara rätt godtyckligt.
Skall man tillfredsställande kunna angifva, hvad ett rätts-
förhållande är, torde det vara nödvändigt, att man först
klargör begreppet objektiv rätt eller rättsnorm. Med af-
seende härå tro vi det riktiga vara i största korthet
följande. •

Rättslag är den norm för den mänskliga sammanlef-
naden, som har till mål att möjliggöra och befordra men-
niskans sedliga utveckling. Detta normerande af men-
niskorrias förhållanden till hvarandra sker., genom befall-
ningar och förbud. Rättslagen är »en komplex af impe-
rativ, hvilka i det afseende äro med hvarandra förknippade
och förbundna, att icke-beaktande af det ena ofta utgör
förutsättning för det andras befallning» (jfr Bierling
Zur Kritik der juristischen Grundbegriffe, Gotha 1883,
II, ss. 1—31, 307—3,50). — Består nu rättslagen af
imperativ, innehåller, hvarje rättssats ett sådant, samt är
389	NORDISK REVY 1884—1885.390

hvarje rättsförhållande ett af rättsordningen skapadt för-
hållande mellan personer (detta senare torde vara obestridligt,
ehuru det ingalunda är obestridt), så är det tydligt, att
hvarje rättsförhållande måste få sitt innehåll af det det-
samma bestämmande imperativ d. v. s. befallning eller
förbud. Hvarje befallning eller förbud af rättslagen al-
strar hos den befalde eller förbjudne en förbindelse att
utföra eller underlåta ett visst handlande (Bierlings kon-
struktion häraf synes oss oriktig).. Hos den person åter,
i hvars intresse rättslagen gifvit den i fråga varande be-
fallningen eller förbudet, måste rättsordningen erkänna
ett anspråk mot den befalde resp, förbjudne, att denne
fullgör befallningen resp, underlåter det förbjudna. Just
detta förhållande af anspråk å ena sidan och förpliktelse
å den andra synes oss vara ett rättsförhållande. An-
språket kan kallas för den aktiva sidan af rättsförhål-
landet, förpliktelsen för den passiva. Ingen rättighet
uttömmes emellertid af ett rättsförhållande; hvarje rättig-
het, så väl sakrätten som fordringsrätten, ställer den
berättigade i rättsförhållande med flera personer. Rät-
tigheten är enheten af de en person med afseende
på ett visst yttre förhållande af rättslagen tillerkända
anspråk. Då vi sålunda redan i begreppet rättighet
hafva en sammanfattning från en viss synpunkt af flera
rättsförhållanden, kunna vi ej finna någon betänklighet
vid att sammanfatta de i processen förekommande enkla
processrättsförhållandena till ett enda, processrättsförhål-
landet. Och att ett dylikt rättsförhållande skulle vara
logiskt omöjligt, kunna vi ej finna, lika litet som att det
skulle strida mot detta rättsförhållandes natur, att det
steg för steg utvecklade sig. Identiteten rubbas inga-
lunda genom antagandet af en dylik utveckling eller trans-
formation. Att denna domstol har att döma mellan dessa
parter i denna rättstvist, står dock tills vidare fast, så
väl då blott stämningen är delgifven, som då svaranden
ingått i svaromål, eller rätten dragit sig tillbaka för att
öfverlägga om domen. Och detta rättsförhållandes exi-
stens är icke mindre beroende af vissa förutsättningar, då
förutsättningarnas tillvaro kan ifrågasättas, sedan för-
handlingen öfver föremålet för den materiella rättstvi-
sten börjats, ja rent af afslutats, än då, “ såsom i
romerska rätten, förutsättningarnas tillvaro eller ej af-
gjordes, innan någon förhandling i hufvudsaken fick ega
rum. Så länge bristen på en processförutsättning ännu
kan göras gällande, är processrättsförhållandet ungefär i
samma tillstånd, som, innan frågan om ratihabition afgjorts,
det rättsförhållande, som uppkommit genom en rättshand-
ling mellan en person och en annans ställföreträdare, hvil-
keh saknat fullmakt eller annat stöd för sitt ställföreträ-
dareskap. .

På grund af hvad vi sålunda anfört, och då vi anse
det otvifvelaktigt, att parterna äfven i förhållande
till hvarandra hafva processuella förpliktelser, kunna vi
ej finna, att förf, anfört tillräckliga skäl för att frångå
den allmänna uppfattningen, att processen är ett rättsför-
hållande, samt att processförutsättningarna äro förutsätt-
ningarna för detta rättsförhållandes uppkomst. Och den
omständigheten, att i regel bristen på dessa processförut-
sättningar måste göras gällande inom viss tid, för att
processrättsförhållandet däraf skall röna inverkan, d. v. s.
att processrättsförhållandet, oaktadt vissa af förutsätt-

ningarna för detsamma saknats, det oaktadt kan anses
hafva inträdt, erbjuder, såsom ock förf, själf synes anse,
icke någon så stor afvikelse från hvad som gäller för
andra rättsförhållanden, att man därför behöfver förneka
processrättsförhållandets tillvaro öfver hufvud taget. Grun-
den till nämda begränsning i processförutsättningarnas
betydelse är ingen annan än allmänna rättssäkerhetens kraf.

Vare sig man nu definierar processförutsättningar
såsom förutsättningarna för processrättsförhållandet eller
som förutsättningarna för ett giltigt förfarande i hufvud-
saken, så synes det oss olämpligt att behandla process-
förutsättningarna under rubriken processinvändningar. Och
det mindre lämpliga häri framstår så mycket mera, då
man inleder sin afhandling med en framställning af in-
vändningar i allmänhet och särskildt sakinvändningar.
Olägenheterna af ett dylikt förfarande visa sig dels däri,
att åtskilliga processförutsättningar därigenom utelemnas,
och dels däri, att indelningen af processinvändningarne
blir mindre tillfredsställande.

Det riktiga förfarandet vore möjligen detta, att
processförutsättningarna delades i sådana, som äro förut-
sättningar för ett processrättsförhållande öfver hufvud
taget, och sådana, som förutsättas för ett processrättsför-
hållande med afseende på en viss rättstvist. Bristen på
de förra gör förhandlingen ipso jure ogiltig, t. ex. om tre
studenter konstituera sig till domstol och afgöra ett mål;
bristen på de senare måste på i lag bestämdt sätt göras
gällande, för att rättegången skall blifva ogiltig, t. ex.
domstolen är ej kompetent för förevarande mål. Den se-
nare klassen af processförutsättningar kunde man dela i
sådana, som käranden hade att bevisa, och sådana, som
svaranden borde lagligen styrka. Inom hvardera af dessa
grupper kunde man, om man hyllade förf:s uttalade åsik-
ter med afseende på bevisskyidigheten, skilja mellan
absoluta och dispositiva, d. v. s. sådana, som domstolen
ex officio hade att pröfva, och sådana, som part måste
göra gällande. Och synes det oss, som om uttrycket
processinvändning, derest man ansåge sig böra bibehålla
denna benämning, borde begränsas derhän, att det endast
afsåge en dispositiv processförutsättning, som svaranden
hade att bevisa, eller åtminstone en processförutsättning
öfver hufvud taget, som svaranden hade att bevisa. Här-
igenom komme processinvändningen att med afseende på
processrättsförhållandet få ungefär samma ställning som
sakinvändningen med afseende på det under tvist varande
materiella rättsförhållandet enligt förf:s åsikt. Och att
en dylik analog ställning för de olika slags invändnin-
garna skulle medföra någon fara för, att processinvänd-
ningarna sammanblandades med sakinvändningarna, torde
man ej behöfva frukta, åtminstone om man fasthåller vid
åsigten om, att processen är ett rättsförhållande.

. (Forts.)E. T.

Getz, B., Om en forandret Rettergangsmåde i
Straffesager, med særligt Hensyn til Jurykommis-
sionens Lovudkast. XI+176 ss. Christiania 1885.
Alb. Cammermeyer. Pr. 2 kr.

På Sverdrups program var, som bekant, juryn ett
af hufvudnumren, och.med. den nya regimens inträde
skulle därför också ordet blifva verklighet. Det af en
391	NORDISK REVY 1884—1885.	392

komité, med sorenskriver Qvam i spetsen, utarbetade för-
slag till rättegångsordning i brottmål, grundad på jury,
har förelagts innevarande storting; och ingen vet, om icke
snart Norge hör till de länder, som lyckliggjorts med
detta absoluta vilkor för folklig frihet. Ty så lyder
parolen, formulerad af hr Qvam: »Skal vi beholde Ene-
vældets Embedsmands-domstole eller skal vi gjenindföre
vore Forfædres Folkedomstole?» Det är sålunda här in-
tet politiskt ideal af kosmopolitisk snitt, man eftersträf-
var, det är endast en återgång till sig själf; och då böra
väl icke de gode männen på tinget tveka i valet!

Herr Getz tvekar icke heller; han vill icke vara
med om denna jury, hvars nationella ursprung minst sagdt
är tvifvel underkastadt. Han ser saken icke som politi-
ker, utan som jurist; för honom är hufvudsak att det
blir väl dömdt, ej att skapa en för oss aldeles obehöflig
politisk garanti för rättskipningen, en institution, som un-
der normala förhållanden skulle verka rent af skadligt.
Men han är icke någon svuren anhängare af det gamla;
han vill göra sig till godo alt, som kan läras af den
nyare lagstiftningen på detta område — i England,
Amerika och på kontinenten — han erkänner också be-
hofvet af »lekmännens» representation i straffdomstolen.
Det är endast juryn och dess konsekvenser han icke vill
taga — icke en fördelning af domare-uppgiften mellan
lekmän och jurister, utan en sammansmältning af båda
elementen, sida vid sida är hans mål; han vill upptaga
lekmännen under form af »meddomsmän», ungefär såsom i
våra Råd stuf vurätter i de mindre städerna. Positivt har
han uttalat sina åsikter i ett af honom jämte f, statsrå-
det Bachke utarbetadt förslag till »Lov om Retter-
gangsmåden i Straffesager», hvilket nyss utkommit af
trycket. I föreliggande skrift är hans uppgift mer nega-
tiv — att visa det ohållbara i jurykommissionens förslag.

Hans undersökning sönderfaller i sju kapitel. Af
dessa innehåller det första några inledande anmärkningar
om utkastets uppkomst och källor; i de öfriga granskar
han förslaget i olika afseenden och undersöker till sist,
hvad dess genomförande skulle kosta. Af dessa afdel-
ningar erbjuda den andra och den fjärde största intresse,
då förf, där ingår i en granskning af själfva juryprinci-
pen och det frågosystem, som är dess nödvändiga konse-
kvens; denna kritik träffar icke endast det granskade
förslaget, utan juryn såsom sådan. Arbetet i dess helhet för-
tjänar väl att läsas äfven utom Norge; det är en tillfäl-
lighetsskrift, men innehåller mycket af bestående värde;
framställningssättet är enkelt och fritt från politiskt
vrövl och otidigheter. Vi hoppas därför, att det skall
göra intryck på dem, för hvilka det närmast är skrifvet,
och åtminstone bereda rådrum för mögnare besinning.

• I. Afz.

Konsthistoria»

Blümner, H. & v. Schorn, 0. Geschichte des
Kunstgewerbes in Einzeldarstellungen. I. II. Das
Kunstgewerbe im Altertum, von Dr. H. Blümner.
III. Die Textilkunst, eine Übersicht ihres Entwicke-

lungsganges vom frühen Mittelalter bis zur Gegen-
wart, von Dr. 0. v. Schorn.

[B. XXXI, XXXII, XXXIII af Das Wissen der
Gegenwart.] Leipzig 1885.

Om det ock med fog kan sägas, att det 19:de år-
hundradet ej ännu, fastän det närmar sig sitt slut, för-
mått inom de bildade kousternas och konstindustriens
område skapa någon för sig karakteristisk, från föregående
tidehvarfs strängt skiljaktig stil, så måste det dock å
andra sidan medgifvas att vårt århundrades sista hälft
särskildt utmärker sig för det varma intresse och den
ständigt växande ifver, hvarmed man egnar sig åt så
väl studerandet af forna tidehvarfs smakriktningar, som
åt dessa kunskapers tillgodogörande vid efterbildande af
dessa riktningars bästa och stilenligaste produkter. Detta
gäller naturligtvis i synnerhet på det konstindustriella om-
rådet, där alt sedan den här vid lag epokgörande London-
utställningen 1851 en otrolig vreksamhet varit rådande.
Sedan dess hafva i de flesta af Europas och Nord-
Amerikas större städer konstindustriella museer och
skolor inrättats och årligen spridas bland allmänheten
så väl vetenskapliga som populära skrifter rörande detta
ämne. En så brinnande fråga kunde ej häller länge
lemnas oberörd i den intressanta publikationen: »Das
Wissen der Gegenwart, Deutsche Universal-Bibliothek
für Gebildete», som i likhet med den hos oss utgifna
»Ur vår tids forskning» söker i populära uppsatser i
vidsträktare kretsar sprida kunskap om vetenskapens
nyaste rön.

I ofvannämda nyligen utkomna trenne band har
början blifvit gjord till en »Geschichte des Gewerbes». I
de två första banden har Dr. Blümner, den kände för-
fattaren af »Technologie und Terminologie der Gewerbe
und Künste bei Griechen und Römern» behandlat: »Das
Kunstgewerbe im Altertum». I B. XXXI har förf. med
ledning af sitt eget ofvan anförda arbete samt dylika af
Semper, Marqwardt, Weiss m. fl. och med begagnande af
de erfarenheter, som hämtats från de senaste viktiga
fynden på Krim och Cypern, i Mykenæ och Italien, lemnat
en rätt omfångsrik [264 ss.] framställning af den antika
konstslöjdens olika grenar.

I B. XXXII har samme förf, till största delen med
ledning af de i Pompeji gjorda fynden på 232 ss. skildrat
den grekisk-italiska konstslöjdens alster.

Bägge delarna äro försedda med talrika, till största
delen förträffligt valda och väl utförda, illustrationer,
hemtade från de bästa arbeten af detta slag.

I B. XXXIII har Dr. O. v. Schorn lemnat en in-
tressant och likaledes med talrika illustrationer försedd
redogörelse för »Die Textilkunst». De bägge författarnes
arbeten, i och for sig själfva af intresse, kunna nu med
desto större skäl anbefallas till vår bildade allmänhets
uppmärksamhet, sedan äfven Sverges hufvudstad i vårt
Nationalmuseum fått en dyrbar och väl anordnad konst-
slöjdsafdelning.

Det oerhördt billiga priset af 1 mark för hvarje
band bör i hög grad underlätta den spridning, hvaraf de
på grund af sitt goda innehåll och sin prydliga utstyrsel
äro väl förtjänta. —pt.
393

NORDISK REVY 1884—1885.

394

Historia.

Tegnér, Elof, Gustaf Mauritz Armfelt. Studier
ur Armfelts efterlemnade papper. II. Armfelt i Lands-
flykt. 437 s. Stockholm 1884, F. & G. Beijers förlag.
Pris 6 kr.

Denna nya del af doktor Tegnérs stora monografi
öfver Armfelt sluter sig värdigt till den första, förut i
denna revy anmälda, delen: Armfelt och Gustaf III.
Författarens uppgift har här om möjligt varit ännu mer
grannlaga. Det skede af Armfelts lif, som han nu haft
att behandla, är det, hvaröfver dé mörkaste skuggorna
falla, vare sig man betraktar det från lyckans och fram-
gångens eller från moralens synpunkt, men sådan är fram-
ställningens art, att man med samma intresse följer »den
nordiske Alcibiades» under landsflyktens irrfärder ända
djupt in i Rysslands ödemarker, som när han vid Gustafs
sida syntes vara lyckans förklarade gunstling, och att,
ehuru förf, ärligt fylt den pinsamma plikten att ej dölja
hans förvillelser, äfven när dessa äro som mest motbju-
dande, han dock kommer läsaren att bevara den sympati
för sin hjälte, som denne trots alt i själfva verket för-
tjänar.

Den hårda domen öfver Armfelts uppträdande denna
tid måste först och främst drabba den egendomliga
episod i hans och Sverges historia, som plägar kallas
den Armfeltska sammansvärjningen, och som med sina
följder utgör själfva pièce de résistance i denna del. Att
Armfelt egde de mest berättigade skäl till förbittring
öfver den vändning, Reuterholms gunstlingskap hos her-
tigen-regenten åstadkommit både i hans och Sverges
öden, kan till fullo erkännas; att förfaringssättet mot
honom och hans vänner ait igenom var prägladt af en
ilsken förföljelusta, som missbrukade lagens former och
ej häller skydde att begagna sig af de gemenaste medel
för att nå sitt mål, ligger nu i öppen dag, och likaså
att någon sammansvärjning i egentlig mening aldrig
existerade eller åtminstone blott bestod i lösa hugskott,
som stannade — på papperet. Men ovedersägligt är
dock, att Armfelt en gång ville och äfven vidtog åtgärder
för att med rysk hjälp åstadkomma en förändring i Sver-
ges inre förhållanden, ehuru det hela var alt för omoget
för att leda till något annat än hans och hans vänners
förderf, och detta försök kommer alltid att i hans poli-
tiska lif bilda en mörk punkt, som väl kan förklaras,
men aldrig försvaras. — Det bör också framhållas, att
förf., ehuru han med synnerlig framgång gjort det förra,
ej på något sätt kan sägas hafva försökt att göra det
senare. — Det är Gustaf III:s kanske största berömmelse
att hafva klart insett och kraftigt bidragit till att öppna
det svenska folkets ögon för faran af Rysslands under
Frihetstiden uppkomna sträfvan att inblanda sig i Sveriges
inre angelägenheter; det är å andra sidan hans motstån-
dares största fel att på grund af sitt, låt vara i många
fall berättigade, missnöje med hans regering hafva sökt
ett stöd hos den farlige grannen i öster, och det kan
därför ej annat än göra ett sorgligt intryck att se den
man, som gjort till sin lefnads mål att upprätthålla
Gustaf III:s »principer», nu i sin ordning, låt vara i
följd af ett berättigadt missnöje, söka öppna dörren för

detta samma ryska inflytande! Ett talande bevis på, huru
farlig den väg var, som han velat inslå, erhöll Armfelt
själf, då den ryske ministern Markoff genast efter hans
flykt till Ryssland föreslog honom att med rysk hjälp
söka i Sverge återinföra 1720 års regeringsform, genom
hvars afskaffande Gustaf III framför alt sökt tillintetgöra
Rysslands farliga stämplingar mot Sverges oberoende,
och då ett par år därefter, antagligen från samma håll,
ett försök gjordes att vinna hans medverkan till dessa
planer på Finlands skiljande från Sverge, hvilkas afvär-
jande varit ett väsentligt syftemål med Gustafs krig mot
Ryssland. Den fasthet, med hvilken Armfelt, ehuru vid
denna tid en förföljd flykting, hvars hela välfärd berodde
af den ryska regeringens nåd, tillbakavisade dessa förslag,
berättigar emellertid till det påståendet, att hans ryska
projekt, ehuru alster af en brottslig obetänksamhet, dock
ej innebar ett afsiktligt affall från hans kunglige väns
och hans egna grundsatser. Till bedömandet både af Arm-
felts person och af den dåvarande ryska regeringens
politik gentemot Sverge har därför förf, genom att
meddela dessa förslag lemnat ett synnerligt intressant
bidrag.

Men äfven med afseende på Armfelts enskilda
lif torde detta skede i hans historia vara det minst till-
talande. Lättsinnig hade han ju alltid varit, men nu
gaf han prof på detta sitt fel under hvad man med skäl
kan kalla: synnerligt försvårande omständigheter. Un-
der sin olyckas tid fick han mottaga nästan öfvermänsk-
liga bevis på sin ädla makas uppoffrande kärlek, och
efter skildringen af dessa — hvilka för läsaren utgöra
välgörande ljuspartier bland de många nog mörka bilder,
som det här varit förf:s plikt att måla —- gör det ett i
sanning pinsamt intryck att läsa om den kärleksförbin-
delse, som den mer än 40-årige mannen ingick med den
unga prinsessan af Sagan, hvilken var så godt som hans
myndling och sannolikt på hans föranstaltan bortgiftes med
en prins de Rohan, då hon redan hade att vänta en frukt
af sin förbindelse med Armfelt. Väl hänvisar förf, med
afseende härpå till, att samtidens moraliska måttstock ej
var den samma som efterverldens, men ett yttrande af
Ehrenström — hvilket förf, för öfrigt med vanlig sam-
vetsgrannhet citerat — visar dock, att Armfelts beteende
vid detta tillfälle äfven för denna tids lösliga moral var
alt för mycket.

På detaljerna i arbetet kunna vi nu ej närmare ingå.
Vi påpeka emellertid, att frågan om kodicillen till Gustaf
III:s testamente här blifvit fullständigt utredd, och att man
nu tack vare förf, kan sägas hafva erhållit en verklig
historisk skildring af förmyndareregeringens första tid
samt den Armfeltska högmålsprocessen. En af förf,
meddelad notis, som väkt mycket uppseende, är, att
Hans Järta (då baron Hjerta) 1792 af Reuterholm
användes såsom spion dels på Armfelt, dels i Dalarna.
Saken synes oss emellertid förlora mycket af sin bety-
delse, om man_ besinnar, att Järta då endast var 18 år
gammal. Af ynglingar vid den åldern plägar man ej begära
ett synnerligt själfständigt omdöme, och Järta hade upp-
växt i en krets, där han ej kunde hafva erhållits en särdeles
gynnsam tanke om Armfelt och Gustaf III — hans
moster var gift med Pechlin —, hvarjämte han, när han
åtog sig detta uppdrag, endast lydde sina förmän i rege-
395	NORDISK REVY 1884—1885.	396

(
3

ringen. Af stort ehuru sorgligt intresse är den utförliga
teckning, man här erhåller af den olyckliga fröken Ruden-
schiölds senare lif. Skildringen af Armfelts irrfärder, alt
från hans afresa från Stockholm den 15 juli 1792 och
till dess han genom att 1802 anställas såsom svensk
minister i Wien åter fick en fast anställning, erbjuda för
öfrigt en läsning, som i intresse torde kunna mäta sig
med mången roman. Bland annat får man därigenom
göra, så att säga närmare bekantskap med nästan de
flesta personligheter, som under dessa på .förvånande
hvälfningar och händelser så rika år i högre grad ådrogo
sig världens uppmärksamhet. S. J. B.

Vestmanlands fornminnesförenings års-
skrift. Utgifven af K. A. Örström. III. Västerås
1884. 8:o. 103 s. + 2 pl.

Af de fornminnesföreningar, som sedan midten af
1850-talet bildades inom nästan alla Sverges landskap
och till en tid utvecklade en ganska frisk verksamhet,
är det numera få, som hålla sig uppe och gifva några,
åtminstone för utanför stående märkbara, tecken till lif.
Den gamla erfarenheten, att det hos oss är mycket lätt
att stifta föreningar och sällskap för snart sagdt hvilket
ändamål som hälst, men mycket svårt att hålla dem vid
lif, har tyvärr äfven i detta fall sannat sig. Kortvarig-
heten är så att säga en nota characteristica på alt hvad
föreningsväsen heter hos oss svenskar. Intresset flammar
upp som en stryksticka, men slocknar också lika fort
som en sådan. Ändamålets beskaffenhet synes därvidlag
icke göra stort till saken. Vore detta fallet, så borde
fornminnesföreningarna länge hafva kunnat trotsa för-
gängelsen, ty att deras uppgift var vacker och fosterländsk,
lär icke kunna bestridas.

Ännu hafva dess bättre ej alla fornminnesföreningar
kastat yxan i sjön. Den västmanländska, som dock har
ett vida mindre tacksamt fält att bearbeta än många
andra, t. ex. den upländska, har nyligen genom utgifvande
af tredje häftet af sin årsskrift visat, att hon icke är att
räkna till de afsomnades antal. Häftet innehåller en
fortsättning af den flitige fornforskaren Herman Hofbergs
beskrifning öfver Västmanlands fornlemningar och min-
nesmärken, som genomgår alla tre häftena af föreningens
årsskrift och ännu ej synes vara afslutad. Den nu senast
utgifna delen omfattar Norrbo härads sex socknar, hvar-
ibland Romfartuna med dess gamla märkliga kyrka.
Hvarje socken behandlas för sig, och redogöres därvid
under särskilda rubriker för minnen från hednatiden,
minnen från medeltiden, kyrkan med hvad därtill hörer
samt kända fornfynd. Bland minnena från hednatiden,
hvilka inom detta härad just icke äro många, märkas
särskildt de vanligen till yngre järnåldern räknade forn-
borgarna, hvaraf lemningar här finnas inom nästan alla
socknar. Af runstenar har häradet att uppvisa sju stycken,
men dessa har hr Hofberg tydligen ej ägnat någon grund-
ligare undersökning. Han hänvisar till Liljegrens run-
urkunder och finner intet synnerligt att anmärka mot
dennes uppteckningar. Anm. misstänker, att runstenarna
nog tarfvade en närmare granskning af mera kompetent
person.De vidfogade träsnitten motsvara säkerligen

hvad noggrannhet beträffar ej häller nutidens högt steg-
rade fordringar.

Det värdefullaste bidraget till detta häfte är utan
tvifvel den Skattelängd för östra Västmanland af år
1371, som meddelats af kand. K. H Karlsson. Den
har förut endast i utdrag varit offentliggjord i första
delen af Styffes Bidrag till Skandinaviens, historia.
Originalet finnes i storhertigliga arkivet i Schwerin,
hvarest hr Styffe tagit en nu i riksarkivet befintlig af-
skrift af detsamma. Efter denna afskrift har hr Karls-
son här låtit trycka den i fullständigt skick. Det svenska
skatteväsendet under medeltiden är som bekant ett ytterst
dunkelt och ännu föga utredt kapitel. Hvarje bidrag till
dess belysning är därföre välkommet, och det här med-
• delade är intet oviktigt sådant. Rikhaltiga noter af
hufvudsakligen topografiskt och personalhistoriskt inne-
håll, vitnande om mycken beläsenhet och stor urkunds-
kännedom, hafva vidfogats af utgifvaren och bidraga ej
litet att öka publikationens värde. Kand. Karlsson har
äfven ombesörjt utgifvandet af åtta i föreningens sam-
lingar förvarade pärmbref från 1300—1500-talet. De
äro alla utom två fastebref. Häftets öfriga innehåll ut-
göres af en beskrifning öfver fornlemningarna vid Långby
i Badelunda socken af hr G. Bäckman samt en förteck-
ning öfver sten- och bronsåldersfynd från Västmanland
förvarade i borgmästaren 0. V. Lundbergs samling i
Sala, meddelad af ägaren. Fornlemningarna vid Långby
skola enligt sägnen förvara minnet af Ynglingasagans
Braut-Anund, som här på Badelundsås ljutit döden, samt
af hans moder och en af hans bröder. Det är väl alt-
sammans tämligen apokryfiskt, men fornlemningarna aga
ju i alla fall sitt värde i sig själfva oberoende af den
saken. L—d.

Erman, Adolf, Aegypten und ægyptisches Leben
ini Alterthum. Mit über 300 Abbildungen ini Text
und 10 Vollbildern. Tübingen, Laupp, 1885. H. 1 & 2.
— Utkommer fullständigt i 15 halfmånadshäften à
1 mark. .

Den uppgift, som föreliggande verk eger att fylla,
har på senare tiden flere gånger varit föremål för mer
eller mindre kompetente skriftställares behandling. Ämnet
är emellertid så rikt, intresset för detsamma så allmänt,
att man ingalunda kan som öfverflödig betrakta en ny
behandling af det samma, i synnerhet när denna här-
stammar från en med Ägyptens forntid så förtrogen ve-
tenskapsman som prof. Erman,

Kommer nu härtill, att ett mindre vanligt herravälde
öfver formen synes fallit på den nye skildrarens af det
gamla underlandet lott, så har man all anledning hoppas,
att den stora allmänheten med nöje skall mottaga ett
arbete som i främsta rummet är afsedt för hennes behof.

I de två hittills utkomna häftena har förf, lemnat
en öfversiktlig och allmänfattlig framställning af Ägypten
såsom geografiskt objekt, af dess bebyggares karakteri-
stiska egendomligheter, af landets historia, samt börjat
skildringen af »konungen och hans hof».

Öfveralt spårar man den grundlige forskaren, som
på samma gång han taktfullt iakttager arbetets populära
397NOBDISK REVY 1884—1885.

398

syfte, håller sig fullt »au niveau» med vetenskapens allra
senaste framsteg.

Eu och annan nyhet, som ännu ej blifvit vetenskap-
ligt ådagalagd, men för hvars bevisande dr E. troligen
har material i reserv, har instuckits i skildringen. T. ex.
den (sid. 56 uppstälda) nya läsningen romet, för den be-
teckning på ägyptiska nationen, som vi eljest känna
under formen ret, hvilken sistnämda transkription förklaras
vara »ein Unding». Förf:s egentliga skäl för denna nya
läsning synes våra de ordlekar, som i Seti den förstes
grafinskrifter nytjas för att förklara de för dåtidens
ägypter kända fyra rasindividualiteternas namn. Men om
ej andra skäl kunna förebringas till stöd för denna nyhet,
så våga vi för vår del betvifla dess riktighet. Två af
folknamnen i Setis graf förete vanlig alliteration med de
ord, på hvilka de anspela och till hvilka de omedelbart
refereras, det tredje har åter fullständigt samma ljud-
kropp som sitt jämförelseord, det synes därför troligare,
att det fjärde följer de två förstnämdas exempel, och är
denna förmodan riktig, så finnes intet skäl att öfvergifva
den häfdvunna läsningen ret. Hr E. har läst romet för
att bringa ägypternes namn till fullkomlig ljudöfverens-
stämmelse med det ord romet »tårar», hvarmed det i Seti-
texten sammanställes. Vi medge eljest gärna, att för-
hållandet mellan det gamla ret och det koptiska rome
»människa» kan synas svårförklarligt. Formen rome träf-
fas för öfrigt i det gamla språket, redan så tidigt som
på 18:e dynastiens tid (grafvarna i Tell-Amarna). Möj-
ligen kan rome ha uppkommit ur retu genom felläsning
af m f. t, hvilka bägge ljuds grafiska representanter myc-
ket likna hvarandra. I ett literaturspråk i så eminent
mening som ägyptiskan är en dylik öfvergång ej alldeles
otänkbar. — Sid. 65 påstår förf., att på »Psametiktiden»
hade det gamla riket, börjat uppfattas såsom Ägyptens
bästa tidskifte, och därför skulle man då imiterat dettas
konststil och skriftform, ja till och med dess ortografi.
Om man ihågkommer, att den saitiska periodens minnes-
märken till allra största delen härstamma från Memfis
och trakten norr därom, förefaller det väl naturligare att
förklara öfverensstämmelsen mellan det gamla och det
saitiska väldets stil ur rent lokala förhållanden. Saiterna
hade sitt egentliga verksamhetscentrum på och i närheten
af punkter, där det gamla rikets minnesmärken hufvud-
sakligen blifvit uppförda.

Öfvertygade om att fortsättningen af arbetet kommer
att hålla, hvad början lofvar, tveka vi ej att på det
varmaste rekommendera prof. Ermans nya bok. Må-
hända blefve dess öfverflyttande till vårt språk en icke
ovälkommen gåfva åt vår bildningsökande allmänhet.

■ Karl Piehl.

Aarböger for Nordisk Oldkyndighed og Historie, udg.
af Det Kongl. nordiske Oldskrift-selskab. 1884: 4. P.
Hauberg, Danmarks Myntvæsen og Mynter i Tidsrum-
met 1241-1377. — Register til Aarg. 1884. —

Klassiska språk.

Die Metamorphosen des P. Ovidius Naso. l:r
Band, Buch I—VII. Erklärt von Moriz Haupt. Sie-
bente Auflage von H. J. Müller. Berlin, Weidmann-
sche Buchhandlung. 1885. .

Müller, H. J., Symbolae ad eniendandos scrip-
tores Latinos. Particula tertia. Berlin 1885. R. Gaert-
ners Verlagsbuchhandlung.

Utom de månatliga häftena af Zeitschrift für das
Gymnasialwesen har gymnasialdirektor professor Herman
Mülleri Berlin inom de tre första månaderna af detta
år hunnit att med sin vanliga grundlighet och sorgfällig-
het af trycket utgifva två olika arbeten, en reviderad
upplaga af de sju första böckerna af Haupts Ovidii
Metamorfoser och en textkritisk edition af rhetorn Senecas
Suasoriae, d. v. s. sådana öfningstal, i hvilka en hand-
ling öfvervägdes efter de grunder, som talade för eller
mot den samma.

Sedan Haupt bortrykts från sitt ofvan nämnda ar-
bete efter utgifvandet af femte upplagan, fann det en god
beskyddare i direktor d:r Otto Korn, som utgaf sjätte
upplagan; men snart bortgick äfven han. Efter denna
svåra förlust har det lyckats förläggaren att finna profes-
sor Müller villig att ombesörja en inom kort tid behöflig
sjunde upplaga. I anseende till denna korta tid har han
icke så vidsträkt, som han önskat, fått göra bruk af de
förhanden varande handskriftliga hjälpmedlen, men ändock,
såsom van textkritiker, funnit sig föranlåten att vidtaga
vissa textförändringar och öfver hufvud ansett det be-
kväma förfarandet betänkligt, att öfveralt behålla de läs-
arter, hvari de förnämsta ännu befintliga handskrifterna
stämma öfverens. Han har åtminstone på tre ställen af-
vikit från Korns läsarter: 4,325 longeque potentior illa,
4,663 Clauserat Hippodates alterno carcere ventos, 7,276
propositum instruxit remorari Tartara munus (Korn resp.
beatior, hesternos, mortali barbara maius). I förklarin-
garna hafva blott sådana ändringar blifvit gjorda, som
tjäna att förtydliga innehållet. En del af Haupts anmärk-
ningar äro förflyttade till det kritiska bihang, hvarmed
den nye utgifvaren riktat arbetet.

Symbolae ad emendandos scriptores Latinos utgåfyos
af Müller första gången 1876 såsom vetenskaplig bilaga
till ett program af Friedrichs-Werdersches Gymnasium;
detta nyasté är från Luisenstädtisches Gymnasium, hvars
direktor han numera är. Specialöfverskriften är denna:
Annaei Senecae oratorum et rhetorum sententiae divisiones
colores suasoriarum. Ex codicibus denuo collatis edidit
H. J. Müller. Några colores, eller förskönande färglägg-
ningar af straffvärda handlingar, kunna emellertid i dylika
uppgifter icke gärna ifrågakomma (såsom i Controversiæ),
utan blott sententiæ rhetorum och divisio. En mindre lucka
finnes i början af det första temat »Deliberat Alexander
Magnus, an Oceanum naviget, cum exaudita vox esset:
quousque invicte?» För öfrigt hafva textord flerestädes
gått förlorade.

Huru mycket som ännu fattas i tillgodogörandet af
de klassiska auktorerna, kan bland annat slutas däraf,
att först för 28 år sedan utkommit en kritisk edition af
39 9

NORDISK REVY 1884—1885.

en så gammal och så betydande författare. Ty filosofen
Senecas och geografen Melas fader, skalden Lucani far-
fader, tillhör en så aflägsen tid, att, såsom han själf sä-
ger, han skulle hafva fått höra Cicero hålla tal, om icke
vid den tiden de borgerliga krigen tvungit honom att
kvarblifva i sin födelsestad Corduba. Hans tidigare för-
fattade historiska verk har gått förloradt, likasom hälf-
ten af Controversiarum libri, men hvad som finnes i be-
håll såväl af dessa som af Suasoriarum liber utgör en
viktig skatt för kännedomen af rhetorikens ståndpunkt
på Augusti tid. De förnämsta handskrifterna finnas i
Brüssel och Antwerpen, och dem har Müller själf jäm-
fört, sedan de förut till en del blifvit kollationerade af
Bursian; hvartill komma Petschenigs och Kiesslings jäm-
förelser af cod. Vaticanus och Toletanus. Redan första
textordet, af Müller återgifvet efter denna sistnämda
codex (cuicumque rei magnitudinem natura dederat, dedit
et modum), vitnar godt om den nya textupplagan. Vik-
tigare är att utgifvåren, som noga gifvit akt på de läs-
arter, hvilka isynnerhet på sista tiden af många kritiker
blifvit föreslagna, själf på vid pass fyratio ställen gjort
försök till textförbättringar, dels genom att införa eller
blott gissningsvis omnämna egna läsarter, dels genom att
fylla luckor eller inklamra otjänliga ord.Bland tillsatser
i texten rekommendera sig Suas. 2 § 15 nemo umquam
postea declamantem audivit. Suas. 3,2 nollem illam reverti,
Suas. 4,4 cum declamaret. Oberättigad synes tillsatsen
af nocere Suas. 7,1, hvarest codices hafva: nihilque cupi-
entis magis accendit quam prosperæ turpitudinis conscien-
tia. Här är cupientis liktydigt med cupidos, avidos, jfr.
Sall. lug. 64,6 animo cupienti nihil satis festinatur, ib.
84,1 cupientissima plebe consul factus.Eussner hade,
gissat nihilque cupidinem nocentis magis accendit. Bland
Müllers egna läsarter märkas Süas. 6,8 aude perire, pla-
citurus es, ib. § 15 adieceratque his alia sordidiora multo,
ib. 16 velut salutarem daturus pueris potionem. sumite
pocula.T. Livius cett., ib. § 23 uno ipsius vitio laesa, § 24
magno, munere deum, consilio industriaque. Suas. 7,4 mul-
tos beate victuros. Särdeles lyckadt är ib. § 10 hic con-
diciones intolerabiles. nihil tam intolerabile esse quam
monumenta ingenii sui ipsum exurere. Denna konjektur
låter paleografiskt försvara sig, icke så Kiesslings, omnia
potius subeunda, som Bursian behåller.Hans läsarter
skilja sig i allmänhet rätt mycket från Müllers, och säker-
ligen tål texten ännu många förbättringar, ehuru onek-
ligen genom detta nya arbete ett betydligt steg, framåt
blifvit taget, och det vore i hög grad önskligt att pro-
fessor Müller ville utsträcka sin textgranskning till de
återstående Controversiarum libri. 4. Frigell.

Romanska språk.

Brekke, K., Etude sur la flexion dans le Voyage
de S. Brandan, poème anglo-normand du XII:e siècle.

80 ss. 8:o. Paris 1885. F. Vieweg. Pris 3 francs.

Ehuru den fornfranska texten om Sanct Brandans
resa redan på 1830-talet genom utdrag, meddelade af
Abbé de la Rue och Fr. Michel, blef känd och uppmärk-

sammad såsom en. af de äldre texterna inom den franska
literaturen, har den dock ännu ej utkommit i en kritisk
edition. En sådan lär dock nu: förberedas af herrar G.
Paris och H. Suchier, enligt hvad som upplyses s. 4 af
kand. Brekkes arbete. Utan tvifvel kommer den att ut-
göra ett värdefullt bidrag till kännedomen om fornfran-
skan i ett af dess äldre literära skeden, ehuru dikten
som språklig urkund ej längre i forskarnes ögon eger
fullt samma stora värde, som de ännu för några år se-
dan voro böjda att tilldela den. Dikten är nämligen för-
fattad i England omkring år 1120, och sålunda hade
då redan vid pass två generationer där följt på hvar-
andra efter, den normandiska eröfringen. Sedan den
mycket framstående, altför tidigt bortgångne engelske
språkforskaren, handelskontoristen H. Nichol år 1879 i
den läsvärda artikeln »French language», vol. 9 af
Encyclopedia Britannica, tydligt framhållit, att franska
språket i England altifrån början befann sig under så
säregna förhållanden, att det ej där någonsin kunde
vinna en fullt naturlig tillvaro och sålunda ej häller där
utveckla sig till en verklig homogen dialekt, likstäld
dem i Frankrike, har denna uppfattning småningom all-
mänt blifvit erkänd såsom den riktiga, och sålunda den
anglo-normandiska franskan upphört att räknas som en af
det franska språkets medeltidsdialekter. Textens språk-
liga värde minskas visserligen härigenom, men dess höga
ålder skänker den dock det oaktadt ett stort intresse
och gör. den väl förtjänt af noggrann undersökning. Se-
dan på 1870-talet olika handskrifter af dikten dels blefvo
i tryck utgifna, dels i afskrift för forskarne tillgängliga,
har den äfven mycket studerats och gjorts till föremål
för detaljerade undersökningar. Här i Upsala användes
den läsåret 1879—80 till underlag för det romanska
seminariets öfningar, och år 1882 utgaf numera lektor
J. Vising sin »Étude sur le dialecte anglo-normand du
XII:e siècle», som blef af kritiken mycket gynnsamt mot-
tagen, och där Brandans-texten från fiere synpunkter
noggrant undersökes. Med ännu fullständigare material
har nu kand. Brekke från Kristiania i föreliggande ar-
bete, som han utfört vid l’École des Hautes Études i
Paris, gifvit en framställning af deklination och ckonjuga-
tion i denna text. Förf, har redan förut gjort sig för-
månligt känd som: en omsorgsfull och skicklig språkman,
särskildt har han i »Bidrag til dansk-norskens lydlære»
visat sig äga en mycket god skola som ljudforskare.
Äfven denna gång äro de fonetiska undersökningar, hvar-
till arbetet gifvit anledning, väl och själfständigt utförda.
Såsom ett godt bevis härpå kan anföras stycket »Cunseilz-
cunseil» ss. 32—40, där han redogör för användningen
af finalt z och hvad däraf kan läras för uttalet. Arbetet
är äfven i öfrigt samvetsgrant och fullständigt, det är
redigt uppstäldt och stilen klar och enkel. Förf, har
äfven visat sig äga ett godt välde öfver det franska
språket, så att man sällan påminnes om, att det är ett
för honom främmande språk han använder. Det enda
ställe, som förefallit ref. mindre klart och begripligt, är
s. 31,21, där »Maintenant, quand» bör på svenska åter-
gifvas med »Däremot, då», hvilket ej genast framställer
sig för tanken; ej häller kan väl uttrycket sägas vara
god franska. '

Af arbetets båda hufvuddelar, deklinationen och
401 NORDISK REVY 1884—1885.402

konjugationen, tyckes förf, med större förkärlek behandlat
den förra än den senare, ty under det att nominalböj-
ningen omfattar 50 sidor, upptager verbet blott 25.
Detta är så' mycket mera påfallande, som conjugations-
systemet ju är det mest komplicerade. Härmed vill ref.
dock ej framställa någon egentlig anmärkning, ty äfven
verbet synes honom fullständigt och omsorgsfullt behand-
ladt. Förf, har endast i denna senare del inskränkt sig
till att konstatera fakta, utan att ingå på sådana vid-
lyftigare fonetiska undersökningar, som han i förra delen
så lyckligt utfört. Till anmärkningar i detalj har ref.,
som blott en gång, läst arbetet, ej funnit anledning; en-
dast i få fall har han några inlägg att göra. — S. 8.
Då förf, gifvit fornfranskan så många olika deklinationer,
förefaller det som en inkonseqvens att i en sådan sam-
manfatta de båda typerna Terre och None, ehuru det
flexiviska s ej där kan fungera som indelningsgrund. —
Ss. 8, 24, 42. I fråga om böjningen af feminina sub-
stantiv från latinets tredje deklination tyckes förf,
omfatta samma mening som prof. Paris, som antager, att
de i den allra älsta fornfranskan i nom. sing, saknade
det flexiviska s, som de först sedan fingo tillagdt efter
analogi med de maskulina orden. Stöd för denna mening
fås dock hufvudsakligen endast från anglonorman diska
texter, i hvilka det kontinentala språkets deklinations-
system aldrig framträder ogrumladt, hvarföre de anförda
exemplen äfven kunna uppfattas som bevis för deklinatio-
nens där tidigt inträdda förfall. Redan 1872 bemötte
prof. Tobler denna uppfattning, och nu senast har prof.
Förster s. 75 af inledningen till Cligès uttalat sig för
den åsikten, att i detta fall det flexiviska s är ursprung-
ligt och ej beror på analogi från maskulinum. Han stö-
der sig härvid på öfverensstämmelsen i detta fall mellan
provençalskan och fornfranskan och tillägger, att sådana
adjektiv som granz, tels m. fl. härvid influerade på dem
beledsagande substantiv. Härmed kan han väl ej mena
annat, än att dessa adjektiv aldrig saknade s i nom.
sing. fem. samt ätt de vidare bidrogo därtill, att sådana
feminina subst. antogo detta s, för hvilka det ej var re-
dan från latinet ursprungligen gifvet. Om «man så upp-
fattar prof. Försters något dunkla yttrande, åt hvilket
prof. Paris i Romania 1884 s. 445 gifvit en annan tolk-
ning, förefaller det ref. lemna en både historiskt och
rationelt tillfredsställande förklaring af denna omtvistade
fråga. — S. 14, n. i. Det här anförda citatet lyder i
den kritiska texten ot cent milie armez, ehuru visserligen
prof. Suchier i inl. s. 25 säger det bero på en inadver-
tens. — S. 28. Då förf, stöder sitt antagande, att o i
ändelsen -os först bortfallit, sedan c förlorat sin ten-
dens att jotaceras, på det förhållandet att saccos ej gif-
vit sais, torde med skäl däremot kunna invändas, dels
att vokalen framför ursprungligen dubbelt c kunnat vara
så beskaffad, att den hindrade jotacering, dels att den
flexionslösa formens vokalljud, hvilket är mycket sanno-
likt, analogiskt inverkat på den sigmatiska formens vo-
kal och hindrat dess diftongering. — S. 30. Angående
de fall, som kunde tala för mindre goda rim hos Wace,
kunde förf, starkare, än som skett, framhållit, att de
bero därpå, att s + cons, redan börjat förstummas, samt
att r i samma läge ej utgjorde rimhinder; på båda fallen
kunna exempel anföras från Chrestien de Troyes, hvilken,

som bekant, var mycket noga med rimmen. — S. 31.
Dormëour, om detta ord verkligen i fornfranskan före-
kommer = dormeur i nyfranskan, exemplen hos Godefroy
tala däremot, kan svårligen återföras till annat än en
analogiskt grumlad form *dormatorem, om man på-
minner sig, att dormitorium ljudenligt gaf dortoir. —
S. 43. Mot den uppgiften, att hos Chrestien de Troyes
skulle finnas exempel på ojämnhet i anbringandet af det
flexiviska s för feminina af latinska tredje deklinationen,
strider det af prof. Förster i Cligès inl. s. 75 gjorda
påståendet, att dessa undantagslöst och regelbundet
hafva detta s. Bland de af förf, anförda'exemplen fin-
nes också intet, som är fullt bevisande mot prof. Försters
uppgift. — S. 57. Att döma af hvad prof. Paris yttrar
i Romania 1878 s. 622 skulle puisset bero på en form
*pocsat, som utvecklat sig ur *potsat. — S. 62. Ma-
thæus Prior, läs Matthæus Paris. — Ref. slutar sin
anmälan med att hjärtligt lyckönska författaren till
det goda bidrag han i detta arbete lämnat till den fran-
ska flexionens historia. P. A. G.

Brinkmann, Friedrich, Syntax des Französischen
und Englischen in vergleichender Darstellung. Zwei-
ter Band. Braunschweig, Vieweg und Sohn. 1885.
388 sidd. Stor 8:o. Pris 7,50 mark.

De allmänna omdömen, som i denna tidskrifts inne-
varande årgång spalt 78 ff. fälts om första bandet af
herr Brinkmanns jämförande syntax, äga äfven för det nu
föreliggande andra sin fulla tillämpning. Man återfinner
i detta band, som innehåller adjektivens och räkneordens
syntax jämte en öfverflödig formlära af 25 + 27 sidor,
samma fullständighet i detaljerna, samma rika exempel-
samling, samma klara och lättfattliga framställning som
i första bandet. Men man har ock samma anledningar
till anmärkningar mot uppfattning och förklaring af åt-
skilliga frågor. Några punkter, hvilkas behandling upp-
fordrar till diskussion, skola i det följande vidröras. *)

I sammanhang med framställningen af plus — plus ==
ju — desto (s. 38) borde för fullständighetens skull hafva
nämts, att äfven tant kan tillsättas, t. ex. Tant plus le
chemin est long dans l’amour, tant plus un esprit délicat
sent de plaisir; jf. Littré Plus n:o 29. I kapitlet om
superlativen nämnes visserligen, att artikeln stundom kan
saknas framför plus (s. 43). Littré har därpå flere ex.
under Plus n:o 21, och tillägger, att betydelsen af ad-
jektivet i sådant fall sväfvar mellan komparativ och
superlativ. Men det gifves franska meningar, där allde-
les gifvet betydelsen' af ett sålunda stäldt adjektiv är
komparativ, och där man måste säga, att en komparativ
bestämmer ett substantiv med bestämd artikel, t. ex.
Trente années séparent ces deux ouvrages (Théorie de
la terre och Epoques de la nature af Buffon); et comme
si l’historien de la nature avait partagé le privilége de
son éternelle jeunesse, le second, rédigé par une main

*) Jag förbigår enskildheter, såsom att romanes vore ett adj.
blott användbart i fem. (s. 12), att fluid, liquid, eatables, drin-
kables behandlas (s. 260—61) under kapitlet om de substantive-
rade adjektiv, som beteckna personer o. m. d.
403	NORDISK REVY 1884—1885.	404

septuagénaire, ne se distingue du premier que par la
justesse du coup d’œil et la perfection plus grande de la
forme. (Demogeot, Histoire de la litt, franç., 19 uppl.
s. 529 f.) Sådan användning af komparativen förekom-
mer särskildt ofta i hvad fransmännen kalla le style
didactique, t. ex. i fysikaliska arbeten o. d., där man
lätt förstår, att behofvet af en förbindelse af ett bestämdt
substantiv och en komparativ ofta gör sig gällande.
S. 97 och f. sammanställer förf, bruket af one vid ad-
jektiv i engelskan och af en vid adjektiv i franskan.
Denna sammanställning förrycker alldeles grunden för
användningen af en, som i egenskap af partitiv genitiv
är lika användbart vid substantiv. Med riktig uppfatt-
ning framhåller förf. (s. 109), hurusom adjektivernas va-
riabla plats i förhållande till substantivet är ett »afunds-
värdt företräde» hos franska språket framför andra. I
själfva verket beror därpå en af de allra viktigaste sti-
listiska finesserna i detta språk, en finess, som ej förfe-
lar att göra sin behagliga verkan, så snart man lärt in-
se dess väsen och betydelse. I öfrigt är den vidlyftiga
läran om adjektivens plats i franskan och engelskan ej
af förf, lyckligt framstäld. Det skulle dock fordra alt-
för mycket utrymme att här i detalj granska densamma.
Här är i synnerhet för engelskan ödesdigert, att förf,
uppställer gemensamma grunder för de båda språken.
Dessa grunder för adjektivens placerande bestämmas af
tre »tribunal»: förståndets, den upprörda känslans och
skönhetssinnets. Det är omöjligt att vara mera doktrinär.

Vänersborg, april 1885.

7.7.

Haase, A., Zur syntax Robert Garniers. 100 ss.
Heilbronn 1885. Gebr. Henninger. Pr. 3 m. 40 pf.
(Französische studien, hrsg. von E. Körting & E. Kosch-
witz, V, 1). .

Germanska språk. .

Thorkelsson, Jön, Supplement tilislandske Ord-
boger^anden Samling. Reykjavik1879—1885. XX+639
sidd.

Hvar och en, som något grundligare studerat de nor-
diska språken, har säkerligen icke kunnat undgå att lif-
ligt känna bristerna hos de isländska ordböckerna. En
af dessa brister är ofullständigheten, så väl i det af-
seendet att ett ord icke finnes, som äfven i flere andra,
såsom att en ordets form eller betydelse eller syntaktiska
användning icke angifves, eller angifves med ofullstän-
digt citat eller med citat utan noggrann uppgift om citat-
stället.

I sammanhang härmed må det tillåtas mig att påpeka,
att icke ens den nu utkommande Fritzners Ordbog med
alla sina stora förtjänster (jfr Nord. Revy 1883—84 s.
467) tyckes afse fullständighet för den äldre isl. Så
t. ex. saknas s. 136 bif (Edda Sn. ed. A. M. I: 284,
314); s. 166 bôlmr (E. Sn. I: 282), och s. 102 under
auvisli upptar Fritzner icke Jon porkelssons (Supplem. II s. 7)

förklaring — upptagen af V. Finsen Grågås, Stykker
s. findes i d. A. M. Hskr. N:o 351 fol. 1883 s. 588 —
(men väl under t. ex. avalt Cleasby-Vigfusson:s).

Med ett så mycket tacksammare erkännande mottager
man därför hvarje arbete, som afhjälper nämda brist i mer
eller mindre mån, i synnerhet då det har den omfattning
och det värde, som Jon porkelssons tvenne »Supplement»
(l:a samlingen 2+-9 6 sidd. Reykjavik 1876). Att J. p.
upptagit ord äfven från yngre tider (»fra 1200 til 1700»)
bör särskildt påpekas bl. a. därför, att i de större isl. ord-
böckerna hittills ingen eller jämförelsevis ringa hänsyn
tagits härtill. Beträffande rättskrifningen ha typografiska
hinder vållat, att den samma icke kunnat bli så, som förf,
önskat, utan af honom måst i viss mån normaliseras, hvar-
för han närmare redogör i sitt »Forord», hvilket inne-
håller flere upplysningar i sammanhang härmed. Förf:s
farhåga, att »Retskrivningen vilde have faaet et alt for
broget Udseende, hvis jeg [—förf.] i de anferte Citater
havde gjengivet Kildeskrifternes Retskrivning aldeles ufor-
andret», torde sakna tillräcklig grund, om förf, därmed menar,
att hans arbetes värde och användbarhet skulle ha minskats
genom ett sådant tillvägagående, men de typografiska hindren
utesluta anmärkningar härvidlag. Ett bihang till dessa
»Supplem.» torde man ha hopp om på grund af förf:s
yttrande (Forord., s. VII): »Disse Ord (s. findes i Beger
fra 16:de og 17.de Aarh....... s. ikke kunne betragtes
som islandske og desuden aldrig have vundet Borgerret
i Islandsk) har jeg ikke optaget i Ordsamlingen, men
samlet i et særskilt Hæfte».

På samma gång jag härmed velat dels uttala ett
tack till förf., dels fästa uppmärksamheten på det afslu-
tade arbetet, får jag äfven beklaga, att upplagan, åtmin-
stone af l:a häftet (publ. i »Skyrsla um hinn lærôa skola
i Reykjavik» 1879), blifvit så liten, att det ej torde dröja
länge, innan arbetet är tämligen svåråtkomligt.

Rolf Arpi.

ten Brink, Bernhard, Chaucer's Sprache und
Verskunst. Leipzig 1884. VIII -]- 225. 8:o. 5 mk.

