Nr 22 (30 Nov.)

(1884—85) Årg. II, 6.

N0H DISK REV Y
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,

Doc y. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Lektor S. %. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygden, Prof. E. C. I. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. 7. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. X. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. 7.
Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.

H. Haffding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.

H. Lind, Doc. f. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundstrom, v. Häradsh. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7.

F. Nyström, Prof. 0, Pettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc.

T. H. E. Schüch, Doc. S. A. H. Sjögren, e. o. Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. %. H. Théel, Doc. E. Trygger, Lektor P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl,
utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Literatur- och Konsthistoria.

Nyblom, Carl Rupert, Estetiska Studier. Ny
samling. I. 223 ss. Upsala. R. Almqvist & J. Wik-
sell. Pris 2,25.

Professor Nyblom anlitas ofta såsom granskare, min-
nestalare, anmälare, m .m. såd., och tillmötesgår villigt all-
mänhetens eller vittra samfunds åstundan medelst upp-
satser i ämnen fallande inom hans (estetikerns) vidsträkta
fack. Som detta skriftställararbete måste ske på sidan
om de löpande ärenden, hvilka åligga universitetsläraren,
kan ej hvarje dylik skrift bära fulländningens prägel.
När de, som nu fallet är, samlas för utgifvande i häften,
företer således samlingen dels mera systematiskt genom-
förda, dels tillfällighetsstycken. För det inflytande —
jag menar den skönhetssinnets uppfostran —, de ytterst
böra afse, vill jag dock ej tro denna omständighet vara
en ogynnsam. Snarare tvärtom. Värdet af en lärares
meddelanden så att säga utom katedern är stort, i mån som
det under sådana friare vilkor gifna vitnar om personliga
rön och egendomlig naturbegåfning ; något som svårligen
gör sig lika gällande i de regelrätta, af sträng hänsyn
till ett system bundna föreläsningarna. För den lärare,
hvarom här är fråga, synas tillfällen till ett sådant, mera
fritt meddelelsesätt hafva varit aldeles särskildt kärkomna.
Professor Nyblom har hos oss, som bekant, sökt väcka
till rikare lif den estetiska bildningen genom påpekande
af helt nya skönhetsobjekt. Åtminstone för föreställnings-
sättet vid våra svenska universitet voro de nya. Der
kände man af det skönas verld blott midtelpartiet, lite-
raturen och literaturhistorien. De två gränsområdena till
höger och till venster, musiken och de bildande konsterna,
voro obefarna trakter, där vitterhetslärare på måfå hörde
sig för eller sågo sig om efter bildliga talesätt, men icke
själfve hittade vägarna. Annat var fallet med den nye
professorn. Han hade fått af naturen utpräglad begåf-

ning åt båda de nämda hållen. Han kände det vara en
uppgift, som en gång ju skulle komma äfven literaturen
till godo, detta, att hos hvarje estetiskt bildad människa
fordra något slags verklig uppfostran af örats och ögats
sinnen, att få folk till att höra och till att se med ur-
skilning. Denna enkla, kanske ej just så djupsinniga,
men så mycket mer sunda och hos oss nordbor länge
saknade riktning är, i hvarje fall, professor Nybloms na-
turliga. Derom vitna i någon mån alla hans estetiska
uppsatser. Så ock de här föreliggande, dem han på ett
inre titelblad kallar »literära porträtt». De tre förnäm-
sta behandla hvar för sig en musiker och tvänne bildande
konstnärer, A. F. Lindblad, Sergel och Scholander; de
öfriga två, mycket kortare, äro skildringar af vittre stor-
män, Runeberg och Wallin.

Här är ej afsikten att egentligen ingå i enskildhe-
ter och nu skrifva en kritik öfver dessa kritiker. Alt
hvad af mig skulle sägas,, är redan i det närmaste sagdt.
Jag önskade blott förbereda läsaren på, att antecknin-
garna öfver de fem mästare, som i detta häfte framstäl-
las, icke blott undervisa, utan äfven roa och — i själfva
verket — där de roa mest, äro som mest Undervisande.

Första afdelningen, Adolf Fredrik Lindblad, fyller
nästan halfva häftet. Denna vackra uppsats är rik på
varma, personliga uttalanden, liksom tillfälligtvis gifna,
förtroliga, konkreta meddelanden af sådana friska och na-
turliga intryck, dem minnestecknaren själf en eller annan
gång rönt genom de älskade tonskapelser, han har att
tala om. Och att man här inhämtar mest just af detta
öppenhjärtliga eller så att säga samtalsvis gifna, det är lätt
att finna redan vid en jämförelse med det på några få
ställen »å ämbetes vägnar» inskjutna, mera abstrakta
(Vischers, Oulibicheffs eller Brendels åskådningar om »vi-
san» o. d.). De lindbladska sångerna äro af minnestala-
ren ordnade i särdeles naturligt funna grupper, och alla
yttranden om det skaplynne, som ursprungligt och egen-
domligt kännetecknar A. F. Lindblads sångmö, särskildt
163

NORDISK REVY 1884—1885.

164

i sådana verk, hvilka gjort henne mera allmänt omtykt,
äro samt- och synnerligen fina, omedelbara och på ett
mycket enkelt sätt träffande. Hvad åter vidkommer an-
dra bland sångerna, som äfven torde höra till tonskal-
dens yppersta och synnerligt kännetecknande, men ej
hafva allmänt vunnit samma anklang till följd af svårig-
heter i det rika pianoackompanjemanget, var det något
öfverraskande, att numera, då klaveristisk färdighet är i
så starkt tilltagande, invändningen mot dem återupptogs.
Slutligen må nämnas, att minnestecknaren i sina omdö-
men om frambragta verk håller sig nästan blott till vo-
kalmusiken. Detta är dock ej underligt, då ännu jem-
förelsevis få af A. F. Lindblads många märkliga instru-
mentalkompositioner äro offentliggjorda.

Sergel, den nästa och nästlängsta uppsatsen, kom-
mer att räcka mången läsare en lättfattlig och pålitlig
hjälp vid uppskattandet af denne vår hittills största skulp-
törs betydelse, icke blott för Sverge, utan för Europa.
Att Sergel på sin frid var af alla längst hunnen i arbe-
tet på bildhuggarekonstens återupprättelse (änskönt att
han i sina flesta konceptioner följt redan något förkonst-
lade antika förebilder), därom gifver den för universite-
tets fyrahundraårsfest skrifna afhandlingen en ny och en
liflig erinran. Med författaren må man väl klaga — man
gör det särskildt, hvarje gång man går förbi den mäktigt
utförda faunen i nationalmuseum —, att Sergel hemkal-
lades, och ej fick i Italien fullfölja sin stora utveckling.
Hans många goda porträttmedaljonger äro en ersättning
af det alt för lilla slaget. Några utdrag ur de särdeles
betecknande sergelska brefven, som utgjorde bilagor till
promotionsinbjudningsskriften 1877, kunde gärna ha om-
trykts äfven i detta häfte.

I uppsatsen om Runeberg (en fullare genomförd fram-
ställning af samma sunda och klara åsikter som i föror-
det till den af professor Nyblom 1870 besörjda Rune-
bergsupplagan för svenska folket) finnes en stor mängd
aktvärda, ja i all sin enkelhet estetiskt visa yttranden.
Se framför andra sidorna 164 och 165, om användningen
af bilder i Runebergs skaldestycken. Men något af nä-
stan lika högt värde faller gärna en uppmärksam läsare
i ögonen från ett hvart af dessa tio blad.

De lika många bladen om Wallin äro ej fylda af en
lika lefvande text. Den är, om än rik på sakuppgifter,
till kanske för stor del sammanhämtad ur andras texter.

Sista stycket i boken däremot, om Scholander, är
mycket intagande, upplysande, verkligt, lifligt, fullt af
växlingar, af konstnärligt förstånd, af godt lynne och
hjärtlighet, och afslutar på ett både behagfullt och läro-
rikt sätt l:a häftet af professor Nybloms nya samling-
Estetiska Studier. Robinson.

Hagberg, Theodor, Literaturhistoriska gengån-
gare. Taflor ur förflutna tiders vitterhet. I. Roland-
sagan, till sin historiska kärna och poetiska omkläd-
nad. 143 ss. Upsala, Almqvist & Wiksell. Pris 1,50.

Detta lilla arbete är det första af de literaturhisto-
diska skildringar, förf, har för afsikt att gifva oss under
hen gemensamma, något sökta benämningen: Literatur-
historiska gengångare. Han uppdrager i förevarande af-
randling i en liffull och angenäm stil grundlinierna till

Rolandsagans historia från dess älsta bearbetningar till
högrenässansens fulländade hjältedikter och får därvid
tillfälle att gifva oss upplysande och väl framstälda ka-
rakteristiker af de olika perioder, under hvilka de till-
kommo, och af de författare, som under sagans utveckling
tränga sig i förgrunden. Att icke alla bearbetningar
kunnat tagas med, är naturligt på grund af det begrän-
sade utrymmet, och att arbetet framträder med minsta
möjliga lärda apparat är att vänta, då det vill vara, och
äfven i bästa mening är, ett populärt arbete.

Förf, börjar med att redogöra för Karlsagans histo-
riska underlag, Karl den stores karaktär, notiser om den
historiske Roland — bland hvilka för fullständighetens
skull äfven kunnat medtagas diplomen från 772 och 777
(Nyrop: Den oldfr. Heltedigtn. s. 104) — och striden
med saracenerna, hvarvid han med stöd af föregående
forskare uppvisar, att sagan om de sistnämdes belägring
af Paris uppkommit genom förväxling af de olika Kar-
lame, hvilkas ej blott namn utan äfven handlingar i
mycket öfverensstämma, samt mellan kristenhetens båda
hufvudfiender saracenerna och de nordiska vikingarne.
Därefter beröres inflytandet på sagorna från de tidsom-
ständigheter, under hvilka de nedskrefvos, i det att samma
folk, som bland sig sett dessa sagor utvecklas, fortfa-
rande ända fram emot medeltidens slut hade att kämpa
med samma fiender, mohammedanerna, hvilkas strider och
nederlag under älsta tider dess skalder just hade att förtälja.

Den sagokrets, hvars innehåll utgöres af dessa stri-
der, har uppkommit i Frankrike, och innan den tog sig
den form, som föreligger i de stora chansonerna, har den
genomlupit andra och anspråkslösare stadier. Den har
näml. såsom förf, i likhet med Héricault, Gautier m. fl.
antager, i äldre tider och kort efter själfva händelserna,
behandlats i smärre folkvisor, »cantilènes, carmina
vulgaria», hvilka genom att sammanslås och utvidgas
kommit att bilda längre serier af händelser, som alltmer
tillväxt, till dess växten slutligen slagit ut i en sådan
praktblomma som Chanson de Roland. Denna »cantilène-
theori», som hittills varit den allmänna har närmast upp-
kommit med anledning af Wolfs theori om Homeros.
Vi vilja här anmärka, att Pio Rajna (icke Rayna, som
förf, genomgående skrifver) i sitt senare utgifna arbete:
Le origine dell’ Epopea Francese förkastar densamma och
detta på hufvudsakligen följande grunder: 1) Hos medel
tidens latinska skriftställare användes ordet cantilena,
carmen vulgare, för att beteckna det olärda folkets poesi
i allmänhet, således också chansons de geste, hvadan
detta ord får en helt annan valör än den, Gautier gifvit
det. 2) Ludwigslied, som hittills antagits såsom prototyp
för Gormond et Isembart, är i själfva verket en kyrklig
konstprodukt. 3) Fragmentet af sången om S. Faron
hos Hildegarius behöfver ej vara en folkdikt utan kan
lika väl vara, ett poem, hvarjämte kronikörens beskrifning på
afsjungandet är otillförlitligt, dels emedan han lefde flera
århundraden efter tilldragelsen, dels på grund af hans
floskulösa stil. 4) En passus ur Vita S. Guilielmi är
obrukbar såsom stöd för cantilène-teorien, emedan denna
krönika af den nyaste forskningen visats tillhöra det
12:te seklet och dessutom de åberopade fraserna lika väl
kunna åsyfta en Chanson de Geste. 5) De analogier,
som hämtas från den spanska romansen och den skotska
165

NORDISK REVY 1884—1885.

166

balladdiktningen, hafva det felet, att ur dessa alldeles ej
utvecklades någon epik. Rajna anser, att hela cantilène-
teorien snarare konfunderat än klarerat undersökningarna
om uppkomsten af den gammalfranska epiken.

Återvändom till vårt arbete. På utvecklingen af
Karlsagan hafva vikingatågen haft ett omisskänneligt
inflytande. I dess älsta kväde, Rolandsången, spårar
man icke så få drag, som påminna om det nordiska vi-
kingalynnet. Likheten i motiv med Olof Tryggvasons
saga (hvilket dock naturligtvis ej anger något samman-
hang mellan dikterna), öfverensstämmelsen mellan tolf-
talet af Karls krigare och t. ex. Rolf Krakes kämpar,
fostbrödralaget mellan t. ex. Orvar Odd och Hjalmar,
som har sin motsvarighet i Rolands och Oliviers vän-
skapsförhållande, hjältarnes innerliga tillgifvenhet för
sina vapen, såsom vore dessa personliga väsen, och isynner-
het den allmänna stämningen, den öfvermodiga stridslusten,
det obändiga trotset i den gammalfranska dikten äro på-
tagliga likhetsdrag med det nordiska lynnet.

Härefter öfvergår förf, till källor och bearbetningar af
Rolandsagan och dröjer vid den första länken i kedjan
»Turpins krönika», hvilken grundar sig på samma folk-
berättelser som Rolandsången. Han redogör för dess
innehåll och tillkomst, hvarvid uppvisas, att den är skrif-
ven af 2 olika författare, de första 5 kapitlen mot med-
let af det elfte årh. af en spansk (fransk?) munk i Com-
postella, det öfriga under nästföljande sekel af påfven
Calixtus II eller någon munk af hans följe. År 1122
förklarades krönikan genom en bulla af nämde påfve för
äkta, men redan 1207 misstänktes den för att vara un-
derstucken, och senare tiders skalder såsom Bojardo och
Ariosto åberopa den merändels blott på skämt.

