Nr 29 (15 April)

(1884—85) Arg. 11,13.

NORDISK REV Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S. A. Arrhenins, Fil.

Lic. A. Bendixson Doc.1 J. E. Berggren, Fil. D:r Af. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. HI. Blomberg, Lektor S. y. Boëtkius, v. Biblio-

tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. ff ‘ Clason,Prof. P.T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Fil. D:r H. Juhlin Dannfelt, Doc. D. Davidson,
Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. T. Forssell, Akad.-Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E.

Gustafsson, Prof. f. IIagströwer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. If. ff. ffildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. ff. Hjärne, Fil. Kand. K. H. Karlsson, Lektor 0. V. Knös, Prof. f. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. ff.

E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. ff. Lind, Doc. f. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Mon-
tan. Prof. C. R. Nyblom, Doc. %. F. Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström,
Doc. F. von Scheele, Doc. y. ff. E. Schuck, Lektor J. af Sillén, Doc. S. A.ff. Sy ögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. F. Sundelin,
Lektor A. L. A. Söderblom, Prosekt. f. ff. Tléel, Doc. E. Trygger, Lektor P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl-
utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Teologi.

Tschackert, Paul, Evangelische Polemik gegen
die römische Kirche. Gotha 1885. F. A. Perthes.
Pris 8 Mark.

Ändamålet med förestående arbete säger författaren
vara att hos bildade evangeliske,. teologer eller icke-teo-
loger, stärka det protestantiska medvetandet, något som
lian anser nu vara af nöden, emedan den romerska kyr-
kans oevangeliska anda vunnit en farlig styrka genom
jesuitismens triumf på det vatikanska konciliet. Efter
detta koncilium har nämligen jesuiternas antal altjämt
tillväxt, och »jesuiterna äro påfvedömets generalstabsoffi-
cerare i striden mot protestantismen». Författaren vill
ej bekämpa de romerska katolikerna, utan den romerska
prestkyrkan, och icke så mycket den tridentinska som
icke mer den nuvarande, den vatikansk-jesuitiska, hvilken
han säger utgöra en vidrig blandning af religion och pö-
litik, falsk världsförsakelse och påfviskt världsherravälde,
jesuitiskt skarpsinne och hednisk inskränkthet, tillbedjan
af Gud och fetischism. Visserligen anser han att det
vore önskligt, om de evangeliske och katolikerna kunde
lefva i frid med hvarandra och med enad styrka kämpa mot
gemensamma fiender, »men», säger han, »så länge den ro-
merska kyrkan föraktar och hatar oss evangeliske, så
länge hon vägrar att göra bot för sin synd, böra och
vilja vi bekämpa henne. Men låtom oss endast taga
ädla vapen i handen! Guds ord och kyrkans historia
vare vårt svärd och vår sköld!»

De frågor, hvilka förf, behandlar, äro: den romerska kyr-
kan och hennes dogmer, romersk och evangelisk sedlighet,
kulten inom katolicismen och protestantismen, kyrkorät-
ten, det romerskt-kyrkliga finansväsendet, kyrkans för-
hållande till den moderna staten, kyrkornas tillväxt un-
der den nyaste tiden, samt slutligen ett antal tidsfrågor,

t. ex. om civiläktenskap och blandade äktenskap, politik
och kyrkostat, den ultramontana pressen, det romerska
celibatet och de evangeliska presternas familjelif med af-
seende på bådas betydelse för vårt sociala och andliga lif.

Författaren uppvisar en genomgående motsats mellan
katolicismen och protestantismen i dogmatiskt och etiskt
afseende, i fråga om kulten, rätten, missionen samt många
af våra dagars brännande spörsmål. Till sist besvarar
han den frågan, huruvida denna motsats i framtiden skall
än mer stegras eller ock möjligen utjämnas.

Grundsatsen att endast strida med ädla vapen har
författaren icke blifvit otrogen: hans framställning vit-
nar om sanningskärlek, vitnar om ett bemödande att
icke framställa den sak han granskar i en ofördelakti-
gare dager än hon verkligen förtjänar, och hans arbete
gör derför ett synnerligen godt intryck i jämförelse med
katolikernas oförsvarliga sätt att framställa vissa sakför-
hållanden ur protestantismens och i synnerhet ur refor-
matorernas historia. — Författaren har ämnat sitt arbete
för bildade evangeliske i allmänhet, såväl teologer som
icke-teologer; de förra skola helt säkert med intresse
läsa det samma, ehuru det innehåller mycket, som för
dem är välbekanta saker; för icke-teologer har författa-
ren gjort sitt arbete tillgängligt genom ett mycket po-
pulärt framställningssätt. J. E. B.

Ullman, U. L., Evangelisk luthersk liturgik med
särskild hänsyn till den svenska kyrkans förhållanden.
Senare delen, tredje häftet: De kristliga kultakterna: 2.
Initiationsakterna; 3. Benediktionsakterna. Ss. 141—395.
Lund 1885. C. W. K. Gleerup. Pr. 2,75.

Bondo, N. G., Den apostoliske troesbekiendelses op-
rindelse og betydning. IV + 122 ss. Kjobenhavn 1885.
G. E. C. Gad.
387

NORDISK REVY 1884—1885.

388

Juridik.

Wrede, Rabbe Axel, Processinvändningarna en-
ligt finsk allmän civilprocessrätt. 207 s. Helsingfors
1884.

Ett bland de mest betydande arbeten inom processen
utgör Bülows, afhandling om processförutsättningarna
(»Die Lehre von den Processeinreden und die Process-
voraussetzungen», Giessen 1868). Utgående därifrån,
att processen är ett publikt rättsförhållande, hvilket grad-
vis skrider framåt och utvecklar sig steg för steg, gör
Bülow detta rättsförhållandes förutsättningar till föremål
för sin undersökning.

Han vänder sig mot den dittills herskande åsikten,
som kände nämda processförutsättningar blott såsom s. k.
dilatoriska invändningar och som i följd af sammanbland-
ning af dessa invändningar med sakinvändningar var ur
stånd att med afseende på den förra gifva tillfredsstäl-
lande regler. Och som den af Bülow kritiserade upp-
fattningen stödde sig på en felaktig tolkning af den ro-
merska rättens bestämmelser, blef Bülows första uppgift
en undersökning af dessa stadganden, hvarvid han kom
till det resultat, att i den romerska rätten inga process-
invändningar funnits, utan att alla invändningar så väl
exceptiones som præscriptiones afsågo det materiella rätts-
förhållandet. Förutsättningarna för judicium, d. v. s. för
att ett förfarande inför judex skulle ega rum angående
den materiella rättstvisten, undergingo pröfning inför præ-
torn in jure (hvarvid visserligen partens anmärkande af
den bristande processförutsättningen i vissa fall var er-
forderligt för dess beaktande), hvilken pröfning, i hän-
delse rättegången medgafs, afslutades genom litis conte-
statio. Först genom denna blef tvistefrågan anhängig
(res in judicium deducta) och uppstod processrättsförhål-
landet. På grund af det resultat, hvartill han i sin undersök-
ning kommit, förkastar Bülow begreppet processinvändning
samt ersätter det med begreppet processförutsättning.

Om än icke obekanta för den svenska rättsveten-
skapen ha dock resultaten af Bülows undersökning först
genom föreliggande arbete på ett fullständigare sätt till-
lämpats å den svenska processrätten.

I inledningen af sitt arbete gör förf, en skarp skil-
nad mellan sakinvändningar och processinvändningar. —
Med de förra förstår förf, ett påstående af svaranden,
som, utan att stå i strid med den af käranden anförda
grunden för hans anspråk, likväl afser att verka ansprå-
kets förkastande. Processinvändning vore ett yrkande af
part, att käromålet icke måtte bli föremål för domstols
pröfning, hvilket yrkande grundar sig på bristen af en
processförutsättning. Sakinvändningen afsåge en absolutio
ab actione; processinvändningen absolutio ab instantia.
Den förra tillkomme endast svaranden och måste af ho-
nom uttryckligen göras gällande. Den senare kunde
äfven tillkomma käranden och vore stundom af den be-
skaffenhet, att domstolen egde skyldighet att ex officio
pröfva den. Sedan begreppet sålunda antydts, kastar
förf, en blick på processinvändningslärans historia. Här-
efter utvecklar han närmare processinvändningens begrepp
och upptager till granskning satsen, att processen är ett
rättsförhållande. Häremot skulle hufvudsakligen tala den |

omständigheten, att hvarje enskild process innebure
flera rättsförhållanden. Så t. ex. vore det rättsförhål-
lande, som genom stämningens meddelande till svaranden
uppstod, ett annat än det, som existerade, sedan dom-
stolen ålagt svaranden att ingå i svaromål etc., och
dessa rättsförhållandens förutsättningar tydligen olika.
Med anledning häraf uppkastar förf, den frågan, huruvida
man icke skulle kunna sammanfatta de särskilda process-
rättsförhållandena till ett, »processrättsförhållandet». För
besvarandet häraf söker förf, i korthet framställa rätts-
förhållandets begrepp, och vore för detta väsentligt till-
varon af en rättighet å ena sidan och en densamma
motsvarande förpliktelse å den andra. Den definition,
som förf, synes anse riktigast, är Puchtas (Pandekten
ss. 46 f., Leipzig 187 7). — Det förefaller således, som om förf,
ansåge, att rättsförhållandets aktiva sida vore en rättig-
het, dess passiva sida en förpliktelse. (Denna åsikt
sammanfaller med Goos’, se Forelæsninger over den alminde-
lige Retslære, Köpenhamn 1880, h. 2.) Då nu de, hvilka
säga, att processen är ett rättsförhållande, anse detta vara
tresidigt, skulle således med förf:s definiering af rättsförhål-
landet hvart och ett af processrättsförhållandets tre sub-
jekt (domstol, kärande och svarande) hafva någon rättig-
het eller förpliktelse mot hvartdera af de öfriga. Förf,
anser redan den logiska möjligheten af ett rättsförhållande
med flera än två subjekt i hög grad tvifvelaktig. Men
äfven under förutsättning af ett dylikt rättsförhållandes
möjlighet, bestrider förf, dess tillvaro i processen. Och
detta på den grund, att han anser sig kunna konstatera,
att i den moderna rättegången parterna icke hafva några
processuella förpliktelser mot hvarandra, hvaraf följden
blefve, att något processuelt rättsförhållande mellan par-
terna icke förefunnes, samt att således det antagna tre-
sidiga processrättsförhållandet vore en godtycklig hypotes.
Oaktadt förf, således förnekar processens egenskap af
rättsförhållande, fasthåller han vid begreppet process-
förutsättning. Och äro processförutsättningar de omstän-
digheter, hvilka måste vara för handen, för att ett giltigt
förfarande i hufvudsaken skall kunna ega rum.

Utgör förf:s afvikelse från den gängse uppfattningen
af processen såsom ett rättsförhållande en förbättring
eller en försämring? Svaret härpå fordrar först och främst
en granskning af förf:s rättsförhållandebegrepp. Vid dettas
angifvande synes förf, icke hafva gått nog långt tillbaka,
i följd hvaraf hans begrepp synes vara rätt godtyckligt.
Skall man tillfredsställande kunna angifva, hvad ett rätts-
förhållande är, torde det vara nödvändigt, att man först
klargör begreppet objektiv rätt eller rättsnorm. Med af-
seende härå tro vi det riktiga vara i största korthet
följande. •

Rättslag är den norm för den mänskliga sammanlef-
naden, som har till mål att möjliggöra och befordra men-
niskans sedliga utveckling. Detta normerande af men-
niskornas förhållanden till hvarandra sker genom befall-
ningar och förbud. Rättslagen är »en komplex af impe-
rativ, hvilka i det afseende äro med hvarandra förknippade
och förbundna, att icke-beaktande af det ena ofta utgör
förutsättning för det andras befallning» (jfr Bierling
Zur Kritik der juristischen Grundbegriffe, Gotha 1883,
II, ss. 1—31, 307—350). — Består nu rättslagen af
imperativ, innehåller hvarje rättssats ett sådant, samt är
389

NORDISK REVY 1884—1885.

390

hvarje rättsförhållande ett af rättsordningen skapadt för-
hållande mellan personer (detta senare torde vara obestridligt,
ehuru det ingalunda är obestridt), så är det tydligt, att
hvarje rättsförhållande måste få sitt innehåll af det det-
samma bestämmande imperativ d. v. s. befallning eller
förbud. Hvarje befallning eller förbud af rättslagen al-
strar hos den befalde eller förbjudne en förbindelse att
utföra eller underlåta ett visst handlande (Bierlings kon-
struktion häraf synes oss oriktig).. Hos den person åter,
i hvars intresse rättslagen gifvit den i fråga varande be-
fallningen eller förbudet, måste rättsordningen erkänna
ett anspråk mot den befalde resp, förbjudne, att denne
fullgör befallningen resp, underlåter det förbjudna. Just
detta förhållande af anspråk å ena sidan och förpliktelse
å den andra synes oss vara ett rättsförhållande. An-
språket kan kallas för den aktiva sidan af rättsförhål-
landet, förpliktelsen för den passiva. Ingen rättighet
uttömmes emellertid af ett rättsförhållande; hvarje rättig-
het, så väl sakrätten som fordringsrätten, ställer den
berättigade i rättsförhållande med flera personer. Rät-
tigheten är enheten af de en person med afseende
på ett visst yttre förhållande af rättslagen tillerkända
anspråk. Då vi sålunda redan i begreppet rättighet
hafva en sammanfattning från en viss synpunkt af flera
rättsförhållanden, kunna vi ej Anna någon betänklighet
vid att sammanfatta de i processen förekommande enkla
processrättsförhållandena till ett enda, processrättsförhål-
landet. Och att ett dylikt rättsförhållande skulle vara
logiskt omöjligt, kunna vi ej Anna, lika litet som att det
skulle strida mot detta rättsförhållandes natur, att det
steg för steg utvecklade sig. Identiteten rubbas inga-
lunda genom antagandet af en dylik utveckling eller trans-
formation. Att denna domstol har att döma mellan dessa
parter i denna rättstvist, står dock tills vidare fast, så
väl då blott stämningen är delgifven, som då svaranden
ingått i svaromål, eller rätten dragit sig tillbaka för att
öfverlägga om domen. Och detta rättsförhållandes exi-
stens är icke mindre beroende af vissa förutsättningar, då
förutsättningarnas tillvaro kan ifrågasättas, sedan för-
handlingen öfver föremålet för den materiella rättstvi-
sten börjats, ja rent af afslutats, än då, : såsom i
romerska rätten, förutsättningarnas tillvaro eller ej af-
gjordes, innan någon förhandling i hufvudsaken Ack ega
rum. Så länge bristen på en processförutsättning ännu
kan göras gällande, är processrättsförhållandet ungefär i
samma tillstånd, som, innan frågan om ratihabition afgjorts,
det rättsförhållande, som uppkommit genom en rättshand-
ling mellan en person och en annans ställföreträdare, hvil-
ken saknat fullmakt eller annat stöd för sitt ställföreträ-
dareskap.

På grund af hvad vi sålunda anfört, och då vi anse
det otvifvelaktigt, att parterna äfven i förhållande
till hvarandra hafva processuella förpliktelser, kunna vi
ej Anna, att förf, anfört tillräckliga skäl för att frångå
den allmänna uppfattningen, att processen är ett rättsför-
hållande, samt att processförutsättningarna äro förutsätt-
ningarna för detta rättsförhållandes uppkomst. Och den
omständigheten, att i regel bristen på dessa processförut-
sättningar måste göras gällande inom viss tid, för att
processrättsförhållandet däraf skall röna inverkan, d. v. s.
att processrättsförhållandet, oaktadt vissa af förutsätt-

ningarna för detsamma saknats, det oaktadt kan anses
hafva inträdt, erbjuder, såsom ock förf, själf synes anse,
icke någon så stor afvikelse från hvad som gäller för
andra rättsförhållanden, att man därför behöfver förneka
processrättsförhållandets tillvaro öfver hufvud taget. Grun-
den till nämda begränsning i processförutsättningarnas
betydelse är ingen annan än allmänna rättssäkerhetens kraf.

Vare sig man nu definierar processförutsättningar
såsom förutsättningarna för processrättsförhållandet eller
som förutsättningarna för ett giltigt förfarande i hufvud-
saken, så synes det oss olämpligt att behandla process-
förutsättningarna under rubriken processinvändningar. Och
det mindre lämpliga häri framstår så mycket mera, då
man inleder sin afhandling med en framställning af in-
vändningar i allmänhet och särskildt sakinvändningar.
Olägenheterna af ett dylikt förfarande visa sig dels däri,
att åtskilliga processförutsättningar därigenom utelemnas,
och dels däri, att indelningen af processinvändningarne
blir mindre tillfredsställande.

Det riktiga förfarandet vore möjligen detta, att
processförutsättningarna delades i sådana, som äro förut-
sättningar för ett processrättsförhållande öfver hufvud
taget, och sådana, som förutsättas för ett processrättsför-
hållande med afseende på en viss rättstvist. Bristen på
de förra gör förhandlingen ipso jure ogiltig, t. ex. om tre
studenter konstituera sig till domstol och afgöra ett mål;
bristen på de senare måste på i lag bestämdt sätt göras
gällande, för att rättegången skall blifva ogiltig, t. ex.
domstolen är ej kompetent för förevarande mål. Den se-
nare klassen af processförutsättningar kunde man dela i
sådana, som käranden hade att bevisa, och sådana, som
svaranden borde lagligen styrka. Inom hvardera af dessa
grupper kunde man, om man hyllade förf:s uttalade åsik-
ter med afseende på bevisskyldigheten, skilja mellan
absoluta och dispositiva, d. v. s. sådana, som domstolen
ex officio hade att pröfva, och sådana, som part måste
göra gällande. Och synes det oss, som om uttrycket
processinvändning, derest man ansåge sig böra bibehålla
denna benämning, borde begränsas derhän, att det endast
afsåge en dispositiv processförutsättning, som svaranden
hade att bevisa, eller åtminstone en processförutsättning
öfver hufvud taget, som svaranden hade att bevisa. Här-
igenom komme processinvändningen att med afseende på
processrättsförhållandet få ungefär samma ställning som
sakinvändningen med afseende på det under tvist varande
materiella rättsförhållandet enligt förf:s åsikt. Och att
en dylik analog ställning för de olika slags invändnin-
garna skulle medföra någon fara för, att processinvänd-
ningarna sammanblandades med sakinvändningarna, torde
man ej behöfva frukta, åtminstone om man fasthåller vid
åsigten om, att processen är ett rättsförhållande.

(Forts.) E. T.

Getz, B., Om en forandret Rettergangsmåde i
Straffesager, med særligt Hensyn til Jurykommis-
sionens Lovudkast. XI+176 ss. Christiania 1885.
Alb. Cammermeyer. Pr. 2 kr.

På Sverdrups program var, som bekant, juryn ett
af hufvudnumren, och med den nya regimens inträde
skulle därför också ordet blifva verklighet. Det af en
391

NORDISK REVY 1884—1885.

392

komité, med sorenskriver Qvam i spetsen, utarbetade för-
slag till rättegångsordning i brottmål, grundad på jury,
har förelagts innevarande storting; och ingen vet, om icke
snart Norge hör till de länder, som lyckliggjorts med
detta absoluta vilkor för folklig frihet. Ty så lyder
parolen, formulerad af hr Qvam: »Skal vi beholde Ene-
vældets Embedsmands-domstole eller skal vi gjenindföre
vore Forfædres Folkedomstole?» Det är sålunda här in-
tet politiskt ideal af kosmopolitisk snitt, man eftersträf-
var, det är endast en återgång till sig själf; och då böra
väl icke de gode männen på tinget tveka i valet!

Herr Getz tvekar icke heller; han vill icke vara
med om denna jury, hvars nationella ursprung minst sagdt
är tvifvel underkastadt. Han ser saken icke som politi-
ker, utan som jurist; för honom är hufvudsak att det
blir väl dömdt, ej att skapa en för oss aldeles obehöflig
politisk garanti för rättskipningen, en institution, som un-
der normala förhållanden skulle verka rent af skadligt.
Men han är icke någon svuren anhängare af det gamla;
han vill göra sig till godo alt, som kan läras af den
nyare lagstiftningen på detta område — i England,
Amerika och på kontinenten — han erkänner också be-
hofvet af »lekmännens» representation i straffdomstolen.
Det är endast juryn och dess konsekvenser han icke vill
taga —• icke en fördelning af domare-uppgiften mellan
lekmän och jurister, utan en sammansmältning af båda
elementen, sida vid sida är hans mål; han vill upptaga
lekmännen under form af »meddomsmän», ungefär såsom i
våra Rådstufvurätter i de mindre städerna. Positivt har
han uttalat sina åsikter i ett af honom jämte f. statsrå-
det Bachke utarbetadt förslag till »Lov om Retter-
gangsmåden i Straffesager», hvilket nyss utkommit af
trycket. I föreliggande skrift är hans uppgift mer nega-
tiv — att visa det ohållbara i jurykommissionens förslag.

Hans undersökning sönderfaller i sju kapitel. Af
dessa innehåller det första några inledande anmärkningar
om utkastets uppkomst och källor; i de öfriga granskar
han förslaget i olika afseenden och undersöker till sist,
hvad dess genomförande skulle kosta. Af dessa afdel-
ningar erbjuda den andra och den fjärde största intresse,
då förf, där ingår i en granskning af själfva juryprinci-
pen och det frågosystem, som är dess nödvändiga konse-
kvens; denna kritik träffar icke endast det granskade
förslaget, utan juryn såsom sådan. Arbetet i dess helhet för-
tjänar väl att läsas äfven utom Norge; det är en tillfäl-
lighetsskrift, men innehåller mycket af bestående värde;
framställningssättet är enkelt och fritt från politiskt
vrövl och otidigheter. Vi hoppas därför, att det skall
göra intryck på dem, för hvilka det närmast är skrifvet,
och åtminstone bereda rådrum för mögnare besinning.

I. Afr.

Konsthistoria,

Blümner, H. & v. Schorn, 0. Geschichte des
Kunstgewerbes in Einzeldarstellungen. I. II. Das
Kunstgewerbe im Altertum, von Dr. H. Blümner.
III. Die Textilkunst, eine Übersicht ihres Entwicke-

lungsganges vom frühen Mittelalter bis zur Gegen-
wart, von Dr. 0. v. Schorn.

[B. XXXI, XXXII, XXXIII af Das Wissen der
Gegenwart.] Leipzig 1885.

Om det ock med fog kan sägas, att det 19:de år-
hundradet ej ännu, fastän det närmar sig sitt slut, för-
mått inom de bildade konsternas och konstindustriens
område skapa någon för sig karakteristisk, från föregående
tidehvarfs strängt skiljaktig stil, så måste det dock å
andra sidan medgifvas att vårt århundrades sista hälft
särskildt utmärker sig för det varma intresse och den
ständigt växande ifver, hvarmed man egnar sig åt så
väl studerandet af forna tidehvarfs smakriktningar som
åt dessa kunskapers tillgodogörande vid efterbildande af
dessa riktningars bästa och stilenligaste produkter. Detta
gäller naturligtvis i synnerhet på det konstindustriella om-
rådet, där alt sedan den här vid lag epokgörande London-
utställningen 1851 en otrolig vreksamhet varit rådande.
Sedan dess hafva i de flesta af Europas och Nord-
Amerikas större städer konstindustriella museer och
skolor inrättats och årligen spridas bland allmänheten
så väl vetenskapliga som populära skrifter rörande detta
ämne. En så brinnande fråga kunde ej häller länge
lemnas oberörd i den intressanta publikationen: »Das
Wissen der Gegenwart, Deutsche Universal-Bibliothek
für Gebildete», som i likhet med den hos oss utgifna
»Ur vår tids forskning» söker i populära uppsatser i
vidsträktare kretsar sprida kunskap om vetenskapens
nyaste rön.

I ofvannämda nyligen utkomna trenne band har
början blifvit gjord till en »Geschichte des Gewerbes». I
de två första banden har Dr. Blümner, den kände för-
fattaren af »Technologie und Terminologie der Gewerbe
und Künste bei Griechen und Römern» behandlat: »Das
Kunstgewerbe im Altertum». I B. XXXI har förf. med
ledning af sitt eget ofvan anförda arbete samt dylika af
Semper, Marqwardt, Weiss m. fl. och med begagnande af
de erfarenheter, som hämtats från de senaste viktiga
fynden på Krim och Cypern, i Mykenæ och Italien, lemnat
en rätt omfångsrik [264 ss.j framställning af den antika
konstslöjdens olika grenar.

I B. XXXII har samme förf, till största delen med
ledning af de i Pompeji gjorda fynden på 232 ss. skildrat
den grekisk-italiska konstslöjdens alster.

Bägge delarna äro försedda med talrika, till största
delen förträffligt valda och väl utförda, illustrationer,
hemtade från de bästa arbeten af detta slag.

I B. XXXIII har Dr. O. v. Schorn lemnat en in-
tressant och likaledes med talrika illustrationer försedd
redogörelse för »Die Textilkunst». De bägge författarnes
arbeten, i och för sig själfva af intresse, kunna nu med
desto större skäl anbefallas till vår bildade allmänhets
uppmärksamhet, sedan äfven Sverges hufvudstad i vårt
Nationalmuseum fått en dyrbar och väl anordnad konst-
slöjdsafdelning.

Det oerhördt billiga priset af 1 mark för hvarje
band bör i hög grad underlätta den spridning, hvaraf de
på grund af sitt goda innehåll och sin prydliga utstyrsel
äro väl förtjänta. —pt.
393

NORDISK REVY 1884—1885.

394

Historia.

Tegnér, Elof, Gustaf Mauritz Armfelt. Studier
ur Armfelts efterlemnade papper. II. Armfelt i Lands-
flykt. 437 s. Stockholm 1884, F. & G. Beijers förlag.
Pris 6 kr.

Denna nya del af doktor Tegnérs stora monografi
öfver Armfelt sluter sig värdigt till den första, förut i
denna revy anmälda, delen: Armfelt och Gustaf III.
Författarens uppgift har här om möjligt varit ännu mer
grannlaga. Det skede af Armfelts lif, som han nu haft
att behandla, är det, hvaröfver dé mörkaste skuggorna
falla, vare sig man betraktar det från lyckans och fram-
gångens eller från moralens synpunkt, men sådan är fram-
ställningens art, att man med samma intresse följer »den
nordiske Alcibiades» under landsflyktens irrfärder ända
djupt in i Rysslands ödemarker, som när han vid Gustafs
sida syntes vara lyckans förklarade gunstling, och att,
ehuru förf, ärligt fylt den pinsamma plikten att ej dölja
hans förvillelser, äfven när dessa äro som mest motbju-
dande, han dock kommer läsaren att bevara den sympati
för sin hjälte, som denne trots alt i själfva verket för-
tjänar.