Det är ett utomordentligt viktigt bidrag till den
vetenskapliga kännedomen om engelska språkets utveckling,
som i detta arbete lemnats oss af den man, hvilken utan
gensägelse står främst bland alla Chaucerkännare. Vare
sig att man betraktar arbetets plan och metod eller de
särskilda detaljernas utförande, finner man anledning att
uppskatta det mycket högt. Redan sedan lång tid har
Professor ten Brink gjort Chaucers verk till sitt special-
studium. I sina 1870 publicerade studier öfver Chaucer,
zur Geschichte seiner Entwickelung und zur Chronologie
seiner Schriften, I. faststälde han genom en språk-
lig och historisk undersökning, hvilka af de Ch. tillskrifna
dikterna äro äkta och hvilka äro att anse såsom oäkta
och Ch. med orätt påbördade, samt bestämde på inre
och yttre grunder tidsföljden af skaldens verk. Här-
igenom vanns en fastare basis för vidare språkliga under-
sökningar, och genom den fortgående publicationen af
Chaucers verk genom Chaucer Society blef altmera
pålitligt material för forskaren tillgängligt. Själf är ten
Brink sedan längre tid tillbaka sysselsatt med förbe-
redelser till en kritisk upplaga af Chaucers dikter,
405	NORDISK REVY 1884—1885.	406

och han hade ämnat att afsluta och offentliggöra sin
grammatik och metrik först sedan han fulländat en sådan
upplaga. Huru riktig denna planläggning än må vara,
kan man dock, i betraktande af det mycket långa dröjs-
mål, som skulle hafva blifvit följden af dess genomförande,
icke vara annat än tacksam därför, att en yttre an-
ledning föranledt den fräjdade språkforskaren att redan
nu framlägga den mognade frukten af mångåriga under-
sökningar.

Prof, ten Brinks arbete är indeladt i trenne hufvud-
afdelningar: 1. ljudlära. 2. böjningslära, 3. verslära i vid-
sträkt mening. Det hela föregås af en kort, men mä-
sterligt skrifven inledning. Han redogör däri för förhållan-
det mellan Chaucers språk och de medelengelska - dia-
lekterna och bestämmer i likhet med andra forskare
detsamma sålunda, att det är i hufvudsak en östlig
«midland» dialekt, men med en tämligen stark bland-
ning af sydöstliga (kentiska) beståndsdelar, och med
ganska få spår af sydvästlig inverkan. Den viktiga
fråga, hvilken förut ofta varit föremål för diskus
sion, huruvida Ch. eller Wiclif utöfvat det största
inflytandet på det engelska högspråkets utveckling, be-
svarar ten Brink med bestämdhet till Chaucers förmån.
Det är hufvudstadens och hofvets språk under senare
hälften af 14:de århundradet, som Chaucer talar och
skrifver, och det är detta samma språk, som under
inflytande hufvudsakligen af de närmast norr och nordost
om London liggande landsdelarna, utvecklat sig till det
moderna engelska högspråket. -

Vid framställningen af vokalljuden behandlar förf.,
såsom nödvändigt är, de fornengelska och de romanska
särskildt. De fornnordiska, medellågtyska och medel-
nederländska lånordens vokaler framställas i sammanhang
med de förra. Sedan förf, vid hvart och ett af de i
Ch:s språk förekommande vokalljud af germanisk här-
komst, under anförande af talrika exempel, redogjort för
de äldre vokal- och konsonantljud, hvarur det leder sitt ur-
sprung, ger han i § 48—50 en kort återblick på de fornen-
gelska vokalernas utveckling, sådan den föreligger i Ch:s
språk. Såsom synnerligen intressanta" framhålla vi §§ 41
och 46 om de me. diftongerna ai, ei och ou, §§ 109—111
om s-ljuden. Både verbal- och nominalflexionen äro fram-
stälda på ett sätt, som i klarhet och fullständighet lem-
nar intet att önska. I den prosodiskt-metriska afdelningen
få en hel mängd viktiga frågor sin utredning. Vi fram-
hålla däraf frågan om det svaga (tonlösa) e i ordslut
och. ändelser samt vilkoren för dess hörbarhet eller för-
stummande. Samma fråga kommer nödvändigtvis redan
i böjningsläran vid flera tillfällen till behandling, och
det har därför ej varit möjligt att undvika upprepningar;
men den är af vikt för en riktig uppfattning icke blott af
harmonien i Chaucers verser, utan äfven af själfva ord-
formernas utveckling. Den kan nu också anses vara
fullständigt utredd med afseende på Chaucers språk.
Vidare frågan om hufvudtonens läge och tillåtna förskjut-
ningar såväl i germanska som i romanska ord. I kapitlet
om versmåtten hos Chaucer häfdar ten Brink, såsom oss
synes med rätta, åt Chaucer äran af att verkligen hafva
i den engelska literaturen infört den sedermera så domi-
nerande heroiska versen. Förf, uppvisar, att dess ur-
sprungliga mönster varit den franska 10-stafviga versen,

men att Ch. efter sin italienska resa ombildade och ut-
vecklade den efter den italienska endecasyllabo. Vid sin
metriska analys går förf, till väga både med kritisk
skärpa och fint sinne för versens välljud. Han bevisar,
att man måste göra en skiluad mellan Ch:s äldre dikter
och de senare, där han stod på höjden af sitt konstnärs-
skap, och att, då han under den senare perioden tillåter
sig hårdare metriska licenser, detta sker endast med
full afsiktlighet, t. ex. då han i Sir Thopas parodierar
den gamla riddareromansen, ten Brink polemiserar mot
Prof, Schipper, hvilken i sin Englische Metrik tillägger
Chaucers vers metriska drag, som först tillkomma efter-
följande skalder, såsom Lydgate, och bevisar att Schippers
teori beror dels på oriktig uppfattning af språkliga fakta,
dels på felaktigheter i handskrifterna. Såsom Ch:s versi-
fikation i enlighet med ten Brinks uppfattning framträder
i skaldens mognare dikter, är den ett mönster af välklang,
omväxling och behag. .

Att anmärkningar kunna göras mot en eller annan
punkt i det nya arbetet förringar icke i väsentlig mån
dess värde. § 13 a) »(a)lofte (Mischung von altn. lopt
mit ae. lyft)». Då fno. lopt har uppkommit af äldre loft,
behöfver ingen formblandning antagas. § 19 säges
att »ähnlich wie stammbildendes r, n im Auslaut, wirkt
y als Vocal der folgenden Silbe» d. v. s. hindrar för-
längningen af den föregående stafvelsens vokal, t. ex.
body, many, peny. Denna formulering af regeln är mindre
lyckad, enär det tydligen är de oblikva formerna, där
y framför följande vokal hade halfvokalisk natur (i conso-
nans), på hvilka den me. formen beror. § 35 anm. 1
förklarar förf, vokalen i de eng. substantiverna weevil,
week och den • arkaistiska infinitiven weet såsom upp-
kommen genom förlängning af fe. % »ohne Diphthon-
girung, daher durch ee dargestellt». Detta skulle
förutsätta, att förlängningen skett så sent, att perioden
för den allmänna diftongeringen af långt 7 redan var
förfluten; de nämda eng. ordens vokal skulle då vara
att jämföra med sådana unga lånord som t. ex. breeze,
veer, careen, esteem o. d. Denna förklaring synes af
flera skäl vara oantaglig. Den ne. formen beror på en
fe. form med o- eller u-omljud af 1, således fe. wiotan
weotan o. s. v. Jfr me. clepen af fe. cliopian cleopian af
clipian. § 43. Bland källorna till eu (ew) hos Ch. saknas
fe. éw i reive rad (fe. räw r^w, ne. row). Ej heller kan
diftongen eu i dronkelewe adj. drucken härledas ur någon
af de i paragrafen upptagna ljuden. I Cant. Tales rimma
aldrig ord på ewe af fe. eow, eöw med ord på ewe af
fe. eâw, dw. Fanns måhända en skilnad i vokalens
kvalitet (slutet mot öppet e) ännu kvar? § 49 p. 38.
ten Brink antager mot Sievers och Kluge, att fe. &
uppkommit ur german, ai äfven utan i-omljud. Detta
fe. é kan enligt ten Brink gifva me. öppet ô. Denna
punkt förtjänar att närmare skärskådas. Sievers, An-
gelsächs. Gramm. § 90 anm. anför såsom oförklarade
endast måst och flåsc, om hvilka han anser att de icke
gärna kunnavara annat än o-stammar, ten Brink fram-
håller nu, att Sievers förbisett, att i äldre väst-sax. står
gæst för yngre och angliskt gäst. Men, tillägger ten
Brink, i alla händelser är måst ett säkert exempel. Här
har Chaucer m^st jämte mçQst. Det neutrala fe. flåsc är
af Kluge, Anglia V Anzeiger p. 85 förklaradt såsom en
407	NORDISK REVY 1884—1885.	408

gammal iz-bildning *flaiskiz. Det har i me. endast e-vokal,
ne. flesh Me. gâst, geqst, ne. ghost kommer naturligt-
vis af det angliska och yngre vsax. gäst. Huru forn-
vsax. geest är att förklara, är utan betydelse för frågan
om fe. cè kan gifva me. @ jämte ç. Sievers frågar Beitr.
IX p. 242, om det icke är att fatta såsom i-stam. Åter-
står fe. måst. Enligt vårt förmenande är denna form
icke den ljudenliga produkten af germ, maista-, utan en
analogibildning. Germ, maista- har gifvit fe. måst, i
skrift bevaradt blott i northumbr. (se Siev. Gr. § 312
anm.), hvaraf me. mQQst. ne. most. Fe. mést beror på
analogi med superlat. låst ne. least. En sådan inverkan
af ett till formen snarlikt, till betydelsen motsatt ord,
är icke något alldeles ovanligt, och fornengelskan själf
.erbjuder ett analogt exempel därpå i den inverkan i af-
seende på både form och konstruktion, som det fe. fela.
utöfvat på sin motsats feâwe, hvilket nästan helt och hållet
undanträngts af fedwa (se Siev. Beitr. IX, p. 245). § 50.
Huru ed i fe. stréaw kan sägas stå i position, förstå vi icke.
§ 58. Såsom monosyllaba med relativ tonlöshet kunde här
ha upptagits but, us, nåt, artikeln an. § 67. see Sitz
har af förbiseende blifvit stäldt under a) fornfra. e af
lat. a; det hör under ß). § 74 saknas det svårförklarliga
entune ( -.fortune) ne. to entune. § 75 borde väl ha
nämts, att växlingen mellan y-ljud och u-ljud i åtskil-
liga romanska ord i me., t. ex. honouren, honuren beror
på enljudförändring inom den yngre anglonorman-
niskan, hvarifrån orden lånats. Af förf:s uttryckssätt
kan ej annat slutas, än att öfvergången skett inom
medelengelskan. § 90 ö) queinte (ne. quaint)af ffra. cointe.
Den postulerade grundformen queinte i anglonorm. citeras af
Godefroy, Dict. de l’anc. langue française ur Vie de S.
Thomas de Cant. § 90 Q saknas envoy, s. § 97. Vi
hafva ej kunnat öfvertyga oss om riktigheten af ten Brinks
sats, att redan i fornengelskan ursprungligen kort Consonanz
i slutet af betonad stafvelse förlängdes. Mellanstadiet
ifrån fe. wisdom till Orrms wissdom är enligt ten Brink
wissdom. Såväl det faktum, att förlängningen icke inträdt
i ordslut (fe. wîs, Orrms wis), som analogien både med
medelengelskan (fe. God, ship, me. uttal Godd, shipp
o. s. v.) och andra språk, synes oss tala för den
åsikten, att i fe. wisdom först skedde vokalförkortning
framför -sd-, och sedan s förlängdes. § 101 saknas: f
försvunnet i thar, tharst, fe. pearf, pearft. § 107.
Analogt med feyth, fayth af anglonorm. feit, feid med
förklingande d är Orrms caritep. § 112. Spiranten
sh kan äfven motsvara sc, sch i german, lånord, t.
ex. shedden, shryken, hushen (se § 176). § 113 a )
om fe. palatalt c och § 118 a) om fe. gutturalt c äro
icke riktigt tillfredsställande; de olika formernas (med
palatal eller guttural) uppkomst blir icke klargjord ge-
nom förf:s framställning. Om än åtskilligt i detta kapi-
tel af den eng. ljudläran återstår att utreda, kan dock
den fonetiska orsaken till den föreliggande formens ut-
veckling påvisas i flera fall, som förf, lemnat oförklarade.
Så beror ju t. ex., enligt hvad Brate, Nord. Lehnw. im
Orrmulum, visat, gutturalen framför fe. y, y (= i-omljud
af u, u) me. kyng, kyn, kessen, kissen, och framför fe. ê
(= i-omljud af ô) t. ex. me. keene, keepen, därpå att
palataliseringen framför lena vokaler är en äldre ljud-
process än i-omljudet. Att fe. cyrice i me. framträder

med två affrikator, cherche hos Chaucer, står därför icke
i någon strid med utvecklingen af me. kissen kessen ur
fe. cyssan, och af me. kennen af fe. cennan; ty i fe. cyrice
funnos y och e redan under palataliseringsperioden, då de
två senare orden däremot ännu hade vokalerna u och a.
I me. kerven af fe. ceorfan beror gutturalen på analogi
med preter. plur och participium. Växlingen mellan guttu-
ral och affrikata i me. seeken seechen, thenken thenchen
m. fl. ha redan flera författare förklarat därigenom, att den
förra formen utgått från de synkoperade 2 och 3 per-
sonerna af pres. ind. sing. Då ju flerfaldiga exempel på
detta slag af analogibildning förekomma både i fe. och
me., synes intet kunna med fog invändas mot förklarin-
gen.- §.113). Ett exempel på picard, ch föreligger i
chilindre; väl äfven i pynchen jfr fra. pinçer.§ 116.
Inskjutet är r i philosophre (i rim med cofre, profre)
ne. philosopher. § 117 a) märk äfven men, me (= pron.
man). § 132. Märk äfven imperat. lat (Prol. 188). Genom
relativ tonlöshet?. § 145. preter. gat kan ej vara äkta engelsk
form(jfr. yaf); och borde därför ha utmärkts ss. lånform lika
så väl som pres, gete och part, geten. § 156. brew bryg-
de såsom ljudlagsenlig utveckling af fe. breåw strider mot
§ 44. 8). § 197, 198. Då förf, i föregående paradigmata öf-
ver verberna användt den särdeles praktiska metoden att
genom olika stil skilja yngre former (analogiformer) från de
äldre (fornengelska), hade det redan för konsekvensens skull
varit lämpligt att äfven i dessa paragrafer (anomala och
præterito-præsentia) göra detsamma, t. ex. i fråga om geqst,
geqth, wol o. a. § 214. »Plural: feet (jedoch foot bei
Massbestimmung)». Att foot i denna användning är den fe.
genitivus pluralis fota, har Zupitza, Guy af Warwick II, i
noten till v. 598 påpekat; detta hade bort nämnas.

Vi skulle visserligen kunna tillägga ytterligare en
rad små anmärkningar; men vår anmälan torde vara till-
fyllest för att fästa uppmärksamheten på det nya arbe-
tet. Hvilken nytta och säkerhet för medelengelskans och
den nyare engelskans studium det skall medföra, att nu
ega en så ypperlig och uttömmande kritisk redogörelse för
den förnämsta och mest representativa medelengelska för-
fattarens språk, är lätt att inse. Prof, ten Brinks ar-
bete är, jämte Prof. Sievers’ Angelsächsische Grammatik,
utan gensägelse det bästa och viktigaste, som sedan lång
tid tillbaka utkommit inom den engelska språkforsknin-
gens område och alldeles oundgängligt för en hvar som
sysselsätter sig med ett vetenskapligt studium af engel-
skan. Äfven för romanister får det genom analysen
af de romanska elementen hos Chaucer både i språk-
ligt och prosodiskt hänseende ett icke ringa direkt
intresse.A. E.

Skattegraveren, udg. af E. T. Kristensen. 1885 nr.
5—7 (B. III, ss. 81—144).

Thorkelsson, Jon, Supplement til islandske ordboger,
anden samling. Ss. 561—639+XX ss. Reykjavik (1879
—) 1885. Isafolds bogtrykkeri.

Samlingar utgifna af Svenska fornskriftsällskapet:
Häft. 84. Läke- och örteböcker, andra häftet (ss. 153
—344), utg. af G. E. Klemming. Stockholm, 1884.
Pr. 3 kr.
409 NORDISK REVY 1884-1885.410

Häft. 85. Ordbok öfver svenska medeltidsspråket af
K. F. Söderwall, första häftet, 48 ss. 4:o. Lund, 1884.
Pr. 3 kr. •

Vietor, Wilhelm, Die aussprache der in dem wörter-
verzeichnis für die deutsche rechtshreibung zum gebrauch
in der preussischen schulen enthaltenen Wörter. Mit
einer einleitung: Phonetisches-Orthoepisches. IV-|-64 ss.
Heilbronn 1885. Gebrüder Henninger. Pr. 1 m.

Matematiska vetenskaper.

Wykander, Aug., Lärobok i Fysik för de all-
männa och tekniska läroverken. II. Läran om vär-
met och ljuset. VI+185 sid. Lund, 1885. C. W. K.
Gleerups förlag. Pr. 2,75 (klotband).

Ehuru föreliggande arbete egentligen torde vara af-
sedt för elementarundervisningen, är. det af förf, bearbe-
tade materialet i den nu utkomna delen så pass rikhal-
tigt, att det med intresse kan läsas äfven af den mera
försigkonine. Förf, tillgodogör sig för den elementära
undervisningen de nyare framstegen inom vetenskapen.
Detta gäller isynnerhet om värmeläran, som baseras på
den mekaniska värmeteorien, och meteorologien. I lik-
het med t. ex. Jamin behandlar förf, det strålande vär-
met och ljuset i ett sammanhang. Utstyrseln är särdeles,
prydlig, och figurerna äro väl utförda. Vi anse det ej
lämpligt att ingå på någon utförlig granskning, då läro-
boken ännu ej fullständigt utkommit, något som förf,
hoppas skola ske före nästa läseårs början. C. A. M.

H. P., Table d’anti-logarithmes à huit décimales,
suivie d’une table trigonométrique pour le calcul des loga-
rithmes des nombres et des lignes trigonométriques. Nou-
velle édition stéréotype. 12 ss. imperialoktav. Copen-
hague. G. E. C. Gad.

Klein, Hermann J. Praktische auleitung zur voraus-
bestimmung des wetters für landwirthe, forstleute, tou-
risten u. a. Allgemein verständlich auf grund der heu-
tigen meteorologischen wissenschaft und eigener erfahrun-
gen dargestellt. II -|- 60 ss. F. Tempsky (Leipzig, G.
Freytag). Pr. 75 pf.

Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August
Thomsen. VI: 2. Rung, Sprung’s selvregistrerende Baro-
meter (med 3 Træsnit); H. Otto Jensen, Om Nitroprussid-
forbindelsers Dannelse uden Benyttelse af Salpetersyre,
m. m. —

Naturvetenskap.

• Vogt, Carl & Specht, Friedrich Pattedyrene
beskrevne og illustrerede. Oversat af W. M. Schoyeu.
1. & 2. hefte à 1 kr. 40 ss., 4:o. Fuldst. i 20 à 25 h.

På Alb Cammermeyers förlag hafva utkommit l:sta
och 2:dra häftena af ofvanstående arbete, som är ett verkligt

praktverk och både i ord och bild öfverträffar senare tiders
populära illustrerade framställningar af däggdjurens hi-
storia. Hvad Spechts teckningar beträffar, så utmärka
de sig ej blott för en hög grad af konstnärlighet utan
ock för ett skarpt öga för djurens habituella egenheter,
paradt med en sällsynt trohet och frihet från öfverdrifter
i framställningen; bevis härpå lemna oss de flesta af-
bildningarna, af apor i det utkomna första häftet. Vogts
beskrifningar äro fullt vetenskapliga till innehållet och
populära till formen, en lika lycklig som sällsynt förening,
hvarigenom boken blifver på samma gång en angenäm
lektyr och en pålitlig handbok, egnad att bekämpa de
zoologiska sensationshistorier, hvilka, födda ur medeltidens
okunnighet, belamrat de flesta skildringar ur djurens lif
intill senaste tid. Vi tveka därför ej att på det varmaste
anbefalla boken till hvarje vän af naturen och skola
återkomma till en utförlig granskning af den samma, då
utgifningen längre fortskridit. C. B.

Mosén, Hj., Ormhistorier. Lund. Pr. 1,25.

Dessa »ormhistorier» äro skrifna för att bemöta och
utrota en mängd af de altför allmänt spridda »ormsa-
gorna». Ingen djurgrupp har väl lidit så mycket genom
»poetisk» behandling som Reptilierna; också är deras hi-
storia så vanstäld i det allmänna medvetandet, att det
behöfves många väckelserop för att leda föreställningarna
om ormarna och deras släktingar uppå rätt stråt. En
kraftig sådan maning möter oss i ofvannämda häfte, der
förf, i en originell kåserande stil, ofta broddad med hvass
satir, slår ihjäl en mängd af gängse fördomar mot och
fabler om ormarna. Men hans uppgift är ej blott att.
rifva ned, många intressanta upplysningar om ormarnas
lefnadssätt lemnar han oss dels från sin egen treåriga
vistelse i ormarnas paradis Brasilien, dels med omsorg
och urskiljning utplockade från de mest ansedda Herpe-
tologers skrifter. Det lilla häftet bidrager således en-
ligt vårt förmenande att fylla en lucka i vår i detta af-
seende ytterligt fattiga literatur och skall säkert utgöra
en både roande och lärorik läsning.

C. B.

Pedagogik.

Cleve, Z. J., Grunddrag till Skolpedagogik.
Helsingfors, 1884, Edlund. 594 ss. 7,50 kr.

En duglig framställning af pedagogiken har länge
varit ett önskningsmål för oss lärare. Vi behöfva en
pedagogik som, utgående från erfarenhetskunskapen om
barnets kroppsliga och själiska krafter, lär oss, genom
hvilka påverkningar de och de motverkningarna kunna
framkallas: en sådan pedagogik som t. ex. Bain gifvit.
Men af den arten är den här anmälda boken icke. Förf,
vill, säger han, ge »vetandet om skolan»; det är icke en
psykologisk grundläggning han utgår från och stöder sig
på, utan allmänna betraktelser öfver skolan. T. ex. han
definierar skolans ändamål. »Att uti det unga, uppvä-
xande släktets bildningsgång införa sanning». Denna
definition användes nu som bevisningsgrund för satsen, att
411NORDISK REVY 1884—1885.	412

det måste finnas vissa former af skola — naturligtvis just
de år 1884 faktiskt gifna slagen af skolor. Sådana
resonnemang förefalla mig lika onödiga som tråkiga, de
öka på intet vis vår insikt om lärjungen och lärandet,
de äro endast ett för systembyggnaden nödigt kitt.

När förf, kommer in på den egentliga saken, undervisnin-
gen och den sedliga uppfostran, visar sig grundläggningens
svaghet. Jag erkänner tacksamt att han har mycket
godt’ att säga den nybörjande läraren; ja jag tror, att
hans lärdomar nästan alltid äro sunda, men de äro ty-
värr icke mindre grunda. Hvad han ger, är dessa för-
ståndiga förhållningsreglor, som hvarje något erfaren lä-
rare kan bjuda sin unge kamrat; det är den obearbetade
erfarenheten, den vanliga rutinen — visserligen den goda
rutinen — satt i system. Hvad han icke ger, det är
svar på de många »hvarför», som vid undervisning och
uppfostran komma öfver oss, och som, när de kunna be-
svaras, föra till något bättre. Sådana frågor besvaras
endast af insikten om verkningssätten hos det, som vi
arbeta med: lärjungen. För att svara på de frågorna
måste pedagogiken vara tillämpad psykologi. Hurudan
däremot förf:s utredning är, vill jag söka visa genom ett
exempel. Jag väljer ett af de i mina ögon bästa par-
tierna i hans bok, det parti som handlar om »lärandets
förutsättning».

För lärandet fordras, säger förf., att lärjungen är
förberedd, d. v. s. redan äger de insikter, som äro de
nödvändiga förutsättningarna för, att det föredragna skall
kunna fattas. Men detta är icke nog: det fordras också,
att en »riktig sinnesstämning» är rådande i klassen. Nu
frågar förf.: »huru skall en riktig sinnesstämning i klas-
sen åstadkommas?» Det är frågan, men härpå svarar
förf.: »härtill finnes i själfva verket icke annat medel än
lärarens personliga uppträdande. Han måste äga förmå-
gan att beherska ungdomens sinnen, såsom Eolus for-
dom beherskade hafvets och himmelens vindar. Denna
förmåga synes stundom vara medfödd, men kan lyckligt-
vis äfven förvärfvas. Härtill fordras dock mycket» o. s. v.
Hur det skall gå till att förvärfva den där förmågan,
får man emellertid icke veta, och därpå är nog mindre
att undrå. Men hurudan är den »riktiga stämningen»?
Förf, säger, att den icke är det lugn och stillasittande,
som genom något slags tryck framtvingas, utan att den
kommer af »ett sinnet beherskande intresse för själfva
lärandet». Men livad är då »intresse», d. v. s. hvad
försiggår, då en människa blir intresserad? Det är detta
vi vilja veta, och det är det enda, som här kan gagna
oss att veta. Ty när förf, ger den regeln »att aldrig
begynna en lärotimme, utan att klassen blifvit bragt i
den stämning läraren för tillfället önskar», så neka vi
icke, att regeln är god, men den är så god, att säkert
äfven den mest otymplige lärare önskar få klassen
i denna stämning. Men hur skall han bära sig åt? Nu
tror jag visst icke, att det kan skrifvas något slags pe-
dagogiskt reglemente, som skulle lära oss, hur vi i hvarje
fall skola bära oss åt, och är ingalunda nog orimlig att
af förf, begära något dylikt. Men en psykologisk peda-
gogik — fast den icke utan vidare kan göra den oin-
tressante intressant — kan likväl hjälpa honom ett stycke.
Den kan nämligen lära honom något om intresset. Det
frågas då,-om detta kan vara af nytta för hans praxis?

Att en föreställning eller ett knippe af föreställningar
— t. ex. läran om de hypotetiska bisatserna i grekiskan
— intresserar lärjungen, betyder, att den associerar sig
med något för honom värdefullt element (känsla), eller
ett knippe af dylika element. Gagnar det nu läraren att ,
komma att tänka på detta? Det är sant, att hvarje lä-
rare, som bjuder till att intressera, medvetet eller omed-
vetet söker efter något sådant värdefullt element. Men
det är utan tvifvel bättre, att han gör det medvetet. Ty
är det icke af vikt för honom att veta, att den sökta
stimulanten kan vara, icke blott den lifvande känslan af
nyhet och förundran, eller känslan af tillfredsställelse
öfver likheten mellan latinets och grekiskans syntax eller
öfver upptäkten af olikheterna; utan också njutningen
af vårluften från det öppna fönstret, eller belåtenheten
öfver ett vänligt slag på axeln? Jag tror mig icke be-
höfva visa den praktiska betydelsen af den insikten.
Men hvilken betydelse har den blotta uppmaningen att
intressera?

I förf:s bok skall, som redan är sagdt, en nybör-
jande lärare finna goda råd af en äldre och erfaren skol-
man samt en öfversikt af skolans organisation. Men den
lärare, som redan är något inne i sitt yrke, tror jag icke
skall vinna annat än en obegränsad aktning för förf:s
ädla humanitet och kärlek till de unga.

Jul. af Sillén.

Blandade ämnen.

Hagerup, Francis, Om kvindesagen. Andet
oplag. Kristiania, Alb. Cammermeyer, 1884. 58 ss.
8:o. Pris 0,70.

När man skrifver om en fråga, så ventilerad som den
s. k. kvinnofrågan i våra dagar, kan ingen vänta, att
man skall säga något egentligen nytt. Författaren till
denna lilla skrift uppträder ej häller med några sådana
anspråk, han afsäger sig dem tvärtom utryckligen. Men
hans skrift saknar icke därför sitt värde. Mycket finnes
här i världen, som behöfver sägas mer än en gång och
på mer än ett sätt. Härtill kommer, att författaren med
mycken klarhet och mycken bestämdhet framhåller flera
viktiga sidor i de nutida reformatoriska riktningarnes yr-
kanden på det område, hvarom fråga är, särskilt yrkan-
dena på förbättrad kvinlig undervisning, en rättvisare
äktenskapslagstiftning och politisk rösträtt för kvinnan.
Ur denna synpunkt kan hans broskyr rekommenderas åt
dem, som ej förut haft tillfälle att närmare sätta sig in
i frågan. Säkerligen skall den bidraga att hos dem
skingra en och annan oklarhet i fråga om en stor del af
det, som reformvänner för den närmaste framtiden egent-
ligen vilja, och motiven för detta, eller åtminstone sätta
dem i tillfälle att betrakta dessäs sträfvanden_ur rikti-
gare synpunkter.

Vi säga icke härmed, att vi till alla delar ens i
det väsentliga gilla det resultat, hvartill författaren kom-
mer, ännu mindre att vi skulle vara nöjda med att man
stannade därvid. Vi tillåta oss att fästa uppmärksam-
heten vid att Norges och Sverges folk till frågan in-
taga en i många afseenden olika ställning. Vårt folks
413

NORDISK REVY 1884-1885.

414

ståndpunkt är i flera afseenden mer avancerad. Ej så
litet af hvad författaren yrkar som ett framtidsmål är
hos oss redan bestående ordning eller på väg att blifva
det.Men icke minst ur denna synpunkt bör skriften för
oss vara af intresse. Ändtligen är den detta jämväl ur
en tredje mer specifikt norsk synpunkt. Författaren är
själf till sin allmänna ståndpunkt högerman. Men han
är nog fördomsfri att inse, att detta ej hindrar honom
att ställa sig i ledet bland dem, som arbeta för en ut-
vidgning af kvinnans rättigheter, om än bland de mer
moderata. Det sätt, hvarpå han’ motiverar denna sin
position, är särskildt förtjänt af uppmärksamhet, likasom i
våra dagar hvarje offer af partihänsyn och partiförblindelse.

L.H. Å.

Fritsch, Gustav, Südafrika bis zum Zambesi. I
Abteilung. Das land mit seinen pflanzlichen und tieri-
schen bewohnern. Mit 50 in den text gedruckten abbil-
dungen und 1 karte. (Der weitteil Afrika in einzel-
darstellungen IV). X + 133 ss. Prag 1885. F. Tempsky.
(Leipzig, G. Freytag). Pr. 1 m. geb. (Das wissen der
gegenwart, B. XXXIV).

Sellin, A. W., Das kaiserreich Brasilien. I Abtei-
lung. Mit 7 Vollbildern und 48 in den text gedruck-
ten Abbildungen und 3 karten. (Der weltteil Amerika
in einzeldarstellungen II). VII + 240 ss. — II Abtei-
lung. Mit 16 vollbildern, 18 in den text gedruckten
abbildungen und 2 karten. (Der weltteil Amerika in
einzeldarstellungen III). IV + 229 ss. Prag 1885, F.
Tempsky (Leipzig, G. Freytag). Pr. 2 m. geb. (Das
wissen der gegenwart, B. XXXVI, XXXVII).

Nyt tidskrift, udg. af Sars & Skavlan. Årg. 4, h. 2
(marts 1885). Inhold: Rud. Schmidt, En belonnet kjærlig-
hed, novelle; Nicolai Grevstad, Den amerikanske jury;
Dr Chr. Leegaard, Om hjernen; Nils Collet Vogt,
To digte; Georg Nordensvan, Strindberg, ett utkast.

Universitetsangelägenheter.

Kobenhavn.

Det Kongelige Danske Videnskabernes
Selskabs Prisopgaver for 1885.

(Forts, fr. föreg. n;r).

Den mathematisk-naturvidenskabelige Klasse.

Astronomisk Prisopgave.

(Pris: Selskabets Guldmedaille.)

I det forste Gang 1567 af Petrus Victorius og senere af
Petau i Uranologion udgivne eneste ægte Skrift af Hipparch Tov
’Apwoo xal E386400 qatvopévov eénrngewv RißXia y findes en
Mængde astronomiske Observationer, der efter en forelobig Under-
sogelse synes at være anstillede med en for sin Tid stor Noj-
agtighed. Da disse Observationer nærmest angaa Fixstjærnernes
Ækvatorialkoordinater, deres samtidige Opgang og Nedgang, deres
Kulminationer og andet deslige, der ved Sammenligning med vore
Iagttagelser kunne give værdifulde Bidrag til vort delvis usikre
Kjendskab til forskjellige vigtige Elementers sekulære Variationer,

°saa udsetter Selskabet sin Guldmedaille for en med hint Formaal
for 0je udfort Bearbejdelse af Hipparchs i det nævnte Skrift
indeholdte Fixstjærneobservationer.

Fysisk Prisopgave.

(Pris: Selskabets Guldmedaille.)

Efter at Elektricitetens Forplantning er kommen til at spille
saa vigtig en Rolle i det praktiske Liv, har det ofte været et fo-
leligt Savn, at, trods vort n^je Kjendskab til de almindelige Love
for Elektricitetens Bevægelse, Theorien dog kun har været lidet
udviklet i den Retning, som efterhaanden i praktisk Henseende,
nemlig ved Telegrafering og Telefonering, er traadt frem i forste
Linie. Hertil kommer, at man efterhaanden har samlet Erfaringer,
som kunne tjene til at vejlede og oplyse theoretiske Undersegel-
ser i denne Retning.

Selskabet onsker derfor at fremkalde en med de praktisk
fundne Resultater jævnfort Udvikling af Theorien for variable
Strommes Forplantning i Traadledninger, idet Hensyn tages til
de væsentlige af de. Betingelser, hvoraf Forplantningen afhænger
i de forskjellige Systemer af Telegraf- og Telefonledninger.

For det Thottske Legat.

(Pris: indtil 600 Kr.)

Der forekommer i den vestlige og sydlige Del af Bornholm
adskillige mesozoiske Lerarter af ikke ringe teknisk og geologisk
Betydning, som onskes underkastede en kemisk Undersogelse,
der muligvis ogsaa vil kunne yde Bidrag til Forstaaelsen af disse
Lerarters Oprindelse og Dannelsesmaade. Afhandlingen maa være
ledsaget af Prover af det undersogte Materiale samt af geogno-
stiske Profiler med nojagtige Oplysninger om de iagttagne. Lej-
ringsforhold paa ethvert Sted, hvor de paagjældende Lerarter ere
tagne.

For det Classenske Legat.

(Pris: 400 Kr.).	.

Om de geléedannende organiske Förbindelser, de saakaldte
Pektinstoffer, som forekomme saa overordentlig udbredte i Plan-
teriget, og som derfor maa antages at have stor plantefysiologisk
Betydning, savne vi, til Trods for forskjellige Undersigelser, som
de i Tidens Lob, ja endog i den allersidste Tid, have været Gjen-
stand for, endnu saa godt som enhver sikker Oplysning ikke blot
om deres kemiske Karakter og Forhold til andre, bedre kjendte
Forbindelser, men endog om deres Sammensætning. Da nu nyere
Undersogelser have antydet en nær Sammenhæng mellem disse
Stoffer og visse Kulhydrater, har Sporgsmaalet om Pektinstoffer-
nes Chemi faaet en ny Intéressé foruden den, der knytter sig til'
deres fysiologiske Betydning, til den Rolle, de spille ved. Tilvirk-
ning af Frugtsafter og Geléer, og til de Vanskeligheder, de kunne
fremkalde i Roesukkerfabrikationen. Selskabet udsætter derfor en
Pris af 400 Kroner for en Undersogelse, der paa en tillfredsstil-
lende Maade individualiserer flere eller færre Pektinstoffer og
navnlig paaviser en Sammenhæng mellem dem og andre bedre
kjendte organiske Forbindelser.

Besvarelserne af Sporgsmaalene kunne i Almindelighed være
affattede i det latinske, franske, engelske, tyske, svenske eller
danske Sprog. Afhandlingerne betegnes ikke med Forfatterens
Navn, men med et Motto, og ledsages af en forseglet Seddel,
der indeholder Forfatterens Navn, Stand og Bopæl, og som bærer
samme Motto. Selskabets i den danske Stat boende Medlemmer
deltage ikke i Prisæskningen.Belonningen for den fyldestgjo-
reride Besvarelse af et af de fremsatte Sporgsmaal, for hvilket
ingen anden Pris er nævnt, en Selskabets Guldmedaille af 320
Kroners Værdi.

Prisskrifterne indsendes inden Udgangen af Oktober Maaned
1886. til Selskabets Sekretær, Professor, Dr H. G. Zeuthen. Be-
dommelsen falder i den paafelgende Februari, hvorefter Forfat-
terne kunne faa deres Besvarelser tilbage.
415

NORDISK REVY 1884—1885.

416

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag:

NY SVENSK TIDSKRIFT

FÖR KULTUR-OCH SAMHÄLLSFRÅGOR, POPULÄR
VETENSKAP, KRITIK OCH SKÖNLITERATUR,
utgifven af Reinhold Geijer, utkommer under år 1885
enligt samma plan som under näst föregående år, i tio
häften — ett i livar månad med uppehåll under högsom-
maren — med tillsammans minst 40 tryckark eller 640 sidor.

■ : Prenumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor.

Priset är fortfarande 10 kr. för helt år.

De 3 första häftena af innevarande årgång innehålla:

Januarihäftet:

Fyra kapitel ur Idealism. En outgifven novell af Harald No-
lander.

Till Carl Snoilsky, af Fvithiof Holmgren.

Om Amerikas fornminnen, af Hjalmar Edgren.

Qm Bjurnstjerne Bjernsons nyaste bok, af Reinhold, Geijer.

Tre moderna författare (Henry James J:r: Amerikanen. — Hen-
■ . rik Ibsen: Vildanden. — Ivan Turgenjef: Elena), af He-
lena Nyblom.

Svensk Novellistik I (Mathilda Roos: Berättelser och Skizzer.

— Ernst Ahlgren: Från Skåne. — Gustaf af Geijers-
stam: Fattigt folk. — Ernst Lundqvist: Profiler. —Hal-

. vor Grip: Ralf Frese och andra berättelser. — Johan Nord-
ling (Halvor Grip): Dolce far niente. — Georg Norden-
svan: Skuggspel. — Tor Hedberg: Högre uppgifter. — Si-
gurd: Kaleidoskop. — August Strindberg: Giftas), af
Edvard Lidforss.

Februarihäftet:

Klabauterman. Dikt af Carl Snoilsky.

Om den samtida dikten och dess förkärlek for sjukdomsskildring,
af Seved Ribbing.	■

Den femte Maj. Ode öfver Napoleon af Alessandro Manzoni. Fri
öfversättning från Italienskan af A. Lichtenberg.

Intermezzo. Berättelse af Salvatore Farina. Öfversättning af
Hugo von Feilitzen. .

Antonius och Kleopatra, af Christian Cavallin.

”Vildanden” på Dramatiska teatern i Stockholm, af S—e.

Nyare norsk nch svensk bibliografisk literatur (J. B. Halvorsen:
Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1880. H. 1 — 7. — Bernhar’d
Meijer: Svenskt Literatur-Lexikon. H. 1.), anm. af —pt.

Gaston Tissandier: Vetenskapliga Tidsfördrif |

.	.	. eller Undervisning och lek anm. af J. Bdt.

—„—	Vetenskapens Martyrer )

Marshäftet:	,

Morituri salutamus. Dikt af Longfellow. Öfvers. af Hjalmar Edgren.

Läroverkskomiténs betänkande I. Af Hj. Gullberg.

Svensk Novellistik II (Alfhild Agrell: Från Land och Stad, —
Daniel Sten: Bland Ödebygder och Skär. — August Bon-

. deson: Allmogeberättelser I, II. — Jochum Nüssler:
När Verlden har sin gång. — Klara Kuhlmann: Från

' svenska hem. — Valfrid Grane: Ströftåg bland hvardags-
menniskor. — A rvid Axelsson (Cabriolo): Svarta och hvita

• Streck. — Christer Swahn: Ord), af Edvard Lidforss. —

A. U. Bååth: Vid allfarväg. Anm. af L. N.

Frans Hedberg: Svenska skådespelare. Anm. af R. F.
Mirza-Schaffys sånger. Anm. af S—e.	.

På samma förlag ha nyligen utkommit:
CERVANTES’ DON QUIJOTE

AF
THEODOR HAGBERG.

Pris 1:50.

Utgör n:o 2 i serien: Literaturhistoriska Gengångare,

Taflor ur förflutna tiders vitterhet. N:o 1 i serien utgöres
af samme förf:s förut utkomna	.

ROLANDSAGAN

TILL SIN HISTORISKA KÄRNA OCH POETISKA
OMKLÄDNAD.

Pris 1: 50.

En Saga från Dal
och hännes källa,
utgifna af
August Bondeson.

Pris 1:25.

Bst kvinliga elementarundervisning en
i Frankrike.

Reseberättelse af ELLEN FRIES, Filosofie Doktor.

Pris 1: 25.

Innehåll:	•

Tschackert: Evangelische polemik.

Wrede: Processinvändningarna enligt finsk rätt.

Getz: Om forandret rettergangsmåde i straffesager.

Blüimner: Das kunstgewerbe im altertum.

v. Schorn: Die textilkunst.

Tegnér: Gustaf Mauritz Armfelt.,

Vestmanlands fornminnesförenings årsskrift. III.

Erman: Aegypten und ægyptisches leben im alterthum.

Haupt (Müller): Die metamorphosen des P. Ovidius Naso.

Müller: Symbolæ ad emendandos scriptores latinos. III.

Brekke: Etude sur la flexion dans le voyage de S. Brandan.

Brinkmann: Syntax des französischen und englischen. II.
Thorkelsson: Supplement til islandske ordbuger. II.	•
ten Brink: Chaucers sprache und verskunst.	,
Wijkander: Lärobok i Fysik. II.	.

Vogt & Specht: Pattedyrene beskrevne og illustrerede.
Mosén: Ormhistorier.

Cleve: Grunddrag till skolpedagogik.

Hagerup : Om kvindesagen.

Universitetsangelägenheter (Kabenhavn). ,
N:r 30 (30 April)(1884—85) Årg. II, 14.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsang olägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S. A. Arrhenins, Fil
Lic. A. Bendixson Doc. y. E. Berggren, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. 7. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Fil. D:r H. Juklin Dannfeli, Doc. D. Davidson,
Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. Y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. T. Eorssell, Akad.-Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E.
Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof, S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. H. Hjärne, Fil. Kand. K. H. Karlsson, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. E. Leßler, Bibl.-aman. C. H
E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. 7. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Mon-
tan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. T. E. Nyström, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström,
Doc. E. von Scheele, Doc. 7. H. E. Schück, Lektor J. af Sillén, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. F. Sundelin
Lektor A. E. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. %. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl?

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	. UPSALA R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Juridik.

Wrede, Rabbe Axel, Processinvändningarna
enligt finsk allmän civilprocessrätt. 207 s. Helsingfors
1884.

(Forts, från föreg. n:r.)

(Det i det föregående använda uttrycket »process-
förutsättning, som svaranden bör lagligen styrka, bevisa»
bör, såsom sammanhanget tydligen visar, rättas till »pro-
cessförutsättning,, hvars bristande svaranden» etc.)

Genom den af oss godkända grupperingen af process-
förutsättningarna vinner man onekligen det resultat, att
processrättsförhållandet kommer att behandlas i närmaste
öfverensstämmelse med det materiella rättsförhållandet,
hvars bedömande genom rättegången afses. Fullständig
kan emellertid ej analogien blifva på grund däraf, att
processrättsförhållandet är trésidigt, det materiella rätts-
förhållandet däremot tvåsidigt. I denna omständighet
har man att söka orsaken till, att käranden stundom
kan hafva att bevisa bristen på en processförutsättning.
Det är emellertid redan tillräckligt att hafva fäst upp-
märksamheten på tillvaron af ett dylikt förhållande;
i den teoretiska behandlingen är det ej nödvändigt att
med anledning däraf göra en ny grupp processförutsätt-
ningar, och detta på grund däraf, att i fråga varande
förutsättningar delvis omfatta den klass, som vi velat
kalla processinvändningar; frågan, om käranden eller
svaranden med afseende på frånvaron af dessa process-
förutsättningar eger bevisskyldigheten, beror blott derpå,
hvilkendera af nämda parter förnekar deras tillvaro.
Ett exempel på en: processförutsättning af nu nämda
slag erbjuder t. ex. frågan om domarens ojäfvighet. —:
Öfvergå vi nu till förf:s framställning af de särskilda
processinvändningarna (enl. förf:s terminologi), så utesluter
förf, från processinvändningarna de i 25: 21 R. B. nämda
nullitetsorsakerna : »att dom är fäld af den, som ej varit
till Domare lagligen förordnad, eller ej svurit Domare-

ed, eller att Rätten ej varit domför», enär dessa hinder
för rättegångens giltighet skulle bero på ett afsiktligt
eller medvetet åsidosättande från den enskilde domarens
sida af hans embetsplikt (s. 60). Att tillvaron af en
dylik nullitetsorsak alltid måste anses innebära ett med-
vetet lagbrott från domarens sida, synes förf, grunda
därpå, att domstolens medlemmar icke kunna eller få
vara obekanta med stadgandena om domför rätt etc. (s.
74, 80). Vore denna motivering riktig, så låge den
frågan nära till hands, om icke dermed ock t. ex. exceptio
fori stundom uteslötes från processinvändningarna, ty nog
kan domstolen, om t. ex. en jordatvist instämts till annat
forum än forum rei sitæ, ofta lika väl veta, att den är
inkompetent, som den bör känna till lagens stadganden
om det antal ledamöter, som fordras för att den skall
vara domför. Det synes oss altså, som om förf:s moti-
vering vore mindre hållbar. Det utmärkande för i fråga
varande nullitetsorsaker är icke hvad förf, anfört, utan
det, att de, oaktadt de i själfva verket borde anses
afse den klass af processförutsättningar, hvilkas frånvaro
gör rättegången ipso iure ogiltig, enligt gällande rätt
betraktas såsom berörande den klass af processförutsätt-
ningar, hvilkas bristande måste inom viss tid göras
gällande för att processen skall omintetgöras. Insikten
häri nödvändiggör emellertid en restriktiv tolkning sär-
skildt med afseende -på uttrycket »att dom är fäld af
den, som ej varit till Domare lagligen förordnad», men
en dylik tolkning har förf, undandragit sig, något som
är ganska naturligt på grund af förf:s uppfattning af
förevarande lagrum.

Beträffande verkan af rättens godkännande af en
invändning, att domaren är jäfvig, skiljer förf, mellan det
fall, att domstolen utan den jäfvade medlemmen är
fullsuten eller, själf eger förordna en bisittare i den jäf-
vades ställe, och det fall, att ett dylikt förordnande af
annan myndighet bör gifvas. I förra fallet verkade jäfvet
endast uppskof i förhandlingarna, till dess bristen afhjälpts.
419 .	.	NORDISK REVY 1884—1885.	420

i senare fallet däremot skulle saken afvisas och kunde
endast på ny stämning upptagas (s. 86). Denna åsigt
tro vi vara alldeles felaktig. Oberoende af hvem som
eger förordna annan ledamot i den jäfvades ställe, med-
för jäfvets godkännande endast sakens uppskjutande, till
dess dylikt förordnande kan hinna utfärdas. Någon be-
tänklighet vid attlåta den jäfvade ledamoten besluta
om uppskof torde nämligen icke förefinnas mera i det
ena fallet än i det andra. Förf:s åsikt skulle ofta leda
till betänkliga materiella rättsföljder för käranden.

Hvad därefter angår invändningen om rättskraften
(exceptio rei judicatæ), så kan det icke underkastas
något tvifvel, att förf, har rätt, då han påstår att denna
invändning enligt svensk rätt är att anse som en process-
invändning och ej såsom en sakinvändning. Då förf,
däremot förklarar, att denna invändnings egenskap af
processinvändning framgår med nödvändighet, såvida man
anser grunden till rättskraften vara allmänna rättssäker-
hetens kraf, så kunna vi ej instämma med honom. Rätts-
säkerheten synes oss våra tillräckligt tillgodosedd där-
igenom, att domstolen är förbunden att i sin dom rätta
sig efter en föregående laga kraftvunnen dom i samma
sak, som part åberopar, d. v. s. däraf att invändningen
om res judicata är en sakinvändning. Om man åter
anser, att rättskraften därjämte har sin grund »i statens
intresse att bevara domstolarna för öfverflödiga rättegån-
gar eller i det för rättskipningen nedsättande i stridiga
domar om samma sak», är det utan tvifvel konsekvent
att . uppfatta invändningen om res judicata som en pro-
cessinvändning.

Öfvergå vi nu till invändningen med afseende på
stämningen, så är det tydligen riktigt att förklara före-
skrifterna om stämningen i allmänhet vara gifna i sva-
randens intresse och på den grund anse nämda invänd-
ning i reel vara af dispositiv natur (obs., emellertid om
svaranden uteblir). Att emellertid såsom förf. (s. 128)
anse en dylik invändning alltid vara dispositiv, så att
rätten icke ex officio hade skyldighet och rättighet att
vaka öfver, att skriftlig stämning utfärdats, synes oss
vara oriktigt. Med afseende på gällande svensk rätt
synes ock förf, själf tveka om, att hans åsikt är tillfreds-
ställande ; däremot fasthåller han desto bestämdare vid
densamma i fråga om den finska rätten, och detta på
.den grund, att muntlig stämning enligt nämda rätt i
vissa mål är tillåten (enl. den ursprungliga lydelsen af
11: 2 R. B.). Men icke ens den omständigheten, att
muntlig stämning för vissa mål är medgifven, torde till-
räckligt styrka förf:s åsikt; med afseende på de mål, i
hvilka muntlig stämning icke erkännes, är det mycket
möjligt, att stämningens skriftlighet stadgats i ett all-
mänt och ej i svarandens intresse. Sålunda anse vi det
högst sannolikt, att lagstiftaren vid tvister om fast egen-
dom velat hafva käromålet preciseradt i en skriftlig hand-
ling, som sedermera kunde utgöra en fast basis för rätte-
gången. Rättsförhållandena med afseende på fast egen-
dom hafva nämligen i mer än ett hänseende varit före-
mål för en särskild omsorg från den svenske lagstifta-
rens sida. -

Med afseende på den af förf, gjorda fördelningen af
bevislasten i fråga om processförutsättningarnas tillvaro
eller frånvaro vilja vi anmärka, att vi äro ur stånd att

till något större värde uppskatta förf:s indelning af pro-
cessförutsättningarna i rättegången konstituerande förut-
sättningar och mera tillfälliga förutsättningar samt förf:s
påstående, att följden af dessa förutsättningars olika be-
skaffenhet vore, att käranden hade att bevisa de förras
tillvaro, samt att den part, som gjorde invändningen,
borde bevisa de senares frånvaro. Det förefaller oss, som
om förf, i själfva verket icke afgjort bevisskyldigheten
efter nämda indelning af processförutsättningarna, utan
snarare som om förf, först afgjort bevisskyldigheten, efter
hvad som kunde anses skäligt, samt sedermera gjort in-
delningen. Att densamma under sådana omständigheter
mycket väl kunnat undvaras, torde vara obestridligt.
Hvad till sist beträffar det rättsmedel, som kan an-
vändas, då domstolen med godkännande af en process-
invändning helt och hållet skilt sig från målet, torde
det icke vara så uppenbart, att förf, har träffat det
rätta, då han anser, att klagan skall fullföljas genom
besvär och ej vad äfven i andra fall än som i 16 Kap.
R. B. uttryckligen omnämnas. Att förf:s åsikt de lege
ferenda är att föredraga, torde däremot ej kunna bestridas.

Innan vi sluta, måste vi uttala vårt beklagande öfver,
att vi ej egt tillräcklig tid för att ingå i en närmare
pröfning af förf:s arbete. Försåvidt emellertid denna
anmälan lyckas fästa de svenske juristernas uppmärk-
samhet på förf:s intressanta och lärorika utredning af ett
bland processrättens viktigaste och äfven svåraste spörs-
mål, torde dessa rader icke hafva nedskrifvits utan all
nytta.E. T.

Skatteregleringskomiténs statistiska tabeller. Bear-
betning och kommentar af J. Hellstenius. I. Direkta
skatter och besvär till staten. 69 ss. Stockholm, 1885.
P. A. Norstedt & Söner. Pr. 1 kr.

Hellstenius, John, Barnadödligheten i Veste rnorrlands
och Jemtlands län 1860—1882. Statistisk studie. (Af-
tryck ur Statistisk tidskrift 1884.) 16 ss. och 1 karta.
Stockholm, 1884. Kongl. Boktryckeriet.

Tidskrift, utgifven af Juridiska föreningen i Pinland.
1884: 3, 4. J. N. L., Arbetareförsäkringsfrågan i Tysk-
land. Dens, Om finska rederiers skyldighet att hem-
förskaffa utländskt sjöfolk. R. Westemarck, Angå-
ende rättigheten att i ärekränkningsmål bevisa sanningen
af gjordt tillmäle. E. Johnsson, Anteckningar om för-
likningskommissionerna i Danmark. R. Hermansson,
Om domstolarnes befogenhet att pröfva grundlagsenlig-
heten af -utkomna författningar. — Juridiska föreningens
årsmöte d. 8 Dec. 1884. F., Om domstol för slitande
af skiftestvister. Dens., Oerhördt stort antal mål i
Kexholms domsaga. :— Juridiska föreningens förhand-
lingar. — m. m. — .
421NORDISK REVY 1884—1885.	422

Filosofi.

Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval. Ut-
gifna af Axel Nyblæus och Reinhold Geijer.
Sjunde bandet: Det skönas och den sköna konstens
filosofi. II+508+X ss. Lund 1884. Philip Lindstedts
förlag. Pr. 5,25.

Ej mindre än sju digra band af Grubbes efterlem-
nade, förut outgifna skrifter hafva nu tack vare professor
Nyblæus och docenten Geijers ädla företagsamhet och
oegennyttiga flit utkommit från trycket. Att därmed en
högst betydande insats blifvit gjord i den svenska filoso-
fiska literaturen, kan ej af någon förbises; och denna li-
teraturs vänner stå därför i den största tacksamhetsskuld
till utgifvarne. Och därjämte har härmed på samma gång
lemnats ett ännu viktigare bidrag till den svenska veten-
skapens historia. Härmed föreligga nämligen för alla
tillgängliga de handlingar, af hvilka man kan bedöma
den svenska filosofiens ställning vid dess originellaste
tänkares framträdande; ty det kan ju ej förnekas, att
jämte Geijer var Grubbe Boströms närmaste svenske före-
gångare.

Häri torde också de Grubbeska skrifternas största
värde ligga, — i deras historiska betydelse; ty väl är
deras framställningssätt så mönstergiltigt klart och form-
fulländadt, att de därigenom intaga en hedersplats i vår
literatur; men, pröfvar man deras vetenskapliga själfstän-
dighet, så torde det visa sig, att denna på de flesta stäl-
len ej är synnerligen stor.

