Nr 26 (28 Febr.)

(1884—85) Ärg. II, 10.

N 0 RDIS K 1! E V Y
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,

Doc. T. E. Berggrem,Lektor H. 'Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. I. Blomberg, Lektor S. %. Boëthius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum. Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. T. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. J.
Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.

H. Hoffding, Lektor 0. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.

I. Lind, Doc. 7. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. %.

F. Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. E. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc.

J. H. E. Schtick, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. y. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. 7. Rising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. 1l.	'

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Teologi.

Pedrin, A. D., Socialisme og Kommunisme, betrag-
teile ved Ordets Lys. Kbhvn. I kommission hos
Lehmann & Stage. 1884. 63 ss.

Bring, S. L., Fins något kristligt berättigadt i de 1
moderna socialistiska sträfvandena? Lund, C. W. K.
Gleerups förlag, 1884. Pris 50 öre.

En af vår tids brännande frågor har i ofvanstående
skrifter blifvit skärskådad i kristendomens ljus. De bägge
författarnes ståndpunkt i hufvudfrågan är dock så olika,
att livad den ene förnekar, det bejakas af den andre.

Den danske förf, är en af Sören Kierkegaards be-
undrare och lärjungar och har såsom sådan icke blott en
mycket pessimistisk uppfattning af kyrka och stat utan
äfven en så individualistisk och asketisk kristendoms-
åskådning, att han bestämdt förnekar möjligheten af någon
inre förbindelse mellan kristendomen å ena sidan samt
stat och kultur å den andra. »En christen Verden», säger
han, »er en Umulighed — da Guds Rige ikke er af denne
Verden, og der christeligt kun seires ved at ligge under»
(s. 41). I socialismen kan han därföre icke häller se
något, som skulle kunna från kristlig synpunkt vara be-
rättigadt, och det synes som han ville äfven från allmänt
mänsklig synpunkt helt och hållet bryta stafven öfver
alla socialistiska sträfvanden.

Möjligen skulle förf:s domar öfver socialismen blifvit
något mildare, om han icke uteslutande tagit hänsyn till
den form af socialism, som med tvångsmakt vill upphäfva
åtskilnaden mellan rik och fattig, mellan arbetsgifvare
och arbetstagare. Ty om den kristliga eller etiska so-
cialism, som på lagstiftningens väg vill, så vidt möjligt,
häfda rättvisa och billighet och garantera den ärlige ar-
betaren en människovärdig existens, har förf, intet annat
att förmäla än detta: »maaske ere de mere maadeholdne

socialistiske Partier bedre, maaske kun klogere end de
radikale — det vedkommer ikke den Christne. Sociali-
sterne drives dog alle af den samme urene af Djævelens
Mund udgaaede Aand» (s. 30).

Den som intager en sådan ståndpunkt kan och vill
tydligen icke gifva något bidrag till den sociala frågans
lösning. Den föreliggande skriftens betydelse inskränker
sig därtill, att åtskilliga sanningar där uttalas särskildt
angående den guds- och menniskofiendtliga anda, som känne-
tecknar den revolutionära socialismens och kommunismens
program.

Ett vida högre värde eger doktor Brings lilla skrift.
Ehuru egentligen ett populärt föredrag, hållet i Lund,
finner man här ett försök till verklig utredning af det
förelagda problemet, och därföre att så är behöfver man
ej häller befara, att förf, skall kunna se blott brottslighet
och gudlöshet i de moderna socialistiska sträfvandena.
Genom att i särskilda fall undersöka dessa sträfvandens
egentliga innebörd har han med lätthet kunnat uppvisa
flere punkter, hvilka icke blott äro praktiskt utförbara
utan äfven fullt befogade från kristendomens ståndpunkt.

Doktor Bring inlägger också sin protest mot den
nyss anförda uppfattningen, att kristendomen icke har till
uppgift att göra sin sanning, sin världsåskådning gällande
uti samfundslifvet. Han visar, att det är i kristendomens
namn, som samhället redan i flera viktiga afseenden löst
den sociala frågan, och han hoppas, att »kristendomen
skall förmå bringa den sociala frågan äfven i de punkter,
kring hvilka den i vår tid vänder sig, till ett godt slut».
Han medgifver visserligen, att »alla kommunismens försök
att upphäfva åtskilnaden mellan dem som hafva mycket
och dem som hafva litet skola stranda under det närva-
rande världsskicket», och han är ingalunda blind för den
omständigheten, att ifrågavarande samfundsförbättrare icke
gå till grunden med afseende på orsaken till nöden, men
detta hindrar honom dock icke att gifva sitt fulla erkän-
nande åt och såsom kristligt berättigadt anse socialismens
291	NORDISK REVY 1884—1885.	292

sträfvande, för så vida det afser »human och kristlig
rättfärdighet i den borgerliga lagstiftningen med hänsyn
till rätten att lefva».

Anm. har icke någon anmärkning att göra mot förf:s
bevisning: den är så bindande som den i en så liten skrift
kan vara. Godt vore därför, om de, som tvifla på eller
rent af förneka kristendomens sociala uppgift, ville göra
bekantskap med den härmed anmälda skriften.

R. S.

Juridik.

von Liszt, Franz, Lehrbuch des Deutschen Straf-
rechts. Zweite durchaus umgearbeitete Auflage. Berlin
u. Leipzig 1884. J. Guttentag (D. Collin). XXIV
+ 663 s. Pr. 10 M.

Detta arbete betecknas såsom en ny upplaga af för-
fattarens tidigare arbete Das Deutsche Reichsstrafrecht
(Berlin u. Leipzig 1881), men är af vida större omfatt-
ning och betydelse. Det äldre arbetet afsåg blott att
tjäna såsom en inledning i straffrättens studium och för-
utsatte, att den studerande vid sidan däraf begagnade nå-
gon af de större läro- eller handböckerna. Författarens
nya arbete är däremot en fullständig lärobok, som fram-
träder med anspråk på plats vid sidan af Berners och
Meyers kända arbeten. En sådan plats skall också otvif-
velaktigt tillerkännas detsamma. Måhända kommer dock
erkännandet att från många håll ej lämnas så alldeles
villigt. Under det nämligen Berner i de senare uppla-
gorna mestadels blott omnämner den nyare literaturen
utan att närmare ingå på dess innehåll, och Meyer i fler-
talet af samtidens stridsfrågor ställer sig på en förmed-
lande eller rent af neutral ståndpunkt, intager åter v. Liszt
en mycket prononcerad ställning i alla nutidsspörsmål
inom straffrätten och går härvid oftast sin egen, nya väg
under liflig polemik mot de af andra nutida författare
framstälda åsikter. Med anledning häraf kommer säker-
ligen arbetet att röna rätt mycken opposition. Men äfven
de, som ej dela författarens åsikter, lära ej kunna undgå
att erkänna hans arbete såsom en högst betydande insats
i straffrättsvetenskapens utveckling.

Redan i sin grunduppfattning af straffet afviker för-
fattaren från flertalet af Tysklands nutida kriminalister.
I en för ett par år sedan (i Zeitschrift för die gesamte
Strafrechtswissenschaft) offentliggjord afhandling »Der
Zweckgedanke im Strafrecht» betecknade författaren straf-
fet såsom ett i rättsskyddets intresse mot förbrytarens
vilja riktadt tvång (straffets inverkan å andra personer,
än förbrytaren, ansåg han höra till straffets »Reflex-
wirkungen»). Denna uppfattning fasthåller författaren i
nu ifrågavarande arbete. De faktorer, som äro verksamma
för att framkalla brott, låta enligt författaren hänföra sig
till följande grupper: 1) fysiska faktorer, såsom klimat,
temperatur m. m.; 2) sociala faktorer, såsom bildning,
sanitära förhållanden, befolkningens ekonomiska ställning
o. s. v.; samt 3) individuella faktorer, nämligen a) med-
födda, b) förvärfvade (vana) och c) tillfälliga (retelse till
vrede, förförelse, missbruk af spirituösa drycker o. s. v.).

Den sistnämda indelningen leder till en indelning af för-
brytarne i a) födde förbrytare (italienarnes delinquenti nati),
b) vaneförbrytare och c) tillfällighetsförbrytare. Då emel-
lertid en brottslig vana kan vara antingen fast rotad eller
ännu stadd i utbildning, omfattar den mellersta klassen
två afdelningar, hvilka författaren betecknar såsom oför-
bätterliga och förbätterliga förbrytare. Denna gruppering
af brottets faktorer gifver vid handen, hvilka medel stå
samhället till buds för brottens bekämpande. Gent emot
de fysiska faktorerna är samhället maktlöst. På de sociala
faktorerna kan man inverka genom att höja bildningen,
välståndet o. s. v., öfverhufvud genom hvarje förbättring
af de sociala förhållandena. Detta indirekta bekämpande
af brotten hör till socialpolitikens uppgift. A de indi-
viduella faktorernas område har man att fästa sig vid de-
ras olika beskaffenhet. Under det att de födde förbry-
tarne höra till anstalterna för sinnessjuka, är de öfriga
gruppernas bekämpande den s. k. kriminalsociologiens huf-
vuduppgift. Dess vapen i denna strid är straffet. Detta
verkar, efter livad i det följande närmare utföres, antin-
gen genom förbrytarens förbättring (det vill, enligt den
förklaring författaren meddelar, säga: »durch Einpflanzung
und Kräftigung altruistischer, sozialer Motive») eller hans
afskräckning (»durch Einpflanzung und Kräftigung egoisti-
scher, aber in der Wirkung mit den altruistischen
zusammenfallender Motive») eller ock genom hans oskad-
liggörande medelst mekaniskt tvång, hans utstötande ur
samhället eller inspärrande inom detsamma. Här visar
sig nu den förut anförda indelningen af förbrytarne vara
af betydelse. Jämför man nämligen denna med de olika
sätt, hvarpå straffet verkar, erhåller man en fullständig
parallel. Oskadliggörandet af de oförbätterlige, förbättran-
det af de förbätterlige, afskräckandet af tillfällighetsför-
brytarne, detta är, enligt författaren, kriminalsociologiens
korta, men innehållsrika program!

Författaren ser således i straffet en social funktion.
Emellertid är han i nu ifrågavarande arbete altigenom
jurist. Det är blott de rättsliga reglerna för brott och
straff, som utgöra föremålet för hans framställning. Hans
arbete är således ej blott till namnet, utan i verkligheten
en lärobok i straffrätt, icke någon lärobok i kriminal-
sociologi.

Hvad som särskildt fördelaktigt utmärker denna läro-
bok är den noggranna utredningen af de allmänna begrepp
(vilja, handling, förorsakande o. s. v.), hvarmed straffrätten
opererar. Någon kunde måhända tycka, att en lärobok i
positiv straffrätt icke behöfde belamras med dylika till
hälften filosofiska undersökningar. Men hvar och en, som
något sysslat med straffrättsliga spörsmål, vet af egen
erfarenhet, huru ofta deras besvarande helt och hållet är
beroende af en exakt bestämning af dessa allmänna be
grepp. Någon förkärlek för abstrakta spekulationer kan
för öfrigt långt ifrån läggas författaren till last. För att
fria författaren från en sådan beskyllning är det tillräck-
ligt att fästa uppmärksamheten å den omsorg han nedlagt
å straffrättens speciella del. Denna träder ej i hans ar-
bete, såsom i flere andra läroböcker, helt och hållet i
bakgrunden för den allmänna delen, utan har erhållit en
fullt ut lika så utförlig behandling. I följd häraf är stu-
diet af detta arbete lärorikt ej blott för den, som vill
sätta sig in i straffrättens allmänna läror, utan ock för
293

NORDISK REVY 1884—1885.

294

den, hvilken önskar erhålla ledning för besvarandet af
speciellare frågor, som blott angå särskilda brottsarter.
Äfven svenska jurister torde ej sällan med fördel kunna
begagna sig af arbetet jämväl i sistnämda syfte.

J. H—r

Holm, G-. B. A., Lagfarts- och inteckningslagarne ;
jemte dithörande författningar med förklaringar ur au-
tentiska källor samt hänvisningar, rättsfall och sakregi-
ster, 2:dra tillökade upplagan. IV + 157 ss. Stock-
holm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. 2,40.

Sidenbladh, Karl, Sveriges kommuner i administra
tivt, judicielt och ecklesiastikt hänseende m. m. år 1885.

150 ss. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. b. 2,50.

Wrede, R. A., Processinvändningarna enligt finsk
allmän civilprocessrätt. Akademisk af handling. IX +
207 ss. Helsingfors. J. C. Frenckell & Son, 1884.

Wrede, R. A., Om kvittning enligt finsk rätt. Aka-
demisk af handling. VI + 205 ss., Helsingfors. J. C.
Frenckell & Son, 1883.

Tidskrift, utg. af juridiska föreningen i Finland.
XIX: 1. J. Serlachius, Om prescription af klander i
jordafång enligt 1734 års lag. E. Tegengren, Till
frågan om den vilkorliga frigifningen. — Rättsfall. —
Juridisk bibliografi.

2. R. A. Wrede, Om begreppet litis contestatio
och dess betydelse för den nyare processrätten, II. —
Rättsfall, m. m.

Literatur- och konsthistoria.

Söderhjelm, Werner, Om Johann Elias Schle-
gel, särskildt som lustspelsdiktare. Akademisk af-
handling. V + 139 ss. Helsingfors 1884.

För svenska läsare i allmänhet torde det Gottsched-
ska tidehvarfvet hufvudsakligen vara kändt genom Hett-
ners eller Lemckes framställning. De sista åren erbjuda
likväl en rik samling af arbeten, hvilka egnats åt spe-
cialundersökningar af denna periods literatur. Genom
Seuffert, Litzmann, Muncker, Hirtzel, Warniek m. fl.
har forskningen riktats med en serie af värdefulla mono-
grafier, till stor del stödda på Gottscheds af Danzel en-
dast ofullständigt begagnade,, hittills otrykta brefsam-
ling. Antalet af dessa har nyligen ökats genom Dr.
Söderhjelms biografi öfver Johann Elias Schlegel, och
jag kan icke annat än lyckönska författaren att hafva
åstadkommit ett så verkligen godt arbete. Visserligen
äger jag ej tillräcklig kännedom i denna periods litera-
turhistoria för att kunna göra anspråk på att gälla så-
som fullt kompetent' domare, men så vidt jag kan döma,
synas mig de svenska literaturhistoriska gradualaf hand-
lingar vara lätt räknade, hvilka gå upp mot föreliggande
arbete. Den metod, förf, följer, är den rent historiska,
och af handlingens i företalet påpekade ändamål — att
uppvisa Schlegels ställning till den Gottschedska skolan

— har strängt fasthållits. Såsom en däraf härflytande
förtjänst kan påpekas, att författaren hållit sig fullkom-
ligt fri från alt öfverskattande af Schlegels person och
betydelse. Likaledes saknar man detta småaktiga äste-
tiserande, som med förbiseende af de historiska betingel-
serna dömer företeelserna efter en på konstruktiv väg
vunnen regel.