Utan någon utförlig redogörelse för innehållet i
Chanson de R. förflyttar oss förf, härpå till Italien. Att
Rolandsagan där varit känd redan från 1100-talat visar
dels en inskrift på kathedralen i Nepi från 1131, dels
Dantes omnämnande i Inferno XXXI, 16 och Paradiso
XVIII, 43, dels slutligen Muratoris yttrande: »Histriones
cantabant de Rolando et Oliviero» (i 13:de årh.). Ett
ännu viktigare stöd erbjuda de Venezianska handskrif-
terna från 13 årh., skrifna på franko-italiensk dialekt.
De utgöras dels af Chanson de R., dels af dikter, som
till sina franska förebilder lägga drag, som icke finnas hos
dessa (Macaire), och ändtligen sådana, som alldeles ej erinra
om någon fransk förebild (Prise de Pampelune). Detta
jämte andra analoga fakta visar, att man i norra Italien
på denna tid i ganska vidsträkt mån begagnade franska
språket och franska ämnen. De nya allmänna drag, som
här framträda äro 1) den skarpa skilnaden mellan de
ridderliga hjältarne å ena sidan och förrädarne å den
andra, såsom representerade af tvänne olika familjer
(Chiaramonte och Maganza), »en aldeles systematisk ud-
videlse af en genealogisk tendens, som vi vel allerede
kunne spore i de franske digte, men som udvikler sig
meget stærkere i de italienske» (Nyrop). 2) en fram-
trädande romantisk stämning. Härtill kan läggas såsom
ett tredje moment, att scenen understundom förlägges till
Italien.

Andra skedet af sagans utveckling i Italien är I
Reali di Francia, för hvars innehåll och historia redo-
göres. Åsikterna om detta arbetes uppkomst äro delade,

i det Gaston Paris anser, att de franska sagorna passerat
genom den franko-italienska form, en del af dem antagit
i de venezianska handskrifterna, Rajna åter, att kompila-
torerna därjämte öst ur franska källor. Ur detta arbete
hafva nu de italienska improvisatörerna och epikerna
hämtat ämnena till sina dikter, och sagorna fingo här-
igenom ett motsatt öde mot livad som inträffade i Frank-
rike, i det epiken där utmynnade i prosaiska förströelse-
skrifter för folket, medan tvärtom en populär prosaberät-
telse såsom I Reali i Italien gaf uppslaget till en ny
lefvande epik, hvars första alster voro Buovo d’Antona
och La Spagna, och hvars fulländning vi beundra i
Pulcis, Bojardos och Ariostos romantiska hjältedikter.

Huru har nu det romantiska elementet inkommit i
den italienska Rolandsagan? Förf, går tillbaka till de
engelska bardernas sånger, de keltiska liais, om hvilka
vi kunna göra oss en föreställning genom de lais vi äga
af den anglo-normanniska skaldinnan Marie de France.
Kort före henne hade Gottfrid af Monmouth uppträdt med
sin Historia Britonum, och denne jämte hans samtida,
truvèren Wace, gifva oss de viktigaste för Artus-cykeln
konstituerande element. Men det är först på fransk bot-
ten, som denna feodala ridderlighet får sin tillsats af
erotiskt svärmeri och religiös mystik, sådan den upp-
trädei- i dikterna om den heliga Graal.

Normannerna, vikingarnes afkomlingar, som voro be-
själade af samma ridderliga anda, som tager sitt uttryck
i Artussagorna, intogo Sicilien efter lyckliga strider med
saracenerna, och på denna ö uppspirade snart den pro-
vençalska kärlekslyriken, hvilken genom Dantes närmaste
föregångare fortplantades till norra Italien och där mötte
ett gensvar i den episkt-lyriska diktning, som nyss på-
pekats. Genom dessa båda strömningars förening upp-
kommer det romantiska epos, hvilket också har lika myc-
ket Artussagan som Karlsagan att tacka för sin existens.

Vi kunna ej underlåta att här påpeka en brist i förf:s
framställning. Han visar nämligen ej, huru Artussagan
inkom i det italienska epos. Att Normannerna voro be-
själade af Artussagans ridderliga ande är altför sant;
men att de medförde Artusdiktningen till Sicilien är där-
emot ytterst osannolikt, alldenstund det ej förekommer
spår af den inom den sicilianska skolan. Ej heller före-
finnas elementer från denna saga i de Venezianska hand-
skrifterna. Huru har den då inkommit? I Frankrike
existerade en sådan förening mellan de båda sagorna,
men huru och när den kom till Italien, upplyser oss ej
förf. om.

Det var således i Italien, de franska sagokretsarna
utvecklade sina praktfullaste blomster under renässansen,
i en tid då i Frankrike den originella poesien »hade blif-
vit helt och hållet förkväfd», såsom förf, säger, »af en
pedantisk renässans». »Och i Italien fick den under den
moderna literaturens första århundraden aldrig slå rot,
utan kväfdes där i sin brodd af den klassiska lärdomens
pedanteri». Detta gifver förf, anledning till ogillande
reflektioner öfver de klassiska studiernas återupplifvande
och däraf härflytande företeelser på poesiens område.
Vi äga ingen rätt att fästa oss vid denna lilla digression,
då den strängt taget ingenting har att skaffa med ar-
betets egentliga uppgift utan synes ditkommen endast
i förbigående. Det är likväl svårt att ej fästa sig vid,
167

NORDISK REVY 1884—1885.

168

huru ohistoriskt ett sådant uppfattningssätt i grunden är.
Att vilja eliminera bort en riktning inom historien, som
sträkt sina verkningar öfver mera än 4 århundraden
och i de olika länderna framalstrat författare sådana som
Corneille, Racine, Erasmus, Thomas Moore, Stjernhjelm,
för att proklamera fortsättningen af en nationell poesi,
om hvilken ej ens den skarpsinnigaste skulle kunna säga,
hvilka frön till lifaktighet, den bar i sitt sköte, torde väl
svårligen kunna kallas en lycklig tanke. Betrakta vi
t. ex. den Ronsardska skolan i Frankrike, så finnes det
väl ingen, som numera skulle vilja förneka, att den till-
fört såväl innehåll som form i dikten oskattbara fördelar.
Det var ej för intet, som den nyromantiska skolans för-
nämste literaturhistoriker slog sig till riddare för huma-
nismens franske målsmän.

Efter att hafva genomgått förberedelserna gifver
förf, en teckning af Pulci, Bojardo och Ariosto samt de-
ras hjältedikter. Hvad först Pulcis dikt angår, uppkastas
den frågan, huru den rätteligen bör uppfattas. För att
finna svaret skärskådas först innehållet i Morgante
Maggiore, därpå konsten i allmänhet, och till det ända-
målet analyserar förf, världens förnämsta diktningar,
Sofokles’ Antigone, Calderons Lifvet är en dröm, Shak-
speares Kung Lear och Ibsens skaldskap, en tämligen
vidlyftig, och som det förefaller, tämligen onödig digres-
sion, synnerligen då denna undersökning endast gifver
förf, det resultat, att hvarje skald måste sjunga efter sin
samtids smak och i enlighet med dess idéer. Härefter
undersökes det sedliga tillståndet på skaldens tid, hvar-
vid förf, kastar en blick på Italien under renässansen,
uppvisande tidens sedeslöshet och förfallet inom stat och
kyrka; och han finner därigenom, att Pulci var snarare
bättre och icke sämre än den tid, i hvilken han lefde.
Man hade här kunnat önska, att förf, mera sysselsatt sig
med diktens estetiska och historiska betydelse än med
dess moraliska.

Efter mellanlederna Regina d’Ancroja, Leandra
innamorata och Mambriano, hvilken senare inverkat på
Ariosto, öfvergår förf, till Orlando innamorato och dess
förf, samt därpå till Ariosto och hans Orlando furioso.
Vid en jämförelse mellan de tvänne skalderna synes förf,
gifva företrädet åt Bojardo, icke blott såsom personlighet,
utan äfven såsom skald. Oss förefaller teckningen af
Ariostos karaktär vara väl mycket i svart. Att denne
mera än Bojardo sökte hofgunst, är väl naturligt på grund
af de båda skaldernas olika ställning och lefnadsförhål-
landen. Att A. i sina satirer klagar öfver dålig med-
fart från kardinalens sida, är mindre underligt, ty det
arbete, hvartill han brukades, kunde för en personlighet
som hans icke vara särdeles tilltalande. Att kalla ho-
nom en vämjelig smickrare torde väl ock vara mindre
berättigadt. Hans förhärligande af den estensiska fa-
miljen är ej värre, än hvad man ser hos många andra af
samtidens skalder, och därjämte ett drag, hämtadt från
antiken. Likaledes torde det vara icke så liten öfver-
drift att se en af anledningarna till Ariostos poem i
»hans begär att komma sig upp, göra uppseende vid
hofvet och där få en bekväm anställning, som lämpade
sig för hans sybaritiska natur».

De sista sidorna af förf:s bok äro ägnade åt Ro-
landsångens förfall hos Berni i hans parodi af Bojardo

och i Teofilo Folengos Orlandino, hvarvid förf, får till-
fälle att kasta en blick på Makaronipoesien. Vi lämna
därhän, huruvida verkligen dessa båda diktverk kunna
betraktas som resultat af det italienska eposets förfall
och ej snarare som i sitt slag fullgoda produkter af en
ny komisk poesi. Så mycket är i alla fall säkert, att Ro-
landsagan såsom sådan ej hade mycket att vinna på ett
dylikt behandlingssätt.

Det är onödigt att nämna, att hos en mästare i
poetiska öfversättningar såsom prof. Hagberg, de af ho-
nom i arbetet verkstälda öfverflyttningar af franska och
italienska dikter måste vara fullgoda. Endast sällan
kan ett litet meterfel anmärkas såsom i öfvers. af en
bit af Ariostos första (bör vara andra) satir, där 3:dje
versraden räknar för många fotter.

Det återstår oss slutligen att önska, att det första
arbetet i serien snart måtte efterföljas af andra lika in-
tressanta och värderika. Ernst Meyer.

Jon Borgfiröingur : Stutt rithöfundatal å Islandi
1400—1882. Reykjavik 1884.

Historia.

Centerwall, Julius, Julianus Affällingen, en
bild från den döende antiken. 234 ss. Stockh., C. E.
Fritzes Hofbokhandel, 1884. Pris: 3,50 kr.

»Kejsar Julianus», säger Lassaulx i sin förträffliga
skrift Der Untergang des Hellenismus (1854), »var en
af dessa tragiska personligheter, hvilka, stälde på grän-
sen mellan två verldsåldrar, då de i stället för att djärft
gripa framtiden och handla i dess syfte, känna sig mera
dragne till det förflutna och träda i vägen för den hi-
storiska utvecklingens lag, blifva städ i stället för slägga
och krossas af en starkare arm». Från denna synpunkt
är det äfven som förf, till det här anmälda arbetet med
skicklig hand tecknat en lefvande och tilltalande bild af
samme kejsare, »romantikern på Cesarernas tron», hvil-
ken, af sina hätske motståndare bland de samtida kristne
teologerna brännmärkt med namnet »Affällingen», länge
fått gälla såsom ett mensklighetens afskum, en inkar-
nation af Antikrist, till dess senare tiders mera fördoms-
fria historieforskning gjort rättvisa ej blott åt hans obe-
stridligt stora egenskaper såsom regent och härförare
utan äfven åt ädelheten i hans afsikter såsom religiös
reformator, på samma gång som den icke kan annat än
ogilla och beklaga det förfelade i hans reaktionära och
ur fullkomlig missuppfattning af tidens och sanningens
kraf framgångna sträfvande att häjda kristendomen i dess
segertåg genom världen för att i stället till nytt lif
väcka den gamla borttynande hellenska hedendomen.

Att gifva en helgjuten bild af denne märklige man
är, såsom författaren i sin inledning själf säger, inga-
lunda någon lätt uppgift, och detta redan af det skäl,
att de väldiga krafter, hvilka äro i verksamhet under
detta öfvergångsskede mellan forntid och medeltid, bryta
sig mot hvarandra i de mångfaldigaste skiftningar och
låta hela tidehvarfvet framträda i ett skimmer af egen-
169

NORDISK REVY 1884—1885.