Den hårda domen öfver Armfelts uppträdande denna
tid måste först och främst drabba den egendomliga
episod i hans och Sverges historia, som plägar kallas
den Armfeltska sammansvärjningen, och som med sina
följder utgör själfva pièce de résistance i denna del. Att
Armfelt egde de mest berättigade skäl till förbittring
öfver den vändning, Reuterholms gunstlingskap hos her-
tigen-regenten åstadkommit både i hans och Sverges
öden, kan till fullo erkännas; att förfaringssättet mot
honom och hans vänner alt igenom var prägladt af en
ilsken förföljelusta, som missbrukade lagens former och
ej häller skydde att begagna sig af de gemenaste medel
för att nå sitt mål, ligger nu i öppen dag, och likaså
att någon sammansvärjning i egentlig mening aldrig
existerade eller åtminstone blott bestod i lösa hugskott,
som stannade — på papperet. Men ovedersägligt är
dock, att Armfelt en gång ville och äfven vidtog åtgärder
för att med rysk hjälp åstadkomma en förändring i Sver-
ges inre förhållanden, ehuru det hela var alt för omoget
för att leda till något annat än hans och hans vänners
förderf, och detta försök kommer alltid att i hans poli-
tiska lif bilda en mörk punkt, som väl kan förklaras,
men aldrig försvaras. -—• Det bör också framhållas, att
förf., ehuru han med synnerlig framgång gjort det förra,
ej på något sätt kan sägas hafva försökt att göra det
senare. — Det är Gustaf III:s kanske största berömmelse
att hafva klart insett och kraftigt bidragit till att öppna
det svenska folkets ögon för faran af Rysslands under
Frihetstiden uppkomna sträfvan att inblanda sig i Sveriges
inre angelägenheter; det är å andra sidan hans motstån-
dares största fel att på grund af sitt, låt vara i många
fall berättigade, missnöje med hans regering hafva sökt
ett stöd hos den farlige grannen i öster, och det kan
därför ej annat än göra ett sorgligt intryck att se den
man, som gjort till sin lefnads mål att upprätthålla
Gustaf III:s »principer», nu i sin ordning, låt vara i
följd af ett berättigadt missnöje, söka öppna dörren för

detta samma ryska inflytande! Ett talande bevis på, huru
farlig den väg var, som han velat inslå, erhöll Armfelt
själf, då den ryske ministern Markoff genast efter hans
flykt till Ryssland föreslog honom att med rysk hjälp
söka i Sverge återinföra 1720 års regeringsform, genom
hvars afskaffande Gustaf III framför alt sökt tillintetgöra
Rysslands farliga stämplingar mot Sverges oberoende,
och då ett par år därefter, antagligen från samma håll,
ett försök gjordes att vinna hans medverkan till dessa
planer på Finlands skiljande från Sverge, hvilkas afvär-
jande varit ett väsentligt syftemål med Gustafs krig mot
Ryssland. Den fasthet, med hvilken Armfelt, ehuru vid
denna tid en förföljd flykting, hvars hela välfärd berodde
af den ryska regeringens nåd, tillbakavisade dessa förslag,
berättigar emellertid till det påståendet, att hans ryska
projekt, ehuru alster af en brottslig obetänksamhet, dock
ej innebar ett afsiktligt affall från hans kunglige väns
och hans egna grundsatser. Till bedömandet både af Arm-
felts person och af den dåvarande ryska regeringens
politik gentemot Sverge har därför förf, genom att
meddela dessa förslag lemnat ett synnerligt intressant
bidrag.

Men äfven med afseende på Armfelts enskilda
lif torde detta skede i hans historia vara det minst till-
talande. Lättsinnig hade han ju alltid varit, men nu
gaf han prof på detta sitt fel under hvad man med skäl
kan kalla: synnerligt försvårande omständigheter. Un-
der sin olyckas tid fick han mottaga nästan öfvermänsk-
liga bevis på sin ädla makas uppoffrande kärlek, och
efter skildringen af dessa — hvilka för läsaren utgöra
välgörande ljuspartier bland de många nog mörka bilder,
som det här varit förf:s plikt att måla —• gör det ett i
sanning pinsamt intryck att läsa om den kärleksförbin-
delse, som den mer än 40-årige mannen ingick med den
unga prinsessan af Sagan, hvilken var så godt som hans
myndling och sannolikt på hans föranstaltan bortgiftes med
en prins de Rohan, då hon redan hade att vänta en frukt
af sin förbindelse med Armfelt. Väl hänvisar förf, med
afseende härpå till, att samtidens moraliska måttstock ej
var den samma som efterverldens, men ett yttrande af
Ehrenström •— hvilket förf, för öfrigt med vanlig sam-
vetsgrannhet citerat — visar dock, att Armfelts beteende
vid detta tillfälle äfven för denna tids lösliga moral var
alt för mycket.

På detaljerna i arbetet kunna vi nu ej närmare ingå.
Vi påpeka emellertid, att frågan om kodicillen till Gustaf
III:s testamente här blifvit fullständigt utredd, och att man
nu tack vare förf, kan sägas hafva erhållit en verklig
historisk skildring af förmyndareregeringens första tid
samt den Armfeltska högmålsprocessen. En af förf,
meddelad notis, som väkt mycket uppseende, är, att
Hans Järta (då baron Hjerta) 1792 af Reuterholm
användes såsom spion dels på Armfelt, dels i Dalarna.
Saken synes oss emellertid förlora mycket af sin bety-
delse, om man besinnar, att Järta då endast var 18 år
gammal. Af ynglingar vid den åldern plägar man ej begära
ett synnerligt själfständigt omdöme, och Järta hade upp-
växt i en krets, där han ej kunde hafva erhållits en särdeles
gynnsam tanke om Armfelt och Gustaf III — hans
moster var gift med Pechlin —, hvarjämte han, när han
åtog sig detta uppdrag, endast lydde sina förmän i rege-
395

NORDISK REVY 1884—1885.

396

ringen. Af stort ehuru sorgligt intresse är den utförliga
teckning, man här erhåller af den olyckliga fröken Ruden-
schiölds senare lif. Skildringen af Armfelts irrfärder, alt
från hans afresa från Stockholm den 15 juli 1792 och
till dess han genom att 1802 anställas såsom svensk
minister i Wien åter fick en fast anställning, erbjuda för
öfrigt en läsning, som i intresse torde kunna mäta sig
med mången roman. Bland annat får man därigenom
göra, så att säga närmare bekantskap med nästan de
flesta personligheter, som under dessa på förvånande
hvälfningar och händelser så rika år i högre grad ådrogo
sig världens uppmärksamhet. S. J. B.

Vestmanlands fornminnesförenings års-
skrift. Utgifven af K. A. Örström. III. Västerås
1884. 8:o. 103 s. + 2 pl.

Af de fornminnesföreningar, som sedan midten af
1850-talet bildades inom nästan alla Sverges landskap
och till en tid utvecklade en ganska frisk verksamhet,
är det numera få, som hålla sig uppe och gifva några,
åtminstone för utanför stående märkbara, tecken till lif.
Den gamla erfarenheten, att det hos oss är mycket lätt
att stifta föreningar och sällskap för snart sagdt hvilket
ändamål som hälst, men mycket svårt att hålla dem vid
lif, har tyvärr äfven i detta fall sannat sig. Kortvarig-
heten är så att säga en nota characteristica på alt hvad
förenings väsen heter hos oss svenskar. Intresset flammar
upp som en stryksticka, men slocknar också lika fort
som en sådan. Ändamålets beskaffenhet synes därvidlag
icke göra stort till saken. Vore detta fallet, så borde
fornminnesföreningarna länge hafva kunnat trotsa för-
gängelsen, ty att deras uppgift var vacker och fosterländsk,
lär icke kunna bestridas.

Ännu hafva dess bättre ej alla fornminnesföreningar
kastat yxan i sjön. Den västmanländska, som dock har
ett vida mindre tacksamt fält att bearbeta än många
andra, t. ex. den upländska, har nyligen genom utgifvande
af tredje häftet af sin årsskrift visat, att hon icke är att
räkna till de afsomnades antal. Häftet innehåller en
fortsättning af den flitige fornforskaren Herman Hofbergs
beskrifning öfver Västmanlands fornlemningar och min-
nesmärken, som genomgår alla tre häftena af föreningens
årsskrift och ännu ej synes vara afslutad. Den nu senast
utgifna delen omfattar Norrbo härads sex socknar, hvar-
ibland Romfartuna med dess gamla märkliga kyrka.
Hvarje socken behandlas för sig, och redogöres därvid
under särskilda rubriker för minnen från hednatiden,
minnen från medeltiden, kyrkan med hvad därtill hörer
samt kända fornfynd. Bland minnena från hednatiden,
hvilka inom detta härad just icke äro många, märkas
särskildt de vanligen till yngre järnåldern räknade forn-
borgarna, hvaraf lemningar här finnas inom nästan alla
socknar. Af runstenar har häradet att uppvisa sju stycken,
men dessa har hr Hofberg tydligen ej ägnat någon grund-
ligare undersökning. Han hänvisar till Liljegrens run-
urkunder och finner intet synnerligt att anmärka mot
dennes uppteckningar. Anm. misstänker, att runstenarna
nog tarfvade en närmare granskning af mera kompetent
person. De vidfogade träsnitten motsvara säkerligen

hvad noggrannhet beträffar ej häller nutidens högt steg-
rade fordringar.

Det värdefullaste bidraget till detta häfte är utan
tvifvel den Skattelängd för östra Västmanland af år
1371, som meddelats af kand. K. H Karlsson. Den
har förut endast i utdrag varit offentliggjord i första
delen af Styffes Bidrag till Skandinaviens historia.
Originalet finnes i storhertigliga arkivet i Schwerin,
hvarest hr Styffe tagit en nu i riksarkivet befintlig af-
skrift af detsamma. Efter denna afskrift har hr Karls-
son här låtit trycka den i fullständigt skick. Det svenska
skatteväsendet under medeltiden är som bekant ett ytterst
dunkelt och ännu föga utredt kapitel. Hvarje bidrag till
dess belysning är därföre välkommet, och det här med-
delade är intet oviktigt sådant. Rikhaltiga noter af
hufvudsakligen topografiskt och personalhistoriskt inne-
håll, vitnande om mycken beläsenhet och stor urkunds-
kännedom, hafva vidfogats af utgifvaren och bidraga ej
litet att öka publikationens värde. Kand. Karlsson har
äfven ombesörjt utgifvandet af åtta i föreningens sam-
lingar förvarade pärmbref från 1300—1500-talet. De
äro alla utom två fastebref. Häftets öfriga innehåll ut-
göres af en beskrifning öfver fornlemningarna vid Långby
i Badelunda socken af hr G. Bäckman samt en förteck-
ning öfver sten- och bronsåldersfynd från Västmanland
förvarade i borgmästaren O. V. Lundbergs samling i
Sala, meddelad af ägaren. Fornlemningarna vid Långby
skola enligt sägnen förvara minnet af Ynglingasagans
Braut-Anund, som här på Badelundsås ljutit döden, samt
af hans moder och en af hans bröder. Det är väl alt-
sammans tämligen apokryfiskt, men fornlemningarna äga
ju i alla fall sitt värde i sig själfva oberoende af den
saken. L—d.

Erman, Adolf, Aegypten und ægyptisches Leben
ini Alterthum. Mit über 300 Abbildungen ini Text
und 10 Vollbildern. Tübingen, Laupp, 1885. H. 1 & 2.
— Utkommer fullständigt i 15 halfmånadshäften à
1 mark.

Den uppgift, som föreliggande verk eger att fylla,
har på senare tiden flere gånger varit föremål för mer
eller mindre kompetente skriftställares behandling. Ämnet
är emellertid så rikt, intresset för detsamma så allmänt,
att man ingalunda kan som öfverflödig betrakta en ny
behandling af det samma, i synnerhet när denna här-
stammar från en med Ägyptens forntid så förtrogen ve-
tenskapsman som prof. Erman.

Kommer nu härtill, att ett mindre vanligt herravälde
öfver formen synes fallit på den nye skildrarens af det
gamla underlandet lott, så har man all anledning hoppas,
att den stora allmänheten med nöje skall mottaga ett
arbete som i främsta rummet är afsedt för hennes behof.

I de två hittills utkomna häftena har förf, lemnat
en öfversiktlig och allmänfattlig framställning af Ägypten
såsom geografiskt objekt, af dess bebyggares karakteri-
stiska egendomligheter, af landets historia, samt börjat
skildringen af »konungen och hans hof».

Öfveralt spårar man den grundlige forskaren, som
på samma gång han taktfullt iakttager arbetets populära
397

NORDISK REVY 1884—1885.

398

syfte, håller sig fullt »au niveau» med vetenskapens allra
senaste framsteg.

En och annan nyhet, som ännu ej blifvit vetenskap-
ligt ådagalagd, men för hvars bevisande dr E. troligen
har material i reserv, har instuckits i skildringen. T. ex.
den (sid. 56 uppstälda) nya läsningen romet, för den be-
teckning på ägyptiska nationen, som vi eljest känna
under formen ret, hvilken sistnämda transkription förklaras
vara »ein Unding». Förf:s egentliga skäl för denna nya
läsning synes vara de ordlekar, som i Seti den förstes
grafinskrifter nytjas för att förklara de för dåtidens
ägypter kända fyra rasindividualiteternas namn. Men om
ej andra skäl kunna förebringas till stöd för denna nyhet,
så våga vi för vår del betvifla dess riktighet. Två af
folknamnen i Setis graf förete vanlig alliteration med de
ord, på hvilka de anspela och till hvilka de omedelbart
refereras, det tredje har åter fullständigt samma ljud-
kropp som sitt jämförelseord, det synes därför troligare,
att det fjärde följer de två förstnämdas exempel, och är
denna förmodan riktig, så finnes intet skäl att öfvergifva
den häfdvunna läsningen ret. Hr E. har läst romet för
att bringa ägypternes namn till fullkomlig ljudöfverens-
stämmelse med det ord romet »tårar», hvarmed det i Seti-
texten sammanställes. Vi medge eljest gärna, att för-
hållandet mellan det gamla ret och det koptiska röme
»människa» kan synas svårförklarligt. Formen rome träf-
fas för öfrigt i det gamla språket, redan så tidigt som
på 18:e dynastiens tid (grafvarna i Tell-Amarna). Möj-
ligen kan rome ha uppkommit ur retu genom felläsning
af m f. t, hvilka bägge ljuds grafiska representanter myc-
ket likna hvarandra. I ett literaturspråk i så eminent
mening som ägyptiskan är en dylik öfvergång ej alldeles
otänkbar. — Sid. 65 påstår förf., att på »Psametiktiden»
hade det gamla riket' börjat uppfattas såsom Ägyptens
bästa tidskifte, och därför skulle man då imiterat dettas
konststil och skriftform, ja till och med dess ortografi.
Om man ihågkommer, att den saitiska periodens minnes-
märken till allra största delen härstamma från Memfis
och trakten norr därom, förefaller det väl naturligare att
förklara öfverensstämmelsen mellan det gamla och det
saitiska väldets stil ur rent lokala förhållanden. Saiterna
hade sitt egentliga verksamhetscentrum på och i närheten
af punkter, där det gamla rikets minnesmärken hufvud-
sakligen blifvit uppförda.

Öfvertygade om att fortsättningen af arbetet kommer
att hålla, livad början lofvar, tveka vi ej att på det
varmaste rekommendera prof. Ermans nya bok. Må-
hända blefve dess öfverflyttande till vårt språk en icke
ovälkommen gåfva åt vår bildningsökande allmänhet.

Karl Piehl.

Aarböger for Nordisk Oldkyndighed og Historie, udg.
af Det Kongl. nordiske Oldskrift-selskab. 1884: 4. P.
Hauberg, Danmarks Myntvæsen og Mynter i Tidsrum-
met 1241—1377. — Register til Aarg. 1884. —

Klassiska språk.

Die Metamorphosen des P. Ovidius Naso. 1:r
Band, Buch I—VII. Erklärt von Moriz Haupt. Sie-
bente Auflage von H. J. Müller. Berlin, Weidmann-
sche Buchhandlung. 1885.

Müller, H. J., Symbolae ad emendandos scrip-
tores Latinos. Particula tertia. Berlin 1885. R. Gaert-
ners Verlagsbuchhandlung.

Utom de månatliga häftena af Zeitschrift für das
Gymnasialwesen har gymnasialdirektor professor Herman
Müller i Berlin inom de tre första månaderna af detta
år hunnit att med sin vanliga grundlighet och sorgfällig-
het af trycket utgifva två olika arbeten, en reviderad
upplaga af de sju första böckerna af Haupts Ovidii
Metamorfoser och en textkritisk edition af rhetorn Senecas
Suasoriae, d. v. s. sådana öfningstal, i hvilka en hand-
ling öfvervägdes efter de grunder, som talade för eller
mot den samma.

Sedan Haupt bortrykts från sitt ofvan nämnda ar-
bete efter utgifvandet af femte upplagan, fann det en god
beskyddare i direktor d:r Otto Korn, som utgaf sjätte
upplagan; men snart bortgick äfven han. Efter denna
svåra förlust har det lyckats förläggaren att finna profes-
sor Müller villig att ombesörja en inom kort tid behöflig
sjunde upplaga. I anseende till denna korta tid har han
icke så vidsträkt, som han önskat, fått göra bruk af de
förhanden varande handskriftliga hjälpmedlen, men ändock,
såsom van textkritiker, funnit sig föranlåten att vidtaga
vissa textförändringar och öfver hufvud ansett det be-
kväma förfarandet betänkligt, att öfveralt behålla de läs-
arter, hvari de förnämsta ännu befintliga handskrifterna
stämma öfverens. Han har åtminstone på tre ställen af-
vikit från Korns läsarter: 4,325 longeque potentior illa,
4,663 Clauserat Hippodates alterno carcere ventos, 7,276
propositum instruxit remorari Tartara munus (Korn resp.
beatior, hesternos, mortali barbara maius). I förklarin-
garna hafva blott sådana ändringar blifvit gjorda, som
tjäna att förtydliga innehållet. En del af Haupts anmärk-
ningar äro förflyttade till det kritiska bihang, hvarmed
den nye utgifvaren riktat arbetet.

Symbolae ad emendandos scriptores Latinos utgåfvos
af Müller första gången 1876 såsom vetenskaplig bilaga
till ett program af Friedrichs-Werdersches Gymnasium;
detta nyaste är från Luisenstädtisches Gymnasium, hvars
direktor han numera är. Specialöfverskriften är denna:
Annaei Senecae oratorum et rhetorum sententiae divisiones
colores suasoriarum. Ex codicibus denuo collatis edidit
H. J. Müller. Några colores, eller förskönande färglägg-
ningar- af straffvärda handlingar, kunna emellertid i dylika
uppgifter icke gärna ifrågakomma (såsom i Controversiæ),
utan blott sententiœ rhetorum och divisio. En mindre lucka
finnes i början af det första temat »Deliberat Alexander
Magnus, an Oceanum naviget, cum exaudita vox esset:
quousque invicte?» För öfrigt hafva textord flerestädes
gått förlorade.

Huru mycket som ännu fattas i tillgodogörandet af
de klassiska auktorerna, kan bland annat slutas däraf,
att först för 28 år sedan utkommit en kritisk edition af
39 9

NORDISK REVY 1884—1885.

400









en så gammal och så betydande författare. Ty filosofen
Senecas och geografen Melas fader, skalden Lucani far-
fader, tillhör en så aflägsen tid, att, såsom han själf sä-
ger, han skulle hafva fått höra Cicero hålla tal, om icke
vid den tiden de borgerliga krigen tvungit honom att
kvarblifva i sin födelsestad Corduba. Hans tidigare för-
fattade historiska verk har gått förloradt, likasom hälf-
ten af Controversiarum libri, men hvad som finnes i be-
håll såväl af dessa som af Suasoriarum liber utgör en
viktig skatt för kännedomen af rhetorikens ståndpunkt
på Augusti tid. De förnämsta handskrifterna finnas i
Brüssel och Antwerpen, och dem har Müller själf jäm-
fört, sedan de förut till en del blifvit kollationerade af
Bursian; hvartill komma Petschenigs och Kiesslings jäm-
förelser af cod. Vaticanus och Toletanus. Redan första
textordet, af Müller återgifvet efter denna sistnämda
codex (cuicumque rei magnitudinem natura dederat, dedit
et modum), vitnar godt om den nya textupplagan. Vik-
tigare är att utgifvaren, som noga gifvit akt på de läs-
arter, hvilka isynnerhet på sista tiden af många kritiker
blifvit föreslagna, själf på vid pass fyratio ställen gjort
försök till textförbättringar, dels genom att införa eller
blott gissningsvis omnämna egna läsarter, dels genom att
fylla luckor eller inklamra otjänliga ord. Bland tillsatser
i texten rekommendera sig Suas. 2 § 15 nemo umquam
postea declamantem audivit. Suas. 3,2 nollem illam reverti,
Suas. 4,4 cum declamaret. Oberättigad synes tillsatsen
af nocere Suas. 7,1, hvarest codices hafva: nihilque cupi-
entis magis accendit quam prosperce turpitudinis conscien-
tia. Här är cupientis liktydigt med cupidos, avidos, jfr.
Sall. lug. 64,6 animo cupienti nihil satis festinatur, ib.
84,1 cupientissima plebe consul factus. Eussner hade
gissat nihilque cupidinem nocentis magis accendit. Bland
Müllers egna läsarter märkas Suas. 6,8 aude perire, pla-
citurus es, ib. § 15 adieceratque his alia sordidiora multo,
ib. 16 velut salutarem datums pueris potionem. sumite
pocula. T. Livius cett., ib. § 23 uno ipsius vitio laesa, § 24
magno, munere deuin, consilio industriaque, Suas. 7,4 mul-
tos beate victuros. Särdeles lyckadt är ib. § 101iic con-
diciones intolerabiles. nihil tam intolerabile esse quam
monumenta ingenii sui ipsum exurere. Denna konjektur
låter paleograiiskt försvara sig, icke så Kiesslings, omnia
potius subeunda, som Bursian behåller. Hans läsarter
skilja sig i allmänhet rätt mycket från Müllers, och säker-
ligen tål texten ännu många förbättringar, ehuru onek-
ligen genom detta nya arbete ett betydligt steg framåt
blifvit taget, och det vore i hög grad önskligt att pro-
fessor Müller ville utsträcka sin textgranskning till de
återstående Controversiarum libri. A. Frigell.

Romanska språk.

Brekke, K., Étude sur la flexion dans le Voyage
de S. Brandan, poème anglo-normand du XII:e siècle.
80 ss. 8:o. Paris 1885. F. Vieweg. Pris 3 francs.

Ehuru den fornfranska texten om Sanct Brandans
resa redan på 1830-talet genom utdrag, meddelade af
Abbé de la Rue och Fr. Michel, blef känd och uppmärk-

sammad såsom en af de äldre texterna inom den franska
literaturen, har den dock ännu ej utkommit i en kritisk
edition. En sådan lär dock nu förberedas af herrar G.
Paris och H. Suchier, enligt hvad som upplyses s. 4 af
kand. Brekkes arbete. Utan tvifvel kommer den att ut-
göra ett värdefullt bidrag till kännedomen om fornfran-
skan i ett af dess äldre literära skeden, ehuru dikten
som språklig urkund ej längre i forskarnes ögon eger
fullt samma stora värde, som de ännu för några år se-
dan voro böjda att tilldela den. Dikten är nämligen för-
fattad i England omkring år 1120, och sålunda hade
då redan vid pass två generationer där följt på hvar-
andra efter den normandiska eröfringen. Sedan den
mycket framstående, altför tidigt bortgångne engelske
språkforskaren, han delskontoristen H. Nichol år 1879 i
den läsvärda artikeln »French language», vol. 9 af
Encyclopedia Britannica, tydligt framhållit, att franska
språket i England altifrån början befann sig under så
säregna förhållanden, att det ej där någonsin kunde
vinna en fullt naturlig tillvaro och sålunda ej häller där
utveckla sig till en verklig homogen dialekt, likstäld
dem i Frankrike, har denna uppfattning småningom all-
mänt blifvit erkänd såsom den riktiga, och sålunda den
anglo-normandiska franskan upphört att räknas som en af
det franska språkets medeltidsdialekter. Textens språk-
liga värde minskas visserligen härigenom, men dess höga
ålder skänker den dock det oaktadt ett stort intresse
och gör den väl förtjänt af noggrann undersökning. Se-
dan på 1870-talet olika handskrifter af dikten dels blefvo
i tryck utgifna, dels i afskrift för forskarne tillgängliga,
har den äfven mycket studerats och gjorts till föremål
för detaljerade undersökningar. Här i Upsala användes
den läsåret 1879—80 till underlag för det romanska
seminariets öfningar, och år 1882 utgaf numera lektor
J. Vising sin »Étude sur le dialecte anglo-normand du
XII:e siècle», som blef af kritiken mycket gynnsamt mot-
tagen, och där Brandans-texten från fiere synpunkter
noggrant undersökes. Med ännu fullständigare material
har nu kand. Brekke från Kristiania i föreliggande ar-
bete, som han utfört vid l’École des Hautes Etudes i
Paris, gifvit en framställning af deklination och ckonjuga-
tion i denna text. Förf, har redan förut gjort sig för-
månligt känd som en omsorgsfull och skicklig språkman,
särskildt har han i »Bidrag til dansk-norskens lydlære»
visat sig äga en mycket god skola som ljudforskare.
Äfven denna gång äro de fonetiska undersökningar, hvar-
till arbetet gifvit anledning, väl och själfständigt utförda.
Såsom ett godt bevis härpå kan anföras stycket »Cunseilz-
cunseil» ss. 32—40, där han redogör för användningen
af finalt z och hvad däraf kan läras för uttalet. Arbetet
är äfven i öfrigt samvetsgrant och fullständigt, det är
redigt uppstäldt och stilen klar och enkel. Förf, har
äfven visat sig äga ett godt välde öfver det franska
språket, så att man sällan påminnes om, att det är ett
för honom främmande språk han använder. Det enda
ställe, som förefallit ref. mindre klart och begripligt, är
s. 31,21, där »Maintenant, quand» bör på svenska åter-
gifvas med »Däremot, då», hvilket ej genast framställer
sig för tanken; ej häller kan väl uttrycket sägas vara
god franska.

Af arbetets båda hufvuddelar, deklinationen och
401

NORDISK REVY 1884—1885.