Att åtminstone så förhåller sig med det arbete af
Grubbe, som senast utgifvits och hvars titel ofvan an-
förts, har anmälaren sökt uppvisa i en nyligen utgifven
afhandling. *) Och det är dennas hufvudresultat, som här
såsom anmälan af arbetet må sammanfattas i störst akorthet.

Det är endast arbetets första och största del, skön-
hetsläran, som jag varit i tillfälle att närmare granska;
men förhållandet synes vara likartadt med äfven dess
senare del, konstläran.

Åtminstone inom skönhetsläran är Grubbes arbete
till sin hufvudsakliga karaktär eklektiskt. Det utgör en
med mästerlig klarhet och stor systematiseringsförmåga
åstadkommen sammanställning af de bästa resultaten inom
den ästetiska forskning, som på hans tid förelåg, sär-
skildt inom den tyska literaturen.

Hvilka af dess författare Grubbe studerat och vär-
derat, därom kan man se en antydan i den uppsats, som
han afsett att uppläsa vid svenska akademiens femtio-
årsfest år 1836 och som sedan infördes i akademiens
handlingars sextonde del under titeln: »En blick på ut-
vecklingen af de filosofiska undersökningarna om det skö-
na och konsten under det senast förflutna halfva århun-
dradet». Där berömmer han Kant för den bestämdare
skilnad denne gjort mellan det sköna och det angenäma
samt det goda; men klandrar honom för förbiseende af
den inre, andliga skönheten och sublimiteten. Denna vi-
sar han däremot hafva kommit till sin rätt hos Schiller,
som dessutom säges hafva utredt begreppen naivitet, sen-
timentalitet och behag. Men att Grubbe ej själf ville

*) Samuél Grubbes skönhetslära. Akademisk afhandling af
Frans von Schéele. Upsala 1885.

stanna häller vid Schiller, det framgår af hans yttrande,
att Schiller »anticiperade resultatet af en högre åsikt,
hvars principer han dock ej förmådde fullkomligt utreda».
Hvilken denna högre åsikt enligt Grubbe är, synes ock-
så af det följande, där Schelling säges hafva fattat det
sköna såsom »en manifestation af detta ursprungliga vä-
sende, en åskådlig eller symbolisk framställning däraf
inom sinlighetens värld» och därmed riktat Uppmärksam-
heten »på själfva den objektiva grund, hvaraf skönhets-
känslan föranledes».

Om man härmed jämför Grubbes »det skönas filo-
sofi», så visar det sig också, att han i öfverensstämmelse
härmed från Kant väsentligen lånat grundtankarna i sin
lära om det fysiskt sköna, så kompletterat denna med en
hufvudsakligen från Schiller hämtad lära om det moraliskt
sköna, samt slutligen uti Schellings symboltéöri sökt en
förenande högre synpunkt. Återstår sedan det sublimas
och det komiskas kapitel; för det förra är det återigen
Schiller, som studerats; i det senare åter har en tänkare
flitigt anlitats, som Grubbe märkvärdigt nog ej omnäm-
ner i den anförda akademiska uppsatsen. Måhända ansåg
han ej lämpligt att i den kretsen nämna en nyromanti-
kers namn, men att han själf af en sådan, nämligen Jean
Paul, rönt stort inflytande, det visar nogsamt hans ifrå-
gavarande kapitel om det komiska, där han flitigt råd-
frågat Jean Pauls snillrika lära om humorn.

För konstläran har Grubbe företrädesvis studerat
Kant och Schelling, från hvilka nog grundtankarna äro
hämtade, men måhända är det där större själfständighet
i enskildheterna än inom arbetets förra del.

Båda delarna hafva emellertid det gemensamt, att
den eklektiska sammangjutningen af de främmande och
hvarandra ofta skarpt motsatta åsikterna är genomförd
med en skicklighet, som gör, att man under arbetets läs-
ning i början tycker sig ha ett helgjutet första handens
verk för sig och först sedan genom en afsiktligt företa-
gen jämförelse med de nämda tyska tänkarne finner, att
enheten i mycket är mera konstlad och skenbar än na-
turlig och verklig. Särskildt yttrar sig denna brist på
enhet däri, att i hela arbetet ej finnes någon definition
på det sköna i dess allmänhet, ehuruväl på dess arter.
Det skulle också hafva varit omöjligt att finna en sådan
allmän definition, hvarur de olika artbestämningarna kun-
nat härledas, — så motsägande äro rätt sedt dessa in-
bördes.

Den eklekticism, som sålunda utgör i rent vetenskap-
ligt hänseende ett fel i Grubbes framställning, förlä-
nade däremot hans föreläsningar, då de ursprungligen
framstäldes från den akademiska katedern, ett stort peda-
gogiskt värde. Hans åhörare erhöllo i dem en fond af
ästetiska kunskaper, hvarmed de kommo au niveau med
dåtidens alla förnämsta forskningar på det området. Det
var nyromantikens dunkla konst- och skönhets-svärmerier,
som dittills hufvudsakligen utgjort den vid universitetet
erbjudna ästetiska bildningen, och i jämförelse därmed be-
tecknade Grubbes framställning med sin begreppsmässiga
klarhet och sitt vetenskapliga allvar ett jättesteg framåt.
Och detta är väl den synpunkt, hvarifrån hans arbete
har rättighet att i första rummet blifva bedömdt. Han
gaf aldrig ut det för något annat än en undervisnings-
kurs, ej för ett vetenskapligt själfständigt arbete.
423

NORDISK REVY 1884—1885.

424

Bedömer man det återigen såsom ett sådant, så står
det, åtminstone i vår tid, ej synnerligen högt, äfven om
man bortser från dess eklekticism och däraf följande bri-
stande enhet. De flesta af dess grundläror torde väl nu
antingen vara föråldrade — så den symbolteori, som ut-
gör spetsen af hans skönhetslära, och den nyromantiska
uppfattningen af konstnärsgeniet — eller åtminstone tarf-
vande en grundligare analytisk undersökning, än här pre-
steras. I det hela har Grubbe ej lyckats framtränga till
den personlighets-idealism i uppfattningen af skönhetens
yttersta grund, som ensamt skulle möjliggjort en till-
fredsställande princips uppställande. I det hänseendet
finnas förutsättningarna hos Boström, ehuru dessa beklag-
ligen ännu ej blifvit tillgodogjorda på ästetikens område.

Såsom ett bidrag till den svenska filosofiens historia
är publikationen emellertid, såsom sagdt, högst värdefull,
och det är lifligt att beklaga, att, såsom ett tillkänna-
gifvande i »Ny Sv. Tidskr.» ger vid handen, troligen ut-
gifvandet af Grubbes skrifter med detta band af ekono-
miska skäl måste afbrytas, ehuru bland det ännu outgif-
na finnes ett för Grubbes hela forskning så betydelsefullt
arbete kvar, som hans empiriska psykologi.

S—e.

Mourly Wold; J., Albrecht Krause’s Darstellung der
Kantischen raumtheorie und der Kantischen lehre von den
gegenständen, beurtheilt von J. M. V. (Christiania, Vi-
densk.-Selsk. Forhandl. 1885, N:o 1.) 29 ss. Christiania,
1885. I commission hos Jacob Dybwad..

Literatur- och konsthistoria.

Blanc, T., Norges Forste Nationale Scene (Bergen
1850—1863). Et Bidrag til den norske dramatiske
Kunsts Historie. Kristiania 1884. Alb. Cammermeyer.

414 ss. Pris 6 kr.

Ofvanstående arbete använder ingen lärd apparat,
börjar ej — såsom vanligen är fallet i andra teater-
historier — med en framställning af den dramatiska kon-
stens utveckling från älsta tider, utan kastar sig genast
in medias res. Efter några få ord om den strid »norsk-
heten» under århundradets tidigare skede hade att ut-
kämpa med de ännu kvarvarande danska sympatierna, öf-
vergår förf, till sitt ämne: Uppkomsten af Norges första
nationella scen. Utom de betingelser Bergen hade att
erbjuda för en dylik i sina innevånares lifliga och intelli-
genta temperament, hade den norska dramatiska konsten
här vissa anor att stödja sig på. Redan 1794 hade »det
dramatiske Selskab» öppnat en teater i Bergen, och 1800
hade samma förening af dramatiska dilettanter färdig-
bygt den scen, som ännu tjänar staden som teater.
Hvarje år uppfördes här af medlemmarne 6 à 7 nya.
stycken, och mellan åren 1795 och 1828 gåfvos inalles
ej mindre än 486 representationer. Intresset för dessa
privatföreställningar började likväl så småningom att af-
svalna, och efter 1833 uthyrdes teatern åt olika danska
trupper af varierande godhet. Men den nationella rörelsen
mot slutet af 1840-talet skulle ånyo framkalla intresset

för norsk teater och norsk skådespelarkonst. Slumpen
fogade så, att Bergen just vid denna tid ägde en man, hvil-
kens personlighet var nog ryktbar och vägande att kunna
göra honom till en målsman för dessa sträfvanden. Som-
maren 1849 återvände nämligen Ole Bull till sin fäder-
nestad, omstrålad. af en europeisk konstnärsgloria, hvil-
ken i hans landsmäns ögon antog rent jättelika propor-
tioner, och dessutom vördad såsom en representant för
det unga, nationella Norge. Liflig och lätt entusiasmerad
tog han saken om hand och lyckades inom kort att rycka
de öfriga med sig. En trupp af idel norrmän engage-
rades, alla novitier i Thalias tjänst, men icke dess mindre
aflopp profrepresentationen — Holbergs Henrik og Per-
nille — öfver förväntan väl. Under tämligen gynnsamma
auspicier kunde också Norges första nationella scen öppnas
2 jan. 1850. »Det dramatiske Selskab», hvilket hittills
ägt teatern, afstod den inom kort med inventarier och
alt åt Ole Bull utan annan skyldighet för denne än att
åtaga sig den egendomen graverande skulden (endast
11,200 kronor) och förbinda sig att gifva de dramatiska
föreställningarna med norska skådespelare och skåde-
spelerskor. Detta sällskapets handlingssätt var likväl ej
fullt lika klokt som det var oegennyttigt. Bull var en
initiativets man, men han saknade nödvändiga kvalifika-
tioner för att fullborda hvad han börjat. Strax efter
öfverlåtelsen lemnade han Bergen för att åter begifva
sig ut på sina konstnärsresor, under hvilka han bland
annat spilde mycken tid och krafter på det tämligen
hufvudlösa företaget att upprätthålla den norska nationali-
teten i. Amerika. Teatern öfverlemnade han åt en af
honom tillsatt styrelse och synes i det hela hafva be-
handlat den nya institutionen tämligen likgiltigt och
à la grand seigneur. Detta förhållande kunde naturligen
ej annat än inverka menligt på teaterns fortbestånd.
Norges första nationella scen innehades såsom privategen-
dom af en trots sin genialitet nyckfull och despotisk
konstnär, hvilken dessutom förde en högst ambulatorisk
existens. En brytning uppstod också" mellan styrelsen
och Bull, hvilken konflikt visserligen slutade med den
senares seger, men som i alla fall hade till följd att
teatern öfvergick till ett aktiesällskap. Den första hän-
förelsen hade emellertid lagt sig, de. mera framstående
skådespelarne öfvergingo till den norska teatern i huf-
vudstaden, de upprepade försöken att erhålla statsbidrag
strandade på stortingets motstånd, och finansernas till-
stånd blef snart sådant, att en fortsatt verksamhet blef
omöjlig. I början af året 1863 upplöstes också teatern
efter att under den senaste tiden hafva gifvit sina repre-
sentationer inför en högst fåtalig och kallsinnad publik.

Emellertid torde man utan öfverdrift kunna tillmäta
denna kortlifvade norska teater en icke oväsentlig bety-
delse för vårt brödralands dramatik. Det var här som
de båda ypperliga skådespelarne Johannes Bruun och
Isachsen först mottogo sin konstnärliga uppfostran, och
flere af de roller, i hvilka de sedermera förvärfvat sig
om icke en europeisk, så åtminstone allmänt skandinavisk
ryktbarhet, skapades först för. denna teater. Så upp-
trädde Bruun såsom Michel Perrin och Isachsen som
Don Cæsar de Bazano. Under den tid Björnson var
scenisk instruktör, gjordes dessutom början till en re-
form i den tragiska skådespelarekonsten, i det han i mo-
425

NORDISK REVY 1884—1885.

426

dernt realistisk anda sökte bekämpa den Oehlenschlägerska
tragediens uppstyltade idealism och ihåliga patos. Den
äldre tidens bombatsiska deklamation måste utbytas mot
en skådespelarekonst som lade hufvudvikten på karak-
teristiken, och Oehlenschlägers tragedier måste därför nu
utföras annorlunda än på skaldens egen tid. Ehuru
Björnson själf ännu ej framträdt med sina tragedier ur
den norska historien, visa likväl dessa uttalanden tydligen
den väg, såväl dramatiken som skådespelarekonsten»
skulle följa.	'

Àfven för dramatiken blef Bergens teater af bety-
delse. I de flesta fall rörde sig repertoaren väl med
samma stycken som öfriga nordiska teatrar. Den franska
komedien, särskildt Scribe, anlitades flitigt, den danska i
nästan ännu högre grad. Man gaf stycken af Heiberg,
Hostrup, Hertz, Oehlenschläger, Hauch och naturligen äfven
af den store bergensaren Holberg. Den äldre literatu-
rens alster uppfördes mera sällan. Så vidt jag kunnat
Anna, gafs endast ett stycke af Molière och ett af
Shakspere. Men vi märka i stället den uppspirande
norska dramatiken. Vid denna tid gick den norska litera-
turen ännu i den danskas ledband, och Ibsen var ännu
en romantiker af Henrik Hertz’ skola, men tvifvelsutan
bidrog den pietet, med hvilken teatern i Bergen omhän-
dertog dessa första försök, till att den norska dramatiken
sedermera utvecklats till en ståndpunkt, på hvilken den
utan fara kunnat upptaga täflan med nutidens främsta
alster. Redan under teaterns första år anstäldes Ibsen,
hvilken då ännu blott skrifvit Catilina och Kämpehöjen,
såsom teaterns literära hjälpreda. Hans följande arbeten,
af hvilka en del ännu äro otrykta, skrefvos också för
Bergens teater. Där uppfördes för första gången Ion-
. soksnatten, Olaf Liljekrans, Fru Inger, Gildet på Solhaug
och Hermændene. I de flesta fall hade Ibsen likväl ej
någon framgång med sina stycken. I de otrykta dra-
merna rör han sig inom en värld, den romantiska folk-
fantasiens, hvilken tydligen ej passade för hans skap-
lynne, och hans mest genialiska ungdomsarbete, Fru
Inger, där han för första gången är »sig selv», var tyd-
ligen ännu för modernt för en publik som fortfarande njöt
afen Oehlenschlägers välklingande, svarfvade fraser. Äfven
Björnson kan här sägas hafva aflagt sina första drama-
tiska lärospån. Hans ungdomsarbete kung Sverre upp-
fördes här för första gången 1862, men ej häller detta
stycke tyckes hafva förvärfvat sig några starkare sym-
patier. Men redan genom detta — att hafva framkallat
denna, låt vara i sina första alster ännu ej så betydande
dramatik — kan Bergens teater sägas hafva gjort en
insats i Norges literära utveckling, och en insats hvilken
icke är att ringakta. Dess korta, trettonåriga tillvaro
har därför ej gått spårlöst förbi, och en framställning af
dess öden skall också säkerligen utgöra ett icke oviktigt
blad i Norges literaturhistoria.

Detta är i korthet innehållet af Blancs arbete. Den
lättlästa, från alt pedanteri och partisinne fria fram-
ställningen gör det till en på samma gång angenäm och
lärorik läsning.	H. S.

Schirmer, Hermann M., Kristkirken i Nidaros. Med
4 heliotyperede og 3 xylograferede plancher samt 3 figu-
rer i træsnit. Tillæg: Flere breve samt et hidtil ukjendt

skrift af prof. P. A. Munch om kirkens bygningshistorie, med
13 illustrationer fra forfatterens haand. >187 ss. 8:o.
Kristiania. H. Aschehoug & Co. Alb. Cammermeyer,
P. T. Mallings boghandel, 1885. Pr. 8,50.

Hansen, P., Illustreret dansk litteraturhistorie. 14
og 15. levering. Pr. 1,80.

Dänische Schaubühne. Die vorzüglichsten komödien
des freiherrn Ludvig von Holberg. In der ältesten
deutschen Übersetzung mit einleitungen und anmerkungen
neu herausgegeben von Dr. Julius Hoffory und Dr.
Paul Schlenther. Erste lieferung. 96 ss. Berlin,
1885. Georg Reimer. Pr. 1 mark (vollst, in 10 liefer,
à 1 mark). .

Historia.

Duncker, Max, Geschichte des Alterthums, VIII.
Neue Folge. Erster Band. Leipzig (Duncker & Hum
blot) 1884. XI, 478 s. 8:0. 9 M.

Sedan Duncker år 1882 afslutat utgifningen af
»dritte, vierte und fünfte Auflage» af sin Geschichte des
Alterthums i 7 band, där .han afbryter framställningen
med året 479, har han nu stält en fortsättning af sitt
stora verk i utsikt och i den nu utkomna delen tecknat
»Die Gründung der Macht Athens und den ersten Krieg
mit den Peloponnesiern». Dunckers hufvudförtjänst såsom
häfdatecknare förnekar sig ingalunda i denna nya del. Vi
återfinna här hans kända liffulla framställning af de stora
handlande personerna, af situationer och allmänna stämnin-
gar — i det han ofta samlar en mängd spridda drag från
forntidens författare, skalder så väl som häfdatecknare och
talare, till en hel bild — och [vidare stor skarpsynthet i de
kronologiska beräkningarna. Och i det senare afseendet har
förf, här framför sig ett tacksamt fält.Ingen del af
den grekiska historien är nämligen i kronologiskt hän-
seende så osäker som tiden mellan det andra persiska
kriget (480—79) och det peloponnesiska krigets utbrott
(431). Öm denna tid ega vi endast den kortfattade
öfversikten i Thukydides’ 1:a bok samt framställningar
i andra och tredje hand af Diodoros, Cornelius Nepos,
Plutarchos och Pausanias. Diodoros’ framställning är väl
ordnad efter attiska år, men han motsäger sig ofta själf,
i det han följer olika källor, och stundom motsäges han
af någon bland de andra författarne, då de angifva tiden
för en händelse. Kändt är ock, huru stor ovisshet i
detta afseende råder bland nyare forskare. • Vår afsikt
är ej att här följa förf, i hans framställning. Vi nämna
endast i förbigående, att förf, med hänvisning till ytt-
randen i Aischylos’ skådespel söker ådagalägga, att slagen
vid Tanagra och Oinophyta stodo år 458 (ej 457 och
456). Men anmälaren lemnar det rent historiska att
granskas af andra för att endast fästa sig vid förf:s
framställning af det äldre attiska vapenförbundet.

Såsom en hufvudkälla för skildringen af detta för-
bund begagnar förf. Plutarchos, men dennes framställning
är tydligen i hög grad uppblandad med falska tillsatser,
427	NORDISK REVY 1884—1885.	428

hvadan han ingalunda kan gälla som en tillförlitlig sa-
gesman i denna sak. Vi erinra t. ex. om uppgiften
(Perikles 12), att förbundsstäderna lemnade endast pen-
ningar, icke rytteri, icke skepp, icke fotfolk, och om en
arman uppgift (Kimon 11), att några lemnade penningar
och tomma (obemannade) skepp, hvilka sins emellan mot-
sägande uppgifter stå i öppen strid med Thykydides’
klara och tydliga ord. Förf:s framställning har också
härigenom på ett och annat ställe blifvit sväfvande och
dunkel. — Förf, säger (s. 58), att alla bundsförvandter
skulle från början lemna penningar (Kriegssteuer) och
sannolikt också landtrupper, öarna och sjöstäderna (die
Hafenstädte) skulle dessutom utrusta krigsskepp. Såsom
bevis för att alla bundsförvandter, äfven de som utru-
stade bemannade krigsskepp, skulle lemna landttrupper
eller hopliter anföras Eupolis’ verser aurn Xioç xakn
xoXtç zépast yàp Dp vaôç p.axpàç, &vôpag o' Stav ôshon
x. t. À. (Schol, Arist. Aves 881).; Och detta mot Thukydi-
des, hvars tydliga utsago förf, söker bortförklara. Skulle
ej Thukyd. I 96 ega bättre vitsord i denna sak än Eu-
polis’ verser? Sitt påstående, att alla bundsförvandter
under förbundets älsta tider erlagt penningeafgifter,
stöder förf, på Plutarchos, också här mot den enda till-
förlitliga sagesmannen, Thukydides. Och om dessa älsta
penningeafgifter, som skulle ha ålegat alla bundsförvand-
ter, framställer förf, den föga sannolika uppfattningen,
att de skulle ha afsett truppernas underhåll, hvarför
Athen haft att bära omsorgen, och vidare menar han,
att den senare ipôpoç skulle vara en förening af dessa
afgifter och enskilda förbundsstäders lösen från skyldig-
heten att utrusta krigsskepp. År 454 skulle de, som
lemnade skepp, ha befriats från skatt; anm. kan ej
finna, att Thuk. VI 85 och VII 57 ådagalägger detta.
—Framställningen af förbundets yttre tillväxt synes anm.
ej vara så klart och åskådligt utförd, som önskligt
hade varit. — Förbundskassans flyttning från Delos
ställer förf, tillsammans med den attiska flottans neder-
lag vid Prosopitis (juni/juli 454) och förlägger den så-
lunda till år 454. Såsom stöd för denna åsikt anför
förf, öfverskriften till C. I. A. I 260 (af år 421/420)
eni tig retäprns xai rp[taxoorng àpyns] samt öfver-
skriften till C. I. A. I 226 (den älsta tributkvotlistan
af år 454/453).Grunden därtill ser förf, i fruktan
för den persiska flottan. I afseende å tidsbestämmelsen
har förf, helt visst träffat det rätta.

Härmed har anm. endast velat fästa uppmärksam-
heten på det utkomna arbetet samt lemna ett, om än
mycket ringa; bidrag till dess bedömande. V. K.

Svenska riksrådets protokoll. Med understöd
af statsmedel i tryck utgifvet af Kongl. Riksarchivet
genom N. A. Kullberg. III. 1633. 375 sid. Pr.
4 kr. 50 öre.

Det har om de föregående delarna af denna samling
blifvit sagdt, att de utgöra ett mönster för arbeten af
detta slag, och det omdömet jäfvas icke af den sist ut-
komna delen. Ty den utmärker sig genom samma fram-
stående egenskaper som de förra och innehåller ett lika
utförligt och väl uppstäldt register. Detta senare är för

denna del utarbetadt af D:r S. Bergh efter samma plan
utgifvaren förut följt. Den omsorg med hvilken han ut-
fört sitt uppdrag visar, att, om det blir han, som kommer
att efter den nu aflidne utgifvarens död fortsätta arbe-
tet, äfven denna fortsättning kommer att blifva de redan
utgifna delarna fullt värdig.

Att ens antydningsvis angifva innehållet i ett så-
dant verk som detta är naturligtvis omöjligt, ty det be-
handlar alla de mångfaldiga frågor, som togo rådets upp-
märksamhet i anspråk. Hvad som vid läsningen af pro-
tokollen genast faller i ögonen, är att de tyska förhållan-
dena så sällan och knapphändigt vidröras. Men detta
förklaras däraf, att kanslern ännu var i Tyskland och di-
rigerade verket, och det var vanligtvis blott hans bref,
som föranledde någon diskussion i dessa frågor. Och
ehuru Oxenstierna där var upptagen af så många och
viktiga angelägenheter, hade han dock tid att sända rå-
det omkring dubbelt så många bref som han själf fick
från det. Såsom exempel på, hur försumligt rådet var i
detta afseende, kan nämnas, att det ibland dröjt öfver två
månader att besvara kanslerns bref (pr. 20 nov.). Un-
derstundom anlände utländska sändebud, som förorsakade
utgifter, enär de skulle underhållas af kronan. Men som
penningtillgången var så inskränkt, att rådet fick låna
silfverserviser åt legaterna hos enskilda (pr. 25 okt.),
rådde kanslern, att de gesandter »som icke hafva gratiosa
skole intet hållas frij och ej heller få några förähringar».
(29 nov.). Under detta år hitkomma bl. a. sändebud från
Ryssland, som ville, att Sverge skulle bryta stilleståndet
med Polen eller i annat fall hjälpa zaren med 5,000 man.
Bägge förslagen måste afslås, och konferenserna — öfver
hvilka särskilda protokoll äro bifogade — slutade med
en liflig tvist om titulaturen, såsom ofta nog var fallet i
underhandlingar med Ryssland.

Största delen af protokollen röra inrikes förhållanden,
och bland dem finnas många frågor af vikt, många som
gifva oss en klar inblick i landets dåvarande ställning
och om de svårigheter, som regeringen hade att bekämpa.
Ännu åtföljdes dock ansträngningarna af segrar i Tysk-
land och voro därföre lättare att bära. Men motgångar
inträffa snart och då får rådet bättre tillfälle att ådaga-
lägga, hur det är sin viktiga ställning vuxet. Det är i
de följande delarna af arbetet som det skall visas; och
vi hoppas, att dessa icke skola länge låta vänta på sig.

J. Fr. N.

Lefnadsteckningar öfver kongl. svenska vetenskaps-
akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter. B. II, h. 3.
Innehåll: 56. J. Zetterstedt; 57. B. G. Bredberg; 58.
A. J. Erdmann; 59. P. F. Wahlberg; 60. C. J. Ekströ-
mer; Titelblad och innehållsförteckning till B. II. Ss-
433—604. Stockholm, 1885. P. A. Norstedt & Söner.
Pr. 2,50.'

Tottie, Henry William, Jesper Svedbergs lif och
verksamhet. Bidrag till svenska kyrkans historia. Förra
delen. Akademisk afhandling. IV + 218 ss. Upsala,
1885.

Holm, Edvard, Danmark-Norges indre historie under
enevælden fra 1660 til 1720. Forste dels forste hefte.
224+32 ss. Kjobenhavn 1885. G. E. C. Gad.
429

NORDISK REVY 1884—1885.

430

Frjettir frå Islandi 1883 eptir Jonas Jonasson.
Reykjavik 1884 [Innehåller bl. a.: »Visindalegar ran-
söknir» och »Bökmentir» sidd."51—61].

Timarit hins isl. bökmentafélags IV årg. 1884. 4
hepti. Reykjavik 1885. [Innehåller: »Orustan vi^ Has-
tings, eptir Pål Melsteö— Um «Fljotsdælu hina meiri»
eptir Jon pröfast Jönsson. — Småvegis].

Romanska språk.

Niccolo Machiavelli’s Florentinska Historia, öf-
versatt af Rudolf Afzelius. 412 s. Stockholm
1884, P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 5 kr.

Sedan genom de senaste statshvälfningarna Italien
vunnit den politiska enhet, som länge föresväfvat dess
ädlaste medborgare som ett kärt önskningsmål, hvilket
kanske dock aldrig skulle uppnås, har man där med ett
nit och en ifver, som förtjäna alt erkännande, riktat sin
uppmärksamhet på det nydanade fäderneslandets stora
minnen och börjat vidtaga verksamma åtgärder för deras
vård och bevarande. Om man betänker, huru oändligt
rikt det landet är i sådant hänseende, samt huru mycket
arbete, som ännu återstår för att höja landet till en
detsamma fullt värdig ståndpunkt i modern organisation,
måste man förvånas öfver, att krafterna redan räcka så
pass väl till, som de verkligen göra, på flera olika om-
råden. För studiet af det antika Italien företagas dyr-
bara och väl ledda gräfningar samt andra kostsamma ar-
beten. Dess medeltidsliteratur genomforskas med mycken
ifver, och till dess historia, som kanske är mera inveck-
lad och svårhandterlig än något annat lands, samlas fli-
tigt nytt material. — Att under denna period af politisk
och andlig nydaning uppmärksamheten särskildt fästats
på sådana äldre historiska personligheter, som med för-
utseende snille pekat mot det mål, som landet nu vunnit,
är endast en skyldig gärd af tacksamt erkännande.
Bland desse män intager Machiavelli en framstående
plats, och det förtjänar äfven påminnas, att det unga
Italien genast beredde sig att så godt man det kunde att
återupprätta minnet af denne länge misskände, ifrige
fosterlandsvän. Redan 1859 beslöt den provisoriska re-
geringen i Toscana att föranstalta en ny, efter bästa
källor utförd, fullständig upplaga af hans skrifter. Ar-
betet anförtroddes åt en kommission af tre kompetenta
personer, af hvilka dock två snart bortryktes af döden.
Det har sedan kommit i andra händer och är ej ännu
fullt afslutadt. Tio år senare, i anledning af den min-
nesfest, hvarmed man den 3 maj 18691 firade 400-årsda-
gen af Machiavelli’s födelse, utfäste Florenz’ kommun
ett pris af 5,000 lire för det bästa arbetet öfver honom.
Denna täflan framkallade flera skrifter i ämnet, af hvilka
främsta rummet intages af P. Villari‘s berömda mono-
grafi, som utkom i tre band 1877—83. Om också det

är sant, att de första insatserna till en riktigare upp-
fattning af Machiavelli, hans författarskap och offentliga
verksamhet gjordes norr om Alperna af sådane män som
Macaulay, Gervinus och Ranke, måste man dock med-
gifva, att Italien redan godtgjort sin försummelse, så att
numera den italienska literaturen lämnar de bästa bidra-
gen till mannens karaktäristik och historia *). Resultatet
af dessa nyare forskningar kan i korthet sammanfattas
så, att Machiavelli var en praktisk och ovanligt skarp-
synt statsman, som högt älskade sitt fädernesland och
ifrigt önskade ett enigt, från utländske inkräktare be-
friadt Italien; och utan hänsyn för den enskilda mora-
lens fordringar .påvisade han de verksammaste medlen
att vinna detta mål. Likt andra statsmän måste han
bedömas i strängt sammanhang med sin samtid, och det
visar sig då, att han som sådan ej var moraliskt sämre
än andra, men att han lefde på en tid, då af människans
andliga krafter förståndet fått en ensidig mognad. Här-
af förklaras hans skoningslösa logik, hans förakt för alt
fantastiskt och känslosamt, samt den lifliga beundran,
hvarmed han omfattade hvarje genom praktiskt förstånd
öfverlägsen person, om det också var en Cesar Borgia.
Som häfdatecknare öfverger han den gamla krönikestilen
och lämnar det första exemplet på en verklig historia
motsvarande de högre fordringar, man därpå kan och bör
ställa. Genom sin rika begåfning och sin skarpa blick
för sin samtid blir Machiavelli ett af de bästa uttrycken
för den mycket intressanta tidpunkt, på hvilken han
lefde. När nu därtill kommer, att han bland italienska
prosaister kanske intager den allra främsta platsen ge-
nom sin enkla, okonstlade stil, sin goda gruppering och *
sin öfverlägsna talang att lifligt och målande skildra en-
staka episoder, bör det räknas som en vinst för ett lands
literatur att i trogen öfversättning äga åtminstone några
af hans förnämsta arbeten.

Lektor R. Afzelius, som redan för längesedan utgaf
en öfversättning af Machiavelli’s Furste, har nu riktat vår
literatur med en sådan af hans Florentinska historia,
som är ej blott det vidlyftigaste utan äfven från literär
synpunkt det mest betydande af hans verk. Det är al-
drig lätt att på en gång troget och ledigt på ett annat
språk återgifva ett literärt konstverk, och det blir svårare,
i den mån språket är olikartadt och den tidslängd be-
tydlig, som skiljer öfversättningen från originalet. Hr
Afzelius har med rätta gjort till sin första uppgift att
troget följa originalet, och i detta hänseende lämnar hans
öfversättning, för så vidt ref. hunnit kontrollera den,
mycket litet öfrigt att önska. Under arbetets lopp tyc-
kas hans bemödanden i detta hänseende krönas med alt .
större framgång, ty under det man i början af öfver-
sättningen finner t. ex. s. 8 »inskrifvas på historiens
blad», då originalets uttryck trognare återgifves helt
kort med »i skrift bevaras», eller s. 17 »ödet hade ännu
ej tröttnat att på detsamma afskjuta sin vredes pilar» i
st. f. »ödet var ej ännu blidkadt», har ref. längre fram
i boken ej funnit sådana mot Machiavelli’s enkla stil

*) Professor Lidforss har i Ny Svensk Tidskrift 1883 lämnat
en tilltalande bild af Machiavelli såsom politisk författare och
därigenom satt svenske läsare i tillfälle att göra bekantskap med
Machiavelli,, sådan han verkligen var. • ■
431	NORDISK REVY 1884—1885.	432

stridande omskrifningar. Att trots all omsorg ett och
annat misstag insmugit sig, är lätt förklarligt och gan-
ska ursäktligt; så t. ex. s. 12 »ty han hade gjort upp-
ror» i st. f. »den» = provinsen, och s. 350, där textens
»ferri» är återgifvet med »svärd» i st. f. »dolkar». En
och annan gång har öfversättaren i texten bibehållit ita-
lienska ord, som lätt kunnat på svenska återgifvas, så-
som t. ex. s. 143 »bargello» = »stadsvaktens anförare»;
åtminstone borde man i en not fått upplysning om or-
dets betydelse. — Alla dessa anmärkningar äro dock
obetydliga. Större anledning har man att ej känna sig
fullt belåten med öfversättarens behandling af det sven-
ska språket. De ofta återkommande participialkonstruk-
tionerna stöta lätt ett svenskt öra, ehuru det måste er-
kännas, att de nästan tvinga sig på öfversättaren. Det
reflexiva pronominet användes ofta om ett aflägsnare
subjekt; s. 14 »tvang dennes enka att taga sig till ge-
mål», s. 31 »insätte Kyrkan till arftagare af alla sina
stater». På det hela taget är dock språket redigt och
klart,’ så att man lätt halkar öfver sådana små oegent-
ligheter i stilen, hvilka kunna förklaras däraf, att öfver-
, sättaren haft sin uppmärksamhet strängare riktad på me-
ningens trogna återgifvande än på språkets regelrätta
form. Talrika noter beledsaga texten, hvilka för sven-
ske läsare, som ej äro närmare bekante med Italiens och
särskildt Florens’ historia, böra vara mycket välkomna.
Öfversättarens förord, är något knapphändigt; man sak-
nar däri upplysning om den af honom följda texten. I
öfversättningen återfinner man ej den traditionella kapitel-
indelningen, hvilken torde vara öfvergifven i den senaste
editionen; härigenom har för ref. all kontroll mycket
försvårats.

Det mödosamma arbete, som lektor Afzelius genom
denna öfversättning utfört, hedrar honom själf och bör
blifva till stort gagn för alla de svenske läsare, som ej
studerat italienska, men önska göra bekantskap med en
af renässansens snillrikaste och mest karaktäristiska
personligheter.	:	P. A: G.

Germanska språk.

Fornsögur suörlanda. Magus saga jarls. Kon-
rads saga, Bærings saga, Flovents saga, Bevers saga.
Med inledning utgifna af Gustaf Cederschiöld.
8 opag. ss.+CCLII+-273 ss., 4:o (dubbelspaltig) Lund
1884. I kommission hos C. W. K. Gleerup. Pr. 17,50.

Det arbete, på hvilket vi ofvan riktat våra läsares
uppmärksamhet, kan med rätta ställas i jämbredd med
det bästa, som inom den nordiska filologien frambragts.
Och fästa vi oss endast vid det område däraf, som det
rör sig inom, så tveka vi icke att sätta det i främsta
rummet. Flit och noggrannhet, parade med vidsträkt
lärdom och skarp blick, äro egenskaper, som förf, genom
detta arbete lagt i dagen.

Af de romantiska sagor, som förf, behandlat, hafva
tvänne förut publicerats, näml. Magus s. och Konrads
s., men den förra efter en annan, vidlyftigare redaktion
(utg. af ^ordarsson, Kphn 1858), den senare i kritiskt
afseende högst otillfredsställande och efter en dålig hand-

skrift (^ordarsson, Kphn 1859). De öfriga, Bærings s.,
Flovents s., Bevers s., äro editiones principes.

Förf:s arbete utgöres af tvänne afdelningar: 1. In-
ledning, innehållande I. Några anmärkningar om rom.
sagor i allmänhet. II. Om text och handskrifter. III
—VII. Om Magus, Konrads, Bærings, Flovents och
Bevers sagor. VIII. Om rimmade bearbetningar (s. I
•—COLI). 2. De behandlade sagorna i texttroget aftryck
jämte namnlista (s. 1 —273).

Att de romantiska sagorna intaga en ganska bety-
delsefull plats inom den norsk-isl. literaturen, har länge
varit en känd sak. Ganska många af dessa hafva förut
blifvit offentliggjorda. Ingenstädes har man dock fått
någon framställning af den rom. literaturens utveckling i
norden. Denna brist har förf, fylt genom den intressanta
och sakrika skildring, hvarmed inledningen börjar. Sär-
skildt beaktansvärd är förf:s redogörelse för de förändrin-
gar, som hithörande sagor undergått under tidernas lopp.
En egen stil utvecklade sig så småningom, och då de
äldre sagorna icke öfverensstämde med denna, omarbeta-
des de. Där de olika redaktionerna ännu finnas i behåll,
kan man se, huru omarbetningen i enskilda fall försig-
gick. Den blef vanligen på samma gång en förkortning.
Genom C:s undersökning har ett nytt stöd lämnats för
en af ref. förfäktad åsikt, att de svenska s. k. Eufemia-
visorna (Ivan och Flores) härstamma från norska öfver-
sättningar, som varit utförligare än de nu bevarade isl.
sagorna. Till den romantiska stilen höra bland annat
vissa stående uttryck (stereotyper), som återkomma i en
mängd, sagor. Med stor möda har förf, samlat sådana
(s. XXIII—XXXII). Denna förteckning kan tjäna
som måttstock för bedömandet af en sagas ålder. Åter-
finnes ett större antal sådana i en saga, så kan man
med tämligen stor visshet sluta till, att sagan i denna
redaktion är yngre, d. v. s. från den tid, då den rom.
stilen fullt utbildat sig.

Därefter öfvergår förf, till redogörelse för de hss.,
som blifvit använda.Den hs. har blifvit aftrykt, som
befunnits vara den älsta och bästa. Varianter hafva an-
förts, som synts vara af intresse. Den anmärkningen,
att fullständig kritisk apparat bort meddelas, tillbaka-
visar förf, med den förklaringen, att olikheten mellan
hss. är så stor, att varianterna i samma mån de blifva
vidlyftiga också blifva svårhanterliga och värdelösa.
Och den, som sysselsatt sig med hss. till rom. sagor,
torde däruti gifva honom rätt. En omtvistad sak har
länge varit, huru en isl. hs. bör publiceras. Gifvet är,
att om vetenskapsmannen af en upplaga skall kunna
draga all möjlig fördel, så bör hs. återgifvas utan minsta
förändring, så att upplagan kan ersätta originalet. C.
har dock valt ett annat sätt. Han har gjort några för-
ändringar, för hvilka han fullständigt redogör i inlednin-
gen. Detta kan man, om man så vill, betrakta som ett
fel. Men med förf, hyser ref. den åsikten, att under det
att hans uppl. därigenom förlorat i värde som grundval,
för språkvetenskapliga undersökningar, så har den vunnit
i lätthanterlighet med afseende på det särskilda ändamål,
för.hvilket dessa sagor publicerats. Detta kan i kort-
het sägas vara ett literaturhistoriskt. För öfrigt uteslu-
ter ej detta förfaringssätt texternas användning äfven
för språkliga och syntaktiska undersökningar. De gjorda
433

NORDISK REVY 1884—1885.

434

ändringarna inskränka sig nämligen till: 1. Indelning af
texten; 2. Grafiska förenklingar; 3. Förkortningarnas
upplösning. Med afseende på dessa punkter hafva vi
blott ett par små anm. att göra. Kapitelöfverskrifterna,
där de i hss. förekomma, synas oss hafva bort få kvarstå
i texten; förf, har nedflyttat dem i noterna. Inkonse-
kvent har förf, upplöst S såsom tecken för långt ljud
till ss men låtit G, M, N och R i samma betydelse
kvarstå, s och f återgifver förf, båda med s men bibe-
håller i och j (== i) samt u och v (= v). I en (äldre)
hs. bibehålles { men i en annan (yngre) återgifves det
med i.

Därnäst följer den utan tvifvel intressantaste delen
af C:s arbete, nämligen undersökningen af de särskilda
sagorna. Lejonparten af denna tager Magus saga, och
detta med rätta, då den utån gensägelse är den vikti-
gaste. Vi erinra oss ej någonsin hafva läst en så ut-
tömmande utredning af någon isländsk saga, som den
förf, lämnar öfver Magus saga. Härvid har han fått ett
ypperligt tillfälle att visa sin utomordentliga beläsenhet
inom den norsk-isl. sagoliteraturen. C. uppvisar, att
stoffet till Magus s. är sammanfördt från en mängd skilda
håll. Hufvudkällan till berättelsen är den franska me-
deltidsdikten Quatre fils Aimon eller Renaud de Mon-
tauban. De delar, som visa släktskap med denna dikt,
kunna dock icke betraktas som en öfversättning däraf
eller af någon äldre fransk redaktion, lika litet som det
öfriga, som visar sig vara upptaget från utländsk litera-
tur. G. anser, att dessa beståndsdelar blifvit uppteck-
nade af någon, som erhållit muntlig framställning af in-
nehållet och genom de intressanta uppgifternas knapphet
och obestämdhet lockats att utfylla och omstöpa dem
efter hvad hans egen sagokunskap eller uppfinningsför-
måga tillskyndade (s. LXXXIV). Denna förklaring af
förhållandet har stort skäl för sig. Dock torde äfven
en annan kunna gifvas. Sagoförfattaren har utan tvif-
vel haft stor beläsenhet inom den inhemska literaturen.
Därom vitnar det myckna af denna, som han gjort sig
till godo. Exempelvis har han känt till och antagligen
själf läst piöreks saga, hvars hufvudpersoner han om-
nämner och karakteriserar; men han undviker att an-
vända samma uttryck som denna. Månne han icke också
förfarit på samma sätt med det utländska stoff, han an-
vändt? Hans afsikt skulle således hafva varit att åstad-
komma ett originelt verk, men då hans förmåga ej räkt
till för fri komposition, har han hämtat motiven från
sina studier i den romantiska literaturen. Och om där-
till hans plan varit att skrifva icke en Magus saga utan
en Karlssaga —- hvilket dock förnekas af C. — kan
man förstå, att han, då han inflätade berättelserna om
Magus i denna, ej ville komma med en öfversättning.
Mera härom nedan. — Magus-sagan inledes uti den
trykta redaktionen af berättelsen om Jatmund och hans
drottning samt slutar med Ubbi jarls död. I den af
^or^arsson offentliggjorda red. finnes en fortsättning, af-
handlande hufvudpersonernas senare öden. Den svåra
frågan är denna: hvilket var denna sagas älsta nordiska
skick? C. har ägnat stor uppmärksamhet åt dess besva-
rande, och om han också ej kan sägas hafva löst alla
svårigheter — och det torde knappast vara möjligt —
så har han dock lämnat många och skarpsinniga bidrag

till deras lösning. C. antager, att ingen hs. bevarat sa-
gan i dess urspr. skick. Mycket tidigt började utvidg-
ningen företagas, och efter hand bildade sig tre skilda
redaktioner: den första representerad af hs. A (C:s uppl.),
den andra hufvudsakligen af hss.‘BCD och den tredje
— den vidlyftigaste — af hs. F. Härvid är att märka,
att mellan A och BCD finnas inga andra väsentliga
olikheter, än att de senare hafva pættir’ i slutet i likhet
med F. Närmast den ursprungliga källan står A; men
äfven här finnes en ’fidttr’, nämligen den nyss nämda
berättelsen om Jatmund och hans drottning. C. anser
sannolikt, att denna, som för öfrigt härleder sig från ut-
ländskt ursprung, i norden funnits till som en själfstän-
dig saga, innan den införlifvades med Magus s. Denna
skall två särskilda gånger bearbetats för att passa till
sagan, ena gången för A (och BCD), den andra för F
(C. s. CXVI). Anledningen till antagandet af detta
egendomliga förhållande finner C. (s. LXXXVIII) däruti,
att F har några ursprungligare drag än A. Dessa skulle,
vara, att drottningen uppträder som kejsarens älskarinna
och får af honom en ring, under det att hon enligt A
påträffas af kejsaren sofvande i ett tält och af honom
anses för Irungs maka. Ref. har ej haft tillfälle att se
de utländska förebilderna men vågar dock hysa den för-
modan, ätt denna likhet är blott tillfällig. Hvad ringen
beträffar, så spelar den ingen roll alls, då upptäkten
sker, lika litet i F som i A, och hvad den andra punk-
ten beträffar, så sammanhänger den med en annan vä-
sentlig olikhet mellan A och F. I A begifver sig drott-
ningen under Irung jarls gestalt direkt till kejsaren för
ätt erbjuda honom sin hjälp, enligt F går hon till fienden
och lofvar honom bistånd för att först sedan uppträda
som kejsarens älskarinna och så nå sin afsikt. Är det
öfriga fri bearbetning i F, så torde ock den af C. på-
pekade punkten vara det. Det är ju utmärkande för F
att vidtaga godtyckliga förändringar, ofta ganska väsent-
liga (flere anförda afC. s. C XVIII ff.). Får man skrifva
dessa öfverensstämmelser på tillfällighetens räkning, så
behöfver man ej häller göra det antagande, hvartill C.
sett sig nödsakad, nämligen att bearbetaren af F begag-
nat två källor för sin inledning, dels A, dels den källa,
hvarur A öst. Det är ju högst osannolikt, att en bear-
betare, som i så många afseenden visar sig hafva gått
till väga med stor vårdslöshet och brådska, offrat så
mycken möda åt sagans början, att han anlitat skilda
källor. Och att F utmärker sig för dessa fel, inses ge-
nast vid genomläsningen. Särskildt har han försummat
att, då han gjorde sina tillägg, se till, att dessa sattes
i samband med det föregående eller efterföljande (se C.
s. CVII f. om Laispåttr och Magus’ Danmarksresa).

Nästa steg togs enligt C., då i slutet af sagan pættir
tillades. Från denna red. härstamma hss. BCD m. fl.
Sedermera inträffade ytterligare bearbetningar af sist-
nämda redaktion, och så uppstodo F och därmed besläk-
tade hss. Hvad som förmått C. att antaga hs. A, om
man bortser från inledningen, för den ursprungligaste af
de bevarade, är, att sagan i denna bildar ett afrundadt
helt med klar och säker komposition (s. CXIV). Men
är verkligen, så förhållandet? Ref. förefaller, det, som
detta kan sägas endast med vissa inskränkningar. Äfven
i • A finnas nämligen delar, som stå i ganska löst sam-
435	NORDISK REVY 1884—1885.	436

manhang med hufvudhändelsen. En sådan är episoden
om Aki (kap. X). Icke behöfde väl för att motivera
upptäkten af Amundssönernas vistelseort en lång redo-
görelse lämnas af anledningen till Akis flyttning till sko-
gen. Lika litet synes berättelsen om Tosti och Ingemarr
(kap. XIX) stå i något samband med det öfriga; dessa
försvinna också snart ur sagan. Utan att göra förf, till
Mag. s. orätt, kan man således påbörda honom en sådan
handling som att börja berättelsen med en redogörelse
för Karls föräldrar. Visserligen finner C. ett hinder för
detta antagande i de ordalag, hvarmed i hss. C och D
inledningen slutar. Häri spårar han nämligen lämning
af den afslutning sagan ägde såsom själfständig (C. s.
CXV f.). Men härvid är att märka, att dessa hss. i
många fall visa afvikelser, som tydligen äro sekundära
(se C. s. CVIII—CXII). Skulle det kunna ledas i be-
vis, att redaktionen i A ej »bildar ett afrundadt helt
med klar och säker disposition», så är ock enligt ref:s
åsikt ett väsentligt hinder bortfallet för antagandet, att
de s. k. pættir i slutet härleda sig från sagoförf., själf.
Dessa finnas i alla hss. utom A (inalles 32). De hafva
äfven förekommit i den hs., hvaraf F utgör en bearbet-
ning. Ett stöd för detta antagande hämtar ref. däruti,
att F flere gånger inflickar en förberedande skildring af
det följande, d. v. s. det som i hans original står altför
omotiveradt. Därför inskjuter han före kap. XIX (i A)
berättelserna om Magus’ Danmarksfärd, emedan i det
följande (kap. XX, s. 39, 27 f. i A) Magus säger, att
han varit till Danmark och förberedt VigvarJs val till
dess konung, samt om Tosti och Ingemarr, emedan de
s. 35,48 ff. tämligen omotiveradt uppträda i Halfliti
Madrs följe. Att dessa äro interpolerade, har blifvit
visadt af C. (s. CVIII). Det ligger då nära till hands
att antaga, att den gamla hs., som F bearbetat, haft
Liais ÿattr, i korthet framstäld, och att F af samma an-
ledning insköt en förberedande skildring af Lais. C.
synes antaga (s. CVII), att F delat på Lais^åttr och
låtit första delen inflyta efter berättelsen om Magus
Danmarksfärd, den senare först längre fram. Naturligt-
vis blir genom en sådan uppfattning af den urspr. sagan
hufvudintresset i denna draget från Magus öfver till
Karl, m. a. o. sagan har varit en Karlssaga, ehuru Ma-
gus under en stor del af framställningen spelar hufvud-
rollen. Såsom ett helt betraktad, står ej denna synner-
ligen högt med afseende på kompositionen; men som
förebild kan hafva tjänat piöreks saga, som sagoförf. be-
visligen känt till, och med hvilken vår saga delar för-
tjänsten af en om de bättre isl. sagorna erinrande stil i
enskildheter och felen af en lös komposition. Ref. har
framkastat denna förmodan men erkänner villigt, att han
ej kunnat lämna afgörande skäl därför. Särskildt har
han ej haft tillfälle att närmare undersöka de olika hand-
skrifternas släktskapsförhållanden och om pættir's språk-
bruk öfverensstämmer med sagans. — Om de öfriga sa-
gorna kunna vi yttra oss kortare. Konrads saga anser
C. hafva tillkommit på ett likartadt sätt som Magus.
Något tvifvel därom bör knappast kunna råda. Bærings
saga tror han däremot vara öfversättning. Skälen för
detta antagande finner han i stilen, som ej har fullt nor-
disk prägel, och särskildt däri, att åtskilliga retoriskt
hållna känsloutbrott förekomma (C. s. CLXXXVI). Hvad

den första omständigheten beträffar, så borde ej någon
invändning förekomma, då C. bättre än någon kan yttra
sig härom. Dock vilja vi påpeka, att 0. omedelbart
förut nämner flere drag, som tyda på nordiskt ursprung
(»Språket är vårdadt och behagligt, utan tvungna, slaf-
viskt öfversatta uttryck, samt har genom riklig använd-
ning af alliterationer fått en nordisk prägel»), och strax
efteråt påpekar han flere drag, som väcka misstankar
om nordisk börd (s. CLXXXVII). Därtill kan ref. lägga,
hvad för öfrigt C. anser som en nationell prägel hos de
rom. sagorna (s. XIV), näml. användningen af äkta nor-
diska ordspråk (»eigi leynir avgå, ef ann kona manni»,
97,41 ; »fornn synd gerrir nyia skavm», 108,12 ; »Fornrar
skemdar skal fyr hefna», 111,26; »Gott er godvm at
piona», 121,6). Känsloutbrotten äro ej många och inga-
lunda afgörande. På sin höjd häntyda de på, att en
speciell romantisk stil börjat utveckla sig. I sagan före-
kommer ett ovanligt stort antal namn, men få af dessa
förefalla riktigt »romantiska». Det ser nästan ut, som
om sagoförf. hämtat namnen från sin kunskap i historien
och geografien. Att. Flovents saga är öfversättning af
en fransk dikt, har länge varit kändt. Till hvad Darme-
steter och Bangert haft att anföra om förhållandet mel-
lan sagan och förebilden, har C. intet väsentligt att
lägga. Däremot få vi af honom en mycket utförlig
framställning af förhållandet mellan handskrifterna. Den
sista sagan i raden bildar Bevers s. Denna är också
öfversatt men yngre än den föregående. Det utländska
originalet har ej kunnat uppvisas. Förmodligen har det
varit en fransk dikt, som själf utgjort öfversättning af
en engelsk. Intressant skulle det hafva varit, om förf,
haft tillfälle att ägna sin uppmärksamhet åt förhållandet
emellan de nu bevarade utländska dikterna om Beuves
och den isl. Bevers saga. Med en redogörelse för de
rimmade bearbetningarna af de i samlingen intagna sa-
gorna afslutar förf, sitt intressanta och innehållsrika
arbete. .

Vår anmälan har växt ut till ett så stort omfång,
som Revyn medgifver. Och dock finnas i C:s arbete så
'många frågor, som vi ej kunnat ens omnämna; Måhända
hade refis egna reflexioner kunnat saklöst uteslutas, då
hvarken tid eller utrymme medgifvit en grundligare fram-
ställning af skälen till en afvikande mening. Vi sluta
med att uttrycka vår uppriktiga tacksägelse för hvad C.
genom sina Fornsögur sudrlanda skänkt den nordiska
filologien samt uttala den önskan, att omständigheterna
måtte tillåta honom att fortfarande ägna sig åt dess
tjänst.

Karlstad, 0. Klockhoff.

Den tredje og fjærde grammatiske af hand-
ling i Snorres Edda tilligemed de grammatiske af-
handlingers prolog og to andre tillæg udgivne for
Samfundet til udgivelse af gammel nordisk literatur
af Björn Magnusson Ölsen. Kobenh. 1884. 8:o.
LXXXII + 342 s.

