Nr 32 (31 Maj)

(1884—85) Ärg. II, 16.

NORDIS K U E V Y
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. I. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S. A. Arrhenius, Fil.

Lic. A. Bendixson Doc. S. E. Berggren, Fil. Dir M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. Y. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. II. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Fil. D:r H. Julilin Dannfelt, Doc. D. Davidson,

Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. S. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. T. Forssell, Akad.-Adj. P. A. Geiger, Prof. C. Goos, Prof. F.

Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. II. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. H. Hjärne, Fil. Kand. K. H. Karlsson, Lektor 0. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H.

E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. T. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Mon-
tan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7. F. Nyström, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Biehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström,
Doc. F. von Scheele, Doc. 7. H. E. Schuch, Lektor J. af Sillén, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. F. Sundelin
Lektor A. L. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. E. Brygger, Lektor F. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

FÖRLÄGGARE: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Literatur- och konsthistoria.

Warburg, Karl, Molière. En lefnadsteckning.

(Forts, fr. n:r 31).

Tydligen kan ett så pass stort arbete som detta ej
skrifvas utan fel, och lättheten att begå dylika ökas
naturligen i samma mån som den hithörande literatur-
historiska apparaten tillväxer. I det hela kan man där-
för våga det omdömet, att Dr Warburgs bok har jäm-
förelsevis få brister i detaljuppgifterna; en så obetydlig
och dock så pass ryktbar volym som Lindaus molière-
studie synes på sina få blad hafva vida flere. För
öfrigt äro de flesta af de onöjaktigheter jag anmärkt icke
till något egentligt men för arbetet i dess helhet, och
de, som äro af verkligt konstitutiv art (t. ex. Armandes
börd och förmodade otrohet), tillhöra som bekant molière-
forskningens omtvistade punkter samt delas i hvarje fall
med många öfriga biografer. Vid flere tillfällen har kan-
ske dr W. rätt och jag orätt.

Men däremot tror jag mig efter en uppmärksam
genomläsning af dr Warburgs bok vara befogad att
•framställa en hufvudanmärkning mot arbetet, och denna
rör författarens bruk af källor. På första sidan upp-
tager dr W. de viktigaste arbeten han rådfrågat. Men
här finnes en betydande lucka. Några af de anförda
skrifterna äro af en väl belletristisk natur, och man
märker att arbetet lidit därigenom, att författaren ej
känt till Zeitschrift für neufr. Spr. u. Lit. samt Herrigs
Archiv; hvarjämte man ock kan anmärka, att Despois
upplaga ej tillräckligt begagnats. Men härvid fäster jag
mig mindre. Loiseleur och Mahrenholz, så ypperliga
biografier de än äro, äro likväl blott skrifter i andra
hand, och det hade varit författarens skyldighet att själf
gä till de källskrifter, som af dem användas. Det är
hufvudsakligen de af Soulié och Campardon meddelade
dokumenten och Grimarests lefnadsteckning, Fameuse
Comédienne samt La Granges register, på hvilka hvarje

molièrebiografi måste byggas. Huruvida förf, känt Cam-
pardon och La Grange, ser jag mig ej i stånd att upp-
lysa. De citeras ej i början och hafva, så vidt jag
funnit, ej direkt begagnats i själfva arbetet. Hvad där-
emot Soulié, Fam, Com. och Grimarest angår, är det
nästan bevisligt, att dr Warburg icke tagit kännedom om
dessa obestridligen viktigaste källskrifter. Då de citeras
— och detta händer naturligen ganska ofta -—■ sker det,
såsom af sammanhanget tydligen framgår, alltid ur andra
hand, hvarigenom ej sällan händer, att förf, i dessa ar-
beten lägger in något som icke finnes där, utan endast
hos den förf., hos hvilken dr Warburg funnit citatet. I
företalet säges väl: »Efterföljande framställning gör gifvetvis
icke anspråk på att bringa några nya specialforskningar
eller detaljupptäkter. Det skulle endast vara genom en
slump, som dylika kunde beskäras en forskare från
norden vid besök i franska arkiv eller bibliotek.» Häri
har dr Warburg rätt. Ingen kan rimligtvis fordra, att
han skulle komma med några hittills okända, ur arki-
vernas damm framletade fakta, men hvad man äger rätt
att begära är, att han tagit kännedom om de källskrifter,
hvilka till ett icke altför öfverdrifvet pris stå att köpa
i boklådorna, och hvilka skrifter begagnas af hvarje sam-
vetsgrann molièreforskare. Det kan visserligen vara bra
att hafva en god monografi som Mahrenholz’ eller
Loiseleurs, men man bör ej kritiklöst öfverlemna sig åt
deras ledning, då man kan ställa sig på själfständig
basis. Genom sin föregående verksamhet har också dr
Warburg visat, att han är i stånd att åstadkomma något
bättre än ett mer eller mindre kritiskt referat af skrifter
i andra hand. Nu har han däremot stält sig i så starkt
beroende af dessa arbeten, att han någon gång t. o. m.
förledts till lätt parafraserade öfversättningar från dessa.

Detta kan synas vara ett hårdt tal, men läsaren
må själf döma. Jag vill anföra de fall, där Soulié,
.Grimarest och Fam. Com. legat till grund för dr War-
burgs uppgifter, och undersöka, huruvida dessa i första
483

NORDISK REVY 1884—1885.

484

hand varit hans källa. Naturligen kommer denna del
af min kritik att röra sig med rena petitesser, men på
annat sätt torde det vara svårt att styrka mitt påstående.

De fall, där förf, behöfver stödja sig på dokument,
äro ej många. I min föregående artikel sökte jag visa,
att man med detta hjälpmedel kunde komma till en annan
uppfattning af Molières bostäder. Att dr Warburg vid
detta tillfälle föredrog att öfversätta Loiseleur, synes tala
för, att han ej brytt sig om att häri intaga någon mera
själfständig ståndpunkt. Ett annat exempel erbjuder för-
fattarens skildring af Molières födelsehus. Sid. 3—4
yttras :

«Med tillhjälp af ett bouppteckningsinstrument efter
hans moder kunna vi t. o. m. kasta en inblick i hans
födelsehem. Huset vid hörnet af Rue St. Honoré och
Rue des Vieilles Etuves kallades i folkets mun för ”Ap-
huset” med anledning af den träskulptur från 1700-talet,
hvarmed det pryddes: ett rikt utskuret äppelträd, på
hvilket unga apor klättrade upp och ner, sysselsatta med
att plundra trädet på dess frukter, under det att en
gammal stillsam apa såsom iakttagare stod nere på jor-
den och mottog de nedfallande äpplena. Träda vi innan-
för, så finna vi på undra botten boden, fyld med en
mängd vackra möbler till salu, där bakom en stor sal,
som tjänade till både kök och matsal. I mellanvåningen
— den öfre användes till magasin för affären — finna
vi tvänne rum, ett kabinett samt det stora sofrummet,
där den lille Jean Pocquelin en januaridag 1622 lät
höra af sig. Här herskade en solid borgerlig lyx: präk-
tiga möbler af valnöt med vackra beslag, däribland ett
stort bord på sju pelare, klädt med ett präktigt täcke;
på ömse sidor om kaminen stodo små länstolar, som
kallades «caquetoires», d. v. s. «skvallerställen», emedan
de inbjöde en till att slå sig ned och prata; vidare var
kaminen omgifven af vackra mässingsgaller, väggarna
voro klädda med tapisserier, väfda i Rouen, behängda
med taffor och venetianska speglar, öfver sängen syntes
en vacker sidenhimmel, prydd med snörmakerier och fran-
sar. -— Och om vi öppna den vackra valnötsskänken på
midtelväggen, som rymmer husets pretiosa i sitt satin-
klädda inre, skola vi finna smakfulla arbeten i guld och
silfver, en helgonbild af guld med juveler, ett guldkors,
ett relikskrin af kristall o. s. v.» Jag har i noten an-
fört de behöfliga parallelerna *. Naturligen vill jag ej

* Om man något, omkastar meningarnes ordningsföljd, åter-
finnes beskrifningen hos Schweitzer i Mol. Mus. I sidd. 5 och 13.
“. . . des Molière-Hanses, das unter dem Namen des Maison oder
Pavillon des Singes bekannt war und an seinem Erker eine Holz-
sculptur aus dem 13 Jahrhundert trug, junge Affen darstellend,
die sich auf einem Apfelbaume mit der Plünderung der Früchte
erlustigten, wobei einem alten Affen, der als still vergnügten
Beobachter am Boden kauert, die volle Lese ihrer tollen Sprünge
in den Schoos fällt..,. Auf Cfrund dieses Inventars nun, das jedes
Möbelstück auf der Stelle verzeichnete, auf der dasselbe vorge-
funden ward, ist uns ein wenn auch nur flüchtiger Einblick in die
Disposition und Ausstattung der Räume vergönnt, in denen Molière
seine erste Kindheit verlebte. Hinter dem Laden war ein Saal,
wahrscheinlich Küche und Speisesaal zugleich, über diesem eine
Art Halbgeschoss. Zwischen dem Parterre und der bel étage, die
als Magazin verwendet wurde, befand sich ein Zwischenstock, ein
Schlafzimmer und ein Cabinet. Dieses Schlafzimmer war Molières
Geburtsstätte. Hier standen zu beiden Seiten des Kamins und
seiner glänzenden Brandblöcke von Messing die beiden Sessel,

förneka möjligheten af att två personer kunna re-
ferera ett dokument på ungefär samma sätt, men egen-
domligare är obestridligen, om dessa personer göra sig
skyldiga till ungefär samma misstag. Inventariet nämner
intet om skänkens plats. S. placerar den antagligen
riktigt, «midt på väggen«, men då dr W. säger dess
plats vara «på midtelväggen«, synes detta endast kunna
bero på en något felaktig öfversättning från Schweitzer.
För det andra uppgifva båda, att detta skåp innehållit
pretiosa, hvilket dels icke säges i inventariet, dels an-
tagligen är orätt. För det tredje öfversätta båda «un
petit saint Esprit« med en helgonbild. For det fjärde
omtala båda blott en säng, då likväl flere funnos. På
grund häraf synes det mig antagligt, att dr W. ej sett
den citerade handlingen, utan blott referat häraf hos
Schweitzer och någon annan biograf. Att äfven en annan
källa jämte Schweitzer användts, framgår däraf, att dr
W. i fem punkter skiljer sig från denne. Han upptager
«ett guldkors« bland tillhörigheterna, hvilken uppgift
förekommer i inventariet, men ej hos S.; han säger
helgonbilden vara af guld och juveler (S. yttrar sig ej
om ämnet. Inventariet uppgifver «af guld med en juvel«),
han nämner, att möblerna haft beslag, något som ej säges
hos S. och i inventariet blott gäller bordet; han påstår
sänghimmeln vara af siden (S. och inventariet: sars),
han talar om flere speglar (S. och inventariet blott en).
Denna divergens mellan Schweitzer och dr Warburg kan
måhända förklaras därigenom, att den senare rådfrågat
originalet, men däremot synes mig tala, att han i tre
eller fyra af dessa fem fall då skulle hafva gjort sig
skyldig till en feltolkning. Att beskrifningen på aphuset
hämtats från Schweitzer och icke från en afbildning af
originalet synes nästan säkert. Det är möjligt att två
personer med samma ord beskrifva en skulptur, såvida
nämligen denna ser ut som båda påstå, men det är knapt
möjligt, såvida skulpturens utseende ej stämmer med
deras skildring. Själfva skulpturen är numera för-
lorad, men finnes kvar i en afbildning, hvilken repro-
ducerats i Le Moliériste I 113. Af denna framgår otve-
tydigt, såsom författaren till den citerade artikeln an-
märker, dels att trädet är en orange, icke ett äppelträd,
dels att hela historien om den gamla apan vid trädets
fot är ända igenom en fabel. Då dr Warburg likväl i
början af sitt arbete förklarar sig hafva sett le Moliériste,
förefaller det egendomligt, att han så litet brytt sig om
att taga reda på dess innehåll, att han föredragit att
öfversätta Schweitzer framför att själf beskrifva en i
tidskriften afbildad plansch.

die damals, weil sich auf ihnen nicht gerade die wahre Näch-
stenliebe sesshaft machte, Caquetoires genannt wurden (von
Caquet, Geklatsch). Mitten im Zimmer, befand sich eine grosse
Tafel auf sieben Säulen aus Nussbaum, die ein Teppich à la
Rosette de Tournay bedeckte. Eine Wand war mitten von einem
der Meubles in Buffetform eingenommen, das zum Verschluss
der Kostbarkeiten diente. Auch dieses war aus Nussbaum, hatte
4 Flügelthüren und war mit Satin de Bruges im Innern über-
zogen. Ein Bett mit einem Bettkranze aus Sarsch de Mouy und mit
Borten, Tressen und Franzen von Seide ist mit einer Parade-
decke bedeckt. Das ganze Zimmer ist mit einer Rouen’schen
Tapete bekleidet, mit fünf Gemälden und einem venetianschen
Spiegel ausgeschmückt.... Sie (Molières moder) prunkt vor Allen
mit einem Schrein, einem Reliquienkasten und zwar bloss ihrer
speciellen Heiligen.“
485

NORDISK REVY 1884—1885.