402

Konjugationen, tyckes förf, med större förkärlek behandlat
den förra än den senare, ty under det att nominalböj-
ningen omfattar 50 sidor, upptager verbet blott 25.
Detta är så, mycket mera påfallande, som conjugations-
systemet ju är det mest komplicerade. Härmed vill ref.
dock ej framställa någon egentlig anmärkning, ty äfven
verbet synes honom fullständigt och omsorgsfullt behand-
ladt. Förf, har endast i denna senare del inskränkt sig-
till att konstatera fakta, utan att ingå på sådana vid-
lyftigare fonetiska undersökningar, som han i förra delen
så lyckligt utfört. Till anmärkningar i detalj har ref.,
som blott en gång läst arbetet, ej funnit anledning; en-
dast i få fall har han några inlägg att göra. — S. 8.
Då förf, gifvit fornfranskan så många olika deklinationer,
förefaller det som en inkonseqvens att i en sådan sam-
manfatta de båda typerna Terre och None, ehuru det
flexiviska s ej där kan fungera som indelningsgrund. —
Ss. 8, 24, 42. I fråga om böjningen af feminina sub-
stantiv från latinets tredje deklination tyckes förf,
omfatta samma mening som prof. Paris, som antager, att
de i den allra älsta fornfranskan i nom. sing, saknade
det flexiviska s, som de först sedan fingo tillagdt efter
analogi med de maskulina orden. Stöd för denna mening-
fås dock hufvudsakligen endast från anglonormandiska
texter, i hvilka det kontinentala språkets deklinations-
system aldrig framträder ogrumladt, hvarföre de anförda
exemplen äfven kunna uppfattas som bevis för deklinatio-
nens där tidigt inträdda förfall. Redan 1872 bemötte
prof. Tobler denna uppfattning, och nu senast har prof.
Förster s. 75 af inledningen till Cligès uttalat sig för
den åsikten, att i detta fall det flexiviska s är ursprung-
ligt och ej beror på analogi från maskulinum. Han stö-
der sig härvid på öfverensstämmelsen i detta fall mellan
provençalskan och fornfranskan och tillägger, att sådana
adjektiv som granz, tels m. fl. härvid influerade på dem
beledsagande substantiv. Härmed kan han väl ej mena
annat, än att dessa adjektiv aldrig saknade s i nom.
sing. fem. samt att de vidare bidrogo därtill, att sådana
feminina subst. antogo detta s, för hvilka det ej var re-
dan från latinet ursprungligen gifvet. Om sman så upp-
fattar prof. Försters något dunkla yttrande, åt hvilket
prof. Paris i Romania 1884 s. 445 gifvit en annan tolk-
ning, förefaller det ref. lemna en både historiskt och
rationelt tillfredsställande förklaring af denna omtvistade
fråga. — S. 14, n. i. Det här anförda citatet lyder i
den kritiska texten ot cent milie armez, ehuru visserligen
prof. Suchier i inl. s. 25 säger det bero på en inadver-
tens. — S. 28. Då förf, stöder sitt antagande, att o i
ändelsen -os först bortfallit, sedan c förlorat sin ten-
dens att jotaceras, på det förhållandet att saccos ej gif-
vit sais, torde med skäl däremot kunna invändas, dels
att vokalen framför ursprungligen dubbelt c kunnat vara
så beskaffad, att den hindrade jotacering, dels att den
flexionslösa formens vokalljud, hvilket är mycket sanno-
likt, analogiskt inverkat på den sigmatiska formens vo-
kal och hindrat dess diftongering. — S. 30. Angående
de fall, som kunde tala för mindre goda rim hos Wace,
kunde förf, starkare, än som skett, framhållit, att de
bero därpå, att s + cons, redan börjat förstummas, samt
att r i samma läge ej utgjorde rimhinder; på båda fallen
kunna exempel anföras från Chrestien de Troyes, hvilken,

som bekant, var mycket noga med rimmen. — S. 31.
Dormëour, oni detta ord verkligen i fornfranskan före-
kommer = dormeur i nyfranskan, exemplen hos Godefroy
tala däremot, kan svårligen återföras till annat än en
analogiskt grumlad form ^dormatorem, om man på-
minner sig, att dormitorium ljudenligt gaf dortoir. —
S. 43. Mot den uppgiften, att hos Chrestien de Troyes
skulle finnas exempel på ojämnhet i anbringandet af det
flexiviska s för feminina af latinska tredje deklinationen,
strider det af prof. Förster i Cligès inl. s. 75 gjorda
påståendet, att dessa undantagslöst och regelbundet
hafva detta s. Bland de af förf, anförda exemplen fin-
nes också intet, som är fullt bevisande mot prof. Försters
uppgift. — S. 57. Att döma af livad prof. Paris yttrar
i Romania 1878 s. 622 skulle puisset bero på en form
*pocsat, som utvecklat sig ur “potsat. — S. 62. Ma-
thæus Prior, läs Matthæus Paris. — Ref. slutar sin
anmälan med att hjärtligt lyckönska författaren till
det goda bidrag han i detta arbete lämnat till den fran-
ska flexionens historia, P. A. G.

Brinkmann, Friedrich, Syntax des Französischen
und Englischen in vergleichender Darstellung. Zwei-
ter Band. Braunschweig, Vieweg und Sohn. 1885.
388 sidd. Stor 8:o. Pris 7,50 mark.

De allmänna omdömen, som i denna tidskrifts inne-
varande årgång spalt 78 ff. fälts om första bandet af
herr Brinkmanns jämförande syntax, äga äfven för det nu
föreliggande andra sin fulla tillämpning. Man återfinner
i detta band, som innehåller adjektivens och räkneordens
syntax jämte en öfverflödig formlära af 25 + 27 sidor,
samma fullständighet i detaljerna, samma rika exempel-
samling, samma klara och lättfattliga framställning som
i första bandet. Men man har ock samma anledningar
till anmärkningar mot uppfattning och förklaring af åt-
skilliga frågor. Några punkter, hvilkas behandling upp-
fordrar till diskussion, skola i det följande vidröras. *)

I sammanhang med framställningen af plus — plus ==
ju — desto (s. 38) borde för fullständighetens skull hafva
nämts, att äfven tant kan tillsättas, t. ex. Tant plus le
chemin est long dans l’amour, tant plus un esprit délicat
sent de plaisir; jf. Littré Plus n:o 29. I kapitlet om
superlativen nämnes visserligen, att artikeln stundom kan
saknas framför plus (s. 43). Littré har därpå flere ex.
under Plus n:o 21, och tillägger, att betydelsen af ad-
jektivet i sådant fall sväfvar mellan komparativ och
superlativ. Men det gifves franska meningar, där allde-
les gifvet betydelsen af ett sålunda stäldt adjektiv ål-
komparativ, och där man måste säga, att en komparativ
bestämmer ett substantiv med bestämd artikel, t. ex.
Trente années séparent ces deux ouvrages (Théorie de
la terre och Epoques de la nature af Buffon); et comme
si l’historien de la nature avait partagé le privilége de
son éternelle jeunesse, le second, rédigé par une main

Jag förbigår enskildheter, såsom att romanes vore ett adj.
blott användbart i fem. (s. 12), att fluid, liquid, eatables, drin-
kables behandlas (s. 260 —61) under kapitlet om de substantive-
rade adjektiv, som beteckna personer o. m. d.
403

NORDISK REVY 1884—1885.

404



septuagénaire, ne se distingue du premier que par la
justesse du coup d’œil et la perfection plus grande de la
forme. (Demogeot, Histoire de la litt, franç., 19 uppl.
s. 529 f.) Sådan användning af komparativen förekom-
mer särskildt ofta i livad fransmännen kalla le style
didactique, t. ex. i fysikaliska arbeten o. d., där man
lätt förstår, att behofvet af en förbindelse af ett bestämdt
substantiv och en komparativ ofta gör sig gällande.
S. 97 och f. sammanställer förf, bruket af one vid ad-
jektiv i engelskan och af en vid adjektiv i franskan.
Denna sammanställning förrycker alldeles grunden för
användningen af en, som i egenskap af partitiv genitiv
är lika användbart vid substantiv. Med riktig uppfatt-
ning framhåller förf. (s. 109), hurusom adjektivernas va-
riabla plats i förhållande till substantivet är ett »afunds-
värdt företräde» hos franska språket framför andra. I
själfva verket beror därpå en af de allra viktigaste sti-
listiska finesserna i detta språk, en finess, som ej förfe-
lar att göra sin behagliga verkan, så snart man lärt in-
se dess väsen och betydelse. I öfrigt är den vidlyftiga
läran om adjektivens plats i franskan och engelskan ej
af förf, lyckligt framstäld. Det skulle dock fordra alt-
för mycket utrymme att här i detalj granska densamma.
Här är i synnerhet för engelskan ödesdigert, att förf,
uppställer gemensamma grunder för de båda språken.
Dessa grunder för adjektivens placerande bestämmas af
tre »tribunal»: förståndets, den upprörda känslans och
skönhetssinnets. Det är omöjligt att vara mera doktrinär.

Vänersborg, april 1885.

J. V.

Haase, A., Zur syntax Robert Garniers. 100 ss.
Heilbronn 1885. Gebr. Henninger. Pr. 3 m. 40 pf.
(Französische studien, hrsg. von E. Körting & E. Kosch-
witz, V, 1).

Germanska språk.

Thorkelsson, Jön, Supplement til isländske Ord-
boger,anden Samling. Reykjavik1879—1885. XX+639
sidd.

Hvar och en, som något grundligare studerat de nor-
diska språken, har säkerligen icke kunnat undgå att lif-
ligt känna bristerna hos de isländska ordböckerna. En
af dessa brister är ofullständigheten, så väl i det af-
seendet att ett ord icke finnes, som äfven i flere andra,
såsom att en ordets form eller betydelse eller syntaktiska
användning icke angifves, eller angifves med ofullstän-
digt citat eller med citat utan noggrann uppgift om citat-
stället.

I sammanhang härmed må det tillåtas mig att påpeka,
att icke ens den nu utkommande Fritzners Ordbog med
alla sina stora förtjänster (jfr Nord. Revy 1883—84 s.
467) tyckes afse fullständighet för den äldre isl. Så
t. ex. saknas s. 136 bif (Edda Sn. ed. A. M. I: 284,
314); s. 166 bölmr (E. Sn. I: 282), och s. 102 under
auvisli upptar Fritzner icke Jon porkelssons (Supplem. II s. 7)

förklaring — upptagen af V. Finsen Grågås, Stykker
s. findes i d. A. M. Hskr. N:o 351 fol. 1883 s. 588 —
(men väl under t. ex. dvalt Cleasby-Vigfusson:s).

Med ett så mycket tacksammare erkännande mottager
man därför hvarje arbete, som afhjälper nämda brist i mer
eller mindre mån, i synnerhet då det har den omfattning
och det värde, som Jön porkelssons tvenne »Supplement»
(l:a samlingen 2—|—96 sidd. Reykjavik 1876). Att J. p.
upptagit ord äfven från yngre tider (»fra 1200 til 1700»)
bör särskildt påpekas bl. a. därför, att i de större isl. ord-
böckerna hittills ingen eller jämförelsevis ringa hänsyn
tagits härtill. Beträffande rättskrifningen ha typografiska
hinder vållat, att den samma icke kunnat bli så, som förf,
önskat, utan af honom måst i viss mån normaliseras, hvar-
för han närmare redogör i sitt »Forord», hvilket inne-
håller flere upplysningar i sammanhang härmed. Förf:s
farhåga, att »Retskrivningen vilde have faaet et alt for
broget Udseende, hvis jeg [=förf.] i de anforte Citater
havde gjengivet Kildeskrifternes Retskrivning aldeles ufor-
andret», torde sakna tillräcklig grund, om förf, därmed menar,
att hans arbetes värde och användbarhet skulle ha minskats
genom ett sådant tillvägagående, men de typografiska hindren
utesluta anmärkningar härvidlag. Ett bihang till dessa
»Supplem.» torde man ha hopp om på grund af förf:s
yttrande (Forord., s. VII): »Disse Ord (s. findes i Boger
fra 16:de og 17.de Aarh...,... S. ikke kunne betragtes
som islandske og desuden aldrig have vundet Borgerret
i Isländsk) har jeg ikke optaget i Ordsamlingen, men
samlet i et særskilt Hæfte».

På samma gång jag härmed velat dels uttala ett
tack till förf., dels fästa uppmärksamheten på det afslu-
tade arbetet, får jag äfven beklaga, att upplagan, åtmin-
stone af l:a häftet (publ. i »Skyrsla um hinn lærôa sköla
i Reykjavik» 1879), blifvit så liten, att det ej torde dröja
länge, innan arbetet är tämligen svåråtkomligt.

Rolf Arpi.

ten Brink, Bernhard, Chaucer's Sprache und
Verskunst. Leipzig 1884. VIII + 225. 8:o. 5 mk.

Det är ett utomordentligt viktigt bidrag till den
vetenskapliga kännedomen om engelska språkets utveckling,
som i detta arbete lemnats oss af den man, hvilken utan
gensägelse står främst bland alla Chaucerkännare. Vare
sig att man betraktar arbetets plan och metod eller de
särskilda detaljernas utförande, finner man anledning att
uppskatta det mycket högt. Redan sedan lång tid har
Professor ten Brink gjort Chaucers verk till sitt special-
studium. I sina 1870 publicerade studier öfver Chaucer,
zur Geschichte seiner Entwickelung und zur Chronologie
seiner Schriften, I. faststälde han genom en språk-
lig och historisk undersökning, hvilka af de Oh. tillskrifna
dikterna äro äkta och hvilka äro att anse såsom oäkta
och Ch. med orätt påbördade, samt bestämde på inre
och yttre grunder tidsföljden af skaldens verk. Här-
igenom vanns en fastare basis för vidare språkliga under-
sökningar, och genom den fortgående publicationen af
Chaucers verk genom Chaucer Society blef altmera
pålitligt material för forskaren tillgängligt. Själf är ten
Brink sedan längre tid tillbaka sysselsatt med förbe-
redelser till en kritisk upplaga af Chaucers dikter,
405

NORDISK REVY 1884—1885.

406

och han hade ämnat att afsluta och offentliggöra sin
grammatik och metrik först sedan han fulländat en sådan
upplaga. Huru riktig denna planläggning än må vara,
kan man dock, i betraktande af det mycket långa dröjs-
mål, som skulle hafva blifvit följden af dess genomförande,
icke vara annat än tacksam därför, att en yttre an-
ledning föranledt den fräjdade språkforskaren att redan
nu framlägga den mognade frukten af mångåriga under-
sökningar.

Prof, ten Brinks arbete är indeladt i trenne hufvud-
afdelningar: 1. ljudlära. 2. böjningslära, 3. verslära i vid-
sträkt mening. Det hela föregås af en kort, men mä-
sterligt skrifven inledning. Han redogör däri för förhållan-
det mellan Chaucers språk och de medelengelska dia-
lekterna och bestämmer i likhet med andra forskare
detsamma sålunda, att det är i hufvudsak en östlig
«midland» dialekt, men med en tämligen stark bland-
ning af sydöstliga (kentiska) beståndsdelar, och med
ganska få spår af sydvästlig inverkan. Den viktiga
fråga, hvilken förut ofta varit föremål för diskus
sion, huruvida Ch. eller Wiclif utöfvat det största
inflytandet på det engelska högspråkets utveckling, be-
svarar ten Brink med bestämdhet till Chaucers förmån.
Det är hufvudstadens och hofvets språk under senare
hälften af 14:de århundradet, som Chaucer talar och
skrifver, och det är detta samma språk, som under
inflytande hufvudsakligen af de närmast norr och nordost
om London liggande landsdelarna, utvecklat sig till det
moderna engelska högspråket.

Vid framställningen af vokalljuden behandlar förf.,
såsom nödvändigt är, de fornengelska och de romanska
särskildt. De fornnordiska, medellågtyska och medel-
nederländska lånordens vokaler framställas i sammanhang
med de förra. Sedan förf, vid hvart och ett af de i
Ch:s språk förekommande vokalljud af germanisk här-
komst, under anförande af talrika exempel, redogjort för
de äldre vokal- och konsonantljud, hvarur det leder sitt ur-
sprung, ger han i § 48—50 en kort återblick på de fornen-
gelska vokalernas utveckling, sådan den föreligger i Ch:s
språk. Såsom synnerligen intressantas framhålla vi §§ 41
och 46 om de me. diftongerna ai, ei och ou, §§ 109—111
om s-ljuden. Både verbal- och nominalflexionen äro fram-
stälda på ett sätt, som i klarhet och fullständighet lem-
nar intet att önska. I den prosodiskt-metriska afdelningen
få en hel mängd viktiga frågor sin utredning. Vi fram-
hålla däraf frågan om det svaga (tonlösa) e i ordslut
och ändelser samt vilkoren för dess hörbarhet eller för-
stummande. Samma fråga kommer nödvändigtvis redan
i böjningsläran vid flera tillfällen till behandling, och
det har därför ej varit möjligt att undvika upprepningar;
men den är af vikt för en riktig uppfattning icke blott af
harmonien i Chaucers verser, utan äfven af själfva ord-
formernas utveckling. Den kan nu också anses vara
fullständigt utredd med afseende på Chaucers språk.
Vidare frågan om hufvudtonens läge och tillåtna förskjut-
ningar såväl i germanska som i romanska ord. I kapitlet
om versmåtten hos Chaucer häfdar ten Brink, såsom oss
synes med rätta, åt Chaucer äran af att verkligen hafva
i den engelska literaturen infört den sedermera så domi-
nerande heroiska versen. Förf, uppvisar, att dess ur-
sprungliga mönster varit den franska 10-stafviga versen,

men att Ch. efter sin italienska resa ombildade och ut-
vecklade den efter den italienska endecasyllabo. Vid sin
metriska analys går förf, till väga både med kritisk
skärpa och fint sinne för versens välljud. Han bevisar,
att man måste göra en skilnad mellan Ch:s äldre dikter
och de senare, där han stod på höjden af sitt konstnärs-
skap, och att, då han under den senare perioden tillåter
sig hårdare metriska licenser, detta sker endast med
full afsiktlighet, t. ex. då han i Sir Thopas parodierar
den gamla riddareromansen, ten Brink polemiserar mot
Prof. Schipper, hvilken i sin Englische Metrik tillägger
Chaucers vers metriska drag, som först tillkomma efter-
följande skalder, såsom Lydgate, och bevisar att Schippers
teori beror dels på oriktig uppfattning af språkliga fakta,
dels på felaktigheter i handskrifterna. Såsom Ch:s versi-
fikation i enlighet med ten Brinks uppfattning framträder
i skaldens mognare dikter, är den ett mönster af välklang,
omväxling och behag.

Att anmärkningar kunna göras mot en eller annan
punkt i det nya arbetet förringar icke i väsentlig mån
dess värde. § 13 a) »(a)lofte (Mischung von altn. lopt
mit ae. lyft)». Då fno. lopt har uppkommit af äldre loft,
behöfver ingen formblandning antagas. § 19 säges
att »ähnlich wie stammbildendes r, n im Auslaut, wirkt
y als Vocal der folgenden Silbe» d. v. s. hindrar för-
längningen af den föregående stafvelsens vokal, t. ex.
body, many, peny. Denna formulering af regeln är mindre
lyckad, enär det tydligen är de oblikva formerna, där
y framför följande vokal hade halfvokalisk natur (i conso-
nans), på hvilka den me. formen beror. § 35 anm. 1
förklarar förf, vokalen i de eng. substantiverna weevil,
week och den arkaistiska infinitiven weet såsom upp-
kommen genom förlängning af fe. 1 »ohne Diphthon-
girung, daher durch ee dargestellt». Detta skulle
förutsätta, att förlängningen skett så sent, att perioden
för den allmänna diftongeringen af långt 7 redan val-
förfluten; de nämda eng. ordens vokal skulle då vara
att jämföra med sådana unga lånord som t. ex. breeze,
veer, careen, esteem o. d. Denna förklaring synes af
flera skäl vara oantaglig. Den ne. formen beror på en
fe. form med o- eller u-omljud af 7, således fe. wiotan
weotan o. s. v. Jfr me. clepen af fe. cliopian cleopian af
clipian. § 43. Bland källorna till eu (ew) hos Ch. saknas
fe. &w i reive rad (fe. räw r&w, ne. row). Ej heller kan
diftongen eu i dronkelewe adj. drucken härledas ur någon
af de i paragrafen upptagna ljuden. I Cant. Tales rimma
aldrig ord på ewe af fe. eow, eoiv med ord på ewe af
fe. eäw, æw. Fanns måhända en skilnad i vokalens
kvalitet (slutet mot öppet e) ännu kvar? § 49 p. 38.
ten Brink antager mot Sievers och Kluge, att fe. é
uppkommit ur german, ai äfven utan i-omljud. Detta
fe. c kan enligt ten Brink gifva me. öppet 0. Denna
punkt förtjänar att närmare skärskådas. Sievers, An-
gelsächs. Gramm. § 90 anm. anför såsom oförklarade
endast mêst och flêsc, om hvilka han anser att de icke
gärna kunnavara annat än o-stammar, ten Brink fram-
håller nu, att Sievers förbisett, att i äldre väst-sax. står
gäst för yngre och angliskt gäst. Men, tillägger ten
Brink, i alla händelser är mést ett säkert exempel. Här
har Chaucer mççst jämte moqst. Det neutrala fe. flâsc är
af Kluge, Anglia V Anzeiger p. 85 förklaradt såsom en
407

NORDISK REVY 1884—1885.

408

gammal iz-bildning *flaiskiz. Det har i me. endast e-vokal,
ne. flesh Me. gâst, geqst, ne. ghost kommer naturligt-
vis af det angliska och yngre vsax. gâst. Huru forn-
vsax. geest är att förklara, är utan betydelse för frågan
om fe. æ kan gifva me. Q jämte g. Sievers frågar Beitr.
IX p. 242, om det icke är att fatta såsom i-stam. Åter-
står fe. nicest. Enligt vårt förmenande är denna form
icke den ljudenliga produkten af germ, maista-, utan en
analogibildning. Germ, maista- har gifvit fe. måst, i
skrift bevaradt blott i uorthumbr. (se Siev. Gr. § 312
anm.), hvaraf me. meqst. ne. most. Fe. ‘måst beror på
analogi med superlat. læst ne. least. En sådan inverkan
af ett till formen snarlikt, till betydelsen motsatt ord,
är icke något alldeles ovanligt, och fornengelskan själf
erbjuder ett analogt exempel därpå i den inverkan i af-
seende på både form och konstruktion, som det fe. fela
utöfvat på sin motsats feåwe, hvilket nästan helt och hållet
undanträngts af fediva (se Siev. Beitr. IX, p. 245). § 50.
Huru ed i fe. stréaw kan sägas stå i position, förstå vi icke.
§ 58. Såsom monosyllaba med relativ tonlöshet kunde här
ha upptagits but, us, nat, artikeln an. § 67. see Sitz
har af förbiseende blifvit stäldt under a) fornfra. e af
lat. a; det hör under ß). § 74 saknas det svårförklarliga
entune ( .-fortune) ne. to entune. § 75 borde väl ha
nämts, att växlingen mellan y-ljud och u-ljud i åtskil-
liga romanska ord i me., t. ex. honouren, honuren beror
på en ljudförändring inom den yngre anglonorman-
niskan, hvarifrån orden lånats. Af förf:s uttryckssätt
kan ej annat slutas, än att öfvergången skett inom
medelengelskan. § 90 ö) queinte (ne. quaint)af ffra. cointe.
Den postulerade grundformen queinte i anglonorm. citeras af
Godefroy, Diet, de l’anc. langue française ur Vie de S.
Thomas de Cant. § 90 C) saknas envoy, s. § 97. Vi
hafva ej kunnat öfvertyga oss om riktigheten af ten Brinks
sats, att redan i fornengelskan ursprungligen kort Consonanz
i slutet af betonad stafvelse förlängdes. Mellanstadiet
ifrån fe. wisdom till Orrms wissdom är enligt ten Brink
wissdom. Såväl det faktum, att förlängningen icke inträdt
i ordslut (fe. wîs, Orrms wis), som analogien både med
medelengelskan (fe. God, ship, me, uttal Godd, shipp
o. s. v.) och andra språk, synes oss tala för den
åsikten, att i fe. wîsdôm först skedde vokalförkortning
framför -sd-, och sedan s förlängdes. § 101 saknas: f
försvunnet i thar, tharst, fe. pearf, pearft. § 107.
Analogt med feyth, fayth af anglonorm. feit, feid med
förklingande d är Orrms caritep. § 112. Spiranten
sh kan äfven motsvara sc, sch i german, lånord, t.
ex. shedden, shryken, hushen (se § 176). § 113 a )
om fe. palatalt c och § 118 a) om fe. gutturalt c äro
icke riktigt tillfredsställande; de olika formernas (med
palatal eller guttural) uppkomst blir icke klargjord ge-
nom förf:s framställning. Om än åtskilligt i detta kapi-
tel af den eng. ljudläran återstår att utreda, kan dock
den fonetiska orsaken till den föreliggande formens ut-
veckling påvisas i flera fall, som förf, lemnat oförklarade.
Så beror ju t. ex., enligt hvad Brate, Nord. Lehnw. im
Orrmulum, visat, gutturalen framför fe. y, y (= i-omljud
af u, û) me. kyng, kyn, kessen, kissen, och framför fe. ê
(== i-omljud af o) t. ex. me. keene, keepen, därpå att
palataliseringen framför lena vokaler är en äldre ljud-
process än i-omljudet. Att fe. cyrice i me. framträder

med två affrikator, cherche hos Chaucer, står därför icke
i någon strid med utvecklingen af me. kissen kessen ur
fe. cyssan, och af me. kennen af fe. cennan; ty i fe. cyrice
funnos y och e redan under palataliseringsperioden, då de
två senare orden däremot ännu hade vokalerna u och a.
I me. kerven af fe. ceorfan beror gutturalen på analogi
med preter. plur och participium. Växlingen mellan guttu-
ral och affrikata i me. seeken seechen, thenken thenchen
m. fl. ha redan flera författare förklarat därigenom, att den
förra formen utgått från de synkoperade 2 och 3 per-
sonerna af pres, ind. sing. Då ju flerfaldiga exempel på
detta slag af analogibildning förekomma både i fe. och
me., synes intet kunna med fog invändas mot förklarin-
gen. § 113). Ett exempel på picard, ch föreligger i
chilindre; väl äfven i pynchen jfr fra. pinger. § 116.
Inskjutet är r i philosophre (i rim med cofre, profre)
ne. philosopher. § 117 a) märk äfven men, me (= pron.
man). § 132. Märk äfven imperat. lat (Prol. 188). Genom
relativ tonlöshet?. § 145. preter. gat kan ej vara äkta engelsk
form(jfr. yaf); och borde därför ha utmärkts ss. lånform lika
så väl som pres, gete och part, geten. § 156. brew bryg-
de såsom ljudlagsenlig utveckling af fe. breàw strider mot
§ 44. 5). § 197, 198. Då förf, i föregående paradigmata öf-
ver verberna användt den särdeles praktiska metoden att
genom olika stil skilja yngre former (analogiformer) från de
äldre (fornengelska), hade det redan för konsekvensens skull
varit lämpligt att äfven i dessa paragrafer (anomala och
præterito-præsentia) göra detsamma, t. ex. i fråga om geqst,
geqth, wol o. a. § 214.»Plural: feet (jedoch foot bei
Massbestimmung)». Att foot i denna användning är den fe.
genitivus pluralis fota, har Zupitza, Guy af Warwick II, i
noten till v. 598 påpekat; detta hade bort nämnas.

Vi skulle visserligen kunna tillägga ytterligare en
rad små anmärkningar; men vår anmälan torde vara till-
fyllest för att fästa uppmärksamheten på det nya arbe-
tet. Hvilken nytta och säkerhet för medelengelskans och
den nyare engelskans studium det skall medföra, att nu
ega en så ypperlig och uttömmande kritisk redogörelse för
den förnämsta och mest representativa medelengelska för-
fattarens språk, är lätt att inse. Prof, ten Brinks ar-
bete är, jämte Prof. Sievers’ Angelsächsische Grammatik,
utan gensägelse det bästa och viktigaste, som sedan lång
tid tillbaka utkommit inom den engelska språkforsknin-
gens område och alldeles oundgängligt för en hvar som
sysselsätter sig med ett vetenskapligt studium af engel-
skan. Äfven för romanister får det genom analysen
af de romanska elementen hos Chaucer både i språk-
ligt och prosodiskt hänseende ett icke ringa direkt
intresse. A. E.

Skattegraveren, udg. af E. T. Kristensen. 1885 nr.
5—7 (B. III, ss. 81—144).

Thorkelsson, Jon, Supplement til islandske ordboger,
anden samling. Ss. 561—639+XX ss. Reykjavik (1879
—) 1885. Isafolds bogtrykkeri.

Samlingar utgifna af Svenska fornskriftsällskapet:
Häft. 84. Läke- och örteböcker, andra häftet (ss. 153
—344), utg. af G. E. Klemming. Stockholm, 1884.
Pr. 3 kr.
409

NORDISK REVY 1884—1885.

410

Häft. 85. Ordbok öfver svenska medeltidsspråket af
K. F. Söderwall, första häftet, 48 ss. 4:o. Lund, 1884.
Pr. 3 kr. ■

Vietor, Wilhelm, Die aussprache der in dem wörter-
verzeichnis für die deutsche rechtshreibung zum gebrauch
in der preussischen schulen enthaltenen wörter. Mit
einer einleitung: Phonetisches-Orthoepisches. IV+64 ss.
Heilbronn 1885. Gebrüder Henninger, Pr. 1 m.

Matematiska vetenskaper.

Wijkander, Aug., Lärobok i Fysik för de all-
männa och tekniska läroverken. II. Läran om vär-
met och ljuset. VI+185 sid. Lund, 1885. C. W. K.
Gleerups förlag. Pr. 2,75 (klotband).

Ehuru föreliggande arbete egentligen torde vara af-
sedt för elementarundervisningen, är det af förf, bearbe-
tade materialet i den nu utkomna delen så pass rikhal-
tigt, att det med intresse kan läsas äfven af den mera
försigkomne. Förf, tillgodogör sig för den elementära
undervisningen de nyare framstegen inom vetenskapen.
Detta gäller isynnerhet om värmeläran, som baseras på
den mekaniska värmeteorien, och meteorologien. I lik-
het med t. ex. Jamin behandlar förf, det strålande vär-
met och ljuset i ett sammanhang. Utstyrseln är särdeles
prydlig, och figurerna äro väl utförda. Vi anse det ej
lämpligt att ingå på någon utförlig granskning, då läro-
boken ännu ej fullständigt utkommit, något som förf,
hoppas skola ske före nästa läseårs början. C. A. M.

H. P., Table d’anti-logarithmes à huit décimales,
suivie d’une table trigonométrique pour le calcul des loga-
rithmes des nombres et des lignes trigonométriques. Nou-
velle édition stéréotype. 12 ss. imperialoktav. Copen-
hague. G. E. C. Gad.

Klein, Hermann J. Praktische auleitung zur voraus-
bestimmung des wetters für landwirthe, forstleute, tou-
risten u. a. Allgemein verständlich auf grund der heu-
tigen meteorologischen wissenschaft und eigener erfahrun-
gen dargestellt. II — 60 ss. F. Tempsky (Leipzig, G.
Freytag). Pr. 75 pf.

Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August
Thomsen. VT: 2. Rung, Sprung’s selvregistrerende Baro-
meter (med 3 Træsnit) ; H. Otto Jensen, Om Nitroprussid-
förbindelsers Dannelse uden Benyttelse af Salpetersyre,
m. m. —

Naturvetenskap.

Vogt, Carl & Specht, Friedrich Pattedyrene
beskrevne og illustrerede. Oversat af W. M. Scheyen.
1. & 2. hefte à 1 kr. 40 ss., 4:o. Fuldst. i 20 à 25 h.

På Alb Cammermeyers förlag hafva utkommit l:sta
och 2:dra häftena af ofvanstående arbete, som är ett verkligt

praktverk och både i ord och bild öfverträffar senare tiders
populära illustrerade framställningar af däggdjurens hi-
storia. Hvad Spechts teckningar beträffar, så utmärka
de sig ej blott för en hög grad af konstnärlighet utan
ock för ett skarpt öga för djurens habituella egenheter,
paradt med en sällsynt trohet och frihet från öfverdrifter
i framställningen; bevis härpå lemna oss de flesta af-
bildningarna af apor i det utkomna första häftet. Vogts
beskrifningar äro fullt vetenskapliga till innehållet och
populära till formen, en lika lycklig som sällsynt förening,
hvarigenom boken blifver på samma gång en angenäm
lektyr och en pålitlig handbok, egnad att bekämpa de
zoologiska sensationshistorier, hvilka, födda ur medeltidens
okunnighet, belamrat de flesta skildringar ur djurens lif
intill senaste tid. Vi tveka därför ej att på det varmaste
anbefalla boken till hvarje vän af naturen och skola
återkomma till en utförlig granskning af den samma, då
utgifningen längre fortskridit. C. B.

Mosén, Hj., Ormhistorier. Lund. Pr. 1,25.

Dessa »ormhistorier» äro skrifna för att bemöta och
utrota en mängd af de altför allmänt spridda »ormsa-
gorna». Ingen djurgrupp har väl lidit så mycket genom
»poetisk» behandling som Reptilierna; också är deras hi-
storia så vanstäld i det allmänna medvetandet, att det
behöfves många väckelserop för att leda föreställningarna
om ormarna och deras släktingar uppå rätt stråt. En
kraftig sådan maning möter oss i ofvannämda häfte, der
förf, i en originell kåserande stil, ofta broddad med hvass
satir, slår ihjäl en mängd af gängse fördomar mot och
fabler om ormarna. Men hans uppgift är ej blott att
rifva ned, många intressanta upplysningar om ormarnas
lefnadssätt lemnar han oss dels från sin egen treåriga
vistelse i ormarnas paradis Brasilien, dels med omsorg
och urskiljning utplockade från de mest ansedda Herpe-
tologers skrifter. Det lilla häftet bidrager således en-
ligt vårt förmenande att fylla en lucka i vår i detta af-
seende ytterligt fattiga literatur och skall säkert utgöra
en både roande och lärorik läsning.

C. B.

Pedagogik.

Cleve, Z. J., Grunddrag till Skolpedagogik.
Helsingfors, 1884, Edlund. 594 ss. 7,50 kr.

En duglig framställning af pedagogiken har länge
varit ett önskningsmål för oss lärare. Vi behöfva en
pedagogik som, utgående från erfarenhetskunskapen om
barnets kroppsliga och själiska krafter, lär oss, genom
hvilka påverkningar de och de motverkningarna kunna
framkallas: en sådan pedagogik som t. ex. Bain gifvit.
Men af den arten är den här anmälda boken icke. Förf,
vill, säger han, ge »vetandet om skolan»; det är icke en
psykologisk grundläggning han utgår från och stöder sig
på, utan allmänna betraktelser öfver skolan. T. ex. han
definierar skolans ändamål. »Att uti det unga, uppvä-
xande släktets bildningsgång införa sanning». Denna
definition användes nu som bevisningsgrund för satsen, att
411

NORDISK REVY 1884—1885.

412

det måste finnas vissa former af skola — naturligtvis just
de år 1884 faktiskt gifna slagen af skolor. Sådana
resonnemang förefalla mig lika onödiga som tråkiga, de
öka på intet vis vår insikt om lärjungen och lärandet,
de äro endast ett för systembyggnaden nödigt kitt.

När förf, kommer in på den egentliga saken, undervisnin-
gen och den sedliga uppfostran, visar sig grundläggningens
svaghet. Jag erkänner tacksamt att han har mycket
godt att säga den nybörjande läraren; ja jag tror, att
hans lärdomar nästan alltid äro sunda, men de äro ty-
värr icke mindre grunda. Hvad han ger, är dessa för-
ståndiga förhållningsreglor, som hvarje något erfaren lä-
rare kan bjuda sin unge kamrat; det är den obearbetade
erfarenheten, den vanliga rutinen — visserligen den goda
rutinen — satt i system. Hvad han icke ger, det är
svar på de många »hvarför», som vid undervisning och
uppfostran komma öfver oss, och som, när de kunna be-
svaras, föra till något bättre. Sådana frågor besvaras
endast af insikten om verkningssätten hos det, som vi
arbeta med: lärjungen. För att svara på de frågorna
måste pedagogiken vara tillämpad psykologi. Hurudan
däremot förf:s utredning är, vill jag söka visa genom ett
exempel. Jag väljer ett af de i mina ögon bästa par-
tierna i hans bok, det parti som handlar om »lärandets
förutsättning».

För lärandet fordras, säger förf., att lärjungen är
förberedd, d. v. s. redan äger de insikter, som äro de
nödvändiga förutsättningarna för, att det föredragna skall
kunna fattas. Men detta är icke nog: det fordras också,
att en »riktig sinnesstämning» är rådande i klassen. Nu
frågar förf.: »huru skall en riktig sinnesstämning i klas-
sen åstadkommas?» Det är frågan, men härpå svarar
förf.: »härtill finnes i själfva verket icke annat medel än
lärarens personliga uppträdande. Han måste äga förmå-
gan att beherska ungdomens sinnen, såsom Eolus for-
dom beherskade hafvets och himmelens vindar. Denna
förmåga synes stundom vara medfödd, men kan lyckligt-
vis äfven förvärfvas. Härtill fordras dock mycket» o. s. v.
Hur det skall gå till att förvärfva den där förmågan,
får man emellertid icke veta, och därpå är nog mindre
att undra. Men hurudan är den »riktiga stämningen»?
Förf, säger, att den icke är det lugn och stillasittande,
som genom något slags tryck framtvingas, utan att den
kommer af »ett sinnet beherskande intresse för själfva
lärandet». Men hvad är då »intresse», d. v. s. hvad
försiggår, då en människa blir intresserad? Det är detta
vi vilja veta, och det är det enda, som här kan gagna
oss att veta. Ty när förf, ger den regeln »att aldrig
begynna en lärotimme, utan att klassen blifvit bragt i
den stämning läraren för tillfället önskar», så neka vi
icke, att regeln är god, men den är så god, att säkert
äfven den mest otymplige lärare önskar få klassen
i denna stämning. Men hur skall han bära sig åt? Nu
tror jag visst icke, att det kan skrifvas något slags pe-
dagogiskt reglemente, som skulle lära oss, hur vi i hvarje
fall skola bära oss åt, och är ingalunda nog orimlig att
af förf, begära något dylikt. Men en psykologisk peda-
gogik — fast den icke utan vidare kan göra den oin-
tressante intressant •— kan likväl hjälpa honom ett stycke.
Den kan nämligen lära honom något om intresset. Det
frågas då, om detta kan vara af nytta för hans praxis?

Att en föreställning eller ett knippe af föreställningar
— t. ex. läran om de hypotetiska bisatserna i grekiskan
— intresserar lärjungen, betyder, att den associerar sig-
med något för honom värdefullt element (känsla), eller
ett knippe af dylika element. Gagnar det nu läraren att
komma att tänka på detta? Det är sant, att hvarje lä-
rare, som bjuder till att intressera, medvetet eller omed-
vetet söker efter något sådant värdefullt element. Men
det är utan tvifvel bättre, att han gör det medvetet. Ty
är det icke af vikt för honom att veta, att den sökta
stimulanten kan vara, icke blott den lifvande känslan af
nyhet och förundran, eller känslan af tillfredsställelse
öfver likheten mellan latinets och grekiskans syntax eller
öfver upptäkten af olikheterna; utan också njutningen
af vårluften från det öppna fönstret, eller belåtenheten
öfver ett vänligt slag på axeln? Jag tror mig icke be-
höfva visa den praktiska betydelsen af den insikten.
Men hvilken betydelse har den blotta uppmaningen att
intressera ?

I förf:s bok skall, som redan är sagdt, en nybör-
jande lärare finna goda råd af en äldre och erfaren skol-
man samt en öfversikt af skolans organisation. Men den
lärare, som redan är något inne i sitt yrke, tror jag icke
skall vinna annat än en obegränsad aktning för förf:s
ädla humanitet och kärlek till de unga.

Jul. af Sillén.

Blandade ämnen.

Hagerup, Francis, Om kvindesagen. Andet
oplag. Kristiania, Alb. Cammermeyer, 1884. 58 ss.
8:o. Pris 0,70.

När man skrifver om en fråga, så ventilerad som den
s. k. kvinnofrågan i våra dagar, kan ingen vänta, att
man skall säga något egentligen nytt. Författaren till
denna lilla skrift uppträder ej häller med några sådana
anspråk, han afsäger sig dem tvärtom utryckligen. Men
hans skrift saknar icke därför sitt värde. Mycket finnes
här i världen, som behöfver sägas mer än en gång och
på mer än ett sätt. Härtill kommer, att författaren med
mycken klarhet och mycken bestämdhet framhåller flera
viktiga sidor i de nutida reformatoriska riktningarnes yr-
kanden på det område, hvarom fråga är, särskilt yrkan-
dena på förbättrad kvinlig undervisning, en rättvisare
äktenskapslagstiftning och politisk rösträtt för kvinnan.
Ur denna synpunkt kan hans broskyr rekommenderas åt
dem, som ej förut haft tillfälle att närmare sätta sig in
i frågan. Säkerligen skall den bidraga att hos dem
skingra en och annan oklarhet i fråga om en stor del af
det, som reformvänner för den närmaste framtiden egent-
ligen vilja, och motiven för detta, eller åtminstone sätta
dem i tillfälle att betrakta dessas sträfvanden ur rikti-
gare synpunkter.

