Når 30 (30 April)	(1884—85) Årg. II, 14.

N 0 It IIIS K H E V Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S. A. Arrhenins, Fil
Lic. A. Bendixson Doc. Y. E. Berggren, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. %. Boëtkius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Fil. D:r H. Juhlin Dannfelt, Doc. D. Davidson,
Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. S. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. 7. Forssell, Akad.-Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F.
Gustafsson, Prof. 7. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. I. Hjärne, Fil. Kand. K. H. Karlsson, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H
E. Leweenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. F. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundstrom, v. Häradsh. C. O. Mon-
tan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. F. F. Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström,
Doc. F. von Scheele, Doc. 7. H. E. Schück, Lektor J. a/ Sillén, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. F. Sundelin
Lektor A. L. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. %. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. il,
utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’s BOKTRYCKERI.

Juridik.

Wrede, Rabbe Axel, Processinvändningarna
enligt finsk allmän civilprocessrätt. 207 s. Helsingfors
1884.

(Forts, från föreg. n:r.)

(Det i det föregående använda uttrycket »process-
förutsättning, som svaranden bör lagligen styrka, bevisa»
bör, såsom sammanhanget tydligen visar, rättas till »pro-
cessförutsättning, hvars bristande svaranden» etc.)

Genom den af oss godkända grupperingen af process-
förutsättningarna vinner man onekligen det resultat, att
processrättsförhållandet kommer att behandlas i närmaste
öfverensstämmelse med det materiella rättsförhållandet,
hvars bedömande genom rättegången afses. Fullständig
kan emellertid ej analogien blifva på grund däraf, att
processrättsförhållandet är tresidigt, det materiella rätts-
förhållandet däremot tvåsidigt. I denna omständighet
har man att söka orsaken till, att käranden stundom
kan hafva att bevisa bristen på en processförutsättning.
Det är emellertid redan tillräckligt att hafva fäst upp-
märksamheten på tillvaron af ett dylikt förhållande;
i den teoretiska behandlingen är det ej nödvändigt att
med anledning däraf göra en ny grupp processförutsätt-
ningar, och detta på grund däraf, att i fråga varande
förutsättningar delvis omfatta den klass, som vi velat
kalla processinvändningar; frågan, om käranden eller
svaranden med afseende på frånvaron af dessa process-
förutsättningar eger bevisskyldigheten, beror blott derpå,
hvilkendera af nämda parter förnekar deras tillvaro.
Ett exempel på en processförutsättning af nu nämda
slag erbjuder t. ex. frågan om domarens ojäfvighet. —
Öfvergå vi nu till förf:s framställning af de särskilda
processinvändningarna (enl. förf:s terminologi), så utesluter
förf, från processinvändningarna de i 25: 21 R. B. nämda
nullitetsorsakerna: »att dom är fäld af den, som ej varit
till Domare lagligen förordnad, eller ej svurit Domare-

ed, eller att Rätten ej varit domför», enär dessa hinder
för rättegångens giltighet skulle bero på ett afsiktligt
eller medvetet åsidosättande från den enskilde domarens
sida af hans embetsplikt (s. 60). Att tillvaron af en
dylik nullitetsorsak alltid måste anses innebära ett med-
vetet lagbrott från domarens sida, synes förf, grunda
därpå, att domstolens medlemmar icke kunna eller få
vara obekanta med stadgandena om domför rätt etc. (s.
74, 80). Vore denna motivering riktig, så låge den
frågan nära till hands, om icke dermed ock t. ex. exceptio
fori stundom uteslötes från processinvändningarna, ty nog
kan domstolen, om t. ex. en jordatvist instämts till annat
forum än forum rei sitæ, ofta lika väl veta, att den är
inkompetent, som den bör känna till lagens stadganden
om det antal ledamöter, som fordras för att den skall
vara domför. Det synes oss altså, som om förf:s moti-
vering vore mindre hållbar. Det utmärkande för i fråga
varande nullitetsorsaker är icke hvad förf, anfört, utan
det, att de, oaktadt de i själfva verket borde anses
afse den klass af processförutsättningar, hvilkas frånvaro
gör rättegången ipso iure ogiltig, enligt gällande rätt
betraktas såsom berörande den klass af processförutsätt-
ningar, hvilkas bristande måste inom viss tid göras
gällande för att processen skall omintetgöras. Insikten
häri nödvändiggör emellertid en restriktiv tolkning sär-
skildt med afseende på uttrycket »att dom är fäld af
den, som ej varit till Domare lagligen förordnad», men
en dylik tolkning har förf, undandragit sig, något som
är ganska naturligt på grund af förf:s uppfattning af
förevarande lagrum.

Beträffande verkan af rättens godkännande af en
invändning, att domaren är jäfvig, skiljer förf, mellan det
fall, att domstolen utan den jäfvade medlemmen är
fullsuten eller själf eger förordna en bisittare i den jäf-
vades ställe, och det fall, att ett dylikt förordnande af
annan myndighet bör gifvas. I förra fallet verkade jäfvet
endast uppskof i förhandlingarna, till dess bristen afhjälpts.
419





i senare fallet däremot skulle saken afvisas och kunde
endast på ny stämning upptagas (s. 86). Denna åsigt
tro vi vara alldeles felaktig. Oberoende af hvem som
eger förordna annan ledamot i den jäfvades ställe, med-
för jäfvets godkännande endast sakens uppskjutande, till
dess dylikt förordnande kan hinna utfärdas. Någon be-
tänklighet vid att låta den jäfvade ledamoten besluta
om uppskof torde nämligen icke förefinnas mera i det
ena fallet än i det andra. Förf:s åsikt skulle ofta leda
till betänkliga materiella rättsföljder för käranden.

Hvad därefter angår invändningen om rättskraften
(exceptio rei judicatæ), så kan det icke underkastas
något tvifvel, att förf, har rätt, då han påstår att denna
invändning enligt svensk rätt är att anse som en process-
invändning och ej såsom en sakinvändning. Då förf,
däremot förklarar, att denna invändnings egenskap af
processinvändning framgår med nödvändighet, såvida man
anser grunden till rättskraften vara allmänna rättssäker-
hetens kraf, så kunna vi ej instämma med honom. Rätts-
säkerheten synes oss vara tillräckligt tillgodosedd där-
igenom, att domstolen är förbunden att i sin dom rätta
sig efter en föregående laga kraftvunnen dom i samma
sak, som part åberopar, d. v. s. däraf att invändningen
om res judicata är en sakinvändning. Om man åter
anser, att rättskraften därjämte har sin grund »i statens
intresse att bevara domstolarna för öfverflödiga rättegån-
gar eller i det för rättskipningen nedsättande i stridiga
domar om samma sak», är det utan tvifvel konsekvent
att uppfatta invändningen om res judicata som en pro-
cessinvändning.

Öfvergå vi nu till invändningen med afseende på
stämningen, så är det tydligen riktigt att förklara före-
skrifterna om stämningen i allmänhet vara gifna i sva-
randens intresse och på den grund anse nämda invänd-
ning i reel vara af dispositiv natur (obs., emellertid om
svaranden uteblir). Att emellertid såsom förf. (s. 128)
anse en dylik invändning alltid vara dispositiv, så att
rätten icke ex officio hade skyldighet och rättighet att
vaka öfver, att skriftlig stämning utfärdats, synes oss
vara oriktigt. Med afseende på gällande svensk rätt
synes ock förf, själf tveka om, att hans åsikt är tillfreds-
ställande; däremot fasthåller han desto bestämdare vid
densamma i fråga om den finska rätten, och detta på
den grund, att muntlig stämning enligt nämda rätt i
vissa mål är tillåten (enl. den ursprungliga lydelsen af
11: 2 R. B.). Men icke ens den omständigheten, att
muntlig stämning för vissa mål är medgifven, torde till-
räckligt styrka förf:s åsikt; med afseende på de mål, i
hvilka muntlig stämning icke erkännes, är det mycket
möjligt, att stämningens skriftlighet stadgats i ett all-
mänt och ej i svarandens intresse. Sålunda anse vi det
högst sannolikt, att lagstiftaren vid tvister om fast egen-
dom velat hafva käromålet preciseradt i en skriftlig hand-
ling, som sedermera kunde utgöra en fast basis för rätte-
gången. Rättsförhållandena med afseende på fast egen-
dom hafva nämligen i mer än ett hänseende varit före-
mål för en särskild omsorg från den svenske lagstifta-
rens sida. •

Med afseende på den af förf, gjorda fördelningen af
bevislasten i fråga om processförutsättningarnas tillvaro
eller frånvaro vilja vi anmärka, att vi äro ur stånd att

NORDISK REVY 1884—1885.

420

till något större värde uppskatta förf:s indelning af pro-
cessförutsättningarna i rättegången konstituerande förut-
sättningar och mera tillfälliga förutsättningar samt förf:s
påstående, att följden af dessa förutsättningars olika be-
skaffenhet vore, att käranden hade att bevisa de förras
tillvaro, samt att den part, som gjorde invändningen,
borde bevisa de senares frånvaro. Det förefaller oss, som
om förf, i själfva verket icke afgjort bevisskyldigheten
efter nämda indelning af processförutsättningarna, utan
snarare som om förf, först afgjort bevisskyldigheten, efter
hvad som kunde anses skäligt, samt sedermera gjort in-
delningen. Att densamma under sådana omständigheter
mycket väl kunnat undvaras, torde vara obestridligt.
Hvad till sist beträffar det rättsmedel, som kan an-
vändas, då domstolen med godkännande af en process-
invändning helt och hållet skilt sig från målet, torde
det icke vara så uppenbart, att förf, har träffat det
rätta, då han anser, att klagan skall fullföljas genom
besvär och ej vad äfven i andra fall än som i 16 Kap.
R. B. uttryckligen omnämnas. Att förf:s åsikt de lege
ferenda är att föredraga, torde däremot ej kunna bestridas.

Innan vi sluta, måste vi uttala vårt beklagande öfver,
att vi ej egt tillräcklig tid för att ingå i en närmare
pröfning af förf:s arbete. Försåvidt emellertid denna
anmälan lyckas fästa de svenske juristernas uppmärk-
samhet på förf:s intressanta och lärorika utredning af ett
bland processrättens viktigaste och äfven svåraste spörs-
mål, torde dessa rader icke hafva nedskrifvits utan all
nytta. E. T.

Skatteregleringskomiténs statistiska tabeller. Bear-
betning och kommentar af J. Hellstenius. I. Direkta
skatter och besvär till staten. 69 ss. Stockholm, 1885.
P. A. Norstedt & Söner. Pr. 1 kr.

Hellstenius, John, Barnadödligheten i Vesternorrlands
och Jemtlands län 1860—1882. Statistisk studie. (Af-
tryck ur Statistisk tidskrift 1884.) 16 ss. och 1 karta.
Stockholm, 1884. Kongl. Boktryckeriet.

Tidskrift, utgifven af Juridiska föreningen i Finland.
1884: 3, 4. J. N. L., Arbetareförsäkringsfrågan i Tysk-
land. Dens, Om finska rederiers skyldighet att hem-
förskaffa utländskt sjöfolk. R. Westemarck, Angå-
ende rättigheten att i ärekränkningsmål bevisa sanningen
af gjordt tillmäle. E. Johnsson, Anteckningar om för-
likningskommissionerna i Danmark. R. Hermansson,
Om domstolarnes befogenhet att pröfva grundlagsenlig-
heten af utkomna författningar. — Juridiska föreningens
årsmöte d. 8 Dec. 1884. F., Om domstol för slitande
af skiftestvister. Dens., Oerhördt stort antal mål i
Kexholms domsaga. ■— Juridiska föreningens förhand-
lingar. — m. m. —
421

NORDISK REVY 1884—1885.

422

Filosofi.

Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval. Ut-
gifna af Axel Nyblæus och Reinhold Geijer.
Sjunde bandet: Det skönas och den sköna konstens
filosofi. II+-508+X ss. Lund 1884. Philip Lindstedts
förlag. Pr. 5,25.

Ej mindre än sju digra band af Grubbes efterlem-
nade, förut outgifna skrifter hafva nu tack vare professor
Nyblæus och docenten Geijers ädla företagsamhet och
oegennyttiga flit utkommit från trycket. Att därmed en
högst betydande insats blifvit gjord i den svenska filoso-
fiska literaturen, kan ej af någon förbises; och denna li-
teraturs vänner stå därför i den största tacksamhetsskuld
till utgifvarne. Och därjämte har härmed på samma gång
lemnats ett ännu viktigare bidrag till den svenska veten-
skapens historia. Härmed föreligga nämligen för alla
tillgängliga de handlingar, af hvilka man kan bedöma
den svenska filosofiens ställning vid dess originellaste
tänkares framträdande; ty det kan ju ej förnekas, att
jämte Geijer var Grubbe Boströms närmaste svenske före-
gångare.

Häri torde också de Grubbeska skrifternas största
värde ligga, ■— i deras historiska betydelse; ty väl är
deras framställningssätt så mönstergiltigt klart och form-
fulländadt, att de därigenom intaga en hedersplats i vår
literatur; men, pröfvar man deras vetenskapliga själfstän-
dighet, så torde det visa sig, att denna på de flesta stäl-
len ej är synnerligen stor.

Att åtminstone så förhåller sig med det arbete af
Grubbe, som senast utgifvits och hvars titel ofvan an-
förts, har anmälaren sökt uppvisa i en nyligen utgifven
afhandling. *) Och det är dennas hufvudresultat, som här
såsom anmälan af arbetet må sammanfattas i störst akorthet.

Det är endast arbetets första och största del, skön-
hetsläran, som jag varit i tillfälle att närmare granska;
men förhållandet synes vara likartadt med äfven dess
senare del, konstläran.

Åtminstone inom skönhetsläran är Grubbes arbete
till sin hufvudsakliga karaktär eklektiskt. Det utgör en
med mästerlig klarhet och stor systematiseringsförmåga
åstadkommen sammanställning af de bästa resultaten inom
den ästetiska forskning, som på hans tid förelåg, sär-
skildt inom den tyska literaturen.

Hvilka af dess författare Grubbe studerat och vär-
derat, därom kan man se en antydan i den uppsats, som
han afsett att uppläsa vid svenska akademiens femtio-
årsfest år 1836 och som sedan infördes i akademiens
handlingars sextonde del under titeln: »En blick på ut-
vecklingen af de filosofiska undersökningarna om det skö-
na och konsten under det senast förflutna halfva århun-
dradet». Där berömmer han Kant för den bestämdare
skilnad denne gjort mellan det sköna och det angenäma
samt det goda; men klandrar honom för förbiseende af
den inre, andliga skönheten och sublimiteten. Denna vi-
sar han däremot hafva kommit till sin rätt hos Schiller,
som dessutom säges hafva utredt begreppen naivitet, sen-
timentalitet och behag. Men att Grubbe ej själf ville

*) Samuel Grubbes skönhetslära. Akademisk afhandling af
Frans von Schéele. Upsala 1885.

stanna häller vid Schiller, det framgår af hans yttrande,
att Schiller »anticiperade resultatet af en högre åsikt,
hvars principer han dock ej förmådde fullkomligt utreda».
Hvilken denna högre åsikt enligt Grubbe är, synes ock-
så af det följande, där Schelling säges hafva fattat det
sköna såsom »en manifestation af detta ursprungliga vä-
sende, en åskådlig eller symbolisk framställning däraf
inom sinlighetens värld» och därmed riktat uppmärksam-
heten »på själfva den objektiva grund, hvaraf skönhets-
känslan föranledes».

Om man härmed jämför Grubbes »det skönas filo-
sofi», så visar det sig också, att han i öfverensstämmelse
härmed från Kant väsentligen lånat grundtankarna i sin
lära om det fysiskt sköna, så kompletterat denna med en
hufvudsakligen från Schiller hämtad lära om det moraliskt
sköna, samt slutligen uti Schellings symbolteori sökt en
förenande högre synpunkt. Återstår sedan det sublimas
och det komiskas kapitel; för det förra är det återigen
Schiller, som studerats; i det senare åter har en tänkare
flitigt anlitats, som Grubbe märkvärdigt nog ej omnäm-
ner i den anförda akademiska uppsatsen. Måhända ansåg
han ej lämpligt att i den kretsen nämna en nyromanti-
kers namn, men att han själf af en sådan, nämligen Jean
Paul, rönt stort inflytande, det visar nogsamt hans ifrå-
gavarande kapitel om det komiska, där han flitigt råd-
frågat Jean Pauls snillrika lära om humorn.

För konstläran har Grubbe företrädesvis studerat
Kant och Schelling, från hvilka nog grundtankarna äro
hämtade, men måhända är det där större själfständighet
i enskildheterna än inom arbetets förra del.

Båda delarna hafva emellertid det gemensamt, att
den eklektiska sammangjutningen af de främmande och
hvarandra ofta skarpt motsatta åsikterna är genomförd
med en skicklighet, som gör, att man under arbetets läs-
ning i början tycker sig ha ett helgjutet första handens
verk för sig och först sedan genom en afsiktligt företa-
gen jämförelse med de nämda tyska tänkarne finner, att
enheten i mycket är mera konstlad och skenbar än na-
turlig och verklig. Särskildt yttrar sig denna brist på
enhet däri, att i hela arbetet ej finnes någon definition
på det sköna i dess allmänhet, ehuruväl på dess arter.
Det skulle också hafva varit omöjligt att finna en sådan
allmän definition, hvarur de olika artbestämningarna kun-
nat härledas, — så motsägande äro rätt sedt dessa in-
bördes.

Den eklekticism, som sålunda utgör i rent vetenskap-
ligt hänseende ett fel i Grubbes framställning, förlä-
nade däremot hans föreläsningar, då de ursprungligen
framstäldes från den akademiska katedern, ett stort peda-
gogiskt värde. Hans åhörare erhöllo i dem en fond af
ästetiska kunskaper, hvarmed de kommo au niveau med
dåtidens alla förnämsta forskningar på det området. Det
var nyromantikens dunkla konst- och skönhets-svärmerier,
som dittills hufvudsakligen utgjort den vid universitetet
erbjudna ästetiska bildningen, och i jämförelse därmed be-
tecknade Grubbes framställning med sin begreppsmässiga
klarhet och sitt vetenskapliga allvar ett jättesteg framåt.
Och detta är väl den synpunkt, hvarifrån hans arbete
har rättighet att i första rummet blifva bedömdt. Han
gaf aldrig ut det för något annat än en undervisnings-
kurs, ej för ett vetenskapligt själfständigt arbete.
423

NORDISK REVY 1884—1885.

424



Bedömer man det återigen såsom ett sådant, så står
det, åtminstone i vår tid, ej synnerligen högt, äfven om
man bortser från dess eklekticism och däraf följande bri-
stande enhet. De flesta af dess grundläror torde väl nu
antingen vara föråldrade — så den symbolteori, som ut-
gör spetsen af hans skönhetslära, och den nyromantiska
uppfattningen af konstnärsgeniet — eller åtminstone tarf-
vande en grundligare analytisk undersökning, än här pre-
steras. I det hela har Grubbe ej lyckats framtränga till
den personlighets-idealism i uppfattningen af skönhetens
yttersta grund, som ensamt skulle möjliggjort en till-
fredsställande princips uppställande. I det hänseendet
finnas förutsättningarna hos Boström, ehuru dessa beklag-
ligen ännu ej blifvit tillgodogjorda på ästetikens område.

Såsom ett bidrag till den svenska filosofiens historia
är publikationen emellertid, såsom sagdt, högst värdefull,
och det är lifligt att beklaga, att, såsom ett tillkänna-
gifvande i »Ny Sv. Tidskr.» ger vid handen, troligen ut-
gifvandet af Grubbes skrifter med detta band af ekono-
miska skäl måste afbrytas, ehuru bland det ännu outgif-

na finnes ett
arbete kvar,

för Grubbes hela forskning så betydelsefullt
som hans empiriska psykologi.

S—0.

Mourly

Wold, J., Albrecht Krause’s Darstellung der

Kantischen raumtheorie und der Kantischen lehre von den
gegenständen, beurtheilt von J. M. V. (Christiania, Vi-
densk.-Selsk. Forhandl. 1885, N:o 1.) 29 ss. Christiania,
1885. I commission hos Jacob Dybwad.



Literatur- och konsthistoria.

Blanc, T., Norges Forste Nationale Scene (Bergen
1850—1863). Et Bidrag til den norske dramatiske
Kunsts Historie. Kristiania 1884. Alb. Cammermeyer.
414 ss. Pris 6 kr.







Ofvanstående arbete använder ingen lärd apparat,
börjar ej — såsom vanligen är fallet i andra teater-
historier — med en framställning af den dramatiska kon-
stens utveckling från älsta tider, utan kastar sig genast
in medias res. Efter några få ord om den strid »norsk-
heten» under århundradets tidigare skede hade att ut-
kämpa med de ännu kvarvarande danska sympatierna, öf-
vergår förf, till sitt ämne: Uppkomsten af Norges första
nationella scen. Utom de betingelser Bergen hade att
erbjuda för en dylik i sina innevånares lifliga och intelli-
genta temperament, hade den norska, dramatiska konsten
här vissa anor att stödja sig på. Redan 1794 hade »det
dramatiske Selskab» öppnat en teater i Bergen, och 1800

hade samma förening af dramatiska dilettanter
bygt den scen, som ännu tjänar staden som
Hvarje år uppfördes här af medlemmarne 6 à
stycken, och mellan åren 1795 och 1828 gåfvos



färdig-
teater.
7 nya
inalles

ej mindre än 486 representationer. Intresset för dessa
privatföreställningar började likväl så småningom att af-
svalna, och efter 1833 uthyrdes teatern åt olika danska
trupper af varierande godhet. Men den nationella rörelsen
mot slutet af 1840-talet skulle ånyo framkalla intresset

för norsk teater och norsk skådespelarkonst. Slumpen
fogade så, att Bergen just vid denna tid ägde en man, hvil-
kens personlighet var nog ryktbar och vägande att kunna
göra honom till en målsman för dessa sträfvanden. Som-
maren 1849 återvände nämligen Ole Bull till sin fäder-
nestad, omstrålad af en europeisk konstnärsgloria, hvil-
ken i hans landsmäns ögon antog rent jättelika propor-
tioner, och dessutom vördad såsom en representant för
det unga, nationella Norge. Liflig och lätt entusiasmerad
tog han saken om hand och lyckades inom kort att rycka
de öfriga med sig. En trupp af idel norrmän engage-
rades, alla novitier i Thalias tjänst, men icke dess mindre
aflopp profrepresentationen — Holbergs Henrik og Per-
nille — öfver förväntan väl. Under tämligen gynnsamma
auspicier kunde också Norges första nationella scen öppnas
2 jan. 1850. »Det dramatiske Selskab», hvilket hittills
ägt teatern, afstod den inom kort med inventarier och
alt åt Ole Bull utan annan skyldighet för denne än att
åtaga sig den egendomen graverande skulden (endast
11,200 kronor) och förbinda sig att gifva de dramatiska
föreställningarna med norska skådespelare och skåde-
spelerskor. Detta sällskapets handlingssätt var likväl ej
fullt lika klokt som det var oegennyttigt. Bull var en
initiativets man, men han saknade nödvändiga kvalifika-
tioner föi’ att fullborda hvad han börjat. Strax efter
öfverlåtelsen lemnade han Bergen för att åter begifva
sig ut på sina konstnärsresor, under hvilka han bland
annat spilde mycken tid och krafter på det tämligen
hufvudlösa företaget att upprätthålla den norska nationali-
teten i Amerika. Teatern öfverlemnade han åt en af
honom tillsatt styrelse och synes i det hela hafva be-
handlat den nya institutionen tämligen likgiltigt och
à la grand seigneur. Detta förhållande kunde naturligen
ej annat än inverka menligt på teaterns fortbestånd.
Norges första nationella scen innehades såsom privategen-
dom af en trots sin genialitet nyckfull och despotisk
konstnär, hvilken dessutom förde en högst ambulatorisk
existens. En brytning uppstod också- mellan styrelsen
och Bull, hvilken konflikt visserligen slutade med den
senares seger, men som i alla fall hade till följd att
teatern öfvergick till ett aktiesällskap. Den första hän-

förelsen hade
skådespelarne
vudstaden, de
strandade på

emellertid lagt sig, de mera framstående
öfvergingo till den norska teatern i huf-
upprepade försöken att erhålla statsbidrag
stortingets motstånd, och finansernas till-

stånd blef snart sådant, att en fortsatt verksamhet bief
omöjlig. I böljan af året 1863 upplöstes också teatern
efter att under den senaste tiden hafva gifvit sina repre-
sentationer inför en högst fåtalig och kallsinnad publik.

Emellertid torde man utan öfverdrift kunna tillmäta
denna kortlifvade norska teater en icke oväsentlig bety-
delse för vårt brödralands dramatik. Det var här som
de båda ypperliga skådespelarne Johannes Bruun och
Isachsen först mottogo sin konstnärliga uppfostran, och
flere af de roller, i hvilka de sedermera förvärfvat sig
om icke en europeisk, så åtminstone allmänt skandinavisk
ryktbarhet, skapades först för. denna teater. Så upp-
trädde Bruun såsom Michel Perrin och Isachsen som
Don Cæsar de Bazano. Under den tid Björnson var
scenisk instruktör, gjordes dessutom början till en re-
form i den tragiska skådespelarekonsten, i det han i mo-
425

NORDISK REVY 1884—1885.

426

dernt realistisk anda sökte bekämpa den Oehlenschlägerska
tragediens uppstyltade idealism och ihåliga patos. Den
äldre tidens bombatsiska deklamation måste utbytas mot
en skådespelarekonst som lade hufvudvikten på karak-
teristiken, och Oehlenschlägers tragedier måste därför nu
utföras annorlunda än på skaldens egen tid. Ehuru
Björnson själf ännu ej framträdt med sina tragedier ur
den norska historien, visa likväl dessa uttalanden tydligen
den väg, såväl dramatiken som skådespelarekonsten»
skulle följa.

Äfven för dramatiken blef Bergens teater af bety-
delse. I de flesta fall rörde sig repertoaren väl med
samma stycken som öfriga nordiska teatrar. Den franska
komedien, särskildt Scribe, anlitades flitigt, den danska i
nästan ännu högre grad. Man gaf stycken af Heiberg,
Hostrup, Hertz, Oehlenschläger, Hauch och naturligen äfven
af den store bergensaren Holberg. Den äldre literatu-
rens alster uppfördes mera sällan. Så vidt jag kunnat
finna, gafs endast ett stycke af Molière och ett af
Shakspere. Men vi märka i stället den uppspirande
norska dramatiken. Vid denna tid gick den norska litera-
turen ännu i den danskas ledband, och Ibsen var ännu
en romantiker af Henrik Hertz’ skola, men tvifvelsutan
bidrog den pietet, med hvilken teatern i Bergen omhän-
dertog dessa första försök, till att den norska dramatiken
sedermera utvecklats till en ståndpunkt, på hvilken den
utan fara kunnat upptaga täflan med nutidens främsta
alster. Redan under teaterns första, år anstäldes Ibsen,
hvilken då ännu blott skrifvit Catilina och Kämpehöjen,
såsom teaterns literära hjälpreda. Hans följande arbeten,
af hvilka en del ännu äro otrykta, skrefvos också för
Bergens teater. Där uppfördes för första gången lon-
soksnatten, Olaf Liljekrans, Fru Inger, Gildet på Solhaug
och Hermændene. I de flesta fall hade Ibsen likväl ej
någon framgång med sina stycken. I de otrykta dra-
merna rör han sig inom en värld, den romantiska folk-
fantasiens, hvilken tydligen ej passade för hans skap-
lynne, och hans mest genialiska ungdomsarbete, Fru
Inger, där han för första gången är »sig selv», var tyd-
ligen ännu för modernt för en publik som fortfarande njöt
afen Oehlenschlägers välklingande, svarfvade fraser. Äfven
Björnson kan här sägas hafva aflagt sina första drama-
tiska lärospån. Hans ungdomsarbete kung Sverre upp-
fördes här för första gången 1862, men ej häller detta
stycke tyckes hafva förvärfvat sig några starkare sym-
patier. Men redan genom detta — att hafva framkallat
denna, låt vara i sina första alster ännu ej så betydande
dramatik — kan Bergens teater sägas hafva gjort en
insats i Norges literära utveckling, och en insats hvilken
icke är att ringakta. Dess korta, trettonåriga tillvaro
har därför ej gått spårlöst förbi, och en framställning af
dess öden skall också säkerligen utgöra ett icke oviktigt
blad i Norges literaturhistoria.