486

Grimarest citeras på flere ställen dels med, dels
utan nämnande af namn, men som det synes utan att
författaren någonsin sett detta Moliere-forskningens vik-
tigaste arbete. Sid. 8 yttras: «Ur denna möjlighet har
man velat förklara ett bevingadt ord, som Molière skulle
lia fält, då han sedan långt fram i tiden skyldes för att
i Les fourberies de Scapin hafva plagierat en fars af
Cyrano de Bergerac.» Grimarest säger blott (sid. 8):
«Molière aussi ne s’est il pas fait un scrupule de placer
dans ses ouvrages plusieurs pensées, que Cyrano avoit
employées auparavant dans les siens?« Att det afsedda
plagiatet skulle gälla Fourb. de Scapin, är en gissning,
som först i våra dagar framstälts af Schweitzer (sid. 38),
Loiseleur och måhända andra biografer; Grimarest nämner
intet därom. S. 13 säger författaren: «Får man tro en
anekdot berättad af Grimarest, en af Molières första lef-
nadstecknare, skulle en gammal man efter styckets slut
hafva tillropat skalden: Mod, Molière, mod! Det är en
äkta komedi.» Här förekommer en — visserligen mikro-
skopisk — oegentlighet, som visar, att citatet är i andra
hand. Despois yttrar nämligen (II s. 13): «Il y a, au
sujet du succès des Précieuses dès le premier jour, deux
anecdotes que nous sommes obligé de rapporter, et dont
Bazin conteste la vraisemblance; nous le laissons
parler: »L’une est celle du vieillard qui se serait écrié:
Courage! Molière, voilà la bonne comédie!« mais elle
nous a tout l’air d’avoir été faite après coup; elle date
de 1705, et, ce que est pis, elle vient de Grimarest.«
Både Despois och Warburg förlägga, såsom läsaren finner,
denna händelse till den första representationen, men Gri-
marest yttrar »un jour, que l’on représentoit cette pièce,
un vieillard etc.». Att Despois varit källan, synes af ett
i samma stycke upptaget annat citat. Dr Warburg an-
för där en af tidens vittra dagkrönikörer, Loret, men
har näppeligen sett dennes arbete annat än i Despois’
utdrag (II s. 19). Detta synes mig framgå af ett öfver-
sättningsfel. Dr Warburg låter nämligen Loret tala om
Bois-Roberts Cassander. I originalet står «Cassandre de
Bois-Robert«, hvilket på svenska kan återgifvas med
Cassander eller Cassandra. Att den senare öfversättnin-
gen är den riktiga, framgår — för den som ej af andra
skäl vet det — af ett annat yttrande hos Loret, som
däremot ej upptagits hos Despois. I Muse Historique
för 8 nov. 1653 recenserar Loret nämligen »Cassandre,
Comtesse de Barcelonne». Citatet från Menagiana samma
sida är, att döma efter den från Despois reproducerade
noten (Despois II 14), måhända äfven hämtadt ur
samma källa. Sid. 46 anföres ånyo Grimarest: «Skulle
det möjligen ligga någon grund för Grimarest's anekdot,
att Armande en dag, just då Molière sutit och grubblat
öfver, huru han skulle sluta sista akten (af Ecole des maris),
kommit in och begärt, att han måtte gifta sig med henne?»
Hvilken som här tjänstgjort såsom källa kan vara likgil-
tigt; säkert är, att Grimarest ej yttrat något dylikt. Den-
nes historia, för lång att in extenso anföras, är följande.
Madeleine Béjard var emot Molières giftermål, hvarför
de bägge kontrahenterna hemligen vigdes. »Mais comme
elle (Madeleine) l'observoit de fort près, il ne put con-
sommer son mariage pendant plus de neuf mois..............
de sorte que cette jeune personne (Armande), plus lasse
peut-être d’attendre le plaisir d’être femme, que de souf-

frir les duretés de sa mère, se détermina un matin de
s’aller jetter dans l'apartement de Molière, fortement
résolue de n’en point sortir qu’il ne l’eût reconnue pour
sa femme». (Grimarest s. 36.) Grimarest nämner såle-
des ej ett ord om Ecole des maris och låter ej häller
Armande begära, att Molière skulle gifta sig med henne,
—• hvilket denne enligt Grimarest långt förut gjort —
utan att han skulle fullborda vissa äktenskapliga skyldig-
heter. För uppgiften sid. 123 ligger Grimarest ytterst
till grund, men i stället användes Mahrenholz. »De ar-
beten, som närmast följde efter Le Médecin malgré lui,
voro tillfällighetsstycken, hvilka icke spela någon större
roll i Molières literära alstring. Det var tre dikter, till-
komna för några hoffester i St. Germain en Laye: »Me-
licerte», en heroisk herdedikt i två akter, som skrefs i
slutet af 1666 och blef ofullbordad, möjligen därför, att
framställaren af herdegossen Myrtils roll, den trettonårige
Baron, Molières fosterson, lemnade truppen kort efter att
stycket i ofulländadt skick uppförts vid hofvet. Orsaken
lär varit en örfil, som Armande vid något tillfälle gaf
honom. Melicerte innehåller flere ställen af fager lyrik.»
Hos Mahrenholz s. 199 står: »Endlich haben wir noch
jener Dichtungen zu gedenken, die für ein königliches
Fest zu St-Germain-en-Laye (Dec. 1666 bis Febr. 1667)
verfasst wurden...........Melicerte, ein heroisches Schäfer-
gedicht, das nur in zwei Acten erschienen ist (2 dec.
1666).--------------------. Melicerte würde, auch wenn das Stück
zum Abschluss gekommen wäre (es blieb unvollendet, weil
der Darsteller der Knabenrolle des Myrtils, der 13-jährige
Baron, im Folge einer ohrfeige, welche die Molière ihm
applicirte, weglief), nicht als eine dramatische Dichtung,
sondern als eine hochvollendete Schöpfung der feinsten
und zartesten Lyrik zu betrachten sein». Grimarest (sid.
61) berättar historien om örfilen, men nämner ej namnet
på det stycke, i hvilket Baron skulle uppträda. För Mo-
lières död är Grimarests berättelse obestridligen vår bä-
sta och med afseende på de flesta detaljer vår enda
källa. Emellertid har Dr. Warburg ej användt den, utan
i stället föredragit att till större delen öfversättaLotheissen.
Någon egentlig olägenhet har ej uppstått därigenom, då ju
Lotheissen är ett ganska godt arbete, men att metoden ej
är den bästa kan ådagaläggas af följande jämförelse. Loth-
eisen yttrar sid. 232: »Er suchte Baron, der aufs äusserste
erschrocken war, zu beruhigen, bat ihn aber doch, seine
Frau zu rufen, die sich in einem andern Theil der Woh-
nung befand». Sid. 164 skrifver Dr. W.: »Han sökte
lugna den uppskrämde Baron, men bad likväl denne att
kalla på hans maka, som gått till hvila i en annan del
af huset». Att en hustru lägger sig att sofva, då man-
nen kämpar med döden, är en hjärtlöshet som torde vara
nästan enastående. Grimarests ord (s. 157) gifva ingen
anledning till en dylik tolkning. »Baron aïant vu le
sang qu’il venoit de rendre, s’écria avec frayeur. — »Ne
vous epouvantez point,» lui dit Molière, »vous m’en avez
vu rendre bien davantage. Cependant», ajouta-t-il, »allez
dire à ma femme qu’elle monte». Ännu en parallel mel-
lan Lotheissen och Dr. W. saknar måhända ej sitt in-
tresse. Den rör beskrifningen på festligheterna i Ver-
sailles 1664...............

— —; alla festligheterna inordnades under den gemensamma
ramen af Ariostos trollvärld. Det hela skulle, framställa den för-




487

NORDISK REVY 1884—1885.

488







trollade ön, sådan denna omtalas i Ariostos “Rasande Roland“.
Trollqvinnan Alcine har nämligen genom sina magiska konster på
en aflägsen ö skapat ett underbart palats och däri förverkligat
idealet för ett sinnligt lyckligt lif. Lust och glädje herskade där,
och ständiga fester läto öns innevånare glömma den öfriga värl-
den. Alcine håller genom sin trollkraft många tappra riddare hos
sig. Bland dem också den ädle Roger, som dock slutligen lyckas
bryta förtrollningen, i det att en vänninna bringar honom en ma-
gisk ring. I det ögonblick, han fäster den på sitt finger, störtar
Alcines präktiga palats tillhopa. Detta lif på Alcines ö och be-
frielsen af de där kvarhållna riddarne utgjorde nu ämnet för den
flere dagars fest, som pågick i Versailles under leende majsol
anno 1664. Mer än 600 personer voro inbjudna. Därtill kom en
hel här af tjänare och arbetare, af skådespelare, sångare, musici,
som skulle med sin konst försköna den stora festen. Versailles
erhöll verkligen utseendet af en förtrollad värld. Festligheterna
började den 7 maj med ett glänsande upptåg i en för tillfället
bygd amfiteater, till hvilken de skönaste alléer och herrligt smyc-
kade triumfbågar ledde. Konung Ludvig hade själf valt Rogers

roll.

Han red en ädel gångare, hvars skarlakansklädnad lyste af





. guld, silfver och ädelstenar. Hans egen dräkt var ett harnesk af
silfverplattor, som var täkt med guldstickning och juveler. På
hans hjälm svajade eldfärgade fjädrar; så tog han sig ypperlig
ut, ung, skön, smidig och ståtlig som han var. Honom följde en
skara riddare, hvar och en iklädd sin släkts färger. Därefter al-
legoriska trupper, ibland annat en praktfullt smyckad vagn, ly-
sande i guld och bjärta färger, på hvilken syntes Apollo och de
fyra tidsåldrarna, körda af ”Tiden“. Molières vän och kamrat La
Grange var Apollo, Armande guldåldern, m:lle De Brie koppar-
åldern. Den senare framsade några verser till drottningens ära.
Därefter följde dagens tolf timmar, djurkretsens tolf tecken, pa-
ger, herdar, de 4 årstiderna (hvilka utfördes af 4 ledamöter af
Molières sällskap, däribland m:lle Du Parc såsom våren) med en
talrik svit af trädgårdsmästare, vingårdsarbetare, skördemän, päls-
klädda gubbar, en vagn med ett af träd beskuggadt bärg, Pan
och Diana. Pan utfördes af Molière, Diana af Madeleine. Mel-
lan de olika grupper, som drogo förbi furstinnorna och de inbjud-
na gästerna, voro musiktrupper instuckna. Den bekante kompo-
sitören Lulli hade åtagit sig hela det musikaliska arrangementet.
Första afdelningen slöts med en stor ringränning, i hvilken ko-
nungen utmärkte sig, men hvari priset, en diamantprydd värja,
togs af en broder till mademoiselle de la Vallière. Fyra genier
— öfverflödets, glädjens, elegansens och vällefnadens — redde
taffeln for majestäterna, och kvällen slöt med en konsert och
storartad illumination i parken. — Nästa dag inbjöd paladinen
Roger, d. v. s. konungen, damerna att se en komedi; genast fram-
trollades en teater, upplyst af tusen ljus och facklor, och Mo-
lières trupp uppträdde för att spela La princesse d’Elide, en af
Molière i största hast verkstäld bearbetning af Moretos “El des-

den con el desden1

Stolthet mot stolthet“. Ett tecken till



den brådska, hvarmed Molière måst utföra detta arbete, är att
under det första akterna voro skrifna på vers, har han i de sista
måst nytja prosa.

—- —; Diesmal sollte sich die Gesellschaft in die Zauberwelt
Ariost’s versetzt glauben. In seinem “Rasenden Roland“ erzählt
der italienische Dichter von der Zauberin Alcine, die mit Hilfe
ihrer magischen Künste auf einer fernen Insel einen wunderbaren
Palast geschaffen, und in demselben das Ideal sinnlich glücklichen
Lebens verwirklicht hat. Lust und Freude herrschen daselbst
und ewige Feste in reizvollem Wechsel lassen die Bewohner der
Insel die übrige Welt vergessen. Alcine hält durch ihre Zauber-
kraft viele tüchtige Ritter bei sich zurück. Unter andern auch
den edlen Rüdiger, dem es aber endlich gelingt, den Bann zu
brechen. Eine Freundin bringt ihm einen magischen Ring, und
in dem Augenblick, da er ihn an seinen Finger steckt, bricht der
Palast Alcinen’s und alle Pracht der Insel in Nichts zusammen.
Dieses Leben auf Alcinen’s Zauber-Insel und die endliche Be-
freiung der dort zurückgehaltenen Ritter sollte durch das mehr-
tägige Fest in Versailles zur Darstellung gebracht werden. Mehr
als sechshundert Personen waren dazu eingeladen, die alle im
Schloss und in den nahegelegenen Gebäuden untergebracht wer-
den mussten. Dazu kam eine Armee von Dienern und Arbeitern,
sowie die Schauspieler, Tänzer, Sänger und Musiker, die mit ihrer
Kunst das Fest verschönern sollten. Versailles erhielt wirklich das
Ansehen einer verzauberten. Stadt, in der die gewöhnliche Stille
auf ein Zauberwort dem geräuschvollsten Leben Platz machte.

Der König hatte sich die Rolle Rüdiger’s vorbehalten. Die Fest-
lichkeiten begannen mit einem glänzenden Aufzug in einem eigens
im Park dazu hergerichteten Amphitheater, zu dem die schönsten
Alleen und herrlich geschmückte Triumphbogen führten. König
Ludwig ritt dabei ein edles Ross, dessen Scharlachgeschirr von
Gold, Silber und Edelsteinen funkelte. Er selbst trug eine Art
griechischen Costüms, einen Harnisch aus Silberplättchen, der mit
Goldstickereien und Juwelen bedeckt war. Auf seinem Helm wall-
ten feuerfarbene Federn und niemals erschien, wie der gedruckte
Bericht über das Fest sagt, ein Mensch so erhaben über den an-
dern Sterblichen, als König Ludwig in der kriegerischen Haltung
und der anmuthvollen Gewandheit seiner Jugend. Er ritt auf den
Festplatz, begleitet von einem glänzenden Zug von Rittern, deren
jeder in den Farben seines Hauses prangte, und inmitten seiner
Leute einherzog, welche die alten Banner trugen. Dann kamen
allegorische Gruppen, unter andern ein prachtvoll geschmückter
Wagen, goldstrotzend und in bunten Farben leuchtend, auf welchem
Apollo und die vier Zeitalter gruppirt waren. La Grange stellte
den Gott dar, und Mlle. De Brie hatte als “ehernes Zeitalter“
einige Verse der Huldigung an die Königin zu richten. Dann
folgten die zwölf Stunden des Tags, die zwölf Zeichen des Thier-
kreises, Pagen, Hirten, die vier Jahreszeiten — von vier Mitgliedern
des Molière’schen Theaters dargestellt — mit einem zahlreichen
Gefolge von Gärtnern, Schnittern, Winzern und Pelze tragenden
Greisen, ein Wagen mit einem von Bäumen beschatteten Berg,
Pan (Molière) und Diana mit Gefolge, welche Wildpret trugen.
Zwischen den verschiedenen Gruppen, die vor den Fürstinnen
und den geladenen Gästen vorüberzogen, waren Musikbanden ein-
geschaltet. Lulli hatte das ganze musikalische Arrangement über-
nommen, auch die Musikstücke zu den Festlichkeiten selbst com-
ponirt. Ein Ringelstechen, in welchem der König sich auszeich-
nete, machte den Beschluss dieser ersten Abtheilung. Vier Genien
— des Ueberflusses, der Freude, der Eleganz und des Wohllebens
— richteten dann die Tafel für die Majestäten, und der Abend
endete mit einem Goncert und einer grossartigen Illumination des
Parks. Am zweiten Abend wurde in einem mitten im Grünen er-
richteten Theater- ein neues Lustspiel “La princesse d’Elide“ ge-
geben. Das Stück war von Molière in aller Eile geschrieben wor-
den und war nur eine schwache Bearbeitung des Moreto’schen
Lustspiels “El desden con el desden“, das in Deutschland unter
dem Titel “Donna Diana“ bekannt ist. Schon die Form des fran-
zösischen Stücks beweist, dass wir es mit einer Gelegenheitsarbeit
zu thun haben, die noch dazu unvollendet blieb. Nur der erste
Act ist in Versen geschrieben; die andern sind in Prosa, da es
dem Dichter an der nöthigen Zeit mangelte, seine Skizze auszu-
führen.

För öfrigt tror jag mig kunna försäkra, att de anförda
exemplen icke äro de enda, hvilka kunna gifvas på dr War-
burgs nog långt drifna osjälfständighet. Vända vi oss
till Fam. Com., är det tydligt, att dr W. aldrig sett
detta arbete. »Skulle man nu» — säger Dr. W. sid. 18
— »fästa tilltro till en smädeskrift (Fam. Com.)» etc. .. .
Efter denna refereras sedermera Molières förhållande till
Du Parc. »När Molière vände sin böjelse till De Brie,
och i synnerhet sedan han vunnit en mera afundsvärd
ställning i ekonomiskt och literärt afseende, påstås made-
moiselle Du Parc hafva ångrat sin kylighet och försökt
åter fängsla det hjärta, som hon stött bort. Detta skulle
vara en småsak, menade hon, men hon bedrog sig.» Fam.
Com. innehåller intet härom, men däremot återfinnas or-
den hos Lindau sid. 15. »Es kann als feststehend an-
genommen werden, dass die du Parc später ihre Un-
freundlichkeit gegen Molière bereute, und dass sie, nach-
dem Molière einen berühmten Namen und eine beneidete
Stellung errungen hatte, sein Verhältniss mit der Debrie

zu stören
Herz, das
zu fesseln.