Småstykker 1—3 udgivne af Samfund til ud-
givelse af gammel nordisk literatur. Kobenh. 1884.
8:o. 99 s.
43 7	NORDISK REVY 1884—188 5.	438

Den som i ett större bibliotek tager den isländska
literaturafdelningen i betraktande, kan, om han blott ser
på volymantalet och hyllornas längd och mängd, lätt
komma på den tanken, att här måtte vara mycket väl
bestäldt i afseende på literaturens tillgängliggörande i tryck,
att här ej måtte återstå mycket att göra i utgifningsväg.
Den något invigde vet emellertid, att tyvärr, här som
så ofta, utseendet bedrager. En stor del af dessa impo-
nerande volymer, som pryda bokhyllorna, är nämligen
för vetenskapliga eller åtminstone för språkvetenskap-
liga ändamål så godt som obrukbar. Orsaken till
detta bedröfliga förhållande ligger hufvudsakligen i den
s. k. normalisering, som ända intill senaste tider be-
traktats såsom nästan obligatorisk i fråga om fornisländ-
ska texter. En konstruerad, i luften sväfvande språk-
form med lösligt och osäkert stöd i handskrifterna har
framgått såsom resultat af denna utgifningsmetod. Hvil-
ket missfoster en grammatik öfver en dylik språkform
måste blifva, är lätt att förstå. Det är i sanning ve-
modigt att tänka på, att så mycken möda och kostnad
skola vara bortödslade till liten eller ingen nytta. Vi
svenskar kunna skatta oss lyckliga, att detta normali-
seringsofog aldrig vunnit insteg hos oss. Utgifvarne af vår
medeltids literära kvarlåtenskap hafva med Schlyter och
Klemming i spetsen alt ifrån början följt den sunda grund-
satsen, att gifva handskrifterna sådana de äro utan alla
försök att rätta eller »hyfsa» deras språk. Därföre lemna
också deras editioner ett säkert grundlag för den veten-
skapliga forskningen i alla riktningar och lära sent om
ens någonsin blifva antikverade.

a Lyckligtvis har denna realistiska princip, såsom man
med en mycket gängse term kan kalla den, på senare tider
mer och mer gjort sig gällande äfven på det fornisländska
området.Finsens Grågås, Bugges Edda och Wiséns Homi-
liebok voro så att säga förelöpare och vägvisare, och nu
kan man väl hoppas att segern är definitift vunnen, så att
hädanefter ingen normalisering kommer i fråga i andra
fall, än där hon är berättigad och nödvändig. »Samfund
til udgivelse af gammel nordisk literatur» har ej litet
bidragit till denna seger under de få år det ägt bestånd
och arbetar fortfarande med kraft och framgång i samma
goda riktning. Samfundet förtjänar i hög grad tillslut-
ning och understöd af alla det nordiska språkstudiets id-
kare och vänner. Utgifvandet af den äldre literaturens
minnesmärken i noggranna och tidsenliga editioner är
dess hufvuduppgift, men äfven af handlingar till dessas bely-
sande från en eller annan synpunkt äro ej uteslutna. Det
skulle kunna anmärkas, att fornsvenskan hittills icke alls
kommit i åtanke, ehuru enligt stadgarna äfven denna
gren af den nordiska literaturen synes ingå i program-
met, och flere medarbetande ledamöter äro svenskar. Det
beror kanske endast på en tillfällighet. Att isländskan
och forndanskan fått försteget, den förra på grund af sin
vikt och betydenhet, den senare emedan styrelsen är ute-
slutande dansk, kan ju annars vara lätt förklarligt.

De arbeten, hvilkas titlar här ofvan anförts, utgöra
samfundets kontingent för år 1884. De grammatiska af-
handlingar, som vidfogats Snorres Edda, äro visserligen
förut flere gånger utgifna, men detta hindrar icke att en
ny edition var ganska behöfig. Egilssons upplaga, för-
tjänstfull för sin tid, kan numera ej anses tillfredsstäl-

lande, den arnamagneanska är mindre lättillgänglig och lätt-
hanterlig och lemnar äfven i öfrigt åtskilligt att önska.
Utgifvaren af denna nya edition, d:r Björn M. Olsen, har
redan förut i sin förträffliga afhandling om Runerne i
den oldislandske literatur haft anledning att sysselsätta
sig med ämnet och lemnat viktiga bidrag till dess utred-
ning. Han har således ej gått oförberedd till sitt värf.
Härom vitnar också den utförliga och särdeles intres-
santa literaturhistoriska afhandling, som han. förutskickat
textafdelningen. Att den isländska grammatiska litera-
turen icke kan göra anspråk på någon synnerlig origina-
litet, har man länge vetat, men någon närmare kännedom om
de främmande förebilderna och de isländske författarnes för-
hållande till dessa har man förut icke haft. Hr Olsen lemnar
efter Charles Thurots arbete Notices et extraits etc. en kort-
fattad men klar och redig framställning af den allmänna
grammatiska literaturen under medeltiden, som utgör den is-
ländskas förutsättning och mönster. Därpå följer redogö-
relsen för det grammatiska studiets uppkomst och utveckling
på Island samt de minnesmärken, det efterlemnat i litera-
turen. Många äro dessa icke; de inskränka sig till de fyra
afhandlingarna i Snorraeddan samt,ett nu för första gån-
gen af hr Olsen offentliggjordt fragment af en latinsk
grammatik. Särskildt framhålles af hr Olsen den natio-
nella riktning, hvarigenom de isländske grammatici ut-
märka sig framför sina samtida i andra länder. De se-
nare behandla endast och allenast latinet, de förre åter
företrädesvis modersmålet. Inledningen afslutas med en
redogörelse för handskrifterna, för äldre editioner samt
för de grundsatser, utgifvaren följt vid sitt arbete. Tex-
ten beledsagas af noter i tvänne serier, den ena textkri-
tisk, den andra för parallelställen från de utländske för-
fattare, hufvudsakligen Donatus och Priscianus, hvilka
tjänat såsom källa.Om utgifvarens förtjänster eller bri-
ster såsom texteditor vågar anmälaren ej yttra sig, men
det hela ger åtminstone intrycket af mycken pålitlighet
och soliditet. Dock förefaller tryckfelslistan tämligen om-
fångsrik: 7 sidor stark. Efter texten följer åter en af-
handling af utgifvaren på ej mindre än 138 sidor, inne-
hållande en högst behöflig tolkning och kommentar till
de talrika skaldeverserna. En ordfortegnelse omfattande
de grammatiska konstorden, jämte folk- och ortnamn, samt
tvänne indices afsluta det hela. Af den första och an-
dra grammatiska afhandlingen i Snorraedda utlofvar Sam-
fundet en ny edition under innevarande år.

Under titeln Småstykker hafva förenats trenne upp-
satser af olika författare. I den första har bibliotekarien
Kr. Kålund till behandling upptagit det bekanta gammal-
norska runrimmet samt några med detta besläktade is-
ländska »runeremser». Runrimmet har hittills varit kändt
endast i den mycket bristfälliga gestalt, hvari det med-
delats af 0. Worm i hans Literatura runica. Den hand-
skrift, efter hvilken Worm aftrykt det,gick nämligen förlorad
i Köpenhamns brand år 1728. Tillvaron af tvänne goda
afskrifter af detsamma, tagna efter handskriften, den ena
af Arne Magnusson, den andra af Jon Eggertsson,
har man förbisett. Med dessas tillhjälp har d:r Kå-
lund lyckats förträffligt restaurera det gamla rimmet,
så att det nu ter sig i ett skick, som endast på ett par
ställen gifver anledning till tvifvelsmål. Den andra upp-
satsen, författad af kand. M. Lorenzen, har titeln »Gam-
439NORDISK REVY 1884—1885.	440

===eyeeee-o----------------o-H-n@ccnoucanuncunnsnan-s-ssc--m--csmnnaancu---c.-a-ooou-@xoance--n-n------n-sssnoanoumaosercqeseonsmeen-esn-x-x==ea=-*ammm-meunn*naouzunuanusumaansasananauonanzun noweswronnerasnesan lcexorsssamsas:sea

meldanske glosser». En Cod. Arn. Magn. (202, 8:o) har
befunnits innehålla en ganska ansenlig samling af dessa
i den fornnordiska literaturen mycket sällsynta företeel-
ser. Hr Lorenzen meddelar dem i ett noggrant aftryck
med åtföljande kommentar. En fornsvensk, likartad sam-
ling ur kodex till äldre västgötalagen och förut trykt
i Schlyters och Collins edition af denna lag vidfogas den
danska på grund af sin tydliga frändskap med vissa par-
tier af denna. Några rättelser till det Schlyter-Collinska
aftrycket bifogas. Att författaren till dessa danska glos-
sor måste hafva haft någon liknande svensk förteckning
till ledning, röjer sig äfven på annat sätt. Utgifvaren
påpekar det med anledning af den grupp, som innehåller
fisknamn. Enligt anm:s tanke är förhållandet detsamma
med den nästföljande gruppen, där lecat och' grafswin före-
komma. Båda äro välkända svenska ord, men synas alldeles
saknas i danskan. Det senare är utg. så obekant, att han
gissar, att det betecknar en gräfling. Svensk påverkan
skulle säkert vid närmare undersökning kunna spåras
äfven på andra ställen. I den tredje uppsatsen behand-
las af kand. G. porlaksson en isländsk samling af glos-
sor, som finnes i Cod. Arn. Magn. 249 fol. Den del af
denna handskrift, som innehåller det kalendarium, till
hvilket glossorna äro bifogade, har visat sig vara skrif-
ven af samma hand som den älsta delen af Cod. 1812
4:o i Köpenhamns universitetsbibliotek, utg. af L. Lars-
son 1883, och har ursprungligen tillhört denna handskrift.
Med tillhjälp af det nämda kalendariet anser sig hr por-
låksson kunna fixera nedskrifningstiden för älsta delen af
Cod. 1812 4:o till omkr. år 1190. Förut har man varit
ense om ätt sätta den till omkr. år 1200.

L—d.

Pedagogik.

Mejerberg, C. J., Handledning vid den första
undervisningen i läsning efter ljudmetoden i öfver-
ensstämmelse med särskildt utgifna läsetabeller. Stock-
holm, P. A. Norstedt & Söner. Pris 40 öre. 27 s. 8:o.

Författarens framstående talang som praktisk pe-
dagog gifver oss skälig anledning att vänta, att vi
här skola finna en praktisk och tidsenlig anvisning
för den första undervisningen i innanläsning. Utmärkta
antydningar gifvas ock angående förberedande öfningar
och sättet att göra äfven den första undervisningen
intressant och lärorik. Häremot synes således ingenting
vara att anmärka. Men då »ljudmetoden» är bygd på
fonetisk grund, och i detta lilla häfte »till ledning för
dem,, som icke äro i tillfälle att studera utförligare ar-
beten i ljudlära, lemnas en kortfattad framställning af
delar af denna vetenskap, som företrädesvis böra upp-
märksammas vid den första undervisningen», så kunna
vi på grund af sakens vikt och betydelse för en god
grundläggning icke undertrycka en och annan anmärkning.

I kap. »Om språkljuden» indelas dessa i tonande och
tonlösa, men af denna indelning göres i tabellen öfver
konsonantljuden och deras beskrifning ingen användning,
ehuru en sådan skulle medfört stora fördelar. Denna
skilnad utgör först och främst det bästa skiljemärket på

p och b, d och t, k och g samt f och v. För det andra
hade varit lämpligt att framhålla den praktiska betydelsen
af de tonande ljudens sångbarhet. Förf, påstår, att skil-
naden skulle vara så svårfattlig, att en utredning däraf
icke lämpligen kunde där inrymmas. Vi förstå icke detta.
Förf, har sid. 6 mycket riktigt utredt denna skilnad.
Det är möjligt, att förf:s uttal har någon individuell egen-
het (förf, uttalar möjligen tonlös media, vi veta det icke)
eller att han har någon svårighet att uppfatta det aku-
stiska intrycket, men detta hade icke bort få influera på
framställningen af det vanliga uttalet.

Vidare indelas språkljuden i starka och svaga, en
indelning, åt hvilken förf, ger stor betydelse, ja så stor,
att den ersätter i vissa fall användningen af indelningen
i tonande och tonlösa. Det må visserligen vara fallet,
att våra kpt äro mycket starka, isynnerhet då de äro
aspirerade (såsom i exspiratoriskt starka stafvelser, där
de icke föregås af s, t. ex. på, tå, kål), men detta
är dock en relativ och följaktligen obestämdare skilnad,
och när de föregås af s (såsom i spå, stå, skål), torde det
vara omöjligt påstå att t. ex. p är starkare än ett b.
Deremot äro ptk i dessa fall tonlösa, under det bdg
äro tonande, och denna skilnad är i normala fall lätt att
urskilja. För öfrigt är förf, icke heller här konsekvent,
utan kallar i tabellen d t k för hårda konsonanter och
bdg för mjuka, en skilnad hvars betydelse i och för
sig är dunkel och på intet ställe förklaras.

En egendomlighet som härmed sammanhänger är, att
förf, bland vanliga fel, för hvilka han varnar, anför det
felaktiga uttalet af b d g (v och j), då de skulle genom
större styrka öfvergå till p t k, åtföljda af ett eller an-
nat biljud. Då detta biljud förmodligen ingenting annat
är än röstbands-tonen, kunna vi icke anse detta uttal för
inkorrekt, låt vara något konstladt, hvilket alltid är en
följd af stötljudens (plosivornas) isolering. På sin höjd
skulle detta uttal utgöra aspireradt tonande stötljud. Men
då detta icke förekommer i svenskt uttal, rättar det sig
själft lika lätt, som när barnet vid ljudande af ståt an-
vändt aspireradt tonlöst stötljud, men vid sammanläsning
använder oaspireradt.

Vid redogörelsen för den fjärde »verksamma faktorn:
Modifikationer genom munhålans talorgan» talas om mo-
mentan och kontinuerlig afstängning på oriktigt sätt. Af-
stängningen är visst icke mera momentan, när man utta-
lar pp i »kappe», än när man uttalar ff i »kaffe». Där-
emot kan man väl säga, att somliga ljud äro mera ut-
hållbara, ehuru man därigenom ej träffar skilnaden mellan
plosivor och frikativor, enär endast de tonlösa plosivorna
sakna denna egenskap.

Vid beskrifningen af plosivorna (»de momentana lju-
den») påstås, att de bildas därigenom, att respektive or-
ganer (t. ex. läpparna) slutas och hastigt öppnas för att
framsläppa ljudströmmen. Det torde vara lika vanligt, att en
af dessa bokstäfver, t. ex. p, betecknar blott endera af dessa
operationer. I ordet »trampa» betecknar p, att läpparna öpp-
nas, under det att den s. k. implosionen i detta fall inne-
bär nasala passagens afstängning. I ordet »trappa» be-
tecknar det ena p blott stängning och det andra blott öpp-
ning af läpparna.

Tab. 16 hafva orden: gård, bård, hård, härd, hörn,
kart, surt, korn, bord, barn, bart, svärd oriktigt sammanförts
441	NORDISK REVY 1884—1885.	442

med ord, som hafva vokal med 2 efterljud. rd, rt och
rn beteckna nämligen i riksspråkets uttal blott ett ljud.

Framställningen är i allmänhet enkel och lättfattlig.
Då den är afsedd för småskollärarinnor, hade dock de
latinska termerna saklöst kunnat undvaras i de fall, där de
kunna ersättas med svenska. Så momentan och kontinu-
erlig. Sid. 8 öfversättas de visserligen, men den förra
med explosiv, hvilken term ej, förut erhållit någon för-
klaring.

Trots sina vetenskapliga brister torde denna fram-
ställning vara gagnelig för dem, för hvilka den är afsedd.

E. R.

Verdandi, Tidskrift för ungdomens målsmän och vän-
ner i hem och skola. Tredje årgången, 1885. l:sta och
2:dra häftena. Innehåll: Geografiska kurser, af Uffe;
Något om de högre' flickskolorna i Frankrike af A.;
Några ord om kristendomsundervisningens förhållande till
vetenskapen och till den öfriga undervisningen, af N. G.
W. Lagerstedt; Hvad var det gamla läroverkets mål?
af Fridtjuv Berg; Om nordens sagoliteratur, af T.
M—n; Ett förslag till utsträckt valfrihet inom skolans
högsta klasser, af L. Lindroth, ref. af S. Almquist;
Referat af en svensk-engelsk ordbok jämte literaturanvisn.
inom till ämnet hörande delar, af Fredr. Palmgren;
Bokanmälan af G. N. och C. v. F. ; I språkfrågan. 96
ss. Pr. 1,50.

. Pedagogisk lidskrift, utg. af H. P. Hult. XXI: 3.
—st, Ett ord om läroverkskomiténs betänkande. Nils
Torpson, Den kostnadsfria undervisningen under inne-
varande århundrade. N. G. W. Lagerstedt, Pedago-
giska bibliotek och museer i utlandet. —i—, Ang. de
skriftliga ämnena för afg.-ex. h.-t. 1884. D. B., Stock-
holms läraresällskap. Isidor Flodström, En latin-
kompromiss, m. m.

Blandade ämnen.

Schweitzer, Pli., Island, Land und Leute, Ge-
schichte, Litteratur und Sprache. Leipzig, Berlin,
[1885]. VIII + 203 sidd.

»Die Absicht dieser Arbeit ist das Interesse, nicht
allein der Gelehrten, sondern auch des gebildeten Pu-
blikums.... zu wecken .... Doch .... sie will zugleich
ein Handbuch sein, welches dasWesentlichste über Is-
land und die Isländer mittheilt, eine Art Nachschlagebuch
bei Isländischen Fragen» (Vorwort s. V—VI). På grund
af dessa förf:s egna ord kunde man då först fråga ho-
nom: hvarför finnes inte något slags innehållsförteckning?
Eller åtminstone mer öfverskådlighet genom underafdel-
ningar, öfverskrifter o. d. I fråga om hvad som härvid-
lag är det väsentligaste, anser jag visserligen, att förf,
tagit med för litet i afdeln. 1, 2 och 3 (Land und Leute,
Geschichte, Litteraturgeschichte), men jag erkänner också
villigt, att det i allmänhet kan vara tämligen svårt att
bestämma gränsen, öch gör därför i detta afseende ingen
anmärkning. De tre första afdelningarna äro i det hela

taget ganska läsvärda för dem, som önska endast en
kortfattad och orienterande öfverblick af isl. förhållanden
utan att däråt egna något egentligt studium — under
den förutsättning nämligen, att en del oegentligheter och
fel, som nu förekomma i framställningen, aflägsnas. Vid
genomläsningen af arbetet har jag funnit följ.

Afd. 1 (23 sidd.), som innehåller upplysningar, i
geografiskt, naturvetenskapligt och etnografiskt hänseende,
borde ha åtföljts af en — om ock liten — karta. De
isl. namnen skrifver förf, efter en besynnerlig princip:
»wie man sie. auf Briefadressen setzen würde» (Vorw.
VIII). Menar förf., att man skulle skrifva Borgarfjord
(s. 6), Eskifjord (s. 12) m. fl., men Stykkisholmur (s. 12),
Eyrarbakki (s. 12) m. fl.? S. 2 (och 55) säger förf.,
att Hekla haft 27 utbrott. Det är något färre enligt
»Rit um jarôelda å Islandi» Reykjavik 1880, och »Lysing
Islands eptir porvald Thoroddsen», Khn 1881. S. 4
nämner förf, bland mineral, att t. ex. »Obsidian» finnes,
men inte något om svafvel (- grufvor: Krisuvik —
redan i slutet af 1200-t. utfördes svafvel från Isl.) eller
kalk (-brott: Esja). S. 13—14 talar förf, åtskilligt om väg-
förhållandena, men säger intet om fjällvägarna, där riktnin-
gen på somliga' sträckor anges medelst uppstaplade sten-
högar inom synhåll den ena från den andra, och där det
ofta, då afståndet till bebodd trakt är långt, bygts »sæ-
luhüs» = hus till skydd för vägfarande. S. 16 glömmer
förf, vid beskrifningen af den isl. kvinnohögtidsdräkten
en af dess vackraste och mest utmärkande prydnader,
näml. broderierna i guld eller silfver och i silke, som
ofta med mycket arbete äro smakfullt utförda efter mön-
ster af isl. blomster. Förf:s påståenden s. 16—17, att
de- i andligt och materielt hänseende bättre lottade släk-
terna bilda en »Aristokratie» och »Bureaukratie, gegen
die es schwer ist aufzukommen und die zuweilen dem
wahren Fortschritt hindernd im Wege steht», samt s.
19, att tre iélänningar ej kunna vara tillsammans 1/,
timme »ohne in einen hitzigen Wortstreit zu gerathen»
— har jag efter sammanlagdt öfver två års vistelse å
skilda trakter af Island svårt att tro vara grundade. S.
22 r. 9—10 står: »meist an den Ohren» — meist bör
utgå. S. 23 r. 9 står: nur »einzusalzen» — nur utgår
(ty ju ock rökning).

Afd. 2, »Geschichte» (51 sidd.), föranleder ej till
många anmärkningar. Ett mer kritiskt förfarande be-
träffande en och annan uppgift hade ej skadat. Så t. ex.
s. 46: då "svarti dauöi» skildras, »nur 26 Priester blieben
von der Geistlichkeit des Nordlandes übrig». Flere olika
uppgifter förefinnas nämligen. S. 49: »Island .... das
kein Brennmaterial .... besitzt». — Jo: torf (-mossar)
samt äfven på flere ställen något buskskog och drifved.
S. 43 r. 6 läs f 1298. S. 43 och s. 48 står 1388, läs
1380. S. 53 r. 20 står 1793, läs 1794 och r. 23 står
1764, läs 1766, samt r. 26 står 1762, läs 1761. S. 60
r. 13 läs 1835. S. 73 r. 14 står 114, läs 116.

Afd. 3, »Sprache und Literatur» (93 sidd.). S. 79
»Götter- und Heldenlieder .... gehörten- ebensowohl den
ausgewanderten Nordbewohnern [isl.] als ihren zurück-
gebliebenen Brüdern, allein aber von den Ersteren sind
sie in der Ursprache aufgezeichnet worden». Förf. kan
väl icke mena, att det språk, hvarpå de älsta upp-
teckningarna å Island af Eddasångerna skedde, var det
443	NORDISK REVY 1884—1885.	444

samma; som i inskrifter med det äldre runalfabetet? Men
livad menar lian då med »Ursprache» ? S. 80 upprepar
förf, det gamla vanliga: »Edda» (Grossmutter), — men
vida mer tilltalande är betydelsen »liten poetik» å Edda
(: o^r); se K. Gislason, Aarbager 1884 s. 143 ff. Af
förf:s yttrande s. 81 kan man ej gärna sluta till annat,
än att förf, antingen ej vet, hvad han skall tro, eller
ej vill säga, hvad han tror om det förhållande, som
Sæmundr hinn froöi ansetts stå i till den efter honom
uppkallade Eddan. S. 100—101: ».... dem erhaltenen
Gesetzbuch, ’die Graugans’ (Grågås), .... Die Grau-
gans hatte Giltigheit bis zum Untergang des Freistaates».
— Oriktigt och vilseledande; jfr Nord. Revy 1883—84
s. 169—170 och s. 313: »Graagaasen ikke ....en
Lovbog i Nutidens Betydning, en Codification, men . . . .
derimod .... en ved privat Virksomhed tilveiebragt
Optegnelse eller Fremstilling af Retsregler». S. 103:
»Die Runenschrift wurde von nun an (== Mitte des 12
Jahrh:s) verlassen und aufgegeben». — Oriktigt; se Björn
Magnusson Olsen: »Runerne i den oldisl. literatur»
1883 s. 105, 106, 108. Något besynnerligt förefaller
förf:s påstående s. 105 om Snorri Sturluson: »Unter seine
Vorfahren rechnete er Egill Skallagrimsson, dem als
Dichter nachzueifern sein Bestreben war», men än be-
synnerligare: »Sæmundr .... Ihm suchte er es als Hi-
storiker gleich zu thun». Hithörande fakta (jfr bl. a.
sammanställningen hos 0. Klockhoff »Den norsk-isl.
historieskrifningen före Snorre» Upsala 1880) tala ju icke
förett dylikt antagande. S. 121.... es wurden Wörterbücher
zusammengestellt, deren im 17 Jahrh. zwei erschienen.»
— Mer korrekt: »vier». S., 124 följer af förf:s fram-
ställning, att det är Jon Ölafsson och Bjarni Palsson,
som utgifvit den åsyftade utmärkta isl., resebeskrifningen,
i st. f. att det verkl. är Eggert 0: och B. P. S.
129—130: .... »periodischen Zeitschriften, welche vom
zweiten Jahrzehnt des 19 Jahrh:s an auf Island zu
erscheinen begannen». Oriktigt, ty redan 1796 (Leirårg.)
började »Minnesverd töindi», om förf, också inte vill
medräkna »Maaneds Tidender» 1773 Hrappsey. Förf:s
yttranden s. 137—8 om Bjarni Thorarensen : »das eddaartige
im Aeussern und Innern seiner Dichtung, der überwäl-
tigende Reichthum der Phantasie, die Energie und Prä-
cision des Ausdrucks, Tiefe der Gedanken und das rege
Schönheitsgefühl machen ihn zu einem der grossen unver-
gänglichen Weltdichter [!], die alle Zeiten überdauern»,
och s. 148 om Islands tidskrifter och tidningar: »Alle
sind äusserlich gut, ja brillant ausgestattet, und bemer-
kenswerth durch ihren Reichthum an tüchtigen originalen
Aufsätzen», — äro båda — lindrigast sagdt — högst
öfverdrifna. S. 101 r. 5 läs 1281. S. 103 r. 12 står
1130—1160, läs 1130—1139. S. 106 r. 2 står 12
Sept., läs 22 Sept. S. 110 r. 13 står ca. 1380, läs 1387
—95. S. 111 r. 17 står 1262, bättre 1264. S. 125
r. 15 står + 1773, läs f 1777. S. 130 r. 8 står 1845, läs
1847, och r. 16 står 3 Juli, läs 5 Juli. S. 146 r. 2
står 1868 läs, 1869. S. 149 r. 28 läs 1874.

Förf:s öfversättningar fr. nyisl. poesi äro stundom
något fria, så att det kommer ej fram, hvad som ligger
i det isl. uttrycket, t. ex. s. 144 v. 3 r. 3 och 4, s.
166 v. 9.

Afd. 4, »Das Wesentlichste der isländischen Sprach-

lehre» (36 sidd.), torde — för att fälla ett mildt om-
döme — vara det minst lyckade i arbetet (jag anför
blott en del af anteckningarna vid genomläsningen).
S. 168. Ett genomgående fel är, att förf, har nyisl. è
— bör vara je eller é. S. 168 I. 2. Umlaut. Förf,
nämner väl omlj. af i och j samt af u och o, men icke
af v. S. 1693. Brechung (jfr s. 174). Förf, tyckes anta,
att ett ursprungligt i brytes, men det är endast urspr.
e, som brytes. Vidare tyckes förf, därvidlag tilldela
följ. kons, någon rol, hvilket också är oriktigt. S. 169
r. 23 ett ledsamt tryckfel: »wenn r ....», läs »wenn
v . . ..» S. 169 r. 25: »Im Präterito der starken Con-
jugation wird die Endung ag zu å; eig zu é ...... —■
Om eig är »Endung» i t. ex. hneig af hniga, hvad blir
då »Stamm» (som förf, använder t. ex. s. 190)? För
öfrigt beträffande sådana former som hné, hneig vet förf,
tydligen icke, att hné är ursprungligare. S. 180: »andvana
= leblos», nej = »entbehrend» eller dyl. S. 180 r. 20:
»- ri und -str (ur), welche meist....»—meist utgår. S.
181 r. 9: »roskvastr», läs röskvastr. S. 181 r. 26: gjarna
är ock nyisl. S. 182: fjandi i nyisl. lefvande språket är ej
= fiende, utan — »fan» och böjes vanl. = domari (s. 173).
S. 185: nyisl. lefvande språket gör ingen skilnad mellan
hvor och hver. S. 185 r. 27: »hvårngi», läs »hvårugi».
S. 190 r. 12: »langer» utgår, och för »oder t», läs: oder
r. S. 190 r. 18 och 19: »Prtc. Prt. u, welches jedoch,
ausser vor n- und m-Verbindungen zu o getrübt ist». — Hvad
säger förf, af denna regel därom, att brug^enn, hnuggenn,
tuggenn, guggen, bruggen ej ha o? S. 191 r. 13 ff: »im Prtc.
Prt. e, vor den Liquiden jedoch u, das, ausser vor m
und n stets zu o getrübt ist». — Hvilket fall åsyftar
förf, med n? Finnes ej. Och regeln liknar den nyss
anförda, ty sofenn, ofenn, troJenn ha ju ej e, och komenn
ej u! S. 203: »In der zweiten Person pflegte man wohl
das Pronomen pu zu tu verändert an auf t ausgehende
Form des Verbs zu hängen: skaltattü = du sollst
nicht».!! Rolf Arpi.

Finsk tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. April 1885. Innehåll: De perga-
meniska fynden, af A. Lönnbeck; Dr Brandes’ uppsats
om Hamlet och Montaigne,- af Henrik Schlick; Små-
stadsvyer, af Rosamunda; Linné och Petrus Kalm, ett
aktstycke; Öfversättningar från engelskan af CarlSno-
ilsky: »Kyssen», »Göken»; I bokhandeln; Teater m. m.

Lundgren, Egron, En målares anteckningar. Utdrag
ur dagböcker och bref. III. Lediga stunder i främmande
land. Andra upplagan. 214 ss. Stockholm, 1884. P.
A. Norstedt & Söner. Pr. 3,25.

Läsning för folket, utg. af sällsk. för nyttiga kunsk.
sprid. 1885, h. 1. Innehåll: Solens arbete i vatten
och luft, af O. A. B.; Om det organiska lifvet under
olika skeden af jordens utveckling, af A. B—g; Huru en
ordentlig och sparsam karl kan ruinera sig, teckning ur
verkligheten af R. V. v. K.; Från Telemarken, natur,
folkhögskola och folklif, af C. H—rg. 80 ss. Pr. 0,30.

Hjelt, Otto E. A., Det finska universitetets pato-
logiskt-anatomiska institution under åren 1871—1883.
IV+157 ss., 2 planritningar. Helsingfors, 1884.
445NORDISK REVY 1884—1885.	:	446

Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland,
dess inre isöken och dess ostkust, utförd år 1884 under
befäl af A. E. Nordenskiöld. H. 1. Stockholm, F. &
G. Beijers förlag.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 1 april. Till rektor under nästa tvänne läseår omvaldes
professor C. Y. Sahlin och till prorektor professor P. Hedenius.
Vidare omvaldes till ledamöter i mindre konsistoriet proff. v.
Schéele och Lundquist och i drätselnämden prof. Thalén. Till
dekaner hade valts för nästa läseår prof:ne Myrberg, Hagströmer,
Henschen, Frigell och Kjellman.

Till ledamöter i den komité, som under nästa läsår hade att
afgifva utlåtande om tillsättning af docentstipendier ooh Filénska
lagat utsågos utom rektor, själfskrifven ordförande, professorerna
biskop C. A. Cornelius, J. S. Landtmanson, F. Holmgren, F. W.
Häggström och R. Thalén.

Den 4 april. Större konsistoriet utsåg enhälligt docenten J.
A. Lagermark till innehafvare af det större och docenten A. N.
Lundström af det mindre af riksstatens inrikes resestipendier för
innevarande år. Docenten Lagermark hade i sin reseplan uppgif-
vit sig ämna göra arkivforskningar i Kristiania, Köpenhamn, Fre-
drikshall, Strömstad och Göteborg rörande Karl X Gustafs andra
krig med Danmark och Karl XII:s krigståg mot Norge år 1718,
och docenten Lundström, att han hade för afsikt att vid Vättern,
Mälaren samt åtskilliga norrländska sjöar och floder företaga un-
dersökning om den biologiska betydelsen af enskilda organ hos
de högre vattenväxterna.-

Den 18 april. Kons, beslöt att den efter aflidne akad.-sekre-
teraren G. Ekeroth lediga akademisekreterare-tjänsten skulle kun-
göras ledig till ansökan och förordnande begäras hos kanslern för
t. f. akad.-notarien G. Gavelius att till den 1 juni jämväl uppe-
hålla förstnämda tjenst.

Kons, beslöt vidare hos kanslers ämbetet begära att, jemte det
åtgärder för uppbördsfogdetjänstens återbesättande finge tills vi-
dare anstå, förordnande till tjänstens uppehållande för en tid af
6 månader från den 1 d:s måtte meddelas hemmansfogden Laurell
mot ett arvode af 750 kr. jemte andel i de med tjänsten förenade
respenningar.

Med bifall till gjord ansökan beslöt kons, förorda afsked med
pension åt skogsförvaltaren, jägmästaren C. E. Ek.

Kanslern hade enligt ankomna skrifvelser dels bifallit gjord
framställning om e. o. professorns i pediatrik och praktisk medicin
tjänsteåligganden, dels faststält instruktion för e. o. professorn i
analytisk kemi och dels utnämt fil. d:r L. A. Andersson till tredje
eller Lidénsk amanuens vid universitetsbiblioteket. -

Laboratorsbefattningen i experimentell patologi och patologisk
anatomi skulle kungöras ledig till ansökan.

Teologiska fakulteten.

Den 18 april. Anmäldes kanslersbref af den 14 mars angå-
ende tjänstledighet för professor von Schéele från den 9 april
till innevarande termins slut och förordnande för biskop Corne-
lius att under samma tid uppehålla professor von Schéeles exa-
minationsskyldighet.

S. D. Anmäldes kanslersbref af den 23 mars, enligt hvilket
teologie kandidaten Claes Elis Johansson blifvit förordnad till do-
cent i apologetik vid härvarande universitet.

S. D. Bifölls- teologie kandidaten H. W. Totties ansökning att
i början af nästkommande maj månad få inför fakulteten offent-
ligen försvara en afhandling:, Jesper Svedbergs lif och verksam-
het, bidrag till Svenska kyrkans historia. Förra delen. ,

S. D. Utsågs till opponent vid nyss nämda disputationsprof.
docenten J. A. Ekman.

Juridiska fakulteten.

Den 2 mars. Afgafs utlåtande med anledning af läroverks-
komiténs betänkande. '

Den 24 mars. Föreslogs professor J. Hagströmer till fakul-
tetens dekanus för nästkommande läseår. .

Den 21 april. Aflades juris utriusque kandidatexamen af fil.
kand. G. Berggren, stockh., och B. Berglund, sörml.

Medicinska fakulteten.

Den 21 mars. Beslöts yttrande ang, till fakulteten remitterade'
Läroverkskomiténs utlåtande och förslag, ang. organisationen af
Rikets Allmänna Läroverk och därmed sammanhängande frågor;
hvilket yttrande sedan blifvit till trycket befordradt.

Den 28 mars. Beslöts att hos det St. konsist. anmäla profes-
soren Henschen till öfvertagande af dekanatet i fakulteten under
nästa läsår.	.	.

S. D. Beslöts kungörande i vanl. ordning af Hvassers sti-
pendium.

S. D. Beslöts kungöra i vanl. ordn., hvad som vore att
iakttaga af därtill kompetente personer, hvilka kunde önska att
vid denna termins slut blifva till med. doktorer promoverade.

Den 1 april. Aflades med. licentiatexamen af med. kand. Thore
Floderus, upl.	■

Den 16 april. Beslöt fak. förorda en af laboratorn doktor M.
G. Blix till prokanslern stäld ansökan om tjänstledighet för egna
studiers bedrifvande under en månad från och med den 20 april,
och blef denna ansökan under den 19 april af prokanslern bifallen.

Den 21 april. Aflades med. lic. examen af med. kand. Türe
Gottfried Björck, upl., och Aug. Wilhelm Bergengren, smål.

S. D. Tilldelades Dicksons stipendium med. kand. Henrik
Wetterdal, västm., samt Riksstatens med. stipendier det för
afdeln. anatomi åt med. kand. Johan Gust. Johansson Ekehorn,
smål., samt det för afdeln. allmän patologi och medicinens histo-
ria åt med. stud. Edvard Alin, västm.

Filosofiska fakulteten.

18 april. Anstäldes medicinsk- och teologisk-filosofisk examen
jemte förberedande examen för de juridiska embetsexamina.

S. D. Beslöt fakulteten, att anmälningar till filos, doktors
promotion skola vara inlemnade senast den 20 instundande maj.

20 april. Anstäldes terminens latinskrifningar.

Humanistiska sektionen.

27 mars. Utsågs prof. A. Frigell till sektionens dekanus för
kommande läseår.

18 april. Tillkännagafs, att kanslern den 23 mars förordnat do-
centen J. A. Lundell att vara lärare i slaviska språk vid univer-
sitetet, samt den 4 april förordnat docenten J. F. Nyström till
innehafvare af det, fasta docentstipendiet i de historiska ämnena
under 3:ne år, räknadt från den 1 sistlidne februari.

S. D. Bedömdes en för fil. doktorsgrad af lic. E. Lalin ut-
gifven och offentligen försvarad afhandling: “De præpositionum
usu apud Æschylum".	•	.

S. D. Tillstyrktes begärd tjenstledighet för doc. C. Wahlund
under återstående delen af terminen för utrikes resa i vetenskap-
ligt ändamål.	.

22 april. Aflades fil. lic. examen af kand. A. V. Hacklin, sörml.,
i latin, grekiska och semitiska språk.

S. D. Beslöt sektionen föreslå doc. A. Erdmann till att exa-
minera kand. K. F. Johansson i sanskrit och jemförande indoeuro-
peisk språkforskning i och för fil. lic. examen, samt på samma
gång hemställa att d:r- Erdmanns examinators-förordnande måtte
utsträckas till slutet af år 1886.	.	.

S. D. I st. f. professorerna Häggström och Löfstedt, hvilka
såsom censorer komma att under maj månads examensperiod vara
frånvarande från universitetet, beslöt sekt, föreslå docc. C. E. Sand-
ström. och 0. A. Danielsson till examinatorer, den förre i latinska,
den senare i grekiska språket.	.

Matematiskt-Naturvetenskapliga sektionen. •

1	april. Bedömdes en af fil. lic. A. G. Högbom, norrl., för
fil. doktorsgrad utgifven och den 28 mars offentl. försvarad af-
handl.: "Iakttagelser rörande Jemtlauds glaciala geologi med en
inledande, öfversigt af berggrunden“.	■
447	NORDISK REVY 1884—1885.	448

Lund.

Det större konsistoriet.

Den 1 april företogos inom det större akad. konsistoriet de i
statuterna föreskrifna valen. Till rektor för nästkommande 2 år
valdes — sedan prof. G. Ljunggren, söm först därtill blifvit om-
vald, men med åberopande af univ:ts stat. § 41 afsagt sig upp-
draget — prof. Th. Wisén och till prorektor prof. A. Möller. —
Vidare utsågos: proff. K. G. Hamilton, M. V. Odenius och F. W.
C. Areschoug till ledamöter i det mindre konsistoriet; hvarjemte
prof. Hamilton omvaldes till, ledamot i drätselnämden. .

- Till dekaner väldes: e. o. prof. P. Eklund i teologiska, prof.
P. : Assarsson - i juridiska och e. o. prof. K. M. Löwegren i medi-
cinska fakulteten samt prof. Wisén i humanistiska och prof. A. W.
• Qvennerstedt i matem.-naturvetenskåpliga sektionen af filosofiska
fakulteten.

Examina.

Teologisk kandidatexamen af F. A. Johansson, sm.; medicinsk
. kandidatexamen af e. o. amanuensen vid histologiska institutionen
J. O. A. Bergqvist, sk.; filosofisk kandidatexamen af G. M. Pfannen-
stiell, gb. "

Akademisk disputation.

■Såsom sökande till lediga professionen i praktisk teologi fram-
stälde docenten Otto Ahnfelt. den 25 april till offentlig', granskning
en äf honom utgifven afhandling:, 'Cultuspredikans begrepp, ett
försök i praktisk teologi (104 sid. 8:o).	"

■	-	. Utnämningar.

Förste biblioteksamanuensen d:r F. E. Braune är utnämd till
vice bibliotekarie öfver stat. — Fil. kand. E. H. G. Wrangel,sm.,
är antagen till e. o. biblioteksamanuens.	.......

Filologiska sällskapet
hade den 24 mars sammanträde, hvarvid doc. Cavallin höll ett före-
: drag: Anmärkningar i svensk metrik med särskild härisyn till
Tegnérs och Adlerbeths hexametrar.	:

Prof. Tegnér föredrog: Om skånska ortnamn på -torp.

-. . Fysiografiska sällskapet.	-

Vid sammanträdet den 11 mars förekommo följande föredrag
af prof. Qvennerstedt: Öfver Filarierna, särskildt Filaria (Dracun-
culus) medinensis; prof. Nathorst: Om växternas upptagande af
qväfve ur atmosferen; prof. Löwegren: Om Cocainet i ögonprak-
tiken.	.

Vid fysiografiska sällskapets sammanträde den 8 april före-
kommo föredrag af: -.

■ prof. Areschoug, som redogjorde för de skandinaviska örtartade
Rubus-arternas affiniteter och ursprung - samt förevisade och de-
monstrerade en i trakten af Vestervik sistlidne : sömmar funnen
Rubus; ‘:
prof. Bäcklund: Om den verkan, som kroppar utöfva på
hvarandra, när de befinna sig i en vätska; 1	.
d:r Nordstedt: Om Desmidiéer, tagna af prof. S. Berggren 1870
på Grönland; om några på sista tiden i Skandinavien funna fane-
rogamer; samt om några extra-europeiska, hufvudsakligen austra-
liska Characéer; .		“

prof. Blomstrand: Om benzol och dermed analoga organiska
komplexer, som på senare tider blifvit bekanta.

Af Lunds universitets årsskrift har i dessa dagar tom. XX
lemnat prässen. Den digra volymen i kvartformat innehåller:

- I. Afdelningen för teologi: Om formeln ande och sanning, af
C. W. Skarstedt. 112 sid. — De formula drxatoooyn xa: elpyn,
af C. W. Skarstedt." 60 sid, — Föreläsningar och öfningar vid
kongl. universitetet i Lund höstterminen 1883 och vårterminen 1884.
II.	Afd. för rätts- och statsvetenskap : Bidrag till svenska jord-
eganderättens historia, af Joh. Hjelmérus. 94 sid. — Om forma-
liteter vid kontrakt, I, af John Ask.61 sid. — Lunds universitets
årsberättelse 1883—84, af universitetets rektor.

III.	Afd. för filosofi, språkvetenskap och historia: Studia Pin-
darica; scripsit Aug. Heimer. 150 sid.

‘ IV. Afd. för matematik och naturvetenskap: Beobachtungen
. der Planeten Victoria und Sappho 1882, von F. Engstrom. 28 sid.
— Undersökningar öfver Siljansområdets Trilobitfauna, af S. L.
Törnqvist. 101 sid. och 3 pl. — Undersökningar öfver Brachio-

poderna i Sverges kritsystem, af B. Lundgren. 1 72 sid. och 3 pl.
— Om befruktningen hos slägtet Najas samt hos Callitriche autum-
nalis, af B. Jönsson. 26 sid. och 1 pl. — Uppgift på föredrag,
som blifvit hållna vid Fysiografiska sällskapets sammanträden un-
der läsåret 1883—84.

Dessutom åtföljes hvarje afdelning af en systematisk innehålls-
förteckning öfver årsskriftens 20 första årgångar (1864—84).

, . Magnus Billing.

Kristiania.

Den 14 Dec. 1884. Prof, i Zoologi L. M. Esmark dör.

17 Dec. Afgiver det akademiske Kollegium Budgetförslag for
Aaret Juli 1885—Juni 1886. Af nye Gager foreslaaes: extraor-
dinær Professorgage i Theologi for Dr. theol. Bang og en ordinær
Professorgage i Medicin for Dr. med. E. Bull. Extraordinær Be-
vilgning begjæres til en Bygning for det anatomiske Institut og en
til Brug for de historiske Samlinger; den fôrstnævnte er beregnet
til i sin Helhed at koste Kr. 153,600, den anden Kr. 328,000.

17 Jan. 1885. Anholder Kollegiet om kgl. Konfirmation paa
Fundats for det af afdöde Korpslæge Wallern oprettede Legat
(Kr. 7,760) til trængende theologiske Studerende.

S. D. Konstitueres Univ. Stipendiat R. Collett i det ledige
Professorat i Zoologi.

24	Jan. Anholder Kollegiet om kgl. Konfirmation paa et til
Minde om afdöde Statsraad R. T. Nissen stiftet Legat.

26	Jan. Tiltræder Kollegiet i Tilslutning til det hist.-filoso-
fiske Fakultets Betænkning det af H. E. Statsminister Sverdrup
fremsatte Forslag “om Oprettelse af en Professorpost i Folke-
sproget", i det det dog udtales som mest stemmende med Univer-
sitetets Traditioner om denne Professorposts Omraade betegnedes
som “norsk Sprogvidenskab".

27	Jan. Anmoder Kollegiet Prof. med. Schönberg om iProf.
I. Heibergs Sted at indtræde i den under 27 Sept. f. A. nedsatte
Komitétil at tage under Overveielse Sporgsmaalet om en for-
andret Ordning af, Universitetets Administration. Ko-
mitéens Formand er Prof. jur. F. Brandt og dens ovrige med-
lemmer Proff. E. W. Bugge, G. Storm og S. Lie.

28	Febr. Giver Kollegiet Kristiania Arbeider-Akademi
Tilladelse til at benytte ■ et Auditorium til Aften- og Söndags-
forelæsninger. .

24	Marts. Anholder Kollegiet om en extraordinær Bevilgning
af Kr. 5,840 for at foretage forskjellige Foranstaltninger til op-
naaelse af större, Sikkerhed mod Ildsvaade i Universitetets Byg-
ninger.-

11	April. Tilstaar det akademiske Kollegium forhenværende
Konservator (i Bergen) 0. S. Jensen et Adjunktstipendium i Zoo-
logi. - .

Innehåll:

Wrede: Processinvändningarna enligt finsk allmän civilprocess
(forts.)..

Grubbe (Nyblœus-Geijer): Det skönas och den sköna konstens
filosofi.

Blanc: Norges förste nationale scene.

Duncker: Geschichte des alterthums.

Svenska riksrådets protokoll, utg. af Kullberg.

Machiavellis Florentinska historia, öfvers. af Afzelius.

Fornsögur suårlanda, utg. af Cederschiöld.	,	.

Den tredje-og fjærde grammat. afhandling i Snorres Edda, udg.
af B. Magnusson Olsen.

Småstykker, udg. af Samfund til udgivelse af gammel nor-
disk literatur.

Mejerberg: Handledning vid den första undervisningen i läsning
efter ljudmetoden.	,

Schweitzer: Island.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kristiania).
N:r 31 (15 Maj)(1884—85) Årg. II, 15.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af	1

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S. A. Arrhenius, Fil.
Lic. A. Bendixson Doc. T. E. Berggren, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. %. Boëthius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. B. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Fil. D:r H. Juhlin Dannfelt, Doc. D. Davidson,
Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. %. Forssell, Akad.-Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F.
Gustafsson, Prof. T. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand; Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. H. Hjärne, Fil. Kand. K. H. Karlsson, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. E.
E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. J. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Mon-
tan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. T. E. Nyström, Prof. 0, Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. E. Schagerström,
Doc. E. von Scheele, Doc. 7. H. E. Schück, Lektor J. af Sillén, Doc. S. A. H. Sfogren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. E. Sundelin
Lektor A. L.A. Söderblom, Prosekt. y. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. y. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Literaturhistoria.

Warburg, Karl, Molière. En lefnadsteckning
på grundvalen af den nyaste Molièreforskningen.
Stockholm. Jos. Seligmann & komp. 1884.

En utförlig svensk monografi öfver en utländsk
skriftställare är naturligen något som hör och väl all-
tid kommer att höra till sällsyntheterna i vårt land. Då
nu ett dylikt arbete framträder kan det också göra an-
språk på ett mera ingående bedömande, och detta så mycket
mer då den ifrågavarande biografien delvis är skrifven
med omisskännelig talang. Men då vårt lands populära
tidskrifter icke lämpa sig för en dylik mera vetenskap-
lig kritik, har jag till någon större utsträckning än van-
ligt vågat taga Nord. Revys spalter i anspråk. Be-
träffande själfva anordningen af denna anmälan har jag
ansett lämpligt, att först meddela de detaljanmärkningar,
till hvilka D:r Warburgs bok gifvit mig anledning, för
att sedermera betrakta arbetet från mera allmänna syn-
punkter.

