N:r 28 (31 Mars)

(1884—85) Årg. 11,12.

NORDIS K U E V Y
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenhetor

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. AnAersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Doc. S. A. Arrhenius, Fil.

Lic. A. Bendixson Doc. S. E. Berggren, Fil. Dir M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. I. Blomberg, Lektor S. %. Boëthius, v. Biblio-

tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. I. Clason, Prof. P. fP. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Fil. D:r H. Juhlin Dannfelt, Doc. D. Davidson,

Bibliotekar. A. C. Drolszm, Doc. S. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. dC. B. J. Forssell, Akad.-Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E.

Gustafsson, Prof. T. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Hensehen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt,
Prof. H. Hjärne, Fil. Kand. K. H. Karlsson, Lektor 0. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H.

E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. T. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Mon-
tan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. Y. F. Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström,
Doc. F. von Scheele, Doc. 7. II. E. Schück, Lektor J. af Sillen, Doc. S. A. I. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U.R. F. Sundelin,
Lektor A. L. A. Söderblom, Prosekt. S. H Théel, Doc. E. Brygger, Lektor P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. O. Widman m. fl,
utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. Almqvist & j. wiksell’s boktryckeri.

Juridik.

Gran, J., Fonctionnement de la justice militaire
dans les différents états de l'Europe. I: VIIH207 ss.
II: II+187 ss. Christiania 1884, Malling. Pr. 7 kr.

Inom rättsvetenskapen riktas sträfvandena ait mer
och mer på jämförande undersökningar af de skilda sätt,
på hvilka olika lands lagstiftningar sökt att ordna samma
rättsförhållanden. Och det är ej blott för den vetenskap-
liga utredningen dylika jämförelser erbjuda stort intresse
och äro af synnerlig betydelse, utan äfven för lagstiftaren
utgöra de i allmänhet nödiga förutsättningar för en om-
sorgsfull behandling af de uppgifter, som skola lösas. I
och för lagstiftningsarbetena insamlas visserligen dylikt
material i ganska stor omfattning, men antingen bear-
betas det ej eller ock begrafves det i mindre lätt till-
gängliga och litet kända betänkanden. Med synnerlig
tillfredsställelse måste man hälsa hvarje företag att i
bearbetadt skick framlägga detta material för allmänheten.
Med lifligt erkännande må därför också framhållas den
norske auditören Grans omfattande jämförande framställ-
ning af de militära processordningarna i Europas särskilda
stater — endast Serbien, Rumänien, Grekland och Turkiet
har förf, förbigått i syfte att framdeles behandla äfven
dessa lands militärjustis jämte några utomeuropeiska sta-
ters. För hvarje folk, som vill upprätthålla sin makt-
ställning eller själfständighet, är försvarsväsendets ända-
målsenliga ordnande i vår tid en angelägenhet af största vikt,
och särskildt måste med hänsyn till de stora skaror af
medborgare, som enligt den allmänna värnepliktens idé
indragas i krigsmaktens leder, synnerlig omsorg ägnas åt
det militära rättegångsväsendets ordnande på det mest
lämpliga sätt. Litet hvarstädes i den civiliserade världen
måste därför förf:s arbete vara särdeles välkommet, då
det innehåller den första omfattande .redogörelse af denna

art, som publicerats, och därjämte utgifvits på franska
språket. Förf, synes också på ett förtjänstfullt sätt hafva
löst sin uppgift. Man får af förf:s framställning ett be-
stämdt intryck af, att han sorgfälligt och med god urskilj-
ning behandlat sitt rika material och noggrant återgifvit
de främmande landens lagstiftning; med afseende å ett
par land är också framställningens tillförlitlighet vitsor-
dad genom officiella intyg. Särskildt synes förf, hafva ganska
väl lyckats att undgå den med dylika arbeten förenade
stora svårigheten att med afseende å de skilda landen
åstadkomma en jämn och likformig framställning. Förf:s
öfversikter äro utmärkta för mycken reda och öfverskåd-
lighet. Att förf, jämväl i korta drag angifvit militär-
justisens historiska utveckling, ökar hans arbetes värde
och intresse icke litet, om ock dessa öfversikter äro knapp-
händiga. I hög grad skulle bokens användbarhet otvif-
velaktigt hafva ökats, om förf, funnit lämpligt att däri
angifva den viktigaste literatur i ämnet, som för hvarje
land finnes att tillgå. B.

Nationalekonomisk Tidsskrift, udg. af Wilh. Scharling,
Aleksis Petersen—Studnitz og Harald Westergaard.
N. R. 1. J. Schovelin, Toldreformer og Industrien.
Rubin, Folketællingslisterne d. 1 Febr. 1885. Tietgen,
Vor ekonomiske situation. — M. m.

Getz, B., Om en forandret rettergangsmåde i straffe-
säger med særligt hensyn til jurykommissionens lovudkast.
XI + 176 ss. Kristiania 1885. Alb. Cammermeyer
Pr. 2 kr.

v. Holtzendorff, F., Den europæiske folkeret. Med
forfatterens samtykke oversat af Francis Hagerup.
VIII + 150 ss. Kristiania. Alb. Cammermeyer 1885.
Pr. 2,40.

List of Swedish vessels (code list, containing the na-
mes &c. of swedish ships), to which signal letters of the
355

NORDISK REVY 1884—1885.

356

commercial code of signals have been allotted. 103 ss.
Stockholm, 1884. P. A. Norstedt & Söner.

Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående stäm-
pelafgiften, gifven den 9 ang. 1884. 22 ss. Stock-
holm 1884.

Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning an-
gående expeditionslösen, gifven den 7 dec. 1883.
15 ss. Stockholm 1884.

Historia.

Hildebrand, Hans, Sveriges medeltid, kulturhi-
storisk skildring. Del. I, h. 1—5; II, h. 1. Stock-
holm 1879—85. P. A. Norstedt & Söner.

Uti detta stora verk har utgifvaren, riksantikvarien
Hans Hildebrand, satt som sitt mål att gifva en kultur-
historisk skildring af Sverges medeltid. Det är en gan-
ska ansenlig tidrymd, mer än 500 år, som denna skil-
dring omfattar, ty förf, har ansett lämpligast att leda
sin skildring tillbaka ända till den tid, då de första spå-
ren af de för medeltiden karakteristiska krafterna visa
sig här i Sverge, och fram till deras slutliga upphö-
rande, d. v. s. från början af 1000-talet, då katolicismen
började få egentligt inträde i Sverge, till medlet af
1530-talet, då reformationen fått fast fot och renässan-
sens svallvågor började hit framtränga.

Förf, inleder sin skildring med en framställning af de
allmänna drag, som karakterisera den europeiska medel-
tiden, och först därefter öfvergår han till framställningen
af, huru dessa uppenbara sig i utbildningen af Sverges
förhållanden, men han inskränker sig ej därvid endast
till medeltidens Sverge, utan han medtager äfven de nu
svenska landskap, som under denna tid tillhörde Norge
och Danmark, livarigenom han äfven erhåller en osökt
anledning att framställa en jämförelse mellan förhållan-
dena i Sverge och dem i Norge och Danmark. Att förf,
äfven medtagit Finland, faller af sig själf.

I sin första bok behandlar förf, landsbygden och gifver
där till en början en intressant och utförlig skildring af
landets och vattnets samt skogens och den odlade jordens
olika utbredning under medeltiden emot nu. Särskildt
fäster han uppmärksamheten vid Upland och dess många
för dåtidens samfärdsel så viktiga vattenleder, som nu
försvunnit. Dylika vattenvägar utgjorde under medelti-
den de förnämsta kommunikationslederna, då däremot sko-
garna, som då intogo en vida större yta än nu, lade det
största hinder i vägen för samfärdseln ej allenast mel-
lan de skilda landen utan äfven mellan häraden. — Där-
efter gifver förf, en framställning af Sverges indelning i
land och hundaren eller härad samt senare i socknar och
skildrar, huru den odlade bygden genom utflyttningar och
rödjningar altmera utvidgades, och fäster sig därvid sär-
skildt vid torpen och de med dem beslägtade benämnin-
garna boda, bråten, bol, säter och sel, samt dessas ur-
sprungligen olika betydelse. Här må i förbigående an-
märkas, att förf, ej omnämt, att det af flere handlingar
från 1300-talet tydligen framgår, att bolstad åtminstone i
mellersta Sverge kunde hafva samma betydelse som torp.
För att visa, i huru hög grad bygden redan under medel-

tiden genom odling utvidgades, uppställer förf, å ss. 54
och 55 i tre kolumner en jämförelse mellan förhållandena
1290, 1560 och 1877. Öfver de i dem meddelade siff-
rorna lemnas dock altför ofullständig förklaring, så att
man för att rätt förstå dem måste från annat håll för-
skaffa sig underrättelse om deras betydelse. Därefter be-
röres odlingsarbetet i Norrland och Finland, och förf, sö-
ker på grund af Peterspenningens storlek beräkna Sver-
ges' folkmängd, och han visar därvid huru hårdt diger-
döden härjade. Då Sverge (Finland, Norrland och Värm-
land undantagna) tiden närmast före år 1350 hade om-
kring 522,720 invånare, hade deras antal omkring 1353
sjunkit ned till omkring 315,910. 1560 har det återigen
stigit till omkring 1,034,770.

I de tre följande kapitlen (2—4) skildrar författaren
allmogen och dess klasser samt ättens betydelse och vi-
kingafärderna m. m. Han följer därvid bonden i hans
lif från vaggan och till grafven, samt lemnar en intres-
sant redogörelse för årets lopp och de många hälgda-
garna, skildrar vidare bondens bostad och bohag, kläde-
dräkt och smycken, mat och dryck, nöjen och arbeten,
hvarvid han får tillfälle att beröra såväl åkerbruket och
hemslöjden, hvilkas historia i enstaka punkter belyses,
som jakten och fisket. Härvid redogör förf, äfven för
husdjuren och anför spridda prisuppgifter å dem. Dessa
äro dock altför obestämda, för att man af dem skulle
kunna draga någon slutsats om deras vanliga värde. Så
t. ex. anföras pris å hästen växlande mellan 3 och 400
mark. Af handlingar från senare hälften af 1300-talet
framgår dock att en häst, duglig i krigstjänst, i allmän-
het betalades med 10 à 14 mark, då däremot priset å
böndernas växlade mellan 7 och 10 mark.

I det femte kapitlet redogör författaren för jordin-
delningen och de skatter, hvaraf allmogen tyngdes. Detta
kapitel, utan tvifvel ett af de svåraste att fullt tillfreds-
ställande skrifva, öfverflödar af en massa värdefulla de-
taljuppgifter och innehåller äfven en mängd beriktiganden
till såväl Schlyters som Styffes framställningar. Så vi-
sar förf., att Schlyter oriktigt tolkat skip som skipvist
samt likaledes oriktigt skilt mellan ha och hamna samt
ar och hamna och äfven gifvit en oriktig tolkning af
tingslamen. Hufvudintresset tager dock författarens re-
dogörelse för attungens betydelse i Östergötland, och det
synes oss, som förf, här till full evidens bevisat den
ursprungligen betyda en åttondedel af byn och ej af ham-
nan enligt Styffes åsikt. Det enda vi skulle kunna an-
märka emot detta kapitel är, att författarens framställ-
ning ej alltid är så redig som önskligt vore, i följd hvaraf
det är svårt att få en fullt klar öfverblick af det hela.
— De båda följande kapitlen ägnas åt de egentliga fin-
narnes förhållande till Sverge samt åt lapparne och de
svenska kolonierna i Estland och Lifland och på öarna
därutanför.

Förf, öfvergår därefter att i sin andra bok behandla
städerna, de privilegierade näringarna och samfärdseln. I
de båda första kapitlen sysselsätter han sig med stä-
derna, deras invånare och styrelse samt handtverket, hvar-
vid han ständigt uppdrager en jämförelse med de tyska
förhållandena och visar, huru mycket utvecklingen af stads-
väsendet i Sverge stod efter det i utlandet. Att i de-
talj redogöra för författarens utmärkta skildring skulle
357	NORDISK REVY 1884—1885.	358

leda oss altför långt. Vi vilja endast påpeka, att förf,
gör troligt, att det äfven i Sverge funnits en viss skil-
nad mellan civitates och villce forenses. En mängd vik-
tiga rättelser lemnas äfven till Troels Lund, hvars skil-
dring i mycket hvilar på hypoteser. Vidare må påpekas
författarens redogörelse för skatterna och städernas äm-
betsmän samt den beskrifning han lemnar af medeltidens
Stockholm och de svenska handtverkareämbetena, hvar-
vid särskild uppmärksamhet må fästas vid de på de-
taljer och värdefulla uppgifter synnerligen rika framställ-
ningarna af glasmästarena, guldsmederna och pärlsticka-
rena. — Det följande kapitlet, om samfärdseln, är ännu
ej fullt afslutadt, hvarför det torde vara för tidigt att
här ingå på något närmare bedömande däraf. Antyd-
ningsvis må dock nämnas, att det synes lofva att blifva
ett af de mest värdefulla.

Uti den andra delen, hvaraf första häftet är utkom-
met, behandlas de högste i samhället, och i dess första
kapitel alt som rör konungen. Af de hittills utkomna
häftena är detta jämte kapitlet om skatterna det i rent
historiskt afseende viktigaste. Vi vilja här endast fästa
uppmärksamheten vid några spridda drag, där författaren
förfullständigat eller beriktigat föregående åsikter. Förf,
anser troligt, att Sverge redan från urminnes tid varit
valrike, samt att Attundaland och Tiundaland ursprung-
ligen ensamma förrättat konungavalet och påpekar, att lik-
som konungen på Mora ting valdes, han äfven där skulle
vräkas. Konunga-kröning anser förf, hafva ägt rum äf-
ven före 1210, och vid redogörelsen för konungadömets
insignier nämnes äfven riksvanden, hittills så godt som
förbisedd, och klädedräkten. Den ej förut tillräckligt be-
aktade skilnaden mellan Svea-hertigen och hertigen öfver
ett visst landskap framdrages skarpt. Den förre intog
en ställning mellan konungen och rådet samt efterträdde
i sin myndighet den forne jarlen. Rådet anser förf, i
motsats mot professor Alin redan i början af 1200-talet
vara utbildadt som särskild institution. Beträffande den
lilla rådslängd från slutet af 1200-talet, som meddelas,
må anmärkas, att Knut Matsson otvifvelaktigt aldrig var
drots; drotstiteln, som i en enda handling tillägges honom,
bör utan tvifvel föras till den jämte honom nämde Mag-
nus Ragvaldsson. Af denne sist nämdes sigill finnes i
en af L. Sparres kopieböcker en ritning kvar, som visar
att han förde tre rutor i vapnet. — En särskild uppmärk-
samhet ägnar förf, åt konungens domsrätt, hvilken fram-
träder redan i medeltidens begynnelse. Denna domsrätt
stod till en del vid sidan af och till en del öfver dem,
som häradets och landets ting utöfvade. Redan från
1200-talet framträder äfven en viss benägenhet för en
instans-ordning. Till sist redogöres i detta kapitel äfven
för konungadömets öden under medeltiden. — Det därpå
följande kapitlet om stormännen är ännu ej afslutadt.

Beträffande arbetets yttre utstyrsel är denna i alla
afseenden prydlig och motsvarar till fullo arbetets värde-
rika innehåll. K.

S:t Clair Feilden, Henry, A short constitutional
history of England. Oxford 1882, 318 sid. 6 kr.

För den som önskar erhålla en kortfattad, på de
nyaste forskningarnas resultat stödd, framställning af den

engelska författningens historia torde ej något bättre ar-
bete kunna rekommenderas än ofvanstående. Förf., en
lärjunge till Stubbs, beherskar fullkomligt det vidlyftiga
ämnet och har förstått att inom få sidor sammanfatta
en otrolig mängd data och fakta. Detta gör arbetet
visserligen icke lättläst, men i stället så mycket instruk-
tivare. Det torde ej finnas många till ämnet hörande
frågor, om hvilka icke upplysningar lämnas, koncisa men
klara och tydliga. Ett vidlyftigt och noggrant register,
omfattande ungefär ett tusen titlar, underlättar bokens
användande i hög grad. Aibetet är så uppstäldt, att
hvarje institut behandlas, för sig, hvilket utan tvifvel är
den lämpligaste anordningen i en så kort lärobok, ty den
eljes vanliga periodindelningen medför ofta nog den olä-
genheten, att sammanhanget i den historiska utvecklingen
ej framstår så klart som önskvärdt är. Vidlyftigast be-
handlas, såsom naturligt är, parlamentets historia. Såsom
exempel på hvilken mängd uppgifter förf, meddelar kan
nämnas, att under rubriken taxation and finance bl. a.
uppräknas alla bestämmelser rörande spanmålshandeln från
medeltiden ända fram till Rob. Peels lag.

I tvänne tillägg redogöres dels för de viktigaste kar-
tor och statuter, som röra Englands författning, hvarvid
innehållet i hvarje särskild paragraf omnämnes, dels för
de förnämsta rättegångar, hvilka haft betydelse för för-
fattningens utveckling. J. Fr. N.

Dagbog for Norge for aaret 1884. 70 ss. Kristania,
Alb. Cammermeyer, 1885. Pr. 1 kr.

Bruun, Chr., Gunde Rosenkrantz. Et bidrag til
Danmarks historie under Frederik den tredie. VII+251 ss.
Kjobenhavn 1885. G. E. C. Gad. .

Friedlander, A. E., Henri Taine som historiker.
Kritiska studier. I. Taines historiska metod. II — 40
ss. Lund 1885. Gleerupska universitetsbokhandeln.

Literaturhistoria.

Lagus, Wilh., Skalden Johan Henrik Kellgrens
finska lefnadsminnen. 360 ss. Helsingfors 1884. G.
W. Edlund. Pris 4 kronor.

Det arbete, vi härmed hafva nöjet att anmäla, är
tvifvelsutan ett bland de mera betydande, som på länge
utgifvits rörande svensk literaturhistoria. Kellgren är
naturligen en af de personligheter, med hvilka forskningen
oftast sysselsatt sig. Få skalder hafva kraftigare än han
ingripit i Sverges odlingshistoria, och man kunde i anled-
ning däraf vara böjd att antaga, att föga eller intet vore
att lägga till vår kunskap om honom. Men icke desto
mindre föreligger nu här ett arbete, hvilket nästan helt
och hållet upptages af nya, hittills okända eller åtmin-
stone otillräckligt beaktade fakta rörande skaldens lif.
Detta arbete är icke och vill icke vara någon fullständig
monografi öfver Kellgren, utan sysselsätter sig, såsom
äfven titeln anger, endast med skaldens finska lefnads-
minnen och behandlar således just den del af hans lif,
hvilken hittills ej varit — åtminstone här i Sverge —
359

NORDISK REVY 1884—1885.

360





tillräckligt känd. Denna begränsning, hvilken vid första
påseendet synes skänka arbetet en tämligen osamman-
hängande form, innebär likväl i våra ögon en betydande
förtjänst. Författaren har härigenom kunnat afhålla sig
från att upprepa förut redan tillfyllest kända saker, —
genom hvilka bokens omfång naturligen utan egentlig
vinst skulle hafva svält ut till dubbla omfånget — utan
i stället kunnat ägna hela sin uppmärksamhet åt det nya
och betydande material han samlat. För den stora all-
mänheten blir boken härigenom kanske mindre njutbar,
men skulle så vara, bör det alltid vara en tröst för för-
fattaren, att hans arbete för forskaren blifvit desto mera
kärkommet. Det är svårt att särskildt framhäfva några
vissa partier; alla äga de stort intresse. Den del, som
kanske står i minsta sammanhang med själfva uppgiften,
— åtminstone om man betraktar det sidoantal, som ägnas
åt denna episod — är författarens skildring af bröderna
Nordenskjöld, men å andra sidan har denna teckning i
sig själf så stort intresse, att anmälaren för sin del en-
dast kan vara författaren tacksam för de många upplys-
ningar han lämnat.

Något referat af ett så sakrikt arbete är svårt om ens
möjligt att åstadkomma; och det kan också vara öfver-
flödigt, ty arbetet är af den beskaffenheten att det icke
kan förbigås af någon, som önskar någon mera ingående
kunskap i svensk literaturhistoria. H. S.

Genmäle.

Till Redaktionen af Nordisk Revy.

Af förekommen anledning anhåller undertecknad öd-
mjukligen om plats för följande upplysning.

Solande sig i hela glansen af sitt docentvetande —
hvilket dock i föreliggande fall icke synes hafva räckt
till — gör signaturen H. S. i Edert ärade blad en mig
drabbande, föga artig anmärkning rörande »Verldslitera-
turens historia», hvilken af Dr Karl Warburg anförts så-
som källa för en uppgift om Holbergsliteraturen i Sverige.
Saken gäller Salvii andel i den svenska öfversättningen
af »Nils Klim».

I fall hr H. S. skulle vilja inkommodera sig med
ett besök å Upsala Universitetsbibliotek, så torde han
därstädes kunna få göra bekantskap med en handskrift:
Apelblad, Anonymi & Pseudonomi Suecice, hvari uppgifves
att Salvius, i egenskap af förläggare och boktryckare, före
utgifningen granskat den af skolmästaren i Sätra, Roman,
utförda öfversättningen af Holbergs snilleverk.

För en så lärd man, som hr H. S., behöfver jag väl
inte meddela den upplysningen att docenten, sedermera
adjunkten Apelblad var samtida med vederbörande och
att äfven Salvius var en literat person, kompetent att gå
i land med ifrågavarande medverkan, men deremot torde
det vara skäl att påpeka, att om »Verldsliteraturens
historia» skulle meddelat utförliga bibliografiska kommen-
tarier till de tusentals korta uppgifter, som deri meddelas,
så hade detta arbete svält ut till ett alltför stort omfång,
ingalunda motsvarande dess bestämmelse af ett populärt
uppslagsverk.

Stockholm i mars 1885. Arvid Ahnfelt.

I «Verldsliteraturens historia» p. 710 antecknar d:r
Ahnfelt: (Nils Klim) »öfvers. på svenska af C. G. Ro-
man jemte L. Salvius 1746».

I »Holberg i Sverige» skrifver d:r Warburg: »Så-
som öfversättare nämnes (af Werlauff) Christian Gustav-
son Roman; enligt en annan uppgift (iAhnfelts literatur-
historia) skulle C. G. Roman och Lars Salvius hafva de-
lat öfversättargörat». Med anledning häraf yttrades af
mig i senaste häftet af Nord. Revy: »Intressant hade
varit, om förf, meddelat någon annan grund än Ahnfelts
väl tvätydiga auktoritet för Salvii del i Nils Klim»,
hvaraf framgår att jag aldrig ifrågasatt uppgiftens rik-
tighet, men väl lämpligheten af att citera d:r Ahnfelt så-
som auktoritet.

Apelblad yttrar: »In catalogo Biblioth. Cronstedtianæ
levi errore adscribitur Laurentio Salvio, qui versionem
tantum polivit, quam negligentiorem fecit Christianus
Gustavus Roman, quod in ejus libro de educatione libero-
rum p. 85 extra dubium ponitur.»

I Cronstedtska katalogen är boken upptagen under Sal-
vii namn (måhända därför att den anonymt utgifvits på den-
nes förlag), men af Aurivillii hand äro följande ord tillagda:
»Salvius har icke öfversatt denna resa utan Christian
Gustaf Roman, som denne själf säger i sin Traktat om
Barnauppfostran p. 85».

I Romans »Välmente Tanckar om Barna Upfostring»
1743 (ej 1749 som i Westerås St. Herd, och af Warburg
uppgifves) p. 85 skrifves : »Klimii iter substerraneum, den jag
verterat och hoppas snart skola genom Trycket utkomma».

Slutligen kan anmärkas, att i de af Salvius utgifna
»Lärda Tidningar» talas blott om öfversättaren till boken.
Förläggaren nämnes ock, men utan att det uppgifves, att
han haft någon del i öfversättningen. H. S.

Linder, N., Pseudonymen Jonas Grönström (Johan
Alfred Wahlberg) och hans kritiska ströftåg. Ur sven-
ska Familjjournalen 1885, med några ändringar och tillägg.

34 ss. liten 8:o. Stockholm 1885. (Ej i bokhandeln.)

Germanska språk.

Burg, Fritz, Die älteren nordischen runenin-
schriften. Eine sprachwissenschaftliche Untersuchung.
176 ss. 8:o. Berlin, Weidmannsche buchhandlung,
1885. Pr. 4 mark.

Det var onekligen ett företag, värdt ett uppriktigt
tack från både fackmännens och den studerande ungdomens
sida, då förf, af ofvanstående arbete i ett dylikt sammelverk
hopförde och publicerade de viktigaste urnordiska inskrif-
terna. Dessa så ytterst värdefulla källor för icke blott
den nordiska utan äfven den allmänt germanska och jäm-
förande indoeuropeiska språkforskningen hafva hittills va-
rit svårtillgängliga i en grad som kanske intet annat
forskningsmaterial på det hithörande området. Inskrifts-
kopiorna innehållas nämligen nästan uteslutande uti Ste-
phens’ stora runverk, som är så dyrbart, att knappast
någon enskild person har råd att köpa detsamma x); och

]) Denna olägenhet har nu i viss mån afhjälpts genom utgif-
vandet af Stephens’ “Handbook of old northern runic monuments
of Scandinavia and England. Abridged“. 3 vols. 4:o. Illustrated.
London, 1884. Pr. 48 mark.
361

NORDISK REVY 1884—1885.

362

den literatur, som språkligt behandlar dessa inskrifter, är
trots sitt icke synnerligen stora omfång dock så vidt
kringspridd i allehanda tidskrifter och lärda sällskaps
publikationer och består till så stor del af smärre här
och där inströdda fragmentariska notiser, att det verk-
ligen äfven för den grundlige fackmannen är svårt att
öfverblicka och sammanhålla, livad till dessa ämnen hör.
Därför är en sådan liten handbok, som förf, här bjuder,
en kärkommen gåfva och bör särskildt för nybegynnaren
och såsom grundlag vid akademiska föreläsningar och
seminarieöfningar vara af stort gagn. Den själfständiga
forskningen i de på detta område synnerligen talrika ve-
tenskapliga problemen och gåtorna torde däremot icke
hafva förts synnerligen mycket framåt genom förf:s ar-
bete, som i alt väsentligt utgör en sammanfattning af
och diskussion om de resultat, som redan vunnits af stor-
männen Bugge och Wimmer, under det att det innehål-
ler ganska få nya uppslag och bidrag till undanrödjande
af de frågetecken, som dock här i ovanligt stort antal
träda forskaren under ögonen och bereda honom en vis-
serligen ofta svår, men också oftast mycket tacksam sys-
selsättning.

Arbetets innehåll och anordning är följande. Efter
att i en inledning hafva uttalat sig om bokens plan, för-
hållande till äldre literatur m. m. öfvergår förf, till att
behandla de urnordiska inskrifterna en för en, börjande
med de schleswigska och fortgående till de danska, sven-
ska och slutligen de norska. Förf, anser sig (s. 6 f.)
här hafva meddelat en fullständig samling af de urnor-
diska inskrifterna (utom brakteaternas). Icke desto min-
dre saknar man: Jondalstenen från Hardanger i Norge
(inskrift: pieprodwinge), se Stephens, Old. North. Run.
Mon. III, 456, där emellertid naturligtvis en annan läs-
ning af typerna postuleras. [Förf, synes öfverhufvud icke
hafva begagnat Stephens’ under förlidet år utgifna tredje
del, lika litet som samme förf:s »Handbook», hvilket se-
nare förhållande är mera anmärkningsvärdt, då detta ar-
bete nu är nära ett år gammalt och bör lika väl hafva
hunnit att användas som min förliden sommar utgifna
Altisl. und Altnorw. grammatik, till hvilken förf, genom-
gående tagit hänsyn]; Skärkindstenen från Östergötland
i Sverge, se Stephens, III, 26 f., 448 f. Nærheim-
stenen från Jæderen i Norge kunde väl hafva åtmin-
stone omnämts, ehuruväl detta minnesmärke numera är
förloradt (se Bugge, Årboger 1871, s. 187, där åtmin-
stone . . stainaR . . betraktas såsom säkert). Likaledes
väntar man med skäl att få höra något om den största
hittills i Norden funna brakteat, den präktiga Åsum-
brakteaten från Skåne i Sverge (inskrift: sneika-
kaRfahi; de två första runorna till sin läsning osäkra),
afbildad och beskrifven i Vitt. Hist, och Antiqv. Akad:s
Månadsblad 1882, s. 176 ff. — I fråga om hvarje sär-
skild inskrift meddelar förf, såsom grundlag för sitt re-
sonnemang Bugges läsning och tolkning, hvartill förf,
nästan alltid — om ock då och då under uttalande af
vissa betänkligheter — ansluter sig, äfven i flere sådana
fall, då andra tänkvärda tolkningsförsök ligga tämligen
nära till hands. Den diskussion af inskriften, som sedan
följer, sysselsätter sig väsentligen med utredning af for-
mernas språkliga ställning, och vitnar förf:s framställ-
ning härvidlag både om grundlig beläsenhet och god me-

tod. Det öfvervägande referatmässiga föredraget är så-
som sådant sakrikt och upplysande. I enskildheter kan
man naturligtvis hafva ett och annat att anmärka vid
förf:s framställning. Jag vill här blott påpeka några
spridda exempel. S. 16 på tal om R förbigås utan vi-
dare den af Sievers, mig m. fl. hyllade åsikten, att R
var palatalt, icke såsom Ho ffory och förf, antaga alve-
olart; den förra meningen hade åtminstone förtjänat en ve-
derläggning. S. 19 borde Munchs ganska tilltalande
tolkning af holtingaR såsom »holsteinare» hafva upp-
tagits till diskussion; förf, icke ens omnämner densamma.
Vid Lefflers i uppsatsen »Om i-omljudet» framstälda me-
ning, att i de nordiska språken ö öfvergår till « före föl-
jande i, hvilken åsikt af förf, på flere ställen (s. 19, 24,
38) hyllas, torde numera icke ens upphofsmannen själf
fasthålla. S. 20 står holtingaR, läs hiewagastiR.
I det s. 38 f. behandlade erilaR beror väl e (i stället
för i) på lån från den i ags. eorl, fs. ert uppträdande
stamformen *erlo- och icke på någon förmåga hos r att
hindra e:s öfvergång till i, såsom Leffler i »I-omljudet»
(men numera väl knappast vidare) antar och förf, håller
för afgjordt. S. 45 förbigås vid diskussionen af de ur-
nord. svaga maskulinernas nominativ-ändelse -a det rim-
ligaste — om också långt ifrån säkra — tydningsför-
slaget af de hittills framstälda, nämligen K. Verners
(Anzeiger für deutsches Alterthum, VII, 13), enligt hvil-
ket man har att antaga utvecklingen urgerm. ë >urnord.
à > yngre urnord. > e > isl. i-, en mening, till hvil-
ken jag — om med rätt eller orätt, må lämnas därhän —
anslutit mig i min Altisl.-Altnorw. gramm., där förf.
— jag vet ej hvarför — tyckes finna mot hvarandra
stridande uppfattningar vara uttalade rörande denna punkt.
S. 82 borde i fråga om Istabystenens haeruwulafR
hänsyn hafva tagits till Brates — af förf, ej omnämda —
mening (Beiträge X, 74), som förefaller mig vida rim-
ligare än Wimmers, som torde vara alldeles ohållbar,
efter hvad Brate anf. st. utvecklar rörande brytningens
ålder. S. 85 f. antas med all tillförsikt, att pret. satte
uppkommit af *satida, något som är åtminstone högst
osäkert, ja osannolikt. S. 86 o. flerest. står Tjorkö, 1.
Tjurkö. I fråga om den s. 91 uttalade ovissheten rö-
rande Tanum-inskriftens integritet jfr resultatet af S.
Boijes undersökning (Bidrag till Göteborgs och Bohus-
läns fornminnen och historia, III, 259 ff.). S. 98 f. upp-
ges Skåängstenen hafva leugaR, ehuru I. Undsets af
förf, åberopade läsning är lewgaR. S. 104 anser förf,
mitt återgifvande af Järsbärgsstenens waritu med isl.
(v)rito (Altisl.-Altnorw. gramm. s. 191) vara oriktigt och
tyckes mena, att det borde återges med (v)rit; att detta
emellertid icke kan vara det rätta, framgår af isl. 3 pl.
pret. ind. bito — got. bitun, där jag — liksom i 3 sg.
pret. konj. biti = got. biti ni. fl. fall vill förklara det
skenbart oregelbundna bibehållandet af ultimavokalen så-
som beroende på, att den i dessa fall ursprungligen före-
fintliga hufvudaksenten på ultima ännu i urnordisk tid
där kvarstod. Att förf. s. 109 och s. 89 vill tillskrifva
Tjurköbrakteatens wurte uttalet worte, sammanhänger
väl med hans tämligen enstående skepsis i fråga om det
urgermanska a-omljudet, hvilket ju kräfver just 3 sg.
wurhte, men 1 sg. worhto (Tunestenens worahto).

Härpå följer såsom Anhang I hvad anmälaren för
363

NORDISK REVY 1884—1885..

364

sin del måste betrakta såsom bokens intressantaste parti,
nämligen ett (20 sidd. långt) bref från Wimmer till förf.,
däri W. uttalar och delvis motiverar åtskilliga nya åsik-
ter rörande intressanta punkter inom runforskningens om-
råde, såsom: att guldhornsinskriften — och andra älsta
urnord, inskrifter — förskrifva sig snarare från tiden nå-
got efter än före 500 (hvilket också numera sedan åt-
skilliga år är Bugges mening); att den germanska runan
för j är (liksom Wulfilas tecken) lånad direkt från lat. G
och att Charnayspännets (och Istabystenens med ljud-
värdet a) form för denna runa är dess älsta och ur-
sprungligaste, hvaraf de vanligare formerna äro härledda;
att runalfabetets första bildning måste nedflyttas till ti-
den omkring 200 e. Kr.; att urnord, b, d, g betecknar
sångbara spiranter — något som jag också i min Altisl.-
Altnorw. gramm. ansett mig böra utgå från — och icke
mediala explosivor, samt att Wulfilas b, d, g hafva spi-
rantiskt ljudvärde icke blott i mid- och slutljud, utan
äfven i uddljudet (!); att de älsta forndanska runstenarna
icke gärna kunna vara äldre än 800-talet. Alt detta
förefaller slående riktigt. Däremot synes det mig myc-
ket tvifvelaktigt, om W. har rätt i att utläsa Istaby-
stenens paiaR som poR och i sitt antagande, att denna
inskrift är en jämförelsevis sen imitation af en verkligt
urnordisk inskrift. Afgjordt oriktigt lär det väl vara,
då W. läser Istabystenens haeru- som heqru- (jfr ofvan),
och då han från motsättningen hadulaikaR (Strand):
hapuwulafR (Istaby) sluter till, att ljuden d och p sam-
manfallit (jfr den tvifvelsutan riktiga uppfattningen hos
Bugge, Årboger 1884, s. 87). — S. 158 not förekom-
mer tryckfelet WolpuewapR, läs OwlpupewaR.

Anhang II utgöres af en förteckning på de ställen
inom den nordiska vetenskapliga literaturen, där ifråga-
varande inskrifter förut varit mer eller mindre behand-
lade. Denna lista är, såsom förf, själf medger, icke full-
ständig, men förf, förtjänar i alla fall mycken tack för
hvad han verkligen lämnat; anmälaren vet själf bäst,
huru svårt det är att härutinnan uppnå absolut fullstän-
dighet. Jag meddelar här uppgift på några viktigare
ställen, som förf, förbisett: Björketorp se V. Rydberg i
Sv. Fornminnesföreningens tidskr. II, 234 ff.; Gallehus
se Navneorden s. 41; Istaby se Hoffory, Arkiv II, 49,
och Brate, Beiträge X, 74; Kunghäll se S. Boije, Bo-
husläns fornminnen III, 284 f.; Räfsat se S. Boije, Bo-
husl. fornm. III, 262 ff.; Skåäing se I. Undset, Vidensk.
Selsk. Thondhjem 1875, s. 29 (nämnes förut i arbetet
men icke här); Stentoften se V. Rydberg, Sv. Fornmin-
nesför. tidskr. II, 241 ff.; Tanem se Vidensk. Selsk.
Throndhjem 1879, s. 93; Tanum se V. Rydberg, Bo-
husläns fornminnen I, 89 ff. och Sv. Fornminnesför. tidskr.
II, 244 ff. samt S. Boije, Bohusläns fornminnen, III,
259 ff. och ändtligen W. Uppström, Gotiska bidrag, s.
12; [Torvik se Stephens, 0. N. M. III, 405 ff.; Tune
se Vigfusson & Powell, Corpus poeticum I, 572 f. och
436 samt Reader, s. 446;] Vatn se I. Undset, Vidensk.
Selsk. Throndhjem 1875, s. 24 ff. och Wimmer, Udsigt
over det philol.-histor. samfunds virksomhed i 1876—8,s. 19.

Arbetet afslutas med en index öfver alla i de be-
handlade inskrifterna förekommande urnordiska orden,
hvilket tillägg icke obetydligt ökar bokens brukbarhet.

Ad. N—n.

Hoppe, Otto, Tysk-Svensk ordbok. Stereotyperad
upplaga. Tredje och fjärde häftena (durchseufzen —
hund) à 1 krona. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Matematiska vetenskaper.

van t’Hoff, J. H., Etudes de dynamique chimi-
que. Amsterdam, Frederik Muller & C:o 1884. 215
sidd. 8:o.

Detta arbete, som är värdt den största uppmärk-
samhet, består af två väsentligen skilda delar: en före-
gående experimentell och en följande teoretisk. Den
förra delen är dock af en ofantligt underordnad betydelse,
oaktadt de många egendomliga och intressanta företeel-
ser, som där behandlas.

Sedan förf, i raska drag framstält de matematiska
lagarna för den kemiska omsättningen, hvarvid han helt
och hållet ansluter sig till de s. k. massteorierna, tager
han i den förra delen till sin väsentliga uppgift att upp-
söka de störande inverkningar, hvilka kunna föranleda
oregelbundenheter i förloppet af dylika omsättningar.
Han finner därvid, att om gaser reagera på hvarandra,
de störande inverkningarna förefinnas i hög grad, hvilket
däremot ej är förhållandet med vätskor, åtminstone om
de ej äro alt för koncentrerade. Förf, kan ej lämna
någon förklaring af denna egendomlighet, som också på-
pekats af Lemoine (detta fenomen står snarare i strid
med såväl förf:s som L:s åsikter angående täthetens infly-
tande), utan synes förf, böjd att anse den samma mera som
en tillfällighet. I detta fall tillåter sig dock ref. att hysa
en afvikande åsikt. Vätskorna äro nämligen till stor
del elektrolyter (hvilket däremot ej gäller gaserna), och
därför förlöpa reaktionerna mellan vätskor med den af
förf, påpekade anmärkningsvärda regelbundenheten.

I senare delen röjer förf, en utomordentlig talang
att ställa en massa olika fakta i belysning från ett och
samma håll och lyckas också med det jämförelsevis obe-
tydliga experimentella material, som förefinnes, att skizzera
en storslagen och harmoniskt anlagd plan öfver hela om-
rådet för de kemiska reaktionerna. Oaktadt förf, redan
förut vunnit en ofantlig ryktbarhet för sin förmåga att
aflocka naturen dess hemligheter, ställes hans föregående
verksamhet i denna riktning helt och hållet i skuggan
af hvad han i ofvannämda arbete åstadkommit. Hvilken
skilnad mellan den nuvarande termokemiens förfäktare
och författaren! De förra söka ängsligt undgå de fy-
siska fenomenen, som påstås störa de kemiska reaktio-
nerna, och komma dock i kollision med dem på hvar-
annan rad. Helt annorlunda författaren. Följande Horst-
manns ideer aftar han naturen den Janusmask, som termo-
kemisterna envisats att påsätta henne. De fysiska
värmefenomenen äro endast enkla, bättre kända special-
fall af de kemiska. Ur de matematiska formlerna för
sambandet mellan värmeutveckling, temperatur och ke-
misk omsättning finner han följande ytterligt allmängil-
tiga sats: »Hvarje jämviktsförhållande (équilibre) mellan
två materiella systemer förändrar sig genom sänkning af
temperaturen till förmån för det system, hvars bildande
är förenadt med värmeutveckling». Häraf följer åter, att
365

NORDISK REVY 1884—1885.

366

vid vanlig temperatur Berthelots »principe du travail
maximum» endast gäller i flertalet fall, i alla fall endast
vid den absoluta nollpunkten. Då ref. på helt andra
grunder kommit till samma slutsats, som för öfrigt be-
styrkes af en ofantlig massa experimentella data, kan
ref. ej undgå att i detta fall fullkomligt dela förf:s åsikt.
— Förf, inför utom de två vanliga ekvilibrierna ett
tredje »équilibre des systèmes condensés», under hvilken
rubrik allotropiska modifikationer, smältningsfenomenet
och åtskilliga kemiska föl-hållanden med synnerlig finess
behandlas. Vidare vill ref. påpeka den högst originella
och vackra idén att lägga nedsättningen i ångans tryck,
genom tillsats af främmande kroppar till den ångbildande
vätskan, såsom utgångspunkt för affinitetsläran. Förf,
antar, att en attraktion äger rum mellan den främmande
kroppen och ångan. I detta fall är äfven ref. af en an-
nan åsikt, nämligen den, som Raoult uttrykt, att detta
fenomen är af helt och hållet fysisk natur. Ref. hyser
den fulla öfvertygelsen, att denna fråga helt snart är
mogen att lösas på rent dynamisk väg, hvilket vore så
mycket mera välkommet, som på samma väg det generella
problemet om växelverkan mellan elektrolyter funnit sin
lösning. Ref. vill slutligen anmärka, att förf, lyckats på
rent mekanisk väg bevisa, att affiniteten, d. v. s. det
kemiska arbetet, ej blott är proportionelt mot värmeut-
vecklingen, utan äfven på ett fullt bestämdt sätt en funk-
tion af temperaturen. Därigenom har han lyckats för-
klara det förut såsom egendomligt ansedda fenomenet, att
en stapels elektromotoriska kraft ej är proportionell mot
värmeutvecklingen i densamma, utan tvärt om stundom
kan vara af motsatt tecken. På detta sätt torde den
strid, som förts mellan å ena sidan Berthelot, Thomsen
och Exner m. fl. och å den andra Braun, Helmholtz och
Edlund m. fl., ha vändt sig i hög grad till de senares
förmån. Men å andra sidan förfaller det skäl, som åt-
skilliga af de senare i förberörda fenomen funnit mot
den kemiska elektricitetstheorien, som tvärt om därige-
nom förstärkes, så att det är att förutse, att densamma
en gång skall återvinna den plats, som den redan två
gånger måst afstå åt kontakttheorien.

Ref. har genom ofvanstående skärskådande velat
påpeka de storartade perspektiv, som genom förf:s arbete
öppnats för en kommande forskning. Dess värre äro de,
som arbeta inom denna uppblomstrande vetenskapsgren,
ännu få, men äfven i detta afseende har man förmodligen
att motse en förbättring, ty när Helmholtz, som är den
tongifvande i den fysiska verlden, på senare tider vändt
sin uppmärksamhet åt detta håll, torde det ej dröja länge,
förr än detta fält bearbetas af en massa flitiga forskare.

. S. A.

Wijkander, Aug., Lärobok i fysik för de allmänna
och tekniska läroverken. II. Läran om värmet och
ljuset. Med 127 bilder och 138 problem. VI + 185 ss.
Lund, 1885, C. W. K. Gleerup. Pr. 2,75 (klotband).

Tidskrift for Physik og Chemi, udg. af Aug. Thomsen.
2 R. V, I: Odin T. Christensen, Ptomainerne eller
Lig-Alkaloiderne. K. Prytz, P. la Cour’s Mangefolds-
telegraph i Amerika (2 Træsnit). — Meddelelse om
udfaldet af det meteorologiske Instituts Eftermiddagsmel-
dinger, s. v. — M. m.

Naturvetenskap.

Zopf, W., Die Spaltpilze. Nach dem neuesten
Standpunkte bearbeitet. Dritte sehr vermehrte und ver-
besserte Auflage. 127 p. 8:o. Mit 41 Holzschn. E.
Trewendt, Breslau 1885.

Zopf, W., Die Pilzthiere oder Schleimpilze.
Nach dem neuesten Standpunkte bearbeitet. Separat-
abdr. aus der Encyklopædie der Naturwissenschaf-
ten. Mit 52 Holzschn. E. Trewendt, Breslau 1885.

Bakteriologien har redan blifvit en särskild veten-
skap för sig. Visserligen äro de institut och lärare-
krafter, öfver hvilka den förfogar, ännu icke så många,
men vid åtskilliga utländska universitet, såsom München,
Göttingen, Wiesbaden och Breslau, för att icke tala om
Köpenhamn, lemnas redan särskild undervisning i meto-
derna för bakterieundersökningar, dels i de botaniska in-
stituten dels åter i de patologiska och hygieniska. Den
hithörande literaturen har också redan vuxit till ett
omfång, som mången äldre vetenskap torde sakna, och
hvarom man kan bilda sig någon föreställning vid en
blick på literaturförteckningen i Zopfs förstnämda arbete,
hvilken emellertid icke gör några anspråk på fullstän-
dighet.

Då denna literatur emellertid till väsentlig del ingår
i de mest skilda vetenskapliga tidskrifter och handlingar,
liar Zopfs ofvannämda sammanfattande arbete öfver bak-
terierna, »die Spaltpilze, nach dem neuesten Standpunkte
bearbeitet», öfveralt blifvit mottaget med stort bifall
och redan utgått i flere upplagor. I mars 1883 utkom
nämligen den första upplagan och i februari detta år
den tredje, betydligt tillökad och omarbetad.

Förf., som redan förut gjort sig väl känd genom
speciella arbeten på de lägst stående organismernas svåra
område, lemnar i detta sitt arbete en öfversiktlig fram-
ställning af bakteriernas morfologi, fysiologi,, undersök-
ningsmetoder, utvecklingshistoria och systematik.

Första kapitlet omfattar bakteriernas morfologi och
redogör närmare för de formserier, under hvilka de kunna
uppträda, deras delning och fragmentering, innehållets
och cellväggens beskaffenhet, rörelseorgan, zoogloeabild-
ning, o. s. v. Under fysiologien behandlar författaren
först näringsföreteelserna och bakteriernas inverkan på
det medium, i hvilket de lefva, och lemnar dervid en de-
taljerad framställning öfver förruttnelsen och. de olika
jäsningsföreteelserna. Derefter behandlas bakteriernas
förhållande till temperatur, olika gaser, ljus, elektricitet,
syror och alkalier, fuktighet o. s. v. Detta kapitel hade
kanske fordrat ett något större omfång; särskildt skulle
en sammanställning af bakteriernas biologiska och olikar-
tade betydelse för andra organismer icke saknat intresse.

Derefter redogör förf, för de viktigaste undersök-
ningsmetoderna, steriliseringen, renodlingen, prepareringen
och den direkta mikroskopiska undersökningen. Den
ojemförligt största delen af arbetet upptages emellertid af
systematiken och utvecklingshistorien. Förut hafva, så-
som bekant, bakterieformerna „ansetts konstanta och (af
Cohn) indelats i skilda släkten alt efter sin yttre ge-
stalt (kul-, staf-, tråd- och skrufbakterier). Det Cohnska
367

NORDISK REVY 1884—1885.

368

systemet har emellertid på senare tiden blifvit skjutet åt
sidan genom Bil Iroths och Nägelis samt i synnerhet ge-
nom Zopfs egna undersökningar, hvilka ådagalagt, att det
finnes ett genetiskt sammanhang mellan bakterieformerna
(pleomorphism). Framhållandet af denna pleomorphism
är också ett utmärkande drag i Zopfs arbete, och förf,
har äfven fått mottaga förebråelser för ensidighet i detta
afseende, alldenstund man hos många bakterier icke kun-
nat konstatera ett dylikt förhållande. Huru härmed än
må förhålla sig, så har Zopfs arbete emellertid genom
att betona pleomorphismen gjort vetenskapen stora tjän-
ster och gifvit uppslag till nya undersökningar.

Lägges härtill, att förf, följt sin vetenskaps framsteg
ända till de allra sista dagarna, att framställningen är
klar och stilen lättläst samt priset ovanligt billigt (3
mark), så hafva vi förklaringen till arbetets välförtjänta
framgång. För den svenska allmänheten är arbetet del-
vis bekant förut, enär dess första upplaga legat till grund
för den morfologiska delen af D:r Wallis’ »Bakterierna
som sjukdomsorsak» (N:o 4 af Bibliotek för helsovård).
I stället för den öfversättning af okänd hand, som i fjol
på Askerbergs i Stockholm förlag utgafs af »Bakteri-
erna af C. Flügge», hade det nog varit mångdubbelt klo-
kare att lemna en ordentlig öfversättning af Zopf, ty
den förra öfversättningen kan väl knappast medföra nå-
gon annan nytta än ett godt skratt, något som väl ej
varit meningen.

I det andra ofvan nämda arbetet, »Die Pilzthiere»,
behandlar samma författare organismer, som intaga en
gränsställning mellan djur och växter, i det de högre
af dem i sin utveckling visa tydlig analogi med Rhizo-
poderna, de lägre åter närma sig de lägre äkta svam-
parna. För dessa organismer använder förf, i likhet med
de Bary namnet Mycetozoa (svampdjur), såsom mera exakt
än det förut använda Myxomycetes.

Uppställningen är ungefär densamma som i föregå-
ende arbete. Först behandlas morfologien, hvarvid sär-
skildt redogöres för de vegetativa och fruktifikativa till-
stånden. Derefter följer fysiologien, som är synnerligen
intressant och för kännedomen om naturens organiska lif
särdeles viktig, enär den gör oss bekanta med många
underbara egenskaper hos protoplasman, denna märkvär-
diga kropp, denna lifvets egentliga bärare, inför hvilken
vetenskapen slutligen spörjande stannar. De omsättnings-
processer, som af mycetozoerna förorsakas hafva visser-
ligen icke så intensiv karakter som bakteriernas, men de
spela emellertid en viktig roll i synnerhet för vattenväx-
terna (de förorsaka många algsjukdomar) och saknas icke
ens hos människan, svinen och råttorna.

Systematiken föregås af en kort historik, hvilken
börjar med El. Fries’ banbrytande arbete »Systema myco-
logicum» (1829), hvars »beundransvärda systematiska takt
och skarpsinnighet» af förf, erkännes. Senare tiders
sammanfattande arbeten på detta område hafva icke va-
rit synnerligen många. Visserligen utgaf Rostafinsky
1875 en på omfattande studier grundad monografi öfver
dessa organismer, men då denna var skrifven på -polska
språket, hvilket förhållande gör den mera otillgänglig än
om den varit skrifven till och med på svenska, har den
ej haft så stor betydelse. Utmärkande för Zopfs system
är, att han till en grupp, Mycetozoa, förenat Myxomy-

ceter och Monadiner, hvilka förut allmänt förts till djur-
riket, och betonat, att de sistnämde äro lägre organise-
rade mycetozoer, som hafva zoocyster, men vanligen sakna
tydliga plasmodier. Såsom indelningsgrund för de högre
mycetozoerna användes icke, såsom hos Rostafinsky, spo-
rernas färg, utan när- eller frånvaron af svärmceller, spor-
bildningen, byggnaden af capillitierna o. s. v.

I den systematiska afdelningen saknar emellertid ref.
alla upplysningar om slägtet Schinzia, hvars ställning
visserligen kan vara omtvistad, men som dock enl. Knys
och Swendeners iakttagelse icke äger någon cellmem-
bran och därföre blifvit förd till myxomyceterna. Äfven-
så nämnes där ej ett ord om de hos Leguminoserna
så allmänt förekommande Plasmodiophora (?) arterna
(ehuruväl P. Brassicæ där är upptagen), om hvilka det
varit synnerligen intressant erfara författarens tanke. Sy-
nomien synes äfven på några ställen icke vara alldeles
fullständig.

Tyskarnes arbeten på de lägre organismernas om-
råde hafva i allmänhet varit mera intensiva än extensiva
och därföre för andras studier mindre använda och väg-
ledande. De båda här ofvan omnämda arbetena skola
däremot genom sin klara sammanställning af mångfaldiga
specialarbeten utan tvifvel i hög grad underlätta och be-
främja forskningar samt blifva värdefulla läroböcker på
hvar sitt skilda område. A. Y Lm.

Högbom, Arvid Gustaf, Iakttagelser rörande Jemt-
lands glaciala geologi med en inledande öfversigt af berg-
grunden. Akademisk afhandling. 38 ss. 4:o. Stockholm
1885. (Sveriges Geologiska Undersökning: Geologiska
undersökningar i Jemtland).

Vogt, Carl & Specht, Friedrich, Pattedyrene be-
skrevne og illustrerede. Oversat af W. M. Schoyen.
Med omtrent 300 illustrationer, hvaraf 40 helsidebilleder.
1:ste og 2:det hefte; 40 ss. 4:o. Fuldstændigt i 20
à 25 hefter à 1 kr. Kristiania, 1885. Alb. Cammer-
meyer.

Botanisk Tidsskrift, udg. af den botaniske Förening
i Kjobenhavn. XIV: 3. Joh. Lange og H. Mortensen,
Oversigt over de i Aarene 1879—83 i Danmark fundne
sjældnere eller for den danske Flora nye Arter (slut-
ning). Joh. Lange, Bemærkninger over Variationsevnen
hos Arter af Primula. Chr. Gronlund, Afsluttende
Bidrag til Oplysning om Islands Flora. — Résumé
français.

Naturhistorisk Tidsskrift, udg. af J. C. Schiodte. 3 R.
XIV: 3. J. C. Schiodte et Fr. Meinert, Symbolæ
ad monographiam Cymothoarum, Crustaceorum, Isopodum
Familiæ. IV. Trib. III. Livonecinæ. Additamenta.
Index system. Index alphab. E. A. Lovendal, For-
tegnelse over de i Danmark levende Phalacoridæ, Niti-
dulariæ, Tragositidæ, Colydudœ og Cucujidæ. H. J.
Hansen, Arthrogastra Danica. William Sorensen,
Opiliones Laniatores Musei Hauniensis. Dens., Forteg-
nelse over de hidtil i de danske Have fundne Pyeno-
gonider eller Sospindler. Dens., Opgjorelse af Sporgs-
maalene Spiracula cribraria. — Os Clausum. Dens.,
Bemærkning om Tidsskriftets Ophor.
369

NORDISK REVY 1884—1885.

370

Tekniska vetenskaper.

Eriksson, Jac. Om potatissjukan, dess historia
och natur samt skyddsmedlen däremot. Aftr. ur
Landtbruks.-akad. Handlingar och Tidskrift 1884. IV
+ 68 ss. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Fyratio år hafva förflutit, sedan den sjukdom hos
potatisplantan, som framför andra benämnes potatissjuka,
för första gången ådrog sig en allmännare uppmärksam-
het genom de oerhörda härjningar den anstälde. Under
hela den förflutna tiden hafva dess härjningar fortsatts,
om än med stor växling i utbredning och intensitet. En
oerhördt stor literatur i ämnet har sett dagen, och ota-
liga äro de botemedel, de flesta »osvikliga», som hafva fram-
stälts, och dock står landtmannen fortfarande på nästan
samma punkt gent emot potatissjukan, hon är ännu en
hans obesegrade fiende, som år efter år brandskattar ho-
nom. I ett afseende har man emellertid kommit det on-
das stäfjande närmare, man känner nu dess orsak — en
parasitsvamp — och har tämligen fullständig kännedom
om denna parasitsvamps lifsvilkor, ehuru åtskilliga vä-
sentliga luckor i denna kunskap ännu finnas. På grund
af noggrant studium af svampens lifsvilkor och sätt att
uppträda ha på senaste åren ändtligen föreslagits åtgär-
der, som synas skola kunna, om ej utrota svampen —,
det kan man aldrig hoppas då det gäller parasitsvampar,
— så åtminstone högst betydligt stäfja dess framfart. I
föreliggande afhandling lemnar förf., K. Landtbruks-akad:s
växtfysiolog, en sammanträngd och mycket intressant re-
dogörelse för alt hvad till och med sista året skrifvits
i ifrågavarande ämne, upptager till granskning alla de bo-
temedel som föreslagits och lemnar en förteckning på
svensk potatis-sjuke-literatur. Det är således närmast ett
sammelverk och såsom sådant utmärkt genom reda och
öfversiktlighet ; det innehåller dessutom en statistisk redo-
görelse för sjukans utbredning i vårt land under ett de-
cennium, en redogörelse, som antyder — ty då iakttagel-
serna hänföra sig till så få år, kan man ej tala om bevis
—, att potatissjukan såsom så många andra parasit-
härjningar är underkastad en viss periodicitet, men ej, så-
som man på andra håll sökt visa, en 2-årig utan en fyra-
årig. Vidare synes tydligt af den anförda sammanställ-
ningen, att ej sjukans härjningar synas vara så nära sam-
manhängande med sommarens regnmängd, utan troligen
är den, anser förf, såsom det tyckes på goda skäl, vida
mer beroende på det fält, på hvilket nederbörden faller. Hela
arbetet är mycket intressant samt väl behöfligt för den, som
vill taga reda på den ståndpunkt, frågan för närvarande
intager, men ej kan eller vill uppsöka alla originalhand-
lingarna, som äro spridda i en mängd broskyrer och tid-
skrifter. H. Juhlin Dannfelt.

Kongl. Landtbruksakademiens handlingar och tidskrift.
Tjugondefjerde årgången (1885), N:o 1. Innehåll: L. F.
Nilson, Agrikulturkemisk berättelse, afgifven till Kongl.
Landtbruksakademien å dess högtidsdag den 29 sept.
1884; S. R. Paykull & M. Westergren, Om sar-
dinberedningen i Frankrike, reseberättelse; A. H. Fock,
I husslöjdsfrågan, anförande vid K. Landtbruksakade-
miens sammankomst den 22 sept. 1884; Landtbruksläro-

verkens verksamhet år 1883; Notiser (af Erik Lind-
gren, L. F. Nilson, V. Meyer & E. Schultze);
Landtbruksliteratur. 64 ss. Stockholm 1885. Pr. 5 kr.
för hel årgång. .

Pedagogik.

Verdandi. Tidskrift för ungdomens målsmän
och vänner i hem och skola, utgifven af “Uffe“ och
Lars Hökerberg. Andra årgången. 1884. Sthlm,
Lars Hökerbergs förlag. 288 s. 8:o. Pris för årg.
(6 häften) 3,75 kr.

. Bland de många spörsmål, som vår mycket disku-
terande och kritiserande tid sätter under debatt, intager
uppfostrings- och undervisningsfrågan en synnerligen fram-
skjuten plats. I de flesta civiliserade länder står hon
mer eller mindre omedelbart på dagordningen. Regerin-
gar och riksförsamlingar ägna henne en oaflåtlig upp-
märksamhet, i prässen och literaturen är hon ett stående
tema, och den stora allmänheten följer henne med det
lifligaste intresse. Och intet under! Samhället är ju
sjukt, tiden är ur led, det hafva månge skarpsynte män
sagt oss, och det känna väl de fleste af oss på sig om
än dunkelt och obestämdt. Men om så är, livar skall
boten sökas, hvem skall vrida tiden rätt igen? Ja, till
det målet kunna många krafter samverka, men att sko-
lan är en af de förnämsta, därom kan väl icke råda nå-
got tvifvel. Skall ett kraftigare och sundare släkte en
gång efterträda oss, så måste det till en mycket stor del
blifva skolans verk och skolans uppgift att dana och
fostra det och leda det i en bättre riktning. Skolan
har säkerligen ej litet bidragit att bringa oss till den
punkt, där vi nu stå, men hon kan helt visst också godt-
göra hvad hon brutit. De kraftiga reformsträfvanden
på uppfostringsväsendets område, som nu göra sig gäl-
lande, äro en yttring af mänsklighetens själfuppehållelse-
drift, och denna har säkert icke tagit miste, då hon
slagit in på denna väg.

Ej minst och sist hafva yrkandena på skolans re-
formering gjort sig hörda i vårt land. Vi, som annars i
dylika frågor så stadigt bruka hålla oss i kölvattnet ef-
ter de s. k. stora kulturfolken och för det mesta komma
en timme eller par för sent, hafva här åtminstone hållit
jämna steg med dem om icke rent af fått ett litet för-
språng. Missnöjet med det bestående har länge funnits
och kraftigt kommit till orda. Försök att afväpna det
hafva ej häller saknats. Riksdagsmotioner, komitébetän-
kanden och skolordningar hafva följt på hvarandra med
en hastighet, som bragt skolraän till förtviflan; men nå-
gon bättring har hittills knappast kunnat skönjas. Miss-
nöjet ej blott fortlefver utan har stigit till en sådan
höjd, att en kris nu synes nästan oundviklig. Intet
mindre än en »reformation till hufvud och lemmar» af
vårt högre undervisningsväsende tyckes återstå att gripa
sig an med.

Det är såsom språkrör och förkämpe för dessa re-
formyrkanden som tidskriften Verdandi framträdt. Hen-
371

NORDISK REVY 1884—1885.

372

nes ställning i förhållande till den äldre, af staten un-
derstödda Pedagogisk tidskrift är härmed utan vidare
klar. Dennas befintlighet kan icke på minsta vis göra
Verdandi öfverflödig. Förtjänsten af att hafva satt före-
taget i gång och sålunda hafva skaffat reformpartiet ett
eget organ tillkommer en kvinna, skolföreståndarinnan
fröken Anna Sandström. Hon är också fortfarande tid-
skriftens utgifvare och förnämsta medarbetare, själen i
det hela. En sällsynt förening af praktisk och teoretisk
insikt, omfattande bildning, brinnande nit och rik begåf-
ning göra henne i ovanlig grad lämplig för detta värf,
och få lära de vara, som med fog skulle kunna göra
henne platsen stridig.

Redan innan Verdandi såg dagen, hade fröken Sand-
ström under signaturen Uffe utgifvit en mycket märklig
och, som vi tro, äfven mycket uppmärksammad liten skrift
med titeln »Realism i undervisning eller språkkunskap
och bildning». Det är ingenting mer eller mindre än
hennes program, som här framlägges. Denna broschyr
är uppslaget till tidskriften Verdandi, hvars anda och
syftning vi icke tro oss bättre kunna åskådliggöra än
genom ett referat af densamma. Det måste tyvärr blifva
ytterst knapphändigt; vi råda därföre hvar och en att
hälst gå till boken själf. Det anmärktes nyss, att de
hos oss gjorda försöken att reformera det högre under-
visningsväsendet samt och synnerligen inom kort visat
sig misslyckade. Hvari kan orsaken ligga? De hafva
icke varit nog genomgripande, icke träffat det onda i
roten. Man har blott lappat litet här och där och om-
stufvat ett och annat, men grundritning, plan och syfte
hafva förblifvit desamma. Den formella bildningen, den
genom grammatiken förmedlade tankeexercisen hafva alt
jämt fattats såsom skolans hufvuduppgift ; språkstudiet
eller snarare grammatikstudiet har bibehållit sin supremati.
Häri ligger grundfelet, menar Uffe. Skolan bör lägga
hufvudvikten på det reella elementet i undervisningen,
vinnlägga sig om att först och främst meddela verkliga
kunskaper, gifva bildningen kärna och innehåll. Hela
systemet måste ändras. Språkstudiet, såsom alt för abs-
trakt och endast medelbart ägnadt att främja en sådan
bildning, måste lemna rum för andra ämnen och drifvas
på ett helt annat sätt än hittills. Dess plats såsom sko-
lans hufvudämne vill Uffe tilldela historien. Andra hafva
föreslagit naturvetenskaperna, men då bildningen fort-
farande bör vara öfvervägande humanistisk, anser Uffe
dem mindre lämpliga härtill. De komma på hennes skol-
skema näst efter historien och geografien. Historiens
upphöjelse till skolans centrala ämne behöfde, såsom
Uffe visar, ej innebära något tillbakasättande eller för-
biseende af den formella bildningens berättigade kraf.
Historieundervisningen kan. rätt bedrifven, mycket väl
tillgodose dessa. Men metoden måste då riktigt nog
blifva en annan än den nu rådande. Uffes yrkanden i
denna punkt äro: muntlig framställning, åskådlighet och
utförlighet. Mera lif, större fyllighet och bättre klar-
göring af begrepp och termer äro af nöden. Liksom mån-
gen bland det gamla systemets anhängare yrkar Uffe
vidare på större koncentrering, bättre sammanhang och
organiskhet i undervisningen. För ernående af mera
tillfredsställande resultat och undvikande af den mycket
omtalade öfveransträngningen är detta af stor vikt, och

Uffe visar, huru målet skulle kunna nås dels genom re-
ducering och sammanslagning af åtskilliga ämnen, dels
genom vidsträktare användning af klassläraresystemet.
Det nu brukliga sättet för lexornas utportionering är
också en bidragande orsak till splittring och osamman-
hang, som borde och kunde afhjälpas. Lexan bör om-
fatta något så vidt möjligt begränsadt helt, ej så och så
många sidor eller så och så stort stycke i boken. Den
stränga timindelningen får antagligen då också uppgifvas.
En grundsats, som Uffe starkt betonar, är slutligen den,
att undervisningen mera än hittills måste lämpa sig ef-
ter barnets natur. Att, såsom nu sker, utgå från syste-
met, regeln, det abstrakta och därunder subsumera fakta
är snörrätt stridande mot barnets natur och därföre för-
kastligt. Den motsatta vägen är den rätta. Man inser
lätt, hvilken grundlig omgestaltning af undervisningen
så väl till innehåll som metod genomförandet af dessa
åsikter skulle innebära. Också vågar Uffe ej hoppas på
deras snara tillämpning inom statens läroverk. Hon har
närmast de kvinnliga undervisningsanstalterna i sikte. De
äro mera obundna i sina rörelser och därför lättare att
reformera. Har systemet väl bestått profvet där, så
komma nog de andra efter. Såsom en äkta reformator
anstår, har Uffe ej inskränkt sig till att med pennan
verka för sina ideer. Hon har i Stockholm upprättat en
skola för gossar och flickor gemensamt, där hennes sy-
stem tillämpas. Att fråga, huru detta försök att bevisa
tron i gärningar utfallit, är ännu för tidigt. Det kom-
mer nog att spörjas efter hand. Af en liten gnista kan
bli en stor eld, säger ordspråket. Vi skulle ej synner-
ligen förvåna oss, om det komme att besannas i detta
fall.

I tidskriften Verdandi, som med innevarande år bör-
jar sin tredje årgång, har Uffe i flere uppsatser med
samma talang och värma närmare utvecklat och förfäktat
sina åsikter. Ingen, som äger en gnista af intresse för
saken, skall ångra att hafva stiftat närmare bekantskap
med dem. Särskildt tilltalande hos Uffe är det hofsamma
och anspråkslösa uppträdandet samt den tillgänglighet
för motskäl och upplysningar, som hon lägger i dagen.
Det är inga vanliga egenskaper hos reformifrare. Uffe
är härutinnan mycket olik en af sina mera framstående
medarbetare. Vi mena den kände väldige latinhataren
lektor Axel Drake. Hans framfart påminner starkt om
våra nordiska förfäders bärsärkagång. Anm. hör i fråga
om latinstriden till dem, som gärna se, att yxan går, och
icke häller skulle rygga tillbaka för att vara med och
hålla i skaftet, om han ansåge sig kunna göra någon nytta,
men det stridssätt, som hr Drake använder, har han
svårt att förlika sig med. Om det på något vis kan
gagna den goda saken, är åtminstone mycket tvifvelak-
tigt. Verdandi vill icke vara ett exklusift partiorgan.
Hon vill främja fri diskussion och står därföre öppen äf-
ven för motståndare till de reformsträfvanden, som re-
daktionen förfäktar. Men här som i de flesta liknande
fall visar det sig, att det detta oaktadt nästan uteslu-
tande är utgifvarens meningsfränder, som föra ordet.
Motståndarne hålla sig tillbaka eller äro endast svagt
representerade. Det är skada, men det ligger helt visst i
sakens natur och kan därföre icke hjälpas. Att reform-
vännernas egna åsikter i en eller annan punkt kunna
373

NORDISK REVY 1884—1885.

374

differera och därigenom diskussion om detaljfrågor komma
till stånd är naturligt. En brist hos den förtjänstfulla
tidskriften, som väl mest får skrifvas på förläggarens
räkning, är att hon är alt för litet känd. Hon har ej
presenterat sig tillräckligt högljudt och eftertryckligt.
Det skulle glädja oss, om vi i någon mån kunnat bi-
draga att råda bot på denna brist. Blir Verdandi blott
en gång allmänt känd, så talar hon nog sedan för sig
själf.

En anmälare nedlägger ej gärna pennan utan att
hafva kommit med någon, åtminstone i hans eget tycke,
mera graverande anmärkning. Det har förundrat oss,
att Uffe, som synes vara så fördomsfri och har så öppen
blick för nödvändigheten af tidsbesparing och aflägsnande
af all onödig barlast från skolans läsordning, hvarken i
sin tidskrift söker genomföra eller själf tillämpar de nya
principerna för rättstafningen. Ett mera onödigt ämne
än vår s. k. rättstafningslära och en mera bortkastad
tid än den, som användes på dess inhämtande, hafva vi
svårt för att tänka oss. En pedagogisk tidskrift borde
minst af alla undandraga reformsträfvandet på detta om-
råde sitt stöd och sin sympati. L—cl.

Skolan och hemmet. Samling af uppsatser rö-
rande uppfostran och undervisning, utgifven af Carl
Kastman. 3. Stockholm, Norstedt 1883. 184 s. 8:o.
2,25 kr.

Vi fullgöra en länge försummad plikt, då vi gå att
i korthet anmäla det 3:dje häftet af denna förtjänstfulla
»Samling», som redan i sina två första häften lämnat så
värdefulla bidrag till vår skäligen torftiga inhemska peda-
gogiska literatur, som hr E. F. Gustrins lifligt skrifna
»Intryck från läraremötet i Örebro 1881» och samma
mans rent vetenskapliga uppsats »Om pedagogiken och
dess betydelse för praktisk uppfostran och undervisning»
och vidare hr A. E. Goldkuhls sakrika »Handledning i
skolhygienen». Detta 3:dje häfte öppnas med en upp-
sats af docenten R. Geijer »Om bildning och uppfostran
i det gamla Hellas», som fyller nära nog hälften af hela
häftet. Egentligen utgörande två föredrag hållna i Malmö
april månad 1883, lämnar denna uppsats i en lättfattlig,
om än något bred och här och hvar filosofiskt hållen fram-
ställning en mångsidigt belyst teckning- af ett ämne,
hvarvid det i vår på det pedagogiska området upprörda
tid kan vara godt att för en stund låta tanken hvila.
Efter en inledande betraktelse af den hellenska »mytolo-
giska folkreligionen» och det hellenska bildningsidealet
och jämförande blickar på Orienten, på Rom och på den
kristna lifsåskådningen samt slutligen en kort framställ-
ning af det politiska lifvets inflytande på den medborger-
liga bildningen i Hellas, tecknar förf, det hellenska fol-
kets förnämsta bildnings- och uppfostringsmedel, gymna-
stiken, hvarvid i korthet redogöres för hellenernas upp-
fattning af dess betydelse och dess olika former omnämnas,
samt musiken i dess allmänna hellenska bemärkelse, hvar-
under man förstod så väl tonkonst, inbegripande utom
instrumentalmusik, förnämligast strängaspel, och sång-
lyrisk poesi och dans, som ock literär bildning, omfattande
»grammatik», d. v. s. innanläsning och skrifning samt läs-
ning af Homeros’ dikter och möjligt andra skaldeverk —

först senare med sofisternas uppträdande tillkom språk-
lära —• vidare räkning och matematik samt slutligen filo-
sofi. Därpå gifver förf, en skildring af den hellenska
ungdomens uppfostran i de båda hufvudorterna Sparta och
Athen, där de båda hufvudstammarna den doriska och den
ioniska, nådde sin högsta utveckling och typiskt utbil-
dade hvar sitt grundlynne. Till sist göras några jäm-
förelser med vårt eget uppfostringsväsen. Detta är gån-
gen af förf:s framställning.

Anm. öfvergår till att vidröra några enskilda punk-
ter. Det hellenska uppfostringsväsendet var — säger
förf. — grundadt i folkets eget lynne och åskådningssätt,
och ett bevis för denna åsikt finner förf, däri, att det ej
berördes af de täta politiska omhvälfningarna (s. 3). Vi
kunna väl icke i afseende å vårt uppfostringsväsen be-
römma oss af det förra, enär vi i förhållande till forntid
och samtid ej intaga den själfständiga och isolerade ställ-
ning, som de gamle hellenerna — en dylik ställning kan
intet folk i våra dagar intaga, så vidt det verkligen skall
kunna fylla sin uppgift som arbetande medlem i mänsklig-
hetens stora kulturarbete —, men den senare satsen torde
lika fullt gälla om oss. Det är icke de politiska revolutio-
nerna, som framkalla förändringar i ett folks uppfattning
af uppfostrans mål och medel, utan dessa förändringar
betingas af omhvälfningar i kulturens värld. En sådan
omhvälfning medförde sofisternas uppträdande, en dylik i
vårt århundrade de nya kulturströmningar, som genomgå
vår tid. — Förf, synes identifiera den hellenska religionen
med den hellenska mytologien (t. ex. s. 5). Detta före-
faller vara det samma som att identifiera den katolska
religionen med hvad vi kunde kalla den katolska kyrkans
mytologi (sägner om jungfru Maria, helgonlegender m. m.).
Mytologien är något teoretiskt, religionen något praktiskt,
som visar sig i människans sedligt-religiösa lif. — Med
full rätt säger förf., att xakoxayovio. är inbegreppet af alla
mänskliga fullkomligheter enligt hellensk åskådning, men
då han öfversätter det med »sköngodhet» och tolkar det
som »själens godhet eller fullkomlighet i förening med
kroppens skönhet» (s. 9, jfr s. 12 och 28), undrar anm.,
om han lyckats träffa det rätta. Den vanliga tydningen
af xaXoç xayavöc är ädel (sedligt skön, obs. to xokov ==
honestum) och duglig eller dugande eller ädel och rätt-
rådig. Att en dylik karaktär skulle framträda i en ädelt
skön kroppsbyggnad, syntes följa af den harmoni, som man
trodde städse finnas mellan själ och kropp. — Att den
enskilde ej tillerkändes några rättigheter gentemot staten,
kan vara sant, så vida det ej missuppfattas därhän, att,
såsom förf, påstår, Spartas samhällsskick var typiskt (s.
24). Det var så endast för en af stammarna, den do-
riska. Förf, framhåller själf på andra håll den stora
skilnaden mellan dorer och ioner.

I afseende å framställningen af den spartanska ung-
domens uppfostran vill anm. endast i förbigående nämna,
att han har svårt att fatta, det man här kan tala om
penalism och att det gamla talet om helotjakterna inne-
bär lindrigast sagdt en stor öfverdrift. — Den athenska
uppfostran synes jämförelsevis med det öfriga knapphän-
digt framstäld. Då förf, därvid säger, att staten utöf-
vade en kontroll öfver de privata uppfostringsanstalterna
genom särskildt därtill utsedde statsämbetsmän, sofronister
| och gymnasiarker (s. 55), så anmärka vi, att sofronister,
375

NORDISK REVY 1884—1885.

376

kosmeter o. a. dylika ämbetsmän tillhöra en senare tid;
de nämnas ej förr än 317 f. Kr. (Schömann, Griech. Alter-
thümer, I (1871), s. 539). Och med afseende à gymnasi-
arker synes förf, ha sammanblandat ämbetsmän från
kejsartiden med den gamla gymnasiarkien, som var en
leiturgi och skulle bekosta de gymniska öfningarna och
omnämnas för de vid vissa religiösa fester brukliga fackel-
loppen (Alexanderson och Knös, Grekisk fornkunskap,
s. 239). — Den allmänna karaktären af den hellenska
uppfostran, sådan förf, tecknar den s. 62, får väl närmast
eller egentligast gälla om Athen, och äfven här med en
viss inskränkning, så vida som den kvinliga ungdomens
uppfostran alldeles försummades.

Ofriga uppsatser af pedagogiskt innehåll i detta häfte
äro: Om öfveransträngning i våra skolor samt kroppsöf-
ningar såsom medel däremot af Claes Bratt-, Om åskåd-
ningsöfningar vid den första undervisningen af Carl K-—n;
Om användandet af undervisningsmateriel af Sixten von
Friesen och Om undervisningen i naturkunnighet af Sig-
frid Almqvist. Af dessa uppsatser synes synnerligast den
sista vara af större intresse, ehuru vi nödgas afstå från
att söka lämna någon redogörelse för den.

Dessutom innehåller häftet 2 uppsatser af mera veten-
skaplig natur: Grammatiska iakttagelser af V. E. Schultz
och Språkfysiologiens enklaste begrepp af Isidor Flodström.

V. K.

Paludan, J. D:r., Det hoiere Skolevæsen i Danmark,
Norge og Sverig. En sammenlignende historisk Frem-
stilling udarbeidet efter Opfordring af Bestyrelsen for det
Letterstedtske Fond. Kjobenhavn (Prior) 1885. XVIII,
809 s. 8:0.

Neuberth, J. Fr. Willi. & Spjeldnæs, N., Tabel til
brug ved udregning saavel af maaneds- som eksamens-
hovedkarakterer. 60 ss. Kristiania 1885. Alb. Cammer-
meyer. Pr. 0,80.

Tidskrift för folkundervisningen, utg. af Chr. L.
Anjou och Carl Kastman, IV, 1. Innehåll: Utdrag
ur riksdagsberättelsen för år 1884; Carl K—n, Real-
ämnena i folkskolan; P. B. R., Seminarierna och folk-
skoleläraren; Elevantalet i folkskolelärareseminarierna
höstterminen 1884; G—m, Dr Mårten Luthers lilla ka-
tekes med kort utveckling, utg. af kyrkoherden G. H.
Engström; Carl K—n, Taflor ur allmänna historien, utg.
af E. Carlson och L. Balzer; J. G—n, Svar till Herr
G—m med afseende på katekesundervisningen; Carl
K—n, Om skollofskolonier; Meddelanden. 64 ss. Stock-
holm 1885. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 0,60.

Pedagogisk tidskrift, utg. af H. F. Hult. 21 årg.
(1885) 2:dra häftet. Innehåll: Läroverkskomiténs be-
tänkande, II (R.); Några statistiska anteckningar om ar-
tikelns bruk hos Homerus, III (Chr. Cavallin); Svenska
staten och svenska språket (Isidor Flodström); Göteborgs
läraresällskap (J. A. H.); I språkfrågan (A. O.); Vid
partiklarnes bruk i tyskan (S. W. Pettersson); Anmäl-
ningar, Uppgifter för afg.-ex. ht. 1884, Kongl. beslut
m. fl. notiser.

Bibliografi.

Norsk Bogfortegnelse for 1883, udgiven af
Universitets-Bibliotheket. Med et systematisk regi-
ster. Christiania. A. Cammermeyer, 1884. 88 sidor 8:o.

Det är ett länge kändt behof, som fylles af förelig-
gande arbete. För kännedomen om Norges årliga literära
produktion har man nämligen hittills varit hänvisad till
den lilla förteckning, som hvarje år medföljer »dansk bog-
fortegnelse» i form af supplement. Att denna åter ej
gärna kunde vara synnerligen fullständig, säger sig själf
och framgår tydligen af en jämförelse mellan dess sist
utkomna årgång för 1883 och det arbete vi här anmäla.
Under det nämligen den förra omfattar 32 sidor i liten
oktav, har den föreliggande bogfortegnelsens motsvarande
afdeluing svält ut till 73 sidor i stor oktav, hvarjämte
den utmärker sig för en synnerlig fullständighet och nog-
grannhet i bibliografiska uppgifter af alla slag. Dess
framträdande inviger därför ett nytt tidskifte på den
norska bibliografins område, men har dessutom sin sär-
skilda märkvärdighet såsom en gränssten i Kristiania
universitetsbiblioteks historia, i det att denna institution
är genom lagen af d. 20 juni 1882 berättigad att från
och med ingången af år 1883 fritt bekomma ett så kal-
ladt arkivexemplar af alla alster, som utgå från de norska
boktryckerierna. Äran af att denna för institutionen så be-
tydelsefulla bestämmelse omsider blifvit en verklighet
tillkommer i främsta rummet dess verksamme chef, A.
C. Drolsum.

Man kan ej annat än förvåna sig öfver att det
kunnat dröja så länge med införandet af en så naturlig
och nödvändig anordning, utan hvilken det svårligen
(och naturligen aldrig vid svagt doterade bibliotek) låter
sig göra att åt eftervärlden i full omfattning bevara
alstren af den nationella literaturens utveckling. Man
kan så mycket mera förvåna sig, som hos oss en dylik
åtgärd varit redan för länge sedan vidtagen. Upsala uni-
versitets bibliotek hade redan d. 2 juli 1692 genom
kungligt bref fått rätt till ett arkivexemplar från bok-
tryckerierna i Stockholm, Upsala, Wästerås och Strängnäs.
Genom kanslikollegiets bref af d. 16 febr. 1707 ut-
sträktes denna skyldighet till alla boktryckerier i riket,
hvarjämte arkivexemplaren ökades till sex, att lika för-
delas mellan kollegiet, riksarkivet, kongl. biblioteket i
Stockholm och rikets dåvarande 3 universitetsbibliotek.
Som bekant har skyldigheten sedan intagits i tryckfri-
hetsförordningen och därjämte undergått åtskilliga modi-
fikationer. Visserligen har detta lagens bud ej alltid strängt
efterlefvats och dess tillämpning ej häller i forna dagar
med tillbörlig noggranhet bevakats af dem för hvars bästa
det blifvit stadgadt, men det är lätt att inse, huru litet
därförutan våra biblioteker skulle varit i stånd att som
sig borde hafva den nationella literaturen representerad
bland sina öfriga skatter, och vi lyckönska hjärtligen
brödra-universitetet att det kommit i åtnjutande af den
fördel, som vi själfva ägt sedan mer än ett och ett halft
århundrade.

Enligt den ofvannämda lagen af 1882 åligger det
Kristiania universitetsbibliotek att, på grund af denna
rättighet att bekomma arkivexemplar, äfven för hvarje
377

NORDISK REVY 1884—1885.

378

år häröfver upprätta och utgifva en förteckning-, och
»Norsk bogfortegnelse for 1883» är förstlingen af denna
bibliotekets nya ämbetsplikt. Det är oss en sann glädje
att kunna till institutionen uttala vårt fulla erkännande
för det mönstergilla sätt, hvarmed hon förstått att lösa
sin uppgift. De bibliografiska detaljerna äro så fullstän-
digt iakttagna och troget återgifna, den typografiska
anordningen så praktisk och klar, att arbetet ej lemnar
något öfrigt att önska; snarare skulle man kunna uttala
en viss tvekan, huruvida en sådan detaljrikedom är all-
deles nödvändig, och om den ej skall blifva altför svår
att i längden konsekvent genomföra, alt efter som lite-
raturen växer. Härmed må nu vara huru som hälst; föl-
oss som begagna arbetet är fördelen gifven, i det man
sällan kan få för mycket af så kallade bibliografiska data.
Och i afseende på rikhaltigheten af dylika kan förteck-
ningen fullt ut mäta sig med alla sina medtäflare i andra
länder och öfvergår sannolikt de flesta. Exempelvis vilja
vi nämna, att den redogör för alla sidor i en skrift, så
opaginerade som paginerade, är ytterst noggrann i att
meddela, om titelblad saknas eller om omslagstitlarna äro
med några egenheter eller afvikelser behäftade, gifver
upplysningar om anonyme författare, om arbetet är sär-
tryck af ett annat etc. etc. Som en särskild egenhet
kan nämnas, att det för hvarje skrift finnes angifvet, om
den är trykt med s. k. antikva- eller frakturstil. Föl-
en svensk läsare kan detta först förefalla något underligt,
om han ej är bekant med den kamp, som dessa bägge
stilar ännu föra med hvarandra, och den framskjutna
ställning Norge i detta afseende intager som en försvarare
af det gamla systemet. Tack vare bogfortegnelsens om-
sorg att hänföra hvarje skrift till dess läger skall det
en gång bli möjligt att med statistiska siffror följa gån-
gen af denna typografiska fäjd. — Förutom den alfabe-
tiskt uppstälda hufvudkatalogen innehåller arbetet äfven
en afdelning för »politiske og avertissements blade» (med
noggrant iakttagande af de viktiga uppgifterna om för-
ändringar i afseende på tryckeri och redaktör), en dylik
för musikalier och en för kopparstick, kartor m. m. Ar-
betet afslutas med ett systematiskt efter literaturens olika
grenar ordnadt register.

Vid en blick på motsvarande arbete hos oss, den
s. k. »Årskatalog för svenska bokhandeln», kan man ej
undertrycka en from önskan, att denna ock måtte i sin
ordning snarligen komma att undergå en dylik pånytt-
födelse. Ty så god den än är att hafva sådan den är,
återstår dock mycket för att den skall kunna göra an-
språk på fullständighet i afseende på såväl skrifternas
antal som deras bibliografiska behandling. Detta för-
hållande försvårar, för att ej säga förhindrar, hvarje försök
till en jämförelse mellan de bägge ländernas literära pro-
duktion, så i kvantitatift som i kvalitatift hänseende.
Här skulle annars vara ganska mycket af intresse att
lägga fram för läsaren. Så ser man tydligen, att det
starka teologiskt religiösa intresset i Norge där framkallat
en större produktion än hos oss, och ej utan förvåning
och med föga tillfredsställelse varsnar man, att mot den
långa rad af mer eller mindre lös föda i form af romaner
m. m., som vår katalog har att uppvisa, företer den
norska katalogen högst få och oftast verkligt goda arbeten.
Men det torde vara bäst på grund af bristfällig-

heten i jämförelse-materialet att ej föra dessa försök till
jämförelse längre. Kanske kommer snart den dag då
detta låter sig göra, i det att det norska initiativet här
manar till efterföljd och som vi hoppas för till ett lika
fullgodt arbete. C. A.

Blandade ämnen.

Kalevala. Fri öfversättning af Rafael Hertzberg.
Helsingfors 1884. Gr. W. Edlund. 304 s. 8:0. Pris 5 f.
mk. (4 kronor).

Det var en lycklig tanke af mag. Hertzberg att i
»fri öfversättning» eller omdiktning göra Kalevala till-
gänglig för en större allmänhet. Man har visserligen
förut två goda öfversättningar, en efter Lönnrots första
redaktion af Castrén (1841), en efter den andra betydligt
utvidgade redaktionen af K. Collan (1864—68). Ingen
som försökt att med tillhjälp af någon af dessa öfver-
sättningar skaffa sig kännedom om finnarnas i mytologiskt,
kulturhistoriskt och estetiskt afseende lika märkliga folk-
epos, skall dock kunna neka, att det kräfves en ej obe-
tydlig energi för att arbeta sig igenom de trettiotvå eller
femtio sångerna (22,800 verser) i all deras bredd, med alla
utvikningar och alla inströdda trollsånger och visor. Och är
man slutligen på sista sidan, så har man efter första läs-
ningen ändå blott ett kaos i sitt minne som behållning.

I st. f. Collans två band med 800 sidor bjudes oss
här på föga mer än tredjedelen så många sidor i behaglig,
t. o. m. elegant utstyrsel, en teckning af hufvudhän-
delserna: Verlden skapas, Väinämöinen födes och jorden
besås med träd och örter; Väinämöinens och Joukahainens
sångartäflan; Aino; Väinämöinens och Hmarinens färder
till Pohjola; Lemminkäinen ; Bröllopet i Pohjola; Lemmin- .
käinen stör bröllopsglädjen; Kullervo; Hjältarne bortröfva
Sampo; Väinämöinen gör sig en ny kantele. Lifvet i
Kalevala; Louhi gömmer sol och måne i Pohjolas bärg;
Väinämöinen och Kristusbarnet. Ingenting för gången af
det hela väsentligt synes vara utelemnadt. Originalets
trokeiska dubbeldipodier, den vanliga runometern, äro bibe-
hållna, men de äro i öfversättningen vanligen rimmade
och därigenom mera njutbara för moderna läsare. Versen
flyter ledigt, liksom i Rafael Hertzbergs andra öfversätt-
ningar och egna dikter. Ett par språkliga anmärkningar,
utan betydelse för bokens värde, kan jag ej tillbakahålla.
Rim sådana som oneden -— släden, kläder — beder, sätter
— etter, teckning — sträckning väcka ingen anstöt i
Mälarprovinserna. Äro de verkligen också efter finnländskt
uttal fullkomligt rena? Fägnad -— förplägnad (s. 145)
beror väl på oaktsamhet. Man finner Horna berget,
Pohja gården, Tuoni elfven (i två ord) jämte Tuonielfven,
Tuoni-elfven och Poli ja-gården.	Detta skulle vara en
småsak, om det ej vore så vanligt att i böcker från Finn-
land träffa osäkerhet i en så enkel sak.

Jag antager, att äfven för finnar denna förkortade
redaktion bör vara synnerligen välkommen.1) Någon lik-

1) För ungdomen har H. förut berättat Kalevala på svensk
prosa, Helsingfors 1875 (N. Gleerups förlagsexp.), 2 mk.
379

NORDISK REVY 1884—1885.

380

nande finsk upplaga finnes icke, och ej hvarje finne torde
ha tid och lust att läsa de femtio sångerna till ända,
särdeles som Kalevalas språk äfven för finnen ej är all-
deles utan svårigheter. För vetenskapligt behof är nu
ifrågavarande sammandrag naturligen icke användbart och
ej häller afsedt. För sådana syften kan äfven original-
upplagan blott med försiktighet brukas. Det är Lönnrots
stora förtjänst att ha funnit enheten, den sammanbindande
tråden i de spridda runorna och att ha samlat dem i ett
nationalverk. Men för vetenskapen bjuda endast primär-
uppteckningarna, de tusentals varianterna i Finska lite- 1
ratursällskapets arkiv, något säkert underlag att bygga |
på. Det vore i hög grad önskligt, att med deras publi- |
kation ej måtte länge dröja.

Jag slutar med att på det lifligaste rekommendera
Hertzbergs Kalevala för Skandinaviens läsande publik.
Jag kunde ha lust att locka köpare med några profbitar.

Gyllne ord om mö och hjälte,
Sköna ord, dem sångarn hämtat
Ifrån Väinämöinens bälte,
Under Ilmarinens äsja.

Från den muntre Kaukos svärdsudd
Och från Pohjas ödemarker,

Kalevalas furuparker;
men mängden af vackra ställen gör valet för svårt, och
jag måste hänvisa läsaren till boken. Jag är viss på,
att han skall bli förtjust öfver bekantskapen.

Munthe, Puck, Från Napoli. Resebref. IV + 170 ss.
Stockholm 1885. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 2 kr.

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen.
1885, andra häftet. Innehåll: Dietrichson, L., Mid-
delalderens trækirker. Et indlednings kapitel til de nor-
ske stavekirkers historie, I (med 32 träsnitt); Törne-
bladh, R., Den svenska läroverkskomiténs af 1882—•
1884 betänkande, II; Montan, C. 0., Frågan om ny
rättegångsordning i Sverige (Nya lagberedningens be-
tänkande angående rättegångsväsendets ombildning och
bihang till nya lagberedningens betänkande angående rät-
tegångsväsendets ombildning), I; Literaturöfversikt; Ny-
utkomna böcker.

Ny svensk tidskrift utg. af R. Geijer. 1885, mars.
Innehåll: Longfellow, Morituri salutamus, öfvers. af
Hj. Edgren; Hj. Gullberg, Läroverkskomiténs betän-
kande, I; Edv. Lidforss, Svensk Novellistik, II; An-
mälningar af L. N., R. F. och S—e.

Finsk tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bo-
lin och Fredr. Elfving. Februari 1885. Innehåll: J. J.
Tikkanen, Den yttersta domens konstnärliga framställ-
ning i Italien; A. G. Fontell, Finlands folkmängd 1571
jemförd med Sveriges; Edv. Öhrnberg, Ministerskif-
renas historia i Sverige efter 1867; Amanda Kerf-
stedt, Kärlek, lifsbild, I; Anmälningar; Bref från Sve-
tige; Teater m. m.

— Mars. Innehåll: K. K. Tigerste dt, Göran Mag-
nus Sprengtporten, XVII; A. Donner, Ett internatio-

nelt astronomiskt företag; L. W. Fagerlund, En ho-
spitalsinteriör från medlet af förra seklet; Amanda
Kerfstedt, Kärlek, II; Anmälningar; Teater m. m.

Tilskueren, maanedsskrift udg. af N. Neergaard. Fe-
bruar 1885. Inhold: C. St. A. Bille, Parlamentarisme;
E. Schiodte, Theophilus Hansens tegninger; V. Ull-
mann, Johan Sverdrup og den norske forfatningskamp,
I; V. Stuckenberg, Tre digte; Marie Pingel, Prin-
sesse Charlotte af Wales, II; E. Skram, Kiellands For-
tuna og Lies En Malstrom; Herman Bang, Teatrene.

— Marts. Indhold: K. Gjellerup, Fyrstegraven; V.
Ullmann, Johan Sverdrup og den Norske forfattnings-
kamp, II; G. Carducci, I en gotisk kirke, overs, af
S. .Schandorph; M. Mork Hansen, Om sprogfor-
holdene i de blandede egne af Sonderjylland ; Frk. M.
Pingel, Prinsesse Charlotte af Wales, III; H. Schwa-
nenflügel, Ibsens Vildanden og dens opforelse paa det
kgl. teater; Frk. C. Bergsoe, Magdalene Thoresen:
»Fra midnatssolens land»; N. Neergaard, F. Olden-
burg: »Statscoup».

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större konsistoriet.

Den 21 februari. Kanslern hade enl. ankommen skrifvelse
beviljat 300 kr. från universitetets reservfond för nymodellering
af genien i det öfver triumfbågen i nya universitetsbyggnadens
aula uppsatta vapnet.

Enligt likaledes ankommen skrifvelse hade kanslern icke fun-
nit sig för närvarande kunna lämna bifall till konsistoriets hem-
ställan om anslag för anbringande af förändrad yttertrappa till
universitetsbyggnadens hufvudfasad.

Med anledning af föreskrift i kgl. brefvet af den 9 mars 1883
i afseende å åtgärder för tillsättning af lediga laboratorstjänsten
vid patologiska institutionen utsatte kons, den tid af 1 månad, inom
hvilken fakulteten ägde att till tjänstens erhållande kalla utmärkt
vetenskapsman, att räknas från och med denna dag.

Med anledning af stadgandet i § 4 af reglementet för konung
Oskar II:s jubelfestdonation företogs med slutna sedlar val af den
komité, bestående af en ledamot från hvarje fakultet eller sektion,
som hade att behandla frågan om understödets utdelande för in-
nevarande år. Då, efter det början skett med valsedlarnas upp-
tagande, en valsedel innehöll biskop Cornelii namn, ifrågasatte
prof. Alin, huruvida biskop Cornelius vore valbar till ledamot i
ifrågavarande komité. Under diskussionen härom yttrades huf-
vudsakligen å ena sidan, att, ehuru biskop Cornelius efter sin ut-
nämning till biskop i Linköpings stift blifvit i ämbetet installerad
och äfven inträdt i biskopsämbetets, utöfning, likväl och enär han
icke finge tillträda biskopslönen förr än den 1 maj 1887, vid
hvilket förhållande biskop Cornelius, som komme att intill nämda
tid uppbära professorslön här vid universitetet, så mycket mindre
kunde anses hafva frånträdt sitt professorsämbete, som i flere
föregående fall utnämd och installerad biskop på samma sätt som
nu biskop Cornelius utöfvat biskopsämbetet men det oaktadt kvar-
stått i utöfningen af den befattning han förut innehaft, och bi-
skop Cornelius själf, genom att begära tjänstledighet till viss dag
från sitt professorsämbete för resa till Linköping, tydligen gifvit
tillkänna, att han ansåge sig fortfarande innehafva och utöfva sitt
professorsämbete, biskop Cornelius äfven borde vara valbar till
ledamot i nu ifrågavarande komité, och å andra sidan att, då bi-
skop Cornelius genom sin utnämning till annan tjänst upphört att
vara professor vid universitetet, så vore han icke valbar till nämda
uppdrag, som kunde tillfalla endast ledamot af fakultet eller sek-
381

NORDISK REVY 1884—1885.

382

tion. Vid begärd votering röstade professorerna Hammarstrand,
Schultz, T. Nordling, Lundquist, Cleve, Landtmanson, Daug, V.
Nordling, Nyblom, Holmgren, Mesterton, Ribbing och rektor prof.
Sahlin eller tillsammans 13 für förra meningen och professorerna
Hammarsten, Henschen, Clason, Alin och Hagberg eller tillsam-
mans 5 för den senare. Konsistoriet hade sålunda förklarat bi-
skop Cornelius valbar, däremot reservationer likväl anfördes af
prof:na Alin, Hagberg och Henschen. Till ledamöter i komitén
utsågos professorerna biskop Cornelius, Landtmanson, Hedenius,
Sahlin och Thalén.

Kons, beslöt, att professuren i kyrkohistoria skulle kungöras
ledig till ansökan.

Kons, beslöt att hos kanslern göra framställning, att, på sätt
medicinska fakulteten och drätselnämden föreslagit, extra ordina-
rie professorn i pediatrik och praktisk medicin här vid universi-
tetet tills vidare och intill dess en särskild klinik åt honom kan
inrättas, med befrielse från katedrala föreläsningar erhåller följande
åligganden, näml.:

att han trenne gånger årligen från och med den 15 mars, 15
sept, och 15 dec. under minst 4 eller, om så erfordras, flere vec-
kor dagligen på ordinarie professorns i praktisk medicin kliniska
afdelning åt de medicine kandidater, som vid dessa tider begynna
sin tjänstgöring, meddelar den undervisning i de fysikaliska un-
dersökningsmetoderna, som förut tillhört adjunkturen i praktisk
medicin;

att han öfvertager ledningen af en särskild, i sammanhang
med fakultetens öfriga kliniker anordnad pediatrisk poliklinik och
meddelar därtill hörande undervisning; samt

att, så länge undervisningen i de fysikaliska undersöknings-
metoderna komme att fortgå efter ofvannämda plan, e. o. profes-
sorn i pediatrik och praktisk medicin vore pliktig att vid tjänst-
ledighet till vikarie afstå tjänstgöringspenningar under de tider,
då undervisningskurserna i fysikalisk diagnostik fortginge, men
under öfriga delar af året vara från sådan skyldighet befriad.

Teologiska Fakulteten.

Ben 24 februari. Tillstyrktes studerandena O. L. T. Peters-
sons och A. E. Bergs ansökningar att i teologisk-filosofisk exa-
men som examensämne få utbyta teoretisk filosofi mot praktisk.
Professoren Johansson ingaf deremot reservation.

Den 3 mars. Anstäldes teologie kandidat-examen med filosofie
kandidaten Ake Hassler, östg.

S. d. Afstyrktes teologie studeranden J. I. Carlsons ansök-
ning om befrielse från de för inträde i predikoämbetet föreskrifna
praktiska öfningarna vid universitetet.

S. d. Tillstyrktes Professoren, von Scheeles ansökning om tjänst-
ledighet från den 9 nästinstundande april till innevarande termins
slut, och föreslogs, att, enär alla för vikariat tillgänglige lärare inom
fakulteten redan vore upptagne med bestridande af föreläsnings-
och examinationsåligganden, ingen vikarie förordnas till uppehål-
lande af professoren von Schéeles föreläsningsskyldighet, men att
däremot till uppehållande af hans examinationsskyldighet profes-
soren och biskopen Cornelius måtte förordnas.

S. d. Afgafs yttrande, att fakulteten icke hade någon att
föreslå vid tillsättningen af ett efter docenten 0. E. Burman le-
digt rörligt docentstipendium.

Den 16 mars. Bifölls teologie kandidaten Claës Elis Johans-
sons ansökning att varda föreslagen till docent i apologetik och
beslöts, att skrifvelse derom skulle till kanslersämbetet afgå.

S. d. Tillstyrktes studeranden A. Jernbergs ansökning att i
teologisk-filosofisk examen som examensämne få utbyta teoretisk
filosofi mot praktisk. Biskopen Cornelius, professoren Johansson
och e. o. professoren Sundelin ingåfvo däremot reservationer.

S. d. Afgafs yttrande, att fakulteten icke hade någon att
föreslå till erhållande af. understöd ur Oskar II:s jubelfestdo-
nation.

S. d. Utsågs till dekanus för nästkommande läsår professo-
ren Myrberg.

S. d. Afgafs infordradt yttrande i anledning af läroverksko-
miténs yttrande och förslag rörande organisationen af rikets all-
männa läroverk, i hvad nämda utlåtande och förslag angå eller
hafva betydelse för studierna och examina vid universiteten.

Juridiska Fakulteten.

Den 31 jan. Hemstäldes hos kanslersämbetet, att ett årligt
arvode af 1,500 kronor skulle åt docent Trygger anvisas af stats-

rådet Hammarskjölds professorslön mot skyldighet för Trygger att
deltaga i undervisningen inom fakulteten enligt den anordning, fa-
kulteten kan finna skäligt bestämma. (Sedan bifallet af kansl.)

Den 2 mars. Afiades juris utriusque kandidatexamen af
C. I. A. J. Bergström, södermanl.

Medicinska Fakulteten.

Don 21 februari tillsattes en komité, bestående af pro-
fessorerna Mesterton, Kjellberg, Hammarsten, Henschen och Pet-
tersson för att i anledning af från professoren Henschen in-
gifna memorial angående om- och nybyggnad vid det akademiska
sjukhuset taga i öfvervägande den praktiskt-medicinska under-
visningens behof och härom till fakulteten inkomma med de för-
slag, som kommitterade funne vara af behofvet påkallade.

Den 28 februari afiades med. licentiat-examen af med.
kandidaten J. W. Englund af Göteborgs nation, äfvensom med.
kandidat-examen af medicine studerandena, filosofie kandidaten
Johan Gustaf Johansson Ekehorn af Smålands nation, Konrad
Vahlquist och Johan August Hedlund af Östgöta nation.

S. d. Beslöt fakulteten att till det större konsistoriet anmäla, att
fakulteten ej hade någon att föreslå till erhållande af ett efter
docenten Burman ledigt rörligt docentstipendium.

Den 14 mars afiades med. kandidat-examen af med. stu-
derandena Set Valentin Lindström af Norrlands nation och Viktor
Emanuel Klingberg af Södermanlands-Nerikes nation.

S. d. Beslöt fakulteten anmäla, att fakulteten för detta år icke
hade någon att förorda till erhållande af understöd från konung
Oskar II:s jubelfestdonation.

S. d. Beslöt fakulteten, att två lediga riksstatens medicinska
stipendier, näml. stipendiet för afdelningen anatomi och stipendiet
för afdelningen allmän patologi och medicinens historia, skulle an-
slås lediga att sökas senast onsdagen den 8 nästinstundande
april.

Filosofiska fakulteten.

13 mars. Bestämde fakulteten sätt och tid för behandlingen
af den till fakultetens yttrande remitterade frågan om läroverks-
komiténs betänkande.

S. D. Afstyrkte fakulteten en af fil. kand. Ad. Meyer, sthm.,
ingifven underd. ansökan att i filos, lic.-examen få med matema-
tik och fysik förena teoretisk filosofi.

8. D. Faststäldes reglemente för filosofiska fakultetens rese-
stipendier.

21 mars. Afgaf fakulteten yttrande öfver läroverkskomiténs
betänkande, hvarvid såsom fakultetens beslut antogs hvad matemat,-
naturvet. sektionen i samma ärende beslutat jämte ett tillstyrkande
af hvad komiterade föreslagit beträffande stärkande af undervis-
ningen i lefvande språk vid universitetet.

Humanistiska sektionen.

11 mars. Tillkännagafs, att k. m:t under d. 13 febr, beviljat
kand:ne Å. Munthes, E. Münchmeijer, H. Hjorths och F. Palmgrens
ansökan att i fil. lic.-examen få förena nyeuropeisk linguistik, la-
tin samt estetik, literatur- och konsthistoria;

samt att k m:t d. 6 febr, förordnat, att docent A. G. Noreen
må under den tid han förestår professuren i nordiska språk upp-
bära ett arvode af 2,000 kronor årligen från detta års början,
med bibehållen rätt att därjämte uppbära docentstipendium. '

S. D. Föreslog sektionen, att det anslag å 2,500 kronor årli-
gen, som beviljats för undervisning i slaviska språk vid universi-
tetet, måtte tilldelas docenten J. A. Lundell.

S. D. Bedömdes en för fil. doktorsgrad af fil. lic. F. A. v.
Scheele utgifven och d. 7 mars offentligen försvarad afhandling,
“Samuel Grubbe’s Skönhetslära".

S. D. Anmälde prof. Nyblom sin önskan att kalla nämde
fil. lic. F. A. v. Scheele till docent i estetik (kanslerns utnämning
skedde d. 18 mars).

S. D. Beslöt sektionen anmäla doc. H. Schäck att komma i
atanke vid utdelandet af kon. Oscar II:s jubelfeststipendium inne-
varande år för sitt arbete “William Shakspere, hans lif och verk-
samhet“.

Matemat.-naturvetenskapliga sektionen.

13 mars. Beslöt sektionen anmäla doc. 0. Widman att på
grund af sitt arbete “Studien in der Cuminreihe" komma i åtanke
vid utdelandet af kon. Oscar II:s jubelfeststipendium för inneva-
rande år.
383

NORDISK REVY 1884—1885.

384

S. D. Valdes prof. F. R. Kjellmnan till sektionsdekan för kom-
mande läsår.

18 mars. Afiades fil. lic.-examen af kand. J. J. A. Appellöf,
gotl.

S. D. Anmäldes, att kanslern d. 13 mars utnämnt licentia-
terna K. J. Ångström och C. A. Mebius till docenter i fysik vid
universitetet.

Biblioteket.

Bland gåfvor, som på sista tiden kommit universitetsbibliote-
ket tillhanda, förtjänar att särskildt nämnas den dyrbara present,
som för några dagar sedan kom från herr Ilja Kirilovitch Savin-
koff, köpman i S:t Petersburg, bestående i den på hans bekostnad
utgifna fotolitografiska upplagan af det kring 1056 skrifna så
kallade Ostromirska evangeliet, som tillhör kejserliga biblioteket
i S:t Petersburg. Det ytterst kostbara och praktfulla aftrycket
återger med ovanlig tydlighet alla dragen i denna handskrift, som
anses vara den älsta af alla med s. k. Cyrilliska bokstäfver
skrifna kyrkoslaviska manuskripter.

Från universitetet i Edinburg har ankommit en stor kvart-
volym, innehållande berättelsen om dess förlidet år firade trehundra-
års jubelfest. Arbetet utmärker sig i typografiskt hänseende ge-
nom den solida lyx, som man är van att möta i engelska prakt-
arbeten,	C. A.

Kobenhavn.

Det Kongelige Danske Videnskabernes
Selskabs Prisopgaver for 1885.

Den historisk-filosofiske Klasse.
Filologisk Prisopgave.

(Pris: Selskabets Guldmedaille.)

Allerede i den romerske Republiks sidste og Kejserdommets
tidligere Tid opstod et særligt Forhold, en Modsætning og Kamp,
idet det latinske Sprog benyttedes som officielt Meddelelsesmiddel
af de romerske Autoriteter i en Række Lande og Provinser med
oprindelig græsk eller helleniseret Befolkning, der var i Besiddelse
af en selvstændig Dannelse og en den romerske overlegen Litte-
ratur. Dette Misforhold fremtrædte skarpere, efterhaanden som en
stor Del af den græske Befolkning, og fra Caracalla af den hele,
optoges i romersk Borgerret og fik Ret til Deltagelse i det offent-
lige Liv, for saa vidt dette i sin absolut monarkiske Form til-
stedede folkelig Deltagelse. Men en fuldstændig Modsætning imel-
lem den traditionelle Form for Regeringens lovgivende og admi-
nistrative Udtalelser og Folkets til den overleverede Dannelse sig
stattende Sprog fremkom, da det romerske Rige deltes og en la-
tinsktalende Regering fik sit Sæde i Konstantinopel langt udenfor
det latinske Sprogs virkelige Omraade. Det latinske Sprog indtog
her en Stilling, der kunstig maatte stöttes ved Undervisning og
Skoler, i hvilke de, der onskede at indtræde i Statstjenesten, til-
egnede sig den nodvendige, ofte tarvelige, Kundskab og Færdig-
hed i Regeringssproget. Mere og mere maatte imidlertid det vir-
kelige Folkesprog, der ogsaa var og blef Hoffets Omgangssprog,
gjare sig gjældende i Lovgivning og Administration, og tilsidst
ganske fortrænge det paa ingen naturlig Grundvold hvilende Latin.
Skjant denne Udvikling i dens store Hovedtræk ligger for Dagen,
og navnlig ikke har kunnet undgaa at omhandles af dem, der
have sysselsatt sig med Romerrettens Historie i de senere Aar-
hundreder, er dog den hele Bevægelses Gang og Sammenhæng
med almindeligere Litteraturforhold og med Skolerne, saa vidt vi
skjanne, ingensteds fremstillet med tilfredsstillende Klarhed. Sel-
skabet ansker derfor at fremkalde:

En omfattende Undersagelse af det latinske Sprogs Stilling
som Regerings- og Administrationssprog i det astromerske Rige
fra Konstantin den Stores Tid, indtil det bliver ganske fortrængt
af det græske, samt af de dermed sammenhængende Skole- og
Litteraturforhold.

Filosofisk Prisopgave.

(Pris: Selskabets Guldmedaille.)

Ved Siden af den, som det synes, i de sidste Decennier med
fornyet Liv vaagnende Diskussion af Ethikens Grundlag og Prin-
ciper har der i den nyeste Tid ogsaa gjort sig Bestræbelser gjæl-
dende for at oplyse den ethiske Udvikling og derigjennem ogsaa
de ethiske Principer ved Hjælp af den historiske (sammenlignende)

Methode, idet man har undersagt de ethiske Forestillingers og de
ethiske Institutioners Sammenhæng med andre Sider af Livet hos
forskjellige Folkeslag og i forskjellige Kulturperioder. Da det vil
være af Betydning at vinde Klarhed over, hvad der ad denne Vej
kan udrettes till Belysning af den filosofiske Ethiks Problemer,
stiller Selskabet herved den opgave:

At give en kritisk Fremstilling af de ved den historiske Me-
thode vundne Resultater paa Ethikens Omraade og en Under-
sagelse af denne Methodes Betydning for den filosofiske Ethik i
det hele. Forts.

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag:

NY SVENSK TIDSKRIFT

FÖR KULTUR-OCH SAMHÄLLSFRÅGOR, POPULÄR
VETENSKAP, KRITIK OCH SKÖNLITERATUR,
utgifven af Reinhold Geijer, utkommer under år 1885
enligt samma plan som under näst föregående år, i tio
häften — ett i hvar månad med uppehåll under högsom-
maren — med tillsammans minst 40 tryckark eller 640 sidor.

Penumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor.

Priset är fortfarande 10 kr. för helt år.

Marshäftet innehåller:

Morituri salutamus. Dikt af Longfellow. Öfvers. af Hjalmar Ed-
gren. — Läroverkskomiténs betänkande I. Af Hj. Gullberg. —■
Svensk Novellistik II. Af Edvard Lidforss. — Literaturanmäl-
ningar.

Innehåll:

Gran: Fonctionnement de la justice militaire.

Hildebrand: Sveriges medeltid.

S:t Clair Feilden: A short constitutional history of England.

Lagus: Kellgrens finska lefnadsminnen.

Genmäle af A. Ahnfelt och soar af H. S.

Burg: Die älteren nordischen runeninschriften.

van t'Hoff : Etudes de dynamique chimique.

Zopf: Die spaltpilze.

Zopf: Die pilzthiere oder schleimpilze.

Eriksson: Om potatissjukan.

Verdandi, tidskrift utg. af “Uffe“ och Lars Hökerborg.

Skolan och Hemmet, samling af uppsatser, utg. af Carl Kastman,
Norsk bogfortegnelse for 1883, udg. ved Universitetsbibliotheket.

Kalevala, öfvers. af Rafael Hertzberg.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Kobenhavn).