Detta är i korthet innehållet af Blancs arbete. Den
lättlästa, från alt pedanteri och partisinne fria fram-
ställningen gör det till en på samma gång angenäm och
lärorik läsning. H. S.

Schirmer, Hermann M., Kristkirken i Nidaros. Med
4 heliotyperede og 3 xylograferede plancher samt 3 figu-
rer i træsnit. Tillæg : Flere breve samt et hidtil ukjendt

skrift af prof. P. A. Munch om kirkens bygningshistorie, med
13 illustrationer fra forfatterens haand. 187 ss. 8:0.
Kristiania. H. Aschehoug & Co. Alb. Cammermeyer,
P. T. Mallings boghandel, 1885. Pr. 8,50.

Hansen, P., Illustreret dansk litteraturhistorie. 14
og 15. levering. Pr. 1,80.

Dänische schaubühne. Die vorzüglichsten komödien
des freiherrn Ludvig von Holberg. In der ältesten
deutschen Übersetzung mit einleitungen und anmerkungen
neu herausgegeben von Dr. Julius Hoffory und Dr.
Paul Schlenther. Erste lieferung. 96 ss. Berlin,
1885. Georg Reimer. Pr. 1 mark (vollst, in 10 liefer,
à 1 mark).

Historia.

Duncker, Max, Geschichte des Alterthums, VIII.
Neue Folge. Erster Band. Leipzig (Duncker & Hum
blot) 1884. XI, 478 s. 8:o. 9 M.

Sedan Duncker år 1882 afslutat utgifningen af
»dritte, vierte und fünfte Auflage» af sin Geschichte des
Alterthums i 7 band, där han afbryter framställningen
med året 479, har han nu stält en fortsättning af sitt
stora verk i utsikt och i den nu utkomna delen tecknat
»Die Gründung der Macht Athens und den ersten Krieg
mit den Peloponnesiern». Dunckers hufvudförtjänst såsom
' häfdatecknare förnekar sig ingalunda i denna nya del. Vi
återfinna här hans kända liffulla framställning af de stora
handlande personerna, af situationer och allmänna stämnin-
gar — i det han ofta samlar en mängd spridda drag från
i forntidens författare, skalder så väl som häfdatecknare och
| talare, till en hel bild — och [vidare stor skarpsynthet i de
kronologiska beräkningarna. Och i det senare afseendet har
förf, här framför sig ett tacksamt fält. Ingen del af
den grekiska historien är nämligen i kronologiskt hän-
seende så osäker som tiden mellan det andra persiska
kriget (480—79) och det peloponnesiska krigets utbrott
(431). Öm denna tid ega vi endast den kortfattade
öfversikten i Thukydides’ l:a bok samt framställningar
i andra och tredje hand af Diodoros, Cornelius Nepos,
Plutarchos och Pausanias. Diodoros’ framställning är väl
ordnad efter attiska år, men han motsäger sig ofta själf,
i det han följer olika källor, och stundom motsäges han
af någon bland de andra författarne, då de angifva tiden
för en händelse. Kändt är ock, huru stor ovisshet i
detta afseende råder bland nyare forskare. Vår afsikt
är ej att här följa förf, i hans framställning. Vi nämna
endast i förbigående, att förf, med hänvisning till ytt-
randen i Aischylos’ skådespel söker ådagalägga, att slagen
vid Tanagra och Oinophyta stodo år 458 (ej 457 och
456). Men anmälaren lemnar det rent historiska att
granskas af andra för att endast fästa sig vid förf:s
framställning af det äldre attiska vapenförbundet.

Såsom en hufvudkälla för skildringen af detta för-
bund begagnar förf. Plutarchos, men dennes framställning
är tydligen i hög grad uppblandad med falska tillsatser,
427	NORDISK REVY 1884—1885.	428

hvadan han ingalunda kan gälla soin en tillförlitlig sa-
gesman i denna sak. Vi erinra t. ex. om uppgiften
(Perikles 12), att förbundsstäderna lemnade endast pen-
ningar, icke rytteri, icke skepp, icke fotfolk, och om en
aunan uppgift (Kiraon 11), att några lemnade penningar
och tomma (obemannade) skepp, hvilka sins emellan mot-
sägande uppgifter stå i öppen strid med Thykydides’
klara och tydliga ord. Förf:s framställning har också
härigenom på ett och annat ställe blifvit sväfvande och
dunkel. — Förf, säger (s. 58), att alla bundsförvandter
skulle från början lemna penningar (Kriegssteuer) och
sannolikt också landtrupper, öarna och sjöstäderna (die
Hafenstädte) skulle dessutom utrusta krigsskepp. Såsom
bevis för att alla bundsförvandter, äfven de som utru-
stade bemannade krigsskepp, skulle lemna landttrupper
eller hopliter anföras Eupolis’ verser abrn Xiog xakn
xoXtç xéuzet àp ôptv vaoç p.axpàg, avôpaç o' Stav ôejon
x. t. À. (Schol. Arist. Aves 881).. Och detta mot Thukydi-
des, hvars tydliga utsago förf, söker bortförklara. Skulle
ej Thukyd. I 96 ega bättre vitsord i denna sak än Eu-
polis’ verser? Sitt påstående, att alla bundsförvandter
under förbundets älsta tider erlagt penningeafgifter,
stöder förf, på Plutarchos, också här mot den enda till-
förlitliga sagesmannen, Thukydides. Och om dessa älsta
penningeafgifter, som skulle ha ålegat alla bundsförvand-
ter, framställer förf, den föga sannolika uppfattningen,
att de skulle ha afsett truppernas underhåll, hvarför
Athen haft att bära omsorgen, och vidare menar han,
att den senare popoç skulle vara en förening af dessa
afgifter och enskilda förbundsstäders lösen från skyldig-
heten att utrusta krigsskepp. År 454 skulle de, som
lemnade skepp, ha befriats från skatt; anm. kan ej
finna, att Thuk. VI 85 och VII 57 ådagalägger detta.
— Framställningen af förbundets yttre tillväxt synes anm.
ej vara så klart och åskådligt utförd, som önskligt
hade varit. — Förbundskassans flyttning från Delos
ställer förf, tillsammans med den attiska flottans neder-
lag vid Prosopitis (juni/juli 454) och förlägger den så-
lunda till år 454. Såsom stöd för denna åsikt anför
förf, öfverskriften till C. I. A. I 260 (af år 421/420)
érn rig tetaprns xoi tp[taxootng àpxns] samt öfver-
skriften till C. I. A. I 226 (den älsta tributkvotlistan
af år 454/453). Grunden därtill ser förf, i fruktan
för den persiska flottan. I afseende å tidsbestämmelsen
har förf, helt visst träffat det rätta.

Härmed har anm. endast velat fästa uppmärksam-
heten på det utkomna arbetet samt lemna ett, om än
mycket ringa, bidrag till dess bedömande. V. K.

Svenska riksrådets protokoll. Med understöd
af statsmedel i tryck utgifvet af Kongl. Riksarchivet
genom N. A. Kullberg. III. 1633. 375 sid. Pr.
4 kr. 50 öre.

Det har om de föregående delarna af denna samling
blifvit sagdt, att de utgöra ett mönster för arbeten af
detta slag, och det omdömet jäfvas icke af den sist ut-
komna delen. Ty den utmärker sig genom samma fram-
stående egenskaper som de förra och innehåller ett lika
utförligt och väl uppstäldt register. Detta senare är för

denna del utarbetadt af D:r S. Bergh efter samma plan
utgifvaren förut följt. Den omsorg med hvilken han ut-
fört sitt uppdrag visar, att, om det blir han, som kommer
att efter den nu aflidne utgifvarens död fortsätta arbe-
tet, äfven denna fortsättning kommer att blifva de redan
utgifna delarna fullt värdig.

Att ens antydningsvis angifva innehållet i ett så-
dant verk som detta är naturligtvis omöjligt, ty det be-
handlar alla de mångfaldiga frågor, som togo rådets upp-
märksamhet i anspråk. Hvad som vid läsningen af pro-
tokollen genast faller i ögonen, är att de tyska förhållan-
dena så sällan och knapphändigt vidröras. Men detta
förklaras däraf, att kanslern ännu var i Tyskland och di-
rigerade verket, och det var vanligtvis blott hans bref,
som föranledde någon diskussion i dessa frågor. Och
ehuru Oxenstierna där var upptagen af så många och
viktiga angelägenheter, hade han dock tid att sända rå-
det omkring dubbelt så många bref som han själf fick
från det. Såsom exempel på, hur försumligt rådet var i
detta afseende, kan nämnas, att det ibland dröjt öfver två
månader att besvara kanslerns bref (pr. 20 nov.). Un-
derstundom anlände utländska sändebud, som förorsakade
utgifter, enär de skulle underhållas af kronan. Men som
penningtillgången var så inskränkt, att rådet fick låna
silfverserviser åt legaterna hos enskilda (pr. 25 okt.),
rådde kanslern, att de gesandter »som icke hafva gratiosa
skole intet hållas frij och ej heller få några förähringar».
(29 nov.). Under detta år hitkomma bl. a. sändebud från
Ryssland, som ville, att Sverge skulle bryta stilleståndet
med Polen eller i annat fall hjälpa zaren med 5,000 man.
Bägge förslagen måste afslås, och konferenserna — öfver
hvilka särskilda protokoll äro bifogade — slutade med
en liflig tvist om titulaturen, såsom ofta nog var fallet i
underhandlingar med Ryssland.

Största delen af protokollen röra inrikes förhållanden,
och bland dem finnas många frågor af vikt, många som
gifva oss en klar inblick i landets dåvarande ställning
och om de svårigheter, som regeringen hade att bekämpa.
Ännu åtföljdes dock ansträngningarna af segrar i Tysk-
land och voro därföre lättare att bära. Men motgångar
inträffa snart och då får rådet bättre tillfälle att ådaga-
lägga, hur det är sin viktiga ställning vuxet. Det är i
de följande delarna af arbetet som det skall visas; och
vi hoppas, att dessa icke skola länge låta vänta på sig.

J. Fr. N.

Lefnadsteckningar öfver kongl. svenska vetenskaps-
akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter. B. II, h. 3.
Innehåll: 56. J. Zetterstedt; 57. B. G. Bredberg; 58.
A. J. Erdmann; 59. P. F. Wahlberg ; 60. C. J. Ekströ-
mer; Titelblad och innehållsförteckning till B. II. Ss-
433—604. Stockholm, 1885. P. A. Norstedt & Söner.
Pr. 2,50.

Tottie, Henry William, Jesper Svedbergs lif och
verksamhet. Bidrag till svenska kyrkans historia. Förra
delen. Akademisk afhandling. IV — 218 ss. Upsala,
1885.

Holm, Edvard, Danmark-Norges indre historie under
enevælden fra 1660 til 1720. Forste dels forste hefte.
224+32 ss. Kjobenhavn 1885. G. E. C. Gad.
429	NORDISK REVY 1884—1885.	430

Frjettir frå Islandi 1883 eptir Jönas Jonasson.
Reykjavik 1884 [Innehåller bl. a.: »Visindalegar ran-
söknir» och »Bökmentir» sidd? 51—611.

Timarit hins isl. bokmentafélags 1V arg. 1884. 4
hepti. Reykjavik 1885. [Innehåller: »Orustan vid Has-
tings, eptir Pål Melsted — Uni «Fljotsdælu bina meiri»
eptir Jon profast Jonsson. — Småvegisj.

Romanska språk.

Niccolo Machiavelli’s Florentinska Historia, öf-
versatt af Rudolf Afzelius. 412 s. Stockholm
1884, P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 5 kr.

Sedan genom de senaste statshvälfningarna Italien
vunnit den politiska enhet, som länge föresväfvat dess
ädlaste medborgare som ett kärt önskningsmål, hvilket
kanske dock aldrig skulle uppnås, har man där med ett
nit och en ifver, som förtjäna alt erkännande, riktat sin
uppmärksamhet på det nydanade fäderneslandets stora
minnen och börjat vidtaga verksamma åtgärder för deras
vård och bevarande. Om man betänker, huru oändligt
rikt det landet är i sådant hänseende, samt huru mycket
arbete, som ännu återstår för att höja landet till en
detsamma fullt värdig ståndpunkt i modern organisation,
måste man förvånas öfver, att krafterna redan räcka så
pass väl till, som de verkligen göra, på flera olika om-
råden. För studiet af det antika Italien företagas dyr-
bara och väl ledda gräfningar samt andra kostsamma ar-
beten. Dess medeltidsliteratur genomforskas med mycken
ifver, och till dess historia, som kanske är mera inveck-
lad och svårhandterlig än något annat lands, samlas fli-
tigt nytt material. •— Att under denna period af politisk
och andlig nydaning uppmärksamheten särskildt fästats
på sådana äldre historiska personligheter, som med för-
utseende snille pekat mot det mål, som landet nu vunnit,
är endast en skyldig gärd af tacksamt erkännande.
Bland desse män intager Machiavelli en framstående
plats, och det förtjänar äfven påminnas, att det unga
Italien genast beredde sig att så godt man det kunde att
återupprätta minnet af denne länge misskände, ifrige
fosterlandsvän. Redan 1859 beslöt den provisoriska re-
geringen i Toscana att föranstalta en ny, efter bästa
källor utförd, fullständig upplaga af hans skrifter. Ar-
betet anförtroddes åt en kommission af tre kompetenta
personer, af hvilka dock två snart bortryktes af döden.
Det har sedan kommit i andra händer och är ej ännu
fullt afslutadt. Tio år senare, i anledning af den min-
nesfest, hvarmed man den 3 maj 1869 firade 400-årsda-
gen af Machiavelli’s födelse, utfäste Florenz’ kommun
ett pris af 5,000 lire för det bästa arbetet öfver honom.
Denna täflan framkallade flera skrifter i ämnet, af hvilka
främsta rummet intages af P. Villari’s berömda mono-
grafi, som utkom i tre band 1877—83. Om också det

är sant, att de första insatserna till en riktigare upp-
fattning af Machiavelli, hans författarskap och offentliga
verksamhet gjordes norr om Alperna af sådane män som
Macaulay, Gervinus och Ranke, måste man dock med-
gifva, att Italien redan godtgjort sin försummelse, så att
numera den italienska literaturen lämnar de bästa bidra-
gen till mannens karaktäristik och historia *). Resultatet
af dessa nyare forskningar* kan i korthet sammanfattas
så, att Machiavelli var en praktisk och ovanligt skarp-
synt statsman, som högt älskade sitt fädernesland och
ifrigt önskade ett enigt, från utländske inkräktare be-
friadt Italien; och utan hänsyn för den enskilda mora-
lens fordringar .påvisade han de verksammaste medlen
att vinna detta mål. Likt andra statsmän måste han
bedömas i strängt sammanhang med sin samtid, och det
visar sig då, att han som sådan ej var moraliskt sämre
än andra, men att han lefde på en tid, då af människans
andliga krafter förståndet fått en ensidig mognad. Här-
af förklaras hans skoningslösa logik, hans förakt för alt
fantastiskt och känslosamt, samt den lifliga beundran,
hvarmed han omfattade hvarje genom praktiskt förstånd
öfverlägsen person, om det också var en Cesar Borgia.
Som häfdatecknare öfverger han den gamla krönikestilen
och lämnar det första exemplet på en verklig historia
motsvarande de högre fordringar, man därpå kan och bör
ställa. Genom sin rika begåfning och sin skarpa blick
för sin samtid blir Machiavelli ett af de bästa uttrycken
för den mycket intressanta tidpunkt, på hvilken han
lefde. När nu därtill kommer, att han bland italienska
prosaister kanske intager den allra främsta platsen ge-
nom sin enkla, okonstlade stil, sin goda gruppering och
sin öfverlägsna talang att lifligt och målande skildra en-
staka episoder, bör det räknas som en vinst för ett lands
literatur att i trogen öfversättning äga åtminstone några
af hans förnämsta arbeten.

Lektor R. Afzelius, som redan för längesedan utgaf
en öfversättning af Machiavelli’s Furste, har nu riktat vår
literatur med en sådan af hans Florentinska historia,
som är ej blott det vidlyftigaste utan äfven från literär
synpunkt det mest betydande af hans verk. Det är al-
drig lätt att på en gång troget och ledigt på ett annat
språk återgifva ett literärt konstverk, och det blir svårare,
i den mån språket är olikartadt och den tidslängd be-
tydlig, som skiljer öfversättningen från originalet. Hr
Afzelius har med rätta gjort till sin första uppgift att
troget följa originalet, och i detta hänseende lämnar hans
öfversättning, för så vidt ref. hunnit kontrollera den,
mycket litet öfrigt att önska. Under arbetets lopp tyc-
kas hans bemödanden i detta hänseende krönas med alt
större framgång, ty under det man i början af öfver-
sättningen finner t. ex. s. 8 »inskrifvas på historiens
blad», då originalets uttryck trognare återgifves helt
kort med »i skrift bevaras», eller s. 17 »ödet hade ännu
ej tröttnat att på detsamma afskjuta sin vredes pilar» i
st. f. »ödet var ej ännu blidkadt», har ref. längre fram
i boken ej funnit sådana mot Machiavelli’s enkla stil

*) Professor Lidforss har i Ny Svensk Tidskrift 1883 lämnat
en tilltalande bild af Machiavelli såsom politisk författare och
därigenom satt svenske läsare i tillfälle att göra bekantskap med
Machiavelli, sådan han verkligen var.
431

NORDISK REVY 1884—1885.

432

stridande omskrifningar. Att trots all omsorg ett och
annat misstag insmugit sig, är lätt förklarligt och gan-
ska ursäktligt; så t. ex. s. 12 »ty han hade gjort upp-
ror» i st. f. »den» = provinsen, och s. 350, där textens
»ferri» är återgifvet med »svärd» i st. f. »dolkar». En
och annan gång har öfversättaren i texten bibehållit ita-
lienska ord, som lätt kunnat på svenska återgifvas, så-
som t. ex. s. 143 »bargello» = »stadsvaktens anförare»;
åtminstone borde man i en not fått upplysning om or-
dets betydelse. — Alla dessa anmärkningar äro dock
obetydliga. Större anledning har man att ej känna sig
fullt belåten med öfversättarens behandling af det sven-
ska språket. De ofta återkommande participialkonstruk-
tionerna stöta lätt ett svenskt öra, ehuru det måste er-
kännas, att de nästan tvinga sig på öfversättaren. Det
reflexiva pronominet användes ofta om ett aflägsnare
subjekt; s. 14 »tvang dennes enka att taga sig till ge-
mål», s. 31 »insatte Kyrkan till arftagare af alla sina
stater». På det hela taget är dock språket redigt och
klart, så att man lätt halkar öfver sådana små oegent-
ligheter i stilen, hvilka kunna förklaras däraf, att öfver-
sättaren haft sin uppmärksamhet strängare riktad på me-
ningens trogna återgifvande än på språkets regelrätta
form. Talrika noter beledsaga texten, hvilka för sven-
ske läsare, som ej äro närmare bekante med Italiens och
särskildt Florens’ historia, böra vara mycket välkomna.
Öfversättarens förord är något knapphändigt; man sak-
nar däri upplysning om den af honom följda texten. I
öfversättningen återfinner man ej den traditionella kapitel-
indelningen, hvilken torde vara öfvergifven i den senaste
editionen; härigenom har för ref. all kontroll mycket
försvårats.

Det mödosamma arbete, som lektor Afzelius genom
denna öfversättning utfört, hedrar honom själf och bör
blifva till stort gagn för alla de svenske läsare, som ej
studerat italienska, men önska göra bekantskap med en
af renässansens snillrikaste och mest karaktäristiska
personligheter. P. A. G.

Germanska språk.

Fornsögur suorlanda. Magus saga jarls, Kon-
rads saga, Bærings saga, Flovents saga, Bevers saga.
Med inledning utgifna af Gustaf Cederschiöld.
8 opag. ss.-CCLII+-273 ss., 4:o (dubbelspaltig) Lund
1884. I kommission hos C. W. K. Gleerup. Pr. 17,50.

Det arbete, på hvilket vi ofvan riktat våra läsares
uppmärksamhet, kan med rätta ställas i jämbredd med
det bästa, som inom den nordiska filologien frambragts.
Och fästa vi oss endast vid det område däraf, som det
rör sig inom, så tveka vi icke att sätta det i främsta
rummet. Flit och noggrannhet, parade med vidsträkt
lärdom och skarp blick, äro egenskaper, som förf, genom
detta arbete lagt i dagen.

Af de romantiska sagor, som förf, behandlat, hafva
tvänne förut publicerats, näml. Magus s. och Konrads
s., men den förra efter en annan, vidlyftigare redaktion
(utg. af ^ordarsson, Kphn 1858), den senare i kritiskt
afseende högst otillfredsställande och efter en dålig hand-

skrift (ÿordarsson, Kphn 1859). De öfriga, Bærings s.,
Flovents s., Bevers s., äro editiones principes.

Förf:s arbete utgöres af tvänne afdelningar: 1. In-
ledning, innehållande I. Några anmärkningar om rom.
sagor i allmänhet. II. Om text och handskrifter. III
—VII. Om Magus, Konrads, Bærings, Flovents och
Bevers sagor. VIII. Om rimmade bearbetningar (s. I
—CCLI). 2. De behandlade sagorna i texttroget aftryck
jämte namnlista (s. 1—273).

Att de romantiska sagorna intaga en ganska bety-
delsefull plats inom den norsk-isl. literaturen, har länge
varit en känd sak. Ganska många af dessa hafva förut
blifvit offentliggjorda. Ingenstädes har man dock fått
någon framställning af den rom. literaturens utveckling i
norden. Denna brist har förf, fylt genom den intressanta
och sakrika skildring, hvarmed inledningen börjar. Sär-
skildt beaktansvärd är förf:s redogörelse för de förändrin-
gar, som hithörande sagor undergått under tidernas lopp.
En egen stil utvecklade sig så småningom, och då de
äldre sagorna icke öfverensstämde med denna, omarbeta-
des de. Där de olika redaktionerna ännu finnas i behåll,
kan man se, huru omarbetningen i enskilda fall försig-
gick. Den blef vanligen på samma gång en förkortning.
Genom C:s undersökning har ett nytt stöd lämnats för
en af ref. förfäktad åsikt, att de svenska s. k. Eufemia-
visorna (Ivan och Flores) härstamma från norska öfver-
sättningar, som varit utförligare än de nu bevarade isl.
sagorna. Till den romantiska stilen höra bland annat
vissa stående uttryck (stereotyper), som återkomma i en
mängd sagor. Med stor möda har förf, samlat sådana
(s. XXIII—XXXII). Denna förteckning kan tjäna
som måttstock för bedömandet af en sagas ålder. Åter-
finnes ett större antal sådana i en saga, så kan man
med tämligen stor visshet sluta till, att sagan i denna
redaktion är yngre, d. v. s. från den tid, då den rom.
stilen fullt utbildat sig.

Därefter öfvergår förf, till redogörelse för de hss.,
som blifvit använda. Den hs. har blifvit aftrykt, som
befunnits vara den älsta och bästa. Varianter hafva an-
förts, som synts vara af intresse. Den anmärkningen,
att fullständig kritisk apparat bort meddelas, tillbaka-
visar förf, med den förklaringen, att olikheten mellan
hss. är så stor, att varianterna i samma mån de blifva
vidlyftiga också blifva svårhanterliga och värdelösa.
Och den, som sysselsatt sig med hss. till rom. sagor,
torde däruti gifva honom rätt. En omtvistad sak har
länge varit, huru en isl. hs. bör publiceras. Gifvet är,
att om vetenskapsmannen af en upplaga skall kunna
draga all möjlig fördel, så bör hs. återgifvas utan minsta
förändring, så att upplagan kan ersätta originalet. C.
har dock valt ett annat sätt. Han har gjort några för-
ändringar, för hvilka han fullständigt redogör i inlednin-
gen. Detta kan man, om man så vill, betrakta som ett
fel. Men med förf, hyser ref. den åsikten, att under det
att hans uppl. därigenom förlorat i värde som grundval,
för språkvetenskapliga undersökningar, så har den vunnit
i lätthanterlighet med afseende på det särskilda ändamål,
för.hvilket dessa sagor publicerats. Detta kan i kort-
het sägas vara ett literaturhistoriskt. För öfrigt uteslu-
ter ej detta förfaringssätt texternas användning äfven
för språkliga och syntaktiska undersökningar. De gjorda
433

NORDISK REVY 1884—1885.

434

ändringarna inskränka sig nämligen till: 1. Indelning af
texten; 2. Grafiska förenklingar; 3. Förkortningarnas
upplösning. Med afseende på dessa punkter hafva vi
blott ett par små anm. att göra. Kapitelöfverskrifterna,
där de i hss. förekomma, synas oss hafva bort få kvarstå
i texten; förf, har nedflyttat dem i noterna. Inkonse-
kvent har förf, upplöst S såsom tecken för långt ljud
till ss men låtit G, M, N och R i samma betydelse
kvarstå, s och s återgifver förf, båda med s men bibe-
håller i och j (— i) samt u och v (== v). I en (äldre)
hs. bibehålles i men i en annan (yngre) återgifves det
med i.

Därnäst följer den utan tvifvel intressantaste delen
af G:s arbete, nämligen undersökningen af de särskilda
sagorna. Lejonparten af denna tager Magus saga, och
detta med rätta, då den utan gensägelse är den vikti-
gaste. Vi erinra oss ej någonsin hafva läst en så ut-
tömmande utredning af någon isländsk saga, som den
förf, lämnar öfver Magus saga. Härvid har han fått ett
ypperligt tillfälle att visa sin utomordentliga beläsenhet
inom den norsk-isl. sagoliteraturen. C. uppvisar, att
stoffet till Magus s. är sammanfördt från en mängd skilda
håll. Hufvudkällan till berättelsen är den franska me-
deltidsdikten Quatre fils Aimon eller Renaud de Mon-
tauban. De delar, som visa släktskap med denna dikt,
kunna dock icke betraktas som en öfversättning däraf
eller af någon äldre fransk redaktion, lika litet som det
öfriga, som visar sig vara upptaget från utländsk litera-
tur. C. anser, att dessa beståndsdelar blifvit uppteck-
nade af någon, som erhållit muntlig framställning af in-
nehållet och genom de intressanta uppgifternas knapphet
och obestämdhet lockats att utfylla och omstöpa dem
efter hvad hans egen sagokunskap eller uppfinningsför-
måga tillskyndade (s. LXXXIV). Denna förklaring af
förhållandet har stort skäl för sig. Dock torde äfven
en annan kunna gifvas. Sagoförfattaren har utan tvif-
vel haft stor beläsenhet inom den inhemska literaturen.
Därom vitnar det myckna af denna, som han gjort sig-
till godo. Exempelvis har han känt till och antagligen
själf läst ^idreks saga, hvars hufvudpersoner han om-
nämner och karakteriserar; men han undviker att an-
vända samma uttryck som denna. Månne han icke också
förfarit på samma sätt med det utländska stoff, han an-
vändt? Hans afsikt skulle således hafva varit att åstad-
komma ett originelt verk, men då hans förmåga ej räkt
till för fri komposition, har han hämtat motiven från
sina studier i den romantiska literaturen. Och om där-
till hans plan varit att skrifva icke en Magus saga utan
en Karlssaga — hvilket dock förnekas af C. — kan
man förstå, att han, då han inflätade berättelserna om
Magus i denna, ej ville komma med en öfversättning.
Mera härom nedan. — Magus-sagan inledes uti den
trykta redaktionen af berättelsen om Jatmund och hans
drottning samt slutar med Ubbi jarls död. I den af
pordarsson offentliggjorda red. finnes en fortsättning, af-
handlande hufvudpersonernas senare öden. Den svåra
frågan är denna: hvilket var denna sagas älsta nordiska
skick? C. har ägnat stor uppmärksamhet åt dess besva-
rande, och om han också ej kan sägas hafva löst alla
svårigheter — och det torde knappast vara möjligt —
så har han dock lämnat många och skarpsinniga bidrag-

till deras lösning. C. antager, att ingen hs. bevarat sa-
gan i dess urspr. skick. Mycket tidigt började utvidg-
ningen företagas, och efter hand bildade sig tre skilda
redaktioner: den första representerad af hs. A (C:s uppl.),
den andra hufvudsakligen af hss. BCD och den tredje
— den vidlyftigaste — af hs. F. Härvid är att märka,
att mellan A och BCD finnas inga andra väsentliga
olikheter, än att de senare hafva ‘pættir’ i slutet i likhet
med F. Närmast den ursprungliga källan står A; men
äfven här finnes en ‘påttr’, nämligen den nyss nämda
berättelsen om Jatmund och hans drottning. C. anser
sannolikt, att denna, som för öfrigt härleder sig från ut-
ländskt ursprung, i norden funnits till som en själfstän-
dig saga, innan den införlifvades med Magus s. Denna
skall två särskilda gånger bearbetats för att passa till
sagan, ena gången för A (och BCD), den andra för F
(C. s. CXVI). Anledningen till antagandet af detta
egendomliga förhållande finner C. (s. LXXXVIII) däruti,
att F har några ursprungligare drag än A. Dessa skulle
vara, att drottningen uppträder som kejsarens älskarinna
och får af honom en ring, under det att hon enligt A
påträffas af kejsaren sofvande i ett tält och af honom
anses för Irungs maka. Ref. har ej haft tillfälle att se
de utländska förebilderna men vågar dock hysa den för-
modan, att denna likhet är blott tillfällig. Hvad ringen
beträffar, så spelar den ingen roll alls, då upptäkten
sker, lika litet i F som i A, och hvad den andra punk-
ten beträffar, så sammanhänger den med en annan vä-
sentlig olikhet mellan A och F. I A begifver sig drott-
ningen under Irung jarls gestalt direkt till kejsaren för
att erbjuda honom sin hjälp, enligt F går hon till fienden
och lofvar honom bistånd för att först sedan uppträda
som kejsarens älskarinna och så nå sin afsikt. Är det
öfriga fri bearbetning i F, så torde ock den af C. på-
pekade punkten vara det. Det är ju utmärkande för F
att vidtaga godtyckliga förändringar, ofta ganska väsent-
liga (flere anförda afC. s. CXVIII ff.). Får man skrifva
dessa öfverensstämmelser på tillfällighetens räkning, så
behöfver man ej häller göra det antagande, hvartill C.
sett sig nödsakad, nämligen att bearbetaren af F begag-
nat två källor för sin inledning, dels A, dels den källa,
hvarur A öst. Det är ju högst osannolikt, att en bear-
betare, som i så många afseenden visar sig hafva gått
till väga med stor vårdslöshet och brådska, offrat så
mycken möda åt sagans början, att han anlitat skilda
källor. Och att F utmärker sig för dessa fel, inses ge-
nast vid genomläsningen. Särskildt har han försummat
att, då han gjorde sina tillägg, se till, att dessa sattes
i samband med det föregående eller efterföljande (se C.
s. CVII f. om Lais^åttr och Magus' Danmarksresa).

Nästa steg togs enligt C., då i slutet af sagan pættir
tillades. Från denna red. härstamma hss. BCD m. fl.
Sedermera inträffade ytterligare bearbetningar af sist-
nämda redaktion, och så uppstodo F och därmed besläk-
tade hss. Hvad som förmått C. att antaga hs. A, om
man bortser från inledningen, för den ursprunglig-aste af
de bevarade, är, att sagan i denna bildar ett afrundadt
helt med klar och säker komposition (s. CXIV). Men
är verkligen så förhållandet? Ref. förefaller det, som
detta kan sägas endast med vissa inskränkningar. Äfven
i A finnas nämligen delar, som stå i ganska löst sam-
435

NORDISK REVY 1884—1885.

436

manhang med hufvudhändelsen. En sådan är episoden
om Aki (kap. X). Icke behöfde väl för att motivera
upptäkten af Amundssönernas vistelseort en lång redo-
görelse lämnas af anledningen till Akis flyttning till sko-
gen. Lika litet synes berättelsen om Tosti och Ingemarr
(kap. XIX) stå i något samband med det öfriga; dessa
försvinna också snart ur sagan. Utan att göra förf, till
Mag. s. orätt, kan man således påbörda honom en sådan
handling som att börja berättelsen med en redogörelse
för Karls föräldrar. Visserligen finner C. ett hinder för
detta antagande i de ordalag, hvarmed i hss. C och D
inledningen slutar. Häri spårar han nämligen lämning
af den afslutning sagan ägde såsom själfständig (C. s.
CXV f.). Men härvid är att märka, att dessa hss. i
många fall visa afvikelser, som tydligen äro sekundära
(se C. s. CVIII—CXII). Skulle det kunna ledas i be-
vis, att redaktionen i A ej »bildar ett afrundadt helt
med klar och säker disposition», så är ock enligt ref:s
åsikt ett väsentligt hinder bortfallet för antagandet, att
de s. k. pættir i slutet härleda sig från sagoförf. själf.
Dessa finnas i alla hss. utom A (inalles 32). De hafva
äfven förekommit i den hs., hvaraf F utgör en bearbet-
ning. Ett stöd för detta antagande hämtar ref. däruti,
att F flere gånger inflickar en förberedande skildring af
det följande, d. v. s. det som i hans original står altför
omotiveradt. Därför inskjuter han före kap. XIX (i A)
berättelserna om Magus’ Danmarksfärd, emedan i det
följande (kap. XX, s. 39, 27 f. i A) Magus säger, att
han varit till Danmark och förberedt Vigvar<)s val till
dess konung, samt om Tosti och Ingemarr, emedan de
s. 35,48 ff. tämligen omotiveradt uppträda i Halfliti
Maors följe. Att dessa äro interpolerade, har blifvit
visadt af C. (s. CVIII). Det ligger då nära till hands
att antaga, att den gamla hs., som F bearbetat, haft
Lais ÿâttr, i korthet framstäld, och att F af samma an-
ledning insköt en förberedande skildring af Lais. C.
synes antaga (s. CVII), att F delat på Laisÿâttr och
låtit första delen inflyta efter berättelsen om Magus
Danmarksfärd, den senare först längre fram. Naturligt-
vis blir genom en sådan uppfattning af den urspr. sagan
hufvudintresset i denna draget från Magus öfver till
Karl, m. a. o. sagan har varit en Karlssaga, ehuru Ma-
gus under en stor del af framställningen spelar hufvud-
rollen. Såsom ett helt betraktad, står ej denna synner-
ligen högt med afseende på kompositionen; men som
förebild kan hafva tjänat piöreks saga, som sagoförf. be-
visligen känt till, och med hvilken vår saga delar för-
tjänsten af en om de bättre isl. sagorna erinrande stil i
enskildheter och felen af en lös komposition. Ref. har
framkastat denna förmodan men erkänner villigt, att han
ej kunnat lämna afgörande skäl därför. Särskildt har
han ej haft tillfälle att närmare undersöka de olika hand-
skrifternas släktskapsförhållanden och om pættir's språk-
bruk öfverensstämmer med sagans. — Om de öfriga sa-
gorna kunna vi yttra oss kortare. Konrads saga anser
C. hafva tillkommit på ett likartadt sätt som Magus.
Något tvifvel därom bör knappast kunna råda. Bærings
saga tror han däremot vara öfversättning. Skälen för
detta antagande finner han i stilen, som ej har fullt nor-
disk prägel, och särskildt däri, att åtskilliga retoriskt
hållna känsloutbrott förekomma (C. s. CLXXXVI). Hvad

den första omständigheten beträffar, så borde ej någon
invändning förekomma, då C. bättre än någon kan yttra
sig härom. Dock vilja vi påpeka, att C. omedelbart
förut nämner flere drag, som tyda på nordiskt ursprung
(»Språket är vårdadt och behagligt, utan tvungna, slaf-
viskt öfversatta uttryck, samt har genom riklig använd-
ning af alliterationer fått en nordisk prägel»), och strax
efteråt påpekar han flere drag, som väcka misstankar
om nordisk börd (s. CLXXXVII). Därtill kan ref. lägga,
hvad för öfrigt C. anser som en nationell prägel hos de
rom. sagorna (s. XIV), näml. användningen af äkta nor-
diska ordspråk (»eigi leynir avga, ef ann kona manni»,
97,41; »fornn synd gerrir nyia skavm», 108,12; »Fornrar
skemdar skal fyr hefna», 111,26; »Gott er godvin at
piona», 121,6). Känsloutbrotten äro ej många och inga-
lunda afgörande. På sin höjd häntyda de på, att en
speciell romantisk stil börjat utveckla sig. I sagan före-
kommer ett ovanligt stort antal namn, men få af dessa
förefalla riktigt »romantiska». Det ser nästan ut, som
oni sagoförf. hämtat namnen från sin kunskap i historien
och geograflen. Att Flovents saga är öfversättning af
en fransk dikt, har länge varit kändt. Till livad Darme-
steter och Bangert haft att anföra om förhållandet mel-
lan sagan och förebilden, har C. intet väsentligt att
lägga. Däremot få vi af honom en mycket utförlig
framställning af förhållandet mellan handskrifterna. Den
sista sagan i raden bildar Bevers s. Denna är också
öfversatt men yngre än den föregående. Det utländska
originalet har ej kunnat uppvisas. Förmodligen har det
varit en fransk dikt, som själf utgjort öfversättning af
en engelsk. Intressant skulle det hafva varit, om förf,
haft tillfälle att ägna sin uppmärksamhet åt förhållandet
emellan de nu bevarade utländska dikterna om Beuves
och den isl. Bevers saga. Med en redogörelse för de
rimmade bearbetningarna af de i samlingen intagna sa-
gorna afslutar förf, sitt intressanta och innehållsrika
arbete.

Vår anmälan har växt ut till ett så stort omfång,
som Revyn medgifver. Och dock finnas i C:s arbete så
många frågor, som vi ej kunnat ens omnämna. Måhända
hade refis egna reflexioner kunnat saklöst uteslutas, då
hvarken tid eller utrymme medgifvit en grundligare fram-
ställning af skälen till en afvikande mening. Vi sluta
med att uttrycka vår uppriktiga tacksägelse för livad C.
genom sina Fornsögur suorlanda skänkt den nordiska
filologien samt uttala den önskan, att omständigheterna
måtte tillåta honom att fortfarande ägna sig åt dess
tjänst.

Karlstad. O. Klockhoff.

Den tredje og fjærde grammatiske afhand-
ling i Snorres Edda tilligemed de grammatiske af-
handlingers prolog og to andre tillæg udgivne for
Samfundet til udgivelse af gammel nordisk literatur
af Björn Magnusson Ölsen. Kobenh. 1884. 8:0.
LXXXII + 342 s.

Småstykker 1—3 udgivne af Samfund til ud-
givelse af gammel nordisk literatur. Kobenh. 1884.
8:0. 99 s.
43 7

NORDISK REVY 1884—1885.

438

Den som i ett större bibliotek tager den isländska
literaturafdelningen i betraktande, kan, om han blott ser
på volymantalet och hyllornas längd och mängd, lätt
komma på den tanken, att här måtte vara mycket väl
bestäldt i afseende på literaturens tillgängliggörande i tryck,
att här ej måtte återstå mycket att göra i utgifningsväg.
Den något invigde vet emellertid, att tyvärr, här som
så ofta, utseendet bedrager. En stor del af dessa impo-
nerande volymer, som pryda bokhyllorna, är nämligen
för vetenskapliga eller åtminstone för språkvetenskap-
liga ändamål så godt som obrukbar. Orsaken till
detta bedröfliga förhållande ligger hufvudsakligen i den
s. k. normalisering, som ända intill senaste tider be-
traktats såsom nästan obligatorisk i fråga om fornisländ-
ska texter. En konstruerad, i luften sväfvande språk-
form med lösligt och osäkert stöd i handskrifterna har
framgått såsom resultat af denna utgifningsmetod. Hvil-
ket missfoster en grammatik öfver en dylik språkform
måste blifva, är lätt att förstå. Det är i sanning ve-
modigt att tänka på, att så mycken möda och kostnad
skola vara bortödslade till liten eller ingen nytta. Vi
svenskar kunna skatta oss lyckliga, att detta normali-
seringsofog aldrig vunnit insteg hos oss. Utgifvarne af vår
medeltids literära kvarlåtenskap hafva med Schlyter och
Klemming i spetsen alt ifrån början följt den sunda grund-
satsen, att gifva handskrifterna sådana de äro utan alla
försök att rätta eller »hyfsa» deras språk. Därföre lemna
också deras editioner ett säkert grundlag för den veten-
skapliga forskningen i alla riktningar och lära sent om
ens någonsin blifva antikverade.

Lyckligtvis har denna realistiska princip, såsom man
med en mycket gängse term kan kalla den, på senare tider
mer och mer gjort sig gällande äfven på det fornisländska
området. Finsens Grigas, Bugges Edda och Wiséns Homi-
liebok voro så att säga förelöpare och vägvisare, och nu
kan man väl hoppas att segern är definitift vunnen, så att
hädanefter ingen normalisering kommer i fråga i andra
fall, än där hon är berättigad och nödvändig. »Samfund
til udgivelse af gammel nordisk literatur» har ej litet
bidragit till denna seger under de få år det ägt bestånd
och arbetar fortfarande med kraft och framgång i samma
goda riktning. Samfundet förtjänar i hög grad tillslut-
ning och understöd af alla det nordiska språkstudiets id-
kare och vänner. Utgifvandet af den äldre literaturens
minnesmärken i noggranna och tidsenliga editioner är
dess hufvuduppgift, men äfven afhandlingar till dessas bely-
sande från en eller annan synpunkt äro ej uteslutna. Det
skulle kunna anmärkas, att fornsvenskan hittills icke alls
kommit i åtanke, ehuru enligt stadgarna äfven denna
gren af den nordiska literaturen synes ingå i program-
met, och flere medarbetande ledamöter äro svenskar. Det
beror kanske endast på en tillfällighet. Att isländskan
och forndanskan fått försteget, den förra på grund af sin
vikt och betydenhet, den senare emedan styrelsen är ute-
slutande dansk, kan ju annars vara lätt förklarligt.

