Nr 23 (15 Dec.) (1884—85) Arg. II, 7. NORDISK REV Y tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter under medverkan af Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. %. E. Berggren, Lektor I. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. y. Boethius, v. Biblio- tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol- sum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. %. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. y. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Holding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L, F. Leffler, Bibl.-aman. C, H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. %. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. %. F. Nyström, Prof. 0. Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc. 7. H. E. Schäck, Doc. S. A. LL. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro- sekt. %. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. T. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl. utgifven af Docenten Adolf Noreen, Upsala. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL. UPSALA R, ALMQVIST & j. WIKSELL’S boktryckeri. Juridik. Ussing, Carl, Anders Sandoe Orsted som Rets- lærd, et Brudstykke af den Dansk-Norske Retsviden- skabs Historie. 163 ss. Kjobenhavn 1884. For hvarje år, som går, närma sig de tre nordiska folken altmera hvarandra. Det gemensamma blodsbandet, ofta alt för svagt att motstå den nationella fåfängans angrepp, har erhållit ett kraftigt stöd i den vunna insik- ten om de gemensamma intressenas mångfald och bety- delse. Denna insikt har gifvit anledning till kraftig sam- verkan äfven på lagstiftningens område; och våra dagar har det varit förunnadt att se, hurusom tre själfständiga stater icke ansett sin värdighet förnärmad däraf, att de faststält lika normer för sitt rättslif. Vi vilja härvid erinra om den nordiska växelrätten, icke att förglömma det gemensamma arbete, som nu användes på åstadkom- mandet af en för de nordiska landen i det väsentligaste lika sjölag. Klart är, att denna samverkan på lagstift- ningens område måste hafva till följd, att det ena landets rättsvetenskap blir föremål för ökad uppmärksamhet i det andra, liksom ock att den därigenom förvärfvade ömse- sidiga rättskunskapen kommer i sin ordning att utvidga det gemensamma lagstiftningsfältet. Det är på grund häraf, som vi med nöje tagit del af föreliggande arbete, enär det utan tvifvel skall bidraga till, att Orsted, och med honom den senare danska rättsvetenskapen, blir mera bekant för den svenska juristvärlden, än hittills varit fallet. Att denna bekantskap skall blifva af stort gagn för den svenske juristen, därför hafva vi en tillräcklig borgen i de uttalanden af Orsted i viktigare principfrågor, som förf, anför. Härmed hafva vi emellertid ej velat utsäga, att vi godkänna den Orstedska rättsuppfattningen. Om Örsted gäller, liksom om de fleste banbrytare, att hans storhet ligger icke hufvudsakligen i de särskilda resultat, hvartill han kommit, utan fast mer i den nya riktning, han gifvit sin vetenskap. E. T. Kleen, Richard, Försök till framställning i naturrätt och rättsliga förbegrepp. Senare afdelningen: Tillämpad naturrätt. Förra delen: Individuell rätt. IV—600 ss., stor 8:0. Stockholm, Jos. Seligmann & C:is förlag. Pr. 6,50. Hagerup, Francis, Om kvindesagen. Föredrag, holdt i studentersamfundet den ll:te oktober 1884. Andet oplag. 58 ss. Kristiania, Alb. Cammermeyer. Pr 0,70. Literatur- och Konsthistoria. Marc-Monnier, La renaissance de Dante à Luther. Paris 1884. Firmin Didot. 528 s. 8:o. Pr. 5 Fr. (?) Det är ett icke så litet stycke arbete förf, tagit för sig, då han vill gifva oss renässansens historia i hela Europa under mer än 2 århundraden inom utrymmet af något öfver 500 sidor. Redan att skrifva öfver ett ämne, som med sådan lärdom och genialitet förut blifvit be- handladt af vetenskapsmän som Burckhardt, Voigt och Canello jämte andra är ett vågstycke som t. o. m. af en så känd författare som Marc-Monnier kan synas dri- stigt. Och fattar man då till på köpet renässansens be- grepp i så vidsträkt mening, att de italienska trecen- tisterna däri intaga ett framstående rum, så växer upp- giften hardt nära till en encyklopedisk på samma gång svårigheten ökas att uppfatta och skildra perioden från någon genomgående synpunkt, d. v. s. såsom en och sammanhängande. Under det Burckhardt och Canello betrakta tidehvarfvets literatur ur dess historiska och sociala förutsättningar, Voigt åter hufvudsakligen ur syn- punkten af antikens återupplifvande, ställer sig Marc- Monnier uteslutande på literaturhistorisk basis, och vis- serligen så att den specielt humanistiska strömningen hos honom får en mycket underordnad betydelse. 195 NORDISK REVY 1884—1885. 196 I afseende på sitt sätt att behandla ämnet tillhör han afgjordt Taines skola. Hans arbete är ej en kedja af djupgående undersökningar eller ett resultat af mödo- samma filologiska forskningar; men så mycket bättre förstår han att med skärpa och genialitet uppdraga de stora kontu- rerna, uppvisa sammanhanget mellan de olika företeelserna, belysa, ofta med några få ord, en karaktär, ett diktverk eller en riktning. I likhet med Taine har han ett fint och säkert omdöme, som vet att uppskatta ett literärt fenomen till dess rätta värde, äfven om han någon gång med sådan ifver kastar sig in på en förut fattad tanke, att han drifver den in på paradoxens område (ss. t. ex. hans yttrande, att tyska språket först med Klopstock och engelskan först med Shakspeare nådde den fulländning som italienskan vann genom Dante). Men i ett afseende är han att föredraga framför Taine, han har åtminstone årtal, äfven om de någon gång différera litet från verk- ligheten (Chaucer f. 1328, då man numera antager 1340; Pietro Aretino f. 1495 i st. f. -92; Berni f. 1491 i st. f. -90 o. s. v.). För Taine finnes ingen tid, han gör historia endast med idéer, oftast sina egna subjektiva. — Marc-Monnier har stora kunskaper och en vidsträkt be- läsenhet, men han negligerar fakta ofta likasom på trots för att ej låta detaljerna bortskymma de stora vyerna. Om Bibbienas Calandria eller Ariostos Cassaria är den första italienska komedi, är honom fullkomligt likgiltigt. »Ces questions de priorité ne tourmentent que les badauds». Källan till Morgante Maggiore är för honom en »rimeur obscur», »un certain troubadour, que Pulci a peut-être inventé» o. s. v. Lika bekymmerslöst behandlar han andra fakta. Som bevis på Boccaccios långa partiklar anför han det otympliga »conciosiafossecosache», hvil- ket visserligen onekligen är otympligt, men som däremot hvarken B. eller någon annan italienare någonsin fallit på att använda, helt enkelt emedan det icke ger någon mening. — Lika oriktigt är förf:s påstående, att Shakspeare begagnat Boccaccio såsom direkt källa (s. 133), och att den första italienska prosa är från 1231 (s. 7. Se härom Morandi: Origine della Lingua Italiana). Det är synd att säga, att vår förf, ej ser skogen för bara trän, sna- rarare ser han endast skogen, träden intressera honom jämförelsevis föga. Att hans arbete under dylika förhållanden ej öfver- svämmar af hänvisningar till arbeten och källor, är själf- klart. Nog förekomma dylika, men då är det hela arbe- ten, ofta i flera delar, icke enskilda ställen i böcker, så att en dags arbete stundom skulle vara nödvändigt för att verifiera ett enda af hans påståenden. Arbetet vill följa kulturens utveckling från slutet af 1200-talet ända fram till 1535, men tvänne omständig- heter falla oss genast i ögonen. Först och främst att förf, tager literaturen till hufvudföremål för sin fram- ställning, under det öfriga grenar af kulturen knappast behandlas (konsten endast med Michelangelo); för det andra att Italien intager ett så stort rum, att de andra länderna nästan endast uppträda såsom bisak och, som det förfaller, blott för att belysa, livad som föregår i Italien. Äfven om man på grund häraf skulle kunna göra en anmärkning mot bokens titel, har man dock ait skäl att vara nöjd med denna anordning, då redan detta ämne är stort nog, att försvara sin plats. På grund häraf börjas arbetet med en framstälining af italienska språkets och literaturens uppkomst med Dante och hans samtida, förf., egnar därefter ett kapitel åt Petrarca och Boccaccio samt deras sträfvanden, tager därefter itu med det 15:de seklet med sidoblickar på de öfriga kulturländerna och befinner sig därmed inne på den egentliga renässansen, hvilken han till skilnad från de två föregående ' århundradena karakteriserar såsom sträfvande att närma sig det antika åskådningssättet, under det föregående period utmärker sig såsom beher- skad af kristendomen, hvilken af antiken endast lånar formerna till omklädnad åt sina egna idéer. Lorenzo de Medici och hans omgifning, humanisterna, de filosofiska striderna om Platon och Aristoteles (eljest föga om aka- demierna) samt reformationens begynnelse behandlas här, hvilket sistnämda för förf, öfver till Tyskland, där Erasmus, Reuchlin och Hutten samt deras sträfvanden skildras. Han återgår därefter till Italien och ger oss i sina 3 kapitel om Machiavelli, Ariosto och Michelangelo en teckning af det ingående 16:de seklets förnämsta literära företeelser och personligheter, hvarvid han får tillfälle att betrakta historieskrifningens, det klassiska och ro- mantiska eposets och dramats ursprung och uppkomst. I sista kapitlet »Året 1535» omnämnas slutligen en mängd sammanträffande händelser, Calvins uppträdande, Marots landsflykt till Italien, Thomas Mores aflifvande, utgifvandet af Rabelais’ Gargantua och jesuiterordens stiftande, i hvilka förf, ser begynnelsen till en ny period, framsprungen ur de religiöst-reformatoriska sträfvandena. Det var nu ej längre Italien som gick i spetsen för rö- relsen; dess krafter voro utsinade, och om detta land också i senare delen af seklet kunde uppvisa män som Tasso, Galilei och Giordano Bruno, så voro desse dock ej tongifvande för sin tid utan gingo under i kamp mot dekadensen och reaktionen. I den ingående perioden rustar sigden katolska auktoriteten till strid mot den fria tanken. Detta utgör i korthet ämnet för Marc-Monniers fram- ställning. Vi finna där många nya synpunkter, många träffande omdömen. Bland de bäst behandlade delarna kunna påpekas kapitlet om Machiavelli och afsnittet om Hutten. Ehuru det naturligtvis ej kan vara fråga om några nya upptakter, ger förf, oss dock många vinkar, som både från estetisk och historisk synpunkt äro vär- defulla. Ingen har t. ex. som han visat det stora framsteg, literaturen verkligen gjorde genom Trissinos Sofonisba, ehuru han här visserligen begår det felet att ställa denna tragedi gent emot medeltidsdramat utan att söka dess förutsättningar i det nylatinska. Vacker är äfven hans jämförelse mellan Boccaccio och den föregående novelli- stiken. Det spanska dramat Celestinas betydelse för den piccareska genren är äfven en förtjänst att hafva påpe- kat; hvarjämte kan framhäfvas, att han åt Polizianos Orfeo vindicerar dess rätta betydelse, förkastande den gamla teorien, att denna dikt skulle vara en begynnelse till det klassiska dramat. För att gifva ett slutomdöme om Marc-Monniers bok skulle man kunna säga, att den är en ytterst fängslande framställning af renässansen, full af originella och fram- för alt väl sagda tankar, men något högre vetenskap- ligt värde torde man knappast kunna tillerkänna den. Ernst Meyer. 197 NORDISK REVY 1884—1885. 198 Lagus, Wilh., Skalden Johan Henrik Kellgrens finska lefnadsminnen, tecknade af W. L. 360 ss. Helsingfors, G. W. Edlunds förlag. Pr. 4 kr. Hansen, P., Tllustreret dansk litteraturhistorie. Ellevte Levering (s. 481—528). Kjobenhavn, P. G. Philipsen. Pr. 90 Pre. Blümner, H., Das Kunstgewerbe im Altertum. 1 Abteilung: Das antike Kunstgewerbe nach seinen ver- schiedenen Zweigen. Mit 133 in den Text gedruckten Abbildungen. VIII+-267 ss. Leipzig, G. Freytag; Prag, F. Tempsky. (Das Wissen der Gegenwart, XXX Band.) Pr. 1 M. Historia. Nordström, Magnus, Jemtlands kyrkliga ställ- ning före föreningen med Sverige 1645. 