Nr 20 (31 Okt.)	(1884—86) Årg. II, 4.

N 0 RDIS K R E V Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. dd. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. D:r C. Appel, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson,
Doc. J. E. Berggren, Doc. dd. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. dd. Blomberg, Doc. S. %. Boëthius, v. Biblio-
tekar. A. L. Bygdén, Prof. E. C. dd. Clason, Prof. P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drol-
sum, Doc. y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. K. B. 7. Forssell, Adj. P. A. Geifer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. %.
Hagströmer, Prof. S. F. !Hammarstrand, Prof. S. E. Henschen, Prof. dd. dd. ddildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. dd. Hjärne, Prof.
dd. Hofding, Lektor 0. V. Knös, Prof. d. S. Landtmanson, Prof. L. E. Leffler, Bibl.-aman. C. dd. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E.
dd. Lind, Doc. f. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. y.
E. Nyström, Prof. 0. Bettersson, Doc. K. Piehl, Fil. Kand. E. Rosengren, Doc. A. E. Schagerström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc.
J. dd. E. Schuck, Doc. S. A. dd. Sjogren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Pro-
sekt. y. dd. Théel, Lektor B. S. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. ALMQVIST & j. WIKSELL’S boktryckeri.

Filosofi.

Amicus Veritatis. Olika Dagrar, samtal i reli-
giösa ämnen. Upsala 1884, R. Almqvist & J. Wik-
sell. ss. 176. 2 kr.

»Ingen tänkande nutidsmänniska lärer hafva und-
gått att någon gång i sitt lif känna sig stå ansigte mot
ansigte med den strid emellan de trenne i grund och
botten skilda verldsåskådningar, som för närvarande upp-
röra tidehvarfvets andliga ocean. Fåfängt lärer vara att
i denna strid tro sig kunna intaga en förmedlande stånd-
punkt — en sådan ståndpunkt blir halfhetens.» Så bör-
jar upptecknaren af dessa samtal sitt förord. Strax ne-
danför säges vidare: »Det är till en teckning af själfva
striden, föreliggande samtal söka lemna några bidrag».

Det är, såsom hvar man lätt finner, ingen lätt upp-
gift, som här föreligger. Redan det att sätta sig in i
tre olika ståndpunkter, så att man vid återgifvandet af
de resonnemang, som från dessa ståndpunkter föras, ej för-
falskar någon, är en svår uppgift, än svårare, då de
ståndpunkter, som skola göras gällande, äro trenne i grun-
den vidt skilda verldsåskådningar. Men trots svårighe-
terna har, enligt min uppfattning, förf, i det hela på ett-
rent af förvånansvärdt sätt lyckats.

De tre olika verldsåskådningar, som i föreliggande
samtal föra ordets och tankens strid med hvarandra, äro
kristendomen, naturalis- men och den Boströmska filosofin.
Att den kristna uppfattningen af verlden och lifvet är en
från alla andra skild egendomlig verlds- och lifsåskådning,
det är gifvet, och det kommer också i dessa samtal till
sin rätt. Likaså gäller detta om naturalismen, eller den
åskådning, som i den yttre naturen ser. och tror sig finna
källan och målet för alt. Svårare är frågan, om den Bo-
strömska filosofin, eller rättare den åskådning af lifvet och
verlden, som ur denna filosofi framgår, med rätta kan

betraktas såsom en från andra principielt skild verlds-
och lifsåskådning. Detta är svårt att afgöra redan där-
för, att dess representant i dessa samtal själf gör gällande,
att denna åskådning endast innebär ett utförande från en
viss synpunkt af kristendomens grundtankar. Är det så „ja
då är den Boströmska filosofiska åskådningen endast en form
af kristen åskådning. Detta bestrides dock i dessa samtal.
Det framhålles, att hufvudsaken för den kristna åskåd-
ningen är försoningen, för den Boströmska filosofin den
ideella fullkomligheten. Och är detta förhållandet, då har
visserligen förf, rätt att tala om den Boströmska verlds-
åsikten såsom en från andra skild, egendomlig verlds-
åsikt.

Intressant hade varit att erhålla denna antydan om
den Boströmska filosofins innersta princip mera utförd;
kanske skulle då läsaren mer, än nu är fallet, ha förstått,
hur den Boströmska filosofin kan grunda en verklig lifs-
åskådning och ej blott stanna som gäst hos förståndet.
I alla händelser skulle därigenom den Boströmska filoso-
fins representant i dessa dialoger ha framstått mer lef-
vande och mer innehållsrik, än nu är fallet.

Ett sådant utförande hade troligen äfven medfört ett
annat godt; det hade förmodligen gjort förf:s ord i (inled-
ningen,) om de trenne verldsåskådningar, som »uppröra
tidehvarfvets andliga ocean», mer begripliga. Ty hans
mening kan ju ej vara, att den Boströmska filosofin
skulle ha den spridning, att dess inflytande skulle vara
märkbart på denna ocean; han måste mena, att denna
filosofi hvilar på en princip, af den betydelsefulla omfatt-
ning, att en mångfald af de andliga rörelser, som vi se
omkring oss, i denna princip hafva sin egentliga kärna.

Jag har framhållit en brist i teckningen af represen-
tanten för den Boströmska filosofin. Detta innebär, att
något hos honom saknas, som hade varit önskvärdt att
hos honom finna, men innebär ej, att den teckning, som
är gifven, skulle vara falsk. Tvärtom har jag ju ofvan
framhållit såsom författarens förtjänst stor trohet naot
99

NORDISK REVY 1884—1885.

100

verkligheten. Ej hvarje anhängare af en filosofisk verlds-
åsikt har fattat denna på det möjligaste djupa sätt.

I ännu ett annat afseende är arbetets förtjänst verk-
ligt betydande. Hvarje allvarligt menad verldsåskådning
gör för sig anspråk på allmänt gällande sanningsvärde.
Härföre finna vi oss också i lifvet omhvärfda af argument
och bevisföringar för vidt skilda sådana. Ofta äro dessa
argument sådana, som vi äro böjda att antaga, men pä
hvilka vi ej fullt kunna förtrösta, ofta äro de sådana, som
vi känna vara falska, men ej kunna uppvisa såsom sådana.
I hvad fall som hälst är det af stor vikt att i lugn kunna
pröfva dem; men förutsättningen därför är att ha dem upp-
tecknade framför sig på papperet. Det är nu den anonyme
författarens förtjänst att ha — åtminstone hvad beträffar
den Boströmska filosofin — med nästan lexikalisk full-
ständighet återgifvit de argumentationer, af hvilka denna
filosofis anhängare begagna sig, då det gäller en mera
formell bevisföring. Att sålunda dessa dialoger ha bety-
delse för hvar och en, som önskar närmare studera nämda
argumentationer, det anser anm. för sin del gifvet, åt-
minstone kommer han för egen del att mången gång af
dem draga nytta.

Huruvida åter dialogerna egna sig till lektyr för en
ströre allmänhet, vågar jag ej afgöra. Att hvarje person
med någon filosofisk bildning af desamma skall ha mycket
att lära, det framgår af det redan sagda; men å andra sidan
äro de diskuterade frågornas mångfald så stor, de syn-
punkter som framhäfvas så otaliga, att dialogerna ej
lemna ett helt och fullständigt intryck, ej leda till ett be-
stämdt mål.

Innan jag sluter denna min anmälan, har jag att
lämna några uppgifter om samtalens form och innehåll.
De äro till antalet fem. — Det första erhåller sitt upp-
slag genom en ung students tvifvel på sin lämplighet att
blifva prest och hans däraf framkallade afsikt att egna
sig åt filosofiska studier. Detta ger anledning till en diskus-
sion om frågan, huruvida filosofin kan vara mänskligheten
till någon välsignelse. Andra samtalet rör frågan, hvad
det är som ger lifvet dess värde, och föres egentligen mellan
naturalisten och den Boströmska filosofiens representant.
Tredje samtalet rör kristendomens väsende; hvad är kristen-
dom? — en fråga, till hvars besvarande äfven femte sam-
talet syftar. Fjärde samtalet rör sig väsentligen kring
frågan om denna verldens väsende: utvecklingens bety-
delse, lifvets ställning i verlden etc.....

Språket är klart; oftast är det ett nöje att följa dia-
logen blott för språkets skull.

A. B—n.

Literaturhistoria.

Erdmann, Nils. Modern Realism. En psyko-
logisk literaturstudie. 111 sid. Stockholm, Jos. Se-
ligmann & Ci, 1884.

Detta arbete af en ung författare med ovanlig be-
läsenhet inom sitt begränsade fack innehåller en redo-
görelse för den nutida fransk-dansk-norska vittra realis-
mens sätt att uppfatta världen och särskildt sin konstnär-
liga uppgift. För den, som ej själf lärt närmare känna denna

vitterhetsriktnings förnämsta representanter inom lite-
raturen, är framställningen upplysande, särskildt genom
de utförliga och merendels väl gjorda referaten af fiera
bland denna riktnings ryktbaraste diktalster. Men för
den, som läst Brandes’, Zola’s och Bang’s kritiska ar-
beten och som äfven gjort bekantskap med deras teoriers
tillämpning i den vittra produktionen, innehåller boken
föga nytt, men väl ett och annat citat utan citations-
tecken. Stilen är nervös och troligen utbildad i Her-
man Bang’s skola; dit peka också de talrika mot vårt
språks lagar brytande danismerna. De korta, oroligt
hvarandra jäktande satserna verka i längden tröttande,
och förf, har ej uppnått förebildens stilistiska elegans.

S—e.

Gaidoz, H. et Sébillot, P., Blason populaire de
la France. Paris, L. Cerf, 1884. 382 sidd. 8:o. Pris
2 kr. 65 öre.

De som samlare af fransk folklore mycket förtjänst-
fulla båda författarne ha med detta arbete öppnat en pu-
blikation under titel » La France merveilleuse et légen-
daire», af hvilken äfven andra bandet redan utkommit*).
Författarne ha i titeln åter upptagit ordet blason i dess
fornfranska betydelse af loford eller tadel. Ordet är af
germanskt ursprung och släkt med vårt blåsa samt tyc-
kes leda sitt ursprung derifrån, att vid tornerspel här-
olderna uttrumpetade — blasonnaient —■ de sig anmä-
lande riddarnes sköldemärke och äfven deras krigiska
förtjänster m. m. Det blef sålunda å ena sidan en he-
raldisk term — sköld, sköldemärke, å den andra ett ut-
tryck för ett fördelaktigt eller nedsättande omdöme om
andra. Som titel för ifrågavarande arbete är uttrycket
mycket betecknande och anger kort och bestämdt bokens
syfte. Den innehåller nämligen en samling af dels tra-
ditionella korta omdömen och slagord, som fransmännen
nyttja eller nyttjat om andra nationer, eller för hvilka
de sjelfva äro objekt, dels sådana som de olika franska
bygdernas innevånare begagna om hvarandra. Att en
sådan samling skall för många ha ett ganska lifligt, pi-
kant intresse, kan man lätt förstå, och det var en god
idé att åstadkomma den. Erkännas bör äfven, att arbe-
tet är väl utfördt, ty samlingen är rikhaltig och all an-
vänd literatur på rätt ställe angifven, hvarigenom det
äfven får ett ej obetydligt bibliografiskt värde. Det tyc-
kes dock, som skulle en mera sofrande kritik, än förfat-
tarne gifvit sig tid att använda, här varit på sin plats.
Man finner nämligen ej sällan blotta citat ur författare,
-hvilkas omdömen ej kunna sägas ha karaktären af ord-
språk, under det att man å andra sidan finner antydnin-
gar’ om, att författarne haft till sitt förfogande mera af
»hvad folket säger», än de låtit inflyta i samlingen. Så-
dant arbetet är, erbjuder det dock en mycket roande
läsning, och man får i kommentaren förklaring af många,
äfven bekanta, talesätt, som man utan den ej kan rätt
uppfatta. Helt naturligt är flertalet af de anförda tale-
sätten sarkastiska och ofördelaktiga för objekten i fråga.

*) Contes des provinces de France par Paul Sébillot, 332 sidd.
8:0; ett urval af de bästa sagor, som hittills utkommit 1 redan
gjorda samlingar från olika provinser.
101

NORDISK REVY 1884—1885.

102

och vi svenskar ha ej kommit helskinnade undan, ty den
enda citat, som här anföres om oss, är, att i Franche-
Comte' termen chvéde begagnas == brigand. Ordets tyska
form röjer dock, att det ej träffar oss som nation, utan för-
skrifver sig från det 30-åriga kriget, då den svenska här,
som framträngde mot dessa bygder, var betydligt upp-
blandad med tyska element. — Arbetet har redan vunnit
mycket erkännande, och ganska utförliga recensioner
deraf finnas af F. Liebrecht i Zeitschr. f. roman. Phil,
h. 2. samt af G. Paris i Revue Critique n:o 29.

P. A. G.

Historia.