Sid. 6 säges Molière efter att hafva fått survivance
på fadrens plats hafva inskrifvits i College de Clermont.
Men då han antagligen, såsom äfven D:r Warburg sy-
nes förmoda, intogs i jesuiterskolan redan i oktober
1636, skedde denna utnämning först ett år senare (dec.
1637). Jämf. Soulie 288, Schweitzer i Molière-Museum
I, 16, 20, Loiseleur 42. I sammanhang härmed kan
nämnas, att Dir W. synes mig tillmäta Gassendis —
enligt min tanke ganska tvifvelaktiga — undervisning
för stor betydelse. Något inflytande häraf på Molière
kan man näppeligen uppvisa, snarare en animositet där-
emot (Grimarest ed. Malassis 116 ff.). Sid. 9 säges
advokatyrket hafva varit oförenligt med kammartjäna-
rens ställning, men jämför Loisleurs invändning s. 78.
Uppgiften sid. 11 om Molières motgångar på advokatba
nan stöder sig så vidt jag vet endast på nidskriften

Elomire hypocondre och bör således anses som ganska
osäker. Nog hade väl förf, kunnat välja en bättre pa-
rallell till förhållandena i Frankrike 1643 rörande skåde-
spelarkonstens anseende än det bekanta stadgandet i Väst-
götalagens lekarerätt. Påståendet s. 13, att skalden i
nov. 1643 antagit namnet Molière, är orätt. Ända till
juni 1644 kallar han sig Pocquelin. Lika litet kan jag
gå in på den vanliga åsikten, att namnförändringen skett
för att ej skandalisera familjen, ty Molière skrifver sig
vanligen Pocquelin Molière, stundom t. o. m. blott Pocque-
lin. (Jämf. Molièriste I 79, Loiseleur 122, 145, 379,
Fournel Cont. d. Mol. III. 425—426.) Att Jean Poc-
quelin skulle »hafva försvunnit», är således för mycket
sagdt. Ej häller tror jag det vara bevisligt, att famil-
jen »skämdes för Molière». Det af d:r Warburg såsom
stöd framdragna förhållandet, att »blott» fadern och svå-
gern voro närvarande vid skaldens bröllop visar intet.
Äktenskapskontraktet undertecknades å hustruns vägnar
af modern, systern (blott den älsta) och brodern (blott
den älsta) d. v. s. blott af hennes närmaste myndiga släktin-
gar. Sak samma på Molières sida. Hans enda myndiga
nära fränder voro fadern och svågern. Brodern Jean var
nyss död och halfsystern Catherine var nunna. Alt var
således i bästa ordning, och frågan, hvilka fjärmare släk-
tingar på ena eller andra sidan inbjudits till själfva bröl-
lopet, kommer naturligen alltid att stå obesvarad. Men
att förhållandet mellan Molière och hans enda lefvande
helsyster varit godt, framgår däraf, att skaldens hustru
året efter sitt bröllop stod fadder åt sin svägerskas son
(Soulié 63, 205). Samma sida, 13, antager författaren,
att Molière sannolikt gjort Madeleine Béjards bekantskap
1642 i Languedoc, men det är ytterst osäkert, om någon
af kontrahenterna vid denna tid befunnit sig där. Deras
bekantskap kan vida naturligare förklaras däraf, att de
voro grannar i Paris; båda bodde rue St. Honoré (se
Françoise Béjards döpelseattest hos Du Mesnil, Famille
de Mol. s. 67). Till påståendet s. 14,att fem af den garnie
451	NORDISK REVY 1884—1885.	.	452

Béjards barn gått till scenen, har förf, narrats af Loise-
leur (s. 101). Då förf, anser, att Armande ej var den
gamles dotter, var det blott fyra barn som blefvo skåde-
spelare. Hvad d:r Warburg har för källa till uppgiften,
att Madeleine Béjard öfversatt dramer från spanskan, kän-
ner jag: ej. Loiseleur, den som utförligast af de förfat-
tare jag rådfrågat yttrat sig om hennes literära begåf-
ning, nämner intet härom (Loiseleur 101). Samma sida
har författaren upprepat det vanliga påståendet, att Ma-
deleine Béjard smickrade sig med hoppet att blifva grefve
de Modènes maka. Denna antagligen oriktiga åsikt beror
därpå, att man trott grefven vid denna tid vara enkling, men
som Chardon (Troupe du roman comique 11—12) visat,
dog grefvinnan först 1649. Den s. 16 förekommande,
antagligen från Loiseleur s. 142 hämtade uppgiften, att
Molière i Nantes skulle hafva fått gifva vika för en ma-
rionettskådespelare, är, såsom Mangold (Zeitschr. f. neufr.
Spr. u. Lit. II 35) visat, fullkomligt gripen ur luften.
Om Molière spelade i Bordeaux bör detta hafva varit
1645 eller 1647, ej såsom d:r Warburg påstår efter 1648.
Hela detta besök stöder sig endast på en tradition och har
trots efterforskningar ej kunnat bestyrkas af någon ur-
kund (Mangolds uppsats 27—33, Icon. Mol. 119,224). Loise-
leur s. 178 ff. har antagligen varit författarens källa för
uppgiften, att Conti skänkt Molière 5000 liv. af inkvar-
teringspengarna, men det kan starkt ifrågasättas, om här
icke föreligger ,ett falsarium (Zeitschr.. f. neufr. Spr. u.
Lit. II. s. 167 ff.). Påståendet, att mad, du Parc skulle
hafva ångrat sin hårdhet mot Molière och åter velat
fängsla hans hjärta (s. 18), är en tillsats af moderna
biografer och nämnes ej i Fameuse Comédienne. S. 22
uppgifves, att L’Étourdi uppförts. »1653 eller kanske sna-
rare 1655». Detta är naturligen rätt, men för min del
kan jag ej gilla Loiseleurs försök att borttolka LaGran-
ges tydliga uppgift i registret. I företalet till 1682 års
upplaga säger La Grange ju ej annat än att truppen
1653 ankommit till Lyon och att L’Étourdi där (men
ej da) uppförts. (Jämf. Zeitschr. f. neufr. Spr. u. Lit.
II, 39—40, Loiseleur 152 ff., Molière ed. Despois, I 79
ff.) S. 36 uppgifves, att Molière af konungen fått 3000
liv. i gratifikation. Detta är ej fullt rätt. Dessa pen-
gar utbetalades till truppen, ej till Molière personligen
(Mol. ed. Despois II, 30). S. 37 säges, att de precieusa
damerna spelats af Du Parc och de Brie. Så har också
uppgifvits, men sanna förhållandet är att . man är fullkorn-
ligt okunnig om rollbesättningen. Hvad särskildt Du
Parc beträffar tillhörde hon vid denna tid ej ens Molières
trupp (Mol. ed. Despois II, 40), Samma sida säges Sgana-
relle och .Don Garcie hafva författats efter Les Prec.
Rid.. (ss. 38 och 39 uppgifves, att Sganarelle skrifvits
1660 och Don Garcie efteråt), och förf, anmärker med rätta,
att dessa båda stycken beteckna ett steg tillbaka. Men
enligt min tanke är åtminstone Don Garcie äldre än Les
P. R., ehuru senare uppförd. Den sistnämda kome-
dien spelades för första gången 18 nov. 1659, men i
Somaizes svar, Véritables Précieuses, säger sig författa-
ren hafva åhört en »lecture» af Don Garcie. Af sam-
manhanget synes framgå, att denna lecture varit före den
första representationen' af Les P. R.; i hvarje fall måste
den hafva varit före 7 jan. 1660, då Vérit. Préc. var
färdigtrykt. Under denna korta mellantid af omkring

sex veckor kan Molière omöjligt hafva författat Don
Garcie, ty dels var han upptagen af striden mot alkovisterna,
dels, omarbetade han Les P. R. (Mol. ed. Despois II, 220).
Uppgiften s. 40, att Sganarelle uppförts 40 gånger å
rad, är såsom Despois (Mol. ed. Despois II, 139) påpe-
kat. en öfverdrift. I verkligheten gåfvos blott 34 repre-
sentationer. S. 39 säges Don Garcie vara ett spanskt
ämne, hvilket är rätt såtillvida som händelsen spelar i
Spanien, men till missförstånds undvikande hade förf,
måhända bort nämna, att Molières förebild antagligen va-
rit ett italienskt stycke af Cicognini. Något spanskt drama
med detta ämne har ännu ej upptäkts (Mol. ed. Despois
II, 230—232). Sid. 40 här förf, åter följt Loiseleur (s.
286) med en enligt min tanke för stor noggrannhet. Racine
har icke skrifvit om Montfleury: »Il l’accuse Molière
d’avoir epousé sa propre fille», utan hvilket är något
helt annat: »Il l’accuse d’avoir epousé la fille et d’avoir
autrefois couché avec la mère». Så står det i Racines
manuskript, och den föregående frasen är en lika godtyck-
lig som smädlig ändring, hvilken verkstälts af Racines
son, som efter både faderns och Molières död utgaf
den förres bref (Racine ed. Mesnard VI 506). I hela
äktenskapshistorien förefaller d:r Warburg alt för
mycket hafva litat på Lindaus auktoritet; så t. ex.
då han (s. 41) upptager dennes resonnemang: »Men
hvarför skuddade Molière icke anklagelsen från sig? Det
fanns en dopsedel att tillgå, som uppgaf att Armande
icke var dotter till Molières älskarinna, utan till dennas
moder. Hvarför företedde han icke denna? : Därmed
hade ju förtalet varit ihjälslaget. Olyckan var, att
denna uppgift var falsk.» Härvid kan man med rätta
fråga: hvar skulle Molière hafva företett denna dopsedel?
Han var aldrig anklagad. Ett. rykte smög visserligen
kring, men under Molières lifstid förekom offentligen
endast i Elomire Hypocondre en lått hänsyftning därpå.
I alla officiella dokument uppträder Armande såsom Ma-
deleines syster. Inför hvilket forum skulle han då hafva
försvarat sig? Uppgiften samma sida, att Armande födts
i mars 1643 är onödigt positiv. Något dopbevis finnes
ej. Enligt äktenskapskontraktet måste hon vara född
i slutet af 1641 eller början af 1642 (Soulié 203); en-
ligt dödsattesten var 1645 födelseåret (Fam. Com. ed.
Livet 225). Anledningen, hvarför d:r Warburg upp-
gifver mars 1643 beror naturligen på urarfvaförklarin-
gen efter fadern Béjard (Soulié 172), men för min del
kan jag ej se någon absolut tvingande nödvändighet att
identifiera Armande med den där omnämda »une petite non
baptisée»'. Skulle så. vara, veta vi blott, att .hon i den
föröfrigt ganska lögnaktiga förklaringen — hvilken sär-
skildt lider af böjelsen att göra alla människor yngre
än de i verkligheten voro — säges vara odöpt i mars.
Att hon ej förklaras vara postum synes visa, att man
velat angifva, att födelsedagen inträffat före jan. 1643,
då Josef Béjard dog. Att grefve de Modène icke var
far till Armande kan vara möjligt, men »med säkerhet»
vet man intet härom. Åtskilliga skäl tyckas snarare
tala för ett dylikt antagande — naturligen under förut-
sättning att Madeleine varit modern, hvilket är mer än
problematiskt. Att Marie Hervé på grund af sin ålder
ej kunnat vara Armandes mor antager d:r Warburg för
gifvet. Efter Loiseleur uppgifves, att hon 1643 varit 53
453	NORDISK REVY 1884—1885.	454

år gammal, men så vidt jag vet känner man intet annat
om hennes ålder, än att hon gifte sig 1615, då hon ej
behöfver hafva varit mer än 16 år. Vare härmed huru
som hälst, säkert är att hon 1639 fick en dotter, och
på grund häraf finnes enligt min tanke intet skäl att
anse henne för gammal att 1641 eller 1643 ånyo kunna
blifva mor. Påståendet att Armande under uppväxten
»med säkerhet» gälde för att vara Madeleines dotter,
kan jag ej biträda, ty därom vet man ju intet. Först
efter det hon blifvit Molières hustru hafva vi uttalanden
i denna riktning. S. 52 har förf, åter lockats på villo-
spår af Loiseleur*). »Molière bröt vid denna tid helt
och hållet med gamla vanor, väl inseende, att det var
från honom, som det goda exemplet till äktenskaplig
trohet borde gifvas. Han lemnade samtidigt med sitt
giftermål sin ungkarlsvåning och satte bo med sin maka
i en lägenhet vid rue de Richelieu. Madeleine bodde
icke tillsammans med de nygifta, hon insåg mer än väl,
att en tredje är en för mycket i ett ungt hushåll, i syn-
nerhet när denna tredje på en gång är moder till den
ena parten och f. d. älskarinna för den andra». Sid.
75 uppgifver d:r Warburg likaledes efter Loiseleur (294),
att Molière och hans hustru mellan giftermålet och do-
pet flyttat till Palais Royal-platsen för att bo tillsammans
med Madeleine och den öfriga släkten, hvilket steg War-
burg i likhet med Loiseleur anser vara ett stort fel (une
faute capitale). Emellertid har Loiseleur misstagit sig om
Molières bostäder, i följd hvaraf äfven hans härpå bygda
slutsatser ramla. De uppgifter vi hafva om Molières
bostäder under denna tid äro i ordning följande. Enligt
äktenskapskontraktet 23 jan. 1662 bodde Molière, som
då naturligen var ungkarl, rue St. Thomas-du-Louvre;
Armande Béjard däremot Place Royal (Soulié 203).
Enligt vigselattesten 20’ febr. 1662 bodde de nygifta
vid Place Royal (tous deux de cette paroisse, vis-à-vis
le Palais Royal; se attesten hos Du Mesnil s. 67). Då
sonen döptes, 28 febr. 1664, bodde de ännu »vis-à-vis
le Palais Royal.» (Du Mesnil s. 68). Häraf framgår,
att Molière såsom nygift flyttade ej till rue de Richelieu,
utan till familjen Béjards hem, Place Royal. Där bodde
han kvar ända till mot slutet af 1664; först i november
sistnämda år finna vi honom boende rue St. Thomas.
Så uppgifves i intyget om sonens begrafning (se Du
Mesnil s. 68). De Brie synes hela tiden hafva bott hos
dem. (La de Brie, qui demeuroit dans leur maison et
qui n’en étoit point sortie depuis leur mariage. Se Fam.
Com. ed. Livet s. 15.) Hvarifrån kommer då detta
misstag hos Loiseleur? I Campardons Nouvelles pièces
s. 25 har aftrykts en rättegångshandling, som omtalar
att en italiensk komediant natten 19 maj 1662 mördats
rue de Richelieu i närheten af »la maison du sieur de

*) Då D:r Warburg ej särskildt angifver någon källa för denna
uppgift eller begagnar citationstecken', kan det ej nekas, att han
följer Loiseleur med obehöfligt stor noggrannhet; jämf. Loiseleur
279. Il comprit parfaitement que dans une union si mal assortie,
c’etait au mari d’abord qu’il appartenait de donner l’exemple du
respect du lien conjugal. Il quitta d’abord son apartement de
garçon et en loua un autre rue Richelieu, où il alla s’installer
avec sa jeune femme. Madeleine, au moins dans les premiers
temps, n’habita point avec les nouveaux époux, sachant bien qu’un
tiers, même quand ce tiers est une mère, est de trop dans un
jeune ménage. ■

Molière». • Egendomligt nog har man utan att vidare
reflektera identifierat denne Molière med skalden, ehuru det
borde vara klart, att den senare, som i jan. bodde rue
St. Thomas-du-Louvre, febr. Place Royal, i maj ej gärna
kunnat bo på ett tredje ställe. Det fanns nämligen en
annan »sieur Louis de Molière, musicien ordinaire de la
chambre du roi», hvilken rue de Richelieu bebodde ett
eget hus (se dokumenten Fam. Com. ed. Livet s. 124).
Framför dennes hus var det som italienaren mördades,
och därmed förfalla också alla Loiseleurs hypoteser. S.
67 anser författaren L'Impromtu de Versailles äldre än
le Portrait du Peintre. Det senare stycket spelades lik-
väl förr (Mol. ed. Despois III, 126—131). S. 92 sägas
de tre första akterna af Tartuffe vara bildade efter il
Pedante; det bör väl vara de fyra första (Giornale stor,
d. lett. ital. I, .85). Med Kristinas bref s. 95 bör jäm-
föras det af hertigen af Aumale i le Molièriste n:o 31
och 32 meddelade. Såsom det framgår af La Granges
register, spelades Tartuffe ej 44 gånger å rad (sid. 98),
utan endast 28; under året gåfvos inalles 48 represen-
tationer eller med visiter 55 (Mol. ed. Despois IV, 337).
S. 100 uppgifves, att Don Juan uppförts i Paris af den
spanska truppen. Detta är blott en gissning (Mahren-
holz 175, Mol. ed. Despois V, 13). Samma sida vill
författaren redogöra för Don Juan-sagans historiska bak-
grund, men har alldeles rört ihop denna med innehållet
i Tirsos drama. Historisk har ej uppvisats någon Don
Diego Tenorio eller Gonzalo de Ulloa; dessa namn här-
röra från Tirso. Krönikorna känna ingen amiral Don
Diego Tenorio, men väl en Alfonso Jufre Tenorio, hvil-
ken hade en frände Don Juan Alonso de Benavidès,
hvilken förde samma vapen som familjen Tenorio och af
några identifierats med sagans Don Juan. Att denne
senare varit Pedro den grymmes medbroder i utsväfnin-
gar uppgifves ej i den af Castil-Blaze I, 221 meddelade
andalusiska legenden. (Jämf. vidare Castil-Blaze I, 276,
Schack II, 592, hvilken troligen med rätta synes betvifla
den historiska bakgrunden.) Uppgiften s. 101, att Don
Juan-sagan innehåller stommen till Byrons Don Juan,
har naturligen endast i hastigheten undsluppit författaren.
Italienarne sägas 1657 hafva uppfört en Don Juan i
Paris, men året lär böra ändras till 1658. Måhända
spelades stycket, redan på 1640-talet (Mol. ed. Despois
V, 25—26). För samma italienska stycke säges Gili-
bertos bearbetning hafva legat till grund, men riktigare
bör väl sägas Cicogninis (Mol, ed. Despois V, 27).
Dorimond säges samma sida hafva öfversatt det italien-
ska Il Convitato di pietra (stengästen) med le Festin de
pierre (stengästabudet). Måhända är detta ej så säkert,
och troligen kan också saken förklaras på ett annat sätt
än d:r Warburg gjort. Enligt Boileaus uppgift (Mol.
ed. Despois V, 9—10) kallade redan italienarne sitt i
Paris uppförda drama le festin de Pierre, och såvida
man får tro honom var felet således begånget redan före
Dorimonds öfversättning. Anledningen låg nära till
hands. Kommendören heter i deras stycke Pietro, hvar-
för de med Festin de Pierre antagligen menade »Peters
gästabud». Då kommendören äfven hos Dorimond heter
Pierre, är dramats titel ej så meningslös som man af d:r
Warburgs framställning kunde förmoda. Angående Mo-
lières förhållande till sin hustru har man enligt min me-
455	NORDISK REVY 1884—1885.	 456

ning alt för mycket litat på smädeskriften la Fameuse
Comédienne. Om denna vill jag blott anmärka följande.
Vare sig denna med obestridlig talang nedskrifna pamflett
härrör från de Brie eller ej, är den under alla omstän-
digheter författad af en person, som stått Molière och
hans hustru mycket nära, men då nidskriftens författare
icke dess mindre kan nästan på hvarje punkt beslås
med lögnaktiga uppgifter rörande Armandes kärleksför-
bindelser, är detta för mig ett bevis, att dennas dygd
varit i det närmaste oantastlig. S. 81 omtalar d:r War-
burg representationen af »prinsessan af Elis» och nämner,
att »några af hofvets herrar därunder torde kunnat be-
römma sig af att ha njutit hennes gunst». Den om hela
Armandes lif så väl underrättade Fam. Com. — vår enda
källa för denna uppgift — namngifva de trenne älskarné,
men för två kan man med full säkerhet och för den
tredje med stor sannolikhet uppvisa ett alibi. Hade
Armande verkligen haft någon älskare, skulle den mot
henne så fiendtliga författaren,. som i öfrigt så väl kän-
ner hennes lif, säkerligen hafva uppgifvit dem, men då
han icke dess mindre nämner två, som bevisligen voro
frånvarande, synes detta endast kunna bero på att in-
genting fanns att i detta fall med sanning anmärka
mot henne. Någon annan slutsats kan jag ej draga.
S. 109 har d:r Warburg efter samma nidskrift upptagit
en konversation mellan Molière och Chapelle, men redan
formen häntyder på ett falsarium, och ännu mer visar
sig dess otillförlitlighet genom en undersökning af några
fakta. Molière säges där beklaga sig öfver Armandes
kärleksförbindelse med grefve de Guiche, men sanna för-
hållandet är, att grefven under dessa år vistades — i
Polen (se Livets anmärkningar till Fam. Com. Loiseleurs
invändning s. 299, att grefven i sept. 1663 var närva-
rande vid intagandet af Marsal, visar naturligen intet,
då frågan rör hvar han vistades i maj 1664. Den 24
jan. 1664 skref han ett bref från Polen och i detta land
dröjde han i två år). Dessutom bör anmärkas att hela
stycket »Jag är född» etc. till »Då hon ännu var helt
ung» etc. saknas i originalupplagan, hvarjämte d:r War-
burg väl fritt öfversatt frasen »Vous me direz sans doute
qu’il faut être père (uppl. 1688 poète) pour aimer de
cette manière» med »Du anser mig kanske för vansinnig
som älskar henne på detta vis» *). . ,8. 158 uppgifves
att Molières tredje barn »föddes i oktober 1672», hvilket
bör rättas till 15 sept. 1672 (Du Mesnil 69). Hela
framställningen af Molières sista stunder hafva må-
hända tagit alt för stark färg af författarens religiösa
sympatier och antipatier. D:r Warburg säger: »Han
hade gått hädan utan läkarehjälp. och utan presterlig
hjälp. Väl hade man sändt efter tvänne prester, men
de hade vägrat att gå till den bannlyste, en tredje hade
visserligen kommit, men för sent. Detta befriade oss
kanhända från att se en man i en svaghetsstund afsvärja
sin lefnads gärning, sin tro och sitt yrke, Ty det var
eljest vanligt, att skådespelarne i dödsstunden afsvuro
den konst, hvaråt de egnat sig, för att befrias från sitt
bann och få en kristlig begrafning................Jag	nekar

*) Det förefaller som om d:r Warburg ej öfversatt från det
franska originalet, utan från Lindaus tyska öfversättning. Lindau
har nämligen (s. 65). “Ihr haltet mich vielleicht für wahnsinnig,
in dieser weise zu lieben“.

icke till att det skulle varit ett vidrigt skådespel att se
Molière, han som hela lifvet igenom varit en ärlig kämpe
för sitt yrke, sin konst, sitt skriftställeri, hafva i sin
sista stund halft tvungits att afbedja denna sin storartade
verksamhet. 1 Nej, ärligt som han lefvat dog Molière».
.........»Presterna vägrade att jordfästa honom, emedan
han dödt utan att hafva afsvurit sin konst». Då Molière
aldrig uppträdde mot religionen (mot hyckleriet är ju en
annan sak), kan jag ej inse, att han genom att i döds-
stunden påkalla presterlig hjälp skulle hafva förnekat
sin tro.Men skulle så vara, »afbad han verkligen
sin storartade verksamhet». Strax efter hans död blef
nämligen med vitnen styrkt, att han själf (icke man)
skickat upprepade gånger efter prester, och att endast
döden, men ej hans egen vilja, hindrat honom från att
mottaga kyrkans välsignelser; vidare styrktes, att han
föregående år i kyrkan St. Germain begått nattvarden
(se Armandes klagoskrift hos Taschereau). Detta om
Molière. Beträffande den katolska kyrkan, har denna så
många synder på sitt samvete, att man ej behöfver hopa
sten på bördan. Molière var aldrig bannlyst. Detta
framgår redan däraf, att han fått gifta sig, döpa sina
barn, begå nattvarden m. fl. kyrkliga ceremonier. Dess-
utom förbjöd den gallikanska kyrkan alla kollektiva
bannlysningar (Livet 173—177). Egentliga skälet, hvar-
för kyrkoherden i St. Eustache vägrade att jordfästa ho-
nom, var väl också, att han misstänkte, att Molière ej
kommunicerat, men då Armande bevisat, att han föregå-
ende påsk, ehuru, i annan församling, gått till nattvar-
den, lades ej längre några hinder i vägen.

■ Arbetet är i allmänhet fritt från tryckfel, endast
rörande namnen hade en större uppmärksamhet varit
önsklig. Följande rättelser kunna göras: s. 10 Fiorelli
för Fiorilli, s. 21 Routrou för Rotrou, s. 30 Pesani för
Pisani, s. 35 Gregnan för Grignan, s. 38 Pibrack för
Pibrac, s. 39 Palais Bourbon för Palais Petit-Bourbon,
s. 92 Giornale storica della litteratura ital. för G. storico
d. letteratura ital., s. 101 Convidado de piedro för Com-
bidado (eller Convidado) de piedra. Riktigare lär ock
vara att skrifva Giliberto i st. f. Giliberti. (Forts.)

' H. S.

Historia.

Bergh, Vår styrelse och våra landtdagar. Åter-
blick på Finlands konstitutionella utveckling under
de senaste tjugu åren. I. 1855—1867. Helsingfors
1883, 1884. G. W. Edlund.

Efter skilsmässan från Sverge begynte för Finland
ett skede af politisk utveckling, som hade en högst märk-
lig karaktär. Det gälde dels att häfda landets själfstän-
dighet och oafhängighet i den ojämna statsförbindelse,
som omständigheternas makt framtvungit, dels ock att
bibehålla och utbilda de styrelse- och samfundsformer,
som voro ett arf från det svenska samhällsskicket och
som inneburo frön till konstitutionell utveckling, om än
1789 års F. o. S. A. ingalunda medgaf något större mått
af konstitutionell frihet. Finlands till landtdag i Borgå
1809 samlade ständer mottogo väl den ryske själfherska-
457

NORDISK REVY 1884—1885.

458

rens löfte att få bibehålla sina grundlagar; landet er-
kändes såsom ett i statsrättslig mening, från Ryssland
skildt rike, och Finlands folk förklarades »för framtiden
upphöjdt bland nationernas antal». Det dröjde dock mera
än ett halft århundrade, innan detta löfte så till vida
uppfyldes, att ständerna åter kallades att utöfva den
verksamhet, som 1772 års R. F. och 1789 års F. o.
S. A. tillerkände dem. Och under dessa decennier måste
Finlands folk och ledande män utveckla en seg uthållig-
het och stor tålmodighet för att kunna upprätthålla och
i någon mon utbilda de gamla formerna för styrelse och
förvaltning. Historien om detta trofasta arbete för sam-
fundsutvecklingen är ännu icke skrifven, om ock särskildt
Robert Castrén i sina »Skildringar ur Finlands inre hi-
storia» tecknat flera drag af Finlands politiska utveckling
efter 1809, såsom Finska deputationen, Borgå landtdag,
landtdagsplaner under Alexander I. Denne begåfvade
forskare och publicist hade jämväl gjort betydande för-
arbeten för en framställning rörande uppkomsten af Fin-
lands styrelseverk, då en tidig död ryckte honom bort
från hans fosterländska sträfvanden.

Det är ett senare, men icke mindre viktigt skede
af Finlands konstitutionella utveckling, som herr Bergh
gjort till föremål för belysning i det arbete, hvars första
del vi härmed anmäla för svenska läsare. Förf, begyn-
ner sin framställning med Alexander II:s uppstigande på
Rysslands och Finlands förenade troner, enär därmed en
ny tid började gry med afseende å förverkligandet af de
i Borgå gifna löftena om själfständigt konstitutionelt lif
för Finland. Efter en inledande öfverblick öfver förhål-
landena under den senare hälften af 1850-talet, hvartill
knytes en karaktäristik öfver denna tids ledande män i
Finland, lemnar förf, en liflig och öfverskådlig skildring
af förberedelserna till den finska landtdagens kallande
till ny verksamhet och redogör särskildt för 1862 års
s. k. januariutskott, för dess arbeten och dess betydelse.
Då året därefter den första landtdagen efter 1809 sam-
manträdde, erhåller förf, i dess arbeten och förhandlingar
ett rikare material för sin skildring. Denna är också
ganska utförlig både med afseende å landtdagarna 1863
—64 och 1867 och rörande mellantiden mellan dessa
ständermöten. Läsaren erhåller här en tilltalande bild
af de finska ständernas lugna men ihärdiga arbete för
att trygga sin nationella frihet och själfständighet. Det
var ett mål, till hvilket hela folket syftade, och man
spårar ännu ganska litet af den olyckliga tvedräkt, som
språkfrågan skulle föda. Därför lyckades man ock att
med enade krafter tillkämpa sig en lagbestämd organisa-
tion af Finlands ständer. 1867 års landtdags verksamhet
bar sin frukt i landtdagsordningen, som 1869 af kejsaren
utfärdades, och genom hvilken Finlands konstitutionella
system gjordes fullständigt. Denna epokgörande tilldra-
gelse bildar en naturlig öfvergång till en ny period.

Vi hoppas att snart af förf:s hand få mottaga en
någorlunda opartisk skildring äfven af denna'tid, som er-
bjuder ett så rikt intresse, äfven om den icke är lika till-
talande, enär den visar oss ett folk, som är söndradt i
bitter inbördes strid i stället för att endräktigt arbeta för
sin fäderneärfda kulturs och samhällsordnings utveckling,
för tillgodoseendet af hela nationens lycka och förkofran.

Romanska språk.

Berggren, Th., Några anteckningar om gram-
matikernas olika uppfattning af indikativens imper-
fekt samt historiskt och presentiskt perfekt i nyfran-
skan. VIII + 29 sidor 4:o. I Västerviks på realli-
nien högre allmänna läroverks program, vårtermi-
nen 1884.

Ingen monografi inom den moderna franska .syn-
taxen kan vara mera välkommen än den, som upptoge
till behandling de tidsformer, som svara mot svenskans
imperfekt. Hvad referenten erfarit om det sätt, hvarpå
abiturienterna vid allmänna läroverken i vår behandlat
det franska öfversättningsprofvet, är särskildt ägnadt
att ådagalägga detta behof. Herr Berggren har icke
velat gifva en sådan monografi, men han har gjort ett
förarbete, som bör komma en blifvande monograf väl till
pass. - Han har nämligen refererat uppfattningen af ifråga-
varande kapitel hos mer än hundra in- och utländske,
äldre och yngre författare af franska grammatikor eller
grammatiska af handlingar. Författarens tillvägagående
härvid är — à la mode du jour — den realistiske litera-
törens. Han uppvisar hvad som finnes hos det studerade
materialet, men är ytterst sparsam på egna reflexioner
och konklusioner. Häraf följer naturligtvis, att herr
Berggrens afhandling ej kan hafva egentlig praktisk bety-
delse, hvilket författaren väl ej häller åsyftat. Den didak-
tiska literaturen måste räknas till den idealistiska sko-
lan; den kan sällan nöja sig med mindre än en idé, som
bevisas, eller ett problem, som löses. I herr Berggrens
afhandling förekommer visserligen ett kapitel, som inne-
håller »Kritik af dessa regler», men förf, låter denna
kritik framgå ur jämförelsen af de studerade af handlin-
garna; han inblandar aldrig sin person däri. .

Den materialsamling, som författaren gjort, är, så
vidt referenten funnit, mycket samvetsgrann och tillför-
litlig. Blott det kan synas egendomligt, att, författaren
jämförelsevis länge dröjt vid framställningarna af det
presentiska perfektets förhållande till de två öfriga verb-
formerna, då den svåraste och viktigaste frågan i detta
kapitel dock är: huru förhålla sig det historiska perfek-
tet och imperfektet till hvarandra? Svaret på denna
fråga blir särskildt intressant och upplysande, om man
går historiskt till väga: den fornfranska poesien använde
med förkärlek det berättande perfektet, den nyfranska
romandiktningen använder med förkärlek det beskrifvande
imperfektet. Det ligger en hel liten literaturhistorià i
dessa sakförhållanden. Jämför, Körnig, Der syntactische
Grebrauch des Imperfects und des historischen Perfects
im Altfranzösischen (Inaugural-Dissertation, Breslau 1883),
sid. 7 och följande. 1

Vänersborg...J. v. t

Germanska språk.

Norvegia, Tidsskrift for det norske Folks Maal
og Minder udg. af Foreningen for norske Dialekter
og Traditioner, ved Moltke Moe og Joh. Storm.
1:ste bind. Kristiania 1884. 4+132 s. 8:o.
459	NORDISK REVY 1884—1885.	460

Våren 1881 utsändes en af P. Chr. Asbjörn sen, I.
Aasen, Sophus Bugge, J. Fritzner, Moltke Moe, H.
Ross, Joh. Storm, C. R. Unger undertecknad inbjudning
till bildande af en »Forening for norske Dialekter og
Folketraditioner». Föreningen konstituerade sig den 2
april 1881 och ägde redan i slutet af samma år bortåt
800 medlemmar *) —• ett i sanning vackert antal. Hon
har haft sin förebild i de svenska landsmålsföreningarna,
medan dessa å sin sida tagit exempel af ett tidigare
norskt sällskap. Som en af föreningens hufvudupp gifter
sattes utgifvandet af en tidskrift, och det är början af
denna tidskrift som nu föreligger. Det häfte, hvars titel
läses här ofvan, utkom i själfva verket redan under före-
gående höst, ehuru vi ej förr än nu hunnit anmäla det.

Denna tidskrift visar sig redan i sitt första band
som en synnerligen märklig publikation och lofvar att
blifva af den största betydelse för den allmänna fonetiken,
för den skandinaviska språkforskningen och folkkunska-
pen. Tidskriften sönderfaller i två afdelningar, en språk-
lig-dialektologisk och en literär-folkloristisk ; den förra
inom redaktionen representerad af prof. Joh. Storm, den
senare af kand. Moe, son af sagoupptecknaren. Redan
två sådana namn äro mer än tillräcklig rekommendation
för den nya tidskriften.

Första bandet upptages af Joh. Storm med en in-
ledning om dialektforskningens betydelse och början af
en afhandling med titeln »Norsk Lydskrift med Omrids
af Fonetiken». Den ljudbeteckning, som prof. Storm för
de norska folkmålen här föreslår och förklarar, är en ut-
vidgning af den han brukar i sitt tidigare arbete »Engelsk
Filologi». Den redogörelse för den allmänna fonetikens
grundbegrepp, som gifves i kap. II (s. 26—70), utmärker
sig för en sådan fullständighet, reda och skärpa, att
anm. för sin del vill påstå, att dessa sidor innehålla den
bästa inledning till fonetiken som något språk äger.
Särskild uppmärksamhet förtjäna afdelningarna om den
musikaliska aksenten och om kvantiteten. Endast sällan
känner man sig hågad att göra några anmärkningar, och
blott ett par sådana skola här finna plats. S. 27 finner
förf, »den rene Stemme eller Stemmelyd» i »den uartiku-
lerede Vokal i hm». Förhållandet är mellertid tydligen
det, att man hos en människa icke kan få höra den
omodifierade röstbandstonen — utan att först taga bort
hufvudet (ofvanför röstbanden). S. 78 bestämmes också
hm riktigt som tonlöst m + tonande m. Uttrycket im-
plosiva brukas (s. 31) i två olika betydelser, utan att
någondera sammanfaller med de betydelser, termen tidi-
gare har (hos Merkel och Leffler).

Kap. III behandlar i detalj de särskilda ljuden med
deras tecken och upplysningar om deras förekomst, men
hinner i första bandet blott till och med »prepalatalerna»
(== våra dentipalataler). Således återstå ännu de grup-
per, som i det svenska landsmålsalfabetet benämnas pre-
palataler, mediopalataler och postpalataler, samt voka-
lerna. Att detta kapitel isynnerhet för oss svenskar är
af stort intresse, är, klart. Det är anmärkningsvärdt, att
på båda sidorna om Kölen träffas i det hela samma språk-
ljud i samma etymologiska ställningar. Så korrigeras i

*) Föreningens stadgar finnas, liksom inbjudningen, aftrykta
Sy, landsmålen 1881 F, s, xxiij—xxx.

någon mån den mening, som synes ligga i förf:s ord på
s. 13 om möjligheten att begränsa de skandinaviska
dialekterna efter nationaliteter. Om den norska nationali-
tetens gränser sammanfalla med Norges n. v. politiska
omfång, så gå de norska dialekterna utom bägge. Af
stort psykologiskt intresse är i Norge förhållandet mellan
landets båda språkformer, det ursprungligen danska, men
för h var dag alt norskare literatur språk et och de helt
inhemska dialekterna. Redan Brekkes »Bidrag til dansk-
norskens lydlære» innehåller dock i detta ämne ganska
rikhaltiga upplysningar. Frågan om språkblandning är
ett f. n. inom språkvetenskapen lifligt debatteradt pro-
blem. . Norge är ett tacksamt fält för studier öfver denna
fråga.

I anledning af en not å s. 113 om mouilleradt 1
och n i det svenska landsmålsalfabetet kan här en notis
vara i sin ordning. I Sv. landsm. I, s. 21 är antydt,
att man ej trott sig kunna skilja mellan dentipalatalt
och prepalatalt l och n, men tecknen äro på tabellen
insatta under rubriken »prepalatala». Senare har en skil-
nad visat sig nödvändig. De svenska målens mouillerade
l och n i ställn ngar, som motsvara de norska, synas
liksom de norska målens vara dentipalatala (d. v. s. ef-
ter Storms terminologi prepalatala). Men vi ha i sven-
skan därjämte prepalatalt n i t. ex. skånskt kvinga
(kvinna), hvars ng torde komma nära franskt mouilleradt
gn. Dentipalataler och prepalataler äro nu i landsmåls-
alfabetet (t. ex. i Noreens ordlista för dalmålet) fullstän-
digt skilda," de förra utmärkas genom ygla (som på g
eller j i skrifstil), de senare ha blott, böjning åt vänster
(som kursivt j i tryck).

- Den norska regeringen har nyss i stortinget fram-
lagt förslag om en professur vid universitetet i Kristi-
ania »i norskt folkspråk». Kanske hade det varit natur-
ligare att få en professur i norska (literatur- och folk-
språk). Förutsatt mellertid, att den blifvande professuren
verkligen blir en vetenskaplig lärostol och icke ett agi-
tationsmedel för »landsmålet», förutsatt att den efter
historisk-filosofiska fakultetens betänkande får till uppgift
»en videnskabelig Behandling af de norske Dialekter og
disses historiske Udvikling i Forhold til Oldsproget og
det nyere Skriftsprog» — skola den skandinaviska veten-
skapens vänner glädja sig öfver den nya professuren
ej mindre än öfver den nu anmälda tidskriften.
Ivar Aasen fyller snart sitt 72:a år. Under sådana
förhållanden torde den nya lärostolens förste innehafvare
knapt kunna blifva någon annan än antingen Norvegias
redaktör på språksidan eller kanske Amund Larsen. Så
vidt man utanför Norge har sig bekant, äro Ivar Aasen,
Joh. Storm och Am. Larsen de enda som vetenskapligt
studerat folkspråket. Men det är också mer än nog att
äga tre sådana män. Lll. .

. Schagerström, August, Om svenska bär- och
fruktnamn på -on. - Läroverksprogram för läsåret
1883—84. Upsala. 14 ss., 4:o.

Det är en länge försummad plikt vi gå att uppfylla
genom att påpeka tillvaron och värdet af ifrågavarande
lilla skrift, hvilken redan är ett år gammal, men som
461	.	NORDISK REVY 1884—1885.

462

dock icke torde vara synnerligen känd. Detta är ett
öde, som rätt ofta, för att icke säga vanligen, drabbar de
allmänna läroverkens programafhandlingar, men som
dessa esomoftast, åtminstone numera, ingalunda förtjäna.
Så t. ex. har nu endast på de nordiska språkens område
läsåret 1883—1884 bjudit på tvänne värdefulla program-
afhandlingar, nämligen 0. Klockhoffs »Relativsatsen i den
äldre fornsvenskan» (se Nord. Revy n:r 20) och Schager-
ströms här förevarande. .

Genom denna torde nu frågan om upprinnelsen till
de svenska bär- och fruktnamnen på -on (t. ex. nypon,
ållon, plommon, fikon) uti alt väsentligt vara utredd.
Gentemot Rydqvists och Tamms på flere ställen uttalade
åsikter, enligt hvilka dessa fruktnamn skulle vara jäm-
förelsevis unga bildningar med half- eller heltysk ändelse
och företrädesvis hemmahörande i stadsspråket, ådaga-
lägger nu förf, med stöd af en fullständig exempelsam-
ling af hithörande fall från fornsvensk tid och spridda
exempel från 1500-, 1600- och 1700-talens svenska, att vi
hafva att göra med tvänne till börd och bildning väsent-
ligen olikartade ' klasser af fruktnamn på -on. Dels ägde
nämligen fsv. en talrik grupp af inhemska starka neutra
på -on, -an, -in, hvaribland äfven åtskilliga frukt- och
växtnamn: hiupon nypon, aldin (aldon, aallan). ållon,
swærdon -svärdslilja; dels visa sig i yngre fsv. skrifter
fruktnamn, lånade från tyskan, hvilka älst äro svaga fe-
minina på -at fika fikon, ploma plommon, pæra päron,
men som senare i analogi med de inhemska fruktnamnen
antaga neutralt kön och ändelsen -on, hvilken således
icke ens hos de utifrån lånade orden är af tyskt ursprung,
vare sig helt eller delvis. Att för öfrigt fruktnamnen på-on
ingalunda företrädesvis tillhöra städernas språkbruk, en-
kannerligen hufvudstadens — såsom Rydqvist antog —,
och därifrån spridt sig till landsbygden, framgår af den
utförliga exempelsamling ur dialekterna, som af förf, med-
delas, och hvilken gör högst sannolikt, att fsv. ägde långt
flere hithörande inhemska bildningar, än den fsv. litera-
turen gifver vid handen. .

Bland intressanta biprodukter i förf:s framställning
torde följande vara att särskildt framhäfva: s. 6, att fsv.
hælghon »helgon» ej bör med Tamm fattas såsom lån från
fornsachsiskan, utan sannolikt är en fullt inhemsk bild-
ning, nämligen nom. pl. ntr. af adj. helagher helig (med
samma regelbundna ändelse -on som i fsv. öghon, öron,
got. augôna o. d.), och att det neutrala könet beror på
fornspråkets bekanta regel, att mask, och fem. samman-
fattas i genus neutrum (jfr isl. god, fsv. gup, ntr. pl., hed-
niska gudomligheter); s. 7, att nysv. nypon, jämfördt
med fsv. hiupon, är enklast att förklara såsom beroende
på oriktig upplösning af en sammansättning *tornhiupun,
fattad såsom tornniupun (se äfven förf:s afhandling om
Vätömålet, s. 82); s. 10, att nysv. moln är den i kasus
obliqvi uppkomna synkoperade formen af fsv. mulin »moln»
(och sålunda intet har , att göra — åtminstone i första
hand — med got. milhma). I anledning af detta sist-
nämda vill anm. för sin del tillägga, att fsv. mulin utan
tvifvel ursprungligen är ett particip i neutrum, bildadt
utan -t, altså så som got, blind (icke blindata). Dylika
former äro i de nordiska språken icke just sällsynta. An-
tingen hafva de, sedan de genom t-typens öfverhandta-
gande blifvit isolerade, öfvergått, till adverb, t. ex. isl.

mjok (= gr. pléyo. för *megn, äldre *meghn med sonan-
tiskt n, jfr isl. ack. sg. m. mikinn), fsv. nogh, eller ock
substantiverats och antagit starka neutrala substantivs
böjning, t. ex. isl. djup, full, fsv. hundan (-in, -on), mu-
lin. Detta mulin (moln) är vidare identiskt med part.
malin (af mala), till hvilken form det står i samma af-
Ijudsförhållande som isl. sorinn till svarinn, fsv. kolin
(nysv. kulen): isl. kalinn, sv. diall. furen o. d.: rsp. fa-
ren o. s. v. I fråga om betydelsen är att jämföra isl.
molna blifva till dunst (bildadt af *molinn såsom fsv.
kolna af kolin), d. mullen möglig (verbet mulne —
så i äldre d. skrifter — »blifva dimmig» har nu blifvit
mulme) m. m..

Mycket intressanta äro äfven de af förf, framdragna
dialektformerna smultråm, mjölåm m. fl. från Fjärdhundra
och Östra Västmanland, hvilkas -m är skäligen oförklar-
ligt; hvad förf, framkastar som en möjlig förklaringsgrund,
är säkerligen oantagligt. Ohållbart är nog också förf:s
hugskott (s. 11 f.), att biformer på -on jämte -an i vissa
adverb, räkneord och pronominalformer skulle hafva fram-
kallats af de neutrala substantivens växling mellan -on
och -an (-in). Annars har anm. intet att anmärka vid
förf:s kortfattade, men i alt väsentligt mönstergilla be-
handling af sitt ämne.Ad. N—n.

Murray, James, A new English Dictionary on
historical principles, founded mainly on the materials
collected by the Philological Society. Part I. A—
Ant. Oxford, Clarendon Press 1884. 352 pp. Stor
4:o. 12,50 kr.

Denna ordbok, hvaraf nu första delen utkommit, är
till fullo värdig att ställas vid sidan af Grimms och
Littrés berömda verk, ja, den öfverträffar dem båda i
flera viktiga afseenden. Den förtjänar namn af ett sant
nationalverk icke blott därför, att den afser att fullstän-
digt samla och bevara den engelska nationens ofant-
ligt rika ordskatter, utan äfven därför att den är åstad-
kommen genom ett oegennyttigt intresse och samarbete
af en ovanligt stor mängd personer i alla länder, där
engelskt tungomål talas. Ojämförligt främst står natur-
ligtvis i detta afseende moderlandet England själft; men
äfven Amerika har gifvit ett kraftigt understöd, och
likaså, i sin mån, engelska både män och qvinnor i de
engelska kolonierna. Och hvad den yttre utstyrseln be-
träffar, är också den, tack vare de delegerade för den
rika Clarendon Press i Oxford, värdig ett sådant sekular-
verk som det ifrågavarande. •

Ordboken, sådan som den nu föreligger i den första
delen, har en hel historia, som icke saknar sitt intresse/
Förtjänsten att hafva tagit initiativet därtill tillkommer
helt och hållet the Philological Society i London. Det
engelska språkets studium vid universiteten och de högre
läroanstalterna i England befinner sig i en vida ogynn-
sammare ställning än samma studium vid många utländska
universitet, i det att tillgången på offentlig vetenskaplig
undervisning i detta ämne är ringa eller ingen. Mot
den frikostiga omvårdnad från det allmännas sida och
det vidsträkta intresse bland den studerande ungdomen,
hvarmed modersmålet omfattas t. ex. i Sverge, Tyskland
463	NORDISK REVY 1884—1885.	464

och Frankrike, bildar den tillbakasatta och ringaktade
ställning, som engelska språkets studium intager i de
offentliga läroplanerna i England, en skarp och sorglig
kontrast. Det mesta som inom engelsk språkvetenskap
uträttas i England, det sker genom privata personer
utan offentlig anställning, till en del sådana som för
öfrigt tillhöra helt andra kall än språkforskarens. Dessa
äro. medlemmar af the Philological Society, stiftadt år
1842 »för forskningar i språkens byggnad, släktskaps-
förhållanden och historia, samt för att belysa Greklands :
och Roms klassiska författare från språklig synpunkt».
I senare stadgar har den andra klausulen borttagits;
sällskapets verksamhetsfält är nu språkforskning i all-
mänhet, utan särskildt gynnande af de klassiska språken;
tvärtom blir det altmera till sin hufvudtendens riktadt
på engelsk filologi. Det är på detta område som säll-
skapets förnämsta förmågor arbetat och arbeta, ss. Ellis,
Sweet, Murray, Skeat (prof, i anglosaxiska i Cambridge),
Wedgwood m. fl.

Det var efter femton års tillvaro som sällskapet
riktade sin uppmärksamhet på behofvet af en engelsk
ordbok som kunde tillfredsställa nutidens fordringar. Den
engelska lexikografien kan visserligen icke sägas ha varit
försummad och torde kunna mäta sig med hvad andra
länder presterat ända tills på sista tiden. Det första
engelska lexikon, som höjer sig öfver rangen af en prak-
tisk handbok, är det af den lärde doktor Samuel John-
son år 1755 i två foliovolymer utgifna Dictionary of
the English language. Här finner man verkliga defini-
tioner' af ordens' betydelse eller betydelser, vanligen med
bifogade citat ur engelska författare. Johnson har an-
vändt sina föregångare (Bailey, Ainsworth och Philips)
ochdessutom själf samlat mycket nytt material genom
egen läsning. Han var sysselsatt med sitt ordboksarbete
i sju år. Men hans verk är dock, såsom naturligt är,
mycket ofullständigt. Citaten äro hämtade endast ur
nyare engelskan; älst Spenser, Bacon, Shakspere, sedan
mest Milton, Dryden, Addison och andra s. k. klassiska
författare. Etymologierna äro naturligtvis ytterst brist-
fälliga. Men i alla fall öppnar Johnsons verk en ny
æra i den engelska lexikografien; det har utkommit i
många upplagor, och alla hans efterföljare hafva baserat
sina arbeten på hans. Bland de många må här nämnas
två, Webster och Richardson. Webster’s American Dic-
tionary. utkom 1828, är fullständigare än något äldre
engelskt lexikon, isynnerhet i. vetenskapliga och tekniska
termer, och har goda begreppsdefinitioner; men de be-
lysande exemplen äro otillräckliga samt tagna endast ur
den nyengelska periodens författare. Af Websters ord-
bok ha många upplagor utgifvits, den sista 1864, åter
: reviderad och förbättrad, med en mängd träsnitt.De
etymologiska ordförklaringarna hafva i denna edition om-
besörjts af prof. Mahn i Berlin, men äro, ehuru något
• bättre än i äldre editioner, likväl högst okritiska, till en
stor del alldeles odugliga och misslyckade. Likväl torde
Webster’s Dictionary vara för vanliga behof den bästa
engelska ordboken i förhållande till priset. Richardson’s
A new Dictionary of the, English language 1844, 2 stora
band, är. ett arbete af mycket stor förtjänst för sin tid,
ity att förf, har samlat och anför exempel på ordens
bruk och former ända från början af fjortonde århun-

dradet. Robert of Brunne, Langland (Piers the Plowman)
och Chaucer äro representerade genom talrika citat.

År 1856 framstäldes i the Philological Society
ett förslag att utgifva ett fullständigt supplement till de
förefintliga engelska ordböckerna. Planen blef omfattad
med så stort och allmänt intresse, att sällskapet redan
följande året, på yrkande af dåvarande domprosten i
Westminster, sedermera ärkebiskopen i Dublin, Trench,
en af dess verksammaste och skickligaste medlemmar,
beslöt att icke göra något lappverk, utan ett från grunden
helt och hållet nytt arbete. Upprop skedde i prässen,
att frivilliga medarbetare skulle anmäla sig, readers
läsare, hvilka skulle åtaga sig att noggrannt genomgå
och excerpera ett eller flere af de arbeten, som stodo
upptagna på en genom sällskapet trykt lista öfver lite-
ratur från språkets alla perioder. Bland sällskapets med-
lemmar och utomstående anmälde sig strax omkring 150.
Endast originaluppgifter skulle användas, inga exempel
finge lånas ur äldre lexika. Sålunda fortgick samlandet
under ledning af olika personer och med hjälp af nytill-
komna läsare ända till år 1878, således omkring 20 år, un-
der hvilken tid omkring två och en half millioner citat
insändes af omkring 500 medarbetare. Samlingarna vägde
nu redan flere tons. År 1879 den 1 mars var den vik-
tiga dag, då the Philological Society och the Delegates
of the Clarendon Press undertecknade en öfverenskom-
melse, att de senare skulle bekosta och ombesörja tryck-
ningen af ett engelskt lexikon af ej mindre än 6,000,
ej mera än 7,000 sidor i stor trespaltig kvart, enligt bi-
fogadt trykt profblad. James Murray blef utsedd till
redaktör med en stab af medhjälpare. Då nu luckor vi-
sade sig i samlingarna, utfärdades nytt upprop. 800 nya
readers anmälde sig, och inom tre år samlades en million
nya citatlappar, så att, då slutredaktionen började år
1882, utgifvaren hade till sitt förfogande omkring tre och
en half millioner fullständigt utskrifna originalcitat, sam-
lade af omkring 1300 readers ur mer än 5000 författare
från engelskans alla perioder. Ett sådant ordboksmate-
rial torde väl aldrig förut hafva varit hopbragt inom nå-
got modernt språk. En stor vinst har arbetet haft af
förberedelsernas långvarighet, nämligen den att just under
de sist förflutna årtiondena en mycket stor procent af äl-
dre engelska texter offentliggjorts, delvis för första gån-
. gen, delvis i nya tillförlitliga editioner, genom Early Eng-
lish Society, Chaucer Soc., Shakspere Soc. och andra li-
terära sällskap. .

Ordbokens plan är .följande. Hvarje engelskt ord
(inhemskt eller lånadt), som, förekommer i engelska lite-
raturen efter medlet af tolfte århundradet, upptages i ord-
boken såsom själfständig artikel.Med år 1150 räknar
Murray den fornengelska eller anglosaxiska perioden vara
fullt afslutad. De fornengelska ord, som från denna tid
äro ur bruk, anföras icke själfständigt. Alla de betydel-
ser, som ett ord under tidernas lopp haft, angifvas i sin
utvecklingsföljd och definieras, och för hvar och en be-
tydelse anföras korta, daterade citat från den allra äl-
sta fornengelska tiden (omkring år 700) ända till vår tid,
om ordet kvarlefver i bruk. Dessutom meddelas i ett
sammanhang en sammanställning af ordets former i en-
gelskan under olika århundraden, hvilka på ett praktiskt
sätt betecknas med siffror, samt en etymologisk förklaring
465	NORDISK REVY 1884—1885.	466

af ordets ursprung under jämförelse med besläktade språk.
Härvid har utgifvaren, som själf är en duktig språkfor-
skare, haft förmånen af bidrag och upplysningar från Prof.
Sievers, Paul Meyer o. a. Alla vetenskapliga och tek-
niska termer äro upptagna, äfvensom dialektord och slang-
ord. Nuvarande uttalet är angifvet på- ett i det hela
praktiskt och tydligt sätt, i det att, så vidt möjligt va-
rit, nya och obekanta tecken undvikits. Dock har Mur-
ray, efter långvariga öfverläggningar inom the Philologi-
cal Society, upptagit åtskilliga beteckningar, som i van-
liga uttalslexika icke förekomma, till en del för att sär-
skilja ljud, hvilka i sistnämda lexika gemenligen samman-
slås under ett. Engelskans uttal, liksom andra språks,
växlar mer eller mindre icke blott hos olika individer,
utan äfven hos samma individer, under olika omständig-
heter. Man kan antaga, att vid hvarje gifven tidpunkt
minst tre i språkligt afseende något olika generationer
samtidigt existera, den äldre och utdöende, den mogna
och den uppväxande, hvilkas språk och uttal samman-
hänga genom omärkliga öfvergångar (Ellis, Early Engl.
Pronunc. p. 18). Dessutom framträda skiftningar i ut-
talet hos en och samma person. Murray har i ett före-
drag i Philol. Soc. 1882 sökt att distingera dessa gra-
dationer eller nyanser i engelskan sålunda: 1) det mu-
sikaliska uttalet (musical), då man sjunger orden; 2) det
retoriska (rhetorical), då man håller tal eller föredrag;
3) det vårdade (cultivated) uttalet hos bildadt folk; 4)
det familjära (familiar), hvardagliga; 5) det vulgära (vul-
gar). Ellis (i Annual Address of the President to the
Phil. Soc. 1881) urskiljer endast inom det bildade utta-
let ännu flera nyanser: 1) det naturliga uttalet i vanligt
samtal (colloquial); 2) detsamma något modifieradt för att
kunna tydligt uppfattas af många åhörare, bäst framträ-
dande i det finare lustspelet, genteel comedy; detta ut-
tal anser Ellis vara det mönstergillaste; 3) ett mycket
mera konstladt (artificial) eller rättare sagdt flera mycket
mera konstlade uttal, då personer uppträda såsom talare;
4) ett annat, minst lika konstladt och dessutom beher-
skadt af traditionella bruk, i predikningar; 5) ett slags
poetiskt uttal (poetical utterance) vid »oplæsninger» (re-
citals); 6) den högre tragediens uttal, ofta ytterligt konst-
ladt (artificial), bemängdt med drag som bero på teater-
traditioner (traditionelt antikiserande). Det uttal, som
Murray söker angifva, är det vårdade uttalet hos bildade
personer (cultivated pronunciation). Han framhåller, att
en hufvudolikhet mellan detta och det retoriska ligger i
det mer eller mindre tydliga uttalet af de obetonade staf-
velserna; då t. ex. i vanligt tal alls ingen skilnad höres
mellan slutstafvelserna i error, dollar, father, bör däremot
enligt mångas åsikt i sådana fall ännu en vokalskilnad gö-
ras i högtidligt föredrag. Murray har efter Smart an-
vändt ett beteckningssätt som utmärker båda uttalen.
För öfrigt söker Murray hålla en medelväg mellan det
äldre och det nyare. Han står på modern ståndpunkt i
att erkänna och beteckna de nya engelska diftongerna,
som i vårt århundrade utvecklat sig ur de långa enkla
ö- och ö-ljuden t. ex. i name, note. Vid långt à-, i- och ü-
ljud angifver Murray däremot fortfarande enkel vokal;
diftongen är också verkligen mindre tydlig här ännu.
Han skiljer mellan vokalljuden i cut, but: ever, nation;
curl; fern, earth; sit: react; clear: see; got: what; short:

wart; book: frugality; poor: moon. I många uttalslexika
betecknas såsom bekant flera eller färre af dessa ljudpar
lika; och ehuru detta utan tvifvel i flera fall är oriktigt,
synes det oss dock å andra sidan, att Murray skattat
något för mycket åt ett »artificial» uttals förmenta fines-
ser. Utrymmet tillåter ej att här gå in i detaljer; vi
ha endast velat påpeka förhållandet.

En jämförelse mellan den nya ordboken och de ar-
beten, som i tyska och franska språken kunna uppställas
till täflan därmed, synes oss i flera punkter utfalla till
den förras förmån. Den omfattar en vida längre tide-
rymd af språkets utveckling. J. Grimm bestämmer i före-
talet till Deutsches Wörterbuch medlet af femtonde år-
hundradet (1450) såsom gränsen bakåt. Littré upptager
ord från och med sjuttonde århundradet (1600). I afse-
ende på anordningen af de exempel, som belysa ett ords
och dess betydelsers historia, har Murray det företrädet
framför Littré, att dessa exempel äro från älsta tid ord-
nade under de olika betydelserna, då däremot hos Littré
alla exempel före år 1600 stå i en samling efter ordet.
Citaten äro hos Murray gifna i så kort form, som är för-
enligt med full tydlighet, hvarigenom betydligt utrymme
vunnits. Littré och i all synnerhet Grimm anföra ofta
flera rader och hela strofer, äfven då en förkortning lå-
tit sig väl göras. I angifvande och indelande af ordens
olika betydelser torde Murray och Littré komma hvaran-
dra nära. I Grimms Wörterbuch äro, såsom bekant, isyn-
nerhet i de senare banden indelningarna och underafdel-
ningarna vid en mängd ord ytterst talrika, så att
öfversikten mycket försvåras. Så långa artiklar som åt-
skilliga i Grimm, hvilka upptaga 10, 20, ända till 116
sidor (se Geist), komma säkerligen icke att visa sig i
Murray. I afseende på fullständigt studium af ordens
bruk och konstruktioner samt rikedom på exempel måste
nog därför första rummet tillerkännas Grimms Wörter-
buch, ehuru man icke kan undgå att tycka, att man
där ibland får des Guten zu viel. Men i en viktig punkt
står Murrays ordbok utan jämförelse långt framför både
Grimms och Littrés, nämligen i den klara och öfversikt-
liga anordningen af det hela. Genom användande af
olika, väl beräknade stilsorter faller betydelsernas gruppe-
ring och annat, som är af vikt att snabt uppfatta,
genast i ögonen. Och slutligen ligger en ofantlig fördel
däri, att alla exempel äro så noggrant daterade som möj-
ligt varit. Hvilken stor besparing af tid och möda detta
skall medföra för dem, som använda ordboken för studium
af ordens vare sig former eller betydelser, är själfklart.
I jämförelse härmed betyder det föga, om det nu eller
framdeles kan bevisas, att dateringen af ett eller annat
verk i den äldre literaturen bör ändras med ett eller
annat tiotal af år.

, Den nya ordboken skall under loppet af tio år ut-
komma i sex volymer, hvar och en i fyra delar af samma
storlek och pris som den nu föreliggande. När den hun-
nit sin fullbordan, skall den vara ett nationalverk, hvar-
öfver de engelska språkforskarne och det engelska folket
med alt skäl kunna känna sig stolta.

A. E.
467

NORDISK REVY 1884—1885.

468

Ohlsson, Alfred, Bruket af de engelska hjelp-
verben Shall och Will för den studerande ungdomen.
Göteborg. Pehrsson. 1884. 67 sid, Pris: 65 öre.

Detta lilla häfte är en utmärkt hjälpreda ej blott
för lärjungarne, för hvilka det närmast är afsedt, utan
äfven för läraren, som ofta har svårt att finna en till-
räckligt utförlig och exempelrik framställning af bruket af
Shall och Will. Våra grammatikor äro synnerligen knapp-
händiga i detta kapitel, och deras framställningar lämna
merendels i öfriga afseenden åtskilligt att önska. Utan
att vara uttömmande — den tar till exempel ej någon
hänsyn till Shakespeares afvikande språkbruk, hvarmed
dock äfven skolynglingar ofta få göra bekantskap —
gifver herr Ohlssons monografi de upplysningar, som äro
särskildt behöfliga på skolans stadium. Blott en regel
skulle man hafva ytterligare önskat att finna däri, desto
hällre som den saknas, så vidt referenten erinrar sig, i alla
på svenska och de flesta på tyska skrifna engelska
grammatikor. Det är den regel, som Bernhard Schmitz
formulerar så (Englische Grammatik, 6:te uppl., s. 176):
»Weil es oft gleichgültig ist, ob ich sage Ich will oder
Ich werde, so kann man zuweilen I will, we will durch
Ich werde, Wir werden übersetzen. I will (shall) go
to Potsdam to morrow. I will (shall) drink after you.
We will (shall) ' lend him the money, even though we
should never see him again. Det är egentligen i den
hvardagliga konversationen som detta bruk af will före-
kommer, men där händer det ofta, att en utlänning får
ett shall ähdradt såsom omöjligt till will. Det är sid.
10, § 6, som detta bruk af will borde hafva omtalats.