Afhandlingen inledes med en biografi. Redan på
skolbänken hade Schlegel gjort bekantskap med Gott-
scheds Critische Dichtkunst, och med ledning af denna
smaklära började han äfven sitt författarskap. 1740
trädde han vid universitetet i Leipzig i personlig berö-
ring med Gottsched, hvilken i den tjugutvåårige begåf-
vade skalden fann en välbehöflig bundsförvandt mot den
just vid denna tid börjande oppositionen mot den Gott-
schedska allenastyrelsen. Författarens framställning pag.
5 af Schlegels deltagande i de literära tidskrifterna
är kanske ej fullt redig. Han säger: »Schlegel blef nu
en flitig medarbetare i Schwabes under Gottscheds egid
stående tidskrift Belustigungen des Verstandes und Wit-
zes äfvensom i Gottscheds egna Critische Beiträge, och
när Gottsched beslöt att sätta upp en »Deutsche Schau-
bühne nach den Regeln und Mustern der Alten», blef
Schlegel en af hans förnämsta medarbetare däri -—• vid
samma tid som hans forna kamrater i Belustigungen, Ra-
bener, Zachariä, Gellert m. fl., redan alldeles frisagt sig
från Gottsched och begynt förbereda grundandet af Bre-
mer Beiträge, vid samma tid som schweitzarnes första
angrepp bragt Gottscheds höga tron att betänkligt luta
åt sitt fall. Ja, ännu 1745 publiceras slutet af Schle-
gels af handling Von der Nachahmung i Gottscheds tid-
skrift Neuer Büchersaal.» Man får härigenom det in-
trycket, att alt detta skett samtidigt. Men rätta för-
hållandet är dock, att Belustigungen utgåfvos 1741, Deut-
sche Schaubühne 1740 — Schlegel skref där först 1743 —,
Bremer Beiträge grundades 1744 och schweitzarnes an-
grepp började 1740. I sammanhang härmed kan anmär-
kas, att andra bandet af Deutsche Schaubühne, där Jean
de France publicerades, utkom redan 1740, icke, såsom
pag. 47 säges, 1741. Andra bandet utgafs nämligen före
det första. Då Schlegel 1742 lemnade Leipzig stod han
ännu i det intimaste förhållande till Gottsched, men så
småningom började Schlegel att närma sig dennes fien-
der. På genomresa i Hamburg 1743 hade han gjort
Hagedorns bekantskap, hvilken han 1745 förnyade. Samma
år trädde han i beröring med Bodmer, hans vyer vidga-
des, och 1746 blef brytningen med Gottsched fullstän-
dig. Bevekelsegrunderna torde hufvudsakligen hafva varit
literära — Schlegel hade emanciperat sig från den Gott-
schedska skolan — men nekas kan ej, att äfven mindre
ädla motiv synas hafva spelat in. Gottsched var en
fallen storhet, och Schlegel tyckes hafva fruktat att vara
med på det sjunkande skeppet. Hade Schlegel vistats i
Tyskland, hade hans ställning antagligen blifvit en annan.
Han hade då haft svårare att balansera mellan Gottsched
och Bodmer, utan mera öppet och bestämdt måst taga
parti för endera. Nu bodde han sedan 1743 i Danmark,
således jämförelsevis aflägsen från det egentliga strids-
fältet, och hans intresse splittrade sig äfven mellan Dan-
mark och Tyskland. 1747 hade den danska skådebanan
åter öppnats, och både genom afhandlingen Zur Aufnahme
295

NORDISK REVY 1884—1885.

296

des dänischen Theaters och flere skådespel visade Schle-
gel sitt nit för den dramatiska konsten i det nya fäder-
neslandet. Till olycka för både den danska och tyska
literaturen skulle Schlegel icke länge fortfara att verka.
Han dog redan 1749.

Schlegels egentliga betydelse ligger i hans lustspel,
och den drygaste delen af afhandlingen har äfven egnats
åt denna sida af Schlegels verksamhet. Det första styc-
ket är det 1741 skrifna Der geschäftige Müssiggänger.
Förf, spårar här ett inflytande från Destouches. Måhända
har han häri rätt. För min del finner jag stycket sna-
rare erinra om Regnard eller Piron. Den abstrakta
hufvudpersonen är naturligen intet karaktäristiskt för Des-
touches, utan går mer eller mindre igen i alla 1700-talets
franska pjäser. Det karakteristiska för den riktning, Des-
touches tillhör, är väl snarare det moraliserande elementet,
»das rührende», något larmoyanta, hvilket Destouches lärt
sig under sitt vistande i England. D:r Söderhjelm påpekar
också själf, att dramats hjälte påminner om Regnards
däruti, att han vid styckets slut icke undergår någon för-
ändring. Regnard tillhörde den äldre franska skolan,
Destouches den genom engelskt inflytande framkallade
nya, och det kan därför vara af ett visst intresse för
Schlegels biografi att fasthålla, att han i sitt första lust-
spel ännu stod på rent fransk mark. Det andra, året
därefter skrifna stycket, Die Pracht zu Landheim, har
däremot, såsom förf, uppvisat, uppstått under inflytande
från Holbergs Jean de France. Äfven den tredje kome-
dien, Den gute Rath, visar inverkan från den store danske
lustspelsförfattaren. I Der Geheimnissvolle är det hol-
bergska inflytandet mindre, och beroendet af Destouches
och Marivaux börjar visa sig. Särskildt i upptäkten, att
den okände älskaren är den af föräldrarne bestämde brud-
gummen, synes ett hos denna sistnämda skola omtykt
motiv vara användt. I Schlegels obestridligen själfstän-
digaste stycke, Die stumme Schönheit, är det direkta in-
flytandet mindre, men den art moraliserande, som där
framträder, är tydligen icke af det molièreska slaget, utan
visai- sig snarare såsom en ättelägg af de engelska vecko-
skrifterna. Höjdpunkten af Schlegels utveckling är tyd-
ligen Triumph der guten Frauen. Ehuruväl Steele kun-
nat gifva anledningen till själfva fabeln, är andan dock
obestridligen den samma som går igenom Nivelle de la
Chaussées stycken; gent emot den föregående osedliga
komedien hade denne lämnat ett drama, hvars mål var äkten-
skapets hälgd. Mannen, som utan att veta det älskar sin
egen hustru, den slutliga upptäkten och den moraliska,
försonande afslutningen, alt detta är diktadt efter mön-
stret af N. de la Chaussée, den anglo-franska komediens
främste man.

Sorgespelen förete ej samma utveckling. Att Schlegel
till hjälte valde cheruskern Herman eller Knut den store,
kan ej anses såsom något steg i modern riktning. Her-
man är lika mycket fransman och lika litet german som
Leopolds Oden. Schlegels viktigaste nyhet på detta om-
råde är otvifvelaktigt, att han i bearbetningen af Con-
greves The mourning Bride för första gången infört den
femfotade jaraben i det tyska dramat.

På det kritiska området är Schlegel lyckligare.
1740 klandrade han ännu det engelska dramat för »en
blandning af flere särskilda handlingar och en samman-

sättning af ett antal karaktärer utan något bestämdt än-
damål». Året därefter börjar han likväl få ögonen öppna
för storheten i den shakesperska karaktärsteckningen.
Men det är ■ egentligen i den 1747 skrifna uppsatsen
Zur Aufnahme des dänischen Theaters, som man bäst
spårar utvecklingen. Han har här fullt riktigt insett
fördelarna af det engelska dramats dubbla handling och
påpekar ohållbarheten och onaturen i det franska regel-
tvånget. Beklagligen saknar jag utrymme att fullstän-
digt uppvisa betydelsen af denna skrift, hvarigenom
Schlegel i viss mån kan sägas uppträda såsom en Lessing
före Lessing.

Till sist nämner förf, några ord om Schlegels min-
dre viktiga lyriska och episka diktning, hvarvid man lik-
väl skulle hafva önskat, att förf, något utförligare be-
handlat Schlegels ur historisk synpunkt anmärknings-
värda anacreontica.

Jag afslutar denna anmälan med att uttala den förhopp-
ningen, att förf, alt framgent måtte egna sina krafter åt
den literaturhistoriska forskningen. Antalet af dem, som
här i norden sysselsätta sig med detta föga tacksamma
studium, är ej så stort, att man ej med glädje skulle
hälsa ett så lofvande arbete som detta.

H. S.

Timarit hins isl. hokmentafélags. 5:i årg. 1884.
3:a h. Innehåll: Um hiä nyja timatal dr. Gudbrands
Vigfüssonar. — fjodreks påttur pittmarssonar. Reykja-
vik 1884. •

Blanc, T., Norges forste nationale scene (Bergen
1850—1863). Et bidrag til den norske dramatiske kunsts
historie. IV + 415 ss. (komplett i 10 häften). Kri-
stiania, 1884. Alb. Cammermeyer. Pr. 5 kr.

Blümner, H., Das kunstgewerbe im altertum; II
abt.: Die erzeugnisse des griechisch-italischen kunstge-
werbes. Mit 143 abbildungen. VIII + 243 ss. (Geschichte
des kunstgewerbes in einzeldarstell ungen II; Das wissen
der gegenwart, B. XXXII.) Leipzig, G. Freytag; Prag,
F. Tempsky. Pr. 1 mark, b.

v. Schorn, Otto, Die textilkunst. Eine übersicht
ihres entwickelungsganges vom frühen mittelalter bis zur
gegenwart. Mit 132 abbildungen. VIII + 260 ss. (Ge-
schichte des kunstgewerbe’s in einzeldarstellungen III;
Das wissen der gegenwart, B. XXXIII.) Leipzig, G.
Freytag; Prag, F. Tempsky. Pr. 1 mark, b.

Klassiska språk.

Theokritos’ Idyller, öfversättning af Erland La-
gerlöf. Prisbelönt af svenska akademien. VIII + 216
ss. Lund, Gleerup 1884. Pris 2 kr.

Föreliggande öfversättning är ägnad att i sin mån
fylla ett behof, som vid det alt mer tillbakasatta studiet
af de gamla språken börjar bli alt mer kännbart, behof-
vet af på samma gång noggranna och språkligt vårdade
tolkningar af de antika diktverken. Ty endast om dessa
297

NORDISK REVY 1884-1885.

298

i sin moderna omklädnad förmå bereda läsaren en njut-
ning någorlunda jämförlig med hvad originalet skänker
den språkkunnige, har man skäl att betrakta öfversätt-
ningarna som en verklig vinst.

På vårt språk äga vi tyvärr ej många goda tolk-
ningar af de grekiske skalderna, hvilka äro de som här
närmast komma i fråga. Man torde knappast kunna
nämna flere än Johanssons af Homeros, Tranérs af
Anakreon, Solanders af Aiskylos’ »Fjättrade Prometheus»,
Alexandersons af samme skalds »De sju mot Thebe»,
Hallströms af Aristofanes’ »Molnen» och måhända några
andra, som, utgifna i form af akademiska skrifter, ligga
begrafna i lärdt dam.

Till dessa tolkningar sluter sig ej ovärdigt filos,
kandidat Lagerlöfs af sv. akad. prisbelönta öfversättning
af Theokritos’ Idyller.

Idyllen — en miniatyrmålning af primitiva lefnads-
förhållanden — uppträder vanligen i literaturen såsom
motsats till ett förfinadt kulturlif, hvarvid det patriarka-
liska landt- och herdelifvet (däraf äfven namnet bukolisk
poesi) uppfattas som ett förloradt idealiskt tillstånd.
Om Theokritos, den egentlige utbildaren och förnämste
idkaren af denna diktart och verksam under förra hälften
af tredje århundr. f. Kr., gäller sådant blott delvis:
därtill ägde den naiva värld, han skildrade, ännu altför
påtaglig verklighet.

Utom de egentliga idyllerna, de bukoliska och mi-
miska dikterna, hvilka äro hans yppersta, upptagas i
samlingen af hans idyller episka dikter behandlande forn-
tida hjältars äfventyr, lyriska kärleksdikter samt epi-
grammer. Häribland äro dock flere stycken ej af Theo-
kritos.

Herr Lagerlöf tycks i sin öfversättning i allmänhet
ha riktigt uppfattat textens mening och lyckligt återgif-
vit det karaktäristiska i Theokritos’ språk, ehuru han,
som lätt förklarligt, ej uppnått originalets behag och frisk-
het. Såsom stötande må i förbigående nämnas de ofta
återkommande inversionerna: fransen den här, höfterna
hennes, dagarne tolf, den ynkliga kärleken din, vetandet
sitt o. s. v. Bestämdt språkvidrig är vändningen (sid. 32):
och när skulle jag mins, att jag lärde af dig = när skulle
jag, så vidt jag kan minnas, ha lärt af dig.

I textkritiskt afseende uppfyller öfversättningen alla
rimliga fordringar, om än här och där en tydligen falsk
läsart blifvit bibehållen (exempelvis i Id. 16, v. 24, där
uttrycket »skalden» ger omening) eller å andra sidan onödiga
textändringar upptagits. Något mer beaktande hade i
alla händelser Ahrens’ förträffliga edition förtjänt vid
sidan af Zieglers. På dylika småfel förlorar dock ej
i nämnvärd mån en poetisk öfversättning i njutbarhet,
hvilken väsentligen betingas af den språkliga omklädna-
dens och versbyggnadens uttrycksfullhet och ledighet.

Åt den metriska sidan af öfversättningen torde där-
för vara skäl att ägna någon uppmärksamhet.