Daae, L., Nordmænd og Danske i Rusland i det
attende Aarhundrede (Særskilt Aftryk af Historisk
Tidsskrift, 2. Række, 4. Bind). Kristiania 1884. 81
sidd. 8:o.

Utredningen af de olika västeuropeiska kulturinfly-
telserna i Ryssland under äldre och nyare tider är för
den historiska forskningen en synnerligen tacksam upp-
gift. I sin helhet har denna inverkan varit af ofantlig
betydelse, men man får ej sammanblanda dess hvarandra
aflösande eller sins emellan parallelt löpande strömningar.
Vid en närmare granskning torde det visa sig, att de
särskilda folk, som af ryssarne plägade sammanfattas
under det gemensamma namnet nêmtsy, hvart på sitt sätt
bidragit till det stora slaviska rikets utveckling. Dit
räknades ej t. ex. de stamförvandte, men till största de-
len katolske polackarne och tjecherna, knappast fransmän
och italienare. En nêmets var för ryssarne i allmänhet
en främling af germansk härkomst och protestantisk be-
kännelse eller åtminstone med ettdera af dessa båda känne-
märken, ehuru naturligtvis i enstaka fall deras etnogra-
fiska och teologiska insikter kunde lemna dem i sticket.
Rollerna voro emellertid ganska olika fördelade emellan
de germanska stammarne. Alla gälde visserligen såsom
misstänkte otrogne, men några (t. ex. svenskarne och
lifländarne) betraktades såsom arffiender, andre såsom
fjärran ifrån anlände gäster, med hvilka man lättare kunde
inlåta sig. Denna uppfattning förändrades visserligen till
en viss grad genom tsar Peters europeiseringsförsök, men
i grund och botten har det gamla nationella betraktelse-
sättet bibehållit sig ganska väl inom de djupare lagren
af det ryska folket, för hvilket de inflyttade nêmtsy ännu
i dag äro ungefar lika obekväme som »frankerne» för de
muselmanske turkarne.

Danskar och norrmän hafva visserligen icke på långt
när ingripit i Rysslands historia med samma eftertryck
som tyskar (i växlande gradationer efter grannskap och
stamskilnad), svenskar, holländare, engelsmän och skottar.
Men det lönar likväl alltid mödan att efterspana äfven min-
dre, sporadiska inflytelser af västerländsk odling i vår
världsdels östra hälft, och personalhistoriska underrättel-
ser af detta slag kunna gifva många värderika vinkar
för specialforskaren. Man måste därför vara prof. Daae
mycket tacksam för hans omsorgsfulla och flitiga sam-
manställning af dylika uppgifter, hämtade ur den vidt-
omfattande och på många håll kringströdda literatur, som

för hans ämne är tillgänglig på åtskilliga europeiska språk.
Han har dervid med kritisk urskilning sofrat det ofta
tvifvel underkastade materialet och säkerligen i de flesta
fall träffat det rätta, om ock en eller annan anmärkning
skulle kunna framställas mot de resultat, till hvilka han
kommit. Så t. ex. torde det ännu få anses något vågadt
att uppföra Cornelius Cruys, Peter den stores berömde
amiral, på den norska meritlistan. Att han var född i
Stavanger, kan ju vara temligen sannolikt på grund af
de källor, som hr Daae anför (sid. 9 not.), men att han
hade sin släkt i Nederländerna och ansåg sig där vara
hemma, är ovedersägligt. Den ryske historieskrifvaren
Ustrialov meddelar (Istorija Petra velikago, IV: 2, sid.
449) ett utförligt utdrag ur ett bref af honom (odat. men
troligen från 1706), hvari han anhåller hos tsaren att få
återvända till sitt »fädernesland» Holland för att till-
träda arfvet efter sin moder och moster (faster?). Han
säger sig ock hafva redan 1697 förpliktat sig till 9 års
tjänst hos tsaren och åberopar åtskilliga bevis på sin ni-
tiska verksamhet i Ryssland.

Äfven Sievers torde snarare böra betraktas som tysk
(eller holländare?) än dansk. Att de båda duglige sjö-
männen stodo i förbindelse med Danmark antingen själfve
eller genom sina söner, bevisar ingenting för uppfattnin-
gen af deras nationalitet. Med samma skäl skulle t. ex.
skottarne Alexander Leslie och Patrick Gordon, som in-
lagt så stora förtjänster om det ryska krigsväsendets ut-
bildning, kunna hänföras till framstående svenskar i Ryss-
land. För öfrigt må gärna medgifvas, att icke blott na-
tionaliteten, utan äfven det politiska eller sociala sam-
bandet med ett visst land skulle kunna sägas gifva detta
en viss andel i berömmelsen, om man dervid fäster någon
större vikt.

Förf, omnämner (sid. 11), att Cruys i Holland (1698)
för tsarens tjänst värfvade ett stort antal sjömän, och tilläg-
ger med stöd af Brückner: »Officiererne vare for den
storste Del Hollændere, de ovrige Sofolk Danske og
Svenske». Hos Ustrialov (anf. arb. III, sidd. 576 ff.)
finnas fullständigare uppgifter om dessa personer. Däraf
framgår, att åtminstone intill styrmansgraden nedifrån
funnos icke få danskar och svenskar. Af matroserna
voro öfver hundra danskar, svenskarne något, ehuru obe-
tydligt, talrikare, af andra nationaliteter jämförelsevis ej
månge. Blott en enda person nppgifves uttryckligen som
norrman, liksom det ock fans en turk, en preussare, en
oldenburgare och en mecklenburgare. Det förtjänar näm-
nas, att äfven den bekante Frans Timmerman redan året
förut hade värfvat åtskillige utländske handtverkare för
de ryska varfbyggnaderna. Ibland dem voro flere svenskar,
men ingen dansk eller norrman nppgifves såsom sådan,
ehuru troligen en person, benämnd Simon Söfrensen, torde
hafva varit af dylik härkomst (Ustrialov, II, sid. 393).

En märkvärdig dansk man saknas i prof. Daaes
förteckning, nämligen kyrkohistorikern och samlaren Adam
Burchard Sellius, som öfvergick till ryska kyrkan och
under namnet Nikodem blef munk i Alexander-Nevskij-
klostret i Petersburg, där han äfven efter sin död 1746
begrofs, och där en stor del af hans efterlemnade hand-
skrifter förvaras. Om hans lefnadsöden och arbeten finnas
åtskilliga uppgifter bland annat hos Strahl, Das gelehrte
Russland (sidd. 375 ff.).
103

NORDISK REVY 1884—1885.

104

Åtskilliga andra tillägg till prof. Daaes intressanta
afhandling skalle kunna hämtas ur den ryska literaturen
och i synnerhet ur de ryska arkiven, som innehålla myc-
ket af vikt äfven för Danmark-Norges historia. Men i
en anmälan, hvilken af lätt insedda skäl måste blifva så
kortfattad som denna, kan detta ämne icke mer än an-
tydas. H-—e.

Hildebrand, Hans, Sveriges Medeltid, kulturhisto-
risk skildring. Första delen, femte häftet (ss. 545—
704). Innehåll: Handverket (slut); Handeln. Stock-
holm. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 3,50.

Jorgensen, Ä. D., Fyrretyve Fortællingar af Fædre-
landets Historie. 483 ss. Med 5 stentrykte Kort og
55 Billeder. Kjobenhavn. I Kommiss, hos G. E. C. Gad.
1882 (Folkelæsning nr 123. Ved Udvalget for Folke-
oplysnings Fremme). Pr. 3,50.

Antiqvarisk tidskrift för Sverige, utg. af Kongl. Vit-
terhets, Historie och Antiqvitets-Akademien genom Hans
Hildebrand. VIII, 1, 2. Hjalmar Stolpe, Vendel-
fyndet. Förberedande redogörelse. Hans Hildebrand,
Vendelfyndet. Några anmärkningar. Pontus Fahl-
beck, Forskningar rörande Sveriges äldsta historia: I.
Beovulfsqvädet såsom källa för nordisk fornhistoria.

Klassiska språk.

Rödström, P., De imaginibus Sophocleis a rerum
natura sumptis. Holmiae 1883. 42 ss. 8:o.

I denna akademiska dissertation vill förf, i nära an-
slutning till S. Dahlgrens skrift »De imaginibus Aeschyli»
och som fortsättning till sin tidigare utgifna om »Sofokles
liknelser ur sjöväsendet» framställa den store tragödens
bildspråk, såvidt som det är lånadt ur naturen. Himmel,
sol, måne, regn, moln, blixt, ljus, mörker, skugga, eld,
värme, vatten, stenriket, växter, djur med dessas under-
afdelningar — i sådana grupper fördelas materialet, olika
tolkningar af Sofokles mening på de särskilda ställena
upptagas, då och då inströs en reflexion.

Det vetenskapliga värdet af dylika sammanställnin-
gar inom ett trångt begränsadt område är icke stort, isyn-
nerhet om inga slutsatser dragas eller icke ens en index
locorum uppgöres. Hvartdera saknas i detta opusculum.

Äfven i detalj kunna några anmärkningar göras.
Altför ofta står förf, nog obeslutsam vid olika tolknin-
gar och läsarter. Så skall vid Oed. Col. 381 (sid. 1)
äfven Rauchensteins förklaring väl återgifva meningen
(»bene reddit sententiam»), ehuru den vidt skiljer sig från
den af förf, antagna. Och vid Aias 195 (samma sida)
får onpaviav betyda såväl »divinitus immissa» som »in-
gens»; antagligen står det predikativt, såsom stället af
senare kommentatorer vanligen tolkas. Sid. 5 hade Naucks
konjektur till El. 1130 just på grund af de öfriga ex-
emplen bort tillbakavisas. — Huru vissa liknelser i § 2
skola hänföras till solen, är svårt att inse. Vid ingen
af dem torde man behöfva, knapt nog kunna tänka på
solens uppgång, likasom denna icke gärna ursprungligen
har något särskildt att göra med de anförda verberna

dvatékXetv m. fl. — I ôç (sid. 4) ville referenten i all-
mänhet söka betydelsen »tröst, räddning, värn» och där-
med jämföra det latinska lux t. ex. hos Vergilius. Syn-
nerligen tydligt är detta i den ur Elektra citerade ver-
sen (1354). —• Vissa uttryck blifva metaforiska icke ge-
nom användande af ett bestämdt ord, utan genom en
sammansatt föreställning, t. ex. Extôva i Antig. 531
(sid. 28).

Författarens latin är tillfredsställande, hvarför det
förvånat oss att sid. 3 attonitus påstås vara »proprie
fulmine ictus»; ordet gäller alls icke blixten, utan blott
bedöfvandet af åskknallen, ehuru i svenskan och tyskan
med samma betydelse säger »träffad af åskan» ech »sla-
gen af blixten.» Cavallin upptager i sitt lexikon vid
attonitus lika riktigt som försiktigt endast det förra.

Helsingfors. F. Gustafsson.

Cavallin, S. J., Öfversigt af Horatii lyriska
versmått till läroverkens tjenst. Lund, 1884. Glee-
rupska universitetsbokhandeln. 19 s. Pris 50 öre.

Huruvida ofvanstående lilla skrift fyller någon känd
lucka inom vår skol-litteratur eller ej, därom kunna me-
ningarna vara delade. Mången skall utan tvifvel anse,
att för läroverkens behof, hvilket ej kan vara synnerligt
stort i afseende på latinsk metrik, då det är så an-
språkslöst på de klassiska studiernas öfriga områden, re-
dan tillräckligt sörjts genom de gängse skolupplagorna
af Horatius, hvilka ju sällan äro utan sin kortfattade
redogörelse för de Horatianska versmåtten, och att åt-
skilligt af hvad författaren därutöfver bjuder, såsom t. ex.
om den rätta uppfattningen af de katalektiska verserna,
dels ej lämpar sig för nybörjarens ståndpunkt, dels till
följe af den korthet, hvarmed saken måste behandlas, ej
utfaller särdeles upplysande. De förtjänster, hvilka ar-
betet eger, noggranhet, öfversiktlighet och trogen anslut-
ning till forskningens senaste resultater, göra det emel-
lertid förtjänt af alt beaktande, äfven om på grund af
ofvan antydda skäl dess användning icke torde blifva
synnerligen allmän. C. E. S.

Ny literatur.

Andersson, Hilding, Inledning och förklaringar till
Aristophanes’ komedi Acharnerna. Wexiö (A. Qui-
ding) 1884. 103 s. 8:0. 1,25 kr.

Frigell, A., Latinska Themata till inöfning af gram-
matiken. Andra häftet. 2:a uppl. Stockholm (P. A.
Norstedt & Söner) 1884. 98 s. 8:0. 1 kr.

Probst, H., Latinsk fraseologi. Öfversatt och i al-
fabetisk ordning uppstäld af G. S—dt. Upsala (Esaias
Edquist) 1884. 126 s. 8:o. 1,50 kr.

Scholia in Pindari Epinicia ad librorum ms. fidem
edidit E. Abel. Vol. II Scholia vetera in Nemea et
Isthmia. Fasc. 1,2,3. Berlin (Calvary) 1884. p. 1—524.
8:o. à M. 5.

Die Gedichte des Catullus. Herausgeg. und erklärt
von Alexander Riese. Leipzig (Teubner) 1884. XLIII,
288 s. 8:0. M. 4. .
105

NORDISK REVY 1884-1885.

106

F. Macci Plauti comoediæ, Recensuit, instrumento
critico et prolegomenis auxit Fridericus Ritschelius
sociis operæ adsumptis Gustavo Loewe, Georgio
Goetz, Friderico Schoell. Tomi II fasc. V Poenulus.
Lipsiæ (Teubner) 1884. XVI, 178 s. 8:o. M. 5.

Taciti annalium ab excessu divi Augusti libri. Edi-
ted with introduction and notes by Henry Furneaux.
Vol. I. Books I—VI. Oxford (Clarendon Press) 1884.
X, 612 s. 8:0. 18 S.

Bergk, Theodor, Griechische Litteraturgeschichte. 3
Bd. Herausgeg. v. Gust. Hinrichs. Berlin (Weid-
mann) 1884. M. 7.

Flach, Hans, Geschichte der griechischen Lyrik.
Tübingen (Fues) 1884. XX, 698 s. 8:0. M. 13.

Mélanges Graux. Recueil de travaux d’érudition
classique dédié à la mémoire de Charles Graux. Paris
(Thorin) 1884. LVI, 823 s. 8:0. Fr. 50.

Romanska språk.

Vising, Joli., Sur la versification anglo-normande,
Upsala 1884, R. Almqvist & J. Wiksell, 91 sidd. —
Pris 1,75 öre.

De som syssla med studiet af de fornfranska dia-
lekterna, känna utan tvifvel, att hr Vising redan förut
en gång behandlat anglonormandiskan, nämligen i sin
gradualdisputation : Etude sur le dialecte anglo-normand
du XII siècle (Ups. 1882), och att han gjort det på ett
sätt, som genast visade i en fördelaktig dager hans veten-
skapliga metod, hans kritiska blick och en lika anspråks-
lös som talangfull framställning. Samma egenskaper ut-
märka äfven i hög grad det förevarande arbetet, hvilket
utgör ett viktigt bidrag till utredningen af den svåra
frågan om franskans ställning och öden på engelsk mark,
oumbärligt för hvar och en, som befattar sig med ämnet,
och därtill en angenäm lektyr, trots sina vetenskapliga
detaljer.

Det är en känd och obestridd sak, att våra dagars
engelska språk är starkt uppblandadt med franska ord
af äldre och yngre datum (i synnerhet sådana, som höra
till styrelse, konst, religion, vetenskap), så att af icke-
romanska språk endast tyskan öfvergår engelskan
i detta afseende Det är lika obestridligt, att dessa
literära ordlån, hvilka togo sin början, ehuru ojäm-
förligt sparsamt, redan före eröfringen 1066, till den
grad mångfaldigats vid slutet af trettonhundra-talet
(Chaucer),att engelskan var ett verkligt halfromanskt
språk, hvad ordskatten beträffar. Men en annan sak är
den, huruvida anglonormandernas, de bildades och mäk-
tiges d. v. s. de fransktalandes språk — hvilket onek-
ligen äfven å sin sida redan tidigt tillägnat sig ett antal
engelska ord —, om själfva språkformen kan antagas ha
rönt någon inverkan från den engelska diktningen, så
att de t. ex. skulle ha utbildat och förändrat sin franska
verskonst efter medvetet engelska regler.

Det är emot en sådan åsikt, som hr Vising hade
att inskrida, nämligen mot den åsikten om den anglo-

normandiska versbildningens skick, som vunnit en så
mäktig förkämpe som den grundlärde Hermann Suchier*)
och sådana anhängare som ten Brink och Koch.

Enligt dessa lärdas åsikt måste det vacklande och
oregelbundna, som redan i tolfte århundradet skönjes i
denna versbildning, bero på en frivillig användning af
nya metriska principer, nämligen genomgående tryck-
aksent och växlande antal stafvelser i en och samma
versart, i stället för de inflyttade normandernas strängt
begränsade stafvelsetal och deras iakttagande blott af
cesurens och versslutets aksenttryck och takthvila, samt
för öfrigt en jämn fördelning af versradens udda och
jämna stafvelser. Hr Vising påpekar, att den förra (ger-
maniserande) åsikten aldrig omfattats af franska forskare,
icke häller af de tyska romanisternas mästare i frågan, Tobler,
och den förevarande afhandlingen går ut på att uppvisa,
huru osannolik den i själfva verket är.

Detta lyckas också, enligt anmälarens mening, alt
igenom för hr Vising. Emellertid har han icke tagit
saken lätt, utan har förebragt allehanda skäl af större
eller mindre bevisningskraft. Han hopletar en mängd
väsentliga drag för att gifva en samlad bild af nor-
mandernas ställning i England från år 1066 till medlet
af trettonhundra-talet; han åskådliggör, huru ringa den
s. k. anglosaxiskans inflytande måste ha varit på den
anglo-normandiska literaturen i det hela, och tvärt om;
huru orimligt det är att tänka sig användandet af en
växlande germansk-romansk skandering i ett och samma
skaldestycke; huru obefogadt det vore att skylla på ko-
pisterna allena — deras fel af alla slag belöpa sig öfver
hufvud, enligt hr Visings beräkning, omfattande tolf hand-
skrifter, till allra högst tjugutvå procent —, i synnerhet
som alt detta kan och bör förklaras genom det uppen-
bara och naturliga faktum, att formernas upplösning, staf-
velsers förstummande och andra fonetiska utvecklingar
försiggått vida hastigare, och således tidigare, i anglo-
normandiskan än i den kontinentala franskan, dock hufvud-
sakligen i samma riktning som där. Altså, anglonor-
manderna ha användt sina franska versregler i trots af
formernas fortgående förfall — ungefär som, må det an-
märkas i förbigående, än i dag de franska fransmännen
göra, då de räkna såsom stafvelse i vers mången sådan
stafvelse, som sedan mer än ett århundrade blifvit blott
rudimentär eller försvunnit ur det talade språket. Att
anglonormanderna alt ifrån tolfte århundradet ha användt
reglerna illa, det var all anledning att väntai ett språk,
hvars ohäjdade utveckling snart genom yttre omständig-
deter blef en verklig upplösning. Denna upplösnings
grader voro tydligtvis: osäkerhet, vårdslöshet och full-
ständig bekymmerslöshet [åtminstone hvad versens första
halfdel vidkommer].

*) I Anglia II, 215 formulerade S. på följande sätt sitt försvar
mot Koschwitz (Zeltschr. f. Rom. Phil. II, 338):

1. Einige Anglonormannische dichter, besonders Fantosme,
haben die metrische gestalt des halbverses Talent m'est pris de
faire vers mit der metrischen gestalt des halbverses Gentil rei
d'Engleterre beliebig abwechseln lassen — 2. Es war den Agn.
dichtern einer gewissen periode gestattet, jeden vers und jeden
halbvers um eine silbe zu verkürzen. — 3. Die Anglonormannen
haben die pause der cäsur, zum teil sogar die des versschlusses
gelegentlich vernachlässigt. — 4. Fünf laissen am schlusse von
Fantosme's chronik sind in sechzehnsilblern gedichtet.
107	. NORDISK REVY 1884—1885.	.	108

Anmälaren vill icke upptaga Revyns knappa ut-
rymme med detaljanmärkningar, och de som möjligen
kunde göras äro för öfrigt obetydliga. Endast ett par
saker må påpekas. Förf, hade kunnat ägna litet mera
uppmärksamhet åt La vie de S. Grégoire, (Romania XII,
145), t. ex. när han på sid. 55 beklagar bristen på au-
tografiska poemer med felaktig versbildning. De få fel,
som den eljest korrekte (== franskhärmande) frère Angier
begått vid författandet och renskrifvandet af stycket (af-
slutadt den 30 april 1214 med Angiers egen hand, enligt P.
Meyers högst sannolika antagande), kunde varit lämpliga
att betrakta både positift och negatift. — I sitt 5:te
kapitel, Revue des poèmes anglo-normands publiés, upp-
tager förf., ehuru med tvekan, Robert Bikets Lai du Cor
såsom anglonormandisk. Anmälaren anser förf:s tvekan
fullt berättigad, och antager för sin del*), att ingenting
bjuder eller berättigar att kalla det förträffliga lilla
styckets författare en anglonormand. Ordet wessail är
icke nog därtill, icke häller cnivet (katal. ganivet; jfr
Diez Wb. 3, s. 245); något svårare är rimmet demore:
jure, dock väl knapt tillfyllest. Icke fjorton, utan
blott de fyra begynnelseverserna äro tillfogade af ms
Digby’s kopist. Början torde ha lydt så här:

Le Cor de Garadoc.

A Carlion [avint]
que li reis Artus tint
une feste qui cöste,

4. un jör de Pentecoste.
Mont [fu] riche la feste
[ço] conte nostre geste.
[Vint] milie chevalier

8. i sistrent al mangier,

[vint] milie [dameiseles],
qui dames, qui [puceles]:

[i]ço fu grant merveille,
12. chascuns out sa pareille.
Cil qui n'aveit espose
manjout avec sa töse,
sa serör, o s'amie:

16. ço fu grant corteisie.

F. A. W.

Orthographia Gallica, ältester Traktat über
französische Aussprache und Orthographie, nach vier
Handschriften zum ersten Mal herausgegeben von J.
Stürzinger. Heilbronn, Gebr. Henninger 1884, XLVI
+ 52 sidd. 8:o. Pris 2 M. 40.

Denna publikation utgör det 8.de bandet af det un-
der ledning af prof. W. Foerster utgifna Altfranzösische
Bibliothek, hvilket väl förtjänar ett tacksamt erkännande
för de goda och värdefulla arbeten, som det redan inne-
håller. Dr Stürzinger, som förut gjort sig förmånligt
känd genom en dissertation, »Über die Conjugation im
Rätoromanischen», har nu här efter alla honom bekanta
handskrifter **) med all nödig omsorg utgifvit den älsta
kända urkunden för fransk rättskrifning jemte den
kommentar, hvarmed den beledsagas i de yngre hand-
skrifterna. Denna urkund skrefs omkring år 1300 af en
engelsman, som därmed sökte hämma det förfall, hvari
den franska rättskrifningen redan då råkat i England,
där det franska tungomålet alt starkare påverkades af
landets eget språk. Han kommer sålunda endast indi-
rekt att yttra sig om uttalet, men de meddelanden, han

*) Den kritiska texten blir snart synlig i tryck.

**) I Romania s. 488 meddelas, att i Dublin finnes en femte
handskrift, om hvars tillvaro utgifvaren ej ägt kännedom.

härom lämnar, äro ytterst värdefulla, och som man ej
sällan ser dem citeras, bör man vara utgifvaren tack-
sam för, att han nu gjort skriften tillgänglig för den
stora allmänheten. I inledningen lämnar han en myc-
ket intressant historik öfver den jämförelsevis rika
literatur, som under medeltiden författades i England
med syfte att tjäna isynnerhet dem till ledning, som
där ville meddela undervisning i det franska språkets
talande och skrifvande. Man finner sålunda här, att
denna literatur omfattade ej blott uttals- och rättskrif-
ningsläror, utan äfven fraseologier, parlörer och brefstäl-
lare. Återstoden af inledningen utgöres af en noggrann
redogörelse för de olika handskrifterna af den ifrågava-
rande texten, hivarvid utgifvaren får tillfälle att lämna
flera värdefulla notiser om franskans uttal i England.
Därefter följer själfva texten noggrant återgifven med
alla varianter och tillägg. På de sista 15 sidorna har
utgifvaren kommenterat densamma med upplysande an-
märkningar, som beröra flera intressanta fonetiska frågor,
hvartill den ger anledning. I allmänhet gillar ref. full-
komligt utgifvarens förklaringar, men i ett fall kan han
ej göra det. Det är, då utgifvaren sid. 48 söker för-
klara bruket af x för us i t. ex. dex för deus, hvaraf
man finner en kvarlefva i t. ex. les dieux, på det sätt
att u under en kortare tid framför konsonant öfvergått
till c, som + s framkallat bruket af x, hvarefter det gamla
uttalet återkommit, men däremot x bibehållits. Detta
antagande stöder han med analogt fall i rätoromanskan,
samt med några ex. på vect för veut, moct för mout och
tocte för toute i en handskrift af Benoit de Sainte-More's
krönika, Att denna förklaring, som för franskan stöder
sig på så svaga grunder, men dock förutsätter en så
ovanlig ljudpassage, ej förefaller antaglig, torde de fle-
sta medgifva. Man gör därföre rättast i att bibehålla
den gamla uppfattningen, att företeelsen helt och hållet
är af paleografisk natur, ehuru man måste medgifva, att
dess historiska förlopp ej är så alldeles lätt att säkert
och fullständigt uppvisa. Då prof. Paris i S. Alexis
s. 278 säger sig uppfatta det finala x i diex m. fl. ord
som ett skriftecken för us, tillägger han, att han gör
det af skäl, som det blefve för långt att där vidare ut-
veckla. Det fordras också ganska vidlyftiga paleografi-
ska undersökningar för att kunna fullständigt utreda för-
hållandet. Ehuru alt behöfligt material ej stått ref. till
buds, vågar han dock här framlägga ett försök till för-
klaring. Som bekant användes i fransk skrift under
medeltiden ungefär samma abbreviaturer som i latinsk.
Då under 12:te och 13:de seklen man i latinsk skrift
började använda ett med bokstafven z identiskt tecken som
abbreviatur för finalt us, som då skrefs i samma rad
som den öfriga delen af ordet, skulle man alltså väntat
sig att i fransk skrift återfinna samma tecken med samma
uppgift; då manibus återgafs med manibz, borde det fran-
ska deus ha skrifvits dez. Härvid mötte dock den olä-
genheten, att i många franska trakter z som final angaf
ett bestämdt ljud, hvarigenom dess samtida användning som
abbreviatur kunde föranleda misstag. Däremot var x en
fullkomligt öfverflödig bokstaf, som skrifvarne ofta an-
vände som final i st. f. s. Då det nu gälde att följa
med det nya latinska beteckningssättet, låg den tanken
nära att med x ersätta latinets z. Af en sådan anled.
109

NORDISK REVY 1884—1885.

110

ning tänker sig referenten, att först det ofta återkom-
mande ordet deus förkortades till dex, hvarefter x blef
en vanlig abbreviatur för us. I historisk följd skrefs
sålunda chevals, chevaus, chevax, chevaux, och i denna
senare form har af gammal vana x bibehållits, ehuru u
där tinnes utskrifvet och sålunda s vore den närmast
berättigade bokstafven, eftersom abbreviaturen x faktiskt
blifvit upplöst. Att gången varit denna, framgår äfven
däraf, att i samma handskrift från början af 13:de sek-
let pronomen eux skrefs såväl els, den äldre formen, som
eus, ex, hvilket ju ej ger rum för antagandet, att u öf-
vergått till c, livaraf skulle följa, att man samtidigt och
på samma ort använde så disparata uttal som eus och
ecs. P. A. G.

Widholm, Alex. E., Fransk språklära i samman-
drag till läroverkens tjenst. Stockholm. Norstedt &
Söner. 1884. 1. Formlära*). XXIV + 86 s. Pris: 1,25.

Syntaxen är visserligen ej ännu utkommen, men ut-
talslära, formlära och ordbildningslära äro med den så
olikartade, att de väl kunna för sig bedömmas.

Genom det nu gjorda sammandraget af hr W:s större
grammatik har åstadkommits en lärobok, som till omfån-
get ganska väl lämpar sig för skolans högre klasser.
Dessutom har formläran särskildt stora förtjänster, såsom:
reda och klarhet, eftertryckligt betonande af livad prak-
tiken lär, att man bör betona, och en förträfflig typogra-
fisk utstyrsel. Med ett ord förf, har all heder af denna
del af boken. Mot en viktigare punkt kan en invänd-
ning vara berättigad. Det heter s. 15, att subst. på
eau bilda plur. genom tillägg af x; så har det ock he-
tat i många grammatikor före förf:s. Men man borde ej
göra någon hemlighet af att fléau, préau, gruau, sarrau,
étau, fabliau, aloyau, boyau, hoyau, noyau, tuyau bilda
plur. på samma sätt. Med andra ord, det borde stå au
i st. f. eau.

Den jämförelsevis korta och mindre viktiga ordbild-
ningsläran synes ock vara mycket förtjänstfull.

Detsamma kan tyvärr ej sägas om uttalsläran, där
många fel förekomma. Här några af de anmärknings-
värdaste.

S. VIII. I t. ex. mal och nation äro a-ljuden vä-
sentligt skilda till kvaliteten såväl som till kvantiteten;
mal har högre a (närmande sig åt a) än nation som har
lägre a (närmande sig åt å); jf. Storm, Engl. Phil., s.
34 och anm. 2, samt Victor, Elem. der Phonetik, s. 44 f.
För öfrigt är uttrycket öppet a föga upplysande; se Storm
1. c. s. 87. — S. X. Definitionen af diftong kan ej vara
antaglig, äfven om den blott är afsedd för franskans för-
hållanden. Rösten hvilar t. ex. ej på i i moiré, soirée,
där oi väl är diftong lika såväl som i moi etc. — S.
XIII. Hvad som säges om »De muljerade vokalerna» är
alldeles oriktigt. Redan förf:s första regel innebär kri-
tik nog af hans framställning. Den lyder: »Då en
vokal åtföljes af ändeisen -il eller inuti ord åtföljes

*) Det utkomna häftet innehåller tre i paritet med hvarandra
stälda afdelningar: I. Uttalslära, II. Formlära, III. Ordbildnings-
lära. Det förefaller då eget, att omslagsbladet blott angifver: I
Formlära.,

af stafvelsen -ill-, behåller han sitt vanliga ljud, men
låter -il, -ill- ljuda efter ungefär som svenskt j». Då
förf. s. XVI återkommer till denna sak, heter det till
och med: »än stumt än muljeradt är -il uti gril etc.».
Månne förf, kan elegant uttala gril med il stumt? —
S. XIII. Då det säges, att som’ ändelse hvarje på näs-
ljud följande konsonant är stum, så fattas ändelse i en
obestämd bemärkelse, som man ej förstår, och detsamma
är förhållandet på flere andra ställen; jf. ex. plomb och
vaincs. Om i plomb b oegentligt kan kallas ändelse, där-
för att det slutar ordet, så plägar man dock allmänt och
med rätta i vaincs kalla vainc för stam i motsats mot s,
som är ändelse. — S. XV. Genom en vårdslöshet i ut-
trycket säger förf., att sch uttalas som k i schéma; på
liknande sätt säges s. XVII, att qu uttalas diftongiskt
i aquarelle. Beskrifningen af uttalet af muljeradt n är
vilseledande; n kommer ej före och j ej efter, utan n
prononceras samtidigt med tungryggens höjande såsom för
i eller j. — S. XXI. Uttalet grantarmé = grande armée
kan ej vara riktigt; det är viktigt påpeka för lärjungen
uttalet grandarmé vid sidan af grantom = grandhomme;
jf. Lücking, Schulgramm, s. 29.

Synnerligen lyckad är dock § 8 (s. XXII), där det
på ett utmärkt sätt redogöres för tonvikten. Förf, har
uppenbarligen gjort sig till godo doc. Wulffs ypperliga före-
drag om fransk aksent vid filologmötet i Kristiania 1881.

Vänersborg. J. V.

Germanska språk.

Klockhoff, Oskar, Relativsatsen i den äldre forn-
svenskan ined särskild hänsyn till de båda Vestgöta-
lagarna. Afhandling i syntax. Karlstad, läroverks-
program, 1884. — 64 sidd. 4:o

Bland de jämförelsevis fåtaliga monografierna inom
de skandinaviska språkens syntax intager förenämda af-
handling ett mycket framstående rum. Man kan endast
beklaga, att tid och omständigheter icke medgifvit förf,
att utsträcka sin undersökning åtminstone till skrifterna
från vårt språks första utvecklingsperiod, hvarigenom hans
arbete naturligtvis skulle hafva erhållit förökadt värde.
Den begränsning, förf, uppstält för sitt ämne, har emel-
lertid icke hindrat honom att meddela en och annan upp-
lysning om relativsatsens byggnad både i runspråket
och i andra fornskrifter än Västgötalagarne.

Förf, inleder sin afhandling med några anmärknin-
gar om den ursprungliga satsfogningens sannolika be-
skaffenhet samt lemnar, efter att hafva antydt relativets
ursprung i sanskrit, zend, grekiska o. s. v., en summa-
risk redogörelse för relationens uttryckande inom de med
de skandiska närmast besläktade språken. Vid den
närmare framställningen af relativsatsens utveckling skil-
jes efter Erdmanns föredöme mellan epexegetiska och
egentliga eller nödvändiga relativsatser. Till de förra
räknas äfven sådana som formelt äro hufvudsatser. Un-
der framdragandet af åtskilliga dylika strukturer från run-
inskrifterna kommer förf, äfven att lemna icke oviktiga
bidrag till den rätta uppfattningen af de fsv. pronominal-
formerna sar och is.
111

NORDISK REVY 1884—1885.

112

Då, såsom man kunde vänta, redan i våra älsta
språkliga minnesmärken den relativa satsfogningen är
fullt utbildad, måste frågan om relativsatsens tillkomst i
vårt språk i sista hand blifva af öfvervägande spekula-
tivt intresse; de historiska data i fsv. lemna oss ej den
yttersta förklaringsgrunden, om de än leda oss ett godt
stycke på vägen dit, och i hvad fall som hälst måste man
här nöja sig med den mest rimliga hypotesen. Innan
förf, lemnar ett svar på dessa spörsmål, konstaterar han
med några exempel från älsta tider tillvaron af utbil-
dade relativsatser och meddelar därefter (sidd. 12—32)
en fullständig förteckning på de båda Västgötalagarnes
förråd af dylika konstruktioner, ordnade efter korrela-
tets bekaffenhet samt dettas och relativets inbördes för-
hållande. Denna statistik är med synnerlig noggrannhet
utförd och lemnar ett värdefullt material äfven för fram-
tida undersökningar i hithörande frågor.

Om relativets ursprung i germanspråken hafva huf-
vudsakligen tvänne åsikter blifvit framstälda. Den ena,
omfattad af Windisch, Delbrück, Jolly och särskildt på
nämda språk tillämpad af Kölbing, anser det germanska
relativet uppkommet på samma sätt som det grekiska,
genom anafora af ett i satsens början stående deiktiskt pro-
nomen, hvilket utvecklat sig till fullständigt relativ och i
vissa språk sedan blifvit förstärkt med oböjliga ord såsom
i anglosax. pe, i got. ei och i skandiska språken es eller er.
Den andra åsikten, framstäld af Erdmann med hänsyn till
förhållandet i fornhögtyskan, antager, att relativsatsen
ursprungligen saknade eget inledningsord, och att samban-
det mellan hufvud- och bisats var ett hufvudsatsen till-
hörigt demonstrativt ord, som småningom, därigenom att
bisatsen anslöt sig till detta, blef relativt, sammanväxte
med relativsatsen och underkastades då ock hans kon-
struktion. Mot den förstnämda meningen, såvidt den
skulle afse tillämplighet på alla germanspråk, invänder
Erdmann, att den (fornhög)tyska (icke den germanska)
relativsatsen i två väsentliga punkter afviker från den
grekiska, näml. både i fråga om ordställningen och däri,
att de ord, som användas till relationens uttryckande, dock
bibehållit sin demonstrativa kraft och aldrig inskränkts
till den relativa bisatsen allena. Den Erdmannska in-
vändningens befogenhet synes förf, med alt skäl god-
känna, men i sammanhang därmed hade det enligt ref:s
mening varit lämpligt att anmärka, det Erdmanns teori
ej häller är tillämplig på alla germanspråk. Att den ej
förklarar relativsatsens utveckling i gotiskan, har Eckardt
visat; och den omisskänneliga likheten i användningen af
gotiskans ei och de nordiska fornspråkens (isynnerhet
norrönans) er såsom hufvudfaktor i all icke blott relativ
utan i allmänhet hypotaktisk satsfogning torde vara ett
viktigt skäl emot de nordiska språkfenomenens förklaring
enligt Erdmanns hypotes. Däremot kan man visserligen
gifva förf, rätt i hans kritik af Windischs åsikt, då denne
anser, att det anaforiska pronominet erhållit ei, er såsom
stöd för den relativa funktionen. Troligare är nämligen,
att det just är partikeln, som ursprungligen angifver och
uppbär relationen, men det anaforiska pronominet behöf-
ver därför ej, såsom förf, antager, blifva helt betydelse-
löst, utan utgör ett ganska viktigt komplement till den
flexionslösa partikeln, genom hvilket både bristen på ett

oböjligt relativpronomen fullt ersättes och den relativa
satsfogningen särskiljes från andra slag af hypotaxis.

Då emellertid förf, med anslutning till Erdmanns
mening anser, att relativsatsen ursprungligen tillfogades
utan särskildt inledningsord, och att relationen tillräckligt
angafs därigenom att i slutet af hufvudsatsen sattes ett
demonstrativt pronomen, hänvisande på det ord, som skulle
närmare bestämmas, blir det för honom nödvändigt att
söka en särskild förklaring på uppkomsten och användnin-
gen af partikeln er (es). Han finner denna användning
föranledd af en förändrad ordställning. Demon strati vet
kunde nämligen flyttas från slutet af hufvudsatsen fram-
för substantivet eller adjektivet såsom dess bestämning,
och ett eller flere ord, tillhörande hufvudsatsen, följa
derpå. Genom denna omflyttning fördunklades, menar
förf, samhörigheten mellan demonstrativet och relativsat-
sen, och man uppfann då den utvägen att genom ett sär-
skildt inledningsord till bisatsen antyda denna samhörig-
het. Detta ord blef er (es), det samma, som på fullt
analogt sätt användes i de temporala satserna, hvilka
förete en med relativsatserna parallel utveckling från det
språkskede, då ännu ingen skarp gräns var dragen mellan
dessa slag af satser. Huruvida äfven i gotiskan en för-
ändrad ordställning framkallat en relativpartikel, under-
sökes icke.

Vid den härefter följande betraktelsen af de fall,
då relativsatsen utan något särskildt inledningsord an-
sluter sig till hufvudsatsens korrelat, meddelas, att i Väst-
götalagarnes 464 relativsatser saknas relativet 161 gån-
ger. Kölbing antager, att relativet i dylika satser bort-
fallit; Jolly däremot finner sådana fall vara lemningar
af ett urgammalt språkstadium. Förf, ansluter sig till
Jollys mening, oaktadt förhållandet i den närslägtade
norrönan är sådant, att i äldre språket relativpartikeln
(nästan) aldrig saknas, hvaremot i senare isländska skrif-
ter relativet utelemnas ganska ofta. Med en intressant
undersökning af ordställningen i relativsatsen samt ett
uppvisande deraf, att konjunktiven i fornsvenskans rela-
tivsatser blifvit så godt som undanträngd af indikativen,
afslutar förf. sitt innehållsrika arbete.

Äfven om man i likhet med anmälaren hyser den
tanken, att Erdmanns skarpsinniga förklaringar af språk-
fenomenen i fornhögtyskan icke äro i allo tillämpliga på
företeelserna i de skandiska språken, och att nämda
teorier må hända väl mycket inverkat på författarens
åskådningssätt, skall dock ingen förneka, att man i dr.
Klockhoffs afhandling finner en mångsidig och grundlig
behandling af det föresatta ämnet. Hans skrift, som för
öfrigt vitnar om en god metod, en icke ringa grad af
tankeskärpa samt ett klart framställningssätt, skall alltid
genom sitt sakrika innehåll utgöra ett viktigt bidrag till
svenska språkets satsfogningslära.

Th. W.

Franck, J. Etymologisch Woordenboek der Ne-
derlandsche taal, uitgegeven onder toezicht van Dr.
P. J. Cosijn. l:ste aflevering. ’s- Gravenhage,
Martinus Nijhoff, 1884. 128 sp. (64 sid.) 8:o.

Af ofvanstående nederländska etymologiska ordbok
är första häftet, slutande vid artikeln bont, utkommet
113

NORDISK REVY 1884—1885.

114

för några månader sedan. Arbetet är h. o. h. planlagdt
efter mönstret af Kluges bekanta tyska ordbok; redan
detta är ett godt tecken; om åtskilliga artiklar rent af
äro att anse som fria öfversättningar efter Kluge, kan
detta icke förringa arbetets värde. För öfrigt saknas
ingalunda själfständig uppfattning, om också de flesta
förekommande tillägg eller förslag till etymologier af-
vikande från Kluges icke äro af synnerlig betydelse.
Dessutom finnas naturligtvis här behandlade åtskilliga
ord, som icke förekomma i nyhögtyskan och således icke
återfinnas hos Kluge. I grundlighet och skarpsinne kan
herr Franck icke mäta sig med föregångaren. Dock äger
han tillräcklig skola och insikter för att hafva åstad-
kommit ett grundligt och pålitligt arbete, utan fråga den
bästa nutida uteslutande etymologiska ordbok på det
germanistiska området näst Kluges. Endast sällan spåras
tecken till en viss osäkerhet i ljudlagarna, såsom då förf,
söker rädda den gamla sammanställningen af ordet aal
ål med lat. anguilla genom att antaga ett gotiskt *als af
förgerm. *anghla- eller tror sig kunna ställa fbulg. adj.
bledu blek till samma rot som adj. blind (vid sistnämda
ord må anmärkas, att Franck antager en afljudsform
med u i nordiska vb. blunda, som Kluge synes förbisett).
Vi skola nu exempelvis påpeka några hos Franck före-
kommande nya etymologier eller nya synpunkter.

Adder huggorm (med bortfallet n af äldre nadre,
nadere, nht. natter f.; jfr isl. na‘r m.; got. na^rs) tänker
sig förf, kunna vara afledt af roten ne, som skulle be-
tyda «sno» (i nht. nahen sy, samt lat. neo, gr. véw
spinna o. s. v.).

Barm- i barmhärtig och erbarmen o. s. v., i nyare
tid upptaget från tyskan, motsvaras i äldre ndl. alltid
af en stam ontfarm- eller ontferm-; denna förklaras som
utvecklad ur *ont-ve-arm- af en med prefixet ont förstärkt
form af *bi-arm, sammansättning af adj. arm miser; där-
emot låter den sig svårligen härledas ur stammen i subst.
barm, hvilket ord Grimm var böjd att anse som stam-
ordet till den ifrågavarande tyska ordgruppen.

I bed bädd ser förf, ett indoeur. *bhodhjo- af samma
rot som lat. fodio gräfva och slaviska verbet bod- stinga.
Grundbetydelsen skulle vara «det gräfda, uppbökade»,
vare sig älst betecknande liggplats för djuren eller möj-
ligen hänvisande ända till de tider, då de indoeuropeiska
människorna själfva lågo i gropar eller utgräfda jord-
hålor.

Bier öl anser Franck liksom Kluge omöjligt att
sammanställa med lat. bibo; han föreslår, såsom alternativ
till Kluges hypotetiska #beuro- af *breuro-, ett annat
*beuro- af roten bhur i gr. yvodc röra om, blanda till,
noygéqw svalla, brusa, jäsa. Så länge ordet ej är visadt
vara urgermanskt (isl. björr, som uppträder sent i litera-
turen och lär endast brukats om utländskt öl, kan vara
lånord), vill ref. för egen del hålla på den gamla här-
ledningen från lat. infin. bibere (prov, beure, fornfr. dial.
beuvre); jfr nysv. dricka, svagdricka.

Bijster adj. (sv. bister från lågtyskan) gissar förf,
med anledning af den flamländska formen bijstier vara
utveckladt ur en gammal sammansättning *bi-stiuri, som
skulle betyda «förstörd» el. dyl., af samma rot som verbet
ndl. storen, nht. stören.

Uttrycket vuur boeten tända upp eld (fsv. böta eld,

behandladt i en utförlig artikel hos Rydqvist VI 67 ff.)
vill Franck söka förklara ur grundbegreppet «förbättra,
d. v. s. fördrifva kölden eller mörkret medelst eld».
Men enligt konstruktionen i fornsvenskan med eld såsom
accusativobjekt (icke med instrumental dativ) synes den
egentliga betydelsen endast kunna vara «göra eld bättre»
hvilket väl får fattas som liktydigt med att bringa en
slocknande eld till låga genom påläggande af nytt bränsle;
då man väl fordom ofta tände eld med glöderna efter en
gammal eld, synes oss betydelsen tända upp eld lätt be-
griplig..

Vi sluta med att uttala den förhoppningen, att fort-
sättningen af detta betydelsefulla arbete icke måtte låta
för länge vänta på sig.

. F. Tamm.

Pettersson, E. W., Om bisatsens konstruktion
i nyhögtyska skriftspråket, af E. W. P., lärare vid
Gefle högre allmänna läroverk. Gefle 1884. XVII
ss. 4:o.

En intressant liten specialaf handling om två punkter
i det tyska språkbruket, hvilka i grammatikorna med
endast några få ord pläga vidröras. Arbetets första del
handlar »om inversionen i tyska bisatser.» Hvilken slags
inversion förf, menar, framgår först af exemplen på pag.
IV; det är nämligen den, genom hvilken verbum finitum
flyttas fram från bisatsens slut till dess inre del. Förf,
lemnar en, till och med för en tysk, öfverraskande mängd
af exempel på denna företeelse. Det är icke någon sär-
deles angenäm öfverraskning, ty många bland exemplen,
äfven sådana som härröra från berömda författare, äro
ingalunda prof på utmärkt vacker tysk stil; t. ex. då
Baumann, Phil. Monatshefte, säger: »Was in ihren Augen
nie so vollkommen geschieht, als wenn sie schienen
gerade die Zeichen vom Überfluss zu besitzen, die niemand
besitzen kann ausser ihnen» (p. VII), eller Heyse, Zwei
Gefangene: »Ein junger Franzose, welcher Untersteuer-
mann war auf einer kaiserlichen Fregatte» (ibid.), och
det Annes i samlingen många andra exempel af samma
slag. I andra fall bar inversionen sin särskilda anled-
ning och är sålunda berättigad. Så är det för välljudets
skull, som man skrifver: »Dass er nicht wisse, ob er nicht
von dort weiter nach Constantinopel werde abgeordnet
werdet» i stället för »abgeordnet werden werde» (H. v.
Kleist, p. V n:r 5), likaså: »Ich gebe mich nicht der
Hoffnung hin, dass auch nur einige der verfehltesten
Einfälle vom Texte seiner Ausgabe werden ausgeschlos-
sen werden» (Zeitschr. für das. Gymnasial wesen 1880, p.
5 n:r 6). I andra fall skulle verbens sammanhopning
göra satsens slut alt för tungt, t. ex.: »Der Doktor er-
wiederte, dess er ihr die letzten Gründe der Dinge nicht
werde zu erklären brauchen» (v. Kleist, p. VI n:r 6)
eller: »Aber ich fürchte für seinen Ruhm, dass er ei-
nem ungleichem Kampfe nicht mehr wird ausweichen kön-
nen» (Sacher Masoch, p. VI n:r 6). I satsen: »Dass
aber Schwermuth sie erfasste in der Ferne, dass sie in
Sehnsucht lebte nach dem brüderlichen Freunde, dies alles
ist nur begreiflich» (W. Scherer p. V n:r 6) tjänar in-
versionen till att fästa en starkare tonvikt på »Schwer-
muth» och »Sehnsucht». I den vanliga ordföljden skulle
115	NORDISK REVY 1884—1885.	116

den retoriska akcenten glida fram till satsens slut; in-
versionen afbryter den vanliga ordningen och håller där-
igenom akcenten tillbaka på de två substantiverna. Samma
förhållande är det i det följande exemplet. Det är så-
lunda ej korrekt, då författaren säger på p. IV: »Vid
inversion förfares i allmänhet så, att det begrepp, man
särskildt vill framhålla, ställes sist i en bisats efter sat-
sens första verb.» Äfven i det exempel som han där
anför: »Dass er verziehen hat seinem Feinde» ligger ak-
centen icke på »Feinde» utan på »verziehen».

Det är ej häller alldeles korrekt att säga: »När ett
begrepp i bisats närmare bestämmes genom efterföljande
relativsats, så ryckes i den föregående bisatsen detta
korrelat sist i satsen efter verbet, och ställes bredvid
sitt relativ» (p. IV). I de flesta sådana fall är inver-
sionen ingalunda obligatorisk, icke ens att rekommendera,
emedan den alls icke bidrager till satsens tydlighet, så-
som förf, antager; det framgår af de flesta exemplen
under n:r 7.

Förf, har ordnat exemplen under 17 paragrafer;
några oriktigheter ha insmugit sig i denna anordning.
Så t. ex. äro icke alla satser under n:r 11 indirekta
frågesatser. Många exempel, som borde stå under n:r
16, äro redan anförda i de föregående paragraferna o. s. v.

Att förf. (p. X) finner särdeles talrika exempel på
inversion i juden Isak Mardochais tal (i »Maria la Brusca»
af Eckstein) bör icke vara anledning till att tro denna
slags inversion vara karakteristisk för de »lägre klas-
sernas» språk; den är däremot ett bestämdt och hufvud-
sakligt kännetecken på den judisk-tyska dialekten och
således ingalunda någon särskild prydnad för vårt språk.
Emellertid äro exemplen därpå, såsom förf, visar, redan
så talrika, att grammatikorna sannolikt snart skola vara
tvungna att respektera detta språkbruk och erkänna kon-
struktionen såsom korrekt.

Arbetets andra del handlar »om ellips af hjelpverbet»
i bisatserna, och äfven på den företeelsen har förf, sam-
lat ett mycket stort antal af exempel; icke desto mindre
kan jag ej medgifva, att hjälpverbets ellips är lika så
vanlig i tyskan som i svenskan (p. XII); i alla fall är
det ej riktigt, att man »ej må tveka att tillåta sig den
i mera förtroligt, hvardagligt, affärsmessigt språk» (ibid:);
just i det muntliga samtalsspråket är ellipsen mycket
sällsynt; den är nästan uteslutande inskränkt till skrift-
språket.