Med afseende därpå, att herr Ohlsson skrifvit för
den studerande ungdomen, skulle det hafva’ varit en
förtjänst till, om hufvudpunkterna på ett ställe i åskådlig
uppställning sammanförts, t. ex. i ett tvåspaltigt skema,
där satser i hvilka shall och will förekomma sättas till
vänster och liknande satser, där blott shall användes
sättas till höger. Man vinner därmed ock den fördelen,
att vänstra sidan, hvad bisatserna beträffar, särdeles lämp-
ligt kan jämföras med indikativen och högra sidan méd
konjunktiven i franska syntaxen. Ref. tar sig friheten
göra detta påpekande, emedan, för att nu skvallra ur
skolan litet, han trott sig finna, att lärjungarna varit
väl betjänte med ett sådant framställningssätt.

Vänersborg.J. V.

Lübben, Aug. & Walther, C. H. F., Mittelnieder-
deutsches handwörterbuch. Erste hälfte (A—nagel-lôs).
240 ss. Norden & Leipzig 1885. Diedr. Soltau’s verlag.
Pr. 4.50 mark. (Wörterbücher hrsg. vom Verein für
niederdeutsche sprachforschung. II). .

Nyare bidrag till kännedom om de svenska lands-
målen och svenskt folklif, tidskrift utg, genom J. A.
Lundell. 20:de h. 1885, A. (B. II, h. 1). Innehåll:
De svenska landsmålsföreningarna i Upsala, Helsing-
fors och Lund 1872—1881. Med en tabell ilitografiskt
öfvertryck, 83 ss.

Blandade ämnen.

Allgemeine Oesterreichische Literaturzeitung.

Literarisches Centralorgan für die österr.-ungar. Mon-
archie. I. Jahrg. Nr. 1. — Utkommer i Wien den
första, tionde »och tjugonde i hvarje månad. Förläg-
gare: 0. Frank. Utgifvare: J. Singer. Helårspris:
10 floriner.

Behofvet af en allmän literaturtidning för Österrike,
motsvarande hvad »Deutsche Literaturzeitung» eller »Li-
terarisches Centralblatt» äro för Tyskland, har på de se-
nare åren framträdt alt starkare, och omsider har i och
med nu anmälda företag ett försök gjorts att tillgodose
sagda behof.

Det nu föreliggande 1:a häftet, som i typografiskt
hänseeende fullkomligt torde kunna mäta sig med nyss-
nämda tyska kritiska organ, meddelar i en inledningsar-
tikel »till läsarne» tidningens plan, hvars hufvuddrag vi
lämpligen må anföra. Häraf framgår, att tidningens all-
männa tendens skall gå ut på att »från enhetlig stånd-
punkt på grundvalen af de särskilda recenserade arbetena
söka gifva en åskådlig framställning af vetenskapens och
odlingens allmänna framsteg», hvarigenom tidningen skulle
se sig skyddad från faran »att nedsjunka till en mekanisk
recensionsmaskin». Såsom härstammande från Österrikes
hufvudstad och i väsentlig mån förfogande öfver österri-
kiske medarbetare, kommer tidningen naturligtvis att egna
mycket stor uppmärksamhet åt Österrikes tyska liksom
åt dess icke-tyska nationer, och deras literära och vetenskap-
liga företeelser sålunda att i den samma intaga en starkt
framträdande ställning. De talrika utländske medarbetarne
— däribland flere framstående franske vetenskapsmän,
såsom Derenbourg, Halévy, Oppert — visa emellertid
tydligt, att den »allmänna österr. Literaturtidningen»
icke kommer att hylla lokalpatriotiska tendenser, liksom
den ej häller utesluter möjligheten för medarbetarne att
begagna andra språk än tyska — sistnämda omständig-
het ett synnerligen klokt tillmötesgående mot den ut-
ländska publik, literaturtidningen kan hoppas vinna. Bland
de 4 fakulteterna synes blott de 3 lägres verksamhet
blifva föremål för uppmärksamhet, däremot ämnar redak-
tionen, om vi förstått programmet riktigt, icke skänka
någon plats åt teologien, utom den exegetiska, som kom-
mer under rubriken filologi, och den historiska, som. ju
skulle tillhöra de historiska vetenskapernas kategori.

Det l:a häftet upptager utom en följd rätt goda re-
censioner (en på franska) ett par originalartiklar om »det
tyska tidnings väsendets första början» och »Fredrik den
stores föreläsare». Vidare börjas här en tidskriftsrevy,
som, ordnad efter fack, lemnar, som det synes, fullstän-
dig uppgift på hvart nummers innehåll. Förteckning på
de talrika in- och utländske medarbetarne samt annonser
sluta det prydliga häftet, som synts oss vitna fördelak-
tigt för det nya företagets framtid. Karl Piehl.

Läsning för Folket. Utgifven af Sällskapet för
nyttiga kunskapers spridande. Ny följd, 16:e Bandet.
Arg. 50 (= 1884) 17 Bandet, 1:a Häftet.

. Läsning för folket hör utan tvifvel till våra älsta tid-
skrifter och firar nu sitt 50-årsjubileum. För att bland
469	NORDISK REVY 1884—1885.	470

den mängd periodiska skrifter, som under ett halft sekel
uppkomma och försvinna, kunna eröfra detta företräde af
en långvarig existens förutsättes naturligtvis, att tidskrif-
ten fyller ett bestämdt behof och har en någorlunda tryg-
gad ekonomi. Sällskapet för nyttiga kunskapers spri-
dande har sörjt för, att denna tidskrift icke skall behöfva
för sin tillvaro vara beroende af dagens olika tycken eller
hänvisas till att med sitt innehåll behöfva tilltala folkets
lägre passioner. Också synes tidskriften genom sin enkla,
konstlösa stil och sitt omväxlande, för folkets behof läm-
pade innehåll göra fullt skäl för sitt namn. Innehållet
behandlar historiska, nationella, ekonomiska, industriella,
naturvetenskapliga och hygieniska ämnen. I hvarje häfte
förekommer dessutom en uppsats, novellett eller skildring
ur verkligheten, som åsyftar att höja och förädla sina
läsare i sedligt och ästetiskt afseende. I det hela bär
tidskriften prägel af något gediget och oaffekteradt. Alla
uppsatser äro icke stilistiska mästerverk, men de äro lätt-
fattliga och tilltalande och lemna vid läsningen ett intryck
af verkligt intresse för folkets sanna väl, något som gör
att tidskriften öfverallt kan rekommenderas och särskildt
anbefallas åt våra sockenbibliotek, där vi ock veta att hon
redan är en gammal vän.

E. R.

Nordisk Tidskriß, utg. af Letterstedtska föreningen
1885. Tredje häftet. Innehåll: Dietrichson, L.,
Middelalderens trækirker, et inledningskapitel til de nor-
ske stavekirkers historie. II (med 51 träsnitt); Mon-
tan, C. O., Frågan om ny rättegångsordning i Sverige.
II; —s—, Skandinaviska järnvägsförhållanden (Bidrag
till Sveriges officiela statistik; Allmän svensk järnvägs-
statistik; L. Kofoed: Danmarks, Norges og Sverrigs
jernbaner); Literaturöfversigt af G. Nordensvan, P.
A. Gödecke, C. R. Nyblom, O. Granberg; Bille
C. St. A., Folkeligt selvstyre i de Forene de Stater (en
efterskrift til artiklen i tidsskriftets förste hefte for 1885).

Ny svensk tidskrift utg. af B. Geijer. April. Inne-
håll: En! Studie af Alfhild Agrell; Läroverkskomi-
téns betänkande II, af Hj. Gullberg; Svensk dramatisk
konst II, af un monsieur de l’orchestre; Några af de
nyaste bidragen till vårt fäderneslands historia (Fahlbeck,
Westling, Boethius, Hjärne, Hildebrand), afCarl Sprin-
Chorn; Anmälningar, af —B—.

Tilskueren, maanedsskrift udg. af N. Neergaard.
April 1885. Indhold: I. Iversen, Tilgivelsens sodme;
G. Brandes, Erindringer fra russisk Polen; Anne Ch.
Edgren-Leffler, Annie Besant; P. Lauridsen, Brev til
hr pastor Mork-Hansen i Vonsild; Teatrene af —n.

. Ungdomsvännen, Vald läsning for ungdom. III. Ur
svenska historien, Forntid och medeltid, 6:te h., Sveriges
invånare i forntiden och deras grafminnen ; Våra fäders
tro om sina döda, med 14 afbildningar; 7:de h., Om
uppfostran hos forntidens nordboar; Tok-roe och lagman
Torgny; 8:de h., Svenskarne i Österväg; 9:de h., Hertig
Erik folkunge; 10:de h., Kyrkliga seder i norden under
unionstiden; Svenska helgon. .— Nyare tiden: 6:te h.,
Erik Stenbock och Malin Sture, Onsdagsbröllopet; 7:de

h., Gustaf II Adolf; 8:de h., Drottning Kristinas förmyn-
dare; 9:de h., Johan Banér; Lennart Torstenson; 10:de
h., Drottning Kristina af P. O. Backström. Stock-
holm, 1884. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 0,25 för hvart
häfte à 48 ss. . .

Ungdomsvännen, vald läsning för ungdom. V. Upp-
satser om den oorganiska naturen. 6:te häftet, Om ång-
maskinen, med 13 afbildningar; 7:de h., Om elektriska
telegrafer; 8:de h., Om tillverkning af glas, med 26 bil-
der; 9:de och 10:de h., Elektriska företeelser och lagarne
för de samma, med 29 bilder. Stockholm, 1883—4. P.
A. Norstedt & Söner. Pr. 0,25 för hvart häfte à 48 ss.
liten 8:o.

Pedagogisk Tidskrift, utg. af H. F. Hult. XX: 4.
X., Huru bör undervisningsplanen för den klassiska li-
nien anordnas? Nils Torpson, Bör elementarunder-
visningens kostnadsfrihet fortfara? Hugo Hernlund,
Om elem.-lärarnes lönetillägg. N. L., Läroverkskomitén
och kristendomsundervisningen. J. O. Ekmark, Gen-
mäle mot A. O:s recension. — Stockholms läraresäll-
skap. — m. m.

Brugmann, Kärl, Zum heutigen stand der Sprach-
wissenschaft. 144 ss. Strassburg, 1885. Karl J.
Trübner.

Curiosités litteraires & artistiques. Catalogue à prix
marqués de livres rares, Incunables etc. en vente chez
Frederik Muller & Co., Doelenstraat 10, Amsterdam.
89 ss. 8:o.

Kirchhoff, Alfred, Unser wissen von der erde. All-
gemeine erdkunde und länderkunde hrsg. unter fach-
männischer mitwirkung. I B. Allgemeine erdkunde,
31—38 lieferung (ss. 593—752): Die erde als wohnplatz
der pflanzen, thiere und menschen (Biologische geographie)
von Alois Pokoruy. Leipzig, 1885. G. Freytag. Pr.
jed. liefer. 90 pf.

Kongl. Landtbruks-Akademiens handlingar och tid-
skrift. XXIV årg. nr. 2. År 1885. Innehåll: Odlings-
försök med svenska spanmåls- och fröslag i utlandet.
Berättelse afgifven vid landtbruks-akad:s högtidsdag den
29 sept. 1884 af Abraham Forssell; Berättelse om
landtbruks-ingeniörernas och de med statsmedel aflönade
särskilda undervisarnes verksamhet år 1883; Om konst-
smör, af H. Juhlin-Dannfelt; Om pressfoderberednin-
gens betydelse för vårt land, anförande vid landtbr.-
akad:s sammanträde den 19 jan. 1885 af Christian
Lovén; Referat af L. F. Nilson m. fl.; Notiser.

Genmäle.

Bemerkungen zu Herrn Arpi's Kritik über:
Schweitzer, Island. Leipzig 1885.

Zuvörderst drücke ich der Redaction meinen Dank
dafür aus, dass sie die Spalten ihrer angesehenen Zeitschrift
einer eingehenden Besprechung meiner Arbeit geöffnet
471

NORDISK REVY 1884—1885.

47.2

hat. Es ist die Rücksicht auf ihren Leserkreis, an des-
sen Urtheil mir gelegen ist, welche mich zu einer Ant-
wort auf, Herrn Arpi’s Recension bewegt.

. Von dem, welcher eine »wissenschaftliche» Kritik
liefern will, kann man wohl verlangen, dass er sich mit
der zu kritisirenden Arbeit und ihrer Sprache gut genug
vertraut gemacht habe um unrichtige Behauptungen zu
vermeiden, dass er den Standpunkt berücksichtige, von
welchem aus sie beurtheilt werden muss, das Wesentliche
der Vorzüge und Mängel in's Auge fasse und Nichtig-
keiten vermeide, vor Allem aber, dass er n dem Wissen-
schaftszweige, welchem sie angehört, wohl orientirt sei,
und für seine Ausstellungen Gründe angebe. Was würde
man sagen, wenn Jemand, weil er zwei Jahre in Schwe-
den gewesen ist und sich mit den Zuständen daselbst
ganz vertraut gemacht hat, ohne irgendwelche philolo-
gische Vorkenntnisse »wissenschaftliche» Kritiken über
Arbeiten liefern wollte, welche die schwedische Sprache
zum Gegenstand haben. Herr R. A. befindet sich in
demselben Verhältniss zu ästhetischen und literaturhisto-
rischen Schriften. Er kann wohl seine Ansicht äussern,
aber gehört diese in ein Blatt für »vetenskaplig kritik»?
Und doch widmet er u. A. meinem Urtheil über Bjarni
Thôrarensen etc. 10 Zeilen. -

Meine Arbeit will einen kurzen Ueberblick für
Deutsche geben und keineswegs die Wissenschaft be-
reichern. Diesen Standpunkt derselben hat Herr A. nicht
berücksichtigt. Seine Kritik ergeht sich erstens in Nichtig-
keiten. Anstatt aufmerksam zu machen auf Stellen, die
leider zu wirklichen Missverständnissen Anlass geben, wie
z. B. S. 86 die Bemerkung, dass die Form der Saga
»sich fest und unveränderlich ausbildete», was in Bezug
auf die äussere Form unrichtig ist wie einzelne Sögur
zeigen, von denen wir • verschiedene Bearbeitungen haben:
Jordar s. hredu, Gisla s. Sürssönar etc., und was ich
hiemit berichtige, widmet Herr A. c:a 25 Zeilen den Be-
merkungen, dass einer Uebersicht über Islands Natur-
verhältnissen von wenig Seiten keine Karte beigefügt
sei, dass ich bei kurzer Erwähnung isländischer Wege,
isländ. Frauenzimmertracht nicht ausfürlicher gewesen
sei, z. B. oft vorhandene schöne Stickereien an Letzterer
nicht genannt habe, dass ich überIslands »Bureaukratie»,
anderer Meinung bin als er, u. dergl. m. Ich erwähnte,
dass die Schafe meist an den Ohren gezeichnet werden,
dass man früher Fleisch nur eingesalzen habe, während
man es jetzt auch einkoche; dies meist und nur ist Herrn
A. ein Dorn im Auge, im letzteren Falle: »ty ju ock
rökning!»

Zu den Nichtigkeiten rechne ich auch einen Theil
der Zahlenveränderungen des Herrn Arpi. Er hat sich
hier durch Aufsuchen einschagender Arbeiten, durch
Nachschlagen etc. einer grossen Arbeit unterzogen. Für
nicht wenig wirkliche Berichtigungen bin ich ihm dankbar.
Andere aber sind ebenso wenig sicher als meine, und Gründe,
weshalb er sie vorzieht, und wo er sie gefunden, sucht
man vergebens, die Leser der »Nordisk Revy» müssen
der Autorität des Herrn Arpi glauben. Als Beispiel diene
seine bestimmte Angabe, dass der Inhalt des Hryggjarstykki
nur bis 1139 gehe (siehe darüber u. A. K. Maurer:
Über die Ausdrücke etc.); seine Besserung (?) von 1262
in 1264, ich sage ja p. 41 selbst, dass sich 1262 der

grösste Theil, 1264 der Rest Islands unterwarf; seine-
unrichtige Angabe, die Flateyjärbök sei erst 1287 —1395
geschrieben (Siehe im Flateyjar annal 3,570 beim Jahre
1380); seine Änderung auf S. 125 von 1773 in 1777.'
Ich habe diese letzte, sowie die vorhergehende Zahl,
nebst anderen Angaben, einem bekannten isländischen
Gelehrten zu danken. Fjölnir beschloss, wie ich angab,
seine bedeutungsvolle Wirksamkeit 1845, schwieg 1846
und brachte 1847 nur eine unvollständige Lebensbeschrei-
bung des Dichters Jonas Hallgrimsson. Herr A. sagt, im
17ten Jahrhundert erschienen nicht 2 sondern 4 isländische
Wörterbücher; er hat diese Angabe nach dem Rithöfundatal
zusammengestellt. Es wäre Herrn A. ein Leichtes gewesen
an der Hand desselben Werkchens in allen Wissenschafts-
zweigen eine Menge von mir nicht genannter Bücher zu-
sammenzulesen und seiner Kritik einen doppelten Umfang
zu geben. Da ich nicht Raum hatte manches recht Bedeu-
tende zu nennen, musste wohl das Unbedeutende gänz-
lich wegfallen. Ferner rechnet er das Blatt Minnisverd
tidindi zu den Zeitschriften, welche bedeutenden Einfluss
auf die geistige Entwicklung des isländischen Volkes ge-
habt haben, denn nur von solchen ist bei mir die Rede.
Er hat sie also nie zu Gesicht bekommen. U. A. m.

Ich habe noch über einige Verdrehungen und Ent-
stellungen zu berichten. Was ist an meiner Rechtschrei-
bung der Namen auszusetzen? Nur dass ich consequent
-fjord, ein Wort, das in die deutsche Sprache eingegan-
gen ist, statt fjördr setze. Die Schweden schreiben auch
Köpenhamn, und nicht -havn. Sind nach® Herrn Arpi’s
Meinung die Eddalieder in der Zeit des ältesten Fupark
entstanden? Jemand, der deutsch versteht, wird wissen,
dass die »Ursprache der Eddalieder» die ist, in welcher
sie gedichtet wurden. Herr A. sucht hier und in der
Bemerkung über das, was ich von dem Verhältniss
Sæmund’s zur Edda sage, vergebens seinen Witz an mir .
zu üben. Hat Herr Arpi vielleicht endeckt wer die Edda-
lieder gesammelt hat? Von Sæmunds Verfasserschaft ist,
wie man nach seiner Bemerkung glauben könnte, bei mir
gar nicht die Rede. In Betreff der Ahnen Snorri’s klingt
des Kritikers Bemerkung so, als habe ich auch Sæmundr
zu denselben gerechnet, was nicht wahr ist. Zu den Un-
richtigkeiten gehört auch, dass ich das isländische Brenn-
material Torf, Buschholz etc. (s. S. 18), den isländischen.
Schwefel nicht erwähnt haben solle; auf S. 3 steht: »der
isländische Schwefel kann nicht mit dem sicilischen an
Wohlfeilheit concurriren» ; unrichtig ist ferner die Aus-
stellung, dass ich der Regel S. 191, r. 13 ff. nicht die
Ausnahmen »sofenn, ofenn, trodenn, komenn» beigefügt
hätte. Versteht Herr A. das von mir gebrauchte Wort
»Abweichungen» nicht?! Dieselben Worte finden sich un-
ter den Abweichungen S. 192. Überhaupt bemerke ich
zu meiner Sprachlehre, dass sie weder Anspruch auf Wis-
senschaftlichkeit noch Vollständigkeit macht.Sie will
Regeln geben, die für die meisten Fälle anwendbar und
leicht erlernbar, also von praktischem Nutzen sind. Un-
richtigkeiten hat Herr A. nicht nachgewiesen.. Für Druck-
fehlerverbesserungen bin ich ihm dankbar, sowie über-
haupt für alle Berichtigungen, welche begründet sind.
Zum Schluss danke ich Herrn Arpi für sein wohlwollen-
des Urtheil, gewisse Theile meiner Arbeit seien »ganska
läsvärda». Es ist Schade, dass er dasselbe gleich darauf
473

NORDISK REVY 1884—1885.

474

selbst wieder vernichtet. Er erlaube mir neben dasselbe zu
stellen, was mir von competenter Seite geschrieben
wurde: Ihre isländische Literaturgeschichte »finst mèrstan-
da jafnfætis ydar vel sömdu bokmentasögu Noregs. Hun er
fortakslaust hid besta og grundasta, sem enn hefir verid ritad
um bokmentir vorar a ngrri timum». Und von anderer
Seite: »Eg er viss um, ad Island hefir gott af ^vi, ad
bokmenta saga pess, svo vel samin, sem pessi er, og med
svo sanngjörnum og velviljudum domum, komi üt å einu
af alheimsmalunum; enn eg vildi lika, ad söguägrip ydar
um Island yrdi prentad. pao er ritad i sama mannudlega
og velviljada anda sem bokmenta sagan, og med sama
smekk og liprleik i stilnum sem hun». Betreffs des von
Herrn A. verworfenen è füge ich nach hinzu, dass es
stets im »Timarit h. f. bokmentafèlags» gebraucht wird.

- - • Ph. Schweitzer.

Svar.

Som d:r S. i sina »Bemerkungen zu» min anmälan
af hans »Island etc.» framkastat flera beskyllningar mot
mig som recensent, torde det vara min skyldighet att
närmare belysa dessas rätta halt, och jag beklagar en-
dast, att jag inte kan billigtvis begära så stort utrymme
i Nord. Revy, som skulle behöfvas för att fullständigt
genomgå dem jämte sammanhängande ställen i d:r S:s
»Island». Följaktl. får jag taga det viktigaste, och det så
kort som möjligt. .

D:r S. påstår, att jag bedömt hans arbete från orik-
tig ståndpunkt — »Meine Arbeit», säger d:r S., »will
keineswegs die Wissenschaft bereichern.» Det är då
fullt tydligt, att jag i min anmälan icke påstått. D:r
S:s egna ord (anf. i min anmälan) ». . . . ein Hand-
buch sein, welches das wesentlichste über Island und
die Isländer mittheilt, eine Art Nachschlagebuch bei
isl. Fragen» angifva ju, från hvilken ståndpunkt man har
att bedöma arbetet. Dess värde och användbarhet beror
naturl. i synnerhet på, att uppgifterna äro pålitliga
(hämtade ur bästa tillgängliga källor), samt att framställ-
ningen är öfverskådlig och tydlig. I min anmälan säger
jag ju också, att det jag egentl. har emot de 3 första
afdd. — den 4:de yttrar jag mig särskildt om — är
»oegentligheter och fel, som nu förekomma i framställnin-
gen». För ex. å sådana får jag hänvisa till min an-
mälan. Men mina anmärkningar, säger d:r S., äro bl. a.
icke bestyrkta — detta särskildt beträffande årtal o. d.
Om jag skulle med citat ha styrkt alla mina rättelser
af d:r S:s årtal o. d., så hade det i väsentlig mån för-
längt min anmälan, hvilken redan dessförutan blef skä-
ligen lång i förhållande till det anm. arbetets art och
betydelse, och för många ansåg jag det verkl. alldeles
obehöfligt. att anföra någon källa, så t. ex. för att Norge
och Danmark kommo under en krona 1380 (orätt på 2
ställen hos d:r S.), att Snorri Sturluson dödades 22
sept. 1241, att Jonsbok infördes 1281, att »Fjölnir» ut-
kom 1835—47 m. fl. Rörande den sist nämda rättelsen
gör sig d:r S. i sina »Bem.» skyldig till ytterligare en
oriktighet. Han säger: »F.... brachte 1847 nur eine
unvollst. Lebensbeschreibung des Dichters Jonas Hall-
grimsson». Ifrågavarande årg. af F. (1847) innehåller
2 + 95 sidd., hvaraf den af d:r S. nämda biografin ut-

gör 6 (sex)! Det öfriga innehåller: 12 af de 23 prosa-
stycken af J. H. (hvars prosa torde vara den bästa is-
ländska i detta årh.), som upptagits i sista uppl. (1883)
af hans skrifter (hvaribland ett fullst. i F., i utdrag i
1883 års uppl.); vidare: 7 kväden (ett med tillh. bref:
»Til Hra K. Gislasonar»), samt »Skyrsla um isl. bind-
indisfjelög frå vordögum 1846 til vordaga 1847». Ifråga
om ett af mig ändradt årtal begagnar jag tillfället att be-
tyga min ledsnad öfver, att jag gjort mig skyldig till ett
förbiseende, näml. rörande Flateyjarbok. Min uppgift:
1387—95 är enl. R. Keysers, N. M. Petersens m. fl. arbb.,
men jag förbisåg upplysningarna hos G. Vigfusson och
C. R. Unger i Flateyjarb. Fortale, där flera för frågans
besvarande nödvändiga fakta, än det enda af Dr. S. i
Bem. anf., behandlas. Mot min uppgift om Hryggjarstykki
anför d:r S. Maurer: Über die Ausdrücke etc., somutkom
1867, men han tyckes icke lagt märke till G. Storm:
Suorre Sturlassöns Historieskrifning 1873 s. 17 ff., hvilkens
bevisföring icke torde rubbas af not 2 s. 459 hos Maurer:
Island etc. 1874. D:r S. säger: »Herr A. sagt in 17:ten
Jahrh. erschienen nicht 2 sondern 4 isl. Wörterbücher;
er hat diese Angabe nach dem Rithöfundatal [1884,
hvilket arb. d:r S. icke haft tillfälle att använda] zu-
sammengestellt». — Nej: en af de 4 (Rugm.) har jag i
mitt bibliotek; de 2 större (Guom. A. och Magnus 0.)
har livar och en, som studerat isl. språkhistoria, reda på,
och alla fyra Annas för öfrigt redan hos Möbius: Cata-
logus 1856. D:r S:s anmärkning, att jag räknat Min-
nisverd tidindi till de tidskrifter, som haft ett betydande
inflytande på isl. folkets andliga utveckling — »denn
nur von solchen ist bei mir [d:r S.] die Rede» — träffar
mig icke, alldenstund det icke framgår af anf. st. i Island,
att detta varit d:r S:s mening. Min anmärkning Nord.
Revy sp. 443 r. 6 ff. står kvar, ty det jag kland-
rar är, att, då d:r S. talar rätt mycket om Sæmundar
Edda, om Sæmundr fr. och hans förhållande till den,
d:r S. lämnar såsom obestämdt, huruvida Sæm. hade nå-
got att göra med den s. k. Sæm. Edda, eller icke. D:r
S. måtte inte förstå hvarken sin tyska eller de få sven-
ska orden i N. R. sp. 443 r. 21 ff., då han finner mig
påstå det, att han räknar Sæmundr »zu den Ahnen
Snorris». Min anmärkning rör ju d:r S:s yttrande å
anf. st. om Snorres förhållande till Sæmundr som histo-
riker. Beträffande nu rådande förhållanden o. s. v. på
Island har jag rättat åtskilliga af d:r S:s uppgifter, då
jag varit af »anderer Meinung» än han, af bl. a. den grund
att jag vistats å Island 18738/6—5/g, 187410/6—11/41875,
18814/12—26/101882 samt 1883 omkr. 2 månader, då
däremot d:r S. varit där endast en gång (1883) och då några
få månader. Af mina anmärkningar mot hans Sprach-
lehre söker han bemöta blott två. Rörande den ena gör
han nu ett tillägg: ». . . für die meisten Fälle ...», hvil-
ket väl då bort stå i st. f. det »stets», som regeln har.
Och beträffande sitt nyisl. è — oriktigheten återfinnes
hos Carpenter: Grundriss d. neuisl. gramm. och har på-
pekats i Literaturblatt f. germ. u. rom. Phil. 1881 sp.
43 samt i Germania Neue Reihe XV (XXVII) Jahrg.
s. 262 — säger D:r S. i Bem.: ». .. stets im Timarit
. ..». Åter ett egendomligt stets, ty af alla förff. i Ti-
marit sista årg. (1884) är det en (B. G.), som använder èl
För öfrigt kan med skäl ifrågasättas: hur mycket praktiskt
475NORDISK REVY 1884—1885.	476

1!

I

gagn kan väntas af d:r S:s »isl. Sprachlehre» på 36 sidd.
med så många fel? Dr S:s påstående, slutligen: »Un-
richtigkeiten hat Herr A. nicht nachgewiesen» förefaller
minst sagdt besynnerligt. Säger d:r S. detta om afd.
»Sprachl.», så påstår han altså, att de äro riktiga alla
de af mig i densamma påpekade oriktigheter (hvilka, som
jag antydt, skulle kunna ökas) såsom t. ex. d:r S:s
uppgifter om Brechung; ». . . wird die Endung []...
eig zu é.. .»; regeln Island S. 190 r. 18,19; samt
flera uppgifter om nyisl. m. m. (hvarom se närmare min
anm. Nord. Revy sp. 444.). .

Rolf Arpi.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 25 april. Konsistoriet beslöt företaga läroverkskomiténs
förslag till behandling den 9 d:s.

Kons, beslöt förorda en ansökan af docenten M. Falk att
han, som erhållit Sederholms utrikes resestipendium för år 1885
och den 18 sept. 1884 afrest till Tyskland för att vid universite-
ten i Göttingen och Berlin idka matematiska studier, måtte, då
stipendiiförfattningen föreskrefve, att resan skulle anträdas före
slutet af det år, för hvilket stipendiet erhållits, få räkna sig till
godo den del af 1884, som förflutit sedan afresan till Tyskland an-
träddes.

. : Den 2 maj. Enligt ankommen skrifvelse hade kanslern för-
ordnat v. häradshöfdingen G. Gavelius att till den 1 juni förestå
akad.-sekreteraretjänsten.

Sedan universitetet blifvit inbjudet att genom ombud deltaga
i högtidligheten vid invigningen af Linnéstoden i Stockholm den
13 d:s, för hvilket ändamål 10 inträdeskort öfversändts, utsåg
kons, till ombud rektor och prorektor samt fakulteternas och sek-
tionernas dekaner och aflämnade återstående 3 inträdeskort till
disposition af medicinska fakulteten och matematiskt-naturveten-
skapliga sektionen, hvarjämtekons, beslöt, att en lagerkrans skulle
å universitetets vägnar vid minnesstoden nedläggas.

Till behandling företogs nu frågan om planerings- och terras-
seringsarbeten kring nya universitetsbyggnaden. Under menings-
utbytet yrkades, dels att ärendet skulle återremitteras till byggnads-
komitén för vidtagande af erforderliga åtgärder till. utredande af
sättet och kostnaderna för platsens planering och terrassering utan
terrassmurar och trappor, och dels att kons, skulle, med godkän-
nande af den plan för planering och terrassering, som af arkitek-
ten H. T.' Holmgren senast blifvit uppgjord, och för hvilkens ut-
förande kostnaderna beräknats till 86,400 kr., hos kanslern begära
stadfästelse af denna plan och beviljande af härför erforderliga
medel från reservfonden. Vid voteringen röstade professorerna
Hammarsten, Tullberg, Clason, Alin, Johansson, Lundquist, Cleve,
Thalén, Hagberg, Cornelius, Torén, Ribbing och rektor eller till-
sammans 13 för förra meningen och professorerne Hammarstrand,
Henschen, Schultz och T. Nordling, akad.-räntmästaren frih. Gyl-
lenhaal, professorerne Landtmanson, Daug, V. Nordling, Nyblom,
Myrberg, Hedenius, Mesterton och Rabenius eller tillhopa 14 för
senare meningen, och hade kons, således beslutat att till kanslern
ingå med framställning om godkännande af arkitekten Holm-
grens ifrågavarande plan till planering och terrassering och- att
för ändamålet ett belopp af 86,400 kr. måtte beviljas att utgå
från universitetets reservfond.

På framställning af rektor beslöt kons, uppdraga åt biblio-
teksamanuensen E. H. Lind att författa universitetets årsredogö-
relse för 1884—85.

Ett större antal lediga stipendier tillsattes. .

Teologiska fakulteten.

Den 6 maj 1885. Afgafs betyg öfver teol. kand. H. W.
Totties disputationsprof.	.	•

S. D. Tillstyrktes teol. kand. H. W. Totties ansökning att
varda hos kanslers ämbetet föreslagen till docent i kyrkohistoria.

S. D. Afgafs utlåtande angående teol. stud. P. J. Walléns
ansökan om befrielse från de praktiska teologiska öfningarna. Fa-
kulteten tillstyrkte. E. o. prof. Norrby och prof. Johansson af-
styrkte.	'

S. D. Utnämdes till innehafvare af Sederholms stipendium
teol. stud. C. L. Laurenius, östg.

S. D. Besattes sex. lediga rum inom Riksstatens nyare sti-
pendier.

S. D. Uppsattes förslag till två Stjerncreutzska samt Hedréns
(för studerande af Värmlands landskap) och Faltzburgs stipendier.

S. D. Besattes tre lediga rum inom de Kongliga stipendierna.

Seminarierna.

Afdelningen för klassisk filologi af det filologiska
seminariet har under terminen haft trenne sammankomster i hvart-
dera af ämnena latin och grekiska. Till grund för de filol. öf-
ningarna i latin har lagts Quintilianus (Lib. X) samt i grekiska
Demostenes’ olyntiska tal. Dessutom har ett föredrag hållits
öfver filologiskt ämne. — Afdelningens premier ha tilldelats fil.
lic. A. Dahlman och fil. kand. C. O. Lundgren.

Det romanska seminariet afslutade i fredags sina
arbeten för terminen. Dessa arbeten hafva bestått i en syntak-
tisk och fonetisk.. undersökning af den fornfranska texten La vie
sainte Juliane. Öfningarna hafva ledts af docenten H. v. Feilit-
zen. Vid den sista sammankomsten utdelades det större premiet
till kand. A. Johansson, värml., och det mindre till kand. H.
Andersson, västg.

Nordiska seminariet har under terminen fortsatt tolk-
ningen af De viktigaste urnordiska runinskrifterna. Seminariets
föreståndare har varit doc. E. Brate. Det större premiet har
tilldelats stud. E. Lidén, smål.	■

Seminariet för germanska språk har under vårterminen
sammanträdt sju gånger. Dess arbete har bestått i studium: af
Chaucers språk, hufvudsakligen ljud- och formläran, i förening
med engelsk historisk grammatik. Föreståndare har varit doc. A.
Erdmann.

Stockholm.

Stockholms Högskola.

För höstterminen 1885 äro tillsvidare följande föreläsningar
bestämda :

Prof. V. Rydberg, Romerska kulturen under kejsartiden, 2 timmar.

„ G. Mittag-Leffler, Elementer af högre aritmetik, l.t.;liniära
differential-ekvationer, 1 t.

„ S. Kowalewski, Abelska funktioner, 2 tr.

„ R. Rubenson, Fysik (närmare tillkännagifvande om föreläs-
ningsämnet skall framdeles lemnas), 2 tr.

„	0. Pettersson, Organisk kemi (den aromatiska serien), 2 tr.

„ V. Brögger, Petrografi, 2 tr.

„ E. Warming, Fysiologisk växtanatomi, 1 t.; Fanerogamernas
systematik, 1 t. .

„ W. Leche, Embryologi, 2 tr.

Dessutom meddelas sannolikt elementär undervisning i mate-
matik af Kand. I. Bendixson, i zootomi af Kand. Adlerz och i bo-
tanik af Amanuensen N. Wille. — På grund af prof. Hj. Holm-
grens fortfarande sjukdom kan ännu intet meddelas rörande före-
läsningarna i mekanik.

E. Warming.

Rättelse.

I n:r 30 sp. 442 r. 16 nedifr. står: s. 46, läs: s. 44.
477 NORDISK BEVY 1884-1885.478

R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag.

GRUNDERNA FÖR ETIKEN

AF	.

H. SPENCER.

Öfversättning från engelskan af
ISIDOR FLODSTRÖM.

Med förord af öfversättaren.

Pris 4 kr.

UTVECKLINGSLÄRAN

AF	,

H. SPENCER.

Öfversättning från engelskan af
VICTOR PFEIFF.

Med företal af Professor

C. Y. SAHLIN.

Pris 6 kr.

ESTETISKA STUDIER

.	af.

Carl Rupert Nyblom.

Ny Samling I & II.
Pris 5 kr.

ROLANDSAGAN
TILL SIN HISTORISKA KÄRNA
OCH POETISKA OMKLÄDNAD

AF

TH. HAGBERG.

Pris 1:50.

Utgör n:o 1 i serien: Literaturhisto-
riska Gengångare, Taflor ur förflutna
tiders vitterhet.

M A R C A

AF

JEANNE MAIRET.

Öfvers. från franskan
af
HUGO HAGELIN.

Pris 1: 75.

NOVELLER

AF

EDMONDO DE AMICIS OCH SALVATORE FARINA.

Öfversättning från italienskan
af
HUGO HAGELIN.

Pris 1: 50.

FRÄN MIN FÄNGELSETID

AF	’

SILVIO PELLICO.

Med förf:s biografi af F. Costèro.

Öfversättning från italienskan
. af :

G . . . E.

Pris 1:75. .

MOLNEN,

LUSTSPEL AF ARISTOFANES.

Öfvers. från grekiskan
af

A. HALLSTRÖM.

Pris 1: 50.

SUR

LA VERSIFICATION ANGLO-NORMANDE

PAR

JOHAN VISING.

Pris 1: 75.

ALLMOGEBERÄTTELSER

AF

AUGUST BONDESON.

I & IIà 80 öre.

ANDRA BERÄTTELSER

AF

HALVOR GRIP.

Pris 1: 50.

ENGELSKA FOLKETS HISTORIA

AF

JOHN RICHARD GREEN.

Öfversättning af Victor Pfeiff.

Pris för häfte 90 öre. :

Af detta arbete hafva hittills 5 häften

utkommit.	.

SENILIA

DIKTER PÅ PROSA

AF

IWAN TURGENJEFF.

Öfversättning från ryskan
af
ALFRED JENSEN.
Andra upplagan.
Pris 1: 50:

OLIKA DAGRAR

SAMTAL I RELIGIÖSA ÄMNEN,

UPPTECKNADE AF

AMICUS VERITATIS.

Pris 2 kr.

ARA.

ROMAN AF OSSIP SCHUBIN.

Öfversättning från tyskan af
TEODOR RABENIUS.

	Pris 2 kr.

BERÄTTELSER OCH SKIZZER

AF

ALPHONSE DAUDET.

Öfversättning från franskan.

Pris 1 kr.
AMIRALENS MYNDLING

AF

MRS ALEXANDER.

Öfversättning från engelskan.

Två delar, pris 3 kr. ,
479

NORDISK REVY 1884—1885.

480

På R. Almqvist & J. Wiksoll's förlag:

NY SVENSK TIDSKRIFT

FÖR KULTUR- OCH SAMHÄLLSFRÅGOR, POPULÄR
VETENSKAP, KRITIK OCH SKÖNLITERATUR,
utgifven af Meinhold Geifer, utkommer under år 1885
' enligt samma plan som under näst föregående år, i tio
häften — ett i hvar månad med uppehåll under högsom-
maren — med tillsammans minst 40 tryckark eller 640 sidor.

Prenumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor.

Priset är fortfarande 10 kr. för helt år.

De 4 första häftena af innevarande årgång innehålla:

Januarihäftet:

Fyra kapitel ur Idealism. En outgifven novell af Harald Mo-
lander.	•

Till Carl Snoilsky, af Frithiof Holmgren.

Om Amerikas fornminnen, af Hjalmar Edgren.

Om Bjornstjerne Björnsons nyaste bok, af Reinhold Geijer.

Tre moderna författare (Henry James J:r: Amerikanen. — Hen-
rik Ibsen: Vildanden. — Ivan Turgenjef: Elena), af He-
lena Nyblom. -

Svensk Novellistik I (Mathilda Roos: Berättelser och Skizzer.
— Ernst Ahlgren: Från Skåne. —Gustaf af Geijers-
stam: Fattigt folk. — Ernst Lundqvist: Profiler. — Hal-
vor Grip: Ralf Frese och andra berättelser. — Johan Nord-
ling (Halvor Grip): Dolce far niente. — Georg Norden-
svan: Skuggspel. — Tor Hedberg: Högre uppgifter. — Si-
gurd: Kaleidoskop. — August Strindberg: Giftas), af
Edvard Lidforss.

Februarihäftet:

Klabauterman. Dikt af Carl Snoilsky.

Om den samtida dikten och dess förkärlek för sjukdomsskildring,
af Seved Ribbing.

Den femte Maj. Ode öfver Napoleon af Alessandro Manzoni. Fri
öfversättning från Italienskan af A. Lichtenberg.

Intermezzo. Berättelse af Salvatore Farina. Öfversättning af
Hugo von Feilitzen.

Antonius och Kleopatra, af Christian Cavallin.

”Vildanden” på Dramatiska teatern i Stockholm, af S—e.

Nyare norsk och svensk bibliografisk literatur (J. B. Halvorsen:

Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1880. H. 1—7. — Bernhard
Meijer: Svenskt Literatur-Lexikon. H. 1.), anm. af —pt.

Gaston Tissandier: Vetenskapliga Tidsfördrif )

eller Undervisning och lek ; anm. af J. Bdt.

—„—	Vetenskapens Martyrer J

Marshäftet:

Morituri salutamus. Dikt af Longfellow. Öfvers. af Hjalmar Edgren.

Läroverkskomiténs betänkande I. Af Hj. Gullberg.

Svensk Novellistik II (Alfhild Agrell: Från Land och Stad. —
Daniel Sten: Bland vdebygder och Skär. —August Bon-
de son: Allmogeberättelser I, II. — Jochum Nüssler:
När Verlden har sin gång. — Klara Kuhlmann: Från
svenska hem. — Valfrid Grane: Ströftåg bland hvardags-
menniskor. —Arvid Axelsson (Cabriolo): Svarta och hvita
Streck. — Christer Swahn: Ord), af Edvard Lidforss. —

A. U. Bååth: Vid allfarväg. Anm. af L. N.

Frans Hedberg: Svenska skådespelare. Anm. af R. F. .

Mirza-Schaffys sånger. Anm. af S—e.

Aprilhäftet:

En! Studie af Alfhild Agrell.

Läroverkskomiténs betänkande II. Af Hj. Gullberg.

Svensk dramatisk konst II. Af Vn Monsieur de l’orchestre.

Några af de nyaste bidragen till vårt fäderneslands historia (Pon-
tus Fahlbeck: Beovulfsqvädet såsom källa för nordisk forn-
historia. — Dens. Den s. k. striden mellan Svear och Gö-
tar. — Fr. Westling: Hertig Karls furstendöme under åren
1568 —1592. — S. J. Boethius: Hertig Karl och Svenska
riksrådets samregering 1594—1596. — Harald Hjärne: Si-
gismunds svenska resor. — Dens.: De äldsta svensk-ryska
legationsakterna.— E. Hildebrand: Den svenska diploma-
tiens organisation i Tyskland under 1600-talet. — Harald
Hjärne: Till belysning af Polens nordiska politik närmast
före kongressen i Stettin 1570. — Dens.: Ryska konstitutions-
projekt 1730 efter svenska förebilder), anm. af Carl Sprin-
chorn.

Riksdagsmannavalen till valperioden 1885—1887,'
af Marcellus.

Det politiska vindskiftet och valkampanjen, af
Cajus Julius Cæsar.,

anm. af —B—.

CERVANTES DON QUIJOTE

AF

THEODOR HAGBERG.

.	Pris 1: 50.

Utgör n:o 2 i serien : Literaturhistoriska Gengångare,
Taflor ur förffutna tiders vitterhet.

En Saga från Dal

OCH

HÄNNES KÄLLA,

UTGIFNA AF AUGUST BONDESON.

Pris 1: 25.	'

Innehåll:

Warburg: Molière. En lefnadsteckning.

Bergh: Vår styrelse och våra landtdagar.

Berggren: Några anteckningar om grammatikernas olika uppfatt-
ning af indikativens imperfekt etc.	' ,

Norvegia, Tidskrift for det norske folks maal og minder.

Schagerström: Om svenska bär- och fruktnamn på -on.

Murray: A new english Dictionary.

Ohlsson: Bruket af de engelska hjelpverben shall och will.

Allgemeine österreichische Literaturzeitung.

Läsning för folket.

Genmale af Ph. Schweitzer.

Svar af R. Arpi.

Universitets angelägenheter (Upsala, Stockholm).	-
Nr 32 (31 Maj)

(1884—85) Årg. II, 16.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A, Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S. A. Arrhenius, Fil.

Lic. A. Bendiason Doc. y. E. Berggren, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H: Blomberg, Lektor S. %. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Fil. D:r H. Juhlin Dannfelt, Doc. D. Davidson,
Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. T. Forssell, Akad.-Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E.
Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. H. Hjärne, Fil. Kand. K. H. Karlsson, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H.
E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. T. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Mon-
tan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7. E, Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström,
Doc. F. von Scheele, Doc. 7. H. E. Schuck, Lektor J. af Sillén, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. E. Sundelin
Lektor A. L. A. Söderblom, Prosékt. y. H. Théel, Doc. E. Brygger, Lektor P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl.

,utgifven af .

•Docenten Adolf Noreen, Upsala.

FÖRLÄGGARE: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	- UPSALA R. ALMQVIST & j. WIKSELL’S Boktryckeri.

Literatur- och konsthistoria.

Warburg, Karl, Molière. En lefnadsteckning.

(Forts, fr. n:r 31).

Tydligen kan ett så pass stort arbete som detta ej
skrifvas utan fel, och lättheten att begå dylika ökas
naturligen i samma mån som den hithörande literatur-
historiska apparaten tillväxer. I det hela kan man där-
för våga det omdömet, att Dr Warburgs bok har jäm-
förelsevis få brister i detaljuppgifterna; en så obetydlig
och dock så pass ryktbar volym som Lindaus molière-
studie synes på sina få blad hafva vida flere. För
öfrigt äro de flesta af de onöjaktigheter jag anmärkt icke
till något egentligt men för arbetet i dess helhet, och
de, som äro af verkligt konstitutiv art (t. ex. Armandes
börd och förmodade otrohet), tillhöra som bekant molière-
forskningens omtvistade punkter samt delas i hvarje fall
med många öfriga biografer. Vid flere tillfällen har kan-
ske dr W. rätt och jag orätt.

Men däremot tror jag mig efter en uppmärksam
genomläsning af dr Warburgs bok vara befogad att
framställa en hufvudanmärkning mot arbetet, och denna
rör författarens bruk af källor. På första sidan upp-
tager dr W. de viktigaste arbeten han rådfrågat. Men
•här finnes en betydande lucka. Några af de anförda
skrifterna äro af en väl belletristisk natur, och man
märker att arbetet lidit därigenom, att författaren ej
känt till Zeitschrift für neufr. Spr. u. Lit. samt Herrigs
Archiv ; hvarjämte man ock kan anmärka, att Despois
upplaga ej tillräckligt begagnats. Men härvid fäster jag
mig mindre. Loiseleur och Mahrenholz, så ypperliga
biografier de än äro, äro likväl blott skrifter i andra
hand, och det hade varit författarens skyldighet att själf
gå till de källskrifter, som af dem användas. Det är
hufvudsakligen de af Soulié och Campardon meddelade
dokumenten och Grimarests lefnadsteckning, Fameuse
Comédienne samt La Granges register, på hvilka hvarje

molièrebiografi måste byggas. Huruvida förf, känt Cam-
pardon och La Grange,, ser jag mig ej i stånd att upp-
lysa. De citeras ej i början och hafva, så vidt jag
funnit, ej direkt begagnats i själfva arbetet. Hvad där-
emot Soulié, Fam, Com. och Grimarest angår, är.det
nästan bevisligt, att dr Warburg icke tagit kännedom om
dessa obestridligen viktigaste källskrifter. Då de citeras
— och detta händer naturligen ganska ofta — sker det,
såsom af sammanhanget tydligen framgår, alltid ur andra
hand, hvarigenom ej sällan händer, att förf, i dessa ar-
beten lägger in något som icke finnes där, utan endast
hos den förf., hos hvilken dr Warburg funnit citatet. I
företalet säges väl: »Efterföljande framställning gör gifvetvis
icke anspråk på att bringa några nya specialforskningar
eller detaljupptäkter. Det skulle endast vara genomen
slump, som dylika kunde beskäras en forskare från
norden vid besök i franska arkiv eller bibliotek.» Häri
har dr Warburg rätt. Ingen kan rimligtvis fordra, att
han skulle komma med några hittills okända, ur arki-
vernas damm framletade fakta, men hvad man äger rätt
att begära är, att han tagit kännedom om de källskrifter,
hvilka till ett icke altför öfverdrifvet pris stå att köpa
i boklådorna, och hvilka skrifter begagnas af hvarje sam-
vetsgrann molièreforskare. Det kan visserligen vara bra
att hafva en god monografi som Mahrenholz’ eller
Loiseleurs, men man bör ej kritiklöst öfverlemna sig åt
deras ledning, då man kan ställa sig på själfständig
basis. Genom sin föregående verksamhet har också dr
Warburg visat, att han är i stånd att åstadkomma något
bättre än ett mer eller mindre kritiskt referat af skrifter
i andra hand. Nu har han däremot stält sig i så starkt
beroende af dessa arbeten, att han någon gång t. o. m.
förledts till lätt parafraserade öfversättningar från dessa.

Detta kan synas vara ett hårdt tal, men läsaren
må själf döma. Jag vill anföra de fall, där Soulié,
Grimarest och Fam. Com. legat till grund för dr War-
burgs uppgifter, och undersöka, huruvida dessa i första
483 :	.	:	.	NORDISK REVY 18841885.484

hand varit hans källa. Naturligen kommer denna del
af min kritik att röra sig med , rena petitesser, men på
annat sätt torde det vara svårt att styrka mitt påstående.