170

domliga halfdagrar, i hög grad egnadt att villa forska-
rens blick. Härtill kominer, att kejsarens egen person-
lighet synes sammanväfd af idel motsägelser, hvilka
göra det synnerligen svårt att rätt uppfatta hans karak-
tär. Men dessa motsägelser icke blott försvåra den psy-
kologiska analysen; de inkräkta äfven, mer än förf, sy-
nes vilja medgifva, på bildens tragiska storhet och vär-
dighet. Emellertid torde ingen vilja bestrida, att denna
mångbrutna, svårbegripliga natur med alla sina bizarra
motsägelser, eller måhända icke minst just till följd af
dessa, eger grundadt anspråk äfven på en större läsande
allmänhets intresse, och den i detalj utförda teckning af
kejsaren, som förf, bjuder oss, förtjänar helt visst ett
tacksamt erkännande. Förf, har gått till sin uppgift väl
förberedd genom tidigare studier inom den romersk-hel-
lenska odlingens senare och senaste tidsåldrar, och det
nu valda ämnet har han tydligen behandlat con amore.
Den mycket vidlyftiga äldre och nyare Julianusliteratu-
ren är flitigt anlitad, och författaren har synbarligen
gjort sig möda att i en konkret bild sammanföra alla de
enskilda drag, hvilka äro på något sätt egnade att sprida
ljus öfver kejsarens personlighet. Besynnerligt nog sak-
nar man dock, utom beträffande det famösa skägget, som
kejsaren sjelf förevigat i sin Misopogon, hvarje närmare
upplysning om hans yttre menniska. Ty säkerligen vill
förf, ej såsom sådan erkänna den smädefulla karrikatyr-
bild, som han (sid. 52) återgifver efter Julianus’ hätske
vedersakare, den kappadokiske biskopen Gregorius, och
hvilken dessutom mera afser sätt och rörelser än gestalt
och anletsdrag. Visserligen nämner förf. (sid. 63),
med åberopande af den samtida historieskrifvaren Ammi-
anus Marcellinus (XXV, 4, 22), att kejsaren hade en ej
stor men stark och harmoniskt utbildad kropp. Men
hvarför ej in extenso bifoga den karakteristiska och sä-
kerligen fullt naturtrogna porträttbild, som på samma
ställe meddelas af nämde Ammianus, hvilken förf, föröf-
rigt med alt skäl anlitat såsom sin viktigaste hufvud-
källa vid sidan af Julianus’ egna skrifter? Beträffande
dessa sistnämnda, hvilkas literära värde måhända anslås
väl högt, synes förf, en och annan gång hafva icke fullt
riktigt återgifvit de anförda eller åsyftade ställenas me-
ning. Exempelvis må anföras den i nästan fullständig
öfversättning (sid. 201 f.) meddelade viktiga ep. 42, i
hvilken kejsaren motiverar det ryktbara förbudet för de
kristne att i sina skolor läsa och förklara de forngrekiske
författarne. Här förekommer en punkt, hvilken i förfat-
tarens öfversättning lyder: »Jag tror, att alla de, som
erbjuda sig att meddela undervisning — det må vara i
hvad som hälst — böra vara sedliga och ej hafva åsik-
ter, som strida mot de af staten uttalade». Samman-
hanget synes dock påtagligen gifva vid handen, att det
grekiska uttryck, som af förf, återgifves med »de af sta-
ten uttalade» (tà ônpodiq i motsats mot rå ev ti wvxn
ôogéopata), snarare betecknar de åsikter, som af de
ifrågavarande lärarne själfve brukade offentligen uttalas.
Endast på sådant sätt bringas denna punkt i öfverensstäm-
melse med den hela brefvet genomgående grundtanken, att
ingen hederlig man kan nedlåta sig till att förkunna andra
läror, än dem han med sin öfvertygelse omfattar. Föga
rimligt är det väl dessutom, att den upplysningsälskande
kejsaren skulle hafva velat till den grad klafbinda un-

dervisningen, att ingen — »i hvad ämne det vara må»
— skulle ega rätt att uttala andra åsikter än de af staten
gillade. Den längre ned förekommande fras (où.... onpi
Ssiv a.vtoùç p.etoDsp.évovç toîq véotç avvetvat), som af förf,
återgifves med: »jag säger ej, att de böra afstå från
sina lärjungar», kan icke rimligen betyda något annat
än: »jag säger ej, att de böra umgås med de unga (d. v. s.
meddela undervisning) efter annan metod eller i ombytt
syfte». Icke häller kan det mot brefvets slut vara frå-
gan om, att någon skulle »med tvång drifvas till sina
fäders villfarelse», hvilket ju i kejsarens mun måste vara
det samma som »tvingas att blifva kristen». Det åsyftade
ordet (rå zatpta) är hvarken enligt allmänt grekiskt språk-
bruk egnadt att beteckna »fädernas villfarelse», och allra
minst kan det så användas af Julianus, som just med
denna term städse betecknar den från förfäderna ärfda,
af honom vördade och hyllade hellenska religionen. I
samma betydelse måste ordet tvifvelsutan uppfattas äf-
ven på detta ställe, ehuru visserligen i sådant fall en
lindrig emendation af de närstående orden torde blifva
behöflig. Helt undantagsvis har det äfven inträffat, att
författarens sympati för bokens hjälte fått i någon mån
skymma undan källornas utsago. Så t. ex. heter det
(sid. 105) om de dödsdomar, hvilka omedelbart efter Ju-
lianus’ tronbestigning afkunnades öfver åtskilliga af före-
trädarens anhängare och verktyg, att de alla, med undan-
tag af en enda, vunno bifall af samtidens bäste män, un-
der det att dock Ammianus Marcellinus (XXII, 3), till
hvilken förf, själf hänvisar, och som säkerligen ej kan
misstänkas för obefogadt klander mot sin kejserlige vän,
yttrar, att den af kejsaren tillsatta domstolen i de flesta
af dessa rättegångar gick till väga med större stränghet,
än som var rätt billigt (veliementius œquo bonoque), och
att hela saken ogillades äfven af kejsarens vänner. De
här påpekade misstagen äro emellertid icke af den art,
att de i någon nämnvärd grad störande inverka på total-
bildens sanning, och i allmänhet har förf, med berömvärd
trohet begagnat sina källor, hvarom de talrika och upp-
lysande citaten i noterna gifva den uppmärksamme läsaren
godt tillfälle att förvissa sig.

Ett ingalunda värdelöst element i författarens bok
äro de med lätt men säker hand skizzerade tidsbilder,
som utgöra den historiska bakgrund, mot hvilken Julia-
nus’ egen gestalt tecknar sig. Till dessa äro att räkna
den inledande korta och enkla men anslående skildringen
af förhållandena inom kejsarborgen i Konstantinopel ome-
delbart efter Konstantinos’ död; redogörelsen för inrätt-
ningen af det kejserliga universitetet i Athen, i livars
organisation förf, med lekande humor lyckas återfinna en
delvis ända in i detalj gående motsvarighet till nutidens
och specielt våra svenska universitetsinrättningar; en
konturteckning af den kristna kyrkans redan vid denna
tid utvecklade, strängt hierarkiska författning och de
inom densamma rådande partiernas inbördes ställning;
lifliga skildringar från krigsskådeplatserna så väl i Gal-
liens och Germaniens skogar som i Orientens brännheta
öknar, m. m. Framställningssättet är från början till
slut lifligt och underhållande, och det omdöme, som förf,
uttalar om Julianus’ Misopogon, att ingen lä tteligen läg-
ger den ifrån sig,.förr än man läst den till slut, torde
med fog kunna tillämpas på hans egen bok. 4. M. A, '
171

NORDISK REVY 1884—1885.

172

Brüggen, E. von der. Wie Russland europäisch
wurde. Studien zur Kulturgeschichte. 514 sidd. 8:o.
Leipzig, Veit & Comp., 1885. 10 Mark.

För den, som vill bilda sig en på verklig sakkänne-
dom stödd åsikt om innehållet och betydelsen af Ryss-
lands samhällsutveckling, utgör detta arbete en högst in-
tressant och lärorik vägledning. Såsom förf, anmärker
i sitt förord, har han icke själf omedelbart hämtat
sitt material ur de egentliga källorna, utan endast
haft för afsikt att gifva en sammanfattande öfverblick af
den nyaste historiska forskningens resultat och därtill
anknyta åtskilliga politiska betraktelser med afseende på
Rysslands ställning till Europa, i synnerhet under de
båda senaste århundradena. Det måste också erkännas,
att förf, ådagalägger en vidsträkt och grundlig beläsen-
het i den rikhaltiga literatur, som det ifrågavarande äm-
net framkallat såväl inom som utom Ryssland, en be-
läsenhet, hvars tillvaro man ingalunda får draga i tvif-
velsmål, därför att citaten äro mycket sparsamma. Fram-
ställningen är icke blott stilistiskt synnerligen förtjänst-
full, utan äfven altigenom mättad af fakta, som likväl
icke äro uppradade utan urskilning på kompilatoriskt ma-
nér, utan grupperade efter vissa, ofta på samma gång
originella och träffande synpunkter. Det politiska åskåd-
ningssätt, hvarpå förf:s omdömen hvila, är i bästa me-
ning realistiskt och fördomsfritt. Det är verkligen upp-
friskande att slippa återse hvarjehanda konstitutionella
och nationella godtköpsteorier tillämpade på de ryska
förhållandena, hvilkas riktiga uppfattning ovilkorligen
kräfver en friare och bredare horisont. Om man jemför
v. der Brüggens arbete med fransmannen Henri Martins
på sin tid så mycket utpuffade skrift om »Ryssland och
Europa», som stält sig en något så när liknande uppgift,
falla det förstnämdas företräden så mycket tydligare i
dagen. Man finner på hvarje sida, att man har att göra
med en skriftställare, som ej känner Ryssland endast efter
hörsagor och broskyrer ur andra eller tredje hand, utan
genom egen personlig erfarenhet och omfattande studier.
Det är samma fördelaktiga intryck, som man röner af
förf:s för några år sedan utgifna kulturhistoriska afhand-
lingar om Polens Auflösung och Bussland und die Juden.

Förf, betonar skarpt, att det ryska väldets historia
i egentlig mening ej kan dateras längre tillbaka än till
begynnelsen af det moskovitiska storfurstendömets makt-
utveckling under tatariskt öfverherrskap. Hvad som lig-
ger bortom den mongoliska eröfringen är i själfva verket
icke rysk-slavisk, utan normannisk historia på finsk och
slavisk mark. Denna åsikt är ej så paradox, som hon
torde förefalla vid första påseendet. Till och med den
ryske och panslavistiskt sinnade historieskrifvaren Po-
godin lutar starkt ditåt, och ingen, som ur källorna stu-
derat detta tidskifte, lär kunna misskänna, att Batus
seger danar ett ännu skarpare afbrott emot det förflutna
än t. ex. slaget vid Xeres de la Frontera i den gotisk-
spanska historien. Trots alla försök, som blifvit gjorda
att uppdaga rent slaviska insatser i samhällsutvecklin-
gen under delfurstendömenas tid, framträder likväl jämte
det herskande normanniska elementet endast den öfver-
flyttade byzantinska kyrkan såsom bestämmande för detta
tidehvarfs karakter, Det var hufvudsakligen kyrkan,

som genom sitt fornbulgariska tungomål småningom sla-
viserade de splittrade, till stor del finska stammar, hvil-
ka lydde under de månge höfdingarne af Ruriks ätt.
Vidkommande de senares egen nationalitet ha de norsk-
isländska konungasagorna minst lika godt vitsord som de
från det fjortonde århundradet härstammande inhemska
munkkrönikorna. De slaviska namnen Sviatoslav, Vladi-
mir, Jaroslav o. s. v. betyda i detta afseende icke stort
mera än de keltiska namnen Nial, Kiartan o. s. v. på
Island. Förf, framhåller, att de normanniska furste-
hofven stodo i täta och lifliga förbindelser så väl med
sina skandinaviske fränder som med det öfriga Europa,
och att de tillika bildade medelpunkter för en skiftande
kulturuppblomstring af väsentligen samma skaplynne som
den vesterländska. I de stora handelsstäderna Novgorod
och Kiev utgjorde varjagerna enligt samtida vitnesbörd
den öfvervägande delen af befolkningen, och den förra
bibehöll hela medeltiden igenom märkbara spår af deras
inflytande.

Genom den tatariska eröfringen afbröts denna ut-
veckling. Å ena sidan isolerades furstarne och deras
följen från den germanska västern, kyrkan från den frukt-
bringande beröringen med Konstantinopel, hvars makt och
glans mer och mer förbleknade. Â andra sidan erhöll
statslifvet en starkt mongolisk prägel. Storfurstarne af
Moskva bragte sig upp icke såsom hufvudmän för Ru-
riks ätt (die Burikinge, såsom förf, uttrycker sig), utan
såsom tatarkanens generalförpaktare och längre fram så-
som hans arftagare. Med skäl anmärkes, att det tata-
riska öfverväldet ingalunda krossades af storfursten Ivan
Vasilievitsch. Under hans son Vasilij och sonson, den
förskräcklige tsaren, bestod rikets härsmakt till stor del
af oomvände eller nyss kristnade tatarer, hvilkas seder
och politiska uppfattning gjorde sig gällande både inom
aristokratien och vid hofvet. De tatarhorder, som ännu
icke hyllat Moskva, voro länge fruktansvärda för dess
herskare, och först Peter den store upphörde att betala
tribut åt kanen på Krim.

Förf, gör äfven rättvisa åt de central-asiatiska stam-
marnes förmåga af politisk organisation. Dem har den
moskovitiska enhetsstaten att tacka för sin utbildning,
och en intressant parallell uppdrages emellan dess inrätt-
ningar i sextonde och sjuttonde seklen och det samtida
osmaniska rikets egendomliga länsväsen. Tsaren gälde
såsom oinskränkt herre öfver land och undersåtar. Se-
dan Ivan den förskräcklige brutit de öfrige Ruriksätt-
lingarnes själfständighet, fanns ingen aristokratisk korpora-
tion, som stödde sitt berättigande på något annat än
tsarens tjänst. Genom sina bojarer och vojevoder styrde
han riket alldeles efter sitt behag; hela förvaltningen
bestämdes af rent fiskaliska syften, viktiga näringsgrenar
monopoliserades såsom regal, och till och med köpmän-
nen förvandlades till tsarens ämbetsmän. Det var nästan
en socialistisk absolutism, hvartill intet motstycke kan
uppvisas i Europa. Förf, ådagalägger med rätta, huru
detta system var egnadt att undertrycka all enskild före-
tagsamhet och själfkänsla. Han beklagar den däraf upp-
kommande bristen på ständische Gliederung (man igen-
känner här den baltiske adelsmannens sympatier), hvar-
igenom hela samhällslifvet fängslades i en dödande
enformighet. Men det synes, som om han icke med till-
173

NORDISK REVY 1884—1885.

174

räcklig klarhet har utvecklat orsakerna till dessa verk-
ningar. Att alla folkklasser intvungos i tsarens tjänst,
att de icke fingo tillfälle att i kraft af egen rätt häfda
politiska och sociala befogenheter, kan ej i och för sig be-
traktas som ohjälpligt fördärfbringande för statens och sam-
hällets inre hälsa. Den historiska erfarenheten visar, att
många högt begåfvade folk i äldre och nyare tider genom-
gått en liknande uppfostran med helt andra resultat. Men
felet låg däri, att tsarens tjänst var så bristfälligt re-
glerad, att inga fasta rättsnormer kunde uppstå och mogna,
på hvilkas grundval politiska eller sociala korporationer
kunde med tiden bygga en sund själfverksamhet till det
allmännas gagn. Detta fel får icke läggas uteslutande
herskarnes despotism till last. Om det ryska folket
hade i nödigt mått ägt den inneboende statsordnande
kraften, så borde t. ex. inom den talrika, så godt som
ärftliga skrifvarklassen (diaki och podiatjije) sådana
rättsliga förvaltningsnormer hafva hunnit utbilda sig. I
detta fall skulle envåldsmakten på fullt naturlig väg
funnit sin begränsning och folkets krafter ett alt vid-
sträktare utrymme. Att en dylik utveckling helt och
hållet saknas i Ryssland, är lika karakteristiskt som det
af förf, betonade fenomenet, att det oändliga administra-
tiva mångskrifveriet icke framkallat någon märkbar lust
till literära sysselsättningar af annan art. För att nu
icke tala om den normandiska kansliregeringen i Eng-
land, den tyska och svenska byråkratien i nyare tider,
finner man till och med i Turkiets ulemas en skrifvar-
klass, hvars traditioner i viss mån mäkta inskränka ab-
solutismens godtycke. Moskovitismen däremot företer
ingenting annat än stela, men betydelselösa ceremonier
och tomma stilistiska formler. Den praktiska följden
blef naturligtvis det häjdlösaste själfsvåld och förtryck
från ofvan till nedan.