Com. visas

suchte und es für eine Kleinigkeit hielt, das
sie früher von sich gestossen, wieder an sich
Aber sie irrte sich.» Att förf. ej sett Fam.
kanske bäst af hans yttrande sid. 81. »Just

i festdagarnas rus är det — enligt traditionen — som
489

NORDISK REVY 1-1885.

490

han verkligen blir, hvad man förut falskeligen påstått,
en bedragen äkta man. Armande vardt föremål för hof-
herrarnes kurtis. Icke långt därefter torde någon bland
dem — namnet har uppgifvits olika ■—■ kunnat berömma
sig af att ha njutit hennes gunst.» Vår enda källa för
denna uppgift är Fam. Com., hvilken såsom skrifven af De
Brie omöjligt kan kallas en tradition. De tre namnen
uppgifvas där bestämdt. Sid. 109 stöder sig förf, åter
på Fam. Com, men har endast sett skriften i det utdrag
Lindau öfversatt. Detta är tydligt af två skäl. Början
af Chapelles där omtalade samtal med Molière har icke
öfversatts utan blott parafraserats af Lindan, och det är
denna parafras dr W. öfversätter. Vid återgifvandet af
själfva samtalet gör sig Lindan skyldig till ett öfversätt-
ningsfel, och såsom jag i min föregående artikel visat
återkommer samma fel hos dr W. Sid. 145 citeras
ånyo Fam. Com. »Utgifvaren af smädeskriften emot Ar-
mande Molière har velat påstå, att det icke var utan,
att Amor verkligen gjorde intryck på sin Psyche. Emel-
lertid är denna sägen alls icke .bekräftad och förtjänar
icke någon tillit.» Fam. Com. kan här verkligen vara
källan, men antagligen har dr W. föredragit att öfver-
sätta Lotheisen sid. 223. »Er soll seit jener Aufführung
in intimen Verhältniss zu Armande Molière, welche die
Psyche spielte, gestanden haben. Vielleicht ist auch
diese Ueberlieferung nur auf verläumderisches Geklatsch
basirt.»

En annan für molière-forskningen synnerligen viktig
källa är smädeskriften Elomire hypocondre. Äfven den
citeras och beskrifves af dr W. sid. 137.

Man ser Elomire — ett anagram af Molière — i hans hem,
otäck, brutal, svartsjuk utan orsak, inbillad sjuk; man ser honom
i hans trupp såsom en outhärdlig tyrann, öfveralt hatfull, miss-
tänksam och orolig. Man kan af denna bok — anmärker Bazin
— upprita en Molièresbiografi, sådan hans fiender ville ha den.
Enligt den är han son af en smutsig klädmäklare, hvilken med
sina pengar köpt honom en licentiatgrad i Orléans. Sedan skulle
han blifva advokat, men tykte mera om att studera narrspelet
hos gyckelmakarne på torget. Bröderna Béjart, af hvilka den
ene stammade och den andre var enögd och halt, hade sedan
tagit honom till sig för att spela komedi med dem och med deras
syster Madeleine, i hvilken han förälskat sig, fastän hon var röd-
hårig och hade elak andedräkt. Truppen misslyckades duktigt i
Paris och hade sedan genomlupit provinserna i tio år, hvarefter
den återvändt till Paris. I tragiska roller blef han uthvisslad,
men så drog han fram ur sin kappsäck "L’Étourde", "Depit
amoureux“ och "Sganarelle", förnöjde med sina grimaser publiken
och vann en hel följd af segrar. Så erinrar författaren om hans
äktenskapliga förhållanden och glömmer icke att sticka fram med
ryktet om, att han skulle vara far till sin egen maka, som “han
uppfostrat redan före vaggan“.

Men dr W. har tydligen aldrig läst Elomire utan
öfversatt Bazin sid. 210.

«Quoi qu’il en soit, toute la pièce était remplie de
la personne d’Elomire ou Molière, aussi laide, aussi odi-
euse, aussi risible qu’on avait pu la faire. On l’y voyait
dans son ménage, maussade, brutal, jaloux sans cause,
malade imaginaire; dans sa troupe, tyran insupportable;
avec tous, inquiet, soupçonneux, frénétique. Des divers
incidens de cette composition bizarre, que nous n’essaie-
rons pas d’analyser, on peut tirer au moins une véritable
biographie de Molière, comme ses ennemis l’entendaient.
Suivant eux, il était fils, non pas d’un juif, mais d’un
fripier, ce qui était quasi même chose. Il était sorti du

collège peu de temps avant 1640, et son père, qui était
riche, l’avait fait recevoir, pour son argent, licencié en
droit à Orléans. Ensuite il avait été reçu avocat et
n’avait mis qu’une fois les pieds au palais, aimant mieux
aller étudier la bouffonnerie chez les charlatans. Les
frères Béjart, l’un bègue, l’autre borgne et boiteux,
l’avaient tiré de ce vilain apprentissage pour lui faire
jouer la comédie avec eux et avec leur soeur, Madeleine,
dont il était devenu amoureux, quoiqu’elle fut rousse et
de mauvaise odeur. La troupe avait mal réussi au Port-
Saint-Paul d’abord, puis au faubourg Saint-Germain, et
s’était décidée à courir les provinces, jouant devant des
spectateurs à cinq sols par personne. Après dix ans et
plus de cette vie, il était revenu à Paris, où on lui avait
donné la salle du Petit-Bourbon. Là il avait débuté par
des rôles tragiques où il avait toujours était sifflé. Enfin
il avait tiré, de son sac de campagne, son Etourdi, puis
son Dépit amoureux; il avait ensuite fait Sganarelle, et
ses grimaces avaient réjoui le public. Depuis ce n’avait
été qu’une suite de succès, et il comptait maintenant dix
pièces qui faisaient sa fortune et celle de ses compagnons.
La méchanceté de l’écrivain, qui rassemblait sous un tel
jour de faits assez exactement recueillies, n’avait pas
omis ce qu’on disait de son mariage. Elomire se vante
d’être plus qu’un autre à l’abri des disgraces conjugales
par le soin qu’il a pris de se forger une femme »dès
avant le berceau.« Bazin 210—211.

Naturligen kan slumpen hafva fogat så, att Bazin
och dr Warburg återgifvit ett drama med samma ord,
men några skäl tala emot det. Molière säges hos bägge
vara svartsjuk utan orsak. Så vidt jag kunnat finna
innehåller Elomire däremot, att Molière, om han icke
direkt var hanrej, likväl stod på gränsen därtill, ehuru
han som en godtrogen dummerjöns ej misstänkte något.
En annan omständighet är, att Madeleine i dr Warburgs
referat säges hafva »elak andedräkt». Bazin yttrar blott
att hon var »de mauvaise odeur». Dåliga lukter kunna
som bekant vara mångahanda, och dr W. synes tämligen
på måfå hafva bestämt sig för en viss art. Nu vållar
olyckan att Elomire också anger en bestämd lukt —■
men en annan än dr W. Här talas om »gousset» = lukt
af armsvett. Fortsättningen af referatet från Elomire
synes vara taget från Claretie — hvilket jag ej med
bestämdhet kan uppgifva, då jag ej har arbetet till hands.
Detta antagande stöder jag därpå, att dr Warburg till-
delat den citerade repliken åt orätt person.

För fullständighetens skull kan nämnas, att förf,
sid. 43 citerar ett bref från Chapelle, hvilket han nog
häller aldrig sett annat än i Loiseleurs utdrag och parafras
sid. 260. Eljest är det svårt att förklara, huru han kan
påstå, att ett yttrande, som faktiskt står i förra delen af
brefvet, skulle afsluta detta.

Ser man bort från denna anmärkning, som endast
rör författarens mindre vetenskapliga arbetssätt, och fäster
sig vid biografiens uppgift att gifva en populär fram-
ställning af Molières lif och verksamhet, synes författa-
ren, isynnerhet i de partier, där han lyckats befria sig
från Lindaus tarfliga feuilletonist-uppfattning, hafva löst
sin uppgift på ett i det hela tillfredsställande sätt. Bäst
är kanske skildringen af Tartuffe och Misanthrope, hvilka.
framställningal’ af hvar och en kunna läsas med både nöje och

sa eg r 7 a$7-4 RSO - ■ WAg - Lk : cy) AMR:


491	NORDISK REVY 1884—1885. 

behållning. För min del skulle jag väl hafva önskat, att
dr W. mera sökt framhäfva det sistnämda styckets litera-
turhistoriska betydelse, dess förhållande till det pseudo-
klassiska idealet, men detta må ej förstås såsom någon
mot arbetet riktad anmärkning. Om jag fattat dr W.
rätt, har hans mening endast varit att lemna en biogra-
fisk, ej en literaturhistorisk skildring, och att endast
betrakta dramerna ur den synpunkten, att de äro uttryck
af M:s uppfattning af samtidens allmänna kulturförhål-
landen. Förmodligen af samma anledning saknar man
en framställning af själfva teaterinstitutionen på Molières
tid. Naturligen hade det varit en fördel, om förf, äfven
kunnat egna någon uppmärksamhet åt denna sida af
ämnet, men arbetets omfång skulle därigenom ej obetyd-
ligt hafva ökats, och sannolikt är också, att den lättlästa,
populära stilen därigenom skulle hafva tagit skada. Äfven
framställningen af Don Juan är bra, ehuru förf, enligt
min tanke här likväl tagit alt för starkt intryck af åt-
skilliga moderna skriftställares något spekulativa utlägg-
ningar af själfva Don Juanstypen. Då författaren tillmäter
Molières hjälte »en viss sublimitet à la Loke eller Pro-
meteus» (s. 105) eller om honom yttrar: »den kvinna, som
älskar honom, har liksom en aning om, att han skall be-
draga henne, och likväl mäktar hon ej slita sig lös från
honom; han är i besittning afen kraft, hvilken nästan med
naturnödvändighet drager till sig, liksom spindeln flugan,
liksom magneten järnet» — så vågar jag tro, att en dylik
uppfattning mindre är i enlighet med Molières Don Juan
än med Tirsos och framför ait med Kierkegaards. Jag
medgifver gärna, att man i denna fråga kan vara af olika
mening, men mig synes, att Molière i sin hjälte endast
velat gifva en bild af samtidens rucklande, skuldsatte,
duellerande unge adelsmän. Något titaniskt torde vara
svårt att upptäcka hos denne liderlige sälle, och icke
häller kan jag rätt tro på »naturnödvändigheten» i hans
tjuskraft. Han förför bondflickorna med mycket enkla
medel; han lofvar dem äktenskap, en metod hvilken som
bekant användes än i dag, utan att man likväl synes
böjd att häri se något försök att »med nästan titaniskt
trots sätta sinligheten i system». Måhända har jag orätt,
men mig synes, att förf, äfven på ett par andra ställen
låtit en väl modern uppfattning spela in. Jag afser
nämligen författarens yttranden om Molières ställning
till kvinnofrågan i Ecole des maris och Femmes savantes.
Men om d:r W. häri sett för mycket, bar han efter mitt
förmenande i Georges Dandin sett för litet. Endast så-
som ett parallelstycke till Don Juan synes detta gri-
pande lustspel rätt kunna förstås, och dess sociala bety-
delse inses bäst, då man jämför det med dess källa, den
lika harmlösa, italieniserande farsen La Jalousie de Bar-
bouillé. Men härom vill jag icke tvista; ytterst bero ju
dylika tolkningars företräde likväl på tycke ocli smak.

Stilen i arbetet är synnerligen lättläst, och jag
tviflar ej på att mången, för hvilken Molière varit en
mer eller mindre tråkig och föråldrad författare, efter
studiet af d:r Warburgs liffulla framställning skall om-
fatta honom med större intresse. Någon gång synes d:r
W. hafva offrat väl mycket åt det pikanta, men å andra
sidan kan det ju ofta vara ganska svårt att säga, livar
gränsen mellan för mycket och för litet i detta fall går.
Om jag således på grund af hvad jag förut yttrat icke

kan anse arbetet vara till någon egentlig vinst för den
vetenskapliga literaturen, och gifvet anses det stå till-
baka för de båda arbeten, Dalin och Holberg i Sverge,
med hvilka d:r Warburg ungefär samtidigt uppträdde i
bokmarknaden, är jag dock långt ifrån att förneka arbe-
tets värde. Om författaren med titelns uppgift »en lef-
nadsteckning på grundvalen af den nyaste Molière-forsk-
ningen» endast menat, att han velat gifva en populär
sammanfattning af Mahrenholz’, Loiseleurs och andra nyare
biografers framställning af den franske skaldens lif, så
kan icke nekas, att arbetet, bedömdt efter denna mått-
stock, fyller sin plats i vår literatur.

H. S.

Hagberg, Theodor, Cervantes’ Don Quijote. 136 ss.
Upsala, Almqvist & Wiksell 1885. Pr. 1,50. (Litera-
turhistoriska gengångare, taflor ur förflutna tiders vitter-
het, II.)

Rindell, Edvard, Teorierna om det komiska före
Solger och Hegel. Akademisk afhandling. 171 ss.
Helsingfors 1885.

v. Wurzbach, Alfred, Geschichte der holländischen
malerei. Mit 71 abbildungen. VIII + 228 ss. Leip-
zig, Freytag; Prag, Tempsky. Pr. b. 1 m. (Das wissen
der gegenwart, XL B.; Geschichte der malerei in ein-
zeldarstellungen I.)

Svenska Literatursällskapet, som sistlidne höst utgaf
häftet 2 af G. Benzelstjernas Censorsjournal samt haftet 2 af
Harald Olufssons Visbok, utdelar i dagarna bland sina ledamöter
återstoden af de för det nu tilländalupna femte arbetsåret afsedda
publikationerna, bestående af ett häfte af tidskriften "Samlaren",
häftet 3 af G. Benzelstjernas Censorsjournal samt häftet 1 af
Bröms Gyllenmärs Visbok.

Samlaren innehåller förutom årsberättelse m. m. för 1883 —
84 fortsättning och slutet af G. E. Klemmings intressanta An-
teckningar af och om Johannes Burens, hvarvid särskildt redo-
görelse lämnas för Burei släktförhållanden, runstensundersöknin-
gar och vidlyftiga literära verksamhet, hvaraf resultatet föreligger
i den här meddelade beskrifvande förteckningen på hans såväl
trykta som otrykta skrifter.

Öfverbibl. Gr. E. Klemming har äfven meddelat efter en sam-
tida anteckning en "Nyckel“ till den 1768 i Stockholm af J. G.
Rothman utgifna tidskriften "Philolaus Parrhesiastes eller den
Pratsjuke Fritalaren“ samt sin inledninng till den vid svenska
boktryckerikonstens fyrahundraårs-jubelfest 1883 utgifna fotolito-
grafiska upplagan af Dialogus Creaturarum Moralizatus.

D:r 11. Schück har påbörjat en undersökning af frågan om för-
fattareskapet till legendariet i Codex Bildstenianus, hvilket han
anser böra tillerkännas den lärde lektorn för dominikanerne i
Skeninge Petrus de Dacia, hvilkens lif och verksamhet han ämnar
skildra i ett kommande häfte af “Samlaren“.

D:r E. Mleyer har skildrat “Drottning Kristinas literära
verksamlet i Italien“ och d:r E. Tegnér meddelat en biljett från
Thorild till Armfelt.

Det nu utkomna sista häftet af Censorsjournalen är försedt
med en Inledning om Censorsväsendet i Sverige före Benzelstjerna
af d:r L. Bygden samt ett af amanuensen E. II. Lind utarbetadt
Register. —pt.

De, som önska blifva ledamöter i sällskapet, kunna blifva det
mot en afgift af 5 kr. om året, om de anmäla sig hos sekretera-
ren, amanuensen grefve Lewenhaupt.
493

NORDISK REVY 1884—1885.

494

Historia.

Zwiedineck-Südenhorst, Hans von, Die Politik
der Republik Venedig während des dreissigjährigen
Krieges. I. Band: Von der Verschwörung zu Vene-
dig 1618 bis zum Abschluss der Liga mit Frankreich
und Savoyen 1623. V + 322 ss. II. Band: Die
Befreiung des Veltlin und der Mantuaner Erbfolge-
krieg. VIII + 359 ss. Stuttgart, J. G. Cotta’sche
Buchhandlung, 1882—85. Pris: 12 mark.

Bühring, Johannes, Venedig, Gustav Adolf
und Rohan. Ein Beitrag zur allgemeinen politischen
Geschichte im Zeitalter des dreissigjährigen Krieges,
aus venetianischen Quellen [Hallesche Abhandlungen
zur neueren Geschichte. Heft. XX]. X + 382 ss.
Halle, Max Niemeyer, 1885. Pris: 10 mark.

Alt sedan Rauke först fäste den vetenskapliga
världens uppmärksamhet vid det rika historiska forsk-
ningsmaterial, som är förvaradt i de venetianska sände-
budens sammanfattande relationer och ännu mer i deras vecka
efter vecka hemsända depescher, hafva dessa minnesmärken
af den stolta handelsrepublikens vidtutgrenade diplomati
tillvunnit sig en, så att säga, klassisk betydelse för stu-
dierna i det nyare europeiska statssystemets häfder.
Knappast torde man i andra samtidiga källor finna en
så jämt fortlöpande belysning af detta statssystems ut-
veckling från de första striderna emellan de västerländska
makterna om öfverväldet i Italien till den franska hege-
moniens höjdpunkt och begynnande förfall under Ludvig
XIV:s tidehvarf, ja äfven, ehuru ej i fullt samma grad
och omfång, under följande skeden ända fram emot de
revolutionära skakningar, som kostade republiken lifvet.
Den klassicitetens prägel, som hvilar öfver de venetianska
ministerberättelserna, beror ej uteslutande på deras for-
mella företräden eller på mängden och den relativa till-
förlitligheten af de i dem meddelade sakliga upp-
gifterna. Visserligen är det en himmelsvid skilnad
i stilistiskt afseende emellan den italienska renässansens
'politiska skriftalster och de stundom karakteristiska
och naivt kraftfulla, men nästan alltid otympliga stats-
papper, som frambragtes af de samtida nordeuropei-
ska kansliernas alumner, ej blott i Tyskland och
Skandinavien, utan äfven i den något mera förfinade
västern, i Frankrike, Nederländerna och England. Men
härutinnan delar Venedig äran med Rom, Florens och
andra brännpunkter för den mångskiftande italienska kul-
turen. Och med tiden, i samma mån som det humani-
stiska latinet utbreder sig öfver Europa såsom ett upp-
fostrande organ för de moderna staternas politiska sam-
färdsel, minskas därjämte afståndet emellan det transal-
pinska »barbariet» och Italiens formfulländning, tills slut-
ligen Frankrikes språk och stil tillkämpar sig sitt så
länge obestridda principat inom det diplomatiska skrift-
ställeriet.

Det faktiska innehållet åter af dessa venetianska
källor måste naturligtvis, liksom alla af dylik art, pröfvas
med vederbörlig försiktighet. Den tid är numera förbi,

då mången trodde sig om att bygga en någorlunda säker
och fullständig vetenskaplig framställning af ett lands
historia under en viss period så godt som uteslutande på
utländske ministrars rapporter till sina regeringar. De
diplomatiska korrespondenserna ega egentligen vitsord i
första hand för själfva de omedelbara förbindelserna
emellan de olika staterna eller deras ombud. Man måste
dessutom alltid taga hänsyn till dessa förbindelsers karak-
teristiska egendomligheter, till hvilka bland annat hör,
att den historiska forskningen ofta nog måste efterspanas
under ett omhölje af förställning och låtsade schackdrag.
Men inom historiens område falla icke allenast de nakna,
verificerade tilldragelserna, utan äfven deras återspeg-
lingar i mer eller mindre bestämmande personers och
samhällsgruppers uppfattning, ty genom sådana intryck,
vare sig riktiga eller oriktiga, själfständigt mottagna eller
framkallade genom främmande inverkan, föranledas i sin
ordning nya åtgärder och tilldragelser. Diplomatiens
utveckling beror på en alt mera skärpt insikt i denna
växelverkan emellan de politiska handlingarna och de
politiska föreställningarna eller illusionerna, och för den
historiska forskningen är därför icke den uppriktigaste,
utan den finaste diplomatien af största värde såsom
ledtråd.

Venedigs politik i nyare tiden var särskildt egnad
att uppamma en diplomatisk konst af högre rang. En
stormakt genom sin rikedom och sitt fasta statsskick,
genom sina intressens utbredning och sitt geografiska
läge, hade republiken för länge sedan lemnat bakom sig
ärelystnadens äfventyrsplaner och stadgat såsom sin huf-
vuduppgift att bevara det redan vunna, conservar lo stato,
utan öfvermod och utan ovärdig efterlåtenhet. Att hon
kunde sätta hårdt mot hårdt, om det gälde, visade hon
mot den rofgiriga koalitionen i Cambray, vid Lepanto
och på Cypern mot turken, mot påfven genom Paolo
Sarpis penna. Men de starka medlen voro icke hennes
bästa vapen, och hon hade en ömtålig ställning midt
ibland de uppåtsträfvande militärmonarkierna. Hon sökte
därför hälst sitt skydd i kloka underhandlingar, grundade
på en omsorgsfull beräkning af de växlande maktför-
hållandena och de stridiga intressena. Den styrande
aristokratien, som med större följdriktighet än någon
annan regering mäktade vidhålla det en gång faststälda
systemet, samlade sålunda inom sitt sköte en ständigt
växande skatt af erfarenhet och politisk sakkunskap.
Statshemligheterna gömdes där bättre än inom de intri-
gerande hofkretsarna, och Venedigs ambassadörer, som
voro invigde i den häfdvunna politikens traditioner, gjorde
tillika sina iakttagelser med den lugnare och säkrare
blick, som betingas af ett begränsadt sträfvande. För
Rom, Habsburg och Bourbon hägrade i olika former
universalväldets drömbilder, som försvårade en lidelsefri
åskådning af de verkliga förhållandena; nästan öfveralt
i Europa ingrepo mäktiga, men oklara folkrörelser i de
internationella förhandlingarna, och icke sällan stördes
statsmännens planer af konungagunstlingars kabaler. Den
venetianska senaten däremot intog en halft skeptisk håll-
ning till de religiösa tidsbrytningarna och skötte sin
politik både med den solide affärsmannens kallblodighet
och med världsmannens frihet från onödiga skrupler.
Genom dess diplomati går en anda af förädlad machia-
495

NORDISK REVY 1884—1885.

496

vellism, som icke ratar de små utvägarna att i hvarje
särskildt fall häfda den stora grundsatsen: Venedigs
neutralitet i sammanhang med den europeiska jämvikten.
Denna konservatism utmynnade till slut i en försvagande
isolering utan politisk framtid, men den fallna republikens
arkiv förvara dock för alla tider minnesmärkena af en
helgjuten och afrundad utveckling, på samma gång lik-
som marginalkommentarierna till det nyare Europas häfder.

De hittills mest kända af de venetianska minister-
berättelserna äro de relazioni, som ambassadörerna voro
skyldige att efter hemkomsten föredraga inför den sam-
lade senaten. Dessa redogörelser innehålla under vissa,
nästan typiskt återkommande rubriker, karakteristiker af
regenten, hans förnämste rådgifvare och den politiska
ställningen vid det hof, där författaren nyligen represen-
terat republiken, af landets militäriska och ekonomiska
maktmedel, af dess styrelsesätt och förvaltning, af dess
förhållanden till andra stater, i synnerhet till Venedig
m. m. Redan i äldre tider råkade åtskilliga sådana re-
lationer, som voro mycket eftersökta på grund af den
venetianska diplomatiens anseende, genom hvarjehanda
tillfälligheter och indiskretioner i främmande samlares
händer och spredos genom ganska talrika afskrifter ibland
Europas statsmän. Sedermera hafva dessa afskrifter till
stor del hamnat i offentliga samlingar; några finnas t. ex.
äfven i Upsala universitetsbibliotek, men annorstädes, så-
som i Paris, Wien och Berlin, har man vidlyftiga serier
däraf. Först i detta århundrade hafva de i tryck blifvit
offentliggjorda, så vidt möjligt efter originalen, genom de
af Alberi, Barozzi och Berchet föranstaltade Raccolte,
men äfven genom andre utgifvare inom och utom Italien.
Sålunda hafva våra dagars häfdaforskare fått tillträde
till ett i.sitt slag allenastående galleri af historiska por-
trätt och tidsbilder, skildrade af samtida mästare i den
politiska iakttagelsens konst.

Ännu större värde måste man, från rent vetenskap-
lig synpunkt, tillmäta de dispacci, som skrefvos af am-
bassadörerna under de växlande händelsernas omedelbara
intryck. Dessa handlingar bevakades med större omsorg
af republikens regering, emedan de innehöllo de egentliga
politiska hemligheterna, och de hafva därför i vidsträk-
tare mån blifvit tillgängliga först under de senaste år-
tiondena, i synnerhet sedan Venedigs arkiv blifvit befri-
adt från den österrikiska styrelsens ofta mycket småak-
tiga kontroll. Bland de icke-italienske forskare, som an-
vändt dessa källor, kunna utom Ranke nämnas Baschet
(för Frankrike), Rawdon Brown (för England). Några
svenskar hafva äfven under kortare tider studerat i Ve-
nedigs arkiv, men ingen af dem har för allmänheten fram-
lagt resultaten af sina undersökningar, med undantag af
prof. Odhner (»Sveriges förbindelser med venetianska re-
publiken under sjuttonde århundradet», i Hamiltons Nor-
disk Tidskrift för 1867). För vår historia torde där lik-
väl vara ej så litet att hämta. Venedig underhöll vis-
serligen aldrig ständige residenter vid det svenska hofvet,
och af de mera tillfälliga förbindelser, som egde rum
emellan de båda staterna, finnas inga andra direkta spår
än några regeringsskrifvelser å ömse sidor och några pro-
tokoll vid sändebudsaudienser. Men under de tider, då
Sverge mera verksamt ingrep i den europeiska politiken,
kunde de venetianske ambassadörer, som voro ackredite-

rade i Paris, Haag, Wien och andra hufvudstäder, icke
gärna underlåta att förskaffa sig upplysningar äfven om
Sverges andel i hvad som tilldrog sig. Det vore så-
lunda onekligen af stort intresse att erfara, hvad de kunna
hafva att förmäla om t. ex. Karl X Gustafs krig i Polen
och därmed förknippade diplomatiska förhandlingar. Ref.
har varit i tillfälle att se några depescher af Venedigs
bailo i Konstantinopel under Karl XII:s vistelse i Tur-
kiet; att döma af deras beskaffenhet, skulle man kunna
vänta en ingalunda betydelselös skörd af deras grundli-
gare genomforskuing. Af alla europeiska stater var kan-
ske Venedig den, som stod de orientaliska förhållandena
närmast och egde de bästa hjälpmedel att göra sig noga
underrättad om de invecklade osmaniska palatsintrigerna.

Trettioåriga krigets tidehvarf, som för hela Europa,
icke minst för Sverge, har. medfört så genomgripande
förändringar, förtjänar utan tvifvel att närmare belysas
ur venetianska källor, där man-kan lära känna förbin-
delsetrådarna emellan de politiska händelserna norr om
Alperna och de italienska förhållandena. Venedigs senat
och sändebud i utlandet måste bedöma de nordeuropeiska
makternas ställning till den uppflammande religionsfäjden
från helt andra synpunkter än dessa makter själfva,
men voro tillräckligt intresserade i den pågående utveck-
lingen för att med spänd uppmärksamhet följa dess olika
skeden. De nya bidrag till trettioåriga krigets historia,
hvilka vi ofvan angifvit, äro därför synnerligen välkomna,
ej blott för specialforskningen, utan äfven för dem, som
önska få en fullständigare och klarare öfversikt af denna
periods allmänna karakter. Zwiedineck-Südenhorsts arbete
har visserligen icke blifvit fullbordadt i hela den om-
fattning, som förf, ursprungligen åsyftat, enär framställ-
ningen afslutas med en skildring af Mantuas eröfring af de
kejserlige i juli 1630 och omnämnandet af det fransk-veneti-
anska fördraget i St. Jean de Maurienne vid samma tid. Men
man finner där en sammanhängande teckning af de or-
saker, som bestämde Venedig att närma sig till Frank-
rike och de protestantiska makterna, oaktadt dess sträf-
vanden framför alt gingo ut på att undgå vidtutseende
förvecklingar. Det habsburgska huset hade visat sig
fiendtligt mot republiken, som till och med ansåg sig
hafva anledning att spåra spanska stämplingar i samband
med den år 1618 af några främmande soldtruppofficerare
anstiftade planen att genom en plötslig öfverrumpling
störta Venedigs lägliga regering. Hofvet i Wien, som
med eller mot sin vilja ofta var nödsakadt att följa an-
visningar från Madrid, måste äfven betraktas som en
farlig granne till Venedig, så mycket mer som obehag-
liga förvecklingar alt jämt uppstodo i anledning af gräns-
tvister och de sydslaviske sjöröfvarnes, de s. k. uskokernas
tillflyktsorter inom kejserligt område. Trots alt detta
sökte republiken i det längsta undvika alla steg, som
kunde reta dess fiender, understödde hvarken de uppro-
riske i Böhmen eller Bethlen Gabor i Ungern, och åt-
nöjde sig med att efter förmåga motarbeta det spanska infly-
tandet hos de österrikiske statsmännen. Först när striderna
om Valtellina, som spanjorerna ville bemäktiga sig för att
vinna en bekväm militärisk förbindelse med Tyskland, ho-
tade Venedig med en fullständig instängning genom habs-
burgska besittningar på alla sidor af dess landområde, trädde
republiken i förbund med Frankrike och tog Mansfeld i
497 NORDISK REVY 1884—1885.	498

sin sold för att vid Rhen och Nederländerna åstadkomma
en diversion mot de kejserlige och spanjorerna. Seder-
mera tvungos venetianerna att själfve gripa till vapen,
ehuru utan framgång, för att skydda den franske her-
tigens af Nevers rätt till Mantua, och samtidigt bevil-
jade de jämte Frankrike medel att betäcka Gustaf Adolfs
krigskostnader, emedan de fruktade, att Wallenstein, om
kejsaren finge fria händer i Tyskland, skulle föra sina
trupper till Italien.

I Bührings afhandling redogöres utförligare för Sver-
ges och Venedigs politiska förbindelser under denna
tid, sedan förf, förut meddelat de knapphändiga under-
rättelser, som finnas i behåll om de båda staternas äldre
beröringar med hvarandra. Åtskilliga hittills okända
uppgifter anträffas i detta kapitel af arbetet (dock torde
förf:s förmodan, att Johannes och Olaus Magni omkring
1540 skulle hafva varit konung Gustaf behjälplige att
för hans tjänst anskaffa venetianske skeppsbyggmästare,
vara mindre sannolik på grund af de båda brödernas
fiendtliga ställning till konungen). Bühring har råd-
frågat vida flere depeschserier än Zwiedineck-Südenhorst,
som företrädesvis har begagnat de ännu i Wien qvar-
blifna venetianska Dispacci Germania och i Venedig synes
hafva inskränkt sina forskningar till de egentliga senats-
handlingarna (Senato Seereta och Esposizioni Principi).
Hos Bühring är därför framställningen, ehuru till ämnet
mera begränsad, detaljrikare och tillika öfverskådligare,
emedan de samtidigt ingångna ministerberättelserna från
olika orter ofta ömsesidigt förklara hvarandra. Förhand-
lingarna skildras ända till Gustaf Adolfs död; de sista
kapitlen äro isynnerhet intressanta genom där meddelade
upplysningar om Gustaf Adolfs plan att angripa det
habsburgska huset äfven i Italien, för hvilket ändamål
den franske hugenottchefen Rohan skulle med svenska
och schweiziska trupper besätta Valtellina.

Båda dessa arbeten äro försedda med talrika bilagor,
innehållande förut otrykta handlingar, som hufvudsak-
ligen äro hämtade ur de venetianska senatsprotokollen
och sändebudsdepescherna. De torde hos mången fram-
kalla en önskan att erhålla ännu flere publikationer af ‘
samma slag äfven för senare skeden af det stora kriget, |
då Venedig, ehuru i yttre måtto neutralt, likväl fortfor
att utveckla en liflig diplomatisk verksamhet.

H—e.

Lippert, Julius, Die kulturgeschichte in einzelnen
hauptstücken. I abteilung, Des menschen nahrungssorge, !
wohnung und kleidung. Mit 57 abbildungen. VI + 246
ss. Leipzig, Freytag; Prag, Tempsky. Pr. b. 1 m.
(Das wissen der gegenwart, XXXV B.)

Hopp, Ernst Otto, Geschichte der vereinigten staaten
von Nordamerika. II abteilung (von 1783 bis 1861).
Mit 32 abbildungen. VI + 217 ss. Leipzig, Freytag;
Prag, Tempsky. Pr. b. 1 m. (Das wissen der gegen-
wart, XXXIX B.)

Gammermeyers reisekart over det sydlige Norge;
med höide-lags-angivelse ved Per Nissen. Kristiania
1884. Nordlige blad pr. 2 kr.; sydlige blad pr. 2 kr.

Anker, G. J., Biografiske data om 330 norske,
norskfodte eller for nogen tid i den norske armé ansatte

generalspersoner 1628—1885. Med 60 portræter af
norske eller norskfodte generalspersoner. H. 1 & 2,
128 ss. Kristiania, Alb. Cammermeyer, 1885. Pr. 1
kr. per h.

Odhner, C. T., Sveriges politiska historia under kon-
ung Gustaf III:s regering. Första delen 1771—1778.
XII — 610 ss. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Pr. 8 kr.

Svenska fornminnesföreningens tidskrift. Sjette ban-
det. l:a häftet (n:o 16). Innehåll: Nordin F., Forn-
lemningar i Vestkinde socken på Gotland, på-svenska
fornminnesföreningens bekostnad undersökta år 1882;
Montelius, O., Den förhistoriska fornforskningen i Sver-
ge under 1882—1884, kortfattad öfversigt (med 15 fig.);
Hildebrand, H., Om välgörenhet under medeltiden. I.
Den äldre tiden. De andliga riddareordnarne. — Års-
berättelse för 1884.

Historisk Tidsskrift, udg. af den danske historiske
Forening; red. af C. F. Bricka. 5 R. V: 1. W. Mol-
lerup, Eggert Frille. Et Bidrag til Unionstidens Hi-
storie. Otto Blom, Blidemestere, Balistarii og Værk-
mestere i Kjobenhavn ca. 1375—1550. W. Mollerup,
Om en hidtil ukjendt Prinsesse af det danske Kongehus.
J. N. Madvig, Et Par Erindringer fra Christian VIII:s
Tid. A. D. Jorgensen, Sonderjyllands Indlemmelse i
den danske Krone 1721. — Literatur og Kritik.

Germanska språk.

Sievers, E., Zur rhytmik des germanischen alli-
terationsverses. I. (Paul-Braune, Beitr. z. gesch.
d. deutsch, spr. u. litt. B. X, s. 210 ff.)

Sievers, E., Proben einer metrischen Herstellung
der Eddalieder (Inbjudningsskrift till firande af h.
maj:t konung Karls af Wurtemberg födelsedag vid
universitetet i Tübingen; äfven separat).

Metriken i de germanska folkens fornpoesi har på
den senare tiden tillvunnit sig vida större uppmärksamhet
än som förr var fallet, då man ej gick utöfver de regler,
som redan voro gifna i de gamles poetiker, och som huf-
vudsakligen rörde användningen af rim och omskrifningar.
Jessen framstälde uti Zs. f. d. phil. II (1870), s. 140 f.
sin upptäkt, att drottkvættversen skall sluta på _—,
och Bugge uppvisade i ett föredrag på det första nordi-
ska filologmötet 1875, hvilket är intaget i detta mötes
förhandlingar, att äfven för målahåttr och Ijodahåttr reg-
ler i afseende på vissa stafvelsers kvantitet funnes. Utom
desse är det snart sagdt uteslutande prof. Sievers, som
verkstält de storartade undersökningar öfver stafvelse-
antal och kvantitet i den fornnordiska versen, hvilkas
resultat numera från nästan alla sidor erkännas vara till
sina hufvuddrag faststående. Sievers började sina under-
sökningar med den del af den nordiska fornpoesien, som
redan på förhand kunde antagas vara mest fjättrad af

r JA : . TFe WSO ” AN ‘ .* : c-Y) AM1P *
499	NORDISK REVY 1884—1885.	500

regler, nämligen skaldediktningen, hufvudsakligen den i
drottkvætt affattade. Sedan han uppvisat, att för denna
poesi verkligen mycket stränga regler gälde i afseende
på stafvelseantal och kvantitet, öfvergick han till under-
sökning af Eddasångerna och fann, att äfven deras me-
triska byggnad var mycket sträng, om ock här och där
vissa friheter tydde på, att banden stundom kunde lossas
eller kvarstodo som rester från en tid, då ej regeltvånget
var fullständigt genomfördt. Dessa Sievers’ undersök-
ningar öfver den fornnordiska metriken äro framlagda i
trenne afhandlingar med titeln Beiträge zur skalden-
metrik i Paul och Braunes Beiträge, band V, VI, VIII,
till hufvuddragen refererade i undertecknads Fornnordisk
metrik kap. I. Vid afslutandet af dessa undersökningar
antog Sievers ännu, att den västgermanska alliterations-
poesien representerade den versform af friare byggnad,
som måste tänkas som ett förstadium till de nordiska
metra, nämligen en vers med ett visst antal betonade
stafvelser och mellan dessa ett obestämdt antal obetonade,
flere eller färre efter de olika skaldernas tycke och smak.
Emellertid har Sievers’ forskning riktats på en undersök-
ning af den anglosaxiska eller fornengelska alliterations-
poesiens metrik, och resultatet af hans forskning är det,
att den fornengelska versbyggnaden ingalunda är så fri,
som man hittills trodde, utan att den fornengelska kort-
raden eller halfversen visar ett starkt släkttycke med
den nordiska fyrstafvelseversen, som bildar strofen
kviöuhåttr. Denna undersökning af den fornengelska
alliterationsdiktningens metrik föreligger i den första af
de ofvan anförda skrifterna, Zur rhytmik des germ, alli-
terationsverses I. En andra del innehållande de språk-
liga slutsatser, som kunna dragas af de metriska förhål-
landena, skall utkomma i nästa häfte af samma tidskrift.
Genom dessa undersökningar öfver den fornengelska me-
triken har äfven Sievers’ uppfattning af den nordiska i
vissa punkter modifierats. Både den fornengelska kort-
raden och den nordiska fyrstafvelseversen bestå af tvänne
delar, som Sievers i brist på annat namn kallar »fötter»
till skilnad från rimversens »takter», som äro af samma
tidslängd. Dessa »fötter» kunna nämligen vara af
olika tidslängd och det väsentliga för dem är att inne-
hålla en betonad stafvelse (höjning) ensam eller åtföljd
af en eller flere obetonade (sänkning). Det nya i Sie-
vers’ uppfattning af den nordiska fyrstafvelseversen är
sålunda antagandet, att äfven i denna vers fötter af olika
tidslängd förekomma, samt ansättandet af flerstafvig sänk-
ning, hvarom mera nedan. En annan viktig punkt, rö-
rande hvilken Sievers’ åsikt genom hans fortgående forsk-
ning blifvit en annan, är den om den naturliga satsbeto-
ningens förhållande till den metriska. I sina första af-
handlingar antog Sievers att första delen af hvarje takt
eller fot bar höjningen, eftersom för vissa takter en sådan
betoning stode fast. Uti den sista afhandlingen om den
nordiska metriken har Sievers uppgifvit denna åskådning
för Eddans fyrstafvelsevers. I de båda ofvanskrifna ar-
betena äro icke allenast de olika verstyper, som uppstå
genom att taga hänsyn till den naturliga satsbetoningen,
lagda till grund för framställningen af den fornengelska
kortraden och den nordiska kviöuhåttsversen, utan äfven
drottkvætt versen medgifves hafva samma frihet i betoning.
De metriska grundtyper, som Sievers uppställer för den

fe. kortraden, äro följande, om \ betecknar stafvelse af
likgiltig kvantitet, ‘ hufvudton, ' biton:

A	-	X	“	X

B	X	1	X	-

0	X	-	-	X

Dessa typer återfinnas äfven hos den nordiska fyrstafvelse-
versen. Emellertid kunna dessa grundtyper rätt betyd-
ligt modifieras äfven på annat sätt än genom den vanliga
upplösningen af lång betonad stafvelse till - =. Uti
den fe. poesien kunna nämligen i alla typerna antalet at
sänkningsstafvelserna ökas öfver grundskemats, vanligen
till 2, men i synnerhet i de typer, som börja med sänk-
ning ej sällan flera, till och med 5. I den nordiska
fornpoesien förekommer däremot en dylik stegring af
sänkningens stafvelseantal utöfver de gifna typerna myc-
ket sparsamt utom i de fall, då den kan betraktas som
upplösning af en lång stafvelse, och dessa senare fall
kunna tolkas antingen som upplösning af en bitonig
sänkningsstafvelse, emedan sådan ofta förekommer, eller
som en verkligen tvåstafvig sänkning, hvilken senare
uppfattning är nödvändig för de få fall, som ej kunna
vara upplösningsstafvelser. Dylika fall af flerstafvig sänk-
ning, som ej kunna utgöra upplösningsstafvelser, förekomma
alls icke i den nordiska skaldepoesien. Sievers frågar
sig (Proben s. 5), huru Eddatextens mellanställning mel-
lan fe. poesiens frihet och den nordiska skaldediktningens
stränghet i detta afseende är att fatta, om såsom ett
verkligt mellanstadium i metrisk utbildning eller såsom
blott tillhörande den till oss komna textformen, men främ-
mande för den ursprungliga affattningen, och tror, att en
del af afvikelserna från normalskemat äro verkliga rester
af en friare konstöfning, men att den större delen råkat
in i texten under den århundraden långa tiden mellan af-
fattningen och de i behåll Varande handskrifternas ned-
skrifvande. — Slutligen må nämnas, att Sievers kommit
till en förändrad uppfattning af versen i målahattr. Han
anser densamma som en utvidgning af kviöuhåttr, men
utvidgningen har ej skett genom inskjutning af en mellan-
takt, utan genom tillsats af en stafvelse, hos betonings-
typerna A, B, C i början, hos D efter den första beto-
nade stafvelsen och hos E i slutet. Med andra ord, den
frihet, som herskar i den fe. poesien att efter behof utvidga
4-stafvelseversen till 5-stafvig, och som stundom förekommer
i den nordiska kviôuhattsversen, har i den nordiska forn-
poesien ledt till ett nytt metrum af idel 5-stafviga verser.
— Jämte en redig framställning af de modifikationer,
som Sievers’ uppfattning af den fornnordiska versen erfarit
genom hans undersökning af den fornengelska, innehåller
Sievers’ Proben etc. några Eddasånger med angifvande
för hvar vers, huru densamma bör metriskt uppfattas.
501

NORDISK REVY 1884—1885.

502

Som ex. på kviöuhåttr tjäna Voluspa, prymskvia, Hymis-
kvia, som ex. på målahåttr Atlamél, på ljödahåttr Loka-
senna.

Erik Brate.

Schmidt, Ernst, Briefwechsel der gebrüder Grimm
mit nordischen gelehrten. XX + 312 ss. Berlin, Ferd.
Dümmler. .

Kock, Axel, Språkhistoriska undersökningar om svensk
akcent. Andra delen; II, ss. 329—524—VI ss. Lund
1885; C. W. K. Gleerup. Pr. 3,25.

Nyare bidrag till kännedom om de Svenska lands-
målen och svenskt folklif, tidskrift utg. genom J. A. Lun-
dell, 21:a h. 1885, B. (B. V, h. 4). Innehåll: R. Berg-
ström, Spring, min snälla ren! 20 ss.

Transactions of the philological Society. 1882—3—4.
Part III. Ss. 351-654 + ss. 41—96 + 3 ss + 19 ss.
+ XXX ss. + VIII ss. London, Trübner & C:o 1885.
Pr. 15 sh.

Af Svenska landsmålen komma i oktober årets två
sluthäften att utdelas. De skola innehålla: h. 22:
Isländska sägner och legender af G. Cederschiöld,
sagor, sägner och visor af R. Bergström och J. Nord-
lander; h. 23: Laumålets kvantitet och aksent af
M. Klintberg (mellan tre och fyra ark större än dispu-
tationen) samt smärre meddelanden. Arg. 1886 börjar
med Vendells Runömål (s. 65 till slutet), och blir där-
med tidskriftens andra band komplett till bindning.