83 ss. Her- nösand, 1884. De svenska landskapens historia är ej synnerligen bearbetad; och hvad särskildt Norrland vidkommer, så finnes det för provinserna norr om Helsingland nästan icke mer än de torftiga upplysningar, Hülphers lemnar. Att emellertid provinshistorien är af vikt för en klarare uppfattning af ett lands allmänna historia, är tydligt nog. Också har i flera främmande länder landskapshistorien så omhuldats, att hvar provins, ja nästan hvarje större stad nu äger sina annaler. Och då man läser t. ex. engelska historieskrifvare, finner man nästan på hvarje sida, hvad gagn de haft af dessa förarbeten. Hvarje nytt bidrag till denna del af vår historia har sålunda sitt stora värde, och särskildt gäller detta om den goda afhandling, på hvilken vi här vilja fästa uppmärksamheten. Förf, har väl hufvudsakligen velat skildra sin provins’ kyrkliga historia före 1645, men har icke kunnat undgå att därvid äfven vidröra dess politiska och kulturhistoria. Vi få därför i lians arbete en god inblick i Jämtlands hela utveckling före den slutliga föreningen med Sverge. Det är blott att beklaga, att förf, icke varit i tillfälle att för sin afhandling äfven anlita de källor, som våra och Danmarks arkiver innehålla, utan hufvudsakligen måst nöja sig med de trykta urkundssamlingarna och andra historiska arbeten. Framställningen skulle då naturligtvis ha blifvit än innehållsrikare. Emellertid har förf, med mycken flit och noggrannhet uppspårat de notiser, som finnas i dessa arbeten, och sammanfört dem till ett hel- gjutet helt. Några anmärkningar, som vi antecknat, må till sist anföras. (S. 17) Något annex till Bjergh nämnes icke i de citerade handlingarna. (S. 31) Jämtarne betalade ingen peterspenning (D. S. 4645). (S. 62) Jämtarne fingo ej blott löfte om nya privilegier af Kristian II 1532, utan ha äfven verkligen fått sådana, enligt hvad konun- gen själf säger (Gust. Vas. registr. VIII: 360). (S. 67) Det var ej från 1557, utan från 1543 som ordinarier började tillsättas, och det åberopade stället hos Forssell är orätt uppfattadt. Att Erik Andersson varit ordinarie i Jämtland, betviflas, ty han uppräknas ej jämte de andra ordinarierna i förläningsregistret af 1561 (Thyselius Handl. II: 414). Sannolikare hörde Jämtland denna tid under Gäfle ordinarie (jfr Anjou Kyrkoreform. Hist. II: 141). J. Fr. N. Green, John Richard, Engelska folkets historia. Öfver- sättning af Victor Pfeiff. Häft. 1—3; 288 ss. Up- sala, R. Almqvist & J. Wiksell. Utgifves i 11 à 12 häften à 90 öre. Klassiska språk. Ljungdahl, S., Om de latinska prepositionernas användning i sammansättning med nomen. Program- afh., Helsingborg 1884. 32 ss. 4:o. Förf., som efter hvad inledningen upplyser ursprung- ligen haft för afsikt att företaga- en undersökning af alla prepositionala sammansättningar i latinet med hänsyn till deras betydelse, men åtminstone tillsvidare nödgats afstå från denna plans fullföljande, har i föreliggande afhand- ling bearbetat en mindre del af det vidsträkta ämnet, näml. de latinska prepositionernas sammansättning med nomina. Härvid bör emellertid nämnas, att han förutom de egentliga prepositionala komposita äfven till behand- ling upptagit sådana med de oskiljbara partiklarne ambi, dis, re, se och in privativum, samt att han följdriktigt till sitt ämne räknat sådana denominativa verb, som sy- nas omedelbart vara bildade af preposition i förening med nomen, ej med denominativt verb, ss. t. ex. emen- dare (mendum, -a). Arbetet sönderfaller i två delar, hvaraf den förra (ss. 1—8) inledningsvis sysselsätter sig med granskningen af de allmänna synpunkter, hvarunder enligt förf:s mening ifrågavarande komposita äro att upp- fatta, och hvarefter de böra klassificeras. Förf, kommer bl. a. till det högst antagliga resultatet, att prepositio- nala sammansättningar med subst. samt och synnerligen tillhöra endera af de två slagen »determinativa», där prepositionen utgör en predikativ bestämning till den föl- jande nominala sammansättningsleden (t. ex. subst. cogno- men, adj. cognominis), eller »constructa», hos hvilka prepositionen och nyssnämda sammansättningsled tänkas stå i rektionsförhållande till hvarandra (t. ex. subst. inaures, adj. subjugus etc.). De åsikter, som förf, för öfrigt, i all korthet, men tydligen efter moget öfvervä- gande, uttalar angående de olika kompositaklassernas art och natur, torde också i alt väsentligt träffa det rätta. Särskildt kan påpekas den utredning, han s. 7 f. lemnar ifråga om de med sekundära bildningssuffix afledda adjek- tiviska sammansättningarna (t. ex. cisalpinus ej af cis — alpinus, utan af cis + Alpes, med anslutning i afs. på suffixet till alpinus). — Härpå följer den egentliga af- handlingen, som under sju olika i inledningen uppstälda afdelningar afser att. meddela en så vidt möjligt fullstän- dig öfversikt af alla hithörande i latinska literaturen förekommande bildningar. Äfven här måste man ge sitt erkännande åt det själfständiga omdöme och den riktiga takt, som ledt förf, vid hans gruppering och ej sällan i 199 NORDISK REVY 1884—1885. 200 intressanta ordhistoriska och etymologiska detaljer ingå- ende behandling af de fakta, som han med flit och omsorg sammanfört. Att man där och hvar icke kan biträda hans mening eller åtminstone känner sig tvek- sam om dess riktighet, måste förefalla helt naturligt för hvar och en, som tagit någon kännedom om dessa språk- företeelsers ofta nog ganska invecklade och grannlaga be- skaffenhet, hvilken, såsom förf, själf framhåller, lemnar ett tämligen vidsträkt spelrum för subjektiva uppfatt- ningar. Så kunde det exempelvis måhända sättas ifråga, om förf, i det för öfrigt väl utförda kapitlet om de ver- bala sammansättningarne af preposition och nomen (ss. 17 ff.) lyckats att med tillfredsställande säkerhet upp- draga gränsen mellan nyssnämda ord och de till utseendet snarlika komposita af preposition med (faktiskt förelig- gande eller endast i den språkbildande fantasien före- sväfvande) denominativt verb. Ref. vågar dock ej inlåta sig på detta eller dylika mera vidtutseende och svårlösta spörsmål, utan inskränker sig till att framställa några strödda detaljanmärkningar, som han kommit att anteckna vid läsningen af förf:s arbete. — S. 9 säges det, att ordet impetigo skulle vara att anse såsom direkt afledning af motsvarande sammansatta verb (impetere). Häremot talar, såsom det tyckes, utom det af Georges från Th. Prise, anförda petiginosus, det likabetydande depetigo (deque petigo). Kanske hör ordet tillsammans med peti- men ’sårnad’? — På samma sida yttrar sig förf., med rätta, mot läsarten coniuncti et congermani hos Varro ap. Non. 90, 20 (18). Quicherat läser här med cod. Parisiensis coniuncti congermanitate, hvadan detta ställe också af Georges uppföres under congermanitas. Öfverhufvud skulle man gärna ha sett, att förf, utom de i literaturförteck- ningen nämda ordböckerna äfven hade rådfrågat Georges’, isht i den sista (7:de) uppl., med hänsyn till uppgifternas rike- dom och tillförlitlighet så förtjänstfulla verk. Härigenom skulle tvifvelsutan en och annan, om också mindre väsent- lig, tillökning i materialet hafva vunnits. I hvad mån concædes (s. sid.) skulle bero på ett redan förut sam- mansatt stamord, kan ref. ej förstå. Stamordet i fråga kan ju af fonetiska grunder icke vara verbet concido. Likaledes torde det vara enklast att betrakta ett sådant ord som concenatio såsom bestående af con och (verbal-) abstractum cenatio. Att confibula s. 10 (’Holzklammer’ Georges) skulle direkt komma af configere och ej af con- -fibula (låt vara under föresväfvande association med nyss- nämda verb), är ej häller så alldeles gifvet, och att con- vallis, såsom förf, gissningsvis antyder (s. st.), för sin bildning skulle förutsätta, att verbalroten ‘var, val’ ’stänga, sluta’ ännu lefde kvar i språkmedvetandet, förefaller all- deles osannolikt. I allmänhet synes förf, uppställa en altför skarp gränsskilnad mellan verbalstammens och nominalstammens, särskildt verbalabstraktets, funktion, i följd hvaraf han bland annat kommer till det i ref:s tycke något paradoxa påståendet s. 11: »Requies ej af re-quies utan af verbalstammen quie-». — S. 11 berör förf, ordet intercapedo. Han tänker sig, att det måhända skulle vara att uppfatta ss. ett constructum: ’det som är mellan tagen’. Utan att bestrida möjligheten häraf, tycker ref. dock, att en annan förklaring ligger närmare tillhands, näml. ’mellantag’, determin., jfr intercipere (och L. XII Tab. VI, 7 ?con-capis ’sammanhang’: abstr. capedo == concr. capis : concr. capedo) — communis, hvilket förf, s. 13 föreslår att tolka ss. »den som har åligganden (munia) (eller stadsmurar (moenia)?) gemensamma med någon», torde dock närmast böra tagas tillsamman med munis ’tjänstaktig’ och germ. *-maini-s, got. ga-mains ’gemensam’; grundbet. är väl ’i utbyte stående’, ’ömse- sidig’ (jfr det antagligen besläktade mutuus, p.oitov m. m.), och com- (jfr germ, ga) tjänar väl endast att ytterligare betona begreppet af samhörighet. — Beträffande exheres, som s. 15 säges vara egendomligt bildadt, kunde man möjligen sätta i fråga, antingen att ordet heres från bör- jan äfven haft abstrakt betydelse (jfr gudinnenamnet Here(s) Martea, hvilket dock af nyare mytologer förkla- ras på annat sätt), eller att exheres vore ett ’nomen post- verbale’ framgånget ur exheredare (jfr evirare o. dyl., s. 22) liksom oblitterus ur oblitterare m. fl. (s. 15). — En- ligt s. 16 skulle adv. peregri (peregre) komma af adj. pereger (Aus., Ven. Fort., ICt.). Är det icke troligare, att pereger tvärtom bör tillskrifvas en ’hypostas’ af det tidi- gare förekommande adverbiala uttrycket peregre, -i (jfr pe- rendie)? — Den å samma sida omtalade och kanske med rätta i tvifvelsmål dragna etymologien af sublimis = sub limen är först framstäld ej af Schweizer-Sidler, såsom Vanidek uppger, utan af Ritschl. — S. 21. Den rätta skrifningen är enl. Georges calautica, decalauticare, icke calantica, d. På samma ställe hade (efter nämda källa) ett par ord kunnat tilläggas, ss. decarnare, (decharmidare?,) decutire, depellare, depelliculare, despicare — liksom å de närmast föregående sidd. depectorare, detemporare, depon- tare, degeniare. S. 27 kritiserar förf, på ett skarpsinnigt sätt sammanställningen af gr. nepi och lat. per, som han för egen del anser närmast höra tillsammans med gr. xépo. Man kan ge honom fullkomligt rätt livad bety- delsen vidkommer, utan att man därföre egentligen torde vara nödsakad att definitivt uppgifva det eljest till- talande antagandet om formell identitet mellan xepi och per, då ju starka skiftningar i betydelsen ej sällan före- komma i den ifrågavarande ordklassen. Till slut må det tillåtas ref. att för sin del instämma i det omdöme, som en på detta område framför andra kompetent domare (prof. Cavallin i Ped. Tidskr. 1884, s. 270) uttalat, näml. att det tvifvelsutan vore synner- ligen önskvärdt, om förf, finge tillfälle att fortsätta och utvidga dessa forskningar, som han på ett så framgångs- rikt sätt påbörjat. 0. A. D. Ny literatur. M. Tullius Cicero, Epistolæ selectæ XXIII. Med förklaringar af A. Frigell. 2:a uppl. Stockholm (Norstedt), 1884. 102 ss., 8:0. 1 kr. Theokritos Idyller. Öfversättning af Erland Lager- löf. Prisbelönt af svenska akademien. VIII-j-216 ss. Lund, C. W. K. Gleerups förlag. Pr 2 kr. W. Christ, Homer oder Homeriden? München (Franz), 1884. 90 ss. 4:o. [Aus den Abhandl. der k. bayer. Akad. d. Wiss. I kl. XVII Bd. 1 Abt]. Philologische Untersuchungen herausgeg. von A. Kiessling und U. v. Wilamowitz-Möllendorff. 7: es Heft: 201 NORDISK BEVY 1884—1885.202 Homerische Untersuchungen [von U. v. W. M.] Berlin (Weidmann) 1884. X. och 426 s. 8:o. 7 M. Analecta Isocratea. Composuit B. Keil. Prag, Leip- zig (Tempsky, Freytag) 1885. 9:0 160 ss. 8:o 4 M. Euclidis elementa. Edidit et latine interpretatus est J. L. Heiberg. Vol. II libros V-—IX continens. Leipzig (Teubner) 1884. XXII o. 437 s. 8. 4,50 M. M. Porci Catonis de agri cultura liber. M. Terenti Varronis rerum rusticarum libri tres. Ex recensione H. Keilii. Vol. I. fasc. II. Leipzig, (Teubner) 1884. XVII och 111—320 s. 8:o. 6 M. H. Meusel, Lexicon Cæsarianum. Fasc. I. Berlin (Weber) 1884. 192 Spalt. Imp. 8:0. 2,40 M. Q. Enni carminum reliquiæ. Accedunt Cn. Nævi belli poenici quæ supersunt. Emendavit et adnotavit L. Mueller. Petersburg, (Ricker) 1885. XLVII o. 295 s. 8:o. 8 M(?). C. Paucker, Vorarbeiten zur lateinischen Sprach- geschichte, herausgeg. v. H. Rönsch. Drei Teile in einem Bande. Berlin, (Calvary) 1884. VIII, 143,80 o. 117s. Stor 8:o. 15 M. J. Beloch, Die Attische Politik seit Perikles. Leip- zig (Teubner) 1884. IV o. 369 s. 8:o. 7,60 M. Fr. Fröhlich, Die Bedeutung des Zweiten punischen krieges für d. Entwickelung des römischen Heerwesens. Leipzig, 1884. 72 s. 8:o. Seelmann, Emil, Die aussprache des latein nach physiologisch-historischen grundsätzen. XVI + 399 ss. Heilbronn. Gebrüder Henninger. Pr. 8 m. Germanska språk. Hoppe, Otto, Tysk-svensk ordbok, utarbetad af O. H., stereotyperad upplaga. H. 1 & 2. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag, 1884. Pris för h. 1 kr. (Kompl. 8 kr.) Behofvet af en något så när fullständig tysk-svensk ordbok har länge varit kännbart. De, som finnas, kunna icke, vare sig med afseende på ordförråd, fraseologi eller praktisk användbarhet, tillmötesgå de lägre skolornas kraf, än mindre deras fordringar, som söka någon vidsträ ktare bekantskap med tysk literatur. Det är altså med nöje vi kunna meddela, att en, för att döma af hvad som redan är trykt, synnerligen förtjänstfull sådan ordbok är under utgifvande och lofvas varda fulländad under loppet af nästkommande år. Förläggare är firman P. A. Nor- stedt & Söner i Stockholm och utgifvare en i båda tungo- målen väl bevandrad yngre språkforskare, fil. kandidaten Otto Hoppe, härstädes. Vid ett dylikt arbete är det nö- digt, äfven om ett annat verk, såsom här Sachs’ tysk- franska ordbok, lägges till grund för bearbetning, att be- arbetaren äger goda praktiska insikter i båda språken, förvärfvade genom mångårigt vistande i deras hemland. För hr Hoppe äro både tyskan och svenskan så godt som modersmål: vid läroverk i Tyskland har han hufvud- sakligen förvärfvat sina skolstudier, och här vid uni- versitetet har han genomgått sin akademiska kurs. — Ordboken skall komma att omfatta 48 à 50 tryckark, i 8 häften, till 1 kr. häftet för subskribenter. Två häften äro i allmänhetens händer, och det tredje väntas komma ut till julen. De utkomna häftena, slutande med Durch- setzung, omfatta 192 tvåspaltiga oktavsidor och utmärka sig för vackert tryck med växlande stilar. Och för att kunna inrymma ett så stort ordförråd som de största lexika och en nödig ymnighet af fraser och gängse tale- sätt, har förf., jämte delvis finare stilsorter, begagnat sig af lämpliga tecken i stället för hufvudordens upprepande. Äfven har han, för att spara rum, gjort bruk af särskilda tecken för uttryck ur det familiära, ur det lägre språket, för mindre brukliga uttryck, för rena tekniska samt för sjö- och militäriska termer. Och ordens olika betydelser äro på ett klart och i ögonen fallande sätt uppdelade med siffror. — Af en god ordbok väntar man hufvudsakligen ett rikt ordförråd och en mångfald af fraser för belysning af ordens bruk, synnerligen i metaforisk betydelse, och af deras, ofta växlande, konstruktion. Vid jämförelse med andra, t. o. m. mycket stora och utförliga ordböcker, fin- ner man, i synnerhet med afseende på ordrikedom, att författaren tillfredsstält äfven ganska långt gående an- språk, och att han ej tvekat att upptaga och vårda sam- tidens nyfödda ord, hvilka äro i hvar mans mun och kanske redan vunnit inträde i den lättare stilen. En blick på de utgifna häftena visar också, att författaren ej underlåtit att, med angifvande af kön och böjning, upptaga en betydlig mängd främmande ord. Mången torde emellertid vid dessa sakna beteckning af uttalet, synnerligen som åtskilliga af dem redan så införlifvats med tyskan, att de antingen uttalas såsom tyska ord eller med ett förmedlande uttal, andra åter ännu bibehålla sitt anborna ljud. Mången nybörjare skulle troligen varit tacksam, om han t. ex. vid ordet comptoir fått veta, att det nu nästan uteslutande uttalas kontor, vid couvért, att det nu vanligen uttalas kuwért, att balcon nu mest utta- las balkön, och sålunda icke liksom ballon, coupon, cordon (ordens hufvudton, där han ej hvilar på första stafvelsen, betecknas i boken med akut aksent) m. fl., med hufvud- sakligen bibehållet franskt uttal. Men som förf, sanno- likt funnit de fonetiska svårigheterna, att fullt noga återge de främmande låneordens uttal med tysk organ, ej upp- väga nyttan eller ersätta uppoffring af rum i boken, har han åt läraren öfverlemnat den nödtorftiga undervisningen därom. ■— För bestyrkande af vår uppgift om bokens rikedom på ordförråd och fraser vilja vi, efter en hastig öfver- blick af de utkomna häftena, hänvisa till några få ord. Apfelicht och apfelig förekomma icke ens hos Heyse, Hoff- mann, Grimm, Weigand eller Campe, men väl hos San- ders, som skrifver dem apflig, äpflicht. Att författaren här ej, liksom många andra ordboksutgifvare, anfört det liktydiga geapfelt, kommer väl däraf, att verbet apfeln endast brukas i denna form, hvadan det participiala adjek- tivet blir infördt på sitt ställe under G. Bebeschwanz förekommer bland nämda lexika endast hos Grimm, och Bebeland blott hos Grimm och Sanders, hvilka derför citera Justus Möser. Ballhorn, som fått sin uppkomst 203 NORDISK REVY 1884—1885. 204 af en boktryckare och »förbättrare» af abcböcker i Lübeck för 350 år sedan, är af många ordboksskrifvare utelem- nadt. Kanske hade hr Hoppe, som vanligen ej spar på belysande fraser, här lämpligen kunnat anföra det till ordspråk vordna »durch Johann Ballhorn verbessert». Ballhornisieren, som förekommer hos Weigand, har förf, ej upptagit, enär det synes vara utträngdt af verball- hornen. Likaledes kunde förf, utan anmärkning förbigå det föråldrade Bogenfahrt, då han intagit det brukligare, likbetydande Bauschkauf. Abschmeisser ar ett så nytt ord, att de fleste lexikografer ej ägnat det sin uppmärksamhet, men då det redan är allmänt i det familjära språket, har förf, gjort väl i att upptaga det. Delvis till denna kate- gori kan ock hänföras det reflexiva bruket af ausmause(r)n; likaså abschmatzen (hvilket ock förekommer reflexivt); äfvenledes verben aien, alpeln, alpen, angeifern. Atmen, den omljudade faktitiva formen af at(h)men, förbisedd af Heyse, Weigand, Hoffmann, Grimm, men ej af Sanders, finna vi intagen. Alm, den tyrolska formen af Alp, ehuru egentligen ett dialektord, har fått sitt rum, emedan nyare tyska skalder tillägnat sig detsamma. Vi erinra oss hos Rückert : Wir wohnen heut auf Almen Im luftgen Schweizerland. Jämte det förnämare uttrycket Adiéu har äfven upptagits den gammaldags eller poetiska formen Adé och det till folkspråket hörande Adjés. Det senare kunde ha åter- gifvits med det i vårt folkspråk befintliga ajös. Som ordet väl äfven vunnit inträde i kamratspråket, har förf, öfver- satt det med tjänis. — Oaktadt utgifvaren således varit synnerligen sorgfällig att upptaga äfven rätt sällsynta ord, är det dock ej omöjligt att någon gång upptäcka en uraktlåtenhet i detta hänseende. Ordet Aftergrösse saknas visserligen i många ordböcker, men då det dock förekommer hos Schiller (»wo sich die eitle Aftergrösse bläht»), borde det icke i ett så omfångsrikt arbete, som det ifrågavarande, ha förbigåtts. Ett annat mindre förbi- seende har förf, begått då han under Der heilige Christ, som han öfversätter med a) Kristusbarnet, b) julen, urakt- låtit att anföra en tredje betydelse: julklapp (ex.: einen heiligen Christ bekommen, bescheren, geben). — Ordet Agléi betonas af Weigand och Sanders på första stafvel- sen (aglei), och den senare anför därför exempel ur Göthe och von Platen. — Substantivet Bereich, som vanligen är masc. och endast med detta genus anföres i Grimms, Weigands, Heyses och Hoffmanns lexika (hos Adelung och Campe förekommer det ej ännu), står här såsom m. och n. — men detta ändock med rätta. Sanders anför nämligen flera exempel ur goda författare, där det neu- trala genus framträder. — För anförandet af den bildliga betydelsen af frasen In Ähren schiessen och för frasen In die Büchse blasen bör man vara författaren förbunden, enär väl den förra i få och endast i de allra nyaste ord- böcker funnit insteg, och den senare, om ock gammal, blott i de utförligaste blifvit upptagen. Fraserna under Daus torde icke heller möta i hvarje ordbok. För godt och rikt fraseologiskt urval hänvisa vi för öfrigt till Ab- och anziehen, ankommen, anlegen, ausschlagen, beziehen, brechen, bringen, denken, Ding m. fl. ord samt till prepo- sitionerna och öfriga partiklar. Därest ej utgifvaren, för omfångets och prisbillighe- tens skull, varit nödsakad att hålla sig inom vissa ut- stakade gränser, skulle det utan tvifvel varit af stor vikt och nytta, synnerligen för det hos skolynglingen nyvak- nade sinnet för språkstudier, om han, åtminstone där ur- sprung och frändskap äro oomtvistade, hade, genom dessas angifvande, dels i någon mån bidragit att väcka och lifva håg för jämförande språkforskning, dels underlättat och ledt minne och öfverblick hös den, som har att tillägna sig insikt i flera befryndade språk. Uraktlåtenheten i detta hänseende synes emellertid ersatt genom bokens öfriga förtjänster, åt hvilka, i andra fallet, ett så stort utrymme icke kunnat medgifvas. Edman. Vietor, Wilhelm, German pronunciation: Practice and theory. The »best german» — German sounds, and how they are represented in spelling — The letters of the alphabet, and their phonetic values — German ac- cent-specimens. VIII + 123 ss. liten 8:o. Heilbronn. Gebrüder Henninger. Pr. (b) 2 m. Brinkmann, Friedrich, Syntax des Französischen und Englischen in vergleichender Darstellung. Zweiter Band; Erste Lieferung. 388 ss. Braunschweig, Fr. Vieweg & Sohn. Pr. 7 m. 50 pf. Skattegraveren, Et tidsskrift, udg. ved E. T. Kristen- sen, nr 21—23 (B. II ss. 177—224). Hoppe, Otto, Tysk-Svensk ordbok Tredje häftet durch seufzengehalt), ss. 193—288. Norstedt & Söner. Pr. 1 kr. Klintberg, M., Laumålets kvantitet ock aksent. 62 ss. Stockholm, 1884. (Akad. afhandl.) Matematiskt-fysiska vetenskaper. Arrhenius, Svante, Recherches sur la conducti- bilité galvanique des électrolytes. I. La conducti- bilité des solutions aqueuses extrêmement diluées. II. Theorie chimique des electrolytes. 63-89 ss; 1 plansch. Stockholm. Akademisk afhandling (särtryck ur Bih. till Vetensk.-Ak:s handlingar). “From the further study of electrolysis we may expect to gain improved views as to the nature of the chemical reactions, and of the forces concerned in bringing them about . . I cannot help thinking that the next great advance, of which we have already seen some foreshadowing, will como on this side.“ [Lord Rayleigh.] Då presidenten för British Association yttrade dessa ord vid B. A:s årsmöte 1884, skulle han kunnat nämna så- som skäl för sin förhoppning, att uppslaget till en ratio- nell kemisk teori skall komma från elektrolysen, att något dylikt inträffat en gång förut i historien. Elektrolysen har verkligen skänkt kemien en allmänt erkänd och om- fattad teori: den Berzeliska. Denna föll, som bekant, tillfölje af Dumas’ upptäkt, att det negativa elementet klor kunde ersätta det positiva ämnet väte i org. före- ningar, utan att dessas allmänna karaktär förändrades. Men detta förhållande skulle ej kunnat hindra återupp- 205 NORDISK REVY 1884—1885. 206 tagandet af teoriens grundtanke i en ny form. Införes uti B:ii teori det moderna molekylbegreppet med dess åtskilnad mellan fri klor och klor såsom atom, uppmärk- sammas det, att substitutionen verkligen förändrar krop- pens fysiska och kemiska förhållande, och att den ej in- träffar hvar som hälst inom molekylen, så fylles, som Blomstrand visat, klyftan mellan den äldre och den nyare teorien, och mången modern författare har beklagat, att den nuvarande teorien ej införlifvat med sig den elektro- kemiska åskådningen. Hvarför har detta ej skett? — Anmälaren har ett svar härpå, som kanske är så godt som något annat: Faradays lag förbjuder det. Det var F:s upptäkt, som slog Berzelii teori i spillror. B. an- såg, att elementens minsta delar voro förenade med vissa kvanta positiv eller negativ elektricitet, olika stora för hvarje element. Då den kemiska frändskapen berodde på de motsatta elektriciteternas attraktion, borde den verka med högst olika styrka mellan olika element. Men då Faraday sönderdelade olika kemiska föreningar medelst en och samma ström, afskildes vid hvarje pol samtidigt en ekvivalent af hvarje beståndsdel. Den moderna kemien har funnit ett sätt att uttrycka Faradays lag på sitt språk sålunda: strömmen löser i hvarje förening samtidigt en valens (eller kemisk frändskapsenhet). Men den kan ej bygga någon teoretisk utveckling på F:s lag, ty den moderna kemien på- står, att den kemiska frändskapen verkar med i regeln högst olika styrka i hvarje valens — och likväl löser strömmmen dem alla samtidigt och med precis lika stor uppoffring af elektricitet på hvarje! Med ett ord; det gifves ett visst tillstånd, det elektrolytiska, der den »kraft», som benämnes affinitet eller kem. frändskap, blir oigenkännlig — eller åtminstone uppträder i en främmande form — för dess allra som skarpsyntaste anhängare. Därtill kommer, att det är i detta tillstånd, d. v. s. i elektrolyter och mellan elektrolyter, som de ojämförligt flesta kemiska reak- tioner föregå. Elektrolyt är nämligen hvarje kropp, som leder elektriska strömmen, under det den själf kemiskt sönderdelas, och dit höra: syror, baser, salter, organi- ska och oorganiska, i lösning och till stor del äfven i smält tillstånd. En teori öfver elektrolyter blir därföre nära nog identisk med en teori öfver kemiska omsätt- ningar i allmänhet. I sina båda ofvan citerade afhand- lingar har d:r Arrhenius studerat det elektrolytiska till- ståndet i lösningar och dragit inom jämförelsen nästan alla (fysiskt) väl studerade slag af fenomen, som försiggå i lösningar. Han betraktar dem alla från en gemensam synpunkt och söker djärft men med anslående klarhet att återföra dem till en gemensam förklaringsgrund: den Clausius-Williamson’ska hypotesen. Må det tillåtas an- mälaren att begagna det lilla utrymme han disponerar till att, med förbigående af alla detaljer, gifva läsaren en inblick uti hvad det är, som d:r A. vill komma till på spekulativ väg, och hvilken plats hans arbete söker utfylla i den vetenskapliga forskningen. I det elektro- lytiska tillståndet äga enligt C.-W:s hypotes oupphörliga sönderdelningar och återföreningar rum mellan de elektro- lytiska molekylernas närmaste beståndsdelar »ionerna». En viss bråkdel af hela antalet molekyler befinner sig enligt A:ii åsikt i hvarje tidsmoment i aktivt tillstånd, d. v. s. deras ioner röra sig fritt i vätskan, tills de träffa ioner af motsatt slag, med hvilka de kunna förena sig. Alla ioner äro bärare af ett visst lika stort kvantum elektricitet, men denna är hos ena hälften positiv, hos andra negativ. En elektrisk ström riktar mer eller mindre utbytena mellan ionerna längs strömlinien, så att fria ioner uppträda vid polerna, där de afgifva sin elektricitet åt strömmen (elek- trolys). Som alla ioner äga lika mycket elektricitet, hin- ner strömmen samtidigt att frigöra endast en ion vid hvarje pol i hvarje elektrolyt (Faradays lag). Arrhenius ser i elektrolysen endast ett specialfall af de reaktioner, som tilldraga sig inom elektrolyter. Äfven de kemiska omsättningarna ske uteslutande genom de aktiva moleky- lernas frigjorda ioner. A. antager, att en lösning le- der strömmen desto bättre, ju flere aktiva ioner den innehåller. Han tager ledningsförmågan såsom direkt mått på aktiviteten. Men som en elektrolyt äfven verkar kemiskt mera energiskt, i mån af det antal aktiva ioner han äger, så får han fram den regeln, att en syra, som leder elektriciteten bättre, är starkare eller har större »aviditet» än en, som leder sämre. På samma sätt är det med baserna. Kohlrausch’s bestämningar af moleky- lära ledningsförmågan å ena sidan och Berthelots, Thom- sens thermiska försök öfver aviditeten m. m. lemna åt förf, material för beviset, att hans regel håller streck. En annan viktig följd af, att kemisk och elektrolytisk aktivitet äro sak samma, är, att hastigheten, hvarmed en kemisk reaktion inträder, är proportionell med elektriska ledningsförmågan hos elektrolyterna. Här har förf:s teori vunnit en viktig bekräftelse genom Ostwalds helt nyligen utförda experimentella jämförelse mellan 34 olika syrors ledningsförmåga och den hastighet, hvarmed de inverka på methylacetet eller åstadkomma inversion af rörsocker m. m. Prof. Ostwald nämner, att idéen om att finna ett sam- manhang mellan dessa till utseendet så vidt skilda feno- men väl föresväfvat honom själf under en längre tid, men att uppslaget och prioriteten i saken helt och hållet tillhör d:r A., »hvars arbeten höra till det mest bety- dande, som offentliggjorts öfver affinitets-teorien». — Det elektrolytiska tillståndet uppstår och underhålles på be- kostnad af värmet, som ensamt är i stånd att skilja ionerna från hvarandra. Då elektrolyter hufvudsakligen äga vätskeform, antager förf, att vätskors latenta smältvärme hufvudsakligen åtgår till att försätta en del af deras ioner i aktivitet. Vi framdraga här ett exempel ur de senaste dagarnas forskning såsom illustration till A:ii åsikt. Ber- thelot har funnit, att Agol som i smält tillstånd är en utmärkt elektrolyt, i stelningsögonblicket förlorar enormt i ledningsförmåga. Om en elektrolyts molekyler återgå från aktivt till passivt tillstånd, så utvecklas värme. Förf, gör häl- en djärf slutsats. Som bekant har Thomsen visat, att värmet, som utvecklas, då en bas neutraliseras af en syra, är lika stort, basen må vara hvilken som hälst (inom mycket vida gränser). Nu består neutralisation kemiskt uti en afspaltning af H2O ur syra och bas gemensamt. Detta H O bildas enl. A. af de fria aktiva ionerna H och OH, hvilka genast förenas till inaktivt H,O och där- vid försätta cirka 13180 cal. i frihet. Själfva utbytet af syrans väte mot metall ger ingen värmetoning. Man kan väl här fråga, livar »affiniteten» är tillfinnandes! ■— Tyngdpunkten i förf:s teori ligger uti undersökningen öfver, hvad som sker vid omsättningen mellan två olika elektrolyters ioner, hvilket från kemisk synpunkt är 207 NORDISK REVY 1884—1885. 208 »dubbel dekomposition». Med stöd af Clausius utvecklar här förf, en enkel probabilitetskalkyl öfver hastigheten och vidden af omsättningen, d. v. s. han söker att be- stämma, huru mycket (x) af den ena elektrolyten (AB), som hunnit omsättas tills det ögonblick, då reaktions- hastigheten är =0 och det nya jämviktstillståndet in- trädt. x erhålles genom en ekvation af 2:dra graden, och genom diskussion af dess rötter deducerar förf, en mängd slutsatser, som på ett slående sätt öfverensstämma med expe- rimentalkemiens erfarenhet och med Berthelots undersöknin- gar i hans kapitel: »combinaison et décomposition chimique» i II delen af hans Mecanique chimique. Nu existerar sedan flera år tillbaka en kemisk affinitetsteori af Guldberg och Waage, som går ut ifrån samma antagande som A:ii, att sub- stanser, som omsätta sig kemiskt, inverka med en viss aktiv del af sin massa vid reaktionen. På dessa pre- misser ha Gr. & W. utvecklat i hufvudsak samma uttryck för reaktionshastighet och jämviktstillstånd som d:r A. nu kommit till. Ingen kan bättre än anmälaren känna till, att d:r A. på själfständig väg kommit till sina resul- tat, ty då anmälaren för ungefär två år sedan för första gången tick del af d:r A:ii teori, var d:r A. obekant med G. & W:s arbeten. Dessa hade då ej ännu hunnit assimileras af den teoretiska kemien, ehuru de redan gif- vit anledning till viktiga, dels bekräftande, dels kritise- rande anmärkningar af Thomsen och Ostwald. Anmäla- ren finner det vara en betydelsefull och lycklig omstän- dighet för d:r A:ii elektrolytiska teori, att den vunnit ett stöd i den äldre och pröfvade teorien af Guldberg & Waage. Motsatsförhållandet mellan båda teorierna, som d:r A. påpekat, synes mindre väsentligt, äfven om d:r A. i ett specielt fall funnit utväg att från sin synpunkt för- klara en omsättning (mellan HC1, CaCl, och CaO,C,O.), som Ostwald funnit oförenlig med G. & W:s teori. Det vik- tigaste synes för anmälaren vara, att den nya synpunkt d:r A. lagt till grund för »affinitets»-teorien betydligt utvidgar dess område och inför ett nytt sätt att experi- mentelt undersöka tillståndet inom lösningar (nämligen genom best, af elektriska ledningsförmågan). D:r A:ii styrka ligger i hans förmåga att använda s. k. dödt ma- terial inom vetenskapen, d. v. s. bestämningar, hvilkas fulla betydelse ej är insedd eller endast delvis insedd. Elektrolysen och termokemien äga mycket sådant mate- rial, men d:r A. skall finna, då han vill genomföra sin teori, att detta material ej på alla områden ligger lika väl tillreds eller fogar sig lika villigt i hans hand som t. ex. Berthelots bestämningar i Mecanique chimique. I den mån hans teori utvecklas, skall han blifva tvungen att anskaffa materialet till bevis för hvarje viktig punkt genom egna experiment. Det material han själf hittills anskaffat, spelar en mycket underordnad roll jämfördt med det han hämtat från andras experiment i och för grund- läggandet af sin teori. Sektionen har åt denna afhandling gifvit betyget »non sine». Det är mycket försiktigt, men mycket olyck- ligt valdt. Man kan begå bockar af pur försiktighet. Det finnes i A:ii afhandling enstaka kapitel (t. ex. upp- täkten af sammanhanget mellan ledningsförmåga och reaktionshastighet), som i och för sig visat sig vara värda ungefär alt hvad sektionen kan bestå i betygsväg. 0. Pettersson. Pfannenstiel, Ernst. Zur Theorie der linearen partiellen Differentialgleichungen zweiter Ordnung mit zwei unabhängigen Veränderlichen. Upsala 1883. Ifrågavarande arbete lemnar ett värdefullt bidrag till kännedomen om liniära partiella differentialekvationer med två oberoende variabler, hvilkas högra membrum är = 0 d. v. s. af formen 2 dz 2 dz /d=—/ 4 dy.5 2 / dz . 0 dz 2 69 o3 Ctod - —I— 2 -------- o dx2 1 dxdy däri koefficienterna / äro funktioner af de två variablerna x och y; ty det har lyckats förf, att för dem finna en enhetlig synpunkt, en naturlig indelningsgrund, hvarige- nom de kunna fördelas i fyra stora sidoordnade grupper. Denna författarens grundtanke spåras redan i ett tidigare arbete öfver ordinära differentialekvationer, benämdt »Bi- drag till de liniära differentialeqvationernas teori», men det står utom alt tvifvel, att förf, först efter ett genom- gående och kritiskt studium af de två kända integrations- metoderna, den Laplace-Legendre’ska och den Monge’ska, kunnat genomföra och göra den fruktbärande äfven för de partiella. Väl är det sant, att den förra af de två nämda integrationsmetoderna går längre, ity att ekvatio- nerna äfven få hafva högra membrum skildt från noll, och att den senare går utöfver de liniära; men man har hittills, så vidt anm. har sig bekant, ej i något afseende kunnat sätta dem i ett inre sammanhang. Detta har förf, gjort. Han utgår från den iakttagelsen, att, om man i ekv. (1) gör substitutionen (2) z = e (x, y) t, denna ekvation öfvergår i en annan af samma form som denna, men med andra koefficienter, och att dessa nya koefficienter på det sätt hänga samman med de ursprung- liga, att två bestämda funktioner af koefficienterna blifva identiska, vare sig man däri insätter de ursprungliga koefficienterna eller de motsvarande transformerade. Dessa funktioner — jag skulle vilja kalla dem ekva- tionens »invarianter» — uppvisas å andra sidan hafva den märkliga egenskapen, att, om man utbyter de ur- sprungliga oberoende variablerna mot två nya § och 1 medels substitutionerna (3) § == J (x, %), 7 = F (x, y) och derpå bildar den nya ekvationens »invarianter», dessa senare blifva lika med den ursprungliga ekvationens, mul- tiplicerade med en viss faktor, som passande kunde ha kallats substitutionens (3) »determinant». Den omnämda indelningsgrunden finner nu förf, i »invarianternas» form. De kunna hafva fyra skilda former, och han får således fyra skilda grupper af ekvationer. En ekvation hörande till någon af dessa grupper är i så måtto fängslad vid denna grupp, att den ej genom substitutionen (3) kan öfverföras till en annan; detta på grund af invarianternas förut antydda förhållande gent emot denna substitution. Detta är innehållet i de två första kapitlen. I det tredje uppställer förf, det nödvändiga och tillräckliga vil- koret för att en differentialekvation (1) genom samtidig 209 NORDISK REVY 1884—1885. 210 användning af substitutionerna (2) och (3) må kunna ombildas därhän, att samtliga koefficienterna i den nya ekvationen blott blifva funktioner af en oberoende vari- abel t. ex. £. Fjärde och femte kapitlen utgöra en för- tjänstfull exposé och kritik af de här ofvan omnämda kända integrationsmetoderna; alt med stadigt fasthållande af »invariant»synpunkten. Vilkoren för användbarheten af Monge’ska metoden uppställas, och ett exempel på fall, då den blir illusorisk, angifves. Härmed är arbetets första afdelning afslutad. I den tredje afdelningen afskiljer förf, inom hvarje hufvudgrupp vissa ganska omfattande klasser, karakteri- serade af speciella former på invarianterna, och integrerar dem. Han använder dervid operationssymboler, åt hvilka han egnat hela den andra afdelningen. Anm. är öfver- tygad om, att förf, är den förste att medgifva, att operations- kalkylen blott är en mekanismus, som använd på partiella differentialekvationer ännu mer än vid ordinära öfver- skrider den begreppsligt grundade befogenhetens gränser. För de ordinära differentialekvationerna har man under nyare tid lyckats uppställa kononiska former och generella satser, hvarigenom man redan af differentialekvationens form kan sluta till primitivans karaktär, t. ex. satsen att primitivan endast kan vara en analytisk funktion. Med den satsen för ögonen ställer sig den ordinära differen- tialeqvationens integrering genom potensserien som den enda naturliga. Vid de partiella differentialeqvationerna däremot är denna allmänna sats ej bevisad, och det ser ut, som om, i fall den kunde bevisas, de hittills s. k. arbi- trära integrationsfunktionerna skulle mista något af sin arbiträra karaktär. Icke heller har man hittills lyckats uppställa någon allmän sats, hvarigenom man direkte ur den parliella dif- ferentialekvationen kan sluta sig till primitivans karaktär; så att integrationen genom potensserien här ej har samma udd som vid de ordinära. Det är väl ock i medvetandet häraf, som förf, så käkt handskas med sina operationssymboler: det är den enda väg som står honom till buds. Om han också här- vidlag tillgodogör sig hr Prof. Hj. Holmgrens förfarande, måste man dock tillstå, att han med ej ringa skarpsin- nighet går fram mot sitt förelagda mål att bringa åt- minstone någon reda i det hittills rådande virrvarret. Å andra sidan synes framgå af ett och annat yttrande i den tredje afdelningen, att förf, är rädd för, att läsaren skall få den föreställningen om honom, att han anser operation skalkylen för en verkligt matematisk metod; så uppfattar anm. t. ex. förf:s yttrande nederst på sid. 55, där han låter de vunna resultaten undergå en pröfning a posteriori. Anm. kan emellertid försäkra förf, om, att en sådan tanke åtminstone ej fallit honom in. Att i ett arbete, så pass omfattande som det ifråga- varande, ett och annat kan göras till föremål för anmärk- ning, bör ej förundra. Någon annan anmärkning vill dock anm. för sin del ej göra än den, att förf, vid beviset af sitt teorem om det nödvändiga och tillräckliga vilkoret för att medelst substitutionerna (2) och (3) kunna befria koefficienterna från den ena oberoende variabeln varit altför njugg på vägledande premisser och nöjt sig med att blott angifva hufvudpremisserna. Kanske borde också oegent- ligheten nederst på sidan 6 ej lemnas oanmärkt liksom förf:s sätt att skrifva vissa af »invarianterna» under limesform, hvilket åtminstone vid första genomläsningen verkar skym- mande. Anm. ångrar för visso ej den tid, han offrat på att sätta sig in i detta arbete, och han tror ej häller, att någon annan skall anse sin tid förspild genom studiet däraf. Ett särskildt intresse har legat däri, att arbetets rediga uppställning låtit anm. så att säga ge- nomlefva förf:s egen tankeutveckling; detta har gjort, att beteckningarna i första kapitlet, hvilka vid första påse- endet syntes något otympliga och afskräckande, framstått i sin rätta dager och blifvit tilldragande. Docenten Pfannenstiels ifrågavarande arbete har af Vetenskapsakademien hedrats med Vallmarkska belöningen, och därigenom har en viss uppmärksamhet kommit det till del; men inom vetenskapen liksom på andra håll gör sig vårt nationallyte gällande att minst taga vara på och uppmärksamma inhemskt; kunde dessa rader hos någon väcka håg att taga verklig kännedom om ett inhemskt själfständigt arbete, hade anm. uppnått, hvad han med dem åsyftat. K. M. Tidsskrift for Mathematik, udg. af J. P. Gram og H. G. Zeuthen. 5 R. II. i. C. B. S. Cavallin, Om ett teorem af Crofton. Adolph Steen, En diskonti- nuert Kurve. T. N. Thiele, Geometrisk Anskueliggjo- relse af Tredjegradsligningens Losning. C. Crone, Nogle Konstruktioner henhorende til Projektionstegnin- gen. — m. m. — 5 R. II. 2. F. Buchwaldt, Om den nojagtigste endelige Rækkeudvikling efter Potenser af den uafhæn- gige variable med positive hele Potensexponenter. A. S. Bang, Relationer mellem Siderne i eu trekant, hvis Vinkler tilfredsstille den lineære Relation & A - 3 B + Y C==nR. H. G. Zeuthen, Anden Konstruktion af Dob- beltpunkterne i Projektionen af to Keglesnitsfladers Skjæringskurve. J. L. W. V. Jensen Om Rækkers Konvergens. — m. m. 5. R. II. 3. J. L. W. 7. Jensen, Om en Sætning af Cauchy. A. S. Guldberg, Kvotient- og Produkt-Reg- ning. — m. m. • Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August Thom- sen. 2 R. V. 10. Chemiens Fremskridt siden Aaret 1848. De internationale Polareexpeditioner. Dæmrings- phænomenerne og deres lagttagelse. Apparat til at af- læse Temperaturen i forskjellige Dybder i Havvandet. Om Hastighedsforandringer ved nogle Reactioner i Sam- menligning med Temperaturen. Om Anvendelsen af kogende Ilt til Frembringelse af Kulde og om Qvælstoffets Frys- ning. Et nyt Metalradical. Berylliums Atomvægt. Om jernforchlors Moleculærformel. — m. m. Wassmuth, Anton, Die Elektricität und ihre Anwen- dungen. In ihren Prinzipien für weitere Kreise darge. stellt. Mit 119 in den Text gedruckten Abbildungen. IV—196 ss. Leipzig, G. Freytag; Prag, F. Tempsky. Pr. 1 M. (Das Wissen der Gegenwart, XXVIII Band.) Nilson, L. F. och Pettersson, Otto. Bestämning af chlorberylliumgasens egentliga vigt. 16 ss. 1 plansch. (Öfversigt af Kgl. Vet.-Ak:s förhandl. 1884, n:o 4). Stockholm. 211 NORDISK REVY 1884-1885. 212 Naturvetenskap. Warming, E. Haandbog i den systematiske Bo- tanik. Nærmest til Brug for Lærere og Universitets-stu- derende. Anden gjennemsete Udgave. IV--437 ss. Med 470 i Texten indtryckte Afbildninger. Kjöben havn, Philipsen, 1884. Denna andra upplaga af Prof. Warmings välbekanta lärobok i systematisk botanik skall säkerligen med glädje mottagas af alla botanister i vårt land och grannländerna, icke endast därför, att den första upplagan länge varit utsåld, utan äfven därför, att här föreligger en med hän- syn till växtsystematikens närvarande ståndpunkt väl upp- stäld, utvidgad och omarbetad lärobok. Då den första upplagan omfattade 392 sidor, har den nya ett omfång af 434, hvilken utvidgning till största delen beror på det ökade antalet (137 nya) figurer. I mängden af illu- strationer ligger utan tvifvel också en af bokens förnäm- sta förtjänster, ty en lärobok i växtsystematik, som ju måste behandla en så stor mångfald af växtformer, blir utan figurer alt för mycket ansträngande för föreställ- ningsförmågan. Härigenom har boken visserligen blifvit ganska dyr, men detta uppväges till fullo af den lätt- nad i studiet, som genom densamma beredes. I första upplagan voro thallofyterna uppstälda efter Sachs’ artificiella system, i likhet med bruket i de tyska läroböckerna på 1870 talet. Detta system fick emeller- tid snart vika för ett naturligare och rationellare och öf- verlefde icke ens sin upphofsman, i olikhet med Linnés artificiella system, som just af Sachs blifvit så skarpt klandradt. I denna andra upplaga äro thallofyterna också alldeles omarbetade i öfverensstämmelse med den moderna uppfattningen och indelade i tvänne hufvudgrup- per, alger och svampar, af hvilka de förre blifvit bearbe- tade af amanuensen N. Wille. Bakterierna hafva på grund af sina form-, utvecklings- och fortplantnings-förhål- landen blifvit förenade med de blågröna algerna till en klass, Schizofyter. Om detta också är alldeles riktigt och numera allmänt antaget, torde det dock vara mindre lämpligt att inregistrera denna klass under de »äkta» algerna, då den ju omfattar former, som lika mycket sluta sig till de lägre svamparna. Schizofyterna kunde ju, liksom de andra längre thallofyterna (Diatomeæ, som närma sig Cilioflagellaterna, och Myxomycetes, som an- sluta sig till Rhizopoderna) sättas före de egentliga al- gerna och svamparna. — Af de äkta svamparna uppställas 6 klasser: Phycomycetes, Ustilagineæ, Ascomycetes (med Saccharomycetes såsom reducerade former), Uredineæ, Basidiomycetes och Lichenes. Mossor och kärlkryptoga- mer hafva äfvenledes blifvit betydligt omarbetade. Med afseende på fanerorgamernas uppställning har den förändring i den nya upplagan iakttagits, att ord- ningarna inom Choripetalæ och Sympetalæ icke blifvit sam- manförda i några grupper. Öfversikten öfver de natur- liga familjerna minskas härigenom icke alls, snarare tvärt- om, ty om också en eller annan af dessa grupper kan blifva ganska god, gäller dock om de fleste, att de va- rit så obestämda och godtyckliga, att de icke i någon mån klargjort det naturliga sammanhanget. Af öfriga förän- dringar må korteligen omnämnas att Helobieæ blifvit stälda först bland monokotyledonerna ; att Liliifloræ blif- vit uppflyttade intill Scitamineæ, under det att Glumi- floræ (som äfven omfattar Juncaceæ) och Spadici floræ fått återtaga sin gamla plats längre ned inom mo- nokotyledonerna; att Piperaceæ blifvit öfverförda från Amentaceerna till Polygonifloræ; att Cactifloræ fått plats närmast före Polycarpicæ; att Umbelliferæ blif- vit stälda högst bland Choripetalæ, under det att Ro- sifloræ och Leguminosæ följa närmast efter Saxi- fraginæ, att Cucurbitaceæ upptagits under Passiflorinæ närmast efter Begoniaceæ (sålunda, bland Choripetalæ), o. s. v. Dikotyledonerna omfatta inalles 34 ordningar. I den svenska undervisningens tjänst kan emellertid denna upplaga icke göra sina förtjänster gällande. Skä- let därtill är det främmande språket och särskildt den danska terminologien, som i mycket afviker från den sven- ska, hvilken åter väl behöfver all den stadga, som den kan få. Boken skall därför med det snaraste ut- komma i svensk öfversättning, anslutande sig till den svenska upplagan af samma författares lärobok i allmän botanik. Lm. Törnebohm, A. E., Grunddragen af Sveriges geologi allmänfattligt framstälda. 187 ss., liten 8:o. Med en geologisk öfversigtskarta samt 55 figurer i texten. P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 2: 25. kart. I företalet underrättar förf, att arbetets tillkomst är föranledt af hans uppdrag att under våren 1884 hålla de Thamiska föreläsningarna i Stockholm, och att dessa här- med i något utvidgad form öfverlemnas åt allmänheten. Man har utan tvifvel alla skäl att lyckönska sig till den anledning, som förmått förf, att utgifva denna lilla bok. En öfversiktlig framställning af Sverges geologi har länge varit ett önskningsmål, och om man äfven skulle hafva önskat en sådan af utförligare beskaffenhet och med rikare innehåll, så är detta ej någon anledning att ej med tacksamhet hälsa äfven det föreliggande arbetet. Att förf, på ett synnerligen lyckligt sätt löst den svåra upp- gift, han förelagt sig, derom är anmälaren för sin del lifligt öfvertygad, och i själfva verket är med förf:s fräj- dade namn på titelbladet hvarje sådan försäkran öfver- flödig. Förf, har ej ansett sig böra förutsätta speciella förkunskaper hos sina läsare; i följd deraf inledes hans arbete med en mycket kortfattad framställning af de all- männaste geologiska begreppen. I det derpå följande kapitlet »Om Sveriges bergarter» finna vi först en karakteri- stik af de vanligaste bärgartebildande mineralerna, hvarpå följer en framställning af urbärgets massformiga och lagrade bärgarter, som innehåller icke blott bärgartsbeskrifning, utan äfven de olika bärgarternas geologiska förekomstsätt och utbredningsområden. Sedan behandlas i två afdel- ningar först de yngre massiverna och sedan de yngre lagrade bärgarterna. I den senare af dessa afdelningar redogöres först för silurbildningarna, deras utbredning och geologiska byggnad upplyst med profiler och fossil- afbildningar. De siluriska bildningarna äro indelade i fossilförande och fossilfria, under hvilken senare rubrik de vidt utbredda högfjällstrakternas geologi behandlas, till 213 NORDISK REVY 1884—1885. 214 hvilkas utredning förf, själf lemnat första uppslaget. Un- der titeln »Aflagringar, bildade efter den siluriska tiden» få vi sedan en framställning af Skånes stenkolsförande formation och kritsystemet i Skåne. Därefter följer en af landskapsvyer illustrerad framställning af bärgbygg- nadens inflytande på bärgformerna. Kapitlet om Sverges bärgarter afslutas med en rätt utförlig redogörelse för malmerna i Sverges bärg, hvartill anknytas några sidor om tekniskt viktiga bärgarter. Det följande kapitlet, handlande om Sverges jordlager, är såsom sig bör huf- vudsakligen ägnadt åt de glaciala bildningarna och deras uppkomst. I kapitlet om vattnets underjordiska cirkula- tion och dess verkningar redogöres för källorna samt bild- ning af kalktuff och myrmalmer. Vidare följa en fram- ställning af de sekulära nivåförändringarna och därmed i sammanhang stående fenomen (jordbäfningar) samt ett kapitel om sjöbäckenas bildning, i hvilken senare frågas diskussion förf, själf lifligt deltagit. Till sist har förf, i eu öfverblick öfver Sverges geologiska historia sam- manfattat de förut afhandlade momenten och samman- stält dem i kronologiskt sammanhang. — Rörande de talrika figurer, som förekomma i de flesta afdelningarna, må såsom en särskild förtjänst påpekas, att de ej äro reproduktioner, sådana som man vanligen träffar i popu- lära arbeten; flertalet af dem härröra tydligen från förf:s egen penna. I det hela, och om man frånser de delar af arbetet som äro af allmänt geologiskt innehåll, meddelar Törne- bohms bok knappast mera om Sverges geologi än Holm- ströms och E. Erdmanns populära geologiska läroböcker. Men Törnebohms arbete bär framför dessa prägeln af en mera personlig och originell framställning, som uppenbarar sig såväl i planläggningen som i behandlingen af detal- jerna. Det bär öfveralt vitne om, att förf, själf i natu- ren sett det som skildras, deltagit i utredningen af de frågor som behandlas, att han kunnat ösa ur en rik källa af egna iakttagelser och endast i ringa mån varit hänvisad till att hämta uppgifterna ur andra hand. Att detta förhållande i väsentlig mån inverkar på framställ- ningens friskhet, hvilka vid ett populärt arbete är af större betydelse än vanligt, behöfver endast påpekas. Till sist må några punkter omnämnas, mot hvilka en- ligt anmälarens åsikt några anmärkningar möjligen skulle kunna riktas. På sid. 70, vid inledningen af svenska kritsystemet, har förf, anfört den äldre, petrografiska klassifikationen. Därvid vore intet att säga, om förf, förlagt lagren i den ordning, som af de nyare undersök- ningarna angifves, nämligen så att sandkalken kommer öfver gruskalken i stället för tvärtom. På den sid. 129 förekommande kartan öfver glacial-lerans utbredning inom södra och mellersta Sverge, hvilken i hufvudsak är en reproduktion af A. Erdmanns likbenämnda karta, finnes glacial-lera utmärkt äfven i åtskilliga dalgångar inom småländska höglandet. Men dessa trakter ligga vida högre än glacial-lerans höjdgräns, hvilken senare på sid. 132 finnes angifven. Att Erdmann ansåg äfven dessa leror för glaciala, berodde sannolikt på förekomsten af åsar i dessa trakter, hvilka af honom betraktades såsom strandvallar. Hj. Sj. Vogt, I H. L . Norske ertsforekomster. Kri- stiania. Alb. Cammermeyer, 1884. De malmfyndigheter, förf, i föreliggande arbete gjort till föremål för sin undersökning, äro alla belägna i södra Norge med undantag af de i sista afdelningen beskrifna silfverfyndigheterna i Svenningdalen i Nordlandens amt. I likhet med den geologiska skola, som för närvarande är den dominerande i Norge, anser förf., att malmerna på ett eller annat sätt stå i samband med i deras närhet uppträdande eruptiver. Till följe häraf indelar han sitt arbete i. fyra afdelningar, hvar efter sin eruptiva bärgart: I. Järnmalmer m. m. tillsammans med yngre granit, och syenit, II. Malmer tillsammans med grönstensgångar, III. Den Thelemark-Sæterdalska malmformationen (äldre granit) och IV. De silfverförande gångarna i Svenning- dalen (Vefsen) (gneisgranit). Då studiet af de i de kristallinska skiffrarna upp- trädande malmförekomsterna utan tvifvel utgör en af geologiens vanskligaste uppgifter, men då å andra sidan förhållandena inom de yngre, siluriska skiffrarna äro myc- ket lättare att utreda, emedan den geologiska forskningen i allmänhet har kunnat gifva en någorlunda klar före- ställning om de förhållanden, som röra de fossilförande aflagringarnas historia, och då förf, anser, att man på grund af dessa kan finna långt gående analogier för tydandet af de inom urbärget uppträdande malmerna, börjar han sin undersökning med de malmgrupper, som finnas inom silurformationens skiffrar och å ena sidan äro bundna vid yngre granit och syenit, å den andra vid diabas, diorit o. s. v. I. Längs gränsen af det N. och V. om Kristiania be- lägna granitområdet finnes en hel mängd gamla, numera ödelagda grufvor, hvilka brutits på järnmalm — och dess- utom hållit, ehuru sällsynt, kopparmalmer och blyglans. Större delen af dessa grufvor äro samlade i två hufvud- fält —• Skreikampen vid Mjösen och Drammensfältet. Vid Skreikampen ligga de allra flesta fyndigheterna inne i ett stort omkr. 7 kilom. långt och 1—2 kilom. bredt fält af siluriska skiffrar, hvilket fält på alla sidor om- gifves af granit och synbarligen är att betrakta som ett vid granitens eruption från det öfriga siluriska området lös- rifvet stycke. Äfven inom Drammensfältet ligga med få undantag fyndigheterna samlade i de siluriska skiffrarna och i allmänhet på kort afstånd från granitgränsen. Denna omständighet anser sig förf, kunna förklara på det sätt, att, då graniten i glödflytande, vattenhaltigt tillstånd bröt upp från djupet, metallföreningarna — här hufvudsak- ligen järn — i form af klorider eller fluorider medföljde graniten och afsatte sig, där granitmassan träffade fasta kroppar, som kunde upptaga metallföreningarna. Häraf skulle då.förklaras, hvarföre malmerna hufvudsakligen före- komma på gränsen mellan siluren och graniten samt malmernas uppträdande inne i siluriska brottstycken, som helt och hållet omslutas af granit. Att så få fyndig- heter träffas inne i graniten, anser förf, bero därpå, att metallföreningarna här utan vidare gingo upp i den öfver den eruptiva massan sväfvande atmosferen (»eller vatten- massan»(?) eller att de afsatte sig i den först stelnande skorpan, som nu är borteroderad — en minst sagdt nå- got djärf hypotes. 215 NORDISK REVY 1884—1885 216 II. I andra afdelningen behandlas de malmer, som uppträda tillsammans med grönstensgångar — diabas, proterobas, epidiorit och diorit. De bäst kända af dessa äro de som finnas i Drammensfältet, — Konerudkollen. Malmerna, som här bestå af blyglans och zinkblende, förekomma oftast i en smal zon på båda sidor om grön- stensgångarna som falbandsmässiga impregnationer i den omgifvande siluriska skiffern. Ofta äro äfven gångarna själfva malmhaltiga. Såväl dessa malmers genesis som deras, hvilka äro bundna vid de grönstensgångar, som genom- sätta urbärget, såsom till ex. silfvermalmerna på Hisön vid Arendal, där en stor diabasgång genomsätter gneis, anser förf, kunna förklaras på så sätt, att malmemanatio- nerna från djupet ägt rum längs de öppna klyftor, hvilka uppstodo mellan grönstensgången och den omgifvande bärgarten, då eruptiven vid sin afkylning sammandrogs. III. Tredje afdelningen behandlar de till öfvervä- gande del af kopparmalmer bestående fyndigheterna i området Thelemarken-Sæterdalen, Norges älsta bärg- verksdistrikt. Denna malmformation har en mycket stor utsträckning, näml. mellan Hitterdalen i Ö. och Suldal- Bykle i V. eller en utsträckning af 120 kilom. med en bredd af i medeltal 20 kilom. I geologiskt hänseende uppträda malmerna inom detta område på ett högst olika sätt, näml. i vanliga gångar, som skära igenom de olika sedimentära bärgarterna, i granitgångar, i granit och slutligen i syn- barligen lagerformiga falband. Dock anser förf., att mellan dem alla finnes ett bestämdt genetiskt samband — Kobber- nutens malmfält kanske undantaget. Det kan näm- ligen svårligen tänkas att, så sällsynta malmer som brokig kopparmalm och kopparglans på åtskilliga närliggande lokaler skulle kunna härleda sig från processer, som icke stå i något förhållande till hvarandra. I likhet med Scheerer, Dahll och Kjerulf hyllar förf, den åsikten, att malmerna här stå i något samband med den på södra sidan af malmsträckningen, ibland på rätt stort afstånd liggande äldre graniten. IV. I sista afdelningen lämnar förf, en kortfattad beskrifning öfver silfverfyndigheterna i Vefsen—Nordlan- dens amt. Malmen, som hufvudsakligen utgöres af silfver- haltig Fahlerz och blyglans, ligger i en kambrisk kalk- sten, hvilken växellagrar med gneis, glimmerskiffer, horn- blendeskiffer och genomsättes af gångar af gneisgranit. Hela fyndigheten sammanställes med Kongsbergs såsom en formation af äkta, typiska malmgångar, en bildning som för öfrigt icke har sin motsvarighet i Skandinavien. Om man bortser från förf:s ofta nog vågade teorier angående malmernas eruptiva natur, måste hans arbete betraktas som ett synnerligen godt och viktigt bidrag till beskrifningen af Norges malmfyndigheter. T. Fegrœus. Videnskabelige Meddelelser fra den Naturhistoriske Fore- ning i Kjöbenhavn for Aaret 1883. Udgivne af Sel- skabets Bestyrelse. Fjerde Aartis femte Aargang. Kbhvn 1884.: Oversigt over de videnskabelige Moder i den naturhistoriske Forening i Aaret 1883. J. E. V. Boas, Bidrag til Opfattelsen af Polydaktyle hos Patte- dyrene. H. C. Müller, Oplysning om Grindefangsten paa Færoerne. Dens., Oplysninger ora Doglingefangsten paa Færoerne. Fr. Meinert, Noget mere om Spiracula cri- braria og Os clausum. G. M. R. Levinsen, Systema- tisk — geografisk Oversigt over de nordiske Annulata Gephyrea, Chætognati Og Balanoglossi (Anden"Halvdel), — Symbolæ ad Floram Brasiliæ centralis cognoscendam ; edit. Eug. Warming. Particula XXIX. Orchideæ (manipulus primus). Cum tabulis duabus. Auct. Eug. Warming. Falkenstein, J., Afrikas Westküste vom Ogowe bis zum Damara-Land. 1 Abteilung. Mit 17 Vollbildern und 64 in den Text gedruckten Abbildungen. X+241 ss. Leipzig, G. Freytag; Prag, F. Tempsky. Pr. 1 M. (Das Wissen der Gegenwart, XXIX Band.) Zopf, W., Die Pilzthiere oder Schleimpilze. Nach med neuesten Standpunkte bearbeitet. VIII—174 ss. Mit 52 meistens vom Verfasser selbst auf Holz gezeichneten Schnitten. Breslau, Verlag von Eduard Trewendt. Pr. 5 M. (Separatabdruck aus der Encyklopædie der Natur- wissenschaften). Blandade ämnen. Machiavelli, N., Mandragola, Lustspel i fern akter öfv. fr. italienskan ined företal och noter af Al- bert Lichtenberg. Upsala 1883. Almqvist & 96 ss. 8:o. Pr. 1: 50. Att öfverflytta Machiavellis Mandragola till svenska språket är en lycklig tanke. Den är icke blott den yp- persta af renässansens komedier, utan äfven det första verkligt moderna lustspel under nyare tider, och har så- som sådant utöfvat ett ofantligt inflytande på såväl den italienska som andra länders komedidiktning. Men en tolkning däraf kräfver en person, väl bevandrad i den tidens språk och seder. Fullt af hänsyftningar, idiotismer och originella vändningar, är språket i Mandragola ett verkligt crux äfven för den, som äger goda insikter i ita- lienskan, t. o. m. om han för öfrigt ej är obekant med 1400-talets språkbruk. Har nu den svenske öfversättaren mäktat öfvervinna dessa svårigheter? Vi måste tyvärr nekande besvara denna fråga. I sin inledning säger han sig vilja hålla sig så mycket som möjligt till texten utan att mildra uttrycken, en sak, som också är att tillråda, då det gäller en tolkning af ett äldre skådespel, som spelar en så stor roll i både konstens och vetenskapens annaler. Men han har icke förmått att göra det, helt enkelt emedan han missförstått en mängd ord och fraser eller föredragit att fullkomligt fritt återgifva en sats eller en replik framför att studera dess verkliga betydelse. Där originalet har en idiomatisk eller ordspråksartad vändning, återger han ofta endast andemeningen, i st. f. att gifva oss ett motsvarande uttryckssätt på svenska, hvarigenom naturligtvis öfversättningen blir mycket plat- tare och trivialare än den italienska texten. Vi vilja anföra några exempel på dylika brister i öfversättningen. S. 19 vegghia (== veglia) = aftonsällskap, ej hälg- dagar. S. 24 avendo pisciato in tanta neve = ha många 217 NORDISK REVY 1884—1885. 218 järn i elden (von allen Hunden gehetzt sein), får en mycket svag, för att ej säga oriktig tolkning i öfv:s då ni varit så vida omkring. S. 26 per raffrenarlo io mi pasco di simili pensieri — för att lugna det (sinnet) nä- rer jag mig med dylika tankar, icke: dessa tankar göra mig vansinnig. Valermene — beklaga mig, anklaga dig, kan aldrig betyda hämnas, ehuru medges måste, att me- ningen här är dunkel. S. 27 innanzi che sia doman questa otta (= ora) === innan i morgon vid denna tid, icke: i morgon qväll. Non occorre ch’io te lo dica = behöfver jag ej säga det, icke: går det ej an att. S. 28 pigliare cura = åtaga sig omsorgen, ej: företaga kuren. S. 30 Fa il tuo debito, e se l’ha per male, scingasi = gör du din plikt, om han är missnöjd därmed (att kalla N. för doktor), så må han låta bli, ej: må andra göra som de behaga S. 37 È una bestia a patir freddo == hon (N:s hustru) är en baddare att kunna tåla köld, icke: den gåsen (hans egen hustru!) har gått och förkylt sig S. 38 io non voglio cotesta suzzachere = den sockerhoningen är ingenting för mig; svag är öfversättningen: det skall fan göra. S. 53 come un zugo a piuolo (garder le mulet) = stå som en narr och vänta, svårligen : som en narr vid en skam- påle. S. 71 Conoscine uno, conoscili tutti måste betyda: känner du en af dem (sällskapet), så känner du dem alla (ty de voro i följe); däremot ser jag intet skäl att an- taga, det förf, här apostroferar munkarne. Frasen skulle då komina alldeles omotiveradt. Den förra tolkningen faller sig däremot högst naturlig: C., som står och vän- tar på de förklädde, ser dem ändtligen nalkas, och varse- blifvande den ena efter den andra, dock utan att känna igen dem, får han slutligen öga på munken och uttryc- ker genom ofvannämda fras sin förmodan att därigenom äfven få reda på de öfriga. S. 72 Bada ad altro = bry dig icke om det, icke: skämta med någon annan. S. 76 Mamma mia! är en af de vanligaste lindriga svordomar eller beskärmelser i Italien, betyder Herre Gud! o. d. och all- deles ej: mamma! mamma! o. s. v. Slutligen bör anmärkas, att, där intet missförstånd af originalets språk kan ifrågakomma, svenskan är ledigt behandlad och synes gjord af en person, som är van att umgås med språket, samt att bokens yttre utstyrsel gör all heder åt förläggarne. Ernst Meyer. Finsk tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin och Fredr. Elfving. XVII, 5. O. M. Reuter, Om djurens själ. V. (slut). F. E., Två inhemska diktprof. August Ramsay, I en skolfråga för dagen. —g, Ur Danmarks nyaste literatur. — I bokhandeln. — Öfver- sigt. Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen. 1884, 7. X. Nya försök till förbättring af arbetsklas- sens vilkor. 2. Harald Westergaard, Teorien om gen- nemsnitsmennesket. Et afsnit af statistikens historie. 2. Johan Vibe, Normanniske og andre skandinaviske steds- navne. — Literaturöfversigt. — Nyutkomna böcker. Universitetsangelägenheter. Upsala. Större Konsistoriet. Den 19 november. Anmäldes, att kanslern den 30 okt. ut- nämt tredje eller Lidénske amanuensen E. H. Lind till andre amanuens vid universitetsbiblioteket. Kons, beslöt, att tredje amanuensbefattning n skulle kungöras ledig till ansökan. Kanslern hade utnämt docenten A. G. Ekstrand till inne- hafvare af det fasta docentstipendiet i de kemiska ämnena under ytterligare 3 år. Kons, beslöt att för universitetets nordiska museum med tack- samhet mottaga en af docenten K. Piehl donerad samling egyp- tiska fornsaker med det vilkor, som af gifvaren blifvit upp- stäldt. Den tid af en månad, inom hvilken fil. fakultetens matema- tisk-naturvetenskapliga sektion hade att till erhållande af lediga professuren i mineralogi och geologi utan ansökan anmäla någon för utmärkt skicklighet känd vetenskapsman, skulle räknas från denna dag. Kons, beslöt att hos kanslern göra framställning, att docen- ten L. H. aberg må för ytterligare 3 år vara i åtnjutande af ett Filénskt stipendium. (Sedermera af kanslern bifallet). Beslöts att hos kanslern göra framställning angående regle- ring af de s. k. akademiska åkerlotterna. Uti remiss af den 17 dec. 1883 hade kanslersämbetet med anledning af k. remiss, tecknad å en af docenter vid universitetet till konungen ingifven framställning, dels huruvida ej genom någon anordning, särskildt i sammanhang med möjlig framtida förhöj- ning i afiöningen åt universitetets professorer, vikariatsarvodena skulle kunna höjas till belopp motsvarande dem, som åtnjutas af vikarier för andra, med universitetsprofessorer jämförliga ämbets- män, dels ock, därest denna anhållan ej skulle till någon k. m:ts åtgärd föranleda, huruvida icke föreskrifterna angående använd- ning af i professorernes aflöning ingående tjänstgöringspenningar borde ändras i den riktning, att tjänstgöringspenningar endast be- räknades för och fördelades på läseterminen, anmodat konsisto- riet att till kanslersämbetet inkomma med yttrande i anledning af ansökningen. Kons, hade derefter infordrat utlåtanden af de sär- skilda fakulteterna och sektionerna äfvensom af drätselnämden, hvilken sistnämda upplyst, att universitetet saknade tillgångar för beredande af tillökning af vikariatsarvodena. Kons, företog nu ifrågavarande ärende till behandling och beslöt för sin del anföra, att kons, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med fakulteternas och sektionernas utlåtanden väl finner förhöjning i vikariatsarvodena behöflig, men hvarken beträffande nuvarande innehafvare af ord. och e. o. professorsämbeten anser någon sådan förändrad anord- ning rörande deras tjänstgöringspenningar, som skulle medföra en minskning i dem redan tilldelade löneförmåner, skäligen kunna ifrågasättas, ej häller, då kons, funnit sig nödgadt att för så väl ord. som e. o. professorer begära löneförhöjning, med afseende på framdeles blifvande professorer, så länge dessa icke komma i åtnjutande af högre löner än de nu utgående, kan tillstyrka nå- gon liknande anordning; att kons., enär, enligt hvad af jur. fa- kulteten blifvit anfördt, tjänstgöringspenningar icke af andra äm- betsmän afstås för ledighet under ferier eller semester, icke kan finna det billigt att, såsom i petitionen begäres, endast på läse- terminerna fördela professorernas för hela året beräknade tjänst- göringspenningar; att kons., i likhet med drätselnämden, funnit universitetet icke äga några tillgångar, som skulle kunna för vi- kariatsarvodenas förhöjning disponeras; samt slutligen att kons anser det vid möjligen blifvande löneförhöjning för ord. och e. o. professorer böra göras till föremål för pröfning, så väl till hvilka belopp som efter hvilka grunder tjänstgöringspenningar böra af tjänstledig professor till vikarie afstås. — Professor Alin anförde till protokollet, att han ej kunde till alla delar instämma i det beslut, som kons, fattat, utan anhöll att få för sin del hänvisa till det yttrande, som han i denna fråga inom den humanistiska sek- tionen afgifvit. Uti en till kons, ingifven, till kanslern stäld skrifvelse hade humanistiska sektionen, med instämmande uti ett af prof. Sahlin inom sektionen väkt förslag, gjort framställning om tillökning i de tjänstgöringspenningar, som äro åt ord. och e. o. professorers 219 NORDISK REVY 1884—1885. 220 vikarier anslagna. Sedan teol., jur. och medicinska fakulteterna samt fil. fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion äfven- som drätselnämden sig utlåtit, beslöt kons., som icke fann skäl att ingå i pröfning af eller yttra sig öfver själfva det framlagda förslaget, att, då, enligt hvad drätselnämden upplyst, tillgångar af universitetets medel icke för närvarande kunde beredas till hö- jande af vikariatsarvodena på sätt blifvit föreslaget, kons, borde afstyrka det ifrågavarande förslaget. Ett större antal lediga stipendier tillsattes. Teologiska fakulteten. Den 1 december. Afgafs yttrande till drätselnämden, att in- gen anledning till förändring i beräkningen af inkomsten från Börje prebendepastorat uppstått genom komministertjänstens in- dragning, enär hela komministerslönen komme att användas till tjänstens uppehållande genom vikarie, till dess löneregleringen år 1891 komme att tillämpas. Afgafs utlåtande angående stud. A. L. B. Bergströms ansök- ning om befrielse från de praktiska öfningarna. Fakulteten ansåg sig icke kunna tillstyrka bemälda ansökning. Uppfördes å förslag till Guthermuths stipendium E. G. Hå- kansson,, kalm., P. H. L. Ulander, östg., N. V. Norling, västm.-dal. Utsågos till innehafvare af Riksstatens äldre stipendier: E. G. Ljungqvist och J. A. Brunnander, göteb. Tillsattes innehafvare af 5 Riksstatens nyare och 5 Kongliga stipendier, Uppfördes å förslag till Stjerncreutz’ stipendium A. F. Der- vinger, östg. Juridiska fakulteten. Den 7 nov. Till kongl. stipendiater utsågos C. Mattson Mal- mén, Stockh. och A. Tomtlund, Västg. Bedömdes en af juris utr. licentiaten E. Trygger för juris, utr. doktorsgrad utg. och den 1 oktober offentl. försvarad afhand- ling: Om fullmakt såsom civilrättsligt institut. Föreslogs juris utr. lic. E. Trygger till docent i svensk all- män lagfarenhet, romersk rätt och rättshistoria (utnämd af kan- slären d. 17 nov.) Anmäldes, att e. o. professor Afzelius från och med den 17 november vore förhindrad att vidare föreläsa, enär sjölagskomitén vid denna tid skulle i Stockholm sammanträda. Den 29 nov. Till kongl. stipendiat utsågs Hjalmar Wibell, Stockh. och till Dicksons stipendiat E. J. von Wolcker, Gästr.-Hels. Afgafs vitsord öfver e. o. professor I. Afzelius’ femåriga tjänst- göring såsom ordinarie lärare inom fakulteten. Medicinska fakulteten. Den 26 november anstäldes licentiatexamen med H. Sörman, anmäldes kanslerns förordnande för kandidaten O. A. Svensson att vara underkirurg och för kandidaten G. F. Thollander att vara amanuens vid kirurgiska kliniken. Till innehafvare af Hedenströms stipendium utsågs med. stu- deranden R. Bäcklin. Till innehafvare af riksstatsstipendier utsågos med. studer. H. W. Sjögren och med. kand. G. Thollander. Den 27 november aflades kandidatexamen af J. Henriksson, A. Gullstrand och C. A. Andersson. Filosofiska fakulteten. 3 dec. afgåfvos betyg öfver terminens latinskrifning. utfärdade fakulteten intyg åt lektor 0. Klockhoff angående hans tjänstgöring såsom docent vid universitetet. till kongl. stipendiater utsågos fil. kand. B. G. X. Larsson Kalm. (vetenskapsr. teoret. filos, och latin), stud. P. V. Abenius V.-D. (kemi) och aman. N. Ekholm, Ö.-G. (meteorologi). Luttemanska stipendiet tillerkändes doc. Hjalmar Sjögren. Till ledamöter i en komité, som hade att förbereda frågan om att använda en del af fakultetens kassa till 1 à 2 resestipendier för fakultetens ordinarie medlemmar, utsågos professorerna Thalén, Sahlin och Sundén. 9 dec. till innehafvare af Dicksonska stipendiet utsåg fakul- teten fil. kand. C. O. Lundgren S.-N. anmäldes att prokanslern förordnat docenterna A. L. A. Söder- blom och A. Berger att tjänstgöra såsom examinatorer, den förre i mekanik, den senare i matematik under examensperioden. Humanistiska sektionen. 8 dec. anmälde sektionen, att prof. Sundén, som den 1 sept. 1879 utnämdes till e. o. professor, på grund af sin tjänstgöring vore berättigad att med kommande kalenderår erhålla ett ålders- tillägg à 500 kronor. Matemat.-naturvetenskapl. sektionen. 11 dec. afgaf sektionen tjänstgöringsbetyg åt docenterna 0. Widman, S. A. H. Sjögren och Å. G. Ekstrand. Seminarierna. I det romanska seminariet ha öfningarna under höstterminen bestått uti att noggrant öfversätta, kommentera och syntaktiskt undersöka den under titel “Li ver del Juïse" af doc. von Feilit- zen efter de enda två kända mss. utgifna religiösa dikt — troli- gen franska literaturens älsta predikan —, hvilken författats om- kring år 1100, med bl. a. den apokryfiska Apocalypsis Pauli till förebild. Dikten genomgicks dock endast efter den äldre, om- kring år 1200 nedskrifna, och kortare, ungefär ett halft tusental vers innehållande, östfranska handskriften. Öfningarna, i hvilka sex ordinarie och fem extraordinarie medlemmar deltagit, hafva ledts af doc. Wahlund. Vid terminens sista sammankomst tillerkändes det större pre- miet åt kand. A. Malmstedt, stockh. I nordiska seminariet har under höstterminen tolkats och kommenterats “De viktigaste urnordiska inskrifterna“ (enligt Noreens “Altisländische und altnorwegische grammatik“), hvarjämte flere originaluppsatser ventilerats: af fil. kand. K. Ljungstedt “In- ledande anmärkningar om de urnordiska runinskrifterna“, “Några sandhilagar i nysvenska talspråket“, “Några fall af urgermanskt betonadt e i suffix“; af adjunkten M. Klintberg “Om Laumålets kvantitet och exspiratoriska aksent" och “Om musikaliska aksen- ten i Laumålet"; af V. Wadman “Om Tunestenen“ och af fil. kand. Fr. Andersson “Utdrag af de viktigare orden i Jonas Petri Gothi lexikon, bokstafven A". Det större premiet tilldelades fil. kand. K. Ljungstedt. Såsom seminariets både inspektor och fö- reståndare har doc. Ad. Noreen tjänstgjort. Medlemmarnes antal har varit 14. Inom seminariet för klassisk filolog i ha öfningarna under denna på samma sätt som under föregående terminer fortgått under ledning af Professor Häggström i latin och Professor Löfstedt i'grekiska. Arbetena ha utgjorts af tolkning och kommentering af latinska och grekiska texter med däraf föranledd diskussion, särskildt mel- lan för hvarje gång fungerande officianter. I latin har behand- lats en del af 10:de boken af Quintiliani Institutio oratoria; under öfningarna i grekiska har genomgåtts större delen af Demostenes' l:sta olyntiska tal. I det af doc. Erdmann föranstaltade och ledda germanska se- minariet har under höstterminen genomgåtts en del af Prologen till Canterbury Tales, hvarvid det medelengelska poemets Ijud- och formlära behandlats i sammanhang med föregående och se- nare språkperioders. Språkvetenskapliga sällskapet, som numera räknar inemot trettio medlemmar, har under terminen haft tre sammankomster. Till ordförande för läsåret omvaldes adj. P. A. Geijer, och på sista sammankomsten beslöt sällskapet att vidtaga åtgärder för att få till stånd en kortfattad trykt berättelse öfver dess verksamhet. . På terminens sammankomster ha följande frågor förekommit: 4 okt. “Är termen ljudlag lyckligt funnen?“, diskussions- ämne inledt af adj. Geijer, som framlade följande förslag till de- finition af termen i fråga: Ljudlag är en tillräckligt begränsad språkenhets bestämning i dess tendens att uttala samma ursprung- liga ljud på ett och samma sätt i alla de ord, där det förekom- mer i samma läge, samt att i dess historiska förlopp låta det följa en och samma ljudväg i alla dessa ord. 1 nov. Docenten Hjärne förevisade några af honom i dom- kapitlets arkiv härstädes upptäkta fragment af slaviska medel- tidshandskrifter, för hvilkas innehåll han i korthet redogjorde, samt meddelade upplysningar om, huru deras befintlighet här bör förklaras. Docenten Noreen höll “Om begreppet språkriktighet“ ett före- drag, hvari han först redogjorde för och bemötte äldre meningar därom, hvarefter han utvecklade sin egen uppfattning af hvad som därmed bör förstås. Som detta föredrag var långt och inne- hållsrikt och tiden framskriden, uppsköts diskussionen däraf till nästa sammankomst, då vissa delar däraf blefvo föremål för ett ganska lifligt meningsutbyte. 221 KORDISK REVY 1884—1885. 222 ------------------------------==================================================-=--n-----dem--c=m-manmogemyamxmcmnameammemessoneasnacenmoacamaeggexaeanenesanqesesesenonsasreeednesisesneseratessanrdesisnannennieneenescqmnescceecncenanaesnpaszx--anexsrazzzz-qanaasaos 2 dec. Docenten Piehl förevisade ett antal egyptiska ostraka från en större samling sådana, hvilken han varit i tillfälle att bilda under sin vistelse i Egypten, hvarjämte han dechifferade de på dem befintliga inskrifterna och i korthet upplyste om deras fyndort och arkeologiska betydelse. Kristiania. 28 juni meddeler det akademiske kollegium kvæstoren og bi- bliothekaren, at der er oprettet en ny amanuensispost ved biblio- theket med en Ion af kr. 1,800 aarlig og alderstillæg af kr. 200 efter hvert 3:die tjenesteaar indtil kr. 2,400, samt kr. 1,500 for budgetaaret til paabegyndelse af en systematisk katalog. 1 juli antager det akademiske kollegium cand. jur. Hagerup, der fra 22 april havde været konstitueret som professor juris i ledigheden efter professor Aubert, atter som stipendiat i lov- kyndighed. 9 juni bifalder kollegiet bibliothekarens forslag om, at cand. real. Andr. M. Hansen konstitueres i den nyoprettede amanuensis- post fra 1 juli d. a. at regne, og at det tillades at lade amanu- ensis Seippels arbeide under hans fortsatte ophold i udlandet ud- före som extra arbeide af dem af bibliothekets ovrige personale, som dertil maatte findes villige. 14 augusti anmoder kollegiet bestyrerne for universitetets zoo- logiske, ethnografiske og mineral-samlinger om at drage omsorg for, at det fornodne i henhold til tidligere’ farte forhandlinger iakttages for i fremtiden at holde disse samlinger aabne for pu- blikum ogsaa paa son- og helligdage. 30 augusti anmoder kollegiet professor Waage om at foran- stalte det fornodne, for at den tidligere omhandlede deling af det kemiske laboratoriums bestyrelse mellem de to professorer i kemi snarest mulig kan foregaa. 27 September uddeler kollegiet renterne af legatet "professor og rektor Arentz’ minde“ til student L. P. Grung for 1 aar. Modtager kollegiet en ved frivillige bidrag tilveiebragt buste af professor dr. Th. Kjerulf, hvilken i. sin tid vil blive opstillet i en af mineralkabinettets sale. Anmoder kollegiet professorene Brandt, F. W. Bugge, J. Hei- berg, G. Storm og S. Lie at sammentræde til en komité for at afgive betænkning om, hvorvidt universitetets nuværende admini- stration i det hele antages at burde omorganiseres og i betræf- fende fald at afgive motiveret forslag til en forandret admi- nistration. Kobenhavn. Den akademiske lærerforsamling (se revyens n:r 4). Lærer- forsamlingen træder sammen til moder regelmæssig 4 gange om aaret og sammenkaldes desforuden af universitetets rektor saa ofte, som enten universitetets overbestyrelse eller konsistorium el- ler 12 af medlemmerne forlange det. Ved kundgjorelse af 7:de novbr bar konsistorium medelt lærerforsamlingens medlemmer, at det i sit mode den 5:te s. m. har vedtaget: "at de 4 regelmæs- sige lærerforsamlinger holdes i oktober, december, marts og maj maaneder, samt at forslag, der onskes forhandlede paa disse mo- der, indsendes til rektor inden den 20:de i den forudgaaende maaned.“ Torsdagen d. 3 nvbr holdtes universitetets aarlige fest til minde om reformationens indförelse og i anledning af rektorskiftet, Indbydelsesskriftet indeholdt en afhandling af prof., dr. med. & phil. Jul. Thomsen: “Om moleculer og atomer“, der ogsaa holdt festtalen, i hvilken han gav en fremstilling af naturvidenskabens mægtige fremskridt siden det 16:de aarhundrede. Efter talen gav universitetets rektor, prof., dr. med. Reisz en oversigt over hvad der har tildraget sig ved universitetet i det fuldendte aar og pro- klamerede dernæst de videnskabsmænd (se revyens n:r 6—21), som i aarets lob have erhvervet akademiske grader, som doktorer. En- delig overgav han rektoratet till den for næste aar valgte rektor, prof., dr., theol. C. H. Scharling. Den for festen besternte sed- vanlige kantate af I. L. Heiberg med musik af C. E. F. Weise udfortes af studentersangforeningen med ledsagelse af strygein- strumenter. Onsdagen d. 3 decbr holdt universitetet til minde om tohun- dredaarsdagen efter Hotbergs födsel en fest i universitetets fest- sal, hvor en til et Holbergsmonument i Soro bestemt statue i gibs, modeleret af billedhugger V. Bissen, var opstillet i baggrunden. Talen blev holdt af prof., d:r phil. E. Holm. Kantaten, der var forfattet af Chr. Richardt till musik af J. P. E. Hartmann (1:ste del) og Otto Malling (2:den del), udfortes af studentersangfore- ningen, solopartierne af kammersanger Simonsen og recitationen af kgl. skuespiller E. Poulsen. Festen overværedes af hs maj. konungen, ds hoih. prinserne Wilhelm og Hans, en mengde indbudte notabiliteter, deriblandt samtlige ministre , begge rigsdagens tings formænd og viceformænd, rektor for Lunds universitet, de hojeste geistlige, militære og civile embedsmænd, digtere og kunstnere samt universitetets samtlige lærer og saa mange studerende, som festsalen kunde rumme. Om aftenen udgik et fakkeltog, bestaaende af c. 1,000 stu- denter men benved 200 fakler, fra unversitetsbygningen til Hol- bergs statue foran det kgl. theater, hvor Chr. Richardt holdt en tale og en sang blev afsungen. Til fuldstændiggjôrelsen af den billedlige dekoration iuniver- sitetets festsal (se revyens n:r 15) er paa finanslovforslaget fore- slaaet bevilget to præmier, hver paa 1,000 kr., til konkurrence om udforelsen af et billede, forestillende: “et optrin af de kjobenhavn- sske studenters og professorers deltagelse i Kjobenhavns forsvar under belejringen 1658-—59“ hvorhos prisen for udforelsen er fo- reslaaet sat til 8,000 kr. Æmnerne for 3 andre malerier, der mangle i festsalen, ere: “modtagelsen ved landingsbroen af de nor- ske og svenske naturforskere ved naturforskermodet 1840 i Kjo- benhavn"; "Holberg, som overværer indstuderingen af den poli- tiske kandestober, og “biskop Brochmand, der under et besog af Fredrik III i hans hjem anbefaler den unge Peder Schumacher til denne“. Sidstnævnte billede har etatsraad C. Bloch erklæret sig villig til at udfore for en pris af 9,000 kr. Antallet af de studerende, der have bestaaet afgangsexamen ved de lærde skoler i aaret 1884, var 352, hvoraf en kvinde (gift). Af disse erholdt 17 “ferste karakter med udmærkelse", 202 “fer- ste karakter“, 110 “anden karakter“ og 23 “tredie karakter“. Heraf nnderkastede 303 sig den sproglig-historiske og 49 den mathema- tisk-naturvidenskabelige afgangsexamen. Ved novbr maaneds ud- gang vare af ovennævnte 352 immatrikulerede 296. Personalforhold. Ved kgl. resolution af 2 decbr er det bifaldet, at det maa over- drages d:r med. Carl Salomonsen fremdeles for et tidsrum of 5 aar fra april 1885 at regne at holde et systematisk theoretisk og praktisk kursus i bakteriologi ved universitetet. Paa finanslovforslaget for 1885—86 er der foreslaaet tilstaaet prof. Fausboll et personligt tillæg af 600 kr. og docent Sundbyes anciennitet foroget med 5 aar, hvorved han vil erholde en lon- ningsforhojelse af 600 kr. Ligeledes soges der om samtykke til, at de extraordinære docenter Verner og Loffler hver erholde loningstillæg med pensionsret til et beleb af 500 kr., saaledes at deres lonninger ville blive 3,000 kr. for hver. Ministeriet har under 20 novbr meddelt prof., d:r jur. Matzen tilladelse til at foretage en rejse til Stockholm for at deltagei den nordiske selovskommissions andet plenarmede. Akademiske grader. Den filosofiske doktorsgrad er d. 6 novbr erhvervet af cand. philol. Finnur Jönsson. Afhandling: “Kritiske studier over en del af de ældste norske og isländske skjaldekvad“. Opp.: prof., d:r phil. Gislason og docent, d:r phil. Wimmer. Den juridiske doktorsgrad er d. 29 novbr erhvervet af cand. jur. Carl Ussing. Afhandling: "Anders Sandoe 0rsted som rets- lærd." Opp,: prof., d:r jur. Goos og prof. Deuntzer. Examina. Den 1 decbr sluttede en magisterkonferens i fysik, ved hvil- ken der tilkjendtes cand. philos. K. S. Kristensen admissus. Legater og stipendier. Af kommunitetets midler er ved de aarlige finanslove, förste gang i 1879—80, bleven bevilget 4,000 kr. til anskaffelse afboger og andre for universitetsstudiet nodvendige apparater for triengen de studerende. Understottelserne tildeles i almindelighed i portioner indtil 40 kr. og kun undtagelsesvis med et större belob, navnlig til de juridiske studerende paa grund af de store udgifter, der ere forbundne med anskaffelsen af juridiske boger. Understöttel- ser gives særlig de studerende ved studiets begyndelse, og der tages derved hensyn til det opgivne studiefag. Paa grand af de hyppige forandringer af studium, navnlig af juridiske studerende, har ministeriet efter konsistoriums indstilling fastsat, at det ved 1 fremtidige opslag om bortgivelsen af fornævnte understottelser vil 223 NORDISK REVY 1884—1885. 224 blive bestemt, “at understottelserne bortfalde ved forandring af studium, samt at bogerne, forsaavidt de ere anskaffede, i samme tilfælde blive at tilbagelevere. I henhold til konsistoriums indstilling har ministeriet after op- taget paa finanslovforslaget for 1884 — 85 de ved finanslovforslaget for 1884—85 begjærede, men nægtede bevillinger à 1,000 kr. til understottelse af unge videnskabsmænd samt forhojelse med 2,000 kr. af bevillinger til rejseunderstettelser (se revyens n:r 4 og 15). Videnskabelige samlinger. Det zoologiske museum. Til indlemmelsen i universitetets zoo- logiske museum af de samlinger, der ere skjænkede til universi- tetet af den under ledelse af premierlieutenant i marinen Hov- gaard udsendte arktiske expedition (se revyens nr 9), blev dei- ved tillægsbe villi ng for 1883—84 bevilget et belob af 2,000 kr. Efter en af konsistorium anbefalet indstilling af museumsraadetom, at der til en ved raadets foranstaltning besorget udgivelse af en samlet beretning om expeditionens zoologisk-botaniske udbytte maatte soges beviljet et belob af 10,000 kr., forelobig for 1885—86 5,000 kr., har ministeriet under 22 novbr meddelt, at det agter stille forslag til 2:den behandling af finanslovforslaget for 1885— 86 om en bevilling af 5,000 kr. som förste bidrag til udgivvelsen af fornævnte beretning. Helsingfors. Större konsistorium. 25 okt. Jur. lie, frih. R. A. Wrede, som ansökt prof, i civillag- farenhet och romersk rätt, hade till kons, inlemnatt en besvärs- skrift med anledning af det prof i finska språket, jur. fak. ålagt honom. Förordningen af den 20 febr. 1865 stadgar, at “för vin- nande af anställning såsom professor eller docent i juridiska eller teologiska fakulteterna erfordras efter den 1 jan. 1872 fullständig kännedom af finska språket, jämte förmåga att handhafva under- visningen genom föredrag å sagda språk“. Enligt hittills gängse praxis hafva de resp, fakulteterna vitsordat sökandenas inskter i finska språket, hvilka desse vanligen ådagalagt genom profföreläs- ning på sagda språk. Då frih. Wredes medsökande till professio- nen jur. d:r J. J. Serlachius år 1881 ansökte docentur, hade äf- ven han styrkt sig ega erforderliga insikter i nämda språk endast genom profföreläsning. Juridiska fakultetens nuvarande ledamöter hade emellertid ansett uppläsandet af ett föredrag otillräckligt att ådagalägga de insikter i språket, ofvannämda förordning fordrar, hvarför den ålade frih. Wrede att undergå skriftligt prof inför prof, i finska språket; hvarjämte en offentlig diskussion på finska i det ämne, hans för professionen utgifna specimen behandlade, skulle med honom anställas. Med anledning af frih. Wredes be- svär öfver fakultetens åtgärd, beslöt kons, emellertid efter en längre diskussion med 13 röster mot 12 att upphäfva denna åt- gärd, och att frih. Wrede skulle ådagalägga sina insikter i finska språket endast genom ett profföredrag öfver af honom sjelf valdt ämne. 3 dec. Förslag till återbesättande af professionen i civillag- farenhet och romersk rätt upprättades, hvarvid kons, enhälligt uppförde i första rummet jur. lic. frih. R. A. Wrede, i det andra jur. d:r J. J. Serlachius. Mindre konsistorium. 15 okt. Ett årligt anslag af 1,200 mark beviljades e. o. lek- torn i franska språket Th. Kalm. Till dekanus i hist.-fil. sektionen (efter prof. Ahlqvist) hade kanslern utnämt prof. C. G. Estlander, och till hans efterträdare såsom inspektor för nyländska afdeln. e. o. prof. A. O. Freuden- thal samt till inspektor för österbottn. afdeln. (efter prof. K. G. Hällsten, som anhållit om entledigande) e. o. prof. J. R. Aspelin, alla intill 1 sept. 1886. Till docent i estetik föreslog kons, på framställning af hist, fil. sektionen fil. d:r J. J. Tikkanen (numera utnämd). Kons, beslöt hos kanslern hemställa om ett årligt anslag af 1,000 mark åt doc. E. Tudeer, utöfver det docentarvode han åt- njuter, att utgå så länge han förestår prof, i grekiska språket. . 25 okt. Till dekanus i med. fak. (efter prof. O. Hjelt) intill den 1 sept. 1886 hade kanslern utnämt prof. J. J. Pippingsköld samt att efterträda honom såsom inspektor för vestf. afd. e. o. prof. M. G. Schybergsson. 29 okt. Inför konsistorium förrättades denna dag val af uni- versitetets tvänne representanter till instundande landtdag, och er- höllo härvid prof. J. W. Runeberg 36 och prof. J. R. Danielsson 33 röster. Därjämte tillföllo proff. K. G. Hällsten 25, C. G. Est- lander 23, H. Råbergh 3, A.. Ahlqvist, 0. Donner och assessor Westermark hvardera 2 röster, samt prof. F. Saltzman ooh doc. E. Book hvardera en röst. Fullmakter skulle således utfärdas åt proff. Runeberg och Danielsson. 12 nov. Gymnastikläraren V.’Heikel hade till konsistorium inlemnat förslag till nybyggnad för universitetets gymnastiska in- rättning. För att inkomma med utlåtande i saken nedsatte kons, en komité, bestående af proff. Becker, Estlander och Runeberg, gymnastikläraren Heikel och ekonomen mag. Elmgren. Rättelse. N:r 22, sp. 189 rad. 20 nedan står: juridiska, läs: judiska. d:o d:o 19 nedan står: jurister läs: judar. Herrar Förläggare, som önska få sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om- bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma. De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas Redaktionen. Nordisk Revy utgifves under innevarande akademiska läsår 15 Sept. 1884—31 Maj 1885 med 16 nummer, 7 under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk- nadt. Innehåll: Ussing: A. S. Örsted som Retslærd. Marc-Monnier: La renaissance. Nordstrom: Jemtlands kyrkliga ställning före 1645. Ljungdahl: De latinska prepositionerna i sammansättning med nomen. Hoppe: Tysk-svensk ordbok. Arrhenius: Recherches sur la conductibilité galvanique des élec- trolytes. Pfannenstiel: Zur Theorie der linearen partiellen Differentialglei- chungen zweiter Ordnung. Warming: Haandbog i den systematiske Botanik. Törnebohm: Grunddragen af Sveriges geologi. Vogt: Norske ertsforekomster. Macchiavelli: Mandragola. Universitetsangelägenheter (Upsala, Kristiania, Kabenhavn, Hel- singfors).