Öfversättarens svenska hexametrar ha, såsom billigt
är och i likhet med gammal häfd, i somt fritagit sig från
reglerna för den grekiska hexametern. Hvad man dock
bör hålla herr Lagerlöf räkning för, är att ingen enda
vers saknar riktig cesur. Hexameterns cesur är, som be-
kant, af fyra slag, manlig i tredje foten, eller kvinlig i
tredje foten (hvarvid denna till undvikande af hexameterns

delning i två lika hälfter måste utgöras af en daktyl),
eller manlig i fjärde foten, eller manlig i både andra och
fjärde foten. Af dessa är i grekiskan (ej latinet) den
kvinliga i tredje foten den vanligaste. Denna är dock
af öfversättaren nästan helt och hållet försummad, hvarpå
rytmens välljud och omväxling ej vunnit. Den s. k.
bukoliska cesuren, en hjälpcesur framför hexameterns
femte fot åt hufvudcesuren i tredje foten och genom sin
täta förekomst i de grekiska idylldiktarnes hexametrar
ett karakteristikon för dessa, hade på denna grund för-
tjänt att mera iakttagas i öfversättningen.

Med rätta låter herr Lagerlöf daktylerna eller spon-
déerna ofta ersättas af trokéer, då rytmen i alla fall ut-
fylles genom paus eller förstärkning af trokéens starka
stafvelse, hvilket äfven ett oöfvadt öra lätt kan iakttaga.
I första och fjärde versfoten synas dessa trokéer lämpa
sig bäst, i tredje bli de, om denna fot ej har manlig
cesur, gärna missljudande, liksom äfven i grekiskan och
latinet spondéen i dylikt fall undveks i denna fot. Som
exempel härpå ur öfvers. må anföras:

Synes en vingård, härligt tyngd af glödande
drufvor.

Sluten, älskade muser, nu den landtliga sången.

I enlighet med vanligt förfaringssätt vid byggandet
af svensk daktylisk vers och därför utan tvifvel berätti-
gadt är äfven undantagsvis bruket af tre svaga stafvelser
i st. f. daktyl och två svaga i st. f. spondé och troké.
Detta af samma skäl som ofvan anförts, att rytmen ut-
fylles genom pauser eller förstärkning af omgifvande star-
ka stafvelser. Man uppläse t. ex. följande två hexa-
meterhalfvor efter hvarandra:

doftande ljuf hyakintos
doftande af hyakintos,

och man skall finna, att i den senare det svaga »af» sättes
i stånd att hjälpligt fylla sin plats i stark taktdel däri-
genom att en paus anbringas framför, eller därigenom att
första stafvelsen i »doftande» uttalas starkare än i första
exemplet.

Betänkligare eller rent af oriktigt förefaller däremot
begagnandet af starka stafvelser, där rytmen kräfver
svaga, t. ex.:

sträckte ut stegen ofantligt

locka in hunden i huset
stiger frimodig jag in

riked om eger jag nog att konungar alla
uppväga

skaffa nu fort hit vatten, först vatten.

Minst rådligt synes det ej sällan förekommande bru-
ket af jamber i öfversättarens hexametrar, emedan ryt-
men därigenom så att säga ombrytes. T. ex.:

med törnrosen som växer uppå kringhägnade

.	sängar

och snart sjönko vi bröst mot bröst.

Vid dessa och dylika frågors utredning känner man
lifligt saknaden af en vetenskaplig metrik för vårt språk,
men en sådan torde ännu länge låta vänta på sig.

Ofvannämda metriska knaggligheter tillhöra i denna
öfversättning dock altjämt undantagen, och i allmänhet
kan versen betecknas som ledig och välljudande och vida
bättre formad än i föregångarens, Sjöströms, tolkning.
299

NORDISK REVY 1884—1885.

300

Öfversättningen kan i det hela med nöje anbefallas
åt alla literaturvänner, liksom den utan tvifvel kan gagna
vid akademiskt studium af Theokritos.

B. Risberg. .

Seelmann, Emil, Die Aussprache des Latein
nach physiologisch-historischen Grundsätzen. Heil-
bronn, Verlag von Gebr. Henninger 1885. XVI +
398 sidd. 8:o. Pris 8 Rmk.

En något så när öfversiktlig och på samma gång
efter forskningens närvarande ståndpunkt lämpad fram-
ställning af det latinska uttalet har länge varit ett
inom vida kretsar af den språkstuderande allmänheten
lifligt kändt behof. Corssens stora och för sin tid epok-
bildande verk Aussprache’ etc. har numera blifvit i vä-
sentlig mån föråldradt och det är dessutom sedan flera
år tillbaka utgånget ur bokhandeln, utan att den af för-
läggaren en gång bebådade nya och af annan hand om-
arbetade upplagan ännu låtit höra af sig. De båda fran-
ska arbetena af Édon och Schweisthal, som för ett par
år sedan utkommo (jfr Nord. Revy’s profn.), kunna knap-
past anses tillfredsställa äfven mycket måttliga anspråk,
hufvudsakligen i följd af författarnes ringa förtrogenhet
med språkhistoriens och fonetikens elementer -— en brist,
som bland annat mycket bjärt framträder i Schweisthals
oförmåga att vinna några egentliga resultat ur det gan-
ska värdefulla källmaterial, som han samlat ur de latin-
ska grammatici. Det var därföre en särdeles tacksam,
om också ej alldeles lätt uppgift, att på detta ämne söka
tillämpa de moderna »fysiologisk-historiska grundsatser»,
hvilka förevarande skrift på det uttryckligaste anger sig
vilja häfda. D:r E. Seelmann, efter hvad företalet upp-
lyser en lärjunge af den framstående romanske språk-
forskaren W. Foerster (till hvilken det på hans uppma-
ning skrifna arbetet är dediceradt) och därjämte af en
bland samtidens yppersta filologer, F. Bücheler, tyckes,
isynnerhet äfven i sin egenskap af väl skolad romanist,
böra hafva ägt särdeles gynnsamma förutsättningar, för
att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföra dessa
principer. Han har också utan tvifvel lyckats åstad-
komma ett i flera hänseenden godt och förtjänstfullt arbete.
Ref. vill så mycket hällre från början göra detta erkän-
nande, som han i det följande af helt naturliga skäl
kommer att företrädesvis uppehålla sig vid några af de
ställen i d:r Seelmann's bok, som synas ref. antingen
vara afgjordt oriktiga eller åtminstone lämna rum för be-
rättigade invändningar och tvifvelsmål.

I inledningen (s. 1—14) ordar förf, om den latin-
ska uttalsläran i allmänhet, dess teoretiska och praktiska
betydelse, och — detta något för knapphändigt — om
de hjälpmedel, som i och för densamma stå oss till buds:
de historiska, såsom direkta uppgifter af de gamle (isht
grammatici), inskrifterna med deras mångskiftande orto-
grafiska företeelser, transskriptioner till främmande språk,
särskildt till grekiskan (hvilka förf, kanske tillmäter en
något ringa betydelse), den latinska och fornromanska
ljudläran, och å andra sidan, såsom teoretiskt rättesnöre
vid tolkningen af dessa olikartade intyg, den moderna
fonetiken (ljudfysiologien). Rörande värdet af de antydda

kriterierna samt säkerheten och noggrannheten hos de
kunskaper, som därmedelst kunna vinnas, resp, också ge-
nom hans egen bok redan äro vunna, hyser förf, efter ref:s
mening en alldeles för gynnsam föreställning. Särskildt
gäller det sagda också om hjälpvetenskapen allmän fone-
tik, hvilken ju dock på sin nuvarande jämförelsevis pri-
mitiva ståndpunkt och med det föga omfattande empiri-
ska språkmaterial, som den hittills bearbetat, i sina säkra
lärosatser ännu har en tämligen abstrakt karaktär, i följd
hvaraf den synes äga en långt mera afgörande betydelse
vid studiet af samtida för omedelbar undersökning till-
gängliga idiom än för de döda språkens ljudhistoria. Att
fonetiken är ett högst värdefullt, ja, oumbärligt hjälpme-
del äfven vid den historiska ljudforskningen, kan det na-
turligtvis icke falla ref. in att förneka. Likaså bör det
villigt erkännas, att d:r Seelmann med anmärkningsvärd sak-
kunskap och färdighet behandlar den ljudvetenskapliga
apparaten. De ofta mycket utförliga till den allmänna fone-
tiken hörande utredningar, hvarmed hvarje kapitel i hans
arbete inledes, äro i allmänhet, såvidt ref. förstår, både
korrekta och upplysande; för de flesta läsare utgöra de sä-
kerligen en högst välkommen hjälp vid studiet af de latinska
ljudföreteelserna. På grund af det fonetiska vetande,
hvaröfver förf, råder, har han också i flera fall lyckats
att komma till riktigare åsikter eller åtminstone bättre
formuleringar, än de som hittills varit mera allmänt
gängse; men å andra sidan har onekligen sträfvandet att
tillämpa nämda vetenskaps allranyaste rön ibland förledt
honom att uppställa vidtgående hypoteser, hvilka, åtmin-
stone i det skick, hvari de nu framträda, icke kunna ut-
härda en allvarsammare pröfning. — Med hvilka betydande
svårigheter den ortoepiska forskningen i öfrigt är förbunden,
t. ex. vid tillgodogörandet af de antika grammatikernas
uppgifter (ref. kan icke tro, att en undersökning af desses
källförhållanden skulle vara så oväsentlig för den förelig-
gande uppgiften, som förf. s. 5 påstår), eller af de epigra-
flska källornas intyg, kan ref. här icke ens an tydningsvis för-
söka att utreda; men det förefaller honom, som om förf:s
forskningsmetod ännu rätt mycket skulle sakna den på detta
område alldeles särskildt önskvärda egenskapen af nykter
och strängt kritisk uppfattning. Så har han t. ex. emel-
lanåt gjort sig skyldig till det — såsom man måste er-
känna, hos historiska språkforskare i gemen mycket van-
liga — felet att slå ljudhistoriskt kapital af säregna
skrifformer, som endast äro eller åtm. kunna vara alster
af en ofullkomlig, vårdslös eller förvildad, öfverhufvud
en på ett eller annat sätt patologisk ortografi (ett ovan-
ligt starkt exempel härpå erbjuder förklaringen af några
snedt satta eller öfverflödiga apices s. 128; jfr också
Ind. C. I. L. X, s. 1171). — För öfrigt sysselsätter sig
inledningen med de romanska språkens ursprung, hvilket
enl. förf, är att söka icke i det latinska skriftspråket,
icke häller i det egentliga vulgär-(pöbel-)språket, utan
i det mellan båda förmedlande allmänna umgängesspråket
(die Volkssprache). Om värdet af denna, till de moderna
dialektteorierna kanske i en viss motsats stående upp-
fattning kan ref. till följd af bristande insikter icke yttra
sig, liksom han också, där och hvar med ett kort om-
nämnande, måste förbigå de öfriga mera till den egent-
liga romanistiken hörande ställena i boken. Vi komina
till arbetets första hufvudafdelning, hvari behandlas
301	NORDISK REVY 1884—1885.	302

»ljuden såsom delar i ordet: deras ömsesidiga förhållande
i afseende på energi, tonhöjd, kvantitet och fördelning på
ordets stafvelser» (ss. 15—151). I de inledande teore-
tiskt-fonetiska anmärkningarna till dess första kapitel,
»aksent och rekomposition» (ss. 15—64), redogör förf, på
dt intressant och redigt sätt (att han s. 19 anm. en-
dast omnämner det ena slaget af svensk ordaksent, det
»grava», beror på ett lätt förklarligt misstag) för aksen-
tens olika arter: den energisk-exspiratoriska (eftertryck,
»ictus») och den musikaliska (tonhöjd). Alt efter det
olika sätt, hvarpå i ett gifvet språk dessa till arten skilda
aksenter kombineras, underordna sig under eller samord-
nas med hvarandra, vill förf, karaktärisera dess ordaksent
såsom »väsentligen exspiratorisk», »väsentligen musikalisk»
eller slutligen »väsentligen exspiratorisk-musikalisk», hvil-
ken sistnämda ej skall vara faktiskt uppvisad. — Att
denna allmänna indelning icke har någon större praktisk
betydelse, torde väl framgå däraf, att det »väsentligen
exspiratoriska» slaget skulle omfatta så pass olika aksent-
system som t. ex. det tyska, franska och svenska.
— Den latinska aksenten skulle nu enl. förf, till-
höra det första slaget: »accenten» (d. v. s. ordets huf-
vudaksent) hade hufvudsakligen karaktären af ett star-
kare eftertryck på den därmed försedda stafvelsen (fram-
föralt dess vokal). Med det stegrade eftertrycket, hvil-
ket man, i all synnerhet hvad den klassiska perioden vid-
kommer, alldeles icke får tänka sig så energiskt och
dominerande som de germanska språkens exspir. aksent,
var visserligen också en högre ton hos aksentstafvelsens vo-
kaliska del förbunden, men detta element spelade en helt
och hållet underordnad roll. Ref., som icke lyckats skaffa
sig någon bestämd mening hvarken i denna eller de andra
tvistepunkterna i fråga om den latinska aksenten, tror
dock, att spörsmålet om dess (öfvervägande) musikaliska
eller exspiratoriska beskaffenhet är långt ifrån att härmed
vara löst. De fakta, hvarmed man har att räkna, äro
väl förnämligast följande: För hufvudsakligen exspirato-
risk aksent synas tala: 1) de romanska språkens utveck-
ling, som tyckes förutsätta en sådan aksentuering hos
senlatinet; 2) uppgifter af senare grammatici, hvilka i
mer eller mindre tydliga uttryck (till dessa senare hör in-
tentio, intentio vocis, mots, inclinatio) beskrifva aksenten
såsom intensitet, icke ton; 3) vissa ljudhistoriska före-
teelser i det äldre latinet, ss. förkortning och reduktion
af den oaksentuerade stafvelsen m. m. (Seelm. s. 20, 23).
Dock äro de sistnämda dels altför mångtydiga, dels
falla de före den egentliga historiska tiden af latinska
språkets lif, med hvilken man här i första hand har att
sysselsätta sig. Å andra sidan kan man mot antagandet
af en förherrskande exspiratorisk natur hos den latinska
aksenten anföra (jfr t. ex. ten .,Brink, Dauer u. Klang
s. 51 f.) : 1) att versbyggnaden (kanske redan i satur-
niern) är rent kvantiterande och icke tar någon som hälst
hänsyn till ordaksenten, såsom man väl nu kan anse vara
säkert bevisadt (W. Meyer); 2) att flera af de antika
språkforskarne, och däribland just de äldre, i det klas-
siska tidehvarfvet lefvande, en Nigidius Figulus och en
Varro, endast fäst sig vid det musikaliska elementet i
den latinska aksenten. Att detta blott och bart skulle
bero på en tanklös eftersägning af de grekiska (på detta
språks, såsom allmänt anses, »väsentligen musikaliska»