De fall, där förf, behöfver stödja sig på dokument,
äro ej många. I min föregående artikel sökte jag visa,
att man med detta hjälpmedel kunde komma till en annan
uppfattning af Molières bostäder. Att dr Warburg vid
detta tillfälle föredrog att öfversätta Loiseleur, synes tala
för, att han ej brytt sig om att häri intaga någon mera
själfständig ståndpunkt. Ett annat exempel erbjuder för-
fattarens skildring af Molières födelsehus. Sid. 3—4
yttras:

«Med tillhjälp af ett bouppteckningsinstrument efter
hans moder kunna vi t. o. m. kasta en inblick i hans
födelsehem. Huset vid hörnet af Rue St. Honoré och
Rue des Vieilles Etuves kallades i folkets mun för ”Ap-
huset” med anledning af den träskulptur från 1700-talet,
hvarmed det pryddes: ett rikt utskuret äppelträd, på
hvilket unga apor klättrade upp och ner, sysselsatta med
att plundra trädet på dess frukter, under det att en
gammal stillsam apa såsom' iakttagare stod nere på jor-
den och mottog de nedfallande äpplena. Träda vi innan-
för, så finna vi på undra botten boden, fyld med en
mängd vackra möbler till salu, där bakom en stor sal,
som tjänade till både kök och matsal. I mellanvåningen
— den öfre användes till magasin för affären •—• finna
vi tvänne rum, ett kabinett samt det stora sofrummet,
där den lille Jean Pocquelin en januaridag 1622 lät
höra af sig. Här herskade en solid borgerlig lyx: präk-
tiga möbler af valnöt med vackra beslag, däribland ett
stort bord på sju pelare, klädt med ett präktigt täcke;
på ömse sidor om kaminen stodo små. länstolar, som
kallades «caquetoires», d. v. s. «skvallerställen», emedan
de inbjöde en till att slå sig ned och prata; vidare var
kaminen omgifven af vackra mässingsgaller, väggarna
voro klädda med tapisserier, väfda i Rouen, behängda
med • taflor och venetianska speglar, öfver sängen syntes
en vacker sidenhimmel, prydd med snörmakerier och fran-
sar. — Och om vi öppna den vackra valnötsskänken på
midtelväggen, som rymmer husets pretiosa i sitt .satin-
klädda inre, skola vi finna smakfulla arbeten i guld och
silfver, en helgonbild af guld med. juveler, ett guldkors,
ett relikskrin af kristall o. s. v.» Jag har i noten an-
fört de behöfliga parallelerna *. Naturligen vill jag ej

* Om man något omkastar meningarnes ordningsföljd, åter-
finnes beskrifningen hos Schweitzer i Mol. Mus. I sidd. 5 och 13.
“. . . des Molière-Hauses, das unter dem Namen des Maison oder
Pavillon des Singes bekannt war und an seinem Erker eine Holz-
sculptur aus dem 13 Jahrhundert trug, junge Affen darstellend,
die sich auf einem Apfelbaume mit der Plünderung der Früchte
erlustigten, wobei einem alten Affen, der als still vergnügten
Beobachter am Boden kauert, die volle Lese ihrer tollen Sprünge
in den Schoos fällt..,. Auf Grund dieses Inventars nun, das jedes
Möbelstück auf der Stelle verzeichnete, auf der dasselbe vorge-
funden ward, ist uns- ein wenn auch nur flüchtiger Einblick in die
Disposition und Ausstattung der Räume vergönnt, in denen Molière
seine erste Kindheit verlebte. Hinter dem Laden war ein Saal,
wahrscheinlich Küche und Speisesaal zugleich, über diesem eine
Art Halbgeschoss. Zwischen dem Parterre und der bel étage, die
als Magazin verwendet wurde, befand sich ein Zwischenstock, ein
Schlafzimmer und ein Cabinet. Dieses Schlafzimmer war Molières
Geburtsstätte. Hier standen zu beiden Seiten des Kamins und
seiner glänzenden Brandblöcke von Messing die beiden Sessel,

förneka möjligheten af att två personer kunna re-
ferera ett dokument på ungefär samma sätt, men egen-
domligare är obestridligen, om dessa personer göra sig
skyldiga till ungefär samma misstag. Inventariet nämner
intet om skänkens plats. S. placerar den antagligen
riktigt, «midt på väggen«, men då dr W. säger dess
plats vara «på midtelväggen«, synes detta endast kunna
bero på en något felaktig öfversättning från Schweitzer.
För det andra uppgifva båda, att detta skåp innehållit
pretiosa, hvilket dels icke säges i inventariet, dels an-
tagligen är orätt. För det tredje öfversätta båda «un
petit saint Esprit« med en helgonbild. För det fjärde
omtala båda blott en säng, då likväl flere funnos. På
grund häraf synes det mig antagligt, att dr W. ej sett
den. citerade handlingen, utan blott referat häraf hos
Schweitzer och någon annan biograf. Att äfven en annan
källa jämte Schweitzer användts, framgår däraf, att dr
W. i fem punkter skiljer sig från denne. Han upptager
«ett guldkors« bland tillhörigheterna, hvilken uppgift
förekommer i inventariet, men ej hos S.; han säger
helgonbilden vara af guld och juveler (S. yttrar sig ej
om ämnet. Inventariet uppgifver «af guld med en juvel«),
han nämner, att möblerna haft beslag, något som ej säges
hos S. och i inventariet blott gäller bordet; han påstår
sänghimmeln vara af siden (S. och inventariet: sars),
han talar om flere speglar (S. och inventariet blott en).
Denna divergens mellan Schweitzer och dr Warburg kan
måhända förklaras därigenom, att den senare rådfrågat
originalet, men däremot synes mig tala, att han i tre
eller fyra af dessa- fem fall då skulle hafva gjort sig
skyldig till en feltolkning. Att beskrifningen på aphuset
hämtats från Schweitzer och icke från en afbildning af
originalet synes nästan säkert. Det är möjligt att två
personer med samma ord beskrifva en skulptur, såvida
nämligen denna ser ut som båda påstå, men det är knapt
möjligt, såvida skulpturens utseende ej stämmer med
deras skildring. Själfva skulpturen är numera för-
lorad, men finnes kvar i en afbildning, hvilken repro-
ducerats i Le Moliériste I 113. Af denna framgår otve-
tydigt, såsom författaren till den citerade artikeln an-
märker, dels att trädet är en orange, icke ett äppelträd,
dels att hela historien om den gamla apan vid trädets
fot är ända igenom en fabel. Då dr Warburg likväl i
början af sitt arbete förklarar sig hafva sett le Moliériste,
förefaller det egendomligt, att han så litet brytt sig om.
att taga reda på dess innehåll, att han föredragit att
öfversätta Schweitzer framför att själf beskrifva en i
tidskriften afbildad plansch.

die damals, weil sich auf ihnen nicht gerade die wahre Näch-
stenliebe sesshaft machte, Caquetoires genannt wurden (von
Caquet, Geklatsch). Mitten im Zimmer, befand sich eine grosse
Tafel auf sieben Säulen aus Nussbaum, die ein Teppich à la
Rosette de Tournay bedeckte. Eine Wand war mitten von einem
der Meubles in Buffetform eingenommen, das zum Verschluss,
der Kostbarkeiten diente. Auch dieses war aus Nussbaum, hatte.
4 Flügelthüren und war mit Satin de Bruges im Innern über-
zogen. Ein Bett mit einem Bettkranze aus Sarsch de Mouy und mit
Borten, Tressen und Franzen von Seide ist mit einer Parade-
decke bedeckt. Das ganze Zimmer ist mit einer Rouen’schen
Tapete bekleidet, mit fünf Gemälden und einem venetianschen
Spiegel ausgeschmückt.... Sie (Molières moder) prunkt vor Allen
mit einem Schrein, einem Reliquienkasten und zwar bloss ihrer
speciellen Heiligen.“ :
485	.	NORDISK REVY 1884—1885.486

Grimarest citeras på flere ställen dels med, dels
utan nämnande af namn, men som det synes utan att
författaren någonsin sett detta Molière-forskningens vik-
tigaste arbete. Sid. 8 yttras: «Ur denna möjlighet har
man velat förklara ett bevingadt ord, som Molière skulle
ha fält, då han sedan långt fram i tiden skyldes för att
i Les fourberies de Scapin hafva plagierat en fars af
Cyrano de Bergerac.» Grimarest säger blott (sid. 8):
«Molière aussi ne s’est il pas fait un scrupule de placer
dans ses ouvrages plusieurs pensées, que Cyrano avoit
employées auparavant dans les siens?« Att det afsedda
plagiatet skulle gälla Fourb. de Scapin, är en gissning,
som först i våra dagar framstälts af Schweitzer (sid. 38),
Loiseleur och måhända andra biografer; Grimarest nämner
intet därom. S. 13 säger författaren: «Får man tro en
anekdot berättad af Grimarest, en af Molières första lef-
nadstecknare, skulle en gammal man efter styckets slut
hafva tillropat skalden: Mod, Molière, mod! Det är en
äkta komedi.» Här förekommer en — visserligen mikro-
skopisk — oegentlighet, som visar, att citatet är i andra
hand. Despois yttrar nämligen (II s. 13): «I1 y a, au
sujet du succès des Précieuses dès le premier jour, deux
anecdotes que nous sommes obligé de rapporter, et dont
Bazin conteste la vraisemblance; nous le laissons
parler: »L’une est celle du vieillard qui se serait écrié:
Courage! Molière, voilà la bonne comédie!« mais elle
nous a tout l’air d’avoir été faite après coup; elle date
de 1705, et, ce que est pis, elle vient de Grimarest.«
Både Despois och Warburg förlägga, såsom läsaren finner,
denna händelse till den första representationen, men Gri-
marest yttrar »un jour, que l’on représentoit cette pièce,
un vieillard etc.». Att Despois varit källan, synes af ett
i samma stycke upptaget annat citat. Dr Warburg an-
för där en af tidens vittra dagkrönikörer, Loret, men
har näppeligen sett dennes arbete annat än i Despois’
utdrag (II s. 19). Detta synes mig framgå af ett öfver-
sättningsfel. Dr Warburg låter nämligen Loret tala om
Bois-Roberts Cassander. I originalet står «Cassandre de
Bois-Robert«, hvilket på svenska kan återgifvas med
Cassander eller Cassandra. Att den senare öfversättnin-
gen är den riktiga, framgår — för den som ej. af andra
skäl vet det — af ett annat yttrande hos Loret, som
däremot ej upptagits hos Despois. I Muse Historique
för 8 nov. 1653 recenserar Loret nämligen »Cassandre,
Comtesse de Barcelonne». Citatet från Menagiana samma
sida är, att döma efter den från Despois reproducerade
noten (Despois II 14), måhända äfven hämtadt ur
samma källa. Sid. 46 anföres ånyo Grimarest: «Skulle
det möjligen ligga någon grund för Grimarest’s anekdot,
att Armande en dag, just då Molière sutit och grubblat
öfver, huru han skulle sluta sista akten (af École des maris),
kommit in och, begärt, att han måtte gifta sig med henne?»
Hvilken som här tjänstgjort såsom källa kan vara likgil-
tigt; säkert är, att Grimarest ej yttrat något dylikt. Den-
nes historia, för lång att in extenso anföras, är följande.
Madeleine Béjard var emot Molières giftermål, hvarför
de bägge kontrahenterna hemligen vigdes. »Mais comme
elle (Madeleine) l'observoit de fort près, il ne put con-
sommer son mariage pendant plus de neuf mois..............
de sorte que cette jeune personne (Armande), plus lasse
peut-être d’attendre le plaisir d’être femme, que de souf-

frir les duretés de sa mère, se détermina un matin de
s’aller jetter dans l'apartement de Molière, fortement
résolue de n’en point sortir qu’il ne l’eût reconnue pour
sa. femme». (Grimarest s. 36.) Grimarest nämner såle-
des ej ett ord om École des maris och låter ej häller
Armande begära, att Molière skulle gifta sig med henne,
— hvilket denne enligt Grimarest långt förut gjort —
utan att han skulle fullborda vissa äktenskapliga skyldig-
heter. För uppgiften sid. 123 ligger Grimarest ytterst
till grund, men i stället användes Mahrenholz. »De ar-
beten, som närmast följde efter Le Médecin malgré lui,
voro tillfällighetsstycken, hvilka icke spela någon större
roll i Molières literära alstring. Det var tre dikter, till-
komna för några hoffester i St. Germain en Laye: »Me-
licerte», en heroisk herdedikt i två akter, som skrefs i
slutet af 1666 och blef ofullbordad, möjligen därför, att
framställaren af herdegossen Myrtils roll, den trettonårige
Baron, Molières fosterson, lemnade truppen kort efter att
stycket i ofulländadt skick uppförts vid hofvet. Orsaken
lär varit en örfil, som Armande vid något tillfälle gaf
honom. Melicerte innehåller flere ställen af fager lyrik.»
Hos 'Mahrenholz s. 199 står: »Endlich haben wir noch
jener Dichtungen zu gedenken, die für ein königliches
Fest zu St-Germain-en-Laye (Dec. 1666 bis Febr. 1667)
verfasst wurden...........Melicerte, ein heroisches Schäfer-
gedicht, das nur in zwei Acten erschienen ist (2 dec.
1666).--------------------. Melicerte würde, auch wenn das Stück
zum. Abschluss gekommen wäre (es blieb unvollendet, weil
der Darsteller der Knabenrolle des Myrtils, der 13-jährige
Baron, im Folge einer ohrfeige, welche die Molière ihm
applicirte, weglief), nicht als eine dramatische Dichtung,
sondern als eine hochvollendete Schöpfung der feinsten
und zartesten Lyrik zu betrachten sein». Grimarest (sid.
61) berättar historien om örfilen, men nämner ej namnet
på det stycke, i hvilket Baron skulle uppträda. För Mo-
lières död är Grimarests berättelse obestridligen vår bä-
sta och med afseende på de flesta detaljer vår enda
källa. Emellertid har Dr. Warburg ej användt den, utan
i stället föredragit att till större delen öfversättaLotheissen.
Någon egentlig olägenhet har ej uppstått därigenom, då ju
Lotheissen är ett ganska godt arbete, men att metoden ej
är den bästa kan ådagaläggas af följande jämförelse. Loth-
eisen yttrar sid. 232: »Er suchte Baron, der aufs äusserste
erschrocken war, zu beruhigen, bat ihn aber doch, seine
Frau zu rufen, die sich in einem andern Theil der Woh-
nung befand». Sid. 164 skrifver Dr. W.: ».Han sökte
lugna den uppskrämde Baron, men bad likväl denne att
kalla på hans maka, som gått till hvila i en annan del
af huset». Att en hustru lägger sig att sofva, då man-
nen kämpar med döden, är en hjärtlöshet som torde vara
nästan enastående. Grimarests ord (s. 157) gifva ingen
anledning till en dylik tolkning. »Baron aïant vu le
sang qu’il venoit de rendre, s’écria avec frayeur. — »Ne
vous epouvantez point,» lui dit Molière, »vous m’en avez
vu rendre bien davantage. Cependant», ajouta-t-il, »allez
dire à ma femme qu’elle monte». Ännu en parallel mel-
lan Lotheissen och Dr. W. saknar måhända ej sitt in-
tresse. Den rör beskrifningen på festligheterna i Ver-
sailles 1664...............

— —; alla festligheterna inordnades under den gemensamma
ramen af Ariostos trollvärld. Det hela skulle, framställa den för-
487 NORDISK REVY 1884—1885.	488

trollade ön, sådan denna omtalas i Ariostos "Rasande Roland".
Trollqvinnan Alcine har nämligen genom sina magiska konster på
en aflägsen ö skapat ett underbart palats och .däri förverkligat
idealet för ett sinnligt lyckligt lif. Lust och glädje herskade där,
och ständiga fester läto öns innevånare glömma den öfriga värl-
den. Alcine håller genom sin trollkraft många tappra riddare hos
sig. Bland dem också den ädle Roger, som dock slutligen lyckas
bryta förtrollningen, i det att en vänninna bringar honom en ma-
gisk ring. I det ögonblick, han fäster den på sitt finger, störtar
Alcines präktiga palats tillhopa. Detta lif på Alcines ö och be-
frielsen af de där kvarhållna riddarne utgjorde nu ämnet för den
fiere dagars fest, som pågick i Versailles under leende majsol
anno 1664. Mer än 600 personer voro inbjudna. Därtill kom en
hel här af tjänare och arbetare, af skådespelare, sångare, musici,
som skulle med sin konst försköna den stora festen. Versailles
erhöll verkligen utseendet af en förtrollad värld. Festligheterna
började den 7 maj med ett glänsande upptåg i en för tillfället
bygd amfiteater, till hvilken de skönaste alléer och herrligt smyc-
kade triumfbågar ledde. Konung Ludvig hade själf valt Rogers
roll. Han red en ädel gångare, hvars skarlakansklädnad lyste af
guld, silfver och ädelstenar. Hans egen dräkt var ett harnesk af
silfverplattor, som var täkt med guldstickning och juveler. På
hans hjälm svajade eldfärgade fjädrar; så tog han sig ypperlig
ut, ung, skön, smidig och ståtlig som han var. Honom följde en
skara riddare, hvar och en iklädd sin släkts färger. Därefter al-
legoriska trupper, ibland annat en praktfullt smyckad vagn, ly-
sande i guld och bjärta färger, på hvilken syntes Apollo och de
fyra tidsåldrarna, körda af ”Tiden“. Molières vän och kamrat La
Grange var Apollo, Armande guldåldern, mille De Brie koppar-
åldern. Den senare framsade några verser till drottningens ära.
Därefter följdedagens tolf timmar, djurkretsens tolf tecken, pa-
ger, herdar, de 4 årstiderna (hvilka utfördes af 4 ledamöter af
Molières sällskap, däribland mille Du Parc såsom våren) med en
talrik svit af trädgårdsmästare, vingårdsarbetare, skördemän, päls-
klädda gubbar, en vagn med ett af träd beskuggadt bärg, Pan
och Diana. Pan utfördes af Molière, Diana af Madeleine. Mel-
lan de olika grupper, som drogo förbi furstinnorna och de inbjud-
na gästerna, voro musiktrupper instuckna. Den bekante kompo-
sitören Lulli hade åtagit sig hela det musikaliska arrangementet.
Första afdelningen slöts med en stor ringränning, i hvilken ko-
nungen utmärkte sig, men hvari priset, en diamantprydd värja,
togs af en broder till mademoiselle de la Vallière. Fyra genier
— öfverflödets, glädjens, elegansens och vällefnadens — redde
taffeln for majestäterna, och kvällen slöt med en konsert och
storartad illumination i parken. — Nästa dag inbjöd paladinen
Roger, d. v. s. konungen, damerna att se en komedi; genast fram-
trollades en teater, upplyst af tusen ljus och facklor, och Mo-
lières trupp uppträdde för att spela La princesse d’Elide, en af
Molière i största hast verkstäld bearbetning af Moretos “El des-
den con el desden“ — “Stolthet mot stolthet“. Ett tecken till
den brådska, hvarmed Molière måst utföra detta arbete, är att
under det första akterna voro skrifna på vers, har han i de sista
måst nytja prosa.

----------; Diesmal sollte sich die Gesellschaft in die Zauberwelt
Ariost’s versetzt glauben. In seinem “Rasenden Roland“ erzählt
der italienische - Dichter von der Zauberin Alcine, die mit Hilfe
ihrer magischen Künste auf einer fernen Insel einen wunderbaren
Palast geschaffen, und in demselben das Ideal sinnlich glücklichen
Lebens verwirklicht hat. Lust und Freude herrschen daselbst
und ewige Feste in reizvollem Wechsel lassen die Bewohner der
Insel die übrige Welt vergessen. Alcine hält durch ihre Zauber-
kraft viele tüchtige Ritter bei sich zurück. Unter andern auch
den edlen Rüdiger, dem es aber endlich gelingt, den Bann zu
brechen. Eine Freundin bringt ihm einen magischen Ring, und
in dem Augenblick, da er ihn an seinen Finger steckt, bricht der
Palast Alcinen's und alle Pracht der Insel in Nichts zusammen.
Dieses Leben auf Alcinen’s Zauber-Insel' und die endliche Be-
freiung der dort zurück geh altenen Ritter sollte durch das mehr-
tägige Fest in Versailles zur Darstellung gebracht werden. Mehr
als sechshundert Personen waren dazu eingeladen, die alle im
Schloss und in den nahegelegenen Gebäuden untergebracht wer-
den mussten. Dazu kam eine Armee von Dienern und Arbeitern,
sowie die Schauspieler, Tänzer, Sänger und Musiker, die mit ihrer
Kunst das Fest verschönern sollten. ' Versailles erhielt wirklich das
Ansehen einer verzauberten. Stadt, in der die gewöhnliche Stille
auf ein Zauberwort dem geräuschvollsten Leben Platz machte.

Der König hatte sich die Rolle Rüdiger’s vorbehalten. Die Fest-
lichkeiten begannen mit einem glänzenden Aufzug in einem eigens
im Park dazu hergerichteten Amphitheater, zu dem die schönsten
Alleen und herrlich geschmückte Triumphbogen führten. König
Ludwig ritt dabei ein edles Ross, dessen Scharlachgeschirr von
Gold, Silber und Edelsteinen funkelte. Er selbst trug eine Art
griechischen Costüms, einen Harnisch aus Silberplättchen, der mit
Goldstickereien und Juwelen bedeckt war. Auf seinem Helm wall-
ten feuerfarbene Federn und niemals erschien, wie der gedruckte
Bericht über das Fest sagt, ein Mensch so erhaben über den an-
dern Sterblichen, als König Ludwig in der kriegerischen Haltung
und der anmuthvollen Gewandheit seiner Jugend. Er ritt auf den
Festplatz, begleitet von einem glänzenden Zug von Rittern, deren
jeder in den Farben, seines Hauses prangte, und inmitten seiner
Leute einherzog, welche die alten Banner trugen. Dann kamen
allegorische Gruppen, unter andern ein prachtvoll geschmückter’
Wagen, goldstrotzend und in bunten Farben leuchtend, auf welchem
Apollo und die vier Zeitalter gruppirt waren. La Grange stellte
den Gott dar, und Mlle. De Brie hatte als “ehernes Zeitalter“
einige Verse der Huldigung an die Königin zu richten. Dann
folgten die zwölf Stunden des Tags, die zwölf Zeichen des Thier-
kreises, Pagen, Hirten, die vier Jahreszeiten — von vier Mitgliedern
des Molière’schen Theaters dargestellt — mit einem zahlreichen
Gefolge von Gärtnern, Schnittern, Winzern und Pelze tragenden
Greisen, ein Wagen mit einem von Bäumen beschatteten Berg,
Pan (Molière) und Diana mit Gefolge, welche Wildpret trugen.
Zwischen den verschiedenen Gruppen, die vor den Fürstinnen
und den geladenen Gästen vorüberzogen, waren Musikbanden ein-
geschaltet. Lulli hatte das ganze musikalische Arrangement über-
nommen, auch die Musikstücke zu den Festlichkeiten selbst com-
ponirt. Ein Ringelstechen, in welchem der König sich auszeich-
nete, machte den Beschluss dieser ersten Abtheilung. Vier Genien
—des Ueberflusses, der Freude, der Eleganz und des Wohllebens
—richteten dann die Tafel für die Majestäten, und der Abend
endete mit einem Concert und einer grossartigen Illumination des
Parks. Am zweiten Abend wurde in einem mitten im Grünen er-
richteten Theater ein neues Lustspiel “La princesse d’Elide“ ge-
geben. Das Stück war von Molière in aller Eile geschrieben wor-
den und war nur eine schwache Bearbeitung des Moreto’schen
Lustspiels “El desden con el desden“, das in Deutschland unter
dem Titel “Donna Diana“ bekannt ist. Schon die Form des fran-
zösischen Stücks beweist, dass wir es mit einer Gelegenheitsarbeit
zu thun haben, die noch dazu unvollendet blieb. Nur der erste
Act ist in Versen geschrieben; die andern sind in Prosa, da es
dem Dichter an der nöthigen Zeit mangelte, seine Skizze auszu-
führen.

För öfrigt tror jag mig kunna försäkra, att de anförda
exemplen icke äro de enda, hvilka kunna gifvas på dr War-
burgs nog långt drifna osjälfständighet. Vända vi oss
till Fam. Com., är det tydligt, att dr W. aldrig sett
detta arbete. »Skulle man nu» — säger Dr. W. sid. 18
— »fästa tilltro till en smädeskrift (Fam. Com.)» etc. .. .
Efter denna refereras sedermera Molières förhållande till
Du Parc. »När Molière vände sin böjelse till De Brie,
och i synnerhet sedan han vunnit en mera afundsvärd
ställning i ekonomiskt och literärt afseende, påstås made-
moiselle Du Parc hafva ångrat sin kylighet och försökt
åter fängsla det hjärta, som hon stött bort. Detta skulle
vara en småsak, menade hon, men hon bedrog sig.» Fam.
Com. innehåller intet härom, men däremot återfinnas or-
den hos Lindau sid. 15. »Es kann als feststehend an-
genommen werden, dass die du Parc später ihre Un-
freundlichkeit gegen Molière bereute, und dass sie, nach-
dem Molière einen berühmten Namen und eine beneidete
Stellung errungen hatte, sein Verhältniss mit der Debrie
zu stören suchte und es für eine Kleinigkeit hielt, das
Herz, das sie früher von sich gestossen, wieder an sich
zu fesseln. Aber sie irrte sich.» Att förf. ej sett Fam.
Com. visas kanske bäst af hans yttrande sid. 81. »Just
i festdagarnas rus är det ;— enligt traditionen — som
489	NORDISK REVY 1-1885.	490

han verkligen blir, hvad man förut falskeligen påstått,
en bedragen äkta man. Armande vardt föremål för hof-
herrarnes: kurtis. Icke långt därefter torde någon bland
dem — namnet har uppgifvits olika — kunnat berömma
sig af att ha njutit hennes gunst.» Vår enda källa för
denna uppgift är Fam. Com., hvilken såsom skrifven af De
Brie omöjligt kan kallas en tradition. De tre namnen
uppgifvas där bestämdt. Sid. 109 stöder sig förf, åter
på Fam. Com. men har endast sett skriften i det utdrag
Lindau öfversatt. Detta är tydligt af två skäl. Början
af Chapelles där omtalade samtal med Molière har icke
öfversatts utan blott parafraserats af Lindau, och det är
denna parafras dr W. öfversätter. Vid återgifvandet af
själfva samtalet gör sig Lindau skyldig till ett öfversätt-
ningsfel, och såsom jag i min föregående artikel visat
återkommer samma fel hos dr W. Sid. 145 citeras
ånyo Fam. Com. »Utgifvaren af smädeskriften emot Ar-
mande Molière har velat påstå, att det icke var utan,
att Amor verkligen gjorde intryck på sin Psyche. Emel-
lertid är denna sägen alls icke .bekräftad och förtjänar
icke någon tillit.» Fam. Com. kan här verkligen vara
källan, men antagligen har dr W. föredragit att öfver-
sätta Lotheisen sid. 223. »Er soll seit jener Aufführung
in intimen Verhältniss zu Armande Molière, welche die
Psyche spielte, gestanden haben. Vielleicht ist auch
diese Ueberlieferung nur auf verläumderisches Geklatsch
basirt.»

En annan för molière-forskningen synnerligen viktig
källa är smädeskriften Elomire hypocondre. Äfven den
citeras och beskrifves af dr W. sid. 137.

Man ser Elomire — ett anagram af Molière — i hans hem,
otäck, brutal, svartsjuk utan orsak, inbillad sjuk; man ser honom
i hans trupp såsom en outhärdlig tyrann, öfveralt hatfull, miss-
tänksam och orolig. Man kan af denna bok — anmärker Bazin
— upprita en Molièresbiografi, sådan hans fiender ville ha den.
Enligt den är han son af en smutsig klädmäklare, hvilken med
sina pengar köpt honom en licentiatgrad i Orléans. Sedan skulle
han blifva advokat, men tykte mera om att studera narrspelet
hos gyckelmakarne på torget. Bröderna Béjart, af hvilka den
ene stammade och den andre var enögd och halt, hade sedan
tagit honom till sig för att spela komedi med dem och med deras
syster Madeleine, i hvilken han förälskat sig, fastän hon var röd-
hårig och hade elak andedräkt. Truppen misslyckades duktigt i
Paris och hade sedan genomlupit provinserna i tio år, hvarefter
den återvändt till Paris. I tragiska roller blef han uthvisslad,
men så drog han fram ur sin kappsäck "L’Etourde", "Depit
amoureux“ och "Sganarelle", förnöjde med sina grimaser publiken
och vann en hel följd af segrar. Så erinrar författaren om hans
äktenskapliga förhållanden och glömmer icke att sticka fram med
ryktet om, att han skulle vara far till sin egen maka, som “han
uppfostrat redan före vaggan“.

Men dr W. har , tydligen aldrig läst Elomire utan
öfversatt Bazin sid. 210.

«Quoi qu’il en soit, toute la pièce était remplie de
la personne d'Elomire ou Molière, aussi laide, aussi odi-
euse, aussi risible qu'on avait pu la faire. On l’y voyait
dans son ménage, maussade, brutal, jaloux sans cause,
malade imaginaire; dans sa troupe, tyran insupportable;
avec tous, inquiet, soupçonneux, frénétique. Des divers
incidens de cette composition bizarre, que nous n’essaie-
rons pas d’analyser, on peut tirer au moins une véritable
biographie de Molière, comme ses ennemis l’entendaient.
Suivant eux, il était fils, non pas d’un juif, mais d’un
fripier, ce qui était quasi même chose. Il était sorti du

collège peu de temps avant 1640, et son père, qui était
riche, l’avait fait recevoir, pour son argent, licencié en
droit à Orléans. Ensuite il avait été reçu avocat et
n’avait mis qu’une fois les pieds au palais, aimant mieux
aller étudier la bouffonnerie chez les charlatans. Les
frères Béjart, l’un bègue, l’autre borgne et boiteux,
l’avaient tiré de ce vilain apprentissage pour lui faire
jouer la comédie avec eux et avec leur soeur, Madeleine,
dont il était devenu amoureux, quoiqu’elle fût rousse et
de mauvaise odeur. La troupe avait mal réussi au Port-
Saint-Paul d’abord, puis au faubourg Saint-Germain, et
s’était décidée à courir les provinces, jouant devant des
spectateurs à cinq sols par personne. Après dix ans et
plus de cette vie, il était revenu à Paris, où on lui avait
donné la salle du Petit-Bourbon. Là il avait débuté par
des rôles tragiques où il avait toujours était sifflé. Enfin
il avait tiré, de son sac de campagne, son Etourdi, puis
son Dépit amoureux; il avait ensuite fait Sganarelle, et
ses grimaces avaient réjoui le public. Depuis ce n’avait
été qu’une suite de succès, et il comptait maintenant dix
pièces qui faisaient sa fortune et celle de ses compagnons.
La méchanceté de l’écrivain, qui rassemblait sous un tel
jour de faits assez exactement recueillies, n’avait pas
omis ce qu’on disait de son mariage. Elomire se vante
d’être plus qu’un autre à l’abri des disgraces conjugales
par le soin qu’il a pris de se forger une femme »dès
avant le berceau.« Bazin 210—211.

Naturligen kan slumpen hafva fogat så, att Bazin
och dr Warburg återgifvit ett drama med samma ord,
men några skäl tala emot det. Molière säges hos bägge
vara svartsjuk utan orsak. Så vidt jag kunnat finna
innehåller Elomire däremot, att Molière, om han icke
direkt var hanrej, likväl stod på gränsen därtill, ehuru
han som en godtrogen dummerjöns ej misstänkte något.
En annan omständighet är, att Madeleine i dr Warburgs
referat säges hafva »elak andedräkt». Bazin yttrar blott
att hon var »de mauvaise odeur». Dåliga lukter kunna
som bekant vara mångahanda, och dr W. synes tämligen
på måfå hafva bestämt sig för en viss art. Nu vållar
olyckan att Elomire också anger en bestämd lukt —
men en annan än dr W. Här talas om »gousset» = lukt
af ärmsvett. Fortsättningen af referatet från Elomire
synes . vara taget från Claretie — hvilket jag ej med
bestämdhet kan uppgifva, då jag ej har arbetet till hands.
Detta antagande stöder jag därpå, att dr Warburg till-
delat den citerade repliken åt orätt person.

För fullständighetens skull kan nämnas, att förf,
sid. 43 citerar ett bref från Chapelle, hvilket han nog
häller. aldrig sett annat än i Loiseleurs utdrag och parafras
sid. 260. Eljest är det svårt att förklara, huru han kan
påstå, att ett yttrande, som faktiskt står i förra delen af
brefvet, skulle afsluta detta.

Ser man bort från denna anmärkning, som endast
rör författarens mindre vetenskapliga arbetssätt, och fäster
sig vid biografiens uppgift att gifva en populär fram-
ställning af Molières lif och verksamhet, synes författa-
ren, isynnerhet i de partier, där han lyckats befria sig
från Lindaus tarfliga feuilletouist-uppfattning, hafva löst
sin uppgift på ett i det hela tillfredsställande sätt. Bäst
är kanske skildringen af Tartuffe och Misanthrope, hvilka,
framställningar af hvar och en kunna läsas med både nöje och
491-	NORDISK REVY 1884—1885.	 492

behållning. För min del skulle jag väl hafva önskat, att
dr W. mera sökt framhäfva det sistnämda styckets litera-
turhistoriska betydelse, dess förhållande till det pseudo-
klassiska idealet, men detta må ej förstås såsom någon
mot arbetet riktad anmärkning. Om jag fattat dr W.
rätt, har hans mening endast varit, att lemna en biogra-
fisk, ej en literaturhistorisk skildring, och att endast
betrakta dramerna ur den synpunkten, att de äro uttryck
af M:s uppfattning af samtidens allmänna kulturförhål-
landen. Förmodligen af samma anledning saknar man
en framställning af själfva teaterinstitutionen på Molières
tid. Naturligen hade det varit en fördel, om förf, äfven
kunnat egna någon uppmärksamhet åt denna sida af
ämnet, men arbetets omfång skulle därigenom ej obetyd-
ligt hafva ökats, och sannolikt är också, att den lättlästa,
populära stilen därigenom skulle hafva tagit skada. Äfven
framställningen af Don Juan är bra, ehuru förf, enligt
min tanke här likväl tagit alt för starkt intryck af åt-
skilliga moderna skriftställares något spekulativa utlägg-
ningar af själfva Don Juanstypen. Då författaren tillmäter
Molières hjälte »en viss sublimitet à la Loke eller Pro-
meteus» (s. 105) eller om honom yttrar: »den kvinna, som
älskar honom, har liksom en aning om, att han skall be-
draga henne, och likväl mäktar hon ej slita sig lös från
honom; han är i besittning af en kraft, hvilken nästan med
naturnödvändighet drager till sig, liksom spindeln flugan,
liksom magneten järnet» — så vågar jag tro, att en dylik
uppfattning, mindre är i enlighet med Molières Don Juan
än med Tirsos och framför alt med Kierkegaards. Jag
medgifver. gärna, att man i denna fråga kan vara af olika
mening, men mig synes, att Moliere i sin hjälte endast
velat gifva en bild af samtidens rucklande, skuldsatte,
duellerande unge adelsmän. Något titaniskt torde vara
svårt att upptäcka hos denne liderlige sälle, och icke
häller, kan jag rätt tro på »naturnödvändigheten» i hans
tjuskraft. Han förför bondflickorna med mycket enkla
medel; han lofvar dem äktenskap, en metod hvilken som
bekant användes än i dag, utan att man likväl synes
böjd att häri se något försök att »med. nästan titaniskt
trots sätta sinligheten i system». Måhända har jag.orätt,
men mig synes, att. förf, äfven på ett par andra ställen
låtit en väl modern, uppfattning, spela in.. Jag afser
nämligen författarens yttranden om Molières ställning
till kvinnofrågan i École des maris och Femmes savantes.
Men om d:r W. häri sett for mycket, har han efter mitt
förmenande i Georges Dandin sett för litet. Endast så-
som ett parallelstycke till Don Juan synes detta gri-
pande lustspel rätt kunna förstås, och dess sociala bety-
delse inses bäst, då man jämför det med dess källa, den
lika harmlösa, italieniserande farsen Da Jalousie de Bar-
bouillé. Men härom vill jag icke tvista; ytterst bero ju
dylika tolkningars företräde likväl på tycke och smak.

Stilen i arbetet är synnerligen lättläst, och. jag
tviflar ej på att mången, för hvilken Molière varit en
mer eller mindre tråkig och föråldrad författare, efter
studiet af dir Warburgs liffulla framställning skall om-
fatta honom med större intresse. Någon gång synes d:r
W. hafva offrat väl mycket åt det pikanta, men å andra
sidan kan det ju ofta vara ganska svårt att säga, livar
gränsen mellan för mycket och för litet i detta fall går.
Om jag således på grund af hvad jag förut yttrat icke

kan anse arbetet vara till någon egentlig vinst för den
vetenskapliga literaturen, och gifvet anses det stå till-
baka för de båda arbeten, Dalin och Holberg i Sverge,
med hvilka d:r Warburg ungefär samtidigt uppträdde i
bokmarknaden, är jag dock långt ifrån att förneka arbe-
tets värde. Om författaren med titelns uppgift »en lef-
nadsteckning på grundvalen af den nyaste Molière-forsk-
ningen» endast menat, att han velat gifva en populär
sammanfattning af Mahrenholz’, Loiseleurs och andra nyare
biografers framställning af den franske skaldens lif, så
kan icke nekas, att arbetet, bedömdt efter denna mått-
stock, fyller sin plats i vår literatur.

H. S.

Hagberg, Theodor, Cervantes’ Don Quijote. 136 ss.
Upsala, Almqvist & Wiksell 1885. Pr. 1,50. (Litera-
turhistoriska gengångare, taflor ur förflutna tiders vitter-
het, 1I.)'

Rindell, Edvard, Teorierna om det komiska före
Solger , och Hegel. Akademisk afhandling. 171 ss.
Helsingfors 1885.

. v. Wurzbach, Alfred, Geschichte der holländischen
malerei. Mit 71 abbildungen. VIII + 228 ss. Leip-
zig, Freytag; Prag, Tempsky. Pr. b. 1 m. (Das wissen
der gegenwart, XL B.; Geschichte der malerei in ein-
zeldarstellungen L)...

Svenska Literatursällskapet, som sistlidne höst utgaf
haftet 2 af G. Benzelstjernas Censor sjournal samt haftet 2 af
Harald Olufssons Visbok, utdelar i dagarna bland sina ledamöter
återstoden af de för det nu tilländalupna femte arbetsåret afsedda
publikationerna, bestående af ett häfte af tidskriften “Samlaren“,
häftet 3 af G. Benzelstjernas Censorsjournal samt häftet 1 af
Bräms Gyllenmärs Visbok.

Samlaren innehåller förutom årsberättelse m. m. för 1883 —
84fortsättning och slutet af G. E. Klemmings intressanta An-
teckningar af ock om Johannes Burens, hvarvid särskildt redo-
görelse lämnas för Burei släktförhållanden, runstensundersöknin-
gar och vidlyftiga, literära verksamhet, hvaraf resultatet föreligger
i den här meddelade beskrifvande förteckningen på hans såväl
trykta som otrykta skrifter.

Öfverbibl. G. E. Klemming har äfven meddelat efter en sam-
tida anteckning en "Nyckel" till den 1768 i Stockholm af J. G.
Rothman utgifna tidskriften "Philolaus Parrhesiastes eller den
Pratsjuke Fritalaren“ samt sin inledninng till den vid svenska
boktryckerikonstens fyrahundraårs-jubelfest 1883 utgifna fotolito-
grafiska upplagan af Dialogus Creaturarum Moralizatus.

D:r II. Schück har påbörjat en undersökning af frågan om för-
fattareskapet till legendariet i Codeæ Bildstenianus, hvilket han
anser böra tillerkännas den lärde lektorn för dominikanerne i
Skeninge Petrus de Dacia, hvilkens lif och verksamhet han ämnar
skildra i ett kommande häfte af “Samlaren“. ■

D:r E. Meyer har skildrat “Brottning Kristinas literära
verksamhet i Italien“ och d:r E. Tegnér meddelat en biljett f rån
Thorild till Armfelt. '

Det nu, utkomna sista häftet af Censorsjournalen är försedt
med, en Inledning om Censorsväsendet i Sverige före Benzelstjerna
af d:r L. Bygden samt ett af amanuensen E. II. Lind utarbetadt
Begister. -pt.

De, som önska blifva ledamöter i sällskapet, kunna blifva det
mot en afgift af 5 kr. om året, om de anmäla sig hos sekretera-
ren, amanuensen grefve Lewenhaupt.
493

NORDISK REVY 1884—1885.

494

Historia.

Zwiedineck-Südenhorst, Hans von. Die Politik
der Republik Venedig während des dreissigjährigen
Krieges. I. Band: Von der Verschwörung zu Vene-
dig 1618 bis zum Abschluss der Liga mit Frankreich
und Savoyen 1623. V + 322 ss. II. Band: Die
Befreiung des Veltlin und der Mantuaner Erbfolge-
krieg. VIII + 359 ss. Stuttgart, J. G. Cotta’sche
Buchhandlung, 1882—85. Pris: 12 mark.

Bühring, Johannes, Venedig, Gustav Adolf
und Rohan. Ein Beitrag zur allgemeinen politischen
Geschichte im Zeitalter des dreissigjährigen Krieges,
aus venetianischen Quellen [Hallesche Abhandlungen
zur neueren Geschichte. Heft. XX]. X + 382 ss.
Halle, Max Niemeyer, 1885. Pris: 10 mark.

Alt sedan Ranke först fäste den vetenskapliga
världens uppmärksamhet vid det rika historiska forsk-
ningsmaterial, som är förvaradt i de venetianska sände-
budens sammanfattande relationer och ännu mer i deras vecka
efter vecka hemsända depescher, hafva dessa minnesmärken
af den stolta handelsrepublikens vidtutgrenade diplomati
tillvunnit sig en, så att säga, klassisk betydelse för stu-
dierna i det nyare europeiska statssystemets häfder.
Knappast torde man i andra samtidiga källor finna en
så jämt fortlöpande belysning af detta statssystems ut-
veckling från de första striderna emellan de västerländska
makterna om öfverväldet i Italien till den franska hege-
moniens höjdpunkt och begynnande förfall under Ludvig
XIV:s tidehvarf, ja äfven, ehuru ej i fullt samma grad
och omfång, under följande skeden ända fram emot de
revolutionära skakningar, som kostade republiken lifvet.
Den klassicitetens prägel, som hvilar öfver de venetianska
ministerberättelserna, beror ej uteslutande på deras for-
mella företräden eller på mängden och den relativa till-
förlitligheten af de i dem meddelade sakliga upp-
gifterna. Visserligen är det en himmelsvid skilnad
i stilistiskt afseende emellan den italienska renässansens
''politiska skriftalster och de stundom karakteristiska
och naivt kraftfulla, men nästan alltid otympliga stats-
papper, som frambragtes af de samtida nordeuropei-
ska kansliernas alumner, ej blott i Tyskland och
Skandinavien, utan äfven i den något mera förfinade
västern, i Frankrike, Nederländerna och England. Men
härutinnan delar Venedig äran med Rom, Florens och
andra brännpunkter för den mångskiftande italienska kul-
turen. Och med tiden, i samma mån som det humani-
stiska latinet utbreder sig öfver Europa såsom ett upp-
fostrande organ för de moderna staternas politiska sam-
färdsel/ minskas därjämte afståndet emellan det transal-
pinska »barbariet» och Italiens formfulländning, tills slut-
ligen Frankrikes språk och stil tillkämpar sig sitt så
länge obestridda principat inom det diplomatiska skrift-
ställeriet.

Det faktiska innehållet åter af dessa venetianska
källor måste naturligtvis, liksom alla af dylik art, pröfvas
med vederbörlig försiktighet. Den tid är numera förbi,

då mången trodde sig om att bygga en någorlunda säker
och fullständig vetenskaplig framställning af ett lands
historia under en viss period så godt som uteslutande på
utländske ministrars rapporter till sina regeringar. De
diplomatiska korrespondenserna ega egentligen vitsord i
första hand för själfva de omedelbara förbindelserna
emellan de olika staterna eller deras ombud. Man måste
dessutom alltid taga hänsyn till dessa förbindelsers karak-
teristiska egendomligheter, till hvilka bland annat hör,
att den historiska forskningen ofta nog måste efterspanas
under ett omhölje af förställning och låtsade schackdrag.
Men inom historiens område falla icke allenast de nakna, .
verificerade tilldragelserna, utan äfven deras återspeg-
lingar i mer eller mindre bestämmande personers och
samhällsgruppers uppfattning, ty genom sådana intryck,
vare sig riktiga eller oriktiga, själfständigt mottagna eller
framkallade genom främmande inverkan, föranledas i sin
ordning nya åtgärder och tilldragelser. Diplomatiens
utveckling beror på en alt mera skärpt insikt i denna
växelverkan emellan de politiska handlingarna och de
politiska föreställningarna eller illusionerna, och för den
historiska forskningen är därför icke den uppriktigaste,
utan den finaste diplomatien af största värde såsom
ledtråd.

Venedigs politik i nyare tiden var särskildt egnad
att uppamma en diplomatisk konst af högre rang. En
stormakt genom sin rikedom och sitt fasta statsskick,
genom sina intressens utbredning och sitt geografiska
läge, hade republiken för länge sedan lemnat bakom sig
ärelystnadens äfventyrsplaner och stadgat såsom sin huf-
vuduppgift att bevara det redan vunna, conservar lo stato,
utan öfvermod och utan ovärdig efterlåtenhet. Att hon
kunde sätta hårdt mot hårdt, om det gälde, visade hon
mot den rofgiriga koalitionen i Cambray, vid Lepanto
och på Cypern mot turken, mot påfven genom Paolo
Sarpis penna. Men de starka medlen voro icke hennes
bästa vapen, och hon hade en ömtålig ställning midt
ibland de uppåtsträfvande militärmonarkierna. Hon sökte
därför hälst sitt skydd i kloka underhandlingar, grundade
på en omsorgsfull beräkning af de växlande maktför-
hållandena och de stridiga intressena. Den styrande
• aristokratien, som med större följdriktighet än någon
annan regering mäktade vidhålla det en gång faststälda
systemet, samlade sålunda inom sitt sköte en ständigt
växande skatt af erfarenhet och politisk sakkunskap.
Statshemligheterna gömdes där bättre än inom de intri-
gerande hofkretsarna, och Venedigs ambassadörer, som
voro invigde i den häfdvunna politikens traditioner, gjorde
tillika sina iakttagelser med den lugnare och säkrare
blick, som betingas af ett begränsadt sträfvande. För
Rom, Habsburg och Bourbon hägrade i olika former
universalväldets drömbilder, som försvårade en lidelsefri
åskådning af de verkliga förhållandena; nästan öfveralt
i Europa ingrepo mäktiga, men oklara folkrörelser i de
internationella förhandlingarna, och icke sällan stördes
statsmännens planer af konungagunstlingars kabaler. Den
venetianska senaten däremot intog en halft skeptisk håll-
ning-till de religiösa tidsbrytningarna och skötte sin
politik både med den solide affärsmannens kallblodighet
och med. världsmannens frihet från onödiga skrupler.
Genom dess diplomati går en anda af förädlad machia-
495NORDISK REVY 1884—1885.	496

vellism, som icke ratar de små utvägarna att i hvarje
särskildt fall häfda den stora grundsatsen: Venedigs
neutralitet i sammanhang med den europeiska jämvikten.
Denna konservatism utmynnade till slut i en försvagande
isolering utan politisk framtid, men den fallna republikens
arkiv förvara dock för alla tider minnesmärkena af en
helgjuten och afrundad utveckling, på samma gång lik-
som marginalkommentarierna till det nyare Europas häfder.

De hittills mest kända af de venetianska minister-
berättelserna äro de relazioni, som ambassadörerna voro
skyldige att efter hemkomsten föredraga inför den sam-
lade senaten. Dessa redogörelser innehålla under vissa,
nästan typiskt återkommande rubriker, karakteristiker af
regenten, hans förnämste rådgifvare och den politiska
ställningen vid det hof, där författaren nyligen represen-
terat republiken, af landets militäriska och ekonomiska
maktmedel, af dess styrelsesätt och förvaltning, af dess
förhållanden till andra stater, i synnerhet till Venedig
m. m. Redan i äldre tider råkade åtskilliga sådana re-
lationer, som voro mycket eftersökta på grund af den
venetianska diplomatiens anseende, genom hvarjehanda
tillfälligheter och indiskretioner i främmande samlares
händer och spredos genom ganska talrika afskrifter ibland
Europas statsmän. Sedermera hafva dessa afskrifter till
stor del hamnat i offentliga samlingar; några finnas t. ex.
äfven i Upsala universitetsbibliotek, men annorstädes, så-
som i Paris, Wien och Berlin, har man vidlyftiga serier
däraf. Först i detta århundrade hafva de i tryck blifvit
offentliggjorda, så vidt möjligt efter originalen, genom de
af Alberi, Barozzi och Berchet föranstaltade Raccolte,
men äfven genom andre utgifvare inom och utom Italien.
Sålunda hafva våra dagars häfdaforskare fått tillträde
till ett i.sitt slag allenastående galleri af historiska por-
trätt och tidsbilder, skildrade af samtida mästare i den
politiska iakttagelsens konst.

Ännu större värde måste man, från rent vetenskap-
lig synpunkt, tillmäta de dispacci, som skrefvos af am-
bassadörerna under de växlande händelsernas omedelbara
intryck. Dessa handlingar bevakades med större omsorg
af republikens regering, emedan de innehöllo de egentliga
politiska hemligheterna, och de hafva därför i vidsträk-
tare mån blifvit tillgängliga först ünder de senaste år-
tiondena, i synnerhet sedan Venedigs arkiv blifvit befri-
adt från den österrikiska styrelsens ofta mycket småak-
tiga kontroll. Bland de icke-italienske forskare, som an-
vändt dessa källor, kunna utom Ranke nämnas Baschet-
(för Frankrike), Rawdon Brown (för England). Några
svenskar hafva äfven under kortare tider studerat i Ve-
nedigs arkiv, men ingen af dem har för allmänheten fram-
lagt resultaten af sina undersökningar, med undantag af
prof. Odhner (»Sveriges förbindelser med venetianska re-
publiken under sjuttonde århundradet», i Hamiltons Nor-
disk Tidskrift för 1867). För vår historia torde där lik-
väl vara ej så litet att hämta. Venedig underhöll vis-
serligen aldrig ständige residenter vid det svenska hofvet,
och af de mera tillfälliga förbindelser, som egde rum
emellan de båda staterna, finnas inga andra direkta spår
än några regeringsskrifvelser å ömse sidor och några pro-
tokoll vid sändebudsaudienser. Men under de tider, då
Sverge mera verksamt ingrep i den europeiska politiken,
kunde de venetianske ambassadörer, som voro ackredite-

rade i Paris, Haag, Wien och andra hufvudstäder, icke
gärna underlåta att förskaffa sig upplysningar äfven om
Sverges andel i hvad som tilldrog sig. Det vore så-
lunda onekligen af stort intresse att erfara, hvad de kunna
hafva att förmäla om t. ex. Karl X Gustafs krig i Polen
och därmed förknippade diplomatiska förhandlingar. Ref.
har varit i tillfälle att se några depescher af Venedigs
bailo i Konstantinopel under Karl XII:s vistelse i Tur-
kiet; att döma af deras beskaffenhet, skulle man kunna
vänta en ingalunda betydelselös skörd af deras grundli-
gare genomforskning. Af alla europeiska stater var kan-
ske Venedig den, som stod de orientaliska förhållandena
närmast och egde de bästa hjälpmedel att göra sig noga
underrättad om de invecklade osmaniska palatsintrigerna.

Trettioåriga krigets tidehvarf, som för hela Europa,
icke minst för Sverge, har. medfört så genomgripande
förändringar, förtjänar utan tvifvel att närmare belysas
ur venetianska källor, där man. kan lära känna förbin-
delsetrådarna emellan de politiska händelserna norr om
Alperna och de italienska förhållandena. Venedigs senat
och sändebud i utlandet måste bedöma de nordeuropeiska
makternas ställning till den uppflammande religionsfäjden
från helt andra synpunkter än dessa makter själfva,
men voro tillräckligt intresserade i den pågående utveck-
lingen för att med spänd uppmärksamhet följa dess olika
skeden. De nya bidrag till trettioåriga krigets historia,
hvilka vi ofvan angifvit, äro därför synnerligen välkomna,
ej blott för specialforskningen, utan äfven för dem, som
önska få en fullständigare och klarare öfversikt af denna
periods allmänna karakter. Zwiedineck-Südenhorsts arbete
har visserligen icke blifvit fullbordadt i hela den om-
fattning, som förf, ursprungligen åsyftat, enär framställ-
ningen afslutas med en skildring af Mantuas eröfring af de
kejserlige i juli 1630 och omnämnandet af det fransk-veneti-
anska fördraget i St. Jean de Maurienne vid samma tid. Men
man finner där en sammanhängande teckning af de or-
saker, som bestämde Venedig att närma sig till Frank-
rike och de protestantiska makterna, oaktadt dess sträf-
vanden framför alt gingo ut på att undgå vidtutseende
förvecklingar. Det habsburgska huset hade visat sig
fiendtligt mot republiken, som till och med ansåg sig
hafva anledning att spåra spanska stämplingar i samband
med den år 1618 af några främmande soldtruppofficerare
anstiftade planen att genom en plötslig öfverrumpling
störta Venedigs lägliga regering. Hofvet i Wien, som
med eller mot sin vilja ofta var nödsakadt att följa an-
visningar från Madrid, måste äfven betraktas som en
farlig granne till Venedig, så mycket mer som obehag-
liga förvecklingar alt jämt uppstodo i anledning af gräns-
tvister och de sydslaviske sjöröfvarnes, de s. k. uskokernas
tillflyktsorter inom kejserligt område. Trots alt detta
sökte republiken i det längsta undvika alla steg, som
kunde reta dess fiender, understödde hvarken de uppro-
riske i Böhmen eller Bethlen Gabor i Ungern, och åt-
nöjde sig med att efter förmåga motarbeta det spanska infly-
tandet hos de österrikiske statsmännen. Först när striderna
om Valtellina, som spanjorerna ville bemäktiga sig för att
vinna en bekväm militärisk förbindelse med Tyskland, ho-
tade Venedig med en fullständig instängning genom habs-
burgska besittningar på alla sidor af dess landområde, trädde
republiken i förbund med Frankrike och tog Mansfeld i
497 NORDISK REVY 1884—1885.	498

sin sold för att vid Rhen och Nederländerna åstadkomma
en diversion mot de kejserlige och spanjorerna. Seder-
mera tvungos venetianerna att själfve gripa till vapen,
ehuru utan framgång, för att skydda den franske her-
tigens af Nevers rätt till Mantua, och samtidigt bevil-
jade de jämte Frankrike medel att betäcka Gustaf Adolfs
krigskostnader, emedan de fruktade, att Wallenstein, om
kejsaren finge fria händer i Tyskland, skulle föra sina
trupper till Italien. ‘

I Bührings af handling redogöres utförligare för Sver-
ges och Venedigs politiska förbindelser under denna
tid, sedan förf, förut meddelat de knapphändiga under-
rättelser, som finnas i behåll om de båda staternas äldre
beröringar med hvarandra. Åtskilliga hittills okända
uppgifter anträffas i detta kapitel af arbetet (dock torde
förf:s förmodan, att Johannes och Olaus Magni omkring
1540 skulle hafva varit konung Gustaf behjälplige att
för hans tjänst anskaffa venetianske skeppsbyggmästare,
vara mindre sannolik på grund af de båda brödernas
fiendtliga ställning till konungen). Bühring har råd-
frågat vida flere depeschserier än Zwiedineck-Südenhorst,
som företrädesvis har begagnat de ännu i Wien qvar-
blifna venetianska Dispacci Germania och i Venedig synes
hafva inskränkt sina forskningar till de egentliga senats-
handlingarna (Senato Secreta och Esposizioni Principi).
Hos Bühring är därför framställningen, ehuru till ämnet
mera begränsad, detaljrikare och tillika öfverskådligare,
emedan de samtidigt ingångna ministerberättelserna från
olika orter ofta ömsesidigt förklara hvarandra. Förhand-
lingarna skildras ända till Gustaf Adolfs död; de sista
kapitlen äro isynnerhet intressanta genom där meddelade
upplysningar om Gustaf Adolfs plan att angripa det
habsburgska huset äfven i Italien, för hvilket ändamål
den franske hugenottchefen Rohan skulle med svenska
och schweiziska trupper besätta Valtellina.

Båda dessa arbeten äro försedda med talrika bilagor,
innehållande förut otrykta handlingar, som hufvudsak-
ligen äro hämtade ur de venetianska Senatsprotokollen
och sändebudsdepescherna. De torde hos mången fram-
kalla en önskan att erhålla ännu flere publikationer af
samma slag äfven för senare skeden af det stora kriget,
då Venedig, ehuru i yttre måtto neutralt, likväl fortfor
att utveckla en liflig diplomatisk verksamhet.

. H—e.

Lippert, Julius, Die kulturgeschichte in einzelnen
hauptstücken. I abteilung. Des menschen nahrungssorge,
wohnung und kleidung. Mit 57 abbildungen. VI + 246
ss. Leipzig, Freytag; Prag, Tempsky. Pr. b. 1 m.
(Das wissen der gegenwart, XXXV B.)

Hopp, Ernst Otto, Geschichte der vereinigten staaten
von Nordamerika. II abteilung (von 1783 bis 1861).
Mit 32 / abbildungen. VI + 217 ss. Leipzig, Freytag;
Prag, Tempsky. Pr. b. 1 m. (Das wissen der gegen-
wart, XXXIX B.)

Cammermeyers reisekart over det sydlige Norge;
med höide-lags-angivelse ved Per Nissen. Kristiania
1884. Nordlige blad pr. 2 kr.; sydlige blad pr. 2 kr.

Anker, C. J., Biografiske data om 330 norske,
norskfodte eller for nogen tid i den norske armé ansatte

generalspersoner 1628—1885. Med 60 portræter af
norske eller norskfodte generalspersoner. H. 1 & 2,
128 ss. Kristiania, Alb. Cammermeyer, 1885. Pr. 1
kr. per h.

Odhner, C. T., Sveriges politiska historia under kon-
ung Gustaf III:s regering. Första delen 1771—1778.
XII + 610 ss. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Pr. 8 kr. .

Svenska fornminnesföreningens tidskrift. Sjette ban-
det. l:a häftet (n:o 16). Innehåll: Nordin F., Forn-
lemningar i Vestkinde socken på Gotland, på «svenska
fornminnesföreningens bekostnad undersökta år 1882;
Montelius, O., Den förhistoriska fornforskningen i Sver-
ge under 1882—1884, kortfattad öfversigt (med 15 fig.);
Hildebrand, H., Om välgörenhet under medeltiden. I.
Den äldre tiden. De andliga riddareordnarne. — Års-
berättelse för 1884. .

Historisk Tidsskrift, udg. af den danske historiske
Forening; red. af C. F. Bricka. 5 R. V: 1. W. Mol-
lerup, Eggert Frille. Et Bidrag til Unionstidens Hi-
storie. Otto Blom, Blidemestere, Balistarii og Værk-
mestere i Kjobenhavn ca. 1375—1550. W. Mollerup,
Om en hidtil ukjendt Prinsesse af det danske Kongehus.
J. N. Madvig, Et Par Erindringer fra Christian VIII:s
Tid. A. D. Jorgensen, Sonderjyllands Indlemmelse i
den danske Krone 1721. — Literatur og Kritik.