De arbeten, hvilkas titlar här ofvan anförts, utgöra
samfundets kontingent för år 1884. De grammatiska af-
handlingar, som vidfogats Snorres Edda, äro visserligen
förut flere gånger utgifna, men detta hindrar icke att en
ny edition var ganska behöfig. Egilssons upplaga, för-
tjänstfull för sin tid, kan numera ej anses tillfredsstäl-

lande, den arnamagneanska är mindre lättillgänglig och lätt-
hanterlig och lemnar äfven i öfrigt åtskilligt att önska.
Utgifvaren af denna nya edition, d:r Björn M. Olsen, har
redan förut i sin förträffliga afhandling om Runerne i
den oldislandske literatur haft anledning att sysselsätta
sig med ämnet och lemnat viktiga bidrag till dess utred-
ning. Han har således ej gått oförberedd till sitt värf.
Härom vitnar också den utförliga och särdeles intres-
santa literaturhistoriska afhandling, som han förutskickat
textafdelningen. Att den isländska grammatiska litera-
turen icke kan göra anspråk på någon synnerlig origina-
litet, har man länge vetat, men någon närmare kännedom om
de främmande förebilderna och de isländske författarnes för-
hållande till dessa har man förut icke haft. Hr Olsen lemnar
efter Charles Thurots arbete Notices et extraits etc. en kort-
fattad men klar och redig framställning af den allmänna
grammatiska literaturen under medeltiden, som utgör den is-
ländskas förutsättning och mönster. Därpå följer redogö-
relsen för det grammatiska studiets uppkomst och utveckling
på Island samt de minnesmärken, det efterlemnat i litera-
turen. Många äro dessa icke; de inskränka sig till de fyra
afhandlingarna i Snorraeddan samt ett nu för första gån-
gen af hr Olsen offentliggjordt fragment af en latinsk
grammatik. Särskildt framhålles af hr Olsen den natio-
nella riktning, hvarigenom de isländske grammatici ut-
märka sig framför sina samtida i andra länder. De se-
nare behandla endast och allenast latinet, de förre åter
företrädesvis modersmålet. Inledningen afslutas med en
redogörelse för handskrifterna, för äldre editioner samt
för de grundsatser, utgifvaren följt vid sitt arbete. Tex-
ten beledsagas af noter i tvänne serier, den ena textkri-
tisk, den andra för parallelställen från de utländske för-
fattare, hufvudsakligen Donatus och Priscianus, hvilka
tjänat såsom källa. Om utgifvarens förtjänster eller bri-
ster såsom texteditor vågar anmälaren ej yttra sig, men
det hela ger åtminstone intrycket af mycken pålitlighet
och soliditet. Dock förefaller tryckfel slistan tämligen om-
fångsrik: 7 sidor stark. Efter texten följer åter en af-
handling af utgifvaren på ej mindre än 138 sidor, inne-
hållande en högst behöflig tolkning och kommentar till
de talrika skaldeverserna. En ordfortegnelse omfattande
de grammatiska konstorden, jämte folk- och ortnamn, samt
tvänne indices afsluta det hela. Af den första och an-
dra grammatiska afhandlingen i Snorraedda utlofvar Sam-
fundet en ny edition under innevarande år.

Under titeln Småstykker hafva förenats trenne upp-
satser af olika författare. I den första har bibliotekarien
Kr. Kålund till behandling upptagit det bekanta gammal-
norska runrimmet samt några med detta besläktade is-
ländska »runeremser». Runrimmet har hittills varit kändt
endast i den mycket bristfälliga gestalt, hvari det med-
delats af 0. Worm i hans Literatura runica. Den hand-
skrift, efter hvilken Worm aftrykt det,gick nämligen förlorad
i Köpenhamns brand år 1728. Tillvaron af tvänne goda
afskrifter af detsamma, tagna efter handskriften, den ena
af Arne Magnusson, den andra af Jon Eggertsson,
har man förbisett. Med dessas tillhjälp har d:r Kå-
lund lyckats förträffligt restaurera det gamla rimmet,
så att det nu ter sig i ett skick, som endast på ett par
ställen gifver anledning till tvifvelsmål. Den andra upp-
satsen, författad af kand. M. Lorenzen, har titeln »Gam-
439

NORDISK REVY 1884—1885.

440

meldanske glosser». En Cod. Arn. Magn. (202, 8:0) har
befunnits innehålla en ganska ansenlig samling af dessa
i den fornnordiska literaturen mycket sällsynta företeel-
ser. Hr Lorenzen meddelar dem i ett noggrant aftryck
med åtföljande kommentar. En fornsvensk, likartad sam-
ling ur kodex till äldre västgötalagen och förut trykt
i Schlyters och Collins edition af denna lag vidfogas den
danska på grund af sin tydliga frändskap med vissa par-
tier af denna. Några rättelser till det Schlyter-Collinska
aftrycket bifogas. Att författaren till dessa danska glos-
sor måste hafva haft någon liknande svensk förteckning
till ledning, röjer sig äfven på annat sätt. Utgifvaren
påpekar det med anledning af den grupp, som innehåller
fisknamn. Enligt anm:s tanke är förhållandet detsamma
med den nästföljande gruppen, där lecat och grafswin före-
komma. Båda äro välkända svenska ord, men synas alldeles
saknas i danskan. Det senare är utg. så obekant, att han
gissar, att det betecknar en gräfling. Svensk påverkan
skulle säkert vid närmare undersökning kunna spåras
äfven på andra ställen. I den tredje uppsatsen behand-
las af kand. G. porlaksson en isländsk samling af glos-
sor, som finnes i Cod. Arn. Magn. 249 fol. Den del af
denna handskrift, som innehåller det kalendarium, till
hvilket glossorna äro bifogade, har visat sig vara skrif-
ven af samma hand som den älsta delen af Cod. 1812
4:o i Köpenhamns universitetsbibliotek, utg. af L. Lars-
son 1883, och har ursprungligen tillhört denna handskrift.
Med tillhjälp af det nämda kalendariet anser sig hr por-
låksson kunna fixera nedskrifningstiden för älsta delen af
Cod. 1812 4:o till omkr. år 1190. Förut har man varit
ense om att sätta den till omkr. år 1200.

L—d.

Pedagogik.

Mejerberg, C. J., Handledning vid den första
undervisningen i läsning efter ljudmetoden i öfver-
ensstämmelse med särskildt utgifna läsetabeller. Stock-
holm, P. A. Norstedt & Söner. Pris 40 öre. 27 s. 8:o.

Författarens framstående talang som praktisk pe-
dagog gifver oss skälig anledning att vänta, att vi
här skola finna en praktisk och tidsenlig anvisning
för den första undervisningen i innanläsning. Utmärkta
antydningar gifvas ock angående förberedande öfningar
och sättet att göra äfven den första undervisningen
intressant och lärorik. Häremot synes således ingenting
vara att anmärka. Men då »ljudmetoden» är bygd på
fonetisk grund, och i detta lilla häfte »till ledning för
dem,- som icke äro i tillfälle att studera utförligare ar-
beten i ljudlära, lemnas en kortfattad framställning af
delar af denna vetenskap, som företrädesvis böra upp-
märksammas vid den första undervisningen», så kunna
vi på grund af sakens vikt och betydelse för en god
grundläggning icke undertrycka en och annan anmärkning.

I kap. »Om språkljuden» indelas dessa i tonande och
tonlösa, men af denna indelning göres i tabellen öfver
konsonantljuden och deras beskrifning ingen användning, '
ehuru en sådan skulle medfört stora fördelar. Denna
skilnad utgör först och främst det bästa skiljemärket på

p och b, d och t, k och g samt f och v. För det andra
hade varit lämpligt att framhålla den praktiska betydelsen
af de tonande ljudens sångbarhet. Förf, påstår, att skil-
naden skulle vara så svårfattlig, att en utredning däraf
icke lämpligen kunde där inrymmas. Vi förstå icke detta.
Förf, har sid. 6 mycket riktigt utredt denna skilnad.
Det är möjligt, att förf:s uttal har någon individuell egen-
het (förf, uttalar möjligen tonlös media, vi veta det icke)
eller att han har någon svårighet att uppfatta det aku-
stiska intrycket, men detta hade icke bort få influera på
framställningen af det vanliga uttalet.

Vidare indelas språkljuden i starka och svaga, en
indelning, åt hvilken förf, ger stor betydelse, ja så stor,
att den ersätter i vissa fall användningen af indelningen
i tonande och tonlösa. Det må visserligen vara fallet,
att våra kpt äro mycket starka, isynnerhet då de äro
aspirerade (såsom i exspiratoriskt starka stafvelser, där
de icke föregås af s, t. ex. på, tå, kål), men detta
är dock en relativ och följaktligen obestämdare skilnad,
och när de föregås af s (såsom i spå, stå, skål), torde det
vara omöjligt påstå att t. ex. p är starkare än ett b.
Deremot äro ptk i dessa fall tonlösa, under det bdg
äro tonande, och denna skilnad är i normala fall lätt att
urskilja. För öfrigt är förf, icke heller här konsekvent,
utan kallar i tabellen dt k för hårda konsonanter och
bdg för mjuka, en skilnad hvars betydelse i och för
sig är dunkel och på intet ställe förklaras.

En egendomlighet som härmed sammanhänger är, att
förf, bland vanliga fel, för hvilka han varnar, anför det
felaktiga uttalet af b d g (v och j), då de skulle genom
större styrka öfvergå till ptk, åtföljda af ett eller an-
nat biljud. Då detta biljud förmodligen ingenting annat
är än röstbands-tonen, kunna vi icke anse detta uttal för
inkorrekt, låt vara något konstladt, hvilket alltid är en
följd af stötljudens (plosivornas) isolering. På sin höjd
skulle detta uttal utgöra aspireradt tonande stötljud. Men
då detta icke förekommer i svenskt uttal, rättar det sig
själft lika lätt, som när barnet vid ljudande af ståt an-
vändt aspireradt tonlöst stötljud, men vid sammanläsning
använder oaspireradt.

Vid redogörelsen för den fjärde »verksamma faktorn:
Modifikationer genom munhålans talorgan» talas om mo-
mentan och kontinuerlig afstängning på oriktigt sätt. Af-
stängningen är visst icke mera momentan, när man utta-
lar pp i »kappe», än när man uttalar ff i »kaffe». Där-
emot kan man väl säga, att somliga ljud äro mera ut-
hållbara, ehuru man därigenom ej träffar skilnaden mellan
plosivor och frikativor, enär endast de tonlösa plosivorna
sakna denna egenskap.

Vid beskrifningen af plosivorna (»de momentana lju-
den») påstås, att de bildas därigenom, att respektive or-
ganer (t. ex. läpparna) slutas och hastigt öppnas för att
framsläppa ljudströmmen. Det torde vara lika vanligt, att en
af dessa bokstäfver, t. ex. p, betecknar blott endera af dessa
operationer. I ordet »trampa» betecknar p, att läpparna öpp-
nas, under det att den s. k. implosionen i detta fall inne-
bär nasala passagens afstängning. I ordet »trappa» be-
| tecknar det ena p blott stängning och det andra blott öpp-
1 ning af läpparna.

Tab. 16 hafva orden: gård, bård, hård, härd, hörn,
| kart, surt, korn, bord, barn, bart, svärd oriktigt sammanförts
441

NORDISK REVY 1884—1885.

442

med ord, som hafva vokal med 2 efterljud. rd, rt och
rn beteckna nämligen i riksspråkets uttal blott ett ljud.

Framställningen är i allmänhet enkel och lättfattlig.
Då den är afsedd för småskollärarinnor, hade dock de
latinska termerna saklöst kunnat undvaras i de fall, där de
kunna ersättas med svenska. Så momentan och kontinu-
erlig. Sid. 8 öfversättas de visserligen, men den förra
med explosiv, hvilken term ej, förut erhållit någon för-
klaring.

Trots sina vetenskapliga brister torde denna fram-
ställning vara gagnelig för dem, för hvilka den är afsedd.

E. R.

Verdandi, Tidskrift för ungdomens målsmän och vän-
ner i hem och skola. Tredje årgången, 1885. l:sta och
2:dra häftena. Innehåll: Geografiska kurser, af Uffe;
Något om de högre flickskolorna i Frankrike af A.;
Några ord om kristendomsundervisningens förhållande till
vetenskapen och till den öfriga undervisningen, af N. G.
W. Lagerstedt; Hvad var det gamla läroverkets mål?
af Fridtjuv Berg; Om nordens sagoliteratur, af T.
M—n; Ett förslag till utsträckt valfrihet inom skolans
högsta klasser, af L. Lindroth, ref. af S. Almquist;
Referat af en svensk-engelsk ordbok jämte literaturanvisn.
inom till ämnet hörande delar, af Fredr. Palmgren;
Bokanmälan af G. N. och C. v. F. ; I språkfrågan. 96
ss. Pr. 1,50.

Pedagogisk tidskrift, utg. af H. F. Hult. XXI: 3.
—st, Ett ord om läroverkskomiténs betänkande. Nils
Torpson, Den kostnadsfria undervisningen under inne-
varande århundrade. N. G. W. Lagerstedt, Pedago-
giska bibliotek och museer i utlandet. -—i—, Ang. de
skriftliga ämnena för afg.-ex. h.-t. 1884. D. B., Stock-
holms läraresällskap. Isidor Flodström, En latin-
kompromiss, m. m.

Blandade ämnen.

Schweitzer, Ph., Island, Land und Leute, Ge-
schichte, Litteratur und Sprache. Leipzig, Berlin,
[1885]. VIII + 203 sidd.

»Die Absicht dieser Arbeit ist das Interesse, nicht
allein der Gelehrten, sondern auch des gebildeten Pu-
blikums.... zu wecken .... Doch .... sie will zugleich
ein Handbuch sein, welches das Wesentlichste über Is-
land und die Isländer mittheilt, eine Art Nachschlagebuch
bei Isländischen Fragen» (Vorwort s. V—VI). På grund
af dessa förf:s egna ord kunde man då först fråga ho-
nom: hvarför linnes inte något slags innehållsförteckning?
Eller åtminstone mer öfverskådlighet genom underafdel-
ningar, öfverskrifter o. d. I fråga om hvad som härvid-
lag är det väsentligaste, anser jag visserligen, att förf,
tagit med för litet i afdeln. 1, 2 och 3 (Land und Leute,
Geschichte, Litteraturgeschichte), men jag erkänner också
villigt, att det i allmänhet kan vara tämligen svårt att
bestämma gränsen, och gör därför i detta afseende ingen
anmärkning. De tre första afdelningarna äro i det hela

taget ganska läsvärda för dem, som önska endast en
kortfattad och orienterande öfverblick af isl. förhållanden
utan att däråt egna något egentligt studium —• under
den förutsättning nämligen, att en del oegentligheter och
fel, som nu förekomma i framställningen, aflägsnas. Vid
genomläsningen af arbetet har jag funnit följ.