aksent bygda) aksentteorierna, har man dock svårt att
föreställa sig. Ser det icke snarast ut, som om den nu
antydda motsägelsen skulle äga någon grund i den hi-
storiska verkligheten och således tyda på en fortgång
från en mera musikalisk (låt vara »väsentligen exspira-
torisk-musikalisk») aksent till en öfvervägande exspirato-
risk (såsom bl. a. ten Brink och Schuchardt antagit)? Om
frågan skall kunna bringas till någon tillfredsställande
lösning, hvilket knappast torde vara möjligt, så kan
detta endast ske genom en fördomsfri och allsidig pröf-
ning af alla bevismoment, därvid också de indoeuropeiska,
af urlatinet mer eller mindre direkt öfvertagna, aksent-
förhållandena borde försöksvis tagas med i räkningen.
Vi förbigå hvad som härpå i närmaste öfverenssiämmelse
med Corssen o. a. meddelas om aksentens ställning för
att något fästa oss vid förf:s åsikter om aksentformen.
Därvid är först och främst att märka, att han med
Corssen och traditionen och emot Langen och Schoell
(hvilkas inkast dock kunde ha förtjänat en grundlig ve-
derläggning) erkänner tillvaron af en accentus circum-
flexus i latinet. Denna var dock, såsom förf, antar, en-
dast i musikaliskt hänseende hvad man plägar kalla en
cirkumflex (sammansatt aksent), en förening af hög och
lindrigt fallande ton, ur exspiratorisk synpunkt var den
däremot hvad i förf:s terminologi benämnes en »gravis»,
motsvarande Sievers’ »schwach geschnittener Accent»: ex-
spirationstrycket mindre energiskt och koncentreradt än vid
akuten [och något aftagande mot slutet]. Den lat. acc.
acutus tänker sig förf, såsom varande till sin musikaliska
sida en »hochebener» aks. och i exspiratoriskt hänseende
en »akut»: aksentstafvelsens förstärkta eftertryck var
kort och explosionsartadt, vokalens höjda ton jämn och
ensartad, hvarken stigande eller fallande. Härmed torde
måhända den latinska akuten öfver korta vokaler vara
i hufvudsak riktigt beskrifven. Mera osäker kan man
känna sig med afseende på cirkumflexen, hvilken dock
möjligen, åtminstone i det äldre latinet (och isynnerhet då
den stod på en diftong eller kontraktionsvokal), skulle
kunna hafva haft en mera framträdande »tvåspetsig» ka-
raktär (jfr förf. s. 44), och framför alt i fråga om aku-
ten, då den var placerad på en lång vokal eller diftong.
Lång kvantitet tyckes ju stå i en afgjord motsats till
den exspir. akutens väsende, såsom förf, bestämmer det,
och ej mindre till den musikaliska akuten, sådan den
uppfattades af grekiska teoretiker, enligt hvilka den-
samma endast kunde intaga den ena af de båda moræ i
en lång vokal. (Jfr i afs. på en likartad egenskap hos
den litauiska aksenten den i prosodiska frågor ytterst
upplysande inl. till Baranowski-Weber Ostlit. Texte I. s.
XV ff.) Förf., som märkt denna svårighet, söker un-
danrödja densamma med den förklaringen (s. 45), att en
akutförsedd »lång» vokal endast förtjänar benämningen
»halflång», särskildt om den jämföres med den långa
(cirkumflekterade) vokalen i ett enstafvigt ord [hvilken
ju dock lika gärna kunde betecknas ss. »öfverlängd»].
Detta må vara sant och riktigt, men här skulle det
dock närmast ha intresserat oss att få höra förf:s tanke
om förhållandet mellan t. ex. têlum och tilö (cautus : cauto).
Den förra formens kvantitets- och aksentförhållanden kunna
ju på ett ungefärligt sätt åskådliggöras genom skeinat
»téèlum», och det ligger då ganska nära till hands att
303

NORDISK REVY 1884—1885.

304

tänka sig den senare såsom ett »teélö» med »anticircum-
flex» (àvtavaxÀop.évn, lit. »geschliffener Acc.»). Om de la-
tinska grammatici skulle ha råkat att förblanda denna
‘akut’ —• näml. så länge den ännu fanns kvar — med
den t. ex. i dätus, så vore ju detta icke så underligt,
efter hvad vi för öfrigt känna om deras pålitlighet i
fonetiska ting. Förf, gör ju själf s. 46 uppmärksam där-
på, att i och med deras regler sannolikt endast de allra
gröfsta konturerna äro antydda till den rika mångfald af
betoningar, som det verkliga språket måste ha ägt. (Det
härvid åberopade barocka Varro-citatet Diom. I, 428 har
tydligen föga eller intet att skaffa med aksentförhållan-
den. Quint. XI, 3, 17 har afseende på den oratoriska
satsmodulationen.) Kapitlet afslutas med en lärorik re-
dogörelse för aksentförskjutningar i ’folklatinet’ och de
därur framgångna romanska språken, såsom t. ex. aksent-
bytet mellan i och följande penultimavokal (pariétem,
filiölum), paroxytonering före muta cum liquida (intégrum),
den genom enklisis uppkomna slutbetoningen i isté, ipsé,
illé och mera dyl. Särskild uppmärksamhet ägnas åt de
företeelser, som. bero på »rekomposition» (ny-sammansätt-
ning, införande af de enkla ordens ljudform), t. ex.
exc-plico, fr. esploie för den gamla sammans, éxplico (jfr
commando f. -mendo etc.). —Andra kapitlet (ss. 65—108)
handlar om vokalkvantiteten, äfven den ett af de svåraste
partierna i lat. uttalet, trots de flitiga studier, som i se-
nare tider därpå blifvit nedlagda. Förf, diskuterar till
en början vokalkvantitetens fonetiska natur i allmänhet
och medlen att utröna de latinska vokalernas beskaffen-
het i detta hänseende: utom direkta uppgifter, grafiska
(apices, I longa etc.), metriska och språkhistoriska kri-
terier, bland hvilka senare, såsom bekant, de romanska
språkens behandling af de latinska vokalerna intager ett
framstående rum. I afs. på kvantitetens förändringar
skiljer förf, vidare mellan en spontan och en konnexiv
(af närgränsande ljud föranledd) utveckling. I det stora
hela har den förras gång varit den, att den kvantitativa
skilnaden mellan de flesta korta och långa (enkla) vo-
kaler (1 i, ë ë, ö ö, ù ü) så småningom äfven blef en
kvalitativ: mera öppen klang hos den korta, mera sluten
hos den långa vokalen; ungefär denna ståndpunkt bör
det klassiska uttalet ha intagit. Den fortsatta utveck-
lingen bestod nu däruti, att det kvalitativa (klang-)
elementet blef altmera förherskande, till dess det slut-
ligen helt och hållet hade trängt kvantiteten i bakgrun-
den (så att de klangbesläktade gamla vokalerna % och é
voro förenade i slutet e, « och o i slutet » o. s. v.).
På denna grundval är sedan den specifikt romanska
kvantiteten uppbygd, hvars lagar äro fullkomligt oafhän-
giga af de motsvarande gammallatinska. Sådan är un-
gefär i korthet förf:s åsikt i den berömda »Dauer-Klang»-
frågan (jfr Edström, Fornfranskans e-ljud, Ups. 1883, ss.
62 ff., 88). Bland det som förf, har att säga om den
konnexiva kvantitetsutvecklingen torde.den s. 87 gifna
förklaringen af den bekanta vokalförlängningen och n-
reduktionen i förbindelsen vokal + n före s 1. f (insanus,
infeliæ) förtjäna att särskildt framhållas: n reducerades
före den följande spiranten till en indifferent nasal utan
tungkontakt, ur hvilken omständighet nämda förbindelses
vidare öden lätt kunna begripas (jfr den fornind. anusvara,
Whitney § 71). Beträffande förlängningen framför gut-

turalt n (hinctvs, iûnæi) skulle ref. vara böjd att förmoda,
att den egentligen är ljudlagsenlig i det fallet, att den
gutturala muta'n (som i sådan ställning kanske t. o. m.
icke längre var en ren explosiva) åtföljes af en kons. —
quinque skulle då fått sitt i från quin(c)tus. I afs. på
tëæi, tectum, : tego etc. får man icke förbise den i tilläggen
inryckta hänvisningen till Osthoff ‘Zur Gesch. des Perfects’
(s. 111 f., jfr 606 f.), där det visas, att vokallängden i dyl.
fall [hvilken rätteligen torde böra gälla ss. afljud] icke be-
tingas af konsonantförbindelserna x och ct = etymol. g-s,
g-t. På tal om förbindelsen vocalis ante vocalem, där för-
kortningen enl. förf:s mening aldrig blifvit verklig språklag,
gör han uppmärksam på perfektbetoningen audii,-i(i)t,
som direkt intygas af Servius (jfr Neue II, 518). Huruvida
detta i den äldre tiden var det mönstergilla prosauttalet, kan
dock billigtvis betviflas. — Slutet af kapitlet ägnas åt
en skärskådning af kvantitetens förhållande till stafvel-
sens öppenhet eller slutenhet, hvarvid talrika exempel-
samlingar meddelas. I ställningen före komplicerad kon-
sonantförbindelse gifs det ingen allmän regel, före verk-
lig geminata står alltid kort vokal; då lång vokal efter-
följes af en konsonantisk dubbelbok staf, är detta i allm.
ett tecken, att icke en äkta geminata, utan en ’continua’
(lång konsonant) föreligger; jfr nedan. •— Förf, fogar
härtill ett litet bihang om stafvelsens längd genom po si t i on,
hvilken enl. hans åsikt skulle vara utan all språklig be-
tydelse och endast »ett konstgrepp af skalderna», troligen
bestående i någon slags artificiell »Zerdehnung» af de i
stafvelsegränsen befintliga konsonanterna. Härför finner
han ett förträffligt stöd i själfva uttrycket Jégel »genom
särskildt föranstaltande (antagande), konventionelt» —
en tolkning af termen, som i förbigående sagdt långt
före de af förf, citerade Havet och Thurot är framstäld
i Westphals (II2, 74) och Christs (§ 13) metriska verk,
ja, redan i Buttmanns grammatik (I2, 33 anm., efter
Boeckh). Termfrågan kunna vi här lämna åsido; det
kan ju i alla fall knappast på allvar betviflas, att posi-
tionen till sitt ursprungliga väsen — således frånsedt
detaljerna af dess tekniskt-metriska reglering — är ett
så påtagligt och oförfalskadt språkligt faktum som trots
något, såsom just den citerade artikeln af Havet Mém.
de la Soc. de Lingu. IV, 21 f. på ett förträffligt sätt
ådagalägger; jfr Sievers Phonetik s. 191, Christ a. st.
Positionslängden -—• hvilken ju efter den gängse uppfatt-
ningen helt enkelt grundar sig därpå, att en förbindelse
af kort enkel vokal med följande konsonant i samma
stafvelse upptar ungefär (mera behöfs icke) samma uttals-
tid som en lång vokal — är bland annat gemensam för
den fornindiska, klassiska och fornskandinaviska prosodien
och spelar dessutom såsom bekant en viss roll i den indoeu-
ropeiska, isht den forngermanska ljudläran (suff. -io :-jo).
I latinet gör denna ljudlag sig särskildt förnimbar i aksen-
tuationen, i det att en positionslång penultima lika väl
som en naturlång drar aksenten till sig, ett förhållande,
som förf. s. 36 fåfängt söker härleda ur ett visst i som-
liga konsonantgrupper inneboende penergiegewicht, das
den ictus abzulenken schwer genug ist». Sådana roman-
ska aksentueringar som intégrum ha kanske sin grund
däri, att folklatinet tillät sig att behandla midljudande
muta cum liqu. på samma"sätt som poeterna, m. a. o.
att dela densamma på två"stafvelser (jfr nedan). Att
305

NORDISK REVY 1884- 1885.

306

beakta är också fornlatinets olika behandling af vokalen
i sådana fall som perficio : perfectus (facio) etc. På
hvilka egendomligheten i artikulationen och framföralt
hos den rytmiska uppfattningen det beror, att en konso-
nant eller konsonantgrupp, då den kommer efter vokalen,
förlänger stafvelsens kvantitet, men, då den går före den-
samma, behandlas såsom ett blott förslag utan prosodiskt
afsevärdt tidsmått, är en intressant fråga för sig, som
det troligen icke är så lätt att reda (försök till förkla-
ring Havet a. st. 24 not., jfr Flodström Bezzenb. Beitr.
VIII, s. 20 med n. 2). Omöjlig att besvara torde den
icke vara, och i hvarje fall är positionslagens tillvaro så-
som sådan ingalunda, i likhet med hvad förf, låter på-
skina, väsentligen förknippad med dess tillfredsställande
lösning. — Innan ref. lämnar detta kapitel, vill han yt-
terligare framdraga några enskilda ställen, där förf:s ut-
talanden synas honom vara förhastade och vilseledande.
Enl. s. 67 f. skulle de slutna vokalerna i n li i och för
sig besitta en längre kvantitet (uttalstid) än de öppna
a och ö, hvilket hufvudsakligen skulle ha sin grund däri,
att en exspiration af ett gifvet tryck har en trängre och
mera hindersam kanal att passera vid de förra än vid
de senare. Detta låter ju alldeles riktigt — om man näm-
ligen utelutande fäster sig vid munnens artikulation. Men
den viktigaste förträngningen och den enda, som här be-
höfver tagas med i räkningen, ligger ju för samtliga vo-
kaler på ett och samma ställe, i struphufvudet, hvarest
stämbanden i och för stämtonens frambringande läggas
tätt intill hvarandra. Den exspirationsström, som anlän-
der till svalget och munnen, har därföre så pass ringa
mäktighet och fart, att de vid vokalerna förekommande
olika graderna af munhålans förträngning omöjligen i nå-
gon nämnvärdt större eller mindre mån kunna hämma
passagen. Förf:s uppgift, att bröstet betydligt fortare
sjunker ihop vid ett möjligast länge uthållet à än vid ett
dylikt j, har ref. icke lyckats verificera — möjligen gäl-
ler densamma det hviskade uttalet. Det i sammanhang
härmed förekommande påståendet, att öppen vokalklang
cch kort kvantitet samt tvärtom sluten klang och lång
kvantitet stå i naturligt frändskapsförhållande till hvar-
andra, må vara riktigt hvad latinet och en mängd andra
språk beträffar; såsom allmän sats är det fullkomligt
falskt, efter hvad grek, w = öppet Q, 0 == slutet ö, 1
= öppet ^, s = slutet e, germ, e, got. i = indoeur. e,
nord., vestgerm. « = got., indoeur. $, it. è och ö (jfr
Canello’s hos Edström a. st. s. 63 anm. citerade teori)
o. dyl. visa. S. 74 säges det, att redan på Lucilii tid
all åtskilnad mellan det korta och långa a var upphäfd
i vulgärspråket. I det härtill citerade korrupta Lucilius-
fragm. IX, 4 M. (Seelm. s. 85) heter det endast, att
man skall skrifva vok. a på ett sätt (icke, såsom Attius ville,
den långa med tvänne aa), alldeles såsom man talar
(uno eodemque ut dicimus pacto), och i öfverensstämmelse
med grekernas bruk (»‘Apeç 7 Apeç»). Huru förf, härur,
egentl. ur bimeningen ’ut dicimus’, kan få fram den slut-
satsen, att ä och ä hade fallit i hop »in der gemeinen
Verkehrssprache», är nästan omöjligt att förstå. Här är
väl för öfr. just tvärtom fråga om högspråket (jfr L.
Müller t. st.). Mycket oförsiktigt formulerade äro också t. ex.
sådana satser, som (s. 69) att konstpoesiens metriska bruk är
språkvidrigt och vilseledande i fråga om den långa vo-

kalkvantiteten i obetonad stafvelse, eller (s. 73) att de
äldre skalderna, en Plautus etc., icke läto slut-m bilda
position. (Forts.)

0. A. D.

Romanska språk.

Körting, Gustav, Encyklopædie und Methodo-
logie der romanischen Philologie. Zweiter Theil. Die
Encyklopædie der romanischen Gesammtphilologie.
Heilbronn, Gebr. Henninger 1884. 505 ss. 8:o. Pris
7 Mark.

Af detta arbete anmäldes första delen i n:o 12 af
denna tidskrifts första årgång. I det fördelaktiga om-
döme därom, som då uttalades af H. v. F., är det ref.
kärt att kunna instämma äfven för denna del. Utgående
från den vida definition af begreppet filologisk encyklo-
pedi, som förf, gifvit I. s. 111, betraktar han nu de ro-
manska språkens gemensamma filologi, hvarefter han i
den tredje delen ämnar särskildt behandla hvart och ett
af dem. Som ett senare arbete utlofvar han den romanska
filologiens historia. Förf, äger också i hög grad de
kvalifikationer, som fordras för ett arbete af denna art.
Med en vidsträkt beläsenhet och stor filologisk erfaren-
het förenar han en god och lättläst stil samt ett ut-
veckladt sinne för systematiserande. I detta senare hän-
seende går han dock äfven nu stundom väl långt, så
att han ofta ger vidlyftiga indelningar utan praktiskt
värde, hvilket i förening med en något bred stil gör, att
arbetet blifvit något mera utdraget, än som kan anses
vara stricte nödvändigt.

Efter en kort inledning om de romanska språkens
ursprung, släktskap och resp, områden, uppdelar han nu
ämnet i två stora hufvudafdelningar, den språkliga och
den literära. Af dem är den första vidlyftigast behand-
lad och äfven den intressantaste; den senare innehåller,
äfven den, mycket af värde, men lider kanske mest af
altför långt drifvet systematiserande. På lämpliga ställen
ger förf, lagom fullständiga literaturhänvisningar. — Så-
som ett allmänt omdöme om arbetet kan sägas, att det
är skrifvet af en erfaren man, som väl beherskar sitt
ämne och där framlagt mycket, som alla romanister böra
känna, hvarföre det med skäl kan rekommenderas till
alla dem, som önska få en öfverblick öfver den romanska
filologiens nuvarande ståndpunkt. Hvad redaktionen an-
går, torde kunna anmärkas, att samma sak stundom
återkommer flera gånger, hvilket oftast beror därpå, att
den redan nämnes i en allmännare del, ehuru den egent-
ligen -hör till en efteråt kommande mera speciell. Af
verkliga tryckfel har ref. endast iakttagit få och ganska
oskadliga, hvaremot förf, stundom gjort sig skyldig till
sådana förbiseenden, som pläga betecknas med termen
lapsus calami. Som ref. antager och hoppas, att boken
äfven i Sverge skall finna många läsare, tar han sig här
friheten påpeka sådana fel äfvensom framställa en del
andra anmärkningar, hvartill han under genomläsandet
kunnat finna anledning.

S. 18, 10 n. geschlossen, 1. offen. .— s. 20, § 7.
307

NORDISK REVY 1884—1885.

308

Att låta stafvelse vara == en af inandning ej afbruten
ljudande exspirationsström, är väl knappast hållbart. —
s. 27, 7 och 8 n. é, è, o, 6, läs e, ç, Q, o. — s. 28,
5 o. kleiner, 1. grösser. — 16 n. nimmt zu, 1. nimmt ab.
— sid. 31, 14 n. Tieftonig; mot denna term reserverar
sig Sievers i Phonetik, s. 182. — s. 44. Det här an-
förda ex. på två med hvarandra konkurrerande ljudlagar
är ej lyckligt funnet, hvilket förf, genom det gjorda til-
lägget själf tyckes vidgå. Huruvida en sådan kollision
af två rätt formulerade ljudlagar verkligen är tänkbar,
kan väl äfven ifrågasättas. — s. 47, c. Att i ordet
dimanche se någon folketymologisk inflytelse är ej be-
höfligt, ty ordet kan och bör ljudenligt förklaras ur die
dominica, såsom också ordets historia tydligt visar; cf. A.
Darmesteter i Formation des mots composés, ss. 17 och 22.
— s. 48, 2 o. Ordet oiseux är ett verkligt franskt ord,
hvarföre * framför detsamma är vilseledande. — s. 49,
§ 4, 7. Satsfonetikens betydelse underskattas; cf. dock
s. 110; § 5. Förf, borde här eller i § 4 äfven ha framhållit
vikten af att uppmärksamma ljudens plats före eller efter
tonvokalen. Samma anm. s. 83, 6. — s. 50. 3 n. klang-
loser, 1. klangvoller; § 6. Man saknar här belysande
ex. på de anförda ljudskridningarna. — s. 54. Termerna
progressiv och regressiv assimilation äro här omkastade
mot deras användning ss. 96—97 och Sievers’ Phonetik,
s. 208. — s. 60. Några exempel på romanska texter
skrifna med grekiskt eller hebreiskt alfabet borde här
anföras; cf. A. Darmesteter i Romania 1872, s. 146.
— s. 85, 25 o. Chen = chien är ej den fornfranska,
utan en anglonormandisk form. — s. 90, c. ß. 7. 5. ange
ej olika ljudskridningar, endast olika beteckningar för
ett och samma ljud. — s. 126. Saknas omnämnande af
de possessiva pronomina. — s. 133, 12 c. Att härleda
percer ur per — suffixet cer kan väl ej vara att föredraga
framför den äldre ljudenliga ur frekventativet af pertun-
dere. — s. 190—91. Analytiskt bildade ordformer; det
oriktiga i denna term framhåller förf, själf skarpt och
tydligt s. 257. — s. 212, D. 1. Äfven i franskan åter-
finner man det latinska hoc; cf. s. 214. — s. 213, 1 n.
cel, 1. cest. — s. 217, 10 n. De franska orden mille och
mil stå ej till hvarandra i förhållande af lång och för-
kortad form. — s. 222, 10 o. Italienskans i uti 2 pers. sing,
kan väl äfven tänkas komma från den latinska ändelsen
-is. — s. 229, 2 a. Att förklara personaländelserna -es,
-ent i t. ex. aimes, aiment vara rent grafiskt bibehållna i
nyfranskan beror på det redan påpekade underskattandet
af satsfonetikens betydelse. -— s. 238. I st. f. de sup-
ponerade typerna parto, partis kan man med större skäl
sätta de verkligen befintliga partio, partis; vidare bör
ihågkommas, att i är kort äfven i t. ex. audit. — s. 239.
Man behöfver ej antaga, att formen employons beror på
analogisk attraktion från emploie; cf. D. Behrens i Franz.
Studien, 3,420. — s. 240. Försöket att härleda aller ur
vadere väcker frestelse att hänvisa författaren själf till
hvad han s. 165 yttrar om metoden för etymologiserande.
Om aller ur ambulare se Th. Gartner i Rætorom. Gramm,
s. 158. — s. 241, 9 o. I infinitivändelserna -ir och -oir
är r ej stumt i nyfranskan. — s. 243, 9 0. Toleites bör
väl snarare härledas ur * tollectas än ur * tolletas; cf. A.
Mussafia i Gröber's Z. 1879, s. 267. — s. 251, 2 0.

Äfven i nyfranskan begagnas stundom ad possessivt. —
s. 281, 6 o. Det logiskt falska i il le fit tuer jämfördt
med eum interfici jussit är ej lätt att Anna. — s. 348, e. e.
Bland de anledningar till större eller mindre luckor i
kopior af manuskript, som här nämnas, borde äfven sär-
skildt ha framhållits det ofta förekommande slag af bour-
dons, som består däri, att kopisten öfverhoppat ett stycke
text, som ligger mellan tvänne lika lydande ord eller
ordgrupper, i det att han af misstag fortsätter sin af-
skrift från det senare stället i texten och icke från det
förra. — s. 376, 23 0. Med Morgan tyckes förf, mena
Mrs Ashmead Windle. Af hvad här yttras, cf. s. 466,
tyckes förf, luta åt den meningen, att Lord Bacon skulle
vara den sannskyldige författaren af Shakespere-dramerna;
cf. härom Doc. H. Schlick i Ny Svensk Tidskrift 1883,
s. 609. P. A. G.

Wigert, Oscar och Malmberg, À. Theod., C.
Enbloms Ordförråd och Ordställningar till vägledning
i franska språket i sammandrag. Norrköping, Wall-
berg, 1884. IV+275 ss. Pris: häft. 1,85; karton 2,10.

Utan tvifvel hälsas herrar Wigerts och Malmbergs
företag med oskrymtad glädje af lärare i franska vid
våra skolor. Tillfredsställelsen bör blifva än större, sedan
man hunnit öfvertyga sig, att det är utfördt med finaste
takt och största omsikt. Möjligen hade en än radikalare
utgallring ej skadat; de 275 sidorna blifva kanske dryga
nog. Att det visserligen ej synnerligen fullständiga, men
dock nyttiga registret i Enbloms bok alldeles utgallrats,
måste åter anses som en förlust. Några få tillsatser
hafva äfven gjorts, bestående hufvudsakligen i förträff-
liga grammatiska vinkar. Till noten s. 104 må en för-
fullständigande anmärkning tillåtas. Såsom obéi och
désobéi i passiv begagnas ock pardonné och convenu:
Vous êtes pardonné, des devoirs convenus; répondre, lik-
som consentir, kan någon gång vara transitiv. Littré
gifver upplysningar om de här nämda uttrycken.

Med anledning af några ställen i den i fråga varande
boken vore det kanske ej olämpligt att upptaga en myc-
ket liten principfråga. S. 114 noten läses S:t Pétersbourg
(Enblom hade S:t Petersbourg), s. 118 not 2 läses m:r N.
En fransman förkortar ej så, utan St Pétersbourg, M. N.
(knappast ens mr N.). I svenska ögon äro sådana små-
saker förskräckligt små, men man vet, hvilket värde
fransmännen åtminstone i tryck sätta på ortografien. Det
vore kanske ej alldeles öfverflödigt att ägna mera upp-
märksamhet däråt, än vi vanligtvis göra *).

Denna bearbetning synes komma att snart få en rival,
ity att ett cirkulär, dateradt Lund den 31 december 1884
och utfärdadt af herr Philip Lindstedt, tillkännagifver,
att en liknande bearbetning på hans förlag redan lagts
i präss. J. V.

*) A propos läsetecken är det förvånande att se moèle. En-
bloms oriktiga uttalsbeteckning för moelle, kvarstå i sammandraget
(s. 42).
309

NORDISK REVY 1884—1885.

310

Germanska språk.

Otté, E. C., À simplified Grammar of the Swe-
dish Language. XII — 69 ss. 8:o. London, Trübner
& Co. 1884. Pr. 2 sh. 6 d.

På Trübners i London förlag utkommer en samling
elementargrammatikor öfver de flesta europeiska och asia-
tiska språk. Anmälaren har endast varit i tillfälle att
se den danska och den svenska, men dessa ingifva ingen
god tanke om samlingen i sin helhet. Visserligen upp-
visar prospektet en del mycket goda namn, som vunnits
för företaget. Så kunna bland nordiska förf, nämnas
Doc. Wimmer för isländska, Doc. Edgren för sanskrit
och Prof. Donner för finska. Hvarför samlingens redaktör
och förläggare ej vändt sig till kompetent person för den
svenska och danska, kan man ej förstå. Anmälaren i
Academy (13 sept. 1884) utdömer väl de ifrågavarande
arbetena, låter dock mildrande förstå, att förf, varit före-
taget vuxen. Sant är, att förläggarne genom sin stränga
fordran, att samlingen skall vara ytterst elementär, så
att säga nästan själfva förderfva företaget, men äfven
inom den trånga ram, förf, haft sig föreskrifven, skulle
hon kunnat åstadkomma något annat.

Se här några få prof på Miss Otté’s sätt och
förmåga att skrifva svensk grammatik! I inledningen
får man veta, att den första svenska öfversättningen af
Nya Testamentet verkstäldes af Olaus Petri 1536 (kan
ju vara tryckfel för 26), att sörmländska är sydsvenska.
Hos Sweet (Spoken Swedish, som på annat ställe an-
föres, hade förf, kunnat se, att den är »upper swedish».
Svenska rättstafningsmötet kallas oriktigt »Linguistic Con-
gress» (för Spelling O.). Dess »ledande syfte» säges bok-
stafligen ha varit att »rensa de nordiska systerspråken
från främmande element i så vidsträkt mån, som förhan-
denvarande omständigheter medgåfve deras uteslutande,
och att så långt möjligt återgå till urnordiskans former (!),
från hvilken de hafva sin gemensamma upprinnelse». Förf,
har visserligen ej betänkt, hvilket förfärligt arbete hon
påbördat detta möte. —• »I öfverensstämmelse med denna
(af förf, uppgjorda och påbördade) princip», tillägges det,
»har den moderna svenskans stafning i hög grad för-
enklats.»

Utom denna inledning består arbetet af 2 delar,
Part I böjningslära och Part II syntax, därtill på 5 sidor
fornsvenskans nominal- och verbalböjning såsom tillägg.
Hvad som säges under rubrik »The Alphabet», vill jag
ej vidare yttra mig om, blott såsom min mening nämna,
att förf, gjort bäst i att föranstalta ett kortare samman-
drag af ljudläran i Sweet’s »Spoken Swedish», då hon
eljes anför några rader därur i fråga om aksenten och
sålunda känner detta arbete.

Miss O:’s svenska grammatik vimlar af tryckfel,
oriktigheter, danismer: s. 7 tecknas specielt däg och da-
gen (d. v. s. uttalas med kort a); behagede s. 38, pibe s.
49, Fruen s. 49, beklage s. 56, taler s. 56 m. fl. dylika,
viste sanheten s. 65, gå i sällskap (go into society) s. 61,
impf, husholdte s. 55, lefte (lefde or lefte) s. 58, kl. är
tre quarter på fyra s. 48, sådan något (något sådant)
s. 55, inf. gi (gifva) s. 58, enkaman s. 60. S. 50 säges
en generals och en prests fru heta generalinna, prestinna

af ett exempel: han var frisk, o. s. v., o. s. v. Till slut
må anföras öfversättningen utom att han haltade något
= he was fresh and cool, although he had not stopped
on the way; hvilket visar, att förf, ej känner betydelsen
af de enklaste ord. De få vattenhaltiga fraser, som
förekomma, se ut, som om de vore utplockade ur någon
turisthandbok. Det torde vara öfverflödigt att säga, att
detta opus i nuvarande skick svårligen kan gagna hvar-
ken det vetenskapliga eller det praktiska språkstudiet.
Priset är kanske skäligen högt i förhållande till omfån-
get. I ersättning ha förläggarne låtit inhäfta en tjock
katalog, så att det hela blifvit en ganska respektabel volym.

Gust. Stjernström.

Af .I)e svenska landsmålen ha nu utkommit:

B.	II, h. 3. H. Vendell, Runömålet, Ljud och
formlära samt ordbok; ss. 1—64.

B.	II, h. 9. Från södra Sverge. Stycken på folk-
mål. 121 ss.

B.	II, h. 11. G. Eneström, Anteckningar om
tvänne dalvisor. 16 ss.

B.	V,. h. 3. J. Nordlander, Fäbodväsendet i
Ångermanland, med sidoblick på förhållandena i när-
liggande landskap. 46 ss.

Bihang II, h. 1. A. Noreen och H. Schiick, 1500-
| och 1600-talens visböcker. I. Harald Oluffsons visbok.
! 98 ss.

Universitets-Jubilæets danske Samfunds senaste pu-
| blikationer utgöras af:

1.	Kalkar, Otto, Ordbog til det ældre danske sprog,
| h. 8 (s. 705—832, forsolde — fore). Pr. 4 kr.

2.	Gronborg, 0. L., Optegnelser på Vendelbomål,
udg. ved O. Nielsen, s. 225—294 + VIII (h. 3, slut-
häfte). Pr. 2 kr.

3.	Thomas a Kempis' fire Beger om Kristi Efter-
felgelse, udg. af F. Renning, h. 2 (s. 81—160). Pr. 2 kr.

Samfundets til udgivelse af gammel nordisk literatur
publikationer för 1884 hafva nu utdelats och utgöras af:

1.	Den tredje og fjärde grammatiske afhandling i
Snorres Edda, tilligemed de grammatiske af handlingers
prolog og to andre tillæg, udg. af Björn Magnusson
Ölsen, LXXXII + 342 ss. Pr. 8 kr.

2.	Småstykker 1—3 (inneh.: Kr. Kålund, Et gam-
mel-norsk rune-rim og nogle islandske rune-remser; M.
Lorenzen, Gammeldanske glosser i cod. A. M. 202,
8:o; G. Porlåksson, Islandsk-latinske gloser i et ka-
lendarium i A. M. 249, fol.) samt Årsberetning for
1884. 99 — 16 ss. Pr. 3 kr.

Skattegraveren, udg. af E. T. Kristensen. 1884, nr.
24 (B. Ii, ss. 225—240), 1885 nr. 1—4 (B. III, ss.
1—80).

Fritzner, Johan, Ordbog over det gamle norske sprog
| Omarb. udg. 5 h. (fara—framskapanj ss. 385—480.
Pr. 1,50.

Afzelius, J. Arvid, Engelska synonymer för elemen-
tarundervisningen, sammanstälda och med öfningar för-
sedda. I. Synonymsamling. 108 ss. liten 8:o. Göte-
borg 1884. Förf:s förlag. Pr. 1 kr,
311

NORDISK REVY 1884—1885.

312

Burg, Fritz, Die älteren nordischen runeninschrif-
ten. Eine sprachwissenschaftliche Untersuchung. 176 ss.
Berlin, Weidmannsche buchhandlung, 1885. Pr. 4 mark.

Kolbing, Eugén, Amis and Amiloun, zugleich mit
der altfranzözischen quelle herausgegeben. Nebst einer
beilage: Amicus ok Amflius Rimur. CXXXI + 256 ss.
Heilbronn, 1884. Gebr. Henninger. Pr. 7 mark. (Alt-
englische bibliothek, hrsg. v. E. Kolbing, B. II.)

Internationale Zeitschrift für allgemeine sprachwis-
senschaft, hrzg. von E. Techmer. I Band, 2 Heft. Ss.
257—519. Inhalt: 0. Donner, Über den einfluss des
litauischen auf die finnischen sprachen; G. v. d. Gabe-
lentz. Zur grammatisshen beurteilung des chinesischen;
K. Himly, Über die einsilbigen sprachen des südöstli-
chen Asiens; N. Kruszewski, Prinzipien der sprachent-
wickelung: J. A. Lundell, Sur l’étude des patois; A.
F. Pott, Einleitung in die allgemeine sprachwissenschaft;
W. Radloff, Lesen und lesenlernen; W. Radloff, Zur
sprache der Komanen; W. v. Humboldt, Grundzüge
des allgemeinen sprachtypus; A. S. Gatschet & C. de
Harlez, Besprechungen; F. Techmer, Bibliographi 1883;
Mitteilungen; Register.

Matematiska vetenskaper.

Wassmuth, A., Die Elektrizität und ihre Anwen-
dungen. Leipzig & Prag, 1885.

De upptakter, som på senare tider gjorts inom elektri-
citetslärans område, och hvilka sprida gagn inom alt
vidare kretsar, ha hos allmänheten alstrat ett känbart
behof att i någon mån få tränga de egendomliga förete-
elser inpå lifvet, hvilka dagligen upprepas inför dess
ögon. Så har en ganska ymnig literatur uppstått, hvil-
ken, på nästan alla språk, söker redogöra för de elek-
triska fenomenen. De flesta arbeten inom nämda bransch
utgöras dock till väsentlig grad af ett slags katalogisk
och rent beskrifvande öfversikt af en massa företeelser
inom det nära nog obegränsade området, hvarför de verka
tröttande på läsaren samt från vetenskaplig synpunkt
äga ett tämligen obetydligt intresse.

En helt annan och vida svårare väg har författaren
af ofvanstående arbete valt. Visserligen fordrar han af
sina läsare vissa förkunskaper och en ej obetydlig efter-
tanke — arbetet utgör också ett band af Universal-Bi-
bliothek für Gebildete — men har läsaren väl gjort sig det
besväret att ordentligt läsa igenom den ej altför vid-
lyftiga skriften, torde hans behållning däraf ej vara obe-
tydlig. Ty författarens framställningssätt, som alltid
mycket nära ansluter sig till det rent vetenskapliga, gör
af det behandlade ämnet ett verkligen sammanhängande
helt och är vida skildt från det flacka och ytliga upp-
räknande af detaljer, som tydligen altför nära legat till
hands för de fleste bearbetare af samma ämne. Emeller-
tid behandlar förf, med synnerlig omsorg de afdelnin-
gar, som för allmänheten ha ett större intresse, såsom
telegrafi, telefoni och läran om elektriskt ljus och billiga
elektricitetskällor för tekniskt behof. Arbetet torde där-
för kunna rekommenderas såväl hos lärare vid skolor
och teknici som den intresserade allmänheten. Då dess-
utom utstyrseln är god och priset i ovanlig grad billigt,

torde en vidsträkt spridning af nämda skrift kunna på-
räknas. S. A.

Nordlund, K. P., Tabeller för prisberäkningar i en-
gelskt mynt, uppstälda efter decimalsystemet. XII + 28
ss. Upsala, 1884. W. Schultz. Pr. b. 1,50.

Naturvetenskap.

Hjelt, Edvard, Bruchstücke aus den Briefen F.
Wöhlers an J. J. Berzelius. Berlin, Verlag von Ro-
bert Oppenheim, 1884. 56 sidor liten, 8:o.

Af utländska kemister finnes ingen, som stått i när- •
mare förbindelse med Sverge och svenska förhållanden än
den för 2 1/2 år sedan aflidne professorn i kemi i Göttin-
gen F. Wöhler. Alt sedan han vintern 1823—1824 ar-
betade på Berzelii laboratorium i Stockholm, underhöll
han en liflig brefväxling med sin lärare och vän Berze-
lius och öfversatte dennes i vetenskapsakademiens skrif-
ter på svenska publicerade årsberättelser och ombesörjde
den tyska upplagan af hans stora lärobok i kemi. Att
Wöhler ända in i sin sena ålderdom lifligt erinrade sig
sina intryck från vistelsen i Sverge och därpå satte det
högsta värde, visa hans “Jugenderinnerungen eines Che-
mikers“, meddelade i “Berichte der Deutschen chemischen
Gesellschaft“ 1875 och i öfversättning intagna i Ny Il-
lustrerad Tidning 1876. Denna uppsats innehåller en
fängslande kulturbild från det vetenskapliga lifvet i Sverges
hufvudstad på 1820-talet och särskildt från Berzelii klas-
siska laboratorium, som då var det mest berömda i
världen.

Efter Berzelii död blefvo Wöhlers bref till honom
vetenskapsakademiens i Stockholm tillhörighet, och genom
gåfva af Wöhler hafva sedan med dessa förenats de bref,
han själf fick emottaga af Berzelius. Denna vidlyftiga
korrespondans (Wöhlers bref till Berzelius under åren
1823—1846 uppgå till ett antal af 230) mellan de så
framstående männen erbjuder ett synnerligt stort intresse
och förtjänar utan tvifvel att till största delen offentlig-
göras. Tidpunkten härför är dock ännu ej kommen, då
Wöhler bestämt, att Berzelii bref med några undantag ej
få för sådant ändamål användas före år 1900. En smak-
bit, och en mycket läcker sådan, har emellertid meddelats
allmänheten genom föreliggande “Bruchstücke“, som prof.
E. Hjelt i Helsingfors utplockat och på ett talangfullt
sätt hopbundit. Det lilla häftet vilja vi på det lifligaste
anbefalla åt de svenska kemister, som ej redan tagit del
däraf, och äfven åt andra bildade svenskar, för hvilka en
inblick i vår store landsmans lif och umgängessätt kan
vara af intresse.

Som ett prof på den ton, de båda vännerna under-
stundom anslogo i sina förtroliga bref till hvarandra,
kunna vi ej neka oss nöjet ur den föreliggande samlin-
gen aftrycka ett stycke af ett bref “) från Berzelius.
Svensken Sefström upptäckte år 1830 elementet vanadin.
Wöhler, underrättad härom, erinrade sig att han 2 år förut
ur ett mexikanskt mineral hade isolerat ett ämne, som gaf
förut okända reaktioner, men hvilket han ej vidare kom-

*) Först publiceradt i Deutsche Revue III, 7.
313

NORDISK REVY 1884—1885.

314

mit att undersöka. Profvet fans kvar, och han öfversän-
de det till Berzelius för pröfning på vanadin. Denne
svarade följande: "— — Was die überschickte kleine
Probe der Substanz mit dem ? betrifft, so will ich folgende
Geschichte erzählen: ‘Im hohen Norden wohnte in alter
Zeit die Göttin Vanadis, schön und liebenswürdig. Eines
Tages klopfte es an die Thür. Die Göttin war beqvem und
dachte: es kann wohl noch einmal angeklopft werden; aber
es klopfte nicht mehr, sondern der Klopfende ging weiter.
Die Göttin, neugierig, wer es sein könne, dem es so
sleichgültig war, eingelassen zu werden, sprang an’s Fen-
ster und erblickte noch den Weggehenden. Ach, sagte
gie für sich, das ist der Schalk Wöhler! Nun, das hat
er ganz verdient, da ihm so wenig daran lag, herein-
zukommen. Nach einigen Tagen klopfte es wieder an
die Thür und zwar wiederholt und stark. Die Göttin
ging selbst zu öffnen; es war Sefström der eintrat, und
eine Folge dieser Begegnung war die Geburt des Va-
nadins.1 Ihre Probe mit dem ? ist in der That Vanadin-
oxyd." 0. W-—n.

Förhandlingar vid de skandinaviska naturforskarnes
tolfte möte i Stockholm från den 7 till den 14 Juli 1880.
VIII-800 ss. Sthlm 1885. P. A. Norstedt & Söner.

Tekniska vetenskaper.

V. Post, H., Om betesmarkernas och ängarnes
förbättring. Utg. på föranstaltande af Kgl. Landt-
bruksakademien. 56 ss. 8:o (småskrifter i landtbruk,
I). Stockholm 1884. Pris 50 öre.

Med jordbrukets ait mer tilltagande intensitet har
i vårt land liksom i andra följt en fortgående uppod-
ling af förr gräsbärande mark till åker, så att nu jäm-
förelsevis föga återstår af forna tiders naturliga ängar
och beteshagar. Våra vanliga jordslag fordra emellertid
för sin fortvarande fruktbarhet med nödvändighet göds-
ling med mullbildande gödsel, och det har därför blifvit
ett tvång att, i samma mån jordens brukning blifvit in-
tensivare, öka kreatursstocken och därmed äfven foderskör-
den, och det så mycket mer som de låga prisen på säd
och jämförelsevis höga på spannmål göra ladugårdssköt-
seln till den mest inkomstbringande delen af landthus-
hållningen. Till detta måls vinnande har man hufvud-
sakligen sökt att uppdrifva afkastningen af de artificiella
vallarna, och för närvarande pågår i denna riktning en liflig
rörelse i vårt land. Förf, till föreliggande lilla häfte
framhåller ett annat sätt att nå samma mål eller att taga
vara på den naturliga gräsmark, som ännu finnes oupp-
odlad. Denna får till största delen ligga alldeles van-
skött, intet göres för att befordra dess växtlighet, och
ytterst ringa afkastning vinnes af densamma, _ett magert
bete åt ungdjur och dragare, och 4—6, ja tio tunnland
fordras för att föda ett enda större djur. Och dock äro
dessa marker ej ofruktbara genom någon jordens sämre
beskaffenhet; vid uppodling lemna de ofta fruktbara fält,
och deras uppbringande till högre fruktbarhet är därför i
hög grad önskvärd. Förf, lemnar en ganska fullständig
men dock öfversiktlig och lättläst framställning om, huru
man skall gå till väga vid detta arbete medels röjning,

gödsling och insådd af bättre växter. Han är en varm
förespråkare för kvarlämnande af spridda träd på betes-
marker, i det de befordra jordens afkastning, bereda krea-
turen skygd och trefnad samt lämna en ej föraktvärd
virkesafkastning. Det lilla häftet synes vara förtjänt af
vidsträkt spridning och förtjänar genom sin klara och
goda stil såväl som de praktiska vinkar det lämnar väl
att blifva en verklig folkbok.

H. Juhlin Dannfelt.

Eriksson, Jakob, Om potatissjukan, dess historia och
natur samt skyddsmedlen deremot. Med tvänne tabeller
öfver potatissjukans utbredning inom Sverige 1874—1883.
(Aftryck ur Kgl. Landtbr.-Akad:s handl. och tidskr. 1884,
n:o 5 o. 6.) IV + 68 ss. Stockholm 1884, P. A. Nor-
stedt & Söner.

Blandade ämnen.

Lindergrener, P. L., 7 aar paa Java og Su-
matra. 70 ss. Christiania, Alb. Cammermeyer. Pr. 0,75.

Så lyder titeln på ett litet anspråkslöst häfte
utkommet hos Cammermeyer i Kristiania. Det är
skrifvet på norska af en svensk i holländsk tjänst
och behandlar hufvudsakligen kriget i Atchin. Den
nordiska literaturen är just ej rik på skildringar från
de tropiska länderna. Därför mottaga vi med glädje äfven
smärre skildringar, hälst när de som denna bära prägeln
af att vara stödda på upplefvade händelser och egna in-
tryck och framföras på ett flärdlöst och okonstladt språk.

Stormningen af fästet i Anagalong och striden vid
Analabo äro lifligt berättade, likaså åtskilliga andra
episoder från författarens ganska äfventyrsrika vistelse
på Sundaöarna. C. B.

Willkomm, Moritz, Die pyrenäische halbinsel; II ab-
teilung. VI + 243 ss. Mit 11 vollbilder und 27 ab-
bildungen. (Der weltteil Europa in einzeldarstellungen
II; Das wissen der gegenwart, B. XXXI). Leipzig, G.
Freytag; Prag, F. Tempsky, 1884. Pr. 1 mark, b.

Hellstenius, J., Barnadödligheten i Vesternorrlands
och Jemtlands län. Ett föredrag hållet till förmån för
Eugeniahiemmet. 23 ss., en karta. Stockholm, 1884.
P. A. Norstedt & Söner. Pr. 0,75.

Nordisk tidskrift. Utg. af Letterstedtska förenin-
gen, 1885: 1. C. St. A. Bille, Folkeligt Selvstyre i
de Forenede Stater. R. Törnebladh, Den svenska
läroverkskomiténs af 1882—1884 betänkande. 1. A.
Blytt, Om vexlinger i veirlaget gjennem tidernes löb.
— Literatur- och konst-öfversigt. — Nyutkomna böcker.

Finsk Tidskrift. Utg. af C. G. Estlander, Wilh.
Bolin och Fredr. Elfving. XVIII: 1. E. Schyberg-
son, Om gift kvinnas eganderätt. Fredr. Elfving,
den religiösa frågan i vårt land. V. M. v. B., Något
om partibenämningar. F. Gustafsson, Porthans peda-
gogik. R. F. v. Willebrand, En modern författare, —
315

NORDISK REVY 1884—1885.

316

Nyare fransk poesi, öfvers. af G. Björkman. — I bok-
handeln. — Öfversigt.

Ny svensk tidskrift, utg. af R. Geijer. 1885, febru-
ari. Innehåll: C. Snoilsky, Klabauterman; Seved
Ribbing, Om den samtida dikten och dess förkärlek för
sjukdomsskildring; A. Manzoni, Den femte maj, öfvers.
af A. Lichtenberg; Salv. Farina, Intermezzo, öfvers.
af H. v. Feilitzen; C hr. Cavallin, Antonius och Kleo-
patra; S—e, »Vildanden» på dramatiska teatern; —pt,
Nyare norsk och svensk bibliografisk literatur, m. fl. an-
mälningar.

Tilskueren, Maanedsskrift udg. af N. Neergaard.
Januar 1885. Inhold: G. Brandes, Arne Garborg;
Fru E. Juel-Hansen, De tolv smaa profeter; C. St.
A. Bille, Nævningeretter i Nordamerika; P. Bourget,
Brev fra Paris; Frk. M. Pingel, Prinsesse Charlotte af
Wales; H. Schwanenflügel, Ludv. Holberg af G.
Brandes; H. Bang, Teatrene.

Nyt tidskrift, Fjerde aarg. h. 1. Indhold: Kr. Janson,
En bygdekonge; Alvilde Prydz, Inger sypige; C. C.,
Spildte bestræbelser; A. M. Hansen, Kvindesag og
kvindedragt; Dr Jessen, Om benegtelse af aarsagsfor-
holdet mellem det materielle og saakaldte sjælelige; Gina
Krog, Gjensvar til prof. Fr. Petersen; Aimar Gron-
vold, Musik; C. C., En Malstrom af J. Lie; J. E.
Sa rs, Holbergs-jubilæet. Georg Brandes’ festskrift.

Universitetsangelägenheter.
Upsala.

Större konsistoriet.

Den 14 januari. Enligt ankommen skrifvelse hade kanslern
den 29 sistl. december tillagt docenten K. M. Thordén ett rörligt
docentstipendium för en tid af ytterligare 3 år, räknadt från den
1 sistl. november.

Sedan genom prof. C. A. Cornelii utnämning till biskop i Lin-
köpings stift professuren i kyrkohistoria blifvit ledig, beslöt kons.,
att den tid af en månad, inom hvilken teologiska fakulteten ägde
att till erhållande af nämda professorsämbete anmäla någon föl-
utmärkt skicklighet känd vetenskapsman, skulle räknas, från
denna dag.

Kons, utsatte tid till tisdagen den 14 nästkommande april,
inom hvilken sökandena till e. o. professuren i analytisk kemi —
docenterna P. Claesson, 0. Widman och Å. G. Ekstrand — ägde
att genom lärdomsprof ytterligare ådagalägga sin skicklighet till
den sökta tjänsten.

Sedan universitetets rektor den 19 sistl. dec. hos komitén föl-
universitetsbyggnadens uppförande anmält, att han jämte särskildt
utsedde komiterade vid öfverläggningen med byggmästaren Hall-
ström numera slutbehandlat frågan om iordningsställande af vissa
lokaler i universitetsbyggnaden, innan densamma i dess helhet
blefve färdig och afsynad, i hvilket hänseende rektor afgifvit ett
skriftligen sammanfattadt förslag, så hade byggnadskomitén den
22 i samma månad beslutat att visserligen hos kons, anmäla ifrå-
gavarande förslag, men att komitén, som uteslutande hade att
fästa sig vid själfva byggnadsarbetet, för sin del icke ville till-
styrka förslaget, enär detsamma enligt komiténs åsikt medförde
svårigheter och hinder för byggnadsarbetenas ostörda fortgång
och afslutande. Med afseende å hvad byggnadskomitén anfört
därom, att det ifrågavarande förslagets antagande komme att med-
föra svårigheter och hinder för byggnadsarbetenas ostörda fort-
gång och fullbordande, fann kons, skäligt låta ifrågavarande för-
slag bero på vidare anmälan.

En af docenten C. V. S. Aurivillius såsom innehafvare af det

större Sederholmska inrikes resestipendiet för förlidet år afgifven
reseberättelse skulle bland konsistoriets ledamöter cirkulera.

Sedan förre innehafvaren af Wallmarkska stipendiet, docenten
E. Pfannenstiel, den 6 maj 1884 erhållit ett Filéns legat, hade do-
centen N. F. Nilén, som den 28 nov. samma år valts till Wall-
marksk stipendiat, anhållit, att, då han varit anstäld såsom docent
från den 20 mars 1884, han måtte få uppbära Wallmarkska sti-
pendiet äfven för vårterminen samma år. I enlighet med inspek-
tors för stipendiet mening fann kons, sig icke kunna bifalla doc-
Niléns framtällning.

Den 30 jan. I enlighet med hvad byggnadskomitén föresla-
git beslöt kons, hos kanslern hemställa att för nödig förändring
af yttertrappan till universitetsbyggnadens hufvudingång måtte
från reservfonden anvisas en summa af 6,045 kr. 80 öre. Beslu-
tet fattades genom votering med 8 röster mot 7. Minoriten ville
för ändamålet anslå endast 5,195 kr. 80 öre. Prof. Fries ansåg
att förslaget borde uppskjutas för att behandlas i sammanhang
med den ännu oafgjorda frågan om planering och terrassering
kring universitetsbyggnaden.

Stockholm.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Föreläsningar och öfningar vår-
terminen 1885.

Prof. v. Düben, deskriptiv anatomi, leder dissektionerna och anställer
examinatorier.

Doc. Berg, meddelar undervisning uti kirurgisk anatomi i samband
med operationsöfningar på kadaver.

Amanuens Sellergren och e. o. amanuens Bissmark handleda de
studerande vid dissektionerna.

E.	o. prof. Retzius, föreläser och demonstrerar histologi.

Prof. Lovén, tjänstledig.

Laborator Tigerstedt, experimentell fysiologi, leder öfningarna på
det fysiologiska laboratoriet.

Aman. Santesson, handleder vid de praktiska öfningarna på insti-
tutets fysiologiska laboratorium.

T. f. prof. Mörner, farmaceutisk kemi.

E.	o. labor. Jolin, leder de praktiska öfningarna på det kemiska
laboratoriet.

E.	o. aman. Bengtson, tillhandagår de studerande med råd och
upplysningar.

E.	o. prof. Sandahl, farmakognosi, farmakodynamik.

Prof. Bruzelius, tjänstledig under januari—mars, håller medicinsk
klinik och poliklinik under augusti och september
månader.

E.	o. prof. Wising, håller medicinsk klinik och poliklinik under
april—juli.

Doc. Curman meddelar enskild undervisning i balneologi och kli-
matologi.

„ Edgren, håller medicinsk klinik och poliklinik under januari—
mars.

Aman. Håkansson, tillhandagår de tjänstgörande vid kliniken med
råd och upplysningar.

Prof. Santesson, lemnar under april—juli månader klinisk under-
visning i speciell kirurgisk patologi och operationslära
samt leder samma dagar den kirurgiska polikliniken
därstädes.

E. o. prof. Rossander, meddelar under januari—mars samt augu-
sti och september klinisk undervisning i speciell ki-
rurgisk patologi och oftalmiatrik, leder samma da-
gar den kirurgiska polikliniken samt den pediatrisk-
kirurgiska kliniken.

Doc. Zander, meddelar enskild undervisning i medicinsk gymnastik.

„ Widmark, meddelar enskild undervisning i ögonspegelns
bruk samt i ögats operationslära.

Aman. Hallin, handleder uti anläggandet af förband ocli ban-
dager.

„ Lennander, för den pediatrisk-kirurgiska kliniken.

Prof. Anderson, föreläser till mars månads slut samt under aug.
och september månader öfver de obstetriska opera-
tionerna samt öfver kvinnosjukdomarna, hvarjämte
han handleder de tjänstgörande i den obstetriska och
gynekologiska explorationen.

E. o. prof. Netzel, meddelar klinisk undervisning.
317

NORDISK REVY 1884—1885.

318

Doc. Salin, håller under april—juli månader gynekologisk klinik.

Aman. Haggström, tillhandagår de tjänstgörande vid obstetriska
kliniken med råd och upplysningar.

„	Wilkens, tillhandagår de vid gynekologiska kliniken tjänst-
görande med råd och upplysningar.

Prof. Medin, till och med mars samt under augusti och septem-
ber, klinisk undervisning i barnsjukdomarnas diagnos

’	och behandling.

T. f. e. o. prof. Wærn, under april—juli klinisk undervisning.

Aman. Schmidt, tillhandagår de tjänstgörande med råd och upp-
lysningar.

„	v. Hofsten, demonstrerar de på allmänna barnhuset skeende
liköppningar.

Prof. Key, tjänstledig.

E	. o. prof. Wallis, föredrag i patologisk anatomi, åtföljda af mi-
kroskopiska förevisningar och preparationer, samt fö-
redrag i allmän patologi; demonstrerar de å Sabbats-
bergs sjukhus skeende liköppningar.

T. f. laborator Kcu-Åberg, demonstrerar liköppningarna vid patol.-
anatomiska institutionen och leder de å den patol.- |
anat, institutionen pågående histologiska öfningarna.

Aman. Bergfors, tillhandagår med råd och upplysningar vid lik-
öppningarna samt de mikroskopiska demonstratio-
nerna och öfningarna å patologisk-anatomiska insti-
tutionen.

Prof. Heyman, helsovårdslära.

E.	o. prof. JJäderholm, meddelar undervisning i rätts- och stats-
medicin samt handledning i verkställandet af rättsme-
dicinska liköppningar och undersökningar

Aman. Pettersson, tillhandagår de studerande med upplysningar i
dessa ämnen.

E.	o. professor Björnström, meddelar undervisning i sinnes-
sjukdomarnas diagnos och behandling samt deras för-
hållande till rättsväsendet.

E.	o. prof. Odmansson, en lärokurs i de veneriska sjukdomarnas
diagnos och behandling.

Doc. Velander, en enskild kurs i syfilidologi.

Kristiania.

Forelæsninger i 1:ste Semester 1885.

Det theologiske Fakultet.

Proff. Caspari, Matthæi Evangelium og Indledning i det G. T:s
profetiske Skrifter.

,, G. Johnson, Deformationens Historie.

„ F. V. Bugge, Paulus’ förste Brev til Korinthierne.

„ F. Petersen, Systematisk Theologi og praktisk Fortolkning af
Dele af det nye Testamente.

„ E. M. Myhre, Fortolkning af Herrens Lignelser; skriftlige
Ovelser i nytestamentlig Exegese.

Univ.-Stip. S. Ödland, Fortolkning af Jakobs Brev.

Dr theol. K. K. Tonning, Den kristelige Dogmatiks Indledning.

Det juridiske Fakultet.

Proff. Aschehoug, Norges Statistik; sammenlignende Fremstilling af
de tre skandinaviske Rigers Statsret; ett kortfattet
Kursus over Norges Statsforfatning.

„ Fr. Brandt, Norsk Tingsret (fra Afsnittet om Sameie).

„	(L. M. B. Aubert opholder sig i Udlandet for sin Helbreds
Skyld.)

,, M. Ingstad, Romersk Familieret; romersk Arveret.

„ B. Getz, Strafferettens specielie Del; Civilprocessen.

,, E. Hertzberg, Statsökonomiens Elementer.

(Univ.-Stip. Hagerup holder i dette Semester ikke Forelæsninger.)

Det medicinske Fakultet.

Proff. E. Winge, Speciel Pathologi og Therapi; klinisk Undervis-
ning i Medicin.

„ F. Lochmann, Hygiene; Farmakologi.

„ I. Nicolaysen, Speciel Kirurgi; klinisk Undervisning i Kirurgi.

„ H. Heiberg, Obduktioner med dertil knyttede Examinatorier;
Læren om Plante- og Dyrep arasiter; Retsmedicin ;
Demonstration af pathologisk-anatomiske Præparater

Desuden Veiledning paa Rigshospitalets Laboratorium i
Obduktioner og histologiske Ovelser.

» I. Hjort, 0iensygdomme ; Akiurgi; klinisk Undervisning i
Kirurgi og 0iensygdomme.

,, I. Worm-Müller, Læren om den dyriske Varme og Stofvexelen;
Nervefysiologi; Kursus i fysiologisk Kemi og Ledelse
af Arbeiderne i det fysiologiske Institut.

» E. Schönberg, Gynækologi; Födselsvidenskab; Pædiatrik; kli-
nisk Undervisning i Födselsvidenskab samt pædiatrisk
og gynækologisk Poliklinik.

»	7 lac. Heiberg, Kropkjernen med levende Model; . praktiske
anatomiske Ovelser.

Overlæge Bidenkap, Hudens Sygdomme; klinisk Undervisning og
Poliklinik.

„	E. Bull, Klinisk Veiledning i Sygeexamination og fysikal-
ske Undersögelsesmethoder; Poliklinik.

Prosektor I. 0. Hennum, Sandseorganernes Udvikling og Histologi;
Nervesystemets Histologi; Dissektionsövelser.

Det historisk-filosofiske Fakultet.

Proff. M. I. Monrad, Ethik; udvalgte Punkter af Religionsfilo-
sofien.

„	C. R. Unger, Schillers "Jomfruen fra Orleans“, Goethes
( “Torquato Tasso“ ; Digte af Walter von der Vogel-
weide; Ovelser i at læse gammelnorske Haandskrifter.

„	I. A. Friis, Foredrag over det lappiske og det finske
Sprog.

„	1. P. Broch, Fortolkning af Dommernes Bog, Zamachschari’s
arabiske Grammatik, al-Mufassal, Kirsch’s syriske
Chrestomathi; Begyndelsesgrundene af det arabiske
Sprog.

„	(O. Rygh er i dette Semester fritagen for at holde Fore-
læsninger.)

,	, P. 0. Schjött, Græske Statsantikviteter; Oedipus rex.

„	C. Bang, Den dansk-norske literære Kultur; commenterer
en dansk eller norsk Digter ; norske og svenske Læse-
övelser.

„	loh. F. B. Storm, Fransk Grammatik; norsk Fonetik; prak-
tiske Ovelser.

„	I. P. Weisse, Cicero’s 4:de Tale mod Verres; den romerske
Statsforfatning.

„	L. Daae, Europas Historie i det 18:de Aarhundrede; Norges
Kirkehistorie i Middelalderen.

„ G. Storm, Kilderne til Kong Sverres Historie, navnlig Sver-
res Saga.

„ Pontus Wikner, Filosofiens Historie.

„ (Sophus Bugge opholder sig i dette Semester i Udlandet.)

„ I. E. Sars, Norges og Danmarks Historie i det 17:de og
18:de Aarhundrede.

„ L. Dietrichson, Den norske Bygningskunsts Historie i mid-
delalderen fra Haakon IV's Thronbestigelse til Refor-
mationens Indförelse (1217-—1537); Veiledning i Be-
nyttelsen af Skulpturmusæets Samlinger.

,, I. D. C. Lieblein, Ægypternes Lære om det evige Liv; For-
tolkning af udvalgte Stykker af 0. v. Lemm’s Bog:
“Ægyptische Lesestücke“.

„	0. Skavlan, Engelsk Literaturhistorie i den senere Del af
Dronning Elisabeths Tidsalder.

Univ.-Stipp. L. B. Stenersen, Athens Topografi; Ovelser i Latin-
skrivning.

„ Y. Nielsen, Norges Historie i 1814.

„ A. Torp, Græsk Lydlære.

Det mathematisk-naturvidenskabelige Fakultet.

Proff. E. B. Münster, Metallurgi.

„ C. Fearnley, Gravitationstheorien; theoretisk Astronomi.

„ Theod. Kjerulf, Mineralogi, Geologi, Exkursioner.

„ P. Waage, Uorganisk Kemi; Veiledning paa Laboratoriet.

„ C. A. Bjerknes, Differentialregning ; specielle hydrodynami-
ske Problemer, navnlig Kugleproblemerne.

„ F. C. Schübeler, Planterigets Naturhistorie; Planternes Fore-
komst Og Udviklingshistorie.

„ H. Mohn, Fysisk Geografi (Meteorologi).

„ C. M. Guldberg, Dynamik; Maskinlære.
319

NORDISK REVY 1884—1885.

320

Th. Hiortdahl, Organisk Kemi; Veiledning i analytisk og
praktisk Kemi paa Laboratoriet.

„ G. O. Sars, Anthropologi ; en Oversigt over det zoologiske
System.

„ O. E. Schiötz, Experimentalfysik; Optik ; Varmelære ; Veiled-
ning i praktiske Ovelser paa det fysiske Laboratorium.

,	(O. I. Broch opholder sig i dette Semester i Udlandet.)

,, M. S. Lie, Projectivisk Plan-Geometri; partielle Differential-
ligninger.

„ A. Blytt, Almindelig Botanik; Fröplanternes Morfologi; plante-
• anatomiske Undersögelser; Exkursioner.

Univ.-Stipp. A. Heiland, Bergbygning; Norges Overflades Beskaf-
fenhed.

„ E. Holst, Den hele Funktions Egenskaber ; Flader af
3:die Orden.

„ S. Wleugel, Analytisk Kemi.

Observator H. Geelmuyden, Astronomiens Elementer.

Kobenhavn.

Personalforhold

Under 12 debr 1884 er etatsraad, dr. phil. & med. J. J. S.
Steenstrup allernaadigst entlediget fra det ham betroede embede som
prof, i zoologi og den dermed forbundne bestyrelse af universi-
tetets zoologiske museum i naade og med pension fra 1 april
1885 at regne.

Under 28 januar er inspektor ved zoologiske museum, dr.
phil. C. F. Lütken allernaadigst beskikket til professor i zoologi
fra 1 april 1885 at regne.

Ministeriet har under 21 januar meddelt prof., lic. theol.
Sthyr fritagelse for de ham paahvilende embedsforretninger under
det theologiske fakultet i februar og marts maaned samt reise-
tilladelse til udlandet i videnskabeligt ejemed.

Under 30 januar har ministeriet meddelt prof., dr. med. Panum
rejsetilladelse til Lund for at deltage i bedemmelsen ved kon-
' kurrensen til det .ledige professorat i psysiologi og embryologi.

Ministeriet har under 30 januar fritaget inspektor ved zoolo-
gisk museum, dr. phil. Lütken for at holde forelæsninger i for-
aarshalvaaret 1885.

Under 27 januar har ministeriet meddelt lektor Chievitz rejse-
tilladelse i februar maaned.

Akademiske grader.

Doktorgraden i filosofi er d. 18 deebr. 1884 erhvervet af
cand. mag. Will. E. Sörensen. Afhandling: “Om lydorganer hos
fiske, en physiologisk og komparativ-anatomisk undersogelse". Op-
ponenter: proff. etatsraad, dr. med. & phil. Steenstrup og Holten.

Doktorgraden i medicin erhvervedes d. 19 decbr. af cand.
med. & chir. P. JJoh’s I’. Kaarsberg. Afh.: “Om den Emmetske
ruptur“. Opp.: proff. Saxtorph og dr. med. Stadfeldt.

Doktorgraden i filosofi er d. 22 debr. erhvervet af cand.
juris C. A. Nissen. Afh. : "Forsog til en middelnedertysk syntax“.
Opp.: docc.: dr. phil. H. Moller og dr. phil. Villi. Thomsen.

Den juridiske doktorgrad er d. 29 januar erhvervet af cand.
juris, notarius ved rets- og statsvidenskabelige fakultet, assistent
i geheimearkivet V. A. Secher. Afh.: “Om vitterlighed og vidne-
bevis i den ældre : danske proces, retshistoriske studier. I. Om
vitterligheden“. Opp.: proff. dr. juris Matzen og Deuntzer.

C. Goos.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag:

NY SVENSK TIDSKRIFT
för kultur- och samhällsfrågor, populär vetenskap, kritik
och skönliter atur, utgifven af Reinhold Geijer, utkom-
mer under år 1885 enligt samma plan som under näst
föregående år, i tio häften ■— ett i hvar månad med
uppehåll under högsommaren — med tillsammans minst 40
tryckark eller 640 sidor. '

Penumeration mottages i alla Skandinaviens bok-
lådor och postkontor.

Priset blir fortfarande 10 kr. för helt år.

Red. skall göra sitt bästa för att kunna bjuda på ett på
samma gång gediget, lättläst och omväxlande innehåll.

Red. har tillförsäkrat sig rika belletristiska bidrag, i bun-
den och obunden form, af bl. a. H. Molander, A. Ch. Edgren,
Helena Nyblom och Alfh. Agrell.

Åt företeelser inom konstens värld och särskildt åt sven-
ska teaterförhållanden kommer att egnas tillbörlig uppmärk-
samhet. Dessa områden representeras af G. Upmark, G. Göthe.
0. Granberg, G. Nordensvan, H. Molander m. fl.

Det berättigade krafvet på talrika bokanmälningar skall
man söka att tillgodose, så vidt ske kan, genom sammanhängande
öfversigter, bl. a. genom literaturbref från Norge, Dan-
mark och Finland, af K. Randers, H. Vodskov och A. Hultin.

Den “sociala“ frågan skall behandlas ur olika synpunk-
ter af D. Davidson och P. Fahlbeck; skolfrågan likaså af E. F.
Gustrin m. fl.

Februarihäftet innehåller:

Klabauterman, Dikt af Carl Snoilsky.

Om den samtida dikten och dess förkärlek för sjukdomsskildring,
af Seved Ribbing

Den femte Maj. Ode öfver Napoleon af Alessandro Manzoni.
Fri öfversättning från Italienskan af A. Lichtenberg.

Intermezzo. Berättelse af Salvatore Farina. Öfversättning af
Hugo von Feilitzen.

Antonius och Cleopatra, af Christian Cavallin.

“Vildanden“ på Dramatiska teatern i Stockholm, af S—e.

Nyare norsk och svensk bibliografisk literatur (J. B. Halvorsen:
Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1880. H. 1—7. —Bernhard
Meijer: Svenskt Literatur-Lexikon. H. 1.), anm. af —pt.

Gaston Tissandier: Vetenskapliga Tidsfördrif)

eller Undervisning och lek anm. af J. Bdt.
— „—	Vetenskapens Martyrer J

Innehåll :

Pedrin : Socialisme og Kommunisme.

Bring : Fins något kristligt berättigadt i de moderna socialis ti-
ska sträfvandena.

v. Liszt: Lehrbuch des deutschen strafrechts.

Söderhjelm: Om Johann Elias Schlegel.

Lagerlöf: Öfversättning af Theokritos’ idyller.

Seelmann: Die aussprache des latein.

Körting: Encyklopædie und methodologie der romanischen Phi-
lologie n.

Wigert * Malmberg: C. Enbloms ordförråd och ordställningar.

Otte: A simplified grammar of the swedish language.

Wassmuth: Die elektrizität med ihre Anwendungen.

Hjelt: Bruchstücke aus den briefen Wöhlers an Berzelius.

c. Post: Om betesmarkernas och ängarnes förbättring.

Lindergrener: 7 aar paa Java og Sumatra.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Stockholm, Kristiania, Koben-
havn),