Germanska språk.

Sievers, E., Zur rhytmik des germanischen alli-
terationsverses. I. (Paul-Braune, Beitr. z. gesch.
d. deutsch, spr. u. litt. B. X, s. 210 ff.)

Sievers, E., Proben einer metrischen Herstellung
der Eddalieder (Inbjudningsskrift till firande af h.
maj:t konung Karls af Wurtemberg födelsedag vid
universitetet i Tübingen; äfven separat).

Metriken i de germanska folkens fornpoesi har på
den senare tiden tillvunnit sig vida större uppmärksamhet
än som förr var fallet, då man ej gick utöfver de regler,
som redan voro gifna i de gamles poetiker, och som huf-
vudsakligen rörde användningen af rim och omskrifningar.
Jessen framstälde uti Zs. f. d. phil. II (1870), s. 140 f.
sin upptäkt, att drottkvættversen skall sluta på — ,
och Bugge uppvisade i ett föredrag på det första nordi-
ska filologmötet 1875, hvilket är intaget i detta mötes
förhandlingar, att äfven för målahåttr och Ijodahåttr reg-
ler i afseende på vissa stafvelsers kvantitet funnes. Utom
desse är det snart sagdt uteslutande prof. Sievers, som
verkstält de storartade undersökningar öfver stafvelse-
antal och kvantitet i den fornnordiska versen, hvilkas
resultat numera från nästan alla sidor erkännas vara till
sina hufvuddrag faststående. Sievers började sina under-
sökningar med den del af den nordiska fornpoesien, som
redan på förhand kunde antagas vara mest fjättrad af
499

NORDISK REVY 1884—1885.

500

regler, nämligen skaldediktningen, hufvudsakligen den i
drottkvætt affattade. Sedan han uppvisat, att för denna
poesi verkligen mycket stränga regler gälde i afseende
på stafvelseantal och kvantitet, öfvergick han till under-
sökning af Eddasångerna och fann, att äfven deras me-
triska byggnad var mycket sträng, om ock här och där
vissa friheter tydde på, att banden stundom kunde lossas
eller kvarstodo som rester från en tid, då ej regeltvånget
var fullständigt genomfördt. Dessa Sievers’ undersök-
ningar öfver den fornnordiska metriken äro framlagda i
trenne afhandlingar med titeln Beiträge zur skalden-
metrik i Paul och Braunes Beiträge, band V, VI, VIII,
till hufvuddragen refererade i undertecknads Fornnordisk
metrik kap. I. Vid afslutandet af dessa undersökningar
antog Sievers ännu, att den västgermanska alliterations-
poesien representerade den versform af friare byggnad,
som måste tänkas som ett' förstadium ' till de nordiska
metra, nämligen en vers med ett visst antal betonade
stafvelser och mellan dessa ett obestämdt antal obetonade,
flere eller färre efter de olika skaldernas tycke och smak.
Emellertid har Sievers’ forskning riktats på en undersök-
ning af den anglosaxiska eller fornengelska alliterations-
poesiens metrik, och resultatet af hans forskning är det,
att den fornengelska versbyggnaden ingalunda är så fri,
som man hittills trodde, utan att den fornengelska kort-
raden eller halfversen visar ett starkt släkttycke med
den nordiska fyrstafvelseversen, som bildar strofen
kviöuhåttr.. Denna undersökning af den fornengelska
alliterationsdiktningens metrik föreligger i den första af
de ofvan anförda skrifterna, Zur rhytmik des germ, alli-
terationsverses I. En andra del innehållande de språk-
liga slutsatser, som kunna dragas af de metriska förhål-
landena, skall utkomma i nästa häfte af samma tidskrift.
Genom dessa undersökningar öfver den fornengelska me-
triken har äfven Sievers’ uppfattning af den nordiska i
vissa punkter modifierats. Både den fornengelska kort-
raden och den nordiska fyrstafvelseversen bestå af tvänne
delar, som Sievers i brist på annat namn kallar »fötter»
till skilnad från rimversens »takter», som äro af samma
tidslängd. Dessa »fötter» kunna nämligen vara af
olika tidslängd och det väsentliga för dem är att inne-
hålla en betonad stafvelse (höjning) ensam eller åtföljd
af en eller flere obetonade (sänkning). Det nya i Sie-
vers’ uppfattning af den nordiska fyrstafvelseversen är
sålunda antagandet, att äfven i denna vers fötter af olika
tidslängd förekomma, samt ansättandet af flerstafvig sänk-
ning, hvarom mera nedan. En annan viktig punkt, rö-
rande hvilken Sievers’ åsikt genom hans fortgående forsk-
ning blifvit en annan, är den om den naturliga satsbeto-
ningens förhållande till den metriska. I sina första af-
handlingar antog Sievers att första delen af hvarje takt
eller fot bar höjningen, eftersom för vissa takter en sådan
betoning stode fast. Uti den sista afhandlingen om den
nordiska metriken har Sievers uppgifvit denna åskådning
för Eddans fyrstafvelsevers. I de båda ofvanskrifna ar-
betena äro icke allenast de olika verstyper, som uppstå
genom att taga hänsyn till den naturliga satsbetoningen,
lagda till grund för framställningen af den fornengelska
kortraden och den nordiska kviöuhåttsversen, utan äfven
drottkvættversen medgifves hafva samma frihet i betoning.
De metriska grundtyper, som Sievers uppställer för den

fe. kortraden, äro följande, om \ betecknar stafvelse af
likgiltig kvantitet, ; hufvudton, ' biton:

a -xll-x
B x-llx-
0 X - II “ X

Dessa typer återfinnas äfven hos den nordiska fyrstafvelse-
versen. Emellertid kunna dessa grundtyper rätt betyd-
ligt modifieras äfven på annat sätt än genom den vanliga
upplösningen af lång betonad stafvelse till • =. Uti
den fe. poesien kunna nämligen i alla typerna antalet af
sänkningsstafvelserna ökas öfver grundskemats, vanligen
till 2, men i synnerhet i de typer, som börja med sänk-
ning ej sällan flera, till och med 5. I den nordiska
fornpoesien förekommer däremot en dylik stegring af
sänkningens stafvelseantal utöfver de gifna typerna myc-
ket sparsamt utom i de fall, då den kan betraktas som
upplösning af en lång stafvelse, och dessa senare fall
kunna tolkas antingen som upplösning af en bitonig
sänkningsstafvelse, emedan sådan ofta förekommer, eller
som en verkligen tvåstafvig sänkning, hvilken senare
uppfattning är nödvändig för de få fall, som ej kunna
vara upplösningsstafvelser. Dylika fall af flerstafvig sänk-
ning, som ej kunna utgöra upplösningsstafvelser, förekomma
alls icke i den nordiska skaldepoesien. Sievers frågar
sig (Proben s. 5), huru Eddatextens mellanställning mel-
lan fe. poesiens frihet och den nordiska skaldediktningens
stränghet i detta afseende är att fatta, om såsom ett
verkligt mellanstadium i metrisk utbildning eller såsom
blott tillhörande den till oss komna textformen, men främ-
mande för den ursprungliga affattningen, och tror, att en
del af afvikelserna från normalskemat äro verkliga rester
af en friare konstöfning, men att den större delen råkat
in i texten under den århundraden långa tiden mellan af-
fattningen och de i behåll Varande handskrifternas ned-
skrifvande. — Slutligen må nämnas, att Sievers kommit
till en förändrad uppfattning af versen i målahåttr. Han
anser densamma som en utvidgning af kviöuhåttr, men
utvidgningen har ej skett genom inskjutning af en mellan-
takt, utan genom tillsats af en stafvelse, hos betonings-
typerna A, B, C i början, hos D efter den första beto-
nade stafvelsen och hos E i slutet. Med andra ord, den
frihet, som herskar i den fe. poesien att efter behof utvidga
4-stafvelseversen till 5-stafvig, och som stundom förekommer
i den nordiska kviöuhåttsversen, har i den nordiska forn-
poesien ledt till ett nytt metrum af idel 5-stafviga verser.
— Jämte en redig framställning af de modifikationer,
som Sievers’ uppfattning af den fornnordiska versen erfarit
genom hans undersökning af den fornengelska, innehåller
Sievers’ Proben etc. några Eddasånger med angifvande
för hvar vers, huru densamma bör metriskt uppfattas.
501

NORDISK REVY 1884-1885.

502

Som ex. på kviöuhåttr tjäna Voluspa, prymskviöa, Hymis-
kvila, som ex. på målahåtir Atlamél, på Ijddahåttr Loka-
senna.

Erik Brate.

Schmidt, Ernst, Briefwechsel der gebrüder Grimm
mit nordischen gelehrten. XX + 312 ss. Berlin, Ferd.
Dümmler. .

Kock, Axel, Språkhistoriska undersökningar om svensk
akcent. Ändra delen; II, ss. 329—524+VI ss. Lund
1885; C. W. K. Gleerup. Pr. 3,25.

Nyare bidrag till kännedom om de Svenska lands-
målen och svenskt folklif, tidskrift utg. genom J. A. Lun-
dell, 21:a h. 1885, B. (B. V, h. 4). Innehåll: B. Berg-
ström, Spring, min snälla ren! 20 ss.

. Transactions of the philological Society. 1882—3—4.
Part III. Ss. 351—654 + ss. 41—96 +3 ss + 19 ss.
+ XXX ss. + VIII ss. London, Trübner & C:o 1885.
Pr: 15 sh.

Af Svenska landsmålen komma i oktober årets två
sluthäften att utdelas. De skola innehålla: h. 22:
Isländska sägner och legender af G. Cederschiöld,
sagor, sägner och visor af R. Bergström och J. Nord-
lander; h. 23: Laumålets kvantitet och aksent af
M. Klintberg (mellan tre och fyra ark större än dispu-
tationen) samt smärre meddelanden. Årg. 1886 börjar
med Vendells Runömål (s. 65 till slutet), och blir där-
med tidskriftens andra band komplett till bindning.

Pedagogik.

Hollander, A. G., Svenska undervisningsväsen-
dets historia i sitt sammanhang med odlingens all-
männa utveckling, I. Tiden före 1724. Stockholm
1884, Samson & Wallin. 27+572 ss.

Den uppgift, hvilken förf, till föreliggande arbete
sökt lösa, hör utan tvifvel för närvarande till dem, som,
för att begagna förf:s ord, »i allmänhet öfverstiga en en-
skild persons krafter». För att icke tala om den mång-
fald af »kulturhistoriska moment», till hvilka hänsyn
måste tagas, om framställningen skall erhålla önsklig
fullständighet, är själfva det material, som behöfves för
hufvudfrågans lösning, ännu synnerligen litet samladt och
för viktiga tidskiften nära nog obearbetadt. Det är
därför icke att undra öfver, att förf., »oaktadt mångårigt
samlande och bearbetande af materialierna», måste med-
gifva, att han lämnat ifrån sig ett ofullständigt arbete.
Ja, betänker man, att förf:s egentliga lifsuppgift varit
elementarlärarens trägna kall, och att utarbetandet sanno-
likt skett utan den tillgång på nära håll till bibliotek
och arkiv, som för den historiske forskaren är så nöd-
vändig, måste man snarare förundra sig öfver de rika
förråd, som här finnas samlade och hvilka ovilkorligen
måste gifva herr Hollanders arbete ett varaktigt värde.
Sedt ur synpunkten att vara egentligen det första för-
söket i sitt slag, förtjänar det samma icke blott »ett

billigt och skonsamt bedömande», utan äfven ett lifligt
erkännande af förf:s omfattande beläsenhet och varma
forskningsnit. Vi tro dock, att herr Hollander skulle
gjort större gagn med sitt arbete, om han något mera
sökt begränsa sitt ämne och icke låtit sin undervisnings-
väsendets historia »omfatta mera än hvad titeln egent-
ligen innebär». ■

Granskar man, med ledning af den utförliga, 22 sidor
starka, innehållsförteckningen, hvad den föreliggande de-
len innehåller, så kan det svårligen nekas, att det ka-
tolska tidehvarfvet fått ett altför stort utrymme. Det
upptager nämligen icke mindre än 201 sidor, hvilket, i
betraktande af den ofullständighet, som i allmänhet vid-
låder vår kännedom om detta tidehvarfs kulturförhållan-
den, måste väcka berättigad förvåning. Hade förf, full-
följt samma plan äfven för den nyare tiden, skulle hans
arbete antagit dimensioner, hvilka verkat i hög grad af-
skräckande på flertalet af bildade läsare. Vi tro, att,
om skildringen af medeltiden inskränkts till "fjärdedelen
af dess nu varande omfång, skulle framställningen, som
nu vimlar af mer eller mindre oväsentliga detaljer, af-
gjordt hafva vunnit i öfverskådlighet utan att ändock
brista i grundlighet. Genom hänvisningar i noterna till
de specialarbeten, ur hvilka förf, hämtat sina uppgifter
om bildningens ståndpunkt i andra länder under denna
tid, kunde för detaljerna häraf intresserade läsare hafva
blifvit tillräckligt tillgodosedda. Men förf, älskar tydli-
gen icke hänvisningar till de källor, han begagnat; man
träffar blott helt få sådana, och detta är i vår tanke en
bestämd brist i hvarje historiskt arbete, icke minst då
författaren, i likhet med herr Hollander, gjort till sin
uppgift att undanrödja gängse missuppfattningar (jfr för-
ordet s. II). — Såsom prof på förf:s böjelse för att för-
djupa sig i detaljer må påpekas t. ex. hans undersöknin-
gar s. 65, huru vida Birger Jarls son Bengt var den yngste
af bröderna eller ej, eller ss. 77—79, hvem som kunde
ha varit författare till konunga- och höfdingastyrelsen, samt
mellan hvilka nära hvarandra liggande år den sannolikast
nedskrifvits.Dessa utredningar äro dock långt ifrån att
sakna intresse och skada så mycket mindre, som de för-
lagts till noterna, där den senare dock upptager icke
mindre än 21/2 sida med petit-stil. Mera olämpligt är
att, såsom förf, ofta brukar, i själfva texten göra stän-
diga parentetiska inskjutningar af detaljer, hvilka verka
i hög grad störande på uppfattningen. Så t. ex. — bland
många andra ställen — på s. 60, där man läser: »Den
förste skandinav, som nämnes hedrad med denna tidens
högsta literära ämbetsvärdighet af universitetets [i Paris]
rektor, var, år 1326, en medlem af collegium Lundense,
artium magistern och professorn Petrus de Dacia den
yngre (död såsom kanik i Ribe), en man, som till och
med fått en plats i filosofiens historia (jfr Bruckeri In-
stitutiones) mellan den förutnämde Durandus (d:r resolu-
tissimus) och Franciscus Mayron (d:r illuminatus), och
som, ehuru nästan glömd af eftervärlden, prisades af
samtiden icke blott såsom filosof, utan äfven såsom mate-
matiker och astronom (kalenderförfattare), såsom ’den
ypperste och ryktbaraste i hela sitt tidehyarf, hög i geni,
lysande såsom talare, ej okunnig i teologi och grekiska’,
hvilken sistnämda kunskap, jämte den i matematik, an-
tyder ett betydligt steg utöfver tidens vanliga lärdoms.
503

NORDISK REVY 1884—1885.

504

mått». I s. k. grflndlinier till en vetenskap eller i upp-
slagsböcker kan ett sådant språk vara på sin plats, men
icke i ett arbete af denna art. — En stor del af hyad i
texten förekommer, kunde för öfrigt hafva förlagts till
noterna.

Såsom förut är antydt, blir framställningen vida mera
sammanträngd och öfverskådlig i fråga om nyare tiden.
Förf, lämnar här likväl många, i hög grad upplysande,
utdrag ur de särskilda skolordningarna, såväl dé allmänna
som de för de särskilda gymnasierna under 1600-talets förra
hälft utfärdade. Bland de förra förtjänar särskildt det
grundliga referatet af 1649 års skolordning (ss. 366—394)
erkännande. Ett och annat utdrag ur Laurelii och Em-
poragrii förslag — omnämda i förbigående s. 424 not. 2
— kunde hafva förtjänt att anföras. Men dessa tillhöra
den mera knapphändigt behandlade perioden 1649—1724,
som företer icke så få luckor. Särskildt förtjänta af
uppmärksamhet äro från denna tid domkapitlens och de
akademiska konsistoriernas i början af Frihetstiden af-
gifna utlåtanden öfver 1693 års skolordning, men dessa
affärdas på blott något mer än en sida (ss. 436—437).

Ett särskildt omnämnande förtjänar förf:s försök till
periodindelning i det svenska undervisningsväsendets hi-
storia. Såsom förf, själf i förordet yttrar, utgår han där-
ifrån, »att icke mindre den allmänna människoanden och
den särskilda folkanden än den enskilda personliga anden
har att i och för klarare och‘ sannare uppfattning och
förverkligande af en praktisk idé, sådan som uppfostrans
och undervisningens, i allmänhet genomgå vissa af tids-
och kulturförhållanden betingade psykologiska utvecklings-
stadier eller tidskiften, nämligen ett empiriskt, grund-
läggande och nybildande i en viss elementär uppfattnings-
form, ett dogmatiskt och utbildande i samma gifna rikt-
ning samt slutligen ett kritiskt och ombildande stadium,
för att därpå med mer eller mindre ombildadt ideal ånyo
inom längre eller kortare tids förlopp genomgå likartade
trefaldiga utvecklingsskeden, tillsammans utgörande ett
•fullständigt kretslopp eller tidehvarf. Denna historiskt-
psykologiska lag, i allmänhet gällande för mänsklig idéut-
veckling och fortgång till mera fullkomnad andlig od-
ling, har förf, sökt uppvisa i den svenska folkandens
skiljaktiga uppfattning af undervisningens och bildningens
mål och ideal under särskilda tidehvarf och tidskiften
med vissa kulturhistoriska vändpunkter, särskildt under
den svensk-katolska odlingens och skolasticismens tide-
hvarf (1014—1527) vid åren 1220 och 1370, samt under
den protestantiska odlingens och humanismens här teck-
nade första tidehvarf (1527—1724) vid åren 1649 och
1693.» Mot förf:s tillämpning af nu angifna historiskt-
psykologiska betraktelsesätt kunde nog ett och annat
vara att anmärka, men den vidlyftiga undersökning, som
härför skulle erfordras, lärapar sig icke för denna tid-
skrifts begränsade utrymme.

Mot flere af de resultat, till hvilka förf, kommit och
af hvilka några de mera betydande i förordet uppräknas,
kunde anmälaren jämväl känna sig hågad att uppträda,
t. ex. mot förf:s åsikt, att Gustaf II Adolf är den »främ-
ste förkämpen inom] europeiska odlingshistorien för den
pedagogiska realismen gent emot den teologiska och klassi-
ska verbalism, som under Sverges företrädesvis ’lärda
tid’ uppspirade på grund af den likaledes förbisedda

skolordningen af 1611» (jfr ss. 316—318), liksom mot
förf:s uppgifter angående sistnämda skolordnings tillämp-
ning (s. 285 not.), om slutredaktionen af 1649 års skol-
ordning (ss. 362—363), om dennas förhållande till den
senare skolordningen af år 1693 (s. 426) m. m., men
torde han få återkomma till dessa punkter i någon fack-
tidskrift.

Till sist vilja vi i hufvudsak instämma i det om-
döme, förf, själf uttalar om sitt arbete, att »huru mycket
än kan vara att beriktiga, fullständiga och ifylla inom
ramen af den i detta arbete uppdragna historiska teck-
ning, .... den samma, i enlighet med hans önskan och
afsikt, innebär en anvisning till en från vidgad synpunkt
företagen kulturhistorisk behandling af ämnet och till en
mindre ensidig uppfattning och framställning af det fo-
sterländska undervisningsväsendets utveckling i dess na-
turliga samband med andra grenar af den andliga od-
lingen». Ho. Hd.

Fries, Ellen, Den kvinliga elementarundervisningen
i Frankrike. Reseberättelse. IV + 112 ss., liten 8:o.
Upsala, Almqvist & Wiksell. Pr. 1,25.

Siljeström, P. A., Smärre skrifter rörande uppfostran
och undervisning. VI + 380 ss. Stockholm, P. A.
Norstedt & Söner. Pr. 3 kr.

• Tidskrift för folkundervisningen, utg. af Chr. L. Anjou
och Carl Kastman, 1885 (fjerde årg.), h. 2. Innehåll-
Om sundhetsförhållandena i Danmarks folkskolor samt
några ord om det sanitära tillståndet i våra folkskolor
af Carl K—n; Skolkampen i Holland, föreläsning af
Fr. Lundgren; Några ord om inträdesfordringarne
vid våra folkskolelärareseminarier af B.; Några ord an-
gående undervisningen i musik och sång vid våra folk-
skolelärareseminarier af G—M.; Några iakttagelser vid
förberedandet af historiska uppgifter i folkskolan af J.
G—n; Genmäle till hr J. G—n af G—M. Pris 60 öre.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Teologiska fakulteten.

Den 16 maj 1885. Anstäldes teologie kandidatexamen med
teol. stud. Gustaf Arvid Sommarin, stockh.

S.	D. Anmäldes kanslersbref af den 8 dennes, enligt hvilket
teol. kand. Henry William Tottie blifvit förordnad till docent i
kyrkohistoria vid här varande universitet.

S.	D. Anmäldes skrifvelse från biskopen öfver Karlstads stift
af den 11 dennes, innehållande teol. stud. Axel Nylanders utnäm-
ning till Hedrénsk stipendiat. -

Juridiska fakulteten.

Den 28 april. Hemstäldes om ett reseanslag åt docent D.
Davidson å 900 kr. för studieresa till främmande universitet un-
der instundande sommarferier. (Bif. af kanslersämbetet den 11
maj 1885.)

S.	D. Hemstäldes om ett understöd af 1,750 kr. åt juris
utr. kand. Hj. Hammarskjöld för fortsatta studier vid utländska
universitet. (Bif. af kanslersämbetet den 11 maj 1885.)

Den 11 maj. Till kungliga stipendiater utsågos studd. I.
Löhberg, värml., och 0. Landén, gästr.-hels., och ett Stjernecreutz'
stipendium tilldelades efter lottning stud. R. v. Schultz, västg.
505	. NORDISK REVY 1884-1885,	506

.	Den 29 maj. Föreslogos prof. Rabenius och docent Davidson
att under nästa läsår upprätthålla statsrådet Hammarskjölds före-
läsnings- och examinationsskyldighet, den förre i finansrätt, den
senare i nationalekonomi.

S.	D. Anordnades föreläsningar och öfningar under näst-
kommande termin.

1	Den 30 maj. Promoverades juris utr. licentiaten Ernst
Trygger, göteb., till juris utriusque doktor.

Under läsåret 1884—85 har juris utriusque kandidatexamen i
aflagts af nio, examen till rättegångsverken af tjugusju och exa-
men till kansliet af en studerande.

Filosofiska fakulteten.

6	maj. Bedömdes de latinska skrifprofven, hvilka aflagts
den 20 april.	'

S.	D. Upprättades förslag till Rosenhanska stipendiet,
hvarvid i lista rummet uppfördes fil. kand. G. Gustafsson,
gotl., i 2:dra fil. kand. K. Deckman, stockh., i 3:dje rummet fil.
kand. D. Bergström, östg. .

S.	D. Till kunglig stipendiat . utsågs fil. kand. S. K. A.
Vide, västm.-dal. (vetenskapsrummet grekiska).

S.	D. Upprättades förslag till det Byzantinska resestipen-
diet, hvarvid uppfördes i l:sta rummet doc. K. B. J. Forssell,
i 2:dra rummet fil. lic. A. Wirén.

S.	D. Meddelades kongl. maj:ts bref till kanslersämbetet,
i anledning hvaraf fak. anmodats inkomma med uppgift å
de docenter, som hvarje termin från och med vt. 1879 skulle
äga rätt att under stadgade vilkor vid öfvergången till
allmänna läroverkens tjänst åtnjuta lönetursberäkning. För
frågans förberedande behandling utsåg fak. en komité, be-
stående af universitetets rektor samt de bägge sektionernas
dekaner.

22	maj. Till kungliga stipendiater utsågos S. Pettersson,
västg. (vetenskapsrummet astronomi), och C. V. Wadman,
västg. (vetenskapsr. nordiska språk).

S.	D. Upprättades förslag till ett ledigt Stjerncreutz’
stipendium.

S.	2). Beslöt fakulteten hos kanslern anhålla om venia
promovendi.

S.	D. Slutbehandlades ärendet om docenternas löneturs-
beräkning.

Humanistiska sektionen.

6	maj. Afstyrktes en af kand. S. K. A. Vide gjord under-
dånig ansökan om rätt att i fil. lic. ex. med latinska och gre-
kiska språken förena ämnet klassisk arkeologi. Reservation
af prof. Löfstedt.	.

S. D. Till examinator i statskunskap under examensperi-
oden i maj beslöt sektionen föreslå doc. S. J. Boethius, enär
prof. Alin såsom censor komme att vara från universitetet
frånvarande.

22 maj. Tillstyrkte sektionen bifall till en af doc. O. A.
Danielsson till kongl. maj:t ingifven ansökan om understöd
för en forskningsresa i Italien.

23 maj. Aflades fil. lic. ex. af kand. K. F. Johansson, östg.
(grekiska, latin och sanskrit'.

Matematiskt-Naturvetenskapliga sektioneu.

1	april. Till innehafvare af det fasta docentstipendiet i
de matematiska ämnena föreslogs doc. J. F. Berger.

29	april. Tillkännagafs att kanslern under 15 april fast-
stält instruktion för e. o. professoren i analytisk kemi i hans
egenskap af laborator.

S	. D. Faststäldes ämnen för den profföreläsning, som
doc. O. Widman såsom sökande till e. o. professuren i analy-
tisk kemi höll den 9 maj.

S	. D. Tillstyrkte sektionen fil. lic. A. G. Högboms ansökan
att blifva anstäld som docent i geologi vid universitetet (kan-
slerns utnämning den 7 maj).1

8	maj. Aflades licentiatexamen af kandd. B. F’. Åker-
berg, upl., och C. A. Lindhagen, stockh., båda i astronomi,
mekanik och matematik.

S.	D. Såsom sektionens representanter vid Linné-stodens
aftäckande utsågos prof. T. Fries i egenskap af prodekanus
samt prof. P. T. Cleve och prosektor J. H. T’héel.

S.	D. Till innehafvare af Bjurzonska stipendiet beslöt
sektionen föreslå stud. K. A. T. Seth, smål., och fil. kand. E.

Henning, gotl., till lika fördelning, hvarjämte sektionen beslöt
göra hemställan, att den Bjurzonska belöningen måtte på samma
sätt fördelas mellan docenterna .K. J. Ångström och K. B. J.
Forssell, den förre för hans afhandling: Om strålande värmes
diffusion från plana ytor, den senare för hans afhandling:
Beiträge zur Kenntniss der Anatomie und Systematik des
Gloeolichenen.

S.	D. Till examinator i mekanik under examensperioden
i maj beslöt sektionen föreslå doc. K. V. Helander, enär pro-
fessor Lundquist komme att fungera såsom censor vid examina
från de allmänna läroverken.

26	maj. Bedömdes en af lic. G. Ericsson, göteb, för fil.
graden utgifven och den 16 maj offentligen försvarad afhand-
ling: »Bestämning af Upsala Observatorii polhöjd». •

S.	D. Såsom riksdagspetita uppförde sektionen prof. Daugs
hemställan om ett anslag för matem. seminariet å 1,500 kr.
samt prof. Tullbergs om ett årligt arvode å 500 kr. för en
amanuens vid det zootomiska laboratoriet.

S.	D. Till sakkunnige att afgifva förberedande yttrande
om ende kvarstående sökandens doc. Widmans kompetens till
den lediga e. o. professuren i analytisk kemi utsågos sektio-
nens ledamot prof. P. T. Cleve, prof, i medicinska fakulteten

O. Hammarsten och prof, vid Lunds universitet C. V. Blomstrand.

Akademiskt tryck.

P. Hedenius, Tal vid Upsala universitets fest till minne af
Anders Fredrik Regnell den 6 mars 1885. Ups. 1885. 8:o 26 s.

A. G. Högbom, Iakttagelser rörande Jemtlands glaciala geo-
logi med en inledande öfversigt af berggrunden. Sthm 1885. 4:o
37 s.+2 kartor. (Ingår äfven i beskrifningar till det geologiska
kartverket.)

Es. Lalin. De præpositionum usu apud Aeschylum. Ups. 1885.
4:o 57 s. (Ingår äfven i Norrköpings läroverks årsredogörelse
1884—85.) ■.

H. W. Tottie, Jesper Svedbergs lif och verksamhet. Bidrag
till svenska kyrkans historia. Förra delen. Ups. 1885. 8:o 8 opag.
+218 S.

G. Ericsson, Bestämning af Upsala observatorii polhöjd.
Ups. 1885. 8:o 68 s. + 1 pl.

V. Norström, Om undersökningen af den gifna verklighetens
form. Ups. 1885. 8:0/56 s. .

O. Örtenblad, Etude sur le développement des voyelles la-
biales toniques du latin dans le vieux français du XII siècle. Ups.
1885. 8:o 72 s.

A. Bendixson, Kritiska studier till Kants transcendentala äste-
tik. Ups. 1885. 8:o 82 s.

G. Forsgrén, Bidrag till svenska gref- och friherreskapens
historia 156i—1655. I. Erik XIV:s, och Johan III:s tid. Sthm
1885. 8:o 6 op. + 217 + XXXIX s. .

' Språkvetenskapliga sällskapet

har under terminen haft fyra sammankomster, hvarvid förekommit:
Referat och granskning af d:r E. Seelmann’s Die Aussprache des Late-
in (doc. Danielsson); kritik och vederläggning af en af d:r Brandes i
Aftonbladet dec. 1884 införd uppsats om Shakspere och Montaigne
(doc. Schück); meddelanden om de ryska universitetens organisation,
om undervisnings- och studiesättet vid desamma samt om de
examina och grader, som där afläggas (doc. Lundell); om orddu-
bletter i svenskan (doc. Noreen); notiser om våra älsta svenska
ordböcker (amanuensen Andersson); anmälan af Murray’s English
Dictionary (doc. Erdmann). För en kort redogörelse för sällska-
pets verksamhet har plats upplåtits i Upsala Universitets Årsskrift.

K. vetenskaps-societeten

hade sammanträde den 27 maj. Därvid anmäldes, att bland soci-
etetens utländske ledamöter aflidit fysiologie prof. P. L. Panum
i Köpenhamn den 3 och anatomie prof. F. G. J. Henle i Göttin-
gen den 13 dennes.

Till societetens ordförande under nästkommande akademi-
ska läsår valdes ärkebiskop A. N. Sundberg.

Till inländsk ledamot af societeten invaldes äldre astronomen
vid Pulkowa Observatorium m. m. d:r Magnus Nyrén, till utländ-
ske ledamöter kemie prof. E. Frankland i London och hr H.
Poincaré i Paris.

Bibliotekarien Annerstedt redogjorde för sammanstötningen
år .1665 vid Upsala universitet mellan cartesianismens anhängare
507 NORDISK REVY 1884—1885.508

och motståndare, hvarefter prof. Hammarsten höll föredrag om
Ptomainer.

Af trycket hade societeten utgifvit vol. XII, f. 2, af sina
Nova Acta, innehållande följande afhandlingar:

I.	A. G. Högbom : Marche des Isothermes en automne dans
le nord le l’Europe.

II.	G. Dillner: Sur le développement d’une fonction ana-
lytique pour un contour de convergence qui renferme des infinis
uniformes comme seuls points critiques.

III.	J. E. Areschoug : Observationes Phycologicæ, P. V.: de
laminariaceis nonnullis.	■

IV.	A. Söderblom: Sur les fonctions elliptiques § (u).

V.	N. Lindskog: Über die Drehung eines starren Körpers,
auf den keine Kräfte wirken, um einen festen Punkt.

VI.	11. T'halén: Sur le spectre du fer, obtenu à l’aide de
l’arc électrique. '

-	VII. N. Ekholm et K. L. Hagström: Mésures des hauteurs
et des mouvements des nuages.

, Lund.

Behandlingen af Läroverkskomiténs
förslag.

Teologiska fakulteten.

Den 22 april 1885 förekom frågan i fakulteten, och yttrade
densamma sig:

1)	Mot riktningen i förslaget, att universitetens verksamhet
och dess former skulle bestämmas af elementarundervisningen, och
icke tvärtom såsom hittills; vägen skulle icke rätta sig etter målet,
praktiska yrkena;

2)	mot katekesläsningens inskränkande.

„	hebreiskans uteslutande.

„	det fria anordnandet af morgon- och aftonböner i
skolan.	..

„	inskränkning af latinläsningen.	‘

„	förslaget, att läroverkens styrelse skall skiljas från
stiftsstyrelserna;

3)	afstyrkte enhälligt i prestbildningens och den kristliga
uppfostrans intresse förslaget och menade, att komitérades förslag-
lämnade ett nytt bevis på omöjligheten att på ett tillfredsställande
sätt ordna elementarundervisningen, så länge man icke beslutar
sig-för att inrätta skilda lärdoms- och realskolor.

Juridiska fakulteten
yttrade sig den 15 januari öfver läroverkskomiténs den 25 augusti
1884 afgifna utlåtande på följande sätt:1

1)	begränsade fak. sitt utlåtande till de förslag af läroverks-,
komitén, som omedelbart beröra de inom fakulteten förekommande
examina;	.	.

2)	ansågs att, i motsats till hvad komiténs förslag med afseende
på preliminärexamina gifver vid handen, endast en sådan examen bör
finnas, lika beskaffad för dem, som vilja afläggä fakultetsexamen,
och för dem, som vilja aflägga ämbetsexamen;

3)	att kunskap i latinska språket icke, på satt komiterade för-
ordat, bör kunna undvaras såsom vilkor för afläggandet af förbe-
redande examen för kansliexamen eller i fråga om examen till
rättegångsverken nedsättas till det af komitén uppgifna mått, om
ock fordringarna i detta ämne så i ena som i andra fallet må
kunna inskränkas ända därhän att endast omfatta godkända in-
sikter vid afgångsexamen å klassiska linien från högre läroverk
samt	-	.

4)	att den, som saknar vitsord om insikter i latin, bör fylla
denna brist genom prof vid universitetet och icke, såsom komitén
föreslagit, vid allmänt läroverk.

Medicinska fakulteten.

Den 2 april 1885. Hänvisande till sitt 1881 i frågan afgifna
utlåtande ansåg fakulteten, att det kunskapsmått i latinska språ-
ket, som representeras af betyget godkänd i afgångsexamen, ej
tålde att minskas; ville ytterligare erinra, att den ej asisåge de nu-
varande förstudierna för läkarebildningen hos oss i allo tillfreds-
ställande, öch vidhöll fortfarande sin begäran, att prof uti mate-
matikmåtte införas i den medikofilosofiska examen.. Fakulteten ville

sålunda för sin del föreslå att läroverkskomiténs föreslagna för-
ändringar i hvad angår det medicinska studieväsen icke måtte
befallas.	.

Filosofiska fakulteten.

Humanistiska sektionen.

1)	Frågan behandlades den 7, 14 och 21 mars.

2)	Sektionen afstyrkte enhälligt komiterades förslag till an-
ordnande af filosofiska graden;

3)	tillstyrkte enhälligt afskaffandet af examen stili latini; i
stället skulle ett af de skriftliga profven i kandidatexamen för-
fattas på latin eller främmande lefvande språk;

.	4) ville hafva kandidat- öch licentiatexamina kvar och i huf-
vudsak oförändrade;

5)	tillstyrkte förslaget angående ordnandet af undervisningen
i moderna språk vid universiteten ;

6)	för att förkorta tiden för kandidatexamen, föreslog sek-
tionen, att matematik och naturvetenskap ej skulle vara tvångs-
ämnen för .dem, söm aflägga kandidatexamen för att blifva licen-
tiater inom humanistiska sektionen;-

7)	ansåg sig icke behöfva afgifva särskildt yttrande öfver
preliminärexamina, enär sektionen nyligen uttalat sig i denna
fråga ;	-

•	8) latinet skulle icke vara tvångsämne i kandidatexamen för
studerande, som hade godkändt vitsord i ämnet i afgångsexamen;
härifrån afvek prof. Wisén, som för åtnjutande af denna frihet
fordrade äfven godkända kunskaper i grekiska i afgångsexamen.
Prof. Weibull ville däremot medgifva realister rätt att utan latin
aflägga sådan kandidatexamen, som berättigade till licentiatexamen
inför matem.-naturvetenskapliga sektionen;

9)	afstyrkte enhälligt B-linien;

10)	prof. Cavallin m. fl. uttalade sig i en reservation för be-
tygsantalets nedsättande i kand.-examen till 5 för dem, som aflade
denna examen såsom blott preliminärexamen för licentiatexamen.

Matematiskt-Naturretenskapliga sektionen.	■

1)	Frågan behandlades den 4 och 25 mars.

•	2) Sektionen afstyrkte nästan enhälligt förslaget till ordnande
af fil. graden;

3)	ville hafva examen stili latini afskaffad;

4)	latinet skulle upphöra att vara absolut tvångsämne i fil.
kandidatexamen; latin borde få utbytas mot germaniska språk;

5)	pluraliteten med proff. Berggren, Lundgren, Möller och
Areschoug (mot proff. Qvennerstedt, Holmgren och Blomstrand) ansåg,
att realist skulle få aflägga fil. kand.-examen såsom berättigande
till fil. licentiatexamen inför naturvetensk.-matematiska sektionen.
Prof. Bäcklund ville det samma med undantag för dem, som
skulle aflägga fil. licentiatexamen i botanik och zoologi;

6)	ville hafva betygsantalet oförändradt i såväl kandidat-
som licentiatexamen.

Examina.

Teologisk kandidatexamen aflagd af Fridolf Ekdahl, sk. ; juridisk
kandidatexamen af Fritz Ringstedt, sk.; medicinsk kandidatexamen
af Magnus, Assarsson, sk.; medicinsk licentiatexamen af C. M.
Fürst, bl.; filosofisk licentiatexamen af G. Liljeqvist (ämnen: ny-
europ. lingvistik, nordiska språk och praktisk filosofi) och Aug.
Heimer (ämnen: latin, grekiska och sanskrit).

Akademiska disputationer.

Fil. lic. A. Kempe, kalm., ventilerade den 16 maj en för fil.
doktorsgrad utgifven afhandling: “Studier öfver den isländska
juryn enligt Grågås“ (70 sidd. 4:o);	.

den 29 maj ventilerar fil. lic. Aug. Heimer, sk., sin för fil.
doktorsgrad utgifna afhandling: "Studia Pindarica“ (148 + 2
sidd. 4:o);

fil. d:r V. H. Vickström, sk., ventilerar den 30 maj för do-
centur en afhandling: “Kritisk framställning af Taines psykologi“
(51 sidd. 4:o).	'

Dispenser och medgifvanden.

K. m:t har medgifvit fil. d:r M. Billing att utan komplette-
ring i historia aflägga juris kandidatexamen, likaledes fil. kand.
H. Antell att utan komplettering] i matematik aflägga samma
examen.
509	NORDISK REVY 1884-1885.	510

K. m:t har tillåtit fil. kand. N. Flensburg att i fil. licentiat-
examen med latin och grekiska förena sanskrit och jämförande
språkforskning.

Åt docenten F. A. Wulff har k. m:t tilldelat ett årligt arvode
af 750 kr. att utom docentstipendium utgå, så länge extra ordi-
narie professionen i ny europeisk språkforskning ej är tillsatt, med
skyldighet för Wulff att öfvertaga föreläsnings- och examensskyl-
dighet i romaniska språk enligt närmare bestämmelser.

Laboratorn d:r R. Tigerstedt har återtagit sin ansökan till
professionen i fysiologi, hvarefter laboratorn M. Blix kvarstår så-
som ensam sökande.

Med tillsättandet af professionen i anatomi och histologi skall
enligt k. m:ts medgifvande anstå till årets slut, enär vid sista le-
digförklarandet ingen sökande anmält sig.

Förordnanden.

Till amanuenser äro förordnade: vid med. kemiska laborato-
riet fil. kand. C. J. Enebuske, sk., vid patolog, .anatomiska insti- -
tutionen stud. C. A. Håkansson, sm.

Utmärkelse.

Professor J. G. Agardh har blifvit af franska institutet en-
hälligt invald till korresponderande ledamot (bot. afdelningen).

Filologiska sällskapet
hade sammanträde, det sista under läsåret, den 25 april, hvarvid
till hedersledamöter valdes proff. G. J. Schlyter och E. M. Olde.

Doc. Söderberg föredrog om “Inskriften påx Gårdbystenen
(Öland)"; •	'

Prof. Lidforss föredrog: “Redogörelse för den nya upplagan
af P. Islas Froy Gerundio de Campanzol".

• Till ämbetsmän för nästa läsår valdes prof. Tegnér (ordfö-
rande), doc. Kock (sekreterare).

F y si ografisk a sällskapet	. -
hade sammanträde den 13 maj, hvarvid förekommo följande före-
drag:	,

Prof. Löwegren: Om refraktionen hos nyfödda;

Prof. Lindgren demonstrerade ett fall af kongenital defekt af
diafragmas vänstra hälft med dislokation af bukviscera och kom-
pression af vänstra lungan;

Prof. Areschoug redogjorde för några nyare undersökningar
öfver blodets anatomi;

Prof. Agardh förevisade en ny art af algslägtet Cliftonia (Cl.
imbricata) ;

Prof. Qvennerstedt förevisade ett fall af fördubbling af bakre
extremiteten hos foglar.Magnus Billing.

Kobenhavn.

Onsdagen den 15 april holdtes universitetets fest i anledning
af hs maj. kongens födselsdag.Indbydelsesskriftet indeholdt en
afhandling af universitetets rektor, prof. dr. theol. C. H. Sehar-
ling: “Om begrebet livsgoder og sammes stilling i den kristelige
sædelære", der ogsaa holdt festtalen. Den for festen besternte
sædvanlige kantate af I. L. Heiberg med musik af Weyse udför-
tes af studentersangforeningen.	,

Ben akademiske lærerforsamling vedtog i sitt mode d. 19
marts en af konsistorium förelagt forretningsorden for lærerfor-
samlingen.

Personalforhold.

Under 21 febr. er prof. D. I’. Didrichsen allernaadigst ent-
lediget som professor i botanik og den dermed förbundne besty-
relse af universitetets botaniske have fra 1 novbr. att regne.

Under 18 marts er det allernaadigst bifaldet, at extraord. doc.,
dr. ph. E. Loffler indtræder som medlem af det mathematisk-
naturvidenskabelige fakultet. I den akademiske lærerforsamlings
mode d. 19 marts valgtes prof. dr. med. phil. //, P. I. T. Thom-
sen til medlem af konsistorium for 5 aar fra 1 april at regne;
fra samme tid er prof. I. F. Johnstrup oprykket i aldersplads i
konsistorium.

Konservator ved zoologisk museum R. Conradsen er efter
ansögning afgaaet fra museet d. 1 april. 1

Under 2*3 april er dr. phil. F. V. A. Meinert allernaadigst
beskikket till l:ste og cand. mag. 0. M. R. Lecinsen til 2:den in-
spektor ved universitetets zoologiske museum.

Under 25 april er dr. phil. H. J. Hansen ansat som viden-
skabelig medhjælper ved zoologisk museums 3 afdeling.

Assistent ved zoologisk museum, dr. ph. J. E. K Boas er
efter ansögning afgaaet fra museet fra 1 maj, hvorefter konsisto-
rium fra samme tid har ansat cand. mag. A. H. Winge som as-
sistent.

Under 21 maj er professor ved Stockholms höjskole, dr. phil.
E. Warming allernaadigst beskikket til professor i botanik fra 1
novbr, hvorhos han fra samme tid overtager direktionen over bo-
tanisk have.

D. 6 marts afgik etatsraad, fhv. universitetskvestor L. V.
Gede ved doden. D. 2 maj dode prof., dr. med. P. L. Panum.

Prof., dr. med. C. E. With er efter prof. Panums dod ind-
traadt i aldersplads i konsistorium.

Forelæsninger og ovelser.

Under 5 maj har ministeriet meddelt extr. doc. J. Lange rej-
setilladelse til udlandet i videnskabeligt ojemed i 10 uger.

Akademiske grader.

Den juridiske doktorgrad er d. 18 marts erhvervet af cand.
jur., assistent i justitsministeriet V. C. Thomsen. Afh.: “Bidrag
till læren om fordringsrettigheders forældelse efter dansk og frem-
med ret“. Opp.: proff. A. C. Evaldsen og dr. juris J. S. V.
Lassen.	.

Doktorgraden i filosofi erhvervedes d. 26 marts af cand. mag.
B.. S. Bergh. Afh.: Undersogelse over metamorphosen hos au-
lastoma gulo". Opp.: etatsr., prof., dr. med. & phil. J. J. S.
[ Steenstrup og 1:ste inspektor ved zool. museum, dr. phil. C. F.
Lütken.

Doktorgraden i medicin erhvervedes d. 11 april af prakt, læge
P. J. C. Dethlefsen. Afh.: “Den alkoholiske eklampsi. Klinisk
studie“. Opp.: prof., dr.’ med. C. G. Gœdeken og lektor C. G.
Lange,	.

Doktorgraden i medicin erhvervedes d. 22 maj af korpslæge
J. A. N. Kier. Afh.: “Bidrag til bedommelsen af mekanothera-
piens betydning (massagebehandlingen) i ojenlægevidenskaben.
En klinisk studie“. Opp.: prof. dr. med. P. Plum og doc., dr.
med. Edm. H. tarut.

Examiner.

I Januar og februar absolveredes theologisk embedsexamen
af 21 (deraf 9 Laud., 7 Haud. ill., 1 migr., 3 Haud. ill. 2 gr.,
2 Non cont.), fuldstændig juridisk embedsexamen af 14 (deraf
8 Laud., 6 Haud.), statsvidenskabelig examen af 2 (Haud), læge-
videnskabelig embedsexamen af 19 (deraf 10 Laud., 9 Haud. ill.,
1 gr.); filologisk-historisk skoleembedsexamen af 1 (Haud. ill),
skoleembedsezamen af 3 (Laud.), 2 med græsk som hovedfag og 1
med historie som hovedfag. Tillægsexamen i geografi bestodes af
1 (Admissus). Juridisk examen for vstvderede bestodes af 19
(12 "Bekvem", 7 "Ei ubekvem“).

Magisterkonferens i tysk sprog og literatur er bestaaet af 1
(d. 2 marts), i mathematik af 1 (d. 5 marts), i fysik af 1 (d. 17
marts) og i nordisk filologi af 1 (d. 22 maj); alle kandidater er-
holdt “Admissus“.

Priskonkurrencer.

Af de for 1883—84 udsatte prissporgsmaal have 5 fremkaldt
besvarelser, nemlig den theologiske, den juridiske, den lægeviden-
skabelige, den nordisk-filologiske og den klassisk-filologiske. Pri-
sen blev tilkjendt cand. theol. P. G. Koch for den theologiske
opgave, cand. jur., assistent i finansministeriet H. C V. Schon
for den juridiske, cand. pharm, assistent ved den kgl. veterinær-
og landbohojskoles kemiske laboratorium A. Christensen for
den lægevidenskabelige og cand. philol., assistent ved universitets-
bibliotheket S. C. Larsen for den klassisk-filologiske opgave.

Legaler og stipendier.

Det af kommunitetets midler for finansaaret 1885—86 paa
kirke- og undervisningsministeriets budget fastsatte belob af 4,000
kr. til rejseunderstottelser er af konsistorium med ministeriets ap-
probation tildelt: cand. theol. K. F. H. Kissmeger 600 kr., fuld-
megtig i justitsministeriet, dr. jur. C. Kraft 500 kr., assistent i
geheimearkivét, dr. jur. V. A. Secher 400 kr., cand. jur. M. San-
ÔÏ1

NORDISK BEVY 1884—1885.

512

der 400 kr., dr. med. H. P. 7'h. Mygind 500 kr., cand. philol. R.
Besthorn 400 kr., cand. philol. K. Hude 400 kr., assistent ved
den kgl. veterinær- og landbohöjskole, dr. phil. Alfr. Lehmann
800 kr.

Videnskabelige samlinger.

Zoologisk museum. Dr. med. Lausen i Buenos Ayres har
skjænket museet en meget værdifuld och betydelig samling af
fossile pattedyr-kranier, skeletter og skeletdele fra de nyere ter-
tiær-lag i de argentinske pampas; samlingen har været udstillet i
universitetsmuseet i Genua, hvorhen en fra K^benharn afsendt
yngre videnskabsmand er sendt for at besorge samlingens ind-
pakning.

Afdode apotheker og fabrikejer Alfr. Benzens enke har
skjænket universitetet folgende samlinger: en herbariesamling til
botanisk haves museum; en farmakognostisk samling, der vil
blive opstillet i samme museum; samt nogle bloddyr, fiske og
udstoppede fugle til zoologisk museum.

C. Goos.

Tillkännagifvande.

Härmed tillåter jag mig att enligt uppdrag meddela:

att Hans Majestät Konungen beslutat att på sin
60:de födelsedag, den 21 januari 1889, utdela ett pris
för någon betydande upptakt inom den rena matemati-
ska analysen. 1

Priset består af en medalj i guld till 1,000 francs
värde, af adertonde storleken och bärande Konungens
bröstbild, samt dessutom af en penningsumma af 2,500
kronor.

Hans Majestät har uppdragit åt en komité af trenne
personer, Herr Carl Weierstrass i Berlin, Herr Charles
Hermite i Paris samt undertecknad, att föreslå lämplig
prisfråga samt sedermera till Hans Majestät inkomma
med yttrande öfver de inlupna prisskrifternas relativa
värde. — — — — —. — — — — -— — — — —

1.	Antag, att man har ett system af materiella
punkter, hvilka attrahera hvarandra efter Newtons lag.
Det begäres att, under förutsättning att en sammanstöt-
ning mellan tvänne punkter aldrig eger rum, framställa
koordinaterna för hvarje punkt under formen af en serie,
som fortskrider efter kända funktioner af tiden, och som kon-
vergerar likformigt för hvarje värde af densamma. — —

Om det icke skulle lyckas att innan tiden för
pristäflan utgår erhålla ett uttömmande svar på denna
fråga, kan priset lemnas åt ett arbete, i hvilket den full-
ständiga lösningen i den angifna riktningen lemnas på nå-
gon annan mekanisk fråga. •

2.	Fuchs har uti flera afhandlingar bevisat, att det
finnes entydiga funktioner af två variabler, hvilka gene-
reras på liknande sätt med de »ultraelliptiska funktio-
nerna», men äro allmännare än dessa. Det är sannolikt,
att dessa nya funktioner skulle erhålla stor betydelse
för analysen, om teorien för desamma blefve på ett in-
gående sätt behandlad.

Det föreslås att för ett tillräckligt allmänt fall under
explicit form söka erhålla de funktioner, hvilkas tillvaro
har blifvit bevisad af Fuchs, samt att för.ett dylikt fall
utveckla desammas väsentligaste egenskaper.

3.	Studiet af de funktioner, som definieras genom
en tillräckligt allmän differentialekvation af första ord-
ningen, hvars vänstra membrum är ett helt och rationelt
polynom af variabeln, funktionen och dess första derivata.

4.	Det är bekant, hvilket ljus har fallit öfver den
allmänna teorien för de algebraiska likheterna genom
studiet af de speciella likheter, till hvilka man föres
genom problemet om cirkelns delning i lika delar samt
delningen genom ett helt tal af argumentet för. de ellip-
tiska funktionerna.Den märkvärdiga transcendent, som
man erhåller genom att uttrycka modulen för de ellipti-
ska funktionerna genom kvoten mellan perioderna, förer
likaledes till de s. k. modulekvationerna, hvilka gifvit
upphofvet till fullkomligt nya algebraiska undersökningar
och till resultat af den högsta betydelse, som t. ex. till
lösningen af den allmänna femte grads likheten. Denna
transcendent, modulfunktionen, är dock endast det enk-
laste fallet inom en oändlig serie af nya funktioner, som
Poincaré har infört inom vetenskapen under namn af
»fonctions fuchsiennes» och med framgång begagnat för
integrationen af en liniär differentialekvation af hvilken
ordning som hälst. Dessa funktioner, hvilka uppenbarli-
gen äro af den högsta vikt för analysen, ha ej ännu
blifvit studerade ur algebraisk synpunkt, såsom fallet
varit med den transcendent inom teorien för de ellipti-
ska funktionerna, af hvilken de äro en generalisation.

Det föreslås att söka utfylla denna lucka samt fram-
ställa nya algebraiska likheter, analoga med modulekva-
tionerna, därigenom att man studerar, om också blott
uti ett specielt fall, bildningen af samt egenskaperna hos
de algebraiska relationer, som med hvarandra förbinda
två »fonctions fuchsiennes» hvilka ha en grupp gemensam.

Qm ingen af de afhandlingar, hvilka insändas för
pristäflan, och hvilka behandla en af dessa frågor, skulle
befinnas värdig att erhålla pris, så kan priset tilldelas
en insänd afhandling, hvilken innehåller den fullständiga
lösningen af någon annan viktig fråga inom teorien för
de analytiska funktionerna än de, hvilka af komitéen blif-
vit föreslagna. .

De afhandlingar, hvilka inlemnas till täflan, böra
vara försedda med motto äfvensom med författarens namn
och adress under försegladt omslag samt böra insändas
till undertecknad före den första juni 1888.

Den afhandling, åt hvilken Hans Majestät beviljar
priset, äfvensom den eller de afhandlingar, hvilka komi-
téen anser böra särskildt med beröm omnämnas, skola
publiceras i tidskriften »Acta Mathematica» och få icke
förut på annat sätt vara offentliggjorda.

Afhandlingarna kunna vara affattade på hvilket språk
författaren själf väljer, men då medlemmarna af komitéen
tillhöra trenne olika nationaliteter, bör författaren, om
hans originalafhandling icke är skrifven på franska, bi-
lägga en fransk öfversättning. Sker icke detta, måste
författaren finna sig i att komitéen låter för sin räkning
utföra en öfversättning. . G. Mittag Leffler.

Innehåll:

Warburg: Molière;

Svenska literatursällskapet.

Zwiedineck-Siidenhorst: Die politik der republik Venedig. I, II.
Bühring: Venedig, Gustav Adolf und Rohan.

Sievers: Zur rhytmik des germanischen alliterationsverses.

Sievers: Proben einer metrischen herstellung der Eddalieder.

Hollander: Svenska undervisningsväsendets historia.

Uniyersitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kobenhavn.)
Tillkännagifvande.

■ Det fortsatta utgifvandet af Nordisk Revy (årgången 1885—1886) är beroende af, huru-
vida utgifvaren kan lyckas erhålla något pekuniärt understöd for det med icke obetydliga
kostnader förbundna företaget, I annat fall har Revyn med detta nummer upphört,

1

1.4

18 * :5X


	:	A.u.  1 l’d w SV.

ED
*

A

Farbkarte #13