Afd. 1 (23 sidd.), som innehåller upplysningar i
geografiskt, naturvetenskapligt och etnografiskt hänseende,
borde ha åtföljts af en — om ock liten — karta. De
isl. namnen skrifver förf, efter en besynnerlig princip:
»wie man sie auf Briefadressen setzen würde» (Vorw.
VIII). Menar förf,, att man skulle skrifva Borgarfjord
(s. 6), Eskifjord (s. 12) m. fl., men Stykkisholmur (s. 12),
Eyrarbakki (s. 12) m. fl.? S. 2 (och 55) säger förf.,
att Hekla haft 27 utbrott. Det är något färre enligt
»Rit um jaroelda a Islandi» Reykjavik 1880, och »Lysing
Islands eptir porvald Thoroddsen», Khn 1881. S. 4
nämner förf, bland mineral, att t. ex. »Obsidian» Annes,
men inte något om svafvel (- grufvor: Krisuvik —
redan i slutet af 1200-t. utfördes svafvel från Isl.) eller
kalk (-brott: Esja). S. 13—14 talar förf, åtskilligt om väg-
förhållandena, men säger intet om fjällvägarna, där riktnin-
gen på somliga' sträckor anges medelst uppstaplade sten-
högar inom synhåll den ena från den andra, och där det
ofta, då afståndet till bebodd trakt är långt, bygts »sæ-
luhus» == hus till skydd för vägfarande. S. 16 glömmer
förf, vid beskrifningen af den isl. kvinnohögtidsdräkten
en af dess vackraste och mest utmärkande prydnader,
näml. broderierna i guld eller silfver och i silke, som
ofta med mycket arbete äro smakfullt utförda efter mön-
ster af isl. blomster. Förf:s påståenden s. 16—17, att
de- i andligt och materielt hänseende bättre lottade släk-
terna bilda en »Aristokratie» och »Bureaukratie, gegen
die es schwer ist aufzukommen und die zuweilen dem
wahren Fortschritt hindernd im Wege steht», samt s.
19, att tre islänningar ej kunna vara tillsammans 1/2
timme »ohne in einen hitzigen Wortstreit zu gerathen»
—■ har jag efter sammanlagdt öfver två års vistelse å
skilda trakter af Island svårt att tro vara grundade. S.
22 r. 9—10 står: »meist an den Ohren» — meist bör
utgå. S. 23 r. 9 står: nur »einzusalzen» — nur utgår
(ty ju ock rökning).

Afd. 2, »Geschichte» (51 sidd.), föranleder ej till
många anmärkningar. Ett mer kritiskt förfarande be-
träffande en och annan uppgift hade ej skadat. Så t. ex.
s. 46: då "svarti daudi» skildras, »nur 26 Priester blieben
von der Geistlichkeit des Nordlandes übrig». Flere olika
uppgifter förefinnas nämligen. S. 49: »Island .... das
kein Brennmaterial .... besitzt». — Jo: torf (-mossar)
samt äfven på flere stallen något buskskog och drifved.
S. 43 r. 6 läs + 1298. S. 43 och s. 48 står 1388, läs
1380. S. 53 r. 20 står 1793, läs 1794 och r. 23 står
1764, läs 1766, samt r. 26 står 1762, läs 1761. S. 60
r. 13 läs 1835. S. 73 r. 14 står 114, läs 116.

Afd. 3, »Sprache und Literatur» (93 sidd.). S. 79
»Götter- und Heldenlieder .... gehörten ebensowohl den
ausgewanderten Nordbewohnern [isl.] als ihren zurück-
gebliebenen Brüdern, allein aber von den Ersteren sind
sie in der Ursprache aufgezeichnet worden». Förf. kan
väl icke mena, att det språk, hvarpå de älsta upp-
teckningarna å Island af Eddasångerna skedde, var det
443

NORDISK REVY 1884—1885.

444

samma, som i inskrifter med det äldre runalfabetet? Men
hvad menar han då med »Ursprache»? S. 80 upprepar
förf, det gamla vanliga: »Edda» (Grossmutter), — men
vida mer tilltalande är betydelsen »liten poetik» å Edda
(: 6ör); se K. Gislason, Aarboger 1884 s. 143 ff. Af
förf:s yttrande s. 81 kan man ej gärna sluta till annat,
än att förf, antingen ej vet, hvad han skall tro, eller
ej vill säga, hvad han tror om det förhållande, som
Sæmundr hinn froôi ansetts stå i till den efter honom
uppkallade Eddan. S. 100—101: ».... dem erhaltenen
Gesetzbuch, ’die Graugans’ (Grågås), .... Die Grau-
gans hatte Giltigheit bis zum Untergang des Freistaates».
— Oriktigt och vilseledande; jfr Nord. Revy 1883—84
s. 169—170 och s. 313: »Graagaasen ikke ....en
Lovbog i Nutidens Betydning, en Codification, men....
derimod .... en ved privat Virksomhed tilveiebragt
Optegnelse eller Fremstilling af Retsregler». S. 103:
»Die Runenschrift wurde von nun an (= Mitte des 12
Jahrh:s) verlassen und aufgegeben». — Oriktigt; se Björn
Magnusson Olsen: »Runerne i den oldisl. literatur»
1883 s. 105, 106, 108. Något besynnerligt förefaller
förf:s påstående s. 105 om Snorri Sturluson: »Unter seine
Vorfahren rechnete er Egill Skallagrimsson, dem als
Dichter nachzueifern sein Bestreben war», men an be-
synnerligare: »Sæmundr .... Ihm suchte er es als Hi-
storiker gleich zu thun». Hithörande fakta (jfr bl. a.
sammanställningen hos 0. Klockhoff »Den norsk-isl.
historieskrifningen före Snorre» Upsala 1880) tala ju icke
för ett dylikt antagande. S. 121 .... es wurden Wörterbücher
zusammengestellt, deren im 17 Jahrh. zwei erschienen.»
— Mer korrekt: »vier». S. 124 följer af förf:s fram-
ställning, att det är Jon Olafsson och Bjarni Palsson,
som utgifvit den åsyftade utmärkta isl. resebeskrifningen,
i st. f. att det verkl. är Eggert 0:n och B. P. S.
129—130: .... »periodischen Zeitschriften, welche vom
zweiten Jahrzehnt des 19 Jahrh:s an auf Island zu
erscheinen begannen». Oriktigt, ty redan 1796 (Leirårg.)
började »Minnesverd tiöindi», om förf, också inte vill
medräkna »Maaneds Tidender» 1773 Hrappsey. Förf:s
yttranden s. 137—8 om Bjarni Thorarensen : »das eddaartige
im Aeussern und Innern seiner Dichtung, der überwäl-
tigende Reichthum der Phantasie, die Energie und Prä-
cision des Ausdrucks, Tiefe der Gedanken und das rege
Schönheitsgefühl machen ihn zu einem der grossen unver-
gänglichen Weltdichter [!], die alle Zeiten überdauern»,
och s. 148 om Islands tidskrifter och tidningar: »Alle
sind äusserlich gut, ja brillant ausgestattet, und bemer-
kenswerth durch ihren Reichthum an tüchtigen originalen
Aufsätzen», — äro båda — lindrigast sagdt — högst
öfverdrifna. S. 101 r. 5 läs 1281. S. 103 r. 12 står
1130—1160, läs 1130—1139. S. 106 r. 2 står 12
Sept., läs 22 Sept. S. 110 r. 13 står ca. 1380, läs 1387
—95. S. 111 r. 17 står 1262, bättre 1264. S. 125
r. 15 står j- 1773, läs f 1777. S. 130 r. 8 står 1845, läs
1847, och r. 16 står 3 Juli, läs 5 Juli. S. 146 r. 2
står 1868 läs 1869. S. 149 r. 28 läs 1874.

Förf:s öfversättningar fr. nyisl. poesi äro stundom
något fria, så att det kommer ej fram, hvad som ligger
i det isl. uttrycket, t. ex. s. 144 v. 3 r. 3 och 4, s.
166 v. 9.

Afd. 4, »Das Wesentlichste der isländischen Sprach-

lehre» (36 sidd.), torde — för att fälla ett mildt om-
döme — vara det minst lyckade i arbetet (jag anför
blott en del af anteckningarna vid genomläsningen).
S. 168. Ett genomgående fel är, att förf, har nyisl. è
— bör vara je eller é. S. 168 I. 2. Umlaut. Förf,
nämner väl omlj. af i och j samt af u och o, men icke
af v. S. 1693. Brechung (jfr s. 174). Förf, tyckes anta,
att ett ursprungligt i brytes, men det är endast urspr.
e, som brytes. Vidare tyckes förf, därvidlag tilldela
följ. kons, någon rol, hvilket också är oriktigt. S. 169
r. 23 ett ledsamt tryckfel: »wenn r ....», läs »wenn
v . . . .» S. 169 r. 25: »Im Präterito der starken Con-
jugation wird die Endung ag zu å; eig zu é ...... —-
Om eig är »Endung» i t. ex. hneig af hniga, hvad blir
då »Stamm» (som förf, använder t. ex. s. 190)? För
öfrigt beträffande sådana former som hné, hneig vet förf,
tydligen icke, att hné är ursprungligare. S. 180: »andvana
= leblos», nej — »entbehrend» eller dyl. S. 180 r. 20:
»- ri und -str (ur), welche meist....»—meist utgår. S.
181 r. 9: »roskvastr», läs röskvastr. S. 181 r. 26: gjarna
är ock nyisl. S. 182: fjandi i nyisl. lefvande språket är ej
== fiende, utan — »fan» och böjes vanl. = domari (s. 173).
S. 185: nyisl. lefvande språket gör ingen skilnad mellan
hvor och hver. S. 185 r. 27: »hvårngi», läs »hvårugi».
S. 190 r. 12: »langer» utgår, och för »oder t», läs: oder
r. S. 190 r. 18 och 19: »Prtc. Prt. u, welches jedoch,
äusser vor n- und m-Verbindungen zu o getrübt ist». — Hvad
säger förf, af denna regel därom, att brugdenn, hnuggenn,
tuggenn, guggen, bruggen ej ha o? S. 191 r. 13 ff: »im Prtc.
Prt. e, vor den Liquiden jedoch u, das, äusser vor m
und n stets zu o getrübt ist». — Hvilket fall åsyftar
förf, med n? Finnes ej. Och regeln liknar den nyss
anförda, ty sofenn, ofenn, trodenn ha ju ej e, och komenn
ej u! S. 203: »In der zweiten Person pflegte man wohl
das Pronomen pu zu tu verändert an auf t ausgehende
Form des Verbs zu hängen: skaltattû = du sollst
nicht».!! Rolf Arpi.

Finsk tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. April 1885. Innehåll: De perga-
meniska fynden, af A. Lönnbeck; Dr Brandes’ uppsats
om Hamlet och Montaigne, af Henrik Schück; Små-
stadsvyer, af Rosamunda; Linné och Petrus Kalra, ett
aktstycke; Öfversättningar från engelskan af Carl Sno-
ilsky: »Kyssen», »Göken»; I bokhandeln; Teater m. m.

Lundgren, Egron, En målares anteckningar. Utdrag
ur dagböcker och bref. III. Lediga stunder i främmande
land. Andra upplagan. 214 ss. Stockholm, 1884. P.
A. Norstedt & Söner. Pr. 3,25.

Läsning för folket, utg. af sällsk. för nyttiga kunsk.
sprid. 1885, h. 1. Innehåll: Solens arbete i vatten
och luft, af 0. A. B.; Om det organiska lifvet under
olika skeden af jordens utveckling, af A. B—g; Huru en
ordentlig och sparsam karl kan ruinera sig, teckning ur
verkligheten af R. V. v. K.; Från Telemarken, natur,
folkhögskola och folklif, af C. H—rg. 80 ss. Pr. 0,30.

Hjelt, Otto E. A., Det finska universitetets pato-
logiskt-anatomiska institution under åren 1871—1883.
IV+157 ss., 2 planritningar. Helsingfors, 1884.
445

NORDISK REVY 1884-1885.

446

Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland,
dess inre isöken och dess ostkust, utförd år 1884 under
befäl af A. E. Nordenskiöld. H. 1. Stockholm, F. &
G. Beijers förlag.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 1 april. Till rektor under nästa tvänne läseår omvaldes
professor C. Y. Sahlin och till prorektor professor P. Hedenius.
Vidare omvaldes till ledamöter i mindre konsistoriet proff. v.
Schéele och Lundquist och i drätselnämden prof. Thalén. Till
dekaner hade valts för nästa läseår prof:ne Myrberg, Hagströmer,
Henschen, Frigell och Kjellman.

Till ledamöter i den komité, som under nästa läsår hade att
afgifva utlåtande om tillsättning af docentstipendier ooh Filénska
lagat utsågos utom rektor, själfskrifven ordförande, professorerna
biskop C. A. Cornelius, J. S. Landtmanson, F. Holmgren, F. W.
Häggström och R. Thalén.

Den 4 april. Större konsistoriet utsåg enhälligt docenten J.
A. Lagermark till innehafvare af det större och docenten A. N.
Lundström af det mindre af riksstatens inrikes resestipendier för
innevarande år. Docenten Lagermark hade i sin reseplan uppgif-
vit sig ämna göra arkivforskningar i Kristiania, Köpenhamn, Fre-
drikshall, Strömstad och Göteborg rörande Karl X Gustafs andra
krig med Danmark och Karl XII:s krigståg mot Norge år 1718,
och docenten Lundström, att han hade för afsikt att vid Vättern,
Mälaren samt åtskilliga norrländska sjöar och floder företaga un-
dersökning om den biologiska betydelsen af enskilda organ hos
de högre vattenväxterna.

Den 18 april. Kons, beslöt att den efter aflidne akad.-sekre-
teraren G. Ekeroth lediga akademisekreterare-tjänsten skulle kun-
göras ledig till ansökan och förordnande begäras hos kanslern för
t. f. akad.-notarien G. Gavelius att till den 1 juni jämväl uppe-
hålla förstnämda tjenst.

Kons, beslöt vidare hos kanslersämbetet begära att, jemte det
åtgärder för uppbördsfogdetjänstens återbesättande finge tills vi-
dare anstå, förordnande till tjänstens uppehållande för en tid af
6 månader från den 1 d:s måtte meddelas hemmansfogden Laurell
mot ett arvode af 750 kr. jemte andel i de med tjänsten förenade
respenningar.

Med bifall till gjord ansökan beslöt kons, förorda afsked med
pension åt skogsförvaltaren, jägmästaren C. E. Ek.

Kanslern hade enligt ankomna skrifvelser dels bifallit gjord
framställning om e. o. professorns i pediatrik och praktisk medicin
tjänsteåligganden, dels faststält instruktion för e. o. professorn i
analytisk kemi och dels utnämt fil. d:r L. A. Andersson till tredje
eller Lidénsk amanuens vid universitetsbiblioteket.

Laboratorsbefattningen i experimentell patologi och patologisk
anatomi skulle kungöras ledig till ansökan.

Teologiska fakulteten.

Den 18 april. Anmäldes kanslersbref af den 14 mars angå-
ende tjänstledighet för professor von Schéele från den 9 april
till innevarande termins slut och förordnande för biskop Corne-
lius att under samma tid uppehålla professor von Schéeles exa-
minationsskyldighet.

S.	D. Anmäldes kanslersbref af den 23 mars, enligt hvilket
teologie kandidaten Claes Elis Johansson blifvit förordnad till do-
cent i apologetik vid härvarande universitet.

S.	D. Bifölls teologie kandidaten H. W. Totties ansökning att
i början af nästkommande maj månad få inför fakulteten offent-
ligen försvara en afhandling: Jesper Svedbergs lif och verksam-
het, bidrag till Svenska kyrkans historia. Förra delen.

S.	D. Utsågs till opponent vid nyss nämda disputationsprof
docenten J. A. Ekman.

Juridiska fakulteten.

Den 2 mars, Afgafs utlåtande med anledning af läroverks-
komiténs betänkande.

Den 24 mars. Föreslogs professor J. Hagströmer till fakul-
tetens dekanus för nästkommande läseår.

Den 21 april. Aflades juris utriusque kandidatexamen af fil.
kand. G. Berggren, stockh., och E. Berglund, sörml.

Medicinska fakulteten.

Den 21 mars. Beslöts yttrande ang. till fakulteten remitterade
Läroverkskomiténs utlåtande och förslag ang. organisationen af
Rikets Allmänna Läroverk och därmed sammanhängande frågor;
hvilket yttrande sedan blifvit till trycket befordradt.

Den 28 mars. Beslöts att hos det St. konsist. anmäla profes-
soren Henschen till öfvertagande af dekanatet i fakulteten under
nästa läsår.

S.	D. Beslöts kungörande i vanl. ordning af Hvassers sti-
pendium.

S.	D. Beslöts kungöra i vanl. ordn., hvad som vore att
iakttaga af därtill kompetente personer, hvilka kunde önska att
vid denna termins slut blifva till med. doktorer promoverade.

Den 1 april. Aflades med. licentiatexamen af med. kand. Thore
Floderus, upl.

Den 16 april. Beslöt fak. förorda en af laboratorn doktor M.
G. Blix till prokanslern stäld ansökan om tjänstledighet för egna
studiers bedrifvande under en månad från och med den 20 april,
och blef denna ansökan under den 19 april af prokanslern bifallen.

Den 21 april. Aflades med. lic. examen af med. kand. Ture
Gottfried Björck, upl., och Aug. Wilhelm Bergengren, smål.

S.	D. Tilldelades Dicksons stipendium med. kand. Henrik
Wetterdal, västm., samt Riksstatens med. stipendier det för
afdeln. anatomi åt med. kand. Johan Gust. Johansson Ekehorn,
smål., samt det för afdeln. allmän patologi och medicinens histo-
ria åt med. stud. Edvard Alin, västm.

Filosofiska fakulteten.

18	april. Anstäldes medicinsk- och teologisk-filosofisk examen
jemte förberedande examen för de juridiska embetsexamina.

S. D. Beslöt fakulteten, att anmälningar till filos, doktors
promotion skola vara inlemnade senast den 20 instundande maj.

20	april. Anstäldes terminens latinskrifningar.

Humanistiska sektionen.

27	mars. Utsågs prof. A. Frigell till sektionens dekanus för
kommande läseår.

18	april. Tillkännagafs, att kanslern den 23 mars förordnat do-
centen J. A. Lundell att vara lärare i slaviska språk vid univer-
sitetet, samt den 4 april förordnat docenten J. F. Nyström till
innehafvare af det fasta docentstipendiet i de historiska ämnena
under 3:ne år, räknadt från den 1 sistlidne februari.

S.	D. Bedömdes en för fil. doktorsgrad af lic. E. Lalin ut-
gifven och offentligen försvarad afhandling: “De præpositionum
usu apud Æschylum".

S.	D. Tillstyrktes begärd tjenstledighet för doc. C. Wahlund
under återstående delen af terminen för utrikes resa i vetenskap-
ligt ändamål.

22	april. Aflades fil. lic. examen af kand. A. V. Hacklin, sörml.,
i latin, grekiska och semitiska språk.

S. D. Beslöt sektionen föreslå doc. A. Erdmann till att exa-
minera kand. K. F. Johansson i sanskrit och jemförande indoeuro-
peisk språkforskning i och för fil. lic. examen, samt på samma
gång hemställa att d:r Erdmanns examinators-förordnande måtte
utsträckas till slutet af år 1886.

S. D. I st. f. professorerna Häggström och Löfstedt, hvilka
såsom censorer komma att under maj månads examensperiod vara
frånvarande från universitetet, beslöt sekt, föreslå docc. C. E. Sand-
ström och 0. A. Danielsson till examinatorer, den förre i latinska,
den senare i grekiska språket.

Matematiskt-Naturvetenskapliga sektionen.

1	april. Bedömdes en af fil. lic. A. G. Högbom, norrl., för
fil. doktorsgrad utgifven och den 28 mars offentl. försvarad af-
handl.: “Iakttagelser rörande Jemtlands glaciala geologi med en
inledande öfversigt af berggrunden“.
447

NORDISK REVY 1884—1885.

448

Lund.

Det större konsistoriet.

Den 1 april företogos inom det större akad. konsistoriet de i
statuterna föreskrifna valen. Till rektor för nästkommande 2 år
valdes — sedan prof. G. Ljunggren, som först därtill blifvit om-
vald, men med åberopande af univ:ts stat. § 41 afsagt sig upp-
draget — prof. Th. Wisén och till prorektor prof. A. Möller. —
Vidare utsågos: proff. K. G. Hamilton, M. V. Odenius och F. W.
C. Areschoug till ledamöter i det mindre konsistoriet; hvarjemte
prof. Hamilton omvaldes till ledamot i drätselnämden.

Till dekaner valdes: e. o. prof. P. Eklund i teologiska, prof.
P. Assarsson i juridiska och e. o. prof. K. M. Löwegren i medi-
cinska fakulteten samt prof. Wisén i humanistiska och prof. A. W.
Qvennerstedt i matem.-naturvetenskapliga sektionen af filosofiska
fakulteten.

Examina.

Teologisk kandidatexamen af F. A. Johansson, sm.; medicinsk
kandidatexamen af e. o. amanuensen vid histologiska institutionen
J. O. A. Bergqvist, sk.; filosofisk kandidatexamen af G. M. Pfannen-
stiell, gb.

Akademisk disputation.

Såsom sökande till lediga professionen i praktisk teologi fram-
stälde docenten Otto Ahnfelt den 25 april till offentlig granskning
en af honom utgifven afhandling: Cultuspredikans begrepp, ett
försök i praktisk teologi (104 sid. 8:o).

Utnämningar.

Förste biblioteksamanuensen d:r F. E. Braune är utnämd till
vice bibliotekarie öfver stat. — Fil. kand. E. H. G. Wrangel, sm.,
är antagen till e. o. biblioteksamanuens.

Filologiska sällskapet
hade den 24 mars sammanträde, hvarvid doc. Cavallin höll ett före-
drag: Anmärkningar i svensk metrik med särskild hänsyn till
Tegnérs och Adlerbeths hexametrar.

Prof. Tegnér föredrog: Om skånska ortnamn på -torp.

Fysiografiska sällskapet.

Vid sammanträdet den 11 mars förekommo följande föredrag
af prof. Qvennerstedt: Öfver Filarierna, särskildt Filaria (Dracun-
culus) medinensis; prof. Nathorst: Om växternas upptagande af
qväfve ur atmosferen; prof. Löwegren: Om Cocainet i ögonprak-
tiken.	-

Vid fysiografiska sällskapets sammanträde den 8 april före-
kommo föredrag af:	•

prof. Areschoug, som redogjorde för de skandinaviska örtartade
Rubus-arternas affiniteter och ursprung samt förevisade och de-
monstrerade en i trakten af Vestervik sistlidne sommar funnen
Rubus; •

prof. Bäcklund: Om den verkan, som kroppar utöfva på
hvarandra, när de befinna sig i en vätska;

d:r Nordstedt: Om Desmidiéer, tagna af prof. S. Berggren 1870
på Grönland; om några på sista tiden i Skandinavien funna fane-
rogamer; samt om några extra-europeiska, hufvudsakligen austra-
liska Characéer;

prof. Blomstrand: Om benzol och dermed analoga organiska
komplexer, som på senare tider blifvit bekanta.

Af Lunds universitets årsskrift har i dessa dagar tom. XX
lemnat prässen. Den digra volymen i kvartformat innehåller:

I.	Afdelningen för teologi: Om formeln ande och sanning, af
C. W. Skarstedt. 112 sid. — De formula Ôtxatoovvn xo.t sipvn,
af C. W. Skarstedt. 60 sid. — Föreläsningar och öfningar vid
kongl. universitetet i Lund höstterminen 1883 och vårterminen 1884.

II.	Afd. för rätts- och statsvetenskap: Bidrag till svenska jord-
eganderättens historia, af Joh. Hjelmérus. 94 sid. — Om forma-
liteter vid kontrakt, I, af John Ask. 61 sid. — Lunds universitets
årsberättelse 1883—84, af universitetets rektor.

III.	Afd. för filosofi, språkvetenskap och historia: Studia Pin-
darica, scripsit Aug. Heimer. 150 sid.

IV.	Afd. för matematik och naturvetenskap: Beobachtungen
der Planeten Victoria und Sappho 1882, von F. Engström. 28 sid.
— Undersökningar öfver Siljansområdets Trilobitfauna, af S. L.
Törnqvist. 101 sid. och 3 pl. — Undersökningar öfver Brachio-

poderna i Sverges kritsystem, af B. Lundgren. 72 sid. och 3 pl.
— Om befruktningen hos slägtet Najas samt hos Callitriche autum-
nalis, af B. Jönsson. 26 sid. och 1 pl. — Uppgift på föredrag,
som blifvit hållna vid Fysiografiska sällskapets sammanträden un-
der läsåret 1883—84.

Dessutom åtföljes hvarje afdelning af en systematisk innehålls-
förteckning öfver årsskriftens 20 första årgångar (1864—84).

Magnus Billing.

Kristiania.

Den 14 Dec. 18S4. Prof, i Zoologi L. M. Esmark dör.

17 Dec. Afgiver det akademiske Kollegium Budgetförslag for
Aaret Juli 1885—Juni 1886. Af nye Gager foreslaaes: extraor-
dinær Professorgage i Theologi for Dr. theol. Bang og en ordinær
Professorgage i Medicin for Dr. med. E. Bull. Extraordinær Be-
vilgning begjæres til en Bygning for det anatomiske Institut og en
til Brug for de historiske Samlinger; den fôrstnævnte er beregnet
til i sin Helhed at koste Kr. 153,600, den anden Kr. 328,000.

17	Jan. 1885. Anholder Kollegiet om kgl. Konfirmation paa
Fundats for det af afdöde Korpslæge Wallem oprettede Legat
(Kr. 7,760) til trængende theologiske Studerende.

S. D. Konstitueres Univ. Stipendiat R. Collett i det ledige
Professorat i Zoologi.

24	Jan. Anholder Kollegiet om kgl. Konfirmation paa et til
Minde om afdöde Statsraad R. T. Nissen stiftet Legat.

26	Jan. Tiltræder Kollegiet i Tilslutning til det hist.-filoso-
fiske Fakultets Betænkning det af H. E. Statsminister Sverdrup
fremsatte Forslag “om Oprettelse af en Professorpost i Folke-
sproget", i det det dog udtales som mest stemmende med Univer-
sitetets Traditioner om denne Professorposts Omraade betegnedes
som “norsk Sprogvidenskab".

27	Jan. Anmoder Kollegiet Prof. med. Schönberg om i Prof.
I. Heibergs Sted at indtræde i den under 27 Sept. f. A. nedsatte
Komité til at tage under Overveielse Sporgsmaalet om en for-
andret Ordning af Universitetets Administration. Ko-
mitéens Formand er Prof. jur. F. Brandt og dens ovrige med-
lemmer Proff. E. W. Bugge, G. Storm og S. Lie.

28	Febr. Giver Kollegiet Kristiania Arbeider-Akademi
Tilladelse til at benytte et Auditorium til Aften- og Söndags-
forelæsninger.

24	Marts. Anholder Kollegiet om en extraordinær Bevilgning
af Kr. 5,840 for at foretage forskjellige Foranstaltninger til op-
naaelse af större Sikkerhed mod Ildsvaade i Universitetets Byg-
ninger.

11 April. Tilstaar det akademiske Kollegium forhenværende
Konservator (i Bergen) 0. S. Jensen et Adjunktstipendium i Zoo-
logi.

Innehåll :

Wrede: Processinvändningarna enligt finsk allmän civilprocess
(forts.).

Grubbe (Nyblœus-Geijer): Det skönas och den sköna konstens
filosofi.

Blanc: Norges förste nationale scene.

Duncker: Geschichte des alterthums.

Svenska riksrådets protokoll, utg. af Kullberg.

Machiavellis Florentinska historia, öfvers. af Afzelius.

Fornsögur sudrlanda, utg. af Cederschiöld.

Den tredje og fjärde grammat. afhandling i Snorres Edda, udg.
af B. Magnusson Olsen.

Småstykker, udg. af Samfund til udgivelse af gammel nor-
disk literatur.

Mejerberg : Handledning vid den första undervisningen i läsning
efter ljudmetoden.

Schweitzer: Island.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kristiania).