Den enda själfständiga korporation, som kunde mot-
väga tsarens och de rofiystne ämbetsmännens makt, var
den efter hand nationaliserade kyrkan. Under hennes
skygd uppväxte det sjuttonde århundradets märkliga riks-
dagar (zemskije sobory), som lånat själfva namnet från
de andliga synoderna. Men äfven här röjer sig samma
vedervilja mot ordnade och med rättsligt innehåll fylda
former, som i så hög grad utmärker det ryska och i
allmänhet slaviska folklynnet. Medan enväldet gled un-
dan tsarerna, hotades samhället af en fullkomlig upplös
ning, ty en ny organisation kunde icke bryta sig väg.
Och när patriarken Nikon ville inom kyrkan spela tsarens
roll, utbröt en fruktansvärd jäsning inom presterskapet
och allmogen. Förf, torde ej så litet underskatta bety-
delsen af denna raskol. De yttre anledningarna kunna
synas småaktiga och rent af löjliga, men i själfva ver-
ket är det mindre fråga om stafningen af Jesu namn
och om korstecknet med två eller tre fingrar än om
folkets länge undertrykta drift att åtminstone inom det
religiösa området pröfva sina egna krafter emot den yt-
liga officiella formalismen. Kristendomen, om också i
förvrängd och bisarr skepnad, hade ändtligen blifvit en
sak, som låg folket om hjärtat. Den religiösa känslan
är af alla ideella driffjädrar den, som mest förmår att
gripa slavernas sinnen, och äfven andra sträfvanden kläda
sig hos dem gärna i religiös drägt. Den ryske bonden
reste sig sällan emot det politiska förtrycket, utan före-

drog att rädda sig undan genom flykten ut i ödemar-
ken, men för sin tro, sådan denna nu var, kände han sig
redo att lida själfva martyrdöden. Därför kan man äfven
spåra en verklig nationell utveckling allenast ibland
raskolniki, å ena sidan till en samhällshatande negation,
som står den moderna, nästan religiöst fanatiska nihilis-
men nära, å andra sidan till nya trossamfund, hvilkas
innerlighet och solidariska uppoffringskraft för positiva
ändamål torde mer än något annat lofva godt för det
ryska folkets framtid.

Midt under denna väldiga kris framträdde Peter
den store, och den ställning, som han intog till de käm-
pande samfundselementen, har bestämt Rysslands öden
till närvarande tid. I den häfdvunna panegyrikens stil
heter det om honom, att han öppnat Ryssland för den
europeiska bildningen och gifvit riket dess tillbörliga
plats inom det europeiska statssystemet. Förf, tillämpar
en vederbörlig kritik på denna uppfattning. Före Peter
funnos i Ryssland månge, som kände sig dragne till
västerlandets kultur, och regeringen hade endast behöft
undanrödja de hinder, som hon själf uppstält för dess
fria och naturliga utbredning genom den internationella
samfärdselns medel. Men Peter valde i stället att med
våld inplanta halfförstådda europeiska statsinrättningar
och sedvanor, och han förvandlade därigenom ryssarnes
lätt förklarliga misstro mot främlingarne till formligt hat.
Han vände sig fiendtligt emot alla inhemska samhälls-
krafter, emot bojarerna och kyrkan och ändå mera emot
allmogens raskol, som han ansåg vara farlig för herskar-
makten. Landet öfversvämmades med nye ämbetsmän,
som lättare följde de moskovitiske diakernas snikna pläg-
seder än de från Sverge och Tyskland hämtade, svår-
fattliga reglementena. Förvaltningens europeisering blef
egentligen blott ein papierner Schein, hvars omhuldande
i Ryssland har ledt till så mycket administrativt ofog.
Ännu värre var, att han kastade sitt fattiga lands kraf-
ter, som så väl hade behöft samla sig omkring inre
kulturuppgifter, utåt i en ofruktbar eröfringspolitik. Ta-
let, att Ryssland måste »komma fram till hafvet», ve-
derlägges bäst däraf, att det aldrig förmått utveckla
hvarken en inhemsk handelsflotta eller en exporthandel i
inhemska händer. För rikets trygghet mot yttre anfall
tarfvades ej vidare eröfringar, utom på sin höjd i söder
och öster. Men det nordiska krigets oerhörda utskrif-
ningar och manspillan bragte landet i ett sådant till-
stånd, att mot slutet af Peters regering en finansiell
bankrutt stod för dörren.

I Rysslands onaturliga stormaktsställning måste or-
sakerna till dess tröga kulturutveckling framför alt sö-
kas. Peter, hvars storhet mest visar sig i hans person-
liga pliktuppfyllelse, efterträddes af regenter, som endast
hade smak för njutningar, fåfänglig glans och diploma-
tiska intriger. Ryssland såsom europeisk makt hade
icke större verkliga intressen gemensamma med öfriga
stater än »t. ex. Toscana och Würtemberg», men det
äflades att taga del i alla politiska förvecklingar, och
dess hållning måste derför blifva oberäknelig och trolös.
Medan statskassan betalade blott 36,000 rubel för hela
provinsialförvaltningen (ämbetsmännens behof fyldes för
öfrigt genom olagliga utprässningar), bortslösades ofant-
liga summor på beskickningar och ränker i grannstaterna.
175

NORDISK REVY 1884—1885.

176

När t. ex. en gång på 1720-talet ministern i Stockholm
reqvirerade 20,000 dukater att utdelas som mutor, måste
man leta i alla Petersburgs offentliga kassor, innan detta
belopp kunde hopskrapas. Förf, gör äfven åtskilliga fina
anmärkningar om det skadliga inflytande, som den syste-
matiska uppviglingspolitiken och spekulationen på utländ-
ske statsmäns vinningslystnad och andra låga instinkter,
hela det »osedliga förhållandet» till grannarne, i synner-
het till Polen, måste utöfva på Rysslands eget offentliga
lif, så mycket mera som det icke hade en gammal kul-
turstats kraft att delvis neutralisera denna smitta. I
Sverge gjorde de ryske diplomaterna åtminstone bekant-
skap med politiska karaktärer, ehuru ej af högsta ord-
ning. »En Dolgorukij, Golitsyn, Tjerkasskij önskade leda
Ryssland, liksom Horn och Gyllenborg regerade Sverige».
Men i Polen lärde de sätta värde på en makt, som an-
vändes ej i ärelystnadens, utan i vällefnadens tjänst. »So
lange in einem Staate die öffentliche Gewalt von Ehr-
geizigen und Herrschsüchtigen erstrebt und ausgeübt wird,
liegt die Gefahr ihres Missbrauches vorwiegend in der
Richtung auf äussere Kriege oder auf innere Tyrannei.
Aber Tyrannen und Kriegshelden wie Peter I und Karl
XII, so viele Wunden sie dem Staate schlagen mögen,
erhalten doch das öffentliche Gewissen in einer ihren
hochfliegenden Plänen entsprechenden Höhe; sie missbrau-
chen die Macht, aber sie erniedrigen sie nicht leicht.
Erst wo die staatliche Macht in die unreinen Hände der
Ueppigkeit und Geldgier fällt, verliert sie alle sittliche
Kraft und zieht das öffentliche Gewissen herab in den
Schmutz der niederen Leidenschaften des Einzelnen»
(sid. 340). ■

Förf, erkänner oförbehållsamt, att de inflytelserike
främlingarne, hvilka till största delen voro tyskar, hafva
sin dryga skuld i Rysslands äfventyrliga och måttlösa
storpolitik. För desse, af hvilka månge voro högst tvif-
velaktiga personligheter, var Ryssland endast en skåde-
bana för deras vinstbegär och egoistiska ärelystnad, så
stor duglighet de för öfrigt kunde bevisa. Rysslands
militäriska framgångar köptes genom ett hänsynslöst slö-
seri med människolif och materiella tillgångar, hvilket
vid denna tid redan var omöjligt i västra Europas kul-
turstater. Under denna i yttre måtto glansfulla period
försämrades folkets välstånd, vidgades klyftan emellan
regering och undersåtar. Förf, fortsätter antydningsvis
i samma anda sin öfversikt af tilldragelserna under den
»stora» Katarina II, Alexander I och Nikolaj, ända tills
det uppenbart har visat sig, att denna det falska skenets
politik ej längre kan bära sig. Man kunde ha önskat,
att han äfven hade framhållit Europas medbrottslighet
däri genom slapp efterlåtenhet och inre tvedräkt.

Några mindre misstag torde förtjäna antecknas.
Förf, identifierar (sid. 30) »Okolnitsche» och »Rathsdwo-
räne», som dock utgjorde tvänne skilda klasser. Han
säger, troligen genom ett förbiseende, att Polen »keine
Renässance erlebt» (sid. 98); det sextonde århundradets
polska literaturhistoria vitnar för visso om den italien-
ska renässancens starka inflytande. Förf, tillskrifver
Volynskij kritiken af de adliga författningsprojekten vid
Annas tronbestigning (sid. 387). Soloviev har visserli-
gen samma uppfattning, men det har för ej länge sedan
blifvit bevisadt (af Korsakov), att den skrift, hvarur de

åberopade uttrycken äro tagna, ej kan härröra från Vo-
lynskij, ehuru den blifvit funnen bland hans efterlemnade
papper. ■

Slutligen uttalar förf, såsom sin åsikt, att Rysslands
inre skador ej kunna botas genom en återgång till Alexej
Romanovs tid, såsom slavofilerna påyrka. Han sjelf
finner räddningen framför alt i uppgifvandet af den yttre
eröfringspolitiken och de inre förryskningstendenserna
(i Polen, Östersjöprovinserna, Finland o. s. v.). Vidare
»im Abbruch des Beamtenstaates; in Schöpfung selbstän-
diger Volksklassen, vor Allem kräftiger leitender Stände;
in der Befreiung des religiösen Volkslebens und in der
Befreiung des lokalen Volkslebens; in der Vernichtung
der despotischen Centralisation; in der Auflösung der
unhaltbaren Einheit des Riesenreiches; in der Rückkehr
zu den wirklichen Volksinteressen, die noch heute ihre
Heimath in Moskau, bei den Gräbern der Altväter, nicht
in der Fremdenstadt Peters des Grossen haben». Denna
del af programmet torde dock, så berättigadt det än i
och för sig må vara, äga en betänklig likhet med qua-
dratura circuli. Ett rike måste först och främst regeras,
väl eller illa, men hvar skall styrelsen finna verktyg
därför, när ämbetsmannaklassen politiskt och moraliskt
gjort bankrutt, och folket ej har blifvit uppfostradt i lag-
lydnadens skola? Kanske skall en folklig rysk tsar, se-
dan statsuppgifterna blifvit förenklade och bördorna lät-
tade genom storpolitikens fullkomliga afskaffande, kunna
stödja en social, om ock ej statsrättslig reform på all-
mogens frigifna raskol och de samfundsbildande krafter,
som däri törhända blifvit uppammade. Han kunde söka
sina föredömen i Konstantinopels ikonoklastiske kejsare
och den tjechiska hussitismens konung, Georg Podie-
brad. Men ingenting är ovissare än att ställa ett stort,
af revolutionära skakningar upprördt väldes horoskop.

H—e.

Mollerup, W., Dänemarks Beziehungen zu
Livland vom Verkauf Estlands bis zur Auflösung des
Ordensstaats (1346—1561). Übersetzt v. W. Ruberg.
171 sid. Berlin 1884.

Denna afhandling utkom i Danmark för några år
sedan, men det torde dock ej vara olämpligt att nu fästa
uppmärksamheten vid den, då den nyligen utgifvits i en
tysk öfversättning, i hvilken författaren gjort åtskilliga
rättelser och tillägg. Arbetet är nämligen af vikt icke
blott för Danmarks och Östersjöprovinsernas historia utan
äfven för Sverges, enär det bl. a. skildrar de förhållan-
den, som förmådde Estland att förena sig med Sverge.

I inledningen påpekar förf., att de danska konun-
garne från Erik af Pomern gjorde anspråk på öfverhög-
het öfver Estland, ehuru de därtill saknade all grund,
enär denna liksom landet själf afträdts 1346. Dessa an-
språk framstäldes dock med mer eller mindre eftertryck,
alt som konungarne funno skäl att stå på vänskaplig
fot med orden eller icke; och i allmänhet har ej mycket
gjorts för att genomdrifva dem. Längre än till skriftliga
påståenden kom det icke, men dessa kunde stundom vara
mycket skarpa, såsom då Hans 1499 återfordrade icke
blott landet, utan ock den ränta, det afkastat under den
långa tid, orden »med orätt» innehaft det.
177

NORDISK REVY 1884—1885.

178

Anledning att inblanda sig i Östersjöprovinsernas
angelägenheter fingo de danska konungarne därigenom,
att under de oupphörliga striderna mellan biskoparne och
orden båda parterna ofta vädjade till danska konungen,
hvilken merendels stälde sig på prelaternas sida.

Dessa förbindelser blefvo särdeles lifliga under or-
densstatens sista skede. Rysslands framträngande på
1550-talet tvang nämligen riddarne att se sig om efter
utländsk hjälp, och af de tre stater, man härvid i första
rummet kom att tänka på, Danmark, Sverige och Polen,
föredrog man Danmark, dels i följd af de gamla förbin-
delserna med denna stat, dels emedan det icke var att
befara att D. i sin ordning skulle komma att begära
hjälp af orden mot Ryssland. Därför afgingo 1558 flera
beskickningar från olika korporationer och myndigheter i
Östersjöprovinserna till Danmark för att hvar för sig
bedja om hjälp. Vid samma tid flck Reval anbud om
undsättning af en främmande furste, hertig Johan i Fin-
land, men Danmarks förnämste anhängare Münichhausen
lyckades omintetgöra hertigens planer och för dansk räk-
ning sätta sig i besittning af Revals slott. Sändebuden
till Danmark lyckades dock endast utverka, att en dansk
beskickning afsändes för att i Livland uppgöra om de
närmare vilkoren, hvarjämte den skulle resa till Moskva
för att förmå ryssarna till fred. Den kunde dock intet
uträtta hvärken i Moskva eller i Riga, ty ordensmästa-
rens och konungens planer voro af alt för olika slag;
och ryska tsaren var ej sinnad att lämna ett byte, som
han ansåg sig vara säker att vinna. Då sålunda Dan-
mark ej framstälde sådana förslag, som voro antagliga
för orden, började det polska motpartiet bland riddarne
att med framgång agitera för en anslutning till Polen.
Det var detta parti som uppsatte Gotthard v. Kettler
först till koadjutor åt den gamle, danskvänlige W. v.
Fürstenberg och sedan till hans efterträdare såsom ordens-
mästare. Och Kettler lyckades också genomdrifva, att
orden upphörde med sina underhandlingar med Danmark
och i stället vände sig till Polen.

Men medan Danmark sålunda lät utsikten om en
förbindelse med ordensländerna gå sig ur händerna, kom
det att med sig förena Ösel. Det var dock mindre den
danska regeringen än dess ifrige anhängare Chr. v.
Münichhausen, som var orsaken härtill. Genom honom
förmåddes biskopen af Ösel — hans broder — att mot
en summa pengar afstå från stiftet, sedan först danske
konungen fått rätt att utnämna hans efterträdare. Såsom
bekant blef Fredriks broder hertig Magnus härtill utsedd.
Denne, som ankom till ön på våren 1560, var dock icke
i stånd att reda sig i de många svårigheter, hans egen
oförsiktighet beredde, utan återvände efter ett år till
Köpenhamn för att skaffa sig större hjälp af sin broder.
Sådan fick han ock till slut, men blott på vilkor, som
gjorde en af Danmark tillsatt ståthållare till stiftets
verklige styresman. Denne ståthållare fick bl. a. i upp-
drag att söka förmå Reval att ansluta sig till Danmark.
Att detta rike nu visade sig så ifrigt att vinna denna
ort, berodde på Sverges uppträdande. Redan Gustaf
Vasa hade i slutet af sin regering visat sig mer än
förr böjd för att uppträda i Estland, hufvudsakligen för
att motarbeta Danmark; och Erik XIV ditsände genast
sin vän Klas Kr. Horn, som anlände i mars 1561. Sta-

den var nu i det läge, att den måste ansluta sig till något
af de tre rikena Danmark, Polen eller Sverge, och Horns
skicklighet förmådde den snart att välja Sverge. Har-
rien och Wierland följde exemplet. Slottet, som inneha-
des af polackar, eröfrades af Horn. Detta var redan
skedt, då Magnus och den danske ståthållaren anlände.
Danmark var sålunda förekommet. Det protesterade väl,
men Erik fäste sig ej därvid. Men hade Danmark i tid
uppträdt med tillbörlig kraft, skulle det helt visst vunnit
dessa länder och Nordens följande historia måhända fått
ett annat utseende. J. Fr. N.

Svenskt diplomatarium från och med år 1401,
utg. af Riks-archivet genom Carl Silfv er stolpe. För-
sta delen, fjärde häftet. Sthlm 1884. Pris 3,75.

För hvar och en, som något syslat med medeltids-
handlingar, är det väl bekant, hvilken svårighet och
hvilket besvär det medför att begagna en urkundssam-
ling, som icke är försedd med register. Ofta tvingas
man för att blifva i stånd att draga tillräcklig nytta af
densamma att själf upprätta ett dylikt. Vi äro därför
utgifvaren all tack skyldiga, att han nu genom detta
häfte, som just innehåller register till de föregående, af-
hjälpt detta behof. Visserligen var det bebådadt redan
till 1878, men vi vilja tro, att dröjsmålet med dess ut-
gifvande berott på omständigheter, hvaröfver utg. icke
ägt att befalla.

I likhet med registren till föregående delar af
Svenskt diplomatarium omfattar äfven detta ort-, person-
och sakregister. Vid upprättandet af de båda första kan
en utgifvare följa tvänne olika principer. Enligt den
ena är han skyldig, att så sätta sig in i innehållet af
icke allenast de urkunder, han själf gifver ut, utan äfven
af andra ungefär samtida, att han å ena sidan under ett
sammanför alla de olika namnen å en ort eller person,
och å andra sidan skiljer mellan lika namn, som tillhöra
skilda orter eller personer. Gifvet är, att ett efter denna
princip upprättadt register måste blifva af ovärderlig
nytta och gagn för forskaren, men dess utarbetande med-
för också ett ofantligt arbete, och ej obetydliga kunska-
per i tidens ort- och personalhistoria fordras af dess ut-
gifvare. Ett mönstergillt exempel på ett dylikt register
erbjuder det af framlidne arkivarien Kullberg utarbetade
utmärkta registret till svenska riksarkivets pergaments-
bref 1351 —1400. Denna princip har också hr Silfver-
stolpe tydligen följt i afseende på ortregistret och de
afvikelser från densamma och öfriga felaktigheter, som
anträffas, synas vara både få och obetydliga. — Enligt den
andra principen har utg. endast att upprada de olika
namnformerna, och han äger hvarken skyldighet eller
ens rättighet att under ett sammanföra olika namn,
ehuru han vet, att de beteckna samma ort eller person,
eller skilja mellan namn, som ehuru till formen lika dock
beteckna olika orter eller personer. Här får således for-
skaren utan någon vägledning på egen hand göra slut-
satser och sammanställningar, och upprättandet af ett
dylikt register kräfver hvarken synnerligt arbete eller
några förstudier. Som exempel på ett sådant kan näm-
nas personregistret till åtminstone de första delarna af
Diplomatarium Norvegicum, — För vår egen del föredraga
179	NORDISK REVY 1884—1885.	180

vi visserligen den första af dessa båda principer, men
hvilken än en utgifvare väljer, torde man hafva rättighet
att fordra, att han följer den med största möjliga kon-
sekvens. Detta har dock hr Silfverstolpe icke gjort uti
sitt personregister. Man märker ständigt ett vacklande
mellan dem, och det torde vara ganska svårt att afgöra,
hvilken han mest hyllat. För den första tala de med
rätta gjorda sammanställningarna af Benkta Bosdotter,
änka efter hr Torkel Haraldsson 443 och fru B. B. 450,
Jusse Persson i Eknaholm 649 och Nis Petersson 691
m. fl. dylika exempel, de oriktiga sammanställningarna
af Västgötalagmannen Erik Erlandsson och norske riddaren
Endride (skrifvet Endrich) E., riddaren Heyne Snaken-
borg och Henrik S., det riktiga skiljandet mellan Benkt
Diækn Upl. 550 och B. D. Ög. 361, Karl Petersson
Jämtl. 485 och K. P. Srm. 266 m. fl. exempel af lik-
nande art, äfvensom det oriktiga skiljandet mellan Nils
Svensson, N. S. Srm. och N. S. Vm., Peter Åkesson
(båt) r. och P. Awesson r. m. fl. På den andra princi-
pen åter häntyder föreningen under ett namn af Birger
Trolle fader och son, Claes Djeken bosatt i Dalarne och
C. D. bosatt i Finland, svenske riddaren Erik Nilsson
(2 bjelkar) och den danske riddaren af samma namn,
Magnus Ragvaldsson (3-klufven sköld) och Magnus Rag-
valdsson (fargalt), densamme som skref sig i Hedensö,
m. fl. äfvensom skiljandet mellan Arvid Benktsson r. t
och A. B. r. hh i Tjurbo h., Benkt Thomasson (sparre)
och B. T. Pipa, Birgitta e. e r. Arvid Benktsson och
B. M. (tre sjöblad) e. e r. Arvid Benktsson, omg. m. r.
Erik Stensson, Erik Nilsson (belagd snedbjelke) och E.
N. i Wesby, Ingeborg Gregersdotter h. och I. G. g. m.
Benkt (?), Johan de Baldersheim och J. de Paldersheim,
samt Philip (Petersson) Bonde (båt) och Bh. Bonde af
Bordhsjö. Vi skulle visserligen kunna anföra ytterligare
en mängd liknande exempel, men hvad vi nu anfört torde
tillräckligt hafva ådagalagt, att utg. ej konsekvent hyl-
lat någon af de ofvan nämda principerna, hvilket natur-
ligtvis måste vålla olägenhet för den, som utan att när-
mare känna till denna tids personalhistoria, använder re-
gistret. För öfrigt må anmärkas, att Folrad Tiekow bort
ändras till Trekôw, och Johan Finvidsson r. till Sigvids-
son, att vid Gylta saknas hänvisning till Björn och vid
v. Vitzen till Margareta, att tillräckligt stöd för angif-
vandet, att Ivar Niklisson var lagman i Småland, ej finnes
å s. 23, att Katerina, som nämnes å s, 260 ej var g. m.
Håkan Karlsson utan med Götar Rambäk, att Helena Inge-
valdsdotter g. m. Karl Jakobsson aldrig blef omgift med
Magnus Ragvaldsson, och att Kort Nipritz aldrig fört
lejonörnen, utan det anförda sigillet har utan tvifvel
tillhört Knut Benktsson.

Hvad sakregistret beträffar, är det naturligtvis svårt
att tillmötesgå allas fordringar. Hvad den ene finner
vara af vikt synes nämligen den andre ofta obetydligt.
Dock tro vi, att utg. i allmänhet träffat det rätta och
fyllt alla berättigade fordringar.

Hvad till sist utg:s »Rättelser» angå, torde de lätte-
ligen hafva kunnat kompletteras ur Svensk Tidskrift för
1875 och 1876, där de båda första häftena af detta verk
finnas anmälda. Äfven må anmärkas, att originalet till
det under n:o 806 trykta brefvet finnes i riksarkivet
bland 1457 års bref, samt att numren 4 och 132 böra

utgå *). Så framt de ej äro förfalskade tillhöra de näm-
ligen, det första år 1491, det andra 1492. Vid denna
tid nämnes nämligen Olof Bagge som landsfogde och
Magnus Hansson som lagman. K. H. K.

Tegnér, Elof, Gustaf Mauritz Armfelt. Studier ur
Armfelts efterlemnade papper. II. Armfelt i landsflykt.
IV + 437 ss. Stockholm, F. & G. Beijer. Pr. 6 kr.

Fryxell, Änders. Min historias historia. Autobio-
grafisk uppsats. Försedd med upplysningar och utgifven
af E. A. Fryxell. Med porträtt och bild af Fryxells
grafvård. IV + 192 ss. Stockholm, Jos. Seligmann &
C:is förlag. Pr. 2,50.

Historisk Tidskrift, utg. af Svenska historiska för-
eningen. IV. 3. H. Hjärne, Ryska konstitutionspro-
jekt år 1730 efter svenska förebilder. — Strödda Med-
delanden och Aktstycken. — Öfversikter och Gransk-
ningar. — Tidskriftsöfversikt.

Germanska språk.

Andersson, Aksel, Om Johan Salbergs Gramma-
tica svetica. Ett bidrag till kännedomen om 1600-
talets svenska. I. Akademisk afhandling. IV + 100
ss. Upsala, Akademiska boktryckeriet (Edv. Ber-
ling).

Det är ett synnerligen glädjande faktum, att man
nu ändtligen här i Sverge fått ögonen öppna för vikten
af en vetenskaplig undersökning af 1500- och 1600-
talens svenska språkbruk. Perioden 1550—1750 är näm-
ligen hittills så godt som alls icke undersökt. Ryd-
qvist tog i sitt stora verk endast undantagsvis hänsyn
till denna tids språk, och det var då nästan uteslutande
med citat ur kyrkobibeln af 1703 som han belyste sin
framställning. Äfven den af Södervall i »Hufvudepokerna
af svenska språkets utbildning» lämnade förträffliga, men
på grund af arbetets plan mycket knapphändiga öfver-
sikten fäster sig alldeles öfvervägande vid den religiösa lite-
raturens språk. Och det är dock företrädesvis 1600-talets
världsliga språkbruk som är af historiskt intresse, ty det bör-
jar förefalla, som om just detta lagt själfva grundvalen till
svenska riksspråkets nuvarande utvecklingsstadium. Men
var ofvannämda period ända tills för några få år sedan oskä-
ligt förbisedd, så synes den emellertid numera hålla på att
blifva ett favoritämne för svenske språkforskare, och detta
med alt skäl, enär massor af tacksamma och jämförelsevis
lätta uppgifter här ligga färdiga att lösa för den, som blott
kommer sig för med att gripa verket an. De sista fyra
åren hafva redan att uppvisa följande hithörande literatur.
1881 utgafs språkgeniet Samuel Columbus’ »En svensk
ordeskötsel» (af år 1678); uppgifterna hos 1600-talets
grammatiska författare sammanfördes och diskuterades i
anm:s inledning till denna upplaga (äfven separat utgifven:
»Anteckningar vid läsningen af 1600-talets svenska gram-

*) Härpå har bibliotekarien Bygden först fäst min uppmärk-
samhet.
181

NORDISK REVY 1884—1885.

182

matici»). 1883 utkommo Hernlunds förträffliga resumé
af »Förslag och åtgärder till svenska skriftspråkets regle-
rande 1691—1739» samt F. V. Norelius’ »Strödda anteck-
ningar om svenskt språkbruk under 1600- och 1700-talen»
(Arkiv för nordisk filologi, B. I), däri särskildt Lucidors
språk beaktats. 1884 har redan att bjuda på: Anders-
sons ofvan citerade afhandling om Salbergs grammatica,
Norelius’ »Några grammatiska och lexikaliska anmärknin-
gar till Gunno Dahlstjernas Kuugaskald» (Arkiv, B. II),
första häftet af »1500- och 1600-talens svenska visböcker»
(utg. af Svenska literatursällskapet genom Ad. Noreen
och H. Schück), hvartill språklig inledning skall skrifvas
af anm.; andra häftet af samma samling utkommer om
några dagar; i Upsala universitets årsskrift har nyligen
sluttrykts vår älsta svenska grammatik, »Erici Aurivillii
Grammaticæ svecanæ specimen» af år 1684 (153 ss. 8:o),
utg. af G. Stjernström, ehuru denna publikation ännu
icke är i bokhandeln tillgänglig. Till tryckning förbere-
das de svenska ordlistorna i Elavus Petri’s Synonymornm
libellus (af år 1587), i Jonas Petri’s Dictionarium (af år1640),
en ny upplaga af Variarum rerum vocabula (af år 1538), en
editio princeps af Jesper Svedbergs »En fullkomlig svensk
ordbok», en serie af 1500- och 1600-talets skoldramer m.
m.; så att tydligt är, att det vaknade intresset för nämda
period åtminstone ej under den närmaste framtiden lär
komma att utdö.

Bland denna literatur intar Dr A. Anderssons först-
lingspublikation, monografien öfver Salbergs språklära,
en ingalunda oviktig plats. Joh. Salbergs arbeten (»Gram-
matica svetica» och »Lexicon svetizans», det senare ut-
görande en ordbok öfver främmande ord i svenskan) hafva
hittills varit så godt som fullständigt obekanta för den
språkhistoriska forskningen. Och dock förtjäna de i hög
grad beaktande, ty ehuru det torde böra medges, att Sal-
berg ej är någon vidare framstående språkforskare —
något som han också själf ofta och på det eftertryckli-
gaste framhåller —, så äro dock hans arbeten af oskatt-
bart värde dels på grund af sin ålder, dels genom sitt
stora omfång och de — i följd däraf — synnerligen rika
materialsamlingar de innehålla. Tills de hinna att i sin
helhet ederas, måste man känna sig högeligen tacksam
att äga Dr A:s utförliga resumé af den salbergska gram-
matikens hufvudsakliga innehåll att tillgå; hälst när denna
resumé är gjord med den stora pietet mot ämnet, hvilken
kanske utgör det mest framträdande draget hos Dr A:s
afhandling. Dennas nu föreliggande första del innehåller
dels en utförlig inledning, dels en öfversikt af ljudläran
enligt Salberg. Inledningen börjar med att redogöra för
handskrifterna af grammatiken, hvilka äro tvänne, båda
befintliga i Upsala universitetsbiblioteks Nordinska sam-
ling, den ena af författarens egen hand. Arbetet är da-
teradt Stockholm 1696, men var fulländadt redan 1693,
hvadan denna grammatik väl får anses såsom äldre än
Tiällmanns af år 1696, hvilken sålunda nu kommer först
såsom n:r 3 i raden af svenska språkläror. Då Aurivillius'
grammatik är skrifven på latin, så blir Salbergs vår älsta
på svenska skrifna (om vi frånse finnen Vallenius’ korta
»Projekt» af år 1682). Den har, enligt S:s egen uppgift, ur-
sprungligen tillkommit för att utgöra en hjälpreda för S. per-
sonligen vid hans informerande af några adliga ynglin-
gar. Det första utkastet »Rudimenta sveticæ linguæ» såg

dagen redan på 1660-talet och omarbetades sedan på
1680-talet för några unga »Marquiser ifrån Frankriket».
Det är ett fullt själfständigt opus, ty af förarbeten
känner S. blott till Vallenius’ »Project» och Aurivillius’
»Cogitationes» af år 1693, hvilka båda arbeten han emel-
lertid erhållit för sent för att hinna nytja före renskrif-
vandet. — Följer så Dr A:s redogörelse för Salbergs
person, så vidt man därom vet något. Han tyckes hafva
varit västmanländing — något hvarom ock hans språk
på sina ställen bär vitne —, blef med tiden klädkammar-
kamrerare i Stockholm och afled 1701. Efter att hafva
meddelat en öfversikt öfver grammatikens indelning i I
Orthographia, II Prosodia, III Etymologia, IV Syntaxis
(af hvilka delar den fjärde saknas och den tredje är ofull-
bordad) afslutar Dr A. sin inledning med en redogörelse för
S:s ståndpunkt i ortografiska och ortoepiska frågor -— sam-
tidens brännande spörsmål —, en ståndpunkt, som icke
är lätt att angifva, då S. högst opartiskt vacklar mellan
flere sådana och till på köpet icke excellerar i klara och
precisa uttryck för sina tankar. — I den därpå följande
»Ljudläran» söker Dr A. kritiskt belysa de hos Salberg
förekommande ordformer, som i större eller mindre mån
afvika från det nuvarande nysvenska riksspråket. Hela
denna afdelning bär vitne om grundlig beläsenhet i den
hithörande literaturen och innehåller åtskilliga goda för-
klaringsförsök. Bland längre sammanhängande utrednin-
gar af värde må framhållas s. 37 ff., där förf, i motsats
mot mig (Col. s. XVI) häfdar, att uttalet den, där, du
o. s. v. (med d) var det allmänt rådande redan på Sal-
bergs tid; vidare s. 97 ff.. där Kocks åsikt (Studier, s.
70 ff.), att k före t i 1600-talets svenska hade ett ljud-
värde = t. ch, med framgång bekämpas. Däremot kän-
ner man sig mindre öfvertygad af förf:s försök (s. 60 ff.)
att åt skrifningarna gh och dh vindicerar uttalet g och
d, detta i strid med Aurivillius’ bestämda påstående; åt-
minstone måste man väl i denna punkt antaga dialekti-
ska differenser, äfven inom de för riksspråket tongifvande
provinserna. — Såsom arbetets brister skulle å andra si-
dan kunna angifvas en i någon mån vårdslös språkbehand-
ling samt ett och annat, tydligen på oaktsamhet eller
förbiseende beroende, missgrepp vid förklaringarna. Så
t. e. har förf. (s. 52) af Rydqvist III, 23 och V, 203
låtit narra sig att identifiera fsv. brep i H.L. »a brep
wip» med bredd (Bonavent. s. 171), isl. breidd, trots omöj-
ligheten att förlika p och dd. S. 85 har förf, af Schlyter
förledts att angifva ett fsv. loka, som ej finnes (men väl
part, lokit till inf. luka). S. 98 anses nysv. and anas
icke vara ljudlagsenligt utveckladt, trots hand, land, band
o. s. v. ; å i de allenastående stånda, vånda tarfvar fast-
mera förklaring (obs., att n och d här tillhöra olika staf-
velser). Att nysv. mask skulle hafva utvecklat sig ur
marsk eller mark (s. 94), är ytterst osannolikt, då rsk
och rk annars förblifva oförändrade. Det nysv. i uti
käril, fjäril, äril är icke alls besynnerligt (s. 51), utan
stämmer förträffligt med Kocks regel för vokalbalansen
(i efter kort, e efter lång rotstafvelse). Förf:s förklaring
(s. 69) af fsv. molka är omöjlig på grund af det tyska
molken' jag fattar molka som ett »aoristpresens» = skr.
mrjdnti, som förhåller sig till gr. àp.ékyc, t. melken =
isl. troåa: t. treten och isl. koma: got. qiman o. d. På
samma sätt måste den för öfrigt mycket fyndiga samman»
183

NORDISK REVY 1884-1885

184

ställningen (s. 66 f.) af ormila ödla med fsv. ormylja
förfalla på grund af dalmålets former (se Sv. Landsmå-
len IV, 96), som otvetydigt angifva en utveckling: "hala-
ydhla (jfr hale svans) > ±olo-ylla,-illa > oro-illa (genom
dissimilation) > ormilla (genom folketymologi).

Afhandlingens andra del skall komma att gifva en
öfversikt öfver Salbergs formlära samt en ordlista öfver
märkligare ord hos denne författare. Man har alla skäl
att med intresse motse denna — som vi hoppas snara —
fortsättning på förf:s arbete, liksom ock att önska honom
all lycka till de flere viktiga publikationer af liknande
art, hvarmed han, efter hvad vi hafva försport, lär ämna
rikta vår ännu skäligen fattiga språkhistoriska literatur;
publikationer, som — efter detta förstlingsarbete att döma
— säkerligen blifva omsorgsfullt gjorda och därför vär-
derika. Ad. N—n.

Norvegia, Tidsskrift for det norske folks maal og
minder. Udgivet af foreningen for norske dialekter og
traditioner ved Moltke Moe og Joh. Storm. Ferste
bind, h. 1. 132 ss. 8:0. Kristiania. — Inhold: I.
Dialekter. Joh. Storm, Indledning. Dens, Norsk
lydskrift med omrids af fonetiken (fortsættes). — Bilage:
Joh. Storm, Kortere Ordliste med förklaring af lyd-
skriften, 16 ss.

Brate, Erik, Fornnordisk metrik. 55 ss., liten 8:o.
Upsala, Almqvist & Wiksell. Pr. 1 kr.

Naturvetenskap.

Unser Wissen von der Erde. (Hrsg, von 4.
Kirchhoff). I. Allgemeine Erkunde von D:r J ul. Hann,
D:r F. v. Hochstetter und D:r A. Pokorny. H.
15—30. Die feste Erdrinde (Geologie). Leipzig, Freytag.

Utaf detta vackra arbete, hvilket redan ett par gån-
ger förut omnämts i N. R., föreligger nu äfven geologien
fullständig. Denna del är författad af den bekante geo-
logen och arkæologen Ferdinand von Hochstetter, hvilken
vid sin förliden sommar inträffade död såsom intendent
förestod »k. k. Naturhistorischen Hofmuseum» i Wien. —
Då det ifrågavarande arbetet egentligen är en delvis om-
arbetad och rikt illustrerad upplaga af samma författares
»Allgemeine Erdkunde», och dennas geologiska del förut
är väl känd för många svenska läsare, enär densamma
under de senare åren användts såsom lärobok i geologi
vid Upsala universitet och ännu tidigare äfven i Lund, så
kunna vi fatta oss kort och endast hänvisa till några af
de mera påfallande förändringar, som arbetet vid sitt nya
framträdande företer.

Första afdelningen, som innehåller fysiografisk
geologi, och som sålunda afhandlar fördelningen af vatten
och land, oceanernas djup- och kontinenternas höjdför-
hållanden samt yt- och relief-formerna på fastlandet, är i
det hela oförändrad. Detsamma kan äfven sägas om
andra afdelningen, som behandlar bärgarterna och deras
lagringsförhållanden, således petrografi och geotektonik.
Några af de talrika figurerna äro utbytta mot andra, t.

ex. de, som illustrera »Faltenverwerfungen», den symme-
triska strukturen i malmgångar o. s. v.; några helt nya
figurer hafva äfven tillkommit, hvarjämte behandlingen af
de fytogena sedimentbärgarterna (de fossila kolen) är
utförligare. Framställningen af jordskorpans värmeförhål-
landen och åsikterna om jordklotets inre beskaffenhet, som
upptaga tredje afdelningen, har ej undergått någon för-
ändring. Fjärde afdelningen innehåller den dynamiska
geologien, och här finna vi på många ställen omarbetnin-
gar och tillägg, åsyftande att med arbetet införlifva de
framsteg, som denna del af geologien gjort, sedan 3:dje
upplagan af »Allgemeine Erkunde» utkom. (1880) Bland
dessa tillägg och ändringar anteckna vi följande: I kapit-
let om vulkaner finnes tillagt ett referat af Seebach’s
berättelse om utbrottet på Santorin 1866, som är an-
märkningsvärdt på grund däraf, att vid detta tillfälle
första gången förekomsten af lågor vid ett vulkaniskt
utbrott vetenskapligt konstaterades; vidare är en utför-
ligare beskrifning af området för de heta källorna på Nya
Zeeland efter Hochstetters egna undersökningar jämte
karta och planscher tillagdt. Kapitlet om de sekulära
nivåförändringarna har undergått en ganska genomgripan-
de omgestaltning, i det att den på sista tiden med sådant
intresse omfattade teorien om hafsnivåens förändringar
blifvit i detsamma upptaget. Kapitlet om jordbäfningar
är väsentligt tillökadt bland annat med den af schweit-
siska jordbäfningskommissionen antagna inten sitetsskal an,
genom införandet af v. Lasaulx's tabell öfver de hittills
gjorda bestämningarna af stöthärdens djup vid sju olika jord-
bäfningar, hvarjämte de österrikiska geologernas för jord-
bäfningsgeologien så viktiga undersökningar i allmänhet
blifvit något utförligare framstälda. I kapitlet om källor
äro åtskilliga siffror tillagda, som upplysa om olika salters
löslighetsgrad, samt om temperaturen och de viktigaste
fasta beståndsdelar i åtskilliga tyska mineralkällors vatten.
Följande kapitel, som behandlar förvittring, erosion och
denudation finna vi ökadt med ett referat efter Heim öf-
ver bergskredet vid Elm d. lite sept. 1881 jämte en
upplysande figur därtill. Kapitlen om dal- och fjordbild-
ning hafva erhållit mycket värdefulla tillägg. Det kanske
viktigaste tillägget inom den dynamiska geologien är dock
det, som afhandlar istiden och den diluviala glaciationen,
hvilken behandlas i sammanband med is och gletscher.
Man får här först en framställning af dessa åsikters
historiska utveckling och sedan en visserligen kortfattad
men i allo utmärkt beskrifning af glaciationsfenomenet
själf och dess utbredning. I kapitlet om hafvets erosion
är sagan om Helgolands i historisk tid undergångna
förminskning jämte den därtill hörande kartan öfver
Helgoland under 8:de, 13:de och 17:de århundrandena, som
vanstält de förra upplagorna af »Allgemeine Erdkunde»
borta och ersatta med en korrekt framställning af förhål-
landet jämte en fin vy af ön i fogelperspektiv. Rörande
bildningen af korallrefven hafva, bredvid Darwins teori
som anföres för det historiska intresse, som därmed,
är förenadt, den nyare teorien grundad på undersöknin-
gar af Semper, Rein och Murray, hvilken nu kan anses
så godt som bevisad, fått den plats som höfves den.
Inom den historiska geologien äro förändringarna jäm-
förelsevis fåtaliga. Ett antal afbildningar öfver fossil
från den alpina trias samt af några tertiära däggdjur
185

NORDISK REVY 1884—1885.

186

hafva blifvit tillagda. I sista kapitlet behandlande den
kvartära perioden, hafva istiden och människans urhistoria
blifvit utförligare afhandlade.

Att de tillägg och förändringar, bland hvilka vi här
påpekat endast de viktigare, verkligen äro förbättringar,
därom äro vi öfvertygade; de skola således bidraga att
göra Hochstetters lärobok i geologi fortfarande förtjänt af
det erkännande, som hittills kommit densamma, icke minst
inom Sverge, till del.

Ett särskildt omnämnande måste egnas de i denna
upplaga så rikligt förekommande figurerna och planscherna.
I allmänhet återfinnas på sina platser i texten samma
figurer som i föregående upplagor, och dessa göra sig på
det bättre och finare papper, hvarpå denna upplaga är
trykt, vida bättre gällande än förut. Men dessutom har
tillkommit ett stort antal helsidsplanscher dels i träsnitt
dels i färgtryck, hvilka hvad utförandets finhet beträffar
står i jämnhöjd med det bästa, som af denna art anträffas
i något vetenskapligt arbete och vida öfver de vanliga
läroboksillustrationerna. Dessa planscher, hvilka noga
ansluta sig till textens innehåll, göra hela arbetet till ett
verkligt praktverk.Flertalet af dem äro skurna eller
utförda efter fotografier från olika världsdelar, hvilket
är ett nytt exempel på användbarheten af fotografien i
vetenskapens tjänst. Antalet kartor, diagram och profiler
är äfvenledes väsentligt tillökadt. - Hj. Sj.

Charts showing the surface temperature of
the Atlantic, Indian and Pacific oceans. Publis-
hed by the Authority of the Meteorological Council.
Official N:o 59. London 1884. 22 shillings.

Denna praktfulla atlas utgör en samling af inalles
sexton stora kartor, utförda af marinlöjtnanten C. W.
Baillie. De fyra första angifva i Fahrenheits grader
yt-temperaturerna, samt yt-isötermerna för Atlantiska haf-
vet i februari, maj, augusti och november; de fyra föl-
jande angifva detsamma för Indiska hafvet, och de 4
därpå följande för Stilla oceanen. De fyra sista äro
på ett blad sammanförda öfversiktskartor öfver hela världs-
hafvet, alt för de fyra nämda månaderna.

Dylika temperaturkartor, ehuru ej på långt när så
fullständiga, hafva förr utgifvits, och vi erinra särskildt
om Maurys berömda »Wind and Current Charts», »On-
derzoekingen met den zeethermometer» af Holländska me-
teorologiska institutet 1861, de af Deutsche seewarte i
Hamburg och Hydrographie office i Washington 1878,
Meteorological councils föregående publikationer öfver
vissa hafssträckor o. s. v. På de nu föreliggande kar-
torna har man emellertid en sammanställning, såväl af
äldre utgifna arbeten, som nya beräkningar ur ett myc-
ket stort antal loggböcker. Dessa äro förda dels af en-
gelska flottans fartyg, dels af handelsfartyg för meteoro-
logiska institutets räkning och med därstädes kontrolle-
rade instrumenter. —- Endast af de sistnämda, eller »me-
teorological office Logs», äro för arbetet använda: för
Atlantiska hafvet 3,859, för Indiska 1,849 och för Stilla
Oceanen 770. Det förefaller, som skulle detta högst be-
tydande material vara tillräckligt för en ganska noggrann
bestämning af hafsytans temperaturförhållanden. Det vore
ock fullt tillräckligt, såvida alla delar af hafvet vore

lika ofta befarna. Detta är dock långt ifrån händelsen.
På grund af vår nuvarande kännedom om de förher-
skande vindarne på olika delar af hafvet, följa fartygen
nästan alltid de för samfärdseln bästa s. k. oceanvägarna.
På dessa hopa sig därföre observationerna, isynnerhet i
deras korspunkter, under det att mellan dem ligga ofta
stora hafsöknar, som endast undantagsvis befaras af en-
staka örlogsmän eller vetenskapliga expeditioner. Dessa
öde hafssträckor visa sig såsom hvita fläckar på kartorna,
på sin höjd öfverkorsade af en eller par sifferrader lik-
nande en upptäcktsresandes marcheroute öfver ett obekant
land. Dylika trakter äro utom på de båda ishafven tal-
rikast på Stilla hafvets midt, på båda sidorna, om linien.
På större delen af hafveu äro emellertid siffrorna talrika.
I allmänhet äro medelvärden beräknade för en ruta med
2 graders sida i longitud och latitud, endast undantags-
vis för mindre områden. På midten af hvarje ruta står
såväl medeltemperaturen som största temperaturskilnaden,
beräknade ur alla inom densamma under den ifrågavarande
månaden gjorda observationer. På grund af medeltem-
peraturerna äro isotermerna dragna för hvar femte grad
Fahrenheit. De trakter af hafvet, där differenserna mel-
lan olika observationer uppgå till mer än 10° F., äro
utmärkta med blå färg. De största areorna af detta
slag äro belägna på gränsen mellan de största kalla och
varma hafsströmmarna, såsom isynnerhet ett bälte söder
och öster om Newfoundland, där den kalla Labradorström-
men ofta sänder isbärg ned i Golfströmmens varma vat-
ten, samt ett dylikt bälte söder om Goda Hoppsudden,
där på samma sätt de heta Mozambique- och Algulhas-
strömmarne blanda sitt vatten med den Antarktiska
strömmens.

Hafsströmmarnas inflytande på vattnets temperatur
framträder synnerligen tydligt. Isotermerna likna böjliga
trådar, lagda på hafsytan i öster och vester, hvilka af
strömmarne buktas och skjutas än mot polen, än mot
ekvatorn. Sålunda drifver Golfströmmen, som bekant,
äfven om vintern varmt vatten till Nordkap och där bortom,
under det att den arktiska strömmen förer Grönlands
isar längs Amerikanska kusten ända ned till Neapels
breddgrad. Isotermerna få på grund häraf på Norra At-
lanten en riktning från SV mot NO. På Amerikas väst-
kust drifver mexikanska strömmen från norr och den
stora Humboldtströmmen från söder kallt vatten ända
fram mot Panamanäset, så att de tropiska temperaturerna
i hafsvattnet (öfver + 27° Cels.) endast på en liten
sträcka nå intill kusten. På Sydamerikas östkust åter
skjuter den varma Brasilianska strömmen isotermerna mot
söder, så att en högst betydlig olikhet i hafsvattnets
temperatur förekommer på samma breddgrad på hvardera
sidan om Sydamerika; Liknande förhållanden framträda
på båda sidor om södra Afrika och Australien. Äfven
dessa kontinenter sköljas af varmare vatten på östra
kusten än på den västra.

• Utrymmet förbjuder oss att ingå på närmare detal-
jer. Genom denna atlas har meteorologiska institutet i
London leninat ett högst värdefullt bidrag till vår kun-
skap om jordens fysiska förhållanden, hvilket torde få
räknas till ett af de mest betydande bland de många ut-
märkta arbeten, som från detsamma utgått.

H. Hildebrand Hildebrand sson,
187

NORDISK REVY 1884—1885.

188

Pedagogik.

Pehr, Isak. En svensk uppfostringslära från
medlet af 1700-talet. Studier i pedagogik. 16 ss.,
4:o. Strängnäs 1884.

D:r Pehr har med denna lilla skrift lemnat ett in-
tressant bidrag till frihetstidens kulturhistoria, och vi få
härigenom en kraftig föreställning om det nit för skol-
frågor, hvaraf denna tid lifvades. Den af d:r Fehr be-
handlade uppfostringsläran är författad 1746 af Erik
Eklund (f. 1712, d. 1766) och utgör det första utförliga
pedagogiska orginalarbete vi äga på svenska språket.
Dess författare visar sig i hög grad besjälad af frihets-
tidens praktiska ideer, och åtskilliga af hans tankar för-
tjäna kanske ännu att uppmärksammas. Särskildt torde
hans yttranden om de klassiska språken blifva en ljuflig
lukt i näsone på «latinhärraväldets» många fiender. Hans
utilitarism är ren och oförfalskad. «Hvartill gagnar det
t. ex. i samhället eller till ens enskilda lycksalighet, att
man vet de hedniska gudars och gudinnors utaf hednin-
gar uppfunna släktregister, födelser, giftermål, strider,
öfre och nedre ordningar o. s. v.? Hvad tro det ock
gagnar att veta Ulysses’ och Æneæ af Homerus och Vir-
gilius uppdiktade äfventyr? Hvad gagnar det ock ändte-
ligen, det att kunna läsa en hop grekiska och latinska
poeters verser utantill, när man af naturen är till poet
oskicklig? Åtminstone som desse vetenskaper dock föga
annat kunna göra än förnöja, men de andre äro nyttige
och oundgänglige; så måste ju de förra för dessa vika,
om icke bägge hinnas med att läsas.» I enlighet med
dessa principer bedömer han det dåvarande skolsy-
stemet. Dess hufvudfel reduceras till trenne: 1) det
som framför- alt bör läsas, läses ej; 2) det som ej är
nödvändigt, läses mest; 3) själfva undervisningen sker
på ett förvändt sätt. Det som framför alt borde stude-
ras, var de ekonomiska vetenskaperna; det icke nödvän-
diga däremot de tre gamla språken och de poetiskt-re-
toriska vetenskaperna. I det förslag för den primära
och för alla gemensamma undervisningen, författaren upp-
ställer, hafva de icke upptagits, utan hafva nästan uteslu-
tande ersatts af praktiska och moralfilosofiska ämnen. För-
fattaren hyllar likväl ej satsen: multum sed non multa,
ty dessa grundläggande, för hvarje medborgare ound-
gängliga vetenskaper stiga ända till 25 (säger tjugofem).
Trots författarens utilitaristiska och encyklopediska ten-
denser gör han likväl ett synnerligen godt intryck. Vi
finna honom icke allenast såsom en klart tänkande och
oförsagd man, utan äfven såsom en varm vän af foster-
ländsk odling och svenskt språk och — hvad som i
detta fall kanske är viktigast — såsom en synnerligen
karaktäristisk representant för sitt tidehvarfs sträfvanden.

H. S.

Pedagogisk Tidskrift, utg. af H. F. Hult. XX. 11.
H., Till frågan om teckningens likställighet med öfriga
läroämnen. U. L. Ullman, »Tankar rörande religions-
undervisningen vid de allmänna läroverken». Axel Drake,
Genmäle mot hr Hallström. — Anmälningar m. m.

Blandade ämnen.

Les Allemands par le Père Didon des Frères
Prêcheurs. Paris. Calmann Lévy. 1884. IV och
423 s. in 8:o.

En bok, som är mycket intressant i mer än ett af-
seende, intressant för sin författares liksom för sitt inne-
hålls skull. Innehållet är icke alls det, som titelbladet
gifver anledning att förvänta. Sist i boken står en för-
teckning på de trykta källor, författaren har begagnat.
Bland de 25 böcker, som där äro uppräknade — blott
åtta af dem äro tyska, inklusive universitetskalendern för
vinterterminen 1882—1883, Lahrer Commersboken och
en liten broskyr om »die deutsche Burschenschaft» —
bland dessa 25 böcker handla 20 om undervisningsvä-
sendet, nämligen 11 om det franska och 9 om det tyska.
Endast 2 böcker tala om Tyskland i allmänhet, och dessa
äro M:me de Staël: de l’Allemagne och Henri Heine:
de l’Allemagne. Förteckningen är karakteristisk för bo-
ken. — Förf:n har, för att idka teologiska studier, be-
sökt några tyska universitet: Leipzig, Göttingen, Ber-
lin. Han kunde ej annat än blifva frapperad af skilna-
den mellan de tyska och franska universiteten, en skil-
nad, som var fördelaktig för de förra. Så har det blif-
vit denna boks uppgift att jämföra undervisningsväsendet
i Frankrike och i Tyskland, att upptäcka den franska
undervisningens fel och att framställa förslag till dess
förbättring.

Men förf:n är icke blott patriot och, till hans heder-
säga vi det, en mycket varm patriot, han är nästan lika
så mycket prest. Så finner han visst felen i den fran-
ska undervisningen på den ena sidan i uppfostrans Öf-
verdrifna utilitarism, i systemets ofrihet och maskinaktiga
organisation, i de särskilda disciplinernas absoluta isola-
tion vid universitetet; men på den andra sidan är reli-
gionens undertryckande i skolan och universitetet för-
honom ett åtminstone lika betydelsefullt fel. Han är
nämligen öfvertygad om, att den herskande tendensen i
Frankrikes regering är fiendtlig emot religionen, han for-
drar beskydd för den religiösa undervisningen, åtminstone
statens neutralitet i skolan. Statens neutralitet och un-
dervisningens frihet hafva äfven varit den lösen, som Bel-
giens ultramontana alltid haft i munnen; det vore intres-
sant att veta, huru de senaste händelserna i Belgien spegla
sig i P. Didons omdöme, ty Didon är ingen bland »lju-
sets fiender», han försvarar, den moderna bildningen
och den moderna vetenskapen, och just därför är hans
bok intressant, emedan den utvecklar för oss en —
i vetenskapligt och i politiskt afseende — liberal och
ändå strängt katolsk mans program. I vetenskapen
vill han ingalunda instänga teologien inom en kinesisk
mur, tvärtom, den bör diskutera och strida med filoso-
fien, och Didon är öfvertygad om, att båda två skola
hafva gagn af striden; i politik tillhör han ej det
legitimistiska eller det bonapartistiska lägret, han är
republikan; »frihet» är hans devis, men — »sans la
religion pas de liberté» (p. 315); han tillåter sig till
och med att påstå, att »la liberté est d’essence hie-
rarchique» (p. 326). Frankrikes enda räddning är den
katolska republiken.
189

NORDISK REVY 1884—1885.

190

Vi, som ej se sakerna från förf:ns synpunkt, kunna
ej följa honom i hans slutsatser och förhoppningar, som
för öfrigt äro grundade mer på påståenden än på bevis.
Karakteristiska äro de för den katolska kyrkans smidig-
het att passa sig in i alla politiska förhållanden.

Angående förf:ns ställning till Tyskland, har man
berömt boken (i Tyskland) såsom bedömande tyskarne
med mycken sympati. Det är oriktigt. Förf:n är höjd
öfver en Tissots och konsorters ovett; vi skola ej föro-
lämpa honom genom att berömma honom därför; men han
är fransman, och det finnes nu en gång åskådningar, om
hvilken ingen utländing — icke blott ingen tysk —
kan tala med någon fransman. Fransmännen äro, enligt
förf:n, den enda chevalereska nationen, den som alltid
har rättvisan till sina gärningars rättesnöre (han anför
hvarken Tonkin eller Madagaskar eller Napoleonernas
eller Ludvig den 14:des krig till bevis), ändamålet för
deras utrikespolitik är endast den kosmopolitiska civili-
sationens ideal, för hvilket de till och med uppoffra sina
egnaste intressen (p. 320), »la France ne sait et ne peut
vivre pour elle seule, elle vent encore vivre pour les an-
tres»; men det är sant, att den andra frasen följer därpå,
»nous le répétons, l’intérêt national de la France est
l’intérêt du monde entier. En travaillant pour elle, elle
fait l’œuvre de tous». —- Förf:n berömmer visst mycket
i Tyskland, och ibland finnes det till och med litet öf-
verdrift i hans beröm; men det är, emedan han behöfver
det såsom en relief för det, han vill klandra i Frankrike.
Sympati för Tyskland har han ingen (»je refoulai les ré-
pulsions instinctives de mon patriotisme et je partis», det
är hans känslor, då han afreser till Tyskland), och emot
sin vilja låter han ofta nog sina känslor inverka på sitt
omdöme.

Boken befattar sig föga med detaljer, och där
den gör det, är den icke alltid korrekt; så är det orik-
tigt, att det är föreskrifvet för hvarje tysk student att åhöra
en kurs i historia; det är ej riktigt, att doktorsexamen
är obligatorisk för medicinarue; och det är falskt, att
bland alla världens land Tyskland är det, som äger den
talrikaste juridiska befolkningen; Österrike har nästan
tre gånger, Ryssland har fem gånger så många jurister.
Det finnes äfven mycket att säga emot många andra af
bokens påståenden, men de, som känna Tyskland, skola
själfva säga sig det; jag öfverlemnar det åt dem ochre-
kommenderar dem »les Allemands» såsom en intressant
lektyr.

Berlin. C. Appel.

Ny Svensk Tidskrift, utg. af K. R. Geijer.
Okt. Mathilda Lönnberg, Glömd, G. Göthe, Folk-
musiken hos de gamle Nederländarne. E. F. Gustrin,
Latin- och examensfrågan vid universiteten, II (slut).
Helena Nyblom, Moderne pessimisme. — Två dikter
af Longfellow, försvenskade af Hj. Edgren. — Svensk
dramatik. — m. m.

Nyt Tidskrift, udg. af J. E. Sars og Olaf Skavlan.

III. 7. Förste kapitel af Jonas Lies nye fortælling.
Gina Krog, Nogle ord om kvindesagens udvikling og
nærmeste opgaver i vort land. Anton Welde, I de
sejrendes rækker. Kristofer Janson, Keshub Chunder

Sen og Brahma Somaj af Indien. Artur Bendixson,
Literaturbrev fra Sverige. — Mindre anmeldelser. —
Margrete Vullum, I anledning af Kunstnernes host-
udstilling.

Tilskueren, udg. af N. Neergaard. November 1884.
Inhold: B. Elmgaard: Egne Veje; P. Lauridsen:
Efter 20 Aars Fremmedherredomme; E. A. Tscher-
ning: Om Kvaksalveri og fri Praksis; N. Neergaard:
Parlamentariske Kommissioner; H. Bang: Teatrene
(September—Oktober); Smaabemærkninger.

Universitetsangelägenheter.
Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 1 november. Enligt skrifvelse af den 30 okt. hade kans-
lern ogillat fil. kand. E. Bergenströms besvär rörande tillsättning af
ett Alreiks stipendium.

Konsistoriets yttrande hade infordrats i anledning af riksda-
gens revisorers berättelse öfver verkstäld granskning af statsver-
kets med därtill hörande fonders styrelse och förvaltning för år
1882. Kons, beslöt inhämta utlåtande af drätselnämden.

Enligt testamente efter afi. fröken Fredrika Böttiger hade hon
till universitetet skänkt en summa af 6,000 kr. till inrättande af
en frisäng å akad. sjukhuset, med föreskrift att 5 °/o af kapitalet
skall med 300 kr. tillfalla fru Charlotte Ekman under hennes
lifstid.

Kons, uppförde enhälligt docenten M. Falk i första och do-
centen E. Brate i andra förslagsrummet till Sederholms utrikes-
resestipendium å 2,100 kr. (Genom omröstning af nationssenio-
rerne har sedermera doc. Falk blifvit utnämd till stipendiat.)

Vid upprättande af förslag till riksstatens större utrikes rese-
stipendium å 2,000 kr. röstade 12 af konsistoriets medlemma-
(Hammarstrand, Alin, v. Schéele, Thalén, Hagberg, Nyblom, Myr)
berg, Cornelius, Rydin, Rabenius, Ribbing och prorektor Hedeniusr
på docenten S. J. Boethius samt 11 (Hammarsten, Tullberg, Hen-
schen, Schultz, Johansson, Fries, T. Nordling, Lundquist, Cleve,
Daug och Holmgren) på docenten Falk. Till det mindre stipen-
diet å 1,500 röstade 16 (Hammarsten, Tullberg, Hammarstrand,
Henschen, v. Schéele, Schultz, Johansson, Fries, T. Nordling,
Lundquist, Cleve, Daug, Myrberg, Holmgren, Ribbing, och prorek-
tor Hedenius) på docenten Falk, 4 (Alin, Hagberg, Nyblom och
Cornelius) på docenten J. H. Schtick, 2 (Thalén och Rabenius) på
docenten D. Davidson och 1 (Rydin) på docenten A. F. Berger.
Konsistoriet hade sålunda beslutat att till stipendiater föreslå do-
centerna Boëthius och Falk. Rektor prof. Sahlin var af jäf hind-
rad att i ärendets behandling deltaga.

Från komitén för universitetsbyggnadens uppförande hade in-
kommit dels meddelande, att byggmästaren C. H. Hallström icke
medgifvit upphäfvandet af det mellan universitetet och honom
den 6 april 1883 upprättade kontraktet, hvarigenom han åtagit
sig att för en entreprenadsumma af 67,000 kr. verkställa plane-
ring och terrassering omkring nya universitetsbyggnaden, och dels
hemställan om bemyndigande för komitén att låta underrätta hr
Hallström, att ifrågavarande arbeten ej komme att af honom ut-
föras, men att universitetet vore villigt att gifva honom full er-
sättning för alla de kostnader, som han intill närvarande tid å
dessa arbeten nedlagt, äfvensom för den förlust, som han kunde
komma att lida därigenom, att han ej finge utföra arbetena enligt
kontraktet, hvilka ersättningar dock endast borde honom medgif-
vas under förbehåll, att han styrkte sina ersättningsanspråk samt
att afdrag därå gjordes, för hvad han hittills å entreprenadsum-
man utfått. Under en vidlyftig diskussion yrkades dels 1) bifall
till byggnadskomiténs hemställan; dels 2) att, på sätt rektor prof.
Sahlin uti sin mot byggnadskomiténs beslut afgifna reservation
föreslagit, kons, genom fortsatt underhandling skulle söka vinna
191

NORDISK REVY 1884—1885.

192

en uppgörelse med hr Hallström angående upphäfvandet af entre-
prenadkontraktet och för detta ändamål bemyndiga byggnadsko-
mitén eller särskilda komiterade att erbjuda hr Hallström uppgö-
relse angående betalning och skadeersättning genom underhand-
ling, om hvad som kunde finnas antagligt efter en på billighets-
skäl stödd öfverenskommelse samt, därest detta erbjudande antö-
ges, söka uppgöra ett förslag, som skulle underställas konsisto-
riets pröfning och stadfästelse; dels 3) att, på samma gång kons,
uppdrog åt byggnadskomitén att fortsätta underhandlingen med
hr Hallström, komitén, som den 14 aug. 1883 af kons, anmodats
att uppgöra en förändrad plan för utförande af planerings- och
terrasseringsarbetena, måtte erhålla uppdrag att inkomma med
detaljeradt kostnadsförslag öfver det infordrade nya förslaget; och
dels 4) att ärendet måtte i hela dess omfattning återremitteras till
byggnadskomitén. Efter slutad diskussion begärdes votering, och
till japroposition antogs förslaget om återremiss af ärendet i hela
dess omfattning. Till nejproposition antogs med 10 röster mot 4
yrkandet under 3). Vid hufvudvoteringen antogs yrkandet under
4) med 9 röster mot 5.

Anmäldes, att nu mera afi. medicine doktorn A. F. Regnell
till universitetet skänkt en summa af 10,000 kr. ätt användas till
en frisäng å akad. sjukhuset.

Filosofiska fakulteten.

12 Nov. Anmäldes, att kongl. maj:t under d. 19 september
utfärdat kungörelse ang. förändrad lydelse af §§ 39 och 59 af
universitetens statuter, men afslagit fakulteternas i Upsala och
Lund framställning om öfverflyttande af juridisk-filosofisk och
medicinsk-filosofisk examen till examenskommissioner.

S. d. Till kongl. stipendiater utsågos fil. kand. Hj. Hjorth
Upl. i vetenskapsrummet nyeuropeisk linguistik och filos, kand. J.
T. Söderberg Gästr.-H. i mekanik.

20 Nov. Förrättades lat. skrifningen pro gradu philosophico
samt

22 Nov. pro gradu theologico.

Humanistiska sektionen.

12 Nov. Anmäldes, att doc. K. H. B. Bergstedt genom kan-
slersbr. d. 30 okt. erhållit tjänstledighet under återstående delen
af innevarande termin.

S. d. Beslöt sektionen hemställa, att doc. K. M. Thordén för
ytterligare 3:ne år måtte komma i åtnjutande af det rörliga do-
centstipendiet, han förut innehaft.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

22 Okt. Beslöt sektionen hemställa, att docent Å. G. Ekstrand
måtte för ytterligare 3 år komma i åtnjutande af det fasta docent-
stipendiet för de kemiska ämnena. (Kanslerns bref d. 30 oktober
med bifall därtill.)

S. d. Förordar sektionen d:r S. A. Arrhenius’ ansökan att
blifva anstäld såsom docent i fysikalisk kemi vid universitetet.
(Kanslerens utnämn, d. 19 november.)

11 Nov. Afgaf sektionen tjänstgöringsbetyg åt docenterna i
matematik K. V. Melander och A. L. A. Söderblom.

S. d. Föreslog sektionen doc. 0. Widman att komma i åtanke
vid tillsättningen af ett rörligt docentstipendium.

22 Nov. Anmäldes, att prof. L. E. Walmstedt d. 15 nov. er-
hållit afsked från professuren i mineralogi och geologi, samt att
det större akad. konsistoriet bestämt, att den tid af en månad,
inom hvilken sektionen hade att till erhållande af förenämda le-
diga professur utan ansökan anmäla någon för utmärkt skicklighet
känd vetenskapsman, skulle räknas från d. 19 november.

Lund.

Medicinsk kandidatexamen aflades den 14 nov. af fil. kand.
Th. Petrin, sk., och aman. S. A. Pfannenstiel, gb.

Medicinsk licentiatexamen den 5 nov. af med. kand. Ottosson,
sk.; den 14 nov. af med. kand. D. Carlsson, gb.

Sökande till de lediga professionerna äro: till e. o. professio-
nen i patologisk anatomi, rätts- och statsmedicin samt hygien
docenten H. Bendz; till professionen i praktisk teologi e. o. pro-
fessor Pehr Eklund, docenten Otto Ahnfelt, kyrkoherden teol. d:n
S. L. Bring i Torrlösa och teol. lektorn och docenten And. Malm-

ström; till professionen i fysiologi och embryologi laboratorn
fysiologi vid Karol, institutet d:r Rob. Tigerstedt och laboratorn
i fysiologi vid Upsala universitet d:r M. Blix.

Specimenstiden för de två senare professionerna utgår den 19
nästkommande februari.

Resestipendierna. Till erhållande af riksstatens resestipendier
för nästkommande år äro af konsistoriet föreslagna: docenten J.
Möller till det större och docenten D. Bergendal till det mindre.

Det von Reijserska resestipendiet, som efter konsistorii förslag
tillsättes af landshöfdingeembetet i Kristianstads län, sökes af
docc. K. R. Geijer, S. Linde, J. Ask och M. Weibull.

Afsked är beviljadt musikdirektören W. E. Lovén från hans be-
fattning såsom e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket.

Sedan prof. M. V. Odenius afsagt sig inspektoratet öfver Öst-
göta nation, har nationen till sin inspektor utsett prof. K. A. V.
Holmgren.

Vid fysiografiska sällskapets sammanträde den 12 nov. före-
kommo föredrag af:

prof. Areschoug, som redogjorde för några i östra Sverige
förekommande Rubusarters affiniteter och sannolika ursprung;

prof. Berggren, som redogjorde för lefvermoss-slägtet Zoopsis.

Filologiska sällskapet hade möte den 7 nov.

Prof. Cavallin höll ett föredrag om “Cleopatras död enligt
grekiska och latinska författare, jämförda med några nyare fram-
ställningar“.

Doc. Linde föredrog “Emendationer till Senecas Espitolæ Mo-
rales“.	Magnus Billing.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

Nordisk Revy
utgifves under innevarande akademiska läsår 15
Sept. 1884—31 Maj 1885 med 16 nummer, 7
under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från
och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk-
nadt.

Innehåll:

Nyblom: Estetiska studier,[I.

Hagberg: Rolandsagan.

Centerwall: Julianus Affällingen.

v. d. Brüggen: Wie|Russland europäisch wurde.

Mollerup: Dänemarks Beziehungen zu Livland.

Silfverstolpe: Svenskt diplomatarium.

Andersson: Om Johan Salbergs Grammatica svetica.

Hann, v.} Hochstetter dl Pokorny: Allgemeine Erdkunde (Unser
Wissen von der Erde. I).

Meteorological council: Charts showing the surface temperature of
the Atlantic, Indian and Pacific oceans.

Fehr: En svensk uppfostringslära.

Père Didon: Les Allemands.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund).