Nr 27 (15 Mars)

(1884—85) Ärg. II, 11.

N 0 R DISK REV Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,

Doc. %. E. Berggren, Lektor I. Bergstedt, Fil. Dir M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. II. Blomberg, Lektor S. 7. Boëthius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. II. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. 7. Forssell, Adj. P. A. Geifer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %.

Iagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. I. I. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.

I. Hoffding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.

H. Lind, Doc. %. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7.

F. Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc.
y. II. E. Schlick, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. %. LL. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. 7. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S boktryckeri.

Juridik.

Wagner, Handbuch des Seerechts, I. Leipzig,
1884.

Så kosmopolitisk än sjörätten till sin natur är, har
man ännu icke, trots de bemödanden som i senare tid
blifvit gjorda, lyckats komma synnerligen långt i inter-
nationell öfverensstämmelse. Den gällande sjörätten sönder-
faller i tre väsentligen skilda grupper: den engelsk-
amerikanska, den franska och den tyska. Till den sist-
nämda hör vår sjölag, ej blott på grund af vår äldre
sjörätts sammanhang med den germanska, utan särskildt
därför att vår gällande sjölag af 1864 i högst väsentliga
delar stöder sig på den tyska sjölagen af 1861. Till
följd af detta samband, hvilket den förestående refor-
men af den nordiska sjörätten helt visst kommer att
göra ännu närmare, är den tyska sjörättsliteraturen egnad
att hos oss påkalla särskild uppmärksamhet.

I jämförelse med rättens öfriga grenar har sjörätten
i Tyskland föga varit föremål för vetenskaplig bearbet-
ning. De omfattande, särdeles sakrika protokollen öfver
förhandlingarna inom den kommission, som utarbetade lagen,
äro visserligen mycket upplysande för lagens tolkning
och lemna värderika bidrag till riktig uppfattning af hit-
hörande frågor; men de kunna dock icke ersätta en genom-
förd vetenskaplig bearbetning af lagen i dess helhet. En
sådan gifver icke heller Lewis, i sin bekanta kommentar
(d. Deutsche seerecht 2:dra uppl. 1883, 1884), hvilken är i
hög grad ojämn och tämligen osjälfständigt återgifver
protokollens innehåll, ehuru den nog för praktiskt ända-
mål är af stort gagn; icke heller den i Endemanns
Handbuch des d. Handels-, See- und Wechselrechts inrymda
framställningen af sjörätten, då denna framställning är
alt för kortfattad för att kunna lämna mer än en öfver-
sikt af ämnet. Några förtjänstfulla monografier finnas

väl; men äfven på sådana är literaturen långt från rik.
Det är därför i sanning »ett länge kändt behof», som
d:r Wagner genom sin »handbok» velat afhjälpa. Arbe-
tet ingår i Bindings storartade publikation: »Handbuch
der deutschen Rechtswissenschaft»; det skall omfatta
två band.

I det nu föreliggande bandet gifver förfin i en »all-
män inledning» en öfversikt af sjöfartens och sjörättens
utveckling, af den sjörättsliga literaturen, såväl från
medeltiden som den nyare tiden, ej blott den tyska utan
äfven öfriga länders, samt en framställning af de sjö-
rättsliga normernas allmänna karaktär och deras lokala
användbarhet. Efter denna inledning behandlar han i fyra
kapitel »die Personen des Seerechts» — redaren, last-
ägaren (»der Ladungsinteressent»), deras representanter
och slutligen skepparens och besättningens personliga
ställning, såsom anstälda å fartyget.

Att fullt uppskatta värdet af D:r W:s arbete ligger
icke inom en främlings förmåga. Ref. kan dock icke
underlåta att uttala sin beundran för den storartade litera-
turkännedom, den omfattande forskning på sjörättens alla
områden — det teoretiska som det praktiska — hvar-
om verket vitnar. Men det oerhördt omfattande material,
förfin velat infoga inom ramen af sin framställning, har, en-
ligt refis mening, icke kunnat undgå att menligt inverka
på denna. Det synes ref. som hade det varit bättre om förf,
utelemnat en del tekniska detaljer och i stället gjort teck-
ningen af de viktigare instituten något fylligare och mer
konkret. Förf:s framställning synes nu vara nog skematisk,
men är i öfrigt utmärkt för klarhet och skärpa och vitnar
om ett fullständigt herravälde öfver ämnet. Äfven jäm-
förelser med utländsk rätt lemnas, ehuru kanske något
ojämnt i afseende på fullständighet. Den tyska rätten be-
handlas med stor själfständighet, och förf, skiljer sig i
många punkter från sina föregångare. Att granska de-
taljerna kan icke vara refis sak; ett par anmärkningar skall
han dock tillåta sig. Så synes det oriktigt att till de van-
323

NORDISK REVY 1884—1885.

324

liga slagen af redares och lastägares ansvarighet — med
fortune de terre eller med f. d. mer — foga ett tredje,
som skiljer sig från det första slaget blott däri, att borge-
nären har förmånsrätt; ty denna omständighet berör väl
icke ansvarigheten. Likaså kan ref. ej tro det vara rik-
tigt, att en hufvudredare, som icke är medredare och
därför icke utan enhällighet kan väljas till hufvudredare,
skulle kunna afskedas därför att en medredare så vill;
detta beslut af rederiet kan ej ändras utan majoritetens
vilja — den enskilde kan ej kullstöta det därför, att han
kan hindra dess tillkomst.

Ref. uttalar slutligen det hopp, att vi ej alt för
länge måtte få vänta på andra delen af förf:s verk, hvil-
ken skall behandla så viktiga och intressanta delar af
sjörätten. Måtte den blifva jämnbördig med denna första.

I. Afz.

Hagerup, Francis, Oni Tradition som Betingelse
for Overdragelse af Eiendomsret til Losore. 112 s.
Kristiania 1884.

Beträffande förvärf af äganderätt till lösa saker före-
komma tvänne spörsmål af särdeles stor vikt. Det ena
gäller förutsättningarna för förvärfvet, då öfverlåtaren är
ägare till saken; det andra afser däremot de vilkor, un-
der hvilka (en mot förra ägaren skyddad) äganderätt kan
vinnas genom öfverlåtelse af en person, som icke är sa-
kens ägare. Denna senare fråga är, som bekant, i ro-
merska rätten afgjord till den ursprunglige ägarens för-
del; för dennes vindikation fick förvärfvaren böja sig, han
måtte hafva varit i aldrig så god tro med afseende på
öfverlåtarens rätt till saken; endast häfd var i stånd att
omintetgöra ägarens rätt. Den äldre tyska rätten där-
emot stälde sig ej lika obetingadt på ägarens sida, utan
lät utgången af dennes talan vara beroende af, huruvida
han kunde anses hafva haft någon skuld i att tredje man
varit i stånd att bedraga förvärfvaren. Enligt den på
många ställen gällande regeln »Hand muss Hand wahren»,
afskar man helt och hållet ägarens vindikations rätt, i
den händelse saken föryttrats af en person, till hvilken
ägaren frivilligt öfverlåtit besittningen af densamma.
Denna regel är ock den, som i mer eller mindre modi-
fierad form gjort sig gällande i den moderna rätten, ja,
man har till och med gått ända därhän, att man ansett
förvärf af lösa saker af en icke-ägare alltid böra gälla
mot förra ägaren, så snart förvärfvaren varit i god tro
och därjämte fått saken i sin besittning. (Det s. k. con-
stitutum possessorium godkännes i regel ej.) Man måste
erkänna, att ett dylikt resultat i allo tillfredsställer all-
männa omsättningens kraf på säkerhet i samfärdseln, om
än anmärkningar i andra afseenden kunna göras mot att
i sådan grad höja den goda trons rättstiftande betydelse.
En intressant belysning af denna fråga lemna förhand-
lingarna vid det i Stockholm under sistlidne sommar
hållna Femte Nordiska Juristmötet.

I nära samband med denna fråga står den första af
oss uppkastade, nämligen den angående betingelserna för
förvärf af äganderätt till lösa saker på grund af öfverlå-
telse från deras föregående ägare. Hvad som härvid sär-
skildt erbjuder stort intresse, är undersökningen af, huru-

vida förvärfvarens äganderätt är betingad af att han vin-
ner besittningen af saken. En dylik undersökning, från
allmänrättslig synpunkt och med afseende på gällande
norsk rätt, framlägger förf, till föreliggande arbete. Sitt
svar på frågan angifver han redan i början af sin af-
handling, och innehåller detta, att det för öfverflyttandet
af äganderätt till lösören hvarken enligt positiv norsk lag
eller sedvanerätt är erforderligt, att saken öfverlemnas i
förvärfvarens besittning (tradition), liksom ock att man
saknar grund till att de lege ferenda uppställa en dylik
fordran. Förf, inskränker emellertid ej sin undersökning
till den norska rätten, utan förutskickar en redogörelse
för traditionens betydelse i berörda hänseende enligt ro-
mersk och äldre germansk rätt samt enligt de moderna
rättssystemen. Vid den närmare granskningen af hufvud-
regeln i den romerska rätten: »Traditionibus et usuca-
pionibus dominia rerum non nudis pactis transferuntur»,
berör Förf, äfven frågan angående förvärf af besittning ge-
nom d. s. k. frivilliga ställföreträdare, hvarvid han vänder sig
mot den åsikt, Schlossmann i sitt arbete »Der Besitz-
erwerb durch Dritte» velat göra gällande, och enligt hvil-
ken äfven i den senare romerska rätten förvärf af be-
sittning genom ställföreträdare endast i det fall var möj-
ligt, att ställföreträdaren var en procurator omnium bo-
norum. I sin vederläggning af Schlossmann, hvilkens
åsikt, enligt livad förf, upplyser, förkastats af Baron,
Leonhard och Eck, stödjer sig förf, dels på Modestini ut-
talande i L. 53 D. 41: 1, enligt hvilket »per quemlibet
volentibus nobis possidere adquirimus», dels ock därpå,
att vid det s. k. constitutum possessorium ett förvärf af
besittning genom ställföreträdare ägde rum. Beträffande
åter de närmare förutsättningarna för hufvudmannens be-
sittningsförvärf genom ställföreträdaren ansluter förf, sig-
till Schlossmann och vänder sig mot Ihering, som skulle
hafva tolkat det i källorna förekommande stadgandet, att
ställföreträdaren skall handla »nomine alieno» (h. e. man-
dantis), sålunda, att ställföreträdaren måste vid traditio-
nen namngifva sin hufvudman. Att fordra ett namngif-
vande af hufvudmannen har emellertid ej varit Iherings
mening, något som man kan finna redan af de citat af
Iherings afhandlingar i ämnet, som Schlossmann anfört,
utan Iherings åsikt går ut därpå, att det af omständig-
heterna vid traditionen bör framgå, att ställföreträdarens
afsikt varit den, att hufvudmannen skulle vinna besitt-
ningen. Denna mening synes oss hafva ett otvetydigt
företräde framför den af förf, efter Schlossmann antagna,
enligt hvilken alt skulle bero på, huruvida ställföreträ-
daren handlat i eget eller i hufvudmannens intresse.
Frånsedt nämligen en massa lagrum, där »nomine alicuius
adquirere» otvifvelaktigt har den af oss godkända bety-
delsen, t. ex. L. 6 C. 4: 50, L. 3 C. 5: 39, L. 13 pr.
D. 41: 1, L. 123 D. 50: 17, förefaller det oss högst osan-
nolikt, att romerska rätten, som principielt ogillade för-
värf genom ställföreträdare, skulle hafva gjort ett så vidt
gående undantag från denna regel, att han därigenom
skulle hafva rubbat den säkerhet med afseende på ägan-
derättsförhållandena, som alltid utgjort föremålet för hans
största omsorger. Vi lemna nu frågan och öfvergå till
förf:s framställning af constitutum possessorium. Med af-
seende härpå synes förf:s ställning icke vara fullt klar.
Den riktiga åsikten, hvilken förf, ock synes stå ganska
325

NORDISK REVY 1884—1885.

326

nära, torde vara att antaga, att blotta förklaringen af
äganderättens öfverlåtelse, i det fall att öfverlåtaren fort-
far i det fysiska maktförhållandet till saken, tacite i sig
innebär ett öfvertagande från hans sida af förpliktelsen att
besitta saken å förvärfvarens vägnar. Det synes oss
nämligen mycket antagligt, att den romerska rätten vid
slutet af sin utveckling de facto erkänt äganderättens öf-
vergång genom blotta aftalet, så snart öfverlåtaren var i
juridisk besittning af saken, hvadan följaktligen satsen:
»Traditionibus etc» för den senare rätten, såsom Gold-
schmidt antager, icke innebär, att äganderättens öfver-
gång måste få ett yttre uttryck i öfverlåtelsen af besitt-
ningen, utan blott vill utsäga, att en ägare, som icke
själf eller genom en ställföreträdare besitter saken, skall
vara ur stånd att öfverlåta äganderätten på en annan.

Hvad därefter beträffar den svenska rätten, har förf,
utan tvifvel träffat det rätta, då han anslutit sig till de-
ras mening, som anse traditionen icke vara erforderlig
för förvärf af äganderätt till lösören. (Obs. emellertid
gåfva.) Denna åsikt har ock flerfaldiga gånger uttalats
af konungens högsta domstol. Däremot har högsta dom-
stolen ej godkänt den af förf, hyllade åsikten, att kongl.
förordningen i afseende på handel om lösören etc. den 20
nov. 1845 bör tillämpas äfven i det fall, att säljaren
gjort konkurs. Det af komiterade 1859 afgifna förslag
till konkurslag däremot innehöll en § (39), så lydande:
»I fråga om lösören, som vid början af konkurs finnas i
gäldenärs bo, men uppgifvas vara till annan föryttrade,
gälle, utom här ofvan gifna föreskrifter, jämväl hvad sär-
skildt är stadgadt angående vilkoren för fredande vid ut-
mätning af lös egendom, den köparen låtit i säljarens
vård kvarblifva.» Denna § blef emellertid utesluten af
rikets ständer, emedan de antagit ett förslag angående
1845 års förordnings ersättande med en annan, hvilken
emellertid icke erhöll kongl. maj:ts bifall.

Ännu återstå många frågor, med afseende på hvilka
vi skulle vara benägne att skärskåda förf:s utredning;
vi hafva emellertid redan öfverskridit det utrymme, som
står oss till buds, men innan vi sluta, vilja vi såsom ett
totalomdöme om föreliggande arbete utsäga, att detsamma
bär spår af samma juridiska blick och literaturkänne-
dom som förf:s föregående arbete »Om Kjob og Salg».

E. T.

Sidenbladh, Karl, Sveriges kommuner i admi-
nistrativt, judicielt och ecklesiastikt hänseende m. m.
år 1885. Stockholm 1885, P. A. Norstedt & Söner.
Pr. kart. 2 kr. 50 öre.

Genom denna handbok har utgifvaren förskaffat all-
mänheten en bekväm hjälpreda i många fall, då såväl
statskalendern som Fàhræi administrativa handbok icke
kunna lemna svar å de spörsmål, som framställa sig rö-
rande Sverges administrativa, judiciella och kyrkliga in-
delning samt särskildt angående den i våra dagar så vik-
tiga kommunala indelningen. Man måste därför vara den
flitige utgifvaren synnerligen tacksam för det nya bidrag,
som han lemnat till noggrannare och mera omfattande kän-
nedom om fosterlandet och dess skilda delar. Så vidt
anm. vid ett hastigt genomgående af handboken kunnat
finna är också arbetet utfördt med den noggranna omsorg

och reda, som man med skäl väntar af den förfarne sta-
tistikern. Siffrorna synas väl i vissa fall något antikve-
rade, t. ex. då antalet valkretsar med medelbara och ome-
delbara val, antalet röstberättigade och i valet deltagande
uppgifves för valet 1881, men utg. har naturligen haft
så mycket mindre skäl att uppskjuta utgifvandet för er-
hållande af nyare siffror, som han ju med tämlig säkerhet
bör kunna hoppas att snart få utgifva en ny upplaga.
— Med afseende å bokens titel kan anm. icke under-
låta att göra en anmärkning. Af denna skulle man näm-
ligen kunna förledas att tro, att handboken endast sys-
selsatte sig med den kommunala indelningen och de kom-
munala förhållandena, då förf, däremot på goda grunder
ansett sig böra redogöra äfven för indelningar, som sakna
kommunal betydelse, såsom domsagor, fögderier och läns-
mansdistrikt. Förf, vill väl icke räkna dessa till kommu-
ner? För öfrigt borde väl förf, hafva klargjort, hvad han
menar med kommun. Att förf, med kommun afser den
verldsliga kommunen framgår väl både af den siffra, som
angifver kommunernas antal, och af uppgifter angående
köpingar, att de bilda egen kommun, men detta hindrar
icke förf, att såsom helhet upptaga kyrkoförsamlingen
och särskildt en del däraf, som bildar egen verldslig kom-
mun, utan att nämna den verldsliga kommun, som huf-
vuddelen bildar, se t. ex. Mönsterås, Säby, Själevad m
fl. — Det är köpingarna, som här vållat svårighet; de
göra det äfven i andra afseenden. Så säger förf. (sid. 5),
att förordningen om kommunalstyrelse i stad tillämpas i
9 köpingar, då ju förhållandet är, att i dessa köpingar
denna förordning tillämpas med hänsyn »till beräknings-
grunden för utöfvande af rösträtt i kommunens gemen-
samma angelägenheter samt för utgörande af bidrag till
utgifter för kommunens gemensamma behof», hvaremot
landsbygdens kommunalförordning är tillämplig med af-
seende å den kommunala organisationen m. m. Då utom
dessa köpingar ytterligare finnas 3, som bilda egna kom-
muner med tillämpning i allo af landsbygdens kommunal-
författning, så borde väl dels detta omnämts dels vid de
särskilda köpingarna angifvits, till hvilken grupp hvar
och en hör. K. H. B.

Thomsen, V. C., Bidrag til læren om fordringsrettig-
heders forældelse efter dansk og fremmed ret. 275 ss.
Kjobenhavn, 1885. P. G. Philipsen.

Gran, J., Fonctionnement de la justice militaire dans
les différents états de l’Europe. I: VII+207 ss. ; II:
II—187 ss. Christiania, Imprimerie Malling, 1884, Pr.
7 kr.

Historia

Styffe, Carl Gustaf, Bidrag till Skandinaviens
historia, ur utländska arkiver, samlade och utgifna.
Femte delen.

Af de många viktiga historiska publikationer, som
på senare tid offentliggjorts, är onekligen denna en af
de värdefullaste. Den utgör sista delen af det stora ar-
327

NORDISK REVY 1884—1885.

328

bete, hvars första del utkom 1859, och den nitiske forska-
ren, Sverges förnämste medeltidskännare, förre biblioteka-
rien Styffe, har sålunda nu bragt sitt verk till slut. Lika-
som de föregående delarna består äfven denna af tvänne
afdelningar, en inledning och öfversikt och en innehållande
handlingar.

Den första afdelningen, inledningen och öfversikten,
har dock utg. ej ansett sig böra framföra längre än till
1512, och som skäl därtill anför han, att Sten Sture
den yngres tid redan af Olaus Petri blifvit rätt utförligt
behandlad, hvarförutom professor Allen, som skrifvit om
samma tid, äfven haft tillgång till de nya bidrag, som
herr Styffe hämtat ur nordtyska arkiv. Vi kunna ej an-
nat än uttala vårt beklagande öfver, att ej inledningen
blifvit längre fullföljd, ty oss synes det som om ännu ej
sista ordet om Sten Sture den yngre och hans tid blifvit
utsagdt. Så mycket vi än värdera professor Allens hi-
storia, kunna vi dock ej neka till, att en viss ensidighet
vidlåder hans framställning af Sturarnes styrelse, och
herr Styffe har genom sin inledning till de handlingar,
som röra Svante Nilsson, tydligen visat, att Allens skild-
ringar i mångt och mycket tarfva rättelse och ett annat
bedömande. Att gifva dessa för Sten Sture den yngres
tid hade ingen kunnat vara lämpligare än herr Styffe,
hvars samvetsgranna forskning och kritiska skärpa är
altför väl bekant, för att vi här vidare skulle behöfva
yttra oss därom.

Inledningen till denna del skiljer sig dock i mycket
från den herr Styffe gifvit till den närmast föregående,
ty i denna lät han den svälla ut till en verklig historia
öfver Sverge i Sten Sture den äldres tid, men här
har herr Styffe så godt som uteslutande behandlat
Sverges krigs- och politiska historia, då däremot den inre
historien blifvit mindre fullständigt tillgodosedd. — En
orsak till detta har nog legat däri, att herr Styffe ej ve-
lat, att den redan nu ansenliga volymen skulle uppgå till
ett ännu högre sido-antal. — Svante Nilssons historia är
ej häller lika tacksam att behandla som Sten Sture den
äldres. Själf var ej Svante Nilsson någon särdeles sym-
patisk personlighet, och de handlingar, som herr Styffe
meddelat till så väl denna som den föregående delen, visa
tydligen, att herr Svante snarare leddes af egen makt-
lystnad och fåfänga än af kärlek till fosterlandet, dess fri-
het och själfständighet. I kraft och förmåga var också
herr Svante vida underlägsen sin företrädare. Vid sin
sida hade också Svante Nilsson 'en rådkammare, som var
van vid ränker och böjd för unionens återställande, och
det var just denna rådkammare som åstadkom dessa stän-
diga underhandlingar, som sällan ledde till något egent-
ligt resultat.

Öfver alla dessa underhandlingar och alla de af dem
föranledda rådsmötena gifver herr Styffe en klar och öf-
verskådlig öfversikt. Därvid lemnar han också en mängd
beriktiganden till professor Allens framställning af dem,
och särskildt låter han oss få en helt annan åskådning
af den bekanta, i Kalmar år 1505 afkunnade domen öf-
ver Svante Nilsson och det svenska rådet, äfvensom mö-
tena i Nya Varberg 1508 samt Helsingborg och Köpen-
hamn 1509. Herr Styffe visar äfven huru konung Hans
den ena gången efter den andra drog ut på tiden med
underhandlingarna, för att de danska kapare-fartygen skulle

få tillfälle att börja sina härjningar på Sverges och Fin-
lands kuster, samt att det var danskarne som började
föra kriget på detta grymma och obarmhertiga sätt, och
således svenskarne i sina härjningståg endast utöfvade
repressalier. — Herr Styffe har äfven lemnat en kort-
fattad öfversikt öfver Sverges inre förhållanden under
Svante Nilssons och delvis äfven under Sten Sture den
yngres tid. Denna skulle vi ha önskat något vid-
lyftigare. Det gifves nämligen under denna tid så många
förhållanden, som tarfva en närmare utredning, särskildt
för att man rätt skall kunna bedöma Gustaf I:s inre po-
litik. För hvad herr Styffe lemnat äro vi emellertid ho-
nom tacksamma. Särskildt vilja vi påpeka den öfversikt
af förläningarna, herr Styffe gifvit, och redogörelsen för
de svårigheter, som bereddes riksföreståndaren af aristo-
kratiens ständiga yrkanden på större förläningar.

Något totalomdöme om Svante själf och hela hans
styrelse gifver herr Styffe icke, men det framgår dock
tydligt, att om ock herr Styffe i Svante Nilsson ser bä-
raren af den nationella politiken i motsats mot rådets
unionvänliga, han dock icke är blind för de många felen
i såväl Svantes förande af den inre riksstyrelsen som
ledningen af krigsföretagen. Den större kraft och be-
stämdhet, Svante våren 1510 utvecklade, anser herr Styffe
bero på, att Hemming Gadd då vistades närmare rege-
ringsmaktens säte och ofta var i Svantes närhet. Sedan
Hemming Gadd på hösten 1510 afrest till Lybeck, och
äfven den tappre Ake Hansson stupat, inträdde åter en
afmattning i Svantes styrelse, och denna fortfor ända till
hans död i januari 1512.

Beträffande den andra afdelningen, handlingarna,
sträcker den sig ända till och med år 1520, och ej mindre
än 519 handlingar äro här aftrykta, nämligen 390 från
Svante Nilssons och 129 från Sten Sture den yngres tid.
Af dessa handlingar äro de alra flesta, ej mindre än 473,
hämtade från danska geheimearkivet och af dem det stör-
sta antalet ur den s. k. Sture-samlingen. För öfrigt hafva
nordtyska arkiv lemnat 20 och åtskilliga inhemska sam-
lingar 26 handlingar. Då redan förut en mängd handlin-
gar rörande denna tid finnas utgifna, särskildt uti Aars-
beretninger fra det kongelige Geheimearchiv B. IV,
Handlingar rörande Skandinaviens historia del. 19, 20,
24, Grönblad: Nya källor till Finlands medeltidshistoria
och Hadorph: Bihang till två gamla Svenske Rijm-Krö-
nikor, äro nu genom denna herr Styffes publikation alla
viktigare urkunder, som kunna belysa de båda yngre
Sturarnes tid, i tryck tillgängliga. — Många af de här
meddelade handlingarna sakna helt och hållet datering,
men herr Styffe har med sin kända skarpsinnighet, såsom
vi tro nästan utan undantag rätt, lyckats bestämma deras
utgifningstid, och han har äfven lemnat många värdefulla
rättelser till Grönblads ofvan nämda arbete. — Af bref-
ven erbjuda Hemming Gadds otvifvelaktigt det största
intresset. Uti medeltidens i allmänhet så torra handlin-
gar är det högst sällan som någon personlighet afspeg-
lar sig, men i de af Hemming Gadd skrifna brefven fram-
träder han själf, med alla sina stora fel och förtjänster,
och dessa bref skulle kunna bilda det ypperligaste mate-
rial till en monografi öfver denne ovanlige man, som så
djupt ingripit i Sverges senare medeltid. Vid genom-
läsandet af dessa bref har äfven den föreställningen trängt
329	NORDISK REVY 1884—1885.	330

sig på oss, att Gustaf Vasa af honom lärt sig icke alle-
nast detta korta, uttrycksfulla och talande språk, utan
äfven konsten att rycka Sverges allmoge med sig.

K. H. K.

Green, J. B., Engelska folkets historia. Öfver-
sättning af Victor Pfeiff. Häftet 1—4. Upsala 1884
—85. 8:o. R. Almqvist & J. Wiksells förlag.

Bland nu lefvande nationer torde ingen hafva att
uppvisa en historia, som i helgjutenhet, intresse och lä-
rorikhet kan mäta sig med det engelska folkets. Från
hvilken sida man än vill betrakta denna historia, skall
hon alltid te sig tilldragande och imponerande, men i all
synnerhet blir detta fallet, om uppmärksamheten företrä-
desvis riktas på den inre utvecklingen. Här skall den
historiskt intresserade städse finna outtömliga ämnen till
begrundande och lärdom, och ju djupare han tränger in,
dess mera skall han fängslas, dess högre skall hans be-
undran stiga. Ett märkligt bevis på denna den engel-
ska historiens öfverlägsenhet och förmåga att framför an-
dra intressera äfven en större allmänhet äga vi inom vår
literatur. Macaulays stora och dyrbara verk har hos oss
utgått i trenne upplagor och torde icke sakna utsikt att
nå både en fjärde och en femte. Likaså har Buckles
History of civilisation in England i svensk dräkt utkom-
mit i tvänne upplagor, under det eljest, så vidt anm. kan
erinra sig, ingen enda svensk öfversättning af ett ut-
ländskt historiskt arbete, ett par världshistorier samt några
läroböcker undantagna, hunnit ens en andra upplaga.

Vi vilja gärna i denna företrädarnes framgång se
ett godt varsel för den engelska historia, på hvilken vi
härmed skulle önska fästa den historieläsande allmänhe-
tens uppmärksamhet. Vi tro oss kunna försäkra, att hon
i många afseenden äger väl grundade anspråk på ett lik-
nande mottagande. I stilens klarhet och behag och fram-
ställningens konst är Green till och med enligt motstån-
dares omdöme Macaulays jämlike, och det vill, som be-
kant, ej säga litet. Öfver de torraste fakta, öfver de
genstridigaste ämnen förmår hans penna sprida lif och
glans. Källornas torftighet, som för andra utgör en så-
dan stötesten, är liksom ej till för honom. Hans djärfva
fantasi utfyller luckorna och slår bryggor öfver klyftor,
hvilka en mera prosaisk och betänksam forskare skulle
finna oöfverstigliga. Att hans fantasi stundom skenar
öfver skacklorna och hans bryggor någon gång förefalla
väl luftiga, kan icke förnekas och må ej fördöljas, men
om man således än icke kan värja sig för en smula miss-
troende emellanåt, så hindrar detta clock ingalunda, att
man med stort nöje följer denne spirituelle och kunskaps-
rike vägvisare genom historiens labyrinter. Till sitt po-
litiska åskådningssätt är Green afgjordt frisinnad, tillhör
med lif och själ whigpartiet, äfven häruti en Macaulays
själsfrände. Konungar och aristokrater, hofmän och di-
plomater är han föga blid. Den vanliga periodindelningen
efter konungaätter och regeringsår ersätter han med en
annan, grundad på de för hvarje tidehvarf dominerande
historiska tilldragelserna. Krig och eröfringar och de
yttre politiska förhållandena i allmänhet tillmäter han så
litet utrymme som möjligt, för att sålunda vinna så myc-
ket större plats för skildringen af den inre utvecklingen

i konstitutionelt, socialt, literärt och kyrkligt hänseende.
De flesta skola väl erkänna det riktiga häri och tillräkna
författaren det som en förtjänst. I denna inre utveck-
ling äger nämligen, såsom redan anmärkt, den engelska
historien sitt förnämsta intresse. Ett vackert, öfveralt
framträdande drag hos J. R. Green är vidare hans glö-
dande fosterlandskärlek. Ön Thanet, där enligt sagan
Hengist och Horsa landstego, är för honom en helig plats.
Med denna landstigning börjar enligt hans uppfattning
den engelska historien. Den föregående keltisk-romer-
ska perioden omnämner han endast i förbigående. Mel-
lan denna tids Britannien och det därpå följande England
vill han icke erkänna något sammanhang. Engelsmännen
äro enligt honom ingalunda något blandningsfolk; de äro
så rena och oförfalskade germaner som någonsin tänkas
kan. Den keltiska befolkningen fördrefs, utrotades, bort-
sopades, försvann spårlöst, så att någon blodblandning
från det hållet kan icke komma i fråga. Green ansluter
sig härutinnan till en för närvarande befintlig historisk
skola i England, men om denna uppfattning är riktig,
torde vara mycket tvifvel underkastadt. Att den angel-
sachsiska eröfringen var vida mera genomgripande än
den motsvarande i Frankrike och annorstädes, är tydligt;
att angelsachsarne ej blefvo romaniserade såsom franker,
longobarder m. fl., är sant; att få eller inga spår af den
före invasionen befintliga kulturen kunna skönjas hos dem,
är också riktigt; men alt detta kan enklast förklaras
däraf, att, såsom bekant, den romerska kulturen aldrig
hann tränga så igenom i Britannien som t. ex. i Gallien
eller Spanien. Romaniseringen var där inskränkt till
städerna och nådde aldrig massan af landtbefolkningen.
Den kultur, med hvilken angelsachsarne kommo i berö-
ring, var således hufvudsakligen den keltiska, hvilken san-
nolikt icke var deras egen öfverlägsen, hvadan också nå-
got undanträngande af denna här ej kunde komma i frå-
ga. Den »extermination», som Mr Green och hans me-
ningsfränder så gärna vilja hafva till stånd för att rädda
det engelska blodet från keltisk besmittelse, hafva vi
svårt för att tro på. Den är i sig själf osannolik och
strider, alt för mycket mot analogier från andra håll.
Blott i en viss hyperpatriotism kunna vi finna förklarin-
gen till den hyllning, Green ägnar denna förflugna teori.
Ännu en anmärkning af större betydenhet kan göras mot
Greens engelska historia. En viss ojämnhet gör sig gäl-
lande i behandlingen af dess särskilda delar. Medeltiden
är bäst tillgodosedd, reformations- och revolutionstiden
hafva också förmått hålla författarens intresse vid makt,
men från och med 1700-talets början inträder ett slags
afmattning eller utsining. Man känner här knapt igen
Mr Green. Behandlingen af vårt eget århundrade slut-
ligen, hvars historia visserligen ännu ej kan anses fär-
dig, men som dock är af högst märklig art och natur-
ligtvis särskildt ägnad att tilldraga sig vår uppmärksam-
het, är fullkomligt skelettartad. I fall Greens historia
röner den framgång, som hon förtjänar, borde förläggarne
komplettera henne genom att låta öfversätta något annat
engelskt arbete öfver tiden från 1815. Lämpliga sådana
saknas icke. Att Mr Green ej kunnat gå fri från befo-
gade detaljanmärkningar, är något som på grund af så
väl hans egen individualitet som af uppgiftens omfattning
faller nästan af sig själft, men att ingå på sådana är
331

NORDISK REVY 1884—1885.

332

här icke rätta platsen. Han har dessutom själf i de se-
nare upplagorna sökt aflägsna anledningarna till dem så
mycket som möjligt.

Öfversättningen röjer en van hand och är i det hela
fullt brukbar. Att den ej kan sägas vara i allo till-
fredsställande beror väl dels därpå, att öfvers. tydligen
ej är historiker, dels därpå att Mr Green icke är så all-
deles lätt att öfversätta. Hans stil är därtill alt för konst-
rik, djärf och poetisk. Hr Pfeiff har på många ställen
hållit sig för mycket till ordalydelsen och därigenom fått
trög eller dålig svenska. »Der voro föga tecken — —
som angåfvo» (s. 13) är t. ex. icke god svenska. »Pre-
ster och ädlingar flydde med hans sista andedrägt» (s. 94)
är ett högst misslyckadt uttryck. Hvarför Gånge-Rolf
skall omdöpas till Rolf Gångare (s. 87) är svart att för-
stå. Green skrifver visserligen Rolf the Ganger, men
att öfversätta så ordagrant! »Mäktig af starka känslor
och att kunna ingifva sådana hos andra» (s. 67) är en
afgjordt osvensk vändning. Att säga att den västsach-
siska krönikan »förblifver den första inhemska historien
för hvarje teutonskt folk» (s. 64) är icke riktigt, och
Green har ej häller sagt det. Lindiswaras och gyrwas
göras af öfvers. flerestädes till ortnamn i stället för folk-
namn. Mot Hr Pfeiffs behandling af de angelsachsiska
namnen i det hela vore särdeles mycket att anmärka.
Han har i denna punkt afvikit från sitt original, men någon
metod i hans sätt att skrifva dem är svårt att upptäcka.
Några af hans namn äro väl rent af att betrakta som
tryckfel. L—d.

Handlingar rörande Sveriges historia, Tredje serien.
Svenska Riksrådets Protokoll. Med understöd af stats-
medel utg. af Kongl. Riks-Archivet genom N. A. Kull-
berg. III. 1633. VIII + 376 ss. Stockholm. P. A.
Norstedt & Söner. Pr. 4,50.

Aarbgger for nordisk Oldkyndighed og Historie, utg.
af det kongel. nordiske Oldskrift-Selskab. 18 4: 3. Sophus
Müller, Mindre Bidrag til den forhistoriske Archæologis
Methode. II. P. Hauberg, Danmarks Myntvæsen og
Mynter i Tidsrummet 1241—1377 (forts.)

Schweitzer, Ph., Island, Land und Leute, Geschich-
te, Litteratur und Sprache. X+203 ss. Leipzig & Ber-
lin. Wilh. Friedrich. Pr. 4 Mark.

Literaturhistoria.

Holm, E., Holbergs Betydning for Aandsliv og
Videnskab. 24 ss. Kjbh. 1884. G. E. C. Gad.

Vibe, J., Kort Udsigt over Ludvig Holbergs Liv
og Virksomhed. 80 ss. Kristiania, 1884. Alb. Cam-
mermeyer. Pr. 1 kr.

Warburg, Karl, Holberg i Sverige. Jämte med-
delanden om hans svenske öfversättare. Göteborg, 1884.

I anledning af Holbergs-jubileet hafva ofvanstående
skrifter blifvit inskickade till Nord. Revy. Den första af
dessa utgöres af ett tal, som af prof. Holm hållits inför

Köpenhamns universitet vid dess minnesfest 3 dec. 1884.
I tryck upptager det ej mer än 24 sidor, men icke desto
mindre tvekar anmälaren ej att beteckna denna kortfattade
skildring af Holbergs betydelse såsom ett verkligt mäster-
stycke. Den förmåga, med hvilken författaren inom ett
officielt tals trånga rara sammanprässat det viktigaste som
kan sägas om Holbergs världåskådning och betydelse
för Danmarks kultur, är rent förvånande. Med fullt be-
rättigande fäster sig förf, mindre vid dramaturgen Hol-
berg, utan betraktar honom företrädesvis såsom universi-
tetsman och lärd, d. v. s. från de sidor af hans verksamhet
som närmast berört Köpenhamns universitet, men likväl
har talaren på ett synnerligen lyckligt sätt förstått att gifva
en totalbild af Holbergs hela personlighet. Den koncisa
form, denna lilla skrift äger, gör det svårt att lämna ett
kortfattadt referat däraf. Det är knapt någon punkt man
vill gå förbi. Anmälaren anser sig därför på det var-
maste böra anbefalla det billiga och lättlästa häftet åt
hvar och en, som hyser något intresse för det föregående
århundradets kultur.

Den andra skriften i ordningen vill väl ej täfa med
prof. Holms om sant vetenskaplig uppfattning vitnande
framställning, utan synes snarare framträda såsom en po-
pulär, för den stora massan afsedd, skildring af den store
bergensarens lif. Något högre värde äger den ej, men
är klart och redigt skrifven, samt fyller säkerligen sitt
blygsamma ändamål.

Ehuruväl det äfven för Holbergsforskaren bör vara
af vikt att känna den store författarens inverkan på
ett grannfolks odling, är det egentligast såsom ett bi-
drag till vår literaturhistoria som d:r Warburgs arbete
har betydelse, och jag tvekar ej att såsom ett synner-
ligen lyckligt grepp beteckna detta — så vidt jag för
tillfället erinrar mig — första försök att uppvisa en
utländsk författares betydelse för och inverkan på vår
egen literatur. Jag hoppas också, att detta första försök
måtte efterföljas af flere. Sitt egentliga värde äger väl
literaturen hufvudsakligen från den synpunkten, att den är
ett uttryck för, hvad ett folk under ett visst skede af sin
utveckling känt och tänkt. Själfva boken i och för sig
har åtminstone i mina ögon intet intresse; utan det som
har betydelse för oss är människan, som från dessa blad
talar till sina samtida och där utvecklar sina och sitt
tidehvarfs ideer. Literaturhistorien är i själfva verket
intet annat än en framställning af dessa ideer. Men ge-
nom den olycksaliga sammanblandningen af språkhistoria
och literaturhistoria har man gjort denna sistnämda veten-
skap blott till en framställning- af hvad svenskar skrifvit
på svenska. Genom denna inskränkning har också lite-
raturhistoriens mål endast ofullständigt blifvit nådt. Jag-
vill välja ett exempel. Om någon i framtiden kommer
att skrifva våra dagars literära historia och icke tager
någon hänsyn till den dansk-norska literaturen (Ibsen m.
fl.), skall han endast gifva en bristfällig bild af den
svenska odlingen under vår tid. Dessa utländska för-
fattare hafva här lästs nästan mer än våra egna (en bok-
handelsstatistik skulle här vara högst upplysande), de
hafva varit ett nästan lika adekvat uttryck för våra
idéer som för danskars och norrmäns, de frågor, de be-
handlat hafva hos oss diskuterats nästan ifrigare än på
andra sidan Köleu, med ett ord, de utgöra också en in-
333

NORDISK REVY 1884—1885.

334

sats i vårt literära lif, och en insats som har mera verk-
lig betydelse än månget inhemskt arbete. Det kan synas
såsom en paradox, men enligt min uppfattning höra t. o.
m. Zolas arbeten förr till våra dagars svenska literatur-
historia än t. ex. J. P. Wallins voluminösa, prisbelönta
och olästa hjältedikt.

Jag vet ej, om det varit denna här utvecklade åsikt
som förmått d:r Warburg att nedskrifva »Holberg i Sverige»,
men i hvarje fall har han genom denna festskrift lämnat
ett viktigt bidrag till vårt lands literära odling. Få ar-
beten torde i Sverge hafva lästs mer än Holbergs. Un-
dantager man den religiösa literaturen, har nog ingen bok
här haft en större publik än Jeppe på bärget. Man har
studerat Holberg i original, i svensk öfversättning, man
har uppfört hans dramer, man har efterbildat honom,
man har angripit honom, med ett ord, Holberg har på så
mångfaldiga vägar ingripit i det svenska folkets andliga
utveckling, att en framställning af denna otvifvelaktigt
måste anses ofullständig, om den icke också egnar ett
blad åt detta inflytande. Hvarje forskare bör därför vara
d:r Warburg tack skyldig, för att han fylt denna brist,
och — äfven detta tror jag mig kunna tillägga — fylt
den på ett i det hela så lyckligt sätt. Uppställningen är
klar och öfverskådlig, stilen liflig, och de små porträtt
förf, då och då gifver oss sakna ej sitt intresse, äfven
om man i åtskilliga fall haft sig en stor del af de här
meddelade fakta förut bekanta. Särskildt är Lagerströms
biografi skrifven på ett sätt, som förtjänar alt erkännande.
Ett förhållande, som kanske i främsta rummet bör på-
pekas, är att d:r Warburg på ett så genomtröskadt fält
som frihetstidens dramatik likväl förmått att göra några
nya skördar. Flere icke alls värdelösa upptakter hafva
här gjorts angående den Holbergska öfversättningslite-
raturen.

Denna skrift har måhända, såsom den utmärkte
kritikern i Finsk Tidskrift anmärker, något för hastigt
utarbetats för att i rätt tid blifva färdig till Holbergs-
jubileet. Men hastigheten torde likväl mera röra själfva
nedskrifvandet än den faktiska undersökningen. Denna
är tydligen frukten af ganska långvariga forskningar. Ej
häller tror jag, att de faktiska onöjaktigheterna äro såsynner-
ligen många eller svåra. Jag vill här anteckna några,
hvilka vid bokens läsning fallit mig i ögonen. Det är
troligen ett misstag, att den Kreutzer-Möllerska truppen
spelat Holbergs stycken (pag. 33), de af dir Warburg an-
förda affischerna tyckas härröra från den tyska trupp, som
efterträdde det nyssnämda sällskapet (Dahlgren s. 26 ff.). Så-
som af Biogr. lexikon framgår, är förteckningen på Lager-
ströms skrifter ej alldeles fullständig. Då förf. pag. 33
riktigt uppgifver det vara ett misstag, att Holberg först
uppförts af den Sejerlingska truppen, borde kanske också
hafva nämts, att detta misstag redan för länge sedan rät-
tats af andra. Stagnell (pag. 42) blef redan 1755 lärare
i Kalmar. Brovallius föddes ej 1706, utan 1707, samt
utnämdes ej 1725 till professor, utan först ett decennium
senare. Att Romans Lycksaligaste ö utkom 1767, uppgifves
i Westerås stifts Herdaminne, men är troligen orätt. Enligt
censorsjournalen pag. 224 meddelades imprimatur redan
1743. Lars Salvii skrift heter Tankar öfver den svenska
ökonomien. Intressant hade varit, om förf, meddelat
någon annan grund än Ahnfelts väl tvätydiga auktoritet för

Salvii del i Nils Klim. Att Tankar om flickors ostadig-
het utkom 1758 och ej 1751, har redan i Finsk Tidskr.
blifvit påpekadt. Lagerström afskedades ej 1711, utan
först 1721.

Som man märker, kunna antagligen en god del af de
här påpekade onöjaktigheterna gå under rubriken tryck-
fel, och någon egentlig brist hos arbetet kunna de näppe-
ligen sägas utmärka. H. S.

Meijer, B., Svenskt Literatur-lexikon. l:a häftet.
Sthm, 1884, Seligmann & C:o. »

Då endast första häftet af detta verk utkommit,
torde det ännu vara för tidigt att fälla något omdöme
vare sig om dess plan eller utförande, så mycket mera
som vi först med sista häftet hafva att vänta förf:s re-
dogörelse för det sätt, hvarpå han sjelf fattat sin upp-
gift. Då emellertid det redan utkomna representerar en
icke så ringa del af det hela, kunde det måhända ej vara
ur vägen att redan nu nämna några ord och framställa
några anmärkningar rörande första häftet och uttala nå-
gra önskningar med afseende på de kommande.

Det är från Tyskland förf, hämtat idéen att utgifva
ett lexikon omfattande biografier öfver de viktigaste sven-
ske författare och förteckning på deras skrifter. Ett så-
dant arbete af icke alt för stort omfång måste också
vara särdeles välkommet för hvarje literaturvän, då han
der lättare och framför alt fullständigare återfinner de
underrättelser, han söker, än i de allmänna biografiska och
konversationslexikonen.

Hvad man af ett sådant arbete begär, är uppgifternas
noggrannhet och såvidt möjligt fullständighet samt där-
jämte de särskilda artiklarnas placerande på sådant sätt,
att de utan möda kunna återfinnas.

Hvad noggrannheten beträffar, synes förf, hafva
egnat en lofvärd omsorg åt sina uppgifter, åtminstone för
såvidt vi vid ett flyktigt genomläsande kunnat finna. En
och annan obetydlig anmärkning skulle kunna göras, men
vi uppskjuta häldre därmed, till dess vi få tillfälle att
granska arbetet i dess helhet.

Fullständigheten synes mindre väl tillgodosedd.
Förf:s mening har varit att medtaga de viktigaste för-
fattare jämte deras mest betydande skrifter. Härvid
hafva vi dock fått med en mängd obetydliga skolboks-
författare, hvars arbeten väl knappast kunna vara af vikt
för literaturen, såsom t. ex. Alander, S. Almqvist, Alreik,
R. Andersson m. fl., under det att namn som Carstenius,
Brunjeansson, Bååth ni, fl. saknas. Denna brist på full-
ständighet drabbar företrädesvis vår älsta literatur. Oss
förefaller, som förf, borde medtaga snart sagdt alla kända
författare från medeltiden, 1500-talet och hvarför icke
äfven 1600-talet. Vår literatur var då så pass fattig,
att döma efter de till oss komna minnesmärkena, att kän-
nedomen om hvart och ett af dessa blir en ingalunda
oviktig sak, och förf, hade utan alt för stor möda med
hjälp af våra literaturhistoriska arbeten kunnat skrapa ihop
de jämförelsevis få författarenamnen. Vi påpeka exempel-
vis Arosell (epigram 1680), Bergman (Psyche 1689), Bo-
dælius (den första rondeau), Broms (tillfällighetsskrifter),
Buller (Sång öfver Sverge 1589), Carstenius (Det himmelska
consistorium 1674), Chœrterus (En Prosopopeiæ Dickt
335

NORDISK REVY 1884—1885.

336

1642), Chytrœus (monum. præcipua 1598) m. fl. •— Adel-
crantz hade bort uppgifvas såsom medarbetare i »Lykko-
Pris», Brandel såsom författare till två divertissement
(Warburg: Sv. Lustspelet).

Viktiga verk, tidskrifter och dagblad äro oomnämda,
t. ex. Biografiskt Lexikon, Det svenska Nitet (hade bort stå
under Celsius) m. fl. — För särskilda literaturgrenar
hade af fackmän granskade artiklar bort inflyta, uppta-
gande öfversikter af de viktigaste företeelser inom ge-
bitet, ss. Dagblad, Arkiv, Biografi, Bibliografi, Annaler
och Diarier. — Literaturhänvisningar kunde vid flera ar-
tiklar hafva influtit; såsom häftet nu föreligger äro de
altför sällsynta. Däremot hade förf, med skäl kunnat
utesluta de få ämnen till diktverk, som här och där äro
instuckna bland författarenamnen: Blot-Sven, Blända och
Cromwell pryda bättre sin plats under Ling, Stagnelius
och Lénström än såsom kamrater till Blomstrand, Blu-
menberg och Cronhamn, och någon fullständighet i dessa
artiklar kan ju i alla fall aldrig vara att påräkna.

Denna brist på fullständighet är ganska kännbar i
ett arbete som det ifrågavarande. Det gäller nämligen
här ej att likasom i en literaturhistoria framhäfva enskilda
väsentliga företeelser för att därigenom belysa literatu-
rens tillstånd under olika tidehvarf, utan i lexikonet vill
äfven icke-fackmannen finna svar på de frågor, han vid
studerandet eller i konversationen kan komma att göra sig.

Vi hafva i det ofvanstående äfven haft tillfälle att
beröra förf:s plan, för så vidt den efter första häftet
kan bedömas. De särskilda artiklarna äro riktigt ordnade;
flernamniga och pseudonyma författare återfinnas på sina
platser med vederbörliga hänvisningar; de resp, författar-
nes skrifter intagas inom ramen af själfva biografien (så-
som hos Bornhak, ej såsom hos Brümmer tilläggsvis),
en anordning hvarigenom artiklarna vinna i sammanhang
utan att förlora i öfverskådlighet; tryckår, men ej tryck-
orter uppgifvas; finske författare upptagas i relativt sam-
ma omfång som svenske, t. o. m. där endast skrifter på
finska språket anföras (t. ex. Agricola); likaså upptagas,
och detta naturligtvis med rätta, skrifter på Latin; något
långt går förf, måhända dock, då han medtager latinska
skrifter författade af tyskar efter deras afresa från Sverge
(t. ex. Boeclerus). Ernst Meyer.

Klassiska språk.

Seelmann, Emil, Die Aussprache (les Latein
nach physiologisch-historischen Grundsätzen. Heil-
bronn. Verlag von Gebr. Henninger 1885. XVI —
398 sidd. 8:o. Pris 8 Rmk.

(Forts, fr. föreg. n:r.)

I tredje kapitlet, »konsonantgeminationoch staf-
velse delning» framhåller förf, till en början, att man måste
noga skilja mellan verklig fonetisk geminata : s. k. lång
konsonant fördelad mellan tvänne stafvelser, och »con-
tiuna» : lång, men syllabiskt enhetlig konsonant. Såsom
»continua» kan endast en nasal, liquida eller spirant
uppträda. Enligt regeln betecknar den konstanta dubbel-
skrifningen i latinet en äkta geminata, t. ex. ges-si, il-le,

an-nus, mit-to (implosivt t, paus med däri fallande
stafvelsegräns, explos. t) etc. »Continuan», hvilken i
motsats till geminatan har sin plats efter en lång vokal
eller diftong, t. ex. inf. -ä-sse, nä-rrare, cau-(s)sa, Pau-
(l)lus, är ofta utsatt för reduktion till kort konsonant;
tidigast visar sig denna* reduktion i ställningen efter
diftong (an, ae). 1 följd häraf och af dess svårfattligare
akustiska karaktär vacklar också vanligtvis skrifningen
mellan enkel och dubbel bokstaf. Där dubbelskrifningen
visar sig fast, ss. t. ex. i ullus, iussi (jfr dock Osthoff
Perf. 532), skulle möjligen enl. förf, ett mellantillstånd mel-
lan geminata och »continua» kunna föreligga, liksom öfver-
hufvud sådana ljud och dessutom enkel kort konsonant kunna
växla och öfvergå i hvarandra, hvarvid »continua» bildar öf-
vergången mellan geminata och enkel kons. Förf:s teori om
den odelade »continua» är skarpsinnig, men, efter hvad ref.
föreställer sig, icke egentligen nödvändig för att i stör-
sta allmänhet — längre komma vi knappast — förstå
de ifrågavarande ljudfenomenen. En äkta geminata kan
mycket väl bildas äfven efter en lång vokal — betyd-
ligt lättare till och med, skulle ref. tro, än en lång
konsonant (continua) i början på den följande stafvelsen
— endast att dess förra del vid vanlig jämn aksent blir
kortare och svagare än i ställningen efter kort vokal.
En reduktion af denna (»implosiva» eller rättare ansats-)
hälft (ända till dess ljudets ansats sammanfaller med
stafvelsegränsen) ligger därföre under lämpliga prosodiska
förutsättningar mycket nära till hands, liksom ju omvändt
genom en motsatt utveckling (stafvelsegränsens framflytt-
ning framom »implosionen» och den sålunda till förra
stafvelsen öfverförda ljuddelens förstärkning) en ursprung-
ligen enkel och till senare stafvelsen hörande kons, kan
utveckla sig till fullständig geminata (jfr ff. ss. 96, 113,
där man r. 14 nedifr. har att läsa »implosionsmoment»).
— Vid behandlingen af utbytet mellan geminata (resp,
»continua») och enkel konsonant hade det, såsom ref. re-
dan haft tillfälle nämna, varit särdeles önskvärdt, om
förf, försökt att strängare skilja sådana inskriftfor-
mer, som säkert eller sannolikt äga fonetisk betydelse,
från sådana, som blott erbjuda ett ortografiskt intresse;
att de senare utgöra en ansenlig mängd, vet förf, myc-
ket väl, jfr s. 130. Af enskildheter må det vara nog
att erinra, att vid exemplen på konsonantförenkling fram-
för aksenten de bekanta ofella : offa, mämilla : mamma,
fårina : gen. farris, o(m)mitto, di(s)sertus etc. kunde ha
förtjänat en plats bredvid det Luciliska ore cörupto (s.
124) och att i hoc-c (erat) = hoc af höd-ce geminatan i
slutljudet troligtvis är ursprunglig (jfr Luchs Comment,
pros. Plant. I, Erlangen 1883). — Förf:s åsikter om den
latinska stafvelsedelningen äro delvis mycket originella,
hvarföre vi måste något närmare söka skärskåda desamma.
Frågan om det sätt, hvarpå man inuti ett ord har att
ur fonetisk synpunkt tänka sig en eller isht flera kon-
sonanter fördelade mellan tvänne omgifvande vokaler, hör
såsom bekant till de allra svåraste och mest omtvistade.
Till den af förf, anförda ljud vetenskapliga literaturen i
ämnet kunna nu fogas Vietor Elemente der Phonet. u.
Orthoep. etc. s. 199 f., Trautmann Die Sprachlaute etc., s. 131,
J. Storm Norvegia I, s. 35. Dessutom må for latinets vid-
kommande hänvisas till Roby’s äfven i uttals- och ljud-
läran synnerligen förtjänstfulla Grammar of the latin
337

NORDISK REVY 1884—1885.

338

langu. I3 § 272 f., Pref. LXXXIII f., där man finner
en god, om också af den engelska fonetiken något en-
sidigt påverkad framställning, som betydligt afviker från
den af d:r Seelmann gifna (konsonanterna föras så myc-
ket som möjligt till första stafvelsen o. s. v.). — Huru
pass betydande svårigheter man har att öfvervinna vid
stafvelsegränsens uppdragande, torde bäst inses däraf,
att en fonetiker sådan som den nyssnämde Trautmann
förklarar sig ur stånd att afgöra, om pret. af det t.
wichsen uttalas »wichs-te», eller »wich-ste», eller slutligen
»wi-chste»! Häri torde dock ligga någon öfverdrift af
det verkliga sakförhållandet, beroende därpå, att Traut-
mann gör stafvelsens uppfattning helt och hållet beroende
af den akustiska effekten (hvad som af örat förnimmes
såsom enhet). Enligt d:r Seelmann, som härutinnan öf-
verensstämmer med bl. a. Sievers och Storm, faller gräns-
linien mellan tvänne närliggande stafvelser i det mellan
båda inträffande momentet af svagaste exspirationstryck;
medlet att utfinna detta moment är enligt hans åsikt i
första rummet den artikulationen beledsagande muskel-
känslan »i öfverkroppen» (specielt i »buk- och lungmusk-
lerna» s. 135). Latinets stafvelsedelning var den af
latinska grammatici föreskrifna, hvilken på grund af dessa
författares enstämmighet i fråga om denna punkt med säker-
het kan anses abstraherad ur det verkliga uttalet. Hufvud-
reglerna äro: 1) en konsonant mellan tvänne vokaler hör
till senare stafvelsen; 2) af två eller flera konsonanter i
samma ställning föres den första endast i det fallet till
föregående stafvelsen, att den utgöres af en liquida eller
nasal —■ med undantag för m + n, som förenar sig med
senare stafvelsen — eller första hälften af en geminata,
t. ex. ar-ma, ar-tus, ar-ripere, mit-tere, men o-mnis, a-
-ptus, i-pse, a-ctus, ple-ctrum, di-xi, ma-gnus, pri-scus,
ca-strum etc. Det är, såsom synes, ungefär samma afstaf-
ning, som för en tid tillbaka var den allmänt antagna
och lärdes i skolgrammatiken och som brukade formuleras
så, att alla konsonantförbindelser, som kunna börja ett
latinskt eller grekiskt ord, höra till senare stafvelsen.
Förf, går dock åtskilligt längre, såsom t. ex. delningen
»o-pstinatus» (obstinatus) i transskriptionsprofven s. 378
visar (altså också mi-xtus, e-xtra). Den första regelns
riktighet torde icke mången vilja bestrida (Roby anser
dock, att den enkla konsonanten hör till båda stafvelserna).
Den andra håller förf, också för så säker, att den utan vi-
dare bör tillämpas vid skolundervisningen (s. 140, jfr s.
372, reg. 2). Det däri ingående antagandet, ätt förbin-
delser af muta + (olikartad) muta, muta — s, s +muta,
muta + nasal och m + n i midljud hörde till den följande
stafvelsen, står dock emellertid, såsom man lätt öfver-
tygar sig, på utomordentligt svaga fotter. 1) Den latin-
ska grammatikens stafvelsedelning är tydligen ett lån
från den grekiska; den fullkomliga öfverensstämmelsen
mellan de båda vore eljest — särskildt om man betänker
grekiskans och latinets stora olikhet — ett högst märk-
värdigt sammanträffande. Den grekiska stafvelsedelnin-
gen (Herodian. II, 393, Kühner I, 273 f., materialsam-
ling K. E. A. Schmidt Beitr. z. Gesch. d. Gr. d. Griech.
u. d. Latein, s. 126 ff. Om nyare undersökningar före-
finnas, är for ref. obekant) var icke rent fonetisk, såsom
framförallt position stvånget trots afstafningen s-orlv,
to-Tto etc. tyckes säkert visa och äfvenledes i någon mån

framgår af de fakta (fördubbling af midljudande o före
följande muta, isärstafningen 5o-to m. m.), hvilka Blass,
Ausspr. d. Griech. s. 76 f. och utförligare i Sat. philol.
Herm. Sauppio obtul. etc. s. 122 f. behandlat. Hvarpå den
ifrågavarande egendomligheten hos densamma beror, må-
ste här lämnas därhän (till en del kan den hänga till-
samman med bruket af de odelbara dubbeltecknen §, Ç,
y, delvis kanske äfven med teorier om stafvelsens väsen);
den kan i alla händelser icke vara absolut bindande
för vår uppfattning. De grekiska grammatici torde svår-
ligen i artikulationskänslans och gehörets pålitlighet ha
öfverträffat våra moderna ljudfysiologer och det är be-
kant, att de ej sällan läto sig ledas af synpunkter, som
äro främmande för ljudläran. 2) Att delningen fa-ctus
etc. icke kan äga några anspråk på att vara synnerligen
ljudtrogen, visar sig ännu tydligare därutinnan, att några
af de älsta handskrifterna och i allmänhet, såsom det ser
ut, den bättre tidens inskrifter vid ordbrytning i rad-
slutet, på samma gång som de för öfrigt väsentligen
följa de vanliga reglerna, icke använda denna afstaf-
ning utan en, som mera närmar sig till den nu bruk-
liga, s. Mommsen T. Livii a. u. c. lib. III—VI quae
supers, in cod. rescr. Veron, s. 163 f. (cit. af Roby
a. st.). Så delas t. ex. i cod. Veron, af Livius, som af
Mommsen sättes till 4 årh., och likaså i Taurin, af
samme förf. (Anal. Liv. edd. Mommsen et Studemund
s. 10): duc-tu, cunc-ta, op-timus, ip-so, praes-to, ins-tructo,
cons-pirationem, om-nes, mag-na o. s. v. (I Florentiner-
hdskr. af Dig. och i Gaiuspalimps. träffar man däremot
»posterior et graecanica ratio», såsom Studemund
Apograph, s. XXIII kallar den.) Bland hithörande in-
skrifter kunna nämnas först och främst de sorgfälligt
skrifna Leg. Salpens, et Malac., Bruns Fontes iur. rom.
ant.4 s. 130 f. (Mommsen o. a. st., Stadtr. Salp. u. Mal.
505 f. Delningen qu-isque etc. har analogier i Gaius-
hdskr., Studem. Apogr. XXIV), vidare t. ex. Lex. Urson.,
Bruns s. 110 f. (företer dock ett par felaktiga orddelnin-
gar man-us, arrip-uissent, munerisq-ue, Ephem. epigr. III,
97), L. Rubr. C. I. L. I 205: om-nibus, fac-tum (men
L. lul. munic. C. I. L. I 206, 89 praefe-ctura). Or.
Claud., Bruns, s. 156 f., Ed. Claud, de civ. Anaunorum,
Bruns 191 f. (demons-trata. Däremot t. ex. i Ep. Sev.
et Carac. ad Tyranos, Bruns s. 195, C. I. L. III, 781,
pri-stino o. dyl.). Monum. Ancyr. bar tyvärr endast
några få fall af detta slag (jfr Mommsen, Res gestæ
Div. Aug. 2 ed., s. 190): 2, 43 | 44 vic-[torii]s,
6, 21 | 22 ]potes-tJatis, men 2, 21 | 22 sacrosan-[ctus],
6, 41 | 42 consum-pt[is] ; jfr L. met. Vipasc., Bruns s.
141 f. em-ptor jämte conduc-tori, en inkonsekvens, som
dock knappast torde hänvisa på en olikhet i uttalet.
Äfven i afs. på -gn- har kanske det ortogr. bruket
vacklat: L. Malac. cog-nitores, men. L. Salpens, co-gnita,
L. Urson. sta-gna. Muta efterföljd af I eller r hör däre-
mot enligt regeln till senare stafvelsen: t. ex. du-pli,
pu-blicam, sa-cra, a-gros (L. Urson.), la-tronis (Or. Claud.).
Förf., som genom ett besynnerligt förbiseende kommit
att frånkänna den gamla ordbrytningen alt egentligt
värde i och för denna fråga, har i stället s. 142 f.
och i till. s. 395 f. med erkännansvärd flit sammanstält
ett antal inskrifter med stafvelseinterpunktion (ex. ma.
ies. ta. te.); men äfven dessa delvis högst inkorrekta in-
339

NORDISK REVY 1884—1885.

340

skrifter lämna, såsom man vid närmare påseende finner,
knappast något som helst stöd åt förf:s teori. Med sär-
skild regelmässighet förekommer delning mellan s och t
(jfr Quint. IX, 4, 86 a-gres-tem, Schmidt a. st. s. 169),
åt hvilken förf, därföre också är böjd att inrymma ett
visst berättigande (s. 144 f.). — För öfrigt får man,
såsom redan sagdt, icke för mycket binda sitt omdöme hvar-
ken vid de gamles läror eller deras ortografiska sedvänjor.
Faran vid att omedelbart omsätta dessa senare i fonetiska
teorier belyses på ett märkligt sätt genom den hos förf,
s. 136 förekommande meningen (som i detta samman-
hang står för hans egen och icke för den af honom ci-
terade Kräuters räkning), att det t. ordet verfinsterte, hvil-
ket efter det inhemska uttalet sönderfaller i stafvelserna
ver-fin-ster-te, med isländsk stafvelsedelning skulle lyda
»verf-inst-ert-e» och med fornindisk »ve-rfi-nste-rte»! —
Den nyromanska stafvelsedelningen, som förf, också i
någon mån vill göra gällande för sina åsikter, kan
dock väl i följd af nämda språks högst afvikande ljud-
karaktär icke på något sätt anses bevisande för den la-
tinska — oafsedt att den förra ännu torde kräfva en
noggrannare undersökning och för öfrigt i vissa punkter,
ss. t. ex. s-t, s-p etc., direkte strider mot den föregifna
latinska. — Ref. tror således, att den gamla orddelnin-
gen fac-tus etc. är den i fonetiskt hänseende trognare.
Härmed är naturligtvis icke sagdt, att stafvelsegränsen
ständigt skulle ha legat på alldeles samma ställe (jfr det
svenska uttalet af captus : captorum?), och ännu mindre
att densamma skulle ha gått just midt emellan de till
olika stafvelser förda konsonanterna.

Andra hufvudafdelningen behandlar »de en-
skilda ljuden med hänseende till deras artikulationsform
och akustik (bildningssätt och klang)», ss. 152—368.
I allmänhet torde denna del, liksom den till omfånget
är den största, också i afseende på innehållets värde ha
ganska stora företräden framför den förra — en naturlig
följd af ämnets mera tillgängliga och fruktbara beskaf-
fenhet. Från detta omdöme måste dock ref. särskildt
undantaga förf:s yttranden om den fornlatinska vokalis-
men s. 158 f. Där heter det, att fornlatinet måste ha
ägt en »tämligen originell operationsbasis» (grundkarak-
tär i artikulationen; om detta fonetiska begrepp se Sie-
vers Phon. s. 83), som med hänsyn till tungans (tillbaka-
dragna och breda) ställning måste ha starkt liknat den
moderna engelskans, men skilt sig därifrån genom läp-
parnes energiska medverkan vid språkljudens frambrin-
gande. (Denna senare bestämning har dock förf., såsom det
tyckes, längre fram låtit falla, för att insätta äfven slapp
och passiv läppartikulation bland latinska uttalets egen-
heter, jfr s. 294, 357.) Bevisande härför skulle bland annat
den omständigheten vara, att fornlatinet ännu saknade de
egentliga (»normala») vokalerna i och u, och i stället hade
e- och o-artade, resp, diftongiska vokalljud, efter hvad bl. a.
de älsta inskrifternas ei, ou (och oi) för senare (»normal-»)
i och w ge vid handen. En viss böjelse för diftongiskt
uttal skulle nämligen vara ett annat för fornlatinska och
engelska vokalismen gemensamt karaktärsdrag o. s. v.
Huru oriktiga eller åtminstone obevisliga sådana påstå-
enden äro, vet livar och en som något sysselsatt sig med
den äldre ljudläran. Icke böjelse för diftongering, utan
fastmera en redan tämligen långt hunnen tendens till

sammandragning af de gamla indoeuropeiska diftongerna
är ett utmärkande drag hos fornlatinets vokalsystem —
en tendens som ju t. ex. ledde därhän, att de indoeur.
diftongerna ei och ou så småningom sammanföllo med de
indoeur. och urlat. i och a. Att latinet från den för-
historiska språkperioden hade öfvertagit en mängd i och
a (hvilka lika väl kunna ha varit »normal»-i och -u som
någonting annat), t. ex. i finitus, victrîcem, aeütus, vir-
tütem o. dyl., lider icke det ringaste tvifvel, fastän dessa
vokaler under den period i latinet, då de gamla dift. ei
och ou höllo på att monoftongeras, helt naturligt råkade
att understundom i skrifningen sammanblandas med af-
komlingarna af de sistnämda — de gamla inskriftsförfat-
tarne och -ristarne hade ju icke något fonetiskt nor-
malalfabet till sitt förfogande. Lucilii af förf. (s. 166)
icke tillräckligt påaktade lära om ‘i pingue’ och ‘i tenue’
visar emellertid, att ännu i tämligen sen tid ett mera
bildadt öra kunde uppfatta en skilnad mellan ï == ei och
i — i (eller = ï kontraheradt med följande e och ei samt
i ersättningsförlängning). Såsom motstycke härtill förefanns
antagligen en gång också en olikhet mellan ett ’a pingue'
= ou och ett ’a tenue’ = a. Äfven i öfrigt skulle detta
stycke kunna ge anledning till invändningar. Ett vis-
serligen ej viktigt, men påfallande förbiseende träffas s. 167,
där förf, glömt bort, att Thraex förhåller sig till Thrax
såsom t. ex. tragoedia till melodia, eller m. a. o. att det
förra är lånadt före och det senare efter »iota subscripti»
bortfall i grekiskan (jfr t. ex. Blass, Griech. Ausspr. s.
43). — Rörande återstoden af denna afdelning i boken måste
ref. för utrymmets skull inskränka sig till några spridda
anmärkningar. S. 194. Terentiani Mauri verser (119—120)
om uttalet af i .• »I porrigit ictum genuinos prope ad ipsos
| minimumque renidet supero tenus labello», kunna, såvidt
ref. förstår, icke betyda något annat än: »vokalen i framflyt-
tar artikulationen (1. »artikulationsstället», jfr t. ex. v.
109) [ifrån den närmast förut omtalade tungställningen
för e vid »remoti molares»] till de främsta kindtänderna
och förorsakar ett helt obetydligt småleende (egl. »1er»)
i anseende till öfverläppen» (egl. »endast sträckande sig
till, hvad beträffar», en bekant bet. hos prep. tenus): d.
v. / vid dess uttalande uppdrages öfverläppen något li-
tet, så att [företrädesvis] öfvertänderna komma att blot-
tas — en med säkerhet åtminstone såsom individuell
egendomlighet (att Ter. i detta hänseende skulle ha gjort
mera omfattande systematiska observationer, är ju icke
troligt) förekommande läppställning vid frambringandet af
det »slutna» eller spetsiga i, hvarom det hos Ter. är
fråga, eftersom bokstafvens namn ju är »id och icke »i».
Förf:s tolkning, enl. hvilken Ter:i ord vore så att förstå,
att vid i tungan med sina främre sidokanter skulle på
visst sätt skjutas in mellan främre oxlarna, hvarigenom
densamma skulle komma att »framskimra något litet»
»an[den Enden] der Oberlippe», är lindrigast sagdt myc-
ket osannolik. Oriktig är också den förmodligen af denna
uppfattning föranledda öfversättningen af sensim med
»merklich» [snarare = »unmerklich»] i det därpå anförda
cit. ur Marius Victorinus (VI, 33, 2: i semicluso ore im-
pressaque sensim lingua dentibus vocem dabit). — S. 208
(jfr 210) är uttrycket rictus Mar. Victor. VI, 33, 6
alltför fritt återgifvet med »das durch den Mund gebildete
Ansatzrohr». Efter livad bl. a. citaten s. 211 visa, må-
341

NORDISK REVY 1884—1885.

342

ste detsamma äfven här ha sin vanliga betydelse af
»mun(specielt »läpp)öppning». — S. 215. Om u yttrar
Terentianus 142 f. ed. Keil: »Hanc edere vocem quotiens
paramus ore, | nitamur ut U dicere, sic citetur, ortus: |
productius autem coeuntibus labellis ! natura soni pressior
altius meabit», hvilket förf, tolkar på följande sätt: »wenn
wir diesen laut auszusprechen uns anschicken, möge die
bildung so vor sich gehen, dass wir uns bemühen u zu
sprechen : dabei schieben sich denn die lippen vor und
gehen zusammen, wodurch der laut einen ausgeprägteren
tieferen klang erhält». Om Ter. menat någonting så-
dant och uttrykt detta i de nyss anförda ordalagen, har
man all rätt att med förf, beteckna denna hans beskrif-
ning såsom »något otymplig». Meningen är emellertid
utan tvifvel en helt annan. Den närmast tillhands lig-
gande öfversättningen af v. 143 f. är: »så må vi sträfva
att uttala detsamma såsom ett U: på sådant sätt må
dess upprinnelse» — d. v. s. den inuti munnen försig-
gående tungartikulationen tänkt såsom det primära eller
utgångspunkten i jämförelse med den vokalljudet afslu-
tande och definitivt karaktäriserande läppartikulationen,
jfr v. 133 om o — »åstadkommas; men i det (därjämte)
läpparna i mera framskjuten ställning närma sig till
hvarandra, kommer ljudets natur att» etc. Då det af
flera skäl tyckes vara alldeles säkert, att den här be-
skrifna vokalen (haec vox) är just u (och ingalunda det
i v. 135 omnämda y), så är det väl själfklart, att me-
ningen endast kan räddas genom att i v. 143 läsa »ut
O» (i st. f. U), men då blir den också (åtm. från Ter:i
ståndpunkt) fullkomligt oklanderlig: »vid u är tung-
artikulationen ungefär densamma som vid o, men läp-
parnes ställning är mera framskjuten». Nämda ändring
är föreslagen redan af Lipsius och i senare tid af sig-
naturen »H.» (jfr Keil VI, 318) i Gaisfords upplaga, He-
phæstion. Enchir I, men besynnerligt nog icke ens om-
nämd af Keil (Lachmann’s ed. har ref. icke haft tillfälle att
se). Det dunkla uttrycket altius meabit v. 145 skulle
enl. Brissaeus (Gaisford a. st. II, s. 399) betyda »acutius
(högre) sonabit», en tolkning som torde ha åtskilligt för
sig, oaktadt man icke med Briss. får anta, att stället
syftar på vokalen y. — S. 271 f. tror förf., att det latin-
ska umgängesspråket i sådana fall som t. ex. semper,
också skrifvet senper, haft ett mellanting mellan m och
n, ett slags glidning mellan ofullkomligt artikulerade
former af dessa båda ljud. Något liknande antar Blass
a. st. s. 72 f. för grekiskans räkning (OÀvvzéa). Strängt
nödvändig torde denna förklaring icke vara; förväxlingen
kan bero dels på felslut ur etymologiska skrifningar, så-
som t. ex. inperator (evxotsî, jfr G. Meyer Gr. § 275),
dels också därpå, att ett m i denna ställning, såsom va-
rande endast »implosivt», verkligen har en mindre tydlig
labialklang än det endast eller hufvudsakligen »explosiva», i
magnus, amare. — S. 293 synas Ter:i uppgifter om b
och p icke vara alldeles exakt återgifna. I v. 191 är
väl dock meningen, att vid b äfven de något inåtvända läp-
parnas ytterränder (orae) sammanfogas, »liksom om
ljudbildningen försigginge därinne», under det att vid p
occlusionen bildas med midten af läppytan (media labella).
I Mar. Victorini parafras ha dessa bestämningar kommit
att alldeles omkastas. För öfrigt kunde här ha framhål-
lits, att det p såväl som b tillskrifna »vokaliska» elemen-

tet icke alls har någonting att göra med b‘s stämton
(Blählaut), utan helt enkelt afser den följande vokal, för-
utan hvilken explosivor enl. den gamla teorien icke kunna
uttalas, specielt det i bokstafsnamnen be och pe ingående
e (jfr Ter. 101, Gaisford II, s. 406). Förf:s tolkning
kan åtminstone missförstås i den angifna riktningen. —
S. 294 f. antar förf., att det äldre latinska / (hvilket ju
sannolikt uppkommit ur labiolabialt / = indoeur. bh och
ett på något sätt dentalt f = dh o. dyl.), i motsats till
dess rent labiodentala uttal under den mellersta och se-
nare kejsartiden, skulle ha varit ett slags hybrid, på
samma gång bilabial och interdental spirant. Denna nå-
got konstlade hypotes tycks i språkhistoriskt hänseende
icke vara tillräckligt motiverad, ej häller torde densamma
behöfvas för att nödtorfteligen förklara Quintiliani be-
kanta yttrande om ljudets dåvarande uttal (XII, 10, 29):
måhända berodde dess, af Q. säkerligen öfverdrifna, obe-
hagligt skarpa och »interdentala» läte t. ex. därpå, att
det bildades mellan öfvertänderna och underläppens in-
sida i stället för dennes öfre rand. — S. 301 f. Ter.
Maur., v. 199 f., och hans afskrifvare Mar. Victor, skildra
i särdeles oförtydbara ordalag lat. d såsom ett dentalt och
på samma gång starkt dorsalt (tungryggs)ljud — »tungan
stöter [med sin spets] mot undertänderna och med lämp-
lig krökning mot öfvertänderna» (så böra säkerl. »dentes
imi», »summi» med ff. förstås) — under det att t där-
emot skall vara bildadt vid öfre tandrötterna, altså »su-
pradentalt», »alveolärt», och med yttersta delen af tun-
gan (»summa lingua». Victor, talar t. o. m. om tungans
höjande), hvad man plägar kalla »coronal» (tung-
rands)artikulation. I förf:s tolkning har denna åtskilnad
icke kommit till sin rätt. Om den är riktigt uppstäld
och hvad giltighet i tid och rum den kan ha ägt, är en
annan fråga. — För öfrigt bör man hålla förf, räkning-
för att han förkastat Schweisthals teori om rom. d (== Ù).
— S. 304 ff. I fråga om z antar förf., att det var ett
»mellanljud mellan bidentalt d och s, populärt taladt ett
läspadt s», en åsikt om hvars riktighet man kan vara af
olika tankar. Förf, hade gjort väl i att rådfråga Blass’
gedigna undersökning Griech. Ausspr.2 95 f. Obegripligt
är, huru förf, (med anledning af några uppenbart kon-
struerande och språkjämförande yttranden hos gramm.,
t. ex. iugum : »zugon», s. 319) kunnat påstå, att forn-
latinet utom s och ss också använde i och d såsom er-
sättning för C i grekiska lånord. — S. 321 låter förf.
Servius (IV, 445, 8 f. K.) uppställa den föreskriften, att
ti och di + vokal i midljud (t. ex. meridies) borde ut-
talas utan assibilation, på samma sätt som i framljud
(dies). Ledsamt nog har i förf:s citat af detta ställe (s.
320) en dess andra mening inledande bisats kommit att
utfalla, hvilken sammanhållen med det föregående tydligt
visar, att enligt Servii åsikt i midljud det assibilerade
uttalet af nämda förbindelser just var det regelrätta,
b vare mot desammma i framljud borde uttalas utan assi-
bilation : fel häremot kallas »itacismus». Ställets an-
dra sats lyder näml. fullständigt sål.: »quando autem
primum locum tenent [scil. »ti vel di»], etiam sic
positae [näml. före vokal], sicut dicuntur [såsom dessa staf-
velser i och för sig nämnas, näml. »ti» och »di», icke
»zi» 1. dyl.], ita etiam sonandae sunt, ut dies, tiaras».
— S. 324 f', Förf:s behandling af de antika uppgifterna
343

NORDISK REVY 1884-1885.

344

om det »tunua» uttalet (exilis sonus) af det geminerade
1 (Metellus) och samma ljuds mer eller mindre »fulla»
eller »tjocka» uttal (plenus, pinguis s.) i andra ställnin-
gar (clarus, albus, sol, largus, lectus) synes ref. icke vara
rätt lycklig. Ett närmare ingående på frågan är här
omöjligt, men ref. tillåter sig yttra den förmodan, att
det »tjocka» l var ett ifrån det »tunna» icke så mycket
till kvantiteten som fastmera till artikulationsarten skildt
ljud : närmare bestämdt ett i någon mån s. k. »gutturalt»
I, analogt med motsvarande ljud i engelskan (well) eller
i de slaviska språken (Sievers Phonet. s. 91, Storm
Engl. Philol. I, ss. 74, 432, jfr Seelmann s. 326, 327).
Att åtminstone fordom en gång ett »gutturalt» l funnits
i latinet, gör väl den bekanta »valfrändskapen» mellan
vok. u (0) och enkelt l (utom då det sistnämda åtföljes af ett
i palatal riktning inverkande i, familia : famul(us)) gan-
ska troligt : Hercules : Herde, HpaxXis; u synes här
ha framvuxit ur det följande sonorljudets säregna tung-
artikulation, liksom i drach(u)ma ur dess läppartiku-
lation. (Dessutom c i suff. -do, -culo : ieur. -tlo?) — Rörande
kapitlet om gutturalerna (eller ss. förf, kallar dem,
»dorsopalatalerna») är i allmänhet ingenting annat än
godt att säga. Ref. vill här endast nämna, att gramma-
tikernas uppgifter om dessa ljuds uttal svårligen torde
berättiga oss att med förf. s. 336 (hvarest, i förbigående
sagdt, orden »vordere» och »hintere» i rad. 16 och 17
måste byta plats) frånkänna latinet de bakre gutturalerna,
specielt ett »velärt» k (framför vok. o, u; jfr qu). Ter:i
uppgift om c (v. 194 f., cit. s. 340), hvaraf tycks framgå,
att detta ljud haft sitt bildningsställe tämligen långt
fram i munnen, sål. varit »palatalt», grundar sig säker-
ligen i första hand på dess just i bokstafsnamnet »ke»
förekommande och naturligtvis palatala uttal (ungefär det-
samma skulle gälla om k == vkä», med rent, »italienskt»
a). Att k och q förklaras vara öfverflödiga bokstäfver,
kan af flera skäl icke bevisa någonting. — I den in-
tressanta undersökningen om de latinska konsonanterna
i slutljud (ss. 353—68) har ref. särskildt fäst sig vid förf:s
uppfattning af det latinska slut-m före vokaliskt framljud,
nämligen såsom ett kort nasaleradt bilabialt w, en för-
klaring som, åtminstone till sin väsentliga innebörd, torde
ha sannolikheten för sig. Detta eller ett liknande re-
duceradt uttal gjorde sig väl också gällande i pausa :
förekommande utbyten mellan detta -m och det i samma
ställning kanske också på liknande sätt reducerade
slut-n kunde delvis härur få sin förklaring (annorlunda
förf. s. 357 f.). — Man förstår ej rätt, hvarför förf, här
icke fäst mera afseende vid de s. 360 endast i allmänna
ordalag omtalade grammatikerställen, Pomp. V, 287, 12
och Serv. IV, 445, 16 (ifr Isid. Or. I, 32, 6), hvilka för
ifrågavarande -m föreskrifva ett midt i ljudets frambrin-
gande häjdadt eller afbrutet, m. a. o. reduceradt uttal
(suspensio pronuntiandi). Dessutom kunde äfven någon
hänsyn ha tagits till de engelska ljudforskarnes Ellis’
(Quant, pronunc. of latin s. 43 f., jfr Roby a. st. s.
LXXXIII) och Sweet’s (Transact, philol. soc. 1882—83,
monthly abstr. XV) härom uttalade afvikande meningar.
— Såsom afslutning följa härpå en kort sammanfattning
af de väsentligaste resultaten med hänsyn till lati-
nets nutida uttal, några språkprof beledsagade af fone-
tisk transskription i enlighet med förf:s åsikter (däribland,

betecknande nog, också en fornlatinsk inskr., elogium
Scipionis Barbati. — I öfverskriften bör det heta »298
v. Chr.») samt lista på förkortadt citerade arbeten, sak-
register „och tillägg.

D:r Seelmann's skrift lämnar enl. ref:s förmenande i
vissa stycken åtskilligt öfrigt att önska. En brist, som
genomgående röjer sig hos densamma, är förf:s icke fullt
tillräckliga förtrogenhet med det äldre latinets historia,
i all synnerhet för såvidt denna sammanhänger med den
allmän-indoeuropeiska språkhistorien; åsikter och förkla-
ringar, som åtminstone kunna sägas stå i strid med de
för tillfället på nämda område herrskande, träffar man
tidt och ofta i alla delar af arbetet. Då emellertid dess
egentliga föremål är det klassiska och senare latinets
uttal, och icke den latinska ljudläran i hela dess omfatt-
ning, så har ref. i allmänhet ansett det mindre nödigt
och lämpligt att uppehålla sig vid dylika för själfva
hufvudsaken merändels tämligen likgiltiga oegentligheter.
Af långt väsentligare art är ett annat fel, som ref. re-
dan förut nödgats vidröra, nämligen förf:s utpräglade bö-
jelse att utkasta djärfva och öfverraskande hypoteser — ett
slags språkvetenskaplig improvisation, hvaråt han allt för
ofta hängifvit sig, utan att därvid visa något synbart
bemödande att betaga vare sig själf eller en förtröstans-
full läsare den illusionen, att man rör sig på en full-
komligt eller åtm. jämförelsevis säker mark. — A andra
sidan tror ref., att de antydda bristerna mer än uppvägas
af arbetets betydande förtjänster. Dit är först och främst
att räkna den mödosamma och — åtminstone att sluta
af de, visserligen icke synnerligen talrika fall, där ref.
kunnat anställa någon pröfning — med berömvärd sam-
vetsgrannhet utförda materialsamlingen, som bildar ett
värdefullt repertorium för det historiska latinets ljudlära.
Ett icke mindre viktigt företräde är förf:s i hög grad
själfständiga och af lefvande insikt i saken utmärkta upp-
fattning af språkljudens förhållanden, på grund af hvilken
egenskap hans åsikter, äfven där man ej kan godkänna
desamma, likväl äro ägnade att väcka till uppmärksamhet
och eftertanke. Äfven själfva framställningssättet, åt hvil-
ket man visserligen här och där skulle kunnat önska en
mera sammanträngd och beherrskad hållning, bär i
sin raska fart och åskådlighet vitne om en icke vanlig
talang. -— Ref. hoppas, att boken äfven hos oss bland
alla intresserade måtte vinna den spridning och det be-
aktande, som densamma tvifvelsutan förtjänar.

0. A. D.

Germanska språk.

Afzelius, J. Arvid, Engelska Synonymer för
elementarundervisningen, sammanstälda och med öf-
ningar försedda. I. Synonymsamling. 108 ss. liten 8:o.
Göteborg, 1884. Förf:s förlag. Pris: häftad 1 kr.,
kart. 1,25.

Wennerberg, J. W:m, Engelskt och svenskt
synonym-lexikon med förklaringar och exempel efter
Crabb, Graham, Johnson, Platt, Tavlor, Trench, Wal-
345

NORDISK REVY 1884—1885.

346

ker, Webster, Whatley m. fl. jemte svenskt och engelskt
register. Stockholm, 1872. Pris för subskribenter 2
rdr 50 öre, för köpare 3 rdr.

Wennerberg 1872. Arbetet var, såsom hr W. själf
säger, »det första utgifna öfver engelska synonymer kom-
paratift med de svenska» och förtjänar såsom sådant en viss
uppmärksamhet, då hr W. var den förste svensk, som satte
hacka i mark på ett fält som var väl värdt att odlas.
Detta försök utföll dock icke lyckligt, och förf, är med-
veten om »bristerna uti detta bidrag», då fordringarna på
ett specialarbete ju alltid måste ställas högt. Om därför
också ett och annat häri kan förtjäna att tagas fasta på,
gäller likväl om arbetet i dess helhet följande.

För nybörjaren är det obrukbart. Den mera försig-
komne kan det ha varit till något gagn, men äfven skada,
isynnerhet om han ej haft tillgång till de af hr W. upp-
räknade lexikograferna. Bland desse har man säkerligen
att söka de rådgifvare af hvilka han varit omgifven, om
man rätt tolkar hans dunkla yttrande i förordet: »-----
de anförde engelska författarne (de sednast erkände såsom
de företrädesvis följde)-------------------------------». Men, för så vidt under
m. fl. ej döljer sig någon icke-engelsk lexikograf (ju längre
från svenskan i sitt åskådningssätt desto sämre), kan man
redan a priori våga påstå, att desse rådgifvare varit då-
liga, ett påstående som blir hållbart, då man får skåda
utgångsspråket, synonymgrupperingen, etymologier som
här och hvar slinka in, latinska och grekiska, riktiga och
oriktiga (jfr Larsen i Tidskr. f. Fil. og Pædag. N. R. II,
65), »synonymernas här utförda definitioner», om hvilka
förf:s »högsta önskan» är, att det måtte »befinnas, att de
äro noggranna och med sträng urskilning gjorda». Defini-
tioner finnas icke, men väl långrandiga utläggningar, nå-
gon gång små berättelser. Äfvenledes hoppas hr W.,
att om de upplysande (?) exemplen detsamma måtte
kunna sägas. Men härvid går han i »sträng urskilning»
så långt, att han ibland strukit dem, och detta på ställen
där man oundgängligen behöfver dem för att förstå de
s. k. definitionerna.

Det språk, på hvilket hr W. skrifver, är engelska.
Af de 84 artiklarna under A äro visserligen 54 bemängda
med svenska; men redan vid B uppger han försöket att
vara öfversättare, och det rena afskrifveriet vidtar. Så,
altifrån sid. 28 t. o. m. sid. 189 (bokens slut), skymtar
svenska fram i artiklarna något mera än ett halft hundratal
gånger, men af genomgående svenska artiklar finnas inalles
endast 27. Förf:s svenska är dålig och understundom
vilseledande (jfr Larsen, anf. st.).

Det har kostat på att framdraga hr Wennerbergs
opus och att framdraga det med dessa ord, men vid en
granskning af hr Afzelius’ arbete, till hvilket det var
närmaste och ende föregångaren, och då jag för öfrigt
ämnade ange hithörande literatur, kunde det ej saknas.

*	*

Kommo så detta år Engelska Synonymer af filos, kand.
Afzelius. Redan vid ett flyktigt genomgående af detta
arbete skall det visa sig, hur hr A. i alla stycken är sin
föregångare öfverlägsen. Hr A. utgår från svenskan,
sammanför i sina synonymgrupper endast ord som för oss
svenskar presentera sig som synonymer, lämnar etymolo-

gierna, ger nätta distinktioner och väljer väl sina exempel.

Det var, till en början, ett lyckligt grepp, då hr A.
»till mönster och stomme för boken» tog synonymsam-
lingarna i »Knudsen & Lokkes Engelske Stil&velser *) och
Löwenhielms Språklära» (egentligare: Ordboken till Löwen-
hielms Engelska Skriföfningar). I dessa synonym samlingar
ingå dock ej så få homonymer, och har detta också blifvit
fallet hos hr A., som motiverar detta därmed, att misstag
på dessa senare kunna förekomma i nybörjares uppsatser.
Förf, tycks likväl ej ha rätt klart för sig, att homonymer
icke äro synonymer, ty man läser mellan raderna, att han
ville kalla dem i oeg. mening synonymer. Då förf, ger
sig in på talet om »begreppet synonymer-» och kallar sin
bok Engelska Synonymer, borde han sökt utreda detta
begrepp på ett klarare sätt än som nu skett i de rader
han förutskickar själfva ordboken. Titeln är helt enkelt
oriktig och skulle rätteligen lyda: Svenska Synonymer
och Homonymer öfvers. till engelska. Ty pro primo: äro
nu, exempelvis, i gruppen 240 lära orden teach och learn
(eng.) synonymer? Stå de hvarandra nära eller samman-
falla de rent af? De stå hvarann emot som två antipoder.
Och pro secundo: samma grupp lära 1. lära ngn ngt, 2.
lära sig, 3. lär = skall, säges. Tror förf, att detta är en
synonymgrupp eller ens en blandad syn- och homonymgrupp?
De äro alla tre homonymer: lära = 2. lära sig har säker-
ligen att tacka det t. lernen för sitt intr. bruk, och 3. lär
= skall, säges är sannolikt en omljudd presensform (läter
> lär) af verbet låta **). Gå till en annan grupp: 248 make
1. like, 2. det ena af två föremål som bilda par, 3. man,
äkta make. Dessa tre skiftningar af begreppet make äro
synonyma. Och vidare: gr. 230 lycka, likaledes ren
synon.-grupp : lycka i bet. »inre (känsla af) lycka» med
gradationer: sällhet, lycksalighet; »yttre lyckliga omstän-
digheter», framgång, välmaktsdagar; »lyckans gudinna»;
(fam.) tur. Så ock 127 förbindelse. — De facto, om ock
ej alltid i sina »definitioner», sätta synonymiker de ord
eller uttryck såsom synonyma, som till betydelse stå
hvarandra nära eller rent af sammanfalla. Jfr. i För-
ordet till A. F. Dalins Svenska Språkets Synonymer,
där ofvanstående definition exemplifieras (varg, ulf; gosse,
flicka med deras »liktydingar» i dial.) Att det nu emel-
lertid gifves ord, som till begreppet fullt sammanfalla, be-
rättigar ingalunda deras användande promiscue. De höra
hemma, så att säga, i olika språk: det högre språket, hvar-
dagsspråket (det vårdade och det mera familjära), bland
fackmännen, hos folket, i dialekterna. Ocli på så bred basis
skulle ett synonymlexikon kunna vara fotadt, att det toge
hänsyn till alla de nämda områdena; och i själfva verket
existera dylika arbeten såsom integrerande delar i de stora,
fullständiga ordböckerna, hvilka, om de för öfrigt äro väl
gjorda, också äro de bästa för synonymiken. Ett godt
exempel härpå är Schulthess’ monumentala verk.

Detta är dock ej det mål, förf, satt sig före: han
har begränsat sig till hvardagsspråket, sådant det i dag
lefver i tal och i skrift; har därjämte upptagit handels-
termer på grund af bokens närmaste syfte. Begräns-
ningen är en svår sak, afvägandet mellan det som är

*) Kursiveringen hela granskningen igenom af mig, utom
kunna i nästa punkt.	F. P.

•*) Dessa etym. förslag benäget meddelade af Doc. Tamm.

F. P.
347

NORDISK REVY 1884—1885.

348

vanligt och mindre vanligt, nödvändigt och öfverflödigt,
men äfven om förf, mycket inflyttar råmärkena, kunna
följande artiklar ej väl saknas: flytta, hvarför (- också),
jaså, jo, ligga, stå (jfr art. 249 makt), lång, mörker (dark
— darkness), nej (gradationer: no, never, not I for one,
very fine), ofta, treflig, trifvas, vilja (där förf, lämpligen
kunde inflicka i ett obs.: I wish [skulle önska] I had
known it before *); jfr förf:s minnas. Obs.), våning. — Ett
plus i arbetet är den uppmärksamhet det skänker de
konkr. subst. Detta är ett jämförelsevis nytt steg, och
förf, tycks hesitera för att ta det fullt ut. Foga till (och
rådfråga — med varsamhet — illustrationerna i Ragonot,
A Symbolic French and English Vocabulary för) soffa,
spegel, »kakelugn», rock, byxor, väst, vagn (for detta sista
jfr Storm, norskauppl. s. 258); trappa, salong (obs. saloon).
Det skall ej räknas som någon vidlyftighet à la Roget,
om jag föreslår att vid 255 mening insätta design, pur-
pose, object; vid 273. 3. recite efter say. I art. liten sak-
nas short (a —, broad-shouldered man).

Den man anser sig behöfva varna for förväxlingen
mellan hamn (»för skepp») och hamn (»vålnad, skugga»),
har ännu för visso mycket vanligare och gröfre saker att
lära än bet. af little ss. predikativ (»småaktig - -»). Pe-
dagogiskt riktigt hade varit att förbigå ett dylikt faktum
med tystnad. Mig är detta faktum obekant. Exemplet
igenfinnes för öfrigt i grupp 230 hos Kloepper, Eng.
Synon. f. höhere Lehranstalten 1878. På rätt väg är
däremot förf., då han förtiger, att little såväl predik, som
attrib, kan användas = small. Jfr Storm, Englische
Philologie I, 168 (attributivt : exx. 1. 7. 8. 9; predikativt:
exx. 2. 3. 4 (kanske för alliterationen). 5. 6 (bevisar
ingenting, Dickens behagar witza). I art. 238 låta vore
det lämpligare att sätta their prayers for the pr. (menin-
gen visserligen en annan).

Bland det mångt och myckna, som i förf:s arbete
är nytt eller sofradt blifvit nytt, måste jag nöja mig med
att påpeka följande vackra artiklar, i hvilka förf:s egna
iakttagelser och fina språktakt lysa fram. Bo, besöka,
få, gärna, gå, hinna, hälsa, marknad, minnas. Obs., må,
noga, nästan, passa, rolig, slippa, töras, tör, torde, upp-
gifva, vacker, vana, väl, äldre. Vid hälsa tillägg: take
off one’s hat to, Kloepper Eng. Synon. Grössere Ausg.
1881. Vid gärna (förf, har bl. a. is apt to, will hardly
do, don’t mind — obs. apostrofen —, you may as well
—■ ex. någonstädes ur Crump, English as it is spoken **)
—, is rather fond of) flere ex.: you are quite welcome
(Morén, Engelskt Konstruktions-lexikon) ; I have no objec-
tion; that is commonly the way == så går det gärna;
he would come in the evening = han kom gärna om
kvällarna. De 3 sista ex. ur Dansk-norsk-engelsk Ord-
bog ved A. Larsen 1880, ett fint arbete. Ännu ett ex.:
I’ll offer to go, »jag skall gärna gå», sid. 68,6 i Stur-
zen-Beckers andra uppl. (1883) af Dickens’ A Christmas
Carol (ganska god uppl., jfr passim Imm. Schmidts af
1876). — Om man genomgår de nyss nämda artik-
larna hos förf., skall man finna hur han, ur sina riktiga,
rikhaltiga och väl valda exempel, låter distinktionen

*) Jfr sid. 350 i Imm. Schmidts Grammatik d. eng. Spr. 1876.

F. P.

**) Den eng. texten, omtryckt, jämte svensk öfvers. lär inom
kort vara att förvänta i bokhandeln. F. P.

framgå »kort, tydlig och praktisk». Denna metod är
den enda säkra, gärna medgifvet att etymologien ofta är
en god slagruta, äfvensom att den allenast förmår lämna
svaret på frågan hvarför? I en historiskt-vetenskaplig
ordbok äro etymologierna på sin plats; men i ett arbete
i främsta rummet afsedt för skolundervisningen vore ett
dylikt förfaringssätt ett missgrepp, trots det föredöme
våra »läromästare» tyskarne gifvit oss. Sedan förf, nu
— genom denna metod —• klargjort för sig själf ordets
innebörd, använder han, bland andra utvägar att fram-
ställa denna, antonymer, klimax, ibland (då så lyck-
ligt fogar sig) ett synonymt ord — se 64 bud — och,
framför alt, exempel. Att, som förf, stundom gör, taga
tyskan till hjälp är på intet sätt förkastligt, förutsatt
att de tyska syn. ord af vederbörande till sin fulla vidd
senteras.

Kandidat Afzelius’ svenska är alltid god, idiomatisk.
Han vet, såsom lärare i moderna språk, att man illa
skulle lära sina elever dessa, om man ej samtidigt lärde
dem svenska. Ini sina synon.-art. öfversätter han ofta
ej blott till artikeln hörande glosor och fraser, utan äfven
andra, där han har skäl att befara att läsaren mindre
lyckligt skulle återge dem. Samma rättvisa vederfares
de uttryck, hvilka »på köpet» understundom förekomma i
Obs. efter artiklarna, och för hvilka man är förf, tacksam,
äfven om de ej alltid stå i det strängaste syn. förhål-
lande till resp. art. Upptagna i ett register blefve dessa
uttryck (de svenska såväl som de eng.) lättare åtkom-
liga. I detta register borde ock hänvisas (till sida) till
de eng. uppslagsorden. Läsaren torde på resp, ställen
införa hänvisningar till »Rättelser och Tillägg» före bo-
kens begagnande.

Man anmärker ej gärna tryckfel o. dyl. i ett ar-
bete, där de ej spela någon roll såsom vilseledande; men i
en ordbok gestaltar sig saken annorlunda. Jag påpekar
art. 237 Eastern, 234 Sunday, 238 (sid. 46) discribed;
efter fig. art. 223 måste stå semikolon, the lights of
London flyttas sist i exempelraden, för så vidt det är me-
ningen att light här skall betyda »snille, ljust hufvud»;
art. 222 (mots, a puny — —) läs: is. Se Dreser, Engl.
Synon. 1881. I samma art. hänvisas till Mindre. Fins
ej. Skall förmodl. vara Små. Art. 231: skjut in
enough mellan fortunate och to do sth. (måhända är det
ej tryckfel). I »Rättelser och Tillägg» tillägg: generally
speaking med kursiv efter generally. Att det sedan före-
kommer, möjl. med öfversättningen: i allmänhet taladt,
är i sin ordning. Förf, tycks vara något tveksam om
to eller icke-to framför infinit, af de eng. uppslagsverben.

Det sätt hvarpå boken är kartonnerad (ömtåligt grått)
är för ett trägnare bruk olämpligt och föga snygt; mön-
stergilla i ty fall äro skolboksbanden från P. A. Nor-
stedt & Söner och Jos. Seligmann & C:i. Det häft.
exemplaret dubbelinterfolieras lämpligen. Om den typo-
grafiska utstyrseln är intet annat än godt att säga.

* *

Ett ord till sist! Hur vore det om förf, med sin egen
bok till stomme utarbetade ett fullständigare verk: kand.
Afzelius’ gedigna insikter, fina språksinne, strängt me-
todiska arbetssätt, varma intresse för ämnet tyckas göra
honom det värfvet vuxen.

Fredr. Palmgren.
349

NORDISK REVY 1884—1885.

350

Sievers, Eduard, Proben einer metrischen herstellung
der Eddalieder. 80 ss. 4:o. Tübingen, 1885 (zur
akademischen feier des geburtsfestes des königs Karl).
L. F. Eues.

Vidsteen, Chr., Oplysninger om Vossemaalet. 55 ss.
liten 8:0. Bergen, 1884. I kommission hos Ed. B.
Giertsen.

Arkiv for nordisk filologi, B. II, h. 4 (februar 1885).
Indhold: G. A. Gjessing, Egilssagas forhold til Kon-
gesagaen; Gustav Storm, Biskop Isleifs krenike; Whit-
ley Stokes, A few parallels between the oldnorse and
the irish literatures and traditions; Fredr. Tamm,
Strödda språkhistoriska bidrag; Sophus Bugge, Blan-
dede sproghistoriske bidrag, II; M. Nygaard, Om bru-
gen af konjunktiv i oldnorsk; Johannes Bennike, To-
nelagene i dansk.

Naturvetenskap.

Sebelien, John, Beiträge zur Geschichte der
Atomgewichte. Eine von der Universitet zu Kopen-
hagen gekrönte Preisschrift. Braunschweig 1884. (208
sid. stor oktav.)

De två sista årens kemiska literatur har att uppvisa
flera arbeten öfver atomvikterna. Utom det ofvanstående
må nämnas de kort förut utkomna monografierna af Becker,
Clarke och L. Meyer & Seubert. Samma ämne behand-
las också jämförelsevis omständligt af Ostwald i hans nu
utkommande »Lehrbuch der allgemeinen Chemie».

Sebeliens arbete skiljer sig från de här nämda ge-
nom en mera detaljerad redogörelse för och kritik af me-
toder och beräkningar, hvarigenom läsaren sättes i stånd
att bilda sig ett eget omdöme om de funna talens nog-
grannhet. A andra sidan är detta arbete ofullständigare
så till vida, att det endast behandlar ett mindre antal
element Men då författaren utvalt just de så att säga
fundamentala och dem som eljest varit föremål för mera
noggranna och omfattande undersökningar, innehåller ar-
betet likväl det viktigaste af hvad som blifvit gjordt inom
detta område.

I likhet med Meyer och Ostwald samt de flesta ke-
mister som mera i detalj sysselsatt sig med atomvikterna
kommer författaren till det resultat, att Prouts hypotes
ej bekräftas af erfarenheten. Clarke däremot, som säger
sig hafva börjat sin undersökning med »strong prejudice»
mot samma hypotes, finner, mera på grund af allmänt
statistiska betraktelser än på grund af elementens atom-
vikter, sedda hvar för sig, densamma i hög grad sanno-
lik. Clarke synes emellertid i vissa fall såsom stöd för
denna hypotes anföra atomvikter som ej ens på enheten
kunna anses säkert kända; hvarför också hans arbete ej
ger samma intryck af objektivitet i materialets behand-
ling som de andras. Här föreliggande arbete synes i
detta hänseende ej lemna mycket öfrigt att önska. För-
fattarens motto: »Hypotheses non fingo» uttrycker riktigt
hans ställning till de kemiska teorierna.

Författaren börjar med en kort framställning af
atombegreppets uppkomst och utveckling, hvilken utveck-
ling af honom dock anses mindre lycklig; men han tiö-

star sig med hoppet att ekvivalentvikterna åter skola
komma till sin rätt, när man en gång insett olösligheten
af problemet om de kemiska föreningarnas verkliga struk-
tur, ett problem som »otvifvelaktigt» förblifvit lika långt
från sin lösning trots »atomdogmen».

Derpå behandlar förf, de fysikaliska lagar som ta-
gits till hjälp för atomviktsbestämningarna. Af dessa
synes honom den om gastätheterna värdefullast. Värme-
kapaciteten vexlar inom för vida gränser för att kunna
gifva afgörande utslag i tvistiga fall. Vanskligheten att
stödja sig på isomorfin framhålles med rätta. Författa-
rens tvifvel på atomernas fortsatta existens i molekylen
och hans tro på en »Durchdringbarkeit der Stoffe» gör
denna hans förkastelsedom öfver isomorfin så mycket na-
turligare. Den periodiska lagen synes öfverhufvud vara
den enda till hvilken förf, sätter något förtroende, och
bör denna gälla framför lagen om värmekapaciteten. Om
det sålunda bekräftat sig, att berylliums atomvärme for-
drat atv. 13,9, borde likväl det gamla talet föredragas
för periodlagens skull.

Ett serskildt kapitel egnas åt en granskning af de
olika sätten att beräkna atomvikterna ur de experimen-
telt funna värdena. Åtskilligt nytt af intresse meddelas,
bland annat en grafisk metod (efter Oppermann) att af-
göra, huruvida i en serie bestämningar någon eller några
lida af en speciell felkälla.

I arbetets senare del redogör författaren kritiskt för
de olika metoder som kommit till användning för hvarje
särskildt element, de felkällor, olägenheter och korrek-
tioner .som förekommit o. s. v. De element författaren
utvalt äro: Ag, Ba, Br, C, Cl, H, Hg, J, K, N, Pb, S,
Al, Au, Bi, Cu, Fe, Mn, P, Pt. De för dessa beräk-
nade atomvikterna stämma väl öfverens med de tal som
funnits af Meyer, Clarke och Ostwald. Stundom visar
sig icke olikheten förrän på tredje decimalen. Skenbart
är differensen större, då några (Ostwald, Clarke) utgå
från syret såsom egande atv. jämt 16; andra från vätet
såsom jämt 1. 1 slutet af arbetet meddelas literatur-
förteckning. Äfven i texten hänvisas flitigt till de an-
vända källorna. A. G. Högbom.

Högbom, A. G., Om de sällsynta jordarternas
natriumdubbelvolframater. Öfversigt af Kongl. Ve-
tenskaps-Akademiens förhandlingar 1884, N:o 5. Sid.
111—123.

Föreliggande uppsats är en redogörelse för försök,
som förf, verkstält, att på pyrokemisk väg framställa
volframater med natrium samt någon af de sällsynta jord-
arterna såsom basradikal.

Förf, har blandat jordartsoxid med öfverskott af vol-
framsyra samt smält blandningen i ett flussmedel, som
utgjorts antingen af natriumvolframat eller af klornatrium.
Vid svagare hetta hafva sedermera de salter, som varit
underkastade undersökning, utkristalliserat. Man skulle
härvid kunna anmärka, att det hade varit önskligt, att
förf, vid hvarje försök lemnat bestämd uppgift på smäl-
tans sammansättning, samt att han betjänat sig af ett
mera indifferent flussmedel, än klornatrium visat sig vara.

Af synnerligt intresse är denna redogörelse genom
de meddelanden, som däri lemnas om kristallformen hos
351

NORDISK REVY 1884—1885.

352

de erhållna produkterna. Alla dessa kristallisera näm-
ligen i kvadratiska systemet, något som äfven är för-
hållandet med de enkla volframaterna af tvåatomiga
metaller. Kristallerna af de olika salterna likna myc-
ket hvarandra, och det är att beklaga, att ej så stora
individer kunnat erhållas, att det varit möjligt företaga
mätningar på desamma. Af de iakttagelser, som äro
gjorda, kan man dock draga den slutsatsen, att volfram-
syran besitter en ganska stor kristallografisk predisposi-
tion, så att kristallformen blir ungefär lika, hurudan bas-
radikalen än må vara beskaffad. Af detta kunna vi se,
att man från likhet mellan kristallformen hos två salter
med samma syr-, men olika bas-radikal, ej alltid har rät-
tighet att sluta till likartad sammansättning hos de ifrå-
gavarande salterna.

Såsom intressanta biprodukter vid förf:s undersök-
ning torde böra framhållas kristalliserad didym- och alu-
minium-oxid, den senare visande samma fysiska egenskap,
asterismus, som en del af de naturliga korunderna be-
sitter. K.—A. W.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Filosofiska fakultetens
Humanistiska sektion.

25	Febr, tillkännagafs, att Kongl. Majt. d. 23 januari utfärdat
stadgande rörande undervisningen i slaviska språk vid universi-
tetet.

— Afgaf sektionen infordradt yttrande i anledning af läroverks-
komiténs d. 25 aug. 1884 afgifna underdåniga yttrande och för-
slag rörande organisationen af rikets allmänna läroverk, i livad
nämda utlåtande och förslag angå eller hafva betydelse för stu-
dierna och examina vid universiteten. Sektionen beslöt att låta
trycka detta sitt yttrande.

Matematiskt-naturvetenskapliga sektionen.

2	Mars tillkännagafs, att Univ.-Kanslern under d. 12 febr, för-
ordnat docc. À. G. Ekstrand och 0. Widman att under inneva-
rande termin, mot ett arvode af 500 kronor hvardera, biträda vid
undervisningen å det kemiska laboratoriet, samt den 14 febr, be-
viljat doc. Hj. Sjögren tjänstledighet under terminen.

—• Föreslog sektionen doc. O. Widman att komma i åtanke
vid tillsättningen af ett efter doc. Burman ledigt rörligt docent-
stipendium.

— Utsågs doc. E. Pfannenstiel till föreståndare för det ma-
tematiska seminariet under återstående delen af terminen, enär
förre föreståndaren doc. Söderblom utnämnts till lektor vid Tek-
niska skolan i Göteborg och d. 1 Mars tillträdt denna befattning.

S. d. bedömdes en af fil. lic. K. J. Angström, norrl., för fil.
doktorsgrad utgifven och d. 14 febr, offentl. försvarad afhand-
ling: “Om strålande värmes diffusion från plana ytor“.

— Bedömdes en af fil. lic. C. A. Mebius, gästr.-hels., för fil.
doktorsgrad utgifven och d. 18 febr, offentl. försvarad afhandl.:
"Experimentel undersökning öfver elektriska induktions- och dis-
junktionsströmmar". .

— I anledning af prof. Thaléns anmälda önskan att kalla fil.
licc. K. J. Ångström och C. A. Mebius till docenter i fysik beslöt
sektionen hos Kanslersämbetet göra framställning om nämnda li-
centiaters anställande som docenter vid universitetet.

4 Mars afgaf sektionen infordradt yttrande rörande läroverks-
komiténs underdån. betänkande och förslag. Äfven detta yttrande
skulle tryckas och utdelas.

Akademiskt tryck.

Redogörelse för kongl. universitetet i Upsala under läsåret
1883—84. (Utg. af E. H. Lind.) Ups. 1884. 8:0, 64 s.

Föreläsningar och öfningar vid univ. i Upsala vårterm. 1885.
Ups. 1885. 8:o.

Index scholarum in acad. Ups. per sem. vern. 1885. Ups.
1885. 4:o.

Upsala Universitetsbiblioteks accessionscatalog 1884. Upsala,
1885. 59 ss., 4:o.

C. Y. Saldin, Om fosterlandskärleken. Akad. progr. Ups.
1885. 8:o. 49 s.

K. Ångström, Om strålande värmes diffusion från plana ytor.
Upsala 1885.	8:o. 55 s. + 2 planscher.

C. A. Mebius, Experimentel undersökning öfver elektriska in-
duktions- och disjunktionsströmmar. (Aftr. ur Öfvers. af veten-
skapsakad. förhan. 1883.) Sthm 1884. 8:o. 41 s.

F. A. v. Schéele, Samuel Grubbe’s skönhetslära. Ups. 1885.
79 s.

Lund.

Kongl. Maj:t har medgifvit, att det årsanslag af 300 kr., som
från Akademikassan utgår till gymnastikinredningen vid universi-
tetet, må varda förhöjdt med ett belopp af 200 kr. att från och
med sistlidet år jemvel utgå ur nämda kassa.

Filologiska sällskapet hade den 7 febr, sammanträde, hvarvid
föredrag höllos af

Prof. Edgren: Om befogenheten af att vid sanskrit-verbens
indelning bibehålla den s. k. tan-klassen;

Doc. af Petersens: Om de s. k. œfintÿri inom den fornisländ-
ska literaturen.

Vid fysiografiska sällskapets sammanträde den 11 februari
förekommo föredrag af:

Adj. von Zeipel, som visade, hurusom hvarje kurva eger en
serie bikurvor, samt att de successiva differentialekvationerna af
kurvans ekvation äro dessa bikurvors analytiska representanter;

Prof. Lundgren: Om Brachiopoderna i Sverges kritsystem ;

Doc. Jönsson: Om befruktningen hos slägtet Najas samt
hos Callitriche autumnalis.

Förlängd specimenstid till den 13 nästkommande maj har
konsistoriet beviljat sökanden till lediga e. o. professionen i pato-
logisk anatomi, rätts- och statsmedicin samt hygien.

WVallmarkska stipendiet (550 kr.), hvilket skall tilldelas en
yngre akad. lärare, och som tillsättes af elektorer- från de studeran-
de nationerna, har tilldelats docenten J. R. Rydberg. Stipendiet
nnehafves under 3 år.

Von Reijserska resestipendiet (1500 kr.) har af landshöfdinge-
ämbetet i Kristianstads län tilldelats docenten S. Linde. Det
akad. konsistoriet, som eger att till nämda stipendium upprätta
förslag, hade å förslagets första rum uppfört med 22 röster mot
1 docenten Geijer, under det att docenten Linde innehade andra
rummet.

. Medicinsk kandidatexamen aflades den 28 februari af J. H.
Åkerman, sk.

Magnus Billing.

Innehåll :

Wagner: Handbuch des Seerechts.

Hagerup: Om tradition som betingelse for overdragelse af eien-
domsret til losore.

Sidenbladh: Sveriges kommuner.

Styffe: Bidrag till Skandinaviens historia, V.

Green: Engelska folkets historia.

Holm: Holbergs betydning.

Vibe: Udsigt over Holbergs liv og virksomhed.

Warburg: Holberg i Sverige.

Meijer: Svenskt literaturlexikon.

Seelmann: Die aussprache des latein.

Afzelius: Engelska synonymer, I.

Wennerberg: Engelskt och svenskt synonymlexikon.

Sebelien: Beiträge zur geschichte der atomgewichte.

Högbom: Om de sällsynta jordarternas natriumdubbelvolframater.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund).