Nr 21 (15 Nov.)

(1884—85) Årg. 11, 5-

NORDIS K R E V Y
tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman, A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,

Doc. y. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. I. Blomberg, Doc. S. %. Boethius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. H. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. %. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. y.

Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof.

H. Hofding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.

H. Lind, Doc. Y. A. Pundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. y.

F. Nyström, Prof. O. Pettersson, Doc. K. Pickl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Lic. E. von Scheele, Doc.
%. H. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. %. H. Théel, Jur. Lic. E. Trygger, Lektor P. 7. Rising, Doc. C. Wallund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af'

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’s BOKTRYCKERI.

Juridik.

Wolf, Julius, Die Branntweinsteuer, ihre Stel-
lung im Steuersystem und in der Volkswirthschaft,
ihre geschichtliche Entwicklung und gegenwärtige
Gestalt in den einzelnen Ländern, und ihre Erhebungs-
formen. Mit einem die Branntweinsteuerreform in
Oesterreich-Ungarn behandelnden Anhang. Tübingen
1884. Verlag der Laupp’schen Buchhandlung. IX + 568
sidd. 8:o. Pris 14 mark.

För tillfredsställandet af de under de sista århun-
dradena så enormt tillväxande statsbehofven visade sig
snart de direkta skatterna otillräckliga. Visserligen måste
hvarje skatt betalas ur samma källa, hvarutur dessa skatter
härflyta — den rena inkomsten; men det är allmänt be-
kant, att den rena inkomsten icke kan med sådan säker-
het uppsökas och bestämmas, att ett utöfver en viss gräns
gående skattebelopp kan ur densamma omedelbart uttagas.
Därföre måste man söka att med skatten träffa denna
inkomst på en annan väg än genom att ställa skatten i
ett direkt förhållande till den rena inkomsten. Detta är,
enligt hvad som är allmänt bekant, upphofvet till de in-
direkta eller konsumtionsskatterna, hvilka träffa denna in-
komst, då den begagnas till en utgift, hvars företagande
är belagd med skatt. De indirekta eller komsumtions-
skatternas * betydelse i de särskilda europeiska staternas
skattesystem visar sig af följande siffror. De utgöra i
Stora Britannien något öfver 50 0/o af hela statsinkom-
sten, i Frankrike (med uteslutande af inregistrerings-
och stämpelskatten) ungefär 50 °/o af samma inkomst, i
Ryssland något öfver 50 o/o, men för Tyskland endast

* Ehuru visserligen direkta konsumtionsskatter finnas, t. ex.
vissa s. k. lyxskatter, så tages här konsumtionsskatter i samma
betydelse som indirekta skatter, likasom de sista fattas i den all-
mänt gängse betydelsen af skatter, hvilka åläggas en för att egent-
ligen betalas af en annan. 1

21 0/o, under det de i Norge uppgå ända till 59 0//0. I
Sverge utgöra de ungefär 50 °/o af hela statsinkomsten.
Ännu större blir naturligtvis proportionen, om man jäm-
för de indirekta skatterna endast med de direkta och icke
med statsinkomsterna i deras helhet. Så utgöra de i
Stora Britannien mera än 3 gånger beloppet af de di-
rekta skatterna, i Frankrike likaså, i Ryssland 21/2 gång,
i Sverge utgöra de ungefär 3 gånger beloppet af de
direkta skatterna, i Norge saknas alla direkta skatter
till staten, -—■ i Tyskland utgöra de indirekta skatternas
belopp mera än 2 gånger de direktas. Allmänt kända
äro de grunder, efter hvilka konsumtionsskatterna böra
anläggas, och däraf inses lätt, att bland dessa skatter
den å brännvin och andra spirituösa drycker bör intaga
ett mycket framstående rum, hälst som äfven här
såsom grund för skatten kommer i betraktande ett mora-
liskt ändamål, som icke utan sannolikhet kan till en viss
grad genom anordnandet af skatten å dessa varor
uppnås. Af de indirekta skatterna utgör denna skatt i
Stora Britannien 31 °/o, i Frankrike ungefär 18 0/o (skat-
ten å vin, cider m. m. ej medräknad), i Ryssland något
öfver 46 0/o, i Tyskland nära 10 °/o, i Norge 13 °/o, i
Sverge 27 0/o. De uppgifter, vi här meddelat, kunna, med
afseende på det olika sätt, hvarpå inkomsterna beräknas
i de olika staternas budgeter, ej anses fullt exakt ut-
trycka förhållandet dem emellan i ofvannämda hänseenden,
men gifva dock en ungefärlig öfversikt däraf. Af hvad
här blifvit sagdt visar sig den stora betydelse, som bränn-
vinstillverkningen, såsom beskattningsföremål, äger i finan-
sielt hänseende; och då därjämte tages i betraktande
dess vikt såsom en särskild art af produktionen och dess
inflytande på sedligheten, så finner man, att det ej kan
vara annat än af stort intresse att taga alla dessa för-
hållanden i närmare skärskådande och lämna en utred-
ning af dem. Detta är livad författaren af i fråga va-
rande arbete gjort, och detta på ett sätt, som synes
knappast lämna något öfrigt att önska, isynnerhet hvad
131	NORDISK REVY 1884—1885.	132

angår historikerna för de särskilda länderna, framställnin-
gen af den nu gällande lagstiftningens utveckling och det in-
flytande, denna under tidernas lopp utöfvat på näringens
gång. Det inflytande på sedligheten, som å ena sidan
produktionen i och för sig, å den andra dess beskattning
utöfvat, har förf, endast i förbigående behandlat, hvartill
han, efter sitt arbetes plan, äfven varit fullt berättigad.
Den som önskar taga en fullständig kännedom om, huru
i de särskilda europeiska länderna, de mindre som de
större — ty intet land i Europa, som består såsom själf-
ständig stat, är af förf, förbigånget — samt i den stora
nordamerikanska republiken man sökt att beskatta brän-
vinet, samt till hvilka resultat detta ledt såväl i afseende
på finanserna som produktionen, kan ej göra bättre än
att gå till förf:s bok, där han sannolikt skall finna allt
hvad han söker och, om han skulle komma att där sakna
något, ledas därtill genom de rika anvisningar på käl-
lorna, dem förf, lämnat.

Efter att hafva i korthet med statistiska bevis från
England och Nordamerika visat de förfärliga värkningarna
af den öfvermåttliga bränvinskonsumtionen, kommer förf,
dock, i betraktande af åtskilliga motvärkande omständig-
heter, som göra förtärandet af bränvin, om ej nyttigt
åtminstone ej skadligt, till det resultat, att en stat med
vanliga behof är berättigad att sätta skatten på bränvin
högre än på något annat oskadligt njutningsmedel, ett
antagande, som visserligen är fullkomligt rättfärdigadt.
Förf, visar därefter, hvilket inflytande bränvinsbränningen
utöfvar på jordbruket, isynnerhet på odlingen af potates,
utan hvilken en del jord icke skulle kunna hållas i kultur,
eller åtminstone icke i så hög kultur som eljest. Utom denna
fördel för landtbruket uppkommer genom bränvinsbrän-
ningen ännu en annan eller den, att landtbrukaren genom
användningen af dranken kan hålla ett större antal krea-
tur än eljest. Det har förefallit ref. anmärkningsvärdt,
att förf, så utan all slags reservation, men på grund af
den utredning tyska vetenskapsmän egnat denna fråga,
antagit dranken såsom af en obestridd nytta vid kreaturs-
utfodringen. Ref. vill erinra sig, att han, åtminstone
för några år sedan, hört af svenske landtbrukare, att
dranken icke utan uppblandning med andra foderämnen
utgjorde någon tjenlig föda för kreatur, och han vet be-
stämdt, att svenske läkare för svaga personer och barn
afrådt att nyttja mjölk från drankfodrade kreatur. På
grund emellertid af de fördelaktiga resultat, bränvinsbrän-
ningen tillskyndar jordbruket, bör skatten ej sättas för
högt; men då å andra sidan den kan från brännaren
öfverflyttas på konsumenten, bör jordbruket ej lida af
dess höjd, hvadan sålunda skatten kan sättas högre än å
något annat skatt underkastadt njutningsmedel. Skatten
finner dock sin gräns, där dess höjd innebär en alltför
stark lockelse till dess försnillande. De land, där olag-
lig bränvinstillvärkning bedrifves i största skala, äro för
närvarande Ryssland, där försnillningarna beräknas uppgå
till 300 mill, kronor, Irland, där man 1882—83 upp-
täckte 883 hemliga brännerier, och Nordamerikas Förenta
Stater, hvilket ock förklaras af skattens enorma storlek i
de båda förstnämda landen *. För öfrigt har förf, att

* Skatten är i Ryssland ungefär 133 kronor för hektolitern
absolut alkohol, i Stora Britannien 389 kr. för samma mängd alko-
hol. I Sverge är skatten endast 80 kr. för samma mängd alkohol.

från Ryssland berätta om de vildaste sätt att afhålla
kontrollörerna från att taga kännedom om bränneriernas
tillstånd, såsom att vid kontrollörens ankomst gripa ho-
nom som vansinnig och som sådan behandla honom, till
dess man fått bränneriet i ordning, m. m. (sid. 240).

Den intressantaste delen af förf:s arbete utgöres emel-
lertid af hans framställning af de särskilda systemen för
bränvinets beskattning. Denna framställning är gjord
med en utförlighet i detaljerna, som ingalunda kan be-
tecknas såsom ett fel, utan som en förtjänst, men som
för den, hvilken, i saknad af tillräckliga tekniska insik-
ter, ej kan fullkomligt sätta sig in i dem, gör någon
svårighet vid bruket af boken, men som måste vara desto
mera välkommen för den, som i grunden vill taga känne-
dom af ämnet. Den öfversikt, som genom denna rikedom
på detaljer har blifvit något försvårad, har förf, däremot
beredt den mindre sakkunnige läsaren genom att i slutet
af sitt arbete meddela en kortfattad sammanställning af
de särskilda systemen, hvilken torde få anses fullt till-
räcklig för dem, hvilka vilja taga bränvinsskatten i be-
traktande blott såsom en del af skattesystemet i det hela.
Denna öfversikt inleder förf, med den utan tvifvel rik-
tiga anmärkningen, att ett och samma skattesystem icke
är passande för alla land, utan att valet af det ena eller
andra systemet är beroende af industriens utveckling, af
särskilda genom de föregående systemen framkallade egen-
domligheter, lokala förhållanden och slutligen af folkets
allmänna karaktär och lynne, hvilken sista omständighet
han tillmäter en synnerlig vikt. Härvid ger han de båda
nordiska landen (Sverge och Norge) det beröm, att i dem
en fabrikatskatt länge utan anmärkning kunnat användas,
hvilken i de flesta europeiska land ovilkorligen framkal-
lat försnillningar. I Ryssland t. ex. skulle det alltid
vara svårt att ordentligt genomföra det skattesystem,
som utan tvifvel är det värksammaste (fabrikatskatten).
Vid bedömandet af ett skattesystem får man icke fästa
afseende på dylika exceptionella förhållanden, utan endast
fästa sig vid de vanligast förekommande; och dessa an-
ger förf, såsom en öfverallt hos de skattskyldige befintlig
tendens att undgå skatten — ett visserligen för den
mänskliga karaktären föga uppbygligt resultat, men som
dock fullkomligt bekräftas af bränvinsskattens och öfriga
indirekta skatters historia.

De särskilda systemen för bränvinsbeskattningen skil-
jer förf, i två grupper:

A.	de skatter, som grunda sig på ett antaget till-
verkningsbelopp;

B.	de skatter, som grunda sig på det verkliga, till-
verkningsbeloppet.

Till den andra gruppen höra fabrikatskatterna, till
den första alla andra. Inom denna första grupp kunna
åter flera slag af skatter urskiljas:

a.	de som äro lagda på de materialier, som skola
förarbetas, såsom råämnesskatt och maltskatt',

b.	de som äro beräknade efter särskilda vid bränvi-
nets frambringande förekommande operationers förmåga att
framställa den åsyftade produkten, till hvilka såsom de
viktigaste räknas mäskrumsskatt och pannerymdsskatt.

Till den andra gruppen höra:

a.	skatt af den kontrollerade mängden af tillverk-
ningen,
133

NORDISK REVY 1884—1885.

134

b.	skatt af den verkliga mängden af utskänkt bränvin.

Af dessa skatter var den på råämnena i äldre tider
vida mera använd än nu —.hvarpå äfven den äldre sven-
ska bränvinslagstiftningen lämnar bevis — men äfven då
ej uteslutande, utan jämte andra skatteformer. För när-
varande användes den endast vid små brännerier, som ej
tillåta användningen af andra skatter. Så användes den
i nordtyska skatteföreningen och i Baiern endast, när
bränvin beredes af vissa ämnen, såsom frukt, bär, vin
m. m. Den har hufvudsakligen emot sig att medföra
ojämnhet i beskattningen, i det att ej blott olika råäm-
nen, utan äfven samma råämne lämnar högst olika mängd
af bränvin. Så kan stärkelsemängden hos potates variera
från 14 till 29 procent, hvilket naturligtvis medför en
stor olikhet i skattens belopp. Den bidrager visserligen
att uppdrifva produktionen, men detta sker ofta genom
en oproportionerlig kostnad. Denna skatt är sålunda in-
galunda på en högre kulturgrad att anbefalla. Viktigare
är mäskrums skatt en, som hufvudsakligen användes i det
stora område, som omfattas af den nordtyska skatte-
föreningen, Baiern och Belgien. Men äfven emot denna
skatteform gäller den anmärkningen, att samma mäskrum
ingalunda ger samma produkt af bränvin. Denna växlar
i Tyskland från 31/2 till 111/2 procent. Äfven denna
skatt är, genom en besparing af skattebeloppet, som vin-
nes genom att förmedelst förbättrade metoder uttaga större
produkt ur mäsken, egnad att utveckla näringen; men
detta gäller endast till en viss grad, ty när denna är
uppnådd, blir den större produkten vunnen endast genom
en proportionsvis större kostnad (för tjock inmäskning)
och värkar därigenom, om äfven fördelaktigt för fabri-
kanten till följd af besparingen af skatten, dock ofördel-
aktigt i nationalekonomiskt hänseende. Grenom särskilda
bestämmelser i lagstiftningen värkar denna för tjocka
inmäskning synnerligen menligt i Belgien. Därtill gör
denna skatteform en mängd stränga kontroller nödiga, som
invärka ingalunda fördelaktigt. Af alla dessa skäl kan
denna skatt ingalunda anses fullt rationell. Ännu mindre
är detta förhållandet med skatter efter pannerymden,
denna skatt som ifrån 1810 ända till 1855 uteslutande
tillämpades i Sverge, emedan ingen skatt, utom den på
maltet, ger ett så otillförlitligt mått för den värkliga
tillvärkningen, hvilket förf, upplyser genom ett intres-
sant exempel från Skottland, där man, efter införandet
af denna skatt, småningom bragte destillationen till att
fortgå 2,880 gånger fortare än förut. Väl sökte man
att med skatten följa denna pannans ökade afvärknings-
förmåga, men stannade dock alltid efter fabrikanternas
uppfinningsförmåga. Af alla skatteformer är fabrikatskatten
den rationellaste, dels emedan den lämnar tillvärkaren
fullkomlig frihet i sin närings bedrifvande, dels emedan
den drabbar fullkomligt jämt. Denna skatt är, ehuru
under olika former, införd i följande land: 1. i Frankrike
såsom skatt vid varans öfvergång till konsumtion, en
form, som dock icke utesluter de noggrannaste kontroller
vid tillvärkningen och dessutom medförer sådana under
transporten från fabriken till försäljaren, men har den
förmån med, att skatten ej behöfver betalas förr ån så
nära konsumtionen som möjligt; 2. i Stora Britannien
såsom skatt på den i bränneriet producerade spriten, för-
bunden med den noggrannaste kontroll öfver tillvärknin-

gen, hvilken förf, karaktäriserar såsom nästan öfverskri-
dande det tillbörligas gräns; 3. i Nordamerikas Förenta
stater såsom ett slags stämpelskatt på all från fabriken
afsänd sprit och slutligen 4. i Ryssland, Italien, Österrike-
Ungern, Sverge och Baiern såsom skatt efter det af en
kontrollapparat lämnade utslag. Måhända har förf, gått
något för långt, när han räknar Sverge till de i fråga
varande landen, då kontrollapparaterna här ännu icke
blifvit så allmänt införda, att produktionens mängd endast
genom dem utrönes. Men i alla fall är den svenska lag-
stiftningens afsikt en sådan. Ät denna sistnämda form
för skatten ger förf., om blott fullt noggranna apparater
kunna användas, med fullt skäl företrädet framför alla
andra former för bränvinets beskattande.

Utrymmet har ej tillåtit oss en fullständigare redo-
görelse för innehållet af förf:s arbete, hvilket dessutom
är så rikhaltigt, att ett urval, vid hvilket en anmälan
dock alltid måste stanna, möter sina stora svårigheter.
Förf:s arbete är, såvidt ref. känner, det, som fullständigast
behandlat det i fråga varande ämnet, och kan med full
tillförsikt anbefallas åt alla dem, som vilja tillegna sig
en grundlig insikt däruti. T. R.

Samling af de for Universitetsforholdene gjældende
Retsregler, foranstaltet af Konsistorium, efter foranledning
af Ministeriet for Kirke- og Undervisningsvæsenet. I. Sy-
stematisk ordnet Afdeling. VIII + 218 ss., imperial 8:o
(utg. af Prof. Goos). Kjebenhavn. Gyldendalske Bog-
handel.

Hagerup, Francis, Om kjob og salg. Forelæsninger,
holdt ved Kristiania universitet. Anden gjennemseede
udgave. VIII+176 ss. Kristiania, H. Aschehoug & C:o.

Næste, Peter Johansen, Nogle ord om læsning af
grundloven m. m. En traktat til bonden den 4 nov.
1883. Andet Oplag. Kristiania. Alb. Cammermeyer.
Pr. 0,10.

Trygger, Ernst, Om fullmakt såsom civilrättsligt in-
stitut. Akad. afhandling. 176 ss. Upsala, R. Almqvist &
J Wiksell. Pr. 2,75. '

Nationalekonomisk Tidsskrift udg. af Wilh. Scharling,
Aleksis Petersen-Studnitz og Harald Westergaard. N.
R. 1884. 5. Fr. Bajer, Det formaalstjenligste Apo-
tekssystem. — Om Ægtefællers formueretlige Ligestil-
lelse. Anm. ved F. W. — Rubin, De sidste Aars Bygge-
og Boligforhold i Kjobenhavn. Aleksis Petersen-
Studnitz, Prostitutionen og de veneriske Sygdomme.—
Den ny tyske Aktielov. — Den ny tyske »Unfallver-
sicherungsgesetz».

Medicin.

Eichhorst, Handbuch der speciellen Pathologie
und Therapie. 1882—84. 1,274 sid.

Med det nyss utkomna 41 häftet har Eichhorst bragt
till slut första upplagan af sin handbok med ofvan an-
förda namn.

Under en lång följd af år har Niemeyer’s Handbok i
speciell patologi och terapi ansetts såsom den förnämsta
135

NORDISK REVY 1884—1885.

136

och särskildt för undervisningen lämpligaste bearbetningen
af det kolossala innehållet af den s. k. invärtes medici-
nens många grenar. Vid sitt framträdande vann den
hastig utbredning och förtroende till följd däraf, att den-
samma alt igenom sökte stödja sig på fysiologi och pa-
tologisk anatomi såsom bas för den praktiska medicinen,
vetenskaper, som då mindre inträngt i det allmänna med-
vetandet, än nu är fallet. Under den tid, som förflutit,
sedan Niemeyer utgaf sin första upplaga, tills nu, har ett
nytt släkte af läkare uppvuxit, som från sina första stu-
dieår insupit fysiologiens och den patologiska anatomiens
lärdomar och ledande principer. Eichhorsts lärobok kan
därför utan skada betydligt skilja sig från sin föregån-
gare genom frånvaro af de långa fysiologiska resonne-
mang, som Niemeyers lärobok innehåller. Under denna
långa tid har det faktiska innehållet af den praktiska
medicinen vuxit enormt, och dess tillväxt sker med dag-
ligen brådstörtande fart.

Med beundransvärd flit och noggrannhet har Eich-
horst vetat att inom den trånga ramen af en lärobok på
1274 sidor koncentrera det viktigaste af de nya upp-
täkterna och åsikterna. Hans bearbetning bär alt ige-
nom prägeln af, att förf, själf ur olika tidskrifter och
originalarbeten samlat sitt material och vetat att sofra
detta med den urskilning och sakkunskap, som endast
egen vidsträkt klinisk erfarenhet och egen forskning
kan förläna. Hans arbete skall därför mottagas med
tacksamhet af det stora läkarepublikum, som i detsamma
skall finna mångt och mycket, som man förgäfves söker
t. o. m. i de vidlyftiga handböckerna.

Det väldiga materialet är sammanfördt och ordnadt
på ett klart och äfven för ögat åskådligt sätt. Tre olika
stilar utmärka för nybörjaren olika kurser, och talrika
goda afbildningar underlätta och förtydliga studiet af
denna lärobok. Såsom en brist måste vi beteckna, att
förf, ej vid beskrifningarna af sjukdomarna gifvit några
allmänna sjukdomsbilder. Dylika underlätta för nybör-
jaren studiet, ehuru de väl kunna i allmänhet undvaras
af den erfarne läkaren. Under det ætiologi, patologisk
anatomi och symptomatologi äro med nöjaktig utförlighet
afhandlade, torde en och annan praktikus kanske finna
terapien altför kortfattad. Dock torde man därstädes
finna de viktigaste terapeutiska metoderna angifna.

Arbetet kan i sin helhet betecknas som en stor vinst
både för den äldre läkaren och den börjande klinikanten
samt skall utan tvifvel befordra hos de unga ett verk-
ligen vetenskapligt studium af den invärtes medicinen.

S. E. Henschen.

Författningar m. m. angående medicinalväsendet
i Sverige, omfattande år 1883. Samlade och utgifne af
D. M. Pontin, medicinalråd. 67 ss. 4:o Stockholm, P.
A. Norstedt & Söner. Pr. 1,75.

Heiherg, Jacob, Atlas der Hautnervengebiete, ein lehr-
mittel für Aerzte und studirende. Gezeichnet von Al-
fred Fosterud. 16 ss., X tafel. Christiania, Alb. Cam-
mermeyer. Pr. 6 kr.

Biologiske meddelelser, udg. af Dr Jacob Heiberg.
Förste hefte (med et träsnit), 48 ss. Kristiania, P. T.

Malling. Pr. 1,50. — Indhold: Udg., Indledende be-
märkninger; Udg. Muskellären; J. 0. Hennum, Om
celleformen; J. 0. Hennum, Om Herings levercellemodel;
S. 0. Jensen, Om spermatogenesen; Kr. Poulsen, Om
fascierne og de interfasciale rum på halsen, anm. af udg.
Udvendig anatomisk beskrivelse af den levende, overs,
fra engelsk af P. Henriksen.

Hygiea utg. af Sv. Läkaresällskapet. XLVI. 9.
Minnesord öfver Sten Stenberg. — C. Wallis, redogö-
relse för obduktionerna vid Sabbatsbergs sjukhus under
trenne år från 13 april 1881 (forts.). Netzel, Opera-
tioner verkstälda å den kliniska, gynekologiska afdelnin-
gen af Sabbatsbergs sjukhus år 1883. Johan Wid-
mark, Några iakttagelser om den gonorrhoiska uretriten
och konjunktiviten. — Öfversigter, referat och recensio-
ner. — Officiella underrättelser. — Sällskapets förhand-
lingar. —

10.	F. W. Warfvinge, Från den medicinska
afdelningen af Sabbatsbergs sjukhus år 1883. C.
Wallis, Nekrolog öfver Julius Cohnheim. — Öfver-
sigter, Referat och Recensioner. — m. m.

Nordiskt medicinskt arkiv red. af Axel Key. XVI,
2. Hans Bendz, Om förekomsten och betydelsen af
varices i oesophagus vid hinder inom portåderkretsloppet,
särskildt vid cirrhosis hepatis. Jac. G. Otto, Store mäng-
der indoxyl- og skatoxylsvovlsyre i urinen under diabetes
mellitus. Joachim Bondesen, Nogle Betragtninger
over Puerperalfeber-Infektion. Axel Johannessen,
Observationer under ett godt afgrändset skarlagensfeber-
epedemi. — Kortare meddelanden. — Nordisk medicinsk
literatur från år 1883, fjärde kvartalet. — m. m.

Tidskrift i militär helsovård utg. af Sv. Militär-
läkare-föreningen. IX. 3. Edholm, Från läkarekon-
gressen i Köpenhamn. C. Andersson, Till frågan om
den fibrinösa lunginflammationens etiologi. — Förhand-
lingar. — Bibliografi. — Kongl. bref. — m. m.

Eira utg. afE. W. Wretlind. VIII. 18. Bergstrand,
Fall af tarmförträngning (Ileus) med lycklig utgång. —
m. m.

19.	Ribbing, Resebref. Lewis m. fl., Kochs kole-
rabaciller specifika eller icke? •— m. m.

20.	Almqvist, Hygieniska studier i kyrkoarkiven.
— Kochs kolerabaciller specifika eller icke? — m. m.

Norsk Magazin for Lægevidenskaben utg. af det
medicinske Selskab i Kristiania. 3 R. XIV. 9. Worm
Müller og J. G. Otto, Medicinsk—kemisk Praktikum.
V. Uchermann, Tuberculosis veli palatini. Fr. E. Bedt-
ker, Jernsplint i Glaslegemet fjernet ved Magnet. —
Uddrag og kortere Meddelelser. — m. m. —■

10.	Worm Müller og Jac. G. Otto, Medicinsk-
kemisk Praktikum (Slutning). •—• Uddrag og kortere Med-
delelser. — m. m.

Bibliothek for Lœger udg. af Directionen for det
Classenske Literaturselskab. 6 R. XIV. 4. Udtog og
Oversættelser: C. Wernicke, Hjernesvulsterne. G.
Esbach, Oxalurien. — Oversigter: Joh. Buntzen, Digi-
talisgruppen i physiologisk og pharmakologisk henseende.
0. Wauscher, Nogle nyere plastiske Operationer paa
137

NORDISK REVY 1884-1885.

138

Extremiteterne med Transplantation af Been og Muskler.
— Ny nordisk Literatur. — Meddelelser. — m. m.

Ugeskrift for Læger, Organ for Den almindelige dan-
ske Lægeforening. 4. R. X. 16. A. G. Drachmann,
Hr Sigfred Levy og Trojebehandlingen. Edholm, Om
Samaritforeningerne. J. Fagan, Om Excision afskrofu-
lose Kjertler paa Halsen. Barrère, Ileus, behandlet
med Punktur af Tarmen. Reinsch, Bakterier paa Pen-
gestykker. — m. m. —

17.	18. A. Sell, Nogle Bemærkninger om Psyko-
logiens Betydning for Aetiologien. J. P. Groth, Om
den stadige Expedition af Recepter, især Opiumsrecepter
fra Apothekerne. — Mælk som Bærer for Typhussmitte.
C. Godson, Porro’s Operation. Ladreit de Lachar-
rière, Krotonolie som Middel mod Porrigo decalvans.
H. Butlin, Om Brugen af Kromsyre ved visse Affektio-
ner af Tungen. — m. m.

19.	Sigfred Levy, Brev til Redaktionen. C. J.
Rossander, Iritis. A. Eitelberg, Behandlingen af
Otorrhé med Sublimatoplosning. Gluzinski og Jawor-
ski, Den kliniske Undersogelse og Diagnosen af Fordo-
jelsesforstyrrelser i Maven. Ad. Tscheppe, Syropus
Hypophosphitum (Fellow). — m. m. •—

20.	Jul. Petersen, Carl Emil Fenger. H. P. B. Bar-
fod, Forebyggelsen af Forgiftninger vid Forvexling af Medi-
kamenter. A. G. Drachmann, Trojebehandlingen for
Skoliosen. Hebra, Prurigo. Massay, Reposition af
Luxuation af Underkjæven.

21,	22. E. Petit, Ajaccio som klimatisk Kursted.
— Plejebornene. J. Ucke, Kefir. Gongenheim jodka-
lium som middel mod alle Perioder af Syfilis. — m. m.

23.	A. Epstein, Behandlingen af nyfedte Borns
Mund. — Braun, Den lokale Behandling af Koppepust-
lerne. — Er Butterin et ligesaa sundt Fodemiddel som
Smor? — Paraldehyd. — Stockquart, Krysofansyren,
anvendt indvortes mod Hudsygdomme. — Kogsaltsoplos-
ninger, tagne indvortes ved Uterinblodninger — m. m.

24.	25. Om Bortskaffelsen af de menneskelige Affalds-
stoffer for storre Byer med særligt Hensyn til Forhol-
dene i Kjobenhavn. —- Emmerich, Difteritens Aar-
sager. — W. Dukemann, Urinrorsstriktur behandlet
med Elektrolyse. — J. Widmark, Den gonorrhoiske
Urethritis og Conjunctivitis. — M. Heitler, Enkeltsidig
Krepitation ved akut Miliærtuberkulose. — m. m.

Hospitalstidende red. af C. Lange. 3 R. II. 37.
Hans Kaarsberg, Et par praktiske Notitser om Pa
quelins Kauterium i den kirurgiske Hverdagspraxis. —
Oversættelser, Udtog m. m. -— Tyfusepidemien paa Nor-
rebro. —

38.	C. G. Stage, Tilfælde af Intussusceptio inte-
stinalis, helbredet ved Irrigation. Chr. Langgaard,
Om Hysteri hos Born. Joh. Mygge, Et par Bemærk-
ninger til D:r A. Sell i Anl. af Art. i Hospitals-Tiden-
des n:o 35. — Optegnelser, Udtog m. m. —

39.	N. Gram, Et Tilfælde af Hernia obturatoria.
— Oversættelser, Udtog m. m. -—

40.	F. Trier, Nogle lagttagelser fra Kommune-
hospitalet angaaende den tyfoide Febers Optræden i Kjo-
benhavn 1884. Schierbäck, Bidrag til Islands Noso-
grafi. — Oversættelser, Udtog m. m. —

41.	Originale Meddelelser: Alfred Thomsen, Tyfus-
epidemien paa Norrebro. — Oversættelser, Udtog m. m. —
Fra Udlandet.

42.	Originale meddelelser: R. Bergh, Beretning
fra Almindeligt Hospitals 2:den Afdeling (for veneriske
Sygdome). — Oversættelser, Udtog m. m. — Fra ud-
landet. — m. m.

43.	E. Ingerslev, Puerperal Mortalitets-statistik for
de danske Kobstæder i det sidste Par Aar. R. Bergh, Be-
retning fra Almindeligt Hospitals 2:den Afdeling (for vene
risk Sygdomme). -— Oversættelser, Udtog. m. m.

44.	Julius Lehmann, Dodeligheden af Lunge-
svindsot i de danske Byer i Forhold til den levende Be-
folkning i de forskellige Aldersklasser og Kon (sluttes).
R. Bergh, Beretning fra Almindeligt Hospitals 2:den
Afdeling. — Oversættelser, Udtog m. m.

Konsthistoria.

Kobke, P., De danske Kirkebygninger. Kort-
fattet Oversigt. Med 106 Billeder. Kjobenhavn, 1883.
8:o 120 ss. 90 öre.

Bland den mängd förtjänstfulla populära skrifter,
som under årens lopp utgifvits af »Udvalget for Folke-
oplysnings Fremme», ett danskt motstycke till vårt »Säll-
skåpet för nyttiga kunskapers spridande», intager ofvan-
nämnda arbete en framstående plats.

Med ledning af de bästa arbeten i detta ämne af
så väl danske som svenske författare, såsom Brunius,
Hildebrand, Heyen, Lange, Leffler, Worsaae m. fl., har
förf, inom det knappa utrymmet af 120 ss. dock gifvit
en i hög grad läsvärd framställning af den danska kyrk-
liga arkitekturens historia.

Med ständiga hänvisningar till de talrika och i de
flesta fall lyckade afbildningarna skildrar förf, på ett
klart och upplysande sätt sitt fäderneslands kyrkor från
äldre medeltiden, yngre medeltiden och från nyare tiden,
hvarjämte ett särskildt kapitel egnats åt medeltids-kyr-
kornas konstnärliga utsmyckning med målningar och
skulpturer.

Hvarje afdelning inledes med en kortfattad, men till-
räckligt upplysande och med nödiga afbildningar försedd
framställning af den för perioden kännetecknande stilen,
hvarefter förf, öfvergår till de särskilda danska kyrkorna,
hvilka skildras ej blott med afseende på arkitektur och
konstnärlig utsmyckning, utan äfven såsom historiska
minnesmärken i sin egenskap af sista hviloplatser för
Danmarks konungar och drottningar. Af särskildt intresse
för svenska läsare är skildringen af kyrkorna i Lund,
Malmö och Kristianstad samt af den högst intressanta
kyrkan i Gumlösa i Skåne. Vi kunna ej afhålla oss
från att till slut uttala en önskan om att en gång få se
ett liknande arbete rörande Sverges många intressanta
kyrkor, ett arbete, som skulle blifva mycket välkommet
för den stora allmänheten, då den svenska öfversättnin-
gen af Lübkes Arkitekturens historia är för dyrbar och
H. Hildebrands »Kyrkliga Konsten under Sveriges medel-
tid» berör blott en del, om ock de intressantaste, af våra
139

NORDISK REVY 1884—1885.

140

kyrkor. En sådan populär skildring skulle troligen i
hög grad bidraga till att hos den stora allmänheten skapa
ett intresse för våra kyrkliga minnesmärken, som nu ty-
värr i de flesta fall saknas, hvilken brist man har att
tacka för de många vandaliska ombyggnader och repa-
rationer, som våra kyrkor måst lida. —pt.

Blanc, T., Norges forste nationale scene (Bergen
1850—1863). Et Bidrag til den norske dramatiske
Kunsts Historie. H. 1 & 2 à 0,50. ss. 1—80. Kristi-
ania, Alb. Cammermeyer.

Hansen, P., Illustreret dansk literaturhistorie. Tiende
Levering, ss. 433—480. Kjobenhavn, P. G. Philipsen.

Historia.

“Arbök hins islenzka fornleifafélags 1880 og
1881“. Reykjavik 1881; för 1882, tr. Reykjavik 1882;
for 1883, tr. Reykjavik 1884.

En isländsk fornminnesförening bildades i slutet af
1879 i Reykjavik med ändamål att undersöka och be-
kantgöra isländska minnesmärken af arkeologiskt och kul-
turhistoriskt intresse samt att verka för deras bevarande.
För detta ändamål verkar föreningen bl. a. genom att
understödja forskningsresor å Island i dylikt syfte samt
genom utgifvandet af nämda Arbok.

Utom föreningens stadgar, redogörelser för dess sam-
mankomster och ekonomi samt medlemsförteckningar in-
nehåller tidskriften uppsatser och meddelanden rörande
Islands historia — i vidsträkt mening — och språk, hvilka
förtjäna uppmärksamhet af alla dem, som sysselsätta sig
med studier i isländska eller mer allmänt nordiska äm-
nen af denna art. Den, som skrifvit mest i de hittills
utkomna 3:ne häftena, är en avtodidakt Sigurör Vig-
fusson, som ock är föreståndare för det lilla "museet i
Reykjavik, hvilket likväl innehåller icke så få intres-
santa saker,(hvarom kan ses närmare i »Skyrsla um forn-
gripasafn Islands I, II, II 1,» tr. 1868—1881). I all-
mänhet kan mot honom som förf, anmärkas, att han stun-
dom går något för okritiskt tillväga, och att han borde
utarbeta sina uppsatser så, att de befriades från onödiga
tillsatser och omsägningar, samt_i det hela vinnlägga sig
om en mer konsis och öfverskådlig framställning. Bland
hans förtjänster vill jag framhålla, att han visar en gan-
ska stor beläsenhet särskildt i den isl, literaturen, samt
att han med otröttadt nit och lifligt intresse såväl ver-
kat och verkar för det nämda museet som ock å isl.
fornminnesföreningens vägnar företagit flera forsknings-
resor å Island, hvilka där ofta medföra många och stora
svårigheter.

I en af uppsatserna i tidskriften: »Um hof og blot-
siöu i fornöld», lämnar S. V. flera upplysningar om de
hedniska terapiens form, storlek och inredning, grundade
på bl. a. under de sista åren gjorda utgräfningar å Is-
land, och drager därvid den slutsatsen, att hof och hörgr
voro visserligen icke det samma men dock båda »guda-
hus» (i motsats mot hvad isl. ordböcker ange). Hof var

större, aflångt, medelst en dörrlös vägg tudeladt i ett
mindre afrundadt rum (»apsis») för gudabilderna m. m.
och ett större, rektangulärt, afsedt för offergillet. Hörgr
var mindre, ofta rundt och innehöll endast ett rum. Detta
stämmer väl öfverens med hvad H. Petersen säger »Om
Nordboernes Gudedyrkelse og Gudetro i Hedenold» 1876
sid. 22—24. Vidare meddelar S. V. åtskilligt om hlautbolli
och blötkelda, stallr (-i) och den ring, som låg därå, samt om
sonarblot och fella blotspän. Mindre lyckad är i denna
uppsats afdelningen »om gudarne». Där säger han t. ex.
att »Freyr var aöalåtrunar go0 Svianna», »mest dyrkaör i
Svipjoö» o. s. v., hvilket visar, att han här slutit ensi-
digt, blott från den isl. literaturens vitnesbörd, och
oriktigt. Det var Tor, som spelade nämda rol, hvarom
se närmare H. Petersen o. a. a.; O. Montelius: »Sveri-
ges historia I till 1350» 1877; M. F. Lundgren: »Språk-
liga intyg om hednisk gudatro i Sverge» 1878, samt J.
V. Broberg: »Bidrag från vår folkmedicins vidskepelser
till kännedom om våra äldsta tider» 1878. Ett misstag
af S. V. är ock, att han påstår den bekanta Valpjofs-
staöar dörren (orig. å d. oldn. museum i Khn) »upp-
runalega» vara »skålahurö». Kålund har i »Bidrag til
en hist.-topogr. Beskrifvelse af Island» II. s. 226 ff.
uppvisat, att den urspr. var en kyrkdörr.

För tvänne jordfynd (vapen, verktyg, prydnader
m. m.) från hedentid lämnas utförlig redogörelse, dock
tyvärr utan afbildningar.

Vidare finnas berättelser om flera hist.-topogr.
undersökningar å Island. Så af den för Islands historia
så viktiga altingsplatsen af S. V. En tvistefråga här
är hvar Lögberg låg. Detta var på vist sätt altings-
platsens medelpunkt, ehuru där hvarken fäldes domar,
eller förekom någon lagstiftande verksamhet. Där hade
nämligen lögsögumaör, deras »lefvande lagbok», sin plats,
och där skulle ju nästan alla stämningar o. d. vid al-
tinget företagas Kålund i o. a. a. 1877 säger, att han
på där anförda grunder icke kan erkänna det nu s. k.
Lögberg vara det gamla, och påstår, att detta låg väster
om Öxarå (en mening, till hvilken jag anslöt mig i en
anmälan afarbetet i Nordisk tidskrift 1881). Efter sedermera
gjorda utgräfningar och närmare undersökningar å platsen
har S. V. i denna afhandl. ådagalagt, att det är vida större
sannolikhet för att antaga det nu s. k. Lögberg verkligen vara
det gamla. Hans bevisföring är emellertid för lång att
här få plats. Fem gamla historiska »buöir» anser sig
S. V. med säkerhet kunna påvisa å altingsplatsen nämligen
Snorrabuö, Hlaöbüö, Mööruvellingabuö, Vatnsfiröingabuö
och Njålsbuö. Denna uppsats om altingsplatsen åtföljes
af tvänne välbehöfliga teckningar.

Dr Björn Magnusson Olsen behandlar det förut af
flere beskrifna Borgarvirki, hvilket utgör ett undantag
från Islands eljest så oansenliga byggnadslämningar från
gamla tider. Det är en hög, fristående, mestadels brant
basaltklippa, som å de ställen, där det varit behöfligt,
höjts med en på utsidan ännu i dag flera alnar hög mur af
uppstaplade stenar så att den bildade en på den tiden ut-
märkt försvarsplats. Största längden är 417, största
bredden 250 fot. Å platsen finnas spår af byggnads-
tomter och en brunn. Denna fästning härrör sannolikt
från och begagnades af Baröi, bekant af Heiöarviga-
saga, och vinner med det samma ännu mer i intresse, i
141

NORDISK REVY 1884—1885.

142

det att den på sitt sätt supplerar denna gamla ofull-
ständigt bevarade saga.

Än flera af Islands märkligaste historiska orter be-
handlas i tidskriften, så t. ex. frågan om platsen för det
af Dorsteinn Ingolfsson stiftade Kjalarness ping, hvilket åt-
njöt ett så stort anseende. Här blefve dock för långt att
vidare ingå därpå. Endast om redogörelsen för S. V:s
gräfningar och undersökningar å ort och ställe, där hän-
delserna i Gisla saga Surssonar tilldragit sig, må det
nämnas, att den afger ett slående bevis för, hur sagans
skildring visat sig snart sagdt drag för drag stämma
öfver ens med de faktiska förhållandena.

I språkligt afseende kan påpekas, utom livad förut
här antydts, försök till närmare förklaring af några stäl-
len i den s. k. Grågås i en af S. V:s uppsatser samt
tolkningar af skaldevärser af Dr Jon Porkelsson och Di-
Björn Magnusson Olsen. Rolf Arpi.

Bidrag till Sveriges officiela statistik. P) Undervis-
ningsväsendet, 2. Berättelse om statens elementarläro-
verk för gossar läseåret 1876—77. Utarbetad i kungl.
ecklesiastik-departementet. X+252 ss., stor 4:0. Stock-
holm, Centraltryckeriet.

Hildebrand, Hans, Sveriges medeltid, kulturhistorisk
skildring. Andra delen, I. 160 ss., stor 8:o. Innehåll:
De högste i samhället, konungen, stormännen, ridderska-
pet, frälset. — Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Pris 3,50.

Anker, C. J., Kontreadmiral og Kadetchef Hans
Christian Sneedorff:s Porsonlighed og Virksomhed m. m.
1759—1824. H. 2 & 3 (slut) à 1,20. ss. 113—315.
Tre planscher; en tabell. Kristiania, Alb. Cammer-
meyer.

Historisk tidskrift, utg. af svenska historiska för-
eningen genom E. Hildebrand. 1884, h. 3. Innehåll:
H. Hjärne, Ryska konstitutionsprojekt år 1730 efter
svenska förebilder; K. A. Karlsson, Förhållandet mel-
lan landslagens båda redaktioner; Underrättelser; Y.
Nielsen, Öfversigt af Norges historiska literatur under
åren 1882 och 1883; Granskningar; Tidskriftsöfversigt.

Allmän språkvetenskap.

Internationale Zeitschrift für allgemeine
Sprachwissenschaft unter Mitwirkung der Herren
.......und anderer Gelehrten des In- und Auslan-
des herausgegeben von F. Techmer, Doc. der allgem.
Sprachwissenschaft an der Universität Leipzig. I
Band, 1 Heft (XVI+256 ss., imperial 8:o). Mit
über 80 Holzschnittfiguren und 7 lithographierten
Tafeln. Leipzig. Verlag von Joh. Ambr. Barth
(Paris: E. Leroux; Turin: H. Loescher; London: Trüb-
ner & C:o.; Newyork: B. Westermann & C:o). Pr.
6 mark.

Det var en, man kan väl säga, stor tanke af doc.
Techmer — hittills förmånligt känd såsom författare af
en två band stark Phonetik af utpräglad naturveten-
skaplig hållning — att söka åvägabringa ett tidskrifts-
företag af den vidtfamnande natur som det förevarande.
Uppgiften är — enligt utgifvarens utförliga redogörelse
därför i sina »Vorbemerkungen» — ingen mindre än den
att åstadkomma ett centralorgan för språkvetenskapen i
detta ords vidsträktaste betydelse, en internationell tid-
skrift, däri språket skall allsidigt belysas: från natur-
vetenskaplig synpunkt (fonetik, grafik, ortoepi och orto-
grafi, döfstumundervisning m. m.), från psykologisk syn-
punkt (språkfilosofi, funktionslära, semasiologi m. m.)
och från historisk synpunkt (frågorna om språkets upp-
komst och lif, språkens klassifikation och genealogiska
sammanhang, språkundervisning, universalspråk m. m.)
För att kunna åtminstone tillnärmelsevis förverkliga en
så jättestor plan är det naturligtvis för utgifvaren ound-
gängligt, att han skaffar sig en ytterst talrik stab af
medarbetare, hvilka böra vara specialister, represente-
rande alla språkvetenskapens vidt skilda områden. Be-
traktar man den förteckning å medarbetare, som redan
nu å titelbladet meddelas, så måste man också medgifva,
att utg. redan vetat vid sitt företag knyta många i
skilda riktningar högst framstående vetenskapliga namn,
och om — såsom man äger rätt att vänta — desse för-
fattare verkligen komma att mera flitigt bidraga till tid-
skriftens fyllande, är det otvifvelaktigt, att densamma på
rätt många områden kommer att bjuda läsaren verkligt
framstående artiklar. Särskildt förtjänar det med beröm
framhäfvas, att utg. tydligen bemödat sig om att för-
värfva arbetskrafter från skilda språkvetenskapliga läger
och skolor. Så t. ex. representeras den nyaste och tvif-
velsutan lifskraftigaste riktningen inom språkforskningen,
den s. k. junggrammatiska, af namn sådana som Brug-
mann, »die hauptstütze der junggrammatischen Schule»
■— för att begagna en riktningens arge vedersakares
(Bezzenbergers) uttryck —, Paul, hvars Principien der
Sprachgeschichte tillsvidare utgör junggrammatikernas me-
todologiska kanon, samt hela riktningens andliga fäder
Whitney och Leskien, de talangfulla banbrytarna för upp-
fattningen af språket såsom väsentligen en konstprodukt,
icke en naturprodukt. Vid deras sida står nu i broder-
lig endräkt Whitneys hätske motståndare från fordom
Steinthal, Berlineruniversitetets språkfilosofiska orakel.
De något äldre riktningarna inom den lingvistiska forsk-
ningen representeras t. ex. af Ascoli, Max Müller och
Scherer; bland veteranerna märkas Miklosich och Pott,
språkvetenskapens Nestor, hvilken enligt utgifvarens med-
delande varit en kraftig tillskyndare af företaget och den
förste som stält sig i medarbetarnes led. De psykolo-
giska frågorna ha en lysande målsman i Wundt. Från
de nordiska universiteten märkas namnen Joh. Storm
och Donner. De utomeuropeiska språken representeras
af sådana specialister som De Rosny, Friedr. Müller;
o. s. v., så att, om tidskriften håller, hvad denna med-
arbetarelista lofvar, framgången åtminstone borde blifva
lysande.

Utgifningssättet är ämnadt att blifva följande.
Hvarje halfår skall utkomma ett häfte å omkr. 240 ss.
imperialoktav, till ett pris af 12 mark för ett band af
143

NORDISK REVY 1884—1885.

144

2 häften. Hvarje band kommer att prydas af ett por-
trätt, föreställande någon af språkvetenskapens förnämsta
målsmän. De artiklar, som i tidskriften skola införas,
komma i regeln att vara affattade på antingen tyska,
engelska, franska, italienska eller latin, efter författarens
fria val, och skola utgöras af orginalartiklar eller ock
aftryck af viktiga, men af en eller annan anledning svår-
åtkomliga, förut publicerade afhandlingar. Därjämte
komma utdrag ur tidskrifter, anmälningar, bibliografiska
och andra notiser af blandadt innehåll att i mån af ut-
rymme meddelas.

Det nu föreliggande första häftet öppnas med ett
ovanligt väl utfördt stålstick, föreställande den i maj
1883 uti Berlin aftäkta statyn af Wilhelm von Hum-
boldt. Härtill ansluta sig några vördnadens uttryck af
utgifvaren »zum Andenken W. v. Humboldts», hvarpå
följa tvänne förut icke publicerade bref af W. v. Hum-
boldt samt ett kortare utdrag ur kultusministern v. Goss-
lers tal vid den ofvannämda statyns aftäckning. Sedan
utg. därpå i några »Vorbemerkungen» utförligt redogjort
för tidskriftens plan, utgifningssätt m. m., vidtager häf-
tets första längre originalartikel (68 ss.): »Einleitung in
die allgemeine Sprachwissenschaft» af 4. F. Pott, en
uppsats, rörande hvilken anmälaren, med all aktning för
det lysande författarnamnet, icke kan undertrycka den
anmärkningen, att den blott föga motsvarar de förvänt-
ningar, den intressanta titeln framkallar; detta enär den
knappast kan sägas vara något annat än en sorts biblio-
grafi, till på köpet skäligen sporadiskt hållen och af-
fattad i Potts bekanta tröglästa stil, som, hvilka för-
tjänster den för öfrigt må äga, åtminstone icke utmärker
sig för öfversiktlighet, klarhet och sammanhang i fram-
ställningen. -— Följer så häftets längsta artikel (102 ss.):
»Naturwissenschaftliche Analyse und Synthese der hör-
baren Sprache» af F. Techmer, däri framställningen illu-
streras af en stor mängd förträffligt utförda afbildningar
af akustisk och anatomisk undervisningsmateriel (t. ex.
Königs manometriska apparater, Fabers talmaskin, Helm-
holtz’ vokalapparat, alla de naturliga talorganens delar
ända in i de minsta detaljer m. m.) Om syftet med
denna afhandling upplyser förf, själf: »Es ist mir von
mehreren seiten der Wunsch ausgesprochen, ich möchte
die wichtigsten Resultate der Phonetik in kürzerer Ab-
handlung und in einer Weise darstellen, welche nicht
blos den Phonetikern und Sprachgelehrten verständlich
werde, sondern auch weiteren Kreisen, namentlich Rei-
senden und Missionaren», men det synes anmälaren i hög-
grad tvifv elak tigt, om uppsatsens förtjänster äro att söka
i den riktning, som indiceras af det här angifna syfte-
målet med densamma. Ty förf:s grundlärda och i aku-
stiska och i all synnerhet anatomiska detaljer sig ofta
fördjupande afhandling torde specielt för nybegynnare
vara mindre tillgänglig, hälst som förf, omsorgsfullt und-
viker att med exempel belysa sina teoretiska utredningar.
Den vitnar mindre om förmåga att populärt och öfver-
skådligt framställa det för nybegynnaren väsentliga än om
vidsträckt beläsenhet, grundliga detaljkunskaper, specielt
i talorganens anatomi, och strängt logisk skematisering
i uppställningen. Att här ingå i någon redogörelse för
förf:s ståndpunkt i speciella fonetiska frågor torde vara
mindre lämpligt. — Till denna uppsats ansluter sig den

följande: »Transskription mittels der lateinischen kursiv-
schrift», äfvenledes af utg., som här framställer och mo-
tiverar ett förslag till fonetiskt alfabet, afsedt »zum mög-
lichst einheitlichen Gebrauch in der Zeitschrift». Detta
alfabet är uppgjordt efter tämligen invecklade principer.
För att utmärka de olika ljudnyanserna användas dels
olika stilsorter (stora och små bokstäfver), dels bitecken,
placerade vanligen under, sällan (t. ex. ö ü i) öfver ty-
pen; ljudens styrka, höjd och längd utmärkas genom
andra bitecken, placerade öfver typen. Alfabetet är onek-
ligen mäktigt af en mycket exakt språkkarakteristik;
huruvida det är lätthandterligt eller ej, torde ännu vara
för tidigt att yttra sig om.

Härpå följa några smärre artiklar. »Sign language»
af Garrick Mallery i Washington, författare till ett 1881
utgifvet verk »Sign language among North American
Indians (I Annual report of the bureau of ethnology,
Washington)», ger några knapphändiga antydningar om
åtbördsspråk i allmänhet och metoden för deras uppteck-
ning. Härpå följa tvänne kapitel ur nämda större ar-
bete, där samma ämne — metodik för ett vetenskapligt
studium af åtbördsspråken — under bifogande af talrika
och upplysande illustrationer (indianskt åtbördsspråk) ut-
förligare afhandlas. »Sind die Lautgesetze Naturgesetze»?
af Friedr. Müller i Wien betonar, att ljudlagar uppstå
och förgå och sålunda icke kunna vara naturlagar, för
hvilket junggrammatikerna enligt M. lära utgifva dem, ett
påstående som emellertid torde vara af M. gripet full-
ständigt ur luften. — »Zephyros und Gâhusha» af Max
Muller i Oxford söker göra troligt, att det i Rigveda
förekommande mytologiska namnet sâhusha, hvilket står
i samband med Açvinerna, etymologiskt sammanhänger
med gr. Çépopoç, Çopoç, en visserligen möjlig, men skäli-
gen djärf kombination. — I »De la catégorie du genre»
vill Lucien Adam i Nancy (enligt titelbladet Rennes),
som 1883 lär hafva utgifvit ett arbete om det grammati-
ska genus (Du genre dans les diverses langues. Faris.),
på samma gång som han kritiserar G. Opperts i skriften
»On the classification of languages» (Madras, 1879) utta-
lade åsikter härom, framställa några synpunkter för upp-
fattningen af genuskategoriens genesis (t. ex. de indo-
europeiska språken skola ursprungligen hafva ägt en in-
delning uti två genusklasser: lefvande och liflösa, hvari-
från de fortgått till en tredelning) och påpeka samman-
hanget med den prehistoriska mytologiens faser. Det
hela är dock altför kort och knapphändigt framstäldt
för att ge något verkligt utbyte. — »I The personendings
of the indo-european verb» af A. H. Sayce i Oxford upp-
träder förf, såsom anhängare af den åsikten, att verbets
finita former äro ursprungliga nominalform er, liksom in-
finitiven. Hans försök att från denna i sig sjelf ytterst beak-
tansvärda synpunkt etymologiskt förklara de indoeuropeiska
personaländelserna förefaller emellertid föga öfvertygande.

Häftet afslutas med en uppsats af K. Brugmann i
Freiburg: »Zur Frage nach den Verwandtschafts Verhält-
nissen der indogermanischen Sprachen», hvilken vi ej
tveka att beteckna såsom den både till innehållet värde-
fullaste och till formen mest vällyckade i hela häftet.
Efter en kort historik öfver den vetenskapliga diskussio-
nen i frågan altsedan framträdandet af Schleichers
»Stammbaum»-teori, hvarvid naturligtvis särskildt J.
145

NORDISK REVY 1884—1885.

146

Schmidts dialektiska differenseringsteori och Leskiens
försök till förmedling- af de schleicherska och schmidtska
ståndpunkterna komma i betraktande, öfvergår förf, till
en undersökning af den frågan, hvilka öfverensstämmelser
mellan de skilda indoeuropeiska språken äro af den na-
tur, att de verkligen bevisa något för ett antagande af
närmare genealogiskt sammanhang mellan de ifrågava-
rande språken. I detalj genomgås nu och diskuteras en
hel massa af sådana öfverensstämmelser inom ljudläran,
stambildnings- och flexionsläran, syntaxen och ordförrådet,
hvilka af än den ene, än den andre forskaren framhållits
— eller skulle kunna komma i fråga att framhållas —
såsom bevisande dylikt sammanhang; och förf, kommer
till det otvifvelaktigt riktiga resultatet, att de allra flesta
af dessa äro tillfälliga öfverensstämmelser, som i ofvan-
nämda afseende platt intet bevisa. Endast åt öfverens-
stämmelser i hvad som är att betrakta såsom språkliga
nybildningar tillerkänner förf, någon bevisande kraft, och
detta i regeln endast då de äro representerade af ett fler-
tal af de ifrågavarande språken, hvilken omständighet
naturligtvis ökar sannolikheten af, att de äro gemensamt
företagna. Dock är det gifvet, att äfven många dylika
öfverensstämmelser kunna vara tillfälliga. —• För den,
som är inne i det junggrammatiska åskådningssättet och
den däraf framkallade språkvetenskapliga literaturen, in-
nehåller uppsatsen icke så synnerligen mycket nytt —
också är den, enligt livad förf, upplyser, nedskrifven re-
dan 1878 — men den är ändock äfven för den i litera-
turen mycket beläste ytterst lärorik genom den i kritiskt
och metodologiskt afseende verkligt klassiska form, hvari
Brugmann alltid vet att stöpa sina uppsatser, de må
vara af mera detaljerad, fackmässig art eller såsom den
förevarande af mera populär, resumé-artad natur.

Tidskriftens andra häfte, som med det snaraste lär
vara att förvänta, kommer att innehålla: 0. Donner,
Über den Einfluss des Litauischen auf die finnischen
Sprachen; G. v. d. Gabelentz, Zur grammatischen beur-
theilung des Chinesischen; K. Himly, Über die einsilbi-
gen Sprachen des südöstlichen Asiens; N. Kruszewski,
Prinzipien der Sprachentwickelung; J. A. Lundell, Sur
l’étude des patois (öfversättning af L:s föredrag öfver detta
ämne vid andra nordiska filologmötet, i Kristiania 1881);
A. F. Pott, Einleitung in die allgemeine Sprachwissen-
schaft (forts.); W. Radloff, Zur Sprache der Komanen;
W. Radloff, Lesen und Lesenlernen; Aftryck af ett ma-
nuskr. af W. v. Humboldt: Anmälningar; Bibliografi;
Person- och sakregister till första bandet.

Utstyrseln är i alla hänseenden verkligt lysande,
och måste priset i betraktande däraf anses såsom ytterst
billigt. Måtte blott företaget vinna den spridning, som
utgör en rättvis uppmuntran åt utgifvarens och förlägga-
rens förenade nit. I den mån tidskriftens spridning ökas,
skall tvifvelsutan också värdet af dess innehåll komma
att blifva alt större, både i afseende på gedigenhet och
tilltalande form. Ad. N—n.

Hoffory, J., Professor Sievers und die Principien
der Sprachphysiologie. Eine Streitschrift. Berlin. Weid-
mannsche Buchhandl. 1884. 48 ss. 8:o. Pris 1 M.

»Af alla nyare språkfysiologiska skrifter ha Sievers’
Grundzüge der Phonetik utan fråga fått den största ut-

bredningen, och det är knapt för mycket sagdt, att denna
bok i vissa kretsar betraktas rent af som kanonisk. I
föreliggande häfte har jag försökt att visa, att Sievers’
verk utan rätt och skäl intager en sådan ställning som
den nyss angifna, och att det öfver hufvud icke är egnadt
att tjäna som inledning till fonetikens studium.»

Så angifver hr H. i förordet meningen med före-
liggande »stridsskrift». Sievers bekanta lärobok ådaga-
lägger, enligt hvad han i »stridsskriften» vill visa, i fråga
om fonetikens allmänna uppgift och i fråga om fonetikens
närmaste föremål (»språkljuden» eller rättare »språkets
element») sådana förvända uppfattningar, att dessa livar
för sig äro tillräckliga att göra hela boken fullständigt
förfelad.

Sievers nekar möjligheten af ett allmänt ljudsystem,
som skulle tillfredsställa alla fordringar, ha plats för alla
möjliga språkljud, anser systematiken för en af fonetikerns
elementäraste syselsättningar och anser sin närmaste upp-
gift bestå i studiet af »die Einzelsysteme der Einzelmund-
arten». Härvid bör naturligtvis alltid påminnas, att ett
vetande utan system, utan ordning, icke är någon veten-
skap. Enligt Hoffory åter skulle »fonetikens mål alltid
vara uppställningen af ett system, hvari alla typiska språk-
element finna sin naturliga plats» (s. 20). Jag fruktar
att hela vår vetenskap på detta sätt får ett ganska
tvifvelaktigt värde. Först i och med »Kombinationsläran»
eller syntesen, som hos Sievers och Sweet intager en själf-
ständig plats bredvid och öfver analysen (systemet), får
fonetiken sin egentliga betydelse som språklig disciplin i
jämbredd med öfriga moderna språkliga discipliner. Att
medgifva detta innebär intet nedsättande för naturforskaren
Brücke; att icke medgifva det eller icke medgifva, att
Sievers’ fonetik är ett betydligt framsteg utöfver Brückes,
det innebär synbarligen ett förbiseende af språkveten-
skapens utveckling under tiden efter 1856, då Brückes
bok skrefs. Men väl kan man vara ense med H. om,
att Sievers på ett mindre passande sätt betonar sin mot-
sats till Brücke, hvars förtjänster äro stora och obestrid-
liga.

Hvad är i det hela vunnet med blotta klassifikatio-
nen, med att man t. ex. vet, att ett visst språkljud är
tonande palatal spirant o. s. v.? Man har en nödtorf-
tig definition, men med blotta definitioner kommer man
icke långt i denna ofullkomliga värld. Hvad som efter
systemet skulle vara det väsentliga hos ett språkljud,
kan i verkligheten visa sig som ganska oväsentligt. Låt
oss antaga, att två språkljud, ti och t2, i sina typiska
former äro mycket väl skilda. Dessa typer represen-
teras i värkligheten hvar för sig af en grupp varieteter
och individer. Hvar ligger gränsen mellan dessa grupper?
Och hvad är vunnet med, att jag hänför en form, som
tillhör gränsområdet, t. ex. till typen ti? Låt oss an-
taga, att vi ha ett ljudsystem med alla de högsta full-
komligheter, som kunna finnas hos ett människoverk, och
att i detta system alla former mellan 1 och 03 höra
under typen x, alla dito från n3 till n 6 rubriceras som
y. Vi veta, att språkljudens antal är oändligt som punk-
terna på en linje, men vi måste i systemet ha ett änd-
ligt antal grupper eller språkljud. Är det nu månne
omöjligt att finna ett språkljud, som varierar mellan grän-
serna ng och nö (hos olika personer eller hos samma
147

NORDISK REVY 1884—1885.

148

person)? I detta språk brukas således x och y ömsom
för hvarandra? Och så vidare —- in absurdum. H. hän-
visar på djur- och växtformerna, hvilkas oändliga varia-
bilitet icke hindrar uppställandet af ett allmänt system.
Härvid är dock en väsentlig skilnad, i det fonetikern
i fråga om sina »arters» omfång är bunden af språket.
Hvad detta hänför under en typ, det måste han också
hänföra under en typ, och dessa typer växla från munart
till munart. Naturhistorikern nekar visserligen icke möj-
ligheten af allmänna system, men djur- och växtsystemen
skilja sig ofta betydligt sinsemellan, utan att deras upp-
hofsmän därför anse sig berättigade att nedgöra hvarandra.
Dessa system hafva numera en jämförelsevis underord-
nad betydelse, och ingen modern botaniker eller zoolog
kan det fälla in att påstå, att systematiken skulle vara
hufvudsaken i hans vetenskap eller »målet» för densamma.

På ett ställe missförstår H. Sievers’ ord. Hos S.
talas om omöjligheten af »att oberoende af erfarenheten
öfverskåda alla möjliga kombinationer af de särskilda
artikulationsformerna». H. utbyter (s. 16) »artikulations-
form» mot »språkljud» och tillskrifver därmed S. en mening,
som han icke uttalat. Med »artikulationsform» menar S.
tydligen i allmänhet en funktion i någon del af språk-
apparaten. Efter Flodströms, af H. förordade definition
linnes för öfrigt ingen anledning att ur systemet utesluta
Brückes »sammansatta» språkljud.

S:s’ yrkande, att hvarje språkform skall i fonetiskt
afseende betraktas som ett helt för sig, står i fullkomlig
öfverensstämmelse med den allmänna riktningen af vår
tids vetenskap. Endast sedda i sitt inre sammanhang,
icke från synpunkten af något än så fullkomligt allmänt
system, låta företeelserna i en gifven språkform förklara
sig. Och den som i likhet med H. sätter systematiken
som fonetikens mål, borde dock betänka, att det i alla
fall är fråga om systematik af det faktiskt gifna. Till
systemet finnes således ingen annan väg än genom iakt-
tagelse af detta faktiskt gifna. Men »just i systematiskt
afseende», menar H., »torde studiet af dialekterna icke
gifva någon synnerlig vinst, enär ju hvarje särskild mun-
art i regeln förfogar öfver blott ett jämförelsevis ringa
antal språkelement». Detta förstår jag icke. Kan man
studera många dialekter (för att få ett större antal språk-
ljud, än som finnes i en) utan att studera hvarje dialekt
för sig? Eller skiljer förf. — från fonetisk ståndpunkt
— mellan språk och dialekt? Eller vill förf, konstruera
sitt system oberoende af erfarenheten ?

Systematiken är mellertid den svaga sidan hos Sievers,
och detta står förmodligen i samband med hans uppfatt-
ning af systematikens underordnade betydelse. Hufvud-
sakligen rikta sig anmärkningarna — och med rätta —
mot den första indelningen i »sonore» och »Geräuschlaute»
med »språkljudens akustiska totalvärde» som indelnings-
grund. Detta är ingen (vetenskaplig) indelning, utan en
gruppering efter tycke och smak. »Språkljudens aku-
stiska totalvärde, som framgår ur en samvärkan af alla
faktorer», ger oss först (Grundz.2 s. 40) för ett ögonblick
en skilnad mellan »toner» och »buller» — som alldeles
icke beror på ett dylikt totalvärde — men visar sig
senare i sin rätta skepnad, när vi få «Geräuschlaute an
sich», som i motsats till tonerna äro tonlösa, men ej desto
mindre ofta äro utrustade med ton, och sonorljud, som

»eo ipso» äro tonande, men faktiskt kunna vara tonlösa.
En sådan systematik kan icke försvaras, och H:s kritik
är fullkomligt på sin plats.

Genom sin uppfattning af stafvelsens element som
språkljud begår S., menar H., ett fel så svårt, att han
redan från början afskär sig möjligheten att komma på
det klara med fonetikens fundamentalsatser. Vi kunde
vara ense med Flodström och Hoffory om, att för fonetikern
språkljudens bildning är hufvudsaken, och att Sievers’
definition är felaktig, för så vidt den lemnar å sido språkets
ljudlösa element. Om den praktiska betydelsen af detta
fel kunna dock meningarna vara delade. Leder Flodströms
definition nödvändigt därhän, att t. ex. p blir — paus
med slutna läppar (och näsa) samt öppen röstspringa, så
kan språkforskaren ha något skäl att betänka sig, innan
han antager densamma. Ty p t k skiljer sig då för den
hörande endast genom föregående och efterföljande »glid-
ningar», således genom något för språkelement som
sådana fullkomligt oväsentligt, d .v. s. äro för den hörande
— således delvis äfven för den talande — identiska,
Språkets lif och utveckling förutsätter ju emellertid icke
blott talande, utan äfven hörande.

I häftets första hälft (s. 5—22) vill H., på sätt vi
här antydt, visa att S:s‘ »grundåskådningar väsentligen
äro falska». I senare hälften lemnas illustrationer till
den föregående bevisningen under påpekande af åtskilliga
oriktigheter, som skulle följa af de förment förvända prin-
ciperna. Hvad H. anför om tonande och tonlösa 1, r, in,
n är utan tvifvel riktigt. Om h fattas som tonlös vokal
eller som laryngal konsonant, synes vara tämligen likgil
tigt, endast man känner dess bildningssätt. På de tre
sista sidorna behandlas Sievers’ bibliografi. Det blir all-
tid en kinkig sak att vara rättvis vid ett urval af literatur,
ändå svårare att vara alla till lags, hälst vid utdelande
af »stjärnor», som gärna kunde varit alldeles borta.

Förmodligen kommer »stridsskriften» icke att betyd-
ligt minska Sievers’ anseende som fonetiker. Brücke är
alltid att rekommendera för den, som på egen hand vill
inhämta de första grunderna af fonetiken; men den som
stannar vid Brücke är icke långt kommen. Sweets »Hand-
book» är för kortfattad för att passa för hvem som hälst,
och engelskan är dessutom bland studerande mindre känd
än tyska. Jag är öfvertygad om, att äfven hädanefter
de flesta skola hålla sig till Sievers’ fonetik -— och ej
alldeles utan skäl — ända till dess Hoffory eller någon
annan skrifver en bättre, hvilket visserligen ej bör anses
omöjligt. Det bästa sättet att uttränga en bok, som man
anser dålig, är utan tvifvel att skrifva en bättre. Meller-
tid förtjänar H:s stridsskrift att läsas som ett nyttigt
supplement till den utdömda boken.

Hos oss äro vi lyckligtvis ännu ovana vid en sådan
stil i vetenskapliga arbeten, som man finner hos H., men
i Tyskland synes kritiskt ovett vara dagligt bröd. Det
är märkvärdigt, att man i skrift anser sig befriad från
de allmänna regler för höflighet, hvilka i det personliga
umgänget ingen människa, som gör anspråk på bildning,
anser sig kunna bryta. Lll,
149

NORDISK REVY 1884—1885.

150

Germanska språk.

Kinzel, Karl, Lamprechts Alexander heraus-
gegeben und erklärt von K. K. Halle a. S. Verlag
der Buchhandlung des Waisenhauses. 1885. LXXX
+ 543 ss. Germanistische Handbibliothek herausge-
geben von Julius Zacher. VI.

Ofvanstående arbete är den första upplaga af Lam-
prechts Alexander, som är utrustad med kritisk apparat.
Lamprecht härstammade sannolikt från mellersta Franken.
Sin dikt om Alexander den store skref han i Baiern om-
kring medlet af XII århundradet, i det han öfversatte
och delvis omarbetade det fornfranska poem, som »Albe-
rich von Bisinzo» (Besançon) kort förut författat om
denne konung och hans bedrifter på grundvalen af den
latinska Historia de preliis Alexandri magni. Lamprechts
Alexander faller sålunda inom den förklassiska perioden
och tillhör samma poemkrets som Kaiserchronik, Roland
och Rother.

Dikten är bevarad i tre handskrifter, hvilka alla
äro förut utgifna. Kinzel har under de senare åren i
fiere utförliga uppsatser i Zeitschrift f. deutsche Philo-
logie o. a. undersökt dessa handskrifters förhållande till
hvarandra och till deras original, jämte andra hithörande
frågor, och det är de kondenserade resultaten af dessa
forskningar, som han framlagt i inledningen till sitt ar-
bete. Svårigheten att i flere punkter komma till ett be-
stämdt afgörande ökas därutaf, att af det fornfranska
poemet endast 105 verser finnas i behåll (först publice-
rade af P. Heyse 1856). Äldst är Vorau-handskriften
af omkring 1170, därnäst den obetydligt yngre Strasburg
handskriften (uppbränd år 1870 vid Strasburg-bibliote-
kets förstöring). Den tredje handskriften, Basel-hds. på
papper, är af vida senare datum, nämligen från början af
XV århundradet. Den ursprungliga texten är däri be-
tydligt förändrad och utvidgad, i det att omarbetaren,
som kände den ofvannämda latinska Historia de preliis,
ur densamma upptog och infogade en mängd drag och
episoder, delvis af rent fabelaktig beskaffenhet.

Kinzel har välbetänkt afstått från att söka konstru-
era en i språkligt afseende uniform text. Han meddelar
först ur Basel-handskriften inledningen om Olimpias och
Nectanebus (p. 1—24); därefter stå (p. 26—89) paral-
lelt med hvarandra Vorau-handskriftens text, hvilken icke
går längre än till v. 1533, där den tvärt slutar med
perserhärens samlande, och Strasburg-handskriftens, som
sedan (p. 90—385) ensam fortsätter dikten till slut v.
7303. I noter anföras dels dessa båda handskrifters
läsarter, i alla fall där utgifvaren tillåtit sig en ändring
i texten, dels utdrag ur Basel-hds:s mera själfständiga
version. Det korta stycke af det fornfranska originalet,
som finnes bevaradt, är infördt parallelt på sin plats i
diktens början, och till hela poemet meddelas de mot-
svarande passus ur Historia de preliis efter en omsorgs-
full kollation af olika handskrifter och upplagor däraf.
P. 389—520 upptagas af anmärkningarna. Utgifva-
ren har i dessa haft till ögonmärke att, jämte för-
klaring af dunklare ställen i texten, redogöra för alt
som är anmärkningsvärdt i Alexander-poemets språkbruk,
isynnerhet sådant som i förhandenvarande ordböcker

öfver medeltyska språket ofullständigt behandlas eller
icke alls finnes upptaget. Ett register (p. 521—543)
till anmärkningarna gör det lätt och bekvämt att åter-
finna de där meddelade, ofta ganska viktiga och värde-
fulla upplysningarna. X. E.

Fiunur Jönsson: »Kritiske studier over en del af
de ældste norske og islandske skjaldekvad» (Doctors-disp.)
Khn 1884.

Thorkelson, J., Bemærkninger til nogle steder i Ver-
sene i Heimskringla. 42 ss. (Aftryk af Oversigt over
d. K. D. Vidensk. Selsk. Forhandl. 1884). Kjoben-
havn. Bianco Luno.

Arkiv för nordisk filologi, udg. ved Gustav Storm,
2 Bind, 3 Hefte (oktober 1884). Inhold: Marius Ny-
gsard, Om brugen af konjunktiv i Oldnorsk (Forts.);
Sophus Bugge, Blandede sproghistoriske bidrag; F. V.
Norelius, Några grammatiska och lexikaliska anmärk-
ningar till Gunno (Eurelii) Dahlstjernas Kungaskald;
Konrad Gislason & Joh. Fritzner, Kvett; Kr.
Kålund, En rettelse; Sophus Bugge, Tillæg.

Naturvetenskap.

Unser Wissen von der Erde. I. Allgemeine
Erdkunde von D:r Jul. Hann, D:r F. v. Hochstetter
und D:r A. Pokorny. H. 10—14. Dritter Abschnitt:
Die Hydrosphäre.

Redan i ett föregående nummer af Nordisk Revy
hafva de två första afdelningarna (H. 1—9) af detta
stora praktverk refererats. De innehöllo jordens mag-
netiska och meteorologiska förhållanden. Den nu före-
liggande tredje afdelningen innehåller en framställning af
de hydrografiska och utgör en kort, men synnerligen ut-
märkt framställning af oceanografien, sådan den först nu,
sedan de sista stora vetenskapliga expeditionernas resul-
tater blifvit offentliggjorda, kunnat framställas. Dessa
resultater, som hittills måst uppsökas i dessa expeditio-
ners vetenskapliga rapporter, såsom Challengers, Gazelles,
Tuscaroras, Vöringens, Vegas, m. fl., eller i specialar-
beten, utgifna i lärda sällskaps handlingar, föreligga nu
systematiskt ordnade för allmänheten. Äfven denna al-
delning är såsom de båda föregående författad af den
berömde Direktorn för Kejs. Meteorologiska Institutet i
Wien, D:r Julius Hann, hvilken härmed afslutat sin an-
del i det stora ifrågavarande verket.

Det kan här endast blifva fråga om en allmän an-
tydan af, huru arbetet blifvit uppstäldt, samt hvilka all-
männa resultater som vunnits. Efter en inledning om-
fattande en framställning af de olika hafvens ytförhål-
landen och en kort historik af forna åsikter om hafvens
djup, samt äldre mer eller mindre misslyckade upplodnings-
försök af världshafven, följer en öfversikt af de genom
de nyare metoderna vunna resultaten rörande oceanernas
djupförhållanden. Däraf framgår att de djupaste ställena
i världshafvet äro belägna i Stilla hafvet öster om Japan,
151

NORDISK REVY 1884—1885

152

4,655 famnar och i Atlantiska hafvet norr om St. Thomas,
4,561 famnar. Medeldjupen äro i Atlantiska hafvet 3,68,
i Stilla hafvet 3,89, i Indiska hafvet 3,34, i Medelhafvet
1,35 kilometer. De tre stora världshafven hafva altså
ett medeldjup af nära 2,000 famnar. Skulle alla jordens
länder utbredas jämnt på hafsbottnen, så skulle jorden
täckas af ett jämntjockt vattenlager af 1,370 famnar,
eller 2,5 kilometer. Man har förr förestält sig hafsbott-
nen bestående af berg och dalar liknande dem på land.
De nyare forskningarna hafva visat det oriktiga i denna
föreställning. Genom vattnets ständiga påverkan afrun-
das höjderna och fyllas dalarna med slam och sedimenter.
Hafsbottnen bildar derföre i stort sedt vida slätter med
långsamma höjningar och sänkningar. I Atlantiska haf-
vet, där den Irländska underhafsplatån sänker sig mot
väster, är sluttningen blott 70, och den brantaste slutt-
ningen under hafvet väster om San Francisko är blott 3°.
Endast på ett ställe i hafvet, öster om Newfoundlands-
banken, har man funnit en verklig bergssluttning på
170—270.

Därnäst följer en utförlig framställning af hafsvatt-
nets salthalt och specifika vikt. Efter en kort öfversikt
af äldre arbeten af Forchhammer och Schmidt följer för-
fattaren hufvudsakligen de nyaste arbetena i denna väg
af Buchanan, Challenger-expeditionens kemist. I stort
sedt aftager salthalten från ekvatorn mot polerna på hafs-
ytan. En karta angifver närmare fördelningen. Det visar
sig, att specifika vikten af ytvattnet når sitt största värde
inom passadgebiten, där nederbörden är minst och af-
dunstningen störst. I Atlantiska oceanen är sältan och
tätheten störst (sp. v. = 1,0275) inom tvenne ovala zoner
belägna norr och söder om ekvatorn i passadregionerna.
I de motsvarande regionerna i Stilla hafvet är tätheten
ej fullt så stor (nämligen 1,0270 i södra delen och 1,0260
i den norra) och i Indiska hafvet likaså lägre (max. =
1,0265). Från dessa maximi-regioner aftager salthalten
såväl mot de regniga trakterna kring ekvatorn som ock
mot ishafven, där yttätheten aftar till under 1,0250. På
större djup är salthalten ganska likformig, i Norra at-
lanten 1,0262 och i den södra samt i Stilla hafvet 1,0258.
Detta alt gäller om det till samma temperatur, 60° F.
= 15°,5 C., reducerade vattnet. Tagas de verkliga tem-
peraturförhållandena med i räkningen, så blir förhållandet
ett helt annat. Tätheten blir då minst kring ekvatorn,
omkring 1,0227, och tilltar hastigt mot djupet, såväl
som mot polerna, där den på djupet stiger till 1,0281
vid en temperatur af — 20 till —3° C. Hufvudmassan af
oceanens vatten, det som fyller de stora djupen under
2—300 famnar, har i det närmaste samma specifika vikt
1,027—1,028.

I inhaf är salthalten antingen mindre eller större än
i Oceanen, det förra i grunda inhaf med stor tillförsel
af flodvatten, såsom Östersjön, det senare i djupa med
ringa tillflöden, såsom Medelhafvet och Röda hafvet.

Temperaturförhållandena såväl vid hafsytan som på
större djup blifva därefter behandlade. I hafsytan växlar
temperaturen med årstiderna, men ej på långt när så
mycket som i luften. Hafvets närhet verkar således af-
kylande om sommaren och såsom en värmekälla om vin-
tern. Extremerna infalla senare, nämligen lägsta tem-
peraturen i februari—mars, högsta i augusti—september.

Hafsströmmarna inverka högst betydligt på ytvattnets
temperatur, och isotermerna erhålla på grund häraf ett
mer eller mindre inveckladt förlopp. Medeltemperaturen
i ekvatorialzonen är omkring 27° C. och stiger i Indiska
hafvet till 28° kring Sundaöarna och norra Australien.
De högsta temperaturerna, ända till 34°,4 C., observeras
i Röda hafvet. Temperaturen på hafsdjupen är i allmän-
het låg, och på hafsbottnen sjunker den nästan öfveralt
till närheten af fryspunkten. Norra Ishafvet är till
största delen afspärradt å ena sidan genom det grunda
Behringssund och å den andra genom den undervattens-
tröskel, som förenar Island och engelska banken, och som
endast mellan Färöarna och Shetlandsöarna sänker sig till
600 famnar. Däremot står Södra Ishafvet i öppen för-
bindelse äfven på djupet med de stora hafven och t. o. m.
norra delarna af Atlanten och Stilla hafvet fyllas på
djupet af därifrån kommande fryskallt vatten. Det kalla
djupvattnet ligger, märkligt nog, i närheten af ekvatorn
närmast ytan. Såsom exempel anföra vi den vertikala

temperaturfördelningen i		Atlanten.		
Lat.	15°	Temperaturer  10°	50 20,5 Cels.  Djup i famnar		
33° N.	..—-	320	450	630
21°	70	160	320	700
9°	27	54	168	480
1°	42	73	170	360
9° S.	55	75	150	420
21°	60	115	200	340
36° S.	—	. . .—	190	340
I inhaf förekomma		högst märkliga		temperaturförhål-

landen. I allmänhet kan sägas, att på stora djup her-
ska konstanta temperaturer motsvarande den ifrågava-
rande traktens medelvintertemperatur. Så herskar i
västra Medelhafvet från 100 famnars djup till bottnen
vid 1,500 famnar året om en konstant temperatur af
+ 12°,8 C., som i östra delen så småningom stiger till
— 13°,6. I Röda hafvet är likaså under 400 famnar
temperaturen konstant 210,1/2, eller den traktens vinter-
temperatur. De till dessa haf ledande sunden äro föl-
trånga för att tillåta Ishafvets kalla vatten att intränga
äfven i skenbart öppna hafsbassiner, såsom t. ex. Celebes-
sjön, Sulusjön m. fl., aftager temperaturen på vanligt
sätt till ett visst djup, men därunder blir temperaturen
konstant ända ned till bottnen. Dylika sjöar bilda för-
djupningar i hafsbottnen, omgifna af undervattensvallar,
bildningar till formen erinrande om ofantliga vulkankrat-
rar. Temperaturen neduti en dylik fördjupning svarar
tydligen mot den, som i öppna hafvet herskar på samma
djup som den lägsta kanten af vallen. Det kallare
hafsvattnet, som befinner sig på större djup, kan natur-
ligtvis ej inkomma i en dylik bildning.

Rörande de sista kapitlen, om hafströmmarne och
tidvattnet, hvilka äro temligen vidlyftiga framställningar
af dessa invecklade och omtvistade företeelser, nödgas vi
hänvisa till originalet.

Äfven denna afdelning af det stora verket är ut-
rustadt med talrika, förträffliga kartor och teckningar.

Vi tillägga, att till deras tjänst, som icke hafva
råd att skaffa sig hela det ifrågavarande praktverket,
-_153 NORDISK REVY 1884-1885.15 4

hafva de nu ifrågavarande häftena 1—14 utgifvits som
särskild bok i mindre format under titel: Die Erde als
Weltkörper, ihre Atmosphäre und Hydrosphäre, von Julius
Hann. Mit 14 Tafeln in Farbendruck und 58 Holz-
stieben. Prag und Leipzig 1884. 209 pag. 8:o. Då
boken erhålles för det i förhållande till utstyrseln ytterst
billiga priset af 5 kronor, så torde ingen, som är intres-
serad för ifrågavarande ämnen, behöfva att sakna den-
samma i sitt bibliotek.

H. Hildebrand Hildebrandsson.

Warming, Eug., Haandbog i den systematiske Bo-
tanik, nærmest til Brug for Lærere og Universitets-stu-
derende. Anden gjennemsete Udgave. Med 470 Af-
bildninger. IV+437 ss. Kjobenhavn, P. G. Philipsens
forlag.

Blandade ämnen.

Franke, Felix, Praktisk Tillegnelse af fremmede
Sprog. Dansk Bearbeidelse ved 0. Jespersen. Ke-
benhavn. C. Larsens Forlag. 1884. 2 + 33 ss.

F. Frankes lilla broskyr framställer i korthet grund-
dragen af en på psykologiska och fysiologiska lagar grun-
dad metod för inhämtande af främmande språk. Felet i
alla äldre metoder, som han med en gemensam benäm-
ning kallar »öfversättningsmetoden», består hufvudsakligen
dels däri, att man lär ett främmande språk inom sitt eget
modersmål och följaktligen ej lär sig att tänka på det
främmande språket, dels däri att man hufvudsakligen tar
hänsyn till skriften, som dock blott är en symbol för det
verkliga uttalet, hvaraf följden blir att man aldrig lär
uttala det främmande språket. Förf, framhäfver i mot-
sats härtill betydelsen af att lära ett främmande språk
i dess egen anda och med dess egendomliga ljud, och
det på samma sätt, som vi lära vårt första språk mo-
dersmålet, blott med den skilnad, som betingas af de
olika förhållanden, hvarunder ett främmande språk vanli-
gen läres, hvilka ligga i den mindre tid, som därtill kan
anslås, i mindre tillfälle att höra och tala språket, i den
större utveckling våra tankar då vunnit, i den omstän-
digheten att vi redan beherska ett språk, i talorganernas
vana vid frambringandet af ljud som hvila på en helt
annan artikulationsbasis, samt i den omständigheten att i
samma mån örats iakttagelseförmåga är skärpt för mo-
dersmålets finaste nyanser, är den. slö för främmande
språkljud.

Författaren yrkar, att man till en början inskränker
sig till det talade språket, att man tager så många sin-
nesorgan som möjligt till hjälp för att så fast som möj-
ligt associera det främmande ordet med begreppet, i stället
för att, såsom nu är fallet, blott med ögats tillhjälp för-
binda det främmande ordets symbol (den döda skriftfor-
men) med modersmålets ord. Ens sträfvande bör gå ut
på att göra det främmande språket till ett omedvetet
verkande redskap för tanken, man bör derför vid under-
visningen så mycket som möjligt använda det främmande
språket själft, men däremot böra öfversättningar från mo-

dersmålet till det främmande språket icke förekomma förr,
än man någorlunda beherskar det senare.

Vid metodens de termineran de med afseende på språ-
kets inre och yttre form yrkas på tillgodogörande af psy-
kologiens och ljudfysiologiens resultat och göres i vissa
fall en ganska lycklig tillämpning däraf.

Framställningen af metoden är hållen utan hänsyn
till några förhandenvarande skolor eller undervisningsfor-
mer, och däri ligger en brist, men en sådan som förf, är
medveten om. Det är möjligt att om förf, tagit hänsyn
till den betydelse, språkundervisningen numera har vid
skolorna, nämligen att vara ett bildningsmedel och icke blott
bibringande af en färdighet, så skulle han kunnat gifva
något större erkännande åt den af honom ogillade öfver-
sättningsmetoden, och möjligen sökt sätta sin metod i
förbindelse därmed.

Med oafsedt detta innehåller den lilla boken så många
behjärtansvärda tankar, att vi rekommendera den åt
alla språklärare. E. R.

Finsk Tidskrift utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. XVII. 4. K. K. Tigerstedt, G.
M. Sprengtporten, XVI. R. Hult, Finland i den ny-
aste franska geografien. Esselde, En blick på qvinno-
uppfostran inom Frankrike och dess målsmän under det
nittonde seklet. W. Bolin, Religiös rationalism. •— I
bokhandeln. — Öfversigt.

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen
1884, 6:te häftet. Innehåll: X, Nya försök till för-
bättring af arbetsklassens vilkor. 1.; Aubert, A., Fra
det franske nutidsmaleri 2; Westergaard, Harald, Teo-
rien om gennemsnitsmennesket, et afsnit af statistikens
historie. 1. Literaturöfversigt; Nyutkomna böcker.

Tilskueren, Maanedsskrift udg. af N. Neergaard. Okt.
1884. Inhold: Andet kapitel af Jonas Lies nye For-
tælling; Herman Bang: Ord; V. Pingel: Til J. C.
Schiodtes Livshistorie og Karakteristik; Fredrik Niel-
sen: Biskop Dupanloup, II; Torvald Kohl: En anden
Jordklode.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Större konsistoriet.

Den 25 oktober. Enligt kanslersbref af den 7 d:s hade fil.
lic. C. A. M. Lindman förordnats till docent i botanik.

Enligt skrifvelse af den 18 d:s hade kanslern beviljat vi-
kariatsarvoden åt adjunkten J. Björkén och e. o. professorn O.
V. Petersson att utgå från besparingarna å det i universitetets
stat upptagna anslaget till arvoden åt vikarierande yngre akad.
lärare.

Docenten K. Piehl hade till universitetet öfverlämnat en för-
tecknad samling egyptiska fornsaker och därvid förbehållit sig
prioritetsrätt under en tid af 5 år att publicera de med inskrifter
försedda föremålen i samlingen. Kons, beslöt att häröfver in-
hämta yttrande af t. f. prefekten för nordiska museet, doc. A.
Noreen.
155

NORDISK REVY 1884—1885.

156

Från universitetets byggnadskomité hade inkommit ett så ly-
dande utdrag af komiténs protokoll för den 11 i denna månad.

“Sedan från kgl. vitterhets-, histofie- och antikvitetsakade-
mien inkommit utdrag af dess dagbok för den 17 sept. 1884, in-
nefattande svar å byggnadskomiténs framställning om fastställande
af ingifvet förslag till inskrifter å nya universitetsby gnaden, hade
de af större kons, utsedde särskilda delegerade för inskriptions-
frågans handläggande blifvit kallade till närvaro vid detta bygg-
nadskomiténs sammanträde för att gemensamt med byggnads-
komiténs ledamöter taga del af berörda svar och med anledning
däraf öfverlägga; tillstädeskommande nu af bemälde delegerade
prof:ne Häggström och Alin, hvaremot bibliotekarien Annerstedt,
först efter det ärendets handläggning redan blifvit afslutad, sig
instälde.

Kgl. vetenskaps-, historie- och antiqvitetsakademiens berörda
svar föredrogs samt innehöll, att jämte inskriftsförslaget till aka-
demiens kunskap kommit, att öfver hufvudingången å universitets-
byggnaden voro anbragta orden "Universitas Regia Upsaliensis";
och hade akademien beslutat med anledning häraf förklara, att
hon, under för handen varande förhållanden, ej ville göra annan
anmärkning mot det inlämnade förslaget, än att det, då två språk
icke pläga användas till inskrifter å samma byggnad, torde vara
lämpligare att äfven i de fyra nu föreslagna inskrifterna använda det
latinska språket, men att akademien öfverlämnade åt komitén att
härmed efter godtfinnande förfara.

Under den öfverläggning, som med anledning af detta svar
uppstod, uttalades olika åsikter, huru man i fråga om språket
borde förfara, men stannade pluraliteten vid den åsikt att låta det
en gång antagna förslaget blifva oförändradt, mot hvilket beslut,
reservation anmäldes af proff:ne Nyblom och Alin samt akad. ränt-
mästaren frih. Gyllenhaal, hvilka, med anledning af livad kgl.
akademien anmält, önskade att latinska språket skulle jämväl för
nu ifrågavarande inskrifter användas.“

Vid detta protokoll hade fogats det antagna förslaget till in-
skriptioner, så lydande:

„År 1477 grundlades Upsala universitet af Ärkebiskopen
Jacob Ulfsson och Sten Sture d. ä. med Rikets Råd“.

II.

“År 1593 blef Upsala universitet efter nöd och under-
gång på Upsala mötes begäran återupprättadt".

III.

“Gustaf II Adolf tryggade Upsala universitets bestånd,
ordnade och vidgade dess verksamhet. Fäderneslandet
har vårdat hans verk.“

IV.

“Uppförd under Oscar II:s regering enligt konungs och
riksdags beslut invigdes denna byggnad åt Upsala uni-
versitet år 1885“.

Större kons, fann hvad byggnadskomitén sålunda anmält icke
till annan åtgärd föranleda, än att förslaget skulle läggas till kon-
sistoriets protokoll.

Kons, beslöt med 14 röster mot 10 att uppskjuta frågan om
planering och terrassering kring nya universitetsbyggnaden till sam-
manträde den 1 instundande november. Minoriteten önskade frå-
gans återremitterande till byggnadskomitén, med anmodan att ko-
mitén skulle till kons, inkomma med förslag till planerings- och
terraseringssarbetets utöfvande på annat sätt, än som genom entre-
prenadkontraktet med byggmästaren C, H. Hallström blifvit be-
stämdt.

Föredrogs afl. doktor A. F. Regnells testamente, hvaruti han,
jämte det han lemnat förordnande om några legat, insatte Upsala
universitet till arvinge af hans återstående förmögenhet, som borde
användas till förmån för det medicinska studiet vid universitetet
och läggas till den fond, som han för sådant ändamål gifvit den
17 mars 1872.

Vidare öppnades trenne af dr Regnell å olika tider hos uni-
versitetet deponerade förseglade skrifvelser med följande innehåll.

I skrifvelse af den 17 mars 1879 förordnar R. sin sista vilja
med afseende på hans Fjärde Reservfond vara, att de årligen å
den samma utfallande räntor måtte på följande sätt blifva an-
vända :

-	l:o att genom inköp till universitetets Botaniska Trädgård af
lefvande växter, frön, lökar o. s. v. befrämja studiet af naturliga
familjerna och särdeles kännedomen af växtvärlden från för de tro-
piska trakterna karaktäristiska former;

2:	o att genom inköp af därtill behöfliga instrument och uten-
silier o. s. v. befrämja de växtfysiologiska och anatomiska un-
dersökningar, hvilka komma att vid botaniska institutionen an-
ordnas;

3:	o att till ordnande, konserverande o. s. v. af de af honom
redan eller framdeles skänkta Brasilianska växtsamlingarna nödiga
medel må kunna anslås, äfvensom — om behofvet skulle fram-
deles så kräfva — att någon mindre summa skulle årligen till
deras behöriga vidmakthållande användas.

Den 20 nov. 1880 förordnas om vissa lifstidspensioner.

Den 20 aug. 1882 förordnas med afs. på den af honom ge-
Femte Reservfondens användande, att däraf bildas tvänne nya fon-
nom gåfvobref af den 11 febr. 1881 till Upsala universitet skänkta
der: l:o) en å 10,000 kr. under namn afzoologiska institutionens Reg-
nellska fond samt 2:o) en å 30,000 kr. under namn af medicin-
ska fakultetens Regnellska fond för resestipendier. Räntan å zool.
institutionens Regnellska fond användes, sedan 1/10 af denna ränta
lagts till kapitalet, af institutionens prefekt i samråd med dess
prosektor till inköp för samlingarnas räkning af utländska hälst
ännu opreparerade naturalier.

Af räntan å med. fak:s Regnellska fond för resestipendier
användes årligen 1/1o till kapitalets ökande; den öfriga räntan delas
i 2 lika stora stip., som i tur efter fullmakts datum tilldelas 2
af med. fak:s ord. och e. o. proff (eller deras framtida motsva-
righet) såsom understöd till under ferierna företagna resor i utlandet.
Professorerne kunna dock med fakultetens bifall, afstå sin rätt
till stipendier åt lärare vid fakulteten, som icke äro professorer.

D:r Regnell hade den 31 maj till universitetet skänkt 10,000
kr., med förordnande att 1/10 af räntan lägges till kapitalet, och
att återstoden af räntan skall af professorn i praktisk medicin an-
vändas dels till den praktisk-medicinska undervisningens fromma,
och dels till befordran af vetenskaplig forskning å den praktiska
medicinens område, dock icke för sådana utgifter, till aflöningar
m. m., som staten borde bestrida.

Teologiska fakulteten.

Den 1 november. Anmäldes kanslersbref angående prolon-
gation för tre år från den 1 oktober 1884 af docenten J. A.
Ekmans åtnjutande af fakultetens docentstipendium på den
teoretiska linien.

S.	d. Afstyrktes teol. stud. A. Göthlins ansökan om be-
frielse från afslutande af de praktiska öfningarna.

S.	d. Föreslogs, att ett premium å 500 kr. ur Oskar Ek-
mans Gustaf-Adolfs-donation måtte tilldelas teologie lektorn,
docenten doktor P. Wikner.

S.	d. Afgafs yttrande, att fakulteten icke hade någon att
föreslå vid tillsättningen af det efter docenten Thordén lediga
rörliga docentstipendiet.

Medicinska fakulteten.

Den 13 september., Aflades med. kandidatexamen af V.
Lindberger, E. M. Söderström, I. Rosengren, 0. Andersson, A.
Clauss och E. V. Bolinder.

S.	d. Anmäldes kanslers förordnande för kandidaten H.
Græve att från d. 1 sept. 1884 till 1 febr. 1885 uppehålla 1a-
boratorstjänsten vid patologiska institutionen.

S.	d. Anmäldes kanslers förordnande för kand. H. Wetter-
dal att vara underläkare och för kand. H. Köster att vara
amanuens vid akademiska sjukhuset.

S.	d. Beslöts hos större konsistoriet anmäla, att fakulte-
ten önskade, att med åtgärder för tillsättning af e. o. pro-
fessuren i anatomi måtte fortfarande få tillsvidare anstå.

Den 20 sept. Aflades med. licentiatexamen af A. G. Wide.

Den 22 okt. Aflades med. licentiatexamen af J. M. Boh-
mansson.

Kobenhavn.

I anledning af Kristiansborgs slots brand d. 3 oktbr. blev
det ved kgl. resolution af 4 s. m. bestemt, at rigsdagens aabnings-
mede d. 6 s. m. skulde afholdes i universitetets festsal. Hans
majestæt kongen aabnede modet med oplæsning af en trontale.

Efter endt afgangsexamen ved de lærde skoler og tillægs-
examen ved universitetet i den forlobne sommer bleve ved den
d. 23 septbr foretagne immatrikulation 288 studerende immatri-
kulerede.
157

NORDISK REVY 1884—1885.

158

I begyndelsen af 1880 fremdrog kultusministeriet i en skri-
velse til konsistorium det onskelige i udarbeidelsen af en ny uni-
versitetsfundats, da den nuværende af 1788 ikke mere svarede til
sin bestemmelse og for den overvejende del var sat ud af kraft
ved senere bestemmelser. Ministeriet udtalte derhos, at et af
konsistorium fremsendt udkast til et lovforslag om universitetets
lærerkræfter paany vilde kalde fundatsspörgsmaalet tillive. I sit
svar udtalte konsistorium sig bestemt imod den af ministeriet an-
tydede sammensmeltning af de to opgaver: organisationen af uni-
versitetets lærerkræfter og udarbejdelsen af en ny fundats. Nu
i modsætning til 1788 vare den udövende og den lovgivende magt
sondrede, og samlingen af alle universitetsnormer i een fundats
vilde forrykke forholdet mellen den lovgivende og den udövende
magts myndighed i universitetsanliggender til skade for den sid-
ste. Undgik man dette ved kun at knytte fundatsens lovgivnings-
bestanddele til de alt nu foreliggende lovgivningsreformer (lön-
ningsreformen og lærerkræfternes organisation), vilde disses lös-
ning alligevel trække ud i det ubestemmelige. Hvad selve sp0rgs-
maalet om onskeligheden af en ny fundats angik, kunde konsisto-
riet vel tilraade en formel bearbeidelse af de gjældende regler,
men ikke en reel, der vilde absorbere megen tid og megen kraft
med et lidet udbytte og rejse stridssporgsmaal af betydelig række-
vidde. Altsaa foreslog konsistorium en kodifikation, en systema-
tisk samling af de gjældende regler, og ministeriet sluttede sig
hertil. Endnu i samme foraar överdrog konsistorium sin davæ-
rende fuldmægtig, nuværende bogholder i kvæsturen, cand. jur.
Holck, i förbindelse med og under tilsyn af universitetets davæ-
rende rektor, professor, d:r jur. Goos, at udföre det nævnte
arbejde.

Dettes förste del foreligger nu. For at give et virkeligt klart
billede af, hvad der er gjældende ret, er den plan valgt for ar-
bejdet, at materialet er sammenarbejdet til en systematisk frem-
stilling, stadig ledsaget af henvisninger til de retskilder, af hvilke
fremstillingen er tagen (love, anordninger, ministerielle skrivelser
o. s. v.). Denne del af arbejdet er det, der nu foreligger. Hertil
vil som værkets 2:den del slutte sig et aftryk af de paagjældende
retskilder, for at samlingen selv kan give læserne adgang til at
kontrollere den gjorte brug af kilderne. Den foreliggende syste-
matiske bearbejdelse af universitetets retsregler, der er udgiven
gjennem Gyldendalske boghandel, udgjör 218 sider in quarto.

Personalforhold.

Den akademiske lærerforsamling har i sit möde d. 10 oktbr
valgt prof., d:r theol. C. H. Scharling til universitetets rektor for
1884—85 samt gjenvalgt prof., d:r jur. H. Matzen som medlem
af konsistorium for 5 aar.

Som dekaner for 1884—85 ere valgte : prof., d:r phil. Buhl
(theol.), prof. Deuntzer (rets- og statsv.), prof., d:r med. Gædeken
(lægev.), prof., d:r jur. Joh’s Steenstrup (filos.) og prof. Johnstrup
(math.-naturv.).

Prof., d:r jur. Goos er af konsistorium under 8 oktbr gjenvalgt
som medlem af bestyrelsen for kommunitetets stipendievæsen for
5 aar.

Det lægevidenskabelige fakultet har fra 1 septbr ansat cand.
med. og chir. E. A. J. Ravn som prosektor i normal anatomi i
stedet for d:r med. Kr. L. I. Poulsen.

Cand. polyt. Th. Thomsen er fra 1 novbr fratraadt som l:ste
assistent ved universitetets kemiske laboratorium og 2:den assi-
stent, cand. pharm. E. Chr. W. Stenbuch fra s. d. af laboratoriets
bestyrer antaget som 1:ste assistent og cand. pharm. J. Krenchel
som 2:den assistent.

D.	21 septbr afgik forhenværende prof, i medicin, senere
finansminister og borgmester i Köbenhavn, d:r med. og phil. C.
Fenger ved döden.

D.	30 septbr döde forhenværende prof, i filosofi, konferens-
raad, d:r phil. og lic. theol. R. Nielsen.

Ministeriet bar under 30 septbr og 21 oktbr tilladt prof., d:r
jur. Matzen at foretage rejser til Tyskland, England og Belgien
for som medlem af sölovskommissionen at gjöre sig bekjendt med
disse landes söretslovgivning m. m.

Examina.

D.	17 oktbr sluttedes en magisterkonferens i filosofi, ved hvil-
ken der tilkjendtes cand. philos. P. A. P. Bosenberg Admissus.

Ben fuldstændig juridiske examen, der er en betingelse for en

række embeder, hvortil udfordres kundskab om lov og ret, samt
for beskikkelse i visse sagförestillinger, bestaar i en skriftlig og
mundtlig pröve i fölgende fag: a) den almindelige retslære, b)
den romerske ret i förbindelse med denne rets historie og anti-
kviteter, c) den almindelige danske rets hovedafdelninger: civilret,
kriminalret og proces, d) dansk statsret og e) den danske rets-
historie. Civilretten er delt i to afdelinger. Til dens förste af-
deling henregnes : privatrettens almindelige del (herunder person-
ret og næringsret), familieret og arveret, til civilrettens anden af-
deling: den egentlige formueret (formuerettens almindelige del,
tingsret, obligationsret). Ved den skriftlige pröve gives der syv
skriftlige opgaver, nemlig en af den alm. retslære, en af den ro-
merske ret, to af den danske civilret, en af den danske kriminal-
ret, en af dansk proces og en af dansk statsret. For hvert af
disse fag gives en specie! karakter, der bestemmes efter udfaldet
saavel af den skriftlige som den mundtlige pröve. Specialkarak-
tererne, laud, præ ceteris, laud., haud. illaud. og non contemnendus
er der tillagt en vis talværdi, efter hvis sammenlægning hoved-
karakteren bestemmes. Alle fagene anses som hovedfag med
undtagelse af den danske retshistorie, der er et bifag og hvori
karakteren kun har den halve talværdi i forhold til et hovedfag.
Karakteren nul i et hovedfag medförer, at kandidaten anses for
umoden, i bifaget ansættes den til en fradragende talværdi. Ved
bekjendtgjorelse af 19 juni 1884 er der imidlertid efter indstilling
fra det rets- og statsvidenskabelige fakultet fastsat den forandring,
at nul i bifaget tillige udelukker fra hovedkarakteren "laudabilis“.

Pen statsvidenskabelige examen giver ikke nogen udelukkende
ret til visse embeder; men betragtes som indeholdende en anbe-
faling til ansættelsen i embeder, der anses at kræve kundskab i
lov og ret, uden at den fuldstændige juridiske examen er gjort
til betingelse for deres opnaaelse. Prövningsfagene ere: 1) poli-
tisk ökonomi, derunder indbefattet a. videnskabens historie, b.
nationalekonomiens theori og politik, under den sidste navnlig
agrikultur-, industri- og handelspolitik, alt med specielt hensyn
til fædrelandets lovgivning og forhold, c. finansvidenskab; 2) sta-
tistik, dels statistikens theori, dels fædrelandets statistik i udför-
ligere omfang, og dels komparativ statistik; 3) offentlig ret, dels
almindelig statsret, dels fædrelandets offentlige ret, saa vel forfat-
nings- som forvaltningsret og endelig folkeret; 4) statsvidenska-
belig encyklopædi; 5) retsvidenskabelig encyklopædi, saaledes at
kandidaten, foruden et overblik over hele retsvidenskaben, har
grundig kundskab i de dele af fædrelandets lovgivning, som staa
nærmest i förbindelse med statsadministrationen, navnlig formueret,
landboret, söret, handelsret og næringsret; 6) den nyere tids hi-
storie, navnlig siden den vestphalske fred.

Ved den skriftlige pröve gaves tidligere 4 opgaver (3 timer
til liver) nemlig en i nationalekonomi (theori og politik), en i fi-
nansvidenskab, en i dansk forfatnings- og forvaltningsret og en i
dansk retsencyklopædi, indbefattende grundtrækkene af den danske
civilret. Efter det rets- og statsvidenskabelige fakultets udstilling
er det imidlertid ved bekjendtgjorelse af 19 juni 1884 bestemt, at
der foruden de tvende udarbejdelser i de ökonomiske fag skal
kræves en tredje, hvis karakter bliver at tage særlig i betragtning
ved bestemmelsen af karakteren for pröven i fædrelandets stati-
stik. Til denne udarbejdelse indrömmes en tid af 4 til 6 timer
efter nærmere bestemmelse i hvert tilfælde af examinatorer og
censorer i de ökonomiske discipliner. Det er kandidaterne tilladt
ved samme at benytte det af statistisk bureau udgivne “Danmarks
statistik i sammendrag“; videre gaaende hjælpemidler kunne efter
vedkommende examinatorers og censorers skjön i hvert enkelt
tilfælde stilles til kandidaternes raadighed. Mundtlig pröve an-
stilles i fölgende 5 hovedfag: 1) nationalekonomi, 2) finansviden-
skab, 3) dansk forfatnings- og forvaltningsret, 4) dansk retsency-
klopædi og 5) fædrelandets statistik samt i fölgende 5 bifag: 1)
statsvidenskabelig encyklopædi, 2) almindelig statsret, 3) politisk
historie, 4) folkeret og 5) statistikens theori og sammenlignende
statistik. Specialkar akter gives for hvert fag; i de fag, i hvilke
skriftlige opgaver gives, bestemmes den efter udfaldet saa vel af
den skriftlige som den mundtlige pröve. Specialkarakteren be-
regnes efter en vis talværdi; dobbelt i hovedfagene mod bifagene,
hvorefter hovedkarakteren bestemmes. Karakteren nul tillægges
en fradragende talværdi samt udelukkede tidligere fra hovedka-
rakteren “laudabilis“, i et hovedfag eller to bifag fra hovedkarak-
teren “haud illaudabilis" og medförte, at kandidaten anses for
umoden, hvis han erholdt denne karakter i 2 hovedfag eller i 3
bifag. Ved bekjendtgjorelse af 19 juni 1884 er denne bestemmelse
159

NORDISK REVY 1884—1885.

160

yderligere udvidet til, at nul i et hovedfag medfor, at kandidaten
anses for umoden.

Akademiske grader.

Doktorgraden i medicin er d. 27 oktbr erhvervet af cand.
med. og chir. E. Engelsen. Afhandling: undersogelser om blod-
legemernes antal, hæmoglobinmængde og storrelse. Opp.: prof.
d:r med. Panum og prof. d:r med. Reisz.

Videnskabelige samlinger.

Universitetets mineralogiske museum har til Stockholms hoj-
skole afsendt en samling af museets dubletter, indeholdende 360
exemplarer af mineralier, bjergarter og forsteninger fra Danmark
og de nordlige bilande.

Legater og stipendier.

Kommunitetets stipendium for kandidater og videre komne à
200 kr. er af konsistorium d. 8 oktbr tildelt: cand. theol. J. Ples-
ner, cand. jur. M. Godskesen, cand. polit. I. V. Schovelin, d:r med.
A. F. Rasmussen og cand. philol. F. Jönsson.

Goos.

Helsingfors.

Större konsistorium.

15 sept. I skrifvelse från kanslersämbetet underrättades
kons., att h. m:t den 15 juli till prof i zoologi utnämt e. o.
prof. frih. J. A. Palmén.

Vid upprättande af förslag till besättande af professionen
i anatomi hade kons, uppfört i första rummef prof. G. Asp, i
andra d:r A. R. Spoof. Öfver förslaget hade den senare till
kanslern inlämnat besvär, och infordrade kanslern nu konsistorii
yttrande med anledning af dessa. Enhvar af kons, ledamöter
återhämtade sitt vid förslagets uppgörande afgifna votum.

Mindre konsistorium.

I skrifvelse från vicekanslern meddelades kons.:

1)	att kanslern beviljat e. o. prof. O. M. Reuter tjänstle-
dighet för ingående läseår för utgifvande af några vetenskap-
liga arbeten, med hvilka Reuter för närvarande är sysselsatt;

2)	att han beviljat prof, i patologisk anatomi, O. Hjelt,
tjänstledighet på tre månader för vidtagande af en resa i ve-
tenskapligt syfte till Sverge;

3)	att kanslern stadfästat kons, beslut att tilldela doc. E.
A. Homén ett ledigt docentarvode att åtnjutas under tre år
med 3,500 mark för året.

Till medlem i ekonomiedivisionen i stället för prof. Ahl-
qvist, som tillträdt rektoratet, utsåg kons. prof. S. O. Lind-
berg.

Till t. f. laborator vid kemiska laboratoriet antogs fil. mag.
J. A. Forsström.

På förslag af prefekten för kemiska institutionen beviljade
konsistorium ett anslag af 150 mark i månaden för en assi-
stent vid öfningarna i organisk kemi, och antogs till denna
befattning fil. mag. U. Collan.

1 okt. I skrifvelse från vicekanslern meddelades, att han
beviljat läraren i musik direktor R. Faltin för sjuklighet tjänst-
ledighet under innevarande läseår, och utsåg kons, till hans
vikarie direktor M. Wegelius.

Doc. E. A. Homén förordnades att sköta prof, i patologisk
anatomi under den tid, nuvarande innehafvaren åtnjöt tjänst-
ledighet.

På anhållan af teologiska fakulteten beslöt kons, förordna
fil. kand. J. Östling att mot ett arvode af 2,500 mark biträda
vid de praktiskt-teologiska öfningarna under innevarande
läseår.

Till medlem i den nyinrättade arkeologiska kommissionen,
till hvilken kons, för sin del ägde att utse en representant
valdes rektor prof. A. E. Ahlqvist.

Akademiskt tryck.

Ursin, N. R. af, De Lusitania Provincia Romana. 150 ss
4:o. (utg. för docentur i latin).

Söderhjelm, W., Om Johann Elias Schlegel. 138 ss. 8:o
(utg. för licentiatgrad).

Aspelin, J. R., La Rosomonorum gens et le Ruotsi, étude
d’histoire et d’archéologie, respectueusement dediée au congrès
archéologique d’Odessa par — — — 2 ss. 8:o.

Redogörelse for Kejs. Alexanders-universitetet i Finland
under läseåren 1881—1884.

Katalog för höstterminen 1884 (på finska).

Rättelse.

I nr 20 sp. 112 rad. 1 ofvan står: oböjligt, läs: böjligt.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

Nordisk Revy
utgifves under innevarande akademiska läsår 15
Sept. 1884—31 Maj 1885 med 16 nummer, 7
under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från
och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk-
nadt.

Innehåll:

Wolf : Die Branntweinsteuer.

Eichhorst: Handbuch der speciellen Pathologie und Therapie.

Kobke: De danske Kirkebygninger.

Arbäk hins islenzka fornleifafélags 1880 og 1881.

Techmer: Internationale Zeitschrift für allgemeine Sprachwissen-
schaft.

Hoffory: Professor Sievers und die Principien der Sprachphysio-
logie.

Kinzel: Lamprechts Alexander.

Hann, Hochstetler & Pokorny: Unser Wissen von der Erde.

Franke: Praktisk Tillegnelse af fremmede Sprog.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Kobenhavn, Helsingfors).