Oaktadt de få anmärkningar jag gjort, är herr Pet-
terssons arbete förtjänstfullt genom de många och mång-
sidiga exempel det lemnar; och det skall utan tvifvel
tjäna att fästa uppmärksamhet vid de ifrågavarande två
intressanta företeelserna. En fråga till slut: huru visar
sig ett språks »trohjertade ärlighet», hvilken förf, är så
vänlig att i arbetets inledning tillerkänna tyskan?

Berlin. C. Appel.

Skattegraveren, Et tidskrift .... udg. ved E. T.
Kristensen; n:r 18—20 (B. II, ss. 97—176).

Hoppe, Otto, Tysk-svensk ordbok. Stereotyperad
upplaga, 2:dra häftet (ss. 97—192; Baute—durchsetzen).
Sthlm. P. A. Norstedt & Söner. Pr. 1 kr.

Naturvetenskap.

Den norske gradmaalingskommission: Vand-
standsobservationer. Heft. 1 och 2. 116 +126 ss.,
4:o. 9 planscher. Kristiania 1882—83.

De tvänne föreliggande häftena innehålla det obser-
vationsmaterial, som hämtats från stationerna Oscarsborg
(Dröbaksundet), Stavanger, Trondhjem, Kabelvaag och
Vardö. Observationerna äro utförda med själfregist-
rerande apparater och hafva fortgått vid Oscarsborg
1872—79, Stavanger 81—82, Trondhjem 1872—78 och
80—81, Kabelvaag 1881—82 samt Vardö 1880—82.
Vid uppställningen af tabellerna är i alt väsentligt följd
den af Whewell i »Philosophical Transactions of the
Royal Society of London» 1834—36 framstälda metoden.
Tabellerna innehålla således vattenståndshöjden för hvarje
timme på dygnet sådan densamma grafiskt angifvits af
det själfregistrerande instrumentets kurva, vidare det år-
liga och månatliga medelvattenståndet o. s. v. För hvarje
station finnes materialet inordnadt i 12 olika tabeller.
Vidare innehållas i de båda häftena beskrifningar och
afbildningar af de använda apparaterna, som äro af tre
olika konstruktioner.

De viktiga iakttagelser som innehållas i dessa tabel-
ler äro ej af det slag, att resultaten af desamma genast
äro tillgängliga. Tvärtom fordras det, att sådana observa-
tioner som dessa fortsättas under en längre följd af år
innan några allmännare slutsatser ur dem kunna dragas.
De för geologien och den fysiska geografien så utomor-
dentligt viktiga spörsmålen om de s. k. »sekulära nivå-
förändringarna» kunna endast lösas på det sätt, att man
på ett antal punkter utefter kusten bestämmer hafvets
medelnivå och genom fortsatta iakttagelser observerar den-
nas förändringar. De olika observationspunkterna måste
vidare förbindas genom precisionsnivellemang, hvilka för-
nyas efter längre tidsförlopp.

Geologien lärer, att fördelningen af vatten och land
under förra perioden undergått många växlingar, hvilka
ännu fortgå, ehuru de äro så långsamma, att de under
historisk tid endast genom mycket noggranna iakttagelser
kunna påvisas. I allmänhet har man sökt förklara detta
genom antagandet att jordytan på några ställen höjde sig
och på andra sänktes. Dervid utgick man från den åsik-
ten, att hafsnivån bildade en oföränderlig, sfæroidal yta.
Vi veta nu, att detta antagande är oriktigt. Genom kon-
tinentalmassornas attraktion bringas hafsnivån att stiga
från den öppna oceanen mot kontinenterna till, hvilket
bland annat ådagalägges af pendelobservationerna, som
öfveralt på oceaniska öar visa ett större värde på tyng-
den än vid kuststationer. Hvarje förändring af landets
mark förändrar äfven dess attraktionskraft och större
förändringar' på en kontinent måste äfven förorsaka ett
märkbart stigande eller fallande af hafvet. Landet för-
lorar i massa genom erosionens och denudationens inverk-
ningar; därigenom förorsakas ett skenbart tillbakadra-
gande af hafvet. På andra trakter af jordklotet kan en
masstillökning ega rum genom vulkaniska eruptioner eller
genom storartad ansamling af glacierer och inlandsisar.
Detta åtföljes af ett uppstigande af hafsnivån vid kusterna.
Dessutom kunna verkliga nivåförändringar hos landet
117

NORDISK REVY 1884—1885

118

försiggå på större eller mindre områden förorsakade genom
jordkroppens allmänna afsvalningsprocess, som förorsakar
veckningar och förkastningar i jordskorpan. I detta fall
åföljes äfvenledes hvarje nivåförändring hos landet af en
liknande hos hafsytan, i det att en höjning af landet
medför en höjning af hafsnivån, och vid en landsänkning
sjunker äfven hafsytan. Det är häraf tydligt, att det
förr såsom så enkelt betraktade fenomenet är högeligen
kompliceradt, och i själfva verket äro vi ännu ej i det
läget att för något enda särskildt fall kunna med säker-
het angifva orsaken till kustliniens förskjutning. Det
har därför på senare tid blifvit vedertaget att i stället
för benämningen höjning och sänkning använda de neu-
trala benämningarna positiva och negativa förskjutningar
af kustliniens (resp, landförlust och landvinst).

Det är tydligt, att, då fenomenet sålunda komplice-
rats, är det nödigt att för studiet af detsamma använda
andra metoder. Förr nöjde man sig med att inhugga
vattenmärken, genom hvilken primitiva metod den nega-
tiva förskjutningen af den svenska östersjökusten konsta-
terats. Det första af de föreliggande häftena redogör
äfven i korthet för de iakttagelser, som i Norge gjorts
på detta sätt. År 1839 inhöggös genom fyrinspektör
Schives försorg vattenmärken på 26 ställen utefter kusten.
Dessa inspekterades år 1865 med det resultat att såsom
medeltal en negativ förskjutning af 3 tum egt rum under
26 år. Detta resultat är dock mycket o tillförlitligt ; det
öfverensstämmer likväl med det förhållandet, att under
den senaste geologiska perioden hufvudsakligen negativa
förkjutningar egt rum utefter norska kusten, hvilket klar-
ligen ådagalägges genom förekomsten af de i fast bärg
ingräfda strandlinierna äfvensom af terasserna vid floder-
nas mynningar.

För kännedomen om de sekulära höjningarna och
sänkningarna har Sverge alltid ansetts vara ett klassiskt
land. Det var Anders Celsius, som först fäste uppmärk-
samheten vid »den svenska vallens höjning». Han för-
klarade detta genom antagandet af en sjunkning af Öster-
sjöns vattenspegel och det är icke utan sitt stora intresse
att se, huruledes Celsii åsikter i detta afseendè, hvilka
framstäldes för 150 år sidan, nn börja på att komma till
heders igen. I början af detta århundrade uppstälda
Playfair och v. Buch den motsatta åsikten, att Skandina-
vien långsamt höjer sig ur vattnet, och detta betrak-
telsesätt har såsom bekant ända in i sista tiden varit
allmänt antaget. Vattenhöjdsobservationer utföras nu vid
många svenska fyrstationer, men det kan med stort skäl
sättas i fråga, huruvida så anordnade iakttagelsei’ kunna
väsentligt bidraga till frågans lösning. De kunna visser-
ligen konstatera en förskjutning af kustlinien i ena eller
andra riktningen och approximativt angifva dess belopp,
men för tolkning af det komplicerade fenomenet i dess
helhet och dess återförande på något af de i det före-
gående angifna orsakerna fordras vida noggrannare obser-
vationer, som endast kunna erhållas genom själfregistre-
rande peglar af likartad beskaffenhet med dem som
finnas uppstälda i flera norska hamnar. Sverge har be-
träffande utredningen af denna fråga vissa traditioner att
upprätthålla, och det vore önskligt, att höjdsobservatio-
nernas ordnande på ett tidsenligare sätt icke alt för
länge uppskjötes, Hj. Sj.

Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August
Thomsen. 2. R. V. 8, 9. Den danske Polarexpedition.
Th. Thomsen’s Undersogelser over Ligevægtsforhold i
vandige Oplosninger. m. m.

Botanisk Tidsskrift udg. af den botaniske Forening
i Kjobenhavn. XIV. 2. L. Kolderup Rosenvinge,
Bidrag til Polysiphonia's Morfologi (slutning). Joh.
Lange og H. Mortensen, Oversigt over de i Aarene
1879—83 i Danmark fundne sjældnere eller for den dan-
ske Flora nye Arter.

Tissandier, Gaston, Vetenskapens martyrer. 2:dra
häftet (n. 97—192). Visby, Gotlands allehandas tryc-
keri. Pr. 1,25.

Ekholm, N., L’expédition suédoise au Spetsberg 1882
—1883. Compte rendu. 15 ss. Upsala. E. Berling.

Törnebolm, A. E., Grunddragen af Sveriges geo-
logi, allmänfattligt framställda. Med en geologisk öf-
versigtskarta samt 55 figurer i texten. 187 ss., liten 8:o.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. 2,25; kart.

Blandade ämnen.

Redogörelse för kongl. universitetet i Upsala
under läsåren 1877—1883. (Utg. af Claes Anner-
stedt.) Upsala 1884. 8:o. 224 s.

Redogörelse för kejserliga Alexanders-uni-
versitetet i Finland under läsåren 1881 1884.
(Utg. af W. Lagus.) Helsingfors 1884. 4:o. 109 s.

De svenska universitetens statut innehålla eget nog
ingen föreskrift om skyldighet för rektor eller annan
akademisk tjänsteman att af- eller utgifva någon årsbe-
rättelse om universitetens verksamhet. Vid andra statens
verk och inrättningar hör väl nästan undantagslöst en
sådan redogörelse till chefens allra oundgängligaste äm-
betsåligganden; äfven för de allmänna läroverkens rek-
torer finnes föreskrift härom; men våra högsta undervis-
ningsanstalter universiteten kunna opåtaldt underlåta att
lemna vare sig regering eller allmänhet någon underrät-
telse om, hvad de verka eller huru de verka i sitt kall.
Man vore frestad att söka förklaringen till detta egen-
domliga förhållande i ett rent förbiseende hos dem, som
utarbetat statuten. Universiteten äro ju dock ovedersäg-
ligen inrättningar af den art och betydelse, att så väl
höge vederbörande som den stora allmänheten kunna till
och med mer än vanligt hafva både intresse af och an-
språk på att få veta något om deras verksamhet och ut-
veckling. Trots bristen på speciella föreskrifter har det
ock af gammalt varit brukligt, att universitetens rektorer
vid nedläggandet af sitt uppdrag afgifvit en redogörelse
för sitt ämbetsår. Så har fortfarande skett vid Lunds
högskola, men i Upsala inträdde i och med 1876 års
universitetsstatuts ändrade stadganden angående rekto-
ratet en rubbning i det gamla bruket, så att för de sista
119 NORDISK REVY 1884—1885.	120

fem läsåren ingen redogörelse utkommit, hvadan en sådan
nu måst utgifvas för dessa fem läsår på en gång, och
redaktionen verkställas af annan person än universitetets
rektor, som också, öfverhopad som han är dels af rekto-
ratets mångskiftande bestyr dels af sina professorsålig-
ganden, svårligen kan få tid att ägna synnerligt mycken
uppmärksamhet åt denna — så vida årsberättelsen skall
blifva hvad den bör vara — ingalunda alt för lättvindiga
uppgift. Vid en blick på de äldre rektorsredogörelserna
faller det snart i ögonen, huru torftiga och knapphändiga
dessa i det hela äro. En jämförelse med Kristiania uni-
versitets Aarsberetning och isynnerhet Köpenhamns
universitets Aarbog är synnerligen ägnad att belysa detta.
Ingendera utgifves häller af rektor, utan hafva båda sina sär-
skilda redaktörer. Att så denna gång skett med vårt
universitets årsredogörelse, anse vi således vara en väl-
betänkt åtgärd, hvars goda verkningar också lätt spåras
i bättre anordning af innehållet och äfven större rikhal-
tighet. Att femårsredogörelsens utgifvare, bibliotekarien
C. Annerstedt, gått till väga med omsikt och sakkunskap,
finner man snart, och de brister och felaktigheter, som
här och där insmugit sig, skall den med förhållandena
förtrogne ej tillskrifva honom, utan de ogynnsamma om-
ständigheter, hvarunder arbetet denna gång utförts.

Vid Helsingfors universitet utgifves årsredogörelsen
fortfarande af rektor, men ej för hvarje läsår, utan för
den treårsperiod, hvarunder rektor där fungerar. Huru-
vida särskilda föreskrifter i fråga om årsberättelsen där
finnas, känna vi icke. Den nyligen för läsåren 1881—84
utkomna synes vara omsorgsfullt och väl redigerad. I
en och annan punkt, t. ex. i fråga om redogörelsen för
den vid universitetet utvecklade författareverksamheten,
äger den Upsaliensiska ett afgjordt företräde.

Till slut en anmärkning, som trängt sig på oss
under studiet af dessa universitetsredogörelser. Hvar-
till tjänar den tudelning, som förenar två årshälfter till
ett så kalladt läsår? Öfver alt är den rådande, men med
hvad skäl hafva vi ej lyckats utgrunda. Vi misstänka,
att det endast är ett gammalt bruk, som åtminstone nu
mera saknar all förnuftig grund och icke häller är så
oskadligt, som man kan tycka vid första påseende. Sä-
kert är, att större reda i många afseenden och större lik-
formighet med andra statens inrättningar skulle vinnas
genom att låta läsåret sammanfalla med det borgerliga
året. L—d.

Akademischer Taschen-Kalender för 1884, 77 ss. 12:0,
Leipzig. C. A. Koch (J. Sengbusch).

Pedagogisk tidskrift, utg. af H. F. Hult. XX. 10.
H., Rektorsmötet 1884. Ad. Meyer, »Några ord om
undervisningen i aritmetik». C. D. F., Ett stycke ka-
talogstatistik. E. W. Pettersson, Vid partiklarnes
bruk i tyskan. I. in. m.

Ng svensk tidskrift, utg. af K. R. Geijer. 1884,
Sept. M. D., Homeros, Kulturbild. E. F. Gustrin,
Latin- och examensfrågan vid universiteten. I. Svensk
dramatisk konst. Reflexioner af Un monsieur de l’or-
chestre. Victor Norén, Två dikter, Anmälningar.

Timarit hins fslenzka bokmentafélags. V. 1-—2.
3—4. Indridi Einarsson, Um kosningar og kjosendr
til alpingis. Pétr biskup Pétrsson, Æfisaga Brynjulfs
biskups Sveinssonar. Benedikt Gröndal, Um hafiö.
Dens., Um »Corpus poeticum boreale». Sigurôur ad-
junkt Siguröarson, Æfisaga Garfields. porkell
prest Bjarnason, Um fiskiveidar Islendinga og utlen-
dinga vid Island ad fornu og nyju. Jon ^orarinsson,
Um alpyoumentun og alpyöuskola. Gudmundur pro-
fast Einarsson, Um bureikninga.

Nyt tidsskrift udg. af J. E. Sars og Olaf Skavlan.
III. 6. K. E., En hverdagshistorie. P. 0. Schjott,
Den ældste græske historie. Fredrik Bajer, Vælger-
nes retfærdigste repræsentation. H. E. Berner, Om
kvindesagen. Anmälningar.

Tidskrift för folkundervisningen under med-
verkan af folkskoleinspektörer m. fl. utg. af Chr. L,
Anjou och Carl Kastman. Tredje årg., häft. 3 (ss.
129—192). Innehåll: Rud. Fjetterström, Om idiot-
undervisning; Raabe, Om folkskoleväsendet i Norge;
C. V. Rendahl, Anförande vid seminarieläraremötet i
Stockholm den 14:de juni 1884; C, V. Rendahl, Plan
för musikundervisningen vid folkskolelärare- och lärarin-
neseminarierna; C. K—n., litteratur. Sthlm. Norstedt
& Söner. Pr. 55 öre.

Läsning för Folket, utg. af Sällsk. för nyttiga kun-
skapers spridande. Ny följd. 16:de bandet, 3:dje häftet.
Innehåll: Johan Leffler, Om kooperation eller ekono-
misk samverksamhet; C. F., Våra osynliga fiender;
Amanda Kerfstedt, Fru Lundgren, berättelse; Om
sättet att lära sig simma (från norskan). Ss. 161—240.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Pr. 30 öre.

Smaastykker. 12 Bind. 362 ss. Med 132 Bil-
leder. Kjobenhavn. . I Kommiss, hos G. E. C. Gad.
1884. (Folkelæsning nr. 122, 125, 127, 128, 129 og
133. Ved Udvalget for Folkeoplysnings Fremme). Pr.
2,70.

Bibliografi.

Dahlgien, E. W., Förteckning öfver innehållet
i Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Skrifter
1826—1883. [Bihang till P. A. Norstedt & Söners
Förlagskatalog]. Stockholm 1884. 8:o 116 s. s.

Ofvannämda arbete, med hvilket Bibl.-amanuensen
Dahlgren gjort ett värdefullt tillägg till de förtjänstfulla
arbeten, med hvilka han förut riktat vår bibliografiska
literatur, är af den art, att dess utgifvande med tack-
samhet hälsas ej blott af de offentliga bibliotekens tjänste-
män utan äfven af alla idkare af naturvetenskapliga stu-
dier. I vår tid, då den vetenskapliga, isynnerhet den
naturvetenskapliga, forskningens resultater i allmänhet
först offentliggöras i tidskrifter eller lärda sällskaps för-
handlingar, är hvarje förteckning öfver sådana publika-
tioner af verklig och obestridlig nytta.
121

NORDISK REVY 1884—1885.

122

Anslutande sig till A. J. Stålils »Register öfver
Kgl. Wetenskaps-academiens handlingar 1739— 1825»
har förf, nu lemnat en fullständig och noggrann förteck-
ning öfver nämnda akademis handlingar 1826—1884,
ötver Bihanget till nämda handlingar 1872—1884, öfver
Öfversigt af W. Akad. Förhandlingar 1844—1883, öfver
Årsberättelser 1821—1856 samt öfver Tal vid præsidii
nedläggande 1826—1861. Arbetets värde ökas af namn-
registret.

Firman P. A. Norstedt & Söner har genom utgif-
vande af detta »Bihang» till dess 1880 och 1884 af
samma författare offentliggjorda Förlagskataloger ökat den
tacksamhetsskuld, hvari Sverges vetenskapligt, bildade
allmänhet sedan länge stått till den aktade förläggare-
firman.

— pt.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 11 oktober. Enligt ankomna skrifvelser hade kanslern
förordnat fil. d:r E. Brate till docent i forngermanska språk, för-
klarat docenten J. A. Ekman berättigad att fortfarande under 3
år, raknadt från den 1 d:s, åtnjuta teol. fakultetens docentstipen-
dium på den teoretiska linien samt bifallit förslag om delning af
astronomiska observatoriets tomt mellan astronomiska och meteoro-
logiska institutionerna. •

Kons, beslöt att den 18 d:s upprätta förslag till återbesät-
tande af andre amanuensbefattningen vid universitetsbiblioteket
och kanslisttjänsten.

Kons, beslöt skrifvelse till kanslern med utlåtande öfver fil.
kand. E. Bergenströms besvär angående konsistoriets den 3 sistl.
maj fattade beslut, hvarigenom kand. B. förklarades inkompetent
till erhållande af ett för allmogens eller arbetsklassens söner le-
digt Alreiks stipendium, och till innehafvare af stipendiet utnäm-
des stud. A. J. Juhlin.

Inspektor for 4-novemberstipendiet, prof. Alin, anmälde, att
fil. kand. A. G. Sundbärg, som innehaft förenämda stipendium,
aflämnat en reseberättelse, den han önskade kons, måtte låta till
trycket befordra, med anledning hvaraf kons., efter upplysning att
ifrågavarande berättelse komme att upptaga omkring 20 tryckark,
fann skäligt medgifva, att, under förutsättning att den ingifna be-
rättelsen förtjänade att till trycket befordras, densamma må, ehuru
öfverstigande 8 tryckark, införas i universitetets årsskrift under
detta och nästkommande år, antingen hel och hållen eller delvis,
på sätt styrelsen för årsskriften kunde finna lämpligt.

Den 18 oktober. A förslag till andre amanuensbefattningen
vid universitetsbiblioteket uppfördes enhälligt tredje biblioteks-
amanuensen E. H. Lind.

Vid upprättande af förslag till kanslisttjänsten erhöll v. hä-
radshöfdingen G. Gavelius 26 röster till första och 1 röst till an-
dra rummet, e. o. hofrättsnotarien J. Cornelius 1 röst till första
och 26 röster till andra rummet samt fil. d:r E. Edquist 27 rö-
ster till tredje rummet.

Som den tid af en månad, inom hvilken matematisk-natur-
vetenskapliga sektionen haft att till erhållande af lediga e. o.
professuren i analytisk kemi anmäla någon för utmärkt skicklig-
het känd vetenskapsman, tilländalupit den 8 i denna månad, utan
att så beskaffad anmälan ägt rum, beslöt kons., att tjänsten skulle
i stadgad ordning kungöras till ansökan ledig och anmälan därom
göras hos universitetets kansler.

Sedan en af docenten L. H. Åberg, såsom innehafvare af ett
riksstatens mindre resestipendium, ingifven reseberättelse bland
det större konsistoriets ledamöter cirkulerat, beslöt kons., att be-
rättelsen skulle till biblioteket öfverlämnas att därstädes för-
varas.

Som ett rörligt docentstipendium den 1 nov. blifver ledigt
efter docenten Thordén, beslöt kons, anmoda de särskilda fakul-
teterna och sektionerna att inkomma med förslag till återbesät-
tande af stipendiet.

Ett Filénskt legat hade blifvit ledigt från och med inneva-
rande hösttermin efter docenten Åberg, med anledning hvaraf
kons, beslöt anmoda den komité, som har att afgifva yttranden i
fråga om tillsättning af docentstipendier och Filénska legat, att
inkomma med utlåtande om återbesättande af ifrågavarande sti-
pendium.

Filosofiska fakulteten.

Humanistiska sektionen.

11	Sept. Tillstyrktes fil. d:r E. Brates ansökan att varda an-
stäld såsom docent i forngermanska språk.

13	Sept. Aflades filosofie licentiatexamen af kandd. A. E.
Dahlman Sthm. och G.L. Hörberg, Ög. (båda examensämnen : latin,
grekiska och estetik).

S	. d. Afgaf sektionen yttrande angående de föreslagna nya
docentstipendierna och tillstyrkte de komitorades förslag om in-
rättande af 2:ne nya fästa doc.stipendier för sektionen, ett för semi-
tiska språk och ett för de filosofiska ämnena, deri inbegripet este-
tik, men afslog ett af doc. Noreen väckt förslag om inrättande af
ett fast docentstipendier i germanska språk.

8	Okt. Tillkännagafs att kanslern 24 sept, beviljat docenten
i prakt, filosofi L. M. Wærn afsked och s. d. utnämnt d:r E.
Brate till docent i forngermanska språk.

S.	d. Afgaf sektionen förslag rörande användandet af det
årliga anslag å 2,500 kronor, som riksdagen beviljat för undervis-
ningen i slaviska språk.

15	Okt. Afstyrkte sektionen en af åtskilliga teologie stude-
rande ingifven underdån. ansökan om valfrihet mellan teoret. och
praktisk filosofi i teologisk filosofisk examen.

S.	d. förordades doc. K. Piehls ansökan att af offentliga me-
del erhålla ett understöd å 1095 kr. 50 för utgifvare af ett ve-
tenskapligt egyptologiskt arbete.

S.	d. Afgaf sektionen kompetensbetänkande rörande den lediga
e. o. professuren i historia, hvarvid samtliga de fem sökandena förkla-
rades kompetenta samt med afseende på relativ kompetens upp-
fördes i följande ordning 1) docenten IL G. Hjärne 2) docenten
lektor S. J. Boethius 3) docenten P. E. Fahlbeck 4) lektor H. Ii.
T. E. Hildebrand 5) rektor G. O. F. Westling..

Matematisk-Naturvetenskapliga sektionen.

6	Sept. Afgaf sektionen yttrande angående förslag om in-
rättande af nya fästa docentstipendier, hvarvid sektionen framhöll,
att 3 nya docentstipendier borde för sektionens ämnen inrättas,
ett för den matematiska gruppen, ett för den kemiska och ett för
den naturalhistoriska, men, i händelse förslaget komme att in-
skränka sig endast till 2 stipendier, den sistnämda gruppen, i
motsats mot livad komiterade föreslagit, finge för närv. stå till-
baka för de begge förstnämda.

S.	d. Afgaf sektionen yttrande-angående det uppgjorda för-
slaget till reglemente för Jonas Bjurzons premiefond.

S.	d. Gjorde sektionen hemställan om ett arvode å 500 kr.
för innevarande läseår åt e. o. amanuensen vid det zootomiska
laboratoriet.

13	Sept. Tillstyrktes bifall till en af prof. G. Dillner gjord
ansökan om tjänstledighet för höstterminen och föreslogs doc.
A. Berger att uppehålla prof. Dillners föreläsningsskyldighet un-
der sammd tid. (Kanslern förordnadne för doc. Berger 24 sept.)

1	Okt. Anmäldes att kanslärn d. 24 sept, beviljat doc. i
zoologi A. Ljungman och doc. i kemi A. Cronander afsked;
samt beviljat doc. M. Falk tjänstledighet under innevarande
läseår.

S. d. Bedömdes en af fil. lic. C. A. M. Lindman för filos,
graden utg. och d. 27 sept, offentl. försvarad afhandling: Om
postflorationen och dess betydelse såsom skyddsmedel för frukt-
anlaget.

S. d. På kallelse af prof. Fries föreslogs fil. lic. C. A. M.
Lindman till doc. i botanik. (Utnämd af kanslärn d. 7 okt.)

22 Okt. Anmäldes att k. maj:t d. 12 sept, beviljat prof.
Walmstedt tjänstledighet under hösttermin och kanslärn d. 1
123

NORDISK REVY 1884—1885.

124

okt. förordat doc. IIJ. Sjögren att förestå professuren i mineralogi
och geologi.

Juridiska fakulteten.

Den 2.5 okt. Aflades juris utriusque kandidatexamen af V.
Almqvist och A. Olivecrona, Sthm samt fil. kand. Hjalmar Ham-
marskjöld, Upl.

Beslöts att hos kanslersämbetet hemställa, att af de med stats-
rådet Hammarskjölds professur förenade lönemedel ett reseanslag
af 1,500 kronor måtte åt filosofie och juris utriusque kandidaten
Hj. Hammarskjöld anvisas i och för idkande af juridiska studier
vid utländska universitet under läsåret 1884—85.

Akademiskt tryck.

Index Scholarum per sem aut. 1884.

Föreläsningar och öfningar. Höstterminen 1884.

Redogörelse för kongl. universitetet i Upsala under läsåren
1877-83. Ups. 1884. 8:o 224 s.

Lindman, C. A. M., Om postflorationen och dess betydelse
såsom skyddsmedel för fruktanlaget. Sthm 1884. 4:o. 81 s. +
4 pl. (Altr. ur Vetenskapsakademiens handlingar.)

Trygger, Ernst., Om fullmakt såsom civilrättsligt institut.
Upsala, 1884. 176 ss.

Enskilda seminarieöfningar i modern franska.

Under sistförflutna termin bereddes genom doc. C. Wahlunds
försorg och på hans bekostnad tillfälle för det romanska semina-
riets ordinarie medlemmar att deltaga i en kurs i modern franska.
Öfningarna, i hvilka seminariets alla ordinarie medlemmar deltogo,
och hvilka leddes af doc. Wahlund med biträde af språkläraren
herr F. Schulthess, ägde rum tvänne gånger i månaden Under läse-
terminen. Vid hvarje sammankomst upplästes längre och kortare
stycken af någon modern författare, och föregingos dessa uppläs-
ningar af kortare föredrag på franska af de respektive medlem-
marne öfver den eller de författare, som valts till behandling för
hvarje sammankomst.

Så behandlades följande förf.: Victor Hugo (tvenne samman-
komster), Lamartine, Alfred de Vigny, Théophile Gautier, Sainte-
Beuve, Alfred de Musset, Sully Prudhomme, Paul Déroulède, V.
de Laprade, Leconte de Lisle, J. Autran, Aug. Barbier, François
Coppée, Gustave Droz, Alph. Daudet, Mime Desbordes Valmore,
M:me Em. de Girardin, M:me de Pressensé och Mille L. Siefert.

doc. Wahlunds afsikt att äfven under innevarande termin be-
reda ett liknande tillfälle till öfningar i modern franska åt det
rom. seminariets medlemmar har icke kunnat utföras, då herr F.
Schulthess förklara sig icke hafva tillfälle att fortsätta att biträda
vid undervisningen.

Lund.

Medicine licentiatexamen aflades den 30 sept, af med. kand.
Joh. Sörlander, sk.

Kanslern har förordnat adjunkten Fr. Brag att bestrida de
till professorsämbetet i Österländska språk hörande föreläsningar
och examina under så lång tid af innevarande termin, som från-
varo från universitetet erfordras för prof. E. Tegnér för det ho-
nom meddelade uppdrag att vara ledamot i komitén för gransk-
ning af senaste proföfversättning af gamla testamentet.

Prof. Lindgren hade af kanslersämbetet fått sig medgifvet
att, enär han utom sina öfriga lärareåligganden äfven upprätthåller
den nyligen inrättade professionen i fysiologi och embryologi, få
sammanslå sina hittills i hvarje vecka hållna tvänne histologiska
föreläsningar till en sådan, innefattande två timmar.

Kongl. maj:t har tillåtit docenten P. Claesson, som innehar
riksstatens mindre resestipendium för detta år, att å detta och
nästa år fördela den honom åliggande stipendieresan.

Fatalietiden för de båda vid universitetet lediga ordinarie pro-
fessionerna i praktisk teologi samt i fysiologi och embryologi ut-
går den 17 november.

Såsom sökande till riksstatens resestipendier för 1885 hafva

inom ansökningstidens utgång, september månad, anmält sig: till
båda stipendierna docenterna Julius Möller, Fr. Eichstädt, Folke
Engström, Mats Weibull, D. Bergendal och Sv. Linde samt till
det mindre ensamt prof. Hj. Lindgren och doc. K. II. Geijer.

I sina resp, ansökningar uppgifver

doc. Möller sin afsigt vara dels att studera matematik, dels
att taga kännedom om matematiska seminarier och dylika inrätt-
ningar i Tyskland och Frankrike, såsom i Berlin, Leipzig, Göttin-
gen och Paris;

doc. Eichstädt att dels i Heidelberg, dels i München studera
de nyare retografiska metoderna samt mineralogi och kristallografi,
hvarjämte resor skulle företagas i sydvästra Tyskland;

doc. Weibull dels att idka mineralogiska och rent kristallogra-
fiska studier vid universiteten i Wien och München, dels genom
resor till och vistande vid intressanta mineralbrott samla iaktta-
gelser och material för kem.-mineralogiska och petrografiska un-
dersökningar;

doc. Bergendal att i Heidelberg vid därvarande anatomiska
institutioner ytterligare fullfölja de komparativa undersökningar
öfver benens arkitektur och histogenes, hvilka af honom redan
därstädes påbörjats; tillika skulle öfvas de moderna metoderna
för studium af embryologi och histologi;

doc. Linde att vid universiteten i Berlin och Leipzig idka
filologiska studier samt i Florens, Bom och Paris kollationera
några handskrifter;

prof. Lindgren att genom i allmänhet kortare besök vid en
del af utlandets förnämligare anatomiska institutioner förskaffa
sig personlig erfarenhet om där befintliga anordningar, studie-
och undervisningsmetoder m. m. i deras nuvarande skick;

doc. Geijer att i Frankrike och -—• i den mån tiden sådant
medgifver — äfven i England studera den moderna s. k. fransk-
engelska positivismen i dess skilda sinsemellan mer och mindre
motsatta former och tillämpningar inom olika områden och öfver
hufvud i dess sammanhang med det allmänna kulturlifvet;

doc. Engström att efter besök vid observatoriet i Bonn stu-
dera praktisk astronomi vid det nya observatoriet i Strassburg
och efter deltagandet i astronomiska kongressen i Genève
september 1885 besöka observatorierna i Nizza, Marseille och
Paris.

Fysiografiska sällskapet.

Sedan professor Trädgårdh den 1 dennes blifvit vald till säll-
skapets ordförande, förekommo vid sammanträde den 8:e oktober
föredrag af:

prof. Lundgren, som redogjorde för professor Dames under-
sökningar öfver Archaeopteryx macrura, Ow.;

prof. Möller, som meddelade resultaten af nya, fast ännu icke
definitivt afslutade undersökningar af Fayeska kometens rörelse,
hvilka syntes antyda, att det af Bessel bestämda värdet för Jupi-
ters massa behöfver minskas med omkring 1/2000-del af sitt
belopp ;

adj. Duner, som meddelade sina observationer på den förän-
derliga stjärnan V Ophiuchi samt redogjorde för de observatio-
ner, som erhållits under den totala månförmörkelsen den 4
dennes.

Till ledamot af sällskapet invaldes professorn i fysiologi vid
universitetet i Köbenhavn d:r P. L. Panum.

Filologiska sällskapet

hade fredagen den 10 oktober sin första sammankomst under
läsåret.

Doc. Piterson föredrog “Några anmärkningar om personal-
suffixen i det slaviska verbet“.

Aman. Braune höll ett föredrag “Om de af universitets-biblio-
tekets handskrifter, som kunna anses äga filologiskt intresse“.

Prof. Lidforss meddelade “Jämförelser mellan svenska och
tyska folkvisor“.

Magnus Billing.
125

NORDISK REVY 1884—1885.

På R. Almqvist & J. Wiksell’s förlag har i bokhandeln utkommit:

Molnen

af

Aristofanes
Lustspel, öfvers. från grekiskan
af

A. Hallström.
Pris 1: 50.

Sigismunds svenska resor.
Bidrag ur polska och italienska källor
af

H. Hjärne.

Pris 3 kr.

Till belysning af Polens nordiska politik
närmast före Kongressen i Stettin 1570
af

H. Hjär ne.

Pris 40 öre.

De äldsta svensk-ryska legationsakterna.

Efter originalen i Stockholm och Moskva
af

H. Hjärne.

Pris 3 kr.

Rolandsagan

till sin historiska kärna och poetiska omklädnad
af

Th. Hagberg.

Pris 1: 50.

af

H. Spencer.

Öfversättning frän engelskan af Victor Pfeiff.
Med företal af Professor C. Y. Sahlin.

Pris 6 kr.

I äktenskapsfrågan,
Betraktelser ined anledning af H. Ibsens familjedramer
af

L. H. Åberg.

•	Pris 1:25.


127	NORDISK REVY 1884—1885.	128

ALLMOGE-BHRATTELSER II,

af

August Bondeson.

Innehåll: Håkan i Näregård. De bägge glasarne. Hos Josops i Gullås.

Ur pressens omdömen om samme förf:s förut utkomna Allmoge-Berättelser I anföra vi:
— — — berättelserna utmärka sig för en äkta realism, stödd på fullständig förtrolighet med den sfer, som skall tecknas, samt befriad från
hvarje tendens — — Denna hr Bondesons realism är för öfrigt så mycket solidare, som han tillika beherskar uttrycksmedlet, språket,
både med hänsyn till ton och hållning i allmänhet och särskildt beträffande de termer och uttryck, som påkallas af de särskilda situatio-
nerna. — — — För honom är "sanningen" verkligen målet; men han fattar henne, såsom hon skall fattas, i hela sitt djup, ej blott
i ord och utsida, utan i väsen och hjerta, ej blott såsom yttre naturefterhärmning, hvari han för öfrigt kanske är så stark som
någon, utan framför alt såsom återspegling af det eviga och bästa, som bor i menniskan. --Vi skola med glädje se hr Bondeson
fortsätta utgifvandet af sådana goda folkberättelser, och vi önska dem lifligt spridning både bland hög och låg. Aftonbladet.

— — — samma omisskänneliga berättaretalang, samma förmåga af enkel och naturlig framställning, parad med en beundransvärd takt i
undvikandet af öfverdrifter. — — berättelserna kunna läsas med odeladt intresse, ty det ligger sanning i dem. Dagens Nyheter.

---Framställningen är enkel och gripande, och att förf, lefvat med dem han skildrar röjes nogsamt såväl af de ingående beskrifningarna
som än mer af den naturtrogna dialogen.	Finsk tidskrift.

Om Fullmakt

såsom civilrättsligt institut

af

Ernst Trygger.

Pris 2: 75.

Sur
la versification anglo-normande
par

JOHAN VISING.

Pris 1: 75

SKA STUDIER

. AF

CARL RUPERT NYBLOM.

NY SAMLING. I.

Pris 2: 25.

Innehåll: Literära Porträtt.

NY SAMLING II,

inneh. Uppsatser i literatur, konst och estetik,

utkommer inom kort.

OLIKA DAGRAR

samtal i religiösa ämnen

upptecknade af

Amicus Veritatis.

Innehåll:

Amicus Veritatis: Olika dagrar.

Erdmann: Modern realism.

Galdoz & Sébillot: Blason populaire de la France.

Daae: Nordmænd og danske i Rusland.

Hedström: De imaginibus Sophocleis.

Cavallin: Öfversigt af Horatii lyriska versmått.

Vising: Sur la versification anglo-normande.

Stürzinger: Orthographia gallica.

Widholm: Fransk språklära i sammandrag.

Kluckhof: Relativsatsen i den äldre fornsvenskan.

Franck: Etymologisch Woordenboek.

Pettersson: Om bisatsens konstruktion i nyhögtyska skriftspråket.

Den norske gradmaalingskommission: Vandstandsobservationer.

Annerstedt: Redogörelse for kongl. universitetet i Upsala under
läsåren 1877—1883.

Lagus: Redogörelse för kejs. Alexanders-universitetet i Finland
under läsåren 1881—1884.

Dahlgren: Svenska Vetenskaps-Akademiens skrifter 1826 —1883.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund).

Pris 2 kr.

Ur förf:ns förord:

“Ingen tänkande nutidsmänniska lärer hafva undgått att nå-
gon gång i sitt lif känna sig stå ansigte mot ansigte med den
strid mellan de trenne i grund och botten skilda världs-
åskådningar, som för närvarande uppröra tidehvarfvets andliga
ocean. — —• Det är till en teckning af denna strid, föreliggande
samtal söker lemna några bidrag. — —“.