Pedagogik.

Hollander, A. G., Svenska undervisningsväsen-
dets historia i sitt sammanhang med odlingens all-
männa utveckling, I. Tiden före 1724. Stockholm
1884, Samson & Wallin. 27+572 ss.

Den uppgift, hvilken förf, till föreliggande arbete
sökt lösa, hör utan tvifvel för närvarande till dem, som,
för att begagna förf:s ord, »i allmänhet öfverstiga en en-
skild persons krafter». För att icke tala om den mång-
fald af »kulturhistoriska moment», till hvilka hänsyn
måste tagas, om framställningen skall erhålla önsklig
fullständighet, är själfva det material, som behöfves för
hufvudfrågans lösning, ännu synnerligen litet samladt och
för viktiga tidskiften nära nog obearbetadt. Det är
därför icke att undra öfver, att förf., »oaktadt mångårigt
samlande och bearbetande af materialierna», måste med-
gifva, att han lämnat ifrån sig ett ofullständigt arbete.
Ja, betänker man, att förf:s egentliga lifsuppgift varit
elementarlärarens trägna kall, och att utarbetandet sanno-
likt skett utan den tillgång på nära håll till bibliotek
och arkiv, som för den historiske forskaren är så nöd-
vändig, måste man snarare förundra sig öfver de rika
förråd, som här finnas samlade och hvilka ovilkorligen
måste gifva herr Hollanders arbete ett varaktigt värde.
Sedt ur synpunkten att vara egentligen det första för-
söket i sitt slag, förtjänar det samma icke blott »ett

billigt och skonsamt bedömande», utan äfven ett lifligt
erkännande af förf:s omfattande beläsenhet och varma
forskningsnit. Vi tro dock, att herr Hollander skulle
gjort större gagn med sitt arbete, om han något mera
sökt begränsa sitt ämne och icke låtit sin undervisnings-
väsendets historia »omfatta mera än hvad titeln egent-
ligen innebär».

Granskar man, med ledning af den utförliga, 22 sidor
starka, innehållsförteckningen, hvad den föreliggande de-
len innehåller, så kan det svårligen nekas, att det ka-
tolska tidehvarfvet fått ett altför stort utrymme. Det
upptager nämligen icke mindre än 201 sidor, hvilket, i
betraktande af den ofullständighet, som i allmänhet vid-
låder vår kännedom om detta tidehvarfs kulturförhållan-
den, måste väcka berättigad förvåning. Hade förf, full-
följt samma plan äfven för den nyare tiden, skulle hans
arbete antagit dimensioner, hvilka verkat i hög grad af-
skräckande på flertalet af bildade läsare. Vi tro, att,
om skildringen af medeltiden inskränkts till fjärdedelen
af dess nu varande omfång, skulle framställningen, som
nu vimlar af mer eller mindre oväsentliga detaljer, af-
gjordt hafva vunnit i öfverskådlighet utan att ändock
brista i grundlighet. Genom hänvisningar i noterna till
de specialarbeten, ur hvilka förf, hämtat sina uppgifter
om bildningens ståndpunkt i andra länder under denna
tid, kunde för detaljerna häraf intresserade läsare hafva
blifvit tillräckligt tillgodosedda. Men förf, älskar tydli-
gen icke hänvisningar till de källor, han begagnat; man
träffar blott helt få sådana, och detta är i vår tanke en
bestämd brist i hvarje historiskt arbete, icke minst då
författaren, i likhet med herr Hollander, gjort till sin
uppgift att undanrödja gängse missuppfattningar (jfr för-
ordet s. II). — Såsom prof på förf:s böjelse för att för-
djupa sig i detaljer må påpekas t. ex. hans undersöknin-
gar s. 65, huru vida Birger Jarls son Bengt var den yngste
af bröderna eller ej, eller ss. 77—79, hvem som kunde
ha varit författare till konunga- och höfdingastyrelsen, samt
mellan hvilka nära hvarandra liggande år den sannolikast
nedskrifvits. Dessa utredningar äro dock långt ifrån att
sakna intresse och skada så mycket mindre, som de för-
lagts till noterna, där den senare dock upptager icke
mindre än 21/2 sida med petit-stil. Mera olämpligt är
att, såsom förf, ofta brukar, i själfva texten göra stän-
diga parentetiska inskjutningar af detaljer, hvilka verka
i hög grad störande på uppfattningen. Så t. ex. — bland
många andra ställen — på s. 60, där man läser: »Den
förste skandinav, som nämnes hedrad med denna tidens
högsta literära ämbetsvärdighet af universitetets [i Paris]
rektor, var, år 1326, en medlem af collegium Lundense,
artium magistern och professorn Petrus de Dacia den
yngre (död såsom kanik i Ribe), en man, som till och
med fått en plats i filosofiens historia (jfr Bruckeri In-
stitutiones) mellan den förutnämde Durandus (d:r resolu-
tissimus) och Franciscus Mayron (d:r illuminatus), och
som, ehuru nästan glömd af eftervärlden, prisades af
samtiden icke blott såsom filosof, utan äfven såsom mate-
matiker och astronom (kalenderförfattare), såsom ’den
ypperste och ryktbaraste i hela sitt tidehvarf, hög i geni,
lysande såsom talare, ej okunnig i teologi och grekiska’,
hvilken sistnämda kunskap, jämte den i matematik, an-
tyder ett betydligt steg utöfver tidens vanliga lärdoms.
503

NORDISK REVY 1884—1885.

504

mått». I s. k. gründlinier till eu vetenskap eller i upp-
slagsböcker kan ett sådant språk vara på sin plats, men
icke i ett arbete af denna art. — En stor del af livad i
texten förekommer, kunde för öfrigt hafva förlagts till
noterna.

Såsom förut är antydt, blir framställningen vida mera
sammanträngd och öfverskådlig i fråga om nyare tiden.
Förf, lämnar här likväl många, i hög grad upplysande,
utdrag ur de särskilda skolordningarna, såväl de allmänna
som de för de särskilda gymnasierna under 1600-talets förra
hälft utfärdade. Bland de förra förtjänar särskildt det
grundliga referatet af 1649 års skolordning (ss. 366—394)
erkännande. Ett och annat utdrag ur Laurelii och Em-
poragrii förslag — omnämda i förbigående s. 424 not. 2
— kunde hafva förtjänt att anföras. Men dessa tillhöra
den mera knapphändigt behandlade perioden 1649—1724,
som företer icke så få luckor. Särskildt förtjänta af
uppmärksamhet äro från denna tid domkapitlens och de
akademiska konsistoriernas i början af Frihetstiden af-
gifna utlåtanden öfver 1693 års skolordning, men dessa
affärdas på blott något mer än en sida (ss. 436—437).

Ett särskildt omnämnande förtjänar förf:s försök till
periodindelning i det svenska undervisningsväsendets hi-
storia. Såsom förf, själf i förordet yttrar, utgår han där-
ifrån, »att icke mindre den allmänna människoanden och
den särskilda folkanden än den enskilda personliga anden
har att i och för klarare och sannare uppfattning och
förverkligande af en praktisk idé, sådan som uppfostrans
och undervisningens, i allmänhet genomgå vissa af tids-
och kulturförhållanden betingade psykologiska utvecklings-
stadier eller tidskiften, nämligen ett empiriskt, grund-
läggande och uybildande i en viss elementär uppfattnings-
form, ett dogmatiskt och utbildande i samma gifna rikt-
ning samt slutligen ett kritiskt och ombildande stadium,
för att därpå med mer eller mindre ombildadt ideal ånyo
inom längre eller kortare tids förlopp genomgå likartade
trefaldiga utvecklingsskeden, tillsammans utgörande ett
fullständigt kretslopp eller tidehvarf. Denna historiskt-
psykologiska lag, i allmänhet gällande för mänsklig idéut-
veckling och fortgång till mera fullkomnad andlig od-
ling, har förf, sökt uppvisa i den svenska folkandens
skiljaktiga uppfattning af undervisningens och bildningens
mål och ideal under särskilda tidehvarf och tidskiften
med vissa kulturhistoriska vändpunkter, särskildt under
den svensk-katolska odlingens och skolasticismens tide-
hvarf (1014—1527) vid åren 1220 och 1370, samt under
den protestantiska odlingens och humanismens här teck-
nade första tidehvarf (1527—1724) vid åren 1649 och
1693.» Mot förf:s tillämpning af nu angitha historiskt-
psykologiska betraktelsesätt kunde nog ett och annat
vara att anmärka, men den vidlyftiga undersökning, som
härför skulle erfordras, lämpar sig icke för denna tid-
skrifts begränsade utrymme.

Mot flere af de resultat, till hvilka förf, kommit och
af hvilka några de mera betydande i förordet uppräknas,
kunde anmälaren jämväl känna sig hågad att uppträda,
t. ex. mot förf:s åsikt, att Gustaf II Adolf är den »främ-
ste förkämpen inom] europeiska odlingshistorien för den
pedagogiska realismen gent emot den teologiska och klassi-
ska verbalism, som under Sverges företrädesvis ’lärda
tid’ uppspirade på grund af den likaledes förbisedda

skolordningen af 1611» (jfr ss. 316—318), liksom mot
förf:s uppgifter angående sistnämda skolordnings tillämp-
ning (s. 285 not.), om slutredaktionen af 1649 års skol-
ordning (ss. 362—363), om dennas förhållande till den
senare skolordningen af år 1693 (s. 426) m. m., men
torde han få återkomma till dessa punkter i någon fack-
tidskrift.

Till sist vilja vi i hufvudsak instämma i det om-
döme, förf, själf uttalar om sitt arbete, att »huru mycket
än kan vara att beriktiga, fullständiga och ifylla inom
ramen af den i detta arbete uppdragna historiska teck-
ning, .... den samma, i enlighet med hans önskan och
afsikt, innebär en anvisning till en från vidgad synpunkt
företagen kulturhistorisk behandling af ämnet och till en
mindre ensidig uppfattning och framställning af det fo-
sterländska undervisningsväsendets utveckling i dess na-
turliga samband med andra grenar af den andliga od-
lingen». Ho. Hd.

Fries, Ellen, Den kvinliga elementarundervisningen
i Frankrike. Reseberättelse. IV + 112 ss., liten 8:0.
Upsala, Almqvist & Wiksell. Pr. 1,25.

Siljeström, P. A., Smärre skrifter rörande uppfostran
och undervisning. VI + 380 ss. Stockholm, P. A.
Norstedt & Söner. Pr. 3 kr.

Tidskrift för folkundervisningen, utg. af Chr. L. Anjou
och Carl Kastman, 1885 (fjerde årg.), h. 2. Innehåll:
Om sundhetsförhållandena i Danmarks folkskolor samt
några ord om det sanitära tillståndet i våra folkskolor
af Carl K — n; Skolkampen i Holland, föreläsning af
Fr. Lundgren; Några ord om inträdesfordringarne
vid våra folkskolelärareseminarier af B.; Några ord an-
gående undervisningen i musik och sång vid våra folk-
skolelärareseminarier af G—M. ; Några iakttagelser vid
förberedandet af historiska uppgifter i folkskolan af J.
G — n; Genmäle till hr J. G—n af G — M. Pris 60 öre.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Teologiska fakulteten.

Deu 16 maj 1885. Anstäldes teologie kandidatexamen med
teol. stud. Gustaf Arrid Sommarin, stockh.

S.	D. Anmäldes kanslersbref af den 8 dennes, enligt hvilket
teol. kand. Henry William. Tottie blifvit förordnad till docent i
kyrkohistoria vid här varande universitet.

S.	D. Anmäldes skrifvelse från biskopen öfver Karlstads stift
af den 11 dennes, innehållande teol. stud. Axel Nylanders utnäm-
ning till Hedrénsk stipendiat.

Juridiska fakulteten.

Den 28 april. Hemstäldes om ett reseanslag åt docent D.
Davidson å 900 kr. för studieresa till främmande universitet un-
der instundande sommarferier. (Bif. af kanslersämbetet den 11
maj 1885.)

S.	D. Hemstäldes om ett understöd af 1,750 kr. åt juris
utr. kand. Hj. Hammarskjöld för fortsatta studier vid utländska
universitet. (Bif. af kanslersämbetet den 11 maj 1885.)

Den 11 maj. Till kungliga stipendiater utsagos studd. I.
Lönberg, värml., och O. Landén, gästr.-hels., och ett Stjernecreutz'
stipendium tilldelades efter lottning stud. R. v. Schultz, västg.
505

NORDISK REVY 1884—1885.

506

Den 29 maj. Föreslogos prof. Rabenius och docent Davidsön
att under nästa läsår upprätthålla statsrådet Hammarskjölds före-
läsnings- och examinationsskyldighet, den förre i finansrätt, den
senare i nationalekonomi.

S. D. Anordnades föreläsningar och öfningar under näst-
kommande termin.

Den 30 maj. Promoverades juris utr. licentiaten Ernst
Trygger, göteb., till juris utriusque doktor.

Under läsåret 1884—85 har juris utriusque kandidatexamen I
aflagts af nio, examen till rättegångsverken af tjagusju och exa-
men till kansliet af en studerande.

Filosofiska fakulteten.

6	maj. Bedömdes de latinska skrifprofven, hvilka aflagts
den 20 april.

S.	D. Upprättades förslag till Rosenhanska stipendiet,
hvarvid i l:sta rummet uppfördes fil. kand. G. Gustafsson,
gotl., i 2:dra fil. kand. K. Beckman, stockh., i 3:dje rummet fil.
kand. D. Bergström, östg.

S. D. Till kunglig stipendiat utsågs fil. kand. S. K. A.
Vide, västm.-dal. (vetenskapsrummet grekiska).

S.	D. Upprättades förslag till det Byzantinska resestipen-
diet, hvarvid uppfördes i l:sta rummet doc. K. B. J. Forssell,
i 2:dra rummet fil. lic. A. Wirén.

S.	D. Meddelades kongl. maj:ts bref till kanslersämbetet,
i anledning hvaraf fak. anmodats inkomma med uppgift å
de docenter, som hvarje termin från och med vt. 1879 skulle
äga rätt att under stadgade vilkor vid öfvergången till
allmänna läroverkens tjänst åtnjuta lönetursberäkning. För
frågans förberedande behandling utsåg fak. en komité, be-
stående af universitetets rektor samt de bägge sektionernas
dekaner.

22	maj. Till kungliga stipendiater utsågos S. Pettersson,
västg. (vetenskapsrummet astronomi), och C. V. Wadman,
västg. (vetenskapsr. nordiska språk).

S.	D. Upprättades förslag till ett ledigt Stjerncreutz’
stipendium.

S.	D. Beslöt fakulteten hos kanslern anhålla om venia
promovendi.

S. D. Slutbehandlades ärendet om docenternas löneturs-
beräkning.

Humanistiska sektionen.

ö maj. Afstyrktes en af kand. S. K. A. Vide gjord under-
dånig ansökan om rätt att i fil. lic. ex. med latinska och gre-
kiska språken förena ämnet klassisk arkeologi. Reservation
af prof. Löfstedt.

S.	D. Till examinator i statskunskap under examensperi-
oden i maj beslöt sektionen föreslå doc. S. J. Boethius, enär
prof. Alin såsom censor komme att vara från universitetet
frånvarande.

22	maj. Tillstyrkte sektionen bifall till en af doc. 0. A.
Danielsson till kongl. maj:t ingifven ansökan om understöd
for en forskningsresa i Italien.

2.3	maj. Aflädes fil. lic. ex. af kand. K. F. Johansson, östg.
(grekiska, latin och sanskrit'.

Matematiskt-Naturvetenskapliga sektionen.

1	april. Till innehafvare af det fasta docentstipendiet i
de matematiska ämnena föreslogs doc. A. F. Berger.

29	april. Tillkännagafs att kanslern under 15 april fast-
stält instruktion för e. o. professoren i analytisk kemi i hans
egenskap af laborator.

S.	D. Faststäldes ämnen för dèn profföreläsning, som
doc. O. Widman såsom sökande till e. o. professuren i analy-
tisk kemi höll den 9 maj.

S.	D. Tillstyrkte sektionen fil. lic. A. G. Högboms ansökan
att blifva anstäld som docent i geologi vid universitetet (kan-
slerns utnämning den 7 maj).

8	maj. Aflades licentiatexamen af kandd. B. F. Åker-
berg, upl., och C. A. Lindhagen, stockh., båda i astronomi,
mekanik och matematik.

S.	D. Såsom sektionens representanter vid Linné-stodens
aftäckande utsågos prof. T. Fries i egenskap af prodekanus
samt prof. P. T. Cleve och prosektor J. H. Théel.

S. D. Till innehafvare af Bjurzonska stipendiet beslöt
sektionen föreslå stud. K. A. T. Seth, smål., och fil. kand. B.

Henning, gotl., till lika fördelning, hvarjämte sektionen beslöt
göra hemställan, att den Bjurzonska belöningen måtte på samma
sätt fördelas mellan docenterna K. J. Ångström och K. B. J.
Forssell, den förre för hans afhandling: Om strålande värmes
diffusion från plana ytor, den senare för hans afhandling:
Beiträge zur Kenntniss der Anatomie und Systematik des
Gloeolichenen.

S. D. Till examinator i mekanik under examensperioden
i maj beslöt sektionen föreslå doc. K. V. Helander, enär pro-
fessor Lundquist komme att fungera såsom censor vid examina
från de allmänna läroverken.

26 maj. Bedömdes en af lic. G. Ericsson, göteb, för fil.
graden utgifven och den 16 maj offentligen försvarad afhand-
ling: »Bestämning af Upsala Observatorii polhöjd».

S. D. Såsom riksdagspetita uppförde sektionen prof. Daugs
hemställan om ett anslag för matem. seminariet å 1,500 kr.
samt prof. Tullbergs om ett årligt arvode å 500 kr. för en
amanuens vid det zootomiska laboratoriet.

S. D. Till sakkunnige att afgifva förberedande yttrande
om ende kvarstående sökandens doc. Widmans kompetens till
den lediga e. o. professuren i analytisk kemi utsågos sektio-
nens ledamot prof. P. T. Cleve, prof, i medicinska fakulteten

0. Hammarsten och prof, vid Lunds universitet C. V. Blomstrand.

Akademiskt tryck.

P. Hedenius, Tal vid Upsala universitets fest till minne af
Anders Fredrik Regnell den 6 mars 1885. Ups. 1885. 8:o 26 s.

A. G. Högbom, Iakttagelser rörande Jemtlands glaciala geo-
logi med en inledande öfversigt af berggrunden. Sthm 1885. 4:o
37 s.+2 kartor. (Ingår äfven i beskrifningar till det geologiska
kartverket.)

Es. Lalin. De præpositionum usu apud Aeschylum. Ups. 1885.
4:o 57 s. (Ingår äfven i Norrköpings läroverks årsredogörelse
1884—85.)

H. W. Tottie, Jesper Svedbergs lif och verksamhet. Bidrag
till svenska kyrkans historia. Förra delen. Ups. 1885. 8:o 8 opag.
-I-218 s. *

G. Ericsson, Bestämning af Upsala observatorii polhöjd.
Ups. 1885. 8:o 68 s. + 1 pl.

V. Norström, Om undersökningen af den gifna verklighetens
form. Ups. 1885. 8:056 s.

0. Örtenblad, Étude sur le développement des voyelles la-
biales toniques du latin dans le vieux français du XII siècle. Ups.
1885. 8:o 72 s.

A. Bendixson, Kritiska studier till Kants transcendentala äste-
tik. Ups. 1885. 8:o 82 s.

G. Forsgrén, Bidrag till svenska gref- och friherreskapens
historia 1561—1655. I. Erik XIV:s och Johan III:s tid. Sthm
1885. 8:o 6 op. + 217 + XXXIX s.

Språkvetenskapliga sällskapet
har under terminen haft fyra sammankomster, hvarvid förekommit:
Referat och granskning af d:r E. Seelmann’s Die Aussprache des Late-
in (doc. Danielsson); kritik och vederläggning af en af d:r Brandes i
Aftonbladet dec. 1884 införd uppsats om Shakspere och Montaigne
(doc. Schück); meddelanden om de ryska universitetens organisation,
om undervisnings- och studiesättet vid desamma samt om de
examina och grader, som där afläggas (doc. Lundell); om orddu-
bletter i svenskan (doc. Noreen); notiser om våra älsta svenska
ordböcker (amanuensen Andersson); anmälan af Murray’s English
Dictionary (doc. Erdmann). För en kort redogörelse för sällska-
pets verksamhet har plats upplåtits i Upsala Universitets Årsskrift.

K. vetenskaps-societeten

hade sammanträde den 27 maj. Därvid anmäldes, att bland soci-
etetens utländske ledamöter aflidit fysiologie prof. P. L. Panum
i Köpenhamn den 3 och anatomie prof. F. G. J. Henle i Göttin-
gen den 13 dennes.

Till societetens ordförande under nästkommande akademi-
ska läsår valdes ärkebiskop A. N. Sundberg.

Till inländsk ledamot af societeten invaldes äldre astronomen
vid Pulkowa observatorium m. m. d:r Magnus Nyrén, till utländ-
ske ledamöter kemie prof. E. Frankland i London och hr H.
Poincaré i Paris.

Bibliotekarien Annerstedt redogjorde för sammanstötningen
år 1665 vid Upsala universitet mellan cartesianismens anhängare
507

NORDISK REVY 1884—1885.

.508

och motståndare, hvarefter prof. Hammarsten höll föredrag om
Ptomainer.

Af trycket hade societeten utgifvit vol. XII, f. 2, af sina
Nova Acta, innehållande följande afhandlingar:

I.	A. G. Högbom: Marche des Isothermes en automne dans
le nord le l’Europe.

II.	G. Dillner: Sur le développement d’une fonction ana-
lytique pour un contour de convergence qui renferme des infinis
uniformes comme seuls points critiques.

III.	J. E. Areschoug: Observationes Phycologicæ, P. V.: de
laminariaceis nonnullis.

IV.	A. Söderblom: Sur les fonctions elliptiques § (u).

V.	N. Lindskog: Über die Drehung eines starren Körpers,
auf den keine Kräfte wirken, um einen festen Punkt.

VI.	11. Thtilén: Sur le spectre du fer, obtenu à l’aide de
l’arc électrique.

VII.	X. Ekholm et K. L. Hagström: Mésures des hauteurs
et des mouvements des nuages.

• Lund.

Behandlingen af Läroverkskomiténs
förslag.

Teologiska fakulteten.

Den 22 april 1885 förekom frågan i fakulteten, och yttrade
densamma sig:

1)	Mat riktningen i förslaget, att universitetens verksamhet
och dess former skulle bestämmas af elementarundervisningen, och
icke tvärtom såsom hittills; vägen skulle icke rätta sig etter målet,
praktiska yrkena;

2)	mot katekesläsningens inskränkande.

„	hebreiskans uteslutande.

„	det fria anordnandet af morgon- och aftonböner i
skolan.

„	inskränkning af latinläsningen.

„	förslaget, att läroverkens styrelse skall skiljas från
stiftsstyrelserna;

3)	afstyrkte enhälligt i prestbildningens och den kristliga
uppfostrans intresse förslaget och menade, att komitérades förslag
lämnade ett nytt bevis på omöjligheten att på ett tillfredsställande
sätt ordna elementarundervisningen, så länge man icke beslutar
sig -för att inrätta skilda lärdoms- och realskolor.

Juridiska fakulteten

yttrade sig den 15 januari öfver läroverkskomiténs den 25 augusti
1884 afgifna utlåtande på följande sätt:

1)	begränsade fak. sitt utlåtande till de förslag af läroverks-,
komitén, som omedelbart beröra de inom fakulteten förekommande
examina;

2)	ansågs att, i motsats till hvad komiténs förslag med afseende
på preliminärexamina gifver vid handen, endast en sådan examen bör
finnas, lika beskaffad för dem, som vilja ailägga fakultetsexamen,
och för dem, som vilja aflägga ämbetsexamen;

3)	att kunskap i latinska språket icke, på sätt komiterade för-
ordat, bör kunna undvaras såsom vilkor för afläggandet af förbe-
redande examen för kansliexamen eller i fråga om examen till
rättegångsverken nedsättas till det af komitén uppgifna mått, om
ock fordringarna i detta ämne så i ena som i andra fallet må
kunna inskränkas ända därhän att endast omfatta godkända in-
sikter vid afgångsexamen å klassiska linien från högre läroverk
samt

4)	att den, som saknar vitsord om insikter i latin, bör fylla
denna brist genom prof vid universitetet och icke, såsom komitén
föreslagit, vid allmänt läroverk.

Medicinska fakulteten.

Den 2 april 1885. Hänvisande till sitt 1881 i frågan afgifna
utlåtande ansåg fakulteten, att det kunskapsmått i latinska språ-
ket, som representeras af betyget godkänd i afgångsexamen, ej
tålde att minskas; ville ytterligare erinra, att den ej ansåge de nu-
varande förstudierna för läkarebildningen hos oss i allo tillfreds-
ställande, och vidhöll fortfarande sin begäran, att prof uti mate-
matik måtte införas i den medikofilosofiska examen. Fakulteten ville

sålunda för sin del föreslå att läroverkskomiténs föreslagna för-
ändringar i livad angår det medicinska studieväsen icke måtte
befallas.

Filosofiska fakulteten.

Humanistiska sektionen.

1)	Frågan behandlades den 7, 14 och 21 mars.

2)	Sektionen afstyrkte enhälligt komiterades förslag till an-
ordnande af filosofiska graden;

3)	tillstyrkte enhälligt afskaffandet af examen stili latini; i
stället skulle ett af de skriftliga profven i kandidatexamen för-
fattas på latin eller främmande lefvande språk;

4)	ville hafva kandidat- och licentiatexamina kvar och i huf-
vudsak oförändrade;

5)	tillstyrkte förslaget angående ordnandet af undervisningen
i moderna språk vid universiteten;

G) för att förkorta tiden för kandidatexamen, föreslog sek-
tionen, att matematik och naturvetenskap ej skulle vara tvångs-
ämnen för dem, som aflägga kandidatexamen för att blifva licen-
tiater inom humanistiska sektionen;

7)	ansåg sig icke behöfva afgifva särskildt yttrande öfver
preliminärexamina, enär sektionen nyligen uttalat sig i denna
fråga ;

8)	latinet skulle icke vara tvångsämne i kandidatexamen för
studerande, som hade godkändt vitsord i ämnet i afgångsexamen;
härifrån afvek prof. Wisén, som för åtnjutande af denna frihet
fordrade äfven godkända kunskaper i grekiska i afgångsexamen.
Prof. Weibull ville däremot medgifva realister rätt att utan latin
aflägga sådan kandidatexamen, som berättigade till licentiatexamen
inför matem.-naturvetenskapliga sektionen;

9)	afstyrkte enhälligt B-hnien ;

10)	prof. Cavallin m. fl. uttalade sig i en reservation för be-
tygsantalets nedsättande i kand.-examen till 5 för dem, som aflade
denna examen såsom blott preliminärexamen för licentiatexamen.

Matematiskt-Naturvetenskapliga sektionen.

1)	Frågan behandlades den 4 och 25 mars.

2)	Sektionen afstyrkte nästan enhälligt förslaget till ordnande
af fil. graden;

3)	ville hafva examen stili latini afskaffad;

4)	latinet skulle upphöra att vara absolut tvångsämne i fil.
kandidatexamen; latin borde få utbytas mot germaniska språk;

5)	pluraliteten med proff. Berggren, Lundgren, Möller och
Areschoug (mot proff. Qvennerstedt, Holmgren och Blomstrand) ansåg,
att realist skulle få aflägga fil. kand.-examen såsom berättigande
till fil. licentiatexamen inför naturvètensk.-matematiska sektionen.
Prof. Bäcklund ville det samma med undantag för dem, som
skulle aflägga fil. licentiatexamen i botanik och zoologi;

6)	ville hafva betygsantalet oförändradt i såväl kandidat-
som licentiatexamen.

Examina.

Teologisk kandidatexamen aflagd af Fridolf Ekdahl, sk. ; juridisk
kandidatexamen af Fritz Ringstedt, sk.; medicinsk kandidatexamen
af Magnus Assarsson, sk.; medicinsk licentiatexamen af C. M.
Fürst, bl.; filosofisk licentiatexamen af G. Liljeqvist (ämnen: ny-
europ. lingvistik, nordiska språk och praktisk filosofi) och Aug.
Heimer (ämnen: latin, grekiska och sanskrit).

Akademiska disputationer.

Fil. lic. A. Kempe, kalm., ventilerade den 16 maj en för fil.
doktorsgrad utgifven afhandling: “Studier öfver den isländska
juryn enligt Grågås“ (70 sidd. 4:o);

de	n 29 maj ventilerar fil. lic. Aug. Heimer, sk., sin för fil.
doktorsgrad utgifna afhandling: "Studia Pindarica“ (148 + 2
sidd. 4:o);

fil. d:r V. H. Vickström, sk., ventilerar den 30 maj för do-
centur en afhandling: “Kritisk framställning af Taines psykologi“
(51 sidd. 4:o).

Dispenser och medgifvanden.

K.	m:t har medgifvit fil. d:r M. Billing att utan komplette-
ring i historia aflägga juris kandidatexamen, likaledes fil. kand.
II. Antell att utan komplettering] i matematik aflägga samma
examen.
509

NORDISK REVY 18841885.

510

K. m:t har tillåtit fil. kand. N. Flensburg att i fil. licentiat-
examen med latin och grekiska förena sanskrit och jämförande
språkforskning.

Åt docenten F. A. Wulff har k. m:t tilldelat ett årligt arvode
af 750 kr. att utom docentstipendium utgå, så länge extra ordi-
narie professionen i nyeuropeisk språkforskning ej är tillsatt, med
skyldighet för Wulff att öfvertaga föreläsnings- och examensskyl-
dighet i romaniska språk enligt närmare bestämmelser.

Laboratorn d:r R. Tigerstedt har återtagit sin ansökan till
professionen i fysiologi, hvarefter laboratorn M. Blix kvarstår så-
som ensam sökande.

Med tillsättandet af professionen i anatomi och histologi skall
enligt k. m:ts medgifvande anstå till årets slut, enär vid sista le-
digförklarandet ingen sökande anmält sig.

Förordnanden.

Till amanuenser äro förordnade: vid med. kemiska laborato-
riet fil. kand. C. J. Enebuske, sk., vid patolog, anatomiska insti-
tutionen stud. C. A. Håkansson, sm.

Utmärkelse.

Professor J. G. Agardh har blifvit af franska institutet en-
hälligt invald till korresponderande ledamot (bot. afdelningen).

Filologiska sällskapet

hade sammanträde, det sista under läsåret, den 25 april, hvarvid
till hedersledamöter valdes proff. C. J. Schlyter och E. M. Olde.

Doc. Söderberg föredrog om “Inskriften på Gårdbystenen
(Öland)“;

Prof. Lidforss föredrog: “Redogörelse för den nya upplagan
af P. Islas Froy Gerundio de Campanzol".

Till ämbetsmän för nästa läsår valdes prof. Tegnér (ordfö-
rande), doc. Kock (sekreterare).

Fysiografiska sällskapet

hade sammanträde den 13 maj, hvarvid förekommo följande före-
drag:

Prof. Löwegren: Om refraktionen hos nyfödda;

Prof. Lindgren demonstrerade ett fall af kongenital defekt af
diafragmas vänstra hälft med dislokation af bukviscera och kom-
pression af vänstra lungan;

Prof. Areschoug redogjorde för några nyare undersökningar
öfver blodets anatomi;

Prof. Agardh förevisade en ny art af algslägtet Cliftonia (Cl.
imbricata) ;

Prof. Qvennerstedt förevisade ett fall af fördubbling af bakre
extremiteten hos foglar.	Magnus Hilling.

Kobenhavn.

Onsdagen den 15 april holdtes universitetets fest i anledning
af hs maj. kongens födselsdag. Indbydelsesskriftet indeholdt en
afhandling af universitetets rektor, prof. dr. theol. C. I. Schar-
ling: “Om begrebet livsgoder og sammes stilling i den kristelige
sædelære", der ogsaa holdt festtalen. Den for festen besternte
sædvanlige kantate af I. L. Heiberg med musik af WVeyse udför-
tes af studentersangforeningen.

Den akademiske lærerforsamling vedtog i sitt möde d. 19
marts en af konsistorium förelagt forretningsorden for lærerfor-
samlingen.

Personalforhiold.

Under 21 febr, er prof. D. F. Didrichsen allernaadigst ent-
lediget som professor i botanik og den dermed förbundne besty-
relse af universitetets botaniske have fra 1 novbr. att regne.

Under 18 marts er det allernaadigst bifaldet, at extraord. doc.,
dr. ph. E. Loffler indtræder som medlem af det mathematisk-
naturvidenskabelige fakultet. I den akademiske lærerforsamlings
mode d. 19 marts valgtes prof. dr. med. phil. II. P. I. I. Thom-
sen til medlem af konsistorium for 5 aar fra 1 april at regne;
fra samme tid er prof. I. I. Johnstrup oprykket i aldersplads i
konsistorium.

Konservator ved zoologisk museum R. Conradsen er efter
ansögning afgaaet fra museet d. 1 april.

Under 23 april er dr. phil. F. V. A. Meinert allernaadigst
beskikket till l:ste og cand. mag. G- II. R. Lerinsen til 2:den in-
spektor ved universitetets zoologiske museum.

Under 25 april er dr. phil. H. J. Hansen ansat som viden-
skabelig medhjælper ved zoologisk museums 3 afdeling.

Assistent ved zoologisk museum, dr. ph. J. E. V. Hoas er
efter ansögning afgaaet fra museet fra 1 maj, hvorefter konsisto-
rium fra samme tid har ansat cand. mag. A. H. Winge som as-
sistent.

Under 21 maj er professor ved Stockholms höjskole, dr. phil.
E. Warming allernaadigst beskikket til professor i botanik fra 1
novbr, hvorhos han fra samme tid overtager direktionen over bo-
tanisk have.

D.	6 marts afgik etatsraad, fhv. universitetskvestor L. V.
Gede ved doden. D. 2 maj dode prof., dr. med. P. L. Panum.

Prof., dr. med. C. E. With er efter prof. Panums dod ind-
traadt i aldersplads i konsistorium.

Forelæsninger og ovelser.

Under 5 maj bar ministeriet meddelt extr. doc. J. Lange rej-
setilladelse til udlandet i videnskabeligt ojemed i 10 uger.

Akademiske grader.

Den juridiske doktorgrad er d. 18 marts erhvervet af cand.
jur., assistent i justitsministeriet V. C. Thomsen. Afh.: “Bidrag
till læren om fordringsrettigheders forældelse efter dansk og frem-
med ret“. Opp.: proff. A. C. Evaldsen og dr. juris J. S. V.
Lassen. .

Doktorgraden i filosofi erhvervedes d. 26 marts af cand. mag.
R. S. Bergh. Afh.: Undersogelse over metamorphosen hos au-
lastoma gulo". Opp.: etatsr., prof., dr. med. & phil. J. J. S.
Steenstrup og l:ste inspektor ved zool. museum, dr. phil. C. F.
Lilthen.

Doktorgraden i medicin erhvervedes d. 11 april af prakt, læge
P. d. C. Dethlefsen. Afh.: “Den alkoholiske eklampsi. Klinisk
studie“. Opp.: prof., dr. med. C. G. Gædeken og lektor C. G.
Lange.

Doktorgraden i medicin erhvervedes d. 22 maj af korpslæge
J. A. N. Lier. Afh.: “Bidrag til bedommelsen af mekanothera-
piens betydning (massagebehandlingen) i ojenlægevidenskaben.
En klinisk studie“. Opp.: prof. dr. med. P. Plum og doc., dr.
med. Edin. 11. Grut.

Examiner.

I januar og februar absolveredes theologisk embedsexa men
af 21 (deraf 9 Laud., 7 Hand, ill., 1 migr., 3 Haud. ill. 2 gr.,
2 Non cont.), fuldstændig juridisk embedsexamen af 14 (deraf
8 Land., 6 Hand.), statsrideuskabelig examen af 2 (Haud), læge-
videnskabelig embedsexamen af 19 (deraf 10 Laud., 9 Haud. ill.,
1 gr.), filologisk-historisk skoleembedsexamen af 1 (Haud. ill),
skoleembedsexamen af 3 (Laud.), 2 med græsk som hovedfag og 1
med historié som hovedfag. lillægsexamen i geografi bestodes af
1 (Admissus). Juridisk examen for ustuderede bestodes af 19
(12 “Bekvem“, 7 “Ei ubekvem").

Magisterkonferens i tysk sprog og literatur er bestaaet af 1
(d. 2 marts), i mathematik af 1 (d. 5 marts), i fysik af 1 (d. 17
marts) og i nordisk filologi af 1 (d. 22 maj); alle kandidater er-
holdt "Admissus".

Priskonkurrencer.

Af de for 1883 —84 udsatte prissporgsmaal have 5 fremkaldt
besvarelser, nemlig den theologiske, den juridiske, den lægeviden-
skabelige, den nordisk-filologiske og den klassisk-filologiske. Pri-
sen blev tilkjendt cand, theol. P. G. Koch for den theologiske
opgave, cand. jur., assistent i finansministeriet H. C V. Schon
for den juridiske, cand. pharm, assistent ved den kgl. veterinær-
og landbohojskoles kemiske laboratorium A. Christensen for
den lægevidenskabelige og cand. philol., assistent ved universitets-
bibliotheket S. C. Larsen for den klassisk-filologiske opgave.

Legaler og stipendier.

Det af kommunitetets midler for finansaaret 1885—86 paa
kirke- og undervisningsministeriets budget fastsatte belob af 4,000
kr. til rejseunderstottelser er af konsistorium med ministeriets ap-
probation tildelt: cand. theol. K. F’. H. Kissmeyer 600 kr., fuld-
megtig i justitsministeriet, dr. jur. C. Kraft 500 kr., assistent i
geheimearkivet, dr. jur. r. A. Seeker 400 kr., cand. jur. M. San-
511

NORDISK REVY 1884—1885.

512

der 400 kr., dr. med. H. P. Th. Mygind 500 kr., cand. philol. R.
Besthorn 400 kr., cand. philol. K. Hude 400 kr., assistent ved
den kgl. veterinær- og landbohejskole, dr. phil. Alfr. Lehmann
800 kr.

Videnskabelige samling er.

Zoologisk museum. Dr, med. Lausen, i Buenos Ayres har
skjænket museet en meget værdifuld och betydelig samling af
fossile pattedyr-kranier, skeletter og skeletdele fra de nyere ter-
tiær-lag i de argentinske pampas; samlingen har været udstillet i
universitetsmuseet i Genua, hvorhen en fra LAbenkarn afsendt
yngre videnskabsmand er sendt for at besorge samlingens ind-
pakning.

Afdßde apotheker og fabrikejer Alfr. Benzons enke har
skjænket universitetet felgende samlinger: en herbariesamling til
botanisk haves museum; en farmakognostisk samling, der vil
blive opstillet i samme museum; samt nogle bloddyr, fiske og
udstoppede fugle til zoologisk museum.

C. Goos.

Tillkännagifvande.

Härmed tillåter jag mig att enligt uppdrag meddela:

att Hans Majestät Konungen beslutat att på sin
60:de födelsedag, den 21 januari 1889, utdela ett pris
för någon betydande upptäkt inom den rena matemati-
ska analysen. •

Priset består af en medalj i guld till 1,000 francs
värde, af adertonde storleken och bärande Konungens
bröstbild, samt dessutom af en penningsumma af 2,500
kronor.

Hans Majestät har uppdragit åt en komité af trenne
personer, Herr Carl Weierstrass i Berlin, Herr Charles
Hermite i Paris samt undertecknad, att föreslå lämplig
prisfråga samt sedermera, till Hans Majestät inkomma
med yttrande öfver de inlupna prisskrifternas relativa
värde. — — — — — — — — — — — — —--—

1.	Antag, att man har ett system af materiella
punkter, hvilka attrahera hvarandra efter Newtons lag.
Det begäres att, under förutsättning att en sammanstöt-
ning mellan tvänne punkter aldrig eger rum, framställa
koordinaterna för hvarje punkt under formen af en serie,
som fortskrider efter kända funktioner af tiden, och som kon-
vergerar likformigt för hvarje värde af densamma. — —

Om det icke skulle lyckas att innan tiden för
pristäflan utgår erhålla ett uttömmande svar på denna
fråga, kan pilset lemnas åt ett arbete, i hvilket den full-
ständiga lösningen i den angifna riktningen lemnas på nå-
gon annan mekanisk fråga.

2.	Fuchs har uti flera afhandlingar bevisat, att det
finnes entydiga funktioner af två variabler, hvilka gene-
reras på liknande sätt med de »ultraelliptiska funktio-
nerna», men äro allmännare än dessa. Det är sannolikt,
att dessa nya funktioner skulle erhålla stor betydelse
för analysen, om teorien för desamma blefve på ett in-
gående sätt behandlad.

Det föreslås att för ett tillräckligt allmänt fall under
explicit form söka erhålla de funktioner, hvilkas tillvaro
har blifvit bevisad af Fuchs, samt att för ett dylikt fall
utveckla desammas väsentligaste egenskaper.

3.	Studiet af de funktioner, som definieras genom
en tillräckligt allmän differentialekvation af första ord-
ningen, hvars vänstra membrum är ett helt och rationelt
polynom af variabeln, funktionen och dess första derivata.

4.	Det är bekant, hvilket ljus har fallit öfver den
allmänna teorien för de algebraiska likheterna genom
studiet af de speciella likheter, till hvilka man föres
genom problemet om cirkelns delning i lika delar samt
delningen genom ett helt tal af argumentet för. de ellip-
tiska funktionerna. Den märkvärdiga transcendent, som
man erhåller genom att uttrycka modulen för de ellipti-
ska funktionerna genom kvoten mellan perioderna, förer
likaledes till de s. k. modulekvationerna, hvilka gifvit
upphofvet till fullkomligt nya algebraiska undersökningar
och till resultat af den högsta betydelse, som t. ex. till
lösningen af den allmänna femte grads likheten. Denna
transcendent, modulfunktionen, är dock endast det enk-
laste fallet inom en oändlig serie af nya funktioner, som
Poincaré har infört inom vetenskapen under namn af
»fonctions fuchsiennes» och med framgång begagnat för
integrationen af en liniär differentialekvation af hvilken
ordning som hälst. Dessa funktioner, hvilka uppenbarli-
gen äro af den högsta vikt för analysen, ha ej ännu
blifvit studerade ur algebraisk synpunkt, såsom fallet
varit med den transcendent inom teorien för de ellipti-
ska funktionerna, af hvilken de äro en generalisation.

Det föreslås att söka utfylla denna lucka samt fram-
ställa nya algebraiska likheter, analoga med modulekva-
tionerna, därigenom att man studerar, om också blott
uti ett specielt fall, bildningen af samt egenskaperna hos
de algebraiska relationer, som med hvarandra förbinda
två »fonctions fuchsiennes» hvilka ha en grupp gemensam.

Om ingen af de afhandlingar, hvilka insändas för
pristäflan, och hvilka behandla en af dessa frågor, skulle
befinnas värdig att erhålla pris, så kan priset tilldelas
en insänd afhandling, hvilken innehåller den fullständiga
lösningen af någon annan viktig fråga inom teorien för
de analytiska funktionerna än de, hvilka af komitéen blif-
vit föreslagna. .

De afhandlingar, hvilka inlemnas till täflan, böra
vara försedda med motto äfvensom med författarens namn
och adress under försegladt omslag samt böra insändas
till undertecknad före den första juni 1888.

Den afhandling, åt hvilken Hans Majestät beviljar
priset, äfvensom den eller de afhandlingar, hvilka komi-
téen anser böra särskildt med beröm omnämnas, skola
publiceras i tidskriften »Acta Mathematica» och få icke
förut på annat sätt vara offentliggjorda.

Afhandlingarna kunna vara affattade på hvilket språk
författaren själf väljer, men då medlemmarna af komitéen
tillhöra trenne olika nationaliteter, bör författaren, om
hans originalafhandling icke är skrifven på franska, bi-
lägga en fransk öfversättning. Sker icke detta, måste
författaren finna sig i att komitéen låter för sin räkning
utföra en öfversättning. G. Mittag Leffler.

Innehåll :

Warburg: Molière.

Svenska literatursällskapet.

Zwiedineck-Südenhorst: Die politik der republik Venedig. I, II.
Bühring: Venedig, Gustav Adolf und Rohan.

Sievers: Zur rhytmik des germanischen alliterationsverses.

Sievers: Proben einer metrischen herstellung der Eddalieder.

Hollander: Svenska undervisningsväsendets historia.
Uniyersitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kebenhavn.)

Tillkännagifvande.

Det fortsatta utgifvandet af Nordisk Revy (årgången 1885—1886) är beroende af, huru-
vida utgifvaren kan lyckas erhålla något pekuniärt understöd för det med icke obetydliga
kostnader förbundna företaget. I annat fall har Revyn med detta nummer upphört.