Vi säga icke härmed, att vi till alla delar ens i
det väsentliga gilla det resultat, hvartill författaren kom-
mer, ännu mindre att vi skulle vara nöjda med att man
stannade därvid. Vi tillåta oss att fästa uppmärksam-
heten vid att Norges och Sverges folk till frågan in-
taga en i många afseenden olika ställning. Vårt folks
413

NORDISK REVY 1884 -1885.

414

ståndpunkt är i flera afseenden mer avancerad. Ej så
litet af livad författaren yrkar som ett framtidsmål är
hos oss redan bestående ordning eller på väg att blifva
det. Men icke minst nr denna synpunkt bör skriften för
oss vara af intresse. Ändtligen är den detta jämväl ur
en tredje mer specifikt norsk synpunkt. Författaren är
själf till sin allmänna ståndpunkt högerman. Men han
är nog fördomsfri att inse, att detta ej hindrar honom
att ställa sig i ledet bland dem, som arbeta för en ut-
vidgning af kvinnans rättigheter, om än bland de mer
moderata. Det sätt, hvarpå han motiverar denna sin
position, är särskildt förtjänt af uppmärksamhet, likasom i
våra dagar hvarje offer af partihänsyn och partiförblindelse.

L. H. Å.

Fritsch, Gustav, Südafrika bis zum Zambesi. I
Abteilung. Das land mit seinen pflanzlichen und tieri-
schen bewohnern. Mit 50 in den text gedruckten abbil-
dungen und 1 karte. (Der weltteil Afrika in einzel-
darstellungen IV). X + 133 ss. Prag 1885. F. Tempsky.
(Leipzig, G. Freytag). Pr. 1 m. geb. (Das wissen der
gegenwart, B. XXXIV).

Sellin, A. W., Das kaiserreich Brasilien. I Abtei-
lung. Mit 7 vollbildern und 48 in den text gedruck-
ten Abbildungen und 3 karten. (Der weltteil Amerika
in einzeldarstellungen II). VII + 240 ss. — II Abtei-
lung. Mit 16 vollbildern, 18 in den text gedruckten
abbildungen und 2 karten. (Der weltteil Amerika in
einzeldarstellungen III). IV + 229 ss. Prag 1885, F.
Tempsky (Leipzig, G. Freytag). Pr. 2 m. geb. (Das
wissen der gegenwart, B. XXXVI, XXXVII).

Nyt tidskrift, udg. af Sars & Skavlan. Arg. 4, h. 2
(marts 1885). Inhold: Rud. Schmidt, En belennet kjærlig-
hed, novelle; Nicolai Grevstad, Den amerikanske jury;
Dr Chr. Leegaard, Om hjernen; Nils Collet Vogt,
To digte; Georg Nordensvan, Strindberg, ett utkast.

Universitetsangelägenheter.

Kobenhavn.

Det Kongelige Danske Videnskabernes
Selskabs Prisopgaver for 1885.

(Forts, fr. föreg. n:r).

Den mathematisk-naturvidenskabelige Klasse.

Astronomisk Prisopgave.

(Pris: Selskabets Guldmedaille.)

I det forste Gang 1567 af Petrus Victorius og senere af
Petau i Uranologion udgivne eneste ægte Skrift af Hipparch Tov
"Apatov xal E386500 qatvopévœv senyhgewv RißXio. Y findes en
Mængde astronomiske Observationer, der efter en forelobig Under-
sogelse synes at være anstillede med en for sin Tid stor Noj-
agtighed. Da disse Observationer nærmest angaa Fixstjærnernes
Ækvatorialkoordinater, deres samtidige Opgang og Nedgang, deres
Kulminationer og andet deslige, der ved Sammenligning med vore
Iagttagelser kunne give værdifulde Bidrag til vort delvis usikre
Kjendskab til forskjellige vigtige Elementers sekulære Variationer,

"saa udsetter Selskabet sin Guldmedaille for en med hint Formaal
for 0je udfort Bearbejdelse af Hipparchs i det nævnte Skrift
indeholdte Fixstjærneobservationer.

Fysisk Prisopgave.

(Pris: Selskabets Guldmedaille.)

Efter at Elektricitetens Forplantning er kommen til at spille
saa vigtig en Rolle i det praktiske Liv, har det ofte været et fo-
leligt Savn, at, trods vort noje Kjendskab til de almindelige Love
for Elektricitetens Bevægelse, Theorien dog kun har været lidet
udviklet i den Retning, som efterhaanden i praktisk Henseende,
nemlig ved Telegrafering og Telefonering, er traadt frem i forste
Linie. Hertil kommer, at man efterhaanden har samlet Erfaringer,
som kunne tjene til at vejlede og oplyse theoretiske Undersegel-
ser i denne Retning.

Selskabet onsker derfor at fremkalde en med de praktisk
fundne Resultater jævnfort Udvikling af Theorien for variable
Strommes Forplantning i Traadledninger, idet Hensyn tages til
de væsentlige af de Betingelser, hvoraf Forplantningen afhænger
j de forskjellige Systemer af Telegraf- og Telefonledninger.

For det Thottske Legat.

(Pris: indtil 600 Kr.)

Der forekommer i den vestlige og sydlige Del af Bornholm
adskillige mesozoiske Lerarter af ikke ringe teknisk og geologisk
Betydning, som onskes underkastede en kemisk Ündersogelse,
der muligvis ogsaa vil kunne yde Bidrag til Forstaaelsen af disse
Lerarters Oprindelse og Dannelsesmaade. Afhandlingen maa være
ledsaget af Prover af det undersogte Materiale samt af geogno-
stiske Profiler med nojagtige Oplysninger om de iagttagne Lej-
ringsforhold paa ethvert Sted, hvor de paagjældende Lerarter ere
tagne.

For det Classenske Legat.
(Pris: 400 Kr.)

Om de geléedannende organiske Förbindelser, de saakaldte
Pektinstoffer, som forekomme saa overordentlig udbredte i Plan-
teriget, og som derfor maa antages at have stor plantefysiologisk
Betydning, savne vi, til Trods for forskjellige Undersogelser, som
de i Tidens Lob, ja endog i den allersidste Tid, have været Gjen-
stand for, endnu saa godt som enhver sikker Oplysning ikke blot
om deres kemiske Karakter og Forhold til andre, bedre kjendte
Forbindelser, men endog om deres Sammensætning. Da nu nyere
Undersogelser have antydet en nær Sammenhæng mellem disse
Stoffer og visse Kulhydrater, har Sporgsmaalet om Pektinstoffer-
nes Chemi faaet en ny Interesse foruden den, der knytter sig til
deres fysiologiske Betydning, til den Rolle, de spille ved Tilvirk-
ning af Frugtsafter og Geléer, og til de Vanskeligheder, de kunne
fremkalde i Roesukkerfabrikationen. Selskabet udsætter derfor en
Pris af 400 Kroner for en Undersogelse, der paa en tillfredsstil-
lende Maade individualiserer here eller færre Pektinstoffer og
navnlig paaviser en Sammenhæng mellem dem og andre bedre
kjendte organiske Forbindelser.

Besvarelserne af Sporgsmaalene kunne i Almindelighed være
affattede i det latinske, franske, engelske, tyske, svenske eller
danske Sprog. Afhandlingerne betegnes ikke med Forfatterens
Navn, men med et Motto, og ledsages af en forseglet Seddel,
der indeholder Forfatterens Navn, Stand og Bopæl, og som bærer
samme Motto. Selskabets i den danske Stat boende Medlemmer
deltage ikke i Prisæskningen. Belonningen for den fyldestgjo-
rende Besvarelse af et af de frëmsatte Sporgsmaal, for hvilket
ingen anden Pris er nævnt, en Selskabets Guldmedaille af 320
Kroners Værdi.

Prisskrifterne indsendes inden Udgangen af Oktober Maaned
1886 til Selskabets Sekretær, Professor, Dr H. G. Zeuthen. Be-
dommelsen falder i den paafolgende Februari, hvorefter Forfat-
terne kunne faa deres Besvarelser tilbage.
416

415

NORDISK REVY 1884—1885.

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag:

NY SVENSK TIDSKRIFT

FÖR KULTUR-OCH SAMHÄLLSFRÅGOR, POPULÄR
VETENSKAP, KRITIK OCH SKÖNLITERATUR,

utgifven af Reinhold Geijer, utkommer under år 1885
enligt samma plan som under näst föregående år, i tio
häften — ett i kvar månad med uppehåll under högsom-
maren — med tillsammans minst 40 tryckark eller 640 sidor.

Prenumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor.

Priset är fortfarande 10 kr. för helt år.

De 3 första häftena af innevarande årgång innehålla:

Januarihäftet:

Fyra kapitel ur Idealism. En outgifven novell af Harald Mo-
lander.

Till Carl Snoilsky, af Frithiof Holmgren.

Om Amerikas fornminnen, af Hjalmar Edgren.

Qm Bjernstjerne Björnsons nyaste bok, af Reinhold. Geijer.

Tre moderna författare (Henry James J:r: Amerikanen. — Hen-
rik Ibsen: Vildanden. — Ivan Turgenjef: Elena), af He-
lena Nyblom.

Svensk Novellistik I (Mathilda Roos: Berättelser och Skizzer.

— Ernst Ahlgren: Från Skåne. — Gustaf af Geijers-
stam: Fattigt folk. — Ernst Lundqvist: Profiler. —Hal-

. vor Grip: Ralf Frese och andra berättelser. — Johan Nord-
ling (Halvor Grip): Dolce far niente. — Georg Norden-
svan: Skuggspel. — Tor Hedberg: Högre uppgifter. — Si-
gurd: Kaleidoskop. — August Strindberg: Giftas), af
Edvard Lidforss.

Februarihäftet:

Klabauterman. Dikt af Carl Snoilsky.

Om den samtida dikten och dess förkärlek för sjukdomsskildring,
af Seved Ribbing.

Den femte Maj. Ode öfver Napoleon af Alessandro Manzoni. Fri
öfversättning från Italienskan af A. Lichtenberg. .

Intermezzo. Berättelse af Salvatore Farina. Öfversättning af
Hugo von Feilitzen.

Antonius och Kleopatra, af Christian Cavallin.

”Vildanden” på Dramatiska teatern i Stockholm, af S—e.

Nyare norsk nch svensk bibliografisk literatur (J. B. Halvorsen:

Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1880. H. 1 — 7. — Bernhard
Meijer: Svenskt Literatur-Lexikon. H. 1.), anm. af —pt.

Gaston Tissandier: Vetenskapliga Tidsfördrif 1

eller Undervisning och lek anm. af J. Bdt.

—,,—	Vetenskapens Martyrer )

Marshäftet:

Morituri salutamus. Dikt af Longfellow. Öfvers. af Hjalmar Edgren.

Läroverkskomiténs betänkande I. Af Hj. Gullberg.

Svensk Novellistik II (Alfhild Agrell: Från Land och Stad. —
Daniel Sten: Bland Ödebygder och Skär. — August Bon-
deson: Allmogeberättelser I, II. ■— Jochum Nüssler:
När Verlden har sin gång. — Klara Kuhlmann: Från
svenska hem. — Valfrid Grane: Ströftåg bland hvardags-
menniskor. — A rvid Axelsson (Cabriolo): Svarta och hvita
Streck. — Christer Swahn: Ord), af Edvard Lidforss. —

A. U. Bååth: Vid allfarväg. Anm. af L. N.

Frans Hedberg: Svenska skådespelare. Anm. af R. F.

Mirza-Schaffys sånger. Anm. af S—e.

På samma förlag ha nyligen utkommit:
CERVANTES’ DON QUIJOTE

AF

THEODOR HAGBERG.

Pris 1: 50.

Utgör n:o 2 i serien: Literaturhistoriska Gengångare,

Taflor ur förflutna tiders vitterhet. N:o 1 i serien utgöres
af samme förf:s förut utkomna

ROLANDSAGAN

TILL SIN HISTORISKA KÄRNA OCH POETISKA
OMKLÄDNAD.

Pris 1: 50.

En Saga från Dal

och hannes källa,
utgifna af
August Bondeson.

Pris 1: 25.

Den kvinliga elementarundervisningen
i Frankrike.

Reseberättelse af ELLEN FRIES, Filosofie Doktor.

' Pris 1: 25.

Innehåll:

Tschackert: Evangelische polemik.

Wrede: Processinvändningarna enligt finsk rätt.

Getz: Om forandret rettergangsmåde i straffesager.

Blümner: Das kunstgewerbe im altertum.
v. Schorn: Die textilkunst.

Tegnér: Gustaf Mauritz Armfelt.





Vestmanlands fornminnesförenings årsskrift. III.

Erman: Aegypten und ægyptisches leben im alterthum.
Haupt (Müller): Die metamorphosen des P. Ovidius Naso.
Müller: Symbolæ ad emendandos scriptores latinos. III.
Brekke: Etude sur la flexion dans le voyage de S. Brandan.

Brinkmann: Syntax des französischen und englischen. II.
Thorkelsson: Supplement til isländske ordbuger, II.

ten Brink: Chaucers sprache und verskunst.

Wijkander: Lärobok i Fysik. II.

Vogt & Specht: Pattedyrene beskrevne og illustrerede.

Mosén: Ormhistorier.

Cleve: Grunddrag till skolpedagogik.

Hagerup: Om kvindesagen.

Universitetsangelägenheter (Kobenhavn). ,